# ID: svediakorp-gov679
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 161,633
# sentences: 6,105
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 26 Mari f. m.
301
löper fara att icke kunna användas. I ett land, så kuperadt
som vårt, äro ingenörs-trupper oumbärliga. I Italien finnas Hera
tusen man ingeniör-trupper och på inga skäl kan man säga att
240 man sappörer här fylla behofvet.
Jag behöfver icke ytterligare för R. o. Ad framhålla behofvet
af ingeniör-trupper. Jag anser nemi. öfvertygelsen om detta
behof redan vara stadgad —, och inskränker jag mig till en
anhållan, alt R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte
bifalla den reservation, som af 16 ledamöter i Utsk:t blifvit
afgifven.
Hr af Kleen, Johan: Utgången af denna anslags-frågas
behandling i Stats-Utsk:t, der densamma bifölls på afdelningen,
men afslogs i plenum, allt genom aflagda sedelns öppnande, synes
antyda, att den nu kommer att gå samma väg som vid förra
riksdagen, eller efter att, likasom då, blifva bifallen hos R. o.
Ad. samt Preste-St., men, såsom jag befarar, afslås af de 2:ne
öfriga Stånden, återigen blifva beroende af förstärkta Stats-Utsk:t.
Skulle frågan der ännu en gång falla, så är åter denna vigtiga
angelägenhet undanskjuten till en oviss framtid, under hvilken
Svenska arméens ingeniör-väsende står lika illa och ofullstän
digt
organiseradt som förut, med den farliga påföljd i öfrigt, att
en sådan brist vid infallande krig omöjligen låter ersätta sig.
Ty det är visserligen både tänkbart och låter verkställa sig, att,
sedan kriget utbrutit och efter någon tids öfning, med nya trupper
förstärka och komplettera arméens öfriga vapenslag, men
lör att på nytt dana en duglig ingeniörtrupp dertills beböfs en
mångdubbelt längre tid, och en pontonmateriel låter icke heller
improvisera sig. Råda delarne måste förut vara förberedda och
äro nu mera än någonsin maktpåliggande, sedan krigsrörelserna
genom jernvägarne blifvit i så hög grad underlättade och sedan
man till följe häraf, inom väl ordnande arméer, uppbjudit alla
krafter för att göra dessa rörelser så litet som möjligt beroende
af mötande naturhinder. Het lärer väl icke heller kunna
bestridas, att den armée, som sålunda väl begagnat freden för att
förbereda sig tili strid, och der således icke något saknas af de
särskilta slag af trupper, vapen och utredning, som i krig äro
behöfliga, skall, när ögonblicket är inne, öppna fältåget med
bästa bopp om framgång. Mästare vid de flesta tilltal lenaf sina
krigsrörelser och sitt stridssätt, skall en sådan armée snart tillrycka
sig initiativet öfver äfven en manstarka re fiende, men
som i något af dessa afseenden befinnes underlägsen. Dessa
obestridliga sanningar, erkända inom alla länders krigs-styrelser,
hafva icke vunnit tillämpning hos oss med afsennde på ingeniörvapnet,
som befinnes i ett ofullständigare skick än inom någon
annan Europeisk armée, — ett lörhållande, som tyvärr redan
ett halft sekel oförändradt qvarstått. När Svenska arméen, 30,000
man stark, år 1813 under Kronprinsen Carl Johans befäl gick
öfver till Tyskland för att deltaga i kriget mot Kejsar Napoleon,
egde densamma till sitt förfogande hvarken ingeniörtrupp eller
302
Den 26 M»r« t m.
materiel, icke ens en enda ponton, ty ingendera fanns. Anskaffandet
anbefalldes och penningar funnos äfven, men det var nu
mera försent att gå i författning derom. Hela arméens ingeniörväsende
bestod af ett inskränktare antal medkommenderade
ingeniör-officerare, men som gingo åstad med toma händer. Sannolikt
räknade högste befälhafvaren på att få denna brist ersatt
från de främmande armé-korpser af Ryssar och Preussare, som
skulle ställas under hans befäl, och der detta vapenslag fanns
fullständigt och väl ordnadt. Så skedde äfven vid de flesta tillfällen.
Dock inträffade fall, då denna brist lät känbart förspörja
sig, såsom t. ex. då Svenska trupperna under slaget vid Leipzig
skulle passera den i sig sjelf obetydliga Parthafloden, hvilket
icke kunde ske utan stora svårigheter och med förlust af en
dyrbar tid. Men af ändå äfventyrligare beskaffenhet blef denna
brist, då Svenskarne på egen hand skulle föra kriget mot Dnnskarne
i Holstein. Detaljerna derom äro alltigenom bedröfliga
och för oss förödmjukande. Också föll Gllickstadts fästning icke
till följe af belägringsarbetets framgång, hvars olullständighet ändock
fordrade vida större ansträngningar och tid än billigt var,
utan genom högste befälhafvarens kloka tillställningar i öfrigt.
Ar 1848 skulle åter en del af Svenska arméen ställas på krigsfot,
men tyvärr måste den afmarschera lika illa rustad med
hänseende till dess ingeniör-väsende, som 35 år förut. Hvarken
ingeniörtrupp, pontontrain eller ens en vanlig ingeniör-fälttrain
fanns. För att förskaffa sig åtminstone det angelägnaste af
denna sednare, gjordes kort före afmarschen upphandlingar i
Stockholms bodar och beställningar å kringliggande bruk. Men
huru ofullständig en sådan fälttrain skulle blifva, är lätt begripligt.
En fördelning af armé-korpsen förlädes på Fyen, och tillfällen
gåfvos, då man trodde, att den skulle komma att gå öfver
Belt, för att, såsom allierad med Danska arméen, deltaga i kriget.
Det sades, att den Svenska fördelningen var ämnad att
agera på Danska arméens högra flygel, försträckt med Danskt
kavalleri, för hvilket vapen den vesterut belägna terrainen i
Slesvig väl lämpar sig. Den skulle utgöra en såkallad flygande
korps, som genom snabbheten i sina rörelser alltid skulle
vara färdig att möta fienden, vare sig till anfall eller försvar.
Antagom att så skett; men jag befarar att denna korps blifvit
allting annat än flygande, tvungen, som den varit, att stadna vid
hvarje vattendrag, som i denna trakt ofta förekomma, för att se
sig om, huru den skulle kunna passera detsamma, i saknad af
hvarje medel dertill än hvad som för tillfället kunde erbjuda
sig, men som alltid måst blifva förbundet med förlust af en
dyrbar tid, så framt nemi. icke Danska arméen kunnat aflåta
någon del af sina ingeniörtrupper jemte bromateriel, som dock
troligen icke kunnat ske, utan att i viss mån se sina egna operationer
förlamade, hvarigenom lätteligen kunnat inträffa att den
Svenska fördelningen i sjelfva verket icke blifvit någon hjelp och
att vi uti ett sådant företag möjligen kommit att inlägga föga
Den 26 Mari f. m.
303
ära, hvaremot, om den äfven haft sitt genieväsende val ordnadt,
Svenska fördelningen, jag är viss derom, med heder och utmärkelse
skulle uppträdt på krigstheatern, lifvad, som den var, af
den bästa anda och väl öfvad — ehuru icke att gå på vattnet.
— Det stadnade denna gång vid blotta talet och rätt allvarliga
bekymmer hos den, sorn i egenskap af Chef för Ingenörsväsendet
skolat åtfölja fördelningen och med så godt som inga
medel i hand besörja dessa högst maktpåliggande angelägenheter
och derföre uppbära ansvaret. Vid de båda här anförda
krigstillfällen var dock endast fråga om att uppträda som allierade
med andra armé-korpser. Men för att klart kunna inse
denna frågas fulla vigt för oss sjelfva, så föreställom oss att vi
blifva anfallna å vårt eget land af en öfverlägsen och väl rustad
fiende, hvars framgångar vi svårligen då lära kunna mota genom
strid å öppna fältet, utan måste väl i sådant fall och försigtigtvis
inskränka oss till det s. k. lilla kriget, eller att medelst
spridda mindre korpser operera mot fiendens rygg och flanker,
hvartill dessutom landets natur är särdeles gynnsam. Men just
för ett sådant sält att föra kriget, är det i högsta grad angeläget
att ega ett tillräckligt och väl ordnadt ingeniör-vapen med
tillhörande materiel af alla slag och deribland i första rummet
ett väl uppsatt krigsbryggeväsende, enär hvarje af dessa särskildt
opererande korpser bör vara äfven i dessa hänseenden sjelfständigt
utrustad och ega hvar sin fullständiga bromateriel. Att genom
rörelsernas snabbhet väl kunna begagna tillfället för ett
oförmodadt anfall, att lika hastigt kunna draga sig tillbaka, att
inom kort tid försätta sig i försvars-skick (retranchera sig), när
terrängen derföre är gynnsam, för att göra ett hårdnackadt motstånd
och uppehålla fienden, se der de nödvändiga vilkoren för
framgången af ett sådaridt stridssätt, men som alla äro beroende
af ett väl ordnadt lält-ingeniör-väsende. Det är således just
för ett försvarskrig i vårt eget land och för vår armé, som ett
talrikt och väl ordnadt genie-väsende är af behofvet mest påkalladt;
men beklagligtvis är det just detta vapenslag, som hos
oss är det mest eftersatta, det mest försummade och underlägset
alla andra arméers, utan att kunna härutinnan uthärda jemförelse
med äfven de mindre bland Europas arméer. Innan
Piemontesiska arméen sammansmälte med den Italienska, var den
till sin numerär mest jemförlig med den Svenska. Den egde
likväl då, utom ett fullständigt pontonnier-väsende, fullt tillräckligt
för arméens behof, dessutom 10 kompanier väl öfvade genietrupper
å 150 man hvardera, och en genie-korps bestående af
136 officerare. Liktidigt härmed fanns i Svenska arméen hvarken
ingeniörtrupp eller materiel och en ingeniörkorps inskränkt
till 28 officerare, eller föga mera än \ af den Piemontesiska.
Mer än vid ett tillfälle hade den Piemontesiska arméen lör sina
framgångar under krigen i Italien och på Krim att tacka detta
sitt väl ordnade genie-väsende.
Det är nu 10 år sedan K. M. framlade för R. Stsrenplan
för ordnandet af arméens pontonier-väsende, byggd på uppsåt
-
304
Den 26 Mari f. m.
tande af 3 kompanier stamtrupp ä 120 man hvardera, som
jemte 80 man beväring per kompani skulle utgöra nödig servis
för 5 fältequipager, som är det minsta, hvarmed arméens behof
i krig i detta hänseende kan anses nödtorftligen tiliförsedt. Under
10 år hafva vi icke hunnit längre med utförandet af denna plan
än att blott ett enda kompani blifvit uppsatt, utgörande servis för
ett equipage, hvarmed endast kan slås en brygga af 75 alnars
längd, således alltför otillräcklig för att i fält kunna vara användbar.
K. M:s Nåd. Propos:r till R. St:r rörande ett fullständigt
utförande af planen i sin helhet hafva riksdag efter riksdag
strandat mot afslag inom Borgare- och Bonde-St:n, ehuru de
begärda anslagen varit inskränkte till uppsättandet af blott ett
kompani i sender. Under det således hvarje krigs-styreise i andra
länder arbetar på ingeniör-vapnets fullkomnande till alla
dess delar, måste vår egen, icke mindre inseende det trängande
beholvet häraf inom Svenska arméen, se sig fortfarande beröfvad
alla medel för att endast nödtorftligen fylla detsamma, under
det svaljet emellan oss och andra i dessa stycken allt mer
vidgas.
Ett blidt öde har hittills skonat oss från att få uppbära
de bittra följderna af ett sådant förhållande. Men kunna eller
böra vi räkna på att så alltjemt skall fortfara? Går det an att
i tider, som dessa, då politiska förvecklingar så hastigt uppstå,
som helt oförmodadt kunna föra kriget till våra gränser eller
ock tvinga oss lill deltagande uti krig utom dem, till följe af
förbindelser, som för oss äro heliga att uppfylla, att fortfarande
förblifva döfva för de klaraste bevis, som vid intet tillfälle saknats
på den oafvisliga nödvändigheten för vår armé att få detta
vigtiga behof uppfylldt, utan hvilket, den må vara hur förträfflig
som helst, den dock vid ett infallande krig löper fara att
misslyckas i sina företag och lida nederlag? Går det an i längden
att möta de mest bindande skäl härför med sådana inkast,
som de hvarpå majoriteten inom Stats-Utsk:t både vid detta och
föreg:de tillfällen hufvudsakligen stödt sitt afslag, att nemligen
»Svenska soldatens slöjdfärdighet och fallenhet för dylika arbeten
gör behofvet af särskilta ingeniör-trupper till något större
antal mindre angeläget»? Dessa Ilrr föreställa sig således, att
det vid ett krigstillfälle skulle låta sig göra att taga de ännu
felande 480 man från hvilken bataljon som helst, eller kanske
till och med af beväringen, och med ens, i anseende till den
mångbeprisade »slöjdfärdigheten,» förvandla dem till dugliga pontonierer
(förutsatt att de 5 pontonier-equipagen existerade), när
man känner — och detta har blifvit mera än en gång sagdt—,
att en pontonier utom den vanliga soldatbildningen måste skickligt
kunna handtera sin ponton på vattnet, ofta i stark ström,
ega färdighet i åtskilliga sjömansarbeten, känna hvarje del af
denna komplicerade materiel och i nödfall sjelf kunna reparera
den, och framför allt vara väl inöfvad i all slags broslagning, och
ändtligen dertill hafva så mycken öfning i ridning, att han kan
föra
D«n 26 Mari f. m.
S05
föra en anspänd pontonvagn och manövrera med den i, snart
sagdt, all slags terräng — och således otvifvelaktig! har den svåraste
skola af alla att genomgå, innan han kan anses fullt utbildad
i sitt yrke. Alla dessa färdigheter, menar Stats-Utsk:t,
skall hvilken Svensk soldat som helst i behofvets stund iklädas,
på grund af hans »fallenhet för dylika arbeten.» Jag vågar
fråga: finnes för ett sådant antagande någon slags förnuftig
grund? Men om så icke är, må man då en gång upphöra med
att begagna så absurda och så ofta gendrifna skäl för sina beslut
och hellre säga rent ut: vi vilja icke gifva ett öre till fyllandet
af detta vigtiga behof.
Vill man se bevis på hvart försummelser af dylik art kunna
leda, så öfverflödar det nu pågående kriget i Nord-Amerikanska
Staterna af sådana. Här hafva vi för ögonen improviserade
arméer, på samma sätt som Stats-Utsk:t nu föreställer
sig lämpligen kunde ske med våra ingeniör-trupper. Ingen kan
frånkänna Nord-Amerikanaren hvarken slöjdfärdighet, då han
oftast börjat såsom nybyggare, fyndighet eller fallenhet för allahanda,
— och likväl huru hafva väl dessa arméer betett sig?
Utan esprit och utan disciplin, spanar man förgäfves inom
dessa härar efter denna högre patriotiska anda, som gör kriget
till något annat än ett blindt offrande af menniskolif. Af de
mångfaldiga exemplen tillåter jag mig blott anföra ett enda, på
huru djupt krigskonsten hos detta folk sjunkit, helst detsamma
särdeles val lämpar sig för den närv:de frågan. När General
M’Glellan i förliden November månad satte sig i rörelse för att
utföra en af honom uppgjord operationsplan emot Richmond,
fråntogs honom befälet af det motsatta partiet (M’Clellan tillhör
sjelf det demokratiska) af fruktan för att han skulle lyckas,
och gafs i stället åt Burnside. Tidsförlusten härvid vållade att
den förra planen måste modifieras, och Fredriksburg, beläget på
högra stranden af Rapahannock-floden, blef operationens första
föremål. På motsatta sidan af denna flods strand anlände omsider
den 100,000 man starka unionsarméen, men fann bryggan
rifven. Hade nu pontontrainen varit till hands, så hade det
varit förknippadt med ringa möda att kasta en brygga öfver
den i sig sjelf obetydliga floden, som har en bredd af endast
2 å 300 alnar. Fredriksburg var dessutom då helt svagt besatt.
Men se, ponton-trainen stod vid Harpers-Ferry och behöfde öfver
8 dagar för att stöta till arméen vid Rapahannock, som
bäst visar i hvad skick den var. Under tiden samlades Jacksons,
Lees och Langstreets korpser vid Fredriksburg, och unionisterna
fingo under väntningstiden tillfälle att se på, huru fienden
på andra sidan floden förskansade sig på de staden omgifvande
höjderna och försåg dem med starka batterier, alla koncentrerade
mot Fredriksburg. Pontontrainen anlände ändtligen;
tillfället var försummadt, men Burnside hade sig af partiet ålagdt
att, kosta hvad det ville, skulle något stort göras. Bryggan slogs,
öfvergången skedde och Fredriksburg föll i Burnsides händer.
H. lil. 20
306
Din 36 Mari f. m.
Det svaga motståndet ger anledning till den förmodan, att Separatisterne
icke ogerna sågo allt detta. Men då elden från batterierna
på ett afstånd af 12 å 1600 yards blef högst mördande,
företog sig Burnside, tvungen af den förut gifna befallningen,
en stormning deremot, som under sådana omständigheter svårligen
kunde annat än misslyckas. Han måste, som vi känna,
åter draga sig tillbaka öfver floden med en förlust af omkring
20,000 man. Sedan den tiden har arméen vid Potomac ingenting
kunnat uträtta, och när man rätt undersöker sanna orsaken
till detta nederlag, så finner man egentliga skälet dertill uti det
skick, hvaruti arméens ponton-väsende befanns, som, enligt de
underrättelser jag erhållit af en Svensk ingeniör-officer, som
var åsyna vittne till en del af dessa tilldragelser, bestod af en
illa konstruerad materiel och en lika eller ändå sämre öfvad
trupp. Vanmägtigt och sönderslitet af partierna, får nu detta
samhälle — förut så mångbeprisadt, så ofta framhållet som
mönsterstat —med strömmar af blod och millioner dollars betala
sitt förra förakt för krigsyrket, sin underlåtenhet att i tid
tänka på de försvarsmedel, som intet folk kan umbära och som
ingenstädes strafflöst försummas.
Jag har anfört dessa data, mindre för att öfvertyga R. o.
Ad. om nödvändigheten af det ifrågav:de anslaget, enär frågan
derom inom detta hus förut icke mött något motstånd, utan
för att ådagalägga den verkliga och stora fara, som ligger uti
hvarje uppskof, för att bringa detta vigtiga vapen i paritet med
den öfriga arméen.
Jag får således vördsamt yrka att R. o. Ad., med underkännande
af hvad Stats-Utsk:t föreslagit uti punkterne a och b,
måtte bevilja den af K. M. för ifrågav:de ändamål, eller uppsättandet
af det 2:dra sappörkompaniet, äskade summan.
Flera ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Efter det varma
förord och den utredning, denna fråga erhållit af den dertill
mest kompetente person, torde jag icke behöfva vara vidlyftig,
utan vill blott i korthet yttra mig, mest derför att jag i Utsk:t
var närv:de då denna fråga der förevar, och reserverat mig mot
Utsk:ts beslut.
Om man frågar hvad som egentligen föranledde pluraliteten
inom Stats-Utsk:t att vägra K. M:s begäran, skulle jag hafva
svårt att svara derpå. Hufvudsumman af skälen reducerade sig
till en tvekan, huruvida ett sådant bebof förefinnes.
Åtskilliga ansågo sig visserligen öfvertygade om detta behof,
men, sade en ledamot, »Sverige har fred, och Sverige får fred.»
Detta var hans skäl och flertalet ansåg det vara ovedersägligt.
Samme talare har flera gånger på detta rum upprepat detta
skäl, och jag tror icke att R. o. Ad. godkänner det.
Vid truppsammandragningen i Skåne 1848 var äfven jag
der, i egenskap af ingeniör-officer, och jag vill icke tillönska nå
-
Den 26 Mars f. m.
307
gon att vara i sådan ställning, som vi då voro, medvetna att
icke ega någon trupp att lita på, beröfvade medel att fullgöra
vår pligt mot fäderneslandet.
Jag hoppas således att R. o. Ad. afslår Utsk:ts hemställan
och beviljar det af K. M. äskade anslag; hvarpå jag anhåller
om propos.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Jag har inom Utsk:t tillhört
minoriteten och deltagit i den af Hr Sandels afgifna reservation.
Jag anhåller att denna reservation måtte uppläsas, samt att Hr
Gr. o. Landtm, ville framställa propos. derpå, att R. o. Ad.,
med afslag å Utsk:ts framställning, ville antaga hvad reservanterne
föreslagit.
Hr Sandels’ reservation blef härefter uppläst.
Hr Montgomery: Jag är fullkomligt öfvertygad att K.
M:s Propos. i denna fråga har tillräckligt sympathier här på
Riddarhuset, och anhåller derför att R. o.. Ad. ville, så fort som
möjligt, fatta sitt beslut, på det dessa sappörers öde måtte i
förstärkt Stats-Utsk. afgöras, och hoppas jag att deras öde der
blifver bättre nu än förut.
Hr Stålhane, Edvard Hjalmar Eugéne: Jag har i 5
års tid varit sysselsatt med att söka bilda ingeniör-lrupper och
kan intyga att detta är en ganska svår sak. Huru mycket större
måste icke denna svårighet blifva under krigstid, då befälet saknade
kännedom och truppen ansåge denna sak icke vara sin.
Jag vill blott erinra härom samt uttala min undran deröfver, att
i Stats-Utsk:ts Utlåt, förekomma ordalag, som antyda att der
gjort sig gällande den åsigt, att det vore det lättaste i verlden
att bilda ingeniör-trupper.
Jag anhåller om bifall till K. M:s förslag om uppsättande
af ytterligare ett kompani sappörer, och hoppas att R. o. Ad.
fäster afseende vid nödvändigheten att hafva trupper på förhand
öfvade, för att i farans stund värna land och rike.
Sedan Öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder endast hade yrkats, att R. o. Ad.,
med afslag å Utskits hemställan, skulle för sin del besluta, att
den af K. M., för bildande af ytterligare ett sappör-kompani,
äskade summa, 23,529 rdr 9 öre årligen, må af R. St:r beviljas
och å anslaget för ingeniörkorpsen uppföras, äfvensom
att kostnaderne för kompaniets första uppsättning må af första
årens underhållsanslag bestridas; hvarefter och sedan propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan först blifvit framställd, men
med nej besvarad, propos. på afslag derå och antagande af
ofvanförmäldte förslag tili beslut gjordes och besvarades med
starka ja.
808
Den 26 Mari f. m.
Morn. litt. b.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Jag anhåller att Hr Sandels’
reservation rörande mom. b. måtte uppläsas, dervid jag vill hänvisa
till en rättelse, som sedermera tillkommit, och som finnes
tryckt på ett särskildt blad.
Sedan den ifrågav:de reservationen blifvit uppläst, yttrade
Gr. Cronstedt: Jag anhåller om afslag å Utslcts hemställan
samt bifall till det af utgiftsafdelningen framställda förslag.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på afslag å samma hemställan och beviljande af
den i mom:t omförmälde, af K. M. äskade aflöningsförhöjningen,
hvilken propos. med ja besvarades.
Mom. litt. c.
Utsk:ts tillstyrkande bifölls.
13:de punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
14:de punkten.
Gr. Cronstedt: Jag anhåller att Hr Sandels’reservation, i
hvilken många instämt, måtte uppläsas, samt att R. o. Ad.,
med afslag å Utskits hemställan, måtte bifalla utgiftsafdelningens
förslag.
Sedan den ifrågav:de reservationen blifvit uppläst samt öfverläggningen
förklarats slutad, gjordes först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på afslag derå och beviljande af det utaf K. M. på anslaget:
lega för hästar till artilleriets exercis, äskade tillökningsbelopp,
3,064 rdr 6 öre, hvartill svarades ja.
15:de punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
I6:de punkten.
Hr Reuterskjöld: Genom de anmärkningar, R. St:rs revisorer
funnit sig föranlåtne att göra i afseende å qvantiteten
af de födoämnen, som bestås manskapet vid garnisons-reg:tena,
och genom Stats-Utsk:ts förev:de Utlåt., synas R. St:r hafva erkännt
behofvet af tillökning i nu gällande utspisningsstat för manskapet
vid nämnde reg;ten. Statens skyldighet att föda sina tje
-
Den 26 Mere f. ra.
309
nare torde ock vara lika stor som den enskildes. Sättet att
föda truppen på förknappningsstat hafva vi qvar sedan den tid,
då personer dömdes till tjenstgöring såsom soldater; ett arf,
hvars olyckliga verkan uppenbarar sig deri, att vi ofta se den
uttjenta soldaten gripa till tiggarstalven och, utan att kunna
uträtta något, lifnära sig af de allmosor, som de erhålla af
den medömkande allmänheten. Ar detta den ställning, som bör
grundläggas för den soldat, som med varmaste nit gått i statens
tjenstl Är det staten värdigt! Förhållandet har på sednare tid
förbättrats och något bättre utsigter hafva visat sig för den
värfvade truppen; dock återstår ännu mycket att önska.
Vi böra eftersträfva att få den värfvade truppen sammansatt
af personer, som, med aktning för sig sjelfva, äfven kunna
bjuda aktning hos andra; af personer, åt hvilka vakten öfver
statens dyrbaraste egendom kan anförtros. Det är derför nödvändigt,
att dessa personer kunna utväljas, så mycket mer, som
landets beväringsskyldige ungdom måste insättas i ledet bland
dem. Det kan icke vara föräldrar och målsmän likgiltigt, om
deras söner sättas i ledet tillsammans med förderfvade eller ordentliga
personer, utan staten bör på allt sätt befordra det goda
uppförandet. Med de goda anlag, som finnas hos Svenska
allmogen, behöfver man blott bibringa honom undervisning, underhålla
och behandla honom väl, för att han skall få sinne och
håg för sina pligter och skyldigheter och söka förströelser och
vederqvickelser, som aldrig finnas i dåligt sällskap. Kan man
vänta någon lyftning hos soldaten, om han ställes i en ställning,
der han icke kan uppehålla aktning för sig sjelf och icke kan
hoppas vinna sådan af andra sina medborgare. Det är derför
jag anser nödigt att förbättra den värfvade soldatens ställning
och, i hvad nu här är i fråga, förbättra den mathållning, som
f. n. är truppen anslagen.
Hvad nu behandlingen af frågan vidkommer, har K. M. låtit
Krigs-Coll. göra en utredning af det belopp, hvartill denna utspisningsstat
skulle uppgå. Krigs-Coll. har under April månad
sistlidet år ingifvit förslag, i hvilket tillökningen i kostnad är
beräknad till 120,000 rdr. K. M. har ansett den af Krigs-Coll.
gjorda utredning icke vara så fullständig, att den kunde R. St:r
föreläggas, utan har K. M. låtit Coll. inkomma med nytt förslag,
i hvilket skulle tagas hänsyn såväl till sparsamhet med statens
medel, som ock anskaffande af bättre födoämnen. I detta sitt
sednare förslag beräknade Krigs-Coll. de förökade kostnaderna
till 223,677 rdr 40 öre, men K. M. har vid ärendets pröfning
funnit skäl att något nedsätta utspisningsstaten och derför begärt
ett förökadt anslag af endast 175,000 rdr.
Vid handläggningen af denna fråga har majoriteten inom
Stats-Utsk:t ansett sig böra fästa sig vid summan 120,000 rdr;
hade den sett närmare på saken, skulle den funnit att icke något
var att indraga på den af K. M. föreslagna summan. Det visar
sig nemi. att, enligt det af Krigs-Coll. förut uppgjorda förslag,
kostar portionen för hvarje person 58 öre, men, enligt den af
310
D«n 26 M»r» f. m.
K. M. efter företagen jemkning föreslagna, endast 57 öre. Således
är det sednare förslaget billigare än det förra. Det har
icke varit afsedt att få kostnaderne drygare, utan tvertom; men
genom den olika utredning ang:de antalet personer, som dagligen
bespisas, har resultatet blifvit det, att regeringen föreslagit
175.000 rdr i stället för 120,000 rdr.
Under Stats-Utsk:ts arbeten har uppmärksamheten blifvit
fästad på dessa siffror, hvarför en ny uträkning inom Utsk:t
gjorts, grundad på innev:de års priser. Då deraf visat sig alt
skäligt vore att 140,000 rdr utöfver nuv:de anslagsbeloppet beviljades,
anhåller jag att R. o. Ad. måtte bifalla det af Hr Sandels
afgifna förslag.
Gr. Lagerberg: Efter den utredning af frågan, som af
den siste värde talaren blifvit gjord, har jag föga att tillägga.
Min mening hade varit att begära uppläsning af Hr Sandels’ reservation,
i hvilken nästan alla R. o. Ad:s ledamöter i StatsUtsk:t
instämt. Nödvändigheten deraf att hafva soldaten vederbörligen
klädd, född och härbergerad, lärer väl icke kunna bestridas
och, hvad särskildt födan beträffar, veta vi att den ganska
mycket inverkar på välmåendet och soldatens tjenstbarhet. Huruvida
tillräcklig föda lyckats erhålla för den anslagna summan, sätter
jag starkt i fråga, och kommer det att lyckas, kan det endast
tillskrifvas det utmärkta sätt, hvarpå mathållningen skötes. Skulle
karlen sjelf erhålla i kontant det belopp, staten f. n. beviljar
till mathållning, tror jag icke att det räckte till. Jag hade hoppats
att Utsk:t skulle mera behjertat dessa skäl, samt är öfvertvgad
att vid kommande riksdagar behof om tillökning till mathållningens
bestridande då ånyo komma att göra sig gällande,
och skulle således helst sett att K. M:s Nåd. Propos. blifvit
bifallen, men då dertill utsigt ej förefinnes, anhåller jag att R.
o. Ad,, med afslag å Stats-Utsk:ts hemställan, ville antaga reservanternas
förslag.
Hr Montgomery: Då frågan redan blifvit tillräckligt utredd,
vill jag endast fästa uppmärksamheten på förhållandet med
de 3:ne olika summor, som blifvit föreslagna.
Förslå summan grundar sig på Krigs-Colhii utredning af
den 4 April 1862, hvari Coll, upplyser att mathållnings-kostnaden
för manskapet vid garnisons-reg:tena under 1861 uppgått
till 183,033 rdr 54 öre, och kalkylerar den genom nya utspisningsstaten
ökade kostnad till 133,401 rdr 65 öre. Kostnaderna
för mathållningen skulle således utgöra 316,435 rdr 19 öre,
eller för jemnhetens skull 320,000 rdr. Då anslaget f. n. utgör
200.000 rdr, skulle efter denna beräkning Ytterligare erfordras
120.000 rdr.
Nar sedermera ärendet blifvit af Krigs-ministern återsändt
till ny handläggning, gjorde Krigs-Coll. en ny beräkning, enligt
hvilken de förökade kostnaderna komme att uppgå till 223,677
rdr 40 öre, men åtskilliga nedsättningar i detta belopp gjordes
Den 26 Mari f. m.
911
af Krigs-ministern, hvarefter K. M. äskat en anslags-tillökning
af 175,000 rdr.
Den af reservanten förslagna summa liar uppkommit sålunda,
att det befanns, det den af Krigs-Coll. först gjorda uträkning
öfver kostnaderna för mathållningen vid ifråga vide regiten,
under år 1861, var i så måtto felaktig, att den upptog dessa
till 183,033 rdr 54 öre, hvaremot dessa kostnader i en sednare
uträkning af Krigs-Coll. upptagas till 202,155 rdr 48 öre.
Genom beräkning af denna skillnad och med iakttagande af de
utaf Krigs-ministern gjorde nedsättningar i den utaf Krigs-Coll.
föreslagna förbättrade utspisningsstat har reservanten kommit
till denna summa, 140,000 rdr.
För min del tror jag också att denna summa, 140,000 rdr,
är tillräcklig att bereda åsyftad förbättring i mathållningen för
manskapet vid garnisons-regitena, och får jag derför, i likhet
med flera andra talare, anhålla, att R. o. Ad. ville bevilja densamma.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder endast yrkast bifall till Utsk:ts hemställan
med den förändring att det förslagna anslagsbeloppet, 320,000
rdr, förhöjdes till 340,000 rdr, framställdes först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan utan förändring, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på bifall till samma hemställan, med
ofvansagde förändring, hvilken propos. med ja besvarades.
17:dc punkten.
Gr. Björnstjerna: Jag anhåller att få för några ögonblick
upptaga tiden med att fästa uppmärksamheten på det obilliga
undantagsförhållande i afseende å själavård, i hvilket det reg:te,
jag har äran kommendera, befinner sig.
Det är eder, Mina Hrr! helt säkert bekant att hvarje korps
inom Svenska arméen har sig tillagdt presterligt biträde och att
detta är väl behöfligt. Det är endast Konungens hussarer, som
sakna sådant. Jag vet icke, om jag skall anse detta såsom en
utmärkelse eller tvertom; antingen så, att man anser dem så
förträffliga att de icke behöfva någon prestman, eller också att
man anser dem oförbätterliga. Då jag emellertid tror att ingendera
är händelsen, skulle jag hemställa, om det icke vore lämpligt
att äfven detta reg:te finge åtnjuta samma förmån, som är
förunnad alla deras kamrater inom arméen.
Utsk:t säger, att då reg:tet är stationeradt på flera olika
ställen inom provinsen Skåne, och endast 300 man deraf finnas
förlagda i Malmö, den åsyftade fördelen icke kan komma andra
än dem, som ligga i Malmö, till godo. Men om reg:tet rycker i
fält, då är det i saknad af prestman, och hans biträde blir då
oundgängligt; dessutom är hela reg:tet årligen sammandraget till
möte på Bonarpshed och ligger der mycket längre än de indelta
reg:tena. Dessa indelta reg:ten hafva hvartdera sin prest, —
312
Den 26 Mar» f. ro.
endast Konungens hussarer få tillbringa sin tid utan någon religionsundervisning.
Man kan tänka sig att vid ett kavallerireg:tes
öfningar olyckhändelser kunna inträda, äfvensom att vid
ett möte manskapet insjuknar, och då den lidande känner sig
i behof af ett andeligt biträde, får han undvara det. Jag anser
det vara en vacker känsla, sorn särdeles utmärker den Svenska
soldaten, att han sätter högt värde på det presterliga biträdet,
och då förefaller det mig bra hårdt att neka honom det.
Jag förbigår det obehag, som vid åtskilliga tillfällen uppkommer
derigenom att regitet icke har egen prest. Enligt reglementet
t. ex. skola rekryters prestbetyg aflemnas till regtspastor.
Nu måste de lemnäs till stadens pastor och öfver honom
har reg:ts-chefen icke någon makt och kan icke ålägga
honom några skyldigheter; hvaraf således ofta kunna uppstå
för reg:ts-chefen rätt obehagliga uppträden.
Jag vill endast med ett par ord svara på Utsk:ts invändning
att K. M. icke hos R. St:r anmält behofvet för detta
regte af särskild prestman. K. M. kan naturligtvis icke fästa
sig vid alla småsaker inom hela den inre organisationen. Det
måste derför bero på regts-chefens att i sådant fall föreslå,
hvad han finnér vara af nöden. Då jag olyckligtvis får erkänna
att jag i detta fall gjort mig saker til! en underlåtenhet,
ligger felet icke hos K. M., utan hos mig såsom regts-chef.
Jag hoppas emellertid att R. o. Ad., för det fel, jag begått, icke
straffa mina hussarer, utan att R. o. Ad., på sätt inom utgiftsafdelningen
är föreslaget, ville bevilja ett årligt anslag af 1,200
rdr till lön för en regementspastor vid hussar-reg:tet Konung
Carl XV, hvilken pastor jemväl bör hafva åliggande att bestrida
garnisonspredikants-tjensten i Malmö.
Gr. Mörner, Carl Göran: Det är en aktningsvärd
känsla hos reg:ts-chefen att han söker bereda sin trupp förbättrad
själavård, men å andra sidan torde det dock vara skäl
att det tillses i hvad mån truppen, genom bifall till förslaget,
verkligen skulle komma i åtnjutande af denna förmån.
Då reg:tet är förlagdt på flera spridda ställen och reg:tspastorn
naturligtvis icke kan vara närv:de på mer än ett ställe,
komme alla de afdelningar af reg:tet, som äro förlagda på andra
ställen, än der reg:ts-pastorn finge sin tjenstgöring, att vara i
saknad af dennes biträde, och då det äfven, i händelse af aktiv
tjenstgöring, icke torde vara sannolikt att hela detta reg:te komme
att såsom en afskild korps manövrera för sig, utan snarare
medfölja andra trupper, kan jag för min del icke inse den stora
vigten deraf, att ifrågav:de anslag beviljas. Statens tillgångar tagas
i betydlig mån i anspråk för utgifter, som torde vara ändå
angelägnare, och jag för min del kan icke annat än yrka bifall
till Stats-Utsk:ts framställning.
Hr Reuterskjöld: Utsk:t har, såsom Gr. Rjörnstjerna
nämnt, fäst sig vid det förhållande, att K. M. icke afgifvit Pro
-
Din 26 Man f. m.
313
pos. i ämnet. Visserligen har Hr Gr:n tagit skulden på sig, för
det han icke fästat K. M:s uppmärksamhet på behofvet af en
reg:ts-pastor vid hussar-reg:let Konung Carl XV; jag får dock
erkänna att jag ganska val har mig förhållandet bekant, men
att K. M. ansett sig icke böra äska anslag för tillsättande af
reg:ts-pastor vid nämnde reg:te af det skäl, att K. M., som vid
denna riksdag icke velat framlägga någon organisationsplan, endast
begärt anslag till högst oundgängliga behof.
Vår armés tjenstbarhet beror mycket på den varma religionskänsla,
hvaraf denna armé är genomträngd. Hos utländningen
väcker det mycken uppmärksamhet att se med hvilken
vördnad Svenska soldaten åhör ordet och deltager i den offentliga
gudstjensten. Ingen sed kan vara vackrare än den att bereda
sig till en batalj, med att samfäldt uppsända en varm bön
till Honom, som styr folkens öden. Denna religionskänsla är
från hemmet medförd och får icke, af hvilken det vara må,
afsvalas.
K. M. har emellertid, af skäl, som jag nämnt, icke velat
göra framställning i ämnet, och då det torde vara tvifvelaktigt
om någon framgång kan vinnas åt förslaget, då det icke understödes
i de andra Stånden, vill jag icke yrka afslag å Utsk:ts
framställning. Jag vill blott lemna den upplysning, att K. M:s
tillbakahållande af Propos. i ämnet icke härrört deraf alt K. M.
icke ansett behofvet förefinnas.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag var frånvarande, när denna
fråga inom Utsk:t förevar, eljest skulle jag hafva understödt
motionen. Jag anser att bifall till denna motion alldeles icke har
något att skaffa med organisationsplanen i sin helhet, ty arméen
må organiseras huru som helst, är det väl säkert att reg:tspastorn
fortfarande blir anställd vid reg:tet. Jag anser således
organisationsfrågan helt främmande, och om man så betraktar
saken, tror jag att man icke kan annat än tillstyrka
motionen.
Flvad angår det af Gr. Mörner för afslag å motionen anförde
skäl, att då reg:tet icke är förlagdt på ett ställe, det skulle
vara obehöfligt att hafva en reg:ts-pastor, vill jag blott erinra
att, om det vore rigtigt, på samma grund alla våra reg:ts-pastorer
vid den indelta arméen skulle kunna förklaras obehöfliga; dessa
regiten ligga nemi. spridda på många ställen och samlas endast
vid tiden för möterna.
På dessa skäl tillstyrker jag afslag å Stats-Utsk:ts förev:de
Betänk.
Gr. Björnstjerna: Jag är hufvudsakligen förekommen af
Frih. af Ugglas och vill fästa Gr. Mörners uppmärksamhet på
det besynnerliga förhållande, att då den indelta' soldaten, som
ligger sammandragen endast under 14 dagar på året, har prestman,
den värfvade, som ligger sammandragen flera gånger så
länge, icke skulle hafva någon prestman.
314
D«n 26 Man f. m.
Jag är Hr Krigs-ministern särdeles förbunden för det understöd
han lemnat förslaget, men då Hr Reuterskjöld ansett
förslaget icke hafva någon utsigt att vinna R. St:rs bifall, är
jag nog lycklig att kunna lemna den upplysning, att Presfe-St.
redan bifallit det, och jag har anledning tro att samma utgång
vinnes äfven inom Borgare-St. Inom Utsk:t föll förslaget på
den förseglade sedeln, och det är skäl antaga, att, om R. o. Ad.
bifaller förslaget, det blir R. St:rs beslut.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsktts
hemställan och dels att R. o. Ad., med afslag derå, skulle för
sin del bevilja ett årligt anslag af 1200 rdr till lön för en regtspastor
vid Hussar-reg:tet Konung Garl XV, hvilken pastor jemväl
borde hafva åliggande att bestrida garnisons-predikantstjensten
i Malmö, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många nej
jemte ett eller annat ja, och sedermera propos. på afslag derå
och det ofvanomnämnde löneanslagets beviljande, då svaren utföllo
med många ja jemte några nej; och förklarades ja haft
öfvervigten.
18:de punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
I9:de punkten.
Mom. litt. a.
Gr. Mörner, Garl Göran: I denna punkt förekommer
en olikhet, som jag icke kan förklara. Pag. 11 upptages en
summa af 11,348 rdr 90 öre, och här återkommer densamma,
men lyder här endast å 11,248 rdr 90 öre. Orsaken härtill
kan jag icke upplysa, men kanske någon af Stats-Utsk:ts ledamöter
kan säga, hvarigenom denna olikhet uppkommit.
Hr Reuterskjöld: Den af föreg:de talaren anmärkta
skillnad torde härröra af de 100 rdr, som äro anslagna till aflöning
åt en läkare, och som icke ansetts behöfliga att upptaga
på det sednare stället.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utsk:ts hemställan
bifölls.
Mom. litt. b, c och d.
Utskds hemställanden biföllos.
Mom. litt. e.
Frih. Armfelt, Magnus: I afseende å det öde, som träffat
första delen af motionen, eller den del, som afser aflöningen
Den 26 Mer» f. ra.
315
åt underbefälet vid Gottlands National-beväring, har jag icke
något att anmärka. Det skäl, Utsk:t anfört, att K. M., efter
pröfning, icke funnit sig böra fästa afseende vid nämnde framställning,
är för mig tillräckligt. Hvad åter beträffar sednare
delen af motionen, synes icke af Betänk:t att K. M. pröfvat denna
sak, utan vill det synas som om enda skälet för Utsk:ts afstyrkande
varit det, att »det ej är vordet ådagalagdt att Nationalbeväringens
auditör, genom depot-kompaniels öfverflyttning, erhållit
någon synnerlig tillökning i göromål.» Lika med reservanten,
måste jag säga att det förefaller mig bra besynnerligt att
auditören, som, då han endast haft att handlägga de förbrytelser,
som begingos af en enda bevärings-korps, varit aflönad med
450 rdr, när han tillika får handlägga alla förbrytelser, begångna
af medlemmar af depötkompaniet, icke härför skulle erhålla
sin aflöning förökad med 150 rdr. Äfvenledes förefaller det
mig besynnerligt, att Utsk:t säger, att det icke är ådagalagdt att
auditören erhållit någon särdeles tillökning i göromål. Detta
anser jag så gifvet, att jag icke derpå vill spilla några ord.
Jag får derför anhålla, att R. o. Ad. ville bifalla denna
del af motionen, hvars billighet lätteligen bör inses af hvar
och en.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Jag har begärt ordet
för att påyrka rättvisa för denne auditör. Förr hade han endast
att handlägga förbrytelser af en korps, nu har depotkompaniet
tillkommit, och det synes icke billigt eller staten värdigt
att han, med de förökade göromålen, icke skulle få förökad aflöning.
Summan, som blifvit begärd, är dessutom så ringa, blott
150 rdr, att jag tycker med billighet öfverensstämmande att
den bifalles.
Gr. Mörner, Carl Göran: Det torde vara nödigt att
lemna en upplysning.
Det är bekant att det icke är någon ny trupp, som blifvit
öfverflyttad till Gottland, utan endast att ett redan på Gottland
varande, till Svea artilleri-reg:te hörande, s. k. depot-kompani
blifvit med Gottlands National-beväring förenadt. Häraf följer
att hvarken den ene eller andra fått mera att göra än förut.
Jag skulle derför önska veta hvem som förut skött auditörsgöromålen
vid depot-kompaniet. Såvida de på den tiden ombestyrdes
af den nuv:de auditören, har naturligtvis hans ställning
icke på minsta sätt ändrats derigerom att en öfverflyttning
af anslag från en titel till en annan egt rum. Jag känner icke,
huruvida auditören vid Svea artilleri-reg:te från Stockholm rest
öfver till Gottland, då några göromål der förekommit, men har
den vid Gottlands National-beväring anställde auditör förut haft
bestyr med krigs-rätter, får han samma bestyr fortfarande, och
då är det icke skäl att bevilja honom någon löneförhöjning.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utsk:ts framställning.
816
Den 26 M»r» f. m.
Frih. Stjernstedt: Om jag varit ledamot af Stats-Utsk:t,
skulle jag kunnat besvara Gr. Mörners fråga. Nu ber jag att
få interpellera någon af Stats-Utsk:ts ledamöter, som nog har
reda på förhållandet. Utsk:t säger sjelft att auditören icke fått
någon synnerlig tillökning i göromål. Mig synes likväl, att om
han fått aldrig så liten tillökning i göromål, det äfven är skäl
att bevilja honom tillökning i aflöningen.
Frih. Armfelt: Jag kan icke förneka att den nuv:de innehafvaren
af tjensten är samme person, som förut skött den
på förordnande, emedan man icke kan begära, att auditören vid
vissa årstider skall företaga resor till Gottland. Men af den
omständighet att han skött denna befattning, vare sig med eller
utan godtgörelse af den person, som innehade tjensten, följer
icke att, när det blir ett ordinarie åliggande på stat, han icke
bör få sådan ersättning, som han skäligen kan vänta, och får
jag derföre förnya min anhållan om bifall till motionens sednare
del.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att i afseende å den del af Utsk:ts förev:de hemställan,
som afsåg väckt fråga om löneförhöjning för underbefälet
vid Gottlands National-beväring, något yrkande ej blifvit
framställdt, men att, hvad deremot beträffade punktens öfriga
del, eller frågan om förhöjning af lönen för samma bevärings
auditör, hade yrkats dels bifall till Utsk:ts i afseende derå gjorda
hemställan, och dels att R. o. Ad., med afslag å samma
hemställan i den delen, skulle förhöja ifrågav:de tjenstemans
lön från 450 till 600 rdr; och skulle, till följd häraf, omnämnde
delar af Utsk:ts hemställan göras till löremål för särskilda
propos:r.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskds hemställan i fråga om löneförhöjning åt Gottlands
National-bevärings underbefäl, hvartill svarades ja; hvaruppå
och sedan propos. på bifall till Utsk:ts hemställan i öfriga
delen blifvit gjord och besvarad med några ja och nej i blandning,
propos. framställdes på afslag å denna del af punkten och
beviljande af den ifrågakomna löneförhöjningen för auditören
vid meranämnde beväring, och då svaren nu utföllo med flera
ja jemte några nej, förklarades ja haft öfvervigten.
20:de punkten.
Utsk:ts hemställanden biföilos.
21:sta punkten.
Mom. litt. a, b och c.
Utsk:ts hemställanden biföilos.
Dtn 56 M*r« f. m.
Morn. litt. d.
317
Gr. Cronstedt: Sedan R. o. Ad. bifallit det af K. M.
äskade anslag för uppsättande af ett sappörkompani, torde R. o.
Ad. finna nödigt att bifalla jemväl hvad K. M. begärt till underhåll
af kompaniets beklädnads-, remtygs-, utrednings- och sjukvårds-persedlar.
Jag anhåller derför om Hr Gr:s o. Landtnäs propos. på
att R. o. Ad. ville för nämnda ändamål bevilja ett belopp af
10,501 rdr 50 öre, att å ordinarie stat uppföras.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå och beviljande af det i punkten
omförmäldta, af K. M. äskade anslagsbeloppet, 10,501 rdr
59 öre, hvilken propos. med ja besvarades.
Mom. litt. e.
Utsk:ts tillstyrkande bifölls.
22:dra, 23:dje och 24:de punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
Härefter blef den vidare behandlingen af ifrågav:de Utlåt,
uppskjuten till e. m:s plenum.
Föredrogs, men begärdes på bordet, Exped.-Utsk:ts skrifvelseförslag
N:o 67, ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel.
Upplästes och godkändes samma Utsk:s skrifvelse-förslag:
N:o 68, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upphörande
af den s. k. Näs kungsgårdshjelp;
N:o 69, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de öfverlå
tande
till staden Christianstad af en kronan tillhörig tomplats
derstädes;
N:0 70, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om beviljande af
anslag till inköp för statens räkning af en del utaf den Kammarherren
m. m. G. I). Lorichs i lifstiden tillhöriga samling af
mynt och medaljer; samt
N:o 71, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de anslag till
framtida vård och underhåll af Gustaf Wasas monument vid
Utmeland i Dalarne.
318
D»n 56 Mari e. m.
Anmäldes och bordlädes:
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 108, i ani. af
väckta motioner om förändrade bestämmelser rörande militärundervisningen
i riket; samt
Exped.-Utsk:ts Mern, N:o 9, ang:de upprättande af register
öfver de inom Riks-Stånden väckta motioner.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Thorsdagen den 26 Mars 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för f. m:s plenum och protrn för
den 4 sisth Februari f. o. e. m.
Fortsattes pröfningen af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 66, ang:de
reglering af utgifterne under riksstatens fjerde hufvudtitel, dervid
nu i ordningen förekom
25:te punkten.
Hr Lagerhjelm, Gustaf: Då Preste-St. afslagit denna
punkt, anhåller jag att få deröfver yttra några ord, för att söka
hålla öppen denna fråga, som jag anser vara en lifsfråga för
det Svenska kavalleriet och dess fortfarande användbarhet. Att
detta kavalleri är särdeles utmärkt och kan uthärda jemförelse
med hvilket annat som helst, är ett faktum, som icke kan jäfvas;
men det lider dock egentligen af tvenne hufvudsakliga
brister, nemi. dels på tillräcklig öfning, och dels på skicklighet
i ridkonsten; jag vågar till och med tillägga ett tredje, nemi.
brist på ett lifligare intresse inom vapnet sjelft.
Jag har för omkring ett år sedan sett uppgifvet i Krigsvetenskaps-akademiens
tidskrift, att kavalleriet skulle numera
Oen SO Meri e. m.
319
hafva spelat ut sin röle, och att det ej stöde i jemnbredd med
de öfriga vapnen, som på sednare tider vunnit en större utveckling
och betydelse; men häri måste ligga mera öfverdrift
än sanning. Vöre så förhållandet, så kan det icke annat än
väcka förvåning, att ett så dyrbart vapen fortfarande existerar.
Men det är icke så; hvarje tid har sitt lynne, sin rigtning inom
intelligensens verld; och om också artilleriet och infanteriet för
närv:de gå en större utveckling till mötes, så är jag dock öfvertygad,
att äfven den nyare krigskonsten icke kan undvara ett
element, som förenar lätthet i rörelser med kraft och hastighet.
Men för att detta vapen skall kunna uppfylla sitt ändamål, fordras
ovilkorligen en utbildad skicklighet i ridkonsten, som icke
kan vinnas på annat sätt än att kavalleristen betraktar hästen
såsom sitt förnämsta vapen, och att mellan häst och karl råder
den fullständigaste harmoni. K. M. har också insett denna
vigtiga sanning, och har derföre vid flera riksdagar begärt medel
till inrättande af en ridskola. Men i Sverige mognar allting
långsamt, äfven öfvertygelsen, och R. St:r hafva icke ansett
detta ändamål vara af så trängande vigt, att de velat för detsamma
lemna anslag. Nu har emedlertid K. M. föreslagit anläggande
af en ridskola vid Strömsholm, hvaremot Stuteri-öfverstyrelsen
ansett någon annan ort böra dertill väljas, och StatsUtsk:t
förordat Orebro såsom den lämpligaste platsen. För
min del tror jag, att inrättande af ridskolor vid stuterierna skulle
helsosamt inverka såväl på skolans elever, som genom vexelverkan
äfven på stuterierna sjelfva. Genom skolans förläggande
till Orebro skulle också förorsakas flera olägenheter, då nemi.
såväl hästar och foder, som äfven stallbetjening, skulle från
Strömsholm försändas dit, hvilket komme att medföra ganska
betydlig kostnad. Då emedlertid enligt ali anledning frågan för
denna gång är förfallen, kan jag icke annat än på det högsta
beklaga en sådan sakens utgång, som utan tvifvel leder till förminskning
af kavalleriets användbarhet, ty vi sakna i denna
stund såväl officerare, hvilka skulle kunna dressera remonterna,
som personer lämpliga att bekläda stallmästare-befattningarne.
Jag anhåller emedlertid, att R. o. Ad. för sin del måtte, genom
sitt beslut vid denna fråga, lemna ett vittnesbörd om uppskattandet
af dess vigt och betydelse.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framstäld propos.
, bifölls Utsk:ts i denna punkt gjorda hemställan.
26:te punkten.
Uppå Hr Gr:s o. Landtm:S framställning, bifölls Utsk:ts
hemställan, dock med förbehåll om iakttagande af de förändringar
i afseende å åtskilliga anslagsbelopp och den jemkning
i slutsumman, som påkallades utaf R. o. Ad:s, från Utsk:ts förslag
afvikande beslut.
320
Den 26 Mare e. ra.
27:de punkten.
Hr Reuterskjöld, Fabian: För att en sjöbefästning
skall kunna uppfylla sitt ändemål, måste den vara bestyckad
med särdeles grofva kanoner, som hafva lång portée, på det
fienden må kunna hållas utom den mest verksamma eldlinien;
och detta är vid Carlsten så mycket nödvändigare, som denna
fästning icke är byggd med så stor soliditet, att den skulle
kunna på nära håll länge motstå det grofva artilleri, som nu
för tiden brukas. Het antal kanoner, som K. M. äskat, är
också grundadt på uppgift af General-fält-tygmästaren, och jag
behöfver säkerligen icke upptaga R. o. Ad:s tid med någon
längre framställning om vigten af detta behof, utan anhåller
endast, att R. o. Ad. ville, med afslag å Utsk:ts Betänk., bifalla,
R. M:s Propos. i förev:de punkt.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag var icke
närv:de i Stats-Utsk:t, då denna punkt der förekom. Jag instämmer
så mycket heldre med den föreg:de talaren, som det
är af yttersta vigt, att just en sjöfästning, som Marstrand, må
kunna skjuta på långt håll, för att kunna afhålla fiendtliga fartyg
och för att skydda dem, som, i händelse af krig, komme
att dit taga sin tillflykt.
Hr Montgomery, Robert: Stats-Utsk:t har visst icke
underkännt vigten af att få refflade kanoner, men blott ansett
någon besparing kunna göras i afseende å antalet. Vid förra
riksdagen beviljades ett anslag till 3 fältbatterier refflade kanoner,
men dessa lära icke ännu hafva kommit till utförande,
emedan man ännu ej blifvit ense om modellen. Kanske går
det nu också på samma sätt, så att icke ens dessa 12 kanoner,
som nu äro i fråga, binna anskaffas till nästa riksdag. Jag
anhåller alltså om bifall till denna punkt.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade yrkats, dels bifall till Utsk:ts
hemställan, och dels att R. o. Ad., med afslag derå, skulle bevilja
det af K. M. för anskaffande af 20 refflade grofva kanoner
m. m. äskade anslag, 110,000 rdr; hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, framställde först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
hvartill svarades mångå nej och några ja, samt sedermera
propos. på afslag å samma hemställan och beviljande af
det utaf K. M. äskade anslaget, då svaren utföllo med många
ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
28:de och 29:de punkterne.
Utsk:ts tillstyrkanden biföllos.
30:de
Den 26 Mare e. m.
321
30:de punkten.
Lades till handlingarne:
31:sta punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
32:dra punkten.
Gr. Lagerberg, Sven: Jag bar ingenting att invända
emot Utsk:ts förslag till beslut, men deremot kan jag ej gilla
motiveringen, emedan den synes antyda ett Ständernas ingripande
i en detalj, som väl bör vara K. M. ensam förbehållen.
Jag hemställer derföre att R. o. Ad., med ogillande af motiverna,
måtte bifalla punkten.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Då denna fråga
förevar i Stats-Utsk:t, var jag af samma tanka som Gr. Lagerberg;
men ledamöterne af de andra Stånden höllö särdeles
mycket på motiveringen, och då den icke inverkar något på
sjelfva beslutet, så kan den väl utan fara stå qvar.
Hr af Kleen, Johan: Jag anhåller blott att få instämma
med Gr. Lagerberg i hans nyss afgifna yttrande.
Hr von Knorring, Oscar: Jag instämmer så mycket
heldre i Gr. Lagerbergs yttrande, som det kunde blifva för
framtiden ett farligt prejudikat, om man gillade äfven motiverna.
Jag var tillstädes i Belgiska kammaren, då der var fråga om
en befästning, och ehuru den nämnda representantförsamlingen
berömmer sig att vara en af de friaste i verlden, så ansåg den
sig dock icke böra i ett dylikt fall ingå i några detaljer.
Sedan öfverläggningen ansetts fulländad, yttrade Hr Gr. o.
Landtm., att i afseende å det slut, hvartill Utsk:t i denna punkt
kommit, hade något annat yrkande än å bifall till detsamma ej
blifvit framstäldt, men att, hvad åter beträffade motiveringen
till Utsk:ts hemställan, Gr. Lagerberg hade begärt, att derifrån
skulle utgå följande mening: »Då emellertid, enligt Utsk:ts tanke,
angeläget är tillse, att några vidare arbeten, vare sig inom eller
utom fästningen, utöfver dem, som för slutvärnets fullbordan
erfordras, icke företagas eller verkställas förr, än R. St:r erhållit
noggrann kännedom så väl om beskaffenheten af de arbeten,
hvilka nu anses blifva nödvändiga för att göra fästningen
fullt färdig, som ock beträffande den kostnad, sådant kan medföra»;
och skulle, till följd häraf, det slut, hvartill Utsk:t kommit,
och motiverne dertill göras till föremål för särskilda propos:r.
Härefter framställdes först propos. på bifall till det slut,
hvari Utsk:t stannat, hvartill svarades ja, och sedermera propos.
H. IIL 21
322
Den 26 Mart e. m.
derå att från motiveringen skulle uteslutas ofvan omförmälde
mening, hvilken propos. besvarades med flere ja, jemte ett eller
annat nej; och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
33:dje punkten.
Hr Reuterskjöld: Det torde väl ligga i sakens natur,
att då alla de andra inloppen till Carlskrona äro befästade, så
bör äfven det nu ilrågav:de blifva det, ty eljest tjena ju alla de
öfriga till ingenting. Skulle vi få krig och dervid blifva allierade
med t. ex. vestmagterna, så finge vi säkert af deras flottor
ganska ringa nytta, om dessa blefvo tvungna att löpa ut ur
Östersjön för hvarje gång det behöfdes en reparation på något
af deras fartyg, och om vi ej ens hade en säker hamn att
bjuda dem. Med de dyrbara etablissementer, som vi hafva i
Carlskrona, och de stora anslag R. St:r redan förut gifvit dit,
vore det särdeles oklokt att stanna på halfva vägen. Jag anhåller
derföre om bifall till K. M:s Propos.
Hr af Kleen, Johan: Chefen för ingeniörkorpsen hade
inlemnat underd. förslag till befästning å Hästholmen, att verkställas
under åren 1864—1866 för en kostnad af 300,000 rdr
rmt, hvarmed alla inloppen till Carlskronas inre redd vore försvarade
och således detta vigtiga sjöetablissement skyddadt mot
fiendtligt anfall. K. M. har uti Nåd. Propos. till R. St:r velat
fördela denna anslagssumma på 6 år, hvarigenom det äskade
årliga anslaget för nästa statsregleringsperiod blifvit nedsatt till
endast 50,000 rdr. Men icke ens denna i sanning ringa sum
ma
har Stats-Utsk:t velat bevilja, och det af tvenne skäl. Utsk:t
sätter nemi. i fråga lämpligheten af att anslå medel till ifrågavide
arbetsföretag, då det torde vara svårt att afgöra huru krigsmaterielen
bör vara beskaffad och att med afseende härpå förändring
af befästningsplanen vid Carlskrona lätteligen kan uppstå.
Härtill får jag svara: Så är ingalunda förhållandet. Befästningsplanen
för Carlskronas försvar åt sjösidan är icke beroende
af de nya uppfinningar uti artillerivapnet, som möjligen
kunna uppstå, icke heller det för Hästholmen föreslagna verk,
hvars utförande nu är i fråga. Man kan säga tvärtom, att alla
förbättringar i artilleri-skjut vapnet komma i högre mån sjöfästningsförsvaret
till godo, än anfallet deremot, af det enkla skäl
att man alltid uti en fästningskassematt eller på dess vallgång
kan sätta en kraftigare pjes än som hvilken bepansrad ångare
som helst förmår bära och använda till dess beskjutning, äfvensom
att man på en fästningsmur alltid kan använda en starkare
bepansring än på ett fartyg. På dessa tvenne enkla sanningar,
erkända af alla försvarskomitéer, som i dessa ämnen yttrat sig,
och som dessutom lätt kunna fattas ensamt af det sunda begreppet,
hvilar sjöfästningsförsvarets stora och afgjorda företräde,
nu och framdeles, hvilka förhållanden som helst i Öfrigt må
Bea 26 Mari e. m.
323
kunna inträda. Långt ifrån således att sjöbefästningar skulle
hafva genom de nya uppfinningarne i artilleri och sjövapnet
förlorat i vigt och värde, så är tvärtom deras öfverlägsenhet
som försvarsmedel öfver allt erkänd och kan egentligen icke
vara annorlunda. Derför byggas ock öfver allt sjöhelästningar
mera än någonsin, så i Europa som i Nordamerika. 1 sistnämnda
land tiar nyligen en komité af artilleri-, geni-, och sjöofficerare
löst frågan om kust- och hamn-försvaret sålunda: att
detsamma skall vara grunriadt på starka befästningar med så
grof bestyckning, att en sådan icke af flytande fartyg kan häras.
Jag anhåller att här åter få anföra ett par fakta från det pågående
kriget i Nordamerika till stöd för hvad jag här yttrat;
när under förlidet år en kombinerad attack skulle utföras mot
Richmond, hvarvid unionsflottan, med Monitor i spetsen, skulle
gå Jamesfloden uppföre och understödja sami skydda arméens
venstra flygel, hindrades detta af ett litet fäste, benämndt Darling,
beläget på flodens högra strand, till försvar af den tvärt
öfver floden anlagda stängningslinien. Detta fästes eld var så
kraftig, att flottan, temligen illa tilltygad, måste draga sig tillhaka
och hela anfallsplanen omintetgjordes. Derpå följde de
operationer, som öfverflyttade initiativet till de konfedererade
och hade till omedelbar följd alla de motgångar och nederlag,
som sedan förföljt unionisterne på denna krigsteater och som
slutats med det sista stora nederlaget vid Fredriksborg. Hade
icke detta lilla fästet Darling varit, så hade efter all sannolikhet
Richmond den gången blifvit taget och krigshändelserna,
efter allt utseende, helt annorlunda utfallit.
Ett annat exempel är följande:
Ehuru de federerade hade vid årefs början icke mindre
än 23 Monitorer färdige, hufvudsakligen ämnade till anfall mot
de 2:ne vigtiga punkterna Charleston och Vicksburg, så lärer
ändock, sedan man rekognoserat de fruktansvärda befästningarna
vid Charleston, med sin vidunderligt grofva bestyckning, kapten
Ericsson sjelf afrådt från ett anfall deremot. Mot Vicksburg
synes icke heller unionsflottan kunna hoppas någon framgång.
Den rol, som befästningar redan spelat i detta krig, synes således
snarare vara egnad att höja än sänka deras värde. Jag
kan icke underlåta att här fästa uppmärksamheten vid att ryktet
om sjöfästningars obrukbarhet uppstod efter slaget vid Hampton
Road, ehuru detta var en träffning emellan 2:ne bepansrade
fartyg, nemligen Merrimac och Monitor, och eger således icke
det ringaste stöd af erfarenheten och försvann också lika hastigt,
som det uppstod hos alla i dessa ämnen sakkunniga personer.
Det andra argumentet, hvarpå Utsk:t stödt sitt afslag, är
att, då regeringen fördelat byggnadssumman på 6 år i stället
för 3, synes ett uppskof med denna befästnings anläggning
icke vara med någon våda eller synnerlig olägenhet förenad,
tilläggande Utsk:t: »jemväl med afseende derpå, att om sådant
oundgängligen erfordras, ifrågav:de befästningsarbete icke är vid
-
324
Den 26 Man e. m.
lvftigare än att detsamma snart nog synes kunna utföras» När
detta fästningsverk oundgängligen skulle erfordras, vore naturligtvis
vid tillfälle af krig. Men att då tänka på dess utförande,
skulle vara ett nonsens, och ändå mer alt på ett dylikt resonnement
grunda ett afslag. Helt nyss hafva vi sett att Utsk:t
ville improvisera ingeniörtrupper, när kriget stod för dörren.
Det var redan mycket. Nu vill äfven Utsk:t improvisera fästningar
vid ett dylikt tillfälle. Det är ändå starkare.
Jag vågar således och för att få yttre försvarslinien vid
Carlskrona kompletterad, vördsamt yrka att R. o. Ad., med underkännande
af hvad Stats-Utsk:t i sitt Betänk, föreslagit, ville
bevilja hvad K. M. äskat för detta vigtiga ändamåls vinnande.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Efter hvad redan
blifvit anfördt, återstår för mig föga att tillägga. Jag vill blott
fästa uppmärksamheten på den dyrbara materiel, som finnes i
Carlskrona, och som bör skyddas så väl sorn möjligt. Med
åberopande af den vid Betänlct fogade reservation, får jag derföre
anhålla om bifall till K. M:s Propos.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Stödjande mig
på reservationen, anhåller jag om bifall till K. M:s Propos., så
mycket heldre, som för närv:de finnas i Carlskrona dels betydliga
förråd af byggnadsmaterialier, som äro svåra att längre tid
förvara, och som eljest finge säljas till underpris, dels äfven en
mängd arbetare, som nu äro vane vid arbetet och alla förhållanden
på platsen, och hvilka, en gång utspridda kring hela
landet, torde vara svårt att en annan gång samla ihop igen.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats, att R. o. Ad.,
med afslag å Utsk:ts hemställan, skulle bevilja det af K. M.
till fortsättande af fästnings-byggnadsarbetena vid Carlskrona
äskade anslag, 150,000 rdr; framställdes först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej; samt sedermera
propos. på afslag derå och beviljande af ofvanberörde anslag,
hvilken sednare propos. med ja besvarades.
34:de punkten.
Utsk:ts tillstyrkande bifölls.
35:te punkten.
Utsk:ts första hemställan bifölls och dess sednare yttrande
lades till handlingarne.
36:te punkten.
Utsk:ts samtliga under mom. a) — e) gjorda hemställanden
biföllos.
Den 26 Mare e. m.
325
37:de punkten.
Hr von Knorring, Oscar: Då det visat sig, att de Svenska
officerare, som gått i utländsk tjenst, alltid med heder utmärkt
sig, och då man känner, att de i de flesta fall få underhålla
sig sjelfva och icke hafva någon aflöning, torde det icke
kunna nekas, att det nu ifrågav:de anslaget är alltför ringa.
Jag skulle derföre vilja anhålla om propos. på bifall till motionärens
förslag, så vida jag deri af någon understödjes, men
eljest afstår jag derifrån.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag tror visst, att de medel,
som för detta ändamål anslås, komma att väl användas; men
jag hemställer, om icke K. M. är den, som må anses kunna
bäst bedöma behofvet i detta fall, och jag tror derföre, att R.
St:r kunna nöja sig med att bifalla Stats-Utsk:ts hemställan i
den föredragna punkten.
Häruti instämde Hr von Troil, Samuel Gustaf.
Hr Montgomery, Robert: Jag för min del anser också,
att det anslag, som för detta ändamål är äskadt, icke är särdeles
stort, men då K. M. icke deruti begärt någon förhöjning,
synes mig, att man bor stanna vid hvad förut varit och som
äfven nu blifvit af K. M. och Stats-Utsk:t föreslaget.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
hemställan och dels att R. o. Ad., med afslag derå, skulle bestämma
anslaget för officerares anställning i utländsk krigstjenst
till 15,000 rdr, framställdes propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
och då dertill svarades många ja, jemte ett eller annat
nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
38:de punkten.
Hr Krakel, Mauritz: Mig veterligen, finnes inom den
Svenska värfvade arméen icke något reg:te, som ej har egen
kasern, med undantag af Svea artilleri. Det måste vara för
en hvar tydligt, af hvilken vigt lör truppens moralitet och den
goda ordningen det är. att manskapet har någon trefnad i sitt
hem, och derigenom kan undvika det förderfliga kroglifvet.
Ratteri-cheferne nödgas nu hyra in sitt folk hvar de kunna
komma åt, och det låter sig icke göra utan betydliga uppoffringar.
Skulle icke detta anslag beviljas, blifva de också säkerligen
tvungna att uppsäga sin passevolance och öfverlemna åt
K. M. och kronan att sjelf draga försorg om truppens inqvartering.
Jag anhåller derföre, att R o. Ad. måtte bifalla K. M:s
framställning i fråga om en ny kasern för Svea artilleri-reg:te,
utom i hvad densamma rörer platsen för byggnaderne, i hvilket
326
Dtn 26 Mar» e. m.
afseende det torde få bero på framdeles inkommande, af K. M.
gilladt förslag.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Denna fråga har varit
väckt allt sedan 1840, men alltid förfallit af brist på medel,
som det har hetat. Men man måste dock besinna, af hvilken
ofantlig vigt den är för manskapets moralitet och tjenstbarhet.
Vi veta, att fattigvården belastas och längelserna befolkas till
betydlig del af personer, som förut tillhört värfvade arméen,
och ehuru förhållandet i detta afseende blifvit något bättre på
sednare tider, är det dock långt ifrån godt. Vid artilleriet har
man isynnerhet kunnat mindre göra, just af brist på lokal; och
det är väl nu R. St:rs skyldighet att icke lemna denna vigtiga
fråga vind för våg. K. M. har upprepade gånger äskat anslag
för ändamålet, och någon gång borde det väl äfven i detta fall
blifva slut på den gamla visan om att medel fattas. Jag anhåller
således, att det ifrågav:de anslaget måtte beviljas.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Jag underkänner visst icke
behofvet af en kasern för Svea artilleri-reg:te; men Stats-Utsk:t
måste se till, Mina Hrrl huruvida staten verkligen tål vid alla
de utgifter, som erfordras, utan att derigenom en skatteförhöjning
blir en nödvändig följd. Ställningen är nu också en helt
annan än vid den tid, då den K. Proposm afgafs. Om alla af
K. M. äskade anslag skulle beviljas, och inkomsterna inflyta till
sitt beräknade belopp, så skulle nemi. uppstå ett öfverskott af
1,887,000 rdr, hvilket K. M. ansett böra användas till liqvidering
af ränta och amorlissement på den utländska jernvägsskulden,
med ett belopp af 1,303,333 rdr. Således återstår 583,667
rdr årligen, eller för 3 år tillsammans omkring 1,750,000 rdr.
Härifrån få vi ytterligare draga 5 proc:s ränta på de 5 millioner,
som K. M. äskat af bankovinsten, då det återstår omkring
en million. Hvad som deremot är begärdt utöfver K. M:s
Propos:r, uppgår till 2,638,134 rdr, och dertill kommer ytterligare
mera än 400,000 rdr, hvarmed statens inkomster blifvit
vid denna riksdag minskade genom upphäfvande af qvarritullen
och nedsättningen i mantalspenningarne. Alltså måste det uppstå
en brist af 2 millioner, och man kan då ej annat än finna
nödvändigheten för Stats-Utsk:t att noga betänka sig, innan något
anslag af betydligare belopp tillstyrkes. Jag har velat yttra
detta, på det man må veta hurudan ställningen i sjelfva verket
är, och ehuru jag på detta rum icke hoppas framgång deråt,
vågar jag dock anhålla om bifall till hvad Utsk:t föreslagit.
Gr. Mörner, Carl Göran: Då det var fråga om att
afskaffa qvarnräntan eller att gifva anslag till skarpskyttekårerna,
då var det minsann icke ondt om medel; meri nu, då det gäller
att förse ett af arméens förnämsta reg:ten med passande bostad,
nu har man inga pengar. Det är visserligen sannt, att beloppet
är ganska betydligt, men utan tillräckliga medel kan icke
Den 26 Mars e. m.
327
heller en stor brist afhjelpas. Jag hyser dock någon betänklighet
vid att bevilja hela den begärda summan. Får artilleriet
ordentlig kasern, så upphör naturligtvis all hushyresafgift, och
då staden för närv;de betalar 12 rdr i inqvarteringspenningar
för hvarje man, så synes mig att staden kunde från denna
skyldighet friköpa sig genom en på en gång erlagd summa,
som då kunde blifva för byggnadsföretaget tillgänglig. Då för
de andra garnisons-reg:tena betalas blott 6 rdr, så är det nemi.
6 rdrs skilnad, som gör för 773 man omkring 5,000 rdr, hvilken
summa kapitaliserad skulle lemna en behållning af 100,000
rdr. För att detta förhållande må blifva utredt, anhåller jag
att R. o. Ad. ville till Utsk:t återremittera den föredragna
punkten.
Frih. Fock, Alexander Georg: Det är visserligen sannt,
att statens tillgångar äro hårdt anlitade, men denna utgift är
enligt min tanke en sådan, som icke längre kan på något sätt
undvikas. Sedan R. o. Ad. kort förut anslagit medel för garnisons-reg:tenas
mathållning, torde också intet vigtigare finnas
än att se till, att de äfven må hafva tak öfver hufvudet. Att,
såsom nu sker, inlogera artilleriet i 6 olika kaserner, kan naturligtvis
aldrig medföra annat än de största svårigheter vid upprätthållande
af disciplin och god ordning, likasom det har de
obehagligaste följder vid hvarje sjukdomsfall inom kåren, samt
leder till långt högre kostnad och besvär, då stallar och magasiner
icke finnas på samma ställe. Deremot är det gifvet, att
en icke obetydlig inkomst kunde staten beredas genom försäljning
af de kronans byggnader, som nu äro för ändamålet upplåtna,
äfvensom genom afyttring af den öppna platsen framför
nuv:de artillerigården. Såväl för möjligheten att inom truppen
vidmakthålla god ordning och disciplin, som i moraliskt och
sanitärt hänseende är det enligt min tanke af aldra största vigt,
att detta behof, som ingen förnekat, blir snart afhjelpt, och jag
anhåller derföre, att R. o. Ad. behagade bifalla Hr Brakels
förslag.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: En talare har sagt,
att Stats-Utsk:ts pligt vore icke blott att yttra sig öfver behöfligheten
af ifrågasatta anslag, utan ock att så reglera förhållandet
mellan inkomster och utgifter, att de förra blefve tillräckliga
för bestridande af de sednare. Enligt § 62 R. F. är det
dock pröfningen af utgifterna, som i främsta rummet tillkommer
detta Utsk., och frågan om anskaffande af de dertill nödiga
medlen kommer enligt grundlagen först i andra rummet. Icke
hyser jag heller någon så stor och absolut fruktan för att, om
sådant blir nödvändigt, i någon mån höja bevillningen, som
länge stått orubbad vid sitt gamla belopp, oaktadt ganska stora
företag blifvit inom landet utförda. Då således man funnit ett
behof böra oundgängligen afhjelpas, må sådant ske, och sedan
blir det en annan omsorg att anskaffa de nödiga medlen.
328
Den 26 Mari e. m.
Hvad nu denna fråga särskildt beträffar, är bebofvet af en
ny kasern för Svea artilleri-regrte så fullständigt ådagalagdt,
att jag ej torde behöfva derom något tillägga; men då Frih.
Fock gifvit anvisning på utvägar att till en sådan byggnads utförande
vinna bidrag, instämmer jag med Gr. Mörner i anhållan
om återremiss till Stats-Utsk:t, på det frågan härom måtte
blifva vederbörligen utredd.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Med fullt erkännande af den
ifrågasatta kasernens behöflighet, nödgas jag dock, på de grunder,
Hr von Troil framställt, yrka bifall till Utsk:ts förslag. Jag
har dertill också ett särskildt skäl, som äfven Gr. Mörner på
pekat,
nemi. att hufvudstaden eger i afseende å inqvartering
för garnisonsmanskapet vissa förbindelser, genom hvilkas aflösning
kunde åstadkommas en icke obetydlig summa. Nästkommande
Ständer torde då blifva mera benägne att gifva ett nödigt
anslag för arbetets utförande på 3 år, i hvilket läll kasernen
blefve lika snart färdig, som nu varit afsedt, då K. M. begärt
medel att utgå under 6 års tid. Återremiss torde icke till
något gagna, då en sådan utredning, som man sagt sig önska,
icke torde åligga Stats-Utsk:t att verkställa. Jag anhåller således
om bifall till Utsk:ts framställning.
Hr Montgomery, Robert: Jag instämmer h. o. h. med
Hr von Troil. Statens tillgånger äro verkligen redan så hårdt
anlitade, att man måste gå högst försigtigt till väga, och icke
besluta andra anslag än de aldra nödvändigaste. Hvad detta beträffar,
så torde det kunna utan olägenhet anstå till nästa riksdag,
då hela beloppet kan beviljas på 3 år, hvarigenom kasernen
blir lika fort färdig i alla fall. Jag anhåller således om
bifall till hvad Utsk:t hemställt.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Det synes mig vara
på tiden, att denna fråga, som flera gånger förut stått på våra
riksdagars föredragningslista, bringas till sin lösning. Att nu
uppskjuta densamma ytterligare är ganska farligt, då ett dylikt
exempel lätt kunde komma att följas äfven af nästkommande
R. St:r. Mig synes, att man borde nu bevilja åtminstone så
stor summa, som erfordras för att bringa sjelfva hufvudbyggnaden
under tak; och i denna syftning anhåller jag om återremiss
af denna punkt till Stats-Utsk:t.
Hr Reuterskjöld, Fabian: Att R. Skr skulle vid nästa
riksdag blifva villigare att gifva ett större anslag för detta ändamål,
än de nu kunna vara att gifva ett mindre, har man
egentligen ingen anledning att hoppas, och jag anser derföre att det
af alla erkända behofvet bör redan nu fyllas. Men då Utsk:t
ansett den ifrågaställa platsen för kasernens uppförande icke
vara tjenlig, emedan denna plats vore behöflig för andra ändamål,
anhåller jag, att de begärda medlen måtte ställas till K.
Den 26 Mare e. tn.
329
M:s disposition, med rättighet för K. M. att framdeles utse
lämplig plats för byggnaden.
Hr Brakel: Jag tror visst, att Hr von Troil samvetsgrann!
öfverräknat statsinkomsterna, men deremot har han troligen
vid beräkning af utgifterna tagit in åtskilliga poster, som
utan fara för landet kunde strykas bort, såsom t. ex. de 3 särskilda
bibanorna i Skåne, den rikaste af Sveriges provinser,
hvilken utan tvifvel kunde bygga dem på egen hand. Jag får
deremot fråga Hr von Troil, huru han tror det skall gå, om
Batteri-cheferne i morgon uppsade inqvarteringen, hvilken de
behållit endast i förhoppning att detta anslag skulle komma att
beviljas.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Jag ber att få
instämma med Hr Brakel i anhållan om bifall till K. M:s Propos.
Hvartill en återremiss skulle tjena, kan jag icke fatta, då
Stats-Utsk:ts här närv:de ledamöter yttrat sig emot en sådan
åtgärd. Jag tror mig också veta, att inom ett annat Stånd ett
likadant förslag, som Hr Brakels blifvit framstäldt.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förev:de hemställan, dels återremiss deraf och dels att
R. o. Ad., med afslag å samma hemställan, skulle bifalla K.
M:s i fråga om uppförande af kasern- m. II. byggnader för
Svea artilleri-reg:te gjorda framställning, utom i hvad densamma
rörde platsen för byggnaderne, i hvilket afseende det skulle få
bero på framdeles inkommande, af K. M. gilladt förslag.
Efter det Frih. Sprengtporten och Hr Nordenfelt förklarat
sig afstå från deras begäran om punktens återremitterande och
instämma i det af Hr Brakel gjorda yrkande, framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
hvartill svarades många nej, jemte åtskilliga ja; sedermera propos.
på återremiss af punkten, då svaren utföllo med många
nej, jemte ett eller annat ja; och slutligen propos. på afslag
derå och bifall till K. M:s framställning, med det af Hr Brakel
föreslagna tillägg, hvilken propos. besvarades med starka ja,
blandade med nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
39:de punkten.
Utsk:ts första hemställan.
Gr. Mörner, Carl Göran: Här torde vara ett tillfälle
att iakttaga den nyss så strängt påbjudna sparsamheten. Att
öfverallt i landet uppföra små arrestbyggningar för den indelta
330
Den 26 Mari e. m.
arméen, hvilka säkerligen i allmänhet komme att stå tomma,
dertill vill jag åtminstone icke med min röst bidraga.
Om en soldat, som begått fel och derför bör undergå bestraffning,
skall för detta ändamål afTöras till mötesplatsen och
der sättas i arrest under bevakning, torde sådant också medföra
ganska betydliga kostnader. Mycket lämpligare synes mig
då, att arrest-straffet underginges hos t. ex. någon Fanjunkare,
som naturligtvis måste vara en pålitlig person, och som säkert
skulle åtaga sig uppdraget mot en ringa ersättning. Under pågående
möte vore det åter ganska lätt att inreda en särskild
barack till arrest. Att anförtro omsorgen om en fånge åt en
Fanjunkare vore väl också säkrare, än om en vaktmästare vid
arrestlokalen skall bevaka honom, ty det är icke omöjligt att
vid potatesupptagningen eller andra bråda tillfällen den vakthafvande
blefve frestad att låta fången hemta litet frisk luft.
Då det nu helt hastigt blifvit så ondt om medel, som vi
nyss fått höra, så tror jag att vi kunde spara in dessa 150,000
rdr, och i stället nöja oss med att bevilja de 10,000, som omhandlas
i den följande punkten.
Hr Reuterskjöld: Afsigten med dessa arresters uppförande
har varit den såväl hos sjelfva folket, som hos militärerne
allmänt delade önskan, att prygelstraffet måtte kunna komma
att upphöra. Sådant är dock alldeles omöjligt, så länge ej
lokaler finnas för att tillämpa arrest-straffet. Det vore icke
lämpligt, billigt eller rättvist, att arrest-straffet alltid skulle undergås
vid mötesplatsen, och fördenskull är i den K. Propos.
afsett att bygga 23 arresthus samt att hyra 75 lokaler för samma
ändamål. De 23 husen skulle uppföras på mötesplatserna
men de 75 hyras annorstädes, alltefter reg:tenas fördelning och
läge. Jag har hört utom detta hus framkastas, att dessa arresthus
äro onödiga, då vi hafva så många cell-fängelser; men denna
tanke, att den ärlige soldaten skulle sättas in tillsammans
med brottslingar, är så förhatlig, att den icke torde kräfva någod
vederläggning. Enär det af Utsk:t afgifna förslag leder in
på den väg, K. M. i Dess Nåd. Propos. afsett, och det i detta
fall är en högt efterlängtad fördel att det gamla straffsystemet
må kunna förändras, vare sig ock blott till någon del, och då det
af Utsk:ts Betänk, kan synas betänkligt, om R. St:r skola bifalla
det af K. M. begärda anslag, tvekar jag icke att anhålla om
bifall till Utskzts förslag.
Gr. Mörner: Det lärer väl hädanefter som hittills komma
att inträffa, att om en soldat, då han icke är i tjenstgöring,
begår en förseelse, så straffas han derför likasom hvarje annan
medborgare; och saknar han tillgång till ådömda böter, så får
han undergå sitt straff i cellfängelset. Han far också icke så
illa der, och kommer ut derifrån aldeles oförderfvad, då det
nemi. är brottet, och icke straffet, som stämplar brottslingen.
Den 26 Mart e. m.
331
Kan åter en soldat således komma att i cellfängelse undergå
straffet för en förseelse, så vet jag icke, hvarför icke denna
befintliga lokal knnde användas äfven vid ett annat tillfälle. De
75 lokaler, som äro föreslagna att förhyras, räcka för öfrigt
icke till för att låta hvarje kompani få sin särskilda arrestlokal,
då nemi. kompaniernas antal lärer uppgå till omkring 200.
Hr Reuterskjöld: Hegar soldat, som icke är i tjenstgöring,
någon förseelse mot allmän lag, så får han naturligtvis
umgälla den på samma sätt, som andra medborgare. Men de
nu ilrågav:de arrester äro afsedda för sådane, sorn begått disciplinära-
eller tjenste-fel, och det kan hända den aldra bästa soldat
att begå sådana, och dock, detta oaktadt, kan vara lika hederlig
karl. Det är sannt, att de 75 lokalerna icke räcka så långt,
att hvarje kompani får en särskild arrest; men med afseende
å deras förläggnings-orter kunna flera vara tillsammans om en
sådan. Jag finner i hvad som blifvit i ämnet anfördt, icke någon
anledning att frångå hvad Stats-Utsk:t här föreslagit, utan
anhåller ånyo om bifall dertill.
Frih. Alströmer, Oscar: Ehuru den Svenska allmänheten
icke anser prvgelstrafTet så vanhedrande, som det verkligen
är, så kan man dock icke annat än på det lifligaste önska, att
det måtte så snart som möjligt komma att upphöra. Något
annat måste emedlertid sättas i stället, och då användande af
arrest i cellfängelse, såsom straff för disciplinär-förseelser, skulle
väcka stor och rättvis ovilja i landet, synes ingen annan utväg
återstå än den här föreslagna.
Jag anhåller således om bifall till Utsk:ts förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Utsk:ts ifrågav:de hemställan, framställde Hr
Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma och, då dertill
svarades många ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsluts i första delen af 39:de punkten
i Utlåt:t N:o 66 gjorda hemställan om beviljande af ett
extra anslag å 150,000 rdr för uppförande af arrestbyggnader
vid indeldta arméen, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan.»
332
Den 26 Msr< e. m.
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 59.
Nej — 55.
Utskrts sednare tillstyrkande.
Bifölls.
40:de och 4lista punkterne.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
42:dra punkten.
Gr. Mörner, Carl Göran: Då här är fråga om ett så
ringa belopp, synes det som något särskildt anslag derför icke
erfordrades, utan torde tillgång dertill kunna beredas af 4:de
hufvudtitelns besparingar.
Jag anhåiler derföre om afslag.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag anhåller blott att få upplysa,
att det ifrågav:de anslaget tillkommit i följd af den af R.
St:r hos K. M. vid 1856—58 års riksdag gjorda begäran, att
ett sådant arbete måtte verkställas. Det vore då besynnerligt,
om R. St:r nu skulle indraga detsamma, och jag får således
anhålla om bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Utskits förev:de hemställan, gjordes propos. på
bifall till densamma och besvarades med ja.
43:dje punkten.
Utskits hemställan bifölls.
44:de punkten.
Gr. Sparre, Erik: Det ar kändt, att officerskårerna nödgas
bekosta uppförandet vid mötesplatserna af samlingsrum för
dem sjelfva, utan att staten någonsin bidragit till detta ändamål.
Om nu K. M. beslutar flytta mötesplatsen från ett ställe
till ett annat, synes det vara hårdt, att officerskåren skall
sjelf bekosta äfven flyttningen af sin byggnad. Jag hemställer,
om man kan göra någon billigare begäran än den, som här
blifvit framställd, och hvilken förut varit gjord hos K. M., som,
efter det Krigs-Coll. granskat och gillat den till 6,240 rdr upptagna
kostnaden samt tillstyrkt dess utbetalande, dock afslog
densamma på den grund, att inga medel funnos för ändamålet
tillgängliga. Frågan har nu kommit upp på grund af enskild
Den 26 Mari e. m.
333
motion, och jag hemställer, då billighet och rättvisa tala derför,
att R. o. Ad. ville, med afslag å Utsk:ts hemställan, för ändamålet
bevilja 6,000 rdr rmt.
Hr von Knorring, Oscar: Jag instämmer med Gr.
Sparre, och då både chefs-embetet vid reg:tet officielt gjort
framställning hos K. M. i ämnet, och Krigs-Coll. afgifvit underd.
tillstyrkande, synes detta väl utgöra tillräckliga skäl för bifall
till motionen.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Just hvad den siste talaren
anfört, att nemi. K. M. förklarat sig icke kunna bifalla chefsembetets
framställning, synes mig tala för afslag, då således
behofvet varit pröfvadt, utan att blifva godkändt. Dessa byggnader
uppföras ofta prydligare och större än behofvet kräfver, och
äro h. o. h. officerarnes enskilda egendom, och kronan har
med dem intet att »katta; jag tror derföre att ett bifall till
motionen kunde blifva ett ganska farligt prejudikat, och anhåller
om godkännande af den af Stats-Utsk:t uttalade åsigt.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Det synes mig vara
så mycket större skäl att bifalla denna motion, då man besinnar
att J af kostnaden skulle falla på underoflicerarne, hvilka
sannerligen äro så illa lönade, att de ej hafva råd att kasta
bort en enda skilling. Jag tror verkligen att vi hafva råd att
bevilja detta ringa belopp, då begäran derom icke kan nekas
vara grundad på den enklaste rättvisa.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Det synes mig vara
ganska orättvist, att icke officerarne vid mötet erhålla husrum
på kronans bekostnad. Man säger visserligen att de kunna bo
i tält, men icke ens dessa få de utan betalning. Desto obilligare
vore det då, om de äfven skulle tvingas betala flyttningen
af sin paviljong, som de varit tvungna att uppföra på egen bekostnad.
Jag anhåller derföre om bifall till motionärens förslag.
Gr. Sparre: Det understöd, jag i denna sak vunnit, har
öfvertygat mig om hvad jag viste förut, att man icke förgäfves
vädjer till R. o. Ad., då man förer billighetens och rättvisans
talan. Något farligt prejudikat behöfver man icke frukta, då
flyttning af mötesplatser sällan torde inträffa, och jag anhåller
derföre, att R. o. Ad. måtte bevilja denna lilla summa af 6,000
rdr, för det ifrågav:de ändamålet.
Hr von Knorring: Hvad prejudikatet beträffar, torde faran
icke vara så stor, då man vet, att någon sådan förändring
af mötesplats icke inträffat sednare än för 23 år sedan, nemi.
för Vesterbottningarne.
334
Den 26 Mars e. m.
Gr. Snoilsky, Gust. Fredr.: Då man synes betrakta
dessa byggnader som en slags lyxartiklar, vill jag blott nämna,
att det för truppens välbefinnande ansetts nödigt att uppföra
baracker, hvilket äfven skett på statens bekostnad; men för officerarne
är ingen åtgärd i detta afseende vidtagen. Den beqvämlighet,
som är nödvändig för manskapet, torde väl då icke böra
anses som en lyx för befälet.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag anser visserligen icke dessa
byggnader som lyxartiklar, men då de vid alla reg:ten tillhöra
officerskårerna enskildt, så synes mig, att staten icke bör
med dem taga någon befattning. Jag anhåller om bifall till
Utsk:ts förslag.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Som jag sjelf tjenst
gjort
vid 3 af Vestgöta-reg:tena, känner jag närmare förhållandet
med denna fråga. Vid mötena tiände det icke så sällan att
snön låg qvar på marken, och det blef då nödvändigt för officerarne
att skaffa sig en särskild byggnad, der de åtminstone
kunde äta och vara tillsammans under rastetiderna. Det finnes
visserligen en gammal generalordre af 1812, som utlofvar att
kronan skulle förse officerarne med tält, så vidt sig göra läte;
men så kom kriget, och denna ordre föll i glömska, samt har
sedan aldrig kommit till verkställighet. Skall nu detta reg:tes
officerskår underkastas en särskild kostnad, till följe af mötesplatsens
flyttning, så beginge man en dubbel orättvisa, och jag
anhåller derföre om bifall till motionärens hemställan.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
Utsk:ts förev:de hemställan och dels att R. o. Ad., med afslag
derå, skulle bevilja en summa af 6,240 rdr 60 öre till ersättning
af kostnaderne för flyttning af Westgötha-Dahls Regementes officers-
och under-officers-korpser tillhöriga byggnader från res:tets
fordna mötesplats Nygårdsängen till den nya mötesplatsen Grunnebohed;
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera propos.
på afslag derå och beviljande af ofvanberörde anslag, då
svaren utföllo med många ja, jemte ett eller annat nej; och förklarades
ja hafva varit öfvervägande.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 10 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Den 28 Mare t. m.
335
Lördagen den 28 Mars 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 1 prot.-utdrag för den 26 dennes och prot:t för
den 7 sistl. Februari.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af 2 Suppleanter i
Allm. Besv.- o. Ekon.- Utsk:t efter N:o 1187, Hr Hay, fullm.
Gr. Lagerberg, Gustaf Fredrik, och N:o 2149 Hr Liljensparre,
fullm. Gr. Sparre, Eric Theodor; och befunnos dertill hafva blifvit
utsedde:
N:o 1586 Hr Raab, fullm. Frih. Raab, Hugo; samt
N:o 1824 Hr von Törne, fullm. Hr Nordenfalk, Erland.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Särskildta
Utsk:t för Sjölags-förslagets behandling efter N:o 2308
Hr af Ström, Carl Ferdinand; och befanns dertill bafva blifvit
utsedd:
N:o 1749, B. Hr von Ehrenheim, Pehr Jacob.
Hr von Knorring, Oscar: Jag anhåller att en inbjudning
till de öfriga Stånden måtte utfärdas att förena sig i det
beslut, som R. o. Ad. fattat i afseende å 10:de punkten af StatsUtsk:ts
Betänk. N:o 66.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad. behagade
bifalla Hr von Knorrings nu väckta förslag, att de öfriga
Riks-Stånden skulle inbjudas att förena sig uti R. o. Ad:s under
sisthållne plenum fattade beslut, att, med afslag å Stats-Utsk:ts
i sednare delen af 10:de punkten i Utlåt. N:o 66 gjorda hemställan,
bevilja ett extra anslag af 4,900 rdr till löneförbättring
åt Lif-bevärings-reg:tets befäl i kaptens- och löjtnants-graderne.
Ropades ja.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Exped.-Utsk:ts den 26:te dennes bordiagde skrifvelse-förslag N:o
336
Den 28 Meri f. tn.
67, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens första
hufvudtitel.
Föredrogs ånyo sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- och
Ekon -Utsk:ts den 18 och 21 dennes på bordet lagde Betänk. N:o
21, i ani. af väckta motioner om skjutsningsbesvärets ordnande.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, att detta Betänk, skulle
punktvis företagas till afgörande.
Härvid anmälte sig och yttrade
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Då Betänk:t om
fattar
en organisationsfråga, och då den ena punkten så nära
sammanhänger med den andra, att man under diskussionen
omöjligen kan behandla delarne hvar för sig, utan att beröra
det hela, får jag vördsamt framställa, huruvida icke det må vara
tillåtet att under ölverläggningen behandla frågan i sin helhet.
Skulle det sedermera visa sig att frågan sönderfaller i olika delar,
kan ju särskilda propos:r dera framställas.
Hr von Koch, Nils Sam.: Ehuru föredragningen, efter
min tanka, bör ske på sätt den föreg:de talaren framställt,
enär man svårligen lärer kunna diskutera den första punkten, *
utan att äfven behöfva vidröra den andra, får jag likväl hemställa
att besluten punktvis må fattas.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: I motsats till Frih.
Sprengtporten, tror jag att lämpligast vore, om detta Betänk,
punktvis komme att föredragas, ty då den första punkten innehåller
att gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsen samt post-skjutsen
må skiljas från jordbruket, för att öfvertagas af staten, anser
jag att densamma, liksom en grund för de öfriga, först bör
behandlas, innan man bestämmer sig för de andra.
Hr von Ehrenheim, Per: Jag förenar mig med Frih.
Tersmeden.
Frih. Sprengtporten: Jeg har för min del icke kunnat
upptäcka någon skillnad emellan mitt och Frih. Tersmedens
yrkande, ty jag har ju icke beslridt att, om under diskussionen
frågan komme att skilja sig i flere delar, särskilda propos:r kunde
ske.
Gr. Anckarsvärd, Garl Henrik: Då enligt min tanke
diskussionen bör företagas öfver Betänk:t i dess helhet, får jag
förena mig med Frih. Sprengtporten.
Sedan öfverläggningen ang:de sättet för Betänk:ts föredragning
härefter förklarats slutad, yttrade Hr Gr. och Landtm.,
att
Den 28 Mars f. m.
337
att, innan han framställde propos. på de yrkanden, som rörande
löredragnings-sättet blifvit gjorda, ansåge lian sig böra i R. o. Ad:ns
minne återkalla, att då vidlyftiga förslag tillförne varit föremål för
Ståndets pröfning, och beslut om deras föredragning punktvis fattats,
sådana beslut aldrig ansetts utgöra hinder för en ledamot att, vid
en särskild punkts föredragning, yttra sig öfver, vare sig förslaget
i dess helhet eller andra delar deraf, så vida han för utveckling
af sin åsigt i ämnet funne en sådan öfverblick nödig,
utan hade man med beslut om punktvis skeende föredragning
endast afsett att inskränka ledamöternes rätt att framställa yrkanden
till de särskilda delar af ett i flera punkter uppstäldt
Utsk:s-Betänk., som hvar efter annan till afgörande företogos,
ett förfaringssätt, som i de flesta fall jemväl vore för åstadkommande
af reda i ärendenas behandling alldeles nödvändigt;
hvarefter Hr Gr. o. Landtm., med förmälan att, i afseende å sättet
för föredragningen af nu ifrågav:de Betänk., hade yrkats, dels
att detsamma skulle punktvis föredragas, och dels att föredragningen
skulle omfatta Betänk:t i dess helhet, framställde propos.
å dess föredragning punktvis och, då dertill svarades flere ja,
jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Härefter föredrogs:
Utsk:ts öfverst å sidan 14 gjorda hemställan i fråga om
gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsens, samt post-skjutsens skiljande
från jordbruket m. m.
Hr von Koch, Nils Samuel: Det nu oss förelagda Betänkt
är af den beskaffenhet, att jag med glädje åt detsamma
skulle vilja gifva min röst. Enligt min tanka eger det en fullkomligt
riktig grund och åsyftar ett fullkomligt riktigt slut; det
är likväl behäftadt med ett fel, nemi. att, med den sammansättning,
som vår nuv:de representation har, icke ega den ringaste
sannolikhet att blifva af mer än ett Stånd bifallet. Således om
man strängt vill hålla på ett bifall till detta Betänk, utan all
modifikation, blifver följden troligen att man, i valet mellan allt
eller intet, får intet; och skulle detta, enligt min tanka, vara ett
ganska olyckligt resultat, ty man bör ej längre uppskjuta frågan
om skjutsningsbesvärets ordnande i vårt land.
Då man sålunda, enligt mitt förmenande, icke kan få allt,
hvad man bör hafva, på en gång, är jag böjd för att, under vilkor
att man går i den riktning, som är den rätta, man nu åtnöjer
sig med ett steg i denna riktning. Jag kan deremot icke
ingå på ett förslag, huru fördelaktigt ari detta månde låta, som
innebure en afvikelse härifrån; och är det af den anledning som
jag icke med min röst kan biträda reservantens, Hr Gr. Björnstjernas
förslag. Om nu den grundsatsen blir etablerad, att
skjutsningsbesväret skall skiljas från jordbruket, så är jag nöjd,
om blott ett mindre steg i denna riktning tages.
H. III.> 22
338
Den 28 Mars f. m.
Sedan man vid sista riksdagen fonnit att det af Bonde-St.
äskade försiags-anslag af 600,000 rdr icke kunde, till följd af
dess höga belopp, af de öfriga Stånden antagas, öfverenskom
man, efter förberedande sammankomster, om ett lörmedlingsförslag.
Sammansatta Stats- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utsk:ts
Betänk. N:o 23, som var en följd af detta förmedlings-förslag,
bifölls af R. o. Ad. samt Bonde-St.
För de af R. o. Ad:s ledamöter, hvilkas tid icke kunnat
medgifva att taga reda på de temiigen vidlyftiga och invecklade
förhållandena i detta ärende, vill jag i största korthet upprepa
innehållet af detta Betänk.
Det innehöll väsendtligast att, ehuru skjuts-skyldigheten ej
då genast kunde skiljas från jordbruket, detta dock borde ske,
och att, till vinnande häraf, entreprenader skulle öfverallt i hela
riket upprättas, hvilka borde till f af kostnaden bestridas af de
skjutsskyldige och till jj af staten. Till betäckande af denna fjerdedel
beslöto de båda Stånden att ett försiags-anslag af 200,000
rdr skulle anvisas på öde hufvudtiteln, att utgå under följ:de
stats-regleringsperiod. Bland de detaljer, på hvilka förslaget var
baseradt, var den att, på de ställen, der kostnaden vore stor,
höja skjuts-penningarne till ett belopp af 1: 50 pr mil. Jag har
nu såsom motionär förnyat detta förslag, hvarom R. o. Ad.
samt Bonde-St. voro ense, emedan jag ansåg det hafva de flesta
chancerna för sig, ty, hvad Borgare-St. vidkommer, har jag
all anledning att hoppas att förslaget nu der vinner bifall. Preste-St:s
beslut röjer äfven en viss välvilja, enär det af dem
beslutade anslag öfverskjuter med 40,000 rdr det belopp, som
reservanten föreslagit. Detta föranleder mig att tro, det de två
Stånden möjligen kunna vara böjda för den medelväg, R. o. Ad.
samt Bonde-St. förra riksdagen antogo.
För att likväl hafva uppfyllt allan rättfärdighet, skulle jag
vilja medgifva en så beskaffad modifikation, att skjutsningsbesväret
äfven kunde få i vissa fall utgöras in natura, och således
föreslå följide bslut:
att skjutsningsbesväret för närvide icke kan från jordbruket
skiljas; men
att gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsen icke vidare böra
vara en jorden åliggande natura-prestation, utan så val skyldighet
som rättighet för de skjutsskyldige att bestrida sådan skjutsning
upphöra; dock så att den skjutsskyldige, jemlikt K. Girk:t
den 2 November 1844 och K. Kungörelsen den 11 December
1857, tillagda rätt att, på i dessa författningar stadgade vilkor,
sjelf bestrida honom åliggande skjutsning i vanlig tur, skall
qvarstå, så länge för skjutsens ölvertagande på entreprenad bidrag
till entreprenören ännu begäres från den skjutsskyldige;
att postföringsskyldigheten må från jordbruket skiljas, emot
åliggande för posthemmannen att fullgöra de oriera, från hvilka
de hittills varit i sin egenskap af posthemman befriade, samt,
såsom följd deraf, posthemmanen tillförbindas att, i likhet med
Den 28 Mars f. m.
33S
andra, i skjutslag indelade hemman, deltaga i det allmänna
skjutsningsbesväret, såsom detta kommer att utgöras;
att skjutslagen, så väl i stad som å landet, sådane de nu
äro eller framdeles blifva indelade, böra bekosta skjutsningens
bestridande genom entreprenad; dervid statsverket dock vill
komma skjutslagen till hjelp med j i entreprenadkostnaden;
att, i afseende å kungs- och krono-skjutsningsbesväret, annan
ändring icke bör vidtagas, än att hvarje skjutsskyIdigt hemman
i riket förklaras böra i kungs- och kronoskjutsning deltaga, derest
detsamma icke är helt och hållet eller i viss mån från
kronoskjuts befriadt, eller ock fortfar att utgöra gästgifverieller
post-skjutsen såsom natura-prestation;
att förslaget till reglering af befordringen utaf post och resande,
samt till gäldande af den derför erforderliga kostnad, godkännes
med följ:de rättelser:
i 36:te §:n tillägges meningen »eller ock af skjutslaget»
efter orden »å någondera sidan;»
40:de §:n bör lyda: »Af de ersättningsbelopp, som i följd af
upprättade kontrakt om skjutsningens bestridande å bipostvägarne
skola till entreprenörerne derstädes utgå, erlägges skjutslagets
andel på det sätt vid gästgifvaregårdar, der entreprenad egt rum,
hittills öfligt varit, hvaremot statsverkets andel utbetalas ....
utfästa»;
att vid slutet tillfogas:
»Ofvergående stadgande.
§ 42. Under den tid, förpligtelse ännu qvarstår för hittills
skjutsskyldige att deltaga i skjutsningsbesväret, skall, när,
vid ingående af kontrakt om entreprenad, tillskott af skjutsskyldig
fordras, denne vara berättigad att, med de vilkor K. Cirk:t
den 2 November 1844 och K. Kungörelsen den 11 December
1857 stadga, sjelf bestrida honom åliggande skjutsning i vanlig
tur, derest anmälan i vederbörlig ordning sker att han vill sig
af sådan rätt begagna;»
att II. St:r måtte besluta, det till betäckande af statsverkets
andel i kostnaden för skjutsningsbestyrets ordnande medelst entreprenad,
anvisas å 6:te hufvudtiteln ett förslags-anslag af 200,000
rdr årligen under nästa statsregleringsperiod; och att denna nya
reglering af skjutsbefordringen ina träda i verket den 1 November
1804, då statsverket jemväl med J inträder i de förpligtelser,
som enligt då ännu gällande skjuts-entreprenad-konlrakt
åligga skjutslagen mot entreprenörerne.
Då Utsk:t ännu icke kommit i tillfälle att yttra sig öfver
detta mitt framställda förmedlingsförslag, ville jag för min del
yrka på en återremiss af detta Betänk.
Jag har hört invändas, att dessa 200,000 rdr skulle vara otillräckliga,
att de beräkningar, som komitéen lör skjutsningsbesvärets
ordnande uppgjort, skulle vara gripna ur luften. Jag tror
snarare att de vådor, man förespeglat, äro af mera luftig natur.
En anledning att misstänka detta, är att några af reservanterna
icke synas hafva tagit reda på Utskts eget förslag. D:r Land
-
340
Den 28 Mars f. m.
gren, hvars tankar i detta ämne lära ligga tili grund för Preste-St:s
nu fattade beslut, har i sin reservation antagit att den
sammanlagda förlusten för statsverket, genom den af Utsk:t föreslagna
åtgärden, skulle blifva 1,008,527 rdr, ungefärligen motsvarande
halfva allmänna bevillningen; men det är påtagligt, att
han icke har fattat, hvarom fråga i Utsk:ts Betänk, verkligen
är, ty i denna million ingå 396,000, som äro afsedda att
ordna skjutsningsbesväret på postvägslinierne, och dessa höra
ej hit.
Hvad dessa beträffar, så blefvo de, som ni tordén erinra er,
Mine Hrr, föreslagna af skjutsningskomitén; och skulle på dem
både resande och post sammanslås. För dessa linjer, hvilkas
hela väglängd utgjorde blott 160 mil, således xs:(^ det hela,
och hvilkas kostnad skulle, som sagdt är, uppgå till 396,000 rdr,
höjde sig, tror jag, ej en enda röst vid sista riksdagen. Jag vet
icke eller, huru man rimligen skulle vilja bestämma på förhand
inrättandet af sådana linier, sedan man fått den upplysning att
det endast för xV^el af r‘^et skulle kosta 396,000' rdr och, såsom
en reservant inom komitén sagt, minst 4,000,000 för hela
landet.
Det är dessa millioner, beräknade för ett helt annat ändamål,
som nu synas hafva föresväfvat både D:r Landgren och
Gr. Björnstjerna, hvilka icke eller skiljt på postvägar och bipostvägar,
samt inräknat dessa 396,000 rdr, tillhörande en sak, som
nu icke är i fråga.
Jag anser komiténs sannolikhetsberäkningar särdeles väl
och omsorgsfullt uppgjorda.
Komitén har, efter en grund, beräknat det erforderliga
kostnadsbeloppet för entreprenader till 705,505 rdr — ej till
770,505 rdr, ty det var ett tryckfel i Utslcts Betänk, vid förra
riksdagen, som äfven fått insmyga sig nu —och, efter ett annat
beräkningssätt, till 720,516 rdr för bipostsystemets införande.
Hur har komitén gått till väga? Jo, den har uppgjort den ena
kalkylen efter förhållandet af hvad kostnaden var å de gästgifvaregårdar,
der entreprenader då funnos, jemförda till antalet
med dem, der sådana icke funnos. Den andra kalkylen är uppgjord
efter beräkning af år 1855 utgångna skjutshästar i hela
riket, med antagande, att årliga underhållet för en häst är 350
rdr, för en skjutsdräng äfven 350 rdr o. s. v. Sålunda är uträknadt
hvad entreprenader i hela riket skulle kosta. På detta
sätt har man kommit till summan 705,505 rdr. Jag kan icke
tro annat än att denna beräkning finnes riktig vid granskning
deraf.
I Orebro län, der skjutsningsbesväret är ganska tungt, finnas
nu entreprenader vid aila gästgifvaregårdar, utom 3. När man
känner de olika förhållandena inom detta län, bestående af landslag
och bergslag, och finner att man der kunnat arrangera entreprenader,
så bör man tro att K. M:s Bfh:de, med någorlunda
god vilja, böra kunna ordna entreprenadväsendet äfven annorstädes.
Den 28 Mars f. m.
341
Ser man på det olika utgångna antalet af hästar 1855 och
1860, så har man rätt antaga, det kostnaderna ej blifva så särdeles
stora. År 1855 utgjorde, enligt skjuts-komiténs uppgift,
det utgångna antalet skjutshästar  1,373,556;
år 1860, enligt statistiska byråns'uppgift, för de 23 län, derifrån
uppgifter inkommit  647,581.
Lägges härtill det år 1855 utgångna antalet för Nyköpings
län  63,534.
och Stockholms stad
. . 5,004.
Man ser således att skjutsningen ganska betydligt altagit,
dels genom de ökade jernvägs- och ångbåts-förbindelserna och
dels genom den dyra legan.
Från 16 län har man positiva uppgifter för alla åren
1855—1860.
och de visa ett ganska eget resultat i afseende på skjutsen.
Om man äfven antager att kostnaden blir större än den
blifvit upptagen till, så tror jag likväl att 200,000 rdr skola vara
fullt tillräckliga att bestrida en fjerdedel af entreprenadkostnaden.
Jag anhåller om återremiss.
TIr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att från Högv. Preste-St.
ankommit ett prot.-utdrag, innefattande nämnde Stånds beslut i
det förev:de ämnet samt inbjudning till de öfriga Itiks-Stånden
att deri sig förena; hvarefter detta prot.-utdrag (N:o 242)
upplästes.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Det förhåller sig tvifvelsutan
med förbättringar i vårt skjutsningsväsende på samma
sätt som med reformer i alla andra vigtiga samhällsfrågor, nemi.
att, om man vill komma till ett tillfredsställande resultat, det
första vilkoret är att utgå från en ren grundsats, från en grundsats,
som till sin sanning icke kan bestridas. Om man besitter denna
nyckel, som löser de flesta frågor, kan man äfven hoppas
att åtminstone närma sig det mål, man eftersträfvar. Förkastar
man densamma, så fortfar man att famla i mörkret och att
hafva det ena misstaget på det andra.
I fråga om den princip, som bör ligga till grund för vårt
skjutsväsende, finnes väl ingen annan, som med rättvisa kan
framställas, än att den, som begagnar sig af det biträde, som
för hans fortkomst ställes till hans förfogande, äfven bör godtgöra
de kostnader, som dermed äro förenade; och annorlunda
har icke heller skjutsningsbesvär inom vårt land hittills blif
-
uppstår summan 716,119.
1855
1856
1857
1858
1859
1860
850,312.
850,734.
812,406.
483,879.
455,677.
453,530.
342
Den 28 Mars f. m.
vit betraktadt. Att vilja förvandla denna reala servitut till en
skattskyldighet, icke till staten, utan till den resande, synes mig
vara en princip, som både är förkastlig och äfven förödmjukande
för den klass af Sveriges innevånare, som hafva detta onus
sig ålagdt. En sådan princip, Mina Hrr! tror jag ej böra betraktas
annorlunda, än som en gengångare från en tvifvelsutan
för längesedan förfluten tid, då man trodde sig kunna belasta
jordbrukaren med hvilka bördor som helst. Skulle åter grundsatsen
stödja sig på filantropi, d. v. s. att man tycker det vara
svårt för många att de få betala en dryg skjutslega, så måste
jag förkasta den filantropi, som går ut på att lindra bördan för
den ene, genom att hvälfva den på en annan, som i allmänhet
har mindre förmåga att bära den.
Af hvad jag haft äran anföra, torde inses, att jag för min
del icke kan biträda något förslag i denna del, som afviker från
den princip, jag framställt, och hvilken jag anser vara den enda
rätta och sanna.
Jag bestrider sålunda såsom orättmätig den fordran, att
jorden skulle behöfva på något sätt friköpa sig från skjutsuingsbesväret.
Lika litet kan jag biträda det förslag, sam blifvit framsläldt,
att staten bör mellankomma för att, genom sublevationer
till de mest betungade skjutslagen, lindra deras besvär. Endast
i ett fall har detta förslag en betydelse, som har ett värde,
i så måtto, att häri är nedlagdt det fullkomligaste erkännande,
att vårt skjutsväsende under nuvarande förhållanden hvilar på
en orättmätig grund; men genom detta sätt att gå tillväga, vinnes
blott att de största och rättmätigaste klagomålen blifva nedtystade,
så framt någon rättvisa ens kan iakttagas vid fördelningen
af dessa betydliga anslag; men det tryckande tvånget,
likasom hela den felaktiga inrättningen, kommer alltid att qvarstå.
För min del hembär jag min tacksamhet till Utsk:t, som ställt
frågan på sin rätta ståndpunkt, men om jag gillar den princip,
som Utsk:t framställt, och anser att Utsk:t äfven häri har vidrört
en framtidsfråga, som kanske kommer att snart nog oemotståndligt
göra sig gällande, så tror jag likväl att, i dess tillämpning,
Utsk:t icke för det närvarande bort gå så långt som
skett. Vi hafva nemi. under händer andra stora företag, som
afse kommunikationsväsendets förbättrande, och jag anser det
under sådana omständigheter vara nog vågadt att lör detta ändamål
i så stor skala, som är föreslaget, använda statens tillgångar. Det
torde enligt min tanka äfven vara nödvändigt att förvärfva sig
någon erfarenhet i en mindre skala i afseende å det bästa och
minst kostsamma sättet att utföra detta system, innan man i
sin helhet angriper ett så stort och omfattande verk. Vill man
att skjutsen skall förvandlas, likasom förhållandet redan är
med posten, till ett regale, bör man se till, att detta regale ställes
på en sådan fot, att icke någon väsendtligare förlust för staten
uppstår. Så har åtminstone frågan blifvit betraktad och
utförd i de flesta andra länder. Första steget härtill är, enligt
min tanke, att entreprenad-skjutslegan förhöjes. Vi hafva sett
Den 28 Mara f. m.
343
att det är förenadt med mycken svårighet att införa entreprenader,
och att orsaken härtill väsendtligen ligger i skjutslegans
allt för låga ståndpunkt, kan visst icke betviflas. Om staten skall
öfvertaga skjutsningen, är det af vigt att entreprenaderna på
allt sätt befordras och komma till stånd, ty der sådana finnas,
behöfver ej staten träda emellan medelst direkta åtgärder.
På dessa skäl utber jag mig att i korthet, ehuruväl —jag
säger det med ledsnad — med föga hopp om bifall, få framställa
min åsigt om hvad med skjutsningen bör, under nuv:de
förhållanden, åtgöras. Jag har gjort en sammanfattning af det
hela, och om en återremiss i allmänhet beviljas, lärer en sådan
sammanfattning icke kunna utgöra ett hinder för att mitt förslag
må komma till behandling. Skulle icke så ske, tillfölje af
det beslut R. o. Ad. fattat, att endast punktvis företaga frågan,
så torde väl ändå någon utväg finnas för att mitt förslag måtte
komma till R. o. Ad:ns afgörande.
Jag skulle vilja föreslå: att R. St:r, med erkännande af
den grundsatsen, att åtgärder böra vidtagas för att, i den mån
ske kan, skilja gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsen från jorden
samt befria städerna från det åliggande, som i detta afseende
vidlåder dem, likväl för det närvarande inskränka sig till
den underdåniga hemställan, det täcktes K. M. i nåder medgifva,
att till befordrande af skjutsentreprenaders uppkomst,
utan skjutslagens betungande, entreprenad-skjutsiegan måtte,
lika för stad och land, i allmänhet höjas till ett belopp af 1 rdr
50 öre, samt å postlinierna, hvarest postdiligenser äro inrättade,
till 1 rdr 60 öre för milen, äfvensom att i de fall, då ansökning
härom göres eller K. M. af förekommande anledningar
finnér så nödigt och nyttigt, skjutsen inom särskilda orter eller
å vissa stationer må direkt öfvertagas af staten och, efter omständigheterna,
ställas under inseende af poststyrelsen eller
Konungens Bfh:de, samt att, för bestridande af de härmed förenade
utgifter, R. St:r ställa till K. Mbs Nåd. disposition, under
tiden för nästa statsreglering, ett årligt förslagsanslag af 130.000
rdr rmt, och slutligen, att då billigheten fordrar, det vid tillfälle
af embetsresor en skälig ersättning bör tillerkännas dem, som
blifva betungade med erläggandet af en högre skjutslega, än den
nu gällande, R. Sl:r i underdånighet anhålla, att K. M., efter
behörig utredning af förhållandet, härom ville till R. St:r framställa
Nåd. Propos.
Hr von Ehrenheim, Per: För min del erkänner jag,
att skjutsningsbesväret är det mest betungande af alla de onera,
som för närv:de vidlåda jordbruket, och att bördan deraf ännu
mera förhöjes genom dess ojemna fördelning och det ovissa i
dess belopp, då, vid förändrade förhållanden, entreprenad-afgiften
högst betydligt ökas mot förut. Det är R. St-.rs skyldighet
att, till underlättande af detta onus, deråt egna den största
uppmärksamhet, och jag beklagar att R. St:r, då bränvinsskat
-
344
Den 28 Mars f. m.
ten höjdes, icke begagnade sig af ett möjligen aldrig återkommande
tillfälle att i denna frågas reglerande verksamt ingripa.
Att för närvarande biträda Utsk:ts förslag, vågar deremot
icke jag. Den summa, som efter förslaget skulle erfordras för
skjutsnings-besvärets aflyftande från jorden, är allt för stor, för
att kunna, med befintliga tillgångar, åstadkommas, och den är,
hvad värre är, alltför oviss, för att man dervid kan lästa sig.
De beräkningar, hvarpå dess antagande hvilar, äro osäkra och
kunna ej heller annat vara; man skall följaktligen genom bifall
till förslaget äfventyra att hvad som beviljats, icke räcker till,
utan att anslagets egenskap af förslags-anslag måste tagas i anspråk.
Den närvarande tiden är dessutom mindre lämplig för
en genomgripande reglering af skjutsväsendet, derföre att kommunikationerna
i landet genom jernvägs-byggnader, sorn pågå
eller föreslå, befinna sig uti ett utvecklings- och öfvergångsstadium,
hvars omfattning och verkningar man ej kan beräkna.
Vägar, som förut voro hufvudvägar, upphöra, snart sagdt, att
begagnas, och rörelsen koncentreras deremot på andra vägar,
der förut måhända knappt fanns skjutsstationer. Det synes ej
osannolikt att dessa förändringar kunna blifva så betydliga, att
skjutsnings-besväret egentligen icke kommer att kännas annorstädes
än i de norra provinserna, der stambanor knappt torde
komma i fråga, och i vissa, från jernvägarne aflägsna, mindre
delar af det medlersta och södra Sverige. Hvad sorn bör göras,
synes således vara vidtagandet af någon öfvergångsåtgärd, och
beskaffenheten af en sådan åtgärd synes mig vara antydd af
det förhållande att skjutstungan för närv:de är så olika i olika
delar af landet, att den på vissa ställen är utomordentligt tryckande,
under det den på andra knappt kännes. Af skjutskomitéens
betänkande inhemtas nemi., att gästgifvaregårdar finnas,
der entreprenadlegan pr mantal uppgår till 480 rdr, 400 rdr,
360 rdr, 200 rdr, 186 rdr, 180 rdr, 120 rdr, samt att i Stora
Kopparbergs län af 45 gästgifverigårdar endast 10 hafva lägre
enlreprenad-afgift än 30 rdr, men 7 högre än 100 rdr, under
det att på andra ställen i riket afgiften utgår med 5 rdr eller
3 rdr, eller ännu lägre belopp pr mantal.
Under sådana förhållanden är icke behofvet af befrielse
eller lindring i skjutsningsbesväret öfver allt lika stort, och synes
det vara fika naturligt, som riktigt, att R. St:r, fastän de ej
kunna aflyfta besväret från jorden, likväl bemöda sig att lindra
denna tunga, der den hårdast trycker. Denna tanke genomgår
äfven Gr. Liljencrantz’, af flere reservanter inom Utsk:t upptagna
förslag, men då flera af förslagets detaljer synas mig betänkliga
och man måhända lättare kan förena meningarne, om
man mindre reglementerar, samt Iv. M., som af vederbörande
embetsman kan infordra erforderliga upplysningar, torde vara
bättre i tillfälle att reglementera än 14. St:r, så vågar jag begära
bifall lill den af Preste-St. gjorda inbjudning, nemi. att, med
afslag å Betänk:t, ett extra anslag beviljas af 100,000 rdr, att,
Den 28 Mars f. m.
345
i mån af behof, af Riksgälds-kontoret utbetalas, för att användas
till understöd åt de mest betungade skjutslagen.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
til! fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig: Att den i nu föredragna
lista punkten uttalade princip, nemi. att skjutsningsskvldigheten
må lyftas från jordbruket, måtte vinna R. St:rs
bifall, är min lilliga önskan. Då det är obestridligt att de resande
sjelfva böra betala för sin fortkomst och att det ej bör åligga
jordegaren att göra en tryckande uppoffring för att forsla dem,
som vilja lärdas i landet, så är det äfven rättvist att skjutslegan
för entreprenörerne, som öfvertaga detta åliggande, förhöjes
så mycket, att den motsvarar besväret, dervid dock staten, för
att bereda öfvergången, i början torde böra bidraga med en bestämd
summa. Att det i alla fall fordrar någon tid, innan de
lokala hinder, som på sina ställen försvåra införandet af entreprenader,
kunna öfvervinnas, är naturligt, hvarföre den till ändamålet
anslagna summan bäst ställes till regeringens disposition,
för att, med ledning af den erfarenhet, de utlysta entreprenad-auktionerne
gifva, ordna dessa förhållanden. Om postvagnarnes
turer klokt ordnas och skjutslegan sättes åtminstone så
hög, att den enskilda spekulationen kan täfla, så skall, enligt
min öfvertygelse, den lill förändringen erforderliga summa ej
behöfva vara särdeles stor och äfven succesive kunna indragas.
Vi äro alla ense om att den nuvide skjutsningsskyldigheten
är byggd på en orättvis grund och genom sin ojemna och omby
tliga fördelning äfven är i högsta grad tryckande för jordbrukaren.
Dess indirekta inverkan på landets modernäring tages
dock sällan i betraktande, hvarföre jag tillåter mig behandla
denna del af frågan. Att genom skjutsningsbestyret. i synnerhet
håll- och reserv-skjutsen, millioner dagsverken årligen förspillas
för jordbruket, helst det finnes hållskyldige, som hafva
3:ne mil och deröfver till gästgifvaregården, der de stundom
få vistas 24 timmar, utan att någon resande tager deras tjenst
i anspråk, är en stor misshushållning; hvad skulle ej med denna
arbetskraft och på denna arbetstid kunna uträttas, landet
till nytta? Men ännu mera förderfligt blir detta besvär, dåden
sysslolösa väntan framkallar kortspel, superi och andra laster,
derigenom grunden laggts till mången ynglings moraliska förfall.
När dertill lägges att skjutsskyldigheten tvingar den mindre
jordbrukaren att hålla en dyrköpt och dyrfödd häst, den
han eljest ej skulle behöfva, och att han ej sällan får detta för
honom dyrbara kapital lättsinnigt förstördt, utan att kunna vinna
någon billig ersättning, så torde få medgifvas att denna pålaga
är mera förderflig än man i allmänhet tror.
Men äfven den resande kan ega rättvisa anspråk på ett mera
tidsenligt sätt att lärdas; den, som nu lernnar en ångbåt eller
jernväg, ej har råd eller tillfälle att medföra egen vagn, ej fin
-
346
Den 28 Mars f. m.
ner en postdiligens etablerad i den rigtning, han måste taga,
eller deri ej finner plats, måste nu få sin kropp och sina saker
misshandlade på en vanlig Svensk bondvagn. Om vi äfven sjelfva
fortfarande vilja underkasta oss detta barbari, som numera endast
torde tillhöra Sverige och möjligen Ryssland, så kunna vi
ej begära att någon utländning frivilligt skall så låta behandla sig.
Vi göra stora förluster, då vi afskräcka den ström af resande,
som årligen öfversvämmar Europa och numera gerna uppsöker
mera aflägsna länder, att äfven besöka vårt natursköna Iand,
derigenom att vi ej bereda tidsenliga fortskaffningsmedel och
hoteller. Om endast 2,500 utländningar årligen hitlockades af
våra vattenfall, våra sjöar och laxfisken, våra fjell, våra grufvor
m. m. för dem nytt, och hvarje af dessa endast alsatte 400 rdr,
så importerades i landet 1,000,000 rdr, hvilken summa dock
lätt kunde mångdubblas.
Det är min fulla öfvertygelse att den summa, staten till en
början kunde behöfva tillskjuta, för att, i förening med entreprenörer
och postverket, ordna ett bättre system för skjutsen,
är en ringa sak i jemförelse med den skada, jordbruket nu har
af denna inrättning, helst genom ett rättvist medgifvande för
entreprenörerna att taga en högre skjutslega, statens tillskott betydligt
skulle reduceras. Det ofta anförda skälet för afslag, att
staten ej skulle kunna bära en börda, som dock nu ensamt
bäres af en del af den i mantal satta jorden, är ej annat
än ett tomt svepskäl. På nu anförda grunder får jag vördsamt
anhålla om propos. på bifall till Utsk:ts förslag i denna puukt.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Att det onus, som för
närv:de åligger jordbruket, nemi. att besörja skjutsen, är i hög
grad tryckande, kan ingalunda bestridas, likasom jag tror att
hvar och en, som tagit kännedom om dessa förhållanden, med
glädje skall söka att omfatta hvarje tillfälle att deri kunna åvägabringa
en ändring; men likväl anser jag att de olägenheter, som
härleda sig från skjutsningsbestyret och som i så bjerta färger
blifvit framställda, till stor del under de sednare åren aftagit.
Jag erkänner visserligen, att det gilves provinser, der denna
tunga i ganska betydlig mån framstår; men å andra sidan tror
jag att detta onus i allmänhet på de sednare åren högst betydligt
minskats mot hvad det var för några år sedan. Vi hafva
i detta hänseende erhållit ganska intressanta upplysningar genom
det sammandrag, som blifvit al statistiska Central-byrån, på grund
af 5-års-berättelserna, uppgjordt. Beklagligtvis äro dessa 5-årsberättelser
icke fullständiga, i afseende på skjutsen, för alla län,
utan blott för 16. Det visar sig då att inom dessa 16 län
utgingo:
1856
1857
1858
1859
1860
850,734 st. hästar.
812,406 —
483,879 —
455,677 —
453,530 —
Den 28 Mars f. m.
347
Hvad är orsaken dertill, att det utgående hästantalet från
1857 till 1858 minskats från 812,405 till 483,879? Jo säkerligen
är den att söka i skjutslegans förhöjning genom K. förordn.
den 15 December 1857, som bestämde den till dess nuv:de
höjd. Det är ett faktum, att så länge skjutslegan var låg, så
reste hvar och en för sitt nöjes skull långt heldre med skjuts,
än han begagnade andra fotskaffningsmedel; men sedan den
höjdes, så begagnar man egna hästar eller uppgör beting, för
att kunna fortskalfa sig.
År 1860 funnos gästgifvaregårdar:
vid allmän landsväg  960.
» häradsväg ......... 370.
» sockneväg 71.
i städer 87.
eller tillsammans 1,492.
Det är temligen gifvet att det är hufvudsakligast i städerna
och vid de större landsvägarne, som entreprenaderna kommit
i fråga att införas, enär af de 1,051 gästgifvaregårdar, som befinna
sig der, 593, eller mera än 56 proc,, voro försedda med
entreprenad. Att denna skjutsentreprenad ökats sedan 1860,
lärer väl ej af någon kunna bestridas, ehuru, derigenom att siffror
ej finnas att tillgå, det är mig omöjligt att uppgifva i hvilken
proportion.
1 många delar af riket, der bönderna gerna vilja skjutsa
sjelfva, finnas ganska få entreprenader. Så hafva vi i
Kronobergs län 2 entreprenader på 69 gästgifveriet
Blekinge län
4
»
» 22
»
Christianstads län
5
»
» 36
»
Hallands län
7
»
» 35
»
Jönköpings län
8
»
» 73
»
Elfsborgs län
9
»
»116
))
Kalmar län
19
»
» 101
0
Gottlands län
13
»
» 56
»
Södermanlands län
9
)J
» 55
))
således 76 entreprenader på 563 gästgifvaregårdar af alla slag.
1 de öfriga 15 länen finnas 929 gästgifvaregårdar, hvaraf
610 vid allmän landsväg och i städerna, samt 517 entreprenader.
Mina Hrr! ni tordén således finna att, redan 1860, entreprenader
voro inom dessa 15 län temligen allmänt införda.
Tillse vi återigen de län, der entreprenader icke voro införda,
så utgöras dessa af Halland, södra Westergötland, Elfsborgs
län, Christianstads län samt af en stor klump i mellersta
Sverige. Jag känner visserligen icke förhållandet särskildt inom
alla delarne af denna klump, der entreprenader icke äro införde,
men jag tror att orsaken är, som förut är nämndt, att allmogen,
till följe af den höga legan, finner uträckning i att skjutsa
sjelfva. Jag tror således att detta onus ej är så stort, som
man påstått, åtminstone i denna del af landet. Jag vill icke
motsätta mig ett förslag att häri vidtaga en förändring, ehuru
348
Den 28 Mars f. m.
jag, på skäl, som längre fram skola anföras, tror att frågan bäst
blifvit löst och bäst reglerat sig, om den hade kunnat till nästa
riksdag anstå.
Hvad som icke ringa bidrager till att minska skjutsningsbesväret,
är de diiigenslinier, som på många ställen blifvit inrättade.
Af dessa hafva vi fiirst postverkets, mot hvilka man
hört ganska befogade klagomål i afseende på åkdonens tyngd
och det ringa antal hästar, som erfordras för deras transporterande.
Dessa olägenheter afhjelpas med hvarje år. Utom dessa
postverkets diligenser hafva äfven enskilda diiigenslinier
kommit i gång. Jag vill endast åberopa den trakt, som jag
känner. Der hafva vi en daglig diligens mellan Helsingborg
och Trelleborg; der hafva vi en annan, som vissa dagar i veckan
går mellan Helsingborg och Höganäs. Vi hafva ännu en, som
går mellan Hessleholm och Christianstad. Sådana diligenser uppstå
emellertid allt mer och mer. Hvad som likväl kanske mest
har lättat ifrågav:de besvär, är jernvägarnes inrättande. Det är
förvånande att se, huru, sedan jernvägen kommit i gång, gästgifvaregårdarne
närmast omkring lida afbräck i sin rörelse och
Konungens Befhtde måste år från år minska antalet af utgående
hästar. På samma sätt och i ännu högre grad komma
naturligtvis de blifvande bibanorna att lätta skjutsningsbesväret.
Jag har tagit mig friheten att framlägga dessa fakta, emedan
jag derigenom blifvit fullkomligen öfvertygad att detta onus
ej för närv:de är så tryckande som förut.
Det lämpligaste sättet att ordna denna angelägenhet vore,
enligt min tanke, att lemna den i händerna på de snart lör
första gången sammanträdande landstingen. Att ordna denna
angelägenhet sk’nlle vara ett vackert ändamål för deras verksamhet;
och, hvarest landstingen skulle hafva lyckats att med
den af dem pålagda skatt ordna skjutsen, der tror jag ej staten
skulle hafva behöft träda emellan. Jag anser äfven att ett sådant
ordnande skulle kunna ske vida billigare och på ett sätt,
vida mera afseende kommunens behof, om det verkställes af
kommunalrepresentationen, än 0111 det sker genom central-styrelsen
i riket.
På grund af hvad jag anfört, hade det kanske varit lämpligast
att denna riksdag icke vidtaga något beslut i skjutsfrågan,
men då sådant svårligen lärer låta sig göra, tillråder jag Ståndet att
förena sig med Preste-St:t, sorn hafva föreslagit att 100,000 rdr
skola ställas till K. M:s disposition, att, der entreprenaden är
mest tryckande, utdelas, för att dymedelst verka en lindring i
skjutsnings-fungan.
Jag hade emellertid, om ej dessa bevekande omständigheter
lörefunnits, helst önskat att denna fråga hade fått anstå till
nästa riksdag, emedan frågan då, enligt min tanka, lätteligen hade
kunnat reglera sig.
Den 28 Meri f. m.
349
Hr Montgomery, Robert: Då jag under loppet af förra
riksdagen vid flera tillfällen yttrat mig i denna fråga, torde mina
åsigter i densamma vara temligen kända. För mig förefinnes
således nu ej någon betänklighet vid att bifalla det aldra mesta
af hvad det Sammansatta Utsk:t i detta Betänk, har tillstyrkt.
Jag är så öfvertygad om den orättvisa, som ligger i detta onus,
och så förvissad om det hämmande inflytande, som det utöfvar
på vår modernärings utveckling, att jag för befrielse från detsamma
skulle vara färdig till ganska stora uppoffringar, ja ända
derhän att, ifall den här föreslagna summan vore otillräcklig, fördubbla
densamma. Jag kan icke inse, att det finnes något skäl
för att man evigt skall qvarblifva vid föråldrade heskattningsmetoder,
att man, derföre att detta onus varat i flere århundraden,
nn icke vill vidröra detsamma.
Ehuru jag hyser dessa åsigter, har jag likväl icke kunnat
undgå att inse, det detta förslag har föga utsigter att gå igenom;
och har jag derföre ansett bäst att man nu inginge på
något af de bemedlingsförslag, som här blifvit framställde. Då
val derföre för mig har uppstått emellan de af Hrr von Ehrenheim
och von Koch uppställda förslag, har onekligen det sednare,
efter mitt förmenande, stora företräden för det förra. Hr
von Ehrenheims förslag afser en tillfällig hjelp, en almosa, som
skulle gifvas till de mest betryckta jordegarne, men framställer
ej någon bestämd grundsats att afhjelpa behofvet. Deremot
synes Hr von Köchs innehålla bestämdare åsigter, nemi. att
jordbruket så småningom befrias från detta onus. Detta förslag,
som vid förra riksdagen antogs af R. o. Ad. samt BondeSt.
, innehöll, att entreprenader borde inrättas öfver hela riket
och att statsverket i kostnaden härför skulle bidraga med
en fjerdedel, eller 200,000 rdr, hvilka såsom förslags-anslag
skulle på 6:te hufvudtiteln beviljas. Har statsverket en gång
åtagit sig att med en fjerdedel bestrida kostnaden för inrättandet
af skjutsentreprenader, så torde framdeles detsamma äfven
kunna åtaga sig ännu en fjerdedel o. s. v. När jag talar om
statsverket, så tordén J inse, Mina Hrr! att jag dermed menar
Svenska folket, d. v. s. att alla samhällsklasser skola utgöra,
hvad som hittills obiiligtvis blifvit lagdt på någon viss.
Jag förenar mig således med Hr von Koch i hans förslag,
och anhåller om en återremiss af Betänkt.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Då diskussionen redan
räckt ganska länge, vill jag söka i största korthet sammanfatta
hvad jag har att anföra. I likhet med den föreg:de talaren, inser
äfven jag det tryckande i skjutsningsbesvär, men, ehuru
Utskds förslag både ar vackert och theoretiskt riktigt, anser jag
likväl, att det kunde för statsverket medföra oberäkneliga utgifter.
Säkert är åtminstone, att den summa, 600,000 rdr, som
Utsk:t ansett tillräcklig, är blott och bart en gissning. 1 skjutsnings-komiténs
betänkande, det hvarpå Utsk:ts hela beräkning är
uppgjord, antages kostnaden, enligt hvad Hr von Koch sjelf upp
-
350
Den 28 Mars f. m.
lyst, till 1,000,000 rdr. Hr von Koch säger visserligen att denna
summa nu icke erfordras, emedan man från millionen kan draga
de 396,300 rdr, som i komiténs förslag beräknades för postvägslinierne,
men då Utsk:t här förordar komiténs stora förslag
nära nog ordagrannt, måste man väl åtminstone, förmoda att
kostnaden skall uppgå till den deri beräknade. Ofvergår man
åter till skjutsningskomiténs andra, mera inskränkta förslag,
eller att staten sjelf icke skulle öfvertaga skjutsen, utan blott
betala entreprenörer, de der åter borde befordra såväl resande
som post, beräknas kostnaden derför till 850,000 rdr. Jag kan
således, oaktadt Hr von Köchs ovilja, ej finna annat än att Utsk:ts
600,000 rdr verkligen äro gripne ur luften.
När man för ett par dagar sedan af Stats-Utsk:t erhöll den
sorgliga underrättelsen att statens tillgångar vore så medtagne,
att vi ej hade råd befästa vårt förnämsta sjö-etablissement Carlskrona,
ej att inköpa summa 20 st. kanoner i och för våra fästningars
försättande i någorlunda tjenstbart skick, ej ens att
skaffa tak öfver hufvudet åt våra soldater, då kan det ej annat
än förvåna, att man nu förordar förslags-anslag, hvars belopp
icke kan beräknas, men troligen uppgå till millioner, och
detta för en visserligen vigtig angelägenhet, men en, som utan
våda ännu några år kan uppskjutas, helst skjuts-skyldighetens
laglighet icke torde kunna bestridas, såvida 600-årig häfd har
någonting att betyda. Det var nemi. under Magnus Ladulås,
som våldgästningen afskafiädes och skjutsen i stället ordnades.
Ehuru skadlig denna skjutsinrättning än är, måste man likväl
medgifva att, då hemmanen under flere sekler gått i handel
och vandel med beräkning af detta besvär, kan ingen orättvisa
sägas derigenom drabba de nuv:de hemmansegarne. När
vi dessutom hafva fått den upplysning af Hr von Troil, att de
skjuts-skyldige i hela den mellersta delen af Sverige, långtifrån
att vara missnöjde, tvertom vilja sjelfva skjutsa, synes det som
om saken åtminstone der icke påkallade allt för hastiga eller
kraftiga åtgärder. Jag förmodar således, det R. o. Ad. icke
koinmer att fästa sig vid Utsk:ts storartade förslag, att staten
helt enkelt och utan all ersättning skall öfvertaga skjutningsbesväret.
Jag öfvergår nu till det förmedlingsförslag, Hr von
Koch framlagt. Den värde talaren anser 200,000 rdr vara nog
för planens genomförande, men något bevis derför bar han
olyckligtvis icke anfört. Intill dess så sker, må det tillåtas mig
att tvifla derpå, ty säkert är, att ifall staten ölvertoge ^ af entreprenadalgiften,
skulle intresset för låga entreprenader betydligt
förminskas, och statens tillskott tillfölje deraf snart stiga
långt öfver den här föreslagna summan. Man har framhållit
att, ifall staten icke gör en sådan uppoffring, komma ej entreprenader
i gång. Erfarenheten bevisar ju raka motsatsen. På
alla ställen, der skjutsningen anses såsom ett..onus, hafva billiga
entreprenader ganska lätt blifvit inrättade. I Östergöthland t. ex.
betalas i allnämhet ej mer än 15 rdr pr mantal; detta tyckes
Den 28 Mars f. m.
351
åtminstone icke vara någon tryckande afgift. Att deremot, som
Frih. Sprengtporten föreslagit, öka skjutslegan, utan att samtidigt
öka de resandes beqvämlighet, finnér jag verkligen obilligt.
Om man jemför det sätt, hvarpå resande för närv:de här transporteras,
med förhållandet i andra länder, skall man finna att
vår nuv:de skjutslega redan är allt för dyr.
Jag har i min reservation utgått från den åsigt, att staten,
med sina nuv:de tillgångar, icke kan åtaga sig allt. Då likväl
vissa delar af vårt land äro så hårdt tryckta af skjutsen, att
hemman gifvas, hvilka i entreprenad-afgift betala ända till 480
rdr, bör en summa anslås till lindring för de mest lidande. Medlen
skulle, efter inkomne uppgifter på alla entreprenad-afgifterne,
utdelas. Oberäknadt det billiga i att sålunda underlätta de
betryckta, vinnes den stora fördelen att till nästa riksdag få en
säker beräkningsgrund, efter hvilken man kunde uppgöra ett
förslag till hela skjutsningsbestyrets ordnande.
Då det icke isan falla mig in att envist fasthålla mitt förslag,
alltid förutsatt att hufvudsaken vinnes, och då ett annat,
ledande till samma mål, redan blifvit af Preste-St. antaget, anhåller
jag, i likhet med Hr von Ehrenheim, att R. o. Ad., med
afslag å den ifrågav:de punkten, måtte fatta enahanda beslut,
som det Ilögv. Ståndet.
Frih. von Schulzenheim, David: Då denna fråga är
för jordbruket af den vigt, att man aldrig kan granska och undersöka
densamma tillräckligt nog, för att få den till ett önskvärdt
resultat, är jag ganska ledsen att i dag, då flere talare
med mycken insigt i ämnet yttrat sig, icke hafva funnit någon,
som obetingadt velat antaga ett förslag, som med ens hade
afgjort saken. Det gläder mig likväl, att grundsatsen om jordbrukets
rätt att slippa detta onus har blifvit principielt erkänd
af de flesta bland dessa talare.
Ingen finnes väl, med kännedom om ämnet, som ej inser,
att någon juridisk rättsgrund ej förefinnes, som skulle ålägga
jordbruket att bära denna börda. Skyldigheten har uppkommit
på samma sätt, som om i våra dagar en skyldighet uppstode
för hvar och en, som har en häst och som kan föda densamma,
att hyra ut den åt hvilken som helst, som har råd eller
är road af att rida den; eller om en förpligtelse skulle stadgas
för egaren af en jagthund att uthyra densamma. Jag erkänner
riktigheten deraf att, hvarest juridisk rättsgrund saknas,
der bör gammal häfd kunna åberopas, och jag medgifver
att 4 sekler kunna anses såsom gammal häfd, men blott i princip.
Då jag hört talare har säga, att den, som köper ett hemman,
köper det med den af häfd pålagda skatten, får jag till
deras upplysning omnämna, alt detta ej innebär någon sanning,
ihy att förhållanderna hafva så kunnat förändras, att hemman,
som för 10 år sedan skjutsade högst obetydligt, nu få, under
samme egare, skjutsa 5 gånger så mycket. Om det är rätt
352
Den 28 Msrs f. m.
att jordbruket är belastadt med ett sådant servitut, är det då
äfven rättvist att detsamma fördubblas 5 å 10 gånger.
Jordbruket har i våra tider så småningom fått sig tillerkänd
den rätt, som det förtjenar och kan fordra; jordbruksvetenskapen
har såsom vetenskap blifvit aktad och ärad och har
uppdragit andra vetenskaper till hjelpvetenskaper åt sig. Jordbruket
liar förvärfvat sig rang af modernäring, i stället för bergsnäringen.
Jordbruket har vunnit anseende, derföre att R. o. Ad:s
söner egnat sig deråt, i stället för åt statens tjenst. Kan det
då icke rättvisligen begära att blifva befriadt från ett förnedrande
onus, hvars orättvisa är så stor, att ingen annan kan bestrida
den, än den, som har lust att åka på andras bekostnad.
Skjutsningskomiténs Betänk, upplyser, att det finnes skjutshåll
1 Norrland, som äro 4 mil långa, och att det kan hända, att
den skjutsande bor 4 mil derifrån. Allt detta blir ersatt med
2 rdr. Ar detta rättvist? Det finnes hemman, som få betala
sin skjutsskyldighet med 500 rdr om året. Då detta är ränta
på 10,000 rdr, tyckes detta vara en temligen dryg beskattning,
helst när den saknar rättsgrund. Jag behöfver icke måla, huru
nedtryckande det måste kännas för en jordbrukare att vara i
slafveri. Jag behöfver ej heller erinra om Onkel Adams målning
af resan till badorten. Jag hemställer till hvar och en,
som förstår sig på hästar af den Svenska afveln, om en sådan
länge kan stå bi, då han den ena dagen skall draga malm, och
då det den andra fordras, att han skall springa raskt undan.
Om vi nu se efter, Mina Hrrl hvad som betalas i utlandet
för att få begagna sig af andras hästar, så se vi t. ex. att i
Norige priset är ganska högt. Hvar och en, som varit der, har
säkerligen kommit i erfarenhet deraf. 1 Tyskland betalas ännu
högre, men det är så väl ordnadt, att, om flere personer förena
sig, det blir lika billigt, som om det bara vore en. Egentliga
och största skälet, hvarföre icke utländningen besöker vårt vackra
Iand, är det eländiga skick, hvari vårt skjutsväsende befinner
sig, ty man måste hafva egen vagn, för att kunna undvika rapphönan.
Då jag granskar Utsk:ts Betänk, och observerar reservanterne,
så finner jag ingen bonde bland dem. Jag tror att, med
undantag af resorna från och till riksdagarne, det är sällsynt
att se en bonde åka skjuts.
Jag är glad att en af de ledamöter, som reserverat sig mot
Ufsluts beslut, likväl erkänt principens riktighet, under det att
de flesta hafva undskyllt sig med den invändning, att staten
icke hade tillgång, att staten icke skulle kunna utgifva 600,000
rdr, för att göra en rättvisa. Att staten ekonomicerar vid fråga
om vinstgifvande företag, det är ej rätt, ty derpå förlorar
den, enär det blott är ett lån den ger. Kommer icke, äfven
om dessa 600,000 rdr skulle på ett annat sätt blifva uttaxerade,
jordbruket att ändå lå betala det mesta.
Frågan
Den 28 Mare f. m.
353
Frågan är här således om vi skola göra rätt eller icke.
Jag försäkrar eder, Mina Hrr! att, om vi vilja göra rätt, det
finnes många utvägar dertill, äfven om detta förslag ej antages.
Jag skulle vilja föreslå, att man, likasom i Tyskland, beviljar ett
monopol, och jag tror att, om Fursten af Thurn och Taxis här
uppträdde, det icke skulle blifva så särdeles svårt att åvägabringa
ett kontrakt på 100 år.
Här har blifvit anfördt att det finnes provinser i mellersta
och södra Sverige, hvarest allmogen anse skjutsningsbesväret
såsom en fördel. Detta vill jag ej bestrida, emedan jag ej känner
förhållandet, men jag vet deremot att landshöfdingarne icke
hasta med att införa entreprenader och att håll- och reservskjutsen
till följe deraf qvarstår. Vöre ej det tvertom skäl att
inrätta entreprenader i dessa provinser, ty ovilkorligen skulle
entreprenadrättigheten, helst om skjutslegan höjes, på auktionerne
betalas ganska högt, då allmogen anser det såsom en fördel;
och skulle staten härigenom kunna bereda sig en ganska
god inkomst.
Jag vill ej trötta Hrr:ne längre, utan sammanfattar jag mina
åsigter i ämnet uti att förklara, det jag anser såväl den
grund, hvarpå Utsk:t har byggt sitt förslag, som det försök till
lösning, hvilket det framställt, vara fullkomligen riktiga; och
hoppas jag att R. o. Ad., som många gånger förut fattat samma
beslut som Bonde-St. i denna fråga, skall ega nog rättvisa
och mod att företaga denna sak i grund och bifalla Utsk:ts
förslag.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Den fråga, som
nu utgör föremål för öfverläggning, är af den största vigt, icke
allenast om man betraktar den från ekonomisk synpunkt, utan
äfven och än mer från synpunkten af principiel rättvisa, och
dess lösning skulle bereda åt vårt fädernesland heder och hyllning
från alla håll, samt bidraga till lyftning af den befolkning,
hvilken nedtryckes af detta förnedrande onus, bedröfligt
minnesmärke från en förgången förtryckets tid. De fleste talare,
som här uppträdt, hafva betraktat frågan ur ekonomisk
synpunkt. Jag medgifver att de uppoffringar, skjutsningstungans
öfverflyttande på staten medför, kunna blifva ganska kännbara,
men då det är fråga om att utöfva rättvisa, så får man icke
taga i betraktande hvad det kostar, och så stora böra de kostnader,
som den föreslagna förändringens verkställande skulle
medföra, icke blifva, som man föreställt sig. Hr von Koch har
på ett öfvertygande sätt visat, att om skjutsen fortfarande nedgår
på sätt den gjort under sista decenniet, så bortfaller en stor
del af den höga summa, som för dess ordnande nu anses vara
af behofvet påkallad.
Att en sådan förändring som denna skall medföra olägenheter
af flerfaldiga slag, det ligger i sakens natur, men derför
att en så vigtig förbättrings åstadkommande medför svårigheter,
H. lil. 23
354
Oen 28 Mare f. m.
så bör den icke skjutas ä sido, och ett åsidoskjutande blir det,
om man antager något af de palliativer, som här blifvit föreslagna,
ty dessa afse blott att lindra, förmildra och jemna skjutsskyldighetens
tunga, utan att på samma gång erkänna principen
och rättvisan af att detta onus bör lyftas helt och hållet från
jordbruket. Det är detta mål, som man bör söka att uppnå,
och det må ske på längre eller kortare tid, med mer eller mindre
kostnad, blott man erkänner att skjutsskyldigheten är ett
för jordbruket tryckande och förnedrande onus.
Den föreg:de talaren har framhållit flere af de olägenheter,
som detta besvär förorsakar, och det är onödigt att här upprepa
dem. Hvar och en, som haft att göra dermed, vet mycket väl
att det icke finnes något som så smärtar jordbrukaran som att
jemt få vara färdig att med sina hästar betjena hvilken resande
som helst, då han för hästarne har göromål, som för hans
framtid och ekonomiska existens äro af största vigt. Om man
nu vill att staten skall öfvertaga detta onus, så må man betänka
att staten derigenom icke gör någon present åt jordegarne eller
åt hemmanen, utan staten gör en skänk åt de resande, ty det
finnes icke något stadgande, som säger att den skjutsskyldige
skall skjutsa för halfva eller tredjedelen af värdet, utan han har
åliggande att göra det mot skälig och billig ersättning; men det
har icke på flere hundra år inträffat att han fått full, skälig
eller ens billig ersättning för hvad skjutsen kostar honom.
Det är statens och icke jordbrukarens pligt att uppehålla
ett statens ändamål, hvilket resandes fortskaflning otvifvelaktig!
är.
Ett förmedlingsförslag, som blifvit framställdt, afser att man
skulle fördela skjutsskyldigheten på alla hemmanen öfver hufvud.
Det ligger en orättvisa äfven i detta förslag, ty det vore
blott att öfverflytta denna tunga på hemman, hvilka icke förut
burit den och hvilka mot ett dylikt förfaringssätt kunde åberopa
samma häfd, som nu anföres för skjutsens bibehållande vid
dess närvide skick, och i stället för att det nu blott är vissa hemman,
som bära detta onus, så skulle alla få känna obehaget deraf.
Då man i alla andra länder ser att fortskaffningsmedlen
äro så inrättade att jorden icke deraf betungas, så förvånar
man sig med rätta öfver att så icke är förhållandet hos oss.
Orsaken dertill är utan tvifvel den, att resande här hafva haft
ett monopol att åka för halfva värdet. Hvarje försök här med
diligensers inrättande har strandat, derför att man icke kunnat
förskaffa sig en nog hög, mot kostnaden svarande skjutslega.
Om vi här fått en lega, som motsvarade den verkliga kostnaden,
så är det gifvet, att diligensbolagen hade kunnat bära sig.
Detta förhållande leder tanken på den ekonomiska förlust, som
nuv:de skjutsnings-sätt medför. Med en lätt diligens skulle man
nemi. kunna skjutsa 6 personer med 2 hästar, då man nu deremot
för hvarje resande måste använda en häst och en karl.
Hvilken kostnad i dagsverken föranleder icke detta, och hvartill
tjenar väl denna kostnad?
Den 28 Ma ri f. ra.
355
Åf den vid 1856 års Utsk:s-Betänk. gjorda redogörelse för
skjutsnings-skyldighetens uppkomst och fortgång framgår, att afsigten
med reglerandet deraf varit, icke att härigenom pålägga
jordbrukaren någon ny börda eller skatt, utan att bereda utväg
till de resandes förskaffande på det enda sätt, som den tiden
ansågs möjligt eller genom jordbrukarens försorg, med för denne
sednare deremot tillförsäkrad rätt att derför tillgodonjuta
den ersättning, som är med billigheten öfverensstämmande.
Myntets fallande, menniskans och hästens dagsverksvärdens höjning,
det tidsenligare jordbruket, den ökade trafiken och framförallt
de mera utvecklade begreppen om samhälls-medlemmarnes
oförytterliga menniskorättigheter föranleda till att känna
skjutsningsskyldighetens tyngande börda allt svårare och svårare
och slutligen till klagomål deröfver.
Utsk:t vid 1860 års riksdag föreslår, med ändring så väl af
K. M:s som komilérades förslag, att skjutsen skall från jordbruket
skiljas och af staten öfvertagas; det föreslår ock förhöjning
i legan och visar att i Norige kostar skjutsen för en häst en
Svensk mil, med entreprenad, 1 rdr 90 öre, och, utan sådan, 1
rdr 62 öre på landet. I Danmark, Hariower, Frankrike samt
än mer i Preussen uppgår skjutslegan till högre belopp; i England
sade Hr Montgomery nyss att en häst med extra skjuts
kostar 9 rdr pr Svensk mil. Jemför man nu den ersättning af
50, 80 å 100 öre pr mil, som betalas för skjutsen hos oss, så
må man ej undra på, om klagan af obillighet och orättvisa vid
hvarje riksdag häröfver högeligen låter höra sig.
Dock, som jag i början af mitt anförande yttrade, det är
icke den ekonomiska förlusten, som vid denna frågas bedömande
bör vara den mest afgörande. Den vigtigaste synpunkt,
hvarur denna fråga bör bedömas, är den principiela, den rättvisa,
den moraliska. Vi prisas lyckliga bland alla folk för vår
frihet, som, begränsad af lagar, lemnar oss skydd, och för for
mer,
som skydda och befordra både vår intellektuella och ekonomiska
utveckling — och vi äro det i sanning; men så mycket
mer framstår den tryckande, den förnedrande, ännu qvarvarande
bördan af skjutsskyldigheten, uppsprungen ur våldet, framtvingad
af makten och satt i system under de tider, då kastandan
var privilegierad och menniskorätten och menniskovärdet
i hela vår verldsdel låg trampad under de mäktiges fotter. Från
sådan uppkomst, från sådana tider har skjutsningsskyldigheten
sin häfd — denna häfd, hvilken nu åberopas för rättvisan af
skyldighetens fortvarande. Tillhör det icke vår tid, hvilande på
sundare och bättre samhällsidéer, att nu borttaga detta onus i
enlighet med rättvisans fordringar, så mycket mer som möjlig
heten
af detta borttagande, till följd af nya förhållanden i vårt
kommunikationsväsende, nu låter sig lätteligen göra.
Jag tillstyrker bifall till Sammansatta Utsk:ts förslag.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Det skall måhända
synas obefogadt att, efter de sakrika anföranden, som blifvit
35a
Den 28 Man f. m.
afgifna med anledning af Utsk:ls förev:de Betänk., ännu ytterligare
tillägga något, men jag finnér mig dock föranlåten att
yttra några ord. — På de skjutsskyldiges vägnar aflägger jag
en uppriktig tacksägelse till det Sammansatta Utsk:t för dess så
grundliga utredning af frågan, och för det på rättvisa och billighet
grundade resultat, hvartill det kommit, då det föreslagit
R. St:r att gästgifveri-, håll- och reserv-skjutsen samt postskjutsen
må från jordbruket skiljas och öfvertagas af staten.
Jag tackar Utsk:t för det förslag, som det aflemnat till verkställigheten
häraf, hvaruti det visar, att de pekuniera hindern
icke äro sådana, att man derföre bör afstå från företaget. Jag
tackar Flr von Koch och Frih. Sprengtporten för deras erkännande
af den grundsatsen att skjutsen bör öfverflyttas från de
skjutsskyldige till staten, och för det att de åtminstone erkänna
att den icke utgör något rättmätigt och billigt onus för den
skattskyldiga jorden. De förmedlingsförslag, som desse Hrr
framställt, medgifver jag också hafva sina förtjenster och i någon
mån bidraga till att åstadkomma lättnad i närv:de förhållande,
men med det värde, som jag sätter på grundsatser och
deras tillämpning, så anser jag ett obetingadt bifall till Utsk:ts
Betänk, vara det enda rätta. I afseende på förmedlingsförslag
i allmänhet, så åberopar jag ett yttrande af en värd ledamot
af detta Stånd; han sade nemi. att half rättvisa var hel orättvisa,
och det är på den grund, som jag icke vill biträda något
förmedlingsförslag i denna fråga. Det blir nemi. alltid en orättvisa,
äfven om de skjutsskyldige skulle såsom en almosa emottaga
något litet understöd, då de likväl skulle vara nödsakade
att qvarstå i den förnedrande förbindelsen att bestrida skjutsen.
Det är väl en möjlighet att genom entreprenads inrättande på
många ställen en betydlig lättnad redan är vunnen, men skyldigheten
står likafullt qvar.
Jag är ledsen att i en vid Utsk:ts Betänk, fogad reservation
finna den gamla visan åter uppstämd, att någon statens
skyldighet att, utan något bidrag från de skjutsskyldiges sida,
åtaga sig det ifrågav:de bestyret, icke skulle förefinnas. De
skjutsskyldige hafva, mig veterligt, aldrig velat undandraga sig
att, deltaga i de kostnader, som kunna förorsakas genom skjutsens
öfverflyttande på staten. I fall denna åtgärd skulle kräfva
en ökad bevillning, så komma de skjutsskyldige, likasom alla
skattdragande medlemmar af samhället, att hvar i sin mån deri
deltaga.
Samme reservant har ansett sig kunna påstå, att skjutsskyldigheten
är ett sådant onus, som genom 600-årig häfd antagit
skatte-natur, och han kommer häraf till den öfvertygelsen,
att ingen rättsgrund kan af de nuv:de hemmans-innehafvarne
åberopas, hvarföre desse skulle af staten erhålla en skänk
på de andra samhällsklassernas bekostnad. »Gåfvor och gengåfvor
underhålla vänskapen», säger man, och om man utan
protest vill antaga uttrycket »skänk», hvilket jag för min del
icke kan, så vore det väl icke för bittida, om den samhällsklass,
Den 28 Mars f. m.
357
sorn i så många år gifvit ganska betydliga skänker åt de öfriga,
derigenom att dessa sednare fått resa dels fritt, dels för en
betalning icke på långt när motsvarande skjutsriingsbesväret,
att, säger jag, denna samhällsklass nu i sin ordning finge mottaga
skänken af en rättvisa. Rättvisan utgör grundstenen i
det borgerliga samhället oell vilkoret för dess trefnad och bestånd.
— Med den COO-åriga häfden, sorn skulle ligga till grund
för skjutsskvidighetens öfvergång till skatte-natur, förhåller det
sig icke bättre, än att den så kallade Alsnö stadga, som utkom
troligen 1280 eller 1281, föreskrifver endast en uppmaning till
de vid vägarne boende att förse de vägfarande med herberge
mot betalning. Längre fram, i 14:de århundradet, omkring 1334,
förefinnas nya förordnanden om särskilda herbergen (Taverner),
med skyldighet att mot betalning förse resande med herberge
och mat samt foder för deras hästar, och om den af
Magnus Ladulås stadgade allmänna skyldighetens bibehållande,
för de fall, då resande kommo till herberge i större antal, än
der kunde emottagas. Ar 1344 tillädes, att två herbergerare
skulle vara i hvar stad, med samma åligganden, som Tavernare
på landet; men om någon skyldighet att skjutsa dem fanns då
ännu icke något stadgande. Likväl förekommer i stadgan från
den tiden ganska märkligt dessa ord: »att som V förnummit
att äfven de, som rika äro, vilja låta fortskaffa sig med friskjuts,
så förordne Yf», &c. Blott de som reste i kronans
ärenden, äfvensom troligen redan då Adeln, egde rättighet till
fri skjuts. Under Gustaf 1 förekommer ingen föreskrift i afseende
på skjuts-väsendet. Efter Erik XIV:s tillträde till regeringen
eller omkring 1561, uppstod fråga om att borttaga rättigheten
till fri skjuts för kronans män, och jag tror att det är
derifrån som de uti ordinarie räntan qvarstående s. k. skjutsfärdspenningarne
såsom en skatte-titel härleda sig; men den
eger ingalunda sammanhang med den nuv:de skjutsskyldigheten,
som, lika med alla våra grundskatter, står qvar som en orättvisa,
begången af de efterkommande maktinnehafvarne, som
icke aktade deras mening, som beviljat den. Det finnes
nemi. ingen enda af våra grundskatter, som icke först blifvit
beviljad såsom ett temporärt anslag till något visst ändamål och,
sedan detta ändamål ernåtts, likväl fått stanna qvar såsom en
ordinär skatt, derför att allmogen vid den tiden icke var nog
upplyst för att kunna bevaka sina rättigheter, utan dessa förbisågos
af Hrr:ne. — Man synes äfven vid den tiden hafva velat
stadga något för sådane oprivilegierade resande, som antingen
icke egde egna hästar eller ock icke ville begagna sig af dem.
Erik XIV förordnade om formans anställande i några städer
till de resandes fortskalTande samt, genom plakatet den 15 Nov.
1561, att gästgifvare skulle anställas vid vägarne, för att tillhandahålla
hästar åt resande. Således voro icke jordegarne
skyldige att skjutsa med sina hästar. Detta Erik XlV:s förordnande
tycks likväl icke hafva haft någon synnerlig framgång,
ty under Johan lilis regering, likasom före 1561, nödgades de
358
Den 28 Mari f. m.
oprivilegierade resande anlita de vid vägarne boendes goda vilja
för sin fortkomst, och då fanns ingenting föreskrifvet om någon
skyldighet att fortskaffa sådane resande. Carl IX synes
först hafva tagit sig skjntsnings-skyldigheten om hand. Genom
mandadet 1604 för pligt as nemi. vissa bönder, jemte gästgifvare
och länsmän, att mot bestämd betalning lemna hästar till såväl
oprivilegierade som privilegierade resande. 1633 års författning
innebär det märkliga tillägg till författningen, att Adeln skulle
erlägga två öre mindre än de oprivilegierade resande, som skulle
betala efter öfverenskommelse. Delta var således, Mina Hrr!
obestridligen en skänk lill detta Stånd af den då vide fattiga och
betryckta allmogen. Månne det då icke är billigt att efterkommanderne
efter den då på sådant sätt af de skjutsskyldige
begåfvade Adeln, nu, genom skänken af litet rättvisa, gäldade
någon del af föregångarnes skuld? Således torde det endast
vara från år 1604 som bestämmelserna ang:de skjuts-skyldigheten
datera sig, och följaktligen måste man göra en betydlig
afkortning på den 600-åriga häfden, som skulle hafva meddelat
skjuts-skyldigheten skatte-natur. Men, Mina Hrr! äfven om
denna skyldighet vore af skatte-natur, hvad är det väl som
dervid skulle fästa något mera evigt och fortfarande än vid allting
annat? Allt sträfvar till förbättring, och jag kan icke begripa
hvarför jordbrukarens skyldigheter ensamt skulle blifva
oupphörligt bestående, isynnerhet då de äro af en så särdeles
tryckande art som skjuts-skyldigheten. Carl iX:s stadgande
synes icke hafva haft fastare grund, än att man redan 1614
eller 1615 återgick till det gamla bruket att resande genom
öfverenskommelse skulle betinga sig skjuts. Under hela den
följande tiden af Gustaf II Adolfs regering tycks icke någon
bestämd skjutsskyldighet hafva funnits, och under de då för
handen varande krigsoroligheterna kunde icke heller några stadganden
om betalning för skjuts komma i fråga, hvadan det med
skjutslårdspenningarne, såsom stadgade afgifter, synes hafva gått
fram och tillbaka, till dess år 1648 en fastare grund bestämdes
för skjutsfärdspenningarne genom Axel Oxenstjernas åtgörande.
En K. Förordn. från 1633 bestämmer nya belopp af
den betalning för skjuts, som skulle erläggas, icke mindre af
den privilegierade än af den oprivilegierade resande; likväl var
beloppet lägre för den privilegierade hof- eller adelsmannen.
Ater ett bevis på att adeln i fordna dagar icke försmått skänker,
när de kunnat erhållas på öfrige medborgares bekostnad.
Det är egentligen i 18:de århundradet, ifrån 1720, 1727, 1734,
1766 sorn R. St:r befattat sig med anordning af skjutsen, och
således är det egentligen från den tiden som de närv-.de förhållandena
kunna räkna sin häfd, och på långt när icke för
600 år tillbaka, som den värde reservanten påstår. — Härvid
torde icke böra förbises huru 1720 års förordnande om uppmaning
till allmogen, att under då varande förhållanden med
någon hållskjuts bispringa städer, som ej kunde fullgöra sin
Den 28 Mari f. m.
359
skjutsskyldighet, år 1734 förvandlades till en befallning om
sådan hjelp.
Jag kan således icke fatta, att de skjutsskyIdige ej ega
rättighet att yrka upphörande af ett förhållande, hvars uppkomst
grundar sig på omöjligheten att under de första tiderna
på annat sätt besörja fortskaffningen af de resande. Skjutsskyldighetens
bestridande på detta sätt kan icke försvaras längre
än den tvingande nödvändigheten existerade, då det icke fanns
någon annan utväg för tillfredsställande af detta civilisationens
behof, som påkallar statsborgarens förflyttande från den ena
orten till den andra. Till hvilken grad har icke samhället sedermera
utvecklat sigl Till hvilken grad har icke Sveriges folkmängd
ökats under den tid, som förflutit sedan 1720! Till
hvilken grad har icke antalet af både in- och utländska resande
tilltagit, under det att hemmantalet är alldeles detsamma! Till
hvilken grad äro icke vägsträckningarne inom landet fördubblade
och på samma gång äfven behofvet att på dem blifva
fortskaflad! — Jagt korn att nämna vägsträckningar; hvem är
det väl som underhåller vägarne? Ar det icke jordegarne, och
hvilket onus är icke detta lör dem? Kostnaden för vägarnes
underhåll är många gånger större än den summa, som skulle
erfordras för att befria jorden från skjutsningsbestyret. Det
finns intet land i Europa, som med så gles befolkning och på
så vidsträckt yta som Sverige, underhåller så goda vägar eller
gör det med så stor kostnad; men detta besvär känns mindre
tungt för jordbrukaren, derför att det är lika för alla. Säteriegaren
och prestbols-innehafvaren deltaga deri likaså väl som
skattebondcn.
Mari ryggar icke tillbaka från att skuldsätta landet hos
utländningen, snart sagdt, till hvilket belopp som helst, för att
anlägga jernvägar. Hvar och en vill hafva en jernväg, som
passerar förbi hans port, och detta på statens bekostnad. Ingen
kan val bestrida att den skjutsskyldige jordbrukaren får deltaga
i dessa kostnader lika väl som alla andra. Men när det är
frågan om någon uppoffring från statens sida, för att från den
oprivilegierade jorden lyfta dess största börda och frigöra en
samhällsklass från en förnedrande tunga, som långt för detta
borde hafva blifvit afhjelpt och hvilken sätter den frie Svenske
jordbrukaren i jemnbredd med den lifegne Ryske bonden, nemi.
skyldigheten att mot sin vilja lemna sin häst i andras händer,
så säger man att detta vore att åt den skattskyldige jordbrukaren
gifva en skänk, hvartill han alldeles icke har rättighet.
Man synes helt och hållet glömma att en ökad bevillning kommer
att träffa de skjutsskyldige lika mycket som alla andra
medborgare. Det blir således en högst obetydlig del, som faller
på hvar och en, och om man än får betala några rdr mer i
bevillning, kommer man äfven att blifva fortskaflad på ett beqvämare
och hastigare sätt.
Den skjutsskyldiga jorden eges utan tvifvel för det mesta
af bondeståndet, hvilket stånd sedan långliga tider ansett hus
-
360
Den 28 Mare f. m.
behofsbränningen såsom en inkomstgifvande näringsgren. Till
hvilken grad denna var utsträckt, kan man lätt se deraf att
170,000 bränvinspannor voro i gång. Oaktadt detta och oaktadt
det inflytande, som vanans makt har, så har likväl bondeståndet
gått in på att afsäga sig denna näringsgren och genom
denna eftergift inbringat staten en ökad inkomst af 9 millioner
rdr. Det torde således icke vara för mycket, om staten nu
gjorde någon liten uppoffring för att frigöra bondeståndet från
ett medeltidsbesvär, som icke längre öfverensstämmer med detta
stånds nuv:de och, som jag hoppas, stigande bildningsgrad.
Då njutningen af bränvinssupandet kan inbringa 9 millioner,
månne då den njutningen, att från en samhällsklass hafva aflyftat
en orättvis tunga, kan anses för dyrt betald, om den
också skulle kosta 1 million?
En värd talare har ansett att man borde göra försök på
några vägsträckningar att borttaga skjutsen genom poststationers
inrättande och deras ställande under poststyrelsen. Jag får bekänna
att det bar länge förundrat mig att man icke redan gjort
något sådant försök. Vi regeras för det mesta genom komitéer,
och så snart en komité är tillsatt, så anser man allan rättfärdighet
uppfylld. En sådan komité har äfven blifvit tillsatt för
finansernas ordnande, om jag så får kalla det, men kanske
rättare studerande, hvilken kostat staten mellan 40 och 50,000
rdr; men man har icke tänkt på att göra något försök i den
riktning, jag nyss nämnde. Då resandes befordrande inom det
civiliserade samhället otvifvelaktigt utgör en statens angelägenhet,
så följer deraf att hvar och en medborgare bör i sin mån
bidraga dertill. Om man vid alla riksdagar uppskjuter lösningen
af denna fråga, så framkallar man snart det ropet från de
skjutsskyldige: »huru länge skola vi vara samhällets Heloter
och huru lange skola de öfriga medborgarena vara frikallade
från att jemte oss deltaga i skjutsningsbestyret? Om detta
skall åligga jordbruket, hvarföre skall då säterier, prestgårdar
och militieboställen vara befriade derifrån?» När dessa anspråk
komma att högt utlalas, så blifva de kanske icke så lätta att
tysta.
Man har yttrat, att denna fråga kunde hänskjutas til! landstingen;
men att i närv:de stund hänskjuta den till landstingen,
vore att hänskjuta den till något högst obestämdt, och dessutom
anser jag att denna fråga aldrig bör kunna komma att beredas
af landstingen, då dessa icke gerna kunna beröra något annat
än länets angelägenheter, och detta är en fråga, som angår hela
landet. — Det fördelaktigaste, för att komma till ett önskvärdt
resultat i denna fråga, vore, om den omfattades af regeringen,
och om, med de många medel, som en styrelse har till sitt förfogande.
ett förslag kunde uppgöras, utan att man behöfde anlita
några komitéer. Jag anser dock att man bör gå styrelsen i
förväg och således undanrödja alla obehagliga konflikter. Då
det nu är min innerliga öfvertygelse, att klokhet och rättvisa
gemensamt mana tili antagande af det Sammansatta Utsk:ts för
-
Den 28 Mara f. m.
361
slag, att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen samt postskjutsen
må skiljas från jordbruket, så anhåller jag att R. o. Ad. måtte
bifalla Betänkit.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: I likhet med de fleste
talares här uttryckta åsigter, anser visserligen äfven jag att
skjuts-skyldigheten på många ställen i landet är en svår tunga,
men jag bestrider deremot att i sednare tider denna tunga i
allmänhet kan anses vara af sådan beskaffenhet, att man bör
vidtaga så genomgripande åtgärder, som det sammansatta Utsk:t
föreslagit. Uti den al mig väckta motionen har jag sökt utreda
förhållandena och äfven framställt förslag till att undanrödja
de hufvudsakliga olägenheter, som nu i sjelfva verket vidlåda
skjutsningsbestyret, och jag tror, att om man vidtager de
åtgärder, hvilka jag föreslagit, så skola alla giltiga anledningar
till klagomål förfalla. För min del kan jag icke medgifva att
jordbruket bör befrias från ett onus, hvilket det under en längre
tid burit, utan att det skulle gifva någon slags ersättning,
eller att denna tunga hvälfves på andra medborgare, utan att
något egentligt skäl till en sådan öfverflyttning kan förebäras.
Jag har visserligen hört isynnerhet en talare, under inflytande
af en, som mig tycktes, alltför lågande inbillning, framdraga
taflor, hvilka icke hafva någon motsvarighet i verkligheten.
Afven har jag hört talare framställa skjuts-skvldigheten som ett
slags träldomsok, men detta kan jag aldrig komma att underskrifva.
Enligt min uppfattning ligger det just i samhällets idé
att den ena samhällsmedlemmen skall göra några uppoffringar
af sitt eget jag till förmån för det hela, och således kan jag
icke finna, om en kategori af medborgare kunna, med en jemförelsevis
ringa uppoffring, göra sina öfriga medborgare en tjenst,
att den gör något annat än hvad desse, under andra förhållanden,
få återgälda; och som det för en jordbrukare är en nödvändighet
att hafva en eller (lere hästar, så, om han dermed
under vissa vilkor betjenar sina medborgare, är det väl icke
något mer att förundra sig öfver, än att den, som har penningar,
betalar underhållet för den som inga har, eller att den,
som icke har råd att sjelf uppfostra sina barn, får dem uppfostrade
på andras bekostnad o. s. v. På detta sätt är sam
hället
en ömsesidig uppoffring af den ene medborgarens fördel
för den andres. Man skulle kunna gifva skjutsbestyret det
namn, som flere talare gjort, om rättigheten att betjena sig af
de skjutsandes biträde vore ett rnonopolium för någon viss
samhällsklass; men det är ingalunda så. I 1734 års lag äro
visserligen några få personer uppräknade, hvilka icke få begagna
skjuts, såsom tattare och hårdragare die., men för öfrigt är
rättigheten lika för alla; och luiru detta skall kunna kallas ett
slafveri, kan jag icke fatta.
Det är 2:ne omständigheter, som jag anser böra utredas,
nemi. om jordbruket alltid haft en sådan skyldighet, samt om
några fördelar skulle tillskyndas detsamma genom den före
-
362
Den 28 Mart f. m.
slagna förändringen. Hvad den första omständigheten beträffar,
så vill jag icke vidare inlåta mig i den saken, emedan man
redan alltför mycket talat derom. Man tvistar om skjuts-skyldigheten
kan kallas en grundskatt eller icke. Jag vill icke söka
att definiera hvad man menar med grundskatt, men jag vill
blott nämna att, med undantag af den ordinarie räntan, som
hvilar på hemmanet, så äro alla öfriga skatter och onera, som
blifvit lagda derpå, vida yngre än skjuts-skyldigheten, och att
denna sednare tillkommit t. ex. långt förr än hemmantalsräntan.
En del af denna, eller den s. k. »landtågsgärden», uppkom först
1617 och meddelades då till fortsättning af det Polska kriget.
Sedermera ingick i denna åtskilliga andra titlar. Jag vill nu
söka att ådagalägga, om en förändring i den riktning, som Utsk:t
framställt, vore för jordbruket fördelaktig eller ej.
Skjutskomitéen har beräknat den kostnad, som statens
öfvertagande af skjutsningsbestyret skulle medföra, till 720,000
rdr, och med en annan tillämpning går summan till 705,505 rdr.
En värd talare har utredt, att från 1855 till 1860 har antalet
af utgående skjutshästar minskats med hälften, hvilket, på
sätt en annan talare upplyste, har sin hufvudsakliga grund i
1857 års förändrade författning i afseende på skjutslegan. Angående
det inflytande, som denna minskning af skjutshästarnes
antal utöfvat på entreprenad-vilkoren vid gästgifvaregårdarne,
så kan jag intyga att man icke på långt när kan hoppas att få
se den nedsättning i entreprenörernes anspråk, som skjutshästarnes
reducerande skulle gifva anledning att förmoda. Skälet
härtill är ganska naturligt. 1 de flesta af våra provinser befordras
resande om sommaren förnämligast per ångbåt; detta
gör ojemnheten i skjutsåtgången under de olika årstiderna högst
betydlig, och entreprenörerne äro nödsakade att, ehuru de om
sommaren icke utgöra någon skjuts, dock hela året om underhålla
ett stort antal hästar.
Skjutskomitéen har, såsom jag nyss nämnde, beräknat att
statens utgifter för skjutsväsendets ordnande så som Utsk:t
föreslagit, skulle belöpa sig till något öfver 700,000 rdr, men
då har komitéen endast beräknat kostnaden för bipostvägarne,
och för att komplettera summan, måste man lägga lill 396,300
rdr eller kostnaden för de 5 postvägslinierna. Således kommer
summan att uppgå till omkring 1 million rdr. Nu kommer
härtill en omständighet af högsta vigt, nemi. den att för
närv:de är hvar och en enskild jordegare och hvarje kommun
i sin helhet intresserad af att entreprenadafgiften blir så låg
som möjligt. Detta förhållande kommer naturligtvis att upphöra
i och med detsamma staten öfvertager hela skjutsningsbesväref,
och då kan ingen på förhand beräkna till huru stort
belopp som entreprenadkostnaderne komma att stiga. Man kan
vara säker om att summan kommer att höjas med mer än 50
proc. Antager jag således att den skulle uppgå till 1,500,000
rdr, så har jag ju, på ^ nära, kommit upp till den summa, som
hela nuv:de bevillningen utgör. Jag hemställer då, om det vore
Den 28 Mare f. m.
363
en så stor fördel för jordbrukarne, i fall de i form af bevillning
finge betala en större summa, än de nu erlägga i form af entreprenadafgift.
Dertill skulle ju denna förhöjda bevillning komma
att drabba en stor del jordbrukare, som nu icke äro skjutsskyldige.
Det är nemi. 22,000 hemman eller § af rikets alla
skjutsskyldige hemman, hvilka nu äro skjutsfria och som fingo sig
pålagd en alldeles ny bevillning. Samma förhållande blef det
med alla embets- oell tjenstemän samt öfriga ej jordegande
medborgare. Vi skulle således besluta en förändring, hvarigenom
vi skulle lägga en tunga på en stor del medborgare, som
nu äro derifrån befriade, och derjemte öka afgiften för dem,
till hvilkas fördel förändringen skulle verkställas. Jag tror
icke att en så beskaffad operation har mycket som talar för
sig. Man har anmärkt att det finns vissa orter, der entreprenad
icke är inrättad, och det har man härledt derifrån att
landshöfdingarne icke vore för saken benägna; men jag ber att
få upplysa om att de trakter, der detta förhållande eger rum,
äro sådane, der skjutsen utgöres endast genom reservskjuts,
och det är ganska tydligt att, der icke hållskjuts utgår, der kan
svårligen någon entreprenad komma till stånd.
Jag kan vid detta tillfälle icke underlåta att påpeka att
Utsk:t, när det så rundligt föreslagit en summa, hvilken dertill
endast skulle vara ett förslagsanslag, det likväl icke funnit
skäl att fästa uppmärksamheten på det stora antal af illa lönade
tjenstemän, hvilka i och för nödiga tjensteresor skulle
komma att betala ännu drygare afgifter än de nu göra.
Sedan 1857 års skjutsförfattning utkom, kan jag icke erinra
mig att någon fråga blifvit väckt hos R. St:r örn att våra
indelta officerare och andra illa lönade tjenstemän skulle få någon
ersättning för den förhöjda skjutslega, som de måste betala.
Denna omständighet bör icke förbises vid frågans behandling.
Jag kan således för min del icke inse att, innan någon
erfarenhet är vunnen om hvad som är vidare i ärendet att
göra, det kan vara nödvändigt eller klokt att anslå en större
summa, än som är erforderlig för att åstadkomma lättnad i
tungan, der en sådan lättnad är af behofvet påkallad. Jag har
i min motion föreslagit, att man för detta ändamål skulle anslå
en summa af 60,000 rdr, men jag har ingenting emot att
denna summa, såsom andra talare föreslagit, höjes till 100,000
rdr, utan förenar jag mig med Hr von Ehrenheim och anhåller
om bifall til! det af honom framställda förslaget samt om afslag
å Utsk:ts Betänk.
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag icke kan
instämma med de Hrr, som yrkat bifall till förev:de Betänk.,
utan anhåller oin detsammas återremitterande, så vill jag i största
korthet angifva mina skäl derför.
Skjuts-skyldigheten är otvifvelaktigt ett mycket tryckande
och, hvad värre är, ett mycket vexlande onus. Denna tunga
364
Den 28 Mar» f. m.
är mycket olika i olika delar af landet, och genom jernvägars
och andra kommunikations-anstalters åvägabringande blir den
allt mer och mer omvexlande, så att den ofta drabbar hårdt,
der den förut nästan icke varit känd. Jag anser derföre tidpunkten
nu, om någonsin, vara inne att vidtaga kraftiga åtgärder
emot detta onda. Jag kan dock icke gilla Utsk:ts förslag, dels
emedan kostnaden för skjutsen derigenom skulle blifva vida
större än den nu är, och dels emedan tungan skulle öfverflyttas
på personer, som förut icke haft någon påkänning deraf. Att,
såsom Hr von Koch föreslagit, på samma gång han påstår det
vara rättvist att staten öfvertager hela tungan, likväl låta den
till större delen ligga qvar på jordbruket, anser jag vara principielt
orätt. Hr von Ehrenheims förslag lider, enligt min
åsigt, af samma fel. Man vill gifva en nödhjelp, och en sådan
tror jag icke vara lämplig. Båda dessa förslag gifva dessutom
icke en fullständig lösning af frågan, utan endast uppskof med
dess afgörande. Jag anser det vara riktigt och nödvändigt att
staten ser till att det finnes någon som besörjer skjutsen, men
att den resande sjelf får betala kostnaden för sin skjuts, och
icke hvarken jordbruket eller staten någon del deraf. Ar det
något särskildt ändamål, hvartill staten behöfver att resande få
fara för billigare pris, så kan ju staten gifva särskilta anslag åt
sådana personer, men jag kan icke inse hvarför konst-, lusteller
affärsresande skola resa för underpris på statens eller
jordbrukets bekostnad.
Skjutsningsbesväret har visserligen länge hvilat på jordbruket,
men meningen har väl alltid varit att skälig ersättning
för detta besvär skulle i skjutslegan lemnäs.
För min del tror jag att det för närv:de vore rättast och
lämpligast att sätta befordrandet af alla resande på de större
och mycket befarna stråkvägarne i samband med posten och
att man således bör anvisa ett anslag för att på vissa vägar,
hvilka K. M., med afseende å detta anslags mer eller mindre
tillräcklighet, borde bestämma, inrätta anstalter för befordrande
af alla resande med postdiligens eller extrapost, till ett pris, som
någorlunda betäcker omkostnaderna, samt att på de öfriga vägarne
höja skjutslegan så att den komme i öfverensstämmelse
med markegångspriset på ökedagsverken, d. v. s. så att skjutsen
för en häst per mil komme att gälla ungefär lika med
tvåtredjedelar af ett ökedagsverke, hvilket i allmänhet beräknas
från 1 rdr 50 öre till 2 rdr 40 öre. Skjutslegan skulle då
komma att omvexla från 1 rdr till 1 rdr 60 öre för milen.
Het är min öfvertygelse att en sådan skjutslegans förhöjning
icke skulle komma att medföra så stora olägenheter som man
föreställt sig, ty sedan jernvägarne nu blifvit på långa sträckor
färdiga och ångbåtar gå i alla riktningar, är det i allmänhet
endast på kortare distanser som man nödgas att begagna skjuts,
hvarföre man i det hela, äfven om skjutslegan blifver förhöjd,
torde resa för lika billigt pris, som för några år sedan.
D«n 28 Mar» f. m.
365
PS grund af dessa skäl anhåller jag om återremiss af
Betänk:t.
Hr von Koch: Jag vill yttra några ord för att bemöta
vissa satser, som ett par talare hafva framställt. De skäl, hvarpå
den siste värde talaren stödde sitt yrkande om återremiss, vill
jag ingalunda motsätta mig. Jag är af samma mening som han,
att man bör söka komma derhän, att den resande får betala
hvad skjutsen är värd. Det står i 1734 års lag, att den skjutsande
skall hafva »hästalego» (28: 7 B. B.), och hvad dermed
menas, ser man bäst, om man jemför hvad skjutspenningarne
den tiden voro med hvad de nu äro. Man finner nemi. af
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts vid riksdagen 1856—1858 afgifna
Betänk., att skjutslegan 1734 var 8 örte för land och 16 öre
för stad, samt dessutom 1 öre för kärra per mil, hvilket, vid
jemförelse mellan markegångsprisen då och i vår tid, motsvarar
37 sk. bko för land och 1 rdr 12 sk. 4 rst. bko för stad. Jag
anser emellertid, olika med den sista talaren, att man icke ännii
öfverallt kan lemna resandes fortskaffande här i landet åt den
fria konkurrensen, utan att staten får lof att träda emellan, så
att resande kunna blifva fortskafiade äfven på sådane vägar,
der det skulle blifva alltför betungande för dem att betala skjutsens
fulla värde. Såväl Utslct som jag hafva grundat våra beräkningar
på skjutskomitéens Betänk. Gr. Liljencrants har påstått
att den beräkning af kostnaderna, som Utsk:t framställt,
icke var riktig, emedan dessa borde upptagits till en million, i
stället för till 700,000 rdr. Skjutskomitéen har i sitt Betänk,
pag. 15 & 16 anfört två beräkningar, — den ena upptagande
kostnaderne till 720,516 rdr och den andra till 705,505 rdr.
På ett annat ställe i Betänk:t kommer komitéen visserligen till
1 million, genom att tillägga kostnaden för de 5 postvägslinierna,
men om dessa är här icke alls fråga. Hr Gr:n har vidare
trott att man icke skulle få någon fördel derigenom att antalet
af utgående skjutshästar minskades årligen. Om man äfven
medgifver att man kan komma att få betala något högre en
trepenadafgift
för hvarje häst, så måste dock väl denna afgift
icke komma att stiga i samma proportion som hästantalet minskas,
när detta på 5 år nedgått t. ex. i 16 län från 850,000
till 450,000. Enligt min tanke, bör man på sådane orter, der
resande kunna begagna sig af ångbåtarne, reglera skjutslegan
så, att den blir något högre under den tiden af året, då ångbåtarne
icke göra några turer. Denna tillökning behöfde dock
icke blifva så betydlig, ty under den årstiden hafva landtmännen
i allmänhet lättast för att skjutsa.
Det var icke blott för att tillkännagifva att jag icke i någon
mån blifvit rubbad i min öfvertygelse, att skjutskomitéens
beräkning är riktig, som jag begärde ordet, utan jag gjorde det
egentligen för att motsätta mig Hr von Ehrenheims förslag, att
vi skulle förena oss med Preste-St., ty att fatta ett sådant beslut
vore att, såsom jag i början af mitt förra anförande nämn
-
366
Den 28 Mar» f. m.
de, afvika från den rätta vägen, och det skulle alldeles icke
leda till målet, som är jordbrukets befriande från skjutstungan.
Dessutom har det förslaget äfven det felet, att det skulle blifva
alldeles för besvärligt, om K. M. skulle sitta här i medelpunkten
af landet och fördela 100,000 rdr på 1,500 gästgifvaregårdar,
efter framställning af 24 landshöfdingar, emellan flera tusen
skjutsande. Detta vore långt ifrån praktiskt, och det förundrar
mig, att detta förslag funnit gehör hos R. o. Ad. Det skulle
komma att bero på landshöfdingarne hvilka hemman som skulle
få ersättning och huru mycket det eller det hemmanet skulle
få. Huru stort skjutsningsbesväret än är, så tror jag dock icke
att Sveriges 56,000 skjutsningsskyldiga hemmansegare behöfva
taga emot någon nådegåfva och förvandlas till gratialister. Hvad
jag begär är att principen må blifva erkänd. Om jag har en
fordran, så kan jag möjligen nöja mig med att gäldenären erkänner
sin skuld och säger: »jag kan icke betala allt nu, men
jag skall göra en afbetalning och betala resten framdeles»; men
jag kan icke nöja mig med att han säger: »jag erkänner icke
min skuld, men här har du en nådegåfva.» Jag skulle på det
högsta undanbedja mig en sådan.
En talare har här meddelat åtskilliga upplysningar, hvilkas
sanningsenlighet jag icke betviflar, ty de äro säkert tillämpliga
på Skåne; men Gr. Björnstjerna har citerat hans ord så som
om han menat att i hela södra och medlersta Sverige skjutsningsbesväret
var högst lindrigt. Om detta var hans mening,
så får jag å min sida förklara, att hans yttrande icke var befogadt.
Jag känner också något till denna del af vårt land,
och jag vet att det passerat, att man helt nyligen fordrat ända
till 75 rdr per manta] i entreprenadafgift, och vid sådant förhållande
tror jag att man är berättigad att kalla denna tunga
tryckande.
Jag fortfar med min anhållan om återremiss.
Många ledamöter ropade nu på propos.
Frih. Sprengtporten: Jag finner mig förekommen af en
föreg:de talare, men jag begagnar mig af tillfället för att nämna
att jag icke kan instämma med Hr von Troil deri att diligensernas
inrättande skulle på något sätt hafva minskat skjutsningsbesväret.
Diligenserna fortskaffa med samma hästantal
icke flere och stundom färre resande än som enligt skjutsförfattningen
egde rätt att färdas med detta antal, och när härtill
kommer, att de ofta och kanske oftast gå tomma, är det
påtagligt, att deras förskaffande ökar och icke minskar skjutsningsbesväret.
Jag tror att detta är allmänna meningen inom
Bonde-St., hvilket väl bör halva den närmaste kännedomen
om frågan, som för öfrigt inhemtas af riksdagsförhandlingarne.
Hr von Troil har vidare fästat uppmärksamheten på den
betydliga nedsättning i hästantalet, som under åren 1856—1860
Den 28 Mera f. m.
387
egt rum inom 16 län. Jag drager härifrån den slutsatsen, att
om man vill vidtaga den rättvisa åtgärden att höja skjutslegan
till det belopp, hvartill den rätteligen bör uppgå, så kommer troligen
antalet att minskas ännu mer.
De statistiska uppgifter, som samma värde talare meddelat,
visa bäst hvilka kralter, som bortslösas för jordbruket, såsom
en följd af den nuv:de skjutsinrättningen, och hvarvid man icke
får beräkna endast det hästantal, som utgår, utan det mångdubbla,
som på minsta vink måste bållås i beredskap.
Jag fortfar således att yrka’ återremiss, och jag gör det äfven
på den grund att det finnes motioner omnämnda i Utsk:ts
Betänk., hvilka alldeles icke blifvit upptagna till pröfning.
J. Bergström från Kopparbergs län har t. ex. vackt en
motion, hvaruti han fäster uppmärksamheten på huru det jorden
påliggande skjutsningsbesvär ökas genom inrättandet af
gästgilverier vid nya lärvägar, äfvensom vid jernvägs-och kanalstationer.
Denna fråga bör icke förbises, ty den är af ganska
stor vigt, och om R. o. Ad., på grund af de giltiga anmärkningar,
som blifvit framställda emot Utsk:ts Betänk., skulle besluta
en återremiss af detsamma, så hoppas jag att den må blifva
tagen i öfvervägande.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Bohnstedt: Vid behandling af skjutsfrågan hör man
så ofta anföras ett argument, sorn äfven i dag här framhållits,
nemi. att skjutsningsbesvär ej måtte vara så betungande, då
i vissa trakter allmogen sjelf uttalar sin önskan att få skjutsa.
Det torde derföre tillåtas mig att med några ord närmare belysa
detta skäl för skjutsningens qvarhållande vid jorden. För
det första är det nödvändigt urskilja hvem det är, som uttalar
en sådan önskan; att en bonddräng, som skjutsar med husbondens
hästar, kan finna det nöjsamt att komma ut och derjemte
möjligen förtjena en liten drickspenning, är ej så underligt; helt
annorlunda skulle svaret utfalla, om husbonden sjelf tillfrågades.
Visserligen kan det finnas en och annan egare af J:dels eller
|:dels mantal, som ej ogerna Värdas fram på en väg, der han
med en förtjent styfver i fickan finnér en efterlängtad krog,
men om eljest någon af dessa någon gång skulle önska att
skjutsa, finnes dertill äfven ett naturligt skäl deri, att, då Iian
genom detta onus är tvungen att hålla en häst, vill han äfven
vissa tider på orter, der foror ej lätt kunna fås, förtjena något
med denna sin häst. Att de mindre upplysta af allmogen ej
alltid inse sitt eget bästa, hänga fast vid vissa vanor och hafva
svårt att beräkna hvad som är för dem mest fördelaktigt, ser
man ej så sällan, då på jordbruket djupt inverkande författningar
af dem skola bedömas, t. ex. stängselskyldigheten, som,
ehuru ett af de större hindren för öfvergången till ett bättre
jordbruk, likväl med mycken förkärlek fasthålles. Frågan här
är således egentligen den: huru skulle detta mindre hemman
388
Den 28 Mart f. m.
se ut, om bonden ej vore genom skjutsen tvungen att der föda
en häst? För den summa, hästen kostar, skulle han kunna köpa
en duglig oxe och en eller 2:ne goda kor. De dagsverken,
egaren eller hans dräng nu förspilla på landsvägen, skulle han använda
på jordens skötsel, och moraliteten kommer då ej i fara;
foder och gödsel skulle stadna vid ladugården och således komma
jorden tillgodo. Det är ej högt räknadt, om man antager
att produkten af detta arbete, detta foder och denna gödsel blir
1 ä 2 tunnor råg och 4 ä 800 kannor mjölk om året mera,
än hemmanet nu ger. Värdet af dessa produkter är således
hvad denna skjutsskyldigheten minst kostar denna Iilla hemmansdel.
Hvad kostar skjutsen då indirekte landets jordbruk?
Resultaten kan af enhvar lätt beräknas.
En talare har yttrat att skjutsväsendet torde böra inom de
särskilda länen ordnas af de blifvande landstingen. Sedan grunden
blifvit fastställd, må detta ordnande ide olika orterna verkställas
genom regeringens försorg medelst Landshöfdinge-embetena
eller medelst landstingen, men ingen af dessa kan fastställa
den princip, hvarpå skjutsen skall ordnas, eller anvisa dertill erforderliga
medel, hvilket tillkommer R. St:r allena. Den här
föredragna punkten uttalar, enligt min åsigt, den enda rätta principen,
och jag ber derföre få ånyo uttala min förhoppning att
R. o. Ad. behagade antaga den, på det vi med ens må komma
på den rätta vägen, då öfvergången sedan kan ske mer eller
mindre fort, med mer eller mindre uppoffring.
Gr. Mörner, Carl: Då skjutsväsendets historia i dag så
vidlyftigt blifvit utvecklad, så är härvid icke något att tillägga,
men jag anser mig endast böra yttra några ord i anledning
deraf, att man påstått orsaken till det ringa antal entreprenader
i de södra orterna vara den, att landshöfdingarne lagt hinder i
vägen för dessas inrättande. Så är ingalunda förhållandet. I
Kronobergs län, som troligen har det minsta antal entreprenader,
nemi. nu mera blott i Wexiö och Ljungby köping, förfors på
samma sätt, som i de öfriga länen. Man försökte att åstadkomma
entreprenader på alla gästgifvaregårdar inom länet, men
sådana anmäldes egentligen på vägen mellan Helsingborg och
Jönköping, der reservskjutsen af flera skäl är särdeles tryckande.
Då de skjuts-skyldige fingo till entreprenörerne betala ganska
betydliga afgifter, uppsades efter entreprenadtidens förlopp dessa
kontrakt, och de skjuts-skyldige föredrogo att skjutsa sjelfva i
vanlig ordning. De ansågo nemi. att entreprenören förtjente
allt för mycket derpå. Sedermera hafva också inga entreprenader
kunnat komma till stånd, med undantag af de 2:ne, jag
nyss nämnde; orsaken är lätt insedd. Kronobergs län är, till
följe af sitt missgynnade läge, stängdt för lättade kommunikationer,
och man har der sökt att genom skjutsningar och forsling
af varor till närbelägne sjöstäder förtjena penningar, då man
saknat tillfälle till annan penningeförtjenst. Detta är verkliga
orsaken
Den 28 Mars f. m.
369
orsaken hvarför man allmänt återgått till det gamla vanliga
skjutsningssättct.
Hvad sjelfva frågan beträffar, så anser jag, att då vid så
många föreg:de riksdagar skjntsväsendets ordnande utgjort föremål
för lagstiftningens omvårdande, man slädnät vid det bästa
resultat, genom att skjutsningen skulle besörjas genom entreprenad,
och_ då man nu äfven inrättat postvagnar för att derigenom
lätta resandes förskaffande, så tror jag, att man bör
låta bero tills vidare vid hvad det för närv:de är. Jag tror
icke det vore välbetänkt atl, på sätt en talare yttrat, öfverlemna
skjutsväsendets ordnande åt landstingen, af skäl, sorn redan
blifvit anförda af flera andra. Likaledes skulle jag knappast
anse att det vore så riktigt att derför anvisa ett förslagsanslag,
ty detta kan stiga vida högre än man nu tror, och man vet
således icke till hvad belopp statens medel slutligen kunna
komma att anlitas.
För min del anser jag att det beslut, som Preste-St. fattat
i frågan, är det lämpligaste, och anhåller således att R. o. Ad.
måtte, med afslag å Utskits Betänk., antaga ofvannämnde Stånds
inbjudning.
Hr De Maré, Baltzar: Efter de upplysande och sakrika
anföranden, som blifvit afgifna af de Hrr, som erkännt att jordbruket
bör befrias från en detsamma pålagd orättvis tunga,
kan och bör jag vara ganska kort. Jag har icke förbisett de
stora svårigheter, som skola möta vid skjutsskyldighetens förflyttande
från jorden. Icke heller har jag förbisett de dermed
förenade ganska stora kostnader, men jag anser att man framför
allt måste erkänna den stora princip, hvilken icke kan vederläggas,
att en del af Svenska jorden icke längre bör bära ett
orättvist onus, sorn tillhör hela samhället att fullgöra. Jag förkastar
alla de framstälda, mer eller mindre invecklade s. k.
förmedlingsförslag, öfvertygad att, äfven om man nu gaf en
nödhjelp af 100,000 eller 200,000 rdr, så måste staten ändå
slutligen och snart nog öfvertaga ifrågav:de bestyr. Jag får
således anhålla om ett obetingadt bifall till Utsk:ts Betänk. Visserligen
finnas deri åtskilliga ofullständigheter, men innan förändringen
kan komma till verkställighet, så blir det nog tillfälle
att rätta detta. Hufvudsaken är att vinna det alltför länge
uppskjutna målet.
Talrika rop på propos. hördes ånyo.
Gr. Mörner, Carl Göran: I likhet med de föreg:de
talarne, anser äfven jag att något måste göras för skjutsväsendets
ordnande på ett lämpligare sätt. Som tiden är långt framskriden
och dessutom flere talare redan yttrat detsamma, som
jag ämnat säga, så vill jag icke ingå i någon närmare utredning
af frågan. Jag vill blott tillkännagifva att, enligt min åsigt,
H. lil. 24
370
Den 28 Mars f. m.
måste man för närv:de inskränka sig till att vidtaga åtgärder
för att afhjelpa de största olägenheterna, och i det hänseendet
biträder jag hufvudsakligen det förslag, som blifvit framstäldt
af Hr von Ehrenheim. Jag skulle dock önska att i detsamma
få göra en ändring. Detta förslag går nemi. ut på att ett anslag
af 100,000 rdr årligen skulle under nästa statsregleringsperiod
ställas till K. M:s disposition, för att användas till att
bereda lättnad i skjulsningstungan, der den bestrides genom
entreprenad och befinnes särdeles tryckande. Men då, i händelse
detta förslag bifalles, K. M. icke med säkerhet kan disponera
medlen för längre tid än 3 år, så möter ett formelt hinder för
K. M. att kunna tillförsäkra dem, som åtaga sig skjutsentreprenaden,
understöd till lindring i hestyret lör längre tid än berörde
3 år. Då emedlertid i allmänhet entreprenad-kontrakter
ingås på minst 5 år, så är det gifvet, att den som skall ingå
på ett sådant företag, äfven måste vara betryggad att få åtnjuta
det honom derför meddelade understöd under den för entreprenaden
öfverenskomna tid, likasom det är att förmoda att
entreprenadvilkoren skola kunna blifva billigare, då företaget ej
behöfver inskränkas till att omfatta endast en kortare tid. Jag
anser således att det hade varit lämpligast, om den summa,
som man velat ställa till Iv. M:s disposition, hade blifvit uppförd
som reservationsanslag på 6:te hufvudtiteln. Då hade icke
den begränsning blifvit gjord, som förefinnes uti Hr von Ehrenheims
förslag. Om It. o. Ad. skulle fatta ett sådant beslut, så
torde man icke hafva anledning befara, det Preste-St., som inbjudit
R. o. Ad. att förena sig i det beslut, som detta Stånd
lattat, skulle hysa några betänkligheter vid att ingå på den
förändrade ordställning, som skulle blifva en följd af lt. o. Adis
beslut.
På grund af de skäl, jag anfört, får jag således föreslå, att
R. o. Ad. mätte besluta, att å 6:te hufvudtiteln må uppföras
ett årligt reservationsanslag, stort 100,000 rdr, att, stäldt till
K. M:s disposition, användas till lättnad för skjutsningstungan i
de fall, der den genom entreprenad bestrides och befinnes särdeles
tryckande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utskits förevide hemställan, dels återremiss deraf, dels afslag
derå och biträdande af Preste-St:s beslut, »att till K. M:s disposition
skulle ställas en summa af 100,000 rdr årligen under
nästa statsregleringsperiod att från Riksgäldskontoret utgå och
användas till lättnad för skjulsningstungan i de fall, der den
genom entreprenad bestrides och befinnes särdeles tryckande»,
och dels slutligen af Gr. Mörner, Carl Göran, »att R. o. Ad.,
med afslag å såväl Utskits hemställan, som Preste-Stis inbjudning,
skulle besluta, att å sjette hufvudtiteln må uppföras ett
årligt reservationsanslag, stort 100,000 rdr, att, stäldt till K.
M:s disposition, användas till lättnad för skjutningstungan i de
Den 28 Mars f. m.
371
fall, der den genom entreprenad bestrides och befinnes särdeles
tryckande.»
Härefter anmälte sig, hvar efter annan, Gr:ne Björnstjerna,
Liljencrants och Mörner, Carl, äfvensom Hrr:ne von Ehrenheim
och von Troil, samt förklarade, att de afstodo från yrkandet
om antagande af Preste-St:s inbjudning och förenade sig med
Gr. Mörner, Carl Göran.
Sedan Hr Gr. o. Landtm, i ani. häraf tillkännagifvit, att
efter det yrkandet om antagande af Preste-St:s inbjudning blifvit
frånträdt, återstodo frenne yrkanden, nemi. å bifall till Utsk:ts
hemställan, återremiss deraf, samt antagande af Gr. Mörners
förslag till beslut, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många nej,
blandade med ja, sedermera propos. på återremiss deraf, då
svaren likaledes utföllo med många nej, blandade med ja, och
slutligen propos. på antagande af Gr. Mörners förslag, hvilken
propos. besvarades med manga och starka ja, blandade med
nej, och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit af flera ledamöter begärd, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att R. o. Ad. egde att bestämma, huruvida
bifall till Utsk:ts hemställan eller återremiss deraf skulle ingå i
kontraproposm vid den blifvande voteringen, hvarefter Hr Gr.
o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad. till kontrapropos.
behagade antaga bifall till Utskits hemställan och, då dertill
svarades många ja och några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
Frih. von Schulzenheim: Då bifall till Utslr.ts förslag
vid många föreg:de voteringar intagits i ja-propos:n, får jag anhålla,
att på samma sätt nu måtte förfaras.
I ani. häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att det utaf Frih.
von Schulzenheim omförmäldta förfarande, att i ja-propos:n intaga
bifall till Utsk:ts förslag, visserligen hade iakttagits i alla de fall,
då endast två yrkanden förekommit, men att en sådan uppställning
af voter:s-propos:n icke kunde i förev:de fall ega rum.
Såsom föremål för R. o. Ad:s beslut i den föredragne punkten
hade tre särskilda yrkanden blifvit framställda, nemi. å dels
bifall till Utsk:ts hemställan, dels återremiss deraf, och dels
antagande af Gr. Mörners förslag, och sedan Hr Gr. o. Landtm,
förklarat gjord propos. på sistberörde yrkande vara med öfvervägande
ja besvarad samt votering påyrkats, hade R. o. Ad.,
uppå Hr Gr:ns o. Landtmms framställning ang:de kontra-propos:ns
innehåll, formligen beslutat, att bifall till Utsk:ts hemställan
skulle utgöra kontra-propos:n vid den blifvande voteringen, vid
hvilket förhållande yrkandet å bifall till Utsk:ts hemställan natur
-
372
Den 28 Meri e. m.
ligtvis icke kunde, i strid mot R. o. Ad:s uttryckliga beslut,
upptagas i ja-propos:n, utan måste i nej-propos:n ingå.
Härefter uppsattes och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som vill, att R. o. Ad., med afslag å ej mindre Sammansatta
Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts i Betänk:t
N:o 21 gjorda första hemställan om gästgifveri-, håll-och reservskjutsens
samt postskjutsens skiljande från jordbruket m. m.,
än äfven Preste-St:s i afseende derå gjorda inbjudning, skall
besluta, att å 6:te hufvudtileln må uppföras ett årligt reservationsanslag,
stort 100,000 rdr, att, stäldt till K. M:s disposition,
användas till lättnad för skjutsningstungan i de fall, der den
genom entreprenad bestrides och befmnes särdeles tryckande,
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, bifaller R. o. Ad. Utsk:ts ofvanberörda hemställan
och afslår Preste-St:s i afseende derå gjorda inbjudning.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 86.
Nej — 43.
Den vidare pröfningen af förev:de Betänk. uppskjöt9 till
e. m:s plenum och R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 28 Ulars 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdrag för f. m:s plenum samt prot:t
för den 11 sisth Februari f. m.
Den 28 Hart e. a.
373
Med förmälan att till R. o. Ad. blifvit öfverlemnadt ett
antal inträdeskort till K. Vetenskaps-akademiens sammanträde
å dess högtidsdag den 31 dennes, anmodade Hr Gr. o. Landtm,
de ledamöter af Ståndet, som önskade begagna sig af dessa
biljetter, att anmäla sig hos Riddarh.-Fiskalen.
Frih. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Genom det beslut, R. o.
Ad. fattat på f. m. rörande skjutsningsbesvärefs ordnande, liar
R. o. Ad. underkänt den grundsats, att detta besvär icke bör
vara ett med jorden förenadt åliggande.
Mot detta beslut har jag velat nedlägga min reservation.
Fortsattes föredragningen af Sammansatta Stats* samt Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 21, i ani. af väckta motioner
om skjutsningsbesvärets ordnande; och förekom nu i ordningen
:
Utsk.-ts sednare hemställan å sidan 14, ang:de kungs- och
kronoskjutsen.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: I följd af det beslut,
R.|o. Ad. denria f. m. i ämnet fattat, kan naturligtvis den nu
föredragna punkten icke antagas på sätt den blifvit framställd;
men då jag förmodar att R. o. Ad., i likhet med (Jtsk:t, finnér
skäl att afslå de motioner, som af Riksdagsmännen Wassmuth,
Lönnberg och Olof Olsson blifvit väckte, anhåller jag att R. o.
Ad. måtte, med afslag å denna punkt, besluta att i afseende å
kungs- och krono-skjutsbesväret några särskilda åtgärder nu
icke böra vidtagas.
Efter härmed slutad öfverläggning, hemställde Hr Gr. o.
Landtm., huruvida R. o. Ad., på sätt Gr. Björnstjerna föreslagit,
behagade förklara, att någon ändring i afseende å kungs- och
kronoskjutsen icke borde vidtagas.
Ropades ja.
Utsk:ts förslag till reglering af befordringen utaf post och
resande, samt till gäldande af den derför erforderliga kostnad.
Gr. Björnstjerna: Jag antager att R. o. Ad. genom sitt
beslut i f. m. jemväl förkastat nu förev:de punkt; oell anhåller
jag alltså att Hr Gr. o. Landtm, måtte deruppå framställa propos.
Hr von Koch: Jag kan, för min del, icke finna att denna
punkts förkastande blir någon följd af det beslut, som R. o. Ad.
denna dags f. m. fattat.
374
D«n 28 M»rs e. m.
Det gifves åtskilliga andra motioner i ämnet, hvilka böra
besvaras, och deribland äfven den af mig afgifna. Jag tror,
att de Sammansatta Utsk:n måste utlåta sig öfver de öfriga
motionerna, sedan numera Gr. Liljencrants’ motion blifvit förkastad.
Frih. Alströmer, Oscar: Efter min uppfattning bör den
punkt, som nu utgör föremål för öfverläggning, icke »förkastas»,
utan »läggas till handlingarne.»
Gr. Björnstjerna: Den nu föredragna punkten innehåller
»förslag tili reglering af befordringen utaf post och resande,
samt till gäldande af den derför erforderliga kostnad.»
De första orden uti detta förslag hafva följande lydelse:
»att befordran af post och resande inom riket bestrides genom
statens försorg.»
Sedan R. o. Ad. på f. m. beslutat, att post och resande
icke skola befordras genom statens försorg, är gifvet att denna
punkt måste förkastas. Då Ståndet hunnit till den uti sista
punkten af detta Betänk, förekommande hemställan, kan Hr
von Köchs motion i ämnet blifva tagen under pröfning; den nu
föredragna punkten måste likväl först följdenligt förkastas.
Gr. Liljencrants: Jag får, för min del, instämma uti
det af Frih. Alströmer nyss gjorda yrkande.
Af B. o. Ad:s denna f. m. fattade beslut bör nemi. följden
icke kunna blifva någon annan än den, att den nu föredragna
punkten »lägges till handlingarne»
Gr. Björnstjerna har redan påpekat, hvad ock uppenbart
är, att den reglering, som i detta »förslag» ifrågaställes, förutsätter
skjutsbestyrets öfvertaganrie af staten.
Att, sedan man förkastat sjelfva grunden, tala och öfverlägga
derom, huru det skulle tillgå, om grunden blifvit antagen,
förefaller mig, minst sagdt, så besynnerligt, att jag icke kan
föreställa mig, att en slik fråga bör upptaga något af R. o.
Ad:s tid.
Jag anhåller således att punkten måtte »läggas till handlingarne.
»
Frih. Alströmer: Efter de ord, Gr. Liljencrants yttrat i
ämnet, torde icke för mig vara behöfligt att tillägga mycket i
denna fråga. Härvid förekommer nemi., dels att Utsk:t icke i
denna punkt gjort någon direkt hemställan, utan endast framlagt
ett förslag till bestämmelser för befordringen af post och
resande, dels ock att det, efter mitt förmenande, skulle vara
temligen olämpligt, för att icke säga ilia, om R. o. Ad. »förkastade»
allt hvad i detta förslag upptages.
Jag yrkar alltså fortfarande att punkten måtte »läggas till
handlingarne.»
Den 28 Mar» e. m.
375
Gr. Björnstjerna: Jag vill för min del visst icke mot
sätta
mig det af Frih. Alströmer och Gr. Liljencrants nu gjorda
yrkande, så mycket mindre, som resultatet i alla fall blir enahanda;
men anser mig dock höra underställa nämnde talares
pröfning, huruvida det icke kunde vara ännu lämpligare, att i
detta hänseende begagna det uttryck, att punkten må anses
»vara förfallen», samt att den således icke endast må »läggas till
handlingarne.»
Hr von Koch: För min del har jag ingenting att anmärka
mot det af Frih. Alströmer framställda förslag, att denna
punkt skall »läggas till handlingarne»; och motsätter mig
följaktligen det nu jemväl gjorde yrkande, att punkten måtte
»förkastas.»
Aterremiss kan nemi. ifrågakomma i afseende å någon af
Betänkds öfriga delar; och för sådant fall bör denna punkt icke
vara »förkastad.»
Uti min i ämnet afgifne motion upptagas flere utaf de här
ifrågakommande bestämmelserna, med sådan förändring, att åtskilligt
af detta förslag skulle kunna tillämpas; och jag anser
det vara min rätt, såsom motionär, att erhålla äfven mitt förslag
pröfvadt.
Gr. Liljencrants: Jag medgifver nu att det af Gr. Björnstjerna
framställde förslag uti viss mån har företräde framför
det af Frih. Alströmer gjorde yrkande. Det torde nemi. kanske
vara af nöden att fatta ett bestämdt beslut i frågan. Detta
kan man dock verkligen icke anse sig hafva gjort, om man
lägger punkten till handlingarne. 1 öfrigt torde båda dessa förslag
till sina följder vara alldeles enahanda. Skillnaden är endast,
att man uti det ena fallet fattat ett beslut, hvilket uti motsatt
fall icke är händelsen.
På grund häraf hemställer jag till Frih. Alströmer, huruvida
han icke kan finna lämpligt att i berörde hänseende förena
sig med Gr. Björnstjerna uti dess yrkande att denna punkt
må, i följd af R. o. Ad:s förut fattade beslut, anses förfallen.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Hr Gr. o.
Landtm., att derunder hade yrkats, dels att ifrågav:de förslag
skulle förklaras hafva förfallit, till följd af R. o. Ad:s, i afseende
å Utsk:ts första hemställan, fattade beslut, och dels att förslaget
skulle läggas till handlingarne; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
framställde propos. på förstberörde yrkande och, då dervid svarades
llere ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
Utsk:ts å sid. 21 afgifna hemställan ang:de betäckande af
kostnaderne för skjutsningsbestyrets öfvertagande af staten.
376
Dan 28 Mara e. m.
Gr. Björnstjerna: Jag hemställer att R. o. Ad., i öfverensstämmelse
med hvad i afseende å den sist afgjorde punkten
egt rum, måtte besluta att jemväl den nu föredragne punkten
må, på grund af R. o. Ad:s förut fattade beslut, förfalla.
Efter härmed slutad öfverläggning, förklarades jemväl denna
hemställan hafva förfallit genom R. o.. Ad:s i första punkten
fattade beslut.
Utskits å sid. 22 gjorda tillstyrkande i fråga om post-skjutslegan.
Gr. Björnstjerna: Utsk:t har tillstyrkt ifrågav:de reservationsanslag,
70,000 rdr, »blott under förutsättning, att den af
Utsk:t i föreg:de punkter föresiagne grund för skjutsbesvärets
ordnande varder af R. St:r gillad.»
R. o. Ad. har redan afslagit denna »grund;» men då det
torde vara obestridligt att dessa 70,000 rdr äro af nöden för
fortgången af postverkets påbörjade organisation, d. v. s. att de
redan inrättade post-diligenserna måtte kunna fortfara och nya
sådane anskaffas, samt tungan af postens fortskatfande sålunda
borttagas från posthemmanen. hvarigenom denna befordring
komme att ordnas på ett, såväl för statsverket, som den enskilde
lämpligt och förmånligt sätt, — anser jag mig böra, i likhet
med hvad jag i min reservation uttalat, yrka att förutnämnde
70,000 rdr årligen må å 7:de hufvudtiteln uppföras, utan det
vilkor, som Utsk:t dervid fästat.
Hr von Koch: Det torde väl vara förgäfves att på Riddarhuset,
med den rigtning som åsigterna i denna fråga nu tyc
kas
hafva tagit, yrka något, som kan tjena till lindring för de
skjutsskyldige; men jag anser dock min skyldighet vara, att
fästa uppmärksamheten deruppå, att man, jemte det goda ändamålet
af postväsendets ordnande, bör tillse att icke en ytterligare
tunga nu blir pålagd de reserv-skjutsskyldige. Om man
nemi. beslutar att postvagnarne skola begagna särskild skjuts,
tillkommer obestridligen derigenom ett ökadt onus.
Jag tror således att, vid beviljandet af dessa 70,000 rdr,
för ytterligare befordran af post och resande, det vilkor bör
fästas, alt särskilda öfverenskommelser må träffas om denna
fortskaffning, samt att densamma icke må ske genom reservskjuts.
Gr. Liljencrants: Det är med särdeles tillfredsställelse,
som jag finnér att jag uti detta fall kan få instämma i den af
den siste talaren uttryckta åsigt.
Jag anser nemi. att till diligens-inrättningens befordrande
postverket bör vara oförhindradt att antaga anbud äfven då,
när i skjutslega fordras betydligt högre belopp är det, som nu
Dea 28 Mari e. m.
377
anses kunna och böra medgifvas. Samme talare har nemi.
ganska riktigt erinrat om den ganska hårda tunga, som pålägges
skjutslagen, genom skyldigheten att befordra förenämda postdiligenser,
då entreprenad icke kan för detta ändamål erhållas.
Der entreprenadskjuts är införd, inbringar nemi. ej sällan hvarje
i skjuts begagnad häst dubbelt så mycket som under vanliga
förhållanden för en skjutshäst erlägges, och det är således helt
naturligt att frivilliga anbud för befordringen af postdiligenserne,
under förenämnde förhållanden, ej kunna vinnas. Då nu skjutslagen,
för att befrias ifrån skyldigheten att utgöra skjuts in natura,
lemna så stora bidrag, ait entreprenören, såsom ofvan nämnes,
ofta uppbär dubbel laglig skjutslega och derutöfver, synes
det mig vara temligen obilligt att de skjutsskyldige skola tvingas
befordra posten för den jemförelsevis ringa ersättningen af
1 rdr 25 öre.
Jag hemställer således att R. o. Ad. måtte vid detta tillfälle
uttrycka den mening, att dessa 70,000 rdr beviljas med
det uttryckliga förbehåll, att legan för postdiligensernas befordran
måtte så höjas, att, der anspråken icke äro alltför öfverdrifna,
erbudet skjutsanbud af poststyrelsen antages.
Ehuru jag icke nu är beredd att genast i bestämda ordalag
uppställa detta mitt förslag, anser jag mig dock, för den händelse
flera af Ståndets ledamöter skulle vilja med mig deruti instämma,
ganska snart vara i tillfälle att detsamma uppsätta.
Hr von Möller: Då denna fråga uti Januari månad här
förevar, beslöt R. o. Ad. att återremittera Betänk:t; och uttalade
den åsigt, att postdiligenserna skulle ställas på entreprenad,
icke allenast till namnet, utan äfven i verkligheten. Då emellertid
de öfriga tre Stånden lättat sina beslut i öfverensstämmelse
med Betänkit, bar R. o. Ad:s beslut i denna del icke haft annan
pålöljd, än att läggas till handlingarne.
Vid frågans nu förev:de förnyade behandling anser jag dock,
i likhet med Hr von Koch, skäligt att återremittera denna
punkt, på det att frågan måtte ånyo komma att handläggas
i öfverensstämmelse med den af R. o. Ad. förut uttalade
mening.
Gr. Mörner, Carl Göran: I öfverensstämmelse med
flertalet af föreg:de talare, anhåller äfven jag om återremiss af denna
punkt. Då Preste-St. redan återremitterat densamma, kan
den, i följd af återremiss från 2:ne Stånd, således företagas till
förnyad behandling.
I sammanhang härmed torde jemväl icke vara olämpligt
att uppmana Utsk:t att tillse, det icke onödigtvis kassor må af
reserverade statsmedel bildas, på sätt i afseende å detta anslag
redan egt rum. Om Utsk:t tagit i beräkning och disponerat
detta årliga anslag af 70,000 rdr, hvilket för tre år utgör tillsammans
210,000 rdr, så kunde häruti funnits en ganska god
378
Dea 28 Mars e. m.
tillgång alt hjelpa den i sä hög grad behöfliga artilleri-kassernen
till en lycklig början.
Jag anhåller om återremiss.
Frih. af Ugglas, Gustaf: I likhet med Hr von Möller,
anser äfven jag önskligt vara, att dessa diligenser befordras
genom entreprenad; samt finner följaktligen en återremiss af
denna punkt vara särdeles behöflig. Genom nyssnämnde förändring
är jag öfvertygad att en ringa del af den verkligen billiga
klagan, som från de håll- och reserv-skjutsskyldige försports,
skulle kunna undanrödjas.
Jag anhåller således om återremiss, på det att det Sammansatta
Utsk:t måtte komma i tillfälle att tillse, om icke dessa
70,000 rdr skulle kunna för sagde ändamål användas.
Hr von Ehrenheim, Per: Afven jag anser det vara af
vigt, att här inlägga en bestämmelse, som antyder R. St:rs önskan
att skjutslagen icke må drabbas af någon ytterligare tunga
genom posthemmanens befrielse från skyldighet att skjutsa
posten; men då det för mig är svårt att här formulera ordalagen
för ett sådant beslut, förenar jag mig med dem, som yrkat
återremiss; förbehållande mig dock, för den händelse någon
af Ståndets ledamöter skulle framställa ett bestämdt förslag
uti den af mig nu angifne riktning, att deröfver få afgifva
mitt yttrande.
Hr von Troil, Sam. Gust.; Då jag under denna dags
förmiddag hade ordet, förklarade jag min åsigt vara, att de
mest befogade klagomålen från de skjutsskyldiges sida egde rum
just i afseende å dessa postdiligenser.
1 öfverensstämmelse härmed får äfven jag yrka återremiss
å den nu föredragna punkten.
Jag tror, för min del, icke att man nu här kan formulera
ett lämpligt beslut i frågan. Man bör vid dessa medels beviljande
endast uttrycka den önskan, att det må tillses, det
dessa diligenser hädanefter komma att befordras genom betirigsskjuts,
samt att de reserv-skjutsskyldige icke vidare dermed må
betungas.
Jag förenar mig således uti yrkandet om återremiss.
Gr. Liljencrants: Afven jag afstår från mitt yrkande att
omedelbart nu här göra ett tillägg; och instämmer i de talares
anhållan, som begärt återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm, att derunder hade yrkats, dels af Gr. Björnstjerna
att Utsk:ts hemställan skulle bifallas, dock med den förändring
att det af Utsk:t ifrågasatta vilkor, »att den af Utsk:t redan föreslagna
grund för skjutsbesvärets ordnande varder af R. St:r
gillad», skulle uteslutas, och dels af flere ledamöter, att punkten
Den 28 Man e. m.
379
måtte till Utsk:t återremitteras; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
framställde först propos. på bifall till Utskrts hemställan utan
förändring, hvartill svarades nej, sedermera propos. på bifall till
hensamma med den af Gr. Björnstjerna föreslagna förändring,
dvartill jemväl svarades nej, och slutligen propos. på återremiss
af merberörde hemställan, hvilken propos. med ja besvarades.
Utsk:ts sista yttrande.
Hr von Ehrenheim: Bland de motioner, som uti den
nu föredragne sista punkten blifvit besvarade, är äfven en af
Riksdagsmannen Johan Bergström, hvilken föreslagit, »att då
behof af ny skjutsinrättning å farväg, äfvensom vid jernvägseller
kanalstation uppstår och sådan icke kan åstadkommas utan
de gamla skjutslagens ytterligare betungande, vederb:de länsstyrelser
må ega att på sådant ställe bereda skjutsinrättning medelst
entreprenadauktion.»
Detta förslag innebär, efter mitt förmenande, ett ganska
godt sätt att afhjelpa det för handen varande behofvet att å
åtskilliga långt aflägse belägna vägar, der f. n. någon gästgifveriskjuts
icke finnes, men deremot trafiken, i följd afjernvägsm.
11. förhållanden, allt mer och mer tilltager, erhålla ett ordentligt
lörtskafTningsmedel.
l)å jag af detta skäl anser högst önskligt, att det Sammansatta
Utsk:t må taga denna motion i förnyadt öfvervägande, anhåller
jag om återremiss af punkten.
Hr von Troil: Jag är till alla delar förekommen af den
siste värde talaren, då han förklarat sig anse bemälde Bergströms
motion i ämnet förtjena allt afseende.
De svårigheter, sorn möta anskaffandet af skjuts från vederb:de
jernvägsstationen, har jag sjelf, under tiden för jernvägarnes
anläggning i Skåne, kommit i temligen godt tillfälle att
erfara.
Jag anser således att Utsk:t, med anledning af omhandlade
motion, bort framkomma med ett förslag i ämnet; och då den
åsigt, hvilken ligger till grund för motionen, är ganska rigtig,
anhåller äfven jag, i likhet med Hr von Ehrenheim, om återremiss
af den nu föredragna punkten.
Hr von Koch: Med instämmande uti den här redan uttalade
åsigt att Johan Bergströms motion bör bifallas, har jag
dock velat tillägga, att äfven öfrige af andra motionärer i frågan
väckte, men af Sammansatta Utsk:t hittills outredde förslag ega
rättighet att få en sådan utredning; och jag anhåller derföre om
återremiss på hela den nu föredragna punkten.
Gr. Liljencrants: Uti Hr von Troils sednaste anförande
får äfven jag instämma; men det torde likväl icke vara lamp
-
280
Den 28 Mari e. m.
ligt, att meddela en absolut föreskrift uti den af Hr von Ehrenheim
antydda rigtning.
Då jag således icke vill motsätta mig återremiss, anser jag
dock nödigt, att fästa Utsk:ts uppmärksamhet deruppå, att skjutsen
icke sällan helt och hållet upphör vid de gästgifvaregårdar,
som ligga mellan två jernvägsstationer, samt att det således torde
blifva temligen lätt att derifrån erhålla den vid samma stationer
nödiga skjuts. Såsom exempel härpå får jag anföra förhållandet
vid Fittja gästgifvaregård inom Stockholms län, hvarest
skjutsen tillförene dagligen utgått med 40, 50 ända till 100
hästar. Numera ifrågakommer dersammastädes daglig skjuts
med i medeltal endast en och en half häst. Detta skjutslag
behöfver säkerligen icke uti en framtid ens finnas till; men utgör
dock nära 300 hemman. Gästgifvaren är nemi. skyldig att
hålla sju hästar om dagen, således fem gånger så stort antal
hästar, som fordras för skjutsens upprätthållande. För skjutslaget
skulle det t. ex. medföra en ganska ringa utgift att anlägga
en skjutsanstalt vid Tumba jernvägsstation, der skjutsinrättning
lämpligen borde upprättas, om ock denna inrättning
sällan blefve tillitad. Då således, såsom här exempelvis är anfördt,
ett stort skjutslag i hufvudsaken blifver befriadt från ifrågav:de
onus, synes detta skjutslags bidrag kunna tagas i anspråk för
att understödja tillkomsten af en obetydlig och föga kostsam
skjutsinrättning, hvarigenom undvikes att onödigtvis betunga den
resande.
Deremot finnas andra ställen och orter, hvilka äro så beskaffade,
att rättvisan fordrar, det skjutsen dersammastädes upprätthålles
på de resandes bekostnad.
Jag tror derföre att man, i afseende å denna fråga, icke
bör uppställa någon absolut regel, som skall i alla fall lika
tillämpas.
Gr. Björnstjerna: Afven jag anser nödvändigt att återremittera
denna punkt, för att få Bergströms ifrågav:de motion
under förnyad behandling; men kan deremot, i motsats mot Hr
von Koch, icke finna, att återremiss af någon annan motion här
bör ifrågakomma. Någon anledning gifves nemi. icke att taga
de öfriga motionerna under ompröfning.
Gr. Liljencrants’ motion är i dag af R. o. Ad. bifallen; Hr
von Köchs åter afslagen; Jonas Anderssons, af Utsk:t förordade,
är i förmiddags förkastad; Riksdagsmännen Lönnbergs, Wassmuths
och Olof Olssons likaså. Carl Ifvarssons motion, rörande
de 70,000 rdrma för postskjutsen, är af alla talarne understödd,
ehuru olika meningar yttrats om lämpligaste sättet för sakens
genomförande. Återstår således endast Bergströms motion,
hvilken jag hoppas skall, efter återremiss, göra sig gällande.
Hr von Koch: Jag tror alldeles icke att, på sätt den sista
talaren förmenat, min motion är afgjord genom det beslut, som
R. o. Ad. under denna dags förmiddag fattat.
Den 28 Man e. m.
381
Jag har nemi. föreslagit, att R. St:r måtte vid denna riksdag,
för sin del, fatta det beslut, som omförmäles uti Statssamt
Ekon.-Utsk:ts Betänkrn N:is 23 och 33 vid förra riksdagen,
och hvilket då antogs af R. o. Ad. och Bonde-St.
Förstnämnde Betänk, innehåller visserligen, »det skjutsningsbesväret
för närv:de icke kunde från jordbruket skiljas;» men
dervid får man dock ihågkomma, att Utsk:t i den följande punkten
hemställt, »att gästgifveri-, håll- och reservskjutsen icke vidare
böra vara en jorden åliggande naturaprestation, utan såväl skyldighet
som rättighet för de skjutsskyldige att bestrida sådan
skjutsning, upphöra.»
Ofver sistberörde fråga har Utsk:t icke yttrat sig; och
detta måste dock vara en Utskits skyldighet.
Dessutom finnas åtskilliga punkter uti Gr. Liljencrants’
motion, som icke blifvit pröfvade. Bemälde motionär har nemi.
bland annat föreslagit en af Utsk:t icke behandlad fråga, rörande
större frihet för Konungens Bfh:de i afseende å gästgifveriers
flyttning.
På dessa skäl yrkar jag fortfarande på återremiss.
Gr. Björnstjerna; Det är ledsamt att, för uppfriskande
af den siste talarens minne, behöfva begära uppläsning af R. o.
Adis under denna förmiddag fattade beslut; men då detsamma
redan tyckes hafva fallit i glömska, åtminstone hos den värde
talaren, blir jag tvungen anmoda Riddarh.-Sekret, att om samma
beslut lemna upplysning.
(Beslutet upplästes.)
Kan man väl, vid sådant förhållande, säga, att R. o. Ad.
icke yttrat sig i afseende å sättet för frågans ordnande, eller
fortfarande påstå, att Ståndet icke beslutat, huruvida entreprenader
öfver hela landet skola upprättas eller ej.
Då det, enligt förmiddagens beslut, icke kan ifrågakomma
att staten öfvertager en fjerdedel af den omhandlade utgiften,
kan jag, för min del, verkligen icke fatta, huru Hr von Köchs
nu väckte förslag skall hafva någon utsigt till framgång.
Fortfarande anser jag således att endast Bergströms motion
bör komma under pröfning.
Hr von Koch: Till stöd för mitt fortsatta yrkande på
återremiss uti den af mig förut angifne större utsträckning, får
jag endast erinra, att R. o. Ad. och Bonde-St. äfven vid förra
riksdagen förklarade att »skjuts-skyldigheten icke kunde från
jordbruket skiljas;» men dock, likasom Med-Stånden, i den
underd. skrifvelsen begärde, »att denna skyldighet icke skulle
utgöra någon naturaprestation.»
Dessutom innefattar det af mig väckta förslag åtskilliga
andra, af Utsk:t icke behandlade punkter, såsom att skjutslegan
på sådane ställen, der detta för entreprenads underlättande vore
af nöden, skulle af Konungens Bfh:de kunna höjas ända till 1
rdr 50 öre, med flere andra frågor. Som diskussionen likväl
382
Den 28 Meri e. m.
redan blifvit långvarig, vill jag icke trötta R. o. Ad. med att
punkt för punkt genomgå min motion; utan anhåller endast
fortfarande att densamma, såsom icke pröfvad, måtte till Utsk:ts
behandling återremitteras.
Gr. Mörner. Carl Göran: Då R. o. Ad. fattat det beslut,
att anslag skulle ställas till K. M:s disposition för skjutsens lättande
å de ställen, der denna utgjordes af entreprenörer och
befunnes vara särdeles betungande, så innefattar ju detta ett
förklarande, att R. o. Ad. ansett skjutsen kunna utgöras både
genom entreprenad och genom icke entreprenad.
Jag för min del anser således denna fråga vara för denna
gång af R. o. Ad. afgjord.
Frih. af Ugglas förklarade sig häruti instämma.
Frih. Alströmer: Jag kan, för min del, icke finna, att
Utsk:ts rättighet att behandla ifrågav:de punkt af Hr von Köchs
motion blifvit, genom R. o. Adis på f. m. fattade beslut, afskuren.
Bemälde motionär har nemi. föreslagit, att genom skjutslegans
förhöjning något jemka kostnaden, så att icke bidragen
skola uppgå till alltför högt belopp. Denna del af frågan anser
jag kunna, oberoende af R. o. Ad:s förutfattade beslut, tagas af
Utsk:t under ompröfning.
Efter härmed slutad öfverläggning, blef Utsk:ts ifrågav:de
yttrande återremitteradt.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag får hemställa att R. o.
Ad. ville inbjuda de öfriga Stånden att förena sig i det beslut,
som R. o. Ad. under denna dags förmiddag fattat i afseende å
första punkten af Sammansatta Stats- och Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 21.
Gr. Björnstjerna: Jag anhåller att få göra det tillägg till
det af Gr. Mörner nu framställda förslag, att denna inbjudning
måtte få gälla alla de beslut, R. o. Ad., i afseende å denna
fråga, nu lättat.
Gr. Liljencrants: Den enda skilnaden mellan R. o. A:s
och Preste-St:s beslut, i afseende å första punkten, har varit
att Preste-St. beslutat att ett anslag af 100,000 rdr skulle af
Riksgäldskontoret hållas K. M. tillhanda; hvaremot Gr. Mörners
förslag innehåller att nämnde belopp skulle uppföras på 6:te
Hufvudtiteln. Gr. Mörners, till stöd derföre anförda, efter mitt
förmenande, ganska giltiga skäl är, att man sålunda får en större
säkerhet, att detta anslag erhåller en mera stadigvarande natur,
samt att, då entreprenadkontrakterna vanligen afslutas på 5 år,
Den 28 Mer» e. m.
383
regeringen icke måtte finna sig förhindrad att för längre tid än
en statsregleringsperiod bevilja det ifrågav:de anslaget.
Jag anser, det R. o. Ad. bör, så vidt på Ståndet beror,
söka förmå Preste-St. att vidtaga denna obetydliga ändring.
Utgiften kommer i alla fall att ega rum; och i sjelfva verket
är det endast en formfråga, ty hvad som skall afgöras, är allenast,
livar detta anslag skall uppföras. Mig synes lämpligast
vara att uppföra detsamma på en Hufvudtitel.
Gr. Björnstjerna: Jag afstår från mitt sednast framställda
förslag.
Sedan öfverläggningen i frågan förklarats slutad, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall lill det af Gr. Mörner nu
väckta förslag, att de öfriga Riks-Stånden skulle inbjudas att
förena sig i R. o. Adis beslut ang:de första punkten af det
Betänk., hvars behandling nyss afslutats, och då denna propos.
besvarades med många ja, jemte några nej, förklarades ja hafva
varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 18 och 21 dennes på
bordet lagde Betänk. N:o 28, i ani. af väckta motioner om ändring
i föreskrifterna rörande ogift qvinnas myndighet.
Hr von Ehrenheim, Per: Då jag anser den i detta hänseende
gällande lagstiftning vara för qvinnan fördelaktigare än
hvad som i detta Betänk, blifvit föreslaget, kan jag, lör min
del, icke tillstyrka bifall till den nu ifrågaställda förändringen.
Hvad som väl i denna fråga måste vara hufvudsaken, är,
att qvinnans rättighet att blifva myndig utan Konungens eller
slägtingars hörande, samt utan att bestämmandet i detta hänseende
beror på något annat än hennes egen fria vilja, numera
blifvit till Fullo erkänd.
Det har alltid synts mig vara af största vigt att en sådan
rättighet tillerkändes qvinnan; men dermed finner jag ock allt
hvad som man för närv:de i detta afseende kan önska, vara
iakttaget. Lagen innehåller ju att det beror på henne sjelf att
tillämpa den deruti gifna bestämmelse.
Efter mitt förmenande uppfostras verkligen icke flertalet af
qvinnorna på så sätt, att de kunna ega någon grundlig kännedom
om skilnaden mellan de förhållanden, som ega rum före
och efter inträdande uti myndighetstillståndet. Det är dock
gifvet att qvinnan bör hafva klart för sig, hvad det vill säga,
att blifva myndig. Det är just detta, som vinnes genom det nu
i berörde hänseende gällande stadgande. Godkännandet af en
förmyndareräkning fordrar redan en omsorg och insigt uti dylika
förhållanden, hvilken sannerligen icke flertalet af qvinnor besitta.
Derjemte har qvinnan utaf nuv:de stadgande den ytterligare
förmån, att efter myndighetsåldern fortfarande få behålla samma
384
Den 28 Msr« e. m.
förmyndare. Detta blir dock icke, efter vidtagandet af den nu
ifrågaställde förändringen, vidare händelsen.
Den enda anmärkning, som med fog kan göras, är att denna
anmälan, då den skall ega rum inför den domstol, hvarunder
hon i förmyndaremål lyder, i viss mån medför olägenhet;
men för denna olägenhets aflijelpande lärer väl icke vara af nöden
att helt och hållet upphäfva nu gällande stadgande om anmälan.
Den uti så fall behöfliga ändring inskränker sig dertill,
att ilrågav:de anmälan borde kunna ske vid hvilken domstol
som helst.
På dessa skäl anhåller jag om afslag å förev:de Betänk.
Gr. Hamilton, Gustaf: I motsats till den förre talaren,
anhåller jag om bifall till Betänk:t.
Redan innan denna lag trädt uti verksamhet, har regeringen
föreslagit ovilkorlig myndighet för ogift qvinna, som fyllt
25 år. Under den tid nu gällande stadgande varit tillämpadt,
har qvinnan visat sig fullt värdig det förtroende, som sålunda
blifvit henne lemnadt.
Det gifves dock en annan omständighet, som är af vigt att
vid afgörandet af denna fråga iakttaga. Det är nemi. i flera
afseenden för rättssäkerheten rent af vådligt att qvinnan kan
anses än vara myndig, än omyndig; ty under nuv:de förhållanden
är ofta aldeles omöjligt att kunna förvissa sig, huruvida en qvinna
blifvit myndig eller icke. Qvinnan kan nemi. hafva gjort
anmälan vid oriktig domstol: och domstolen eger icke ingå uti
pröfning, huruvida den i detta fall är behörig. På så sätt kan
qvinnan inlåta sig uti transaktioner, hvilka icke äro bindande.
Jag hemställer, huruvida någon rättssäkerhet vid sådant förhållande
i berörda hänseende förefinnes.
Här har yttrats, att de flesta qvinnor helst skulle bibehålla
sitt omyndighetstillstånd. Detta anser dock jag alldeles icke
vara händelsen; ty i afseende å de qvinnor, som tillhöra allmogen
och medelklassen, har erfarenheten gifvit vid handen något
helt annat, Möjligt är att bland de förmögnare klassernas
qvinnor detta förhållande inträffar; men om ock så är händelsen,
hemställer jag huruvida det icke är mera billigt att sistnämnde
qvinnor skola få betala för att blifva omyndiga, än att
det öfriga stora flertalet skall betala för att blifva myndiga.
Finnes det väl någon billighet deruti, att fattiga qvinnor skola
ådragas en utgift, som de icke hafva förskyllt, för att erhålla
en rättighet, hvilken, enligt ali rättvisa, icke kan förvägras.
Jag anhåller om bifall.
Gr. Sparre Erik: Jag har, för min del, icke tillhört deras
antal, som hittills påskyndat några förändringar uti lagstiftningen
om qvinnans myndighet; och jag har jemväl nu, sedan
1858 års författning i ämnet proklamerades, ansett att, — om
det
Den 28 Mars e. m.
385
det berodde på qvinnan sjelf att bestämma, huruvida bon ville
begagna sin myndighet eller icke, — det icke vore skadligt
att låta detta öfvergångstillstånd, — innan hon blir myndig utan
någon anmälan, — räcka ännu några år; men i betraktande
af tidens fordringar i detta hänseende, tror jag dock skäl förefinnas,
att nu i detta fall taga ut steget.
För dessa skäl vill jag nu i korthet redogöra.
])å den nu gällande lagen af år 1858 antogs, var anledningen
dertill just den, att man förutsåg, det den hastiga öfvergången
från det hittills gällande lagbudet till ovilkorlig myndighet skulle
blifva alltför mycket förderflig för qvinnan, enär hon icke kunnat
hinna bereda sig på denna förändring och icke hunnit tänka sig in
uti de göromål, hvilka henne tillkomma i följd af den i berörde
hänseende förändrade lagstiftningen. Emellertid bör under de
efter år 1858 förflutna 5 åren qvinnans uppmärksamhet hafva
blifvit väckt på hithörande förhållanden; och förr eller sednare
skall detta nu ifrågav:de steg till ovilkorlig myndighet komma
att uttagas. Denna fråga är således en tidsfråga; och
endast såsom en sådan måste den behandlas. Ogerna skulle
jag följaktligen icke hafva sett, om man dröjt till nästa riksdag
med uttagandet af detta steg. Längre tid tror jag icke denna
fråga bör uppskjutas, iliand qvinnorna af de förmögnare samhällsklasserna,
— sådana qvinnor, med hvilkas önskningar och afsigter
vi härstädes äro mest bekanta, — är nemi. uppenbart,
att icke någon synnerlig åtrå förefinnes att komma i åtnjutande
af vidsträcktare rättigheter i detta hänseende, än nu gällande
lag medgifver. Dessa qvinnor utgöra dock ingalunda flertalet
af det så kallade svagare könet. Detta flertal utgöres af qvinnor
från de fattigare klasserna; och bland dessa qvinnor tror
jag benägenheten vara större att, utan de inskränkningar, som
nu gällande lag stadgar, komma i åtnjutande af sitt myndighetstillstånd,
samt att, för händelse af en återgång till omyndighet,
först då derom göra anmälan. Berörde anmälan inför domstolen
kan nemi. städse åstadkomma en villrådighet och tvekan
rörande domstolens behörighet. Sker denna anmälan icke vid
vederbörlig domstol, så har den icke laga kraft; och sålunda
skulle en flicka, för att kunna ingå transaktioner, icke allenast
prestera intyg att hon fullgjort denna anmälan, utan jemväl förete
bevis att samma anmälan egt rum inför vederbörlig domstol.
Det kan icke nekas att sådana omständigheter kunna orsaka
icke allenast bryderi, utan äfven omkostnader. Vid berörde
förhållande kan man dock icke undgå att fästa vigt; och då
det största antalet qvinnor äro obemedlade eller mindre bemedlade,
så uppstår den frågan: för hvilkendera parten bör lagstiftaren
finna vågskålen väga tyngst, antingen för flertalet, som
önska att komma i åtnjutande af delta myndighetstillstånd, eller
för de förmögnare qvinnorna, hvilka hädanefter skola ega göra
anmälan inför domstolen? Efter mitt förmenande kan lagstiftaren
i detta fall icke annat än bestämma sig till förmån för
flertalet.
H. III. 25
386
Den 28 Mars e. m.
Det är detta förhållande, som orsakat, att jag understödt
förslaget jemväl inom Utsk:t; och har ansett mig dertill hafva
så mycket mer skäl, som skillnaden mellan lagen, sådan den
nu är och sådan den är föreslagen att blifva, verkligen är ganska
ringa, enär denna lagförändring icke har någon annan egentlig
olikhet, hvad inverkan beträffar, med nu i detta fall gällande
stadgande, än att, på sätt en föregående talare yttrat,
qvinnan blir litet uppmärksammare på förhandenvarande förhållanden.
Så lång tid har dock denna fråga legat på bordet,
att jag föreställer mig, det nästan hvarje qvinna blifvit uppmärksammad,
bland annat, deruppå, att hon, såsom myndig,
eger att fordra räkenskap af sina förmyndare.
På dessa skäl och då jag är öfvertygad att detta är en
s. k. tidsfråga, hvilken vid denna eller nästföljande riksdag måste
komma att afgöras, yrkar jag bifall till Betänk:t.
Frih. Hermelin, Carl Samuel: Jag hemställer till eder,
Mina Hrr, huruvida man icke såsom en i allmänhet riktig sats
kan antaga, att det är bäst att icke ändra lagar, hvilka endast
några få år varit gällande, såvida man icke finner sig med dessa
lagar synnerligen missbelåten; samt att icke å sina lagar vidtaga
onödiga förändringar.
Bland de mest framstående motiverna för denna förändring
synes vara den dryga lösen, som skall erläggas för den med
afseende härå ifrågakommande domstolsåtgärd; och nekas kan
verkligen icke, att denna afgift af 2 rdr, som menigheten härför
skall betala, är öfverflödigt stor. För såvida man icke anser
sig ega rättighet att nedsätta denna lösen, har man dock,
enligt min öfvertygelse, rätt att borttaga densamma.
Med anledning af anmärkningarne i afseende å domstolarnes
behörighet, får jag erinra, att det, enligt 10 kap. Rättegångsbalken,
finnes en optionsrätt eller rättighet att välja mellan
domstolarne; och skulle domstolen derefter icke blifva bestämd,
utan kunna vara hvilken som helst.
Vidare har man påstått, att antalet af qvinnor, som sökt
alt blifva myndiga, varit så särdeles stort. Jag tillåter mig dock
till svar derå genmäla, att antalet af qvinnor, som icke sökt en
sådan myndighet, varder kanske något större!
Ytterligare får jag erinra om de vådor, för hvilka qvinnorna,
då de utan vilkor vid 25 års ålder blifva myndiga, komma
att blottställa sig. Detta torde dock icke alla qvinnor veta.
Huru stort är icke antalet af män, hvilka äro i okunnighet om
t. ex. beskaffenheten af en löpande skuldsedel? Huru mycket
större är väl icke antalet af qvinnor, hvilka kunna till sistberörde
kategori hänföras?
Slutligen får jag förklara, att då qvinnor tillförene icke kunnat
bysättas, borde väl en dylik straffbestämmelse icke heller
uti en framtid för dem kunna ifrågakomma.
Dessa äro de hufvudsakligaste skäl för min nu framställda
begäran om afslag eller återremiss.
Den 28 Mars e. m.
387
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Då denna fråga i följd
af K. M:s Nåd. Propos. vid riksdagen 1850—1858 var föremål
för öfverläggning, deltog jag i densamma, och yrkade ovilkorligt
bifall till K. M:s nyssberörde Propos.
Nu gällande lag antogs dock som ett öfvergångsstadgande.
Såsom ett det vigtigaste skäl för denna förändring, anförde
jag den inverkan ett sådant förhållande skulle ega på rigtningen
af qvinnans uppfostran. Med hänsigt till nu gällande stadgande
kunna åter föräldrarne tänka: »Mina flickor behöfva icke blifva
myndiga, om de icke sådant särskildt vilja; och derför behöfver
jag icke heller meddela dem insigt, rörande förhållanden,
hvilka de antagligen icke komma att tillämpa».
Detta skäl qvarstår ännu. Utgående från den omständigheten,
får jag, — med hänsigt jemväl till hvad Gr. Hamilton
nyss i ämnet anfört och med synnerligt afseende å det förhållande,
att Bonde-St. enhälligt funnit denna förändring behöflig,
— lägga R. o. Ad. på hjertat att detta Betänk, måtte bifallas.
Hr von Ehrenheim: Om man är öfvertygad, att flertalet
af qvinnor bland de fattigare klasserna hafva en öfvervägande
fördel af denna förändring, synes mig allt skäl vara att dertill
lemna sitt bifall; men då man, såsom jag, är förvissad om
motsatsen häraf, blir förhållandet annorlunda.
Det torde nemi. just för de fattiga qvinnorna vara af vigt
att veta, hvad de i detta hänseende böra välja. Det är dock dem,
som ingen gjort sig besvär att underrätta om deras rättigheter
och skyldigheter. Qvinnor af denna klass riskera mer än andra
att deras förmyndare kasta framför dem en räkning, hvilken de
icke förstå. Det är väl kanske ändock något förmycket, att låta
dessa qvinnors hela väl och ve bero uppå deras egna insigter.
De öfverklagade olägenheterna kunna mycket väl undanrödjas,
utan att man derföre behöfver borttaga den nu gällande
föreskriften.
I öfrigt tror jag det vara ett misstag, att domstolen icke
är skyldig att pröfva förhållandet. Så vidt jag icke för mycket
irrar mig, eger denna pröfning rum såväl vid Svea hofrätt, som
vid de fleste uuderdomstolar.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: Vid minnet af det beslut,
R. o. Ad. i samma fråga fattade vid nästlidne riksdag, måste
jag tillstå att det väckt min lifliga förvåning, att detta Betänk,
kunnat från så många håll möta motstånd.
R. o. Ad. beslöt nemi. då, att ogift qvinna skulle vid 25
års ålder kunna af domstol förklaras myndig, sedan hon derstädes
gjort anmälan att hon myndigheten sjelf utöfva ville.
Detta beslut var ett öfvergångsstadgande, enär man icke
ville biträda K. M:s Propos. att ogifta qvinnor skulle vid 25
års ålder blifva myndiga utan all anmälan.
De skäl, som andragas mot antagande af K. M:s nyssberörde
förslag, synas mig icke hafva varit af någon särdeles vigt.
388
Den 28 Mars e. m.
Det liar redan blifvit påpekadt, att man eger en skyldighet
alt fästa så pass afseende ä de qvinnors angelägenhet, hvilka
tillhöra de fattiga klasserna, att man icke bibehåller stadganden,
hvilka, såsom vilkor för åtnjutande af en allmän medborgerlig
rättighet för dessa qvinnor, medföra pekuniära uppoffringar.
Man har äfven sagt, att qvinnan, ehuru framskriden till 25 års
ålder, likväl icke skulle vara tillräckligt mogen för granskning
af de räkenskaper, hvilka af den föreg:de tidens förmyndare till
henne öfverlemnats, samt att följden deraf således skulle kunna
blifva underslef, henne till men. Vid närmare skärskådande,
finnér man dock att samma anmärkning, — och detta med
mycket mer skäl, — kan göras mot den manliga befolkningen,
när denna vid 21 års ålder erhåller full myndighet. Så orättvis
kan man väl icke vara, att man påstår, det mannen vid 21
års ålder är förståndigare än qvinnan vid 25. I sammanhang
härmed får jag erinra, huru uti enahanda fall sig förhåller uti
Frankrike, — ett land, hvilket dock anses stå så högt. Der är
mannen myndig vid 25 och qvinnan vid 21 års ålder.
Då R. o. Ad. för sin del så nyligen fattat beslut att ingå
till K. M. med en underd. anhållan, det K. M. måtte bereda
qvinnan rättighet att bestrida vissa tjenster af olika art, synes
mig samma Stånd icke böra vid detta tillfälle besluta något,
som dock är uti bestämd strid mot förstnämnde beslut. Om
R. St:r anse qvinnan kunna sköta, bland annat, åtskilliga telegrafist-
och postinspektors-tjenster, kan det icke undgå att förefalla
mig högst besynnerligt, att man icke. då menniska af hvad kön
som helst vid viss ålder kan anses full-myndig, vill tillerkänna
qvinnan full frihet att råda öfver sig och sitt gods.
Hr von Ehrenheim har uti sitt sista anförande yttrat, att
map, af omsorg för de fattigare qvinnorna, icke borde bifalla
Betänk:t. Det skulle nemi, för dem vara af en så särdeles
stor vigt att få veta, hvilket ansvar, som åtföljer denna sak.
Denna egenskap hos myndigheten, att vara så farlig och ansvarsfull,
torde dock erhålla sin vederläggning uti det sig företeende
förhållande, att Bonde-St. enhälligt instämt uti Lag-Utsk:ts
förevute förslag.
Jag är öfvertygad att denna lagförändring, om den blir
R. St:rs beslut, icke kommer att medföra någon särdeles olägenhet.
Vid sådant förhållande anser jag det vara af verklig
vigt att R. o. Ad. icke motsätter sig intagandet uti allmänna
lagen af ett stadgande, hvilket har så full allmän giltighet. Den
allmänna lagen bör väl vara ett uttryck af en princip, som är
så allmänt rådande.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till Betänk:t.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Jag är i hufvudsaken förekommen
af den sista talaren; och skulle således kunna helt
kort tillkännagifva, det jag tillstyrker bifall till Utsk:ts förev:de
Betänk.
Den 28 Mars e. m.
389
Då likväl här, bland annat, blifvit yttradt, att flertalet af
qvinnor visst icke önskat att blifva myndiga, emedan de känna
sin svaghet och sitt oförstånd, så tillåter jag mig påstå att de
utaf sistnämnde bristfälligheter härflytande vådor ännu mer ifrågakomma
för mannen. På grund deraf anser jag det verkligen
vara mycket mera risk att öfverlemna myndigheten åt mannen
vid 21 års ålder, än åt qvinnan vid 25.
Beträffande vidare den af en talare i detta hänseende uttalade
omsorg för de fattigare klassernas qvinnor, är det, efter
mitt förmenande, i allmänhet temligen likgiltigt, huruvida de äro
myndiga eller icke, ty de hafva just ingenting, eller mindre att
hushålla med. Från en högre synpunkt bör man betrakta denna
fråga, — den nemi., att Sveriges qvinnor vid en viss ålder
skola kunna erhålla lika medborgerliga rättigheter med mannen.
Af särdeles vigt i detta fall är i öfrigt den säkerhet i affärer,
som skulle blifva en följd deraf, att man finnér qvinnan kunna
verksamt deltaga uti de henne rörande negociationer, då hon
utan hinder kan förestå näringar o. s. v. Det är visserligen
sannt att qvinnan redan nu kan begära att få bli myndig; men
berörda förhållande skall likväl införas i allmänna tidningarne;
och följaktligen upphör den önskliga säkerheten. Under nuv:de
förhållanden måste man, vid afslutandet af affärer med fruntimmer,
underrätta sig, om dessa qvinnor hos domstol gjort anmälan
eller icke.
Den siste talaren har också redan omnämnt att R. St:r
nyligen hos K. M.. anhållit att qvinnan måtte få användas till
vissa befattningar. Afven detta förhållande ådagalägger det förtroende,
hvilket man numera i afseende å allmännare värf hyser
för qvinnan.
Då jag anser att man i detta fall bör fatta ett beslut, som
är öfverensstämmande med billighetens och rättvisans fordringar,
tillstyrker jag bifall.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag tror att man i
allmänhet endast bör ändra lagar vid sådana fall, då lagar visat
sig vara olämpliga. Hvad den lagstiftning beträffar, som i berörde
hänseende blifvit vidtagen vid 1858 års riksdag, har åtminstone
jag för min del icke kunnat förspörja att någon verklig
missbelåtenhet med densamma egt rum inom de trakter,
med hvilka jag är bekant. Derstädes har verkligen endast ett
fåtal af qvinnor ingifvit myndighetsansökningar. Jag tror att
förhållandet är enahanda inom öfriga orter af landet. 1 städerna
åter är en annan ordning rådande. Der finnas nemi. mångå
qvinnor, hvilka försörja sig sjelfva och för hvilka det är afvigt
att blifva myndiga.
Min öfvertygelse är, att qvinnan vid den åldern är mer
belåten att få vara omyndig; och de sorn vilja blifva myndiga,
ega ju tillfälle att begagna sig utaf den dem redan gifna rättighet.
Det är ju godt och väl att de ega denna rättighet; men
att, så kort efter en lags stiftande, deruti vidtaga en förändring,
390
Den 28 Mars e. m.
tror jag icke vara välbetänkt, särdeles som, på sätt jag redan
förut omnämnt, efter min öfvertygelse, pluraliteten af qvinnor
inom alla klasser är missbelåten med nuv:de stadgande. Att
lagstiftaren, vid sådant förhållande, skall liksom påtruga qvinnan
denna myndighet, kan jag för min del icke finna vara rätt.
På dessa skäl afstyrker jag bifall til! Lag-Utsk:ts förevide
förslag.
Frih. Armfelt, Magnus: Redan för tvenne riksdagar
sedan förklarade K. M., uti dess Nåd. Propos., det qvinnan
borde vid 25 års ålder blifva myndig. Denna Propos. bifölls af
tvenne Hiks-Stånd. De öfriga båda Stånden omfattade deremot
ett annat förslag, utaf en aktad ledamot af Lag-Utsk:t afgifvet i
samma riktning, som sedermera blifvit lag. Detta förslags antagande
till lag berodde, på sätt en och annan härstädes torde
erinra sig, deruppå, att ett af de förstnämnde båda Stånden
frångick sitt första beslut, emedan det ansåg bättre vara att
taga hvad som bjöds, än att gå miste om allt, d. v. s. att tillstånd
fortfarande skulle sökas. Endast såsom ett öfvergångsstadgande
blef denna lag då betraktad: och denna åsigt blef äfven
då ganska tydligt uttalad. Man sade att vid den tiden hade
qvinnan ännu icke hunnit vänja sig vid den tankan att blifva
myndig. Nu har denna lag gällt uti liera år; och ehuru
jag måste medgifva att densamma, mig veterligen, icke medfört
någon direkt skada, synes dock att den varit behäftad med tillräcklig
olägenhet för att förmå t. ex. hela Bonde-St. att enhälligt
uttrycka den öfvertygelse, att denna lag borde förändras till likhet
med hvad K. M. vid den föreg:de riksdagen föreslagit.
Det är visst en sanning att det i detta hänseende råder
en olikhet mellan de mer eiler mindre väl lottade qvinnorna.
För de förra anser jag det otvifvelaktigt ofta vara en fördel att
icke blifva myndiga; hvadan nu gällande lag för dem kan vara
tillräcklig; men hvad det stora flertalet — de fattigare qvinnorna
•— beträffar, är förhållandet motsatt. För de aldra fattigaste
— detta tillåter jag mig i förbigående erinra — kan
förhållandet vara likgiltigt; men för de mindre lyckligt lottade,
t. ex. för en tjensteqvinna, hvilken ärlver några hundra rdr,
måste det vara en större fördel att kunna få använda dessa
medel på ett sätt, hvaraf hon anser sig kunna draga något
verkligt gagn, än att vidtaga åtgärder, som medtaga dessa medel
eller hvarigenom lion behöfver vidkännas utgifter, hvilka kunna
för henne vara kännbara. Nyssnämnde utgifter ifrågakomma
för ansöknings uppsättning, för utslags- eller prot.-utdrags-lösen
m. m. Dessa utgifter kunna dock uppgå till belopp, hvilka äro
stora, i förhållande till hennes kapital.
Med denna öfvertygelse anser jag det vara R. o. Ad. mest
värdigt, att, — vid en sådan, om jag så får uttrycka mig, »konflikt»
mellan de qvinnor, hvilka tillhöra R. o. Ad:s närmaste
omvårdnad och hela det stora flertalet af Sveriges öfriga qvin
-
Den 28 Mars e. m.
391
nor, — med frånträdande af det enskildt för Ståndet mest behagliga
beslut, gifva sin röst åt det förslag, som gagnar den stora
allmänheten.
Motionerna i detta hänseende äro väckta af det Hederv.
Bonde-St:s representanter. Med aktgifvande jemväl häruppå, begär
jag bifall till Lag-Utsk:ts Betänk., på samma gång jag fäster
uppmärksamheten vid det förhållande, att den åtgärd, som qvinna
skall vidtaga, hvilken önskar att icke blifva myndig, eger
nästan alltid rum vid en sådan qvinnans ställning, att hon har
så stora tillgångar att hon anser för sig förmånligare att stå
under förmynderskap, samt finner den härför ifrågakommande
utgift för sig icke vara af någon vigt.
Gr. af Ugglas, Ludvig: De talare, hvilka förordat LagUtsk:ts
förev:de förslag, hafva yttrat, att den lag, hvilken år
1858 i berörde hänseende antogs, endast var en öfvergångs
lag,
samt att denna öfvergångslag endast afsett att »bereda» qvinnan
till en fullständig frihet och full myndighet. Efter min
uppfattning skulle dock en sådan »beredelse» icke kunna bestå
i något annat än att qvinnans uppfostran riktades derhän, att
hon erhöll de förmögenheter, hvarigenom hennes praktiska egenskaper,
t. ex. insigten att skilja mellan mitt och ditt, hufvudsakligen
utbildadas. Jag fruktar dock att man derigenom skulle
nedsätta den känsla, för hvilken förståndet så ofta får gifva vika;
men huruvida en sådan omskapning skulle blifva till förmån
för qvinnan, för hemmet, lemnar jag derhän. Säkert
är dock att fern års tid icke kan vara tillräcklig för genomförandet
af en sådan omskapning.
Då Utsk:t icke heller visat att ett flertal af qvinnor velat
begagna sig af denna frihet, kan jag icke annat än för qvinnans
egen skull tillstyrka att man väntar att fatta ett beslut,
som så nära rör qvinnans innersta väsende.
Man har i denna fråga vädjat till B. o. Ad:s godhjertenhet
och sagt, att, som frågan vöre af mindre betydenhet, så borde
R. o. Ad. icke motsätta sig den nu ilrågaställde förändringen.
Det är dock från en högre ståndpunkt, som man, efter min
tanke, bör bedöma denna fråga, nemi. från qvinnans; och jag
kan icke annat än befara att detta sträfvande, att i alla afseende
sätta qvinnan i jemlikhet med mannen, måste menligt inverka
på den qvinliga naturen och följaktligen äfven på hemmets
och hemlifvets alla inre förhållanden.
Hr von Ehrenheim: Jag har endast begärt ordet i anledning
af Hr Dalmans yttrande, att för de fattigare klasernas
qvinnor i allmänhet vore temligen likgiltigt, huruvida de vore
myndiga eller icke.
Detta är visserligen en sanning i afseende å dem, som intet
hafva, men för dem, som något eller litet hafva, och ändock
måste hänföras till de fattigare klasserna, för dem är denna
392
Den 28 Mars e. m.
förändring af ganska väsendtlig vigt. Den sä mycket omtalade
kostnaden reducerar sig verkligen till en obetydlighet.
Gr. Hamilton: Här har blifvit vttradt, dels att flertalet
af qvinnor icke skulle behöfva denna myndighet, dels att den
ifrågav:de förändringen af lagen icke skulle vara nödig.
Jag tror att man dock måste i detta fall fästa tillbörligt
afseende å de åsigter, som blifvit uttalade inom det Stånd,
hvars ledamöter representera tänkesättet inom de mindre bemedlade
klasserna uti landet, samt ihågkomma att samma Stånds
samtlige ledamöter uti Utsk:t instämt uti förev:de förslag.
Afven för de qvinnor, som intet hafva, är det af stor vigt
att befrias från omyndigheten; ty denna afskär för dem möjligheten
att komma uti en bättre ställning. Om dessa qvinnor
fortfarande skola vara bundna af förmynderskaps-tvånget, ligger
häri ett oafvisligt hinder för alla aftal, hvarigenom de kunna
förvärfva något. Betraktar man frågan från denna synpunkt,
torde det vara ögonskenligt att qvinnan icke bör beröfvas den
rättighet, som hvarje man eger.
Att detta stadgande varit ämnadt att blifva ett öfvergångsstadgande,
torde väl knappt behöfva påpekas; hvadan jag icke
längre vid denna del af frågan vill uppehålla mig.
Man har vidare yttrat, att qvinnans natur gör henne mindre
lämplig att sköta affärer. Jag hade vågat tro, att man
kommit från den tidsåsigt att anse qvinnan stå under mannen;
ty det behöfs verkligen icke stor psychologisk insigt, för att finna,
att qvinnan är mera varsam och försigtig än mannen, —
en försigtighet, hvilken ofta stegras till misstro.
Jag fortfar i min anhållan om bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr Nordenfalk, Carl: Såväl vid 1854 och 1856 årens
riksdag, som sedermera, har rigtigheten af den nu ifrågav:de
principen blifvit erkänd; men man har tillagt ett stadgande,
som i väsendtlig grad ändrat densamma. Genom den nuv:de
lagen är nemi. det förutv:de förhållandet föga ändradt. Tillförene
egde qvinnan rättighet att hos K. M. söka myndighet;
men då K. M. aldrig afslog en sådan ansökan, består den vunna
lättnaden egentligen endast uti en minskning af hennes besvär.
Det synes vara klart, att den, som erkänner principen såsom
rättvis, äfven bör söka införa den i lagen, samt från tillämpningen
af denna princip icke göra några undantag.
Man har här talat om den garanti, som staten bör hafva
att qvinnan vid 25 års ålder skall kunna sköta sig och sitt gods.
Det är visserligen en sanning, att man icke kan uppgifva någon
bestämd ålder, då egenskapen att sköta sig och sitt gods inträder;
men lika säkert är ock, att någon sådan säker gränsskilnad
i afseende å mannens ålder icke heller kan uppgifvas.
Utsk:t har redan påpekat de svårigheter, som möta genom
tillämpningen af denna lags stadgande, enär domstol icke dervid
eger pröfva sin kompetens. Hr von Ehrenheim har visserligen
Den 28 Mars e. m.
393
invändt, det en sådan pröfning skulle ega rum såväl vid Svea
hofrätt, sorn vid de liesta underdomstolar. Jag lemnar detta
påstående derhän, oell tror förhållandet vara sådant, att somliga
domstolar ingå uti denna pröfning, andra åter icke. Såsom
exempel härpå får jag anföra, att en qvinna anmälde sig vid Rådstugurätten
härstädes för myndighets erhållande. Denna förklarade
sig icke vara rätter ort. Hon öfverklagade beslutet i
Hofrätten; men som tiden för besvärs anförande var tilländalupen,
kunde Hofrätten desamma icke till pröfning upptaga. Nu
vände hon sig till Rådstufvurätten i Carlstad. Alven denna
förklarade sig icke vara rätt forum; och jemväl Hofrätten var
af samma mening.
I följd af nuv:de stadgande finnes således ingen möjlighet
för denna qvinna att blifva myndig, så vida hon icke söker resning.
Man kan visserligen invända, att detta förhållande berott
uppå denna qvinnas egen försummelse att icke i behörig tid
och ordning öfverklaga Rådstufvurättens i Stockholm beslut; men
jag underställer eder, Mina Hrr! huruvida man kan begära
att en medborgare eller medborgarinna skall veta sitt rätta forum,
då till och med domstolarne i delta hänseende kunna
vara af olika tankar.
Att detta stadgande blifvit antaget som ett öfvergångsstarlgande,
lärer väl svårligen kunna bestridas. Det synes nu verkligen
hafva fortlefvat tillräcklig tid; och då här är fråga orri
förändring af ett reglementarisk stadgande, sorn först visat
sig obehöfligt och sedermera skadligt, anser jag allt skäl förefinrias
att yrka bifall till Utskits Betänk.
Gr. Sparre: Det har här blifvit yttradt, att om, på sätt
jag påpekat, denna lag varit ett öfvergångs-stadgande, likväl
tiden för denna lags gällande kraft varit alltför kort. för att
qvinnan skulle hafva hunnit erhålla deri praktiska utbildning,
som erfordras för skötande af hennes affärer; och man har
uttalat åtskilliga tvifvelsmål, huruvida qvinnan skulle vinna eller
förlora på den i fråga vide förändringen.
Jag anser att denna lag om qvinnaris myndighet icke kommer
att utöfva något direkt inflytande på hennes uppfostran.
Denna rättar sig nemi, hufvudsakligen efter tidsförhållanderna
i allmänhet, och beror, efter mitt förmenande, ingalunda på
myndigheten. Lagen åter måste rätta sig efter tidsandan.
Vid den ståndpunkt af industriel utveckling, på hvilken vi
nu befinna oss, börjar man mer och mer tillerkänna qvinnan
åtskilliga rättigheter, såsom att idka näringar, ja! till och med
att utöfva vissa tjenster; och det blir deraf nästan ett korollarium
att förklara qvinnan myndig.
Jag tillåter mig jemväl fästa uppmärksamheten deruppå,
att den nu ifrågavide lagen icke skulle träda i verksamhet förr
än den I Januari 18G5. Det blir då 7 år, sedan lagstiftningen
tog lörsta steget på denria bana; och nyssberörda tid anser jag
hafva varit tillräcklig, för att så mycket fästa qvinnans upp
-
394
Den 28 Mars e. m.
märksamhet på denna förändring, att steget numera kan tagas
fullt ut. Min afsigt med detta öfvergångsstadgande har endast
varit, att detta steg icke på en gång skulle uttagas, så att icke
qvinnan oberedd skulle komma från sitt förutvrde omyndighetstillstånd
till en fullkomlig myndighet. Jag har ansett att det
borde bero på qvinnan sjelf, att aktgifva häruppå, samt att hon
ungefärligen borde sjelf sålunda få veta, vid hvad tidpunkt det
nya förhållandet för henne inträffade. Nu är min öfvertygelse,
att denna fråga blifvit så länge och mångsidigt diskuterad, att
man icke bör kunna förutsätta, det någon qvinna om frågan
saknar kännedom, samt att man således bör, utan några betänkligheter,
kunna gå i författning om ett stadgande i detta hänseende,
hvilket om ett par år härefter kan träda uti verk
samhet.
Hr Fahnehjelm: T)å jag förra gången hade ordet, an
förde
jag, — såsom en synnerlig anledning för R. o. Ad. att
bifalla Utsk:ts förev:de Betänk., — den omständighet, att Bonde-St.
enhälligt instämt uti de motioner, hvilka i ämnet blifvit
afgifna.
En talare har häremot invändt, det Bonde-St. icke skulle
kunna anses såsom representant för de fattiga klasserna.
Om detta påstående vore riktigt, hvar skulle man väl då
finna representanterna för dessa fattigare klasser? Månne hos
R. o. Ad.? eller hos Preste- och Borgare-St:n? Hvilket Stånd
är väl mer befogadt, än Bonde-St., att föra de fattiga klassernas
talan? Befinna sig icke just i samma Stånd målsmännen för
de qvinnor, hvilka otvifvelaktigt äro i största behof af myndigheten?
En
talare har sagt, att man icke borde påtruga qvinnan
en rättighet, som hon hvarken önskar eller eftersträfvar. Med
antagande af sistberörde förutsättning såsom en möjlighet, tillåter
jag mig dock, — utan att dermed vilja göra någon allusion
på dagens brännande frågor, — erinra att t. ex. de lilegna i
Ryssland visserligen icke uttrycka några höga önskningar efter
lifegenskapens upphäfvande, men att dock en sådan förändring,
efter all sannolikhet, för dem skulle vara ganska välkommen!
Det är nemi. ingenting, hvilket så mycket tillbakahåller längtan
efter friheten, som just banden på denna frihet. En af samhälls-medlemmarne
icke erkänd rättighet kan icke blifva till
fullo djupt uppfattad af dem, hvilka denna rättighet tillkommer.
En annan talare har ansett, att myndigheten utan förutgången
ansökan skulle skada den qvinliga naturen, »das zarte
weibliches Wesen.» Detta tror jag alldeles icke; och kan icke
finna, huru detta förhållande kan hafva någon inverkan i berörda
hänseende, ty qvinnan är menniska i första rummet och
qvinna i det andra; och den första menskliga rättigheten är
ätt få råda öfver sig sjelf och sitt gods.
Den 28 Mars e. m.
395
Frih. Tersmeden: Åtskilliga af de talare, som yrkat
bifall, hafva förklarat att den nu gällande lagen endast vore ett
»öfvergångs-sladgande.» Denna lag är dock tillkommen genom
K. M:s och R. St:rs sammanstämmande beslut. Jag kan således,
för min del, icke godkänna denna tolkning af lagen såsom
ett öfvergångs-stadgande.
Bland annat har det blifvit yttradt, att bifall till Betänk:t
vore R. o. Ad. värdigt, enär ifrågav:de stadgande skulle bereda
en fördel åt de fattigare klasserna. Jag hemställer dock, huruvida
det icke är R. o. Ad. mera värdigt att vidblifva ett beslut,
som så nyligen blifvit fattadt.
Vidare har anförts, det den föreslagna lagen skulle bereda
tillfälle för de qvinnor, hvilka uppnått 25 års ålder och icke
ville blifva myndiga, att derom göra särskild anmälan. Förhållandet
skulle således blifva omvändt mot det, som i berörde
hänseende för närv.de eger rum, eller att qvinna, som vid 25
års ålder vill blifva myndig, må derom göra anmälan. Jag
tillåter mig dock fästa uppmärksamheten uppå den olikhet, som
emellan dessa båda anmälanden förefinnes. Mången kan nemi.
skygga tillbaka för att ingifva en ansökan att blifva omyndig.
Man har ytterligare ordat om svårighet för qvinna, som
vill blifva myndig, att hitta till rätt domstol. Detta påstående
kan dock icke annat än högeligen förundra mig, ty den ifråga
v:de domstolen är ju domstolen i den ort, der man är skattskrifven.
Hr Nordenfalk har visserligen omtalat, att ett dylikt
fall skulle hafva förekommit vid Stockholms och Carlstads Rådstufvurätter.
Jag kan naturligtvis icke känna, hvem den omtalade
personen varit; men det förefaller mig som det skulle
varit en lösdrifverska, ty eljest skulle hon väl hafva haft någon
fast bostad.
Hvad slutligen beträffar den jemförelse, som Hr Fahnehjelm
uppställt mellan de Svenska qvinnorna och de Ryska lifegna,
tror jag verkligen icke att densamma kan slå an på ett
Svenskt Riddarhus, som någorlunda känner till qvinnans ställning.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: Under de tio år, som
förflutit sedan denna fråga första gången här på detta rum utgjorde
föremål för öfverläggning, har min öfvertygelse i detta
fall icke undergått någon förändring. Den riksdag, vid hvilken
K. M:s Propos. i ämnet väcktes, sökte äfven jag att, i min mån,
arbeta för densammas genomförande. Det vilkor för myndigheten,
hvilket finnes i nu gällande lag, blef dock faststäldt, ehuru
här på detta rum en Konungens rådgifvare varnade för de
olägenheter, som deraf skulle blifva en följd och redan nu gifvit
sig tillkänna. Jag röstade således äfven då mot det förslag,
som blef antaget, emedan jag ansåg att, när det är fråga om
att gifva en »rätto, så bör man icke gå halfva vägen, utan taga
steget fullt ut. Deremot ansåg jag det uti den K. Propos:n
framställda förslag vara både tids- och rättsenligt; och gör det
ännu. Man har visserligen äfven nu upprepat dessa så ofta
396
Dea 28 Mars e. m.
uppställda jemförelser mellan förståndet och känslan, likasom
om förståndet endast skulle finnas till hos det manliga könet.
Jag hemställer dock till eder, Mina Hrr! huruvida icke qvinnan,
just i afseende på affärer, oftast ådagalägger ett sundt och praktiskt
förstånd.
Hen siste värde talaren har yttrat, att den nu gällande
lagen icke vore något öfvergångs-stadgande, enär densamma
vore en af Konung och Ständer gemensamt antagen lag. En
annan talare, Frih. Armfelt, här redan upplyst, att denna konventionela
lag antogs af de 2:ne första Stånden. De båda öfriga
Stånden antogo deremot den K. Propos:n.
Förutgående talare hafva så fullständigt utvecklat skälen
för bifall till Utsk:ts förslag, att jag icke anser behöfligt längre
upptaga R. o. Ad:s tid; men vill dock särskildt fästa upmärksamheten
på en ytterligare omständighet, den nemi., att genom
den nuv:de lagen eller genom det deruti intagna vilkor, qvinnan
verkligen befinner sig uti en högst besvärad ställning. Man
har talat om qvinnans tillbakadragenhet; men just häraf är en
följd, att hon finnér liksom vidrigt för sig, att offentligen framträda
och yrka på sina rättigheter. Inom familjen kan förhållandet
lätt så gestalta sig, att en dylik åtgärd af en qvinna,
som vill komma i åtnjutande af denna sin rätt, kan försätta
henne uti en ganska obehaglig ställning. Alla dessa obehag
försvinna genom antagandet af den nu föreslagna lagen.
Men ett ord, Mina Hrr! En gammal regel säger att man
bör göra hvar man rätt. Likså bör man ock göra hvar qvinna
rätt. Jag röstar för bifall.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
Frih. Armfelt: Jag har endast önskat tillägga några ord,
med anledning af Frih. Tersmedens yttrande. Han sade, att
det fruntimmer, som Hr Nordenfalk omförmält hafva först vid
Stockholms och sedan vid Carlstads Rådstufvurätt sökt myndighet,
måtte hafva varit en lösdrifverska. Så lärer likväl inga
lunda
vara förhållandet. Om nemi. en qvinna är i tjenst t. ex.
här i Stockholm, så är hon mantals- och skattskrifven dersammastädes;
men om hennes fader dör i t. ex. Wermland, så är
det forum, hvarunder hennes fader lydde, äfven hennes forum.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Lag-Utsk:ts förev:de Betänk., framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma och sedermera
propos. på afslag derå, hvilka båda propos:r med många
ja och nej i blandning besvarades; hvarefter förnyad propos.
på bifall till Betänlct gjordes, och då svaren nu utlöllo med
talrika och starka ja, blandade med många nej, förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
Den 28 Mars e. m.
397
Sedan votering påyrkats, upplästes och godkändes följande
förslag till voter:s-propos.:
»Den som bifaller Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 28, i ani. af
väckta motioner om ändring i föreskrifterna rörande ogift qvinnas
myndighet, röstar
vinner nej, afslår R. o. Ad. detta Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 72.
Nej — 51.
Föredrogs ett från Högv. Preste-St. ankommet prot.-utdr.
N:o 243, innefattande såväl nämnde Riks-Stånds beslut öfver
Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 31, i ani. af dels K. M:s Nåd. Propos.
om antagande af en författning ang:de allmänt kyrkomöte, dels
ock enskild motion i enahanda ämne, som ock inbjudning till
de öfriga Riks-Stånden att i samma beslut instämma.
Detta prot.-utdr. begärdes på bordet, hvarjemte anmälte sig
och yttrade
Frih. af Ugglas: Jag hemställer att den nu upplästa inbjudningen
måtte upptagas näst efter Lag-Utsk:ts Betänk. N:o
31, samt att detta Betänk, och ifrågavide inbjudning måtte gemensamt
föredragas.
Detta förslag ,blef af R. o. Ad. bifallet.
Anmältes och bordlädes:
Banko-Utsk:ts Mern. N:o 31, med hemställan att vexlar å
Pund Sterling samt depositioner i London må såsom metallisk
kassa anses och beräknas;
Utlåt. N:o 109, i ani. af återremiss till viss del af Utsluts
Betänk. N:o 71; och
Betänk. N:o 110, i ani. af väckt motion ang:de en underd.
anhållan hos K. M. om vissa ministerieiia ärendens meddelande
till R. St:rs kännedom.
den det ej vill, röstar
samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 9 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
398
Den 30 Mars.
Måndagen den 30 Mars 1S63.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2 prot.-utdrag för den 28 dennes.
Föredrogs ånyo Exped.-Utslcts den 26 och 28 dennes bordlagde
skrifvelseförslag N:o 67, ang:de regleringen af utgifterne
under riks-statens första hufvudtitel.
Frih. af Ugglas, Gustaf: K. M. hade i Sin Nåd. Propos.
äskat, utom det hittillsvarande anslaget af 12,000 rdr för underhåll
af möbler m. m., ett ytterligare belopp för samma ändamål
af 44,000 rdr årligen under nästa statsregleringsperiod. Detta
hafva äfven R. St:r bifallit, men så att summan skulle utgå
blott under dessa trenne år, och den borde då äfven blifvit
uppförd i tabellen såsom hörande till extra statsregleringen. Då
så icke skett, får jag, för vinnande af rättelse i detta fall, anhålla
att skrifvelseförslaget återremitteras till Exped.-Utskit.
Gr. Snoilsky, Gust. Fredr.: I sjelfva saken är jag fullkomligt
ense med Frih. af Ugglas, och får äfven äran nämna,
att inom Utsk:t framställdes samma anmärkning; men Utsk:t
ansåg sig icke befogadt att vidtaga någon annan anordning än
Stats-Utsk:t gjort. Den åsyftade rättelsen kunde väl vinnas genom
beslut här, lika bra som genom återremiss; men om detta
möter betänkligheter, så vill jag visserligen icke motsätta mig
Frih. af Ugglas’ yrkande.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt propos. på
godkännande af skrifvelseförslaget först blifvit framställd, men
med nej besvarad, gjordes propos. på återremiss deraf och besvarades
med ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sammansatta
Lag- samt Allm. Besv- o. Ekon.-Utsk:ts den 18 och
21 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 5, i ani. af väckta motioner
om ändringar i nu gällande föreskrifter rörande vilkoren
för afsöndring af jord.
Den 30 Mars.
309
Utsk:ts ä sid. 3 gjorda hemställan, att Frih. Creutz’ och
Per Nilssons motioner, för så vidt dermed afsåges en obegränsad
jordafsöndring, icke måtte bifallas.
Hr von Ehrenheim, Per: Utsk:t har, såsom skäl för
sitt afstyrkande af dessa motioner, icke anfört något annat än
en förmodan, att de farhågor för utsträckt jordafsöndring, som
förr voro allmänna, ännu icke undergått den förändring, att en
ytterligare utsträckning af rättigheten att afsöndra jord vore
rådlig. Att farhågorna i sednare tider blifvit betydligt modifierade,
medgifver likväl Utsk:t, och, såsom ytterligare stöd för
detta antagande, torde få erinras, att Bonde-St. i dessa dagar,
enhälligt eller åtminstone utan votering, återremitterat detta
Betänk., för att vinna bifall till motionerne. Elter min öfvertygelse
äro äfven desse farhågor ogrundade, och om de hafva
någon giltighet, gäller den fullkomligt lika mycket den gällande
lagstiftningen, som den frihet att för alltid afsöndra huru litet
jordstycke som helst, som af motionärerne yrkas och som Gr.
Hamilton i sin reservation förordar. Den utomordentliga utveckling,
som den industriella verksamheten under de sednare
åren vunnit, har så mycket ökat behofvet af arbetare, att den
brist på arbete, som förr ofta öfverklagades. nu blifvit utbytt
emot brist på arbetare. Det är icke under sådana förhållanden,
som jordafsöndringen innebär någon lockelse för den oförsigtige
arbetaren att bereda sig möjlighet att gifta sig och bilda familj,
genom inköpandet af en ringa jordlott, utan afseende på den
ovissa bergning en sådan ställning erbjuder; han har denna
möjlighet öppen genom antagandet af stattjenst eller annat
arbetstillfälle, som utan svårighet kan erhållas, och faran för
kommunen för ökad fattigvårdstunga är vida större i sednare
fallen än i det förra, som dock alltid förutsätter något samladt
kapital. Men, äfven med antagande att någon fara finnes, så
finnes den lika mycket efter gällande föreskrifter. Visserligen
får ej mindre jordrymd än 3 tnld i rikets nordliga provinser
och 2 tnld i det öfriga riket afsöndras för all tid, men för viss
tid, högst 50 år, kan ett halft tnld afsöndras, och denna sistnämnde
jordrymd är redan så liten, att dess innehafvare, nästan
lika mycket som innehafvaren af en ännu mindre, är för sin
bergning beroende af andra inkomster än dem, som af jorden
kunna hemtas, och icke må man föreställa sig att den mindre
omtänksamme afskräckes från förvärfvande! af den ringa jordrymden,
deraf att besittningen ej blifver för all tid, ty för honom
är 50 år redan en mycket lång framtid.
Om något skäl för bibehållande af ifrågav:de inskränkningar
således, efter min tanke, icke finnes, så finnas deremot så
många flere för deras borttagande. Vid den vissa besittningstidens
slut, finner sig innehafvaren nödgad att antingen afstå
lägenheten eller köpa den tillbaka med betydlig kostnad — en
kostnad, större i samma mån som mera arbete och kapital
blifvit å lägenheten nedlagdt — och, om man också kan säga
400
Den 30 Mars.
att detta icke är något annat än hvad som vid aftalets ingående
borde förutses, så lärer väl ej eller kunna nekas, att den arbetare,
som brister i ett sådant förutseende, mången gång derför
straffas nog hardt, då sjelfva lagen hindrat honom att vinna
en säkrare besittning, äfvensom att lägenhetens upparbetande ej
vinner på att innehafvaren ständigt måste hafva för sina tankar
närvarande, att arbetet måste inom viss kort tid betala sig.
Vidare är det, som Gr. Hamilton erinrat, ett oundgängligt
vilkor för samhällets ekonomiska utveckling, att naturliga medelpunkter
för industrien och rörelsen må uppkomma och utvidga
sig, och framstår detta vilkor synnerligen för närv:de i vårt
land, då nya kommunikationsleder här oupphörligt uppstå och
framkalla nya behof af för industrien afsedda inrättningar. Så
behöfves vid en jernvägsstation magasiner, faktorier m. m., och
dessa anläggningar hindras, om ej den ringa jordrymd, som
derför fordras, får afsöndras, och om ej afsöndringen får ske
för alltid eller för hur lång tid som kontrahenterne vilja aftala.
Af alla dessa skäl får jag yrka, att Betänk:t, för vinnande
af bifall till hvad Gr. Hamilton i sin reservation framställer,
eller upphäfvandet af 3:dje §:n 2:dra kap. K. Förordn. den 19
I)ec. 1827, måtte blifva af R. o. Ad. till Utsk:t återremitteradt.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag är af den åsigt, att då
K. M. så nyligen som 1858, på grund af framställning från
R. St:r, vidtagit förändring i förut bestående förhållanden, så
vöre det icke rätt att så snart derefter ånyo ändra en lagstifning,
som så djupt ingriper i alla våra ekonomiska förhållanden.
Erfarenheten har också visat, att förvärfvandet af små jordrymder
icke just medfört de bästa följder, ty rättigheten dertill
medverkar icke obetydligt att öka fattigvården på landet, och
denna erfarenhet torde icke kunna jäfvas af någon, som närmare
satt sig in i förhållanderna. Jag tror således det vore särdeles
olyckligt, om man nu skulle taga något ytterligare steg
utöfver det som togs genom 1858 års författning. Jag anhåller
således, att R. o. Ad. ville bifalla denna punkt i Utsk:ts Betänk.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag får till en början instämma
med Hr von Ehrenheim. Min erfarenhet är h. o. h.
motsatt den siste talarens. Jag har inom de orter, der jag egt
jordfastighet, och äfven under mina resor i nästan alla delar af
landet, sökt taga reda på förhållandet med fattigvården. Jag
har aldrig förnummit klagan, att sådane personer, som med full
eganderätt erhållit från hemman afsöndrade lägenheter, blifvit
utarmade och ökat fattigvårdstungan. Jordtorpare, stattorpare
och statkarlar, om de hafva hårda husbönder, eller ofta få nya,
äro deremot ofta utfattiga. Om äfven på ett eller annat ställe
det inträffat, att någon egare af lägenhet fallit fattigvården till
last, så måste detta ock hafva haft sin grund i annat än att
han var egare till jord. Att små jordbrukare skulle snarare
blifva
D«n 30 Mari.
401
blifva fattighjon derföre, att de få arbeta på sin egen torfva,
synes mig vara en uppenbar orimlighet, och ingen statsekonom
har ännu lyckats bevisa, att proletariatet befordras derigenom,
att allt (lere komma såsom egare i besittning af fast egendom.
Villfarelserna i detta afseende kommo förr från England eller
rättare från Irland. Men de arma, på potatistäppor boende,
lrländarne egde icke dessa täppor. De arrenderade dem, ofta
i 2:dra eller 3:dje hand, på kort, obestämd tid, mot höga vilkor
af de utrikes vistande egendomsegarnes blodsugande förvaltares
större arrendatorer. Englands störste statsrättslärde. John Stuart
Mill, ifrar nu för en fullkomlig frihet i detta afseende. När
man, som jag hoppas, snart i öfrigt får en fullkomlig näringsfrihet
här i landet, är det också af oberäknelig vigt, att hvarje
näringsidkare kan få sig en plats, på hvilken han kan vara
säker att få sitta qvar i fred vid utöfvandet af sin näring.
Denna plats bör han ej heller tvingas att köpa större än han
jenmt behöfver, och helst utan skuldsättning kan göra. Eljest
afledes både uppmärksamhet, arbete och förlagskapital från hufvudnäringen.
Men, M. II.I det är icke blott i de fattigas intresse,
och för att gifva den yppersta uppmuntran till sparsamhet,
utan äfven i de rikares intresse, och isynnerhet i skogshushållningens,
som jag önskar en utvidgning i rättigheten alt
afsöndra jord. Utom det, att den nu stora bristen på dugliga
arbetare troligen kan fyllas, om större jordegare få afsöndra,
under full eganderätt, lägenheter åt sparsamma och flitiga arbetare,
behöfver den större jordegaren ofta, för att kunna göra
en odling, afdikning, eller för att få lämpligare form å sina
egor, en bit af grannens, och kan då betala denne mera än
hvad den för honom är värd. Stängsel, besvärlig och skogödande,
kan sålunda ofta sparas. Men ojemnförligt vigtigast
anser jag en utvidgad frihet till jordafsöndring, med full eganderätt,
vara för skogarnes vård och bestånd. Jag skulle visserligen
helst vilja hafva en oinskränkt frihet att både klyfva och
afsöndra jord, men detta är, med afseende å de natura-prestationer,
som ännu utgå af jorden, för närvide omöjligt. I afseende
å hemmansklyfriingen, måste vi tills vidare vara nöjda med
hvad vi hafva. Låtom oss nu endast väl ordna lagstiftningen
om jordafsöndringen, så lemnar den redan tillfälle att mycket
befordra näringsflit, sparsamhet och industri. 1 afseende å skogshushållningen,
är det allmänt erkändt, att den i allmänhet är
af den art, att man icke kan väl och med fördel sköta särdeles
små lotter, och derföre är det lika angeläget att kunna sammanlägga
skog, som att kunna fördela åkerjord. Ordentliga
skogsegendomar kunna då bildas. De Norrländska sågverks
bolagen
kunna få eganderätt till de skogar, de nu under 30 eller
50 års afbrukningsrätt devastera. För öfrigt är jag väl af
samma tanka som reservanten, men tror, att Gr. Hamiltons
förslag icke kan bifallas alldeles sådant det är framsläldt, utan
alt man i stället bör vid den punkt, der Utsk:t yttrar sig öfver
II. lil. 26
402
Den 30 Mars.
Per Nilssons motion, yrka återremiss, för att vinna ungefär ett
sädant resultat som Gr. Hamilton afsett. I stället för högst T’n
bör dock ^ af hemmanets jordrymd kunna afsöndras.
Några redaktionsförändringar i andra §§'.ne erfordras dock,
hvarjemte det väl vore lämpligt, att den flera gånger ändrade
författningen omskrifves i ett sammanhang. Förslag härtill skall
jag nu lemna, i fall det kan tjena till någon ledning för Utsk:t,
som jag betygar min tacksamhet för hvad det medgifvit. Då
man sagt att ett afskiljande af små jordlotter skulle medföra
allmän fattigdom, vill jag hänvisa just till en trakt i Gr. Ha
miltons
födelseort nära Lidköping, der jag sett små possessioner
afsöndrade, hvars egare alla befinna sig väl; likaså är det i närheten
af Ystad. Ensamt Prosten Perlin har der försålt omkring
60 tunnland jord till en stor mängd arbetare, som nu mest
betalt sina köpeskillingar, byggt upp sina hus och äro särdeles
bra att hafva att tillgå för de stora godsen i närheten. Om
Gr. Arvid Posse uppkommer innan debattens slut, kan han
närmare upplysa detta förhållande. De små afsondringarne, mest
till trädgårdar, i grannskapet af Kalmar, är det en njutning att
betrakta. Men det finnes här i landet en provins, der jord
afsöndringen,
mer på grund af sed än med stöd af lag, är verkligen
i flor, nemligen Dalarne. Der har den ock verkat så, att
jag ingenstädes, utom i Belgien och Flandern, sett jorden allmänt
så väl odlad som t. ex. i Leksand och Gagnef; det kommer
sig deraf, att det flitiga och sparsamma folket använder
sina arbetslöner för att köpa en torfva af den kära fädernejorden.
På dess förbättrande nedlägga de sedan sin svett, möda
och omtanka. Hvad är det värdt, eller rättare, kan man nog
uppskatta det motiv, en menniska har, som sträfvar att behålla,
återförvärfva eller förbättra och försköna den torfva, på hvilken
hon är född. Bör icke lagstiftaren göra allt och åtminstone
undanrödja alla hinder för sådane sträfvanden?
Jag anhåller om återremiss af ofvannämnde punkt.
Hr von Ehrenheim: Till försvar för Utsk:ts Betänk,
har blifvit anfördt, att en förändring i lagstiftningen orri jordafsöndring
så nyligen blifvit vidtagen, att ytterligare förändring,
blott af detta skäl, nu icke borde ega rum. Detta är ett skäl,
som ofta åberopas, men som sällan, i och för sig, vinner Ståndets
afseende, ty det gäller väl mycket för den som af andra
skäl är förändringen obenägen, men föga för den som derför
intresserar sig. Vidare har en talare åberopat sin erfarenhet
om de olägenheter för fattigvården, som genom jordafsöndringen
uppstå, men emot denna erfarenhet har en annan talare
satt en arman erfarenhet, och för min del får jag blott hem
ställa,
om det ej är en stor fördel för kommunen, då fråga om
fattigvård uppstår, alt den behöfvande åtminstone har eget tak
öfver hufvudet? Visst är att många andra klasser af arbetare
äro för fattigvården vida farligare än de s. k. backstugusittarne,
och att egandet af en bebyggd jordlapp förutsätter ett kapital,
Den 30 Mere.
403
sorn andra arbetare ofta sakna, samt sporrar till arbetsamhet
och omtanka.
Hr Nordenfelt, Enar Wilh.: Då min motion icke sträcker
sig längre än till att begära frihet inom mils afstånd från
stad, så kunde det synas, som jag icke hade att göra med den
nu pågående diskussionen. Jag stannade dock dervid endast af det
skäl att jag, som väckte den första motionen i detta ämne,
icke vågade sträcka mina förhoppningar längre, väl vetande att
en förändring så nyligen blifvit i den ifrågav:de författningen
vidtagen; men då nu andra motionärer gått längre, och de
äfven vunnit understöd, så kan jag icke underlåta att uttala
mig för samma åsigter. Jag saknar också icke erfarenhet i
detta afseende. Inom Blekinge län finnes en ganska vidsträckt
trakt, hvars innevånare nästan uteslutande lefva ål fiske. Dessa
personer behöfva icke något vidsträckt område, utan betinga
sig ofta genom enskildt kontrakt en tillräcklig plats för att
bygga sin stuga och hänga upp sina nät. Men sådana kontrakter
uppgöras blott på kontrahentens lifstid. Hans första omsorg
är då att skaffa sig en hamn för sin båt, och han lägger ut
ett par stenarmar, mellan hvilka denna vinner skydd mot hafvets
vågor och mot stormens raseri. Nu tyckes väl, att när
han dör, hans arfvinge finge tillgodonjuta det arbete, han nedlagt
på platsen; men så är icke förhållandet. Tvertom, hemmansegaren
finner, att platsen nu fått ett större värde än förut,
och han stegrar då den årliga städjepenningen, som måste erläggas
förhöjd, af sönerna till den, som gifvit platsen dess egentliga
värde. Om deremot de nuv:de inskränkningarne ej funnes,
så köpte han sin torfva och egde visshet, att hans barn finge
fördel af det arbete, hail derpå nedlägger. I fordna tider kunde
dessa noggranna bestämmelser om besutenhet möjligen gå
för sig; men nu torde väl äfven svårligen någon kunna föreställa
sig, att en familj kan lefva på så liten jordlapp som derför
är stadgad, och det synes mig då vara det enda rätta och
förnuftiga att öfverlåta till köparen att bedöma hvad han anser
sig behöfva, samt till säljaren att afgöra hvad han kan vara
af med. Frågan om hemmansklyfningen är en sak för sig;
men jag finner för min del icke något skäl, som kan tala emot
rättigheten att afsöndra jord, och jag instämmer derföre med
dem, hvilka här yrkat återremiss på Utsk:ts Betänk.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag hade knappt kunnat tro,
att den nu föredragna punkten skulle föranleda någon diskussion,
och ändå mindre att denna skulle komma att föras med
så mycken värma, som här skett. K. M. har så nyligen|i" detta
ämne utfärdat en författn., hvilken man då tyckte gick så långt
man möjligen kunde önska, men nu ser det dock ut, som om
vi i denna del af lagstiftningen aldeles icke följt med vår tid,
utan måste ytterligare taga ett stort steg. Isynnerhet den siste
talaren synes benägen att gå in på allting. Han tyckes alldeles
404
Den 30 Mars.
hafva glömt, att hemman här i landet äro beslastade med åtskilliga
onera, som det torde blifva ganska svårt alt få ut, när
de blifva sönderplockade i kapplandsdelar. Man har sagt, att
den åsyftade förändringen vore i de större jordegarnes intresse,
emedan de derigenom kunde lå arbetare för godt köp. Jag hade
knappt väntat en så stor uppriktighet, ehuru jag hört att t. o. m.
bland de Högvördige skola finnas personer, som lyckliggöra sina
församlingar med en lös befolkning på små jordlappar. Jag tror,
för min del, att den nuv:de författn. undanröjt de olägenheter,
som öfverklagats, och att man nu kan ganska väl se tiden an.
Man bör icke stycka sönder jorden i så små delar, att egaren
icke kan föda sig derpå, eller så att hvarje lapp måste brukas
blott med hacka och spade. Icke heller kan jag fatta, att den
åsyftade förändringen skulle, som man velat påstå, befordra
skogshushållningen. Väl har jag sett, att när man blir omgifven
af en större mängd backstugor, skogen icke kommer att
sakna rensning, men denna sker just icke på ett sätt, hvarmed
egaren i allmänhet finner sig särdeles belåten, eller som kan lå
namn af skogs-htishåIlning. Att tro, alt personer, som sitta på
en jordlapp af några kapplands areal, skulle egna sig åt vårdande
af skogen, synes mig sannerligen vara att drifva sina sanguiniska
förhoppningar något lör långt. Jag vill nu icke längre
upptaga tiden, utan anhåller blott om bifall till den föredragna
punkten.
Gr. Sparre, Erik: Jag tillhör icke deras antal, som hysa
en synnerlig farhåga för utvidgning af den ifrågav:de rätten,
men jag anser dock, att dermed icke så särdeles brådskar.
1827 års hemmansklyfningsförfattning uppväckte inom landet ett
ganska starkt missnöje, och redan 1834 nedsattes inom de särskilta
länen komiléer, inom de flesta al hvilka opinionen uttalade
sig emot jordafsöndringar. I öfverensstämmelse dermed utfärdades
dock först 1853 en författning, som i någon mån inskränkte
rättigheten dertill. Men äfven då uppstod missnöje,
och detta hade till följd 1858 års författn , som åter gjorde ett
stort medgifvande och nedsatte minimun till blott 3 å 2 tunnland.
Just med afseende derpå, att inom vårt land ganska stora betänkligheter
ännu finnas i detta afseende, tror jag att man ännu någon
tid kan dröja, innan man upphäfver denna, blott 5 år gamla
författning. Svårigheterna vid denna frågas lösning härröra
till stor del deraf, att vårt land har så stor utsträckning.
Förhållandena måste nemi. vara väsendtligen olika t. ex. i Skåne
mot i rnedlersta och isynnerhet i norra Sverige. Jag är
fullt öfvertygad, att i den förstnämnda provinsen t. o. rn. en
obegränsad jordafsöndring skulle kunna bära sig, och opinionen
är der också mera stämd derför, hvaremot man i öfriga provinser
hyser stora farhågor för något sådant; och under dylika
förhållanden anser jag att lagstiftningen gör klokast uti att icke
göra några skutt, utan så småningom söker närma sig det mål,
Den 30 Mars.
405
man anser eftersträfvansvärflt. Det liar blifvit sagdt, att då vi
få en obegränsad näringsfrihet, så måste vi också hafva en obegränsad
jordafsöndringsrätt; men vi hafva dock ännu icke den
torra, och till dess den blifvit en verklighet, torde väl kunna
äfven anstå med deri sednare, isynnerhet sorn behofvet deraf
ännu icke torde vara så allmänt kändt i landet. Jag lörutser
att den ledamot, sorn nyss yttrade sig om fiskerierna på landet,
skall säga att en större rätt till afsöndring är nödvändig, men
det förvånar mig, att han icke derom väckt förslag i vidare
mån, än i afseende å jorden närmast städerna. Jordvärdet är
i allmänhet ännu icke så högt uppdrifvet, att en sådan vidd,
hvars afsöndring nu är medgifven, kan blifva så särdeles kostsam,
isynnerhet sorn det vanligen är obrukad jord, som försäijes
af dessa tunnlandsafsöndrare. Ar frågan om någon anläggning
af större värde, så är för det första att antaga, att dertill
erfordras någon betydligare jordrymd; men äfven om så ej skulle
vara, så blir kostnaden för inköp al jorden blott en pris snus
i jemförelse med de öfriga kostnaderna. Jag tillhör visserligen
icke dem, som anse, att från statens sida någon synnerlig förmyndarevård
bör utöfvas i afseende å näringarnes utveckling;
men jag kan dock icke göra mig aldeles fri från den tanken,
alt sedvänjan kan bidraga till utbildning af tänkesätt, som ej äro
särdeles förmånliga för den ekonomiska utvecklingen. Då man
här äfven talat om Dalarne, synes mig som detta exempel ej
vore rätt lyckligt valdt. De skaror, som nödgas utvandra från
denna provins för att söka en arbetsförtjenst, som de icke kunna
inom densamma vinna, synas mig icke utgöra någon uppmuntran
att lemna större spelrum åt den redan befintliga benägenheten
att parcellera jorden. Jag är således af den öfvertygelse,
att äfven om man anser lagens band i detta afseende
icke särdeles nyttigt, det dock ej är nu som man bör lossa
detsamma, helst det icke är mera än 5 år sedan det sist förändrades;
och trogen den åsigt, jag alltid uttalat på detta rum,
önskar jag att, med ett mål stadigt för ögonen, så småningom
närma mig detsamma, men icke att hoppa dit. Såsom motstycke
till de lysande och näpna taflor, hvilka här blifvit
framställda, utvisande jordafsöndringens välsignelserika följder,
skulle jag visserligen kunna från det län, hvars styresman jag är,
framdraga andra mindre hugnande, men jag vill icke dermed
upptaga tiden, utan blott gifva tillkänna, alt jag anser den nuv:de
lagen, som medgifver afsöndring af så liten rymd som 2 tunland,
gå tillräckligt långt för närv:de, och att jag derföre, då
vi efter införandet af en fullständig näringsfrihet ganska väl
kunna deruti vidtaga nödiga förändringar, inom Utsk:t deltagit i
'det slut, hvartill Utsk:t i denna punkt kommit.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Det lider intet tvifvel
att ju den princip, hvilken motionären och Gr. Hamilton
förordat, är fullt riktig och rättvis i och för sig; men då staten,
som för sitt äudamål derjemte uppställt en annan princip,
406
Den 30 M»rs.
den att hvarje kommun måste föda och underhålla de inom
densamma befintlige fattiga, så måste lagstiftaren se till att han
rätt afväger rättigheterne å ena sidan och skyldigheterna å den
andra; att han icke glömmer den ena principen för den andra.
Då kommunen har fått sig ålagd skyldigheten att försörja sina
fattige, den ene så väl som den andre, bör den ock hafva någon
garanti att icke en för långt utsträckt frihet, vare sig i
sjelf-försvaret eller i jord-afsöndringsrätten, leder till en fattigvårdstunga,
hvars bärande verkar lika, om icke mera, hämmande
än den inskränkning i jordafsöndringsrätten, som tillstädjes
af den nuv:de lagen, och hvilken lag jag för min del anser för
närvrde ganska lämplig. Då jag tillika tror att samma omdöme
om denna lag är rådande i de flesta landsdelar, så tillstyrker
jag att man bör stanna vid det som är.
Den arbetare, hvilken åt sig bygger en bostad på en jordareal
af mindre än två tunnland, måste för sin dagliga utkomst
helt och hållet bero af arbetsförtjenst hos andra, och detta hela
året om. Men är ännu fullt gifvet att sådan arbetsförtjenst alltid
står att finna? nej långt derifrån. En tillfällig arbetsförtjenst
eller hoppet om en fortvarande sådan har redan, med den inskränkning
i jordbesittningsrätten, som nu finnes, förledt mången
att åt sig uppresa en s. k. backstuga, och följden, der ingen jordlapp
finnes att lemna förlag till uppehälle, har blifvit, att då
arbetslörtjensten trutit eller blott några dagars sjukdom inträffat,
kommunen måst ikläda sig den försörjningspligt lör backstugusittaren
och hans familj, hvilken, till följe af hans frihet i sjelfförsvaret
och jordbesittningsrätten, principielt bort åligga honom
sjelf.
Två tunnland, som enligt nuv:de lagen är minimum för
ständig jordafsöndring, medger möjligheten att föda en ko eller
några mindre kreatur; de medgifva möjligheten till skörd af
födoämnen, och, med dessa, förlag, då icke dagsarbetet fyller dagsbehofvet.
Ett halft tunnland medgifver ingen af dessa möjligheter;
en så liten areal lemnar blott rum till byggnadsplats,
gårdstomt och möjligen en liten kåltäppa, till hvars bruk menniskokraften
ensamt måste anlitas; en sådan areal medför ej besutenhet
i ringaste grad.
Jorden är ännu hos oss i Sverige i så lågt pris, synnerligast
den jord, som i allmänhet inköpes till bebyggande med s. k.
backstugor, att jordens värde blir en ringa del af det värde, hvartill
byggnaden stiger, och bör då den, som kan åt sig uppföra
ett boningshus, i de flesta fall utan svårighet förse sig med ett
par tunnland jord.
Att genom en ytterligare utsträckt jordafsöndringsrätt främja
uppkomsten af en proletär-klass, kan väl vara bra för vissa
egennyttiga arbetsgifvare, men är det icke för samhället, icke
för kommunen; det intyga och ådagalägga jemväl de af Gr.
Sparre omnämnda iäns-komitéerna.
Den nuv:de lagen, hvilken blott är 5 år gammal, har icke
sett sådana förändrade förhållanden inträda, som lemna stöd för
Den 30 Hars.
407
en ändring af samma lag; den afväger skäligen jemnt individens
och kommunens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter, hvadan
jag afstyrker motionärens förslag till ändring af densamma.
Gr. Posse, Arvid: Jag vill icke här ingå i bedömande
huruvida det är rätt, att lagstiftaren godtyckligt bestämmer
det minimum af jord, som hvar och en må ega att förvärfva
sig; man har också här i allmänhet inskränkt sig till att påstå
det vara nyttigt och nödvändigt. Inom den aflägsna landsort,
der jag närmare känner till förhållandena, har under loppet af
flera år nu pågått en ganska utsträckt jordafsöndring, och den
har, så vidt jag vet, icke alls medfört några menliga följder,
nemi. för så vidt det varit dessa parcellanter medgifvet få sitta
qvar på sina jordlappar. Det menliga förhållandet inträfTar först
då, när straffpåföljden inträder, d. v. s. när innehafvaren af
en sådan lägenhet tvingas alt mot lösen afstå densamma, derför
att den icke är så stor sorn i lagen föreskrifves. Sedan
nemi. parcellanten odlat upp och bebyggt sin lilla jordlapp, som
förut var af högst ringa värde, händer det stundom, att den,
som har del i sjelfva stamhemmannet, framträder och yrkar
att få lösa till sig jorden. Lagen tillerkänner då icke lösen för de
derpå uppförda byggnaderna, hvilka oftast hafva högre värde än
sjelfva jorden. Jag kan i afseende härå anföra ett ex., som kan
styrkas af offentliga handlingar. I närheten af min hemort undanstyckades
från ett hemman ett tunnland jord, hvarpå bodde
7 personer, som hade uppfört hvar för sig snygga byggnader
och försörjde sig hufvudsakligen af sina händers arbete. Egaren
till den såkallade stammen af hemmanet, som dock ej var större
egendomsherre, än att han besatt 7 tunnland, förklarade sig nu
vilja lösa ut dessa 7 personer. Deraf uppstod en rättegång, som
slutade så, att dessa 7 arbetare betalade starnhemmansegaren 200
rdr hvardera, för att han skulle afstå från sin rätt att lösa till
sig jorden, och han fick således 1400 rdr till skänks, samt ändå
fortfarande behålla lösningsrätten till det ifrågav:de tunnlandet.
Detta är alldeles icke något enstaka läll, utan det är rent
af en industri för dem, som hafva lösningsrätt till sådan jord, att
på detta sätt preja de stackars parcellanterne. Att åtminstone i
Skåne det bär sig mycket väl för dessa små lottegare, kan ingen
vara bättre i tillfälle att bestyrka än jag, ty der finnes i min hemort
bland andra ett hemman, som är så styckadt, att på detsamma
bo 198 personer, och fattigvården har aldrig behof t der ingripa.
De voro fattiga, när de kommo dit, men hafva nu lyckats betala
sin jord med derå uppförda byggnader, och blifvit skuldfria och
burgna, samt ganska säkert i mycket bättre ställning, än om
de varit statfolk hos hvilken husbonde som helst. Då för öfrigt
lagen icke kan hindra styckningen, hvarföre skall den vara
sådan, att många arbetsamma menniskors ruin deraf ofta kan
blifva följden? — På grund af de skäl, som både af mig och
af andra äro anförda, yrkar jag således återremiss, på det hela
408
Den 30 Mart.
lagstiftningen om hemmansklyfningen må alldeles bortstrykas ur
vår codex.
Hr von Ehrenheim: En talare har invändt, att en obegränsad
jordafsöndring skulle medföra det resultat, att jorden
blefve urståndsatt att fullgöra de natura-prestationer, såsom skjutsoch
väghållning, som åligga densamma; men detta beror icke
på huru litet jordstycke, som får från hemmanet afsöndras, utan
på den andel af hemmanets hela jordrymd, som får afsöndras.
1 detta afseende har jag icke påyrkat förändring i gällande föreskrift,
eller att endast en tiondedel af arealen får utan särskildt
tillstånd upplåtas. Vidare har yttrats, atton så ringajordrvmd
icke borde få afsöndras, att ett dragkreatur icke derpå
kunde framfödas; men icke kan ett dragkreatur födas på ett
halft tunnland och icke gör besittning på viss tid eller för alltid
i detta afseende någon skillnad. En annan talare har upprepat
att tmsn ej borde ändra en lag, som är endast fem år
gammal. Årsbarn med denna lag är likväl en annan lag, hvars
förändring samma talare för två dagar sedan påyrkade. Han
sade då, likasom nu, att förändringen är en tidsfråga, och om
så är, hvilket jag fullkomligt medgifver, så är det icke skäl att
fördröja förändringen, för att ännu några år dragas med de allvarsamma
olägenheter, som af den gällande lagstiftningen följa.
Hr von Koch: Sedan jag anmälde mig, har så mycket
blifvit yttradt just af den menings sida, jag tillhör, att mig återstår
föga att tillägga. Jag vill blott bemöta en eller annan ännu
obesvarad anmärkning. En talare, som förklarat sig vara vän
af sjelfva principen, har sagt, att man borde icke nu göra någon
ändring i lagen, derföre att farhågorna i landet för en förändring
vore så stora. Ett bevis på motsatsen torde dock ligga
deri, att man bestämdt vet, att Bonde-St. icke hyser några sådana,
och tror sig veta, att de icke heller finnas hos BorgareSt.
, och då torde man väl på detta rum ock kunna lugna sig i
detta fall. Han har också sagt, att författnm vore för ny, och
att det vore för tidigt att ändra densamma. När 1853 års
författn., sorglig i åminnelse, utkom, hemställde jag genast hos
B. St:r, att den måtte ändras, och man svarade då på samma
sätt; man lyckades ock få uppskof med den efterlängtade och
nödiga ändringen till år 1858, således 5 år eller jemnt lika lång
tid, som den nu gällande varit till. Nu kan enligt min tanke
tiden vara inne att taga ett steg till i den goda rigtning, 1858
års författning anvisade och för hvilken hela landet var tacksamt.
Jag kan omöjligen fatta, hvartill ett längre uppskof skall
tjena, öfvertygad, som jag är, att resultatet af en utsträckning
af den ifrågav:de rättigheten skail blifva i högsta måtto välgörande
och att icke ringaste anledning finnes till farhåga för den
frihet i jordafsöndring, vi här påyrka.
Deu 30 Mars.
409
Frih. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Jag är innerligen öf
vertygad
att idoghet och sparsamhet hos befolkningen befordras
derigenom, att lagstiftningen medgifver arbetsrätt och näringsfrihet.
Vår största rikedom är också vår arbetskraft, men som
icke är för den enskilde af särdeles stort värde, om han ej har
rätt att skaffa sig tak öfver hufvudet så godt han kan. Man
hyser mycken fruktan för att dessa parcellanter skulle komma att
falla fattigvården till last, men jag tror att denna drabbas tyngre
af personer, som sitta på | tunnland jord, utan att vara egare dertill,
än af dem som sjelfva ega den torfva de bo på. Man säger
äfven, att jorden står i så lågt pris, att det icke bör vara
någon svårighet för en arbetare att köpa det minimum, som nu är
föreskrifvet. Jag har dock sjelf fått 1,000 rdr för 2 tunnland
jord, och det var ändå långt ifrån stad. En talare har lagt
vigt derpå, att arbete skulle saknas, eller att arbetaren åtminstone
icke kunde vara säker på att alltid få tillräcklig arbetsförtjenst;
men häremot kan med fog åberopas erfarenhetens vittnesbörd,
som intygar motsatsen. I)å jag således icke kan finna mig i
det förslag, Ulsk:t framställt, förenar jag mig med dem, som
yrkat återremiss i den syftning, som Gr. Hamilton i sin reservation
angifvit.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: En talare har, såsom
bevis på olämpligheten af jordens alltför stora styckning, anfört
Dal-allmogens utvandringar. Erfarenheten intygar dock, att dessa
äro en verklig välgerning lör vårt land, ty derförutan hade
säkerligen den stora trävaru-afverkningen i Norrland ej kunnat
komma till stånd, och ehuru vår handelsbalans på de sednare
åren varit temligen ogvnsam, så hade den säkerligen varit det
ännu långt mera, om vi ej halt denna stora export af skogsprodukter.
Hvad som fattas oss här i landet, är snarare folk
än arbete. Bästa sättet att afhjelpa denna brist, torde vara, om
man bereder arbetaren tillfälle att förvärfva sig en jordegendom,
så snart han samlat ett, om äfven ringa, kapital. Man har sagt,
att sådant skulle vara vådligt för fattigvården. Jag är tvärtom
öfvertygad, och erfarenheten bekräftar det äfven, att en arbetare,
som kunnat samla ihop något af öfverskottet på sin arbetsförtjenst,
är en säkrare och tillförlitligare jordegare än mången
annan- Han lägger sig säkert icke i några vidlyftiga spekulationer,
och ju mindre hans jordstycke är, desto mera tid har
lian öfrigt att egna åt sitt egentliga arbete. Det är visserligen sannt,
att äfven nu är medgifvet att för viss tid af högst 50 år afsöndra
äfven mindre jordrymd än 2 tunnland, men detta är ej nog, ty det
är naturligt, att det fordras ständig besittningsrätt, för att man skall,
som sig bör, fästa sigvid och sköta sin jordlapp. Alla de vådor,
som man tror blifva en följd af den yrkade förändringen, äro
hemtade från främmande länder, hvarest tillfälle till arbetsförtjenst
icke är, i jemförelse med folkmängden, lika stort som hos
oss. Tänkom, Mina Hrrl på Sveriges vidd och på dess folknummer!
Ingen kan neka, att ju bär finnes ofantligt mycket
410
Den 30 Mars.
att göra, och det är då en ovilkorlig pligt för lagstiftaren att slå
io en sådan väg, på hvilken vi uppmuntra och stödja näringarna,
ty eljest gå vi en bana, som förer till förderfvet. Det är
på denna väg, den förra nemi., som vi skola komma derhän att
betala våra så mycket öfverklagade skulder och att hinna till
målet för samhällets materiella sträfvanden — allmänt välstånd.
På dessa grunder kan jag icke annat än lifligt förorda en utsträckning
så långt som helst af rättigheten till jord-afsöndring.
Man har sagt, att beskattning svårligen skulle kunna åläggas
dessa små jordlappar. Men beskattningen ligger alltid på hemmanet,
till hvilket de små jordlapparne få erlägga densamma.
Dessutom hafva vi ju nu skattelörenklingen, som bör häfva alla
svårigheter, och jag kan således ej anse denna invändning för
annat än ett svepskäl. Den utsträckning, som genom 1858 års
författning medgafs i afsöndringsrätten, har också redan verkat
mycket godt, och tydligen visat, att ju längre man går i denna
rigtning, desto bättre är det. Vi hafva älven nyss hört en ledamot
från den mest befolkade delen af landet, nemi. Malmöhus
län, förklara en mera utsträckt jordafsöndring nyttig och
nödig; hvad skola icke då vi säga, som äro från de nordligare
orterna? Jag har sjelf egendom i en af dessa och ingen vet
bättre än jag, huru stor brist der är på arbetare. Jag anhåller
således om återrerniss af denna punkt, i ändamål att vinna bifall
till Gr. Hamiltons reservation.
Gr. Mörner: Den siste talaren har förordat den yrkade
förändringen med särskildt afseende på do nordligare orterna.
Han måtte dock härvid icke hafva afsett det egentliga Norrland,
ty något lättare förvärfningssätt, än det, som nu är medgifvet
i det nordligaste Sverige, elier att man får jorden för rakt
ingenting, kan man vä! icke begära. Just den omständigheten,
att den ouppodlade jordens vidd är så ofantligt stor, gör att inköpspriset
för några tunnland, der sådant ifrågakommer, blir så
obetydligt; och att derstädes dagsverkena deremot stå högt i
pris, är naturligt i anseende till bristen på folk. Någon svårighet
för bosättning torde väl åtminstone i do norra orterne icke
förefinnas, till följd af nu gällande stadganden, och då det väl
ej kan vara meningen att förbjuda upplåtelse hädanefter åfjord
på viss tid, så lära väl ej heller de olägenheter, som förmenats
deraf uppkomma, kunna genom en förändrad lagstiftning undanrödjas.
Den, som icke har råd att inköpa en lägenhet till full
eganderätt, men som deremot är i tillfälle att öfvertaga densamma
på vissa år, lärer väl äfven hädanefter få nöja sig med
den utväg, som hans tillgångar medgifva honom att vidtaga, och
hvarigenom han vinner en tryggad besittning för sin lifstid. Då
denna utväg i alla fall kommer att qvarstå, och säkerligen också
blir flitigt begagnad, så åstadkommes icke deruti någon ändring
genom det stadgande, för hvilket man här söker att vinna
sympatier.
Den 30 Mari.
i
Hr Tersmeden, Pehr Reinhold: Det ämne, som nu
är under öfverläggning, torde af mången anses vara af en särdeles
torr beskaffenhet. 1 mina ögon är det deremot af den
största betydelse, ty det står i närmaste samband med civilisationens
framsteg, med arbetets rätt, med Sveriges framtida utveckling.
Kastar man en blick tillbaka på vårt lands äldre lagstiftning
i detta fall, så kan man ej annat än förvånas öfver det
förmynderskap, som staten i detta afseende, likasom i så många
andra, velat utöfva öfver den enskilde. Det må tillåtas mig att
i största korthet (å erinra R. o. Ad. om gången af denna lagstiftning.
Bevekelsegrunderna för statens omnämnda förmynderskap
hafva under olika tider varit helt olika. Nu är man rädd
att folk skall tå för litet jord; fordom var man rädd för att
folk skulle ega för mycket jord. Det var nemi. förbudet att
besitta mera jord än man kunde bruka och beså, och den det
gjorde, var förfallen till böter. I en författning af 1667 förklaras
all afsöndring af jord från skattehemman för ogiltig. Sedermera
biel' genom författning af 30 Juli 1770 medgifvet att
få i någon mån köpa delar af skattehemman, hvilket ytterligare
utsträcktes genom 1827 års författn. 1853 egde i detta afseende
en återgång rum, och 1858 inträdde ändtligen ett bättre
förhållande, men det qvarstår dock, att ett minimum är föreskrifvet,
under hvilket man ej kan med ständig besittningsrätt
förvärfva jord. Anledningen till alla dessa restriktioner är de farhågor,
man hyser för för långt utsträckt delning, och först oell
främst att man icke skulle kunna föda sig på ett mindre jordstycke.
Fordom ansåg man nemi., att landtboen icke kunde lefva på
något annat än sin jord. I vår tid deremot, då så många andra
tillfällen till arbetsförtjenst förefinnas, är jorden att betrakta nästan
endast såsom hans stampunkt, och i detta afseende vill jag
genmäla en talare, som ansåg att man borde vänta med den
yrkade förändringen, tilldess en fullständig näringsfrihet blefve
hos oss införd. Orri också denna frihet icke är så fullständig,
som man kunde önska, så qvarstår nemi. ändå, omöjlig att vederlägga,
den sats, att våra arbetare, om deras äfven nu erkända
rätt att försörja sig skall vara af något värde, dock måste
hafva tak öfver hufvudet, och det torde vara en skyldighet att
så mycket som möjligt lätta utvägarne dertill. Man bör vid
detta tillfälle icke lemna oanmärkt, att Bonde-St. med en sällspord
enhällighet förklarat sig för en sådan lösning af frågan,
som jag här åsyftar. Preste- och Borgare-St:n torde häruti icke
hafva något egentligt särskildt intresse. Återstår då R. o. Ad.,
hvars jord dock i allmänhet ej består af så särdeles små lotter,
och som väl ej bör lägga sig emot er> förändring, som åstundas
af dem, hvilka den närmast rörer. Erfarenheten har också i
andra länder visat, att om äfven jorden stundom styckas i små
delar, förhållandet jemnar sig al sig sjellt, emedan dessa små
parceller så småningom åter förenas. Den myndighet, som staten
i detta afseende tillvälfat sig och ännu behåller, är af sam
-
412
Den 30 Mars.
tua art, sorn när staten skulle sätta sig till doms deröfver, huruvida
den enskilde skall ega rätt att gifta sig eller icke; men
i det ena sorn i andra fallet torde hvar och en böra hafva rätt
att handla efter eget godtfinnande.
Jsg anhåller således om återremiss.
Gr. af Ugglas, Ludvig: En talare har trott sig finna
en besynnerlig motsägelse mellan de gamla och de nyare hagarne,
rörande detta ämne, då nemi., enligt de förre, var förbudet
att besitta mera jord än man kunde beså och bruka. Men detta
kom sig af den helt olika utgångspunkten, som då var, att kronans
inkomster icke måtte lida någon minskning. 1 sednare
tider har man åter utgått derifrån, att ingen borde sitta på så
litet jordstycke, att han icke derpå vore burgen, och detta var
äfven till en viss grad nödvändigt, då på landet jorden var att
betrakta som den nästan uteslutande källan leir inkomst. Då
jag för min del emellertid anser den nuv:de författn. var ganska
förnuftigt afvägd, vill jag till besvarande upptaga hvad Frih.
Tersmeden deremot anmärkt och som eljest kunde hafva inflytande
på It. o. Adis beslut. Ur Frihin har åberopat, att, till
följe ai' den nya lagstiftningen, en mängd Dal-allmoge fått och
verkställt stora arbeten i andra provinser. Jag hemställer dock,
huruvida någonting kan mera tala emot en utsträckt jordafsöndring,
än just detta exempel, nemi. att det redan gått derhän
att inom en stor Svensk provins befolkningen icke kan finna sin föda
af jorden, utan att den blifvit tvungen att söka sitt uppehälle
på främmande orter. Man ser der det nakna praktiska resultatet.
Jag vill icke bestrida, att i vissa delar af vårt land sådana
förhållanden kunna förefinnas, att äfven mindre jordlotter,
än nu är medgifvet, kunna innehafvas, utan att någon fara för
kommunerna deraf uppstår; men som jordbrukare och sjelf boende
på landet kan jag intyga, att de, som besitta så liten jordrymd
som författn. för närv:de medgifver, i allmänhet icke
kunna sig derpå försörja. Man säger att, då upplåtelse på viss
tid redan nu är medgifven för så liten rymd som ett halft
tunnland, afsöndring för beständigt också borde vara tillåten;
men det är härvid en betydlig skilnad att iakttaga, ty den jordegare,
som upplåter en mindre jordlapp på viss tid, gör det vanligen
icke med afseende på den afgift, som derför skall erläggas,
utan i beräkning på det arbete, som den andre förbinder sig
att till honom utgöra. Man har här mycket talat om rättigheter,
men jag har alltid lärt mig, att vid sidan af rättigheterna
stå äfven skyldigheter. Vid sidan af rättigheten att försörja
sig står också skyldigheten att så göra, men den kan icke af
lagen påläggas och öfvervakas, och äfven om den goda viljan
samt nödig arbetsförmåga finnas hos personen, så är dock lifvet
ganska osäkert, och vid ett hastigt dödsfall komma barnen fattigvården
till last. För min del tror jag således, att man icke
bör frångå den nuv:de lagens stadganden i detta afseende, då
Den 30 Mars.
413
äfven för närvrde den ordentlige arbetaren har ganska godt tillfälle
att bereda sig både utkomst och husrum och allt hvad
han behöfver.
Frih. Tersmeden: Gr. Mörner han mot milt förra ytfrande
invändf, alt man ej kan önska hällre vilkor än i Norrland,
der man kan få ett krono-nybygge för intet; men jag bar ej
talat om lappmarkerna, der delta eger rum, utan om det egentliga
Norrland, eller Helsingland, Medelpad, Ångermanland, och
de öfriga provinserna längs kusten, der jordbruk och näringar
nålt någon utveckling, och der det egentligen är armar som
fattas. En annan talare var sagt, att ingenting kan tala så
mycket emot mitt yrkande, sorn just den omständighet, att befolkningen
i en provins måste på främmande ort söka sitt uppehälle.
Men det är ju naturligt, att hvar och en söker arbetsförtjenst
der sådan kan vinnas, och deri ligger icke något ondt,
utan snarare tvärtom. Här har äfven blifvit sagdt att vid sidan
af rättigheten bör äfven skyldigheten stå; men jag kan åtminstone
icke tinna, att vid sidan af rättigheten alt förvärfva en
jordlägenhet bör eller kan stå någon annan skyldighet än att
för densamma erlägga den stadgade skatten.
Hr von Koch: Jag har begärt ordet med anledning af ett
par anmärkningar, som Gr. Mörner gjort mot mitt förslag, som
bland annat gick ut på, att man borde stifta denna lag icke
blott i de fattigares, utan äfven i den större godsegarens och
skogshushållningens intresse. Jag har derför tillstyrkt, att, i stället
för att man nu får afsöndra blott en tiondedel af ett hemmans
jordrymd, denna rätt borde utvidgas till ett halft. Om icke
ett sådant stadgande göres, kan man icke få några betydligare
skogstrakter afträdda från hemmanen, till bildande af större skogsegendomar.
Hr Gr:n synes tro att stadganderne om hemmansklyfning
skulle vara tillräckliga för detta ändamål. Så är icke
förhållandet. Många kunna vilja sälja skogstrakter, som icke
vilja sälja andra egor. Många kunna vilja köpa skogsdelar, som
icke vilja eller förmå köpa ett eller många hemmans öfriga egor
och hus. Jag tror, att just härigenom på lätt sätt, utan dyra
landlmäteri-förrättningar, skogsegendomar kunde bildas, der
egarne icke så sköfla skog, som nu vid den afverkning af andras
skog, Gr:n och vi alla beklaga.
Grm har behagat skämta med förslaget att utbyta räntepersedel
»dagsverken» mot »smör.» Vill Grm i dag behålla dagsverken
såsom räntepersedel? Annars, om han ej tycker om »smör»,
kan han få »fläsk» af den lilla, (lera gånger omtalta grisen.
Gr. Mörner: Frih. Tersmeden har framhållit vigten af tillräckligt
antal arbetare vid trävaru-afverkningen i Norrland, för
att genom denna handelsvara bereda tillgång till betäckande af
handelsbalansen. Då det emellertid är temligeu kändt att arbe
-
414
Den 30 Mur».
tet med skogens nedhuggning är i betydlig mån undangjordt
längs kusten, så trodde jag han åsyftade att det skulle fortsättas
längre in i landet, der skog ännu finnes qvar, och der är
det ganska lätt att erhålla jord, bara man vänder sig till landsh.-  embetet med en enkel anhållan att få sådan åt sig utsynad.
Jag tror också, att det ännu finnes nybygges-lägenheter icke så
särdeles långt Irån kusten. Jag har just i dessa dagar haft tillfälle
att göra en kurs på kartan öfver Norrland, för att bestämma
agronomernas resor inom denna del af landet, och jag påträffade
då ganska många nybyggen, sorn ingalunda lago djupt
inne i landet. Afven i afseende å Hr von Köchs framställning
kan jag meddela en liten upplysning om Malungs socknemäns
sätt att bedrifva skogshushållning, hvilken kan tjena som ett
exempel på hvad man har att vänta, om man i detta afseende
följer hans åsigter. De sålde nemi. hela socknens samfälta skog
på vissa år till två stora bolag, det ena i Göteborg och det
andra i Wermland, hvilka naturligtvis ifrigt afverkat densamma,
— med hvad båtnad för socknen och landet, må lemnäs
derhän.
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Då jag yrkar återremiss
af denna punkt i den syftning, sorn Gr. Hamiltons reservation
angifver, gör jag det, emedan jag anser allt förmynderskap
från statens sida öfver den enskilde onödigt och orättvist,
samt emedan ingen så dyrt köper och derlöre sätter så stort
värde på sin jord som just deri, hvilken för sin sammansparda
arbetsförtjenst förvärfvar sig en liten lott.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till och
dels återremiss af Utsk:ts förev:de hemställan, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till densamma och sedermera propos.
på återremiss deraf, hvilka håda propos:r med många ja och
nej i blandning besvarades; hvarefter förnyad propos. på bifall till
[Jtsk:ts hemställan gjordes, och sedan svaren derå likaledes utfallit
med blandade ja och nej, förklarade Hr Gr. o. Landtm,
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Efter det votering blifvit begärd, upplästes och godkändes
följ:de förslag till voter:s-propos.:
»Den som bifaller Sammansatta Lag- samt Allm. Besv.-  o. Ekon.-Utsk:ts i Betänk:t N:o 5 gjorda första hemställan om
afslag å väckta motioner ang:de obegränsad jordafsöndringsrätt,
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, återremitterar R. o. Ad. denna hemställan.»
Dea 30 Mars.
415
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 40.
Nej — 44.
Utsk:ts förslag till förändrad lydelse af 2:dra kap. 3 §:n i
K. Förordn. den 19 December 1827.
Gr. afUgglas,Ludvig: Ehuru jag vid förra punkten bestred
hvad åtskilliga talare yrkat i afseende å utvidgad jordafsöndring, får
jag dock förklara, att jag nu ej har något annat att emot Utsk:ts förslag
i denna punkt anmärka, än att förvandlingen till nu gällande
mått gifver anledningen till ett krångligt bråk. Jag skulle derföre
önska, att i stället för 16,8 — 11,2—och 2,8 qvadratrefvar måtte
bestämmas de jemnare talen 15, 10 och 2,5. Detta innebär
visserligen en obetydlig nedsättning, men är också mera i öfverenstämmelse
med de nya mått, som numera äro antagna.
Hr Nordenfelt, Enar Wilh.: Då R. o. Ad. nyss be
slutat
återremittera l:sta punkten i den syftning, att intet minimum
skulle bestämmas, så är med detta beslut mest enligt,
att äfven den nu föredragna punkten återremitteras. Jag yrkar
delta så mycket heldre, som jag med min motion just åsyftat,
att arbetare, som har sin sysselsättning i stad, må kunna få bostad
straxt derutanföre, och dertill behöfver han icke ens ett
halft tunnland. Jag hoppas, att den pluralitet, som kunde åstadkomma
återremiss af förra punkten, skall förmå detsamma äfven
vid denna, och att alla de stadgade inskränkningarna skola
blifva borttagna.
Gr. Posse Arvid: Jag är förekommen af Hr Nordenfelt,
och inskränker mig således till att med honom instämma i yrkande
af återremiss.
Hr von Ehrenheim: Jag anhåller att få förena mig med
dem, som yrkat återremiss på denna punkt.
Frih. Tersmeden: Om den första punkten hade blifvit
af R. o. Ad. bifallen, skulle jag hafva förenat mig med Gr. af
Ugglas; men då den nu blifvit återremitterad, anhåller jag att
samma beslut måtte fattas äfven i afseende å den nu förev:de.
Gr. af Ugglas: Jag ber R. o. Ad. om ursäkt, att jag
förbisåg, att konseqvensen fordrar, det äfven denna punkt återremitteras;
men jag anhåller, att mitt yttrande måtte få till
Utsk:t medfölja, för den händelse, att de andra Stånden möjligen
återremitterat Betänk:t i annan syftning än R. o. Ad. gjort.
Frih. Alströmer: Det är en gifven följd af R. o. Ad:s
redan fattade beslut, att äfven denna punkt återremitteras; men
416
Den 30 Mar».
jag anhåller att dervid få uttrycka den åsigt, att måttbestämrrielserna
böra sältas lika, antingen det är fråga om upplåtelse
på viss tid eller om köp för alltid.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt propos. på
bifall till Utsk:ts förslag först blifvit framställd, men med nej
besvarad, gjordes propos. på återremiss deraf, hvartill svarades
ja.
Utsk:ts hemställan å sid. 5 i ani. af C. J. Svenséns motion.
Gr. Posse: I öfverensstämmelse med det beslut, R. o. Ad.
fattat i afseende å de 2:ne föreg:de punkterna, anhåller jag att
äfven denna måtte återremitteras.
Hr von Ehrenheim: Jag förenar mig med Gr. Posse.
Öfverläggningen förklarades härmed slutad, och Utsk:ts ifrågav:de
hemställan återremitterades.
Utskds hemställan å sid. 6, i ani. af Nils Olssons motion.
Gr. Posse: I denna punkt har Utsk:t uttryckt den åsigt,
att de kostnader, som härleda sig derifrån, att afgäldens pröfvande
ankommer på K. M:s
tydliga, som motionären uppgifvit, helst Utsk:t icke hade sig
bekant, alt denna pröfning borde, på sätt motionären förmenar,
föregås af en undersökning af kronofogde och häradsskrifvare
med biträde af landtmätare och nämndemän. Härmed förhåller
sig dock så, att i särskilda fall, der denna undersökning blifvit
verkställd af K. M:s Belh:de, med en vida mindre olämplig
apparat, har, efter anfördt klagomål, Kammar-Coll. förklarat, att
ny undersökning borde verkställas på det sätt, motionären antydf.
För undvikande af sådant krångel, som alltid medför
ökad kostnad, anhåller jag om återremiss till Utsk:t, som då
torde kunna föreslå något lämpligt sätt för dylika undersökningars
verkställande.
Frih. Tersmeden: I motsats till den siste talaren, yrkar
jag bifall denna punkt, som berör en ren rättsfråga. Det går,
enligt min tanke, icke an att öfverlemna bestämmandet af denna
afgäld till kommunal-nämnden, hvilket beslut än här må fattas.
Jag anhåller derföre, att denna punkt måtte bifallas, så att med
afgäldens bestämmande kommer att ega rum, som hittills varit
brukligt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremiss af förev:de hemställan, framställdes propos.
på bifall dertill och besvarades med ja.
Föredrogs
Den 30 Mars.
•417
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sammansatta
Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 18 och
21 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 6, i ani. af väckta motioner
om ändring af gällande stadganden i fråga om skyldighet
att bygga och underhålla vägar och broar.
Utsk:ts hemställan sid. 9, att i ämnet väckta motioner, så
vidt de afse vägunderhållnings-skyldighetens fullgörande genom
statens försorg eller bidrag, icke måtte till någon åtgärd föranleda.
Bifölls.
Utsk:ts hemställan sid. 10, i fråga om utsträckning af vägunderhållnings-skyldigheten
till alla dem, som erlägga bevillning
efter 2:dra Art. Bev.-stadgan.
Gr. Sparre, Erik: På sätt jag i min reservation angifvit,
har frågan om väghållnings-skyldigheten, likasom den om skjutsskyldigheten,
så långt jag kan minnas tillbaka, varit föremål
för R. St:rs behandling, och jag tror den skall fortfarande blifva
det, ända tills den bringas till en slutlig lösning. Genom jemförelse
och studium af de gamla lagarne, har jag kommit till
den öfvertygelse, att väghållnings-skyldigheten ursprungligen
ålegat kommunen. Att densamma i 1734 års lag blifvit uttryckt
på det sätt, att »alla, som på landet hemman ega, skola vägar
rödja», kom sig helt enkelt deraf, att det då icke fanns på landet
några andra personer bosatta, än de, som egde och brukade
jord; och således betydde, enligt min tanke, detta lagens uttryck
endast, att alla på landet boende skulle deltaga i att vägar
rödja, hvilket ytterligare bekräftas deraf, att icke ens kungsgårdar
voro derifrån befriade. — Tiderna hafva numera förändrat
sig. På landet uppstår och tillväxer alltmera en befolkning,
som läflar med jordbrukaren i välmåga, och en mängd
fabriker och inrättningar anläggas, som betydligt försvåra vägarnes
underhåll, men dock äro befriade från att till detsamma
bidraga, hvilket t. o. m. är fallet med skattlagda utgårdar, derföre
att de icke äro satta i hemmantal. Den orättvisa, som
härigenom träffar jordegaren, var dock i fordna tider mindre
tryckande, emedan vägarne vore mindre trafikerade och kommunikations-anstalterna
icke så utvecklade som nu, då helt andra
förhållanden inträdt. En jernväg anlägges nu och förändrar
h. o. h. trafikens riktning; på en väg, der denna hittills varit
ganska obetydlig, uppstår kanske helt hastigt en ytterst liflig,
och skyldigheten att underhålla denna väg blir då ett odrägligt
onus. Det kan då icke vara rätt att oförändrad bibehålla en
tunga, som, enligt hvad jag tror mig hafva visat, tillkommit genom
en oriktig tolkning af lagen.
Vi hafva vid R. o. Ad:s sednaste sammanträde vidlyftigt
afhandlat frågan om skjutsningsbesvärets skiljande från jorden,
H. lil. 27
418
Den 30 Mars.
och jag tror, att alldeles samma skäl tala äfven för afskadande
af väghållnings-skyldigheten; men, likasom i afseende å den förra,
tror jag också, att det skulle leda till enorma kostnader, om
staten skulle h. o. h. öfvertaga densamma. Bland de många
förslager, som gjorts till häfvande af det tryckande besväret,
framställdes vid 1856 års riksdag äfven det, att vägarnes underhåll
skulle bestridas med uppburna vägpenningar. Då detta
förslag blifvit ogilladt och då man icke kan kasta hela tungan
på staten, så återstår ingen annan utväg, än att göra denna
skyldighet till hvad den fordom varit, nemi. ett onus för kommunen.
Endast på detta sätt kan man vinna det åsyftade ändamålet,
att de, som verkligen' trafikera vägarne, också komma
att betala dem. Jag förutser, att man skall emot detta förslag
göra många invändningar, men jag skall söka att bemöta dem.
Man skall tilläfventyrs säga, att icke alla kommunens innevånare
böra deltaga i denna skyldighet, men dock vara benägen att
låta bruk och bergverk deri deltaga, emedan det är en skriande
orättvisa, att just dessa inrättningar, genom hvilka vägarne
sä mycket förderfvas, skola vara befriade från alla afgifter till
deras underhåll. Jag skulle dock ingalunda kunna nöja mig
med en sådan åtgärd, som också varit ifrågasatt vid 1854 års
riksdag, då R. St:r till K. M. ingingo med en underd. skrifvelse
i ämnet, öfver hvilken K. M. hörde samtlige Dess Beflnde och
äfven Kammar-Coll., men som fanns icke kunna till någon åtgärd
föranleda. Jag tror också, att den åtgärd, som Frih. af
Schmidt föreslagit, eller att sådana inrättningar, som förut blifvit
omnämnda, skulle betala en viss afgift till landstinget, icke
leder till ändamålet, emedan ju väghållnings-skyldigheten åligger
kommunen, och länet har ingenting dermed att göra. Om man
verkligen vill från jorden aflyfta ett onus, som nu orättmätigt
drabbar endast denna, så kan det icke heller vara rätt att lägga
det endast på några flera, ty derigenom skulle blott en ny orättvisa
uppstå; utan det enda rätta blir då att fördela det på alla,
genom att göra det till ett rent kommunalt åliggande. Kanske
skall man också invända, att det nuv:de olämpliga beskattningsväsendet
kan innebära ett binder; men är grunden för de kommunala
utskyldernas utgörande oriktig, så bör detta föranleda
till ändring af densamma, men icke till att låta tungan af denna
skyldighet hvila på oriktigt håll.
Mitt förslag går emedlertid ej ut på, att en förändring
skulle nu genast inträda, utan att K. M. skulle vid nästa riksdag
aflåta Nåd. Propos. i ämnet. Ett nytt förhållande skulle
således icke kunna förr än vid nästa riksdag åstadkommas, och
vid den tiden torde vi väl kunna förvänta att få en sådan ändring
i stadgandena om våra kommunala utskylders utgående,
som kan bäfva svårigheterna.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag vördsamt
anhålla, att R. o. Ad. måtte, med afslag å Utsk:ts framställning,
biträda det förslag, jag i min reservation framställt.
Den 30 Mars.
419
Gr, af Ugglas, Ludvig: Den föreg:de talaren har sökt
inför R. o. Ad. vidare utveckla hvad han redan i sin reservation
framställt, att hvar och en, som i Sverige betalar bevillning,
borde deltaga i vägarnes underhåll, och trott sig finna
sådant grundadt i de gamla lagarne, samt förmenat, att äfven
stadgandet i 1734 års lag ej vore deremot stridande, emedan
på den tiden ej funnes på landet andra än jordbrukare, och
deremot alla andra näringsidkare i städerna. Det borde dock
icke vara honom obekant, att detta påstående icke kan hålla
streck. Bergsbruken voro redan långt förut ganska högt uppdrifna;
sjelf eger jag också en qvarn, som 100 år före den
ifrågav:de tiden var i full gång. Man kan väl således icke med
full konseqvens påstå, att 1734 års lag med sitt uttryck »alla
som å landet hemman ega», skulle hafva menat alla å landet
boende, och att den således skulle kunnat förbise, att å landet
fanns annan egendom, på hvilken denna tunga kunnat äfven
läggas, om lagstiftaren så ansett lämpligt. — Reservanten har
också något längre fram antydt, att vägunderhålls-skyldighetens utsträckning
kunde möjligen anses såsom en skänk till jordegaren,
men bemött detta dermed, att jordbruket redan för länge sedan
äfven gifvit de särskilda näringarna åtskilliga skänker, såsom
t. ex. åt jerntillverkningen hammarskatten och tackjernstionden,
samt åt sågverks- och qvarn-egarne sjelfva räntan. Men om
jordbruket skänkt något till jernverksegaren, så är det val icke
så ovilkorligt, utan snarare en aflösning än en gåfva, enär åtskilliga
rättigheter tillförene voro dermed förenade, hvilka nu
upphört. I qvarnräntans borttagande låg också en aflösning af
de privilegier* som de gamla qvarnegarne hade, och det måste
dessutom lända sjelfva jordegaren till fromma, derigenom att han
får en bättre mäld. Men hvad som förtjenar ännu större uppmärksamhet,
är att reservanten slutligen påstår, att jordbruket
skulle hafva gjort alla Sveriges öfriga innevånare en skänk derföre,
att i den nya bevillnings-förordnm nedsättning blifvit gjord
för alla andra än jordegare. Detta kan jag icke för min del
medgifva, ty då jordbruket betalade 3 öre i bevillning, under
det alla andra betalade 5, så följer deraf, att om jordens taxeringsvärde
också stigit derhän, att det kommit till 3| gånger
mera än förut, under det taxeringen för annan egendom icke
stigit mera än till dubbelt, så har jordbruket dock fått tillförene
på ett eller annat sätt tillgodogöra sig hvad det under annat
namn borde till staten betala. — Oaktadt jag tror att man icke
kan framställa någon absolut rättsgrund, hvarföre jordbruket
borde få något bidrag för vägunderhållet, så torde det dock ej
kunna bestridas, att under de förändrade förhållanden, som på
sednare tider inträffat genom utvidgandet af våra kommunikationer
m. m., det icke vore obilligt att någon ersättning tillkomma
jordbruket; men jag bestrider h. o. h. att det skulle
ske på det sätt, reservanten föreslagit, eller att detta onus skulle
läggas på enhvar å landet boende person, af hvilka många torde
finnas, som ej en enda gång på hela året med åkdon befarit
420
Den 30 Mara.
landsvägen. Jag skulle t. o. m. tro, att R. St:r i den underd.
skrifvelse, som i detta ämne till K. M. afläts vid 1844 års
riksdag, gingo något för långt i afseende å sågar och qvarnar,
ty den förslitning af väg, som genom resorna till och från dessa
uppkommer, är ju rent af jordbrukarens ensak, ty den sker i
och för förädlingen af hans egna handteringsalster, och det är
väl ej billigt, att qvarnen eller sågen skall betala ensam derför.
Det är under 2:ne vilkor jag vill medgifva, att något bidrag till
vägunderhåll lemnäs äfven af andra än jordegare, nemi.:
l:o att det icke utgår efter bevillningen, ty det är alldeles
orimligt, att en inrättning, som betalar bevillning efter en annan
procent, skall utgöra vägunderbålls-kostnad efter sin bevillning;
och
2:o att detta bidrag erlägges in natura och icke i penningar
eller efter värdi, emedan det då skulle falla tyngre på dem.
Deremot vore det en orimlighet, om det skulle utgå efter
2:dra artikelns bevillning, d. v. s. att hvarje arbetare, hvarje
förvaltare, personer som ej ens hafva en häst, skulle få sig en
sådan skyldighet pålagd. Om verkligen detta onus tynger för
mycket på jordbruket, må man då lägga på andra en proportionell
ersättning, men må icke jordbruket försöka att från sig
på dem, som dermed ej hafva att göra, kasta en börda, som
dock närmast tillhör detsamma. För att vinna en billig lösning
af denna fråga, tror jag R. o. Ad. bör, i stället för att bifalla
Gr. Sparres förslag, återremittera frågan, för att få en skrifvelse
till K. M. i detta ämne. Gr. Sparre anser en sådan åtgärd ej
lämplig, derföre att vid 1853—54 års riksdag en sådan skrifvelse
redan afgått, utan att till någon slutlig åtgärd föranleda;
men K. M:s afslag grundade sig derpå, att en ny bevillningsförordn.
och en ny kommunallag voro under arbete, och att
K. M. ansåg denna fråga ej kunna lösas, förr än de båda nämnda
förslagen blifvit pröfvade och afgjorda. Då nu så skett, torde
en annan utgång vara att hoppas, och jag tillstyrker alltså återremiss
i denna syftning.
Hr von Koch, Nils Samuel: Otvifvelaktigt måste något
i denna fråga åtgöras. Jag kan dock icke instämma med Gr.
Sparre, att densamma vore af alldeles lika art med frågan om
skjutsen. Lika öfvertygad jag alltid varit, att skjutsen aldrig
bör vara ett onus på jorden, lika viss är jag, att vägunderhållet
helt naturligt tillkommer jordbruket. Som jag icke vill, att
man skall kasta ett dylikt onus från den ena klassen på den
andra, är det nödigt att gå tillväga med yttersta varsamhet.
Någon jemkning måste dock ske, ty detta besvär är i ständigt
stigande och går ut efter hemmantalet, hvilket innebär en stor
orättvisa. Till en början tror jag man borde lätta utvägarne
att inom kommunerna och helst inom socknarne träffa öfverenskommelser,
och att man i denna syftning borde göra en ändring
i 8 §:n 25 kap. B. B. Jag har uppsatt ett förslag till beslut
i denna syftning, och vågar anhålla att R. o. Ad. ville, såsom
Den 30 Mars.
421
äfven Gr. af Ugglas yrkat, återremittera frågan till Utsk:t, som
då torde taga i öfvervägande mitt förslag, hvilket är af följande
lydelse:
R. St:r besluta, för sin del, att den uti 25 kap. 8 §:n
B. B. och särskilta författningar alla som å landet hemman
ega eller bruka ålagde skyldighet, att rödja vägar och bygga
broar, må, när minst en tredjedel af ett härads eller en sockens
nu väghållningsskyldige, räknade efter deras andelar i besväret,
sådant yrka, fördelas och ordnas på följande sätt:
alla häradets eller alla socknens vägar lemnäs till underhåll
åt den eller de vid offentligt utrop minstbjudande för hela
väghållnings-skyIdigheten eller viss andel deraf;
till betäckande af entreprenad-kostnaden användas i första
rummet de bidrag, hvarje hittills väghållnings-skyldig bör lemna,
och som bestämmas uti penningar en gång för alla, efter medeltalet
af hans utgifter och arbete å vägarne under de tio
åren 1853—1862, dock så, att bidraget må lemnäs i stället för
penningar uti ett deremot svarande antal, efter den väghåll
nings-skyIdiges
eget val, antingen af mansdagsverken eller ökedagsverken,
beräknade till värde efter medeltalet af länets markegångsvärde
för nyssnämnda 10 år, och att fullgöras genom
arbete å vägarne på sätt och å ställe inom socknen, som entreprenören
eger bestämma, men å tider, som för hvarje ort
fastställas så, att minsta olägenhet för landtbruket deraf orsakas;
rättighet till att lemna bidrag för väghållning uti dagsverken
i stället för penningar, tillkommer hvar och en, som an
mäler,
att han sådant åstundar, hos vederbörande, som första
gången eller framdeles bör låta utlysa entreprenad-auktion, innan
viss behörigen kungjord tid före auktionens utlysning;
i andra rummet och derest nämnde bidrag icke blifva tillräckliga
till betäckande af kostnaden för väg- och bro-byggnad
inom häradet eller socken, skall kostnaden bestridas genom
afgift å alla inom häradet eller socknen belägna jordbruks- och
andra fastigheter, utan något undantag, utgående efter behof
med ett eller flera ören (fullt) tusen rdr, dertill fastighet vid
sednaste faststäld taxering till bevillning efter 2:dra art. bevillnings-stadgan
blifvit uppskattad;
till K. M. öfverlemnas af R. St:r i underd. att meddela de
vidare föreskrifter, hvilka för detta ärendes ordnande enligt dessa
grunder finnas erforderliga.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Jag har med uppmärksamhet
genomläst Gr. Sparres reservation, men icke kunnat finna
mig af hans resonnementer öfvertygad. Utan att vilja ingå i
någon vidlyftig vederläggning af dessa, anhåller jag blott att få
uppläsa några rader ur Utsk:ts Betänk. Utsk:t säger nemi.:
»Då likväl bevillningen efter 2:dra artikeln svårligen kan anses
lemna någon bestämd och säker ledning för omdömet i detta
sednare hänseende, samt det val äfven lärer vara fallet, att
422
Den 30 Mara.
ganska många, som betala bevillning efter 2:dra artikeln, icke
hafva någon direkt nytta af vägarne. torde det vara mindre
lämpligt att lägga samma bevillning till grund för deltagande i
detta onus, helst det måste medgifvas, att om det är en orättvisa,
att de, som af vägarne hafva gagn, härför måste vidkännas
kostnader, utöfver hvad dem härför borde åligga, det vore
ännu mera origtigt att ålägga dem i underhållet deltaga, som
af vägarne hafva, snart sagdt, ingen nytta.»
Detta Utskits resonnement är ganska kort, men enligt min
tanka så klart och bevisande, att ingenting behöfver dertill
läggas. Då här förfäktas, att enhvar på landet boende skulle i
vägunderhållet deltaga, får jag erinra, att t. ex. i Skåne finnes
en talrik kustbevakning, temligen svagt aflönad, och belastad
med ganska dryga kommunala afgifter. De skulle då, eldigt
Gr. Sparres förslag, ytterligare komma att betala för vägunderhållet.
Prester, som redan utgöra denna pålaga för sina boställen,
skulle ytterligare få erlägga densamma efter den personliga
bevillningen. En egendomsegare skulle få betala, icke
blott för sin egendom, utan också för sin inspektor, sin rättare
och sina drängar. Med ett ord: huru man ser detta förslag,
synes det mig innebära en sådan orättvisa, att jag för min del
anhåller om afslag å Gr. Sparres framställning. Deremot är
jag mera benägen att biträda Frih. af Schmidts förslag, som
Gr. Sparre redan i förväg sökt bemöta dermed, att ett dylikt
redan blifvit vid 1853—54 års riksdag till K. M. af R. Skr afgifvet.
K. M. har dock icke h. o. h. afslagit detsamma, utan
Chefen för Civil-Dep:tet meddelade blott, att denna fråga icke
kunde för det davide hos K. M. komma i öfvervägande, derföre
att vid samma tid voro under utarbetning förslag till ny
bevillms-förordn. och ny kommunal-lag. Jag tror att, sedan
vi nu erhållit dessa nya författnir, man icke skulle gå grannlagenheten
för nära, om man nu inginge till K. M. med en
förnyad anmälan i ämnet. Hr von Koch har framställt ett
annat förslag, gående derpå ut, att vägunderhållet skulle ställas
på entreprenad; men jag tror sannerligen att verkställigheten
kommer att möta många och stora svårigheter. Jag anhåller
på dessa grunder, att R. o. Ad. ville afslå Gr. Sparres förslag,
och återremittera denna punkt af Betänk:t.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Man kan visserligen
icke neka, att detta onus är ganska tryckande i åtskilliga orter.
Det är dock en börda, hvilken, likasom så många andra, från
urminnes tid ålegat jordbruket. Att nu, som Gr. Sparre åsyftar,
på en gång kasta detta onus på kommunen, synes mig i hög
grad otjenligt, isynnerhet med afseende å de grunder, efter
hvilka för närvide de kommunala utskylderna utgå. Min uppfattning
af den nya kommunal-författnm är nemi., att densamma
tillerkänner jordbrukaren alldeles för mycken lindring i pålagor
och för liten betydelse inom kommunalstämman. I denna, äfvensom
i afgifterna, deltaga en mängd personer, som förut varit
Den 30 Mars.
423
derifrån befriade, såsom tjenare, förvaltare, m. fl.; och att nu
lägga på dem denna nya börda, synes mig obilligt. Hr von
Köchs förslag synes mig deremot förtjent af mycken uppmärksamhet,
och torde vara ett godt sätt att lösa frågan. Om således
R. o. Ad. vill återremittera ärendet, med instämmande
till större eller mindre del i de åsigter, Hr von Koch framställt,
så har jag ingenting deremot. Jag skulle dock hafva trott, att
vid en riksdag, då så många reformer äro på tapeten, kunde
man gerna hafva väntat med denna, synnerligast som man till
följd af jernvägsanläggningarna icke kan så noga veta,- hvar nya
vägar kunna behöfva anläggas.
Frih. Alströmer, Oscar: Jag är Gr. Sparre tacksam,
som haft mod att bryta stafven öfver det gamla systemet.
Visserligen synes det nya något djerft, men det finnes ej någon
annan utväg än att slå inpå denna bana. Man åberopar som ett
väsendtligt hinder, att vi hafva en felaktig bevillnings-författn.,
som fordrar ändring i flera afseende!); men innan reformen hinner
utföras, är nog också denna förändrad. Efter min tanka
är det egentligen embetsmannaklassen, som utgör ett hinden mot
Gr. Sparres förslag, ty för denna skulle det medföra obilliga
följder; men häri ligger också det enda hindret. Man säger,
att det är en så stor mängd personer, som ej hafva någon
nytta af vägarne, och som dock skulle nödgas bidraga till deras
underhåll; men dessa bidrag blefve väl då icke heller så betydliga.
Man har också sagt det vara en skriande orättvisa, att
tjenare skulle deltaga i denna afgift, men det återfaller ju på
jordegaren, som då måste gifva dem större lön. Jag vill visserligen
ej kasta en börda ifrån dem, som af ålder burit densamma,
på andra som dermed hafva ingenting att skaffa; men
i ett civiliseradt land fordras goda kommunikationsanstalter, och
efter min tanka är det omöjligt att få ett ordnadt vägsvstem
förr, än det blir skildt från jorden. Man kan visserligen äfven
nu ålägga de väghåilningsskyldige att hålla vägarne i så pass
skick, att man kan komma fram på dem, men man kan ej åläg
ga
dem att hålla dem i så godt skick, som de borde vara,
isynnerhet sedan vi nu fått jernvägar. Då de sistnämnda byggas
på statens bekostnad, hvarföre skall då den enskilde jordbrukaren
bekosta landsvägarne? Då man emedlertid icke vill att
staten skall öfvertaga detta bestyr, så finnes ingen annan än
kommunen att öfverlåta det på.
Jag yrkar derföre bifall till Gr. Sparres förslag.
Gr. Sparre: Det förvånar mig icke, att mitt förslag
ej vinner framgång, men det förvånar mig, att man i detsamma
vill inlägga något, som alls icke deri finnes. Trenne talare hafva
nemi. sagt, att enligt mitt förslag denna afgift komme att
utgå efter 2:dra artikelns bevillning, meri derom förekommer i
min reservation icke ett ord, och jag förstår ej, hvarifrån denna
supposition kommer. Jag har nemi. i mitt förslag blott hem
-
424
Den 30 Mars.
ställt, att R. St:r måtte i underd. skrifvelse till K. M. anhålla,
det K. M. täcktes vid nästa riksdag aflåta Nåd. Propos. i ämnet;
och dermed är icke taladt om 2:dra artikelns bevillning,
utan det skulle naturligtvis bero på K. M. att föreslå de grunder,
hvarefter afgiften skulle utgå. Jag ber således att man
icke lägger mig i munnen hvad jag aldrig sagt. Om jag hade
ansett lämpligt, att bidragen skulle utgå efter 2:dra artikelns
bevillning, så hade jag ju icke behöft föreslå någon underd.
skrifvelse i ämnet; men just emedan detta blefve för tryckande
och emedan ärendet är grannlaga, önskar jag att ärendet må
öfverlåtas lill K. M. Man har äfven yrkat bifall till Frih. af
Schmidts förslag, och påstått, att den framställning, som R. St:r
i samma syftning gjort vid en föreg:de riksdag, icke blifvit ordentligen
alslagen. Men förhållandet är dock, att K. M. genom
ordentlig Resolution 1860 förklarat, att frågan förfölle, och vid
sådant förhållande hemställer jag, om det icke vore absurdt och
orimligt, att R. St:r nu 3 år derefter förnyade den anhållan,
som blifvit så nyligen, efter samtliga vederbörandes hörande, afslagen.
Man har invändt, att det är ett onus, som legat på
jorden i alla tider. Men hafva vi icke för några få dagar sedan
talat om ett annat dylikt onus, nemi. skjuts-skyldigheten,
vid hvilket samma förhållande eger rum, och icke ligger deri
ett hinder mot att få det afhjelpt? Frih. Alströmer har nyss
sagt, att vi kunna icke få ordentliga och väl hållna vägar förr
än vi erhålla en förändring i nu gällande stadganden derom,
och han har deri fullkomligt rätt. En K. M:s Befh:de kan icke
hafva hjerta att utkräfva af de fattiga jordbrukarne allt hvad
de kunna vara skyldige att utgöra i detta afseende. Jag vill
derpå åberopa ett exempel. I mitt län anlades för några år
sedan en fabrik, som nu har ett tillverkningsvärde af 1,300,000
rdr. Man kan lätt fatta, hvilken trafik skall uppstå på de vägar,
som leda till och ifrån denna anläggning, men till deras underhåll
bidrager fabriken icke med en enda skilling, utan det åligger
h. o. h. de fattiga bönderne. Frih. Tersmeden har sagt,
att det vore orättvist, om t. ex. förvaltare skulle drabbas af
detta onus; men är det icke en orättvisa emot alla alt undantaga
några vissa? Att, enligt Hr von Köchs förslag, lägga de
nya vägarnes underhåll på nya kontribuenter, leder endast tdl
trassel. För min del anser jag, att man i allmänhet bör endast
med varsamhet öfvergå från det gamla till det nya; men då
detta onus är outhärdeligt och innebär utgifter, som den fattige
jordbrukaren icke kan betala och som derföre icke kunna utkräfvas,
så står man icke till svars för att bibehålla det oförändradt.
Om detta kari få namn af radikalism, så erkänner
jag mig vara radikal; men då detta onus blifvit så tryckande,
att det ej kan längre fortfara, så måste man vidtaga den enda
utvägen eller att göra det till ett gemensamt onus för kommunen.
Jag har, såsom ledamot af Lag- och Ekon.-Utsk:t, i 20 år
deltagit i behandlingen af denna fråga. Jag har under denna
Den 30 Mars.
-425
långa tid vändt och vridit den på alla sidor, och jag har icke
kunnat finna någon annan utväg. Om denna tillgripes och det
öfverlåtes åt kommunalstämmorna att reglera saken, så komma
säkerligen somliga kommuner att öfverlåta detta bestyr på
entreprenad, andra att utgöra det in natura, och man skall då
snart inse, hvilken dyrbar tid, som, utom hvad det för öfrigt
kostar, genom det nuvide systemet går förlorad för den fattige.
Frih. Tersmeden har invändt, bland annat, att kommunal-utskylderna
äro så orimligt fördelade. Detta bestrider jag ingalunda;
det är mig t. o. m. en tillfredsställelse att höra. Då vi båda
vid förra riksdagen disputerade om kummunal-författmn och han
ifrigt stred för densamma, men jag ansåg den ofullkomlig och
behäftad med många brister, så var det jag som fick orätt.
Men om kommunal-utskylderna äro orättvist fördelade, så kommer
deri väl att snart ske ändring, och det bör icke hindra
oss från att nu göra en akt af rättvisa. Summan är, att detta
onus icke kan längre bibehållas på jorden, ty det är icke i enlighet
med vår tids åsigter att låta dylika servituter fortfara.
Dessa skyldigheter måste drabba alla lika, och vissa medborgare
böra ej vara slafvar under de andra; orättvisan hjelpes
ej heller dermed, att den begås emot ett större antal. Då jag
likväl icke kan hoppas, att R. o. Ad. nu genast skulle vara
beredd på att antaga mitt förslag, instämmer jag i Hr von Köchs
begäran om återremiss, på det Utsk:t må taga frågan i förnya
d t öfvervägande.
Gr. Mörner, Carl Göran: Lika med flera föreg:de talare,
anser äfven jag det vara på tiden att betänka hvad som
bör göras i afseende å väghållnings-skyIdigheten, som icke längre
kail bibehållas oförändrad, sedan numera våra kommunikationsanstalter
blifvit och alltmer blifva utvidgade och derigenom
nya vägdelningar måste alltjemt göras. Det kommer val också
så småningom att gå derhän, att vägarnes underhåll upplåtes
på entreprenad. Man har sagt det vara orättvist, att vissa personer,
eller klasser, som hittills varit befriade från deltagande
i detta bestyr, skulle få det sig pålagdt, men jag kan icke
finna, att de med skäl kunna undantagas från deltagande i nya
tillkomna bördors bärande. Icke är det heller någon rättvisa
deri att, då t. ex. vid denna riksdag qvarnar blifvit befriade
från sin grundränta, skyldigheten dock skall för jordegaren
qvarstå att anlägga och underhålla väg till och från qvarn.
Detta är just fallet med mig, och det t. o. m. för en qvarn,
dit jag aldrig far och mal, emedan det är så dålig mjölnare.
Att kommunal-utskylderna falla ojemnt, torde icke, såsom en
talare gjort, kunna läggas bevillnings-förordnm till last, utan derför
har man val att tacka kommunal-författningen. Deri kan
man dock hoppas snar rättelse. Jag instämmer i anhållan om
återremiss.
42(5
Den 30 Mars.
Frih. Stael von Holstein, Fab. Wilh.: Jag kan för
min del icke instämma i hvad Utslct i Betänk:t säger och som
blifvit af Hr von Troil uppläst, att det inom landet skulle finnas
många, som betala bevillning efter 2:dra art., men icke
hafva någon nytta af vägarne. Jag kan nemi. icke förstå, huru
någon skulle kunna existera, om det icke funnes vägar. För
öfrigt vill jag ej vidlyftigare yttra mig, då ämnet blifvit af Gr.
Sparre fullständigt utredt, utan blott instämma med honom i
begäran om återremiss. Hr von Köchs förslag kan jag alls
icke gilla, ty jag har funnit, att genom upplåtande på entreprenad
blir kostnaden två, tre, ja fyradubbeit högre. Ett annat
sätt att göra detta onus mindre betungande, tror jag vore,
om man indelade detsamma på socknarne, i stället för på häraderna.
Man sluppe då åtminstone att köra långa vägar för att
komma till sitt vägstycke, och det skulle äfven medföra många
andra fördelar, som äro lätt insedda. Jag anhåller om åter
remiss.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Jag får bekänna att,
då jag först tog kännedom om Gr. Sparres reservation, jag mot
densamma hyste åtskilliga betänkligheter, hvilka jag härledde
dels från den nya bevillnings-förordnm, och dels från den nya
kommunal-iagen ; men då man sannolikt har att emotse redan vid
denna riksdag en förändring af dessa båda lagar, tror jag mig
böra låta mina betänkligheter i detta afseende förfalla och så
mycket heldre instämma i den af Gr. Sparre uttalade princip,
som densamma, enhgt min tanka, icke bör leda till ett ökadt,
utan snarare till ett minskadt besvär vid vägarnes underhåll,
och för öfvigt har mycken billighet för sig. Jag biträder alltså
Gr. Sparres reservation, och yrkar återremiss på den förev:de
punkten.
Frih. Tersmeden: Gr. Sparre har sagt, att man missförstått
hans reservation, då man trott att han önskade afgifternas
utgående efter bevillning. Jag hemställer dock, om ej detta
måste vara meningen, då här står i reservationen, att »väghållnings-besvärets
fördelning inom kommunerna bör utsträckas till
alla de skattskyldige.» För öfrigt kunde den af Hr Gr:n framställda
princip möjligen vara tillämplig, om den utsläcktes till hela
länet, i stället för blott till socknen. Om t. ex. inom en socken
finnes en stor fabrik, som föranleder mycken transport, så tynger
denna naturligtvis ej blott på vägstycket inom denna socken,
utan väl äfven på de angränsande. Jag vill dessutom, med anledning
af Gr. Mörners yttrande, nämna, att jag förra gången
missade mig, då jag nämnde bevillnings-förordnm, i stället för
kommunal-författnm.
Jag anhåller fortfarande om bifall.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att under densamma endast yrkats återremiss
Den 30 Mar». 427
af Utsk:ts förev:de hemställan, framställdes först propos. på bifall
lill densamma, hvartill svarades flere nej jemte ett eller annat
ja, och sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren
utföllo med många ja, jemte några nej; och förklarades ja nu
haft öfvervigten.
Utsk:ts hemställan sid. 11, i fråga om åläggande för fabriker,
verk och inrättningar att bidraga till vägars anläggande och
underhåll.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Då R. o. Ad. nyss återremitteradt
näst löreg:de punkt, torde älven med den nu föredragna
samma åtgärd böra vidtagas.
Hr von Troil: Jag förenar mig med Gr. af Ugglas och
anhåller om återremiss.
Öfverläggningen förklarades slutad och punkten återremitterades.
Utsk:ts hemställan sid. 12, ang:de säteriernas i Skåne, Halland
och Blekinge samt Bohus län förpligtande att i vägunderhållet
deltaga.
Gr. Sparre, Erik: 1 öfverensstämmelse med förut fattade
beslut, anhåller jag om återremiss äfven af 4:de punkten.
Punkten återremitterades.
Utsk:ts hemställan sid. 12, i fråga om vintervägars öppenhållande.
Gr. Sparre: För att lemna frågan alldeles öppen, tror jag
det vara nödigt att äfven återremittera 5:te punkten.
Frih. Tersmeden: För att icke belasta fits k: t med några
onödiga återremisser, tror jag det bästa vore att R. o. Ad. bifölle
denna punkt, så vore man åtminstone af med den.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes propos. på
bifall till punkten, och då dertill svarades många ja, jemte några
nej, förklarades ja haft öfvervigten.
Utsk:ts hemställan sid. 13, i fråga om vägunderhållningsskyldighetens
bestämmande efter hemmanens taxeringsvärde.
Gr. Sparre: 1 likhet med hvad förut blifvit beslutadt, anhåller
jag att äfven denna 6:te punkt måtte återremitteras.
428
Den 30 Man.
Hr von Troil: Då jag till alla delar instämmer i hvad
Utsk:t uti denna punkt yttrar, anhåller jag deremot om bifall
till densamma. Det kan nemi. icke vara rätt att låta taxeringsgrunden
gälla i detta fall.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af ifrågav:de hemställan, framställdes propos.
på bifall till densamma, och då dervid svarades flere ja jemte
ett eller annat nej, förklarades ja haft öfvervigten.
Utsk:ts hemställan sid. 13, i fråga om vägars grusning.
Frih. Sprengtporten: Det ämne, hvarpå uppmärksamheten
blifvit genom denna motion fästad, lörtjenar enligt min tanka
ganska stort afseende, ty då vi hafva — som jag tror —5,000
mils väglängd att underhålla, är det nödigt att noga se till, att
kostnaderna för detta ändamål icke må drabba den underhålls-skyldige
hårdare, än nödigt är, genom bibehållande af så olämpliga
och ändamålsvidriga föreskrifter, såsom t. ex. att vägarne skola
grusas från kant till kant. Att i detta fall lagens föreskrift icke
af vederbörande blifvit i allmänhet uppfattad på det sätt, som
den bort fattas och motionären åsyftat, är allt för väl bekant;
jag skulle derföre begära återremiss, såvida jag ej vöre öfvertygad,
att olämpligheten af de föråldrade föreskrifterna i afseende
å vägarnes underhåll, ändock skall vinna rättelse, sedan
uppmärksamheten, på sätt som nu skett, härå blifvit fästad.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, blef Utsk:ts förev:de hemställan af R. o. Ad. bifallen.
Utsk:ts hemställan sid. 15, i fråga om rätt till grustägt.
Bifölls.
Utsk:ts hemställan sid. 15, i fråga om bestämmande af sättet
för afhemtning af sand och grus.
Gr. Sparre: Efter min tanka är denna underd. skrifvelse
h. o. h. onödig. Hvad som med densamma åsyftas, skall sä
kert
hvarje klok och förnuftig domare iakttaga, och någon ytterligare
föreskrift i detta afseende torde icke erfordras. Jag
tror det hafva varit en öfverflödig farhåga och försigtighet hos
Utsk:ts majoritet, som dikterat detta beslut, och vågar alltså
anhålla om afslag å den föredragna 9:de punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå, hvilken propos. med ja besvarades.
Den 30 Mars. «9
Utskrts sista hemställan sid. 16, i fråga om ersättning för
grustägt.
Bifölls. _____
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde Betänk. N:o 31, i ani.
af dels K. M:s Nåd. Propos. om antagande af en författning
ang:de allmänt kyrkomöte, dels ock enskild motion i enahanda
ämne; och i sammanhang dermed
Preste-St:s den 28 dennes bordlagde prot.-utdrag N:o 243,
med inbjudning i of vanberörde fråga.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde
Betänkm :
N:o 104, i ani. af väckt motion derom, att, vid blifvande
reglering af presterskapets löneinkomster, tionde icke måtte beräknas
af tullmjölqvarnar, åtminstone ej i de förra Danska pro-"
vinserna, Skåne, Halland, Blekinge och Bohus län; samt
N:o 105, i ani. af vackt motion om nedsättande af en komité
för uppgörande af förslag till omorganisation af straffanstalterna
i riket.
Föredrogos och lades till handlingarne Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ts den 21 dennes bordlagde Mern.:
N:o 106, till Högvörd. Preste-St., i ani. af dess återremiss
af Utsk:ts Betänk. N:o 44; samt
N:o 107, i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 87.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 26 dennes bordlagde Betänk.
N:o 108, i ani. af väckta motioner om förändrade bestämmelser
rörande mititär-undervisningen i riket.
Föredrogs och bifölls Exped.-Utskrts den 26 dennes bordlagde
Mern. N:o 9, ang:de upprättande af register öfver de inom
Riks-Stånden väckta motioner.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts den 28 dennes bordlagde Mern. N:o 31, med
hemställan att vexlar å Pund Sterling samt depositioner i London
må såsom metallisk kassa anses och beräknas.
430
Den 1 April.
Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 28 dennes bordlagde Utlåt.
N:o 109, i ani. af äterremiss till viss del af Utsk:ts Betänk. N:o 71.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 28
dennes bordlagde Betänk. N:o 110, i ani. af väckt motion ang:de
en underd. anhållan hos K. M. om vissa ministeriella ärendens
meddelande till R. St:rs kännedom.
Slutligen föredrogs och remitterades till Riddarh.-Utsk-.t Frih.
Cederströms. Claes Henrik, d. 26 dennes väckta motion, i fråga
om ordnande af Riddarhusets gårdsplan m. m.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. nära 12 på natten.
in fidem,
O. Brakel.
Onsdagen ilen 1 April 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 7 prot.-utdrag för den 30 sisth Mars.
Föredrogs ett från Hederv. Bonde-St. ankommet prot.-  utdrag N:o 227 för den 26 sistlidne Mars, innefattande, ibland
annat, inbjudning till de öfriga Riks-Stånden att förena sig uti
Bonde-St:s beslut i afseende å 16:de punkten af Stats-Utsk:ts
Utlåt. N:o 66, ang:de regleringen af utgifterne under Riks-Statens
fjerde hufvudtitel.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Så vidt jag kari erinra mig,
hafva de tre öfriga Riks-Stånden bifallit, att ett ökadt anslag till
mathållningen skall lemnäs, utan att dervid fästa något sådant
vilkor, som af Bonde-St. blifvit föreslaget; och skulle jag således
tro, att R. St:r, i denna fråga, redan fattat sitt beslut. Men
äfven om så icke vore, förefaller mig denna inbjudning icke vara
Dea 1 April.
431
förtjent af bifall frän de öfriga Ståndens sida. För mig synes
det vara alldeles omöjligt att, genom denna jemförelsevis ringa
tillökning, åstadkomma någon sådan besparing; och, äfven om
en dylik på mathållningen skulle uppkomma, förefaller det mig
besynnerligt, att den skulle portioneras ut på manskapet, för att
öka dess aflöning. Det är en sammanblandning af saker, seni
jag för min del anser högst olämplig, och vågar jag, på grund
häraf, anhålla, det It. o. Ad. behagade afstå den nu upplästa inbjudningen.
Efter härmed slutad öfverläggning, och uppå framställd
propos., beslöt R. o. Ad. att, med vidblifvande af sitt förut i
frågan fattade beslut, afslå Bonde-St:s ofvanberörde inbjudning.
Föredrogos i ett sammanhang såväl Lag-Utsk:ts d. 21 och
30 sisth Mars på bordet lagde Betänk. N:o 31, i ani. af dels
K. M:s Nåd. Propos. om antagande af en författn. ang:de allmänt
kyrkomöte, dels ock enskild motion i enahanda ämne,
som ock Högvörd. Preste-St:s den 28 och 30 i nämnde månad
bordlagde prot.-utdrag N:o 243, innehållande inbjudning
till de öfriga Riks-Stånden att biträda hvad Preste-St. i frågan
beslutat.
Frih. af Ugglas: I afseende å föredragningen af detta
Betänk, får jag hemställa, att detsamma punktvis måtte föredragas,
samt att, sedan samtlige paragraferne blifvit genomgångne,
R. o. Ad. sist ville taga i öfvervägande Utsk:ts hemställan, »det
R. St:r, med afslag å Hr Prosten Sondéns framställning, samt
med förklarande etc. etc,»; hvarjemte jag får föreslå, att R. o.
Ad. måtte besluta, att, om åtskilliga §§ komma att återremitteras,
Utsk:t måtte ega befogenhet föreslå de redaktionsförändringar,
som deraf kunna blifva en följd.
Ilr Gr. o. Landtm, förmälte, att Frih. af Ugglas hade föreslagit,
dels att föredragningen af ifrågav:de Betänk, skulle ske punktvis,
med iakttagande deraf att Utsk:ts första hemställan icke
företages till pröfning förr, än författnings-förslagets alla §§ blifvit
genomgångne och afgjorde, dels ock att R. o. Ad., på sätt
förut vid behandling af vidlyftiga lagförslag iakttagits, skulle besluta,
att, för den händelse åtskillige §§ komme att, på grund
af gjorda anmärkningar, återremitteras, Utsk:t hade för sig öppet
att, vid förslagets förnyade granskning, föreslå de jemkningar
i afseende å redaktionen af de bifallne §§:ne, som kunde
finnas behöflige till följd af de förändringar, som de återremitterade
§§:ne torde komma att undergå; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
hemställde, huruvida R. o. Ad. behagade bifalla hvad sålunda
föreslagits.
Ropades ja.
432
Den i April.
Härefter föredrogs författnings-förslagets
§ 1.
Efter att hafva tillkännagifvit, att denna § blifvit afPresteSt.
godkänd, framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till
densamma, hvartill svarades ja.
§ 2.
Tillkännagafs vara af Preste-St. godkänd, med den ändring,
att de på raden 8 förekommande orden »ett från Stockholm
och ett från hvart län samt öfriga fem» utbyttes mot orden
»ett från Stockholm, ett från Wisby stift, tre från Hernösands,
två från hvartdera af de öfriga stiften samt fem.»
Hr Nordenfalk, Carl: Vid behandlingen af förev:de
lagförslag i Utsk:t biträdde jag för min del ett vid nu föredragne
§ framställdt förslag till ändring i K. M:s Propos., i den syftning,
Biskop Brings vid Betänk:t fogade reservation utvisar,
ehuru jag, icke närv:de vid Betänk:ts slutliga justering, icke kom
i tillfälle att särskildt anmäla min derutinnan från Utsk:ts pluralitet
afvikande mening. Jag anser ock fortfarande denna förändring
befogad. Utsk:t har sjelft medgifvit det vara egentligare
att anordna jemväl lekmannavalen efter stiften, men förmenar att
praktiska skäl skulle tala för den bestämmelse, Utsk:t i detta afseende
förordat. Hvilka dessa skäl äro, har emellertid ej närmare
angifvits, och jag kan ej heller finna någon giltig orsak för frångående
af den, såsom mig synes, af sakens natur påkallade anordning,
att för val till en representation för kyrkan äfven landets
kyrkliga indelning lägges till grund. Stiftsindelningen eger
i kyrkligt afseende lika stor vigt som indelningen af län i verldsligt.
Med särskild administration för kyrkoärender och med
i många hänseenden egna förhållanden, bildar hvarje stift ett
helt för sig, derinom, såsom förutnämnde reservant anmärkt,
de kyrkliga sedvänjorna och behofven gestalta sig, oberoende deraf,
att särskilta delar af stiftet tillhöra skilda län. Det kan derföre
ej vara likgiltigt, om och i hvad mån de till de särkilta stiften
hörande församlingar blifva på mötena representerade. Nu
skulle emellertid valen af lekmannaombud länsvis kunna medföra
den oegentlighet, att vissa stift komme att sakna dylika
ombud och andra blefve representerade af ett ojemförligt mindre
antal sådana, än som borde dem tillkomma. Till Linköpings
stilt t. ex. höra två härader med omkring 20 socknar
af Kalmar län, och möjligen kunde valen till ombud från detta
län falla på personer, bosatte i berörde härader, hvarigenom
skulle inträffa, att till Kalmar stift hörande församlingars talan
komme att föras af endast presterliga ombud. Enahanda förhållande
kunde jemväl uppstå i afseende å Linköpings stift.
Inom andra åter kunde antalet lekmannaombud variera emellan
ett
Den 1 April.
433
ett och fyra. Dessa missförhållanden synas mig icke böra lemnäs
utan afseende, helst någon betydande svårighet icke
bör uppstå genom att stadga dessa vals förrättande stiftsvis, då
den olägenhet, som kan anses ligga i vissa stifts stora utsträckning,
häfves, genom att indela dessa i flera valdistrikter. Så vidt
jag eger mig bekant, har man ock i alla föreg:de förslag till
kyrkomöten bestämt sig för att låta alla ombuden, ej mindre
de verldsliga, än de presterliga, utses efter stift. Frågan är
måhända ej af den högsta vigt, men då till ofvananlörde skäl
kommer att Preste-St., hvars mening härutinnan bör ega något
vitsord, hyser ett lifligt intresse för ändringsförlagets framgång,
enligt hvad jag tror mig känna, och den från detta Stånd utfärdade
inbjudning jemväl synes antyda, torde ett tillmötesgående
från R. o. Ad:s sida ej böra möta motstånd; och får jag på
grund häraf hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla om propos. derå,
alt R. o. Ad. ville, med a (slag å Utslcts förslag i denna §, för
sin del besluta att samma § enhåller den lydelse, Preste-St. enligt
inbjudningen antagit.
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis: Jag vill icke motsätta
mig bifall till Preste-St:s inbjudning, helst om Ståndet, pä
sätt den föreg:de talaren omnämnt, fäster vigt vid den ifrågasatta
förändringen, som jag anser temligen oväsendtlig. 1 anledning
af den sista talarens yttrande, vill jag blott anmärka, att
om det äfven bör antagas, att de ombud, som utses af lekmännen,
böra vara bosatte inom valdistriktet, ehuru någon sådan
inskränkning af valfriheten icke finnes gjord i 5:te §:n, som
talar om lekmannavalen, så får man väl icke antaga, att ett ombud
ej kan föra talan för ett län eller stift, deruti han icke är
bosatt; och då, enligt K. M:s förslag lika väl som enligt PresteSt:s
redaktion, alla församlingar ega utse elektorer, så måste
val ock alla församlingars talan vara förd af de ombud, dessa
elektorer utse.
I det förslag till förordning om kyrkomöte, som R. St:r
vid 1856 års riksdag afgåfvo, var föreskrifvet, att i hvarje stift
skulle utses två lekmanna-ombud; men då ett af våra stift har
en mera än tio gånger större folkmängd än ett annat, ansågs
vid upprättande af det K. förslaget lämpligare att antaga länen
såsom indelningsgrund, hvarigenom valdistriktens folkmängds-forhållanden
blefvo mindre ojemna. Någon betänklighet ansågs
icke möta i den omständigheten, att länen icke allestädes sammanfalla
med den ecklesiastika indelningen, då här vara fråga
om lekman och icke om val af presteliga ombud, samt i allt
fall elektorerna valdes efter kyrkliga församlingar inför kyrkostämmas
ordförande; och Konungens Beflude ansågs desto heldre
kunna antagas såsom valförrättare, som han i vissa mål kan
anses såsom en slags kyrklig myndighet, då han eger pröfva
besvär öfver kyrkostämmas beslut i flera frågor, och jemte
domkapitlet handlägger en del ekonomiska frågor, hvaribland
den om presterskapets aflöning, som är länsvis reglerad.
H. lil. 28
434
Sen 1 April.
Genom det förslag, Preste-St. nu antagit, och enligt hvilket
de större stiften äro indelade i flera distrikter, är emedlertid
den obillighet, som förefanns i R. St:rs förslag, undanröjd, och jag
har emot det nya förslaget intet annat att anmärka, än att det
är förenadt med några praktiska olägenheter, såsom att en ny
särskild indelning af hela riket i valdistrikter måste göras, och
speciela föreskrifter för hvarje kyrkomöte gifves ang:de valort
och valförrättare m. m. Då likväl dessa olägenheter icke kunna
anses betydliga, och jag icke kan bestrida, att Preste-St:s förslag
är theoretiskt riktigare, samt genom dess antagande en
splittring med detta Stånd förekommes, anhåller jag, att K. o.
Ad. ville lemna sitt bifall till Preste-St:s inbjudning.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats endast bifall till PresteSt:s
rörande denna § gjorda inbjudning, framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till §:n enligt Utsk:ts förslag, hvartill
svarades nej, och sedermera propos. på afslag derå och antagande
af Preste-St:s derom gjorda inbjudning, hvilken propos. med ja
besvarades.
§§ 3 oell 4.
Tillkännagåfvos vara godkända af Preste-St. samt biföllos.
§ 5.
Mom. 1.
Tillkännagafs vara godkändt af Preste-St. och bifölls.
Mom. 2.
Tillkännagafs, att Preste-St. gifvit detta mom. fö!j:de förändrade
lydelse:
»Med iakttagande, att hvarje pastorat anses tillhöra det
stift, hvarinom moderkyrkan är belägen, må två eller flera
pastorat inom samma stift och valdistrikt om gemensam elektor
sig förena.»
Frih. Armfelt, Magnus: Sedan R. o. Ad. i 2:dra §:n
antagit Preste-St:s inbjudning, är det väl alldeles nödvändigt att
nu göra på samma sätt.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till mom:t, enligt Utsk:ts förslag, hvartill svarades nej,
och sedermera propos. på afslag derå och godkännande af den
lydelse för mom:t, som Preste-St. beslutat, hvilken propos. med
ja besvarades.
Den 1 April.
435
Härefter föredrogs:
ett af Preste-St. tillsatt nytt tredje morn., så lydande:
»Vid val af lekmännens ombud utgöre Stockholms stad
och Wisby stift hvardera ett, Hernösands stift tre och de öfriga
stiften hvartdera två valdistrikt. De särskilda valdistrikten
inom stilten bestämmas till sitt omfång af Konungen.»
Bifölls.
Mom. 3 (blifvande mom. 4.)
Tillkannagafs, att Preste-St. för begynnelsen af detta mom.
antagit följ:de förändrade lydelse: »Samtlige de inom ett valdistrikt
utsedde elektorer skola på kallelse sammankomma inför
en inom distriktet boende, af domkapitlet förordnad val
förrättare.
Vid detta sammanträde skola elektorerne medelst slutna
sedlar hvar för sig till ombud föreslå en å kyrkostämma röstberättigad
man. Falla dervid rösterna etc.» (lika med förslaget).
Frih. Armfelt: Afven i detta hänseenne torde ett bifall
till Preste-St:s inbjudning vara en gifven följd af R. o. Ad:s
fattade beslut i afseende på 2:dra §:n.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till mom:t enligt Utsk:ts förslag, hvartill svarades nej,
och sedermera propos. på afslag derå och antagande af Preste
St:®
inbjudning i denna del, hvilken propos. med ja besvarades.
Mom. 4 (blifvande mom. 5.)
Tillkänagafs vara godkändt af Preste-St. och bifölls.
Mom. 5. (blifvande mom. 6.)
Tillkännagafs vare godkändt af Preste-St., allenast med utbyte
af ordet: »Ofverståthållaren», till orden: »Stockholms stads
Consistorium.»
Frih. Armfelt: Afven i afseende å denna § får jag göra
samma anmärkning som förut.
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till rnormt enligt Utsluts förslag, hvartill svarades nej,
och sedermera propos. på bifall till detsamma med den af
Preste-St. vidtagna förändring, hvilken propos. med ja besvarades.
§• c.
Tillkännagafs vara af Preste.-St. godkänd.
436
Den 1 April.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: För min del kan jag
hvarken finna denna, af Utsk:t föreslagna förändring nyttig eller
önskvärd. Det händer nemi. icke sällan att, inom församlingarne
på landet, personer tillvälla sig ett visst inflytande, kanhända
större än önskvärdt vore, och att dessa, då fråga äfven
är om att behandla de lör dem mest likgiltiga ämnen, men
hvaruti ett arfvode skall erhållas, visa sig allt för angelägna om
att blifva valda. Jag skulle tro att vid ett fall sådant som detta,
när det är önskvärdt att personer komma tillstädes, som verkligen
hysa ett lefvande intresse för de frågor, som skola behandlas,
något yttre inflytande icke bör ega rum; och kan jag således
icke annat än på det tidigaste önska att K. M:s förslag
i denna del måtte antagas utan någon förändring.
Hr von Koch, Nils Samuel: I motsats till den siste
värde talaren, tror jag återigen att Utsk:t åsyftat en förbättring,
fastän målet på enklare sätt bör kunna uppnås. Sådana fall
kunna ganska ofta inträffa, att det blefve odiöst att anställa dylika
val med sluten omröstning, nemi. då påtagligen det ej finnes
någon meningsskiljaktighet. Finnes deremot en sådan, bör
man bereda tillfälle att få sluten omröstning, utan den omgång,
som erfordras enligt Utsk:ts framställning.
Jag tror att begge meningarne skulle kunna förenas och
att den af Gr. Liljencrants åsyftade förändring också vinnes,
om man jemkade Utsk:ts förslag sålunda, att, med uteslutande
af orden »de väljande besluta atty, ett tillägg göres af följande
lydelse: »derest sluten omröstning icke af någon bland de väljande
äskas.» Härigenom tror jag, att Gr. Liljencrants’ afsigt skulle
vinnas, ty någon måste väl finnas inom församlingen, som har
det modet att begära sluten omröstning, ifall sådan erfordras.
Att återigen ovilkorligen ålägga dem att sluten omröstning alltid
skall ega rum, tror jag icke vara lämpligt.
Jag anhåller att §:n mätte antagas med den af mig föreslagna
förändringen.
Gr. Sparre, Erik: Frågan om antagandet af det ena eller
andra af de förev:de alternativerna synes mig för sjelfva saken
icke vara af någon synnerlig vigt; men, praktiskt taladt, måste
man erkänna, att det skulle medföra synnerligen stor besvärlighet
och förefalla folket på landet, som är vandt vid att öppet votera,
särdeles kuriöst, om man förbjöde dem att begagna det öppna omröstningssättet.
Jag måste också förklara att jag hyser för mycket
förtroende till de röstandes sunda omdöme och jemväl till
deras förmåga att sjelfva bestämma öfver sina handlingar, för
att jag skulle frukta att låta voteringen ske öppet. Jag tror i
allmänhet icke, att detta inflytande, hvarom man talat, skulle
anses vådligare i detta afseende, än t. ex. vid val af elektorer
till utseende af riksdagsman, der omröstningen är öppen.
Hvad beträffar det 3:dje alternativet, som den siste värde talaren
framstält, eller att det skulle bero på en enda att, emot alla de
Den 1 April.
437
öfriga väljandes enhälliga önskan, tvinga fram en sluten votering,
så skulle detta onekligen medföra missnöje, och jag tvekar således
icke att afstyrka detsamma.
FIr von Ehrenheim, Per: Jag instämmer till alla delar
med Gr. Sparre, enär det skulle för folket på landet medföra
ganska många olägenheter, om valen ske med slutna sedlar, och
det inflytande, som man befarar, då mycket lättare skulle utöfvas
än nu, då öppen omröstning eger rum. Jag anhåller om
bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. Liljencrants: Jag är för min del ej så lycklig att
knnna instämma med Gr. Sparre. Ilan säger nemi., att, då man
kan låta val af en elektor till riksdagsmans utseende ega rum
genom öppen omröstning, det äfven måtte vid detta tillfälle
kunna ske. Det är alldeles icke någon jemförelse mellan dessa
båda fall, ty vid fråga om val af elektor till riksdagsmans utseende
äro alla personerna intresserade, hvilket ej måhända alltid
är fallet vid val, som här afses.
Jag kan icke heller instämma i de vackra ord, som Gr.
Sparre uttalat om den stora tillförsigt han hyser etc. Jag
tycker mera om att hålla mig till fakta, än att byta ut dem
mot ord.
Att det skulle vara någon särdeles våda att antaga FIr von
Köchs förslag, tror jag icke, och jag öfvergår på hans mening,
ehuru jag icke anser hans förslag vara så godt, som det af regeringen
framställda.
Jag kan inse att det vore vådligare för en sockenstämma
att blifva tvungen till sluten omröstning, än det är för R. o. Ad.
oell de öfvige Riks-Stånden, hvarest, om en enda önskar votering,
en sådan måste ega rum. Kan, som sagdt är, detta ske
inom Riks-Stånden, kan det icke vara farligare att det sker
hvart 6:te år inom socknen.
Då jag, såsom jag förut haft äran nämna, öfvergår på Hr von
Köchs förslag, som, såvida jag rätt kunde fatta det, är så enkelt
uppställt, att någon återremiss ej kan vara behöflig, får jag vördsamt
anhålla om propos. på bifall till detsamma.
Gr. Sparre: I likhet med den siste värde talaren, är jag
i allmänhet benägen för att låta fakta tala, och just derföre, att
läkta tala till förmån för Utsk:ts förslag, tillstyrker jag detsamma.
Vid sådana val inom kommunerna, som det ifrågav:de,
röstar man helt enkelt genom ett enhälligt utseende af person;
och då detta är en vana, kan jag icke inse, hvarföre man nu
skulle för lörsta gången göra ett undantag derifrån.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag har uppmäksamt
genomläst den 6:te §:n och får förklara att, ehuru Gr. Liljencrants
anser, att hvar och en, som gjorde detta, icke kunde
annat än förena sig med Hr von Ivoch, jag för min del icke
438
Den 1 April.
instämmer med sistnämde talare, utan tvertom finner Utsk:ts
förslag långt förmånligare. Gr. Liljencrants har velat uppdraga
en jemförelse mellan de röstande på en sockenstämma och Riksståndens
ledamöter. Jag hemställer, om dessa hafva minsta likhet
med hvarandra. Så usel är väl dock ej representationen,
att om fråga der uppstår att rösta på någon person, icke hvarje
ledamot skall sjelf kunna skrifva sin kandidats namn; detta torde
deremot icke alltid vara händelsen vid våra sockenstämmor,
der vanligen en massa allmoge infinner sig, som dels icke är
skrifkunnig, dels icke öfvertänkt den sak, som afhandlas. Månne
ej der just genom en sådan sluten votering, som Gr. Liljencrants
föreslagit, ett olämpligt inflytande snarare skulle kunna göra sig
gällande, än genom den öppna voteringen. Hr Gr:n vet sjelf
huru lätt det ofta är att utdela skrifna lappar.
Då denna paragraf är af Preste-St. antagen sådan den är, och
då jag icke kunnat finna annat än att den är fördelaktig, får
jag anhålla om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr De Maré, Baltzar: Oaktadt jag för min del anser,
att de tillfällen, der sluten omröstning skall tillämpas, böra vara
högst få, och ehuru jag icke tror att inverkan på valet blir mindre
derigenom att voteringen sker sluten, ty det är otvifvelaktig!
lättare att derigenom få ett sämre val än genom en öppen, så
anser jag likväl Hr von Köchs förslag hafva ett obestridligt företräde
framför Utsk:ts Betänk.; och får jag derföre anhålla om
bifall till hans förslag.
Hr von Koch: Det är icke första gången som Gr. Björnstjerna
och jag uttyda författningar olika och som han finner
mycket klart hvad jag tycker vara otydligt.
Gr. Sparre har förklarat att af aila förslag, som blifvit gjorda,
mitt skulle vara det sämsta. Jag får också nöja mig med detta
af honom uttalade tycke, enär han för detsamma ej uppgifvit
något skäl. Han har ansett, att det skulle vara öfverensstämmande
med den nuvarande seden och vara ganska bra, om man
bibehölle det öppna omröstningssättet, samt att intet inflytande derigenom
vore att befara. Min erfarenhet är alldeles motsatsen.
Vi hafva nyligen här inom Stockholms kommun haft tillfälle att höra
ganska vidlyftiga yttranden i samma ämne, nemi. vid det af korniterade
utarbetade förslag'till ny förordning angtde kyrkostämma och
kyrkoråd, hvaröfver lörsamlingarne och åtskilliga myndigheter blifvit
hörde. 1 afseende härå har, så vidt jag vet, man nästan
öfverallt blifvit ense om, att valen böra ske med slutna sedlar,
och på åtskilliga ställen har det blifvit antaget med den modifikation,
som jag i mitt förslag framställt, nemi. att sluten omröstning
skall ske, om någon det äskar. Jag tror att de flesta,
som hafva deltagit i allmänna sammankomster, skola erkänna
att, just vid fråga om val af personer, det är ganska svårt att
få någon diskussion, och att, om någon inflytelserik person
Den 1 April.
439
framställer något förslag, det ej är lätt att sätta sig deremot.
Vid de gamla kyrkostämmorna har det vanligen varit pastor
eller någon annan, som tagit sig makt inom församlingarne att
föreslå personer, som ej varit pluralitetens kandidater, men hvilka
blifvit antagna, emedan ingen haft mod att sätta sig deremot,
när fråga uppstått om att diskutera. När man har tillfälle att
få sluten omröstning, är ju allt dylikt inflytande förekommet.
Jag vidhåller mitt förslag, och anhåller om propos. på bifall
till detsamma.
Gr. Liljencrants: Det är ingalunda af fiendskap till den
öppna voteringen—jag är viss på, att jag, under min riksdagsmannaverksamhet,
i de aldra flesta fall, icke skulle hafva dragit i
betänkande att låta hvem som helst få veta hvad jag röstat — som
jag nu yrkar bifall till en sluten, utan emedan jag anser denna
vara af vigt, der fråga är omval. Att, svnneriigast inom trängre
kretsar, ett stort, för att icke säga våldsamt, inflytande utöfvas,
torde icke vara obekant för något hvar, som vet huru inom
vissa kommuner personer finnas, som förmå att tillvälla sig ett
dylikt.
Då Gr. Björnstjerna tyckes hafva oriktigt uppfattat mitt förra
yttrande, ber jag få upplysa, det jag, tillfölje af livad en föreg:de
talare framställt, »att det skulle vara oerhördt, om en
person på en sockenstämma skulle kunna tvinga alla de andra
till sluten votering,» sagt att, om en person på Riddarhuset genom
sin begäran kan tvinga de öfriga ledamöterna till sluten
votering, det icke måtte vara mera anmärkningsvärdt, om samma
sats tillämpas på en sockenstämma.
Gr. Björnstjerna ordar om den stora svårigheten för allmogen
att vid dessa tillfällen få sin voteringssedel skrifven. Jag
föreställer mig deremot, att de personer, som fara dit, förut
veta på hvilka de ämna rösta; och så eländigt är det väl icke
i någon socken, att man icke kan finna biträde af någon person,
som skrifver voteringslappen, ifall man sjelf icke kan skrifva.
Så löga svårlöst tyckes mig denna svårighet vara.
Då, enligt min tanka, det är en stor förmån att det icke
på förhand afgöres, huruvida omröstningen skall vara öppen
eller sluten, utan att det må bero på om någon vid tillfället
yrkar att den skall blifva sluten, får jag fortfarande anhålla om
bifall till Hr von Köchs förslag.
Frih. Armfelt: Förevarande § har haft den olyckan att
blifva tydd på olika sätt. Jag har genomläst densamma och
funnit det ganska tydligt och klart angifvet, att val skola ske
med slutna sedlar, och att endast, såvida de väljande besluta
öppen omröstning, en sådan kommer att ega rum. Således
är, efter mitt tolkningssätt, den slutna omröstningen regel och
den öppna undantag.
Gr. Liljencrants har sagt, att man kan låta skrifva sina
sedlar förut och föra dem med sig till valförrättningen. Detta
uo
Den 1 April.
är visserligen ganska sannt, men det är just detta man önskar
förekomma, ty det kan ju derigenom lätt hända att man får
helt andra namn på sina sedlar än ens afsigt är. Dessutom kan
man råka ur askan i elden, enär det kan komma att tillgå så,
att sedan en sluten omröstning är begärd, de bäst qvalificerade
personerna gå sin väg, lemnande åt de öfriga att rösta. Det
bästa vore derföre, efter min tanke, att låta regeln stå och att
tillåta ett undantag. Jag får dessutom fästa uppmärksamheten
på att denna §, sådan den blifvit af Utsk:t föreslagen, redan är
af Preste-St. bifallen; och då R. o. Ad. hittills, i afseende å
detta Betänk., gått detta Sands önskan till mötes, vore väl skäl
att äfven nu göra detsamma.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till §:n enligt
Utsk:ts förslag och dels bifall dertill med den förändring, att
sista meningen komme att lyda sålunda: »dock må vid val till
elektor, hvarom i 5:te §:n förmäles, valet genom öppen omröstning
verkställas, derest sluten omröstning icke af någon väljande
äskas»; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, framställde propos. på bifall
till §:n oförändrad, och, då dertill svarades många ja, blandade
med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Gr. Liljencrants begärde votering.
Uppsattes och justerades följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller § 6 af Lag-Utsk:ts i Betänk:t N:o 31
framställda förslag till författning ang:de allmänt kyrkomöte,
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, bifaller R. o. Ad. nämnde § med den förändring,
att sista meningen kommer att lyda sålunda: »dock må vid val
till elektor, hvarom i 5:te §:n förmäles, valet genom öppen
omröstning verkställas, derest sluten omröstning icke af någon
väljande äskas.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 48.
Nej — 39.
§§ 7, 8 och 9.
Tillkännagåfvos vara godkända af Preste-St. och biföilos.
Den 1 April.
441
§ 10.
Tillkännagafs, att Preste-St. godkännt denna § med tillägg
af ordet: »Bibelöfversättning» framför ordet: »Psalmbok» i andra
mom:ts första rad.
Frih. Armfelt: Jag får anhålla, att äfven i denna del af
Betänk:t Preste-St:s inbjudning måtte antagas.
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till §:n oförändrad, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på bifall till densamma med ofvanomförmäldte tillägg,
hvilken propos. med ja besvarades.
§ 11-
Tillkännagafs, att Preste-St. godkännt §:n med tillägg af
ordet: »Bibelöfversättning» framför ordet: »Psalmbok» å 2:dra
mom:ts l:sta rad.
II. Exc. Hr Frih. De Geer: Så länge kyrkomötet endast
har att afgifva underd. utlåtrn eller framställningar, förefaller det
mig visserligen något oformligt, att fordra en majoritet af j
för besluts fattande, hvarigenom kan blifva en följd, att minoriteten
kommer att diktera det underd. yttrandet. Men då denna
förstärkta majoritet, på sätt föreslaget är, inskränkes till några
vissa ämnen, af hvilka intet faller inom kyrkolagens område i
egentlig mening, och hvilka alla kunna, utan ändring af Grundlagen,
komma att öfverlemnas till kyrkomötes behandling, utan
att hänskjutas jemväl till riksdagen, finnér jag den föreslagna
förändringen bidraga till en ökad trygghet emot förhastade beslut,
som måhända icke är obehöflig i fråga om ämnen, med
hvilka förändringar icke böra vidtagas, med mindre de gillas af
ett allmänt öfvervägande tänkesätt. Och då frågan om antagande
af ny Bibelöfversättning icke är af mindre vigt, än de i
Utsk:ts förslag upptagna ämnen, hemställer jag, att R. o. Ad. ville
jemväl i denna del antaga Preste-St:s inbjudning.
Hr von Koch: Jag önskar blott få till prot:t anföra att
jag anser, att vid hvarje omröstning ibland personer, som äro
ombud, densamma bör ske öppet. Detta omröstningssätt har
såsom en grundsats blifvit antaget i alla de sista kommunalförfattn:ne,
med undantag för landstingen, der sådant af en händelse
icke stadgades; och har jag till följe deraf ansett att det
borde ega rum äfven här.
I afseende å förändringar i Psalmbok, Evangeliibok och
Katekes, bör man gå till väga med den yttersta varsamhet, och
har kyrkolagskomitéen tillstyrkt ett särskildt stadgande i detta
fall, som innehåller, att ett sådant beslut ej må blifva gällande
förr än församlingarne godkänt detsamma.
442
Den 1 April.
Frih. Armfelt: För att gä Preste-St:s önskan till mötes
så långt som möjligt, var jag för min del af den mening, att
man i I0:de §:n kunde och borde ingå på inbjudningen och således
stadga, att den presterliga afdelningens af mötet utlåt, borde
infordras, innan mötet förehade frågan om antagande af ny
bibelförklaring, ej mindre än frågorna om Psalmbok, Evangeliibok,
Kyrkohandbok eller Katekes; och jag understödde detta
gerna, ehuru jag ej anser att presterna lika väl behöfva yttra
sig om bibclöfversättning, som öfver bekännelseskrifterna.
Hvad åter beträffar att man skulle inrymma bibelöfversättningen
här i 11:te §:n bland de öfverläggningsämnen, till hvilkas
afgörande fordras § af ledamöternes pluralitet, anser jag
detta vara ganska olämpligt, emedan, der fråga är om Psalmbok
etc., d. v. s. de lithurgiska skrifter, som vid kyrkomötena
antagas, det är klart och naturligt att äfven känslan kommer
att uttala sig, under det att bibelöfversättningen bör grunda sig
på filologisk forskning och kritik, utan afseende på känslan.
Jag får således anhålla, att R. o. Ad., utan afseende på
hvad Preste-St. härutinnan beslutat, måtte godkänna Utskits
förslag.
Hr Lagergren, Anders: Jag kan icke rätt förstå, hvarföre
Frih. Armfelt motsätter sig den här begärda förändring.
Här är ju icke meningen, att man skall låta den omständigheten
uppkomma, att vi erhölle en sämre bibelölversättning än den
vi nu hafva. Det finnes väl icke någon, som tviflar på att, i
denna afdelning af kyrkomötet, åtminstone man kunde hoppas,
att män med de största kunskaper i ämnet skulle finnas; och
det torde väl då icke vara öfverflödigt att dessa personer öfver
detta ämne finge afgifva sina yttranden.
Det är icke fråga om att den gamla bibelöfversättningen
skall bibehållas med de möjliga fel, som deri förefinnas. Det
är tvärtom fråga om att förebygga, det i den nya, som kunde
göras, sådana må införas. Det är på dessa skäl och med stöd
af hvad reservanten har anfört, som jag hoppas att R. o. Ad.
benäget måtte antaga den förändring, som Preste-St. här har
föreslagit.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
J^andtm. yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till §:n
oförändrad och dels bifall till densamma med det af Preste-St.
beslutade tillägg, framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall till §:n utan förändring, hvartill svarades flere nej och
några ja, samt sedermera propos. på bifall till densamma med
olvanomnämnde tillägg, då svaren utföllo med många ja jemte
några nej, och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§§ 12 och 13.
Tillkännagåfvos vara godkända af Preste-St. samt biföllos.
Den 1 April. 443
Slutligen föredrogs
Utslcts första hemställan eller ingress, samt bifölls.
Föredrogs aino Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 21 och
30 sisth Mars bordlagde Betänk. N:o 104, i ani. af väckt motion
derom, att vid blifvande reglering af presterskapets löneinkomster,
tionde icke måtte beräknas af tullmjölqvarnar, åtminstone
ej i de förra Danska provinserna Skåne, Halland, Blekinge
och Bohus län.
Hr von Koch: Jag liar ingenting emot det resultat, hvartill
Utsk:t kommit, — men jag kan icke gilla dess motiver,
emedan Utsk:t har tillåtit sig en alltför kathegorisk tolkning af
vissa lagstadganden, som icke kunna godkännas. Utslut har
tagit för gifvet, watt tionde af qvarnar å flera ställen inom de
fordna Danska provinserna, isynnerhet i Skåne, till presterskapet
utgifves, samt att, då tvist härom uppstått, pastorernes
rätt till dylik tionde genom utslag, hvilka vunnit laga kraft,
blifvit förklarad obestridlig.» Detta yttrande är icke fullt öfverensstämmande
med verkliga förhållandet. Ty om, på sätt som
Utsk:t säger, man å vissa orter tolkat författningarne i likhet
med Utsk:t, så har återigen å andra håll man uttydt desamma
helt olika.
På denna grund anhåller jag, att R. o. Ad. måtte afslå
ifrågav:de Betänk.
Frih. Alströmer: Som jag icke tillhört den afdelning af
Ekon.-Utsk:t, som handlagt denna fråga, har jag ej kunnat derom
taga någon närmare kännedom. Emellertid, då här blifvit
åberopadt ett utslag, utfärdadt af K. M:s Bel'h:de i Hallands län,
har jag tagit mig friheten att begära ordet, för att nämna, det
jag anser detta vara ett enstaka fall, som sedermera troligen
blifvit upphärd!.
Hr von Koch: Det utslag, som jag har omnämnt, är
dateradt den 8 Januari 1859 och är således icke utfärdadt
under den nuv:de Landshöfdingens tid. Att, på sätt Frih. Alströmer
uppgifvit, detsamma skulle vara upphäfdt, vågar jag ej bestrida;
men äfven med antagande att Kammar-Coll. tolkat författnm
olika, då således det vore tveksamt huru författnm hör
tillämpas, tror jag det vara bäst och säkrast att vi afslå Betänk:t.
4
Gr. Posse, Arvid: Jag har begärt ordet, för att påpeka
ännu ett skäl, utom de af Hr von Koch anförda, till ett alslag
å Utslcts förev:de Betänk. Det synes mig nemi., som om denna
qvarntionde vore en af Svenska presterskapets i sednare tider,
sjelftagen rättighet, ty i Malmö recess den 18 September
1662 finnes ingenting stadgadt, som kan berättiga detsamma till
en dylik inkomst. Jag anhåller om afslag å Betänk:t.
444
Den 1 April.
Hr von Troil, Sara. Gust.: Obestridligt är denna fråga
af en ganska invecklad beskaffenhet. Inom Malmöhus län
hafva utslag blifvit afgifna, sora varit i fullkomlig öfverensstämmelse
med det af Hr von Koch nyss åberopade; men dessa
utslag hafva sedermera af vederbörande myndigheter blifvit ändrade.
Jag tror derföre att R. o. Ad. i'detta hänseende har
ganska svårt att fatta något annat beslut än att, med ogillande
af motiverna, låta vid Utsk:ts Betänk, bero.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
Betänk., dels att R. o. Ad„ med ogillande af Utsk:ts motiver,
skulle låta bero vid det slut, hvartill Utsk:t i frågan kommit,
och dels afslag å Betänk:t.
Efter det Hr von Koch och Gr. Posse förklarat sig afstå
från sina yrkanden å afslag, samt instämma i det förslag till
beslut, som Hr von Troil afgifvit, framställde Hr Gr. o. Landtm,
först propos. på bifall till Betänk:t, hvartill svarades flere nej
jemte ett eller annat ja, och sedermera propos. derå att R. o.
Ad., med ogillande af motiveringen, skulle låta bero vid det slut,
hvari (Jtsk:t stannat, då svaren utföllo med flere ja och några
nej; och förklarades ja riu haft öfvervigten.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv- o. Ekon.-Utsk:ts
den 21 och 30 sisth Mars bordlagde Betänk. N:o 105, i ani. af
vackt motion om nedsättande af en komilé för uppgörande af
förslag till omorganisation af straffanstalterna i riket.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 26 och 30 sisth Mars bordlagde
Betänk. N:o 108, i ani. af väckta motioner om förändrade bestämmelser
rörande militär-undervisningen i riket.
Utslcts å sid. 5 förekommande hemställan, att R. St:r skulle
hos K. M. i underd. anhålla, att, innan slutliga organisationen
af krigsskolan vidtoges, K. M. täcktes lemna R. St:r tillfälle att
öfver organisationsplanen sig yttra.
Hr Lagercrantz, Carl Gustaf: Då jag begärt ordet i
afsigt att yttra mina betänkligheter vid det af Ekon.-Utslct fattade
beslut, som nu utgör föremål lör R. o. Ad:s öfverläggning,
manas jag dock af min öfvertygelse i hufvudfrågan till ett tacksamt
erkännande af Utsk:ts moderation att blott vilja hålla frågan
öppen och se tiden au, utan att redan nu, och förr än någon
erfarenhet vunnits, votera ett klander mot K. M:s i fråga
om Krigsakademiens reorganisation nyligen fattade beslut.
Den 1 April.
445
Sjelfva denna Utsk:ts moderation erbjuder dock ett icke
ringa vapen mot dess förslag, hvilket nemi., just i den form
det har, till en början synes mig vara fullkomligt obehöfligt.
Icke lära väl Rikets nu församlade Ständer genom någon särskild
begäran behöfva betrygga härnäst församlade Ständers rätt
att öfver denna, liksom hvarje annan fråga, få till timonen framföra
sin mening, om de dertill finna fog, och icke heller lärer
någon behöflighet af den föreslagnä skrifvelsen kunna motiveras
på deri grund, att man derigenom vill tillvinna R. St:r ett ord
i laget, på förhand eller innan K. M. ännu fattar sitt beslut.
Ty, utan att inlåta mig på frågan om den konstitutionella giltigheten
af en sådan tendens, lärer väl icke bestridas, att den motion,
som Utsk:t haft att behandla, och genom sitt beslut velat,
ehuru blott till hälften, gynna, just gäller ett af K. M. redan
fattadt beslut om de allmänna grunder, på hvilka Krigsakademiens
reorganisation skall byggas. Förhanden i frågan, hvilken
förhand Rikets sednaste församlade Ständer egde och begagnade,
kan således i alla händelser och sedan K. M. nu fattat sitt beslut,
icke återvinnas hvarken för Rikets nu församlade eller
härnäst sammanträdande Ständer. Huru jag än betraktar saken,
kan jag således icke finna något praktiskt ändamål med att till
K. M. aflåta en sådan skrifvelse, som den Ekon.-Utsk:t föreslagit.
Men utom det att en sådan skrifvelse, efter min uppfattning,
är helt och hållet obehöflig, vågar jag äfven motsätta mig
densamma på den grund, att då K. M. genom sitt i ärendet
fattade beslut fullkomligt tillmötesgått R. St:rs vid förra riksdagen
uttryckta önskan, det icke synes mig vara lämpligt att
ens i Utsk:ts moderata form till hälften ogilla ett beslut, som
man sjelf nyss fått diktera. Denna min uppfattning af bufvudfrågans
ståndpunkt torde dock erfordra min närmare förklaring,
eftersom jag härutinnan så väsendtligt skiljer mig från så väl
Utsk:t, som den motionär, hvilken (öranledt Utsk:ts propos.
Uti underd. skrifvelse af d. 11 Augusti 1860 anhöllo Rikets
då församlade Ständer, det K. M. täcktes, »så snart sig göra
låter, vidtaga sådana förändringar i organisationen af krigsskolan
på Carlberg, att inträdet derstädes icke måtte ske vid så tidig
ålder som hittills, äfvensom att läroverket kan blifva en allmän
tillämpningsskola för bildande af officerare vid arméen, så att
behofvet af enskilda läroanstalter för detta ändamål må upphöra.
» Genom nådigt bref af den 14 Oktober 1862 har K. M.,
i full öfverensstämmelse med denna R. St:rs önskan, fastställt
grunderna för Krigsakademiens ombildning, och anbefallt denna
till verkställighet redan från och med innevarande års början.
Till underd. åtlydnad af denna föreskrift har äfven Krigsakademien
från och med denna vårtermins början redan undergått
den ombildning att dess fordna 3:dje och 4:de klasser, eller öfre
afdelning, blifvit till en militärisk tillämpnings-skola under namn
af krigsskola organiserad, under det att de båda första klasserna,
eller Krigsakademiens nedra afdelning, tills vidare qvarstå
440
Den 1 April.
under namn af krigsskolans förberedande afdelning, intilldess de
i stadgad ordning snart nog af sig sjelfva bortfalla.
Krigsskolan mottager elever med det kunskaps-stadium,
som enligt gällande skolstadga utmärker inträdet i 7:de klassen
al rikets allmänna elementar-läroverk och vid ett härmed öfverensstämmande
ålders-stadium af 17—18 år, närmare det
sednare, men gynnar dessutom särskildt, så väl med inträdestur
som inträdesviikor, dem* som genomgått äfven d. 7:de klassen.
Lärotiden i krigsskolan är beräknad till 2^ ar, inom hvilken
tid är afsedt att, i bredd med militärstudierna, underhålla
och utbilda de humanistiska till det omfång, de inom 7:de klassen
på reallinien bedrifvas, blott med den afvikelse härifrån att
Tyska språket, ehuru icke utgörande föremål för undervisning
inom 7:de klassen, dock vid krigsskolan läses, hvaremot från
denna uteslutits de kurser i Kyrkohistoria och i Psykologi,
hvilka till 7:de klassen af elementar-läroverken äro förlagda.
Genom denna reorganisation har, i ordagrann öfverensstämmelse
med R. Stms i denna del uttalade åsigt, (rån krigsskolan
»blifvit borttagne de, hufvudsakligen för undervisningen i humanistiska
läroämnen, afsedda delarna af Krigsakademien», eller
dennas nedra afdelning (lista och 2:dra klassen). Krigsskolan
har med rikets allmänna läroverk blifvit ställd i omedelbar förbindelse,
och sammanbindningspunkten lämpad för en ålder,
högre, men icke lägre än den af 17 år, hvilken R. St:r, utan
att deremot göra någon erinran, i dess berörda skrifvelse med
tyst bifall uppgifva såsom afsedd. Krigsskolan har slutligen, genom
sin nya organisation, blifvit satt i tillfälle att snart fylla
arméens behof af officers-bildnings-anstalter, så att behofvet af
enskilda läroanstalter för detta ändamål upphörer.
Jag vill härmed hafva ådagalagt, att R. Stms förlidne riksdag
uttryckta önskan i afseende å Krigs-akademiens reorganisation,
från regeringens sida rönt ett fullkomligt tillmötesgående.
Men huru kan då en motionär i Borgare-St. ega fog att
tillvita den K. förordnm, rörande nämde organisation, det, efter
hans förmenande, stora fel att densamma strider så väl mot
den allmänna meningen, som mot R. Stms uttryckta önskan?
Och huru har Utsk:t kunnat låta sig intala samma mening, för
att just på denna mening bygga sitt beslut, såsom det synes
då Utsk:t, i början af sin deduktion, säger sig ej kunna »undgå
att erkänna vigten af de skäl, motionären anfört för en fullständig
tillämpning af den grundsats, R. St:r i simunderd. skrifvelse
den 11 Augusti 1860 uttalat, att nemi. hvad som kan anses
rätteligen höra till elementar-undervisningen bör skiljas från
krigsskolan och denna sednare allenast blifva en tillämpningsskola»,
samt då Utsk:t till slut sålunda motiverar sin proposition:
»då likväl syftemålet med R. Stms skrifvelse ej bör eftergifvas,
och man bör kunna hoppas att den slutliga organisationen af
militärtillämpnings-skolan må kunna verkställas med iakttagande
af grundsatsen om den egentliga elementar-undervisuingens skil
-
Den 1 April.
447
jande frän nämnda läroanstalt, har Utsk:t ansett sig ej böra, genom
ett afstyrkande af motionen lemna rum för en sådan uppfattning,
som skulle Utsk:t i någon mån frångått den vid nästlidne
riksdag af R. St:r uttalade mening i ämnet»? Hvarpå bygger,
frågar jag, motionären och Utsk:t nu en sådan uppfattning
af R. St:rs »mening», »önskan», »grundsats», syftemål»? Naturligtvis,
svarar man, på R. Stms egen skrifvelse, uti hvilken, enligt
motionärens med, citationstecken bestyrkta uppgift, tydligen
skall af R. St:r yttras att krigsskolan icke borde »vara en läroanstalt
för sådana humanistiska läroämnen, hvaruti undervisning
meddelas i de allmänna läroverken, och rättast der inhemtas.
»
Det är mig pinsamt, helst i motionärens frånvaro, att behöfva
göra erinringar vid hans citation, men jag kan dock icke
undgå att göra tvenne. Först och främst är nemligen citationen
hemtad från orätt ställe, och för det andra är den, hvad
värre är, icke exakt.
När man citerar R. Stms skrifvelse, för att derur framdraga
föremålet lör dessas yrkande, så är det icke från ingressen,
utan från den slutliga sammanfattningen, som man bör
hemta denna citation. Men detta rätta ställe, hvilket jag redan
förut haft äran anföra, passade icke i stycke för motionären,
utan från ingressen har han i dess ställe lösryckt en citation,
som bättre lämpade sig för hans ändamål; men icke nog med
att sålunda, under sken af att citera R. Stms beslut, hemta citationen
från ett ställe, der man icke har att söka beslutet, —
motionären behöfde ytterligare, för vinnande af sitt ändamål, äfven
kringskära ordalydelsen af den mening, han valde.
Motionären påstår, och bekräfTar med citationstecken sitt
påstående, det R. St:r yttrat, »att krigsskolan icke borde vara
en läroanstalt för sådana humanistiska läroämnen, hvaruti undervisning
meddelas i de allmänna läroverken.» Nu heter det emellertid
aldeles icke så, utan på följ:de sätt: »Och då med detta ändamål
(att Krigsakademien borde blifva en rnilitär-tillämpningsskola)
icke öfverensstämde att krigsskolan till en del förblefve
en läroanstalt nästan endast för sådana humanistiska ämnen,
hvaruti undervisning meddelas i de allmänna elementar-läroverken».
Hvarföre hafva nu de små orden »till en del» och »nästan»
icke fått följa med i motionärens citation. Det kan synas ovänligt
att härtill vilja söka annat skäl än en ofrivillig uraktlåtenhet,
men om så är, så kom åtminstone uteslutningen motionärens
ändamål väl till pass. Läser man nemi. rätt och utan öfverhoppning
R. St:rs ogillande »alt krigsskolan till en del fortblefve
en läroanstalt nästan endast för sådana humanistiske ämnen»,
eller, med andra ord, att en del af krigsskolan förblefve
en läroanstalt nästan endast för sådana ämnen, så kommer man
strax till det helt naturliga antagandet, att den del af den gamla
krigsskolan eller Krigsakademien, på hvilken R. St:r hänsyfta,
just var de 2:ne nu från krigsskolan skiljda klasser, hvilka i
sjelfva verket just utgjorde den del af Krigsakademien, der nä
-
448
Den 1 April.
stan, eller med blott ett enda undantag, endast sådana ämnen
lästes; och skulle man om ordens mening ändock kunna hysa
något tvifvel, så måtte detsamma väl undanrödjas genom hvad
som i R. St:rs skrifvelse längre fram följer, då det heter: »samt
då, om än ställningen vid de allmänna läroverken förut lagt hinder
i vägen för borttagande af de hufvudsakligen för undervisningen
i humanistiska läroämnen afsedda delarna i krigsskolan,
ett förändradt förhållande härutinnan syntes hafva genom tillämpning
af den sednaste skolstadgan inträdt.»
Uppenbart och ovedersägligt synes mig alltså att R. St:r
med de delar af den gamla krigsskolan, som från densamma
borde frånskiljas, hänsyltat på den nästan uteslutande humanistiska
nedre afdelningen, hvilken nu äfven blifvit från den nya
krigsskolan skiijd. Någon annan mening kan ej hemtas af R.
Stms ord, men val af motionärens citation, på hvilken Utsk:t
tyckes hafva litat.
Huru vill man för öfrigt, med motionärens och Utsk:ts
uppfattning om all humanistisk elementar-undervisnings afskiljande
från krigsskolan, förbinda R. Stms tal om det »hinder»
för den åsyftade förändringen, som först genom den nya skolstadgan
blifvit undanröjdt? Icke hade väl något på denna skolstadga
beroende hinder funnits för att förr utesluta all humanistisk
elementarbildning från krigsskolan och att till inträdesvilkor
bestämma studentexamen, hvilken redan länge utgjort det
allmänna humanistiska maturitets-profvet. Nej! hindret, som
först nu genom skolstadgan blifvit undanröjdt, gällde just krigsskolans
sammanbindning med någon punkt inom elementarläroverket,
för hvilken sammanbindning, såsom Stats-Utsk:t vid förleden
riksdag uttrycker sig, »den tid måste afvaktas då klasskurserna
i de olika ämnena vid elementarläroverken hunnit blifva
ordnade och bestämda.» Icke gällde det student-examen,
hvilken alltid kunnat utgöra en determinerad anknytningspunkt,
om man så hade velat och icke ansett student-åidren lör hög.
Så vida jag härmed får anses hafva vederlagt påståendet
att K. M:s förordn. af d. 14 Oktober 1862, rörande förändring
i Krigsakademiens organisation, strider mot R. Stms uttryckta
önskan, och så vida jag läst heldre får anses hafva ådagalagt
den fulla öfverensstämmelse!! mellan nämnde förordn. och berörde
önskan, så vågar jag hemställa, huruvida R. o. Ad. kan
för sin del finna lämpligt att nu aflåta en skrifvelse till K. M-,
sådan som Utsk:t föreslagit. Det är väl sannt att Utsk:t icke
vill att man yttrar ett definitift ogillande af K. M:s beslut, utan
blott en tvekan härom, men ehuru jag, med afseende på min
öfvertygelse i hufvudfrågan, heldre vill att man uttalar tvekan
än missnöje, kan jag dock icke neka att jag i formelt hänseende
finner än större betänkligheter vid det förra, än vid det
sednare,
För min del får jag vördsamt afstyrka bifall till Betänlct,
emedan jag håller en skrifvelse, sådan som den föreslagna, för
att vara både obehöflig och olämplig. Hr
Den 1 April.
449
Hr af Klint, Erik Magnus: Den ställning, som jag vid
förra riksdagen innehade, i afseende på militärundervisningens
ordnande, och den jag, till följe af R. o. Ad:s förtroende, under
innevarande riksdag intager i hänseende till den fråga, som nu
utgör föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, denna ställning, säger
jag, torde utgöra ett giltigt skäl, hvarföre jag nu vågar upptaga
R. o. Ad:s tid. Jag gör det likväl icke utan det största
obehag, enär jag förmodar att jag här, åtminstone af många,
blir bemött med samma tydning af mina ord, som inom Utsk:t,
och hvarpå en af reservanterne gifvit mig svart på hvitt. Mina
åsigter skulle nemi., enligt honom, gå ut på att upprifva det
fattade regeringsbeslutet, innan detta ännu hunnit att tillämpas
och genom vunnen erfarenhet kommit att närmare blifva pröfvadt.
Att detta ej är min mening, hoppas jag att i det följ:de
kunna bevisa.
Den fråga, som nu är föremål för R. o. Ad:s pröfning, är
ingalunda ny. Den har nemi. varit föremål för flere riksdagars
öfverläggningar; och vid den sednaste riksdagen ingingo
R. St:r till K. M. med en anhållan, hvarpå K. M., medelst nåd.
skrifvelse till Kansleren för krigsakademien af d. 14 Okt. 1862,
svarat med en reorganisation af krigsakademien.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att R. St:r i
denna skrifvelse tydligen tillkännagåfvo sin önskan att Krigsakademien
måtte förvandlas till en tillämpningsskola.
Att tyda skrifter kan göras på många sätt. Den föreg:de talaren
har tydt R. St:rs skrifvelse på sitt sätt. och jag tillåter mig att
tyda den på mitt. Jag kan nemi. icke fatta, att R. St:rs afsigt,
att från krigsskola skilja hvad som till elementarläroverken rättast
hörer, och att af densamma allenast göra en tillämpningsskola,
kan tydas på annat sätt än att i denna tillämpningsskola icke
få ingå några andra, till de s. k. humanistiska hörande, ämnen
än de, som äro en ovilkorlig följd af tillämpnings-skolan, således
allenast den del af de mathematiska ämnena, som utgöra en
tillämpning af elementarundervisningen på den militära. Denna
R. St:rs skrifvelse var den officiela tillgång, som fanns för ärendets
behandling, då jag, till följe af ett nåd. förordnande, in
trädde
i den komité, som hade till föremål att yttra sig öfver
militär-undervisningen.
Då denna fråga, som nu är föremål för R. o. Ad:s pröfning,
till sin grundtanka är detsamma som det af komitén fattade
beslut, hvilket jag biträdt, så uppstår den frågan: hvari skiljer
jag mig från den föreg:de talaren i afseende på denna grundtanka?
Jo deri, att jag, dels af egen öfvertygelse dels med
fästadt afseende på den tydning, jag gör af R. St:rs framställning,
vågar tro, att det är bäst öfverensstämmande med det
rätta och med fördelen på alla sidor, om den humanistiska bildningen
förlägges till elementarläroverken, och om denna krigsskola,
likasom alla tillämpningsskolor, blir en efter dessa elementarläroverk
vidtagande tillämpnings-skola.
H. lil. 29
450
Den i April.
Hvad för svårigheter, som skalle uppkomma, ifall man
skulle taga fullständigt genomgående af elementarläroverk till
grund för inträde i krigsskolan, har visserligen icke den föreg:de
talaren uppgifvit, men jag vill också gå honom i förväg, genom
att erkänna, hurusom tvenne inkast af hufvudsaklig vigt deremot
kunna göras. Det är nemi. ang:de åldern och ang:de sjökadetterna.
Att åldern är en väsendtlig olägenhet medgifver jag gerna,
ty ju äldre man är vid inträdet i arméens leder, desto trögare
blir befordringen; men det finnes ingenting, som erbjuder blott
fördelar. Man inåste, för att få vissa sådana, äfven hålla till
godo med en hop olägenheter.
Huru långt avancerad är då denna ålder, hvarom man så
mycket ordat? Jag vågar ej här anföra de siffror, som motionären
andragit, utan ber jag att få hålla mig till de i K. M:s
Nåd. Propos. uppgifna. Om jag nu gör samma förutsätt
ning,
som den officiela myndigheten, nemi. att ynglingen vid
17 års ålder har genomgått 6:te klassen af ett fullständigt elementarläroverk,
och om jag sedan tillägger 2:ne år för 7:de
klassens genomgående, får jag 19 år, vid hvilken ålder han bör
hafva slutat vid elementarskolan.
Om jag nu tillägger den siffra af 2^ år, som af K. M. höfven
uppgifven såsom erforderlig för genomgående af tillämpnings-skolan,
efter skedt inträde deri från 6:te klassen af elementarskolan,
och jag således skulle få en siffra af 21^ år,
torde väl något böra kunna afdragas på dessa 2^ år, då ynglingen
ej, sedan han genomgått 7:de klassen, behöfver så mycket
egna sig åt humaniora. Jag tror fördenskull icke att för mycket
af tiden alkortas, om jag från dessa 21^ borttager ^ år;
och har således han, enligt detta mitt förslag, bort sluta sin
kurs och vara officer vid 21 års ålder.
Huru slår denna siffra, 21 år, ut mot medelåldern, under
nuv:de förhållanden, af dem, som årligen blifva officerare inom
arméen? Jo, enligt mitt förslag, blir ynglingen ^ år sednare
officer än nu är fallet. Jag hemställer, om man kan påstå, att
denna skillnad af | år kan vare något så förskräckligt, att alla
andra grundsatser derför böra vika.
Hvad sedan beträffar sjökadetterna, så medgifver jag, att
önskligt vore, om, så vidt sig göra låter, framdeles som hittills
samma upplöstring blefve för såväl sjö- som landtkadelter.
Jag hemställer, så vida jag har rätt i mitt föreg:de yttrande,
att ett fullständigt genomgående af elementarläroverk är nyttigt,
om det kan vara rätt att uppoffra denna tanke för att dessa
5 å 6 måtte kunna stifta lag för dem, som skola ingå på arméen,
och hvilka, enligt de beräkningar, som äro gjorda, utgöra
1 på 12. Dessutom, om jag icke tyder Dep:ts-Chefens mening
orätt, är han icke belåten med att han får dem vid 17
års ålder. Han anser det sent och han gör liksom en förutsättning,
att de skola hafva gjort alldra minst en sjöresa förut,
Den i April.
451
för att vid 17 års ålder kunna vinna inträde. Detta är min
tydning af hans ord.
Jag tror således icke att hvarken åldern eller sjökadetternas
närvaro vid Carlberg utgör något bestämdt hinder för användandet
af utgångsexamen från 7:de klassen i elementarskolan
såsom inträde vid krigsskolan.
Hvad hafva de för olägenheter och fördelar, det ena eller
det andra systemet? Fördelen af utgång från 6:te klassen är
endast att komma tidigare in vid Carlberg, och att desto fortare
derifrån gå ut. Hvad böjligheten beträffar, och att vid en tidigare
ålder förr den militära andan skulle kunna innötas, så får
jag förklara, det jag tror lika mycket som någon af eder, Mine
Hrr, på böjligheten hos ynglingar; men jag tror icke, att det är
någon så himmelsvid skillnad mellan böjligheten, som finnesvid
17 år och den vid 19.
Jag tror dessutom icke att det är så nödvändigt, för bibehållande
af hans bildning, att han skall läsa den 7:de klassens
humaniora vid krigsakademien. Ar det så säkert att jag glömmer
hvad jag förut lärt, efter att hafva 2 år sysselsatt mig med
miltär-undervisning, så är det lika säkert att jag efter 2 år
glömt hvad jag lärt i tillämpningsskolan.
Hvad beträffar det nyttiga att uppspäda de militära ämnena
med humaniora, som man anfört, så kan jag ej inse, hvari denna
nytta består. Det må nu vara möjligt, men äfven efter
mitt förslag, som jag vidhåller, finnes en sådan uppspädning,
nemi. den humanistiska bildning, hvilken, såsom fortsättning på
skolstudierna, skall utgöra en applicering på tillämpningsskolan,
men endast en sådan uppspädning anser jag vara lämplig. Jag
kan således icke finna annat än att både böjlighet och kontinuitet
i den humanistiska bildningen äro lika väl bevarade,
antingen ynglingen utgår från den 7:de eller den Gite af elementarskolans
klasser. Man bör äfven ihågakomma att K. M.
helt nyligen fattat ett beslut, hvarigenom skälet för att så länge
stanna qvar i militärskolan förfaller till viss grad, enär ynglingen
redan i den tidigaste skolåldern skall vänja sig vid den militäriska
ordning, som kan belöpa sig på skolan. Jag tror mig
nu hafva visat skälen till min mot Utskits Betänk, afgifna reservation,
och ber jag att blott få tillägga några ord med anledning
af hvad den siste värde talaren yttrat.
Han börjar med att säga att en skrifvelses afgång från R.
St:r vore ett klander mot regeringen. Jag är öfvertygad om,
det ingen kan misstro mig derhän att anse mig i stånd att vilja
ingå med något klander mot regeringen; men hvad jag anser
mig pligtig att göra, är att strida för den grundsats, som, enligt
min öfvertygelse, leder till det rätta målet. Huruvida K. M.
genom den reorganisation af krigsakademien, som med den 14
Oktober 1862 tog sin början, till fullo gått R. St:rs önskan
till mötes, är en sak, som jag icke tillåtit mig fälla något yttrande
om.
452
Den I April.
Jag vill blott tillägga ett par ord. Det finnes nemi. en
annan fördel af att hafva genomgått helt och fullständigt elementarläroverket,
nemi. att ynglingen derigenom, om han icke
befinner sig lämplig till den militära banan, har en återgång till
verlden vid 20 års ålder, som han eljest icke skulle hafva haft,
om han utgått från den 6:te klassen.
Jag vill ej längre upptaga R. o. Ad:s tid, utan får jag, med
afslag å Utsk:ts Betänk., anhålla om bifall till min reservation.
Hr Lilliehöök, Carl Bertil: Det nu under behandling varande
Betänk, synes hafva tillkommit genom en tvekan, eller genom
den åsigt, att den af R. St:r vid förra riksdagen uttryckta önskan, i
afseende på krigsakademiens reorganisation, icke skulle hafva blifvit
verkliggjord genom det förslag, som K. M., i och för krigsskolans
reorganisation, d. 14 Okt. sistlidna år afgifvit. Man har
velat tolka denna skrifvelse från Ständerna på det sätt, att från
krigsskolan skulle afskiljas alla de egentliga humanistiska ämnena
och att allenast sådana ämnen der skulle läsas, hvilka tillhörde
den speciella krigsbildningen. Att, i afseende på sjelfva saken,
tankarne äro delade, synes af de båda motionärernes olika åsigter.
Efter den enes förmenande skulle i krigsskolan icke läsas
några humaniora, under det att den andre ifrar för att der
ytterligare skulle läses ämnen, hvilka t. o. m. icke förefinnas i
den af K. M. afgifna nåd. skrifvelse.
För min del tillhör jag den åsigt, att man i allmänhet ej
bör bibringa någon, som utgår i det allmänna lifvet vid en alltför
tidig ålder, den föreställningen, att hans humanistiska bildning
är afslutad, utan tror jag tvertom att man bör söka hos
honom inplanta den åsigt derom, att denna slags bildning aldrig
bör anses vara afslutad. Särskildt för dem af R. o. Ad.,
som tillhöra militärståndet, anser jag det vara särdeles angeläget
att söka bringa det derhän, i afseende på undervisningen, att
man bör i yngre åren skaffa sig erforderlig och fullständig humanistisk
bilning, ty man vet det egendomliga för militärståndet,
att man, med den bildning, man egde vid utgåendet från krigsakademien,
inom detsamma avancerar efter ålder i tjenst till
befälsgrad med ganska betydligt ansvar, utan att detta kunskapsmått,
vare sig i humanistisk eller annan bildning, på något sätt
behöfver undergå förändring. Om man skulle föreställa sig att
en yngling, som kommer till Carlskrona vid 18 å 19 års ådler,
har den föreställning, att hvad han då hade läst vore för honom
tillräckligt, för att avancera till följ:de grader ända till de högsta,
så tror jag ej att detta skulle vara på minsta sätt fördelaktigt,
ty hvad man läst vid 17 år har man ej i verlden praktiserat.
Det synes mig också, som om en specialbildning i skolan ganska
lätt skulle kunna utbilda en kastanda, hvilken man nu
för tiden söker förekomma.
Jag skulle derföre för min del önska, att, jemte de militära
ämnena, ynglingen vid krigsskolan borde fortsätta det humani
stiska
studiet, för att påminnas om, huru vigtigt detta sednare
Den 1 April.
453
äfven är för militärer; och då, tillfölje af tidsandan, det fordras,
för utöfvandet af ett befäl, i lika högt mått humanistisk bildning
som specialkunskap, kan, under dylika förhållanden, den
förra aldrig tillräckligt nog uttaga sin fulla rätt. Den föreslagna
skrifvelse!) till K. M., helst den synes mig kunna tydas derhän,
att R. St:r skulle önska ett frånskiljande af humaniora
från militärläroverket, bör således enligt min tanka afslås, och
R. o. Ad. i stället instämma i D:r Thyselius’reservation, ty i en
fråga af sådan beskaffenhet som denna, anser jag det vara alldeles
olämpligt, att K. M., som är högste militär-befälhafvare,
skulle behöfva underkasta R. St:rs pröfning ett beslut, som han
anser vara fördelaktigt.
Den siste talaren har äfven vidrört förhållandet med sjökadetterne.
Det är mycket möjligt att stora olägenheter och svårigheter
skola möta vid föreningen i en krigsskola af dessa båda afdelningar,
då densamma lör arméen börjar med en så sen ålder
och för sjökadetterne ovilkorligen vid en mycket tidigare; men
man måste likväl afvakta huru förhållanderna komma att gestalta
sig med den organisation, som Carlberg nu har. Skulle erfarenheten
framdeles visa att sådana olägenheter uppstå, då anser jag
det vara bättre att de båda vapnen skiljas, än att båda två genom
ett sammanslående skola lida.
Frih. Alströmer, Oscar: Då Hr Lagercrantz i denna fråga
afgifvit ett så sakrikt anförande, hvari jag nästan till alla delar
instämmer, skulle det synas vara alldeles opåkalladt af mig att
vidare tala i densamma, men då jag, icke allenast vid denna,
utan äfven vid föreg:de riksdag, tillhört det Utsk., som behandlat
denna fråga, torde det måhända ursäktas mig, om jag några
ögonblick upptager R. o. Ad:s tid.
I likhet med Hr Lagercrantz, anser jag en skrifvelse till
K. M., hvilken skulle åsyfta att få de olägenheter, som vore
med krigsakademien förenade, afhjelpta, vara alldeles obehöflig
och opåkallad, då nemi. dessa, tilllölje af den omreglering af
krigsakademien, som af K. M., genom dess nåd. skrifvelse
af den 14 Oktober sistlidna år, blifvit anbefalld, redan äro undanröjda.
Likväl, om jag detta oaktadt icke skulle hafva någon anledning
att i öfrigt önska ett afslag å Utsk:ts Betänk., vill jag
deremot på det iifligaste bestrida ett bifall till den af Hr af
Klint afgifna och Betänk:t vidfogade reservation.
Så väl Hr Dahms motion som Hr af Klints reservation
hvila på en grundsats, som är förmodad, men som för närv:de
ej öfverensstämmer med verkliga förhållandet, ty då de hafva
förutsatt att studentexamen vore afslutad vid 18 å 19 års ålder,
så är detta en presumtion, som ingalunda öfverensstämmer med
sanningen. Som förhållandena nu visa sig, tror jag ingen kan
bestrida att medelåldern för dem, som taga studentexamen, utgör
20 år. Att denna ålder är alltför sen, för att en yngling
454
Den i April.
i densamma med fördel skall kunna inträda i en tillämpningsskola,
är jag fullkomligt öfvertygad om; och denna min öfvertygelse
är så rotfast, alt, äfven om jag fmge alldrig så munga
motståndare, jag ej derifrån kan rubbas.
Man har sagt att det skulle vara ynglingen till skada, om
han finge afbryta elementarundervisningen, efter att hafva genomgått
6:te klassen, och att hans framtid skulle blifva stängd, derest
han sedermera befunnes vara till militär olämplig.
Det tror jag ej. Men äfven om så skulle vara, finnes ju
en utväg att bereda ynglingen ett skadestånd i detta hänseende,
och detta vore, att 7:de klassens af elementarskolan ämnen lästes
vid Carlberg, hvarigenom utgångsexamen från krigsskolan
komme att gälla som studentexamen.
Då jag icke längre vill trötta R. o. Ad. med att orda
i detta ämne, utan öfverlemnar det åt personer, som bättre
än jag kunna utreda detsamma, så sammanfattar jag mitt
yrkande uti att bestämdt bestrida bifall till Hr af Klints reservation.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Man har här framkastat huru
olämpligt det skulle vara att i denna fråga ingå till K. M. med
en skrifvelse, innefattande begäran om förändring i en nyss
beslutad organisation. Jag delar till vissa delar denna mening
och går till och med längre än mången annan, emedan jag icke
önskar att R. St:r skola inblanda sig i detaljer, hvarigenom
ansvaret derifrån skulle lyftas. Likväl tror jag det vara den
andra statsmagtens, d. v. s. R. St:rs, icke allenast rätt, utan äfven
pligt, att yttra sig om organisationens större hufvudgrunder,
liksom de på förhand böra tillkännagifva, huru de önska densamma
ordnad, eller, derest någon hufvudgrund afviker från
hvad som är rätt, derpå fästa K. M:s uppmärksamhet.
Till en början ber jag att få bemöta Hr Lagercrantz’ yttrande,
att denna skrifvelse skulle innefatta ett klander af hvad
K. M. i denna fråga åtgjort. Detta är ej öfverensstämmande
med verkliga förhållandet, ty uti hvad som nu är gjordt, hvilket
K. M. sjelf förklarat vara ett öfvergångsstadgande, har ej någon
ändring begärts. Frågan gäller blott, huruvida i denna organisation
den ena eller andra grunden skall följas; och tyckas de
olika uppfattningarna hafva bestått deri, huru R. Stms skrifvelse
i denna del skulle förstås.
Hr Lagercrantz har tillvitat motionären alt han bildat sig
en egen uppfattning. Ar beskyllningen rätt, drabbar den många,
hvaribland älven mig särskildt, såsom utgörande en medlem
af den komité, hvilken enhälligt instämde i samma uppfattning,
som motionären visat sig halva. Mellan Hr Lagercrantz och
oss, som hysa olika åsigter mot honom i detta afseende, kunna
endast R. St:r döma.
Hvad jag nu går att stödja min uppfattning af frågan på,
står visserligen utom ämnet, men inverkar ändock något derpå.
Den 1 April.
455
Det ena skälet, hvarföre jag skulle tro det vara lämpligt
att fästa K. M:s uppmärksamhet på att, om en reorganisation
af krigsskolan skulle ske i likhet med hvad grunden för öfvergångsskolan
gifver vid handen, en skrifvelse, emot hvad R. St:r
förut förklarat vara önskligt, skulle uppkomma, det ena skälet,
säger jag, består deri, att, då sedan flere år tillbaka en ombildning
af den allmänna skolordningen blifvit ifrågasatt, och sedan
K. M. och R. St:r i detta afseende uttalat åsigter, hvarigenom
all annan uppfostran, än den i skolan, nära nog skulle göras
omöjlig, och de äfven förklarat att en för alla gemensam bildning
borde uppkomma, hvarigenom en enbet i de olika sinnena
skulle vinnas genom en nötning mot olika samhällsklasser,
— att alla dessa åsigter komma att brytas och att krigsskolan
i thy fall kommer att ställa sig utom och brevid alla
de andra allmänna bildningsanstalterna, emedan man icke kan
säga att vid Carlberg olika personligheter sammanföras ur olika
samhällsklasser. Jag vågar äfven påstå att krigsskolan skulle
ställa sig emot den ofvan antydda och åsyftade rigtningen af den
nya skolordningen, emedan, genom att inkasta en hop ynglingar
i en särskild fackskola, lätt nog en ensidig rigtning skulle utbilda
sig.
Det andra skälet är att, då jag tager för alldeles gifvet att
R. St:r böra uttala sin mening, de snarare böra göra det förut
och således lemna regeringen nöjaktig anledning, än efteråt och
då kanhända komma att uttala ett ogillande.
Att den ekonomiska ställningen skulle blifva annorlunda,
om krigsskolan skulle organiseras efter komitéens förslag, än
om den förblefve i detta öfvergångsstadium, hvari den nu befinner
sig, är temligen påtagligt, ty, derest man vill med krigsskolans
egentliga ämnen förena en mängd humaniora, så blifver
tiden, som ynglingen der skall tillbringa, längre, följaktligen också
kostnaderne större. Om nu K. M. till nästkommande Ständer
inkommer med en begäran om ökade anslag, — hvilket är
ganska troligt —, skulle, då R. St:r funne att den nuv:de organisationen
medförde en större kostnad, ett afslag på hvad
K. M. sålunda föreslagit lätteligen blifva en följd, och således
hela den uppgjorda planen gå om intet. Detta är sålunda ingen
småsak.
Guvernörsembetet har ansett 2f år behödiga för genomgående
af krigsskolan i dess nuv:de skick. När årliga behofvet
af officerare för arméen utgör 72 stycken, fordras naturligtvis,
för att krigsskolan må kunna lemna alla, att årligen vid akademien
lika många inkomma, som derifrån utgå; och utgör delta
således för tvenne år en summa af 144. Men då härtill kommer,
att under det återstående halfva året ytterligare en kontingent
blir kräld, kunna tidpunkter inträffa, då utrymme måste
beredas för 3 års behof, d. v. s. ända till 216 stycken. Om
nu äfven den tanken, att bereda plats för sjökadetterna vid Carlberg,
skall göra sig gällande, så måste der inalles finnas utrymme
för 250 kadetter. Då kanhända detta icKe utan särskilda
456
Den I April.
kostnader skulle kunna låta sig göra, har jag anfört ofvanstående,
för att visa, det K. M. icke kan ordna denna fråga, utan
att R. St:rs votum dervid måste förr eller sednare ifrågakomma;
och har jag ansett det vara bättre, om R. St:r förut hafva
uttalat sin mening, för att derigenom åt K. M. gifva en
ledning vid fortgåendet på denna bana.
Jag vill nu ingå på sjelfva organisationsfrågan. Ser man
på grunden för såväl Guvernörsembetets förslag, som motionen,
så finner man att icke någon tanke kunnat uppstå derom att,
vid bestämmandet från hvilken klass i elementarskolan inträdet
vid Carlberg skulle ske, sätta åldern för långt tillbaka. Om man
således blott haft att välja mellan den 5:te och 6:te klassen, och
skillnaden tillfölje deraf ej kunnat vara så stor, måste man likväl
ej förbise den vigtiga omständigheten af ålder, ty ju senare
inträdet sker, ju senare blir befordran. Detta vill jag medgifva.
I afseende på åldern, utgör frågan om sjökadetterne ett ganska
vigtigt moment. Komitéen ansåg till en början nödigt att ett sammanförande
af sjö- och landtkadetter borde ega rum, emedan
det skulle åstadkomma till en viss grad ett närmande af de båda
vapnen, men då man ingick närmare i granskning häraf,
fann man att målet aldrig kunde vinnas, enär det ovilkorligen
blefve en nödvändighet att börja sjökadetternes praktiska öfningar
vid en tidigare ålder än landtkadetternas. För mig har det
derföre synts bäst att göra olika bestämmelser för dem som
skola blifva sjökadetter och olika för landtkadetterna.
Det har blifvit sagdt att »för 20—22-årige ynglingar, redan
vana i de flesta fall vid ett komfortabelt ungkarlslif,
skulle dessutom kaserneringen blifva alltför oangenäm, betinga alltför
stora uppoffringar af tillvande beqvämligheter och sannolikt
icke ovävendtligt försvåra upprätthållandet af ordning och
sedlighet.»
Jag kan derpå ingenting svara, enär blott erfarenheten i
detta fall kan gifva vitsord; och jag får till Hrr regements-chefer
hemställa, om de funnit att de unga officerare, som genomgått
skolan, varit svårare att förnöja, än de, som inträdt vid Carlberg
i en tidigare ålder. Härtill kan äfven läggas, hvad Guvernörsembetet
föreslagit, att »bildningen tarfvar att ej längre uppskjutas,
enär den bör omfatta ej blott bokvett och färdigheter,
utan ock karakterens daning för disciplinens hårda prof, och till
den ändan kräfves ynglingaålderns böjlighet.»
Hvad detta beträffar, tror jag, att det beror på hvad man härmed
menar. Ar det fråga om att diciplinen endast skall vara ett
yttre tvång, som böjer sinnet till lidande, då är det sannt att
det fordras en tidig ålder för att kunna nedtrycka sinnelaget,
men, enligt min tanke, kan ej någon vinst af en dylik disciplin
uppstå, ty det kan lätt hända, att det då kommer att kasta sig
på sned och att den för såväl officeren som soldaten erforderliga
spänstigheten förqväfves. Dessutom vill jag vädja till guvernörsembetet,
om det funnit så lätt dervidlag att förekomma
disciplinära fel, ja — jag vill ytterligare till Hrr regements
-
Den 1 April.
chefer hemställa, om de hos de ynglingar, som icke genomgått
krigsskolan, funnit en större motsträfvighet i disciplinärt afseende
än hos de, som genomgått densamma.
För min del, tror jag det icke; och på dessa grunder skulle jag
icke vilja tillerkänna någon kraft åt de skäl, som blifvit anförda.
Deremot vill jag fästa Guvernörsembetets uppmärksamhet på
svårigheten af att kunna tillämpa en disciplin, olika på olika åldrar,
ty hvad som är straff i den ena åldern, är det icke mer i
den andra. Jag behiifver ej vidare beröra denna sak, ty komitéen
har derför i sin berättelse utförligt redogjort.
För komitéens förslag tala deremot många skäl. Först
vigten för individen att studentexamen är absolverad före hans
inträdande vid krigsskolan, ithy att, om han ville bryta sig ut
från denna bana, misstaget skulle vara för stort och hans väg
stängd, om ej denna utgångspunkt funnes. För samma förslag
tala ytterligare kärleken och aktningen för det stånd, som komitéen
tillhör, hvilket måste komma att i allmänna opinionen nedsättas,
om ej fordringarne på humanistisk bildning skulle nu
vara mera än hvad de vore 1835. Jag vill dessutom påpeka
en sak, som härmed ganska nära sammanhänger. Komitéen
kunde nemi. aldrig, derest utgångspunkten skulle blifva satt från
6:te klassen, finna, att 2| år vore tillräckliga för afslutandet af
kursen vid krigsakademien. Då 2 år, på samma sätt som i
skolans 7:de klass, erfordrades för att genomgå och afsluta den
humanistiska kursen, kunde naturligtvis icke mindre än 1 år
behöfvas för att absolvera, icke allenast de miltära studierna
och praktiska öfningarne, utan äfven de humanistiska ämnen,
som komitéen ansett dermed stå i omedelbart sammanhang.
Således skulle minst 3 år behöfvas.
Jag kan derföre icke anse troligt att krigsskolan kommer
att fullgöra hvad den lofvat, nemi. att på 2^ år, bredvid den militära
bildningen, gifva samma humanistiska bildning, som i 7:de
klassen erhålles; och skulle derföre, enligt min tanka, genom
ett lyssnande till detta förslag, ett nedsättande af arméens befäls
duglighet och anseende blifva en ovilkorlig följd.
Om man nu tager medium af den ålder, vid hvilken man
utgår från reallinien, skulle inträdet vid krigsskolan blifva vid
19J år. Lägger jag härtill llj år. så blir man officer vid 21 år
och 5 månader. Huru är förhållandet i närv:de stund? Jag
har en tabell, som utvisar medelåldern till 20 år 11 månader,
och denna skillnad af 5 å 6 månader kan jag ej anse för så
farlig.
I afseende på sjelfva resultatet eller slutfrågan, skulle jag
önska att K. o. Ad. förenade sig med Hr af Klint i den af honom
algifna reservation.
Hvad angår Hr Thyselius’ reservation, så får jag fästa R.
o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att ett gillande af densamma vore
ett underkännande af de principer, som ligga till grund för Hr
Ilahms motion, ett underkännande, hvars konseqvenser jag förut
458
Den 1 April.
haft den äran att framställa, och hvilket skulle medföra ett
ansvar.
Hr af Klint: Det är med anledning af Frih. Alströmers
yttrande, som jag begärt ordet. Han har nemi. sagt, att han så
mycket mindre skulle kunna biträda det af mig framställda förslaget,
som detsamma icke afsåge ett bibehållande af hittills gällande stadgande.
Jag ber dervid få anmärka, att mitt förslag just afser ett
bibehållande af det gamla stadgandet, derföre att officerarne af
arméen alltid varit underkastade att taga studentexamen, och att
ett undantag endast gällde Carlberg. Men, säger han vidare,
det är så mycket mindre skäl att bibehålla detta stadgande,
som det är sannt att studentexamen 1835 gällde, och det är
helt olika fordringar nu än då. Det är sannt, men om studentexamen
anses vara nyckeln för inträde på alla embetsmannavägar
i riket, skall jag väl icke bortkasta denna nyckel derföre
att, tillfölje af tidens fordringar, jag måste göra större pensa nu
än för 27 år sedan. Jag kan således icke fatta annat än att, då
studentexamen fortfarande är gällande för inträde i de öfriga
embetsmannaklasserna i riket, den icke äfven skulle gälla för
inträde i militärskolan, hvilket varit regel sedan 1835.
Vidare har han sagt, att jag grundat mitt förslag på förmodanden,
icke på bestämd grund. Det är sannt. Jag har
grundat det på förmodanden, men jag tror mig icke hafva alltför
sangviniska förhoppningar, då jag säger att åldern måst nedgå.
Allmänna meningen är så högt uttalad om denna öfveransträngning
inom skolan, alt åldern måst nedsättas, men rättast
hade varit att lä skolan att aldrig gifva med sig. Först då
kunna vi hoppas att vinna något på skolorna, när vi fordra genomgång
af skolan ovilkorligen för inträde i alla våra embetsmannaklasser.
Jag tror således att enda vilkoret för att kunna
vinna det mål, som alla eftersträfva, och som är att nedsätta
skolåren, är att tvinga skolan att göra det.
Jag fortfar alt yrka bifall till min reservation, och jag vågar
tillägga att jag gör det i den sanna medborgerlighetens och
i den sanna militärandans intresse.
Gr. von Rosen, Fredrik: Sedan Gr. af Ugglas och Hr
af Klint ytfrat sig i detta ämne, återstår för mig blott att tilllägga
det jag instämmer i de åsigter, som uti Hr af Klints reservation
finnas uttalade. Mig förefaller det helt naturligt att,
då jag säger mig vilja vinna tid, jag med detsamma uttrycker
det jag vill förlora kunskaper, ty, enligt mitt förmenande, måste
ungefärligen samma summa af tid för inhemtande af samma vetande
åtgå vid hvilket läroverk som helst. För ett fullständigt genomgående
af elementarläroverken talar äfven att ynglingen då ej behöfde
ombyta lärare och uridervisningsmethod, hvilket han annars,
om lian från 6:te klassen skulle utgå, nödgades göra, och hvilket
alltid ansetts mera förminska och hämma, än föröka och
utveckla ynglingens humanistiska bildning. Hvad jag fästat största
Den 1 April.
459
vigten vid är, att, i oell med detsamma som jag lemnar elementarskolan
i en lägre klass än deri, som erfordras till den bana,
jag annars kunde egna mig åt, desto svårare blifver det för mig,
i händelse jag af någon ådragen sjuklighet skulle förhindras att
fortfara på den militära banan, att komma i tillfälle att åter
egna mig åt den bana, som annars stått mig öppen.
På de af de begge föregide talarne anförda skäl, äfvensom
på grund af att jag anser af vigt att R. St:r uttala sin mening
i denna fråga, får jag vördsamt anhålla, det R. o. Ad. behagade
instämma i den af Hr af Klint afgifna reservation.
Hr Lagercrantz: Då jag sista gången hade ordet, var
det med afsigt, som jag ej berörde hufvudfrågan, emedan jag
höll för tillräckligt att till en början fästa uppmärksamheten på
olämpligheten, att, omedelbart efter det ett regeringsbeslut i ämnet
blifvit fattadt i full öfverensstämmelse med R. St:rs vid
förra riksdagen uttalade önskan, redan nu och utan att några
nya objektiva skäl kunna för någon ny mening förebäras, yrka
på förändring af ett beslut, som K. St:r, så att säga, sjelfve
dikterat; och jag vidhåller, om icke för annat, för tidens vinnande,
detta argument, om hvilket det synes mig antagligt att meningarna
icke mycket skola delas, ifrån det att man derå reflekterar.
Jag har sökt att gifva skäl för mitt påstående, det K. M:s
beslut öfverensstämmer med R. St:rs uttalade önskan, och jag
skulle dertill kunna ytterligare åberopa ordalydelsen af StatsUtsk:ts
vid förra riksdagen Betänk, rörande krigsakademien,
hvilket Betänk., i hvad det rörer frågan om krigsakademiens
påyrkade ombildning, med rätta torde få anses vara lörestafvadt
af den man, som gifvit den mägtigaste impulsen åt R. St:rs
ifrågav:de yrkande.
Utan att vilja fördjupa mig i någon ordstrid med Hr af
Klint, ber jag att få hemställa, om vid sidan af de skäl, hvilka
jag nyss anfört för min tydning af R. St:rs skrifvelse, någon
bevisning för en motsatt mening rimligtvis må kunna byggas
på det åberopade, i skrifvelse!) förekommande ordet »endast.»
R. St:rs skrifvelse i ämnet lyder: »Och då med detta ändamål
icke öfverensstämde, att krigsskolan till en del förblefve en
löroanstalt nästan endast för sådana humanistiska ämnen, hvaruti
undervisning meddelas i de allmänna elementarläroverken etc.»
Se Svensk författn.-samling 1862, N:o 63.
Jag vill nu, såsom sagdt är, fråga, om med fog på ordet
»endast» kan grundas den påyrkade meningen, sedan jag erinrat
att den del af krigsakademien, som »nästan endast utgjort
en läroanstalt för humanistiska ämnen,» och på hvilken del, såsom
jag sökt visa, uttrycket oförtydbart hänsyftar, blifvit från
den nybildade krigsskolan afskiljd.
Man har sagt, att krigsskolan nu befinner sig i ett öfvergångsstadium.
Af hvad jag inhemtat i K. M:s ofvannämnda
skrifvelse, der det heter: »hafva Vi således, med ändring af
460
Den 1 April.
vissa förut gällande stadganden, velat härmed i nåder anbefalla
en ombildning af berörda läroverk, grundad på fö!j:de bestämmelser»,
har jag ej kunnat göra mig någon annan föreställning,
än att bestämmelsen i afseende å sammanbindnings-punkten med
de allmänna läroverken är att anse som definitif.
Hr af Klint har i sin reservation yttrat, att Hr Hahms
motion vore för tidigt väckt. Likasom på många andra ställen
öfverensstämmer jag äfven här med reservanten i hans motivering,
— men jag kommer till ett annat slut. Då han nemi.,
med en sådan tanke om Hr Dahm’s motion, dertill sjelf förklarar,
att han icke vill det något nu skall åtgöras, hvarför då
icke stanna vid denna mening och låta frågan, såsom för tidigt
väckt, för närv:de förfalla?
Jag upprepar ännu en gång, det jag helst skulle hafva sett,
om sjelfva hufvudfrågan rörande inträdesfordringarna för krigsskolan
icke blifvit vidrörd förr än man stadgat sitt omdöme om
de skäl, som redan på förhand tala emot den föreslagna skrifvelsen
från R. St:r, emedan dessa skäl synas mig tillräckligt
talande och emedan R. o. Ad., vid den nu långt framskridna
timman, säkerligen icke är böjdt att åt hufvudfrågans pröfning
egna den tid, som denna skulle kräfva, för att grundligt
behandlas.
Jag ämnar under dessa förhållanden icke heller fördjupa
mig i frågan om lämpligaste sammanbindningen af krigsskolan
med de allmänna läroverken, och anser äfven obehöfligt att
upptaga till rapsodiskt besvarande hvad som om denna sak blifvit
af en och annan talare yttradt. Blott ett yttrande ber jag
att som hastigast få bemöta, derför att det berört frågan om
disciplinens betydelse, och jag icke får lemna tvifvel om huru
denna af mig uppfattas.
En talare har menat, att min önskan, att få till Jcadetter
mottaga ynglingar, som ännu vore i den ålder, då någon böjlighet
i både kroppsligt och andligt hänseende kunde påräknas,
skulle hänsyfta på, att diciplinen af mig betraktades såsom ett
yttre formelt tvång.
Jag inser icke det logiska sammanhanget i talarens yttrande,
ty just derför att jag, i likhet med hvad han äfven synes
hålla för rätt, åt disciplinen vill gifva en annan betydelse än
den af ett formelt tvång, just derför att jag anser ett annat
underlag för disciplinen nödigt än fruktan för straff, just derför
att jag, helst vid en krigsskola lör arméns befälsämnen, anser
det vara af vigt att genom moralisk inverkan befästa en mora
lisk
grund för den disciplin, af hvilken vårt yrkes duglighet
beror, — just derför bör det åtminstone anses konseqvent att
jag yrkar, det man icke, genom att alltför långt framflytta inträdesåldern
till krigsskolan, måtte försvåra ett arbete, som, för
att bära frukt, måste förutsätta hos ynglingen en böjlighet och
en mottaglighet, som han vid den nuv:de studentåldern ofta
vuxit ifrån.
Den 1 April.
461
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag skulle visserligen
kunna inskränka mig till att instämma med Gr. af Ugglas och
Hr af Klint, men då jag i Utsk:t reserverat mig mot Betänk:t,
må det tillåtas mig att i största korthet uttala mina åsigter.
Hr Lagercrantz har ansett den, af Hr Dahm afgifna motionen
vara förtidigt väckt. I K. M:s nåd. skrifvelse af d. 14 Okt.
1862 finnes dock föreskrifvet: »Kanslers-embetet åligger att efter
slutet af vårterminen år 1864, eller om så nödigt pröfvas, dessförinnan,
på grund af då inhemtad erfarenhet, till oss ingifva
fullständigt förslag till de närmare bestämmelser i afseende på
undervisning etc»., hvarefter den fullständiga planen redan 1865
skall verkställas. Nästsammanträdande R. St:r kunna således ej
komma i tillfälle att sig deröfver yttra; det tyckes då både
vara lämpligt och troligen för K. M. angenämt, att R. St:r nu
uttala sin tanka i detta vigtiga ämne. Den ifrågav:de motionen
torde således vara både nyttig och nödig. Nu till sjelfva saken.
Jag kan icke anse rimligt, att, då fordringarne på humanistisk
bildning för alla öfriga embetsmannaklasser dagligan ökas, man
deremot skulle nedsätta dessa fordringar för arméns officerare;
alla, till och med telegraftjenstemän, skola genomgå skolans 7:de
klass; officerarne ensamne skulle stadna vid den 6:te. Skall ej
epauletten nedsättas i allmänna opinionen, då man sålunda förklarar
att arméens befäl icke behöfver samma humanistiska bildning
som andra medborgare. Man invänder att det humanistiska
studiet skall fortsättas vid Carlberg. Ja så är ju äfven förhållandet
vid de civila applikations-skolorna, universiteterne.
Fortsätter icke juristen, läkaren eller embetsmannen sin humanistiska
bildning der; men af alla fordras dock fullständigt genomgången
skolkurs, innan inträde vinnes till den högre undervisnings-anstalten.
Hvarföre skulle just militärer härifrån göra
ett undantag.
Man hör här ofta framhållas nödvändigheten af att officern
tidigt kommer i tjenst. Skulle student-examen erfordras för
inträde vid krigsskolan, har Gr. af Ugglas redan visat att skillnaden
i ålder mellan den från Carlberg under nuvarande eller
blifvande förhållanden utgående officeren, allenast utgör ^ å ^ år.
Kan en så ringa skillnad utöfva något som helst inflytande på
den praktiska dugligheten? Jag betviflar det.
Huru är t. ex. förhållandet i Frankrike? § af alla officerare
befordras der från ledet. Konskriptions-åldern är der som här
21:sta året. Minst 2 år fordras för att befordras till under-officer;
under lyckligaste förhållande kan Fransmannen således icke uppnå
första officers-graden förr än vid 23 eller 24 års ålder.
Franska arméen anses dock vara temligen duglig. Det bör väl
då ej vara så farligt, om man här får vänta på epauletten till
dess man fyller 21 år.
Hr Lagercrantz har gjort en mycket vacker definition på
disciplin; men om den verkligen endast kan inplantas under den
första ungdomen, hvarföre då icke så gerna börja kassern-lifvet
462
Den 1 April.
vid 13 års ålder? Lyckligtvis hafva vi kommit under fund med
att god disciplin kan bibringas äfven vid sednare år.
I likhet med Gr. af Ugglas, får jag förklara, att jag ej funnit
de officerare, som varit studenter, på något sätt i disciplinärt
afseende sämre än de, som varit kadetter. Jag är fullt
förvissad att alla öfriga regements-chefer skola med oss häri
instämma.
Men, säger man, flottans officerare måste redan vid 13 å 14
års ålder vänjas vid hafvet. De kunna således ej genomgå fullständig
skolkurs. Jag svarar härpå: skola då de 72 kadetter,
som pr år ingå till arméen, uppoffras för de 5 eller 6, som utgå
till flottan. Jag tviflar dessutom att man i något annat land
sammanfört sjö- och landtkadetter vid samma undervisnings-anstalt.
Den princip, som allt för länge i Sverige gjort sig gällande,
borde således med det snaraste öfvergifvas, och de båda vapnen
i stället erhålla hvar sin skola. Detta skulle kosta för mycket,
invänder man. Jag kan visserligen ej framlägga någon beräkning
i detta afseende, men tror att, om sjökadetterne förlädes
tili Carlskrona, de i elementarskolan der kunde få sin humanistiska
bildning, under det att de, genom att begagna ferierne
till sjöexpedition, i rätt tid erhölle den erforderlig praktiska
bildningen. Kostnaden för undervisningen blefve då högst obetydlig.
Att deremot förlägga en sjöskola på landtbacken, der den
blifvande sjö-officern under 9 månader af året ej ser något annat,
som påminner om hafvet, än den karikatur af en sjögast,
som, under skepnad af en hederlig båtsman, blankar hans stöflar,
detta torde, minst sagdt, vara olämpligt.
Jag anhåller att R. o. Ad. måtte bifalla Hr af Klints reservation.
Hr Klingenstjerna, Erik Gustaf: Här är ej skäl att
ingå i besvarande af den stora mängd af detaljanmärkningar, som
blifvit gjorda, helst de flesta redan blifvit bemötta af Hrr Lagercrantz
och Lilliehöök, med hvilka talare jag i detta fall helt och
hållet instämmer. Jag anhåller endast att, i afseende på den
slutliga utgången af frågan, få tillägga några skäl, som jag ännu
icke hört någon framställa. Så vidt af diskussionen kan bedömas,
torde Utsk:ts Betänk, icke ens komma under votering,
utan en sådan endast komma att ske mellan Hrr af Klints och
Thyselii reservationer.
Hr af Klint har yrkat, att R. St:r skola hos K. M. anhålla
det studentexamen måtte göras till vilkor för inträde i krigsskolan.
Såsom rättighet är den redan medgifven genom det sista
K. Brefvet om krigsakademiens ombildning, hvari säges, att den,
som tagit fullständig studentexamen, har rättighet att, utan vidare
pröfning, der ingå.
Såsom vilkor åter har icke ens den sednast tillsatta Landtförsvars-komitéen
ansett den böra fordras. Komitén säger nemi.:
Sen 1 April.
463
»I följd af här framställda skäl
har komitén trott sig
kunna föreslå:
att afgångsbetyg från elementarläroverk, vare sig
på klassiska eller på reala linien, berättigar till inträde
i krigsskolan.»
Detta förslag är således äfven i full öfverensstämmelse med
K. M:s beslut.
Komitéen yttrar vidare: »men, enär elementarläroverkens
genomgående, ehuru önskvärdt, dock icke bör vara förbindande,
emedan flera skäl kunna föranleda att föredraga en annan undervisning,
och då det icke heller vore nyttigt; att statens skolor
egde uteslutande undervisningsrätt, föreslås
att inträde vid krigsskolan äfven kan vinnas genom
en der aflagd inträdesexamen, motsvarande afgångsexamen
från elementarläroverkets 7:de klass på
reallinien.»
Denna punkt i komitéens förslag anser jag böra delas i
tvenne; den ena, att studentexamen icke är nödig, utan att den
likaväl kan godtgöras genom en vid Carlberg aflagd examen,
i hvilken punkt K. M. äfven godkänt komiténs åsigt; den andra
åter bestämmer denna examens vidd.
Endast i detta afseende skiljer sig K. M:s beslut från den
af komitéen uttalade åsigt, sålunda, att K. M. förändrat 7:de
klassen till den 6:te. Och till denna ändring anser jag K. M.
hafva haft särdeles goda skäl, bland hvilka, utom de af öfriga
talare anförda, jag nu endast vill nämna den stora vigten af att
de humanistiska studierna ej afskiljas från de militära, utan de
vigtigaste af de kurser, som skulle tillhöra elementar-skolans
7:de klass, i stället förläggas till krigsskolan. Jag anser nemi.
den humanistiska undervisningens bibehållande vid krigsskolan
vara ett al de vigtigaste villkor både för militärståndets anseende
i det allmänna och för möjligheten af krigsundervisningens
rätta ordnande — för militärens anseende, emedan detta beror
på dess medlemmars allmänna bildning, och härtill fordras, att
ynglingen, i det han egnar sig tili militär, fortfarande underhåller
och ökar sina kunskaper i de ämnen, som han redan i skolan
börjat, men hvars afslutande ej bör komma i fråga förr än med
hans död. En, under ett par års kurs, genom skolans uteslutande
militäriska rigtning gjord uppmaning att lägga nämnde
ämnen åsido, skulle lätt föranleda deras glömmande eller åtminstone
att de bland de unge kamraterne ansågos med mindre
aktning — för krigsundervisningens grundligare inhemtande,
emedan denna undervisning, om den ej uppspäddes med annat,
snart, med den högt uppdrifna förmåga, som ynglingar af ifrågav:de
ålder ega att hastigt inlära dem förelagda kurser, endast
skulle urarta till ett forceradt lexläsande, utan tid hvarken
att hinna smälta det sålunda inlärda eller genom tillräckligt
mycket praktiska öfningar göra det fruktbärande, ty härtill
fordras tid.
404
Den 1 April.
Ett exempel på nämnde olägenhet finnes i de nu existerande
enskilda krigsskolor, der samma lärokurser, som vid Carlberg
äro föreskrifna, genomgås på 5 månader och afslutas genom
godkända examina. Det är således ej omöjligt att verkställa,
men må för ingen del rekommenderas till efterföljd.
På grund deraf, att K. M, således redan gått R. St:rs uttalade
önskan till mötes, och i den enda punkt, der beslutet i
afseende på inträdesexamen afvikit från Landtförsvars-komiténs
Betänk., detta skett på fullt giltiga skäl, yrkar jag afslag på såväl
Hr af Klints reservation som Utsk:ts Betänk.
Hr af Klint: Jag hegärde egentligen ordet i anledning af
Hr Lagercrantz’ sista yttrande. Jag vill ej ingå med honom i
något tvistemål ang:de tydningen af min reservation, men jag
måste taga fasta på ett yttrande af honom. Han har nemi.
sagt, att det kan gå an vid vissa tillfällen att, äfven om man
ogillar en motion, taga fasta på dess innehåll, men att detta icke
kunde vara fallet nu, ty frågan vore icke af sådan vigt. Jag
hemställer, om någon fråga af så väsendtlig vigt finnes, sorn
den ang:de undervisningen af dem, som skola ingå på embetsmannabanan.
Jag skulle äfven hafva velat anmärka ganska mycket i afseende
på den siste värde talarens yttrande, men då tiden är
långt framskriden och jag så många gånger besvärat R. o. Ad.,
afstår jag derifrån.
Hr Lagercrantz: Jag begagnar tillfället att genast få erinra
min värde motståndare, det jag aldrig har sagt att frågan icke
är vigtig, utan har jag blott velat framhålla, att då han sjelf helst
önskat att frågan nu icke blifvit vackt, och då han sjelf dertill
är angelägen att icke synas vilja redan nu föranleda någon ändring
i K. M:s redan lättade beslut, han då äfven skulle med
lika god, om icke bättre, konseqvens kunna lorena sig med mig
om yrkandet att frågan för det närv:de må förfalla.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att i afseende å Utskits förevarande
hemställan, om hvars antagande icke någon ledamot anhållit,
hade yrkats dels att R. o. Ad., med afslag å Utskits hemställan,
skulle bifalla följ:de utaf Hr af Klint, i hans vid Betänkt
fogade reservation, framställda förslag: »att R. St:r skulle i underd.
anhålla, ,det K. M. vid krigsskolans slutliga ordnande behagade,
med bibehållande af den redan år 1835 stadgade grundsats
för kompetens till officersbelbrdran, nådigst anbefalla att
studentexamen eller deremot svarande afgångsexamen från rikets
högre elementarläroverk skall fordras såsom vilkor för inträde
i krigsskolan»; och dels endast afslag å Utskits hemställan.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, sedermera
propos.
Den 1 April.
403
propos. på afslag derå och antagande af Hr af Klints reservation,
då svaren utföllo med många ja och nej i blandning, vidare
propos. på afslag å meranämnde hemställan, hvartill likaledes
svarades många både ja och nej, samt slutligen förnyad propos.
på afslag derå och bifall till Hr af Klints reservation, hvilken
propos. besvarades med starka ja, blandade med nej; och förklarades
ja nu haft öfvervigten.
Sedan (lere ledamöter begärt votering, upplästes och godkändes
följ:de förslag till voterings-propos.:
»Den som vill att K. o. Ad., med afslag å Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:ts första hemställan i Betänkit N:o 108, skall antaga
Hr af Klints vid samma Betänk, fogade reservation, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. Utslcts förenämnde hemställan.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 55.
Nej — 30.
Gr. Björnstjerna: Jag får hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla
om propos. på aflåtande af inbjudning till de respektive
Med-Stånden att förena sig i det nyss af R. o. Ad. fattade
beslut.
Detta förslag blef af R. o. Ad. bifallet.
Utsk:ts sednare hemställan.
Bifölls.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde, från Utskm inkomne
Mern., Utlåt, och Betänk., nemi. från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 11, med förslag till ändringar i l:sta §:n 11 :te mom.
Tryckfr.-Förordn., ang:de boktryckares åliggande att aflemna
fri-exemplar af tryckta arbeten;
N:o 12, med förslag till den ändring i 18:de §:n R. O.,
att mosaiske trosbekännare må erhålla rättighet att deltaga i
riksdagsmannaval;
N:o 13, i ani. af Riks-Ståndens beslut rörande det i Konst.-  Utsk:ts Mern. N:o 8 framställda förslag till ändring i lista §:n
12:te mom. samt 4:de §:n ll:te mom. Tryckfr.-Förordn.
II. lil. 30
466
Den 4 April.
Stats-Utskottet:
N:o 78, i ani. af väckt motion ang:de befrielse för staden
Södertelje från erläggande af kronotionde för dess donerade jord ;
N:o 79, i ani. af erhållna återremisser å Betänk:t N:o 45,
ang:de beräkning af statsverkets inkomster;
N:o 80, i ani. af väckt motion ang:de Bodums kyrkoherdeboställes
förvandling från skatte- till prestebords-natur; samt
Bevillnings-Utskottet:
N:o 7, ang:de stämpelpappersafgilten.
K. o. Ad. åtskiljdes kl. £ till 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 4 April 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdrag för den 1 dennes.
Föredrogs ånyo och bifölls Banko-Utsk:ts den 28 och 30
sisth Mars på bordet lagde Mern. N:o 31, med hemställan att
vexlar å Pund Sterling samt depositioner i London må såsom
metallisk kassa anses och beräknas.
Jemlikt R. o. Ad:s den 4 sisth Mars fattade beslut, föredrogos
nu i ett sammanhang så väl Banko-Utsk:ts den 2! och
25 sisth Februari på bordet lagde Utlåt. N:o 25, i ani. af väckt
fråga om förändrad grund för utmyntningen af Svenska silfvermyntet,
som ock Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 28 och 30
sisth Mars bordlagde Utlåt. N:o 109, i ani. af återremiss till
viss del af Utskits Betänk. N:o 71.
Den 4 April.
467
Gr. Hamilton,1 Malcolm Walter: Banko-Utsk:ts Utlåt.
N:o 25 har hos Borgare- och Bonde-St:n fått den utgång, att
nämnda Stånd, med afslag å Utlåt:t, beslutat att R. St:r måtte
hos K. M. i underd. anhålla, att K. M. i nåder täcktes låta
genom vederbörande verkställa undersökning till utrönande deraf,
huruvida en förändring af myntfoten i den angifna syftningen
må finnas verkställbar, äfvensom, för den händelse K. M. skulle
anse densamma ändamålsenlig, icke allenast låta underhandling
med de Skandinaviska grannstaterne inledas, för till väga bringande
af öfverensstämmelse mellan Sveriges och dessa staters
myntfot, utan ock nådigt förslag i ämnet till R. St:r afgifva.
Jag får på den grund föreslå, att R, o. Ad. äfven för sin
del ville fatta samma beslut.
I sådan händelse blir Ekon.-Utsk:ts Utlåt. N:o 109, i hvad
det handlar om mynt, öfverflödigt, och då jag icke kan anse
lämpligt att på en gång besluta 2:ne skrifvelser i samma sak,
får jag, jemte det jag anhåller om Hr Gr:s o. Landtnäs propos.
på att R. o. Ad. måtte fatta sitt beslut med afseende på BankoUtsk:ts
Utlåt. N:o 25, i enlighet med Borgare- och Bonde-St:ns,
tillika anhålla om Hr Gr:s o. Landtm:s propos. derpå, att ordet
»mynt» i Ekon.-Utsk:ts Utlåt. N:o 109 måtte ur detsamma utgå.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Då nu, enligt Ståndets
beslut, samtidigt blifvit föredragne Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 25
och Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Utlåt. N:o 109, och det således
är tillåtet och, som jag anser, äfven högst nödvändigt att
Ståndet yttrar sig i frågan, anhåller jag att först i afseende å
Ekon.-Utsk:ts Betänk, få göra några erinringar.
Då frågan förra gången förevär, ifrade jag för att Ståndet,
med förkastande af Ekon.-Utsk:ts då afgifna Betänk., skulle antaga
Hr Isbergs reservation. Dervid yttrade jag likväl att jag
icke till alla delar kunde godkänna den redaktion, hvari Hr
Isberg affattat sin reservation; men då Borgare-St. redan förut
antagit denna reservation oförändrad, anhöll jag att, till undvikande
af splittring, äfven R. o. Ad. ville antaga densamma.
Ståndets beslut biel' äfven i öfverensstämmelse dermed. Sedan
har Preste-St. återremitterat frågan i samma syftning, men utan
att fatta något bestämdt beslut i ämnet.
Ekon.-Utsk:t bar derföre i det nu afgifna Utlåtit sökt så
mycket som möjligt sammanjemka meningarne och åt redaktionen
gifva en enklare lydelse, än den i Hr Isbergs reservation
förekommande. Utskottet föreslår nemi., «att B. St:r måtte i
underd. skrifvelse anhålla, det K. M., efter genom sakkunnige
män verkställd undersökning och utredning, ville vidtaga de åtgärder,
som kunna leda till antagande i de tre Skandinaviska
rikena af ett gemensamt system för mått, mål, vigt och mynt.»
R. o. Ad. täcktes häraf finna att Ekon.-Utsk:t i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Ståndets förra beslut affattat sin hemställan.
Utsk:t har endast uteslutit mellanmeningen — »hvilket
system för mått, mål, vigt och mynt må finnas lämpligast för
468
Den 4 April.
Sveriges bringande, i afseende derå, till likställighet, i möjligast
måtto, med de länder i det öfriga Europa, som redan för sig
godkänt ett på vetenskapliga grunder bygdt system i förenämnde
hänseende.» — Då således, som jag nämnt, den nya framställningen
innehåller hufvudsakligen detsamma, som, förra gången
ärendet förevar, vann Ståndets bifall, anser jag af vigt att denna
nu gjorda framställning godkännes.
Hvad nu beträffar Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 25, är detta
grundadt på en framställning af ledamoten i Borgare-St., Hr
Björck, och utgår från den synpunkt, att det vore af synnerlig
vigt att det Svenska silfvermyntet ställdes i ett visst bestämdt förhållande
till den i hela Tyskland antagna Vereins-thalern, hvilken
å sin sida till en del är grundad på den Franska grammen.
Hr Björck visar att den Svenska silfverspecien innehåller
25^ Franska gramm finsilfver, af hvilka vanligen * gramm går
förlorad för innehalvaren af det Svenska myntet, då han i utlandet
vill göra sig det till godo. Om vi således förändra vår
myntfot till 25 gramm, skulle derigenom den Svenska specieriksdalern
blifva fullkomligt likställd med denTyska Vereins-thalern,
och den omnämnda förlusten undvikas. Derigenom skulle ock
den fördel vinnas att en större öfverensstämmelse blefve åvägabragt
med de i Hamburg gängse mynt. Då nemligen den
Preussiska eller, som är det samma, Vereins-thalern motsvarar
40 skilling Hamburger kurant, så skulle, efter samma kurs, genom
den föreslagna förändringen den Svenska specieriksdalern
gälla 60 skilling kurant. Detta är utan tvifvel en fråga af icke
ringa vigt, men Hr Björck har icke inskränkt sig härtill allena,
utan jemväl påpekat en sak, som synes vara af ännu långt
störe betydelse. Han har nemligen fästat uppmärksamheten på
vigten af öfverensstämmelse mellan de Svenska mynten och de
öfriga Skandinaviska ländernas. Härom yttrar Hr Björck: »Den
förmån af ett lika mynt i de Skandinaviska länderna, som icke
bör förbises vid en förändring af våra myntförhållanden, skulle,
enl. förslaget, icke kunna vinnas i annan mån, än att jemförelsen
mellan det föreslagna myntet och det nuv:de Danska och
Norska skulle blifva lika lätt, som med Hamburger-riksdalern,
så vidt för jemförelsen samma grund gjorde sig gällande, som
i fråga om förhållandet mellan Preussisk kurant och Hamburger
banko, då den obetydliga skilnaden mellan det nya Svenska
myntet och det Danska och Norska icke i allmänhet folie oss
till last. Derigenom vunnes dock icke den omedelbara fördel,
att liqvider, der noggrannhet måste ega rum, kunde mellan
dessa länder ske med ett lika mynt. Detta kan således icke
ernås, utan att jemväl i Norige och Danmark en förändring
sker till likhet med den nu föreslagna, och då sannolikt samma
skäl tala derföre, att dessa länders mynt bringas i förhållande
till den Tyska Vereins-thalern, som här, torde ett förslag i
syftning att åstadkomma en lika och gemensam värdemätare
för alla de tre Skandinaviska länderna, under namn af en Skandinavisk
specie eller annan lämplig benämning, icke med ovilja
Den 4 April.
469
upptagas af de Norska och Danska folkens styrelse och representationer.
» 1 sammanhang härmed föreslår han slutligen, »att
R. St:r hos K. M. i underd. anhålla, att K. M. täcktes vidtaga
de åtgärder, som K. M. finnér lämpliga, på det att den
således bestämda grunden för utmyntningen af silfvermvnt må
varda antagen till myntfot i Norige och Danmark, och att, om
sådant sker, en gemensam benämning tillägges det lika beskaffade
myntet; äfvensom att K. M. måtte bibehålla den nuv:de
indelningen af myntets underafdelningar.»
R. o. Ad. behagade finna att Banko-Utsk:t i sitt afgifna
Utlåt, visserligen behandlat en del af Hr Björcks motion, nemi.
den som afser en förändring i myntfoten till öfverensstämmelse
med Tyska Vereins-thalern, men att Utsk:t deremot h. o. h.
förbigår den del af motionen, som afser att åstadkomma en
lika och gemensam värdemätare för alla de tre Skandinaviska
rikena. Härom nämner Banko-Utsk:t icke ett ord, hvarken i
utredningen eller i sitt förslag, oaktadt Hr Nordström uppmärksammat
denna del af motionen, och i sin reservation, i enlighet
med förberedande afdelningens förslag, tillstyrkt att i det till
R. St:r ingående Utlåt. Utskrt skulle hemställa jemväl att, i
händelse K. M. skulle finna den ifrågasatta förändringen af
myntfoten ändamålsenlig, underhandling med grannstaterna måtte
inledas för tillvägabringande af öfverensstämmelse emellan Sveriges
och dessa staters myntfot. Då Utslct således icke vidrört
den stora och vigtiga frågan om tillvägabringande af öfverensstämmelse
i berörda hänseende mellan de Skandinaviska
länderna, kan jag för min del, ehuru anseende Banko-Utsk:ts
Utlåt, i öfrigt förtjent af all uppmärksamhet, icke biträda detsamma.
Men ännu ett skäl. Hr Björcks motion, äfvensom Hr
Nordströms reservation, afhandlar endast »myntfoten.» Detta
ord är kanske något obestämdt och afser hufvudsakligen öfverensstämmelse
med den Preussiska thalern. Deremot har, enligt
min tanka, Ekon.-Utsk:ts framställning en långt vidsträcktare betydelse,
enär det talar om åvägabringande af ett »gemensamt
system för mått, mål, vigt och mynt.» Om man nu kunde till
K. M. aflåta 2:ne skrifvelser omfattande samma sak, skulle det
anmärkta förhållandet icke vålla någon olägenhet, men då jag
betviflar att sådant låter sig göra och då Ekon.-Utsk:ts förslag
står i öfverensstämmelse med Ståndets redan lättade beslut, och
är vidsträcktare, rigtigare och lemnar en större latitud, anhåller
jag, derest icke båda förslagen kunna sammanjemkas, om bifall
tilf Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts nu afgifna Utlåt, och anser
rigtigast. vara att Banko-Utsk:ts Utlåt, lägges till handlingarne.
Detta är likväl en formfråga, öfver hvilken jag icke f. n. vill
yttra mig, utan inskränker mig till en anhållan om Hr Gr:s o.
Landtnr.s propos. på bifall till Ekon.-Utsk:ts förevide Utlåt.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Efter den förtjenst
full
utredning af frågan, den siste värde talaren gjort, återstår
470
Den 4 April.
icke mycket för mig att tillägga. Jag vili endast fästa uppmärksamheten
på den stora politiska tanke, som innehålles i
Ekon.-Utsk:ts Utlåt. Deri föreslås nemi. det första steget till
ett praktiskt närmande de 3:ne Nordiska folken emellan. En
verklig Skandinavisk förening har alltid utgjort min käraste
framtidsdröm. Om än mången ogillar denna min åsigt, har
jag dock icke funnit någon, som icke erkänt nyttan, ja nödvändigheten,
af de tre Skandinaviska ländernas bringande till gemensamhet
i materiella intressen. Denna mening gjorde sig
ock hos R. o. Ad. gällande, sista gången ämnet här förevar.
Ståndet beslöt då en underd. skrifvelse till K. M. i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Ekon.-Utsk:ts nu gjorda framställning,
och jag är öfvertygad att R. o. Ad. äfven nu skall bifalla
denna framställning.
Hvad angår Banko-Utskds Utlåt., har redan den siste värde
talaren påpekat bristerna i detsamma. Hvad särskildt beträffar
Hr Nordströms reservation — och denna torde nu egentligen
vara i fråga — så finner man, att deri endast talas om myntfoten,
således om myntets silfverhalt, men alldeles icke om dess
indelning eller benämning. Häri ligger en betydlig skilnad; ifrån
att vara en politisk, förnedras den till en blott kommerciel tanke.
Vidare — Hr Nordström föreslår att, i och för tillvägabringande
af öfverensstämmelse i myntfoten, underhandling måtte inledas
med grannstaterna. Det är ju något helt annat än att söka
åstadkomma en Skandinavisk gemensamhet i berörda hänseende.
Skola vi således inleda underhandling med Ryssland, men icke
med Norige? Ryssland är en grannstat, men Norige icke,
det är en med oss förenad stat.
På dessa skäl anhåller jag om bifall till Ekon.-Utsk:ts
Utlåt., samt att Banko-Utsk:ts Mern. deremot lägges till handlingarne.
Hr von Koch, Nils Samuel: När Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 71 förevar, hade vi ännu icke bekommit Banko-Utsk:ts Betänk.
N:o 25. Vi befunno oss således i en ganska svår ställning,
och det kunde starkt sättas i fråga, huruvida vi verkligen
skulle kunna tala om förändring i myntet endast på grund af
Ekon.-Utsk:ts hemställan. Jag får bekänna att jag befann mig
bland de tveksamma och önskade att ordet »mynt» skulle utgå,
enär vi eljest icke visste huruvida icke det beslut, som fattades,
komme att stå i strid med det Utlåt., man väntade från BankoUtsk:t.
Under förtroende till de upplysningar, en ledamot af
sistnämnda Utsk. lemnade ang:de det Utlåt, man hade att från
detta Utsk. motse, lättade emellertid Ståndet sitt beslut.
Sedan jag nu fått båda Betänkma samt hunnit närmare öfverväga
saken, får jag bekänna, att mina betänkligheter alldeles
fallit. Jag har haft den tillfredsställelse att se syftemålet med
såväl Banko- som Ekon.-Utslcts Betänk, låta sig förena, och tror
för min del att man knappast kommer till något önskvärdt resultat
i ena eller andra afseende!, med mindre man ställer vårt
Den 4 April.
471
Svenska mynt i förhållande tili det metriska systemet. Derpå
går ock Hr Björcks motion ut. Den afser att den Svenska
specien, i stället för att hålla 25^ gramm finsilfver, skulle komma
att hålla jemna 25 gramm, hvarigenom den fördel vunnes, att
vårt mynt blefve lätt jemförbart med Frankrikes, Belgiens, en
stor del af de Tyska Staternas, m. fl. länders mynt.
Om den af Hr Björck föreslagna åtgärd vidtoges, skulle t. ex.
en franc, som under nuvide förhållanden är lika med 0,7158
rdr rmt, komma att jemnt motsvara 72 öre rmt.
Af allra största vigt är, enl. min tanke, afskaffandet af den
olägenhet, som för närv:de vidhäftar, icke allenast vårt, utan
äfven det Danska myntet och den Amerikanska dollarn, att de
innehålla bråktal af gramm finsilfver. Att stadga, det mynten
skola innehålla jemna grammer finsilfver, utan bråk, är något,
hvarom jag anser att vi först borde komma öfverens. Genom
ett sådant stadgande blefve möjligt att för hvarje mynt säga att
det innehåller så och så många grammer finsilfver, och det
blefve då mycket lätt att göra en jemnlörande beräkning. Kunde
man derjemte stadga ett lika »alliag» af t. ex. T\j koppar mot
finsilfver, skulle lika stort mynt ock få samma värde.
Jag kan knappast föreställa mig att i någon annan än den
af Hr Björck föreslagna rigtning någon jemkning vore möjlig
att åstadkomma, eller att en förening mellan de Skandinaviska
rikena skulle kunna tillvägabringas annorlunda än förmedelst
antagande af det metriska systemet. För min del anser jag
mig oförhindrad att bifalla såväl Ekon.- som Banko-Utsk:ts Betänk.
och öfverlemnar till Hr Gris o. Landtmis afgörande huruvida
häremot möter någon svårighet. Helst önskar jag, att,
enär de icke stå i strid med hvarandra, båda de underd. skrifvelserna
måtte afgå. Jag anser nemi. att, i en bankfråga, det
är mer skäl att grunda sitt beslut på ett Utlåt, från BankoUtskit,
än endast på ett från Ekon.-Utskit.
Jag tager för afgjordt att det metriska systemet kommer
att vinna insteg, så mycket mer som Tyska Förbundet visat
sig gynnsamt för det och lärer nedsatt en komité för uppgörande
af förslag i ämnet, samt flera Tyska författare säga att
detta system sannolikt blir antaget. När sjelfva Tyskland är på
väg att införa det Franska systemet och äfven i England opinionsyttringar
för detsamma förekommit, torde det icke vara
för mycket påstådt att det är det metriska systemet, som egentligen
eger en framtid.
En förändring i mått, mål, vigt och mynt är emedlertid
alltid en vådlig sak — äfven om man icke kan gifva Napoleon
rätt, då han på S:l Helena tillskref sin afsättning en dylik förändring;
— att göra en dylik förändring endast för Skandinavien,
lönar icke besvär och risk. Men kjinna vi få ett med de
flesta civilicerade folk gemensamt system, är ändamålet stort
och väl värdt några uppoffringar och äfven risken af ett öfvergående
missnöje hos den mindre upplysta delen af befolkningen.
Jag förenar mig i hvad Hr von Troil yrkat.
472
Den 4 April.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhem: Vid denna frågas behandling
inom Banko-Utsk:t, höjde sig många röster emot en
förändring i vår nuv:de myntfot, på den grund, att man förutsatte
möjligheten deraf, att en för hela Europa gemensam öfverenskommelse
i afseende å myntfoten skulle kunna träffas.
Blefve en sådan öfverenskommelse gjord, skulle vi, om vi nu
eller i en nära framtid företoge en partiell förändring, blifva
tvungna att ytterligare en gång till ändra vårt myntsystem. —
Denna mening biel' dock af majoriteten undertryckt och man
kom till det resultat, förev:de förslag utvisar.
Mot detta Betänk, har Hr von Troil anmärkt, att det icke
nämner något om vår Svenska myntfots bringande till enhet
med öfriga Skandinaviska rikenas, och han förundrar sig dess
mer, som en reservant särskildt framhållit betydelsen af en sådan
enhet.
Det är kanske något svårt att angifva orsaken, hvarför
något om den Skandinaviska enheten icke blifvit i Betänk:t intaget;
men icke kan det tillskrifvas glömska, utan det fanns
verkligen ett ganska vigtigt motiv härför, — det nemi., att Utsk:ts
plenum var förvissadt, att om ett förslag i denna syftning gjordes
Danmark, detta land bestämdt skulle föreslå sitt nuv:de system,
som i det närmaste öfverensstämrner med Hamb.-Banko-systemet.
Norige skulle göra samma påstående och möjligen äfven,
af vanlig ovilja att antaga Svenska propositioner, motverka saken.
Utskottet ansåg deremot, att om det Svenska myntet blefve
bragt till likhet med Vereins-thalern, som är gemensamt mynt
för de flesta Tyska stater, skulle Danmark och Norige utan
påstötning från vår sida finna sin fördel uti att antaga samma
system; hvarigenom således ändamålet vöre vunnet. Men att
införa detta i Banko-Utsk:ts Betänk., tror jag icke gått an.
Motionären har äfven föreslagit att myntet skulle bestå af
9 delar finsilfver och 1 del koppar, i stället för 75 delar silfver
och 25 delar koppar; men om dessa och öfriga detaljer ansåg
Utsk:t icke lämpligt att yttra sig, under förutsättning att vid
den undersökning, som på grund af B. St:rs beslut koinme att
vidtagas, äfven dessa frågor komme under öfvervägande.
Om man skall bestämma sig för det ena eller andra förslaget,
beror, enligt min tanka, hufvudsakligen derpå, huruvida
det metriska systemet eller Vereins-thalern har mer utsigt att
blifva antagen i Europa. Detta är dock något, som man på
förhand icke kan veta, och då kändt är att Sverige har stora
affärer på norra Tyskland, är det fördelaktigare för oss att få
samma myntsystem som dessa länder begagna, un att införa
det, som hittills icke är antaget utom i Frankrike.
På frågans närvarande ståndpunkt, anser jag bäst vara,
att, enligt Gr. Hamiltons förslag, uti Ekon.-Utsk:ts Betänk, utesluta
ordet »mynt» samt bifalla Banko-Utsk:ts Betänk.
Den 4 April.
473
Hr von Troil: Om vi nu skulle bestämma oss för en
viss myntfot, vore det visserligen skäl att ingå i Irågans detaljer,
men så är icke förhållandet, utan frågan rör endast, huruvida
R. St:r vilja aflåta till K. M. en skrifvelse i ämnet, samt
i så fall huru denna skrifvelse bör vara affattad.
Den siste värde talaren har förklarat alt Banko-Utsk:t ansett
sig böra uppställa sitt förslag i den form, hvari det här
förekommer, på den grund, att Utsk:t föreställde sig att Danmark
och Norige skulle vara ovilliga att ingå på någon förändring,
hvarigenom de skulle bringa sitt myntsystem i öfverensstämmelse
med vårt. Deri har han fullkomligt rätt, — om det
nemi. vöre fråga att förmå Danmark och Norige att ingå på
det system, som vi nu ega. Men här är ju fråga derom, att
genom undersökning och utredning söka tillvägabringa en förändring,
hvarigenom myntet blelve för dessa frenne länder gemensamt,
men tillika öfverensstämmande med andra Europeiska
länders. Det blefve således icke fråga om att antaga det myntsystem,
som något af dessa länder nu har, utan om en gemensam
öfvergång till ett annat system. Det är för vinnande af detta
ändamål en sådan undersökning skulle af sakkunnige män på
förhand företagas; — en undersökning, som jag anser särdeles
vigtig, icke allenast för tillvägabringande af öfverensstämmelse
de Skandinaviska länderna emellan i afseende å mynt, utan
jemväl med afseende å mått, mål och vigt.
Då jag emellertid ansåg olämpligt att i samma ämne till
K. M. aflåta 2:ne skrifvelser och ansåg bifall till Ekon.-Utsk:ts
Betänk, tillräckligt uttala R. St:rs önskan, anhöll jag, sist jag
hade ordet, om bifall till Ekon.-Utsk:ts Betänk, samt att BankoUtsk:ts
måtte läggas till handlingarne. Som jag likväl af den
sednare diskussionen erlärit att inga formella hinder möta för
bifall till dem båda, anhåller jag om Hr Gr:s o. Landtm:s proposition
på bifall såväl till Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 25, som
Ekon.-Utsk:ts Utlåt. N:o 109.
Gr. Hamilton: Ehuru det lärer låta förena sig med formerna,
kan jag icke annat än anse besynnerligt och oformligt
att till K. M. aflåta 2:ne skrifvelser i samma sak. Härtill blifva
vi dock tvungna, emedan Ekon.-Utsk:t tagit sig friheten att behandla
frågor, som tillkomma Banko-Utsk:ts handläggning. Då
det emellertid later sig göra att bifalla såväl det ena som det
andra Utsk:ts Utlåt., afstår jag från mitt förra yrkande i afseende
på Ekon.-Utsk:ts Betänk.
Hvad angår det yttrande af ordföranden i Ekon.-Utsk:t,
Gr. Björnstjerna, att det vore en så stor tanke, Ekon.-Utsk:t
framställt, i jemförelse med Banko-Utsk:t, lemnar jag denna fråga
derhän; min enskilta tanke är den, att det beror på huru man
ser saken.
Frih. Gripenstedt, Johan August: För min del tror jag
icke att den, genom R. o. Ad:s beslut att på en gång behandla
474
Den 4 April.
båda dessa Betanien, bestämda arbetsordning varit särdeles lämplig;
men då nu så emellertid blifvit beslutadt, vill jag i ett sammanhang
yttra mig öfver dem båda.
I såväl Ekon.-Utsk:ts Betänk., hvilket handlar både om mått,
mål och vigt samt mynt, som Banko-Ussk:ts, hvilket afser endast
myntet, förekommer ett för begge gemensamt moment.
Man söker nemi., i fråga om nyssnämnda förhållanden hos oss,
dels en öfverensstämmelse med något allmänt Europeiskt system,
dels en enhet särskildt mellan de Skandinaviska länderna.
Till hvad resultat har man i dessa alseenden kommit? Jo, Ekon.-  Utsk:t föreslår R. St:r, »att i underd. skrifvelse anhålla, det K. M.,
efter genoin sakkunnige män verkställd undersökning och utredning,
ville vidtaga de åtgärder, som kunna leda till antagande
i de tre Skandinaviska rikena af ett gemensamt system för
mått, mål, vigt och mynt.» Ekon.-Utsk:t har således inskränkt
sig till att endast och allenast föreslå åtgärder för vinnande af
enhet de Skandinaviska länderna emellan, ehuruväl i det föreg:de
resonnementet Utsk:t upplyst att 2:ne Stånd fattat ett mer omfattande
beslut.
Banko-Utsk:t åter kommer till den konklusion, »att R. St:r
måtte hos K. M. i underdånighet anhålla, att K. M. i nåder
täcktes låta genom vederbörande verkställa undersökning till utrönande
deraf, huruvida en förändring af myntfoten i den angifna
syftningen» — d. v. s. att, såsom Hr Bjiirck föreslagit,
man skulle söka åstadkomma en öfverensstämmelse mellan det
Svenska myntet och det Tyska thaler-systemet — »må finnas
verkställbar, samt derefter, och för den händelse K. M. skulle
anse densamma ändamålsenlig, nådigt förslag i ämnet till R. St:r
afgifva.» Hetta syftar således endast på ett mera allmänt, Europeiskt
system, och det vigtiga ändamålet att söka en enhet i
detta hänseende mellan de Skandinaviska länderna, har här helt
och hållit bortfallit. Att 1111, såsom i början af diskussionen
blifvit föreslaget, man skulle bifalla Ekon.-Utsk:ts Betänk., som
visserligen äfven omfattar myntfrågan, men hvars tillstyrkande
dock endast går ut på, att man skulle söka en öfverensstämmelse
mellan de Skandinaviska rikena; att bifalla detta och
lägga till handlingarne Banko-Utsk:ts Betänk., som deremot åsyftar
att införa ett nytt myntsystem, utan särskildt afseende å de
Skandinaviska rikenas inbördes förhållande, det går, efter mitt
omdöme, alldeles icke an; ty i så fall har R. 0. Ad. icke fattat
något bestämdt beslut eller uttalat sin åsigt om det af BankoUtsk:t
framställda förslag. Jag tror således att man måste fatta
beslut i båda frågorna och har för min del icke något emot
att beslutet blir bifall till båda Utskrns Betänkin; men jag anser
att i så fall ett tillägg bör göras till Banko-Utsk:ts förslag, på
det att det beslut, som fattas med anledning af detta Betänk.,
må stå i öfverensstämmelse med det, hvari jag föreställer mig
att det Höglofl. Ståndet, på grund af Ekon.-Utsk:ts Betänk.,
stannar. Hetta tillägg borde afse att åstadkomma en enhet
mellan de Skandinaviska länderna i fråga om myntsystem, och
Deu 4 April.
475
kunde göras hufvudsakligen i öfverensstämmelse med hvad Hr
Nordström i sin reservation föreslagit. Likväl torde vara nödigt
att företaga en ändring i afseende å ett der förekommande
uttryck. Hr Nordström föreslår nemi. inledande af underhandling
med grannstaterna. Detta ord »grannstaterna» anser jag
vara mindre lämpligt, ty derunder inbegripes äfven Ryssland,
och jag tror icke att det vore värdt att med detta land inleda
några underhandlingar för åvägabringande af öfverensstämmelse
i berörda hänseende. Ordalagen borde derför affattas enligt min
tanke så, att den begärda underhandlingen alsåge endast de
Skandinaviska grannstaterna.
Sedan jag nu tillkännagifvit min åsigt i afseende på den
formella behandlingen af ärendet, anser jag mig äfven böra
något närmare rodogöra för de skäl, hvarpå jag grundar min
öfvertygelse, att Banko-Utsk:ts förslag ang:de vidtagande af åtgärder
för att utröna huruvida en förändring af vår myntfot
till nära öfverensstämmelse med den Tyska Vereins-thalern må
finnas lämplig och verkställbar, rätteligen bör förbindas med
frågan om tillvägabringande af enhet i myntfoten mellan de
Skandinaviska länderna.
Det hufvudsakligaste skälet hvarföre jag anser dessa åtgärder
eller undersökningar icke böra vara isolerade, utan kombinerade
och beroende af hvarandra, är det, att en förändring i
landets myntfot är en sak af den mest allvarsamma och grannlaga
beskaffenhet, och att således endast synnerligen stora och
vigtiga anledningar böra dertill förmå oss. Ty icke nog dermed,
att hvarje rubbning i ett lands myntbestämmelser — helst
om förändringen går ut på en nedsättning — verkar störande
på detta lands penninge- och kredit-förhållanden i andra länder;
en dylik förändring i myntfoten sträcker äfven sina verkningar
djupt ner i alla såväl enskilda som allmänna förhållanden inom
landet. Hvarje fordran eller skuld, hvarje åtagen förbindelse,
hvarje banksedel i allmänhetens händer representerar ett visst,
genom myntlagen noga bestämdt, värde. En rdr specie skall
enligt denna lag innehålla 6 ort, motsvarande 530 Holländska
ass, eller enligt motionärens beräkning 25^ Franska grammer
finsilfver; och den som eger 1000 rdr specie eller 4000 rdr
rmt i sedlar, eger således ett värde af 6000 ort, eller 25,500
grammer finsilfver. Att minska detta värde och nedsätta finsilfverqvantiteten
i den omförmälda summan t. ex. till 25,000
grammer (hvilket enligt Hr Björcks förslag skulle blifva fallet),
utan att gifva ersättning tili alla nuvarande Innehafvare af sedlar
eller andra förbindelser, vore naturligtvis ett våld, hvartill statsmakterna
icke hafva rätt, och som ingen lärer vilja förorda.
En reduktion af alla sådana värden blir således nödvändig.
Detta har också motionären ganska riktigt insett och iakttagit,
men han anmärker tillika såsom en särskildt gynnsam omständighet
härvid, att en dylik reduktion enligt hans förslag vore
mycket lätt verkställbar, enär hvarje summa efter den nya myntfoten
blott behöfde ökas med 2 procent, för att motsvara samma
476
Den 4 April.
summa enligt den gamla eller nuv:de. (Hr Björcks förslag
går nemi., som bekant, ut på att en rdr specie, som enligt hans
uppgift innehåller 25^ grammer finsilfver, skulle nedsättas till
jemnt 25 gramm finsilfver).
Att skilnaden mellan de begge systemerna låter uttrycka
sig i ett sådant procent-förhållande som det nyssnämnda, är otvifvelaktig!,
i fråga om förändringens verkställbarhet, en ganska
vigtig och gynnande omständighet; men likväl måste åtskilliga
anmärkningar härvid göras. Först och främst är beräkningen af
den
bråkdel dervid bortkastad. Fyra specier innehålla nemi. icke
jemnt 102 grammer finsilfver, utan 102,02, och ehuru denna
bråkdel ej är serdeles betydlig, bör den likväl ej lemnäs utan
allt afseende. Antag t. ex. att det vore fråga om en liqvid eller
omskrifning af 200,000 rdr. Två proc. häraf, eller den tilläggssumma,
som enligt förslaget skulle beräknas, vore då 4000 rdr,
men hvad som bortkastades (utgörande 2 proc. af tilläggs-summan)
uppginge likväl till 80 rdr; och att sålunda slumpa blott
för jemnhetens skull, är väl icke alldeles riktigt. Vidare måste
jag äfven fästa uppmärksamheten på de i vissa fall betänkliga
resultater, som skulle uppkomma genom motionärens förslag, att
vid aila liqvider under 50 öre någon reduktion eller tilläggssumma
af 2 proc. icke behöfde iakttagas, enär skilnaden då vore
så obetydlig, att den icke uppginge till fullt ett öre. Det är
visserligen ganska sannt, att om alla dessa små summor betraktas
hvar för sig, så är skilnaden, som skulle uppkomma genom
myntfotens förändring, så ringa, att densamma gerna kan och
bör lemnäs ur räkningen; men annorlunda blir dock förhållandet
vid sådana tillfällen, då stora summor bildas genom sammanläggning
af en mängd smärre, såsom t. ex. vid uppbörd,
minuthandel o. s. v. Slutligen bör äfven ihågkommas, att om
sjelfva myntenheten sålunda förändras, så måste äfven alla skatter
och afgifter, priser och lönebelopp jemkas i förhållande derefter,
så framt icke en ganska kännbar, ofta obillig inverkan
på bestående förhållanden derigenom skulle uppkomma.
Med afseende på allt detta och åtskilligt annat, som skulle
kunna tilläggas, lärer det icke kunna bestridas, att den ifrågavarande
åtgärden, eller en förändring i vårt myntsystem, icke
kan vidtagas, utan att medföra ganska många och stora svårigheter.
Men jag har icke anfört eller antydt dessa svårigheter,
endast för att deruti finna anledning att h. o. h. ogilla förslaget
samt derå afstyrka allt afseende, utan detta har skett för att
visa, att om man skall underkasta sig alla de olägenheter, som
dermed oundvikligen äro förbundna, så bör det ske för något
stort ändamål. Och sådana finnas verkligen.
Dessa, efter mitt omdöme, stora ändamål, som borde sökas,
äro tvenne särskilda, nemi.: l:o att bringa vårt myntsystem i
nära öfverensstämmelse med något annat stort omfattande Europeiskt
myntsystem; och 2:o att i afseende å myntfoten vinna
enhet med de Skandinaviska grannländerna.
Den 4 April.
477
I fråga om sättet att uppnå dessa ändamål, eller egentligen
det förstnämnda, framställer sig emellertid två olika alternativer,
hvilka otvifvelaktigt begge äro förtjenla af stor uppmärksamhet.
Det ena af dessa alternativer är det som motionären föreslagit,
eller att Svenska myntfoten skulle ställas i närmaste öfverensstämmelse
med den nya Tyska Vereins-thalern, på det sätt nemi.
att då 500 Franska grammer finsilfver, enligt Tyska mvntlagen,
utmyntas till 30 thaler, så skulle samma qvantitet finsilfver hos
oss utmyntas till 20 specier, i följd hvaraf den Svenska specien
skulle komma att ega ett värde, som med jemnt 50 proc. öfverstege
Vereins-thalern. Det andra af mig omtalade alternativet
vill måhända icke synas mindre inbjudande. Enligt detsamma
skulle, såsom redan vid realisationens införande starkt
ifrågasattes, riksdaler Hamb.-b:ko antagas till grund för vårt
myntsystem, hvilket i sådant fall komme att hvila på helt andra
vigtbestämmelser än det nyssnämnda Thaler-systemet.
Hamb.-systemet utgår nemi. från den Kölniska marken såsom
vigt-enhet, och grundar sig derpå, att 9j riksdaler Hamb.-  banko skola motsvara en Kölnisk mark finsilfver. De som förfäkta
detta sednare alternativ, anföra, att de Hamb.-myntsorterna,
riksdaler och mark banko, utgöra ett gammalt, noga bestämdt
myntvärde, som är kändt och noteradt i hela handelsverlden;
att således derigenom den sökta förbindelsen med något
allmänt Europeiskt penninge-system fullkomligen vunnes; att
detta system i afseende å fastheten och oföränderligheten hade
ett företräde deruti att enheten, som blott afser en viss qvantitet
finsilfver, vore fiktiv, och att ingen utmyntning enligt densamma
i verkligheten egde rum; samt slutligen, att genom antagande
af Ham.-systemet, äfven det andra af de nyss uppgifna
ändamålen skulle på samma gång vinnas, nemi. enhet med de
Skandinaviska grannländerna, hvilkas myntfot eller specieriksdaler
är lika med Hamb.-banko.
Det låter icke förneka sig, att dessa omständigheter förtjena
ganska mycket afseende, men jag tror likväl, att i valet
mellan de begge alternativerna företrädet bör lemnäs åt Thalersystemet
framför mark-svstemet. Skälen härtill hafva redan
blifvit, enligt min tanka ölvertygande, framställda af motionären,
och jag vill nu i detta afseende endast erinra: om detta systems
stora enkelhet i fråga om utmyntningsgrunden; om det förhållandet
att vår statsskuld och dithörande liqvider äro ställda i
thaler; om den praktiska betydelsen af att få ett mynt, som i det
närmaste sammanfaller med det, som redan är gångbart hos en
befolkning af 40 å 50 millioner menniskor; och slutligen derom
att detta system, genom antagande af grammvigten såsom basis,
äfven ställer sig i nära och lätt förbindelse med ett ännu allmännare
myntsystem, nemi. det Franska. Med ett ord, jag
anser, att det s. k. Thaler-systemet har vida mer framtiden för
sig, än det s. k. Mark-systemet, och tvekar således icke för
min del, att ansluta mig till det förra, i händelse någon förändring
i vår myntfot skall ega rum.
478
Den 4 April.
Men huru går det i sådant fall med den önskade och önskansvärda
gemensamheten för de Skandinaviska länderna? —
Motionären har visserligen i förbigående yttrat den förhoppning,
att äfven Norige och Danmark skulle komma att antaga det
ifrågavarande nya systemet, i anseende till dess stora fördelar,
och att. sålunda den åsyftade enheten mellan de nordiska länderna
skulle uppnås. Men jag fruktar att denna förhoppning
icke har tillräcklig grund, och jag befarar tvertom, att man
från grannländernas sida kommer att göra ganska många invändningar
mot en sådan öfvergång. Och det kan icke heller
nekas att härtill finnas åtskilliga anledningar. Ty först och främst
uppstår hos dem icke allenast samma olägenheter, hvilka jag
förut angifvit såsom oundvikligen förknippade med en förändring
i myntväsendet, utan olägenheterna skulle derstädes — såsom
motionären sjelf anmärkt — vid öfvergången blifva större än
här, alldenstund skilnaden mellan det nya och gamla systemet
i dessa länder, icke såsom hos oss, skulle komma att uttryckas
genom det jemna förhållandet af 2 proc., utan genom ett brutet
tal, som motionären uppgifver till 1,1.26, hvilket naturligtvis ganska
mycket skall öka svårigheten. Dertill kommer äfven, att
det för oss kanske vigtigaste ändamålet, nemi. att bringa vårt
myntsystem i öfverensstämmelse med något annat allmänt Europeiskt
system, och undgå de förluster, som det nuv:de medför,
för våra grannar egentligen icke förefinnes, enär deras myntfot
redan sammanfaller med den kända Hamb.-banko-räkningen.
Och slutligen har jag också en positiv anledning att befara mindre
benägenhet för den föreslagna åtgärden, åtminstone från
Danmarks sida.
Från Utrikes-Ministern har nemi. blifvit mig meddelad en
ganska intressant afhandling i detta ämne af Danska Etatsrådet
Collin, chef för den afdelning i Finans-ministerium, dit myntverket
hörer, i hvilken afhandling fördelarna och behofvet af ett
gemensamt mynt för de tre Skandinaviska länderna närmare
utvecklas; men detta förslag går ut på, att Sverige skulle jemka
sin myntfot till likhet med den Danska och Norska, som förut
öfverensstämmer med Hamb.-banko-riksdalern. Hr Collin vidrör
visserligen också den jemväl i Danmark ventilerade frågan,
huruvida det vore skäl att heldre antaga det s. k. Thalersystemet,
men han besvarar denna fråga med obetingadt nej I —
Jag tror således icke att man bör göra sig allt för stora förhoppningar
eller illusioner i detta hänseende, men sådant hindrar
ingalunda, att en utredning af alla' hithörande omständigheter
är önsklig, och att ett försök till vinnande af öfverensstämmelse
med grannländerna må kunna göras.
För min del hyser jag emellertid den åsigt, alt om man
här i landet skall underkasta sig de mångfaldiga och väsendtliga
svårigheter, som en rubbning i myntfoten nödvändigt måste
medföra, så bör detta ske, endast så vida man derigenom kan
vinna begge de förut uppgifna ändamålen; men skulle detta för
tillfället icke kunna uppnås, så är det, enligt min tanka, bättre,
Den 4 April.
479
att se tiden an, och afvakta ämnets ytterligare utveckling, än att
nu vidtaga en så genomgripande åtgärd, utan att ändock hafva
vunnit en fullständig lösning af frågan.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, hemställer jag,
att K. o. Ad. behagade bifalla såväl hvad Ekon.- som BankoUtsk:t
föreslagit, dock med tillägg, att de åtgärder, som i anledning
af det sednare Betänk:t vidtagas, äfven böra afse att vinna
öfverensstämmelse mellan Sveriges och de öfriga Skandinaviska
ländernas myntfot.
Hr von Koch: Sedan jag sist hade ordet, har jag haft
tillfälle att afhöra Chefens för Finans-Dept:tet föredrag och vill
i anledning deraf yttra några ord.
Med särdeles tillfredsställelse har jag hört hans förklaring,
att han icke vill gå in på något system, som icke öfverensstämmer
med det metriska, men deremot kan jag icke biträda hans
mening, att en förändring i vårt mynt ovillkorligen bör göras
beroende af möjligheten att åstadkomma en förening i berörda
afseende mellan de Skandinaviska länderna. Frih. Gripenstedts
uppgift att den Danska specien och Hamb.-riksdalern skulle
vara alldeles identiska, törs jag icke påstå vara oriktig, men den
är icke öfverensstämmande med de uppgifter, jag har erhållit.
Af Banko-Utsk:ts Betänk, finner man huru svårt det är att skaffa
sig fullt tillförlitliga uppgifter; Utsk:t tillstyrker nemi. en utredning
just på grund af erhållna uppgifters otillförlitlighet. Enligt
mina källor, skulle nämnde mynt förhålla sig så till hvarandra,
att af en Kölnisk mark finsilfver utmyntas 9,250 Danska specier,
men endast 9,208 Hamb. riksdalrar. Dervid må nu vara
huru som helst; en vigtigare fråga är den, huruvida man bör
göra det bestämda vilkor, att icke någon förändring i Sveriges
myntsystem får vidtagas, med mindre äfven de andra Skandinaviska
länderna ginge in på förändringen. Häri får jag bekänna
att jag alldeles icke kan förena mig med Frih. Gripenstedt.
Jag anser visserligen en Skandinavisk gemensamhet med afseende
på mått, mål, vigt och mynt vara mycket önskvärd och
att intet bör försummas, som kan befordra detta stora ändamål;
men alt R. St:r skulle göra en förändring i vårt myntförhållande
nödvändigt beroende af samma förändrings vidtagande i de
öfriga Skandinaviska rikena, det kan jag icke finna vara rätt.
Hvad särskildt angår benämningen på det föreslagna nya myntsystemet,
tror jag att man helst bör benämna det för det metriska
systemet. Det torde nemi. icke vara mycket smakligt
för våra grannar på andra sidan sundet att höra talas om det
Tyska Vereins-thaler-systemet, utan tror jag att de hellre skulle
vilja förena sig om ett system, som finge sitt namn från andra
sidan om Rehn. Beträffande Vereins-thalern, är det en lycklig
tillfällighet att den utgör § af det utaf Hr Björck föreslagna nya
Svenska myntet. Denna thaler kan visserligen mätas upp i grammer,
men icke ulan ett oändligt bråk. Det blir nemi. sexor in
infinitum — 16,606 etc. Det torde derför vara mindre skäl att
480
Den 4 April.
bygga värt nya system på Yereins-thalern. Deremot är 25 grammer
i det metriska systemet en förträffllig siffra, så bra att den
bör antagas, äfven om icke våra Skandinaviska bröder komme
till samma resultat. För dem möter det också troligen större
svårighet att antaga det metriska systemet, än för oss, och jag
anser derför att man icke bör binda sig af hvad de i detta fall
vilja göra. Jag tror också att det vore nog, om man i den
skrifvelse, som kommer att på grund af Ekon.-Utsk:ts Betänk,
allåtas, intoge den bestämmelse, att en allmän öfverensstämmelse
i afseende å mått, mål och vigt mellan de Skandinaviska länderna
skulle söka åvägabringas; men deremot i skrifvelsen, med
anledning af Banko-Utsk:ts Betänk., väl uttalade en önskan om
enhet mellan de Skandinaviska länderna, men ingalunda gjorde
.förändringen i vårt myntsystem beroende deraf, huruvida dessa
länder ville antaga samma myntförändring.
1 afseende å ordalydelsen af Frih. Gripenstedts förslag,
som hufvudsakligen öfverensstäminer med Hr Nordströms, af
Borgare-St. väsendtligen bifallna reservation, vill jag göra den
anmärkning, alt då Frih. Gripenstedt föreslår att, i stället för
reservationens uttryck »underhandling med grannstaterna», skulle
införas »underhandling med de Skandinaviska grannstaterna»,
uttrycket underhandling icke torde vara fullt lämpligt.
Jag vet icke om det kan sägas, att man underhandlar med
Norige och det finnes då blott en Skandinavisk stat till, med
hvilken man kan underhandla. Jag tror således att ordalagen
måste jemkas.
Hr Nordenfelt: Sedan jag sist hade ordet, har under
diskussionen den tanke utvecklat sig, att det icke skulle kunna
gå an att ur Ekon.-Utsk:ts Betänk., i enlighet med Gr. Hamiltons
förslag, utesluta det sista ordet, alldenstund R. o. Ad. vid
förra pröfningen af detta Betänk, hufvudsakligen antagit detsamma,
hvarför Ståndet nu icke borde frångå hvad då bifölls.
Jag kan således icke annat än, i likhet med Gr. Hamilton, afstå
från detta yrkande; men på de skäl, Chefen för Finans-Dephtet
andragit, anser jag det icke gå an att lägga å sido Banko-Utsk:ts
Betänk. Icke heller tror jag att ändamålet vunnes fullständigt,
om man bifölle detta Betänk, i sitt nuv:de skick på samma gång
som Ekon.-Utsk:ts.
l)å jag dessutom tror mig veta att Preste-St. redan återremittrat
Banko-Utsk:ts Betänk., får jag, jemte det jag anhåller
om bifall till Ekon.-Utskds Betänk., anhålla att II. o. Ad. behagade
återremittera Banko-Utsk:ts Betänk., på det Utsk:t måtte
inkomma med nytt förslag, som stöde i öfverensstämmelse
dels med Ekon.-Utsk:ts dels ock med Frih. Gripenstedts framställning.
Frih. von Schwerin, Jules: Då frågan redan blifvit så
fullständigt utredd, särdeles genom Frih. Gripenstedts sakrika
anförande,
Den 4 April.
481
anförande, anser jag öfverflödigt att bifoga några betraktelser.
Jag vill likväl med några ord redogöra för de skäl, som föranledt
Banko-Utsk:t att stadna i det beslut, förev:de Betänk,
utvisar.
Motionären, Hr Björck, har fästat uppmärksamheten derpå,
att om Sverige antoge såsom grund för sin myntfot Vereinsthalern,
som står förut i öfverensstämmelse med gramm-systemet,
Sverige skulle äfven derigenom komma i direkt förhållande
till det Franska myntsystemet. Men, Mina Hrr! derigenom
skulle Sveriges myntsystem vidare blifva öfverensstämmande
jemväl med det, som är antaget i Belgien, Italien, Österike, liela
Tyska tullföreningen och Schweitz, länder, som, tillsammans med
Frankrike, räkna en folkmängd af 141 millioner. Särskildt vill jag
äfven nämna, att, om de uppgifter, jag har, äro rigtiga, Sverige
genom att sätta sitt mynt i direkt förhållande till Vereins-thalern
skulle äfven komma i förhållande till Brasiliens och Chinas
myntsystem, med hvilka länder vi äfven drifva handel.
Banko-Utsk:t har visserligen icke förbisett vigten deraf, att
Sverige kunde komma i direkt förhållande till de öfriga Skandinaviska
länderna, men om detta ändmål vunnes, skulle likväl
vårt system stå isoleradt, omfattadt af endast 8 millioner. Det
visar sig derför ojemförligt mycket fördelaktigare att antaga
Preussiska eller Vereins-thalern. Dessutom vunnes genom en
sådan förening bestämdt ingenting i det stora hela, emedan det
myntsystem, som finnes i Danmark och Norige, icke passar in
med flamb.-banko.
Att det dessutom icke är skäl att nu öfvergå till det Hamburgska
systemet, skall jag straxt ådagalägga.
Hr von Koch har redan visat huru svårt det är att få
noggranna uppgifter i afseende å myntförhållanden. Jag har
under de sednare dagarne sysselsatt mig härmed, och efter noggranna
beräkningar visar det sig, att de Hamburgska, DanskNorska
och Svenska riksdalrarne, uttryckta i Franska gramm,
förhålla sig till hvarandra som talen 25,387—,25,281—,25,504.
Den Danska specien är således ^^delar mindre; den Svenska
åter T\j'j/5:delar större än den Hamburgska. Beräknas värdet i
rdr rmt, så utgör 1 Svensk specieriksdaler 4,000 rdr.
1 Hamburgsk dito 3,982 »
1 Dansk eller Norsk dito 3,965 »
Men om också öfverensstämmelse vunnes med Hamb.-banko,
tror jag dock att det blefve blott af öfvergående nytta. Redan
sedan flera år har nemi. i Hamburg varit fråga väckt att antaga ett
annat myntsystem — den Preussiska Vereins-thalern. Småkrämare-intresset
har vinst på det nuv:de förhållandet; hvaremot det
större bankintresset önskar att detta småprejeri måtte upphöra och
Vereins-thalern antagas. Efter all utsigt kommer ock Vereins-thalern
att segra i Hamburg. Hvartill det i så fall skulle tjena att företaga
en sådan förändring och underkasta sig alla dermed förknippade
svårigheter, svårigheter, som visserligen äro öfvervinnerliga,
H. lil. 31
482
Den 4 April.
men som det icke torde vara skäl att för ofta upprepa, det kan
jag icke inse. Huruvida det nuv:de förhållandet kommer att fortfara
i Hamburg, beror dock till en stor del derpå, huruvida
Hamburg kommer att ingå i den Tyska handeis-föreningen.
Då ärendet var före på Utsk:s-afdelningen, rådde der den
mening, som förfäktades af Hr Nordström, men inom Utsk:t
blef den undertryckt. Utsk:t ansåg nemi. så tydligt och klart
att regeringen af sig sjelf vid en skeende myntförändring skulle
komma att förhöra sig hos våra grannländer, Danmark och
Norige, att man ansåg det nära nog impertinent att härom
göra särskild framställning. Jag förenar mig med den mening,
som blifvit af Banko-Utsk:ts Ordförande, Hr Nordenfelt,
uttalad.
Gr. Björnstjerna: Sedan alla talare förklarat sig icke
hafva något emot Ekon.-Utsk:ts förslag, torde dervid icke vara
något att tillägga. Återstår Banko-Utsk:ts. Då Hr Gr. o. Landtm,
anser dettas läggande till handlingarne mindre ändamålsenligt, förenar
jag mig med de tvenne sista talarne i yrkande på återremiss
af Banko-Utsk:ts Betänk.
Hr von Troil: Då jag första gången hade ordet, erin
drade
jag derom, att Banko-Utsk:t icke på något sätt behandlat
frågan om öfverensstämmelse i afseende å myntsystem mellan
Sverige och de andra Skandinaviska länderna. Äfvenledes har
Banko-Utsk:t underlåtit att fästa afseende vid alla de svårigheter,
som möta för en myntfotens förändring, svårigheter, som Frih.
Gripenstedt i sitt intressanta och sakrika anförande påpekat.
Dessa skäl göra att jag anser svårt att på samma gång begära
bifall till Banko-Utsk:ts som Ekon.-Utsk:ts Betänk.
Visserligen har jag icke något emot att bifalla det af 2 Stånd
intagna förslag, hvari Hr Nordströms reservation åberopas, förutsatt
att uttrycket »grannstater» i reservationen blefve utbytt
mot »Skandinaviska grannländer», men då flera talare förenat sig
i anhållan om bifall till Ekon.-Utsk:ts Betänk, samt att BankoUtsk:ts
måtte återremitteras, och då jag för min del genom en
sådan återremiss anser frågan komma på sin rätta plats och
Banko-Utsk:t derigenom sättes i tillfälle, dels att bringa sitt förslag
i öfverensstämmelse med det beslut, R. o. Ad. fattar med
afseende å Ekon.-Utsk:ts Betänk., dels ock att utveckla de delar
af motionen, det nu förbigått, förenar jag mig med de talare,
som yrka bifall till Ekon.-Utsk:ts Betänk, och återremiss af
Banko-Utsk:ts.
Hr Fåhraeus. Olof Immanuel: Det är hufvudsakligen
med afseende på den formela delen af frågan, som jag anhåller
att få yttra några ord. Redan vid det tillfälle då R. o. Ad.
beslutade uppskof med behandlingen af Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o
25, för att företagas i sammanhang med det Utlåt., som Allm.
Den 4 April.
483
Besv.- o. Ekon.-Utsk:t komme att afgifva, i anledning af erhållen
återremiss å dess Betänk. N:o 71, yttrade jag den åsigt, att
de frågor, som voro föremål för sistnämnda Betänk, och BankoUtsk:ts
Utlåt., icke hade så oskiljaktigt sammanhang, att de icke
lämpligen kunde hvar för sig pröfvas och afgöras. Af samma
mening var Talmanskonferensen. Man har emot Banko-Utsk:ts
Utlåt, gjort den anmärkning, att Utsk:t underlåtit att yttra sig
om den del af motionärens förslag, som afser vidtagandet af åtgärder
för beredande af ett gemensamt myntsystem för de Skandinaviska
rikena. Jag tror dock för min del, att Utsk:t icke
helt och hållet saknat anledning till denna underlåtenhet, helst
om, såsom det kan antagas, Utsk:t haft kännedom derom, att
berörda fråga jemväl var föremål för Allm. Besv.- och Ekon.-  Utsk:ts behandling. Frågan om förändring i myntets skrot och
korn är en så beskaffad financiel fråga, som det icke kan tillkomma
något annat Utsk. än Banko-Utsk:t att handlägga. Frågan
om åtgärder för beredande af gemensamt myntsystem med
andra länder är deremot ett national-ekonomiskt ärende, som
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t icke kan anses inkompetent att
behandla. Det är klart, att, om de underhandlingar, som af
beslutet i den sednare frågan kunna föranledas, föra till ett sådant
resultat, som afser förändring i Svenska myntsystemet, så
kan någon verkställighet icke följa utan R. St:rs medverkan, och
då blifver denna fråga åter ett ämne för Banko-Utsk:ts behandling.
Såsom saken nu står, kan jag icke finna något hinder i
formelt hänseende möta för bifall till så väl det ena som det
andra af förev;de Betänk:n, hvilket jag för min del ock tillstyrker.
Hvad särskildt föremålet för Banko-Utsk:ts Betänk, angår,
instämmer jag i de af Frih. Gripenstedt uttalade åsigter. Jag
gör mig icke heller några illusioner om en hastigare framgång
af de åtgärder, som ifrågakommit till beredande af ett gemensamt
myntsystem för de Skandinaviska rikena; men saken är
allt för vigtig för att icke åtminstone försöka en inledning till
underhandlingar derom, hvilka, såsom jag hoppas, i en närmare
eller afiägsnare framtid torde kunna leda till ordnande af ett
fullständigare, för verldshandel gagneligare myntsystem.
Beträdande den föreslagna återremissen af Banko-Utsk:ts
Betänk., kunna visserligen de af Frih. Gripenstedt framställda
erinringar gifva skälig anledning att påkalla närmare utredning
af ämnet; men enär, om ärendet öfverlemnas till K. M., sådan
utredning lika val kan på administrativ väg åstadkommas, anser
jag Utsk:ts förnyade behandling af ärendet icke ovilkorligen nödig.
Dock vill jag ej heller motsätta mig återremiss.
Frih. Gripenstedt: För uppnående af det ändamål, som
af mig åsyftas, har Hr Nordenfelt föreslagit att Banko-Utsk:ts
Betänk, måtte återremitteras. För min del tror jag äfven att
detta ändamål kanske lämpligast vinnes genom en sådan åtgärd,
och jag får derföre förklara att jag biträder detta förslag.
484
Den 4 April.
Hr von Koch: Sedan nu de flesta talare förenat sig om
återremiss af Banko-Utsk:ts Betänk., får äfven jag förklara att
icke heller jag vill framställa annat yrkande.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att i afseende å Allm. Besv.-o. Ekon.-Utsle.ts
Utlåt. N:o 109 något annat yrkande än å bifall dertill ej blifvit
framställdt, samt att, hvad åter beträffade Banko-Utsk:ts Utlåt.
N:o 25, dels hade yrkats, af Gr. Hamilton, att R. o. Ad, skulle
biträda det beslut, som Borgare-St. derom fattat, och dels af
flere ledamöter, att Utlåt:t skulle till Banko-Utsk:t återremitteras;
och skulle särskilda propos:r å de båda Utlåtme komma att
framställas.
Härefter gjordes propos. på bifall till Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ts Utlåt. N:o 109 och besvarades med ja; hvaruppå och
sedan propos:r först på bifall till Banko-Utsk:ts Utlåt. N:o 25
och sedermera på biträdande af det beslut Borgare-St. deröfver
fattat, blifvit framställda, men med nej besvarade, propos.
på återremiss af samma Utlåt, gjordes och med ja besvarades.
Vid föredragning af Konst.-Utsk:ts den 1 dennes bordlagde
Mem:r:
N:o 11, med förslag till ändringar i Usta §:n litte mom:t
Tryckfr.-Förordn., ang:de boktryckares åliggande att aflemna
friexemplar af tryckta arbeten; och
N:o 12, med förslag till den ändring i 18:de §:n R. O.,
att Mosaiske trosbekännare må erhålla rättighet att deltaga i
riksdagsmannaval;
förklarades dessa grundlagsändrings-förslag skola hvila till
grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag.
Föredrogs och lades till handlingarne Konst.-Utsk:ts den 1
dennes bordlagde Mern. N:o 13, i ani. af Riks-Ståndens beslut
rörande det i Konst.-Utsk:ts Mern. N:o 8 framställda förslag till
ändring i Usta §:n 12:te mom:t samt 4:de §:n litte mom:t
Tryckfr.-Förordn.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts den Usta dennes bordlagde
Utlåt. N:o 78, i ani. af väckt motion ang:de befrielse för staden
Södertelje från erläggande af kronotionde för dess donerade jord.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utsk:ts den Usta
dennes bordlagde Mern. N:o 79, i ani. af erhållna återremisser
å Betänka N:o 45, ang:de beräkning af statsverkets inkomster.
Dea 8 April f. m.
485
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts den l:sta dennes bordlagde
Utlåt. N:o 80, i ani. af väckt motion ang:de Bodums kyrkoherdeboställes
förvandling från skatte- till prestebords-natur.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Bevilln.- Utsk:ts den 1 dennes bordlagde Betänk. N:o 7, ang:de
»tämpelpappersafgiften.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. j 1 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 8 April 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 5 prot.-utdrag för den 4 dennes ssmt pleniprot:t
för den 11 sistl. Februari e. m.
Upplästes ett utaf Hr af Burén, Didrik Pontus, ingifvet
Mern. af följande lydelse:
Då jag är hindrad att till riksdagen återvända till den tid
min permission som Utsk:s-ledamot tilländalöper, och jemväl
under de kommande månaderna tidtals är upptagen af både
allmänna och enskilda värf, nödgas jag afsäga mig att längre
vara ledamot af Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:t, — men anhåller
vördsamt att vid min riksdagsmannarätt blifva bibehållen.
Uppå framställd propos. lemnade R. o. Ad. härtill sitt bifall,
hvarefter Hr Gr. o. Landtm, anmodade Ståndets Hrr elektorer
att utse en ny ledamot i Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:t
efter Hr af Burén.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att till 11. o. Ad. blifvit
öfverlemnade 15 inträdeskort till K. Landtbruks-Akademiens
486
Den 8 April f. m.
sammankomst den 13 dennes, samt anmodade de medlemmar
af Ståndet, som önskade erhålla dessa biljetter, att anmäla sig
hos Riddarh.-Fiskaien.
Gr. Snoilsky, Gustaf Fredrik, väckte en motion N:o 269,
om utsättande af dag för nästa lagtima Riksdags början.
Remitterades lill Exped.-Utsk:t.
Hr Gr. o. Landtm, lät uppläsa en från Bevilln.-Utsk:t ankommen
skrifvelse af följande innehåll:
Med afseende å blifvande behandling inom Riks-Stånden af
Bevilln.-Utsk:ts Betänk. N:o 7, ang:de stämpelpappers-afgiften, får
Utsk:t härhos till Högvälborne Hr Gr. o. Landtm, öfverlemna
afskrift af en Utsk:t denna dag tillhandakommen nådig remiss å
en af Direktionen för Götheborgs Sjö-assurans-förening i underd.
gjord framställning om ändring i den nu gällande stämpelpappers-lörordnm
i fråga om stämpelbeloppet å försäkringsbref
mot sjöskador, utfärdade af inhemska assurans-bolag.
Härefter förklarade Hr Gr. o. Landtm., att då någon K.
Propos. i det ämnet, som den nu upplästa skrifvelsen afsåg, icke
blifvit afgifven, samt hvarken af Bevilln.-Utsk:t eller någon enskild
riksdagsman motion i samma ämne blifvit väckt, kunde
den ifrågav:de skrifvelsen jemte dervid lögade handlingar icke
föranleda till någon annan åtgärd än att läggas lill handlingarne.
Föredrogs ånyo Bevilln.-Utsk:ts den 1 och 4 dennes på
bordet lagde Betänk. N:o 7, ang:de stämpelpappers-afgiften.
Gr. Posse, Arvid: Jag får vördsamt hemställa, att vid
föredragningen af detta Betänk, måtte följas samma ordning som
vid sista riksdagen iakttogs, nemi. att sjelfva Betänk:t föredrages
punktvis, och att, sedan hvarje särskild punkt är afgjord, motsvarande
§ i lagförslaget, så vidt punkten med någon sådan står
i sammanhang, omedelbart derefter uppläses; äfvensom att, i
händelse några §§ komma att återremitteras, och andra deremot
gillas, R. o. Ad. måtte lemna Utsk:t öppet att äfven i de
gillade §§:na vidtaga de ändringar, som kunna af återrernisserna
föranledas.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att Gr. Posse hade föreslagit,
att i afseende å sättet för föredragningen af ifrågav:de Betänk,
jemte dervid fogade författn.-förslag skulle så förfaras, att Utsk:ts
uti sjelfva Betänk:t gjorda hemställanden punktvis geuomgingos,
med iakttagande deraf, att sedan de hemställanden, som hade
afseende å någon § i förslaget, blifvit pröfvade och afgjorda,
den deremot svarande texten omedelbart derefter företoges till
Den 8 April f. m.
487
granskning; äfvensom att R. o. Ad. skulle besluta, alt för den
händelse åtskilliga §§ eller delar deraf komme att återremitteras,
men andra åter bifölles, Utsk:t skulle ega för sig öppet att
vid frågans förnyade handläggning vidtaga sådana ändringar uti
de af R. o. Ad. godkända §§:ne, som kunde finnas behöflige till
följd af de förändrade stadganden i andra delar af förslaget,
hvartill återremisserne möjligen kunde föranleda; och hemställde
Hr Gr. o. Landtm, härefter, huruvida R. o. Ad. behagade
bifalla hvad sålunda föreslagits.
Ropades ja.
Härefter föredrogos:
Utskottets tre första hemställanden i ani. af väckta motioner
om afskaffande af stämpelafgiften h. o. h. eller till en del, samt
om förändring i sättet för dess utgörande.
Riföllos.
§ 2.
Utsk:ts hemställan om helarksstämplarnes afskaffande.
Gr. Mörner, Carl Göran: Då jag till följe af embetspligt
deltagit i den förberedande handläggningen af frågan om
borttagande af stämpelpapper å hela ark, har jag för min del
dervid kommit till den öfvertygelse, att en sådan förändring
hvarken är nyttig eller ändamålsenlig. Skälen för denna åsigt
äro utvecklade i det Utlåt., som af Kammar-rätten och Statskontoret
gemensamt blifvit till K. M. afgifvet. Ett bland dessa
skäl är, att det för allmänheten medför större trygghet i afseende
å papperets beskaffenhet, då utslag och resolutioner skrifvas
på stämpladt papper, än då expeditionshafvanden skall gå i
författning om anskaffande af papper. Ett annat af öfvervägande
vigt är att det är omöjligt att vinna en säkrare kontroll
än genom denna anordning. Utsk:t har hufvudsakligen fästat
sig vid en reservation, som blifvit afgifven af en ledamot i Kammar-rätten,
och jag medgilver, att denna reservation kunnat förtjena
en närmare belysning; men dels är det i Kammar-rätten
icke vanligt att man skrifver reservationer mot reservationer, dels
tror man sig kunna förutsätta någon omtanka och pröfning hos
dem, som sedermera skola granska handlingarne. Det är härvid
anmärkningsvärdt att, då Utsk:t åberopat den stora besparing,
som skulle uppkomma genom den föreslagna förändringen,
Utsk:t icke gjort sig den mödan att besinna, att reservanten
stödt sina beräkningar pä helt andra förhållanden, än dem, som
skulle komma att inträffa, om Kammar-rättens förslag antoges,
samt att han alldeles förbisett den icke obetydliga nedsättning i
pris på tillverkningen af stämpelpapper, som derigenom uppkommer.
Priset på ett ris sådant papper skulle nemi. komma
488
Den 8 April f. m.
att nedgå från 50 till 40 rdr, och denna skilnad af 10 rdr för
hvart ris har alldeles undfallit både reservanten och Utsk:t. Vidare
torde man något böra uppmärksamma den icke obetydliga
tillökning i arbete, som komme att åläggas embetsman, hvilka
redan förut äro i detta afseende ganska betungade. Det är
nemi. ett icke ringa besvär, redan under nuv:de förhållanden, att
med stämpladt papper belägga sådana handlingar, som böra dermed
förses; men hvad är detta besvär i jemförelse med det
som komme att uppstå, i fall hvarje expedition måste förses
med beläggningskartor? Utan tvifvel blir det för domare, åtminstone
i de större domsagorna, nödvändigt att för detta ändamål
skaffa sig särskildt biträde, hvilket naturligtvis skulle medföra
en icke obetydlig kostnad. Så långt tänkte sig dock icke reservanten
för, och derföre finnes ej heller någon beräkning öfver
det belopp, hvartill denna ökade kostnad kan komma att uppgå.
Skall föreskriften tolkas efter ordalydelsen, så får domaren icke
ens sammanräkna alla arken i samma expedition och förse denna
med en deremot svarande stämpel, utan måste belägga och
skrifva på hvarje ark särskildt. Om vi åter betrakta statens embetsverk,
huru slår det sig der ut med den omtalta besparingen?
De verk, som hafva expensmedel, komma naturligtvis att
för dessa köpa papper till precist lika stor myckenhet, som det
arktal stämpelpapper belöpt sig till, hvilket eljest skulle halva åtgått;
hvad staten vinner på den ena handen, får den således
gifva ut igen med den andra. I afseende å den säkerhet, som
härutinnan är nödig, skulle kontrollen ligga deri, att den enskilde
har dokumentet i sin hand; men jag hemställer, om det
är troligt att en part, som kanske efter långvarig rättegång och
lång väntan ändtligen får sin dom eller resolution, bryr sig om
att räkna efter arken i expeditionen och jemföra med den åsätta
beläggnings-stämpeln? För min del tror jag att i de Hesta fall
parten ej besvärar sig med en sådan undersökning, om han ock
kunde antagas i allmänhet ega den dertill nödiga kännedom om
författningens föreskrifter. Men jag antager, hvad som äfven
säkerligen i de aldra flesta fall blir händelsen, att domaren vill
ärligt och ordentligt verkställa karterings-arbetet; det kan dock
hända honom, likasom andra dödliga, att någon gång räkna
miste, och hvad inträffar då? Jo, han blir anklagad för tjenstefel
och torde kunna råka ut för tillvitelsen att hafva icke behörigen
bevakat eller till och med sökt undansnilla Kronans
rätt, — ett fel, som lian icke befarar att oafsigtligt göra sig
skyldig till, om expeditionerna skrifvas på sjelfva det stämplade
papperet. Det är också tänkbart, att en domare verkligen belagt
en handling med vederbörlig karta, men att denna sedermera
blifvit genom någon händelse eller genom annans förvållande
derifrån skiljd, och då kan domaren oskyldigt utsättas lör
äfventyret af en anklagelse, som är svår att med bevis vederlägga.
Han är visserligen äfven nu ansvarig att handlingar,
som ingifvas, befinnas behörigen karterade, men ersättningsskyldigheten,
likasom skyldigheten att med det erforderliga stäm
-
Den 8 April f. m.
489
pelpapperet förse handlingen, åligger icke egentligen domaren,
utan parten sjelf. Då den genom Utsk:ts förslag afsedda besparingen
säkert blir högst obetydlig och vid jemförelse med de
minskningar i afgilter, som Utsk:t för öfrigt tillstyrkt, kommer
att försvinna nära nog som en droppa i hafvet, samt då säkerheten
såväl för domaren som för allmänheten är bättre bevarad
genom nu gällande ordning, kan jag för min del icke finna skäl
att deruti göra förändring, utan anhåller om bifall till Hr Doktor
Nordlunds vid Betänk:t fogade reservation.
Frih. Alströmer, Oscar: Ehuru Betänk:t icke utvisar
mera än 4 reservationer, förmodar jag dock att meningarne
varit ganska delade inom Utsk:t. Gr. Mörner har redan tydligen
visat, att besparingen till följd af Utsk:ts förslag skulle
blifva ganska obetydlig, men att det deremot skulle medföra
många olägenheter. Det är visserligen en småsak, att tjenstemannen
blir tvungen att sjelf bekosta papperet för expeditionerna,
men det kan dock till följe deraf befaras, att han då
kommer att taga mindre godt papper. Men det är .en annan
olägenhet för parterna, som är af större betydelse. Arenderna
tillväxa nemi. beständigt, och man klagar redan öfver, att expeditionerna
ej erhållas nog tidigt. När man nu besinnar hvilken
massa af expeditioner som utgår från t. ex. Landskanslierna, så
är det gifvet att, om alla dessa skola särskildt förses med beläggningskartor,
de blifva ändå mera fördröjda, och det torde
äfven blifva nödigt för vederbörande embetsman att för detta
arbete hålla särskildt biträde. Dessutom ligger det mera trygghet
deruti, att expeditionen skrifves på sjelfva det stämplade
papperet; dels får denna derigenom mera form och utseende
af en offentlig handling, dels finnes i stämpelpapperet vattenstämpel,
som försvårar förfalskning. Jag får tillägga, att om
den föreslagna förändringen antages, och derigenom domare och
landtstats-tjenstemän få ett ökadt besvär sig pålagdt, så erhålla
de derigenom också grundadt skäl att begära ersättning af staten,
hvars besparing således torde blifva högst obetydlig. Jag förenar
mig på dessa grunder med Gr. Mörner i anhållan om afslag
å Utsk:ts framställning i denna punkt, och bilall till Doktor
Nordlunds reservation.
Hr Reutersvärd, Patrik: Alla de skäl, som af de föreg:de
talarne blifvit åberopade, framhöllos inom Utsk:t, men blelvo
der vederlagda io öfverensstämmelse med den reservation, Kammarrätts-rådet
Alander afgifvit, då frågan färevar till pröfning
hos Stat-kontoret och Kammar-rätten. Denna reservation upplyser,
att domhafvande äfven nu icke äro tillförsäkrade att kostnadsfritt
erhålla papper för de expeditioner, sorn från dem skola
utgå, äfvensom att det papper, sorn erfordras, i medeltal skulle
utgöra 3 ris för hvarje domsaga, således 40 rdr; och besparandet
af denna utgift för Hrr domare synes icke vara något giltigt
skäl, för att icke bespara staten en så stor utgift som här
490
Den 8 April f. m.
är i fråga. Icke torde heller det skäl ega giltighet, att man
skulle få sämre papper, ty fullt ut lika vigtiga handlingar skrifvas
äfven nu på ostämpladt papper, som de hvilka utgå med
25 och 50 öres karta, och man har icke förnummit någon klagan
öfver papperets beskaffenhet i de förra. Hvad Gr. Mörner
yttrat om kontroll, tror jag heller icke är af så synnerlig vigt.
Då redan nu förefinnas beläggningskartor af ända till 100 rdr
och derutöfver, och man häri ej funnit någon risk, så torde det
väl ock utan fara låta sig göra att begagna dylika af 25 och
50 öres valör. — Jag anhåller om bifall till Utsk:ts Betänk.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Jag delar de åsigter, som
reservanten Doktor Nordlund uttalat. Utsk:t har hufvudsakligen
fäst sig vid den besparing, som för Stats-verket skulle uppkomma
genom indragning af skrifkartorna. Jag tror dock icke
att denna besparing, rätt beräknad, förtjenar det afseende, Utsk:t
å densamma fästat. Reservanten har nemi. visat både att den
från 16 till \ angifna procentskiinaden och den omnämnda besparingen,
32,500 rdr, stöda sig på oriktiga beräkningsgrunder
och felaktig beräkning, hvartill, utöfver de skäl reservanten framhållit,
äfven bör nämnas, att, efter den kalkyl som gifvit stöd
för Utsk:ts förslag, alla de skrifkartor, som för året voro utlemnade
från Statskontoret, oriktigt upptagas vara för samma
år förbrukade.
Den föregifna besparingen kan bänföras till 3:ne särskilda
slag, nemi. l:o den som komme att göras, till mehn för Tumba
pappersbruk; 2:o den för minskad transportkostnad; och 3:o den
Stats-verket skulle vinna på åtskilliga tjenstemäns bekostnad.
Härvid bör observeras, först hvad Tumba pappersbruk angår,
att, då detta bruk är R. St:rs eget, den behållning, som å stämpelpapperet
der kan uppstå, tillfaller staten sjelf, samt att derföre
hvad staten på ena hållet besparar, det minskar vinsten å
det andra; för det andra, att transportkostnaden måste minskas
i samma mån jernvägsnätet öfver vårt land hinner utbreda sig;
och sist, att Iråga kan uppstå huruvida staten, utan motsvarande
ersättning, kan hafva rätt fråntaga sina tjenare en fördel,
dem genom häfd tillerkänd, en åtgärd, man tanke om lagligheten
huru som helst, som åtminstone ej kan vara staten värdig.
Men det är icke nog med att domare och tjenstemän, som nu
tillgodonjuta skrifkartepapperet fritt, skulle fråntagas en sådan
fördel, man komme derutöfver att tillskynda dem nya besvär
och kostnader genom utbytet af skrif- mot beläggningskartor,
dymedelst att dessa sednare måste vid handlingarne fästas
och derefter makuleras, ett bestyr, som ordinarie tjenstemännen
svårligen lära medhinna, utan få lof att anförtro åt några deras
medhjelpare, hvilka, ofta unga och oerfarna, lätt kunna, genom
misstag eller försummelse, orsaka stor risk för den ansvarige
tjenstemännen och möjligen äfven förlust för Stats-verket. Då
jag sålunda finner den ökade kostnad, det ökade arbete, och
den större risk, som för domaren skulle uppkomma genom
Den 8 April f. in.
491
skrifkartornas borttagande; då man, hvad Tumba angår, tager
med den ena handen för att möjligen nödgas gifva med den andra;
då transportkostnaden allt mer och mer kan påräknas skola minskas,
och då slutligen, genom upphörandet att skrifva handlingarne
på stämpladt papper, staten skulle gå miste om den säkraste
kontroll för stämpelafgiftens behöriga utgående, så återstår
såsom enda frukt af förändringen möjligen några tusen rdrs
vinst, som jag dock anser vara af ringa betydelse i jemförelse
med de många olägenheter, den skulle medföra. Jag instämmer
derföre i det yrkande, som blifvit af Doktor Nordlund i
hans reservation framstäldt.
Gr. Posse, Arvid: Det är uteslutande ekonomiska skäl,
som föranledt denna Utsk:ts hemställan. Man ansåg nemi. skrifkartorna
vara för dyra, då man beräknat deras kostnad till 16
proc., och då deremot beläggningskartorna kosta blott i proc.
Utsk:t har visserligen ej försummat taga i betraktande, att skrifkartor
numera erbjudits till nedsatt pris; men säkerligen kommer
val också priset på beläggningskartor att sjunka i förh:de
dertill; och då det går 12 beläggningskartor på en skrifkarta,
så måste naturligtvis papperet till de sednare kosta 12 gånger
så mycket som till de förra. Huruvida denna besparing är så
stor, att förändringen bör vidtagas, må nu hvar och en med
sig sjelf afgöra. — De skäl, som blifvit åberopade mot Utsk:ts
framställning, äro hufvudsakligen desamma, som blifvit anförda
af Stats-kontoret och Kammar-rätten. Man har först sagt, att
skrifkartorna medföra större kontroll; men då den kontroll, som
beläggningskartor medföra, anses tillräcklig för sådana på 100
rdr, så bör den val äfven vara stor nog för dem på 25 och
50 öre. Man har äfven sagt, att domarne icke skulle hafva
någon skyldighet att bestå papper; men de äro också icke derifrån
befriade, ty då skulle ju staten tillhandahålla dem papper
äfven för alla sådana handlingar, som icke behöfva karteras.
Att papper skulle komma att användas af sämre beskaffenhet,
är ett mesquinerie, som jag för min del icke tilltror den Svenske
domaren. Den väsendtligaste invändningen gäller det Ökade
besväret för domare och öfriga tjenstemän att förse handlingarne
med beläggningskartor och makulera dessa. Detta besvär
blir dock icke så stort som Gr. Mörner framställt det, ty
åtminstone behöfver domaren icke, som han sade, med karta
belägga hvarje särskildt ark, utan kan taga en gemensam karta
till högre belopp för alla arken sammanräknade. Då jag anser
statens vinst icke vara utan betydenhet, och de befarade
olägenheterna deremot icke så särdeles stora, anhåller jag om
bifall till denna punkt af Betänk:t.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Jag instämmer h. o. h.
i de yttranden, som Gr. Mörner och Frih. Alströmer här afgifvit.
Det framställda förslaget är opraktiskt, derföre att det
borttager en kontroll, som ganska val behofves. Man har vis
-
492
Den 8 April f. m.
serligen sagt, att då kontroll kan utöfvas med beläggningskartor
af 100 rdrs valör, så bör den äfven kunna ske med sådana af
mindre värde; men det är ju naturligt, att uppmärksamheten
alltid mycket mera fästes vid kartor af högre värde än vid de
mindre. Ett annat vigtigt skäl mot förändringen är det ökade
arbete för domare och landskansliet som icke kan bestridas
utan antagande af särskildt biträde. Då dessutom besparingen
för staten, om ock någon, likväl blir ganska obetydlig, får jag
förena mig med de talare, som anhållit om afslag å Utsk:t»
framställning i denna punkt och om bifall till Doktor Nordlunds
reservation.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Äfven jag anhåller att få förena
mig med Gr. Mörner, och jag skulle icke besvärat R. o. Ad.
med något yttrande, om icke Gr. Posse sagt, att då beläggningskartorna
inneburo tillräcklig kontroll för så stora valörer
som 100 rdr, borde den väl äfven vara nog för dessa belopp
af 25 och 50 öre. Detta hvilar enligt min tanke på ett missförstånd
af hvad författn. innehåller, ty der föreskrifves verkligen
en ganska stark kontroll för de större kartorna. Det står
nemi. i § 8, att köp-, bytes- och gåfvobref m. m. skola beläggas
med kartor på det sätt, att de sistnämnda kunna klippas
itu, och dessa afklippta hälfter insändas sedan till vederbörande
myndighet, som har att verkställa granskning. Något
dylikt har ej varit nödvändigt för de mindre kartorna, och
Utsk:t har derföre ej heller föreslagit något sådant. —• Jag anhåller
för min del om afslag på Utsk:ts framställning.
Hr von Ehrenheim, Per: Föregående talare hafva redan
visat, att den besparing för Stats-verket, hvilken Utsk:t afsett
med detta förslag, icke blir så synnerligen stor, som Utsk:t förmodat.
De hafva äfven visat skilnaden i den kontroll, som
kan utöfvas i afseende å skrif- och beläggningskartor, samt den
ökade kostnad och besvär för domare och andra tjenstemän,
som skulle af förändringen blifva en följd. För min del godkänner
jag alla dessa skäl, men anser bland dem det ojemförligt
vigtigaste vara det oerhördt ökade arbete, som skulle åläggas
domare på landet, om hvarje utgående handling skulle förses
med beläggningskarta. Hvar och en, som tjenstgjort vid en
Härads-rätt, vet att karteringen är bland de förhatligaste göromål
som domaren har att uträtta, så mycket förhatligare som
det alldeles icke har något sammanhang med hans egentliga
verksamhet och är honom pålagdt endast derföre att det icke
finnes någon annan embetsman på landet, åt hvilken man kunnat
uppdraga detsamma. Att ytterligare öka det, utan någon
motsvarande nytta, skulle, enligt min tanke, vara högst olämpligt,
och jag tror icke att jag öfverdrifver, om jag antager att besväret
genom den nu föreslagna förändringen skulle fördubblas.
Jag fVkar således afslag å Utsk:ts framställning.
Den 8 April f. m.
493
Hr von Koch, Nils Samuel: Påtagligen skulle, om
denna reform komme att genomföras, en ganska betydlig kostnad
drabba domare på landet och landssekreterare, hvilkas
inkomster hufvudsakligen äro grundade på sportler. Då jag
för min de! anser denna reform vara nyttig, vill jag dock icke
att någon enskild skall blifva derpå lidande, och jag tror att
man bör lemna en skälig ersättning både för det ökade besväret
och för papperet. I afseende å beräkningen af den vinst,
som för Staten skulle af förändringen uppkomma, har man påstått,
att den skulle vara för högt tilltagen; men jag tror att,
om man besinnar, att icke blott för skrifkartorna, utan äfven
för beläggningskartorna, priset blifvit nedsatt, man skall finna,
att Utsk:ts beräkning håller streck och att Statens vinst blir
33,000 rdr. Den väsendtligaste invändningen, hvilken äfven
ingen kan bestrida, är det ökade besväret för domare att påskrifva
och makulera kartorna. Makuleringen kunde dock ske
medelst en stämpel, som man slog öfver alla kartorna på en
gång. Ersättning för det ökade arbetet måste dock lemnäs,
och sådant kunde ganska väl ske, om man i § 11, der det
stadgas om provision, gjorde ett tillägg, hvarigenom provisionen
för sådana kartor, hvilkas värde icke öfverstiger 75 öre, höjdes
med 4 proc. Då hela beloppet af sådana kartors penningevärde
uppgår till 200,000 rdr, så utgjorde den förhöjda provisionen
8,000, som komme att utgå till just de tjenstemän, som finge
det ökade besväret, och Staten hade dock qvar 24,000 rdrs
vinst. Då här uppstår fråga om någon skattenedsättning, då
hålla såväl Stats-Utsk:ts ledamöter som andra mycket emot
och fästa stort afseende vid några tusen riksdalers årlig inkomst;
och då torde dessa 24,000 rdrs besparing i utgift äfven förtjena
någon uppmärksamhet. — Man har anmärkt, att kontrollen
skulle blifva så svår; men frestelsen torde väl icke vara särdeles
stark till försnillning, då här är fråga om 25 och 50 öres
kartor, och för öfrigt kan sådan ske äfven nu, då begagnandet
af sådana beläggningskartor är tillåtet. Om således K. o. Ad.
vill bifalla Utsk:ts förslag, hvilket jag för min del anser böra
ske, skulle jag anhålla, att tillika i § 11 beslötes ett tillägg
af följande lydelse: »hvilken ersättning ökas med 4 proc., dåde
använda eller försålda stämplarna varit i värde understigande
75 öre.»
Gr. Mörner: Den siste värde talaren har fullkomligt
rätt deri, att makuleringen af beläggningskartor bör gå lättare
och för bättre pris, om den sker med en stämpel, än om den göres
för hand, och om den verkställes i stor skala i st. f. i liten; men
han har glömt, att denna regel eger ännu större tillämplighet då
det gäller att tillverka en vara, såsom t. ex. papper, hvilket naturligtvis
kan lemnäs lör lägre pris å riset, om tillverkaren skall
göra några tusen ris, än om han endast skall åstadkomma några
få. För att inse detta, behöfver man icke vara så stor affärsman,
som, efter hvad kändt är, den värde talaren sjelf är.
494
Den 8 April f. m.
Den ersättning, han velat lemna vederb:de expeditionshafvande,
tror jag är alldeles för knappt tilltagen, då man besinnar huru
många domsagor, rådstufvu-rätter och landshöfdinge-embeten
vi hafva i landet, och hvilket ökadt arbete äfven för hof
rätterna
och öfverdomstolarne skulle härigenom uppkomma.
Fördelade på alla dessa auktoriteter, skulle de nämnda 8,000
rdr:na icke på långt när förslå, och då på ganska många ställen
det för stämpel-beläggningsbestyret behöfdes en särskild
tjensteman, som blefve derföre ansvarig, så komme säkert ej
stort mera, än en vanlig piglön, denne till godo. Att, med det
utsträckta användandet af beläggningskartor, underslef lätteligen
kan komma att ega rum, har icke kunnat bestridas, och om
äfven stämpelbeloppet icke är högt, har erfarenheten dock vi
sat,
att personer gifvit vika äfven för en mindre frestelse. Så
t. ex. är det säkerligen Hr von Koch icke obekant, att tjenstemän
varit tilltalade för att hafva skrifvit för få bokstäfver på
raden och för få rader på sidan, och detta blott för att vinna
en förhöjd lösen af 9 sk. b:ko. För min del vidhåller jag den
åsigt, att det vore bäst, att R. o. Ad. afsloge denna punkt
i Betänk:t.
Hr von Koch: Min uppmärksamhet har blifvit fästad
derpå, att det vöre lämpligast att, för den händelse R. o. Ad.
eller R. St:r antoge förslaget om skrifkartornas afskafiande,
väcka särskildt förslag om ett tillägg till § 11. Jag afstår
derföre från mitt yrkande om bifall dertill nu, förbehållande
mig att få framdeles dertill återkomma, såvida omständigheterna
sådant föranleda.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förev:de hemställan och dels att R. o. Ad., med afslag
derå, skulle besluta, att de nu gällande föreskrifterne i afseende
å helarksstämplar borde bibehållas; hvaruppå Hr Gr. o. Landtm,
framställde först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill
svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos.
på afslag derå och de nu gällande föreskrilternes bibehållande,
då svaren utföllo med många ja tillika med ett eller annat nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§ 2 mom. a, samt § 8 mom. 17 i förslaget.
Biföllos med förbehåll om de rättelser deri, som af R. o.
Ad:s nyss fattade beslut föranleddes.
Utsk:ts hemställan om beläggningsstämpiar.
Bifölls.
Utsk:ts hemställan om vexelstämplar.
Bifölls.
Den 8 April f. m.
495
§ 2 morn. b och § 12 mom. 1, sednare delen.
Godkändes.
§ 3.
Utskits hemställan i fråga om allmän stämpelfrihet för
fullmakter m. m.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: Utsk:t har här er
känt
riktigheten af den sats jag framställt, och det är endast
fruktan för bristande framgång hos R. St:r, som förmått
Utsk:t att ej upptaga densamma. Jag får derföre blott anhålla,
att R. o. Ad., genom att antaga den af mig gjorda framställning,
måtte visa att Utsk:ts fruktan varit ogrundad.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: För min del erkänner jag
villigt, att motionären har rätt, men vi funno inom Utsk:t en
så öfvervägande majoritet emot hans förslag, att vi väl sågo
på förhand, att det hade inga utsigter till framgång inom de
ofrälse Stånden. Ett skäl, som inom Utsk:t anfördes för afslag,
var att denna afgift tid efter annan blifvit nedsatt, och
sednast blef det ganska betydligt vid sistförflutne riksdag. Dessutom
är det val ingen afgift, man så gerna erlägger, som lösen
för en fullmakt, som innebär befordran och ökade löneinkomster.
Dessa skäl voro de, som inom Utsk:t hufvudsakligen
anfördes, och dels på grund af dem, dels emedan punkten
säkert kommer att i alla fall blifva R. Stms beslut, anhåller
jag om bifall.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsk:ts
förev:de hemställan och dels att R. o. Ad., med afslag derå,
skulle besluta, att fullmakter, konstitutorialer och förordnanden
m. m., hvarigenom embeten, tjenster eller beställningar vid civila,
militära, ecklesiastika eller andra stater tillsättas, skulle
befrias från alla afgilter för stämpladt papper; hvarefter Hr Gr.
o. Landtm, framställde propos. på bifall till Utsk:ts hemställan,
och, då dertill svarades flere ja jemte ett eller annat nej. förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Utsk:ts hemställan i fråga om stämpelfrihet å fullmakt för
militär-person, som erhåller civil tjenst, på hans förra lön.
Bifölls.
Utskits hemställan i fråga om beräkning af fullmakts-stämplar
å extra inkomster samt deraf föranledda stadganden i § 3,
rubriken fullmakter, konstitutorialer och förordnanden, andra
stycket, och § 8, mom. 14, litt. a.
Bifölls och godkändes.
498
Den 8 April f. m.
Utsk:ts hemställan om uteslutande från tredje stycket i
nyssomnämnde rubrik af orden »hvad särskildt militärstaterne
angår.»
Gr. Mörner: Jag skulle vara Utsk:ts ledamöter tacksam
för en upplysning, hvilka tjenstemän som här afses, ty om inga
finnas, på hvilka detta stadgande eger tillämpning, så är det
väl ej skäl att bibehålla det.
Frih. Rappe: För att besvara den siste talarens fråga,
får jag nämna, att sådana tjenstemän äro, bland andra, Landshöfdingarne,
för hvilka ackord ännu finnes qvar, samt tulltjenstemän,
som hafva fourageringsmedel under sina löner.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos. blef Utsk:ts ifrågav:de hemställan af R. o. Ad. bifallen.
Utsk:ts öfriga hemställanden i afseende å § 3 samt förslag
till §:ns text.
Biföllos och godkändes.
§ 4.
Utsk:ts samtliga hemställanden och förslag till §:ns text.
Biföllos och godkändes.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
§ 6.
Utsk:ts hemställan om stämpel å bouppteckningar.
Hr von Koch: Jag tror för min del, att den princip,
Utsk:t här velat genomföra, är riktig, och att den progressiva
afgiften bör afskaffas, samt en viss proc. i stället bestämmas.
Men hvad säkerhet eger man derför, att taxeringsvärdet upptages
i bouppteckningen? Det har visserligen på många ställen
så brukats, men troligen endast emedan taxeringsvärdena hittills
varit så låga. Numera torde man ej blifva så hågad att på
samma sätt förfara, sedan taxeringsvärdet är satt ganska nära
det verkliga. Jag vet icke att någon föreskrift i detta afseende
finnes, och jag tror det derföre vara nödvändigt, att vid punkten
göra ett tillägg af den lydelse, att »vid beräkning af be»hållningen
upptages fastighet endast efter föreg:de årets taxe»ringsvärde,
och lös egendom — — — — — — —
Med detta tillägg är jag sinnad bifalla Utsk:ts förslag, och
anhåller om propos. på ett sådant beslut.
Frih.
Den 8 April f. m.
«r
Frih. Rappe: Det är fullkomligt rigtigt, att Utsk:t förutsatt,
det taxeringsvärdet skulle ligga till grund för bouppteckningen.
Men i alla händelser vill jag påminna, att redan vid
förra riksdagen, då denna fråga var å bane, R. o. Ad. och
Borgare-St. förenade sig om införande af proc.-beräkningen och
att afgiften skulle blifva 25 öre för 100 rdr eller i proc. Jag
har för min del ingenting emot att ett sådant stadgande införes,
som det Hr von Koch föreslagit, utan skall gerna med honom
instämma.
Gr. Mörner: Jag skulle för min del icke hafva något
emot det förslag, som Hr von Koch framställt, men jag fruktar,
att vi bär gå in på ett område, som icke tillhör den förev:de
frågan. Att bestämma efter hvilken beräkningsgrund fastighetsvärden
skola upptagas i bouppteckningar, tillkommer nemi. civillagen.
10 kap. A. B. innehåller också ett stadgande om det
sätt, hvarpå dervid skall förfaras. Jag tror derföre, att man
icke nu kan i detta afseende bestämma någon viss norm, utan
skulle jag vara mera hågad att instämma i Hr Renströms reservation,
som sätter afgiften till T4n af behållningen.
Hr von Koch: Jag hyste också till en början samma
betänklighet som Gr. Mörner, men denna har blifvit hos mig
häfd, sedan jag granskat alla befintliga stadganden om bouppteckningar,
och jag tror att R. St:r kunna ganska val fatta ett
sådant beslut som jag föreslagit, oberoende af civil-lagen. Hvad
Hr Renströms förslag beträffar, så är det icke mera fullständigt
än Utsk:ts, ty om icke bouppteckningsvärdet blir öfverensstämmande
med taxeringsvärdet, så kommer man i alla fall
säkert till en ganska betydlig nedsättning i stats-inkomsterna.
Om man verkligen vill taga bort de progressiva afgifterna och
besluta den föreslagna nedsättningen, så tror jag man måste
tillägga ett sådant stadgande, som jag nyss föreslog, och jag
anhåller derföre fortfarande om propos. derpå.
Hr Reutersvärd: Man var inom Utsk:t ense derom, att
egendomarnes å landet taxeringsvärden blifvit genom den nya
bevillningslörordningen höjda åtminstone till fyra gånger mera
än förut, om icke ändå högre, och då nu för egendom af 80,000
rdrs värde det erlägges 1 proc., ansåg man denna afgift fullt
motsvaras af j proc. under nuv:de förhållanden. Detta belopp
står äfven i öfverensstämmelse med R. o. Ad:s beslut i ämnet
vid förra riksdagen. Att höja proc. till ffydels, tror jag icke
skulle vinna framgång i de öfriga Stånden, ty inom Utsk:t stred
man emellan J och ^ proc., men T% ville ingen hafva, mera än
Hr Renström. Hr von Koch har föreslagit ett tillägg, som
stadgar, att taxeringsvärdet skall vid bouppteckningar läggas till
grund; men om jag icke misstager mig, är sådant redan föreskrifvet
i allmänna lagen; och har man i detta afseende icke
hyst några skrupler förr, så bör man väl ännu mindre hafva
H. III. 32
408
Ben 8 April f. m.
sådana nu, sedan man fått en verklig värdemätare. Jag anhåller
om bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. Rappe: Jag är till stor del förekommen af den
siste talaren. Jag yttrade, förra gången jag hade ordet, att
jag ej hade något emot det af Hr von Koch påyrkade tillägget;
men skulle det, såsom man sedan påstått, icke vara öfverensstämmande
med hvad lag bjuder, så tror jag man ganska väl
kan i alla fall antaga Utsk:ts förslag, och då R. o. Ad. vid förra
riksdagen, då helt andra förhållanden voro för handen och man
ännu icke hade fått den nya bevillningsförordningeri, vågade besluta
sig för ett alldeles likartadt förslag, så bör man väl icke
tveka att göra det nu heller, och detta oberoende deraf, huruvida
det ifrågasatta tillägget kommer att inflyta eller icke.
Gr. Mörner: Då det genom stadganden i A. B. af all
männa
lagen är föreskrifvet, att gode männen äro de, hvilka
det åligger att vid bouppteckning värdera boet, lärer det väl
icke gå an att i charta-sigillata-förordningen föreskrifva normen
för en sådan värdering. Också har Iv. M. genom ett särskildt
prejudikat af 1813 förklarat att, då tvist icke uppstått, domare
icke eger ingå i undersökning huruvida värdena äro riktigt
åsätta. Icke kan det heller vara skäl att ålägga domaren att
verkställa karteringen efter andra grunder, än dem, hvarefter
bouppteckningen är upprättad. Kanske skulle han då tvingas
att göra orri denna och till och med kunna råka i rättegång
med bouppteckningsförrättaren, men åtminstone skulle han blifva
nödsakad att i prot. intaga en utredning öfver huru han kommit
till den sillra, efter hvilken han ålagt karteringsafgift. För
min del anser jag att denna fråga borde närmare granskas af
Utsk:t, och anhåller derföre om återremiss af förev:de punkt.
Hr von Troil: Jag instämmer fullkomligt deri, att man
bör frångå de progressiva afgifterna och i stället bestämma en
viss procent af behållningen, men deremot tror jag den af Utsk:t
föreslagna vara alldeles för låg och komma att vålla en betydlig
minskning i stats-inkomst, äfven om det af Hr von Koch
föreslagna vilkor antages, hvilket dock Gr. Mörner visat icke
böra ske, då detta stadgande på sätt och vis berör civil-lagstiftningen,
och så mycket mindre som det är ingen anledning förmoda,
att de öfriga Stånden skulle fatta ett dylikt beslut. En talare
har visserligen påstått, att fastigheternas taxeringsvärden skulle
hafva på sednare tider vuxit så enormt, men om detta är händelsen
i några enstaka fall, så tror jag dock icke, att det allmänt
är förhållandet, och då dessutom ingen föreskrift i lag
finnes derom, att i bouppteckningen beräkningen skall göras efter
taxeringsvärdet, så är jag ölvertygad, att antagande af Utsk:ts
förslag skulle medföra en betydlig minskning i statens inkomster.
Deremot är jag villig att antaga Hr Renströms förslag,
hvilket alternatift föreslår 2 olika beräkningsgrunder, den ena
Den 8 April f. m.
499
■j^dels proc., den andra af hvilka jag för min del gillar den
sednare. Gr. Mörner tycktes till en början vilja biträda Hr Renströms
reservation, men har sedan yrkat återremiss. En sådan
torde dock icke mycket gagna, ty troligen fatta de öfriga
Stånden definitivt beslut i frågan, och då kommer R. o. Ad.
för sent. Jag anhåller således, i öfverensstämmelse med det
sednare alternativet i Hr Renströms reservation, att proc:n måtte
sättas till 1 för 200, eller en half proc.
Gr. Posse: Det är med mycken tillfredsställelse jag hört,
att alla röster höjt sig emot den progressiva skalan. Det synes
således afgjordt, att domen öfver densamma är fälld. Man
har medlertid påstått, att Utsk:t bestämt procrn för låg, och stödt
detta på den grund, att ingen bestämmelse finnes, som ålägger
bouppteckningsförrättare att upptaga fastighet till dess taxeringsvärde.
Det är sannt, att härigenom underslef kunna ske,
men sådana kunna göras likaväl, hvilken proc. man än bestämmer.
Fixerar man en J:dels proc., så sänkes bouppteckningsvärdet
å fastighet så mycket mindre, och bestämmer man så
sänkes det så mycket mer. Det är således icke genom att höja
proc:n, som man vinner ändamålet. För närvide torde det vara
praxis, att man vid bouppteckning följer taxeringsvärdet, och
säkerligen kommer denna praxis att fortfara, såvida R. St:r bestämma
en billig proc.; blir denna deremot oskäligt hög, så är
det troligt, att man inskränker afgiften genom att taga ett lägre
värde. Lika med Gr. Mörner, tror jag det icke vara lämpligt
att nu i carta-sigillata-författn. bestämma den; norm, som
bouppteckningsförrättare böra följa vid fullgörande af sitt särskildta
uppdrag; men den utvägen står deremot alltid öppen att
genom särkild motion och Lag-Utsk:ts åtgärd få en förändring i
allmänna lagens föreskrift i detta afseende. Jag anhåller om
bifall till Utskits förslag.
Hr von Koch: Då meningarna synas vara delade om
lämpligheten att i denna författn. göra ett sådant tillägg, som
jag föreslagit, torde det bästa vara att välja den utväg, som
den siste talaren antydt, eller att väcka särskild motion
i ämnet. Då emedlertid saken ej är fullständigt utredd och
jag, lika med Hr von Troil, anser det ganska äfventyrligt
att utan något vidare sätta ned proc:n till {, så förenar jag mig
med Gr. Mörner i begäran om återremiss. Hr von Troil har
visserligen sagt, att en sådan skulle till föga tjena; men jag
får påminna honom, att detta är en bevilltiings-fråga, der ett
Stånds beslut är tillräckligt för att hindra frågans omedelbara afgörande.
Hr Renströms förslag vill jag alls icke gå in på, emedan
det skulle företrädesvis drabba de fattigare klasserna. Jag
anhåller således om återremiss, ty saken är verkligen icke så
utredd sora erfordras, för att man skall kunna fatta ett så vigtigt
beslut.
500
Den 8 April f. m.
Frih. Rappe: Om R. o. Ad. skulle bifalla Hr Renströms
förslag, så uppstode derigenom en verklig skatteförhöjning, isynnerhet
om man följde taxeringsvärdena. Det kan visserligen ej
falla mig in att vilja på något sätt minska statens inkomster,
väl vetande huru mycket de tagas i anspråk; men det kan dock
i detta fall såsom i andra finnas undantag, och sådant torde
kunna anses befogadt just vid kartering af bouppteckningar. Utom
att de efterlefvande, vid en faders eller moders död, förlora
ett dyrbart stöd, skola de dessutom såväl till staten som till
presterskap och andra betala betydliga summor, och för mig
synes det icke lämpligt att ytterljgare öka dessa afgälder. Jag
skulle äfven tro att den J proc., som Utsk:t föreslagit, skall i det
närmaste motsvara hvad staten hittills på denna väg haft i
inkomst, och jag yrkar, till följe af hvad nu är anfördt, bifall till
Utsk:ts förslag.
Hr. Reutersvärd: Man har sagt, att frågan icke vore
tillräckligt utredd, och derföre yrkat återremiss; men det torde
vara klart, att man omöjligen kunnat göra någon tillförlitlig beräkning,
då man tager bort den progressiva skalan, som vi hittills
haft. Att, i enligt med Hr von Troils förslag, sätta afgif
ten
till \ proc., hoppas jag R. o. Ad. icke måtte besluta, ty det
skulle för alla mindre bemedlade medföra en betydlig förhöjning,
isynnerhet som jag tar för gifvet, att fastigheterna hädanefter
komma att i bouppteckning upptagas till taxeringsvärdet.
För min del liar jag redan vid förra riksdagen i en afgif
ven
reservation yrkat, antingen att en viss proc., ju lägre ju
bättre, måtte bestämmas, eller ock, ännu heldre, att hela denna
afgift måtte försvinna. Jag vet ganska väl, att staten derigenom
skulle gå i mistning af en icke obetydlig inkomst, men jag
måste bekänna, att jag vet ingen afgift, som är mera vidrig än
denna. Det är icke nog att man under hela sin lifstid får betala
afgifter till staten för hvad man eger, utan, när man en gång
vandrar hädan, så kommer staten fram och vill vara med såsom
arftagare i boet. Men om man icke kan alldeles få bort denna
afgift, så bör man åtminstone ej öka densamma, och jag är fullt
öfvertygad, att åtminstone Bonde-St. icke kan ingå på en sådan
förändring. Jag anhåller fortfarande om bifall till Utsk:ts
förslag.
Gr. af Ugglas: 1 afseende å Hr von Köchs förslag tror
jag Gr. Mörner har rätt deruti, att ett sådant stadgande svårligen
torde kunna införas i denna författn. Underslef kunna
visserligen begås, men svårligen i andra fall, än då det finnes
blott en enda arfvinge. Finnas flera som skola ärfva, så ligger
redan deri en garanti. Hr von Troil har, af fruktan att statsinkomsterna
skulle lida betydlig minskning, önskat en högre
proc.; jag för min del skulle af samma anledning vilja begära
punktens återremitterande. Vid den första riksdagen efter den nya
bevilln.-stadgans tillämpning, borde nemi. enligt min tanka Bevilln.-
Den 8 April f. m.
501
Utsk:t lemna R. Sfir kännedom derom, huru denna nya författn.
blifvit tillämpad, och denna kännedom kunde lätt vinnas genom
insamlande af upplysningar från olika delar af landet. Rå blefve
det intet tvifvel längre, huru pass taxeringsvärderna stigit, och
då kunde man med säkerhet sluta, huruvida någon rubbning skall
åstadkommas af det framställda förslaget, eller hvilken proc. som
vore den lämpliga. För min del tror jag, att \ proc. skulle
någorlunda motsvara det nuv:de förhållandet; att deremot ^ proc.
skulle åstadkomma en verklig och ingalunda obetydlig förhöjning.
torde väl icke kunna betviflas. Jag anhåller för min del
om återremiss, på det att Utsk:t måtte meddela Stånden de värderika
upplysningar, som det torde stå i Utsk:ts magt att i
detta afseende anskaffa.
Frih. Alströmer: Hr von Koch har önskat bifall till
Utsk:ts förslag, under förutsättning, att allmänna lagens bestämmelser
i afseende å bouppteckning komme att ändras. Ett sådant
stadgande, som han afser skulle deruti införas, tror jag
dock ej vore lämpligt. Stundom kan det visserligen vara rätt
att i en bouppteckning upptaga en fastighets verkliga värde;
men ibland måste ett sådant bo mycket hastigt realiseras, och
då kan det lätt föranleda orättvisa och för hög beräkning. Jag
tror derföre nu gällande föreskrift, att gode män skola åsätta
värdet, vara den bästa. Hvad sjelfva beloppet angår, så synes
mig uppenbart, att j~:dels proc. är alldeles för lågt, såvida ej en
betydlig minskning i statsinkomsterna skall uppstå. Man talar
här uteslutande om jordfastighet; men i bouppteckningar ingår
också mycket annat såsom kapitaler, varulager, fabriker, skepp,
m. m., som hittills erlagt betydliga afgifter, men hädanefter
skulle betala blott ^tdels proc. Sätter man nu procm till blott ^ och
sedan finnér denna vara för låg, så torde det blifva ganska svårt
att framdeles höja densamma, hvaremot, om man nu bestämde
\ proc., man ganska lätt kunde vid nästa riksdag nedsätta den,
om den befunnes för hög. Af denna anledning skulle jag vilja
förena mig med Hr von Troil, men då flera talare yrkat återremiss,
och då Utsk:t möjligen torde kunna lemna någon närmare
utredning, förenar jag mig i detta yrkande.
Hr von Troil: Rå den siste värde talaren, som i någon
mån instämt i de af mig uttalade åsigter, ansett lämpligare att
återremittera denna punkt, än att nu genast fatta beslut deruti,
och då Hr von Koch erinrat derom, att detta är en bevillmsfråga,
hvadan ett Stånds särskilda opinion alltid blir underkastad
pröfning, så vill äfven jag förena mig med dem, som begärt
återremiss.
Frih. Rappe: För min del är jag fullt öfvrtygad att, om
en återremiss till Utsk:t åstadkommes i ändamål att få procm
högre, vi komma att återgå till den progressiva skalan. Jag är
502
Den 8 April f. m.
det på grund af den kännedom jag eger om rådande opinionen
inom Bevilln.-Utsk:t, och det är ur denna synpunkt jag anser en
återremiss vara en ganska betänklig åtgärd.
Hr von Koch: Mig veterligen, har ingen talare här yrkat
en återgång till den progressiva skalan, utan tvärtom; och
om då Bevilln.-Utsk:t skulle, till följd af B. o. Adis återremiss,
föreslå något dylikt, vore det åtminstone högst omotiveradt.
Hvad som föranledt yrkandet om återremiss, är blott ovissheten
derom, huruvida den föreslagna proc:n är den rätta och om
den ej kommer att förorsaka minskning i statens inkomster.
Det är detta vi vilja hafva utredt af Utsk:t.
Hr Reutersvärd: Det är sannt att ingen här yrkat bibehållande
af den progressisva skalan, men det är också en
sanning, att man lyckades inom Utsk:t vinna pluralitet för dess
borttagande, blott genom att sätta proc:n så låg; och jag är öftygad
att, om en återremiss sker för att få en högre proc., så
komma åtminstone Utskits ledamöter af 2 Stånd att yrka bibehållande
af det nuv:de systemet. Jag afstyrker derför på det
högsta återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af Utskits ifrågavide hemställan,
framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma
och, då dertill svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följide voter:s-propos.:
»Den som bifaller Bevilln.-Utsk:ts i Betänk:t N:o 7 gjorda
hemställan, att stämpel å bouppteckningar må bestämmas till
en fjerdedels proc. af behållningen, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ofvanberörde hemställan.
»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 38.
Nej — 19.
§ 6, rubriken: bouppteckningar, första meningen.
Godkändes.
Den 8 April f. m.
503
Utsk:ts hemställan om befrielse för stämpel å bouppteckningar,
som visa mindre behållning än 1,000 rdr, samt § 6,
rubriken bouppteckningar, andra meningen.
Bifölls och godkändes.
Utsk:ts hemställan om befrielse för stämpel å bouppteckningar
för efterlefvande makes giftorätt i boet.
Hr von Koch: Jag medgifver att Utsk:t bär har rätt i
grundsats, men jag fruktar att de svårigheter, som möta vid
dess tillämpning, äro nästan oöfverstigliga. Jag tror derföre att,
om man vill gå i denna riktning, det längsta man kunde komma,
vore att låta procm utgå endast af halfva boet, om någon efterlefvande
make finnes. Då emellertid vid denna riksdag så många
andra nedsättningar redan äro och äfven framdeles torde
blifva beslutade, hemställer jag, om det icke kunde vara skäl
att ännu något dröja med denna, som skulle komma att föranleda
svårigheter i flera afseenden. Jag yrkar således afslag å
Utsk:ts framställning i denna punkt.
Frih. Rappe: Ehuru statsverket genom det af Utsk:t
framställda förslag kommer att gå miste om en inkomst, så må
det dock gerna så gå, då densamma är till den grad obehörig
som denna. Anledningen hvarför kartebeläggning skulle komma
i fråga, är att en egendom ombyter egare; men här eger
ej sådant rum, och att i nu ilrågav:de fall beskatta egendom, är
icke mindre obilligt än om man föreskref, att hvar och en som
har egendom, skulle erlägga ny karteringsafgift hvart 10:de år.
Detta vore t. o. m. så till vida rättvisare, som det komme att
träffa alla lika. Huruvida åter Utsk:ts förslag är verkställbar
eller ej, lemnar jag derhän. Inom afdelningen framställdes flera
olika utvägar, dels att hälften af bouppteckningen skulle beläggas
med karta, dels att den skulle hel och hållen karteras, men restitution
beviljas, sedan arfskifte blifvit verkstäldt, för den del som
tillkomme den efterlefvande maken. En annan åsigt kom också
till tals, att nemi. boet skulle prestera borgen, tili dess genom
arfskifte blefve utrönt, huru stor del den efterlefvande maken
deri egde, då afgift skulle erläggas för återstoden. Det torde
kanske blifva nödvändigt att vidtaga endera af dessa utvägar, för
att undvika de svårigheter, som Utsk:ts förslag tilläfventyrs medförer,
samt att i sådan syftning återremittera denna punkt; men
sjelfva principen hoppas jag R. o. Ad. skall fullkomligt gilla,
emedan den endast innebär den komplettaste rättvisa.
Frih. af Ugglas: Äfven jag erkänner villigt, att den grundsats,
Utsk:t här uttalat, är stödd på ganska mycken billighet och
rättvisa; men dess tillämpning möter så många svårigheter, att
jag icke inser, huru de skola kunna lösas. Utsk:ts förslag är,
504
Den 8 April f. m.
efter min tanka, alldeles opraktiskt, emedan ett arfskifte i allmänhet
icke är uppgjordt, då bouppteckningen inlemnas, och
huru skall då domaren kunna göra karteringen? Jo, säger Utsk:t,
det är icke så svårt att utreda huru mycket den efterlefvande
maken bör hafva af boet. Detta är dock i sjelfva verket nästan
omöjligt att säga på stående fot, och jag kan icke begripa, huru
en samvetsgrann domare skall gå tillväga i ett sådant fall.
Vidare har Hr von Koch föreslagit, att der det funnes efterlefvande
make, man skulle kartera endast halfva värdet af boet;
men äfven detta innebär en stor godtycklighet. Dessutom har
man föreslagit den utväg, att det hela skulle karteras, men att
restitution af ölverskottet kunde ega rum, sedan arfskifte försiggått.
Det finnes i lag ingen föreskrift om tiden när arfskifte
bör ske, och det är tillåtet för efterlefvande make och barn att
låta boet vara oskiftadt. För öfrigt vågar jag hemställa, huruvida
saken är så vigtig, att man bör underkasta sig alla dessa omvägar;
så tryckande tror jag verkligen icke denna afgift är, isynnerhet
med den nedsättning, R. o. Ad. redan beslutat. Då jag
således icke finner något af de framställda förslagen tillämpligt,
vågar jag anhålla, att R. o. Ad. ville afslå Utsk:ts framställning
i denna punkt, och låta bero vid det förhållande som nn eger
rum i detta afseende.
Frih. Rappe: Den siste värde talaren har sagt att man
ej kunde kartera hela bouppteckningen och sedan, efter verkstäldt
arfskifte, restituera den på efterlefvande makan belöpande
delen af afgiften, emedan i mångå fall det inträffar, att intet arfskifte
göres. Men i sådant fall får ju staten behålla hela afgiften,
och hela följden är, att då ingen restitution eger rum.
Således kan åtminstone staten ingenting derpå förlora. Det är
endast för att undanrödja en orättvisa, som jag yrkar på denna
förändring, ty ingen kan väl neka, att det nuv:de förhållandet
är i högsta grad obilligt.
Hr Reutersvärd: Då ingen hittills har bestridt rigtigheten
af den grundsats, Utsk:t framställt, förefaller det mig besynnerligt,
om man ej skulle kunna finna en utväg att rätt tillämpa
densamma. .Möjligt är, att Utsk:ts förslag icke innebär
den lyckligaste lösning af frågan, men om R. o. Ad., med godkännande
af sjelfva grundsatsen, vill återremittera denna punkt,
så föreställer jag mig att Bevill.-Utsk:t skall kunna framlägga
ett nytt, mera praktiskt förslag. Jag inskränker mig derföre till
att begära återreiniss i denna syftning.
Gr. Mörner: Utsk:ts i denna punkt framställda förslag
har utan tvifvel ett välmenande syfte, men det kan ofta nog
åstadkomma en rak motsatt verkan mot den man åsyftar. Arfskifte
är nemi. nu icke föreskrifvet, att genast efter inträlfadt
dödsfall förrättas emellan den aflidnes sterbhusdelegare, utan
Deo 8 April f.m.
505
kunna arfvingarne lefva i oskiftadt bo, derpå man har många
exempel. En föreskrift, att arfskifte ovilkorligen skall göras,
kan deremot, särdeles för sterbhus, som äro invecklade i vidlyftiga
affärer, understundom verka derhän, att den behållning,
som kunnat förefinnas, h. o. h. försvinner. Jag känner särskildt
till ett sådant sterbhus, der arfvingarne fått en ganska vacker
behållning derigenom att de fortfarit någon tid med att låta
rörelsen fortgå, under det boet förblifvit oskiftadt; hvaremot de
säkerligen hade måst öfverlemna boet till kreditorerne, om de
varit tvungne att genast göra skifte. Jag vill visst icke bestrida
billigheten af den grundsatts, att med karta belägges endast den
del af boet, som tillhört den aflidna personen, men i de flesta
fall är det för domaren alldeles omöjligt att, med ledning af bouppteckningen,
bestämma hvad som rätteligen tillhör denne eller
den efterlefvande, ty bouppteckningen innehåller icke dertill nödiga
materialier. Att åter göra domaren till utredningsman
i hvarje sterbhus, på det han må kunna bestämma kartans belopp,
vore att ålägga honom ett allt lör drygt besvär. Visserligen
har jag mig bekant, att i en landsort domaren tog sig för
att å inlemnade bouppteckningar göra sådana arfskiften på papperet,
i ändamål att derigenom bereda sig en sportel-inkomst,
men hvad blef resultatet? Jo, att dessa arfskiften oftast måste
sedermera kasseras, emedan domaren ej baft tillgång till fullständiga
upplysningar, för att derpå grunda ett lagligt arfskifte.
Utsk:ts förslag är, som sagdt, visserligen ganska vackert och
billigt, men deremot icke praktiskt, och jag yrkar derföre afslag
derå.
Hr Fåhraeus, Joh. Fred.: Giftermålsbalkens 10:de kap.
stadgar i l:sta §:n med tydliga ord, att onär man och hustru
äro sammanvigde, då eger hvardera giftorätt i boet». Det förekommer
mig således synnerligen rättsvidrigt att påfordra stämpelafgift
för en handling, som icke tillerkänner mig annan rätt,
än att behålla hvad jag redan eger. Denna åsigt yttrades älven
vid öfverläggningarna på detta rum, när frågan sisth riksdag
förevar. Då emellertid under diskussionen i dag åtskilliga praktiska
betänkligheter blifvit anförda emot Utsk:ts försteg i det
skick det nu är, förenar jag mig med en föreg:de talare i anhållan
om återremiss.
Gr. Posse: Man har icke kunnat bestrida rikligheten af
den här uttalade grundsats, och då torde det väl också icke
vara omöjligt att vinna en praktisk lösning af frågan. Den åsyftade
befrielsen för efterlefvande make kunde ju beviljas eventuell,
eller med vilkor att vederb:de företedde arfskifte på samma
gång som bouppteckning inlemnas. För att från Utsk:t erhålla
ett nytt försteg i denna syftning, instämmer jag med dem
»om yrkat återremiss.
506
Den 8 April f. m.
Frih. Rappe: Äfven jag instämmer gerna med dem som
begära äterremiss, blott R. o. Ad. behagar förklara, att Ståndet
gillar sjelfva principen, och att återremissen åsyftar endast att
få ett nytt förslag, som är lyckligare formuleradt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels återremiss
af och dels afslag å Utsk:ts ifrågav:de hemställan, framställdes
först propos. på bifall till densamma, hvartill svarades
nej, sedermera propos. på äterremiss deraf, då svaren utföllo
med ja och nej i blandning, vidare propos. på afslag derå, hvartill
likaledes svarades blandade ja och nej, samt slutligen förnyad
propos. på merberörde hemställans återremitterande, hvilken
propos. besvarades med många ja jemte åtskilliga nej; och förklarades
ja nu haft öfvervigten.
Härefter blef, uppå framställd propos., den vidare behandlingen
af förev:de Betänk, uppskjuten till e. m:s plenum.
Anmältes och bordlädes:
Stats-Utsk:ts Mern. N:o 82, ang:de behandlingen af frågor
rörande folkskoleväsendet; samt
Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 32, i ani. af väckta motioner om
förändrad lagstiftning ang:de förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom, äfvensom kontrollen derå.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. { 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 8 April e. m.
507
Onsdagen den 8 April 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdrag för f. m:s plenum samt prot:t
för den 14 sistl. Februari f. m.
Fortsattes behandlingen af Bevilln.-Utskits Betänk. N:o 7,
ang:de stämpelpappers-afgiften, dervid nu i ordningen förekom:
§ 6, rubriken bouppteckningar, sista meningen, äfvensom
§ 7, rubriken bouppteckningar.
Frih. Rappe: Då sjelfva saken redan är återremitterad,
så anser jag att man bör förfara på samma sätt med motiverna,
hvarför jag anhåller om återremiss af den nu föredragna
punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, blefvo ifrågav:de delar af författnings-förslaget till Utsk:t
återremitterade.
Utsk:ts hemställan i fråga om stämpel å bouppteckningar,
då flera sådana skola efter den aflidne upprättas.
Hr von Ehrenheim: Den förändring, som här är föreslagen,
synes mig vara temligen öfverflödig, alldenstund författningen
redan innehåller en föreskrift, som ger tydlig anvisning
åt domstolarne att icke taxera bouppteckning annat än
vid den rätt, under hvars domvärjo den aflidne varit mantalseller
skattskrifven. Det heter nemi.: »Har afliden person på
flere orter efterlemnat egendom, hvaröfver särskilda bouppteckningar
blifvit upprättade, skall sammanräknade behållningen enligt
dessa bouppteckningar tagas till grund för beräkningen af
stämpelbeloppet, hvilket bör för samtlige bouppteckningarne kontrolleras
vid den rätt, inom hvars domvärjo den aflidne vid dödsfallet
varit mantals- och skattskrifven.» Det är naturligtvis icke
möjligt att lägga behållningen enligt bouppteckningarne till grund
för beräkningen af stämpelbeloppet, med mindre än att man har
alla bouppteckningarne på en gång under ögonen. Den ifrågav:de
förändringen att hvar och en af bouppteckningarne, utan
508
Den 8 April e. m.
att vara med stämpel försedd, skulle ingifvas till den rätt, der
egendomen är belägen, synes mig mindre lämplig i en stämpelpappers-författning,
då, enligt min tanka, det vore rättast och
bäst att aldrig ingifva bouppteckning till annan rätt än den hvarunder
den aflidne personen i lifstiden lydt. Jag får således anhålla,
att R. o. Ad., med afslag å denna punkt af Utsk:ts Betänk.,
måtte besluta att bibehålla den nuv:de föreskriften oförändrad.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts ifrågav:de hemställan, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på afslag derå och bibehållande af
den nu i berörde hänseende gällande föreskriften, hvilken propos.
med ja besvarades.
§ 6, rubriken bouppteckningar, tredje stycket.
Gr. Mörner: Till följd af R. o. Ad:s redan fattade beslut,
torde detta förslag böra afslås och det förutvarande stadgandet
bibehållas.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., ogillades Utsk:ts förslag lill text och det nu gällande
stadgandet förklarades skola bibehållas.
Utsk:ts öfriga i afseende å § 6 gjorda hemställanden och
redaktionsförslag.
Biföllos och godkändes.
Härefter föredrogs texten till § 6 i dess helhet och godkändes
i alla de delar, som icke förut varit föremål för R. o.
Ad:s beslut.
Utsk:ts samtlige hcmställanden rörande §§:na 7, 8, 9 och
10 samt förslag till dessa §§:s text.
Hemställanderne biföllos och texten godkändes i alla de
delar, som ej förut varit föremål för pröfning.
§ 12.
Utskds hemställan om förtydligande af föreskrifterne ang:de
utbyte af makuleradt stämpelpapper.
Gr. Mörner: Jag befarar att ett stadgande i den syftning,
som här är föreslagen, kan föranleda hvarjehanda underslef.
Den omständigheten att en inteckning är afslagen eller en lagfart
vägrad, gör hvarken skuldebrefvet eller köpebrefvet såsom laghandling
odugligt. En person kan ganska väl presentera en
skuldsedel till inteckning och få densamma afslagen, men han
kan likaväl utkräfva hela beloppet af den som utfärdat sedeln.
Den 8 April «.m.
509
Man skulle mycket väl kunna tänka sig att en person, som köpt
en egendom, kunde finna sin fördel af att dröja så länge med
att presentera sina handlingar att lagfart icke kan beviljas; han
skulle då, till följd häraf, få utbyta det stämpelpapper, hvarmed
handlingarne voro belagde. Detta hindrar honom dock icke att
dagen derpå sälja sin egendom, hvilken han således varit i besittning
utaf utan att hafva erlagt de karteafgifter, som äro föreskrifna.
Då den ifrågav:de förändringen således endast skulle befordra
det vingleri med egendomar, som på en mängd orter bedrifves,
så kan jag icke finna att den har något skäl för sig, utan anhåller
om afslag på denna punkt af Betänk:t.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades nej, och
sedermera propos. på afslag derå och bibehållande af den nu i
berörde hänseende gällande föreskriften, hvilken propos. med ja
besvarades.
§ 12, mom. 1, första stycket.
Gr. Mörner: Som R. o. Ad. redan afslagit Utsk:ts hemställan
i denna punkt, torde äfven den föreslagna redaktions-förändringen
böra förkastas och den gamla föreskriften bibehållas.
Efter härmed slutad öfverläggning, ogillades Utskits förslag
till text, och det nu gällande stadgandet förklarades skola bibehållas.
§ 12, mom. 2.
Godkändes.
§§:na 10 och 17.
Utsk:ts hemställanden och förslag till text biföllos och
godkändes.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. £8 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
510
Den 11 April.
Lördagen den 11 April 1863.
Plenum kl. 2 e. m.
Justerades 1 prot.-utdrag för d. 8 dennes samt pleni-prot:t
för d. 14 sistl. Februari e. m.
Upplästes och godkändes nedannämnde, från Exped.-Utsk:t
ankomne förslag lill R. St:rs underd. skrivelser lill K. M., nemi.:
N:o 72, ang:de förändrade grunder för mjöl- och sågqvarnars
beskattning;
N:o 73, i fråga om antagande af en ny förordn. ang:de
mantals-penningarne;
N:0 74, i ani. af K. M;s Nåd. Propos. ang:de försäljning
till skatte af Ljusne stora krono-laxfiske i Gefleborgs län;
N:o 75, ang:de ersättnings-anslag för upphörd dagsverksskyldighet
till åtskilliga mititiae-boställen;
N:o 76, ang:de upplåtande till Göteborgs museum af kronans
andel uti f. d. Ostindiska kompaniets hus i Göteborg;
N:o 77, med hemställan om utredning, om och på hvilka
vilkor åboerne å de Wisingsö skolegodshemman, som äro af
krononatur, må kunna förvärfva eganderätt till dessa hemman;
N:o 78, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de upplåtande
af en del utaf slottsträdgården i Halmstad till tomt för ny elementar-läroverks-byggnad
derstädes;
N:o 79, ang:de eftergift af kronans rätt till dana-arf efter
Enkan Anna Maria Lundgren, till förmån för folkskole-byggnaden
i Hudiksvalls stad;
N:o 80, angtde eftergift af kronans rätt till dana-arf efter
aflidna hustrun Johanna Katharina Grenqvist, till förmån för
fattighusbyggnaden i Waxholms stad;
N:o 81, i ani. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de föreslagen utvidgning
af Uplands regenutes mötesplats Polacksbacken;
N:o 82, ang:de förändring i föreskrifterna rörande ogift
qvinnas myndighet;
N:o 83, ang:de inrättande af ytterligare ett institut för döfstumma
och blinda; samt
N:o 84, ang:de förändrade föreskrifter för vinnande af inträde
i Konungens kansli och de förvaltande verken.
Den 11 April.
511
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att de af Riks-Stånden beslutade
gemensamma öfverläggningarne om Stats-Utsk:ts Utlåt.
N:o 81, ang:de regleringen af utgifterne under riks-statens femte
hufvudtitel, komme att hållas här i Riddarhussalen nästa Tisdag
den 14 dennes kl. 6 e. m.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
dels Stats-Utsk:ts den 8 dennes bordlagde Mern. 82, ang:de
behandlingen af frågor rörande folkskoleväsendet;
och dels Lag-Utsk:ts nämnde dag bordlagde Betänk. N:o 32,
i ani. af väckta motioner om förändrad lagstiftning ang:de förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom, äfvensom kontrollen
derå.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde, från Utskm inkomne
Mem:r, Betänkm och Utlåtm, nemi. från
Stats-Utskottet:
N:o 77, med åtskilliga upplysningar och utredningar rör:de
jernvägarnes ekonomi och anläggnings-sätt;
N:o 81, ang:de regleringen af utgifterna under riks-statens
femte hufvudtitel;
Banko-Utskottet:
N:o 32, med förslag ang:de förändrad organisation af R. St:rs
bank samt inrättande af en särskild aflårs-bank;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o lil, i ani. af väckt motion om Upsala universitets förläggande
till hufvudstaden;
N:o 112, i ani. af väckt motion om utarbetande af förslag
till ny Riks-akt;
Särskilda Utskottet:
N:o 1, angående arfvode för en Sekreterare.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. J till 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
512
Den 15 April.
Onsdagen den 15 April 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades pleni-prot:t för den 18 sistl. Februari.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts den 8 och 11 dennes bordlagde
Mern. N:o 82, ang:de behandlingen af frågor rörande folkskoleväsendet.
Hr Fåhraus, Olof Immanuel: Det kan visserligen icke
bestridas, att det vore mest ändamålsenligt, om, såsom StatsUtsk:ts
Mern. alser, alla de vid riksdagen väckta frågor, som
röra folkskoleväsendet, blefve på ett ställe förberedande behandlade;
men det måste härvid tillses, huruvida den åtgärd, som
Stats-Utsk:t för detta ändamål föreslagit, kan förlikas med grundlagsenlig
former.
De grundlagsstadganden, som på detta fall äro tillämpliga,
innefattas i 43 och 44 §§:na R. 0. Sistnämnda §:s 3:e mom.
föreskrifver, alt, om »Utskott vill återlemna något från ett eller
»flere Riks-Stånd remitteradt mål, såsom till dess befattning ej hö»rande,
Utsk:t åligger att, sist inom åtta dagar, afgifva sitt Utlåt.,
»med deruti anförda skäl, till samtliga Riks-Stånden, hvilka der»efter
böra skyndsamt yttra sig, under hvilket Utskott de anse
»målet höra.»
43:dje §:n åter stadgar, bland annat, i l:a mom:t, att, om
»Utskott anser nödigt att, till öfverläggning om något ärende af
»vigt, med annat eller andra Utskott sammanträda, då skola
»från hvartdera af de Utskott, som till sådan gemensam öfver»läggning
sammankomma böra, två ledamöter af hvarje Stånd
»dertill utses;» — och vidare i 2:dra mormt, att »sålunda sam»mansatt
Utsk. eger rätt att Retänk. i frågan till R. St:r af»gifva,
utan att Utskrns öfriga ledamöter deruti taga del.»
Nu har Allm. Resv.- o. Ekon.-Utsk:t, till hvilket ifrågavarande
motioner blifvit remitterade, icke inom 8 dagar återlemnat
dem. Utsk:t har alltså funnit dem tillhöra sin handläggning,
och sådant ostridigt på fullgoda skäl; men Utsk:t har, såsom
af förevarande Mern. inhemtas, funnit nödigt att för frågornas
behandling sammanträda med Stats-Utsk:t. Då det sålunda sammansatta
Utskott gjort hemställan om öfverlemnande dit äfven
af
Den 15 April.
513
af de till Stats-Utsk:t remitterade motioner rörande folkskoleväsendet,
har Stats-Utsk:t ovedersägligen varit i sin goda rätt,
då det afslagit denna hemställan, emedan det, enligt sist åberopade
grundlagsparagraf, ankommer på det Utsk., till hvilket
en motion blifvit remitterad, att pröfva, om det för frågans behandling
är nödigt att sammanträda med annat Utsk. eller ej.
Men på samma grund har Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t ock
varit i sin goda rätt, då det pröfvat nödigt att för behandling
af de dit remitterade folkskolefrågorna bilda Sammansatt Statsoch
Ekon.-Utsk.
I grundlagarne finnes icke någon föreskrift, som bemyndigar
Riks-Stånden att i annat fall än det, hvarom 44:de §:n R. O.
handlar, eller då Utsk. inom 8 dagar efter emottagandet återlemnar
någon motion, förvisa ärenden från ett till annat Utsk.,
framställningen må komma från hvilket håll som helst. I följd
af det anförda, torde det vara klart, att bifall till Stats-Utsk:ts
hemställan icke kan vara förenligt med grundlagarnes helgd.
Det skulle vara icke allenast att undanrödja verkan af det fullt
grundlagsenliga förfaringssätt, som Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t
iakttagit och derigenom rubba den af lagen i detta hänseende
bestämda ordning, utan älven att ingripa i den rätt, som det
behörigen konstituerade Sammansatta Stats- o- Ekon.-Utsk:t är
genom åberopade 43:dje § i R. O. uttryckligen tillerkänd, att
Betänk, öfver dit öfverlemnade frågor till R. St:r afgifva.
Vid sådane förhållanden och utan afseende på det mer eller
mindre oegentliga, som kan finnas ligga deruti, att likartade
frågor på 2:ne särskilda ställen förberedande behandlas, får jag,
i öfverensstämmelse med den mening, som härom i Talmanskonferensen
gjort sig gällande, vördsamt hemställa, att StatsUtskits
förevarande Mern. må förklaras icke kunna föranleda
annan åtgärd, än att läggas till handlingarne.
Häruti instämde Frih. af Ugglas, Gustaf.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. derå, att R. o. Ad. skulle förklara
ifrågavide Mern. icke kunna föranleda till någon annan åtgärd
än att läggas till handlingarne.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 8 och 11 dennes på bordet
lagde Betänk. N:o 32, i ani. af väckta motioner om förändrad
lagstiftning ang:de förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom, äfvensom kontrollen derå.
Gr. Sparre, Erik: Jag hemställer att Betänk:t mätte punktvis
föredragas, och ingressen komma sist, samt att, om en eller
flera punkter afslås eller återremitteras, Utsk:t må vara berättigadt
att vidtaga de förändringar, som af dessa beslut kunna
blifva en följd.
H. lil. 33
514
Den 15 April.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att Gr. Sparre hade föreslagit,
att föredragningen af ifrågav:de Betänk, skulle ske punktvis,
med iakttagande deraf, att ingressen till det af Utsk:t framställda
författningsförslag skulle till pröfning förekomma först
efter det förslagets samtliga §§ blifvit genomgångne och algjorde,
äfvensom att K. o. Ad., för den händelse åtskilliga §§ i förslaget
komrne att återremitteras, men andra åter bifölles, skulle
lemna Utsk:t öppen rätt att, vid förslagets förnyade granskning,
föreslå de jentkningar i afseende å redaktionen af de bifallne
§§:ne, som kunde finnas behöfliga till följd af de förändringar,
som de återremitterade §§:ne torde komma att undergå; hvarefter
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad. behagade
lemna sitt bifall till hvad sålunda föreslagits.
Ropades ja.
Till följd af detta beslut börjades föredragningen med:
Utsk:ts förslag till ny författn. ang:de tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom.
§ 1-
Hr von Ehrenheim, Per: I likhet med hvad som brukar
ega rum eljest vid föredragningen af sådana Betänk:n som detta,
förmodar jag att diskussionen kan få omfatta flera §§ än den,
som särskildt är föredragen. Det är nemi. omöjligt att i ett
sådant ärende skilja det ena från det andra.
1 ani. häraf tillkännagaf Hr Gr. o. Landtm., att det fattade
beslutet om punktvis skeende föredragning af ifrågav:de Betänk,
lika litet vid detta tillfälle som tillförene, då vidlyftiga förslag
af R. o. Ad. behandlats, afsåge att inskränka hvar och en ledamots
rätt att, derest han funne sådant nödigt, yttra sig antingen
öfver förslaget i dess helhet eller andra delar deraf än den
föredragne, utan endast begränsade rättigheten att framställa
bestämda yrkanden till den del af förslaget, som blifvit till afgörande
företagen.
Hr von Ehrenheim: Denna författn. skiljer sig från den
af 1861 hufvudsakligen deri, att den sednare ålägger domaren
att upprätta förteckning öfver förmynderskap, hvaremot här föreslås
att öfverflytta detta bestyr till gode männen. Om man
också kan hafva allt hopp om de kommunala institutionernas
utveckling och till dem hysa stor tillit, så är man väl dock ej
ännu så långt kommen, att man kan alldeles undvara den offentliga
myndighetens kontroll. En annan förändring är, att
förmyndaren skall lyda under domare i den ort, der han sjelf är
boende, i stället för den, der den omyndige bor, och detta anser
jag särdeles betänkligt. Af dessa skäl önskar jag, att R. o.
Ad. ville förkasta förslaget i sin helhet, så mycket heldre som
Deu 15 April.
515
den
deles behof att vid hvarje riksdag göra sådana förändringar.
Gr. Hamilton, Gustaf: Jag anser mig böra härvid upptaga
endast hvad som angår l:a §:n, och då i denna fråga blott
är om att tydligt stadga, under hvilken rätt deu omyndige i ett
visst gifvet fall bör lyda, anhåller jag helt enkelt om bifall
till §:n 1.
Gr. Sparre, Erik: Förmyndarevården är onekligen ett af
de ömtåligaste föremål för lagstiftarens behandling. Det är statens
pligt att i afseende å den stora mängden omyndiga tillse,
att deras förmögenhet väl förvaltas, och denna pligt gäller naturligtvis
äfven i afseende å dem, som blifvit förklarade oförmögne
att sjelfva handhafva sina egodelar. Endast hos oss här
i Sverige, der den tysta förmånsrätten ända till sistlidne riksdag
egt rum för myndlingar, har man kunnat förbise vigten af lagstadga
nden i detta afseende. I alla andra länder, der en sådan
tyst förmånsrätt icke finnes, har lagstiftningen gått mycket
längre, så att t. ex. i Norige och Danmark domstolarne hafva
förvaltningen af omyndigas egendom. Jag nämner detta faktum
sorn ett skäl emot den klagan, som af domare häremot föres.
Afven i Frankrike, der den tysta förmånsrätten icke alldeles
upphört, finnes en särskild institution för detta ändamål, nemi.
Farriilje-rådet. Då hos oss ofvannämnda förmånsrätt 1860 upphäfdes,
måste man vara betänkt på att ersätta densamma, och
det var då kommunerna, som man ansåg sig kunna pålägga
bördan i första hand, isynnerhet som det visat sig, att dessa
ådagalagt ett visst intresse för de omyndiga, och ofta begärde
att personer måtte sättas under förmyndare m. m. Men kornmunal-styrelserna
hade 1861 ännu icke vunnit nödig utbildning
och rotfäste, och man trodde då böra ålägga en ansvarig embetsman
att i viss mån medverka. Denna måste då blifva domaren.
Följande en grundsats, som redan 1845 uttalades, ville
man dock icke låta domaren handhafva tillsynen, utan han skulle
blott dertill medverka, och han ålades derföre att föra en förteckning
öfver förmynderskapen, samt att öfvervaka det hela.
Jag har i min reservation gifvit tillkänna att, då tillsynen blifvit
ordnad, jag icke skall hafva något emot att lätta detta åliggande
för domaren; men att efter blott 1^ år förändra författnm, att lita
på att kommunerna nu skola vara färdiga att öfvertaga alltsammans,
det anser jag vara för tidigt, så mycket mera som
domarena först nu kunna hafva fullbordat dessa förteckningar.
Den andra med detta förslag åsyftade förändringen är att granskningen
skall verkställas af gode männen i den ort, der förmyndaren
bor, i stället för i den der den omyndige bor. Det är
dock klart, att inom den kommun, der jag tillbragt min verksammaste
ålder, der bör också finnas något interesse för mina
barn. Det måste äfven af nämnda stadgande uppstå åtskilliga
svårigheter, som jag omnämnt i min reservation. Om nemi. 2
516
Den 15 April.
förmyndare äro förordnade, hvilka bo på olika håll, så skulle
ju hvar och en af dessa lemna sin räkning till gode männen i
den ort der han bor, och då befattar sig ingendera af dessa
med någon tillsyn, utan de verkställa blott revisionsarbetet.
Skulle de då finna sig befogade att yrka förmyndarens afskedande,
så blir frågan, om sådant skall gälla båda eller blott den
ene af de två. Afven blir det en kinkig fråga om det arfvode,
som skall åt dessa gode män bestås. På dessa och flere andra
skäl tror jag att det framställda förslaget icke bör antagas.
Hvad beträffar § 1, så finnér jag för min del det der gjorda
tillägget alldeles obehöfligt, då redan förut är antydt, af hvilken
rätt förmynderskapet bör vårdas, i händelse fadren är okänd; och
jag får derföre anhålla, att R. o. Ad. ville afslå den föredragna §:n.
Hr von Koch, Nils Samuel: Denna l:a § i förslaget
kan visserligen anses som en förbättring, men förändringen är
dock af föga vigt, ty den som är född af okänd fader, eller
hvars fader ej har stadigt hemvist, lärer väl i allmänhet ej hafva
mycken egendom att tillsätta förmyndare öfver. Då jag för öfrigt
är sinnad att afslå förslaget i sin helhet, anhåller jag om
afslag å denna §.
Gr. Hamilton: A ena sidan måste öfver handhafvandet
af omyndigas egendom utöfvas en tillräcklig kontroll, hvarvid
dock företer sig den svårighet, att en sådan blir ganska kostsam;
men å andra sidan får denna kontroll ej blifva så sträng
och småaktig, att ingen vill åtaga sig förmynderskap, att förmyndaren
förlorar allt intresse, och att man ej kan få en duglig
förmyndare. Utsk:ts förslag afser just att göra kontrollen lullständigare
och kostnaderna mindre. Den förteckning, som domaren
nu är ålagd att föra, har man öfverflyttat till kommunerna,
som känna till hvar och en och derföre kunna lättare
göra den fullständig. För att åter minska omgången, besväret
och kostnaderna för förmyndaren, har Utsk:t föreslagit, att denne
skall lemna sin räkning, att granskas, blott till gode männen,
som må öfverlemna den till domaren, om anmärkning förekommit.
Vidare är stadgadt, att förmyndaren skall inlemna sin
räkenskap till gode männen i den ort der han sjelf bor. Det
är klart, att sådant måste medföra stor fördel, emedan desse
äro bäst i stånd att bedöma hans vederhäftighet. — För min
del vågar jag anhålla om bifall, men hoppas tillika att, om förslaget
ej skulle i sin nuv:de form vinna R. o. Ad:s bifall, detsamma
icke måtte tvärt afslås, utan för ändrings vinnande till
Utsk:t återremitteras.
Hr Olivecrona, Knut: För min del måste jag vid pröfning
och jemförelse gifva företrädet åt 1861 års författn. Laglitsk-.
ts förslag är nemi. icke bygdt på samma principer, som
hittills gjort sig gällande i lagstiftningen i allmänhet. Förmynderskapet
var från början en slägtens tillhörighet, men allt som
Den 15 April.
517
slägtlorhållandena blifvit mindre kraftiga, har man insett nödvändigheten
att göra lagstadganden i detta afseende, och 1734
ärs lag gjorde också domaren till en slags öfverförmyndare.
Nu liar Lag-Utsk:t frångått denna, äfven i 1861 års författn.
bibehållna princip, och föreslagit, att räkningarna skola granskas
af gode männen i den ort, der förmyndaren bor, hvilken ort
kari vara långt aflägsen från den der pupillen bor. Utan tvifvel
måste dock den kommun, som den omyndige tillhör, hafva för
denne ett visst intresse, åtminstone så mycket, att han ej må
falla fattigvården och kommunen till last; och då förmyndaren
åligger att sörja för den omyndiges uppfostran, kan sådant ju
bäst kontrolleras i den ort, der den sednare bor. Mig synes
ifrågav:de förslag visserligen vara ett försök till förbättring af
1861 års lag, men ett försök, som icke lyckats, och att man
behöfver några års erfarenhet, innan något verkligt godt härvid
kan åtgöras. Det i l:a §:n gjorda tillägget torde ej heller vara
af någon vigt eller af behofvet påkalladt. Efter min tanka kan
man ej komma till något resultat utan att inrätta förmyndarekamrar,
och sådant är nu också betydligt underlättadt, sedan
det finnes bankanstalter i hvarje provins. Jag förenar mig med
dem, som yrkat afslag.
Gr. Sparre: Här har blifvit sagdt, att de af domarena
förda förteckningar icke vore fullständiga. Så är dock ej förhållandet.
Rådstufvurätlerna i städerna hafva låtit genomgå förmynderskaps-protma
för många år tillbaka, och domarena på landet
hafva fått uppgifter grundade på kyrkoböckerna. Således
äro dessa förteckningar fullständiga eller blifva det åtminstone
alltmera, och det är klart, att de skola göras bättre af domaren
än af gode männen. Att få reda på om förmyndaren är vederhäftig
eller ej, torde väl vara svårt, och lagen anvisar ju den
väg, som gode männen i detta fall hafva att följa. Dessutom
är det vanliga fallet att förmyndare och myndling bo i närheten
af hvarandra, och ett annat förhållande får väl räknas till undantagen.
Jag anhåller fortfarande om afslag.
Gr. Hamilton: Jag anhåller att få fästa uppmärksamheten
på den fördel, som vinnes genom tillägget i Usta §, att nemi.
forum blir tydligt bestämdt, hvilket är af största vigt. Att de
af domarena förda förteckningar i allmänhet skulle vara så fullständiga
som Gr. Sparre påstått, vågar jag knappt tro, om det
ock är förhållandet på ett eller annat ställe. Slutligen tror jag
icke det är lättare lör domaren än för gode männen att utöfva
den nödiga uppsigten, ty ju mindre området är, desto större
och noggrannare lärer väl kontrollen kunna blifva.
Hr von Koch: För min del är jag öfvertygad om den
stora fördelen af att öfverlåta bestyret med ifrågav:de förteckningar
till domaren, i st. f. att lemna det i händerna på gode
män, emedan den förre är en ansvarig embetsman, som, i hän
-
518
Den 15 April.
delse han försummar sig, kan lagligen tilltalas, då deremot de
sednare äro en kommunalmyndighet, som icke lätteligen kan
kontrolleras. Svårigheten för domaren hlir också betydligt minskad,
om, såsom jag hoppas, K. M. sanktionerar R. St:rs beslut
om myndighet för qvinna vid 25 års ålder. Då den nuvtde lagen
synes mig innebära säkrare kontroll än den föreslagna, som
deremot icke häfver de olägenheter, som förefinnas, kan jag
således ej biträda förslaget, utan anhåller om afslag derå.
Frih. Armfelt, Magnus: Sedan ämnet redan blifvit så
utredt, återstår mig blott föga att tillägga. De förteckningar,
som 1861 års lag förband domarena att upprätta, torde redan
till största delen vara fullbordade, och om Utskds förslag antoges,
måste sålunda allt detta arbete göras om igen. Till fördel
för Utsk:ts förslag, att granskningen skulle fullgöras i den ort,
der förmyndaren bor, kan visserligen sägas, att gode männen
då hafva lättare att öfvertyga sig om vederhäftigheten, men deremot
är det enligt nuv:de stadgande mera probabelt, att denna
granskning kommer att ske med mera nit och intresse, och
kännedom om vederhäftigheten kan man alltid vinna på den af
lagen anvisade väg. Jag tror således Utsk:ts förslag icke innebära
någon förbättring, utan anhåller om afslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
återremiss af, och dels afslag å den förev:de §:n, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvartill
svarades nej, sedermera propos. på §:ns återremitterande, då
svaren utföllo med många nej jemte ett eller annat ja, och slutligen
propos. på afslag å merberörde §, hvilken propos. besvarades
med mångå ja jemte ett eller annat nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
§ 2.
Gr. Sparre: Då R. o. Ad. redan afslagit den lista §:n,
och då beslutet i nämnde punkt utan tvifvel tillkommit i ändamål
att få hela förslaget tillbakavisadt, vågar jag vördsamt anhålla
att äfven den 2:dra §:n måtte afslås.
Hr von Ehrenheim: Jag är förekommen af Gr. Sparre
och instämmer med honom i begäran om afslag.
Efter härmed slutad öfverläggning gjordes först propos. på
bifall till §:n, hvartill svarades nej, och sedermera propos. på
afslag derå, hvilken propos. med ja besvarades.
§ 3.
Gr. Sparre: Under åberopande af hvad jag anfört vid
förra punkten, anhåller jag om alslag äfven å denna §.
§:n afslogs.
Den 15 April. 519
§ *•
Gr. Sparre: Äfven å denna § anhåller jag om afslag.
§:n afslogs.
§ 5.
Gr. Sparre: Jag anhåller att R. o. Ad. måtte afslå äfven
denna §.
§:n afslogs.
§ 6.
Gr. Sparre: Äfven å denna § anhåller jag om afslag.
§:n afslogs.
§ 7.
Gr. Sparre: R. o. Ad. torde finna att äfven denna §
bör likasom de föreg:de afslås.
§:n afslogs.
§ 8.
Gr. Sparre: Jag får anhålla om afslag å den nu före
dragna
§:n.
§:n afslogs.
§ 9-
Gr. Sparre: Äfven vid denna § får jag förnya min anhållan
om afslag.
§:n afslogs.
§ 10.
Gr, Sparre: Jag anhåller att äfven denna § måtte afslås.
§:n afslogs.
§ 11.
Gr. Sparre: I öfverensstämmelse med R. o. Ad:s förut
fattade beslut, torde äfven denna § afslås, hvarom jag vördsamt
anhåller.
§:n afslogs.
520
Oen 15 April.
Ingressen.
Gr. Sparre: Sedan numera de särskilda §§:na i denna författn.
blifvit afslagna, torde äfven förslaget till ingress icke kunna
på annat sätt behandlas, utan anhåller jag om afslag äfven
derpå.
Afslogs.
Sedan författningsförslaget sålunda blifvit genomgånget och
afgjordt, föredrogs:
Utsk:ts hemställan å sid 20, i ani. af en utaf Hr Lallerstedt
i ämnet väckt motion.
Hr von Koch: Till följd deraf att Utsk:t föreslagit en
ny författn., och med åberopande af § 7 deruti, har Utsk:t
icke gjort någon särskild framställning i detta fall. Det är
dock utan tvifvel, att 22:dra kap. l:sta § Arfda-balken är ofullständig,
och att man icke kan få inteckning i förmyndares egendom,
om han tredskas. Jag tror derföre man borde, för att
vinna ett förtydligande, återremittera denna punkt till Utsk:t.
Härefter yttrade Hr Gr. o. Landtm., att då den förev:de
punkten innehölle tvenne delar, af hvilka den lörsta upptog Utsk:ts
yttrande, att ett af Hr. Carlén väckt förslag om ett tillägg
till 22:dra kap. 4:de §:n Arfda-Balken syntes öfverflödigt, till
följd af stadgandet i 7:de §:n af författn.-förslaget, samt den
andra delen åter innefattade svar å Hr Lallerstedts motion, torde
dessa delar af punkten böra särskildt afgöras, hvadan Utskits
redan föredragne hemställan i ani. af Hr Lallerstedts motion
först torde få behandlas, samt Utsk:ts yttrande i ani. af Hr
Carléns förslag sedermera förekomna till pröfning.
Ropades ja.
Sedan öfverläggningen rörande Hr Lallerstedts motion härefter
förklarats slutad, framställdes propos. på bifall tili Utsk:t*
i afseende derå gjorda hemställan och besvarades med ja.
Sedermera föredrogs:
Utskits ofvanomförmäldta, å sid. 19 förekommande yttrande
öfver Hr Carléns förslag.
Gr. Sparre: Jag tror den begärda återremissen icke vara
nödvändig. Alldeles samma ord som innehållas i § 7 af Utskits
förslag, återfinnas nemi. i § 5 af 1861 års författn. För att
få inteckning, skall man visserligen hafva någon handling hvarpå
fordran sig grundar, men denna handling blir ju förmyndareräkningen,
och med stöd af denna kunna ju gode männen be
-
Den 15 April.
521
gära den nödiga åtgärden. Jag anhåller således, att den siste
talarens begäran om återremiss ej måtte bifallas.
Hr von Koch: Jag vill icke beslrida den siste talarens
uppgift, men tror dock att Hr Carléns motion kunde förtjena
ett ordentligt svar af Utsk:t, och att den tvekan, som nu förefinnes
i fråga om förmyndares skyldighet att ställa säkerhet,
borde undanrödjas. Jag anhåller derföre om återremiss å denna
punkt.
Frih. Armfelt: Det är visserligen sannt, att 5:te §:n i
1861 års författn. icke innehåller att förmyndaren ovilkorligen
skall ställa säkerhet; men den innehåller dock att rätten skall
ålägga honom sådant, och det torde väl vara nog. Någon tvekan
kan jag ej härvidlag finna möjlig, utan anhåller blott om
bifall till Utskits Betänk, i denna punkt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af Utsk:ts förev:de yttrande, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till detsamma och,
då dertill svarades flere ja jemte ett eller annat nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Utsk:ts hemställanden å sid. 20 och 21 i ani. af Riksdagsfullmägtige
Johan Johanssons och Jonas ChristofTerssons motioner.
Biföllos.
Föredrogs och lades till handlingarne Stats-Utsk:ts den 11
dennes bordlagde Mern. N:o 77, med åtskilliga upplysningar och
utredningar rörande jernvägarnes ekonomi och anläggningssätt.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
nedannämnde, den 11 dennes bordlagde Utlåt, och Betänk:n,
nemi.
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 81, ang:de regleringen af utgifterna
under riks-staten femte hufvudtitel;
Banko-Utsk:ts Betänk. N:o 32, med förslag ang:de förändrad
organisation af R. St:rs bank samt inrättande af en särskild
affärsbank; samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskits Betänkm:
N:o lil, i ani. af väckt motion om Upsala universitets förläggande
i Stockholm; och
N:o 112, i ani. af väckt motion om utarbetande af förslag
till ny riksakt.
522
Den 15 April.
Föredrogs och bifölls särskilda Utsk:ts den 11 dennes bordlagde
Mern. N:o 1, ang:de arfvode för en Sekreterare.
Anmäldes och bordlädes
Stats-Utskottets Utlåtanden:
N:o 83, i ani. af väckt motion om befrielse för Asmundstorps
m. fl. kyrkor i Skåne från skyldigheten att utgifva dem
ådömd kyrkotionde;
N:o 84, i ani. af väckta motioner ang:de ändring uti och
tillägg till instruktionen för R. St:rs Revisorer af statsverket d.
17 April 1841;
N:o 85, i ani. af väckt motion ang:de afskrifning afqvarnränta,
som enligt K. Förordn. den 20 Januari 1824 blifvit å
jordfastighet öfverflyttad; och
N:o 86, i ani. af väckta motioner dels ang:de indragande
till statsverket af alla militiee-boställen emot beviljande af lämplig
penningelön till militärtjenstemännen, dels ock om försäljning
af berörda boställen.
Hr Lilliehöök, Garl Bertil: Jag tager mig härmed
friheten föreslå, att det nu bordlagda Betänk:t om banken icke
måtte förekomma om Lördag, utan sättas främst på föredragningslistan
till nästa Onsdag, då det nemi. är af mycken vigt,
och vi nu hafva 5:te hufvudtiteln att behandla.
Bifölls.
R. o. Ad. åtskildes kl. } 1 e, m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 18 April f. m.
523
Lördagen den 18 April 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för d. 15 dennes samt pleni-prot.
för den 21 sistl. Februari.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att i slutet af ett denna dag
inkommet häfte hade Slats-Utsk:t meddelat den rättelse uti Utsk:ts
Utlåt. N:o 81, att de på sidan 27, raderna 33—35 uppifrån
förekommande, i lull kolumn satta orden: »huruvida R. St:r
ej må finna skäl att härå fästa K. M:s Nåd. uppmärksamhet,
på det att vid afgörandet af detta vigtiga ärende dessa frågor
må kunna tagas i betraktande» böra vara indragne.
Härefter föredrogos så väl Stats-Utsk:ts d. 11 och 15 dennes
på hordet lagde Utlåt. N:o 81, ang:de regleringen af utgifterne
under riksstatens 5:te hufvudtitel, som ock, i sammanhang dermed,
jemlikt R. o. Ad:s den 18 och 21 sistl. Februari fattade beslut,
icke allenast Sammansatta Stats- samt Allm. Resv.- o. Ekon.-  Utsk:ts den 14 och 18 sistl. Februari bordlagde Betänk. N:o
8, i ani. af väckta motioner om förändringar och indragningar
i nuv:de båtsmanshållet, utan äfven samma Utsk:s den 18 och
21 i sistnämnde månad på hordet lagde Betänk. N:o 12, i ani.
af väckta motioner, i fråga om åtskilliga till båtsmansbeklädnaden
hörande persedlars anskaffande och underhåll genom statsverket.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Jemte det jag föreslår,
att Stats-Utsk:ts anmälda Utlåt. N:o 81 måtte punktvis föredragas,
får jag hemställa, att Sammansatta Stats- samt Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts uppskjutna Betänk. N:o 8, ang:de förändringar
och indragningar i nuv:de båtsmanshållet, må till behandling
företagas näst efter 3:dje punkten i Stats-Utsk:ts Utlåt,
samt i ordningen derefter hemälda Sammansatta Utsk:s Betänk.
N:o 12, ang:de åtskilliga till båtsmansbeklädnaden hörande persedlars
anskaffande' och underhåll genom statsverket, hvilket mål
med nästföljande punkt i Stats-Utsk:ts Utlåt, har nära sammanhang
och på densammas pröfning inverkar.
524
Den 18 April f. m.
Hr Gr. o. Landtm, lormälte att Hr Fåhraeus hade föreslagit,
att Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 81 skulle punktvis föredragas,
samt att Sammansatta Stats- och Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 8
måtte förekomma till afgörande näst efter den 3:dje punkten i
Utlåt:t N:o 81, och sistnämnde Utsk:s Betänk. N:o 12 behandlas
näst efter Betänkt N:o 8; hvarefter propos. på bifall till detta
förslag gjordes och besvarades med ja.
Till följd häraf börjades föredragningen med
Utlåt:t N:o 81.
lista punkten.
Utskits samtliga under mom. litt. a) — i) afgifne hemställanden
biföllos.
2:dra punkten.
Utskits första hemställan.
Hr Brakel, Mauritz: Utskits förevide Betänk, är gan
ska
vidlyftigt; det innehåller icke mindre än 48 sidor, men så
stort det är, så hade det kunnat inskränkas till ett par räder,
ungefärligen så lydande: »Stats-Utskit har icke haft något särdeles
begär att begrunda det ämne, som det haft under sin pröfning,
och derför har det hufvudsakligen antagit hvad Gr. von
Platen föreslagit, såsom gående till botten med rikets sjöförsvar.»
Detta är så mycket märkligare som det ganska ofta händer att
Stats-Utskit afslår K. M:s Proposir, särskildt att nämna den om
den norra jernvägen, hvilken det lyckats sönderslita på ett förunderligt
sätt. Dessutom har Utskit icke gått ifrån sin gamla
vana att pruta bort några hundratusen här och några hundratusen
der, hvilket vid denna tidpunkten, enligt min tanka, är särdeles
olämpligt; hvar och en ser nemi. huru stormmoln uppstå i sydost,
hvilka hota att draga äfven vårt fädernesland i sin hvirfvel.
Hvad den nu föredragna punkten af Betänkit beträffar, så
har Utskit i den visserligen ganska fullständigt besvarat hvad
som utgjorde bisaken i första punkten af min motion, nemi. hvad
som rörer fartygens bibehållande, men det som var hufvudsaken
deri, nemi. att roddtlottan icke mer skulle utgöra något rörligt
sjöförsvar, har Utskit icke på något sätt behandlat, än mindre
besvarat. Under sådant förhållande vågar jag anhålla, att B. o.
Ad., med afslag å Utskits hemställan, måtte för sin del besluta,
att B. Stir skola hos K. M. i underd. anhålla, det K. M. täcktes
icke vidare använda rikets roddflotta — eller å densamma
öfva besättningar — till rörligt sjöförsvar, utan endast nödtorfteligen
underhålla ett tjenligt antal slupar och jollar, för
att förtöjas såsom positions-batterier vid möjligtvis inträffande
behof.
Den 18 April f. m.
525
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Hr Brakel har yttrat
att Stats-Utsk:t synts icke haft någon böjelse att pröfva detaljerna
af det förslag, han framställt. Jag hyser verkligen den
öfvertygelsen att Stats-Utsk:t, såsom icke varande i besittning
af någon synnerlig sakkunskap i alla dessa detaljer, icke bör i
ämnet afgifva några så bestämda föreskrifter som Hr Brakel
velat. Under sådant förhållande torde ett Utlåt, näppeligen kunna
utfalla annorlunda än såsom i den ifrågav:de punkten. Så torde
äfven vara händelsen vid de flesta tillfällen, då nya organisationsplaner
föreläggas Stats-Utsk:t. När något vidt omfattande förslag
underställes K. M:s Nåd. pröfning, så blifva först de underordnade
myndigheterna hörda, innan K. M. fattar sitt beslut i ämnet.
N11 är det frågan om det vore lämpligt att K. St:r beslöto
en så beskaffad förändring, som den Hr Brakel föreslagit, utan
att några myndigheter förut blifvit hörda. Alla torde vara öfverens
om att så icke bör ske, äfven om Hr Brakel fått sina
uppgifter från ganska sakkunnige personer. Af detta skäl får
jag anhålla om bifalll till förevide punkt af Stats-Utsk:ts Utlåt.
Gr. von Rosen, Adolf Eugéne: För min del kan jag
icke annat än instämma med Hr Brakel i att man borde ingå
till K. M. med anhållan, att kanonjollarne icke mer må bibehållas
såsom ett rörligt sjöförsvarsvapen, utan endast användas
till positionsbatterier. Jag anser äfven att det vore bättre
att använda de penningar, som nu bortkastas på kanonjollarne,
till att utrusta ett lärtyg, som skulle kryssa öfverallt kring
kusterna, på det att befäl och manskap derigenom skulle lära
sig att känna farvattnena. Således lår jag anhålla om bifall till
Hr Brakels förslag.
Hr Hjerta, Carl Johan, anförde skriftligen:
Jag tillåter mig yttra den förmening, att, oaktadt ångans
begagnande på de små fartagen har den stora obestridliga törmönen
att befordra deras hastighet, en fördel så stor att mindre
bevarade ångfartyg äro oumbärliga, så bör likväl ihogkommas
att denna hastighet är isynnerhet ovärderlig för att framkomma
till sjelfva stridsfältet, men att under sjelfva striden minskas
denna fördel betydligt genom kanonångbåtars, iföljd af siri
stora längd (öfver 100 fot) långsamma vändningsrörelse. Dessutom
hafva de olägenhet af en stor höjd, som erbjuder ett stort
skottmål samt medför en hög och derigenom osäker eld; äro
för djupgående (7 till 8 fot), för att öfverallt kunna framkomma
mellan små klippor och skär; måste också derföre nödvändigt
hafva lots; kunna genom sitt buller om dagen och sina gnistor
om natten ej begagnas till spejande företag eller rekognosceringar;
kunna iföljd af sina höga skorstenar icke skylas invid stränderna.
Härtill kommer att under krig koltillgången icke kan
vara aldeles säker att påräkna. Slutligen kosta de 10 gånger
mera än en kanonjoll (150,000 mot 15,000), utan att dock kun
-
526
Den 18 April f. m.
na föra mera än 2 kanoner, hvilka väl kunna på en gång begagnas,
men då vända de bredsidan till, med erbjudande af en
stor träfTyta.
Det låter derföre, efter min tanka, fråga sig och påkallar
det allvarligaste, fosterländska besinnande, huruvida kanonjollarnas
olägenhet af långsamhet och proportionsvis mera armars användande,
hvilken långsamhet likväl vid alla större afstånds tillryggaläggande
numera är fullkomligt afbulpen genom det ovilkorliga
begagnandet af ångkanonbåtar, som tager dem i släp,
huruvida, säger jag, dessa olägenheter icke öfvervägas af deras
ovärderliga fördelar: en låg och derigenom verksam eld, ett litet
erbjudande skottmål, framkomlighet och derigenom lätt undkomlighet,
i följd af deras grundgående (endast 2§ till 3 fot), som gör
att de öfverallt kunna röra sig utmed långgrunda stränder, genom
de smalaste sund, de klippigaste skär, allt utan behof af
lots; kunna lätt skylas och besättningarne kunna öfverallt hoppa
eller vada i land. Derjemte kunna de fort och hastigt, äfven under
krigstid, byggas af vårt lands egna alster samt på aila enskilda
varf i våra kustorter. Härtill kommer deras ringa kostnad eller
en af en ångkanonbåt. Jemföres åter kostnaden med en
ånglregatt af omkring 2| millioner, så skulle för samma summa
kunna fås en hel flotta af 170 bombkanonjollar med en ojemförligt
större artilleri-styrka, som kan på en gång föra omkring
15 gånger flera kanoner i elden.
Jag hemtar ett stöd af dessa tankar af en man, som icke
är känd lör någon partiskhet för de små fartygen, utan alltid
varit en varm försvarare af örloggsflottan, då man velat afskaffa
densamma. Amiralen Frih. Gyllengranath yttrade för 4 å 5 år
sedan Jolj:de i ett anförande till Orlogsmanna-sällskapet.
»Återstår en egentlig cert krigsfartyg, hvarom jag utbeder
mig få uttala min opinion:
Denna cert fartyg är kanonjollarna. Med stor tillfredsställelse
finner jag att de äro bibehållna till icke obetydligt antal
i den nya sjöförsvarsplanen och utan förändring, hvad framdrifningskraften
vidkommer.
Dessa fartyg, hvarom mycket tvistats, och som i en sednare
tid, till och med af dem, hvilka varmt förordat deras företräde
för kanonsluparne, och nära nog förkastades, förtjena visserligen
icke denna hårda dom; tvertom hoppas jag att de fortfarande
skola få bibehålla sitt rum i sjöförsvaret, så oansenliga
de än må synas.
Många giltiga skäl förefinnas för denna min åsigt; de kosta
i jemförelse ringa, emot deras egande artilleri-effekt; de kunna
på ganska kort tid byggas; de fordra icke så stor besättning;
de kunna framgå i de trångaste och grundaste farvatten;
de skjuta fruktansvärdt säkra skott; och de kunna, der lokalen
är sådan, utgöra ett kraftigt posilions-artilleri, allt förträffliga
egenskaper för ett så beskaflädt land som Sverige.
Hvad man mot dem kan anföra, är att de icke kunna
hålla öppna sjön eller passera större fjordar i hårdt väder och
Den 18 April f. ra.
527
att svårligen kunna operera i linie. Men för sådant ändamål
äro de icke afsedde, och jag vidhåller hvad jag mer än en gång
tillförne yttrat, att för den lokal, der de kunna och böra användas,
äro de förträffliga.» (Se Tidskrift i sjöväsendet 1858).
Det är Svenska flottans äldste och erfarnaste officer som
så talarl
Jag vill derföre, på alla dessa skäl, för min del högeligen
betvifla rådligheten af att låta kononjollarna alldeles utträngas af
ångkanonsluparna, i synnerhet om man bemödar sig om att förbättra
deras beskaffenhet; och skulle derföre tro att bombkanonjollar
i förening med kanonångbåtar till deras bogserande
och understödjande med tillhjelp af så många Monitorer som
vi hafva råd att anskaffa, tills vidare vore lämpligast till vårt
kustförsvar.
Hvad exercis med skärgårdsfartyg eller kanonjollar beträffar,
som här blifvit vidrörd, så får jag bekänna, att om med
exercis menas att, så vidt möjligt är, öfva sig för kriget eller
att gå emot fienden, så har jag ej sett den utöfvas bättre än
just på skärgårdsfartygs-expeditioner, när dessa varit rätt ledda
eller utförda.
Gr. von Rosen: Åtskilligt af det som Hr Hjerta yttrat
om kanonjoilarne skulle vara rigtigt, om artilleriets ståndpunkt
vore nu sådan den var för några år sedan, men med de framsteg,
som artilleriet nu gjort, och med den förändrade vigt och
form sorn det fått, kan jag icke finna att kanonjoilarne kunna
användas till något annat än till positionsbatterier. Hvad den
olägenheten beträffar att ångbåtar kastar gnistor ifrån sig, så
kan den ganska lätt afhjelpas, ty man kan genom användande
af såkallade tlägtare och äfven genom andra medel förhindra alla
gnistor. Deremot kan jag icke förstå, huru man skall knnna
använda kanonjollar som ett rörligt vapen, då det är ganska
påtagligt att de under de flesta förhållanden icke ens kunna
komma inom skotthåll mot sådane fartyg, som nu tycks komma
att konstrueras öfverallt, nemi. Monitorer; och mot sådana
fartyg blifva dessutom kanonjollarnes eld af alldeles ingen
verkan.
Dessa farkosters egenskap att kunna lätt komma undan
genom trånga och grunda passager, tror jag icke kan anse bidraga
till deras användbarhet såsom anfallsvapen. Jag anser
derför att det är rättast att endast betrakta dem såsom nödfallsvapen
och låta dem få hvila i sina skjul, till dess en dag
kommer då de kunna användas såsom positionsartilleri.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Det må visserligen stå Hr
Brakel öppet att inför 11. o. Ad. tolka sin motion huru han behagar,
men man kan icke förtänka Stats-Utsk:t att det sökt följa
hans motion sådan som den blifvit Ulsk:t förelagd. Jag ber att
få uppläsa den del af motionen som här är i fråga. Hr Brakel
föreslår der: att af rikets roddflotta endast ett inskränktare
528
Den 18 April f. m.
antal slupar och jollar, beröfvade segel, tackling och större delen
af årorna och endast afsedda att förtöjas såsom positions-batterier,
skall bibehållas. Härpå svarar Utsk:t att, enligt I)ep:ts-Chefens
yttrande det alla fartyg af hvad storlek och beskaffenhet som
helst, hvilka af ett eller annat skäl icke äro till krigsbruk eller för
personalens öfning fullt användbara, böra utan tidsutdrägt, genom
slopning eller på annat sätt utrangeras och derigenom inflytande
medel afsättas, det kan antagas af åtgärder i den af motionären
föreslagna syftning antingen redan blifvit eller komma att vidtagas.
Jag kan icka finna annat än att Stats-Utsk:t i detta afseende
fiir sin del har snsett att just det som Hr Brakel i sin
motion åsyftat, finnes uttaladt i I)ep:ts-Chefens yttrande. StatsUtsk:t
har på liera ställen uttalat sin åsigt, att roddbåtarne icke
äro tidsenliga och att de böra borttagas; men jag anser att man
bör öfverlemna åt regeringen att bestämma huruvida någon del
af dem bör bibehållas eller ej. Som jag således icke kan finna
annat än att Stats-Utsk:t fullständigt besvarat Hr Brakels motion,
så vidt den varit för Utsk:t känd, så får jag anhålla om bifall
till denna punkt af Utlåfit.
Gr. Posse, Knut: Jag vill endast, med anledning af Hr
Hjertås yttrande om kanonjollarne, be att få uppläsa hvad StatsUtsk:t
säger om dem i sitt Utlåt. pag. 27: »Häraf och då, till
följd af ångkraftens användande på krigsfartyg i allmänhet, bevarade
roddkanonbåtar icke numera kunna anses tidsenliga, utan antagligen
komma att ersättas med andra för nuv:de förhållanden
lämpliga fartyg, måste blifva en naturlig följd både att flottans
personal kan inskränkas och att öfningarne på annat sätt böra
ordnas.»
Hr Brakel: Jag hoppas att hvar och en af eder, Mina
Hrr! hört att jag aldrig, såsom Hr Skogman påstått, betvifiat
Stats-Utsk:ts förmåga att pröfva min motion.
Hr Skogman har vidare yttrat, att, för att R. o. Ad. skulle
kunna fatta ett sådant beslut, som jag föreslagit, så skulle vederb:de
myndigheter först höras. Jag undrar hvilka dessa myndigheter
skulle vara. En myndighet, som står öfver alla andra, nemi.
den som kallas hela verldens opinion, har redan totalt utdömt
alla roddbåtar.
Hr Hjerta har haft ett långt skriftligt anförande om fördelarne
af roddbåtarne i ett sjökrig. Jag får anhålla hos honom
att han ville vara af den godheten att upplysa mig om hvar
han skulle placera sina slupar och jollar, i händelse en Rysk
flotta kryssade mellan Gottland och Norrtelje. Sedan han detta
gjort, skall jag be att få vederlägga honom.
Frih. af Ugglas har påstått att Utsk:t har besvarat min
motion. Jag är öfvertvgad om att han tror det, men i sjelfva
verket så har Utsk:t icke gjort det. I min motion har jag hemställt,
att kanonbåtar icke vidare skulle användas till rörligt sjöförsvar,
Den 18 April f. m.
529
försvar, men i K. M:s Propos. finnes af Dep:ts-Chefen föreslaget
att icke mindre än 36 slupar och joliar årligen skulle öfvas.
Det var just i anledning deraf, som jag väckte min motion, och
det var detta som hade bort upptagas af Utsk:t, hvilket det
likväl icke brytt sig om att göra.
Slutligen ber jag att få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på
att jag icke kan stå här och fordra att dessa ifråga v:de farkoster
icke vidare skola användas till positionsartilleri, utan jag vill
att R. St:r skola gå in till K. M. med en anhållan, och sedan
detta är gjordt, har ju K. M. tillfälle att höra de myndigheter,
han finner lämpliga, och derefter besluta, om han skall göra afseende
på Ständernas begäran eller icke.
Gr. von Platen, Raltzar: Jag har visserligen icke äm
nat
undandraga mig min skyldighet att afhöra allt hvad som
kunde yttras i afseende å den ifrågav:de punkten af Utsk:ts
Utlåt., men å andra sidan har det icke varit min afsigt att deltaga
i diskussionen, som jag får erkänna att jag icke kan finna
stå tillsammans med den föredragna punkten, hvilken, enligt
min uppfattning, är i fullkomlig öfverensstämmelse med K. M:s
Nåd. Propos. Orsaken hvarför jag begärt ordet, är att jag anser
det vara min skyldighet att fästa uppmärksamheten på att
det är ovanligt att i en fråga, der K. M. redan tillkännagifvit
att han ville handla, R. St:r ändå ingå till K. M. med en uppmaning
att handla på det eller det sättet. Jag tror äfven att
det är högst ovanligt att R. St:r bestämma icke allenast materielens
beskaffenhet, utan äfven sättet huru den skall användas.
Såsom J)ep:ts-Chef anser jag det vara min skyldighet att nämna,
det jag för min del icke kan gilla ett sådant steg.
Slutligen vill jag tillägga en anhållan, att om Hr Rrakel
inom kort skulle få se ett ytterligare förverkligande af sin älsklings-idé
derigenom att skärgårdsflottans materiel blef minskad,
han då icke må anse att detta sker till följd af det yrkande,
han framställt, utan han må taga det som ett fortgående på den
bana, hvilken K. M. utstakat och som jag vill följa såväl i den
ena riktningen som i den andra.
Hr Rrakel: Jag får på det högsta tacka Gr. von Platen
för den sista delen af hans yttrande. Det är mig verkligen
kärt att höra, det han kommer alt ingå på den bana, som jag
föreslagit R. St:r, och det har aldrig kunnat falla mig in att
tro det mina åsigter på något sätt skulle inverka på honom.
Om han vill att de ifrågav:de sluparne så småningom skola slopas,
så skulle han få ett ytterligare stöd för sina åsigter, om R.
o. Ad. lemnade bifall till det förslag, som jag framställt.
Hr Hjerta: Hr Rrakel har framställt en fråga till mig
om hvar jag ansåg att man skulle placera kanonsluparne, i fallen
Rysk flotta kryssade emellan Gottland och Norrtelje. Det torde
H. lil. 34
530
Den 18 April t. m.
vara lämpligast att jag enskildt upplyser honom om mina åsigter
i det fallet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utskits ifrågav:de hemställan, och dels af Hr Brakel, att R. o.
Ad., med afslag å samma hemställan, måtte för sin del besluta,
att R. Sf:r skola hos K. M. i underdånighet anhålla, det K. M.
täcktes icke vidare använda Bikets roddflotta — eller å densamma
öfva besättningar — till rörligt sjöförsvar, utan endast nödtorfteligen
underhållla ett tjenligt antal slupar och jollar, för att förtöjas
såsom positionsbatterier vid möjligtvis inträffande behof.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många ja och nej i blandning,
samt sedermera propos. på afslag å samma hemställan
och antagande af Hr Brakels ofvanomförmäldte förslag, då svaren
likaledes utföllo med blandade ja och nej; hvaruppå förnyad
propos. å bifall till Utsk:ts hemställan gjordes, och sedan denna
propos. blifvit besvarad med talrika och starka ja, blandade med
många nej, förklarade Hr Gr. o. Landtm, sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
Hr Brakel begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voter:s-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ls hemställan i 2:dra punkten,
lista mom. af Utlåtit N:o 81, rotar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. Utskrts ifrågavide hemställan och
beslutar för sin del, att R. Stir skola hos K. M. i underd. anhålla,
det K. M. täcktes icke vidare använda rikets roddflotta
—jeller å densamma öfva besättningar — till rörligt sjöförsvar,
utan endast nödtorfteligen underhålla ett tjenligt antal slupar
och jollar, för att förtöjas såsom positionsbatterier vid möjligtvis
inträffande behof.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 91.
Nej — 61.
Hr Brakel: För min del får jag reservera mig mot det
beslut, som R. o. Ad. nu fattat. Det enda som gläder mig är
att öfvervigten på Gr. Plåtens sida endast utgör besättningen på
en half kanonslup.
Den 18 April f. m. 531
Utsk:ts öfriga i 2:dra punkten gjorda hemställanden.
Biföllos.
3:dje punkten.
Gr. von Platen: Jemte det jag, i öfverensstämmelse med
hvad jag för några dagar sedan yttrade, anhåller om bifall till
den nu föredragna punkten, så anhåller jag att i sammanhang
med och efter det beslut, som Utskrt föreslagit, måtte göras
ett tillägg, så lydande: »dock så, att af dessa sammanlagde anslag
äfven böra bestridas kostnaderna för ångfartyget Gefles nu
under arbete varande förändring och reparation.» Anledningen
hvarför jag önskar göra detta tillägg, är att korvetten Gefle,
som i höst skall deltaga i de öfningsexpeditioner, som H. M. anbefallt,
icke kunde användas utan att till en del repareras och
förändras, och på det att detta skulle hinna verkställas innan
hösten, var det nödvändigt att reparationen företogs så tidigt
som möjligt. Då de medel, som inflyta för slopning af fartyg,
voro ställda till K. M:s disposition, så har jag icke tvekat att
tillstyrka, det befallning skulle gifvas om den ifrågavarande reparationens
verkställande, men då är det också nödvändigt att
R. St:r, genom att bifalla ett sådant tillägg, som jag föreslagit,
uttala ett godkännande af åtgärden.
Det torde äfven vara min skyldighet att nämna att orsaken,
hvarför jag tillstyrkt att anslaget endast skulle uppgå till
1,800,000 rdr, såsom Stats-Utsk:t föreslagit, i st. f. till 2,000,000,
såsom K. M. begärt, är den, att man nu fått större tvifvel om
ändamålsenligheten af de s. k. pansarfartygen än man hade då
den K. Proposm afgafs, och således har jag trott att man för
det närvarande kunde inskränka sig till hvad Utsk:t nu föreslagit.
Jag anhåller om bifall till den ifrågav:de punkten af
Siats-Utsk:ts Utlåt., med det af mig föreslagna tillägget.
Hr Brakel: Utsk:t säger i sitt Utlåt. pag. 10: »Huru be
skaffad
den krigsmateriel bör blifva, för hvilkens anskaffning
medel nu måste beviljas, lärer ingen för närvarande kunna med
fullkomlig visshet afgöra.» Och straxt derefter säger Utsk:t,
att det antager att rikets sjöförsvar icke kommer att ordnas på
det sätt, jag föreslagit. Med undantag af de fyra ångkorvetterna,
som jag anser vara nödvändiga för handeln, har jag icke på
något sätt föreslagit huru vårt sjöförsvar skall ordnas i afseende
å materielen, utan jag har tvärtom ganska tydligt sagt att hvilka
och hurudana fartyg som böra byggas, det kan icke nu afgöras,
utan får man lemna det åt framtiden. Det enda jag sagt, var
att de s. k. ångfregatterna icke voro dugliga, och detta mitt
yttrande har af erfarenheten blifvit besannadt.
Vidare säger Utsk:t, att Sveriges förhållande är egendomligt
och liknar Amerikas. Det skulle vara mycket intressant
att få veta hvari denna likhet består. — Slutligen säger Utsk:t,
532
Den 18 April f. m.
pag. 12: »Det torde nemi. icke böra förbises, att den summa,
K. M. för delta ändamål nu begärt, grundar sig på beräkningar,
uppgjorda af Sjöförsvars-komitéen och under förutsättning att
stora pansarfartyg borde anskaffas; men att den nya sjökrigsmaterielen,
med afseende å de förändrade förhållanden, som inträdt
efter det komitéens arbeten blifvit afslutade, kommer att
ordnas på ett annat sätt än det betnälda komité föreslagit.» Jag
anser att i dessa ord ligger en stor ohöflighet emot Sjöministern.
Utsk:t tycks nemi. derigenom vilja säga att lian icke gifvit akt
på de förändringar, som inträffat under den tid, som förflutit
emellan afslutaridet af Sjöförsvars-komitéens arbeten och afgifvandet
af den K. Propos:n. Regeringens Propos. borde väl vara
grundad på de förändringar, som inträdt; men jag vill fråga
Utsk:ts härvarande ledamöter, hvilka förändringar hafva inträdt
emellan den tid, då komitéens arbete utkom, och den då Utsk:t
afgaf sitt Utlåt.? Striden vid Hampton Roads var känd; det
var likaledes kändt att man i Frankrike med refTlade kanoner
och 12^ kilogrammers laddning hade genomskjutit 31 tums tjocka
jernplåtar och att man sedan i England genomskjutit 4^ tums
tjock plåt. — Det är visserligen sannt att den 17 Mars genomsköts
i England en 7^ tums och några dagar sednare en 12
tums tjock plåt, så att Engelsmännen sjelfva anse att det icke
finns något pansar så starkt att det icke kan genomskjutas af
ett artilleri, och Times säger, att om kuster skola befästas, så
bör det ske medelst kanoner på fasta vallar. Men nu är det
att anmärka, att när Utsk:ts förevar:de Utlåt, afgafs, så var profskjutningen
den 17 Mars ännu icke känd.
Sedan Utsk:t först tillkännagifvit att det icke ansett sig
kunna förorda anvisandet af de medel, K. M. äskat, derlör
att de vigtigaste frågorna rörande sjöförsvaret ännu vore oafgjorda,
så föreslår det dock sedan i sjelfva beslutet, att anslagen
skola användas enl. de af nuv:de J)ep:ts-Chef uppgifna grunder
för anskaffande af ny krigslärtygsmateriel. Detta är något
som jag icke förstår och som Utsk:t sjelf må förklara. För
min del anser jag, att när Dep:ts-Chefen i sitt yttrande till StatsRåds-Prot:t
säger att 2,208,000 rdr är det minsta som bör anslås,
då en ny krigsmateriel skall skapas, så böra R. St:r bevilja
denna summa. Vi kunna vara öfvertygade om att, ifall vi
vilja hafva en flotta, som kan göra oss något gagn, så måste vi
bevilja ganska stora extraordinarie anslag, och hvar och en, som
har kännedom om budgeten i andra länder, måste finna alt den
summa, som jag föreslår, är den minsta sorn Sverige behöfver
för att ordna sitt sjöförsvar. Jag vågar således anhålla att R.
o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte för sin del besluta,
att R. St:r, jemte bifall till K. M:s Nåd. framställning, i
hvad den alser beredandet af nödiga tillgångar för ny sjökrigsmateriels
anskaffande under nästa statsregleringsperiod, skola å
riks-staten låta uppföra elt ordinarie nybyggnadsanslag, stort
900,000 rdr rmt, samt ställa samtliga dessa medel till K. M:s
disposition, för att till anskaffande af ny krigsfartygsmateriel
Den 18 April f. m.
533
användas; dock sä, att af desse sammanlagda anslag äfven böra
bestridas kostnaderna för ångfartyget Gefles nu under arbete
varande förändring och reparation.
Jag begagnar mig af detta tillfälle för att vända mig till
Sjöministern med en fråga, huruvida det är sannt att Danska
Regeringen ingått till den Svenska med ett förslag att ordna de
nordiska rikenas sjökrafter på ett gemensamt sätt, och att en
Svensk Amiral alltid skulle stå i spetsen lör den gemensamma
lörbundsflottan. Om detta är förhållandet, så tror jag att det
skulle intressera R. o. Ad. att få höra hvarför Regeringen icke
uppmärksammat ett sådant förslag.
Frih. Stjernstedt, Joh. Willi.: Det lär väl icke blifva
fråga om att votera om något annat än huruvida man skall bevilja
det anslag, som K. M. begärt i sin Nåd. Propos. till R. St:r, eller det
som Stats-Utsk:t föreslagit; jag vill således icke yttra något om den
motion, som jag vid riksdagens början väckte i detta ämne.
Det är dock förlåtligt om en vän af fosterlandet, med
kännedom om det ofullständiga skick, hvari vårt sjöförsvar för
närvarande befinner sig, och med stöd af Dep:ts-Chelens yttrande
att det förtjenade allvarligt behjertas, om icke tiden för
flottans reorganisation borde inskränkas till 6 år i st. f. 9, det
är oförlåtligt, säger jag, om man hoppas att R. St:r skola anslå
så stor summa att Sverige måtte få sitt sjöförsvar ordnadt så
snart sorn möjligt. Jag vill dock här endast hålla mig till den
K. Proposm och Stats-Utsk:ts förslag. Utsk:t har, såsom det
synes, ansett för sin hufvudsakliga pligt att se till, det debet och
credit gå ihop. Denna pligt har det också noggrannt iakttagit,
men derigenom händer ganska ofta att fäderneslandets vigtigare
intressen få sitta emellan. Så skedde då Utsk:t vid början af
riksdagen nedprutade anslaget till anställande af skjutningsförsök
till lands och sjös. På samma sätt har det gått i 4:de och 5:te
hufvudtitlarne, i den förra dock icke så mycket i afseende på
materielen, som mer i afseende på manskapets behandling.
Samma förhållande kommer äfven att inträffa, då det blir fråga
om alt kunna koncentrera den krigsmakt vi hafva till lands
och förena den så mycket som möjligt genom jernvägars anläggande,
hvilket icke allenast för hela landet i allmänhet, utan
också särskildt för Stockholms stad blefve af yttersta vigt, i händelse
af ett fiendtligt infall.
För att nu återgå till K. M:s Propos., så ber jag att få nämna
att jag anser, det Hr Gr. Platen alldeles riktigt uppfattat ändamålet
med vår sjökrigsmateriel, då han i första punkten säger,
watt detta bör vara landets försvar, genom krigsföretag på närliggande
öppna haf eller genom anfall emot fiendtliga kuster
och förflyttning af trupper»; ty vill man gå defensivt till väga,
så kommer man icke långt, om man icke, när så behöfs, kan
öfvergå på offensiven. Hr Dep:ts-Chefen har på flere ställen i
sitt yttrande till Stats-Råds-Prot:t ganska bestämdt tillkännagifvit
sin åsigt, att man borde bevilja ett tillräckligt stort anslag
Den 18 April f. m.
för en ny flottas byggande; så säger han t. ex på ett ställe,
att raan med alla krafter bör söka att afhjelpa det utblottningstillstånd,
hvari vår sjömateriel för närvarande befinner sig; och
på ett annat ställe: »Att något mindre, än här blifvit uppgifvet,
icke kan för Sverige ifrågakomma, så framt det vill bibehålla
sin sjelfständighet och andra nationers aktning, är emellertid
lika tydligt, som att de uppoffringar, landet måste underkasta
sig, blifva ganska ansträngande.» Detta är bestämda ord,
hvarvid jag har sökt att trygga mig; men nu har Dep:ts-Chefen
förklarat att det icke vore så noga, om man öfvergick på Utsk:ts
förslag, d. v. s. prutade af 400,000 rdr utaf den begärda anslagssumman.
Stats-Utsk:t anför såsom skäl till denna nedsättning
af anslaget, att Sjöförsvars-komitéens beräkningar till följd
af förändrade förhållanden icke kunde läggas till grund för sjöförsvarets
ordnande, likasom om Dep:ts-Cliefen godkänt dessa beräkningar,
hvilket han alldeles icke gjort, utan han har tvärtom
mot dem nedlagt sin reservation, då han på sid. 2 och 3 af
sitt yttrande säger, att under det bemälda komité var tillsammans
och sedan dess arbete blifvit slutadt, så hade sådane förhållanden
inträffat, att man icke kunde grunda något bestämdt
förslag på dess beräkningar. — Utsk:t har icke föreslagit denna
nedsättning på grund af några beräkningar, som det sjelf uppgjort,
utan det säger blott att den summa, som det föreslår, i
det närmaste bör motsvara behofven. Hvad vill detta säga ? och
hvad är det för en summa, som bör läggas till, för att den skall
fullt motsvara behofven?
Om 11. St:r bevilja den summa, som K. M. begärt, så måste
man anse att Regeringen kollektivt blir ansvarig för att flottan
blir organiserad inom vissa år, hvilket den naturligtvis icke är,
om man gör någon afprutning på detta anslag. Det är denna
ansvarighet som jag anser att R. St:r icke böra undandraga Regeringen,
och fördenskull anhåller jag att R. o. Ad., med afslag
å Stats-Utsk:ts hemställan, för sin del måtte bevilja den af K.
M. begärda anslagssumman.
Gr, af Ugglas, Ludvig: Den punkt af Stat-Utsk:ts Utlåt.,
som nu afhandlas, är otvifvelaktigt den vigtigaste. Den berör
de medel, som skola anslås för att upprätta ett nytt vapen, och
på samma gång berör den äfven hela den nya organisationen.
Att om den yttra något med någon större säkerhet, är icke
möjligt, men då den är af så stor vigt, bör hvarje tanke derom
vara af betydenhet, och derför anhåller jag att R. o. Ad. ville
skänka sin uppmärksamhet till det som jag har att anföra.
Vårt sjöförsvar har sedan långliga tider tillhaka varit föremål
för många och stundom ganska häftiga strider. Alla dessa
strider hafva varit utan resultat, och hvad kan väl skälet vara
dertill? Månne det icke ligger deri, att de stridande sjelfva icke
med full förtröstan och tillförsigt kunnat föra sina vapen? Om
de än voro öfvertygade orri den relativa öfverlägsenheten hos
det vapen, hvilket de förfäktade, eller, rättare sagdt, om det
Den 18 April f. m.
535
andra vapnets relativa underlägsenhet, så fanns det dock hos
deni ett medvetande om svårigheter och oförmåga. Detta har
nu framtradt såsom ett öppet erkännande i K, M:s Nådiga Propos.
och i det Stats-Råds-prot., som åtföljer densamma. Derutur
framstår klart och tydligt, att Sverige i närvide stund icke
eger något sjöförsvar. Denna förklaring må af mången anses
sorglig, men jag helsar den med glädje; ty innan denna sanning
fullt och oförbehållsamt blifvit erkänd, så har det varit föga
hopp om att få en genomgripande förbättring. Men, Mina Hrr!
detta är dock icke tillfyllest, ty, äfven om man måste erkänna
att en fast vilja är den bästa verkmästaren, så är det likväl
gifvet att, då man icke klart kan inse hvad mål man bör sträfva
att uppnå, så intages sinnet af oro öfver ställningen. Nu har
dock, genom en särdeles Försynens skickelse, just då man riktigt
börjat känna behofvet af en reorganisation i vårt sjöförsvar,
en Svensk mans snille förskaffat oss medel, hvilka synas vara
särdeles lämpliga att afhjelpa detta behof. Jag vill söka att närmare
förklara mig. För att visa hvad Sverige af sin flotta bör
fordra, ber jag att först få säga några ord om sjöförsvaret i
allmänhet. Då man afhandlar Sveriges sjöförsvar, så är det gifvet
att blicken i första hand kastas på Ryssland, af det enkla
skäl att detta land är vår mäktigaste granne, och om vi hafva
ett sjöförsvar, som kan skydda oss mot denne granne, så kunna
vi vara fullkomligt tryggade mot anfall från hvilket annat land
som helst. — Jag har velat förutskicka denna anmärkning, på
det att man icke må missförstå det som jag vidare kommer
att yttra. — Om Ryssland vill göra ett anfall . mot Sverige, så
måste det först hafva satt sig i besittning af Östersjön. Detta
är nödvändigt, äfven om man tänker sig att det ville skicka en
en armé landvågen, rundt omkring Bottniska viken, ty en på
strandvägar tågande armé mäste sjöledes erhålla sina förråder,
och om vi vore herrar på Östersjön, så kunde vi ju hvar som
helst i ryggen på den framtågande korpsen kasta en truppstyrka,
som helt och hållet skulle afskära dess förbindelse med
moderlandet.
Skall Ryssland kunna åstadkomma något riktigt verksamt
mot oss, så måste det rikta sitt anfall mot hjertat af Sverige,
mot Stockholm, d. v. s. det måste skicka sin armé öfver Östersjön.
Hvar och en känner hvilka oerhörda kostnader som detta
medför och hvilken mängd transportmedel som erfordras för
att verkställa något sådant, och med kännedom af den flotta,
som Ryssland eger, så är det temligen gifvet att icke mer än
25,000 man kunna komma öfver på en gång. Ganska snart
kunna dock betydliga förstärkningar hinna att anlända, men uteblifva
dessa, så är den först landsatta korpsens ställning högst
betänklig. Afven om man antager att på vår kust blifvit landsatt
en styrka, tillräckligt stor för att kunna framtränga vidare,
så erfordras dock oupphörliga transporter fram och åter öfver
Östersjön, och om dessa afskäras, så får en på en fiendtlig kust
kastad armé ganska svårt att kunna uppehålla sig. Häraf följer
538
Den 18 April f. m.
att det för Ryssland är ett oeftergiflig vilkor att ega Östersjön
i sitt våld, om det vill företaga något emot oss. Hvad vårt sjövapen
skall åstadkomma, måste således vara att förhindra detta,
och det är temligen klart att något sådant icke kan åstadkommas
med vår nuv:de flotta. Föga mer torde vara att göra med
pansarfartyg, ty problemet att göra dessa fartyg osårbara är
ännu icke löst, och detta af den orsaken att förmågan att kasta
projektiler är vida mindre begränsad än ett fartygs förmåga att
bära tyngden af pansar; men det finns ett annat slags fartyg,
nemi. de s. k. Monitorerna. Jag vill visst icke påstå att dessa
heller äro absolut osårbara, men man bar aldrig hort att de rönt
någon allvarsam skada genom kulornas inverkan; man skulle
således kunna kalla dem relativt osårbara, och hvad som är
säkert är att sådane fartyg, försedda med goda ångmaskiner,
aldrig skulle kunna stängas inne i hamnarne, utan de skulle
kasta sig in i de fientliga transportflottorna, skingra och förstöra
dem. Jag är fullt öfvertygad om att, i fall vårt sjöförsvar blir
grundadt på sådana fartyg, till någon liten del förstärkta med
flytande batterier, så skulle det kunna uträtta för Sverige mer
än hvad någon förut kunnat ana. Att utom denna flotta Sverige
äfven bör hafva en annan, dels för att skydda handeln och dels
för att på främmande haf visa vår flagga, är naturligt; likväl
torde antalet af dessa fartyg i början blifva ganska ringa, ty
företrädesvis måste vi rikta våra bemödanden på att få ordnadt
försvaret af våra kuster, och sedan detta väl blifvit bringadt i
fullständigt skick, så må det andra, visserligen ganska vigtiga,
men dock sekundära intresset tillgodoses.
Jag bär i få drag framställt mina åsigter om ordnandet af
vårt sjöförsvar. Detta kan måhända anses djerft utaf mig, men
i en så vigtig fråga som denna, är, såsom jag nyss nämnde,
hvarje tanke som uttalas af betydenhet. — Och nu, Mina Hrr!
innan jag slutar, ännu några ord. — Från gamla tider bar blifvit
sagdt och omsagdt, att Sverige till sitt försvar egentligen
bör räkna på den styrka, som det till lands kan uppställa, oell
att flottan i det hänseendet endast bör betraktas såsom stående
i andra rummet. Jag hoppas visserligen alt vår armé, understödd
af folkets fosterlandskärlek, skall kunna värna vårt land,
men vi må betänka till hvad pris detta sker, derest en landstigning
kan verkställas på våra kuster, ty i sådant fall är det
klart att fienden kan landsätta en styrka vida större än den vi i
bast kunna hopsamla, och äfven om vi slutligen kunna besegra
honom, så blifva dock striderna härda och långvariga och många
landsdelar blifva sköflade. Må man derför icke sky några ansträngningar
att söka att förekomma detta, ty hvad en strid
inom våra landamären kostar, kan icke med millioner ersättas.
Af hvad jag nu yttrat följer att jag gerna skulle hafva sett
det Stats-Utsk:t tillstyrkt icke allenast bela det anslag, som K.
M. begärt, utan äfven den tillökning deri, som blifvit föreslagen
af enskilda motionärer. Om jag nu likväl anhåller om bifall
till Utsk:ts Betänk., så är detta mindre derför att jag anser det
Den J8 April f. m.
537
medel icke kunna finnas, ty att Sverige för ett sä vigtigt ändamål
som detta icke skulle hafva råd att offra några millioner,
tror jag icke någon kan påstå; men jag gör det derför att man
ännu icke kunnat få klart för sig hvilken organisation af flottan
som är den lämpligaste. Så snart detta blifvit afgjordt, hvilket
jag hoppas måtte ske innan nästa riksdag, så förmodar jag att
man icke skall tveka att till R. St:r göra en framställning om
de medel, som behöfvas för detta ändamål, och jag hyser den
tillit till Representationen att den icke skall vägra anslag till
det som enligt min tanka berör dess vigtigaste intressen.
Några ledamöter yttrade härtill bifall.
Hr Skogman: Jag skulle varit synnerligen belåten, om
den föreslagna tillökningen i anslaget hade blifvit beviljad af R.
St:r, men för den som varit ledamot af Stats-Utsk:t, torde det
vara bekant att man icke alltid kan hoppas på bifall till det
man önskar, utan får man derför understundom rätta sig efter
hvad man tror att man möjligen kan erhålla. Det är skada att
jag icke haft Hr Rrakel till kamrat i Utsk:t; hans vältalighet
hade kanhända förmått uträtta mer än min ringa förmåga har
kunnat. Frågan har varit huruvida man, genom att föreslå ett
så högt belopp som motionärerna önskat, skulle utsätta sig för
en votering i förstärkt Utsk., der utgången hade blifvit mycket
osäker, eller om man skulle föreslå en summa, som man kunde
hoppas vinna R. St:rs bifall. För öfrigt anser jag det vara temligen
likgiltigt hvad beslut som R. o. Ad. fattar, då, efter hvad
jag tror mig veta, Betänkt redan är bifallet af 3:ne Stånd.
Hr Brakel har sagt sig finna åtskilliga motsägelser i Utlåt:t,
nemi. deruti att Utsk:t först säger, att ingen med fullkomlig
visshet kan för det närv:de afgöra huru beskaffad den krigsmateriel
bör blifva, till hvars anskaffande medel nu skall anvisas,
och sedan, att den icke kommer att blifva sådan som Hr
Brakel föreslagit. Han finner detta så mycket underligare, som
han påstår sig aldrig hafva framställt något förslag till nämnde
materiels beskaffenhet. Jag torde få taga mig friheten att erindra
om att vid den tiden, då Hr Brakel väckte sin motion,
han framställde pansarfregatten »La Gloire» såsom typen för
Sveriges blifvande flotta. Han har således afgifvit ett bestämdt
förslag, åtminstone kan man väl icke neka att han angifvit den
hufvudsakliga riktningen i hvilken man bör gå. För min del
tror jag att dessa fartyg, hvilka Hr Brakel föreslagit, icke numera
äro lämpliga till vår blifvande sjökrigsmateriel, och jag har
blifvit ytterligare styrkt i denna min åsigt genom resultaterna
af just de sednast verkställda profskjutningarna, som Hr Brakel
omnämnt.
Hr Brakel har till 5tats-Utsk:t ställt en fråga om hvari
likheten mellan Sveriges förhållanden och Amerikas består.
Detta torde icke vara synnerligen svårt att finna, då det icke
är fråga om politiska — utan om naturförhållanden. Sverige
538
Den 18 April f. m.
har, liksom Amerika, talrika vikar, af hvilka många icke äro
tillgängliga lör mycket stora fartyg. Båda länderna äro omgifna
af öar och holmar. Båda hafva många innifrån landet kommande
segelbara floder. Båda hafva betydliga insjöar. Slutligen
har Amerika inga aflägsna kolonier att försvara, hvilket vi ej
heller hafva. Alla dessa omständigheter äro icke utan betydenhet
och torde berättiga mig att säga att det är från Amerika,
som vi böra taga exemplet vid ordnande af vårt sjöförsvar.
Jag anhåller om bifall till Utlåt:t äfven i denna punkt.
Gr. von Platen: En af de talare, som yttrat sig i denna
fråga, har anfört att jag yttrat, det jag för min enskilda del
ansåg att anslaget kunde nedsättas. Jag hoppas dock att protokollet
kommer att visa, att jag sagt, det orsaken hvarför jag
blifvit berättigad tillstyrka en nedsättning i anslaget, är den, att
man nu fått större tvifvel om hvilken materiel, som vore den
lämpligaste alt anskaffa, än man hade, då den K. Proposm afgafs.
Frih. Stjernstedt: Gr. af Ugglas har yttrat, att ehuru
han gerna sett, det B. St:r beviljat hela den summa, som K. M.
begärt, så anhöll han likväl om bifall till Utsk:ts förslag, och
att han gjorde detta mindre derför, att han ansåg medel icke
förefinnas, än derför att man ännu icke kommit till full visshet
om hvilken organisation af flottan sorn är den lämpligaste. Med
anledning häraf ber jag blott att få nämna, det jag för min del
icke kan finna att detta sednare skäl utgör något hinder att bifalla
K. M:s Propos., ty om Dep:ts-Chefen icke skulle hinna att
innan nästa riksdag få denna fråga till fullo utredd, så att hela
anslaget åtgår, så finnes ju alltid resten af medlen qvar. Jag
anser således att R. o. Ad. bör bevilja det anslag, som K. M.
begärt, och icke afpruta några hundratusen rdr.
Hr Montgomery, Robert: Det är naturligt, att om man
endast tänker på att det kunde vara nyttigt och nödvändigt att
bringa vårt sjöförsvar i ett godt skick, så skulle man, för att
vinna detta mål, komma till ofantliga anslagssummor; men StatsUtskrt
har varit nödsakadt att tänka på något mera, nemi. statsverkets
tillgångar; och när man jemför dessa tillgångar och de
behof, som dermed skola fyllas, så tror jag icke att man skall
kunna skylla Stats-Utsk:t för att i detta fall hafva tillstyrkt för
litet. Det må tillåtas mig att anföra några sifferuppgifter; det
är tråkigt, men det är nyttigt.
Pag. 9 af Utsk:ts Utlåt, linnas de tillgångar upptagna, som
äro disponibla för flottans nybyggnad eller tillsammans 1,286,000
rdr rmt. Stats-Utsk:t har föreslagit ytterligare ett extra anslag
för åren 1864, 65 och 66, stort 1,800,000 rdr rmt, att med
en tredjedel under hvartdera året utgå och till K. M:s disposition
ställas. Dessutom finnes tillstyrkt att nybyggnadsanslag
af 162,000 rdr rmt årligen måtte fortfarande utgå. Alla dessa
summor tillsammans utgöra mer än 3,500,000 rdr, hvilka under
Den 1? April f. m.
539
denna statsregleringsperiod äro anslagna till flottans nybyggnad,
och jag tror icke, att en så stor summa blifvit sedan 1809 för
detta ändamål beviljad.
Jag förmodar att dessa siffror tala och visa tydligen alt
hos Utsk:t funnits all möjlig vilja att uträtta så mycket man
kunnat, och jag får derföre tillstyrka bifall till Utlåt:t.
Gr. von Rosen: Jag får hufvudsakligen förena mig med
Frih. Stjernstedt, och kan icke annat än beklaga, att icke Utsk:t
ansett tillräckliga medel finnas för att tillstyrka K. M:s Nåd.
Propos. Jag gör det så mycket iner, som jag med ledsnad
sett, att man i förslaget har glömt en väsendtlig punkt, nemi.
utvidgandet af den mekaniska verkstaden i Carlskrona. Jag vet
mycket väl, att det är meningen att bygga de blifvande fartygen
på de privata verkstäder, som redan existera, men jag tror
att detta är ett äfventyrligt experiment och nästan en omöjlighet.
Anledningen hvarför jag tror det vara äfventyrligt, är den att vi
redan förut hafva haft en ganska sorglig erfarenhet af att bygga
på kontrakt, — en erfarenhet, som ej manar till upprepande.
I de länder, der det blifvit såsom princip antaget, att lemna åt
den enskilda industrien beställningar för kronans räkning, såsom
i England, Frankrike och Amerika, har man likväl i sednare
tider kommit till den åsigt, att det vore orätt att bygga fartyg
tor statens räkning på enskilda etablissementer. Detta har äfven
blifvit uttaladt af sjöministern i Amerika eller, såsom han der
kallas. Sekreteraren för Sjöärendena, i hans sednaste tryckta
rapport, som nyligen blifvit synlig derstädes. Han säger: »Det
är alldeles nödvändigt, att alla fartyg byggas på statens varf,
derföre att det annars är omöjligt att kontrollera materialiernas
godhet. Man kan väl kontrollera om jernet, men detta måste
sedan omarbetas i våra verkstäder». Samma principer ungefärligen
hafva gjort sig gällande i England och Frankrike i sjö -  ministrarnes sista rapport eller förslag. Detta sednare land eger
för sin del en ofantligt stor verkstad i Indret, i hvilken arbetas
för kronans behof. Här i Sverige tror jag visserligen att vi
kunna vara mera tryggade än i de liesta andra länder, att icke
sådane missbruk och underslef kunna begås, som der förekomma.
Men om vi beställa våra fartyg vid en enskild verkstad,
så kan man tänka sig möjligheten af att dess egares eller
föreståndares död medför verkstadens lörfall eller obeståend
och således vållar ett afbrott i fartygens byggande, något som
ej är att befara vid kronans verkstäder, der alltid en annan
officer kan uppträda i den bortgångnes ställe. Det är så mycket
nödvändigare att kronan får sina egna verkstäder, som de
enskilda, enligt min tanke, ej skulle kunna hinna tillverka de
behöfliga fartygen. Af K. Kommers-Collegii berättelse för år
1801 ser man alt hela tillverkningen vid de enskilda verkstäderna
nämnda år endast uppgick till ett värde af cirka 3,800,000
rdr, med undantag af Motala, som tillverkade för cirka 1,200,000
rdr. Nu är förhållandet, att våra enskilda verkstäder varit så
540
Den 18 April f. m.
sysselsatta, det större delen af beställningar af fartyg, sorn blifvit
gjorda, kommit lör sent. Vi skola tillika komma ibog, att
vi snart hafva en utsträckt jernvägslinie och att, för att underhålla
kommunikationen på denna, fordras minst att tillverka 20
nya lokomotiver om året, uppgående i värde till öfver en million.
Huru skall man väl då kunna tänka sig möjligheten att
så hastigt föröka verksamheten vid de enskilda verkstäderna,
att de utan svårighet kunna tillverka såväl kronans materiel
som den, hvilken erfordras för jernvägen, d. v. s. till ett värde
af 2,000,000 rdr eller minst 50 proc. mera än nu är fallet.
Jag anser, att, i närv:de ögonblick, det är vigtigare att tillöka
den mekaniska verkstaden i Carlskrona än att bygga fartyg.
Vi sväfva nemi. i ganska stor ovisshet, hurudana dessa fartyg
skola blifva; men vi veta att de utan tvifvel blifva af jern och
att lör denna tillverkning fordras mekaniska medel. Verktyg
böra derföre först anskaffas och sedan fartyg.
Det finnes äfven andra skäl hvarför jag anser det nödvändigt
att fartygen komma att byggas på kronans varf. Vi veta
nemi., att vår största verkstad, den i Norrköping, ligger temligen
öppen för fienden i händelse af krig, och i så fall vore
det ett farligt experiment att bygga fartygen der. Ett annat
vigtigt skäl, hvarför man icke bör äfventyra att låta fartygen
byggas på enskilda varf, är, att, som hvar och en vet, uppstår
alltid mer eller mindre en penningkris, när krig utbryter, och
då skulle det ganska lätt kunna hända, att arbetet i ett eller flera
enskilda etablissementer, genom påtryckningen af en sådan kris,
komme att afstanna. Det hjelpte icke att man fått borgensförbindelser
för leveransen; man vore af med fartygen i farans
stund.
Jag tror derföre, att vi måste bygga våra fartyg och iriachiner
å kronans verkstäder i Carlskrona eller i Stockholm, och
att man bör utvidga dessa etablissementerna. Jag vill nu icke
längre upptaga R. o. Ad:s tid, utan upprepar blott ännu en
gång, att jag beklagar på det högsta, att vi icke kunna förändra
förhållandena, så att vi kunna få ett anslag äfven fördetta
ändamål.
Hr Lilliehöök, Bertil: Jag vill endast i största korthet
yttra några ord med anledning af hvad en föregående talare
sagt, nemi. att vid nästa riksdag en fullständig plan för sjöförsvarets
ordnande skulle vara uppgjord och framläggas för R. St:r.
Min åsigt är, att regeringen icke kan för någon längre tid uppgöra
en fullständig plan för ett försvar med en så sammansatt
materiel sorn sjöförsvarets, och hvars beskaffenhet mäste blifva
beroende af de mekaniska och teckniska uppfinningar som göras.
Jag tror att man i detta afseende ej kan fordra mer eller tillvägagå
på annat sätt, än att man gör sig väl reda lör de ändamål,
sjöförsvaret har att uppfylla, hvilka i allmänhet icke kunna
vexla eller hastigt förändras, och sedan gång efter gång anvisar
de medel, som äro erforderliga eller kunna afses lör anskaff
-
Den 18 April f. m.
541
ning af hvad som då anses mest ändamålsenligt. Skulle man
nu uppställa någon plan, så skulle man ju binda sig, så att
man icke kunde draga fördel af de uppfinningar, som i en framtid
kunna göras. De planer för sjöförsvarets ordnande som,
uppgjorda pä 1840-talet och äfven mycket sednare, afsago att
bilda vår flotta af den tidens ångfartyg, hade då fullgiltiga skäl
för sig, men äro numera ej tidsenliga. De sednast i Amerika
konstruerade fartygen, hvilka äfven de flesta ansett vara de,
som först borde anskaffas, nemi. de s. k. Monitorerna, tror jag
besitta sådana egenskaper, att, äfven om förändringar framdeles
inträffa, de dock aldrig kunna blifva urmodiga eller åtminstone
icke oanvändbara. Då, enligt min åsigt, de för våra förhållanden
kunna vara lämpliga, så anser äfven jag, att en sådan materiel
i första rummet bör anskaffas.
Hr Brakel: Hr Skogman tyckes hafva fått det ganska
svåra uppdraget att försvara Stats-Utsk:ts Betänk. Det är derföre
icke underligt, att han får placera folk på en terrain, der
de aldrig hafva stått. Jag har aldrig, såsom Hr Skogman påstått,
framställt «La Gloire» såsom typen för Sveriges blifvande
flotta, utan jag har endast sagt, bygga vi oss pansarfregatter, så
tror jag, att de böra vara af »La Gloires» storlek och beskaffenhet.
Skälet hvarför jag ansåg detta, var att, så vidt jag hört
i utlandet, ansåg man i allmänhet de Franska fregatterna vara
bättre än de Engelska. Såsom ett ytterligare bevis på att jag
icke framställt något bestämdt förslag till vårt sjöförsvars ordnande,
ber jag att få uppläsa hvad jag längre fram i min motion
sagt: »Wi kunna icke för det närv:de bestämma örlogsskeppens
beskaffenhet; ty ovisst är, om de jernklädda fartygen blifva beståndande
eller om de, likt forntidens riddare, skola nödgas att
afkläda sig sina pansar. Inom ett par år torde detta vara afgjordt.
»
Åtskilliga af de likheter, som Hr Skogman uppställt emellan
Sverige och Amerika, synas mig förr vara olikheter. Så t. ex.
säger han, att i Amerika finnas inga för större fartyg tillgängliga
vikar. I Sverige är det ett alldeles motsatt förhållande, ty
der äro en mängd sådane vikar.
Hvad det beträffar att Sverige, likasom Amerika, har insjöar,
så är detta en likhet, som vårt Iand delar med Rysaland och
en mängd andra länder.
Hr Gr. von Platen har icke svarat på min interpellation i
afseende på Danska regeringens framställning, och troligen har
han haft sina skäl derför. Jag anser icke, att det varit af bristande
uppmärksamhet mot representationen.
Jag fortfar i mitt yrkande.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Då Hr Brakel behagar så
noga nagelfara med Stats-Utsk:ts Utlåt., så må det tillåtas en
ledamot af nämnde Utsk. att i Hr Brakels minne återföra hvad
han sjelf i sin motion yttrar. Jag ber derför att få uppläsa några
542
Dtn 18 April f. m.
rader deraf. Hr Brakel säger: »Komiterade hafva föreslagit 6
pansarfregatter, 4 ängkorvetter, 4 ångskonertar, pansarbeklädda
mindre fartyg och bestyckade mindre ångbåtar», och vidare »denna
flotta är visserligen den minsta Sverige bör ega, men den
är dock tillräcklig att utgöra den kärna, kring hvilken i en framtid
en större marin kan bildas.» Jag kan icke fatta att han
härmed kan mena något annat än att lian anser det pansarfartyg
böra ingå i vårt sjöförsvar. Sedan förklarar lian, att om
vi skola bygga oss pansarfregatter, så böra de vara af »La
Gloires» storhet och beskaffenhet. Jag frågar således, om icke
Hr Brakel kan anses hafva framställt ett bestämdt förslag till
sjöförsvarets ordnande.
I afseende på Gr. Roséns yttrande, ber jag alt få gifva
tillkänna, att den punkt, Hr Gr:n talade om, de mekaniska verkstäderna,
finnes af Stats-Utsk:t behandlad på sid. 3! af Utlåt:t.
1 öfverensstämmelse med sjöförsvarskomitéens Betänk., har StatsUtsk:t
tillstyrkt ett anslag för detta ändamål, ehuru med något
minskadt belopp.
Hvad sjelfva saken beträffar, så kan jag fatta mig ganska
kort. Denna punkt är, såsom jag tror mig vela, redan bifallen
af 3 Stånd; det tjenar således icke mycket till hvad vi här orda
om densamma. Jag vet ganska val att man här i allmänhet icke
tycker mycket om att höra talas om hushållsaktighet, men såsom
ledamot af Stats-Utsk:t vågar jag påstå alt det ligger lika
mycken vigt på att tillse det statens tillgångar må räcka till,
som att anslagen blifva väl använda. Då man nu icke kunnat
uppgöra någon beräkning af hvad förslaget till sjöförsvarets ordnande
skall komma att kosta — man vet ju icke en gäng hur det
skall komma att se ut, — så har frågan i denna punkt reducerat
sig till en financiel fråga, och Utsk:t har sökt att tillstyrka ett
så stort anslag som statens tillgångar medgifva. Vid sådant
förhållande så vågar jag fortfarande anhålla om bifall till den
ifrågav:de punkten af Stats-Utsk:ts Utlåt., med det tillägg som
Gr. von Platen föreslagit.
Hr Brakel: Det torde tillåtas mig att få uppläsa fortsättningen
af det stycke i min motion, som Frih. af Ugglas påbörjade:
»men att de 6 egentliga stridsskeppen, pansarfregatterna,
endast skola göra en fart af 10 till 11 knop och endast
skola ega besättningar af 289 man, tror jag vara ett misstag af
farligaste beskaffenhet.» Jag frågar om någon af Hrrme kan
förstå mina ord annorlunda än att, om flottan blir organiserad
så som komitéen föreslagit, så anser jag att fartygen böra vara
af en starkare beskaffenhet. Sedermera säger jag i min motion
att jag icke vet om flottan kommer att blifva organiserad på
det sätt som komitéen föreslagit.
Många ledamöter ropade nu på propos.
Den 18 April f.m.
543
Hr Skogman: Hvar och en, sorn var närv:de när Hr
Brakels motion remitterades, påminner sig säkerligen att Hr Brakel
under diskussionen liera gånger anförde »La Glorie» såsom
ett mönster för vår blifvande flotta, så att derom behöfver icke
vidare tvistas. Hr Brakel liar förebrått mig att jag icke framställt
likheten emellan Sverige och Amerika på ett tillfredsställande
sätt, och såsom bevis derpå har han anfort bland annat, alt
Sverige har många djupa vikar, der stora fartyg kunna ingå.
Detta har jag aldrig förnekat; jag har blott sagt alt det äfven
har en mängd vikar, som äro otillgängliga för större fartyg; och
detta kan man väl icke neka. Hvad det beträffar att Sverige
liknar Ryssland lika mycket som Amerika deri att det har många
insjöar, så har jag heller aldrig bestridt detta. Ett lands likhet
med ett land hindrar icke att det kan likna flera andra länder,
men af de stora sjömakterna Frankrike, England och Amerika
tror jag att det är med Amerika som Sverige har den mesta
likheten i afseende på naturförhållanden.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Blomstedt, Christian: Jag hade icke ämnat ingå i
någon afhandling rörande de förbättringar, som i sjövapnet skola
ega rum, meri jag kan icke underlåta att, med anledning af den
nu föredragna punkten af Stats-Utsk:ts Utlåt., förklara det jag
för min del icke kan gilla Utskds förslag till nedsättning af det utaf
K. M. begärda anslag, ty elter min fullkomliga öfvertygelse är
hela detta anslag väl behöfligt och till och med nästan för litet.
Jag begagnar äfven detta tillfälle för att fästa uppmärksamheten
på att, med afseende på de eventuella krigiska förhållanden, som
kunna uppstå, det är högst nödvändigt alt den nya krigsmaterielen
blir anskaffad så fort sig göra låter. Jag anser således
att anslaget bör utgå i mån af behof och icke efter år. Enligt
Grundlagen är K. M. nationen ansvarig för sjöförsvarets tillstånd
och att materielen är i ordning, hvarför också R. St-.r böra
bevilja hvad K. M. för detta ändamål begärt, ty i motsatt
fall blifva R. St:r ansvarige för nationen, ifall vid ett inträffande
krig vårt sjöförsvar skulle befinnas vara i ett ofullständigt
skick.
På grund af hvad jag anfört, får jag anhålla om bifall till
K. M:s Nåd. Propos, samt att anslaget må utgå efter behof och
icke efter år.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utsk:ts förev:de hemställan, utan förändring, dels bifall
dertill med den förändring, att summorna 1,800,000 rdr och
000,000 rdr skulle, i enlighet med K. M:s Propos., förhöjas till
2,208,000 rdr och 736,000 rdr, dels af Hr Blomstedt bifall till
Utsk:ts hemställan med den förändring, att hela det af K. M.
äskade extra anslag till flottans nybyggnad, 2,208,000 rdr, skulle
544
Den 18 April f. m.
beviljas att utgå efter behof, och dels slutligen af Hr Brakel,
att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte för sin del
besluta, att R. St:r, jemte bifall till K. M:s Nåd. framställning,
i hvad den afser beredandet af nödiga tillgångar för ny sjökrigsmatericls
anskaffande under nästa statsreglerings-period, skola å
riksstaten låta uppföra ett ordinarie nybyggnads-anslag, stort
900,000 rdr nnt, samt ställa samtliga dessa medel och tillgångar
till K. M:s disposition, för att till anskaffande af ny krigsfartygs-materiel
användas; och hade Gr. von Platen härförutan
föreslagit, att till Utsk:ts hemställan skulle fogas ett tillägg af
följ:de lydelse: »dock så, att af dessa sammanlagda anslag äfven
böra bestridas kostnaderne för ångfartyget Gefles nu under arbete
varande förändring och reparation»; hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, vidare förmälte, att då sistberörde tillägg icke stöde i
oskiljaktigt sammanhang med någotdera af de olika yrkanden,
som i afseende å sjelfva hufvudfrågan blifvit framställda, utan
ganska väl kunde särskildt afgöras, hurudant än R. o. Ad:s beslut
i hufvudsaken utfölle, det vid sådant förhållande, enligt Hr
Gr:s o. Landtnäs åsigt, vore lämpligast och redigast, att hufvudfrågan
först afgjordes och det föreslagna tillägget sedermera
särskildt pröfvades; i öfverensstämmelse hvarmed Hr Gr. o.
Landtm, nu finge hemställa, att R. o. Ad. först skulle till afgörande
företaga Utsk:ts hemställan, under förbehåll af öppen rätt
att sedermera pröfva det af Gr. von Platen föreslagna tillägget.
Ropades ja.
Till följd häraf framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos.
på bifall tili Utsk:ts hemställan oförändrad, och då dertill svarades
många ja, blandade med nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande; hvarefter propos. på antagande af det utaf Gr.
von Platen föreslagna tillägget gjordes och besvarades med ja.
Härefter förekom:
Sammansatta Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts
Betänk. N:o 8.
Hr Brakel: Sammans. Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ts förev:de Betänk, grundar sig på den i en mängd motioner
framställda olämpligheten af båtsmanshållet. Jag har ingenting
emot att R. o. Ad. fattar det beslut, som nämnde Utsk.
föreslagit, men jag får hemställa, om icke R. o. Ad. skulle anse
det vara lämpligare att beslutet finge följande lydelse: att R. o.
Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, för sin del beslutar, att
R. St:r skola hos K. M. i underd. anhålla, det K. M. täcktes,
allt efter sig yppande ledigheter, indraga den del af båtsmanshållet,
som befunnes öfverflödig, samt med rust- och rothållarne
uppgöra öfverenskommelser om båtsmans- och vakansafgifters
erläggande. Skillnaden mellan Utsk:ts och mitt förslag är den,
att
Den 18 April f. m.
545
att en!, det sednare så skulle R. St:r anhålla hos K. M. det
han täcktes genast verkställa indragningen af den del han ansåg
vara öfverflödig, utan att först göra en särskild hemställan
till II. St:r, såsom Utsk:t föreslagit. Jag anser fördenskull att
det förslag, som jag framställt, går vida mer direkt på saken,
och anhåller att R. o. Ad. måtte lemna sitt bifall till detsamma.
Hr Lilliehöök: Jag anser att frågan är af sådan vigt,
att sättet, på hvilket den föreslagna indragningen skall verkställas,
bör öfverlemnas till R. St:rs pröfning, innan den kommer
att ega rum. Dessutom tror jag icke, att man skulle
vinna någon vidare fördel genom att åt K. M. öfverlemna att
genast verkställa nämnda indragning, då på tre år indragningen
icke kan blifva så särdeles stor. Man kari ej heller fullt stadga
sin åsigt om en sådan åtgärds lämplighet, innan man har någorlunda
klart för sig, hvad som för framtiden kan komma att
erfordras, och sättet, hvarpå behofven skola fyllas. För min
del anser jag således, att den åtgärd, som Utsk:t föreslagit, är
tillfyllestgörande, och anhåller om bifall till Betänk:t.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: Jag anhåller
att få veta om något protokollsutdrag rörande denna fråga ankommit
från de öfriga Stånden.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att någon underrättelse
om de öfriga Riks-Ståndens beslut i frågan ej ankommit.
Frih. Leijonhufvud: Jag har reserverat mig emot Utskits
Betänk., emedan jag anser att en sådan skrifvelse, som der är
föreslagen, är alldeles öfverflödig. Regeringen tager nog den
ilrågav:de saken i öfvervägande, utan någon framställning från
Ständernas sida, och den vet mycket väl att en stor del af dem,
som hafva roterings- och rustningsskyIdighet, gerna vilja blifva
derifrån befriade mot erläggande af vakansalgift. Ett annat
skäl, hvarför jag ej kan biträda Utsk:ts hemställan, är det att
jag anser det vara högst betänkligt att minska den redan förut
otillräckliga stammen af vår armée. Den har något minskats
sedan 1850, då deremot beväringen har stigit i samma mån
som folkmängden ökats. Om derföre båtsmännen icke behöfvas
för sjöförsvaret, så böra de, enl. min tanke, öfverflyttas till
landtförsvaret. Detta förhållande skulle jag önska att R. o. Ad.
tog i öfvervägande, innan R. o. Ad. beslöt att aflåta någon skrifvelse
i ämnet.
Hr Nordenfalk, Erland: 1 motsats mot Frih. Leijon
hufvud,
anser jag att det är R. St:r som böra taga initiativet i
denna fråga.
H. lil. 35
546
Den 18 April f. m.
Hvad för öfrigt de båda förslagen beträffar, så anser jag
att Utskrts har företräde framför det af Hr Brakel framställda.
Ufsk:t säger nemi., att det anser som oeftergiflig! vilkor för en
dylik förändring i båtsmanshållet alltid böra blifva, ej blott att de
indragningar och besparingar, som dervid ega rum, fortfarande
komma femte hufvudtiteln till godo, utan äfven att de inflytande
vakans-afgifterna verkligen användas till anskaffande af
väl öfvadt och tillräckligt aflönadt manskap för flottans bemanning.
I Hr Brakels förslag finnes deremot icke ett ord nämndt
om vakans-afgifternas användande. Af detta skäl får jag, i likhet
med Hr Lilliehöök, anhålla om bifall till Utskrts Betänk.
Frih. Leijonhufvud: Jag vill endast tillkännagifva, att
jag anhåller om afslag å Betänkt.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag förenar mig med Frih.
Leijonhufvud i att yrka afslag på Betänkt. Att gå in till K.
M. med en framställning i ett ämne, der man icke sjelf gjort
sig reda för hvad man vill, synes mig vara något för tidigt.
Het är kändt att rotar, tillhörande båtsmanshållet, äro belägna
så långt in uti landet, att de väl kunna lämpa sig för den åtgärd,
som Frih. Leijonhufvud föreslagit, och, enl. min tanka,
vore det måhända tjenligare att använda denna styrka för landtlörsvaret
och gifva den eget befäl, än att gifva anslag till underhåll
af hästar åt befälet vid ett marinregemente, såsom IL
o. Ad. för en tid sedan beslöt.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Hvar och en
inser troligen, att, om Sverige anlälles af en fiende, så måste
vår armée vara concentrerad på de yigtigaste punkterna i landet,
och kan icke vara spridd på våra vidsträckta kuster för
att försvara de hamnar och inlopp till städer och handelsplatser,
som der finnas. I likhet med Frih. Leijonhufvud, anser
äfven jag, att det vore lämpligt, att vakans-afgifterna för de
båtsmän, som icke äro behöfliga för flottan, användas till bil
dande
af ett kustförsvar, och jag tror, att detta vore öfverensstämmande
med det förslag, som Iirigs-Ministern framställt.
Dessutom anser jag icke att man bör, genom aflåtande af en
sådan skrifvelse, som blifvit föreslagen, gå i förväg en ännu
icke utvecklad organisationsplan, hvarföre jag får anhålla om
afslag å Betänkt.
Hr von Koch, Nils Samuel: Det ifrågav:de Betänkt
är föranledt af åtskilliga motioner, väckta inom Bonde-St:t.
Bland dessa är en framställd af samtlige Riksdagsfullmäktige
från Blekinge. Det förundrar mig, att någon, som gjort sig
möda att genomläsa denna motion, icke ömmar för de förhållanden,
som deri blifvit framställda ang:de rustningen i
Blekinge. Jag tager mig friheten upprepa hvad motionärerna
säga: »Den orimliga mängd båtsmän, Blekinge håller, utgörande
1,500 å 875|ijJ:dels mest små och magra hemman, d.
Den 18 April f. m.
547
v. s. en båtsman på fördels eller icke fullt |:dels mantal, har
icke blott direkt till en stor del utarmat eller skuldbelastat hemmansegarne;
den har äfven indirekt verkat i många afseenden
skadligt, och är säkerligen förnämsta orsaken till den låga
ståndpunkt, hvarpå denna sköna provins ännu i flera afseenden
befinner sig. När ett så stort antal båtsmän skall hållas af
fattiga hemmansegare, hållas de illa. Pojkar antagas; de gifta
sig vanligen genast. Skaror af fattiga barn och en mängd enkor
efter de genom liderlighet och olyckor ofta i förtid bortgångne
finnas alltid. Utom de 1,500 tjenstgörande båtsmäns
familjer, torde sålunda ett lika antal familjer af kasserade båtsmän
samt af båtsmansenkor eller barn finnas. Således sannolikt
3,000 dylika familjer på cirka 900 mantal. Man torde
kunna föreställa sig, huru detta skall trycka på fattigvården.
Hvad värre är, det verkar på den allmänna sedligheten och
säkerheten. Tiggeri, laster och brott äro följderna af det prisade
indelningsverket. Blekinges allmoge tiar derpå förlorat
till och med sitt goda rykte. Det är för att minska tungan af
fattigvården, hvilken tunga nu inom många kommuner är odräglig;
det är för att minska antalet af den del af befolkningen,
som till en början väl blott tynger fattigvården, men slutar med
att betunga fångvården, som nedsätter sedligheten och ofta till en
förfärlig grad ökar osäkerheten i våra hem och å våra allmänna
farvägar; det är för att undanrödja anledningarne till den farhåga,
att Blekinge kunde^ blifva Sveriges Irland, hvilken säges
hafva blifvit yttrad af en af våra dugligaste Landshöfdingar,
som vi våga påkalla Statsmagternas behjertande, och begära
nedsättning uti båtsmännernas antal.»
Det är sålunda för att minska tungan af fattigvården, som
samtlige Riksdagsmän från Blekinge hafva föreslagit, att R. St:r
måtte hos K. M. anhålla att af de indelade båtsmännen i Blekinge
åtminstone J:del eller 500 t. v. få indragas och ersättning
af rusthållarne utgå medelst vakans-afgifter. De äro således villiga
att betala detsamma som förut, och önska blott att båtsmannens
antal i Blekinge måtte nedsättas från 1,500 till 1,000. 1 andra
provinser äro de indelta soldaterna vanligen de bästa arbetarne,
men så är icke förhållandet i Blekinge, så beskaffade som båtsmännen
der tyvärr äro. De äro der en källa till uselhet och brott.
Motionärerna anföra vidare åtskilliga andra skäl för sin
begäran, såsom att båtsmännen, på det sätt de för närv:de användas,
icke skulle vara det bästa manskap för flottan. Häröfver
vill jag icke upphäfva mig till någon domare, men jag
har likväl hört många män af facket dela denna åsigt. Jag
hoppas att R. o. Ad. inser billigheten af den begäran, att K. M.
måtte taga i öfvervägande, huruvida icke, utan skada för sjöförsvaret,
någon del af båtsmanshållet kunde hållas vakant, och
anhåller således, att R. o. Ad. måtte bifalla Utsk:ts hemställan.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Såsom boende i en
trakt, der, liksom i Blekinge, båtsmanshållet är särdeles stort,
548
Den 18 April f. m.
anser jag mig böra yttra några ord för att vitsorda, att det
medför ganska stora olägenheter och ganska stor tryckning på
fattigvården. Det är en börda för arbetet, derigenom att en så
betydlig del af ortens befolkning tages bort för att i Carlskrona
användas till kronans tjenst. Då dessutom af flera sakkunniga
män den tanken blifvit uttalad, att det vore till flottans fördel
att utbyta båtsmännen mot matroser eller andra sjövanda män,
så kan jag icke finna annat än att det är en ganska välgrundad
framställning, som här blifvit gjord, nemi. huruvida icke en indragning
af några mindre delar af båtsmanshållet kunde ega
rum.
Att båtsmännen icke äro användbara till sjötjensten, kan
jag intyga. Såsom bosatt nära vid sjön, har jag varit egare af
fartyg, och såsom innehafvare af skog, har jag byggt åtskilliga
sådana. Af den stora mängd båtsmän, som finnes inom den
socken, der jag bor, har knappt någon enda kunnat användas
till att utrusta eller bemanna ett fartyg; men det finnas många
andra sjömän inom samma socken, hvilka, i händelse en enrölering
skedde, ganska säkert skulle göra flottan en mycket större
nytta än båtsmännen.
Då det nu blott är fråga om en anhållan hos K. M., att
K. M. måtte taga saken i betraktande, så kan jag icke finna,
huru man skulle kunna vara så obillig att neka bifall till en
begäran, som i sådan form blifvit framställd. Jag anhåller om
bifall till Betänk:t.
Gr. Mörner: Då Hr von Koch, som sjelf är egendoms
egare
i Blekinge, utan reservation läst upp den sorgliga teckning
af tillståndet derstädes, hvilken blifvit uppdragen af åtskilliga representanter
från nämnde provins, skulle man hafva anledning tro att
det i denna provins står särdeles illa till. Jag hoppas emellertid, att
skildringen måtte innefatta högst betydliga öfverdrifter i flera hänseenden.
Jag vill åtminstone icke tro att den Blekingska båtsmannen
är så illa känd eller så oduglig, som de värde repre
sentanterna
påstått. I ett yttrande, som en ledamot af detta
Stånd afgaf vid den gemensamma öfverläggning, som egde rum
ang:de denna fråga, fingo båtsmännen fastmera en ganska vacker
orlofssedel. Skulle fattigvården i Blekinge vara så betungad,
som den upplästa motionen antyder, så förefaller det mig
äfven besynnerligt, att man icke i det embetsverk, der jag är
anställd, oftare är besvärad med rättegångar med afseende å
fattigunderstöd åt nödlidande inom berörde ort. Man har visserligen
der understundom förehaft sådane till behandling, men
de komma mest från Carlskrona. Det är icke den indelta båtsmannen,
utan den värfvade truppen i Carlskrona, som ger anledning
till mångfaldiga rättegångar. Man bör visserligen icke
göra några suppositioner, men omöjligt är ej att anledningen,
hvarföre rusthållarne i Blekinge anse sig böra hafva någon lindring,
kan i viss mån igenfinnas i det förhållande att vid en
föreg:de riksdag en ej ringa fördel blifvit räntegifvarne inom
Den 18 April f. m.
549
samma provins beredd. De hemman i lilekinge, som skola
tillsätta båtsmän, åtnjuta, i likhet med rusthåll i det öfriga
Sverige, befrielse från grundräntas utgifvaride, emot det de hålla
båtsman, och äro således att anse såsom rustnings-stammar. Då
deras räntor icke uppgingo till det vid första indelningen såsom
nödigt ansedda belopp, så fingo de tillskott af räntorna från
andra hemman, hvilka således äro att anse såsom augment till
rusthållen. Dessa augmentshemman utgjorde länge sina räntor,
såsom i allmänhet är händelsen uti de eröfrade provinserna,
med penningar utan förvandling. Rusthållarne, som ansågo att
de hade alltför liten hjelp af augmentshemmanen vid rustningsskyldighetens
utgörande, då dessa endast lemnade samma penningebelopp,
som under Carl XI:s tid blifvit bestämdt, klagade
häröfver, med anhållan att räntorna skulle utgå efter förvandling,
och genom R. St:rs skrifvelse af d. 29 Dec. 1834 blef
afgjordt, att öfverskottsräntorna skulle framdeles, till förmån
för de tillskottstagande hemmanen, utgöras med förvandling efter
årlig markegång å de till båtsrnansrustningen, enl. 1685
års kontrakt, hörande persedlar, men att denna förändring ej
skulle vidtaga förr än med år 1844, hvarefter, genom en ytterligare
skrifvelse från Ständerna af d. 13 Aug. 1831, stadgades
att de till fyllnad för den gamla båtsmans-indelningen i Blekinge
anslagna reserv-räntor skulle, i likhet med ölverskotts-räntorna,
utgöras med förvandling efter markegång å den verkliga rust
ningskostnaden;
att, vid så beskaffad förvandling, samma medelberäkningsgrund
skulle för reserv-räntorna löljas, som vid den
nya båtsmans-indelningen blifvit följd, eller 20 dal. smt för
hvarje båtsman, och att denna förhöjda beräkning ej skulle
vidtaga förr än från och med uppbördsåret 1859. Med dessa
beslut voro åter innehafvarne af de hemman och lägenheter,
från hvilka öfverskotts- och reserv-räntorna skulle utgå, icke
belåtna, och Riksdagsmännen från Blekinge i Bonde-St. anhöllo
derföre om upphäfvande deraf. Dessa yrkanden vunno dock i
början ej framgång, utan afslogos af R. St:r särskilda gånger,
men framställningen kom åter, och vid 1856 och 1857 års riksdag
kullkastades de förra besluten och uppfördes på 5:te hufvudtiteln
ett förslagsanslag af 16,000 rdr, hvaraf till rusthållarne
skulle utgå så stort tillskott, som motsvarade skillnaden
mellan hvad rustningshemnianen efter förvandling skulle i tillskott
bekommit och hvad de erhöllo i penningar, i sammanhang
hvarmed augmentsräntegifvarne befriades från att betala mer än
det kontanta belopp, de af ålder hade erlagt. Den fördel, som
sålunda blifvit sistnämnde hemmansegare beredd, har dock icke
utgjort någon lindring i rustnings-tungan för sjelfva rusthållarne.
Att de kunna finna det mycket angenämt, om de också lyckades
komma ifrån att utgöra rustningsskyldigheten in natura, det är
lätt att fatta, och sannolikt synes mig att hvarje rusthållare
skulle ej ogerna se, om enahanda fördel bereddes honom.
I det outredda skick, hvari denna fråga nu befinner sig,
tror jag det icke vore lämpligt att R. Skr ingingo till K. M.
550
Den 18 April f. m.
med en skrifvelse i den syftning, som Utsk:t föreslagit, utan
får jag anhålla om afslag å Betänk:t.
Hr Lilliehöök: Huruvida någon skulle våga att resa
genom Blekinge efter den skildring deraf, som motionärerna
framställt, anser jag ganska tvifvelaktigt. Lyckligtvis är tillståndet
derstädes icke så orande. Jag är förekommen af den
siste värde talaren, som med stor kännedom meddelat de upplysningar,
som jag hade ämnat framlägga. Det är gifvet, att
en rusthållare, liksom hvarje annan person, om han tror att
han kan få en förmån, är ganska benägen att taga emot den
och gör allt hvad som står i hans förmåga för att erhålla den.
Jag har haft ganska mycket att göra med båtsmän och jag har
icke funnit dem vara värre än annat folk. Det är min öfvertygelse,
att det bland båtsmännen icke finnes så stort antal
»enfants perdus», som man i allmänhet vill göra troligt.
Jag fortfar i mitt tillstyrkande, all en skrifvelse måtte afgå
till K. M., då jag anser det för Staten möjligen vara fördelaktigt,
om indragning der och hvar kan ske.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Jag hade icke ämnat
deltaga i diskussionen öfver förev:de ärende, men då man
framställt så mörka skildringar af en hel klass medborgare, boende
inom det län, som är mig anförtrodt, så vore det ett förräderi
mot dessa medborgare att icke gifva åt denna målning
en ljusare färg, Jag får således tillkännagifva, att jag, som länge
gjort tjenst vid den indelda arméen, aldrig har funnit att båtsmännen
äro svårare att hafva att göra med än soldater, annat
än i vissa fall, till hvilka man ganska lätt kan spåra orsakerna.
Först och främst är båtsmanshållet så stäldt, att inom de stora
kompanierna finnes nästan intet befäl. Dit kommenderas en
kapten och en löjtnant, hvilka anse denna kommendering som
en plåga, och som flyttas derifrån så fort som möjligt. Oaktadt
den mest nitiska tillsyn, är det icke möjligt för dessa båda
att kontrollera 200 spridda båtsmän, i synnerhet när de till
sitt biträde hafva endast en korporal, som är utsedd af manskapet
och som gör sin tjenst ganska oordentligt. Som landshöfding
har jag haft det mesta besväret till följd af klagomål
från båtsmän öfver nidskhet hos deras rusthållare, och dessa
klagomål äro merändels af den beskaffenhet, att båtsmännen få
rätt — jag vill dock i detta fall undantaga motionärerna, hvilka
höra till dem, som hålla sina båtsmän ganska bra. Hvad kan
val vara orsaken till det dåliga förhållandet emellan båtsmännen
och deras rusthållare, och huru kan det rättas? Till en början
kan det rättas derigenom, att rusthållarne söka att få bättre
folk, hvilket man får, om man betalar bättre; men om man antager
den första trashank man får tag uti, så får man naturligtvis
folk derefter. Vidare skulle det kunna rättas, om båtsmannen
blef behandlad på annat sätt än han nu blir. Vid sista
sammanträdet här, rörande denna fråga, har det blifvit upplyst
Den i8 April f. m.
551
om hurudan behandling en båtsman undergår. Sedan han blifvit
antagen och hans tid är inne att blifva kommenderad, så
skickas han till Carlskrona; der får han arbeta på varfvet, hvarest
han visserligen får någon rekryt-undervisning, men hans
hufvudsakliga arbete der är dock släparbete, och han anses såsom
den persons dräng, under hvilken han gör tjenst. Detta
är tydligen icke ett sätt att uppväcka ambition hos en krigsman.
Sedermera blir han kommenderad på expedition, och då har
han icke mer reda på sjömannayrket, än hvad han kunnat lära
sig sjelf under fiske etc. Till följe häraf känner han icke namnet
på en enda tågstump. Den minsta skeppspojke är kunnigare
än båtsmannen, hvarför också denne sednare icke åtnjuter
den ringaste aktning. Hans moraliska känsla måste således
ovilkorligen blifva nedsatt. Detta är visserligen nu till någon
del rättadt, så att befälet åtminstone behandlar honom menskligt.
Ur dessa förhållanden utvecklar sig den tanken, att det
är ett syndastraff att blifva båtsman, men i sjelfva verket äro
båtsmännen ganska bra.
Om man nu undanrödjer dessa orsaker och låter båtsmännen
få exercera och slippa släparbete, och om han under sommaren
fick komma om bord på ett fartyg, som seglade en längre
tid och han der fick kunskap om det yrke, som han tillhör, så
skulle han tilltvinga sig större aktning, och man skulle slippa
att höra några klagomål öfver hans oduglighet och dåliga uppförande.
Om den nu föreslagna skrifvelsen till K. M. kan hafva den
påföljd, att K. M., för att lätta rustningen, minskar båtsmanshållet,
och om sedan de inflytande vakans-afgifterna användas
på sådant sätt, att de qvarvarande båtsmännen blifva bättre
hållna, så att deras sjelfkänsla väckes, så är ett ganska stort
ändamål vunnet, och vid sådant förhållande vill jag yrka på bifall
till Detänk:t.
Hr Mannerskantz: Under den senare delen af diskussionen
har man mycket fästat sig vid den tafla, som af motionärerne
blifvit framställd. Man kan måla en tafla på olika sätt
och likväl måla sannt. Jag tror att denna tafla bar fått väl starka
färger, men det hindrar den icke att vara natursann. Ett
misstag är här begånget, när man trott att målningen omfattar
de i tjenst varande båtsmännen. Så är icke förhållandet, men
den stora mängden af båtsmän inverkar på befolkningen uti de
omkringliggande delarne af landet. Det är naturligt att de, som
hafva befäl öfver båtsmännen, äro angelägna att endast behålla
de karlar, som äro dugliga, och deraf följer att en hel hop får
kasseras vid temligen tidiga år. Dessa blifva sedan qvarboende
i trakten och komma merändels att ligga fattigvården till last.
Allt detta gifver stoff till en sådan tafla, som nu blifvit framställd.
I samma mån som arbetslönerna hafva stigit, har också
svårigheten för rusthållarne ökats att anskaffa dugligt folk till
552
Den 18 April f. m.
båtsmän och att kunna betata dem; så att, utom den tunga, sorn
ligger i sjelfva rustningsskyldigheten, så hafva rusthållarne en
alltjemt ökad tunga i den tilltagande svårigheten att anskaffa
det folk, som erfordras. Gr. Mörner har sagt att rusthållarne
vilja söka att komma ifrån denna sin skyldighet. Detta är icke
deras mening, utan de vilja blott undvika de olägenheter, som
jag har påpekat. Vidare har Gr. Mörner såsom bevis på att
det icke skulle vara så farligt med bördan på fattigvården i de
ifrågav:de trakter, anfört att inga besvär inkomma derifrån till
Kammar-Rätten. Jag frågar, hvad det skulle tjena till att komma
in och besvära sig öfver en sak, som icke kan hjelpas.
Som jag anser att den föreslagna skrifvelsen åsyftar på
samma gång flottans och rusthållarnes fördel, så får jag fortfarande
anhålla om bifall till Betänk:t.
Hr von Koch: Jag vill endast med några ord bemöta Gr.
Mörners yttrande. Hvad han talade om, ang:de det anslag, som
för några riksdagar sedan blef beviljadt till upphjelpande af rusthållarnes
augmentsräntor, tror jag icke hafva något med den
förev:de saken att skaffa. Rusthållarne vilja nu alldeles icke undandraga
sig detta onus. De begära endast att få erlägga vakans-afgift
för en del båtsmansnummer, och den vilja de betala
till sitt fulla värde. Det finnes många af dem, som anse det
fördelaktigare att fullgöra sin skyldighet in natura, och det är
egentligen ur fattigvårdens synpunkt, som de begärt denna förändring.
Man har sagt här att motionärerne utmålat en sådan tafla,
så att, om den vore sann, skulle man knappt våga att resa i
Blekinge. Ja! Mina Hrr! så var för icke längesedan förhållandet.
Ett härad, hvari jag har egendom, Östra härad, är det
andra eller tredje i ordningen i afseende på fridstörande brott,
och landshöfdingen har sig nog bekant de grofva brott, som der
äfven nyligen blifvit begångna. Om det icke precist har varit
båtsmän, som föröfvat alla, så har det åtminstone som oftast
varit båtsmans alkomlingar, som föröfvat dem. Således, om äfven
taflan fått något starka färger, så tror jag likväl att den i
grunden är ganska sann. Orsaken dertill att tillståndet i nämnde
provins nu är något förbättradt, ligger deri att arbetslönerna
hafva mycket stigit, isynnerhet genom de allmänna arbeten, som
på sednare tider lemnat tillfälle till förtjenst.
Jag vill icke trötta R. o. Ad. med att uppläsa hela motionen,
men hvad deri begäres, är endast att, i fall K. M. skulle
anse att några båtsmans-nummer kunde sättas på vakans, utan
att försvarsverket derigenom korame att lida något, sådant måtte
ske. Derigenom skulle det både blifva lättare att anskaffa folk
och man kunde äfven få dugligare folk än nu.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Betänk:t.
Hr Brakel: Indelningsverket till lands tror jag ega för
fäderneslandet stora och öfvervägande förtjenster. Jag tror att
Den 18 April f. m.
553
detta är det enda sätt att förskaffa en tillräcklig stam för vår
talrika beväring. Svenska staten är alldeles för fattig att kunna
hålla en stående armé ständigt under vapen, och under den tid,
då den icke är under vapen, så bör naturligtvis staten bereda
soldaterna tillfälle till arbete, och något för dem lämpligare arbete
än jordbruket finnes, i min tanka, icke. När bondpojken
blir antagen till soldat och får lära sig exercis och att handtera
musköten, så höjes han både i sin egen och andras tankar.
Helt annorlunda är förhalandet med indelningsverket till sjös.
Från några kustprovinser tagas ynglingarne från jordbruket och
skickas ut påt några knapphändiga sjöresor, der de icke få någon
sjömanna-intelligens, utan komma hem, nära nog lika okunniga
i sitt yrke, som när de farit ut. Jag tror näppeligen att
hela båtsmanshållet kan uppvisa 100 man medelmåttiga sjömän.
Sedermera användas de till släparbete på varfven och detta arbete
kostar staten ganska mycket. Jag har hört att ombord
på kronans fartyg det funnits båtsmän, som varit så litet öfvade,
att officeren, sedan han utdelat en befallning till någon af
dem, har tänkt: »jag får väl gå och se efter, så det dumhufvudet
ej går och trillar i sjön.»
Båtsmanshållet står nu alldeles på samma ståndpunkt som
om både Sjöministern och Amiralen hade sofvit allt sedan Carl
den elftes dagar.
Det Svenska sjöfolket står helt och hållet främmande för
Sveriges flotta. Det anser ett krigsfartyg vara ett flytande fängelse.
Jag vill icke bestrida att Hr Lilliehöök på ett fartyg,
som ansågs vara det bäst utrustade som utgått från Svenska
marinen, bland 300 båtsmän funnit några, som varit dugliga
sjömän; men detta bevisar ingenting för båtsmanshållets lämplighet.
Jag tror att den båtsman, som har håg och kärlek till
sitt yrke, när han kommer hem icke tvifves med bondens långsamma
steg och trägna arbete, och jag är fullt öfvertygad om
att dessa »sjögastar», som på sjön äro en ära för sitt land, äro
på landbacken en plåga för sina rusthållare. Jag har sjelf hört
af kompani-chefer att rusthållarne hafva ständiga obehag af sina
båtsmän. Då så är förhållandet, så tycker jag icke att det är
för mycket att R. St:r ingå till K. M- med en anhållan, att K.
M. täcktes småningom indraga och ordna båtsmanshållet. Jag
har egentligen icke något emot att bifalla Utsk:ts hemställan,
om man blott uteslöt ändamålet, hvartill vakansalgifterna skulle
användas. Jag önskar detta derför att i Betänk:t förekommer
en hemställan, att K. M. skulle taga i betraktande det förslag
till organisation af flottans trupper, hvilket dels jag, och dels
andra motionärer hafva framställt, och förr än R. St:r hafva
afgjort, om de antaga mitt förslag eller det, som Utskit framställt,
så anser jag, för min del, att det icke kan bestämmas
till hvad ändamål vakansafgifterna skola utgå.
Hr Rosensvärd, Johan Henrik: Jag ämnar icke ingå
i någon undersökning, huruvida båtmanshållet lemnar en beman
-
554
Den 15 April f. m.
ning, som är passande för flottan; lika litet ämnar jag granska
de dystra skildringar, som blifvit framställda af det olyckliga
tillstånd, som båtsmanshållet åstadkommer i provinserna. Jag
vill blott bifoga den anmärkningen, att detta måste endast vara
fallet med den del af båtsmanshållet, som är berustad. Den fråga,
som nu är föremål för Ståndets öfverläggning, omfattar alla
båtsmän, således lika mycket roteringen som rustningen. Utsk:t
föreslår att K. M. skulle taga i öfvervägande, huruvida icke, utan
skada för sjöförsvaret, någon del af båtsmanshållet kunde hållas
vakant, samt de derför inflytande medlen användas på ett föreslaget
sätt för sjöförsvarets räkning. Om man nu antager att
en del af båtsmanshållet icke behöfs, eller att flottans bemanning
kan anskaffas på ett bättre sätt; så bör man, enligt min tanka,
undersöka, huruvida det icke kan användas på ett för landets
försvar i sin helhet nyttigt sätt. Jag anser äfven att de klagomål,
som blifvit anförda öfver den hårda tunga, som vissa delar
af båtsmanshållet medför, skulle kunna hjelpas på annat sätt, än
genom båtsmanshållens indragning. Ett exempel på att sådant
kan låta sig göra, har man sednast sett i Jemtland.
Man må säga hvad man vill om indelningsverket, men icke
är del som beskattningsmethod den lämpligaste. Dess största
fördel består uti att det har visat sig lemna en god materiel.
Man har nu påstått att denna materiel icke lämpar sig för sjörensten.
Om nu denna förutsättning är rigtig, så anser jag att
man i första rummet bör taga i betraktande, huruvida icke båtsmanshållet
kan komma staten till godo på annat sätt, än att
endast tjena såsom beskattningsgrund. Vi skapa icke en stamtrupp
lika lätt som vi kunna fylla en summa i beskattningen.
Om en formulering af beslutet, i den syftning jag omnämnt,
kunde åstadkommas, så skulle jag gerna lemna mitt bifall dertill,
men då två Stånd bifallit och ett Stånd afslagit Betänk:t,
så får jag förena mig med dem, som yrka afslag.
Gr. Posse, Knut: Jag vill endast i korthet nämna att jag
inom det Sammansatta Utsk:t biträdt den mening, hvartill Utsk:t
kommit. Ingen kan väl neka att rustningsskyldigheten i de
provinser, som skola anskaffa båtsmän, är särdeles tryckande.
Hvad båtsmännens sjömannaduglighet beträffar, så tror jag att
de med lämplig öfning skulle kunna blifva ganska dugliga sjömän,
men dertill fordras mera öfning, än vi hittills varit i tillfälle
att gifva dem. En del kopvaerdimatroser äro icke annat
än bondpojkar, men de äro likväl skickliga sjömän. Om en
del af båtsmanshållet blefve indraget och vakansafgifterna användes
för det ändamål, som Utsk:t föreslagit, så skulle öfningarne
kunna utvidgas och vi skulle få en mindre, men mera duglig styrka.
Eftersom man talat om fregatten Norrköping, så får jag upplysa
att bland de båtsmän, som voro kommenderade på detta fartyg,
fnnnos ganska många goda sjömän; men jag upprepar hvad jag
sade, när Hr Brakels motion biel' remitterad, att vid förefallande
arbete, under hardt väder, så hade båtsmännen större svå
-
Dea 18 April f. m.
555
righet att sköta sig, än matroserna. Detta kan vitsordas af de
officerare, hvilka jemte mig voro om bord på nämnde fartyg.
Jag yrkar på bifall till Utskits hemställan.
Gr. Mörner: Sedan Hr Rosensvärd med så stor sakkännedom
yttrat sig i förev:de ämne, är det öfverflödigt för mig att
tillägga något vidare. Det kunde visserligen vara åtskilligt att
erinra emot Hr von Köchs sednaste anförande, men jag
vill icke längre upptaga den redan långt framskridna tiden.
Hvad Hr Brakels yttrande om sjöförsvarets nuv:de ställning beträffar,
så vill jag icke inlåta mig i någon strid med honom,
emedan detta är ett ämne, som jag icke tilltror mig att bedomina.
Jag vill blott anmärka, att om, såsom han ansett, vederbörande
höga auktoriteter hafva en längre tid sofvit, så skulle
något mera lugn å hans sida, i hvad flottans angelägenheter rörer,
säkerligen icke vara skadligt hvarken för honom sjelf eller
för saken eller för detta hus. Jag anhåller fortfarande om afslag
å Utsk:ts hemställan.
Hr Brakel: Jag afstår ifrån mitt yrkande och anhåller
om bifall till Utsk:ts Betänk.
Frih. Sprengtporten: Hvad som hufvudsakligen ådragit
sig min uppmärksamhet i denna fråga och hvarför jag äfven
Yrkat afslag på Betänk:t, är den synbara inkonseqvens, som förekommer
mellan Utsk:ts premisser och dess konklusion. Sedan
Utsk:t sagt, att det ansåg det ej vara lämpligt att R. St:r nu
inkomma med särskildt förslag till närmare bestämmelser i afseende
på sjöförsvarets organisation, så slutar Utsk:t med en
generel hemställan, hvilken ganska betydligt kan inverka på den
nuv:de organisationen. Dernäst har jag fästat mig vid den omständigheten,
att då Sverige har så vidsträckta kuster och det
är temligen påtagligt att det hvarken för den aktiva flottan eller
för landtarméen är möjligt att på alla punkter åstadkomma nödigt
försvar, man likväl, utan att fästa någon uppmärksamhet på
dessa förhållanden, föreslår en indragning af den enda militära
kustlörsvarsstyrka, som vi ega, och hvilken, med förändrad organisation,
måhända skulle blifva ganska lämplig för detta ändamål.
Om det är möjligt att, utan men för rikets sjöförsvar,
åstadkomma vakanser i båtsmanshåll inom de provinser, der
rustningen är tryckande, så skulle jag tro att K. M. är berättigad
att medgifva sådana vakanser, utan att R. St:r behöfva göra
någon hemställan.
För öfrigt tror jag att i vissa trakter skulle en sådan indragning
icke verka en allmän lindring, åtminstone blelve det ganska
indirekt; ty fördelen kommer hufvudsakligen att tillfalla de
rusthållare, som få sina nummer vakanta.
Jag anser att, då det är fråga om en ny organisation af
rikets sjöförsvar, en sådan framställning till K. M., som Utsk:t
556
Den 18 April f. m.
föreslår, är förkastad, och vidhåller således mitt yrkande på
afslag å Utsk:ts Betänk.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels afslag å förev:de Betänk., framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma och sedermera
propos. på afslag derå, hvilka båda propos:r med blandade ja
och nej besvarades; hvarefter förnyad propos. på bifall till Betänk:t
gjordes, och då svaren nu utföllo med många ja blandade med
nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följ:de votens-propos.:
»Den som bifaller Sammansatta Stats- och Ekon.-Utsk:ts
Betänk. N:o 8, i ani. af väckta motioner om förändringar och
indragningar i nuv:de båtsmanshållet, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår B. o. Ad. ifrågav:de Betänk.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 52.
Nej — 30.
Den vidare föredragningen i ämnet uppskjöts till e. m:s plenum.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag anhåller vördsamt
att, med bibehållande af min riksdagsmannarätt, få afsäga
mig min plats i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t.
Sedan R. o. Ad. härtill lemnat bifall, anmodades Ståndets
Hrr Elektorer att utse en ny ledamot i Allm. Besv.- o. Ekon.-
Utsk:t efter Gr. Björnstjerna.
Anmältes och bordlädes Stats-Utsk:ts Utlåtm:
N:o 90, i ani. af väckt motion ang:de förändring i tiden
för uppbördsstämmors hållande å Öland;
N:o 91, i ani. af väckt motion om eftergift af 1857 och
1858 årens återstående arrende för kungsladugården Borgholm
på Öland;
Den 18 April e. m.
557
N:o 92, i ani. af väckt motion ang:de de till komministrars
och kapellpredikanters aflöning anslagna hemmans och lägenheters
befrielse från ränta och kronotionde;
N:0 93, dels i ani. af K. M;s Nåd. Propos. ang:de upplåtelse
till Wenersborgs stad af en kronan tillhörig tomt derstädes,
och dels till följd af enskild motionärs framställning i ämnet;
samt Banko-Utsk:ts Mern. N:o 33, i aid. af återremiss af
sista pnnkten i Utsk:ts Mern. N:o 30; och Utlåt. N:o 34, i ani.
af ett utaf Grosshandlanden E. Röhss gjordt ackordsanbud.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. } 4 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Lördagen den 18 April 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades pleni-prot:t för den 25 sisth Februari.
Frih. Leijonhufvud, Broder Abraham: På grund af i
och för tjensten snart skeende afresa från hufvudstaden, nödgas
jag afsäga mig min plats som suppleant i Stats-Utsk:t, under
vördsam anhållan att varda vid min riksdagsmannarätt bibehållen.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad., uppå framställd
propos-, sitt bifall.
Frih. Rålamb, Sigfrid: Som jag i enskilda angelägenheter
nödgas afresa frän hufvudstaden, får jag afsäga mig förtroendet
att vara suppleant i Bevilln.-Utsk:t, under anhållan att
få behålla min riksdagsmannarätt.
Sedan denna anhållan jemväl bifallits, anmodades R. o. Ad:s
Hrr elektorer att utse en suppleant i Stats-Utsk:t efter Frih.
Leijonhufvud, och en suppleant i Bevilln.-Utsk:t efter Frih. Rålamb.
558
Den 18 April e. m.
Sedan R. o. Ad. i förmiddagens plenum behandlat och afgjort
de tre första punkterna af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 81,
ang:de regleringen af utgifterna under Riks-statens Femte Hufvudtitel,
äfvensom Sammansatta Stats- o. Ekon.-Utsk:ts Retänk.
N:o 8, i ani. af väckta motioner om förändringar och indragningar
i nuv:de båtsmanshåilet; fortsattes föredragningen i ämnet
och förekom nu i ordningen:
Sammansatta Stats- o. Ekon.-Utsk:ts Retänk. N:o 12, i ani.
af väckta motioner i fråga om åtskilliga till båtsmansbeklädnaden
hörande persedlars anskaffande och underhåll genom statsverket.
Gr. von Platen, Baltzar: Utan att vilja gå Ståndets beslut
i förväg i afseende på denna motion, har jag blott velat
fästa uppmärksamhet derpå, att om man föreställer sig att denna
förändring utan ökade utgifter skulle kunna verkställas nu på
en gång, vare sig efter en bestämd lösesumma eller efter markegångspriserna,
så begår man ett misstag, emedan, att döma
efter den erfarenhet man hemtat af upphandlingar af dylika beklädnadspersedlar,
det visat sig en skilnad i upphandlings- och
markegångspris, som ovilkorligen måste vålla en ökad utgift.
Och som det vore en fördel för det allmänna, om dessa mindre
beklädnadspersedlar vore af en bättre beskaffenhet, anser jag
mig äfven böra tillkännagifva att fråga just i samma riktning
redan förr varit under Styrelsens pröfning. I fall R. St:r skulle
besluta saken — d. v. s. i fall det Höglofl. Ståndet dertill lemnar
sitt bifall, ty 3 Stånd hafva redan fattat sitt beslut i frågan
— har jag visserligen icke någonting för min del att deremot
invända, ty några egentliga svårigheter tror jag icke förefinnas,
men har dock ansett mig böra fästa uppmärksamhet på de
ökade utgifter, som härmed blifva förenade.
Efter härmed slutad öfverläggning, framställde Hr Gr. o.
Landtm, propos. på bifall till ifrågav:de Betänk., och, då dertill
svarades flera ja jemte ett eller annat nej, förklarade sig hafva
funnit ja öfvervägande.
Härefter återgick R. o. Ad. till behandling af
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 81.
4:de punkten.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Då det icke kan
vara annat än ganska olämpligt att för ett behof, som årligen
finnes, endast bevilja tillfälliga anslag, så vågar jag åberopa Utgifts-afdelningens
förslag, som lyder: »Då, på sätt ofvan intagna
utredning gifver vid handen, ifrågav:de anslag för båtsmännens
beklädnad är för ändamålet otillräckligt, så att, i händelse detta
anslag fortfarande blefve till sitt nuv:de belopp bibehållet, de
Den 18 April e. m.
559
medelst utomordentliga bidrag bildade förråder af beklädnadsmaterialier
skulle inom kort alldeles medtagas; får Utsk:t, som
anser det vara af vigt, att berörda förråder framgent uppehållas,
tillstyrka,
att R. St:r måtte på det sätt bifalla K. M:s ifrågav:de
Nåd. framställning, att till båtsmännens beklädnad beviljas,
jemte förut uppförda beloppet, 74,505 rdr, den
nu äskade tillökningen, 13,695 rdr, så att för berörda
ändamål i riksstaten upptages ett förslags-anslag
å högst 88,200 rdr.»
Jag anhåller således om afslag å Stats-Utsk:ts Betänk, i
denna punkt.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit Hr Skogmans derunder gjorda yrkande, att
R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte för sin del
besluta, att R. St:r skulle på det sätt bifalla K. M:s ifrågav:de
Nåd. framställning, att till båtsmännens beklädnad beviljas, jemte
förut uppförda beloppet, 74,505 rdr, den nu äskade tillökningen,
13,695 rdr, så att för berörda ändamål i riksstaten upptages ett
förslagsanslag å högst 88,200 rdr; framställde Hr Gr. o. Landtm,
först propos. på bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades
flere nej, jemte ett eller annat ja, och sedermera propos. på
afslag derå och antagande af Hr Skogmans ofvanomförmäldte
förslag, då svaren utföllo med flere ja jemte ett och annat nej;
och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
5:te punkten.
Utslcts hemställan bifölls.
6:te punkten.
Utsk:ts första hemställan bifölls.
Utsk:ts andra hemställan.
Hr Brakel, Mauritz: Det är klart, att när manhar2:ne
anslag till fartygens materiel, ett underhålls- och ett nybyggnads-anslag,
dessa båda anslag ovilkorligen år från år måste
variera, och det är lika klart att detta i ännu högre grad måste
ega rum under en omorganisation än under vanliga förhållanden.
Man har tagit till skäl mot mitt förslag just det som borde
antyda på att det i nuv:de stund vore af behofvet påkalladt,
nemi. R. St:rs Revisorers anmärkningar i samma riktning. För
min del vill jag dock endast anmärka denna oegentlighet, men
som jag icke anser saken vara af någon vigt, afstår jag från
något yrkande i denna punkt.
Hr Lilliehöök, Bertil: Då den siste värde talaren icke
framställt något bestämt yrkande, kunde det kanske vara obe
-
560
Den 18 April e. m.
höfligt att yttra sig, och jag vill således endast anmärka, att R.
St:r förut fördelat underhålls- och nybyggnadsanslagen; att till
behofven på denna titel under de 3 första åren icke skulle räknas
annat än underhåll för de äldre fartyg, som numera finnas
qvar. Revisorerne hafva 2 gånger yrkat att dessa anslag skulle
sammanslås, och i de Utlåt:n, som Förvaltningen öfver revisorernas
anmärkningar afgifvit, har den i revisorernas åsigt instämt.
Vid sista revisionen gjordes enahanda framställning, men
i deröfver afgifvet Utlåt, ansåg sig Förvaltningen böra t. v.
frångå hvad den förut tillstyrkt. Den ansåg nemi. att man
under närv:de förhållanden icke borde sammanblanda medlen
för den nya och gamla materielens underhåll, helst underhållet
icke fordrade någon betydlig summa för den nya materielen.
Efter härmed slutad öfverläggning, gjordes propos. på bifall
till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades flere ja, jemte ett eller
annat nej; och förklarades ja haft öfvervigten.
7:de punkten.
Hr Brakel: Jag får hemställa, att R. o. Ad., med afslagå
Utsk:ts hemställan, måtte för sin del besluta att R. St:r skola
hos K. M. i underd:t anhålla, det K. M. täcktes, när omständigheterne
lämpligast dertill inbjöde, låta anställa, i stället för
till varfsarbete uppbådade båtsmän, ordinarie varfsarbetare å flottans
varf, samt till denna arbetarepersonals aflöning och underhåll
i första rummet använda de besparingar å Hufvudtiteln,
som uppkomma till följd deraf att båtsmän i allmänhet icke vidare
varda till varfsarbeten uppfordrade.
Genom att fatta ett sådant beslut, erkänna R. St:r den
principen att Sveriges sjömän icke ensamme skola till varfsarbetare
användas, och, hvad som jag äfven tror vara riktigt, de
uttrycka icke den önskan att det genast skall ske, utan när tid
och omständigheter det tillåta.
Hr Lilliehöök: Det är den gamla frågan som åter dykt
upp, nemi. att båtsmannen icke skall användas till släparbete;
och, hvad denna sak beträffar, har jag flere gånger haft äran
anföra att, enligt min åsigt, sådant arbete bör inskränkas så mycket
som möjligt; men om arbetet icke tager för mycket af båtsmannens
tid i anspråk, anser jag icke för olämpligt att han
dertill användes. Måttligt arbete förstör ingen, och ehuru den
indelta arméens soldater ofta varit kommenderade på större
allmänna arbeten, har jag aldrig hört att deras duglighet häraf
lidit någon olägenhet eller att någon af denna anledning velat
nedsätta arméens värde; jag anser den föreslagna skrilvelsen
öfverflödig och afstyrker densamma.
Hr Brakel: Som bevis på det olämpliga uti att uppfordra
båtsmän till varfsarbete, ber jag blott få anföra att en sådan
båtsman
Dan 18 April e. m.
561
båtsman kostar 100 rdr mera årligen än en ordinarie varfs*
arbetare.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Ulsk:ts
hemställan och dels af Hr Brakel, att R. o. Ad., med afslag å
samma hemställan, måtte för sin del besluta, att R. St:r skola
hos K. M. i urid:t anhålla, det K. M. täcktes, när omständigheterna
lämpligast dertill inbjöde, låta anställa, i stället för till
varfsarbete uppbådade båtsmän, ordinarie varfsarbetare å flottans
varf, samt till denna arbetarepersonals aflöning och underhåll i
första rummet använda de besparingar å hufvudtiteln, som uppkomma
till följd deraf, att båtsmän i allmänhet icke vidare varda
till varfsarbeten uppfordrade.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits hemställan och sedermera propos. på afslag
derå och antagande af Hr Rrakels olvanberörde yrkande, hvilka
båda proposrr med blandade ja och nej besvarades; hvarefter
förnyad propos. på bifall till Utskits hemställan gjordes och, sedan
svaren derå utfallit med många ja, blandade med nej, förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Brakel begärde votering.
Uppsattes och justerades följide votens-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan uti 7:de punkten
af Utlåtit N:o 81, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och beslutar
för sin del, att R. Stir skola hos Iv. M. i underdånighet anhålla,
det K. M. täcktes, när omständigheterna lämpligast dertill
inbjöde, låta anställa, i slället för till varfsarbete uppbådade
båtsmän, ordinarie varfsarbetare på flottans varf, samt till denna
arbetarepersonals aflöning och underhåll i lörsta rummet använda
de besparingar å hufvudtiteln, som uppkomma till följd deraf,
att båtsmän i allmänhet icke vidare varda till varfsarbeten uppfordrade.
»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —46.
Nej—44.
8:de punkten.
Utsk:ts första hemställan.
Bifölls.
H. lil.
36
562
Den 18 April e. m.
Utsk:ts andra hemställan.
Hr Lilliehöök: I afseende på denna punkt får jag anföra,
att då i allmänna sammankomsten Hr Gr. Platen yttrat,
att han visserligen uttalat nödvändigheten af exercis-anslagets
delning, för att ega stöd för delning af vapnet, men tillika sagt,
»att rätta sättet och tidpunkten derför icke kunna vara annat
än ganska svåra att bestämma», och då Utsk:t i sin motivering
icke yttrar sig om delningen af vapnet, hvadan ett R. St:rs gillande
af samma delning icke heller synes mig kunna härledas
af bifall till Utsk:ts förslag, så kommer jag deruti icke att yrka
någon ändring.
Hr Fahnehjelm, Gustaf: Kanske skall en och annan
af de närvarande, då jag i denna fråga vågar taga ordet, tänka:
»Quid Saulus inter prophetas?» och det är visserligen sannt att
man i frågor, som röra vårt försvar, vare sig till lands eller
sjös, icke är van att se andra personer deltaga, än sådana, som
antingen på grund af sitt yrke äro kallade att deruti verksamt
bidraga, eller som inom vederbörligt Utsk. deltagit i frågornas
förberedande handläggning. Jag har också gjort mig till en
pligt att i frågor, främmande för de områden, på hvilka jag är
van att öfva någon, om ock ringa, verksamhet, inskränka mig
till att efter ett noggrannt genomläsande af Utsk:ts Betänk, nedlägga
min voteringssedel; men äfven med fara att utsätta mig
för oblida omdömen kan jag icke, ehuru endast en stackars
skrifvare, underlåta att fästa det Höglofl. Ståndets uppmärksamhet
på det sätt, hvarpå Stats-Utsk:t behandlat den ifrågavarande
punkten — och jag måste tillägga, att den siste värde talarens
anförande ytterligare uppmanat mig härtill.
Sedan Utsk:t på flere sidor i sitt Betänk, med berömvärd
noggrannhet genomgått de olika förslag, som dels K. M., dels
enskilde motionärer, framställt i denna fråga, tager det sig helt
enkelt för att underkänna en motionärs förslag, och med ett
raskt drag afhugga den gordiska knuten — utan att härför anföra
något egentligt motiv, utan att öfverväga de framlagde skälen,
och utan att grunda sitt beslut på något annat än det temligen
ovanliga skälet, att Hr Lilliehööks motion skulle innefatta
en afvikelse från K. M:s Nåd. Propus. Och med allt detta har
likväl Hr Lilliehöök, trots sin förut afgifna motion, förklarat sig
belåtenl Att jag icke kunnat undgå att smärtsamt uppröras af
allt detta, är naturligt; ty det synes mig ganska tydligt, att om
den ifrågav:de delningen af anslaget för flottan lyckas tillvinna
sig R. Stms bifall, så är äfven delningen af flottans officerskorps
sanktionerad.
Det torde likväl icke vara första gången som R. St:r varit
af olika åsigt med K. M. och Dess rådgifvare, och aldrig har
jag hört någon anklagelse framkastas mot flottans officerare derföre,
att de under expeditioner på främmande haf förskaffa sig
Den 18 April e. m.
563
en öfning, som sedermera kommer yrket tillgodo i våra egna
farvatten.
Hvad nu sjelfva frågan beträffar, har den redan vid den
allmänna sammankomsten på detta rum blifvit så omständligt
omordad, att jag icke länge dermed vill uppehålla mig. En
sådan delning af flottans officerskorps, som älven Stats-Utsk:ts
Betänk, tyckes gifva anledning förvänta, vore nu så mycket
vidunderligare, som K. M. i sin Nåd. Propos. hvarken härvidlag
framlagt något bestämdt förslag eller ens ännu kan hafva fullt
klart för sig, huru vår blifvande sjökrigsmateriel kan komma
att se ut. Om åter å andra sidan det åsyftade ändamålet dermed
skulle vara att uteslutande åt den sjögående flottans officerare
söka vinna den stiirre tjenstbarhet och större duglighet,
som alltid blir en följd af långväga expeditioner, så kan jag icke
fatta att denna ökade erfarenhet skulle utgöra något hinder för
dem att taga en noggrann kännedom om våra kuster och det
inre försvaret; och således icke heller hvari fördelen af den
åsyftade förändringen skulle bestå — så mycket mindre som
man väl allmänt är ense derom, att ångan kommer att utgöra
den nya materielens drilkraft.
Man har slutligen sagt att ett bifall till K. M:s Propos. i
nu föredragna punkt skulle utgöra ett förtroendevotum för den
K. rådgifvare, som har sig detta Departement anförtrodt, och ingen
skulle mera än jag önska att gifva honom ett sådant; men
jag kan icke finna annat än att ett ännu större förtroende lemnäs
honom, om hela anslaget odeladt ställes till K. M:s disposition;
och detta torde vara så mycket klarare, som Hr Sjöministern
då kunde afsätta så mycket han önskade för det inre
sjöförsvaret eller de mindre fartyg, på hvilka vårt kustförsvar
hufvudsakligen kommer att grunda sig.
Sedan Hr Lilliehöök, så att säga, tagit tillbaka sin motion,
får jag således för min del anhålla, att det anslag, som kommer
att beviljas, odeladt måtte ställas till K. M:s disposition.
Hr Brakel: Vid denna punkt inskränker jag mig att yrka,
»att B. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte för sin
del besluta, att det belopp, som K. St:r komma att anvisa till
exercis af flottans bemanning, skall odeladt ställas till K. M:s
disposition.» Skälen härtill har jag under den allmänna öfverläggningen
så vidlyftigt framställt, att jag icke anser mig böra
trötta R. o. Ad:s uppmärksamhet med att upprepa desamma,
utan öfverlemnar jag detta åt andra talare.
Gr. af Ugglas: Den näst före den siste talaren har sam
manblandat
frågan om delningen af detta anslag med den om
delningen af flottans officers-korps. Härtill kunna visserligen
skäl finnas, då åtskilliga fällda yttranden vid — och med ani. af
— remissen af K. M:s Nåd. Propos. ställt dessa frågor uti ett
nära sammanhang. Jag föreställer mig dock, att sedan R. o. Ad.
nyss beslutat att öfverlemna denna sednare fråga till K. M:s
564
Den 18 April e. m.
Nåd. pröfning, begärande att K. M. måtte granska alla skäl för
och emot densamma, anslagsfrågan bör särskildt kunna pröfvas,
och att det beslut, man i denna del kommer att fatta, icke kan
anses på den andra ega bestämmande vigt. Omöjligt torde dessutom
vara att rörande officers-korpsens delning någonting besluta,
förrän frågan om den nja organisationen blifvit afgjord
och proportionen mellan de olika vapnen bestämd. Skulle dertill
vid denna organisation de åsigter, som jag i förmiddags uttalade,
komma att följas, skulle Sveriges sjöförsvar till hufvudsaklig
del grunda sig på en flotta, lärer någon delning af
officers-korpsen icke kunna komma i fråga. Jag för min del
anser derföre denna nu böra lemnäs åsido.
Hvad åter anslagsfrågan beträffar, förefaller mig den delning,
litsk:t förordat, särdeles betänklig. Enligt min uppfattning
är nemi. en delning af öfningsanslaget — af R. St:r verkställd
eller fastställd — ett ingrepp uti detaljbestämmanden, öfver hvilka
administrationen ensam bör ega att besluta. Man säger visserligen
oatt det icke är första gången sådant skett. Detta är
sannt. Ar 185C fattade R. St:r ett liknande beslut. Men det
må väl bemärkas, att detta beslut då var liktydigt med ett misstroendevotum,
afgifvet med afseende på det sätt, hvaruppå anslaget
förut blifvit användt. Man torde äfven vilja framhålla,
att då den nu föreslagna delning slöder sig, om ej på K. M:s
Nåd. Propos., så likväl på Hr Dep:ts-Chefens yttranden och yrkanden,
de farhågor och det klander, jag ofvan uttryckt, äro
obefogade. Häruppå får jag på förhand svara, att ehuru jag
icke vill ingå i pröfning af sagde yrkanden, hufvudsakligen af
det skäl, att jag icke fullt kan fatta dem, och således fruktar
att icke rätt kunna bedöma dem — jag dock icke kan tillräkna
dem sådan kraft, att jag för dem skulle uppoffra hvad jag anser
rätt, och detta så mycket mindre, som, hvad här nu är fråga om,
i sina konseqvenser går långt, ja till och med sträcker sig vida
utom det Dep:t, Hr Sjöministern förestår.
Såsom ett axiom torde väl nemi. få antagas, att om man
vill ega en duglig och kraftfull administration, som kan rätta
sina åtgöranden efter för handen varande omständigheter och
uppstående behof, är, för att erhålla och bevara en sådan, ett
oeftergiflig! vilkor att man gifver densamma kraft och frihet
att handla såsom den anser omständigheterna fordra. Lika
obestridligt torde äfven vara, att derest man inskränker denna
frihet och makt, så frånkänner man sig ock rättighet att af
administrationen kräfva fullt ansvar, ansvar icke allenast för
hvad den gör, utan äfven för hvad den uraktlåter. Antagom,
Mina Hrr 1 att nu ifrågav:de fördelning skulle blifva af R. St:r
fastställd, antagom att grunden för densamma blefve felaktigt
uppgjord, hvarutaf naturligtvis en gifven följd blefve att en del
af vapnet icke finge den öfning, den behöfde; huru skulle väl
då R. St:r kunna utkräfva ansvar — och detta möjligen af en
ny Dep:ts-Chef, som på den skedda fördelningen icke utöfvat
det ringaste inflytande — för hvad representationen sjelf vållat?
Den 18 April e. m.
585
Detta i allmänhet. Men ännu betänkligare framstår förhållandet
med afseende särskildt på nu föreslagna fördelning.
Man måste nemi. ihågkomma att hela organisationen ännu är
sväfvande, att man icke ännu känner någonting rörande den
blifvande delningen af vapnet, och att man i följd häraf saknar
alla dala, på hvilka en anslagsfördelning nu skulle kunna uppgöras.
Man må ytterligare ihogkomma, att det måste blifva, icke
allenast nyttigt, utan äfven nödvändigt att under den nya organisationens
pågång pröfva, huruvida de uppfinningar uti och de
förbättringar af sjövapnet, som dagligen uppstå och göras, äro
väl lämpliga för vårt sjöförsvar eller tarfva jemkningar och ändringar,
hvilken pröfning åter icke någorlunda fullständigt kan
ske, annorlunda än genom öfningsexpeditioner. Härtill kommer
slutligen, att, oaktadt dessa försök hufvudsakligen torde komma
att gälla just de certer fartyg, som tillhöra det inre försvaret,
detta försvar likväl vid nu framlagda fördelningen blifvit särdeles
vanlottadt, ett förhållande så mycket betänkligare, som det inre
försvaret saknar den möjlighet att fylla en uppstående brist,
som det yttre försvaret uti anlitande af tillskott ifrån handelsoch
sjöfartsfonden eger.
Utur hvarje synpunkt betraktad, måste jag således ogilla
den delning af öfningsanslaget, Utslct här föreslagit. Jag vet
likväl att förhållanden och afseenden framstått, som mäktigt
förorda denna delning. Jag känner att, till följd af den, frågan
kommit på den ståndpunkt, att en fullt lycklig lösning af densamma
icke torde gifvas. Då så är, och för att komma min
uppfattning af det rätta och önskliga så nära som möjligt, får
jag föreslå R. o. Ad. att bifalla Utsk:ts förslag med följande
tillägg: »öfverlemnande dock R. St:r åt K. M., alt derest å nå
gotdera
af de för exercisen sålunda bestämda anslag, öfverskott
skulle uppstå, använda dessa på sätt K. M. finner flottans behof
af öfning bäst kräfva.» Härigenom vunnes efter min uppfattning
icke allenast att R. St:r något förmildrade sitt eget ingripande
uti frågan, utan äfven att åt K. M. lemnades större
makt, i saknad af hvilken ordnandet åtminstone af vårt inre
sjöförsvar — vårt vigtigaste enligt min åsigt — ej torde kunna
nöjaktigt utföras.
Frih. Hamilton, Hugo: Hvad först den sista anmärkningen
beträffar, som blifvit gjord mot Utskits tillstyrkande—den
att det skulle utgöra ett ingrepp i konungamakten, så behöfver
jag väl endast åberopa ordalagen i K. M:s egen Propos., der
det i pag. 36 säges: »och tinner K. M, för öfrigt, på de af
Dep:ts-Chefen anförda skäl, lämpligt att af ofvannämnda, för per
sonalens
öfning beräknade summa, 700.000 rdr, årligen afsättas
för yttre sjöförsvarets behof, hvari äfven expeditioner till handelns
skyddande ingå, 590,000 rdr, och för det inres 110,000
rdr.» I enlighet härmed har Utsk:t i det närmaste i samma
ordalag tillstyrkt samma fördelning. Det kan väl icke kallas ett
ingrepp i konungamaktens rättigheter att tillstyrka bifall till
566
Den 18 April e. m.
hvad Konungen sjelf föreslagit. Helt annat vöre det, om man,
som vid förra riksdagar stundom inträffat, uppställde ett eller
annat vilkor för anslagen, hvilka vilkor verkeligen afsågo ett
inskränkande; men då det här blott är fråga om att gå Konungens
önskan till mötes, tror jag det är att vara mera rädd för
saken än Konungen sjelf, eller, med andra ord, att vara mera
konungsk än Konungen sjelf, om man deruti ser någonting farligt.
Hvad sedermera beträffar sjelfva anslaget, så talar man
om att bevilja detsamma, med vilkor att dermed icke för framtiden
må afses någon delning af flottans officerskorps —; men
det förefaller mig, som om just detta vilkor innefattade ett ingrepp
i konungamakten, emedan denna fråga ännu icke varit
före, att man således på förhand vill inskränka K. M:s beslutande
rätt i saken. För att vi, som icke höra till facket, i frågor
af denna art samvetsgrannt skola kunna handla så, som för
fäderneslandets är bäst, har jag trott det vara rättast att följa
K. M:s Propos., afgifven i följd af en rådgifvares förslag, som
enhälligt blifvit af Stats-Rådet understödt och som af StatsUtsk:t
tillstyrkts; ty dessa båda auktoriteter äro val i alla fall
de bästa, vi hafva att hålla oss till.
Hvad särskildt deri frågan beträffar, huruvida detta votum
får anses som ett förtroende-votum för Hr Sjöministern, så
säger jag uppriktigt, att just detta är för mig och för ganska
många från landsorten ett skäl till att votera som vi göra.
Under de sista riksdagarne hafva vi allt mer och mer hunnit
öfvertyga oss om att det är omöjligt för Sverge att underhålla
en stor seglande flotta, och hafva R. St:r derföre också anhållit
att K. M. måtte för R. St:r framlägga ett förslag till sjöförsvarets
ordnande på en efter landets tillgångar mera afpassad
grund. Visserligen skapades här stora flottor både under Carl
XI och Gustaf Hl, men den förra af dessa flottor bygdes under
den tid, då Sverige stod på höjdpunkten af sin magt, och
dan, sednare åstadkoms medelst Franska subsidier. Denna Ilotta
minskades dock redan under det Finska kriget 1788 till—90, så
att den aldrig mera uppnått sin förra storhet, och har den sedden,
oaktadt betydliga bidrag till dess underhåll, nedgått så att
dan nu reducerats, om icke till noll, åtminstone till endast få
stridbara fartyg. Det är således naturligt, att då jag, och de
som tänka lika med mig i denna sak, med glädje sett att den
lyckliga stund ändtligen inträffat, då vi hafva en Sjöminister, till
hvilken vi sätta fullt förtroende, på grund af hans redbara och
oberoende karakter, och af den kännedom om Englands flotta,
han under flere års vistande derstädes vunnit, och på hvilken
vi kunna lita att han icke försummar något som kan göras, så
tro vi det vara rätt att genom vårt votum uttala detta förtroende,
och är det derför som jag voterar för detta förslag.
Gr. von Rosen, Adolf Eugéne: I samband med den
punkt, som nu är i fråga, och på grund af de åsigter, som vid
den allmänna sammankomsten uttalade sig i afseande på korp
-
Den 18 April e. m.
567
sens delande i 2:ne olika vapen, får jag anhålla att äfven med
några ord fä beröra denna fråga. Det har blifvit mycket ordadt
om huruvida sammanslagningen varit utaf någon nytta för
korpsen, och sagdt att den aldrig blifvit fullkomligt amalgamerad,
eller, som en talare uttryckte sig, att föreningen aldrig blifvit
kemisk. Detta kommer sig deraf att föreningen afdrig fått åtnjuta
fördelen af det så kallade bloddopet, d. v. s. icke kommit
i krig. Hade sammanslagningen egt rum ett par årtionden
förr, hade säkerligen aldrig de schismer uppstått, som så länge
splittrat de olika korpserne. Jag vill taga ett exempel i det
fallet, sorn jag sjelf var vittne till. Det var då vi gingo in till
Fredriksstad och Fredrikshall. Skärgårdsflottans officerare påstodo,
att om de icke nödgats vänta på stora flottan, hade de
för längesedan hunnit afsluta affären; och å andra sidan sade
stora flottans officerare, att om vi fått segla rakt upp till Christiania,
utan att taga skärgårdsflottan med oss, hade vi turnerat
fienden och afgjort frågan med ett slag. Båda hade rält och
orätt på samma gång. Ty det var öfverbefälet eller Konungens
vilja att så skulle tillgå som skedde, för alt undvika blodsutgjutelse
— flottorna voro dertill oskyldiga. Under krig väcker det
alltid missnöje, om det ena vapnet nödgas vänta på det andra;
men om vapnen då varit sammanslagne, hade det endast varit
två eskadrar, af hvilka den ena anfallit den ena stationen, den
andra en annan.
Jag kommer nu till ett yttrande, som jag återfunnit i
Depits-Chefens bilaga till K. M:s Propos. Der säges, »att ingen
sakkunnig och fördomsfri person skulle kunna förneka nyttan
af denna åtgärd (nemi. skiljandet af vapnen), så framt beredandet
af vapnets största möjliga tjenstbarhet uteslutande afses, kan
svårligen antagas.» Jag kan verkeligen icke fatta, hvarföre icke
sakkunnige personer kunna finnas bland dem, som hafva en
olika åsigt härutinnan, och jag finnér detta så mycket mera troligt,
som jag är alldeles förvissad derom att nästan alla sjöofficerare
äro af den öfvertygelsen att det vore en den största olycka
om vapnet blefve deladt. Dep:ts-Chefen säger deremot att
det endast är ledamöter af landtförsvaret, som kunna vara opartiska
i denna fråga, men de enda af landtförsvaret, som yttrat
sig i frågan, hafva icke varit af samma tanke, som Dep:ts-Chefen;
och då vi af de stora och värderika kapitalen af vår fordna
flotta icke hafva qvar annat än sjöofficers-korpsen, som ganska
bestämdt är lifvad af den bästa anda, och består af fullt så
dugliga officerare som i någon annan marin, så vore det orätt
och opolitiskt att splittra denna organisation, sådan den nu är.
Jag påminner mig ett yttrande af Hr Depits-Chefens salig Hr
fader för mer än 30 år sedan, då det var fråga om att införa
ångkraften i flottan; och då man på grund häraf beskyllde honom
att vilja ruinera den stora flottan, svarade han att han aldrig
velat taga bort linieskeppen och fregatterne, men ansåg
dem endast mindre tjenliga för oss nu; tilläggande: — »Jag är
beredd nu som förr att strida för mitt fädernesland» försvar,
568
Den 18 April e. m.
vare sig pä linieskepp eller i ekstock, om så behÖfs.» Samma
nit Jifvar äfven nu vår sjöofficerskorps. Som ett bevis på nödvändigheten
att äfven å det mindre vapnet vara fullgod sjöman,
vill jag taga mig friheten omtala en anekdot, som jag hörde
1829, då en större öfning med kanonslupar och jollar egde rum
i Stockholms skärdgård. Samme man, Gr. von Platen, stod och
såg på en manöver med kanonjollar, och då han såg en kanonjoll,
som manövrerades särdeles väl, tillsporde han en af de
kringstående: —»Hvem är det som förer den der jollen? Man
ser strax på manövern att han är en rigtig sjöman.» Den tillfrågade
svarade — jo det är Hr amiralens egen son, Baltzar.
I sanning ett icke ringa vitsord på Hr Dep:ts-Chefens sjömanskap.
En annan omständighet är, att de fartyg, vi troligen hafva
att motse, äro Monitorer. De komma sannolikt att utgöra vårt
framtida försvar, ehuru vi ännu icke så alldeles kunna veta
huru de skola blifva — så mycket mindre, sorn artilleriet i
våra dagar gör sådana framsteg, att hvad som är bra i dag, icke
kanske duger om 8 dagar. En Engelsk sjöofficer af stor erfarenhet
och som gjorde sista kriget som adjutant hos befälhafvaren
framför Sebastopol, skref häromdagen till mig, med afseende
på hvilka fartyg, som nu voro de ändamålsenligaste:
»Då jag ser att man nu med de nya kanonerna genomskjuta
10 tums jernplåt lika lätt, som man skär igenom en ost, vet
jag icke hvad man skall kunna lita på; — men det kan jag bestämdt
säga, att den, som har de hästa sjömännen, den får öfverhanden.
»
Dessa nyssnämnde fartyg, Monitorerne, hafva ungefärligen
följ:de dimensioner: längd 177 fot, bredd 42, och äro 10 fot
djupgående, samt hafva en drägtighet af 38,000 kubikfot, d. v. s.
hälften af Vanadis’. Löjtnant d’Ailly har visserligen konstruerat
en mindre sådan, men den är dock 150 fot lång, och således
större än korvetten Lagerbjelke. Nu frågar jag, orri det icke
fordras ett verkligt öfverlägset sjömanskap att under fiendens
eld lora ett sådant fartyg? Jag tror derför att det är af aldra
största vigt att de, som skola föra dem, äro verkliga sjömän,
och icke rakt ovana vid sjön.
Medan jag har ordet, kan jag icke annat än beklaga att
man gått in på en sådan princip som att förminska officerskorpsen.
Jag tror det varit bättre att vänta med detta till dess
vi fått vår materiel ordnad.
Jag förenar mig med dem, som yrka att anslaget odeladt
ställes till K. M:s disposition.
Frih. Hamilton: 2:ne aktade ledamöter af Holtan hafva
gjort mig uppmärksam derpå att jag begått ett misstag, då jag
sade att Sjöministren föreslagit flottans delning, då det endast är
fråga om öfningsanslagets delning. Och som jag således är öfvertvgad
om att jag härutinnan misstagit mig, ber jag derför
om ursägt. Hvad åter det mycket omtalade sjömanskapet beträffar,
som man ingalunda bör förblanda med sjövana, ty det
Den 18 April e. m.
569
är helt olika saker, — och jag har ganska högt begrepp om
hvad som menas med sjömanskap — så kan jag icke för min
del tänka mig att någon Sjöminister, och aldra minst den nuv:de,
skall gifva någon anledning till den förmodan att han icke vid
chefsplatsernas tillsättande skulle tillse att innehafvaren egde de
egenskaper, som erfordrades, och han skall äfven utan tvifvel
tillse att livar och en af hans underlydande uppfyller sin pligt
mot fäderneslandet. Och då, efter hans förmenande, det torde
fordra ett helt lifs studium att fullkomligt sätta sig in i det ena
eller andra vapnet, så torde det äfven vara nödvändigt att i tid
bestämma sig lör den bana, man vill välja.
Jag tror för min del att vi kunna förlita oss på att Sjöministern
alltid tillser att en fullt värdig officers-korps finnes,
samt att alla fullgöra sina åligganden, och är således fullkomligt
lugn i detta afseende.
Gr. von Platen: Jag erkänner att jag icke riktigt fattat
anledningen hvarföre Stats-(Jtsk:ts Betänk, i denna fråga blifvit
uppställd på det sätt som skett. Det synes mig som det vore
för att sedan hafva fria händer i sjelfva hufvudfrågan, som det
annars måst besvara; och nu kan man icke göra annat än yrka
bifall till Utsk:ts Betänk, i denna punkt. Det vanliga tror jag
annars är att Utsk:n besvara de motioner, som blifvit väckte. Så
har icke skett bär, och detta gör att jag, som är tacksam alt
af Hr Brakel hafva fått ett exempel som är värdt att efterfölja,
endast hänvisar till de yttranden jag i dessa frågor haft, och då
mina åsigter härutinnan troligen äro alltför mycket bekante att
ånyo behöfva upprepas, åtnöjer jag mig med att förklara att,
om det tillägg, Gr. af Ugglas föreslagit, blifver antaget, så har
jag för min del ingenting deremot.
Redan förut bar jag sagt att skiljandet är nödvändigt —
men när det skall ske och huru det skall ske, kan jag ännu
icke säga. Det måste nemi. bero på det förslag, som framdeles
kan uppgöras och af K. M. pröfvas. Jag anser mig således
endast böra förklara att delning i afseende på anslaget nu bör
ske, och att punkten således i sammanhang dermed bör antagas,
hvarföre jag tillstyrker bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. af Ugglas: Min uppmärksamhet har blifvit fästad
derpå att det amendement, jag föreslagit, egentligen icke hörer
till denna punkt, utan bör förekomma vid den nästa. Derföre
anhåller jag att till dess få uppskjuta mitt yrkande, så att det
måtte komina i sitt rätta sammanhang. Hvad åter beträffar
deri siste värde talarens anmärkning mot det sätt, hvarpå Utsk:t
uppställt sitt Betänk., så vill jag endast anmärka, att för den händelse
R. o. Ad. alslår Utsk:ls förslag, är hela frågan afklippt.
Jag tror derför att en sådan lösning af frågan, som jag föreslagit,
vore den lyckligaste under nuv:de förhållanden, och som Dep:tsChefen
förklarat att han för sin del icke har någonting deremot,
570
Den 18 April e. m.
har jag ytterligare en anledning att hoppas att mitt förslag måtte
vinna R. o. Ad:s bifall.
Hr Mannerskantz: Så vidt jag kunnat uppfatta StatsUtsk:ts
mening, har Utslcf, genom den nu föredragna delen af
dess Betänk., visserligen tillstyrkt R. St:r att bivilja den fördelning
af flottans exercis-anslag, som af K. M. blifvit begärd —
men deremot icke föreslagit R. St:r att uttala något omdöme
angående den mycket vigtigare frågan om en blifvande delning
af flottans personal, som gifvit anledning till en så liflig meningsstrid
emellan åtskillige äldre och yngre officerare vid flottan och
utiv:de Chefen för Sjöförsvars-I)ept:tet — utan velat att åt K.
M. skulle ölverlemnas att i denna vigtiga sak besluta såsom K.
M. finner för landet och flottan nyttigast vara. Utslct har i sitt
Betänk, fullständigt redoajort för alla yttranden och förslag i
ämnet, som blifvit till Utsk:t remitterade, och derigenom väl
velat underställa dem K. M. blifvande nåd. pröfning —, men har
efter min tanke rätteligen förfarit, då Utsk:t afhållit sig att yttra
någon egen mening, vare sig för eller emot delningen af
officers-korpsen — samt uppställt sitt Betänk, så, att om exercis-anslaget
beviljas deladt, R. St:r derföre icke kunna anses hafva
uttalat någon åsigt i hufvudsaken. Men om R. o. Ad. nu
skulle fatta ett beslut, som ej öfverensstämde med Ulsk:ts förslag,
skulle det derigenom åtaga sig ansvaret att skilja i den
uppkomna striden ang:de flottans delning i tvenne korpser, och
detta tror jag icke att R. o. Ad. hvarken bör eller kan göra,
utan öfverlemna detsamma åt K. M.
Sedan vår flotta under de sednare tiderna varit i starkt
förfall och under dessa tider icke erhållit några större anslag
för sitt iståndsättande, tyskes det som den nu vid denna
riksdag skulle erhålla större anslag för sitt återupprättande än
som på länge egt rum, och det är min fullkomliga öfvertygelse
att dessa anslag hufvudsakligen beviljas af förtroende till den
man, som står i spetsen för sjöförsvaret, och af tillit till hans
karakter och förmåga att, utan alla slags konsiderationer för
förut bestående förhållanden eller rådande fördomar i ett eller
annat afseende, kunna i grunden omskapa detsamma så, som
efter förändrade tidsomständigheter nu ovilkorligen måste ske.
Och då de förändringar i Stats-Utsk:ts Betänk., man nu föreslagit,
efter min uppfattning skulle innefatta att R. o. Ad. dermed
åsyftade något helt annat och vida mera, än blott en obetydlig
modifikation af hvad K. M. föreslagit och Utsk:t tillstyrkt
om exercis-anslagets delning, så måste jag, på grund af det förtroende
som jag tror att hela nationen bör hysa till den man,
som nu har att utföra de stora reformer, som inom flottan förestå,
önska att härvid må gifvas honom full frihet — och
att derföre Utsk:ts beslut att tillstyrka hvad han begärt, måtte
till alla delar bifallas.
Hvad min enskilda åsigt rörande den ifrågasatta delningen
af flottans personal beträffar, tror jag, att om en väsendtlig re
-
Den 18 April e. m.
571
form inom flottan skall kunna genomföras, så är det nödvändigt
att man först kommer derhän, att den grundtanke, sorn förr
var den herrskande inom flottans officers-personal, måste skjutas
något tillbaka. Hvad man der hittills ställt i främsta rummet,
har varit det så kallade »sjömanskapet» — och då detsamma
måst förvärfvas under segling i aflägsna farvatten samt vid
tjenstgöring på de stora sjömagternes flottor, har detta föranledt
att man inom vår flottas personal sträfvat för mycket utåt —
velat i afseende på vårt sjöförsvar röra sig ut på hafvet med
stora fartyg —; men jag tror att dessa sträfvanden hädanefter
måste vändas mera inåt till större och lifligare intresse för
hvad som rör det inre försvaret af våra kuster; och fastän
man icke kan säga att sjömanskap för framtiden är obehöfligt
för vårt sjöförsvar, bör dock en omriktning ske af den anda,
som hittills varit rådande inom flottan. Och om detta icke kan
ske på annat sätt än att dela korpsen i 2 delar, så anser jag
denna delning vara ganska nyttig. Det är väl sannt att den
som icke är inne i denna frågas speciella delar, med varsamhet
bör yttra sig, och jag tillhör visserligen icke yrket, men då
flera yttrat sig, som icke deraf känna mer än jag, så må det
tillåtas mig att uttala min mening, och för min del bifaller jag
Utsk:ts förslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förev:de hemställan, och dels af Hr Brakel, att R. o.
Ad., med alslag å samma hemställan, skulle för sin del besluta,
att det belopp, som R. St:r komma att anvisa till exercis af
flottans bemanning, skall odeladt ställas till K. M:s disposition.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan och sedermera prOpos. på afslag derå
samt antagande af Hr Brakels ofvanberörde förslag, hvilka båda
propos:r med blandade ja och nej besvarades; hvarefter förnyad
propos. på bifall till Utsk:ts hemställan gjordes, och sedan dertill
svarats många både ja och nej i blandning, förklarades ja hafva
varit öfvervägande.
Hr Brakel begärde votering.
Uppsattes och justerade följ:de voter.-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts hemställan uti 8:de punkten
2:dra mom:t af Utlåt:t N:o 81, röstar
Ja ;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. denna hemställan och beslutar
för sin del, alt det belopp, som R. St:r komma att anvisa till
exercis af flottans bemanning, skall odeladt ställas till K. M:s disposition.
»
572
Den 18 April e. m.
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 66.
Nej — 76.
Utsk:ts 3:dje hemställan.
Hr Brakel: Vid denna punkt får jag anhålla, att R. o.
Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, mätte lör sin del besluta att
nuv:de anslag till exercis med flottans bemanning, 360,000 rdr,
skall Ökas med det af K. M. äskade belopp, 190,000 rdr årligen,
eller till 550,000 rdr, samt odeladt ställas till K. M:s disposition.
Det har visserligen kommit till min kunskap att 3
Stånd redan beslutat att bestämma anslaget till hvad Utsk:t
föreslagit, men för min del anser jag dock R. o. Ad. mest värdigt
att, då behofvet af exercis lör (lottans bemanning är kändt
och erkändt, R. o. Ad. för sin del ville bifalla K. M:s Propos.
Jag vet ganska väl att det icke gör någonting i sak, men af
princip anser jag det nödvändigt att R. o. Ad. beviljar hvad K.
M. äskat, och anhåller om propos. på detta mitt förslag.
Gr. Mörner, Carl Göran: Om, som den siste värde
talaren sagt, 3 Stånd redan beslutat att bifalla de summor, Utsk:t
föreslagit, kan jag icke finna hvad det skulle tjena till att
här besluta en annan siffra, som icke kan inverka på R. St:rs
en gång lättade beslut. Det vore mera skäl att förena sig med
ett annat Stånd, nemi. Preste-St., som för sin del beslutat att
den af Ulslct föreslagna summan ställes till K. M:s disposition,
att användas lill det inre eller yttre sjöförsvaret, efter K. M:s
nåd. godtfinnande.
Hr Brakel: För min del är jag af motsatt åsigt med Gr.
Mörner, och tror fortfarande att det alltid är rättast att ett
Stånd beslutar hvad som är rätt och bäst och nyttigast, oberoende
af hvad andra Stånd beslutat, om det också icke kan lända
till det resultat man önskar.
Flere ledamöter hördes häruti instämma.
Hr Rudbeck, Claes: Instämmande med Hr Brakel uti,
att hvad som är rätt, bör beslutas, anhåller jag om bifall till
hvad han föreslagit.
Gr. Mörner: Då jag för min del nogsamt inser att det
icke är värdt att här motsätta sig hvad Hr Brakel föreslagit,
afstår jag från mitt yrkande.
Frih. af Ugglas, Gustaf: För min del hoppas jag verk
igen
på ett helt annat resultat af att motsätta mig Hr Brakels
Den 18 April e. m.
573
åsigter i detta afseende; och då jag anser det vara rätt att R.
o. Ad. bifaller ifrågav:de punkt, så vågar jag för min del föreslå
bifall till densamma — så mycket mera som det redan är
R. St:rs beslut, och jag således icke kan inse hvartill ett skiljaktigt
beslut skulle tjena.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag ämnade säga just
detsamma som den siste värde talaren, eller att det visst icke
är sagdt att allt hvad Hr Brakel anser vara rätt, derföre måste
vara det enligt R. o. Ad:s åsigt, och fastän Hr Brakel nyss vunnit
en votering, behöfva vi väl ej allt framgent låta leda oss af
honom. För min del anser jag det vara rätt att hushålla med
statens medel, och yrkar derföre att Utsktts Betänk, i denna
punkt måtte bifallas.
Sedan öfverläggningen ansets härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att i afseende å Utsk:ts förev:de hemställan,
hvilken icke kunde i dess helhet bifallas, enär densamma stöde
i strid mot R. o. Ad:s nyss fattade beslut, hade yrkats dels af
Hr Brakel, att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, måtte
för sin del besluta att nuv:de anslag till exercis med flottans
bemanning, 360,000 rdr, skall ökas med det af K. M. äskade
belopp, 190,000 rdr årligen, eller till 550,000 rdr, och dels af Frih.
af Ugglas, att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts hemställan, skulle
besluta, att
360,000 rdr, må ökas med 120,000 rdr årligen eller till 480,000 rdr.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Hr Brakels förslag och sedermera propos. på antagande
af Frih. af Ugglas’ förslag, hvilka båda propos:r med blandade
ja och nej besvarades; hvarefter och sedan förnyad propos.
på bifall till Hr Brakels förslag blifvit framställd samt med ja
och nej i blandning besvarad, propos. på antagande af Frih. af
Ugglas’ förslag förnyades och besvarades med många ja, blandade
med nej; hvaruppå Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
9:de—12:te punkterna.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
13:de punkten.
Utskds hemställan bifölls, under förbehåll om iakttagande af
de förändringar i afseende å summorna, som kunde blifva en
följd af R. o. Ad:s vid 4:de punkten fattade beslut.
14:de punkten.
Gr. von Rosen: Då jag i förmiddags talade om nödvändigheten
att utvidga den mekaniska verkstaden i Carlskrona,
574
jDen 18 April e. m.
begick jag ett misstag, ithy att jag egentligen bort göra denna
propos. vid denna punkt. DS det är påtagligt att Sveriges sjöförsvar
kommer att bestå af jernfartvg, blir det väl också nödvändigt
att öka dessa verkstäder. Men det är icke nu måhända
lämpligt att föreslå ökade anslag i delta afseende. Man får
inskränka sig till att ingå till K. M. med en underd. anhållan, att K.
M. till näst sammanträdande Ständer ville aflåta Nåd. Propos. om
huru en så beskaffad verkstad bör vara ordnad, och huru stora
medel dertill skulle erfordras. Medan jag har ordet, täger jag
mig friheten tillägga ett ord hvarför det blifver nödvändigt att
bygga dessa fartyg på kronans varf. Det är tydligt, att om kronan
skulle göra så stora beställningar som äro erforderlige på
de enskilde verkstäderne, så kunna desse enskilde verkstäder
omöjligen utföra dessa beställningar, utan att utvidga sina lokaler,
men då inträder naturligtvis också det förhållandet, att staten
ikläder sig en slags skyldighet att sysselsätta verkstäderne för de
tillökningar, de varit tvungna att göra. Ty det händer naturligtvis
vid alla krig att, då beställningar göras på enskilde verkstäder,
nödgas dessa såväl utvidga sig betydligt, som anskaffa
andra verktyg. Så tillgick det äfven under sista Ryska kriget
med den verkstad en af våra landsmän, som bodde i Petersburg,
In genieur Nobel, uppsatt. Ryska regeringen lofvade att hålla hans
verkstad med sysselsättning, men när kriget blef slut, ftinnos inga
beställningar att göra, och som hans verkstad hade flere tusen
arbetare Och icke kunde få arbete nog, blef denne vår landsman
ruinerad och tvungen att göra konkurs. Detta var äfven
ett af de skäl, jag i förmiddags borde hafva framhållit, men som
jag då förglömde. Huru den af mig föreslagne skrifvelsen för
öfrigt bör vara motiverad, öfverlemnar jag åt andra att afgöra.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
blef Utsk:ts hemställan af R. o. Ad. bifallen.
15:de punkten.
Utskits hemställan bifölls.
I6:de punkten.
Lades till handlingarne.
17:de, 18:de och 19:de punkterne.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 10 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 20 April.
575
Måndagen den 20 April 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdrag för den I8:de dennes.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts den 11 och 15
dennes på bordet lagda Betänk. N:o lil, i ani. af väckt motion
om Upsala universitets förläggande till hufvudstaden.
Gr. v. Rosen, Fredrik. Utan att vilja inså i bedömandet
af fördelarne af Upsala universitets förflyttande till hufvudstaden,
hvilka jag för min del anser ganska tvifveJaktiga i jemförelse
med den fördel, sorn ett nytt universitets anläggande
härstädes kunde medföra, antingen genom hitflyltande äfen eller
annan fakultet serskildt, eller också genom att här föranstalta
föreläsningar i vetenskapliga ämnen, finnér jag att Ekon.-Utslct
icke förfarit konseqvent, då det endast med afseende på de dryga
kostnaderna afstyrkt Hr Ljungbergs motion, och tycker att
Utsk:t bort komma ungefär till det resultat, som jag i min reservation
angifvit. R. St:r hade då kunnat vid cn kommande riksdag
hoppas att erhålla en noggrann utredning af denna fråga, som på
sednare tider ständigt återkommit och som säkerligen kommer
att fortfarande hållas öppen. Jag är nemi. fullt öfvertygad att
förr eller sednare ett universitet skall inrättas här i Stockholm,
om det också icke genast blir alldeles fullständigt, och det synes
mig då vara både lämpligt och nödigt att R. St:r hos K. M. anhålla
om en förberedande undersökning af detta ämne. På grund
häraf anhåller jag vördsamt, att R. o. Ad. behagade, med afslag
å Utskits Betänk., biträda den i min reserv, gjorda framställning.
Hr De Maré, Baltzar: Om också medel funnos i öfverflöd,
skulle jag dock för min del vara ganska tveksam om att
lemna min röst för Upsala universitets hitflyttning; men då nu
inga medel dertill finnas, utan att antingen upptaga statslån eller
ock pålägga nya skatter, så är detta för mig ett tillräckligt skäl
att biträda Utsk:ts framställning. Jag är icke heller af den mening,
att en komité bör tillsättas för att utröna kostnaderna,
då hvar och en bör kunna inse att dessa skola blifva högst betydliga.
Vi hafva i allmänhet icke haft stort skäl att prisa komitéer,
och med den nu ifrågasatta torde lämpligen kunna upp
-
576
Den 20 April.
skjutas, då statens tillgångar icke medgifva några uppoffringar
för det ifrågavarande ändamålet. Jag anhåller således om bifall
till Utskrts förslag.
Hr af Filin t, Erik Magnus: Flertalet inom Utslct utgick
från samma åsigt som den siste värde talaren och ansåg att,
då i alla händelser tillgångar icke för närvarande funnos, hvarken
för en hitflyttning af Upsala universitet eller för anläggande
i hufvudstaden af ett nytt sådant, det icke heller vore skäl att
besvära K. M. med anhållan om nedsättande af en komité
för ändamålet. Utskrt har således afstyrkt Hr Ljungbergs motion,
i såväl ena som andra afseende!, och jag får för min del
anhålla, att R. o. Ad. ville biträda Utsk:s yttrande derom.
Hr Olivecrona, Knut: Då Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t
haft att behandla en motion af beskaffenhet, som Hr Ljungbergs,
har Utsk:t, enligt min tanke, icke gerna kunnat komma till annat
resultat, än att afstyrka den föreslagna llyttningen af Upsala
universitet till hufvudstaden. Motionären har nemligen väckt
förslag i ett ämne, der han synbarligen varit alldeles obekant
med förhållandena; och Irån denna obekantskap samt oriktiga
förutsättningar hafva de felaktiga slutföljder uppstått, hvarom
hans motion öfverallt bär vittne.
En föregående talare, Gr. v. Rosen, har yrkat, i öfverensstämmelse
med hans, Betänk:t vidfogade reservation, att
R. St:r skulle ingå till K. M. med en underdånig skrifvelse,
begärande en utredning af frågan om »medel och kostnaderna»
för nämnde flyttning. En sådan skrifvelse synes mig
emellertid ganska olämplig, enär först borde vara afgjordt, dels
att Upsala universitet icke uppfyller sin bestämmelse på den
plats, det nu är, dels att hela riket och icke blott Stockholm
skulle af flyttningen draga omedelbar vinst, och dels ändtligen att
den vetenskapliga odlingens kraf påkallade denna åtgärd. När
nu dessa frågor icke kunnat på giltiga grunder jakande besvaras,
synes en skrifvelse i berörde syftning verkligen icke lämplig.
En klok man, som eger ett på god grund uppfördt hus, flyttar
det icke gerna, utan att han noga beräknat alla dermed sammanhängande
förluster och fördelar. B. St:r böra dessutom vara
förvissade, att om regeringen funne den ifrågasatta flyttningen
vara af något verkligt behof, skall regeringen icke lemna saken
utan uppmärksamhet. För min enskilda del kari jag dock icke
hafva något att erinra emot den åsyftade utredningen, emedan
jag är ölvertygad derom, att om den verkställes af sakkunnige
män, det också skall genast visa sig att de oundvikliga olägenheterna
och kostnaderna af Upsala universitets förflyttande till
Stockholm vida öfverväga de förespeglade fördelarna. Skulle en
utredning göras, borde åt densamma gifvas en större omfattning,
än reservanterna antydt. Det förtjenar nemligen undersökas,
huruvida icke Sverige, med sin ständigt tillväxande folkmängd,
kan
Den 20 April.
577
kan behöfva ett nytt, tredje universitet. Men man får icke taga
för afgjordt, att det nya universitetet skulle hafva sin plats i
hufvudstaden. Det vestra Sverige och Göteborg hafva rättmätiga
anspråk på utskiftandet af rikets högsta bildningsanstalter,
•— anspråk, som ingalunda kunna lemnäs utan afseende. — Af
dessa skäl får jag vördsamt anhålla om propos. på bifall till
Utsk:ts Betänk.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Behofvet af ett universitet
i hufvudstaden har utgjort ett föremål för min uppmärksamhet,
åtminstone så långt tillhaka som min tankegång kunnat
sträcka sig. Inkastad vid 16 års ålder vid ett garnisonsregemente
här i hufvudstaden med den klena underbyggnad, som
den tiden bestods vid Ivrigs-akademien, — och jag vågar påstå
att den knappt är bättre nu, — kände jag, lika med många
andra, behofvet af att fortsätta mina studier och vinna en bildning,
som icke förut stått att ernå. Jag föreställer mig att förhållandet
är enahanda med såväl den militära som civila ungdomen,
som i så betydlig mängd samlas i bufvudstaden efter
sina undergångna examina. Jag anser alt den väsendtliga undervisningen
börjas just då man absolverat sina examina och inträder
i det praktiska lifvet. Jag kan icke förstå, att det skulle
vara mindre af behof för Sveriges hufvudstad än för alla andra
hulvudstäder i hela verlden att hafva ett universitet. Dessa
mina åsigter stärktes än ytterligare, då jag för 30 å 40 år sedan
hörde Lord Brougham i Engelska parlamentet, då han föreslog
inrättandet af ett universitet i London, med ett slags hån
för sitt eget fädernesland yttra, att London, Madrid och Konstantinopel
vore de 3 enda hulvudstäder i verlden, som saknade
universitet. Det (ägnade mig mycket, att han då glömde att
taga Sverige med i beräkningen.
Att hufvudstaden har behof af offentliga föreläsningar, torde
hafva visat sig vid de tillfällen, då vetenskapsmän haft den godheten
att hålla sådana. Hvar och en af eder, M. Hrr! torde påminna
sig med hvilken begärlighet dessa föredrag afhörts, så att platser
knappt kunnat erhållas och huru mycket man saknat dem,
då de icke längre funnits. Det är icke nog att universitetet
skall gagna ungdomen, som besöker detsamma, utan äfven mannaåldern
har behof deraf. Huru nyttigt vore det icke för oss
alla att åhöra föreläsningar i nationalekonomien, statistiken, botaniken
och dylika ämnen, som utgöra föremål för menskliga
vetandet, och jag är säker att dessa skulle alhöras med högsta
intresse. Jag är ölvertygad att det muntliga löredraget från en
kunnig och skicklig lärare stannar mycket bättre i minnet än
hängandet öfver en bok, vid hvars omständligheter man ofta
ledsnar. Jag säger dessutom alt mig förekommer det, att i en
hufvudstad, der representationen har sitt säte, tillvaron af ett
universitet medförer oändligt många fördelar. Huru många ibland
oss är det icke, sorn skulle vid frågor af invecklad natur i hinH.
lil. 37
S78
Den 20 April.
etoriska, filosofiska och politiska ämnen, vara glada att kunna
rådfråga vetenskapsmän på stället.
Tron I, M. Hrr! att en så klen journalism, som nu existerar
i hufvudstaden, då skulle kunna ega rum, eller att man så ofta
af den skulle vilseledas, som nu är fallet?
Jag liar vid flera riksdagar motionerat statsbidrag för åstadkommandet
af offentliga föreläsningars hållande i hufvudstaden.
Vid sista riksdagen afspisades jag — likväl under erkännande
från Stats-Utslut att sådana voro önskliga — med den förklaring,
att medel dertill icke kunde anskaffas. De materiella intressena
synas mig, M. Hrr! i närvarande tid hafva tagit allt för mycket
öfverhand, och jag tror att deras sanna befrämjande fordrar,
att intelligensen med desamma tillika befordras. Jag anser för
en af olygkorna vid vårt nya statsskick från år 1809, att här
i hufvudstaden icke finnes något universitet, och jag tror, att
vi skuile vara ofantligt mycket längre komna, om vi hade haft
ett sådant. Ett bevis på behofvet deraf finner man äfven deraf,
att för ej längesedan ganska betydliga sammanskott gjorts för
att på enskild väg åstadkomma ett universitet i Stockholm, om
blott Staten velat bevilja så mycket, att man finge det i gång.
Jag är äfven fullt öfvertygad, likasom Utsk:t, att Hr Ljungbergs
åsigt, att J:dels million vore tillräcklig, icke är riktig; men jag
säger, att om man kommer öfverens derom, att ett universitet
i hufvudstaden skulle verka ofantligt mycket mer än i en småstad,
så måste man gripa sig an någon gång, och detta med
all aktning för Upsala-professorerna, hvilka sjelfve borde inse
en hitflyttning vara nyttig, emedan de då icke så mycket skulle
isolera sig och utgöra likasom en makt för sig sjelfva, utan att
ega något öfver sig. Hvilka fördelar för den studerande ungdomen
skulle icke uppkomma, om ett universitet befanns i hufvudstaden?
På samma gång den fortsatte sina studier, kunde den
genom information skafiä sig bilörtjenster och derigenom uppehålla
sig.
Hvad de stora kostnaderna beträffar, så får jag säga, att
när man icke ryggat tillbaka för att skuldsätta landet utomlands
till så mångfaldiga millioner, och när landet icke drager i betänkande
att pantsätta sin jord hos utländningen, man icke heller
borde rygga tillbaka för några millioner för ett ändamål af så
ofantlig vigt som detta. Det har blifvit nämndt, att om en flyttning
skulle ske, borde det vara till Göteborg. Jag anser universitetet
i Lund lika litet fördelaktigt som det i Upsala, och
om i framtiden en flyttning af det förstnämnda skulle ske, vore
det till Göteborg. Jag kan icke begripa annat, än att den humanistiska
bildningen skulle ske med mycket större fördel i hufvudstaden.
Jag tror att »le frottement du monde« är nödvändig
och att ensidigheten icke kan på annat sätt häfvas.
Jag hade hoppats att andra, vida mera kompetente i denna
fråga, kommit att yttra sig, men diskussionen var nära att afstanna
och jag nödgades derföre alt taga till ordet. Jag har
ansett mig föranlåten af det uttryck i Utsk:ts Betänk., att det borde
Den 20 A pril.
579
vara närmare utredt, huruvida några allmännare svmpathier inom
representationen funnos för denna idé. Jag anser att Utsk:t aflärdat
Hr Ljungbergs motion alltför lättfärdigt, och förenar mig
med reservanterne, Gr. v. Rosen och Hr Nordenfelt, men jag
skulle dock vilja föreslå en liten annorlunda uppställning. Jag
förordar icke några komitéer. Jag tror i stället att regeringen
bör vara i tillfälle att, genom de källor, som den disponerar,
kunna inhemta de nödiga underrättelserna och göra de
förslager, som kunna erfordras; och om R. St:r finge ett sådant
förslag från regeringen, så kunde man komma till ett resultat.
Jag föreslår således: »att R. o. Ad. måtte för sin del besluta, det
R. St:r skola hos K. M. i underd. anhålla, att K. M. i Nåder
täcktes, genom sitt Ecklesiastik-Departement, låta sammanfatta
de erforderliga åtgärderna för universitetets förflyttning frän
Upsala till Stockholm, jemte de approximativa, härmed förenade
kostnaderne, för att vid näst instundande riksdag af R. St:r
kunna tagas i öfvervägande, såsom en oundgänglig ledning för
deras omdöme».
Hr von Koch, Nils Samuel: Behofvet af ett univer
sitet
i hufvudstaden är, enligt min tanke, ofta så väl bevisadt,
att jag föreställde mig, att ganska få fullt opartiska personer,
hvilka tänkt allvarligt på saken, skulle kunna bestrida detta behof.
Det har derföre väckt min förvåning, då jag hört en ledamot
af Utsk:t förklara, att, äfven om medel funnits, han
skulle hafva tvekat, huruvida det kunde vara förenligt med rikets
sannskyldiga nytta, att det inrättades ett universitet i hufvudstaden.
För min del är jag deremot så öfvertygad om nyttan
deraf, att jag vore färdig att, hvad på mig berodde, göra
nästan hvilka uppoffringar som helst. Men jag fruktar, att R.
St:r icke kunna förmås bevilja tillräckliga anslag för ett nytt universitet
i hufvudstaden, och då återstår, enl. mitt omdöme, blott att, så
fort ske kan, hitflytta universitetet från Upsala. Sättet och
kostnaden böra utredas och sådant nu i underd. begäras. För
öfrigt skall jag lör närvide inskränka mig till att taga upp ett
pär af de anm:r, som blifvit gjorda i afseende å en sådan flyttning,
och som kanske icke ännu blifvit fullständigt besvarade.
Den ena är den, att det, i anseende till universitets-ungdoms
benägenhet för deltagande i alla revolutionära rörelser, skulle
vara vådligt att hafva ett universitet i hufvudstaden. Det var
efter 1848 års händelser denna invändning mera allmänt framkastades
från inflytelserika personer. Härigenom inträffade en
reaktion i tänkesätten. Före den tiden önskade, äfven inom Consistorium
i Upsala, majoriteten, efter hvad mig blifvit sagdt, universitetets
flyttning. Sedermera har detta förändrats, till en
början sannolikt genom påtryckning från den tidens konservativa
eller politiskt förskräckta. Såsom ett prof af denna förskräckelse,
tillåter jag mig uppläsa följande yttrande här på Riddarhuset d.
15 Juli 1857 (pag. 320. Tom. 7): »Jag tror att den, som betraktar
de olägenheter, som under tider af politiska förvecklingar för
-
580
Den 20 April.
orsakals af universitetens förlänande till hufvudstäder, skall
vara föga angelägen att förskaffa Stockholm en dylik fördel.
Må man erinra sig 1848 års rörelser; var det icke universiteten
i Paris, i Wien, i Berlin, i Köpenhamn, sorn deri togo en
både verksam och ledande del.»
Detta yttrande förtjenar egentligen anföras, emedan det är
afgifvet al en man, hvars mod och ridderlighet ingen ifrågasätter,
emedan han sutit främst i det Utsk., hvilket afgifvit det
nu föredragna Betänk:t, och emedan det i dag lemnade förklarande
ang:de ett hufvudstads-universitets oförenlighet med ri
kets
sannskyldiga nytta, af en annan Utskotts-ledamot, häntyder
derpå, att nämnda förskräckelse sannolikt förestalvat Betänk:t,
om ock omedvetet.
Hvad nu denna förskräckelse beträffar, så, ehuru jag tror,
att man ännu är skyldig beviset derpå, att studenter, mer än
annan ungdom, deltogo uti 1848 års rörelser, vill jag gerna
medgifva, att uti länder, der man ännu har en godtycklig despotisk
styrelse eller ännu bedrager folket med en sken-konstitution,
eller förtrycker detsamma, der äro studenter ett farligt
folk, öfver allt, och mest i hufvudstäder. När man vill bedraga
eller förtrycka, då har man att frukta all upplysning,
fastän kanske mest den otåliga och modiga ungdomens. Bildnings-anstaiter
blifva då äfventyrliga och de följdriktigaste systemerna
äro då Påfvens, som förbjuder läsning af Bibeln, samt
den Amerikanska sia Ihå Ila rens, som förbjder all läsning.
I länder, hvarest man deremot åtnjuter det lagbundna samhällsskickets
välsignelserika frukter, der äro de upplysta samhällsklasserna
den allmänna ordningens naturliga stöd. Man
hörde också, ej ens under den allmänna revolutions-epidemien
år 1848, omtalas några upproriska tillstymmelser bland universiteternas
alumner, hvarken i Sverige eller England, Belgien
eller Holland.
Att nu här i Sverige år 1863, under en regent, som
visat sitt folk det högsta af allt förtroende, som lemnat hela
befolkningen vapen i händerna, som icke fruktat, och — hvad
mera är, då fruktan för honom säkert är en främmande känsla
— icke behölt frukta, att hufvudstadens eller Masthuggets jernbärare
och schåare bilda sig till väpnade trupper, att nu rädas
för en obeväpnad bildad ungdoms vistelse i iiufvudstaden, det
förekommer mig alldeles orimligt, och, må uttrycket förlåtas,
nästan barnsligt.
Andra invändningen mot universitetets förflyttning från Upsala,
är, att man då skulle förlora de Gustavianska arfvegodsen
och sannolikt andra donationer. Afven denna invändning framställdes
den 15 Juli 1857 af Hr Gr. Björnstjerna och en annan
ledamot (pag. 320, 330).
Då var jag icke närv.de, men jag ber att i dag få förklara,
att detta är just en af de omständigheter, som bör utredas, innan
man beslutar när — ty frågan är emellertid endast en
tidsfråga — och huru flyttningen skall ske.
Den 20 April.
581
Jag önskar och hoppas, att härvid iakttages samma varsamhet,
pietet och aktning lör gifvares vilja, som, linder de nära
20 år jag haft lill ernbetspligt att yttra inig och derföre löija
alla dylika frågor, så vidt jag känner, vår Kegering alltid iakttagit.
Man har under hela denna lid antagit såsom regel, i afseende
å donationer till det allmänna och fromma stiftelser, att
gifvares vilja samvetsgrannt skall iakttagas, när den icke strider
emot lag och goda seder, eller sådana förändrade förhållanden
inträdt, som göra föreskriftens verkställighet omöjlig. 1
sistnämnde fall åter hafva de donerade medlen blifvit använda
så i möjligaste måtto nära gifvares uttryckta eller förmodade
afsigter, som de förändrade förhållanderna medgifvit.
Beslutas flyttning af universitetet från Upsala till Stockholm,
så bör emellertid, för hvarenda donation, tillses om den
då bör medfölja eller frångå universitetet, på grund af något
förbehåll eller vilkor af gifvare.
Det är icke omöjligt, fastän föga sannolikt, att någon donation
dervid förklaras böra frångå universitetet, af K. M., som
här länge ensam ulöfvat och utöfvar den rätt att bestämma i
dylika, af gifvare oförutsedda fall, hvilken jag tror alia stater
förbehållit sig, men som på vissa ställen lemnats den exsekutiva,
på vissa delats af denna med eller lemnats ensam åt den
lagstiftande makten.
Emellertid tror jag mig, då jag granskat och här håller i
min hand, til! beskådande för dem, som här önska det, donationsbrefvet,
kunna försäkra att, enl. hittills följda grundsatser,
universitetet icke genom flyttningen till Stockholm löper ringaste
fara alt förlora de s. k. Gustavianska arfvegodsen.
Till en början vill jag erinra, att donationen icke, såsom
stundom antages, är gjord genom ett testamente, utan att donationsbrefvet
af d. 31 Aug. 1624 innefattar, bland annat, att
akademien då »utan gensägelse eller dröjsmål» skulle »inrymmas»
i godsen, och att nämnde bref dessutom synes vara, icke
en enskild handling, utan en offentlig regerings-handling, enär
densamma dels börjar med »Wij Gustaf Adolph», och innehåller
uttrycket »detta vårt Konungsliga öpna Bref», dels innefattar,
att de bortgilna godsen, dermed följde, bland annat, »dess årliga
räntor uti alla vissa och ovissa persedlar, ehvad namn de ock
hafva kunna, så Landtogs-gärden som Byggnings-hjelpen — —
och sakören, desslikes ock kyrkotionden», icke skulle »blifva
med några gästningar eller skjutsfärder betungade», att»fogater.
Jäns- och fjerdingsman» icke skulle »något hafva öfver samma
bönder eller kyrkotionder att bjuda, råda eller dispendera», samt
befallning till »vårt Kammar-råd, Ståthållare och Befallningsmän
uti Upland, Westmanland och Nordlanden att de inrymma vår
academia förevide gods, gårdar och kyrkotionden.»
Men, om man ock icke af donationsbrefvets form och innehåll
drager den slutsats, att de bortskänkta godsen redan
förut blifvit införlifvade med stats-egendomen, undandragna andra
medlemmar af familjen än Regenten, oell ställd under sta
-
582
Den 20 April.
tens embetsmäns förvaltning, samt att detta bref var en regeringshandling
af Konungen i Sverige, utan vill anse den, åtminstone
i vissa delar, lika med en enskild persons utfärdade gåfvobref,
så är icke heller då fara för universitetet af flyttningen.
Utom det att icke ringaste vilkor eller förbehåll finnes
angtde donationens återgång eller frångående universitetet i något
fall, eller något uttryck, som antyder gifvarens förkärlek
för Upsala, såsom säte för universitetet, synes det temligen påtagligt,
att den store Konungens hufvudsakliga afsigt varit hvad
han säger vara »högst angeläget att Guds församling igenom
goda skolor, högre och lägre, nästan såsom uppfostrades.» Han
förmäler sig derföre redan hafva »den vissa förordning göra låtit
att de nidriga skolorna i riket, både provinciales och calhe
drales,
äro med nödtorftiga inkomster väl försörjda», och gaf
nu »medel att Upsala höge skola eller konungsliga academia
måtte med ett visst årligt och evigt blifvande uppehälle och
inkomst väl varda försörjd.»
Den, som sålunda påtagligen fästat sådan vigt vid uppfostringsverkens
ordnande till ett sammanhängande helt och dervid
att de alla blefvo »väl försörjde», kan icke rimligen antagas
hafva önskat, att för den af honom icke förutsedda händelse
att statsmakterna 240 år derefter pröfva lämpligt, att hela den
af honom doterade »höge skola eller konungsliga academia» flyttas
till ett annat närbeläget ställe, den skulle förlora donationen
och blifva mindre »väl försörjd.»
De, som åberopa helgden af donationen, då fråga är om
universitetets flyttning, äro icke heller alltid lika varsamma att
upprätthålla sådane delar af stiftelsen, uti hvilka afvikelser synas
mindre påkallade. Donationsbrefvet föreskrifver, att anslaget
skulle användas »till lärares, stipendiaternes och kommunisisternes
årliga och nödtorftiga uppehälle.» Jag har icke mig
bekant, att de sistnämnde numera erhålla något af arfvegodsens
afkastning. Nyligen är fråga väckt ang:de föryttrande af 11
hemman, förnämligast derföre att de ligga något aflägse för
tillsyn utaf akademiens fogde — ifrån 5 till 8 mil från Upsala.
Då jag nu anhåller om bifall till Borgare-St:s beslut och
åter förklarar mig varmt önska universitetets flyttning, sker
det ingalunda derför, att jag anser universitetet, nu dåligt eller
vill framställa något klander mot dess många förträffliga
lärare, till flera af hvilka jag står i stor tacksamhetsskuld för
det sätt de fyllt sitt kall, och bland hvilka jag eger högt skattade
vänner. Jag tror mig göra det i fosterlandets intresse,
på det vårt första och goda universitet må blifva ännu bättre,
på det dess aktade lärarekorps må erhålla ett ännu större fält
för sin verksamhet och emedan i Upsala, som är en mindre
stad, blott ett fåtal kan blifva hvad en hvar bör eftersträfva
att vara — en »student för lifvet.»
Gr. Hamilton, Gustaf: Frågan om Upsala universitets
flyttning till Stockholm har så mycket och så länge varit ven
-
Den 20 April.
583
tilerad, att det knappt är tillåtet för en bildad man och ännu
mindre för en, som gjort undervisning till sitt lifs uppgift, att
icke vara förtrogen dermed, Denna flyttning har vid första
påseendet någonting tilldragande. Särskildt för den akademiske
läraren skulle en flyttning utan tvifvel medföra mången lättnad
i arbetet och personliga fördelar. Också var jag under mina
första studiiår lika varm för en sådan flyttning, som jag nu är
djupt öfvertygad om dess skadlighet för det heia, för universitetet
och för fäderneslandet. Då jag sålunda sett saken från
flera sidor, måste jag ock hafva insett de fördelar, som en
flyttning möjligen kan medföra, men jag har också en blick för
dess vådor, och jag tror dessa vara öfvervägande. Hvad som
åstadkommit denna min omvändelse, vore alltför vidlyftigt att
här framställa. Nog afl Den är åstadkommen genom en vidgad
erfarenhet, under tjenstgöring i embetsverken härstädes,
under resor i främmande länder, samt såsom akademisk lärare.
Af de mångå skälen emot universitetsllyttningen vill jag inskränka
mig att blott anföra ett par.
Vid hvarje arbete, som skall drifvas med framgång, är det
nödvändigt att det af den arbetande betraktas och bearbetas
såsom hufvudsak. Detta gäller icke minst om studierna och
om vetenskapen. Söker icke studenten vetandet för dess egen
skuld och såsom mål, slocknar den heliga elden i hans själ, och
följden blir en torftig examensläsning och s. k. brödstudier. Att
kämpa häremot, är en af lärarens svåraste uppgifter. Men nu
är det klart, att den riktiga uppfattningen väsendtligen måste
underlättas för det unga sinnet, om den också står i full öfverensstämmelse
med det honom omgifvande lifvet. om äfven
der vetenskapen är och betraktas såsom hufvudsak. Detta måste
nödvändigt lättare inträffa i en mindre stad, sorn universitetet
kan genomtränga och gifva den egendomliga prägeln af universitets-stad,
än i en större eller en hufvudstad, der åter vetenskapen
måste stå i bakgrunden. Det måste ock icke litet bidraga
till den unge mannens sjelfkänsla och fria utveckling, att
han känner sig tillhöra den hufvudsakliga institutionen på det
stalie der han verkar.
I nära sammanhang härmed står en annan omständighet,
hvarpå jag vill tillåta mig att söka fasta uppmärksamheten.
För flyttningen anför man, icke utan sken af skäl, det större
tillfälle till umgänge i familjelifvet, som skulle öppnas för studenten
i skötet af en talrikare befolkning. Denna sak har likväl
två sidor. Det är en allmän lag för all utveckling, i naturen
likasom i menniskohjerta!, att några plötsliga språng deri
ej böra finnas, utan utvecklingen ske efter hand och gradvis.
Detta gäller icke minst om menniskan i den ömtåliga öfverängen
från yngling till man. Mannens hufvudsakliga verksamhetssler
ligger utom familjen, i det yttre, offentliga eller mera privata
samhällslilvet. Men det går i allmänhet icke an, att han
omedelbart ifrån barnkammaren och den moderliga vården utkastas
i detta offentliga lif. Han skall då lätt vilseledas, emedan
584
Dan 20 April.
han saknar förmåga att bedöma faran och kraft att motstå frestelsen.
Ofvergången förmedlas af den offentliga uppfostran, i
skolan och vid universitetet. Det kraftigaste och hästa stöd,
som der kan gifvas honom, finnes i ett godt och ädelt kam
ratlif.
Ett sådant är i smått hvad samhällslifvet sedan hlir i
stort och måste mäktigt bidraga att utbilda honom lör det sednare.
I detta kamratlif varnas den felande, hjelpes den stapp
lande
och upprättas mången gång den fallne. En sådan kamratanda
lefver nu vid våra universiteter. Den utbildas genom de
korta afståriden i mindre städer, genom för alla gemensamma
intressen och omständigheter, genom gemensamt deltagande i
förhandlingar inom nationerna och i sludenlkorpsen, hvilka förhandlingar
dessutom icke sakna vigt såsom lämpliga förberedelser
lill ett framtida deltagande i kommunens och statens
värf. Allt delta skulle äfventyras genom flyttningen, och säkert
är, att en sådan kamratanda icke existerar i de stora städernas
universiteter.
De mycket framhållna fördelarne af en genom universitetets
flyttning åstadkommen förbättring i tidningsskrifveriet samt
af studerandes biförtjenster, torde befinnas vara af ringa vigt,
om man besinnar a t intetdera bör ingå i allmän uppfostran.
1 alla händelser vill jag icke neka, att ju mycket kan föras
på båda sidorna i räkningen, hvarföre jag ock tror, att
blotta theoretiska skäl i denna fråga icke hjelpa, då hvardera
sidan lägger största vigten på de skäl, som han uppför på sitt
kredit. Det måste alltså vara erfarenheten, som skall ge utslaget.
Hvar skall man då finna en sådan erfarenhet? Inom
vårt eget land kunna vi ej finna den, åtminstone för närvide.
Vi måste alltså söka den i andra länder och med deras för
hållanden
jemföra våra. 1 detta afseende tror jag mig med
säkerhet kunna påstå, å ena sidan om man jemför de utländska
universiteterna inbördes, alt hufvudslads-universiteter, om också
mera rikt utrustade i afseende å personal och materiel, likväl, i
afseende å studenternas anda och hållning, snarare äro underlägsna
småstädernes, hvarföre också de förras lärarepersonal i
Tyskland städse rekryteras ifrån de sednare; samt å andra sidan,
vid jemförelse med våra förhållanden, att, om ock mycket
vid våra universiteter tarfvar förbättring, deras studentkorpser, och
Upsala studentkorps isynnerhet, tryggt kunna uthärda jemförelsen
med hvilken annan som helst i hela verlden, vare sig i Paris,
Wien eller Berlin.
Den utländska erfarenheten talar alltså emot hufvudstadsuniversitet.
Ar denna icke tillräcklig, måste vi söka att skaffa
oss den inom landet. Dervid vore det dock ganska illa, om
man för blotta försöket skulle uppoffra det goda man har
bättre än andra länder. Derföre, om man vill göra ett sådant
försök, så måste det ske genom upprättande af ett nytt universitet
i hufvudstaden eller motsvarande inrättningar derstädes.
Detta sätt att gå tillväga, är icke så orimligt, som mången
sagt. Vi hafva här i Sverige blott 2 universiteter på 4
Den 20 April.
S85
millioner innevånare, under det att Belgien har 4 på 4 mill.,
Holland 3 på 3 mill., Schweitz 4 på 2A mill., Bayern 3 på 4A
mill., Baden 2 på 1A mill., och detta oaktadt dessa länder äro
tätare befolkade och alstånden alltså mindre. 1 ungefär samma
proportion skulle Sverige ega åtminstone 4.
I)å alltså, enligt min åsigt, en flyttning af Upsala universitet
är olämplig och en undersökning om kostnaden derför således
icke är behöflig, får jag förena mig med dem, som å
Betänk:t yrkat afslag. Dervid vill jag likväl tillägga, att jag
icke skulle velat motsätta mig den skenbart så hilliga fordran
på en utredning af frågan, om icke ett bifall dertill skulle kunnat
tolkas såsom ett erkännande af flyttningens fördelar, samt
om icke en sådan utredning medförde alldeles onödiga kostnader.
Frih. Alströmer, Oscar: Den siste värde talaren har
anfört så mycket af hvad jag ämnade visa, att jag har föga att
tillägga. Då jag yrkar bifall till Utsk:ts förslag, så bestrider
jag icke derigenom nyttan och behofvet af ett universitet i
hufvudstaden, men man bör betänka om detta behof är så trängande,
att man bör vidtaga en så våldsam åtgärd, som förflyttande,
hit af Upsala universitet. Det är sannt, att hnlvudstaden
kan hemta stora lordelar af ett universitet och att det för mången
vore en fördel att få inhemta sina studier här. Men det
finnas också många olägenheter. Skall man för det ena ändamålet
uppoffra det andra? Det är, enligt min tanke, en ganska
väsendtlig sak, som man ej får förbise, och den är, det infly
tande,
som kamratskapet utöfvar på studenternas lif, och den
sammanhållning, som måste blifva större i en småstad. En
stor del af studenternes föräldrar torde också anse sig kunna
med större trygghet skicka sina söner till Upsala än till Stockholm.
Att förflytta universitetet hit, skulle också medföra så
stora kostnader, att man åtminstone borde låta denna fråga utarbeta
sig mera än den gjort, innan man begär en undersökning af
K. M., ty denna undersökning sker verkligen icke utan stora
kostnader. Ville man i stället använda en mindre del af dessa
summor, för att här i Stockholm anställa lärare till föreläsnin
gars
hållande, så tror jag verkligen att hufvudstadens behof
kunde i väsendtlig mån alhjelpas, och genom en sådan åtgärd
skulle behofvet att få universitetet hit snart visa sig.
Jag anhåller således om bifall till Betänk:t.
Frih. Hamilton, Hugo: Ehuru jag är beslutad, att instämma
i det resultat, hvartill Utsk:t kommit, är jag, lika med
Gr. Anckarsvärd, af den tanke, att Utsk:t bort hafva fästat
större uppmärksamhet vid en så vigtig fråga och icke blott
stödt sig vid det tarfliga skälet af bristande medel. Då landet
har råd att bevilja sådana till så mänga praktiska saker, så
får man icke säga att det saknar medel, då det gäller en så
vigtig sak för intelligensen, som att bereda tillfälle till en god
586
Den 20 April.
uppfostran för ungdomen. Hvad åter sjelfva flyttningen af universitetet
beträffar, så är jag af den mening, att Upsala och
Lunds universiteter hänga ganska noga och nära tillsammans
med hela vår skolundervisning. De utgöra slutpunkten för den
undervisning, som måste utgöra målet för ungdomen. Derföre
gå dessa studier ut på att meddela en högre grad af bildning,
men dock egentligen en sådan, som är nödvändig för embetsoch
humanistiska examina. Jag tror, att det vore svårt, om en
anstalt, som har ett så bestämdt mål för sin verksamhet,
skulle flyttas till hufvudstaden. - Dessutom tror jag äfven, att
många föräldrar på landet skulle hysa stora betänkligheter vid
att sända sina söner vid 18 å 20 års ålder till en så dyr och
så många frestelser erbjudande stad som Stockholm. Det är
ett företräde för vårt land, att de flesta af våra studenter gå ut
från de obemediade klasserna, och ännu fortfara de att med
små medel draga sig fram i Upsala. Blotta hyrorna i Stockholm
hafva stigit till en sådan höjd, att det skulle vara mycket
svårt för en fattig komminister eller bonde på landet att
betala dem för sina söner. Dessutom kunna vi icke dölja för
oss, att Stockholms stad just i afseende på det slag af förförelser,
som är mest lockande för en yngling, står framför de flesta
andra städer. Afven för lärarne skulle lefnadskostnaderna
stiga så mycket, att deras löner måste betydligt höjas. Slutligen
tror jag också, att Upsala-namnet ännu är kärt för Svenska
folket, ty dess universitet är stiftadt af våra stora Konunsar
och det har fostrat de vetenskapsmän, hvilkas namn ländt vårt
Iand till ära.
Deremot medgifver jag gerna, hvad Gr. Anckarsvärd yttrat,
alt det vore icke blott väl, utan afven nyttigt, att någon
slags lärare-anstalt måtte bildas i Stockholm; men jag tror att
det kan ske utan flyttning af Upsala universitet. Hvad som
här egentligen erfordras, är icke så mycket föreläsningar i de
theoretiska grenarna af vetandet, utan egentligen i statistik,
botanik m. m. Allt detta tror jag skulle kunna lätt erhållas,
om Stockholm i detta afseende visade samma sammanhållning,
som London gjort. Icke annat än jag vet, sammanträdde på
Lord Broughams uppmaning några enskilde personer. De utfärdade
uppmaning till tecknandet af medel för ändamålet och
erhöllo sedan sanktion af parlamentet. Delta universitet finnes
dessutom i en stad, som har en så stor folkmängd som hela
Sveriges för 20 ä 30 år sedan. Det var derföre tydligt, att
der skulle behölvas ett universitet; men icke flyttade man något
af universiteten i Oxford eller Cambridge. Kostnaden för
en sådan anstalt kunde ske genom subskription, och att Staten
sedermera tillsköte hvad som ytterligare erfordrades.
Det andra skälet af Utsk:t är, att befolkningen i Sverige
icke kräfver flera universiteter. Helt annorlunda sågo de stora
Wasakonungarne saken. Befolkningen utgjorde då endast li
million, men de inrättade nya universitetcr i Åbo, Dorpat och
Greifswald. Sverige eger nu 4^ millioner innevånare, och jag
Den 20 April.
587
tror, att det icke är nog med de universitet vi hafva, utan att
snart ett nytt måste anläggas på vestra kusten. Våra större
läroverk äro besökta af 400 å 500 lärjungar, och detta utvisar
just huru stort behofvet af undervisning är. Det är också min
öfvertygelse att de läro-anstalter, som finnas, icke äro tillräckliga,
och jag för min del skall alltid, om jag skulle lefva, rösta
för de nödiga summorna för en sådan sak.
Nu får jag blott anhålla orri bifall till Utskits Betänk.
Frih. von Kraemer, Hobert Fredrik: Det är sannerligen
så mycket skrifvetoch taladt om det nu föredragna ärendet,
att jag endast vill med några ord uttala min öfvertygelse
derom, grundad på mångårig kännedom om ställningar och förhållanden
inom en universitets-stad.
Må gerna, på sätt Gr. Anckarsvärd förordat, stiftelser i hufvudstaden
bildas, der föredrag kunna hållas i vetenskapliga ämnen
af allmänna intressen, såsom statistik, astronomi, kemi m. fl.;
men hvad den ädle Gr:n i öfrigt föreslagit, måste jag i allo bestrida.
Jag anser nemi. att en flyttning af Upsala universitet
till Stockholm skulle blifva olycksbringande för den studerande
ungdomen, lör vetenskapen — för fäderneslandet.
Den talare, som före mig hade ordet, har befriat mig från
att ingå i några egentliga detaljer för bevisning af min åsigt;
jag instämmer hufvudsakligen i hvad han sakrikt anfört. Om
en flyttning af universitetet skulle till vägabringas, vore det förbi
med det samband nations-föreningarne i Upsala nu åstadkomma
— förbi med den kontroll och det inflytande, desse föreningar
utöfva på flit och sedlighet — förbi med det glada studentlifvet!
Eget
är att man nu så ifrigt förfäktar denna omstörtande
åtgärd — nu då det är allmänt kändt och erkändt, att vid
Upsala universitetet, kanhända aldrig förut med sådant nit, allvar
och sakkännedom, utmärkte lärare i alla vetenskapens grenar
der meddela undervisning, och den studerande ungdomen med
sådan begärlighet och framgång emottager densamma, som just
nu och under de sednare åren.
Må hvar och en val betänka sig, innan han bidrager till
nedrifvande af en mång-hundra-årig institution, hvarifrån utgått
män, som i alla tider befordrat Sveriges lycka, anseende och
ära. Jag yrkar bifall på Ekon.-Utsk:ts Betänk.
Gr. Sparre, Erik: Det är mindre om sjelfva saken jag
här vill yttra mig än om Utsk:ts motivering. Då Utsk:t i en fråga,
som gäller så oändligen mycket för fäderneslandet, utan att
ingå i pröfning af sjelfva frågan eller behofvet deraf, inskränker
sig att motivera ett alslag blott på det skäl, att det icke finnes
penningar och att utgifterna sannolikt skulle blifva större än
motionären antagit, sä måste det medgifvas att denna motivering,
minst sagdt, är otillräcklig. I en fråga, som så länge legat på
bordet, begär man af Utsk:t en mera detaljerad utredning.
588
Dea 20 April.
Hvad sjelfva saken angår, tvekar jag, om jag bör tillägga
något till hvad i detta afseende blifvit sagdt. Behofvet af ett
universitet för hufvudstaden kan icke förnekas. Vilja vi gå i
jembredd med, icke blott vårt brödrafolk, utan äfven andra Europeiska
nationer, så mäste vi tillegna oss all den bildning som
är möjlig. Bildningen älskar alt koncentreras och dess radier
sträfva till focus. i)å vetenskapsmannen i allmänhet undviker
att nedgräfva sig i en småstad, icke är detta med afseende på
de förströelser, den större staden erbjuder, utan meri afseende
på den näring för sitt vetenskapliga lif, han der finner, det
tillfälle till utvexling af idéer, umgänget med en större mängd
bildade män erbjuder honom. Vid den tidpunkt då universiteten
anlades i de smärre städerna, voro andra förhållanden rådande.
Vetenskaperna sökte då isolera sig och undvika beröring
med det yttre lifvet. Nu är det tvertom. Alla vetenskaper
sammanhänga med hvarandra och liera af dem med det yttre
rörliga lifvet så nära, att de icke kunna undvara detta och just
deri ligger fördelen att hafva ett universitet i en större stad.
Huru många vetenskapliga institutioner hafva vi icke redan i
hufvudstaden? Månne icke universitetslärarne, om de vore i tillfälle
till umgänge och till utbyte af idéer med alla vetenskapsmän
här i staden, skulle hafva någon nytta deraf? Kan det vara
någon nytta att med de små ressurser, som stå oss till buds,
skilja institutionerna åt och förlägga den ena i Stockholm, den andra
i Upsala? Skulle de icke båda vinna genom att man närmade
dem till hvarandra? Jag har, som praktisk jurist, ty värr ganska
ringa studier, men de som jag gjort, dem har jag gjort här, och de
som jag hade, när jag kom hit, innefattade icke ens den grundläggning,
man har rätt att fordra vid universitetet. Det skulle
hafva lagnat mig, om jag, under den tid jag gjorde dem bär, haft
tillfälle till umgänge med vetenskapens målsmän. Med den erfarenhet,
jag eger om den juridiska bildningen i vårt land, och
med fullt erkännande af de lörtjenster, som bildningens målsmän
i detta fack ådagalagt, måste jag erkänna att den dock icke
står på den punkt, man skulle önska; och om, som en värd
talare sagt, studenterna i Upsala icke stå tillbaka för hvilken
studentkorps som helst i hela verlden, icke gäller detta åtminstone
om den juridiska fakulteten. Jag har äfven besökt främmande
länders universiteter och funnit den juridiska bildningen
der stå högre än hos oss, och detta förklarar jag deraf att de
flesta af dem legat i hufvudstäder. Jag kan också derpå anföra
åtskilliga exempel. Vid hvarje ledighet på en professorsstol
inom den juridiska fakulteten har det, så långt jag minnes tillbaka,
icke funnits mer än en eller två sökande. Hvad kan väl
vara orsaken härtill? Ar det brist på förmågor härtill inom vårt
fädernesland? Det är aldrig brist på sökande till andra juridiska
platser. Skulle orsaken vara att man i Sverige icke har smak
och fallenhet för den grundlighet i juridiska studier, som erfordras.
I fordna tider var Sverige bekant äfven för vetenskapsmän
i juridiskt afseende. Men saken är att de, som känna det
Den 20 April.
589
lifligaste intresset derför, icke vilja aflägsna sig från den punkt
der de veta att de kunna finna näringsmedel för detta intresse,
och det är i hufvudstaden, der man genom umgänge med jurister
och andra vetanskapsmän kan utbilda sina kunskaper oell
inhemta tillräcklig kännedom om de kasus, som inträffa. Inom
det större, friare, friskare lifvet utvidgas också vyerna, spännes
och lilvas intresset, öppnas blicken; med ett ord, det vetenskapliga
lifvet väckes och underhålles.
Man har sagt att, äfven om man erkänner att en bildningsanstalt
af detta slag vore lämplig i hufvudstaden, det icke borde
blifva på bekostnad af Upsala, utan att man här skulle inrätta
en annan institution. Det finnas sådana institutioner i
Paris och London; men London är en stad på 3 millioner och
Paris på nära H million innevånare. 1 sådana städer kunna
dertill erforderliga ressurser sammanbringas och många andra
omständigheter förena sig der för att göra det lättare. Man
har talat om, att i Gustavianska tiderna inrättades många universiteter
i småstäder; men förhållandena voro, såsom jag nämnt,
då annorlunda och behofvet af penningar kändes icke då som
nu. Om vi nu ville göra en sådan institution, hvad effekt skulle
deri göra? Huru skulle man kunna åstadkomma medel att aflöna
de förmågor, som erfordras, de institutioner och samlingar,
som äro behöfliga? Då dessutom man nu så mycket förordat
dessa institutioner, så påminner jag mig diskussionen om det
Carolinska Institutet för några dagar sedan. Då uppträdde dessa
Hrr och talade mot att medgifa detsamma de rättigheter, som
då yrkades. Om sådana institutioner skulle inrättas, är det alltför
mycket att frukta att man skulle söka på allt sätt nedtrycka
dem. Man har sagt att andra länder, som äro i folkmängd
jemförliga med Sverige, hafva flera universiteter. I Belgien,
Schveitz m. fl. är orsaken att söka i de olika troslärorna, ty
katholiker och protestanter trifvas icke väl tillsammans vid samma
högskolor; antalet af de personer, som besöka universiteten,
är också der vida större än här och behofvet således mera trängande
att hafva liera universiteter. Vi deremot böra sträfva
att koncentrera alla våra krafter till åstadkommande af en högskola
i medelpunkten för Sveriges hela lif och på hvilken vi
kunna nedlägga de summor, som en sådan institution måste ega,
om det skall gå i jemnbredd med brödrafolk eller andra civiliserade
nationer. Det är också med afseende å nutidens behof
en fördel att universitetet är större, ty man läser med mera
intresse, när man har ett stort auditorium än ett litet, och inom
ett större finnas alltid flere med större gåfvor. Man har anfört
som skäl för bibehållandet af universitetet i Upsala, att studentens
bemödande skall riktas på att studera lör vetenskapens
egen skuld. Detta sker genom att vetenskapen göres för honom
intressant; icke sker det genom att man innesluter honom i
en håla, der han icke kan trifvas, der han icke får den lyftning
för sina idéer, som han behöfver. Man skall skydda honom lör
förförelser; men man har förkastat denna method att skydda
590
Den 20 April.
och lägga band och bojor på ali ting. Och det skydd sedan, som
lemnäs i Upsala! Jag gifver icke mycket för det. Detta skydd
skall vara så nödvändigt derföre att i en större stad finnas så
många frestelser!
Jag måste erkänna att jag har tillbringat ett år i Paris och
har aldrig studerat så mycket som der. Jag tror just att i en
större stad, der vetenskapligt lif finnes och der man kan träffa
dem som sysselsätta sig dermed, der kan vetenskapen isolera sig
och just der lärer man sig att arbeta och lefva för densamma.
Jag är öfvertygad, att orri universitetet lörlades på Kungsholmen,
skulle snart der uppstå ett quartier latin likasom i Paris. Det
är, säger man, kamratlifvet som skall gifva dem detta stöd, som
skall skydda dem lör förförelserna 1 Tror man då icke att det
finnes något kamratiif i de större städerna? Jag försäkrar att
studenterne i Paris äro lika goda kamrater som de i Upsala.
Finnes det icke något kamratiif på Carlberg? Man har sagt att
föräldrar skulle med mera trygghet skicka sina söner till Upsala,
än till Stockholm. Jag har hört ganska många föräldrar med
mycken oro tala om nödvändigheten att sända dem till Upsala,
och jag bekänner att jag sjelf kommer att hysa den, då jag skall
skicka mina söner dit. Jag vill i motsats deremot säga, att
orsaken hvarföre studenterne i en småstad lättare råka i förvillelser
är den, att umgängeslifvet i bildade hus står dem
mycket mindre öppet. Helt annorlunda vöre lörhållandet i Stockholm,
der det väl skulle finnas få studenter, som icke bade
åtminstone någon anförvandt eller bekant till anförvandter. Dessutom
bör man taga i betraktande att Stockholm med afseende
på sin folkmängd är visserligen blott 31T del af landet, men i
afseende på mängden af dem, hvilkas söner besöka universitetet,
T\y:del. Detta bör icke heller alldeles förbises. Med de lättade
kommunikationer, som nu finnas, hitta studenterna, om de
vilja, ganska ledigt till Stockholm. Tror man då icke att dessa
resor äro lika farliga som att ständigt vistas här? Jag har kännedom
om att redan nu åtskilliga studenter ligga här i Stockholm
och sköta sina studier och fara upp till Upsala endast för att
tentera.
Förhållandet måste blifva sådant allt mer och mer i samma
mån som ressurserna att här inhemta bildning tillväxa. Jag
har blott talat om den juridiska fakulteten, som jag känner; men
jag vet, att äfven i de andra man stundom erbjudit utmärkta
vetenskapsmän platser i Upsala, men att de vägrat emottaga dem,
emedan vetenskapsmannen lefver helst i atmosferen af den större
vetenskapligheten.
Jag kan icke neka, att då jag hörde denna ömhet om Upsala
universitet isynnerhet uttalad af stadens representanter —
jag påminner mig nemi. att inom Borgare-St., i afseende på Carolinska
Institutet, de talare, som mest satte sig emot förslaget,
voro representanter från en universitetsstad — denna känsla
erinrar om markattans, som af ren moderskärlek kramar ihjäl
sina egna ungar. Jag tror icke att frågan vid detta tillfälle blir
Den 20 April.
59»
löst. Dertill fordras större förberedelser. Men jag är öfvertygad
om att frågan går framåt och att ingen menniska skall om
någre år kunna neka att Sveriges rätt och Stockholms rätt att
ega en högskola måste erkännas, och om det ock är sannt att
Upsala namn är kärt för Svenska folket, så tror jag dock att
Sveriges namn och dess framtid är ännu kärare.
Hr von Ehrenheim, Per: De talare, som här förordat
Borgare-St:s beslut, hafva egentligen lästat sig vid behofvet lör
hufvudstaden att ega ett universitet och egentligen från denna
synpunkt förordat antingen flyttning af Upsala universitet
eller inrättande al ett nytt universitet i hufvudstaden. Flyttningen
har den stora olägenheten att Upsala universitetet, der det
nu finnes, är ett godt universitet, som under sednare tider betydligt
utvecklat sig, och att det alltid måste vara betänkligt, att
rubba en sådan institution. Afven om man antager att ett
universitet i hufvudstaden kan komma till samma lif och utveckling,
som nu är rådande i Upsala, så måste det dock draga långt
ut, innan sådant kan inträffa. Då vi nu ega något som är godt,
är det då skäl alt beröfva sig detsamma och att gå gillia olägenheter
till mötes för en aflägsen och i alla fall oviss fördel?
Ett nytt universitet i hufvudstaden åter kan icke genom Konungens
och R. St:rs beslut i ett ögonblick framkallas. Dertill erfordras
både materiella och intellekt nela ressurser, som man icke
genast kan skapa. En annan utväg finnes att bereda hufvudstaden;
hvad den i främsta rummet behofver, nemi. att inrätta
vetenskapliga föreläsningar i hufvudstaden och derom äro motioner
väckta. Man kan sedermera utvidga dem och kanske komma
derhän, att man i hufvudstaden kan göra åtminstone endel
af sina studier, äfven om man fortfarande skulle besöka universitetet,
för att der fullända dem och der examineras. Så utvecklas
naturligt en vetenskaplig institution, hvilken, likasom Carolinska
Institutet, kan få ökade rättigheter i samma mån som den derföre
kan göra rätt, och så förberedes ett universitet i hufvudstaden,
men när ett sådant på denna, efter min tanke, naturliga
väg utvecklat sig och blifvit fullfärdig!, har Sverige otvifvelaktig!
så stor befolkning och så stora intellektuella krafter
att det behöfver och kan hafva tre universiteter; och att ett
tredje universitet ej kan läggas annorstädes än i hufvudstaden,
synes åtminstone mig gifvet.
På dessa skäl förenar jag mig med dem, som yrkat bifall
till Utsk:ts framställning.
Frih. af Schmidt, Georg: Sedan jag här hört så mån
ga
sakkunniga mäns yttranden i frågan, skulle jag blifva en
fattig axplockare, om jag sökte upphemta och framlägga några
ytterligare skäl emot universitetets flyttning från Upsala; hvarföre
jag inskränker mig till att endast förklara, det jag önskar
bifall till Utsk:ts förslag och motsätter mig Borgare-St:s beslut,
hvaruppå Gr. von Rosen begärt propos.
592
Den 20 April.
Hr Cederschiöld, Fredrik Angust: Jag vill icke besvära
R. o. Ad. med att påpeka några ytterligare skäl för behofvet
af ett universitet i bufvudstaden, ty enligt mitt förmenande
vänder sig nu icke frågan derom. Det är blott en enda
punkt, som jag vill upptaga, emedan jag kan af personlig erfarenhet
yttra mig derom, nemi. Gr. Hamiltons föreställning att
det vore nyttigt för de studerande, att de vistades i en mindre
stad, emedan studierna der skulle ingifva större intresse. Jag
kan deremot försäkra att det egentliga vetenskapliga intresset
förvärfvade jag bär i Stockholm, och då jag måste lemna Stockholm
för att resa till universitetet för alt absolvera mina examina,
så skyndade jag att komma tillbaka bit, för att bär fortsätta
mina studier. I afseende på kamratskapet, har jag icke funnit
någon skilnad mellan kamratlifvet bär och det vid universiteten,
och ännu efter 25 år räcker jag min band med lika värme såväl
åt den ena som den andra af mina fordna kamrater på begge
ställena. Det är en allmänt känd sak, att inom landet bildat
sig en opinion med önskan att Upsala universitet skulle flyttas
till Stockholm. Man har visserligen, uti en nyligen ifrån Upsala
utgången skrift, kallat denna opinion »en omriörneslös och okunnig
massas fanatism»; men då man ser huru denna opinion för
hvarje år vinner allt större terräng; huru den drager till sig
personer af alla samhällsklasser, äfven de mest upplysta; så
kan den icke, så får den icke på detta sätt betraktas eller med
likgiltighet tillbakavisas. Vid hvarje riksdag återkommer denna
fråga med förnyad styrka, och skall säkert fortfarande återkomma,
till dess densamma erhållit ett tillfredsställande svar.
Det är således, enligt min uppfattning, alldeles nödvändigt, att
denna för vetenskaperna och hela landet vigtiga fråga en gång
blir allvarligt profvad, och att alla med en dylik åtgärd förenade
fördelar och olägenheter blifva grundligt undersökta. Det är ju
för närvarande ingenting annat man önskar. Det enda sättet
att erhålla lösning på dessa frågor, torde val vara att öfverlemna
dem i regeringens hand, helst i en tidpunkt som denna, då landet är
nog lyckligt att ega en regering, som åtnjuter landets förtroende.
Man har här egentligen fästat sig vid kostnaderne och nästan en
hvar af de talare,som yttrat sig emot denna billiga begäran, har återkommit
dertill. Jag vill tro att kostnaderna skulle blifva mycket
större än motionären sagt, men jag är icke säker derpå. Det kommer
mycket derpå an, luiru man vill att universitetet skall inrättas
i sin första begynnelse. Man skulle, efter mitt förmenande,
kunna inrätta ett universitet provisoriskt att börja med, utan
att uppföra några större byggnader. Jag tror derföre att det
kunde vara en möjlighet att kostnaderna icke blifva så stora,
och hvarföre kan man icke undersöka det? Befinnes det då att
det kunde ske med måttliga kostnader och att det vore af nytta
för landet, så kan det ju verkställas; hvarom icke, så dör frågan
bort. Jag tror derföre att det vore R. o. Ad. värdigt att instämma
i Gr. von Roséns reservation; och på samma gång jag
anhåller
Den 20 April.
593
anhåller att få förklara det jag förenar mig derom, så sker det
under den förhoppning att R. o. Ad. icke måtte beröfva vetenskapen
och civilisationen det skydd, som R. o. Åd. vid så många
andra tillfällen skänkt desamma.
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Så väl det nuvarande
som föregående riksdagars Ekon.-Utsk. har undanskyllt
sig med de stora kostnaderna. Utsk:t säger nemi.: »Man må
om behofvet eller fördelarne af en sådan flyttning hysa hvilken
mening som helst, så bör man likväl icke dölja för sig eller
andra hvilka medel dertill erfordras». Rå grund af ett så vackert
skäl har Utsk:t kommit till ifrågavarande resultat. Ar detta
konseqvent? Att kostnaderne blifva stora, vill jag icke heller förneka;
men det vore att hysa en alltför klen tanke om fäderneslandets
resurser, att det icke skulle kunna bära desamma.
Att en flyttning har både fördelar och olägenheter, kan icke förnekas,
men dessa böra väl vägas mot hvarandra. En talare
har yttrat, att det i Upsala skulle vara lättare att åstadkomma
studierna för vetandets egen skuld. Svårigheten beror, enligt
min tanke, derpå att de studerande längta efter att sjellve förtjena
sitt bröd och att hastigt komma till någon anställning.
Man har sagt att det skulle vara så svårt att ådagalägga kamratlif
här i Stockholm. Detta är icke sannt. Erfarenheten i
andra länder har också visat nödvändigheten att inrätta universiteter
i hufvudstäder. Att här åstadkomma särskilda lärareanställningar
med populära föredrag tillfredsställer mig ingalunda.
Jag tror att verkliga vetenskapliga lärareplatser äro nödvändiga,
och man borde undersöka hvad de kostade. Jag har här i min
hand ett utdrag af Rorgare-St:s protokoll och anhåller att R.
o. Ad. ville förena sig deri. Det lyder som följer: »Att R. St:r
måtte besluta en underd. anhållan till K. M., att K. M. täcktes
låta genom sakkunnige män verkställa och för R. St:r vid nästa
riksdag framlägga en utredning, huruvida samt med hvilken
kostnad och hvilka åtgärder ett universitet må kunna anläggas
i hufvudstaden, vare sig genom inrättande af ett nytt sådant
eller flyttning af det som finnes i Upsala». Jag anser detta
förslag vara bättre redigeradt, och är fullt öfvertygad om, att
ifall man visste kostnaderna, skulle man snart kunna votera
derom.
Hr Olivecrona: Jag anhåller att nu, med några ord, få
bemöta de anmärkningar, som af Gr:ne Anckarsvärd och Sparre
samt Hr v. Koch blifvit uttalade.
Hvad först beträffar Gr. Anckarsvärds erinringar, att ett universitet
ej blott skall gagna ungdomen, utan de föreläsningar, som
der hållas, vara till nytta för alla, som hafva lust att dem åhöra;
att hufvudstaden har ett stort behof af offentliga föredrag i national-ekonomi,
botanik, landthushållning o. s. v.; samt att ett
universitet i en hufvudstad kan verka oändligt mycket mera äu
H. lil. 38
594
Den 20 April.
i en småstad, hvarföre han såsom exempel anfört universitetet
i London, så vill jag visst icke bestrida att Stockholm kan hafva
behof af offentliga föreläsningar, men jag inser icke att deraf
omedelbart följer att Upsala universitet skall flyttas till hufvudstaden.
Jag ber att få fästa uppmärksamhet derpå, att föreläsningar
vid ett universitet, afsedda att tjena till handledning för
studerande ynglingar vid deras sjelfständiga, vetenskapliga utveckling,
icke kunna eller böra vara så anordnade som populära
föreläsningar, i ändamål att gifva en angenäm och nyttig underhållning
åt en större stadsbefolkning. Jag nekar icke att de
populära föreläsningarna medföra mycket gagn; men de måste
bestämdt afskiljas ifrån universitetet. Kunde i Stockholm
hållas publika föreläsningar, ungefärligen såsom vid College de
France i Paris eller vid Royal institution i London, vore sådant,
utan tvifvel, väl, och jag vill med min röst gerna understödja
den motion, som vid denna riksdag blifvit väckt om anslag, för
att göra ett försök med dylika populära föredrag. Hvad ett
universitet förmår till vetenskapens fromma uträtta, beror ingalunda
af läget, utan af en ändamålsenlig organisation och framförallt
af nitiske och skicklige lärare. — Hvad Londons universitet
särskildt angår, torde jag få fästa Gr:ns uppmärksamhet
derpå, att denna anstalt sedan 1836 är blott en examens-kommission,
icke ett universitet i vanlig mening, och att vid University
College i London studeras hufvudsakligen blott medicin
och de för civil-inginiörer nödiga läroämnen. Huru litet förtroende,
som University College i det hela lyckats vinna, visar
sig bäst af ett yttrande af lord Macaulay lill Guizot.
Hå den senare såsom landsflyktig efter 1848 års revolution kom
till London och bad den förra om ett råd, om han skulle låta
sin son studera vid University College, svarade han: »Såsom en
whig, hvilken bidragit att grundlägga denna läroanstalt, borde
jag visserligen svara ja ; men frågar ni mig såsom familjefader,
så säger jag bestämdt, skicka icke er son dit.»
Af det myckna, som Gr. Sparre lagt Upsala universitet och
särskildt dess juridiska fakultet till last, vill jag blott till besvarande
upptaga några få punkter, emedan ölverdriften i den ädle
Grins anförande är egnad att minska tillförlitligheten af hans
ord. Han har sagt att man bör koncentrera bildningsanstalterna
i ett fattigt land i dess hufvudstad; att Upsala vore en eländig
»håla», der lärarne icke förmådde gifva lyftning åt vetenskaperna;
och att man erbjudit vetenskapsmän i Stockholm att flytta till
Upsala, men att de tvekat att begifva sig till ett sådant ställe,
der de saknade ett fält för sin verksamhet. — Jag, för min del,
kan likväl icke inse det stora gagnet att hopa ett vidsträckt
lands bildnings-anstalter på en punkt. Jag tror tvärtom att de
gagna vida mera, om de finnas anordnade på flere, lämpliga
ställen i landel, hvarifrån bildningens lifgifvande och förädlande
strålar kunna utgå till befolkningen och komma mängden mera
till godo, än under det hämmande inflytandet af en till ensidighet
i vetenskapliga åsigter så lätt förande centralisation. Om
Den 20 April.
59.1
Upsala — rikets 5:te stad i afseende på befolkning — är eh
»håla^, såsom Hr Grin behagade uttrycka sig, hvad äro då
rikets samtlige öfrige städer? — Att män, sådane sorn Linné,
Geijer rn. fl., kunnat i nämnde stad samla talrika lärjungar omkring
sig och idka en litterär verksamhet, som åt Upsala universitet
och fäderneslandet skänkt en ovansklig iira, är ett faktum,
som vederlägger Hr Gnns satser mer än tillräckligt.
Och skulle Upsala universitet verkligen vara så uselt, som man
här vill göra troligt, huru vill man förklara alt antalet studerande
derstädes årligen ökas ganska ansenligt? — Hr Gr:n har
sagt. att det rätta vetenskapliga sträfvändet fordom sökte lugn,
nu tvärtom det rörliga, praktiska lifvet, och att lärarne vid ett
universitet skulle vinna på umgänget med audre vetenskapsidkare.
Låt vara att umgänge vetenskapsmän imellan är gagnande för dem
sjelfve, så följer dock icke deraf, att detta kan vara ett skäl att flytta
ett universitet, som i århundraden vårdat den fosterländska bildningen.
Om det vetenskapliga sträfvändet särdeles lifvas al hufvudstadens
buller, lemnar jag derhän; säkprt är att de juridiska tidskrifter,
som derstädes utgifvits, rm mera upphört af brist på understöd
från hufvudstadsjuristernas sida. Hr Gr:n har sagt, att den juridiska
undervisningen i vårt land ej befinner sig på den punkt,
som den borde, emedan de juridiska fakulteterna voro förlagde
i småstäder, der man hade svårt att finna skicklige lärare, och
att detta senare visade sig deraf, att man, då en profession stått
länge ledig, aldrig lyckats efter mycket besvär få mer än en
sökande. Jag torde visserligen anses jäfvig att yttra mig om
den juridiska undervisningens närvarande ståndpunkt vid det
universitet, som jag sjelf tillhör; men jag tror det vara tillräckligt,
att, till vederläggning af Hr Gr:ns ord, åberopa framlidne
Justit.-ombudsmannen Westers, till sista riksdagens Sl:r afgifna
berättelse, deri lian yttrar sig lofordande om den miva"
rande undervisningen i jemförelse med förhållandet för ett par
decennier tillbaka. Tillika täger jag mig friheten erinra, att då
jag för 11 år sedan befordrades till Professor, voro 3 sökande
på förslag, och, när Prof. Rabenius sist utnämndes, 2 sökande
på det underdåniga förslaget uppförde, hvadan Hr Grins uppgift
är felaktig. Påståendet att de unga juris studiosi skulle hafva
så särdeles mycken nytta af att besöka hufvudstadens rådstufvurätt,
för att vinna erfarenhet och ge akt på »casus», kan jag,
för min del, icke dela. Jag tror tvärtom att för ynglingarna är
bäst att söka en god teoretisk underbyggnad, innan de blanda
sig i praktiken; sedan de fått en sådan underbyggnad, men ej
förr, kunna de visserligen af förhandlingarna inför domstol hemta
mycken nytta. Hr Grin har i sin ifver att upphöja hufvudstadsuniversiteten
och nedsätta de mindre städernas högskolor, anfört, att
studenterna i Paris skulle studera så särdeles flitigt och i quarter
latin lefva riktigt exemplarisk!. Något mindre väl valdt exempel
tror jag knappt att Hr Grin kunnat uppleta. Den som sjelf
liar sett Paris eller derom eger någon kunskap, vet, utan tvif
-
596
Den 20 April.
vel, att quartier latin, der studenterna egentligen hålla till, är
kanske det osedligaste ställe i hela Pasis, hvilket vill säga mycket;
och man må väl bedja Gud bevara fäderneslandets ungdom
ifrån att föra ett lefverne och ett kamratlif, liknande Pariser-studenternas
i nämnde stadsdel. Gr. Sparre har sagt att i
Upsala saknades umgängeslif, hvilket deremot i hufvudstaden
skulle erbjuda sig för studenterna. Jag frågar, för huru många
skulle umgängesiifvet i Stockholm verka förädlande? — En
tredjedel af de studerandes antal är söner af allmogen och arbetsklassen;
den andra tredjedelen af prester på landet eller jordbrukare
i landsorterna. Huru många af dessa ynglingar hafva
relationer, hvilka åt dem öppna goda umgängeskretsar i hufvudstaden?
— Slutligen har Hr Gr:n sagt, att juris studiosi funnos,
hvilka vistades hela sin studiitid i Stockholm och blott reste
till Upsala för att tenteras och examineras, hvaraf skulle bevisas
universitets-flyttningens nödvändighet. Jag kan tryggt förklara,
att förhållandet för närvarande icke är sådant; att det måhända
skett för ett par decennier sedan, är visserligen möjligt; jag
känner det icke.
Innan jag lemnar ordet åt de talare, som efter mig anmält
sig, ber jag att, då Hr v. Koch försäkrat, att inom consistorium
academicum i Upsala skulle före 1848 varit rådande en stark
opinion för universitetets förflyttande till hufvudstaden, men att
denna opinion, af farhåga för ungdomens deltagande i revolutionära
utbrott, efter denna tidpunkt gått i motsatt riktning, få
anmärka, att denna försäkran, utan tvifvel, hvilar på ett missförstånd.
De professorer, hvilka före 1848 sutto såsom ledamöter
i consistorium, voro säkerligen allt för mycket konservativt
sinnade för att yrka på ett dylikt förflyttande; och att
1848 års händelser egentligen föranledt ändring i opinionen, vågar
jag helt och hållet betvifla.
Jag fortsätter mitt yrkande om bifall till Betänk:t
Många ledamöter hördes nu ropa på propos.
Frih. Stjernstedt, Joh. Willi.: Jag begärde ordet med
ani. af Gr. Sparres yttrande om det goda förhållandet i quartier
latin i Paris. Af en annan person, som länge vistats i Paris,
som särskildt vinnlagt sig om att taga noga kännedom om
quartier latin och till hvars omdöme man har allt skäl att
sätta förtroende, har jag här ett yttrande, som jag ber att få
uppläsa för R. o. Ad.
»Quartier latin är för mången paradiset, icke det christna,
men Mohomets. Det är landet af ungdom och nöje, af ljufva
illussioner och gyllene drömmar, af skummande champagne och
lättvunnen kärlek; —det är vaggan för lycka och ära. Quartier
latin är för andra utsväfningen och eländet, det är orgien, som
med hes stämma sjunger frivola sånger, för att döfva tanken
på förnedringen. Det är sjukdomen och hungern, modlösheten
Den 20 April.
597
och tviflet, det är bruten förhoppning, sviken illussion. Det är
stundom ett helfvete, värre än Dante kunde måla det; men
quartier latin är också arbetet och den ärliga fattigdomen,
studiernas nattvak och oafbrutna ansträngningar, ofta förvista
till 6:te våningen. Sådan är också Pariser-studenten. Men iakttagaren
i quartier latin finnér tyvärr alltför få af det sednare
slaget.»
Hvad nu sjelfva den behandlade frågan angår, så får jag
förklara, att jag är en särdeles varm vän af Upsala universitet,
der jag tillbragt en del af min barndom och ungdom, i hvars
grannskap jag sedermera bott en längre tid, och der jag slutligen
under de sednare tiderna vistats flera år. Att Upsala under
de par sista decennierna i hög grad vunnit såväl i vetenskapligt
som sedligt afseende, kan jag intyga, och skulle på det högsta
beklaga universitetets förflyttande till hufvudstaden. Men
jag är ock varm för Stockholms väl, och kan ej annat än
uppriktigt och innerligen önska hufvudstaden den lyftning i allmänna
tänkesättet, som vetenskapliga föredrags hållande härstädes
skulle medföra, hvarför jag lifligt kommer att understödja
förslag till R. St:r i sådant afseende. Här är redan omnämnd
den motion, som hvilar på Stats-Utsk:ts bord, hvilken, i likhet
med en vid sisth riksdag af Gr. Anckarsvärd väckt motion, går
ut på att få anslag till arfvoden eller löner åt vetenskapsmän,
som i hufvudstaden skulle hålla föreläsningar i populära kunskapsämnen.
Jag önskar lifligt, att Stats-Utsk:t måtte finna
medel härför, och i hopp derom, samt då jag anser denna väg
vara den rätta att beträda för vinnande af det stora målet, hufvudstadens
och medelbart hela landets höjande i intellektuelt afseende,
så förenar jag mig med dem, som yrka bifall till Ekon.-  Utsk:ts nu föredragna Betänk.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: .lag vill ej längre trötta Ståndets
otålighet att få slut på denna långa diskussion, hvilken
redan allt för mycket sväfva-t ut. Frågan gäller likväl här icke
något beslut om universitetets flyttning till hufvudstaden, utan
endast begäran att få saken utredd, hvilket väl tyckes vara det
billigaste i verlden. Genom den flacka behandling, Utsk:t egnat
den i hög grad både vigtiga och länge omtvistade frågan, synes
Utsk:t egentligen åsyfta att afskära all diskussion i ämnet, enär
Utsk:t anfört hvarken motiverna för eller mot den väckta motionen,
utan endast i högst »väfvande ordalag yttrat sig om de
förmodade stora kostnaderna för en förändring af nuv:de förhållanden.
Nå väl! vore det då icke skäl att denna finansiella
del af frågan, hvilken uppgifves såsom Utsk:ts egentliga skäl för
afstyrkandet, närmare utredes, innan saken algöres, d. v. s.
innan R. St:r gåfve sitt slutliga utslag. Jag vill nu ej vidlyftigt
ingå i debatt om sjelfva saken, d. v. s. fördelarna eller olägen
-
Den ,20 A pri 1.
heterna af den föreslagna flyttningen. För min dei är jag dock
öfvertygad derom, att de förra vida öfverväga de sednare, och
framför allt att hufvudstaden har det rättmätigaste anspråk på
oclt det ovedersägligaste behof af att ega ett universitet. Flere
föreg:de talare hafva bjert framhållit fördelarne för den studerande
ungdomen att vid ett uti en mindre stad lörlagdt universitet
få i lugn och ro samt skild från hufvudstadens buller och
irestelser »fullborda sina studier». Men detta sednare tyckes
egentligen betyda »taga sina examina»; ty i sanning vill det
synas som man ansåge universitetet liktydigt med ett examensinstitut.
Det är likväl i min tanke detta välsignade tenterande
och examinerande, som, snart sagdt, förqväfver universitetets
högre idé, — ja i deras rot förderfvar sjelfva studierna, enär
uppgiften hos de studerande nu i allmänhet är vida mindre att
samia ett förråd af verkliga kunskaper än att illa eller val absolvera
några examina, för att, så snart som möjligt, ingå i statens
tjenst och sedan i de flesta fall öfvergifva studierna. Förmånligast
af denna orsak, eller att man icke må anse studierna
afslutade med en examen, utan ega tillfället öppet, att, så till
sägandes, hela lifstiden igenom fortsätta dessa, är det af omätlig
vigt för den allmänna bildningen att universiteten förläggas
i de större städerna, der de icke begagnas ensamt af yngre
alumner, för hvilka de behöfvas för examina, utan äfven sedan
dessa blifvit undergångna, och tillika af öfrige bildade personer,
som intressera sig för inhemtande af kunskaper och vilja följa
med vetenskapernas tidsenliga utveckling. Man bör härvid ej
helier förgäta den kontroll, som i hufvudstaden utölvas öfver
sjelfva lärarne och deras vetenskapliga och litterära verksamhet.
Vid universiteten inträffar det nu ganska ofta, att då en mer
eller mindre lycklig examen vida mer beror på lexläsning än
på studier och verklig kunskap, på ett godt minne mer än på
ett klart hufvud, med håg och kärlek för vetenskapen, lärosalarne
ofta stå tomma och föreläsningarne mera paradera i katalogerna
och på svarta taflan än i verkligheten, emedan de studerande
anse sig kunna utan afsaknad undvara desamma och i
stället plugga i sig s. k. kollegier. Att sådant skal! leda till
både ett lösaktigt och ytligt vetande hos de studerande och till
sjelfva vetenskapernas förfall, är obestridligt, om än ett och
annat lysande undantag kan i detta hänseende citeras äfven från
våra nuv:de universiteter. Också har erfarenheten visat att det
är särdeles svårt att finna lämpliga aspiranter till lärareplatser
både i Upsala och Lund, då deremot våra förnämsta vetenskapsmän
sjelfmant utöfva sin verksamhet i hufvudstaden,—-ja
inom en och annan fakultet vid universitetet står det i dessa
hänseenden alltför bedröfligt till. En talare på bänken, Hr
Ehrenheim, har visserligen uppgifvit, att under de sednare åren
våra universiter i flera hänseenden gått framåt och höjt sig.
Sådant vill jag ej bestrida; men orsaken till detta förhållande
ligger just deruti, att först under sednare tiden allvarsamma anmärkningar
blifvit framställda mot den gamla slentrianen vid
Dsn 20 April.
599
universiteten; att deras tillvaro blifvit så till sägandes hotad, med
ett ord att de blifvit hållna i schack, t. ex. genom motionen om
universitetens flyttning, striderna om Carolinska institutet m. m.
l)et är denna agitation, som utan tvifvel kraftigt bidragit till
den större lifaktigheten och den vunna förkofran, på samma
sätt som med våra industrialster, hvilka under prohibitionssystemet
stodo nästan stilla, men, sedan den fria handelsprincipen
gjort sig gällande, utvecklat sig till allt större och större fullkomlighet.
Jag frågar om det just vore skäl i att nu låta en
agitation upphöra, som visat sig hafva haft en så välgörande
inflytelse på universiteten och om man fördenskull icke borde
åtminstone hålla frågan öppen genom en utredning som väl aldrig
kunde skada ; och då man är van att från representationens
sida af regeringen begära utredning af en hop ganska obetydliga
förhållanden, innan R. St:r derom fatta sitt definitiva
beslut, synes det vara höjden af intolerans att neka en sådan
utredning i en fråga af så hög vigt för samhället, som den nu
ifrågav:de om hufvudstadens förseende med ett universitet. Jag
tillstyrker således bifall till den af Borgare-St. beslutade urul.
skrifvelse i ämnet.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utskds ifrågv:de Betänk., dels af Gr. von Rosen, att R. o. Ad.,
med afslag å samma Betänk., skulle, lika med Borgare-St., besluta
en und. anhållan till K. M., att K. M. täcktes låta genom
sakkunnige män verkställa och för R. St:r vid nästa riksdag
framlägga en utredning, huruvida samt med hvilken kostnad
och hvilka åtgärder ett universitet må kunna anläggas i hufvudstaden,
vare sig genom inrättande af ett nytt sådant eller genom
flyttning af det, som nu finnes i Upsala; och dels slutligen af
Gr. Anckarsvärd, att R. o. Ad. måtte för sin del besluta, det
R. St:r skola hos K. M. i und. anhålla, att K. M. i Nåder täcktes,
genom sitt Ecklesiastik-Dep:t, låta sammanfatta de erforderliga
åtgärderne för universitetets förflyttning från Upsala till
Stockholm, jemte de approximativa härmed förenade kostnaderne,
för att vid näst instundande riksdag af R. St:r kunna
tagas i öfvervägande, såsom en oundgänglig ledning för deras
omdöme.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskds Betänk., hvartill svarades många ja, blandade
med nej, sedermera propos. på afslag derå och antagande af
Gr. von Rosens förslag, då svaren utföllo med många nej, blandade
med ja, och ytterligare propos. på afslag å Betänk:t samt
bifall till Gr. Anckarsvärds förslag, hvilken propos. besvarade*
med mångå nej jemte några ja; hvarefter förnyad propos. på
bifall till Utskds Betänk, gjordes, och då dertill svarades starka
ja, blandade med nej, förklarades ja nu hafva varit öfvervägande»
« 00
D«n 20 April.
Sedan votering blifvit begärd samt R. o. Ad., uppå Hr Gr:s
o. Landtnäs framställning, beslutat, att kontra-proposm vid voteringen
skulle innehålla afslag å Betänk:t samt antagande af
Gr. von Rosens ofvan omförmäldte förslag, uppsattes och justerades
följande voter;s-propos.:
»Den, som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utskrts Betänk,
N:o lil, i ani. af väckta motioner om Upsala universitets förläggande
till hufvudstaden, röstar
Ja {
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår B. o. Ad. ifrågav:de Betänk, och beslutar,
lika med Borgare-St., en und. anhållan till K. M., att K.
M. täcktes låta genom sakkunnige män verkställa och för R.
St:r vid nästa riksdag framlägga en utredning, huruvida samt
med hvilken kostnad och hvilka åtgärder ett universitet må
kunna anläggas i hufvudstaten, vare sig genom inrättande af ett
nytt sådant eller genom flyttning af det, som nu finnes i Upsala.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — G8.
Nej — 34.
Hr Sandströmer, Albert: Jag får på det högsta reservera
mig mot det beslut, hvarigenom R. o. Ad. förvägrat en
utredning af en fråga, som jag anser vara för fäderneslandet
och hufvudstaden af aldra största vigt.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 10 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Den 22 April.
601
Onsdagen den 22 April 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot,-utdrag för den 20 dennes.
Gr. Sandels, Samuel August: Hindrad af vigtiga angelägenheter
att längre i hufvudstaden qvarstadna, anhåller jag vördsamt
hos R. o. Ad. att, med bibehållande af min riksdagsmannarätt,
få afsäga mig min plats såsom ordförande i RiddarhusUtsk
:t.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad., uppå framstäld pro
pos.
, sitt bifall.
Upplästes ett utaf Hr Gyllenram, Henrik, inlemnadt Mern.
af följ:de lydelse:
Hå min närvaro påkallas inom det mig nådigst anförtrodda
län, anhåller jag vördsamt att, med fortfarande riksdagsmannarätt,
få afsäga mig att vara ledamot utaf Höglofl. Banko-Utsk:t.
Sedan R. o. Ad. jemväl härtill samtyckt, anmodade Hr Gr.
o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer att utse en ledamot i BankoUtsk:t
efter Hr Gyllenram och en ledamot i Riddarh.-Utsk:t efter
(ir. Sandels.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en suppleant i
Stats-IJtsk:t efter N:o 193 Hr Bäck i Finland, fullm. Frih. Leijonhufvud,
Broder Abraham; och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 1708, Hr von Walden, fullm. Hr Blomstedt, Carl Reinhold.
Öppnades Hrr Elektorers lista vid val af en suppleant i
Bevilln.-Utsk:t efter N:o 59 Frih. Rålamb. Sigfrid; och befanns
dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 110, Frih. Taube, Carl Elvert Bernhard.
602
Dea 22 April.
Öppnades TIrr Elektorers lista vid val af två ledamöter i
Alim. Besv.- och Ekon.-Utsk:t efter N:o 140 Gr. Björnstjerna,
Carl Magnus Ludvig, och N:o 223t Hr af Burén, Diedrik Pontus;
och befunnos dertill hafva blifvit utsedde:
N:o 107, Gr. Klingspor, fulltn. Gr. Piper, Charles Emil;
» 2075, Hr af Huss, fullm. Hr Törnebladh, Carl Ottomar.
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att, sorn en suppleantplats
i Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:t blifvit ledig efter Hr Törnebladh,
Carl Ottomar, hvilken blifvit utsedd till ledamot i samma Utsk.,
finge Hr Gr. o. Landtm, anmoda R. o. Ad:s Hr Elektorer att
vid deras nästa sammanträde välja en suppleant i tneranämnde
Utsk.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtsk:ts
den 11 och 15 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 32,
ang:de förändrad organisation af R. St:s Bank, samt inrättande
af en särskild affärs bank.
l:sta punkten.
Hr Akerman, Fredrik: I det förslag till förändrad organisation
af Riks-Banken, som detta Betänk, innehåller, återfinner
jag ined nöje flere af de idéer, som min motion innehåller, såsom
att åt K. M. skulle inrymmas delaktighet i Bankens styrelse,
att förvaltningen af dess affärsrörelse skulle anförtros åt en särskild
styrelse, i hvilken, jemte de af R. St:r utsedde fullmäktige,
äfven andre, med kunskap i bankväsendet försedde män
kunde insättas, äfvensom att fastighets-belåningen borde från
Riks-Banken skiljas. Deremot har Utsk:t ej velat godkänna min
åsigt att tillfälle skulle lemnäs åt enskilde medborgare att ingå
såsom delegare i banken — hvilket jag för min del ansett såsom
det vigtigaste mom:t i min organisationsplan. Icke heller
har Utsk:t beredt tillfälle till pröfning af den del utaf motionen,
som afsåg, att, i sammanhang med Riks-Bankens reorganisation,
åstadkomma ernåendet af ett mål, som så länge och ifrigt önskats:
införandet af ett inhemskt fondsystem.
Anledningen dertill att Utsk:t afstyrker bifall til! motionen,
uppgifves vara att i densamma förutsattes nödvändigheten att
åvägabringa en ändring i 72:dra §:u R. F., och att ernåendet
häraf skulle vara med tidsutdrägt förenadt. Att så skulle komma
att inträffa, är väl gifvet, men för min del kan jag icke
förstå, huru förhållandet kan anses ändradt i afseende å såväl
Finans-komiténs förslag, sorn det af Utsk:t nu framställda. Begge
afse ju att inrymma åt K. M. deltagande i bankens styrelse;
och då Utslct förutsätter att R. St:r ensamme skulle ega och
ansvara för så väl den afdelning, sorn borde kallas R. St:rs
Bank, och den som er bolle benämningen Sveriges Bank, måste
väl det hela betraktas såsom en bank, fastän med 2:ne afdelnin
-
Den 22 April.
gar. Efter min förmening borrie således sistnämnde begge organisationsförslag,
af samma skäl som mitt, erfordra ändring i
72:dra §:n R. F. Då jag emellertid har mig bekant, att detta
Betänk., som redan förevarit i två Stånd, utan att Talmännen i
dessa Stånd ansett sig böra af sådan anledning vägra propos.
å Betänk:t, och jag vid sådant förhållande ej anser mig ega
skäl att till Hr Gr:s och Landtrms bedömande hemställa, huruvida
propos. grundlagsenlig! kan ega rum, får jag inskränka
mig till att yrka i afseende å denna punkten återremiss, på det
att Utsk:t måtte taga i betraktande min motion i hela dess vidd;
förbehållande mig att vid föredragning af öfrige punkter få framställa
de anmärkningar emot Utsk:ts förslag, hvartill jag kan
finna inig befogad.
Hr Mannerskantz, Carl Asel: Då syftemålet med Hr
Åkermans motion alldeles fullkomligt öfverensstämmer med mina
åsiater, att nemi. det enda rätta och fullt nöjaktiga sättet att
åstadkomma en reorganisation inom R. Stms Bank är att, genom
intagande af enskilda delegare i banken, ställa densamma i ett
annat förhållande än den hittills har varit och hvarigenom des*
förmåga att uppfylla sina förbindelser, skulle ökas, oså får jag instämma
i det yrkande på återremiss, som Hr Akerman har
framställt.
Hvad Utsk:t har framställt, är en försämring af det, som
Finans-komiléen föreslagit. Jag anser det äfven vara mindre
godt än det af Hr Akerman afgifna förslag, emedan Utsk:t just
har tagit bort det, som måste vara hufvudsaken i hvarje reorganisationsförslag.
och som innefattar någon väsendtlig förbättring,
nemi. enskildas intagande i banken både såsom aktiegare
och styresmän. Jag kan således, för min del ej finna någon
annan skillnad vara meilan Hr Åkermans oon det af Finanskomitéen
framställda förslag, än att, genom det sednare, man har
velat, medelst undvikande af,en grundlagsförändring, söka åstadkomma
detsamma som Hr Åkerman åsyftat, Ivan nu det icke
låta sig göra att pä denna vägen vid denna riksdagen komma
till det önskade målet, så önskar jag aft Banko-Utslct åtminstone
måtte taga i betraktande den del af Hr Åkermans motion,
som innefattar en ändring i grundlagen, på det att man på någon
väg måtte komma till det åsyftade målet, hvilket, efter
min tanka, det är högst angeläget att. vinna, emedan, i den mån
våra förbindelser med utlandet blifva alltmer invecklade, det icke
går an att hafva en bank med den organisation, sorn R. St:rs
för närvule eger. Då det är ett af de mest oeftergifliga samhällsbehof
att så fort som möjligt söka få någon förändring häri,
måste man, ifall ändamålet ej kan vinnas på den ena vägen,
söka det på den andra.
Jag får anhålla 0111 återremiss derföre, på det att Fnauskomitéens
förslag ang:de enskilda delegares intagande i banken
må komma under Utsk:ts förnyade pröfning. Det är visserligen
möjligt att det icke leder till något resultat, enär 2‘.ne Stånd
604
Den 22 April.
redan i frågan fattat beslut; men då det ännu ej är kändt hvad
beslut det 3:dje Ståndet fattat, finnes ännu någon förhoppning
om att frågan skall kunna vid denna riksdagen vinna någon
lösning.
Hr Lagergren. Anders: i likhet med de båda sista
talarne yrkar jag på återremiss.
Ehuru det är nödigt att göra en grundlagsförändring, på
det att K. M. skulle kunna hafva ett ord med i afseende på
bankens organisation, tror jag likväl ej sjelfva saken vara hjelpt
dermed. Jag anser nemi. att banken aldrig kan få någon solid
kredit annat än genom att ur 72:dra §:n R. F. det stadgande
borttages, som tillkännagifver, att vårt land iiar två slags mynt,
det ena silfver, det andra papper.
Då hela verlden vet att papper ej är mynt, kan ju banken
aldrig få kredit. Den kan visserligen hafva kredit så länge som
allmänheten kan få silfver; men så snart denna säkerhet vacklar
— och detta har inträffat mer än en gång — är det ock
slut med krediten.
Enligt min tanke bör således antingen hela den sista punkten
af 72:dra §:n utgå, eller ock, för att göra båda punkterna
oskadliga, i stället gifvas §:n denna redaktion: »R. St:r kunna få
rättighet att utgifva sedlar». Då hade man blott ett slags mynt;
och, då alla transaktioner man och man emellan skedde med
silfver, skulle, derest hinder härföre uppstode, man blott förlora
hvad man förlorar i en vanlig konkurs.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag får instämma i
den begäran om återremiss, som här har blifvit framställd.
Oaktadt jag visserligen anser Finans-komiténs förslag gå
längre och kunna åstadkomma en bättre organisation än Hr
Åkermans förslag, är i alla fall, enligt min tanka, det sednare
förslaget af den vigt att Utsk:t bör taga detsamma i ytterligare
öfvervägande i sammanhang med den andra punkten. Att upptaga
enskilda personer såsom delegare i banken, är ett bland de större
mål, som vi hafva att pftersträfva i afseende på en omorganisation
af bankväsendet i vårt land, emedan just en dylik åtgärd
bäst kan motsvara de behof, som för närv:de förefinnas.
t
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: De fördelar, sorn,
genom att upptaga enskilde delegare i banken, för densamma
blifvit förespeglade, äro: l:o att banken skulle komma under allmän
civillag; 2:o att bankens grundfond skulle vinna en tillökning;
och 3:o att, genom det enskilda intressets inrymmande i banken,
detta intresse skulle åstadkomma en mycket vinstgifvande
verksamhet. Jag har inom Utsk:t motsatt mig detta förslag, emedan
jag anser att alfa dessa fördelar kunna vinnas ändå, utan
att antaga förslaget.
Att R. St:rs Bank, likasom den blifvande affärsbanken, kommer
under allmän civillag, ser jag ej något hinder för, alldenstund den
Den 22 April. 605
gällande lagen för den nuv:de R. St:rs Bank är civillag. Det tillökade
kapitalet kan jag ej finna annat än helt och hållet öfverflödigt,
då jag anser den nuv:de bankens grundfond af 30,000,000 rdr vara
fullkomligt tillräcklig. Hvad slutligen beträffar den verksamhet,
som enskilda skulle utveckla genom sin styrelse, tror jag den
vara mera illusorisk än man tyckes vilja antaga. Jag är nemi.
af den öfvertygelse, att en tjensteman, som får tillräckligt betaldt
för sitt besvär, så att han ej behöfver vidkännas några
pekuniära bekymmer, med lika mycket nit förvaltar hvad under
hans vård blifvit anförtrodt, som den, hvilken skulle vara intresserad
i vinsten. Jag skulle mycket bedraga mig, ifall de nuvarande
Banko-fullmägtige, fastän de icke äro så aflönade, som
jag anser lämpligt, icke i alla fall sköta sina åligganden så som
om de voro aktieegare i banken. Man bör icke, enligt min tanke,
så mycket anlita egennyttan, för att få ett allmänt verk väl förvaltadt.
Deremot befarar jag att, om enskilda inrymmas såsom
delegare i banken och få en betydlig del i dess förvaltning, intressena
då kunna blifva alltför enskilda. Vi hafva icke någon
erfarenhet af de fördelar, som kunna uppstå genom bolag emellan
enskilda och staten, och då böra vi betänka oss innan vi
låta något sådant träda i verkställighet. Jag anser icke otänkbart,
att de enskilda så småningom skulle icke allenast tillgodogöra
sig all bankovinst, utan äfven undantränga R. St:r. Jag
kan nemi. föreställa mig att i detta bolag se möjligheten af en
korporation, hvilken tillskansar sig makten öfver rikets penningerörelse,
och således få en makt vida större än jag vill åt enskilda
medgifva. Sedermera kan jag icke se annat än att, genom
detta bolag mellan enskilda och R. St:r, förvecklingar
skulle komma att uppstå, hvilka måhända blefve rätt svåra att
lösa. För öfrigt har Finans-komitén, vid uppgörandet af huru
förhållandet skulle blifva mellan de enskilda delegarne i banken
och R. St:r, icke kommit längre än att de enskilda skulle blifva
solidariskt ansvarige och R. St:r arsvarige hvar och en för
sin del.
För den del, hvarför R. St:r vore ansvarige och hvilken i
alla fall skulle utgöra den betydligare, skulle i alla händelser
de olägenheter då qvarstå, som man nu påbördar denna inrättning
under R. Stms egen förvaltning. Jag tviflar dessutom icke
på att, om banken skulle komma i förlägenhet och de enskilda
delegarnes solidariska ansvarighet tagas i beräkning, R. St:r skulle
taga sina kompanjoner under armarne.
Jag får således yrka bifall till Utsk:ts Betänk., så vidt det
afstyrker förslaget om enskilda personers upptagande såsom delegare
i banken.
Gr. Mörner, Carl Göran: Då det af Hr Akerman
väckta förslaget förutsätter en förändring i grundlagen, men
framställandet af ett förslag i denna syftning icke kan väntas
af Banko-Utsk:t, kan jag icke inse, hvartill en återremiss af
denna punkt skulle tjena, så vida man ej tycker att Banko
-
606
I) c n 22 Ä p r i 1.
Utsk:t liar för litet att göra eller befarar att riksdagen ej skaii
komma att räcka nog länge. Jag finner det vara desto mindre
skäl lör att återremittera denna punkt, som två Stånd redan
afslagit densamma. Emellertid må det stå Or Akerman och
(le med honom liktänkande fritt att sjelfva, om de så finna för
godt, hos Konst.-Utsk:t väcka fråga om de förändringar i grundlagen,
som äro nödvändiga i och för antagandet af det omnämnda
förslaget.
Vida ändamålsenligare och bättre, än de många, mer eller
mindre vidlyftiga förslag, sorn för minnie förefinnas till handlägg*
ning, vore, enligt min tanka, örn utur 76:te §:n R. O. borttoges
föreskriften att bankofullmäktige skola utses ståndsvis.
Jag anhåller örn bifall till Utskrts Betänk.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Då den nn ifrågav.dé
punkten till behandjing inom Utsk:t förekom, hade Utsict tagit
i öfvervägande Hr Åkermans motion med alla dess egenskapen
och deribland äfven den sammansättning mellan statens och
bankens affärer, som skulle uppkomma, i läll denna motion i
sin helhet hade blifvit af Banko-Utsk:t till R. Stms pröfning
framlagd. Jag anser derföre, på grund deraf, att Utsk:ts beslut
är grundadt på så goda skäl, att en återremiss af detsamma,
äfven örn saken vore öppen för ny behandling, icke skulle till
något ändamål leda.
En återremiss på grund af de skäl, sorn blifvit anförda för
enskilda personers intagande i banken, tjenar blott till att åstadkomma
ett onödigt arbete, enär* i fall den nästföljande punkten
blir återremitterad, Utsk:t då kommer alt taga dessa skäl i be*
traktande.
Jag instämmer derföre med den föreg:de talaren i hans
anhållan, att R. o. Ad. behagade bifalla denna punkt af Ulsk:ts
Betänk.
Hr Akerman: I den händelse, att mitt yrkande skulle
komma att föranleda en återremiss, anser jag det vara nödigt,
att yttra några ord med afseende å de invändningar, som blifvit
gjorda mot förslaget att i banken intaga enskilda personer,
en fråga, som jag för min del anser vara den vigtigaste i afseende
på en reorganisation af vår bank. Det skäl, som ligger
till grund för denna önskan, kan i främsta rummet ej vara annat,
än att bankens åtgärder derigenom skulle komma, så vidt
de rörde tredje mans rätt, under bedömande efter allmän civillag,
och de ensidiga tillgöranden förekommas, som mera än en
gång vidtagits af R. St:r och föranledt banksedlarnes värdeförminskning.
En ledamot af Utsk:t, Gr. Hamilton, har väl ej
motsagt fördelarne af ett sådant förhållande, men trott, att detta
ändamål lika väl kunde vinnas genom antagande af den organisation
Utsk:t föreslagit. Härvid 'bör dock erinras, att, enligt
detta förslag, R. St:r komma att blifva ensamt ansvarige lör
bank en, och, ehuru jag medgifver att en stor magt blifvit till
-
l)cn -2 April.
607
erkand våra domare, tilltror jag dem dock icke mod och rättighet
att döma R. St:r. De skulle väl icke heller, såsom delegare
i en bank, såsom jag föreslagit den, komma att direkte
dömas af våra domstolar; men, om tvist väcktes med bankens
enskildta delegare och de blefvo ålagde att ansvara för bolagets
tillgöranden till tredje mans förfång, komme följderna deraf
otvifvelaktig!, lastan indirekt, att verka på andra bolagsmannen;
R. St:r.
Så har jag tänkt mig förhållandet, då jag väckte min motion,
och jag anser derföre ett af felen i Finans-komitéens förslag
ligga deri, att man trott sig kunna stadga särskild ansvarighet
för de enskilda rielegarne i den s. k. Allm. Svenska
Banken, och särskild för R. St-.r. En sådan fördelning skulle
icke gifva banken kredit, om den äfven möjligen kunde tillämpas.
Bland skälen till förslaget om enskilde delegares intagande
i banken, var äfven, det förvaltningen borde blifva bättre, enär
dessas egna fördelar manade till omtanka och varsamhet.
I afseende härå, har Gr. Hamilton sagt, att tjenstemän, som
hafva tillräckligt betaldt för sitt besvär, med lika mycket nit
förvalta hvad åt deras vård blifvit anförtrodt, som personer
hvilka voro intresserade i vinsten. Vi hafva i vårt land den
lyckliga erfarenhet, att våra embetsman visserligen icke vid deras
tillgöranden afse egna fördelar, men förhållandet vid en
bankförvaltning är sådant, att icke blott vinst, utan äfven förlust,
kan uppstå. I afseende på den förvaltande embetsmannens
enskilda ställning, inverkar det ej hvilketdera resultatet som
vinnes, ty en möjlig för lust drabbar honom icke, allenast han
ej öfverskrider de honom meddelade föreskrifter, men det torde
lätt visas, att ett sådant fö ihållande, vid skötandet af bankaffärer,
mången gång vall maid igt inverka derpå.
Gr. Hamilton sade sluiligen, att han fruktade det, genom
de enskildas upptagande i banken, en stat i staten skulle
kunna uppkomma. Om dermed menas, att ett vigtigt privatintresse,
i afseende å bankens förvaltning, skulle uppkomma, så
är detta just hvad som med förslaget åsyftas, och som måhända
väl behöfdes, äfven med afseende på det mer och mer
mägtiga privatbanks-intresset.
Gr. Mörner har trott, att en återremiss skulle tjena till
ingenting. Sådant är visst möjligt, men, då man anser en sak
nyttig, bör man göra hvad man kan, för att komma i gång
dermed. 1 fråga om motions väckande hos Konst.-Utsk:t, rörande
ändring i 72:dra §:n R. F., så har jag aldrig tänkt att undandraga
mig det besväret, i fall det skulle komma så långt
ett Banko-Utsk:t i öfrigt godkänner de idéer, som ligga till
grund för mitt förslag.
Ilr Nordenfelt har sagt, att en sammanblandning af statens
och bankens affärer skulle uppkomma genom att behandla min
motion i dess helhet. Det kari visserligen vara möjligt, men,
då man bär en plan för sig, som afser ett stort mål, kan man
icke hjelpa om i denna plau förekomma många ämnen, och
608
Den 22 April.
man skall nog komma till reda med dem, om endast god Vilja
finnes.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till och dels återremiss af Utsk:ts ifrågav:de hemställan,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till densamma, hvartill svarades många nej, blandade med ja,
och sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren utföllo
med många ja, jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följande votens-propos.:
»Den, som bifaller Banko-Utsk;ts hemställan i lista punk^
ten af Betänk:t N:o 32, ang:de förändrad organisation af R,
Stirs bank samt inrättande af en särskild affärsbank, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad, Banko-Utskits ifrågavide
hemställan.»
Sedermera företogs voteringen, och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 23.
Nej — G-i.
2:dra punkten.
Gr. Hamilton, Malcolm Walter: I min reservation
har jag utvecklat de skal, till följe hvaraf jag anser att den
tillämnade Sveriges bank icke behöfver någon grundfond. Det
är klart att, om banken endast utgifver sedlar till så stort belopp,
som det finnes silfver inne, aldrig någon svårighet, i afseende
på att med silfver inlösa dessa sedlar, skall kunna uppstå.
Uti att banken skulle hafva en grundfond af 10 millioner*
ingår åliggandet att den skulle uppehålla den metalliska valutan
tili ett belopp af 10 millioner. Detta är ett för denna bank
främmande göromål, efter de principer, som ligga till grund
för Utsk:ts förslag. Det måste för hvar och en, som vill hafva
dessa sedlar, vara nödvändigt att i banken insätta silfver, derest
han icke kan få tillbyta sig sedlar mot andra bankers sedlar,
d. v. s. enskilda bankers. Finans-komitéen har föreslagit, att
metalliska kassan skulle vara minst 10 miiloner, på den grund
att detta för närv:de utgör en föreskrift för Riks-Banken. Denna
nuv:de bank står under helt andra förhållanden än den blifvande
banken. Den skall nemi. hafva till grundfond en me*
tallisk
Den 22 April.
609
tallisk kassa af minst 10 millioner, på det den aldrig må komma
i förlägenhet att inlösa med silfver utöfver metalliska kassan
utelöpande sedlar. Då den sednare eller blifvande banken icke
har några utöfver metalliska kassan utelöpande sedlar, behöfver
den icke hafva något minimum bestämdt. Jag får derför anhålla
om att Utsk:ts förslag måtte så ändras, att R. St:rs bank
skall öfverlemna hela sitt kapital-öfverskott till den andra banken,
på det att den sednare deraf måtte bilda sin grundfond.
Utsk:t har äfven föreslagit, att den andra banken skulle heta
Sveriges bank. Detta är en benämning, som jag anser vara
mindre lämplig. Der ställes Sverige såsom egare i motsats mot
R. St:r såsom egare. Då det således blir vilseledande att kalla
denna bank Sveriges bank, vore det bättre att gifva den en
benämning af Svenska banken. Jag får anhålla om bifall til!
Utsk:ts förslag, med de ändringar, som jag haft äran föreslå.
Hr Nordenfelt: Ehuru jag för min del är öfvertygad
om att, hvad beslut R. o. Ad. än fattar, det ej kan leda till
någon praktisk påföljd, då det nu ifrågav:de förslaget, som af
2:ne Stånd blifvit afslaget, ej är af natur, att kunna i förstärkt
Utsk. behandlas, och således en återremiss till Utsk:t icke kan
leda till det önskade resultatet, så, då jag hört af flere ledamöter
af detta Stånd, att det dock i en så vigtig fråga, som denna,
vore skäl att R. o. Ad. uttalade sina åsigter, på det att dessa
åsigter kunde vara till någon nytta i en framtid, då ett dylikt
förslag kan återkomma, så anser jag mig icke böra lemna denna
sak, utan att derom hafva sagt några ord.
Den tanke är temligen allmän, att R. St:rs bank, med dess
nuv:de organisation, icke motsvarar alla de ändamål, som med
en bank kunna vinnas på ett sätt, sorn öfverensstämmer med
nutidens åsigter om financieila förhållanden. Denna öfverensstämmelse
har (lere gånger blifvit sökt, men alltid förgäfves,
emedan man strandat på svårigheten att kunna göra en genomgripande
och nyttig förändring, så länge 72:dra §:n R. F. står
qvar.
Vid denna riksdag framlades 3 motioner i detta ämne,
hvilka syntes vara af beskaffenhet, att kunna bifallas och antagas,
så vidt främmande delegare intagas i den nybildade banken.
Många hafva trott, att, om främmande delegare intagas
i banken, så att den icke mera kunde anses vara R. St:rs tillhörighet,
utan ett bolags, enligt grundlagens bud en sådan organisation
ej kunde ske. Utskits pluralitet, hvilken jag tillhört,
har varit af den åsigt, som Retänk:t utförligt upptager och deducerar
— att, då R. St:r ega rätt att använda sitt öfverskott
på sätt dem lämpligt synes, de icke af grundlagsparagrafen kunna
vara förhindrade att af sina medel inrätta en bank, som skulle
komma att stå på sidan af R. St:rs.
Då jag i min reservation ansett detta förslag, ehuru mycket
rigtigt, ej vara fullständigt, enär det ej skulle komma att
II. lil. 39
610
Den 22 April.
medföra den stora nytta, som skulle hafva vunnits genom att
i banken intaga enskilda delegare, skulle jag hafva velat yrka
på en återremiss, för att, i fall en sådan hade blifvit bifallen,
i Utsk:t möjligen skulle hafva kunnat anskaffas en pluralitet
för enskilda delegares intagande i banken. Som saken nu står,
tjenar detta icke till någonting; men jag kan icke underlåta,
om diskussionen fortfar, att yrka på återremiss, icke allenast
af denna punkten, utan äfven af förslaget i dess helhet, på
det att det må kunna omarbetas i den af mig ofvan antydda
syftning.
En talare näst före mig har yrkat, att R. St:rs bank skulle
ställas utan all grundfond. Jag kan visserligen till någon grad
gifva honom rätt i detta afseende, då han sökt ådagalägga,
att denna bank icke har något behof af denna grundfond, men
jag tror att Utsk:t, som underställt R. St:rs pröfning ett förslag
om grundfondens nedsättande från 15 millioner till 10,
skulle hafva genast fått ett alslag, om det i stället framlagt ett
förslag, gående ut på att R. St:rs bank icke skulle hafva någon
grundfond, utan endast hafva sin vexlingskassa.
Då emellertid ingenting kan vinnas, vill jag ej förlänga diskussionen,
utan blott anhålla om återremiss.
Hr Åke rman: Den siste värde talaren har ansett det
vara likgiltigt, hvad för beslut R. o. Ad. i denna fråga kommer
att fatta, emedan, då två Stånd redan afslagit detta Betänk.,
något resultat ej skulle kunna vinnas. Det är visserligen möjligt,
men jag anser det emellertid tvifvelaktigt. Hvad förhållandet
än må blifva, må väl ej R. o. Ad. i denna fråga undandraga
sig att uttala sin mening, oell jag ber derföre, att i denna
sak ytterligare få säga några ord.
Hvad som i afseende å förslaget förekommer mig mest
betänksamt, är att R. St;rs bank skall fortfaranda hafva till
åliggande att upprätthålla myntvärdet, oaktadt man icke vill
tillåta denna del af banken att utöfva någon slags affärsverksamhet.
Det är godt och väl, att den ej får utgifva (lera nya
sedlar, än som motsvaras af metallisk valuta, men man bör
icke förgäta, att den börjar sin existens med att ega 30 millioner
sedlar — i det närmaste — utelöpande utöfver värdet af
de ädla metaller, den nu har i sitt våld. Dessa skola naturligtvis
inlösas, om myntvärdet skall anses upprätthållet; men
till dessa 30 milkrs inlösen anvisas endast en grundfond af 10
mill., som — så fort ske kan — bör komma att bestå af lätt
realisabla obligationer, samt derutöfver den förbindelse. Sveriges
bank skulle afgifva för den andel i nuv:de banks behållning,
Sveriges bank finge att röra sig med. Om man nu erinrar
sig, att denna bank får utgifva 30 mill. sedlar utöfver motsvarande
valuta i ädla metaller, vexlar och riksbankssedlar, samt
att Sveriges banks sedlar, hvars kurserande icke är obligatoriskt,
utan beroende på det förtroende de kunna tillvinna sig,
så måste den naturliga följden blifva, att, då man i samma hus
Den 22 April.
611
sorn Sveriges hank drifver sin rörelse och kan utbyta dess sedlar
emot håde Riksbankens sedlar och silfver, en hvar skall skynda
att skilja sig från det sämre betalningsmedlet, för att erhålla
ett bättre. Såsom föijd häraf kan åter Riksbanken någon gång
komma i bekymmer lör infriandet af sina sedlar mot silfver,
och då hjelpmedlen dertill skola till det mesta komma ifrån
Sveriges bank, synes det mig som man i sjelfva verket räknat
på denna banks tillgöranden för myntvärdets upprätthållande,
fastän man behagat i reglementet lemna förbindelsen i detta fall
till den från egentlig bank-verksamhet befriade Riksbanken.
För min del måste jag erkänna min oförmåga att inse fördelarne
för landet af detta inkrånglade machineri.
Det finnes i öfrigt ett skäl af icke ringa vigt emot antagande
af Utsk:ts förslag. Vår Riksbank har redan länge i utlandet
haft anseende och kredit, hvilken på sednare åren i märklig
mohn ökats, sedan fullmäktige iniedt penningetransaktioner
med de mest ansedde bankirhus i London och Berlin. Men
jag fruktar att den skall komma att lida, om man i utlandet,
der i allmänhet en föga redig kunskap finnes om våra förhållanden,
skulle erlära, att vår bank blifvit delad så, att den komme
alt utgifva 2 slags sedlar, ett af bättre och ett af sämre sort.
Bland de många anmärkningar, som i öfrigt kunna göras
emot organisationslörslaget, vill jag nu endast fästa mig vid den
för mig oförklarliga idéen att för banken inrätta 3:ne styrelser:
l:o Fullmäktige, 2:o Öfverstyrelse!] och 3:o Direktionen, särdeles
så länge icke anförts huru man ernar fördela göromålen
emellan dessa auktoriteter.
Jag fortfar att yrka återremiss.
Hr Lagerhjelm, Gustaf: Det förslag till förändrad organisation
af banken, som nu blifvit för R. o. Ad. framlagdt,
bär inom sig en väsendtlig förbättring deruti, att K. M. blir
delaktig i bankens förvaltning. Han får nemi. rättighet att utnämna
ordförande i den del af banken, som kommer att bedrifva
lånerörelse. Det hade naturligtvis varit önskligt att detta
förslag hade kunnat utsträckas till Riksbanken i hela dess omfattning,
men, såsom stridande mot 72:dra §:n R. F., ligger detta
tills vidare inom önskningarnes område.
Jag hörde, under diskussionen öfver l:sta punkten, Gr.
Mörner yttra, det han ej ansåg någon annan förändring behofvas
än den. att fullmäktige i banken icke borde väljas ståndsvis.
I motsats mot den värde Gr:ns åsigter, tror jag, det många förändringar
äro af behofvet påkallade.
i sina anteckningar om R. St:rs bank, bar Presidenten Skogman
eklatant uttalat nödvändigheten och behofvet af en förändrad
organisation af en bank, som saknar kontroll och all skyldighet
till redovisning för sin förvaltning.
Man måste komma ihåg, att, då bankväsendet är en del
och en vigtig del af näringslifvet, det måste utveckla sig i har
-
012
Den 22 April.
moni med industrien, d. v. s. att banken, långt ifrån att vara
en institution utan lif, måste vara lefvande.
Huruvida detta förslag att inrymma K. M. delaktighet i
bankens förvaltning, står i harmoni med 72:dra §:n R. F., vågar
jag ej afgöra; och har jag i min reservation yttrat min tveksamhet
i detta fall. Hvad jag emellertid vet är, att, derest enskilde
delegare, såsom i Utsk:t blifvit framhållet i afseende på Hr
Åkermans och Finans-komiténs förslag, blifvit tillerkände rättighet
att inträda i den del af Riksbanken, som skulle bedrifva
lånerörelse, ett sådant inträdande lätteligen kunnat dem beredas,
utan att hafva kommit 72:dra §:noR. F. för när3. I diskussionen
öfver första punkten hafva Hr Akerman och Frih. Tersmeden
så väl utvecklat de stora fördelar, som med de enskilda delegarnes
inträde i banken skulle vara förknippade, att jag ej dermed
vidare behöfver upptaga R. o. Ad:s tid.
I anledning af hvad jag sagt, får jag derföre anhålla om
återremiss af 2:dra punkten i Utsk:ts förev:de Betänk.; och
hemställer jag tillika vördsamt, att R. o. Ad. måtte uttrycka
den önskan, att enskilda delegare måtte upptagas i den bank,
som skall bedrifva lånerörelsen.
Gr. Mörner; Elter den utgång, som den förra frågan fick,
då nemi. R. o. Ad. återremitterade en af 3 Stånd redan bifallen
punkt af Betänkd, har jag ej anledning förmoda att hvad jag i
afseende på den nu föredragna punkten kan komma att yttra
skall kunna tillvinna sig någon särdeles uppmärksamhet af det
Höglofl. Ståndet. Det må likväl förlåtas mig, om jag anser mig
uppmanad till en anhållan att få i R. o. Ad:s prut. förvarade
mina åsigter, ehuru de kunna vara afvikande från deni, till
hvilka R. o. Ad. lyssnat. Jag är ej bland dem, som, så snart
ett nytt förslag väckes, förutsätter såsom en gifven sak, att
detsamma äfven innefattar en förbättring. Jag vill först hafva
en antaglig grund lör en sådan åsigt af saken, och önskar att,
sedan jag skärskådat hvad som erbjudes, göra mig reda för,
om någon sådan verkligen förefinnes.
Bariko-Utsk:t har här föreslagit en delning af R. St:rs bank.
Den ena delen skulle hafva till åliggande att upprätthålla myntvärdet,
lör hvilket ändamål den skulle få en viss summa sig
anvisad. Hvad denna hank vidare skulle göra, sedan den med
silfver inlöst en emot denna vissa summa svarande qvantitet
sedlar, och sålunda blifvit tom på silfver, är temligen svårt att
utfinna. Anser man derigenom myntvärdet vara bibehållet, så
är detta visserligen förhållandet i fråga om de inlösta sedlarne;
men, om man nu tillåter att bredvid denna bank inrättas en
annan, R. St:r tillhörig bankinrättning, som också får rättighet att
utgifva sedlar, och R. St:r således komme att ega 2:ne inrättningar,
som båda två utgifva sedlar, men af hvilka den enas
eller R. Sl:rs banks sedlar skola inlösas med silfver, och den
andra bankens få inlösas antingen med silfver eller med R.
St:rs banks sedlar, så kommer sannolikt mellan dessa olika slag
Den 22 April.
613
af sedlar att uppstå ett agio, så att det ena slaget faller i värde
emot det andra. Huru mycket kan ej på förhand bestämmas,
men det skulle kanske kunna gå ända till 50 proc. eller mera,
Halva vi i vårt penningeväsendes historia haft något härmed
analogt exempel? Ja, Mina Hrr! vi hafva haft, som för enhvar
af Eder ej lärer vara obekant, riksgälds-sedlarne.
För de sedlar, som skulle utgifvas af den enskilda banken
eller den s. k. Sveriges bank, skulle således ej samma garanti
finnas, som för de andra af R. St:rs bank utgifna; men för att
förskaffa Jörrberörda sedlar litet bättre kredit, har man föreslagit
det tvångsvilkor att de skulle ovilkorligen mottagas i kronans
uppbörd.
Rättighet att stadga ett sådant vilkor för några andra sedlar
än dem, som utgifvas af R. St:rs bank, tror jag ej R. St:r
grundlagsenlig! ega.
Till denna, på sidan om den nuv:de R. St:rs bank inrättade,
Sveriges bank skulle nu Riksbanken, enligt Utsk:ts förslag, öfverlemna
största delen af sin grundfond. Jag tillstår att, om
Banko-Utsk:t hade den förmågan att, på samma gång det beröfvade
R. St:rs bank dessa millioner, det tillika lemnade den såsom
ersättning den i fabeln omtalade hönan, som värpte guldägg,
skulle något kunna anses vara gjordt för upprätthållandet af
R, St:rs bank; men då Utsk:t icke bar tillgång till nyssberörda
dyrbara djur, så är fara värdt att denna bank snart kan komma
i en vådlig belägenhet.
Det heter vidare att den enskilda banken skulle medföra
en stor säkerhet för det allmänna. Hvari denna skulle bestå,
har jag ej lyckats utfinna; men då det skulle blifva allt för vidlyftigt
att ingå i en mera detaljerad granskning af denna punkt,
afstår jag derifrån, och får, på grund af hvad jag anfört, yrka
afslag derå.
Hr Mannerskantz: Jag tror, att, om R. o. Ad. samt
Preste-St. återremittera ifrågav:de Betänk., Utsk:t fullkomligen
skulle vara i tillfälle att, oaktadt tvenne Stånd redan hafva afslagit
detsamma, framställa ett nytt modifieradt förslag i ämnet,
och att således frågan nu vore öppen för att kunna bringas till
ett bättre resultat än det, som af Utsk:t blifvit framlagdt. Då
här hafva blifvit gjorda åtskilliga anmärkningar i afseende å den
föreslagna delningen af banken, så öfvergår jag till att besvara
en af dem, nemi. angående den olika rättigheten att utgifva sedlar
för de båda bankerna. Man har sagt att det ej skulle leda
till något nyttigt resultat, emedan det skulle blifva en ganska
stor svårighet för den nya, s. k. Sveriges bank, att hålla sina
sedlar i rörelsen, då de i hvad stund som helst kunde utbytas.
Härvid måste märkas att, då allmänhnten här i landet har blifvit
vand vid ett visst behof af sedlar — uppgående, om man
antager en rund summa, till 50,000,000 rdr — detta behof icke
gerna kan försvinna, utan att i stället ett visst qvantum sedlar
måste i rörelsen behållas. Enligt min tanka kan en omvexling
fili
Da« 22 April.
af den nya bankens sedlar mot R. St:rs banks sedlar ej komma
att inträffa vid andra tillfällen, än då någon vill uttaga R. Stms
silfver för att dermed uppgöra liqvid i utlandet.
Just derigenom att den nya sammansatta enskilda och allmänna
banken skall komma att hafva ett starkt intresse
för att uppehålla sina sedlar i rörelsen — hvilket intresse
kommer att existera för alla enskilda banker — uppkommer
ett starkt behof af att fasthålla R. Stms banks sedlar.
Då nu R. Stms banks sedlar alltid motsvaras af silfver, så skapas,
genom det ofvananförda behofvet af R. Stms banks sedlar,
ett starkt intresse för att behålla silfvret i landet, hvilket intresse
nu ej finnes. Det är derföre också som silfvret oupphörligen
strömmat ut; men i samma stund jag får den sedel, som
representerar silfver, i samma stund befästes också lör banken
möjligheten af att kunna behålla silfvret, likasom för rörelsen att
hafva den erforderliga qvantiteten deraf.
Detta är en af de största fördelarne af den föreslagna fördelningen;
och kommer härtill, att man aldrig någonsin bör
kunna frukta att den s. k. realisationen icke skall ega bestånd.
Så kan man emellertid ej säga att förhållandet är nu, då
det finnes en massa af sedlar, som icke hafva någon motsva
rande
metallisk valuta; och, ifall banken någonsin skulle komma
i svårighet för att med silfver inlösa denna massa, skulle detta
ingripa på eganderätten i hela landet.
Efter min tanke är det alldeles nödvändigt att i någon
form, hurudan än denna må blifva, göra en väsendtlig förän
dring
i vår Riksbanks
i utveckling i den mån som våra affärsförbindelser med utlandet
växa, kan man ej tänka sig att vår banks styrelse, hvilket
är det svåraste som finnes, isynnerhet här i landet, så sammansatt
som den nuv:de, då der hvarken finnas personer, som
hafva insigter i ämnet eller ega til! pligt att odeladt egna sin
tid deråt, öfverensstämmer med tidens fordringar.
En talare har omnämnt behofvet af en grundfond för R.
Stms bank. Jag tror ej att den beböfver vara så stor, sorn
Banko-Utsk:t har föreslagit den, nemi. 10 millioner; men jag anser
att något, t. ex. 5 millioner, är af nöden, på det att banken
må kunna bestrida sina omkostnader, genom att hafva en sjelfständig
inkomst.
I afseende på sjelfva saken skulle vara mycket att tillägga;
men då jag anser en återremiss af såväl denna punkt som af
liela Betänk:t vara det hufvudsakligaste, får jag inskränka mig
till att yrka derpå.
Frih. Tersmeden: Ehuru Banko-Utsk:t, vid uppgörandet
af dess förslag till bankens omreglering, till en väsendtlig grad
följt Finans-komiténs förslag, har det likväl i flere delar derifrån
afvikit, men hufvudsakligast i en, nemi. deri, att Utsk:t
ej medgifvit rätt till inträde i Sveriges bank åt enskilda personer.
Genom denna förändring har Utsk:t, efter mitt förme
-
Den 22 April.
fii5
nande, icke gifvit den kraft i skäl. som finnes för en fördelning
af banken i två afdelningar med olika funktioner, när icke det
element är insläppt, hvilket icke allenast skulle gifva stöd åt
en sådan delning, utan äfven åstadkomma den liflighet och verksamhet
i den egentliga affärsbanken, sorn man påräknat. Genom
denna halfmesyr kommer äfven Utsk:t att möta motstånd från
alla sidor; först och främst af dem, som ej vilja hafva någon
förändring alls i vår nuv:de Riksbank, och sedan från deras sida,
sorn anse, att enskilda delegare böra komma in i banken. Under
sådane förhållanden har man ej heller kunnat vänta att Utsk:ts
förslag skulle kunna vinna R. Stms bifall. Vi hafva också sett
att två Stånd hafva afslagit detsamma; och, efter hvad jag tyckt
mig förmärka af den nu pågående diskussionen, lärer väl resultatet
i detta Stånd ej heller blifva bifall.
Efter denna vändning, som saken tagit, att två Stånd nemi.
hafva afslagit Betänk:t, kan fråga uppstå, huruvida det lönar
mödan att vidare diskutera detsamma. Likväl då jag, för min
del, anser denna fråga vara af så stor vigt för Sveriges framtid,
att den icke bör släppas af dem, som hafva denna öfvertygelse,
tager jag mig friheten påyrka en återreiniss af detta
Betänk.
Jag borde icke för R. o. Ad. behöfva påpeka nyttan och
nödvändigheten af att insläppa i banken enskilda aktieegare, såvida
densamma skall kunna uppfylla sin bestämmelse.
Hvar och en, som handlagt bankaffärer, inser lätt huru
mycket dermed skulle kunna vinnas, om styrelsen af banken
komme i händerna på personer, som förstå sig på bankväsende,
och som ej hade andra bestyr än att tillse det banken uppfyllde
sitt ändamål och gjorde den största möjliga vinst, då deremot
banken omöjligen nu kan gå framåt, styrd af deputerade från
alla 4 Riks-Stånden, och hvilka äro utan alla enskilda intressen
och vidgade åsigter i ämnet.
Då Sverige, hvilket, som vi veta, är tvunget att skaffa sig
penningar i utlandet, för realiserande af detta behof nödgas att
direkt vända sig dit, måste ovilkorligen tanke uppstå på huru
lämpligt i detta afseende skulle vara, om här inrättades en ordentlig
affärsbank, hvilken blefve en medlare mellan oss och
utlandet, och hvarigenom vi kunde komma i beröring med den
stora verldsmarknaden. Förtjensten på alla transaktioner, som
för närv:de till en stor del stadnar hos utlänningen, kunde då
stadna inom landet.
Hvad den föreslagna åtskilnaden mellan de båda bankerna
beträffar, så tror jag den vara ganska lämplig. Derigenom skulle
nemi. vinnas ett betryggande för realisationens bestånd, ty man
behöfde ej befara den oro, som nu uppstår allt emellanåt, när
man ser silfvervalutan sjunka till en viss grad. Den andra bankens
verksamhet skulle alltid i viss mån utgöra en ersättning.
Fruktan för att dessa silfver-riksdalrar skulle inlösas till
sista riksdalern tror jag vara ett hjernspöke. Jag är nemligen
fullkomligen öfvertygad om, att dessa sedlar i högst få falt
616
Den 22 April.
komma att presenteras till inlösen, ty ju mera eftersökta de
blifva, desto mera kommer man att hålla dem inne.
Då Hr Mannerskantz, hvad sjelfva sättet för hankens verksamhet
beträffar, så tydligen har utvecklat detta ämne, behöfver
jag ej vidare deri ingå, utan inskränker jag mig till att begära
en återremiss al detta Betänk., i ändamål att få ett förslag, som
går ut på enskilda delegares intagande i banken.
Gr. Hamilton, Gustaf: Frågan om bank-lagstiftning är,
helst i närv:de tid, någonting af så genomgripande och vigtig
beskaffenhet, att hvar och en derför gerna bör göra sig reda.
Det har också utgjort föremål för min uppmärksamhet att sätta
mig in i Finans-komiténs förslag. Jag har der hufvudsakligast
fäst mig vid förslaget om enskilda personers upptagande såsom
delegare i banken, emedan det är på riktigheten af denna grundsats
som det hela skall stå eller falla.
Härför har, icke utan skäl, blifvit åberopad den regel, att
det enskilda intresset, i fråga om industriela företag, är vida
större än det intresse, som embetsmännen kunna hafva. Denna
regels riktighet beror på dess omfattning.
Detta yttrande hade blifvit afbrutet genom ankomsten af
Hr Stats-Rådet Malmsten, hvilken å K. M:s höga vägnar öfverlemnade
7 Nåd. Propos:r och 3 Nåd. Skrifvelser till R. St:r.
Gr. Mörner: Det var ej min mening att ytterligare besvära
Eder, Mina Hrr! med något anförande i det ämne, sorn
nu utgör föremål för öfverläggning, men, då personer, med större
erfarenhet än jag, i hvad bank-angelägenheter angar, hafva
uppträdt med yttranden, deruti de, enligt hvad jag kunnat finna,
låtit vissa motsägelser komma sig till last, har jag ej kunnat
underlåta att söka påpeka detta. Både Hr Mannerskantz och
Frih. Tersmeden hafva påstått att, genom delning af banken,
ett ökadt intresse för att behålla silfret i landet skulle uppstå,
och att ganska liten qvantitet silfver skulle komma att från
R. St:rs bank utvexlas, då det skulle ingå både i de nuv:de
enskilda bankernes och i den blifvande Svenska bankens intresse
att hafva R. St:rs banks sedlar hos sig förvarade såsom grundfond.
Frih. Tersmeden har tillika yttrat, att R. St:rs banks
sedlar, såsom utgörande blott ett ringa antal, skulle vinna ett
ökadt värde och derigenom blifva för allmänheten begärligare
än andra sedlar. Jag hade icke väntat att så snart få höra en
bekräftelse på min nyss anförda mening, att de olika sedlarne
skulle komma att få en olika kurs och att de bättre skulle af
de sämre undanträngas.
Hvad nu angår frågan om silfrets bibehållande i landet,
så lärer väl hvar och en, som vet att vi, genom att årligen
importera mera än vi exportera, hafva en skuld till utlänningen
och att denna måste betalas, nogsamt inse, att det är tillfölje
häraf som vårt silfver skall komma att gå ur landet; och sedan
Den 22 April.
617
denna skuld blifvit betald, undrar jag hvad R. St:rs bank skall
komma att halva i sitt förvar, helst jag icke tror, att den blir
så mägtig att den kommer att förmå liqvidera våra utländska
skulder. Då man resonnerar i nu forev:de ämne, måste man,
enligt min tanka, nödvändigt taga denna vigtiga faktor — den
utländska skulden — äfven i beräkning.
Man bar vidare anfört, att om R. St:rs enskilda bank upptoge
enskilda delegare, och derigenom utvecklade sig till en stor
bank-association, skulle den kunna hemta penningar från utlandet.
Det skulle då redan nu vara ett syftemål med den nya
inrättningen att den Svenska banken skulle blifva utlänningarnes
bankafdelning i Sverige, på samma sätt som förhållandet är
med hypotheksföreningarne och de af dem utlånta medel. Att
sträfva till ett sådant mål kan, enligt min tanka, icke vara
önskvärdt.
Om behofvet kräfver inrättandet i hufvudstaden eller annorstädes
af ännu en enskild bank, så kan man ju åstadkomma
en sådan. Jag ser deri ej något orätt eller skadligt. Men att
till konkurrens med dessa enskilda banker uppställa en bankinrättning,
styrd af några enskilda personer, men understödd
af den magt, som R. St:rs bank har, och privilegierad med
tvångskurs för sina sedlar, tror jag vara ganska betänkligt.
Den så organiserade banken blefve så mycket mäktigare, än
alla de andra, att den komme att antingen förqväfva eller ruinera
dem, eller också styra dem, på samma sätt som Rikshypotheks-banken
nu styrer hypotbeksväsendet i landet. Jag
tror att, tillfölje af den erfarenhet, som detta sednare lemnat,
det torde finnas mindre rådligt att låta vårt bankväsende gå i
samma riktning.
Hr Stuart, Carl Gustaf: Under de fyra sista decennierna
hafva visserligen åtskilliga ändamålsenliga reformer och
förbättringar i vårt bankväsende åstadkommits. Då man å ena
sidan medgifver detta, kan man å den andra återigen icke förneka,
att Riksbankens nuvarande rörelse likväl ingalunda motsvarar
hvarken tidens kraf eller det mål, hvars uppnående med
sagde reformer åsyftats. Under de 9 riksmöten, jag deltagit i
riksdagarnes förhandlingar, har jag med synnerligt och oförminskadt
intresse följt och efter förmåga sökt biträda vid de financiella
frågornas behandling, samt vid alla tillfällen varit en varm
vän af sådane reformer, som jag ansett lända till industriens
förkofran och allmänna rörelsens underlättande. Ehuru jag fortfarande
lil vas af nu uttryckta känslor, anser jag mig likväl icke
hafva några sympathier för ifrågav:de, af denna riksdags BankoUtsk.
förordade förslag. Det har alltsedan samma förslag först
framställdes, förefallit mig motbjudande, att man vill sönderdela
R. Stms bank i 2:ne åtskilda bankinrättningar, i ändamål att
derigenom kunna förbigå grundlagens stadgande. Det finnes ett
sätt att förbättra vår bankrörelse, utan att förnärma grundlagen,
och detta är, att på lagligt sätt söka åstadkomma nödvän
-
018
Den 22 April.
diga och önskvärda förändringar i densamma. Det är visserligen
sannt, alt flere förslag i sådant hänseende blifvit tid efter
annan framställda och förkastade; men man får icke i en så
vigtig fråga, som den om hela vårt bankväsendes fullständiga
reorganisation, tröttna att väcka nya förslag, derföre att de
förra förslagen icke gått igenom, fastän de flere gånger repeterats.
Efter min åsigt skulle banken, äfven under nu gällande
grundlagsstadganden, kunna reformeras på ett för allmänna rörelsen
fördelaktigt sätt, utan en så väsendtlig förändring af detta
verk, som nu är föreslagen. Jag bar nemi. alltid föreställt mig,
att bankens lånerörelse borde helt och hållet skiljas från dess
vexel-rörelse, hvilket dock ingalunda hindrar att ju icke hela bankens
öfverstyrelse kan fortfarande förblifva densamma, såsom
grundlagen föreskrifver. Den omständigheten, att bankens lane- och
vexel- eller sedel-rörelse varit sammanblandad, har väsendtligen
bidragit till de olägenheter, som med skäl anses vidlåda dess
nuvarande organisation. Vill man bestämdt åtskilja dessa 2:ne
hufvuddelar af bankens verksamhet, synes dock sådant säkerligen
låta sig göra, utan att man för detta ändamåls vinnande
behöfver upplösa och i särskilda inrättningar söndersplittra bankverket.
Förslaget att inkalla enskilda delegare i den ena afde2:ne
banker, mellan hvilka R. St:rs bankrörelse hädanefter skulle fördelas,
har hos mig framkallat den farhåga, att samma resultat
skall af denna sammanblandning mellan Riksbanken och enskilda
komma att uppstå, som tillförne, när banken till en väsendtlig
del förläde Göta-kanal-bolags samt Göteborgs och Malmö
fordna diskont-inrättningar. Det enskilda intresset spelade nemi.
hufvudrollen vid dessa inrättningars förvaltning, och hufvudsakliga
syftemålet med desamma visade sig vara att bereda bogsta
möjliga inkomster och utdelningar åt de enskilda delegarne.
Följden blef också att då sagde låneinrättningar kommo på obestånd
och måste inställa sin rörelse, nödsakades R. St:rs bank
åtaga sig betalningsskyldigheten för de skulder, samma inrättningar
under sin lånerörelse sig ådragit.
Avad Utsk:ts framställda förslag särskildt beträffar, så har
jag att deremot anmärka det stora felet, att härigenom två slags
sedelmynt skulle uppkomma. Då, efter all erfarenhet inom finans-verlden,
ett sämre representatilt mynt alltid ur rörelsen
undantränger ett bättre, skulle Svenska bankens sedlar otvifvelaktigt
snart komma att undantränga R. St:rs banks, hvarefter
landets egentliga rörelse-kapital komme att bestå af Svenska
bankens sedelmynt.
Om äfven R. St:rs banks sedelstock blefve förminskad till samma
belopp, som den metalliska kassan utgjorde, så vore man dock
derigenom sannerligen icke betryggad emot en myntförsämring,
emedan bredvid denna banks sedelmynt skulle finnas andra utelöpande
sedlar, hvilka utgjorde det hufvudsakligaste rörelsemedlet och
den förnämsta värde-mätaren. Svenska' finanshistorien innefattar
ett mycket talande och varnande exempel på ett likartadt förhål
-
Ben 22 April.
lande med afseende å riksgäldssedlarne; hvilket förhållande redan
af en annan talare blifvit åberopadt. Den i början af 1800-talet
företagna realisation kunde icke undvikas, oaktadt R. St:rs banks
metalliska kassa då motsvarade de utelöpande bankosedlarna, men
riksgäldssedlarne utgjorde, som bekant är, vid denna tid det
egentliga rörelsemedlet inom landet. De föreslagna bankförordningarne
gifva, efter mitt förmenande, anledning till flera speciela
anmärkningar. Bland de stadganden, som, äfven om den
ifrågaställda fördelningen af Riksbanken belfve gillad, icke synes
kunna godkännas, anser jag mig föranlåten erinra om stadgandet
i 4:de §:n af förordningen angrde R. St:rs bank, hvaruti föreskrifves
att »å insättningar af Svenskt silfver- eller guldmynt,
äfvensom af silfverplantsar. skall banken utlärda, efter insättarens
önskan, antingen till innehafvaren ställda bevis, som kallas R.
St:rs banks sedlar.» Dessa sedlar skulle således komma att til!
sin lydelse öfverensstämma med de gamla riksgäldssedlarne och
med de vid föregångna realisationer indragna bankosedlarne.
Dä 3 Stånd redan alslagit förev:de Betänk., har således den
derigenom R. St:r underställda fråga åtminstone för denna riksdag
förfallit, och jag anhåller att R. o. Ad. äfven måtte alsia
samma Betänk. Jag vill dervid uttrycka den önskan att BankoUtsk:t
ej måtte underlåta att under R. Stirs sammanvaro framkomma
med ett annat, mera antagligt förslag till förändring af
bankens nu egande organisation.
Innan jag slutar, får jag, i motsats till hvad den siste värde
talaren yttrat, uttala den fasta förhoppning, att, om R. St:r
fortfara att förvalta banken på samma sätt som under hela den
efter sednaste realisation förflutna tid, skall, så vida ej några
oförutsedda och alldeles opåräknade omständigheter komma att
inträffa, ingen skälig anledning visa sig att betvifla denna realisations
orubbade bestånd.
Hr Mannerskantz: Jag nödgas ännu en gång uppträda.
Då man velat påstå, att en bank, så beskaffad som Riksbanken,
skulle kunna skötas med större fördel af offentliga embetsmän,
så beder jag eder, Mine Hrr! att taga i betraktande beskaffenheten
af de funktioner, som styrelsen af en bank, inrättad såsom
vår Riksbank, har att uppfylla. Den skall i alla möjliga riktningar,
vare sig i afseende å penningerörelsen inom landet eller
med hänsigt till våira affärsförbindelser med utlandet, handla såsom
den vore en enskild affärsman. Den skall nemi. köpa och
sälja vexlar, och bestämma priset, som han skall betala för den
ena eller andra sorten; den skall höja och sänka räntan efter
rörelsens hehof under olika tidpunkter; styrelsen skall vidare
köpa och sälja obligationer; den skall indraga och utvidga lånerörelsen;
den skall fördela densamma mellan landets olika näringsgrenar.
Detta allt skall en embetsman kunna göra, hvilket
enligt min tanka är alldeles omöjligt; men, äfven om han skulle
kunna göra det, så kommer han att uträtta detta på ett helt
620
Den 22 April.
annat sätt, om han hade ett enskildt intresse med i bankens
affärer.
Min tanke i alla fall är den, att våra penningeförhållanden
utveckla sig derhän att, om vår riksbank kommer att skötas
af enskilda eller af embetsman, kommer den att med mycken
svårighet kunna uppfylla sina åligganden; och jag är säker om
att, derest icke dess organisation och verksamhet omändras på
sätt jag antydt, så att ett starkt intresse uppkommer att upprätthålla
den, banken ej länge kan hållas uppe.
Då man vid alla tillfällen omtalar, huru man går till mötes
en affärskris, —hvilken äfven jag anser stå nära för dörren
— förstår jag ej, hvarföre man ej vill uppbjuda alla möjliga
medel för att kunna motarbeta en sådan; oell någon större kraft
måtte man väl ej kunna utveckla än genom utväljandet af kunnige
män att sköta våra bankaffärer, och att förstärka deras
verksamhet, genom att gifva dem ett stort intresse för bankens
upprätthållande.
Att denna fråga för närv:de är fallen, anser jag vara ganska
beklagligt; och åtminstone borde väl något Stånd halva vidhållit
den tanken att, för att vår bank rigtigt skall skötas, densamma
ej, såsom hittills, må vara öfverlemnad endast åt våra
magtegande Ständers fullmägtige, hvilka tillsättas utan att man
vet, om de äro lämplige att sköta detta uppdrag eller icke. Min
öfvertygelse är i alla fall, att denna fråga, genom nödvändighetens
tvång, inomn kort åter skall påtränga sig oss igen.
Hvad Hr Akerman har föreslagit, är sättet för att kunna
hinna målet; men hvad jag sagt, är sjelfva dess väsende.
Jag fortfar att yrka återremiss, på det att Utsk:t måtte
framlägga ett förslag, enligt hvilket både K. M. och enskilda
personer måtte komma i tillfälle att deltaga i bankens förvaltning.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Då våra handelsförhållanden
under sednasle åren så ofördelaktigt gestaltat
sig, att en fortfarande underbalans på vår handelsvåg finnes, —
hvilken balans, om jag icke missminner mig, 1861 steg till omkring
25 millioner rdr och för 1862 förmodas hafva uppgått
till ett ännu högre belopp, — och då Sverige, inberäknadt de
lån, som dels blifvit kontraherade, men ännu icke influtit, dels
blifva behöfliga för jernvägsbyggnaderna, iklädt sig eller går att
ikläda sig en skuldsumma, som utan öfverdrift torde kunna
anslås till omkring 200,000,000 rdr, samt ställningen ytterligare
försvåras genom den alltjemt tillväxande räntan å denna
ofantliga skuld, finnér jag det mycket naturligt, att detta
måste leda till eftersinnande hvad inflytande dessa förhållanden,
som ännu icke synas hafva uppnått sin kulminationspunkt, skulle
utöfva på penningevärdets upprätthållande i vårt land. Jag betraktar
det således som ganska välbetänkt, att man varit beredd
på en omorganisation af vår bank, enär ingen kan förneka
det inflytande, som ett ändamålsenligt och betryggadt bankvä
-
D«n 22 April.
(521
sende utöfvar så väl å industrien, sorn å penningeställningen
i allmänhet; men om man i detta ser allt, och föreställer sig,
att en väl ordnad bankrörelse kan hela alla de sår, som ett äfventyrligt
statshushållnings-system kunnat tillskynda ett land,
innehar tvifvelsutan detta ett stort misstag. Ty penningevärdets
upprätthållande bestämmes ytterst af landets ekonomiska ställning.
Jag vill för öfrigt nu ej yttra mig om vårt nuv:de statshushållnings-system.
Jag har ock uttalat min mening derom
vid förra riksdagen; och har icke funnit de ringaste anledningar
att ändra min tanke, men, tyvärr, allt för många att se densamma
bekräftad.
Hvad nu särskildt vidkommer den frågan, om det voro önskligt
att medgifva enskilda delaktighet i riksbanken, så delar jag
till alla delar denna åsigt, och skulle finna det vara ganska ändamålsenligt
och lämpligt att staten inträdde såsom kommanditdelegare
i en sådan bankrörelse och för detta ändamål afsatte
några millioner, under förutsättning att de enskilda tillskjuta en
motsvarande andel. Något grundlagshinder häremot finnes icke;
och man vunne härigenom att småningom kunna förflytta lånerörelsen
och vexel-operationen ifrån R. Stirs bank, hvars förvaltning
härigenom till den grad förenklades att någon förändrad
banköfverstyrelse icke behöfdes. Operationen skulle dessutom
i financielt hänseende, efter all anledning, komma att stå
sig ganska fördelaktigt.
Använriom, Mina Hrr! de 5 millioner af bankovinsten, hvilka
äro alsedde att öfverlemnas till statsverket som ett bidrag till
betäckande af utgifterna för jernvägsbyggnaderna, som grundkapital
för en sådan bankrörelse, och fyllom bristen i anslaget
till jernvägshyggnaderne genom inhemska statslån, grundade på
subskriptions-method och uppsamlandet af de små kapitalerna.
Man vunrie härigenom det tredubbla ändamålet, att förbättra
bankväsendet, befordra införandet af ett inhemskt fondsystem
och stärka statens kredit.
Jag arhåller om återremiss.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att i afseende å IJtskits förevide hemställan,
hvartill bifall ej af någon ledamot begärts, hade yrkats, dels af
Gr. Hamilton, Malkolm Walter, att R. o. Ad. skulle godkänna
lits kits hemställan med de förändringar, att densamma komme
att lyda sålunda: »att R. Stirs bank, som fortfarande skall hafva
till åliggande att upprätthålla myntvärdet i landet, må öfverlåta
hela sitt kapital-öfverskott till bildande af grundfond för
en bankinrättning, under benämning »Svenska Banken», hvilken
har att bedrifva bankrörelse i enlighet med de stadgar, som
K. M. och R. Stir för denna bankinrättning fastställa»; dels att
Utskits hemställan skulle återremitteras, och dels slutligen afslag
å densamma.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits hemställan, hvartill svarades nej, sedermera
622
Den 22 April.
propos. på antagande af Gr. Hamiltons förslag, hvilken propos.
likaledes med nej besvarades, vidare propos. på återremiss af
Utsk:ts hemställan, då svaren utföllo med många ja, blandade
med nej, och slutligen propos. på afslag å merberörde hemställan,
hvartill svarades många nej, blandade med ja; hvarefter förnyad
propos. på återremiss gjordes samt besvarades med många
ja jemte åtskilliga nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Frih. Tersmeden: Jag anhåller, att det nu i ordningen
kommande förslag till förordning angående R. St:rs bank måtte
i sin helhet till behandling företagas och att det derjemte ej
måtte blifva uppläst.
Sedan R. o. Ad. härtill lemnat bifall, föredrogos på en gång
Utskits förslag till förordn. ang:de R. St:rs bank, förordn. ang:de
Sveriges bank samt öfvergående stadganden.
Frih. Tersmeden: Jag får anhålla om återremiss af den
nu afhandlade förordmn ang:de R. St:rs bank.
Hr Nordenfelt: Jag instämmer med Frih, Tersmeden.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, blefvo ifrågav:de förslag till Utsk:t återremitterade.
3:dje punkten.
Hr Nordenfelt: Då hvad Utsk:t här har föreslagit, står
i omedelbart sammanhang med det föreg:de, får jag anhålla att
äfven denna punkt måtte återremitteras.
Gr. Mörner: Det förslag, som Banko-Utsk:t här har framställt,
utan att förut i ärendet med Lag-Utsk:t hafva sammanträdt,
tror jag för min del Utsk:t varit obehörigt att afgifva. Jag anser
derföre att propos. derå ej rätteligen kan göras.
Hr Nordenfelt: Då den siste värde talaren har förebrått
Utsk:t att hafva begått en alldeles olaglig handling, då det fattat
ett sådant beslut, som det ifrågav:de, anser jag mig skyldig att
tillkännagifva Utsk:ts sätt att gå tillväga i denna sak. Då, så vidt
jag vet, ingenting annat finnes löreskrifvet om Utsk:s sammansättning,
än att, så snart ett Utsk. behöfver sammanträda med
ett annat, derom skall göras anmälan och tillika en förteckning
uppsättas på de mål, som af de tvenne Utskm skola behandlas,
så har jag ej kunnat finna annat än att Banko-Utsk:t skulle
vara oförhindradt att först hemställa ifrågav:de förslag till R. St:rs
godkännande, och att, sedan det af R. Skr blifvit gilladt, med
Den 22 4 pril. 623
Lag-Utsk:t sammanträda för att kunna afgifva förslag till den
erforderliga lagförändringen.
Utsk:ts ifrågav:de hemställan återremitterades.
4:de punkten.
Hr Nordenfelt: Då denna punkt står i sammanhang med
de l'öreg:de, får jag å densamma yrka återremiss.
Äfven denna hemställan återremitterades.
Gr. Piper, Charles Emil: Då jag vid slutet af denna vecka
nödgas inlemna min pollet, anhåller jag vördsamt att få afsäga
mig min plats såsom ordförande i Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:t.
Med anledning häraf anmodade Hr Gr. o. Landtm. R. o.
Ad:s Hrr Elektorer att utse en ny ledamot i Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:t elter Gr. Piper.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 11 och
15 dennes på bordet lagde Betänk. N:o 112, i ani. af väckt
motion om utarbetande af förslag till ny riksakt.
Gr. Anckarsvärd: Det yttrande, hvarmed H. Exc. Hr
Justitie-Stats-Ministern till Ekon.- och Besv.-Utsk:t beledsagade
min nu ifrågavarande motion, afseende en förnyad begäran, det
täcktes K. M. i Nåder förordna en revision af Riksakten,
enskildt ifrån Sveriges sida, då man i Norige icke visat sig villig
att uti en sådan revision deltaga; antydde omisskänneligen
det öde, som inom Utsk:t väntade motionen.
Denna min motion innefattade likväl ingenting annat, än
ett troget återgifvande af H. Exc:s åsigter, yttranden och ordläggningar
till det sammansatta Svensk- Norska Stats-Råds-Prot:t,
af den 9 April 1861.
Jag tog mig likaledes friheten i minnet återföra H. M.
Konungens positiva yltrande, i afseende å behofvet och å den
för båda rikena oafvisliga nödvändigheten af riksaktens revidering;
och jag ansåg mig, uti dessa förhållanden, hafva det säkraste
stöd för den motion, genom hvilken jag alsåg en snarare, den
vigtiga frågans lösning.
Men jag fann snart att jag hade misstagit mig.
Utsk:ts måhända väl mycket advokatoriska bemödande att
frigöra de Norska myndigheterna ifrån att’ hafva afvisat hvarje
försök till en öfverenskommelse om en revision af föreningsfördraget,
lämpar sig likväl, elter mitt förmenande, föga till sitt
syfte, att påbörda mig att hafva brustit i bevisning.
Den 22 April.
Jag har äfven härvid i så måtto blott afskrifvit H. Eve.
Justitie-Stats-Ministerns yttrande till protokollet för d. 9 April
1861, der det heter pag. 13: »Om Norige skulle tillbakavisa
hvarje försök till en öfverenskommelse, etc. etc.»
Jag har deremot uti min motion sagt: Som Norige tillbakavisat
hvarje försök etc. etc,; och det är detta, Utsk:t lägger
mig till last, att icke hafva bevisat.
Betänk:t erinrar häruti mera ett rådstugu-protokoll, än
utredningen af en vigtig politisk samhällsfråga.
Vid den tidpunkt, då jag afgaf min motion, grundade jag
mitt omdöme å Stor-thingets underdåniga adress till H. Maj:t
Konungen, af den 23 April 1860; samt å Norska regeringens
underd. Betänk, af den 21 Okt. 1861, sådant detsamma den
14 derpåföljande Dec. blifvit af Stats-Rådet slutligen antaget.
Jag hade icke kunnat fästa mig vid något annat, än hvad
sorn i verkligheten hade inträffat, då jag afgaf min motion; och
det torde alltid komma att höra till de obefogade fordringarne,
att begära bevis, för hvad som i framtiden kan komma att hända,
eller att icke inträffa.
Huru länge, och i hvad mån, de fruktlösa försöken i denna
del böra fortsättas, anser jag ligga utom omfånget af mitt bedömande.
De ljusnader, Utskd i detta hänseende synes hemtat ifrån
H. Exc. Justitie-Stats-Ministerns yttrande vid remissen af min
motion, nödgas jag erkänna icke hafva framträngt till min inskränkta
synkrets.
Nog af, den vind, som 1860 för revisionsfrågans lösning
blåste, den blåser icke nu; och de åsigter inom den allmänna
meningen, som åt frågan då gaf ett så mägtigt stöd, saknar
den nu.
Andra hetsigheter synas nu hafva bemäktigat sig opinionsriktningen;
och mig återstår således blott uttalandet af min
enskilda ledsnad, att Sverige under ett obestämdt fjerran ännu
skall fasthållas uti de obestämda och tvetydiga förhållanden inom
Unionen, uti hvilka fäderneslandet utan sitt förvållande blifvit
inledt.
Jag anhåller derjemte, att uti R. o. Ad:s protokoll få nedlägga
min reservation emot det stöd, Ekon.- och Besv.-Utsk:t
uti mig påbördad bristande bevisning ansett sig ega för underkännande
af min motion; och tillstyrkan att R. St:r måtte lemna
den utan allt afseende.
Gr. Sparre, Erik: Då jag i fråga om det slut, hvartill
den siste värde talaren kommit, ej har något att anmärka, vill
jag tillkännagifva att det blott är några ord i hans yttrande,
emot hvilka jag, å min sida, vill inlägga en protest.
Han har sagt, att »den vind, som 1860 för revisionsfrågans
lösning blåste, blåser icke nu, och att de åsigter inom den allmänna
meningen, som åt frågan då gaf ett så mägtigt
stöd,
Den 22 April.
625
stöd, saknas nu, hvaremot andra hetsigheter nu bemägtigat
sig opinions-riktningen».
Lika öfvertygad som jag är att det ej var någon lidelse i den
allmänna opinionen, som framkallade R. St:rs skrifvelse, lika
öfvertygad är jag att den mening, som fanns då om betänkligheterna,
finnes nu; och likasom jag bestrider att det var i ett
ögonblick af hetta, som denna skrifvelse afläts, likaså bestrider
jag att någon hetsighet nu har vändt den allmänna uppmärksamheten
på något annat håll; men just derföre att jag påstår
det någon sådan hetsighet hvarken förefanns då eller nu, just
ur den synpunkten vill jag försvara Ekon.-Utsk:ts Betänk, och
anse det vara på goda skäl grundadt.
Det synes vara obestridligt att, då Utskit yttrat: »då Storthinget
ifrån nyssberörda tid och intill dess förevarande motion
väcktes, ej varit samladt, kan först under det sedermera infallna,
ännu pågående, Storthinget förväntas det yttrande i ämnet, hvartill
granskningen af det sammansatta Stats-Rådets protokoll (einnar
en anledning», detta yttrande ännu icke är afgifvet; och s'kulle
det vara, under sådana förhållanden, för Svenska representationen
lämpligt att nu framkomma med en önskan, som redan blifvit
afgiiven, och på hvilken vi veta att Kongl, Majit kommer att
fästa behörigt afseende? Jag vill derföre med Utskit instämma,
-att det med R. St:rs värdighet bäst vore öfverensstämmande, att
icke förnya en framställning, som ej kan vinna, utan snarare
måste förlora i kraft, genom att upprepas.
Jag tror för min del att den Svenska representationen i
dag står på samma punkt som vid sista riksdagen; att den ön
skar
att de unionela förhållandena må komma att regleras. Då
jag hyser den öfvertygelse äfven att detta en gång skall ske,
finner jag dels i den omständigheten, att Storthinget ännu icke
afgifvit något svar, dels i den grannlagenhet, som Storthinget
i öfrigt ådagalagt i afseende på våra unionela förhållanden, i
dessa förenade omständigheter ytterligare skäl för Sverige att
äfven å dess sida iakttaga grannlagenhet.
Sedan öfveriäggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
och Landtm, yttrat, att derunder icke afgifvits något annat yrkande,
än å bifall till Utskits ifrågavide Betänk., blef propos.
derå framställd och med ja besvarad.
Föredrogos och biföllos Stats-Utsk:ts den 15 dennes bordlagde
Utlåtm:
N:o 83, i ani. af väckt motion om befrielse för Asmundstorps
m. fl. kyrkor i Skåne från skyldigheten att utgifva dem
ådömd kyrkotionde; och
Nio 84, i ani, af väckta motioner ang. ändring uti och tillägg
till Instruktionen för R. St:rs Revisorer af Statsverket
den 17 April 1841.
lil.
40
Dcu 22 April.
Föredrogs Stats-Utsk:ts den 15 dennes bordlagde Utlåt. N:d
85, i ani. af väckt motion ang. afskrifning af qvarnränta, som
enligt Kongl. Förordn. den 20 Januari 1824 blifvit å jordfastighet
öfverflyttad.
(Ir. Mörner* Carl Göran: I början af denna riksdag biföllo
R. St:r en, af enskilda motionärer gjord, framställning, att
ali qvarnränta skulle försvinna; och det är Ståndet nogsamt bekant
att jag, ehuru förgäfves, motarbetade denna åtgärd; men
sedan beslut derom blifvit fattadt, torde det Vara skäl att detsamma
följdriktigt tillämpas.
Då jag, utgående från denna åsigt, icke kan fatta rimligheten
af det beslut, hvartill Utsk:t i afseende å denna sak kommit,
vill det tvertom synas mig att Utsk:t skulle hafva handlat i full
konseqvens med R. St:rs förut i ämnet fattade beslut, om ötsk:t
tillstyrkt att äfven de, som icke ega några qvarnar mera, men
dock för sådana inrättningar betala årlig ränta, skulle komma
i åtnjutande af befrielse från denna qvarnräntas utgifvande.
Hr Montgomery, Robert: Det är visserligen sannt att
R. St:r bifallit Stats-Utsk:ts förslag om upphäfvande af qvarnoch
sågräntan; men, sedan beslutet blifvit af K. Maj:t fastställdt,
komma först dessa förändringar att räknas från och med den
dag, då den nya lagstiftningen träder i verksamhet.
Då motionären föreslagit att R. St:r, genom en underd.
skrifvelse, böra hos K. Maj:t anhålla om ändring af K. Förordn.
af d. 20 Jan. 1824, samt om förklarande, att K. Brefvet af d.
9 Sept. 1857 skall utan undantag eller inskränkning gälla om
afskrifning af räntor för alla qvarnverk, som för sjösänkningars
skull måste rifvas, äfvensom att denna afskrifning från och med
år 1858 bör ega rum; så har å sin sida Utsk:t, såsom skäl för
sitt afstrykande, velat påpeka, hurusom, då genom K. Brefvet
d. 9 Sept. 1857 och Kammar-Colläi deraf följande kungörelse af
d. 9 Okt. samma år, befrielse afses från qvarnränta, på den
grund, att qvarn, såsom rifven, ej medförer någon fördel för
egaren, deremot, i fråga om sådan qvarn, som för beredande
af odlingsföretag måste rifvas, ett annat förhållande uppstår,
emedan i stället för qvarnen en ny fördel genom odlingen uppkommer.
Då nu motionären ej anfört något rättsskäl hvarföre
just 1858 borde vara utgångspunkten för ifrågavarande befrielse
och då ej heller samma skäl kan tydas för båda de ofvanberörda
frågorna, får jag anhålla om bifall till Utskds förslag.
Gr- Mörner: Jag vågar tro, att den siste värde talarens
framställning innefattar ett misstag.
Det förhållande, som i Betänk:t förekommer, afser eH
qvarn, som vid en sjösänkning måste af strandegarne inlösas.
Då det ej var tillåtet att få qvarnräntan afskrifven, blef den utdelad
på alla strandegarne, hvilka hvar och en fingo sig påförda
Den 22 April.
sih andel af nämnde qvarnränta, att under form af grundränta
af dem utgöras.
Då jag tror att en framställning till K. Maj:t står i sammanhang
med R. St:rs redan fattade beslut, får jag fortfara i
mitt yrkande på återremiss.
Hr Montgomery: Då det varit förordningen af den 20
Jan. 1824, som tillämpats i afs. å denna fråga, och som tillämpas
ännu till dess den blir upphäfd, anser jag att motionären ej
haft några skäl för att tala om exceptionela förhållanden.
Jag förstår ej heller hvad man skulle vinna genom någon
skrifvelse i denna fråga, ty förordningen om upphäfvandet af
qvarnräntan blir en helt och hållet särskild sak.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts yttrande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr,
och Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
tili och dels återremiss af Stats-Utsk:ts ifrågavarande Utlåt.,
framställde Hr Gr. och Landtm, först propos. på bifall till detsamma,
hvartill svarades många jä, blandade med nej, och
sedermera propos. på återremiss deraf; då svaren utföllo med
många nej jemte åtskilliga ja ; hvarefter förnyad propos. på bifall
till Utlåt:t gjordes, samt besvarades med många ja tillika
med flere nej, och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följ:de voter:s-propös.:
»Den som bifaller Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 85, i ani. af väckt
motion ang:de afskrifning af qvarnränta, som enligt Kongl.
Förordn. den 20 Januari 1824 blifvit å jordfastighet öfverflyttad,
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. detta Utlåt.
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja —28.
Nej—16.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts den 15 dennes bordlagda
Utlåt. N:o 86, i ani. af väckta motioner dels ang. indragande
till Statsverket af alla militiee-boställen emot beviljande af lämplig
penningelön till militärtjenstemännen, dels ock om försäljning af
berörda boställen.
658
Den 22 April.
Föredrogos och biföllos Stats-Utsk:ts den 18 dennes bord-^
lagde Utlåt:n:
N:o 90, i ani. af väckt motion ang. förändring i tiden för
uppbördsstänimors hållande å Oland;
N:o 91, i ani. af väckt motion om eftergift af 1857 och
1858 årens återstående arrende för kungsladugården Borgholm
på Öland;
N:o 92, i ani. af väckt motion ang. de till komministrars
och kapellpredikanters aflöning anslagna hemmans och lägenheters
befrielse från ränta och kronotionde;
N:o 93, dels i ani. af K. Mäjrts Nådiga Propos. äng. upplåtelse
till Wenersborgs stad af en Kronan tillhörig tomt derstädes,
och dels till följd af enskild motionärs framställning i ämnet.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts den 18 dennes bordlagda Mern. N:o 33, i ani.
af återremiss af sista punkten i Utsk:ts Mern. N:o 30.
Föredrogs och bifölls Banko-Utsk:ts den 18 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 34, i ani. af ett utaf Grosshandlaren E. Röhss
gjordt ackordsanbud.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. Maj:ts denne
dag ankomna Nåd. Propos:r:
ang. medels anvisande till ett vägarbete i Norrbottens län
för afböjande af der befarad hungersnöd; och
äng. anslag till beredande af arbetsförtjenst för de behöfvande
inom Marks härad af Elfsborgs län.
Föredrogos och bordlädes K. Maj:ts Nådiga
Propositioner:
äng. pension på allmänna indragningsstaten för Kommissionslandtm.
P. A. Toll;
äng. upplåtelse till Stockholms stad af en del utaf lägenheten
Stallmästaregården, för anläggande af en lastbrygga vid Brunnsviken;
i fråga om nedsättning i räntan för åtskilliga skogslotter å förra
kronoparken Rella Tall på Öland;
ang. anslag af statsmedel till lönefyllnad åt nuvarande innehafvaren
af Weskinde och Bro församlingars pastorat, theologi»
lektorn vid Wisby elementarläroverk, O. W. Lemke, på det
sagda pastorat må, utan afbidan å inträffande kyrkoherdeledighet
derstädes, kunna i egenskap af prebende upphöra;
ang. försäljning till skatte af de s. k. Halländske kyrkohemmanen;
-
Dea 22 April.
629
samt Skrifvelse!-:
i fråga om nämndemäns och fjerdingsmans rätt till ersättning
för extra förrättningar;
i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile och ecklesiastika
tjenstemän för en del resor i tjensteärenden;
ang. ifrågasatt bidrag från handels- och sjöfartsfonden, till
gäldande af den för Stade-tullens aflösning erforderliga utgiftssumma.
Anmäldes och bordlädes sammansatta Stats- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Bétänkm, Mem:r och Utlåt.:
N:o 22, i ani. af väckt motion om upphäfvande af 13 § i
Kongl. Förordn. d. 20 Jan. 1824, ang. utrifning af vattenverk,
som genom uppdämning skada jord eller hindra dess odling;
N:o 23, i ani. af väckt motion om ersättning af statsmedel
för upprätthållandet af nya gästgifveri- och skjutsrättare-befättningar
inom Indahls tingslag i Medelpad;
N:o 24, i ani. af återremiss å Utsk:ts Betänk. N:o 4, i ani.
af väckt motion om förändrad lagstiftning i fråga om forntida
minnesmärkens fredande;
N:o 25, i ani. af väckta motioner dels att alla pedagogier
måtte under vissa vilkor förklaras för elementarläroverk, dels
att pedagogien i Laholm måtte förändras till ett lägre elementarläroverk;
N:o
26, i ani. af återremiss å Utsk:ts Betänk. N:o 15, beträffande
väckta motioner om undersökning af arealen och beskaffenheten
af statens skogar samt om anslag för berörda
ändamål;
N:o 27, i ani. af Riks-Ståndens Skiljaktiga beslut, beträffande
Utsk:ts Betänk, N:o 17, i fråga om indelade räntors och tiondes
uppbärande och redovisande af kronans uppbördsmän m.
m.; samt
N:o 28, med föranledande af återremiss å Utsk:ts Betänk.
N:o 10, i ani. af väckt motion om hemmanets N:o 1, Fångå
mons
^ mantal i Jemtland befrielse från rotering.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. | 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
630
Den 25 April.
Lördagen den 25 April 1863.
Plenum kl. 1 e. m,
Justerades 3 prot.-utdrag för den 22 dennes samt pleniprot:t
för den 28 sistl. Februari f. m.
Upplästes ett af Gr. Gyldenstolpe, Adolf Fredrik Nils, inlemnadt
mern. af följ:de lydelse:
Då jag numera, utaf snart förestående embetsresor och öfriga
tjenste-åligganden, är förhindrad att längre fortfara mod det
uppdrag, jag haft, att vara Ordförande för R. o. Ad:s Hrr
Elektorer, så nödgas jag afsäga mig detta förtroende och tillika
anhålla att fortfarande varda bibehållen vid min riksdagsmannarätt.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad. sitt bifall.
Hr Lagerheim, Elias, hade inlemnat ett mern., som nu
upplästes och lydde sålunda:
Då jag i och för tjenstgöring måste lemna hufvudstaden, får
jag härmed afsäga mig min plats i Riddarh.-Utsk:t, med vördsam
anhållan att vid min riksdagsmannarätt varda bibehållen.
Sedan R. o. Ad. jemväl härtill samtyckt, anmodade Hr Gr.
o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer att välja en ledamot i Riddar!).
-Utsk:t efter Hr Lagerheim.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utsk:t K. M:s d. 22
dennes bordlagde Nådiga Propos:r och Skrifvelser till R. St:r,
nemi.
Propositioner:
ang:de pension på allmänna indragnings-staten för Kommissionslandtmätaren
P. A. Toll;
i fråga om nedsättning i räntan för åtskilliga skogslotter å
förra kronoparken Kella Tall på Öland;
Den 25 April.
031
ang:de upplåtelse till Stockholms stad af en del utaf lägen^
heten Stallmästaregården, för anläggande af en lastbrygga vid
Brunnsviken;
ang:de anslag af statsmedel till lönefyllnad åt nuv:de innehafvaren
af Weskinde och liro församlingars pastorat, teologiajlektorn
v id Wisby elementar-läroverk, O. W. Lemke, på det
sagde pastorat må, utan afbidan å inträffande kyrkoherdeledighet
derstädes, kunna i egenskap af prebende upphöra;
ang:de försäljning till skatte af de s. k. Halländske kyrkohemmanen;
samt
Skrifvelser:
ang:de ifrågasatt bidrag från handels- och sjöfarts-fonden
till gäldande af den för Stade-tullens aflösning erforderliga utgiftssumma
;
i fråga om kostnadsersättning till militäre, civile och eckle^
siastike tjenstemän för en del resor i tjensteärenden;
i fråga om nämndemäns och fjerdingsmans rätt till ersätta
ning för extra förrättningar.
Föredrogs ånyo BankoUtsk:ts den 18 och 22 dennes bordlagde
Mern. N:o 33, i ani. af återremiss af sista punkten i Utsk:ts
Mern. N:o 30.
Hr von Koch, Nils Samuel: På sätt R. o. Ad. torde
erinra sig, har R. o. Ad., vid behandlingen härstädes af frågan
ang:de öfverlemnande till hypoteks-banken af bankofastighetsbelåningen,
bifallit de 2:ne första punkterna; hvaremot Ståndet,
— beträffande 3:dje punkten med hemställan om bifall till
den ändring, som bankofullmägtige efter aftal med hypotheksbanken
kunde finna behöflig uti den lag, som för hypotheksbanken
blifvit utfärdad, — icke ansåg lämpligt att på förhand bifalla en
förändring, derom Ståndet icke kunde hafva någon kännedom,
huru den skulle komma att utfalla. Ståndet återremitterade
derföre Betänk:t i denna del.
Preste- och Borgare-St:n hafva nu bifallet Betänk:t N:o 33,
hvaremot de öfriga båda Stånden tillförene hafva afslagit den
ifrågav:de ölverflyttningen,
Uti detta skick befinner sig den nu omhandlade frågan.
Jag kan för min del icke tro, att R. o. Ad. f. n., mer än
tillförene, kan vara benägen att uppå den nu förev:de inbjudningen
på förhand gilla en af Ståndet okänd lagförändring.
Utsk:t har icke uppgjort något förslag till den ifrågav:de
bestämmelsen, — en åtgärd, hvilken icke heller varit så lätt att
verkställa.
Uti 2:dra mom:t af Betänk.t N:o 33 hemställer Utsk:t:
»att Bankofullmägtige må erhålla uppdrag att inleda och afsluta
aftal med allmänna hypotheksbanken om öfvertagande af
632
Den 25 April.
bankens fordringar mot pant af inteckning i fastighet på landet,
under vilkor att låntagarne tillgodonjuta den dem tillförsäkrade
rätt och att hanken må erhålla hypotheksbankens obligationer till
belopp samt med ränta och förfallotid, som genom öfverenskommelse
mellan Bankofullmägtige och hypotheksbanken kan varda
bestämd.»
En ändring uti K. M:s Nåd. förordn. af den 26 April 1861
blir oundgängligen behöflig, emedan dels hvpoteksbankens direktion
icke är berättigad att ingå det i följd af denna ölverflyttning
nödiga aftal, dels hypotheksbanken, enligt 12:te §:n i
samma förordning, ikläder sig full ansvarighet för de ingångna
förbindelsern
En lagfö lindring i detta hänseende måste således ega rum;
men behöfvei dock icke innehålla något annat lin samma bemyndigande
för hypoteksbanken, som fullmäktige tillförene af
R. St:r erhållit.
Om man utgår från denna åsigt, torde icke heller behöfva
blifva mycken tvist om ordalagen.
På grund häraf får jag yrka, det R. o. Ad., med afslag å
Mem:t, måtte förklara, det R. St:r böra för sin del besluta, att
förordn. d. 26 April 1861 ang:de en allmän hypotheksbank skall
erhålla ett tillägg af följ:de lydelse:
»Hypotheksbanken eger att med R. Skrs hank sluta aftal om
öfvertagande af sistnämnde banks fordringar mot pant af inteckning
i fastighet på landet, under vilkor att låntagarne tillgodonjuta
den dem tillförsäkrade rätt och att banken erhåller hypotheks-bankens
obligationer till belopp, samt med ränta och förfallotid,
som genom öfverenskommelse mellan Bankofullmägtige
och hypoteks-banken kan varda bestämdt.»
Hr Cederschjöld, Rob. Teofr.: .lag tager mig friheten
fästa uppmärksamheten deruppå, att då 1860 års Ständer beviljade
8 millioner till grundfond för denna bank, så fastställde
R. St:r dervid det uttryckliga vilkor, att någon förändring uti
densamma icke utan 11. St:rs bifall kunde ega rum.
Genom det förslag, som här blifvit Irarnstäildt i afseende å
den 3:dje punkten, skulle likväl R. Skr frånträda detta beslut.
Jag kan för min del icke inse att något förändradt förhållande
inträffat, som bör kunna härtill föranleda.
På dessa skäl anhåller jag om afslag; och kan icke förutsätta,
det R. o. Ad. vill antaga det af Hr von Koch nu framställda
förslag, emedan jag icke tror, att man deråt kunnat egna
den grundliga pröfning, hvilken likväl torde vara erforderlig.
Gr. Mörner, Carl Göran: Denna fråga har verkligen,
i följd af den behandling Banko-Utsk:t låtit densamma undergå,
kommit uti ett, om jag så får uttrycka mig, ganska kinkigt
stadium.
Att Banko-Utsk:t icke eger att handlägga frågor om civillags:
stiftande, är nogsamt bekant. Utsk:ts uppmärksamhet blef
Den 25 April.
833
också redan vid återremissen häruppå lastad. Det :skhlie, vid
sådant förhållande, kanske kunna synas lämpligast att., på sätt
den siste värde talaren hemställt, rent af afslå denna punkt,
men möjligtvis skulle man derigenom äfventyra att komma i en
ännu svårare förveckling, än den närv:de. Man eger ju nemi.
ännu den förhoppning att Bonde-St, som i likhet med R. o. Ad.
ännu icke fattat något beslut i frågan, kan fästa afseende vid den
af sistnämnde Stånd uttryckta åsigt; och om till följd deraf två
Stånd komma att stadna mot två, skall man åtminstone få
något beslut i frågan. Om åter R. o. Ad. afslår punkten,
men Bonde-St. bifaller densamma, tjenar R. o. Adis afslag till
intet.
1861 års författn. om riks-hypotheks-banken är att betrakta
såsom ett kontrakt, icke allenast emellan R. St:r å ena sidan samt
hvpotheksbanken å den andra, utan äfven emellan Svenska staten
och de långifvare, som lemnat hypoteksbanken försträckning.
Det skulle derför, enligt min åsigt, vara ett prof på allt
för stor lättsinnighet vid behandlingen af R. St:rs lagstiftningsrätt,
om R. St:r, vid första tillfälle som dertill yppar sig, på
förhand förklarade att de äro nöjda med hvad sorn helst K. M.
behagade låta i denna författning införa.
Då Hr von Kocks förslag endast innehåller en hemställan,
det hypoteksbanken måtte få samma bemyndigande att emottaga
landfastighets-lånen som Bnnko-lullmäktige tillförene erhållit
att å hypotheks-banken öfverlåta desamma, anser jag icke att
det är för mycket vågadt att dertill lemna bifall.
Hr Cederschjöld: Sedan jag nu haft tillfälle att genomläsa
det af Hr von Koch framställda förslag, finner jag icke vidare
något hinder att i denna fråga förena mig med honom.
Hr De Maré, Baltzar: Jag har endast begärt ordet för
att förena mig uti Gr. Mörners hemställan om bifall till det af
Hr von Koch framställda förslag.
Frih. von Schwerin, Jules: Då denna fråga förevar i
Utsk:t, hyste jag redan mina tvifvelsmål, huruvida densamma, i
dess nuv:de skick, blifvit riktigt behandlad.
Afven jag får således förena mig uti begäran om bifall till
det af Hr von Koch framställda förslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att under densamma hade Hr von Koch, med
hvilken liera ledamöter sig förenat, framställt det yrkande, att
R. o. Ad., med afslag å Mem:t, skulle förklara, det R. St:r böra
för sin del besluta, att förordn. den 26 April 1861 ang:de en
allmän hypoteksbank skall erhålla ett tillägg af följide lydelse:
»Hypotheksbanken eger att med R. St:rs Bank sluta aftal om
öfvertagande af sistnämnde banks fordringar mot pant af inteckning
i fastighet på landet, under vilkor att låntagarne tillgodo
-
63+
Dgu 25 April.
»ljuta den dem tillförsäkrade rätt och att banken erhåller hypo*.
t heks-bankens obligationer lill belopp, samt med ränta och för^
fallotid, som genom öfverenskommelse mellan Ranko-fullmägtige
och hypoteksbanken kan varda bestämdt.»
Härefter framställde Hr Gr, o. Landtm, först propos. på
bifall till Banko-Utsk:ts förevsde Mern., hvartill svarades nej,
samt sedermera propos. på afslag derå och antagande af Hr
von Köchs ofvanomförmäldte förslag, hvilken propos. med ja
besvarades.
Hr von Koch: Jag hemställer att H. o. Ad. ville inbjuda
de öfriga Stånden att förena sig i detta beslut.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad., uppå framställd pro^
pos., sitt bifall.
Förerirogos och biföllos Sammsnsatta Stats- samt Allm.- Besv.-  o. Ekon.-Utsk:ts den 22 dennes bordlagde Betänka):
N:o 22, i ani. af väckt motion om upphäfvande af 13:de
j§:n i K. Förordn. den 20 Januari 1824. ang:de utrifning af vattenverk,
som genom uppdämning skada jord eller hindra dess
odling; och
N:o 23, i ani. af väckt motion om ersättning af stats-mei
del för upprätthållandet af nya gästgifveri- och skjutsrättare^
befattningar inom Indahls tingslag i Medelpad.
Föredrogs och lades fill hand|ingarne samilia Utsk:s Mern,
N:o 24, i ani. af återremiss å Ulsktts Betänk. N:o 4, i ani. af
väckt motion om förändrad lagstiftning i fråga om forntida
minnesmärkens fredande.
Föredrogs och bifölls samma Utsk:s Betänk. N:o 25, i ani.
af väckta motioner dels att alla pedagogier matte, under vissa
vilkor, förklaras för elementar-läroyerk, dels att pedagogien i Laholm
måtte förändras till ett lägre elementar-läroverk.
Föredrogos och lades till handlingarne samma Utsk:s Mern.:
N:o 26. i ani. af återremiss å Utslols Betänk. N=o 15. be-,
träffande väckta motioner o.m undersökning af arealen och beskaffenheten
al statens skogar, samt om anslag för berörda ändamål
; och
N:o 27, i ani. af RiksrStåndens skiljaktiga beslut beträffande
Utsk:ts Betänk. N:o 17, i fråga om indelade räntors och tiondes,
uppbärande och redovisande af kronans uppbördsman m. m.
Den 2» April.
635
Föredrogs samma Utsk:s Utlåt. N:o 28, med föranledande
af återremiss å Utsk:ts Betänk. N:o 10, i ani. al vackt motion
om hemmanets N:o 1 Fångåmons ^ mantal i jemtland befrielse
från rotering.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag anhåller att R. o. Ad.
måtte, med vidblifvande af sitt förut i ämnet fattade beslut, lag-,
ga det nu förev:de Betänk:t till handlirigrne.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
, beslöt R.| o. Ad., att, med vidblifvande af sitt förut i frågan
fattade beslut, lägga förev:de Utlåt, till handlingarne.
Anmäldes och bordlädes:
Konst.-Utsk:ts Mern. N:o 14, i ani. af Riks-Sfåndens beslut
rörande ett i Utsk:ts Mern. N:o 11 framstäldt förslag till ändringar
i Usta §:n i Ute mom. Tyckfr.-Förordn,, ang:de boktryckares
åliggande att aflemna friexemplar af tryckta arbeten;
Allm. Resv.- o. Ekon.-Utsk:ts Utlåt,. N:o 113, i ani. af återremiss
af Utsk:ts Betänk. N:o 44, ang:de väckta motioner om åtgärders
vidtagande med afseende å grindars uppförande öfver
allmänna vägar;
och Betänk. N:o 114, i ani. af väckta motioner rörande
medverkan från Sveriges sida till Konungariket Polens återupprättande;
samt
Riddarh -Utsk:ts Utlåt. N:o 8. ang:de väckt fråga on\
granskning af de utaf Hr Anrep utgifna: »Svenska Adelns AU.
farta flor.»
R. o. Ad. åtskiljdes kl 2 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 29 April.
Onstlagcn den 29 April 1863.
Plenum kl. 2 e. m.
Justerades 3 prot.-utdrag för d. 25 dennes och pieni-prot.
för iden 28 sisth Februari e. m.
Föredrogs ett ifrån Hederv. Bonde-St. ankommet prot.-  utdrag för den 22 dennes, med kommunikation af en utaf Carl
Anders Larsson från Ostergötlands län vackt och till sammansatta
Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.- Utsk:t remitterad
motion om ändring i sättet för skjutsningsbesvärets ordnande.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då den ifrågav:de motionen
redan blifvit till behörigt Utsk. öfverlemnäd, torde densamma
icke erfordra annan åtgärd från R. o. Ad:s sida, än att läggas
till handlingarne.
Ropades ja.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att ibland R. o. Ad:s Hrr
Bänkmän följ:de ledigheter uppstått, nemi.:
inom 3:dje bänkmans-afdelniugen efter N:o 142. Gr. von Saltza,
Carl Anton Philip;
» 5:te » » » N;o 202, Frih. v. Gedda,
fullm. Hr Munck af Fulkila,
Carl Jakob;
» U:te » » » N:o 406, Hr von Kru
senstjerna,
Maur. Adolf;
» 13:de » » » N:o 872, FIr Lindebeck,
Edvard Ulrik;
» 21:sta » » » 1988, Hr Adlersparre,
Rudolf;
Och anmodade Hr Gr. o. Landtm. R. o. Åd:s Hrr ledamöter
i nämnde bänkmans-afdeloingar att i början af nästa plenum
välja nya bänkman i de algångnes ställe.
Vidare tillkännagaf Hr Gr. o. Landtm., att ibland R. o.
Ad:s Hrr Elektorer förefunnos två ledigheter efter N:o 35, Gr.
Gyldenstolpe, Adolf Fredrik Nils, och N:o 398, Frih. Ihre, fullm.
Den 29 April.
637
Hr Tersmeden, Nils; och anmodades Ståndets Hrr Bänkman,
att, sedan nyss omnämnde bänkmansval egt rum, sammanträda
lör utseende af två nya Elektorer.
Föredrogs och lades till handlingarne Konst.-Utskits d. 25
dennes bordlagde Mern. N:o 14, i ani. af Riks-Ståndens beslut
rörande ett i Utsk:ts Mern. N:o 11 framsläldt förslag till ändringar
i lista §:n llite mom. Tryckfr.-förordnm, angide boktryckares
åliggande att aflemna friexemplar af tryckta arbeten.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utskits den 25 dennes bordlagde:
Utlåt. N:o 113, i ani. af återremiss af Utskits Betänk. Nio
44, angide väckta motioner om åtgärders vidtagande med afseende
å grindars uppförande öfver allmänna vägar; samt
Betänk. N:o 114, i ani. af väckta motioner rörande medverkan
från Sveriges sida till konungariket Polens återupprättande.
Föredrogs, men blef, på flere ledamöters begäran, ånyo bordlagdt,
Riddarh.-Utskis d. 25 dennes bordlagde Utlåt. Nio 8, angide
väckt fråga om granskning af de utaf Hr Anrep utgifne: »Svenska
Adelns Attartaflor.»
Upplästes och lades till handlingarne från de öfriga Riksstånden
ankomna prot.-utdrag, nemi. från Preste-St. för tiden
från och med den 18 sistl. Februari till och med d. 15 dennes,
från Borgare-St. för tiden från och med den 21 sistl. Februari
till och med den 15 dennes, samt från Bonde-St. för tiden från
och med den 18 sistl. Februari till och med den 15 dennes.
Anmäldes och bordlädes nédannämnde, från Utskin inkomna
Meni., Utlåtm och Betänkin, nemi. från
Stats-Utskottet:
Nio 87, angide fortsatt utförande af jernvägsarbeten för
statens räkning och anvisande af dertill erforderliga medel;
N:o 88, angide gjorda framställningar om statsbidrag för
enskilda jernvägsanläggningars företagande;
Nio 89, i fråga om anskaffande af medel till jernvägsbyggnader;
Nio
94, angide bestämmandet af dels aflöningen för RiksStåndens
och Utskins kansli- och vaktbetjening, dels godtgörelsen
af vissa kostnader i följd af trykningen utaf Riks-Ståndens protokoller
jemte dertill hörande Bihang;
038
Den 29 April.
N:o 95, åhgidé anslag till beredande af arbetsförtjenst för
de behöfvande inom Marks härad af Elfsborgs län;
N:o 96, i ani; äf K. M:s Nåd. Propos. angtde anvisande af
medel till ett vägarbete i Norrbottens län, för afböjande af der
befarad hungersnöd;
Sammansatta BeVillhings-, Lag- saint Allmänna Besvärs- och
Ekonomi-Utskottet:
N:o 1, med anmälan om en Sekreterares antagande:
N:o 2, ang:de villkoren för bränvins tillverkning;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 115, i ani. af väckta motioner om ändringar i K. Förordningen
om kommunal-styrelse i stad, den 21 Mars 1862;
samt i 28:de kap. 5:te §:n Byggninga-balken.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: Då de nu bordlagda
Mern. och Utlåt:n från Stats-Utsk:t N:ris 94, 95 och 96 äro af
den egenskap att det vore önskligt att de snart blefve afgjorda,
så hemställer jag att Hr Gr. o. Landtm, måtte göra propos. på
att dessa sättas främst på föredragningslistan till nästa plenum.
Sedan R. o. Ad. till detta förslag lemnat sitt bifall, åtskiljdes
Ståndet kl. j 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
