# ID: svediakorp-gov691
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 123,258
# sentences: 4,826
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 5 December.
301
bestå. Förhållandet är nemi., att Bonde-Ståndet kan, om det
vill, tillsätta landstingen, oell med undantag af de få, som väljas
till öfre kammaren af stadsfullmäktige, tillsättes hela denna
kammare af landstingen. Jag säger icke derföre att BondeStåndet
skall välja endast bönder till landstingsman, blott att
Bonde-Ståndet kan tillställa landstingsman i ett högst öfvervägande
antal af länen, samt att samma Bonde-Stånd kan, om det
vill, tillsätta alla ledamöterna för landet, d. v. s. majoriteten i
andra kammaren. Hvari ligger då väl skilnaden mellan dessa
kammare? Härigenom är ock makten lagd i händerne på en
enda klass, och det ligger i sakens natur, att cn makt, som
icke har någon jemnlike, knappt någon medtäflare, snart blifver
enväldig. Så har det gått inom demokratiska, monarkiska eller
aristokratiska stater, der makten livilat hos en person eller en
församling. För min del är jag motståndare till ali despotism,
vare sig hos en person eller en klass. Om det nu är sannt,
att ett sådant envälde genom förslaget lägges i händerna på en
enda samhällsklass, så anser jag att saken ingalunda förbättras
derigenom, att denna är den talrikare; ja, icke en gång om den
derjemte i sig inneslöt den högsta intelligensen, hvilket sistnämnda
förhållande dock icke här eger rum. En känd författare har
sagt, att ingenting är lättare än att bevisa en nations suveränitet,
då den är enhällig; intet svårare än att derifrån öfvergå till
att bevisa majoritetens. Man måste våga uttala det: majoritetens
rätt är ingenting annat, än den starkares. Den är utan
tvifvel orättvis, men det skulle vara ännu mera orättvist, om
den svagare ensam herrskade. Häraf kommer man till den
slutsats, att endast då är en nation verkligen fri, om den ständigt
beträder förmedlingens väg, och, i stället att med hårdhet
räkna rösterna, oupphörligt strälvar att försona sinnena; att den
i verkligheten ej är fri, om den icke lika väl åt minoriteten,
som åt majoriteten, bevarar dess rätt att göra sin talan gällande.
Det hvilande förslaget lemnar icke någon rätt åt en minoritet
af bildade, upplysta och fosterlandsälskande män att göra
sin röst hörd. Svenska folket har hittills varit fritt, men denna
frihet skulle upphöra, om det i förslaget liggande majoritetsförtryck
erhöll grundlagens erkännande, och derföre måste jag ogilla
detsamma. Detta med afseende på kamrarnes förhållande
till folket i sin helhet.
Hvad åter deras förhållande till konungamakten beträffar,
så har man förnekat, att någon rubbning deri skulle ega rum,
och såsom bevis anfört, att Regerings-Formen skulle bestå oförändrad
såsom förut. Men jag frågar, om det icke är möjligt att
i verkligheten ändra ett förhållande, utan att just den förändringen
blir i lagen synbar? Jag vill blott anlöra ett exempel.
37:de §:n R. F. lyder: »Konungen eger att i Adeligt stånd
upphöja män, som genom trohet, tapperhet och dygd, lärdom
och nitiska tjenster gjort sig af Konungen och Riket synnerligen
förtjente, etc.» Denna § skulle oförändrad bibehållas, men
månne icke dess betydelse, sjelfva sakförhållandet, skulle blifva
302
Den 5 December.
ett helt annat än hittills? DS Konungen hittills utöfvat sin rätt
att adla, har det för den adlade och dess efterkommande medfört
rättigheten att deltaga i Ståndets rådslag om fäderneslandets
angelägenheter. Adlandet har således icke blott inneburit en
utmärkelse, såsom t. ex. en orden; det har tvertom varit en
ganska vigtig handling, hvarigenom representationen alltid fått
tillegna sig de bästa krafter, folket haft att erbjuda. Men om
det hvilande förslaget skulle blifva antaget, och Konungen derefter
utnämner en adelsman, hvad gör han i sjelfva verket? Han
utnämner endast en ärftlig revisor af Riddarhusets räkenskaper.
Detta bevisar emedlertid endast att saken kan förändras,
oaktadt den skrifna lagen qvarstår orubbad. Huruvida den också
skulle blifva förändrad, är en annan fråga, åt hvars besvarande
jag måste egna några få ord.
Konungamaktens styrka under vår närvarande representation
och dess ställning till densamma bero väsendtligen deraf, att
Stånden representera olika samhällsintressen, bredvid och öfver
hvilka konungamakten står förmedlande och försonande, viss att
dess framställningar, som endast kunna afse samhällets gemensamma
bästa, alltid skola uppfattas och vinna ett stöd åtminstone hos
de Stånd, hvilkas särskilta intressen närmast beröras af och sammanfalla
med det förslag, som vore i fråga. För att vara stark
med en sådan representation behöfver Konungen ingalunda, såsom
det vid ett föregående tillfälle af en talare antyddes, begagna sig af
regeln: »Divide et impera.» Han är stark derföre, att han försvarar
hela samhällets intresse; att han inom representationen
kan göra sig hörd och förstådd och att det der alltid finnes
män, som af egen drift, och icke blott, såsom i det hvilande
förslaget, af embetspligt föra hans talan och förklara hans afsigter.
I en representation åter, der blott ett samhällsintresse
representeras, der blir ställningen väsendtligen olika.
I alla de fall, der regeringen måste uppträda såsom de orepresenterade
minoriteternas målsman, får den lätteligen representationens
högst öfvervägande majoritet emot sig, och verkan deraf kan
ej vara tvifvelaktig, då denna kompakta massa håller kassanyckeln
i sin hand! Jemnvigten kan då ej bibehållas, utan måste
följden blifva, att konungamakten sjunker ned i den mån kam
rarne
lärt att begagna sin makt och stiga upp.
Ett ovedersägligt bevis derpå, att konungamakten genom
det hvilande förslaget verkligen försvagas, ligger dessutom i det
förhållande, att den hittills genom sitt veto kunnat förhindra R.
St:r att beröfva en samhällsklass den representationsrätt, som en
gång blifvit densamma tillerkänd. Enligt det hvilande förslaget
skulle åter riksdagen exempelvis genom att befria embetsmäns
löner från bevillning, kunna från representationsrätt skilja alla
de embetsmän, som saknade annan qvalifikation, än den, att de
erlade bevillning af sin löneinkomst, utan att sådant kunde af
Konungen i ringaste måtto förhindras.
Men äfven med denna öfvertygelse kan man måhända vara
tveksam om man bör rösta »ja» eller »nej», så vida nemi. det
Den 5 December.
303
blir uppenbart, att genom ett afslag intet annat skulle vinnas än
några månaders uppskof. En Konungens Rådgifvare sade nemi.
i går, att om förslaget förkastades, skulle det genast återkomma
i oförändradt skick. Detta har jag icke ett ögonblick betviflat;
men en annan af Konungens Rådgifvare sade i dag, att Regeringen
ämnade ånyo upptaga detsamma oförändradt, i hvilket
fall allt motstånd skulle vara fruktlöst, och man således kunde
taga den oundvikliga olyckan lika gerna i dag, som i morgon.
Detta vågar jag ännu betvifla och hoppas, att så icke skall ske.
Jag kan icke begära, att de skäl jag nu framställt skulle utöfva
något inflytande på Justitie-Stats-Ministern, emedan jag antager,
att han anser alla dem, som äro emot förslaget, så förblindade,
att de icke äro värda att höras; deremot synes man kunna utan
förmätenhet hoppas, att han skall låna ett villigt öra åt dem,
som förklarat sig rösta för förslaget, men dock mot detsamma
framställt betänkligheter af sådan djup betydelse, som t. ex. de
af Gr. af Ugglas anförde. Anmärkningar, som väl torde förtjena
afseende, hafva icke blott inom R. o. Ad. blifvit framställde.
Afven inom Rorgare-Ståndet hafva åtskiliige ledamöter yttrat sig
i samma syftning. Man kallar H. Exc. Justitie-Stats-Ministern
landets populäraste man, och han är det; om han begagnar
denna popularitet för att skaffa gehör åt sådana modifikationer
i detta förslag, som han kan finna rättvisa och billighet fordra,
misströstar jag ingalunda om framgången, och mäste således
fortfarande i ett uppskof se en väsendtlig fördel.
I fråga om de befarade följderna af ett afslag, har man
visserligen icke ännu hotat våra personer, men man har talat
om den oro, den spänning och de olycksbringande strider ett
afslag skulle medföra. För allt detta kan jag med rent samvete
frånsäga mig ansvaret, och ber att i en bild få framställa min
uppfattning af ställningen.
I ett hus bodde fyra familjer i hvar sin lägenhet; de lefde
i fred och endrägt och alla kommo de väl öfverens. De två
familjerne växte till, blefvo trångbodde och begärde större utrymme.
De båda andra sade icke nej härtill, utan ansågo sig
endast berättigade att öfverenskomma om vilkoren. Men huset
hade en vice värd, och medan underhandlingarne pågingo, satte
han eld på huset. De två förstnämnde familjerne, som hade
sin lösegendom högt försäkrad, frågade icke mycket derefter,
och under branden tillskyndade en mängd folk af deras vänner,
som ökade villervallan. De båda andra familjerna åter bemödade
sig att släcka, och detta lyckades dem äfven. Men under räddningsarbetet
blef en del af inredningen skadad och åtskilligt inom
huset kom för någon tid i oordning. Nu frågar jag: hvem
drabbar ansvaret härför, dem som släckte elden eller honom,
som tände densamma?
Jag är visserligen icke blind för de olägenheter, som kunna
följa på ett afslag, men i sjelfva verket ser jag icke saken så
hotande som en och annan framställt den; och skulle Regeringen
finna för godt att följa den väg jag här antydt, tror jag att
304
Den 5 December.
dessa olägenheter icke blifva särdeles stora. I alla händelser
böra vi alla hoppas på Försynen, men hafva ej rätt att sjelfva
spela Försyn, hvilket man gör, om man låter sina handlingar bestämmas,
icke af öfvertygelsen om hvad som är rätt och godt,
utan af fruktan för möjliga följder, som af ingen kunna med
visshet beräknas.
Om vi nu alla rösta, icke efter påtryckning, icke af misströstan
om en god utgång, utan efter öfvertygelse om det rätta;
örn vi äro visse uppå, att hvar och en, som på detta rum lägger
voterinsssedeln i urnan, dervid endast följer den pligt, samvetet
för honom utstakar, äro vi ju enige åtminstone uti ett,
och kunna då med godt mod förena oss i de ord, som alltid
skola gå ur djupet af hvarje Adelsmans hjerta: Gud bevare
Konungen och Fäderneslandet!
Talrika, starka och ihållande bifallsrop, blandade med många
yttringar af missnöje, höjdes så val under anförandet som
ock efter dess slut, så att Hr Gr. o. Landtm, flere gånger måste
med klubbslag äska tystnad.
Då tiden nu var långt framskriden och 41 ledamöter låtit
anteckna sig för afgifvande af vidare yttranden i ämnet, hemställde
Hr Gr. o. Landtm., att öfverläggningen skulle uppskjutas
till morgondagens plenum; hvilket bifölls.
Upplästes ett af Hr Tersmeden, Wilhelm Reinhold,
inlemnadt mern. af följande lydelse:
Härmed får jag tillfölje af min pågående militära tjenstgöring
afsäga mig min plats som ledamot uti Riddar!).-Utsk:t, med
bibehållande af min Riksdagsmannarätt.
Sedan R. o. Ad., på framställd propos., till denna anhållan
lemnat sitt bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr
Elektorer att välja en ny ledamot i Riddarh.-Utsk:t efter Hr
Tersmeden.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Ons
-
Den 6 December.
305
Onsdagen den 6 December 1865.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades prot:t för den 15 sistl. November f. m.
Hr Stuart, Fredrik, uppläste följande till Riddarh.-Utsk.
ingifne mern.:
I)å jag nästhne Måndag begärde att på grund af fullmakt,
utfärdad af Anders Schedvin, såsom hufvudman för Adliga ätten
N:o 1,970 Schedvin, erhålla pollett å Riddarhuset för nämnde
familj, vägrades sådant af Högloll. lJtsk:t i anseende dertill att,
sedan bemälde Anders Schedvin blifvit år 1850 af Kongl. Göta
Hofrätt omyndig förklarad, det af mig företedda, af Sekreteraren
i nämnde Hofrätt den 1 innev. månad utgifna bevis ansågs
icke bestyrka att Anders Schedvin åter blifvit i myndighetstillstånd
försatt och således kunde hufvudmannarätten utöfva.
Frågan huruvida jag på grund af den företedda fullmakten
vore berättigad att utbekomma pollett, blef på min begäran
hänskjuten till Högloft. R. o. Ad:s afgörande och lärer nu, efter
hvad jag hört berättas, hvila på Ståndets bord. Jag får härmed
vördsamt återkalla min begäran om erhållande af pollett
på grund af berörde fullmakt och anhålla att denna återkallelse
måtte varda genomRiddarh.-Utsk. hos Höglofl. Ståndet anmäld,
så att frågan måtte förfalla. Stockholm d. 6 December 1865.
Lars Stiernstedt.
Uppå härefter af Hr Gr. o. Landtm, gjord propos., beslöt
R. o. Ad., att frågan om polletts utlemnande på grund af den
ifrågav:de fullmakten skulle förfalla och målet från bordslistan
afföras.
Upplästes ett af Gr. von Rosen, Axel, inlemnadt mern.
af följande lydelse:
Jag får härmed afsäga mig förtroendet att vara Bänkman
och Suppleant uti Bevilln.-Utsk., med vördsam anhållan att få
bibehålla min Riksdagsmannarätt.
Denna anhållan bifölls, hvarefter Hr Gr. o. Landtm, anmodade
R. o. Ad:s Hrr Elektorer att utse en Suppleant i Bevilln.
-Utsk:t efter Gr. von Rosen.
H. I.
20
306
Den 6 December.
Fortsattes föredragningen af Konst.-Utsk:s Mern. N:o 2,
ang. det hvilande förslaget till ny R. O. och dermed sammanhängande
ändringar i R. F.
Frih. Adlercreutz, Carl: Frågan har redan blifvit §
ömse sidor så fullständigt utredd, att jag icke vill yttra mig
om förslagets detaljer. Jag vill blott fästa mig dervid, att förslaget
uppenbarligen lägger makten i händerna på en enda samhällsklass
och detta såväl i den första som i den andra kammaren.
När jag läst historien, har jag alltid funnit, att en makt
måste, för att icke urarta, se vid sin sida en jemlike; endast
derigenom kan lugnet upprätthållas, endast derigenom rättvisa
främjas. All makt, som icke känner någon motvigt, måste förr
eller sednare blifva öfvermakt och derigenom hämma samhällets
jemna och lugna utveckling.
I hvilken förändrad ställning skulle icke genom förslagets
antagande konungamakten komma till representationen, och derigenom
till Svenska folket! Sannerligen, detta förslag innefattar
icke blott en förändring i R. 0:n, den innefattar en fullständig
förändring af hela vår Statsförfattning, ty den skulle säkert leda
till en ministerstyrelse. Men ännu står 4:de §:n R. F. qvar i
våra grundlagar, och Svenska folket vill regeras af en Konung
och icke af Ministrar.
Att vi stå i tacksamhetsskuld till den nuv:de Just.-StatsMinistern,
vill jag icke förneka, men hvad är, som skulle göra
för oss nödigt att antaga det hvilande förslaget? Hafva vi icke
under skydd af vårt nuv:de statsskick hittills varit ett af de
lyckligaste folk i Europa? Hafva vi icke i skydd af detta statsskick
i mer än ett halft sekel -haft lugn, under det de flesta
öfriga Europeiska länder slitits med omstörtningar? Har icke
derunder vår utveckling gått framåt i alla rigtningar, och detta
visserligen icke för långsamt? Hvad är, som då skulle hindra
att vi fördröjde reformen till dess densamma kunde företagas
på ett för landets framtid betryggande sätt? Jag är icke relörmfiendtlig,
— det har jag visat, då jag för 18 år sedan såsom
ledamot af Konst.-Utsk:t biträdde ett annat representationsförslag
—, men jag måste, för att tillstyrka en ombildning, vara
öfvertygad att densamma skall lända till fäderneslandets båtnad
och icke till dess omstörtning.
Man säger, att vi nu måste antaga detta förslag, ty följderna
af dess förkastande kunde blifva farliga; men jag för min
del fruktar icke de befarade vådorna af ett uppskof, ty, såsom
Gr. af Ugglas sagt, sådane kunna uppstå allenast derigenom, att
Regeringen visade en oförlåtlig slapphet, och med den kännedom
jag under en 40-årig bekantskap med Sveriges allmoge
om densamma förvärfvat, vågar jag påstå, att någon fara af ett
uppskof icke kan uppstå.
Väl blåser nu opinionens vind för detta förslag, men jag
hyser dock den tillförsigt, att utgången af frågan skall visa, att
Sveriges Ridd. o. Adel icke låter inverka på sitt beslut af några
Den 6 December.
tillfälliga opinionsyttringar. Vi veta icke hvad framtiden bär i
sitt sköte, men med ett lugnt samvetes vittnesbörd kan man
stå trygg; och då jag är fullt och fast öfvertygad, att förslagets
antagande skulle lända till vårt fäderneslands förderf, röstar
jag nej.
Gr. von Saltza, Carl Anton Philip: Jag hade icke
ämnat uppträda i denna fråga, och det är således icke någon
sirligt utarbetad kria jag innan- eller utantill går att uppläsa.
Stundens högtidlighet manar mig dock att uttala hvad jag känner,
och jag begär ert öfverseende med framställningens brister.
Jag börjar med att nedlägga min lifligaste protest mot det
yttrande, som såväl i går på detta rum, som förut vid R. o. Ad:s
enskilda öfverläggningar blifvit fäldt, det nemi., att ansvaret för
följderna af detta förslags antagande, om de ej blefve goda,
skulle drabba icke oss, utan Konungen och hans rådgifvare.
Ivonseqvensen häraf skulle lätt leda derhän, att man önskade
se suveräniteten proklamerad, då man vid alla besluts
fattande vore fri från allt ansvar. Men jag, som nöjer mig med
en konstitutionell Konung och dertill en konstitutionel! sinnad,
jag vill begagna' den rätt, jag ännu eger, för att pröfva innan
jag antager elier förkastar. Jag önskar icke låta någon annan
bära ansvaret för mina handlingar.
Då jag varmt känner, att nationens hjerta pulserar med
starka slag i denna stund, så känner jag att Adelns gör så
äfven; ty denna Adel är icke en trångbröstad fraktion, den
utgör ingen sluten familjekrets, den tillhör den stora familjen,
som kallas Svenska folket, och den har deruti, i denna sin åskådning.
sett sin största ära.
Man har klappat på Adelns port; man har ropat: »Gif
rum!» Detta rop har icke i allo varit obefogadt, men språket,
som dervid användts, ej alltid hofsamt eller värdigt. Man har
hört hån och hot begagnas, och den tidning, som en gång kallades
den största, har icke blygts att öppna sina spalter för en
uppsats, deruti det förordades att ställa Adeln utom samhället
och deraf göra en pariaklass. Adeln har dock ej gjort sig förtjent
häraf; den har tvärtom gjort sig högt förtjent af fäderneslandet;
den har städse varit fosterländsk.
Frih. Gripenstedt har i går sagt, att all jurisprudens förbjöd
att sjelf vittna i egen sak. Vi alla kände denna enkla
sats, innan han gjorde sig mödan derom att upplysa; men vi
känna ock, att ingen jurisprudens nekar att tillkalla vittne i
egen angelägenhet; jag kallar som dylikt R. o. Ad:s protokoller.
Historien skall icke jäfva vittnesbördet, om äfven Sveriges vältaligaste
man tvekar att erkänna det.
Man har sagt det vara en fras, att det behöfves strid inom
sig för att kunna frånträda de ärfda rättigheterna. Jag erkänner
ödmjukt, för mig har den varit hård. Det är ej ögonblickets
hänryckning som förmår utplåna hvad sekler genom
traditionens språkrör talat. Jag älskar Adels-institutionen. Jag
308
Den 6 December.
har ansett den nödvändig för fäderneslandets väl; jag tror den
ännu nyttig. Men all strid medför tanken på seger eller undergång;
med slutet af min strid har jag yunnit seger öfver mig
sjelf och mina sympatier.
Jag förklarar således öppet, att jag icke allenast afträder
de rättigheter jag på grund af börd ännu innehar, utan derutöfver
ansluter mig till den stora samfäldta valprincipen.
Jag gör det icke som den Franske ädlingen gjorde det
den ödesdigra natten 1789 i ett anfall af berusning; jag gör
det med full besinning, och kommer derföre icke att rétractera
mig. Jag gör det ej heller derför, att jag tror, det, oaktadt alla
sina brister, den form, under hvilken vår ära ökats, vår frihet
utvidgats, vår andliga och materiella utveckling stigit, icke äfven
kunde häfda denna ära, värna denna frihet och göra den väg,
som leder till ljus och sanning, ännu bredare; utan derföre, att
mästaren förlorat förtroende lill verktyget och att han då icke
kan väl arbeta med detsamma. Mästaren här i fråga är tidsandan,
verktyget vår nuv:de representation. Sin röst har den
lånat folket, ej den som nu, uppblandad med passion, tilltalar
oss, men den som mer eller mindre stark hörts under ett
halft sekel.
En värd talare har sagt, att han älskar och aktar högt
Svenska folket, och derför kommer han att rösta för K. M:ts
Nåd. Propos. till förändrad R. O. Jag tror honom, så i ena
som andra fallet. Afven jag älskar högt detta folk, och då
jag säger »älskar», faller af sig sjelft, att jag aktar det; ändock
röstar jag nej. Hvad betyder detta annat, än att det sköna
trifves under många former och att kärleken, det skönaste af
allt, lyder samma lag.
Då man seglat öfver lifvets stora middagslinie, då man vid
mötande stormar kastat den ena illusionen efter den andra öfver
bord, och möjligen mer än illusioner, då sträfvar man hvarken
efter ryktbarhet eiler folkgunst; då vill man behålla en rikedom
i oqvald besittning; den kallas sjelf-aktning. Jag känner ingen
annan grund för densamma, än att omutligt följa sin lugnt pröfvade,
derigenom mognade öfvertygelse. Men då mannen kläder
denna öfvertygelse i handling, då han sålunda sänder detta sitt
aldraheligaste ut, så vill han dermed och deruti se ett mål,
vill ej att det— en annan Don Quixote — skall rida spärr mot
väderqvarnar. Min öfvertygelse, klädd i handling, blir ett afslag
på det hvilande representationsförslaget, mitt mål att få ett
annat, stödt på samma stora grundprincip.
Jag stödjer lösandet af denna min önskan på tvenne stora
faktorer: Folket och Konungen.
Till folket vill jag säga: Läs historien och lär deraf, att
det är majoriteternas ära att lyssna till en sansad, ärlig och
passionfri minoritets stämma, att intet frihetsträd, som burit
mogna och goda frukter, ännu kunnat planteras på intoleransens
bloddränkta mark; och till min högsinte Konung — men då jag
ej vill neddraga honom i diskussionen, vänder jag mig till hans
Den 6 December.
309
förste ansvarige rådgifvare och säger: Det är »non sans cause»
som jag och så många med mig begära ändringar i del livila
n d e förslaget. Frih, De Geer kan icke här hafva någon förlättarefåfänga
att försvara. Sveriges lycka, genom honom beredd,
blir hans ära. Då jag genom strid kunnat böja mig för
den grundsats, han uttalat, så blir det utan en dylik jag böjer
mig för bans stora personlighet. Jag tilltror mig ej då att
fingervisa för honom de stora förändringar, som behöfvas i hans
förslag. Endast den, som uppgjort det hela, kan införa jemkningarna,
utan att det blir ett lappverk. Pröfva med skarpsinnig
blick och fosterländskt bjerta de anmärkningar, som inom
och utom detta hus blifvit gjorda, och intag derefter hvad
denna blick, hvad detta hjerta förklarar som nyttigt och godt i
det nya, som, om detta faller, då till grundlagsenlig behandling
kommer att af K. M:t ingifvas, och jag säger på förhand, att
det skall vinna en obestridd majoritet.
Det smeker örat att höra sig benämnas den populäraste i
landet; det smeker känslan, då man vet att det är sannt; men
det är skönare att förtjena kallas: Sveriges störste son, och
denna benämning har då Louis De Geer förtjent.
Må ingen säga att detta är en manöver, för att få den
vigtiga frågans lösning undanskjuten. Jag har så att säga tagit
mitt hjerta med båda händer; jag har talat ur dess innersta
djup, då tigger man ej att blifva trodd, det man menat ärligt,
man fordrar det.
Kan således mitt nej bidraga dertill, att K. M:ts Nåd. Propos.
nu faller, för att inom kort under en mera mognad form
framträda, så ser jag deruti en lycka, ej en olycka. En stor
gränslös ser jag deremot deruti, om man i frihetens namn
söker undertrycka yttranderätten, vanställa motiver och icke
bära aktning för den ärligt uttalade öfvertygelse!); då måste jag
utropa: Gråt Svea! Du är för gammal att amma fria män; ty
fria män vilja se likar bredvid sig.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: För några veckor sedan
gjorde jag ett besök i en kyrka, som Axel Gabriel Oxenstjerna
låtit bygga. Jag nedsteg i det grafkor, der denne, Sveriges
störste aristokrat, ligger begrafven i en praktfull kista.
Varma och lifliga känslor bestormade mitt bröst, då jag betänkte
de storverk denne man utlört, den glans han spridt öfver sitt
fädernesland och den lyftning han gifvit Sveriges Adel. Jag steg
upp ur hvalfvet, och mina blickar folio på en oansenlig tafla,
som var upphängd i kyrkans kor. Taflan inneslöt under glaset
ett tryckt plakat, hvilket befanns vara Carl Xllhs tal till IL Skr
efter 1809 års regementsförändring. Det rann mig då i hågen,
att jag såsom barn sett uti kyrkan i den församling, inom hvilken
jag är född, ett dylikt tal till R. St:r hållet af Gustaf lil.
Hvad kan det betyda, tänkte jag, att en Konungs tal till R. Skr
må anses ega den vigt, att detsamma, oaktadt missprydande och
för skönhetssinnet stötande, kan under en så lång tid bibehålla
310
Den 6 December.
en så framstående plats? Svaret blef: derföre att det utgör uttrycket
af en innerlig sympathi mellan Konungens och folkets
tankar. Sveriges nuv:de Konung har också nyligen hållit ett sådant
tal till Svea Rikes, inför thronen samlade, Ständer, men
tider och seder hafva undergått förändring. Konung Carl XV:s
tal kommer sannolikt icke att hängas upp i rikets kyrkor; det
har dock funnit genklang i folkets hjertan, der gömmes det och
der begrundas det. Det innehåller bland annat dessa märkliga
ord: »Det är ett högt anspråk, att en bestående representation
skall, med full frihet i vilja och handling, sjelf på en annan öfverflytta
det ärofulla uppdraget att föra ett folks talan. Jag tänker
derföre högt om eder, då jag uttalar mitt hopp, att I skolén
antaga detta förslag, i hvars framgång jag ser en ökad trygghet
för samhällets lugna utveckling.» Dessa ord kunna icke glömmas,
och jag är säker att Svenska folket djupt kännt deras betydelse.
Det har instämt i sin Konungs tankar och det anser
sig berältigadt att tänka så högt om sin representation, att den
gör Konungens hopp till en verklighet. Men vi, Mina Hrr! må
icke å vår sida ställa så högt anspråk på det Svenska folket,
att vi skulle fordra att det, till följd af sin gamla laglydnad,
skulle med fullkomligt lugn mottaga det sorgliga budskapet om
ett utaf en större eller mindre majoritet inom de 2 första Stånden
förorsakadt afslag å det Kongl, förslaget; och oaktadt någon
våldsam rörelse inom folket icke torde vara att omedelbart
derefter befara, hindrar dock detta icke, att ett afslag skulle
kunna förorsaka mycken oro och splittring inom landet. När
på en varm, klar sommardag mörka skyar störta fram på den
döende azurn, när luften är öfvermättad af elektriskt fluidum,
när andedrägten kännes tung och flera tecken antyda, att ett oväder
tillstundar, då trotsar jag någon väderspåman att säga, om
detta öfverskott af elektricitet skall fördela sig utan explosion
eller om det skall blifva en häftig regn- eller hagelskur, eller
slutligen om det icke skall uppstå en af dessa fruktansvärda
hvirfvelvindar, hvilka störta omkull murar och hus och förhärjande
ödelägga hela den nejd, hvaröfver de gå fram. Hela vårt
folk är nu i en feberaktig spänning, hvarje nerf, hvarje fiber
visar ryckningar och darrning, man väntar med otålighet underrättelse
från hufvudstaden, för ett få veta, om de 2 första Stånden
begagnat sin visserligen lagliga, men icke billiga makt att sätta
sig emot Konungs och folks vilja. Jag hoppas att några farliga
följder icke skola ega rum, om denna makt begagnas, men jag
beder den stiga fram, som tror sig med visshet kunna förutsäga
hvad som kommer att hända, då folket är i en sådan sinnesstämning.
Det vore väl ingen fara för att oron icke skulle kunna
hejdas, ty jag känner vår Konungs kraft, men mycket sorgligt vore
det, om våld behöfde användas för att lugna det Svenska folket.
Detta vore naturligtvis i allt fall en sak, som man icke vore berättigad
att taga i betraktande, i händelse något stort ändamål
kunde vinnas derigenom, att de privilegierade Stånden sade nej
till det hvilande förslaget; men något sådant ändamål kan icke
Den 6 December.
311
derigenom vinnas, ty det är icke tänkbart, att Konung och folk
skulle låta en fråga falla, om hvars framgång de äro så angelägna.
Den skulle uppstå ånyo, till dess den finge sin lösning, och dröjde
denna länge, skulle man drifva folket till den ytterlighet att det
nödgades göra en våldsam revolution.
Hvad sjelfva förslaget beträffar, vill jag icke upptaga R. o.
Ad:s tid med en granskning af detsamma, enär svårligen numera
något kan sägas, som icke redan blifvit sagdt. Jag kan dock
icke underlåta att till besvarande upptaga några yttranden, som
blifvit fällda här i går.
Jag hörde då, icke af en, utan af flere talare, sägas: vi
vilja en reform, men icke detta förslag. Samma visa har jag
hört så länge jag deltagit i riksdagsärenderna. Men huru har
man handlat? Till och med förslaget derom, att ordförande inom
Utsk. skulle väljas af Utsk:n sjelfva, har blifvit förkastadt — denna
förändring skulle varit för stor! Hvad under då att en opinion
bildat sig, att man icke kan hoppas, att ens ett annat af
motsidan uppgjordt representations-förslag, om det kommer fram,
skall blifva antaget. Ständigt har man svarat: vi vilja en förändring,
men vi vilja icke hafva denna. En af gårdagens talare
erkände, att denna formel möjligen kunde anses såsom »de obot
färdigas
förhinder.» Jag kan dervid icke undgå att tänka på ordspråket:
Qui s’excuse, s’accuse. Samme talare anmärkte att
skilnaden uti ledamöternes antal i första och andra kammaren
skulle enligt förslaget vara för stor, samt att denna skilnad
skulle blifva ytterligare förstorad derigenom, att till följd af folkökningen
antalet af andra kammarens ledamöter så til!växte, att
det inom några år kunde stiga från 180 till 200 å 220, under
det att den första kammaren fortfarande komme att bestå af
119 ledamöter, och han anförde, att en domsaga inom talarens
ort så tillväxt i folkmängd, att den måste delas i 2 valdistrikter.
Jag hade sannerligen icke förmodat, att den värde talaren, en
erfaren riksdagsman, skolat kunna förbise, att antalet af lörsta kammarens
ledamöter också tilltager i mån af folkmängdens förökande,
samt att följaktligen, om andra kammaren förstärkes, detta också
är händelsen med den första, och vill jag bestyrka detta dermed,
att folkmängden i Blekinge län, då förslaget uppgjordes,
endast var något öfver 119,000, för hvilka 3 ledamöter i första
kammaren skulle väljas, men har sedan ökats så, att den vid
1864 års slut utgjorde 120,470, hvarföre landstinget kommer
att välja 4 riksdagsmän, om det nya förslaget blifver antaget.
En annan talare af motsidan vände sig till H. Exc. Hr Frih.
De Geer med en framställning, att om förslaget nu folie, borde
ett nytt framläggas, deri alla mot det förkastade förslaget framställda
anmärkningar, som befunnos skäliga, skulle iakttagas; och
grundade den värde talaren sin förhoppning om framgång åt ett
sådant förslag på H. Exc:s stora popularitet inom landet. Jag
erkänner gerna, att H. Exc:s är mycket populär, ty under
hela min lefnadsbana har jag icke sammanträffat med någon
man, som varit omfattad med så mycken tillgifvenhet och vörd
-
312
Den 6 December.
nåd som H. Exc., men det oaktadt måste jag förklara det omöjligt,
äfven för honom, att drifva igenom ett förslag, deruti sjelfskrifvenheten
icke vore fullkomligt utplånad, och detta vore den
icke, derest i den nya representationen Adeln såsom sådan skulle
ingå i ett visst bestämdt förhållande till de öfriga representanterne.
Då jag således anser det omöjligt att ett förslag, som i någon
hufvudsak afveke från det på bordet hvilande, kunde vinna
framgång, måste jag af uppriktigaste hjerta önska, att förslaget
nu blifver antaget, ty det är det enda, som kan tillfredsställa
folket i sin helhet. Att numera genomdrifva ett representationsförslag,
grundadt på klassval, låter sig icke göra. För 10 å 15
år sedan hade det möjligen kunnat ske, men nu är det för sent.
Det gifves äfven en fatalietid i historien, men det finnes icke
något sätt att återvinna försutna fatalier.
Af hvad jag nu anfört framgår, att jag kommer att rösta
för förslaget. Jag gör det icke derföre att jag anser förslaget
alldeles felfritt, utan derföre att jag finner det vara det bästa,
som i närv:de förhållanden kan åstadkommas. Af själ och hjerta
önskar jag dess framgång, och såväl jag sjelf, som alla de, som
bära mitt namn och hafva fyllt 25 år, rösta enhälligt ja.
Härmed skulle jag kunna sluta, men jag har anledning tro,
att inom denna talrika församling finnas dels sådana personer,
som icke ännu slutligt bestämmt sitt votum, och dels sådane, som
väl fattat ett beslut, men hvilka, om de lade handen på hjertat,
måste medgifva, att de icke grundat detta beslut på en tillräckligt
noggrann pröfning. Till dessa mina Ståndsbröder vill jag
rigta en uppmaning, en bön, att de måtte besinna huru stor
vigt det kan ligga på en enda voteringssedel. Om genom den
sista sedeln förslaget skulle falla, kunna för landet obotliga olyckor
deraf uppstå, och man må derföre väl besinna sig, innan
man afger sitt oåterkalleliga votum. Ett obetänkt nej! kan dessutom
medföra ett stort ondt för den voterande sjelf, ty det kommer
en stund, förr eller sednare, då man står vid lifvets gräns.
Det kommer en stund, då man under dödsångest och qval betänker,
huru man lefvat, huru man handlat, — en stund, om
hvilken en stor skald yttrat: »hur annorlunda då än förr syns
lifvet och dess små bekymmer.» Det är möjligt att i den stunden
samvetet hviskar eller ropar: Du har af obetänksamhet och
utan pröfning, eller af sjelfviskhet, eller i förlitan på andras
auktoritet med din röst bidragit till fäderneslandets olycka, då
du likväl icke varit tvungen att afgifva något votum!
Hr von Schéele, Knut Henning Gezelius: Ehuru min
ungdom och oerfarenhet ingifvit mig starka betänkligheter vid
att höja min stämma inför denna lysande församling, så har
dock ölvertvgelsen om min pligt såsom Svensk medborgare och
Adelsman besegrat hvarje tvekan och gifver mig'mod att dristigt
lägga mitt ord, huru obetydligt det än i och för sig må
vara, till de många, som redan uttalats i denna för samtid och
Den 6 December.
313
efterverld oberäkneligt vigtiga fråga. Icke är det väl endast i
materielt hänseende, som hvarje röst i sin mån bidrager till ett
höjdt rops styrka och verkningar: måste icke något likartadt
erkännas ega rum äfven inom andens sfer!
Min afsigt är ingalunda att söka uppvisa det föreliggande
Kongl, representations-förslagets förtjenster eller brister: detta
har redan så grundligt och fullständigt, som möjligt, skett. An
mindre kan det vara min afsigt, att söka ådagalägga nödvändigheten
af en reform i detta hänseende: denna är ju af ingen bestridd.
Hvad jag åsyftar är endast att med några ord erinra
om, hvilken Adelns historiska uppgift varit, och tillse, hvilket
handlingssätt å Adelns sida i förevarande fall står i följdrigtigaste
sammanhang med denna dess uppgift.
Solen sjelf har sina fläckar, och intet menskligt saknar sin
skuggsida; men storartadt är i sanning att se, hvilken röle Adeln
haft sig öfverlåten i verldshändelsernas drama. På en tid, då
lika litet furstarne i allmänhet visste att behjerta undersåtarnes
rätt och frihet, som massan af folket förstod att mot sina beherrskare
skydda dessa menniskans dyrbaraste klenoder, var
det till väsendtlig del genom Adeln, som Försynen förhindrade
dessa begrepps utplånande ur historien: vid jemförelse med Asien,
der styrande och styrde ännu stå i oförmedlad motsats mot
hvarandra, såsom sjelfherrskare och slafvar, se vi klarligen, hvad
Europas öde skulle hafva blifvit, derest icke på en tid, då folket
var okunnigt, fattigt och söndradt, der funnits en Adel, tapper
och fri. Under tider af sedlig slapphet och förnedring, hvem,
om icke Adeln, har väl menskligheten att tacka, det kärleken
till högsinnad sjelfuppofTring för kung och fosterland alltjemt fortlefvat
på jorden? Och icke har väl Sveriges Adel i något af
dessa afseenden stått tillbaka för öfriga Europeiska länders? Hafva
ej från Adeln utgått de Sturar och Wasar, under hvilkas ledning
Svenska folket utfört sina storverk? Men hvad behöfver
jag uppräkna bevisande exempel från flydda tider, då det föreliggande
förslaget sjelft utgör det ojäfaktigaste vittnesbörd om
Svenska Adelns dygd. Eller, hade icke historien lärt i Svenska
Adeln finna frihetens och rättens borne kämpar i Svea land,
förelågo ej häfdernas vittnesbörd visst och oemotsägligt, att ingen
uppoffring varit Svenska Adeln för stor, der fäderneslandet henne
äskat; skulle väl någonsin en sådan uppmaning ens kunnat framträda,
som den, hvilken nu tili Adeln ställes, att af egen fri vilja
helt och hållet uppgifva de yppersta företrädesrättigheter af århundradens
häfd?
Men då den Svenska nationen, myndig vorden, företrädd
af regeringen, med hoppfull tillit och förtroende till Adeln framträdt
med en sådan uppfordran, förklarande sig erkänsam för
hvad hittills blifvit af Adeln såsom Riks-Stånd uträttadt till fäderneslandets
gagn och ära, men för framtiden icke viljande blifva
af densamma under sjelfskrifvenhetens form representerad; kan
då Adeln, om den vill förblifva sin höga uppgift trogen, att utan
afseende på egen fördel, värna en hvars fria rätt, afslå denna
314
Dea 6 December.
uppmaning af Konung och folk? Står det tillsammans med aktningen
för andras frihet och rätt, att några, jemförelsevis få,
om än aldrig så utmärkte medborgare, på grund af siri enskilta
åsigt om det för landet bästa, bibehålla representationen för ett
fritt och myndigt folk mot detta folks otvetydigt uttalade vilja,
och använda denna sin representationsrätt till att förhindra det,
som nationen, efter noggrannt bepröfvande, med oerhörd enhällighet,
sansadt, men bestämdt förklarädt sig önska? Höfves
det ättlingarne af dem, hvilkas minne Sverige välsignar såsom
minnet af frihetens och rättens oegennyttiga försvarare, att vägra
sitt bifall till det, sorn fäderneslandet i billighetens och rättvisans
namn af dem begär! Ingen Adelsman, hvars representationsrätt
beror allenast på hans börd, synes mig hafva pligt att motverka
denna Konungens och de representerades förklarade vilja, ltätt
dertill eger han, efter mitt förmenande, endast så vida han har
en på fullt objektiva grunder hvilande öfvertygelse, att samtlige
Konungens rådgifvare och folket i sin helhet äroså i grund förvillade,
att de önska och begära sin och hela rikets ofärd; att
bristerna och ofullkomligheterna, hvilka i någon män ju vidlåda
allt menskligt, äro färre och mindre betydande i det närvarande,
än i det föreslagna representations-sättet; att den ännu bestående
representationen utgör i sannare och fullare bemärkelse en
representation af Svenska folket, som skall representeras, än den
föreslagna skulle komma att göra; att öfvergången till den representations-form,
hvilken han anser såsom den bästa och önskvärdaste,
är lättare och sannolikare från den närv:de, än från
den föreslagna representationens ståndpunkt; slutligen att farorna
för fäderneslandet af det Kongl, representationsförslagets förkastande
äro ringare, än af dess antagande. Tore denna min uppfattning
af en Adelsmans rätt och pligt i ifrågav:de fall rigtig,
och delades den af Riddarhusets samtlige medlemmar, huru stort
skulle väl då antalet af dem blifva, som komme att rösta mot
det Kongl, förslaget!
Nu har Adeln i sin makt att fritt besluta, att gifva sitt
otvungna ja eller nej. Men i civilisationens fortgång förekommer
alltid en tidpunkt, der, för att tala med en stor häfdatecknare,
exclusiva privilegier måste lemnäs eller deras innehafvare
med dem gå i qvaf; och hvad en nation på allvar vill, det kan
ej på längden förhindras. Skall väl Sveriges Ridderskap och
Adel afvakta denna tvingande tidpunkts ankomst och icke heldre
nu, med fröjd och utan tveksamhet, fritt återgifva de företrädesrättigheter,
hvilka vår tid ej längre vill lemna börden? Skilda tider
hafva skilda fordringar och behof. Blott den hopplöse drager i
tvifvelsmål, att det sanna och goda skall, om än formerna skifta,
bibehålla sceptern. Till Franska revolutionens historia hafva vi,
reformens vänner, ofta blifvit af dess motståndare hänvisade:
hafva de då sjelfva intet att häraf läral skulle ej oändligt mycket
ondt hafva förekommits, om de, som der hade väldet i sin
hand, i tid gjort eftergifter! Hvi dröja! Morgonrodnaden flammar
redan, och en ny dag bryter fram med makt. Hvem tviflar
Den 6 December.
315
val, att Svenska Adeln skall veta att häfda sin plats äfven inom
den gryende tidsålder, der endast den personliga förtjensten och
medborgares förtroende förmå förskaffa fullmakt att representera
Svenska folket? Med tillförsigt hoppas jag till honom, som leder
folkens öden, att R. o. Ad. skall äfven nu handla så, att detta
deras handlingssätt står i öfverensstämmelse med den rättskänsla,
fosterlandskärlek och hugstorhet, som i forna tider gifvit och för
kommande skola gifva detta Stånds medlemmar berättigande till
deras namn af Svenska ädlingar!
Jag understödjer med min röst det Kongl, representationsförslaget.
En mängd ledamöter hördes härtill yttra bifall.
H. Exc. Hr Frih. Manderström, Ludvig: Efter allt
hvad rörande denna för fosterlandets framtid så ytterst maktpåliggande
angelägenhet, å ena och andra sidan, så väl här, som
vid förberedande möten, blifvit anfördt, kan jag icke smickra
mig med att vara i tillfälle meddela några nya eller värderika
upplysningar. Icke heller hyser jag något särdeles förtroende
till ordets makt, att på frågans närvarande ståndpunkt rubba de
öfvertygelser, som tvifvelsutan redan äro fattade, och allraminst
tilltror jag mig att dertill ega förmåga. Jag anser likväl som
en skyldighet mot mig sjelf och mot den embetsställning jag
har äran bekläda, att med några få ord oförtvdbart tillkännagifva
mina åsigter med afseende på denna allvarliga fråga.
Jag hyser en fast och orubblig öfvertygelse om det på K.
M:ts Nåd. förslag grundade representationssättets obestridliga
företräden framför det nuvarande, och derom att detta sednare
under närvarande tidsförhållanden hvarken kan eller bör upprätthållas.
Jag anser det K. förslaget bygdt på sanna och rättvisa
grunder, hvilka, följdriktigt tillämpade, äro väl egnade att skapa
förtroende mellan Konungen och folket, samt derigenom gifva
regeringen det ovilkorligen behöfliga stödet af en representation,
som blir ett sannt uttryck af nationens tänkesätt.
Jag har derföre, efter lång och samvetsgrann pröfning, i
underdånighet tillstyrkt det K. förslagets framläggande för R.
sednast församlade St:r, och jag är icke sinnad att afgifva ett
sådant tillstyrkande för något annat förslag, än det som nu
föreligger.
Det är en icke ringa tillfredsställelse att vid den ålder, till
hvilken jag hunnit, kunna lemna en sådan förklaring, utan att
förneka någon af de grundsatser, hvilka jag under loppet af en
mer än 40-årig tjenstemannabana bekänt; och den tillgifvenhet,
jag derunder tror mig hafva för den monarkiska principen ådagalagt,
bör vara en borgen derför, att åtminstone icke jag anser
förslagets antagande innebära de vådor för denna grundprincips
upprätthållande, hvilka blifvit förespeglade. En stark konungamakt
kan bildas äfven utan en folklik representation vid sin
316
Den 6 December.
sida, men i våra tider kan den utan detta stöd icke i längden
bestå; och en folkkär Konung, som otvunget erkänner sitt folks
rättmätiga anspråk och villigt söker att gå dess hilliga önskningar
till mötes, försäkrar sig om en makt, som upprätthållandet
af föråldrade privilegier och ojemnt fördelade rättigheter aldrig
kan skänka.
Jag förordar på det varmaste det Kongl, förslagets antagande.
Ett enda ord må det tillåtas mig tillägga. Under gårdagens
öfverläggningar hafva hårda, jag vågar säga oförtjenta, tillmålen
blifvit mot K. M:ts Regering rigta de; den känner sig deraf icke
träffad. Jag ber att få erinra, att ehuru af hvarje ljus kan
blifva en brand, förefinnas dock icke skäl att fortfarande sitta i
mörkret, derföre att man kan befara, det ljusets flender skola
ovarsamt umgås med elden, som var ämnad att värma, icke att
tända huset.
Talrika bifallsrop följde på detta anförande.
Hr von Ehrenheim, Per Jakob: Då jag begärde ordet,
var det min afsigt att endast med några ord antyda min åsigt i
denna fråga och yttra mig om den så mycket omtalade ställningen.
Sedan dess hafva två talare af motsatta sidan underkastat
förslaget en så genomgående granskning, att jag anser det
vara min skyldighet såsom ledamot af det Konst.-Utsk., som tillstyrkte
förslaget, att upptaga och bemöta några af de framställda
anmärkningarna och på samma gång visa de skäl, som då
bestämde mig att understödja förslaget — skäl, hvilkas vigt senare
inträffade händelser icke minskat.
Man har mycket ordat om de många, som genom dets. k.
strecket skulle vara uteslutna, om striden mellan penningemännen
och arbetsklassen, som af förslaget skulle framkallas, om
medelklassens regemente, som dermed skälle afses. Då för besutenhet
— det nuv:de vilkoret för hemmansklyfning — likväl
fordras att till hemmansdel skola finnas så goda egor af åker,
äng och betesmark, att med begagnande af tillgängliga odlingstillfällen
ett hushåll af minst tre arbetsföra personer må kunna
af egornas behållna afkastning underhållas, så lärer väl vara
uppenbart, att sådan hemmansdel icke ofta kan hafva ett värde
af mindre än 1000 rdr, men om så äfven skulle vara, om äfven
genom förslaget ett antal personer, som nu ega valrätt i BondeStåndet,
skulle blifva uteslutet, så, hvad mer? Uppoffrar icke,
om detta förslag antages, Adeln sin sjelfskrifvenhet, PresteStåndet
sin fjerdedel i representationen, många andra korporationer
sina rättigheter? Skulle icke en uppoffring då äfven kunna
fordras af desse valmän, hvilkas valrätt i alla fall efter nu gällande
röstgrund nästan intet väger? Att sjelfva tanken på en
viss förmögenhet såsom qvalifikation för valrätt är riktig, kan
ej bättre bevisas än med följande, en ädel och snillrik tänkares
ord: »Det intellektuella och moraliska kapital, som uppfostran
Den ö December.
317
meddelat, måste visa sig i sina frukter, hvartill hörer att af förmåga
blifver förmögenhet och af den inre sjelfständigheten yttre
oberoende.» Ett sådant stadgandes rättvisa och billighet beror
derpå, att vilkoret lör valrätt står tillräckligt lågt för att med
vanliga krafter kunna uppnås, och huru många hafva icke, sedan
de en gång kunnat förvärfva en fastighetsdel, till densamma
lagt ytterligare en annan och så småningom höjt sig öfver den
låga här bestämda gränsen? Huru många hafva icke vid ökad
arbetsskicklighet sett sig i besittning af den inkomst här fordras?
Att egare af 1,000 rdrs fastighetsvärde eller 800 rdrs inkomst
benämnas »penningmän» förefaller i sanning oväntadt, men,
om möjligt, än mera oväntadt är det att höra, det arbetsklassen
genom dessa vilkor uteslutes. Ingen torde dock vara okunnig
om, att den Svenska bonden, äfven om han eger ett hemman
af 10 å 15,000 rdrs värde, långt mer om han blott eger 1,000
rdrs fastighetsvärde, sjelf kör sin plog och sjelf bergar sin gröda
samt således deltager i arbetarens vanliga göromål, fastän han
tillika i sin egenskap af husbonde har en omtanke, som vidgar
hans erfarenhet och utvecklar hans omdöme. Just i detta förhållande,
just i det Svenska Bonde-St:s egendomliga ställning, ligger
hos oss den bästa garantien för dessa befarade arbetare-agitationer,
detta befarade påträngande af dem, som stå nedanför strecket,
och detta strecks läge gör att det oupphörligt af enskildte
till arbetsklassen hörande personer skall komma att öfverskridas
och att följaktligen ett allmännare bemödande, en allmännare
önskan att få det undanflyttadt undvikes. Att medelklassens uteslutande
regemente med sådana bestämmelser afses, lärer väl ej
rimligtvis kunna påstås och motsäges bäst af andra förslagets
motståndares ofta yttrade farhågor, att de mindre jordbrukarne
derigenom skulle få ett öfvervägande inflytande.
En talare har sagt, att genom detta förslag skulle framkallas
en aristokrati af vattenbin och drönare. Förslaget sätter likväl
sitt vigtigaste aristokratiska vilkor i uppoffringen, och det
förtroende, som fordras för att blifva vald, lärer väl ej vinnas
utan arbete i det allmännas tjenst.
Man har klandrat, att öfre kammaren är till antalet mindre
än den nedre, och deraf befarat menliga följder för de frågors
afgörande, som bero på sammanräkning af båda kamrarnes röster.
I Bank-, Riksgälds- och Bevillnings-frågor lärer väl balansen,
om det behöfves, komma att hållas af städernes representanter
i andra kammaren, och hvad stats-regleringsfrågor beträffar
samt deribland militärfrågor, som man i främsta rummet
omtalat, torde ej mycket vara att förlora vid jemförelse med det
närvarande. Vår flottas tillstånd har blifvit af många tecknadt,
våra fästningar äro ofulländade, gevärsförråden otillräckliga, armén
saknar en tillfredsställande sjukvård, ett i hufvudstaden garnisoneradt
regemente saknar ännu kasern. Sådana hafva resultaten
af den förseglade sedelns regemente varit; sammanräkningens
kunna ej blifva sämre, men väl gifver den gryning till ett
318
Den 6 December.
bättre, som vid förra riksdagen visade sig, anledning att hoppas,
det de skola blifva bättre.
Emot yttrandet i Stats-Råds-prot:t, att årliga riksdagar vore
en nyhet, hvars ändamålsenlighet blifvit inom representationen
allmänt erkänd, har erinrats, att detta erkännande endast skulle
bestått deruti, att 2 Stånd bifallit, men 2 Stånd afslagit det
derom väckta förslag. Nästan alla, som inom detta Ständ yttrade
sig i frågan, erkände likväl nyttan af årliga riksdagar, och
de flesta, som yttrade sig deremot, anförde såsom skäl, att Konungen
ej fått rättighet att upplösa riksdagen och att representationen
ej ens med Konungens medgifvande kunde förlänga sin
sammanvaro öfver 4 månader — skäl, som genom det hvilande
förslagets bestämmelser bortfallit — samt slutligen att göromålen
med våra långsamma former ej kunde medhinnas utan att
riksdagarne blefvo öfver höfvan långa, en fara, som med fyrdelningens
upphörande måste anses väsendtligen minskad.
Man bär sagt att afslag verkar ju blott ett uppskof med
denna frågas afgörande och att ett år betyder ju så litet i en
stats lif, om några förbättringar genom uppskofvet vinnas. Jag
fruktar icke ett uppskof, derför att jag anser frågans lösning
af en så brådskande nödvändighet eller derför att jag fruktar
de förändringar, som Regeringen möjligen kan göra i sitt förslag,
men jag fruktar det derför att detta förslag, framlagdt ånyo
med eller utan några förändringar, kan åter afslås, och att då
föres sannolikt striden åter ut på alla de individuella meningarnes
vexlande område med den följd, att år af strid om
författningens form, till skada för vår utveckling, förbigå, och
att vi, sedan den enighet, som nu på den sida, som mest ifrat
för reformen, samlat sig omkring detta förslag, väl är förstörd,
slutligen stanna vid ett resultat, som saknar de betryggande garantier,
som detta förslag innehåller.
Man har mycket ordat örn ställningen och jag beder att
äfven derom få yttra några ord. Först måste jag högeligen
beklaga att sådana uttryck som »detta ömkliga och löjliga deputationsväsende»,
»efterträdaren, sorn kommer väsnandes» m.
m. blifvit här fällda. Jag skattar alltför högt min sjelfskrifna
rätt att deltaga i landets lagstiftning, för att jag icke skulle vilja
gerna medgifva dem som icke ega denna rätt, dem som äro
från lagstiftningen alldeles uteslutna, att äfven få uttala sin mening,
då det sker utan förnärmande af lagliga former. Dessa
menings-yttringar hafva dessutom i denna fråga en alldeles egen
betydelse. Med teori, med erfarenhet, med beräkningar kommer
man nemi. deruti ganska långt, men det blifver ändå ej
tillräckligt. Ofver alla beräkningar, eller snarare såsom grund
derför, ligger en uppfattning af menniskorna, som ytterst bestämmer
åsigten, här en uppfattning af det förtroende man kan
hysa till det Svenska folkets förmåga att gifva ett godt innehåll
åt denna erbjudna form. De förklaringar för förslaget,
som från så många delar af landet afgifvits, innebära att de
som afgifvit dem anse sig kunna hysa ett sådant förtroende till
Den 6 December*
319
det Svenska folket, och sådana förklaringar af män, som till en
stor del snarare förlora än vinna genom förslagets antagande, som
i ordningen och den lugna utvecklingen hafva lika stort intresse
som vi, kunna ej sakna sin betydelse. Jag är viss att den strid,
som under den sednare tiden förts och kanske ännu föres inom
månget ädelt sinne bland eder, Mina Hrr! beror just på tvekan
om ett sådant förtroende kan gifvas eller ej. Derpå, och endast
derpå, jag är viss derom, beror edert beslut i denna lör fäderneslandet
så vigtiga fråga.
Detta yttrande framkallade jemväl talrika bifallsyttringar.
Hr Sandströmer, Carl Johan Albert: Då jag icke
känner några anmärkningar och ej heller något motförslag, som
vunnit sympatier inom landet, ja! icke ens hos majoriteten af
detta Stånd; men då jag deremot sett och ser mer och mer
tillförlitliga bevis derpå, att Svenska folket, trött vid det ständiga
undanskjutandet af den nödvändiga representationsreformen,
med sällspord enighet önskar att detta förslag måtte oförändradt
antagas, så anser jag vidare tveksamhet hos representanten likaså
oberättigad som gagnlös. Och lista §:n R. O. bjuder mig att
vara en Svenska folkets representant, om ock min fullmakt är
skrifven endast med minnet af en ädel faders förtjenster. Jag
röstar således för förslaget; och då jag, med uppoffring af mina
olika åsigter i afseende å vissa detaljbestämmelser, lemnar detta
ringa bidrag till förverkligande af sanna och frisinnade grundsatser,
sker det under liflig erinran och uppfattning af de ord,
hvarmed den store romerske historieskrifvaren afslutar företalet
till sitt verldsbekanta arbete: »Må alla utbrott af klagan —
obehagliga äfven då, när de icke kunna undvikas — vara fjerran
från begynnelsen af ett stort företag. Må vi heldre, såsom
skalderna, börja med goda önskningar och löften och böner till
den Högste, att det vigtiga verket måtte beskäras en lycklig
fortgång.» Och, Mina Hrr! i nu förev:de fall skall denna fortgång
icke uteblifva, om blott det Svenska folket — och särskildt
dess upplysta representanter på detta rum — med den
nya representationen sammanflätar den gamla kärleken till konung
och fädernesland.
Hr Lagercrantz, Carl Gustaf: Sedan jag begärde ordet,
har den mening, jag omfattat, blifvit af framstående talare så
värdigt, väl och fullständigt försvarad, och de invändningar, som
mot K. M:ts förslag framställts, efter mitt förmenande på ett så
öfvertygande sätt bemötta, att jag, helst diskussionen nu fortgår
på tredje dagen, både kan och bör vara kort.
Att meningarne om förslaget, ehuru å ömse sidor grundligt
genomstridde i tal och skrift, och här från båda sidor omständligen
utvecklade under aktningsbjudande uppmärksamhet
från resp. motståndare, dock icke kunna förenäs, beror, synes
mig, ytterst och så att säga principielt på den olika betydelse,
320
Den 0 December.
man tillmäter de moraliska faktorer, som i frågan ingå. Under
det att man å ena sidan tager dessa med i räkningen och derföre
ej fruktar vissa inom den abstrakta möjlighetens gräns liggande
vådor, fordrar man å andra sidan, såsom vilkor för sitt
bifall till något nytt, en säkerhet, som blott genom formella
garantier skall kunna vinnas. Jag respekterar högt försigtigheten
i denna sednare uppfattning, men jag tror tillika, att den
icke låter sig fullt och konseqvent tillfredsställas genom annat,
än motstånd.
Ifrån det att man åter vill icke allenast förhindra det hvila
nde förslagets framgång, utan ock verkligen befrämja något
annat, skall man, tror jag, snart öfvertygas om nödvändigheten
att modifiera sina anspråk på absolut säkerhet. Frågan gäller
då blott något mera eller något mindre, och striden gäller, om
detta mera af formella garantier icke på samma gång innefattar
ett mindre af de moraliska garantier, af den moraliska
styrka, som man på andra sidan eftersträfvar. För min del
skattar jag denna styrka, hvilken jag anser vara det Kongl, förslagets
förnämsta förtjenst, tillräckligt högt, för att icke oroas
af vissa förespeglade osannolika möjligheter; och då allt hvad i
detta hänseende kan sägas öfvertygande och lugnande till försvar
för förslaget, blifvit på detta rum så vältaligt, sakrikt och
fullständigt utveckladt, behöfver jag ej vidare derom orda.
Jag anhåller blott, dertill föranledd af gårdagens diskussion,
att med några ord få beröra ett pär till frågan hörande biomständigheter,
som dock, efter min uppfattning, förtjena att
på afgörandet utöfva ett mycket stort inflytande.
Hafva förslagets motståndare i sjelfva verket något att
vinna, till fördel för sina meningar, genom en seger vid den
blifvande voteringen? Jag tror det icke; jag tror att ett uppskof,
om ock ett afslag kunde tydas till ett så blygsamt syfte,
redan derföre icke är eftersträfvansvärdt, att sannolikheten att
derigenom vinna det ändamål, man åsyftar, är alltför ringa för
att förtjena den uppoffring eller uppväga de olägenheter, som
försummandet af närvarande tidpunkt efter all sannolikhet skulle
förorsaka. Det sades väl i går af en på detta rum högt uppburen
och af mig högt aktad och värderad talare, att om blott
det Kongl, förslaget nu afsloges, man borde kunna hoppas, det
K. M:t omedelbart derefter skulle framlägga ett nytt förslag,
modifieradt efter de antydningar eller anvisningar, som under
diskussionens lopp blifvit af förslagets motståndare gifna. Jag
hade väntat att, jemte uttalandet af en sådan förhoppning, äfven
få höra positivt formulerade till sina grunddrag de modifikationer,
som önskades; och jag trodde mig så mycket heldre ega
rätt till en sådan förväntan, som jag erkänner att jag under
diskussionen just förvånats Öfver den skiljaktighet i antydningar,
sorn från motståndarne utgått. Den ene invänder mot det Ii vilande
förslaget, att det är alltför demokratiskt, den andre strider
med värme för att bereda demokratien mera rum; den ene
hyser
Den 6 December.
321
hyser farhåga för bondregemente, den andre fruktar för tredje
Ståndets ölvertas; den ene omfattar, den andre bestrider principen
af sarnfäldta val; den ene vidhåller, den andre vill uppgifva
Adelns politiska institution såsom Stånd, o. s. v. Jag fattar
icke, huru Regeringen, om den än ville, skulle kunna tillgodogöra
sig dessa skiftande anvisningar; jag fattar ännu mindre,
huru man kan hoppas att Regeringen, under nuv:de förhållanden,
skulle kunna vidtaga den äskade åtgärden; och aldraminst
fattar jag, huru man kan hoppas att en sådan åtgärd, om den
vidtoges, skulle kunna vinna bifall af Rikets fyra Stånd. För
mig vill det synas alldeles tydligt, att när K. M:t i det nu afgilna
förslaget, hvilket med hvarje dag vunnit ökadt bifall af
alla samhällsklasser och blifvit med stigande värme omfattadt af
hela nationen, — när K. M:t i detta förslag vågat konseqvent
omfatta den stora tanken, att på allmänt förtroende grunda representantens
kall, utan hänsyn till stånd eller klasser, — men
dock utan åsidosättande af nödig omtanka om stabilitet och
konserverande elementer, — när K. M:t låtit om detta sitt förslag
uttala den högsinnade tanken, att han i denna sanna representation
af Svenska folket, just för dess sannings skull, söker
ett ökadt, men icke fruktar ett minskadt stöd för sin magt, —
och när detta förslag enkelt och harmoniskt grundas på våra
kommunal-institutioner, och härigenom med historisk häfd slår
sina rötter i gammal-svensk jordmån, till hvars bördighet livar
man sätter lit, — det synes mig då, säger jag, alldeles gifvet,
att all rimlig anledning saknas till den förmodan, att K. M:t
med sin nuv:de eller en ny Regering, samt med Rikets alla fyra
Stånd, skulle, för att tillfredsställa anspråken hos en i alla händelser
knapp majoritet inom detta hus, frånträda eller göra intrång
på de grundsatser, hvilkas storhet just innebär deras styrka,
och hvilkas både storhet och styrka Svenska folket med exempellös
enstämmighet kärleks- och förtröstansfullt omfattar.
Får det nu antagas, att någon nämnvärd sannolikhet icke
finnes för att genom ett afslag å det hvilande förslaget bereda
framgång för dej åsigter, man vill göra gällande i ett nytt, —
är det då rätt, är det klokt att äfven denna gång bringa frågan
till fall?
Man har under gårdagens diskussion yttrat månget strängt
ord om »dagtingan med öfvertygelse». Jag vet icke med hvad
fog man det gjort, men beklagar, att sådane uttryck fällas,
både för den bitterhet de innehålla och för den bitterhet de
föranleda. För min del respekterar jag hvars och ens öfvertygelse,
fullt viss, att i denna församling hvar mans röst härpå
ärligt grundas. Må alltså hvar och en åtnjuta aktning för sin
öfvertygelse! Men må ock hvar och en, som icke med en
lärd författare »från tankens höjder» delar den åsigten, att vår
första bestämmelse och pligt är att bevaka riksstånds-intresset,
utan som med mindre lärdom, men större fosterlandskärlek än
denna lära kräfver, anser såsom sin första pligt att taga hänsyn
till det helas väl (oell till denna åsigt har Svenska RiddarH.
I. 21
322
Den 6 December.
huset sig förr bekant), — må hvar och en sådan ej fatta sitt
beslut eller stadga sin öfvertygelse utan öppen blick för sam
hällets
krafI Ty om denna öppna blick redan är nödvändig
för den representant, som på grund af allmänt förtroende eller
till följd al lags stadgande bekläder sitt kall, så är den det
ännu mer för R. o. Ad., som blott med en i vår författning grundad
rätt, men utan någon af författningen förestafvad pligt, här
af egen drift inställt sig för alt afgöra den vigtigaste fråga, som
under vårt nuv:de statsskick förefallit. Må vara, att pligtkänslan
bjuder alt utöfva rätten åtminstone då samhällets lifsfrågor
afgöras. Det bör så vara. Men samma pligtkänsla torde
då ock böra förestafva ett desto större ansvar för rättens utöfning;
och detta ansvar synes mig i sjelfva verket så allvarligt,
då fråga är att motsätta sig Konungens förslag och folkets
önskan samt gifva båda ett nej, att detta nej val må vara mo
tiveradt
och väl motiveradt i en läst öfvertygelse, att det skulle
lända till förderf för Konung och folk att låta dem få sin vilja
fram, men efter min uppfattning ingalunda tillräckligt motiveradt
i en tveksam farhåga, långt mindre i den individuella åsigten,
att en annan lösning af frågan skulle vara bättre.
För egen del omfattar jag med lefvande öfvertygelse och
lifligaste förhoppning det Kongl, förslaget. Det löser frågan om
nationalrepresentationens sammansättning med rättvisa för alla,
utan orättvisa mot någon (ty eganderättens rätt är icke här
den rätt som bör tillämpas); det uppställer skyddande och, enligt
min uppfattning, betryggande garantier mot vådorna af opinionens
tillfälliga vexlingar och de enskilda intressenas öfvertag,
utan att dock inrymma något af de elementer, som fostra split
och fördomar; det befäster konungamaktens styrka genom sin
egen moraliska kraft, utan att rubba eller göra intrång på representationens
grundval af allmänt förtroende; det fullbildar
våra samhällsinstitutioner-till ett organiskt och harmoniskt helt,
samt slår härigenom på en gång djupa rötter i en nationel jordmån,
som i fornsvensk häfd eger vittnesbördet om sin kraft.
Då förslaget likväl, det oaktadt, icke utestänger alla möjligheter
utaf tänkbara faror, så delar det häri ofullkomligheten
af allt menskligt verk; men det folk, som erkänner denna de
menskliga tingens ofullkomlighet, vet ock att göra sig äfven
denna till styrka genom att sätta sitt hopp till Gud. Så är
Sveriges Konungs, så är Svenska folkets sed. Den seden skall
ock kröna läderneslandets lycka under dess nya författning.
En mängd ledamöter yttrade härtill bifall.
Gr. von Platen, Baltzar; Af mer än en anledning
torde jag kunna våga hoppas på R. o. Ad:s öfverseende, om
äfven jag, utaf förevarande frågas vigt, löranledes yttra mig,
innan jag alger min röst vid det beslut vi snart gå att fatta.
Det vore lika beklagligt som oväntadt, om någon i en fråga
af så vigtig beskaffenhet, som den om antagande af K. M:ts
Den 6 December.
323
förslag till en förändrad R. 0., skulle fatta sitt beslut utan en
allvarlig granskning, och en sådan har äfven jag sökt att egna
deråt, och jag är skyldig sanningen att erkänna, att några af
deruti förekommande bestämmelser äro af den beskaffenhet, att
om, hvilket ingalunda varit nyttigt för det allmänna, det varit
öfverlemnadt åt mig att uppgöra ett förslag, dessa erhållit en
annan form och betydelse. Men, Mina Hrrl då man så länge
som jag med intresse följt denna fråga, då man varit med om
uppgörande och förkastande af så många förslag, då man haft
det höga förtroendet att deltaga i de ölverläggningar inom Konungens
Råd, som förberedt det nu hvilande förslaget, då man
är allvarligt öfvertygad om nyttan och nödvändigheten af en
förändring i det nuvar:de representations-sättet, och att den förr
eller sednare, men i alla händelser snart nog, skall föras igenom,
icke derföre att man befarar, det Svenska folket icke nog
länge varit fritt, för att hafva lärt sig inse och värdera frihetens
vigtigaste vilkor, frihet i ord och frihet i omdöme, utan
derföre att nationen inser nödvändigheten af en sådan förändring
för befordrande af det lif och den utveckling af samhällets
krafter, som såväl behöfvas för att i alla händelser häfda
våra rättigheter såsom ett oberoende folk, — då, säger jag,
kommer man snart att allt klarare inse den enskilde samhällsmedlemmens
skyldighet att låta de mera allmänt rådande åsigterna
inverka på silia egna.
Det kommer således till en jemförelse mellan hvad vi ega
och hvad som bjudes oss, och jag har då icke länge kunnat
vara villrådig.
Skäl för den ena och den andra åsigten hafva till så stor
mängd och med så mycken sakkännedom blifvit anlörda, att
ingen bör numera kunna misstaga sig på grund af bristande
upplysning; och det vore då att allt för litet veta bedöma min
egen förmåga, om jag tilltrodde mig att verka på andras öfvertygelse
och komma densamma att ändras, hvarföre jag anhåller,
att de ord, jag tager mig friheten anföra, må snarare anses som
bevis på en olika uppfattning.
Om jag dervid icke särskildt uppehåller mig vid dem, som
ännu anse ståndslördelningen såsom ändamålsenlig och önskvärd,
eller som anse endast obetydliga förändringar i densamma af
nöden, ber jag att sådant icke måtte tydas såsom en bristande
uppmärksamhet å min sida, utan blott så, alt jag anser deras
antal ej större, än att det skulle blott vålla en onödig vidlyftighet
att tala derom. Men dessutom finnes ett ingalunda ringa
anta], som säga sig önska en reform, och hvilkas mening jag
sålunda icke eger någon rätt att betvifla, men som anse sig icke
kunna godkänna det nu hvilande förslaget, utan önska åstadkomma
någonting mera öfverensstämmande med deras åsigter.
En sådan tanke får icke misskännas; men är den riktig och
verkställbar?
Ett sådant mål skulle kunna vinnas på tvenne sätt, antingen
genom att antaga nu hvilande förslag och att sedan söka
324
Den 6 December.
införa de förbättringar man önskar, eiler ock genom förkastande
af detsamma och framläggande af ett nytt till grundlagsenlig
behandling. Man invänder säkerligen härvid, att det första icke
är mycket att räkna på; men tror man sig lättare uppnå sitt
syfte på det andra sättet? Fordrar man bestämda garantier,
ett ord som nu synes vara mycket på modet, för hvad som
skall hända i en framtid, då ingen af oss är säker att ännu i
morgon kunna här uppträda, oell nöjer man sig icke med sannolikheter,
byggda på erfarenhet, så fordrar man omöjligheter,
och framställande af sådana anmärkningar vittnar om brist på
väsendtligare, och för sådana kan man visserligen ej räkna på
bifall; men begär man åter, hvad en värd talare så varmt yrkat,
representationsrätt för arbetaren, hvilket jag med nöje skall
understödja i den mån jag finnér dess bildningsgrad gifva skäl
derför, oell om samma talare skulle fortfarande yrka derpå,
vågar jag tro, att någon stor svårighet att dertill erhålla bifall
icke skall visa sig hos en representation, bildad i enlighet med
det hvilande förslaget.
Allt beror sålunda på betydelsen af de förändringar man
vill åstadkomma; men skulle de stå i uppenbar strid mot grunderna
i det hvilande förslaget, anser jag naturligtvis det framställdta
tvifvelsmålet grundadt; men, har det då mera sannolikhet
för sig, alt deras bifall, som erfordras för alt göra ett nytt
förslag hvilande, är med någon sannolikhet att påräkna?
För framgången af ett nytt förslag fordras icke allenast,
att de, som uppgöra detsamma, skola vara nöjda dermed, utan
äfven att de, som ega rättighet att pröfva, skola godkänna det.
För den, som så många gånger sorn jag deltagit i uppgörande
och granskning af förslag i detta ämne, förefaller redan det första
högst otroligt; och att samma åsigt delas af flera, synes af
den farhåga, de som ifra för ett nytt förslag hysa för att låta
blifva kändt och utsatt för granskning det förslag, med hvilket
man tror sig kunna undanrödja det nu hvilande, och hvilket
åter visar åtminstone bra liten tillförsigt hos detsammas upphofsmän
och den rättmätiga fruktan man hyser för splittring,
innan det vigtigaste målet, det nu hvilande förslagets förkastande,
är vunnet.
Men är det då sannolikare, att det sednare vilkoret för ett
sådant nytt förslags förvandling till grundlag skall stå att vinna?
Det anstår icke mig att yttra hvad jag anser Konungen,
i händelse fråga härom skulle uppstå, kan komma att besluta;
men det torde dock tillåtas mig att antyda på de svårigheter,
som ovilkorligen skulle uppstå mot att godkänna ett annat förslag
än det som — af Konungen gilladt och framställdt — vid
följande riksdag ytterligare förordadt och befordradt till framgång
med alla de medel, som de konstitutionela formerna medgifva,
och som stå tillsammans med Konungens varma känsla
för allt hvad som gagnar fosterlandet — blifvit bifallet snart
sagdt odeladt af två Riks-Stånd och, med all blygsamhet taladt,
a( en ganska betydlig del af de två andra Riks-St:ns ledamöter
v
Den 6 December.
325
samt, säga hrad man vill och intill dess motsatsen blifvit visadt,
med stort intresse för dess framgång omfattadt af Svenska
folket.
Jag kan icke heller för min del finna skäl att deltaga i
förkastande af ett förslag, som, i förbigående sagdt, har den egenheten,
att det förebrås vara icke nog konungsligt, ehuru det
blifvit af Konungen framlagdt och förordadt till antagande, icke
nog folkligt, för att begagna ett, om än icke allmänt antaget,
Svenskt och uttrycksfullt skandinaviskt ord, ehuru varmt förordadt
af Borgare- och Bonde-St:n, som väl närmast borde känna
behofven och önskningarne hos den samhällsklass det skulle
afse, för att ej tala om de hånade deputationerna af arbetarno
sjelfva; hvilket förslag, som, om det än icke i alla dess delar
fullt öfverensstämmer med mina åsigter, dock, efter min uppfattning,
på ett ganska tillfredsställande sätt, och långt bättre än
nu gällande R. O., afser landets behof, och detta allt utan någon
annan säkerhet om någonting bättre, än ett förslag, som
man haft all omsorg att icke låta komma till vår kännedom; —
i sanning, kanske nästan för långt sträckta anspråk på obegränsadt
förtroende! För mig synes redan detta icke tillfredsställande,
men synnerligen då ett sådant yrkande framställes från
den sida, som säger sig icke vilja göra något utan positiva garantier.
Åtskilligt kunde visserligen ännu vara att yttra i denna
vigtiga fråga, men grannlagenheten fordrar att icke för länge
upptaga Ståndets tid. Jag ber derföre blott få tillägga, att om
än laglig rättighet, hvilkens giltighet aldrig kan af mig förnekas,
finnes för R. o. Ad. att afslå den Nåd. Proposm, anser jag dock
rättare alt, såsom säkerligen tillfälle ofta varit för Ståndets ledamöter
i det enskildta lifvet, äfven när man har lagen på sin
sida, låta hjertat och förståndet tala så, att man icke håller på
en sådan rättighet, och att, om man till stöd för afslag åberopar
grundlag, man ej får glömma Konungens grundlagsenliga
rätt att nämna så mångå Adelsmän, att sakens framgång derigenom
försäkras och att således i verkligheten af alla Riks-St.
R. o. Ad., enligt grundlagen, eger minsta förmågan till ett verksamt
motstånd, och någon revolution skall således visserligen
icke, såsom här blifvit antydt, erfordras för målets vinnande.
Men jag älskar för högt mitt fosterland och jag har, såsom
ledamot af detta Stånd, för hög tanke både om vår pligtkänsla
och vår förmåga att göra uppoffringar då landets väl
krälver det, att icke äfven anse mig hafva fullt skäl att hoppas,
att hvarken den ena eller den andra ytterligheten skall
ifrågakomma. Jag slutar derför nu med att förklara, att då,
enligt min öfvertygelse, det nuv:de representations-sättet icke är
för landets närvarande förhållanden gagnelig!, och det hvilande
förslaget bättre uppfyller hvad som dermed afses, det vore oklokt
förkasta detsamma för någonting obekant, möjligen lika omöjligt
att vinna. Viss att min gamle vän på andra sidan, hvars
ihärdighet, att, snart sagdt, ensam, öppet och utan omsvep, på
326
Den 6 December.
det sätt grundlagen medgifver och vid alla tillfällen, med en
slags sonlig pietet uppträda till försvar för det genom sin ålder
aktningsvärda, jag icke kan annat än högakta, icke skall misskänna,
om jag, med minnet fästadt vid de män som utgjorde
1809 års Konst.-Utsk. och för att i min mån söka uppfylla de
önskningar, som då af dem uttalades, men ej kunde bringas
till verkställighet, fortgår på samma bana, röstar jag sålunda
för bifall till det nu hvilande förslaget till ny R. O.
Afven detta anförande framkallade många bifallsyttringar.
Gr. Mörner, Garl Göran: Så många talare hafva redan
yttrat sig i förevarande ämne, att nödvändigheten bjuder
att fatta sig kort. Innan jag ingår på granskningen al det hvilande
förslaget, anhåller jag dock att få upptaga ett par yttranden,
som blifvit fällda al en föregående talare, hvilken fästat mycken
vigt vid de meningsyttringar, som inom landet förekommit till
förmån för det hvilande förslaget. Han fann der ett bevis, att
Svenska folket vore värdigt det förtroende man visat detsamma.
En annan grund för ett sådant förtroende skulle jag önska se
förevisad än den, som kan bernias från dessa meningsyttringar,
hvilka till och med understundom blifvit framställda i sådan
form, att de vittnat om okunnighet om våra nu gällande grundlagars
stadganden, såsom då i våra grundlagar icke tillåtna adresser
blifvit ställda från korporationer direkte till R. St:r. Dessa
adresser kunna nemligen icke utgöra löredragningsämnen för
R. St:r och äro således obehöriga, ehuru de fått plats i Sveriges
officiella tidning.
Från motpartiets sida har ytterligare talats om de ärliga
vapen, som mot oss begagnats. Litet hvar känna vi, huru ärliga
dessa vapen varit. Ett par exempel må endast omnämnas.
Sålunda lät man förra sommaren trycka och kringsprida ett
cirkulär från en s. k. Adelsassociation, men ingen har kunnat
uppgifva, hvar denna association funnits eller hvem, sorn varit
dess stiftare, — och ingen liar framstått såsom cirkulärets författare;
men de tidningar, uti hvilka cirkuläret först offentliggjorts,
och det sätt, hvaruppå det framträdt i dagen, utvisa nogsamt
dess ursprung. Ett annat bevis på ett af de sisla försöken
i denna väg har jag här i min hand. Här bar utan an
nan
underskrift, än boktryckarens, men i det Kongl, förslagets
motståndares namn blifvit tryckt och utdeladt ett nytt s. k. cirkulär
från R. o. Ad. till Högv. Preste-St:t, så dumt och så enfaldigt,
att dokumentets apokryfiska natur tydligt framstår af
sjelfva dess innehåll. Hvarifrån har det utgått? Det vet man
icke, men — joi det är sannt — någon ledning kan man hafva
deraf, att genom Aftonbladet har det först i ett extra nummer
blifvit kringspridt till landsorten. Här hafva cirkulärets fäder
icke varit särdeles angelägna om detsammas allmängörande. Det
fanns derföre ej heller å R. o. Ad:s klubb förr, än jag i dag
efterfrågat extra-numret af Aftonbladet och detta nu blifvit an
-
Dea 6 December.
327
skaffadt. I detta nummer uppträder Aftonbladet skarpt emot
cirkuläret och talar om det oförskämda i tilltaget att utfärda
detsamma. Oförskämdheten faller emellertid på någon helt annan,
än R. o. Ad. eller dess ledamöter.
Hvad nu angår representationsförslaget, så hafva, i afseende
å andra kammaren, de anmärkningar, som mot denna synts
mig kunna med fog framställas, redan blifvit af föregående talare
utvecklade; jag förbigår dem derföre. Beträffande åter
första kammaren, så tordén J, Mina Hrr, tillåta mig att fästa
eder uppmärksamhet på några historiska förhållanden, som väl icke
kunna förnekas, då jag skall uppgifva dag och datum för hvarje
af dem. Då genom K. Mits Nåd. Propos. af den 5 Januari
1863, landstingen och stadsfullmäktige föreslogos till val-korporationer
för hela första kammaren, hade dessa genom Kongl.
Förordmn den 21 Mars 1862 för det öfriga landet och för
Stockholms stad genom Kongl. Förordmn den 23 nästpåföljde
Maj påbjudna institutioner ännu icke någorstädes trädt i verksamhet.
Sådant skulle först ske under loppet af år 1863, då
de första landstingen skulle sammanträda den 3:dje Måndagen
i September månad. Hvad af detta barnet skulle blifva, —
hvilka dygder eller fel det kunde komma att utveckla, — var
således omöjligt att med någon visshet känna vid emottagandet
af den Nåd. Proposm. Den skald, som af en talare förliden
gårdag kallades vår största och med hvilken talaren syntes temligen
förtrogen, ehuru han då råkade att på ett olyckligt sätt
korrumpera en hans vers, har på ett annat ställe sagt: »Obe
pröfvad
man och klinga litar ej den kloke på.» Månne statsmannen,
då det är fråga om grundpelarna för samhällsbyggnaden,
får åsidosätta denna klokhetsregel och uppföra byggnaden
uteslutande på den losa grunden af sina individuella förhoppningar
om en nydanad institutions blifvande förträfflighet. Mig
har detta förefallit så vågadt och så osannolikt, att, då jag af
den sedermera utsedda Ordhn i agitationskomitén först erhöll
kännedom om, att något sådant skulle vara i fråga, hade svårt
alt vänja mig vid tanken på möjligheten af ett dylikt förfaringssätt
och derföre i det längsta betviflade sanningen af hans uppgift.
Sådana obetydliga betänkligheter hafva emellertid icke
hejdat förslagets författare och ej heller vunnit insteg hos förra
riksdagens Konst.-Utsk., detta Utsk., hvars pluralitet ej kan
undgå att med förslagets författare dela ansvaret för detsamma
och dess följder! Konst.-Utsk:t fann nemi. allt så förträffligt,
att det genast gjorde förslaget hvilande och derigenom betog
R. St:r rättigheten att vid förra riksdagen ingå i pröfning af
detsamma eller att deruti göra någon förändring. Det är nu
första gången R. St:r äro i tillfälle att pröfva ifrågav:de förslag,
som, bortsopande allt nu bestående, är ämnadt att icke af spillrorna
efter det gamla, utan på dem uppföra den nya byggnaden.
Är det vid sådant förhållande underligt eller oförlåtligt, om den,
som vid sitt handlingssätt vill åtminstone i någon mån hafva
erfarenheten till sin ledstjerna, känner sig af tveksamhet Ilin
-
328
Den 6 December.
drad att godkänna det föreslagna nya, ehuru han mäste vidgå,
att omständigheternas våldsamt framsläppta ström gjort en förändring
i det närv:de till en nödvändighet.
Då vi nu äro vid den tidpunkt, att afgörandet af förslaget
icke kan undvikas, hafva vi åtminstone hunnit så långt, att
landstingen hafva en 3-årig historia och denna är redan i viss
mån lärorik.
En af Måndagens talare, som sade sig ämna rösta för det
Kongl, förslaget, hade icke samma ljusa uppfattning af denna
institutions hittills ådagalagda verksamhet, som åtskilliga andra
talare, och han fann att uti valen till landstingsmän uttalade sig
ännu hos allmänheten ofta misstroende till den framstående dugligheten,
hvilken ville föra samhället framåt. Man såge helst,
— om jag fattade meningen rätt, — på de negativa egenskaperna
hos kandidaterna och ansåge förträffligast, att de gjorde
så litet som möjligt. Med sådana representanter vid riksdagarne
tror jag dock icke att samhället skulle blifva belåtet.
Exempel på sanningen af hans yttrande torde från få orter
saknas, örn man blott uppriktigt vill omtala dem. Särdeles betecknande
i detta hänseende är hvad mig meddelats rörande
en person, som icke bort till detta Stånd, som var framlidne
Expeditions-Sekreteraren Richerts vän och store beundrare, som
i sin ort blifvit mycket använd i kommunala värf, och en längre
tid var Ordhde i det frisinnade Skaraborgs läns Hushållnings-Sällskap,
framlidne Kaptenen Kylberg. Han tillhörde nppsättningen
till de två första landstingen och var vice Ordl':de för andra
landstinget, men måste vid omvalet lemna plats för en af bönderne
omhuldad person af deras egen klass. Två andra af Skaraborgs
läns mest framstående personer, hvilka äfven vid första valet
varit kallade till landstingsmän, men som sedermera, efter hvad
jag hört uppgifvas, hade den oförsigtigheten att lifligt intressera
sig för en jernvägskommunikation, hvilken de ansågo vara för
orten af största vigt, blefvo lör denna förmätenhets skull vid
nytt landstingsval straffade. De (ollo igenom.
Huru landstingen vid sina första sammanträden å icke få
ställen öfverskredo de genom landstings-förordningen för deras
verksamhet bestämda gränser och huru de blifvit till ordningen
återkallade och förständigade om gifna föreskrifters efterlefnad
genom ett cirkulär från Hr Chefen för K. M:ts Civil-Dep:t, har
redan af en annan talare blifvit erinradt. Det har visserligen
äfven under de föregående öfverläggningar, som egt rum emellan
ledamöter af detta Stånd, blifvit sagdt, att på en så laglydig
institution, hvilken af ett dylikt cirkulär låtit rätta sig, kunde
man bygga de bästa förhoppningar, men mig vill det synas, att
man ställer sina anspråk nog lågt, då man räknar en sam
hälls-institution
till förtjenst, att densamma, efter att hafva bör
jat
sin verksamhetsbana med öfverträdande af sin befogenhet,
icke, oaktadt erhållen varning från Regeringen, uppträder uppenbart
trotsande gifna föreskrifter. Högre vill jag tänka om
dem, som skola anses värdiga att vara Svenska folkets målsmän.
Den 6 December.
329
Dä den tid, hvarunder landstings-institutionen egt bestånd
och verkat, ännu är alltför kort, för att något säkert omdöme
om denna institution kan deruppå byggas, och verksamheten
under denna tid dessutom, såsom nyss blifvit sagdt, törnat emot
åtskilliga stötestenar, — då mathematiskt kan bevisas, att makten
att tillsätta landstingsmän ligger nästan uteslutande i händerna
på en enda samhällsklass, och denna ingalunda den bäst
qvalificerade att rätt bedöma, hvad statens sanna väl kräfver,
— då hvarje obegränsad makt lätt öfvergår till missbruk och
kan blifva vådlig, —- och då de bestämmelser, som skulle åt
den första kammaren betrygga en konservativ karakter, icke,
enligt min uppfattning, äro i detta hänseende i någon mån tillfyllestgörande,
— så kan jag, lör min del, ej godkänna det
Kongl, förslaget i denna del, eller hvad rörer sättet för densammas
bildande.
Första kammarens stora underlägsenhet i antal vid jemförelse
med den andra är ett fel, som af flera bland förslagets
försvarare blifvit medgifvet. Vid det förhållande att, enl. förslaget,
båda kamrarne i lika mån utgå från hela Svenska fol_ket,
torde detta stadgande lika litet kunna försvaras dermed
att, såsom anfördt blifvit, utöfvandet af beskattningsrätten i åtskilliga
främmande länder uteslutande tillhör andra kammaren,
som detsamma torde kunna anses berältigadt derigenom att,
såsom äfven under de föregående öfverläggningarne blifvit af
förslagets författare sagdt, ärelystnaden eljest kunde finna sig
mindre manad att söka plats i första kammaren. För att locka
ärelystnaden torde icke stora uppoffringar hvarken behöfva eller
böra göras.
Att båda kamrarne komma att till såväl elementer som
tendenser blifva i det närmaste homogena, har redan blifvit af
flera talare anmärkt, och detta kan svårligen förnekas, men
häraf följer ock, att man fruktlöst skall hos den ene kammaren
söka en motvigt emot den andras öfverilningar, derest sådant
skulle vara behöfligt, utan att fastmera med temlig visshet
kan antagas, att båda kamrarne komma att med fulla segel
styra samma kurs i den rigtning, dit den rådande opinionsvinden
för dagen drifver dem. Ställd gent emot två sådane
kamrar, måste konungamakten blifva i betydlig mån försvagad,
och blir kanske tvungen — äfven den — att följa med vinden.
Det har visserligen blifvit påstådt, att konungamaktens ställning
skulle genom lörslaget blifva juridiskt oförändrad, men,
om äfven detta skulle vara fullt öfverensstämmande med sanna
förhållandet, hvilket det, efter hvad föregående talare redan visat,
icke är, — så antyder den reservation, som ligger i det
begagnade uttrycket, juridiskt oförändrad, ett icke med tydliga
ord uttaladt medgifvande, att med konungamaktens moraliska
styrka kan det förhålla sig helt annorlunda, och enl. min uppfattning
ligger det klart för dagen, oaktadt allt hvad en af Konungens
rådgifvare i går i motsatt rigtning yttrade, att konun
gamakten kommer att undergå en inskränkning, hvars omfång
330
Den G Deeember.
icke kan på förhand mätas. Huru vådligt ett sådant konungamaktens
försvagande kan blifva för oss såsom en liten nation,
omgifven af mäktiga grannar, har redan af så många föregående
talare blifvit framhållet, att jag ej vill trötta med upprepande
af hvad de sagt bättre och fullständigare än jag skulle kunna
göra det.
Mycket mera kunde vara att tillägga och mycket borde
kanske sägas till vederläggning af de satser, som från motsidan
blifvit framställda, men det nu sagda synes mig vara tillräckligt
för att motivera mitt yrkande om afslag å det nu föredragna
förslaget.
Man har äfven lagt mycken vigt uppå, att man icke kunnat
få kännedom om det å motsidan uppgjorda förslag, och icke
visste huruvida detta förslag lyckats förena alla deras åsigter,
som voro motståndare till det Kongl, förslaget, och man har
påstått, att detta förslag blifvit förhemligadt. Ja, Mina Hrr!
förslaget är ännu icke allmänt kändt, och det utgör ej heller,
så vidt jag kan finna, föremål för öfverläggning vid detta tillfälle.
Det har emellertid icke stått i vår förmåga att ännu
allmängöra det uppgjorda förslaget, och såsom ett bevis på
huru det står till med sjelfständighetskänslan här i staden, vill
jag omnämna, att, då det uppgjorda förslaget skickades till en
härvarande boktryckare, och manuskriptet blifvit af faktorn emottaget,
boktryckaren återsändt detta med förklaring, att han väl
ville, men icke vågade trycka detsamma, och att man till följd
häraf sett sig föranlåten föranstalta om förslagets tryckning i en
landsortsstad.
Från denna digression ber jag att få återkomma till det af
mig framställda yrkande om afslag å det föredragna förslaget. Om ett
sådant afslag skulle, såsom jag önskar och hoppas, blifva Ståndets
beslut så innebär detta dock icke, enligt min uppfattning,
ett underkännande af nödvändigheten af en representations-förändring,
utan utgör blott ett uttryck af R. o. Ad:s önskan, att
i det uppgjorda förslaget må införas sådarie modifikationer, som
äro nödvändiga för att på ett mera tillfredsställande sätt betrygga
fosterlandets säkerhet och lugna framåtskridande och
värna detsamma mot de faror, som synas oskiljaktigt förenade
med förslagets antagande i dess nuv:de form, men frän hvilka
modifikationers vidtagande Ståndet hittills varit helt och hållet
förhindradt till följd af den behandling frågan hos förra riksdagens
Konst.-Utsk. undergick. Man har sagt oss — och detta
har en Konungens nuv:de rådgifvare yttrat — att, om förslaget
förkastas, skall det genast oförändradt af Regeringen åter
framläggas. Oaktadt vi erhållit denna försäkran från ett håll,
till hvilket man väl borde synas nästan tvungen att sätta tillit,
vågar jag dock, — då det icke är möjligt att för det närv:de
något beslut i sådan rigtning kan vara af Konungen med biträde
af sina rådgifvare fattadt, — ifrågasätta yttrandets tillförlitlighet.
Denna försäkran synes mig mera smaka af den
Den 6 December.
331
på folkopinionen för dagen trotsande medregenten, än den synes
mig passa för den konstitutionela rådgifvaren. Jag tänker
mera högt om Stats-Rådets nuv:de ledamöter, och kan ej tro,
att de på sådant sätt skulle åsidosätta hvad ed och grundlag,
enligt mitt förmenande, ovilkorligen ålägga dem. Ett sådant,
förfaringssätt skulle ju innefatta ett försök till den af StatsRådets
främste ledamot med så mycket skäl ogillade metoden
att regera genom att dela, i stället för att medlande träda emellan
och söka försona och förlika de olika åsigterna samt på
sådant sätt befrämja rikets sannskyldiga nyttal Men om, emot
ali sannolikhet, ett sådant förnyadt framläggande af förslaget
oförändradt komme att ega rum, då skulle säkert framtiden
komma att bära vittne derom, att det blad i fäderneslandets
häfder, hvarå Svenska Adelns nu, vid detta tillfälle, gifna afslag
å representations-förslaget funnes inristadt, ingalunda skulle
blifva ett af de minst vackra i denna Adels historia. Adeln
hade då, på ett sätt som aldrig kunde förnekas eller förvridas,
fritagit sig från ansvaret för följderna af förslagets antagande,
och detta ansvar komme i sådant fall att odeladt hvila på de
män, som, oaktadt nästan alla äro ense om, att förslaget är
behäftadt med högst väsendtliga brister, likväl i trotsigt öfvermod
icke velat begagna tillfället till deras afhjelpande. Måtte
detta ansvar ej blifva dem allt för tungt att bära och den odödlighet,
som de genom sin halsstarrighet kunna förvärfva sig och
hvilken en af Konungens rådgifvare förespeglat en annan af
sina embetsbroder såsom lön för hans på förslagets genomdrifvande
nedlagda mödor, icke blifva af beskaffenhet att vara foga
afundsvärd!
Ett vet jag emellertid och det är att vi, som äro förslagets
motståndare, vi skola, om vi i denna förnyade strid öfvervinnas,
ej handla elter likartade grundsatser. Vi söka nu förekomma
förslagets vådor genom påyrkande af detsammas förkastande
och omarbetande, men, om vi häruti misslyckas, skola
vi, lugna i medvetandet att hafva följt vår öfvertygelse och att
hafva sökt fullgöra vår pligt emot fäderneslandet, hvar och en
inom sin krets och i mån af sin förmåga söka att, såsom det
anstår laglydige undersåter och trogne fosterlandsvänner, bidraga
till vådornas afvärjande eller förmildrande, dervid byggande vi,
äfven vi, på en förhoppning — den nemi. att den Högstes beskyddande
hand dock fortfarande skall hvila öfver det gamla
Svea land, — detta land, som är för oss det dyrbaraste af allt
och som vi, — huru det än må se ut, — likväl icke kunna
underlåta att omfatta med samma oföränderliga kärlek och tillgifvenhet,
som uttalade sig i Axel Oxenstjernas ord, då han
om Drottning Christina yttrade: »Hon är ändå den Store Gustafs
dotter.»
Talrika bifallsrop följde på detta anförande, hvarjemte en
mängd ledamöter hördes ropa på propos.
332
Den fi December.
Fril). Cederström, Carl Gustaf: Högt erkänner jag obilligheten
af Adelns sjelfskrifvenhet och aldrig skulle jag hafva
begagnat min så kallade rätt att såsom en det Svenska folkets
sjelfva Ide representant taga säte och stämma inom dessa murar,
derest det ej denna gång gällt att åt detta folk förvärfva en
efterlängtad representations-reform, och att, hvar och en i sin
mån, medverka till en lycklig lösning af denna nationens lifsfråga.
Det säges att R. o. Ad:s medlemmar ej böra i och genom
det Kongl, förslagets antagande skrifva sitt eget Stånds döds
dom
— jag manar eder att ej genom förslagets förkastande
skrifva vårt Stånds dödsdom i våra medborgares förtroende!
Redan alltför många gånger har, då hos R. o. Ad. äskats
bifall till en representations-reform, svaret blifvit: »en annan gång»
— »något annorledes beskalTadt», o. s. v. Jag hemställer till
eder, huruvida ett sådant svar, äfven denna gång algilvet, dr
egnadt att befästa endrägt och samhällighet mellan R. o. Ad.
och öfriga medborgare; huruvida det ej snarare oundvikligt skall
väcka tvedrägt, misstroende, ja ståndshat!
Vårt land är stort, men dess befolkning fåtalig. Farans
stund kan utifrån oss nalkas, då vi det minst ana. Skall den
finna Svenska folket söndradt af ståndssplit och inbördes misstroende,
eller skall detta folk i den stunden kunna med fullt
förtroende till både sin regering och sin representation sluta sig
samman till fosterjordens värn? Väljen — och betänken, att
detta edert val beror af edert votum i representations-frågan!
Jag röstar för förslaget!
Frih. Cederström, 15 udo!!: Efter en på allvarlig pröfning
grundad, djupt rotfästad öfvertygelse om det hvilande förslagets
inre beskaffenhet, afråder jag vördsamt, men uppriktigt
och bestämdt, R. o. Ad. från antagande af detta förslag.
Det bildar ett alltför tvärt afbrott i vårt samhällsskick; sådana
pläga ej vara helsobringande i nationernas lif, lika litet som
i den enskildes. Det åstadkommer, på sätt dess författare i den
framlagda motiveringen erkänt, att »majoriteten bland de politiskt
berättigade finge i sin makt att tillsätta båda kamrarne», hvilket,
efter min tanke, ej allenast lätteligen vållade, men, snart
sagdt, oundvikligen framkallade en i högsta grad vådlig ensidighet.
De karaktersskilnader, förslaget sökt åvägabringa mellan
första och andra kammaren, synas mig dels svaga, dels illusoriska,
dels ovaraktiga. Åldern betyder föga, vi se de mest ungdomligt
sangviniska förhoppningar framställas af veteraner; betänksamheten
är icke längre den mognare ålderns arfvedel; —
vår tid har medfört dessa omskiften.
Om det tillätes illustrera denna sats med något exempel,
hvilket mera märkligt sådant erbjuder sig för vår åtanka, än
medelst hänvisande till det förträffliga, innehållsrika, med rätta
beundrade tal, hvarmed Hr Frih. Hugo Hamilton, då i mannaålderns
fulla blomma, varnande, och segerrikt varnande, afstyrkte
Den ti December.
333
R. o. Åd. den 28 Augusti 1844 från att antaga ett då hvilande
representations-förslag, som nied faror syntes hota den sanna
folkfriheten och konungamaktens styrka, hvilka äro grundvilkor
för Sveriges bestånd och välfärd! Tjuguett år hafva sedan dess
förflutit, och nu, — R. o. Ad. får snart erfara det, ty Frih.
Hamilton har ordet, om jag ej bedrager mig, näst efter mig —
nu står vältalaren qvar, hans oratoriska talent är, såsom vi dessa
dagar erfarit, säkerligen lika beundransvärd; — men åsigterna,
betänkligheterna, de hafva bortblåst,— alla motvigter anses numera
öfverflödiga; — och sjelfva rigtningen —»qvantum distat
ab illo!»
Jag återgår till min granskning • af det hvilande förslaget.
Den deri uppgifna qvalifikationen af förmögenhet eller inkomster
blefve stundom föga öfverensstämmande med verkliga tillståndet,
då intecknad eller annan gäld afräknas, — och arfvodeslösheten
blefve snart ersatt, utan ringaste ändring i nya grundlagen, blott
genom ett beslut af landsting och stadsfullmäktige, som ju inom
sina respektive områden ega beskattningsrätt; de skulle honorera
första kammarens ledamöter för mödor och arbete; ingenting
kan synas billigare; så lätt förfaller denna föreskrift, på
hvars iakttagande dock så mycken vigt är lagd.
Första kammaren kräfver, enligt min åsigt, en närmare anslutning
till Riks-St:ns idé, låt vara, modifierad i nyare tiders
anda; der kräfvas beståndsdelar, som verkligen betrygga det beståendes
rätt — en fordran, som det hvilande förslaget äfven åsyltat,
men, på sätt flera talare ådagalagt, det icke har lyckats motsvara.
Mot andra kammaren har, med någon modifikation, jag mindre
att anföra. Det fjerde Ståndets under sednare åren vunna
tillväxt i insigter, sans och andra politiskt värde-egande egenskaper,
dem jag med hugnad erkänner, bibringa mig den tanke,
att den betydande makt, som i dess händer lägges genom tillsättning
af andra kammaren, skulle, —om åt första kammaren
gifves en nödig styrka, — värdigt begagnas. Men antalet ledamöter
borde ej vara öfverlägset första kammarens, då de skola
vara jemnlikar i makt och befogenhet.
Beklaga måste jag, att, genom det ominösa strecket af 800
rdrs inkomst o. s. v., valrätt blifvit förnekad ett betydligt antal
väljande, som nu i fjerde Ståndet ega välja.
Vid arbetsordningen har jag trenne hufvudsakliga anmärkningar
att göra, hvilka hittills blifvit mindre uppmärksammade.
Långtifrån att man begagnat detta tillfälle till ett mera fullständigt
afhjelpande af hvad härutinnan kunnat med fog öfverklagas
vid våra nuv:de arbetsformer, har det hvilande förslaget stundom
bibehållit, någongång försämrat ett och annat sådant, nu gällande.
Så finna vi uti 37:de §:n alternativt åt kamrarne öfverlemnas,
att till Konst.-, Stats- m. fl. ständiga Utskott välja antingen omedelbart
eller genom elektorer, en valfrihet, som hittills i 28:de
§:n R. 0. endast varit Bonde-St. lemnad, men af nämnda Stånd
icke begagnad — (jag tviflar, att det någonsin plägat ske) —
och hvarföre sker så icke? Förmodligen af den goda grund, att
334
Den 6 December.
ett sådant omedelbart valsätt måste vara ganska otjenligt i en
talrikare församling, och ledande antingen till en beklaglig villervalla,
eller ock till hemliga sammansättningar, i saknad af öppet
utvalda och med församlingens förtroende hedrade elektorer.
Det i samma § utelemnade Ekon.-ötsk:t skulle framkalla en
kännbar afsaknad, i anseende till myckenheten af dit eljest hänförliga
motioner.
Den under hela riksmölet gällande motionsrätt, som i 55:te
§:n är utstakad för ämnen, ej tillhöriga ständigt Utsk:s behandling,
synes leda till betydlig tidsutdrägt, vid frågorna om Utsk:s
tillsättning eller icke, med flera olägenheter, dem vår nu gällande
R. O. icke vidkännes.
Vådan af årliga riksdagar anser jag så uppenbar, att jag
dervid icke lärer behöfva mer än hänvisa till hvad derom är inom
Riks-St:n yttradt vid förkastandet af ett derom tillförene väckt
förslag.
Man lofvar oss att medelst det hvilande representationsförslagets
antagande vinna lugn och belåtenhet, endrägt och frid.
Hvem skulle icke intagas af en så leende tafla? Men så länge
skiljaktiga åsigter, stridiga intressen och lidelser skola finnas
bland menniskor, måste de äfven på det parlamentariska fältet
finna spelrum, ja, erfarenheten visar, att de, just der det parlamentariska
styrelsesättet är infördt, blifva mest stormande och
bittra, ty stridens mål och segerbyten äro der så mycket vigtigare
att ernå.
Den svåraste striden blefve dock, för den nya representationen,
den, som den finge att bestå mot deras anspråk, dessa talrika medborgares,
nationens flertal, som ställts nedanom strecket. Man har
talat om menniskovärdet, om menniskans i historien sent vaknande
begrepp, menniskans rätt! Och likväl skall flertalet se sig
uteslutet från all rösträtt. Förslagets författare har gifvit den
nya representationen den sorgliga utsigten, det svårföljda råd,
att »tum för tum» bekämpa dessa anspråk, dem man dock har
väckt, och som måste synas billiga, så snart man, med förbiseende
af häfdvunna statsinstitutioners historiska betydelse, politiska
vigt och moraliska helgd, lik en Jean Jacques Rousseau,
ädel, snillrik, men olycklig i åminnelse, vill konstruera samhället
ur en idealisk synpunkt, a priori.
Jag respekterar hvarje ädelt uppsåt. Jag anklagar ingen
åsigt, grundad på olika uppfattning ined min. Mina läppar skola
icke utsäga någon förebråelse, äfven om mitt hjerta ville mana
mig att höja en ransakande återblick på de förtjenster, R. St:r
och särskildt R. o. Ad. inlagt om fäderneslandet, — och sedan
sänka den till det slags erkännande, som deråt nu tilldelas.
Men då jag inför Rikets vördade R. o. Ad. uppmanar detta
Konungatillgifna, fosterlandsälskande Riks-Stånd till kraftigt och
fortsatt motstånd mot det af Regeringen framlagda förslag till
representationens omdaning, sker det under liflig förhoppning,
att arbetet på en ändamålsenlig förenkling och förbättring af våra
former icke må hvila! Och jag ville till Konung och folk vid
Den 6 December.
335
detta allvarliga tillfälle ställa samma förklaring, sem af den trofaste
Arnault — densamme som sedermera under Ludvig XVIIIis
regering sändes i landsflykt för sin tillgifvenhet för Napoleons
sak — yttrades till den kejserlige herrskaren, som, på höjden
af sin makt, fann den lärde forskarens själ otillgänglig för eftergifvenhetens
fordran; då monarken erinrade om att i honom
ofta hafva funnit ett stöd och städse egt en vän, men dock nu
hos honom funne ett oförväntad! motstånd: »Sire», sade med en
vördnadsfull fasthet, Arnault, »on ne säppuie que sur ce qui résiste.
» Den endast kan gifva ett stod, hvilken kan stå emot.
Eller med andra ord, i en annan bild: en opröfvad staf kan vara
bräcklig och brista, men en verklig vän sviker icke!
Hr von Stockenström, Garl Reinhold Polhem:
Utan att länge vilja upptaga R. o. Ad:s dyrbara tid, hvartill jag
så mycket mindre eger anledning, som jag hör Ståndets otålighet
och tillika inser huru förmätet det är af mig att förlänga
diskussionen, efter det så många lysande förmågor uppträdt,
anhåller jag dock att för en kort stund få påräkna R. o. Ad:s
uppmärksamhet för de ord jag nu vill yttra i den vigtiga samhällsangelägenhet,
som utgör föremål för Ståndets öfverläggning.
Jag får erkänna, att jag, efter den första bekantskapen
med det Kongl, förslaget, icke Önskade att detsamma skulle
vinna framgång, men efter ett allvarligt öfvervägande af detsamma
och tidsförhållandena har jag funnit, att klokhet och
fosterlandskärlek fordra af mig, att jag obetingadt lemnar min
röst för förslaget. Jag gör det, emedan jag vid närmare granskning
icke kunnat finna att detta förslag, upphöjdt till grundlag,
skall medföra de stora vådor för fäderneslandet, man förespeglat,
— emedan jag är fast ölvertygad om, att sedan detta förslag
en gång blifvit af Konungen framlagdt och af hela nationen
med omisskännelig belåtenhet omfattadt, det numera är
omöjligt att mot tvenne Stånd och mot öfvertygelsen hos hela
folket, sorn står bakom dessa Stånd, söka genomdrifva ett annat
förslag, äfven om R. o. Ad. skulle önska det, ty det är icke
detta Stånd ensamt som beslutar en sådan reform, utan det är
äfven och hufvudsakligen den andra delen af det Svenska folket;
— och slutligen emedan jag icke vågar taga på mitt ansvar
att hafva bidragit till förkastande af detta förslag, ett be
slut
sorn skulle föranleda stora splittringar och mycket partihat,
hvars utsträckning man väl icke kan bestämdt veta, men åtminstone
ana.
Jag vill icke ingå i bemötande af alla de anmärkningar,
som mot förslaget blifvit framställda. Derom är så mycket
skrifvet och ordadt, och tiden skyndar dessutom. Jag vill endast
fästa mig vid den vigtiga frågan, om vårt fädernesland genom
förslagets antagande skall öfverlemnas åt demokratiens vå
dor,
om makten skall tillfalla oförnuftige medborgare, samhällsomstörtningens
befordrare. Jag tror icke detta. Den allmänna
meningen, äfven .numera, så vidt jag kunnat uppfatta den, inom
336
Den 6 December.
detta Stånd, är den, att en andra kammare ej kan bildas annorlunda
än genom samfäldta val, och flere talare här hafva till
och med velat utsträcka valrätten längre, än i förslaget skett.
Här hafva vi således, enligt dessa talares önskan, demokratien
fullfärdig; men hvar erbjuda de oss någon motståndskraft mot
dess vådor? Gå vi tillbaka till framfarna tider, så se vi huru
många försök från flera håll blifvit gjorda att bilda en första
kammare af andra elementer, än de af Konungen och hans Regering
nu föreslagna; men alla dessa försök hafva misslyckats, och,
ehuru jag ej närmare känner det nya förslag, som våra motståndare
så diplomatiskt lofvat alt framlägga, tror jag dock, att
äfven detta kommer att drabbas af samma öde, emedan det ju
vill bibehålla en del af den gamla Ståndslörfattningen, och att
numera inför Svenska nationen försvara denna, torde vara alldeles
omöjligt. Som sagdt, de föregående försöken att i första
kammaren bibehålla Ståndsinstitutionen strandade, och först när
Konu»g och Regering togo hand om saken (det var under en
annan Konung och andra Rådgifvare, som ett representationsförslag
först framlades ifrån tronen), fann man, att enda sättet
att bilda en första kammare var att grunda den på valprincipen.
1 det första förslaget hade man bildat vissa länsnämnder, som
skulle utse första kammaren. Man hade icke då landstingen,
men sedan man erhållit dessa institutioner, har man funnit att
de äro lämpliga valkorporationer till första kammaren, och åsigten
om deras lämplighet dertill är så införlifvad med Svenska
folket, att jag anser det omöjligt att taga den från detsamma.
Här har blifvit yttradt af Gr. Hamilton, — en man, hvars egenskaper
jag aktar så högt, att det måhända kan synas djerft af
mig att uppträda till bemötande af hans anmärkningar; men
jag hoppas att han ursäktar min tilltagsenhet, — att landstingen
äro en ny och alldeles oförsökt institution. Jag medgifver
att den var det, då förslaget framlades, men nu äro likväl tre
år förflutna, sedan landstingen först trädde i verksamhet; man
känner nu deras egenskaper, och jag är viss om, att någon
bättre valkorporation icke kan vinnas. Sjelf har jag varit ledamot
af ett läns landsting under trenne år och har då hunnit
stadga min öfvertygelse om att denna institution visat all den
sans, betänksamhet och klokhet, man af den kunnat vänta, samt
funnit att de val, landstinget gjort, varit förståndiga. Gr. Hamilton
har vidare sagt, dels att landstingen icke hafva erfarenhet
om något annat val, än det till vice ordförande, dels att
dessa val, om de än, som han medgifver, varit goda, likväl ej
bevisa något, då man till ordförande ofta väljer en talare, som
man ej gerna hör, och derföre vill sätta på en plats, der han
ej får tillfälle att något utförligare yttra sig. Jag vill dock invända,
beträffande den förra anmärkningen, att landstingen, utom
vice ordförande, äfven välja en mängd komitéer eller utskott,
och att de i alla delar af riket, så vidt jag vet, vid dessa val
förståndigt begagnat sin valrätt, samt angående den sednare, att
anmärk
-
L)en 0 December.
337
anmärkningen väl kan gälla om en landstingets ordförande, sorn
verkligen utöfvar sin befattning, men ej om en vice ordförande,
då någon sådan ej ännu i något län, åtminstone under en längre
tid, innehaft ordförandeplatsen. Befattningen blir då allenast en
utmärkelse, ett bevis på alt man vet att uppskatta förtjensten,
der den finnes.
Ytterligare har blifvit vttradt, att om än landstingen, såsom
de hittills visat sig, varit sådane att man kunde gilla dem,
förhållandet likväl blefve annorlunda, då Bonde-St. får taga hand
om valen. Jag fruktar dock icke mycket för vårt lojala Bonde-St,,
sorn i allmänhet visat konservativa tänkesätt, och för hvilket konungamakten
i alla tider varit kär, och tror att det i all framtid,
om än ståndsskrankorna falla, skall förtjena det vackra vitsord,
Hans Järta gifvit det. Om än Boride-St. icke skulle visa
sig ega all den upplysning, man af detsamma förväntat, så hoppas
jag att, om vi, livar och en i sin stad, såsom Konungens
ord föllo, sätta vår ärelystnad i att söka bidraga till att en
sann och lefvande upplysning må genomtränga folket, skall detta
folk kunna allt värdigare motsvara det förtroende, som Konungen
vill skänka detsamma. Jag tror på allvaret hos detta folk;
jag tror på dess fosterlandskärlek och rättskänsla.
För min del anser jag det vara skäl, att i närv:de vigtiga
stund antaga den mening, som delas af hela folket, icke den,
som funnit sitt uttryck i reformadresser, som visat sig i dessa
deputationer, hvilka strömmat hit till hufvudstaden, utan den
mening, som hvar och en vet finnes inom hela landet, åtminstone
hvar och en, som i likhet med mig har lelvat på landet
och vistats ibland skiljda samhällsklasser. Yi höra antaga denna
mening medan tid är, så att vi kunna sätta oss i spetsen för
tidsandan, och min öfvertygelse är, att B. o. Ad. kan göra det
utan försakelse, ty det Svenska folket, som älskar sina stora
minnen, som älskar de stora namn, som blifvit frejdade, vare
sig genom krigiska bedrifter eller statsmannaegenskaper eller
andra medborgerliga dygder, skall icke vid sina val förbise den
Svenska Adeln, denna Adel, hvars anor sträcka sig långt upp i
sagans natt, och hvars företräde framför hvarje annan Adel i
verlden uti fosterlandskärlek och intelligens så många talare
segrande framhållit.
Frih. von Paykull, Johan Gustaf: Då fråga är om att
förkasta ett gammalt oell antaga ett nytt i dess ställe, bör man
vara fullt öfvertygad om att det nya är bättre än det gamla. Jag
bekänner, att en sådan öfvertygelse har ännu icke kunnat komma
mig till del. Sveriges nuv:de representation har icke försummat
sig. Den har tvärtom i betydlig mån bidragit till landets
bästa och dess stora utveckling i nästan alla rigtningar.
Den har således uppfyllt sitt ändamål. Men en institution, som
uppfyller sitt ändamål, kastar man icke vanligen handlöst öfverända,
och gör man det, så sker det icke ostraffadt. Och likväl,
11. I. 22
338
Den 6 December.
midt under denna från alla håll erkända glädjande verksamhet,
utkastades ibland oss en bomb, beräknad på att spränga hela
den seklersgamla statsbyggnaden i luften. Detta förstörelsemedel,
det nu diskuterade reformförslaget, innebär, lik en ny
Pandoras ask, en mängd onda andar, som skulle utflyga ibland
oss, om vi öppnade locket. Dess fel äro många, men främst
deribland sätter jag den röda tråd, som genomgår det hela, eller,
med andra ord, dess öfverallt framskymtande republikanska tendenser.
Må vi icke göra oss några illusioner i afseende på det mål,
hvartill rörelsepartiet i alla länder sträfvar. Detta mål är republiken.
Hos oss var det första steget dertill våra nya kornnninalförfattningar,
hvilka med skäl, både för sin tendens och
sin invecklade beskaffenhet, hos många väckt ett betydligt misshag.
Det nya representationsförslaget är det andra steget, och
om detta skulle till fullo uttagas, så hade det åsyltade målet
redan ryckt oss nära på lifvet. Sverige har i visst afseende
ett mindre förmånligt läge. Från den ena sidan hotar despotismens
mäktiga godtycke och från den andra den småningom
inträngande demokratiska smittan. Vi böra vara på vår vakt
emot dem båda. Det är af denna demokratiska smitta, som
det nu hvilande förslaget i hög grad blifvit anstucket, och om
detta antages, skall republiken otvifvelaktig! förr eller sednare infinna
sig, kanske i en icke synnerligen aflägsen framtid. Om det republikanska
regeringssättet ändock kunde befria verlden från rrienniskoslägtets
stora plågoris, krig, så skulle det åtminstone hafva
något godt med sig; men alla tiders erfarenhet visar motsatsen,
och i våra dagar se vi Nya Verldens alla republiker sönderslita
sig sjelfva och hvarandra genom krig. Kort sagdt, under
ingen styrelseform åtnjutes så säkerhet till lif och egendom,
som under den konstitutionel monarkiska, der statsmakternas
inbördes förhållanden äro så väl afvägde, som de nu äro hos oss.
Sjelfva verldssystemerna lyda i visst afseende samma lagar
som staterna. För att vidmakthålla ordningen fordras tvenne
hvarandra motverkande krafter. Om den ena af dessa krafter
blir den andra öfvermäktig, är ordningen genast rubbad, systemet
sammanfaller och chaos inträder ånyo. För stater varar
detta chaotiska tillstånd, intilldess en kraftig hand återställer
ordningen, och denna hand är vanligen despotens.
Det republikanska partiet, hvartill jag nödgas räkna Konungens
nuv:de rådgifvare, har, genom fortsatta agitationer, midt
under det djupaste lugn framkallat en storm, beräknad på att
uppröra samhällets alla elementer. Det vore önskligt att de,
som framkallat denna storm, äfven nu förmådde besvärja den.
Man har på mångfaldigt sätt, både med låck och med päck,
sökt beveka oss att antaga förslaget, och bland annat anfört att,
om det också nu förkastades, skulle det dock oföräedradt återkomma.
Jag betviflar dock, att Stats-Itådet skall i detta afseende
erhålla den mäktiga medverkan, som erfordras för att
kunna framlägga något förslag. Jag säger med flit Stats-Kådet,
Den 6 December.
339
ty grundlagen känner ingen Regering, så länge Konungen sjelf
förer riksstyrelsen. Den känner blott ett Stats-Råd, som af
Konungen tillsättes oell äfven af honom afsättes, tlå omständigheterna
dertill föranleda. Jag yrkar förslagets förkastande.
Frill. Mannerheim, August Reinhold: Det torde benäget
ursäktas mig, att jag vågar upptaga en snart förflytande
stund, och tillika får jag anhålla om tillgift, för det jag, en för
de flesta här närvide obekant, men derföre icke inom min verkningskrets
alldeles okänd person, vågar uppträda inför denna lysande
församling. Förslagets förtjenster och brister äro så vidlyftigt
granskade, att jag icke vill sysselsätta mig med dem,
men såväl på detta rum, som utom detsamma frågar man:
hvad månde blifva af detta barnet? Alla ömma föräldrar åligger
det efter naturens ordning att vårda sina barn äfven med
uppoffringar. Mina Hrr! detta är det svar, jag har att gifva på
denna fråga. Man har bär bittert, t. o. in. hätskt klandrat vissa
opinionsyttringar inom vårt land, vissa adresser och deputationer,
under förmenande, att de voro inkonstitutionella oell obehöriga
såsom påtryckningar på Rikets nu församlade Ständer.
Jag har i min hemort aldrig varit någon agitator, ej heller någon
folktribun, men det bar fallit äfven min ringa person till del att
blifva en sådan förtroendeman, som fått sig uppdraget att deltaga
i en dylik deputation, Deputationernas ändamål Ilar icke varit något
annat än att till den, som man visste vara författare till det
nu på Ständernas bord hvilande Kongl, förslaget, framföra uttrycken
af våra kommittenters hjertliga tacksägelse. Dermed var
deras mission uppfyld och längre har det heller icke gått. Man
har påstått att meningen med dem varit att neddraga frågan till
partiernas tummelplats, men jag får förklara, att jag hvarken
är eller varit någon partiman. Hvad de tusentals namnen under
petitionerna beträffar, har man sagt, att man kunnat få dem
både för ringa öfvertygelse och för ringa penning; dessa namn
må tala för hvad de kunna, de äro dock uttryck, som icke kunna
disputeras, och hvad de nu afgifna adresserna angår, så hoppas
jag, att hvar och en må väl betänka sig, innan han säger,
att de icke ega någon betydelse; der står likväl, Mina Hrr! namn
framför och namn bakom. Den som icke i dem vill se «vox
populi», skall måhända icke i ett ögonblick, allvarligare och högtidligare
än detta, förnimma »vox Dei.»
Att jag icke på något vis gillar den sjelfskrifvenhet, som
hittills tillkommit och måhända äfven hädanefter skall tillkomma
R. o. Ad., bevisas bäst deraf, att jag, ehuru hufvudman för min
ätt, aldrig hittills begagnat denna rätt, emedan jag ansett den
vara orättvis, icke ett uttryck af menniskorätt och menniskovärde.
Mitt namn är visserligen icke af den betydenhet, att jag,
såsom en annan talare, tror, att mitt votum skall öfvergå till
efterverlden, men jag har en samtid, inom hvilken jag vill förvara
mitt namn. Derföre vill jag öppet och ärligt och ej för
vinnande af någons gunst, hvilket jag sannerligen aldrig sökt,
310
Den 6 December.
med varmaste hjerta och innersta öfvertygelse förklara, att jag
kommer att rösta för det Kongl, förslaget. Jag gör det så mycket
heldre, som detta mitt handlingssätt står i full öfverensstämmelse
med det valspråk, som pryder min vapensköld.
Hr von Schantz, Carl Jakob: Då jag nu går att uttala
min öfvertygelse i den lifsfråga, som utgör föremål för det Höglofl.
Ståndets öfverläggning, skall jag med skyldig aktning för tidsutdrägt
af Ståndets dyrbara tid fatta mig med möjligaste korthet.
Bevistandet af mer än 13 riksdagar har städse öfvertygat mig
om behofvet af en omsättning i representations-sättet. Förslag
hafva ock förekommit, men blifvit afvisade till sina fäder, till
dess ändteligen blifvit förelagdt det nu under öfverläggning varande,
det jag helsar med tack till dess ädle författare, såsom
grundadt på det förstärkta sambandet emellan Konungen och
folket. Man har hardt antastat det såsom behäftadt med förstorade
brister; men, Mina Hrr! det är ju ett menniskoverk, och
enligt min varma öfvertygelse äro dessa brister icke större, än
att den skickliga byggmästaren ju finnér dem lätt afhjelpta, då
byggnaden är uppförd på fast grund. För mig, stående vid brädden
af min graf, återstår blott att tacka en mild Försyn, som
unnat mig att lefva så länge, att jag med ett längtande ja fått
emottaga det nu föreliggande förslaget.
Gr. Wrangel, Anton Reinhold, anförde skriftligen:
När man förändrar statsskick, Mina Hrrl bör man väl tillse,
att det man får i stället för det bestående är bättre, men ej
sämre än det man har. Men ordet för dagen tyckes vara, att
detta är likgiltigt, blott man får Regeringens förslag antaget och
det just nu. Hufvudsaken är att blifva af med de få konservativa
elementer, vi nu ega inom vår statsförfattning, för att
uteslutande få demokratiska institutioner. Detta kan, såsom
flere talare redan anmärkt, innebära en fara ej blott för konungamakten,
men äfven för folket sjelft, ty fäderneslandet kan blifva
en skådeplats för inre split och derigenom ådraga sig för mycken
utländsk uppmärksamhet, och vi veta, Mina Hrr! af Danmarks
exempel, hvad utländsk inblandning i ett lands inre angelägenheter
vill säga. Jag menar nu ej så mycket fienders, ty dem
kan man möjligen reda sig lör, som ej mera vännernas!
Att orda vidlyftigt om det Kongl, förslagets detaljer finner
jag onödigt, sedan så många talare skärskådat dem. Jag finner
blott, att det nya statsskick, man bjuder oss, hyllar för mycket
det moderna Franska uttrycket 1’imprévu, det vill säga, det
oförutsedda, det oberäkneliga. Så till exempel, att grundlagen,
som ju den nya R. O. skall vara, skall ytterst hvila på och bero
af kommunal-lagen, som i egenskap af civil-lag ju när som helst
kan ändras, att census, som utgör Svenska folkets enda representationsgrund,
är beroende af olika mynt och taxeringsvärden.
Detta allt silver anlednins til! oberäknelisa förhållanden och kan
Den f> December.
341
förrycka grundvalarna af den nya statsförfattningen. Sedermera
finner jag, Mina Hrr! en oformlighet, som ej har något motstycke
uti någon annan stats konstitution, uti skapelsen af en
slat i staten under namn af kyrkomöte, som har en makt, om
äfven negatif, öfver Konung och lagstiftande församling, så snart
de röra vid kyrkoärender
Jag kan ej gifva min röst åt ett reform-förslag, som ej innehåller
i lag skrifna verkliga garantier, ej allenast för det demokratiska,
utan äfven för det konservativa elementet i staten.
Jag råder att man gör med det hvilande förslaget såsom Saturnus
gjorde med sina foster, innan det måhända uppäter eder
sjelfva.
Hr Reutersvärd, Patrik: Jag har begärt ordet, icke för
att uttänja den strid, som jag hoppas snart skall vara utkämpad,
utan blott för att tillkännagifva, att jag med lifligaste bifall omfattar
det Kongl, förslaget, samt med mitt ja ämnar understödja
detsamma och i R. o. Ad. prot. önskar få detta mitt votum
antecknadt.
Jag vågar äfven hoppas att R. o. Ad., med den högsinthet,
som alltid utmärkt detsamma, skall förena sig med sin Konung
och Svenska folket, äfven i denna fråga, och således bifalla
förslaget.
Många ledamöter ropade nu åter på propos.
Hr Olivecrona, Knut: Tjugufem år hafva förflutit sedan
frågan om national-representationens ombildning först allvarligt
väcktes och sedan ett förslag blef hvilande, hvilket, flitigt agiteradt
år 1844, dock samma år förkastades. Flera andra förslag
hafva sedermera följt, hvilka rönt samma öde. Månne saken
och sanningen, månne fosterlandet deraf lidit? Visserligen icke.
Deri vigtiga frågan har blott allvarligare blifvit begrundad, under
tiden har en ny generation hunnit uppväxa och landets välstånd
har utvecklats i alla rigtningar. Het nu föredragna Kongl, förslaget
till national-representationens ombildande förordas nu af
flere skäl, dock hufvudsakligen för sin enkelhet och för det bifall,
det fått emottaga af Sveriges allmoge och af tidningspressen.
För min del kan jag icke finna enkelheten i ett förslag vara
tillräckligt motiv för dess antagande, i synnerhet om orättvisa
vore en af förslagets följder; och bifallet från den samhällsklass,
hvilken genom förslagets antagande skulle få ett öfvervägande
inflytande, bör icke heller vara tillräckligt, lika litet som bifallet
från en tidningspress, som grundar sitt bifall egentligen på förhoppningarne
att kunna efter sjelfviska intressen styra riksdagsmanna-valen.
Jag har sökt underkasta förslaget den sorgfälligaste pröfning.
Jag har gjort det icke blott af pligt såsom en af nationens
representanter vid denna riksdag, utan ock af pligt såsom
akademisk lärare, just inom den fakultet, hvilken det tillhör att
342
Den 6 December.
värda de statsvetenskapliga studiernas odling. Resultatet af denna
pröfning är att jag måste förkasta det. Betraktar jag det
från rättsfilosofisk synpunkt, från synpunkten att statens alla
rättsgiltiga intressen må tillbörligen representeras, och en harmonisk
jemnvigt emellan statsmakterna åstadkommas, finner jag
förslaget otillfredsställande, angifvande en i tillämpningen orättvis,
i sina konseqvenser vådlig, princip — penningen, såsom gradmätare
både för potitisk bildning och fosterländska tänkesätt.
Betraktar jag förslaget för att efterforska, om det är bygdt
på någon historisk basis, eller om det kan anses såsom ett försök
att utbilda den nuv:de representativa författningen, finner
jag mig lika otillfredsställd. Det är att dåra sig sjelf, då man
sagt, att förslaget är bygdt på en historisk grund, derföre att
valen till den öfre kammaren skola ske af landstingen. Men,
Mina Hrr! landstings-institutionen efter våra kommunal-lagar är
en alldeles för ny institution för att ega någon historia. Den
har ännu icke hunnit införlifva sig med folkets seder eller vinna
dess fulla förtroende, och landstingen betraktas ännu af mången
såsom blott varande till för att skapa nya skatter. Att åter
jemnföra våra landsting med de landskapsting, som för 5 å C00
år tillbaka höllos inom hvarje landskap, är omöjligt; de särskilda
landskapen egde den tiden sina egna lagar och beslöto oberoende
af hvarandra skattebidragen till Konungen; och ett svalj
af flere århundraden, hvarunder den närv:de ståndsrepresentationen
utbildat sig, ligger deremellan.
Jag vill icke upptaga tiden med en i detalj gående kritik.
Jag vill blott anföra de trenne hufvudsakliga anmärkningar, Som
jag har att göra och som, enligt min tanka, äro tillräckliga för
att bestämma mitt afstyrkande af förslagets antagande.
Min första anmärkning gäller den 14:de §:n, der valrätten
bestämmes för den, som »antingen eger eller med stadgad åborätt
innehafver fast egendom på landet eller i stad, till ett taxeringsvärde
af minst 1,000 rdr etc. etc., eller erlägger till staten
bevillning för en till minst 800 rdr uppskattad årlig inkomst.»
Denna bestämning är ej blott rent godtycklig. Den är, hvad
värre är, orättvis. Inom hvarje län komma tusentals mindre
jordegare, hvilka enligt nu gällande grundlag deltaga i riksdagsmannaval,
att derifrån uteslutas; inom rikets småstäder kommer
en stor del af handtverksklassen att likaledes nekas valrätt. Jag
tiar genomsett taxerings-längden för Upsala stad och deraf funnit
detta förhållande bekräftadt. Man skulle ock få se det egendomliga
skådespelet uppföras, att akademie-docenterna och e. o.
bibliotheks-amanuenserna, hvilka för närvide deltaga i val till
riksdagsmän för universiteten, skulle bortvisas från val-urnan,
emedan de, såsom lönlöse lärare och tjenstemän, icke äro taxerade
till 800 rdrs inkomst, men deremot akademie-vaktmästaren
och kursorerne framropas för att afgifva sina röster lika
med professorerne.
Huru länge tror man väl, att strecket mellan män med 800
rdrs årlig inkomst och derutöfver samt den stora massa, som står
Den 6 December.
343
derunder, kan bibehållas? — Om förslaget antages, skall icke
denna massa högljudt ropa på deltagande i valen? — Hvad vill
man svara dem? — Hvad har föranledt tacksamhetsadresserna
från arbetare-föreningar i anledning af förslaget? — Icke har
det kunnat vara förslaget i sig sjelft, ty det nekar arbetaren
under 800 rdrs årlig inkomst all rösträtt. Tacksamheten måste
sökas deri, att lörslaget har öppnat den demokratiska vägen.
Massan har blifvit anvisad att beträda densamma. Hen finner
visserligen en port stängd, på hvilken står skrifvet 800 rdrs årlig
inkomst eller 1,000 rdrs fastighetsvärde för den, som skall få slippa
in. Huru skall i längden en stormning på denna port kunna
emotstås? — Om deputationer och adresser från alla landsändar
ankomma för att, såsom det heter, utöfva en fredlig påtryckning,
hvad vill man svara?
Min andra anmärkning afser den öfre kammarens bildande
genom val af landstingen, hvilkas sammansättning bero af kommunal-lagarne.
Men då dessa lagar skola anses vara af civillags
natur, och civillag kan ändras vid hvarje riksdag, och riksdag
hålles hvarje år, blir sjelfva grundvalen mycket vacklande.
Man invänder visserligen, att till ändring af civil-lag skall erfordras
Regeringens samtycke. Nå väll Om en allmän agitation
förberedes för en total förändring af landstingens sammansättning,
om den förnyas några riksdagar å rad, jag vill se, om
Regeringen med ett parlamentariskt styrelserätt kan motsätta
sig den äskade förändringen!
Min tredje anmärkning rörer den 65:!e §:n, hvilken faktiskt
upphäfver den eljest bestämda jemnvigten emellan debådakamrarne
och lägger hela tyngden i den nedre kammarens händer,
alldenstund det heter, att i de vigtigaste frågor, såsom ora statsutgifter,
bevillning, Riksbankens eller Riksg.-Kontorets styrelse
m. m. skola, om de begge katnrarne stanna i olika meningar,
rösterna sammanräknas; och då i den nedre kammaren antalet
ledamöter är betydligt större, är ej svårt att se, hvilken som
får ölvertaget. Jag anser en sådan öfvervigt synnerligen farlig
för konungamakten, ty konungamakten kunde lätt blifva i beroende
ställning. Antag, hvilket icke vore omöjligt, att en partiledare
i nedre kammaren samlar 150 ledamöter under sin fana,
hvilka uppställde ett s. k. program, till hvilket hörde att neka
vissa anslag eller minska dem, om icke Regeringen ville foga
sig efter detta partis afsigter. Hvad ville Regeringen göra? Den
skulle stå förlamad, liksom med en snara om halsen, och tvingas
in på en annan väg, än den Regeringen kunde för landet
anse nyttfg.
Jag slutar med att tillägga, att då jag funnit förslaget ledande
till så stora, både orättvisor och vådor, finnér jag mig
uppmanad att, både af fosterlandskärlek och pligt, lägga mitt
nej emot det hvilande förslaget.
En mängd ledamöter yttrade härtill bifall.
344
D en (> December.
Gr. von Essen, Gustaf Adolf Fredrik Wilhelm:
Som åsigterna om detta förslags fel och brister redan blifvit
fullständigt utvecklade af ledamöter, tillhörande båda partierna,
vill jag icke uppehålla R. o. Ad:s tid, utan endast förklara, att
jag förenar mig med Fl. Exc. Hr Frih. Ihre, samt röstar emot
förslagets antagande.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag är, jag tvekar icke att
säga det, af sann öfvertygelse en varm och tillgifven vän af
det Ivongl. förslaget, och de anmärkningar, sorn blifvit gjorda
mot detsamma, hafva mera belastat än rubbat min åsigt i detta
afseende. Bland dessa anmärkningar finnes det, enligt mitt förmenande,
endast två, som kunna tillmätas någon större vigt.
Hen ena, att Riksdagsmännen i första kammaren skola utses af
landstingen, och den andra, att antalet ledamöter i första kammaren
är mindre än i den andra kammaren. Men just dessa
af förslagets motståndare framdragna fel synas mig utgöra förslagets
största förtjenster. Hetta har af ITr von Stockenström
i. hans yttrande blifvit så fullständigt ådagalagdt, att jag, med
hänvisande dertill, endast vill tillägga, huruvida skäl rimligen
kan förefinnas att såsom valkorporationer förkasta landstingen,
om hvilka man har en treårig ganska god erfarenhet och hvilka
utöfva sin verksamhet i I^andshöfdingens närvaro under ledning
af en utaf K. M:t tillsatt ordförande, för att ersätta dem nied
andra valkorporationer, om hvilka man icke har och icke kan
få någon den ringaste erfarenhet före den nya författningens
tillämpning.
Man har sagt att förslagets motståndare utarbetat ett annat
förslag till representationens ombildning, men att detsamma icke
kunnat meddelas, emedan den boktryckare, man vändt sig till,
vägrat tryckning deraf. Jag tänker icke så lågt om våra boktryckare,
att detta varit det verkliga hindret. Dessutom hade
man kunnat använda det både före och efter boktryekerikonstens
uppfinning begagnade sätt att meddela sig genom tal eller
skrift. Egentliga anledningen torde val vara den, att någon
öfverensstämmelse i åsigter hos det Kongl, förslagets motståndare
icke förefunnits, utan att man sväfvat ut på de individuella
tyckenas gränslösa område, hvarifrån ingenting helt kunnat upphemtas.
Jag kan icke, och om jag än det kunde, skulle jag icke
vilja genom vältalighet söka verka på eder känsla. Finnes det
något tänkvärdt i de få ord jag kommer att yttra, behöfver det
icke smyckas med några rhetoriska prydnader; finnes der åter
icke något begrundansvärdt, må mitt yttrande framstå i sin fulla
nakenhet.
Alla som yttrat sig, hafva ju erkänt behofvet af en representationsförändring,
och jag är öfvertygad, att det icke finnes
någon inom detta rum, som icke delar denna åsigt. Nåväl!
hvad bevisar detta erkännande? Det bevisar, att det nuv:de
tillståndet är sjukt, ja allvarsamt sjukt. Men hvad göra vi, om
Den 6 December.
345
en kär anförvandt ligger på sjukbädden? Uppskjuta vi då att
begagna ett tillgängligt verksamt botemedel, för att, i afvaktan
på ett bättre, låta patienten duka under? Visserligen icke. Och
vi böra icke heller förkasta det nu föreliggande förslaget derföre,
att man möjligen skulle kunna uttänka ett mera fullkomligt.
En stor tänkare har ganska sannt sagt, att revolutioner
uppkomma deraf, att nationerna gå framåt, medan statsförfattninga-rne
stå stilla. Ett afslag af reformen skulle äfven hos oss
framkalla ganska betänkliga rörelser, — jag hoppas dock endast
inom laglighetens gränser —, och när motståndet ingenting vill
gifva, tvingas man slutligen att taga, och det händer då att
man, äfven på laglig väg, tager mera än man vill, mera än
man bör. Jag röstar för det hvilande förslaget.
Hr Treffenberg, Curry: Man måste verkligen göra
våhl på sig, för att icke låta känslorna laga öfverhand öfver
förståndet, då man förnimmer de ädla, upphöjda och hjertat
tilltalande tankar, som finnas nedlagde uti det Stats-Råds-prot.,
som åtföljde det Kongl, representationsförslaget, och som sedermera
så ofta återljudat uti åtskilliga anföranden på detta rum;
också har det funnits ögonblick, då äfven jag varit på väg att
lemna bakom mig alla traditionella föreställningar, inplantade i
min barndom, alla reminiscenser ur den Boströmska samhällsläran
från min akademitid och alla varnande vittnesbörd ur vår
egen och andra länders historia, för att, med vännerna af det
Kongl, representationsförslaget, stiga ombord på denna glada
speljakt, som, sirad med rosor och vimplar, med musik i fören
och smekt af förliga vindar, skulle genast föra hela nationen till
lycksalighetens ö.
Men dessa känslans ögonblick hafva snart varit förbi. Vid
förståndets pröfvande ljus har denna hitta farkost blifvit förbytt
till ett drakskepp, som från fiendeland nalkas våra förut så
fridsälla kuster, för att der sprida ödeläggelse och död; och jag
har derför tackat Gud, att detta monster af den enda monitor,
som i dessa tider duger att lita på, den ädlare konservatismens
monitor, erhållit trenne sådana grundskott, att man snart skall
se detsamma hissa nödflagg och afstå från försöket att, buret
på agitationens svallvågor, lotsa sig fram mellan de klippor och
skär, som en fast, modig och beslutsam hållning hos R. o. Ad.
skall utbreda till skydd för det hotade fäderneslandet; och måtte
echot af dessa grundskott ännu i afgörandets stund ljuda i alla
röstandes öron med dess starka, mäktiga och befallande stämma,
att det Kongl, representationsförslaget skall förkastas, emedan
det blottställer konungamakten, emedan det lägger representationens
tyngdpunkt uti en enda samhällsklass och dertill
den för riksvårdande värf minst qvalificerade, och ändtligen
emedan de konservativa elementer, man sökt åstadkomma, reducera
sig till några sväfvande hägringar på den himmel, som
belyses af landstingens nyss uppgångna sol, som folket älskar
att tillbedja, detta folk, om hvilket dock Konungens Rådgifvare,
346
Den 6 December.
då de tillstyrkte förslagets framläggande, uppenbarligen tänkte
något för högt, i det de trodde detsamma endast bestå af lika
kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade Svenske män, som
de sjelfve.
Och härmed är min kritik af det Kongl, förslaget slutad.
Som jag sagt, har mitt förstånd tuktat mina känslor; och när
äfven förståndet börjat svigta, när jag blifvit yr i hufvudet af
att följa med dessa många, långa och invecklade argumentationer
för och emot det Kongl, förslaget — så har jag — och
detta, Mina Hrr! är ett råd att följa — så har jag alltid gripit
tag uti det nödankare, vid hvilket mitt beslut nu så tryggt
hvilar, så har jag alltid stadigt blickat på den kompass, som så
säkert visar mig den väg, jag har att följa, den omedelbara,
den oomkullkastliga förvissningen derom, att vi hittills varit det
i politisk mening lyckligaste och friaste folk i verlden, hvilket
faktum omöjligt kan förklaras, under antagande att våra representativa
former varit så odugliga, som man gjort sig all möda
att inbilla tanklöst folk.
Afven jag vet, att staten är en organism och följaktligen
underkastad vilkoren för hvarje sådan: lif och utveckling; äfven
jag erkänner det berättigade, lojala evolutionsarbetet, som, efter
grundläggandet af vårt nuv:de statsskick, fortgått på djupet af
samhällslifvet, och som fordrar afhjelpandet af stora brister i
vårt nuv:de representationssätt: sjelfskrifvenheten, det tunga arbetssättet
och saknaden af åtskiliige till inträde i representationen
berättigade samhällsklasser; men dessa olägenheter kunna
afhjelpas på de partiella reformernas väg, genom ståndsförfattningens
ombildande, utan att man behöfver våldföra ståndsväsendets
eviga och oförstörbara verkligheter, hvilka såsom lägre
organisationer ingå i den högre statsorganismen; och hvad jag
bestämdt tillbakavisar är den ofta hörda och äfven här på detta
rum upprepade förolämpningen mot 1809 års lagstiftare, att det
representations-ideal, som föresväfvat dem, tagit konkret gestalt
i det Kongl, representationsförslaget. Nej, desse vise insågo,
hvad dagens statsmän hafva glömt, desse vise insågo den djupa
betydelsen af dessa Burkes, den Engelske statsmannens, oförgätliga
ord: »Den, som vill bota statens refvor, gånge dertill,
såsom läkaren till sin sjuke fader, med en af vördnad dröjande
hand.» — Nej, det Kongl, representationsförslaget har ingen rätt
att börda sina anor från 1809; dessa äro af yngre datum. Jag
känner dess stamfar, ty han är landsman med mig, han är
vestgöte; han föddes för omkring 20 år sedan och erhöll i dopet
namnet »Delenda Carthago»; och hans döpelselöfte innehöll,
att man skulle så ofta, i tid och otid, upprepa nödvändigheten
af ståndsväsendets utrotande, att allmänheten till slut icke skulle
veta, hvarifrån den bekommit denna öfvertygelse. Denna tankebyting,
som, såsom man finner, genast vid födelsen bar sitt jesuitiska
Cainsmärke på pannan, har alltsedan med örn och faderlig
omvårdnad omhuldats af sina faddrar i den radikala pressen,
så att nu, sedan han känt sina muskler nog starka och
Den G December.
347
sina senor nog spänstiga, han klättrat uppför de första trappstegen
till tronen och, i skepnad af en ljusens engel, insmugit
sig i rådkammaren, under det han derutanför uppträdt i sin
rätta gestalt såsom denne vilde agitator, hvilken redan dristat
lägga sin svarta hand på samhällslifvets strupe. Sen honom
här, huru han, i salig försmak af att snart hafva uppnått sitt
mål: ståndsväsendets utrotande, grasserar inom alla områden,
der lian lyckats vinna insteg, i pressen, i adresser, i möten och
depntationer. Sen honom, huru han, svängande den politiska
fanatismens gissel, än med en fräckhet, som endast öfverträffas
af dess dumhet, förolämpar Konungens Hot-Adel med den insinuationen,
att denna, för att göra Konungen till viljes, skulle
uppoffra sina pligter mot fäderneslandet, än söker beröfva Konungens
Rådgifvare den ära, som, hurudant representationsförslagets
öde än blifver, alltid skall blifva deras omistliga egendom,
äran af det om äkta liberalitet vittnande handlingssätt, att
icke hafva utöfvat någon obehörig påtryckning på förtroendeembetsmännen,
än uppmanar soldaten att icke lyda sitt befäl,
då det gäller ordningens upprätthållande, och ändtligen, i omåttet
af sitt vanvett, lastar Konungens upphöjda Majestät derhän,
att han söker göra troligt, att Konungen, glömsk af svurna
pligter, skulle sjelf göra sig till den förste fridsstöraren.
Carthago föll för Rom. Den urgamla, af Ståndsväseodet
skyddade, Svenska folkfriheten skall maka åt sig för den moderna
frihet, som skall blifva blomman af det nya representativa
skicket, grundadt på medborgerligt förtroende. Men har
man då glömt det stolta verldsbeherrskare Romas eget öde,
Roma, som dock älskade att kallas »in aeternum condita».
Någon talare har sagt, att Adelns politiska mission nalkades
till sitt slut. Till denne talares tjenst och liktänkandes skall
jag tillåta mig att andraga några betraktelser öfver den Franska
Adeln af den här så ofta citerade Tocqueville, hvilka torde hafva
sin å propos för stunden. I sitt arbete: »L/ancien régime et
la révolution», yttrar Tocqueville: »Just vid revolutionens början
iakttager denna Adel (den Fransyska), hvilken skall falla med
thronen, inför Konungen och i synnerhet inför hans embetsmän,
en hållning oändligt högre och ett språk mycket friare än det
tredje Ståndet, hvilket snart skall kullstörta konungadömet. Nästan
alla de garantier mot maktens missbruk, som vi hafva besuttit
under 37 år af den representativa styrelsen, fordrades
af Adeln med hög stämma. Man märker, då man läser dess
motioner, oaktadt de fördomar och obetänksamheter, som i dem
finnas, en ande af aristokrati och några af dennes stora egenskaper.
Man nödgas för beständigt klaga, att man, i stället för
att kufva denna Adel under lagens välde, har nedslagit den och
upphuggit dess rötter. Genom att gå till väga på detta sätt,
har man beröfvat nationen en nödvändig beståndsdel af hennes
väsende och gifvit friheten ett sår, hvilket aldrig skall läkas.
En klass, som under sekler har gått främst, har, under detta
långa obestridda umgänge med högheten, antagit en viss stolt
-
548
Den 6 December.
het i hjertat, en naturlig förtröstan till sina krafter, en vana
att blifva hörd och afsedd, som gör densamma till den mest
sega motståndspunkten af samhällskroppen. Den besitter icke
allenast manliga seder; den ökar genom sitt exempel manligheten
hos de andra klasserna. I det man utrotar den, försvagar
man till och med sjelfva dess flender. Ingenting skulle
kunna ersätta densamma fullkomligt; den sjelf skulle aldrig kunna
återuppkomma; den kan återfå sina fäders titlar och egendom,
men aldrig deras själ.»
Dessa ädla tankar anvisa den väg, som Svenska Adeln i
reformfrågan skall beträda. Den skall handla sonligt mot sin
forntid, broderligt mot sin samtid och faderlig! mot sin efterverld.
Den skall handla sonligt mot sin forntid, den skall vördnadsfull
och trogen sina stora minnen och traditioner förkasta
ett förslag, som helt och hållet brutit med dessa traditioner, och
ställt sig på en för alla våra nationela elementer främmande
grund; den skall handla broderligt mot sin samtid, ty, på samma
gång den förkastar förslaget, skall den gifva nationen ett
ärligt handslag uppå att den vill en tidsenlig reform, endast att
det beståendes rätt varder tillbörligen tryggad; — den skall
ändtligen handla faderligt emot sin efterverld, ty i det den förkastar
förslaget, vill den lemna det emottagna arfvet förökadt
till efterverlden.
Innan jag slutar, har jag ännu några ord att tillägga om
»situationen», för såvidt någon ledning för densammas bedömande
blifvit gifven uti ord, som jag ej hort, men hvilka jag
uti någon tidning sett åberopade såsom på detta rum uttalade
af H. Exc. Just.-Stats-Ministern; orden skulle hafva fallit sålunda^
»A
andra sidan kan väl ingen föreställa sig, att ett af konungamakten
framlagdt förslag, som blifvit godkändt af två
Stånd nästan enhälligt och med bifall mottaget af landets allmänna
mening, skulle öfvergifvas derför, att det nu möjligen
faller på en knapp majoritet.»
Eders Exc. 1 Aro dessa ord edra och har E. Exc. med
dem velat antyda, att, i händelse representations-förslaget faller,
Regeringen skall framlägga det ånyo, då E. Fxc., förlåt den
oförställda uppriktighet, med hvilken jag, mannen ur den djupa
skuggan, skall tillåta mig att till eder, omstrålad af eder höga
samhällsställnings och popularitetens dubbelgloria, framställa den
erinran, att edert yttrande varit både oklokt och oförsigtigt.
Oklokt derför, att jag anar, att detta yttrande, det första från
eder mun, som inneburit en tillstymmelse till hot, skall, långt
ifrån att skrämma till öfvergång, fast heldre hos tveksamma,
men för grannlagenhetens fordringar känsliga naturer anvisa en
väg i motsatt rigtning; —- och oförsigtigt derför, att det torde
kunna få antagas att frågan om de åtgärder, som böra vidtagas,
i händelse representations-förslaget faller, ännu icke förevarit
i konseljen. Det kunde ju hända att »vice värden» gjort
upp räkningen utan värden. Ännu älskar Svenska folket att
Den C December.
349
tro, att det är han, Konungen, som diskuterar sina beslut för
eder, Ministern, och icke tvärtom. Vår Herre söker menniskan
på många vägar. — Hvem vet? Kanske skall från det
stora, lojala, i fred åt sig sjelft lemnade folket genom oss, dess
främsta söner, ett ångestrop tränga fram till thronen; kanske
läser Konungen redan deruppe i höganloftssal domen öfver edert
förslag i samma eldskrift, som vi se låga på dessa murar:
»Mene, mene thekel upharsin, jag häfver vägt dig på ena våg
och funnit dig för lättan.» Ingen dödlig rår om morgondagen,
icke Konungen, än mindre Ministern.
Och dessutom — E. Exc.l Ni är en ädel man, och hyckleri
kan ej bo i edert hjerta. Ni har i dessa dagar yttrat dessa
ord: »Det är oss icke nog, att Adeln lägger sitt ja i urnan;
vi vilja se det fritt och med förtröstan till framtiden afgifvet,
likasom vi vilja hafva ett kärleksfullt, icke ett med motvilja
blandadt ja från Preste-St:t.» Välan! E. Exc., jag ställer denna
frågan rakt på edert samvete: Huru många af de ja’n, som
skola falla i urnan der framme, äro uttryck af den frimodiga
öfvertygelsen? Endast en handfull personer hafva förklarat, att
de med hela sin själ omfattade förslaget; största delen af dem,
som tillkännagifvit sig skola rösta för förslaget, hafva gjort det
under medgifvande af förslagets brister och vådor. Och PresteSt:s
kärleksfulla »ja»? Hvad betyder dess beslut att först efter
Adeln votera i denna fråga?
Och till sist ett ord till eder, mina politiska vänner. Hvad
håfve vi att göra? Svaret gafs i går af Gr. Hamilton; en hvar
skall rösta efter sitt samvete, obekymrad om utgången; och
jag tillägger: Hvad skola vi göra, om förslaget går igenom,
fastän vi redligen bekämpat detsamma? Ställom då för själens
öga den sublima, heroiska bilden af den gamle hedniske statsmannen,
om hvilken det sades: »Victrix causa Diis placuit sed
victa Catoni», eller, ändå bättre, tryggom oss vid kristendomens
lugnande löfte, att, sedan menniskan gjort sin pligt, så styrer
Gud allting till det bästa.
Detta yttrande afbröts flera gånger medelst talrika och häftiga
yttringar af missnöje, blandade med starka bifallsrop, så
att Hr Gr. o. Landtm, måste med klubban äska tystnad; och
sedan jemväl efter anförandets slut talrika yttringar af så väl
bifall som missnöje afgifvits, hördes en mängd ledamöter högt
och häftigt yrka på propos.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: Svårt och betänkligt är det
i sanning att nu fatta ordet i denna fråga; svårt derföre att det
Högloft, Ståndet redan länge genom starka rop på propos. gifvit
tillkänna sin önskan att komma till slut med diskussionen,
och desto mera betänkligt i detta ögonblick, efter det anförande,
hvartill vi nyss varit vittnen. Jag hade också tänkt att afstå
från begagnandet af min yttranderätt, men just med anledning
af hvad som sednast blifvit sagdt, må det tillåtas mig att nämna
350
Den 6 December.
några ord. Visserligen har jag ej, såsom den siste talaren, blifvit
yr i hufvudet af den argumentation, som under denna och
föregående dagar här förts, men jag bekänner, att jag snarare
blifvit det af de mångskiftande bilder, som hans inbillning framkallat
för vår syn. På de praktfulla taflorna, som han upprullade,
följde dock något positivt: lian vände sitt tal till en
ledamot af detta Hus, och framställde frågor, på hvilka han
fordrade ett svar. Ingalunda anstår det mig att gå den man i
förväg, till hvilka dessa frågor direkte voro ställda, — jag vill
icke falla någon hvarken i talet eller embetet — men en af
dem har jag befogenhet att upptaga, emedan den rörer hvar
och en af dem, som ämna afgifva sina röster för det hvilande
förslaget, och det var den frågan: »huru många af de ja-röster,
hvilka komma att läggas i voterings-urnan, tror Ni väl äro afgifna
med en frimodig öfvertygelse?» Jag tror, och jag vågar
förklara, att det blir fallet med dem alla; jag tänker för högt
om detta Stånd, för att ej vara viss uppå, att öfvertygelse, och
endast öfvertygelse, dikterar de beslut, som här fattas, och jag
visar på det bestämdaste tillbaka den förnedrande beskyllning,
som blifvit mot oss framkastad.
Men då man sålunda betviflar renheten af våra motiver,
må det tillåtas mig att, utan att med grånade Statsmän inlåta
mig i någon kontrovers om detaljerna, anföra de hufvudsakliga
skäl, på grund af hvilka jag är besluten att med min röst biträda
det hvilande förslaget om representationens ombildning.
Förhållandet med mig har varit alldeles motsatsen af det,
som egt rum med en talare på motsatta sidan, en af dem som
hade ordet i början af öfverläggningen i denna fråga. Då förslaget
först framlades, yttrade han, så trängde det in i hans
hjerta, men sedermera blef det derifrån utdrifvet af hans för
stånd.
För min del mottog jag det tvärtom med misstroende,
det tillvann sig icke mina sympatier; jag släppte det aldrig in i
mitt hjerta, jag dolde ej för mig dess fel, men just förståndets
granskning har sedan bestämt mig och förestafvat mitt handlingssätt;
och jag gör nu som en annan talare yttrade: »jag tar
den sköna med hennes fel och brister», icke till följe af den
ungdomliga svärmiska kärlek, som ej märker dem och som
förtar besinningen, utan till följe af samvetets röst efter fullbordad
pröfning. Jag täger detta förslag, emedan det nedbryter
de konstitutiva skiljeväggar, genom hvilka folket hitintills varit
deladt i särskilda kategorier, emedan det stryker bort dessa
med olika privilegier omgärdade fyra Stånd, som äro stater i
staten, och sålunda af de förut söndrade delarne gör ett enda
homogent folk. Jag tager förslaget, emedan det baserar samhället
och dess vigtigaste institution på den enda grundval, som
eger giltighet, nemi. rätten, och införer verkliga och berättigade
grundsatser i stället för de traditionella förhållanden, hvilka utgöra
ursprunget till vår nuv:de författning, som det är omöjligt
och orimligt att vidare bibehålla, icke allenast faktiskt omöjligt,
utan rättsligt orimligt. Ty hvarpå grundar sig den rättighet,
Den 6 December.
351
sorn vi här utöfva? Genom tapperhet och mod, ådagalagda mot
Rikets fiender, genom träget och nitiskt arbete i statens tjenst,
stundom också genom Monarkens gunst och nycker hafva våra
förfäder tillvunnit sig företräden och rättigheter, hvilka sedermera
så småningom gått förlorade, men af hvilka nu återstår,
den sista och dyrbaraste, det är sannt, men likväl den, som
minst af alla borde kunna genom arf öfverlåtas, rättigheten att
representera en annan, att vara en annans ombud, utan att
denne andre dertill lemnat sitt samtycke. Jag tager förslaget,
emedan det åsyftar, om ock detta ej är genomfördt, att tillerkänna
åt alla samma politiska rättigheter, och emedan det
sålunda närmar oss till kretsen af de stater i vår .verldsdel,
hvilkas lif och verksamhet rörer sig i modernare, i tidsenliga
former. Och detta är af vigt, ty det finnes mellan nationerna
en solidaritet, som ej får lemnäs ur sigte, när det gäller att
ordna institutionerna ii.om hvar och en af dem särskildt. Förslagets
motståndare hafva också icke förbisett detta, då de som
skäl emot dess antagande framställt hotande faror från öster.
Men om de med fruktan skåda mot öster, må det i stället tilllåtas
oss att vända blicken mot vester och söder, mot brödrafolket
i vester, mot vår beslägtade granne i söder, mot de båda
stora makter, hvilka gå i spetsen för vår verldsdels civilisation
och med hvilka vi för ett årtionde sedan ingingo ett förbund,
grundadt på ömsesidigt förtroende och gemensamma intressen,
— öfverallt skola vi finna samma grundsatser, samma politiska
system gällande. — Jag tager slutligen detta förslag utan fruktan
för följderna, emedan jag hyser förtroende till det Svenska folket,
emedan jag ej fruktar att initiativ till brådstörtade förändringar
och våldsamma omstörtningar skall utgå från den kategori
af samhällets medlemmar, som man hittills snarare beskyllt
för en hårdnackad konservatism, än för kärlek till omogna
nyheter; emedan jag ej fruktar, att konungamakten skall kringskäras
i ett land, der kärlek till Konungen alltid gått hand i
liand med kärlek till friheten, — friheten, som ej är något nytt
eller ovanligt för detta folk, ty det har från urminnes tider
sjelft stiftat sina lagar och sjelft deltagit i deras tillämpning;
och vi kunna till detta folk hysa förtroende, ty dess historia
är ren och obefläckad; der finnes blott ett nedsudladt blad: J
veten väl när det skrefs, Mina Hrr! det var för omkring hundra
år sedan, och vi kunna ej neka, att det då fanns ett starkt
Riddarhus. Jag lemnar min röst för det hvilande förslaget.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Hr Stjernblad, Jules Edward: Jag anhåller, att med
blott några ord få angifva min ståndpunkt i denna fråga. Min
verksamhet har visserligen hittills endast varit inskränkt till
kommunen, men äfven der kan man stadga sin öfvertygelse i
vigtiga frågor, och i den nu föredragna har jag kommit derhän,
att, ehuruväl den nuv:de representationen innehåller mycket
35a
Ben 6 December.
godt, innehåller den äfven mycket, som är absolut onyttigt.
Den är ej tidsenlig, och den är absolut dålig, emedan den är
orättvis och emedan den beröfvar landet många krafter, som ej
under nuv:de förhållanden kunna verka till dess tjenst. Detta
bevisas bäst deraf, att tid efter annan nya förslag till representationens
ombildning blifvit framlagde. Det nu afgifna bar i
mina ögon den stora förtjensten, att det uppställer samfälda val
i stället för klassval. Det är framlagdt af en populär Regering,
det omfattas af en massa bland landets tänkande män, och det
älskas af folket. I dessa förhållanden hemtar jag stöd för min
åsigt, att förslaget bör antagas. För min del har jag visserligen
ansett, att Adeln sjelf borde hafva framlagt ett tidsenligt
förslag, som troligen blifvit bättre uppställdt än det nu framlagda
och som helt säkert skulle bliIvit mottaget med välvilja.
Men då Adeln försummat att i rätt tid begagna denna sin rättighet,
så är underhandlingarnes terrain numera ohållbar, hvadan
ingenting annat återstår, än att antingen antaga det framlagda
förslaget, eller ock genom ett »nej» ännu någon liten tid bevara
det gamla representationssättet. Jag säger med afsigt: någon
liten tid, ty inom kort går förslaget dock igenom; men denna
mellantid kommer att fylla landet med oro och bekymmer.
Jag är ej blind för förslagets brister; men då frågan står på
den punkt, att vi blott hafva att välja mellan dessa alternativer,
bjuder mig klokheten att antaga förslaget sådant det är. Och
om J det gören, Mina Hrr! skolén J få se, att denna nya telning
skall utveckla sig till ett träd, som skall bereda lycka och
välsignelse åt fäderneslandet.
Afven detta yttrande framkallade bifallsrop.
Hr Printzensköld, Carl: För många år sedan, då ett
likadant skrik höjdes, som nu, sade vår store Konung Carl XIV
Johan, att Ståndsrepresentationen vore ett palladium lör Svenska
folkets frihet — ett palladium, sorn vi aldrig borde lemna ifrån
oss. Knappast 25 år äro sedan dess förflutna, och då kommer
en man, som ännu icke varit så länge i statens tjenst, att han
kunnat hinna förvärfva sig statsmannablick och vågar inför Sonsonen
till den store Konungen påstå, att denna representation
hvilar på en förvittrad grund. Hvarifrån har den man, som
tillåtit sig detta yttrande, hemtat skälet dertill? Månne från
representationens verksamhet? Alldeles icke. Ej heller bär han
kunnat hemta det från något ståndssplit, som skulle röjt sig
inom representationen, ty om någon sade något dylikt, så förklarar
jag, som sedan 1823 deltagit i densamma, att ett sådant
yttrande står i rak strid med sanningen. Tvärtom har representationens
verksamhet ådagalagt, att Stånden alltid visat tillbörlig
aktning mot hvarandra, ehuru de kunnat vara af olika
mening i vissa frågor. Nej! öfvertygelsen om den vittrade
grunden har förslagets författare hemtat från en press, sorn
oupp
-
Den 6 December.
353
oupphörligen om ståndsrepresentationen upprepat: »delenda est
Carthago». Och orsaken lill delta pressens rop är den, att
denna press, som söker få makten i sin hand, ser att ståndsrepresentationen
står i vägen för dess begär efter maktutvidgning
och derföre vill den undanskaffa allt bestående. Och redan
har denna press fått en sådan makt öfver två Stånd, att de ej
våga uttala siu verkliga öfvertygelse. Del är blott Adeln och
Preste-Sl:t, som ännu våga att icke lyssna till denna röst, hvarföre
de ock måste kastas undan, och olyckligtvis har pressen i
detta sträfvande fått en bundsförvandt i Konungens egna Rådgifvare.
Ej underligt då, alt dessa tidningsfurstar sökt åstadkomma
en mängd tacksamhetsadresser till den främste bland
desse Rådgifvare. Dessa adresser vill man nu uttyda såsom
bevis på folkets tillgifvenhet för förslaget och oro öfver dess
öde, ehuru folket är lugnt och ej känner till denna oro, ehuru
det ej ens vet hvarom fråga är och ehuru det är nöjdt med
hvad det har. Det är pressen ensam, som framkallat dessa
adresser och utöfvat en påtryckning på personer, som möjligen
på detta rum kunna gifva frågan en utgång, som skall störta
landet i förderf.
Med förvåning liar jag i tidningarne läst ett uttryck af ET.
Exc. Frih. De Geer, att Adelil icke vore nog talrikt samlad
under Riksdagarne, samt att dess röle vore slutad. Hr Frih.!
detta visar att ni icke uppfattat dess röle. När här förekomma
ärenden, som kunna afgöras af ett kollegium på 4—5 personer,
hvarföre behöfver då vid ett sådant tillfälle 4 eller 500 män
sitta här? Nej, Adeln har en ädlare uppgift än så. Men när
förslag framkomma, vare sig från höjden eller från djupet af
samhället, hvilka hota att förstöra dess grundvalar, då höfves
det Adeln att framträda i ett sådant antal som t. ex. nu, för
att ådagalägga sin kärlek til! fosterlandet genom att förkasta
dylika olvcksbringande förslag. Detta förslag har redan burit
nog olyckliga frukter, ty genom pressen har det hunnit ned till
de lägsta folkklasserna, och der färeställer man sig, att konungamakten
inom kort skall försvinna samt att vi skola få en president
i stället. Då sådant redan nu kan ega rum, huru skall
väl då sedermera konungamakten kunna motstå den nya representationen
och den otyglade pressens påtryckning, i fall det en
vacker dag skulle hända inom den nya representationen, att
någon uppträdde och sade: hvartill hehöfves någon konungamakt
och hvarföre kunna vi icke taga en president i stället?
I går yttrade Frih. Gripenstedt, att den nuv:de representationen
icke uppfyllde sitt ändamål. Frihm menar då, naturligtvis,
att den nya bättre skall göra det, men ännu har ingen
djerfts förneka, att, om förslaget antages, så blir en enda klass
allrådande. 1844 framlades äfven ett dylikt förslag, och jag
kan icke bättre motivera mitt alslag, än genom att uppläsa några
ord ur ett anförande, som hölls här på Riddarhuset d. 28
Augusti 1844. Den värde talaren yttrade: » Förslagets
H. I. 23
354
Don 6 December.
hufvudsakliga felaktighet, sorn ensam är nog att bestämma mitt
votum, består deri, att det är ensidigt och åt en enda samhällsklass
öfverlåter en makt, som icke är motvägd af någon annan.
Och så är menniskonaturen beskaffad, att hvarhelst ett öfvermått
af makt finnes nedlagd, som således alltjemt står på gränsen
af missbruk, så skall alltid, förr eller sednare, af ett eller
annat skäl, på ett eller annat sätt, denna gräns blifva öfverträdd
och maktfullkomligheten öfvergå till maktmissbruk. Alla länders
och alla tiders historia ligger öppen för att bevisa sanningen
häraf. — — — Af hvad slag och hvad grad maktmissbruket
ock må vara, så är det i alla fall lika farligt, lika odrägligt och
lika oföreidigt med såväl samhällets som individernas välfärd och
bestämmelse. Ett frö till möjlighet af sådant missbruk ligger i
förslaget, och detta är motivet hvarföre jag voterar mot detsamma.
»
Hvem var då den ledamot, som yttrade dessa värdiga ord?
Jo, han sitter derborta. Det var dåvarande Löjtnanten, numera
Stats-Rådet Frih. Gripenstedt! Tempora mutantur! kan man väl
med afseende härpå utropa.
På grund af hvad jag nu anfört, afslår jag för min del förslaget,
och hoppas att Adeln, genom att göra detsamma, skall
häfda sin ära och skrifva ett nytt vackert blad i sin historia,
hvilken af Adeln såsom Stånd ännu aldrig blifvit besudlad.
Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert, anförde skriftligen:
Att här vidlyftigt tala om skäl för och emot det ifrågav:de
representations-lörslaget, är numera nästan för sent, ty hvarje
medlem af R. o. Ad. bör förut hafva gjort sig fullt reda för
dess egenskaper. Ståndsprincipen är redan för längesedan föråldrad,
då antagandet af samfällda val deremot blifvit en oundviklig
nödvändighet. Förslaget, som innebär en utveckling i demokratisk
anda, är så öfverensstämmande med tidsandan och eger
dessutom H. M. Konungens, regeringens och nationens fulla förtroende,
att detsamma måste förr eller sednade genomföras: gärdet
ej nu, så går det tvifvelsutan nästa riksdag. Och hvilken fördel
skulle R. o. Ad. hafva af detta uppskof? Ingen, utan endast nationens
ovilja och allmänna opinionens förkastelse. Om förslaget
nu antoges. skulle R. o. Ad:ns inflytande åter blifva större än
någonsin. Dess deltagande i representationen har hittills varit
4:del, men skall, om förslaget antages, snart uppgå till J:del,
ja! kanhända hälften. Ty inom R. o. Ad. finnes så mycken
bildning, så stora lörtjenster och så stora förmågor, att den i
alla tider skall komma att ega ett stort inflytande på representationen,
utan att behöfva stödja sig på den företrädes- och sjelfskrifvenhets-rätt,
som börden lernnar.
Till bevis härpå må endast nämnas, att R. o. Ad. redan
ingår i Borgare-St. till T'2:del af detta Stånds antal. Ingenting
vinnes genom ett uppskof, men mycket kan förloras, alldenstund
det är omöjligt att ännu ett ögonblick bibehålla en
Den 6 December.
355
representation, som saknar folkets förtroende. Genom antagandet
skulle detta förtroende vinnas, enighet och sämja uppstå
inom alla klssser och, hvad bättre är, denna enighet skulle gifva
åt nationen en sådan storhet och styrka, att den skulle blifva
en skräck för våra flender och lända andra nationer till ett herrligt
föredöme.
På grund häraf röstar jag af innerligaste öfvertygelse för
förslagets antagande.
Hr von Kraemer, Anders Hobert: Jag beklagar, att
denna öfverläggning, som hittills förts på ett så sansadt, humant
och för H. o. Ad. i allo så hedrande sätt, genom några af de
sednare talarne förts in på personligheternas och de direkta
anfallens hetsiga område!
Låt oss återkomma till det förra lugna öfverläggningssättetl
Låt oss återkomma till saken!
Det är någonting eget med denna fråga, något, som jag
aldrig kan erinra mig i så hög grad egt rum med något här
behandladt förslag, äfven med temligen ovigtiga sådana. Här uppträder
den ena talaren efter den andra och — må man ej stöta
sig på uttrycket — föreger sig tala för förslaget. Knappt har
han dock kommit i gång, förr än afräkningen börjar! Den
anmärkningen saknar ej sin riktighet; den paragrafen kunde nog
varit annorlunda; det siffertalet är visserligen godtyckligt; men
i brist på bättre, så tager han det; den eller den läran, som
de med mig lika tänkande påpekat, den hoppas man skall vara
ett blott hjernspöke, och så tror man och tror man icke
1 Ja, jag räknade, att en talare trodde och trodde icke
trettiotre gånger!
Skämt åsido, betviflar jag visst ej dessa Hrr:s ärliga öfvertygelse
om nödvändigheten af en representations-reform! Men
nog märker man, att icke »deras hjerta är brinnande i dem»
för just detta representations-förslag!
En representations-reform, hvem vill ej en sådan? Jag vill
ett ögonblick göra som mina motståndare, jag vill tro. Jag tror
då, att i detta ögonblick ingen meningsskiljaktighet i stort råder
här på Riddarhuset. Hvar och en här, eller åtminstone det
stora flertalet vill en representations-reform. Skilnaden är blott,
att motsidan vill den å tout prix; vi åter tro, att nöjet af en
förändring kunde vara för dyrköpt, om vi blott få en representations-form
något bättre än den närv:de; men icke en verkligt
god, en som kan bestå. Vi tro, att det der att byta om
representation icke bör bli en vana; ty det är en farlig vana i
synnerhet för små stater!
Må man i morgon berätta mig, och styrka sin uppgift, att
vi ej ha en mäktig granne i öster, utan fyra, fem små stater —
och jag skall rösta för det nu föreliggande förslaget eller hvilket
annat förändrings-förslag som helst. Jag tar för gifvet, att
man genast invänder, att de, som vilja bifalla representationsförslaget,
de vilja långt ifrån att försvaga oss mot utlandet, tvert
-
356
Dea 6 December.
om, genom undanrödjande af tvisteämnen, stärka oss och bibehålla
lugn och ro. Fåfäng förhoppningi Det är ej så beskaffadt,
det nu föreliggande förslaget! Må man åtminstone ej göra
sig den illusion, att med detta förslag målet är hunnet. Nej,
nej, det är blott första steget, som i allt raskare tempo skall
och måste efterföljas af de nästa stegen! Jag fruktar dock ej
dessa förslagets konseqvenser i sig sjelfva, äfven om dessa konseqvenser,
från förändring till förändring, skulle föra oss ända
ned till den rena demokratien. Vi äro inga Spaniorer, vi äro
inga Greker med kronisk anarki i blodet. Få vi under ett antal
år genomlöpa ett kretslopp af förändringar, konstitutions-ombvten,
ministerkriser, reaktioner, statskupper och rovolutioner,
så är jag öfvertygad om, att med Svenska folkets instinkt af
samhällsordning samt inneboende båg för stadgad och stark, men
lagbunden styrelse, att, säger jag, vi nog lill slut komma till
en god, kanske en alldeles förträfflig styrelseform. Ja! om vi
läge på en ö i Stilla hafvet; men det politiska haf, som omgifver
oss, är ej stilla med annat än den stillhet, som förebådar
stormen! — Under sådana förhållanden anser jag det särdeles
vådligt att ge oss ut på en sådan bana. Jag och de med mig
likatänkande, vi vilja derföre icke bifalla en förändring, utan att
det blir en verkligt god förändring och något, som lofvar att
bli beståndande. Vi önska, att den nya byggnaden måtte vara
så sammanfogad, att om tyngden vill skjuta ut på ett håll, motvigten
är tillhands, och huset ej må ramla som de nya husen i
Berlin. »Bara krigslist», säger man. »Det är samma skäl, som
man förebragt för att störta alla föregående representations-förslag.
Sedan förslaget väl är fallet, skall man ej längre vilja böra
talas om någon förändring alls.» Man bar flere gånger kastat
oss i ansigtet den ominösa frasen: »det är för sent!» Men jag
skulle vilja säga: det är för sent att komma med denna insinuation!
Motsidan måtte väl bäst veta, att de bragt saken derhän,
att det ej är längre fråga om, huruvida steget skall tagas,
utan blott om hur långt det skall tagas, och hvar foten skall
finna sitt nya stöd.
Hvad begära vi då? Vi begära uppskof, vi begära, så att
säga, återremiss, fastän, då enda formen för uppskof nu är afslag,
vi således yrka temporärt afslag. Ar det då så fasligt mycket
begärdt ett uppskof af ett år, eller högst tre år i en fråga
af denna beskaffenhet, en fråga för kommande sekler? Vi kalla
vårt afslag blott temporärt; vi äro nemligen öfvertygade om, att
förslaget kommer igen, ehuru vi fästat oss vid den förhoppningen,
att det måtte komma igen i en form, som tillåter diskussion
och förändrigar af detsamma ej blott i Konst.-Utsk:t, utan
äfven hos Ständerna, och icke blott dessa stela obevekliga: ja
och nej!
Visserligen har en af Konungens rådgifvare sökt göra troligt,
att, om förslaget nu faller, så skulle det genast lemnäs in
igen oförändradt och i samma stela, oböjliga form af Regeringens
förslag, till Konst.-Utsk:t. Det der låter visst mycket farligt;
Den (5 December.
357
men, jag ber den värde Regerings-ledamoten om ursägt — det
är ej rätt sannolikt! Det är väl möjligt, att man under den, om
ock sent, uppflammade hettan af diskussionen sjelf så inbillar sig;
men saken kommer att få en helt annan färg, ett helt annat
utseende, när den likväl lagliga, tillvarande representationen på
allvar tryckt sin stämpel: förkastadt på förslaget! Nej, nej, det
kommer nog igen, men med förbättringar. »Hvad är det då för
förbättringar ni vill?» frågar man. Hvad jag vill, är någonting
af så ringa betydelse, att jag ej skulle ens nämna det; men jag
liar genom samtal och under öfverläggningar gjort mig förvissad
om, att min mening delas af ett ej obetydligt antal. Vi skulle
då vilja äfven i andra kammaren en del ändringar: såsom valkretsarnes
naturligare och stadigare fördelning, en jemnare afvägning
mellan stad och land. Hvad jag är säker om att nästan
alla vilja, är en utjemning af kamrarnes numerär, samt att, vid
öfre kammaren, dess sammansättning ej vore helt och hållet öfverlemnad
åt en, såsom valkorporation, oprölvad institution, samt
att i dess sammansättning finge ingå en del andra olikartade
elementer, antingen dessa nu skulle hemtas utifrån, från utlandets
redan färdiga exempel eller en del af det kärnfriska virket
i den gamla byggnaden, som man lifver, skulle begagnas.
Man talar om agitationer, deputationer, moraliskt påtryck
o. s. v. Allt det der, jag är derom ölvertygad, verkar föga eller
intet på R. o. Ad.! Jag har kommit till denna öfvertygelse på den
väg, som antvdes i ett gammalt ordspråk: »efter sig sjelf dömer
man andra.»
Det finns deremot eri annan fara, en i min tanke verklig
fara! R. o. Ad. har förfäders krigarblod i ådrorna och sådant
der blod, som det kommit krut i, det är fallet för enthusiasm!
Må ingen uppfatta som påflugenhet en uppmaning, som jag
tvekar att framföra; men som jag dock önskar ha sagd: må
hvar och en, innan han nedlägger sin ominösa röstsedel, söka
göra sig klart, icke blott, hvad han tänker nu om saken, utan
må han söka föreställa sig hvad han skall komma att tänka om
densamma efter någon tid, när hvar och en går i sin hemort,
när spänningen är öfver och allt — kanske allt är slut!
Man har äfven mycket talat om den tacksamhet, R. o. Ad.
skulle lia att motse, om den nu storsinnadt offrade sina rättigheter.
Denna tacksamhet skulle bland annat ge anledning till
val af så många Adelsmän i den nya representationen! I motsatt
fall åter skulle Adeln bli utesluten. Jag vill blott göra
uppmärksam på en liten omständighet, och det är, att om beslutet
här kommer att lyda å alslag, så komma de der nya
valen ej i fråga och uteslutningen ej heller!
När åter Adeln framdeles bifaller ett förbättradt förslag,
blir nog glädjen lika stor och tacksamheten lika stor eller lika
liten. Tro mig, behöfver man oss i den nya representationen,
så väljer man oss; behöfver man oss åter icke, så väljer man
oss icke. Tacksamhet eller hänförelse lär ej—sannerligen! —
komma att vid den förrättningen tagas i betraktande! Kanske
358
Den 6 December.
blir t. o. m. tacksamheten större i längden? När nationen framdeles
får ett bättre förslag, skall den utan tvifvel bli Adeln tack
skyldig, för det att Adeln egde mod och styrka nog att ingripa
och hejda framrusandet innan det var för sent!
Skulle åter det värsta kunna antagas och K. M:t, mot all
rimlig förmodan, omedelbart framlägga förslaget oförändradt —
nå väl, då har Adeln gjort sin pligt, gjort hvad den kunnat.
Den kan då två sina händer, öfver dess hufvuden kommer då
ej framtidens dom!
Jag yrkar uppskof, och då den enda formen för uppskof
nu är afslag, så yrkar jag för tillfället afslag å det nu till afgö
rande
föredragna, hvilande förslagetl
Många bifallsyttringar följde på detta anförande.
Gr. Hamilton, Gustaf: I en församling, som bland sig
räknar så många af fäderneslandets ypperste män, skulle jag
icke dristat begära ordet, så framt ej sakens vigt för fosterlandet
manade äfven den ringaste att oförbehållsamt uttala sin mening,
helst om han emot det hvilande förslagets antagande hyser
allvarliga betänkligheter. Ty denna förändring är så till vida
olik alla andra förändringar, att tvertemot det vanliga förhållandet,
det ej är förändringens män, utan försvararne af det bestående,
som bevisningsskvldigheten nu åligger. Ty ingen kan
på allvar försvara det nu bestående såsom sådant: Börden såsom
grundval för politiska rättigheter, Preste-Ståndet egande |
af representationen, Borgare- och Bonde-Stånden olämpligt fyllande
sin uppgift, en mängd dugliga medborgare uteslutna från
valrätt och valbarhet. Den som vid ett sådant tillstånd vill bevisa,
att detta skall behållas, måste bevisa, att det föreslagna är
ännu sämre!
Och i vissa hänseenden tror jag verkligen att detta är bevisligt
och af flere blifvit visadt. Utan att nämna smärre oegentligheter,
som med tiden af sig sjelfva rättas, vill jag framhålla
en punkt, som hos mig väckt de allvarligaste farhågor.
Det är den i förslagets moliver uttalade princip, att majoriteten
obetingadt bör herrska, och att representationen uteslutande
bör vara »ett uttryck för tänkesättet hos majoriteten»!
Och denna fara är icke något tomt hjernspöke, sopi framkallas
af någon illvilja emot reformen. Tvärtom är det just om denna
faras verklighet, som nästan utan undantag alla de på detta
område mest djupsinnige och erfarne statsmän och tänkare äro
ense: en Tocqueville, Guizot, Sismondi, Humboldt, Mill Colghonn
m. fl. De äro också ense om farans art: deraf med nödvändighet
uppkommande partistridigheter, som leda till den enskildes
osäkerhet, till hastiga omkastningar i politik oeh lagstiftning,
till uteslutandet af de bästa förmågorna, emedan de mest sjelfständiga
minst kunna förena den stora hopens röster, samt till
de ännu större farorna deraf, att den för tillfället undertryckta
minoriteten städse äflas — och för sin sjelfuppehållelse måste
Den G December.
359
atlas — att med alla möjliga medel tillskansa sig väldet och till
slut hvarken skyr korruptionen eller stödet af utländska makter,
något som särskildt för oss måste vara, likasom det fordom
varit, mycket farligt.
Denna fara måste inträffa så snart man söker att tillämpa
en enda likartad grund för alla val, ty huru man än indelar
valkretsarne, så blir alltid den öfverröstade minoriteten alldeles
orepresenterad, ty det är blott ett hån eller en fras att säga den
vara representerad genom sin motståndare.
Detta kan dock hjelpas på flera sätt, och ett sådant hade
kunnat vara, att när man antagit grundsatsen af två kamrar,
låta hvardera omfatta hela nationen, blott sedd från olika synpunkter,
då fel på det ena hållet kunnat rättas och motvägas af
förhållandet på det andra. Man hade sålunda kunnat bygga den
ena kammaren på valområden och den andra på klasser, ty,
hvad man än må säga, det är dock ganska säkert, att nog låter
det lika väl sig göra att indela menniskorna i grupper efter
deras generela beskaffenhet, som elter deras tillfälliga vistelseort.
Båda indelningarna blifva i viss mån godtyckliga, men det betyder
föga, om blott alla komma med på begge sätten. Detta
hade också varit ett medel till bevarande af den historiska
kontinuiteten, något som intet folk ännu ostraffadt föraktat. För
att kunna bestå, måste det vara sig sjelf troget och förblifva
samma personlighet. Jag vill blott tillägga, att jag skulle betraktat
såsom en olycka, om bland sådana klasser Adeln blifvit
betraktad såsom en särkild sådan, ty det är den icke i verkligheten
hos oss, och farhågan för möjligheten af en sådan modifikation
är en ibland grunderna, hvarföre jag ändock beslutit mig
att med min röst bidraga till förslagets antagande.
Emellertid är jag öfvertygad att klassvalens grund skulle
varit både säkrare och mera frisinnad än användandet af de opröfvade
landstingen.
Men äfven om man antager att den nu föreslagna inrättningen
af första kammaren skulle kunna lemna ett verkligt värn
emot en allherrskande majoritet, så är detta nära nog betydelselöst
gent emot den till antalet och makten så öfverlägsna
andra kammaren: ett fel, som före antagandet med största lätthet
kunnat hjelpas, men icke så lätt sedan.
Vådorna häraf ökas deraf, att våra öfriga institutioner äro
beräknade på jemnvigt och derföre lätt kunna missbrukas till
förtryckande af en misshaglig minoritet. Jag vill blott erinra
om de för oss egendomliga statsrevisionerna, om representationens
rätt att aflägsna medlemmar af Högsta domstolen, så att äfven
domaremakten ej skall kunna värna individens personliga trygghet
emot en i passionens yra inryckt majoritet, som genom de
årliga riksdagarne oekså säkrare kan herrska.
Dessa vådor hade, efter allvarlig öfverläggning, bestämt
mig att rösta emot den föreslagna förändringen, i hopp att sålunda
snart kunna vinna de jemförelsevis ej betydliga och ej
orimliga modifikationer, som i dessa vigtiga hänseenden efter
360
Den 6 December.
min mening voro nödvändiga. Och jag ansåg och anser Adeln
så mycket mera berättigad att just i dessa hänseenden fordra
garantier, som dess demokratiska sammansättning hittills åt medborgare
af alla möjliga samhällsklasser bevarat möjligheten att
just här göra sig hörda, hvarföre ock alltid Adeln hos sig städse
först väckt förslag om så äldre sorn sednare tiders mest väsendtliga
samhällsförbättringar — äfven representationsreformen —
samt en opposition emot en rådande öfvermakt af hvilken art
som helst just här aldrig kunnat undertryckas.
Men oaktadt alla dessa omständigheter, som sagdt, gjort
mig fullt besluten att rösta emot det Kongl, förslaget, röstar jag
likväl nu för detsamma. Jag gör detta, icke af feg eflergifvenhet
för hopens rop, ty jag vet att dessa icke betyda mycket och
att förslagets ogillande och förbättrande genom de antydda modifikationerna
skulle understödjas af en stark mening i hela landet,
ej heller derföre att dylika modifikationer skulle kunna
föranleda reformens undanskjutande, hvilket är omöjligt och
näppeligen af någon enda önskas, utan derföre att jag viker lör
de större faror, som ett ändamålslöst uppskof skulle framkalla,
och derföre att uppskofvet skall blifva ändamålslöst, om regeringen,
såsom dess ledamöter här uppgifvit, ämnar genast åter
framlägga förslaget oförändradt. Adelns ställning är icke nog
stark för att den skall kunna understödjas af folket i en sådan
fortsatt strid för dess frihet. Denna ställning hade kunnat vara
sådan, om Adeln tillförene allvarligt bemödat sig om representationsreformen.
Om så skett, hade vårt motstånd nu icke
kunnat af någon makt brytas och Adelil hade nu kunnat rädda
fäderneslandet från de faror, som hota det. Men sedan Adeln
förspillt sin sköna förstfödslorätt att gå i spetsen för reformen,
är dess kraft bruten att såsom politiskt Stånd frälsa fäderneslandet;
och vi hafva icke rätt, att efter en sådan förklaring från
regeringens ledamöter ändamålslöst utsätta Sverige för de faror,
som ett uppskof, hvarigenom ingen förbättring vunnes, skulle
framkalla. Det är sannt att denna åtgärd från regeringens sida
betager oss vår frihet att pröfva, men jag är i alla fall tacksam,
att tillkännagifvandet skett före afgörandet, emedan detta måste
inverka på vårt sätt att se förhållandena.
Den strid, som sålunda skulle uppflamma, vore till sin slutliga
utgång ej tvifvelaktig, och ej heller i sina verkningar, som
just vore att öka samma faror, som i förslagets beskaffenhet
förefinnas, att framkalla och uppöfva sådana partier, hvars tummelplats
den nya riksdagen skall blifva. Nu finnes, enl. min
öfvertygelse, ingen annan utväg till räddning, än att först söka
förekomma denna närmaste lära, för hvilken ansvaret visserligen
icke tillkommer oss, men som ändock är lika verklig, och
sedan hoppas, att fastän Adeln ej längre kan som Stånd värna
minoritetens rätt, vi skola genom redligt arbete, hvar i sin stad,
söka att förekomma och mildra de faror, som genom förslaget
hota vårt fäderneslands frihet och sjelfständighet.
Den 7 December.
361
Med förmälan att tiden nu var långt framskriden och att
19 ledamöter anmält sig för att afgifva ytterligare anföranden
i ämnet, hemställde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad.
behagade uppskjuta den vidare öfverläggningen till morgondagens
plenum samt nu åtskiljas.
Ropades ja.
R. o. Ad. åtskiljdes härefter kl. något öfver 3 e. rn.
In fidem,
O. Brakel.
Thorsdagcii den 7 December 1865.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades profit för den 15 sisth November e. m.
Fortsattes föredragningen af Konst.-Utsk:ts Mern. N:o 2,
äng. det hvilande förslaget till ny Riksdagsordning och dermed
sammanhängande ändringar i Regeringsformen.
Hr Stedt, Gustaf Baltzar: Jag erkänner öppet, att jag
länge varit i strid med mig sjelf, på hvilkendera sidan jag skulle
stå i denna för fäderneslandet vigtiga fråga, men en noggrann
granskning af förslaget har bragt mis till den öfvertygelse, att det
bör antagas. 1 denna öfvertygelse har jag ytterligare blifvit styrkt,
dels af de mångfaldiga yttranden, som på detta rum blifvit afgifna
till dess försvar, dels ock genom den impuls, som i detta
hänseende blifvit gifven, ej blott af Konungen och hans regering,
utan äfven af landets tänkande och förståndige innevånare.
Alla äro de ense om nödvändigheten af en reform; alla instämma
de deruti, att stånds- och klassvals-principen numera är utdömd
och att de samfäldta valens grund är den enda, hvarpå
362
Den 7 December.
en representalionsbyggnad hos oss kan uppföras, — ett förhållande,
hvilket till och med de fleste af förslagets motståndare
vitsorda.
Beträffande sjelfva förslaget, så lefver jag icke i några illusioner,
utan finnér, att det innehåller brister; men jag hyser
den fasta öfvertygelse, att om landets innevånare i enighet och
samdrägt söka medverka till det gemensamma målet, fäderneslandets
lycka och välgång, så skola dessa brister icke medföra
någon olägenhet och inom kort blifva afhulpne.
Man har sagt, att de opinionsyttringar, som i dessa dagar
i så talrikt mått blifvit afgifne, icke egentligen leda sitt ursprung
frän folket. För min del är jag af en annan åsigt. Jag ser i
dem ett tillkännagivande af den politiskt myndiga och tänkande
delen af nationen, att den gillar förslaget och önskar dess framgång;
och jag betraktar dem äfven såsom ett uttryck af den
i landet allmänt rådande mening, att vi böra taga exempel af
utlandet och tillgodogöra oss det förträffliga der finnes, och dertill
räknar jag borttagande af alla stånds- och klass-skrankor
och folkets sammanslutande till ett helt.
Mycket har ordats angående det missförhållande, som med
afseende å medlemmarnes antal skulle förefinnas mellan första
och andra kammaren, och hvilket skulle hafva till följd den sednares
öfvervigt i afseende å vissa frågor. Jag vill icke ingå i
undersökning om rättvisan eller orättvisan deraf, att den, som
är i en fråga mest intresserad, eger ett öfvervägande inflytande
på dess afgörande; jag vill blott nämna, att enligt vissa utländska
representationssystemer den öfre kammaren alls icke eger
taga befattning med dylika frågor. Beträffande första kammaren,
tror jag, i motsats till hvad här vid flera tillfällen blifvit anfördt,
att den icke helt och hållet är i saknad af garantier.
Såsom sådana anser jag nemligen den föreskrift, att denna kammares
ledamöter skola utses af landstingen, ty, att döma af den
hittills vunna erfarenheten, kan man med fullt skäl antaga, att
denna institution skall motsvara det förtroende, som blifvit satt
till densamma.
Man har påyrkat en modifikation i det hvilande förslaget
derhän, att i lörsta kammaren plats skulle inrymmas, bland andra,
äfven åt Adeln såsom en sluten klass. Men oafsedt att
detta skulle innebära ett motverkande mot tidsandan, som fordrar
upphäfvande af all klass-skillnad, skulle Adeln derpå förlora,
ty enligt min tro komme B. och Ad. att ingå i den föreslagna
representationen vida talrikare än under de nämnda förhållandena
vore möjligt.
På grund af de skäl, jag nu anfört, och med full öfvertygelse,
att genom ett uppskof mera skulle förloras än vinnas,
röstar jag bifall till det Kongl, förslaget.
Hr Uggla, Axel, anförde skriftligen:
Man har sagt, att landet under vårt närvarande statsskick
Den 7 December.
363
gått betydligt framåt, och deri velat finna ett bevis för den närvarande
representationens förträfflighet.
Deruti torde dock ej ligga någon förtjenst hos denna representation,
då vi rimligtvis ej kunnat blifva stillastående, under
det andra nationer gått framåt.
Förtjensten skulle således ligga i sättet, huru förbättrin
garna
åstadkommits, samt medlen härtill anskaffats.
Hvad det förra eller sättet angår, kan jag ej finna något
utomordentligt deri, och hvad det sednare, eller medlen dertill,
huru hafva de åstadkommits?
Jo! icke genom hushållning och sparsamhet, utan genom
skuldsättning, som — i förening med en felaktig tull- och ekonomisk
lagstiftning och oupphörligen vid hvarje riksdag stigande
anslag, hvilka jemte förut befintliga kontanta skatter och naturaprestationer
af mångfaldig art till stor del åtgått till onödig
statslyx och andra inproduktiva ändamål — snart nog, oaktadt
ett 50-årigt fredslugn, hotar att bringa så väl den enskilde som
staten på ekonomiskt obestånd.
Hvem har till större delen begått dessa felsteg, hvem har
beviljat dessa anslag? — Jol nuvarande representation.
Det kan således vara på tiden antaga en ny representation,
och billigt, att de, som betala skatterna, också votera dem
— och söka åstadkomma så väl för den enskilde som staten
ett financielt oberoende, utan hvilket icke något politiskt kan
existera.
Ja! Mina Hrr! vi måste börja hushålla, men med närvarande
representation går det icke.
Divide et impera, är ett gammalt valspråk, som ock med
mycken lätthet kunnat tillämpas på vår nuvarande representation.
Att det nya förslaget är godt och träffat medelpunkten,
synes tydligen deraf, att det af somliga blifvit ansedt alltför liberalt,
demokratiskt, af andra återigen tvertom.
Mot demokratiens vådor har man i det nya förslaget skydd
genom den census, som der blifvit uppställd, och intet konservativare
element har kunnat påhittas än detta, det konservativaste
bland alla. Långt mera konservativ än vår nuvarande representation
blir den föreslagna.
Man har sagt, att denna census icke är hållbar, att de nedanför
det s. k. strecket stående icke skola gifva sig ro, innan
census blifvit sankt, ja helt och hållet borttagen.
Jag tror att denna farhåga är ogrundad, ty census är icke
högre satt, än att hvar och en med förmåga och sparsamhet
kan höja sig till densamma, och hvilket således skulle utgöra
en passande belöning för hans ansträngningar. Derjemte skall
ock den nya representationen rekrytera sig sjelf och erbjuda
en större motståndskraft än den nuvarande, som, hvad Adeln
beträffar, ännu kunnat länge ega bestånd, om de sednaste regenterna
ej så sparsamt bland den upptagit de förmågor, som
inom nationen funnits. Adeln har, så till att säga, afmattats
364
Den 7 December.
och fått lör liten bloduppfriskning. Adeln skulle ännu såsom
politisk institution kunnat qvarstå i årtionden, måhända i århundraden,
om de sednaste regenterna så velat och handlat.
Man har sagt, att bildningen och intelligensen får för litet
att säga i den nya representationen.
Förmögenhet och bildning stå i vexelverkan till hvarandra,
ty den som bar förmögenhet, har ock mera råd att egna sig
sjelf åt intellektuella sysselsättningar och gifva sina barn eri
bättre uppfostran.
Näringsomsorgerna förhindra dagakarlens intelligens, om än
af naturen aldrig så stor, att utveckla sig.
Der återigen bildning förefinnes, kan den ock lätt förvärfva
det nödiga qvantumet af förmögenhet.
Ehuru innehafvandet af förmögenhet således i och för sig
sjelft ej är någon förtjenst, vågar jag dock tro, att den utan orättvisa
är, i förening med en viss ålder, den enda praktiska måttstock
för valrätt och valbarhet.
Utan tvifvel förlorar Adeln mycket i politisk vigt genom
antagande af det nya förslaget, men Adeln bör i första rummel
se på det helas, statens val, och ej sin egen fördel.
Jag tror att situationen kräfver att genast antaga förslaget,
och derigenom undvika den split och oro, som eljest utan tvifvel
blir en följd af förslagets förkastande. Detta är klokhet, ej
fruktan. Största delen af de brister, förslagets motståndare tillvitat
detsamma, äro inga brister, tvärtom förtjenster, utan hvilka
förslaget ej varit antagligt.
Mycket kunde vara att tillägga, men jag vill nu ej längre
taga tiden i anspråk, utan förklarar, det jag, på anförda skäl
och på grund af hvad åtskilliga talare för förslaget yttrat, ej
vill åtaga mig ansvaret att förkasta detsamma, utan röstar ja
för representationsförslaget.
H. Exc. Ilr Frih. De Geer: Under den långa öfverläggningen
i detta ämne hafva emot mig personligen blifvit rigtade
åtskilliga anmärkningar, som jag, med afseende å det embete
jag bekläder, anser mig icke böra med tystnad helt och hållet
förbigå.
Sålunda har blifvit sagdt, att jag till det Stats-Råds-prot.,
som åtföljde den Kongl. Proposm om representationens förändring,
lemnat Konungen en oriktig uppgift, då jag anfört, att
Riksdagarnes årliga sammanträdande vore en nyhet, hvars ändamålsenlighet
»redan blifvit inom representationen så allmänt erkänd»,
att några skäl derföre icke beböfde anföras. Man har
sagt, att detta erkännande bestode deruti, att ett förslag om
årliga Riksdagar blifvit af representationen förkastadt. Jag har
icke heller talat örn ett erkännande a/, utan om ett inom representationen.
Vid 1859—1860 års Riksdag godkändes af tre
Stånd ett af Konst,-Utsk:t uppgjordt förslag om årliga Riksdagar
att hvila till den påföljande. Detta förslag biel' slutligen
handlagdt vid sistförflutne Riksdag och godkändes dervid af två
Den 7 December.
365
Stånd, men afslogs af Adeln och Preste-St:t. Af de tjugu talare,
som i ämnet yttrade sig hos R. o. Ad.,' gillades likväl grundsatsen
uttryckligen af femton, ehuru en del af dessa funno förslaget
i dess dåvarande skick icke kunna godkännas; tre yttrade
sig sväfvande om sjelfva grundsatsen, och endast tvenne förkastade
densamma. Inom Preste-St:t yttrade sig fjorton talare,
af hvilka sju godkände grundsatsen, fyra yttrade sig derom obestämdt
och trenne hestridde den. Kan det icke vid sådant förhållande
sägas, att denna grundsats vunnit inom representationen
ett så allmänt erkännande, att skälen för grundsatsens giltighet
icke hehölde kort tid efter dessa debatter upprepas?
Här har vidare blifvit yttrad den förmodan, att representationsförslaget
icke kunnat för Konungen framläggas utan att
förut blifvit infordrade statistiska uppgifter, som utvisade hvilka
och huru många genom förslagets antagande skulle erhålla och
förlora valrätt och valbarhet. Sådana uppgifter hafva icke blifvit
infordrade; hufvudsakligast derföre, att de icke ansetts behöfliga.
För den valrätt till ett Riks-Stånd, utgörande en fjerdedel
af representationen, som hittills kunnat utöfvas af små hemmansegare,
hvilkas egendom ej uppgått till 1000 rdrs värde,
ansågs att full ersättning i förslaget bereddes genom att lemna
dem valrätt efter samma grunder till den första kammaren,
som skulle utgöra halfva representationen; hvartill kom, att den
valrätt, som nu förmenas tillkomma dessa jordegare, icke är åt
dem enligt grundlagen afsedd. Vid grundlagens stiftande var
nemi. icke tillåtet att klyfva hemman i så små delar, som nu
kan ske; men icke ens nu. är sådan klyfning tillåten i mindre
delar än som i de flesta orter uppgå till 1000 rdrs värde, ehuru
hemmansklyfningen numera lemnats okontrollerad.
Ett annat skäl, hvarföre de ifrågasatta statistiska uppgifterna
icke infordrades, var, att det befanns förenadt med nästan
oöfvervinnerliga svårigheter att erhålla dem fullt exakta. Sådana
svårigheter uppkomma t. ex. derigenom, att samma person
kan ega flera jordbruksfastigheter eller inkomst af andra
föremål, eller att han tillhör annat Riks-Stånd än Ronde-St:t, såsom
husegare i stad, delegare i hyttor och bruk m. m., hvilket
allt icke kan alltid urskiljas af tillgängliga förteckningar. Sä
otillförlitliga behöfde dock icke dylika uppgifter hafva blifvit,
som åtskilliga af dem, hvilka blifvit gjorda dels under denna
öfverläggning och dels under Adelns föregående enskilda. Vi
hafva nemi. hört uppgifvas, att endast inom Göteborgs och Bolms
län skulle omkring 3000 personer, som nu ega rösträtt,
blifva genom förslaget derifrån uteslutna. En ledamot, som
kontrollerat denna uppgift, har funuit de uteslutna icke uppgå
till flera än omkring 1000. En annan uppgift, som angick Svedala
socken i Skåne, har jag sjelf sökt att få kontrollerad. Det
uppgafs, att i denna socken skulle, om jag ej hörde orätt, icke
mindre än omkring 290 personer blifva uteslutna från dem nu
tillkommande valrätt. Eldigt en efter 1863 års mantalslängd
och taxeringslängder af en e. o. tjensteman i Kammar-Rätten
366
Den 7 December.
uppgjord oell af honom underskrifven ulräkning, som jag håller
i min hand, skulle af de vid riksdagsmannaval nu valberättigade
i Svedala socken genom det Kongl, förslaget komma att från
valrätt till andra kammaren uteslutas endast ett antal af 26
personer af allmogen, hvilka tillsammans innehafva omkring j
mantal, med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 14,500 rdr.
Då socknen utgöres af 28 mantal, och taxeringsvärdet af all
inom församlingen belägen jordbruksfastighet utgör 2,585,300
rdr, inses lätt, af huru litet inflytande valrätten för dessa 26
personer kan vara, om de skulle utöfva den. Den uppgifna
höga sifTran på uteslutna har sannolikt endast på det sätt kunnat
uppkomma, att man såsom röstberättigade räknat egarne till
300 inom socknen belägna gatehus, hvilka likväl icke äro satta
i mantal och sålunda icke nu medföra rösträtt, ehuru en del af
dem äro värderade till mer än 1000 rdr. Ar 1863 utgjorde
antalet af alla röstberättigade, enligt nuv:de R. O., 205, hvaremot,
enligt förslaget, 248 skulle haft rösträtt till andra kammaren.
1 sammanhang härmed torde tillåtas mig att bemöta den anmärkningen,
som här blifvit gjord, att en fideikommissarie icke
skulle få tillgodoräkna sig valrätt eller valbarhet för sitt fideikommiss,
emedan han skulle hvarken ega, med stadgad åborätt
innehafva eller arrendera detsamma. En fideikommissarie anses
emellertid, i alla rättsliga förhållanden, såsom fideikommissets
egare, hvilket han också i sjelfva verket är, ehuru hans dominium
icke är plenum.
Likaledes är sagdt, att då en pension icke är att anse såsom
inkomst af kapital eller arbete, skulle den ej heller medföra
valrätt eller valbarhet. Pensionen är likväl en inkomst af
arbete, ehuru denna inkomst, såsom den mesta inkomst af arbete,
först utfaller sedan arbetet är förrättadt. I gällande Bevilln.
-förordning upptages ock uttryckligen pensionen såsom inkomst
af arbete.
Jemte < det man anmärkt såsom ett fel, att ledamöternas
antal är mindre i första kammaren än i den andra, har det
blifvit sagdt, att detta missförhållande skulle komma att blifva
allt större och större, enär antalet af andra kammarens ledamöter
skulle ökas för hvarje domsaga, hvars folkmängd växte
till 40,000. Men antalet kommer äfven att ökas i första kammaren
i förhållande till folkmängden. Enligt folkmängden den
31 December 1861 skulle denna kammare kommit att bestå af
119 ledamöter, men enligt folkmängden d. 31 December 1864
af 125, emedan Stockholms stad och fem län genom befolkningens
tillväxt blifvit berättigade att hvardera sända en representant
utöfver det antal, hvartill de tre år förut varit berättigade.
Huruvida folkökningen under samma tid skulle föranledt en tillökning
i större proportion af andra kammarens ledamöter, är
jag icke i tillfälle att uppgifva, enär den efficiela befolkningsstatistiken
icke ännu blifvit i denna detalj bearbetad för nämnde
tid. Om ock sådant till en början kan inträffa, synes ingen an
-
Den 7 December.
367
ledning vara för handen att antaga, det tillökningen i andra
kammaren skulle allt framgent fortgå i större progression än i
den första. Ingen domsaga får nemi. sända mera än två Riksdagsmän,
huru mycket än dess folkmängd må växa; hvaremot
en ökad folkmängd af 30,000 i ett län eller en större stad,
utan någon begränsning gifver rätt att sända ytterligare en
Riksdagsman.
Uti det Stats-Råds-prot., jag nyss omnämnde, förekommer
ock ett yttrande, som en talare ansett innebära ett af mig framställdt
hot emot Konungen. .Jag skulle icke ansett mig behöfva
upptaga detta, om ej anklagelsen helsats med bravorop. Mina
ord lyda: »Ett uppskof nu kan medföra nödvändigheten att behandla
den samhällsvigtiga frågan pä en tid, då en lösning på
den fria öfvertvgelsens väg möter större svårigheter. Det är
möjligt, att vi ännu icke kommit nära gränsen af detta försent,
som dock mången gång oväntadt genljudit öfver andra länder»,
etc. Hvar och en finnér, att dessa ord innebära en varning,
icke ett hot; och en varning, ställd till R. St:r, icke till Konungen.
Hvad åter ordet försent beträffar, så vet jag icke
hvarför det nödvändigt skall anses lånadt af den vilda hop, den
värde talaren omnämnt. Detta så ofta begagnade ord förekommer
på många andra historiens blad.
Gr. Hamilton har fritagit sig och de med honom liktänkande
från allt ansvar för de följder, som kunde komma att
uppstå af representationsförslagets förkastande; och han har sökt
bevisa sin ansvarsfrihet med en liknelse. Han sade, att fyra
familjer bodde i sämja och trefnad tillsammans i ett hus. Två
af dessa familjer ökades och behöfde större utrymme, hvarom
de gjorde framställning till de båda andra. Dessa voro icke
obenägna, och allt hopp var för handen, att saken skulle kunnat
i godo uppgöras, om icke husets »vice värd» emellertid antändt
det. Mina Hrr! Denna liknelse haltar. De fyra familjernas
trefnad var icke så fullständig; två af dem hade länge velat
flytta ur huset, och de andra två hade äfven talat om flyttning,
blott de kunde få i stället en vacker öfra våning med många
rum. Folket utanför huset tyckte, att det började luta till fall,
och det tyckte äfven »vice värden»; hvarföre han fick tillstånd
att göra upp plan till en ny byggnad. Det är uti en sådan,
som de fyra familjerna nu äro bjudna att inflytta; men om de
icke vilja det, utan stanna qvar i det gamla huset till dess det
ramlar eller blir eldfarligt, så konimer visserligen ansvaret derför
att stanna på dem sjelfva. Annu brinner likväl icke huset,
och vice värden skall icke antända det.
Emellertid förundrar det mig, att Gr. Hamilton kan önska
fortfarande få vice värdskapet uppdraget åt den, som han liknelsevis
stämplat såsom en mordbrännare. Omedelbart efter det
han omtalat denna liknelse, vände han sig nemi. till mig med
en beveklig framställning, att jag icke skulle göra mig döf för
alla de giltiga anmärkningar, som blifvit framställda emot förslaget,
utan söka tillgodogöra dem och framlägga ett nytt för
-
368
Den 7 December.
slag i en förbättrad gestalt. Huru kan Gr. Hamilton önska, att
ett sådant arbete skulle företagas af en man, som visat sig dertill
så oduglig, att han utarbetat ett förslag, från hvilket Gr.
Hamilton måste bedja Gud bevara Konungen och fäderneslandet,
ett förslag, som efter Gr. Hamiltons omdöme går ut på alt
tillintetgöra konungamakten, utestänga bildningen, kränka menniskovärdet
och endast uppskatta penningen. Om jag kornme
till insigt, att detta omdöme vore riktigt, skulle jag med blygsel
draga mig tillbaka från det offentliga iifvet; och Gr. Hamilton,
som har en sådan uppfattning, borde i främsta rummet
önska ett sådant steg.
Nu är likväl min uppfattning sådan, att af de många anmärkningar
jag hört, visserligen iakttagandet af en eller annan
skulle utgöra en förbättring; men detta har endast angått mindre
vigtiga omständigheter. Andra anmärkningar hafva gått ut
påjjjförändringar, som visserligen efter min förmening vore försämringar,
ehuru icke till sådan grad, att jag icke kunde för
min del så in på dem, om andras belåtenhet med förslaget derigenom
kunde blifva väsendtligen större.
Någon tanke, hvars tillämpning å förslaget kunde blifva
fruktbärande i stort, och, efter min uppfattning, medföra någon
väsendtlig vinst, har jag icke hört framställas; och hvad angår
ett så beskaffadt förslag, som det af G'".ne Hamilton, Mörner
och Sparre m. tl. till sina hufvudgrnnder antydda, så anser jag
för min del just ett sådant förslag innebära en del af de vådor,
om också icke i fullt lika hög grad, som dessa Herrar finna
i det hvilande förslaget; så vida nemi. som det antydda förslaget
verkligen går derpå ut, att göra den andra kammaren vida
mera demokratisk, än enligt K. M:ts förslag, och att för densamma
söka en motvigt i en öfre kammare, sammansatt af
några högre privilegierade klasser.
Vid sådant förhållande synes det mig innefatta ett nog
stort anspråk, att jag skulle frambära detta förslag. Vägen till
Konst-Ctsk:t står ju hvar och en Riksdagsman öp^en; och om
Konungen skulle vilja framlägga ett sådant förslag, bör han dertill
välja någon annan än mig till kontrasignant, helst, såsom
mig synes, någon af förslagets upphofsmän; ty för att genomföra
det, kommer säkerligen att behöfvas, det en man med öfvertygelsens
hela värma står bakom ordet.
Förra gången jag hade ordet, yttrade jag följande: »Ingen
lärer väl föreställa sig, att ett af Regeringen framställdt förslag,
som vinner två Stånds nästan enhälliga bifall och så varmt understödjes
af den allmänna meningen, skulle öfvergilvas derföre,
att det möjligen en gång förkastas af en knapp majoritet i ett
eller två Stånd.»
Flera hafva klandrat detta yttrande, och Gr. Mörner har
förmenat, att då Konungen ej kunnat i Statsråd ännu fatta beslut
i detta ämne, så smakade förklaringen i min mun mera
af Medregenten än af Rådgifvaren. Äfven om man vid dessa
ord vill läsa emellan raderna så mycket, som der möjligen kan
få
Den 7 December.
369
få rum, hvaremot jag har intet att invända; så hemställer jag,
om det kan anses ligga utom befogenheten äfven hos den ödmjukaste
Konungens Rådgifvare, att, utan stöd af Konungens
till ett Stats-Råds-prot. förklarade vilja, undersöka och uttala sin
merling, huruvida en frågas eventuella utgång skulle innefatta
skäl att låta henne förfalla eller att ånyo upptaga henne.
Gr. Mörner har äfven förklarat det vara ett bevis på halsstarrighet,
orri samma förslag skulle ånyo framläggas, sedan det
en gång blifvit förkastadt. Så kunde det anses, om förslaget
framlades oförändradt, oaktadt den som gjorde det, kommit tili
öfvertygelse, att en revision kunde leda till förbättringar, som
vore möjliga att genomföra; och för delta läll äro mina anmärkta
ord ej bindande, ty de innehålla endast, att förslaget
icke skulle öfvergifvas derföre, att det fallit för en knapp majoritet.
Men då man, såsom jag, misströstar att vinna något
genom försök till förändringar, vet jag icke, huru det med mera
skäl kan kallas halsstarrighet hos mig att hålla fast vid ett förslag,
som vunnit Konungens och två Stånds godkännande, samt
funnit stöd äfven utom representationen, än det må kallas halsstarrighet
af Gr. Mörner att hålla fast vid sitt förslag, som vunnit
bifall af ett par hundra ledamöter af R. o. Ad.
Al det hvilande förslagets motståndare är så mycket taladt
om pligten för hvar och en, som ej är öfvertygad om förslagets
godhet i alla delar, att förkasta detsamma, att det icke
synes vara för mycket begärdt af förslagets vänner, att äfven
de måtte ega åtminstone rättighet att följa sin öfvertygelse.
En talare har sagt, att mitt nämnda yttrande vore både
oklokt och oförsigtigt. Jag är af en motsatt mening. Min erfarenhet
har nemi. lärt mig, att den bästa politiken är att öppet
och ärligt utsäga sin tanke.
En mängd ledamöter yttrade härtill bifall
Frih. Raab, Carl Adam: Rå man går till doms öfver
vår närvarande statsförfattning eller rättare öfver vår ståndsförfattning,
måste man för sig uppställa den frågan, om den uppfyller
med densamma afsedt ändamål: att föra oss framåt på
civilisationens väg i jemnhöjd med andra kulturfolk.
Betraktom i sådant afseende huru de stora frågor, hvilka
utgöra organiska delar af statskroppens lif, hos oss afgöras; huruledes
partiernas slitningar i jernvägsfrågan menligt inverkat
på vår financiela ställning och förmåga att fortsätta jernvägsbyggnaderna;
huruledes nationalförsvaret, som bör ligga ett fritt
folk närmast om hjertat, ännu är en olöst gåta; huruledes vår
vacklande utländska politik under det Ransk-Tyska kriget beredde
oss nesa i Europa; och, med hänseende till ett fritt folks
obestridliga rättighet att ordna om sina inkomster och hushållningssätt,
huruledes vår regering uppgör tulltaxor och afslutar
handelstraktater i strid mot landets åsigter och intressen. Rer,
H. 1. 24
370
Den 7 December.
hvarest dylika förhållanden ega rum, lider statskroppen af allvarsam
krankhet, och folket, medvetet häraf, är bekvmradt och
oroligt. Hvem skall det anklaga för dessa sorgliga fakta? Månne
regeringen? Men dä vi icke ega någon institution, som representerar
landets opinion, så må man icke ensamt eller hufvudsakligen
välta skulden på den härför, synnerligen som vår representation,
våra 4 Stånd, tala 4 tungomål, men intet det
Svenska, icke heller representera det Svenska folket och fäderneslandet.
Såsom 1 veten, är ståndsinstitutionen ett arf från medeltidens
i stånd eller klasser delade samhälle. Men med nationalförsvaret
upphör Adelsmannens rätt, pligt och förmåga att ensam
värna landet; med erkännandet af den fria forskningens
rätt och församlingens rättighet att deltaga i kyrkliga angelägenheter
upphör presterskapets målsmansskap för kyrkan; med
erkännandet af näringslifvcts allmänna vigt och betydelse för
staten och individen upphör borgarens exklusiva rättigheter; och
slutligen med den städse ökade skolundervisningen och fordran
på allmän bildning uppgår bondeståndet i andra samhällsklasser
— alla förenade i gemensamma intressen och angelägenheter,
med lika skyldigheter och rättigheter — med likhet inför lagen.
Dessa äro, Mina Hrrl det nya samhällets stora grundsatser
i motsats med det gamlas, som med olika funktioner och
rättigheter delade staten i stånd och klasser. Dessa utgöra
lilsprincipen för den demokratiska statsförfattningen — den princip,
som gifver åt staten dess särskilda skaplynne och karaktär
och, som, sjelf en enhet, fordrar enhet i representationssättet.
Alltså, då man bär talar om ståndsinstitutionen såsom för
all tid tillräcklig för vår utvecklings sociala och politiska kraf,
då förnekar man denna samhällets lifsprincip — lifsprincipen för
dess materiela och immateriela utveckling; då förglömmer man
1789, 1830 och 1848, för alt qvarhålla oss på ett stadium i
statsutveckligen, som skulle föra oss till politisk betydelselöshet
och undergång.
Men — säger man — Stånden äro en egendomlighet för
vårt land, de hafva uppvuxit ur våra seder, vårt folklynne och
karaktär. Härpå ber jag få invända, att ståndsinstitutionen utgått
ur feodalism, hierarki och det, med den uppblomstrande
handeln, mäktigblifna 3:dje Ståndet; att de tillhöra oss gemensamt
med Europas alla kulturstater, att de utlefvat hela deras
normala utvecklingsprocess, och att de blifvit öfver allt besegrade
af de nya samhällsidéerna, de demokratiska. Så i Holland,
Danmark, Norge, Tyskland, Frankrike, Belgien, Italien, m. fl.
stater. Och det är nu samma omständigheternas tvingande kraf,
som nödgat vår regering framkomma med ett förslag i detta
syfte. Hon har riktigt fattat ögonblickets betydelse och ställt
förslaget på den enda möjliga grunden för en representationsförändring.
Intet annat skulle vinna understöd. Skulle detta
falla i dag, så dyker det upp i morgon; faller det i morgon, skall
Den 7 December.
371
det åter framkomma i öfvermorgon, ända tills dess segern blifver
utkämpad.
Kunna vi hoppas denna frågas fredliga lösning? Emot densamma
ställa sig den monarkiska, den hierarkiska och ståndsopposilionen.
Om alla dessa krafter i dag räcka hvarandra försoningens
hand och godvilligt vika för de hos oss inbrytande
tidsidéerna, då skal], och så hoppas jag, frågan lösas på fredlig
väg. Men skulle dessa motståndskrafter eller någondera motsätta
sig dessa tidsidéers förkroppsligande hos oss — skulle
frågan i dag falla hos oss, så kommer han sedan till lösning
endast genom revolutionen.
Varén derför, Mina Hrrl icke ljumma eller likgiltiga för
denna fosterlandets största lifsfråga! Uppbjuden all eder fosterlandskärlek
för att besegra ståndsfördomarne, och låtom oss,
som lefva i kommunernas större och mindre kretsar, blifva i
dag eder föresyn! Låt civilisationens framsteg äfven komma oss
till godo, dess ljus lysa oss i alla fosterlandets angelägenheter 1
Utan denna hjelp skola vi fåfängt frammana de stora andar:
Enighet och Fosterlandskärlek, hvilka blifva vår enda räddning i
farornas tid. Jag röstar för förslaget.
Hr Ånckarswärd, Theodor Wilhelm: Så vidt jag
kunnat sluta af de fleste af de yttranden, som blifvit afgifne af
motståndarne till det Kongl, förslaget, hafva dessa deri velat
finna alla möjliga vådor för Konung och land förborgade, förtjenster
nästan alls inga. Men de hafva äfven i motiveringen
ofta råkat i motsägelser, och de synas vara af betydlig skiljaktighet
sinsemellan ang:de de grunder, hvarpå de vilja uppställa
ett nytt förslag.
Detta har långt ifrån minskat, tvertom styrkt mig i min
öfvertygelse om förslagets förtjenster och ökat mitt förtroende
till detsamma samt öfvertygat mig, att ett nytt förslag svårligen
förr än i en aflägsen framtid kan lyckas vinna antagande af
detta, än mindre af de öfriga Stånden.
Om Adeln nu verkligen vill afstå från sin sjelfskrifvenhet
i representationen, så kunna vi ju ej längre tala om adelskap,
annat än som en dekoration i staten. Vi ingå i lederne med
öfrige medborgare, och der måste vi i fri tällan söka det framstående
rum, hvilket efter min öfvertygelse hädanefter skall
häfdas lika bra, om ej bättre, än hittills.
Mina Hrr! I stån nu ovedersägligen i medborgarnes främsta
leder; behöfven I då frukta att blifva undanträngde? Behöfven
I väl lyssna till förespeglingar om någon annan, mer eller
mindre maskerad, sjelfskrifven rätt? Må vi i stället lyssna till
skaldens ord: »Yfs ej af lädrens ära, en hvar har dock blott
sin; kan du ej spänna bågen, är han ej din!»
Må Sveriges Adel nu visa Sveriges högsinnade Konung, att
han ej tänkt för högt om den! Jag röstar för bifall till förslaget.
372
Den 7 December.
Frih. Braunerhjelm, Ferdinand: En talare på detta rum
har yttrat, att den största af alla segrar är segern öfver sig sjelf.
Att det ligger en djup sanning i dessa ord. har jag mer än väl
erfarit under den strid jag utkämpat, innan jag beslutit mig för
att votera mot det Kongl, förslaget. Vand från barndomen att
vörda min Konung, om också då endast derför, att han är min
Konung, har jag dock sedan under mesta tiden af min mannaålder
haft den lyckan att stå Konungen nära, och då jag sett
huru denne Konung olfrat tid och möda för att befrämja fäderneslandets
lycka och välgång, då jag sett huru det, som från
honom utgick, alltid hade ett godt och ädelt syfte, är det ju
helt naturligt, att jag skulle finna mig af känsla och böjelse
manad att obetingadt lemna mitt bifall till ett af Konungen framlagdt
förslag. Men pligten bjöd att granska hvad jag hade att
bifalla eller förkasta. Denna pligt har jag efter bästa förmåga
samvetsgrant^ uppfyllt. Jag har verksställt granskningen och
sökt att tillgodogöra mig allt, som i tal och skrift blifvit anfördt
för och emot förslaget, och på grund häraf, samt till följe af
de betänkligheter, som de fleste af förslagets försvarare uttalat
deremot, har jag kommit till den öfvertygelse, att om jag nu
till eder, Mina Hrr! framställde den frågan: Gillen J detta förslag?
så skulle flertalet med mig svara: nej. »Men», sägen J,
»hvartill tjenar ett afslag, då vi derigenom endast vinna ett kort
uppskof, enär K. M:t kommer att snarligen ånyo framlägga det
förkastade förslaget oförändradt, och vi således slutligen tvingas
emot vår vilja antaga det?» Det kan måhända blifva en möjlighet.
Jag förmår ej blicka in i framtiden, men jag tror det
ej, jag vill ej tro det, jag får ej tro det, så länge Sverige ännu
eger nuv:de grundlag, besvuren af Konung och folk, och en Konung,
som ej bryter sin ed, utan bevarar hvar och en af sina
undersåter vid dess grundlagsenliga rättigheter.
Det må nu tillåtas mig att framdraga ett yttrande, som
afgafs af vår hädangångne store Konung Carl XIV, då han upplöste
Riksdagen år 1835, och dymedelst visa, huru en representationsförändring
för 30 år tillbaka bedömdes ifrån tronen
af honom. »Flera förslag till förändring af vår representation»,
säger Konungen, »hafva varit i omlopp. Vi hafva alla bort yrkanden
om dess bristfällighet. Den är menniskors verk och
tillvägabragt af män, som i värde voro jemngode med oss; man
kan möjligen behöfva förbättringar och jemkningar. Långt ifrån
att vilja motverka sådane, sorn pröfvas vara nyttiga, skall nationen
alltid finna mig villig att underlätta deras införande i följd
af min öfvertygelse och af den makt, grundlagen mig tillägger.
Allt hvad denna medgifver, allt hvad nödvändigheten kräfver,
skall införas, dock endast på den väg våra lagar utstaka,
och icke till följe af ögonblickets hänförelse.
Samhällets bestånd och trefnad fordra ordning, fosterlandskänsla
och samdrägt; de hvila ytterst på rättvisan, som, sjelf
stödjande sig vid förnuftets kraft, jemnar och ordnar allt.»
Den 7 December.
373
Jag vill nu endast tillägga, att hvarken bevarande af egna
företrädesrättigheter, eller småaktiga afsigter, utan endast en
djup öfvertygelse, att fäderneslandets val det kräfver, manar
mig att afgifva min röst mot det Kongl, förslaget.
Frih. Wrede, Fabian: Jag har begärt ordet, icke för att
genom framläggande af nya och mera utvecklade skäl söka inverka
på andras öfvertygelse, utan endast för att till R. o. Ad:s
prot. anmäla, att jag efter mogen och samvetsgrann pröfning af
allt, hvad å ömse sidor blifvit andraget, finner mig af min känsla
för rätt och sanning manad att, i hvad på mig ankommer, söka
bidraga till det Kongl, förslagets antagande. Jag kommer således
att, med full öfvertygelse om att handla rätt, rösta för
förslaget.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Innan jag afger min
röst i denna för fäderneslandet så vigtiga fråga, ber jag att med
några ord få angifva de åsigter, jag med afseende å densamma
hyser.
En tänkare yttrade redan för årtusenden sedan, att samhällets
välfärd ligger i de bästas händer. Denna grundsats, ännu
gällande med oförminskad kraft, bör aldrig lemnäs ur sigte af
dem, som vilja ombilda ett lands representativa former; deri bör
ock stå lifligt för deras ögon, som vilja företaga granskning af
ett förslag i sådan syftning. Med denna grundsats till ledsven
har jag med all möjlig noggrannhet och med all den förmåga,
som kommit rnig till del, granskat det föreliggande förslaget, och
dermed jemfört vårt närv:de representations-system. Jag har
dervid icke hoppats att finna något fullkomligt, ty allt, som utgått
från menniskohänder, bär mer eller mindre, till följe af sitt
ursprung, ofullkomlighetens stämpel; men jag bar, trots mina i
allmänhet konservativa sympatier, funnit, att det Kongl, förslaget
innebär det relativt bästa. Jag erkänner villigt, att förslaget icke
fullt tillfredsställer mig, och vore jag förvissad, att ett förslag i
den syftning, jag skulle önska det, hade någon utsigt till framgång,
skulle jag med min röst gerna bidraga till ett uppskof, men
alla länders historia, och vår egen erfarenhet af alla de reformförslag,
som alltsedan 1840 blifvit framlagde, ådagalägger nogsamt,
att genom ett uppskof mera förloras än vinnes.
Man har mycket klandrat det Kongl, förslaget; man har
med kritikens skarpa knif dissikerat detsamma, paragraf för paragraf,
ord för ord, och derigenom velat komma till slutsatsen
af dess förkastlighet. Vill man förfara på enahanda sätt med
vår nuv:de ståndsrepresentation, skall man finna än mera stoff
till klander. Man fäster sig vid, och ej utan skäl, att den gamla
representations-formen är bepröfvad, den nya ännu oförsökt, deri
gamla har med sina brister och sina fel lort samhället framåt
i intellektuel och materiel förkofran, men tveksam är man, om
det nya, med sina opröfvade förtjenster och ej förnekade brister,
skall fortfarande leda till mensklighetens förädling, som är sam
-
374
Den 7 December.
hällets yttersta mål. Men hvarföre denna tvekan? Just deruti
att under nuvrde, af ingen försvarad, af alla klandrade representations-form,
samhället utvecklat och förkofrat sig, ligger sannolikheten,
ja säkerheten att så skall ske i än högre grad under
den nya. Hvad är det som med denna, enligt Gr. Posses
sanna omdöme, af alla utdömda representations-form gjort att
allt gått väl? Jo det är den högsinnade anda, den känsla för
rätt, den laglydnad, den nitälskan för kunskap och upplysning,
den allt mer mognade insigten af menniskorätt och menniskovärde,
som genomströmmar Svenska folket — och denna anda,
ingjuten i former, som lemna den friare rum för sin verksamhet,
skall icke, kan icke annat än bidraga till samhällets lycka,
så visst sorn den sjelf är det.
Den grund, hvarpå förslaget hvilar, nemligen de samfäldta
valens, har af några af motståndarne blifvit förkastad, men af
flertalet ansedd såsom numera den enda hållbara. Likaledes har
mot förslagets bestämmelser många inkast blifvit gjorda, men
dessa hafva af flere föregående talare blifvit vederlagda, så att
i detta hänseende knappt något synes återstå. Jag ber blott att
några ögonblick få fästa mig vid det förhållande, som här ofta
blifvit vidrördt, att förslaget skulle sakna tillräckliga garantier
mot missbruk, och att det i sina konseqvenser skulle kunna
leda till absurda abnormiteter. Låtom oss då se till, om icke
äfven vår närv:de representations-form saknar garantier, och om
icke, det oaktadt, städse den anda varit lefvande, som fört samhället
framåt, och verkat derhän, att i statens angelägenheter
den grundsats, jag först omnämnt, gjort sig gällande sålunda, att
vården om samhällets angelägenheter blifvit lagd i händerna på
dem, som inom Stånden varit de bäste.
Fästa vi oss vid Bonde-St., så grundar sig dess medlemmars
representationsrätt på besutenhet. Men vilkoren för denna
besutenhet finnes icke intagne i grundlagen; någon garanti finnes
således icke, att icke dessa vilkor kunna lika hastigt förändras,
som den grund, hvarpå valrätten i det Kongl, förslaget hvilar,
nemligen taxeringsförhållandena. Valrätt och valbarhet i BondeSt.
tillkommer den besutna allmogen äfven på de minsta hemmansdelar.
Vi veta alla, att denna klass i allmänhet befinner
sig på en bildningsgrad, jemförlig med torparens eller dagakarlens.
Finnes i nuv:de R. O. den minsta garanti, att icke hela BondeSt,
kunde tagas ur dessa personers leder; men har något sådant
inträffat? Nej! den inom Ståndet rådande anda manar att låta
valen falla endast på dugliga och förståndige män. Sedan på
sednare åren valrätt och valbarhet inom detta Stånd blifvit utsträckta
till de större jordegarne, se vi huru dessa alltmer finna
plats i Ståndet; och skulle nu enligt det nya förslaget valrätten
blifva ytterligare utvidgad till tjenstemän, till prester — ja till
Adelsmän, så kan man, att döma af den tendens, som hittills
varit inom Bonde-St. rådande, med säkerhet vänta, att valen
skola falla endast på de bästa, de redbaraste och insigtsfullaste.
Den 7 December.
375
Se vi på Borgare-St., så tillkommer valrätt äfven de i småstäderne
boende mindre handtverkarne, hvilka utgöra det öfvervägande
antalet, men hvilka, inskränkta till sitt eget arbete, eller
möjligen biträdde af en son eller en lärgosse, oftast befinna sig
på en ganska låg bildningsgrad. Hvar finnes väl i närv:de R. O.
någon garanti, att icke dessa personer, som ega valrätt och sjelfve
äro valbara, inkomma i Ståndet? Denna garanti är att söka
i den bos de väljande rådande andan att icke med sitt val stadna
på andra än de ypperste bland sina medlemmar.
Jag förbigår Preste-St., enär det är högst få af dess ledamöter,
sorn vidhålla, att det borde utgöra en del af representationen.
För att nu öfvergå till R. o. Ad., så anmärkte Frih. Klinckowström
uti ett föregående plenum, att det vore möjligt, att
den nedre kammaren, hvarom det Kongl, förslaget nämner, kotnme
att bestå af endast tre ledamöter och den öfre af två, och
att desse feni skulle kunna afgöra frågor om bevillningen, hvarpå
förslaget grundar valrätt och valbarhet.
Häremot invände Frih. Gripenstedt, att Riddarh.-Ordin icke
uppställde någon garanti, att icke R. o. Ad. kunde komma att
bestå allenast af Hr Gr. och Landtm, och den värde ledamoten.
Hvar finnes väl någon garanti, att icke något sådant kunde komma
att inträffa? Jo, denna garanti finnes i den anda, som hos
Ståndet aldrig saknats. Inom detta Stånd finnes beklagligtvis
50 å 60 personer, som genom eget eller andras förvållande nedgått
till samhällets lägre klasser, som återfinnas i soldatesken,
i den tjenande klassen, ja till och med pä arbets- och fattighusen.
Hvad, om icke den inom Ståndet rådande andan, är det, som
gör, att dessa personer icke begagna sig af den dem i Riddarh.-  Ordn:n medgifna rätt att befolka detta rum.
Genom denna framställning bär jag velat komma till den
slutsats, att, äfven om förslaget saknar garantier, man dock kan
hoppas, att andan hos folket skall motarbeta alla deraf befarade
missbruk.
En talare har klandrat förslaget, derföre att det med ett
enda penndrag uteslöte lt. o. Ad. från dess politiska, icke förverkade
rättigheter. Jag älskar detta Stånd, jag har lärt det
från min barndom, gör det till följd af uppfostran, af tradition.
Jag går ännu längre, och säger: att i allmänhet Svenska folket
älskar sin Adel, och ser till den med kärlek och förtroende;
och i sanning! hur skulle det kunna vara annorlunda? Hvarhelst
ett Svenskt hjerta klappar, det må vara under bondens vadmal
eller borgarens kläde, röres det dock af de stora minnen, hvilka
mer än de flesta andra nationer, den Svenska eger, och med
dessa minnen äro sammanflätade Svenska Adelns. Men detta
folk, och jag delar dess åsigt, älskar ej att se Adeln såsom en
sluten klass, inom detta hus, det önskar att den skall träda ut
ibland det, och beder den i detta ögonblick att från den slutna
Adels-kammaren stiga ut i inedborgerlighetens stora sessionssal.
Jag röstar för förslaget.
376
Den 7 December.
Hr Bennich, Nils Axel Gustafsson: Ingen lärer förneka
det goda och nyttiga, som under nuv:de representationsform
blifvit uträttadt, och de stora framsteg på utvecklingens bana,
fäderneslandet under densamma gjort. Icke desto mindre yrkar
hela Svenska folket på dess afskaffande, derför att folket känner
sig moget att sjelft sköta sina angelägenheter; derför att det icke
längre vill stå under förmynderskap af några särskildta klasser.
Den känsla, som framkallar detta yrkande, heter således icke
afund; den heter sjelfständighet; och minst inom detta hus bör
den känslan missaktas.
Man har här citerat åtskilliga skalders ord. Jag tillåter
mig åberopa hvad en skald om Svenska folket säger:
»Det folket är godt i sin innersta rot;
Går man det lill mötes, så kommer det emot.»
Och så är det Behandladt med rättvisa, billighet och förtroende,
kommer Svenska folket till mötes med samma känslor.
Det är de utmärkande dragen hos det hvilande representations-förslaget,
att det på detta sätt går folket till mötes, och
derför omfattar folket det med hela värman af sin kärlek, samt
skall icke svika förtroendet. Jag är sjelf utgången från detta
folk, och jag vet, att det ligger sanning i mina ord.
Man har framställt många anmäkningar mot förslaget, men
man är i allmänhet af skiljaktiga meningar på hvilka grunder
man vill bygga ett nytt förslag; ja, en talare, verksam inom och
utom detta rum, och om hvars både negativa och positiva lörtjenster
om vart lagverk, han sjelf ingalunda underlåtit erinra
R. o Ad., har icke ens kunnat blifva ense med sig sjelf ang:de
beskaffenheten af de gravamina, han vill påbörda förslaget. Sålunda
beklagar han först, att det inrymmer makten åt »bourgeoisien.
» Hvad menar han väl med denna klass, som i vårt
land icke har någon begreppet motsvarig betydelse? Icke kan
jag förmoda, att han dermed förstår några fabriksidkare i vissa
härader af Vestergötland. De kunna väl ej tillvälla sig makten
inom vår blifvande representation. Vill han åter med ordet bourgeoisie
beteckna alla de bildade samhällsklasser, som, nu till stor
del orepresenterade, enligt det hvilande förslaget kunna deltaga
i den nya representationen, så saknade han visserligen skäl att
i det begagnade uttrycket inlägga någon mindre god eller samhällsvådlig
bemärkelse. Dessa samhällsklasser igenfinnas vid
Konungens rådsbord, i dess högsta domstol, bland högre och
lägre ernbetsmän, domare, officerare, vetenskapsmän, konstnärer,
possessionaten, industriidkare o. s. v., med ett ord alla dem, som
i vårt land företrädesvis besitta högre bildning, erfarenhet i allmänna
värf och ekonomiskt oberoende, eller just de qvalifikationer,
hvilka, i förening med rättrådighet och fosterländskt nit,
äro egnade att tillvinna sig och bibehålla medborgerligt förtroende.
Men något sednare framhåller samme talare vådan af det
allt mer öfverhandtagande bondregemente, förslaget skulle åstad
-
Den 7 December.
377
komma, och slutligen förebrår han samma förslag, att det lägger
all makt i händerna på en enda klass. Åtminstone för mig är
det omöjligt att inse, hvilken klass han menar. Ar detta en
talare, hvars anmärkningar skulle kunna föranleda förkastande
af förslaget?
En inom detta Stånd högt värderad och af mig mycket aktad
man har anmärkt, att förslaget saknade den naturliga utveckling
ur det bestående, som vid ifrågav:de reform vore så nödvändig.
Jag vågar dock i detta hänseende erinra om det af (lere
talare antydda förhållande, att just detta förslag innehar den aldra
naturligaste utveckling ur våra bestående kommunala institutioner.
Samme ärade talare har vidare sagt, att förslaget vore
politiskt orättvist, derföre att det utesluter flere, förut röstberättigade
personer, bland hvilka någon annan talare särskildt uppräknat
extra ordinarie tjenstemän och andra, som nyligen inträdt
i statens tjenst, men icke ega 800 rdrs årlig inkomst. Ja
väll om endast det bestående är rättvist, så är förslaget orättvist,
men under dylik förutsättning skulle aldrig någon förändring
kunna komma till stånd. Jag vågar dock påstå att förslaget
är rättvist, då det tillägger representationsrätt åt alla medlemmar
af Svenska folket, som kunna anses politiskt myndiga
och ekonomiskt oberoende, men åt inga andra, ehvad de förut
egt eller icke egt denna dyrbara rätt.
En talare har anmärkt, att det språk, enligt Stats-Råds-prot:t,
som blifvit fördt inför H. M. Konungen vid representations-förslagets
framläggande, icke skulle hafva varit på sin plats, och samme
talare tillät sig uttrycka den förväntan att det vore första och
sista gången ett sådant språk fördes inför landets Konung. Detta
språk var dock ädelt, manligt, sannt och rättvist, och så hoppas
jag det allt framgent skall blifva, vare sig det föres inför Konungens
tron, inför folket eller inför representationen. Det var saknaden
af ett sådant språk, Mina Hrr! som, kanske mera än något
annat, bragte Sverige till branten af sin undergång, — en
undergång, hvarifrån det räddades endast genom 1809 års revolution.
Man har med historiens vittnesbörd sökt förfäkta sina meningar,
och man gör deri rätt; men då måste man äfven läsa
historien rätt, icke ensidigt och i partisyften, och man måste se
verldshändelsernas utveckling i deras sammanhang.
Jag skulle ännu hafva mycket att säga till vederläggande af
de anmärkningar, som blifvit mot förslaget framställda, men jag
märker och delar den otålighet att få frågan afgjord, som synes
vara allmän; och jag skall icke längre upptaga R. o. Ad:s tid.
Vid ett föregide tillfälle har jag förklarat att jag tänker högt
om bönderna och om den stora orepresenterade medelklassen
i vårt land; jag tillägger nu, att jag dock tänker högstorn rättvisan;
och emedan den utgör grundväsendet i det hvilande förslaget,
omfattar jag det med hängifvenhet och röstar bifall till
detsamma.
378
Den 7 December.
Frih. von Platen, Ludvig: Ledd af den fasta öfvertygelse,
att fosterlandets väl numera säkrast befordras genom ett
bifall till det hvilande förslaget, kommer jag att rösta för samma
förslag.
Hr Wult von Steijern, Joban Julius: Jag anhåller att
få i profit antecknadt, att jag ämnar rösta för det hvilande förslaget.
En mängd ledamöter ropade på propos.
Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik: Den otålighet,
soin röjer sig hos Ståndet, att snart komma till det afgörande
ögonblicket, manar mig att fatta mig kort. Min ställning till
den nu förevarande frågan hör vara känd, åtminstone af de äldre
inom detta hus. Hedan vid ett föregående tillfälle har jag
framlagt skälen, hvarför jag röstar bifall till förslaget. Dessa
skäl äro icke konventionella, utan grunda sig på en innerlig öfvertygelse,
att förslaget är godt och rättvist samt bygdt på en
grund, hvilken jag i 25 år ansett vara den enda användbara
vid en förändring af de representativa formerna i vårt land.
Många anmärkningar hafva blifvit framställda mot det Kongl,
förslaget, — anmärkningar, hvilka i allmänhet varit hvarandra
motsägande. Beträdande andra kammaren, har man invändt,
att förslaget från representationsrätt utesluter ett stort antal
personer, som för närvarande hafva en sådan rätt, — ett förhållande,
som i synnerhet blifvit starkt betonadt af en ledamot
på första grefvebänken, som förklarat sig högt älska demokratien.
Låtom oss då se till, huru beskaffade de personer
äro, som förslaget beröfvat en sådan representationsrätt! Dessa
personer tillhöra en klass, hvars bildningsgrad, såsom en föregående
talare yttrat, är jemförlig med torparens och dagakarlens.
Att dessa egt. valrätt och sjelfve varit valbara låter endast
förklara sig på en tid, då Svenska folket representerats af
slutna korporationer, och erfarenheten har visat, att de endast
undantagsvis begagna sin valrätt och troligtvis aldrig blifvit till
representanter utsedde. Då härtill kommer, att i dessas ställe
den stora mängd bildade personer, hvilka icke kunna hänföras
till något af de fyra Stånden och som ega den ringa förmögenhet,
som i det hvilande representationsförslaget är stadgad,
få valrätt och blifva valbara, så måtte förlusten af de förra blifva
rikligen ersatt.
Beträffande första kammaren har man klandrat, att dess
sammansättning icke erbjuder de garantier och det stöd för
konungamakten, som man önskat! Detta stöd vill man nu finna
hos R. o. Ad., men huru kan detta Stånd, som inom sig innesluter
alla möjliga samhällsklasser, och hvars antal närvarande
ledamöter så betydligt varierar, erbjuda dessa garantier? Och
har icke erfarenheten mången gång visat ett motsatt förhållande?
Deremot anser jag, att det finnes garantier inom en kam
-
Den 7 December.
379
mare, utsedd af de ypperste män inom hvarje ort, ty det ligger
i sakens natur, att folket skall välja de bästa de kunna få
till landstingsmän, hvilkas förnämsta uppgift är att väl vårda länets
gemensamma angelägenheter. Så har äfven hittills tillgått,
och vi kunna med skäl hoppas, att samma förhållande i ännu
högre grad kommer att inträffa i framtiden, då landstingsinstitutionen
blifvit mera utvecklad och hunnit verka mera gagneligt
i provinserna. Att denna institution blifvit i förslaget använd,
anser jag vara en al dettas lyckligaste sidor, och enligt
min tro skall den såsom valkollegium erbjuda vida större garantier,
än hvilken annan som helst. Inom vårt land finnes ingen
egentlig aristokrati, hvarpå en fullt garanterande första kammare
skulle kunna byggas; icke en gång R. o. Ad. utgör numera
en sådan aristokrati, sedan majorater, hvarförutan den
icke kan existera, ej längre få stiftas. Under sådana förhållanden
är det ju endast namnet, som gör oss till representanter,
och i hvad mån utgör detta en garanti för vår tjenlighet till
detta kall?
Förslagets motståndare halva antydt, att ett annat förslagvore
i lärvattnet, hvilket man allt hittills icke lyckats få tryckt.
Under diskussionen har man emellertid fått några vinkar om
dess hufvudgrunder. Sålunda skulle andra kammaren komma
att hvila o på en bredare demokratisk basis än det Kongl, förslagets.
At detta Stånd skulle inrymmas en liten vrå i första
kammaren, som, enligt hvad jag förmodar, för öfrigt skulle bestå
af personer, utsedde af landstingen, samt af de högst beskattade
inom hvarje län. Men jag hemställer, huruvida R. o.
Ad. kunde vara belåten med en så liten plats inom representationen?
Följden deraf skulle blifva, att It. o. Ad. icke skulle
blifva ihågkommen vid det öfriga folkets val, ty man skulle
säga, att den redan har en särskild plats sig förbehållen.
När man vet, huru R. o. Ad. är använd inom kommunerna,
och huru dess medlemmar stå i spetsen för, snart sagdt,
hvarje större företag, månne man icke då kan hafva stora förhoppningar
och anspråk, att den skall komma in i representationen?
Mig synes det ligga i Adelns eget intresse alt, på samma
gång den alsäger sig sin sjelfskrifvenhet, afstå från alla särskilda
företrädesrättigheter, hvilka i sjelfva verket äro den mera
till skada än till gagn.
Med stöd af de skäl, jag nu och vid ett föregående tillfälle
påpekat, kommer jag att rösta bifall till förslaget, och hoppas,
alt flertalet bland 11. o. Ad. kommer att göra detsamma.
Många ledamöter yttrade härtill bifall, hvarjemte talrika
rop på propos. ånyo hördes.
Gr. Posse, Arvid: I en för fosterlandet så vigtig fråga som
den, hvilken nu föreligger till afgörande, är det för hvarje medborgare
en oafvislig pligt att högt och frimodigt uttala sin mening
och att för den bära ansvaret. Medvetandet häraf har föranledt
380
Den 7 December.
mig att nu begära ordet. Det är icke min afsigt att ingå i någon
kritik af det Kongl, förslaget, hvars stora förtjenster och
många brister redan under diskussionen blifvit så fullständigt
framhållna, att jag icke bör upptaga R. o. Ad:s nu mera än någonsin
dyrbara tid med upprepande af det så ofta sagda. Jag
anser mig pligtig endast förklara, att jag, efter noggrann pröfning
af förslaget, befann detsamma omkullstörta det bestående,
utan att förmå skapa något hållbart nytt, och att det sålunda skall
lör ett älskadt fädernesland medföra ofred och olycka. Detta skäl
och alldeles icke något afseende å R. o. Ad:s enskilda, verk*
liga eller inbillade, fördelar föranleder mig att afgifva min röst
emot det Kongl, förslaget. Faller detsamma, hoppas och tror
jag likväl, att detta förslag, hvarvid så månget ädelt sinne i
vårt land fästat så stora förhoppningar, icke varit förgäfves, och
att grundtanken deri, allmänna val utan stånds- eller klassfördelning,
har vunnit erkännande och rotfäste i det allmänna
tänkesättet. Det är min innerligaste öfvertygelse och mitt gladaste
hopp, att reformen skall snart och lyckligt segra, äfven
om det icke sker på det sätt, som en brådskande välmening nu
synes önska. Vinner det åter pluralitet inom detta hus, och
derigenom blifver vår grundlag, måste hvar och en, som skänkt
det sin röst, dela ansvaret med regeringen för följderna. Blifva dessa
för landet olyckliga, så kan väl knappt tyngden af eder börda
minskas af den omtänksamhet, hvarmed ni redan nn erkännen
att förslaget lider af betydande och vådliga brister. Jag upprepar
det, det är J, Mina Hrr! och regeringen, som då skolén
ensamt uppbära detta dryga ansvar, och då egen J ingen rätt,
att åter upptaga skaldens ord, der Frih. Gripenstedt nödgades
afbryta dem. Då är det endast vi, som förkastat förslaget,
hvilka ega denna sorgliga företrädesrätt att med glödande
fosterlandskärlek, ännu kämpande om landets väl eller ve,
utbrista: »Icke vi ha härjat fälten, ej hvälft södern upp mot
norden, det hör andra makter till.»
Hr af Forselles, Adam Magnus Philip: Jag ber att
för några ögonblick få taga R. o. Ad:s uppmärksamhet i anspråk.
Ögonblicket är för mig icke gynnsamt, då jag känner
min egen oförmåga och ser, att Hrr:ne äro uttröttade af den
långvariga diskussionen; men som jag icke sedan 1823 års riksdag
begärt ordet, torde mitt uppträdande i dag ursäktas mig.
Sednaste gången jag uppträdde här, ordade jag om stora anslag
och deras följder; följderna hafva redan någorlunda visat
sig. I dag begär jag ordet för att vördsamt påminna om, att
detta är det vigtigaste ögonblick, hvari vårt fädernesland någonsin
befunnit sig. Jag är en reformvän, så varm som någon annan,
och känner af erfarenheten det närvarandes brister, men det
är likasom skulle vi, hvilka varit lyckligare än något annat folk,
blifvit öfvermodiga öfver vår lyckas fortfarande bestånd, och
velat bygga ett splitter nytt hus på en grund af förhoppningar.
Jag känner icke något land i Europa, der sådana försök blifvit
Den 7 December.
381
gjorda, utan att de efterföljts af skakningar, oro och krig. Så
har det gått i Portugal, Spanien oell Frankrike, men i England,
detta efterföljansvärda land, har man väl aktat sig för att nedrifva
de sekelgamla grundpelare, som blifvit nedlagde i statsförfattningen,
väl velande att, i stället för att nedrifva desamma,
man borde göra de tillbyggnader, som erfordrades för att
afhjelpa bristerna. Jag ber i allas vårt kära fosterlands namn,
att man må utvidga, inreda och inrymma, men icke nedrifva,
ty då står faran för dörren. Vår älskade Konung, den vi alla
hafva så kär, har efter noggrannt öfvervägande genom sin regering
framlagt ett representationsförslag, hvilket jag efter strängaste
pröfning oell enligt min fulla öfvertygelse icke vågar antaga.
Mitt enda, men svaga hopp är, att den för ögonblicket
så högt stående regeringen skall, om förslaget laller, lemna oss
det tillbaka med de modifikationer, som regeringens vishet säger
der böra vidtagas med anledning af de anmärkningar, som
inom denna församling blifvit mot förslaget gjorda. Jag vågar
ock påminna om, att popularitetsvinden i dag blåser från öster;
men kan i morgon blåsa från vester. Det är alltid politiskt
klokt alt söka förena politiskt skiljda opinioner och icke utan
trångmål stöta för hufvudet den stora fraktion, sorn finnes inom
Sveriges gamla Riddarhus. Jag förbigår de brister, som vidlåda
förslaget, men jag vill med några få ord beröra agitationen,
denna agitation, som kommer från alla landsändar och går
nära laglighetens gräns; denna agitation fruktar jag icke, ty jag
känner och har lelvat länge nog bland det Svenska folket för
att veta, att detta urgamla, fria folk förbinder den från hedenhös
ärfda friheten med fullt erkännande af andras lagliga rätt;
jag fruktar den icke, och ehuru jag vet, att deras namn, som
röstat mot förslaget, skall i tidningsspalterna spridas kring land
och rike, är jag fullt ölvertygad, att det trogna Svenska folket
skall skänka oss sin högaktning, för det vi följt vår öfvertygelse.
Ett vet jag äfven, och det är, att, om någon eller några
inom detta hus skulle dagtinga med sin öfvertygelse, så skola
dock jag och mina vänner icke göra det. Jag röstar mot för
slaget.
Frih. Raab, Hugo: Jag hade ej tänkt taga R. o. Ad:s
uppmärksamhet i anspråk med ytterligare ett anförande efter
de många, som här blifvit hållna, om ej en talare i gårdagens
plenum framkastat den beskyllningen emot de med mig liktänkande,
att de fleste af dem ej utaf frimodig öfvertygelse afgåfvo
sin röst till förslagets antagande. En sådan beskyllning
måste jag på det bestämdaste tillbakavisa. Den värde talaren
måtte ej kunna skilja mellan hvad det vill säga att göra åtskilliga
detaljanmärkningar mot ett förslag och att af varm och
innerlig öfvertygelse antaga detsamma, emedan det är bygdt på
de grunder, som icke allenast vi, utan flere af förslagets motståndare,
anse såsom de enda riktiga, och emedan vi ej anse
dessa anmärkningar af den vigt, att de böra föranleda till för
-
382
Den 7 December.
slagets förkastande, .lag för min del förklarar, att jag af bestämd
öfvertygelse om den nya representations-förändringens
nytta och gagn för fosterlandet röstar för detsamma. — En annan
talare från första grefvebänken har för ett par dagar sedan
yttrat, att af de 25 år, representationsfrågan stått på dagordningen,
10 år kunna utstrvkas, såsom endast upptagna af
jernvägsstrider. Emot detta yttrande måste jag på det bestämdaste
protestera, och jag är öfvertygad, att hela Svenska folket
protesterar emot att 10 år hafva varit så likgiltigt för sin vigtigaste
fråga, som Hr Gr:n vill göra troligt.
Ej kan det vara honom, och ej kan det vara någon af oss,
Mina Hrr! obekant, att just dessa 10 år bragt representationsförändringen
till en nödvändighet och till en möjlighet.
Till en nödvändighet, emedan under dessa år Borgare- och
Bonde-Stånden erhållit sådana förstärkningar i sina led, att de
för hvarje dag allt mer och mer få öfvervigt i representationen.
Och huru kan väl den byggnad bestå, hvars gaflar man
oupphörligen reparerar och påbygger, så att de till slut skjuta
högt öfver hela byggnaden, under det man låter långsidorna
förfalla, endast af vördnad för deras ornamenter.
I)e 10 åren hafva äfven gjort representations-förändringen
till både en nödvändighet och en möjlighet derför, att den nya
kommunal-förfaltningen under denna tid blifvit utarbetad, antagen
och har trädt i verksamhet. Hvarför föllo de första representations-förslagen,
och hvarföre måste de falla, om ej derför
att man ej hade någon fast grund att bygga på, utan grund
och väggar sökte man uppföra samtidigt, och detta var omöj
ligt.
Nu är deremot en fast grund redan lagd genom kommunalförfattningen,
och, man må tycka om den eller ej, den kan
ej raseras, om än en och annan sten deruti kan rättas ; och på
denna grund kan och måste den nya representations-förändringen
byggas, ty genom kommunal-författningen har det för Svenska
folket blifvit till fullo klart, att endast medborgares förtroende,
grundadt på individernes förmåga, deras nit och sträfvan
till det allmännas bästa, kan skänka verklig rätt att öfver dem
lagstifta; och derigenom har äfven till fullo blifvit klart, att all
sjelfskrifvenhet till lagstiftarekallet måste upphöra. Och med
uppgifvandet af denna sjelfskrifvenhet nedstiger ingalunda R. o.
Ad. i sin graf, såsom några talare hafva påstått. Nej, från
skyddet af de gamla riddargrafvarnes troféer, som längesedan
börjat multna och falla sönder, träder B. o. Ad. ut bland Svenska
folket till fri täflan om hedersplatserna att föra det fram
till lycka och välsignelse! Jag röstar för förslaget.
Talrika och ihållande rop på propos. följde på detta anförande,
så att Hr Gr. o. Landtm, nödgades medelst klubbslag
äska tystnad.
Gr. Hamilton, Henning: Väl förstår jag att R. o. Ad.
snart önskar afsluta en öfverläggning, som redan fortgår på fjerde
Den 7 December.
383
dagen, och det är med så mycken större ledsnad jag uppskjuter
afgörandets stund, som jag redan förut i denna fråga tagit
Ståndets tid oell uppmärksamhet i anspråk. Jag tror likväl, att
några få ord icke äro alldeles onyttigt använda, om det kunde
lyckas mig visa, att R. o. Ad., enigt i sin kärlek till fosterlandet,
icke hyser fullkomligt oförenliga åsigter i afseende på sättet
att uppnå det mål, vi alla söka. Emedlertid skall jag fatta mig
så kort, som ämnets vigt medgilver.
Innan jag öfvergår till sjelfva saken, måste jag först säga några
få ord i ani. af några här i dag fällda yttranden. Jag framställde i mitt
förra anförande en liknelse, och II. Exc. Hr Just.-Stats-Ministern
har i dag förklarat sig hafva fattat denna sålunda, som örn jag skulle
velat likna honom vid en mordbrännare. Det har djupt smärtat
mig, att ett sådant ord kunnat falla oss emellan, och jag tror
icke att jag dertill gifvit anledning. Jag har talat om en vådeld;
jag har antydt, hvilken, enligt min tanke, vore dertill vållande;
men, Mina Hrr! om de flesta eldsvådor kan man säga,
att någon är dertill vållande, utan att han derföre nödvändigt
måste hafva varit det frivilligt eller med afsigt alt åstadkomma
skada; och att H. Exc. Hr Just.-Stats-Ministern förutsett eller
önskat den på sidan om grundlagen gående rörelse, som af hans
representations-förslag blilvit framkallad, har jag aldrig sagt.
H. Exc. Hr Just.-Stats-Ministern har vidare yttrat, att han
funne besynnerligt, det jag, som så ifrigt motsatt mig ett af honom
framlagdt förslag, likväl uttalat en önskan om, att han, såsom
fortfarande ledamot af Konungens råd, skulle ytterligare
taga frågan om hand och möjligen framlägga ett nytt förslag,,
samt förklarat, att pligten härutinnan i främsta rummet måste tillhöra
mig och de med mig liktänkande. Intrycket af detta Hr Frihms
yttrande har varit mig så mycket mera oangenämt, som det endast
är ett upprepande af hvad jag i går läste i Aftonbladet,
och jag ber derföre, att nu, ehuru mina enskilda tänkesätt kun
na
vara för R. o. Ad. likgiltiga, få alldeles bestämdt angifva min
ståndpunkt i denna fråga, och den åsigt, som legat till grund för
mitt deltagande i dessa dagars strider. Då jag först kom till
riksdagen, var vet temligen ovisst, huru tänkesätten inom R. o.
Ad. och Preste-St, i representations-frågan vid en blifvande votering
skulle gestalta sig; man kunde förutse, att det hvilande
förslaget skulle godkännas med en högst öfvervägande majoritet
inom Borgare- och Bonde-St:n, hvilket ock redan inträffat, men
det var dock möjligt, att förslaget skulle af en jemförelsevis lika
stark majoritet förkastas inom de båda andra Stånden. För detta
fall, eller att R. o. Ad. och Preste-St. med en mycket stark majoritet
förkastade K. M:ts förslag, tänkte jag mig såsom möjligt,
att Konungens rådgifvare deri skulle finna anledning att åtminstone
öfverväga frågan, huruvida det icke vore skäl att åt andra
rådgifvare öfverlemna försöket att åvägabringa ett förslag, som
kunde förena de stridiga tänkesätten inom Stånden. Jag var då
ytterst tveksam, om jag kunde och borde deltaga med större ifver
i frågans behandling, och flera af mina vänner, med hvilka
384
Den 7 December.
jag då i ämnet samtalade, kunna intyga, att det då var min afsigt,
att helt tyst lägga min röst i urnan. Men det visade sig snart,
att den förutsättning jag gjort, eller att skilnaden mellan majoriteten
och minoriteten inom de båda första Stånden skulle blifva
betydlig, var felaktig, och att, om också förslaget på Riddarhuset
skulle falla, den minoritet, som der kommer att rösta för detsamma,
skall blifva i hög grad aktningsbjudande. Likartadt visade sig
förhållandet inom Preste-St. Romme sådant att inträffa, folie
förslaget, men med en betydlig minoritet för sig,lanns efter mitt
förmenande icke någon anledning för Konungens rådgifvare att
tänka på ett återtåg, och dermed var också min ställning klar.
Jag hyste ej vidare några betänkligheter vid att efter mina krafter
verka mot förslaget. Men, säger Frih. J)e Geer, huru kan
någon, som så ogillar mitt förslag, önska, att jag skall bibehålla
min plats och framlägga ett annat förslag? Detta är likväl alldeles
klart. Der finnes mellan Hr Frih:n och mig vissa principiella
olikheter i åsigter. Vi tänka olika om det rättaste och
bästa sättet att genomföra en reform. 1 förevarande fall äro
också våra åsigter olika om bristerna i det, som skall förändras,
om de ändamålsenligaste medlen att afhjelpa dem, och om hvad,
som är det välgrundade och allmänna tänkesättet inom landet.
Mina åsigter i dessa hänseenden torde dock vara föråldrade. Hr
Frih:n har väsendtligen bättre än jag följt med sin tid i frågan
om vilkoren för statens bestånd och samhällets fria och lugna
utveckling, — hvilket kan vara naturligt, då han är betydligt
yngre än jag. Då jag således vet, att jag och de, som härutinnan
tänka lika med mig, äro i minoriteten, är det ju ganska
naturligt, att jag kan önska att i Konungens råd se män, som
hylla den åsigt, hvilken slutligen skall göra sig gällande, och
att jag företrädesvis önskar der se den man, om hvars fosterlandskärlek
och redbarhet i vilja och sträfvande jag hyser så
höga tankar. Detta är den enkla och naturliga förklaringen,
hvarföre jag måste önska, alt det beslut, som R. o. Ad. kan fatta
i representations-frågan, äfven om detta skulle blifva i öfverensstämmelse
med min åsigt om det för fäderneslandet lyckligaste,
icke måtte förorsaka någon förändring i Just.-Stats-Ministerns och
hans kollegers ställning.
En talare ställde till mig och till dem, som dela mina åsigter,
en varning, att vi moget borde betänka följderna af ett afslag.
Jag har betänkt dem, och trott mig se dem klart i alla
afseenden, utom i ett, nemligen i fråga om den ställning rege
ringen
skulle intaga till representations-frågan, i händelse det
hvilande förslaget faller; och, besynnerligt nog, oaktadt flera af
Konungens rådgifvare derom yttrat sig, är denna fråga ännu
icke för mig fullt klar. En af dessa rådgifvare har visserligen
förklarat, att han för sin del aldrig kan tillstyrka något annat
förslag, än just detta, men han är i denna sin lörklaring ensam;
de öfriga hafva, så vidt jag rätt uppfattat deras yttranden, ansett,
att man under nuv:de omständigheter icke kan frångå ett
förslag, som biträdts af en så öfvervägande majoritet inom tvenne
Stånd,
Deu 7 December.
385
Stånd, och att derföre K. M. ej vill framlägga till R. St:r ett
nytt förslag, innefattande modifikationer af det nu hvilande. Detta
har blifvit oss klart och är väl också möjligt, men med allt detta
är dock icke bevisadt, att icke möjligen ett förslag, innehållande
modifikationer, som kunde tillfredsställa olika tänkande, skulle,
om det från ett annat håll inkomme, vinna K. M:S Nåd. sanktion.
Ar det så, finner jag mig, åtminstone af regeringens ställning
till lrågan, alldeles oförhindrad att förfäkta den mening jag
hyser, och hvilken jag icke i någon måtto har öfvergifvit. Hvad
följderna i öfrigt vidkommer, så har jag, så vidt jag kunnat,
beräknat dem, men jag får dock erkänna, att dessa beräkningar
kunna i någon mån slå felt, och i det fallet har man ingenting
annat att göra, än att öfverlemna följderna i en mild Försyns
hand. Då man har ställt till oss denna varning, ber jag
alt få besvara den med en annan. En talare yttrade här i går,
att statsklokheten hviskat i hans öra, att han borde rösta ja.
Jag varnar för sådana rådgifvare, som hviska sina råd. Också
jag har en rådgifvare, efter hvilken jag rättar min öfvertygelse,
mitt samvete; men det hviskar icke, det ropar högt: lägg nej,
och jag skall ej tveka att följa dess maning.
En annan ung talare, hvars röst jag med så mycken större
glädje hörde, som den erinrade mig om min ungdom, då hans
aflidne fader var en af mina varmaste vänner, liar till mig och
de med mig liktänkande ställt en vigtig fråga, i det han sagt:
kan man väl tro, att ett förslag, som blifvit af regeringen framlagdt
och al hela Svenska folket enhälligt förordadt, skulle vara
så olycksbringande, som det blifvit frarnstäldt, eller att regering
och folk skulle vilja sitt eget förderf; och han har sjelf svarat
att detta vore omöjligt. Härtill måste jag lika obetingat svara:
det är omöjligt, att regeringen och återstoden af Svenska folket
knnna vilja landets förderf, men det är icke omöjligt, att regeringen
och större delen af Svenska folket kunna med mig hafva
olika åsigter om hvad för Sverige är bäst och nyttigast. Deri
ligger hela saken; vi behöfva icke taga den så häftigt. Vi böra
tänka oss, att allt detta är blott olika åsigter, olika uppfattning
af sättet att komma till det mål, alla med samma värma söka, vi
må rösta ja eller nej. Det är icke heller efter min öfvertygelse
så alldeles klart, hvilken- åsigt detta stora Svenska folk omfattat
i representations-frågan. Man skulle tro, att, då Hederv. BondeSt.
enhälligt antagit det hvilande förslaget, hela Svenska bondeståndet
vore enigt derom, att detta förslag befrämjade fäderneslandets
verkliga lycka. Enstaka exempel i motsatt rigtning bevisa
naturligtvis löga mot ett så kraftigt vittnesbörd, som hela BondeSt:s
bifall, men jag ber dock alt få anföra ett, emedan det är
i hög grad karakteriserande. Då vid ett reformmöte i södra
delen af landet fråga uppstod om aflålande af en adress i öfverensstämmelse
med reforinkorniléns anvisning, förklarade en bonde,
som vid flera riksdagar varit ortens representant, att han
mycket väl insåg, det all makt genom det hvilande förslaget
H. I. 25
SS6
Den 7 December.
egentligen lades i Bonde-St:s händer, emedan det berodde på
detta att tillsätta majoriteten i båda kamrarne, men att han var
fast öfvertygad, att det icke kunde väl och till fäderneslandets
nytta begagna en sådan makt, ty, tilläde han, »när vi välja inom
ett härad, veta vi icke, huru valet skall utfalla inom ett annat;
vi välja en af de våra, emedan vi för honom ega aktning, tänkande,
att man i ett annat härad tager en herreman med större
förmåga, och, när så går i alla härader, komma ju kamrarne
att bestå af bara bönder, hvilka dock ej allena kunna rätt väl
sköta statens vigtigaste angelägenheter.» Det finnes således medlemmar
af Bonde-St., som känna hela den makt, förslaget gifver
dem, men frukta att icke kunna rätt begagna den till fäderneslandets
tjenst. Detta jemte flera andra exempel hafva gifvit mig
anledning betvifla, att det är så fullt säkert med den kompakta
majoriteten inom landet, ehuru jag erkänner, att den nu uttalat
sig långt kraftigare, än man för några månader sedan kunde
förvänta.
En af mina vänner och motståndare härstädes ställde i går
till förslagets vedersakare icke blott en önskan, utan förklarade
derjemte det vara deras pligt att framlägga ett nytt förslag. Jag
har dock för mycken aktning för den klubba, hvilken jag sjelf
vid trenne särskilda riksdagar fört, för att våga här framställa
till öfverläggning ett förslag till förändring i rikets grundlagar,
hvilket endast kan till Konst.-Utsk:t inlemnas, och jag djerfves
ej taga Hr Gr:s o. Landtmis långmodighet i anspråk, genom att
ens draga under diskussionen något annat förslag, än det som
utgör föremål för Ståndets öfverläggning och K. M:ts Propos.
En annan talare, en af Konungens rådgifvare, modifierade samma
framställning på sådant sätt, att jag tror mig kunna efterkomma
hans önskan; han yttrade nemi.: J, som fordren förändring
i förslaget, J håfven ju icke sjelfva kunnat komma öfver
ens,
I håfven arbetat, men icke blifvit eniga, och det skulle vara
mig kärt att få veta de positiva ändringar i K, M:ts förslag, J
åstunden, innan man kan fästa något afseende vid edra anspråk.
Huru den värde talaren känner i hvad mån vi kunnat blifva
eniga om ett förslag, vet jag icke, men jag erkänner, att han
har rätt. I en församling af 279 ledamöter funnos verkligen 2,
som icke kunde förena sig med de öfriga, och vi voro således
onekligen icke fullt eniga; det är äfven möjligt, att några flera
bland dessa 279 voro af afvikande mening, men åtminstone yttrade
icke flere än nämnde två betänkligheter mot att ingå på
de andras förslag, och den ene af dessa förklarade dessutom
skälet dertill vara, att han ej trodde på möjligheten att genomdrifva
förslaget, men ej det, att han bestred rigtigheten af våra
åsigter.
Härmed må nu vara huru som helst; i det af oss uppgjorda
förslaget finnas emellertid vissa stadganden, hvilka jag kan
formulera såsom svar på Gr. von Plåtens uppmaning i ämnet,
och skall jag i sammanhang dermed angifva de ändringar, jag
önskar måtte vidtagas i det Kongl, förslaget, innan jag för bifall
ben 7 December.
387
dertill kan afgifva min röst. Jag tiar redan förut i korthet framställt
en anmärkning mot förslagets 2:dra §, i afseende å årliga
riksdagar, och vill derföre nu endast förklara, att årligen återkommande
riksdagar efter mitt förmenande icke äro nödvändiga,
samt att de, äfven om de icke medföra några politiska olägenheter,
hvarom jag nu icke vill yttra mig, likväl lemna regeringen
alltför liten tid att sjelfständigt verka till fäderneslandets väl;
men, om de ock äro nödvändiga, så bör man enligt min tanke
icke göra dem alla lika vigtiga, utan fastställa budgeten för (lera
år samt stadga att grundlagsändringar endast kunna föreslås på
den första riksdagen efter det nya val egt rum, för att sedan
afgöras på första riksdag efter derpå följande nya val. Hittills
har jag förbigått alla anmärkningar mot det hvilande förslagets
redaktion, och vill visst icke upptaga tiden med sådane, men,
då här är fråga om att framställa vördsamma önskningar i ämnet,
så torde jag såsom en generel sådan få uttala den, att, om
förslaget faller och blir föremål för omarbetning, någon uppmärksamhet
måtte lästas dervid, att en och annan punkt i redaktionen
verkligen behöfver ändring. Jag vill härvid exempelvis blott
anföra den första § jag möter, dervid dock uttryckligen tillkännagilvande,
att sådana anmärkningar icke kunna motivera ett
afslag, utan har jag blott velat göra dem, derför, att man frågat
oss, hvad vi önska. I 5:te §:n säges, att »lagtima riksdag kan ej
utan egen begäran upplösas etc.» Hvad menas der med ordet
»upplösas»? Vanligen förstås dermed att vädja till nya val, ty
endast då sådant sker, kan en riksdag kallas upplöst. Den nya
grundlagens författare har dock häri inlagt en annan betydelse,
ty af samma §:s 2:dra mom. synes att med »upplösa» menas
»åtskilja», och detta är en oegentlighet, som icke borde få finnas
i en grundlag. Men, som sagdt, detta är en anmärkning, som
icke kan föranleda till förslagets förkastande, utan blott är anförd
för fullständighetens skull.
Jag öfvergår nu till vigtigare frågor och främst till den om
kamrarnes bildande, i afseende å hvilken jag får hänvisa till
hvad H. Exc. Hr Just.-Stats-Ministern derom i Stats-Råds-prot:t
yttrat, nemi.: «För att gifva dessa kamrar sins emellan lika inre
styrka, hvilket är ett väsendtligt vilkor för vinnandet af det med
tvåkammarsystemet afsedda ändamål, och för att undvika, det
båda kamrarna skulle redan till följd af sitt ursprung komma
till hvarandra i en fiendtlig ställning, som kunde blifva vådlig
för samhällsordningen, Utgå, enligt förslaget, kamrarna från hela
lolket, under det en nödig karaktersskilnad emellan kamrarna
blifvit sökt genom stadgande af olika förfaringssätt för hvardera
kammarens bildande.» Jag fäster mig icke härvid vid uttrycket
»hela folket», ty naturligtvis måste dermed förstås den politiskt
berättigade delen af folket, men jag önskar, att kamrarna måtte
verkligen bildas på det sätt, att de uppfylla det vilkor, som här
blifvit framställdt, att de således i lika mån utgå från hela folket,
och att ej, som i det Kongl, förslaget skett, den ena kammaren
utgår från en större del af folket än den ancjra, ty jag
385
Den 7 December.
tror, att denna jemnvigt mellan kamrarna är nödvändig. Det
olika förfaringssättet vid deras bildande åstadkommer ej heller
någon skillnad dem emellan, ty, likasom man kan behandla en
malm på tvenne olika sätt, men likväl i båda fallen erhåller
samma metall, så förhåller det sig med det hvilande förslaget;
ehuru man iakttagit olika förfaringssätt vid hvardera kammarens
bildande, är dock ej skillnaden dem emellan sådan, att derigenom
framkallas olika produkter, utan sannolikt en likartad
och homogen massa i båda kamrarna. Huru en jemnvigt mellan
de båda kamrarna skulle kunna åstadkommas, vill jag icke
nu formulera, emedan jag icke bör framställa positiva förslag,
men jag ber att få påpeka en omständighet, som blifvit i går
med skicklighet framhållen af en talare, hvilken förklarade sig
ämna rösta för förslaget. Jag sade nemligen förra gången jag
hade ordet, att ett folk icke är verkligen fritt, då icke majoriteten
också medgifver minoriteten att föra sin talan, och detta
bevisades, som jag tyckte, fullt tillfredsställande af den talare, jag
nyss åsyftade. Då vi nu önska, att Svenska folket, som varit
och är fritt, — ehuru enligt mitt förmenande minoriteten nu
har för mycket att säga, — äfven må fortfarande förblifva fritt,
böra vi icke slå in på en annan ytterlighet och göra dagens
majoritet till den enda makt, som har ett ord i samhällets angelägenheter.
I afseende å första kammarens bildande skulle jag önska,
att rösträtten blefve fastare bestämd genom grundlagen än nu
enligt förslaget är fallet, och jag söker mina skäl hos förslagets
förfäktare. En af dem, som i går yttrade sig med skicklighet
och värma, förklarade, ett röstskalan, efter hvilken val till ledamöter
i landstinget sker, är ytterst orättvist, och att han önskade
ändring deri. Jag medgifver, lika med honom, att denna
skala verkligen icke är rättvis, och önskar, att, innan grundlagen
bygges på densamma, man först måste göra den rättvis
och sedermera göra den fast. I afseende å valbarhetsvilkoren
till nämnda kammare, såge jag helst, att de måtte försvinna, ty
äro valkollegierna goda, behöfvas de icke, och man har då alltid
olägenhet af att nödgas utesluta personer, som ega förtroende
och duglighet, men ej uppfylla de erforderliga qvalifikationerna.
Skola åter nödvändigt dessa qvalifikationer finnas, böra
de ega någon betydelse, så att en person, hvars valbarhet grundade
sig på en egendom, taxerad till 80,000 R:dr, verkligen
måste ega densamma, d. v. s. att den ej finge vara intecknad
till sitt fulla värde, och likaså den inkomst, som ger valbarhet,
vara bevislig, icke blott grunda sig på en godtycklig uppgift.
Beträffande andra kammaren, vill jag också framställa några
vördsamma anmärkningar. Jag skulle önska att valrätten
till denna kammare måtte sänkas så lågt som den till den första.
En af dem, som med mig arbetat gemensamt för åstadkommande
af ett nytt förslag, har visserligen bär yttrat särdeles
demokratiska åsigter, hvaraf man kunde tro, att de med
honom för öfrigt liktänkande skulle halva för afsigt att gifva
Den 7 December.
hela massan af Svenska folket valrätt till andra kammaren, men
detta är ej min mening, och jag har ej heller någonsin hört
honom försöka öfvertala oss att antaga ett sådant förslag. Jag
går ej vidare i mina förskräckligt demokratiska åsigter, än att
jag önskar, det man måtte vara så liberal och tillåta, att samma
personer, som hafva valrätt till den första kammaren, äfven
måtte få deltaga i val af den andra. Om man anser detta
farligt, skulle man kunna införa den förbättringen, att låta rösträtten
blifva lika till båda kamrarne, hvilket enligt min mening
blefve en stor vinst, då derigenom deras farhågor blifva minskade,
som frukta en lika valrätt till båda kamrarne, och man
dessutom undviker att få valrätten grundad på bevillning. En
talare har mot detta förhållande, att bevillningen utgör grund
för valrätten, framställt skarpa anmärkningar, bestridda af en
annan talare, en af Konungens rådgifvare, som ansett det vara
ett hjernspöke, att bevillningen skulle kunna försvinna, och förklarat,
att dermed vore ingen fara. Jag erkänner villigt, att jag i
financiella frågor icke kan sätta mitt omdöme emot hans, men
vill dock icke undertrycka den förhoppning, att landet kan komma
i den lyckliga ställning, att bevillning icke behöfves. Om
vi se på K. M:ts Nåd. Propos. om Statsverkets tillstånd och behof
vid denna riksdag, linna vi, att de ordinarie inkomsterna
upptagas till 8,900,000 rdr och de extra ordinarie till 27,600,000
rdr, samt att utgifterna icke uppgå till fullt detta belopp, och
att således verkligen ett litet öfverskott eger rum. Nu är det
visserligen klart, att allmänna bevillningen, som utgör 2,700,000
rdr, äfven behöfves, och att för denna gång ingen anledning
finnes dertill, att den skulle försvinna, men dessa 2,700,000
rdr äro ju en så ringa del af statens hela inkomstsumma, och
vi hafva sett, huru obeskrifligen lätt vissa af inkomsttitlarne stigit
med ända till 8,000,000 rdr under några få statsregleringsperioder.
Det synes mig således icke alldeles omöjligt, att vi
kunna komma i den ställning, att vi kunna undvara bevillningen,
helst åtskilliga utgifter, som nu förekomma å riksstaten,
troligen komma att öfverföras på landstingens utgiftsstat, såsom
t. ex. anslagen till allmänna undervisningen, hvarigenom utgifterna
härför komma att rättvisare drabba dem, som deraf hafva
fördel. Denna betraktelse har ökat min önskan att i rösträtten
lå en garanti, som gör census obehöflig. Det är klart, att de
anmärkningar, som i afseende på arbetsordningen kunna göras
mot det hvilande förslaget, icke ensamma böra föranleda till
dess förkastande, men, jemte de principiella anmärkningar, jag
i mitt förra anförande gjort, får jag nu såsom en ytterligare
önskan framställa, att sättet för afgörandet af stasregleringsfrågor
måtte förändras, och skulle jag dervid vilja förorda det
sätt, som en af förslagets egna förfäktare, Gr. af Ugglas, framställt.
Jag tror, att med iakttagande af de anmärkningar, jag
här gjort, det hvilande förslaget skulle blifva, visserligen icke
godt, men väsendtligen förbättradt och icke heller möta något
särdeles befogadt motstånd inom Borgare- och Bonde-Stånden, då,
390
Den 7 December.
sorn sagdt, de allra flesta anmärkninoarne och förslagen till deras
afhjelpande just blifvit framställda af män, som här förordat
förslaget.
Äfvenledes önskar jag, att några förändringar i de öfriga
grundlagarne måtte vidtagas. Enligt 87:de §:n R. F., sådan den i
K. M:ts Nåd. Propos. är föreslagen, tillerkännes kyrkomötet delaktighet
i lagstiftningen angående kyrkolag. Häremot har jag
intet att anmärka, men tror, att, om det ock är rätt att kyrkomötet
får något inflytande på kvrkolagstiftningen, är det dock
alldeles origtigt, att sedan K. M. och representationen antagit
en lag, den skulle kunna förkastas af en annan makt, kyrkomötet.
Detta är stridande mot de åsigter, som i alla andra
länder gjort sig gällande. Mig förefaller det rättare, om det
stadgades att Konungen ej må till riksdagen framställa förslag
till stiftande, ändring eller upphäfvande af kyrkolag, eller till
sådant af Riksdagen för dess del beslutadt förslag lemna sitt
bifall, med mindre förslaget blifvit af kyrkomötet godkändt. Vidare
önskar jag, att 37:de §:n R. F. måtte helt och hållet utgå.
Jag tror mig förut hafva framställt skäl för den åsigt att
genom förslagats antagande konnngamaktan skulle försvagas,
men i alla fall önskar jag, att den åtminstone ej måtte försvagas
på det farligaste af alla sätt, nemligen så att den blefve
löjlig, och löjlig skulle den göra sig, om, efter förslagets antagande,
Konungen utnämnde Adelsmän. Jag fordrar detta älven
för vår egen skull, ty det vore verkligen ett hån mot R. o. Ad.,
om denna § finge stå qvar. Man må vara nöjd med att hafva
tillintetgjort vår politiska makt, men man har ej rätt att sedermera
håna oss.
Yttermera anhåller jag, att 114:de §:n, för så vidt den innefattar
något, som rör R. o. Ad., måtte ur R. F. utgå. Man
kallar oss det privilegierade Ståndet, och jag har återfunnit samma
uttryck i en af mig förut åberopad brochure af högt ursprung,
men hvad är i delta ögonblick vårt enda privilegium?
Det är vårt forum privilegiatum. Jag måste dock tillstå att,
om vi förlora vår representationsrätt, finnes icke det ringaste
skäl, hvarföre vi skulle motsätta oss att beröfvas äfven detta privilegium.
Äfven de öfriga grundlagarna böra sättas i full harmoni med
det hvilande förslaget. Jag fäster visserligen icke särdeles mycket
afseende vid tidningarnas klander, och då de för två år sedan
sökte göra misstänkt den känsla, som utan tvifvel är hos
mig den renaste, min fosterlandskärlek, förorsakade detta mig
icke en enda sömnlös natt. Jag antager dessutom med goda
skäl, att dessa tidningars ställning till den nya representationen
skall blifva bättre än till den nuvarande, men, det oaktadt, kan jag
icke annat än önska en förändring i 3:e §:n 6:te mom. TryckfrihetsFörordningen.
Det må vara en vacker pietet hos förslagets författare
att han icke föreslagit någon ändring i den § af T. O.,
som genom straff och böter skyddar R. St:r mot smädelser, men
jag tror, att folkets värdighet fordrar, att den blifvande Riksda
-
Den 7 December.
391
gen får åtnjuta samma skydd, och att således i T. Oms 3:e §:
6:e mom. göres ett tillägg, enligt hvilket smädelse mot Riksdagen
belägges med samma straff, som förut mot R. Sfer.
Afven Successions-Ordm måste förändras samtidigt till öfverensstämmelse
med den nya R. 0:n. Om Konungen dör utan
att efterlemna några manliga bröstarfvingar, men hans efterlemnade
Drottning sig i välsignadt tillstånd befinner, skola R.
St:r samlas för att besluta angående regeringen (S. O. § 2),
likasom de, om hela konungahuset på manliga sidan utginge,
skola sammanträda i och för konungaval (§ 9). Jag medger
visserligen, att någon anledning till snar förändring häraf icke
förefinnes, det Gud ock förbjudel men jag tror det vara klokt
att, på samma gång man antager ny R. O., man ställer så till,
att om denna sorgliga händelse en gång inträffar, man icke står
alldeles rådlös. Det är ett annat stadgande i S. 0:n, som visserligen
är af mindre vigt, men som likväl måste tagas i betraktande.
Enligt dess 8:de § får ej prins af det Kongl, huset blifva
regerande furste af utländsk stat utan R. St:rs samtycke. Afven
denna § bör ändras till öfverensstämmelse med de öfriga
grundlagarna.
Några yttranden hafva här blifvit fällda, som jag antecknat
och ernat bemöta, men jag finner R. o. Ad:s otålighet giltig
och skall icke dermed upptaga Ståndets tid. Jag ber blott att
få svara ett enda ord på en anmärkning, välvilligt och vänskapsfullt
rigtad mot mig. Jag hade den olyckliga liknelsen om
eldsvådan, och med anledning deraf har en talare yttrat att
den eld, som blifvit antänd, alldeles icke var någon eldsvåda,
utan ett ljus, satt för att lysa, och att ansvaret således icke
kunde drabba den, som tändt ljuset, utan den, som ovårdsamt
handskats med elden. Jag vill ej härom tvista, men anhåller
att till mina vänner få framställa den vördsamma önskan, att,
om de till mig vilja sända ett ljus, hvaraf jag utan tvifvel kan
vara i behof, de icke må till ljusstake välja en krutkagge.
Jag har nu slutat mina anmärkningar och har endast några
få ord att tillägga. Under nära fyra århundraden hafva flera
af Sveriges konungar tid efter annan försökt att tillintetgöra den
Svenska Adeln eller minska dess inflytande, och de hafva under
sednare tider deri verksamt understödts af åtminstone tvenne
af Riks-Stånden och de sympatier, sådana försök inom landet
uppväckt. Det oaktadt stå vi här ännu qvar, stå här med rätt
att försvara icke våra rättigheter, ty om dem vill jag icke tala,
och på dem har jag ingen tanke, utan hvad som för oss är
dyrbarare, nemligen fosterlandets lugn och lycka. Man kan undra
öfver, huru en enskild klass af medborgare kan inom sig
hafva en sådan lifskraft, att den efter sådana strider och med
sådana motståndare ännu kan lefva och verka. Förklaringen är
oss gifven af en författare i Post- och Inrikes-Tidningar, som
säger, att en sekelgammal institution lefver ännu en liten tid,
sedan yxan är satt till dess rot. Nu, Mina Hrrl är yxan satt
till roten, vi må icke förneka det, vi må icke göra oss några
382
Den 7 December.
illusioner. Men derför att yxan just nu är satt till roten, derföre
hafva vi ock ännu en liten tid att lefva. Man har frågat
oss, hvem som svarar för, att R. o. Ad. alltid skall vara konungskt.
Derföre svara vi, sjuhundrade. Låtom oss derföre använda
den lilla tid, som ännu återstår oss så, att, då det gamla
trädet en gång faller och dess krona multnar i stoftet, vi förvärfvat
nya stöd åt den krona, som står högre än våra!
Starka och ihållande bifallsrop samt häftiga rop på propos.
följde på detta anförande, så att Hr Gr. o. Landtm, måste äska
tystnad medelst klubbslag.
Frih. Hamilton, Hugo: Om Hrrme ropade mindre högt,
så hade de längesedan fått ett bevis på, att litet tålamod ej kan
skada, äfven då sinnena af politiska känslor äro som mest upprörda.
Ehuru jag under den långa debatten antecknat åtskilligt, hvarpå
jag tänkt att svara, har jag dock trott mig böra afstå derifrån,
helst jag anser mig kunna med lugn göra det, då föreg:de talare redan
på ett så lysande sätt bemött de emot förslaget gjorda anmärkningar.
Ropen på propos. visa äfven, hvad ingen kan undra på,
att församlingens tålamod är uttömdt, sedan debatten nu snart räckt
i 24 timmar, och att R. o. Ad. längtar efter den afgörande
voteringen. Af detta skäl är jag nu färdig att afstå ifrån min
af grundlagen bevarade rätt att yttra mig, dock endast med det
vilkor, att samtlige de talare, som ännu anmält sig, äfven göra
det. — Jag får derföre hos Hr Gr. o. Landtm, vördsamt anhålla,
det Hr Gr. täcktes framställa den fråga, h uruvida dessa
Hrr behagade hvar och en för sin del afstå från att vidare tala
i ämnet. Skulle de ej alla dertill finnas beredvilliga, anhåller
att åter få ordet.
I ani. häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att af det vilkor,
som Frih. Hamilton förmält sig vilja fästa vid afståendet från
ordet, blefve en gifven följd att han fortfarande komme att
deraf sig begagna, ty någon framställning från Hr Gr. o. Landtm,
till de ledamöter, som begärt ordet, att derifrån afstå, komme
ej att ega rum, enär Hr Gr. o. Landtm, ansåge sig vara dertill
alldeles oberättigad. Det måste bero på hvar och en ledamot
att sjelf afgöra, huruvida han vill begagna sin grundlagsenliga
rätt att yttra sig eller icke.
Frih. Hamilton: Det är något hårdt att nödgas tala i en
stund, då Husets tålamod är så uttömdt som nu, och då man
ej kan våga hoppas att ej blifva afbruten af nya rop på propos.
Jag skall derlöre, med förbigående af hvad jag antecknat, blott
med några få ord upptaga R. o. Ad:s tid.
Många ledamöter ropade härvid ånyo på propos.
Den 7 December.
393
Mina Hrr! det är ej mitt fel, att mitt vördsamma förslag
ej vann någon framgång! Sedan Hr Gr. och Landtm, nu förklarat,
att jag har ordet, vet jag dock, att han skall veta skydda
min af grundlagen medgifna rätt att i en så riksvigtig (råga
uttala min mening, och denna rätt laren J således ej kunna
beröfva mig, om J än ropen aldrig så mycket på propos.
Hvad är det då, när man blott ser på hufvudsak, ej på
de många sidohugg man tillåtit sig mot det hvilande förslaget
och dess författare, som de emot detsamma gjorda anmärkningarna
gå ut på?
Man säger sig frukta, att de samfälda valen skola lägga all
politisk makt i händerna på blott en enda klass af medborgare,
nemi. på de minst bildade.
Deraf fruktar man vidare den följd, att alla konservativa
elementer skola saknas i den nya representationens båda kamrar,
hvaraf man förespeglar de största framtida vådor för samhällets
högsta och dyrbaraste intressen. År det ej så?
Hvad är det då man önskar att bevara, att konservera?
I främsta rummet religionen och kyrkan, som skulle komma
att sakna särskilda målsmän inom representationen.
Religionen, vår evangeliskt-lutherska lära, står under ett
högre skydd, än att behöfva försvaret af några svaga dödliga,
det är min fulla och lefvande öfvertygelse. Gud skall nog hädanefter,
som hittills, veta att skydda den åt sin kristna församling.
Hvad åter kyrkan angår, det yttre stödet för denna religion,
med sina mer eller mindre hierarkiska former, vore det
illa bestäldt, om efter trenne århundradens ostördt herravälde,
och då under hela denna långa tiden så väl själavården som
folkets uppfostran i öfrigt varit den anförtrodd, folket skulle
vara så liknöjdt för densamma, att dess valde representanter ej
deråt egnade all den omvårdnad, hvaraf denna kyrka blifver i
behof.
Dernäst påstår man, att konungamakten skall blifva försvagad,
då den ej mera har det stöd, den hittills funnit inom
ståndsrepresentationen. Jag lemnar nu derhän, huruvida den
alltid funnit detta stöd derstädes, utan förenar mig blott med
dem, hvaribland vi hört Konungens Rådgifvare yttra sig, som
tro, att denna konungamakt har sitt bästa stöd i nationens kärlek
och förtroende. Vårt folk har dessutom alltid älskat att se
en stark konungamakt i spetsen för sig, och samma folk blir ej
till sin natur lörändradt derigenom, att det får i sin helhet, ej
efter skilda stånd, utse sina målsmän vid Riksdagarne.
Ytterligare fruktar man, att indelningsverket, som tyngst
hvilar på landets hemmansegande allmoge, skall rubbas, och att
det skall blifva mera svårt än hittills att till landets försvarsverk,
så till lands som sjös, erhålla nödiga medel. Indelningsverket
är för mycket nationelt och hvilar på en alltför säker
grund, för att lätt kunna rubbas, och misskänner man nationens
fosterlandskärlek alltför mycket, om man tror, att de blif
-
394
Den 7 December.
vande hamrarne skola neka de anslag, som till försvarsverket}
upprätthållande blifva af nöden. Minst bör man hafva grundad
anledning till sådana farhågor nu, då ett så stort antal män
lemnar sina yrken och öfriga sysselsättningar under en ej obe*
tydlig del af året, för att egna sig åt öfning i vapnens bruk.
Mycket mera vore att tillägga, men tiden tillåter det icke.
Må jag blott få upptaga ett yttrande af en aktad äldre ledamot af
detta Stånd, som, om jag ej missförstod honom, sagt, att han stod
på grafvens brädd, och att lian ej kunde lägga sig lugn deruti,
om han ej genom ett nej till det hvilande förslaget räddade sitt
fosterland från de vådor, som han emotsåg som en säker följd
derutaf.
Afven jag är gammal, Mina Hrrl Afven jag emotser snart
den stund, då jag står på grafvens brädd och kallas att aflägga
räkenskap för mina handlingar, och deribland för det beslut,
jag nu går att taga. — Med handen på hjertat och af fullaste
samvetets öfvertygelse förklarar jag då, att jag tror mig gagna
mitt fosterland, då jag med mitt ja bidrager till antagande af
K. M:ts Nåd. förslag.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Då jag begärt
ordet, har det hufvudsakligast skett för att till sin rätta betydelse
återställa ett yttrande af mig, som jag befarar blifvit missförstådt
af en värd talare.
Jag har sagt att, »efter hvad jag trodde, den Svenska
Adelns mission som Riks-Stånd nalkades sitt slut»; och till detta
omdöme har jag ansett mig berättigad, då jag från alla Husets
sidor hört den meningen uttalas, att ståndsförfattningen icke
längre kunde bibehållas, och särskildt hört de mest framstående
bland förslagets motståndare försäkra, att, om förslaget faller,
de skola rigta sina allvarligaste bemödanden på införandet af ett
representationssätt, som icke vore grundadt på Ståndens bibehållande.
Jag har sålunda kunnat antaga som ett faktum, att
R. o. Ad:s mission, som Riks-Stånd, nalkades sitt slut; men
fakta kunna icke undanrödjas med filosofiska deduktioner. Den
värde talarens citation af Tocqueville lämpar sig sålunda icke
till mitt anförande, utan förmodar jag, att hans tankar varit
fästade vid något annat föremål, tilläfventyrs vid någon bestämmelse
i det hittills beslöjade förslag, som lärer vara utarbetadt
inom den meningsfraktion i denna fråga, som den värde talaren
visat sig tillhöra; men härå har jag så mycket mindre kunnat
syfta, som dess innehåll varit för mig alldeles obekant.
Om representationsreformen tagit en rigtning, som icke
synes önskansvärd för åtskilliga ledamöter af detta Hus, kan
förebråelsen icke träffa dem, som i tid sökt verka för en sådan
förändring i R. o. Ad:s representationssätt, hvilken, om den
blifvit i tid genomförd, kunnat leda dertill, att representationsfrågan
gestaltat sig annorlunda, och som en icke overksam deltagare
i det beslut, hvarigenom R. o. Ad., vid en tidpunkt, som
Den 7 December.
395
nu är längesedan förfluten, afsade sig sin sjelfskrifna representationsrätt,
anser jag mig berättigad att härom erinra.
I politiken, liksom på stridsfältet, finnes det ett strategiskt
ögonblick, och den, som låter detta gå sig ur händerna, förlorar
fältet. Och det återstår då icke annat, än att intaga en
ny position; men denna blir då icke alltid den bästa, utan måste
man nöja sig med den hästa möjliga. Till de aktade talare på
motståndssidan, som i följd af sina rojalistiska tänkesätt anse
sig höra förkasta den Kongl. Propos:n, tillåter jag mig framställa
den erinran: att det icke alltid varit till båtnad för
konungamakten, då dess vänner drilvit sin rojalism för långt;
en sanning, hvarom man kan öfvertyga sig, om man kastar en
blick på Frankrikes historia under perioden från 1815 till 1830.
Rojalismen hade under denna tidpunkt inom de Franska kamrarne
stegrats till en höjd, som icke kände några gränser;
men — med hvilka följder! Skall jag behöfva påminna härom?
Representationsfrågan har ingått i ett nytt stadium. Den
har, om jag får så uttrycka mig, lemnat skolan och, sedan
den iklädt sig manlighetens toga, inträdt i samfundslifvet. Det
är denna grundtanke, som genomgått min framställning, då jag
under ett föregående plenum yttrade mig i detta ämne. Och
jag har härtill intet annat att tillägga, än att det är min innerliga
och fasta öfvertygelse, att ett bifall af R. o. Ad:n till förslaget
skall bereda Konung och Folk ära, lycka och glädje.
Hr Wahlfelt, Paul Fredrik Axel: Jag vill tillkännagifva,
att jag kommer att votera för förslaget; men jag kan
icke underlåta att tillägga, att, då jag är en af dem, som på
sednare tiden fattat detta beslut, jag får protestera mot de beskyllningar,
som här fällts mot mig och de med mig liktänkande,
att vi icke följt vår öfvertygelse. Jag har aldrig under
min offentliga bana sökt någon popularitet eller något bifall,
utan ansett det enda bifall, man bör uppskatta, vara ett godt
samvetes. Jag röstar för förslaget, emedan jag är fullt öfvertygad
om, att det skall försvara konungamakten och lända till
ett älskadt fosterlands lycka och ära.
Hr Nordenfalk, Carl: Den otålighet, som visas enhvar,
som numera tager ordet, är lätt förklarlig efter så långvariga
debatter; och dock kan ej förbises, att genom dessa öfverläggningar,
hur tröttande de än för mången synas, en obestridd
majoritet vunnits för flera här länge omtvistade frågor, på hvilkas
lösning den stora hufvudfrågan hvilar — en icke obetydlig
vinst, hvad resultat den snart stundande voteringen än kommer
att medföra. Uppenbarligen beror förslagets öde nu hvarken
på bestämmelsen om samfäldta val, eller på den lika rösträtten
till andra kammaren, ej heller på stadgandet om årliga Riksdagar,
än mindre på de redaktionsfel, åtskilliga förslagets motståndare
trott sig upptäcka. Väl bar detaljgranskningen fortsatts
allt hittills; men ingen misstager sig på, att det huf
-
396
Den 7 December.
vudsakligen är två farhågor, sora hvila tungt på mångens sinne,
och de röra första kammarens utväljande af landstingen samt
de begge statsmakternas framtida ställning till hvarandra.
De anmärkningar, som kunna rigtas mot den föreslagna
forsta kammaren, och de svaromål, desamma framkallat, hafva
så olla blifvit uttalade, att jag icke skall trötta med upprepande
af vare sig de ena eller andra. En hvar har säkert redan
fällt sitt domslut härutinnan. Jag kan dock härvid ej tillbakahålla
uttrycket af den åsigt, att de mot förslaget framställda
betänkligheter i allmänhet bättre varit på sin plats, om fråga
vore om ordnandet af en representation för ett folk, som första
gången skulle träda i utöfning af representativa rättigheter
och icke anginge endast en förändrad form för en urgammal
sak. Man bedömer förslaget från hufvudsakligen teoretisk ståndpunkt
och fordrar garantier öfverallt, liksom här icke lörelåge
en öfvervägande praktisk angelägenhet, som måste ordnas med
afseende på befintliga förhållanden, och afsåge ett folk, som,
så länge det lelvat, lagligen innehaft och faktiskt utöfvat stort
inflytande på sina allmänna angelägenheter. Det har ofta blifvit
försökt, säger en praktisk statsman och ryktbar historieskrifvare,
att genom konstitutionella försigtighetsmått förekomma alla
agitationer, oaktadt man hittills vanligen ej lyckats förekomma
en enda, ty statsförfattningen hvarken framkallar eller tillintetgör
de menskliga passionerna; den utgör endast den scen, på
hvilken de röra sig. För öfrigt finnes, såsom en talare förut i
dag anmärkt, samma, om ej större garantier mot maktmissbruk
hos den föreslagna nya, som hos den gamla representationen.
En del anmärkningar åter härröra af missförstånd. Så har
H. Esc. Hr Just.-Stats-Ministern med stöd af officiella handlingar
visat, att i den åberopade Svedala socken i Skåne, i stället
lör ett par hundra personer, som man uppgifvit skulle förlora
sin valrätt genom antagande af det hvilande lörslaget till Riksdags-Ordning,
endast 26 vore i belägenhet att fråga kunde uppstå
om förlust för dem af dylik rätt. Men det fästades derjemte
uppmärksamhet derpå, att dessa 26 personer tillsammans
besitta endast J manta], och de lia sålunda uppenbarligen icke
lagligen egt rösträttighet och komma följaktligen ej heller att
förlora något på förändringen. Annu ett exempel. Man har
framställt önskvärdheten deraf, att, bland annat, vår tryckfrihetslag
omarbetades, på det en ny representation icke komme att
sakna det skydd mot obehöriga angrepp af pressen, som denna
lag tillförsäkrar R. St:r. De af er. Mina Hrr! som hafva Ivonst.-  Utskits Meni. till hands, behagade af 49:de §:n i R. F., sådan
den enligt förslaget skulle lyda, inhemta, att »de rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger R. St:r, tillkommer hädanefter
Riksdagen.» Nu kan man väl tvista, om i sammanhang
med den nya Riksdags-Ordningen en fullständig omarbetning af
våra grundlagar bort företagas, ehuruväl den grundsats, som af
K. M:t följts, att icke förändra mer än som var oundgängligen
nödigt, allmänt ansetts klok och ändamålsenlig; men man bör
Den 7 December.
397
vara ense derom, att icke förkasta förslaget för att deri få inrymda
stadganden, som redan finnas.
Konungamaktens försvagade inflytande är i öfrigt det prajterea
censeo, hvarmed nästan hvarje anförande mot lörsiaget
börjar och slutar, och som säkerligen skaffat detsamma dess
häfticaste vedersakare. Dessa hafva dock intet privilegium pä
den uppfattningen af vår historia, att en stark konungamakt är
nödvändig så för vår inre frihet, som för vårt tryggande mot
yttre våld. Afven jag har läst våra häfder på samma sätt.
Men luiru förhåller det sig i verkligheten med lietta påstående?
Man medger, att ingen bestämd företrädesrätt är uti förslaget
konungamakten fråntagen. Konungen är, enligt detsamma, tilllagd
(lere rättigheter, som lian förut saknat — om hvilkas större
eller mindre värde jag nu ej vill tvista, ehuru de, enligt min
tanke, visserligen icke äro utan vigt. Men det upprepas, att
den, som har pungen i sin hand, den har älven makten. Rätt
att bevilja skatter har hvarje representation i verlden och älven
den som ännu är vår. Häri ligger alltså ingen förändring. Förhållandet
är i sjelfva verket, att representationen, enligt den nya
Riksdags-Ordningen, väl blir starkare, men inom samma gränser
som den närvarande, hvilken, delad i fyra Stånd, utan närmare
samband sins emellan, saknar den enighet och kraft, som hvarje
organisation har af nöden för att fylla det mål, hvarför den är
till. Hvarderas maktområde blir icke lörändradt, och frågan är
alltså den, huruvida en stark konungamakt kan stå tillsammans
med en stark representation. Konungamakten kan väl, såsom
under gårdagen yttrades af en utaf II. Mits Rådgifvare, besitta
styrka utan en representation, och man kunde möjligen försvara
ett sådant samhällsskick, ehuru jag ej tror att detta rum hyser
mången riddare lör detsamma; men är man väl öfverens om nödvändigheten
af annan makt i staten, än Konungens, så måste man
äfven gifva den förra den sammanhållning och styrka, utan hvilka
den icke kan fylla sin ärofulla pligt att bevaka landets väl eller
att med framgång stödja en till samma mål sträfvande Regering.
Den ena, som den andra af dessa makter ha för starka rötter
hos vårt folk, för att de skulle med varaktig framgång kunna
inkräkta på hvarandras mark, och det från ett öfverdrifvet inflytande
af en utaf dem framkallade ensidiga åskådningssätt, såsom
skulle representationen hafva någon bättre och heligare rätt
till nationens förtroende, eller på förhand antagas mer än Regeringen
tillgodose dess intressen, skall vika för den orsak, som
framkallat det, och gi|va rum för den riktigare uppfattningen,
att begges makt är lika berättigad och lika nödvändig för det
helas säkerhet och lugna utveckling.
Man har äfven framkallat farhågorna för demokratien,
för att med dessas tillhjelp eröfra den mark förslaget vunnit.
Det är naturligt att en förändring af så genomgripande art,
som den ifrågavarande, skall väcka hvarjehanda betänkligheter
hos dem, som, i vanor och tänkesätt införlifvade med
iet som är, gifva detsamma företräde framför allt ännu
598
Den 7 December.
oförsökt. Af samhällenas utveckling i demokratisk rigtning kan
mycket vara att både hoppas och frukta. Här har man starkt
framhållit demokratiens dåliga sidor. Het gifves dock emot desamma
ett praktiskt medel, ett medel, som, att jag så må säga,
rycker huggtänderna ur dess mun. Och detta preservativ har
lyckligtvis vårt land vetat i tid förskaffa sig. I ett samhälle, der
ordets och pressens frihet, der församlingsfriheten och en fri
representation med utsträckt valrätt lemnar så många luftventiler,
genom hvilka demokratiens oberättigade anspråk och oförnuftiga
fantasier kunna dunsta bort, der är den ej farlig; och
för dem, som frukta ett öfvervägande inflytande i den nya representationen
af de mindre jordegarne, bör det lända till någon
tröst, att aldrig fanns i ett land en säkrare damm mot den
annorstädes så mycket fruktade arbetar-demokratisn, än den
arbetar-aristokrati, vi ega i våra Svenska bönder.
En fara af helt annan art skulle, enligt min tanke, kunna
uppkallas, en fara, som, om den vore verklig, väl kunde komma
hvarje redlig och förståndig man att tveka om den nya R. O.
vore värd det offer densamma i sådant fall skulle kunna medföra.
Och denna fara vore, om de, som genom samhällsställning,
talanger och inflytande blefvo kallade att under de nya förhållandena
verka och leda, skulle missnöjde med förändringen
och misströstande draga sig undan från den verksamhet i det
allmännas tjenst, dit pligt och fosterlandskärlek kalla dem. Vi
hafva icke råd att vara af med några goda krafter och dessa
allraminst. Men faran är också endast inbillningens. Motsatsen
skulle förutsätta egenskaper eller rättare brist på sådana
egenskaper, som Sveriges Adel och dess likar bland öfriga medborgareklasser
aldrig saknat. Sannt och väl yltrade en af Ståndets
i så många afseenden främsta ledamöter på en af de enskifta
öfverläggningarna i frågan, att Sveriges Adel aldrig skiljt
sig ifrån Sveriges folk; och den skall, vill Gud, ej göra det hädanefter.
Den har ännu lysande banor, om den vill, ty den är
med själ och hjerta ett med det folk, ur hvars sköte den sprungit
ut. Vi hade Wasar och Sturar innan ännu en sten var
framförd till Riddarhusets murar. Bondar, Possar, Leijonhufvudar
och så många andra af våra ädlaste slägter hade funnit
konsten att inverka på Sveriges öden, utan att dertill vara berättigade
på grund af någon Riddarhus-ordning. Och hvarför
skulle ej hädanefter så ske? Man fruktar för konunga-makten,
man tror att bildningens och förmögenhetens intressen stå på
spel, man väntar omstörtningar på alla håll efter förslagets antagande.
Mina Hrr! det må synas oväntadt, att af den, som
icke döljer sin tro på sanningen af tidens frisinnade idéer, höra
uttalas, att ett icke ovigtigt skäl för förändringen är afseendet
på de konservativa intressena. Endast ett hufvudlös! partinit
kan dock förbise nödvändigheten af dessas närvaro i den stora,
städse fortgående kampen rörande samhälls-institutiojiernas utveckling,
och det är min öfvertygelse att de sanna bevarande
idéernas målsmän skola under sakernas nya tillstånd strida i
Den 7 December.
303
en starkare ställning än hittills. Det kan ej döljas, att Adeln
nu ej kämpar med framgång för dessa idéer. Men med sjelfskrifvenhetens
återlemnande skall åtminstone ingen kasta den i
ansigtet, att ett försvar för desamma endast är en sjelfvisk
kamp för bibehållande af egna privilegier.
Man skyller förslagets anhängare för optimism. Vi svara,
att ett öfverdrifvet misstroende är lika långt från klokhet, som
ett grundlöst förtroende; vi svara, att vi ha rätt att hysa något
förtroende till det folk, som, under hvilka brytningar som
helst, aldrig förrådt sin post såsom rättvisans och bildningens
målsman: vi begära något förtroende till andan hos samma folk,
hvars första trosartikel varit en stark konungamakt såsom ett
säkert värn mot yttre och inre våld, och som rubbats i denna
sin tro först efter de oerhördaste lidanden en nation, bestämd
att lefva, genomgått, för att snart derefter omfatta den med
förnyad styrka, något mera förtroende till er sjelfva och era
likar att bibehålla platsen i dess främsta led, och gamla Sverige
skall, äfven med den nya representationen, icke ryckas från
den framtid, hvarom dess forntid gifvit det löfte, och som, säge
hvad .man vill, dess nutid icke jäfvar.
Annu blott några ord. Det har under diskussionen framkastats
en egen fråga, den, huru man borde rösta, liksom man
i denna sak skulle rösta på annat sätt än i hvarje annan, efter
sin bästa öfvertygelse om hvad som för fosterlandet är nyttigast.
Man har å ena sidan framhållit de vissa, äfven af motsatta
åsigters förfäktare medgifna olägenheterna af förslagets
förkastande såsom öfvervägande dem, som förmenats uppkomma
genom dess antagande och hvilka senare ansetts endast
grunda sig på detta »jag tror,» som en af gårdagens talare fann
så ofta upprepadt; man har ansett att på förslaget i sin helhet
kunde tillämpas den af en utaf Husets framstående statsmän på
motsatta sidan uttalade åsigt i fråga om samfälta valen, att äfven
om man ur theoretisk synpunkt hade åtskilligt att mot dem
invända, de likväl så ingått i nationens medvetande, att en välberäknad
statsklokhet fordrade deras antagande; men från intet
håll har väl på allvar ifrågasatts att någon skulle rösta mot sin
öfvertygelse. Den, som kommit till den slutsats att med förslagets
antagande landet tillskyndades större olägenheter, än genom
förslagets förkastande, den är visserligen ock pligtig att afgifva
sitt nej och eger derföre anspråk på, liksom han säkert
också erhåller, aktning af hvarje olika tänkande på detta rum,
äfven om dessa måste beklaga att afsiag kunnat bli resultatet
af ett noggrannt öfvervägande utaf alla de skäl, som tala för
förslaget.
Gr. Taube, Henning Adolf: Då jag begärde ordet, var
det visserligen min mening att ingå i pröfning af förslagets detaljer,
men, då här redan blifvit så mycket taladt både för och
mot, att förmodligen större delen af R. o. Ad. redan bestämt
sig, huru de skola rösta, så vill jag fatta mig kort. Jag ber
400
l)en 7 December.
dock dem af eder, Mina Hrr! som ännu äro tveksamma, att få
fästa deras uppmärksamhet på den omständigheten, att detta
förslag är varmt understödt af regeringen, med kärlek omfattadt
af allmänna opmionen och ifrigt framhållet af pressen. Då jag
nämner ordet press, ber jag få säga några ord angtde densamma.
Många hafva framhållit vådorna af det pressvälde, som i följd
af den nya representationen skulle uppkomma. Jag tror det icke.
För närv:de hafva vi en ståndsrepresentation af 4 kamrar, 4
Stånd, och den gamla regeln »att söndra lör att herrska» arnu
vida lättare att tillämpa, än om förslaget antages, ty lör vår
press, som väl förstår att använda denna regel, är nu ingen
svårighet att kasta sig öfver ett Stånd och söndra det från de
öfriga. Ar det tänkbart, att pressen skulle under den nya ordningen
kunna utsträcka sin makt? Jag svarar dertill nej. Den
kan visserligen komma att missbrukas, men det kan allt godt,
och tryckfriheten är nödvändig. Jag vill icke vidare ingå i några
detaljer, utan vill endast förklara min öfvertygelse vara den,
att, om förslaget skulle mot landets innerliga önskan falla, skola
säkerligen många i likhet med mig deremot nedlägga sin lifligaste
protest.
Jag röstar för förslaget och liksom en föregående talare
hoppades, att hans nej skulle höras af nutid och efterverld, så
är det min innerliga önskan, att mitt ja måtte genljuda öfver
hela landet nu och i all framtid,
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Gr. Ehrensvärd, Albert: Jag ber eder, Mina Hrr!
vara öfvertygade om att jag icke skall länge upptaga eder tid;
jag har i allmänhet icke för vana att göra det och anser såsom
en skyldighet mot det Höglofl. Ståndet, framför allt i
denna stund, att vara kort. Min åsigt i denna fråga torde
dessutom vara så tillräckligt känd, att jag icke nu behöfver
utveckla deri. Det är såväl inom som utom detta Hus väl
bekant, att jag med värme omfattat det hvilande representations-förslaget,
att jag i min mån sökt verka för detsamma
och att jag hoppas att R. o. Ad. nu måtte bifalla det. De anmärk
ningar,
som blifvit gjorda mot förslaget, vill jag icke nu bemöta;
de hafva redan blifvit upptagne och bättre vederlagde än jag
skulle kunna göra det. Men här bar för en stund sedan blifvit
sagdt, och af en man, med hvilken jag från min barndom
varit förenad i den förtroligaste vänskap, hvars varma fosterlandskärlek
ingen derföre känner bättre än jag och hvilken jag
icke skattar lägre, utan snarare kanske högre, derföre att han
nu står här såsom min motståndare — det har blifvit sagdt af
honom att, om förslaget bilälles, drabbar ansvaret för dess följder
oss, som antagit detsamma. — Det är dessa ord och det
sätt, på hvilket man velat iivällva detta ansvar på oss, som nödgat
mig att nu uppträda. Jag kunde, Mina Hrr! kasta detta ansvar
-
Den 7 December.
401
svar tillbaka på dem, som konseqvent satt sig emot hvarje förändring,
men jag vill det ej; jag föredrager atti stället förklara,
det vi ej rygga tillbaka för det ansvaret, och jag tror och är fast
öfvertygad, att vi också tryggt kunna bära det; och kunna vi
ej bära det ensamma, skulle vi komma att svigta under den
bördan, så vet jag, att det Svenska folket, som i djupa leder
står bakom oss, skall hjelpa oss att bära den, och alt för våra
gemensamma återförenade krafter den bördan icke heller skall
befinnas för tung. Ur det Svenska folket har dess Adel utgått
och min egen ätt är ej äldre, än att jag godt kan minnas dess
ursprung; jag minnes det med stolthet, men jag minnes också
de lörpligtelser, som min slägts minnen ålägga mig och hvilkas
infriande de nu kräfva af mig.
Ett ord blott ännu: man har fruktat att konungamakten genom
antagande af det hvilanda förslaget skall försvagas, så småningom
undergräfvas, ja tillintetgöras. — För min del fruktar jag
det ej. — Det Svenska folket är ett konungskt folk; det har
varit det från Hedenhös, och jag tror derföre, att man icke har
rätt att antaga, att det under andra representativa former skall
blifva ett annat folk. Afgörandets stund rycker allt härmare och
det är tid att jag slutar. Jag vill ej tillåta mig att till eder,
Mina Hrr! ställa någon uppmaning att gifva eder röst för förslaget.
Jag gifver det min och jag gilver den med gladt sinne,
— icke lättsinnigt, Mina Hrr! utan med den djupaste känsla af
stundens högtidliga allvar, men också med fast förtröstan till
framtiden.
En mängd ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Frih. Beck-Friis, Corfitz Augustin: Då under diskussionen
Svedala socken blifvit framdragen såsom exempel och jag
varit den, som först lemnade uppgifter rörande denna socken
till Gr. Sparre, må det tillåtas mig att bemöta de anmärkningar,
sorn med anledning deraf blifvit framställda. Svedala socken,
med en folkmängd af 3,600 personer och ett taxeringsvärde af
2,532,700 rdr, har 550 jordegare, icke backstugusittare eller
torpare, hvilket jag kan intyga med så mycket större säkerhet,
som jag under 3 år varit ordförande i ortens taxeringskomité.
Enligt det hvilande förslaget skulle endast 255 af dessa 550 ega
valrätt till andra kammaren. Således skulle 295 fastighetsegare
eller rättare 291, då 4 af dessa få valrätt på grund af bevillning
för inkomst af kapital, komma att uteslutas, och det var
detta, jag med de upplysningar, jag lemnat, velat anmärka. Huruvida
alla dessa 291 hittills varit berättigade att deltaga i val
till Bonde-St. är något, som jag åtminstone icke kan bestämdt
säga, ty ordet besutenhet har så olika betydelse i olika landsorter.
En till Svedala angränsande socken, Önnarp, med ett
taxeringsvärde af 406,400 rdr, har 85 jordegare, af hvilka endast
38 enligt det hvilande förslaget skulle erhålla valrätt, och
H. I. 26
402
Ben 7 December.
således blifva der 47 uteslutna. Fästa vi oss vid de till kommunalstämman
röstberättigade, så ställa sig dessa siffror ännu
besynnerligare, ty då skulle öfver 100 blifva uteslutna från valrätt
till andra kammaren, som nu ega rösträtt i kommunens angelägenheter.
Jag frågar, om detta är ett förslag, som tillgodoser
allas rätt?
Då ordet är mig gifvet, må det ock tillåtas mig förklara,
att jag anser det hvilande förslaget vara orättvist mot samtiden
och vådligt för efterverlden.
Jag röstar mot förslaget.
Hr Storckenfelt, Carl Johan: Jag anhåller alt få till
prot:t antecknadt, att jag kommer alt rösta för förslaget, och får
åberopa såsom skäl hvad Frih. Wrede så sannt och öfvertygande
yttrat.
Hr Drakenberg, Carl Wilhelm: Jag ber att få till
prot:t antecknadt, att jag kommer att rösta för förslaget.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Att säga någonting
nytt i denna vigtiga fråga är nu lika omöjligt, som att rubba
någons öfvertygelse. Eder otålighet, Mina Hrr! är således fullt
berättigad. Jag inskränker mig derföre att förklara huru min
röst kommer att falla. Jag är skyldig detta, visst icke mig sjelf,
men det namn jag är stolt att bära.
Jag är för mycket soldat att icke högt och öppet uttala
hvad jag tänker. Jag är för litet diplomat att, liksom en eller
annan föregående talare, låta en så kallad statsklokhet förleda
mig att rösta för ett förslag, hvars vådor man inser och hvars
brister man sjelf bjert framhåller.
Förslagets författare är min ungdomsvän. Jag vet att såväl
han som Stals-Rådets öfriga ledamöter äro öfvertygade om reformens
lyckosamma följder. Jag högaktar hvarje fast öfvertygelse,
äfven om den strider mot min egen, men just derföre
kan jag aldrig eftersträfva den tvetydiga äran att vinna dagens
bifall genom att understödja hvad jag inom mig anser vara för fosterlandet
skadligt. Jag känner blott en statsklokhet, som i alla
skiften håller streck, det är den, som under sekler ledtR. o. Ad.,
den som gjort det för Ståndet möjligt att inskrifva sitt namn på
främsta bladet af Svenska folkets häfder. Den statsklokheten,
Mina Hrr! den heter: »Handla rätt och frukta intet.» Måtte vi
äfven i dag följa den! Jag röstar nej.
Efter detta yttrande hördes många bifallsrop samt talrika
rop på propos.
Frih. Gripenstedt: Fastän R. o. Ad:s otålighet, att snart
komma till ett slut med denna långvariga öfverläggning, är ganska
naturlig, och fastän jag af skyldig grannlagenhet gerna skulle
vilja ställa mig denna högt uttalade önskan till efterrättelse, nöd
-
Dea 7 December.
403
gas jag likväl, på grund af åtskilliga här framställda anmärkningar,
hvilka jag icke anser mig kunna eller böra lemna obesvarade,
ännu en gång taga R. o. Adms uppmärksamhet en kort
stund i anspråk.
Man har anmärkt, att jag förra gången skulle hafva för
mycket vädjat till känslan; och den talare, hvars röst kanske
helst höres på detta rum, har angifvit detta såsom ett af de skäl,
som bestämde honom, att vid detta tillfälle här uppträda. Jag
fruktar likväl att jag icke kan räkna mig detla uppträdande till
förtjenst, då jag förmodar, att den högt aktade talaren, äfven
utan denna anledning, icke skulle hafva undandragit R. o. Ad.
sina insigter och sina råd.
Mina Hrr! det må vara en lycka, att, vid sådana tillfällen
som detta, hafva mindre känsla och känna sig mindre varm;
men denna lycka är icke mig beskärd. Jag bekänner, att då
stora tankar och stora frågor sysselsätta mig, så gå mina pulsar
högre och mitt blod flyter då Gudskelof ännu lätt och lifligt
genom mina ådror. Men ett varmt hjerta utesluter icke,
och grumlar icke, tankarnas klarhet, och en öfvande värme behöfver
ej förmörka förståndet. Afven jag vänder mig nu i
främsta rummet till förståndet och eftertankan, och jag anhåller,
att till deras pröfning få hänskjuta några betraktelser.
En värd talare, Hr Brakel, har anfört hvad jag vid ett föregående
tillfälle yttrat angående det, som utgör målet för den
nyare tidens civilisation, nemligen en ökad aktning för rätt och
menniskovärde. Ja! hvad han anförde har jag sagt; icke derföre,
att jag trodde mig dermed säga något nytt eller obekant,
— ty detta är ingenting annat, än hvad hvar och en sjelf ser
och tänker, — men derföre, att jag trodde det vara ett ord i
sinom tid, hvilket egde mycken tillämplighet på det ämne, som
nu afhandlas. Jag har frågat om någon med handen på sitt
hjerta kan säga, att den nuv:de representationen — der tusental,
nej! hundratusental af Svenska medborgare, som i allt äro
oss jemnlika, kanske i mycket oss öfverlägsna, uteslutas från
alla politiska rättigheter — kan anses visa aktning för rätt och
för menniskovärde, »så långt som samhällets väl det medgifver»?
— Och märken val, Mina Hrr! dessa ord, som den värde talaren
förbigått. Jag har äfven sagt mig tro, att hvar och en, om
också blott hviskande, måste härtill svara ett nej! — Men när
man nu mot mig återkastar detta spörjsmål och hånligt frågar:
»har då i det Kongl, förslaget aktningen för rätt och menniskovärde
blifvit iakttagen?» så svarar jag för min del, fast och bestämdt:
ja! det har skett, så långt, som enligt min åsigt, i betraktande
af tidens fordringar och närvarande förhållanden, »samhällets
väl det medgifver».
Samme värde talare har mot mig personligen rigtat en anmärkning,
med anledning af mitt yttrande, att då fråga är om
tunga bördor och förpligtelser för den egentliga massan af folket,
som nu representeras af Bonde-St., så vore det åtminstone
önskligast, att dessa bördor åtoges med fri vilja och öf
-
Den 7 December.
vertvgelse af dess egna ombud, och icke mot dess vilja pålades
af andra, hvilkas moraliska rätt härtill man ej mera erkänner,
äfvensom att utsigten till en sådan frivillig uppoffring sk lille blifva
betydligt större, om allmogens representanter uppblandades
med personer, hvilka genom det lefvande ordets makt kunde
verka på deras öfvertygelse. Han bär nemligen frågat, om
denna grundsats, att handla endast i öfverensstämmelse med
Ståndens egen vilja, blifvit följd af mig sjelf vid sednaste åtgärder
rörande tull-lagstiltningen. Jag ber likväl, att man behagade
påminna sig, hvarom fråga var. Jag talade om försvarsverket,
om uppoffringar af penningar och blod, om skyldigheten att
ställa sina söner i ledet; och nu framslungar man mot mig beskyllningar
för inkonseqvens, derföre att jag sökt, så vidt på
mig ankommit, lindra bördor och minska en beskattning, hvilken
varit ganska tung, fastän icke för alla medveten. Men hvad
finnes väl häruti för sammanhang?! — Och ännu mer må det
förundra mig, att en sådan anklagelse kommer från det håll,
der man så ofta och så varmt talar om behofvet af en stark
konungamakt. Nåväl, Mina Hrr! under en följd af riksdagar
hafva R. Skr och Konungen gemensamt fortgått på en väg af
småningom utvidgad handelsfrihet; ett system har i detta afseende
varit antaget, och ännu vid sednaste riksdag hafva R. Skr
sjelfva, genom ett ganska vigtigt beslut. liksom lagt slutstenen
till grunden af denna byggnad. Men plötsligen uppkommer genom
en af dessa tillfälligheter, som här så lätt inträffa — och
jag vågar kalla det en tillfällighet, då utgången berodde på en
röst, när likväl, enligt hvad jag bestämdt känner, tre personer,
som voro af motsatt mening, ehuru närvarande försummade att
votera — ett beslut, som i principen strider mot hvad sålunda
af begge statsmakterna under längre tid varit följdt och antaget.
Och nu fordrar man att konungamakten vid detta första vindkast
i representationens åsigter, som på sådant sätt tillkommit,
genast skall uppgifva sin egen tanka om det rätta, och derjemte
grunden lör det, som R. Skr sjelfva förut beslutat. I sanning!
om detta utgör fordringarne på en stark konungamakt, då vet
jag icke rätt hvad mina Hrr motståndare dermed åsyfta.
Slutligen har samme värde talare sagt, då jag frågade,
hvilka olyckor man befarade af den nya representationen — om
det vore egennytta, orättvisa, våld eller vanvård af landets högre
intressen, och landets ära — att han verkligen befarade vanvård
af landets högre intressen och landets ära. Mina Hrr! detta är
ett hardt tal, då det gäller dem, som skulle beklädas med ett
fritt tolks yppersta förtroende — förtroendet att vara dess ombud
och lora dess talan — och detta tal får stå för talarens
egen räkning. Men då Iian begär andra garantier än dygd, heder,
rättskänsla och fosterlandskärlek, då vill jag blott erinra,
alt jag icke sagt, att man i samlundsfrågor bör ensamt bygga
på dessa egenskaper, men att man ännu mindre får sluta dem
ur räkningen. Oell jag har äfven tillagt, att man icke får fordra
sådana garantier, som skulle kunna utesluta hvarje möjlig
-
Dea 7 December.
405
het af brist eller missbruk, ty dylika kunna aldrig lemnäs. Jag
vet, att jag bär träffar hvarje hjerta, träffar hvarje öfvertygelse,
då jag såsom det yppersta hos menniskan nämner redlighet, heder,
god vilja. Dessa egenskaper saknas icke heller bär på detta
rum; tvärtom! de finnas i fullaste mått; men hvar äro garantierna
för att de skola finnas? — Huru skola de nedläggas i
edra egna förslag? — Hvar är den census, som garanterar redlighet?
— Hvilket intyg kan försäkra om god vilja? — Hvilka
bestämmelser skola betrygga att man handlar hederligt? —Nej!
Mina Hrr! dessa garantier stå icke på papperet; de finnas blott
i den oskrifna lag, som är djupt inristad i menniskans bjerta
och samvete. Låtom oss icke missakta denna lag, som dock är
det yttersta, men också det fastaste, stödet för allt det goda och
ädla, som finnes i verlden.
(ir. Sparre har visserligen yttrat åtskilligt, som jag antecknat
och som jag ämnade upptaga till besvarande; men då
hans anmärkningar, enligt min tanka, icke voro af någon synnerlig
vigt, anser jag mig, med afseende på den långt framskridna
liden och af grannlagenhet för R. o. Ad., böra förbigå
desamma.
Deremot har Hr Olivecrona framställt ett inkast, hvilket
han sjelf augaf såsom en hufvudgrund för förslagets förkastande;
och dels af denna anledning, dels emedan talarens ställning
kan anses gifva hans mening en särskild vigt, torde jag i största
korthet få upptaga delta inkast. Han fann nemligen kommunal-lagarna
utgöra en alltför osäker och rörlig grund för den
nya representationen. Men om man närmare undersöker delta
förhållande, så synes mig anmärkningen hafva ringa eller ingen
befogenhet. Kommunal-lagarna skulle hädanefter, enligt förslaget,
komma alt ega civil-lags natur; det vill säga, de skulle ej
kunna ändras utan Konungens och de begge kamrarnas gemensamma
samtycke. Alldeles enahanda skulle vilkoren blifva för
ändringar i grundlagen, och hela skilnaden i detta afseende är
således den, att grundlags-ändringar måste föreslås och blifva
hvilunde vid en föregående riksdag, utan att likväl vid denna
behöfva godkännas, hvilket blott skall ske vid en riksdag. Denna
olikhet mellan kommunal lagarnas och sjelfva grundlagarnas fasthet
torde således få anses vara temligen obetydlig; och den något
större lättheten att åstadkomma en jemkning i kommunallagen
tror jag för min del vara icke ett lel, utan en förtjenst.
Och nu till sist vänder jag mig mot vännen från min ungdoms
glada och sorgfria dagar, mot honom, hvars milda stämma
är så tilltalande för denna församling och hvars ord här
väga så tungt i vågskålen; honom som jag så ofta på min offentliga
bana sett vid min sida, men spm jag nu, tyvärr finnér
i främsta ledet af mina motståndare.
Gr. Hamilton har såsom bevis på konungamaktens inskränkning
erinrat, att då någon politisk rätt ej mer skulle tillkomma
Adeln, så vore utnämnandet af en Adelsman hädanefter ungelär
detsamma som utnämnandet af en revisor för riddarhusets rä
-
406
Den 7 December.
kenskaper. Den ringa politiska vigt, som ligger i Konungens
rätt att utnämna Adelsmän, synes mig emellertid, då man tager
i betraktande detta Stånds talrikhet och att detsamma ej utgör
mer än en fjerdedel af representationen, vara så uppenbar, att
någon vidare utveckling häraf egentligen måste vara öfverflödig.
Men till ytterligare stöd för denna mening ber jag dock att få
anföra hvad Gr. Hamilton sjelf såsom ledamot i representationskomitéen
1847 härom yttrat. Han säger nemligen: »Det stöd
konungamakten hos oss eger i Adelns närvarande representationsrätt,
är derföre endast i ringa mån att söka i Konungens rätt
att adla.»
Jag har redan förra gången, då jag hade äran yttra mig,
sökt fullständigt visa, att icke någon inskränkning värd att nämna,
men väl utvidgning, egt rum i Konungens juridiska makt,
och ännu mer att, genom det moraliska inflytande Konungen
sättes i tillfälle att utöfva, denna makt i upphöjd mening bör
blifva vida starkare, än den förut varit. När sålunda folkets
vilja och tänkesätt fått ett sannt uttryck i representationen, som
sjelf skall vara en ädel bild af nationen, då skall Konungen
kunna genom goda och skickliga rådgifvare, som äro trogna
budbärare af hans tankar, ingjuta sin anda i folkförsamlingen, och
derigenom sannt konungsligt, men derjemte sannt menskligt, gå
i spetsen för sitt folk: detta folk, som sammanvuxit med begreppet
om sin Konung och som icke låter detta begrepp slitas ur
sitt hjerta; ett folk, som också troget, med sin Adel i främsta
ledet, skall följa honom, hvarthelst ödet oss leder, hvarthelst farorna
kunna mana.
Det grundskott, hvarom en annan talare ordat, hvilket skulle
sänka detta olycksbringande förslag, detta drakskepp, detta monster,
som så försåtligt nalkats våra kuster och hotar vår frihet;
detta grundskott, som afgick med så stark knall och så stort
brak, lärer således upplösa sig endast i ett moln af rök, som
snart visar, att ingen kula fanns i kanonen.
Men jag vet mycket väl, att Gr. Hamilton sjelf betraktar
den omnämnda anmärkningen om adlandet endast som en liten
förpostpatrull (om jag så får uttrycka mig) och att han samlat
sin egentliga styrka i några fasta, tätt slutna, anfallskolonner.
Och dessa kolonner, tre till antalet, hvarmed positionen skall
bestormas, går jag nu att bemöta.
Det första af de stora afgörande skälen mot förslaget var,
att Bonde-St:t kan taga öfvermakten så väl vid valet till landsting
som vid elektorsvalet till andra kammaren, och att således
öfve.rmakten kan läggas i händerna på en samhällsklass, hvarigenom
förtryck och despotism nästan alltid blifver följden. En
annan talare har, till utveckling af samma tanke, uppläst ett
stycke af mitt anförande 1844 i representationsfrågan, der jag
sökt visa faran af en odelad, absolut makt, hvarhelst den finnes.
Jag är lycklig att kunna förklara, att mina åsigter i detta hänseende
under de flydda tjugoett åren, eller deras myndighetsålder,
icke undergått den ringaste förändring. Nu, liksom då, är
Dea 7 December.
407
jag af den mening, att en enväldig makt förr eller sednare urartar,
och att den politiska makten i samhället derföre måste
fördelas så, att den icke koncentreras på ett ställe. Och emedan
detta icke skett i 1840 års representationsförslag, enligt
hvilket den öfre kammaren skulle utses af den nedre, och hvarigenom
således en enda odelad makt otvifvelaktig! skulle hafva
uppstått, motsatte jag mig detta förslag; då jag deremot nu lifligt
förordar det Kongl, förslaget just derföre, att en dylik maktens
fördelning uti detsamma blifvit iakttagen på ett sätt, som,
efter min öfvertygelse, är det mest verksamma och betryggande,
som med närvarande samhällselementer kan åstadkommas.
Jag tror att man måste vara ense derom, att mer än tre
utvägar egentligen icke finnas, hvarigenom denna motvigt mot
en alltför stor rörlighet i det politiska lifvet, eller, som det vanligen
kallas, det konservativa elementet, kan bildas. Det första,
hittills ofta begagnade, medfet vore att härtill, i en eller annan
form, använda Adeln. Men det lärer väl icke kunna förnekas
— det må nu vara väl eller illa, dock som ett faktum —
att Adeln, åtminstone i Sverige, är ett föråldradt politiskt begrepp,
och att således i en dylik institution härstädes numera
icke kunde finnas den lifskraft, som är nödvändig, för att behörigen
uppfylla det åsyftade ändamålet.
Den andra utvägen vore, att uti den större förmögenheten
eller rikedomen söka detta stöd för de konservativa grundsatserna.
Men äfven häruti ligger vådor och svårigheter af flerahanda
slag, som göra en dylik anordning långt ifrån tillrådlig,
Jag vill blott antyda den omständigheten, att härigenom lätteligen
kunde nedläggas ett frö, som kan angripa samhället i sjelfva
dess grundvalar. Ty rikedomens företräden äro redan i och för
sig så stora, de njutningar, den förskaffar, äro af alla så efterlängtade,
att de ofta utgöra föremål för de fattigares afund;
och om nu härtill lägges en politisk makt, som, åtminstone i
mängdens ögon, icke synes berättigad, så har man härigenom
åstadkommit en inre söndring af den farligaste beskaffenhet;
ty den rigtas i viss mån mot samhällets grund, eller eganderätten,
och en sådan anstalt verkar derföre till svaghet i stället
för styrka.
Det återstår således blott det tredje sättet att finna en
grund, på hvilken man kan bygga den kammare, som företrädesvis
är afsedd alt skydda samhällets högre intressen, och denna
grund, hvilken också i min tanke är den enda rätta, är den
som i förslaget blifvit uppsökt, nemligen medborgerligt anseende
och förtroende. Och någon lämpligare form, hvarigenom detta
kan ådagaläggas än genom val af länens landsting, synes mig
icke heller kunna utfinnas. Det ligger i sjelfva sakens natur att
särskilda för tillfället, och endast lör detta:ändamål, utsedda valnämnder
aldrig skulle komma att ega de gemensamma intressen,
den personliga bekantskap och den kontinuitet i åsigter
som landstingen, hvilka inom vissa bestämda gränser äro att
408
Den 7 December.
anse som orternas lagstiftande församlingar och beskattande
myndigheter, och som derför alltid måsle komma att bestå af
dessa orters mest ansedda och betrodda män. Redan på dessa
grunder synes det mig kunna med all den visshet, som på förhand
är möjlig, kunna motses att landstingen skola blifva förträffliga
valkorporationer; men vi hafva älven ett exempel från
ett annat land, som visar hvilket lyckligt resultat, som vunnits
genom ett valsätt af ungefär liknande beskaffenhet. Jag ber att
i detta afseende få åberopa några ord al en utmärkt författare,
som redan förut blifvit här flera gånger citerad, nemligen Toqueville.
Sedan han omnämnt huru okunniga, råa och i alla
afseenden obetydliga de representanter äro, som i Amerika utses
genom direkta val och allmän omröstning, säger han: »Tvenne
steg derifrån öppnar sig senatens samlingssal, hvars trånga sköte
innesluter en stor del af de ädlaste, de namnkunnigaste män
Amerika eger. Der förmår man knappt varseblifva någon enda
man, som icke framkallar tanken pä någon nylig utmärkelse.
Denna samling utgöres af vältaliga rättslärde, utmärkta fältherrar,
embetsman af sällsynt skicklighet och vidt beryktade statsmän.
Hvarje tal, hvarje rad, som utgår från denna församling,
skulle göra heder åt de yppersta parlamentariska debatter i
Europa.» — Och hvad är väl orsaken till denna ofanlhga skilnad,
enligt Toqueville? Jo! att ledamöterna i senaten blifvit
utsedda af de särskilda staternas representantkamrar, hvilka i
sin ordning ombildades till valförsamlingar. Denna erfarenhet,
om också hemlad från andra sidan af Oceanen, torde ytterligare
gifva stöd åt den förhoppning, som i allt läll synes hvila på de
säkraste grunder, att den första kammaren enligt det nya förslaget
skall fullkomligt motsvara sin bestämmelse och således äfven
förhindra denna ensidiga maktfullkomlighet, hvars vådor man
förespegla t.
Det andra af Gr. Hamiltons hufvudargumenter var att, derest
regeringen ånyo framlägger sitt förslag (hvilket dock Gr:n
i det längsta ville betvifla), så måste den ovilkorligen antagas
skola komma att fästa afseende på de anmärkningar, som blifvit
mot lörslaget gjorda — åtminstone af dess anhängare.
Hvad nu först beträffar frågan, huruvida förslaget må komma
att åter framläggas eller icke, så kan jag omöjligen inse på
hvad grund man skall kunna finna det underligt, om förslaget
ånyo framlades. Jag måste ovilkorligen anse, att ett motsatt
handlingssätt tvärtom skulle vara i hög grad underligt,
så framt regeringen haft fullt allvar med sitt förslag, hvilket
likväl måste förutsättas. Då jag talar om regeringen, torde jag
icke behöfva förklara hvad jag dermed menar. Hvar och en vet
att Sveriges regering, under vanliga förhållanden, är Konungen
omgifven af sitt Råd, och det är således klart, alt allt hvad hans
Rådgifvare här yttra, icke kan afse något annat än det, hvartill
de halva rätt och pligt, nemligen deras tillstyrkanden. Men
om nu förslaget åter skall framläggas, säger Gr. Hamilton, så måste
väl afseende fästas på hvad som blifvit anmärkt och yrkadt.
Den 7 December.
409
Jag frågar: På hvad? — På allt? — På motsatta fordringar,
som upphäfva hvarandra? Jag behöfver ej nu upprepa alla
dessa mot hvarandra rakt stridande önskningar, som blifvit framställda,
ty detta har redan förut skett, synnerligast af Hr Lagererantz.
Men huru kan man under sådana förhållanden begära,
att på dessa önskningar skulle kunna fästas något väsendtligt
afseende? -— Hvarföre hafva förslagets motståndare då icke
noga formulerat sina anspråk? — Vi hafva visserligen just nu
i elfte timmans sista minut fält höra Gr. Hamilton uppgifva några
grunder i detta hänseende; men om någonsin ordet »för
sent» med skäl kunnat användas, så måtte det vara nu, då ingen
tid till granskning och vederläggning af dessa grunder mera
finnes. Hvarföre har man icke förr nedstigit ur molnen, om
detta uttryck tillätes mig? Hvarföre har man icke gjort sig besväret,
eller aktat nödigt och nyttigt, alt framlägga sina förslag
och låta dem undergå en omsorgsfull pröfning? Att nu,
utan någon dylik pröfning, utan ens någon egentlig kännedom
om det förslag, som skulle ersätta det nu förevarande Kongl,
förslaget, begära att detta sednare skall förkastas; sådant synes
mig i sanning vara att i så hög grad påräkna, om icke lättrogenhet,
åtminstone alldeles oinskränkt förtroende till förslagets
författare, att det skulle förundra mig, om icke en dylik vexel
in blanco bhfver protesterad.
Slut ligen säger Gr. Hamilton: »Vi begära blott uppskof för
att kunna göra ändringar, och denna begäran mätte vara billig.
» — Men ännu en gång, hvilka ändringar menar man? —
Då vi härom icke fått nöjaktig upplysning af våra motståndare,
blir man nödsakad att sjelf söka göra lör sig klart, huruvida
några förändringar kunna vara af den beskaffenhet, alt de verkligen
utgöra ett giltigt skäl till uppskof — d. v. s. till a/slag.
Man måste då tänka sig antingen att de åsyftade lörändringarne
äro väsendlliga och således röra hufvudgrunderna; eller ock att
de endast äro af underordnad vigt. I förra fallet, eller om ändringarne
afse hufvudgrunderna, så hemställer jag, om det finnes
någon sannolikhet eller ens rimlighet i det antagande att alla de,
som med värma och öfvertygelse fästat sig vid det Kongl, lörslaget,
nu skulle öfvergifva detta och i stället antaga ett annat;
och i fall så ej skedde, tjenade ju uppskofvet (afslaget) till intet.
1 sednare fallet åter, eller om ändringarna emlast afse obetydligheter,
så måste det också vara temligen likgiltigt, om de
nu tillvägabringas, eller icke; och äfven i sådan händelse vore
uppskofvet, d. v. s. alslaget, utan egentligt ändamål. — Med ett
ord: huru än dessa ändringar betraktas, för hvilkas skull afslag
nu begäres, framgår det med logisk nödvändighet, att uppskofvet
i och för sig, eller sjelfva tidsvinsten, måste vara hulvudändamålet;
ty antingen äro de åsyftade ändringarna snart sagdt
omöjliga att uppnå, eller äro de likgiltiga.
Men ett uppskof är i allt fall så billigt, säger man. För
min del finner jag likväl billigheten af alt ändtligen få komma
till ett slut; att ej evigt behöfva förspilla dyrbara krafter utan
410
Den 7 December.
resultat; och att omsider kunna uppnå enighet och frid — vara
ännu större.
Denna uppskofs-sophism, som egentligen åsyftar afslag, och
som äfven fått sitt eget namn (sophisme ■ dilatoire), är emellertid
den tacksammaste af dem alla att begagna. Den lånar åt sina
försvarare de mest smekande och tilltalande egenskaper, såsom
eftertanka, mognad, försigtighet m. m., den tillägger deremot sina
motståndare namn för obetänksarrhet, yra, våldsamhet, omstörtning
och mera sådant, som låter hemskt och förskräckligt.
Men, Mina Hrr! Att uppskjuta botemedlet mot ett ondt,
som man ser och erkänner, heter i bästa fallet endast obeslutsamhet
och vankelmod.
Att icke i rätt tid aflägsna orsaken till det onda, leder oftast
till faror och olyckor. Detta gäller nästan i alla rigtningar.
I det fysiska lifvet kan, i händelse af sjukdom, ett för långt
uppskof med de nödiga medlen ej sällan leda till obotlighet och
död. 1 ekonomiska förhållanden leder ofta ett börjande obestånd,
om man saknar moraliskt mod att underkasta sig nödiga inskränkningar,
till slutlig undergång. Och i den politiska verlden .. .
ja, Mina Hrr! I håfven läst historien såväl som jag, och dess
lärdomar behöfver jag således icke för eder framlägga. Att alltid
tveka; att oupphörligt söka uppskof, äfven då man inser att
något måste göras, blir ett betänkligt fel. Ett manligt sinne
fordrar, att man i sådant fall, med mod och förtröstan underkastar
sig den uppoffring, som är nödvändig.
Mina Hrr! — Stunden nalkas! — Beslutet måste fattas!
— För min del sker det utan tvekan. Jag nedlägger villigt och
med gladt sinne den sköld och den rätt, jag sjelf förvärfvat. Och
jag hoppas att R. o. Ad. genom ett högsinnadt beslut, värdigt
dess stora anor och dess medborgerliga dygd, skall undgå ända
till skenet af att styras af sjelfviska bevekelsegrunder, och i stället
skall hänga en ny krans, — kanske den skönaste af alla,
— i sitt minnes och sin äras tempel — ett tempel, som är
oförgängligt.
Talrika, starka och ihållande bifallsrop följde på detta anförande.
Gr. von Platen: Då jag nu ånyo begärt ordet under denna
diskussion, är det nödvändigt att jag med några ord ursäktar
detta mitt förnyade uppträdande. Jag är öfvertygad att mina
motståndare finna att jag är tvingad härtill af de anspelningar,
som mot mig blifvit gjorda i ett språk, hvilket är en prydnad
för diskussionen. Det har blifvit antydt, att jag i afseende på
förevarande fråga skulle stå på annan ståndpunkt och hysa andra
åsigter än de personer, med hvilka jag har äran att deltaga
i Konungens Råd. Med anledning af det embete, jag bekläder,
finner jag mig uppfordrad att förklara, att detta endast
är ett nytt bevis på den olika uppfattning, som jag förut vidrört.
Jag öfverlemnar med fullt lugn tili hvar och en att be
-
Den 7 December.
411
döma, om jag är känd för att öppet uttala min öfvertygelse eller
att vackla och ombyta åsigter och öfvergifva dem, med hvilka
jag kämpat i samma rigtning.
Jag har tecknat mig till minnes några punkter, som jag
tänkt upptaga till besvarande; men jag finnér att jag ej vidare
bör upptaga tiden och pröfva R. o. Ad:ns tålamod.
Hr Montgomery, Robert Nils Germund: Då jag under
flere Riksdagar rönt prof af det Stånds förtroende, jag har
äran tillhöra, anser jag det vara min pligt att öppet förklara,
huru jag i denna fråga kommer att afgifva min röst. Hufvudsakligen
instämmande i de af Hr Gr. Hamilton uttryckta åsigter,
röstar jag mot förslagets antagande.
Ropen på propos. förnyades med särdeles styrka och
häftighet.
Hr Rrakel: Eder otålighet är naturlig. Mina Hrr! J önsken
komma till slut med den stora och vigtiga fråga, som så
länge varit föremål för våra öfverläggningar. Också skulle jag
icke ånyo taga edert tålamod i anspråk, om icke jag nyss blifvit
så direkt framkallad af en värd talare, till hvilkens ord J
så gerna lyssnen. Inför eder, som nu företrädesvis mot mig
ropen på propos., må det till min ursägt lända att, då på
eder sida fyra talare tvenne gånger yttrat sig, endast en talare
af den sida, jag tillhör, ånyo fått ordet.
Innan jag vänder mig emot Frih. Gripenstedt, må det mig
tillåtas att upptaga ett par yttranden af tvenne andra varda
talare.
Af en af dessa har det blifvit sagdt, att han trodde på
Guds försyn, som skulle leda allt till det bästa. Äfven jag tror
på en försyn, men på den försyn, som uppenbarar sig i de
visa och förutseende beslut, som vi fatta. Jag beklagar det
land, som låter sig styras endast och allenast på Guds försyn,
likasom jag anser det län hafva fått en slät styresman, om det
till sin höfding endast fått Guds försyn.
Den andre af dessa talare har yttrat, att han ernade tillstyrka
sin Konung att ånyo på R. St:rs bord framlägga förslaget,
om det blifver förkastadt. Om dessa ord blifvit sagda för
att på de svaga utöfva en konungamaktens påtryckning, måste
jag på det högsta ogilla dem. Ville deremot Hr Utrikes-Ministern
endast för oss bigta sitt hjertås tankar, så vill jag, såsom
varande en af de 700 bigtfäderna, till hvilka han vändt
sig, tröstande svara honom: »Gör det du anser vara din pligt,
och afvakta sedan din Konungs beslut!»
Äfven vi hafva en pligt att fullgöra och den är att ånyo
förkasta det Kongl, förslaget, om det oförändradt återkommer,
och att söka framlägga ett bättre förslag, omkring hvilket vi
skulle kunna stå mera eniga än nu. Frih. Gripenstedt har förebrått
mig, att jag hånligt frågat: »Har i det Kongl, förslaget
Deu 7 December.
aktningen för rätt och menniskovärde blifvit iakttagen?» Ja,
detta liar jag frågat, icke hånligt, rrien på fullt allvar, och jag
har ingalunda förbisett orden: »så långt samhällets väl det kräfver».
Må Frih. Gripenstedt icke allenast med en ynglings värma
och ifver i allmänhet orda om redbarhet och dygd såsom de bästa
medel att vinna medborgares förtroende; må han ock, såsom
det honom tillkommer, med en statsmans öfverlägsna förstånd
och sakkännedom lugnt visa, att samhällets väl kräfver, att
denna mängd af medborgare, af officerare vid indelta arméen,
af extra-ordinarier i verken, af folkskolelärare, af studie-idkare,
vare sig i vetenskap eller konst, af jordbrukare böra blifva uteslutna
från valrältl För min del har jag redan sagt hvad jag
anser samhällets väl kräfva, och det är full aktning för rätt och
menniskovärde i nedre kammaren, men i den öfre bestämda
garantier för den högre upplysning, som skall lysa och leda det
hela, som hvarken hänföres af dagens lidelser eller endast har
fyllandet af stundens materiella behof till sitt ögonmärke.
Vidare har det blifvit mig förekastadt, att jag klandrat Hr
Friluns åtgöranden i tull-lagstiftningsfrågan. Detta har jag ej
gjort. Jag har endast upptagit Hr Frihms ord, att man icke
gerna borde pålägga bondeståndet en tunga, utan att förut upplysa
det om denna tungas nödvändighet, och jag har sagt, att
Hr Frilen handlar tvärt emot sina egna ord. Huru välsignelserik
den tull-lagstiftning än månde vara, som Hr Frih:» fullföljt,
så kan han väl dock ej förneka, att bondeståndet anser den för
en tunga och en ganska svår tunga, och han hade bordt endera
aldrig hafva uttalat orden om öfvertyga eller ock verkligen
hafva öfvertyga!, innan han fullföljt den financiella bana, som
han låtit fäderneslandet beträda.
Hr Fribm har sagt, att hvad jag hade befarat, »vanvård af
statens högre intressen och af dess ära», var ett hårdt tal och
att det måtte stå för min räkning. Ja, må det stå för min
räkning! Ja, jag belarar denna vanvård, icke derföre att jag
tror, att dygd, fosterlandskärlek, heder och rättskänsla, alla
dessa vackra egenskaper, som Hr Frilen nämnt, icke skola finnas
hos den nya representationen, men derföre att man icke i
densamma gifvit det rum, som man kunnat och bordt, åt förstånd,
kunskap, politisk blick och statsmannaerfarenhet.
Hr Frilen har slutligen frågat, hvar garantierna äro, att
heder, redlighet och god vilja skola finnas på detta rum, hos
Sveriges Ridderskap och Adel? Garantierna för att icke allenast
heder, redlighet och god vilja, utan ock en sarin uppfattning
af fäderneslandets ära och väl dikterar våra beslut, finnas
i de kunskaper, i den verksamhet, i den bildning, i den jordegendom,
i den mångsidiga insigten Sveriges Adel ännu eger.
De hvarken böra eller kunna sokas i en census, men det är
just denna, som det Kongl, förslaget förordar.
Snart, Mina Hrr! skola de små hoprullade papperslapparna
afgöra, huru representationen hädanefter kommer att gestalta sig.
Skulle deras domslut utfalla för den sak, som vi ogilla, skola
Den 7 December.
413
vi dock alltid, lika ärligt och troget, som vi nu hafva bekämpat
den, söka medverka att dess följder blifva så goda de kunna.
Vi skola städse göra allt hvad i vår förmåga står för att den
skall lända till fosterlandets framtida båtnad, trygghet och utveckling
i det goda, ädla och stora.
Många bifallsyttringar följde på detta anförande; och blefvo
ropen på propos. allt häftigare och långvarigare.
Sedan Hr Gr. o. Landtm, med flere klubbslag äskat tystnad,
hemställde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad. ansåge
ölverläggningen fullbordad; och blef denna hemställan med talrika
och starka ja-rop besvarad.
Sedermera yttrade Hr Gr. o. Landtm., att under den nu
afslutade öfverläggningen hade af en mängd ledamöter yrkats
så väl antagande af K. M:ts förslag till ny lliksdags-Ordning
m. m., som ock detsammas förkastande; hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, framställde propos. derå, att R. o. Ad. skulle antaga
K. Mits ifrågavide förslag.
Härvid höjdes talrika, starka och ihållande ja-rop, blandade
med starka och talrika nej; hvarefter och sedan Hr Gr. o. Landtm,
med täta och starka klubbslag äskat tystnad, Hr Gr. o. Landtm, förklarade,
det han funnit den framställda proposm vara med öfvervägande
ja besvarad.
En mängd ledamöter ropade på votering.
Upplästes och godkändes följide voterings-proposition:
»Den, som antager K. Mits från sista riksdagen hvilande, i
Konst.-Utskits Mern. Nio 2 till R. Stirs afgörande öfverlemnade
förslag till ny lliksdags-Ordning och dermed sammanhängande
ändringar i Regerings-Formen, röstar
Ja;
den det ei vill, röstar
Nej;
Vinner nej, förkastar R. o. Ad. ifrågavide förslag.»
Hr Gr. o. Landtm, yttrade härefter, att då, till följd af det
ovanligt stora antal ledamöter, som nu voro närvarande, en för
voteringens ordentliga förrättande hinderlig trängsel sannolikt
komme att uppstå, ansåg Hr Gr. o. Landtm, sig böra hemställa,
huruvida icke de Hrr ledamöter, som hade sina platser på de
främre bänkarne, behagade efter voterings-serilarnes aflemnande
för en stund nedgå till klubbrummen, så att de ledamöter, hvilka
tillhörde de sednare bänkarne, mera obehindradt kunde komma
fram till Landtmarskalksbordet.
Ropades ja.
414
Den 9 December.
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 361.
Nej — 294.
Anmäldes och bordlädes Banko-Utsk:ls Berättelse N:o 3,
ang:de verkställd undersökning och granskning af Bankoverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning; samt Memorialer:
N:o 6, i fråga om afskrifning af åtskilliga vid Låne-kontoret
i Göteborg upptagna diskontlån, äfvensom af derstädes balanserade
öfverräntor å dylika lån;
N:o 7, med hemställan om förhöjning i den åt Skolläraren
vid Tumba bruk C. Eriksson anvisade lön; och
N:o 8, ang:de årligt understöd till Bokhållaren vid Tumba
bruk J. F. Asp.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 9 December 1865.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot:s-utdrag för den 4, 5, 6 och 7 dennes.
Gr. Mörner, Carl Göran: Emot R. o. Ad:ns sistlidne
Thorsdag fattade beslut i fråga om antagande af ny Riksdagsordning
m. m., får jag mig härmed reservera. Måtte aldrig den
dag komma, då Svea folk nödgas med saknad erinra sig den
lycka, det välstånd och den enighet, hvaraf detsamma under sin
gamla statsförfattning varit i åtnjutande, till dess för tre år sedan
det nu antagna förslaget såg dagen, och måtte Svenska folket
aldrig af den nya representationens verksanhet röna samma
Den 9 December.
415
följder som af Kommunal-myndigheternas, eller att debetsedlarne
blifva till beloppet tredubblade! På samma gång jag uttalar
denna önskan, får jag tillika för ådagaläggandet deraf, att å
min och de med mig liktänkandes sida varit allvar med vårt
yttrande, att vi vore benägne att ingå på en representationsreform,
och till upplysning om huru vi tänkt oss densamma kunna på
ett förmedlande sätt genomföras, till intagande i R. o. Ad:ns prot.
uppläsa det af oss under diskussionen (lere gånger åberopade,
nu i Upsala tryckta och först sistlidne Thorsdags-middag bit ankomna,
förslaget till grunder för ombildning af Svenska folkets
representation.
Berörda förslag, som dock numera icke kan till någon åtgärd
föranleda, tiar följande lydelse:
Förslag till grunder för ombildning af Svenska folkets
representation.
Allmänna grunder.
§ 1-
Svenska folkets ombud församlas till riksdag på två kamrar,
den första och den andra, hvilka i alla frågor hafva lika behörighet
och myndighet.
§ 2.
Riksdagsman kan i utöfningen af sin befattning såsom sådan
icke bindas af andra föreskrifter än rikets grundlagar.
§ 3.
l:o Lagtima riksdag skall, i kraft af Rikets Regeringsform
och utan särskild kallelse, sammanträda hvart tredje år den 15
Oktober, eller, om helgdag då inträffar, dagen derefter.
2:o Urtima riksdag sammanträder då Konungen så nödigt
finnér, äfvensom i de fall, hvarom i R. F:s §§ 91, 92, 93 och
94 förmäles.
§ 4.
Riksdagsmän väljas till båda hamrarne för viss tid; dock
eger Konungen att, innan den tid tilländagått, förordna om nya
val i hela riket, till båda kamrarne eller till en af dem.
§ 5.
Ej må riksdagsman förmenas att sin riksdagsmannabefattning
utöfva; gällande härutinnan endast, under krigstid, undantag för
dem af krigsmakten, hvilka af Konungen i rikets tjenst beordras.
§ 6.
l:o Lagtima riksdag kan ej utan egen begäran och Konungens
bifall afslutas förr än den varit 4 månader samlad, derest
icke Konungen förordnar om nya val till båda kamrarne eller
till en af dem, i hvilket fall riksdagen upplöses.
2:o Har sådan upplösning skett, kalle Konungen riksdag att
inom 6 månader derelter sammanträda och vare den riksdag
såsom lagtima ansedd.
416
Den 9 December.
3:o Urtima riksdag eger Konungen, när hanför godt finnér,
afstöta; Och upphör urtima riksdag alltid, då tid för lagtima
riksdags sammanträde infaller.
Kamrarnes bildande.
a) Valrätt och valbarhet.
§ 7.
l:o Rätt att i den ordning och efter de grunder, denna
R. O. föreskrifver, i riksdagsmannaval hos båda kamrarne deltaga,
tillkommer hvar och en Svensk man, som lör egendom,
tjenst, yrke eller inkomst till staten eller till den kommun, der
han mantalsskrifven är, erlägger skatt och i kommunens allmänna
angelägenheter eger rösträtt.
2:o Valrätt vid riksdagsmannaval tillkommer dock ej:
a) gemenskapen vid rikets landt- och sjöförsvar;
b) tjenstehjon, allmänna eller enskilda verks och korporationers
vaktbetjening, daglönare eller andra dylika,
som med tillfälligt arbete sig försörja;
c) den, som står under förmynderskap:
d) den, som till borgenärer all sin egendom afträdt och
icke, på sätt lag förmår, gitter visa, att han från
deras kraf befriad är;
e) den, som är förlustig medborgerligt förtroende eller
förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan;
f) den, som för vanfrejdade brott är till ansvar dömd
eller under framtiden ställd;
g) den, som blifvit förvunnen att hafva vid riksdagsman
naval
med penningar eller gåfvor sökt värfva röster,
eller mot vedergällning afgifvit sin röst, eller genom
våld eller hot stört valfriheten.
§ 8-
l:o Valbar till riksdagsman i andra kammaren är hvar och
en Svensk man, som uppnått tjugufem års ålder, bekänner sig
till den Evangeliska läran, eller tillhör annat, af staten erkändt,
kristet Protestantiskt religionssamfund; samt minst ett år före
valet egt och fortfarande eger rösträtt inom den valkrets, för
hvilken han väljes.
2:o Valbar till riksdagsman i första kammaren är enhvar
till riksdagsman i andra kammaren valbar man, som uppnått
trettiofem års ålder.
b) Andra kammaren.
§ 9-
Till andra kammaren väljes:
l:o å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas de städer, som icke hafva egen jurisdiktion, samt köpingar,
för hvarje domsaga en rikdagsman. Domsaga med större
folkmängd än 50,000 varder dock af Konungen, så vidt ske kan
häradsvis, indelad i 2 valkretsar, som välja hvardera en riksdagsman;
2:o
Den 9 December.
417
2:o i hvarje stad, som eger en folkmängd af 10,000 eller
mer, en riksdagsman för hvarje fullt tal af 10,000. Öfrige städer
med egen jurisdiktion utgöra för hvarje län en valkrets,
deri väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal af 10,000 inne
vånare;
uppgår valkretsens folkmängd ej till 10,000, välje dock
en riksdagsman.
§ io.
l:o För landet förrättas valen inför Domhafvanden medelst
vaTmän, som utses inför kommunalstämmans Ordförande eller,
om kommunen utgöres af stad, hvarom i § 9 mom. 1 för
mäles,
inför den för sådan stad tillsatta styrelse, sedan röstegande
blifvit dertill vederbörligen och till bestämd tid kallade.
Inom hvarje kommun utses, efter folkmängden, en valman för
hvarje fullt tal af 1,000; uppgår kommunens folkmängd ej till
1,000, välje dock en valman.
2:o I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän,
förrättas valet omedelbart af de röstegande inför Magistraten;
och må, der flera riksdagsmän skola väljas, de röstegande
om stadens indelning i valkretsar besluta.
3:o I de valkretsar, som bestå af två eller flera städer, utses
inför Magistraten inom hvarje stad, på tid, som af Magistraten
bestämmes, efter folkmängden, en valman för hvarje fullt
tal af 500. Stad, hvars folkmängd icke uppgår till 500, ege
dock utse en valman. Valmännen sammanträda till riksdagsmannaval
inför Magistraten i den af valkretsens städer, som,
enligt af Konungen mellan dem bestämd ordning, lör tillfället
är valort.
§ H.
Andra kammarens ledamöter väljas för en tid äf tre år,
räknadt från Oktober månads början det år då valen i allmänhet
ske.
§ 12-
l:o Valen till riksdagsmän i andra kammaren verkställas
inom Juli månads ntgång näst före början af den tid af tre år,
för hvilken valen gälla.
2:o Förordnar Konungen nya val, eller afgår riksdagsman
innan den tid, för hvilken han blifvit vald, tilländalupit, verkställes
nytt val för den återstående tiden.
§ 13.
1:0 Konungens Befh:de åligger att, när val till riksdagsman
i andra kammaren erfordras, derom underrätta vederbörande
valförrättare, som låter tid och ort för valet i kyrkorna
kungöra, med särskild föreskrift, att valmännen skola utses minst
åtta dagar före riksdagsmannavalet.
2:o Der valman utsedd är, skall Ordförande eller Magistrat,
inför hvilken detta skett, åt den, som fått befattningen sig uppdragen,
meddela till rigtigheten bestyrkt utdrag af prot:t, att
såsom fullmagt vid riksdagsmannavalet förete.
H. I. 27
418
Den 9 December.
§ 14.
För den, som blifvit vald till ledamot i andra kammaren,
utfärdas ofördröjligen fullmagt, underskrifven, för valkrets å landet
af Domhafvanden, för stad eller städer i samma valkrets,
af den myndighet, inför hvilken valet skett. Fullmagt bör hafva
följande lydelse:
»Vid riksdagsmannaval, som blifvit den — — förrättadt i
N. N. Domsaga (N. N. valkrets af N. N. Domsaga) (N. N. stad)
(N. N. städer) bar N. N. blifvit vald till ledamot af Riksdagens
andra kammare för en tid af 3 år, räknade från och med den
1 Oktober (eller om val hållits till följd af riksdagsmans afgång
under den tid, för hvilken han blifvit vald, — för tiden lill den
1 Oktober år 00) hvarvid detta länder till bevis och fullmagt.»
Ort och tid.
c) Första kammaren.
§ 15-
Till första kammaren välja:
]:o Ridderskapet och Adeln ett antal riksdagsmän lika med
det, som enligt denna §:s mom. 3 skall väljas.
Vid valet, hvilket förrättas af R. o. Ad. in pleno efter den
Riddarh.-Ordning, som i enlighet med denna grundlag upprättas,
utser It. o. Ad. jemväl tio suppleanter att såsom riksdagsmän
inträda i mån af oförutsedd afgång och för den tid, den afgång
ne
varit vald.
2:o a) Prester, som i Kyrkans tjenst ordinarie beställning
innehafva, samt vid de offentliga läroverken anställda
ordinarie lärare, tjugo riksdagsmän.
Valen förrättas stiftsvis inför stiftets konsistorium,
hvarvid Stockholms stad såsom särskildt stift anses,
och ega röstberättigade inom Upsala, Linköpings, Skara,
Strengnäs, Westerås, Wexiö och Lunds stift att utse
i hvartdera två, samt inom öfriga stift i hvartdera
en riksdagsman.
b) Universiteten i Upsala och Lund genom deras ordinarie
akademiske lärare, hvartdera en riksdagsman.
Valen förrättas inför vederbörande akademiska
konsistorium.
c) Vetenskaps-akademiens ledamöter en riksdagsman.
3:o a) De för fastighet och inkomst högst beskattade inom
hvarje landstingsområde, efter områdets folkmängd,
en riksdagsman för hvarje fullt tal af 100,000. Går
ej folkmängden upp till 100,000, väljes dock en riksdagsman.
Antalet af dem, som inom hvarje landstings område
ega att i detta val deltaga, beräknas efter områdets
folkmängd, en för hvarje fullt tal af 1,000,
dock att, om flera befinnas skatta det lägsta belopp,
som sålunda visar sig för valrätt enligt detta moment
Den 9 December.
419
erforderligt, då må de alla i valet deltaga, ändå att
antalet derigenom skulle öfverstiga en för hvarje
1,000 af folkmängden.
Konungens Belh:de tillkännagifver vid hvarje års
början genom allmän kungörelse namnen å dem,
hvilka, enligt sednast skedd taxering, inom länet eller
hvarje dess landstingsområde, ega att under året i
val enligt detta moment deltaga.
Valet förrättas inför Magistraten i den stad, der
ortens landsting har sitt sammanträde,
b) De för egendom och inkomst högst beskattade i
Stockholm, en riksdagsman för hvarje fullt 30,000:tal,
och i öfriga städer, som ej i val af landsting deltaga,
en riksdagsman för hvarje fullt 20,000:tal af stadens
innevånare.
Antalet af dem, som inom hvarje stad ega att i
detta val deltaga, beräknas efter stadens folkmängd,
en för hvarje fullt tal af 200, dock att, om flera befinnas
skatta det lägsta belopp, som sålunda visar sig
för valrätt enligt detta mom. erforderligt, då må de
alla i valet deltaga, ändå att antalet skulle öfverstiga
en för hvarje 200 af folkmängden.
Stadens Magistrat, inför hvilken valet förrättas,
kungör vid hvarje års början offentligen namnen å
dem, hvilka, énligt sednast skedd taxering, i staden
ega att under året i val enligt detta mom. deltaga.
4:o a) Landstingen, hvarje sådant efter folkmängden inom
sitt område, en riksdagsman för hvarje fullt tal af
100,000. Går ej folkmängden upp till 100,000, väljes
dock en riksdagsman,
b) Stadsfullmägtige i Stockholm, en riksdagsman för
hvarje fullt 30,000:tal, och öfriga städer, som ej i
val till landsting deltaga, en riksdagsman för hvarje
fullt 20,000:tal af stadens innevånare.
§ 16-
l:o Första kammarens ledamöter väljas för en tid af 6 år,
räknadt från Oktober månads början det år, då valen i allmänhet
ske, dock att första gången, efter det denna Riksdags-Ordning
träder i gällande kraft eller kammaren blifvit af Konungen upplöst,
genom lottning särskildt mellan kammarens enligt § 15 mom.
1, 2, 3 och 4 valde ledamöter, hälften utses att elter 3 år
åter utträda. Ar antalet af de enligt något mom. valde ledamöter
ojemnt, utträder första gången hälften af antalet, minskadt
med en. De, som sålunda utträdt, kunna genast åter väljas.
2:o Val till ledamöter i första kammaren verkställes i allmänhet
å den tid, som för val till andra kammaren i § 12
morn. 1 är bestämd.
3:o Riksdagsman i första kammaren, som vid riksdags bör
-
420
Den 9 December.
jan sin befattning icke 6 år innehaft, må dermed till riksdagens
slut fortfara, ändå att under tiden 6 år från valet förflutit.
§ 17.
Val af ledamöter i första kammaren förrättas med det undantag,
hvarom i § 15 mom. 1 säges, så ofta ledighet uppstår,
äfvensom då Konungen förordnat nya val.
§ 18-
Vid val till ledamöter i första kammaren skola de enligt §
15 mom. 2 a. och c. samt mom. 3 valberättigade, som äro utom
valorten boende eller hindrade att vid valet personligen sig infinna,
ega att insända valsedel, hvilken, för att vara giltig, skall
upptaga namn på så mångå valbara män, valkretsen har att välja.
Sedeln insändes förseglad till valförrättaren med påskrift: »N. N.
röst vid det riksdagsmannaval till första kammaren, som enligt
Riksdags-Ordningens mom. — —, inför N. N. förrättas den —
— månad år ;» Och skall påskriften vara bestyrkt
af Domhafvande, Prest eller annan embetsman i den ort, der
den väljande då vistas.
§ 19-
För den, som blifvit till ledamot i första kammaren utsedd,
utfärdas vid valförättningens slut fullinagt af den myndighet, inför
hvilken valet skett. Fullmagten bör hafva följande lydelse:
»Vid riksdagsmannaval, som enligt Riksdags-Ordningens §
15 mom. 1 (mom. 2 a (b, c)) (mom. 3 a (b)) (mom. 4 a (b))
blifvit den — — — förrättadt i N. N. stad, varder N. N. härigenom
befullmägtigad att för en tid af sex år från och med
den 1 Oktober (till den 1 Oktober år ) vara ledamot af
riksdagens första kammare, hvarom detta länder till bevis och
fullmagt.» Ort och tid.
d) Gemensamma bestämmelser.
§ 20.
l:o Rösträtt så väl då valman utses, som då riksdagsman
enligt § 10 mom. 2 omedelbart väljes, tillkommer en hvar i
enlighet med hans rösträtt uti kommunalstämma eiler allmän
rådstuga. Bolag hafva ej rösträtt.
2:o Vid val, som förrättas genom valmän, äfvensom då
Riksdagsman enligt § 15 omedelbart väljes, tillkommer hvarje
röstande en röst.
§ 21.
Vid valmans- och riksdagsmannaval vare den, som erhållit
de flesta rösterna, lagligen vald, och skilje lotten mellan dem,
som erhållit lika röstetal.
§ 22.
Befinnes vid riksdagsmannaval, hvilka böra med slutna
sedlar förrättas, valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller
på flera eller färre än som vid valtillfället böra väljas eller inne
-
Den 9 December.
42!
fattar valsedel någon tvetydighet i anseende till den eller de
valdes namn, skall samma sedel anses ogild.
§ 23.
Riksdagsman må ej denna befattning sig undandraga, med
mindre han företer giltiga skäl till afsägelse. Såsom sådana
anses:
l:o Re hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall.
2:o Alder öfver 60 år.
3:o Att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat 3
lagtima riksdagar.
§ 24.
Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den valförrältande myndigheten. Sker afsägelse
efteråt, pröfvas den mellan riksdagar af Konungens Befallningshafvande
i den ort, der valet skett, under riksdag af kammaren.
§ 25.
Derest någon varder vald till ledamot under samma tid
af begge kamrarne eller till ledemot af endera för två eller flera
valkretsar, må på honom ankomma att bestämma i hvilkendera
kammaren han vill inträda eller för hvilken valkrets han vill
anses till riksdagsman vald; dock åligger honom att derom göra
skyndsam anmälan hos Konungens Befallningshafvande i den ort,
der det val, han ej emottager, blifvit förrättadt.
§ 26.
Kommer riksdagsman i den ställning, att han ej längre
skulle varit valbar, frånträder han sin befattning.
§ 27.
Besvär öfver val till riksdagsman eller till valman må anföras
i den ordning, hvarom särkildt stadgas.
§ 28.
1) Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan
om de ledigheter inom kammaren, hvilka böra under samma
eller innan nästa riksdag genom val fyllas, hvarefter Konungen
om de nödiga valens anställande förordnar.
2) Om emellan riksdagar oförutsedd ledighet i någondera
kammaren uppstår, göres af fullmäktige i Riksbanken den anmälan,
hvarom i föregående moment förmäles, då Konungen
förordnar om nytt val eller, om ledigheten elter ledamot af
R. o. Ad. uppstått, om inkallande af suppleant i den afgångne
ledamotens ställe.
§ 29.
Vid hvar tredje lagtima riksdag förordne hvardera kammaren
för sig om ändring af det antal ledamöter, valkrets på
grund af folkmängden bör, enligt fastställda grunder, till kammaren
utse.
4 22
Den 9 December.
§ 30.
Hvarje riksdagsman åtnjuter af statsmedel ersättning för
resekostnad till riksdagen vid dess början och från riksdagen
vid dess slut, efter de grunder, som af riksdagen bestämmas,
samt ett arfvode af 8 rdr dagligen under den tid, han vid riksdagen
är närvarande.
§ 31.
På hvardera kammaren beror att bestämma när påföljd af
böter skall ega rum för den kammarens ledamot, som utan tillstånd
af kammaren från riksdagsölverläggningarne förfallolöst sig
afhåller. Sådana böter beräknas efter åtta rdr för hvarje dag,
riksdagsman från öfverläggningarne uteblifvit, och tillfalla statsverket.
Sedermera yttrade Gr. Mörner: Detta förslag innehåller visserligen
en § mera än det numera antagna, men detta har härrört
deraf, att man, lör att icke i en § sammanföra ämnen, som
man ansåg böra upptagas i särskilda §§, låtit det Kongl, förslagets
1 § motsvaras af 2:ne §§. 1 enkelhet torde således
detta förslag vara jemnförligt med det numera antagna.
Gr. Hamilton, Henning: Då jag för mer än sju år se
dan
på delta rum nedlade den staf, ingen efter Gr. Gustaf Lagerbjelke
skall bära i spetsen för Sveriges Riddersman, uttalade
jag den önskan, att om Försynen skulle tillåta mig att ännu åt
fäderneslandets angelägenheter egna någon verksamhet. It. o. Ad.
ville i offret af mina svaga krafter se en gärd af tacksamhet
äfven mot det Stånd, jag icke blott genom födseln, utan af själ
och hjerta tillhörde. Om denna önskan var af någon betydelse,
måste den äfven innefatta ett löfte; och jag har sökt att efter
måttet af min förmåga uppfylla detsamma, icke blott i de värf,
som under de sednare åren varit mig anförtrodda, utan äfven
under de strider, som under de sednast förflutna dagarne blifvit
på detta rum utkämpade. För mig slutade de med ett nederlag,
då R. o. Ad. gaf sitt bifall till K. M:s Nåd. förslag till
ny K. O., ett beslut, mot hvilket jag anhåller att i R. o. Ad:ns
protokoll få nedlägga min reservation.
Månne emellertid detta beslut löst mig från mitt löfte och
befriat mig från mina förbindelser? Jag tror det icke. Så länge
ännu en Riddersman trampar Sveriges fria jord, är det hans
pligt att efter förmåga hålla sin sköld blank, så att den, så
vidt möjligt är, må ofördunklad återspegla bilden af de män,
hvilkas förtjenster en gång förvärfvade oss en rättighet, den R.
o. Ad. enligt min förmening i förtid och utan tillräckliga skäl
bortkastat. Jag har trott, att det varit möjligt och rigtigt att
åt utöfningen af denna rättighet gifva en annan form, och frivilligt
medgifva dess förminskande, så att den måtte komma i
ett lämpligare förhållande till de anspråk, en nyare tid kunde
ega på vår verksamhet, och i detta afseende har jag biträdt det
Den 9 December.
423
förslag, åt hvilket Gr. Mörner beredt ett rum i R. o. Ad:ns
protokoll.
Jag sade nyss, att jag blifvit besegrad; men med Guds hjelp
skall jag icke så snart säga, att jag är krossad. Så länge ännu
den blågula flaggan bäres högt i striden mot den röda, som med
smekande ord men hotande åtbörder vågar nalkas vår urgamla
konungathron, skal! jag finnas på min post, hur obemärkt den
än må vara, och jag är viss, att stöde ej någon annan vid min
sida, skall jag der finna eder, 1 trofaste 294, som i afgörandets
allvarliga ögonblick icke svigtade! Meri varén lugna, vi skola icke
stå der allena; det är hos mig icke blott en förhoppning, utan
visshet, att vi då i samma led med oss skola finna flertalet
af de män, hvilka från den nu afslutade stridens början af
fast öfvertygelse varit våra motståndare. Då, om icke förr, skola
de räcka oss en broderlig hand, som vi med värma skola fatta;
då, om ej förr, skola de med oss instämma i ett enhälligt och
jublande: nej!
För första gången helsar jag i dag den unga Svea. Jag
gör det med vemod, ty jag älskade hennes moder, som i går
jordades, och under hvars medeltidsdrägt ett Svenskt, ett ungdomsfriskt
hjerta alltid klappade. Jag gör det med oro, kanhända
derför att jag icke känner henne så val som jag kände
den gamla. I alla händelser är hon ung; kanske skola hennes
första steg blifva stapplande; det är då vår pligt att stödja henne,
och vi skola göra det kärleksfullt; kanske behöfver hon ännu en
uppfostran; det är då vår pligt att gifva henne den, och vi skola
göra det ömt, men allvarligt, så alt hon en gång för våra efterkommande
må blifva hvad den hädangångna varit för oss, att
hon må blifva, icke blott älskad som den gamla, utan äfven
såsom hon lycklig, stark och fri.
Men skulle hon en gång, det Gud förbjude, arm och blödande,
till räkenskap kalla de män, hvilka bortryckte de smycken,
sorn prydde och skyddade hennes moder, de vapen, med
hvilka hon under århundraden värnat vår frihet, sjelfständighet
och ära, då skall det blifva mig, visserligen icke en tröst, —
ty af jordisk tröst är jag då, med Guds hjelp, icke i behof, —
men en anledning till ro i min graf, att åtminstone icke mitt
namn skall sväfva öfver hennes bleknade läppar.
En mängd ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Gr. von Schwerin, Adolf Henning: Jag anhåller att i
R. o. Ad:ns prot. få nedlägga min reservation mot det vid sista
plenum fattade beslut.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: I samma syftning
som Gr. H. Hamilton, om än i mindre vackra ordalag, anhåller
äfven jag att få nedlägga min reservation mot det vigtiga beslut,
R. o. Ad. i förra plenum fattade.
424
Den 9 December.
Jag gör det med den innerliga önskan, att mina betänkligheter
må i framtiden befinnas ogrundade, och att de förhoppningar,
man nu bygger på den nya R. O., må med det snaraste
fullbordas.
Hvad som är skedt, är skett. Som Stånd få vi icke längre
verka. För oss, de besegrade, återstår dock ännu en pligt, den
att alla uppriktigt sluta oss till sakernas nya ordning. Må vi,
hvar och en elter sin förmåga, söka gripa in i händelsernas
gång och leda dem, så vidt vi förmå, till ett godt och för fosterlandet
lyckligt måll
Måtte Sverska Adeln alltid finnas i främsta ledet, då det
gäller att stödja konungamakten, att befordra upplysning, framåtskridande
och laglig rätt, liksom jag vet, att den städse skall
göra det, när fosterlandets frihet och ära så kräfva! — Göra
vi det, skall ännu månget vackert blad skrifvas i Svenska Adelns
historia; göra vi det, skola vi derigenom bäst visa, att denna
Adel icke öfverlefvat sig sjelf, att den ännu var värdig den
upphöjda plats, hvarifrån vi nu, gifve Gud i en lycklig stund,
sjellve nedstigit.
Frih. Cederström, Carl Emanuel; Jag ber att få nedlägga
min reservation mot R. o. Ad:ns den 7 dennes fattade
beslut, och förenar jag mig i det af Gr. Björnstjerna afgifva
yttrande.
Frih. Klinckowström, Rudolf: Mot det vid sista plenum
fattade beslut, hvarigenom R. o. Ad. lemnade sitt bifall lill
K. M:ts Propos. om antagande af en ny R. O., får jag härmed
nedlägga min reservation; och förklarar jag, att jag med min
röst sökt motverka detta beslut och således fritager mig från
ansvar för de olyckliga följder för Konung och fädernesland, det
enligt min tro förr eller sednare kommer att medföra.
Frih. Stjernstedt, Lars Fredrik: Jag nedlägger härmed
min reservation mot R. o. Ad:ns sisth Thorsdag fattade
beslut och instämmer i syftningen af det utaf Gr. Henning Hamilton
afgifna yttrande.
Frih. Leuhusen, Gustaf Wilhelm: Jag anhåller att få
till prot:t nedlägga min reservation mot det vid sista plenum
fattade beslut.
Gr. Lewenhaupt, Charles Emil: Härmedelst får jag
afgifva min reservation mot R. o. Ad:ns omförmälda beslut;
och instämmer jag i syftningen af Gr. Henning Hamiltons anförande.
Gr. von Stedingk, Ludvig Ernst: Som jag vid sista
plenum blef öfverröstad af Riddarhusets majoritet, men ingalunda
öfvertygad, inskränker jag mig nu att anhålla, att min
Den 9 December.
425
reservation mot det då fattade beslut må i R. o. Ad:ns prot.
antecknas.
Hr Silfverstolpe, David Ludvig: Som jag icke deltagit
i diskussionen öfver det nu till grundlag antagna Kongl, förslaget,
begagnar jag detta tillfälle att till R. o. Ad:ns prot. tillkännagifva,
att jag röstat nej till samma förslag, och nedlägger
min reservation mot det beslut, hvarigenom det blifvit antaget.
Hr Silfverstolpe, Carl Gudmund Uno: Jag anhåller
alt få nedlägga min reservation mot det i representations-frågan
fattade beslut, och instämmer i hufvudsyflningen af det utaf
Gr. Henning Hamilton afgifna yttrande.
Gr. Piper, Axel Mauritz: Afven jag anhåller alt få instämma
i den af Gr. Hamilton afgifna rerervation mot R. o.
Ad:ns den 7 dennes fattade beslut.
Frih. Wrangel von Brehmer, Johan Wollmar: Jag
får vördsamt anmäla, att jag afgifvit min röst mot det Kongl,
förslaget.
Hr Boij, Adolf Fredrik: Mot R. o. Ad:ns vid sista plenum
fattade beslut får jag härmed nedlägga min reservation.
Frih. Bennet, Carl Stephan: Afven jag har med min
röst sökt motverka det vid sista plenum fattade beslut, och anhåller
derför att nu mot samma beslut få nedlägga min reservation.
Hr Bogeman, Carl Adolf: Efter noggrann pröfning af
det Kongl, förslaget bär jag afgifvit min röst emot detsamma,
och får derför vid detta tillfälle reservera mig emot det beslut,
hvari R. o. Ad. med afseende derå stadnat; instämmande jag
för öfrigt i de åsigter, som blifvit af Gr. Henning Hamilton uttalade.
Gr. von Schwerin, Otto Philip August: Jag anhåller
att lå i R. o. Ad:ns prot. nedlägga min reservation emot R. o.
Ad:ns i sednaste plenum fattade beslut; och instämmer jag i
syftningen af det utaf Gr. Henning Hamilton afgifna yttrande.
Frih. von S!ch werin, Jules: I den strid på lif och död
om den Svenska Adelns politiska tillvaro, som i dessa dagar utkämpats,
har jag icke med något yttrande här deltagit. Jag har
nemligen smickrat mig med, att mina åsigter det förutan skulle
vara tillräckligt bekanta; och jag har väl vetat att min svaga
stämma icke förmådde motverka det olyckliga resultatet. Striden
är nu slut, och vi besegrade kunna i viss mån säga: tout
est perdu, hors 1’honneur.
42G
Den 9 December.
Ansvaret för segern drabbar i främsta rummet Konungens
rådgifvare och dernäst en hvar, som röstat bifall till förslaget;
de skola härför svara inför den obevekligaste af alla domstolar,
inför häfdernas Allshärjarting.
Af mina förfäder har jag i arf emottagit en urgammal
vapensköld. Jag anser det vara min pligt att lemna den ifrån
mig lika ren som jag densamma emottagit, och denna pligt har
jag trott mig bäst kunna uppfylla genom att rösta nej till det
Kongl, förslaget.
Jag anhåller, att dessa ord må varda i profit antecknade.
Gr. Stackelberg, Fritz Adolf: Mot det vid sista ple
num
fattade beslut får jag reservera mig på samma grunder,
som Gr. Henning Hamilton i dag uttalat.
Hr Linroth, Garl Johan Gustaf: Jag har ej ansett
mig böra blanda mitt svaga ord uti den lysande diskussion, som
under denna vecka föregått det R. o. Adins beslut, som alla påstå
hafva bestämt utgången af den högst betydelsefulla statsmannahandling,
hvarigenom vårt älskade fädernesland inkommit
uti det splitternya statsskick, som blir en följd utaf den nu af
alla fyra Riks-Stin antagne R. O., hvilken Kongl. Mait under
sista riksdag öfverlemnade lill R. Stirs antagande eller underkännande:
Men då jag efter mogen och samvetsgrann pröfning,
på grund af den upplysning och den erfarenhet mig kommit till
del. icke kan finna annat, än att denna nu antagna nya R. O.
skall blifva vådlig för ett kärt fosterlands framtid, lade jag mitt
nej emot antagandet uti den ödesdigra urna, hvarutur R. o.
Adins nej utgick i formen af en, för min uppfattning, sorglig
minoritet. Frågan är afgjord, och följderna tillhöra framtiden,
men ännu har jag i denna en laglig rättighet, och det är den
jag nu vördsamt begagnar, då jag anhåller att uti R. o. Adrns
prof. få nedlägga min reservation emot R. o. Adins beslut den
7 dennes, att antaga och godkänna den R. O., som hvilade från
förra Riksdagen. Min röst må anses väga litet eller intet i
hufvudtrågan, det hör numera ej hit — saken har ock sina
individualiteter, och då jag är den siste utaf min ätt, som har
äran alt ega säte och stämma uti denna urgamla representantkammare,
som med denna riksdag för alltid försvinner, anser
jag som en Riddersmannapligt emot både mig sjelf och den ätt
bland R. o. Ad., jag har äran tillhöra, att i dag öppet uttala den
reservation jag nu begärt måtte blifva i dagens prof. intagen,
och får jag blott tillägga, att jag i öfrigt instämmer i de allmänna
principer Gr. Henning Hamilton uttalat i sin nu afgifna
reservation.
Hr Oxehufvud, Tönnes: Jag anhåller att få till R. o.
Adms prot. nedlägga min reservation mot det vid sista plenum
fattade beslut, emedan jag anser den då antagna R. O. innebära
vidor för fäderneslandets framtid.
Den 9 December.
427
Hr Mörner, Hampus Gabriel: Jag ber alt få afgifva
min reservation mot R. o. Adms i representationsfrågan fattade
beslut.
Hr Mörner, Axel Gustaf: Mot R. o. Adms d. 7 dennes
fattade beslut får jag härmed nedlägga min reservation.
Hr von Plomgren, Pontus Axel Adolf: Jag anhåller
att få i prot. antecknadt, att jag afgifvit min röst mot det Kongl,
förslaget; och instämmer jag i de af Gr. Henning Hamilton
uttalade åsigter.
Frih. Strömfelt, Carl Adam Fredrik: Äfven jag får
förena mig i den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Gr. Strömfelt, Fredrik Knut Harald: Jag har begärt
ordet endast för att anhålla, att min reservation mot det af R.
o. Ad. i representationsfrågan fattade beslut må varda i prot.
antecknad. När jag nedlägger denna reservation, sker det med
lull föresats att, i likhet med de män, hvilka tillhört minoriteten,
uppbjuda all min förmåga att verka till det gemensamma fäderneslandets
lycka och välgång, äfven under de nya formerna, dem
vi ej kunna gilla.
Gr. von Essen, Gustaf Adolf: Mot det vid sista plenum
fattade beslut får jag härmed nedlägga min reservation.
Gr. Taube, August Gustaf: Jag får härmedelst anmäla
min reservation mot det i representationsfrågan fattade beslut.
Gr. Taube, Henning Eduard: Mot R. o. Adms i sista
plenum fattade bnslut får jag härmed nedlägga min reservation;
och instämmer jag i de åsigter, som blifvit af Gr. Henning
Hamilton uttalade.
Hr Lind af Hageby, Carl Magnus Georg Ludvig:
Äfven jag får på de af Gr. Henning Hamilton angilna grunder
till prot. nedlägga min reservation mot det i representationsfrågan
lättade beslut.
Hr Stjerngranat, Gustaf Georg Henrik: Jag anhåller
att få förena mig i den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation
mot det vid sista plenum fattade beslut.
Hr Silfverstolpe, David August Leonard: Äfven
jag ber att få instämma i syftningen af den utaf Gr. Hamilton
afgifna reservation.
Hr Celsing, Lars Gustaf: På de af Gr. Hamilton an
gifna
grunder får jag nedlägga min reservation mot det d. 7
dennes fattade beslut.
42»
Den 9 December.
Gr. Thott, Otto: Till R. o. Ad:ns prot. får jag härmed
nedlägga min reservation mot det beslut, hvari Ståndet vid sista
plenum stadnade.
Frih. Hermelin, Carl Maximilian: Jag får anmäla min
reservation mot det af R. o. Ad. fattade beslut angående förändring
i representationsformen, emedan jag deraf befarar vådor
för Konung och fosterland.
Frih. Paijkull, Johan Gustaf: Jag får anmäla min reser
vation
mot det i sista plenum fattade beslut ang:de upphäfvande
af vårt gamla representationssystem.
Frih. Cederström, Rudolf: Laglydig medlem af ett ännu
alltid fritt, men tillika ännu alltid lagbundet samhälle, böjer jag mig
med fullkomlig undergifvenhet under det af de båda statsmakterna
lagligen fattade beslut; detta beslut, som jag, medan det stod
mig öppet, sökt efter yttersta förmåga afvärja, emedan jag ansåg
det ej blifva lyckobringande för vårt land. — Ingen, som
känner mig, kan betvifla, att min röstsedel ju blifvit afgifven i
öfverensstämmelse med mina, under ölverläggningen, yttrade åsigter,
och att jag röstat nej. Het skulle således måhända kunna
synas öfverflödigt, att jag nu ånyo bekräftar dessa mina tänkesätt;
men då de riddersmän, i hvilka jag vördar de kraftigaste
försvararne af vårt hittillsvarande samhällsskick, hvarunder Sverige
lefvat så lyckliga år, ansett sig böra vid detta tillfälle återgifva
ett uttryck af sina öfvertygelser i det vigtiga ämnet, då finner
jag det vara en heder,och en pligt för mig, att, i likhet med
så många af mig högt aktade män, träda in i lederna af de
med oss liktänkande, ånyo förklara vår gemensamma ståndpunkt
i den nyss tilländagångna striden och uttala den tack, vi känna
oss vara skyldige dem, som med mesta ihärdighet och kraft
ända til! det sista försvarat den sak, vi funnit god, äfven sedan
den blifvit besegrad. Gånge likväl ingen omanlig klagan öfver
våra läppar; må inga förmätna ord af oss utsägas, ty förmätenhet
höfves ingen, — och den besegrade minst. Må icke heller
några alltför sorgliga förutsägelser numera grumla framtidens
utsigter. Gud, som styrer verldens öden, lede äfven detta lands
kommande dagar till det bästa! Må enhvar af oss, under en
fortsatt verksamhet i det godas tjenst på den plats, der han är
eller blilver ställd, höja till Gud den trofasta bön, att Han äfven
hädanefter, såsom i förflutna tider, må hålla sin skyddande hand
öfver vårt dyra fosterland 1
Det förslag till representationens ombildning, som Gr. Mörner
i dag uppläst, och som blifvit af Gr. Hamilton ursprungligen
författadt samt sedermera med biträde af flera dertill utsedde
riddersmän utarbetadt, har jag känt och för min del gillat, samt
lifligt önskat dess framgång, hvartill jag och många med mig
voro beredde att i vår mån medverka. Våra förhoppningar här
-
Den 9 December.
429
om försvunno genom det beslut, som i hufvudfrågan blef fattadt,
och hvari vi icke hafva del.
Af innersta hjerta instämmer jag i de ädla välönskningar,
Gr. Hamilton uttryckt för vårt lands framtid, under de nya förhållanden,
i hvilka det går att inträda. Sveriges väl och Sveriges
heder vare nu, såsom förut, och för alltid, det mål, dit detta
lands söner med redliga hjertan syfta!
Hr Oldevig, Hans Fredrik: Som jag icke under diskussionen
öfver denna fråga redogjort för de åsigter, jag deruti hyser,
har jag ansett det vara min pligt att vid detta tillfälle tillkännagifva,
att jag vid voteringen röstat.nej; och får jag härmed
nedlägga min reservation mot det beslut, hvari R. o. Ad.
stadnat, samt uttala den önskan, att detta beslut må lända till
fäderneslandets gagn.
Hr Heijkenskjöld, Carl Wilhelm Detlof: Jag får till
kännagifva,
att jag vid voteringen röstat nej; och anhåller att
mot det fattade beslutet få nedlägga min reservation.
Frih. Lagerfelt, Israel Carl Adam: Mot det vid sista
plenum fattade beslut får jag härmed nedlägga min reservation.
Under diskussionen har jag icke uttalat mina åsigter i Irågan,
och jag anser derföre som en skyldighet både emot mig sjelf
o.ch emot det Riks-Stånd, hvilket jag ännu har den äran att
tillhöra, att nu lill dagens prot. öppet tillkännagifva, att jag vid
voteringen röstat nej. Då jag måste underkasta mig det beslut,
som numera är R. St:rs, instämmer jag i de välönskningar och
de förhoppningar för framtiden, som blifvit af Gr. Henning Hamilton
med så mycken vältalighet framställda.
Frih. af Schmidt, Carl Johan Georg: Jag anhåller att
få i R. o. Adms prot. antecknadt, att jag efter en förutgången
noggrann granskning af det Kongl, förslaget röstat nej.
Gr. Wrangel, Anton Reinhold: Jag anhåller att få i
prot. antecknadt, att jag röstat emot det Kongl, förslaget.
Frih. Reck-Friis, Corfitz Augustin: Mot R. o. Adms
i sednaste plenum fattade beslut får jag härmed nedlägga min
reservation.
Frih. Beck-Friis, Joachim Tavast: Afven jag anhåller
att få i prot:t antecknad min reservation emot R. o. Adms beslut
i fråga om nationalrepresentationens ombildning.
Hr von Plomgren, Anders Erland Peter: Jag anhål
ler
att i R. o. Adms prot. få antecknadt, att jag röstat nej till
förslaget, och instämmer jag i syftningen af den utaf Gr. Henning
Hamilton afgilna reservation. Måtte mitt nej höras från
430
Den 9 December.
berg till dal och intränga i Konungens borg och torparens koja,
ty det är uttaladt af ett hjerta, som klappar varmt för Konung
och fosterland.
Gr. Ridderstolpe, Carl Gustaf: I rösturnan har jag
nedlagt ett nej, och instämmer jag i syftningen af Gr. Henning
Hamiltons reservation.
Hr Montgomery, Robert Nils Germund: Jag instämmer
i de reservationer, som blifvit afgifne af Gr:ne Mörner och
Hamilton.
Hr Möllersvärd, Carl Henrik: Äfven jag anhåller att få i
prot:t antecknad min reservation mot R. o. Adms den 7 dennes
fattade beslut.
Hr af Kleen, Johan: Till prot:t får jag anmäla min
vördsamma reservation mot det i sednaste plenum fattade beslutet,
och instämmer jag i den af Gr. Hamilton afgilna reservation.
Hr von Strokirck, Johan Paul Fredrik Otto: Jag får
anmäla min reservation emot Höglofl. St:ts i sista plenum fattade
beslut, samt instämmer i det yttrande, som af Gr. Hamilton
afgifvits.
Gr. Posse, Knut: Instämmande i syftningen af den utaf
Gr. Hamilton afgifna reservation, anhåller jag att i prot:t måtte
antecknas, och jag röstat emot det Kongl, förslaget.
Gr. Posse, Knut Knutsson: Emot R. o. Adms i sednaste
plenum fattade beslut får jag afgifva min reservation, som
j prot:t torde antecknas.
Hr von Döbeln, Ernst Georg: Äfven jag anhåller att
få till prot:t anmäla, att jag tillhört minoriteten i sednaste
plenum.
Hr von Knorring, Oscar: Jag får anmäla min reser
vation
mot det af R. o. Ad. i förra plenum lättade beslut rörande
den Svenska nationalrepresentationens ombildning.
Genom mitt mot det nya representationsförslaget afgifna
nej fritager jag mig från allt ansvar för de följder af det fattade
beslutet, hvilka, det Gud förbjude, kunna blifva olycksbringande
för ett af oss alla älskadt fosterland.
För öfrigt ber jag att få instämma i syftningen af Gr.
Henning Hamiltons nyss afgifna reservation.
Hr Celsing, Lars Arnold: Mot R. o. Adms beslut den
7 dennes får jag anmäla min reservation.
Den 9 December.
431
Frih. Taube, Carl Evert Bernhard: Äfven jag anhåller
att få i prot:t antecknadt, att jag röstat emot förslaget.
Hr Ribbing, Gustaf Edvard: Jag får anmäla, att jag
vid voteringen röstat nej.
Hr Bogeman, Johan Ludvig Christoffer: Mot R. o.
Adms i förra plenum fattade beslut får jag vördsamt reservera
mig; och instämmer jag hufvudsakligen i syftningen af Gr.
Henning Hamiltons afgifna reservation.
Frih. Hermelin, Olof: Jag hade ej tänkt att, första gången
mig förunnades höja min röst inom delta rum. hvilket jag
lärt mig med vördnad betrakta, jag då skulle nödgas uttala min
djupa sorg öfver hvad flertalet af Riddarhusets medlemmar beslutat.
J)å jag inser, att Sverige gör en förlust i och med detsamma
Allein såsom Stånd ej mer i lika grad som förr kan
egna det sin tjenst; då jag i det nya representationssättet, grundadt
endast på penningen och således i sig upptagande endast
elt, det minst betryggande elementet, anar vådor för konungamakten
och framtida partistrider; då jag dessutom finner den
nya representationen till hufvudsaklig del vald af en samhällsklass,
den jordbrukande, af hvilken jag är en medlem, men,
som jag fruktar, skall lika litet som någon annan ensam hafva
förmåga bevaka alla intressen; då jag utgår från den synpunkt,
att alla samhällsklasser, bland hvilka jag särskildt vill nämna
arbetsklassen, den talrikaste vårt land eger, böra hafva sina
representanter; då jag af erfarna män blifvit gjord uppmärksam
på mångfaldiga andra fel i det antagna rörslaget, och då
jag icke haft förmånen att yttra mig i detta ämne; vill jag
härmed vördsamt anmäla min reservation mot den nya representationsreformen,
under det jag dock till den Högste ställer
mitt hopp, att Han måtte afvända de hotande farorna.
Frih. Hermelin, Claes Fredrik Samuel: Jag anhåller
att få i prot:t antecknadt, att jag instämmer i syftningen af Gr.
Hamiltons reservation.
Gr. von Engeström, Lars Stanislaus Edmund: Äfven
jag biträder Gr. Hamiltons reservation, och anhåller att anteckning
derom måtte göras i R. o. Adms prot.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Under diskussion
öfver det då hvilande representationsförslaget, har jag haft
tillfälle antyda de skäl, som gjorde att jag ej vågade rösta för
detsamma. Jag lade således ett nej i urnan. Men på samma
gång jag anhåller få detta antecknadt till profit, må jag uttala,
att sedan nu detta förslag, genom samtliga Riksståndens beslut,
blifvit Sveriges grundlag, är min uppriktiga afsigt att af själ och
hjerta omfatta sakernas nya ordning, och i öfverensstämmelse
432
Den 9 December.
dermed efter bästa förmåga arbeta för ett öfver allt annat på
iorden högt älskadt fäderneslands välgång.
Hr von Echstedt, Johan Fredrik: 1 profit får jag
nedlägga min reservation mot R. o. Adins i förra plenum fattade
beslut.
Frih. Hierta, Fredrik Philip: Ehuru jag under diskussionen
öfver det nu till grundlag antagna representationsförslaget
icke här yttrat mig, så har jag dock på annat sätt gilvit
tillkänna de betänkligheter, jag hyst emot detsamma, för att det
nej, jag vid röstningen afgilvit, må vara tillräckligt motiveradt.
Men på samma gång jag anhåller få detta tecknadt till protit,
så ber jag få tillkännagifva min uppriktiga afsigt att under den
nya sakernas ordning, så vidt Gud härtill gifver mig förmåga,
af själ och hjerta arbeta för det högt älskade fosterlandets välgång.
Hr Björnstjerna, Roger Magnus: Jag instämmer i
den af Gr. Björnstjerna afgifna reservation.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld, Henrik Adolf Oscar:
Jag anhåller, att i protit måtte antecknas, att jag icke med
min röst biträdt det Kongl, förslaget.
Hr Taube, Evert Reinhold Mauritz: Mot R. o. Ad:ns
i förra plenum fattade beslut får jag nedlägga min reservation.
Hr Tornerhjelm, Johan Carl Abraham: Då jag röstat
emot det Kongl, förslaget, anhåller jag vördsamt att få instämma
i syftningen af Gr. Hamiltons reservation, under varmaste
önskan att alla farhågor måtte hafva varit öfverflödiga,
samt att alla förhoppningar måtte komma att uppfyllas.
Gr. Oxenstierna, Axel Thure Gabriel: Afven jag
anhåller vördsamt, att få mot detta beslut reservera mig, läggande
till de af Gr. Hamilton anförda skäl det särskilda, att en
Oxenstierna skulle vara alldeles glömsk af det namn han bär,
om han, sedan förslagets fel och brister blifvit på ett öfvertygande
sätt bevisade, af rädsla för ögonblickliga faror, dem ingen
kunde beräkna, gifvit sin röst till att helt och hållet förinta den
ärorika institution, som blifvit ordnad och utbildad af Sveriges
störste statsman, Riks-Kansleren Axel Oxenstierna.
Frih. Oxenstierna, Axel Gabriel Bengtsson: Jag instämmer
i den af Gr. Oxenstierna afgifna reservation.
Frih. Oxenstierna, Carl Gustaf: Under förklarande att
jag afgifvit min röst emot det Kongl, representationsförslaget,
får jag till protit nedlägga min reservation mot det beslut R. o.
Ad. fattat i denna fråga.
I öfrigt instämmer jag med Gr. Oxenstierna.
Frih.
Den 9 December.
433
Frih. Oxenstierna, Axel Gabriel: Äfven jag instämmer
i den af Gr. Oxenstierna afgifna reservation.
Hr af Harmens, Henrik Gastaf Ferdinand: Jag förenar
mig i syftningen af den utaf Gr. Henning Hamilton afgifna
reservation.
Hr Trolle, Carl Axel: Som jag, i likhet med så många
andra ledamöter, icke begagnat min rätt att yttra mig under
den öfverläggning, som egt rum om det af R. o. Ad. numera
antagna förslaget till ny Riksdags-Ordning, anhåller jag att härmed
få förklara, att jag sökt uppfylla min pligt såsom ett af
Svenska folkets ombud, då jag, efter noggrannaste pröfning och
utan några biafsigter, voterat nej.
I de ädelt tänkta och väl sagda ord, som Gr. Hamilton
yttrat vid afgifvandet af sin reservation, ber jag att få instämma,
under ett från hjertat gående uttalande af: Gud bevare
Konungen och fäderneslandet!
Hr Scheffer, Carl Fredrik: Jag anhåller att få i prot:t
antecknadt, att jag voterat nej, samt att jag instämmer i den
utaf Gr. Hamilton afgifna reservation.
Hr Treffenberg, Curry: Jag tror mig hafva under
diskussionen öfver representationsförslaget tillräckligt tydligt uttalat
mina åsigter i frågan, för att nu behöfva motivera den
högtidliga protest, jag inför samtid och efterverld afgifver emot
R. o. Ad:ns fattade beslut, under en innerlig bön till den Högste,
att detta beslut icke måtte lända till ofärd för Konung och fosterland.
Frih. von Essen, Hans Henrik: Jag får tillkännagifva,
att jag instämmer i den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Ehuru djupt genomträngd af frisinnade åsigter, har
jag dock efter en noggrann granskning af det Kongl, förslaget
blifvit öfvertygad om dess brister och har derför röstat nej.
Frih. Hermelin, David: Jag begagnar tillfället för att
tillkännagifva, att jag vid voteringen röstat nej, icke af fiendtlighet
mot reformer, utan al fruktan för de vådor, det antagna
förslaget sannolikt kommer att medföra.
Hr Tersmeden, Nils: Jag ber att få förena mig i de
reservationer, som blifvit afgifna af Gr. C. G. Mörner och Gr.
Henning Hamilton.
Jag begagnar detta tillfälle att höja en uppriktig bön till den
Högste, att delta arma barn, den unga Svea, hvilken den gamla,
af oss så älskade, nu adopterat, måtte gå i hennes fotspår, på
det vi, som nu icke äro hennes anhängare, och våra barn få
skäl att egna henne vår kärlek.
H. I. 28
434
Den 9 December.
Hr von Schulzenheim, Carl Werner: Jag anhåller att
få instämma uti den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Hr Fock, Nils Gustaf: Mot R. o. Ad:ns vid sista plenum
fattade beslut får jag härmed afgifva min reservation.
Gr. Piper, Claes Gustaf Fritz: Jag får tillkännagifva,
att jag vid voteringen angående det Kongl, förslaget röstat nej;
och får jag vid detta tillfälle nedlägga min reservation mot det
i frågan fattade beslut.
Frih. Åkerhjelm, Gustaf Georg Knut: Jag ber att få
instämma uti den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Hr Leijonancker, Fredrik Wilhelm: Mot R. o. Ad:ns
vid sista plenum fattade beslut får jag härmed nedlägga min
bestämda reservation. Jag har voterat mot förslaget, till följe
af en fast och innerlig öfvertygelse om dess förderflighet för
fäderneslandets inre frid, lycka och utveckling samt vådlighet
för dess framtida bestånd.
Under den numera afslutade diskussionen öfver denna fråga
har jag icke yttrat mig, val vetande, att min svaga stämma icke
kunde utöfva något inflytande på det blifvande beslutet. Det
torde emellertid tillåtas mig att vid detta tillfälle angifva de
hufvudsakliga skäl, hvarför jag anser att förslaget aldrig bort
framkomma, än mindre antagas.
Det förnämsta skälet ligger deruti, att förslaget har i vårt
samhälle infört en alldeles ny måttstock på de politiska samhällsrättigheterna,
och denna måttstock är penningen. Den är,
enligt min tro, fullkomligt oduglig, och, hvad mera är, den är
skadlig, ty den undergräfver all moralitet i samhället, enär pligterna
då blifva mätta med samma måttstock.
En annan sorglig följd, det nya representationssättet kommer
att medföra, är konungamaktens undergräfvande och slutliga
tillintetgörande, — en följd af representationens årliga sammanträdande,
och derigenom hvarje år återkommande tillfällen
att på den andra statsmakten utöfva en tryckning för att få
sin vilja fram. Konungamakten reduceras då till en blott verkställande
myndighet af Riksdagens beslut.
Det smärtar mig djupt, att nu se Svenska folket glädjas
öfver det, som egentligen är dess olycka. Ett folk, som så
föga aktar sina traditioner, står på branten af sitt fall. Jag vill
önska, att mina förutsägelser icke skola gå i fullbordan; men
jag vågar tyvärr ej hoppas det. En ljusglimt ser jag dock, och
det är, att Svenska folket en gång, när det vaknat upp ur den
yra, som nu fattat det, skall återfinna frid och lycka på den
gamla bepröfvade författningens grundvalar.
Gr. Gyldenstolpe, Nils Magnus Gustaf: Jag instämmer
uti den af Gr. Björnstjerna afgifna reservation.
Den 9 December.
435
Hr von Holst, Hans Gram: Jag anhåller att få förena
mig uti den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Frih. Leijonhufvud, Knut Erik: Hufvudsakligen åberopande
de åsigter, jag under öfverläggningen i detta ämne uttalat,
får jag vördsamt till prot:t anmäla min reservation emot
det fattade beslutet, för hvilket jag icke vill dela ansvaret.
Jag kan icke underlåta att vid detta tillfälle uttrycka den
önskan, att framtiden måtte bevisa, det vi haft orätt och våra
segrande motståndare rätt, samt att fosterlandskärleken hos oss
alla måtte till ett sådant resultat bidraga.
Frih. Palmstjerna, Nils Axel Hjalmar: Jag får tillkännagifva,
att jäg vid voteringen i representationsfrågan röstat
nej, samt anhåller att få instämma uti den reservation, Gr.
Henning Hamilton afgifvit.
Hr Hägerflycht, Nils Henrik: Vid voteringen i sista
plenum röstade jag nej; och anhåller jag att få nedlägga min
reservation mot det då fattade beslut.
Frih. Rehbinder, Helge Edvard Reinhold: Jag anhåller
vördsamt, att i R. o. Ad:ns prot. få nedlägga min reservation
mot det vigtiga beslut, som i förrgårs fattades. Jag nedlägger min
af fädren ärfda representationsrätt utan saknad, utan någon bitter
känsla. Intet ofler är för stort, om man dermed kan gagna fäderneslandet;
men bittert skulle det blifva, om framtiden komme att utvisa,
att det beslut, som R. o. Ad. nu fattat, varit för fäderneslandet
olycksbringande. Jag erkänner, Mina Hrr! att för mig synes
denna framtid mörk. Jag hoppas till Gud, att jag måtte hafva
orätt, och jag lofvar heligt, att, så långt i min förmåga står,
sträfva för att »få orätt», att förhindra de vådor, som enl. mitt
förmenande kunna drabba fäderneslandet genom det nu antagna
Kongl, representationsförslaget. Får jag, med Guds hjelp, orätt,
så tillkommer ej mig att dela den heder, som då tillhör ensamt
dem, som antagit förslaget; får jag deremot, det Gud för
bjude!
rätt, så må ansvaret äfven drabba dem det tillkommer.
Det är för att hvarken dela en heder, som mig ej tillhör, ej
heller bära ett ansvar, som mig ej tillkommer, som jag beder
att få nedlägga min reservation. Gud bevare mitt älskade fosterland!
Hr
Blomstedt, Johan Otto: Jag förenar mig uti den
af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Frih. Banér, Johan Gustaf Svante Eduard: Härmed
får jag tillkännagifva, att jag vid voteringen röstat nej; och instämmer
jag uti den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
436
Den 9 December.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Ehuruväl min snart
fyratioåriga politiska bana, som alltid gått i samma rigtning,
gör det uppenbart för hvar och en, som egnat denna min verksamhet
någon uppmärksamhet, på hvilken sida jag stått under
den nu utkämpade stora striden, har jag likväl ansett mig böra
tillkännagifva, att jag vid detta tillfälle mindre än någonsin
öfvergifvit mina politiska vänner, och att jag alltså icke med
min röst bidragit till den lösning, den samhällsvigtiga frågan
erhållit.
Gr. Frölich, Oscar: På samma gång jag anhåller att
få i prot:t antecknadt, att jag vid voteringen röstat nej, förenar
jag mig uti de reservationer, som blifvit afgifne af Gr. Henning
Hamilton och Frih. Klinckowström.
Gr. Lewenhaupt, Mauritz Emil August: .lag får till
kännagifva,
att jag vid voteringen röstat nej.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag anhåller
att få förena mig uti den af Gr. Henning Hamilton afgifna reservation.
Hr Wästfelt, Fredrik Philip: Uti den af Gr. Hen
ning
Hamilton till prot:t afgifna reservation anhåller jag att få
instämma.
Hr Stuart, Fredrik Gustaf August: Afven jag instämmer
uti Gr. Henning Hamiltons reservation.
Hr Hallencreutz, Heidrik: Instämmande i de åsigter,
som blifvit af Gr. Henning Hamilton uttalade, anhåller jag att
få nedlägga min reservation mot R. o. Ad:ns vid sista plenum
fattade beslut.
Hr Braunerhjelm, Nils Eduard: Jag får härmed af
gifva
min reservation mot det den 7 dennes fattade beslut.
Frih. Braunerhjelm, Ferdinand: Ingen kan högre än
jag önska, att den antagna R.O:n må lända till fäderneslandets bästa,
men då jag är öfvertygad, att den kommer att medföra stora
vådor för landet, om ej dess undergång, får jag härmed till
prot:t afgifva min reservation mot det beslut, hvarigenom den
blifvit antagen.
Gr. Piper, Charles Emil: Med förklaring att jag gran
skat
och gillat det af Gr. Mörner i dag upplästa förslag till representationsförändring,
anhåller jag, att i prot:t måtte varda intaget,
att jag röstat n ej till det Kongl, förslaget; och får jag
anmäla min reservation mot det beslut, hvarigenom R. o. Ad.
godkänt och antagit detta förslag.
Den 0 December.
437
IIr Uggla, Carl Gustaf: Jag instämmer i den af Frih.
Klinkowström afgifna reservation.
Frih. von Essen, Gustaf Alexander Carl Thure:
Då jag här, i likhet med så många aktade ledamöter af detta
Stånd, vill öppet förklara, att jag röstat emot det Kongl, förslaget,
vågar jag tillika uttrycka min tillförsigt derom, att den allt annat
öfvervägande kärleken till fäderneslandet snart skall hela de
sår, som efter stridens hetta ännu blöda, samt att icke blott
en ärofull ståndaktighet, utan ock en högsint försonlighet alltid
skall utmärka hvarje Svensk Adelsman.
Hr von Feilitzen, Johan August Carl Alexander:
Under tillkännagivande att jag lagt ett nej i rösturnan, får jag
emot det fattade beslutet nedlägga min reservation.
Gr. Lewenhaupt, Claes Mjagnus: Jag anhåller att få
i prot:t antecknadt att jag röstat nej, samt att jag instämmer
i syftningen af Gr. Hamiltons reservation.
Gr. Lewenhaupt, Adam Casimir Ludvig: Afven jag
har voterat nej, och instämmer i syftningen af den utaf Gr.
Hamilton afgifna reservation.
Gr. Posse, Erik: Då jag röstat emot det Kongl, försla
get,
anhåller jag att i prot:t måtte antecknas att jag reserverar
mig emot det beslut, hvari R. o. Ad. slädnät.
Gr. von Rosen, Gustaf Fredrik: Mot R. o. Ad:ns i
sednaste plenum fattade beslut får jag anmäla min vördsamma
reservation.
Frih. Leijonhufvud, Carl Victor: Jag får härmed anmäla,
att jag instämmer i de af Gr:ne Mörner och Hamilton
afgifna reservationer.
Hr Schmiterlöw, Fredrik Georg: Jag anhåller att i
prot:t måtte antecknas att jag voterat nej, samt att jag instämmer
i den af Gr. Hamilton afgifna reservation.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Då jag trodde mig ej
kunna vara tillstädes vid detta tillfälle, aflemnade jag i går till
Hr Riddarhus-Sekreteraren min skriftligen uppsatta reservation
emot Högloft. R. o. Ad:ns nasti. Torsdag fattade beslut i representationsfrågan;
men enär jag nu kan personligen mig yttra,
anhåller jag, under åberopande af mitt anförande d. öde lörutgångne,
få tillägga några ord.
Under en åren 1842 och 1843 företagen resa till flera af
Europas länder hufvudsakligen i och för inhemtande af dessa
länders erfarenhet och institutioner angående fång- och fattigvård,
uppehöll jag mig en längre tid i Frankrike och särdeles
438
Den 9 December.
uti Paris, samt fann dervid, hurusom äfven inom detta herrliga
Frankrike, min stammoders (dotter af en, till följd af Hugenottförföljelserna
hit flyktande Fransysk Adelsman, Jacques
Pallavicini) hemland, —den städse förut af Fransmännen, desse
så att säga civilisationens förkämpar, såsom deras idol ansedda
och nära nog med detta folk personifierade 1’honneur och la
gloire blifvit förbytt till 1’argent.
1849 (under freds-kongressen), eller 6 år sednare, var jag
äfven uti Paris; hvad fann jag väl då? Jo, Julimonarkien störtad;
»Medborgarekonungen» fördrifven, samt den nuv:de Kejsaren
Fransmännens President under de fyra republiks-åren till
den 2 December 1852.
Betraktelserna göra sig sjelfva 1!
Ifrån vårt grannrike, Danmark, vårt brödrafolk, kunde jag
äfven anföra åtskilligt under mitt alltifrån förstnämnde tid flerfaldiga
uppehåll derstädes, men jag inskränker mig att härvid
blott tillkännagifva, att jag var den förste Svensk, som helsade,
— bittida på morgonen, efter den stormiga natten, då den siste
Oldenburgaren, under namnet Fredrik VII, emottog det odelade
Danmarks krona. Omständigheterna skänkte mig ock tillfället,
att sedermera få på närmare håll åse den förtjusning och kärlek,
som kom den »Folkelige» Konungen till del, sednast å Lykksborgs
Slott i Sleswig, kort innan hans död, hvarefter följde det
olyckliga kriget, medförande Holsteins och större delen af Sleswigs
förlust för Danmark. Äret derefter var jag äfven i Danmark;
men hvad jag då förnam, anser jag mig böra förbigå,
utom att jag uti Roeskilde domkyrka såg den siste Oldenburgarens
sarkofag, samt att mången för Sveriges väl djupt intresserad
Dansk innerligen önskade, att vi icke mätte öfvergifva vår
dåvarande konstitution.
Äfven härvid kunde betraktelser göras; men jag återgår
till reservationen.
Jemte det jag nu är i tillfälle att vördsammast instämma
uti IIr Gr. Henning Hamiltons reservation, slutar jag med att
uppläsa den af mig skriftligen uppsatta reservationen.
Mitt till prot:t den 5 dennes afgifna yttrande kunde väl
tyckas vara tillfyllestgörande i afseende å huru jag nti denna
för fäderneslandets samtid och framtid så vigtiga fråga röstat;
men enär de fleste, hvilka voterat nej, torde reservera sig emot
den beklagliga utgången af voteringen, anhåller jag nu äfven få
göra det, dels för att ännu kraftigare få uttala mina tänkesätt,
dels för att ådagalägga, att jag är mera mån om min heder
såsom representant, än om min ställning utom detta Hus.
Frih. von Essen, Gustaf: Jag instämmer i den af Gr:ne
Mörner och Hamilton afgifna reservation.
Hr Olivecrona, Knut: Jemte det jag anhåller, att i
prot:t måtte antecknas min reservation emot R. o. Ad:ns beslut
i frågan om nationalrepresentationens ombildning, vill jag till
-
Den 9 December.
439
kännagifva, att jag med min röst gerna skulle hafva understödt
det förslag, som af Gr. Mörner blifvit i dag uppläst.
Frih. Åkerhjelm, Johan Carl: Hufvudsakligen instämmande
med Gr. Hamilton, får jag härmed anmäla min vördsamma
reservation emot R. o. Ad:ns den 7 dennes fattade beslut.
Frih. Rappe, Axel Emil: Jag anhåller att i prot:t måtte
antecknas, att jag röstat nej.
Frih. Leijonhufvud, Sten Erik Gabriel: Äfven jag
anhåller, att i R. o. Ad:ns prot. måtte antecknas, att jag röstat
emot det Kongl, förslaget, samt att jag instämmer i syftningen
af Gr. Hamiltons reservation.
Hr Rlomstedt, Carl Reinhold: Uti den af Gr. Björnstjerna
afgifna reservation ber jag att få instämma.
Gr. Spens, Jakob Melcher: Jag anhåller att få nedlägga
min reservation emot R. o. Ad:ns i sednaste plenum fattade
beslut.
Hr Adlercreutz, Axel: Efter att hafva i afgörandets
stund röstat nej till' det Kongl, förslaget, anhåller jag nu att få
till prot. nedlägga min reservation emot R. o. Ad:ns i frågan fattade
beslut.
Frih. Bonde, Carl Jedward: Då jag har den dyrbara
hedern att bära ett i nordens häfder sedan ett halft årtusende
tillbaka äradt namn, samt innehafvarne af detta namn såväl på
thronen som vid dess fot ständigt haft det rätta till föresyn och
aldrig skiljt sin sak ifrån folkets, tror jag mig icke behöfva säga,
att det icke är af brist på fosterlandskärlek, som jag funnit mig
icke kunna biträda det Kongl, representationsförslaget.
H. Exc. Hr Frih. Stjerneld, Algernon: Då jag röstat
emot representationsförslaget, instämmer jag i den af Gr. Björnstjerna
afgifna reservation.
Hr Printzenskjöld, Carl: Oaktadt jag de tvenne sed
nast
förflutna nätterna haft tillfälle att iakttaga, hurusom talrika
folkhopar utanför representationsförslagets egentlige författares
fönster hurrat och uppgifvit glädjerop öfver förslagets antagande
— känsloyttringar, som sannolikt blifvit af författaren med mycken
tillfredsställelse upptagna, eftersom jag sett huru hans fönster
öppnades och han, bugande sig för samlingen, harangerade
densamma, — kari jag icke finna annat, än att det antagna förslaget
är ytterst ödesdigert, och jag förenar mig derföre med
illa dem, som till prot:t antecknat sina reservationer, dervid jag
440
Den 9 December.
såsom skäl åberopar det utmärkta anförande, som Gr. Hamilton
afgifvit.
Hr von Bahr, Robert Ulrik Henrik: Som jag röstat
nej till det Kongl, representationsförslaget, får jag vid detta
tillfälle på de af Gr. Henning Hamilton anförda grunder nedlägga
min reservation mot det beslut, hvarigenom samma förslag blifvit
af R. o. Ad. antaget.
Frih. Fleetwood, Gustaf Jakob Svante: Jag får öppet
tillkännagifva, att jag röstat nej till det Kongl, förslaget,
emedan det enligt min tro innebär vådor för fäderneslandet.
J)å det emellertid nu blifvit antaget och således utgör lag,
böjer jag mig för öfvermakten och nedkallar Guds välsignelse
öfver Konung och fosterland.
I det jag härmedelst nedlägger min reservation mot det
fattade beslutet, instämmer jag i de åsigter, som blifvit uttalade
af Gr. G. G. Mörner och Gr. Henning Hamilton.
Frih. Leuhusen, Alexander Magnus: Jag ber att få
instämma uti de reservationer, sorn blifvit afgifne af Gr. Björnstjerna,
Gr. Henning Hamilton och Gr. Strömfelt.
Hr Hierta, Carl Guslaf: Jag förenar mig uti den af Gr.
Henning Hamilton afgifna reservation.
Hr Carleson, Adolf Jakob Fredrik: Jag anhåller att
få i prot:t antecknadt, att jag förenar mig uti de af Gr. Mörner
och Gr. Henning Hamilton afgifna reservationer.
Gr. von Saltza, Carl Anton Philip: Jag anhåller att få
i R. och Adms prot. nedlägga min reservation mot det i representationsfrågan
fattade beslut. De skäl, som härtill föranleda mig,
behöfver jag nu ej upprepa; jag har redan vid ett föregående
tillfälle uppgifvit dem.
Gud vare lof, jag anser icke fäderneslandet förloradt! Annu
finnas krafter, som skola upprätthålla det och verka rättelse i
de brister, af hvilka vi frukta skadliga följder.
Alla Stånds-skankor äro nu visserligen nedbrutna, men
ännu återstår en klass, som måste utrotas, och denna heter de
stilla i landet, — den föraktligaste klass jag känner. Den betraktar
verldens gång med liknöjdhet, och anser samhällets framåtskridande
vara oberoende af medborgarnes ingrepp i dess angelägenheter.
Jag sätter egenkärleken högre än denna liknöjdhet,
ehuru jag icke aktar den förra. Må denna klass försvinna,
och må vi, hvar i sin mån, göra vår skyldighet, så skall med
Guds hjelp vårt älskade fädernesland med ära segra öfver den
fara, som nu hotar.
Den 9 December.
441
Hr Brakel, Mauritz: Gr. Henning Hamilton har sä enkelt
och värdigt tolkat de känslor, af hvilka vi alla äro genomträngda,
att äfyen jag ber att få sätta mitt namn bakom hans bland
namnen på den vaksamma lifvakt, som aldrig skall öfvergifva
sin post vid den blågula flaggan.
Frih. Stjernstedt, August Wilhelm: Under den långa
diskussionen ang:de nationalrepresentationens ombildning, ville
jag icke ytterligare upptaga tiden med att derom uttala mina
åsigter, men jag begagnar nu min rätt att till R. o. Ad:ns prot.
få förklara, det jag röstat emot det ifrågavarande förslaget, emedan
jag delade de farhågor och betänkligheter, som deremot omständligt
och sakrikt framhållits, och hvilka jag befarar skola i
en snar framtid tyvärr komma att besannas.
Hr Rudbeck, Carl Alexander: Då jag svurit den blågula
fanan, vill jag öppet tillkännagifva, att jag röstat emot representationsförslaget.
Jag instämmer i syftningen af Gr. Hamiltons reservation.
Hr Törnebladh, Carl Ottomar: Utan att vilja nedlägga
någon reservation mot Höglofl. Ståndets beslut i afseende å representationsfrågan,
— ty det är endast framtiden förbehållet
att döma öfver följderna af detta beslut, — anser jag mig dock
af min pligt, såsom Svensk Adelsman och Svenska folkets representant,
manad att tillkännagifva, att jag, på de af Gr. Arvid
Posse under diskussionen anförda skäl, voterat nej.
Gr. Bonde, Gustaf: Jag får till proht anmäla min reservation
mot R. o. Ad:ns beslut i afseende å representationsfrågan.
Gr. Sinclair, Carl Fredrik Adolf: Att jag röstat nej,
får jag härmed vördsammeligen tillkännagifva.
Hr Leijonmark, Ewald Gustaf: Jag ber att få till
kännagifva
att jag röstat nej.
Hr von Krusenstjerna, Edvard Wilhelm: Afven jag
har röstat emot det Kongl, förslaget.
Hr Bergenstråle, Claes: Jag instämmer i syftningen af
Gr. Hamiltons reservation.
Hr Kuylenstjerna, Carl Johan Gammal: Som jag
röstat nej, anhåller jag få reservera mig mot Höglofl. Ståndets
beslut.
Hr Edelstam, Carl Fabian: Jag anhåller att i prot.
måtte anteckaas, att jag röstat för afslag å det Kongl, förslaget.
442
Den (.) December.
Frih. Leijonhufvud, Axel Hjalmar: Jag får anhålla att
i prot:t måtte antecknas min reservation mot R. o. Ad:ns beslut
i representations-frågan.
Frih. Hierta, Ernst Fredrik Josefsson: Jag har röstat
emot förslaget och instämmer i Gr. Björnstjernas reservation.
Frih, von Schulzenheim, David: I allo förenar jag mig
i det anförande, Frih. Rehbinder i dag afgifvit.
Gr. von Rosen, August Robert Fredrik: Jag får till
prot:t anmäla min reservation mot R. o. Ad:ns beslut i representationsfrågan.
Hr König, Hugo Henrik: Emot Högloll. Ståndets i förra
plenum fattade beslut iår jag härmed reservera mig.
Hr Klingspor, Garl Arvid: Jemte det jag tillkännagifver
att jag voterat nej, ber jag att få instämma i syftningen af
Gr. Hamiltons reservation.
Frih. Sack, Jon Gabriel: Jag förenar mig uti den af Gr.
Hamilton afgifna reservation.
Hr Huss, Magnus: Länge har jag varit villrådig, om det
höfdes den, som sjelf till skänks erhållit en vapensköld, att yttra
sig uti en fråga, sådan som den, hvilken nu förevarit. Jag har
nemi. ej några minnen från förfäder att inom detta hus häfda.
Den skänk jag af den för mig oförgätlige Konung Oscar erhållit,
har jag sökt bevara — ty skänken var mig kär för gifvarens
skull — genom att lägga ett nej uti omröstningsurnan
emot reformförslaget. Detta nej betydde intet; och den rätt
den kungliga gåfvan medförde, är mig genom R. o. Ad:ns beslut
lagligen fråntagen. Villigt nedlägger jag ock denna rätt på fäderneslandets
altare, under förklarande att, om jag hitintills under
en 35-årig tjenstemannabana uti någon rigtning förmått gagna
ett kärt fosterland, skall jag äfven hädanefter under det nya
statsskicket söka ådagalägga, att uti ett sannt fosterländskt
hjerta lefver kärleken till fosterjorden lika varm, hurudant än
denna fosterjords statsskick må vara. Utur djupet af mitt bröst
utsäger jag: Gud bevare Fosterland och Konungl Måtte Herren
hålla sin skyddande hand fridfullt öfver Svea folk!
Hr Liljenstolpe, Johan Axel: Då jag under R. o. Ad:ns
öfverläggning rörande det af K. M. vid 1863 års riksdag framlagda
och af R. o. Ad. den 7 uti innev:de månad antagna förlag
till representationens förändrande, icke ansett mig böra
ytterligare uttänja denna långvariga öfverläggning med framställandet
af mina enskilda, ringa betydande åsigter i detta för fo
-
Den 0 December.
443
sterlandet så vigtiga ämne, anhåller jag nu att till R. o. Ad:ns
prot. få anmäla, det jag vid R. o. Ad:ns omröstning rörande
förslaget med nej besvarat den uppstälda voterings-proposm.
Såsom skäl för detta mitt votum får jag vidare anföra, att
ehuru säkerligen ingen lifligare än jag kunnat känna och inse
felen och bristerna uti 1810 års R. O., hvaribland synnerligast
Adelns sjelfskrifvenhet synts mig orättvis, oförnuftig och förkastlig,
— ehuru i följd häraf säkerligen ingen lifligare än jag
kunnat önska en tidsenlig representationsreform, —jag, vid omsorgsfull
pröfning af det nu antagna förslaget, likväl funnit detta
vara af sådan beskaffenhet, att afgifvandet af min röst för antagandet
af detta förslag skulle varit stridande emot min pligt
såsom medborgare och representant.
Hvad som uti det antagna förslaget grundat denna min öfvertygelse
är hufvusakligen:
att detta förslag orättvist och oklokt utesluter från valrätt
och valbarhet till 2:dra kammaren en stor mängd medborgare,
hvilka enligt 1810 års R. O. ega valrätt och valbarhet till RondeStåndet,
utan att dessa medborgare, så vidt jag kunnat finna,
i ringaste mån gifvit anledning till denna valrätts och valbarhets
förverkande;
att, ehuru förslaget antyder, det första kammaren skulle
företrädesvis hafva egenskapen af fasthet och kontinuitet, denna
kammare, genom tillämpning af förslagets för dess bildande meddelade
stadganden, deremot kommer att blifva långt svagare och
rörligare än den andra kammaren;
att andra kammaren endast till följd af sitt flertal af ledamöter
och sättet för förfarandet, då hamrarne rörande statsreglering,
bevillning, m. m. stadna i olika beslut, kommer att i afseende
å berörde högst vigtiga ämnen utöfva långt större inflytande
än l:sta kammaren med sitt ringare antal af ledamöter,
och att således förslagets uppgift om kamrarnes likaberättigande
icke är med verkliga förhållandet öfverensstämmande;
att en samhällsklass, ett samhällsintresse nästan uteslutande
kan tillsätta samtlige ledamöter i representationens båda kamrar;
att konungamakten blifver i flera hänseenden synnerligen
försvagad; samt
att kyrkomötet blifvit tillagdt absolut veto emot Konungens
och representationens sammanstämmande beslut.
Då härtill ytterligare kommer dels att de af mig nu anmärkta
felen uti det antagna förslaget utan synnerlig svårighet
kunnat åtminstone i väsendtlig mån rättas, dels att en sådan
rättelse af förslagets fel skulle förorsakat endast ett ringa uppskof
med representationsreformens genomförande, men deremot
betryggat fosterlandet mot de faror, hvilka det antagna
förslaget, i det skick det nu befinnes, efter min åsigt innebär,
så har jag härutaf ytterligare blifvit styrkt i min öfvertygelse
derom, att min oeftergifliga pligt mot fosterlandet fordrade, det
jag med min ringa röst sökte motverka antagandet af detta
förslag.
444
Den 9 December.
Frill, von Essen, Reinhold Jakob: Jag anhåller att i
prot:t måtte antecknas att jag röstat nej.
Frih. von Knorring, Axel Wilhelm: Instämmande i
Gr. Hamiltons reservation, anhåller jag att i prot:t måtte antecknas
att jag röstat nej.
Hr Rehnberg, Carl Gustaf: Jag får anhålla att i R. o.
Ad:ns prot. anteckning måtte göras derom, att jag voterat nej,
samt att jag reserverar mig emot Högh Ståndets beslut.
Hr Lilljehorn, Pontus: Emot R. o. Ad:ns beslut i re
presentationsfrågan
får jag anmäla min reservation.
Frih. Leijonhufvud, Axel Gabriel: Afven jag anhåller,
att i prot:t måtte antecknas, att jag i rösturnan nedlagt ett nej.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Under de 5 riksdagar,
jag bevistat Ståndets öfverläggningar, har jag ännu aldrig
reserverat mig, emedan jag egentligen icke vet, hvartill det
skall tjena. Men då i dag större delen af dem, som röstat mot
representationsförslaget, gifvit detsamma tillkänna, samt min
tystnad möjligen kunde misstydas, får äfven jag anhålla att i
prot. måtte antecknas, att jag voterat nej.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Till profet får jag reservera
mig emot R. o. Ad:ns beslut i representationsfrågan.
Jag lade ett nej, derföre att jag hoppades, att ett annat för
fäderneslandets framtida väl mera betryggande förslag skulle
uppstå och kunna genomföras.
Hr Hadorph, Johan Daniel: Emot R. o. Ad:ns beslut i
förra plenum får jag anmäla min reservation.
Hr Rosencrantz, Carl Albrecht Holger: I R. o. Ad:ns
prot. får jag nedlägga min reservation emot beslutet i afseende
å representationsförslaget.
Härefter upplästes följ:de skriftliga memorialer af:
Frih. Wrangel von Brehmer, Tönnes Wilhelm: Mot
det den 7 dennes af R. o. Ad. fattade beslut får jag vördsamt
anmäla min reservation.
Hr Muhl, August Gerhard: Mot det beslut, som R. o.
Ad. fattade sisth Thorsdag, får jag, som vid voteringen röstade
nej, härmedelst vördsamt anhålla att uti dagens prot. nedlägga
min reservation.
Frih. Thott, Thor: Mot det den 7 dennes af R. o. Ad.
fattade beslut får jag vördsamt anmäla min reservation.
Den 9 December.
445
Hr Roos af Hjelmsäter, Carl Johan Adam: Emot
det af R. o. Ad. den 7 innev:de månad fattade beslut, rörande
det sedan sista riksdag hvilande förslag till ny R. O., får jag
härmed vördsamt anmäla min reservation, emedan jag tror att
denna förändring kommer att medföra konungamaktens försvagande.
Hr Rerg von Linde, Johan Henrik: Mot det den 7
dennes af R. o. Ad. fattade beslut får jag vördsamt anmäla
min reservation.
Hr af Klercker, Carl August: Emot Högh R. o. Ad:ns
den 7 dennes i representationsfrågan fattade beslut får jag härmed
äran nedlägga min reservation.
Hr Hallenborg, Carl: Emot R. o. Ad:ns den 7 dennes
fattade beslut får jag härmed nedlägga min vördsamma reservation.
Frih. Bennet, Kjell Salomon: Emot det beslut, R. o.
Ad. fattat i fråga om representationens ombildning, anmäler jag
härmed en vördsam reservation.
Hr Löfvenskiöld, Axel Salomon Ferdinand: Emot
det af R. o. Ad. i Thorsdags fattade beslut, ang. representationens
ombildning, får jag, som vid voteringen röstade nej, härmedelst
till dagens prot. anmäla min reservation.
Frih. Fleming, Nils Axel Otto: Emot R. o. Ad:ns sisth
plenum den 7 dennes fattade beslut anhåller jag vördsamt att
få till prot:t afgifva min reservation.
Gr. Horn af Åminne, Christer: Jag får härmed vörd
samt
anmäla min reservation mot R. o. Ad:ns beslut den 7 dennes,
i fråga om representationens ombildning.
Hr von Hofsten, Carl Angust: Emot R. o. Adma den 7
dennes fattade beslut får jag äran anmäla min reservation.
Hr Trafvenfelt, Lars Ludvig Carl: Emot det beslut,
som R. o. Ad. sisth Thorsdag fattade, rörande antagandet af
det sedan förra riksdagen hvilande grundlagsförslag, får jag härmed
vördsamt afgifva min reservation.
Gr. Hamilton, Wathier: På det innerligaste och fasta
ste
öfvertygad, att det nu af R. o. Ad. antagna Kongl, förslag
till ny R. Ö. i sig innebär vissa vådor för fäderneslandet och
vissa orättvisor emot en del af dess befolkning, har jag efter
djnpaste begrundande ej kunnat rösta annat än emot dess antagande,
hvarföre jag emot det af R. o. Ad. fattade beslut torde
i största ödmjukhet få inlägga min obetydliga reservation.
446
Deri 9 December.
Gr. Ducker, Johan Henrik Walter: Mot det beslut,
R. o. Ad. fattat, att antaga det Kongl, förslaget till ny R. 0.,
får jag anmäla min reservation, och anhåller jag vördsamt, att
densamma må uti R. o. Ad:ns prot. varda intagen.
Hr Ramsay, Anders Henrik: Härmed får jag anhålla,
att uti R. o. Ad:ns prot. måtte varda antecknadt, att jag med
min röst sökt motverka antagandet af det hvilande förslaget
till ny R. O., äfvensom att jag härmed nedlägger min reservation
emot R. o. Ad:ns uti sist hållna plenum ang. denna fråga
fattade och, enligt min åsigt, för fäderneslandet olycksbringande
beslut.
Frih. Adlercreutz, Carl Gustaf: Emot det i förrgår af
R. o. Ad. fattade beslut får jag vördsamt anmäla min reservation.
Hr Ihre, Albrecht Gustaf Elof: Jag får härmed an
hålla
att till proht få antecknad min reservation mot R. o. Ad:ns
sisth Thorsdag d. 7 Dec. fattade beslut i den af R. o. Ad. då
afgjorda frågan om det från sistförflutna riksdag hvilande förslag
till ny R. 0.
Frih. Leuhusen, Carl Herman: Jag får härmed an
hålla
att till prot:t få antecknad min reservation mot R. o. Ad:ns
sisth Thorsdag fattade beslut i den af II. o. Ad. då afgjorda
frågan om det från sistförflutne riksdag hvilande förslag till ny
R. 0.
Hr Wästfelt, Fredrik Adolf: Emot det af R. o. Ad.
den 7 dennes fattade beslut får jag vördsamt anmäla min reservation.
Frih. Raab, August Theodor: Emot det den 7 dennes
af R. o. Ad. fattade beslut får jag vördsamt anmäla min reservation.
Gr. Beck-Friis, Corfitz: Emot det f R. o. Ad. i förrgår
lättade beslut i fråga om representationens förändring får
jag härmed vördsamt anmäla min reservation.
Gr. Posse, Carl Erik Ludvig Walter: Jag får här
medelst
anmäla min reservation emot Höglotl. Ståndets nästh
Thorsdag den 7 dennes fattade beslut, i anledning af Kongl.
Maj:ts Nåd. Propos. om antagande af ny R. O.
Gr. Kalling, Pehr: Mot det af R. o. Ad. den 7 dennes
uti representationsfrågan fattade beslut får jag härmed afgifva
min reservation.
Den 9 December.
447
Gr. Kalling, Carl Napoleon: Mot det af R. o. Ad. den
7 dennes i representationsfrågan fattade beslut får jag härmed
nedlägga min reservation.
Hr Ulfsparre, Sigge Bogislaus: Jag får härmed anhålla,
att till prot:t måtte antecknas min reservation mot det
beslut, R. o. Ad. fattade den 7 innev:de Dec., ang:de det sedan
förra riksdagen hvilande representationsförslaget.
Gr. Mörner, Carl Göran, uppläste ett mern. af följande
lydelse:
Det bör, enligt mitt förmenande, vara lika kärt för den vid
voteringen sisth Thorsdag segrande majoritet, som det är af
icke ringa vigt för den besegrade minoriteten, att Svenska allmänheten
skall erhålla en fullständig och tillförlitlig kännedom
om de yttranden, hvilka under den föreg:de långvariga diskussionen
blifvit fällda. Denna diskussion utgör, så att säga, R. o.
Adms politiska testamente till Svenska folket, och det synes mig
derför lika vigt uppå att detta testamente må helt och ostympadt
samt fritt från förvrängningar bringas till detta folks kännedom.
Det är derföre jag med anledning af 56:te §:n Riddarh.-  Ordnm tager mig friheten vördsamt föreslå:
Att då den del af R. o. Adms prot. för innev:de
riksdag kommer att tryckas, hvaruti diskussionen
rörande förslaget till representationens ombildning
kommer att intagas, 5,000 exemplar af denna diskussion
må särskildt afdragas för att dels utdelas till
alla församlingar och socken-bibliothek i riket, dels
ock hållas hugade köpare tillhanda genom bokhandeln,
samt att detta utdrag af prot:t jemväl må omfatta
de i dag emot Thorsdagens beslut anmälda
reservationer.
Till denna min nu gjorda framställning har jag en särskild
anledning deruti, att jag anser den föreslagna åtgärden vara ett
R. o. Ad. värdigt svar på det hot med proskriptions-listor ni. m.,
som motsidans banerförare inom pressen funnit tillständigt att
emot detta Stånd utkasta, och anhåller jag att denna min motion
må varda till Riddarh.-Utsk:t remitterad.
Begärdes på bordet.
Hr Cederschjöld, Rudolf Uranius: Jag anhåller att i
prot:t måtte antecknas, att jag röstat emot det Kongl, förslaget,
samt att jag förenar mig med de Riddersmän, som i striden slutit
sig kring Gr. Henning Hamilton.
448
Den 9 December.
Frih. Bennet, Otto Reinhold: Äfven jag får till R. o.
Ad:ns prot. anmäla min reservation mot beslutet i afseende å
representationsförslaget.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Konst.-  Utsk:ts den 25 ooh 27 sist). November på bordet lagde Mern.
N:o 3, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i Grundlagarne.
lista punkten.
Förslagen till ändringar i lil:te §:n R. F. samt !7:de,
77:de och 78:de §§:na It. O.
Dessa förslag ansågos hafva förfallit till följd af R. St:rs
beslut i afseende å Konst.-Utsk:ts Mern. N:o 2.
Förslaget till ändringar i lista, 3:dje, 4:de och 5:te §§:na
Tryckfrihets-Förordmn.
Antogs.
2:dra punkten.
Förslaget ansågs hafva förfallit till följd af R. St:rs rörande
Konst.-Utskits Mern. N:o 2 fattade beslut.
3:dje punkten.
På framställd propos. antog R. o. Ad. det i denna punkt
upptagna förslag; hvarefter anmälte sig och yttrade
Frih. Paijkull, Johan Gustaf: Jag anhåller att min reservation
mot detta beslut måtte i prot:t antecknas. Vid ett
föreg:de tillfälle har jag redogjort för de skäl, hvarför jag icke
kan i beslutet instämma.
4:de och 5:te punkterna.
Förslagen antogos.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts den 2
dennes bordlagde Nåd. Propos:r till R. St:r:
om förhöjd pension åt Expeditions-chefen M. G. von Schantz
vid afskedstagandet; och
ang:de upplåtelse till Göteborgs stad af Elfsborgs kungsladugård
med dertill hörande lägenheter.
Föredrogs K. M:ts d. 2 dennes på bordet lagde Nåd. Propos.
till R. St:r ang:de anslag till jernvägsbyggnader och till rörelsemateriel
ä redan anlagda stambanor.
Hr
Den 9 December.
449
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Vid anläggande af
jernbanor måste man, enligt min tanke, taga hänsyn icke endast
till stundens, utan fast mera till framtidens kraf. Det är af sådan
anledning jag finner mig manad att uttala några anmärkningar
emot K. M:ts förev:de Nåd. Propos.
Den utaf K. M:t tillstyrkta rigtning för nordvestra banan
genom Werndand är behäftad med tvenne väsendtliga olägenheter.
Den ena, att den under sin sträckning från Christinehamn
till sjön Fryken, af öfver 6 mils längd, komme att konkurrera
med redan befintliga kommunikationsleder; den andra, att emellan
Christinehamn oell Carlstad den på sin södra sida saknar
land. I dessa afseenden erbjuder den andra alternativa rigtningen
öfver Norum och Nilsby öfvervägande fördelar. — På det
en jernbana skall kunna blifva riktigt gagnelig för framtiden,
fordras frenne vilkor: l:o land på ömse sidor, 2:0 folk, och 3:o
industri. Land kan icke åstadkommas, om det ej förut finnes,
men jernvägen är i stånd att draga till sig folk och skapa industri.
Hvad verkan, som befintligheten af land på ömse sidor
om jernbanan medför, inses lätteligen, då man besinnar, att
hvarje qvadratmil utgör mer än 23,000 geometriska tunnland,
och att således, om man antager att värdet på hvarje tunnland
inom två mil å hvardera sidan om en jernbana lörökes med
allenast 10 rdr, denna tillväxt i värde för hvarje mil jernväg
uppgår tili en summa af 920,000 rdr, eller mer än tillräckligt
att under vanliga förhållanden betala hela anläggningskostnaden.
[ detta afseende är lör mig alldeles obestridligt att den så
kallade norra linien genom Wermland, hvilken med fördel betjenar
minst sex qvadratmil eller 138,000 tunnland mera än den
södra, för framtiden skall blifva, den förmånligaste. Det för
denna linie erforderliga kapital-tillskott af 1,150,000 rdr uppväges
sålunda redan fullkomligt af den förökade tillväxt i jordvärde
den medför, och den årliga räntan å delta tillskott eller 69,000
rdr, komme dessutom att, enligt hvad till K. M:t ingifna uppgifter
gifva vid handen, dubbelt, eller tredubbelt, ersättas af förökad
trafikinkomst. Utmed den norra linien finnes redan en
ganska stor industri, mycket stora och vattenrika fall, samt betydande
verkstäder. Dertill kommer en i min tanke mycket
vigtig omständighet, att nemi. Wermlands export och import
snart elter jernbanans fullbordan kommer att taga sin rigtning
öfver Christiania, enär denna transportväg blir den billigaste, då
ränteförluster derigenom undvikas och Christiania är närmare
skeppningsort för Wermlands produkter an Göteborg, dit likartade
produkter redan nu befordras med jernväg ännu längre
distanser eller från Nerike och Orebro. — Under denna förutsättning
måste det vara af vigt att jernbanan så nära som möjligt
berör de industriella platserna; och delta blefve händelsen
mera med den norra än den södra rigtningen.
Det är en känd sak, att plank förlorar i värde genom att
föras sjöledes och vara länge på vägen. Denna förlust utgör
H. I. 29
450
Deu 9 December.
vid pass 2 rdr pr tolft, och då Wermland årligen utskeppar
omkring 140,000 tolfter, och dessutom plankprisen till följd af
frakter och andra förhållanden alltid stå icke obetydligt högre i
Christiania än i Göteborg, samt ränteförlusterna bli mindre,
skulle endast på denna artikel förtjenas c:a 300,000 rdr årligen
genom export öfver Christiania. Om stenkol kunde erhållas
levererade närmare förbrukningsorten, blelve det möjligt för en
stor del verkstäder att lemna stångjern medelst stenkol, hvarigenom
de besparade trädkolen kunde åstadkomma tackjern och
jerntillverkningen derigenom fördubblas. — Genom att malm
fördes direkt till skogstrakterna, komme skogen deraf att erhålla
ett förökadt värde; — och skogarne blifva först då väl vårdade,
när de komma i sådant pris att vården betalar sig. — Det har
visserligen blifvit uppgifvet att skogarna i vestra Wermland skulle
vara Gärdt medtagna, men så lär icke vara förhållandet, utom
hvad beträffar sågblockar. Man säger, att Göteborgs export
skulle lida derigenom att Wermlands produkter toge rigtning
öfver Christiania, men jag kan icke finna denna invändning antaglig,
alldenstund det icke torde möta större svårighet för Göteborgs
köpmän att exportera från Christiania än såsom nu sker
från våra norrländska hamnar. Det är nemi. icke upplagsplatserna
på ena eller andra stället, utan kapital och kunder, som
bestämma mellanhänder för handeln.
Konungens Bef:de i länet har i afgifvet utlåt, förklarat sig
kunna tillstyrka den norra linien endast under förutsättning att
bibanor derifrån äfven komme att anläggas. Oaktadt dessa bibanor
vore nyttiga, finnas icke enligt min tanka någon nödvändighet
att dem anlägga, eller något o vilkorligt sammanhang emellan
hufvudbanans rigtning oell dessa ifrågasatta bibanor, ty
redan nu finnes ganska goda kommunikationer mellan Christinehamn
och Filipstad å ena sidan, och Dejefors och Carlstad å
den andra, och skulle dessa bibanor endast medföra några öres
fraktminskning för hvarje centner gods. Frågan om för någon
ort bibanor skola anläggas eller icke, bör ankomma på de intresserades
vilja och förmåga att dertill anskaffa medel, hvadan
några statsutgifter för sådant ändamål icke ovilkorligen böra
ifrågasättas.
För närvarande är jag i saknad af fullständiga sifferuppgifter,
men jag skall framdeles ingifva sådana till Stats-Utsk:t för
att styrka af mig gjorda påståenden tili stöd för den norra liniens
företräde framför den södra.
I afseende å fördelningen af blifvande anslag till jernvägsbyggnader,
synes det mig, att, oaktadt det visserligen kunde
vara för Wermland gagneligt och äfven för personer, som vilja
resa fort emellan de båda hufvudstäderna, angenämt om Wermlandsbanan
hastigt och på en gång utfördes, det för tillfället bör
vara tillfyllest, om bandelen mellan riksgränsen och Arvika fullbordas
och något anslag gifves till de öfriga delarne af denna
bana, men att det icke är af nöden att så forcera denna bana
att alla andra derföre måste stå tillbaka.
Den 9 December.
451
Man säger alt denna banas fullbordande är nödvändig för
att förbättra vårt förhållande till våra Norska bröder, och den
är onekligen af stor politisk vigt, men efter det nyttiga beslut
om förändring af våra grundlagar R. St:r nyss fattat, hvilket
närmat oss till våra bröder på andra sidan fjellen, mer än något
materielt medel torde förmå, och då förbättrande af detta förhållande
ändock fordrar tid, torde ifrågavarande banas fullbordande
några år förr eller sednare icke vara af synnerlig vigt.
Tre andra banor förtjena nemi. R. St:rs synnerliga uppmärksamhet.
Främst af dem står banan Frövi-Falun, genom
hvars tillvägabringande fäderneslandet skulle tillskyndas stor vinst,
till följd af de omätliga mineralrikedomar af flere slag, som förmedelst
denna bana skulle kunna föras till afsättningsort. Denna
bana skulle komma att kosta vid pass 16^ millioner rdr, men
komitenterna hafva haft den anspråkslösheten att begära endast
vid pass fem millioner såsom lån, och jag är fullt förvissad om
att statsbidrag ingenstädes med större fördel kan lemnäs. —
Vidare borde banan genom Östergötland och slutligen den norra
banan fortsättas. Beträffande den norra banan synes mig, att
man icke skäligen kan förvägra norra Sverige att få densamma
utsträckt, åtminstone till Gefle-Faluvägen.
Jag anser fäderneslandets framtid i väsendtlig mohn bero
af Norrland, dess befolkande och försvarande, och utan jernväg
dit lärer hvarken kapital och folk der vilja fästa sig, ej heller
denna del af landet med framgång kunna försvaras, om det med
allvar anfalles — jag har vid sistlidne riksdag gifvit skäl för
min mening att norra stambanan borde fortsättas direkt till
Dalelfven vid Lecknäs, öster om Bykyrka, och derifrån till
Storvik. — K. M:t har ej ännu ansett nödigt att anbefalla undersökningar
för norra banans fortsättning, men denna omständighet
gör intet hinder för R. St:r att till denna bana gifva
anslag.
Att, såsom K. M:t föreslagit, endast 17 millioner vid denna
riksdag skulle anslås till jernvägar, förefaller mig vara ett allt
för stort språng nedåt. Till följd af de förra anslagens storhet
hafva vid jernvägarne blifvit sysselsatte en högst betydlig mängd
arbetare, och om arbetena vid jernbanorna så hastigt som det
blifvit föreslaget inskränktes, skulle en alltför stor rubbning i
dessa arbetares förhållanden inträda, och en stor möngd personer,
som annars nyttigt kunde användas, komma att lida nöd.
Jag anser för den skull att minst 20 millioner rdr borde vid
denna riksdag användas för jernvägar, och att dessa borde så
fördelas,,.att Wermlandsbanan erhölle 7 millioner, Frövi-Falubanan
5, Östgötabanan 3, norra stambanan 3 och statens järnvägstrafik
2 millioner rdr.
Konjunkturerna äro visserligen för närvide ej fördelaktiga för
upptagande af lån, men dels kunna de lätteligen förbättras innan
lån behöfver afslutas, dels borde enligt min åsigt dessa anslag
göras beroende deraf, huruvida K. M:t funne dé erforderiga
lånen kunna erhållas på antagliga vilkor, ty den omstän
-
452
flen 9 December.
dighet, att R. St:r hittills beslutat att banorna skola byggas, och
att Riksg.-Kont. skolat pä bestämda tider hålla penningar tillhanda,
har, i min tanke, vållat att länen måst upptagas på hårdare
vilkor än skäligt varit.
Slutligen vill jag anmärka, att den summa, som blifvit begärd
att förskottsvis utgå under 1806, hufvudsakligen för att
påskynda bananläggningen från Norska gränsen till Arvika, enligt
mitt förmenande, blifvit allt för lågt upptagen, och att det, på
det denna banas fullbordande icke öfver höfvan må fördröjas, är
af nöden att bevilja ett mycket större förskott att utgå under
1866, än de begärda 500,000 rdr, eller åtminstone 1,500,000
rdr. — Jag anhåller att detta mitt yttrande må blifva med K.
M:ts Nåd. Propos. remitteradt till Stats-Utsk:t.
Hr Oldevig, Hans Fredrik: Då jag i 40 år varit bo
satt
i Wermland, och 23 år innehaft styrelsen af denna provins
samt derunder vunnit noga kännedom om provinsen, dess näringar
och andra vigtiga förhållanden derstädes, anser jag mig förbunden
att i förevarande fråga yttra mina tankar, och besvara
åtskilligt af hvad den siste värde talaren nu anfört.
Det anspråk, sorn en del bruksegare och innevånare uti
Filipstads bergslag framställt, att nordvestra stambanan måste
sträckas, icke öfver Carlstad, såsom den först blifvit utstakad
och i K. M:ts nu förev:de Nåd. Propos. äfven är föreslaget,
utan i en nordligare rigtning öfver Norums bruk, Dejefors och
sjön Fryken vid Nilsby, stöder jag derpå, att medelst anläggning
af en bibana från Filipstad tili stambanan vid Norum, bergslagen
skulle komma i tillfälle att på dessa banor från mellersta och
förnämligast vestra Wermland hemta betydliga qvantiteter kol, och
dermed öka sin tackjernstillverkning samt på samma gång till
dessa orter sända malm, lör att der blåsas till tackjern, och vida
mera tackjern än hitintills, för att vid der varande bruk smidas
till stångjern och manufaktur, äfvensom derpå att åtskilliga i
närheten af leden lör den nordliga stambanan belägne stångjernsbruk
skulle på densamma och bibanan erhålla en mindre
kostsam transport af sitt tackjern från bergslagen.
Nu är likväl förhållandet att de stora skogstillgångarne i
mellersta och vestra Wermland, som man för denna plans utförande
påräknat, finnas icke. — För mina ögon hafva skogarne
i nämnde trakter år efter år betydligen minskats; och enligt en
af Jägeri-tjensteman efter K. Rehdes förordnande innev:de år
anställd undersökning är tillståndet och hushållningssättet med
dessa skogar sådant att årliga albrukningen öfverstiger årliga
återväxten med något mer än 5,300,000 kubikfot ved. En ytterligare
afbrukning till kol åt bergslagen skulle icke kunna ega
rum utan att medföra skogarnes fullkomliga förstörelse, på ganska
kort tid, och i den mån koltillgångarne i mellersta och vestra
Wermland fördes till bergslagen och beröfvades stångjernsbruken
i de förra trakterne, skulle dessa verk icke kunna drifvas.
Den 9 December.
453
Häraf är det väl klart att den för stambanan, i rigtningen
öfver Norum, och för bibanan till Filipstad påräknade vexeltransport
af kol från mellersta och vestra Wermland till bergslagen
samt af malm och tackjern derifrån till de förra orterne är, åtminstone
hvad varuqvantiteterna och ett ständigt fortfarande beträlTar,
en illusion.
I afseende å bibanan emellan Filipstad och Norum får jag
nämna, att, efter uppgjord beräkning af sakkunnig och trovärdig
man, skulle denna, något mer än 3^ mil långa bana, om den
kunde byggas för 1,800,000 rrir, såsom de hvilka önska banan
uppgifvit, men hvilken anläggningskostnad sedermera befunints
vara för låg beräknad, och om all den trafik, som man med i
ögonen fallande öfverdrift tillräknat banan, också skulle genast
efter anläggningen å densamma uppkomma, likväl icke bära sig
bättre, eller lemna större inkomst, än att en brist deri, till betäckande
af ränta och amortissement å anläggningskostnaden,
skulle årligen uppstå af omkring 49,000 rdr. Alt berörde bana
skall kunna byggas är alltså icke sannolikt, i synnerhet som
R. St:r, när en sådan kalkyl som den nu omförmälde dem förlägges,
icke torde finna skäl att till anläggningen lemna lånebidrag.
Hr Nordenfelt har dock nu skjutit åsido, och lemnat åt
framtiden alla frågor om bibanor till nordvestra stambanan genom
Wermland, och förordat den nordliga sträckningen af denna
bana emellan Christinehamn och Arvika på helt andra skäl än
de af mig omnämnda, hvarpå en del af länets innevånare grundat
sitt anspråk om banans anläggande i samma sträckning.
Han har sagt att den norra banlinien är omgifven af större
land än den södra, och det är sannt, att den förra går mera
upp i landet än den sednare, som på åtskilliga ställen löper
nära sjön Wenerns strand; men man måste äfven taga i betraktande
huru beskaffad och huru befolkad hvarje banlinies närmaste
omgifning finnes vara, och dervid förekommer att, fastän
begge iinierna genomskära Olme och Wäse härader, de fruktbaraste
i Wermland, går den södra emellan Christinehamn och
Carlstad genom de trakter, som äro bördigast och mest bebygda,
der en förmögen allmoge är boende, och många landtegendomar,
hvaribland några af de största inom länet äro belägne, och den
norra linien deremot till stor del genom häradernes magraste, af
fattigt folk glest bebodda trakter.
Vidare har Hr Nordenfelt yttrat att vid den norra bansträckningen
skall gifvas större industri än vid den södra. —
Om, såsom jag förmodar, han dermed menar, att den förra går
fram nära åtskilliga jernbruk, så får jag anmärka att dessa verk
hafva så lätt transport af sina effekter och varor till och från
hamn vid Wenern, att för deras forsling den norra banan, om
den kommer till stånd utan bibana, sannolikt icke, eller åtminstone
ganska sällan skall begagnas.
Hr Nordenfelt har ytterligare anfört, om jag förstått honom
rätt, att anläggningen af den norra banan skulle sätta egare af
454
Den 9 December.
sågverk omkring densamma i tillfälle att sända sina tillverkningar
140.000 tolfser plankor till Christiania för att der med vida
större fördel för säljarne, än hvad hitintills skett i Göteborg
föryttras och skeppas till utlandet.
Jag kan åter ej fatta huru på den norra, icke långa bandelen
skall kunna samlas den omnämnda stora massan plankor.
Visserligen finnas vid den linien åtskilliga sågar, men de största
så beskaffade verk inom Wermland ligga just vid eller nära södra
banlinien, nemligen 2:ne ångsågar vid Carlstad samt Alsters och
Edsvalla sågverk, hvilka tillverka vid pass 70,000 tolfter plankor,
som utgör ungefärligen hälften af Wermlands hela plankproduktion
för år. Skulle nu tvävaror af detta slag kunna från mellersta
Wermland sändas på jernbana till Christiania och säljas
der med större vinst än i Göteborg, så borde väl för befrämjandet
deraf södra banlinien företrädesvis väljas, då de största
plankpartierna på den kunna upphemtas; — men den fördelaktiga
exporten öfver Christiania är ännu endast en lös förmodan.
— Om Svenska plankor, skeppade från Christiania, skola betalas
lika högt, som de i Norge tillverkade, vet man ej, och transporten
af en tolft plankor från Clarelfven vid Dejefors på jernväg
till Christiania, lärer, efter den uppgift jag af sakkunnig man erhållit,
blifva minst dubbelt kostsammare än sjötransporten till Göteborg.
Det är, efter min tanke, lätt insedt, att den norra banlinien
öfver Norum, utan bibana, icke kan blifva af stort värde för
Wermland. Deremot med bibana från Filipstad till Norum kan
den linien medföra vissa fördelar för bergslagen och några bruk,
men i hvilket ljus jag må betrakta dessa fördelar, kan jag likväl
icke finna annat än att södra banlinien skall blifva mest gagnelig
för länet och mest inkomstgifvande för staten, enär den går
uti provinsens gamla, mest befarna kommunikationsled, till stor
del genom en bördig och tätt bebodd trakt, och berör länets
största hamn och handelsplats, samt residensstad, dit många af
provinsens innevånare för allmänna och enskilda angelägenheter
ofta komma och hvarigenom banan måste upphemta en betydlig
persontrafik, äfvensom transport af lättare gods.
Då dertill kommer att jernbanan emellan Christinehamn
och Arvika, i den södra sträckningen öfver Carlstad, kostar
1.150.000 rdr mindre att bygga, är nära 8,000 fot kortare, Ilar
mindre lutningar och kurver, och kan anläggas på 1 till 2 års
kortare tid, än den norra banan öfver Norum, så, om man ock
vill sätta större värde på bergslagens fördelar af den sednare,
än jag anser dem ega, kunna de dock icke i någon mån uppväga
eller motsvara de stora uppoffringar, som staten genom
antagandet af denna norra bana skulle göra.
För att icke längre uppehålla R. o. Ad. med besvarande af
Hr Nordenfelts anförande, får jag i detta afseende åberopa de
skäl, hvarpå den Nåd. Proposm i frågan är grundad, och tillåter
jag mig äfven nämna, att närmare kännedom om hvad som blifvit
tillgjordt och förekommit rörande nordvestra stambanans fortsättning
genom Wermland kan inhemtas af en, i dag mig tillställd
Den 9 December.
455
tryckt skrift med titel »Försök till utredning af fördelarna och
olägenheterna af nordvestra stambanans dragande från Christinehamn,
södra linien öfver Carlstad och Harsäter, eller norra
linien öfver Norum och Nilsby till Frykerud,» hvilken skrift
lärer komma att i Riks-Stånden utdelas.
Slutligen anhåller jag att detta mitt yttrande måtte få åtfölja
den Kongl. Proposm till vederbörligt Utsk.
Hr Uggla, Carl Gustaf: Då jag deltagit i alla de för
handlingar,
som i och för ifrågavarande bansträckning förevarit
i Wermlands landsting och således eger någon kännedom
om förhållandena, ber jag att med några ord få bemöta de af
Hr Nordenfelt gjorda framställningar.
De skäl Hr Nordenfelt anfört för stambanans dragande i
nordlig rigtning, synas mig vara hemtade ur en skrifvelse, som
af en för ändamålet tillsatt komité ingafs till Wermlands landsting.
Komiterades uppgifter äro dock icke fullt tillförlitliga;
alla äro de nemligen personligen intresserade af frågans utgång
och således jäfvige.
För att ej nu upptaga R. o. Ad:ns tid med vederläggandet
af Hr Nordenlelts anförande, får jag hänvisa Stats-Utsk:ts ledamöter
dels till en af mig och några andra till Wermlands sednaste
landsting ingifven reservation emot dess beslut i ämnet,
dels till en af oss till Civil-Ministern i samma ämne ingifven
skrift, hvilka båda äro för Stats-Utsk:t tillgängliga, och deruti
fördelarne af den södra bansträckningen äro fullständigt utredda.
Mig synes Wermlands innevånare handla obilligt, då de, som
vid så många tillfällen blifvit understödda i sina kommunikationsföretag,
nu påyrka, att ifrågavarande stambana, som af politiska
skäl anlägges i deras provins, skall för några få bruks
enskilda intresse dragas i en rigtning, som kommer att medföra
ofantligt mycket större kostnader, blifva längre och fordra
långvarigare byggnadstid, än den i K. M:ts Propos. föreslagna.
Jag anhåller, att dessa ord må åtfölja remissen till StatsUtsk:t.
Frih. Cederström, Rudolf: Jemte det jag till alla de
lar
instämmer i de, om så mycken sakkännedom vittnande och
i samma mån upplysande yttranden, som nyss blifvit af Wermlands
fordne höfding Hr Oldevig och af Hr C. G. Uggla afgifne,
får jag, emot de af Hr Nordenfelt yttrade åsigter, ytterligare
tillägga några ord.
Hr Nordenfelt har ej allenast varmt förordat ifrågavarande
stambanas nordligare sträckning, såsom för orten fördelaktigare,
än den af K. M:t förordade södra sträckningen, utan äfven
velat lägga en synnerlig vigt deruppå att banans dragande i
närheten af Wenern, nemligen å stycket mellan Cristinehamn
och Carlstad, innebure ett afsteg från den allmänna grundsats
i statens jernvägssystem, att bålla jernvägarna aflägsnade från
större vatten och vattendrag. I första hänseendet af detta an
-
456
Den 9 December.
förande synes den värde talaren redan vara af de två sednare
talarne vederlagd; men i det sednare beder jag att få hänvisa
dertill, att berörde afsteg likväl varit tillstyrkt af begge de komiléer,
K. M:t tillsalt, för utredande af förhållandena med den
tiilämnade nordvestra banan, och äfven af Frih. Ericson; hvadan
torde böra med visshet antagas, att ett dylikt undantag grundar sig
på fullt giltiga skäl. De förefinnas också i rikt mått dels på
grund af ortens förhållanden i sin helhet, dels uppå den särskilda
omständighet, att sjöfarten på just den del af Wenern,
som är utanför Christinehamn och Carlstad, är synnerligen försvårad
af en farlig skärgårds vådligheter och af den stora sjöns
svallvågor, till den grad, att, under vissa årstider, segelfarten,
ja någon gång ångbåtsfarten, måst afbrytas; — och härtill kommer
vinterns långvariga isbeläggning af alla vikar. Jemföres
härmed jernvägens egenskap, att, oberoende af årstiden, befrämja
trafiken, så befinnes detta behof särdeles behjertansvärdt,
äfven i Wenerns närhet.
Besinnas vidare, att den af K. M:t förordade sträckning är
kortare, betydligt lättare att utföra, billigare i kostnad, ända till
en skilnad af 1,150,000 r:dr, blifver färdig 2 å 3 år förr, än
den norra, samt komme att genomlöpa bördiga nejder, i motsats
mot de den norra omgifvande ofruktbara, obefolkade trakter,
så hoppas jag Stats-Utsk:t och R. St:r ej må tveka i sitt
val, utan godkänna den af K. M:t föreslagna sträckning.
I afseende å fördelningen af arbetet får jag, såsom min
tanke, vördsamt hänvisa till innehållet af min i ämnet afgifna
motion.
Hr Linroth, Carl Johan Gustaf: l)å Hr Nordenfelt
icke är nöjd med den Kongl. Propositionen, förundrar det mig
alls icke, att han önskar, det hans åsigter skola komma till
Stats-Utsk:ts kännedom. Hvad åter mig beträffar, så anser jag
Propositionen vara riktig till sitt resultat och väl motiverad. Jag
skulle således icke nu taga R. o. Ad:ns tid i anspråk, synnerligen
sedan de tre siste talarne utt ryck t åsigter i frågan, sorn öfverensstämma
med mina; med hr Nordenfelt har slagit in på
en alldeles ny väg, hvilken jag, som icke är obekant hvarken
med jernvägsstriderna i Wermland, eller med de Wermländska
förhållanderna i allmänhet, icke förr sett begagnad. Hr Nordenfelt
har nemi. yttrat, att vid anläggandet af ifrågavarande
stambana något afseende icke behöfver fästas vid en bibana
emellan Norum och Filipstad, och det är på detta jag önskar
fästa Stats-Utsk:ts synnerliga uppmärksamhet, enär detta synes
vittna om att det i Wermland så kallade Norums-intresset, hvars
talan Hr Nordenfelt nu tyckes föra, insett att det ej längre duger
åberopa denna bibana såsom stöd för att nordvestra stambanan
skulle dragas öfver Norum. Det bör läggas vigt vid dessa
Hr Nordenfelts ord, derföre att man hittills, i den Wermländska
jernvägsstriden, endast kunnat försöka ett försvar för Norumslinien,
med framhållandet af hoppet om att nämnde bibana skulle
Den 9 December.
457
komma till stånd. Om Stats-Utsk:t jemför förhållanderna emellan
södra och norra sträckningarna sedan Norums-intresset nu
öfvergifvit denna biliana, är det ändå lättare att inse den södra
liniens stora företräde i alla afseenden.
Hr Nordenfelt har älven uti sitt anförande åberopat dels
Jernvägsstyrelsens tillstyrkande till den norra linien, och dels
de af Landshöfdingen Ekström i dennes skrifvelse till Kongl.
Majit uttalade åsigter för densamma. Hessa auktoriteter hafva
dock icke uttalat sig för denna rigtning under annan förutsättning
än att en bibana emellan Norum och Filipstad skulle komma
lill stånd, hvaremot i annat fall Landshöfdingen i Wermland
tillstyrkt den södra linien oell Jernvägsstyrelsen äfven i så
måtto, som rätt är från dess ståndpunkt, att denna icke uttalat
sig för någondera, hvadan dessa båda auktoriteter icke med
ringaste skäl kunna åberopas såsom hade de afgifvit något
tillstyrkande för Norumslinien, helst Landshöfding Ekströms
utlåtande numera tillfaller södra linien, sedan Hr Nordenfelt
tillkännagifvit att man icke mera bryr sig om bibanan emellan
Norum och Filipstad. Jag tillåter mig anhålla att Stats-Utskit,
vid granskningen af Hr Nordenfelts yttrande angående nämnde
bibana, äfven må egna särskild uppmärksamhet åt de af ofvannämnde
auktoriteter afgifna utlåtanden.
Så vida jag ej hörde oriktigt, framkastade Hr Nordenfelt
äfven några ord i den syftning, att, för den händelse R. St:r
nu icke beviljade anslag till fullbordande af hela den nordvestra
stambanan, företräde borde gifvas åt jernbanan emellan Arvika
och Charlottenberg framför den emellan Christinehamn och Carlstad.
Jag tror dock att det är nödvändigt, att när så dyrbara
arbeten som jernvägar bekostas af staten, de beslutas i sådana
rigtningar som medföra den största möjliga både nytta och inkomst.
Banan, isolerad, emellan Norska gränsen och Arvika
är i allt för stort beroende af en vattenkommunikation, så väl
i afseende på nyttan som inkomsterna af densamma, ty då Wenern,
Byelfven och Glafsfjorden ofta under långa tider af året,
ibland halfva året, äro frusna, skulle en sådan jernbana då komma
att stå så godt som obegagnad. Den som känner lokalförhållandena,
vet mycket väl, att utan understödet af vattenkommunikationen
från Arvika söder ut, skulle en enstaka bana deremellan
och Norska gränsen ej komma att utöfva en verksamhet
som i minsta mån motsvarade en så dyr anläggningskostnad.
Om deremot nordvestra stambanan, i händelse R. Stir
pruta på det begärda anslaget, fortsattes såsom K. M:t föreslagit
från Christinehamn till Carlstad, skulle denna vara i verksamhet
både vinter och sommar, och således verka nyttigt och
framkalla inkomster hela året om.
Jag skulle visserligen kunna yttra några ord med anledning
deraf, att Hr Nordenfelt endast fäst sig vid godstrafiken och
icke alls vid persontrafiken, hvaruti jag tydligen igenkänner argumentationssättet
af Norumsintresset, men då detta ämne blifvit
så val behandladt i den Kongl. Propositionen, vill jag nu icke
458
Den 9 December.
längre taga R. o. Ad:ns uppmärksamhet i anspråk, utan anhåller
endast om remiss af detta mitt anförande till Stats-Utsk:t, jemte
den ifrågavarande Nådiga Propositionen.
Hr von Koch, Nils Samuel: Efter de yttranden, som
blifvit i frågan afgifne, och då jag icke förr än nu varit i tillfälle
att taga del af K. M:ts Propos., inskränker jag mig till att
anhålla att en annan gång få uttala mina åsigter i ämnet och
att få dem för Stats-Utsk:t framlagde.
Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik: Jag hvarken kan
eller vill yttra mig i fråga om fördelaktigaste rigtningen af den
nordvestra stambanan, men jag anser mig böra nämna något
med afseende å anslagen till denna bana.
Vi veta, att närvarande tid ingalunda är fördelaktig för
penningars anskaffande. Under sådana förhållanden tror jag,
att vi vid innevarande riksdag böra så mycket som möjligt inskränka
anslagen till jernvägsanläggningar. Visserligen medger
jag, att den nordvestra stambanan är vigtig, emedan den bringar
oss i närmare beröring med brödralandet, men om man
med dess fullbordande dröjer ett eller annat år, tror jag det
icke skall medföra någon synnerlig olägenhet. Det är i betraktande
häraf jag vill fästa Stats-Utsk:ts uppmärksamhet på nödvändigheten
af att vid denna riksdag förorda anslag endast till
jernvägen från riksgränsen till Arvika, hvilken bandel icke är
underkastad någon tvist med afseende å rigtningen.
Vi veta, att enligt det vigtiga beslut, som i dessa dagar
blifvit fattadt, riksdagen kommer att sammanträda den 15 Jan.
1867, således icke stort mer än ett år härefter, och till dess
torde väl de intressen, som så ifrigt yrka på den nordvestra
stambanans påskyndande, kunna vänta.
Jag anhåller, att dessa ord må åtfölja remissen till StatsUtsk:t.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag är hufvudsakligen före
kommen
af Frih. Tersmeden. Vår financiella ställning är för
närvarande icke sådan, att den synnerligen mycket kan ansträngas.
Då nu medel redan äro anvisade för 1866 års jernvägsarbeten,
samt, hvad året 1867 beträffar, jernvägsarbetena, åtminstone i
Wermland, icke lära kunna under början af året, under då rådande
vinter, med någon särdeles fart bedrifvas, men den nya
representationen skall sammanträda redan i Januari berörde
år, synes det mig böra tillkomma densamma att bestämma, hvad
under samma år bör med afseende å jernvägsföretagen verkställas.
Jag får således hemställa, att Stats-Utsk:t, vid bestämmande
af anslag till jernvägarne, må gå tillväga med den sparsamhet,
landets toma kassa och skyldig uppmärksamhet emot
den nya representationen påkallar.
Hr Gyllenhammar, Carl Axel Napoleon: Då här
blifvit yttradt, att man icke bör fästa något synnerligt afseende
Den 9 December.
459
vid godstrafiken, får jag nämna, att det enligt min tro är just
denna trafik, sorn på den ifrågavarande jernbanan kommer att
utgöra hufvudsak, och detta i ali synnerhet om man väljer den
nordligare rigtningen, emedan bergs- och skogshandteringensprodukter
då sannolikt komma att gifva en stor inkomst.
På de Svenska jernbanorna har hittills godstrafiken lemnat
endast 38 proc. af inkomsten och persontrafiken återstoden,
och detta förhållande synes påpeka nödvändigheten att hädanefter
inrätta våra jernhanor med mera afseende på industrien.
Hr Oldevig: Med anledning af den siste talarens ytt
rande,
att den norra jernbansträckningen sannolikt skulle komma
att gifva stor inkomst derigenom, att den kunde påräkna en
utvidgad godstrafik, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att
Filipstads bergslag i Wermland redan har en mycket beqväm
kommunikation med Christinehamn, att afgifterna för godstransport
på denna kommunikationsled äro för närvarande hilliga,
men blifva ändock snart nedsatta, då åtskilliga af de bolag, som
bildat leden, innan kort äro skuldfria, och att följaktligen, äfven
om nordvestra stambanan genom Wermland kommer till stånd
i norra sträckningen med bibana från Filipstad, bergslagen icke
kan hafva fördel, utan förlust, af att sända annat gods på dessa
banor än det, som skall gå till orter nära bansträckningen i
mellersta och vestra Wermland.
Jag får äfven nämna, att jag, i likhet med Gr. Mörner och
Frih. Tersmeden, är mån om att så mycket som möjligt hushålla
med statens medel, men jag tror, att det icke skulle vara
någon klok hushållning att, på sätt man nu föreslagit, uppskjuta
fortsättning af arbetet å ifrågavarande jernbana, emedan densamma
först såsom fullbordad kan åstadkomma det dermed afsedda
gagn och gifva en mot anläggningskostnaden någorlunda
svarande inkomst. Dessutom torde landets förhållande till Norge
fordra att icke långt uppskof med samma banas byggande göres.
Hr Linroth: Med anledning af den siste talarens ytt
rande
om godstrafikens företräde framför personaltrafiken, må
man betänka, att då vår Herre skapade verlden, insatte han
menniskan på jorden till en herre öfver materien, och icke
tvärtom, materien till en herre öfver menniskan, och att således
de menskliga förhållandena böra vara de materiella öfverorrinade,
och statens stambanor böra derföre dragas fram der
största personaltrafiken är att påräkna, och derefter får godstrafiken
sedan ordnas. Tillämpas detta i afseende på sträckningen
af Wermlandsbanan, måste den södra ega företrädet, ty det
ligger i öppen dag att persontrafiken på den norra linien måste
blifva mycket inskränkt, och att Kongl. Majit äfven fästat uppmärksamhet
härvid synes deraf, att uti den Kongl. Proposm har
den högst orimliga uppgiften om 30,000 passagerare på en bibana
emellan Norum och Filipstad, tre och en half mil, blifvit
formligen tillbakavisad.
460
Den 9 December.
Långt ifrån att, som Hr Nordenfelt nu gjort, genom öfvergifvandet
af bibanan emellan Norum och Filipstad, lemna
bergslagens intresse obeaktadt, är jag öfvertygad om att detta
intresse kan omhuldas lika bra genom tillkomsten af den södra
som norra linien, om nemi. en bibana drages från Filipstad till
någon punkt på den södra linien, ungefärligen i trakten af Olme
kyrka, ifall Filipstads bergslagsintressen ej kunna anses betryggade
genom den redan befintliga kommunikationslinien till Christinehamn.
Genom en sådan bibana till den södra bevaras bergslagens
intressen, utan att man kränker Sveriges och Wermlands,
som blir händelsen, om nordvestra stambanan skulle dragas öfver
Norum och Nilsby, — detta Nilsby — Mina Hrrl — som
jag tillåter mig rekommendera till Stats-Utsk:ts synnerliga uppmärksamhet.
Alla äro vi säkert ense derom, att nordvestra
stambanan är ämnad till en broderlig och politisk föreningslänk
emellan de båda brödrafolken, som skall komma att befordra
amalgamationen emellan de båda nationerna — och eniga äro
vi val äfven i den önskan att detta mål mätte vinnas ju förr
desto heldre. Men, Mina Hrr! skall nordvestra stambanan dragas
öfver Nilsby, fördröjes dess fullbordande långt utöfver behofvet,
ty vid Nilsby kan man ej komma fram utan att genom
ett berg spränga en tunnel, som är, Mina Hrr! öfver en half
fjerdingsväg lång, och som, enligt sakkunnig persons yttrande,
ej kan ske på kortare tid än 5 år.
Jag anhåller att hvad jag nu yttrat, äfven måtte få åtfölja
ifrågavarande K. M:ts Nåd. Propos. till Stats-Utsk:t.
Frih. Cederström: Jag respekterar visserligen Gr. Mörners
och Frih. Tersmedens sparsamhetsanda — och jag vill i
detta afseende erinra, att jag i den af mig uti ämnet väckta
motion framställt det alternativ, att, för den händelse den financiela
ställningen icke medgåfve, att R. St:r för närv:de lemnade
anslag till hela banan, man skulle inskränka sig till att bygga
vissa angelägnare delar, nemi. mellan Charlottenberg-Arvika,
samt Christinehamn-Carlstad, —men jag kan icke gilla att man,
såsom Gr. Mörner och Frih. Tersmeden synas åsyftat, skulle
för närv:de allenast bedrifva fullbordandet af banan Arvika-Charlottenberg;
ty derigenom motsvarade vi sannerligen icke de förväntningar
på tillmötesgående, som vårt broderland af oss med
skäl emotser.
Enligt min tanke böra rikets tillgångar mycket väl medgifva,
att derjemte en annan del af nordvestra stambanan fullbordas,
och dervid hoppas jag att man så tillvägagår, att denna del blir
en s. k. matare till det öfriga bansystemet och sätter Wermlands
medelpunkt i förbindelse med det öfriga Sverige. På sådant
sätt kunde man, utan att synnerligen hardt anlita landets
tillgångar, ändock någorlunda kraftigt ådagalägga sina tillmötesgående
tänkesätt emot våra Norska bröder. Men att, såsom
Gr. Mörner föreslagit, öfverlåta detta åt den blifvande representationen,
synes mig så mycket olämpligare, som R. St:r eg*
Den 9 December.
461
full befogenhet att fatta de beslut, de anse för landet gagneliga,
och efter min förmening mycket väl kunna uppskatta de till
detta ärendes bedömande framlagda skäl och omständigheter.
Icke heller anser jag det vara för den nya representationen
önskvärdt, att till dess afgörande öfverlemnas ett sådant tvistefrö,
som, i anseende till de inom provinsen skiljaktiga intressen,
naturligtvis under tiden blott skulle alstra en desto ilrigare, men
icke derföre mera upplysande meningsstrid.
Min åsigt är, att om R. St:r bifölle K. M:ts Nåd. Propos.,
i afseende å banans sträckning, komme detta att lända till fäderneslandets
båtnad; men i afseende å anslagets fördelning tillstyrker
jag, i enlighet med min motion, att banan, på sätt jemväl
Hr von Axelson och Riksdagsfullmäktigen Per Persson i
afgifna motioner föreslagit, först göres färdig från den i närheten
af riksgränsen belägna Charlottenbergs station; vidare är
mitt förslag, i det alternativa hänseendet, att bana bygges mellan
Christinehamn och Carlstad; men att det mellan Arvika och
Carlstad belägna styckets förseende med jernväg må bero på
den penningetillgång, hvaröfver Stats-Utsk:t och R. St:r anse sig
för närvarande kunna disponera; och att, derest tillgång ej synes
kunna utan skuldsättning härtill beredas, bandelen Arvika—
Carlstad finge anstå, men de andre begge, såsom mest angelägna,
till utförande företagas.
Hr Nordenfelt: Jag inskränker mig till att afgifva en
protest emot åtskilliga yttranden, som blifvit lagda i min mun,
dervid hänvisande till d et förda prot:t.
Gr. Sparre, Erik: Utan att vilja yttra mig om storleken
af det anslag, som af R. St:r bör beviljas för den nordvestra
banan — (helst skulle jag dock vilja tillstyrka det minsta möjliga
belopp) — vill jag i afseende å sträckningen nämna, att
det synes mig lämpligast om, sedan Regeringen fattat sitt beslut
och uttalat detsamma, representationen läte dervid bero.
Särskildt kan jag icke undgå att anmärka det förhållande, att
en person, som är anställd vid statens jernbanbyggnader och
således uti jernvägsstyrelsen kan göra sina åsigter gällande, uppträder
inför representationen för att der ytterligare göra sin
mening gällande i fråga om sträckningen af en bana. Vi hafva
sannerligen haft nog af de ändlösa tvisterna om jernhanornas
sträckning, och talande skäl måste anföras, innan man frångår
Regeringens åsigt i sådana frågor.
Jag anhåller att detta korta anförande måtte få till StatsUtsk:t
åtfölja remissen af den Kongl. Propos:n.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef den Kongl. Proposm tillika med de i ani. deraf
afgifne yttranden remitterad till Stats-Utsle.t.
462
Den 9 December.
Föredrogs K. M:ts den 2 dennes bordlagda Nåd. Propos.
till R. St:r om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader oell
Ökad jernvägsmateriel.
Frih. Cederström, Rudolf: Förevarande Kongl. Propos.
har ännu icke blifvit i tryck utdelad bland R. Sl:r. Den finnes
emellertid intagen uti Sveriges officiella tidning, och om texten
deri är öfverensstämmande med den Nåd. Proposm, synes i
denna ett skriffel vara begånget, då det heter, att en summa
af 5,885,000 rdr skulle för år 1868 användas till arbeten å
banan Christinehamn-Arvika. Mig synes uppenbart, att Regeringen
menat banan Christinehamn-Carlstad; och jag får derföre
till Stats-Utsk:ts uppmärksammande framställa denna anmärkning,
jemte det jag i sak vidhåller tillstyrkandet af det förslag,
jag, angående nordvestra stambanan, uti afgifven motion framställt
och uti tvenne alternativer fördelat. Jag tror det vara
bättre att färdigbygga tvenne hela länkar i systemet, än att utsprida
på en större väglängd, i arbeten här och der, de anslagsmedel,
som kunna stå till buds. Men i alla händelser är den
lägre totalsumma, hvartill K. M:ts förslag uppgår, att föredraga
framför det för en nordligare sträckning erforderliga, så betydligt
högre belopp.
Gr. Mörner, Carl Göran: Bland sätten för beredande
af tillgångar till jernban-anläggningarnes fortsättande, omtalas i
första rummet, att de erforderliga medlen kunde upptagas i
sammanhang med den återstående delen af sednast beslutne
jernvägslån.
Då nu, såsom jag tror mig hafva för icke många dagar
sedan läst i tidningarne, ett lån nyligen blifvit af Riksgälds-kontoret
afslutadt, samt detta sista lån sannolikt omfattar hela återstoden
af den summa, som Riksgälds-kontoret blifvit af Rikets
sednast församlade Ständer bemvndigadt anskaffa, lärer den i
den Kongl. Proposm föreslagna utväg för lånebeloppets erhållande
icke vidare kunna vidtagas, och att, för sådan händelse,
söka ett nytt lån lör den obetydliga summa, som här ifrågasattes,
synes mig i hög grad olämpligt. Jag kan derföre icke
undgå att i sammanhang härmed fästa uppmärksamheten derpå,
att man synes vilja alldeles försumma att söka få lån inom
landet. Man gifver åt utländningen villigt 6, 7, ja 8 procent ä
de upplånade medlen; men vill icke tillvägabringa en upplåning
inom landet genom att erbjuda inhemska långifvare antagliga
vilkor. Man säger att kapitalerna då skulle dragas ur rörelsen,
men icke försvinna de derföre att de dragas till jernvägarne —
det är ju blott en omsättning, och då förökar man i sjelfva
verket det inhemska kapitalet.
Val vore om allmänheten vande sig vid att taga Riksgäldskontorets
fonderade räntebärande obligationer, i stället att insätta
sina besparingar på räkning på mindre säkra ställen, såsom
hos Hr Holm eller hans gelikar, och jag anhåller derföre
Deri 9 December.
463
att Stats-Utsk:t, vid behandlingen af frågan om anskaffande af
medel, ville rigta sin blick på beredande af tillfälle till inhemska
låns upptagande, dervid, i likhet med hvad som skett i Frankrike,
företräde borde gifvas åt de små långifvarne, så att lånen
icke, såsom hittills, förbehölles åt penningfurstarne.
Jag anhåller att detta yttrande måtte få åtfölja remissen
till Stats-Utsk:t.
Hr Danckwardt, Carl Gustaf: I denna fråga har jag
vid ett föregående tillfälle uttalat mina åsigter, och som milt då
afgifna förslag till jernvägslånefonden blifvit till Stats-Utsk:t remitteradt,
inskränker jag mig till alt åberopa nämnda förslag,
som torde jemväl af Banko-Utsk:t böra behandlas. Om detta
förslag antages, så tror jag icke att riket elier dess Riksgäldskontor
behöfva vända sig vare sig till inhemska eller utländska
penningfurstar.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, remitterades den
Kongl. Proposm jemte yttranderne till Stats-Utsk:t.
Föredrogs och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:ts den 2
dennes bordlagda Nåd. Propos. till R. St:r, ang. Folkskolelärares
pensionering.
Föredrogos och biföllos Stats-Utsk:s d. 2 dennes bordlagda
Utlå t:n:
N:o 9, i aril. af K. M:ts Nåd. Propos., ang:de åtgärder till
behöfvandes undsättning i missväxtår; och
N:o 10, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos., om anslag till ett
förlagslån för tillvägabringande inom riket af tillverkning utaf
12-decimaltums gjutna jernkanoner.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts d. 2 dennes bordlagda Mern. N:o 11, med återlemnande
af K. Mits från Borgare-Ståndet till Utskrt remitterade
Nåd. Propos., ang. förändring i grunderna för beväringsinrättningen
och om bildande af en landstorm.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts d. 2 dennes bordlagda Menr.r:
N:o 4, med återlemnande af åtskilliga till Utskit remitterade
motioner; och
N:o 5, med återlemnande af Riksdagsfullmäktigen Anders
Perssons från Christianstads län motion.
464
Den 9 December.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 2
dennes bordlagda Betanien:
N:o 5, i ani. af väckt motion om sådan anordning vid fördelningen
af 1866 års anslag till jernvägs-arbeten, att norra stambanan
må kunna skyndsamt fullbordas och för trafik öppnas; och
N:o 6, i ani. af väckt motion ang. nedsättning i lösen för
uträkning af augmentsränta och om behörighet att verkställa
sådan uträkning.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts den 7 dennes bordlagda Berättelse, N:o 3,
ang. verkställd undersökning och granskning af Bankoverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
Föredrogos och biföllos Banko-Utsk:ts den 7 dennes bordlagda
Mem:r:
N:0 6, i fråga om afskrifning af åtskilliga vid Lånekontoret
i Göteborg upptagna diskontlån, äfvensom af derstädes balanserade
öfverräntor å dylika lån;
N:o 7, med hemställan om förhöjning i den åt Skolläraren
vid Tumba bruk, C. Eriksson, anvisade lön; och
N:o 8, ang. årligt understöd till Bokhållaren vid Tumba
bruk J. F. Asp.
Föredrogs Gr. Oxenstiernas, Axel, den 5 dennes bordlagda
framställning i fråga om polletts utlemnande på grund af en
utaf Löjtnanten Axel Wulfcrona utgifven fullmakt.
Gr. Oxenstierna: Då jag i egenskap af ordförande i
Biddarlnis-Utsk:t icke ansåg mig kunna utlemna pollett, på grund
af den för Adliga ätten N:o 1629 Wulfcrona utfärdade fullmakt,
var det af den anledning, att fullmaktsutgifvaren för 15 år sedan
gjort konkurs, utan att det efter denna tid blifvit visadt,
att han är fri från sina borgenärers kraf. Med anledning af
fullmakts-innehalvarens derom framställda önskan, får jag nu
hemställa, huruvida R. o. Ad. anser, att utgifvaren på grund af
tioårig preskription numera kan anses vara fri från sina borgenärers
kraf, och pollett således utlemnas?
För min del har jag icke något yrkande att i saken framställa.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Då det är af
lika mycken vigt för Ståndet, att ingen obehörig vinner inträde,
som att den, hvilken verkligen eger rätt att representera, får
deraf begagna sig; men, enligt min tanke, den af Gr. Oxenstierna
nu vidrörda fråga icke är tillräckligt utredd, får jag anhålla,
att den måtte till Riddarhus-Utskit återremitteras.
Gr.
Den 9 December.
465
Gr. Mörner, Carl Göran: Efter de upplysningar, Gr.
Oxenstierna lemnat, synes det mig vara ådagalagdt, att hufvudman
n e n för Adliga Ätten Wulfcrona icke är så qvalificerad, att
han kan utfärda en giltig fullmakt, hvarföre jag anser, att den
framställda anhållan om polletts utlemnande icke kan bifallas.
Gr. Oxenstierna: Jag kan icke förstå, hvartill en återremiss
skulle tjena, då det är til! fullo utredt, att hufvudmannen
lör ätten Wulfcrona icke är fri från sina borgenärers kraf.
Det har blott varit på fullmakts-innehafvarens uttryckliga anhållan,
jag hänskjutit till Ståndets afgörande den frågan, huruvida
den tioåriga preskriptionen i detta fall kunde anses tillräcklig.
Hr von Francken: Efter den nu erhållna upplysningen,
anhåller äfven jag om afslag. Vid Gr. Oxenstiernas första
yttrande föreföll det mig, att frågan ej blifvit tillräckligt utredd.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., afslog R. o. Ad. ifrågavarande framställning.
Föredrogs Gr. Oxenstiernas den 5 dennes på bordet lagda
framställning i fråga om polletts utlemnande på grund af en
utaf Komministern, Frih. Rror Uno Hummerhjelm ulgilven fullmakt.
Gr. Oxenstierna: Med afseende å den för Adeliga ätten
Hummerhjelm utfärdade fullmakt måste jag yrka afslag. Hufvudmannen
för denna ätt har nemi. för endast några år sedan
gjort konkurs, och fastän ackord kommit till stånd, kan man
dock tydligen finna, att detta blifvit uppgjordt så, att han årligen
skall af sin lön utgifva några tunnor säd; och som detta
ännu fortfar, synes det klart, att han icke till fullo godtgjort
sina borgenärer.
Efter härmed slutad öfverläggning och på gjord propos. afslog
R. o. Ad. ifrågav:de framställning.
Hr Danckwardt, Garl Gustaf, nppläste ett mern. af
följ:de lydelse:
Innan jag öfvergår till den fråga, som utgör föremålet för
denna framställning, anser jag mig böra i profit nedlägga mitt
skarpa ogillande af de missfirmande oparlamentariska tillmålen
och bot, som af en talare på Riddarhuset i sista plenum utsagts
mot Iva Konungens rådgifvare, som icke blott före afgifvandet
af Konungens förslag till ny R. 0. högt uppburits af Svenska
folket, utan blifvit ännu kärare för alla rättsinniga inom sain11.
I. 30
400
Den 9 December.
I
hållet ”edom afgifvande af samma förslag och den öfvertygande
bevisningen om dess öfvervägande företräde framför alla de förslag,
som varit linder Konst.-Utslots eller Hiks-Slms öfvervägande.
Det kan icke vara för K. o. Ad. okändt hvilken talare jag afser,
då Hr Treffenberg träffat sin egen sjelfskrifvenhet med det
grundskott från sin ettersprutande monitor, som lian rigtat åt
ministéren, till bevis hvarpå jag upplyser honom, att vid 1809
års riksdag, en talare för ett anfall af långt mindre okynne mot
en högt aktad Embetsman var nära att med ftdels pluralitet utvisas
från sitt rum på Riddarhuset, men som nej-sedlarne uppgingo
lill något mera än £:del, slapp han undan den hårdare bestraffningen
med en sträng skrapa, efter minoritetens beslut, af
Landlmarskalken. Min mening är icke att föreslå nåeotdera,
ty möjligen lill lycka för Hr Treffenberg är jag icke Vestgöte
som han. Kunna hans landsmän fördraga, att från deras hemland
utgått en sådan sjelfskrifven representant, utan erhållande
vederbörlig tuktan, så kan jag uthärda det, ehuru anfallet icke
är ensamt rigtadt mot Ministern, utan mot den Konung, som
höll dörren öppen till sin rådkammare för den Riddarhusets
och folkets man, som, föraktande att vandra på tvetydiga vägar,
på lika sätt insmygit sig i en folkkär Konungs hjerta, som i nott
och mina politiska vänners och alla klart tänkande medborgares,
eller till föjld af sitt varina nit för fäderneslandets väl, sina öfverlägsna
själsgåfvor och skarpa omdöme i de frågor, som både
al Konung och Ständer varit honom uppdragne att behandla, och
hvilka det varit och är hans pligt, att oberoende af andras ensidiga
och korttänkta villfarelser bringa till lika lyckligt slut för
folket, som det nu fullbordade af Just.-Stats-Miriistern i lörsta
rummet utförda verk, hvilket utgör dennes olörvanskeliga ära.
När jag nu ölvergår till Imfvudföremålet för min framställning,
erinrar jag mig Hr Treffenbergs hänvisande till ett det
Romerska hatets och ölvermodets valspråk: delenda est Carthago.
Det må lia öfverensslämt med arten af hans känslor. För mig
gäller högre ett valspråk från Republikens vackrare dagar, så
lydande: flat justitia, pereat mundus, som kan ölversättas med
dessa ord: må rättvisa ske, om ock en verld derunder förgås.
Jag tillåter mig den friare öfversättningen. Må hela folket utöfva
rättvisa mot alla medborgare, och i den graf, hvars alla
fyra sidor nu äro uppkastade, den lörhatade ståndsinstitutionen
såsom en vid lilvet utledsen sjelfspilling nedstörta, flir att åter
förädlad uppstiga i en till dess förnämsta lemmar välskapad tvillingsgestalt,
hvars begge hufvuden det må blifva lt. o. Ad:ns
lott alt utgöra såsom en gärd af folket, icke åt dess anor, men
åt dess öfvervägande intelligens.
Men, Mina Hrr! det finnes säkerligen för vinnande af denna
lyckligare och af egentligen Bonde-Sl:t säkerligen önskade
ute ån g, då delta Stånd icke har något annat intresse än landtadelns,
ett hinder härför i en omständighet, som, tror jag, undgått
den stränga kritik af förslaget, och som jag icke gerna
Den 9 December.
467
anmärkt under diskussionen, besluten att låta segren vinnas genom
den yngre kraftens bemödanden och icke med mina inträda
i en tid, som icke kan blifva min, det nemi., att representanter
i öfre kammaren icke ha samma anspråk på underhåll
som i den nedra. Det är häri Adeln gör den egentliga uppoffringen.
Mitt förslag går ut på, att denna afhjelpes på hela
R. o. Ad:ns allmänna bekostnad. Skälen dertill äro alltför klara
för att behöfva bevis. Med sjelfskrifvenheten, såsom den slutligen
urartat, att genom fullmagter utöfva de först förbundne
hufvudmännens pligler, har icke följt någon annan skyldighet än
att efter egen råd och lägenhet bevista riksdagen för alt bevaka
frågor man ansett varit af vigt. Nu blir förhållandet annorlunda.
De valde bland landtadeln, som icke anse sig kunna
med fredadt samvete afsäga sig medborgares förtroende till öfre
kammaren, äro icke likställde med den Adel, som inväIjes i nedre.
De skola föredraga att väljas der, och tillgång saknas inom orten
lill kandidater till den öfre, och det konserverande elementet
i den öfre härigenom försvagas och elter Gr. Sparres ord öfverlåtas
åt buorgeoisien. Jag öfverlemnar härmedelst åt R. o. Ad.
samt åt Riddarh.-Utsk:t, alt denna Adelns ensak öfverväga, för
alt i dess och hela landets intresse få en rättvis lösning. Då
Riddarhuset är Adelns egendom, som blir till stor del öfverflödigt,
är denna lilla missbildning i den nya skapelsen icke svår att
omforma, utan all kapitationsafgift för Adeln.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Om jag rätt uppfattat Hr Danckwardts
anförande, alsåg detta, att åt de af R. o. Ad:ns ledamöter,
som kunde komma alt inväljas i första kammaren, en ersättning
skulle gifvas lill bestridande af deras underhåll vid riksdagen.
Ett sådant förslag innebär uppenbarligen en förändring
i den nyss antagna grundlagen, och vid sådant förhållande hemställer
jag, huruvida remiss till Riddarh.-Utsk:t kan tillåtas.
Jag, anhåller att Ståndet behagade afslå den gjorda framställningen.
Hr Danckwardt: Jag ber att få fästa Gr. af Ugglas’uppmärksamhet
derpå, att frågan rör hvarken Konungen eller MedStånden,
utan är helt och hållet Adelns ensak, derom den, aldeles
oberoende af stadgandet i den antagna nya R. 0:n, kan förfoga.
Det medgifves att ledamot af lörsta kammaren icke af
statsmedel kan lå ersättning för resekostnad eller arfvode; men
det finnes icke något hinder för landsting eller stadsfullmägtige
att försäkra sig om antagande af ett önskvärdt val genom anslag
af kommunens enskilda tillgångar, örn valet under inga
andra vilkor antages, hvilket säkerligen kommer att ofta inträffa,
då ting eller stads-valkorporation icke saknar skäl tro, det en
inom hufvudstaden vahl fullmäktig utan ali ersättning icke med
samma intresse bevakar och befordrar orlens eiler landets fördelar,
som den bepröfvade ortens man. Har nu dessa valkor
-
4G8
Den 9 December.
porationer icke belijertat elen utseddes enskilda stallning och valt
till ombud en af Adeln, som utan all ersättning ser sig nödsakad
att ej förtroendet emottaga, så borde den förhoppning för honom
återstå, att inom sitt eget stånd vara försäkrad om ett visst
understöd, som i sådant fall kunde uppmana honom att valet
antaga, och beviljandet utgjorde då U. o. Ad:ns gemensamma
angelägenhet, som enligt 37:de §:n grundlagen, äfven sedan den
nya R. O. trädt i kraft, tillkommer R. o. Ad:ns behörighet.
Det vore säkerligen för lt. o. Ad. sjelf vigligt, att denna fråga
före de forsla valen, och således under Adelns nuv:de sammanträde,
kom, efter Riddarh.-Utsk:ts beredning, under ölverläggning.
Jag har mot slutet af det 79:de året inställt mig för att
såsom hufvudman uppfylla min ätts sista riksdagsmanna-pligt
mot fäderneslandet, och hade således gerna sett, att en sådan
öfverläggning icke uppskjutils, då det är det sisla Riksmöte jag
bevistar. I saknad af understöd bland de få närv:de i detta
ögonblick, vill jag visserligen icke, efter de af Gr. af Ugglas
gjorda anmärkningar, föranleda proposition, utan åtnöjes med att
begära, det såväl anförandet, som detta yttrande, må såsom ett
testamente . af mig upptagas i R. o. Ad:ns propokoll. Frågan
berör den egentliga betänklighet jag haft svårt alt öfvervinna
vid beslutets fattande alt bifalla K. M:ts Nåd. Propos., ly en
kostnadsfri fiirste kammare anser jag hvarken nyttig lör samhället
eller möjlig att fortfarande åstadkomma, och det är denna
sednare visshet, som förmått mig alt tillhöra Ståndets pluralitet,
då jag kunnat förutse, att den jemkning, jag i detta afseende
önskat, ej länge uteblir.
Gr. af Ugglas: Ehuru hvarje korporation eger att besluta
om användandet af sina tillgångar, torde det dock vara klart,
att dessa beslut icke under något vilkor få gå i en ristning,
som strider emot rikets grundlagar. I den nyligen antagna lt. O.
är uttryckligen stadgadt, att ingen ledamot i första kammaren
eger att i denna egenskap uppbära något arvode, och R. o. Ad.
kan således icke grundlagsenligen besluta, att de Adeliga representanterna
i första kammaren skola sättas i något undantagsföihållande
i delta afseende. På grund häraf yrkar jag fortfarande
afslag.
En mängd ledamöter hördes häri instämma.
Frih. Cederström, Rudolf: Den vördnad och aktning,
jag anser en medelåldersman böra bära för ålderdomen, hindrar
mig att gifva tillkänna mitt omdöme om Hr Danckwardts förslag.
Helst skulle jag se, om han alstode derifrån, ty i annat lall måste
jag derå yrka afslag.
I afseende åter å hans yttrande derom, att oparlamentariska
och opassande yttranden blifvit under debatten i representations-frågan
fällda, vill jag endast anmärka, att detta påstående
Den 9 December.
469
högeligen förvånat mig, samt att jag icke kan finna, huru man
rimligtvis ens kan antyda, alt någon af R. o. Ad:ns ledamöter
brustit i den aktning, han är skyldig Ståndets Landtmarskalk.
Gr. Taube, Henning Adolf: Het var med djup smärta
jag åhörde det föredrag, Hr Danckwardt nyss höll. Jag trodde,
att, elter det striden blifvit på detta rum utkämpad, vi alla skulle
vilja kasta glömskans mantel öfver den förda diskussionen och
i enighet och samdrägt broderligen räcka hvarandra handen.
Jag hoppas att 15. o. Ad. målte alsia den gjorda framställningen
om besluts lättande derhän, att Ståndet skulle bekosta
vistelsen vid riksdagen lör de af dess medlemmar, sorn möjligen
komme ali blifva invalde i lörsta kammaren. Detta vöre
ju att vilja ställa oss som en särskild kast i samhället, någonting
som icke får ega rum hädanefter, då det är intelligensen
ensam, som skall vinna inträde i representationen.
Jag förenar mig med deni, som yrka alslag.
Hr Danckwardt: Jag har icke något vidare att anföra i
ani. af Frih. Cederströms och Gr. Taubes anföranden, än att
hvad jag nu i afseende på Hr Trelfenbergs anförande yttrat, är
aldeles detsamma jag önskat yttra i fÖreg:de plenum, och som
jag vid Adelns starka önskan, alt få propos., för att i frågan
votera, fann mig föranlåten att tili detta plenum uppskjuta.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att då han vore oviss, huruvida
han riktigt uppfattat Hr Danckwarrits sednaste yttrande, Hr
Gr. o. Landtm, ansåg sig böra fråga Hr Danckwardt, om han
dermed afsett att afstå från begäran om remiss af det utaf honom
väckta förslaget.
Hr 1) anckwart: Jag afstår från mitt yrkande om remiss,
men anhåller alt mitt anförande måtte i prot:t intagas.
Hr Treffenberg, Curry: Jag är jäfvig att yttra mig öfver
Hr Danckwardts anmärkning emot milt anförande i representations-lrågan,
och vill derföre endast i korthet erinra, att för
hvart och ett olorvilladt omdöme torde vara klart, att under det
hvarje ord, jag yttrat, bar vittne om min innerliga öfvertygelse
om förkaslligheten af de politiska idéer, som ligga till grund för
det nya systemet, har jag icke yttrat ett enda ord, som kunde
antyda ens den ringaste misstanka om regeringens goda afsigt.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., alt då IIr Danckwardt återkallat sin begäran om
remiss af ifrågav:de motion, R. o. Ad. torde finna, alt frågan
borde anses halva förfallit.
Ropades ja.
Den 13 December.
Hr Breitholtz, Claes Gustaf: Mot R. o. Ad:ns beslut
i afseende 3 representations-frågan får jag anmäla min vördsamma
reservation.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. f 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen dea 13 December 1SC5.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades 5 prot:s-utdrag för den 9 dennes, och prot:t för
den 18 sisth November.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att till R. o. Ad. hade öfverlernnats
15 biljetter till Musikaliska akademiens sammankomst
för firande af dess högtidsdag den 10 dennes, samt anmodade
de ledamöter af 15. o. Ad., sorn önskade erhålla dessa biljetter,
att anmäla sig hos Riddarh.-Fiskalen.
Upplästes och godkändes Exped.-Utslcts skrifvelse-förslag
N:o 2, angrde regleringen af utgifterna under Riks-Statens Första
Hufvudtitel.
Upplästes ett af Frih. Skjöldebrand, Knut, inlemnadt mern.
af följnle lydell:
Nödsakad att för någon tid aflägsna mig från riksdagen,
måste jag afsäga mig min befattning såsom Elektor, under vördsam
anhållan tillika att vid min riksdagsmannarätt lä blifva
bibehållen.
Hr von Francken, Georg Wolfga ng: Då jag ej kommer
att svara nej till denna begäran, likasom jag icke heller hädan
-
Den 13 December.
471
efter kommer att göra det till någon sådan anhållan att få afsäga
sig ett erliåljet förtroende, ber jag få tillkännagifva orsaken
härtill, på det jag icke måtte anses hafva på något sätt ändrat
den åsigt, jag hittills följt, att icke lemna min röst till bifall af
en afsägelse. Jag ansåg nemi., att, då man åtagit sig ett allmänt
förtroende, så borde man bibehålla detta och icke för enskilta
affärer eller dylika skäl få afsäga sig detsamma, och hade
hoppats att genom ständigt förnyande af mitt nej och genom
yrkande å votering ang:de dylika afsägelser slutligen förmå K.
o. Ad. alt afslå desamma. Men numera, då det är sista riksdagen,
som R. o. Ad. såsom sådant bevistar, så anser jag det
ingalunda vidare tjena något till att motsäga sådana afsägelser,
då syftemålet är förfeladt; för mig må hädanefter de gerna begifva
sig från riksdagen, som icke hafva tålamod att fortfarande
deltaga i riksdagsarbetet.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, biföll Ii. o. Ad. denna anhållan; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
anmodade Ståndets Hrr Bänkmän att välja en Elektor efter
Frih. Skjöldebrand.
Efter förmälan, att Gr. Thott, Otto, och Frih. Wrangel von
Brehmer, Johan Wollmar, hvilka blifvit utsedde till ledamöter
i Riddar!).-Utsk:t, inlemnat sina poletter; anmodade Hr Gr. o.
Landtm. R. o. Ad:ns Hrr Elektorer att sammanträda för val af
2:ne nya ledamöter i nämnde Utsk.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf härefter, att vid det sammanträde,
som Riks-St:ns Hrr Talmän sisth dag hållit för att
träffa öfverenskommelse om de dagar, på hvilka plena bos RiksSl:n
under tiden närmast före och efter den stundande Julhelgen
borde hållas, Hrr Talmän, jemte det att de förenat sig i
den åsigt, att då några ärenden af vigt för närvide icke fiirefunnos
att af Stånden handläggas, det skulle vara särdeles önskligt,
att Utskm ville utan något synnerligt afbrott fortsätta sina
arbeten under Jultiden, tillika öfverenskommit, att plena hos
Riks-St:n skulle ega rum Lördagen den 16, Onsdagen den 20,
Fredagen den 22 samt Lördagen den 30 innev:de månad.
Gr. Mörner, Carl; Hindrad af opasslishet att närvara
sisth Lördag, må det tillåtas mig att vid delta tillfälle få i R.
o. Ad:ns piot. nedlägga min reservation mot det beslut, som
Ståndets majoritet lättat i representationsfrågan. Mina Hrr! för
den, som under en lång lefnads- och tjenstemannabana halt lyckan
att se vårt gamla Sverige gå framåt i alia rigtningar, se näringar
och handel uppblomstra, se Konungar och Ständer samverka
till stora, riksgagneliga löretag, vill det synas sorn om det icke
472
Den 13 December.
varit så brådstörtande med antagandet af ett representationsförslag,
Ilvars brister äfven dess anhängare insett och erkänt.
Måtte det jubel, den hänryckning, hvarmed detta förslag mottagits,
räcka länge, räcka alltid, och måtte de stora förhoppningar,
man nu vill grunda på ett nytt representationssätt, en ny
samhällsförfattning, aldrig blifva svikna! Det är också endast
under sådan förutsättning, som R. o. Ad:ns koncessioner åt en
osedd framtid kunna ursäktas. För min enskilda del skall jag,
Mina Hrr! under mina återstående dagar med tacksamhet blicka
tillbaka på den lyckliga tid, då Sveriges representation hade till
mål lör sina sträfvanden att stödja och upprätthålla konungamakten
samt i möjligaste måtto, last någon gång icke utan heta
strider, bereda Svenska folket trefnad och belåtenhet. Jag slutar
denna min korta reservation med att nedkalla lycka och
välsignelse olver vårt älskade fosterland.
Hr af Burén, Didrik Pontus: Då äfven jag var förhindrad
att under Lördagens plenum närvara, får jag härmed
vördsamt anmäla min reservation mot R. o. Ad:ns sisth Thorsdag
fattade beslut i representationsfrågan. Jag erkänner, att jag
var tveksam om, hvad parti jag skulle taga i denna fråga, men
under diskussionen hade för mig blifvit klart, att ansvaret för
ett ja skulle blifva större än för ett nej.
Säkerligen skall man beskylla mig för vankelmod, men jag
tröstar mig med vissheten, att jag har många bröder i lifvet,
som gilvit vika för en bättre öfvertygelse.
Härefter upplästes följ:de skriftliga mem:r af:
Gr. Cronhjelm, Lars Fredrik: Fmot det af R. o. Ad. Thorsdagen
den 7 i denna månad fattade beslut, i afseende å Konst.-  Utsk:ts Mern. till R. St:r, angående det hvilande förslaget till ny
R. O., får jag härmed äran afgifva min reservation, med anhållan
att den må blifva i R. o. Ad:ns prot. intagen.
Frih. Taube, Henrik Wilhelm Eugéne: Fullt öfvertygad
om förderflighet?!) af Höplofl. Ståndets d. 7 dennes fattade
beslut i »reformfrågan,» anser jag mig pligtig tillkännagifva, att
jag då voterat nej, hvarjemte jag vördsamt anhåller, att denna
min reservation måtte i prot. intagas.
Hrvon Printzensköld, Axel Carlsson: Jag anhåller vördsamt
att tå lill R. o. Ad:ns prot. afgifva min reservation mot
Ståndets beslut att utbyta Sveriges, sedan århundraden bestående
representation emot en sådan af i grunden splitter ny beskaffenhet.
Huruvida det varit med statsklokheten förenligt att,
vid förändring af folkrepresentationen uti ett så gammalt konungarike
som Sverige, helt och hållet, på sätt nu skett, bryta
med landets historiska förhållanden, tillåter jag mig icke att
Den 13 December.
473
bedöma, utan vänder mig endast till den nya K. 0:n., sådan den
är; oell kan för min del icke finna densamma i lika liög grad
betryggande för mitt fäderneslands väl som den gamla med alla
sina brister, sedda till och med genom det förstoringsglas, hvarmed
Sveriges mer eller mindre smutsiga tidningspress sedan ett
antal af ar plägat betrakta dem. Beviset för riktigheten af denna
min åsigt hemtar jag från, bland annat, den nya R. Oms 65:te §,
hvilken, man sage hvad man vill, lägger i nedre kammarens
hand afgörandet af landets aldra ömtåligaste frågor, så vidt detta
afgörande beror på representationen. Öfre kammaren, underlägsen
som den är till röstetal, kan, om den än, hvad som dock
tills vidare lärer lå anses oafgjordt, kommer alt bestå af landets
ypperste män, icke på något kraftigt sätt motverka detta,
enligt min tanke, högst olyckliga förhållande. Sammansättningen
af den nedre kammaren är derför en säker borgen, och
representationens magt, hvilken hittills varit utöfvad af te ml igen
många samhällsklasser, är sålunda förflyttad nästan uteslutande
på den meriborgarklass, hvars insigter om rikets behof och sannskyldiga
nytta icke skäligen torde böra antagas vara eller ens
blifva af den eminenta beskaffenhet, att hemälde samhällsklass,
tillförene vid riksdagarne representerad af flederv. Bonde-Ståndet,
ju ej lämpligen kunnat åtnöja sig med något mindre an utslagsrösten
uti rikets vigtigaste angelägenheter. På nu anförda
skäl har jag, af pligt och samvete dertill uppmanad, röstat emot
antagandet af det Kongl, representationsförslaget.
Gr. Hamilton, Hugo Jakob: Emot Högloft. R. o. Ad:ns
den 7 innevide månad vid förehafvande af Konst.-Utskds Meni.
N:o 2, ang:de det hvifande förslaget till ny R. O. m. m., fattade
beslut, får jag härmed anmäla min reservation.
Hr Lagerbjelke, Johan: Afven jag anhåller få vördsamt
tillkännagifva, det jag röstat nej till den R. O., R. o. Ad. nyligen
antagit. Jag har gjort det derföre, att jag tror, att den medför
konungamaktens försvagande; att den historiska rätten i samhället
derigenom blifvit närmare trädd, än önskligt varit; att den
icke synes innebära den säkerhet till bevarande af statens högre
intressen, som för en national-representation är så väsendtlig,
och som, efter hvad historiens erfarenhet utvisar, häst bevarar
de i politiskt afseende omyndige samhällsklassernas rätt, på samma
gång den inger trygghet för framtida bestånd; samt slutligen
derföre, att grunden för valrätt, fastän ett bland de vigtigaste
ämnen i en grundlag, kan ändras och rubbas af annan
myndighet och på ett mindre betryggande sätt, än som ansetts
nödigt att stadga för ändring af R. 0:n i öfrigt.
HrFalkenstedt, Oscar Werner Carl August Alexis:
Emot R. o. Ad:ns d. 7 dennes fattade beslut i representationsfrågan
får jag härmedelst nedlägga min reservation.
474
Den 13 December.
Hr Mannerstråle, Carl Herman Eugéne: Emot It.
o. Ad:ns beslut den 7 dennes ang:de antagandet af förslaget till
ny R. O. får jag härmed vördsamt anföra min reservation.
Hr Reutercrona, Göran: Emot det af R. o. Ad. Thors
dagen
den 7 December fattade beslut, i afseende å Konst.-Utsk:ts
Mern. till R. St:r, ang:de det hvilande förslaget till ny R. 0,
får jag härmed äran afgifva min reservation, med anhållan att
den må blifva i R. o. Ad:ns prot. intagen.
Sedermera anmälte sig och yttrade
Hr Belfrage, Johan Gustaf Wilhelm: Emedan jag
sistlidne Lördag var förhindrad att bevista R. o. Ad:ns plenum,
är jag först nu i tillfälle att mot R. o. Ad:ns beslut i representationsfrågan
mig reservera.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 2 och 9 dennes bordlagde
Mern. N:0 11, med ålerlemnnnde af K. M:ts från Borgare-St.
till l!tsk:t remitterade Nåd. Propos. ang:de förändring i grunderna
för beväringsinrättningen och om bildande af en landstorm.
Gr. Piper, Charles Emil: Då jag tror ruis veta att
denna fråga redan blifvit afgjord inom de öfriga Stånden, anhåller
jag få upplysning om, huru deras beslut utfallit.
I ani. häraf tillkännagaf undertecknad, att den ifrågavarande
Kongl. Proposm blifvit af de tre öfriga Riks-St:n till Lag-Utsk:t
öferlemnad.
Gr. Piper: Jag får då anhålla, att det måtte få bero vid
det af de 3 öfriga Stånden fattade beslutet och ärendet sålunda
blifva till Lag-Utsk:t remitteradt.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos, lät R. o. Ad. bero vid de öfriga Riks-Stms åtgärd i ärendet,
dock under förbehåll, att derest R. St:r, på sätt föreslaget
blifvit, komme att nedsätta ett särskildt Utsk. för behandling
af den ifrågavarande Nåd. Proposm m. m., densamma då
skulle till detta Utskott öfverlemnas.
Föredrogs ånyo Banko-Utskds den 2 och 9 dennes på
bordet lagde Mein. N:o 4, med återlemnande af åtskilliga till
Utsk:t remitterade motioner.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: éag tror att bland de
vigtigaste ekonomiska frågor, som finnas att behandla i vårt
land, är otvifvelaktigt den att få fastighetskrediten på bättre sätt
Den 13 December.
473
ordnad än hittills varit förhållandet, ty hvar och en, som kommer
från olika landsorter, skall nödgas erkänna, att der råder
öfver allt klagan öfver bristande tillgång på förlagsmede! för
jordbruket och andra näringar, som behöfva förlag på längre
tid. Orsaken härtill är, enligt min uppfattning, den, att kreditväsendet
inom vårt land på sednare tiden tagit en sådan rigtning,
att kapitaltillgången blifvit derigenom dragen från jordbruket och
sådane näringar, som lika med den behöfva penningar på längre
tid; dessa kunna icke ingå i bankinrättningar af den beskaffenhet,
att de i följd af sin egen rörelse måste utlåna penningar
på kortare tid. Kännedomen om denna brist, denna förlägenhet
inom förlagsrörelsen, denna saknad af nödiga tillgångar för inhemska
näringars kraftiga upprätthållande har gifvit sig tillkänna
i en mängd motioner, hufvudsakligast väckte inom Bonde-St.
Hvar och en af de mångå särskilda motionärerna har sökt botemedel
på sitt särskilda sätt; de öfverensstämma visserligen i
hufvudsaken, men skilja sig i enskilda omständigheter. Några
hafva helt enkelt begärt antingen upphäfvande af författningen
ang. Allm. Hypoteksbanken, eller ock åtskilliga ändringar i stadgandena
rörande Hypoteks-löreningar; andra hafva åter föreslagit
inrättande af Provinsbanker, bygdå på flera olika grunder,
och en motionär liar anhållit, det K. M:t målte nedsätta en komité
för att söka botemedlet för jordbrukets financiella betryck.
1 min tanke är det icke möjligt att behandla dessa frågor, som
hafva samma syfte, på flera olika ställen. De röra visserligen
Hypoteksbanken, men de röra äfven Privatbankerna i så måtto,
att de siika supplera olägenheterna i deras organisation genom
att inrätta nya slags banker, och i väsendtlig mån äfven Riksbanken,
då de taga i anspråk hjelp af Riks-bankens medel för
att åstadkomma det ändamål, hval till man sträl var. Jag anser
för min del, att alla dessa motioner, som alla åsyfta att afhjelpa
de brister, hvaraf
Banko-Utskd, som alltid behandlat de frågor, hvilka röra
kreditväsendet, och jag anser detta så mycket rigtigare som
lagarne och författningarne angide Hvpoteks-banken och Hypoteks-löreningar
vid deras stillande utgjort föremål för BankoUtsktts
handläggning. Det enda prejudikat i motsatt rigtnine var
det hastigt tillkomna beslutet i sistlidne riksdags Banko-Utsk.,
att en då väckt fråga ang:de Hypoteks-banken icke borde utgöra
föremål för Utslcts pröfning. Både konseqvens och sakens egen
natur fordra, att dessa motioner behandlas af Banko-Utsk:t, som
måste anses vara sammansatt af personer, som mera än andra
inom representationen egnat sig åt sådana ämnen, som måste
tagas i betraktande, då man vill ordna kreditväsendet. Blefvo
icke alla dessa motioner remitterade till ett och samma LItsk.,
skulle det kunna hända, alt likartade ämnen blefvo i olika Utsk.
behandlade p* olika sätt. För att ytterligare styrka, tdl hvilka
invecklade förhållanden detta skulle leda, vill jag lästa uppmärksamheten
på ett par af motionernas innehåll. I den 4:de af de
från Banko-Utslct till R. St:r återremitterade motionerne hemstäl
-
476
Den 13 December.
ler motionären, Johannes Andersson, först »att hypoteksföreningarne
befrias från det olyckliga förmynderskap, under hvilket
man deni satt, och att de återgifvas sin frihet att sjellva sköta
sina angelägenheter, men att, om detta icke kan jordbrukaren
beviljas, hypoteksbankens institutioner måtte sålunda lörändras,
att från denna banks styrelse aflägsnas alla främmande och hämmande
elementer, så att banken icke blir en öfverförrnyndare
för hypotekslöreningarne, utan helt enkelt en verkställare ål derås
beslut, och att den lemnäs fria händer att upplåna penningar
på bästa möjliga vilkor utan alla onödiga begränsningar, enär
det är en gifven sanning, som äfven gäller jordbrukaren, att
dyra penningar äro bättre än inga penningar, men vidare, att
i riket inrättas en jordbruksbank, der penningar kunna få lånas
mot återbetalningsrält under 5 å 10 år, och att, till lättnad vid
bildandet af denna bank, såsom grundfond anslås dels den fond,
sorn genom låneafdelningen i 11. St:rs Bank förr varit till jordbrukets
behof anslagen, men sorn nu blifvit till hypoteksbanken
ölverlemnad, dels ock den årliga bankovinsten, hvilken ej kan
bättre användas, än till bildande af en ny bank till jordbrukets
understöd och förkofran, samt att, om så erfordras, en komité
må nedsättas för utredning af denna fråga». Denna motion, sorn
mera allmänt än de föregående sysselsätter sig med hela ämnet,
måste äfven innefatta en förändring i Privatbanksväsendet i hela
landet, och en förändring af'R. Stirs Banks verksamhet måste
således anses tillhöra Banko-Utsk:ts behandling. En annan motion,
som äfvenledes blifvit enligt Banko-Utskds Mein. N:o 5 återlemnad,
innehåller äfven 2 olika saker. Motionären, Anders
Persson från Christianstads län, föreslår nemligen »dels inrättande
al sedelutgifvande provinsbanker i alla de provinser, sorn sådant
önska, utan annan vinst för delegarne än den, som ligger i den
billiga låneräntan och lånens beqväma återbetalning på kort tid
genom amortering, och dels att, om detta förslag ej vunne bifall,
B. St:r måtte hos K. M:t anhålla, alt frågan om provinsbankers
bildande mätte varda öfverlemnad till utredning af en
utaf K. M:t i nåder utsedd komité». Det är följaktligen i denna
motion en sammanblandning af dels ett förslag att R. St:r måtte
inrätta sedelutgifvande Provinsbanker och dels en anhållan till
K. M:t om nedsättande af en komité för samma ändamål, och
som de begge alternativen hafva samma syftning, böra de val
ock remitteras till samma Utsk. Som sagdt, ifrågavarande motioner
sammanfalla alla deri, att de söka afhjelpa de brister och
olägenheter, som äro en följd af att jordbrukskrediten icke är
riktiat ordnad, och jag vet, att såväl landtbruksmöte! i Malmö
till K. M:t inkommit med en anhållan i detta sylte, som äfven
alt Hypoteksbanken beslutat att göra hemställan om förändring
i de författningar, som angå den. Dessutom har jag mig med
visshet bekant att ett förslag härutinnan är under utarbetning i
Fii am-Dep:t, och att en framställning kommer att göras. När
det är på detta sätt och saken rörer en fråga af aldra största
vigt, samt den svårligen kan behandlas nied någon framgång
Den 13 December.
477
utan att handläggas i sin helhet inom ettUtsk., och Banko-Utsk:t
dertill synes mig vara lämpligast, så får jag påyrka, att de af
Banko-Utslc.t till R. St:r återlemnade motionerna målte, i likhet
med hvad hos Bonde-St. redan skett, blifva till Banko-Utsk:t
återremitterade.
Frih. von Schwerin, Jules: Jag instämmer visserligen
med Hr Mannerskantz i så målto, att jag önskar det Banko-Utsk;t
vore befogadt att upptaga dessa motioner, men då Utslcts instruktion
lägger klara och tydliga hinder i vägen härför, lår jag
anhålla om propos. på bifall till Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats, dels al Hr Mannerskantz,
alt Menut skulle läggas till handlingarna med förklarande,
att de ifrågavide motionerna borde af Banko-Utsk:t behandlas, dels
ock al Frih. von Schwerin, att R. o. Ad. måtte lägga Menut
till handlingarne och förklara, att motionerna tillhörde Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts behandling; framställde Hr Gr. o. Landtm,
först propus, på bifall till Hr Mannerskantz’» omlörinälda yrkande,
dervid svarades många ja jemte åtskilliga nej; och sedermera
propos. på bifall till det af Frih. von Schwerin gjorda yrkande,
då svaren ntfolio med många nej jemte åtskilliga ja; hvarefter
och sedan propos. på bifall till Hr Mannerskanlz’s yrkande blifvit
förnyad och besvarad med många ja jemte några nej, Hr Gr. o.
Landtm, förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Hr Klingenstjerna, Erik Gustaf: Då jag af tjenstgö
ring
var förhindrad alt infinna mig i Lördagens plenum, är jag
först nu i tilllälle att få förklara, det jag mot R. o. Ad:ns i representationsfrågan
lättade beslut inlägger min reservation.
Föredrogs ånyo Banko-Utsk:ts den 2 och 9 dennes på bordet
lagda Mein. N:o 5, med återlemnande af Riksd.-fullrmgen
Anders Perssons från Christianstads län motion.
Frih. von Schwerin: Jag anhåller om upplysning, huru
denna fråga blifvit i Med-Slånden behandlad.
I ani. häraf upplyste undertecknad, att ifrågav.de motion blifvit
af de tre öfriga Riks-St:n till Banko-Utsk:t återlemnad.
Frih. von Schwerin: Under sådana förhållanden torde
R. o. Ad. låta bero vid Med-Ståndens i frågan fattade beslut.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, lät R. o. Ad. bero vid de öfriga Riks-Stms åtgärd i ärendet,
och lade Me rrut till handlingarne.
478
Den 13 December.
Föredrogs ånyo oell företogs punktvis till afgörande BankoUtskits
den 7 och 9 dennes på bordet lagde Berättelse N:o 3,
ang:de verkställd undersökning och granskning af bankoverkets
tillstånd, styrelse och förvaltning.
§ 1.
Utsk:ts tillstyrkande bifölls.
§ 2.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Den föreskrift i af
seende
å förvaltningen af bankens angelägenheter, sorn Banko-Utsk:t
ansett sig böra gifva fullmägtige, synes mig vara temligen öfverflödig,
ty dels antyder den alt hos fullmägtige skulle finnas
någon obenägenhet att använda det medel, som här blifvit förordadt,
eller att rigta sin .uppmärksamhet på lämpligheten af
sillvers indragande öfver London, ehuru, då någon sådan obenägenhet
ej finnes, någon löreskrilt derom ej behöfves; dels torde
det. vara nödvändigt att noga pröfva från hvilket håll silfver kan
erhållas för bästa pris, och dervid bör man ej rätta sig efter
ett enda försök. Från London har en gång silfver hemtats,
men detta försök utföll så, att kostnaden blef högre, än om det
tagits från Hamburg. Det är visserligen sannt, att omkostnaderna
för transport af silfver från London nu böra blifva betydligt
lägre, än de voro vid nämnde försök, men förhållandena
med afseende å ränta o. d. hafva dock varit sådane, att silfver»
indragning från Hamburg blifvit förmånligare. Af dessa anledningar
får jag hemställa till R. o. Ad., huruvida icke denna
punkt helt enkelt bör läggas till handlingarne.
Frih. von Sehwerin, Jules: Banko-Utsk:t har icke velat
ålägga fullmägtige att indraga silfver från London, men, som
det visat sig, att blott få försök härutinnan blifvit gjorda, torde
det vara skäl att ytterligare gora några sådana. Jag yrkar bi
fall
till punkten.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag önskar blott till
kännagifva,
att jag för min del icke inom Utsk:t har ansett en
sådan framställning, som här skett, vara behöflig, emedan fullmägtige,
som - enligt banko-regIem:tet hafva full frihet i att indraga
silfver från hvilket håll, dé anse fördelaktigast, icke under
tiden från sednaste riksdag vidtagit några åtgärder, sorn
kunna gifva Banko-Utsk:t anledning att göra en dylik framställning.
Den är visserligän oskadlig, men ser dock ut som en anmärkning.
Huru ofta än försök i afseende på silfvers indragning
från olika ställen göras, kunna de dock ej lemna någon säker
ledning, ty det är absolut gifvet och bör vara för livar och en
klart, att det vid ett tillfälle är fördelaktigare att indraga silfver
från London, och vid ett annat från Hamburg, allt efter som
penningeförhållandena vexla på dessa olika ställen. Följaktligen
Den 13 December.
479
anser jag denna framställning vara obehöflig och förenar mig
med Hr Skogman i yrkandet att punkten måtte läggas till
handlingarne.
Gr. Mörner, Carl Göran: Af den recit, som finnes i
Utslcts Betänk., synes mig som oin Utsk:t dermed tillkännagilvit,
att åtminstone någon benägenhet för försök att indraga penningar
öfver London icke gjort sig hos fullmägtige gällande, och
det tyckes framstå, att detta berott på de olika beräkningssätt,
som ang:de fördelarna af en sådan indragning blifvit använda,
och de olika grunder, som dervid blifvit löljda hos fnllmägtige
och Utslct. Jag lör min del tror, att de försök, som hittills
blifvit gjorda med köpmans lius i Hamburg, icke alltid slagit sig
väl ut, och alt det derföre vore skäl att bereda sg en annan
källa tor erforderliga medels anskaffande. Mig är bekant att
det lån, som under rubrik af Engelskt lån blifvit al Riksg.-Kont.
afslutadt, egentligen icke var annat än ett Hamburger-Frankfurterlån.
Jag tillstyrker bifall till punkten.
Hr Skogman: I anledning af Gr. Mörners yttrande, ber
jag att få upplysa, det Riks-Banken redan har två lius i London,
hos hvilka penningar äro placerade, liksom redan sedan längre tid
flera dylika i Hamburg. Frågan är bär icke om att inleda
transaktioner med nya hus, utan endast från hvilketdera stället
det för Riks-Banken är fördelaktigast alt indraga silfver, från
London eller från Hamburg.
Frih. Stjernstedt, August Wilhelm: Då denna punkt
icke innefattar någon anmärkning mot Banko-fullmägtige, utan
endast ett uttalande af Utskits åsigter om lämpligheten af förnyade
försök för att utröna, huruvida det vore fördelaktigare
att indraga silfver öfver London än öfver Hamburg, samt en
uppmaning till fnllmägtige, att anställa sådane försök, och denna
uppmaning gjorts i så lindriga uttryck, som möjligt, finnér jag
för min del Utsk:t hafva halt fullt skäl till sin framställning,
och yrkar derföre, att denna punkt måtte blifva af R. o. Ad.
bifallen.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats, dels att Utskits yttrande
måtte godkännas, dels ock att detsamma skulle läggas
till handlingarne, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på yttrandets godkännande, dervid svarades många ja, blandade
med nej. och sedermera propos. på detsammas läggande till
handlingarne, då svaren utlöllo med många nej, blandade med
ja; hvarefter och sedan propos. på godkännande af Utskits yttrande
blifvit lörriyad samt besvarad med många ja jemte åtskilliga
nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
480
Den 13 December.
§§ 3-6.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 7.
Hr Skogman: Då en offentlig myndighet vidtager en åt
gärd,
måste den stödja sig på fastare grunder, än blott och bart
omdömen. Det är intet tvifvel om att det salt, hvarpå direktionen
öfver Norrbottens läns filialbank skött silt kall, lemnar tillfälle
till ganska grundade anmärkningar, och det hade derföre
varit fullmagtige kärt alt, om det låtit förena sig med åtlydnad
för gällande föreskrifter, kunna mot nämnde direktion vidtaga
kraftisare åtgärder; men då reglem:t ej blifvit öfverträdt, och
ej heller riksbankens utlånade penningar kunna anses sväfva i
fara, hafva fullmägtige ej kunnat göra annat, än låta vid den
af direktionen afgifna förklaring bero, äfven om denna ej varit
i alla delar så tillfredsställande, som man kunnat önska. Jag
har blott velat meddela detta lill It. o. Adms upplysning, utan
att yrka någon förändring i hvad Banko-Utsk:t föreslagit.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.,
blef Utsk:ts yttrande af K. o. Ad. godkändt.
§§ 8, 9 och 10.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 11.
Lades till handlingarne.
§ 12.
Utsk:ts yttrande godkändes.
§ 13.
Utsk:ts hemställan bifölls.
§§ 14 och 15.
Lades till handlingarne.
Utsk:ls i slutet af Berättelsen gjorda hemställan om decharge
lör Hrr Bankolullmägtige.
Bifölls.
Föredrogs Gr. Mörners, Garl Göran, den 9 dennes på bordet
lagda motion om särskild tryckning och utdelning af B. o.
Adms öfverläggning rörande K. M:ts förslag till ny Riksdagsordning
rn. m., jemte de emot Ståndets i frågan fattade beslut
afgifne reservationer.
Gr.
Den 13 December.
481
Gr. af Ugglas, Ludvig: Jag får för min del i hufvudsaken
förorda det förslag, Gr. Mörner gjort; men jag skulle
dock vilja till Utsk:t hemställa, huruvida Utsk:t icke skulle
finnå lämpligt, att, i fall utgifvandet af dessa öfverläggningar
skulle erhålla sitt fulla intresse, det vore nödvändigt att icke
med tryckningen af dem dröja så länge, som till tryckningen af
Ståndets alla prot., hvilken vanligen icke sker förr än ett år
efter Riksdagens slut. Jag vill derföre hemställa, att tryckningen
af dessa prot. verkställes, så snart de blifvit uppsatte och
justerade. Jag tvifiar på, att den spridning af prot:en, som
Gr. Mörner förordat, är den riktiga, och jag skulle för min del
tro, att, då Gr. Mörner föreslagit, att ett exemplar af desamma
skulle utdelas till såväl hvar församling som till hvart sockenbibliothek
i riket, det vöre tillräckligt att hvar församling erhölle
ett exemplar; om efterfrågan efter ett större antal exemplar
skulle uppstå, så står det alltid fritt att låta trycka en
ny upplaga.
Afven skulle jag vilja fästa Utsk:ts uppmärksamhet på en
annan omständighet, nemi. att ifrågav:de prot. böra utgifvas såsom
en särskild afdelning, då det kan vara af intresse för R.
o. Ad. att hafva öfverläggningarne i representationsfrågan för
sig och icke sammanblandade med andra ämnen. Jag anhåller
att dessa anmärkningar måtte få till Utsk:t åtfölja Gr. Mörners
motion.
Hr von Francken, August Alfred: I fall R. o. Ad.
antager Gr. Mörners motion, enligt hvilken namnen å de personer,
som reserverat sig mot Ståndets beslut i representationsfrågan
skola tryckas, så får jag föreslå ett tillägg till densamma,
nemi. att namnen på alla R. o. Ad:ns ledamöter vid denna
Riksdag tryckas, på det att den stora allmänheten måtte få se,
såväl hvilka varit för, som mot det Kongl, representationsförslaget.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, blef motionen jemte yttranderna remitterad till RiddarhusUtsk:t.
Hr Bonde, Knut, hade inlemnat ett mern., som nu upplästes
och lydde sålunda:
Hindrad att sisth Lördag den 9 dennes öfvervara R. o.
Ad:ns öfverläggningar, får jag nu härmed vördsamt anhålla, att
uti prot:t få antecknadt, att jag den 7 dennes röstat emot det
Kongl, förslaget oin ny representations-ordning, samt att jag
reserverar mig emot det i frågan af R. o. Ad. fattade beslut.
H. I.
31
482
Den 13 December.
Hr von Francken, Georg Wolfgang, afgaf en motion
af följande lydelse:
Sedan R. o. Ad. numera frånträdt sin grundlagsenliga representationsrätt,
återstår att ordna dess enskilda ställning och
för framtiden reglera dess angelägenheter. Betydliga fonder
äro af hädangångne ledamöter utaf R. o. Ad. ädelmodigt gifne
till välgörande ändamål under inseende af de män, dem detta
Stånd hedrat med förtroendet att dem förvalta. Tillsynen öfver
dessa medels ändamålsenliga vård, såsom hittills, och deras användande,
enligt gifvarnes ädla afsigter, till enkors och faderlösas
understöd och till det uppväxande slägtets bildning, bör
städse utgöra ett värdigt föremål för Riddersmäns omtanka och
sorgfälliga uppmärksamhet. Bevarandet af det i den ädlaste
stil uppförda, för oss genom sina minnen så dyrbara Riddarhus,
som utgör en prydnad för Sveriges hufvudstad, och som genom
tjenliga anordningars vidtagande i afseende å dess närmaste omgifningar
kunde ännu vida mer förskönas, bör likaledes af oss
med ali erforderlig omsorg iakttagas. Till bevakande af dessa
och flere, oss rörande angelägenheter, föreslår jag, att R. o.
Adms ledamöter måtte hvart tredje år härstädes sammanträda,
hvarvid direktionens förvaltning i sin helhet pröfvas, val till direktionens
ordförande, v. ordf:de, ledamöter och suppleanter ega rum,
och för öfrigt sådana ämnen till öfverläggning förekomma,som inom
R. o. Adms befogenhet sig förete, och som tjena till vidmakthållande
af den fosterländskt ridderliga anda, som vi önska under
alla förhållanden måtte hos R. o. Ad. fortlefva och uti en
ädelt hedrande verksamhet bära frukt.
Om remiss tili Riddarhus-Utsk:t anhålles, och behagade
Högloft. Utsk:t, med föranledande af hvad här är i korthet nämndt,
inkomma med detaljeradt förslag i detta ämne, äfvensom till nödiga
förändringar i Riddarhus-Ordningen, för att af R. o. Ad.,
efter skeende pröfning, behandlas och afgöras.
Begärdes på bordet.
R. o. Ad. åtskiljdes härefter kl. ^ 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 10 December.
483
Lördagen den 16 December 1865.
Plenum kl. 1 e. m.
d.
Justerades 5 prot:s-utdrag för d. 13 dennes och prot:t
22 sist). Nov.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att till R. o. Ad. blifvit
öfverlemnade dels 15 biljetter tilf Kongl. Landtbruks-Akademiens
sammanträde d. 18 dennes och dels 100 inträdeskort till Kongl.
Svenska Akademiens sammankomst lör firande af dess högtidsdag
ö. 20 dennes, samt anmodade de Ledamöter af Ståndet, som
önskade erhålla dessa biljetter, att anmäla sig hos RiddarhusFiskalen.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en Suppleant i
Bevilln.-Utsk:t efter N:o 2,147 Hr af Christiernin, fuilm. Gr.
von Rosen, Axel Gustaf August; och befanns dertill hafva blifvit
utsedd:
N:o 2,333 Hr Oldevig, Hans Fredrik.
Öppnades Hrr Ellektorers lista vid val af tre Ledamöter i
Riddarhus-Utsk:t efter N:o 114 Gr. Thott, Otto, N:o 268 Frih.
Wrangel von Brehmer, Johan Wolmar, och N:o 1,940 B. Hr
Tersmeden, Wilhelm Reinhold; samt tre Suppleanter i samma
Utsk. efter N:o 2,118 B. Hr Lagerheim, Leopold Otto Gottfried
Ernst, N:o 86 Hr Stuart, Fredrik Gustaf August, och N:o 62
Gr. Taube, August Gustaf; och befunnos hafva blifvit utsedde till
Ledamöter:
N:o 140 Frih. Leuhusen, Frans Oscar;
» 401 » Braunerhjelm, Ferdinand;
» 215 Hr Ramsay, Anders Henrik.
Suppleanter:
N:o 1519 Hr von Döbeln, Ernst Georg;
» 91 » Mörner, Hampus Gabriel;
» 250 Frih. Hierta, Fredrik Ernst Josephsson.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att till Riddarhus-Kansliet
blifvit från Riksgälds-kontoret öfverlemnade, för att i grundlagsenlig
ordning behandlas, originalexemplaren af R. St:rs sednast
484
Den 16 December.
församlade Revisorers Berättelser dels om granskningen af Riksgäids-kontorets
tillstånd och förvaltning jemte Hrr Fullmäktiges
i nämnde verk deröfver afgifna Utlåt., dels ock ang. den under
innevide år förrättade granskning af de under K. Mits och Rikets
Kommers-Coll. ställda fonder och medel; hvarefter Hr Gr.
o. Landtm, hemställde, att ifrågavide handlingar skulle kommuniceras
de öfriga Riks-Stånden och remitteras till Stats-Utskit;
hvilket bifölls.
Upplästes och godkändes Exped.-Utskits Skrifvelseförslag:
Nio 3, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. ang. åtgärder till
behöfvandes undsättning i missväxtår; och
Nio 4, om anslag till ett förlagslån för tillvägabringande
inom riket af tillverkning af 12-decimaltums gjutna jernkanoner.
Föredrogs och remitterades till Riddarhus-Utsk:t Hr von
Franckens, Georg Wolfgang, den 13 dennes väckta och bordlagda
motion om uppgörande af förslag till ny Riddarhus-Ordning
m. m.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Utlåtin och Betänkm, nemi. från
Stats-Utsk:t:
Nio 12, i ani. af K. Mits Nåd. Propos ang. öfverlåtelse
till Westerbottens läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden
i Umeå med tomt;
Nio 13, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse
till Jemtlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i
Ostersund;
Nio 14, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Wester-Norrlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden
i Hernösand med tomt;
Nio 15, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. angide öfverlåtelse
till Wester-Norrlands läns innevånare af gamla kronohäktes-byggnaden
vid Sundsvall med tomt;
Nio 16, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos. angide en af Blekinge
läns landsting gjord ansökning om inköp af en kronan
tillhörig tomt i Karlskrona;
Nio 17, i ani. af K. Mits Nåd. Propos. angide befrielse från
roteting för hemmanet Fångåmon Nio 1 i Jemtlands län;
N:0 18, i ani. af K. Mits Nåd. Skrifvelse ang. de förändringar,
som inträffat i afseende å utarrenderade kungsgårdars och
öfriga kronolägenheters förvaltning under sednast förflutna frenne
år;
Den 20 December.
485
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 7, i ani. af väckta motioner om ändring i gällande
föreskrifter ang:de uppbörden af kronans räntor och tiden för
densamma;
N:o 8, i ani. af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning ang:de expeditionslösen;
N:o 9, i ani. af väckt motion om en undersökning af befordringsväsendet;
samt
N:o 10, i ani. af väckt motion om ändring i Kongl. Reglementet
för Telegrafverket den 2 Augusti 1856.
B. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 20 December 1865.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades två prot.-utdrag för den 16 dennes och protokollet
för den 25 sistl. November.
Hr Heijkenskjöld, Selim Lennart: Jag får härmed
vördsamligen anhålla, alt, med bibehållande af min riksdagsmannarätt,
få afsäga mig förtroendet att vara ledamot i Riddarhus-
Utsk:t.
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., till denna anhållan
lemnat bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr
Elektorer att välja en Ledamot i Riddarh.-Utsk:t efter Hr Heijkenskjöld.
Upplästes följande memorialer af
Hr Pauli, Otto Georg: Jag anhåller vördsamt att få instämma
i den af Hr Gr. H. Hamilton afgifna reservation mot det
486
Den 20 December.
af R. o. Ad:n den 7 dennes faltade beslut i fråga om K. M:ts
från föreg:de Riksdag hvilande förslag till ny R. O.
Hr af Forselles, Adam Magnus Philip: Då jag un
der
debatterna på Riddarhuset den 7 sisth Dec. förklarade mig
icke för min del kunna antaga det hvilande Kongl. Representationsförslaget,
får jag nu härmedelst anhålla att i R. o. Ad:ns
prot. blifva antecknad som reservant emot dess antagande.
Hr af Pontin, David Fredrik Constans: Jag får härhos
vördsamt anmäla min reservation emot R. o. Ad:ns beslut
om antagande af det sedan sista riksdagen hvilande förslaget
till ny R. O.
Gr. Posse, Knut Lage: Emot R. o. Ad:ns beslut i fråga
om representationens ombildning anmäler jag härmed min reservation.
Upplästes en af Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert, inlemnad
motion af följande lydelse:
Sveriges R. o. Ad. hafva i alla tider gjort sig högst förtjenta
af fäderneslandet, ty vid alla de tillfällen, som en stor
och för fäderneslandet vigtig sak skulle afgöras, har R. o. Ad.
alltid vetat att bevaka och iakttaga dess sanna fördelar.
Helt nyss hafva vi bevittnat en sådan tilldragelse, i det att
R. o. Ad., genom sitt storartade och i alla tiders historia exempellösa
handlingssätt, afejort genomförandet och antagandet af det
nya representationsförslaget. Men när denna nya representationsreform
vid nästa riksdag kommer att tillämpas och den
nya riksförsamlingen skall sammanträda på 2:ne kamrar, så finnas
inga passande lokaler för detta ändamål. Då Kongl. M:ts
Nåd. Propos. för statsregleringen icke omfattar större tidrymd än
ett år, så är det klart, att nästa riksdag snart nog kommer att
inträffa. Att innan den tiden hinna bygga eller ens förändra
något hus för inrymmandet af den nya riksförsamlingen, lärer
blifva en omöjlighet, men svårigheterna kunna öfvervännas och
behofvet aIhjelpas på ett mycket enklare sätt. Det är för detta
ändamål jag vördsamt vänder mig till R. o. Ad., och åberopar
jag mig på dess beredvillighet att alltid tjena fäderneslandet, då
detsamma deraf är i behof. Om således R. o. Ad. godhetsfullt
ville upplåta Riddarhusets sal till sammanträden för medlemmarne
af öfre kammaren, under nästa riksdag, så vore behofvet
i detta afseende afhjelpt. Dessa sammanträden skulle icke,
enligt min tanka, förhindra R, o. Ad. ifrån att för eget ändamål
använda riddarhussalen, när behofvet så påkallade. Skulle detta
förslag antagas, så anser jag det ganska lätt, att erhålla samlingsrum
äfven för nedre kammarens ledamöter. Om nemi.
väggen borttages, och ersättes med hvalf eller några pelare,
emellan Bonde-Ståndets nuv:de sessionssal och dess kanslirum,
så skulle ett för ändamålet tillräckligt stort rum kunna åstad
-
Den 20 December.
487
kommas. Öppnar man sedermera väggen mellan Bonde-Ståndets
och Borgare-Ståndets kapprum, så erhålles ett stort sådant, och
slutligen skulle tillräckliga embetsrum fås af Borgare-Slåndets
nuv:de lokal. Jag vågar derföre i största ödmjukhet föreslå:
att B. o. Ad. täcktes för nästa riksdag erbjuda riddarhussalen
till upplåtande för den öfre kammarens sammanträden;
och anhåller jag om remiss af denna min motion till Riddarhusets
enskilda Utsk.
Begärdes på hordet.
Föredrogs och lades till handlingarne ett från Banko-Utsk:t
inkommet Mern. N:o 9, med underrättelse om Uiks-Ståndens
beslut i ani. af Mem:t N:o 4.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets den 16 dennes på
bordet lagde Utlåt:n:
N:o 12, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Westerbottens läns innevånare af gamla fängelsebyggnaden i
Umeå med tomt;
N:o 13, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse t Hl
Jemtlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden i 0-  stersund;
N:o 14, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Wester-Norrlands läns innevånare af gamla länsfängelsebyggnaden
i Hernösand med tomt; samt
N:o 15, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse till
Wester-Norrlands innevånare af gamla kronohäktesbyggnaden
vid Sundsvall med tomt.
Förerirogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utskottets den 16 dennes bordlagda Utlåt:n:
N:o 16, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. en af Blekinge
läns Landsting gjord ansökning om inköp af en Kronan tillhörig
tomt i Carlskrona; och
N:o 17, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. befrielse från
rotering för hemmanet Fångåmon N:o 1 i Jemtlands Ian.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utsk:ts den 16
dennes bordlagde Utlåt. N:o 18, i ani. af K. M:s Nåd. Skrifvelse
ang. de förändringar, som irträlTat i afseende på utarrenderade
kungsgårdars och öfrige kronolägenheters förvaltning under
sednast förflutna trenne år.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den
16 dennes bordlagde Betänkm:
488
Dea 20 December.
N:o 7, i ani. af väckta motioner om ändring i gällande föreskrifter
ang. uppbörden af Kronans räntor och tiden för densamma;
samt
N:o 8, i ani. af väckta motioner om ändringar i gällande
förordning ang. expeditionslösen. •*
Föredrogs Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:tsd. 16 dennes bordlagda
Betänk:de N:o 9, i ani. af väckt motion om en undersökning
af befordringsväsendet.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik, anförde dels mundtligen
dels skriftligen:
Från min aflägsna bänk har jag hört och i minnet väl förvarat
ett yttrande, som Gr. von Saltza i sin reservation mot
R. o. Ad:ns beslut, i afseende å representationsfrågan, fällt beträffande
de s. k. »stilla i landena». Hr Gr:n ansåg nemi. detta
sätt att icke yttra sin mening, för det »föraktligaste». Han fö
redrog ock derföre egenkärleken, ehuru han ej gillade den, —
man visste dock hvarest, som man säger, man har en sådan
person; icke så med den, som tiger, då det höfves att tala.
Huru mycket mera då detta i afseende på representanten. Det
är ock af sådan anledning jag vid några tillfällen, då frågor,
som jag trott mig förstå, varit före, uttalat mina åsigter, särdeles
då saken rörer den betryckte eller ännu mera den förtryckte;
och det är af samma orsak jag äfven nu vill höja min stämma.
Detta så mycket hellre, som jag icke allenast blifvit missförstådd,
utan min motion äfven blifvit af Ekon.-Utsk:t alldeles
så att säga förvrängd.
Jag tackar Försynen för det jag på tjenstemannabanan stannat
i en lägre grad (numera egentligen för att bevara min pensionsrätt)
ty jag är derigenom bättre än de högt uppsatte i tillfälle
att bedöma den bedröfliga ställning, hvaruti extra ordinarie
tjenstemännan befinna sig. Jag tackar äfven H. M. Konungen,
som, då vid omorganisationen af Dess Hof-Expedition, genom
förändringen derstädes med protokolls-föringen, min tjenstebefattning
blef öfverflödig, nådigst meddelade mig på begäran afsked
med bibehållande af mina löneförmåner såsom pension;
och hvarigenom min tid nu mera tillåter mig att sysselsätta
mig med göromål, som mera öfverensstämma med mitt sinne
och att icke blott befatta mig med renskrifning, den civile tjenstemannens,
som icke är domare, hufvudsakligaste göromål, —
ja, ända tipp till Exped.-Chefen med sina promemorior o. s. v.
Denna fråga är högst behjertansvärd och jag tror mig hafva
grundade anledningar att framställa anmärkningar mot det sätt,
hvarpå Utsk:t behandlat min motion; och som jag ofta erfarit
att protokollsförandena icke kunna med säkerhet uppfatta mina
anföranden från den plats jag intager, får jag hos Hr Gr. och
Landtm, anhålla om tillstånd att flytta mig till en annan bänk,
mindre aflägsen ifrån de protokollsförande.
Den 20 December.
489
Ehuru jag vid motionens afgifvande tillkännagaf, att densamma
ej blifvit så fullständigt utredd och med upplysande exempel
åskådliggjord, som sig bordt, och jag äfven haft för afsigt
att göra det, men mycket af grannlagenhet vid uppläsandet af
motionen, utur densamma borttagit åtskilligt, som jag befarade
kunde ansetts af mera ömtålig beskaffenhet, ehuru ändock icke
på något vis afseende befordringsväsendet, dermed motionen icke
det ringaste hade att skaffa, utom i så målto, som detsamma
är en följd af befordringslagarna, de der af-mig ansågos vara
alltför ofullständiga, eller såsom en applikation af dessa för civile,
mera än för militärer saknande befordringslagar; hvarföre jag ock,
såsom härhos följande nu tryckta utdrag af R. o. Ad:ns prot. för d.
15 Nov. e. m. utvisar, (»Hr Liljenstolpe anförde muntligen:
Det är nära nog med bäfvan, ehuru fruktan höfves icke
Riddersmannen, som jag åter tager R. o. Adtns uppmärksamhet
i anspråk; men de extra ordinarie tjenstemännens ställning är
verkligen så behjertansvärd, att jag ansett mig skyldig att väcka
ett förslag, som afser förbättring af deras vilkor.
Då motionen kan synas mindre utförligt motiverad, nödgas
jag, för min egen del, uti detta afseende anhålla få hänvisa det
Utsk., som kommer att behandla motionen, till den motion, ungefärligen
uti enahanda syftning, ehuru då hufvudsakligen rörande
den ekonomiska delen af e. o. tjeestemännens ställning
i Sverige, jag tog mig friheten göra vid 1850 och 1851 årens
riksdag, afgifven till Höglofl. R. o. Ad:ns Prot. den 30 December
e. m. 1850 (sid. 329—332); äfvensom till samma Prot. för den
4 Januari 1851 (sid. 52—54) samt den 19 och 26 Februari
nämnde år (sid. 32 och 106), innehållande utförliga uppgifter
ifrån åtskilliga andra länder i afseende å e. o. tjenstemännens
derstädes befintliga ställning.
Härefter uppläste Hr Liljenstolpe en motion, N:o 102,
ang. e. o. tjenstemännens ställning och befordringslagarne.»)
tog mig friheten att hänvisa till mina åtgöranden uti
detta ämne vid en föreg:de riksdag, — hade jag likväl ej kunnat
föreställa mig, att Ekon.-Utsk:t skulle, på sätt som skett,
och med af Utsk:t begagnade, för min heder i sanning förnärmande
ordalag, låtit påskina, att mitt »syfte» varit missförstådt;
ja, att Utsk:t till och med skulle kunna förvränga meningen
utaf de af mig begagnade ordalag samt framställa motionen såsom
den skulle afsett befordringsväsendet, och icke såsom jag
expressis verbis tillkännagifvit, saknande befordfingslagar, med
e. o. tjenstemännen och deras ställning till hufvudsyfte.
Då nu emellertid så skett och häraf med skäl skulle kunna
anses, att Ekon.-Utsk:t, egentligen concepisten af Betänk:t N:o 9,
deremot någon reservation ej finnes afgifven, — velat tillkännagifva,
att motionen ej vore på fullt allvar framställd, utan att
andra motiver till densamma skulle ligga till grund, nödgas jag:
dels uti mitt på förhand uppsatta skriftliga anförande, till
utvecklande af det missförstådda syftet och den förmenta harmen,
framdraga ett exempel, verkligen afseende en befordrings
-
490
Den 20 December.
fråga, ehuru ogerna jag gör detta, hvilket ej varit förhållandet
uti motionen;
dels äfven nu återkalla i minnet de af mig under min 30-  åriga riksdagsmannabana afgifna motioner och detta för att visa,
att icke lättsinnighet legat till grund, vare sig för de tillförene
afgifna eller vid denna riksdag väckta motionerna, utan att, om
jag skulle säga det sjelf, utan öfvermod, som jag afskyr, i all
ödmjukhet (fastän jag derföre ingalunda är s. k. läsare) förklara
att deruti förefinnas vackra och välmenande, så väl syften, som
motiver.
Jag börjar med den, ang:de oäkta barns arfsrätt. I mågen
gerna le häråt, Mina Hrr! men jag begynner med denna motion,
dels derföre, att K. M:t nu härom afgifvit Nåd. Propos., ehuru
blott afseende modren, då hon erkänner barnet; hvarföre icke
äfven fadren, då han har mod att erkänna det oäkta barnet,
som ej rår för sin födsel? Dock jag hoppas, att äfven härutinnan
billighet och rättvisa snart skall segra! — dels började jag
med denna motion, emedan jag ej så lätt kan påminna mig ordningen
för de af mig under en så lång tidsföljd afgifna, eller af
mig med serdeles förkärlek förfäktade motioner; nej icke en
gång dem alla.
Vidare ang:de qvinnans myndighet o. s. v.; om sockenbibliothekers
inrättande; Jude-emancipationen, så väl uti politiskt,
som ekonomiskt hänseende; ang:de upphälvandet af förbudet att
besöka främmande religions-bekännares gudstjenst; ang:de de s.
k. ljuspenningarnas upphörande, hvarigenom e. o. tjenstemännens
ställning något förbättrats, hvad den ekonomiska delen af frågan
beträffar, medelst införandet af gratifikationer, i stället för ljuspenningar:
alla bifallna.
Ang:de löneförbättring för vissa embetsverk; allmän pensions-förhöjning;
samt pensions-anstalternas omorganisation och
centralisering (detta sistnämnde äfven framstäldt af Hr Dalman,
W. F. A., och hvarom vi för närv:de hafva att behandla en
Nåd. Propos. i ämnet); ang:de lösdrifveri och försvarslöshet;
samt, till fullständigande af iängeise-reformen, om inrättande af
dels frivilliga, dels tvångs-arbetsanstalter; äfvensom af räddningshus
för vilseförda barn ; om erhållande af ett lån för beredande
af sunda och ändamålsenliga bostäder åt den arbetande klassen
i hufvudstaden, eller till åtminstone en modell-arbetare-boning
(efter uti England gjorda försök af s. k. »model-lodging hanses»);
detta efter skyddsföreningens i Stockholm plan, hvars sekreterare
och ledamot uti dess styrelse jag hade äran vara; om införande
af s. k. tjenstehjons-böcker i likhet med de sedan 1833 uti
Danmark befintliga »skudsmaals-böger,» i stället för nu brukliga
orlofssedlar; om förhindrande af djurplågeri; ang:de bevillnings —
äfvensom Charta Sigillata-förordningarne: motioner till vissa delar
godkända och dels afslagna; samt
slutligen 2:ne motioner, som blifvit förqväfda på så sätt,
att de, till följd af deras ömtåliga beskaffenhet, ej blifvit till slutlig
behandling företagna, eller den ang:de s. k. hemliga fonden
Den 20 December.
491
(till följd af kabinettskassans brist) samt om 100,000 rdr till
en minnesstod uti bufvudstaden åt högstsalig H. M:t Konung
Carl XIV Johan, vid hvilka motioner mig torde tillgifvas att jag
något närmare vill fästa mig, helst motiverna särdeles för den
sistnämnde (såsom man ock kan finna af sjelfva ämnet för de
flesta andra motionerna) så tydligt synas vara välmening, en
varm känsla för sanning och rätt och, hvad specielt angår Carl
Johans-statyn, djup beundran för den store och gode Konungen
samt en gärd af vördnad och tacksamhet åt den nordiska halföns
återförenare, den segersälle, fridsälle och årsalle Konungen,
hvilkens valspråk; »Folkets kärlek min belöning,» utvisade hans
sinnelag, och som ock derföre, enligt min förmening, hade förtjent
alt, medelst en af nationen upprest minnesstod, hafva erhållit
ett sannt och värdigt, synligt uttryck åt efterverlden, —
utom i historien, — af denna kärlek; och att detta hade lyckats
till följd af den väckta motionen, ifall icke förhållanden mellankommit,
som gjorde alt motionen måste förfalla, och om hvilka
jag ej torde behöfva att mera än blott påpeka, — skulle jag nu
kunna bevisa endast genom att nämna hvad trenne personer, på
sin tid, ehuru på olika sätt, verksamme vid Riksdags-förhandlingarne,
— till mig förklarat kort efter det jag tog mig friheten
väcka denna motion; dessa voro nu mera aflidne Gr. C. H.
Ankarsvärd och Ryttmästare!) Hallenborg, äfvensom ännu lefvande
Kaptenen Silfverhjelm, eller att motionen en gång väckt ej
kunde annat än bifallas. Sammaledes ang:de kabinettskassa-bristens
ersättande genom bifallande af motionen om medel till s.
k. hemliga fonder.
Men jag har redan tagit Höglofl. R. o. Ad:ns tid uti alltför
mycket anspråk, särdeles som jag har ett längre anförande att
uppläsa, rörande sjelfva det ämne, som nu är i fråga, eller i
ani. af Höglofl. Ekon.-Utsk:ls förev:de Betänk. N:o 9. Jag har
blott åsyftat att härmed visa, det icke lättsinnighet, utan fullt
allvar föranledt mig att vid flera tillfällen, såsom ock i afseende
å den nuv:de, väcka molioner af sannt fosterländskt syfte.
Såsom motionär »ang:de e. o. tjenstemännen, deras ställning
samt befordringslagarna,» i afseende å hvilken motion (N:o 102)
jag vid remissen al densamma tog mig friheten afgifva några i
och för motionens behandling inom Höglofl. Ekon.-Utsk:t behöfliga
upplysningar, de der dock icke till Utsk:t lära framkommit,
måste jag förklara, det jag varit tveksam huru jag bör förfara
i afseende å Höglofl. Ekon.-Utsk:ts nu föredragna Betänk. N:o
9, »i ani. af väckt motion om en undersökning af befordringsväsendet
(N:o 113)» och således icke, som det vill tyckas, ej
mindre af rubriken, än af motionen åsatt N:o, den motion jag
afgilvit; men då jag uti samma Betänk, finner mitt namn, som
ock en del af min motion, bör jag icke vara tveksam, huruvida
det är min motion, eller Frih. von Plåtens, Ludvig, äfven något
ang:de e, o. tjenstemännen afgifna motion, som uti Betänk. N:o
9 blifvit afhandlad. Då jag således anser mig berättigad, ja
förbunden, att yttra mig öfver Utskits nu förevide Betänk., får
492
Den 20 December.
jag härmed tillkännagifva, att jag är både nöjd och missnöjd
med detsamma:
Nöjd, att det »syfte», om hvilket dock Höglo!]. Utsk:t varit
tveksamt, huruvida Utsk:t rätt uppfattat detsamma, blifvit vunnet,
hvilket syfte, för min uppfattning, var icke allenast, så att
säga, genomskinligt, utan äfven ganska tydligt, utan att man behöfver,
som man säger, »läsa mellan raderna,» — eller att detta
ämne, af långt djupare betydelse, än Utsk:t tyckes vilja anse att
motionären med sin framställning afsett, blifvit öfverlemnadt till
diskussion och icke, såsom jag härvid öppet förklarar mig hafva
varit beredd uppå, helt enkelt undanskjutit densamma och förhindrat
ali diskussion, såsom varande af ett serdeles ömtåligt
ämne.
Missnöjd och, jag vågar vördsamt tillkännagifva det, på
det högsta förundrad deröfver, att det Höglofl. Utsk:t, då motionen
icke blef undanskjuten, behandlat densamma så, som nu
skett.
En behandling, jag vågar påstå det, omöjlig vid en påföljande
riksdag efter de nya förhållandena: emedan motionären
då kan lättare göra sig förstådd inom den kammare, der framställningen
sker, än, såsom nu är förhållandet, för de 4 hamrarne,
deraf 3:ne icke behöfva och möjligen icke kunna afveta motionen
(om motionären ej gör sig besvär att, genom utskrilvandet af
5 exemplar, få densamma med de respektive Med-St:n kommunicerad)
förr, än då vederbörligt Utsk. behandlat motionen och
deröfver inkommit med sitt Utlåt., serdeles ifall, såsom med den
förev:de är förhållandet, motionen icke en gång är tryckt och
till de 4 Stånden utdelad, innan eller då Utsk:ts-Betänk:t utdelats.
Huru? har väl behandlingen varit utaf den af mig afgifna
motionen, hvilken ligger, eller åtminstone borde ligga till grund
för Höglofl. Ekon.-Utsk:ts nu föredragna Betänk. N:o 9, deruti
Utsk:t föranlåtes tillstyrka, — ehvad meningen med motionen
må vara:
»att motionen må lemnäs utan afseende».
Jo, det Höglofl. Utsk:t har först och främst, — ty den första
anmärkningen gäller Betänkds öfverskrift, som lagt grunden,
efter min förmening, till resultatet eller det slut, hvartill Utsk:t
kommit, — behagat förändra denna öfverskrift.
Höglofl. Ekon.-Utsk:t har nemligen afgifvit »Betänk, i anledn.
af väckt motion (N:o 113) om en undersökning af befordringsväsendet;»
men min motion (N:0 102 icke N;o 113) har till
öfverskrift och syfte: »e. o. tjenstemännen, deras ställning och
befordringslagarne,» — ehuru äfven ang:de »befordringsväsendet»,
— såsom en tillämpning af de utaf mig uti motionen afsedda,
och för närv;de saknande, befordrings-lagarna, — mycket skulle
knnna vara att säga, fastän detsamma ingalunda ligger till grund
för motionen, deruti icke heller något direkt derom innehålles,
om än detsamma kan anses vara påpekadt, särdeles för dem,
som vilja läsa mellan raderna; och skulle man vilja tvinga mig
att sjelf göra detta) så skall jag, ehuru högst ogerna, icke alle
-
Den 20 December.
493
nast så göra, utan ock, med öppet vizir, framträda; uppgifvande
dervid så väl obestridliga fakla, som personer.
Jag vill så mycket heldre begagna detta stridssätt med öppet
visir (och en allvarlig strid skulle då tyvärr! uppkomma),
som jag har till motståndare, uti främsta ledet, den utmärkte
man, hvilken, under den nyligen utkämpade stora striden, med
ridderligt sinne sade sig, i egenskap af soldat vilja tala högt,
det vill säga öppet språk?
Jag menar det Höglofl. Ekon.-Utsk;ts af alla så högt aktade
Hr Ordförande, till hvilken jag i öfrigt direkte måste vända mig,
särdeles i lall detta Betänk, icke varder, såsom sig bör och hvarom
jag ock, då frågan slutligen skall afgöras, vördsamt kommer
att anhålla, till Utsk:t återremitleradt, då detsamma synes grunda
sig uppå af motionären icke, hvarken uttalade, eller underförstådda
premisser, eller, hvad som åtminstone är förvisst — icke
uppå utaf honom uti motionen uppgifven grund eller syfte.
Detta för att, genom det Höglofl. Utsk:ts Hr Ordförande, få
till öfrige Hrr Utskotts-ledamöters kännedom framfördi så väl
grunden, syftet och motiverna till motionen, jemte mitt nu afgifvande
försvar för densamma: detta det enda sätt att kunna
kommunicera mig med Utsk:t, derest, jag åberopar det, Betänk:t
icke skulle kunna blifva återremitteradt; samt motionen således
tillika med hvad jag dels vid remiss af densamma den ll:te yttrade,
dels ock nu till belysande af syftet och meningen med motionen,
jemte grunden för densamma ytterligare går att anföra,
skulle till Höglofl. Ekon.-Utsk:t återkomma; helst, såsom det af
Betänlcts tydliga innehåll nogsamt synes, jag nu är uppfordrad
att förklara och äfven försvara det rena uppsåtet med så väl
min motion, som af det, hvartill jag nu blifvit framtvingad att,
till följd deraf, förklara.
Jag har nu, möjligen alltför vidlyftigt, sökt förklara och tillika
försvara grunden, syftet och meningen samt till en del ock motiverna
för denna min motion i en framställning, så att säga, en
fortsättning af min (med jemförelse af förhållandena uti flera
andra länder) under 1850—51 årens Riksdag afgifna (se R. o.
Ad:ns prot. för den 30 Decemb. 1850. e. m. sidan 329 och
följande, m. fl. uti frågan under samma riksdag lemnade upplys
ningar,
tabeller och sifferuppgifter, — och af pressen, för att
äfven nämna dess videtur, gillade och understödde, motion ang:de
e. o. tjenstemännen samt deras, i afseende på den ekonomiska
delen af frågan, bedröfliga ställning, hvilken äfven något förbättrades
genom R. Höglofl. Stms då fattade beslut om de s. k.
ljuspenningarnes upphörande och bestämmandet af (såsom äfven
uti min förbesagde motion åsyftades, hvilket af de densamma
medföljande siller-kalkyler och uppgifter nogsamt svnesj — gratifikationer
åt flitiga, icke blott uppvaktande (vi minnas litet hvar
hurusom en person låtit sig inskrifva» uti 19 särskilda verk,
statens och enskilda, för att undfå del af den e. o. tjenstemannen
vid årets slut tilldelande enda godtgörelse lör hela årets,
ofta nog trägna och bekymmerfulla tjenstgöring, — så lätt bort
-
494
Den 20 December.
glömdt af förmannen och den högt uppsatte Embetsmannen, —
eller de s. k. Juljusen), utan äfven verkligen tjenstgörande, för
embetsverken ingalunda obehöflige e. o. tjenstemän.
Och jag tror mig härmed äfven hafva befriat mig ifrån
suppositionen, att hafva lättsinnigt framkastat detta, så att säga,
Eris-äpple; hvarom mera längre fram (detta beroende uppå huru
man ämnar att vidare anfalla mig och motionen); åtnöjande jag
mig med att för närv:de blott förklara, att dels mina år, dels
min, till följd deraf, mera än 30-åriga riksdagsmannabana, böra
fritaga mig ifrån allt slags lättsinnighet, serdeles vid behandlingen
af Representantens alltför maktpåliggande och full allvar kräfvande,
dyrbara kall; huru mycket mera då, såsom jag uti min
ringa mån nu försökt att verka, frågan angår ett ämne för samhället
i allmänhet och en hvar af oss isynnerhet, (oaktadt jag
ej eger några barn och således icke af denna orsak skulle
kunna anses för partisk samt derföre hafva väckt motionen; ej
eller för egen del, då, såsom jag nyligen tagit mig friheten tillkännagifva,
att jag egentligen ingenting eftersträfvar, utan hufvudsakligen
tjenar qvar för att åt mig bevara min pension); och
frågan således rörer för närv:de icke blott mannen, såsom min
motion 1851, utan äfven qvinnan, då tjenstemanna-verksamhet
till en viss del ock för det närv:de henne blifvit medgifven.
.lag öfvergår nu till den speciellare delen af frågan; hvarvid
jag anhåller att få fästa uppmärksamheten uppå, att jag uti
motionen börjar med att åberopa: att genom K. M:ts Nåd.
Kungörelse af den 12 Maj innev:de år, visserligen är bestämdt
hvilka examina kunna berättiga till inträde uti »K. M:ts och Rikets
tjenst i allmänhet;» men någonting egentligt förklarande, i afseende
på befordringslagarna, finnes deruti icke föreskrifvet (17 §
vidrörer detta belt lösligt); väl talar R. F. något härom, äfvensom
1756 års K. Förordning. Den sistnämnde är dock något
antiqverad; såsom, efter den så ofta lill likt och olikt använda
s. k. tidsandans begrepp, nära nog allt, hvilket undgått nutidens
förändrings- och omstörtnings-lusta.
Någon slags befordringslag borde val finnas såsom ett, så
att säga, räddnings- eller nödhjelps-ankar uppå detta så stormiga
haf; — en slags säkerhets-hamn förefinnas för den unge seglaren
(tjenstemans-aspiranten), hvilken efter studentens glada dagar,
med friskt mod utskjuter sin lilla, ehuru ofta sjelftrodda
säkra, farkost på detta haf med alla sina bränningar och skär;
ofta nog djupliggande samt farliga äfven för den pröfvade och
väderbitne sjömannen.
Något å propos dessa skär, torde mig benäget ursäktas att
jag ifrån min studenttid härvid omnämner, helst sådant icke
vore alldeles omöjligt att kunna förefalla äfven uti våra dagar:
Under en inom Östgötha nation uppkommen tvist, och dervid
jag tagit den förfördelades parti, blef jag, jemte flera liktänkande,
uppkallad till nationens Inspektor, som försökte förmå
oss att återtaga en af oss undertecknad skrift, — vid äfventyr
att, i annat fall, våra namn skulle insändas till Kansleren, H.
Den 20 December.
495
K. H. Kronprinsen, samt detta möjligen skulle menligt inverka
på vår blifvande fortkomst på tjenstemannabanan. Endast en
17-eller 18-årig yngling, var jag den förste, som förklarade mig
stå fast vid hvad jag underskrifvit; och af alla, jag vill minnas
19, återtogo sedermera blott 2:ne sina namn.
Hvad, — för att följa den af Högloft. Ekon.-Utsk:t, ehuru
med tveksamhet om rätta uppfattandet af syftet — (någon reservation
finnes icke antecknad; således svara en för alla och
alla för en, för denna tveksamhet) nu ogillade motionen, hvilken
tillstyrkes böra af R. Höglofi. St:r lemnäs utan afseende, —
har tjenstemans-aspiranten utaf den åberopade Nåd. kungörelsen
af den 12 Maj 1865 för egentlig vinning? Ar han förvissad om
befordran, eller ens om den ringaste utkomst för den närv.de
eller för framtiden? — äfven om han är flitig och skicklig
(alser icke detta saknad af befordringslag?) — samt vidare, serdeles
som Utsk:t ej anfört detta:
»Svaret kunna vi bäst erhålla af de mångå, hvilkas hela
lif blifvit förspildt under denna aspirans; af de många, hvilka i
stället att gagna ett varmt älskadt fädernesland» etc. — »alldeles
gått uti motsatt rigtning, eller tyvärr! skadat detsamma.»
»Å hvilka personer samt hvilken yrkesgren jag syftar, torde
icke behöfva närmare bemärkas?»
Motionen upptager derefter åtskilliga antydningar och äfven
till en del speciella fall, hurusom »mången afstänges ifrån befordran
och utkomst af ofrivilliga omständigheter och förhållanden:
allmänna och enskilda verks täta omorganisationer, indragningar
af tjenster o. s. v., denna nutidens omstörtnings- och förändringslusta,
såsom exempel inom så väl statens, som enskilda korporationers
verk och inrättningar.» Behöfver jag väl uppräkna
dem? R. St:rs Bank, derinom, sedan 1852, trettioen (31) ordinarie
tjenster blifvit indragna, och f. d. Krigs-Kollegium, vid
sednaste omorganisationen indrogos sju (7) tjenster ifrån ordinarie
staten; Arméens Pensionskassa, under sednare åren äro
tre (3) af nio (9) ordinarie tjenster indragna; Krigs-Hof-Rätten,
likaledes fyra (4) ordinarie tjenster af nio (9) indragna; samt
Tullverket och Postverket, äfven till viss del efter Departementalstyrelses
införande derstädes, m. fl.; och huru mycket mera,
då Departemental-styrelse-systemet blifver öfverallt — in totum
et tantum — uti vårt kära fädernesland infördt och praktiseradt?
Härvid skulle jag önska få hänvisa till numera aflidne
Kammarherren C. M. af Pontins förtjenstfulla arbete om E. O.
Tjenstemännen, deras ställning och Embetsverken.
Vid motionens afgifvande nämnde jag, hurusom jag, så
godt som på stående fot, som man säger, nödgats dels skriftligen,
dels muntligen framställa densamma, emedan jag blef uppropad
att yttra mig långt förr, än jag väntat det; hvarigenom
motionen (en bland de sista) ingalunda blef så fullständigt sammanfattad,
som jag önskat och äfven uti stoffet, så att säga,
för densamma angifvit, såsom ock mina anteckningar rörande
den tillämnade motionen skulle kunna utvisa.
496
Den 20 December.
Jag uteslöt under pågående plenum, då den skriftliga delen
af motionen uppsattes, ifrån dessa anteckningar, just för att
undvika befordringsväsendet, en del speciella förhållanden och
uppgifter till namnet af åtskilliga, så allmänna som enskilda
verk, derinom åberopade om-organisationer och tjenste-indragningar
under sednare tider skett; hvarigenom ock hvad som
intogs så mycket bjertare kom att framstå och sanningen så
mycket obehagligare att höra; men då jag numera är så godt
som uppfordrad att låta grannlagenheten och undfallenheten, —
hvarför man gemenligen plägar röna otack, — vika för sanningen
af mina åberopanden och antydningar, (år jag icke vara
tveksam om hvad jag bör och måste göra: eller att icke allenast
efter mina anteckningar, ulan älven utur minnet i öfrigt
ifrån min långa tjenstemannatid söka framdraga dessa fakta,
med, så mycket möjligt är, likväl iakttagande af grannlagenhet,
om ock blott för mig sjelf — och att icke belysa dem med
några personligheter.
Slutet af motionen finnes uti Betaniel intaget, hvarföre jag
icke behöfver vidare, än förklara, det jag på fullt allvar äfven
menat hvad jag deruti uttryckt; men man måste dervid lägga
icke större vigt uppå slutreflexionerna, än å början af det visserligen
till en del in absurdo yttrade (eller då första gången
det framkastade i den vägen förekommer, dervid motionären
sjelf förklarar: »Hvarthän detta dock i längden skulle bära, inses
nog, i fall man vill se med öppna ögon»); »bort derföre, så
gerna först som sist, med alla bestämmelser af examina och
betyg samt kunskapsprof i och för inträdes vinnande uti statens
och enskilda verk;» dessa quasi orlofssedlar, hvilka mången
gång icke äro mera att fästa sig vid, i afseende å verklig skicklighet
och särdeles framtida duglighet för tjenstemanna-aspiranten,
än de, åtminstone uti Stockholm i allmänhet, utfärdade
tjenare-orlolssedlarne. Må man ursäkta mig jemförelsen, då den
nog ändock är sann och riktig. Månget examensbetyg är dessutom
beroende på tillfällig disposition och ett godt minne; och
skicklighet, än mindre framtida duglighet, följer icke alltid dermed
eller deraf, enligt min förmening.
Examina och de deraf följande betygen utgöra likväl en
slags garanti, som för staten torde anses erforderlig. Jag påyrkar
således icke, och har ej gjort det direkt, — examinas borttagande;
men såsom en följd af det föregående, i afseende å den
ekonomiska lagstiftningen och den underförstådda näringsfriheten,
var mitt yttrande härom mera en in absurdo framkastad
idé, hvilket nog, om man så vill, kan skönjas, utan att derföre
behöfva läsa mellan raderna.
Såsom uti snart sagdt alla förhållanden, har min mening
aldrig varit en total omstörtning. Nej, långt derifrån! Blott att
genom den föreslagna fåtaliga komitén få förhållandena härutinnan
(således ej befordringsväsendet) utan befordringslagarne utredda,
förbättringar vidtagna i afseende å tjenstemannens bildande,
t. ex. att någon praktisk öfning skulle föreskrifvas för
juridisk
Den 20 December.
497
juridisk examens afläggande, såsom det fordras för Läkaren: —
en lanke, hvilken jag smickrar mig med att vara öfverensstämmande
med hvad som hyses af en utaf våra största kapaciteter
uti landet.
Att teoretisk underbyggnad, uti hvad specielt branchen tillhör,
är behöflig, isynnerhet för Läkaren, Teologen och Juristen,
kan icke bestridas; hvarföre ock dessa brancher särdeles bordt
hafva blifvit af mig direkt undantagna, ehuru af hvad motionen
innehåller »ang. omstörtningarne inom den ekonomiska lagstiftningen»
samt den derefter omedelbarligen yttrade åsigten: »vore
det ej bäst, att äfven härutinnan» (för tjenstemanna-aspiranten
nemi.) »upphäfva alla föreskrifter och stadgade praestanda» etc.
— borde kunna synas, att motionären egentligen afsett en del
af de administrativa verken, och synnerligast de verk, hvilka
beröra den ekonomiska lagstiftningen. Dessutom, var det Höglofl.
Utsk:t »tveksamt om rätta syftet» af motionen; så egde ju Utsk:t
antingen att — uti en så vigtig fråga — tillkalla motionären,
eller ock genom någon af dess ledamöter, deraf flere äro af mig
specielt närmare kände, få upplysning uti en så väsendtlig del
af motionen, som angående dess »syfte».
Men möjligen står denna, efter min förmening, underlåtenhet
af Utsk:t tillsammans med hvad ryktet förmäler, eller att
denna Riksdag egentligen har att blott befatta sig med (förutom
det hufvudsakligaste föremålet, som redan är vunnet: representationsförslagets
antagande) hufvudtitlarne samt ett och
annat anslag; då det deremot icke häfver sig så noga med enskilda,
särdeles mindre behagliga, motioner?
Dock, bör ej en omtänksam fader, medan han lefver, söka,
så att säga, undanstöka eller ställa i ordning hvad han kan, på
det att den unge arfvingen icke måtte få alltför mycket bråk
med det efterlemnade, uti många delar outredda boet: taga sig
alltför mycket, såsom ordspråket sä sannt säger: »vatten öfver
hufvudet»?
Att slutligen harm skulle ligga till grund för och hafva motionen
till »syfte», såsom det till motionären med harm, ja nära
hån, yttrats (dock icke af någon Riddarhus-Iedamot inom Utsk:t);
en sådan beskyllning tillbakavisar jag helt och hållet.
Väl inseende hvarifrån den ledamot, som fällt yttrandet
(hvilket jag ej vill tillägga något passande epitet), möjligen hemtade
suppositionen, får jag uti detta afseende med frid och lugn:
det högsta jag uti verldsligt hänseende eftersträfvar, till följd af
hvad jag förut mundtligen tillkännagifvit, öppet förklara, att, så
vand som jag är att missförstås och att lida oförrätt, samt att
mina bästa bemödanden misskännas, — detta icke varit förhållandet
vis-å-vis mig sjelf.
Skulle någon harm i afseende å befordringsväsendet verkligen
förefunnits och ännu förefinnas; så föranleddes den utaf
den sednaste (jag vill minnas inom halfåret) skedda sekreterareutnämningen
inom Tullverket, hvarest tjenstemännen i öfrigt
H. I. 32
498
Den 20 December.
visserligen blifvit vande vid att lörbigås; — härvid tillkännagifva
nde tillika, att jag icke personligen känner hvarken den
utnämnde eller de förbigångne (ja, ganska (å inom Tullverket,
förutom Hr General-TulldirektÖren sjelf, sedan han var min
kamrat inom Krigs-Hofrätten, och Departements-Cheferne, som
jag vill minnas, sedan studenttiden); men att jag likväl är öfvertygad
derom, att den, ehuru efter så kort tjenstetid inom
det verk, hvarest han så nyligen af Chefen för Tullverket utnämndes
till Sekreterare, nu t. f. Departements-Chefen derstädes
(f. d. Docent vid ett af Rikets Universiteter och icke förut
varande tjensteman) är till denna sednare befattning fullt lämplig
och skicklig, ehuru dessa egenskaper visserligen icke saknades
hos de förbigångne i afseende å Sekreleraretjenstens bestridande;
äfven med åliggandet att vid förefallande tillfällen bestrida
högre tjenst.
Efter det jag nu Öppet och så tydligt, jag förmår, samt
möjligen vidlyftigare än hvad som kan anses vara behöfligt,
sökt belysa min ifrågavarande motion, jemte det jag med detsamma
tror mig hafva ådagalagt nödvändigheten af en återremiss,
särdeles som det Högloft. Utsk:t, motionären oåtspord,
behagat förändra motionens så ofta af mig framhållna »syfte»,
— har jag ej något vidare att tillägga, än att vördsamt — då
frågan till slutligt afgörande förekommer, hvaremot jag för
närv:de måste begära Betänkandets bordläggande ånyo, särdeles
för att tillfälle må kunna beredas den eller de, som sådant
önska och vederbör, att nemi., då »tvekan» om motionens »syfte»
förekommit, angående detta syfte, grunden och motiverna göra
sig underrättade; och detta så mycket heldre, som jag har
största anledning förmoda, att bordläggning ånyo just i detta
hänseende, uti denna stund, inom de resp. Med-Stånden medgifves,
— anhålla om Hr Gr:s o. Landtm:s benägna framställning
af propos. först om bordläggning ånyo och derefter, i fall sådan
ej medgifves, om återremiss af Höglofl. Ekon.-Utsk:ts Bet.
N:o 9; äfvensom förklara, att, derest hvarken bordläggning
ånyo eller återremiss skulle beviljas, ehuru motionens syfte och
grund, genom ett missförstånd, lindrigast sagdt, af Utsk:t blifvit
förändrade, — jag är fullt förvissad derom, att denna fråga
under en kommande Riksdag åter skall blifva framställd samt
att densamma af dåvarande Svenska folkets representanter icke
skall lemnäs utan afseende.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Som ingen tyckes
förena sig med Hr Liljenstolpe i begäran om ytterligare bordläggning,
lärer Betänk:t nu komma att afgöras. Jag måste då
med några ord besvara de anmärkningar, motionären deremot
framställt.
Hr Liljenstolpe anser att Utskrt icke blott misstagit sig om
syftningen af motionen, men äfven låtit påskina att den tillkommit
af enskild harm hos motionären. Jag bestrider detta
sednare. 1 Betänk:t förekommer icke ett enda ord, som kan
Den 20 December.
499
tydas såsom uttryck för en sådan uppfattning. Jag kan försäkra
Hr Liljenstolpe, att ingen inom Utsk:t misskänt motionärens
goda afsigter; deremot var Utsk:t ganska tveksamt, huruvida
motionen verkligen vore väckt på fullt allvar. Väl möjligt
således, att Utsk:t misstagit sig om motionens andemening. Att
deri verkligen är fråga om befordringsväsendet, icke blott om
befordringslagarne, torde dock icke kunna bestridas. Motionären
berättar huru i ett visst verk tillgår, huru de extra tjenstemännen
der afskedas och underofficerare anses kunna förrätta
tjensten. Motionären utropar vidare: »Bort då, så väl först
som sist, med alja bestämmelser af examina och betyg samt
kunskapsprof i och för inträdes vinnande uti statens och enskilda
verk»; ynglingen skulle blott behöfva »allmän humanistisk
bildning, som kunde erhållas uti de allmänna högskolorna,
hvarefter aspiranten finge söka inhemta hvad som erfordrades
att blifva tjensteman på hvad sätt som helst, — troligen genom
att, som man kallar det, auskultera och uppvakta uti de verk,
inom hvilka han vill söka utkomst och möjlig befordran, utan
likväl ringaste anspråk på någondera, utan blott beroende af
sjelfförvärfvad kunskap och möjligen skicklighet samt chefernes
godtycke •eller välvilja och otvifvelaktigt äfven den påtryckning,
som kamraters omdöme kan åstadkomma». Slutligen tillägger
motionären: »Om någon komité således skulle anses behöflig,
så vore det väl i detta afseende.» Jag hemställer nu, om icke
allt detta snarare rörer hefordrings-väsendet, än befordringslagarne,
och om icke således Utsk:t haft rätt i sin rubricering
af motionen; alltid förutsatt att det hela icke är ett skämt, en
sak, som för det Höglofl. Ståndet torde blifva lika svår att afgöra,
som den varit det för Ekon.-lItsk:t.
Under sådana förhållanden ansåg sig Utsk:t icke kunna
annat än afstyrka motionen; och är jag förvissad att R. o. Ad.
äfven för sin del godkänner denna åtgärd; hvarom jag vördsamt
anhåller.
Hr Liljenstolpe: Blott med några ord torde jag få bemöta
Hr Gr. Björnstjernas anförande.
Skilnaden emellan att på »skämt» eller af harm väcka en
motion uti ett så allvarsamt ämne, som ang. befordringslagarne,
ja, äfven om min motion skulle, såsom den icke gjorde, hafva
afsett »befordrings-väsendet», — synes mig ungefärligen lika obetänksamt,
hvarföre jag ytterligare fritager mig lika mycket ifrån
en sådan afsigt, sorn ifrån suppositionen derom.
Äfven får jag rätta en oriktig uppfattning af Gr. Björnstjerna,
eller derom, att, genom hela lägre tjenstegradens indragning
inom det påpekade verket, — några eller någon af de
derstädes anställde e. o. tjenstemännen tagit afsked och ännu
mindre skulle blifvit afskedade; tvärtom, de tjenstgöra fortfarande
dess oaktadt, och deras tjenstgöring är för ärendernas
gång alldeles nödvändig; och att så är förhållandet, torde Hr
500
Den 20 December.
Gr:n, i dess egenskap af Sekund-Chef, snart nog kunna blifva
i tillfälle att förnimma.
Dock, för närv:de är mindre af vigt, synes mig, att tvista
om det misstag, Ekon.-Utsk:t utan all fråga begått, än huruvida
Hr Gr:n, såsom Utsk:ts ordförande, anser Utsk:t böra, efter
hvad jag nu varit i tillfälle att upplysa, sjelft på allvar vilja behandla
motionen uti det »syfte», jag med densamma afsett.
Härefter yttrade Hr Gr. o. Landtm., att då, såvida han ej
misstoge sig, Hr Liljenstolpe i sitt lorst afgifna yttrande hade
begärt ytterligare bordläggning af förev:de Betänk., men någon
annan ledamot af R. o. Ad. icke förenat sig i denna begäran,
kunde densamma, till följd af stadgandet i 49:de §:n R. O., icke
till någon påföljil föranleda.
Sedan öfverläggningen häruppå förklarats fulländad, anmälte
sig och yttrade
Hr Liljenstolpe: Som min begäran om förnyad bordläggning
icke blifvit understödd, samt Betänk:t således nu kommer
att afgöras, anhåller jag att detsamma måtte till Utsk:t återremitteras.
Med anledning häraf erinrade Hr Gr. o. Landtm., att begäran
om Betänk:ts återremitterande redan förut blifvit af Hr
Liljenstolpe framställd samt att öfverläggningen i frågan numera
förklarats afslutad; hvarefter och sedan Hr Gr. o. Landtm, upptagit
de under öfverläggningen gjorda yrkandena å dels bifall
till Betänkit och dels återremiss deraf, Hr Gr. o. Landtm, framställde
propos. på bifall till detsamma och, då dertill svarades
många ja, förklarade proposm vara med ja besvarad.
Hr Liljenstolpe: Mot R. o. Ad:ns nu fattade beslut får
jag anmäla min reservation, under vördsam anhållan, att, sedan
frågan blifvit inom de respektive Med-Stånden afgjord, få aflemna
min reservation skriftligen och att således efter för handen
varande omständigheter få härmed vidare förfara.
Föredrogs och bifölls- Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 16
dennes bordlagde Betänk. N:o 10, i ani. af väckt motion om
ändring i Kongl. Reglementet för Telegrafverket den 2 Augusti
1856.
Hr von Koch, Nils Samuel, uppläste ett skriftligt anförande
af följande innehåll:
Sedan jag nu hunnit närmare granska för mig tillgängliga
skrifter ang:de jernvägsbyggnadernas fortsättning och nordvestra
stambanans rigtning, anhåller jag, att, enl. den 9 dennes här
gjordt förbehåll, få afgifva mitt yttrande, hvilket med öfriga här
då aflemnade torde Stats-Utslut delgifvas.
Den 20 December.
501
I framsta rummet vill jag på det varmaste förorda, att
jernvägsmaterielen ofördröjligen så ökas att statsbanorna må kunna
behörigen besörja all den trafik, som dem erbjudes, att frakt
kostnaden i sammanhang dermed, så snart som möjligt, nedsättes
för alla tyngre varor till det belopp, att den icke må
blifva dyrare än i andra länder, hvarigenom producenterna af
våra exportartiklar — med i allmänhet längre distanser — icke
kunna täfla på verldsmarknaden, att sålunda frakten, som i England
redan flera år icke i allmänhet beräknats högre för tunga
varor, t. ex. malm, jern, stenkol, än ett öre per Svensk mil,
och lärer äfven i Norge blifvit nedsatt till ungefär detta belopp,
måtte älven här dertill nedsättas, samt att man blifver
satt i tillfälle rätt bedöma hvad hvarje stambana redan nu kan
afkasta, då den skötes med tilläcklig materiel.
Dernäst och hvad angår stambanorna, får jag för min del
tillstyrka: att R. St:r nu godtgöra felet vid förra riksdagen, att
icke, framför flera andra, då lemna tillräckligt anslag till Arvikabanans
fullbordande; men att R. St:r vid denna riksdag sedermera
icke lemna vidare anslag åt någon stambana.
Mitt förnämsta skäl härtill är det financiella. Jag tror, att
sedan, efter afgifvande af K. ,M:ts Nåd. Propos:r N:ris 47 och
48, Riksg.-Kont. lärer afslutat kontrakt ang:de återstoden af det
år 1863 beslutade jernvägslånet, 35 millioner, det icke nu går
an, att genast åter uppträda på penningemarknaden, den utländska
eller den inhemska, såsom lånsökande för mera än de jemförelsevis
obetydliga belopp, som, på kort tid, måhända erfordras
till komplettering af jernvägsmateriel och fullbordande af
Arvika-banan.
Det är ett bedröfligt, hittills oförklaradt faktum, att Sveriges
statskredit, som borde stå högre än nästan alla andra folks,
nu är så rubbad, att vi måste betala oskäligt höga räntor och
att, detta oaktadt, våra sednaste stats-obligationer icke ännu kommit
i fasta händer, utan till stor del finnas hos kontrahenterna
och spekulanter, som vilja placera dem. Det vore förmätet af
mig att tilltro mig fullt förklara detta förhållande. Men jag
har ansett för min pligt, att, efter sökta upplysningar, inom och
utom landet, härom bilda mig det omdöme, som nu grundlägger
mitt beslut såsom representant. Måhända kunna de skäl,
som verkat på mig, äfven verka på andra, och de skola derför
i korthet angifvas.
Vid bedömande af en särskild statskredit böra naturligtvis
först de allmänna orsaker utmönstras, hvilka verkat nästan i alla
stater och föranledt kapitalbrist med deraf följ:de högre räntefot
allestädes. Sådane orsaker hafva sednare åren varit, bland andra:
Ofantlig kapital-förstöring genom de stora Rysk-Turkiska,
Italienska och Amerikanska krigen, många härars hållande å krigsfot
jemte rustningar, äfven af stater, hvilka hittills skonats från krig;
Storartade jernvägsanläggnningar i nästan alla verldsdelar,
hvilka anläggningar till stor del icke, åtminstone ännu, visat sig
fruktbärande; samt
502
Den 20 December.
De öfverdrifna spekulationer och de mångfaldiga bedrägerier,
hvartill, i ani. af sednare årens lagförändringar, bolagen med
begränsad (limited) ansvarighet, särdeles i England, gifvit anledning.
Vi kunna naturligtvis icke erhålla annat än dyra penningar
under en allmänt dyr tid, och denna torde väl fortfara intilldess
de förstörda kapitalen blifvit ersatta genom nya besparingar;
men Sverige borde icke betala mer än andra länder med mindre
tillgångar och större skulder.
Hvarför är Sveriges statskredit sämre än den för få år sedan
var och borde vara?
Man har uppgifvit, att vår tidningspress skadat landets kredit,
emedan den antydt en krigisk stämning hos folket och af
pressens organer predikats än intervention åt ett håll, än annektion
åt ett annat, m. m.
Man har uppgifvit, att låne-negociationerna icke blifvit rätt
och klokt utförda.-
Men om ock, hvilket ej är sannolikt, man lyckats inbilla
Europas, vanligen väl underrättade penningfurstar, att Svenskarne,
oaktadt allmänt deltagande för blödande svaga folk, varit
mera än till ett ringa fåtal nog obetänksamma att vilja störta sig
uti krig annat än till försvar af eget land; så borde väl ändå
icke fruktan för krigslystnad hos Svenskarne nedsatt deras kredit
under de verkligen krigförande Danskarnes och under Norrmännens,
som naturligtvis med oss skulle delat krigets olyckor.
Sveriges statslån hafva dock de sednare åren alltid stått
lägre än dessa staters. Sista mig kända notering i Hamburg
å dessa staters lån är
Svenska A\ proc:s af 1858 — 87§:dels proc.
Norska 4^ proc:s af 1858 — 94 å 94^ proc.
Danska 4 proc:s af — 89 å 88^ proc.
Norge får således 6 å 7 proc. mer för obligationer med
samma ränta.
Danmark erlägger ^ proc. lägre ränta å sina än Sverige.
Sveriges jordmån, dess grufvor, skogar, fabriker och resurser
äro dock ej underlägsna dessa grannländers. Sverige har
varit lika punktligt i uppfyllande af sina förbindelser. Det har
icke, såsom dessa länder, måst göra utländska statslån för krig
eller andra improduktiva ändamål. Sverige har endast förjernvägsbyggnader
anlitat den utländska krediten. Förhållandet mellan
folkmängden och statsskulden i de 3 länderna var i runda
tal vid 1864 års slut:
Innevånare. Statsskuld.
Sverige 4,022,000. 55 millioner.
*) Danmark 1,825,000. 185 millioner.
Norge 1,700,000. 30 millioner.
') Enligt Almanach de Gotha, 1866. Danska Finans-Ministern uppgifver
Danska statsskulden blifva 262 millioner den 31 Mars 1866. P. o. I. T.
N;o 293.
Den 20 December.
503
Hvad bedrifvandet af låne-negociationerna beträffar, bygger
man, så vidt jag känner, tillvitelserna på hittills icke bevista suppositioner.
I allt fall känna vi icke, örn skickligheten och klokheten
varit större eller mindre, än vid upptagande af de Danska,
de Norska eller i allmänhet vid upptagande af andra länders
statslån.
Jag vågar för min del tillskrifva det olyckliga förhållandet
andra, i mitt tycke mera påtagliga orsaker.
När Sverige började bygga jernvägar, på statens bekostnad,
var fråga om en fullständig plan derför. Jag tillåter mig ej
klandra, att den framlagda icke antogs. Men hade sådant skett,
hade man då bestämt gränsen för byggnad af stats- eller stambanor,
beräknat hvad summor dertill måste upplånas, anvisat
medlen att betala ränta oell amortering, uppnegocierat hela lånet
på en gång, men att efter hand utfalla hos någon af Europas
större bankirer, som egt verkligt inflytande på fondbörsen,
samt derpå, sedan man försäkrat sig om pengar, ordnat byggnaderna
efter tiderna, dä medel blefvo tillgängliga, så tror jag
vi sparat millioner, och haft vår goda kredit i behåll. I stället
hafva vi nu, hvar riksdag, först beslutat att inom viss tid bygga,
och sedan att dertill, kosta hvad det vill, låna. Anspråken å
statsbanor hafva idkeligen stigit; öfverskrida nu redan den plan,
man för några år sedan förkastade såsom gigantisk. Hvar skola
dessa anspråk stadna? Dessutom har man de två sista riksdagarne
inkastat sig på en kanske ännu äfventyrligare väg. Förut lånade
man endast för statens egna behof, för dess egna så kallade
stambanor. Till enskifta eller bibanor anvisade man, liksom
till andra kommunikations-anstalter, öfverskott å statsinkomster
eller besparingar. Men 1860 började man låna, för att låna ut
åt dem, som ville bygga enskifta eller bibanor, och detta mot
lägre ränta än upplåningsräntan. Då inskränkte man sig till ett
inhemskt lån å 3 millioner och var ännu nog^sansad, att icke
utlofva medlen förr än man erhållit dem. Ar 1863 deremot
lyckades det de kombinerade lokal-intressena, att för enskilda
banor erhålla öfver 9^ millioner. Dessa äro troligen lyftade i
Riksg.-Kont., oaktadt detta icke ännu kunnat knappt få säkert
löfte att låna dem.
Nu synes mig klart, att när upplåning måste verkställas
för ändamål, som kunna få en alldeles obegränsad utsträckning,
när sådan upplåning idkeligen förnyas på en illa försedd penningemarknad,
när man notoriskt måste hafva penningar till hvad
pris som helst för pressanta utgifter, betalning af köpta varor,
arbetslöner, utfästa anslag, liqvid af interims-lån etc., så bör
man ej vänta att lån erhållas billigt, och har häruti en temligen
naturlig förklaringsgrund, hvarför de sista Svenska statslånen
blifvit dyra, vår statskredit sålunda lidit och i sammanhang
dermed våra Svenska Hypotheks-föreningar äfven blifvit satta
ur tillfälle uppfylla hvad man af dem väntat.
Beträffande åter frågan om hvilka stambanor, som böra
byggas, vill jag först yttra den allmänna åsigt, att åtminstone
504
Den 20 December.
under den närmaste framtiden, t. ex. 20 å 30 år, inga andra
stats- eller stambanor vidare böra byggas, än fullbordande af
banorna emellan a) Arvika och Christinehamn, b) emellan Norrköping
och Nässjö, samt c) emellan Upsala och den punkt, som
bestämmes för norra banans icke alltför nordliga ändpunkt,
jemte en bana i sydost från någon punkt å södra stambanan
till någon elier möjligen några å rikets östra kust. Dessa banors
byggande tror jag äfven böra uppskjutas, intilldess att man bestämmt
alla dessa 4 banors rigtning, beräknat kostnaderna för
desamma, fsamt den ordning, i hvilken hvardera eller delar deraf
böra byggas; -samt alt man derefter, på en gång, betingat sig
ett statslån, på vilkor icke hårdare än dem Norge och Danmark
samtidigt underkasta sig.
Den östra banans rigtning är visserligen redan bestämd och
kostnaden derför beräknad. Såsom jordegare i södra Sverige
hyser jag enskildt liflig önskan för dess fullbordande. Men då
man anlagt en stambana vester om Wettern, med hvilken den
öster om samma sjö skulle komma, att täfla, då man har sjökommunikation
emellan Norrköping och Jönköping och sedan
jernväg till Nässjö, då Östergötland ligger mellan Östersjön och
Wettern, eger Göta kanal, samt, får Kinda kanal, så torde östra
stambanan knappt blifva den, som först bör fullbordas.
Rigtningarne af de norra och sydöstra banorna äro icke bestämda.
Hvarken Norrlands eller sydöstra Sveriges anspråk å stambanor
låta afvisa sig, och för byggandet af bibanor är det af stor vigt,
att rigtningarne snart bestämmas, om ock byggnaden icke genast
kan företagas.
Den nordvestra stambanan är väl i alla fall den sorn i främsta
rummet bör fullbordas. Men jag bekänner, att jag icke
kunnat få för mig klart, om den af landstingets majoritet, Konungens
Bef:de och styrelsen af statens jernvägsbyggnader, för
Wermland fördelaktigare ansedda norra vägen öfver Nilsby, eller
den af landstingets minoritet och K. M:t föreslagna södra vägen
öfver Carlstad bör väljas.
Ehuru länge tvisten pågått, synes den ännu icke utredd och
torde, om den nu skulle slitas äfven af opartiska domare, lätt
endast blifva ett hugskott. Mig vore det åtminstone omöjligt
nu afgöra, huru jag borde rösta ang:de den omtvistade delen emellan
Christinehamn och Harsäter eller Frykeryds kyrka. Å
ena sidan 7,860 fot kortare, 1,150,000 rdr billigare, dessutom
jemnare och bättre väg, men som löper först utmed Wenerns
och derefter utmed Klarelfvens och Frykens strand, der föga gods
således lärer blifva att upphemta, men sannolikt flera passagerare.
Å andra sidan en väg, som till stor del går nära och genom
trakter, som ega skog och metaller, eller just sådana produkter,
hvilka allestädes pläga göra jernvägar lönande samt öka värdet
af närbelägna skogsmarker, gruffält och förädlingsverkstäder.
Huruvida dessa fördelar af nordvestra stambanans dragning
öfver Nilsby kunna vinnas i den mån, att de öfverväga de antydda
fördelarna af banans dragning öfver Carlstad, der Länssty
-
Den 20 December.
505
reise, läroverk m. m. befinnas, synes mig egentligen bero derpå,
om man kan få visshet derom, att från Norum på Nilsby linien
enskilta bibanor anläggas till Filipstad och Carlstad, samt om,
genom en noggrannare undersökning än den som skett, man
kan vinna öfvertygelse derom, att skogstillgångarne uti vestra
Wermland äro af den betydenhet och jemte sjelfva skogsmarken
skulle af den norra rigtningen för banan vinna det ökade värde,
som af denna liniens förespråkare uppgifves.
Med afseende å dessa förhållanden och då det är af synnerlig
vigt, att misstag ej begås ang:de stambanans läge i en
sådan malm- och skogs-rik provins som Wermland, då riksdag
sammanträder redan den 15 Jan. 1867, då ännu icke från vederbörande
kommuner inkommit de beslut, som fattats ang:de
frågan huruvida de ville kostnadsfritt afstå den jord, som för
någondera af ilrågavide alternativt föreslagna jernvägslinier fordras,
då det är att hoppas och förmoda det denna riksdags
Stats-Utsk. skall vidhålla det af Stats-Utsk:t i Betänkit N:o 87,
af d. 16 April 1865, framställda, utaf två Stånd bifallna, men
val egentligen blott till följd af mäktigt motstånd från ett nu
icke befintligt intresse i en enda provins, vid votering i förstärkt
Utsk. med 60 röster mot 59 den gången fallna, men billiga förslag,
att, innan jernvägsarbete påbörjas, den till banbyggnaden och
nödiga stationer erforderliga jord skall vara af vederbörande
kommuner kostnadsfritt upplåten, då, om äfven ett dylikt eiler
nära likartadt beslut ännu icke kan åstadkommas, väl åtminstone
öfver den af K. M:t, i ani. af R. St:rs gjorda framställning, föreslagna
nedsättning i expropriations-kostnad borde beslutas, innan
anslag lemnäs åt nya statsbandelar, samt då, ehuru vigtigt det
torde vara i politiskt afseende att snart få hela nordvestra banan
färdig, det väsendtligaste äfven i detta hänseende torde anses
vunnet, så snart jernvägen uppnått Arvika, derifrån ångbåtskommunikation
största delen af året, då stora transporter egentligen
ifrågakomma, är öppen till alla hamnar vid Wenern och dermed
förbundna vattendrag, deribland Christinehamns och Töreboda
jernvägsstationer, ifrån hvilken sistnämnda sjövägen till
Arvika icke torde vara längre än jernvägslinien;
så har jag vågat anse äfven bestämmande af rigtningen
och fortsättningen af banan emellan Arvika
och Christinehamn denna riksdag böra uppskjutas.
Hvad åter angår enskilta eller bibanor, så är redan antydt,
att jag icke anser staten böra, åtminstone under nuv:de förhållanden,
upplåna medel för att utlåna till byggande af dylika.
Förra riksdagen yttrade jag, vid flera tillfällen, att jag väl vore
beredd bevilja frikostiga bidrag för enskilta banor, men att dock
någon gräns för dessa bidrag borde sättas. Jag ansåg en sådan
naturlig gräns finnas i de hvarje riksdag befintliga öfverskott
eller besparingar af statens egna tillgångar. I öfverensstämmelse
dermed yrkade jag den 12 Maj 1863, att till bibanorna icke
måtte användas mera än de 5 millioner, hvilka då af bankovinsten
ansågos disponibla. Jag vet icke om eller hvad denna riks
-
500
Den 20 December.
dag kan blifva öfrigt, sedan alla anspråk blifvit pröfvade. Men
jag skall nu likasom förr, jag hoppas med bättre framgång,
bestrida alt, under fredstid, något statslån upptages annat än
för statens egna jernbanor, men, då jag anser, att h ädanefter så
få af dessa, men så många enskilta som möjligt, med iakttagande
af nödig försigtighet och beräkning af räntabilitet, böra
byggas, gerna och heldre än till improduktiva föremål för min del
bevilja af statens besparingar, så långt dessa förslå, låneunderstöd
åt dem, som vilja förse landet med enskilta jernbanor. I det
allmännas intresse tror jag, att vid täflan om understöd företrädesvis
sådane enskilta banor böra understödjas, hvilka dels hafva
största sannolikhet att bära sig och således ej utsätta staten för
äfventyr att förlora, dels mata eller tillföra statsbanorna trafik
och icke suga eller taga ifrån dessa densamma, så som tilläfventyrs
kan bli händelsen med en eller annan af förra riksdagens
bibanor, dels ock framgå genom dock redan befolkade trakter,
der en mängd tunga varor finnas att transportera, men transportkostnaderna
nu äro höga och medtaga hela eller största delen
af vinsten å den råa eller förädlade produkten.
Skulle Stats-Utsk:t, efter tagen kännedom häraf, täckas
bygga, sina tillstyrkanden å dessa eller andra tilläfventyrs ändå
bättre uttänkta grunder, hvilka gjorde sig gällande såsom allmän-giltiga
hållpunkter under blifvande öfverläggningar, kunde
dessa kanske hädanefter blifva förda så, att det allmännas interesse
hädanefter blefve något mera afsedt vid anslag till jernvägar.
Hr Linroth, Carl Johan Gustaf: Det är mig ej möj
ligt
att nu upptaga och besvara allt hvad Hr von Koch uti sitt
skriftliga anförande yttrat, men ber att få anmärka, att ehuru
det är önskligt att statsskulden icke öfver höfvan förökas, det
dock torde vara rättast alt, sedan man redan gått så långt i
skuldsättning, nu sträfva för nordvestra stambanans fullbordande,
äfven om härför skulle erfordras ytterligare skuldsättning.
Beträffande frågan om hvilken rigtning af nordvestra stambanan
vore den fördelaktigaste, har jag redan vid remissen af
den Kongl. Proposm uttalat mina åsigter, och jag har dervid anfört
omständigheter, som i min tanka ådagalägga den södra
rigtningens obetingade företräde.
Frih. Cederström, Rudolf: Utan att för ögonblicket
kunna eller ens vilja ingå i en närmare granskning, i dess helhet,
af det anförande, Hr von Koch nyss afgifvit, kan jag dock
icke undgå att deremot i eu särskild punkt framställa några anmärkningar.
Hvad först beträffar Hr von Köchs förslag, att anslag skulle
lemnäs endast till bandelen Charlottenberg-Arvika, samt att man
borde låta anstå med arbeten å den öfriga delen af nordvestra
stambanan, synes mig häremot kunna med fog invändas, att U.
St:r genom ett sådant beslut skulle allt för litet gå vårt brödra
-
Den 20 December.
507
folks rättmätiga förhoppningar till mötes. Då man är öfvertygad,
att den nordvestra stambanan skall blifva ett af de kraftigaste
medlen att ytterligare förbinda Svea och Nore samt att
väcka en liflig anda för de både ländernas allt närmare anslutning
till hvarandra, då måste man äfven anse det ifrågasatta
till vägagåendet alltför lamt och matt, samt önska ett kraftigare
behjertande af denna vigtiga angelägenhet.
Vidare torde det icke heller vara lämpligt, att till den nya
representationen, vid dess första uppträdande, hänskjuta en fråga,
som utgjort ett häftigt tvistefrö inom den provins, densamma
närmast berör. Jag tror, att It. St:r mycket väl kunna, och
äfven böra, fatta ett beslut i frågan, samt att, sedan en mängd
sifferuppgifter och kalkyler, som för närv:de äro under tryckning,
kommit till R. St:rs kännedom, insigten skall klarna derom,
att R. St:r böra omfatta den af K. M:t tillstyrkta södra
rigtningen för nordvestra stambanan.
Om den norra rigtningen bragtes till stånd, måste oundgängligen
bibanor till densamma anläggas, och som dessa 'icke
kunde tillvägabringas utan genom lånebidrag från staten, blefve
en oundviklig följd, att statsskulden komme att ytterligare förökas.
Således eger den södra rigtningen, jemväl ur sparsamhetens
synpunkt, företrädet.
Jag anser, att R. St:r, för befrämjandet af syftemålet för
föreningen med Norge, böra vid denna riksdag fatta beslut om
nordvestra stambanans kraftiga fortsättande samt för sådant ändamål
bevilja anslag, ej blott till banan Charlottenberg-Arvika,
utan jemväl till bandelen Christinehamn-Carlstad, derest icke den
mellanliggande delen af väg kan, i anseende till financiella skäl,
nu jemväl utföras.
Hr Linroth: När jag sednast hade ordet, glömde jag att
påpeka det förhållande, att sedan Hr von Koch först uti den
paralel, han uppdrog mellan de båda ifrågasatta stambansrigtningarne
i Wermland, vltrat, att den norra rigtningen icke skulle
blifva af något gagn med mindre än att en bibana anlades mellan
Filipstad och Norum, Hr von Koch sedermera motsätter sig
att staten skulle lemna lånebidrag till bibanor.
Nu lära val icke några bibanor, och icke heller den nu
omnämnda, kunna komma till stånd, om icke staten lemnar lånebidrag,
och följaktligen måste, om den norra rigtningen beslöts
och således utgifter äfven till bibanor från Norum både till Filipstad
och Carlstad blefve af nöden, statsskulden komma att
förökas högst betydligt utöfver det belopp, som skulle erfordras,
om den södra rigtningen föredroges.
Jag tror således att Hr von Köchs anförande framhåller
skäl emot den rigtning, Hr von Koch ansett sig böra förorda.
Hr von Koch; Jag vill blott lemna den upplysning, att
jag ingalunda ogillar att lånebidrag lemnäs till bibanor, men att
508
Den ,20 December.
jag anser, alt någon gräns för dessa bidrag mäste finnas, och
att denna gräns är att söka uti statens tillgångar.
Härelter blef, uppå framställd propos., Hr von Köchs anförande,
jemte de i ani. deraf afgifna yttranden, remitteradt till
Stats-Utsk:t.
Gr. Posse, Arvid: Som många af Stats-Utskrts ledamö
ter
på permission lemnat staden, hemställer jag, huruvida icke
R. o. Ad. skulle finna lämpligt besluta, att ytterligare 3 suppleanter
i Stats-Utsk:t måtte utses.
Sedan R. o. Ad., på gjord propos., till denna anhållan lemnat
bifall, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer
att sammanträda för val af ytterligare tre suppleanter i StatsUtsk:t.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Meni., Betänkm och Utlåhn, nemligen från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 4, med anmälan om Riks-Shns beslut ang:de det hvilande
förslaget till ny R. O., m. m.;
N:o 5, med anmälan om Riks-Shns beslut i ani. af åtskilliga
sedan sistlidne riksdag hvilande Grundlagsändrings-förslag;
Lag-Utskottet:
N:o 6, i ani. af väckt motion om upphäfvande af lagens
stadganden ang:de morgongåfva;
N:o 7, i ani. af väckt motion om förändrad lagstiftning
ang:de äktenskapsförord samt mannens målsmansrätt för hustrun;
N:o 8, i ani. af väckt motion om förändring i lagens stadganden
angående giftorätt i bo;
N:o 9, i ani. af väckt motion om ändring af K. Förordn:n
den 24 September 1861, ang:de vård af död mans bo;
N:o 10, i ani. af väckt motion om ändring af 12 Kap. 10 §
Arfda-Balken;
N:o 11, i ani. af väckt motion om arfsrätt för efterlefvande
maka;
N:o 12, i ani. af väckt motion om ändring af lagens stadgande
i 15 Kap. 1 § Arfda-Balken, angrde danaarf;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utsikottet:
N:o 16, i ani. af väckta motioner om ändring i vissa delar
af Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarne samt de vid Länsstyrelserna
anställda tjenstemän, och om förenkladt expeditionssätt
inom samma styrelser m. m.;
Den 22 December.
509
N:o 17, i ani. af väckt motion om tillsättande af en komité
för utredning af frågan om införandet af en Jury-institution;
N:o 18, i ani. af väckt motion, att nämndemän måtte tilldelas
viss andel i expeditionslösen såsom ersättning för inställelse
vid ting;
N:o 19, i ani. af väckt motion om ändring i föreskrifterna
rörande barnmorskas rättighet att utöfva instrumental-förlossningskonst;
Expeditions-Utskottet:
N:o
4, i ani. al åtskilliga föreslagna förändrade löreskrilter
i afseende på tryckningen al vissa delar utaf Bihanget till RiksSt:ns
prot.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. nära 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Fredagen den 22 Heceuiber 1865.
Plenum kl. 1 e. rn.
Justerades 4 prot.-utdrag för den 20 dennes och profit för
den 27 sistl. November.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af ytterligare tre
Suppleanter i Stats-Utsk:t; och befunnos dertill hafva blifvit
utsedde:
N:o 193. Hr Bäck i Finland, fullm. Frih. Leijonhufvud, Bro
der
Abraham;
» 262. Frih. Klinckowström, Rudolf Mauritz;
» 2018. Hr af Forselles, Adam Magnus Filip.
510
Den 22 December,
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Riddarh.
-Utsk:t efter N:o 1983, Hr Heijkenskjöld, Selim Lennart;
och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 25. Hr Walkendorff, fullm. Frih. Leijonhufvud, Garl Victor.
Upplästes följ:de memorialer af
Gr. von Hermansson, Carl Fredrik; Jag anhåller att
härmed få af varmaste hjerta afgifva min reservation mot det
af R. o. Ad. fattade beslut att antaga det nya representationsförslaget
till grundlag; och denna min reservation afgifver jag
med ett öfver fy lldt hjerta af: Gud bevare mitt kära fädernesland!
Hr Reutercrona, Carl Axel: Emot R. o. Ad:ns beslut
den 7 December 1865, hvarigenom K. M:ts förslag till representationens
ombildning blef af Ståndet antaget, får jag härmed
vördsamt anföra min reservation.
Hr Crafoord, Georg Gudhem Alexis: Jag anhåller
vördsamt att få till prot:t antecknad inin reservation emot det
af R. o. Ad. fattade beslut i fråga om det hvilande förslaget till
representationens ombildning.
Hr von Ekensteen, Fritz Otto Ludvig Wilhelm:
Härmed får jag vördsamt anmäla min reservation emot det af
R. o. Ad. fattade beslut uti den hvilande representationsfrågan.
Frih. Lilliecreutz, Jakob Henrik: Emot det af R. o.
Ad. fattade beslut, i afseende på det nya representations-förslaget,
får jag härmed vördsamt anmäla min reservation.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utsk:ts den 16 och 20
dennes bordlagde Utlåt. N:o 16, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos.,
ang:de en af Blekinge läns landsting gjord ansökning om inköp
af en kronan tillhörig tomt i Karlskrona.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 16 och 20 dennes på
bordet lagde Utlåt. N:o 17, i ani. af K. M:ts Nåd. Propos., ang:de
befrielse från rotering för hemmanet Fångåmon N:o 1 i Jemtlands
län.
Gr. Mörner, Carl Göran: Vid förra riksdagen väcktes
enahanda fråga, men afslogs då af R. o. Ad., och, om jag icke
hade mig bekant, att den redan är afgjord genom 3 Stånds beslut,
skulle jag jemväl nu yrka afslag å Stats-Utsk:ts Betänk.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till Utlåt:t, och, då dervid
Den 22 December.
511
svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Konst.-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde Mern. N:o 4, med anmälan
om Riks-St:ns beslut ang:de det hvilande förslaget till ny
R. O. m. m.
Föredrogs och lades till handlingarne Konst.-Utsk:ts den 20
dennes bordlagde Mern. N:o 5, med anmälan om Riks-St:ns beslut
i ani. af åtskilliga sedan sistlidna riksdag hvilade Grundlagsändrings-förslag.
Föredrogos och bilöllos Lag-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde
Retänkm:
N:o G, i ani. af väckt motion om upphäfvande af lagens
stadgande!! ang:de morgongåfva;
N:o 7, i ani. af vackt motion om förändrad lagstiftning
ang:de äktenskaps-förord samt mannens målsmansrätt för hustrun;
N:o 8, i ani. af väckt motion om förändring i lagens stadganden
ang:de giftorätt i bo;
N:o 9, i ani. af väckt motion om ändring af K. Förordnm
den 24 September 1861, ang:de vård af död mans bo; och
N:o 10, i ani. af väckt motion om ändring af 12:te kap.
10:de §:n Ärfda-balken.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde Retänk. N:o 11, i ani. af
väckt motion om arfsrätt för efterlefvande maka.
Föredrogs och bifölls Lag-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde
Betänk. N:o 12, i ani. af väckt .motion om ändring af lagens
stadgande i 15:de kap. l:sta §:n Ärfda-balken, ang:de danaarf.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Resv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde Betänk.
N:o 16, i ani. af väckta motioner om ändring i vissa delar af
Kongl. Instruktionen för Landshöfdingarne samt de vid länsstyrelserna
anställde tjenstemän, och om förenkladt expeditionssätt
inom samma styrelser m. m.
512
Den 22 December.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den
20 dennes bordlagde Betänk:n:
N:o 17, i ani. af väckt motion om tillsättande af en komité
för utredning af frågan om införandet af en Jury-institution;
N:o 18, i ani. af väckt motion, att nämndemän måtte tilldelas
viss andel i expeditionslösen såsom ersättning för inställelse
vid ting; och
N:o 19, i ani. af väckt motion om ändring i föreskrifterna
rörande barnmorskas rättighet att utöfva instrumental-förlossningskonst.
Föredrogs och bifölls Exped.-Utsk:ts den 20 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 4, i ani. af åtskilliga föreslagna förändrade föreskrifter
i afseende å tryckningen af vissa delar utaf Bihanget
till Biks-St:ns prot.
Föredrogs Hr Fitinghofls, Conrad Bleckert, den 20 dennes
bordlagde motion om Riddarhus-salens upplåtande till samlingsrum
för den blifvande riksdagens första kammare.
Frih. Cederström, Rudolf: Det må vara mycket vackert,
att bevisa tjenstaktighet och uppoffringar, när derom på goda
skäl anhålles, men att sträcka tjenstaktigheten derutöfver och,
utan att någon önskan derom blifvit framstäld, sjelf, vare sig
till låns eller till skänks, utbjuda sin tillhörighet, det är ett förfaringssätt,
som jag icke kan finna nödigt. Ett gammalt ordspråk
säger, att erbjuden tjenst ofta blir försmådd; och om
ifrågav:de motion bifalles skulle möjligtvis detta blifva förhållandet.
Vid behandlingen af den motion, som inom ett annat
Riks-Stånd väckts ang:de uppförandet af ett parlamentshus, blir
det lämpligaste tillfälle att bevisa den välvilliga uppmärksamhet
och benägna omtanke, som den nuv:de representationen bör
fästa vid den kommandes behof; men att R. o. Ad. skulle på
förhand erbjuda den nya representationen att hålla till godo med
R. o. Adrns hus, öfverensstämmer icke med mina åsigter. Motionären
har erkänt, att det kunde hända, det första kammarens
sessioner råkade i kollision med R. o. Ad:ns enskilda sammanträden
och, ur Adelns intresses synpunkt, ganska rigtigt önskat,
att i sådant fall första kammaren måtte stå tillbaka; men jag
hemställer till eder, Mina Hrr! och till den värde motionären
sjelf, huruvida det vore lämpligt, att, i händelse den första kammaren
redan börjat sina sessioner vid R. o. Ad:ns sammanträde,
den skulle suspendera sina öfverläggningar eller också under
tiden fortsätta dem å annat ställe? — Ett så beskaffadt anbud
synes icke heller vara rätt förmånligt för emottagaren.
Det väckta förslaget synes mig alltså i närv:de ögonblick
icke vara rigtigt välbetänkt, och hemställer jag derföre i främsta
rummet
Den 22 December.
513
rummet till min värde granne här på bänken, motionären
Hr Fitinghoff, att han ville återtaga ifrågav:de motion. Skulle
han icke vilja det, tillstyrker jag, att R. o. Ad., till förekommande
af onödig tidsutdrägt, behagade utan remiss af motionen
till Utskott, nu genast företaga densamma till afgörande, och
derå lemna afslag.
Gr. Björnstjerna, Garl Magnus: Jag är visserligen af
hufvudsakligen samma tanke som Frih. Cederström om sjelfva
motionen, men önskar dock att R. o. Ad. icke måtte förvägra
remiss derå. Den är hvarken olaglig eller anstötlig; motionären
har således rätt att få sitt förslag granskadt. Den tidsutdrägt,
som genom motionens remitterande till Riddarh.-Utsk:t förorsakas,
torde icke böra tagas i betraktande här, der man i allmänhet
icke är så synnerligen nogräknad med tiden. Utsk:t kommer
dessutom säkerligen att hastigt afgöra saken, ty onekligen
är motionen mindre lämplig. R. o. Ad. bör väl icke utbjuda hvad
man icke vet, om den nya representationen vill emottaga. Förhållandet
blefve helt annorlunda, om regeringen hemställde till
R. o. Ad., att Ståndet ville till första kammaren upplåta Riddarhussalen;
då skulle jag troligen dertill lemna mitt samtycke,
en sak, som jag icke kan göra åt nu ifrågav:de förslag; men
då jag i alla fall icke vill undertrycka någons mening, hoppas
jag, att R. o. Ad. måtte bevilja remiss å motionen till Riddarh.
-Utsk:t.
Gr. Oxenstjerna, Axel: Då jag vet, att de aldra flesta
ledamöterna af Riddarh.-Utskrt icke komma att tillstyrka denna
motion, utan, hufvudsakligen på de af Frih. Gederström anförda
grunder, afstyrka densamma, får jag förena mig i nämnde Frih:s
yrkande, alt motionen måtte afgöras, utan att förut blifva remitterad
till Riddarh.-Utsk:t.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag hyllar den åsigten, som
här blifvit uttalad, att det kunnat vara obehöflig! för R. o. Ad.
att taga initiativet i denna fråga, och medgifver, att det vore
det vigaste sättet att genast afslå motionen, men, sedan den nu
är väckt, kan jag icke inse, att R. o. Ad. kan hafva olägenhet
af, att den blifver remitterad till Riddarh.-Utsk:t. Detta kan ju
taga motionen i betraktande just i afseende å den kollision,
hvari den nya representationen kan komma till R. o. Ad:ns
sammanträden. Om i detta hänseende svårigheter skulle visa
sig, kan ju Utsk:t afstyrka motionen, men jag tror, att det skulle
vara en särdeles ogenhet af R. o. Ad. att icke bevilja remiss å
densamma.
Frih. Cederström: Jag ber, att hvad jag yrkat icke må
tydas såsom någon ogenhet emot person; sådant kan aldrig
komma af mig i fråga; men jag anser, att, då ifrågav:de ärende
H. I. 33
514
Den 22 December.
icke är af beskaffenhet, att R. o. Ad. enligt Riddarh.-Ordn:n
måste remittera detsamma till Utsk:t, det vore en gifven tidsvinst,
ifall R. o. Ad. nu afgjorde detsamma, så mycket mera
som de talare, hvilka här yttrat sig, till största delen åtminstone,
icke haft något att invända mot mina åsigter i sjelfva saken.
Det förefaller mig, af skäl, som redan äro nämnda, som Ståndet
borde göra bruk af den rätt, det har, att genast behandla
motionen och afslå den.
Gr. Björnstjerna har sagt, att man icke bör förtrycka någons
åsigt, och detta är naturligtvis ej heller min afsigt; men,
då ett ärende är föredraget, dess beskaffenhet är så enkel och
lättfattlig, som nu är händelsen, och hvar och en eger att deröfver
yttra sig, motionären, sjelf närv:de, deri inbegripen, kan
jag icke finna, att någons mening behöfver blifva förtryckt. Hvad
jag åsyftar, är endast, att nu vinna samma resultat, som, i händelse
remiss å motionen beviljas, skulle efter all sannolikhet
uppnås ett par veckor härefter, och på en omväg, hvilken tager
tid och trycksvärta m. m. i anspråk, utan emotsvarig förmån
å någon sida. Jag skulle helst önska, att Hr Fitinghoff sjelf
återtoge sin motion; men, om det icke af honom finnes lämpligt,
R. o. Ad. då, så godt först som sist, afgjorde ärendet och
detsamma nu förvägrade sitt bifall.
Hr Fitinghoff; Då motionen en gång är väckt, anhåller
jag, att den mätte blifva remitterad till Riddarh.-Utsk:t.
Hr von Knorring, Oscar; Då den förste af de talare,
som här uppträdt och påyrkat remiss af motionen, medgifvit,
att den är mindre lämplig, synes mig, att konklusionen bör blifva
den, hvartill Frih. Cederström kommit. Jag vill icke undertrycka
någons mening, men jag tycker, att den värde motionären
nu genast skulle kunna bevisa nyttan och lämpligheten af
motionen. Då R. o. Ad. på förband vet, att en motion kommer
att afstyrkas af det Utsk., till hvilket den bör remitteras, hemställer
jag, huruvida det icke vore bättre, att Ståndet genast
afsloge den, än att den återkomme jemte ett Utskotts-Betänk.,
stiliseradt såsom det, hvilket, i ani. af en utaf min granne här
på bänken väckt motion, nyligen inkommit från Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:t. Jag yrkar, att motionen genast måtte afslås och
anhåller om propos. derå.
Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik: Det förefaller
mig visserligen, att denna motion är något förtidigt väckt för
att den skulle hafva någon betydelse, men jag vill dock icke
yttra mig om sjelfva motionens lämplighet. Jag har endast velat
tillkännagifva min åsigt vara den, att Ståndet icke bör vägra
remiss å en motion, såvida den icke innehåller något af den
betänkliga art, att remiss derföre bör förvägras. Då detta icke
är förhållandet med den ifrågavide motionen, får jag för min
del anhålla, att den måtte blifva remitterad till Riddar!).-Utsk:t.
Den 22 December.
515
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag vill icke inlåta mig i
sjelfva saken, utan endast yttra mig om frågan att vägra remiss,
och instämmer i detta afseende med Frih. Tersmeden. Jag
vägrar icke gerna remiss på eri motion, såvida den icke är af
sådan art, att man har full anledning att mot den på förhand
afgifva en opinionsyttring; men sådana opinionsyttringar bör man
icke gifva utom i särdeles eklatanta fall, ty, vägrar man remiss
eller börjar göra det, kommer man dertill, att man nödgas bedöma
en sak, om hvilken man icke tagit tillräcklig kännedom.
Jag har icke läst motionen och jag förmodar, att många med
mig befinna sig i samma kategori. Det är alltid bäst, att i en
så talrik församling som R. o. Ad. öfverlemna frågorna till Utsk.,
lör att af dem behandlas och utredas; de flesta ledamöterna af
R. o. Ad. hafva sannolikt väntat, att det skulle blifva förhållandet
äfven med denna motion och icke trott, att densammas
öde skulle blifva afgjordt just vid remissen. Riddarh.-Utsk:ts
Ordförande har företagit sig att å Utsk:ts vägnar här förklara,
att motionen inom Utsk:t sannolikt komme att afstvrkas; jag
är litet rädd för sådan magtfullkomlighet hos Utsk:ns Ordförande,
och skulle äfven af denna anledning icke vilja vägra remiss å
denna motion.
Hr Linroth, Carl Johan Gustaf: Jag anhåller endast
alt få fästa R. o. Ad:ns uppmärksamhet derpå, att Hr v. Koch
misstagit sig, då han sagt, att Gr. Oxenstjerna här uppträdt å
Riddar!).-Utsk:ts vägnar. Om jag fattade Gr. Oxenstjernas yttrande
rätt, tillkännagaf han dermed endast hvad han visste vara
de flesta Utskotts-ledamöternas åsigt om ifrågav:de motion, men
han uppträdde dervid icke å Utsk:ts vägnar.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels afslag å den
ifrågav.de motionen och dels remiss deraf till Riddarh.-lltsk:t,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på afslag å motionen,
dervid svarades många ja och nej i blandning, samt sedermera
propos. på densammas remitterande till Riddarh.-Utsk:t,
då svaren utföilo med många ja, blandade med nej; och förklarade
Hr Gr. o. Landtm, sig hafva funnit ja öfvervägande.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Mern. och Betänkm, nemi. från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 6, med bestämmande till hvilket Utsk. åtskilliga till
Banko-Utsk:t remitterade, men derifrån återlemnade motioner
böra förvisas;
516 Den 30 December.
Lag-Utskottet:
N:o 13, i ani. af dels K. M:ts Nåd. Propos. till R. St:r om
antagande af en författning ang:de arfsrätt för oäkta barn, dels
ock enskild motion i samma ämne;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 11, i ani. af väckt förslag om inrättande af ett universitet
i hufvustaden;
N:o 12, i ani. af väckt förslag om upphörande af de s. k.
prebende-pastora ten;
N:o 13, i ani. af väckt motion om kronofogde-tjensternas
indragning;
N:o 14, i anledning af väckt motion om rätt till ersättning
för flyttning af hus, som stå på mindre än 100 alnars afstånd
från jernväg;
N:o 15, i ani. af väckt motion om förbättrad hägnad utmed
statens jernvägar.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 30 December 1865.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades 6 prot.-utdrag för den 22 dennes och prot:t för
den 29 sisth November.
Upplästes ett af Gr. Piper, Charles Emil, inlemnadt mern.
af följ:de innehåll:
Då jag, med anledning af sjukdom inom min familj, icke
kan för den närmaste tiden återvända till Stockholm och riksdagen,
nödgas jag afsäga mig den plats i Stats-Utsk:t, hvartill
Den 30 December.
Ståndets förtroende behagat kalla mig, men anhåller vördsamt
att vid min riksdagsmannarätt få vara bibehållen.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad., uppå framställd
propos., sitt bifall.
Vidare upplästes ett af Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham,
ingifvet mern., som lydde sålunda:
Vördsamt får jag afsäga mig den plats som Suppleant i
Stats-Utsk:t., hvartill jag af Hrr Elektorer vid deras sednaste val
blifvit utsedd.
Härefter anmodade Hr Gr. o. Landtm. R. o. Adms Hrr
Elektorer att sammanträda för val af en ledamot i Stats-Utsk:t
efter Gr. Piper, och en Suppleant i samma Utskott efter Frill.
Leijonhufvud.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Konst.-Utsk:ts
den 20 och 22 dennes bordlagde Mern. N:o 4, med anmälan
om Riks-St:ns beslut ang:de det hvilande förslaget till ny Riksdags-Ordning
m. m.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 20 och 22 dennes på bordet
lagda Betänk. N:o 11, i ani. af väckt motion om arfsrätt
för efterlefvande maka.
Frih. Armfelt, Magnus: Enligt vår Svenska lag har det
hittills endast varit skyldskap, som berättigat till arf, men om
detta förslag antoges, skulle man helt och hållet frångå denna
princip och blodsbandet icke längre utgöra grunden för arfsrätt,
Om det ock kan vara rättvist och billigt att den efterlefvande
maken får taga arf efter den döda, så kan det dock icke vara
billigt att detta arf sedermera öfvergår till dennes arfvingar.
Jag anser vidare ur rättvisans synpunkt, att såväl staten som
kommunen äro närmare berättigade till ifrågav:de slag af arf än
den efterlefvande maken.
Emellertid torde det vara ett så ytterst sällsynt fall att en
person, som icke eger arfvingar, underlåter att upprätta testamente
öfver sin qvarlåtenskap, att något särskildt lagstadgande
för slika undantagsfall icke torde vara af behofvet påkalladt.
På dessa grunder anhåller jag om afslag å Betänk:t.
Hr von Koch, Nils Samuel: Som jag icke finnér någon
af Lag-lTtsk:ts majoritet närv:de, anhåller jag att få yttra några
ord i denna fråga.
Till en början får jag instämma med den siste värde talaren
deruti att det är ett fall, som högst sällan inträffar och för
hvilket man således icke skulle behöfva uppsätta något särskildt
lagstadgande. Men det inträffar dock stundom att en person,
518
Den 30 December.
sorn icke har arfvingar, försummar att uppgöra testamente, och
detta kommer sannolikt att inträffa oftare hädanefter än hittills
i följd af befolkningens förökning och större rörlighet. Detta
är dock saker, om hvilka man kan hysa olika tanke. Men Frih.
Armfelts afgifna reservation tyckes icke stå i riktigt sammanhang
med hvad han nu anfört. Dock tror jag att, om man vill
lemna efterlefvande maka endast besittningsrätt på lifstid, så är
nästan intet vunnet.
Jag har endast velat nämna dessa ord, utan att derföre
framställa något bestämdt yrkande.
Frih. Armfelt: 1 den siste värde talarens yttrade finnas
ett pär ord, som jag måste upptaga till besvarande. Han säger
nemi., att min reservation går ut på annat än mitt mundtliga
yttrande.
Det är sannt att min reservation, såsom mera hypotetiskt
uppställd och börjande med ordet »Om», kan anses snarare gå
ut på en begäran om återremiss än ett yrkande på afslag. Detta
härleder sig deraf, att, då jag icke kunde inom alla Riks-St:n få
mundtligen framställa och försvara min mening, jag ansåg mig
böra i nödfall nöja mig med den återremiss, som, äfven om
man gillar motionens syfte, syntes mig af formella skäl icke
kunna förvägras; hvaremot jag på detta rum, der jag hade tillfälle
att närmare utveckla min mening, både kunde yrka och
verkligen också yrkade hvad jag anser vara det rätta, nemi.
att motionen, hvars sjelfva syfte jag för min del ogillar, måtte
icke återremitteras, utan helt och hållet afslås. Detta yrkar jag
fortfarande.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden om dels bifall
till ifrågav:de Betänk, och dels alslag derå, framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till Betänkt, hvartill svarades
många nej jemte åtskilliga ja, och sedermera propos. på afslag
å detsamma, då svaren utföllo med många ja jemte några nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Treffenberg, Curry: Då jag i sista plenum begärde
Allm. Besv.- o.Ekon.-UtsIctsBetänk. N:ol6på bordet, så skedde det
derföre att Utsk:t ansett sig böra inskränka sig till att begära
afslag å motionen, utan att anföra några af mig till stöd för
densamma andragna skäl. Och då ändamålet med motionernes
tryckning i väsendtlig mån skulle vara förfelad, om desamma
icke utdelades till Ståndet, innan ärendena till behandling företages,
och dessa motioner just nu inkommit, så får jag anhålla
att B. o. Ad. ville besluta att detta Betänk, måtte sättas främst
på föredragningslistan till nästa plenum.
Den 30 December.
519
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Vid sista riksdagen
behandlades en motion af Hr Stjernsvärd ang:de arméens organisation,
utan att densamma ännu var i tryck utdelad bland
Stånden. Hr Stjernsvärd begärde då att afgörandet skulle uppskjutas,
men R. o. Ad. afslog detta. Nu har Hr Treffenberg
framställt en snarlik anhållan. 1 princip måste jag äfven nu
ogilla denna, men då endast ett par dagars uppehåll vid detta
tillfälle förorsakas, vill jag icke motsätta mig motionärens begäran.
Hr Treffenberg: Jemte det jag framför min tacksägelse
för att Gr. Björnstjerna icke motsätter sig min önskan, ber jag
fä fästa uppmärksamheten uppå att ingens rätt genom uppfylllandet
af min begäran trädes för nära; hvarjemte jag anser mig
ytterligare höra erinra om angelägenheten deraf, att Ståndets
ledamöter sättas i tillfälle att taga del af motioner, innan de till
sluligt afgörande föredragas.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Så mycket mera tager
jag mig friheten instämma med Hr Treffenberg, som man
nu möjligen vill göra med honom, som med mig, nemi. att
Ekon.-Utsk:t i sitt Betänk. N:o 9 icke rätt uppfattat min motion,
och ändock företog densamma, innan den blifvit tryckt.
Hr von Ehrenheim, Per: Jag anhåller att få instämma
med Gr. Björnstjerna, enär det synes mig vara ett vådligt prejudikat,
om man af ifrågav:de anledning skulle bevilja uppskof
med ärendens behandling.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag anser Hr Treffenbergs begäran
vara till den grad billig, att jag hoppas R. o. Ad. icke
måtte motsätta sig densamma.
Hr Liljenstolpe: Jag anhåller att få säga ett par ord
med anledning af Hr von Ehrenheims yttrade fruklan för ett
vådligt prejudikat i detta fall. Jag får då förklara att beslutet
rörande samma Utsk:s Betänk. N:o 9 är ett mycket vådligare
prejudikat, och anhåller fortfarande om bifall till det nu väckta
förslaget. 1
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Jag hoppas att finna
Gr. Björnstjerna i dag vara lika konseqvent och liberal, som
under sista plenum, då han var angelägen att få en motion remilterad,
hvilken efter min åsigt gerna kunnat genast förkastas.
Alltså antager jag att Hr Gr:n icke nu emotsätter sig återremiss
till Utsk:t.
Hr Fitinghoff, Conrad Bleckert: Jag anhåller att få
instämma med Frih. af Ugglas.
Gr. Björnstjerna: Jag tror att Gr. Liljencrants icke rätt
uppfattade min mening. Jag yttrade tydligen att jag för denna
520
Den 30 December.
gång icke ville motsätta mig det väckta förslaget, emedan det
endast gällde ett uppskof på några få dagar.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, hemställde Hr
Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad. behagade besluta att till afgörande
företaga Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 16
i det plenum, gsom kommer att hållas Onsdagen den 3 nästk.
Januari.
Ropades ja.
Föredrogs och lades till handlingarne Konst.-Utsk:ts den 22
dennes bordlagde Mern. N:o 6, med bestämmande till hvilket
Utsk. åtskilliga till Banko-Utsk:t remitterade, men derifrån återlemnade
motioner böra förvisas.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Utslcts den 22 dennes bordlagde Betänk. N:o 13, i ani. af
dels K. M:ts Nåd. Propos. till R. St:r om antagande af en författning
ang:de arfsrätt för oäkta barn, dels ock enskild motion
i samma ämne.
Föredrogos, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 22 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 11, i ani. af väckt förslag om inrättande af ett universitet
i hudvudstaden;
N:o 12, i ani. af väckt förslag om upphörande af de så
kallade prebende-pastoraten.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Då Ekon.-Utsk:ts nu
föredragna Betänk, berörer Preste-St:s previlegier och R. o. Ad.
icke brukat till afgörande företaga slika frågor förr än beslut
blifvit lättadt af det Stånd frågan rörer, vågar jag hemställa att
R. o. Ad. måtte uppskjuta behandlingen al Betänkit, till dess att
Preste-St. deröfver beslutat.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad., på sätt
Gr. Björnstjerna föreslagit, behagade besluta, att med företagandet
af Allm. Besv- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 12 skulle anstå,
intilldess Preste-St:s deröfver fattade beslut blifvit R. o. Ad.
delgifvet; hvilket bifölls.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 22
dennes bordlagde Betänk. N:o 13, i ani. af väckt motion om
kronofogdetjensternas indragning.
Den 30 December.
521
Föredrogs samma Utsk:s d. 22 dennes bordlagde Betänk.
N:o 14, i ani. af väckt motion om rätt till ersättning för flyttning
af hus, som stå på mindre än 100 alnars afstånd från
jernväg.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Det må visserligen
medgifvas att den motion, som utgör föremål för Utsk:ts
nu föredragna Betänk., icke annorlunda, än med förändringar,
af Utskrt kunnat tillstyrkas; men å andra sidan kan det icke
förnekas att der ligger sanning och billighet till grund för mo
tionärens
framställning, och att de ofta förekommande och ständigt
hotande olyckstillfällen, som uppstått eller erbjuda sig genom
antändningar från lokomotiver å jernvägarne, är ett ondt, sorn,
i hvad ske kan, bör hämmas och sålunda förtjenar statsmakternas
behjertande.
Om folket i allmänhet vid expropriations-tillfällena hade förstått
sin rätt och varit bekant med den fara, som hotade dess
egendom derigenom, att lätt antändliga byggnader lemnades att
qvarstå i närheten af banan, skulle, på grund af nu gällande
expropriationslag, nämnderna aldrig kunnat underlåta att ålägga
jernvägsstyrelsen godtgöra de kostnader, som i följd af byggnadernas
flyttning, eller för eldfaras undanrödjande på annat
sätt, kunnat uppstå; ty af alla intrång och olägenheter, som genom
en expropriation kunna ådragas en jordegare, kan väl ingen
vara större, än då han härigenom äfventyrar att se sitt hem
uppbrändt och förstördt; men allmänheten har icke afvetat faran,
icke heller synes det, att dess uppmärksamhet blifvit fästad
derå, och sålunda liar ett missförhållande uppstått, som tvifvelsutan
påkallar rättelse.
Utsk:t hade sålunda, efter min tanke, haft fulla skäl att
utreda frågan och att icke afvisa densamma, under anförande
af bristande bevisning öfver anledningen till eldens uppkomst
vid de tillfällen då orsaken tillskrifvits antändning från lokomotiven,
eller med det rådet till de jordegare, hvilkas rätt härunder
varit beroende, att låta brandförsäkra sin egendom. Ty,
hvad bevisningen angår, är denna, utom i alldeles exceptionella
fall, icke möjlig med våra rättegångsformer, ty domaren nöjer
sig icke med den utsagan af vittnen, om händelsevis sådane varit
tillstädes, att byggnaden stått i lågor några ögonblick efter
,det tåget gått förbi. Han fordrar, för full bevisning, ett intyg
derom att deri gnista, som tändt, verkligen utgått från lokomotivet,
men hvem har kunnat se detta, hvem kan på sin ed taga
något sådant, och då icke så kan ske, återstår ju alltid den presumtionen,
att någon illasinnad, för att afleda uppmärksamheten
från sin egen illbragd, begagnar ett sådant tillfälle att utföra en
handling af hämd eller egennytta.
Rådet att brandförsäkra sin för eldfara utsatta egendom,
har säkerligen långt för detta blifvit iakttaget af en hvar, som
befinner sig i denna belägenhet, och härigenom har visserligen
egaren kunnat skydda sig sjelf för förluster, om ock med upp
-
522
Den 30 December.
offringen af en högre brandstods-afgift, men den förlust, som
kunde undvikas genom en ringa uppoffring från statens sida,
faller deremot så mycket tyngre på brandstodsbolagen.
Det finnes dessutom en egendom af måhända ännu högre
värde än hus och byggnader, och som icke kan brandförsäkras,
och denna är skogen, som, då den genomskäres af en jernväg,
står i ständig fara att antändas.
Mycken skada kan så i det ena som det andra fallet förekomnias
genom i tid vidtagna och fullföljda försigtighetsmått, och
det är af denna anledning, som jag yrkar återremiss af Betänk:t,
på det lltsk:t må föreslå H. Sl:r att genom underd. skrifvelse
till K. M:t anhålla, det måtte Kongl. Jernvägs- och Trafik-styrelserna
erhålla nådig föreskrift att vidtaga eller i underdånighet
föreslå de utvägar, hvarigenom byggnader och egorymder,
som angränsa stambanorna, må kunna undgå faran att antändas
från lokomotiven, äfvensom att K. M:t täcktes låta utreda, huruvida
i dessa afseenden några särskilda allmänna lagstiftningsåtgärder,
som kunde påkalla R. St:rs eller en blifvande riksdags
medverkan, må anses behöfliga, i hviket fall K. M:ts Propos.
häröfver torde vara att förvänta.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Frih. Sprengtporten
har ansett att Ekon.-Utsk:t, om detta afstyrker en motion, skulle
hafva både rätt och skyldighet att framställa ett annat och bättre
förslag i ämnet än det af motionären antydda. Nu är det visserligen
sannt att Ekon.-Utsk:t har en viss latitud, inom hvilken
det eger att röra sig, men att framlägga ett Betänk., som icke i något
afseende sammanhänger med den väckta motionen, dertill anser
jag dock Utsk:t sakna all befogenhet. Hr Frihm har vidare berättat
oss att skogar antändas af förbiilande lokomotiv; månne
det är den värde talarens mening att staten skall ersätta skogarnes
flyttning, liksom motionären fördrar att den skall göra
det men husen.
Man har sagt mig att jernvägsstyrelsen vanligen exproprierar
byggnader, som ligga på 100 fots afstånd från jernvägen;
detta må vara rätt, men att nu fordra att detta afstånd skall
fördubblas, synes mig vara lika obefogadt som vådligt. Hvad
blefve följden, om ett dylikt lagstadgande gjordes? Jo, jernvägsanläggningar
blefvo derefter nära nog omöjliggjorda. Hvartill
skulle t. ex. ersättnings-summan uppgå för de busrader, hvilka
befinna sig på 100 alnars afsiånd från hufvudstadens sammanbindnings-bana?
Hvartill skulle den uppgå i alla våra öfriga
städer?
En verklig affär vöre en dylik lag onekeligen för dem, hvilka
vöre nog lyckliga alt ega dåliga hus i närheten af jernvägen.
De skulle erhålla nya hus i stället för sina nuv:de ruckel, men
då jag icke anser det vara lämpligt att till dylikt använda statens
medel, får jag vördsamt yrka bifall till [Jtsk:ts Betänk.
Den 30 December.
523
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Min mening är icke
egentligen att klandra det resultat, hvartill Utsk:t kommit, men
jag kan dock icke för min del instämma i Utsk:ts förmenande
att inga olyckor genom gnistor från lokomotiv uppkommit under
den tid trafiken å statens jernvägar varit öppnad. Såsom
exempel på sådana olyckor vill jag särskildt nämna att vid en
mig tillhörig egendom i Södermanland tvenne byar blifvit antända
af förbifarande lokomotiv.
Jag medgifver visserligen att Utsk:ts rätt att framställa förslag
är begränsad af motionens innehåll, men Utsk:t borde dock
i detta fall hafva föreslagit att några åtgärder borde vidtagas
till olyckors förekommande. Jag vill nämna för R. o. Ad. att
vid Stockholms läns landstings sednaste sammanträde beslöts att
till K. M:t ingå med underd. anhållan, dels att lokomotiverna
måtte förses med gnistsläckare, dels att med asklådorna, som
nu ofta förorsaka antändning på marken, måtte så ordnas, att
förberörde vådor förekommas. I de flesta fall är det omöjligt
bevisa att en vådeld uppkommit genom gnistor från en train,
hvarföre också domstolar hafva svårt att afgöra tvister af dylik
beskaffenhet.
Lika med Utsk:t tror jag att motionärens förslag icke är
antagligt, men anser dock önskvärdt att R. St:r inginge till K.
M:t med en framställning i ämnet, hvarföre jag för min del
skulle önska en återremiss, på det att Utsk:t, då det ansett motionärens
förslag opraktiskt, måtte komma i tillfälle alt framlägga
något lämpligare.
Frih. Sprengtporten: Hr Gr. Rjörnstjerna tyckes antaga
att Ekon.-Utsk:ts uppdrag är inskränkt till att i sin helhet bifalla
eller afslå de motioner, som till Utsk:t öfverlemnas. Jag
är af en alldeles motsatt tanke, och anser Utsk:t icke allenast
berättigadt, utan till och med förpligtadt, att då ett vackt förslag
är till sin princip sannt och rigtigt, ändock det i tillämpningen
kunde behöfva jemkas, upptaga principen och sjelf gifva
densamma den utveckling, som af omständigheterna kunde
påkallas.
Uppgiften att jernvägsstyrelsen, på grund af någon befintlig
föreskrift, åtager sig kostnaden att förflytta eldfarliga byggnader,
som befinnas inom ett visst afstånd från banan, må tilläfventyrs
vara rigtig, men hvad jag med visshet känner, är, att den icke
alltid blifvit iakttagen. Hr Gr:n har i ani. af min erinran om
den eldfara, som hotar skogen genom antändning från lokomotiverna,
ansett sig böra upplysa om, att skogar icke kunna
flyttas. I sanning är icke denna anmärkning så enkel, att jag nästan
tilltror mig om förmågan, att sjelf kunnat påfinna densamma,
om den för öfrigt haft någon betydelse, men så är det icke, ty
ganska verksamma och dertill föga kostsamma utvägar kunna
vidtagas för att skydda skogarne för en sådan antändning.
Jag förbigår härvid sådane medel, som falla inom det tekniska
området, som t. ex. anbringandet af s. k. gnistsläckare å
524
Den 30 December.
skorstenarne, så framt detta låter sig göra, hvarom jag erkänner
mig icke vara en kompetent domare; men tror mig deremot,
med så mycket större skäl, konna erinra om ett annat sätt, som
enligt jernvägsstyrelsens eget förslag, efter aftal med jordegaren,
enligt hvad jag känner, åtminstone på ett ställe iakttagits och
hvilket består deri, att då en jernväg genomlöper större, ofta
milslånga, sammanhängande skogstrakter, inom hvilka den lössläppta
elden, i storm och torka, ohejdadt kan rasa från ena ändan
till den andra, och sålunda åstadkomma oersättliga förluster,
jernvägsstyrelsen exproprierar på hvardera sidan om hanan en
bredd af 40 fot, räknadt från medellinien — jag uppgifver dessa
siffror, emedan de gällt i det åberopade fallet — samt att, sedan
jernvägens stängsel blifvit utflyttad till de yttre gränserna af detta
område, all barrskog å detsamma fälles, marken hålles ren och
fri (rån alla föremål, som kunde tjena till ledare för elden,
samt, i barrskogens ställe, löfskog, som icke är antändlig, utan
tvärtom skyddande emot elden, uppdrages å det fredade området
medelst frösådd, i så tätt bestånd som möjligt. Genom denna
enkla utväg vinnes äfven ett annat ändamål, som jemväl kan
hafva sitt värde, nemi. att befordra växtligheten å de blottade
stenrösen och ofruktbara sidoskärningar, som följa våra jernvägar
åt, öfverallt, der de genomlöpa stenbundna trakter, och erbjuda
en så nedslående och sorglig anblick.
Jag fortfar att yrka återremiss af Betänk:t.
Gr. Yon Bosén, Fredrik Carl: För min del får jag
helt och hållet förena mig med Gr. Björnstjerna i hans yrkande
om bifall till Betänkit. Jag kan icke anse att, äfven om Ekon.-  Utsk:t haft rätt att omständligare behandla motionen, Utsk:t haft
någon slags skyldighet att afgifva något sådant förslag, som här
påyrkats. Motionären har ansett, att olyckor till någon del
kunde förekommas, om de jernvägen närbelägna byggnaderna
bortflyttades tOQ alnar; men B. o. Ad. torde finna orimligheten
häraf, ty gnistorna från ett lokomotiv låta icke föreskrifva sig
den väg de flyga.
Afven ur ekonomisk synpunkt anser jag detta förslag mindre
välbetänkt, ty, såsom Gr. Björnstjerna erinrat, skulle följden
af dess antagande blifva den, att man snart finge utgifva ersättning
för flyttning af hela husrader såväl i Stockholm som andra
städer.
Som ytterligare skäl för bifall till Utsk:ts förslag, vill jag
anföra, att, i händelse motionen blefve lag, det egentligen blefve
ett medel i händerna på spekulanter, hvilka skulle bygga dåliga
hus i närheten af jernvägarne, i beräkning att sedermera erhålla
ett större belopp i flyttningskostnad.
På grund af hvad jag nu anfört, yrkar jag bifall till Utsktts
förslag.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Meningarne synas vara ense
derom, att det af motionären framställda förslaget icke kan bi
-
Den 30 December.
525
fållås, och deri instämmer äfven jag. Men frågan är, om icke
Ekon.-lItsk:t, på grund af motionen, varit berättigadt att framställa
något lämpligare förslag. Då det är styrkt att olyckor
uppkommit till följd af gnistor från lokomotiven, samt Frih.
Sprengtporten och Gr. Liljencrants framställt ett förslag till und.
skrifvelse i ämnet, som jag finnér vara ganska välbetänkt, förenar
jag mig med dem i yrkande om återremiss.
Gr. Mörner, Carl Göran: Mig synes som Utsk:t alldeles
riktigt yttrat sig i anledning af den väckta motionen. Den
fråga, som nu blifvit väckt, är någonting helt annat än den i
motionen afsedda. Man har sagt, att de som lidit skada genom
eldsvådor, som förorsakats genom rörelsen på jernvägen,
icke fått ersättning. Det kommer sig väl, i sådant lall, deraf,
att de icke försäkrat sina hus, ty i så fall hade de val lått
ersättning; och det är väl icke meningen att uppmuntra dessa
husegare alt icke taga försäkring. Ej heller har jag hört att
brandstodsbolag begärt ersättning af K. M:t.
Genom den nu föreslagna flyttningsersättningen skulle liksom
ett praemium utfästas för dem, som ej försäkra sina åbyggnader.
Jag yrkar bifall till Betänk:t.
Gr. Björnstjerna: Frih. af Ugglas har sagt att eldskador
uppkommit genom lokomotiver. Ehuru detta kan vara möjligt,
har man dock aldrig lyckats bevisa det, och hvad som icke är
bevisadt, derpå kan man icke grunda några bindande påståenden.
Som ledamot i Ekon.-Utsk;t kan jag icke vara annat än
smickrad åt den maktfullkomlighet, man här vill tillerkänna
Utsk:t. Således, om en motionär föreslår förflyttning af hus
från jernvägens granskap, skall Utsk:t i stället i sitt Betänk,
hafva rätt att föreslå användandet af gnistsläckare på lokomotiverna
eller planterande af löfträd längs vägarne. Jag vet mycket
väl att Utsk:t kan föreslå en utvidgning eller inskränkning
i en motion, men dennes hufvudtanka måste dock lemnäs oförändrad,
i annat fall egde ju Utsk:t en motionsrätt, som grundlagen
icke nu känner till.
Jag yrkar fortfarande bifall till Betänk:t.
Gr. Liljencrants: Jag ber att få upplysa Gr. Mörner
om att det förlidet år hände att en by, antänd af gnistor från
ett lokomotiv, brann upp. Brandstodsbolaget fick betala och sökte
ersättning, men förlorade vid underrätt och hofrätt, men försummade
att söka ändring hos K. M:t.
Ehuru jag visst icke vill påstå att Utsk:t kan utsträcka sin
framställningsrätt så långt som helst, torde dock vara säkert
att Utsk:t vid flera tillfällen ansett sig kunna undanrödja öfverklagade
olägenheter på annat sätt än motionär föreslagit. Så
tror jag äfven nu kunde blifva fallet, om detta Betänk, återremitterades.
526
Den 30 December.
Hr von Ehrenheim, Per: För min del kan jag icke annat
är instämma med Gr. Björnstjerna deruti att Utsk:t icke
eger rätt att utsträcka sin befogenhet att framställa förslag, utöfver
hvad sjelfva motionen innehöll, så långt som här blifvit
ifrågasatt, men äfven om Utsk:t skulle kunna göra det, så synes
mig hvad Frih. af Ugglas föreslagit, kunna komma under
K. M:ts pröfning genom länsstyrelsen eller enskiltes framställning,
utan att R. St:r behöfva dermed taga befattning.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
förev:de Betänk, och dels återremiss deraf, framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till Betänk:t, hvartill svarades
många ja, blandade med nej, och sedermera propos. på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många nej, blandade medja,
hvarefter propos. på bifall till Betänkt förnyades samt besvarades
med många ja jemte flera nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Emot detta beslut anmälte Frih. Sprengtporten sin reservation.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 22
dennes på bordet lagde Betänk. N:o 15, i ani. af väckt motion
om förbättrad hägnad utmed statens jernvägar.
Anmäldes och bordlädes från nedannämnde Utsk. inkomne
Mern., Betänkm och Utlåtrn, nemi. från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 7, ang:de föreslaget tillsättande af särskildt Utsk. för
behandling af K. M:ts Nåd. Propos:r om förändring i grunderna
för bevärings-inrättningen, m. m.;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 20, i ani. af väckt motion om inskränkning i allmänhet
af tjenstemännens antal, nedsättning af deras löner, indragning
af embetsverk rn. m.;
N:o 21, i ani. af väckta motioner ang:de förändring i sättet
för kronobrefbäringens utgörande m. m.;
N:o 22, i ani. af väckt motion ang:de förändrade föreskrifter
i afseende å laxfisket i den så kallade Pukaviks-fjorden i
Blekinge län;
N:o 23, i ani. af väckt motion ang:de skyldighet för sparbankerna
i riket att å derstädes insatta medel för närv:de gifva
minst fem och en half proc. ränta m. m.;
N:o 24, i ani. af väckt motion om den ändring i Kongl.
Coopvardi-reglementet d. 30 Mars 1748 och Kongl. Kungörelsen
Den 30 December.
527
d. 27 Augusti 1828, att Svensk sjöman skall till den kommun,
der han är mantalsskrifven, erlägga den nu till sjömanshusen utgående
afgift;
N:o 25, i anledning af vackt motion om upphörande för
statens tjenstemän af skyldigheten att ställa borgen för den uppbörd,
de om händer hafva;
N:o 26, i anledning af väckt motion om åtgärder till åstad
kommande
af en pensionsförening för tjenstemän och betjente
vid statens jernvägar;
N:o 27, i ani. af väckt motion om inrättande af en representation
för häradet;
Riddar hus-Utskottet:
N:o 4, i ani. af Hr Fåhraei, Edvard, motion ang:de månadtlig
tryckning af förteckning å R. o. Ad:ns ledamöter vid riksdagen;
och
N:o 5. i ani. af Gr. Mörners, Carl Göran, motion om särskild
tryckning och utdelning af R. o. Ad:ns öfverläggning rö
rande
representationens ombildning m. m.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
FÖRTECKNING
ÖFVER
RIDDERSKAPET och ADELNS
den 7 December 1865
lill säte oeh stämma å Riddarhuset antecknade
Ledamöter.
KUN*
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS E. WESTRELL.
1866.
Landtmarskalk:
Grefve LAGERBJELKE, Gustaf, Landshöfding.
2.
Grefve
»
3.
»
»
8.
))
»
12.
»
»
25.
))
»
29.
»
»
35.
»
»
41.
»
»
46.
»
»
49.
»
»
51.
»
»
54.
»
»
55.
)>
ii
60.
»
»
61.
»
»
62.
»
»
66.
»
»
68.
»
69.
»
»
70.
»
»
75.
»
»
78.
»
»
81.
»
»
83.
))
»
84.
»
»
85,
»
»
86.
»
»
88.
»
»
90.
»
»
91.
)>
Ledamöter:
Grefvar:
Lewenhaupt, Charles Emil, Kapten.
De la Gardie, Magnus Gabriel, 2:dre Sekreterare
i K. Utrikes-Departementet.
Oxenstierna af Korsholm, Axel Thure Gabriel,
Kabinetts-Karnmarherre.
Stenbock, fullm. Grefve Posse, Arvid, Possessionat
Wachtmeister,
Hans, Possessionat.
Bielke, fullm. Herr Sparre af Kossvik, Sigge,
Kammarherre.
Gyldenstolpe, Nils Magnus Gustaf Possessionat.
Bonde till Björnö, Gustaf, Öfverste-Kammarjunkare.
Piper, Claés Gustaf Eritz, Hofstallmästare.
Frölich, Oscar, Löjtnant.
Posse, Carl Göran, Ryttmästare.
Spens, Jacob Melcher, Major.
Cronhjelm till Flostad, Lars Fredrik, Major.
Mörner, Carl, f. d. Landshöfding.
Ducker, Johan Henrik Walter, Ryttmästare.
Taube, Augnst Gustaf, Löjtnant.
Sparre till Söfdeborg, Erik, Landshöfding.
Creutz, fullm. Friherre Rudbeck, Reinhold Carl
Gabriel, Possessionat.
Cronhielm till Hakunge, Carl Bernhard Salomon,
Under-Löjtnant.
Horn till Rantzien, Carl Ernst Christer, Löjtnant.
Lagerberg, Carl Sven Axel, Ofverste.
Hård, fullm. Friherre von Knorring, Axel Wilhelm,
Kapten.
Barck, Nils Ludvig Ferdinand, Possessionat.
Cronstedt, Fredrik, Landshöfding
Löwen, Axel, Possessionat,
von Rosen, Axel Christian, Kapten.
Hamilton, Henning Ludvig Hugo, f. d. Stats-R&d.
von Seth, fullm. Friherre Leuhusen, Alexander
Magnus, Ofverste-Löjtnant.
von Hermansson, Carl Johan, Possessionat.
Kalling, Per Adolf Wilhelm, Possessionat.
4
M 92.
»
93.
»
94.
»
95.
B
97.
»
99.
B
100.
B
104.
»
105.
B
106.
B
108.
B
112.
B
113.
B
114.
B
116.
B
117.
B
118.
B
119.
B
120.
B
121.
B
124.
8
125.
B
126.
B
128.
B
130.
B
133.
8
135.
B
137.
B
139.
B
140.
B
142.
M
1.
»
11.
»
16.
»
17.
»
20.
Grefve Horn af Åminne, Christer Claes, Kapten-Löjtnant.
» Wrangel af Sausis, Tönnes Eeinhold, Major.
» von Schwerin, Adolf Henning, Hofmarskalk.
» Sinclair, Carl Predrik Adolf, Possessionat.
» Falkenberg, Henrik Georg, Possessionat.
» Wrangel, Anton Eeinhold, f. d. Minister-Eesident.
» Stackelberg, Fritz Adolf, Kammarherre.
» Beck-Friis, Corfitz, Kammarherre.
» af Ugglas, Carl Ludvig Fredrik, f. d. Ofverste.
» Strömfelt, Fredrik Knut Harald, Possessionat.
» Euuth, fullm. Friherre Cederström, Carl Ema
nuel,
Possessionat.
» Taube, Gustaf Edward, Major.
» Ehrensvärd, Albert Carl August Lars, Landshöfding.
» Thott, Otto, Major.
» Anckarsvärd, Johan August, General-Adjutant.
» von Stedingk, Ludvig Ernst, Ofverste-Kammarjunkare.
i) von Essen, Gustaf Adolf Fredrik Wilhelm, Ofver
Hof-Stallmästare.
» Eidderstolpe, Carl Gustaf, Kapten.
» Liljencrants, Gustaf Fredrik, Landshöfding.
» von Engeström, Lars Stanislaus Edmund, Posses
sionat.
» Sandels, fullm. Herr Sandels, Ulrik Fabian, Ge
neral-Major.
» Adlercreutz, fullm. Herr Lagercrantz, Ludvig
Wilhelm August, Kapten.
» von Platen, Ballzar Julius Ernst, Stats-Eåd.
» Barnekow, Adolf Gabriel, e. o. Kanslist.
» Adlersparre, fullm. Herr von Hofsten, Sten Er
land,
Bruksegare.
» Snoilsky, Gustaf Fredrik, Kammarherre.
» Cederström, fullm. Friherre Cederström, Claes
Henrik, Kongl. Sekreterare.
» Skjöldebrand, August Fredrik, Ståthållare.
» Wirsén, Axel Emil, Major.
» Björnstjerna, Carl Magnus Ludvig, General-Major.
» von Saltza, Anton Philip Carl, Ofver-Ceremoni
mästare.
Friherrar:
Friherre Oxenstierna af Eka, Axel Gabriel, Kapten.
Sparre, Carl Ulfson, Intendent vid Statens jernvägar.
Kurck, Arvid Fredrik, Possessionat.
Fleming af Liebelitz, Nils Axel Otto, Major.
Bonde, Carl Jedvard, Ofverste-Kammarjunkar e
5
JW 22. Friherre Baner, Johan Gustaf Svante Edvard, Löjtnant,
» 26. » Leijonhufvud, Axel Gabriel, Ofverste.
»31. » Wachtmeister, Carl Adam, Kapten-Löjtnant.
» 40. » Ribbing, Axel Erik, Bohållare i Kongl. Krigs
Kollegium.
»41. » Wrangel af Lindeberg, fullm. Friherre Leijon
hufvud,
Sten Erik Gabriel, Kapten.
» 44. » Wrede till Elimä, Fabian Casimir, Hofrätts
Assessor.
» 45. » von Liewen, fnllm. Friherre Cederström, Claés
Arvid Bror, Ofverste.
» 48. » Creutz, Stefan, Kapten.
» 49. » Fleetwood, Georg Wilhelm, Öfverste-Löjtnant.
» 57. » Posse af Säby, Carl Fredrik, Öfverste-Löjtnant.
» 59. » Rålamb, Claés Gustaf, Öfverste-Löjtnant.
» 62. » Mörner af Morlanda, fullm. Grefve Mörner,
Carl Göran Detlof, f. d. Stats-Råd, President.
» 64. » Duwall, Carl Gustaf, Bankokamererare.
» 69. » Uggla, Evald Ebbe Julius, Öfver-Inspektor.
» 76. » Kruuse till Verchou, Henrik Malcolm, Ingeniör.
» 77. » Rehbinder, Helge Edvard Reinhold, Kammar
herre.
» 88. » Lowisin, Gerdt Adolf Ulrik, Under-Löjtnant.
» 97. » Fägerskiöld, Victor Casimir, Stations-Bokhållare
vid Statens jernvägar.
» 99. » Hamilton till Hageby, Hugo Adolf, f. d. Gene
ral-Post-Direktör.
» 105. » Strömfelt, Carl Adam Fredrik, Kapten.
» 110. » Taube, Carl Evert Bernhard, Possessionat.
» 119. » Lybecker, fullm. Grefve Lewenhaupt, Adam
Casimir, Öfver-Kammarherre.
» 123. » Palmqvist, fullm. Grefve Mörner, Carl Robert
Stellan, Aktuarie.
» 133. » von Schwerin, Jules, Possessionat.
» 135. » von Diiben, Gustaf Wilhelm Johan, Professor.
» 139. » von Duben, August Gustaf Henrik, Ingeniör.
» 140. » Leuhusen, Carl Herman, General-Major.
» 142. » Leijonhjelm, fullm. Herr Stuart, Carl Gustaf,
Sekreterare i R. St:rs Riksgäldskontor.
» 143. » Cedercreutz, fullm. Friherre Bonde, Knut Phi
lip,
Öfverste-Kammarjunkare.
w 145. » Stiernstedt, Lars Fredrik, Major.
» 150. » von Otter, Fredrik Wilhelm, Premier-Löjtnant.
» 154. » Bennet, Kjell Salomon, Ryttmästare.
» 155. » Stael von Holstein, Fabian Wilhelm, Kapten.
» 158, » von Essen, Gustaf Alexander Carl Thure, Le
gations-Sekreterare
»161.
» von Höpken, Nils Albrecht, Hofmarskalk.
» 166. » Stierncrona, David Eric, Possessionat.
6
M 167.
» 170.
» 177.
» 183.
» 184.
» 187.
» 189.
» 192.
» 195.
» 200.
» 202.
» 205.
» 210.
» 211.
» 213.
» 215.
» 216.
» 220.
» 223.
» 227.
» 228.
» 232.
» 234.
» 236.
» 243.
» 245.
» 246.
» 249.
» 250.
» 253.
» 255.
» 260.
» 262.
Friherre von Köhler, fullra. Grefve Wachtmeister, Axel
Fredrik, Hyttmästare.
» Sack, Johan Gabriel, Löjtnant.
» von Knorring, Johan Vollrath, Possessionat.
» d’Albedyhl, Gustaf, Löjtnant.
» Koskull, Anders Magnus, Kammarherre.
» Sture, Sten Miles, Possessionat.
» Funck, Gustaf Otto, Löjtnant.
b Stackelberg, Berndt Oscar, Kapten-Löjtnant.
» Gyllenkrook, Thure Gustaf Elot, Possessionat.
b von Friesendorff, Claes Fredrik Ludvig, Löjtnant.
b von Gedda, fullm. Herr Munck af Fulkila, Carl
o Jakob, Ofverste.
b Åkerhielm af Margretelund, Johan Gustaf Nils
Samuel, Possessionat.
b Ehrencrona, fullm. Herr Björnstjerna, Johan
Magnus, f. d. Stats-Råd, General-Major.
b Cederström, Carl Gustaf, Med. Doktor.
b Armfelt, Magnus, Krigsfiskal.
b Lilliecreutz, fullm. Friherre von Essen, Reinhold
Jacob, Possessionat.
b Ribbing, Conrad, Löjtnant,
b Palmstierna, Henrik Magnus Alexander, Öfver
ste-Löjtnant.
b von Nolcken, Erik Axel, Löjtnant.
b Rudenschöld, fullm. Friherre Åkerhielm af Mar
grettelund,
Johan Carl, Landshöfding.
b Ridderstolpe, Johan Gustaf, Possessionat.
b Åkerhielm af Blombacka, Hans Samuel Knut,
f. d. Landshöfding.
» Diurklou, Nils Gabriel, Kammarherre.
b Stierneld, Gustaf Nils Algernon Adolf, En af
Rikets Herrar, f. d. Stats-Minister för Utrikes
Ärendena.
b von Roxendorff, fullm. Herr Mörner, Axel Gu
staf,
Kapten.
» Lagerfeldt, Israel Carl Adam, Hofmarskalk.
b Manderström, Christofer Rutger Ludvig, En af
Rikets Herrar, Stats-Minister för Utrikes Ärendena.
b Adelsvärd, Theodor, Possessionat.
b Hierta, Ernst Fredrik Josefsson, e. o. Kam
marskrifvare.
b De Geer till Leufsta, Carl Emanuel, Posses
sionat.
b Falkenberg, Henrik Gabriel David, Kabinetts
Kammarherre.
» von Saltza, fullm. Herr von Krusenstjerna, Ed
vard
Wilhelm, Major.
b Klinckowström, Rudolf Mauritz) Öfverste.
7
M 263. Friherre Marks von Wurtenberg, Gotthard Wilhelm
Ulrik Eugéne, Possessionat.
» 267. « Ehrensvärd, Adolf Fredrik Wilhelm, Löjtnant.
» 268. » Wrangel von Brehmer, Johan Wolmar, Kam
marherre.
» 272. » Hermelin, Claés Fredrik Samuel, Possessionat.
» 275. » Sprengtporten, Jacob Wilhelm, General-Löjt
nant.
» 276. » Löwen, Johan Axel Casimir, Kammarjunkare.
» 277. » Mannerheim, August Reinhold, Öfverste-Löjtnant.
» 278. » Beck-Friis, Corfitz Augustin, Kabinetts-Kam
marherre.
» 279. » Wrangel af Sausis, Tönnes Fredrik, Löjtnant.
» 282. » Rudbeck, Thure Gustaf Alexander Johan Axel,
Possessionat.
» 283. » Silfverschiöld, Nils August, Possessionat.
» 284. » Örnskiöld, fullm. Herr von Mentzer, Carl Fred
rik,
Kapten.
» 286. » Raab, August Theodor, Major.
» 287. » Rappe, Axel Ludvig, Landshöfding.
» 289. » Pfeiff, Carl Oscar Thure, Possessionat.
» 290. » von Rosen, Carl Fredrik, Possessionat.
» 293. » Falkengren, fullm. Herr Silfverstolpe, David
Wilhelm, General-Major.
» 295. » Ramel, Otto Axel Povel, Ryttmästare.
» 296. » Ruuth, Magnus Daniel, Secund-Löjtnant.
» 297. » Liljencrantz, Johan, Kapten.
»301. » Thott, Thor, Possessionat.
» 302. » Alströmer, Jonas, Possessionat.
» 304. » Fock, Alexander Georg Brandelius, Major.
» 311. » af Ugglas, Curt Gustaf, f. d. Stats-Råd, Lands
höfding.
»312. » De Geer till Finspong, Louis Gerhard, En af
Rikets Herrar, Justitie Stats-Minister.
»313. » von Platen, Carl Baltzar Ernst, Kammarherre.
» 316. » von Stedingk, Eugéne Ludvig Fredrik Oscar,
Minister-Resident.
» 320. » Brauner, fullm. Friherre Armfelt, Carl, Kapten.
» 323. » Rosenblad, Eberhard Mathias, Major.
» 330. » Silfversparre, Carl Johan Oscar Gustaf, Pos
sessionat.
» 331. » Adlercreutz, Carl Gustaf, Öfverste.
» 338. » Tersmeden, Wilhelm Fredrik, Bruksegare.
» 341. » Lagerheim, fullm. Herr Lagerheim, Oscar,
Kammarherre.
» 343. » Nauckhoff, fullm. Friherre Hermelin, Carl Al
fons,
Possessionat.^
» 354. » Fock, fullm. Frih. Åkerhielm af Margretelund,
Knut, Löjtnant.
s
JM
355.
Friherre
»
358.
»
»
359.
))
»
360.
»
»
361.
»
»
362.
»
»
364.
»
»
366.
»
»
369.
)>
»
370.
»
»
372.
»
»
373.
))
»
379.
»
»
380.
»
»
381.
»
»
384.
))
»
388.
»
»
389.
»
»
390.
»
»
391.
»
»
392.
»
»
393.
»
»
394.
))
»
395.
))
»
396.
»
»
397.
»
»
398.
»
»
399.
))
»
401.
»
»
402.
»
»
403.
»
404.
»
Kammarherre.
Lagerbring, Carl Gustaf, Major,
af Klinteberg, Carl Wilhelm, Registrator.
Trolle, fullm. Friherre Bennet, Carl Stephan,
Kammarherre.
Edelcreutz, Jakob Daniel, Major.
Haij, Erik Vollrath Wilhelm, Possessionat,
von Platen, Carl Gustat Ludvig, Kgl. Sekreterare.
Ehrenborgh, Gustaf, Kammarherre.
Lagerstråle, fullm. Herr lagerstråle, Henrik
Gerhard, Stats-Råd.
von Paykull, Johan Gustaf, Kammarherre.
Nieroth, fullm. Grefve von Hermansson, Carl
Fredrik, Bruksegare.
Skjöldebrand, Knut Erik, Landshöfding,
von Vegesach, Ernst Mathias Peter, OfversteLöjtnant.
von Schulzenheim, David Theodor, Bruksegare.
Hjerta, Fredrik Philip, Possessionat.
Vult von Steijern, fullm. Herr Vult von Steijern,
Henrik Wilhelm, Kapten.
Gyllenhaal, fullm. Friherre Liljencrantz, Carl
August, Stallmästare,
von Kraemer, Robert Fredrik, f. d. Landshöfding.
Nordenfalk, Johan, Possessionat.
Hochschild, Carl Fredrik Lotharius, Minister.
Peyron, Gustaf Oscar, Ofverste-Löjtnant.
af Schmidt, Carl Johan Georg, Ofverste-Löjtnant.
Nordenskiöld, Adolf Otto, Kammarherre.
Tamm, Claes Gustaf Adolf, Löjtnant.
Gyllenhaal till Härlingstorp, Lars Herman,
Possessionat,
von Rosén, fullm. Grefve Posse, Knut, PremierLöjtnant.
Ihre, Albrecht Elof, En af Rikets Herrar, f. d.
Stats-Minister för Utrikes Ärendena,
von Beskow, fullm. Grefve von Rosen, Gustaf
Fredrik, Hofmarskalk.
Braunerhjelm, Ferdinand, f. d. Ofver-Hofstallmästare.
Gripenstedt, Johan August, Stats-Råd.
Ericson, Nils, Ofverste.
Bildt, Didrik Gillis, Öfver-Ståthållare.
Ridders- och Adelsmän:
JM 1. Herr Lilliehöök af Fårdala, Johan, Contre-Amiral.
»7. » Sparre af Rossvik, Carl Fredrik Alexis, Kam
marherre.
9
M 9. Hen- Ulfsparre, Sigge Bogislaus, Kapten.
» 11. » Bonde, Knut Jedvard, Major.
» 15. » Bibbing, Gustaf, Kammarherre.
» 17. » Hård af Segerstad, Bror August Denis, vice Hä
radshöfding.
» 25. » Walkendorff, fullm. Friherre Leijonhufvud, Carl
Victor, Hofmarskalk.
» 36. » Trolle, Carl Axel, Kammarherre.
» 38. » Carpelan, Wilhelm Axel Zacharias, Kapten-Löjtnant.
» 49. » Bratt af Höglunda, fullm. Herr Koos af Hielmsäter,
Carl Ulrik, f. d. Bevisions-Kommissarie.
» 51. » Koos af Hielmsäter, Axel, Kammarherre.
» 54. » Gyllencreutz, Lars August, Possessionat.
» 60. » Hård af Thorestorp, fullm. Friherrre Manderström,
Carl Adolf, Ståthållare.
» 66. » Lilliehöök af Gällared och Kolbäck, Gustaf Arvid,
Löjtnant.
» 78. » Wernstedt, Otto Mathias, Kammarskrifvare.
» 86. » Stuart, Fredrik Gustaf August, Bruksegare.
» 87. » Stråle af Ekna, Wilhelm, General-Direktör.
i) 90. » Drake af Hagelsrum, Carl Adolf Wilhelm, Tele
graf-Kommissarie.
» 91. » Mörner, Hampus Gabriel, Byttmästare.
b 93. » Silfverhielm, Gustaf August Mauritz, Under-Löjtnant.
b 96. » Pauli, Otto Georg, Kammarjunkare.
b 98. » Stålhandske, fullm. Herr Silfverstolpe, David Au
gust
Leonard, Ofverste.
b 99. » Silfversparre, Carl Isaac, Kongl. Sekreterare.
b 100. » Uggla, fullm. Grefve Posse, Carl Erik Ludvig, Se
kreterare
i K. Krigs-Hofrätten.
b 102. » Oxehufvud, Tönne, Ofverste.
b 107. » Ulfsax, fullm. Herr von Bahr, Carl Fredrik Oscar,
vice Häradshöfding.
b 118. » Bagge af Berga, fullm. Herr Liljenstolpe, Johan
Axel Jon, Advokat-Fiskal.
» 119. b Duse, fullra. Herr Keuterskjöld, Adam Didrik,
Kammarherre.
b 121. b Hierta, Carl Johan, Kommendör-Kapten.
b 130. b Munck af Fulkila, Carl Bror, Löjtnant.
b 135. b Hammarsköld, fullm. Grefve Taube, Henning Ed
vard,
vice Häradshöfding.
b 136. b Crusebjörn, Frans Adolf, Hofjunkare.
b 137. b Eketrä, fullm. Herr Tersmeden, Nils, Kammar
herre.
b 147. b Bagge af Söderby, fullm. Herr Nordenfelt, Enar
Wilhelm, Landshöfding.
b 154. b Skytte af Säter, Carl Magnus, Öfverste-Löjtnant.
b 163. b Holst, fullm. Herr Granfeldt, Adolf Fredrik, Hof
rätts-Båd.
»164. » Kosenqvist till Åkershult, Fredrik, Löjtnant.
10
M 167.
» 17 3.
» 184.
» 189.
» 193.
» 195.
» 199.
» 212.
» 215.
» 220.
» 223.
» 226.
» 233.
u 236.
» 240.
» 242.
» 254.
» 258.
» 263.
» 264.
» 273.
» 279.
» 282.
» 286.
» 291.
» 292.
» 302.
» 313.
» 317.
» 325.
Herr Geete, fullm. Friherre Leijonhufvud, Carl Gustaf,
Bevisions-Sekreterare.
» Lode, fullm. Friherre Leijonhufvud, Sten, Kammarherre.
» Silfversvärd, Gustaf Reinhold, Kapten.
» Rääf i Småland, fullm. Friherre Stiernstedt, August
Wilhelm, Ceremonimästare.
» Bäck i Finland, fullra. Friherre Leijonhufvud, Broder
Abraham, Kapten.
» Klingspor, Carl Arvid, Ryttmästare.
» Svinhufvud i Westergötland, Carl Axel Christian,
Bruksegare.
» Lind af Hageby, Carl Magnns Georg Ludvig,
Ryttmästare.
» Ramsay, Anders Henrik, Hofrätts-Assessor.
» Fitinghoff, Conrad Bleckert, Bruksegare.
» Stråle af Sjöared, fullm. Grefve Hamilton, Adolf
Gustaf Wathier, Possessionat.
» Jägerhorn af Storby, fullm. Friherre Wrangel von
Brehmer, Tönnes Wilhelm, Löjtnant.
» Stårck, fullm. Herr Lagerbjelke, Bror Johan Syrach,
Lands-Kamererare.
» Anrep, Frans Gustaf, Civil-Ingeniör.
» Gyllensvärd, Gustaf Harald, vice Häradshöfding.
» Philp, Oscar Magnus Wilhelm, Under-Löjtnant.
» Lilliecrona, fullra. Herr Tornerhielm, Rudolf Victor,
Förste Hofjägmästare.
» Svenske, fullm. Friherre Cederström, Rudolf, Kammarherre.
» Planting Gyllenbåga, Erik Wilhelm Casimir, vice
Häradshöfding.
» Silfverlood, fullm. Herr Drakenberg, Carl Wilhelm,
Tull-Fiskal.
» Lilliebielcke, fullm. Friherre Fleetwood, Gustaf Jacob
Svante, Bruksegare.
» Giös, fullm. Herr Wijnbladh, Herman, Kammarskrifvare.
» Schildt, Bengt Axel Robert Ludvig, Ryttmästare.
» Hästesko till Fortuna, Gustaf Henrik Albert, Uppbördsskrifvare.
» De Geer, fullm. Grefve von Schwerin, Fritz Bogislaus,
Kapten.
» Stålhane, Hjalmar Edvard Eugéne, Löjtnant.
» Hjulhammar, fullm. Herr Nordenfelt, Leonard Magnus,
Kapten.
» Drakenberg, Sten Johan, Lands-Sekreterare.
» Sabelfelt, fullm. Herr Adlersparre, Axel, Kommendör-Kapten.
» Appelbom, fullm. Herr Ribbing, Erling, Kammarherre.
11
M 328.
» 333.
» 355.
» 357.
» 359.
» 377.
» 382.
» 391.
» 401.
» 406.
» 408.
» 440.
» 447.
» 456.
» 457.
» 458.
» 460.
» 473.
» 478.
» 484.
» 491.
» 494.
» 496.
» 501.
» 502.
» 506.
» 508.
» 515.
» 519.
» 523.
» 559.
» 563.
» 566.
» 572.
» 579.
Herr Eutenskiöld,fullra. Grefve von Rosen, Eeinhold, Maj or.
» Grubbe, fullm. Herr Carleson, Adolf Jakob Predrik,
Kammarherre.
» De la Wall, Georg Oscar, Kommissions-Landtmätare.
» Tornérefelt, fullm. Herr Tersmeden, Per Eeinhold,
Bruksegare.
» Biörnberg, Gustaf Wilhelm, Kapten.
» Silfverlåås, fullm. Grefve Spens, Henrik Wilhelm,
Löjtnant.
» Sass, fullm. Herr Printzenskiöld, Axel Johan, Sekreterare
i Kongl. Kammar-Rätten.
» Lagergren, Anders, Kongl. Hofpredikant.
» Reuterfelt, fullm. Herr Reuterskjöld, Axel Leonard,
Major.
» Fahnehjelm, fullm. Herr Wästfelt, Gerhard, Med.
Doktor.
» Danckwardt Lillieström, Erik Gustaf Axel, Possessionat.
» Didron, Carl Johan Leonard, Major.
» Wijnbladh, Johan Fridolf, Arkitekt.
» Aminoff, Wilhelm Sixten Gregorius, Kammarherre.
» Silfversvan, Adolf Ludvig, Major.
» Armfelt, fullm. Friherre Wrede, Fabian Jacob,
General-Fälttygmästare.
» von Krusenstjerna, Mauritz Adolf, Major.
» Coijet, fullm. Herr Svinhufvud i Westergötland,
Daniel Christian Wilhelm, Löjtnant.
» Printzenskiöld, Carl, f. d, Kammarrätts-Råd.
» Breitholtz, Claes Gustaf, Kapten.
» Kalmberg, Edvard Reinhold Julius, Apotekare.
» Croneborg, Johan Ulrik Wilhelm, Kammarherre.
» Stålhammar, Adolf, Kapten.
» Pålman, Anders Gustaf, Kongl. Hofpredikant.
» Storckenfelt, Carl Johan, Possessionat.
» von Qvanten, Emil, Bibliothekarie hos H. M. Ko
nungen.
» Silfverbrand, Gustaf Adolf, Major.
» Bäfverfelt, fullm. Herr Nordenfelt, Johan Niclas,
Bruksegare.
» Trafvenfelt, Lars Ludvig, Kapten.
» Rothlieb, Axel Wilhelm Anian, Landtbrukare.
» Pereswetoff Morath, fullm. Grefve Piper, Charles
Emil, Possessionat.
» Wulfrath, fullm. Herr Nordenfelt, Carl Henrik,
vice Häradshöfding.
» Lillieskiöld, Carl Gustaf, Häradshöfding.
» Rennerfelt, fullm, Herr Stråle af Ekna, Nils Gustaf,
Kapten.
» Klöfversköld, Carl Fredrik, Kapten..
12
Jlf 601. Herr Uttermarck, fullm. Friherre Alströmer, Carl Oscar,
Landshöfding.
» 645. » Möllersvärd, Carl Henrik, General-Major.
» 657. » Palmstruch, fullm. Herr Bogeman, Johan Ludvig,
Kammarherre.
»661. » Klingstedt, fullm. Grefve Sparre till Söfdeborg, Gu
staf
Adolf, En af Rikets Herrar, f. d. JustitieStats-Minister.
» 666. » Du Rietz, Gustaf Adolf, Grosshandlande.
» 673. » Gyllenspetz, fullm. Herr Anrep, Carl Axel, Kam
marskrifvare.
» 678. » Bildt, Axel Ferdinand, Kapten.
» 687. » von Post, Stafs Gustaf, vice Häradshöfding.
» 713. » Cremer, fullm. Friherre Beck-Friis, Joachim Ta
vast,
Major.
» 717. » Ekensten, Fritz Otto Ludvig Wilhelm, Possessionat.
» 720. » von Mentzer, fullm. Friherre Hermelin, Carl Maxi
milian,
Possessionat.
» 723. » von Essen, fullm. Pierr Silfverstolpe, Carl Gudmund
Uno, Under-Löjtnant.
» 734. » Taube, Evert Reinhold Mauritz, Löjtnant.
» 743. » Crafoord, Georg Gudhem Alexis, Possessionat.
» 749. » von Gertten, Erik Otto, Sekreterare.
» 75 6. » Lindtman, fullm. Herr Ehrengranat, August Ru
dolf,
Possessionat.
» 765. » Charpentier, Gustaf Reinhold, Kammar-Råd.
» 775. » Mannerfelt, fullm. Friherre Palmstjerna, Nils Axel
Hjalmar, Löjtnant.
» 776. » Gyllenhammar, Carl Axel Napoleon, Civil ingeniör.
» 778. » Leijonanckar, Fredrik Wilhelm Erik Carl, Öfver
ste-Löjtnant.
» 780. » Klingenstierna, Erik Gustaf, Kapten.
» 782. » Belfrage, Johan Gustaf Wilhelm, Kammarjunkare.
» 792. » Lagerhielm, Gustaf Reinhold, Ryttmästare.
» 809. » Knorring, fullm. Grefve von Rosen, August Robert
Fredrik, Löjtnant.
»812. » Goés, Carl Fredrik Henrik, Arkitekt.
» 814. » Gyllenhaal, fullm. Grefve Hamilton, Gustaf Axel
Knut, Professor.
» 815. » Gripenskiöld, Carl Johan Napoleon, vice Härads
höfding.
»817. » Tigerhielm, David Emil, Kapten.
»818. » Reenstierna, Lars Johan Malcolm, Ofverste-Löjt
nant.
» 828. » Nisbeth, Lars Theodor Ferdinand, Possessionat.
» 830. » von Vicken, fullm. Herr Uggla, Carl Gustaf, Bruks
egare.
» 833. » Werdenhoff, fullm. Herr Tham, Sebastian Mathias,
Advokat-Fiskal.
» 834. » Stael till Wapnö, Carl Gustaf Bogislaus, Kapten.
13
.fi 839. Herr Rehnberg, Carl Gustaf, Kapten.
» 848. » Wattrang, Axel, Possessionat.
» 857. » Carlström, fullm. Grefve Hamilton, Hugo Bengt
Archibald, Kammarherre.
» 861. » von Gegerfelt, Herman Georg, Hofrätts-Assessor.
» 862. » Gyllenkrook, fullm. Grefve Taube, Kapten vid K.
Mrts Flotta.
» 87 2. » Rudebeck, Edvard Ulrik, General-Major.
» 873. » Hägerflycht, Carl Henrik Ofverste-Löjtnant.
» 87 5. » Gripenwald, Carl Ulrik Berthold, Kammarjunkare.
» 879. » Ehrencrona, fullm. Herr Heijkenskjöld, Carl Wil
helm
Detlof, Bergs-Råd.
» 888. » Lilliestierna, Adolf Hjalmar Theodor, Posses
sionat.
» 902. » Gyllenskiepp, Otto Wilhelm, Major.
» 912. » Apollof, fullm. Herr Munck af Rosenschiöld, E
berhard
Thomas, Kapten.
» 929. » Grönhagen, Claés Henrik, Grosshandlande.
» 931. » Gripenberg, Reinhold Gustaf, Kapten.
» 932. » von Brömsen, Adolf Magnus, Grosshandlande.
» 944. » De Besche, fullm. Friherre Leijonhufvud, Axel
Hjalmar, Kammarherre.
» 979. » Qveckfeldt, fullm. Herr Lagerbjelke, Carl Oscar,
Hofrätts-Råd.
» 1502. A. » von Utfall, fullm. Herr af Sillén, Abraham Wil
helm,
Rektor.
» 1765. A. » Adlerstråhle, August Gustaf Theodor, Ingeniör.
» 1877. A. » Carleson, Edvard Henrik, Justitie-Råd.
» 1889, A. » Vult von Steijern, Johan Julius, Hofrätts-Råd.
» 1918. A. » von Strussenfelt, fullm. Friherre Oxenstierna af
Eka, Axel Gabriel, Hofmarskalk.
» 2105. A. » af Trolle, Georg, Premier-Löjtnant.
» 1960. A. » Montgomerie, Robert Nils Germund, Bruksegare.
» 2145. A. » af Nordin, Gustaf, General-Major.
» 1846. A. » Fock, Nils Gustaf, Ryttmästare.
» 1912. A. » Nordenskiöld, John Otto Henrik, Under-Löjtnant.
» 2109. A. » Anckarsvärd, Michael Gustaf, Öfver-Intendent.
» 2082. A. » Mannerskantz, Carl Axel, Kapten.
» 1910. A. » Horn af Rantzien, Reinhold Rudolf, Major.
» 2120. A. » Nauckhoff, fullm. Herr Hägerflycht, Nils Henrik,
Öfverste.
» 1940. B. » Tersmeden, Adolf, Löjtnant.
» 2118. A. » Lagerheim, Wilhelm Hjalmar, Kapten.
» 2064. A. » af Wincklerfelt, fullm. Herr Celsing, Lars Arnold,
Possessionat.
» 2093. A. » af Wetterstedt, Carl August Alfred, Löjtnant.
» 1386. A. » Adlercreutz, Oscar Nicolas Adolf Valentin, Pos
sessionat.
» 983. » Cronacker, fullm. Herr Skjöldebrand, Carl August,
Kammarherre.
14
M 987. Herr Åkerhielm, fullm. Herr Lagerhielm, Pehr, Bruksegare.
» 1011. » Lagercrantz, Carl Gustaf, Landshöfding.
»1013. » Franc, fullm. Herr von Post, Carl Fredrik Alexan
der,
Kapten.
» 1016. » Planting Berglod, fullm. Herr Hierta, Carl Gustaf,
Kapten.
» 1023. » Gyllenpalm, fullm. Herr Lagerheim, Fredrik Al
bert
August Frans, Possessionat.
» 1030. » Gyllenberg, Erik Israel, Possessionat.
» 1033. » Hammarhielm, Carl, Bruksegare.
» 1034. » Wallenstierna, Carl Axel, Kapten.
» 1 035. » Wästfelt, Fredrik Filip, Kapten.
» 1038. » Bogeman, Carl Adolf, Kammarherre.
» 1039. » Stjernhoff, Carl Georg, Possessionat.
» 1053. » Hammarberg, fullm. Herr von Hofsten, Carl Au
gust,
Kammarherre.
» 1055. » Bråkenhielm, Pehr Eeinhold, Professor.
» 1061 B.» Adlerberg, fullm. Herr Lilliehöök af Fårdala, Jo
han
Fredrik, Kapten.
» 1073. » Silfverskiöld, Peter Ferdinand, Major.
» 1083. » Mannerstedt, fullm. Friherre Fock, Alfred Henrik,
Professor.
,» 1087. » Tigerskiöld, Edvard Ludvig, Possessionat.
» 1088. » Leijonflycht, fullm. Herr af Nordin, Carl Jacob,
Lektor.
» 1091. » Braun, Carl Adolf, vice Häradshöfding.
» 1092. » Leijonmarck, Evald Gustaf, Kammarherre.
» 1095. » Königsfeldt. Wilhelm Daniel Salomon Jakob, vice
Häradshöfding.
» 1102. » Freidenfelt, Thure Fredrik Eeinhold, vice Härads
höfding.
1109. » Ehrenborg, Carl Christian, Kapten.
1112. » Lagerberg, Sven Adolf Carlsson, Kaptenvid K. M.
Flotta.
1113. » Treffenberg, Nils Curry Engelbrecht, Landssekre
terare.
1115. » Gyllenhöök, fullm. Herr Eeutersvärd, Ulrik Adolf,
Kongl. Sekreterare.
1117. » Cederskiöld, Budolf Uranius, Kammar-Eåd.
1127. » Winblad von Walter, fullm. Herr Eeuterskjöld,
Knut Eobert Fabian, Löjtnant.
1129. » Edelfelt, fullm. Herr Hallenborg, Carl Washington,
Eyttmästare.
1149. » Hiärne, Carl Gustaf, Löjtnant.
1151. » von Meijerhelm, fullm. Herr' af Geijerstam, Carl
Fredrik, Bruksegare.
1153. » Lilliesvärd, fullm. Herr Mörner, Carl Otto Stellan,
Öfverste-Löjtnant.
» 1160. » Höökenberg, fullm. Friherre Eaab, Adam Christian,
Kammarherre.
7
M 263. Friherre Marks von Wurtenberg, Gotthard Wilhelm
Ulrik Eugéne, Possessionat.
» 267. » Ehrensvärd, Adolf Fredrik Wilhelm, Löjtnant.
» 268. » Wrangel von Brehmer, Johan Wolmar, Kam
marherre.
» 272. » Hermelin, Claes Fredrik Samuel, Possessionat.
» 275. » Sprengtporten, Jacob Wilhelm, General-Löjt
nant.
» 276. » Löwen, Johan Axel Casimir, Kammarjunkare.
» 277. » Mannerheim, August Reinhold, Öfverste-Löjtnant.
» 278. » Beck-Friis, Corfitz Augustin, Kabinetts-Kam
marherre.
» 279. » Wrangel af Sausis, Tönnes Fredrik, Löjtnant.
» 282. » Rudbeck, Thure Gustaf Alexander Johan Axel,
Possessionat.
» 283. » Silfverschiöld, Nils August, Possessionat.
» 284. » Örnskiöld, fullm. Herr von Mentzer, Carl Fred
rik,
Kapten.
» 286. » Raab, August Theodor, Major.
» 287. » Rappe, Axel Ludvig, Landshöfding.
» 289. » Pfeiff, Carl Oscar Thure, Possessionat.
» 290. » von Rosen, Carl Fredrik, Possessionat.
» 293. » Falkengren, fullm. Herr Silfverstolpe, David
Wilhelm, General-Major.
» 295. » Ramel, Otto Axel Povel, Ryttmästare.
» 296. » Ruuth, Magnus Daniel, Secund-Löjtnant.
» 297. » Liljencrantz, Johan, Kapten.
» 301. » Thott, Thor, Possessionat.
» 302. » Alströmer, Jonas, Possessionat.
» 304. » Fock, Alexander Georg Brandelius, Major.
» 311. » af Ugglas, Curt Gustaf, f. d. Stats-Råd, Lands
höfding.
»312. » De Geer till Finspong, Louis Gerhard, En af
Rikets Herrar, Justitie Stats-Minister.
» 313. » von Platen, Carl Baltzar Ernst, Kammarherre.
» 316. » von Stedingk, Eugéne Ludvig Fredrik Oscar,
Minister-Resident.
» 320. » Brauner, fullm. Friherre Armfelt, Carl, Kapten.
» 323. » Rosenblad, Eberhard Mathias, Major.
» 330. » Silfversparre, Carl Johan Oscar Gustaf, Pos
sessionat.
» 331. » Adlercreutz, Carl Gustaf, Öfverste.
» 338. » Tersmeden, Wilhelm Fredrik, Bruksegare.
» 341. » Lagerheim, fullm. Herr Lagerheim, Oscar,
Kammarherre.
» 343. » Nauckhoff, fullm. Friherre Hermelin, Carl Al
fons,
Possessionat.^
» 354. » Fock, fullm. Frih. Åkerhielm af Margretelund,
Knut, Löjtnant.
s
M 355.
» 358.
» 359.
» 360.
» 361.
» 362.
» 364.
» 366.
» 369.
» 370.
» 372.
» 373.
» 37 9.
» 380.
» 381.
» 384.
» 388.
» 389.
» 390.
» 39 1.
» 392.
» 393.
» 394.
» 395.
» 396.
» 397.
» 398.
» 399.
» 401.
» 402.
» 403.
» 404.
M 1.
» 7.
Friherre Brändström, fullm. Herr Fahnehjelm, Gustaf,
Kammarherre.
» Lagerbring, Carl Gustaf, Major.
» af Klinteberg, Carl Wilhelm, Registrator.
» Trolle, fullra. Friherre Bennet, Carl Stephan,
Kammarherre.
» Edelcreutz, Jakob Daniel, Major.
» Haij, Erik Vollrath Wilhelm, Possessionat.
» von Platen, Carl Gustat Ludvig, Kgl. Sekreterare.
» Ehrenborgh, Gustaf, Kammarherre.
» Lagerstråle, fullm. Herr Lagerstråle, Henrik
Gerhard, Stats-Råd.
» von Paykull, Johan Gustaf, Kammarherre.
» Nieroth, fullm. Grefve von Hermansson, Carl
Fredrik, Bruksegare.
» Skjöldebrand, Knut Erik, Landshöfding.
» von Vegesach, Ernst Mathias Peter, Ofverste
Löjtnant.
» von Schulzenheim, David Theodor, Bruksegare.
» Hjerta, Fredrik Philip, Possessionat.
» Vult von Steijern, fullm. Herr Vult von Stei
jern,
Henrik Wilhelm, Kapten.
b Gyllenhaal, fullm. Friherre Liljencrantz, Carl
August, Stallmästare.
b von Kraemer, Robert Fredrik, f. d. Lands
höfding.
» Nordenfalk, Johan, Possessionat.
» Hochschild, Carl Fredrik Lotharius, Minister.
b Peyron, Gustaf Oscar, Ofverste-Löjtnant.
b af Schmidt, Carl Johan Georg, Ofverste-Löjtnant.
b Nordenskiöld, Adolf Otto, Kammarherre.
b Tamm, Claes Gustaf Adolf, Löjtnant.
b Gyllenhaal till Härlingstorp, Lars Herman,
Possessionat.
b von Rosén, fullm. Grefve Posse, Knut, Premier
Löjtnant.
b Ihre, Albrecht Elof, En af Rikets Herrar, f. d.
Stats-Minister för Utrikes Ärendena.
b von Beskow, fullm. Grefve von Rosen, Gustaf
Fredrik, Hofmarskalk.
b Braunerhjelm, Ferdinand, f. d. Öfver-Hofstall
mästare.
b Gripenstedt, Johan August, Stats-Råd.
b Ericson, Nils, Ofverste.
b Bildt, Didrik Gillis, Öfver-Ståthållare.
Ridders- och Adelsmän:
Herr Lilliehöök af Fårdala, Johan, Contre-Amiral.
b Sparre af Rossvik, Carl Fredrik Alexis, Kammarherre.
9
M 9. Herr Ulfsparre, Sigge Bogislaus, Kapten.
» 11. » Bonde, Knut Jedvard, Major.
» 15. » Ribbing, Gustaf, Kammarherre.
» 17. » Hård af Segerstad, Bror August Denis, vice Hä
radshöfding.
» 25. » Walkendorff, fullm. Friherre Leijonhufvud, Carl
Victor, Hofmarskalk.
» 36. b Trolle, Carl Axel, Kammarherre.
b 38. b Carpelan, Wilhelm Axel Zacharias, Kapten-Löjtnant,
b 49. b Bratt af Höglunda, fullm. Herr Roos af Hielmsäter,
Carl Ulrik, f. d. Revisions-Kommissarie.
b 51. b Roos af Hielmsäter, Axel, Kammarherre.
b 54. b Gyllencreutz, Lars August, Possessionat.
b 60. b Hård af Thorestorp, fullm. Friherrre Manderström,
Carl Adolf, Ståthållare.
b 66. b Lilliehöök af Gällared och Kolbäck, Gustaf Arvid,
Löjtnant.
b 78. b Wernstedt, Otto Mathias, Kammarskrifvare.
b 86. b Stuart, Fredrik Gustaf August, Bruksegare.
b 87. b Stråle af Ekna, Wilhelm, General-Direktör.
b 90. b Drake af Hagelsrum, Carl Adolf Wilhelm, Tele
graf-Kommissarie.
» 91. b Mörner, Hampus Gabriel, Ryttmästare.
b 93. b Silfverhielm, Gustaf August Mauritz, Under-Löjtnant.
b 96. b Pauli, Otto Georg, Kammarjunkare.
b 98. b Stålhandske, fullm. Herr Silfverstolpe, David Au
gust
Leonard, Ofverste.
b 99. b Silfversparre, Carl Isaac, Kongl. Sekreterare.
b 100. b Uggla, fullm. Grefve Posse, Carl Erik Ludvig, Se
kreterare
i K. Krigs-Hofrätten.
b 102. b Oxehufvud, Tönne, Ofverste.
b 107. b Ulfsax, fullm. Herr von Bahr, Carl Fredrik Oscar,
vice Häradshöfding.
b 118. b Bagge af Berga, fullm. Herr Liljenstolpe, Johan
Axel Jon, Advokat-Fiskal,
a 119. b Duse, fullm. Herr Reuterskjöld, Adam Didrik,
Kammarherre.
b 121. b Hierta, Carl Johan, Kommendör-Kapten.
b 130. b Munck af Fulkila, Carl Bror, Löjtnant.
b 135. b Hammarsköld, fullm. Grefve Taube, Henning Ed
vard,
vice Häradshöfding.
b 136. b Crusebjörn, Frans Adolf, Hofjunkare.
8 137. b Eketrä, fullm. Herr Tersmeden, Nils, Kammar
herre.
b 147. b Bagge af Söderby, fullm. Herr Nordenfelt, Enar
Wilhelm, Landshöfding.
b 154. b Skytte af Säter, Carl Magnus, Ofverste-Löjtnant.
a 163. b Holst, fullm. Herr Granfeldt, Adolf Fredrik, Hof
rätts-Råd.
» 164. b Rosenqvist till Åkershult, Fredrik, Löjtnant.
10
M 167. Herr Geete, fullm. Friherre Leijonhufvud, Carl Gustaf,
Kevisions-Sekreterare.
» 17 3. » Lode, fullm. Friherre Leijonhufvud, Sten, Kam
marherre.
» 184. » Silfversvärd, Gustaf Eeinhold, Kapten.
» 189. » Rääf i Småland, fullm. Friherre Stiernstedt, Au
gust
Wilhelm, Ceremonimästare.
» 193. » Bäck i Finland, fullm. Friherre Leijonhufvud, Bro
der
Abraham, Kapten.
» 19 5. » Klingspor, Carl Arvid, Ryttmästare.
» 199. » Svinhufvud i Westergötland, Carl Axel Christian,
Bruksegare.
» 212. » Lind af Hageby, Carl Magnns Georg Ludvig,
Ryttmästare.
»215. » Ramsay, Anders Henrik, Hofrätts-Assessor.
» 220. » Fitinghoff, Conrad Bleckert, Bruksegare.
» 223. » Stråle af Sjöared, fullra. Grefve Hamilton, Adolf
Gustaf Wathier, Possessionat.
» 226. » Jägerhorn af Storby, fullm. Friherre Wrangel von
Brehmer, Tönnes Wilhelm, Löjtnant.
» 233. » Stårck, fullm. Herr Lagerbjelke, Bror Johan Sy
rach,
Lands-Kamererare.
» 236. » Anrep, Frans Gustaf, Civil-Ingeniör.
» 24 0. » Gyllensvärd, Gustaf Harald, vice Häradshöfding.
» 242. » Philp, Oscar Magnus Wilhelm, Under-Löjtnant.
» 254. » Lilliecrona, fullm. Herr Tornerhielm, Rudolf Vic
tor,
Förste Hofjägmästare.
» 258. » Svenske, fullm. Friherre Cederström, Rudolf, Kam
marherre.
» 263. » Planting Gyllenbåga, Erik Wilhelm Casimir, vice
Häradshöfding.
» 264. » Silfverlood, fullm. Herr Drakenberg, Carl Wilhelm,
Tull-Fiskal.
» 273. » Lilliebielcke, fullm. Friherre Fleetwood, Gustaf Ja
cob
Svante, Bruksegare.
» 279. » Giös, fullm. Herr Wijnbladh, Herman, Kammar
skrifvare.
» 282. » Schildt, Bengt Axel Robert Ludvig, Ryttmästare.
» 286. » Hästesko till Fortuna, Gustaf Henrik Albert, Upp
bördsskrifvare.
» 291. » De Geer, fullm. Grefve von Schwerin, Fritz Bo
gislaus,
Kapten.
» 292. » Stålhane, Hjalmar Edvard Eugéne, Löjtnant.
» 302. » Hjulhammar, fullm. Herr Nordenfelt, Leonard Ma
gnus,
Kapten.
» 313. » Drakenberg, Sten Joban, Lands-Sekreterare.
» 317. » Sabelfelt, fullm. Herr Adlersparre, Axel, Kommen
dör-Kapten.
» 325. » Appelbom, fullm. Herr Ribbing, Erling, Kammar
herre.
11
M 328.
» 335.
« 355.
» 357.
» 359.
» 377.
» 382.
» 391.
» 401.
» 406.
» 408.
» 440.
» 447.
» 456.
» 457.
» 458.
» 460.
» 473.
» 478.
» 484.
» 491.
» 494.
» 496.
» 501.
» 502.
» 506.
» 508.
» 515.
» 519.
» 523.
» 559.
» 563.
» 566.
» 572.
» 579.
Herr Rutenskiöld, fullm. Grefve von Rosen, Reinhold, Major.
» Grubbe, fullm. Herr Carleson, Adolf Jakob Fredrik,
Kammarherre.
» De la Wall, Georg Oscar, Kommissions-Landtmätare.
» Tornérefelt, fullm. Herr Tersmeden, Per Reinhold,
Bruksegare.
» Biörnberg, Gustaf Wilhelm, Kapten.
» Silfverlåås, fullm. Grefve Spens, Henrik Wilhelm,
Löjtnant.
» Sass, fullm. Herr Printzenskiöld, Axel Johan, Sekreterare
i Kongl. Kammar-Rätten.
» Lagergren, Anders, Kongl. Hofpredikant.
» Reuterfelt, fullm. Herr Reuterskiöld, Axel Leonard,
Major.
» Fahnehjelm, fullm. Herr Wästfelt, Gerhard, Med.
Doktor.
» Danckwardt Lillieström, Erik Gustaf Axel, Possessionat.
» Didron, Carl Johan Leonard, Major.
» Wijnbladh, Johan Fridolf, Arkitekt.
» Aminoff, Wilhelm Sixten Gregorius, Kammarherre.
» Silfversvan, Adolf Ludvig, Major.
» Armfelt, fullm. Friherre Wrede, Fabian Jacob,
General-Fä 1 tty g m äs tare.
» von Krusenstjerna, Mauritz Adolf, Major.
» Coijet, fullm. Herr Svinhufvud i Westergötland,
Daniel Christian Wilhelm, Löjtnant.
» Printzenskiöld, Cari, f. d, Kammarrätts-Råd.
» Breitholtz, Claes Gustaf, Kapten.
» Kalmberg, Edvard Reinhold Julius, Apotekare.
» Croneborg, Johan Ulrik Wilhelm, Kammarherre.
» Stålhammar, Adolf, Kapten.
» Pålman, Anders Gustaf, Kongl. Hofpredikant.
» Storckenfelt, Carl Johan, Possessionat.
» von Qvanten, Emil, Bibliothekarie hos H. M. Konungen.
» Silfverbrand, Gustaf Adolf, Major.
» Bäfverfelt, fullm. Herr Nordenfelt, Johan Niclas,
Bruksegare.
» Trafvenfelt, Lars Ludvig, Kapten.
» Rothlieb, Axel Wilhelm Anian, Landtbrukare,
» Pereswetoff Morath, fullm. Grefve Piper, Charles
Emil, Possessionat.
» Wulfrath, fullm. Herr Nordenfelt, Carl Henrik,
vice Häradshöfding.
» Lillieskiöld, Carl Gustaf, Häradshöfding.
» Rennerfelt, fullm. Herr Stråle af Ekna, Nils Gustaf,
Kapten.
» Klöfverskiöld, Carl Fredrik, Kapten..
12
M 601. Herr Uttermarck, fullm. Friherre Alströmer, Carl Oscar,
Landshöfding.
» 645. » Möllersvärd, Carl Henrik, General-Major.
» 6 57. » Palmstruch, fullm. Herr Bogeman, Johan Ludvig,
Kammarherre.
» 661. » Klingstedt, fullm. Grefve Sparre till Söfdeborg, Gu
staf
Adolf, En af Bikets Herrar, f. d. JustitieStats-Minister.
» 666. » Du Kietz, Gustaf Adolf, Grosshandlande.
» 673. » Gyllenspetz, fullm. Herr Anrep, Carl Axel, Kam
marskrifvare.
» 678. » Bildt, Axel Ferdinand, Kapten.
» 687. » von Post, Stafs Gustaf, vice Häradshöfding.
» 713. » Cremer, fullm. Friherre Beck-Friis, Joachim Ta
vast,
Major.
» 717. » Ekensten, Fritz Otto Ludvig Wilhelm, Possessionat.
» 720. » von Mentzer, fullm. Friherre Hermelin, Carl Maxi
milian,
Possessionat.
» 723. » von Essen, fullm. Herr Silfverstolpe, Carl Gudmund
Uno, Under-Löjtnant.
» 734. » Taube, Evert Reinhold Mauritz, Löjtnant.
» 743. » Crafoord, Georg Gudhem Alexis, Possessionat.
» 749. » von Gertten, Erik Otto, Sekreterare.
» 756. » Lindtman, fullm. Herr Ehrengranat, August Ru
dolf,
Possessionat.
» 765. » Charpentier, Gustaf Reinhold, Kammar-Råd.
» 775. » Mannerfelt, fullm. Friherre Palmstjerna, Nils Axel
Hjalmar, Löjtnant.
» 776. » Gyllenhammar, Carl Axel Napoleon, Civilingeniör.
» 778. » Leijonanckar, Fredrik Wilhelm Erik Carl, Öfver
ste-Löjtnant.
» 780. » Klingenstierna, Erik Gustaf, Kapten.
» 782, » Belfrage, Johan Gustaf Wilhelm, Kammarjunkare.
» 792. » Lagerhielm, Gustaf Reinhold, Ryttmästare.
» 809. » Knorring, fullm. Grefve von Rosen, August Robert
Fredrik, Löjtnant.
»812. » Goés, Carl Fredrik Henrik, Arkitekt.
» 814. » Gyllenhaal, fullm. Grefve Hamilton, Gustaf Axel
Knut, Professor.
» 815. » Gripenskiöld, Carl Johan Napoleon, vice Härads
höfding.
» 817. » Tigerhielm, David Emil, Kapten.
» 818. » Reenstierna, Lars Johan Malcolm, Öfverste-Löjt
nant.
» 828. » Nisbeth, Lars Theodor Ferdinand, Possessionat.
» 830. » von Vicken, fullm. Herr Uggla, Carl Gustaf, Bruks
egare.
» 833. » Werdenhoff, fullra. Herr Tham, Sebastian Mathias,
Advokat-Fiskal.
» 834. » Stael till Wapnö, Carl Gustaf Bogislaus, Kapten.
13
JU! 839.
» 848.
» 857.
» 861.
» 862.
» 87 2.
» 873.
» 87 5.
» 879.
» 888.
» 902.
» 912.
» 929.
» 931.
» 932.
» 944.
>j 979.
>3 1502.
>3 1765.
)> 1877.
33 1889,
33 1918.
33 2105.
33 1 960.
33 2145.
33 1846.
33 1912.
33 2109.
3) 2082.
3) 1910.
33 2 120.
33 1940.
33 2 1 1 8.
33 2064.
33 2093.
33 1386.
33 983.
Herr Rehnberg, Carl Gustaf, Kapten.
33 Wattrang, Axel, Possessionat.
33 Carlström, fullm. Grefve Hamilton, Hugo Bengt
Archibald, Kammaj herre.
33 von Gegerfelt, Herman Georg, Hofrätts-Assessor.
33 Gyllenkrook, fullm. Grefve Taube, Kapten vid K.
M:ts Flotta.
33 Rudebeck, Edvard Ulrik, General-Major.
33 Hägerflycht, Carl Henrik Ofverste-Löjtnant.
33 Gripenwald, Carl Ulrik Berthold, Kammarjunkare.
33 Ehrencrona, fullm. Herr Heijkenskjöld, Carl Wil
helm
Detlof, Bergs-Råd.
33 Lilliestierna, Adolf Hjalmar Theodor, Posses
sionat.
33 Gyllenskiepp, Otto Wilhelm, Major.
33 Apollof, fullm. Herr Munck af Rosenschiöld, E
berhard
Thomas, Kapten.
33 Grönhagen, Claés Henrik, Grosshandlande.
33 Gripenberg, Reinhold Gustaf, Kapten.
33 von Brömsen, Adolf Magnus, Grosshandlande.
33 De Besche, fullm. Friherre Leijonhufvud, Axel
Hjalmar, Kammarherre.
>3 Qveckfeldt, fullm. Herr Lagerbjelke, Carl Oscar,
Hofrätts-Råd.
A. 33 von Utfall, fullm. Herr af Sillén, Abraham Wilhelm,
Rektor.
A. 33 Adlerstråhle, August Gustaf Theodor, Ingeniör.
A. 33 Carleson, Edvard Henrik, Justitie-Råd.
A. 3> Vult von Steijern, Johan Julius, Hofrätts-Råd.
A. 33 von Strussenfelt, fullm. Friherre Oxenstierna af
Eka, Axel Gabriel, Hofmarskalk.
A. » af Trolle, Georg, Premier-Löjtnant.
A. 33 Montgomerie, Robert Nils Germund, Bruksegare.
A. 33 af Nordin, Gustaf, General-Major.
A. 33 Fock, Nils Gustaf, Ryttmästare.
A. 33 Nordenskiöld, John Otto Henrik, Under-Löjtnant.
A. 33 Anckarsvärd, Michael Gustaf, Ofver-Intendent.
A. 33 Mannerskantz, Carl Axel, Kapten.
A. 33 Horn af Rantzien, Reinhold Rudolf, Major.
A. 33 Nauckhoff, fullm. Herr Hägerflycht, Nils Henrik,
Öfverste.
B. 33 Tersmeden, Adolf, Löjtnant.
A. 33 Lagerheim, Wilhelm Hjalmar, Kapten.
A. 33 af Wincklerfelt, fullm. Herr Celsing, Lars Arnold,
Possessionat.
A. 33 af Wetterstedt, Carl August Alfred, Löjtnant.
A. 33 Adlercreutz, Oscar Nicolas Adolf Valentin, Possessionat.
33 Cronacker, fullm. Herr Skjöldebrand-, Carl August,
Kammarherre.
14
987.
1011.
1013.
1016.
1023.
1030.
1033.
1034.
1035.
1038.
1039.
1053.
1055.
1061:
1073.
1083.
1087.
1088.
1091.
1092.
1095.
1102.
1109.
1112.
1113.
1115.
1117.
1127.
1129.
1149.
1151.
1153.
1160.
Herr Åkerhielm, fullm. Herr Lagerhielm, Pehr, Bruksegare.
» Lagercrantz, Carl Gustaf, Landshöfding.
» Franc, fullm. Herr von Post, Carl Fredrik Alexander,
Kapten.
» Planting Berglod, fullm. Herr Hierta, Carl Gustaf,
Kapten.
» Gyllenpalm, fullm. Herr Lagerheim, Fredrik Al
bert
August Frans, Possessionat.
» Gyllenberg, Erik Israel, Possessionat.
» Hammarhielm, Carl, Bruksegare.
» Wallenstierna, Carl Axel, Kapten.
» Wästfelt, Fredrik Filip, Kapten.
» Bogeman, Carl Adolf, Kammarherre.
» Stiernhoff, Carl Georg, Possessionat.
» Hammarberg, fullm. Herr von Hofsten, Carl August,
Kammarherre.
» Bråkenhielm, Pehr Eeinhold, Professor.
B. » Adlerberg, fullm. Herr Lilliehöök af Fårdala, Jo
han
Fredrik, Kapten.
» Silfverskiöld, Peter Ferdinand, Major.
» Mannerstedt, fullm. Friherre Fock, Alfred Henrik,
Professor.
» Tigerskiöld, Edvard Ludvig, Possessionat.
» Leijonflycht, fullm. Herr af Nordin, Carl Jacob,
Lektor.
» Braun, Carl Adolf, vice Häradshöfding.
» Leijonmarck, Evald Gustaf, Kammarherre.
» Königsfeldt. Wilhelm Daniel Salomon Jakob, vice
Häradshöfding.
» Freidenfelt, Thure Fredrik Eeinhold, vice Härads
höfding.
» Ehrenborg, Carl Christian, Kapten.
» Lagerberg, Sven Adolf Carlsson, Kaptenvid K. M.
Flotta.
» Treffenberg, Nils Curry Engelbrecht, Landssekre
terare.
» Gyllenhöök, fullra. Herr Eeutersvärd, Ulrik Adolf,
Kongl. Sekreterare.
» Cederskiöld, Eudolf Uranius, Kammar-Kåd.
» Winblad von Walter, fullm. Herr Eeuterskjöld,
Knut Eobert Fabian, Löjtnant.
» Edelfelt, fullm. Herr Hallenborg, Carl Washington,
Eyttmästare.
» Hiärne, Carl Gustaf, Löjtnant.
» von Meijerhelm, fullm. Herr' af Geijerstam, Carl
Fredrik, Bruksegare.
» Lilliesvärd, fullm. Herr Mörner, Carl Otto Stellan,
Ofverste-Löjtnant.
» Höökenberg, fullm. Friherre Eaab, Adam Christian,
Kammarherre.
15
M 1170. Herr Stiernström, fullm. Herr Du Rietz, Fredrik Gustaf,
Kapten-Löjtnant.
»1179. » Granfeldt, Georg Wilhelm, Possessionat.
» 1187. » Haij, fullm. Herr Croneberg, Hjalmar Ulrik Hen
rik,
Possessionat.
» 1196. » Bäärnhielm, fullm. Friherre Stiernstedt, Wilhelm
Carl, Löjtnant.
» 1199. » Simmingskiöld, fullm. Herr Kuylenstierna, Carl
Johan Gammal, Kammarherre.
» 1210. » Reutersvärd, Patrik Oscar, Bruksegare.
» 1222. » Linroth, Carl Johan Gustaf, Kapten.
» 1226. » Gripenstedt, Carl Theodor, Kapten.
» 1233. » von Strokirch, Johan Paul Fredrik Otto, Kam
marherre.
» 1241. » Palmcrantz, Johan Mauritz, Kammarjunkare.
» 1255. » von Schantz, Malcolm Gustaf, Expeditions-Chef.
» 1280. » Frölich, fullm. Friherre Silfverskjöld, Carl Otto,
Kabinetts-Kammarherre.
» 1281. » von Wedderkop, Carl Axel Gustaf Eugéne, Öfverste
Löjtnant,
» 1298. » Bergengren, Georg Erik Theodor, Provincial-Läkare.
» 1304. » Kuylenstierna, Carl Jesper, vice Häradshöfding.
» 1306. » Söderhielm, Knut Oscar, Under-Löjtnant.
»1314. ii Weidenhielm, Ernst August, Landshöfding.
» 1321. i> Hellenstjerna, fullm Friherre Raab, Carl Adam
Jacob, Kammarherre.
» 1330. » Rosentvist, Adam Fredrik Ulrik, Löjtnant.
» 1351. » Muhl, August Gerhard, Under-Löjtnant.
» 1352. » Bongenhjelm, fullm. Grefve Gyldenstolpe, August
Gustaf Fersen, Löjtnant.
» 1362. » Odelstierna, fullm. Friherre Leijonhufvud, Broder
Abraham, Premier-Löjtnant.
» 1370. » Stiernblad, Jules Edvard, Possessionat.
» 1378. » Lagerbjelke, Peter August, Kammarjunkare.
» 1386 B. » Adlercreutz, Axel Gustaf, Justitie-Råd.
» 1398. » Sodenstierna, fullm. Grefve Lewenhaupt, Clae»
Magnus, Förste Hof-Jägmästare.
» 1412. » Danckwardt, Carl Gustaf, Lagman.
» 1417. a Ehrenhoff, Carl Gustaf Axel, Major.
» 1418. » Ädelberg, fullm. Herr Nordenfelt, Enar Jonas,
Kamrerare.
» 1428. » Ridderborg, Carl Fredrik, Kammarherre.
» 1430. » Gyllengahm, fullm. Herr Lagerheim, Carl, Rid
darhus-Fiskal.
»1431. » Lillienberg, fullm. Herr Danckwardt, Johan Carlos,
Kapten, vid K. M:ts Flotta.
» 1446. » Giertta, Adara Johan, Possessionat.
» 1465. » von Unge, fullm. Herr Reuterskjöld, Axel Magnus
Otto, Löjtnant.
» 1468. » Stedt, Gustaf Baltzar, Kapten.
16
M 1471.
» 1474.
» 1476.
» 1477.
» 1479.
» 1480.
» 1481.
» 1 500.
» 1502,
» 1505.
» 1506.
» 1508.
» 1513.
» 1519.
» 1524.
»> 1528.
» 1532.
» 1543.
» 1547.
» 15 55.
» 1500 '
« 1563.
» 1 566.
» 1576.
» 1577.
» 1579.
» 1582.
» 1586.
» 1592.
» 159 4.
» 15 98.
» 1600.
Herr Rydingsvärd, fullm. Herr Rosenqvist till Åkershult,
Axel, Häradshöfding.
» Schenfelt, fullm. Herr Ridderstad, Carl Axel Soldan,
Notarie.
» ■ Riben, Ludvig Wilhelm, Kammarskrifvare.
» .lagerhielm, fullm. Herr Coijet, Gustaf August,
Kapten.
» Ulfhielm, fullm. Herr Edelstam, Carl Fabian, Re
gementsskrifvare.
» Ridderstråle, fullm. Grefve Piper, Eric Carl Al
fred,
Possessionat.
» König, Hugo Henrik, Löjtnant.
» Hielmstierna, Claes Wilhelm Nils August, Kapten
Löjtnant.
B» von Utfall, fullm. Friherre Cederström, Anders,
Possessionat.
» von Seth, fullm. Grefve Spens, Gustaf Harald,
Major.
» Stierngranat, Gustaf Georg Henrik, Ofverste.
» Tham, Carl Wilhelm August, Lektor.
» Frisenheim, fullm. Herr Tornerhielm, Johan, Carl
Abraham, Kongl. Sekreterare.
» von Döbeln, Ernst Georg. Kammarherre.
» Lindsfelt, fullm. Herr Lind af Hageby, Theodor
Emil Ludvig, vice Häradshöfding.
» Gyllenram, Fredrik Gustaf, Rådman.
» Leijel, fullm. Herr Klingenstierna, Casten Fredrik,
Löjtnant.
» Hederstierna, fullm. Herr Lindencrona, Eric Adolf
Fredrik, Departements-Chef.
o von Greiff, Carl Ludvig Wilhelm, Stations-Inspektor.
» Dahlfelt, Carl Ludvig, General-Konsul.
3. » Celsing, Lars Gustaf, Bruksegare.
» Cederstråhle, Eric Carl Johan, 2:dre Sekreterare i
K. Utrikes-Departementet.
» Kröningssvärd, Johan Fredrik, Kongl. Sekreterare.
» Ladau, fullm. Herr Coijet, Adolf Gabriel, Kam
marjunkare.
» Zengerlein, fullm. Friherre Adelsvärd, Axel Rein
hold
August, Distrikts-Ingeniör.
» Lindencrona, Halfdan, Hof-Sekreterare.
» Steuch, Mathias, Bruksegare.
» Raab, fullm. Friherre Raab, Hugo, Kapten.
» Lannerstierna, Adolf, Major.
» von Heijne, Anton Carl Leonard, vice Härads
höfding.
» Swedenborg, fullm. Grefve von Rosen, Fredrik
Carl, Löjtnant.
» Braunerhjelm, Nils Edvard, Löjtnant.
1601.
17
M. 1601. Herr Cederfelt, fullm. Herr Nisbeth, Adolf Fredrik Hugo,
Boktryckare.
» 1606. » Flach, Johan Fredrik Filip, Protokolls-Sekreterare.
» 1618. » Elgenstierna, Beinhold Gustaf, Possessionat.
» 1626. » Olivecrona, Samuel Detlof Budolf Knut, Professor.
» 1636. » Beuterskjöld, Carl Leonard, Kabinetts-Kammar
herre.
» 1637. » Budbeck, Carl Alexander, Kapten.
» 1,642. » Bidderstad, fullm. Grefve von Schwerin, Carl Gustaf
Filip, Löjtnant.
» 1648. » von Bahr. Bobert Ulrik Henrik, Major.
» 1652. » Kunckel, fullm. Herr Anrep, Johan Gabriel, e. o.
Kanslist.
» 1655. » Tornerhielm, Johan Abraham, Ofversle-Löjtnant.
» 1659. » Swedenstierna, fullm. Grefve Hamilton, Hugo Jakob,
Ryttmästare.
» 1661. » Carlheim-Gyllensköld, Henrik Adolf Oscar, Exp.-
Sekreterare.
» 1662. » Nordenfelt, Olof, Kammarherre.
» 1671 D. » Lilljehorn, Pontus Julius, lojtnant.
» 1673. » von Ehrenclou, Fredrik Adolf, Banko-Kassör.
» 1696. » Bergenstråhle, Claes, Kapten.
» 1697. » Nordencreutz, fullm. Friherre von Diiben, Henrik
Viktor Knut, Possessionat.
» 1701. » Ekenstierna, Eugéne Fredrik, Kapten.
» 1702. » Törnebladh, Carl Ottmar, vice Häradshöfding.
» 1703. » Blomcreutz, fullm. Grefve Posse, Eric, Löjtnant.
» 1708. » von Walden, fullm. Herr Blomstedt, Carl Bein
hold,
Kapten.
» 1712. » von Nackreij, fullm. Grefve Sparre till Söfdeborg,
Nils Gustaf Alexander, Kammarherre.
» 1713. » von Boisman, Elof, Kapten.
» 1718. » Dalman, Wilhelm Fredrik,Förste Biddarhus-Kanslist.
» 1721. » Ingelotz, Berndt Ludvig Beinhold, Öfverste-Löjtnant.
» 1726. » Marks von Wurtenberg, Gotthard Wilhelm, Fa
brikör.
» 1736 B. » Hallenborg, Bolivar Magnus, Byttmästare.
» 1741. » Wolffelt, Mauritz Constantin, Major.
» 1743. » von Wachenfelt, fullm. Friherre Budenschiöld,
Thorsten, Possessionat.
» 1749 B.» von Ehrenheim, Pehr Jakob, v. Häradshöfding.
» 1753. » Hedenstierna, fullm. Grefve Posse, Carl Knut Jo
han
Knutsson Kammarherre.
» 1755. » von Schewen, Johan, Possessionat.
» 1760. » Beutercrona, Göran, Bruksegare.
» 1763. •> Grunér, Fullm. Frih. Bibbing, Peder Fredrik, Major.
» 1768. » Schmiterlöw, Fredrik Georg, Löjtnant.
» 1786. » Blomstedt, Johan Otto, Kammarherre.
» 1787. » von Thien, fullm. Friherre Leijonhufvud, Knut
Erik, Kapten.
2
18
M 1788. Herr Psilanderhielm, fullm. Herr Lagercrantz, Jacob
Reinhold, Kapten vid K. M:ts Elotta.
» 1789. » Ridderhierta, Gustaf Ludvig Reinhold, Bataljons
Adjutant.
» 1791. » Löwenhielm, Erans Edvard, Kapten.
» 17 94. » von Hofstén, Bengt Johan, Bruksegare.
» 1805. » Sjernspetz, Pehr Arvid Henrik, Löjtnant.
» 1814. » Nordenadler, Carl August, Kapten.
» 1824. » von Törne, fullm. Grefve Cronstedt, Rudolf, Major.
» 1834. » von Willebrand, fullm. Friherre von Essen, Guslaf,
Kammarherre.
» 1841. » von Heland, Isak Fredrik, Ofverste-Löjtnant.
» 1846 B. » Fock, Johan Axel, Kammarjunkare.
» 1848. » Virgin, Arvid Gottfrid Julius, Artist.
» 1856 B.» De Frese, fullm. Herr Wahlfelt, Svante Axel
Bleckert, Bruksbokhållare.
» 1862. » Ridderstedt, Anton Henrik, Civil-Ingeniör.
» 1871. » Ehrenpohl, fullm. Friherre Rappe, Axel Emil,
Löjtnant.
» 1874. » Jennings, fullm. Grefve Piper, Axel Mauritz, Of
verste-Kammarjunkare.
» 1877 B.» Carleson, fullm. Herr Uggla, Lars Fredrik Axel,
Kapten.
» 1878. » Malmerfeldt, fullm. Hr Blomstedt, Abraham August,
Kapten.
» 1880. » von Hauswolff, fullm. Herr Reutercrona, Carl Axel,
Löjtnant.
» 1885. » Arnell, fullm. Herr Gyllenram, Henrik Gustaf Wil
helm,
Landshöfding.
» 1892. » Löfvenskiöld, Axel Salomon Ferdinand, Possessionat.
» 1901. » Olivecreutz, fullm. Friherre Hermelin, Olof, Pos
sessionat.
» 1912 B. » Psilanderskiöld, Johan Ferdinand, Kammarherre.
» 1917. » Nordenskiöld, Adolf Eric, Professor.
» 1911 B. » Berg von Linde, Johan Henrik, Löjtnant.
» 1920. » von Fieandt, fullm. Herr af Klercker, Georg Na
thanaél,
Premier-Löjtnant.
» 1922. » von Platen, fullm. Grefve Posse, Lage, Ryttmästare.
» 1925. » Ehrengranat, Lars Casimir Albrecht, Possessionat.
» 1927. « Hårleman, fullm. Hr Wästfelt, Ulrik Viktor Frithiof,
Ingeniör.
» 1929. » von Biörnmarck, Axel Jacob, Drätsel-Kamererare.
» 1930. » Wahlfelt, Paul Fredrik Axel, Major.
» 1931. » von Echstedt, Johan Fredrik, Major.
» 1932. » von Oldenskiöld, fullm. Grefve Lagerberg, Gustaf
Otto Fredrik, Kapten.
» 1936. » von Stockenström, Carl Reinhold Polhem, Bruks
egare.
» 1939. » Silfverstolpe, David Ludvig, General-Löjtnant.
» 1940 C. » Tersmeden, Jakob August Theodor, Bruksegare.
19
JY2 1943. Herr Bergenschöld, Erik Axel, Löjtnant.
» 1947. » Odencrantz, Gerhard Detlof, Kapten.
» 1948 B.» von Engeström, Jonas Fredrik Mathias, Posses
sionat.
» 1952. » von Plomgren, Anders Erland Peter, Major.
» 1955. » von Oelreich, fullm. Friherre Lilliecreutz, Jacob
Henrik, Possessionat.
» 1956. » Clementeoff, fullm. Grefve Lewenhaupt, Carl Magnus
Casimir, Kammarherre.
» 1959. » von Kraemer, Anders Robert, Major.
» 1 960 B. » Montgoraerie, Jonas August, Kanal-Inspektor.
» 1961. » Ehrenstråhle, fullm. Friherre Bennet, Otto Reinhold,
Löjtnant.
» 1963. » von Matern, Axel Magnus, Major.
u 1 965. » Anckarcrona, Sten Wilhelm Theodor, Possessionat.
» 1967. » Rosencrantz, Carl Albrecht Holger, Ryttmästare.
» 1969. » Gyllensvaan, Jon August, Possessionat.
» 1 970. » Schedvin, fullm. Friherre Stiernstedt, Lars, Hof
marskalk.
« 1974. » Granfelt, fullm. Grefve Posse, Gustaf Mauritz, Pos
sessionat.
» 1975. » Scheffer, Carl Fredrik, Kapten.
» 1976. » von Knorring, Erik Oscar, Kapten.
» 1978. » Paijkull, Carl Samuel, Kammarherre.
» 1979. » Brakel, Mauritz Gustaf, Kapten.
» 1981. » Nordenstolpe, fullm. Grefve von Schwerin, Otto
Philip August, Possessionat.
» 1 983. » Heijkenskjöld, Selim Lennart, Löjtnant.
» 1984. » Schiitzercrantz, Johan Wilhelm, e. o. Kammar
skrifvare.
» 1985. » Nordenanckar, Gustaf Alexander, Kapten.
» 1987. » Lilljestråle, fullm. Friherre von Essen, Hans Henrik,
Possessionat.
» 1988. » Adlersparre, Rudolf, Bruksegare.
i) 1991. » Skjöldebrand, Erik Bogislaus, Kammarherre.
» 1992. » Lagerstråle, Carl Erik, Ståthållare.
» 1999. » Falkenstedt, Osear Werner, Notarie.
» 2001. » af Sillén, Otto Ferdinand, Statskommissarie.
» 2004. » von Schulzenheim, Carl Werner, Löjtnant.
» 2006. » Sandels, fullm. Herr Odelstierna, Erik, Kapten
Löjtnant.
» 2010. » af Geijerstam, Gustaf Emanuel, Bruksegare.
» 2012. » Hjort af Ornäs, Carl Jakob, Banko-Kassör.
» 2013 B. » Rosenblad, Mathias Bernhard, Possessionat.
» 2016 » Hallencreutz, Hejdrik, Filos. Kandidat.
» 2017. » Björnstjerna, Roger Magnus Eugéne Curt, Major.
» 2018. » af Forselles, Adam Magnus Filip, Kammarherre.
» 2022. » von Axelson, Johan Fredrik, Major.
» 2024. » Stjernstam, fullm. Grefve Wrangel, Tönnes Hel
muth,
Kammar-Råd.
20
M 2025.
„ 2020.
„ 2035.
„ 2036.
„ 2039.
„ 2043.
,, 2046.
„ 2054.
„ 2057.
„ 2058.
„ 2059.
2063.
„ 2069.
„ 2071.
„ 2074.
„ 2075.
„ 2077.
„ 2078.
„ 2080.
„ 2085.
„ 2088.
„ 2090.
„ 2092.
„ 2094.
„ 2096.
„ 2097.
„ 2105.
„ 2107.
„ 2108.
„ 2109.
„ 2114.
„ 2118.
„ 2120.
„ 2132.
Herr von Heidenstam, Johan Fredrik, Kamererare.
„ Adelsköld, fullm. Friherre Leuhusen, Gustaf Wilhelm,
Justitie-Råd.
„ Cederbaum, fullm. Friherre Falkenberg, Carl Melcher,
Kammarherre.
„ von Stapelmohr, Carl Herman, Kammarskrifvare.
„ von Troil, Samuel Gustaf, Landshöfding.
„ Ihre, Albrecht Gustaf Elof, Kapten.
3; „ Schröderheim, Johan, t. f. Kopist.
„ von Arbin, Axel Melcher, Löjtnant,
„ Adlerstam, Carl Georg Sebastian, Kammarjunkare.
„ af Grubbens, Nils Edvard, Bokhållare vid Statens
Jernvägstrafik.
„ von Schéele, Knut Henning Gezelius, Filosofie
Doktor.
„ Nordenfalk, Carl Olof Christian Johan, vice Häradshöfding.
„ Mannerstråle, Carl Herman Eugéne, Bruksegare.
,, af Petersens, fullm. Herr Sandels, Carl Wilhelm,
Förste Hofmarskalk.
,, Kjerrulff von Wolffen, fullm. Herr Wästfelt, Fritz
Adolf, Lifmedikus.
„ af Huss, fullm. Herr Cederskiöld, Fredrik August,
Professor.
„ von Wright, Hjalmar Henrik Fredrik, Kammarherre.
3. „ Toll, Carl Florus, Kapten.
„ von Konow, fullm. Friherre Klinckowström, Wil
lielm
Leonard, Kammarherre.
,, von Köhler, fullm. Grefve Mörner, Otto, Kapten.
„ af Chapman, Carl Edvard, Major.
„ Adelborg, fullm. Friherre Rålamb, Eric Axel,
Possessionat.
„ Wrangel, Erik Fredrik, Ofverste-Löjtnant.
„ af Sandeberg, Fredrik David Alexander, Löjtnant.
„ von Röök, Lars Adolf Fredrik Gustaf, Kammar
herre.
„ von Francken, August Alfred, Kammarherre.
3. ,, af Trolle, fullm. Herr Löwenhielm, Severin, vice
Häradshöfding.
„ Gustafschjöld, fullm. Grefve De la Gardie, Robert,
Possessionat.
„ af Donner, Gustaf Wilhelm, Kamererare.
i. „ Anckarsvärd, Wilhelm Theodor, Intendent.
„ Nordensvan, Otto, Ofverste.
3. „ Lagerheim, Leopold Otto Gottfrid Ernst, Pre
mier-Löjtnant.
3. „ Nauckhoff, Samuel Wilhelm, General-Major.
3. „ af Klercker, Carl August, Kapten.
21
JV2 2141. Herr von Moltzer, fullm. Grefve Taube, Henning Adolf,
Kommissions-Landtmätare.
„ 2142. „ Liljensparre, fullm. Friherre Hermelin, David,
Possessionat.
,, 214 4. „ Rosenswärd, Johan Henrik, Öfverste.
„ 2150. ,, von Hohenhausen, fullm. Herr Mörner, Christer
Hampus, Öfverste.
,,2151. „ Liljenstolpe, Axel Fredrik, Kammarherre.
„ 2152. „ af Uhr, fullm. Grefve Hamilton, Adolf, Lands
höfding.
„ 2156. „ Burenstam, fullm. Grefve von Rosen, Robert
Axel, Öfverste-Kammarjunkare.
„ 2160. „ Munck af Rosenschöld, Thomas, President.
,, 2161. „ af Zellén, fullm. Herr von Plomgren, Pontus
Axel Adolf, Kapten.
„ 2165. „ Nordenstierna, fullm. Grefve Cronhielm till Hakun
ge,
Axel Theodor Polycarpus, Premier-Löjtnant.
,. 2168. ,, Gedda, fullm. Herr Reuterskjöld, Alexander Fa
bian
Zephanias, Stats-Råd.
,,2170. ,, Lidströmer, Otto August, Handelsbokhållare.
,, 2172. „ Lorichs, Fredrik Reinhold, Protokolls-Sekreterare.
,, 2176. ,, Linderskjöld, Jakob Fabian, Kamererare.
„ 2178. „ Edelsvärd, Adolf Wilhelm, Major.
,,2181. „ af Segerström, fullm. Herr Heijkenskjöld, Carl
Johan Edvard, Protokolls-Secreterare.
,, 2183. „ Gripensvärd, Jakob Olof, Auditör.
., 2185. „ af Klint, Johan August, Löjtnant.
,, 2186. „ von Wahrendorff, Henrik Gustaf, Hofmarskalk.
„ 2187. „ von Kosboth, fullm. Herr Stuart, Ludvig Theo
dor,
Auditör.
„ 2188. „ af Klinteberg, Paul Baltzar Wilhelm Svante,
Kapten.
„ 2195. „ Edelstam, Gustaf Jakob, Expeditions-Chef.
„ 2198. „ Löwenborg, Johan Adolf Possessionat.
„ 2203. „ Zacco, fullm. Grefve Kalling, Carl Napoleon, Öf
verste.
„ 2209. „ af Harmens, Henrik Gustaf Ferdinand, Kammar
herre.
„ 2211. „ Börtzell, Johan Erik Algernon, Civil-Ingeniör
,
. 2213. „ Sergel, Birger Fredrik, Kapten.
„ 2217. „ Dardel, Fritz Ludvig, Öfver-Intendent.
„ 2220. „ af Ekenstam, fullm. Friherre von Vegesach, Carl
Henning Ivan, Kapten.
„ 2221. „ af Wirsén, Thure, Öfverste.
,, 2225. „ Sylwander, Carl Johan Fredrik, Ryttmästare.
„ 2227. „ dorchimont, Carl "Johan Ferdinand, Hofstall
mästare.
„ 2230. „ Hagströmer, Johan Jakob, Kapten.
„ 2231. „ af Burén, Didrik Pontus, Bruksegare.
„ 2237. „ Palin, Robert, Kapten.
22
M 2240.
2243.
2244.
2245.
2247.
2248.
2253.
2254.
2255.
2256.
2259.
2260.
2261.
2263.
2265.
2268.
2270.
227 1.
2272.
2282.
2283.
2285.
2289.
2292.
2293.
2294.
2295.
2302.
2306.
2308.
2309.
231 I.
„ 2313.
Herr von Afzelius, fulin). Herr Olivecrona, Carl Hjalmar
Olivier, Under-Löjtnant.
„ Hadorph, Johan Daniel, Löjtnant.
„ von Koch, Nils Samuel, Justitie-Kansler.
,, von Hedenberg, fullra. Herr Brakel, Carl Otto,
Riddarhus Sekreterare.
„ von Schulzen, fullm. Grefve Taube, Edvard Ludvig,
Löjtnant.
„ af Forsell, Jakob Guslaf, Löjtnant.
„ von Holst, Hans Gram, Hofmarskalk.
„ af Malmborg, fullm. Herr von Hofsten, Nils,
Löjtnant.
„ af Pontin, David Fredrik Constans, Kapten.
„ von Geijer, Bror Bengt Gustaf, Öfverste-Löjtnant.
„ af Wåhlberg, Göran Didrik, Expeditions-Sekreterare.
„ af Kullberg, Johan August, Kapten.
„ af Borneman, fullm. Herr af Klint, Erik Magnus,
General-Major.
,, von Lindecreutz, Justus Christofer, Kammarjunkare.
„ Robson, fullm. Herr von Francken, Georg Wolfgang,
Kapten.
„ af Wannqvist, Olof Fredrik, Notarie.
„ Hagelstam, fullm. Grefve von Rosen, Adolf
Eugéne, Ofverste.
,, von Feilitzen, Johan August Carl Alexander,
Kapten.
„ von Diederichs, fullm. Herr Lilliehöök af Fårdala,
Cart Bertil, Lots-Direktör.
„ von Prinzencreutz, fullm. Herr Mörner, Axel
Conrad, Major.
„ Akrell, Carl Fredrik, General-Löjtnant.
„ af Klintberg, Ludvig Ferdinand, Kanslist.
„ Boy, Adolf Fredrik, Kammarherre.
„ af Edholm, Erik Wilhelm, Öfverste.
„ von Heideman, fullm. Friherre Taube, Henrik
Wilhelm Eugéne, Possessionat.
,, af Funck, Carl Oscar, Kapten.
„ Boltenstern, Wilhelm Henrik, Stallmästare.
„ Skogman, Carl Johan Alfred, Kapten vid K. M.
Flotta.
„ von Hennigs, fullm. Herr Mannerskantz, Adolf
Fredrik, Ryttmästare.
„ af Ström, Carl Ferdinand, Kommers-Råd.
„ af Dalström, Gustaf Jakob, General-Major.
„ Rabenius, fullm. Herr Silfverstolpe, Fredrik Otto,
f. d. Stats-Råd.
„ Ekströmer, fullm. Grefve Lewenhaupt, Mauritz
Emil August, Kapten-Löjtnant.
23
M 2315. Herr von Schinkel, fullm. Herr von Schantz, Carl
Jakob, Major.
„ 2316. „ Ammilon, fullm. Friherre Oxenstierna af Eka,
Carl Gustaf, Premier-Löjtnant.
„ 2317. „ Fåhraeus, Olof Immanuel, f. d. Stats-Råd.
„ 2318. ,, Malmborg, fullm. Herr Roos af Hielmsäter, Carl
Johan Adam, Kammarherre.
,, 2319. „ Westerstrand, Carl Adil, Kammarherre.
„ 2320. „ Akerman, Fredrik, President.
„ 2322. „ Sandströmer, Carl Johan Albert, Kabinetts-Sekre
terare.
„ 2325. „ Fåhraeus, Fredrik Edvard, Sekreterare i Statistiska
Central-Byrån.
„ 2326. „ Waern, Jonas, f. d. Stats-Råd, Landshöfding.
„ 2327. „ Huss, Magnns, General-Direktör.
„ 2328. „ von Hall, Birger Hjalmar, Kapten:
„ 2329. „ Thulstrup, Carl Magnus, Stats-Råd.
„ 2330 „ af Kleen, Johan, General-Major.
„ 2331. „ Ros, Anders Emanuel, General-Direktör.
„ 2332. „ De Maré, Anders Baltzar, Bruksegare.
„ 2333. „ Oldevig, Hans Fredrik, f. d. Landshöfding.
„ 2334. „ Bohnstedt, Theodor Ludvig, Bruksegare.
„ 2335. „ Rewentlow, fullm. Herr Lilliecrona, Nils Georg,
Major.
„ 2336. „ von Möller, Peter, Ryttmästare.
„ 2337. „ von Malmborg, fullm. Herr Löwenhielm, Gustaf,
Lektor.
„ 2338. „ Lovén. Christian, General-Major.
„ 2339. „ Bennich, Nils Axel Gustafsson, General-Tull
Direktör.
