# ID: svediakorp-gov686
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 71,018
# sentences: 3,090
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 16 September e. m.
301
Vid sådant förhållande, och då jag anser lämpligare att hemorten
icke bestämmes, än att §:n] blir som den nu ifrågasatta,
anhåller jag om återremiss af §:n.
Ilr Rabenius: Den siste värde talaren har mot denna
4:de § riktat åtskilliga anmärkningar. Först har han klandrat
att i samma § vore sammanblandade två olika frågor, nemi.
om fartygs nationalitet och om hemorten. Han ansåg dessa
frågor så olika, att de icke borde vara sammanförda i samma §.
Som ledamot af Utsk:t har jag tillstyrkt, att dessa frågor skulle
sammanföras i samma §, och det på den grund, att jag anser
det vara ganska stort sammanhang mellan nationalitet och hemort,
ty när jag talar om den nation, ett fartyg tillhör, kan jag
äfven tala om dess hemort. Det torde dessutom vara ganska
svårt alt säga, hvilka frågor som böra sammanföras i en §,
och för min del anser jag, att dessa frågor ganska väl kunna
stå tillsammans, emedan de stå i ett naturligt sammanhang med
hvarandra.
Den andra anmärkningen angick Utsk:ts förslag om hvar
fartyg skulle hafva sin hemort, och talaren ansåg att K. M:s
Propos. egde företräde i detta hänseende. Jag får då fästa R.
o. Ad:s uppmärksamhet derpå, alt i åtskillaga §§, t. ex. i 41.sta
och lölj:de, är 3:dje mans rätt beroende af hvar fartygs hemort
är belägen. På grund häraf ansåg jag också att K. M:s
Propos. icke var fullt antaglig i denna punkt, utan att det vore
ganska nödvändigt, att ett stadgande om hemorten infördes till
tryggande af 3:dje mans rätt och hvarigenom man finge en ordentlig
registrering på alla fartyg.
Deri 3:dje anmärkningen mot Utks:t angick redaktionen.
För min del finner jag icke någon betänklighet vid att lemna
tillfälle för K. M. att i administrativ väg utgifva författningar
om huru skall förhållas med fartygs hemort; och att bestämmelsen
skulle vara otydlig, kan jag ej heller inse.
På dessa grunder anhåller jag om bifall till §:n.
Frih. Leijonhufvud: Jag är hufvudsakligen förekommen
af den siste talaren. Att det skulle vara något fel att sammanföra
dessa saker i en §, kan jag icke finna. Anledningen är, att
man velat behålla nummerföljden; men om R. o. Ad. skulle
finna nödigt att tillsätta en ny §, har jag icke deremot något
att invända.
Hvad angår Gr. Sparres åsigt att K. M:s förslag är bättre,
så får jag upplysa om att litsk:t, som efter vanligheten genomgick
förslaget två gånger, l:sta gången stadriade vid K. M:s förslag;
men då Utsk:t 2:dra gången genomgick detsamma och
kom till 41, 42 och 127 §§, så länn Ulsk:t svårigheten af att
icke hafva något stadgande ang:de hemorten. Och till stöd härför
kan äfven åberopas Högsta Domstolens åsigt.
Längre fram slår älven taladt om skeppares, redares och
andra personers skyldigheter, och hvar och en torde lätt inse,
302
Den 16 September e. m.
hvilka svårigheter i afseende härå skulle uppstå, om ej hemorten
vore bestämd.
Jag vill visserligen icke i allmänhet bestrida riktigheten af
den anmärkning Gr. Sparre gjort, men tror dock icke alt den
af honom påpekade omständigheten strider mot hvad här i landet
eljest är vanligt, ty det är ofta öfverlemnadt åt K. M. att
bestämma i dylika saker, och jag medgifver gerna att förslaget
kan hafva sina brister. Men om inga andra anledningar till
anmärkning, än de nu framställda finnas, får jag anhålla att R.
o. Ad. måtte godkänna redaktionen och antaga §:n.
Frih. Armfelt: Då man hör att flere af våra högsta ju
ridiska
auktoriteter varit af olika mening, huruvida ett dylikt
stadgande, som det nu ifrågav:de, borde finnas eller icke, kan det
vara högst vanskligt att derom sjelf fatta en mening. Men jag
får dock bekänna att jag anser Just.-Stats-Ministerns mening ega
stort företräde framför Högsta Domstolens och Utskrts, hvadan
jag också anser det varit långt bättre, om Utsk:t i de nämnde
§§:na, samt dessutom den 27:de och 96:te, vidtagit nödiga förändringar,
än att endast af detta skäl komma fram med bestämmelser
om hemorten. Men om den nu nödvändigt skall bestämmas,
så är det, hvad jag anhåller om, att redaktionen måtte
blifva så beskaffad, att den någorlunda uppfyller det afsedda ändamålet;
ty nu är det mig alldeles omöjligt att läsa denna §
och kunna förstå att den innehåller hvad Utsk:ts ledamöter
säga den betyder — och jag trotsar hvarje menniska med olörvilladt
omdöme att kunna göra detta.
Jag får således anhålla om återremiss, på det Utsk:t må
komma i tillfälle att utarbeta en bättre redaktion.
Hr von Ehrenheim: De svårigheter, som uppstå vid bestämmandet
af ett fartygs hemort, hafva redan blifvit erkända,
men det är al så stor vigt att en sådan bestämmelse införes,
att Utsk:t ej tvekat att möta dessa svårigheter. Förhållandet är
nemi. att enligt K. M:s Propos. skulle befälhafvaren icke ega
att upptaga lån för fartygets räkning i den ort, der fartygets
angelägenheter af rederiet sjellt besörjes, och således icke heller
å sådan ort der rederiet har ett särskildt ombud. Giltigheten
af ett, af befälhafvaren träffadt aftal beror således på dessa omständigheter,
hvilka den aftalande omöjligt kan känna och hvilka
till och med för befälhafvaren kunna vara obekanta. Följden
deraf måste blifva att ingen vågar låna befälhafvaren penningar,
emedan han alltid äfventyrar att rederiet sjelft besörjer sina angelägenheter
i den ort, der lånet kommer i fråga, och att rederiet
således ej är ansvarigt för belälhafvarens förbindelser.
Häraf åter kunna för rederierne sjelfve uppstå de största förluster,
enär måhända hela resan förfelas, om penningar ej kunna
vid behof erhållas. Bestämmes åter, på sätt Utsk:t föreslagit,
fartygets hemort, så upphör all ovisshet.
Den 16 September e. m.
303
Frill. Armfelt har funnit den af Utsk:t föreslagna reaktionen
otydlig. Mig synes den icke så. Uttrycket »der Konungen
ej annorlunda förordnar,» kan ej betyda annat än: »der Konungen
ej genom en i administratif väg utgifven författning annorlunda
bestämmer,» ty icke lärer det väl kunna komma i fråga
att Konungen skall för hvarje särskildt fall om hemorten förordna,
icke lärer det väl kunna komma i fråga att Konungen
mera här än i andra fall skall ingripa annorlunda, än genom en
allmänt gällande föreskrift. Frågan om den ort, som för hemort
skall anses, är deremot så väsendtligen ett ordningsmål, att
dess öfverlemnande åt Konungens framtida bestämmande, ej kan
anses oriktigt.
Hr Olivecrona: Af den diskussion, som här försiggått
ang:de den föredragna §:n, torde man lätt hafva insett att det
finnes skäl, som tala för bibehållandet af 2:dra morn:!, men att
äfven hvarjehanda betänkligheter deremot kunna uppställas. Jag
tillstår att för mig äro de sednare öfvervägande.
Om det också är af mycken nytta att fartyg kunna inregistreras,
och det möjligen äfven kan bidraga till skydd för 3:dje
man, som derigenom sättes i tillfälle att få reda på fartygets
hemort, så torde man dock, vid genomläsandet af andra länders
sjölagar, finna att det åtminstone utomlands icke ansetts vara af
så stor vigt. Jag har genomläst den Norska sjölagen, och der
finnes icke något sådant stadgande. Den Norska skeppsfarten
är större än den Svenska, och jag tror att när man i Norge
kan hjelpa sig utan ett dyligt stadgande, så böra vi äfven kunna
göra det. Jag anser derföre bäst, om 2:dra mom:t borttages
och §:n bilälles, sådan den lyder i K. M:s Propos.
Men skall mom:t bibehållas, så förenar jag mig med dem,
som yrkat återremiss, och detta på grund deraf att jag anser
redaktionen mindre lämplig, samt i öfrigt till alla delar instämmer
i de anmärkningar, som af Gr. Sparre och Frih. Armfelt
blifvit anförde.
Gr. Sparre: I civilrätten beror mången fråga af en menniskas
hemort, meri man tillåter henne aldrig att efter behag
sjelf bestämma denna, utan det gör lagen. Att öfverlemna åt
ett rederi att efter behag välja hemort för ett skepp, är enligt
min öfvertygelse stridande mot begreppet af lag. Det skulle då
t. ex. kunna hända, att ett rederi, som har fartyg här i Stockholm,
kunde välja Luleå till hemort för detsamma, och detta
måste naturligen leda till ganska stora svårigheter och mycken
förvillelse, ty ingen kan ju föreställa sig något sådant. Och då
Utsk:t dessutom icke i lagen intagit någon föreskrift för den
händelse, att rederiet icke skulle utsätta hemort för fartyget, så
visar det ju på samma gång obehöfligheten af detta stadgande.
Och då, som jag nyss sade, lagen icke i något annat fall
tillåter en person att efter behag välja hemort, det vill ined andra
ord säga livart han vill blifva stämd, utan det måste ske
304
Den 16 September e. m.
der han har sin bostad, så bör väl icke en sådan frihet lemnäs
här heller.
Man säger att K. M. på administrativ väg kan bestämma
detta, men så torde icke vara förhållandet, ty det är en rättsfråga
hvar ett fartyg har sin hemort; och cm lagstifningen icke
kan bestämma detta, bör det icke heller kunna uppdragas hvarken
åt administration eller rederi.
Jag vidhåller mitt förra yrkande.
Frih. Leijonhufvud: Jag har icke mycket att tillägga i
anledning al Gr. Sparres sista yttrande. Gr:n har sagt, att det
vore orätt att rederierne sjelfve skulle få bestämma fartygens
hemort, och har förmält att allmänna lagen strängeligen förbjuder
personer alt välja sina hemorter. Det är visst sannt att
här linnas författningar, som gifva vid handen att en person ej
må godtyckligt låta mantals- och skattskrifva sig hvar han behagar,
utan att sådant bör ske, der han må anses verkligen
hafva sitt hemvist, men det finnes ingen lag, som inskränker
personers rätt att flytta hvarhelst de behaga. Undantag härifrån
gäller endast vissa personer, såsom statens tjenstemän,
hvilka måste vara mantalsskrifna, der de hafva sin tjenst; och
således böra väl äfven rederier få välja hemort för sitt fartyg
hvar de behaga, då de få göra det lör sig sjelfva.
Jag fortfar i min anhållan om bifall.
Hr von Ehrenheim: Åberopande hvad Frih. Leijonhufvud
sagt och deri instämmande, vill jag endast bemöta Gr. Sparres
yttrande att intet äfventyr är bestämdt för rederiet, om det
försummar att bestämma hemort. Ett sådant äfventyr behöfves
ej, ty bestämmande af hemort är till rederiets fördel, enär rederiet
derigenom förbehåller sig en viss ort, der endast rederiet
kan ingå bindande aftal. Finnes ej sådan ort bestämd, kan befälhafvaren
öfverallt binda rederiet.
Jag lörtfar i milt yrkande.
Hr Rabenius: Af en föreg:de talare har åtskilliga anmärkningar
blifvit riktade mot det morn.,, som nu är under diskussion,
och jag vill gerna medgifva, att det icke är så tydligt, man
kunde vänta, ty det är svårt att framkomma med en redaktion,
som afgjordt är den rättaste. Men nu har åtskilliga ledamöter
af Utsk:t upplyst hvad §:n i sin nuv:de form har att betyda,
och R. o. Ad. lår afgöra, om den är så otydlig, att den icke
bör bibehållas.
Hvad åter beträffar den anmärkta vådan af att på administrativ
väg bestämma hvar enskilda personer eller korporationer
hafva sin hemort, har denna anmärkning blifvit nöjaktigt vederlagd
af förog:de talare, hvadan jag icke har något att tillägga.
Jag tager mig dock friheten erinra R o. Ad. att efter mantalsskrifnings-förordnm
skall hvarje persons bostad vara bestämd;
och
Den 16 September e. m.
305
och så är äfven förhållandet med fartyg och rederier, ty
manlals-förordmn säger att rederier skola angifva sin fartyg i
hemorten.
435:te artikeln i Tyska sjölagen, såväl som den 4Irsta §:n i
den Norska, nämna väl icke ordet »hemort», men hafva deremot
svarande bestämmelser.
På dessa grunder anhåller jag att §:n måtte antagas.
Gr. Sparre: Hvad Frih. Leijonhufvud yttrade ang:de personers
mantalsskrifningsorf, hörer väl icke till saken, men jag
vill dock i förbigående nämna, att hvad Frilen då yttrade, är
fullkomligt orätt. Det är visserligen sannt, att man olla säger,
alt en persons mantalsskrifningsort är hans forum, men han får
ej välja sin mantalsskrifningsort hvar lian behagar. Annars
kunde han ju, om han bodde i Upland och ville undvika en
Stämning, låta mantalsskrifva sig i Haparanda.
Hvad den siste talaren vtlrat om alt man i främmande
länder har sladaanden om hemort, är ganska sannt, och det bar
jag aldrig bestridl; men hvad jas: säger är att det icke finnes
något stadgande, som låter rederiet bestämma densamma. Och
just den lag, den värda talaren åberopade, säger, alt den ort är
fartygets hem, hvarifrån det utgår.
Om nu rederiet vill krångla, så bestämmer det ingen hemort
för fartyget, och om skepparen lånar upp penningar på något
ställe, så säga de: »Nej, delta betala vi icke, ty der äro vi
hemma» och blifva sålunda frie från krafvel, enär skepparen
ej får skuldsätta fartyget på hemorten. Således synes att detta
stadgande icke är lämpligt.
Jag fortfar i mitt yrkande.
Hr Rabenius: Jag torde denna gång nödgas börja mitt
anförande med en ursäkt för att jag utdrager diskussionen, men
då den siste värde talaren stödt sina påståenden derpå, alt det
vore så vådligt att lägga bestämmelsen om lärtygets hemvist i
rederiets band, så är jag nog lycklig att kunna möta honom
med Norska sjölagen, hvars lörtjenster man så prisat, och hvilka
jag hoppas att äfven han erkänner. I den af mig nyss åberopade
§:n heter del: »Skipper rnaa ikke borllrakte noget paa
andet Sted en der Uedderen ikke opholder sitr», och deraf beror
skepparens rätt att ingå aftal. Häraf följer att äfven efter
Norsk lag skulle de vådor uppstå, som Gr. Sparre så lifligt
synes frukta.
Jag anhåller fortfarande om bifall.
Hr von Ehrenheim: Om jag icke orätt uppfattade Gr.
Sparres yttrande, har han sagt att sedan en skeppare skuldsatt
sitt rederi, skulle det bero på rederiet alt undandraga sia denna
förbindelse, genom alt bestämma en annan hemort. Men för
att skeppets handlingar skola vara fullständiga, måste äfven bcH.
VI. 20
306
Den 16 September e. m.
viset om hemort medfölja. Detta skall naturligtvis uppvisas
vid lånets afslutande, och en sednare handling om förändrad
hemort kan icke göra någon förändring i det förut träffade
aftalet.
Gr. Sparre: Jag mäste för andra gången bedja den värde
talaren att han läster någon uppmärksamhet vid hvad jag
säger. Jag sade att, om ett rederi är rätt försigtigt, så dröjer
det med alt välja hemort och gör det först då det kan hafva
någon nytta deraf. Det står icke i lagen när de skola välja
densamma, och det lärer också blifva ganska svårt att säga
när så skett.
Jag har således icke sagt att de skola ändra den, utan endast
att de kunna dröja dermed.
Hr von Ehrenheim: Jag är ledsen att hafva missförstått
Gr. Sparre, men kan icke ändra min mening. Dröjer rederiet
alt bestämma hemorten, då har fartyget tillsvidare och intilldess
fartyget erhållit en handling, sorn om hemorten lemnar upplysning,
ingen hemort, och då stadnar rederiet, på sätt förut är
anmärkt, i alla fall lör befälhafvarens förbindelse.
Frih. Leijonhufvud: I afseende å den fråga, som varit
föremål för R. o. Adis öfverläggning, instämmer jag med Hrr
Rabenius och von Ehrenheim; och hvad åter angår det ämne,
som varit föremål för diskussion mellan Gr. Sparre och mig,
har han sjelf medgifvit att det icke hör till saken. Jag vill också
endast bemöta en sak. Grefven har sagt, att jag skulle yttrat,
att om rederi icke väljer någon hemort, så vore det lätt för
domstolen att välja sådan för fartyget. Detta har aldrig varit
min mening, och behöfves icke heller, ty lika väl som en domstol
kan afgöra en tvist ang:de en icke mantalsskrifven person,
lika väl kan domstol dömma i mål rörande ett fartyg, hvars
hemort icke är bestämd.
Frih. Armfelt: Denna diskussion har vändt sig omkring
3 frågor. Den lista om någon bestämmelse om hemort skulle
i denna lag göras eller icke; den 2:dra om något sådant i denna
§ bör intagas; och slutligen, i fall de 2 första frågorna medja
besvaras, om §:n, sådan den nu är, bör kunna anses rätt uttrycka
hvad man velat säga och således bör gillas. 1 afseende
å de 2:ne första frågorna har jag redan tagit mig friheten framställa
mina erinringar. Reträffande åter den 3:dje frågan, är
det mig oförklarligt, huru man kan påstå, alt denna § uttrycker
— och tydligt uttrycker — hvad Utsk:ts Hrr ledamöter
förmena den skola uttrycka.
Oaktadt således också dessa Hrr manliga stridt för att slippa
en återremiss, som alltid är obehagligt för ett Utsk., så anhåller
jag dock att de ville gifva med sig denna gång. De kun
-
Ben 16 September e. m.
307
na ju låta §:n komma tillbaka lika lydande, om de ej kunna
fundera ut någon bättre redaktion.
Jag yrkar fortfarande återremiss.
Frih. Leijonhufvud: Vid de tillfällen jag förut haft ordet,
har jag uttalat den åsigt, som Utskrt äfven uttryckt, nemi.
att det är af vigt, att lagen säger hvar ett fartygs hemort är.
I afseende åter på redaktionen, så inser jag visserligen, att den
icke är så tillfredsställande, den kunde vara, ehuru den dock icke
är till den grad otydlig att det bör föranleda en återremiss.
Men om nu It. o. Ad. nödvändigt vill borttaga orden »derest
K. M. ej annorlunda förordnar,» och anser att innehållet derigenom
skall blifva något bättre, så vill jag ej motsätta mig den
önskade återremissen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af den förev.de §:n, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvarvid
svarades många ja, blandade med nej, och sedermera pro
pos.
på återremiss deraf, då svaren utföllo med många nej jemte
åtskilliga ja; hvarefter propos. på bifall till §:n förnyades samt
besvarades med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Frih. Armfelt begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som bifaller 4:de §:n i Särskilda Utsk:ts förslag till
sjölag, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. §:n.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 21.
Nej — 16.
§ 5-
Gr. Sparre: Ehuru jag efter den sista voteringens utgång
nogsamt inser, att det icke lönar mödan att göra anmärkningar,
vill jag likväl icke att en sådan redaktion som denna skall
passera oanmärkt på detta rum. Det heter nemi.: »Ofvergår
egande-rätten till fartyg eller andel deraf medan det är på
resa.» — En egande-rätt kan val icke öfvergå till ett fartyg?
308
Den 16 September e. m.
Meningen är väl att egande-rätt till fartyg skäll öfvergå från
en till annan person. Således hänger delta icke ihop.
Vidare förekommer i slutet: »Ar ej bestämdt, huru stor
del af frakten belöper sig på resan till denna ort från den, der
fartyget enligt fraktslutet last forst intog, heräknas sagde del
efter det uppseglade afståndets förhållande till hela den resa etc.»
För den, som icke är invigd i hemligheterne, är det alldeles
omöjligt att förstå hvad som menas med »uppsegladt afstånd;»
och det synes mig som man bort välja ord som hvar och en
kunde förstå.
Jag anser att en så beskaffad redaktion är förtjent af en
återremiss, men tvekar om det lönar mödan begära den, efter
det resultat jag nyss sett.
Frih. Leijonhufvud: Den ifrågav:de §:n antogs sådan den
nu är eller en liflig diskussion i litskit, och många och skarpa
anmärkningar hafva blifvit gjorda mot densamme. Utan att
yttra mig om sjelfva språket, vill jag dock påstå att det icke
gerna kan medföra någon tvetydighet, ty orri det står »öfvergår
egamlerätt till fartyg», så kan ingen förvillelse deraf uppstå.
Samma förhållande är det med »uppsegladt afstånd.» Om
ock ultrvcket är något främmande, så kan jag säga alt vi komma
till dem, som äro det ännu mera.
För den händelse, Gr. Sparre verkligen yrkade återremiss,
får jag således anhålla att II. o. Ad. ville bifalla §:n.
ITr Rabenius: Gr. Sparre har anmärkt att med den
ordalydelse, §:n nu har, skulle omening uppstå, derföre att man
uteslutit orden »från en lill en annan»; men den värde talaren
har här sannolikt förgätit en omständighet, nemi. alt här i Sverige
kunna endast ting, icke personer, vara föremål för eganderätt.
Hvad åter »uppsegladt afstånd» beträffar, så hemställer jag
till R. o. Ad., huruvida icke detta uttryck ganska väl kan begripas.
Om det också är något ovanligt, så förekommer dock
längre fram ännu ovanligare ord, såsom bodmeri, hafveri,
m. fl., och jag vågar påstå att »uppseglad» begripes bättre än
dessa ord.
Jag anhåller att §:n i sitt nuv:de skick måtte bifallas.
Gr. Sparre: Till svar på den siste värde talarens an
märkning
ber jag blott få nämna alt jag icke sagt det meningen
gifver anledning till missförstånd. Jag har blott fästat uppmärksamhet
på ett uttryck, som är felaktigt, hvadan erinringen
att egande-rätten icke kan öfvergå till ett ting, är fullkomligt
opåkallad.
Jag har icke yrkat återremiss, utan endast anmärkt, att
språket är mindre lämpligt valdt.
Den 16 September e. m.
309
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, alt derunder icke afgifvits något annat bestämdt
yrkande än å bifall till den förev:de §:n, blef propos.
derå framstäld och med ja besvarad.
§ 6.
Frih. Leijonhufvud: Jag anhåller först att få fästa R.
o. Ad:s uppmärksamhet på ett oriktigt uttryck, hvartill jag dock
icke är vållande. Sorn R. o. Ad. finnér, har Utsk:t gjort en förändring
i 2:dra mom:t. Ren åsigt jag dervid hyste, blef icke
gillad, men jag tror dock att ordet »meningarne» bör utbytas
mot »rösterne», så att det kotnme att heta: »Aro, efter nu stadgad
grund, rösterna å hvardera sidan lika etc.»
FIr Olivecrona: Ren talare, som sist yttrade sis, med
gaf
alt en oriktighet förekom i sisla mom:t af denna §. Ret
är ganska fägnesarrit, att en af Utsk:ts ledamöter åtminstone
medgilver detta; ty ehuru de förut medgifvit alt en och annan
redaktion icke vore den bästa, hafva de dock envist motsatt sig
återremiss, så snart det gällt den minsta förändring i Utsk:ts
förslag.
Motsvarande stadgande är också vida bättre uttryckt i den
Norska sjölagens 5:le §. Har står det nemi. att deras beslut
skall gälla, hvilkas lotter tillsammantagne äro de störste. Meningen
är väl ock att den åsigt skall råda och bestämma beslutet,
för hvilken sammanräknade beloppet af lotter är störst.
Jag kunde icke uppfatta, om Frih. Leijonhufvud merigaf
återremiss. för att få redaktionen ändrad; annars får jag anhålla
derom i detta syfte.
Hr von Ehrenheim: Rå den af Frih. Leijonhufvud fö
reslagna
ändringen är särdeles enkel, vågar jag hemställa om
bifall till §:n, med ändring af ordet »meningarne» till »rösterne.»
Ret sisla mom:t komme då att lyda: »Aro, efter nu stadgad
grund, rösterne å hvardera sidan lika, galle den mening, som
hufvudredaren biträder.»
Gr. Sparre: »Aro flere delegare i ett fartyg, gälle —
— — hvad de säga, hvilkas lotter tillsammantagne de största
äro», heter det i §:n, men meningen är väl den, alt den mening
skall gälla, som har mer än halfva antalet röster på sin sida.
Sedan förekommer: »Äro, efter nu stadgad grund,» etc.
Att en sådan redaktion icke är antaglig, faller af sig sjelft,
hvarföre jag får anhålla om återremiss.
Frih. Leijonhufvud: Hvad åter Gr. Sparres sista anmärkning
beträffar, är den endast formel, och då §:n mycket
väl kan lyda som den är, måste jag bestrida återremiss och
310
Den 16 September e. m.
yrka §:ns antagande, med den af Hr von Ehrenheim och mig
föreslagna förändringen.
Hr Rabenius: För att icke alltför mycket upptaga R.
o. Adis tid, instämmer jag med Frih. Leijonhufvud och Hr von
Ehrenheim, men ber dock att upplysningsvis få nämna, att redaktionen
icke är hemtad från Tyska sjölagen, utan från 1847
års lagförslag. Jag får också tillägga, att någon tvetydighet icke
kan uppstå af ordalydelsen, utan att §:n ganska väl uttrycker
hvad meningen är. Men för att icke upptaga tiden, yrkar jag
bifall till densamma, med den af Frih. Leijonhufvud föreslagna
förändringen.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
§:n, med utbyte af ordet »meningarne» emot ordet »rösterne»,
och dels återremiss af §:n, framställde Hr Gr. och Landtm,
först propos. på bifall till §:n utan förändring, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på §:ns antagande med ofvansagde
förändring, då svaren ut folio med många ja jemte några nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr von Ehrenheim: Jag hemställer, om icke R. o. Ad.
ville inbjuda de öfrige Riks-Stånden att biträda det beslut, R. o.
Ad. nu lättat med afseende å 6:te §:n.
Till delta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framställd propos.
, sitt bifall.
§ 7.
Gr. Sparre: Mot denna § måste jag anmärka, att sedan
ett bolag eller rederi bildat sig för byggande och utrustande
af fartyg, så anser jag det vara mot principen fullkomligt stridande
att en person kan draga sig tillbaka från bolaget mot
att afstå sin lott deri. Hafva (lere personer ingått ett sådant
aftal, så ålägger dem beskaffenheten af detta aftal den förbindelsen,
att icke träda tillbaka förr, än syftemålet med detsamma är
uppnådt, och de utgifter, som deraf föranledas, få de icke undandraga
sig.
I den Tyska lagens 461:sta t. o. m. 4G8:de §§ är äfven
denna grundsats iakttagen; der står också att en delegare kan
afstå från sin lott, men endast vid en resas slut, vid ny resa
eller större reparation, samt slutligen för gäldande af sådan
skuld, för hvilken rederiet häftar med skepp och frakt. Det
är således endast i och för dessa utgifter som afståendet kan
ega rum.
Så som stadgandet här är, kan jag icke gå in derpå, att
delegare afträder ur bolaget genom att afstå från sin lott, ty
de återstående delegarne kunna deraf lida förlust. Stadgandet
Den 16 September e. m.
311
hänger dessutom icke tillsammans med det följande. I 8:de §:ns
l:sta mom. står nemi,: »När delegare sin andel i fartys så linnia
afstått, upphör hans ansvarighet för sådana förbindelser, för
hvilka den afträdande icke är, enligt hvad här nedan (§ 12)
sägs, personligen ansvarig»; och i 12;te §:n äro flere mom.
uppräknade, der delegare icke personligen är ansvarig, såsom då
skepparen gjort utgifter o. s. v. Men för sådana utgifter, som
icke skepparen gjort, är delegare personligen ansvarig, och att
då kunna befria sig från utgiften genom att afstå sin lott, är, så
vidt jag kan finna, stridande mot 8:de §:n.
Jag tror således, alt 7:de och 8:de §§:ne icke hänga rätt
tillsammans, och att således en återremiss är nödig, för att komma
till den grund-princip, som genomgår den Tyska sjölagen.
Hr Rabenius: Gr. Sparre har framställt åtskilliga an
märkningar
mot 7:de och 8:de §§:ne, och sagt, att deras innehåll
icke skulle vara sins emellan öfverensstämmande, samt att
de icke hafva sin motsvarighet i Tyska lagen. Detta sednare
är sannt, men deremot hafva de en sådan i den Holländska,
hvars stadganden härom jag dock icke nu kan meddela, emedan
jag icke har densamma till hands.
Gr. Sparres anmärkning, att detta stadgande skulle vara
så afvikande från Tyska lagstadgandet, kan jag icke heller finna.
Tyska lagen säger nemi., att »efter resas slut, och sedan de
skulder, hvari skeppare försatt fartyget, äro betalde, samt vid
reparation kan medredare utträda ur rederiet, genom alt afstå
sin lott.» Nu kan jag icke annat fatta, än att 8:de §:n, sammanförd
med den 7:de, innehåller alldeles detsamma. Ty 8:de
§:n stadgar att när delegare afstår sin andel i fartyg, upphör
hans ansvarighet för förbindelser, som han icke personligen
skall ansvara för. Jag kan således icke fatta, huru han härigenom
skulle blifva fri; och som 7:de §:n, i sammanhang med
den 8:de, gifver samma resultat som den 468:de §:ri i Tyska
sjölagen, får jag anhålla att denna 7:de § måtte godkännas.
Gr. Sparre: Det förekommer mig besynnerligt, att Hr
Rabenius kan säga, att dessa §§ öfverensstämma med den Tyska
lagens 468:de artikel, då han sjelf lika med mig säger, att
det endast är efter ny resa, vid reparation, som skeppet skall
undergå, eller sedan de af skepparen upptagne lånen blifvit betalda,
som delegare kan afstå sin lott i fartyg. Således har ju
den nämnde §:n i Tyska lagen inskränkt redares abandon till
vissa fall, men så gör icke denna.
Jag har äfven sagt att denna § icke står i sammanhang
med den 8:de. Jag skall bevisa detta. Den 8:de, jemförd med
lagens innehåll i öfrigt, säger, att redare är personligen ansvarig
för alla andra utgifter än dem som möjligen uppkomma
af de förbindelser skeppare ingår under resa, men han är dock
personligen ansvarig för de utgifter, som afse skeppets byggande.
Hvad säger nu 7:de §:n? Den säger att om delegare icke
312
Den 16 September e. m.
deltagit i beslut om en utgift i och för fartygets byggande, så
kan lian, genom alt afstå sin part, befrias derifrån. Huru kunna
då dessa §§ sägas sammanhänga med hvarandra?
Jag fortlar i mitt yrkande.
Frih. Leijonhufvud: Jag vill icke trötta R. o. Ad. med
att längre orda i denna sak, eller upptaga Gr. Sparres sista yttrande.
Det innehöll endast ett upprepande af hans förra anmärkningar,
hvilka redan af en annan talare blifvit segerrikt
bemötte, .lag vill endast nämna att Utsk:ts förslag i denna §
är lika lydande med K. M:s Propos., samt att Utslct funnit densamma
lämplig att uttrycka hvad dermed afses.
Jag anhåller om bilall till §:n.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels ålerremiss af den lörev:de §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till densamma och, då dervid svarades
mångå ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
§ 8.
Bifölls.
§ 9.
ITr Olivecrona: Första mom:t innehåller: »Vill någon
sin andel i fartyg linder hand sälja till annan än medredare,
hembjude den förut vid allmänt sammanträde eller eljest öfrige
delegare mot samma vilkor, annan bjudit.» Dessa ord »vid allmänt
sammanträde eller eljest» anser jag alldeles öfverdödiga,
ty gäller delta anbud vid det ena tillfället, så gäller det ju äfven
vid det andra, och då synes det mig vara bättre att h. o. h.
utesluta dein. Det bör nemi. vara en regel i lagstiftningen, att
icke ett enda öfverflödigt ord begagnas. Tvetydighet uppstår
eljest ganska lätt, som förorsakar tvifvelsmål och gilver anledning
till skiljaktiga meningar vid tillämpningen.
Jag anhåller om bifall till §:n i öfrigt, men med uteslu
tande
af nämnde ord.
Hr Rabenius: Hr Olivecrona har ansett att orden »vid
allmänt sammanträde eller eljest» stå alldeles betydelselösa i
denna §, men derom är jag af olika tanke. §:n angifver nemi.
ett dubbelt sätt, hvarpå detta hembud kan göras; och delegare
är ej skyldig alt göra det annat än vid allmänt sammanträde,
och har då uppfyllt sin skyldighet. Tager man åter bort dessa
ord, så saknar den hembudsskyldige all ledning för huru han
bör göra.
Jag tror derföre att denna ordställning kan försvaras, och
anhåller om bifall till §:n oförändrad.
Den lö September e. m.
313
Hr Olivecrona: Den siste värde falaren har sagt, att
dessa ord, som jag anmärkte såsom öfverflödiga, skulle hafva
en slags betydelse, som skulle bestå deri, att en redare kunde
göra hembud på allmänt sammanträde af sin lott i fartyg åt
andre sina medredare. Men då äro ju orden efteråt »eller
eljest» alldeles obehöfliga. Om man nu tager bort alla dessa
af mig nämnde orden »vid allmänt sammanträde eller eljest»,
så vet i alla fall hvarje delegare i fartyg alt han kan i alla fall
göra hembud på det sätt han finnér för sig lämpligast. Jag kan
nemi. icke finna, att saken blir det allra ringaste tydligare genom
de ifråga:de orden. »Eljest» innefattar ju alla möjliga sätt,
hvarpå hembud kan göras. Jag tror det skulle vara en verklig
vinst att taga bort hela den anmärkta strofen, hvarigenom
§:n äfven blefve något förkortad.
Frih. Leijonhufvud: I början ansåg jag den af Hr
Olivecrona anmärkte förmente felaktigheten vara så obetydlig
alt det icke vore värdt att upptaga tiden dermed. Men då Hr
Olivecrona tvenne gånger upptagit frågan, torde det äfven ursäktas,
om Utskits ledamöter tvenne gånger besvara densamma.
Då ett fartyg har flere delegare, kunna desse vara dels
ganska många, dels endast 2 eller 3 stycken. I sednare fallet
möter i allmänhet ingen svårighet att hembjuda en lott, som
man vill sälja, åt alla, så vida de öfrige ej för tillfället
äro allt för långt borta, hvilket dock stundom hander. Men om
delegarne äro många, kunna stora svårigheter möta att fullgöra
hembudsskyldigheten, om alla öfrige delegarne skola särskildt
om handeln underrättas och få tillbud att lösa. Det är derför
stadgadt, att hembudet kan ske å allmänt sammanträde,
der de, som ej äro tillstädes, få nöja sig med hvad som före
kommer.
Och således stå icke dessa ord så alldeles utan all
nytta som Hr Olivecrona förmenar, hvarföre jag också anhåller
om bifall till §:n.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förev:de §:n oförändrad och dels bifall till densamma
med uteslutande af orden: vid allmänt sammanträde eller eljest;
framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till §:n oförändrad
och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
§ 10.
Gr. Sparre: I denna § har Utsk:t gjort en förändring
mot hvad K. M. föreslagit, och en förändring, hvarpå förslaget
ingalunda vunnit. 1 K. M:s förslag stod: »Ar skeppslott såld
9:de §:n sagdt är.» Detta är ändradt till: »ege de, en eller
flere, sedan försäljningen dem kunnig blef, mot köparen den
rätt, som enligt § 9 i afseende å säljaren dem tillkommer.»
314
Den 16 September e. m.
Läser man nu sista mom:t af 9:de §:n, stårder: »Vilja, inom den
tid nu sagd är, flere delegare den hembjudna andelen inlösa,
ege dertill rätt i förhållande till den andel, hvardera i fartyget
eger.»
Nå står det visserligen i 9:de §:n, att hembudet skall antagas
inom 3 dagar, ehuru så instucket i en mellanmening, att
det ingalunda är tydligt, men i denna § förekommer intet ord
om tiden. Det. synes mig således som Utsk:t gjort bättre i att
vidblifva K. M:s Propos.
Vidare har Utsk:t utbytt ordet »skeppslott» mot wandel» —
en förändring, som jag anser föga lycklig. Sålunda heter det:
»Säljes andel genom otTentligt utrop etc.» Vi säga på Svenska
»andel uti» eller »andelen», och man hade kunnat undvika detta
ord, om man i stället behållit ordet »skepplott.»
Hr Rabenius: Anledningen till den förändring Utsk:t gjort
i K. M:S Propos., är den, att i K. M:s Propos. står: »Ar skeppslott
såld, utan att vara, såsom förut sägs, medredare henibjuden,
vare de, en eller flere, berättigade att inom 3 dagar, sedan
försäljningen dem kunnig blef, vid domstol fordra köparen
på ed» etc.
Denna tid af 3 dagar har Utsk:t ansett vara alltför kort,
samt derlöre uteslutit föreskriften härom.
1 öfrigt anser jag att §:n är tydlig och klar, och anhåller
om bifall till densamma i sitt nuv:de skick.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda ynkanden å dels bifall
till §:n oförändrad och dels bifall till densamma med den lydelse,
som i K. M:s Nåd. Propos. föreslagits, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på §:ns antagande utan förändring och, då dervid
svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
§11-
Gr. Sparre: Här förekommer redan den principfrågan,
om en hufvudredare skall väljas eller icke. Jag är af den mening
att Ctsk:ts stadgande i detta afseende i I3:de och 14:de
§§:ne leder till ganska invecklade förhållanden i afseende å skepparens
tillsättande m. m., som hufvudredaren har rätt att göra.
Jag tror att K. M:s förslag är att föredraga framför Utsk:ts,
emedan der icke talas om hufvudredare. Något vidare utvecklande
af skälen anser jag icke nödigt, helst det icke torde tjena
någonting till. Jag anhåller derföre att R. o. Ad. måtte bifalla
§:n i enlighet med K. M:s Propos.
Frih. Leijonhufvud: Det kan utan tvifvel vara ganska
rätt som Gr. Sparre säger, att ändringen i 13:de §:n har sina
olägenheter, men om hufvudredare är redan ordat i 6:te §:n.
Den 16 September e. m.
315
Det hade således varit af större betydenhet, om Gr. Sparre vid
densammas afhandlande framställt sitt yrkande; men då den
fick gå utan anmärkning, tror jag icke det är skäl att frångå
den 11 :te §:n.
Jag yrkar bifall till densamma.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till §:n oförändrad och dels bifall dertill med den lydelse, som
i K. M:s Nåd. Propos. föreslagits, framställdes propos. på bifall
tili §:n oförändrad samt besvarades med ja.
§ 12.
Gr. Sparre: Om ett aktiebolag, som vi veta ofta är fallet,
bildas till skeppsfarts bedrifvande med ett fartyg, skulle jag önska
veta, huru det då hänger tillsammans med redarnes personliga
ansvarighet. I likhet med hvad som eger rum vid dylika
läll i främmande länder, torde väl ett undantag här vara
nödigt; och på denna grund yrkar jag återremiss af §:n.
Hr Rabenius: Enligt den nu gällande sjölagen är redar
nes
ansvarighet för de kontrakter, som af skeppare å deras vägnar
ingås, blott och bart begränsade till skeppet. Men i afseende
å förbindelsen, som de sjelfva ingå, innehåller sjölagen
ingenting, ehuru domstolarnes praxis lärer vara den, att tillägga
rederierna en sådan ansvarighet som i 12:te §:n säges. Vid
ansökningarom stadfästelse å aktiebolag för bedrifvande af sjöfart,
har K. M , enligt hvad jag tror mig känna, förfarit på så sätt,
att han understundom nekat stadfästelse för sådana aktiebolag,
emedan han ansett hvarje aktionär såsom redare och följaktligen
personligen ansvarig, understundom betraktar bolaget
såsom en person och således ansvarigt blott med den egendom,
det såsom sådan innehade, i enlighet med hvilken åsigt stadfästelse
å dylika bolag blifvit meddelad. Då §:n icke innehåller
någon ny princip, lärer väl, i fråga om aktiebolag för sjöfarts
bedrifvande, komma att förfaras hädanefter som hittills; och af
den ifrågav:de §:n kunna några större svårigheter för dylika
företag än som hittills egt rum, ej uppstå.
Jag anhåller således om bifall till §:n.
Gr. Sparre: Jag fick icke något svar på min fråga, huru
det kommer att förfaras, om ett aktiebolag för idkande af sjöfart
stadfästas; om jag icke misstager mig, finnas redan dylika
bolag.
Att tillämpa en lag, som säger, att redarne äro personligen
ansvarige, då aktiebolagslagen säger, att delegarne icke äro personligen
ansvarige, det kan jag icke förstå, och jag tror, att ett
stadgande för detta fall bör göras, hvarföre jag fortfarande yrkar
återremiss.
316
Den 16 September e. m.
Frih. Leijonhufvud: Jemte det jag åberopar hvad Hr
Rabenius sagt, får jag nämna, alt om denna § skulle vinna R.
St:rs bifall, tror jag icke, att K. M. skulle sanktionera dylika
bolag för idkandet af skeppsrederi, derest ansvarighetsreglorna
vöre stridande mot allmän lag.
Jag yrkar bifall till §:n.
Gr. Sparre: Jag anser det vore högst olyckligt, om K.
M. genom stadganden i denna lag skulle förhindras alt stadfästa
bolagsreglor för aktiebolag, som bildat sig till bedrifvande af
ångbålsfärt, hvilket fordrar ganska stora kapital; och jag tror
det vore vådligt att, genom godkännande af denna Iag-§, motverka
någonting så nyttigt som att aktiebolag bildade sig för
större skeppsfarts bedrifvande, hvarföre jag fortfarande anhåller
om återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den förev:de §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall lill densamma och sedermera
propos. på återremiss deraf, hvilka propos:r med blandade ja
och nej besvarades; hvarefter propos. på bifall till §:n förnyades
saint jemväl besvarades med många ja och nej i blandning;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Sparre begärde votering.
Uppsattes och justerades följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller 12:te §:n i särskilda Utsk:ts förslag till
sjölag, röstar
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. §:n.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Gr. Sparre: På de skäl, som finnas anförda i motiverna
till K. M:s Propos., anser jag stadgandet för rederi att välja
en hufvndredare vara olämpligt. Det synes mig icke behöfiigt
att anföra vidare skäl lör denna åsigt, än att ett sådant stadgande,
så vidt jag känner, icke finnes i något annat lands sjölag.
I allmänhet torde det vara rättast att låta rederierne sköta
sådant på egen hand och som de vilja. Om nu redarne icke
den det ej vill, röstar
Ja — 14.
Nej — 21.
§13.
»
Den 16 September e. m.
317
vöre flere än 2 och skulle vilja dela fartygets skötande sins
emellan, hvarföre skulle de icke la det? I sjölag mer än i
andra lagar böra de olika ländernas stadganden vara öfverensstämmande
så mycket som möjligt med hvarandra, och då detta
stadgande icke behöfves i andra länder, så tyckes det vara troligt,
att det äfven kan undvaras i Sverige.
Hufvudsaken är emellertid, att man så mycket möjligt är
bör låta personer sköta sina angelägenheter som de vilja, och
derföre anhåller jag om återremiss af §:n, på det K. M:s Propos.
må kunna tagas i nogare öfvervägande.
Hr af Ström: Fördelen af att, då fartyg tillhör flere personer,
en hufvudredare finnes, till hvilken man eger att ensamt
vända sig i, icderiet rörande, angelägenheter, lärer väl icke kunna
bestridas. Deremot kan jag icke finna någon olägenhet vara
förenad med en förpligtelse för de särskilda medredarne att
utse en hufvudredare. En sådan skyldighet är ock redan förutsatt
i lv. Förordmn af den 1 Mars 1841, ang:de Svenska till
utrikes orter gående fartygs pass- och nationalitets-handlingar.
Om en hufvudredare icke funnes, inser jag ej heller huru man
skulle kunna på ett nöjaktigt sätt bestämma om fullgörandet
af de många åligganden, som, enligt samma Förordn., tillhöra
hufvudredaren å rederiets vägnar, såsom exempel hvarpå må
åberopas skyldigheten att aflägga redare-ed m. fl. åligganden.
Såsom skäl lör det gjorda förslaget, att låta utnämnandet
af en hufvudredare bero på rederiets godtfinnande, har här åberopats
förhållandet i främmande länder. Jag känner ej de omständigheter,
sorn göra det möjligt att i andra länder undvara
en hufvudredare; men att saknaden deraf bär i landet, der fartvgslotter
vanligen äro på ett stort antal personer fördelade,
skulle vara ganska menlig, är otvifvelaktig!; och af erfarenhet
från det embetsverk, jag tillhör, hvaruti ständiga indrifningar
från rederierna af ersättning för godtejorda konsulsförskott förekomma,
kan jag bedömma med hvilka oöfvervinnerliga svårigheter
detta bestyr skulle vara föenadt, derest icke en hufvudredare
funnes för de fartyg, sorn egas af flere personer.
Då för öfrigt såväl det år 1835, som det år 1847, afgifna
förslag till ny sjölag innehålla bestämmelse om att utseendet
af en hufvudredare för fartyg, tillhörande flere personer, skall
vara obligatoriskt, hemställer jag att nu förev.de § måtte erhålla
den i sådan syftning af Ulsk:t föreslagna redaktion.
Hr Rabenius: Hufvudsakligen på de skäl, som innehållas
i motiveringen till K. M:s Propos., har jag inom Utsk:t påyrkat
att K. M:s Propos. i denna punkt skulle antagas; men då likväl
Utsk:ts majoritet icke funnit skäl att antaga densamma, bär
jag icke velat sätta mig deremot, och detta så mycket mindre,
som fördelar och olägenheter kunna andragas för båda åsigterna.
Likvist måste man erkänna, att det hörer till bolags natur att
hafva en styresman.
318
Den 16 September e. m.
Hvad Gr. Sparre anmärkt, att det vore olämpligt och, snart
sagdt, ett våld att genom ett dylikt lagbud hindra personer sköta
sina angelägenheter som de sjelfva önska, vill jag icke bestrida,
men detta inlrädar endast, då det icke rörer 3:dje mans rätt,
ty rörer det 3:dje mans rätt, måste lagstiftningen träda emellan.
Nu måste man väl medgifva, att det mången gång kan vara af
högsta nytta att en hufvudredare är utsedd, till hvilken man
kan vända sig, och derföre är det också som bolag i allmänhet
äro ålagde att tillsätta en styrelse.
På grund af hvad jag nu anfört, och med stöd af ett yttrande
inom Högsta Domstolen, får jag anhålla om bifall till §:n,
sådan den lyder i sitt nuv:de skick.
Gr. Sparre: Hvad angår nyttan eller förmånen af att utse
en hufvudredare, och att denna skyldighet skulle vara obligatorisk,
så åberopar jag den erfarenhet, som vunnits i alla andra
länder, der icke något sådant stadgande finnes. Jag kan
också icke inse att 3:dje mans rätt på minsta sätt kommer i
fara, om hufvudredare icke tillsättes, och jag har funnit så många
olägenheter af bestämmelser om slikt förmynderskap, som intagas
i lagen, att jag på det lifligaste motsätter mig sådana
stadganden, hvarhelst de komma i Iråga.
Den siste värde talaren har sagt, att man väl bör gifva
individen frihet att göra hvad honom synes bäst, men icke då
det rörer 3:dje mans rätt. Det beror väl på denne 3:dje man
sjelf att ingå en affär eller icke med ett rederi. Dessutom är
det uppenbart, att om det icke finnes mer än 2 redare, och
dessa vilja gemensamt sköta affärerna, så få de icke detta, utan
tvingas att låta den ene ensam öfvertaga dem. Detta finnér
jag högst olämpligt och måste således fortfarande motsätta mig
förslaget, så mycket mera, som småfartyg icke kunna bära den
kostnad, anställandet af en hufvudredare skulle medföra.
Hr von Ehrenheim: Om det å ena sidan är sannt, att
andra länders lagstiftning icke talar om hufvudredare, så förekommer
dock i 1847 års förslag till sjölag föreskrift derom,
hvadan den således redan en gång varit i fråga att intagas i vår
lag. De fördelar, som deraf följa, hafva af en annan talare
blifvit utvecklade; och om man också icke i ordets aldra strängaste
mening kan säga att det inverkar på 3:dje mans rätt, så
kan man dock säga att det ofta är af väsendtlig nytta för 3:dje
man, enär han eljest icke vet till hvilken han har att hålla
sig. Man säger visserligen, att ingen behöfver ingå aftal med
ett rederi, som ej har hufvudredare, men ofta kan man icke
vid transport af varor eller sig sjelf välja rederi, utan måste
man taga det fartyg, som finnes att tillgå.
Om bolagsmännen hafva svårt att finna en hufvudredare,
för hvilken de hafva förtroende, så gifver ju lagen dem rätt
att inskränka dennes makt.
Den 16 September e. m.
319
För min del får jag anhålla att §:n måtte bifallas, och
detta så mycket mera som 6:te och litte §:na, hvilka tala om
hufvudredare, redan äro bifallna; dock får jag föreslå en mindre
förändring i redaktionen, emedan ett misstag insmugit sig
der. Det heter nemi.: » — hafva två eller llere fått
lika röster för lika andelar hvardera — — —», och bör heta:
» hafva två eller flere fått röster för lika andelar hvar
dera
— — —.»
Med denna redaktionsförändring, anhåller jag oin bifall
till §:n.
Hr Olivecrona: Det ligger utan tvifvel i tendensen af
den nuv:de lagstiftningen, angtde industri och näringar, att lemna
dem en allt mer utvidgad frihet att utveckla sig, och att bort
taga
det förmynderskap, som man fordom var så angelägen att
pålägga dem. Jag skulle derföre tro, att det vore att gå i
motsatt riktning, om man här stadgade ett tvång för redare i
fartyg att sig emellan nödvändigt välja en hufvudredare. Jag
tror dessutom att det ligger i sakens natur, att en styresman
måste utses, åtminstone för alla större rederier; det må då
lemnäs åt delegarnes skön att besluta, när de finna det vara
af behofvet pä kalladt att välja sig en hufvudredare att stå i
spetsen för förvaltningen af fartygets angelägenheter.
Det har blifvit sagdt, att detta stadgande skulle vara betryggande
för 3:dje mans rätt, enär en hvar, som med rederiet
inginge förbindelser, alltid då visste till hvilken han kunde vända
sig, för att göra sin talan emot rederiet gällande. Men då hufvudredaren
när som helst kan ombytas, lärer tryggheten i detta
hänseende vara af föga värde.
I den Norska sjölagen är det i 5:te §:n lemnadt åt egares
af fartyg godtfinnande att välja sig en »bestyrende Reder», och
i 459:de §:n af Tyska handelslagen finnes ett likartadt stadgande,
så att icke heller der är något tvång att välja en hufvudredare.
Och då detta icke ansetts nödigt hos folk, som
idka långt större sjöfart än vi, så kan jag icke inse, hvarföre
vi skulle behöfva det nu föreslagna stadgandet.
Då slutligen K. M. icke funnit skäligt att framställa något
förslag i denna syftning, så finner jag deruti ett ytterligare skäl
att förena mig med Gr. Sparre i hans anhållan om återremiss.
Gr. Sparre: Med anledning af Hr v. Ehrenheims yttrande,
ber jag få erinra att det beslut, R. o. Ad. fattat ang:de Gfle och
tlfle §§:na, der hufvudredare omnämnes, alldeles icke förhin
drar
en ändring af denna §, så mycket mindre som denna §,
sådan den förekommer i K. M:s Propos., icke borttager rättigheten
för delegare att välja hufvudredare, fastän den icke ovilkorligen
ålägger detsamma.
Hr Rabenius: Jag tror, att om den mening, Gr. Sparre
här framställt, vunne R. o. Ad:s bifall, så vore detta till föga
320
Den 16 September e. m.
båtnad för sjöfarten och den trafikerande allmänheten. Andra
bolag äro ju skyldige att välja en styrelse af flere personer,
och skilnaden mellan alt denna styrelse utgöres af flere personer
eller en enda, kan jag icke inse.
Jag tager mig dessutom friheten fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet
på hvad Hr af Ström anfört; och, som han häst
är i tillfälle att bedömma denna sak, hemtar jag deraf en
ytterligare anledning att vidhålla mitt yrkande om bifall till
denna §.
Gr. Sparre: Om denna lag angick endast större fartyg,
vore detta stadgande kanske icke så orimligt, som det nu förekommer
mig. Men vi måste besinna, att i denna lag är fråga
om alla sorter lärtyg, både stora och små. Åtskilliga strandsittare
hafva fartyg, och att nu ålägga dessa att utse hufvud*
redare, vore att väl mycket inskränka de friheter, de redan åt
njuta
i detta afseende. Jag hemställer till de Hrr, som försvarat
detta förslag, om de tagit denna omständighet i öfvervägande.
Frih. Leijonhufvud: Då denna fråga först förekom i
Utsk:t, var jag af den åsigten att det kunde vara vådligt att
frångå K. M:s Propos., och åberopade då detsamma Gr. Sparre
nu anlört. Men Utsk:ts majoritet yrkade denna förändring, och
vid första voteringen gick den igenom. Andra gången förslaget
genomgicks, egde samma förhållande rum, och ledamöterne
af Bonde-St. förfäktade med särdeles stor ifver detta nya förslag.
Ett af hufvudskälen, som då framdrogs, var den stora
nytta man väntade för de små rederierne af att hafva en hufvudredare,
och äfven 3 ledamöter af Borgare-St. instämde häri.
På dessa skäl ansåg jag mig äfven höra gå in pä punkten.
Hvad deremot angår förhållandet i främmande länder, der
icke något dylikt stadgande finnes, så tror jag att detta beror
på förhållanden, som icke äro tillämpliga här.
Jag anhåller att R. o. Ad. behagade bifalla §:n, med den
af Hr von Ehrenheim föreslagna förändringen.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
den förev:de §:n oförändrad, dels bifall till densamma med uteslutande
af ordet »likao framför ordet »röster», och dels återremiss
af §:n, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till §:n oförändrad, hvartill svarades nej, oell sedermera
propos. på §:ns antagande med ofvansagde förändring, då svaren
utföllo med många ja, jemte några nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
§ 14.
Hr Olivecrona: 1 det 4:de mom:t af den föredragna
§:n förekommer att hufvudredare till- och alsätter befälhafvare,
»hvilken
Den 16 September e. m.
321
»hvilken i sin tjenst är förbunden att följa den föreskrift hufvudredaren
lemnar.»
Jag har noga öfvervigt detta stadgande. Det skulle tilllägga
hufvudredaren en oinskränkt makt, som, oin den missbrukades,
såsom all oinskränkt myndighet lätteligen kan, möjligen
skulle kunna medföra skada och olägenheter för de öfrige
delegarne i fartyget. Vid granskningen i Högsta Domstolen
var det också 4 af dess ledamöter, som ansågo det tillbörligt
att rederiet egde denna makt, och icke hulvudredaren
ensam.
Det är nemi. ingalunda likgiltigt, hvilken person som förer
rederiets fartyg, ty på befälhafvarens skicklighet, vaksamhet
och punktlighet beror till stor del utgången af de resor han
företager. Det kan tänkas, att hufvudredaren vill gynna någon
och antager honom till befälhafvare, ehuru han icke är vuxen
denna plats. Men då befälhafvaren skall anförtros rederiets
fartyg och inventarier, och det således gäller gemensam egendom,
är det äfven billigt att de öfrige delegarne i fartyget få
hafva sin röst med i valet om den person, i hvars händer de
vilja anförtro sitt gods. 1 den ofta åberopade Norska sjölagen
finnes äfven i 9:de §:n ett dylikt stadgande, som sifver delegarne
rätt att till- och afsätta befälhafvare, och ej hufvudredaren
allena denna makten; och just i denna omständighet ligger
den största trygghet lör dem alla att få en fullt pålitlig och
skicklig person att föra rederiets fartyg.
Jag tager mig således friheten hemställa, att R. o. Ad.
ville antaga §:ns öfrige mom:r, men att 4:de mom:t förändras
och ställes i öfverensstämmelse med Hr Carlsons reservation,
så lydande: »Rederiet till- och afsätter befälhafvaren, hvilken
i sin tjenst är förbunden att följa den föreskrift rederiet
lemnar.»
Hr Rabenius: De olägenheter, Hr Olivecrona framställt
mot detta morn., kan jag ingalunda finna befogade. Jag ber
nemi. få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att 16:de §:n
niedgifver rederi rätt att inskränka hufvudredares makt, och
anhåller således att 14:de §:n måtte antagas oförändrad.
Frih. Leijonhufvud: Som jag är fiirekommen af Hr Rabenius,
vill jag endast nämna, att på sätt den af Ilr Olivecrona
åberopade reservationen utvisar, har frågan varit föremål för
öfverläggning inom Utsk:t, och man har ingalunda förbisett de
svårigheter, som kunna uppkomma derigenom att huvudredare
tillsätter skeppare. Men då man, på grund af 16:de §:n, kan
inskränka denna makt, tror jag icke det kan vara någon våda
vid att lägga densamma i Imfvudredarens hand.
Som en anledning till detta stadgande kan äfven anföras,
att sådana omständigheter ofta kunna förekomma, som fordra
11. VI. 21
3V2
Den 16 September e. m.
särdeles skyndsamhet, oell då blir det svårt för hufvudredare
att hinna sammankalla delegarne.
Jag anhåller om propos. på bifall till §:n.
Ilr Olivecrona: Då jag fiirra gången bade ordet, yttrade
jag mig i den riktningen, alt det skulle öfverlemnas åt samtlige
redare i fartyg alt utse befälhafvare, men icke åt hufvud*
redaren.
Men om man jemnför samma § med den följande 24:de,
som handlar om befälhalvares antagande, så vöre det kanske rättast
att låta hela delta moni. uteå, då man lätt i den 24:de
§:n kan göra det tillag!.’, sorn synes erforderligt.
Jag lår således anhålla att it. o. Ad. ville bifalla 14:de §:n,
med uteslutande af 4'de mom:t.
Sedan öfverlägcningen ansetts härmed slutad, samt flr Gr.
o. Landtm, upptavit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till den förevnie §:n oförändrad och dels bifall lill densamma
med uteslutande al 4:de monut. Iramstiilhle llr Gr. o. Landtm,
propos. på bifall till §:n oförändrad, och då dervid svarades
mångå ja, jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
§§ 15 och 16.
Biföllos. *
§ 17.
Gr. Sparre: Het stadgande, som förekommer i lista afdelningen
af (leirna §, synes mig så öfverflödigt, att jag icke
kan förstå huru det kunnat komma i fråga att insätta eli sådan
bestämmelse, sorn att »l förhållandet till rederiet vare hufvudredare
förpligta*! att för sin befattning iakttaga de gränser, som
rederiet genom särskilda föreskrifter stadgat.»
Jag kan. soln sagdt är, icke begripa hvad hela detta stadgande
vill säga eller hvad det har här att göra. Den sednare
delen deremot är lätt alt förstå.
I den syltning, jag nu omnämnt, får jag anhålla om återremiss
al §:n.
Ilr Rabenius: 1 delta hänseende tager jag mig friheten
åberopa 432:dra Art. i Tyska sjölagen, hvars lydelse i det närmaste
öfverensstämmer med denna §. Det må val vara, att
den siste värde talaren finner delta stadgande öfverflödigt —
det vill jag icke bestrida; — men detta stadgande har tillkommit
på den grund, att åtskillige ganska utmärkte rättslärde ansett
hiifvudredarens makt blifva allt för stor, utan denna inskränkning.
Så blir väl äfven förhållandet här, och derföre
får jag auhålla om bifall lill §:n.
Den 16 September e. m.
323
Gr. Sparre: .la? liar visst icke förbisett den § i den Tyska
lagen, hvarifrån denna är iifversatt, oell jag liar deri funnit
ett nytt bevis på den vidlyftighet oell omständlighet, som
vidlåder allt hvad Tyskarne skrifva. Men hvarföre vi här, som
undvika denna vidlyftighet, skulle taga Tyskarne till mönster,
det kan jag icke inse, ty då delta stadgande är onödigt och
t. o. m. olämpligt, så vet jag icke hvad det har här att göra.
Läser man 16:de §:n, så säger den: »Ilar rederiet genom särskild
föreskrift inskränkt den rätt hiifvudredaren, enligt § 14,
tillkommer, elc.» Och då fråga var om 14:de §:n, har den
siste värde talaren sjelf åheropat denna 16:de § som bevis på
att hiifvudredaren kan inskränkas i sin befattning.
Jag fortfar i mitt torra yrkande.
Frih. Leijonhufvud: Jas måste bekänna att, då jag först
såg denna §, var jag af Gr. Sparres mening, och jag iror än
i denna stund att det icke skulle göra någon skada, om detta
stadgande uteslöts. Men sedan jag iuhemtat att flere personer
ansett nödigt att intaga detsamma, och t. o. m. K. M. gjort
förslag i samma riktning, får jag anhålla att II. o. Ad. ville bifalla
§:n, sällan den lyder, så mycket mera som ingen olägenhet
gerna kan uppkomma af densamma.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den fdrev:de §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till densamma, och då dervid svarades
mångå ja, jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
§ 18.
Bifölls.
§ 19-
Gr. Sparre: Att säga att hulvudredaren är ansvarig för
all den skada, som timat, så vida den kunnat förutses, är ett
alldeles märkvärdigt stadgande. Hvilken skada som helst kan
förutses, och då borde det väl stått »som med väldig omtänksamhet
kunnat förutses.» Då man så ofta åheropat Tyska lagen,
förvånar det mig alt man icke äfven iakttagit densamma här,
ty den säger att hiifvudredaren »skall använda all omsorg ctc.»,
ty han är ansvarig för all skada, som timat och lätt kunnat
lörutses.
Jag tror således att detta stadgande är olämpligt. Och
om man jeinför detsamma med hvad som säges i moliverna
tili lagen, så står der att hiifvudredares förhållande till sina
medredare bör vara detsamma, som ombudsmannens till sin
hufvudman. Om man nu slår upp Lagboken och läser 15:de
324
Den 10 September e. m.
kap:t Rältcgångs-balken samt 18:de kap:t Hamlpls-balken, så
finner man att larens stadgande om ombudsmans ansvarighet
är af helt annan beskaffenhet.
Och som den bär löljda grundsatsen således icke öfverensstammer
med allmänna lagens, får jag anhålla om återremisS
af §:n, på det Utsk:t må kunna taga i öfvervägande hvad jag
nu yttrat.
IIr Rabenius: Jag tror att §:n med sin nuv:de lydelse
icke medför den våda, Gr. Sparre lörespeglat Deremot anser
jag, att den just genom den förändring i ordalydelsen, som Gr.
Sparre föreslagit, skulle kunna blifva föremål för en helt annan
tolkning, och får delöre anhålla om bifall till densamma i sitt
nuv:de skick.
Sedan öfverläggningen ansptfs härmed slutad, samt TTr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återrerniss af dim lörevnle §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propus, på bifall till densamma, och då dervid svarades
många ja, jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
§§ 20 och 21.
Rilöllos.
§ 22.
Gr. Sparre: Detta stadgande är efter min öfvertygelse
af den aldra vådligaste natur. Om en delegare i fartyg finner
sig missnöjd med det sält, hvarpå fartygets angelägenheter förvaltas,
så bör han väl stämma hufvudredaren till domstol. Men
här omtalas icke något sådant. Det står blott att domstol skall
ega rätt förordna om lärtygets försäljning.
I bolagsreglor i allmänhet, och synnerligen då dessa angå
fartyg, är man särdeles varsam dermed, alt icke en minoritet i
en hastig vändning skall kunna omintetgöra hela företaget. Ilär
åter kan på anmälan af en enda delegare, domstol besluta om
fartygets försäljning och bolagets upplösning. Att öfverlemna
denna fråga till domstols afgörande synes mig alldeles olämpligt;
ty dPt är endast en tvist emellan delegare, domstol skulle hafva
alt slita. Det kan visserligen invändas mot mig, att jag förut
citerat Norska lagen som mönster, och en motsvarande § finnes
verkligen der; men jas: måste dock vidblifva min nu yltrade
åsigt, och anhåller derlöre om återrerniss af §:n.
Hr von Ehren heim: Det förhåller sig verkeligen som
Gr. Sparre sagt, att denna § är herntad ur den Norska lagen.
Ilr Grin, som föröfrigt framhållit den Norska lagens föreskrifter,
har dock förklarat att han i detta fall icke vill gifva denna
lag något vitsord, men lyckligtvis behofves det ej heller, ty §:n
Den 16 September e. m.
325
försvarar sig sjelf. Det kan nemi. hämla att ett fartygs angelägenheter
skötas på det sätt att majoriteten deraf har en betydlig
indirekt nytta, under det att den direkta vinsten af fartyget,
deraf alla skulle hafva del, är ringa eller ingen. Ett fartyg
kan t. ex. uppehålla en kommunikation, som är af sliirsta
vigt för majoriteten, men deraf ingen vinst lör sjelfva fartyget
uppstår. 1 sådant läll är det af vigt att någon möjlighet finnes
för minoriteten att blifva sina andelar i fartyget qvitt, och någon
lära för missbruk af den i §:n anvisade utväg finnes ej
heller, då minoriteten skall visa, bland annat, att enskildta andelar
i fartyget ej kunna utan betydlig förlust försäljas, en bevisning,
som majoriteten alltid kan möta med att erbjuda ett
rimligt pris för minoritetens andelar.
Jag anhåller om bifall till §:n.
Gr. Sparre: Förgäfves söker jag i hela §:n ett enda ord,
som talar mot missbruk. Det kan ju hämla, att de öfrige delegarne
icke äro beredde att inköpa en delegares lott, om han
är missnöjd, men det bör väl icke föranleda dertill, att domstol
skall besluta om fartygets försäljning och bolagets upplösning.
1 den Tyska lagen har jag icke heller kunnat linna ett
motsvarande stadgande, och fortfar i mitt yrkande.
Frih. Leijonhufvud: Det är en obestridlig sanning, att
den princip, som här är uttalad, icke i allmänhet här i landet
är tillämplig på bolag. Det är här lemnadt åt en delegare att
göra sig fri från ett bolag mot de öfriges bestridande; ett stadgande,
som visserligen icke finnes i andra bolagsreglor, men som
man dock, med afseende på de förhållanden, som ega rum med
rederi-bolag, ansett sig böra införa.
Icke kan man väl heller tänka sig, att en domstol upplöser
bolaget derföre, att en delegare, som har (> proc., vill hafva
7, utan det måste vara af helt andra anledningar, hvilka säkerligen
af domstol noga pröfvas.
Jag anhåller att §:n måtte bifallas, sådan den är.
Gr. Sparre: Jag ber att mot den siste värde talaren få
anmärka, att jag alldeles icke åberopat främmande lagar, utan
att jag tvärtom sagt, att ehuru jag förutsåg att jag skulle mötas
med den invändningen, att den Norska lagen liar detta
stadgande, så finner jag detsamma olämpligt, och det är på denna
olämplighet jag stödt hela mitt anförande, ty det är obestridligt
att i hela läran om bolag icke förekommer något med detta
jemförligt stadgande. Tvärtom fordrar ett bolags upplösning
en majoritet, som är slörre än halfva antalel, just för alt icke
en hastig upplösning skall medföra slörre förluster.
Genom detta stadgande deremot kan bolaget upplösas mot
flertalets vilja, på en enda delegares yrkande. Domstolen kan
dessutom icke alltid vara i tillfälle att bedöma uödvändigheten
326
Den 16 September e. m.
af bolagets upplösning, och då äro alla de öfrige delegarne beroende
af en endas vilja eller nyck.
Frill. Leijonhufvud: Jag vill endast nämna, alt§:n stadgar
att fartyget först skall på auktion lörsäljas, örn enskilda andelar
ej utan betydlig lörlust kunna a lytt ras. Det står ju de
öfrige delegarne fritt att inlösa lotten, och då kommer ingen
upplösning i fråsa. Det är blott om de icke vilja köpa den,
eller om försäljning af enskild andel ej utan förlust kan ske,
sorn försäljning skall ega rum.
Jag anhåller om bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremiss af den förevule §:n, framställde 11 r Gr.
o. Landtm, propos. pä bifall lill densamma och, då dervid svarades
mångå ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
Rubriken till §§ 1—22.
Godkändes.
§§ 23—29.
Bilöllos.
§ 30.
Gr. Sparre: Jag ber blott få göra den anmärkningen att
här, enligt Utsk:ts redaktion, står, alt Gudstjenst skall hållas på
helgedagar, och sedan står det, alt arbete icke får ega rum på
sön- och helgedagar. Då dessa ord stå omedelbart efter hvarandra,
kunde man tro alt Gudstjenst icke skulle hållas på söndagar,
men arbete tillåtas hvarken på sön- eller helgedagar.
Då R. o. Ad. likväl icke tyckes vilja fästa något afseende
vid de fel i redaktionen, som förekomma i denna lag, så torde
det icke heller tjena någonting till att framställa något yrkande
om rättelse häruti.
Frih. Leijon Imf vud: Hvad aneår uttrycket »sön- och
helgedagar», så har det äfven inom Utsk:t blifvit anmärkt, att
på somliga ställen står på delta sätt, på andra ställen namnes
endast »helgedagar». Jag var af den mening, alt man öfverallt
borde begagna samma uttryck, meri detta lyckades aldrig utan
votering, och det syntes onödigt vidare upptaga tiden dermed.
Jag anser mig nu böra anhålla alt §:n måtte bilallas, med
uteslutande af orden »sön- och» på sista raden.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit det derunder gjorda yrkande, att §:n måtte
Den 16 September e. m.
327
antagas med uteslutande af orden: »sön- oell» på sista radon,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall t II §:n
utan förändring, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på dess antagande med ofvansagde förändring, hvilken propos.
med ja besvarades.
§§ 31-32.
Biföllos.
§ 33.
Hr af Ström: Genom det af Utsk:t i lista raden af denna
§ gjorda utbyte af ordet »andra» mot »adägsnare,» tiar en
utsträckning af den i K. åhs förslag afseddn skyldighet för fartygsbefälhafvare
att föra skeppsdagliok blifvit gjord.
Enligt K. M:s liirslag synes nemi. vara afsedt alt befrielse
från alt föra dagbok skulle vara medgifven icke allenast vid
fart på de af Utsk:t upptagne hamnar, utan älven på Kyska
och Tyska Ostcrsjöhamnar. 1 öfverensstämmelse med hvad Gr.
Cronstedt i sin reservation yttrat, anser jag ock alt befrielse från
dagboks förande kan lika väl ega rum vid fart på sistnämnda
hamnar, som på Danska hamnar i Östersjön, och jag finner så
mycket mindre skäl att utsträcka ifrågavule skyldighet, som de
anteckningar, hvilka enligt bestämmelserna i denna § skola i
skeppsdagboken göras, synas vara af väl stor omfattning, och
Svenska sjöfarten på närmaste farvatten icke bör underkastas
ett så vidsträckt betungande.
Utsk:t har icke för denna förändring uppgifvit annat skäl
än att l!tsk:t funnit ordet »andra» lämpligare än »adägsnare».
Dermed alses sannolikt alt uttrycket »adägsnare» orter, än Danska
m. d. hamnar, är något obestämdt. Della förhållande kan
visserligen icke bestridas, men synes mig böra aflijdpas genom
en sådan förändrad redaktion, som icke föranleder någon rubbning
af hvad med stadgandet åsyftats. Jag får derföre vördsamt
anhålla, att denna § måtte återremitteras för alt i nu omliirmälda
hänseende bringas i öfverensstämmelse med K. M:s förslag.
II. Exc. IIr Frih. De Geer: Afven mig vill det synas,
som det utan fara kunde tillåtas lärtyg, hvilka gå på andra,
än här i Utsk:ts förslag nämnda Ostcrsjöhamnar, att befrias från
skyldigheten att föra skeppsdagbok, då man utsträckt denna
befrielse lill dem, sorn gå på en del af Nordsjön eller Kattegatt;
och K. M:s Propos. medgifver en sådan tolkning, äfven, om ordalagen
i delta afseende icke äro fullt tydliga.
Jag förenar mig derföre med Hr af Ström i anhållan att
§:n måtte återremitteras.
Frih. Leijonhufvud: Vid behandlingen af ifrågav:de §
inom Utsk:t, tillhörde jag icke den majoritet, som beslutade
328
Den 16 September e. m.
dpnna förändring, utan var af den mening att man borde bibehålla
stadgandet i K. M:s Propos.
Jag vill således icke motsätta mig den begärda återremissen.
Sedan öfverläpgningen ansetts härmed slutad, framställdes
först propos. på bifall lill den fiirev:de §:n, hvartill svarades nej,
och sedermera propos. på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§§ 34-37.
liilöllos.
§ 38.
Gr. Sparre: Den sista meningen här: »Sålunda afgifven
sjöförklaring utgör icke hinder för mothevisnings åstadkommande,
» är alldeles öfverflödig, ty derom kan ingen tvekan uppstå.
Den hör till dem, som äro hemtade ur Tyska lagen. Den kan
vara oskadlig, säger man, men så är icke förhållandet. Vår lag
utesluter nemi. icke i allmänhet motbevisning. Om nu i ett
särskildt fall säges, alt något icke utesluter molbevisning, så kan
man deraf sluta, alt då sådant icke uttryckligen tilllåtes, motbevisning
icke får förebringas.
Jag får således anhålla att detta sista mom. målte utgå
ur §:n.
Hr Olivecrona: Jemte det jag instämmer i Gr. Sparres
yttrande, att en lag icke lior innehåIlin något onödigt eller öfverflödigt.
tror jag att denna § äfven af andra orsaker hör förkastas.
Fiirst talas det om att »Sjöförklaring, som inom riket
afgilves, bör skriftligen aflatlas, af fartygets befälhafvare undertecknas,
och, sedan den vid domstol blifvit uppläst, af honom
till rigtigheten med ed bekräftas.» Att hvarje till domstol inlemnad
skrift inför rätten skall uppläsas, är en så känd och
erkänd sak, att någon påminnelse derom sannerligen icke behiifver
gifvas i sjölagen. liela stadgandet härom är alltså helt
och hållet öfverflödigt.
Vidare lyder 2:dra mom:t: »Domstol eger ock,fi händelse
så skäligt prölvas, till hörande inkalla öfriga besättningen och
andra personer, som må kunna i saken meddela upplysning.»
Afven detta är alldeles öfverflödigt, ty det kan ju icke bestridas,
att domstol, i händelse af tvist eller af annan anledning,
eger, enligt allmän lag, inkalla alla de personer, som i saken
kunna lemna upplysningar.
Jag får således anhålla om propos. såväl på att de båda
sista mom. målte utgå, som alt orden »sedan den vid domstol
blifvit uppläst» i lista moirut måtte utgå.
Frih. Leijonhufvud: I anledning af de anmärkningar,
Hr Olivecrona gjort mot sjelfva ordalagen i lista mom:t, kan jag
Den 16 September e. m.
329
icke svara annat, än att dessa anmärkningar endast varit formella
oell icke på minsta sätt vidrört sak. Jag tror dock ej alt
dessa ord medföra någon otydlighet, och jag anhåller att mom:t
måtte få qvarstå; men hvad åter det sista mom:t beträffar, sä
medgifver jag att det är onödigt, och vill icke motsätta mig dess
uteslutande.
Hr Rabenius: Hvad Hr Olivecrona anfört rörande 2:dra
mom:t, nemi. att det vore sjellklart, så hyser jag särdeles stora
tvifvel ang:de detta, och stvrkes ännu mera härutinnan deraf,
att en ledamot af Borgare-St. reserverade sig mot att detta
skulle borttagas.
Jag får således anhålla, alt §:ns 2:dra mom. oförändradt
måtte antagas, meri förenar mig med Frih. Leijonhufvud uti att
3:dje mom:t mätte få utgå.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att som särskilda yrkanden blifvit framstälda i afseende
å den förev:de §:ns tre rnom:r, kormne desamma alt göras
till föremål för särskilda propos:r; hvarefter och sedan Hr
Gr. o. Landtm, on,förmält, att, beträffande det första morn., hade
yrkats så väl bifall till detsamma utan förändring, som ock dess
antagande med uteslutande af orden: »sedan den vid domstolen
blifvit uppläst», Hr Gr. o. Landtm, framställde propos. pä mom:ts
antagande ulan förändring och, då dervid svarades flere ja jemte
ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Vidare yttrade Ilr Gr. o. Landtm., alt, hvad åter det andra
mom:t angick, yrkanden blifvit gjorda om så väl antagande af
detsamma, som ock afslag derå; hvarefter propos. på moimts
antagande framställdes och besvarades med ja.
Efter förmälan, att, hvad slutligen det tredje mom:t vidkom,
endast afslag derå blifvit yrkadt, framställde Ilr Gr. o. Landtm,
först propos. på bifall lill detsamma, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå, hvilken propos. med ja besvarades.
§ 39.
Bifölls.
§ 40.
Hr Olivecrona: 1 denna § uppräknas de effekter, hvarmed
fartyget skall vara försedt, då det utgår till sjös, och hvaröfver
det tillhör befälhafvaren att hafva tillsyn, fin sak synes
mig dock i §:n vara förbigången, och det är stadgandet, alt han
skall vara pligtig tillse, att ombord äfven finnas nödige medikamenter.
I Norska lagens 15:de § heter det att »förnöden medicin»
skall finnas på fartyget, och detta stadgande syses mig
330
Den 16 September e. m.
verkligen vara af behofvet på kalladt att här äfven införa. Jag
känner ett fall, då en förhoppningsfull yngling af god familj under
en längre sjöresa på elt Svenskt handelsfartyg ådrog sig en
obotlig sjukdom, som slutade hans lif, derföre att det icke lanns
ringaste tillgång på ens det enklaste medikament ombord.
Men som jag icke är beredd på att nu säga livar tillägget
lämpligast i §:n skulle kunna införas, får jag anhålla om återremiss
i den syftning, att detta af mig föreslagna tillägget på
tjenlig plats niå inpassas.
Frih. Leijonhufvud: Jag erkänner, att det kanske skulle
varit en fördel, om man insatt föreskrift om nödige läkemedel.
Men som Hr Olivecrona derför yrkat återremiss, och det är af
vigt att icke för mångå återremisser ske, om man vill komma
till ett lyckligt slut med denna Jag under innevarande riksdag,
så måste jag motsätta mig Hr Olivecronas yrkande, och anhåller
om propos. på bifall till §:n.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt ITr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremiss af den förev:de §:n, framställde IIr Gr.
o. Landtm, propos. på bifall till densamma och, då dervid svarades
flere ja, jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
§ 41.
Bifölls.
§ 42.
Gr. Sparre: Ilär stadgas att rederi är förbundet att gälda
anskaffade medel, ehuru de icke blifvit lill uppgifvet ändamål
använda. Meningen är väl dock att medlen skola blifvit lemnade
på god tro. Detta är i och för sig uppenbart; men 16:de
§:n lyder: »Har rederi genom särskild föreskrift inskränkt den
rätt, liufvudredare eldigt 14:de §:n tillkommer; vare rederiet ej
berättigadt att denna inskränkning emot 3:dje man åberopa, i
annat läll än då denne ej varit i god tro». Och 44:de §:n säger:
»Har rederiet gjort annat inskränkning, än som i §§:na 41 och
42 sågs, i befälhafvares rättighet att förbindelser å rederiets
vägnar ingå, må sådan inskränkning emot 3:dje man ej åberopas
i annat fall än då denne icke varit i god tro.»
J)å det således i dessa båda §§ ansetts nödigt uttala, att
rederi är förbundet endast i de fall, 3:dje man varit i god tro,
torde det älven vara nödigt att här uttala en direkt bestämmelse.
Jag anhåller derföre att §:n måtte återremitteras i
denna syftning.
II r Olivecrona: Den anmärkning jag, har alt göra, rörer
äfven uu blott redaktionen. Jag har visserligen under hela dis
-
Den 16 September e. m.
331
kttssionen rörande förslaget lill ny sjölag funnit, alt Utsk:ts ledamöter
icke velat lyssna lill dylika anmärkningar, såsom varande
af allt för obetydligt värde för att upptaga R. o. Ad:S tid;
men som återremiss redan är begärd, vill jag framställa den
anmärkningen, hvartill §:ns redaktion föranleder.
För det första omtalar lista mom:t, »att sedan behofvet blifvit
genom besigtning, eller genom konstds eller annan myndigbets
intyg, styrkt» o. s. v. Sjelfva penninge-beholvet lärer val
icke kunna styrkas genom besigtning; sådant är orimligt. Åtminstone
är tittrycket icke logiskt. Resigtningen måste väl gälla
sjelfva fartyget och de der upptäckta brislfälliglteler. Denna
tvetydighet kan lätt hjelpas genom en omkastning i meningen.
För det .andra omtalas icke hvilka, som skola göra besietningen.
Alven denna tvetydighet torde böra tindanrödjas. Om
§:n blir återremitterad, anhåller jag, att IJtskit älven måtte taga
dessa anmärkningar i öfvervägande.
IIr Rabenius: Till svar på de gjorda anmärkningarne
ber jag blott lå anföra hvad Engelska rätten stadgar i delta afseende;
och det är, att om en skeppare lånar penningar, kunna
dessa icke krälvas af hans redare, om de icke bevisligen blifvit
använde i och för fartyget.
i)å nu denna § tydligen tillkännagifver hvilken risk långifvaren
löper, får jag anhålla alt densamma godkäunes.
Gr. Sparre: Hvad den siste värde talaren yttrat derom,
att långifvare!!, fiir att återfå sina penningar, skall bevisa, att
de verkligen blifvit använda till uppgifvet ändamål, så tror jag
icke sådant låter sig göra. Förmodligen kan icke heller Utsk:ts
mening hafva varit sådan, då stadganderne i 16:de och 44:de §§:na
tala om god tro; och ytterligare styrkes jag häruti af min förmodan
att Utsk:ts ledamöter icke kunna vara få fullkomligt
okunniga om allt hvad lag heter.
Här står dessutom tydligen att »medlen skola gäldas, änskönt
de icke blifvit för det uppgifna ändamålet använde.» Jag
bestrider icke alt satsen kan vara riktig; men då man på andra
ställen ansett nödigt att uttala orden »god tro», böra väl
dessa i främsta rummet stå här, der ett så kategoriskt stadgande
blifvit infördt.
Dessutom borde väl rpderiet sättas i tillfälle att tillse att
skeppare icke går öfver gränserna af sin befogenhet, och således
är det ett fel alt icke här löreskrilves något om skpppares
skyldighet alt underrätta sitt rederi om hvad han gör. Ett sådant
stadgande finnes också i den Tyska lagen.
Jag vet icke rätt, om det är på sin plats att framställa en
anmärkning mot §§:nas ordning, nu, sedan 40:de, 4lista, 4-:dra
och jemväl 39:de §§:na blifvit godkände, och inskränker mig
derför till att fortfarande yrka återremiss.
332
Den 1C September e. m.
Hr Rabenius: Jag vill blott nämna att jag tror Gr. Sparre
hafva begått ett misstag. Jag sade icke att lian skulle bevisa
alt han varit i god tro, utan endast att lian skulle bevisa att
pengarne blifvit lör ändamålet använde.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
oell dels återremiss af den lörev:de §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall lill densamma, hvartill svarades
flere ja jemte några nej, och sedermera propos. på återremiss
deraf, då svaren utföllo med flere nej jemte några ja; hvarefter
propos. på bifall till §:n förnyades samt besvaradas med flere
ja, jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Olivecrona begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som bifaller 42:dra §:n i Särskilda Utsk:ts förslag till
sjölag, röstar
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. §:n».
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 11.
Nej— 9.
Gr. Sparre: Jag får anhålla att 47:de §:n måtte föredragas
nu, i följd efter den 42:dra.
Sedan R. o. Ad., uppå framstäld propos., härtill samtyckt,
föredrogs
Hr Olivecrona: Det står: »Befälhafvare ege ej att för
sälja
fartyget i annat fall, än att det, genom offentlig myndighets
beslut, blifvit förklaradt odugligt, ej heller något af laddningen» ete.
Elt så generelt förbud liar ej kunnat åsyftas. Det är kändt att
det är ett ganska ofta förekommande fall att befälhafvare får i
uppdrag alt på främmande ort försälja sitt förande fartyg. Meningen
med §:n skall väl vara, »utan rederiets tillstånd» må han
ej sälja. Såsom man nu läser orden, är det ett absolut förbud,
hvilket man dock icke velat i lagen inlägga. På samma sätt är
det i fråga om förbud att sälja något af laddningen.
Den det ej vill, röstar
§ 47.
Ben 1C September e. m.
333
Jag kan således icke finna annat än alt §:n bör återremitteras,
lör att lå de nödige ändringar gjorde; hvarför jag också
anhåller om återremiss till Särskilda Utskrt.
Gr. Sparre: Afven om man icke skulle anse detta stad
gande
olämpligt ur den synpunkt den siste värde talaren framställde,
så lörekominer likväl andra omständigheter, sorn göra
denna § alldeles otjenlig. §:n innehåller nemi bestämdt förbud
för befälhafvare att sälja fartyg förr än det af domstol blifvit
förklaradt odugligt. Men omständigheter kunna förekomma,
dels af samma beskaffenhet som omnämnes i 42:dra och 179:de
§§:na, och dels amira, som rederi icke kunnat förutse, men
sorn göra alt det ligger i rederiets intresse att fartyget säljes,
äfven om det icke är alldeles odugligt. Hen Tyska lagen har
förutsett detta, och säger att befälhafvare må försälja fartyg, sedan
han derom gjort anmälan hos konsuln på orten.
Genom ett sådant förbud sorn delta blifver således icke
rederiets intresse iakttaget, hvadan jag anhåller om återremiss i
den syftning jag nu anfört.
IIr von Ehrenheim: Mot Hr Olivecronas anmärkning
kan jag icke saga annat än att rederiets rätt att försälja sitt
fartyg genom dess befälhavare, ligger så i öppen dag, att derom
icke behölver ordas. Men belälhafvares rätt att utan rederiets
hörande sälja fartyget, måste just till rederiets betryggande
inskränkas till yttersta fall. 179:de §=n innehåller också
bestämmelser härför.
Jag anhåller derföre om bifall (ill §:n.
Gr. Sparre: Jag bar börjat med att säga att denna rätt
bör inskränkas till de mest tvingande fall, och det måste val
äfven den siste talaren medgiva, att sådana läll kunna förekomma;
och då vore det väl hårdt att icke få försälja fartyget, vore
det än under hvilken kontroll som helst.
l)å man kan stadga hvilka garantier man vill i detta hänseende,
anser jag icke att man bör inskrärka denna rätt till ett
enda fall, nemi. då det är odugligt. Det är sagdt, att han skall
inhemta rederiets mening; men vi veta dock alt det finnes åtskilige
delar af jorden, hvarifrån man icke påläng tid kan meddela
sig med hvarandra.
ITr von Ehrenheim: I motsats mot Gr. Sparre, får jag
säga, att kommunikationerne numera äro så lätta att man på
de flesta orter inom kort kan inhemta rederiets mening; och
på de afiägsnaste åter vore det ganska vådligt, om skepparen
skulle få styra och ställa huru lian behagade.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den förev:de §:u, framställde Hr Gr. o.
334
Den 16 September e. m.
Landtm, propos. på bifall till densamma och, då dervid svarades
flere ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
§§ 43-46.
Biföllos.
§ 48.
Gr. Sparre: Då 20:de §:n ålägger hnfvudredare att oför
dröjligen
lill medredare göra utdelning och redovisnine, förefaller
det temliccn besynnerligt, alt skeppare har en hel månad
fiir sin redovisning, otti denna till på köpet räknad från lossningens
slut. Utländska lagar deremot säga, att han skall lemna
redovisning så lort den fordras. — Så säger t. ex. 503:dje
§:u i Tyska lagen.
Jag anhåller således om återremiss.
Frih. Leijonhufvud: Jag kan icke finna någonting så
oskiljaktigt sammanhang mellan den 20:de och denna 48:de §.
20:de §:n handlar om hnfvudredares skyldighet att utdela penningar.
Denna åter om skeppares skyldighet att afgifva redovisning.
Penningarne höra kunna utdelas genast efter det de äro influtna;
meri att uppsätta en lång redovisning, fordrar längre tid,
och en månad är väl icke för mycket tilltaget.
Jag kan således icke uti hvad Gr. Sparre anfört finna skäl
till en återremiss, utan anhåller om bifall till §:n.
Hr Rabenius: Jag är förekommen af Frih. Leijonhufvud,
instämmer med honom, och yrkar bifall till §:n.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den förev:de §:n, framställde llr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall lill densamma och, då dervid svarades
flere ja jemte ett eller annat nej, lörklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
§ 49.
Gr. Sparre: I ett kapitel, som handlar om fartygs befäl
hafvare,
synes det icke vara på sin plats att intaga ett stadgande
om rederiets skadeersättningsskyldighet. Då det är fråga
om rederiets skyldigheter, bör det val införas på detta kap.
Ur denna synpunkt anhåller jag om återremiss, ty ingen
lärer väl söka en upplysning ang:de rederiets skyldigheter under
kap:t om skeppare.
Den 16 September e. m.
335
Frill. Leijonhufvud: Det är en gammal oell känd sak,
att dä ruan i en speciel författning skall införa en mängd olika
stadganden, så kan olta tvekan uppslå om hvar de höra införas.
Gr. Sparre tiar sa et sig anse det vara lämpligast att införa
det nu ifrågav:de i kap:t om redare, och anför som skäl
derför alt ingen skulle söka någon föreskrift för redare i kap:t
om skepparen.
Men jag får fästa Gr. Sparres uppmärksamhet på, alt här
endast är Iråga om sådan skada, som uppkommer genom skeppares
fel eller försummelse, och således synes mig att dess plats
icke är så olämplig.
Jag anhåller att §:n rnålte bifallas.
TTr Rabenius: Jag tager mig friheten fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet på, alt den ansvarighet, rederi eger för belälliafvares
och besättnings görande och låtande, finnes upptagen i
12:te §:n. Och della stadgande är elter min tanke fullkomlig t
nog för att bestämma redares ansvarighet.
Jag anhåller om bifall till §:n.
Sedan öfverläpgningen ansetts härmed slutad samt ITr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremiss af den lörev:de §:ii. framställde Hr Gr.
o. Landtm. propo«. på bifall till densamma och, då dervid svarades
flere ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
§ 50.
Bilölls.
Rubriken till §§:na 23—50.
Godkändes.
Den vidare pröfningen af lagförslaget uppskjöts till nästa
plenum.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fiilem,
0. Brakel.
336
Den 1? September f. a.
Thorsdagcn den 17 September 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades prot:t för den 27 sistl. Maj e. m.
Upplästes följande från Gr. Lewenhaupt, Casimir, inkomna
mein.:
Sedan jag varit inkallad till tjenstgöring hos Banko-fullm:ge
och jag, med anledning deraf, icke anser m;g kunna vidare bibehålla
min befattning sinn ledamot af Rmko-Utsk:t, får jag
hos HöglnD. R. o. Ad. vördsamt anhålla, alt, med bibehållande
af min riksdagsmannarätt, lå afsäga mig min ledinots-befattning
i nämnde Utsk.
Uppå framställd propos., lemnade R. o. Ad. till denna anhållan
sitt bifall, hvarefter Ståndets Hrr Elektorer anmodades
utse en ledamot i Ranko-Utsk:t efter Gr. Lewenhaupt.
Fortsattes föredragningen af Särskilda Utsk:ts Betänk. N:o
2, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. med förslag till ny sjölag.
§ 51.
Gr. Sparre, Erik: I denna § står icke omnämndt, huruvida
skriftligt aftal med besättningen bör upprättas eller icke.
Deremot omtala såväl den 55:te som (lera följande §§ ett förhyringskontrakt,
och det synes mig derföre att, äfven om det
ansetts obehölligt att föreskrifva att skriftligt kontrakt skall upprättas,
man dock bort inrymma den bestämmelse, att, i händelse
skriftligt kontrakt icke blifvit upprättadt, mönsterrullan skall
upptaga de vilkor, hvarunder förhyringen skett. Jag får derföre
yrka återremiss af den förev:de §:n.
Hr Olivecrona, Knut: Afven jag bar begärt ordet för
alt såsom en brist i detta lagförslag anmärka, att någon föreskrift
icke finnes intagen derom, att altalet skall trällas skriftligt.
Den 17 September f. m.
337
ligt. Ett sådant stadgande hade dock i min tanke varit lämpligt
till förekommande af tvister mellan sjöfolket å ena sidan,
och befälhafvaren och rederiet å den andra. Det hade varit
så mycket lämpligare, enär en dylik föreskrift finnes gifven med
afseende på antagandet af befälhafvare. Lagstiftaren skulle ock,
genom föreskriften om ett skriftligt aftal, tillgodose besättningens
intressen, alldenstund det alltid för dem måste vara svårt att
förebringa bevisning om aftalets innehåll, när skriftlig afhandling
icke kan uppvisas. I Norska sjölagens § 28 omtalas en kontrabok,
hvari förhyringsvilkoren skola finnas upptagna, och hvari
anteckning göres om de medel, sjömannen uppburit på sin hyra.
Äfvenledes i Tyska handelsrätten, artikeln 529, finnes infördt ett
stadgande om skriftligt hyreslördrag, som i mönsterrullan skall
införas. Nu är gifvet att äfven hos oss ett aftal om hyra måste
ega rum, och lagförslaget nämner visserligen ett förhyringskontrakt,
men icke något om formen för detta kontrakts ingående.
Ett bestämdt stadgande att det skall upprättas skriftligen torde
dock vara af nöden, såsom ett behöfligt skydd för sjöfolket i
dess lagliga rätt mot skeppare och redare. Jag anhåller derföre
om återremiss, på det ett stadgande måtte införas derom,
att aftalet skall uppgöras skriftligen för att vara gällande.
Hr af Ström, Carl Ferdinand: Det är ofta svårt att
uppdraga gränsen mellan hvad som bör tillhöra den civila och
den administrativa lagstiftningen.
Att ett skriftligt kontrakt emellan fartygsbefälhafvaren och
besättningen bör upprättas är otvifvelaktigt, men att ett stadgande
härom skall inllyta i förev:de lag finner jag icke vara
oundgängligen på kalladt. Bestämmelser i nu ifrågaställa syftning
finnas för närvide meddelade uti de nådiga föreskrifter,
hvilka äro införda å formulär till sjömansrulla, bifogadt K. Förordnm
den 1 Mars 1841 ang:de Svenska fartygs pass- och
nationalitets-handlingar. Sålunda innehålla nämnda föreskrifter
att vid påmönstring i Svensk hamn hvarje man af besättningen
skall af sjömanshus-direktionen, på rederiets bekostnad, förses
med motbok, deri, bland annnat, det emellan befälhafvaren och
sjömannen afslutade kontrakt skall finnas infördt; äfvensom att
vid påmönstring å utrikes ort sjömannen skall med en dylik
bok förses af befälhafvaren å fartyget. Häraf synes att stadganden
i förevtde ämne hittills ansetts böra utgöra föremål för
administrativ lagstiftning, och jag tror äfven att de der lämpligare
hafva sin plats; hvarförutan i sådant fall den fördel alltid
vinnes att de jemkningar och ändringar i dylika detaljbestämmelser,
hvartill erfarenheten kan gifva anledning, lättare kunna
tillvägabringas, än om dessa ändringar skola ske i den ordning,
som för stiftandet eller ändrandet af civillag är föreskrifven.
Jag anhåller att §:n måtte oförändrad antagas.
Hr Olivecrona: Den siste värde talaren har lemnatden
upplysning, att Utsk:t ansett det af mig påyrkade stadgande
H. VI. 22
338
Den 17 September f. m.
böra hänföras till den administrativa lagstiftningen, och derföre
icke aktat nödigt att här intaga det. Jag vet dock icke, oin
det kan anses tillhöra nämnda del af lagstiltningcn; ty just aftal
om lega af tjenstebiträde har blifvit räknadt till den allmänna
lagfarenheten, och dessutom har, på sätt jag förut yttrat, i förev:de
lag influtit ett stadgande derom, att skrililigt aftal skall upprättas,
då befälhafvare antages. Ar det behöfligt att i en sjölag stadga
att det aftal, hvarigenom skeppare antages, skall göras skriftligen,
hvarföre må det icke anses lika nödigt, att, när matroser eller
Styrmän förhyras, föreskrifva att äfven sådant aftal skall uppsättas
skriftligen. Det har anmärkts att det är nog att i sjöniansrullan
utsattes hyrans storlek. Om så vore, hvilket jag ej vill
erkänna, hade i denna lag åtminstone hort intagas en hänvisning
lill stadgandet i kolTerdi-reglementet ang:de sjömansruilans
innehåll.
Frih. Leijonhufvud, Carl: Det den K. Proposm bilag*
da prut. lifver den i Högsta Domstolen verkställda granskning
af förslaget lill ny sjölag nt'isar, alt ett af Justitie-Råden anfört
en särskild mening beträdande nödvändigheten af att i sjölagen
inlaga det ifrågasatta stadgandet. Ulsk:t har dock, af skäl som
redan blifvit idåf Hr af Ström anförda, ansett sig böra godkänna
§:n oförändrad. Jag åberopar mig derföre på nämnde anförande
och anhåller att K. o. Ad. behagade bifalla §:n.
IIr Rabenius: Såsom bekant är, har allt sedan 1748 års
kofTerdi-reglemente utfärdades påmönstring varit föreskrilven
dels såsom en kontroll derå, alt sjöfolket icke mätte blifva borta,
dels ock på det att det målte gå ordentligt till vid deras antagande
och afskedaude. Dessa stadganden äro gifna i det allmännas
intresse, således af offentlig, icke af privaträtts natur.
I sammanhang med stadgandet om af- och påmönstring föreskrifves
i bilagan till K. Kungörelsen den 1 Mars 1841,
pass och nalionalitets-handlingar, att sjömanshus-direktionen skall
på rederiets bekostnad förse hvarje man med en motbok, hvari
det melian bdfälhafvaren och sjömannen afslutade kontrakt skall
finnas inlördt; och då detta stadgande, till följe af sitt förhållande
till föreskriften om af- och påmönstring, jemväl måste anses
vara af olfenllig rätts natur, tiar jag ansett det icke lämpligen
i denna lag hafva sin plats; och anhåller jag derföre att §:n
oförändrad måtte antagas.
Gr. Sparre: Om Utsk:t varit af den åsigt, att det före
slagna
stadgandet borde t Ilhöra den ekonomiska lagstiftningen,
hade efter mitt förmenande icke bort i förevule lag omtalas
något förhyringskontrakt; nu deremot måste det alltid anses
såsom en ofullkomlighet, att icke någon föreskrift om formen
fiir altalels ingående blifvit lemnad. Jag vill dock icke i detta
afseende och icke heller under fortgången af diskussionen längre
tvista med Utsk:ts llrr ledamöter, men vill hafva förklarad!, alt
Den 17 September f. m.
339
jag måste Ogilla, att de anmärkningar, som mot detta lagförslag
framställts, blifvit bemötta på ett sådant sätt som i går var
fallet. Jag bade icke heller föreställt mig, att man nu mot slutet
af riksdagen skulle söka drifva lagen igenom, ehvad anmärkningar
än måtte göras. Jag sade i går att jag fann lagförslaget
förtjenst fullt, men att man vid en lags antagande alltid
borde gå ytterst varsamt till väga. Förhållandet är nemi. att
man i praxis fäster sig vid bristfälligheterna i en lag, och huru
god den än i och fiir sig må vara, får den då snart opinionen
emot sig. Det är derföre jag ansåg att lagförslaget borde underkastas
en noggrannare pröfning. Vid alla de tdifällen, då
vigligare lagförslag varit före, har alltid, sä länge jag kan
minnas, så tillgått, att ledamöter från alla Stånden sammanträdt
och gemensamt afhandlat förslagets beskaffenhet. Då har förslaget
något förberedt kommit lill Stånden. Så har icke varit
händelsen med förev:de fråga. Den korta tid, hvarunder Betänkt
varit bordlagdt, har gjort det omöjligt för ledamöterne
att vederbörligen sätta sig in i frågan, och då man väl kunde
förutse att endast H. o. Ad. och Borgare-St. skulle kunna med
nog sakkännedom afhandla detta ärende, bade jag trott att granskningen
på detta rum bort ske med den noggrannhet, att ingenting
förbigåtts. Seden här har förut varit, att man icke motsatt
sig återremisser, då anmärkningar framställts, som hort medföra
att frågän kommit under förnyad ompröfning inom Utsk:t.
Jag har ansett mig böra anföra dessa skäl, hvarföre jag i
går måhända tröttade med mina anmärkningar; men då dessa
icke ledt till det åsyltade ändamålet och en stor del af lagförslaget
redan blifvit godkänd, vill jag icke mera vid hvarje §
framställa de anmärkningar jag eljest ansett befogade, men vill
i profet nedlägga min protest emot det sätt, hvarpå förslaget
blifvit på detta rum behandladt.
II. Exc. Hr Frih. De Geer: För min del har jag icke
kunnat finna att diskussionen under behandlingen af detta lagförslag
varit af annan beskaffenhet än vanligt. De mot LJtsk:ts
förslag framställda anmärkningar hafva af dess försvarare blifvit
bemötta med så goda skäl som af dem kunnat anföras, och genom
votering bar afgjorts hvad afseende B. o. Ad. ansett anmärkningarne
förtjena. Om i några ringare frågor Ståndet ansett
att äfven belögade anmärkningar icke borde till någon påföljd
föranleda, har orsaken förmodligen varit att man i detta,
likasom i mångå andra ämnen, mot slutet af riksdagarne icke
velat genom ett uppskof äfventyra hela lörslagets framgång, blott
för alt vinna någon obetydlig iörniförbättring eller nästan likgiltig
förändring i sak.
Sedan öfverliiggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till och dels återremiss af den förevide §:n, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propus, på bifall till densamma och,
340
Den 17 September f. m.
då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade sig
hafva funnit ja öfvervägande.
§§ 52, 53 och 54.
Biföllos.
§ 55.
Hr von Ehrenheim, Per: Mot Utslcts beslut i fråga
om sednare mom:t af denna § har jag anmält min reservation.
Den föreslagna förändringen har nemi. visserligen skäl för sig, då
hyran är bestämd för resa och denna resa ej fullbordas, men då
Utsk:t (öreslår ått hyran i båda de fall, som i moin:t 1 omlörmälas,
skall utgå elter månad lör hela den tid den förhyrde tjenstgör
å fartyget, så synes detta förslag ej annorlunda kunna tolkas,
än att nämnde grund för hyrans beräkning skall tillämpas äfven
för den i kontraktet aftalade resa, der denna resa fullbordas och
fartyget sedan går vidare till utländska hamnar. Detta har dock
uppenbarligen icke varit Utsk:ts mening och ett sådant stadgande
vore en obehörig förändring i ett redan träfiadt aftal, och på
tillfälliga omständigheter skulle bero, om den ene eller andre
af de kontraherande genom bestämmelsen vunne en opåräknad
fördel.
I min reservation har jag tillåtit mig framlägga ett redaktionsförslag,
men då det torde vara mindre lämpligt att nu på
stället besluta om §:ns lydelse, anhåller jag att R. o. Ad., i
likhet med förut 2:ne andra Riks-Stånd, behagade till Utsk:t återremittera
§:n.
Hr af Ström: Den i förev:de § intagna föreskriften om
hyrans beräknande, för den händelse alt resan förändras till annan
utländsk ort, än som i förhyringskontraktet blifvit bestämd,
är visserligen af mindre praktisk vigt, till följd af de i Svenska
hamnar allmänt brukliga förhyringssält. Hyresaftalen i dessa hamnar
afiattas nemi. vanligast sålunda, att sjömännendörhyras, icke
till någon bestämd ort, utan till visst farvatten, såsom t. ex. »för
resa till Nordsjön,» »till Medelhafvet» eller »Westerhafvet» och
»vidare efter ordres»; dervid betingas alltid hyra till visst belopp
per månad. Aftal om hyra för viss resa förekommer deremot
mera sällan och vaidigen endast vid lärt på Östersjön, för resa,
som är beräknad att kunna på en månad fullbordas.
Den af Hr von Ehrenheim föreslagna redaktionsförändring
innefattar emellertid, enligt min åsigt, mera rättsenliga föreskrifter
än Utsk:ts förslag, för det fall att hyra varit betingad för
viss resa och fartyget efter fullbordande af denna resa går vidare
till utländska hamnar. Jag får derföre förena mig i Hr von
Ehrenheims anhållan att andra mom:t af förev:de § mätte återremitteras,
i ändamål att erhålla en förändrad redaktion i den
af Hr von Ehrenheim föreslagna syftning.
Den 17 September f. m.
341
Frih. Leijonhufvud: Jag vill endast förklara, att jag
i denna fråga instämt med Hr von Ehrenheim, ehuru jag icke
låtit anteckna min från Utsk:ts majoritets afvikande åsigt.
Hr Olivecrona: För min del skulle jag velat yrka an
tagande
af det redaktionsförslag, Hr von Ehrenheim i sin reservation
framställt. Men då Hr von Ehrenheim sjelf endast
yrkat återremiss, torde lämpligast vara att vidtaga denna ålgärd.
Jag vill dessutom anmärka att det i slutet af §:n intagna
stadgande, att hyran skall, i händelse af tvist, bestämmas af
domstol, synes mig fullkomligt obehöfligt, enär uppenbart torde
vara att, om i lag icke någon särskild föreskrift finnes gifven,
huru frågor, underkastade tvist, skola slitas, enda sättet att få
dem afgjorda är att uttaga stämning till vederbörlig domstol.
Då nu detta är en så klar och allom känd sak, behöfver den
icke heller här i sjölagen uttalas. Och alldenstund jag önskar
att hvarje lag skall göras så kort som möjligt och att derifrån
skall utstrykas hvarje obehöfligt ord, påyrkar jag äfven nu uteslutandet
af förenämnde öfverflödiga bestämmelse i den nu föredragna
§:n.
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§§ 56-59.
Biföllos.
§ 60.
Hr af Ström: I fråga om rederis skyldighet att hem
förskaffa
afmönstradt sjöfolk, är förnärv:de stadgande meddeladt
i de särskilda nådiga föreskrifter, som finnas intagna å formulär
till sjömansrulla, åtföljande K. Förordmn den 1 Mars 1841,
ang:de Svenska till utrikes orter gående fartygs pass- och nationalitets-handlingar.
Detta stadgande innehåller att, om Svensk
besättning afmönstras annorstädes inom riket, än der pårnönstringen
skett, eller om afmönstringen verkställes å ort utom
Sverige, skola de afmönstrade på rederiets bekostnad återsändas
till den Svenska ort, der påmönstringen egt rum, så vida
ej sjömannen sjelf varit vållande till sitt skiljande från fantygets
tjenst eller befälhafvare!) annorlunda med sjömannen inför vederbörlig
embetsmyndighet öfverenskommit. Med denna föreskrift
öfverensstämmer ock !Jtsk:ts förslag, så vidt fråga är om sjöman,
som i Svensk hamn blifvit förhyrd, med tillägg endast att, derest
sjömannen kan erhålla tjenst å annat till förhyringsorten eller dertill
närbelägen ort bestämdt fartyg, rederiets hemförskaffningsskyidighet
inskränkes till resan från fartygets bestämmelseort till
förhyringsorten, då dessa orter äro skiljda. Detta t Hägg synes
mig äfven vara billigt och lämpligt. För det fall åter att Svensk
312
Don 17 September f. m.
sjöinan blifvit å utrikes ort förhyrd, finnes icke någon föreskrift
om till hvilken ort rederi är lörpligtadt att fortskaffa sjöman,
sorn utan eget vällande i en annan främmande eller en Svensk
hamn skiljes från larlvgets tjenst. 1 delta afseende stadgar
Utskits förslag alt rederiet skall bekosla sjömannens resa till
förhyringsorten. Häraf skulle således löija ali, orri t. ex. en
sjöman förhyrts uti Australien lör resa till Stockholm, denne sjöman
skulle, efter farlygels ankomst hil, på rederiets bekostnad
återsändas lill Australien. Detta stadgande kan otvifvelaktig,
på salt Hr Carlson i sin reservation anmärkt, föranleda
till många svårigheter och förvpcklingar samt framkalla de mest
obilliga anspråk från sjöfolkets sida. Å andra sidan åler kan
genom ett annat stadgande elt för sjömannen obilligt förhållande
uppstå. Om t. ex. en sjöman lör resa lill Australien förb yres
å ett Svenskt fartyg i London, der tillfälle för honom att erhålla
anställning är lättare än å någon annan plats, men sjömannen
af någon annan orsak än hans eget vållande blifver, efter
anträdd resa, afmönstrad i t. ex. någon Fransk eller Portugisisk
hamn, så synes det vara ganska billigt att denne sjöman
på rederiets bekostnad återlörsättes i den ställning, hvari han
sig belänn vid förhyrningen i London, .lag tror allt-å att föreskrifterna
i denna § stödja sig på fullkomlig rättsgrund och
att det bör på särskildt aftal i hvarje läll bero, så väl lör rederiet,
genom lärtygets befälhafvare, att betrygga sig emot sjöfolkets
obilliga påståenden, som ock för sjöfolket att göra sig lörsäkrade
om att få påräkna den fördel, hvarpå de ega rättmätiga anspråk.
På det att likväl dessa föreskrifter må synas mindre afskräckande
än de för mången gjort, torde det dock vara lämpligt alt, i öfverensstämmelse
med hvad åberopade nådiga föreskrifter å formulär
lill sjömansrullan innehåller, lili §:n införa ett tillägg, sorn innefattar
en erinran derom, att vederbörande genom särskildt aftal
kunna och höra betrygga sig emot de mer eller mindre olördel*
aktiga konseqvenser, sorn af föreskrifterna i denna § kunna uppstå;
och får jag af sådan anledning vördsamt hemställa, huruvida
icke R. o. Ad. behagade återremittera förevide §, i ändamål att
ett sådant tilllägg, sorn nu af mig blifvit antydt, må i §:n inflyta.
Frih, Leijonhufvud: Den 60:de §:n var vid många tillfällen
föremål för liflig diskussion inom Utskit, och jag får bekänna
att jag icke kan biträda Utskits förslag. Jag kan nemi.
icke tro annat än att meningen bör vara den, alt Svenskt sjöfolk
skall ega hemförskalTningsrätt till Sverige, men icke till utlandet;
och förenar mig derföre i yrkandet om återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning och särskildt framställda
proposir, blef det första monut återremitteradt och det andra
bifallet.
§§ 61, 62 och 63.
Biföllos.
Den 17 September f. m.
313
§ 64.
Hr von Ehrenheim: En reservant har fästat uppmärk
samheten
på det mindre hilliga deri, alt kostnaden fiir vård
af sjuk sjöman, som blifvit å utrikes ort qvarlemnad, skall, iler
han eger egna tillgångar, ersättas af honom sjelf. Moliverna
till den K. Poposui åberopa visserligen en likartad föreskrift
i tjenstehjons-stadgan, men om nian betänker det förhållande,
att en sjömans sjukdom synnerligen ofta föranledes af ansträngningar
i tjernsten, förefaller det obilligt att låta honom sjelf bestrida
kostnaderna för sin vård; och anhåller jag derföre att
R. o. Ad., i likhet med förut Bonde-St., behagade återremittera §:n.
Hr af Ström: Det är visserligen icke ovanligt att då sjuk
sjöman qvarlemnas å utrikes ort, hans inneslående hyra användes
så långt den förslår till betäckande af kostnaden för sjömannens
vård och underhåll. 1 öfverensstämmelse med den af
Hr Justitierådet Alexanderson, vid lagförslagets granskning i
Högsta Domstolen, yttrade mening, finner jag dock föreskriften
om förpligtelse för en å utrikes ort qvarlemnad sjuk sjöman
alt sjelf vidkännas sjukvårdskostnaden, stå i strid med de eljest
i denna § följda grunder, och får jag på grund häraf samt med
alseende å hvad Hr von Ehrenheim nu i ämnet yttrat, förena
mig i den af honom framställda begäran om åtcrremiss af nu
föredragna §.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§ 63.
Bifölls.
§ 66.
Hr af Ström: I afseende å kostnaden för sjömans be
grafning
är för närv:de genom Kommers-Colkii på K. Brefvet
grundade cirkulär af d. 29 Augusti 1781 förordnadt.. att denna
kostnad skall ersättas af den dödes lagligen försålda qvarlåtenskap,
så långt den förslår, och återstoden af det sjömanshus,
hvarifrån sjömannen sist utgått. Enligt lydelsen af lörev:de §
synes emellertid som Utsk:t haft fiir afsigt att pålägga redcrierne
den sjömanshusen sålunda tillhörande ersättningsskyldighet.
Deremot bör icke heller vara något alt erinra, eniir billigt är
att rederiet bidrager till kostnaden för begrafning af en i dess
tjenst alliden sjöman lill så stor del, som icke kunnat med sjömannens
qvarlåtenskap betäckas, samt för öfrigt sjömanshusens
tillgångar i allmänhet äro ganska inskränkta. Till följd af det
utaf Utsk:t begagnade ordet »utgöra» och lydelsen af §:n i öfrigt,
344
Dea 17 September f. m.
kan likväl tvekan uppstå, huruvida rederiet har annan förpligtelse
än att förskjuta begrafningskostnaden, eller om det bör bestrida
hvad som brister, sedan sjömannens tillgångar blifvit för
ändamålet använda; äfvensom, enligt §ms innehåll, tvifvel måste
förefinnas, om annan del af sjömannens qvarlåtenskap än hans
inmstående byra må till godtgörande af denna kostnad få användas.
Till undanrödjande af denna tvetydighet och då jag anser
att ali qvarlåtenskap efter en afliden sjöman bör, fortfarande såsom
hittills, i första hand så långt den förslår anlitas till ersättande
af kostnaden för hans begrafning, anhåller jag att §:n
måtte erhålla den förändrade redaktion, att efter ordet »begrafningskostnaden»
införes »som, såvidt sjömannens qvarlåtenskap
dertill icke lemnar tillgång, bör af rederiet bestridas.»
Gr. Sparre: Om icke en förändring blifvit af en utaf
Utsk:ts egna ledamöter föreslagen, skulle jag visserligen icke
hafva besvärat med någon anmärkning; men då en förändring
i alla fall torde komma att beslutas, vågar jag hemställa, om
icke ordet »vederbörande» borde borttagas, så att det endast
komme att heta »håfve sterbhusdelegarne» etc.
Hr af Ström: För min del finner jag den af Gr. Sparre
gjorda anmärkning rigtig, och hemställer derföre att ordet »vederbörande»
måtte utgå.
Frih. Leijonhufvud: För min del har jag ingenting att
invända hvarken emot Hr af Ströms eller Gr. Sparres förslag,
men skulle tro att, om ordet »vederbörande» borttages, ordet
»hans» borde insättas, enär uttrycket eljest torde blifva allt för
obestämdt.
Gr. Sparre: Mitt förslag var att »vederbörande» bör ut
gå,
med bibehållande af »sterbhusdelegarne», hvilket ord ensamt
torde gifva uttrycket nog bestämdhet.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Då flere ledamöter påyrkat
en förändring i §:n, vill jag icke sätta mig deremot, ehuru jag,
hvad Hr af Ströms anmärkning beträffar, icke, så vidt jag rätt
uppfattade denna anmärkning, finner §:n lida af någon otydlighet;
ty då det heter »efter afdrag af begrafningskostnaden», så
följer deraf att rederiet har rättighet att göra sig ersatt för
begrafningskostnaden.
Det redaktionsförslag, Hr af Ström framställt, tror jag visserligen
vara ganska rigtigt, men jag har dock betänkligheter mot
att genast elter dess afhörande godkänna denna redaktion, och
anhåller derföre om återremiss.
Hr af Ström: Då återremiss af denna § blifvit yrkad,
anser jag mig, under förutsättning af bifall dertill, böra afstå
från min begäran om antagande af den utaf mig föreslagna re
-
Den 17 September f. m.
345
daktionsförändring, hvilken kan vid förnyad handläggning af frågan
i Utsk:t komma i öfvervägande. För öfrigt får jag äran
erinra att min framställning afsåg icke allenast att undanrödja
tvetydigheten i ordet »utgöras», utan jemväl den omständighet
att, enligt min åsigt, i §:n borde antydas, att icke blott sjömannens
innestående hyra, utan äfven hans öfriga qvarlåtenskap
skulle i första rummet användas till bestridande af begrafningskostnaden.
Frih. Leijonhufvud: Jag afstår från mitt yrkande.
Gr. Sparre: Afven jag har icke något att invända mot
en återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera pro
pos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af pleuum kl. 6 e. m.
§ 67.
Bifölls.
§ 68.
Frih. Armfelt, Magnus: Mot den af Utsk:t företagna
förändring, hvarigenom befälhafvaren skulle få så mycket friare
händer inom det inskränkta antal straffarter, som af honom
kunna användas, har jag visserligen ingenting att anmärka;
men då ordet »skälig» nedsättning i hyran här förekommer,
ber jag att få fästa uppmärksamheten derå, att nämnda
ord »skälig» torde gifva anledning till en mängd tvister och processer
mellan sjöfolket och befälhafvaren; och anhåller jag derföre
att Hr Gr. o. Landtm, behagade framställa propos. å bifall
till §:n, med uteslutande af ordet »skälig.»
Frih. Leijonhufvud: Vid behandlingen af denna § uppstod
liflig diskussion inom Utsk:t. Ä ena sidan framställdes
anmärkning deremot att skepparen finge utöfva bestraffning,
men å andra sidan invändes, att det var alldeles nödvändigt
att, då skepparen befann sig på främmande ort, erforderlig magt
lemnades i hans hand. Då nu i K. M:s Propos. endast tvenne
strafiärter funnos upptagna, nemi. arrest och degradering på
viss tid, med åtföljande nedsättning af hyran, ansåg ötsk:t dessa
stråIfbestämmelser lämpligen kunna så särskiljas, att befälhafvaren
måtte kunna ålägga både arrest, degradering och nedsättning
af hyran, hvar för sig, efter omständigheterna. Ty,
ehuru hyrans nedsättning alltid ar en följd af degradering, är
förhållandet omvändt icke alltid så att degradering är en följd
348
Den 17 September f, m.
af hyrans nedsättningar, alldenstund den befattning, en kock
eller en kajutvakt bekläder, i och lör sig är så ringa, att någon
degradering icke kan ifrågakomma. Men då svårigheter ofia
kunna möta att längre lid hålla en sådan person arresterad,
torde verksammaste medlet vara att nedsätta lians hyra. Denna
förändring torde således vara välbetänkt.
Beträdande anmärkningen mot ordet »skälig», vill jag endast
nämna att det, i min tanke, är likgiltigt om det kommer
bort eller icke. Utsk:t har arivändt det i samma betydelse sorn
ordet »måttlig»; men om det icke står föreskrifvet att bestralfningen
skall vara måttlig, torde deraf icke följa att deu får
vara omåttlig.
Gr. Sparre: På sätt jag förut nämnt, har jag ansett mig
icke böra göra någon framställning beträdande de särskilda
§§:na. I den nu föredragna §:n förekommer dock ett stadgande,
som icke torde böra lemnäs oanmärkt. Det heter nemi.,
att om någon af besättningen, efter undergången bestraffning,
icke bättrar sig, må befälhalvaren till honom utbetala hans förtjena
hyra och honom ur tjensten entlediga. I Ijenstehjonsstadgan
hr för detta läll föreskrifvet mistning af halfva lönen,
och jag måste bekänna alt jag icke kan inse, hvarföre en olika
bestämmelse bör ega rum, eller hvarföre en felande sjöman
skall slå i bättre vilkor, än ett felande tjenstehjon. Detla stadgande
synes mig äfven vara ganska oklokt. Såsom bekant är,
förledas nemi. besättningarne, under vistandet på utländsk botten,
ofta att rymma, och om någon af besättningen icke vågar
detta, enär iian befarar alt blifva återlörd och straffad, är det
naturligt att det öfverensstämmer med hans fördel att visa sig
försumlig, låta sig varnas och slutligen genom sin fortfarande
tredska så godt som tvinga skepparen att afskeda honom. Detta
Stadgande synes mig derföre äfven ur denna synpunkt olämpligt,
och jag anhåller om återromiss, på det alt det måtte bringas i
öfverensstämmelse med tjenstehjonsstadga!!.
Hr B abenius: IIvad först beträffar yrkandet att ordet
»skälig» måtte utgå, har jag visserligen icke något emot, om ordet
borttages, enär det lär följa af sig sjelft att nedsättnineen
skall vara skälig, äfven om det icke uttryckligen finnes föreskrifvet.
Jag tror likväl icke alt det är vådligt alt intaga sådana
modifierande bestämmelser, och, som bekant, finnas sådana
på flera ställen i 1734 års lag, så t. ex. i 14:de kap. Handels*
balken, der det lalas om »måttlig» husaga. Emellertid må ordet
gerna utgå. Jag har blott velat anföra skälet, hvarföre det
blifvit i §:n inlördt.
Hvad sedan angår den af Gr. Sparre uttalade önskan, att
ifrågav;de bestämmelse måtte bringas i öfverensstämmelse med
tjenstehjonsstadga", delar jag visserligen Gr. Sparres åsigt om
önskvärdheten af sådan öfverensstämmelse, men tror tillika att
sådan redan finnes, alldenstund det skulle stå befälhafvare" fritt
Den 17 September f. m.
317
att göra nedsättning i hyran, och, om den felaktige det oaktadt
icke läte sig rätta, honom från tjensten skilja. Genom orden
»förtjenta hyra» blifver öfverensstäuunelsen med tjenstehjonsstadgan
så mycket tydligare.
Jag anhåller att §:n måtte bifallas, med uteslutande af ordet
»skälig.»
Gr. Sparre: Jag hemställer till den siste vardo talaren,
huruvida han verkligen anser att begagnandet af orden »förtjenta
hyra» kunna leila till det resultat han nämnde. Enligt
min föreställning, kan nemi. aldrig nedsältningen al hyran afse
den förflutna, utan endast den kommande tiden, ty meningen
kan ingalunda vara den, att sedan en sjöman under någon tid
tjenat lör en hyra af 50 rdr pr månad, han, om han begår någon
förseelse, skall förlora någon del af sin förtjenta hyra, utan
kan nedsättningen endast afse framtiden. Men då sjömannen
således icke drabbas af någon egentlig förlust, hvad är naturligare,
än att han uppbjuder all sin förmåga för att genom försumlighet
eller på annat sätt söka förmå skepparen att försätta
honom i den lyckliga ställning att få lemna fartyget?
Frih. Leijonhufvud: Afven jag instämmer med Gr. Sparre
deri, att stadgandet i sjölagen om förhållandet mellan besättningen
och hefälhafvaren bör stå i öfverensstämmelse med tjenstehjonsstadgan.
Denna fråga bar också blifvit af Utsk:t tagen
i betraktande; men §:n, sådan den bär är uppfattad, visar dock
att man funnit nödigt alt, med afseende å sjöfolket, i vissa lall
meddela särskilda föreskrifter.
Jag ber älven att få lästa uppmärksamheten derpå, att det
icke är någon rättighet för sjömannen att blifva skiljd från sin
tjenst, utan att detta beror af befä!h»l'varens skön. Belalhafvaren
kan förr, än han tillgriper sistnämnde utväg, använda de
af lagen anvisade medel. Ilan kan arrestera den tredskande.
Ilan kan degradera och nedflytta honom kanske till deli befattning,
med hvilken alldeles ingen hyra är förenad.
Det kan för öfrigt icke bestridas att Gr. Sparre har rätt i
sitt påstående att någon nedsättning af den redan förtjenta hyran
icke kan ifrågakomma; men då det i sjelfva verket är ett
något olika förhållande mellan en sjömans och eli vanligt tjenStehjons
skiljande ur tjensten. anser jag stadgandet lämpligt, och
anhåller derlöre att IL o. Ad. behagade bifalla §:n, endast med
uteslutande af ordet »skälig.»
Efter härmed slutad öfverläggning, yftrade Hr Gr. o. Landtm,
att derunder endast hade yrkats bifall till §:n med uteslutande
af ordet »skälig», hvarefter, och sedan propus, på bifall till §:n
utan förändring först blifvit framställd, men med nej besvarad,
propos. gjordes å §:ns antagande med olvansagde förändring,
samt besvarades med ja.
348
Dea 17 September f. m.
§§ 69-72.
Biföllos.
Rubriken till §§ 51—72.
Godkändes.
§ 73.
Hr Olivecrona: Vid några föreg:de §§, nemi. den 1 :sta
och den 51 :sta, har jag framställt den anmärkning, att det varit
godt och nyttigt, om lagen innehållit den föreskrift att kontraktet
skulle skriftligen upprättas. Alven vid denna § vill jag
förnya berörda anmärkning. Det synes mig nemi. vara alldeles
nödigt att föreskrifva att ett aftal, så vigtigt som det om befraktning
af helt fartyg eller viss del deraf, alltid skall upprättas
skriftligen.
§:n synes mig äfven mindre tillfredsställande i så måtto,
att det saknas föreskrift huru förhållas skall, om någon upplåtit
tvem ett och till tvenne olika personer bortfraktat samma fartyg.
På det ofullständigheten i dessa tvenne afseenden måtte
afhjelpas, anhåller jag om återremiss.
Hr Rabenius: Mot denna § har blifvit erinradt, att föreskrift
bort meddelas derom, att aftal om frakt alltid skall skriftligen
atlattas. Efter min uppfattning af lagstiftningsväsendet,
bör dock icke lagstiftaren taga sig före att gifva sådana föreskrifter,
som blott innefatta ett råd, utan bör det öfverlåtas åt
kontrahenterna sjelfva att se sig om efter de bevisningsmedel,
de kunna anskaffa. Jag anser derföre Hr Olivecronas första
anmärkning icke böra föranleda någon åtgärd, helst en sådan
föreskrift skulle kunna medföra stora svårigheter.
Vidare har Hr Olivecrona anmärkt att det borde stadgas
huru förfaras skall, när ett fartyg blifvit befraktadt åt tvenne.
Såsom bekant, är förhållandet olika, då altalet afser helt fartyg
eller viss del deraf, och då det afser styckegodsfrakt. I
förra fallet ställes nemi. fartyget till befraktarens disposition;
i sednare fallet åter betraktas aftalet dels såsom locatio conductio
rei och dels såsom locatio conductio operis, och kan i sistberörde
fal! någon fråga icke uppstå derom, att man upplåtit
tvem ett.
Om deremot helt fartyg blifvit bortslutet åt tvenne, ansåg
man något särskildt stadgande icke erfordras, enär Handelsbaden
innehåller ett för dylikt läll tillämpligt stadgande; och
då man, efter analogi med nämnde stadgande, kunde döma, i
händelse viss del af fartyg blifvit bortsluten till tvenne, torde
deraf följa att icke heller för detta fall något stadgande behöfde
i lagen införas.
Då således §:n, i min tanke, är fullständig, anhåller jag
att den måtte bifallas.
Den 17 September f. m.
349
Hr Olivecrona: Då jag förra gången hade ordet, togjag
mig friheten anmärka att det varit önskligt, om i lagen blifvit
intagen den bestämmelse, att aftal om frakt af helt fartyg eller
viss del deraf skulle skriftligen afTaltas. Denna min åsigt vidhåller
jag fortfarande, och ber att, till bemötande af den föreg:de
värde talarens anmärkning, att lagstiftaren icke borde befatta
sig med stadganden, som kunde anses endast såsom råd, få erinra
derom, att 1734 års lag på flere ställen innehåller dylika
för den stora allmänheten högst nyttiga föreskrifter om hvad
vid aftals upprättande iakttagas bör.
Hvad beträffar den omständighet att man, för den händelse
samma fartyg eller viss del deraf blifvit upplåtet åt tvenne, kan
hänvisa till allmänna lagen, så bevisar detta ingalunda att det
varit ur vägen att ett särskildt stadgande här införts, enär detta
speciella kontrakt i många afseenden afviker från hvad som eljest
gäller lör locatio conductio rei.
Jag anhåller fortfarande om återremiss.
Frih. Leijonhufvud: Jemte det jag åberopar hvad af
Hr Rabenius blifvit anfördt, ber jag att få nämna att den kasus,
att tvenne fraktslut blifvit (ör samma resa alslutade, så
mycket mindre kunnat undgå Utsk:ts uppmärksamhet, som i
Högsta Domstolen vid förslagets granskning anmärkts att det
icke kunde sakna skäl, om härför lemnades särskild föreskrift.
Flertalet i Högsta Domstolen ansåg emellertid ett sådant stadgande
obehöfligt, och denna mening delades af Utsk:t.
Jag anhåller om bifall till §:n.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
§:n och dels återremiss deraf, framställde Hr Gr. o. Landtm,
propos. på §:ns antagande, och, då dervid svarades många ja,
jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
§§ 74, 75 och 76.
Biföllos.
§ 77.
Gr. Sparre: Sednare mom:t af förev:de § börjar sålunda:
»Ar aflastaren icke känd, eller icke att träffa», etc. etc. Derefter
heter det i slutet af samma morn.: »Lag samma vare, om
konnessementet är stäldt till viss man, men denne icke anträffas.
» Den sista meningen innehåller, enligt min uppfattning,
ingenting annat, än hvad redan förut är sagdt, och jag anhåller
derföre att den, såsom alldeles öfverflödig, måtte utgå.
Hr Rabenius: Den af Gr. Sparre nu framställda anmärkning
grundar sig på ett missförstånd. Förhållandet är nemi.,
350
Den 17 September f. m.
att aflastare och befraktare vä! kan vara, men visst icke alltid
är, samma person, och §:n måste således afse dessa håda fall.
Eller denna förklaring torde Gr. Sparres anmärkning förfalla,
Ii vårföre jag anhåller om bifall till §:n oförändrad.
Gr. Sparre: Konnessements-innehafvaren mätte väl vara
samma person, som aflastaren. Nu kan väl hända att konnessements-innehafvaren
afyttrar lasten till en annan, men detta kan
ju äfven den nye konnessements-innehafvaren göra. Således,
om lagen säger: »Kan aflastaren icke träffas» etc. etc., så
måste detta äfven gälla för den, tili hvilken han öfverlåtit sin rätt.
Jag lori fa r derföre i mitt yrkande, enär, om §:n bifölles,
såsom ordspråket säger, »kaka komme på kaka.»
Hr Rabenius: Jag tager mig friheten att ännu en gång
upprepa hvad jag förut anfört, att nemi. aflastaren och konnesseinents-innehafvaren
kunna vara tvenne olika personer.
»Aflastare» kallas också aldrig »innehafvare af konnessement.»
Frih. Leijonhufvud: Hr Rabenius har redan besvarat
Gr. Sparres anmärkning, och jag vill endast tillägga att l:sta
mom:t i förevule § afser håde lastning och lossning, och att
2:<lra mom:t har alspende såväl å det läll att en person, som
kommer till en ort för att inlasta, eller, som det kallas, aflasta,
gods, ej kan träda den, som bör lemna godset, som ock i det
fall att den, som kommer för att lossa, ej kan få reda på
mottagaren.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
§:n oförändrad och dels §:ns antagande med uteslutande af den
sista meningen: »Lag samma vare, om konnessementet är släldt
till viss man, men denne icke anträffas», gjordes propos. på bifall
till §:n utan förändring samt besvarades med ja.
§ 78.
IIr von Ehrenheim: Den förändring i K. M:s Propos.,
som blifvit af Ulsk:t i denna § föreslagen, har jag icke biträdt.
Att afräkna de dagar, då storm eller andra naturhinder förhindra
lossning eller lastning, från det bestämda antalet liegedagar,
synes mig sakna tillräcklig rättsgrund, och kommer att medföra
stora praktiska olägenheter, enär uppfattningen af ett sådant hinders
betydenhet måste blifva högst olika och väsendtligen beroende
af beskaffenheten af den last, som skall intagas eller lossas.
Jag anhåller derföre att K. M:s förslag i denna del måtte
oförändradt antagas.
Hr Olivecrona: Denna § börjar sålunda: »Aro liggeda
garne
icke bestämda genom bindande aftal» etc. Detta ord,
Den 17 September f. m.
351
»bindande» såsom epithet till aftal, är i min tanke alldeles obehöfligt;
ty antingen är ett aftal bindande eller icke-bindande
i juridisk mening; att på ett icke-bindande altal någon rätt icke
kan grundas, torde vara uppenbart.
Då redaktionen skulle vinna i korrekthet, om nämnda ord
uteslötes, anhåller jag att R. o. Ad. dertill ville lemna sitt bifall.
Hr von Ehrenheim: Jag förenar mig i den af Hr Oli
vecrona
gjorda framställning i afseende å uteslutande af ordet
»bindande».
Hr af Ström: Jag ber att få förena mig med Hr von
Ehrenheim i begäran alt §:n måtte antagas, sådan den finnes
atfattad i K. M:s Propos., helst det föreslagna tillägget icke allenast
komme att medföra praktiska olägenheter, utan äfven skulle
öka de många tillfällen till missbruk af liggedagars lillgodonjutande,
som redan förefinnas och icke genom något lagstadgande
kunna förckommas.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder endast hade yrkats, att §:n måtte
erhålla den al K. M. föreslagna lydelse med uteslutande af ordet
»bindande»; hvarefter och sedan propos. på bifall till §:n
enligt Ulsk:ts förslag först blifvit framställd, men med nej besvarad,
propos. gjordes på antagande af §:n enligt K. M:s förslag,
med uteslutande af ordet »bindande», samt besvarades med ja.
§ 79.
Hr von Ehrenheim: Jag hemställer att orden »sönoch»
målte, på sätt It. o. Ad. vid förra §:n beslöt, utgå, och
redaktionan således blifva densamma som i Iv. M:s Nåd. Propos.
Gr. Sparre: Vid bestämmandet af liggedagarnes antal har
förslaget följt stadgandet i Norska lagen. Det måste derföre
förefalla besynnerligt att. samma förslag vid bestämmandet af
priset 1'iir ölverliggedagarne så väsendtligt ahikit från det Norska
stadgandet, att det här i Sverige skulle blifva fyrdubbelt
mot i Norge. (För ett fartyg orri 200 läster betalas i Norge
7» rdr rint. men skulle, enbet förslaget, här i Sverige betalas
300 rdr pr öfverliggedag). En så stor olikhet mfiste, om ett
Svenskt fartyg kominer till Norge, väcka missnöje och förargelse,
och jag undrar just hvad motiv legat till grund för berörda
föreslagna stadgande.
Hr af Ström: Gr. Sparres anmärkning synes grundad på
den förutsättning, att en Svensk ny last skulle vara lika med
en Norsk kommers-läst. Så är emellertid icke förhållandet, ty
en Norsk kommers-läst motsvarar ungefär en Svensk svår läst,
hvilken åter är i det närmaste lika med | af en ny läst. Der
-
352
Den 17 September f. m.
igenom minskas i betydlig mån den skilnad, som i det anmärkta
hänseendet synes förefinnas mellan den Norska lagen och förevarande
förslag.
Gr. Sparre: Jag var icke okunnig om olikheten mellan en
kommers-läst och en nyläst, och har framställt min anmärkning
endast derföre, att mig syntes, alt, då man iakttagit den Norska
bestämmelsen i fråga om liggedagarnes antal, hade man äfven
bort tillse att ersättningen för öfverliggedagar komme att utgå
efter ett någorlunda jern förligt förhållande, emedan det kunde
väcka förargelse, om för de 2:ne nabofolken funnes så olika taxor.
Hr Rabenius: Jar anser mig böra lemna den upplys
ning,
att föreskriften om betalningen för öfverliggedagar tillkommit
efter öfverläggning med skeppsredare, och att den således
kanske väl mycket tillgodoser dessas intresse. Jag vill derföre
icke motsätta mig en återremiss, enär det torde vara nödigt att
företaga en ny granskning af denna §; men vill tillika anmärka
att olikheten icke kan väcka förargelse hos Norrmännen, alldenstund
den länder dem till förmån, då antalet af Norska fartyg,
som besöka Svenska hamnar, utan tvifvel är större än antalet
af Svenska fartyg, som gå på frakfart till Norge.
Gr. Sparre: Jag kan icke rätt fatta huru den höga taxan
på öfverliggedagar skulle blifva fördelaktig för Norrmännen, ty
om en Norrman vill från Sverige befrakta ett fartyg till Norge,
så är klart att Norrmannen, om fartyget blifver fast för öfverliggedagar,
kommer alt betala den högre taxan, och detta kommer
ju då oss till godo. Men just emedan jag anser att man
bör undvika sådana anledningar till missnöje, anhåller jag om
återremiss.
Hr Rabenius: I afseende å utslaget af det utaf Gr. Sparre
anmärkta förhållande, tager jag mig friheten fästa uppmärksamheten
derpå, att det måste så tillgå, att när Svenskt fartyg tager
frakt i Norge, så följes Norska lagen. Ar det åter ett Norskt
fartyg, som befraktas i Sverige, så kommer ju ersättningen för
öfverliggedagar att tillfalla Norrmannen, och då ersättningen i
detta läll utgår efter Svensk lag, är favören på Norrmannens
sida.
Jag förnyar min anhållan om återremiss.
Gr. Sparre: Jag måtte icke hafva blifvit förstådd af den
siste värde talaren och tager mig derföre friheten anföra ett
exempel. Om en person i Christiania vill från Göteborg hemta
en last med bomull eller socker, och för detta ändamål i Göte
borg
befraktar ett Svenskt fartyg, så måste Norrmannen, om
fartyget blilver fördröjdt i 25 dagar, utgifva ersättning för öfverliggedagarne
— och detta kommer oss till godo.
Frih.
Den 17 September f. nv
353
Frih. Leijonhufvud: Jag anser mig böra nämna, att
Frågan om priset på öfverliggedagarne icke inom Utsk:t varit
föremål för diskussion, ehuru Norska lagen eljest ofta åberopats.
Detta är ock anledningen, hvarföre någon ändring icke blifvit
gjord; men då taxan måhända bör ändras, torde en återremiss
icke vara olämplig.
Hvad beträffar tvisten mellan Gr. Sparre och Hr Rabenius,
torde det ligga i öppen dag att förhållandet under olika omständigheter
faller ömsom den ena, ömsom den andra till last; och
så sannt Gr. Sparres exempel än är, bevisar det dock ingenting.
Vill man se efter huru förhållandena i allmänhet skola gestalta
sig, hör man väl hufvudsakligen å ena sidan tänka sig det fall,
att Norska fartyg här i Sverige finge vänta på last, — då komme
det dem till godo att Svenska taxan är hög, — och å andra
sidan att Svenska fartyg finge i Norge vänta på last, — då
erliöile de ersättning efter Norska taxan och således mindre.
Ilr von Ehrenheim: Då jag framställt särskildt yrkande,
anser jag mig böra frånträda det, och förenar mig i anhållan
om återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§ 80.
Hr Olivecrona: Jag har vid liera tillfällen anmärkt hurusom
man möjligen skulle kunna förkorta en eller annan §.
Ett sådant förfarande synes mig särdeles lämpligt i afseende å
förev:de nu föredragna §. Slutet af första mom:t innehåller nemi.
en llän visning till 321 :sta §:n; men då på sistnämnde ställe finnes
intaget det generella stadgandet och derifrån hänvisas jemväl
till förev:de §, samt man kan anse att den, som skall tillämpa
lagen, lika val känner lagens stadgande på det ena som på det
andra stället, kan jag icke annat än anse olämpligt att göra en
sådan hänvisning, sorn dock (örekommer i 24:de, 31:sta, 80:de
m. fl- §§■
Jag anhåller derföre om bifall till §:n, med uteslutande af
orden »om hvilkas väljande och beslutanderätt vare lag som i
§321 sägs.»
Hr von Ehrenheim: För min del kan jag icke finna
olämpligt att hänvisningar göras, enär det kunde anmärkas såsom
en ofullständighet, om sådana saknades. Jag kan icke heller
föreställa mig att en anmärkning, som icke går i sak eller
är af större betydenhet, bör föranleda någon åtgärd, utan anhåller
om bifall till §:n oförändrad.
H. VI. 23
354
Den 17 September f. m.
ITr Rabenius: Hufvudsakligen instämmande med Hr von
Ehrenheim, vill jag blott tillägga några ord. De skiljomän, som
bär omtalas, och hvilka lagen ålagt att i första liand döma i
åtskilliga Iråaor, äro indelade i 2:ne klasser: dels sådana, hvilka
endast afgifva ett yttrande, hvilket skall ligga till grund för
domstolens beslut; dels ock sådana, hvilkas utslag går i verkställighet.
till dess en högre myndighet fått pröfva hvad af dem
blifvit i ämnet a n förö t. Jag tror att det är lämpligt alt bibehålla
föreskriften om skiljomännen, sådan den här är afiältnd,
och vågar jag bestrida den af Hr Olivecrona begärda förändring,
enär jag icke här på stående fot kan afgöra hvilka konseqvenser
deraf skulle härflyta.
Hr Olivecrona: Jag kan icke finna att någon otydlighet
kan uppstå, 0111 den af mig begärda uteslutning löretages, ty i
alla fall qvarstår ju i 32Irsta §:n hänvisningen till denna. Men
då jag icke kan anse behöflig! att §§ ömsesidigt hänvisa till
hvarandra, anhåller jag fortfarande om bifall till det af mig
framställda yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till §:n ulan
förändring och dels bifall till densamma med uteslutande af orden:
»om hvilkas väljande och beslutanderätt vare lag som i
§ 321 sägs»; hvarefter propos. på bifall till §:n oförändrad framställdes
samt besvarades med ja.
§§ 81—99.
Bilöllos.
§ 100.
Frih. Leijonhufvud: Den nu föredragna §:n var inom
Utsk:t föremål för liflig diskussion, men det oaktadt kan icke
nekas att §:n, sådan den bär är allätlad, gifver anledning lill tvekan
om rälla förståndet af densamma, och jag anhåller derföre
om återremiss, på det §:n måtte något mera förtydligas.
Hr Rabenius: Afven jag anser ordalagen icke korrekt
återgifva hvad med stadgandet åsvltas, oell lörenar mig derlöre
i anhållan om återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§§ 101 och 102.
Bilöllos.
Den 17 September f. m.
355
§ 103.
Gr. Sparre: Af skäl jag redan anfört, har jag i allmän
het
icke velat trötta med anmärkningar, men jag hemställer,
huruvida K. o. Ad. vill låta passera ett ord, sådant som »förderflighet.
» Detta ord har endast en aktiv, men icke en passiv
bemärkelse och hetyder i vanligt språk detsamma som »ega
förmågan att förderfva»; men då Utsk:t icke kan hafva velat
på detta ställe tillerkänna uttrycket nämnde betydelse, anhåller
jag om återremiss, på det ett med vanligt språkbruk öfverens
stämmande
ord måtte blifva insatt.
Hr von Ehrenheim: Ordet »förderflighet» var inom
Utsk:t föremål för uppmärksamhet, och anledningen, hvarföre det
qvarstår, är helt enkelt den, att Utsk:t icke kunde finna något
uttryck, som på ett mer passande sätt återgaf meningen. Om
derför Gr. Sparre förslagsvis ville nämna ett mera lämpligt uttryck,
tror jag att Utsk:t icke skulle hafva något emot att taga
saken i öfvervägande.
HrRabenius: Måhända saknar den af Gr. Sparre framställda
anmärkning icke allt fog, men jag måste yttra mig med största varsamhet
i detta ämne, då det är en sak, som måste bedömmas
h. o. h. ur linguistisk synpunkt. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
derpå, att ordet »förderflig» redan i nu gällande
försäkrings- och hafveristadga användes i intransitiv betydelse,
enär der omtalas »lätt lörrierfliga» varor, utmärkande varor,
som lätt taga skada; och då adjektivet förderflig redan finnes
i lag användt i intransitiv bemärkelse, tror jag ej någon oegentlighet
uppslår genom att bibehålla det här, efter samma adjektiv
i denna bemärkelse bildade, substantiva förderflighet, och anhåller
derföre att §:n oförändrad måtte antagas.
Gr. Sparre: Om också i en gammal förordning ett ord
blifvit användt i en bemärkelse, som det enligt vanligt språkbruk
icke eger, kan jag icke finna att detta bör utgöra anledning
att i samma felaktiga betydelse upptaga det i en ny förordning.
Jag kan icke heller anse det böra vara omöjligt att
finna ett lämpligare uttryck, såsom t. ex. det »egenskap att kunna
lätt skämmas.»
Hr Rabenius: Anmärkningen är i sjelfva verket så obe
tydlig
att jag icke vill motsätta mig §:ns återremitterande.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§§ 104—125.
Biföllos.
356
Den 17 September f. tn.
Rubriken till §§ 73—125.
Godkändes.
§§ 126 — 141 samt rubriken till dessa §§.
Biföllos och godkändes.
§ 142.
Bifölls.
§ 143.
Frih. Leijonhufvud: På sätt R. o. Ad. behagade finna,
bar Utsk:t vid 6:te punkten gjort ett tillägg lill K. M:s Propos.
Detta tillägg gjordes på yrkande af ledamöterna af Bonde-St.,
sorn ansågo att, sedan punkten omnämnt återlösen af någon af
besättningen, som blifvit våldsamt bortförd, belöning åt den som
under strid blifvit sårad och annat dylikt, borde äfven stadgas
att ersättning skulle utgå till den som i följd af arbete vid gemensamt
haveri blifvit skadad eller ljutit döden. Uppenbart
torde dock vara att bär icke är rätta platsen för ett dylikt stadgande,
sorti dessutom i oell för sig torde vara öfverflödigt, Oell
jag hemställer derföre att berörda tillägg mätte utgå, men §:n
i öfrigt bifallas, sådan den lyder i K. M:s Nåd. Propos.
TTr Olivecrona: Beträffande anmärkningen mot tillägget
i Gite ponten, är jag förekommen af Frih. Leijonhufvud. Då
jag genomläste punkten, stötte mig detta tillägg genast, enär
det påtagtigen blifvit på olämplig plats infÖrdt. Hvad §;n i
öfrigt beträffar, är den alltför mycket detaljerad, och då man
omöjligen kan upptaga alla tänkbara fall, hade det i min tanke
varit bäst, om man icke befattat sig med denna kasuistiska uppräkning.
Denna § bar allt för mycket tycke med Tyska handelsrättens
stadganden, som lider af en mängd öfverflödiga bestämmelser,
definitioner och ponerade casus in infinitum.
Utskös ledamöter hafva vid andra tillfällen ihärdigt motsatt
sig åtérremisser, och jag vill derföre icke framställa ett sådant
yrkande, då det icke torde kunna bland R. o. Ad. i dag vinna
bifall; men vill hafva till profit anmärkt, ätt jag anser denna §
ulan olägenhet hafva betydligt kunnat förkortas, hvarigenom det
hela utan tvifvel skulle vinna.
Frih. Leijonhufvud: Då Hr Olivecrona icke framställt
något bestämdt yrkande och jag icke vill upptaga tiden med
någon pröfning af hvad af honom blifvit anfördt, har jag ingenting
bft tillägga till hvad jag anförde, utan anhåller fortfarande
att li. o. Ad. ville änlaga K. M:s Propos. i denria del.
Gr. Sparre: Hvad Hr Olivecrona anmärkt vid denna §,
är visserligen sannt, meri detsamma eger sin tillämpning på en
Den 17 September f. m.
357
slör del af de redan genomgångna §§:ne. Sä t. ex. förekommer
i kap. om bodmeri en mängd saker, som icke borde afhandlas
i en special-lag, utan snarare hade sin plats i en vetenskaplig
privat-rättslig afhandling. Man kunde derföre tycka
att sedan så mycket annat öfverflödigt redan är godkändt, äfven
denna § bör få passera, en sats, hvars rigtighet jag dock icke
vill erkänna.
Hr Rabenius: Då Hy Olivecrona mot förev:de § rigtat
den anmärkning, att dep skulle vara allt för vidlyftig, ber jag
att få lemna den upplysning, att jag under behandlingen af detta
lagförslag varit i tillfälle att taga kännedom om åtskilliga länders
sjölagar och dervid fpnnit att denna § förekommer j afla nyare
sjölagar. Särskildt vill jag nämna, att denna § står j närmast^
öfverensstämmelse med den Norska lagen, men så till vida är olika,
att den bär är betydligt kortare, ty i förslaget upptager den
endast 2:ne sidor, då deremot motsvarande § j Norska lagen
upptager 3:ne sidor med mycket tätare stilar.
Jag tror således att den framställda anmärkningen icke för
tjenar
något afseende.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder endast yrkats bifall lill §:n, sådan dep
lydde i K. M:s Propos.; hvarefter och sedan propos. på §:ns
antagande enligt Utskfls förslag först blifvit framställd, iriep med
nej besvarad, propos. gjordes på bifall till §:n enligt K. M:s
förslag samt besvarades med ja.
§§ 144—170.
Biföllos.
Rubriken till §§ 142—170.
Godkändes.
§ 171.
Bifölls.
§ 172.
Hr Olivecrona: I sednare mom:t af denna § heter det:
»Är sammanstötning förorsaka»), — — — af rätt våda» ptc.
Jag önskade att af någon Utsk:s-Iedamot erhålla upplysning, huruvida
genom tillsatsen »rätt» framför våda någon förändring
skett i betydelsen af ordet våda, eller om med ordet yåda icke
bär menas detsamma som olycksfall (casus), hviket är den betydelse
ordet i sednare tiders lagstiftning eger. 1 forna dagar
utmärktes med ordet »våda» det samma som vi kalla nu för tiden
vållande, culpa. 1 denna bemärkelse förekommer ordet till och
med i 1734 års lag. I den nya strafflagen talas om våda så
-
338
Den 17 September f. m.
sorn betecknande olyckshändelse, casus. Att tillägga ordet rätt
framför våda, kan ej lända till något gagn, men väl åstadkomma
tvifvelsmål om hvad med »rätt våda» till skillnad från annan
våda skall rätteligen förstås. Allt hvad som kan i en lag leda
till dubier om lagstiftarens mening, bör, så vidt möjligt är,
aflägsnas.
Hr Rabenius: Så vidt jag förstått det anmärkta uttryc
ket,
betyder orden »rätt våda» icke annat än våda rätt och slätt.
Jag har derföre icke något emot att ordet »rätt» utgår, enär
det möjligen kan anses vilseledande.
Hr Olivecrona: Sedan Hr Rabenius upplyst att ordet
»våda» bär står i sin vanliga bemärkelse, hemställer jag, om icke
R. o. Ad. ville besluta att ordet »rätt» må utgå.
Sedan Öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast yrkats bifall till §:n med
uteslutande af ordet rätt på första raden i andra mom:t, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till §:n utan
förändring, hvartill svarades nej, och sedermera propos. på §:ns
antagande med ofvansagde förändring, hviken propos. med ja
besvarades.
§§ 173—175.
Biföllos.
Rubriken till §§ 171—175,
Godkändes.
§ 176—183.
Biföllos.
§ 184.
Hr Skogman: Då det i denna § heter: »Hvar som —
— — bergar af egare öfvergitvet skeppsvrak» etc., synes det
som om det misstag insmugit sig, alt egaren till fartyg skulle
vid sådant tillfälle alltid vara ombord. Alt så icke är förhållandet
och att egaren vanligen icke medföljer fartyget, torde nogsamt
vara kändt.
Jag anhåller derföre att orden »af egare» mätte utgå och
ordalagen blifva: »bergar öfvergifvet fartyg eller skeppsvrak.»
Frih. Leijonhufvud: Jag medgifver att uttrycket kan
vara olämpligt, och motsätter mig derföre icke den föreslagna
förändringen.
Den 17 September f. m. 359
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slntad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats bifall till
§:n med den förändring, att de å första mormts andra rad förekommande
orden: af egare öfvergifvet skeppsvrak, utbyttes emot
orden: öfvergifvet fartyg eller skeppsvrak; framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propus, på bifall till §:n oförändrad, hvartill
svarades nej, och sedermera propos. på §:ns antagande med
ofvanomförmälde förändring, hvilken propos. med ja besvarades.
§ 185.
Bifölls.
Rubriken till §§ 176—185.
Godkändes.
§§ 186—208 samt rubriken till dessa §§, äfvensom §§
209—-d22 och sistberörde §§:s rubrik.
Biföllos och godkändes.
§§ 223-233.
Biföllos.
§ 234.
Hr Rabenius: Försäkring afslutas ofta under åtskilliga
förbehåll, bland hvilka de bär i § 234 upptagna äro de allmännast
förekommande. Men då, tilllölje af dessa förbehålls obestämdhet,
tvister ofta föranledas, bar man ansett att i den nya
lagen borde, i likhet med hvad som i Holländska och Tyska
lagen förekommer, förklaras hvad som med dessa förbehåll skall
menas. §:ns 3:dje mom. anser jag dock icke vara i lagförslaget
rigtigt framstäldt, utan gifver jag företräde åt den af Hr Lundberg
i bans reservation föreslagna redaktion, och då det måhända
är bäst att Ulsk.t ytterligare granskar denna fråga, anhåller
jag om återremiss.
Elter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall lill §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
Rubriken till §§ 223-234.
Godkändes.
§§ 235—243 samt rubriken till dessa §§.
Biföllos och godkändes.
360
Den 17 September f. m.
§ 244.
Hr Olivecrona: Ehuru det vid ett föregrde tillfälle blifvit
erinradt, att anmärkningar mot redaktionen af detta lagförslag
icke skulle vara af någon vigt, vill jag dock hemställa, huruvida
det icke vore skäl att Utskit finge taga denna § ånyo
under öfvervägande, på det en förändrad redaktion måtte åstadkommas.
Sådan §:n här lyder: »Total förlust af fartyg eller
gods anses ega rum, när fartyg eller gods gått h. o. h. förlorade»,
synes den nemi. innehålla en högst trivial och intet sägande
sats. Hela den från Tyska Handels-rätten hemtade definition
kunde, i min tanke, ganska väl undvaras, helst det alltid
är olämpligt att i lagar intaga definitioner. För att afgöra
tvist om total eller blott partiel förlust af fartyg eller gods inträffat,
lärer nämnde definition icke vara af den ringaste nytta.
Kan icke en domare utan fingervisning begripa att det är total
förlust när ett fartyg gått till bafsbotten, så alt det spårlöst
försvunnit, icke lärer det blifva tydligare för honom af den nu
föreslagna definitionen. Jag önskar att difinitionen må ur lagen
utgå; anses den emellertid icke kunna borttagas, af skäl som äro
för mig okända, torde det dock vara nödigt att förbättra redaktionen,
och jag anhåller derföre om återremiss, på det att
Utskit åtminstone må tillse huruvida det icke kunde vara lämpligare
att säga: »Total förlust med hänseende till» etc., eller någon
likartad ordställning.
Hr Rabenius: §§ 244—247 innehålla definitioner på
sådan skada, som skall såsom total förlust anses. Vid åtskilliga
slag af sådan skada var det nödvändigt att angifva hvad med
total skada skall förstås, och för fullständiglietens skull blef
det då nödigt att angifva de fall, der total skada inträffat af de
föremål, å hvilka försäkring vanligast tages. Derföre har här
äfven difinitionen på total skada influtit, äfven i ett och annat
fall, der densamma kunde anses sjellklar.
Hvad åter beträffar uttryckssättet, vill jag icke påstå att
det är det absolut bästa. Vid de anmärkningar, som förut blifvit
mot redaktionen framställda, har jag gerna medgifvit dess
ofullkomlighet, äfvensom att en bättre redaktion måhända kunde
vinnas, och vill derföre icke motsätta mig den begärda återremissen.
Jag har härmed blott velat förklara orsaken dertill,
att dessa §§ kommit att i lagen få sin plats.
Hr Olivecrona: Jag begärde ordet med anledning af
den siste värde talarens vltrande ang:de nödvändigheten af att i
lagen definiera hvad som skall anses såsom total förlust eller
icke. För min del betviflar jag att tvister kunna genom definitioner
i lag förekommas, och jag hyser den öfvertygelse, att den
gamla regeln »omnis definitio in jure periculosa» innebär mycken
sanning.
Den 17 September f. m.
361
När reformen i strafflagstiftningen å 1813 börjades i Tyskland,
skulle alla brott nogrannt definieras. Så skedde i den
första Haverska strafflagen. Man fann dock snart det olämpliga
häruti, och allt det gjorda måste från början omarbetas
redan efter 3 år elter det lagen trädt i verksamhet. Samma
misstag har man nu i den Tyska Handelslagen begått.
Denna lag öfverflödar på definitioner, såsom t. ex. hvad med
skeppsredare m. m. skall förstås. Dessa gagnlösa, intet sägande,
endast förvillande definitioner förmodar jag skola snart komma
att ur samma lag utplånas, såsom det gått med definitionerna
i de Tyska strafflagarna. Men hvarföre då i vår sjölag just
efterapa hvad som måste anses vara ett fel i den Tyska Handelslagen?
Jag
fortfar i min anhållan om återremiss.
Frih. Leijonhufvud: Jag har förut under diskussionen
förklarat, alt jag instämt med flr Olivecrona i hans åsigt om
olärnpligheten af att i en lag införa definitioner. Men i den
redan genomgångna delen af detta lagförslag hafva en mängd
definitioner blifvit antagna, och jag tror derföre att man icke bör
förkasta ifrågav:de §, blott på den grund att den innehåller en
definition.
Hvad angår begäran om återremiss, på det man måtte få
ett bättre stiliseradt uttryck, får jag af samma skäl, till lölje
hvaraf jag förut motsatt mig återremisser, äfven göra det här.
Jag medgifver att §:n förefaller något besynnerlig, men tror
icke att man kan framställa en mera tydlig definition, och anhåller
derföre om bifall till §:n.
Frih. Armfelt: Vill man nödvändigt i lagen intaga defi
nitioner,
bör man åtminstone tillse att de uttryckas på ett mindre
stötande sätt än här är fallet. Det hade derföre i min tanke
varit fördelaktigt, om lagförslaget, som i öfrigt så mycket
rättat sig eller den Tyska lagen, äfven gjort det här, och således
sagt: (§ 244) »Total förlust i afseende å fartyg eller gods»
etc., (§ 245) »Total förlust i afseende å frakt» etc. o. s. v.
Genom inskjutande af dylika ord torde uttrycket i linguistiskt
hänseende betydligt vinna, och förenar jag mig derföre i yrkandet
pä återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
§:n och dels återremiss deraf, framställdes först propos. på §:ns
antagande, hvartill svarades nej, och sedermera propos. på återremiss
deraf, som med ja besvarades.
§ 245.
Hr Olivecrona: På de skäl, som jag anfört vid föredragningen
af nästföregående §, anhåller jag ock att den 245:te
362
Den 17 September f. m.
§:n må ur lagen utgå eller, om det ej kan ske, åtminstone
återremitteras. Att uppställa en definition på total förlust af
frakt sålunda: »Total lörlust af frakt anses ega rum, när frakten
gått förlorad,» förefaller både löjlig och intet sägande samt
derföre olämplig att i en lag införas. Kan ej domaren, utan tillhjelp
af en så beskaffad definition, afgöra, om en total förlust,
med hänseende till frakt, uppstått, är det én klen domare. Definitionen
är hemtad från den förut omförmälde Tyska Handelslagen.
Der heter dock: »Total Yerlust in Ansehung der Fracht,»
hvilket borde bättre kunna öfversättas än som skett i lagförslaget.
§:n återremitterades.
§ 246.
Hr Olivecrona: Afven denna § torde böra utgå eller
redaktionen åtminstone förändras, och anhåller jag derföre om
återremiss, åberopande de skäl, som blifvit anförde vid föredragningen
af 244:de och 245:te §§:ne.
§:n återremitterades.
§ 247.
Hr Olivecrona: Under åberopande af förut anförda skäl,
anhåller jag att jemväl denna § måtte utgå, eller, om det nu
icke synes lämpligt att derom fatta beslut, återremitteras.
§:n återremitterades.
§§ 248—257 samt rubriken till §§ 244—257.
Biföllos och godkändes.
§§ 258—207 jemte rubrik, §§ 268—271 jemte rubrik,
samt §§ 272—274 jemte rubrik.
Biföllos och godkändes.
Den vidare pröfningen af lagförslaget uppskjöts härefter till
e. m:s plenum.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. § 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
D«n 17 September e. m.
303
Thorsdagen den 17 September 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerade* protokollet för den 28 sistl. Maj f. m.
Fortsattes föredragningen af Särskilda Utskits Betänk. N:o
2, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. med förslag till ny sjölag.
§ 275.
Hr Olivecrona: Då jag genomläste detta Betänk., uppstodo
hos mig genast åtskilliga betänkligheter i afseende på
denna och några af de följande punkterna. Genom denna §
meddelas stadgande ang:de förmånsrätt till betalning ur fartyg
och bruttofrakt för den resa, hvarunder fordringar uppstått.
Detta stadgande borde dock, enligt mitt förmenande, lämpligast
förefinnas på samma ställe som de andra förmånsrätterna äro
i allmänna lagen intagna. De hafva hittills förefunnits i 17:de
kap. Handels-balken, och genom förslaget till ny konkurslag
hafva de icke blifvit flyttade från sin gamla plats. Icke kan
det vara ändamålsenligt att dels i allmänna lagen, dels i speciallagar,
såsom sjölagen och andra lagar, tillhörande den speciella
privaträtten, alhandla om förmånsrätt i konkurs. Det är bättre
för både domare och parter att veta att det är på ett ställe i
allmänna lagen som föreskrift är lemnad ang:de företrädet borgenärer
emellan. Man har länge klandrat de tysta förmånsrätterna
såsom skadliga för den allmänna krediten. Man har yrkat på
deras inskränkande, och så har äfven skett. Skall man tillskapa
en ny förmånsrätt för s. k. »öfriga fordringar?» Jag finner
sådant vara ganska betänkligt.
För öfrigt finnes icke i denna § infördt allt, som rörer
förmånsrätt. Går man till 3:dje §:n af denna sjölag, omtalas
der förmånsrätt för den, som leinnar förskott af penningar eller
materia lier för fartygs byggande. Hvarföre har man icke sammanfört
allt på ett ställe? Kan det vara lämpligt att jag på
flera ställen i lagen skall eftersöka om förmånsrätt, oaktadt rubriken
vid § 275 angifver att här skall vara sainladt hvad som
rörer ämnet?
364
Den 17 September e. m.
Vidare torde det tillätas mig att lasta uppmärksamhet vid
det obestämda uti 3:dje mom:t af denna 275:ie §, der det heter:
»öfriga fordringar, hvari rederiet bältar endast med fartyg
och frakt.» Det torde lätt medgifvas, att det icke kan vara
lämpligt att i en lag i så allmänna ordalag stadga en förmånsrätt.
Det bör i lagen tvärtom vara ganska noga bestämdt uttryckt
hvilka fordringar skola tillerkännas förmånsrätt, på det
att icke tvifvelsmål ständigt härom skola uppstå.
Jag skulle helst sett att hela §:n utgått och att icke något
stadgande ang:de förmånsrätt upptoges i sjölagen, utan, såsom
förut, finge behålla platsen i Handels-balken.
På grund af hvad jag yttrat, får jag anhålla om återrerniss.
Hr Rabenius: Mot den 275:te §:n af detta förslag har
den siste värde talaren rigtat åtskilliga anmärkningar. Summan
af desamma är, så vidt jag kunnat uppfatta dem rätt, att
det vore olämpligt att icke alia stadgande» rörande förmånsrätt
vore samlade på ett ställe, samt att antalet af tysta förmånsrätter
ej borde ökas. Jag vill nu söka att besvara dessa anmärkningar.
Vid bedömande deraf, må det tillåtas mig att fästa
mig vid de begge frågorna om och huru. Jag vill då först
taga i öfvervägande frågan om det är lämpligt att stadga sådana
förmånsrätter, hvarom här är fråga? 1 detta afseende vill
jag hänvisa till 17:de kap. Handels-balken, hvilket kap. inner
håller åtskilligt, som här blifvit inryrndt, emedan det har afseende
på sjöfart och rederier. För öfrigt har detta stadgande
stöd uti främmande länders lagstiftning och återfinnes i Tyska,
Franska, Spanska, Holländska och Norska sjölagstiftningen.
Hvad beträlfar de särskilda förmånsrätterna, inses lätteligen,
i afseende på lista mom:t, att fartyget och frakten, icke
godset, böra utgöra föremål för en dylik förmånsrätt, alldenstund
det rättsförhållande, på grund hvaraf fordran och följaktligen
förmånsrätten uppstått, eger rum emellan befälhafvare!!
och besättningen å den ena, samt egaren af fartyget och frakten,
icke egaren af godset, å den andra sidan. Väl har den i
17:de kap. Handels-balken § 5 omförmälda skeppsfolkets rätt
lill godset, af skäl, som i Högsta Domstolens prot. återfinnas,
icke blifvit uttryckligen upphäld; men då denna förmånsrätt
måste anses såsom i praktiskt hänseende fullkomligt overksam,
har i sjelfva verket en dubbel förmånsrätt ej blifvit åt nu nämnda
fordran medgifven.
Hvad angår den andra klassen, finnes den medlersta af
dessa förmånsrätter, nemi. ang:de bodmerilån, inrymd j J7:de
kap. Handels-balken, Vidare är i detta mom. tillagdt: »For
dringar
för de till fartygets behof, enligt § 42, försålda andelar
af lasten.» Detta är tillagdt derföre, att dessa lån stå i parité
med bodmerilånen, äro upptagna i och för samma behof och
använda för samina ändamål. Det torde icke vara skäl att ute
-
Den 17 September e. m.
365
sluta dessa förmånsrätter, då Europeiska sjölagstiftningen fastställt
dem.
I afseende på morn. 3, eller rörande »öfriga fordringar,
för hvilka rederiet häftar endast med fartyg och frakt», menas
med dessa fordringar förnämligast sådana, som blifvit riktade
mot rederiet; och får jag, såsom stöd härför, hänvisa till motiverna
i K. M:s Propos., der det heter: »En sådan förmånsrätt,
såvidt den angår ersättning för förloradt eller skadadt gods,
synes rättfärdigad såväl af handelns intresse, som af billigheten,
då redaren har rätt att för frakten göra sig betald af godset.
Har ersättningsanspråket uppkommit till följd af skada, som ett
fartyg tillfogat ett annat, så saknas ej i vår lagstiftning analoga
fall, i hvilka den, som genom ett föremål blifvit tillfogad skada,
får ur detta söka sin skade-ersättning.
flvad beträffar den 4:de punkten, återfinnes den deri upptagna
förmånsrätt redan i 2:dra kap. llederi-balken af nu gällande
sjölag. Vidare torde jag få nämna, att de i l:sta, 2:dra,
3:dje och 4:de punkterna uppgifna förmånsrätterna stödja sig
på Romerska rätten, som säger att det föremål, för hvars nytta
fordran uppstått (versio in rem), äfven bör häfta för denna fordrans
betalning.
Må det nu tillåtas mig att med några ord beröra frågan
huru — en fråga, om hvars besvarande olika meningar kunna
uppstå. Man har då att särskilja de olika ställen, hvarest dessa
förmånsrätter kunna blifva såsom lag införda. Ett sätt hade
varit att införa dem i 17:de kap. Handels-balken, och detta var
föreslaget i det remitterade förslaget, men blef ej godkändt af
Högsta Domstolen, som ansåg att plats bort beredas dem på
sätt nu skett.
Hr Olivecrona har sagt att icke allt, hvad som rörer förmånsrätter,
här blifvit infördt, och att rörande de i S:dje §:n
omnämnda förmånsrätter hänvisas till I7:de kap. Handels-balken.
Högsta Domstolen, hvars förslag K. M. antagit, ansåg att 17:de
kap. Handels-balken borde förblifva orubbadt i detta afseende,
och att de i sjölagen uppgifna förmånsrätterna kunde i Handelsbalkens
17:de kap. återfinnas.
Hr Olivecrona har vidare ogillat det 3:dje mom:t, som handlar
om »öfriga fordringar», såsom varande allt för obestämdt.
Jag kan dock icke dela denna mening. De fordringar, i hvilka
rederiet häftar, omtalas i den redan diskuterade 12:!e §:n, hvarjemte
alla de fordringar, som icke rubriceras under 2:dra mom:t
af denna 275:te §, hänföras till 3:dje mom:t af sistnämnde §.
Jag anhåller om bifall till §:n oförändrad.
Gr. Sparre: För min del är jag, såsom jag redan vid ett
föreg:de tillfälle yttrat, af samma mening som Hr Olivecrona.
Deh siste värde talaren har sagt, alt man vid denna punkt
borde skilja mellan frågan om och frågan huru. Hvad beträffar
den första, eller frågan om, d, v. s. hvilka förmånsrätter kunna
erkännas, vill jag svara, att jag blott erkänner de i l:sta och
366
Den 17 September e. m.
2:dra punkten omnämnda. Den i 3:dje punkten omförmälda
finnes icke i vår lagstiftning, och den i den 4:de omnämnes
endast i Rederi-balken, ej i Handels-balken. Enligt mitt förmenande,
bade det varit större skäl att, i stället för att införa
nya förmånsrätter, ur denna lag utesluta de gamla. Jag hemställer
till hvar och en, hvad skäl det kan vara att meddela
förmånsrätt åt alla de fordringar, för hvilka rederiet häftar?
Månne det icke kan anföras många andra fordringar, som äro
lika behjertansvärda? Och om jag i detta afseende vill gå konseqvent
till väga, skall jag kunna uppställa den ena förmånsrätten
efter den andra, och ett helt kaos deraf uppstå.
I afseende å belälhsfvarens aflöning samt besättnings å fartyg
hyra, kan anföras, att de äro att betrakta lika med tjenstehjonslöner,
hvilka, enligt lag, hafva förmånsrätt.
Beträffande innehållet af 2:dra morn:t, finnes det redan omtaladt
i 17:de kap. Handels-balken, och måste qvarstå, ty det
kan ju Ilända befälhafvaren att icke få något lån, om lian ej
förpantade skeppet, likasom säkerhet bör lörefinnas för dem,
som ega den last, hvilken för fartygets behof måst försäljas.
1 fråga om panträtt är det en oeftergiflig regel att tysta
förmånsrätter icke böra finnas, utan all befintlig säkerhet skall
vara offentlig och för hvar och en, som ingår i affärer, möjlig
att taga reda på.
Hvad åter angår frågan huru, så, om man vill bibehålla
dessa förmånsrätter, hade det, enligt mitt förmenande, varit
enklast att, med uteslutande af dessa förmånsrätter ur sjölagen,
införa dem aila i 17:de kap. Handels-balken.
Ang:de yttrandet att Franska sjölagen, och de sjölagar, som
derefter bildat sig, bibehållit åtskilliga af dessa förmånsrätter,
är det erkändt att den i många afseenden förträffliga Code de
Napoléon har en skuggsida med hänsyn till dessa förmånsrätter.
De infördes genom maktspråk af Napoleon, och alla de
länder, som fordom tillhörde Franska väldet, hafva omarbetat
sina lagar i förev:de hänseende.
Jag får nu hos B. o. Ad. anhålla, det R. o. Ad. ville återremittera
denna §, lör att lemna Utsk:t tillfälle att ånyo till
behandling företaga denna så vigtiga del af vår sjölagstiftning.
Hr Olivecrona: Då Hr Rabenius hade ordet, yttrade
han att den första frågan vore, huruvida det vore skäl att upptaga
de i § 275 framställda förmånsrätterna, och att, om denna
fråga besvarades med ja, sedermera bestämma deras plats. Jag
erkänner villigt, att detta är rätta ordningen. Jag har redan
förut, då jag nyss yttrade mig, anfört att jag i synnerhet tvekat
vid att upptaga den nya förmånsrätt, som skulle i sväfvande
ordalag uttryckas i 3:dje mormt med begreppet »öfriga
fordringar.» Hr Rabenius bar nu upplyst R. o. Ad., att dermed
menas hvad som förekommer i § 12. Det kan visserligen vara
lätt för den, som skrifvit lagförslaget, att veta hvar dessa fordringar
skola stå uppräknade, men jag tror att de allra fleste
Den 17 September e. m.
307
bland R. o. Ad:s Hrr Ledamöter skola, lika med mig, bekänna
att man måste behöfva studera sjölagen många gånger, innan
man kan gissa sig till att med orden »öfriga fordringar» i §
275, mom. 3, skall förstås de fordringar, som angifvas i § 12.
Villervallan blir ännu större, när man genomläser 12:te §:n
och der finner från regeln uppräknade en massa undantag, som
stå att igenfinna i 7 andra §§ på spridda ställen i denna sjölag.
Således, för att få veta livad jag vill veta om förmånsrätt
för s. k. »öfriga fordringar», måste jag först gissa mig till
att dessa omlörrnälas i 12:te §:n, _ oell sedan efterforska på 7
särskilda ställen alla undantagen. Ar detta ett praktiskt, ändamålsenligt
sätt att stifta lag?
Gr. Sparre har dessutom ganska riktigt anmärkt att det
ej finnes något skäl att med förmånsrätt mera gynna skeppsfarten,
än andia näringar. Skall man nu tillskapa en ny tyst
förmånsrätt för att uppmuntra sjöfart, lära nog andra industrigrenar
yrka på dylika uppmuntringar.
Hr Rabenius liar, såsom stöd för dessa nya förmånsrätter,
anfört att de skulle återfinnas i flere främmande länders sjörätter.
Det må visserligen vara sanni, att så är; men, Mine
flrrl dessa främmande lagar äro byggda till stor del på Ro
merska
rätten, \och enligt densamma egde den tysta förmånsrätten
mycket större utsträckning, än i vår nuv:de lagstiftning.
Det erkännes ock, att all tyst förmånsrätt verkar mer eller
mindre skadligt på den allmänna krediten. Tendensen i lagstiftningen
under detta århundrade har varit att inskränka, icke
att utvidga, de tysta förmånsrätterna. Skola vi nu börja gå
baklänges i en motsatt riktning? Jag tror ej alt sådant vore
ändamålsenligt.
Jag yrkar fortfarande på §:ns återremitterande.
Hr Rabenius: Gr. Sparre har sagt, att man i nuvarande
lagstiftning sökt så mycket som möjligt inskränka antalet af
förmånsrätter. Huruvida så är förhållandet, kan jag ej med
bestämdhet säga, men besynnerligt är. om nuv:de lagstiftare
söka utrota dessa förmånsrätter, då de finnas qvar i flere främ
mande
länders sjölagar såsom lör sjöfarten af behofvet påkallade.
En del deraf lörefinnas redan i vår sjölag och 17:de kap. Handels-balken.
Gr. Sparre har erkänt giltigheten af åtskilliga fiirmånsrätter,
men har mot en eller annan, särdeles hvad som förekommer i
3:dje nionut, rigtat sina anmärkningar.
Gr. Sparre har vidare sagt att konfusion skulle uppstå genom
denna lagstilning. Det är visserligen sannt att det vöre
bättre att på ett ställe finna hvad man söker, än att söka på
flere ställen. Frågan är dock, huruvida olägenheten af att söka
dessa förmånsrätter på 2 ställen är större än olägenheten att
alls icke återfinna dem. Vågar jag framställa en personlig öfvertygelse
i detta hänseende, får jag förklara att jag anser ifrå
gav:de
förmånsrätter vara af högsta behof påkallade, och åtskil
-
36S
Den 17 September e. m.
liga personer hafva på det bevekligaste yttrat sig lör dess bibehållande.
Hr Olivecrona har rigtat sina anmärkningar mot det obestämda
i 3:dje mom:t, och fästat sig vid det godtyckliga deri.
Det kan i viss grad vara sannt hvad Hr Olivecrona yttrat,
men Hr Olivecrona har icke läst mom:t till slut. Det står
nemi.: »Öfriga fordringar, hvari rederiet häftar endast med fartyg
och frakt.» Jag vill fästa uppmärksamheten derpå att alla
dessa fordringar, utom de i 2:dra mom:t uppräknade, återfinnas
i 12:te §:n, och att man således ej kan vara i ovisshet, hvilka
dessa fordringar äro. Jag förnyar min anhållan om bifall till
Utsk:ts förslag i denna del.
Gr. Sparre: Hela denna diskussion bör rubriceras under
den frågan, huruvida förmånsrätter böra medgifvas eller icke.
Häller man icke strängt dervid, att inga nya sådana skola medgifvas,
stannar man aldrig, utan mäste oupphörligen bevilja nya
förmånsrätter. Jag måste således, då jag förfäktar en princip,
anses hård i deras ögon, som framdrager de mest bevekande
skäl för ett undantag i lörev:de hänseende, men jag anser mig
dock böra vidblifva mitt redan förut gjorda yrkande.
Hr von Ehrenheim: På grund af hvad Hr Rabenius
anfört och med fullkomligt instämmande i hvad han yttrat, anhåller
jag, lika med honom, om bifall till ifrågav:de §, sådan den
blifvit af Utsk:t i dess nu föredragna Betänk, för R. St:r framlagd.
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Hr Olivecrona: Jag anhåller att ännu en gång få fästa
uppmärksamhet derpå att det är i sanning mycket svårt att veta
att dessa så mycket omtalade »öfriga fordringar» skola återfinnas
i 12:tc §:n; ty när man läser ifrågav:de § 275, får man
ingen upplysning, hvilka dessa fordringar äro, utan endast att
det är alla sådana, med undantag af hvad som förekommer i
vissa andra §§, på sju olika ställen i lagen.
Jag anser att, då en ny lag skall skrifvas, bör den göras
så tydlig och klar, att jag icke behöfver från en § gissa mig
till en annan §, der jag skall finna sjelva regeln, och sedan hän
visas
att uppsöka undantagen på 7 särskilda ställen i lagboken.
Skrifver man icke lagen klar, när det kan ske utan olägenhet,
vinner man sannerligen icke ändamålet.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. Leijonhufvud: Till alla delar förekommen af Hr
Rabenius, hvilken särdeles utförligt redogjort för denna §, får
jag till alla delar instämma med honom.
H. Exc.
Ben 17 September e. m.
369
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Då ifrågav:de förmånsrätter
äro medgifna hos amira sjöfartsidkande nationer, tror jag, att de
äfven måste medgifvas hos oss. Hvad man kan säga om riktigheten
deraf i och för sig sjelf, hlir under sådana förhållanden
en fråga af underordnad betydelse. Det förnämsta är att vår
sjöfart må kunna bestå, oell lör sådant fall bör åt våra fartyg
beviljas samma lörmåner, som andra nationer tillförsäkrat sina.
I afseende å den omlalta nödvändigheten att icke erkänna
andra förmånsrätter, än de som genom sin offentlighet' lalla
hvar och en i ögonen, kan jag ej finna, alt de förmånsrätter,
som Gr. Sparre velat bibehålla i denna §, mera öfverensstämma
med den uppgifna grundsatsen än de, som han velat utesluta.
Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på ett misstag, som blifvit
begånget af Gr. Sparre och Hr Olivecrona, då de påstått
att 12:te §:n ej skulle lemna upplysning 0111 de i nu föredragna
§ omnämnda »öfriga fordringar, för hvilka rederiet häftar endast
med fartyg och frakt». Det heter nemi. i 12:te §:n, att
redarne ansvara personligen för alla förbindelser, hvilka rederiet
elier någon annan på dess vägnar ingå, med undantag af de i
§§:na 43, 49, 74, 126, 145, 172 och 181. Här äro således
uppräknade alla de fall, som i 275:te §:n afses.
De af Högsta Domstolens ledamöter, som yttrade sig rörande
denna fråga, afsågo att man ej borde göra någon större
rubbning i 17:de kap:t Handels-balken, utan i stället här endast
göra en jemkning emellan dessa sjöfarts-förmånsrätter inbördes,
utan inflytande på sådana fordringars förhållande till andra. Jag
medgifver visserligen, lika med Gr. Sparre, att det bade varit
mera systematiskt att företaga en omredigering af de första §§:na
i 17:de kap:t Handels-balken. Men detta mötte så många svårigheter,
att man länn betänkligt att göra sjölagens framgång
beroende af framgången af en förändring i 17:de kap:t Handelsbalken.
Jag instämmer med Hr Rabenius.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af den il'rågav:de §:n, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma, och, då dervid
svarades många ja jemte några nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Gr. Sparre begärde votering.
Uppsattes och justerades följande votens-propos.:
»Den som bifaller 275:te §:n i Särkilda Utsk:ts förslag till
sjölag, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. 0. Ad. §:n.»
H. VI. 24
370
Den 17 September e. m.
Sedermera företogs voteringen, och befunnos rösterna vid
dess slut hafva utfallit sålunda:
Ja — 23.
Nej — 11.
§§:na 276—278.
Biföllos.
§ 279.
Hr Olivecrona: Denna § innehåller med afseende på
sin redaktion en otydlighet, som torde höra rättas.
Det heter nemi.: »Har fartyg eller frakt eller delar deraf i
gemensamt haveri eller till följd af någons vållande, gått förloradt»
etc. Skola nu orden »delar deraf» hänlöras till fartyg eller
frakt eller till beggedera? Utsk:t har uppenbarligen endast afsett
fartyget, ej trakten. En förändring i redaktionen blir derlöre
nödvändig, för att åstadkomma rättelse. I anledning häraf anhåller
jag vördsamt om återremiss.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på återremiss deraf, som med ja besvarades.
§§:na 280—283.
Biföllos
Rubriken till §§ 275—283.
Hr Olivecrona: Rubriken lyder sålunda: »Om förmånsrätt
till betalning ur fartyg, frakt och inlastadt gods». Då nu
i 277:de §:n talas om panträtt, torde enligt mitt förmenande
äfven rubriken böra innehålla något derom. Det är en stor
förvillelse att tro att panträtt och förmånsrätt äro identiska begrepp.
Man kan hafva förmånsrätt i konkurs och dock ej hafva
någon panträtt; men har någon panträtt, har han deremot,
enligt regeln, alltid förmånsrätt. Många misstag hafva uppstått
genom förvexling af dessa begrepp. Det är sådant man vid lagstiftning
bör söka förekomma.
Då jag ej nu på stående fot kan upptäcka något lämpligt
förslag till redaktionsförändring, får jag anhålla om återremiss,
på det Utsk:t må få taga rubriken i förnyadt öfvervägande.
Frih. Leijonhufvud: Jag vill endast yttra att denna rubrik
är tillräckligt upplysande; och den omständigheten, att i
277:de §:ri talas om panträtt, tror jag ej bör föranleda till ändring
af berörde rubrik, hvadan jag anhåller om bifall dertill.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den förev:de rubriken, framställde Hr Gr.
Den 17 Sejitember e. m.
371
o. Landtm, propos. på bifall till densamma och. då dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
§§ 284—286 jemte rubrik.
Biföllos.
§§ 287—289.
Biföllos.
§ 290.
Frih. Armfelt: Uti denna § har Utsk:t förändrat redak
tionen
af K. M:s Propos. Den anmärkning, jag vill framställa,
gäller dock sjelfva saken, med alseende på så väl K. M:s Propos.
, som ock det skick, hvari §:n blifvit af Utsk:t underställd
R. St:rs pröfning. Jag har nemi. svårt att uppfatta sednare delen
af denna §, eller hvarföre befälhafvare, som förhåller besättningen
dess lagliga kost, skall straffas såsom för uppsåtlig
misshandel. Fördenskull anhåller jag om §:ns återremitterande.
Frih. Leijonhufvud: En förändring i K. M:s Propos. i
förev:de hänseende är visserligen företagen; men jag tror icke,
att det kan inverka på sjelfva saken. Om den, som icke gifver
sitt barn tillräcklig föda, om han kan det, säger man, enligt
väldigt språkbruk, att han misshandlar detsamma. Förhållandet
torde vara enahanda i detta fall; och har man derföre hänvisat
till allmänna lagen om mord, dråp och annan misshandel. Har
icke, till följd af misshandel, någon skada uppstått, straffas efter
en, och har skada uppstått, straffas efter en annan §.
Jag skulle vilja anhålla om bifall till §:n, men vill likväl
icke motsätta mig en återremiss, om pluralileten anser en sådan
nödvändig.
Frih. Armfelt: Det sätt, hvarpå den siste värde talaren
förmodat att domaren skulle gå tillväga vid tillämpningen af
denna §, jemförd med lagen om misshandel, öfverensstämmer
visserligen med hvad som bör ega rum; men jag kan icke undertrycka
den mening, att, då lagen skiljer emellan tre slag af
misshandel, och förhållande af manskapets kost, h. o. h. eller
till någon del, icke synes mig kunna rätteligen hänföras under
något af dessa tre olika slag, det hade varit bättre och
rättare, om man i detta förslag sagt, att en befälhafvare å fartyg
för undanhållande af besättningens kost skulle beläggas med
ett visst i §:n uppgifvet straff, än att hänvisa till en annan lag.
Jag anhåller fortfarande om återremiss af §:n.
Hr von Ehrenheim: Den allmänna lagen bestämmer
ansvar för misshandel efter den grad af skada, som deraf uppkommer;
och då denna § hänvisar till den bestraffning, som i
allmänna lagen ang:de misshandel är bestämd, är äfven denna
372
Den 17 September e. m.
lags uppenbara mening, att den skada, som uppkommer, skall
läggas till grund för straffet.
Jag anhåller om bifall till denna §.
Frih. Armfelt: Jag tror fortfarande att det varit lämpli
gare
att för denna förseelse utsätta ett bestämdt straff, än att
hänvisa till lagen om mord, dräp och annan misshandel och
derigenom ställa fartygsbefälhavare i paritet med den, sorn åstadkommit
misshandel, helst alt förhålla manskap deras kost, ehuru
både orätt och skadligt, väl icke kan sägas egentligen vara misshandel,
minst efter det begrepp, ofvanomlörmälda förordning
fäster vid detta uttryck.
Frih. Leijonhufvud: Jag tager mig friheten fästa upp
märksamheten
derpå, att Utsk:t föreställt sig, att sjömän, då de
äro på fartyg, ej kunna hafva tillgång till annan mat, än den
som der bestås dem; och när de då förhållas sin kost, måste
de svälta.
Jag skulle för öfrigt tro, alt, i anledning med de grundsatser,
som på sednare tider blifvit följda, det ej är lämpligt
att här införa några speciela straffbestämmelser, hvadan R. och
Ad. torde finna, att hänvisningen till allmänna lagen här är på
sin plats.
Jag anhåller om bifall till §:n.
Frih. Armfelt: Det är otvifvelaktigt, att, om man förhåller
sjöman dess lagliga kost, det är för honom ett stort obehag.
Men jag får fästa uppmärksamheten derpå att det är detsamma,
om en befälhafvare förhåller sin besättning hela dess kost eller
blott en del deraf. Han skadar derigenom besättningen, men,
jag upprepar det, misshandlar den ej.
Frih. Leijonhufvud: Den misshandel, som förekom
mer
i 13:de §:n af allmänna lagen, afser allt slags våld. Jag
skulle tro att t. ex, en person, som skuffar en annan, skall vid
strafftillämpning hemfalla under nämnda §. Straffet är derföre
så lågt som böter. Jag kan icke heller se annat än att, om en
befälhafvare förhåller sin besättning iJ^del eller J:del af dess kost,
han straffas efter denna §.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Om det stöde i denna § att
befälhafvare skall straffas för uppsåtlig misshandel, hade Frih.
Armfelt otvifvelaktigt rätt; men nu står det »såsom för misshandel»
och dermed är antydt, att här icke är fråga om misshandel
i egentlig mening, men att man ansett straffbestämmelserna
för misshandel vara tillämpliga för det fall, hvarom §:n
handlar. Att här uppställa ett bestämdt straff-stadgande, skulle möta
svårigheter, alldenstund den skada, som af ifrågav:de förfarande
kan föranledas, måste, likasom skadorna af egentig misshandel,
tänkas ofantligt vexlande, och samma straff, äfven med den van
-
Den 17 September e. in.
373
lisa latituden, icke kan vara lämpligt för alla fall. Lika med
Frill. Leijonhufvud, anhåller jag om bifall till denna §.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återreiriiss af den l'örev:de §:ri, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till densamma och, flå dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
§§ 291 och 292.
Bi föl los.
§ 293.
Hr Olivecrona: Jag vill vid denna punkt endast göra
en anmärkning mot redaktionen. Den angår borttagandet af
ordet »allt» på sista raden af §:ns sednare mom.
På andra ställen i lagen står det »efter omständigheterna»,
och det synes mig ej vara skäl att här göra något tillägg. Det
är alldeles nog att säga »efter omständigheterna»; hvad som är
öfverflödigt, bör borttagas.
Jag anhåller derföre om bifall till §:n, med uteslutande af
ordet »allt» i orden »allt efter omständigheterna.»
Frih. Leijonhufvud: Hetta tillägg till denna § har vid
behandlingen af ärendet inom Utsk:t blifvit tlyttadt Iram och tillbaka
och slutligen stannat vid denna §. Det återfinnes i K. M:s
förslag uti 59:de §:n.
För öfrigt har jag ingenting emot att det anmärkta ordet
borttages, hvadan jag förenar mig med Hr Olivecrona i det af
honom framställda yrkande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats bifall till
§:n med uteslutande af ordet »allt» på sista raden; framställde
llr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till §:n oförändrad,
hvartill svarades nej, och sedermera propos. på §:ns antagande
med ofvariberörde förändring, hvilken propos. med ja besvarades.
§§ 294-301, jemte rubriken till §§ 287—301.
Bilöllos och godkändes.
§ 302.
Frih. Leijonhufvud: Vid denna § har jag, såsom af
Betänk:t synes, fogat en reservation, om hvars uppläsande jag
hos Hr Gr. o. Landtm, får anhålla.
374
Den 17 September e. m.
Sedan den begärda uppläsningen försiggått, yttrade
Frih. Leijonhufvud: Innan jag hört uttalas de åsigter,
som i afseende på denna § inom detta hus äro gängse, inskränker
jag mig till att, under åberopande af min reservation,
anhålla om bifall till K. M:s Nåd. Propos. i ämnet.
Hr af Str örn: I egenskap af suppleant i det särskilda
Utsk:t har jag deltagit i behandlingen al den fråga, som nu utgör
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, samt förordat principen
i det lörslag, som åsyftar, att sjörättsmål i allmänhetskola
behandlas vid rådstufvurätt och ej af landtdornstolarne upptagas.
Jag har dervid fästat hufvndsakligt afseende å handelns och
sjöfartens allmänna och vigtiga intressen, som, enligt min åsigt,
äro i icke oväsendtlig mån beroende på tillämpningen af denna
princip. Uti Utsk:ts Betänk, är framställdt, hurusom man
redan i äldre tider och genom gällande lagstiftning erkänt
vigten och nödvändieheten af att sjörättsmål till skyndsamt afgörande
befordras; och alt denna skyndsamhet i ännu högre grad
påkallas i samma mån dessa vigtiga näringsgrenar tilltaga i omfattning
och liflighet, synes mig vara uppenbart. Huru detta
ändamål åter väsendtligen motverkas i de fall, då sjörättsmål
till behandling upplagas vid en icke permanent domstol, har
jag trott vara af Utslct till fullo ådagalagdt. Bland de skäl,
som åberopats emot de af Utsk:t i nu l'örev:de hänseende föreslagna
bestämmelser, förljenar det skäl otvifvelaktig! mycket afseende,
som stödjer sig på lagens allmänna stadgande att hvar
och en skall i tvistemål instämmas till den rätt. hvarunder han
sitt bo och hemvist har. Utsk:t har emellertid visat i huru
vidsträckt mån man funnit nödigt och lämpligt att frånträda den
allmänna grundsatts. som i nämnda stadgande uttalas. Då R.
Sl:r vid 1823 års riksdag hos K. M. anhöllo, att sjötidls-rätterne
måtte upphälvas, samt de mål, hvilka tillhört dessa rätters
handläggning, till pröfning och afgörande upptagas antingen af
rådstufvurätt i städerne eller af närmaste häradsrätt å landet,
blef en särskild komité för behandlingen af denna fråga tillsatt.
I öfverensstämmelse med det af samma komilé afgdna Betänk,
förordnade K. M. i Nådig kungörelse af d. 7 Maj 1831, att sjötullsrälterne
skulle indragas, och de åligganden, som tillhört dessa
domstolar, ensamt på rådstufvurätterne öfverll y t las. Uti de
sedermera tid efter annan förnyade seglations-ordningar, förordningar
till förekommande af oloflig införsel eller utförsel af
varor, och sednast i den år 1860 utfärdade tullstadgan, barock
den bestämmelse bibehållits, att mål, som angå förbrytelser mot
dessa lörfattningar, skola upptagas vid rådstufvurätt i den stad,
der förbrytelsen skett, eller, om den timat utom stads jurisdiktion,
vid rådstufvurätt i närmaste stad; och under den längre tid, som
dessa föreskrifter varit gällande, har, mig veterligen, icke någon
klagan deröfver försports eller något förslag till ändring deri
blifvit framstäldt.
Den 17 September e. m.
375
Det kan visserligen anmärkas, att de mål, som härröra
från dessa författningar, endast äro af brottmåls egenskap och
i detta afseende trän sjörättsmålen skiljaktiga. Härvid bör dock
erinras, att de förbrytelser, som emot samma författningar kunna
ega rum, endast äro att hänföra till s. k. konventionela brott
eller sådane handlingar, hvilka ena dagen äro att såsom förbrytelser
anses och en annan dag kunna till följd af en förändrad
lagstiftning upphöra att vara sådane. 1 allt täll ega de nu i fråga
v:de eller s. k. tullmålen i flera omständigheter en viss frändskap
med sjörättsmålen, hvilken påkallar enahanda rättegångsordning
för så väl det ena som andra slaget af mål. Men utom
för tullmålen har, såsom Utsk:t anlört, undantag från den allmänna
grundsatsen om svarandens rätt att instämmas till den
domstol, hvarunder han sitt bo och hemvist häfver, blifvit gjordt
i afseende å vexelmålen, hvilka ensamt tillhöra den civila lagstiftningens
område. Den likställighet, som, enligt hvad Utsk:t
visat, redan genom lagstiftningen blifvit i allmänhet etablerad
för vexel- och sjörättsmål, och som löranledts af den insedda
nödvändigheten, att begge dessa slag af mål till skyndsammare
afgörande än andra befordras, innefattar ock, enligt min åsigt,
den giltigaste anledning, att då nu fråga är om stiftandet af en
ny lag, undanrödja den enda skiljaktighet, som dem emellan förefinnes
derutinnan, att sjörättsmålen, i motsatts till vexelmålen
och på grund af en lagstiftning, hvilken tillkommit under helt
andra förhållanden, än som för närv:de ega rum, kunna vid
häradsrätt handläggas. Någon tvekan att i nu förev:de hänseende
frånträda den oinförmälda grundsatsen, synes för öfrigt så mycket
mindre böra uppstå, som Högsta Domstolen icke derutinnan
funnit någon betänklighet emot antagandet af de bestämmelser
i ämnet, som det remitterade förslaget innehåller.
Jag ber nu att (å till närmare betraktande framställa de
skäl. på grund hvaraf Högsta Domstolen funnit sig böra tillstyrka
de från berörda förslag i denna del så väsendtligen skiljaktiga
stadganden.
Det ena skälet är, »att förslaget icke innefattar eller torde
kunna uppdraga någon lämplig gräns emellan större fartyg, som
egentligen afses, och t. ex. små roddbåtar, som ingalunda påkalla
någon undantagslag.» Detta skäl har jag funnit af allt för
underordnad beskaffenhet för att böra utgöra hinder för genomförandet
af en reform, hvaraf, enligt min åsigt, stora och vigliga
intressen kunna vara beroende. För bedömmandet af det ringa
antalet och den ringa vigten af de tvistemål, som kunna uppstå
med hänseende till sådana farkoster, som af Högsta Domstolen
här afsetts, må endast erinras, hurusom dessa tvister icke kunna
angå hvarken fartygs befälhafvare eller besättning eller fraktgods
eller bodmerilån eller andra sådana ämnen, som allmännast
utgöra föremål för tvister i sjörättssaker.
Det andra af Högsta Domstolen emot förslaget anförda
skäl, är att »efter nu gällande lag, sjörättsmål kunna vid såväl
häradsrätt som rådstufvurätt förekomma». Bestämmandet här
-
376
Den 17 September e. m.
om grundar sig på åberopade stadgande i lista kap. skeppmålabalken.
att »om några sjbrättsmål skulle å landet uppkomma,
dessa då finge gå till Häradsrätt, som vant är.» Tager man nu
i betraktande fdrhållanderne vid den tidpunkt då detta stadgande
meddelades, så befinnes, at!, enligt den då gällande så kallande
ordinantien tor köphandeln af den 12 Oktober 1617, icke
tillåtet var att segla och handla på andra hamnar, än dem som
lydde under stadsrätt, i följd hvaraf handeln och sjöfarten, på
sätt intill sednare tider i allmänhet fortfarit, utgjorde uteslutande
stadsrnannanäringar. Något annat undantag från della allmänna
stadgande var icke heller medgifvet, än den H. o. Ad., jemlikt
dess privilegier af s. å., i öfverensstämmelse med hvad i nu
gällande adeliga privilegier är lörunnadt, tillerkända rättighet
alt sina egendoms-produkter sjelfva utföra. Under sådana förhållanden
kunde knappast något sjörältsmål å landet uppkomma
och blifva föremål för behandling vid häradsrätt. Att denna
omständighet älven föresväfva! lagstiltaren, synes häst deraf, att
denne uti stadfästelse!! å 1667 års sjölag väl löreskrilvit, att,
till afböja lide af det dröjsmål, som vid vad i sjöriiltssaker till
Hofrätt skulle uppstå, »vad från rådstufvurätt skulle göras under
General-Kommers-Coll.»; men deremot icke alls förordnar
huru vad från häradsrätt i sjörättssaker skulle fullföljas. Häraf
kan slutas att lagstiltaren ansett att sjärättsmål näppeligen skulle
å landet uppstå, eller att, om så vore fallet, ett sådant mål icke
kunde blifva af den beskaffenhet att vad derutinnan sk lille ifrågakomma,
eller ock att tvisten ej blefve af den vigt och påkallade
så stor skyndsamhet att icke vad i samina tvist kunde
såsom andra tvistemål till Hofrätt fullföljas.
Med afseende åter å den utsträckning af sjöfartsrörelsen till
hamnar utom städerne, som är en följd af sednare tiders förändrade
tullstadganden, och då tid efter annan nya lastageplatsen uppstå
utom städernas områden, har jag ansett det vara af vigt att,
till beredande af ett skyndsamt afgörande af de sjörältsmål,
som i sådana hamnar uppkomma, stadgande meddelas att dessa
mål i allmänhet skola af rådstufvurätt till behandling upptagas.
Ehuru jag således ansett mig böra i Utskit förorda principen
i det remitterade förslaget i fråga örn domstol i sjörättsmål,
vidgår jag villigt att det af Utskit i närmaste öfverensstämelse
dermed uppgjorda förslag kan till sina detaljer erfordra
en närmare granskning samt förändring och fullständigande
med anledning af de anmärkningar, som i de respektiva Stånden
må framställas, och jag har således icke något att erinra
deremot att en återremiss af den nu föredragna §:n eger rum.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Oaktadt jag ingalunda vill
förneka att ganska giltiga skäl kunna anföras och af den siste
värde talaren, liksom af Utskit, blifvit anförda för den förändring
af K. M:s förslag, Utskit framställt, tror jag dock, att de
förespeglade olägenheterna af att antaga K. M:s Propus, blifvit
för högt uppskattade, äfvensom att de fördelar, Utskit med sitt
Den 17 September e. m.
377
förslag åsyftat, måhända icke stå att vinna i fullt så hög grad,
sorn Ulsk:t förmodat.
Sålunda läster sig Utsk:t, i fråga om den med skäl eftersträfvade
skyndsamheten i sjörättsmåls handläggning, vid den
kortare slämningstid, som skall ega rum, om dvlika mål dragas
till stadsdornstol. Härvid förekommer dock, att, derest en person,
som ej har sitt hemvist i stad, skall ställas inför rälta vid
stadsdornstol, han skall åtnjuta minst så lång slämningstid förut,
som om lian skulle stämmas till häradsrätten i den ort, der han
bor. J)e olägenheter, som kunna uppstå både för kärande och
svarande genom skyldigheten att inställa sig i den stad, som är
närmast svarandens hemvist, men som ändå i vissa delar af
vårt land kan vara ganska aflägsen, lå icke heller förbises.
Genom Utsk:ts förslag har icke heller blifvit konseqvent genomfördt
att alla sjörättsmål skulle komma till rådstufvurätt. Tvister
emellan delegare i fartyg inbördes och emellan redare och befälhafvare
skulle fortfarande kunna gå till domstol på landet.
Utsk:t har vidare anfört såsom skäl för antagande af sitt
förslag, att för närv:de en del af de större handelsstädernas
hamnar befinna sig utom städernas judiciella område, och att
deraf skulle föranledas att många mål olämpligen komrrio att
dragas till lörum på landet. Denna olägenhet kan dock på annat
sätt i administratif väg alhjelpas, nemi. genom utvidgning
af städernas judiciella område, så att det omfattar hela hamnen,
såsom ock på åtskilliga ställen redan skett.
Då för öfrigt, enligt K. M:s förslag, forum i sjörättsmål kan
vara icke endast der svaranden har sitt hemvist, utan äfven der
fartyget finnes, och då parterna jemväl få öfverenskomma om
annan domstol för tvists upplagande, torde genom antagande af
sistnämnde förslag allt för stor omgång kunna i de liesta fall
undvikas.
På dessa, men förnämligast på de af Frih. Leijonhufvud i
hans reservation anförda grunder, får jag förena mig i det af
honom framställda yrkande.
Frih. Leijonhufvud: Efter hvad H. Exc. Hr Frih. De
Geer anfört, har jag ingenting vidare att tillägga. H. Exc. har
så tydligt och klait framställt fördelarne af att antaga K. M:s
förslag, att jag anser mig i denna fråga icke vidare böra upptaga
R. o. Ad:s tid.
Hr af Ström: Då icke något ovilkorligt yrkande af återremiss
blifvit framställdt, men jag, i öfverensstämmelse med
hvad jag förut i ämnet haft äran anföra, anser mig hvarken
böra tillstyrka antagandet af K. M:s förslag eller kunna framställa
begäran om bifall å §:n i dess nuv:de lydelse, får jag
vördsamt anhålla att densamma måtte till förnyad pröfning återremitteras.
378
Den 17 September e. m.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade yrkats, dels att §:n mätte till
Utsk:t återremitteras och dels att R. o. Ad., med afslag å §:n,
skulle i stället antaga §§:na 302 och 303 i K. M:s Propos.;
hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde först propos. på bifall
till §:n enligt Utsk:ts förslag, hvartill svarades nej, sedermera
propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo med blandade ja
och nej, samt slutligen propos. på afsteg å §:n och antagande
af §§:na 302 och 303 i K. M:s Propos., hvarvid likaledes svarades
flere ja och nej i blandning; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Sedan Hr af Ström begärt votering samt R. o. Ad., uppå
Hr Gr:ns o. Landlnuns framställning, till kontra-propos. vid den
blifvande voteringen antagit återremiss af merberörde §, uppsattes
och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som afslår § 302 i Särskilda Utsk:ts förslag till
sjölag och antager i stället §§:ne 302 och 303 i IL M:s Propos.
, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. förstberörde §.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
och efter den förseglade sedelns öppnande rösterna hafva utfallit
sålunda:
Ja — 11.
Nej — 12.
§ 303.
Gr. Sparre: Månne det icke är nödvändigt att återremittera
denna §?
Frih. Leijonhufvud: Då inom Utsk:t ej varit någon meningsskiljaktighet
angående denna punkt, kan jag ej se något
skäl att återremittera densamma.
Gr. Sparre: Jag finnér verkligen att en återremiss ej är
nödvändig, och afstår således derifrån.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framstäld propos.
, blef den förev:de §:n af R. o. Ad. bifallen.
§ 304.
Gr. Sparre: Meningarne kunna väl icke vara delade derom,
att denna § på detta ställe är öfverflödig. Den finnes ju
Den 17 September e. m.
379
redan i vår rättegångsordning och gäller der såsom en föreskrift
vid alla möjliga civila rättegångsmål.
Frih. Leijonhufvud: Jag instämmer till alla delar med
Gr. Sparre och får yrka återremiss af §:n.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Jag ber att få anmärka, det
ett undantag; från allmän lag är gjordt i denna §, enär i vanliga
fall särskilda besvär just få anföras i sådana invändningsfrågor,
som här äro omtalade, hvaremot denna § innefattar ett
förbud mot dylika besvär i sjörättsmål.
Gr. Sparre: Man må orda huru mycket som helst om
nödvändigheten af skyndsamhet i de ifrågav:de målen, så kan
jag dock ej inse nödvändigheten af att inrätta ensamt för dem
en ny rättegångsordning. Det finnes en mängd andra mål, hvilka
fordra en lika skyndsam behandling, men för dem finnes icke
särskild rättegångsordning. Att nu för dessa sjörättsmål inrätta
en alldeles egendomlig process, hvartill grunddragen äro hemtade
ur försäkringsstadgan, synes mig vara en särdeles egen
utväg. Jag vill visserligen icke motsätta mig en hastigare expedition
af vissa mål, men jag fruktar, att det icke är lämpligt
att för elt enda slags mål inrätta en särskild process.
Jag får anhålla om återremiss af §:n.
Frih. Leijonhufvud: Jag måste erkänna att då §:n upplästes,
hörde jag ej riktigt dess lydelse, och mitt instämmande i
begäran om återremiss härledde sig till följe deraf från ett misstag.
Inom Ulsk:t väcktes vid handläggningen af detta ärende
fråga, med anledning af från Handelsföreningarne inkomna skrifvelser,
rörande ändring i rättegångsordningen i förev:de hänseende.
Någon §, sådan som den 304:de, förefinnes ej i K. M:s
Propos. Dessa Handelsföreningar, som yrkade ändring i allmänna
lagen angående stämning, talade äfven om invändningar,
och yrkade att i afseende på deras handlänggning skulle iakttagas
detsamma som vid brottmål. Utsk:t beslöt att man skulle
stadga något, som hindrade tidsutdrägt, och har derföre föreslagit
att i de fall, hvarom § 304 talar, särskilda besvär ej få
anföras. Stöd derför finnes i gamla sjölagen.
Med återtagande af mitt yrkande på återremiss, anhåller
jag således om bifall till denna §.
Hr af Ström: Jag är förekommen af Frih. Leijonhufvud
och anhåller att få till alla delar instämma med honom.
Hr Rabenius: Instämmande med Frih. Leijonhufvud, får
jag anhålla om bifall till §:n oförändrad. De betänkligheter, Gr.
Sparre anfört, grundade derpå, att i förev:de fall en ny rättegångsordning
skulle införas, kan jag ej godkänna. I Rättegångsbalken
förefinnes redan en särskild ordning för sjörättsmål.
380
Den 17 September e. m.
Gr. Sparre: Min anmärkning gälide ej allenast denna, utan
äfven de följande §§:na; och det var såsom en inledning lill
dessa, som jag hegärde återremiss af denna §.
Det hade väl varit enklare alt endast införa i §:n att emot
utslag öfver invändning mot domstols behörighet eller örn flere
parters instämning till gemensamt svaromål må ej särskilda besvär
anföras, än att stadga hvad som redan i gällande lag är
föreskrifvet eller att »Göres invändning mot domstols behörighet
eller om flere parters instämning till gemensamt svaromål, gifve
rätten utslag deröfver.»
Frih. Leijonhufvud: Gr. Sparre synes hafva riktat sina
anmärkningar mot det formella i förev:de stadgande. Det är
sannt att i allmänna lagen är stadgadt att domstol skall fälla
utslag öfver sådana invändningar, hvarom talas i denna §, men
detta hindrar väl icke att man kan här upprepa detta stadgande
i sammanhang med den förändring, som i öfrigt är gjord i
afseende derå.
Jag anhåller om bifall till §:n.
Hr von Ehrenheim: I öfverensstämmelse med hvad
Frih. Leijonhufvud, i afseende på denna §, anfört, får jag anhålla
om bifall till densamma.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den lörev:de §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall lill densamma och, då dervid svarades
flere ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
§ 305.
Hr Olivecrona: Mot såväl denna §, som de nästföljande,
vill jag uttala den allmänna anmärkning, att jag anser den nya
rättegångsordning, man har velat införa, vara alldeles för omständlig
för att vara ändamålsenlig. Den bör, enligt min tanka,
lätteligen kunna och med stor fördel förkortas. Hade handelsdomstolar
blifvit hos oss inrättade, hvarom fråga varit, då det
första förslaget till ny konkurslag gjordes 1854, hade det varit
skäl att föreslå ny förändrad rättegångsordning, då till dessa
nya domstolar skulle hänvisas och af desamma behandlas alla
handel och sjöfart rörande tvistemål. Med den invecklade procedur,
som här är föreskrifven, har jag svårt att förlika mig,
emedan jag är Öfvertygad att deraf allenast skall uppstå en mängd
praktiska olägenheter.
Jag vill nu icke särskildt mot denna 305:te § rikta min
uttalade anmärkning, då jag ej har hopp att, örn jag framställde
något yrkande, detsamma skulle vinna Ståndets bifall, sedan
redan de nästföregående §§:na blifvit antagna. Jag inskränker
Den 17 September e. m.
381
mig derföre till att endast anhålla att få i profet antecknad min
åsigt, att den föreslagna proceduren i sjörättssaker synes mig
öfver liöfvan vidlyftig, invecklad, och derföre i flere hänseenden
olämplig.
Hr Rabenius: Med anledninng af Hr Olivecronas sista
yttrande, anhåller jag att få yttra några ord. Den värde talaren
beskyller Utsk:t att i l'örev:de hänseende hafva framlagt ett
för vidlyftigt förslag. Denna rättegångsordning, som här är
stadgad, är bildad efter författningen af den 20 Nov. 1845.
Denna sistnämnda författning innehåller 29 §§, denna rättegångsordning
deremot endast 18 §§. Denna författning har då således
fördelen af större korthet.
Jag har blott velat anföra detta, för att bemöta Hr Olivecronas
beskyllning ang:de för stor vidlyftighet i denna rättegångsordning.
Ofverläggningen ansågs härmed slutad och §:n bifölls.
§§ 306-316.
Bilöllos.
§ 317.
Hr Olivecrona: Denna § börjar sålunda: »Hvad de flesta
i nämnden säga, gälle för nämndens beslut.» Af § 307 ser
man att nämnden skall bestå af 5 ledamöter. Det är då lätt
att inse, att, om två skiljaktiga meningar uppstå, den skall vinna,
hvarom 3 ledamöter sig förenat. Men om tre olika meningar
uppstå, hvad blir då nämndens beslut? Om 2 ledamöter äro
af en mening, 2 andra ledamöter af en annan mening och den
5:te ledamoten är af en tredje åsigt i saken? Någon föreskrift
för en sådan kasus borde väl icke saknas, eller ock skulle hänvisning
göras till allmänna lagen.
Då jag nu icke är beredd att föreslå någon redaktionsförändring,
får jag anhålla om återremiss, för att Utsk:t må
bereda större tydlighet i det af mig omnämnda afseende.
Frih. Leijonhufvud: För min del kan jag icke i detta
stadgande finna en sådan otydlighet, som Hr Olivecrona förmenat.
Då det talas om nämnd, bestående af 5 ledamöter,
som skall besluta efter pluralitet, kan väl sällan blifva mera än
två meningar. Allmänna lagen löreskrifver dessutom, huru domaren
skall gå tillväga, om flere än två meningar uppslå. Det
är icke svårare att bestämma i detta afseende, än i alla andra
frågor, som företagas vid domstol, som har 5 ledamöter.
Jag anhåller om bifall tili denna §.
Hr Rabenius: Instämmande med Frih. Leijonhufvud, vill
jag endast tillägga, att man vid sjölagens uppsättande tänkt sig
382
Den 17 September e. m.
att den i berörde lag förekommande rättegångsordning borde i
viss grad suppleeras af den allmänna lagen.
Jag anhåller om bifall till denna §.
Hr Olivecrona: Hade meningen varit att, om två skiljaktiga
meningar uppstått, beslutet skulle fattas i öfverensstämmelse
med föreskriften i 23:dje kap. Rättegångs-ordningen, ser
jag icke hvarföre bär i denna lag behöfdes något särskildt stadgande.
Man hade endast behöft hänvisa till nämnde kap. i
Rättegångs-ordningen. Det hade varit den enklaste, lättaste och
rätta utvägen.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af den lörev:de §:n, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till densamma, och, då dervid svarades
flere ja, jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
§§ 318—322.
Biföllos.
Rubriken till §§ 302—322.
Frih Leijonhufvud: Jag har endast velat nämna att
denna rubrik inom Utsk:t blifvit ändrad. Utsk:t har la'gt till
ordet »rättegång'), hvilket genom tryckfel ej blifvit kursiveradt.
Öfverläggningen ansågs härmed slutad och den ifrågav:de
rubriken godkändes.
Ingressen.
Bifölls.
Slutligen föredrogs:
Utsk:ts å sid. 27 och 28 afgifna hemställan.
Bifölls, med erinran om iakttagande af R. o. Ad:s vid lagförslagets
granskning fattade beslut.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. J 11 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 18 September.
383
Fredagen den 18 September 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades prot:t för den 28 sistl. Maj e. m.
Hr von Ehrenheim, Per: Ja» får vördsamligen anhålla,
att R. o. Ad. måtte inbjuda de öfriga Riks-Slånden att förena
sig i R. o. Ad:s beslut ang:de §§ 13, 30, 38, 68, 78, 143,
172, 184 och 293 i förslaget till ny sjölag.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framstäld propos.
, sitt bifall.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande LagUtsk:ts
den 12 och 15 dennes på bordet lagda Utlåt. N:o 55,
i ani. af gjorda anmärkningar samt Riks-Ståndens skiljaktiga
beslut vid förehafvande af Utslr.ts Betänk. N:o 35, innefattande
yttrande öfver dels K. M:s Nåd. Propos. med förslag till ny
strafflag, dels ock enskilda motioner rörande bottmålslagstiftningen.
Utsk:ts yttrande nederst å sid. 1.
Godkändes.
Usta kap., Usta och 2:dra §§:ne.
Utsk:ts till andra Riks-Stånd gjorda hemställanden Iades till
handlingarne.
2:dra kap.
2:dra §:n.
Utsk:ts till andra Riks-Stånd gjorda hemställan lades till
handlingarne.
9:de §:n.
Utsk:ts inbjudning antogs.
384
Den 18 September.
5:te kap.
3:dje §:n.
Utsk:ts till andra Riks-Stånd afgifna hemställan lades till
handlingarne.
14:de §:n.
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis: f andra punkten af
fdrev.de
förr icke varit underkastade preskription. K. M. hade föreslagit,
att denna preskriptionstid borde bestämmas till tio år, men Utsk:t
deremot, att den måtte inskränkas till endast 5 år. Vid
behandlingen af förslaget till ny strafflag frångick likväl R. o.
Ad. Utsk:ts och antog K. M:s förslag. Med afseende derå, att
äfven ganska grofva brott kunna hemfalla under denna preskription,
har den af Utsk:t föreslagna tid af 5 år synts mig
otillräcklig. På grund deraf och af hvad som anfördes under
diskussionen, då ämnet förra gången förevar hos R. o. Ad., anhåller
jag att det Höglofl. Ståndet, med vidblilvande af sitt förra
beslut, ville afslå Utsk:ts inbjudning.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på inbjudningens antagande, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på afslag derå och vidblifvande af det rörande
denna § förut fattade beslut, hvilken propos. med ja
besvarades.
18:de §:n.
Gr. Sparre, Erik: Vid sista raden i det af Utsk:t här
afgifna förslag till förändrad lydelse för 18:de §:n' i 5:te kap.
förekommer ett tryckfel, som jag anhåller att lå rätta. Der
står nemi. viss tid lör »deras» verkställande, i stället för viss tid
för »doms» verkställande. Denna § är för öfrigt hemtad ur
K. M:s Nåd. Propos., hvarföre jag vågar hemställa om bifall
till densamma.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, hemställde
Hr Gr. o. Landtm, till en början att det af Gr. Sparre anmärkta
tryckfel, att ordet deras influtit i Utskds förslag till §:ns lydelse,
i stället för ordet doms, finge rättas; hvilket bifölls.
Sedermera framställdes propos. på antagande af Utsk:ts inbjudning,
samt besvarades med ja.
7:de kap., 3:dje §:n.
Gr. Sparre: Den obetydliga förändring Utsk:t här före
slagit,
i afvikelse från K. M:s Nåd. Propos., grundar sig på de
anmärk
-
Den 18 September.
385
anmärkningar, som, vid §:ns återremitterande, på detta rum
gjordes mot densamma.
Jag förmodar derföre, att Utskds förslag skall vinna det
Högloll. Ståndets bifall, hvarpå jag anhåller om propos.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framstäld propos.
, blef Utsk:ts förev:de hemställan af R. o. Ad. bifallen.
8:de kap. 1, 4, 5, 6. 11 och 27 §§:ne; 9:de kap. 1, 4,
och 7:de §§:ne samt 8:de §:n; 10:de kap. 1 §:n 1 mom:t och
3:dje §:n samt 1 Ottie §:n.
Utsk:ts till andra Riks-Stånd gjorda inbjudningar lades till
handlingarne.
12:te kap.
3:dje och 5:te §§:ne.
Utskds till andra Riks-Stånd gjorda inbjudningar lades till
handlingarne.
21 :sta §:n.
Utskds hemställan bifölls.
13:de kap. 6de §:n.
Utskds till andra Riks-Stånd gjorda inbjudningar lades till
handlingarne.
14:de kap.
1, 6 och 28:de §§:ne.
Utskds till andra Riks-Stånd gjorda inbjudningar lades till
handlingarne.
3:dje §:n 2:dra momd.
H. Exc. Hr Fril). De Peer: Uti förev:de mom. är fråga
om stral! lör dråp, begånget under förmildrande omständigheter,
men likväl med fullt uppsåt att döda. Alt nedsätta straffet för
ett så beskaffad! brott till ett minimum al 4 år, synes mig redan
i och för sig vara betänkligt, och än mera i förhållande till
straffen för andra brolt, hvilka icke kunna anses vara af den
svåra beskaffenhet som det nyssnämnda. Jag anhåller derföre
alt R. o. Ad. måtte afslå inbjudningen och vidblifva sitt förra
beslut, enligt hvilket, i öfverensstämmelse med K. M:s Propos.,
minimum bestämdes till sex års straffarbete.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på inbjudningens antagande, hvartill svarades nej, och seH.
VI. 25
386
Den 18 September.
dermera propos. på afslag derå och vidblifvande af det förra
beslutet, hvilken propos. med ja besvarades.
4, 5, 10, 11 och 38:de §§:ne.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Afven i afseende å dessa
§§ synas mig de stralfnedsättningar, Utsk:t föreslagit, icke vara
al billigheten påkallade, och, i konseqvens med det straff R. o.
Ad. vid föreg:de § beslutat, anhåller jag, alt det Hotell. Ståndet,
med vidblifvande af sitt förra beslut, måtte afslå inbjudningen.
Elter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på inbjudningens antagande, hvartill svarades nej. och sedermera
propos. på afslag derå samt vidhållande af det förra
beslutet, hvilken propos. med ja besvarades.
§ 45.
Gr. Sparre: Det beslut, R. o. Ad. i afseende å denna
§ vid förra föredragningen faltade, står i öfverensstämmelse så
väl med den af K. M. afgifna Nådiga Proposm, som ock R.
Sl:rs beslut vid en föreg:de riksdag ang:de detta ämne. För
min del finner jag R. o. Ad:s beslut så billigt, att jag icke skulle
våga tillstyrka det Högled. Ståndet att frånträda detsamma. Orsaken
hvarföre jag icke reserverat niis mot Ulsk:ts hemställan,
är den att densamma står i öfverensstämmelse med hvad praxis
i dylika lall bjuder, men, på sätt jag redan förut nämnt, får jag
likväl här motsätta mig att R. o. Ad. skulle frångå sitt förra
beslut, och anhåller således om afslag å inbjudningen.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på inbjudningens antagande, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på afslag derå samt vidblifvande af det förra
beslutet, hvilken propos. med ja besvarades.
§ 46.
Utsk:ts hemställan bifölls.
15:de kap. 12 och 25:te §§:ne; 16:de kap. 3, 8, 10. 11,
13 och 16:de §§:ne; l8:de kap. 11 och !4:de §§:ne; 19:de
kap. 11 och 22:dra §§;ne.
Ulsk:ls till andra Riks-Stånd gjorda inbjudningar lades till
handlingarne.
20:de kap. 10:de §:n.
Gr. Sparre: Vid föredragningen af Utskds Betänk. N:o 35
diskuterades denna fråga med mycken grundlighet. Det skäl,
sorn då föranledde R. o. Ad. att afslå Utsk:ts förslag, förmodar
Den 18 September.
387
jag gäller ännu, och anhåller derför, att R. o. Ad. mätte, med
vidbhivande af sitt förra beslut, afstå inbjudningen.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utskds inbjudning, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på alsing derå och vidhållande af det torra
beslutet, hviken propos. med ja besvarades.
2lista kap. 8:de och 10:de §§:ne.
Utskits tiil andra Riks-Stånd gjorda inbjudningar lades till
handlingarne.
23:dje kap.
lista §:n.
Utskits hemställan bifölls.
5ite §m.
Utskits till andra Riks-Stånd gjorda hemställan lades till
handlingarne.
24:de kap. 3:dje och 4:de §§:ne.
Utskits förslag antogos.
Utskits inbjudning till R. o. Ad. att frångå sitt beslut om
införande i 24:de kap. af en 17:de §.
Gr. Sparre: Afven i afseende å denna § fattades R.
O. Adis beslut efter föregången diskussion och i öfverensstämmelse
med K. M:s Propos., hvarför jag förmodar, att R. o. Ad.
icke anser det vara skal att frångå detsamma, utan anhåller jag
om afslag å inbjudningen.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på inbjudningens antagande, hvartill svarades nej, samt sedermera
propos. på afslag derå och vidblifvande af det förra
beslutet, hvilken propos. med ja besvarades.
25:te kap. 12:te §m.
Utskits till andra Riks-Stånd gjorda inbjudning lades till handlingarne.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande LagUtskits
den 12 och 15 dennes på bordet lagda Utlåt. Nio 56,
i ani. af gjorda anmärkningar samt Riks-Slåndens skiljaktiga beslut
vid förehafvande af Utskits Betänk. Nio 36, öfver dels K.
M:s Nåd. Propos. angide antagande af en författning om nya
388 Dea 18 September.
strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall,
dels ock enskilda motioner i dermed sammanhang egande
ämnen.
6:te och 17:de §§:ne.
Utsk:ts yttranden lades till handlingarne.
19:de §:n 5:te mom:t samt 9, 11 och 12:te mom;n.
Utsk:ts inbjudningar antogos.
20:de §:n.
Utsk:ts till andra Riks-Stånd gjorda inbjudning lades till
handlingarne.
21ista §:n.
Utsk:ts yttranden lades till handlingarne.
Föredrogos och biföllos Stats-Utsk:ts den 16 dennes bordlagde
Utlåt, och Mern.:
N:o 151, i ani. af väckt motion om indragning af Ulldiskonten
saint af det tor denna inrättning å Riksgäldskontoret
anvisade kreditiv; samt
N:o 152, ang:de aflöningan för R. St:rs Just-Ombudsman
samt den hos honom anställda kansli- och vaktbetjening.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den
16 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 129, i ani. af väckt motion med förslag till åtgärder
emot skolgångs försummande; och
N:o 130, i ani. af väckt motion om upphörande af skyldigheten
att låta stämpla inom riket tillverkade varor.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 12 f. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 19 September.
389
Lördagen den 19 September 1863.
Plenum kl. 1 e. m.
Justerades 1 prot.-utdrag för den 16 och 17 dennes, samt
5 prot.-utdrag för den 18 dennes.
Anmäldes och bordlädes följ:de, från Utsk:n inkomna Mern.,
Utlåt, och Betänk., nemi. från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 16, med förslag till ändring i åtskilliga grundlagsstadganden.
för att bringa dessa till öfverensstämmelse med strafflags-förslaget;
Stats-Utskottet:
N:o
153, ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
9:de hufvudtitel;
Sammansatta Stats- och Lag-Utskottet:
N:o 43, i ani. af väckta motioner om förändrade föreskrifter
i afseende på böters fördelning och om bötesmedlens användande;
Bevillnings-Utskoltet:
N:o
24, ang:de införsel-tullen å artikeln ättika;
Banko-Utskottet:
N:o 55, i ani. af erhållen återremiss af åtskilliga punkter
i Mern. N:o 44, med förslag till förändrade föreskrifter i Usta,
2:dra och 3:dje arliklarne af Banko-reglementet; samt
N:o 56, i ani, af erhållen återremiss å åtskilliga delar af
Betänk:t N:o 45.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. | 2 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
390
Pen 26 September.
Lördagen den 26 September 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades prot:t för den 22 sistl. Maj f. m.
Företogs val af 18 ledamöter och 12 suppleanter i förstärkt
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t, och befunnos, elter valförrättnin
gens
slut, hafva blifvit utsedde till
Ledamöter:
N:o 120. Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik;
133. » Snoilsky, Gustaf Fredrik;
140. » Björnstjerna, Carl Magnus Ludvig;
213. Frih. Armfelt, Magnus;
228. » Ridderstolpe, fullm. Frih. Cederström, Carl
Rudolf;
» 267. » Ehrensvärd, fullm. Hr Fahnehjelm, Gustaf;
» 311. » af Ugglas, C. G.;
» 392. » Peijron, Gustaf Oscar;
» 400. » Bergenstrahle, fullm. Hr Törnebladh, Gustaf;
» 87. Hr Stråle, Wilhelm;
» 167. » Geete, fullm. Frih. Leijonhufvud, Garl Gustaf;
325. » Appelbom, fullm. Hr von Francken, Georg
Wolfgang;
» 678. » Bildt, Didrik Gillis;
» 872. « Rudebeck, Edvard Ulrik;
» 1960. A.» Montgomery, Robert Nils Germund;
» 1255. » von Schantz, Malcolm Gustaf;
» 1479. » Ulfhjelm, fullm. Hr Edelstam, Carl Fabian;
“ 2308. » af Ström, Carl Ferdinand;
samtlige med 20 röster.
Suppleanter:
N:o 367. Frih. Ulfsparre, fullm. Hr Sandels, Ulrik Fabian;
» 1. Hr Lilliehöök, Johan;
» 100. » Uggla, fullm. Hr Rudbeck, C. O. L.;
» 215. » Ramsay, Anders Henrik;
» 139. Gr. Wirsén, Axel Emil;
»
Den 26 September.
391
N:o 282. Frih. Rudbeck, Reinhold Carl Gabriel;
» 2092. Hr Wrangel, Erik Fredrik;
» 145. Frih. Stjernstedt, Johan Wilhelm;
» 304. » Fock, Alexander Georg;
» 2292. Hr af Edholm, Erik Wilhelm;
» 211. Frih. Cederström, Claes Henrik;
» 255. » Falkenberg, fullm. Hr Björnstjerna, Oscar
Magnus;
samtlige med 19 röster, och sedan genom lottning emellan
dem, som erhållit 19 röster, blifvit bestämdt i hvilken ordning
de såsom suppleanter skulle ingå.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Konst-Utsk:ts den 19 dennes bordlagde Mern. N:o 16, med förslag
till ändring i åtskilliga grundlagsstadganden, för att bringa
dessa till öfverensstämmelse med strafflagslörslaget.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 19 dennes bordlagde Utlåt. N:o 153, angtde
regleringen af utgilterna under riksstatens 9:de hufvudtitel.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
sammansatta Stats- och Lag-Utsk:ts den 19 dennes bordlagde
Betänk. N:o 43, i ani. af väckta motioner om förändrade föreskrilter
i afseende på böters fördelning och om bötesmedlens
användande.
Föredrogs och bifölls Bevilln.-Utsktts den 19 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 24, angtde införseltullen å artikeln ättika.
Föredrogos, men begärdes af (lere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts den 19 dennes bordlagde Mern. och Utlåt.:
N:o 55, i ani. af erhållen återremiss af åtskilliga punkter
i Menot N:o 44, med förslag till förändrade föreskrifter i Usta,
2:dra och 3:dje art:ne af Banko-reglementet; och
N:o 56, i ani. af erhållen återremiss å åtskilliga delar af
Betänka N:o 45.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde, från Utsk:n inkomne
Menr.r, Utlåtm och Betänktn, nemi. från
Stats-Utskottet:
N:o 154, i ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut rörande
Ut lä t: t N:o 150, i fråga otn anskaffande af medel till järnvägsbyggnader;
-
392
Den 26 September.
N:o 155, i ani. af väckt motion angide förändring i vilkoren
för ett till förbättring oell utvidgning af Helsingborgs hamn
beviljadt lån;
N:o 156, i ani. af väckt motion om förändring i vilkoren
för det vid sistförflutna riksdag beviljade lån för anläggning af
jernväg från Borås till Herrljunga;
Sammansatta Stats- samt Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utsk:t:
N:o 44, i fråga om upphörande af de s. k. apotheksprivilegierne
och beredande af ersättning åt nuvide innehafvare deraf;
N.o 45, med anledning af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut
beträffande Utlåtit N:o 40, i fråga om skjutsnirigsbesvärets ordnande;
Banko-Utskottet:
N:o
57, i ani. af väckt motion om inhemlande af upplysning,
huruvida stadgandet i 6:te §:n af Banko-reglementet ang:de
åriig inventering i hankens kassor blifvit iakttaget;
N:o 58, ang:de ersättning till Konsuln L. W. Olde fiir kostnader
i och för prof å ett af honom uppfunnet sedelpapper;
N:o 59, angide föreskrifterna i 7:de artikeln af Bankoreglementet;
N:o
60. i ani. af ett utaf förre Bryggaren N. Boberg och
förre K rvddkrainhandlnren J. C. Nording gjordt ackordsanhud;
N:o 61, med förslag till ändring af åtskilliga föreskrifter i
4:de artikeln af Banko-reglementet;
Lag-Utskottet:
N:o 57, i ani. af motion om förändring af K. Förordmn
angide vissa föreskrifter till kyrkotuktens uppehållande den 4
Maj 1855;
Nio 58, i ani. af väckt motion om upphörande af den ännu
gällande undantagslagstiftningen i afseende å brott, begångna af
de vid Universiteterna studerande;
Nio 59, i ani af motioner om dels upphäfvandp, dels ock
inskränkning af rättigheten att börda jord å landet, så ock att
lösa frälseskattejord samt frälseränta;
Nio 60. i ani. af väckt motion om ändring af K. Förordmn
angide städsel och lego af jord på landet deri 13 Juni 1800;
Nio 61, i ani. af motion om ändring i nu gällande föreskrifter
angide anmälan af missnöje emot sådana domstols i invändningsfrågor
meddelade beslut, hvaremot klagan icke får annorledes
än i sammanhang med Itufvudsaken fullföljas;
Nio 62, i ani. af motioner om ändring i K. Förordningen
angide inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818;
Nio 63, i aril. af motion om ändring i 4:de kap. 2:dra §:n
Jorda-halken;
Nio 64, i ani. af återremiss af Utskits Utlåt. Nio 38, öfver
motioner om ändring af 12:te kap. 2:dra §:n Rältegångs-baiken;
Den 26 September.
393
N:o 65. i ani. af återremiss af Ulskds Utlåt. N:o 44, öfver
motioner ang:de tillåtelse lör enskilde att anställa särskild prestman
lör gndstjenstens upprätthållande i orter, aflägsna från församlingens
kyrka;
N:o 66, i ani. af återremiss af Utsk:ts Utlåt. N:o 47, öfver
motioner angule dels inrättande af en Hofrätt i Hernösand, dels
oek Svea och Götha Holrätters fördelning i hera mindre Hofrätten
Sammansatta
Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskoltet:
N:o 22, i ani. af värkt motion om förändrade föreskrifter
i afseende på liden, hvarifrån utlärdade allmänna föriattningar
skola vara gällande;
N:o 23, i ani. af väckta motioner om förändring af föreskrifterna
ang:de tjenstemanna-eder och läkares eds-lörpligtrlse;
N:o 24, i ani. af väckta motioner om ordnande af lekmannaverksamheten
inom kyrkan;
N:o 25, i ani. af väckta motioner om förändrad röstheräkningsurund
vid prestval, samt tillsättande af klockare, orgelnister
och folkskolelärare;
N:o 26, i aid. af väckt motion om rättighet för församlingen
i konsistoriella pastorat och sacellanier att begagna fjerde
profpredikant;
N:u 27, i ani. af väckta motioner om afskaflande af prestoch
pastoral-examen inför konsistorierna m. m.
Upplästes och lades till handlinsarne från de öfrice RiksStånden
ankomna prot.-utdrag, nemi. från Preste-St. för tiden
från och med den 19 sisth Juni till och med oen 18 dennes,
från Borgare-St. för tiden från och med den 1 nästI. Juli till
och med den 16 dennes, samt från Bonde St. lör liden från
och med den 27 sisth Juni till och med den 19 dennes.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. $ 12 f. m.
In fidem,
0. Brakel.
394
Den 28 September f. m;
Måndagen den 28 September 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades elt prot:s-utdrag för den 26 dennes samt prot:t
för den 22 sistl. Maj e. m.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att från K. Landtbruksakademien
blifvit öfverlemnade 15 inträdeskort till akademiens
sammankomst den 30 dennes, samt anmodade de ledamöter af
R. o. Ad., som önskade erhålla dessa biljetter, att anmäla sig
hos Riddarhus-fiskalen.
Med förmälan att Talmännen vid hållet sammanträde öfverenskomma
föreslå de resp. Riks-Stånden att nästk. Onsdag den
30 dennes företaga val af ledamöter i Förstärkt Banko-Utskott,
hemslällde Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad. behagade å
sagde dag det ifrågav:de valet förrätta.
Ropades ja.
Sedermera föreslog Hr Gr. o. L,andtm. att utom de 21 ordinarie
ledamöterne skulle, i likhet med hvad förut iakttagits,
9 suppleanter utses, så att hvarje valsedel komme att upptaga
namnen å 30 personer; hvilket jemväl bifölls.
Föredrogs ett från Vällofl. Borgare-St. ankommet protokollsutdrag
N:o 420, innefattande, bland annat, inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden att biträda Borgare-St:s, vid föredragning af
Lag-Utsk:ts Utlåt. N:o 55, fattade beslut i afseende å 18:de §:n
i 5:te kap:t af förslaget till ny stralTlag.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Jag anhåller att Riddarhussekreteraren
ville upplysa hvad beslut R. o. Ad. i denna fråga
fattat.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att R. o.
Ad. öfver den ifrågav:de §:n fattat enahanda beslut, som Borgare-St.
Den 28 September f. m.
395
Gr. Cronstedt: Vid nn upplysta förhållande torde den
gjorda inbjudningen icke påkalla annan åtgärd, än att läggas
till bandlingarne.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes propos. derå
att inbjudningen ej skulle anses erfordra annan åtgärd, än alt
läggas till bandlingarne; hvartill svarades ja.
Efter ånyo skedd föredragning af Konst.-Utsk:ts den 19
och 26 dennes på bordet lagda Mern. N:o 16, med förslag till
ändring i åtskilliga grundlagsstadeanden, för att bringa dessa
till öfverensstämmelse med stralTlagsförslaget, förklarades detta
gr urul lagsändrings förslå g skola hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästa riksdag.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtsk:ts
den 19 och 26 dennes på hordet lagde Utlåt. N:o 153,
ang:de regleringen af utgifterna under Riks-Statens 9:de hufvudtitel,
och i sammanhang dermed, jemlikt R. o. Ad:s den 10
sisth Juni fattade beslut, 21:sta och 22:dra punkterna, jemte
förslaget litt. k. i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 118,
i aid. af väckta motioner rörande undervisningen i elementarläroverken
och dermed sammanhängande ämnen.
lista punkten.
Gr. Cronstedt: Jag har icke kunnat biträda Utsk:ts vid
denna punkt fattade beslut att afstyrka R. St:rs bifall till en af
R. M. framställd begäran att — då, på grund af Rikets sednast
församlade Ständers anhållan, genom kungörelsen den 15 Nov.
1861 förordnats att de kringresande skådespelaretrupper, taskspelare,
lindansare m. fl. dittills åliggande afgilter till pensionskassorna
vid K. M:s Theater och Hofkapell korame att upphöra
från och med år 1862 — R. St:r måtte i ersättning för
den inkomst, som dymedelst frångått pensionskassorna, och hvilken
inkomst vore lör dessa kassors bestånd och fort lärande
verksamhet af oundgängligt behof påkallad, till hvardera af dessa
kassor anvisa ett ärligt bidrag af 3,000 rdr rrnt, att utgå för
åren 1862 och 1863 af 7:de hufvudtitelns allmänna besparingar,
som dertill lemna tillgång, och för framtiden såsom särskildt
anslag på Riks-Statens 9:de Imfvudtitel.
Denna framställning har jag icke kunnat uppfatta annorlunda,
än såsom en ersättningsfråga, och då R. St:r genom sin
berörda anhållan hos K. M. berölvat kassorna en dem tillkommande
inkomst, anser jag R. St:r halva åtminstone en
moralisk pligt att ersätta den kassorna tillskyndade förlust, och
anhåller derföre om Hr Gr.s och Landtnns propos. å afslag å
Utsk:ts hemställan och bifall till K. M:s framställning.
396
Den 28 September f. m.
Hr Cederschjöld, Fredrik Augnst: Hvad först beträlTar
det al Utsk:t, såsom skäl för aUtyrkandet af den nådiga
framställningen, anförda skäl, att »K. Theatern och Hofkapellet
icke äro att betrakta såsom statsinstitutioner», vill jag visserligen
icke bestrida att K. Theatern i ordets egentliga bemärkelse
icke är en statsinstitution, men då man besinnar att de
för theatern använda lokaler äro statens tillhörigheter, att staten
för denna theaier anslagit betydliga, om ock icke alldeles
tillräckliga summor, samt slutligen att ingen stal, med anspråk
att räknas bland de civiliserade, numera kan undgå att upprätthålla
en sådan särdeles bildande konstanstalt, skulle jas; tro att
denna inrättning är så nära med statens eget intresse förenad,
att man väl kan kalla den en statsinstitution.
Då LItsk:t derefter säger att »pensioneringen från ifrågav:de
kassor, i händelse deras nuv:de inkomster härtill icke förslå,
hör kunna uppehållas med tillhjelp af det anslag, som redan
blifvit och framdeles torde varda anvisadt till thealerns olika
betlof», synes Utsk:t hafva saknat kännedom om dt t förhållande,
att pensionskassorna äro oberoende af thealerns större eller
mindre inkomster, att räkenskaperna äro skiljda, samt att dessa
särskilda inrättningar icke slå i något samband med hvarandra,
hvaraf följer, att den förlust, ka sonia lidit, ingalunda kommer
att ersättas genom K. Theaterns större eller minore inkomster.
Förgäfves har jag sökt fatta den tanke, Utslct velat uttrycka
med påslåendet att »något giltigt skäl för framställningen
icke lärer kunna hem tas af It. Sl:rs beslut i fråga om skådespelare-afgiller»,
ty om också den beskattning, som ålåg de
kringresande skådespelaretrupperna m. fl., var i hög grad obillig,
måste det väl vara ännu obilligare att beröfva il'rågav:de
pensionskassor de inkomster, som de, med stöd af flera K. Bref,
hittills uppburit, helst kassorna, som grundats hufvudsakligen
på dessa dem tillförsäkrade inkomster, i saknad deraf icke kunna
bestrida pensioneringen.
På grund häraf anhåller jag, i öfverensstämmelse med den
af Frih. af Ugglas mot Utsk:ts beslut afgilna reservation, att
R. St:r på 9:de hufvudtiteln ställa till K. M:s förfogande ett anslag
af 18,000 rdr, för att under instundande statsregleringsperiod
med 6,000 rdr årligen anvisas såsom bidrag till K.
Theaterns pensionskassor.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag är förekommen
af de tvenne siste värde talarne och skall derföre endast några
ögonblick upptaga R. o. Ad:s tid.
Jag gillar fullkomligt att B. St:r begärt och K. M. bifallit
upphäfvandet af de orimliga förordningarne af 1789, 1807 och
1831, men jag kan icke inse hvarföre man, då man gör rätt
åt de kringresande theatertrupperna, skall göra orätt åt K.
Theaterns artister. Under 73 år hafva deras pensionskassor
egt laglig rätt att uppbära omkring 6,000 rdr årligen. Det var
Den 28 September f. m.
397
på denna inkomst pensionskassorna grundades; men om nen
nu, utan vidare åtgärd, frånkändes deni, kunna de icke fullgöra
sina förbindelser, oell då få artisterna icke ut sin rätt. Ett
sådant förfarande anser jag icke It. St:r värdigt, och det synes
mig derlör vara en moralisk skyldighet att bifalla K. M:s begäran.
Jag ber äfven att få nämna, att i vårt grannrike Danmark
pensioneras thealerpersonalen af staten direkte, såsom vanliga
embetsman, och uppbär i pension ij:delar af sin förut innehafda
lön. Här i Sverige äro deras pensioner bra mycket mindre,
och skulle ytterligare förminskas, om icke K. M:s billiga begäran
bilälles.
Jag ber dessutom att få fästa den siste värde talarens uppmärksamhet
derpå, att det icke torde vara skäl att antaga Frill,
af Ugglas’ reservation, enär K. M. begärt att för åren 1802
och 1803 måtte tagas af 7:de hufvudtitelns besparingar, som
dertill lemna tillgång, hvilket torde blifvit af Frih. af Ugglas
förbisedt.
Hr von Knorring, Oscar: Då frågan synes redan vara
tillräckligt utredd, vill jag endast tillägga, att ett förvägrande af
den begärda summan nödvändigt förorsakar att K. M. måste
ur egen kassa ersätta den minskning i pensionskassornas inkomster,
som derigenom uppstode; och då detta icke torde vara
billigt, förenar jag mig i den af Gr:ne Cronstedt oell Björnstjerna
gjorda anhållan.
Hr Cederschjöld: Jag afstår från mitt yrkande och förenar
mig i anhållan om bifall till K. M:s framställning.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat att derunder endast hade yrkats att
B. o. Ad., med alslag å IJtskds hemställan, skulle bifalla K. M:s
i ämnet afailna Nåd. framställning, gjordes först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, samt sedermera
propos. på afslag derå samt bifall till K. M:s framställning
i ämnet, hvilken propos. med ja besvarades.
2:dra—4:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
5:te punkten.
Hr Reuterskjöld, Fabian: Jag hade väntat att, vid
den utgång denna fråga inom Utsk:t fått, någon reservation mot
beslutet skulle blifvit algifven; och jag måste bekänna, att det
är med smärta jag funnit att så icke är förhållandet.
Sannt är visserligen, hvad Utsk:t anför, att det icke kan
antagas att de, efter en tidrymd af mer än 50 år, ännu qvar
-
398
Den 28 September f. m.
lefvande landtvärnsmännen hafva under krigstjensten mera allmänt
ådragit sig sådan skada och sjuklighet, som i väsendtlig
män kan inverka på deras lörrnåga att försörja sig, äfvensom
att det torde möta svårighet att iakttaga full rättvisa vid utdelandet
af de ifrågasatta pensionerna; men å andra sidan torde
medgifvas, att landtvärnets sorgliga öde är ett ömt sår, och
erkännas måste att de verop öfver dessa krigares behandling,
som städse vid riksdagarne uppgifvas, äro ett uttryck af nationens
deltagande för deras lidanden. Ständigt ingi!vas till Iv M.
ansökningar om understöd till fattiga landtvärnsman, men al brist
på medel måste dessa ansökningar, huru behjertansvärda de än
äro, oftast alslås. Det är sandt att många af dem, som råkat
i armod och elände, icke kunna tillskrifva detta sin landtvärnstjensl;
men lika ovedersägligt är också, att många af dem med
nit och uppoffring fullgjort sin tjenst, och likväl, efter att hafva
med fast vilja framsläpat sitt lif i små omständigheter, slutligen
måst gripa till tiggarstafven. Jag hemställer, om det är It. St:r
värdigt att öfverskyla deras sår med tiggarpåsen och kasta dem
på fattighuset!
Af de särskilda motionärerna har det erforderliga anslaget
blifvit beräknadt till olika summor, med anledning deraf att de
haft olika åsigter om pensionernas belopp. Men 0111 man antager
att antalet af ännu qvarlefvande landtvärnsinän utgör ungefär
400, så skulle, om pensionen bestämmes till 25 rdr, endast
en summa af 10,000 rdr årligen erfordras, och delta anslag
skulle, lill följe af landtvärnsmännens höga ålder och deraf
inträffande snara frånfälle, hvarje år betydligt nedgå och snart
alldeles upphöra; men It. St:r hade beredt dem en mindre tryckande
ålderdom och i någon, ehuru ringa grad, försonat hvad
fäderneslandet mot dem brutit.
Jag anhåller att punkten måtte återremitteras, på det Utsk:t
måtte taga i förnyadt betraktande de särdeles behjertansvärda
förhållandena.
Gr. Cronstedt: Af den omständighet, att denna fråga inom
Utsk:t algjordes utan diskussion, synes framgå att den allmänna
åsigten der varit att, huru ömmande en del af de gamle
landtvärnsmännens ställning kanske må vara, det dock icke tillhör
staten att bispringa dein. Må den enskilde, till följe af
sina sympatier, efter behag lemna understöd, men staten bör,
efter mitt förmenande, i dessa läll iakttaga en sträng rättvisa,
och det kan starkt sättas i fråga, om det vore fullt rättvist att
lemna pension åt landtvärnsmännen, som tjenat endast en kort
tid, under det den indelta och värfvade soldaten icke erhåller
pension förr än efter 25 å 30 års tjenstgöring; och om landtvärnsmännen,
på den grund att de bevistat krig, skulle erhålla
pension, kunde med lika mycket skäl begäras sådant för de soldater,
som deltagit i 1813—14 års fälttåg. Dessutom hafva
landtvärnsmännen redan hemfallit till fattigvården, och således
skulle anslaget egentligen komma kommunerna till godo. Jag
Den 28 September f. m.
399
har äfven speciel kännedom om de svårigheter, som möta ett
rättvist utdelande af understöd. L det län, jag bebor, hade redan
före 1809 genom enskildta bidrag samlats en kassa för
inköp af beklädnadspersedlar och rijlikt åt landtvärnsman, som
utginge. Freden kom, och penningarne användes icke för det
ursprungligen afsedda ändamålet. Emellertid beslöts att de influtna
medlen skulle bilda en fond, sorn skulle användas till något
lör länet nyttigt ändamål. Det dröjde dock länge, innan
man biet ölverens om till hvilket rnttigt ändamål medlen skulle
användas. Slutligen beslöts, att en del af räntan skulle utgå
till pensioner åt ännu qvarlefvande landtvärnsman, och kommunerna
uppdrogos att verkställa fördelningen. 1 den socken, der
jag bodde, funnos 3:ne landtvärnsman. Den ene var en blind
klockare, som redan hem fallit till fattigvården. Den andre var
en afskedad korporal, som hade pension från Wadstena krigsmanshuskassa,
och den tredje var en välmående hemmansegare.
Jag ansåg, och anser ännu, att ingen af dem borde komma i
åtnjutande af pension.
Att en rättvis fördelning af medlen skall möta stora svårigheter,
anser jag uppenbart, och såväl på grund af detta, sorn
ock andra redan anlörda skäl, äfvensom det, att någon säker
beräkningsgrund öfver det belopp, sorn skulle erfordras, icke
finnes, anhåller jag om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Ehuru jag icke
antecknat mig som reservant, har jag icke kunnat dela Utsk:ts
åsigt, och ber att få lorena mig med Hr Reuterskjöld.
Hr Reuterskjöld: Jag medgifver att stora svårigheter
kunna möta för en rättvis fördelning af understödet, och derpå
utgöra de ofta lill K. M. inkommande ansökningarne ett starkt
proh enär det ligger i kommunernas eget intresse att måla ut
förhållandet i de bjertaste färger; men det torde dock gifvas
medel att kontrollera sökandernes behof, och om för understödets
erhållande Konungens Bolindes tillstyrkande utlåtande erfordras,
anser jag icke omöjligt för K. M. att någorlunda rättvist
kunna afgöra, hvilka som böra komma i åtnjutande af understöd
eller icke.
Alven erkänner jag, att det icke är godt att på förhand
bestämdt uppgifva huru stor summa erfordras; men om R. St:r
bestämma det underslödsbelopp, hvarje landtvärnsman, som deraf
är i behof, skall erhålla, så måste hvad af anslaget icke åtgår,
upptagas såsom besparing å 9:de hufvudtiteln.
Gr. Gronstedt har vidare anmärkt att landtvärnsmännen
icke borde erhålla pension, emellan de tjenat så kort tid, då
deremot den indelta och värfvade soldaten skall hafva tjenat i
25 år, fiir att vara berättigad till pension. Det torde dock vara
bekant att den, sorn under krig fått sin helsa skadad, kan tidigare
få pension, och således förfaller den på denna premiss
byggda slutsats.
400
Den 28 September f. m.
Hr Gr:n påstod äfven att de soldater, som deltagit i 1813—
14 års krig, hurde vara lika berättigade sorn landtvärnsmännen
att erhålla pension. Men vi vela alla, hvilket djupt och smärtsamt
intryck landtvärnets behandling uppväckt i landet. Ett
sådant intryck finnes icke från 1814 års krig, då ingen koin
till skada i onödan, utan endast i strid med fienden. Det är
på det, att det svåra såret Irån 1809 måtte läkas, jag fortfarande
yrkar att denna fråga måtte ånyo af Utsk:t behandlas.
Gr. Sparre, Erik: Det är i sanning en tung lott. som
fallit på landtvärnsmännens del. Utkallade i en tidpunkt, då
fäderneslandet belänn sig i ett tillstånd af svaghet, utryckta ur
fädernehemmet mot lag och rätt, hafva de sedermera allt mera
allmänt hemfallit åt fattigvården, och det är djupt nedslående
och hjerterörande att se det tillstånd, Iivari dessa skuggor från
ett lörgånget halft sekel befinna sig. I den provins, jag bebor,
har jag varit i tillfälle att se huru Konungens Bdlmle ständigt
och jemt öfverhopas med ansökningar örn understöd från Wadstena
krigsmanshuskassa. Vid Konungens resor genom landet
framkomma dessa staf-karlar, utsvultna och höljde i trasor, och
vanligen måste Konungen ur egen kassa skänka dem en skärf.
Det understöd, de af fattigvården erhålla, är i allmänhet så
klent, att det knappast räcker till deras eländiga lifsuppehälle.
Det måste derföre väcka förvåning att Utsk:t, som, alt döma
af redogörelsen på detta Belänk:des sista sidor, i allmänhet varit
så frikostigt, icke haft någon skärf åt dessa gubbar, som, till
följe af sin höga ålder och de lidanden, för hvilka de varit utsatta,
icke länge kunna tynga statskassan.
Jag förenar mig med den siste värde talaren.
Hr Stedt, Gustaf: Jag kan icke underlåta att förena mig
med de värde talare, som yrka återremiss, och vill dessutom
emot Gr. Gronstedt erinra, att den omständighet, att landtvärnsmännen
åtnjuta fattigunderstöd af kommunerna, icke behöfver
göra statens mellankomst ohehöllig, ty det bidrag, kommunerna
lemna till landtvärnsmännens underhåll, är så litet, att det endast
genom den enskilda välgörenheten blifver dem möjligt att
lifnära sig.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. ni.
Hr af Dalström, Gustaf Jakob: Då jag yttrar mig i
denna fråga, är det hufvudsakligen af det skäl, alt jag under
1808—1809 års krig förde befäl öfver en afdelning af lamit
värnet.
Jag såg dem skicka sig med lika mycken uppoffring
och mannamod som de gamla soldaterna, me.n tillika såg jag
för hvilka lidanden de utsattes, huru de knappast hade kläderna
på kroppen, men ändå mod i bröstet och kärlek till fäderneslandet.
Den 28 September f. m.
401
neslandet. Jag tror derföre, att de få ännu qvarlefvande veteranerna
hafva full rätt alt af nationen hågkommas, oell jag tror
alt landtvärnels pensionerande ej blott vore eli gärd al tacksamhet
åt dem sjelfva, utan äfven innebure en förhoppning för
den nuv:de generationen alt icke Uirgälas på sin ålderdom, enär
äfven för dem den tid kan komma, då de måhända få draga i
härnad och icke hafva alla sina behof uppfylda.
Jag anhåller om ålerremiss.
Hr Reuterskjöld: Om återremiss beviljas, skulle jag
vilja hafva anmärkt, alt jag gifver företräde åt det af den ene
motionären framställda förslag, enligt hvilket hvarje af de i nöd
stadde landtvärnsmännen, Imlkas antal torde kunna beräknas
till vid pass 400, skulle erhålla 25 rdr årligen, och att således,
enligt min åsigt, ett årligt anslag af 10,000 rdr borde beviljas.
Hr von Francken: Enär ingen Utsk:s-ledamot anmält
sin reservation, och det således är alt antaga, alt punkten af
Med-Stånden bifalles, vid hvilket förhållande en återremiss icke
torde medföra åsvltad verkan, hemställer jag, med stöd af Hr
Reuterskjölds sednaste anförande, att It. o. Ad., mod afslag å
denna punkt, måtte bevilja elt årlig anslag af 10,000 rdr, att
under nästa statsreglerinasperiod utgå, för att bereda understöd
åt de sedan 1808—1809 års krig ännu qvarlefvande landtvärnsmän;
och skall jag, om detta yrkande bifalles, sedermera anhålla,
att Med-Stånden måtte inbjudas alt detta beslut biträda.
Hr af Dalström: Då Hr von Francken framställt ett förslag,
som måhända lättare leder till det åsyftade ändamålet, förenar
jag mig med honom.
Hr Reuterskjöld: Enär ett direkt beslut måhända har
företräde, afstår jag från mitt yrkande på återremiss och förenar
mig med Hr von Francken.
Hr Stedt: På de af Hr von Francken anförda skäl, afstår
jag från begäran om återremiss och förenar mig med honom.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
och Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till lltsk:ts
hemställan i förev:de punkt, dels af Gr. Sparre återremiss deraf,
och dels af Hr von Francken att R. o. Ad., med afslag derå,
mätte på det sätt bifalla de i ämnet väckta motionerna, att till
understöd åt de sedan 1808 och 1809 årens krig ännu qvarlefvande
landtvärnsmän beviljades ett årligt anslag af 10,000 rdr
under nästa statsregleringsperiod.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts ifrågav:de hemställan, hvartill svarades nej, seH.
VI. 26
402
Den 28 September f. m.’
dermera propos. på återremiss deraf, som likaledes med nej besvarades,
och slut ligen propos. på afslag å Utsk:ts merberörde
hemställan och antagande af Hr von Franckens ofvanouiförmäldte
förslag, hvilken propos. besvarades med ja.
Hr von Francken: Jag anhåller om Hr Gr:s o. Landtnäs
propos. derå, alt de öfriga Hiks-Slånden måtte inbjudas att i
R. o. Ad:s nu fattade beslut sig förena.
Propos. på bifall till detta förslag framställdes och besvarades
med ja.
6:te punkten.
Utsk:ts under litt. A, B och C afgifna hemställanden biföllos.
7:de punkten, samt 2lista punkten jemte förslaget litt. k, i
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 118.
Gr. Cronstedt: Jag anhåller att R. o. Ad., med afslag å
Ekon.-Utsk:ts Betänk, i denna del, ville bifalla Stats-Utsk:ts hemställan.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, bitöll R. o. Ad. Stats-Utsk:ts hemställan och afslog hvad
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t i ärnnet hemställt och föreslagit.
22:dra punkten i Allm. Besv.- och Ekon.-Usk:ts Betänk.
N:o 118.
Bifölls.
8:de punkten i Stats-Utsk:ts Utlåt.
Bifölls.
9:de punkten.
Hr von Francken: Med stöd af de, i min mot Utsk:ts
beslut i denna punkt afgifna reservation, anförda skäl, anhåller
jag att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, ville besluta
att:
l:o under nästa statsregleringsperiod bevilja en årlig summa
af 80,000 rdr till förhöjande af pensionerna för de emhetsoeh
tjenstemän af arméen, som före den 9 Februari 1858 tagit
afsked, till likhet med pensionerna för dem, som erhållit afsked
efter denna dag;
2:o inså till K. M. med underd. anhållan att K. M., efter infordrade
upplysningar, behagade till Rikets näst sammanträdande
Sländer aflåta Nådig Propos. rörande den summa, som erfordras
till likställighet i pensionerna för de civile embets- och tjenstemän,
hvilka tagit afsked före och elter år 1858.
Den 28 September f. m.
408
Hr von Knorring: Jag anhåller att fä instämma med
Hr von Francken och vili endast tillägga, att jag väntat mig
den artigheten, att Utsk:t åtminstone skulle behagat omnämna
det af mig, vid remissen af Hr von Krusenstjernas motion,
framställda alternativa förslag; och skulle jag ej hafva fästat mig
vid uraktlåtandet af denna vanliga artighet, om det resultat,
hvartill Utsk:t kommit, blifvit annorlunda.
Hr Reuterskjöld: 1 den af Hr von Francken gjorda framställning
anhåller jag att få förena mig.
K. M:s vid 1856 års riksdag afgifna Nåd. Propos. om fyllnadspensioners
tilldelande åt afgående militära embets- och tjenstemän,
afsåg hufvudsakligen det, att, då till följe af förändrade
prisförhållanden det blifvit nästan omöjligt för de militärer, som
i tjensten utsläpat sina krafter, att taga afsked, de icke mera
måtte förminska arméens tjenstbarhet, utan sättas i tillfälle att
från krigstjensten afgå. Denna K. M:s framställning funno R.
St:r billig och lemnade dertill sitt bifall; men de före 1858 afgångne
mililäre embets- och tjenstemän kommo icke i åtnjutande
af de förmåner, som tillerkändes de efter nämnde år afgående.
Sannt är visserligen, att statsmaskinen går sin jemna
gång, äfven om en del utslitna kuggar borttagas, allenast de
öfriga äro hrukbara; men det är dock statens pligt att tillse,
det de utslitna kuggarne icke lemnäs åt sitt öde. Såsom nu är
förordnadt. äro de före 1858 afgångne militärerne endast hugnade
med pension från arméens pensionskassa, en pension som
de hufvudsakligen beredt sig genom inbetalningar af sin lön,
alldenstund staten lemnat endast ett obetydligt bidrag. Oin R.
St:r nu Infalla det af reservanten framställda förslag, komme
de före 1858 afskedade militärer i paritet med dem, som efter
nänmde år afgått; och de måtte så mycket mera dertill vara
berättigade, då de förra för erhållande af fyllnadspension måste
hafva tjenat lika många år som de sednare och innehafva samma
lefnadsålder vid afskedstagandet.
Utsk:t synes hafva varit något tveksamt beträffande det erforderliga
beloppet, och jag har derföre till ledning för omdömet
förskaffat mig uppgifter från arméens pensions-kassa. Deraf
visar det sig att vid biirjan af innevarande år antalet af de militärer,
sorn således skulle erhålla fyllnadspension, utgjorde 467,
för hvilkas pensionerande i öfverensstämmelse med föreskrifterna
i K. Ilrefvet den 9 Febr. 1858 skulle erfordras:
i 3:dje klassen till 6 pensionärer, hvilka vid afskedstagandet
» »
»
» 3
«
uppnått 55 års ålder, å
1100 rdr rmt . 6,600.
hvilka före nämn
-
de ålder erhållit
b 4:de
»
» 21
» 23
»
afsked, å 600 rdr 1,800.
å 750 rdr . . 15,750.
»
»
k 250 »
5.750.
Transport 29,900.
404
Den 28 September f. m.
Transport
29.900.
i
5:te
klassen
till
147 pensionärer
å
400
rdr . .
58,800.
»
7:de
»
»
2
»
å
250
»
500.
»
8:de
»
»
2
»
a
225
»
450.
»
9:de
»
»
1
»
å
175
»
175-
»
10:de
»
»
208
»
å
120
»
24.960.
»
1 l:te
»
»
28
»
å
80
»
2,240.
»
12:te
»
»
10
»
å
125
»
1,250.
»
»
»
»
10
»
å
25
»
250.
af Gottlands
landtbevä
i rin g
i 2:dra klassen 6 pensionärer å 190 rdr .... . 1,140.
Rdr rint 119,605.
Sedan härifrån afgått:
•l:o Af redan anslagne 20,000 rdr för afskedade
behöfvande militärer, hvilka bevistat krig, den på
arméens pensions-kassas pensionärer belöpande andel
af omkring .
12,000 rdr
2:0 Afgången under år 1863, beräknad
i likhet med föregående år till omkring 13,000 rdr 25,000.
återstår såsom erforderl ga
94,665.
och då anslaget skulle lemnäs för stafsreglerings-perioden,
komme, med iakttagande af den minskning,
som blefve en följd af beräknad afgång, behofvet att
fyllas genom en summa af omkring rdr 80,000.
Ilen i Hr von Franckens reservation upptagna silfran är
således, i min tanke, den rätta, och jag hemställer derföre om
bifall till sagde reservation, samt har endast att tillägga, att i
uppgiften från arméens pensions-kassa icke blifvit iakttagen den
i K. Brefvet den 9 Februari 1858 stadgade skillnad emellan indelta
och värlvade arméen, äfvensom att fyllnadspensionen för
samtlige pensionärer i l0:de klassen blifvit upptagen till 120 rdr.
Gr. Cronstedt: De motioner, som i enahanda syfte med
den nu omhandlade vid förra riksdagen väcktes, blefvo, såsom
bekant, af B. Sl:r afslagna. I sitt då afgifria, af R. St:r godkända,
Utlåt, yttrar Utsk:t »att, om äfven pensionernas otillräcklighet
i förhållande till leliiadsbehofven antagligen föranledde
Rikets sednast församlade Ständers beslut, att bevilja förhöjda
pensioner lör arméens befäl och tjenstemän, dermed likväl åsyftades
det hufvudsakliga ändamål, alt, genom en i sammanhang
med löneförbättringen vidtagen lämplig förhöjning af pensionerna,
befordra arméens tjenstbarhet, hvadan den medgifna pensionsförhöjningen
icke bör betraktas såsom uteslutande tillkommen i
pensionärernas intresse. I samma mån således som de förhållanden,
hvilka påkallat berörda förhöjning, icke inträffa i fråga om
de arméens pensionärer, hvilka erhållit afsked, innan den nya
pensioneringen infördes, torde ock motionärernas antagande, att
sistnämnde pensionärer skulle härigenom hafva tillskyndats någon
orättvisa, befinnas mindre grundadt.»
Dea 28 September f. m.
405
Förutom det att dessa skäl ännu qvarstå, har Utsk:t saknat
utredning om det erforderliga beloppet, och vid det förhållande,
att man icke rimligen kan antaga, att afgången under
de sednare åren varit så stor, att 80,000 rdr skulle kunna fylla
det behof, för hvilket vid förra riksdagen ansågs skola åtgå
140,000 rdr, har Utsk:t ansett sig icke kunna tillstyrka bifall
till motionärens framställning.
Härtill kommer, att om denna förmån bereddes militäre embets-
och tjenstemän, så vore det ganska naturligt att äfven de
civile embets- och tjenstemännen framställde samma begäran,
och jag kan icke se, huru R. St:r skulle kunna undandraga sig
alt bevilja detta, lör den händelse de mil täre tillskyndades de
ifrågaställa fördelarne. Men derigenom skulle statsverkets utgifter
alltför betydligt lörökas, och jag anhåller derföre om bifall
till Utsk:ts hemställan.
Hr von Knorring: Den siste värde talaren har förklarat,
att Stats-Utsk:t saknat någon grund för beräkningen af den erforderliga
summan. Detta förefaller mig så mycket mera underligt
sorn motionären ganska tydligt tillkännagifvit, hvarifrån
han erhållit sin sifferuppgift; och synes, efter de af Hr StatsRådet
Reuterskjöld lemnade uplysrringar, hvarje dubium om dessa
siffrors tillförlitlighet vara Iräfdt.
Hvad beträffar den anmärkning, att genom beviljandet af
ilrågavcde anslag en så ofantlig bréche på statsverkets tillgångar
skulle uppstå, ber jag alt få nämna, att det af ett öfverslag,
jag gjort öfver statsverkets ordinarie utgifter, visar sig att dessa
utgifter belöpa sig till öfver 31 millioner, och att således det nu
ifrågav:de anslaget utgör allenast af de redan beviljade utgifterna.
Jag vill dessutom upprepa, hvad jag vid ett löreg:de tillfälle
yttrat, att nemi. orsaken hvarföre den Fransyska arméen är den
dugligaste i verlden icke ensamt är att söka i det utmärkta sätt,
hvarpå denna armé i öfrigt är organiserad, utan lill icke ringa del
deri, alt dess medlemmar veta, att de, efter att hafva egnat fäderneslandet
sina bästa krafter, icke af fäderneslandet förskjutas,
utan kunna vänta en betryggad ställning och lugnt se framtiden till
mötes. Att nu, endast derföre att en del tjenstemän tagit afsked
löre en viss dag, beröfva dem de förmåner, sorn just med afseende
å de förökade Iefnadskostnaderna blifvit tillerkända deras vederlikar,
det vore en så i ögonen fallande orättvisa, att jag icke
betvillar, att ju Hr von Franckens reservation bifalles.
Hr Stedt: För min del kan jag icke finna något det ringaste
skäl hvarföre de, sorn före I8ö8 tagit afsked, skola vara
mindre berättigade till förhöjd pension än de, som efter nämnde
tid tagit afsked. Jag förenar mig således fullkomligt med
Hr von Francken och vill endast tillägga, att det att förhöjd
pension beviljas militärer, icke behölver medföra det alt pensionen
höjes äfven för civila embetsman. De sistnämnda äro
nemi. under sin tjenstetid bra mycket bättre lönade än de mili
-
406
Den 28 September f. m.
tära, hafva mera tillfälle till extra förtjenster. och få vid afskedstagandet,
om jag icke misstager mig, jemförelsevis högre
pension.
Hr von Francken: Gr. Cronstedt nämnde, att det icke
vore billigt att bevilja de militäre emhets- och tjenstemännen
ifrågav:de förmån, med mindre äfven de civila deraf komme i
åtnjutande. Med anledning häraf ber jag att få upplysa, att jag,
såsom synes af min reservation, visserligen tänkt på de civila;
men då icke för de civila, såsom deremot fallet är med de militära,
någon beräkning blifvit- gjord, har jag ansett det vara bäst,
om R. St:r inginge lill K. M. med anhållan, att K. M. ville till
Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta Nåd. Propos rörande
den summa, som erfordras till likställighet i pensionerna för
de civile embets- och tjenstemän, hvilka tagit afsked före och
elter år 1858.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Ehuru erkännande
billigheten af motionärens framställning, kan jag dock icke instämma
i Hr von Franckens reservation. 1 nämnda reservation
synas nemi. de militärer, som tillhöra flottan, vara alldeles förbisedda,
enär de hvarken omnämnas i punkten l:o bland dem,
som genast skall få tillökningen, eller i punkten 2:o bland dem,
beträffande hvilka framställning vid nästa riksdag hör göras.
Vid sådant förhållande, och då Hr von Franckens reservation
är ofullständig, anhåller jag om återremiss, på det samma billighet
måtte vederfaras alla.
Hr von Francken: Jag vill endast nämna, att ingen motion
om pensionsförhöjning för flottan blifvit väckt, och att således
den frågan icke bör hringas å hane. Jag kan icke heller
finna, att man för den orsakens skull bör missunna de öfriga
militarerne pensionsförhöjning.
Hr Skogman: Med anledning af Hr von Franckens sednaste
påstående, ber jag att lå upplysa, att inom Borgare-St.
blifvit af Hr Ljungberg väckt en motion, som omfattar pensionsförhöjning
jemväl åt flottans embets- och tjenstemän.
Hr Montgomery, Robert: Jag instämmer med Gr.
Cronstedt och Hr Skogman, samt ber alt få fästa uppmärksamheten
derpå, att det icke är riktigt att beräkna den erforderliga
summan till endast 80,000 rdr, alldenstund det, om alla
skola vederfaras samma rättvisa, kommer att gälla vida högre
belopp, enär det äfven är fråga om pensionsförhöjning både åt
civila embets- och tjenstemän samt flottan och dess civilstat.
Om Hr von Franckens reservation bifölles, uppstode dessutom
den orättvisa, alt då lör de civila embets- och tjenstemännen
Nåd. Propos. först vid nästa riksdag kan vara att förvänta,
komme deremot enligt samma förslag de militäre redan nu, d.
Dea 28 September f. m.
407
v. s. 3 år löre de andra, i åtnjutande af den ifrågasatta förmånen.
Hr von Knorring: Hr Montgomerys uppgift, att det vöre
fråga om mera än 80,000 rdr, kan jag icke anse vara rigtig,
ty nn är det endast fråga om arméen, och för dess hellof är,
enligt hvad utredt blifvit, nämnda summa tillräcklig. Vill någon
sedan framställa förslag beträffande flottan, skall jag vara den
förste att ingå derpå.
Jag fortlar att yrka bifall till Hr von Franckens reservation.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts hemställan i lörev:de punkt, dels återremiss deraf, och
dels af Hr von Francken, att R. o. Ad., med afslag å Ulsk:ts
hemställan, måtte för sin del besluta, att R. St:r skulle dels
under nästa statsregleringsperiod bevilja en årlig summa af
80.000 rdr till förhöjande af pensionerne för de embets- och
tjenstemän af arméen, som före den 9 Februari 1858 taeit afsked,
till likhet med pensionerne för dem, som erhållit afsked
efter denna dag, dels ock ingå till K. M. med underd. anhållan,
att K. M., efter infordrade upplysningar, behagade till Rikets
näst sammanträdande Ständer aflåta Nådig Propus, rörande den
summa, som erfordras till likställighet i pensionerne för de
civile embets- och tjenstemän, hvilka tagit afsked före och efter
år 1858.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts ifrågavtde hemställan, hvartill svarades många
nej, blandade med ja, sedermera propos. på återremiss deraf,
då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej, och vidare
propos. på afslag derå och antagande af Hr von Franckens ofvanberörde
förslag, hvilken propos. besvarades med många nej,
blandade med ja; hvarefter propos. på punktens återremitterande
förnyades samt besvarades med många ja, blandade med
nej; och förklarades ja nu halva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, yttrade Hr Gr. o. Landtm,
att R. o. Ad. borde afgöra, huruvida kontra-propos:n vid den
blifvande volerineen skulle innefatta antingen bifall till Utsk:ts
ifrågav:de hemställan eller afslag derå och antagande al Hr von
Franckens förslag; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida
R. o. Ad. till koutra-propos. behagade antaga bifall till
Utsk:ts hemställan.
Ropades ja och nej i blandning.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. derå,
att afslag å Utskds hemställan och antagande af Hr von Franckens
förslag skulle utgöra kontra-proposm vid voteringen, och
i08
Den 28 September t m.
sedan svaren derå jemväl utfallit med blandade ja och nej, förnyades
framställningen om antagande af bifall till Utsk:ts hemställan
såsom kontra-propos. vid merberörde votering samt besvarades
med många ja, blandade med nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
Votering om kontra-propos:ns innehåll begärdes, hvarefter
uppsattes och justerades löljande voter.-propos.:
»Den som vill, att vid blifvande votering om återremiss af
9:de punkten i Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 153, kontra-proposm skall
innefatta bifall till samma punkt, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, antager R. o. Ad. till kontra-propos. vid voteringen
afslag å Utsk:ts hemställan och bifall till Hr von Franckens
förslag.»
Voteringen företogs, och befunnos vid dess slut rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 29.
Nej — 20.
Upplästes och godkändes följande förslag till voter.-propos.
vid hulvud-voteringen:
»Deri som vill, att 9:de punkten i Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o
153 skall till Utsk:t återremitteras, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, bifaller R. o. Ad. ofvannämnde punkt.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 36.
Nej — 16.
10:de punkten.
Utskds hemställanden biföllos.
U:te punkten.
Hr Reuterskjöld: Jag instämmer i Utsk:ts hemställan
beträllande den af ett misstag föranledda motionen, och vill derjemte
reservera mig mot den i motionen antydda orättvisa,
enär jag vet att full rättvisa vid medlens fördelning blifvit
iakttagen.
Den 28 September f. m.
409
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes propos. pä
bifall till Utsk:ts hemställan i l'örev:de punkt samt besvarades
med ja.
12:te—24:de punkterna.
(Jtsk:ts hemställanden biföllos.
25:te punkten.
Hr Cederschjöld, Fredrik Angust: När man besinnar,
att Doktor Bågenholms frånträdande af regementsläkaretjenslen
vid Konungens f. d. eget värfvade regemente varit föranledt,
icke af egen ansökning om afsked från densamma, utan af regementets
indragning, samt att han, derest detta icke skett, sannolikt
fortfarande qvarstått vid regementsläkare-beställningen och
under sådant förhållande kommit i åtnjutande af den löneförbättring,
sorn tid efter annan desse tjenstemän beviljats; så måste
det förefalla hårdt, om han nu skulle för indragningen af omnämnde
regemente blifva lidande. Då han dessutom både inom
läkarekorpsen och i den ort, der han verkat, gjort sig känd
såsom en utmärkt läkare, och då han nu på gamla dagar börjat
blifva blind, samt således oförmögen att bibehålla sin befattning
eller förtjena silt uppehälle genom enskild praktik, hemställer
jag att R. o. Ad., med alslag å Utsk:ts hemställan, ville
antaga K. M:s Propos. i ämnet.
Gr. Cronstedt: Utsk:t har ansett den nu varande regementsläkarelönen
icke skäligen kunna läggas till grund för bestämmandet
af det pensionsbelopp Doktor Bågenholm skulle erhålla,
enär han, då Konungens eget värfvade regemente indrogs,
upphört att hafva tjenst på ordinarie stat.
Det är egentligen 2:ne grundsatser (om man härvid vill
tala om grundsatser) som Utsk.t sökt upprätthålla. Ben ena,
att pension på indragningsstat icke må beviljas till högre belopp
än lönen; den andra, att ingen må till pension på indragningsstat
uppföras för mera än en tjenst. Dessa grunder har Utsk:t
i allmänhet iakttagit, och då de i fråga om Doktor Bågenholm
blifvit följda, anhåller jag att punkten måtte bifallas.
Hr Reuterskjöld: Hufvudsakligen instämmande med Hr
Cederschjöld, ber jag blott att få tillägga, att då Doktor Bågenholm,
efter att hafva uppnått 68 lefnadsår och under 48 år
varit anställd såsom militärläkare, hvarunder han städse med
skicklighet fullgjort sina pligter, numera önskade sättas i tillfälle
att taga afsked, så har K. M., vid det förhållande att Bågenholm
ulan sitt förvållande blifvit utesluten från den pensionsrätt,
som tillkommer regementsläkare, ansett sig böra aflåta Nåd.
Propos., att Bågenholm måtte komma i åtnjutande af pension i
likhet med andra afskedstagande regementsläkare.
410
Den 28 September f. m.
Stats-Utsk:t har ansett, att pensionen borde bestämmas
efter den högsta löneinkomst Bågenholm uppburit, oell derföre
beräknat pensionen elter lönen för andra bataljonsläkare; men
då detta icke är lön, utan arvode, så sk lille på den grund Doktor
Bågenholm icke ens vara berättigad till den af Utsk:t föreslagna
pension. Emellertid anser jag billigt att Doktor Bågenholm,
som utan sitt förvållande kommit ifrån tjensten, får beräkna
pension från indragningsstaten efter den befattning, han,
om regementet icke blifvit upplöst, sannolikt fortfarande skulle
innehaft; och anhåller jag derföre, i likhet med Hr Cederschjöld,
om bifall till K. M:s Propos.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utsk:ts hemställan i förevide punkt och dels afslag derå samt
bifall till K. M:s i frågan afgifna framställning; gjordes först
propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades mångå
nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå samt
bifall till K. M:s framställning i ämnet, då svaren utlöllo med
många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
26:te och 27:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
28:de punkten.
Hr af Ström: Det förhållande, på grund hvaraf Stats
Utsk:t
funnit sig böra afstyrka R. St:rs bifall till K. M:s Nåd.
Propos. om en årlig pension åt Kapten-löjtnant Törnebohm, såsom
f. d. Navigations-skolelärare, har i så måtto förändrats, att
Kapten-löjtnanten Törnebohm icke mera innehar någon tjenst
med lön på stat. Han har nemi. den 5 Januari innevarande år
erhållit afsked från sin befattning vid K. M:s Flotta, samt dervid
tillaets pension från Amiralitets-krigsmanskassan till belopp
af 1.080 rdr och fyllnadspension med 548, eller tillsammans
1,628 rdr. Detta lärer emellertid vara den enda tillgång Kapten
Törnebohm eger för att underhålla sig sjelf, hustru och 4
oförsörjda barn; och hans ställning är så mycket mera hehjertansvärd,
som det svaghetstillstånd, hvartill, enligt hvad läkarebetyget
utvisar, Törne holt ms ansträngningar i och för Navigations-lärarebefattningen
bidragit, numera så förvärrats att han
för anlitande af här tillgänglig vårdanstalt måst till hufvudstaden
förflyttas. Det är dock icke blott på grund af dessa ömmande
omständigheter, jag vågar anhålla om R. o. Ad:s medverkan
för beredande af den äskade pensionen, utan jemväl med
afseende å den ofördelaktiga ställning. Iivari lärarne vid rikets
navigationsskolor för sin ålderdom sig befinna genom saknaden
för dem af en pensionsanstalt.
Den 28 September f. m.
411
Fråga om dessa lärares pensionering väcktes väl af den år
1839 tillsatta komité för handelssjöfartens npphjelpande. Uti
komiténs förslag till reglemente för Navigationsskolorne intogs
nend. en bestämmelse derom, att lärare vid Navigationsskola
skulle vid fyllda 60 års ålder få afgå med pension, sålunda att
efter 25 års tjenst full lön erliölles i pension,
» 20 » » £:delar af lönen,
»15» » I ^n*
Såsom motif härför anfördes, bland annat, att komitén icke
kunde bysa den förhoppning, att någon för skicklighet och verksamhet
utmärkt person skulle uppoffra sina bästa år åt dessa
mödosamma befattningar, utan annan utsigt för ålderdomens dagar
än nådehjonets, helst det ingått i kornilérades plan att en
Navigations-skole-Iärare icke borde bibehållas vid tjensten sedan
han fyllt 60 är.
1 Nåd. Bref af den 7 April 1841 förklarade K. M. likväl,
att då några medel icke blifvit för ändamålet anvisade, frågan
om anslående af pensioner för afskedade lärare vid Navigationsskolorna
borde förfalla; men att K. M. för hvarje särskildt fall,
då för sådan lärare pension vid afträdandet från sysslan skäligen
kunde ifrågakomma, ville i nåder tillse, om och i hvad mån
en sådan förmån kunde honom beredas.
Det är nu första gången ett sådant fall förekommit och K.
M. har äfven visat Sin nåd. omvårdnad om denna klass af lärare,
genom den gjorda framställningen om pension för Kaptenlöjtnant
Törnebohm. Det vore derföre så mycket mera att beklaga,
om denna framställning icke vunne bifall, som en deraf
föranledd misströstan att ega någon bergning för äldre dagar
skulle framkalla en ökad tvekan hos skickliga personer att egna
sig åt dessa ansträngande och jemförelsevis svagt aflönade befattningar.
Jag får derföre vördsamt anhålla, det R. o. Ad. i afseende
å förevide punkt behagade, med alslag å Stats-Utsk:ts afstvrkande
hemställan, bifalla K. M:s Nåd. Propos. i ämnet.
Olivecrona: Efter den utaf Hr af Ström meddelade upplysning,
alt Hr Törnebohm numera icke innehar annan tjenst
med lön på stat, synes det af Stats-Utsk:t för afslag anförda
skäl hafva förfallit. Visserligen uppbär Törnebohm pension ur
Amirabtots-krigsmanshuskassan, men dertill bar han sjelf genom
inbetalningar bidragit. Under sednare år har han varit Navigationsskole-lärare
och genom ansträngningar i detta sitt kall bar han
ådragit sig sitt nuv:de bekymmersamma tillstånd, som vållat att
han icke kan fortfara med denna sin verksamhet. Då lian dertill
befinner sig i små omständigheter, synes den åldrige läraren
vara förtjent af understöd från statens sida, och jag anhåller
derföre, jemväl af det skäl att skickliga personer icke må af*
skräckås från att egna sig åt denna lärareverksamhet, att K. M:s
Propos. måtte af R. o. Ad. antagas.
412
Den 28 September f. m.
Gr. Cronstedt: Då det hufvudsakliga skäl, som förhindrat
Utsk:t att tillstyrka bifall till K. M:s Propos., numera förfallit,
vill jag icke längre yrka bifall till Utsk:ts hemställan. Den princip,
Utsk:t i allmänhet sökt upprätthålla, har varit den, att personer,
som hafva tjenst med lön på stat, icke tillika må uppbära
pension på indragningsstat.
Hr Stedt: Jag instämmer med Hr af Ström.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, framställdes
först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på afslag derå Samt bifall till
K. M:s framställning i ämnet, hvilken propos. med ja besvarades.
29:de—34:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
35:te punkten.
Hr von Francken: I denna fråga har jag varit af olika
tanke med tltsk:t. Jag har visserligen här åtskilliga dokumenter,
som ådagalägga Hr Borghs förtjenster, men då de äfven,
en uppläsning förutan, torde vara kända, anhåller jag endast att
R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, ville antaga K. M:s
Propos..
Gr. Cronstedt: Att statens tjenstemän icke böra tilldelas
pension till högre belopp, än hvad de såsom lön under tjenstetiden
åtnjutit, är en grundsats, som redan vid en föreg:de punkt
blifvit af R. o. Ad. godkänd. Denna grundsats har vid beslutet
i denna fråga blifvit af Utsk:t iakttagen, och då skilnaden mellan
det pensionsbelopp, Hr Borgh nu eger uppbära, och det. som
för honom blifvit äskadt, utgör endast 375 rdr, samt Utsk:t
dessutom icke fått några särskilda handlingar sig förelagda, anser
jag Utsk:t icke hafva egt skäl tillstyrka den begärda förhöjningen;
och anhåller jag derföre att Utsk:ts hemställan måtte
bifallas.
Frih. Stjernstedt, Johan Wilhelm: Visserligen har
Utsk:t icke fått några handlingar sig meddelade, men af K. M:s
Propos. inhemtas, att Kapten Borgh är 72 år gammal samt alt
han i 54 år oafbrutet varit i statens tjenst. Under sådana förhållanden
hemställer jag, om icke R. St:r på K. M:s framställning
böra bevilja den ifrågaställa pensions-förhöjningen.
Hr Törnebladh, Carl Gustaf: Inom Utsk:t föll denna
fråga på en enda röst. Jag skulle den dagen icke tjenstgöra
såsom suppleant förr än kl. J 12, och när jag uppkom, var frågan
redan afgjord. Att K. M:s framställning hos Stats-Utsk:t
Den 28 September f. m.
413
fick en sädan utgång, smärtade mig så mycket mer, som jag
vet att Kapten Borgh, en af de få ännu lefvande, som deltagit
i bataljen vid Orowais, icke kan subsistera med mindre han vid
afskedstagande får 15<>0 rdr i pension. Jag skulle mycket misstaga
mig, om icke K. o. Ad. ömmade för den gamle förtjente
veteranen, och anhåller derföre att K. M:s Propos. måtte antagas.
Hr Montgomery, Robert: Icke heller jag var närv:de
inom Utskit, då denna fråga förevar, men kan dock icke tilltro
mig alt säga, att frågan loll derföre, att en af R. o. Ad:s ledamöter
saknades, enär det är omöjligt att veta, huru den saknades
röst utfallit. Emellertid tror jag, att, oaktadt giltigheten af
den sats, alt pension icke bör beviljas till högre belopp än den
afskedades lön, man dock för detta fall kan göra eli undantag
från nämnde regel, enär den ifrågavute tjenstemannen icke erhållit
lönetillökning, hvilket under de sednare åren varit händelsen
med nästan alla andra tjenstemän.
Jag tillstyrker således antagande af K. M:s Propos.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Utsk:ts hemställan i förev:de punkt samt dels afslag derå
och bifall lill K. M:s Nåd. framställning i ämnet, gjordes först
propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många
nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå och
bifall till K. M:s framställning, då svaren ut fö Ilo med många ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
36:te punkten.
Hr von Knorring: Jag anhåller att få ur Betänk:t uppläsa
följande:
»Uti afgifvet underd. utlåt, hade K. Kammarrätten, med
afseende å det förtjenstlulla sätt, hvarpå Kammarrättsrådet Printzensköld
städse fullgjort sina åligganden, berörda underd. ansökning
med sitt förord understödt; och har efter öfvervägande
häraf samt då sökanden under en tid af mer än 46 år varit i
statens tjenst anställd och städse med utmärkt nit fullgjort sina
åligganden, K. M., med bifall till den underd. ansökningen och
i enlighet med Kammarrättens tillstyrkande, i nåder föreslagit,
det sökanden må berättigas att, elter afskedstagandet från kammarrättsråds-embetet,
för sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till ett emot 80 proc. af
den för hvarje af de tre äldsta kammarrättsråden å Kammarrättens
stat uppförda lön svarande belopp, eber 4,000 rdr rint.
Dessa skäl synas mig så talande, att jag, utan att behöfva
andraga ytterligare skäl, vågar anhålla att R. o. Ad., med afslag
å Utsk:ts hemställan, ville antaga K. M:s Propos.
Häri instämde Hr von Francken.
114
Den 28 September f. m.
Gr. Cronstedt: För min de! instämmer jag så mycket
hellre med lien siste värde talaren, som jag biträdt utgifts-afdelningens
beslut att tillstyrka det af K. M. äskade pensionsbelopp.
Frågan fick en annan utgång i Utsk:ts plenum, och då jag varit
frånvarande under behandlingen af större delen af 9:de htifviidtiteln,
bar jag icke varit i tillfälle att anmäla min reservation.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå och bifall till K. M:s i ämnet
gjorda framställning, hvilken propos. med ja besvarades.
37:de punkten.
Hr von Francken: Utsk:t har nedprufat den af K. M.
för Biskop Bergman begärda pension tili 5.000 rdr; men då
Utsk:t härför icke anfört några skäl och K. M. kan anses bäst
hafva varit i tillfälle att bedöma, hvilket pensionsbelopp vore
tillständigt, anhåller jag, ehuru jag icke vill bestrida att Biskop
Bergman bör kunna lefva på 5,000 rdr, att R. o. Ad. ville antaga
K. M:s Propos. i ämnet.
Gr. Cronstedt: Då detta ärende är att anse såsom ett
undantaaslall, har Utsk:t funnit sig både böra och kunna ingå i
en pröfning af pensionstagarens verkliga behof, och Otsk:t har
dervid kommit till den åsiet, att ett pensionsbelopp af 5,000 rdr
borde anses fullt tillräckligt i detta fall, synnerligast med hänseende
till denne embetsmans enkla lefnadsvanor, samt det förhållande
att han lefver ogift.
Hr Montgomery: Det strider emot hittills följda grundsatser,
att bevilja statspensioner åt personer af det presterliga
ståndet, men Utsk:t har vid öfvervägande af denna fråaa funnit
skäl vara för handen att tillstyrka R. Shrs bifall till K. M:s framställning,
dock så, alt det föreslagna pensionsbeloppet blifvit något
nedsatt. Emellertid torde en pension af 5,000 rdr kunna
anses temmeligen hög, synnerligast för en person, som icke är
gift. Jag tror också, att de, som vilja att någon pension skall
beviljas åt Biskop Bergman, göra rättast i att förena sig om
Utsk:ts hemställan, enär visserligen en reservant af det Höglofl.
Ståndet ansett den af Utsk:t föreslagna summan vara för låg,
men deremot en ledamot af Bonde-St. reserverat sig, emedan
han ansåg att alldeles icke någon pension borde beviljas Biskop
Bergman.
Frih. Stjernstedt: Afven jag anser att Utsk:ts förslag
bör vinna bifall, enär ett pensionsbelopp af 5,000 rdr är så
höet, att det skulle räcka till pensioner för ett icke ringa antal
tjenstemän, som hafva ganska vigtiga embeten.
Ben 28 September f. m.
415
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels hi fall till
Utsk:ts hemställan i förev:de punkt, dels ock afslag derå samt
bifall till K. M:s nådiga framställning i ämnet, gjordes först propos.
på bifall till Utsk:ls hemställan, hvartill svarades många ja
jemte några nej, och sedermera propos. på afslag derå samt antagande
af K. M:s framställning i ämnet, då svaren ut föllo med
mångå nej jemte åtskilliga ja; hvarefter propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan förnyades samt besvarades med många ja
jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
38:de—43:dje punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
44:de punkten.
Lades till handlingarne.
45:te—52:dra punkterna.
Utsk:ts hemställande!) biföllos.
53:dje punkten.
Hr von Knorring: För de flesta af R. o. Ad:s ledamö
ter
torde vara bekant, i hvilken tacksamhetsskuld fäderneslandet
står till Gr. von Kosen för hans förtjenster om våra jernvägar,
Då derföre Gr. von Rosen nu på gamla dagar icke mera med
arbete kan förtjena sitt bröd och han väl är i behof af en förökad
pension, tager jag mig friheten hemställa att R. o. Ad.,
med afslag å Stats-Utsk:ts Betänk, i denna del, ville bifalla Hr
von Franckens reservation, alt meddelst ett årligt tilläggningsbelopp
af 2,000 rdr rmt, från och med år 1863, hoja den åt
Öfversten m. m. Hr Gr. Adolf Eugéne von Rosen — såsom en
gärd af högaktning för dess förtjenstfulla verksamhet i afseende
å jernvägars befrämjande i vårt land — uppå stadgade vilkor
och grunder förunnade pension till en summa å 5,000 rdr rmt
om året.
Denna summa torde i ingen måtto anses för hög, då R.
o. Ad. nyss beviljat ett lika stort pensionsbelopp (5000 rdr) åt en
person, för hvilken jag hyser all möjlig aktning, men hvars förtjenster
om fäderneslandet icke gerna kunna ställas i bredd med
Gr. von Rosens.
Hr von Francken: Gr. von Rosens förtjenster om våra
jernvägar äro så kända och erkända, att derom icke behölver
vidare ordas, utan instämmer jag med Hr von Knorring i yrkandet
om bifall till min mot Utsktts beslut afgifna reservation,
Hr Cederschjöld, Fredrik August: När man betänker
huru svårt det i vårt land är att få stora företag i gång,
416
Den 28 September f. m.
hvilken energi oell hvilket tålamod härför erfordras, kan man
icke annat än beundra Gr. von Rosens ihärdighet, kraft och
varma fosterlandskärlek, som drifvit honom att arbeta lör realiserandet
af en idé, som, honom förutan, måhända ännu väntat
på sin lösning. Med de Svenska jernvägarne är Gr. Eugéne
von Rosens namn oskiljaktigt förenadt, liksom Gr. Baltzar von
Plåtens är med Gotha kanal. För en man, som så verkat, kan
en pensionsförhöjning af några tusende rdr icke anses för
mycket, då det redan beviljade pensionsbeloppet är alltför obetydligt.
Jag förenar mig derföre i anhållan om bifall till Hr von
Franckens reservation.
Hr af Dalström, Gustaf Jakob: Jag anser det vara
nationen värdigt att genom ett förökadt pensionsbelopp uttala
sin tacksamhet till Gr. von Rosen och sitt gillande af bans fosterländska
sträfvanden; och biträder jag derföre Hr von Franckens
reservation.
Gr. Cronstedt: Vid afgörandet af denna fråga har Utsk:t
följt den princip, att redan beviljade pensioner icke borde böjas,
synnerligast om de utginge till något högre belopp. Från denna
princip bar Utsk:t ansett sig i detta fall förhindradt att afvika,
men jag vill ej bestrida, att ett afvikande från denna grundsats
låter försvara sig.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast yrkats afslag å Utsk:ts
hemställan samt antagande af det förslag, Hr von Francken uti
en vid punkten afgifven reservation framställt, gjordes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades flere nej
jemte några ja, och sedermera propos. på afslag derå samt antagande
af Hr von Franckens förslag, då svaren utföllo med
mångå ja, jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
54:de—t>7:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
68:de punkten.
nr von Francken: Då jag icke ser motionären tillstä
des,
och jag icke kan godkänna det af Utsk:t för afslag å motionen
anförda skäl, enär frågan synes mig nog utredd, anhåller
jag att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, matte förklara
de ifrågav:de personerna berättigade att, efter afskedstagamlet,
ä allmännna indragningsstaten erhålla en årlig pension
af 400 rdr hvardera.
Hr
Den 28 September f. m.
417
Hr Mod t co merv: Det kan icke vara min mening att
vilja nedsätta dessa personers förtjenster, men mig synes att
lämpligast hade varit, om institutets direktion anmält ärendet
hos K. M., som, derest skäl funnits vara för handen, säkerligen
icke underlåtit att derom till R. St:r cora framställning. Jag
anhåller derföre att R. o. Ad. ville bifalla Utsk:ts afstyrkande
af de enskilde inotionärernes framställning.
Hr Fahnehjelm. Gustaf: Det kan icke annat än väcka
min förvåning, att det särskildt vid denna punkt skulle vara
olämpligt att bifalla enskilda motioner, då jag funnit att under
behandlingen af detta Betänk, emot en sådan åsigt h. o. h.
stridande beslut hlilvit fattade.
Jag vill äfven, såsom varande institutets sekreterare, lemna
den upplysning, att det vid ett sammanträde visserligen var fråga
om att institutet skulle förorda framställningen, men alt institutet
ansåg deri nu vidtagna åtgärden tillräcklig.
Denna pensionsfråga skiljer sig dessutom från andra sådana
deri, alt det icke allenast är fråga om en handling af välvilja
för utslitne tjenstemän, utan äfven att genom de
inuehafvarnes pensionering få platserna lediga och besatta med
friskare krafter.
I)å en af Ståndets ledamöter upptagit det i min motion
framställda yrkande, förenar jag mig med honom.
Gr. Cronstedt: Den välvilja, som dikterat denna motion,
bör icke klandras, men, i likhet med Hr Montgomery, måste
jag anse den form, hvari frågan förekommit, hafva gilvit LJtsk:t
fullgiltig! skäl att afstyrka densamma. Mig synes, att direktionen
bort först tillse, om den icke sjelf egde medel att understödja
dessa behöfvande personer, och om så icke vore, hade direktionen
hort ingå till K. M. med anhållan att K. M. ville i ämnet
aflåta nådig framställning.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utak:ts hemställan
i lörev:de punkt, dels ock af Hr von Francken, att R.
o. Ad., med afslag å samma hemställan, måtte för sin del bevilja
en årlig pension af 400 rdr åt hvardera af handtverkslärarne
vid allmänna institutet för döfstumma och blinda, J.
Nordfelt, J. P. Gustafsson och E. Grönstedt,
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades flere ja jemte några
nej, och sedermera propos. på afslag derå och antagande
af Hr von Franckens ofvanlierörde förslag, då svaren ut folio
med flere nej jemte några ja; hvarefter propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan förnyades samt besvarades med flere ja jemte
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
H. VI. 27
418
Den 28 September f. m.
69:de punkten.
Hr Ros, Anders Rmanuel: Aflidne Justitie-ombudsmannen
Tlieorells förtjensler om fäderneslandet äro tillräckligt kända.
Då derföre hans efterlemnade familj befinner sig i torftiga omständigheter
och en summa af 1,000 rdr, för att vara en nationalhelöning,
synes alltför njuggt tilllagen, hemställer jag att det
af Stats-Ulsk:t föreslagna belopp, 1000 rdr, måtte till 1,500 rdr
förhöjas.
Hr Cederschjöld, Robert Teofron: Det torde vara
alla Husets närv:de ledamöter bekant, att numera aflidne Justitieombudsmannen
Theorell åt sitt embete egnade hela sin lid.
Den lön, han innehade, var, oaktadt han iakttog den största sparsamhet,
icke tillräcklig för att bestrida utgifterna lör honom och
hans familj. Nu är likväl enkans önskan att icke justitie-ombudsmannens
bo må sättas i konkurstillstånd, utan alt hon må
se en möjlighet öppnas för sig att. betala skulderna. Vid sådant
förhållande och då befattningen att vara 1$. St:rs Justitie-ombudsman
är det högsta embete, till hvilket R. St:r genom sitt
förtroende kunna höja någon, synes mig att ett pensionsbelopp af
1.500 rdr ingalunda bör anses vara högt, och anhåller jag att
denna summa måtte af R. St:r beviljas.
Hr Olivecrona: Det af Stats-Utsk:t i denna punkt före
slagna
belopp torde med skäl anses alltför lågt, synnerligast om
det jemlöres med de för andra personer tillstyrkta belopp. Jag
förenar mig derföre i anhållan att R. o. Ad., med aislag å
Stats-Utsk:ts hemställan, måtte bestämma sig för beloppet
1.500 rdr.
Frih. Armfelt: För min del biträder jag det framställda
förslaget att höja pensionsbeloppet, så mycket hellre som den
person, för hvars skull pensionen skulle beviljas, innehade
ett så beskaffad! embete, alt ett prejudikat, meddeladt åt hans
enka, icke kan dragas till andras, enär, såsom Hr Cederschjöld
yttrade, befattningen alt vara R. St:rs Justitie-ombudsman, är
det högsta embete, lill hvilket R. St:r med sitt förtroende kunna
höja någon.
Gr. Cronstedt: Sedan så många talare yttrat sig för
pensionsbeloppets böjande, torde det vara fåfäng möda att åstadkomma
elt annat resultat. Jag vill derföre endast nämna, alt
skälet, hvarföre Utsk:t bestämt sig för siffran 1000, varit det,
att Justitie-ombudsmannen Tlieorells enka från andra allmänna
kassor uppbär pensioner till ett sammanlagdt belop af 775 rdr.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr von Francken: Jemte det jag instämmer med de
alare, som yttrat sig för pensionsbeloppets höjande, ber jag att
Den 28 September f. m.
4)9
få nämna att påståendet, att Enkefru Theorell frän allmänna
kassor uppbär ett pensionsbelopp af 775 rdr, grundar sig på
ett misstag, enär hon från häradshöldingarnes enskilda pensionskassa
uppbär 500 rdr och blott återstoden från allmänna kassor.
Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade Hr Gr. och
Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts ifrågav:de
hemställan olörändrad och dels bifall dertill med den förändring
att pensionsbeloppet förhöjdes från 1000 rdr till 1500 rdr; hvarefter
och sedan propos. på bifall till Utsk:ts hemställan utan
förändring först blifvit framställd, men med nej besvarad, propos.
på bifall till samma hemställan med ofvansagde förändring
gjordes, samt besvarades med ja.
Gr. Liljencrants: Jag anhåller att R. o. Ad. måtte in
bjuda
de öfriga Riks-Stånden att biträda det nu fattade beslutet.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad. sitt bifall.
70:de punkten.
Hr Stedt: Vid Biskop Heurlins frånfälle, befanns boet betydligt
skuldsatt, och de inkomster, som under nådåren inflöto,
användes af enkebiskopinna!) till gäldens betalande, hvadan behållningen
blef ganska ringa. Under hela sitt lif verkade Biskop
Heurlin rastlöst i det allmännas tjenst, och det synes derför
icke vara rätt att lemna bans ålderstigna sjukliga enka åt
armodet. Jag anbåller derföre att det af Stats-Utsk:t för Enkefru
Heurlin till 500 rdr föreslagna pensionsbelopp måtte höjas
till 800 rdr, hvilken summa blifvit af 2:ne motionärer föreslagen.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad, hvartill svarades flere
nej jemte några ja, och sedermera propos. på bifall dertill med
förböjning af pensionsbeloppet från 500 till 800 rdr, då svaren
utföllo med flere ja jemte några nej; och förklarades ja nu
hafva varit öfvervägande.
Den vidare pröfningen af förevtde Utlåt, uppskjöts till e.
m:s plenum.
Föredrogs ett från Hederv. Bonde-St. ankommet prot.-utdrag
N:o 456, innehållande, bland annat, inbjudning till de öfriga
Riks-Stånden att förena sig i det beslut, som Ronde-St., vid
behandling af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 153, ang:de regleringen af
utgifterna under riksstatens 9:de hufvudtitel, lättat i afseende å
5:te punkten i samma Utlåt.
420
Den 28 September e. m.
Gr. Cronstedt: 05 R. o. Ad. i denna fråga redan fattat
sitt beslut, anhåller jag att R. o. Ad., med alslag å den gjorda
inbjudningen, ville lägga prot.-utdraget till handlingarne.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. derå, att som R. o. Ad., efter att hafva fattat
sitt beslut i afseende å den ifrågav.de punkten, sjelf aflåtit inbjudning
till de öfriga Riks-Slånden alt samma beslut biträda,
Bonde-St:s nu föredragne inbjudning skulle förklaras icke böra
föranleda till någon annan åtgärd än att läggas till handlingarne.
Ropades ja.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Måndagen den 28 September 1863,
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdrag lör förmiddagens plenum samt
prot-.t för den 29 sisth Maj f. m.
Fortsattes behandlingen af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 153,
ang:de regleringen af utgifterna under Riks-Statens 9:de hufvudtitel.
7lista punkten.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Oet är visserligen
sanet, som Utsk:t säger, att nemi. den efter afl. Lands
-
Den 28 September e. m.
431
höfHinpen Montgomery hållna bouppteckning visar att boets
behållning, eller afdrag af skulderna, utgjort 6-4,000 rdr, och
att denna tillgång hör blifva tillräcklig håde för enkans och barnens
underhåll. Jag väckte icke heller motion i ämnet med
hänseende dertill, att pensionen var för de efterlefvandes existens
af behofvet påkallad, utan med anledning af de förtjänster
i flere olika riktningar, Landshöfdingen Montgomery haft
om fäderneslandet. Jag åsyftade endast att pensionen borde beviljas
Landshöfdingen Montgomerys enka såsom en gärd af
aktning åt hans minne. Hvad beloppet angår, vill jag dock göra
en modifikation. K. o. Ad. har på f. m. för Biskopinnan Heurlin
beviljat en pension af 800 rdr årligen, och skulle jag nu
vilja föreslå att den ifrågav:de pensionen nedsättes till samma
belopp.
Jag får således anhålla att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts
förslag, ville bevilja Landshöfdingen Montgomerys enka
en ärlig pension af 800 rdr.
Gr. Cronstedt, Fredrik: För min del kan jag icke föreställa
mig annat, än att den sista värde talaren anser sig förbunden
att söka framgång åt förslaget, derföre att han väckt
motion i ämnet. Man torde dock väl i första rummet böra
lästa afseende på huruvida den person, för hvilken pension bör
beviljas, är i behof deraf eller ej. Hvad angår detta fall, så
synes något verkligt behof ej förefinnas, då bouppteckningen
efter den aflidne visar en behållning al 64.000 rdr. Det torde
dessutom vara ett farligt prejudikat att bevilja den ifråga\:de
summan, alldenstund detta kunde gifva anledning tili framställningar
från många andra håll, hvarest förefinnes lika litet behof
af allmänt understöd.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. Armfelt, Magnus: Vid beviljande af pension, är
det alltid två konsiderationer, som böra göra sig gällande. Den
ena är, huruvida verkligt behof af understöd förefinnes, och det
sednare huruvida den person, för hvilken eller hvilkens efterlefvande
pension begäres, gjort sig väl förtjent om fäderneslandet.
I afseende på Landshöfdingen Montgomerys efterlemnade
tillgångar upplyser L’Iskit att dessa uppgirigo efter bouppteckning
till 64,000 rdr, hvadan icke något understöd för familjens existens
torde vara behölligt. Hvad deremot angår hans förljenster om fäderneslandet,
torde dessa vara nog bekanta, för alt man borde lemna
hans enka i årlig pension det af Hr von Francken nyss tillstyrkta
belopp. Det vore lyckligt, om man ofta kunde åberopa
detta fall såsom prejudikat, ty hvarje gång sådant med skäl
gjordes, borde det då vara erkändt att den aflidne, såsom nu
ar förhållandet, visat sig vara på en gång god patriot, tapper
krigare och utmärkt skriftställare.
422
Den 28 September e. m.
Gr. Mörner, Carl Göran: Onekligen kan åtskilligt tala
för denna framställning af Hr von Francken; men då R. o. Ad.
på f. m. afslagit pension åt frami. Excellensen Giinthers elterlefvandeenka,
och då det svårligen torde kunna bestridas att, om man
skall se på en persons förtjenster om det allmänna, någon jemförelse
mellan Excellensen Gunther oell Landshöfdingen Montgomery
i detta afseende ej gerna kan uppställas, får jag anhålla
att R. o. Ad. ville, med afslag å motionen, bifalla Utsk:ts
förslag.
Hr von Knorring, Oscar: Jag anhåller att till alla delar
få instämma med Hr von Francken. Hvad angår den af
Gr. Mörner uppställda jemförelse mellan Landshöfdingen Montgomery
och Excellensen Gunther, torde det icke vara skäl
att nagelfara deras förtjenster; men nog tror jag att Landshöfdingen
Montgomery, genom sin långa verksamhet i statens tjenst,
gjort sig i flere hänseenden lörtjent af sina landsmäns erkänsla.
Jag yrkar derföre bifall till Ilr von Franckens förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att under densamma yrkats dels bifall till Utsk:ts
förev;de hemställan, dels ock al Hr von Francken, att R.
o. Ad-, med afslag derå, skulle för sin del bevilja en årlig pension
af 800 rdr åt Landshöfdingen Gustaf Adolf Montgomerys
enka, Hedvig Elisaheth Wallmark, framställde Hr Gr. o. Landtm,
först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades
många ja, jemte några nej, och sedermera propos. på afslag
derå samt antagande af Hr von Franckens ofvanberörde förslag,
då svaren utföllo med många nej, jemte åtskilliga ja, hvarefter
propos. på bifall lill Utsk:!s hemställan förnyades samt
besvarades med mångå ja, jemte några nej; och förklarades ja
nu hafva varit öfvervägande.
72:dra—75:te punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
76:te punkten.
Hr von Francken: I denna punkt har Utsk:t afstyrkt
pension åt Professor Ågrens enka. Går man längre fram i
detta Betänk., till 88:de punkten, finnér man att Utsk:t tillstyrkt
pension åt Prosten Winges enka. Jemför man nu de skäl, som
tala för bifall såväl till denna motion, sorn till den 88:de punkten,
skall man finna att begge, Hrr Agren och Winge, gjort
sig kända såsom författare, och hvar och en i sitt fack ganska
mycket gagnat fäderneslandet. Någon skilnad i afseende på ömmande
omständigheter förefinnes egentligen icke.
Då man nu i Utsk:t tillstyrkt pension för Fru Winge, torde
man äfven böra tillstyrka sådan åt Fru Agren, hvadan jag an
-
Den 28 September e. m.
423
håller om afslag å Utsk:ts hemställan och bifall till motionen
på det sätt, att 600 rdr beviljas nämnda enkefru i årlig pension.
Hr Stedt, Gustal: Jag hade tänkt att vara konseqvent
deruti alt ej yttra mig mot Utsk:ls förslag i detta Betänk., men
då jag finner att Utslct, vid behandlingen af vissa punkter, va
rit
mindre konseqvent, må det tillåtas mig att äfven vara det.
Hvad nu beträffar denna punkt, så torde det vara väl bekant
att Professor Agren största tiden af sin tjenstemannatid
varit anstälhi vid Carlbergs krigs-akademi såsom lärare i lefvande
språk, historia och geografi. Ar 1825 kallad att vara
ledamot i den komité, som fick sig uppdraget att granska tillståndet
af rikets undervisningsverk och deri föreslå vissa förbättringar,
hade Professor Agren verksamt bidragit lill genomförande
af nyare tiders skolsystem.
I likhet med de fleste, som egnat sig åt lärarens tunga
och, helst under hans tjenstetid, svagt lönade kall, har han oupphörligen
dragits med ekonomiska bekymmer, hvarföre hans nu
efterlefvande enka, vid 66 års ålder, icke eger något att lefva
af — ett förhållande så mycket mera behjertansvärdt, som bemälda
enka har att försörja 3 fader- och moderlösa dotterbarn,
af hvilka det äldsta är 6 år och det yngstao3 år gammalt.
Det är visserligen sannt att Professor Agren, för sina förtjenster
vid Krigs-akademien, erhöll ett pastoral; men då han
redan förut, både för sin vetenskap och sin familjs existens,
måst uppoffra så mycket, att vid hans död icke fanns
någon tillgång, utan endast skuld,» torde skäl vara för handen
att R. o. Ad. behjertade den sorgliga belägenhet, hvari lians
efterlefvande maka sig befinner, hvarföre jag får anhåfla att
R. o. Ad. ville, med afslag å Utsk:ts förslag, bevilja Fru Agren
en årlig pension af 800 rdr.
Gr. Cronstedt: Med anledning af hvad Hr von Francken
yttrade ang:de pension åt Enkefru Winge, får jag förklara att
jag icke heller tänker försvara hvad Utsk:t i fråga derom föreslagit.
IJtsk:t har ansett sig ej böra frångå den principen, att
icke bevilja pension åt ecklesiastike embets- och tjenstemän;
och hvad denna punkt särskildt vidkommer, så har Utsk:t icke
fått sig förelagd någon utredning af de ekonomiska förhållandena
efter Prof. Agren, och icke heller någon uppgift på hvad Fru
Ågren erhållit i inkomst af nådåret efter sin man.
För min del får jag således, lika med Utsk:t, anhålla om
afslag å denna motion.
Hr af Dalström, Gustaf Jakob: Under de 14 år, jag
var tjenstgörande vid Carlberg, hade jag tillfälle att lära känna
det ovanliga nit och den sällsporda skicklighet, hvarmed Professor
Ågren skötte den honom vid Krigs-akademien anförtrodda
lärareplatsen i historia och geografi. Han var så hängifven sina
lektioner och sitt lärarekall, att han icke ansåg sig ega tillfälle
124
Den 28 September e. m.
att egna sig åt enskilda angelägenheter så, som han bort gora
det. För sina harns uppfostran måste han åsamka sig skulder,
ty de små lönetillgångarne vid Carlberg räckte ej tiil ens det
nödvändigaste. För sin vetenskap och utgilvandet af arbeten
deri måste han skuldsätta sig.
Han erhöll visserligen, för sina fortjenster såsom lärare vid
Krigs-akademien, ett pastorat, men han fick icke länge deraf
draga någon fördel, ty döden bortryckte honom snart. Hans
efterlemnade tillgångar, såväl som hvad nådeåret inbringade,
räckte knappast till att betala den skuld, som förefanns.
På grund af hvad jag anfört, och då det dessutom kunde
blifva en uppmuntran för andra utmärkte märi alt oaflåtligen
egna sig åt sin vetenskap, om de veta att staten efter deras
död tager vård om deras efterlefvande, får jag anhålla att R.
o. Ad. beviljar Enkefru Agren en årlig pension af 600 rdr.
Hr von Koch, Nils Samuel: För min del vill jag gerna
medgifva att man bör betänka sig noga, innan man beviljar pen*
sion åt presters enkor, hvilka erhållit nådår. Men undantag
från denna princip finnas, och jag tror att just i denna punkt
förefinnes ett sådant. I)e flesta af husets ledamöter äro för
unga att hafva kännt Professor Agren annat än som lärare vid
Carlberg. Jag deremot, som tillhör en äldre generation, har
varit i tillfälle att se huru han verkade, och vet att han var
en af dem, som bidragit till genomförandet af nyare tiders skolsystem
och införandet af vexelundervisning och ämnesläsning i
skolorna. Han var en af de verksammaste ledamöterna i 1825
års komité, som fick sig uppdraget att granska tillståndet af
rikets undervisningsverk och föreslå deri behöfliga förbättringar.
Han var ett af de mest nitiska och skickliga biträden Generalerna
Reutersköld och Lefrén hade vid genomförandet af sina
reformer vid Krigs-akademien, och rådfrågades vid inrättandet
af skolan vid Barnängen och nya elementarskolan. Han var
en man, som lefde för sin vetenskap och för idéer. Sådane
män samla sällan pengar.
Det är visserligen sannt att han erhöll ett bättre pastorat
på sednare tiden, men han hann ej deraf draga någon egentlig
nytta. Han dog nemi. snart och hade ej hunnit afbetala sin
skuld. Hans maka och harn ville icke att efter honom skulle
blifva konkurs, utan hopsamlade alla tillgångar för att, så vidt
möjligt var, beläcka hans skulder. Enkan fick blott ett nådår,
och hennes ställning måste anses så mycket mera behjertansvärd,
då man erfar alt hon har att försörja 3 fader- och moderlösa
dotterbarn, i deras spädaste ålder.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag derföre, lika med
Hr von Francken, anhålla om en årlig pension af 600 rdr åt
Enkefru Agren.
Hr von Francken: Gr. Cronstedt har sagt att man inom
Utsk:t icke velat frångå den princip, att icke gifva pension åt
Den 28 September e. m.
*25
ecklesiastike ernbetsmäns enkor och barn. Denna princip har
Ulsk:t dock frånträdt i 88:de punkten, lika såväl som i den
70:de. Gr:n tyckes sjelf hafva instämt i denna sistnämnde
punkt, då Gr:n ej yttrade sig med anledning af Hr Stedts anförande
i fråga om pension åt Biskopinna» Heurlin.
Hr Stedt: Då jag sist hade ordet, undgick min uppmärksamhet
alt skulderna elter Professor Agren uppgingo till 5,800
rdr och att alls ingen tillgång till dessas betalande förefanns.
Jag lår, med omnämnande af detta, fortfarande vidblifva
mitt förut gjorda yrkande.
Sedan ölverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm, att derunder hade yrkats dels bifall till Ulsk:ts hemställan
i förev:de punkt, dels af Hr von Francken, att K. o. Ad.,
med afslag derå, skulle för sin del bevilja Professoren S. P.
Ågrens enka, Märtha Christina Ågren, en årlig pension af (500
rdr, och dels slutligen af Hr Stedt, att Utsk:ls hemställan måtte
afslås samt en pension af 800 rdr bemälda enka tilldelas.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades ja och nej i blandning,
sedermera propos. på afslag derå samt antagande af Hr
von Franckens förslag, då svaren likaledes utföllo med blandade
ja och nej, samt vidare propos. på afslag å merberörde hemställan
och antagande af Hr Stedts förslag, hvilken propos. med
nej besvarades, hvarefter propos. på bifall till Utsk:ts hemställan
förnyades samt besvarades med blandade ja och nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd samt R. o. Ad., uppåHrGr:s
o. Landtnäs framställning, beslutat att afslag å Utsk:ts hemställan
samt antagande af Hr von Franckens förslag skulle utgöra
kontra-propos::i vid den blifvande voteringen, uppsattes och justerades
följande votens-propos.:
»Den, som bifaller 76:te punkten af Stats-Utsk:ts Utlät.
N:o 153, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår B. o. Ad. Utsk:ts hemställan och beviljar Professoren
S. P. Ågrens enka en årlig pension af 600 rdr rmt.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 9.
Nej — 38.
426
Den 28 September e. m.
Hr Stedt: Sedan upplyst blifvit att Preste-St. beviljat Enkefru
Ågren en pension af 500 rdr ärligen, får jag anhålla att R.
o. Ad. ville inbjuda de öfriga Stånden alt förena sig i R. o. Ad:s
beslut. Derjemte får jag föreslå, att R. o. Ad. ville låta i inbjudningen
inflyta, att R. o. Ad. af de ömmande omständigheter,
Iivari Fru Ågren sig befiuner, föranledts till det nu lättade
beslutet.
Hr af Dalström: Jag får anhålla att R. o. Ad. ville inbjuda
Preste-St. att förena sig i R. o. Ad:s beslut i denna punkt.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: Jag vill visst icke motsätta
mig den af Hr Stedt föreslagna inbjudning i denna fråga; men
får hemställa, huruvida det kan vara skäl att inot den vanliga
formen för inbjudningar låta i densamma inflyta något orri det
niotil, nemi. de ömmande omständigheterna, som Hr Stedt ansett
ligga till grund för R. o. Ad:s beslut i ämnet.
Hr Stedt: Jag vill visst icke tvista med Hr Fahnehjelm i
denna formfråga; men jag finner ej, att det kan vara olämpligt
att vid så ömmande förhållanden som de, som föranledt i fråga
v:de motion, låta något derom i inbjudningen inflyta. Jag
känner ej, det får jag uppriktigt bekänna, huruvida det förslag
jag gjort, är stridande mot formen, och vill derföre icke heller
envist fasthålla detsamma.
Sedan öfverläggningen i frågan ansetts härmed slutad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma hade föreslagits
dels af Hr Stedt, att de öfriga Riks-Ståriden skulle inbjudas förena
sig i R o. Ad:s nyss lättade beslut om beviljande af pension
åt Professoren Ågrens enka, dels ock utaf Hr af Dalström,
att endast Preste-St. skulle inbjudas samma beslut biträda.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. pä
bifall till Hr Stedts ofvanberörde förslag, hvartill svarades många
nej jemte några ja, och sedermera propos. på bifall till det förslag
Hr af Dalström i frågan framställt, då svaren likaledes utföllo
med många nej jemte några ja; hvarefter propos. på afslag
å dessa förslag gjordes samt besvarades med många ja
jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Stedt begärde votering, men innan voter.-proposm hunnit
uppsättas, anmälte sig och yttrade
Hr Stedt: Som måhända en votering i denna fråga ej skulle
leda till önskvärdt resultat, afstår jag derifrån.
77:de punkten.
Hr Cederschjöld, Fredrik August: Om de upplysningar
ang:de Enkefru Billings ekonomiska ställning, som äro i
Den 28 September e. m.
427
motionen anförda, äro ined verkliga förhållandet öfverensstämmande,
hvilket jag ingalunda bör betvifla, så har den obetydliga
behållningen i boet elter hennes aflidne man, omkring 3,000
rdr, numera efter 12 år blifvit af henne, som genom sjuklighet
är oförmögen att i någon belvdligare mån bidraga till sitt uppehälle,
använd lill fyllande af de nödvändigaste lefnadsbehofven.
Under sådana förhållanden oell då Utsk:t ej anfört något egentligt
skäl tdl afslag å motionen, får jag anhålla att Ståndet ville
bevilja ifrågav:de pension.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik: Då Utsk:t endast af
den anledning afstyrkt ilrågavide motion, att Utslct saknar behörig
utredning i hvad män Fru Hilling kan vara i behof af det
för henne begärda understöd, torde det tillåtas mig att vitsorda,
det behofvet är ganska stort och att hon är så nära bragt till
tiggarstafven, som det gerna kan vara möjligt. Hennes man
var, såsom det torde vara de flesta bekant, en utmärkt skicklig
läkare och har genom det utmärkta sätt och det nit, hvarmed
han skött de honom åliggande befattningar, gjort sig förtjent
af allmänhetens erkänsla.
Jag förenar mig i hvad den siste talaren yrkat.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats, alt K. o.
Ad., med afslag å Utskits hemställan, skulle för sin del bevilja
Regementsläkaren Johan Samuel Billings enka, Anna Charlotta
Billing, född Hård, en årlig pension af 300 rdr; framställdes
först propos. på bifall till Utskds hemställan, hvartill svarades
mångå ja, blandade med nej, och sedermera propos. på alslag
derå och beviljande af den ifrågav:de pensionen, då svaren utlöllo
med många nej, blandade med ja; hvarefter propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan förnyades samt besvarades med
många ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
78:de, 79:de och 80:de punkterna.
Utsk:tg hemställanden biföllos.
81:sta punkten.
Hr Cederschjöld, Fredrik August: Jag kan visserligen
icke lemna upplysning om boets ställning vid Doktor Beckers
död; men att den måste hafva varit ganska bekymmersam,
synes af hvad motionären upplyst; hvaremot Utsk:t säger att
Fru Becker har så mycket att hon nödtorftigt kan uppehålla
sig. Hvad som dermed menas, är svårt alt afgöra; men det
synes innebära att hon nätt och jemnt har så mycket som behöfves
för de nödvändigaste beholven.
428
Den 28 September e. m.
Då nu Doktor Becker varit känd sorn skicklig läkare och
åtnjöt stort anseende såsom vetenskapsman, samt derjemte utmärkte
sia lör oeeenrntla och välvilja mot de fattiga, så att
han i ordets vackraste bemärkelse var en deras vän, anser jag
att man borde söka lindra den niid, hvari hans enka är; och
får jag derföre anhålla att B. o. Ad. ville bifalla Hr Gr. Kallincs
förslag att en årlig pension af 400 rdr måtte beviljas Fru
Becker.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit det derunder gjorda yrkande, att R. o. Ad.,
med alslag å lltsk:ts hemställan i denna punkt, skulle bevilja
en årlig pension af 400 rdr åt Regementsläkaren Gu-tif Wilhelm
Beckers enka; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall lill Ulsk:ts hemställa», hvartill svarades många ja
jemte några nej, och sedermera propos. på afslag derå samt
beviljande af den ifrågav:de pensionen, då svaren utlöllo med
många nej jemte några ja; hvarefter propos. på bifall lill Utskds
hemställan förnyades samt besvarades med många ja jemte åtskilliga
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
82:dra och 83:dje punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos,
84:de punkten.
Hr von Knorring: Här är fråga om pension åt enkan
efter en mer än vanligt framstående man. Det är B. o. Ad.
väl bekant, hvad denne utmärkte man uträttat här i landet. Ett
tillräckligt talande skäl för beviljande af pensionslörhöjning torde
vara. att dels Enkefru Borg är lam, så att hon oupphörligen be
höfver
biträde till och med för att äta, dels att motion i ämnet
blifvit väckt af den person, i hvars församling hon bor, och
som derföre bäst torde känna förhållandet.
Då vidare härtill kommer alt Preste- och Bonde-Sl:n bifallit
motionen, beror det af detta Stånd att gifva utslag i saken.
Jag får anhålla att B. o. Ad. ville för sin del bifalla att
Enkefru Borgs pension förhöjes till 900 rdr.
Gr. Cronstedt: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att Prut-Sekreteraren Borgs enka åtnjuter samma pension
som var hennes aflidne man i lifstiden tillförsäkrad. Utsk:t
har ej ansett sig böra öka densamma, helst delta belopp är
större och ej mindre än hvad Ulsk:t tillstyrkt Ständerna att bevilja
de liesta andra pensionssökande.
Jag anhåller om bifall till Utskits förslag.
Hr Dalman: Jag begärde egentligen ordet för att förena
mig med Hr von Knorring, och för att lemna den upplysning,
Den 28 September e. m.
429
att punkten blifvit i Preste- och Bonde-St:n afslagen och i stället
Hr Doktor Wensjoes motion bilallen.
För ölrigt anser jag, att It. o. Ad., sorn i das visat stor
frikostighet i pensionsväg, tili icke lior vid detta tillfälle och då
det rörer enkan efter deri man, hvilken landet liar att tacka
för så mycket och hvilken i högsta grad gagnat det allmänna,
motsatta sig hvad motionären yrkat.
Hvad beträffar den af Gr. Cronstedt gjorda erinran, att
Frii Borg åtnjuter samma pensionsbelopp som hennes man uppbar,
får jag fästa uppmärksamheten å det förhållande, att han
derjemte var föreståndare vid Manilla och såsom sådan der uppbar
lön, hvarigenom han kunde berga sig.
Hr Fahnehjelm: Jag är förekommen af den talare, som
öppnade diskussionen, äfvensom af den siste värde talaren, och
tager mig derföre endast friheten att till deras yttranden lägga,
att Prot.-Sekreteraren Borg på inrättandet af Institutet för döfstumma
och blinda offrade ej allenast sina krafter, utan äfven
en för den tiden ganska betydlig förmögenhet.
Hr Cederschjöld, Fredrik August: För min del anhåller
jag att få instämma i det af Hr von Knorring gjorda
yrkande om bifall till Doktor Wensjoes ifrågavule motion.
Frih. Armfelt: För min del måste jag bekänna, att med
alla de inkonseqvenser, man vill lägga såväl Utsk:t som Ståndens
ledamöter till last, är väl den en bland de större, att bevilja
en enka större pension än hvartill hennes aflidne man
i lifstiden var berättigad. Hvad nu Prot.-Sekreteraren Borg angår,
erhöll han i pension 675 rdr, och pensionen öfvert]vttades
sedermera på hans enka. Detta anser jag visserligen icke obilligt,
då man täger i betraktande hans stora, gagnerika och förtjenstlulla
verksamhet, men förvånar mig att man sedermera
kan anse hans enka genom någon outredd naturkralt hafva gjort
sig förtjent af större pension.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag i denna punkt.
Hr von Knorring: Vill man hålla på formen så strängt,
som Frih. Armfelt antydt, bör man aldrig tala om billighet och
rättvisa. Hvad angår sjelfva saken, är att märka, att denna
pension af 675 rdr beviljades Prot.-Sekreteraren Borg vid 1840
års riksdag, då lefnadskostnaderna icke voro på långt när så
höga sorn de nu äro, samt att han jemte denna sin pension
uppbar lön såsom föreståndare vid Institutet för blinda och döfstumma.
Hade han lefvat nu, och pension för honom begärts,
hade han utan tvifvel erhållit en mycket större än den, hvarmed
lian år 1840 hugnades.
Då han för Sveriges skull och lill förmån för af naturen
vanlottade medmenniskor uppoffrade sin förmögenhet, bör Svenska
staten tillse att hans enka icke må lida nöd.
Jag vidblifver mitt förut gjorda yrkande.
430
Den 28 September e. m.
Hr Stedt: För min del anhåller jag att till alla delar få
instämma med Hr von Knorring.
Hr Dalman: Jag vill blott taga mig friheten erinra derom,
att det var Fru Borg som i boet införde den förmögenhet, som
blef af Prot.-Sekreteraren Borg för stiftelsen af Manilla uppoffrad.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall tili
Utsk:ts förev:de hemställan och dels afslag derå samt beviljande
af en till 900 rdr förhöjd årlig pension åt Prot.-Sekreteraren
Per Aron Borgs enka, Christina Magdalena Borg, född Ekman;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvartill svarades ja och nej i blandning, samt sedermera
propos. på afslag derå samt beviljande af den ifrågav:de
förhöjda pensionen, då svaren likaledes utföllo med blandade ja
och nej; hvarefter propos. på bifall till Utsk:ts hemställan förnyades
samt besvarades med blandade ja och nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, uppsattes och justerades följande
voter.-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utslots hemställan i 84:de punkten
af Utlåt:t N:o 153, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår K. o. Ad. denna hemställan och beviljar Enkefru
Borg en till 900 rdr rint förhöjd årlig pension.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 13.
Nej — 24.
85:te, 86:te och 87:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
88:de punkten.
Gr. Cronstedt: I konseqvens med hvad jag yttrade vid
fråga om pension åt Enkefru Agren, får jag anhålla om afslag
å Utsk:ts hemställan i denna punkt.
Hr von Francken: I konseqvens med hvad jag yttrade
vid föredragning af 76:te punkten ang:de pension åt Professoren
Ågrens enka, får jag anhålla om bifall till denna ifrågav:de punkt.
Hr Stedt: För min del anhåller jag att få förena mig med
Hr von Fraucken.
Den 28 September e. m.
43)
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Utsk:ts förev:de hemställan, framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvartill
svarades flere ja jemte några nej, och sedermera propos. på
afslag derå, då svaren utlöllo med flere nej jemte några ja;
hvarefter propos. på bifall till CJtsk:ts hemställan förnyades samt
besvarades med flere ja jemte några nej; och förklarades ja nu
halva varit öfvervägande.
89:de punkten.
Gr. Cronstedt: Vid denna punkt har Utsk:t i sin gifmildhet
gått nästan långt. Doktor Dahlman bar icke mer än 2 år
varit såsom läkare anställd i statens tjenst; och jag anser att
staten i följd deraf och då Dahlman ej gjort sig på något sätt
mera än andra förtjent af erkänsla från statens sida, ej kan
hafva någon skyldighet att pensionera hans enka.
Jag anhåller derföre om afslag å Utsk:ts hemställan.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder endast yrkats afslag å Ulsk:ts förev:de
hemställan, framställdes lörst propos. på bifall till densamma,
hvarvid svarades flere ja jemte några nej, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utlöllo med flere nej jemte några
ja; hvarefter propos. på bifall till Utsk:ts hemställan förnyades
samt besvarades med flere ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
90:de—93:dje punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
94:de punkten.
Lades tili handlingarne.
95:te—98:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
99:de punkten.
Gr. Mörner, Carl Göran: Om man jemför de pensions
belopp
Ulsk:t beviljat åtskilliga personer, och följer den princip
att fästa afseende på den persons lörtjenster, för hvilken
eller för hvars efterlefvande pension begäres, måste man komma
till den slutsats, att Utsk:t vid denna punkt varit af den
åsigt att framlidne Sekreteraren Nathorsts lörtjenster i den riktning,
han verkat, varit af obetydligt värde. Här föreslås nemi.
åt hvardera af hans 3 döttrar en pension af blott 150 rdr.
Man vill icke en gång bevilja dem tillsammans så stort belopp,
232
Den 28 September e. m.
som Enkefru Winge ensam eriiåiiit; och flock tror jag, att,
viii betraktande af Hr Winges och Hr NalImrsts för landet
gagnerika verksamhet, Hr Nathorsts förtjenster vida öfvergå
den förstnämndes.
På grund af hvad jag nu anfört, skulle jag derföre vilja
föreslå K. o. Ad. att förhöja den af Utsk:t för Sekreteraren
Nathorsts Irenne oförsörjda döttrar föreslagna pension till 200
rdr för deni hvardera.
Flere ledamöter hördes häri instämma.
Gr. Cronstedt: Inom Utsk:t icke närvule då denna punkt,
afgjordes, kunde jag icke reservera mig emot beslutet; men då
jag är af alldeles samma åsigt i frågan sorn Gr. Mörner, anhåller
jag att med honom få instämma.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder endast vrkats bifall till Utsk:ts
förev.ile hemställan med den förändring, att det tillstyrkta pensionsbeloppet
150 rdr förhöjdes lill 200 rdr; framställdes försl
propos. på bifall till Utsk:ts hemställan oförändrad, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på bifall till densamma med
ofvanberörde förändring, hvilken propos. med ja besvarades.
100:de punkten.
Hr von Francken: För min del anser jag att billigheten
fordrar att barnen efter aflidne Konrektor Lyth komma i åtnjutande
af den pension, som förut varit tillförsäkrad hans nu
äfven aflidna hustru; och detta så mycket heldre som pensionen
jll blott är begärd för 4 år. Jag anhåller således att R.
o. Ad., med afslag å punkten, ville bifalla Doktor Söderbergs reservation,
hvari t llstyrkes att R. St:r måtte å allmänna indragningsstaten
för de fyra nästföljande åren anvisa ett årligt belopp
af 375 rdr, att utgå till aflidne Konrektor Lyths tre barn.
Hr af Dalström: Då jag varit i tillfälle alt under en
längre tid med noggranhet fiilja undervisningsväsendet på Gottland,
lärde jag närmare känna Konrektor Lyths ovanliga egenskaper
såsom lärare och kan vidsorda hans gagnerika verksamhet
vid Wisby läroverk. Han bortrycktes i sina bästa år och
efterlemnade maka och barn i stor (altigdom. R. St:r beviljade
hans enka en årlig pension af 375 rdr. Då Fru Lyth nu aflidit,
bar Doktor Söderberg i en motion föreslagit, att delta belopp
skulle under 4 års tid öfverdyltas till hennes barn, för att
användas till hjelp för barnens uppfostran. Detta bar Utsk:t i
denna punkt afstyrkt.
Jag får dock med hänseende så väl till den korta tid, hvarunder
detta pensionsbelopp komme att utgå, som ock i betraktande
af det verkliga behofvet af understöd för dessa barns
upp
-
Den 28 September e. m.
433
uppfostran, lika med Hr von Francken, anhålla om afslag å
Utsk:ts hemställan och bifall till Doktor Söderbergs reservation.
Hr Tornerhjelm, Johan Carl Abraham: Af de fö
reg:de
talarne förekommen, anhåller jag att med dem få instämma.
Hr Blomstedt, Carl Reinhold: Denna motion blef
utan votering i Utsk:s-af<lelningen tillstyrkt, men afslogs i Utsk:ts
plenum. Jag har icke kunnat dela denna Utsk:ts åsigt och anhåller
derföre att få yttra några ord. Konrektor Lyilis enka
beviljades vid 185.>—1854 årens riksdag en pension af 375 rdr
för hela sin lifstid, med fästadt afseende så väl på hennes nödställda
belägenhet som ock derpå, att hon hade att uppfostra trenne vid
mannens död helt unga barn. Då nu modren aflidit, stå barnen
alldeles utblottade på det nödvändigaste, utan utsigt att
kunna fullborda sin uppfostran. Man har derföre begärt att,
under hvartdera af de 4 följande åren, detta ofvannämnda belopp
af 375 rdr skall för barnen beviljas; och detta torde R.
Sl:r, af fortfarande välvilja lör Konrektor Lyths minne och verksamhet,
böra bifalla. Jag anser motionen h. o. h. tala för sig
sjelf, och vill blott anföra såsom en ursäkt att jag nu besvärar
Ståndet, att det är lörsta gången under de 7 riksdagar, jag
närvarit, som jag besvärar R. o. Ad. med något tal eller
någon anhållan. Jag tillstyrker bifall till Doktor Söderbergs
reservation.
Gr. Cronstedt: Det förhåller sig verkligen så som Hr
Blomstedt anfört.
För min del instämde jag äfven i Utsk:s-afdelningens af Hr
Blomstedt omnämnda beslut, och vidblifver nu samma åsigt, hvadan
jag anhåller att lå förena mig i löreg:de talares yrkande
på bifall till Doktor Söderbergs reservation.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast yrkats, att R. o. Ad.,
med alslag å Utsk:ts hemställan, skulle antaga det förslag, som
Doktor Söderberg i en vid punkten afgifven reservation framställt;
gjordes först propos. på bifall till lltsk:ts hemställan, hvarvid
svarades många nej, jemte några ja, och sederine.a propos.
på alslag derå och antagande af Doktor Söderbergs förslag, då
svaren utföllo med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
101:sta punkten.
Ulsk:ts hemställan bifölls.
102:dra punkten.
Hr von Knorring: Ehuru jag icke kan berömma mig
deraf, att det är första eller att det blifver sista gången jag nppH.
VI. 28
434
Den 28 September e. m.
häfver min röst inom detta rum, ber jag dock R. o. Ad. behjerta
hvad jag nu vill yttra. Jag väckte, såsom bekant, vid
början af denna riksdag motion om pension åt enkan elter en,
efter alla auktoriteters utsago, utmärkt man, Post-inspektoren
Tinnerholm, hvilken vid slutet af sin lefnad till följe af sjukdom
nödgades tillgripa sin obetydliga förmögenhet för att tillfredsställa
sina och sin familjs oundgängligaste behof. Då nu be
mälda
enka tinder riksdagens lopp allidit, anhöll jag uti en se
dermera
afgifven motion att någon pension skulle beviljas åt Hr
Tinnerholms efterlefvande dotter, hvilken, såsom synes af de
min till Stats-Utsk:t remitterade motion bilagde betyg, lider af
ett i allmänhet bräckligt helsotillstånd, till följe hvaraf hon eger
en minskad förmåga att genom arbete kunna förskaffa sig sitt
uppehälle, .lag vågar derföre hos R. o. Ad. anhålla om beviljande
åt Post-inspektoren Tinnerholms dotter af 150 rdrs årlig pension.
Summan är ju ganska obetydlig, och då så liten del af Betänk:t
åerslår, torde icke genom beviljandet af nämnda årliga understöd
hulvudtitelns anslag i någon anmärkningsvärd mån ökas.
Häri instämde Hr von Francken.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: När jag först genomläste
detta Betänk. ang:de 9:de hufvudtiteln, föreställde jag
mig att l*lsk:t gått allt lör frikostigt lill väga i afseende på beviljandet
af pensioner. R. o. Ad. bar dock icke ansett lllskit
gått nog långt, då Ståndet ej allenast bifallit de af Utsk:t tillstyrkta
pensionsbeloppen, utan älven sådana som af Utsk:t afslyrkts.
Jag vill icke heller redogöra för hvad intryck hela
diskussionen gjort på mig; men säkert är, att sådana förhandlingar,
som de, hvilka i dag på detta rum förevarit, kraltigt
bidraga tdl en representationsförändrings snara genomförande.
Ar det skäl alt Svenska staten ger pension åt hvarje afliden
tjenstemans enka eller barn? Jag känner icke Hr Tinnerholms
förtjenster; ingen har gjort mig reda för dem.
Obestridligt är att många andra punkter äro lika märkvärdigt
behandlade som denna; men tålamodet måste en gång
taga slut, och jag måste bekänna, att jag, som voterat ja vid
de flesta punkter der Utsk:t afstyrkt motionerna, äfven vid denna
kommer att rösta för ett sådant beslut.
Hr von Knorring: Hvad beträffar Gr. Björnstjernas yttrande,
så vet jag ej. om Gr:n är vän af representationsförändringen.
Är det så, och har jag genom hvad jag anfort, bidragit
till befordrande af berörde förändring, bör Gr:n vara mig
tack skyldig. 1 annat fall ber jag Gr:n om ursäkt, att jag
föranledt Gr:n att göra »tant de bruit pour une omeletle.»
Att Hr Grins tålamod genom diskussionen sättes på prof,
beklagar jag; men Hr Gr:n vet, lika väl sorn hvar och en representant,
att då gruudlagen medgifver alla att fritt yttra sig,
Den 28 September e. m.
435
mäste man underkasta sig att få åhöra äfven hvad man med
mindre välbehag upptager.
Gr. Björnstjerna: Till svar å Hr von Knorrings yttrande
får jas förklara att jag anser vara af föga värde, om denna
motion bifalles eller afslås.
Det är behandlingen af 9:de hufvudtiteln som förefaller mig
högst märkvärdig, och emot denna behandling var min föreg:de
anmärkning riktad.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, alt derunder hade yrkats dels bifall till Utskds
hemställan och dels af Hr von Knorring, att R. o. Ad., med
afslag derå, skulle lör sin del bevilja framlidne Postinspektoren
A. F. Tinnerholms dotter, Josefina Adelaide Tinnerholm, en årlig
pension af 150 rdr, att åtnjutas så länge hon lefde ogift;
framställde Flr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall t il Utsk:ts
hemställan, hvarvid svarades många ja, jemte några nej, och
sedermera propos. på afslag derå samt antagande af Hr von
Knorrings ofvanomförmäldta förslag, då svaren utföllo med många
nej jemte några ja, hvarefter propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan förnyades samt besvarades med många ja jemte några
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
103:dje punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls
104:de
punkten.
Hr Dalman: De skäl, Utsk:t anfört för afslag å min
motion, synas mig ingalunda vara fullgiltiga. Jag har i min
motion anfört, hurusom den ifrågav:de pensionssökande är dotter
till en af våra förnämsta äldre skådespelare, samt i synnerhet
hususom sökanden kan hafva ett slags hillighetsanspråk på pension,
bestående deri, att då vid hennes faders död hon erhöll
ett privilegium alt i landsorterna uppföra skådespel, detta utan
någon slags ersättning sedermera blef henne fråntaget. Detsamma
var äfven förhållandet med den recett, sorn blifvit henne
beviljad. Ar 1833 öfverflyttade Mamsell Stenborg till Finland
och etablerade der en läroanstalt; men äfven der hemsökt af
olyckan, enär hon vid en eldsvåda förlorade sina redbaraste
effekter, återvände hon 1849 till Stockholm, hvarest hon sedermera
lifnärt sig genom att gifva lektioner i musik, språk, målning
m. m.
Vid sista riksdagen väckte Frih. Bonde motion på enahanda
grunder, som jag i min motion anfört. Stats-Utsk:t anförde då
ett ganska sällsamt skäl till afslag å motionen. Det förklarade
att som den af Frih. Bonde väckta motion i förev:de ämne innefattade
ett rättsanspråk, som rörde R. St:r, kunde det ej tillkomma
dem att derom besluta. Detta skäl har Utsk:t vid den
-
436
Ben 28 September e. m.
na riksdag äfven tagit för godt och derpå grundat sitt afstyrkande
å motionen.
Mar har älven sagt, att icke några förändrade omständigheter
inträffat sedan sista riksdagen, som tala lör bifall till mitt
förslag. Jag får dock erinra, att denna person blifvit äldre
och alt hon ej gjort några rättsanspråk gällande, derföre att
man i doinstolsväg ej kan vända sig mot R. St:r.
För min del anser jag att R. o. Ad. borde bevilja denna
pension, och anhåller jag derföre om afslag å Utskrts hemställan
och bilall till den af mig väckta motionen.
Gr. Cronstedt: För min del kan jag icke finna att några
nya förhållanden inträffat, som kunna föranleda R. Sl:r att
vid denna riksdag frångå det beslut, som vid en föregående
riksdag med anledning af samma motion fattades. Jag kan
icke heller se, att några skäl förefinnas att bevilja Mamsell
Stenborg pension. Icke är det något skäl att hon vid 15 års
ålder fick privilegium att anställa spektakel i landsorten.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Fahnehjelm: I motsats mot den siste värde talaren,
finner jag det vara ganska giltiga skäl för R. o. Ad. att frångå sitt vid
en löreg:de riksdag lättade beslut. En talare har nemi. ådagalagt,
alt detta beslut ej var så särdeles väl grundad!, hvarigenom
R. St:r förklarade att anhållan om pension åt Carolina Stenborg
innefattade rättsanspråk, som det ej tillhörde 11. St:r att profva.
— Något hinder synes mig ej heller derigenom vara lagdt för
R. St:r alt nu tillägga henne något understöd. Skulle man kunna
säga att hon eger något rättsanspråk, synes mig att R. St:r
borde tillfredsställa detta anspråk, som i min tanke eger sin
fullkomliga riktighet.
Visserligen hade hon icke någon annan rättighet än alt, såsom
en talare skämtsamt yttrade, anställa spektakel i landsorten;
men då man förbjudit henne att begagna denna sin rättighet,
borde man lemna henne någon ersättning derför. Jag förenar
mig i Hr Dalmans yrkande.
Gr. Mörner, Carl Göran: I Hr Fahnehjplms yttrande
inflöt ett misstag. Hr Fahnehjelm påstod nend. att det skulle
hafva blifvit familjen Stenborg förbjudet att uppföra skådespel i
landsorten. Detta är dock icke enligt med verkliga förhållandet.
Det blef visserligen medgifvet andra att äfven kunna uppföra
skådespel i landsorten, men något förbud stadgades icke för
nämnde familj, utan förblef den fortfarande i besittning af tillåtelse
dertill.
Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till Utsk:ts
Betänk.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Ut
-
Den 28 September e. m.
437
sk:ts förevide hemställan och dels af Hr Dalman, aft R. o. Ad,,
med afslag derå, skulle för sin del bevilja framlidne Hof-sekreteraren
Carl Stenborgs dotter, Carolina Stenborg, en årlig pension
af 300 rdr, att ålnjutas så länge hon lefde ogift; Iramställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts
hemställan, hvartill svarades flere ja och nej i blandning, och
sedermera propos. på afslag derå samt antagande af Hr Dalmans
ofvanberörde förslag, då svaren likaledes utlöllo med blandade
ja och nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, uppsattes och justerades följande
voter:s-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan i 104:de punkten
af Utlåtit N:o 153, röstar
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och tillägger Hofsekreteraren
Stenborgs dotter, Carolina Stenborg, en årlig pension
af 300 rdr rmt, att af henne åtnjutas så länge hon lefver
ogift.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 18.
Nej — 11.
105:te och 106:te punkterna.
Utskits hemställanden biföllos.
Föredrogs ånyo och bifölls Sammansatta Stats- och LagUtsk:ts
den 19 och 26 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 43,
i aid. af väckta motioner om förändrade föreskrilter i afseende
på böters fördelning och om bötesmedlens användande.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 9 e. m.
den det ej vill, röstar
Fn fidem,
O. Brakel.
438
Den 29 September.
Tisdagen den 29 September 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 5 prot.-utdrag för d. 28 dennes samt prot:t för
den 29 s.stl. Maj e. m.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Banko-Ut>k:t
efter N:o 1956 Hr Clementcoff, hillin. Gr. Lewenhaupt,
Carl Magnus Casimir, och en suppleant derstädes elter N:o 2080
Hr von Konow, fullm. Hr Paijkull, Lars Gustaf; och belanns
hafva blifvit utsedd till
Ledamot:
N:o 1961 Hr Ehrenstråle, fullm. Frih. Bennet, Otto Reinhold;
samt till
Suppleant:
N:o 267 Frih. Ehrensvärd, fullm. Hr Fahnehjelm, Gustaf.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Särskilda
Ulsk:t elter N:o 1788 Hr Psilanderhjelm, fullm. Gr Cronstedt,
Olto Casimir; och belänns dertill hafva blifvit utsedd
N:o 2063 Hr Nordenfalk, Carl.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtsk:ts
den 19 och 26 dennes på bordet lagde Mein. N:u 55,
i ani. af erhållen återreniiss af åtskillica punkter i Meni:t N:o
44, med lörslag till förändrade föreskrifter i lista, 2:dra och
3:dje artiklarne af Banko-reglementet.
l:sfa—17:de punkterna biföllos och den 18:de punkten
lades till handlingarne.
Vid ånyo skedd föredragning af Banko-Utsk:ts den 19 och
26 dennes på bordet lagde Utlåt. N:o 56, i ani. af erhållen återremiss
å åtskilliga delar af Betäuk:t N:o 45, lades den första
Den 29 September. 439
punkten till handlingarne och blef den sednare punkten af R.
o. Ad. bifallen.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde Mein. och Utlåtm:
N:o 154, i ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut rörande
Utlåtit N:o 150, i fråga om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader;
N:o
155, i ani af väckt motion ang:de förändring i vilkoren
för ett till (örbättring och utvidgning af Helsingborgs hamn
beviljadt lån;
N:o 156, i ani. af väckt motion om förändring i vilkoren
för det vid sistförflutna riksdag beviljade lån för anläggning af
jernväg från Borås till Herrljunga.
Föredrogs, och bifölls sammansatta Stats- samt Allm. Besv.-  o. Ekon.-lJtsk:ts d. 26 dennes bordlagde Betänk. N:o 44, i fråga
om upphörande af de så kallade Apotheks-privilegierna, och om
beredande af ersättning åt nuv:de innehafvare deraf.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- o. fikon.-Ulskits den 26
dennes bordlagde Meni. N:o 45. med anledning af Riks-Ståndens
skiljaktiga beslut beträffande Utlåtit N:o 40, i fråga om skjutsnings-besvärets
ordnande.
Föredrogos och biföllos Banko-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde
U11åt:n och Mem:r:
N-.o 57, i ani. af väckt motion om inhemtande af upplysning,
huruvida stadgandet i 6:te §:n af Benko-reglementet angående
årlig inventering i Bankens kassor blifvit iakttaget;
N:o 58, ang:de ersättning till Konsuln L. W. Olde flir kostnader
i och för prof å ett af honom uppfunnet sedelpapper;
N:o 59, angide föreskrifterna i 7:de artikeln af Bankoreglementet;
N:o
60, i ani. af ett. utaf förre Bryggaren N. Boberg och
förre Kryddkramhandlaren J. C. Nording gjordt ackords-anbud;
samt
N:o 61, med förslag till ändring af åtskilliga föreskifter i
4:de artikeln af Banko-reglementet.
Föredrogs och bifölls Lag-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde
Betänk. N:o 57, i ani. af motion om förändring af K. Förord
-
440 Den 29 September.
ningen ang:de vissa föreskrifter till kyrkotuktens uppehållande
den 4 Maj 1855.
Föredrogs Lag-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde Utlåt. N:o
58, i ani. al väckt motion om upphörande af den ännu gällande
undantags-lagstiftning i afseende å brott, begångna af de vid
universiteterna studerande.
Gr. Sparre, Erik: Då R. St:r i underdånig skrifvelse
vid 1850—51 års riksdag hos K. M. anhöllo om upphälvande
af den universiteterna tillkommande domsrätt, uttryckte de tilllika
en önskan, att den disciplinära myndigheten öfver de studerande
måtte åt universiteterna bibehållas. I öfverensstämmelse
med de åsigter, som i den nämnde underd. skrifvolsen blifvit
uttalade, utfärdades sedermera K. Förordningen d. 2 April 1852,
hvarest ibland annat stadgas, att studerande ej må för brott,
begånget i universitetsstaden eller inom en mil deromkring, tilltalas
vid domstol, innan saken blifvit dit utaf vederbörande konsistorium
öfverlemnad; och det är detta undantag, som man genom
det föreliggande förslaget afser att få upphäfdt.
För min del är jag af den mening, att de studerande, som
vid universiteterna sakna den närmare tillsyn af föräldrar eller
målsmän, hvilken de så väl behöfva, böra ställas under en annan
disciplinär myndighet och icke genast för hvarje obetydlig
förseelse hemfalla under strafflagens stränghet. Det är icke något
annat, som åsyftas med det ifrågav.de stadgandet i 1852
års förordning, och jag förmodar att R. o. Ad. icke skall ogilla
bibehållandet af denna efter min öfvertygelse gagneliga lag. Jag
vågar således anhålla, att det Höglofl. Ståndet, i motsats till
Utsk:t, måtte afstå motionen.
Frih. Armfelt, Magnus: På sätt Betänlct utvisar, var jag
icke närv:de i Utsk:t, då detta beslut fattades, utan anhåller derföre
att till alla delar få instämma i det af Gr. Sparre algifna
yttrande.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till lörev:de Utlåt., hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på afslag derå, som med ja besvarades.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Ulsk:ts den 26 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 59, i
ani. af motioner om dels upphäfvande, dels ock inskränkning af
rättigheten att börda jord å landet, så ock att lösa fräseskattejord
samt frälseränta.
Den J9 September.
441
Föredrogos och biföllos Lag-Utsk:ts den 26 dennes på bordet
lagde Betanien:
N:o 60, i ani. af väckt motion om ändring af K. Förordningen
ang:de städsel och lego af jord på landet den 13 Juni
1800;
N:o 61, i ani. af motion om ändring i nu gällande föreskrifter
ang:de anmälan af missnöje emot sådana domstols i invändnings-lrågor
meddelade beslut, hvaremot klagan icke får
annorledes än i sammanhang med bufvudsaken fullföljas;
N:o 62, i ani. af motioner om ändring i K. Förordningen
ang:de inteckning i fast egendom den 13 Juli 1818.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde Betänk. N:o 63, i ani.
af motion om ändring i 4:de kap. 2:dra §:n Jorda-balken.
Föredrogos och lades till handlingarne Lag-Utsk:ts den 26
dennes bordlagde Mem:r:
N:o 64, i ani. af återremiss af Utsk:ts Utlåt. N:o 38, öfver
motioner om ändring af 12:te kap. 2:dra §:n Rättegångsbalken
;
N:o 63, i ani. af återremiss af Utsk:ts Utlåt. N:o 44, öfver
motion angtde tillåtelse för enskilde att anställa särskild prestman
för gudstjenstens upprätthållande i orter, aflägsna från församlingens
kyrka; och
N:o 66, i aid. af återremiss af Utsk:ts Utlåt. N:o 47, öfver
motioner ang:de dels inrättande af en Hofrätt i Hernösand,
dels ock Svea och Götha Holrätters fördelning i flera mindre
Holrätter.
Föredrogos och biföllos sammansatta Lag-samt Allm. Besv.-  o. Ekon.-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde Betänkm:
N:o 22, i ani. af väckt motion om förändrade föreskrifter
i afseende på tiden, hvarifrån utfärdade allmänna författningar
skola vara gällande;
N:o 23, i ani. af väckta motioner om förändring af föreskrifterna
ang:de tjenstemanna-eder och läkares edsförpligtelse;
N:o 24, i ani. af väckta motioner om ordnande af lekmannaverksamheten
inom kyrkan; och
N:o 25, i ani. af väckta motioner om förändrad röstberäkningsgrund
vid prestval samt tillsättande af klockare, orgelnister
och folkskolelärare.
Föredrogs sammansatta Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Ulsk:ts den 26 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 26, i aid.
af väckt motion om rättighet lör församlingen i konsistoriella
pastorat och sacellanier att begära fjerde profpredikant.
442
Den 29 September.
Frih. Armfelt: Mot Utslots ifrägav:He Betänk, har någon
reservation icke blifvit afgifven, men delta hindrar likväl icke
att nära nog öfvervägande antalet af Utsk:ts, vid beslutets fattande,
närv:de ledamöter, ehuru de icke velat belasta Betänk:t
med reservationer, haft för afsigt att, hvar och en i sitt Stånd,
göra allt hvad pä dem berodde för att åt Belänk:t bereda en
lämplig undergång. Afven jag är ibland dem och detta hufvudsakligen
af det skäl, att jag anser alla pastorat böra vara s. k.
regala. Med lika skäl, som det är K. M. förbehållet att till
sätta
en domare, bör det äfven vara honom förbehållet att utse
lärare inom församlingarne, så länge nemi. det finnes en statskyrka,
som atlönar sina tjenstemän. Det synes mig naturligtvis, med
den åsigt jag förklarat mig i detta afseende hysa, icke vara
rätt lämpligt att lappa och laga författningar och föreskrifter
ang:de huru förtäras skall vid val, dem jag önskar ju förr desto
hellre se helt och hållet afskaffade.
Jag anhåller således att motionen och det derpå grundade
Betänk:t måtte af R. o. Ad. alslås.
Gr. Sparre: Afven jag anhåller om afslag på denna punkt.
Den innehåller i största korthet, att sedan för tillsättning af kyrkoherde
i ett konsistorielt pastorat 3 personer blifvit efter i lag
stadgade grunder upplöida på förslaget, skulle församlingen tillfrågas,
om den vore nöjd med dessa, och om »lerpå icke svarades
ja, skulle domkapitlet såsom 4:de profpredikant på förslaget
uppföra en prestman, som med afseende å under tjenstgöringpn
ådagalagd skicklighet och nit ansågs bäst kunna motsvara
församlingens behof, utan att emot denna domkapitlets åtgärd
besvär skulle få anföras. Detta skulle då uti vårt fädernesland
vara den enda åtgärd af underordnad myndighet, hvaröfver besvär
icke finge anföras, fastän det just i afseende å detta fall
så mycket hellre borde tillåtas, som författningen medgifver
domkapitlet att på förslaget uppföra hvilken prestman som helst,
blott han är kompetent att siika pastorat. Om man åsyftar att
vid tillsättande af prestembeten lemna församlingarne utvidgad
valrätt, och derför låter dem sjelfva tillkalla 4:de profpredikant,
så kunde det vara någon mening i delta förslag, men att öfverlemna
åt domkapitlet, som, vid upprättandet af det första
förslaget på 3 personer, är bundet af i lag gifna föreskrifter,
att ytterligare efter egen smak och utan att vara bundet af någon
lag uppföra en 4:de person på förslaget och utesluta all
klagorätt öfver denna åtgärd, det synes mig vara en så beskaffad
mésure att den icke bör i ett laghundet samhälle tillåtas,
hvarföre jag instämmer med Frih. Armfelt i hans yrkande.
Frih. Armfelt: Jag är glad öfver det understöd, som
blifvit lemnadt min begäran, men jag anhåller få fästa uppmärksamheten
derpå, att skälet, hvarför Utsk:t ansett domkapitlets
val af 4:de profpredikant icke böra få öfverklagas, var det att
Den 29 September.
någon berättigad klagande icke kunde finnas, såvida man icke
såsom sådan ville godkänna hvarje till befordran inom stiltet
kompetent prestman. Detta förändrar likväl ingalunda min tanke
om sjelfva saken, utan fortfar jag att yrka alslag å Betänk:t.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: För min del är jag
af alldeles olika tanke med Frih. Armfelt och kan icke inse,
alt l'tsk:ts förslag är så alldeles utan skäl. Jag skulle tro, att
ju mera en församling gör sig reda för behofvet af en nitisk och
skicklig själasörjare, desto mera skall den finska att fä yttra sig
ang:de tillsättandet af denna själasörjare, .lag kan således icke
instämma i den värde Friluns finskan, alt alla pastoraler måtte förvandlas
till regala. Men—för att återkomma till ämnet — om
jag icke misstar mig alltför mycket, skola |>å förslag till de konsistoriel
pastoraterna uppsättas endast de sökande, som hafva
största antalet tjenstår, och det är derför man i så många pastorater
kallar gamla utlelvade personer, sorn ingalunda hafva
tillräckliga krafter att sköta sitt ansvarsfulla kall. Detta har
förorsakat domkapitlens önskan alt utom de 3:ne personer, som
måste uppföras på förslaget efter ofvannämnde grund, äfven, då
församlingen önskade det, kunna på förslaget uppföra en 4:de
person, som af domkapitlet ansågs bäst svara mot församlingens
behof. Jag kan icke inse att detta förslag skulle vara så olämpligt,
och anhåller derföre om bifall.
Gr. Sparre: Jag har endast begärt ordet för att rätta
ett misstag i den siste värde talarens anförande. Det är icke
så som han yttrade, att domkapitlen vid upprättande af förslag
äro ovilkorligen bundna af årsberäkningen. En vidlyftig författning
är utlardad ang:de de grunder, som böra följas vid dessa
förslag, oell den föreskrifver att afseende skall fästas håde på
tjensteår och meriter. Således äro konsistorierna icke så bundna
som man förut sagt, men, äfven om så vore och klagomål
öfver dessa förslag förspordes, så vore det ett skäl att ändra
den nyssnämnda författningen; men deri låge icke det ringaste
skäl att låta konsistorierna först, i öfverensstämmelse med författningen,
uppsatta 3 personer på förslaget och sedan sälla till
en 4:de, dervid konsistorium skulle kunna ledas af ett tillfälligt
intresse för en prestman, utan alt dess åtgärd finge af någon
myndighet pröfvas. Hvad den siste talaren yttrade om att församlingen
skulle ega att sjelf välja pastor, vill jag icke motsätta
mig, men derom är ju här ej fråga; det är domkapitlet
som efter egen smak skulle tillkalla den 4:de profpredikant,
utan att emot dess åtgärd klagan skulle få anlöras, och detta
lägger i domkapitlets händer en makt, som icke står rätt tillsammans
med de grunder, efter hvilka i ett konstitutionel samhälle
emhetsmyndigheterna böra handla. Vid upprätlandet af
ett förslag bör alltid den myndighet, som har befattning dermed,
vara bunden af vissa föreskrifter, men här säges uttryck
-
444
Den 29 September.
ligen att domkapitlet icke skulle vara bundet af någon annan
inskränkning ärt den att prestmannen vore kompetent att söka
den ifrSgav:«le tjensten, och man kan derför tänka att missbruk
af denna makt ganska lätt skulle kunna ske.
Gr. Björnstjerna: Uti K. Cirkulärbrefvet den 21 Augusti
1786 stadgas, att vid befordran till första klassens pastorater
skall den sökandes skicklighet utrönas genom examina,
disputationer och utgifna skrifter, till 2:dra klassens pastorater
både genom dessa meriter och Ijensteålder, och till 3:dje klassens
genom tjensteåren. Det kan således hända, att när förslag
skall upprättas till ett konsistoriel påstorat af 3:dje klassen,
domkapitlet måste på förslaget uppsätta de Irenne sökande, som
hafva största antalet tjensteår, utan att någon af dem är lämplig
eller lyckas tillvinna sig församlingens sympatier. Ar det icke
då nyttigt, att församligen skulle hafva rätt att begära en 4:de
profpredikant, i stället lör att den nu måste låta sig nöjas med
en af de tre på förslaget uppförda? Domkapitlet finner sig säkert
föranlåtet att rätta sig efter församlingens önskningar, och
sålunda skulle det för en lörsamling finnas någon möjlighet att
såsom den 4:de få uppförd på förslaget just den person deri önskar,
fastän han möjligen, om meriter och tjensteår beräknades, skulle
blifva alla de öfriga sökande underlägsen. För min del kan jag
derför icke fatta annat än att det är en verklig förbättring, som
här är föreslagen — den erbjuder åtminstone en dylik liten församling
någon möjlighet att få en person, som kan fylla sitt
ansvarsfulla kall. Jag fortfar således i min anhållan om bifall.
Frih. Armfelt: Det förefaller mig alldeles klart, att om
konsistorium vid tillsättandet af de trenne förslagsrummen är
bundet af vissa replor, så bör det äfven vara bundet af samma
reglor vid tillkallandet af fjerde profpredikant. Vore det åter
konsistorierna medgifvet att efter eget godtfinnande utan bestämda
reglor uppföra 3 personer på förslag, då vore det fullkomligt
konseqvent att vid tillkallandet af 4:de profpredikant låta
domkapitlet hafva fritt val. För min del tror jag att den af
Utsk:t föreslagna författning skulle medföra den verkan att pastoraterna
endast komme att besättas af sådana prestman, som
visste att tvinga sina åsigter till fullkomligaste öfverensstämmelse
med konsistoriernas, då deremot med nu gällande befordringslagar
man likväl kan hafva något hopp om sjelfständighet
i lära och åsigter hos församlingarnas själasörjare. Jag fortfar
derför i mitt yrkande.
Gr. Sparre: 1 hufvudsaken är jag af samma mening som
den föreg:de värde talaren och vill endast tillägga hvad jag förut
nämnt, att om författningen ang:de upprättande af förslag till
presterliga tjenster är felaktig, bör den rättas, men att bibehålla
denna författning och stadga att utom de trenne personer,
Den 29 September.
445
sorn skalle på förslaget uppföras, egde konsistorium att efter
eget val tillkalla en fjerde; det vore ju det absurdaste man kan
tänka sig, ty icke ens vid upprättandet af förslag lill 3:dje klassens
pastorater äro konsistorierna, såsom Gr. Björnstjerna jtlrat,
h. o. h. bundna vid tjensteårs-beräkningen. Författningen sauer
nemi., alt förslagen skola upprättas efter de sökandes skicklighet
och förtjenst; i afseende hvarå jag erkänner att en oriktig
tydning gjort sig gällande, så att förslagsrummen besatts endast
med dem af de sökande, sorn baft flesta tjensteåren, men
denna tydning kan rättas, och en dylik utväg synes mig vara att
vida föredraga framför den af Utsk:t föreslagna.
Sedan öfverläggningen förklarats härefter fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels aislag å förevaie Betänk., framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propus, på bifall till detsamma, hvarvid svarades
flere nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag
derå, då svaren »itfolio med flere ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Föredrogs och bifölls Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.-  o. Ekon.-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde Betänk. N:o 27, i
ani. af väckta motioner om afskaflande af prest- och pastoralexamen
inför konsistorierne, m. m.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 8 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
446
Oen 30 September.
Onsdagen den 30 September 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för den 29 dennes samt protokollet
för den 30 sisllidue Maj.
Företogs val af 21 ledamöter oell 9 suppleanter i förstärkt
Banko-Utsk.; och befunnos, efter vallörrättningens slut, hafva
blifvit utsedde till:
Ledamöter:
N:o
26. Frih.
Leijonhufvud, Axel Gabriel,
med 41
»
62. »
Mörner, fullm. Gr. Mörner,
Carl Göran Detlof,
» 41
»
167. »
von Köhler, fullm. Hr Ceder-  schiöld, Roh. Teolr.,
» 41
»
213. »
Armfelt, Magnus,
» 41
»
228. »
Ridderstolpe, fullm. Frih. Ce-  derström, Carl Rud. Henr.,
» 41
»
297. »
Liljencrantz, Johan,
» 41
»
311. »
af Ugglas, Curt Gustaf,
» 41
»
391. »
Hochschild, fullm. Gr. von
Rosen, Gustaf Fredrik,
» 41
»
394. »
Nordenskjöld, Adolf Otto,
» 40
»
1. Hr
Lilliehöök, Johan,
» 41
»
98. »
Stålhanske, fullm. Hr Silfver-  stolpe, David Ang. Leon.,
» 41
»
678. »
Bildt, Didrik Gillis,
» 41
»
776. »
Gyllenhammar, fullm. Frih.
Leijonhufvud, Carl Viktor,
» 41
»
1960. A.»
Montgomery, Rob. Nils Ger-  mund,
» 41
»
1053. »
Hammarberg, fullm. Gr. Mör-  ner, Carl Robert Stellan,
» 41
»
1255. »
von Schantz, Malcolm Guslaf,
» 41
1477. »
Jägerhjelm, hillin. Hr Carle-  son, Fredrik,
» 41
»
1636. »
Reuterskjöld, Carl Leonard,
» 41
»
2075. »
aT Huss, rullin. Hr Törnebladh,
Carl Ottomar,
» 41
Den 30 September.
447
M:o 2183.
Hr Gripensvärd, Jakob Olof, med
41
röste
»
2331.
» Ros, Anders Emanuel,
»
41
).>
samt till
Suppleanter:
o
49.
Frih. Fleetwood, Georg Wilhelm,
»
40
))
»
372.
» Nieroth, fullm. Frih. Åker-
hjelm, Knut,
»
40
»
»
145.
» Stjernstedt, Johan Wilhelm,
»
32
»
»
478.
Hr Printzensköld, Axel,
»
24
»
»
1787,
» von Yhlen, Gerhard Adolf,
»
24
»
»
272.
Frih. Hermelin, Carl Samuel,
»
24
»
»
313.
Hr Drakenberg, Sten Johan,
»
24
»
»
393.
Frih. af Schmidt, Carl Johan Georg,
»
24
»
»
817.
Hr Tigerhjelm, fullm. Gr. Lager-
berg, Carl Sven Axel,
»
17
»
sedan särskilda lottningar tilifvit verkställda, dels emellan dem,
sorn erhållit 40 röster, för att bestämma, hvilkendera skulle
ingå såsom ordinarie ledamot och i hvilken ordning de öfriga
skulle inträda såsom suppleanter, dels emellan dem, som bekommit
24 röster, för bestämmande af deras ordning såsom
suppleanter, och dels emellan 6 ledamöter, som erhållit 17 röster,
för att utröna, hvilken af dem skulle ingå såsom den 9:de
suppleanten.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis tili afgörande StatsUtsk:ts
den 26 och 29 dennes på bordet lagde Mein. N:o 154,
i ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut, rörande Utlåtit N:o
150, i fråga om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader.
Utskits å sid. 1 afgifna inbjudning.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Jag anhåller, att R. o. Ad.,
med alslag å den gjorda inbjudningen, ville vidblifva sitt redan
i ämnet lättade beslut.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på antagande af Utskits ifrågavide inbjudning, hvartill svarades
nej, och sedermera propus, på afslag derå, som med ja
besvarades.
Den af Utskit å sid. 2 föreslagna voteris-proposin.
Godkändes.
Utskits å sid. 3 afgifna förslag.
Bilölls.
Föredrogs ånyo Stats-Utskils den 26 och 29 dennes på
bordet lagda Utlåt. Nio 155, i ani. af väckt motion angide för
-
448
Den 30 September.
ändring i vilkoren för ett tili förbättring och utvidgning af Helsingborgs
hamn beviljadt lån.
Hr Stedt, Gustaf: I den motion, med anledning hvaraf
Stats-Utsk:t afgifvit sitt förevarande Betänk., upplyser Hr Booth
att, sedan B. St:r vid |.859 och 1860 års riksdag lill utvidgning
och förbättring af staden Helsingborgs hamn beviljat ett låneunderstöd
af 230.000 rdr, så hade detta lån från Riksgäldskontoret
utbetalts den 29 sistlidne December och kommit hamndirektionen
tillhanda den 9 Jan. innevide år. Denna reqvisition grundade
sig emellertid på ett misstag, enär direktionen förmenade
att arbetena skulle vara började före utgången af år 1862 och
att penningarne likaledes före nämnda års slut skulle vara
uttagna.
Följden af lyftningen 3 dagar före utgången af år 1862
blef den, att för penningarne skall betalas ränta redan innevide
år, hvaremot, om medlena lyftas 3:ne dagar sednare, lör dem
icke skolat erläggas ränta förr än år 1864, och att de således
fått innehafvas räntefritt under ett år. Utsk:t har nemi. begått
ett misstag, då det förklarat, att »då skuldförbindelsen innehåller,
att ranta skall beräknas efter fyra för hundra årligen utaf
det obetalda kapitalbeloppet, är deraf klart att lånesumman
i alla händelser från lyflningsdagen löper med den föreskrilna
räntan, ända till dess inbetalning sker.» Så är icke förhållandet,
ty ränta skall betalas först året efter lyftningen, och således betalas
ingen ränta under det år, penningarne lyftas.
Då således tydligt är att penningereqvisitionen grundat sig
på ett misstag, anhåller jag alt R. o. Ad., såsom förut Borgare-St.
, ville afslå Stats-Ulsk:ts Betänk, och bifalla Hr Rooths
motion.
Gr. Cronstedt: Den siste värde talaren har påstått att
2:ne misstag skulle blifvit begångna, det ena af hamndirektionen,
det andre af Stats-l'lsk:t. Hamndirektionens misstag skulle
bestå deri, att den lyftat penningarne i December 1862, i stället
för i Januari 1863. Hvad delta beträffar, ber jag att få nämna,
att då direktionen genom kontrakt förbundit sig att betala
ränta från och med året näst efter det, hvarunder penningarne
lyKades, så är ©tvifvelaktigt att direktionen vetat hvad följden
biel deraf, att penningarne redan 1862 lyltades. Stats-Utsk:t
har derföre ansett sig icke böra till R. St:r hemställa om ändring
i de kontraherade vilkoren, emedan Utsk:t redan förut
fästat uppmärksamheten på nödvändigheten af att tillhålla bolagen
att fullgöra de förbindelser, som de i förhållande till staten
iklädt sig.
Hvad beträffar det misstag, som af Utsk:t blifvit begånget,
medgifver jag visserligen att kontraktets ordalag kunna vara
tvetydiga, men om Utsk:t vid deras tolkning begått ett misstag,
inverkar det dock icke på sjelfva saken.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ls hemställan.
Hr
Den 30 September.
449
Hr Stedt: Hamndirektionen blef visserligen genom en
telegramm underrältad om påföljden af lyftningen redan i December,
men det oaktadt uttogs penningarne, och således tillskyndades
direktionen en förlust af 13,800 rdr, för den händelse
R. St:r strängt vilja fordra kontraktets iakttagande. Emellertid
synes det hårdt alt direktionen skall drabbas af så stor
förlust, blott derföre att den genom ett misstag begärt att utfå
penningarne 3 dagar före årets utgång. Helsingborg är ett
af de samhällen, som under sednare åren gått mest framåt.
Staden har icke bekommit annat statsanslag än 12,000 rdr för
uppförande af ett skolhus, som kostat vid pass 65 000 rdr; men
af egna medel verkställt stora reparationer å kyrkan, anskaffat
nytt tullhus, tecknat jernvägsaktier för 300,000 rdr och nu sednast
gått i författning om en hamnbyggnad, beräknad att kosta
600,000 rdr, m. m.
Gr. af Ugglas, Ludvig: För min del har jag svårt att
fatta huru hamndirektionen vid lånets reqvirerande kunnat begå
något misstag, enär direktionen sjelf underskrifva kontraktet
och således icke kan hafva varit okunnig om dess innehåll.
Hade derföre direktionen icke ansett det vara med sin fördel
öfverensstämmande att lyfta penningarne den 29 December, så
hade den helt säkert dröjt ytterligare några dagar.
Hvad för öfrigt beträffar det, att Helsingborg, enligt Hr
Stedts uppgift, bekostat åtskilliga allmänna företag, ber jag att
få nämna, att staden just för sådant ändamål uppbär ganska
betydliga inkomster. Man måste dessutom noga tillse att ingångna
förbindelser iakttagas, ty eljest inkommer den ene efter
den andre med anhållan om eftergift eller lindring i vilkoren.
Gr. Sparre: Jag vågar påstå, att hos ingen, som nog
grant
genomläser kontraktet, tvekan kan uppstå derom, att ju
meningen är att lånet skulle räntefritt innehafves under det år
lyftningen skedde, och att således, om penningarne uttagits den
2 Januari 1863, ränteberäkningen börjat med Januari månad
1864. Om då bolaget, tillfölje af en falsk föreställning att penningarne
skulle lyftas redan under år 1862 och befarande att
eljest hafva förlorat sin rätt till lånet, uttagit medlen den 29
December 1862, så hemställer jag, om detta misstag bör komma
bolaget till last och tillskynda det en stor förlust, då ingen
betvillar att reqvisitionen föranledts af ett missförstånd. Jag
respekterar principer, men jag tror tillika att i förhållandet mellan
den enskilde och staten billighet bör råda och att staten
gör orätt om den, stödjande sig på en naken princip, vill ockra
på en kommun.
Jag måste, i likhet med Hr Stedt, tillstyrka bifall till motionen.
Hr Stedt: I strid med Gr. af Ugglas’ påstående, måste
jag vidblifva min uppgift, att hamndirektionen begått ett bestämdt
H. VI. 29
450
Den 30 September.
misstag, föranledt deraf att direktionen trodde att penningarne
skulle uttagas under år 1862 och löpa utan ränta år 1863.
Att ett misstag egt rum, torde äfven vara tydligt deraf, att direktionen
icke kunnat hafva någon vinst af penningar, lyftade
3 dagar före årets slut.
Hr Montgomery, Hobert: Om det bara vore fråga om
en »naken princip», skulle man kunna tala om »billighet»; men
derom är icke fråga, utan om ett frivilligt kontrakt, vid hvars
ingående Direktionen bort se upp. Det stod i Direktionens eget
skön att antingen antaga de erbjudna vilkoren eller också förkasta
dem. Då nu Direktionen ingått på vilkoren, synes mig
att man bör påyrka deras efterlefnad, och det torde vara särdeles
vådligt att bifalla ett försök att komma ifrån vilkoren derför
att den ene kontrahenten säger sig hafva handlat af misstag.
Inom Stats-Utsk:t höjde sig ingen enda röst för bifall till
motionärens begäran, och jag anhåller att lltsk:ts hemställan
måtte af R. o. Ad. godkännas.
Gr. Sparre: Jag medgifver att Direktionen bort, såsom
den siste värde talaren yttrade sig, »se upp», när kontraktet ingicks,
men jag kan derföre icke finna att det är staten värdigt
att räkna Direktionen den begångna blundern till last. Ordalagen
i detta kontrakt innebära äfven den otydlighet, att då det
heter: »ränta betalas efter slutet af det år, hvarunder lånemedlen
utbekommits», så kan tvekan uppstå, om det menas kalenderår;
och Direktionen har sannolikt tolkat det så, att ränta
skulle betalas först sedan Direktionen haft penningarne under
ett år.
Jag vidblifver mitt yrkande om afslag å Utsk:ts hemställan.
Hr Stedt: Då ändamålet med låneunderstödet var alt underlätta
tillvägabringandet af ett allmännyttigt företag och då
meningen var att lånet skulle innehafvas räntefritt under loppet
af ett år, kan jag icke anse det vara staten värdigt att begagna
sig af det begångna misstaget, utan fortfar jag i mitt yrkande
om bifall till motionen.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag medgifver att Helsingborgs
stad gjort mycket för befordrande af handel och industri.
Jag medgifver äfven att det kan vara synd om staden
att begagna sig af kontraktet; men, det oaktadt, måste jag förorda
bifall till Stats-Utsk:ts hemställan. Det är nemi., i min
tanke, allt för farligt att börja rygga de mellan staten och kommunerna
ingångna kontrakter. Sådant kunde låta sig göra på
en tid, då sådana kontrakter voro sällsynta, men numera, då
staten understödt en stor mängd kommunala företag, skulle sådana
prejudikater kasta oss in i alldeles oberäkneliga utgifter.
Att jag icke tager detta påstående ur luften, synes, om man
Den 30 September.
451
kastar blicken på nästa sida i detta häfte, der Stats-Utsk:t afgifvit
ett Utlåt, i anledning af väckt motion om eftergift i vilkoren
för ett vid sistförflutna riksdag beviljadt lån för anläggande
af en jernväg. Säger man a, måste man äfven säga b;
men för att slippa säga detta b, vill jag icke säga a, utan anhåller
om bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Cronstedt: Man har påstått att Hamndirektionen
handlat af missförstånd, men är man väl säker på att så är?
Att den handlat af oförstånd, synes mig uppenbart, men man
kan antaga att Direktionen velat hafva ut penningarne, t. ex.
för någon trängande liqvid, oaktadt den gjordes uppmärksam på
följderna deraf; ty, enligt de upplysningar jag erhållit, underrättades
Direktionen att verkan deraf att penningarne lyftades i
December 1862, var den, att ränta redan följande året skulle
betalas.
Hr Stedt: Med anledning af den siste värde talarens påstående,
att Hamndirektionen blifvit gjord uppmärksam derpå
att den, om penningarne lyftades i December, icke skulle få
hafva dem räntefria det kommande året, ber jag alt få upplysa
att icke något sådant meddelande blifvit gjordt, ty väl afsändes
en telegramm, men Direktionen fick först sedermera veta att
den icke fick hafva penningarne räntefria under år 1863.
Inom Borgare-St. afslogs Utsk:ts hemställan med stor pluralitet,
och många, som förut motsatt sig motionen, insågo dess
billighet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till förev:de Utlåt., dels ock afslag derå samt bifall till den
i ämnet väckta motionen; framställde Hr Gr. o. Landtm, först
propos. på bifall till Utlåtit, hvarvid svarades många ja jemte
några nej, och sedermera propos. på afslag derå samt bifall till
den i ämnet väckta motionen, då svaren utföllo med många nej
jemte några ja; hvarefter propos. på bifall till Utlåtit förnyades
samt besvarades med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Stedt begärde votering.
Uppsattes och justerades följande votens-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 155, i anledning
af väckt motion ang:de förändring i vilkoren för ett till förbättring
och utvidgning af Helsingborgs hamn beviljadt lån, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
452 Deli 30 September.
Vinner nej, afslår R. o. Ad. Utlåt:t och bifaller den i ämnet
väckta motionen.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 25.
Nej — 8.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 26 och 29 dennes på
bordet lagda Utlåt. N:o 156, i ani. af väckt molion om förändring
i vilkoren för det vid sistförflutna riksdag beviljade lån
för anläggning af jernväg från Borås till Herrljunga.
Gr. Sparre: Sedan R. St:r vid 1856 års riksdag beslutat,
att stambanor skulle för statens räkning anläggas, men att bibanor,
afsedda att öka trafiken på stambanorna, borde genom
enskildas försorg åstadkommas, uppstod vid nästföljande riksdag
fråga om låneunderstöd åt det bolag, som bildat sig för anläggandet
af en jernväg emellan Borås och vestra stambanan vid
Herrljunga. Frågan om vilkoren för ett dylikt låneunderstöd
var då ny och representationen kunde icke anses hafva i detta
afseende stadgat sin åsigt. Det bestämdes, att låneunderstödet
skulle utgå med |:delar af anläggningskostnaden, men någon
räntefrihet tillerkändes icke bolaget. Då nu hvarje affärsman,
när han inlåter sig i ett företag, beräknar ränta på det nedlagda
kapitalet under den tid, som åtgår för företagets realiserande,
ansåg bolagets direktion att räntan under den tid banan byggdes
skulle läggas till anläggningskostnaden; men detta vann ej bifall.
R. St:r hade vid samma riksdag beviljat låneunderstöd äfven
åt 2:ne andra jernvägsbolag, men dessa ansågo vilkoren vara
för hårda och uttogo icke medlen från riksgäldskontoret. Boråsbolaget
åter, för hvilket den ifrågaställa jernvägen var en lifsfråga,
måste dock mottaga länet till de stränga vilkor, staten
bestämt. Emellertid kom denna riksdag och R. St:r funno sig
icke kunna vidhålla de förut antagna vilkoren, utan bestämde
5 proc. såsom ränta och amortering samt 3 års räntefrihet.
och R. St:r gingo t. o. m. så långt, att Köping—Uttersbergsbanan,
för hvilken icke några frihetsår blifvit begärda, tillerkändes
2:ne sådana. Nu frågas, om det är skäl att, sedan det blifvit
bestämdt att enskilda jernvägsanläggningar skola åtnjuta låneunderstöd
af staten, sådant beviljas för den ena banan under
vissa vilkor och för den andra under andra vilkor. Sannt är
visserligen att Borås-bolaget mottagit en del af lånemedlen, men
hade det månne varit bättre för staten att detta bolag, i likhet
med 2:ne andra, låtit dem stå outtagna i Riksgälds-kontoret och
icke arbetat på banans utförande? Staten hade då icke tillskyndats
en förökad inkomst af vestra stambanan, så stor, att
den, äfven under förutsättning att trafiken icke skulle ytterligare
ökas — hvilket är nästan otroligt — utgör flera hundra proc.
Den 30 September.
Ja, jag tvekar icke att säga, att aldrig så stor inkomst af någon,
hvilken som helst bibana, skall beredas staten.
Då härtill kommer, att förhållanden, hvilka vid anläggningen
icke kunde förutses, nemi. ett verldskrig, förstört den industri,
med afseende hvarå banan blifvit anlagd, frågar jag, är
det obilligt att ifrågasätta att detta bolag skall komma i åtnjutande
af samma förmåner, som blifvit alla andra jernvägsbolag
vid denna riksdag beviljade? Har icke staten mångfaldiga gånger
lått eftergifva mycket mera för företag, som för staten varit
mycket mindre inkomstgifvande?
Jag fruktar icke att prejudikatet skall i en framtid åberopas,
ty om prejudikatet blott består deri, att samma rättvisa
kommer alla till del och att det gifves för ett bolag, som beredt
staten hundratals proc. i vinst — då vore det nästan önskligt
att det ofta förekomme.
Då jag förmodar att Stats-Utsk:t, om det tager frågan i
(Örnyadt öfvervägande, skall gå bolagets önskningar åtminstone
i någon mån till mötes, anhåller jag om återremiss.
Hr af Dalström, Gustaf Jakob: Jag ber att till alla
delar få förena mig med Gr. Sparre och föranledes dertill så
mycket mera, då dén ort, som denna fråga rörer, hufvudsakligen
vinnlagt sig om handaslöjd och husflit och, till följe af det
Amerikanska kriget, gjort stora förluster, hvadan den af Gr.
Sparre åsyftade eftergift synes vara af behofvet påkallad.
Hr Montgomery: Ehuru jag icke vill bestrida att de af
Gr. Sparre anförda förhållanden kunna vara ganska behjertansvärda,
tror jag dock att de icke böra föranleda till annat beslut
än det, hvartill Stats-Utsk:t kommit.
Jag vill icke förneka den sällsporda enighet och den synnerliga
kraft, hvarmed bolaget utfört denna jernväg, äfvensom
att det kan synas obilligt alt staten för anläggningar af samma
beskaffenhet föreskrifver olika vilkor. Men sådant förekommer
så ofta att Borås-bolaget ingalunda är i något exceptionelt förhållande,
ty det är naturligt, att, då staten sjelf vid olika tider
fått betala olika hög ränta på sina upplånta penningar, staten
äfven för sina utlånta penningar fordrat derefter betingad ränta.
Således har t. ex. Fahlu—Gefle-bolaget vid 2:ne särskildta tillfällen
erhållit lån på olika vilkor, och samma förhållande inträffar
med Nora—Ervalla-bolaget.
Vid förra riksdagen erhöll Borås-bolaget låneunderstöd till
de vilkor, som i allmänhet vid den riksdagen bestämdes, och
vid denna riksdag hafva andra bolag erhållit understöd på olika
vilkor. Huru skulle det nu tillgå, om de alla skulle erhålla
samma vilkor, oberoende af de förändrade tidsförhållandena?
Det måste ju då företagas en allmän reduktion, men hvilka
svårigheter deraf skulle uppstå, ligger i öppen dag; och likafullt
som staten sjelf får på sina upplånta penningar betala den betingade
räntan, oansedt om den vid olika tillfällen blifvit olika
454
Den 30 September.
bestämd, likafullt anser jag att enskilda bolag böra till staten
betala den ränta, hvartill de förpligta! sig.
Jag tror således att det icke är skäl att ingå på den gjorda
framställningen om förändring i vilkoren för detta jernvägsföretag,
då det icke kan anses vara olika med andra dylika anläggningar
i riket, för hvilka t. o. m. ännu strängare vilkor blifvit
utlastade, och tillstyrker jag derföre bifall till Utsk:ts hemställan.
Gr. Sparre: Det är mig kärt att den siste värde talaren
omnämnt de tvenne bolagen Fahlu—Gefle och Nora—Ervalla,
ty jag får derigenom tillfälle att visa huru man tillämpar principen
att aldrig jemka vilkoren och hurusom det Höglofl. StatsUtsk:t
icke är fritt från den grundsats, att »när jag dricker är
det rätt.»
Förhållandet med Fahlu—Gefle-banan är nemi. det, att sedan
bolaget erhållit ett lån mot vissa vilkor, så kunde det icke
fullgöra sina förbindelser, utan skulle banan, enligt kontraktet,
öfverlemnas åt staten. Då ingick bolaget med ansökan om nytt
lån mot billigare vilkor, och fick sin ansökan beviljad. Samma
är förhållandet med Nora—Ervalla-banan, likväl med den skillnad
att detta bolag tvenne särskilda gånger fått vilkoren förändrade.
När R. St:r för Borås-bolaget beviljade låneunderstödet,
hade bolaget kunnat uttaga hela den beviljade summan; men
då jag fann det olämpligt att ett bolag, som sjelft kunde förskaffa
sig penningar från annat håll, skulle anlita statens kassa,
påyrkade jag inom direktionen den åtgärd att bolaget sjelft
skulle gå i författning om anskaffandet af så mycket penningar,
det kunde åstadkomma, och jag anser uppenbart, att om den
gjorda framställningen icke bifalles, så har bolaget rätt att lyfta
den ännu icke uttagna delen af det bolaget beviljade lånet och
dermed vigilera. Men anständigare, än att tillgripa en sådan
utväg, synes mig vara att säga: vi hafva tillskjutit 250,000 rdr
mera än vi bellö It, och vi afstå från vår, att jag så må säga,
fordran hos staten, mot vilkor att vi erhålla samma förmåner
som andra jernvägsbolag.
Det torde icke heller böra förbises att den bedröfliga ställningen
i orten skall på ett högst menligt sätt inverka på trafikinkomsten,
och att, då tillverkningen af väfnader nästan alldeles
afstanna!, bolaget icke kan få hälften af den beräknade
inkomsten. Då nu R. St:r vid så många andra stagnationer fått
bispringa, och då bolaget beredt staten en hittills oerhörd vinst,
tror jag att staten äfven vid detta tillfälle bör träda emellan.
Gr. Björnstjerna: Nu äro vi komna till det »b», hvars
tillvaro jag, då jag yttrade mig öfver Stats-LTtsk:ts nyss afgjorda
Betänk., antydde. Skulle Gr. Sparres framställning vinna bifall,
torde det icke dröja länge förr än förslag inkomma om förändring
i vilkoren lör andra jernvägsbolag, t, ex. Fahlu—Geflebolaget.
Jag hemställer hvad följden skulle blifva, om statens
Den 30 September.
455
gäldenärer förmodade att de kontraherade vilkoren icke vore
bindande, och jag befarar att man genom dylika exempel skulle
framkalla högst besynnerliga financiella spekulationer.
Hvad det beträffar, att förhållandet med Fahlu—Geflebolaget
skulle bevisa att Borås-holaget borde erhålla den ifrågaställa
lindringen, ber jag att få nämna att orsaken, hvarföre
K. Skr beviljade Fahlu—GeOe-bolaget ett nytt lån, var den, att
den verkliga kostnadssumman befanns uppgå till vida mera än
det ursprungligen beräknade beloppet, med afseende hvarå R. Skr
bestämt lånesumman, och att, då banan icke var färdig, var
det statens egen fördel att bringa den till slutligt utförande.
Men att vilkoren för det sednare lånet blefvo billigare än för
det första, härrörde helt enkelt deraf att R. Skr vid den riksdag,
då det sednare lånet begärdes, gifvit andra bolag samma
vilkor. Detta var emellertid ett bolag, som gjort dåliga affärer;
men att ifrågasätta lindring för ett bolag, som gjort en vinst
af 245,000 rdr, är sannerligen både besynnerligt och ovanligt.
Jag vill icke underkänna värdet af denna bana, ehuru jag
tror att stambanans vinst på densamma blifvit alltför högt uppskattad;
men det skulle blifva omöjligt att göra beräkning huru
statsutgifterna skulle gestalta sig, om de kontraherade vilkoren
ryggades, och jag tillstyrker derföre bifall till Stats-Utsk:ts hemställan.
Gr. Sparre: Då den siste värde talaren sagt, att om min
framställning bifalles, så skulle Fahlu—Gefle-bolaget begära ytterligare
eftergifter, ber jag att få upplysa att nämnda bolag erhållit
4 frihetsår, men att endast 3:ne sådana blifvit för Boråsbolaget
begärda, till följe hvaraf den utaf den värde talaren antydda
fara torde blifva ganska ringa.
Hvad den financiella delen af frågan beträffar, vidhåller
jag mitt påstående att mitt förslag innebär en besparing för
statsverket, enär mitt förslag går derpå ut att staten skall behålla
de 245,000 rdr, hvilka i vidrigt läll af bolaget lyftas.
Den inkomst, bolaget uppbär, är, oaktadt den betydliga vinst
Borås-banan tillskyndat stambanan, icke tillräcklig att underhålla
trafikomkostnaderna och förränta statslånet. Hvad blir
följden deraf att bolaget icke kan betala räntan? Jo, att Hrr
Fullrmge i Riksgälds-kontoret, som skola ställa sig kontraktet till
efterrättelse, hos Konungens Belh:de i länet begära att banan
skall till staten afträdas. Emellertid har trafikinkomsten redan
visat att bolaget, om icke de särdeles ogynnsamma förhållandena
inträffat, gjort riktiga beräkningar, och den stränghet,
mina motståndare påyrka, synes icke öfverensstämmande med
billighet.
Hr Stedt: Det skarpa nederlag, jag nyss lidit, har icke
découragerat mig, och jag har begärt ordet för att förklara att
Gr. Sparre, i min tanke, anfört tillräckliga skäl för sin framställning.
Jag ser icke spöken på ljusa dagen och är icke rädd
456
Den 30 September.
för prejudikatet, om R. St:r denna gång göra ett undantag, föranledt
af billighet.
Gr. Björnstjerna: Gr. Sparre har förklarat att Fahlu—Getlebolaget
icke skulle kunna framställa anspråk på lindring i vilkoren,
enär nämnda bolag erhållit räntefrihet i 4 år, då deremot för
Borås-bolaget begäres endast 3:ne frihetsår. Men icke är det
sagdt att lindringen skall begäras på samma sätt! Om prejudikat
gifves, hvad är naturligare än att Fahlu—Gefle-bolaget,
som nu betalar 4^ proc., kommer och säger: Borås-bolaget betalar
bara 4 proc., gif oss samma vilkor?
Sådant anser jag farligt, och då jag dessutom icke kan
anse förslaget framkalladt af billighet, enär bolaget på anläggningen
besparat betydliga summor, anhåller jag fortfarande om bifall
till Utsk:ts hemställan.
Hr Montgomery: Då Gr. Sparre yttrat att det vöre
skäl att nedsätta lånevilkoren för detta bolag, emedan det, till
följe af de olyckliga konjunkturerna, eljest kunde hända att banan
blefve för statens räkning utmätt, ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att då staten beviljade lånet, var det icke
under förutsättning att banan skulle gifva intressenterna hög
ränta. Nora-bolaget har t. ex. fått betala mera än tre gånger
det ursprungliga aktiekapitalet, emedan banans inkomster icke
förslagit till ränta och kapital-a (betalning. Det har väl stått bolaget
öppet att låta jernvägen gå i mät, men det har föredragit
att behålla sin egendom och göra tillskott.
Att dessutom bedöma utsigterna för framtiden efter resultatet
af de 3 månader, som förflutit sedan banan öppnades, synes
mig vara att låta allt för fort afskräcka sig. Det anförda
skälet vållar icke någon förändring i mina åsigter, utan fortfar
jag att tillstyrka ett vidblifvande af de öfverenskomna vilkoren.
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag, ehuru aktie-egare
i Borås-banan, deltager i behandlingen af denna fråga,
är det för att anhålla om bifall till Utsk:ts hemställan. Mig
synes, att sedan kontraktet en gång blifvit ingånget, vore det
förenadt med allt för stor risk för staten att medgifva en förändring
i vilkoren, som icke vore af tvingande behof påkallad.
Det har uppgifvits att Borås-banan tillskyndat stambanan
en mycket stor vinst. Så är det visserligen, ty ostridigt är att
den trafik, som förr gått mellan Borås och Göteborg på landsväg,
numera går dit på jernväg. Men detta var ett förhållande,
som R. St:r kände, då låneunderstödet beviljades, och dessutom
bör man icke upptaga hela den förökade inkomsten såsom ensamt
härflytande af Borås-banan, ty en stor del af denna trafik
har förut gått till Fogelviks m. fl. stationer.
Här har förespeglats att aktie-egarne, om de icke finge
lull ränta på sina penningar, skulle afstå sina aktier. Jag frå
-
Ben 30 September.
457
gar, om det är någon, som tror detta? Jag åtminstone skulle
icke vara böjd att så der kasta penningarne i sjön. Vi hafva
börjat under ofördelaktiga förhållanden, men bomullskrisen får
väl en öfvergång, och, i min tanke, vore det klokt, om bolaget
icke stötte sig med staten, på det att bolaget, när det efter
lyckliga år visar sig nödvändigt att förändra den smalspåriga banan
till bredspårig, måtte ega utsigt att af staten hugnas med
ett nytt lån.
Gr. Gronstedt: 1 sitt vid denna riksdag afgifna Utlåt.
(N:o 27), i anledning af K. M:s Nåd. Skrifvelse, ang:de hegardt
anstånd med föreskrifne kapital- och ränte-inbetalningar å de
till Norbergs jernvägsbolag af allmänna medel anvisade lån, yttrade
Stats-Utsk:t:
»Det torde vara desto angelägnare att bolag, som för utförande
af jernvägsanläggningar eller andra produktiva arbetsföretag
erhållit eller erhålla understöd af Statens medel, tillförbindas
att, sedan arbetena blifvit fullbordade, noggrant fullgöra sina
mot Stalén åtagna förbindelser, som ett motsatt förfarande lätt
kunde uppmuntra till utförande af sådana med lån utaf allmänna
medel understödda företag, om hvilka man redan vid sjelfva
anläggningens början vore viss att de icke komme att lemna
tillräcklig afkastning för bestridande af ränla och amortering å
de upptagna lånen, men i afseende å hvilka man hoppades kunna
af kommande Ständer utverka anstånd med eller eftergift
af de åtagne förbindelsernas uppfyllande.»
Dessa motiver blefvo af samtliga Riks-Stånden godkända,
och jag anhåller att samma beslut måtte fattas med afseende
å nu lörev:de fråga, helst man, efter att hafva afslagit ifrågasatt
lindring för ett bolag, som gått med förlust, icke torde
kunna bevilja sådant för ett bolag, som gjort goda affärer.
Gr. Sparre: Hvad beträffar det påstående, att andra bolag,
om den för Borås-bolaget gjorda framställning bifölles, skulle
framkomma med begäran att erhålla samma förmåner, vill jag
upplysa att intet enda bolag, med undantag af Borås-bolaget,
finnes, som icke fått sig räntefrihet under några år beviljad,
och således skulle icke något prejudikat gifvas.
Mot Hr Nordenfelt ber jag dessutom att få erinra, att jag
icke gjort den anspelning att bolaget skulle afstå banan. Jag
har blott sagt, att vilkoren äro sådana, att om räntan icke betalas,
så skall jernvägen afträdas, och att detta hot sväfvar öfver
delegarnes hufvuden; men att det icke syntes mig staten
värdigt att utkräfva yttersta skarfven.
Hvad slutligen angår banans spårvidd, hade jag icke förmodat
att denna fråga skulle på detta rum upptagas. Jag kan
dock försäkra, att, med undantag af den värde talaren, ingen är,
som icke tackar Gud för det banan icke blef bredspårig, synnerligast
då den knappast ändå kan bära sig.
458
Den 30 September.
Diskussionen har räckt länge. Jag har ansett mig böra
framställa de billighetsskäl, som tala för min framställning, och
anhåller jag fortfarande om återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af förev:de Utlåt., framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvarvid svarades
många ja jemte några nej, och sedermera propos. på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många nej jemte några ja; hvarefter
propos. på bifall till Utlåt:t förnyades samt besvarades med
många ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
Föredrogs ånyo sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:ts den 26 och 29 dennes bordlagde Mern. N:o 45,
med ani. af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut beträffande Utlåtit
Nio 40, i fråga om skjutningsbesvärets ordnande.
Gr. Sparre: Då, såsom mig synes, R. o. Adis i frågan
fattade beslut stöder sig på fullgoda skäl, anhåller jag att R. o.
Ad. ville afslå den gjorda inbjudningen och godkänna votensproposm.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på antagande af Utskits inbjudning, hvartill svarades nej,
och sedermera propos. på afslag derå, som med ja besvarades.
Propos. på godkännande af de föreslagna voteris-proposine
blef härefter framställd och med ja besvarad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande LagUtskits
den 26 och 29 dennes på bordet lagda Betänk. Nio 59.
i ani. af motioner om dels upphäfvande, dels ock inskränkning
af rättigheten att börda jord å landet, så ock att lösa frälseskattejord
samt frälseränta.
lista punkten.
Utskits hemställan bifölls.
2:dra punkten.
Gr. Sparre: Frågan om brödsrättens upphäfvande har
vid flera löregide riksdagar utgjort föremål för R. o. Adis öfverläggningar.
Förslaget derom har dock, så vidt jag vet, aldrig
vunnit bifall hos R. o. Ad., och för min del är jag af den
åsigt, att detta icke heller nu bör inträffa. Bördsrätt utgör ett
slags förmånsrätt för den jordbrukande klassen, som derigenom
sättes i tillfälle att bibehålla fädernejorden; och man må säga
hvad man vill — kärleken till fädernejorden är och förblir dock
Den 30 September.
450
en vacker känsla. För det Stånd, vi tillhöra, anser jag emellertid
bördsrätten vara af mindre vigt än för den företrädesvis
jordbrukande klassen, eller bönderna, och jag stöder mig i detta
afseende på det yttrande af en utmärkt rättslärd, som blifvit af
en reservant utaf Bonde-St. citeradt. Jag tror ock att vi göra
rätt, om vi, så länge ett Bonde-Stånd, sådant som vi nu hafva,
existerar i Sverige, söka att bibehålla det och åt detsamma förvara
jorden. Möjligt är dock, att det är min erfarenhet om den
räddning för familjen, bördsrätten ofta bereder, som föranleder
mig att i denna institution se en välgörande inrättning.
Jag ber att i detta afseende få yttra några ord. Det händer
icke sällan på landet, der penriingetillgången är knapp och
der bonden ofta har svårt att skaffa sig medel för att bestrida
äfven temmeligen obetydliga utgifter, att hans fastighet tages i
mät och försäljes på det ofta långt från hans hemvist belägna
landskansliet till ett pris, mången gång icke motsvarande ens
tiondedelen af verkliga värdet. Då erbjuder sig genom bördelösen
en utväg att afhjelpa detta missförhållande och åt familjen
rädda egendomen; och denna rätt vill jag icke skall upphäfvas,
enär för medlemmar af denna klass jordtorfvan är af största
vigt, ty, beröfvad denna, hemfaller dess förre brukare åt fattigvården
och ökar proletärernas antal.
Jag medgifver att spekulanter blifvit lidande genom denna
institution, synnerligast under åren 1854—1857, då jordvärdet
hastigt sprang upp; men nu har jordvärdet, så till sågandes,
satt sig, och egendomar säljas icke synnerligen öfver eller under
sitt värde, med undantag af nyss omförmälda fall, d. v. s. utmätningsauktioner,
och för dem önskar jag bibehålla bördsrätten.
Denna rätt motverkar dessutom att jorden icke förvandlas
till en handelsvara och synes derföre väl värd att bibehållas.
Jemför jag vår lagstiftning i detta hänseende med den i andra
länder, så finnér jag att vi härför gjort föga.
[-Norge t, ex. finnes icke allenast en institution motsvarande
vår bördsrätt, utan der finnes en aasaedes-ret, intagen i
Grundloven (§ 107), enligt hvilken den ena af sönerna eger
lösa fädemeegendomen, hvilken lösen bestämmes af grannarne
eller dem som kunna komma i åtnjutande af samma fördel;
och denna institution värderas, enligt hvad jag hört, högt i Norge.
Äfvenledes i Tyskland finnes dylika stadganden. Vi deremot
hafva ingenting sådant, och om vi då söka bibehålla den enda
institution, hvarigenom jorden bevaras åt familjen, kan jag deri
icke se något ondt, helst det leder till samma ändamål, för
hvars skull Utskrt velat bibehålla lösningsrätt till försåld eller
pantevis uppbuden frälseskattefastighet eller frälseränta, sorn säl ■
jes utom börd, nemi. att konsolidera egendomen; ty det kan
ofta inträffa att, då ett hemman arffaller till 2:ne eller 3:ne söner,
den ene just af motvilja mot bröderna säljer sin andel i
hemmanet till en oskyld. Ega då icke de öfriga bröderna rättighet
att lösa den försålda andelen, blir hemmanet styckadt.
Men äfven om jag icke vill bestrida gagnet af jordafsöndring.
460
Den 30 September.
tror jag dock att det icke är skal att befordra hemmansklyfning,
om hvars nytta åsigterna kunna vara mera delade. Då
nu bördsinstitulionen, jemte de ofvan anförda, eger jemväl den
egenskap att förekomma hemmansklyfning, tror jag att den
icke bör upphäfvas, och anhåller derföre om afslaj å Utsk:ts
hemställan.
Frih. Armfelt: Det har blifvit sagdt, att bördsrätten bi
droge
till att bibehålla det Svenska Bonde-St., sådant det nu är,
hufvudsakligen derföre, att genom denna rätt blefve det för slägten
möjligt att losa sig till en egendom, som försåldes på utmätnings-auktion.
Jag måste bekänna, att ingen kan högre än
jag värdera det Svenska Bonde-St., men jag betviflar att det är
riktigt att för dess bibehållande använda konstlade medel. Att
Bonde-St, sjelft icke anser denna rätt nödig för dess existens,
visar sig af den mängd motioner, som just inom det Ståndet
blifvit väckta med afseende å bördsrättens afskaffande. Särskildt
vill jag, beträffande det skäl. att siägten borde ega rätt att lösa
egendom, som såldes på auktion, upplysa, att en ledamot af
Bonde-St. väckt motion derom, att stadgas måtte, att fast egendom
af hvad natur som helst, ärfd eller förvärfd, som försäljes
å offentlig auktion, »icke» skall vara börd underkastad, såvida
underrättelse om auktionen varit införd i landshöfdinge-embetets
kungörelse samt i provinsens tidningar minst 30 dagar före auktionen.
Hvar och en måste äfven tydligen inse, att egendomens
värde betydligt skall stiga, om köparen vet att han, i samma
ögonblick klubban fallit, är egare till det försålda, emot om
han skall vänta för att se, om icke en annan vill lösa sig till
detsamma. Men icke blott härför vore det i jordbrukets intresse,
om säkerhet i detta afseende infördes, utan jemväl emedan
det är alldeles uppenbart, att ingen kan våga att, då jorden
står öppen för bördelösen, på densamma nedlägga några större
kostnader.
Hvad det beträffar, att i Norge finnes en aasa;des-ret och
att det vore skäl att hos oss införa något dylikt, vill jag endast
anmärka, att nyttan af en sådan rätt är ganska tvifvelaktig och
att jag hört den mera klandras än förordas, äfvensom att det
är ett slags fideikomissrätt, som, huru fördelaktig den än må
vara för äldsta sonen, dock för de öfriga syskonen icke kan
vara förmånlig.
Såsom ett ytterligare skäl för afslag har blifvit åberopadt
hvad en utmärkt rättslärd skulle hafva yttrat om nyttan af bördsrälten;
men ehuru jag i många fall för denne person hyser den
största aktning, kan jag dock icke i allo dela hans åsigter, och
jag vill dessutom nämna, att, oaktadt berörda yttrande blifvit
afgifvet i lagkomitéen, hindrade detta icke lagberedningen, der,
i parenthes sagdt, samma utmärkte rättslärde jemväl var ledamot,
att tillstyrka bördsrättens afskaffande. Nu äro visserligen
både lagkomitéen och lagberedningen juridiska auktoriteter, men
den omständighet att lagberedningens åsigt biträdts i de väckta
Den 30 September.
■Sfi t
motionerna, synes antyda att en längre erfarenhet och förändrade
tidsförhållanden allt mera slämt den allmänna meningen
för lagberedningens åsigt.
Jag anser icke nödigt att tillägga mera, ty om denna sak
har vid många föreg:de riksdagar varit så mycket taladt, att
litet hvar lär hafva bestämmt sin mening. Ett önskar jag dock
tillägga; det är icke många dagar sedan den siste värde talaren
yttrade, att penningen är en vara och att den bör få gälla hvad
den kan. Denna åsigt biträder jag fullkomligt; men om penningen
är en vara, bör ock jorden få vara det, och att med
konstlade medel söka hindra spekulation, vare sig i jord eller
annan vara, är alltid olämpligt.
Jag finner således icke skäl att bibehålla denna institution,
hvars grund redan bortfallit genom K. Förordmn den 21 Dec.
1857, som lemnat egare till arfvejord lika fri dispositionsrätt
deröfver, som öfver all annan hans egendom; hvarföre jag yrkar
bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Dalman, Wilhelm Fredrik: Till större delen är
jag förekommen af den siste värde talaren, och skall derföre icke
länge upptaga R. o. Ad:s tid.
För min del är jag långt ifrån att anse bördsrätten vara
en förmånsrätt, och jag tror att erfarenheten bestyrker en sådan
åsigt. Ty om ock det gifvits fall, då bördsrätten blifvit använd
för att rädda familjer, äro dock dessa fall ytterst fåtaliga i jemförelse
med dem, då bördsrätten begagnats för att trakassera
och rubba redan ingångna aftal.
Gr. Sparre har till stor del lemnat å sido frasen om kärleken
till fädernejorden, och deri har han gjort ganska rätt, ty
numera tror ingen på en sådan kärlek, som skulle leda till rättegångar
och orättvisa. Hr Gr:n är jurist och det kan således
icke vara honom obekant att domare i alla instanserna på det
högsta klaga öfver bördstvister och, snart sagdt, enhälligt önska
att bördsrätten måtte afskaffas. En sådan åtgärd synes äfven
vara en ren konseqvens af R. St:rs utaf K. M. för flera år sedan
stadfästade beslut, hvarigenom en hvar erhållit rättighet att
bortgifva och borttestamentera äfven sin arfvejord. Och att då
hindra en person att sälja sin egendom åt hvem han behagar,
det måtte vara högst obilligt och orättvist.
Gr. Sparre har lofordat den Norska aasaedes-reten. Hvad
detta beträffar, måste jag tillstå att Hr Gr:n är den förste, som
jag hört beprisa nämnda institution, hvilken, såsom den siste
värde talaren nämnde, är en qvarlefva af rättigheten att stifta
fideikomiss.
Slutligen kan jag icke undgå att uttala den åsigt, att Gr.
Sparre under tiden från föreg:de riksdag gått tillbaka i stället
för framåt, enär Hr Gr:n, som då icke alldeles motsatte sig
förslaget om bördsrättens upphäfvande, nu yrkat rent afslag.
Jag hoppas emellertid att förslaget om afskaftändet af den orätt
-
462
Den 30 September.
visa institutionen skall vinna framgång, och anhåller om bifall till
detsamma.
Frih. Hermelin, Carl Samuel: Om det ock må med
gifvas,
att bördsrätten vid flera tillfällen missbrukats, tror jag
dock att man icke bör utdöma och bryta stafven öfver hela
denna institution, som ofta visat sina välgörande verkningar.
Jag tror att kärleken till den jord, der fädrens aska hvilar,
mångenstädes finnes. Wermlands qvinnor t. ex. äro sedan uråldriga
tider kända för sin kärlek till den jord, sorn sett dem
födas, och kärleken till fädernejorden är nära förbunden med
fosterlandskärleken.
I stad bibehålies viderbo- och nabo-rätt, men på landet vill
man upphäfva bördsrätten. Sådant synes mig icke vara konseqvent,
och ehuru jag icke skulle hafva något emot om bördsrätten
något inkränktes, kan jag, då sådant nu i anseende till
den långt framskridna riksdagen icke låter sig göra, icke annat
än tillstyrka afslag.
Gr. Sparre: Hr Dalman har yttrat, att jag skulle hafva
»gått tillbaka» sedan sista riksdag. Med anledning deraf ber
jag att få förklara, att jag ingalunda vill motsätta mig en inskränkning
i bördsrätten, men att jag, vid det förhållande att
Utslct tillstyrkt ett fullkomligt upphäfvande af bördsrätten, icke
kan annat än yrka afslag.
Vidare har Hr Dalman sagt, att bördsrätten borde afskaffas,
emedan domare klaga öfver bördstvister. Ja, vöre detta ett
verkande skäl, då kunde vi snart komma till att upphäfva alla
lagar. Då tvistades ej mera vid domstolarne, men vi hade också
återkommit till näfrätten, och att det vore ett »tillbakagående,»
torde ingen vilja bestrida.
Att för öfrigt lagar kunna missbrukas, vill jag visst icke
förneka, ty detta är ett fel hos alla menskliga institutioner; men
är en institution nyttig för kärnan af befolkningen, då torde den,
det oaktadt, böra bibehållas, och att motioner om bördsrättens
afskaffande blifvit väckta inom Hederv. Bonde-St., bevisar ingalunda
att allmänheten anser den böra upphäfvas.
Då Hr Dalman slutligen förundrat sig deröfver, att jag talat
väl om den Norska aasaedes-rätten, får jag nämna att sådant
är det omdöme, jag hört uttalas om nämnda rätt; och att den
icke verkat menligt på jordbruket, visar sig deraf, att jordbruket.
i Norge på sednare åren betydligt förbättrats, såsom synes
af statistiska uppgifter.
Jag yrkar fortfarande afslag.
Frih. Armfelt: Gr. Sparre har påstått, att man icke af
den omstädighet, att motionärer af Bonde-St. yrkat bördsrättens
upphäfvande, kunde draga deri slutsats, att flertalet af Sveriges
jordbrukare delade denna åsigt. Härvid ber jag att få
erinra, att om man äfven icke vill bestämdt påstå att de valde
Den 30 September.
463
representanterne för den företrädesvis jordbrukande delen af befolkningen
uttala den derstädes förherrskande åsigt, så har det
dock en viss presumtion för sig att de göra det mera än andra
personer, ehuru utmärkta som helst för öfrigt, hvilka utan något
erhållet uppdrag framstå och säga sig vara de som föra den
jordbrukande befolkningens talan. För öfrigt strider den inskränkning
i den obehindrade dispositionsrätten, som ligger i
bördsrätten. högeligen emot den åsigt om frihet i handel och
vandel, hvarom flera vid denna riksdag fattade beslut bära vittne.
Min öfvertygelse är, att tidsandan fordrar bördsrättens afskaffande;
och yrkar jag derföre fortfarande bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Dalman: Gr. Sparre har visserligen påstått, att börds
rätten
skulle vara fördelaktig för den jordbrukande klassen;
men bevisen för sitt påstående har Hr Gr:n icke aktat nödigt
att anföra. Jäg deremot tror mig hafva ådagalagt, att denna institution
ofta missbrukas och leder till orättvisa.
Hvad det beträffar, att jag skulle yttrat, att lagar borde
förändras eller upphäfvas. derföre att rättegångar uppstode, tror
jag att Gr. Sparre är ensam om en sådan tolkning af mina ord,
hvilka endast inneburo, att domare önskade bördsrättens afskaffande,
emedan de rättegångar, som uppstode om börd, vanligen
grunda sig på en orättvis spekulation och medförde osäkerhet
i egande-rätten. Domarekorpsen torde ock vara den mest kompetenta,
äfvensom den mest opartiska auktoritet i dylika frågor.
Gr. Björnstjerna: Jag borde visserligen vara för Utsk:ts
förslag, enär det händt mig att en egendom, som jag köpt, blifvit
bördad ifrån mig; men detta hindrar icke mig att nu, som
förut, rösta emot förslaget.
Jag anser nemi. bördsrätten ytterst fördelaktig för jordbrukaren,
och ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att de talare,
som uppträdt för Utsk:ts förslag, icke varit jordbrukare,
då deremot de, som yrkat bördsrättens bibehållande, varit jordbrukare.
Hr Nordenfalk, Carl: Jag kan väl fatta den tillgifven
het
för vår gamla rätt, som denna så väl förtjenar, och följaktligen,
att det måste vara förenadt med saknad att öfvergifva
en institution §å egendomlig som den ifrågav:de, men vid lagstiftning
för samtid och eftertid torde denna saknad ej böra
lemnäs för mycket inflytande. Till försvar för den förändring,
som nu är i fråga, kan knappast sägas annat än hvad som vid
hvarje riksdag under det sednaste decenniet blifvit upprepadt,
eller att bördsinstitutionen afsett att bevara slägtens magt och
inflytande, men att detta mål numera ej eger deri vigt för
staten som fordom, samt att institutionen således är obehöflig
och följaktligen olämplig. Jag kan väl begripa, att man kunnat
hysa ganska stora betänkligheter emot införande af lika arfsrätt
och att upphäfva all skillnad emellan arfve- och aflingejord,
464
Den 30 September.
men då ändtligen dessa i vår civilrätt så genomstörtande förändringar
blifvit vidtagne, kan jag ej inse ändamålet med bemödande
alt bibehålla bördsinstitutionen, ty den är nu efter de
öfriga omskapningarne endast en utväxt, en anakronism, son
ej bör fortvara längre, sedan uppmärksamheten blifvit derå
fästad. Såsom alla institutioner, som öfverlefvat sin tid, tjenar
den numera endast att underlätta syftemål, som förut varit den
alldeles främmande. Jag kan tryggt vädja tili en hvar, som
har någon erfarenhet af bördstvister, huruvidt de ens någonsin varit
föranledda af annat än vinningslystnad, alltid på en i god tro varande
köpares bekostnad. Åtminstone är min erfarenhet denna.
En motionär af Bonde-St., som velat bibehålla bördsrätten, har
dock nödgats föreslå inskränkningar i de missbruk, som han
medgifvit förefinnas. Men missbruken ligga i institutionen sjelf,
som bibehållit sig under förhållanden, för hvilka den icke varit
afsedd. Då det egentliga ändamålet med bördsrätten numera
icke kan åberopas, har man anfört ett annat, nemi. kärleken
till fädernejorden. Ehuru önskligt det vore, att denne förefanns
i högre grad, tjenar det dock till ingenting att tillsluta öaonen
för verkliga förhållandet. Och dagliga fakta ådagalägga tillräckligt
tydligt motsatsen. Der en sådan tillgifvenhet finnes, kan
den ock göra sig gällande, ty det lärer visserligen ej hända att
slägtjorden under enahanda vilkor hellre säljes till oskyld än
skyld man. En reservant har åberopat, att Bonde-St. skulle gå
under utan denna rätt Det är emellertid ett faktum, att Bonde-St.
år efter år tillegnar sig större andel af Sveriges jord.
Orsaken härtill ligger ingalunda i bördsrätten, utan i Ståndets
egen kraft och arbetsamhet, dess förmåga att ur jorden taga
högre afkastning än någon annan samhällsklass.
Tiden har emedlertid ur hvarje synpunkt fällt domen öfver
bördsinstitutionen, och det tjenar till ingenting att uppskjuta
verkställigheten deraf.
På alla dessa skäl anhåller jag om bifall.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag har för sed att icke
deltaga i diskussionen, då jag icke från början öfvervarit densamma;
men finnér mig uppkallad af det yttrande, att ingen
jordbrukare talat för bördsrättens afskafiande. Med anledning
deraf vill jag förklara, att jag redan för 18 år sedan tillstyrkt
bördsrättens upphäfvande, — en åsigt som jag ännu i dag vidhäller.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels afslag å Utsk:ts lörev:de hemställan, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma,
hvarvid svarades många ja, blandade med nej; och sedermera
propos. på afslag derå, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter propos. på bifall till Utsktts hemställan
förnyades samt besvarades med många ja, blandade med nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr.
Den 30 September.
>65
Gr. njörnstjerna begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voter.-propos.:
»Den som bifaller den å sid. 4 förekommande delen af
Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 59, i ani. af motioner om dels upphäfvande,
dels ock inskränkning af rättigheten att börda jord å
landet, så ock att lösa frälseskattejord samt frälseränta, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. nämnde del af Betänk:t.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—17.
Nej—12.
Föredrogs ett från Högv. Preste-St. ankommet prot.-utdrag
N:o 444, innehållande inbjudning till de öfriga Riks-Stånden
att biträda Preste-St:s beslut i afseende å Lag-Utsk:ts Betänk.
N:o 57, i ani. af väckt motion om förändring af K. Förordnm
ang:de vissa föreskrifter till kyrkotuktens uppehållande den 4
Maj 1855.
Begärdes på bordet.
Upplästes ett af Hr Montgomery, Robert, ingifvet mern. af
följande lydelse:
Härmed får jag afsäga mig förtroendet att vara ledamot
af Stats-Utsk:t, under anhållan att vid min riksdagsmannarätt
fortfarande varda bibehållen.
Begärdes jemväl pä bordet.
Sedan 3 prot.-utdrag för dagens plenum justerats, åtskiljdes
R. o. Ad. kl. j 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
H. VI.
30
