# ID: svediakorp-gov676
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 1862--1863
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 142,338
# sentences: 5,350
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


PROTOKOLL,
HÅLLNA
HOS
1IÖGL0FLIGE
BIDDHSKAPET OCH ADELN,
VID
Lagtima Riksdagen i Stockholm
ÅR 1862-1863.
Autint Hit fiel.
STOCKHOLM,
Tryckt hos E. Westrell,
18G3.
Lördagen den 3 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. ni.
Justerades 4 prot.-utdr. för den 27 December sistl. år, samt
pleni-protm för den 28 sist!. November f. o. e. m.
Upplästes ett utaf Gr. von Saltza, Philip, inlemnadt mern.
af följande lydelse:
Hindrad att för närv:de deltaga i R. o. Ad:s öfverläggningar,
får jag vördsamt anhålla, att, med bibehållande af min
riksdagsmannarätt, få afsäga mig min befattning som Bänkman.
Denna anhållan blef, uppå framställd propos., af R. o. Ad.
bifallen.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 13 och 27 sistl. December
bordlagde Ut,låt:de N:o 9, i ani. af väckt motion om ett tillägg
till 17:de kap. 16:de §:n Rättegångs-Balken, samt om ändring i föreskrifterna
rör:de embetsmanna-ed och läkareattester.
Hr Gr. o. Landtm, lät uppläsa ett från Hederv. Bonde-St.
ankommet prot.-utdr. för den 20 sistl December, hvaraf inhemtades,
att bemäldte Riks-Stånd beslutat ånyo remittera den
ifrågav.de motionen till Lag-Utsk:t.
Härefter anmälte sig och yttrade
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: Jag kan, för mindel,
icke inse, att Lag-Utsk:t vid detta tillfälle varit rätt lyckligt uti
sin lagtolkning.
Det förekommer nemi. ständigt, att motioner, som kunna
föranleda sammanträden mellan flera Utsk., från Riks-Stm icke
remitteras till ilrågav:de flere särskilda Utsk., utan allena till
ett Utsk. Anledningen härtill är, att det står de särskilda
Utskm öppet att nied hvarandra sammanträda.
Om äfven Utsk:t haft rätt deruti, att det ämne, som utgör
föremål för den il'rågav:de motionen, är af beskaffenhet,
alt erfordra behandling af flere Utsk., så är deraf alltså icke
någon följd, att Utsk:t, på sätt nu egt rum, skulle till Riks-Stm
återskicka motionen.
4
Den 3 Januari.
För denna min åsigt hemtar jag ytterligare stöd deraf, att
förev:de ärende synes mig vara af den synnerliga vigt, att
Utskit utaf sistberörde omständighet bort finna sig särskildt
uppmanadt, att skyndsammeligen företaga samma ärende till
allvarlig pröfning.
I betraktande häraf, och då jag dessutom tror mig ega
temlig säker kännedom derom, att de 3 öfrige Riks-St:n återskickat
ärendet till förnyad behandling, får jag hemställa, att
jemväl R. o. Ad. måtte i afs. å nu under öfverläggning varande
motion besluta enahanda åtgärd.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., lades Utlåtit till handlingarne, med förklarande, att
merberörde motion borde af Lag-Utsk:t till behandling upptagas.
Vid puktvis skedd föredragning af Stats-Utsk:ts d. 27 sisth
December bordlagde Utlåt. N:o 19, i ani. af R. St:rs åren 1860,
1861 och 1862 församlade Revisorers berättelse oin granskningen
af de under K. Kommers-Colhii förvaltning ställda
fonder och medel, lades Utskits yttrande i l:a punkten till
handingarne, lät R. o. Ad. bero vid yttrandet i 2:dra
punkten, samt biföll den i 3:dje punkten gjorda hemställan.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts d. 27 sisth December
bordlagde Utlåt. N:o 20, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang.
afsöndring och upplåtelse åt Westerviks tändsticksbolag af en
mindre jordrymd från tredje majorsbostället Stufverum vid
vid Andra Lilgrenadier-regementet.
Föredrogs Lag-Utsk:s d. 27 sisth December bordlagde
Mern. N:o 13, med återlemnande af väckt motion om förändring
af stadgandena angide edgång.
Gr. Liljencrants: Då Utsk:ts nu föredragna Utlåt, be
handlar
ett ärende af ungefärligen enahanda beskaffenhet med
det uti Utlåtit Nio 9 förekommande ämne;
samt Utskit äfven här stadnat uti ett likartadt beslut med
det, som blifvit fattadt i afs. å den uti sistberörde Utlåt, afhandlade,
samt af Riksdagslullmägtigen Sven Rosenberg afgifne
motion;
får jag hemställa, att R. o. Ad., i öfverensstämmelse med
dess uti nyssnämnde fråga fattade beslut, jemväl måtte återförvisa
detta ärende till förnyad behandling.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., lades Memit till handlingarne, med förklarande, att
ifrågavide motion borde af Lag-Utsk:t till behandling upptagas.
Den 3 Januari.
5
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts d. 27 sisth December bordlagde
Betänkm:
N:o 18, i ani. af väckt motion (N:o 121) om Smålands
husar-regementes afsittande; och
N:o 19, i ani. af väckta motioner om vidtagande af åtgärder
till veterinärväsendets fullständiga ordnande.
Föredrogos och biföllos samma Utsk:s nämnde dag bordlagde
Betänkm:
N:o 20, i ani. af väckt motion (N:o G) om utarbetande af
en ecklesiastik boställsordning; och
N:o 21, i ani. af väckt motion (N:o 11) om reglering af
klockares löne-inkomster.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
samma Utsk:s Betänkm:
N:o 22, i ani. af väckt motion (N:o 247) om organiserandet
af en representation för häradet; och
N:o 23, i ani. af väckt motion (N:o 200), i fråga om
upphäfvande af 3 mom. i 47 § af Iv. Förordningen om landsting.
Föredrogs och bifölls samma Utsk:s Betänk. N:o 24, i ani.
af väckt motion (N:o 260) om uppgörande af nya billiga taxor
å afgifter till kyrka och kyrkobetjente m. fl.
Föredrogs, men begärdes ånyo på bordet, samma Utsk:s
Betänk. N:o 25, i ani. af väckt motion (N:o 86), ang:de tre årliga
häradsting i Wermland.
Föredrogos och biföllos samma Utsk:s Betänkm:
N:o 26, i ani. af väckt motion (N:o 486), om förbud emot
befälets inblandning vid afslutande af kontrakt emellan rotehållare
och soldat; samt
N:o 27, i ani. af väckt motion (N:o 510), om ändring i
bestämmelserna rör:de soldat-torp.
Föredrogs samma Utsk:s d. 27 sisth December bordlagde
Mern. N:o 28, i ani, af väckt motion (N:o 3i>), om dels förändrade
vilkor för lärares vid elementarläroverken uppfattning i
högre lönegrad, deras pensionering m. m., dels ock rättighet
för läraren i teckning vid Skara högre elementarläroverk, Mankell,
att, vid fråga om uppflyttning till högre lönegrad, få beräkna
äfven de år, han före 1860 vikarierat i nämnde befattning.
6
Den 3 Januari.
Flere ledamöter begärde detta Mern. ånyo på bordet, hvarjemte
anmälte sig och yttrade
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jemte det jag instämmer uti
nu framstälde yrkande om bordläggning af förev:de Mern., anhåller
jag att med afgörande af detsamma måtte få anstå, intilldess
kändt blifvit, hvad beslut Borgare-St. i frågan fattat.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framställd
propos., sitt bifall.
Föredrogs, men begärdes ånyo på bordet, samma Utsk:s
Mern. N:o 29, i ani. af vackt motion om inrättandet af en
pensionsfond för handelsflottan.
Föredrogs samma Utsk:s Mern. N:o 30, i ani. af väckt
motion, rör:de manufakturdiskontens upphörande.
Efter det flere ledamöter begärt förnyad bordläggning af
ifrågavtde Mern , anmälte sig och yttrade
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag hemställer, att med
pröfningen af detta Mern. måtte anstå, intilldess kändt blifvit,
hvad beslut Borgare-St. i frågan fattat.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad, framställde Hr
Gr. o. Landtm, propos. på bifall till hvad Hr von Koch sålunda
föreslagit, och, då dertill svarades flere ja och några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Slutligen anmältes och bordlädes nedannämnde från Utskm
inkomne Utlåtrn och Betänkm, nemi. från
Stats-Utsk:t:
N:o 22, ang:de Riksg.-Kont:s förvaltning under den tid,
sorn förflutit sedan början af sistförflutna riksdag;
Lag-Utsk:t:
N:o 14, i ani. af väckt motion om upphäfvande af 2 kap.
5 och 6 §§ Giftermåls-Balken;
N:o 15, i aid. af väckt motion om förändring i föreskrifterna
ang:de skyldighet för prest att pröfva vilkoren för lysning
och vigsel; samt
Riddarh.-Utsk:t:
N:o 4, i ani. af Hr Anreps, Gabriel, motion, att den
å Riddarhusets genealogier såsom lefvande upptagna Adeli
-
Den 7 Januari. 7
ga attén N:o 1 Lilliehöök af Fårdala må förklaras vara utslocknad.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. \ 12 f. ra.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen den 7 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdrag för d. 3:dje dennes samt pleniprot:n
för den 29 sisth November f. o. e. m.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 27 sisth
December och 3 dennes bordlagde Betänk. N:o 18, i anledning
af vackt motion (N:o 121) om Smålands husar-regementes
afsittande.
Gr. Taube, Henning Edvard, anförde skriftligen:
Utsk:t grundar sitt Utlåt, på de, som Utsk:t behagar uppgifva,
kända förhållanden, bristen på dugliga hästar inom provinsen
och kostnaden för remonters anskaffande från andra
håll.
Huru förhåller det sig emedlertid med dessa kända förhållanden?
Jo! enligt från nuvarande chefen mig tillhandakomna
upplysningar, är verkeliga förhållandet: att största delen
af de remonter, som blifvit insatte, sedan han hösten 1858 i
nåder utnämndes, äro födde inom provinsen: att, enligt en 1861
från kommando-expedition infordrad uppgift, medelpriset för
en remont under de då förflutne sista 5 åren väl varit 450
rdr, men att medelpriset vid remonteringarne 1860—61 för
n43 insatta remonter varit 436 rdr 63 öre; 1861'—62 för 42
remonter 393 rdr 50 öre, samt för nästlidne höst lör af kasserade
24 hästar redan insatte 17 varit 397 rdr 20 öre.
Utaf detta synes att medelpriset för de 3 sednare åren
varit 408 rdr 75 öre, och torde, vid jemförelse af medelpriset
8
Den 7 Januari.
vid kavalleri-regementerne åtminstone i tnedlersta Sverige, således
af de skäl, hvarpå Utsk:t sig grundar, icke rimligen böra
hemtas stöd för att förstöra ett godt kavalleri-regemente, utan
att åtminstone på 20 år få någon ersättning. Smålands husarer
är visserligen icke så högt beridet som lif-regementets dragonoch
husar-korpser, enär medelhöjden vid remonteringen 1860
var 9 qvart. tum; 1861 9 qvart. 4^T tum och 1862 9 qvart. 4
tum, ej heller äro hästarnc så vackra, som lifregementets husarkorps’,
men de äro goda och uthålliga.
På grund af hvad jag nu anfört, samt de skäl, som finnas
upptagne uti en Betänk:t Yidfogad reservation, får jag yrka
afslag.
Gr. Taube, August Gustaf: Min pligt som officer vid
det regemente, hvarom här är fråga, manar mig att höja min
röst emot Utsk:ts förslag, och kan jag detta så mycket mera,
som de af Utsk:t för Smålands husar-regementes afsittande anförda
skälen icke af mig kunna gillas. Att Småland är ganska
strängt berustadt kan visserligen ej af mig förnekas; men
då man tager i betraktande, att Småland redan för ett par
hundrade år sedan, då det var ett verkligen fattigt land, kunnat
underhålla 1,000 man kavalleri, så bör man väl kunna
taga för alldeles afgjordt, att samma provins nu bör kunna
underhålla en hälften så stor kavalleri-styrka, heldst ingen lärer
kunna bestrida, att jordbruket inom provinsen, och i följd deraf
den allmänna välmågan, på sednare tider gått betydligt, ja
ofantligt framåt. »Svårigheten att inom provinsen anskaffa dugliga
nummerhästar» har af Utsk:t blifvit anförd såsom ett skäl
för afsittningen; hvad detta beträffar, så har visserligen denna
svårighet förr varit ganska stor, men är numera nästan alldeles
upphäfd, ithy att på sednare tider hästar till ett betydligt
antal uppfödas inom provinsen, och hafva dessa visat sig
särdeles lämpliga till husarhästar, hvarföre de också såsom sådane
blifvit vid regementet antagne. Då på sednare tider hästafveln
inom Småland så förbättrats, att provinsens kavalleriregemente
numera erhåller remonter till ungefär J af sitt behof
af inom provinsen uppfödde hästar, så kan man väl med
allt skäl vänta sig, att om ytterligare några få år kunna påräkna
att uteslutande inom Småland erhålla erforderligt antal
hästar för hela regementet. Hvad dessa hästars duglighet beträffar,
så har erfarenheten gifvit vid handen, att de Småländska
husar-hästarne i uthållighet, styrka och hastighet kunna
täfla med hästarne vid hvilket annat indelt kavalleri-regemente
sorn helst; och på de läger, som regementet på sednare tider
bevistat tillsammans med de Skånska kavallerierna, hafva dessa
sednares officerare mer än en gång erkänt, att de Småländska
hästarne till och med öfverträffa! deras egna i uthållighet, eller
med andra ord förmåga att kunna betydligt ansträngas, utan
att förlora i hull och krafter, hvarom isynnerhet de långa mardierna
till och från de Skånska lägren innebära ett tydligt
Den 7 Januari.
9
bevis. Inom Westergöthland, som anses för en för hästafvel
särdeles lämplig provins och hvars hästar slå i ganska högt
anseende, har jag sislförflutne höst sjelf bevistat den största
remont-marknad, som der hålles, nemi. i Sköfde. Jag var i
tillfälle att se alla hästar, som der funnos, och af hvilka flera
uppköptes till remonter vid lifregementets husar-korps, och,
en), hvad jag ansåg samt flera närvarande kompetente personer
intygade, kunde dessa hästar ej i något afseende anses
vara våra Småländske hästar ölverlägsne. Då Smålands husarers
hästar under sednare tiden, enl. medelberäkning, stått tjenstbar
tills de npgnått 15 års ålder, anser jag äfven det innebära
ett tydligt bevis såväl på hästarnes duglighet, som på de
s. k. fattige Småländske rusthållarnes, eller med andra ord
den Småländska jordens, förmåga att sina hästar vårda och
underhålla.
»Ilen stora kostnaden för hästarnes anskaffande» är äfven
ett af Utsk:ts skäl Hvad den beträffar, anhåller jag att få
äran upplysa om, att medelpriset på under de sista 3 åren
vid regementet antagne remonter varit 408 rdr 75 öre rmt,
och tror jag ej, att dugliga hästar för billigare pris blifvit, åtminstone
på de sista 10 åren, vid något annat regemente anskalfade.
Om vi betrakta frågan ur militärisk synpunkt, så framställa
sig ganska vigtiga skäl emot förslaget; det torde väl vara
vådligt att, som förhållandet blefve, om Småländningarne sitta
af och Westgötharne sitta upp, blotta hela östra kusten af
Sverige från Upland ända ned till Skåne på kavalleri, samt
dessutom mindre lämpligt att förstöra ett i godt skick varande
kavalleri-regemente och i stället erhålla ett sådant, bestående af
rekryter och remonter under loppet af flera år. Det torde ursäktas
mig, att jag, såsom sjelf tillhörande ifrågavarande regemente,
här står och talar om dess duglighet; men jag tror ej,
att någon här närvarande skall kunna vederlägga mitt påstående,
att Smålands ryttare, såväl fordom som på sednare tider,
alltid med heder fyllt sin plats inom Svenska arméen.
På grund af hvad jag nu haft äran yttra, vågar jag vördsamt
anhålla om afslag å Utsk:ts förslag.
Gr. von Kosen, Fredrik: Uti min emot ifragav:de Betänk.
afgifna reservation, har jag sökt framlägga några af de
skäl, på hvilka jag ansett att Utsk:t icke bort framställa det
förslag, som nu blifvit afgifvet. Till dessa skäl kunna emellertid
läggas ännu flera. Vid denna riksdag har t. ex. Utslct företagit
sig att behandla denna fråga ensamt, då deremot vid
1840 års riksdag, då R. St:r i enahanda syftning som nu ingingo
till K. M. med en und. skrifvelse, ärendet på goda grunder
ansågs böra behandlas af sammansatt Stats- och Ekon.-  Utsk. Afven vid sednaste riksdag tillgick på samma sätt, ehuru
Utsk:t då afslog frågan. Jag anser detta vara fullt riktigt;
ty ingen kan väl neka, att frågan sammanhänger med stats
-
10
Den 7 Januari.
regleringen genom vakans-afgifterna, hvarjemte 80:de §:n R. F.
uttryckligen stadgar: »Krigsmagten till häst och fot, så
väl som båtsmans-hållet af rotering och indelning, förblifver vid
de med landet och städerna upprättade kontrakter och indelningsverk,
hvilka till deras hufvudgrunder skola orubbade vara,
intill dess Konungen och R. St:r finna nödigt någon ändring
deruti samfäldt att göra.» K. M. kan således icke utan R.
St:rs hörande vidtaga en sådan åtgärd, som här är föreslagen;
men regeringen kommer, i fall hon finner skäl dertill, att till
R. St:r aflåta en Propos. i ämnet. Om R. St:r nu ingå till
K. M. med en underd. anhållan, kan det hända, att R. St:r
stanna i en annan åsigt, än den, som möjligen kan finnas utta
lad
i den Propos, rörande landtförsvarets ordnande, som vi till
och med möjligen redan under denna riksdag hafva att förvänta.
Det synes mig också hafva varit skäl, att Utsk:t jemväl
och i sammanhang med denna fråga behandlat öfriga motioner
i samma rigtning, t. ex. den o 11 lifregements-husarers ställande
på vakans. Bland motiverna för den nu förevarande framställningen
förekommer i Utsk:ts Utlåt, följande: »vid hvilket
förhållande det synes lämpligt att de anordningar, som skulle
blifva en följd af den ifrågasatta förändringen, i tid förberedas.»
Jag kari icke föreställa mig annat, än att, om R. St:r inväntade
den Kongl. Proposm i ämnet, så skulle ändock tillräcklig tid
finnas att kunna vidtaga de förberedande åtgärderna. Men äfven
om det icke skulle medhinnas, anser jag dock vigtigare,
att R. St:r icke fatta något förhastadt beslut. Den enda olägenhet,
som kan uppstå, är att det regemente, som skall sitta
upp i stället för Smålands husarer, ett eller par år icke kommer
att blifva så fullständigt. På grund af dessa, äfvensom de i
min reservation anförda skäl, anhåller jag, i likhet med föregående
talare, om afslag.
Hr Lagerhjelm, Gustaf: Ehuru jag med största uppmärksamhet
genomläst Allm. Besv.- o. Ekon.-Utslcts Betänk.,
har jag icke lyckats finna några bindande skäl, hvilka ligga till
grund för Utslcts beslut att föreslå R. St:r, att hos K. M. i
underdånighet förorda en sådan anordning, hvarigenom Smålands
husar-regemente förvandlas till infanteri, i likhet med den
redan afslutne delen af detta regemente. Det måtte således
förefinnas några andra skäl än de af Utsk:t uppgifne, som kunnat
föranleda till sådan åtgärd, och med någon uppmärksamhet
kan man läsa mellan raderna, att förslag äro å bane, som
skulle medföra stora genomgripande förändringar af en del af
det nuvarande indelta kavalleriets organisation; — men! då härom
ej något är i Utsk:ts Betänk, vidrördt, ej heller någon plan
för R. St:r framlagd,— måste jag nu inskränka inig att endast
bemöta Utsk:ts motiver, i hvad de röra sjelfva motionen. Det
förefaller mig som skulle förevarande motion om Smålands husar-regementes
afsittning grunda sig på 3:ne särskildta momenter :
Den 7 Januari.
11
l:o ortens olämplighet, för hästafvel;
2:o rustnings-hemmanens högst klena beskaffenhet;
3:o provinsens oförmåga att inom sig kunna anskaffa dugliga
remonter.
Att provinsen Småland skulle vara olämplig för hästafvel
är för mig alldeles förvånande. Det är hvar och en bekant,
att denna provins från urminnes tider varit måhända det enda
af Sveriges landskap, hvilket gjort till siri folknäring — husdjursskötsel,
— och då man vet, att nötkreaturen och hästar
uppfödas med ungefär samma slags föda, och en sådan folknäring
förutsätter en god tillgång på goda och vidsträckta betesmarker,
finnér jag intet skäl vara för handen, att ju icke
denna provins är för hästafvel särdeles lämplig, hvartill dess
bergiga natur och kuperade mark verksamt bidrager, genom
att kunna uppföda en hästrace med mera senfull benbyggnad
och utvecklad muskelkraft än slätt byggden, hvilket äfven bevisar
sig deraf, att i fordna dagar en stor hästkännare och kavallerist,
Wallenstein, ansett särdeles gynnsamt för unghästar att
uppfödas i bergstrakter, hvarföre han lärer i Böhmen förlaggt
sina stuterier.
Hvad vidkommer svårigheten att anskaffa dugliga remonter
inom provinsen, så har nyss en talare upplyst, på grund af
uppgifter från chefen vid regementet, att för närvarande |:delar
af årets remonter äro inom provinsen anskaffade, och jag kan
dessutom, i anledning af uppgifter från befälet vid regementet,
hafva äran upplysa att detta husar-regementes hästar måhända
äro de mest härdige inom Svenska kavalleriet, hvilket bevisas
deraf, att de ofta under regementets befälsmöten, hvilka inerändels
inträffa tidigt om våren, stå bundna vid sina krubbstreck
under bar himmel, då andra kavalleri-regementen, under dessa
möten, hafva sina hästar förlagde i kantoneringsqvarter, ett företräde,
som beror på vana och naturliga förhållanden, men som
icke derför är mindre afundsvärdt.
Hvad åter beträffar rustningshemmanens klena beskaffenhet,
så är det en fråga, som fordrar en närmare pröfning, och
som berör indelningsverkets inre förhållanden. Småländningens
egen anspråkslösa uppfattning af sina ekonomiska förhållanden
är urgammal, och har haft den följd, att denna idoga och kraftfulla
befolkning inskränkt sina behof i mån af sina tillgångar
samt derigenom lörbytt den Småländska fattigdomen i en ganska
god välmåga. Redan vid indelningsverkets införande i Småland
var rustningshemmanens klena beskaffenhet föremål för
allmogens klagomål och indelnings-kommissariernes framställningar
till Konung Garl XI; men! han var en man, som egde
både skarpsinnighet och förmåga att sjelf taga initiativet i Sveriges
inre förhållanden och kraft att genomföra detsamma, och
jag har här i min hand Garl Xl:s svar till kommisionen i Småland
angående indelningsverket, dat. Kungsör den 24 Februari
1684. — »Carl etc. etc. Vår ynnest etc. — — Så, ehuruväl
det kan hafva någorledes skäl för sig, hvad J uti så måtto an
-
12
Den 7 Januari.
drage, så håfve likväl hemman i Småland åtskilligo förmåner
framföre dem här uppe, både i skog och eljest i myckenhet af
hemman och manskapet uppå detsamma, som kan svara mot
de fördelar, som tyckas kunna vara för dem här uppe.» Af
detta K. Bref synes, att jordens natur och lokala förhållanden
varit väl beräknade vid den märkliga uppgörelse, som på den
tiden skedde mellan kronan och Sveriges jordbrukare i anledning
af rustningsskyldighetens åtagande, och om man dertill
fäster sin uppmärksamhet vid meranämnde provins’ utveckling
i ekonomiskt hänseende till närvarande tid, så finner man, att
densamma gått framåt i fullkomlig jemnbredd med den öfriga
Svenska jorden.
1 det förtjenstfulla Betänk., som Bevillnings-komitén afgifvit
angående jemförelsen af jordvärdets vexlingar till de gamla
taxeringsvärdena, meddelas, att år 1857 försäljningsvärdena
förhöllo sig till taxeringsvärdena inom Kronobergs län som 3
till 1, och inom Jönköpings län som 4 till 1 ; att hemmanet Långaskruf
i Kronobergs län blifvit försåldt till 5,555 rdr rmt, hvars
taxeringsvärde var 547 rdr eller = 10:1, och hemmanet
Nöbble i Jönköpings län försåldt till 3,866 rdr rmt, som var
taxeradt till 274 rdr rmt, eller som 14: 1.
Betraktar man åter hypotheksvärderingarne, så förhålla de
sig till taxeringsvärdena i Kronobergs län som 4:1, och i Jönköpings
län som 4v: 1.
L afseende på den formella behandlingen af denna motion,
så bör tagas i betraktande, att rustningen hvilar på enskilda
kontrakter mellan kronan och de rustande, hvilka äro för tillkommande
tider bindande, samt att K. M. och R. St:r visserligen
kunna fatta beslut, att ett rusthålls-regemente, som är afsutet,
åter kan blifva kavalleri, sedan kontrakterna äro tilländalupna
för afsittningen, men att en uppgörelse med rusthållarne
bör föregå, då fråga är om ett rusthålls-regementes förvandling
från kavalleri till infanteri, emedan frågan rörer enskildte förhållanden
och eganderätten, men! om i afseende på landets ekonomiska
frågor det är nyttigt och nödvändigt, att nationen sjelf
genom sina representanter begagnar sig af sin rätt till initiativ,
så bör väl Konungamagten vara angelägen, att frågor, som röra
organisations-förändringar inom arméen, förnämligast grunda sig
på dess initiativ, så att R. Stms beslut är en följd af en K.
Propos. i ämnet och icke en enskild motionärs framställning,
hvilken den ena gången rörer afsittning af ett eller flera kavalleri-regementen,
den andra gången indragning af ett regemente,
o. s. v., hvarpå exempel finnas vid hvarje riksdag.
Det hörer visserligen icke till vårt tidehvarf att visa sig
särdeles blödig i afseende på känslan för våra stora minnen.
Under vårt raska materiella sträfvande, som så uteslutande tager
vår uppmärksamhet i anspråk, att historien knappt finnes
till annat än som en saga, hvilken ingen tror på, skulle en röst
i den rigtningen icke vara hörd. Jag tror likväl att det icke
är för mycket pietet, om nationen betänker sig, innan den för
-
Den 7 Januari.
13
ändrar organisationen af ett regemente, i spetsen för hvilket
Konung Gustaf II Adolf stupade i slaget vid Lutzen, innan man
beröfvar ett regemente sina dyrbaraste traditioner.
Jag anhåller vördsamt om afslag.
Gr. Mörner, Carl: Då jag sedan ganska lång tid tillbaka
tillhör det landskap, inom hvilket Smålands husarregemente är
(örlagdt, anser jag mig böra yttra några ord i afseende på rustningsskyldigheten
derstädes. Jag har med uppmärksamhet afhört
allt hvad som derom blifvit andraget, och jag kan icke
annat än i de flesta delar dermed mig förena. Det är en obestridlig
sanning, att rustbållningen inom Småland i många fall
är tryckande, men måhända minst inom de orter der motionärerna
bo. Jag tror att Kronobergs län i detta fall är det mest
vanlottade; men jag måste bekänna, att jag hvarken vid remonteringsmötena
eller andra tillfällen hört rusthållarne klaga öfver
för högt drifna anspråk hos befälet. Att Smålands husarregemente
är utmärkt vackert och väl beridet, kan jag med nöje
vitsorda.
Om rusthållsbesväret också är svårt inom Småland, så hafva
dock rusthållarne en ersättning i augmentsräntorna. Jag vill
likväl mindre hålla mig till sjelfva saken, är till formen. Man
har vid föreg:de riksdagar flere gånger väckt samma fråga, och,
så vidt jag vet, hafva Ständerna grundat beslutet om regementets
qvarblifvande som kavalleri, derpå att kavalleriets antal i Sverige
vore alltför ringa, hvarför man också icke ansett sig böra fästa
afseende på de motioner, som i denna rigtning blifvit framställda.
Jag kan icke finna annat, än att, då fråga är om indragning af
någon korps, eller förändring från kavalleri till infanteri, det är
K. M. ensam, som derom bör göra förslag.
Lika med reservanterna och Hr Lagerhjelm, anser jag, att
man icke bör gå K. M:s väntade förslag i förväg, då det synes
mindre välbetänkt att besluta på enskild motionärs framställning
i en så vigtig fråga; hvarför jag yrkar afslag å Utsk:ts Betänk.
Gr. Cederström, Rudolf Johan: Här har blifvit yttradt,
att det icke skulle vara något onus för rusthållarne inom
Kronobergs län att vara rusthållare för Smålands husarer. Jag
tror tvertom, eller att det icke finnes något onus, som är mera
tryckande inom detta län.
Vidare har man sagt, att tre fjerdedelar af hästarne för detta
regemente fås inom Småland. Jag tror äfven att detta påstående
är ogrundadt. Jag för min del tror, att man kommer sanningen
närmare, om man säger, att tre fjerdedelar af hästantalet
anskaffas af rusthållarne och en fjerdedel af befälet. Rusthållarne
få med stor svårighet anskaffa dessa hästar från angränsande
provinser och lyckas vanligtvis först vid tredje remonteringen
att framvisa antagliga hästar. Men dessa hästar, komna
från bättre lottade provinser, hafva svårt att föda sig på de
sanka och för större hästar högst otjenliga betesmarker, som
u
Den 7 Januari.
finnas att tillgå inom Kronobergs län. Vid sådant förhållande,
finner R. o. Ad., att rusthållsskyldigheten är ett stort onus för
denna provins, och får jag således tillstyrka bifall till Betänk:t.
Hr Silfverstolpe, David Ludvig: Jag anhåller att få
förena mig med de föregående talare, som yrkat afslag. Såsom
* inspektör för kavalleriet har jag haft lilllälle att på närmare håll
se ifrågav:de regementes duglighet, och jag kan vitsorda densamma,
så väl i afseende på instruktion och god hållning, som
jag från förra tider bevittnat regementets duglighet i fält. Man
säger: Regementets hästar äro små och i följd deraf svaga. Men
jag minnes ganska väl, att vi andre kavalleri-officerare med afund
sågo, huru Smålands dragoners hästar under kriget befunnos
i bättre stånd än de flesta andra regementernas. De äro
vande vid en tarflig utfodring hemma på rotarne, och äro derföre
belåtna med hvad kronan i fält består dem.
Jag får på grund häraf yrka afslag å Betänlct.
Hr af Klint, Erik Magnus: Då jag inom Utsk:t icke
bestridt dess nu föredragna förslag, anser jag det vara min pligt,
att med några ord bemöta de anmärkningar, sorn nu emot detsamma
blifvit gjorda.
Jag delar fullkomligt de omdömen, som blifvit fällda om
Smålands husarregemente, och ingen inom Utsk:t har någonsin
förnekat den vackra historia, detta regem:te eger. Men detta är
en sak för sig, som i närvarande stund icke kan komma i fråga.
Lika litet tror jag att det är skäl att tala om minnena, ulan vi
måste afhandla frågan, sådan den är. Mycket riktigt har en af
de föregående talarne yttrat, att han tror, att någonting ligger
mellan raderna. Frågan är icke så enkel, som den vid lörsta
påseendet kan synas. Det är eder alla, Mina Hrr, bekant, att
förslag om regementets afsittande vid flera riksdagar blifvit väckta,
och ärendet har till och med varit föremål för en underdånig
skrifvelse till K. M. vid en riksdag. Nu återkommer motionen
vid denna riksdag och har blifvit föredragen i Ekon.-Utsk:t.
Större delen af Utsk:ts ledamöter har gillat den. För dem
var det icke obekant, att ett förslag i enahanda syftning som
detta, ehuru på olika grunder, var föremål för regeringens pröfning;
de hade till och med läst detta förslag så noga, att de
kände hvarje detalj deri. I uppgörandet af detta förslag hade
äfven jag deltagit. När nu frågan, hvilken jag helst önskat
aldrig blifvit af enskild motionär väckt, förekom i Utsk:t, hemställer
jag, om det, under ofvanuppgilna förhållanden, hade varit
rätt välbetänkt, om Utsk:t kommit till något annat resultat,
än det förev:de. Man har sagt, att det icke skulle vara lämpligt
för R. St:r att beträda de gränser, som endast K. M. har
rätt att beträda. Häri instämmer äfven jag, men Utsk:t har,
enligt min uppfattning, icke föreslagit R. St:r att göra detta.
Utsk:t har icke ovilkorligen föreslagit någon afsittning för regementet;
Utsk:t har hemställt, att R. St:r, utan att ifrågasätta
Den 7 Januari.
15
ågon minskning i kavalleriets styrka, ville hos K. M. förorda
en sådan anordning, hvarigenom Smålands husarregemente förvandlas
till infanteri. Grunden, hvarföre jag deltagit i ett sådant
beslut, är att jag för min del anser, att det icke gerna vore
välbetänkt, att föreslå någon uppsittning af den del af det
fordna Smålands husarregemente, som redan afsutit. Man
måste vända blickarne åt annat håll, för att få ytterligare kavalleri.
Dervid ledes tanken på att låta något af de redan alsutna
kavalleriregementerna ånyo sitta upp, och derföre har man
också ansett att motionen borde bifallas. Det så ofta anmärkta
förhållandet att Småland icke är så lämpligt till kavalleri,
som några af de öfriga provinserna, har härtill varit
orsaken.
Jag kan således icke annat än på det Iifligaste önska bifall
till Utsk:ts förslag, och anhåller vördsamt om propos. derå.
Hr von Knorring, Erik Oscar: Det är ett eget förhållande,
som icke så sällan inträffar här på Riddarhuset, meni.
att, då man vill vinna ett för sitt parti gynnsamt resultat, då
heter det att man bör gifva regeringen ett stöd, men vid ett
annat tillfälle säger just samma ledamöter, att man icke bör inträda
inom de gränser, som tillhöra K. M.
Man har sagt, att det icke är fråga om en ovilkorlig afsittning
af Smålands husarer, men det måste väl vara hufvudändamålet
med Utsk:ts förslag. En värd talare, Gr. Gederström, har
yttrat att rustningen vore ett tryckande onus inom Kronobergs
län; det synes mig dock underligt, att ingen enda riksdagsman i
Bonde-St. från Kronobergs län motionerat i frågan. Detta tyckes
mig vara ett temligen klart bevis att invånarne sjelfva i det
så mycket omtalade fattiga Kronobergs län icke äro så särdeles
angelägna om den i fråga v:de befrielsen ifrån rustningsskyldigheten.
Den siste värde talaren har sagt, att här icke vore stället att tala
om regementets vackra historia, eller att vädja till minnena.
Jag frågar, om icke en officer, som tillhör ett regemente med
en vacker krigshistoria, med fog kan vädja till regementets
minnen.
Vidare har blifvit sagdt, att det ligger något mellan raderna
i Utsk:ts Betänk. Då man erkänner detta och vet, alt ett
förslag i enahanda syftning, som det förev:de, är å bane, så vore
det väl mera skäl att öppet uttala detta. Men om meningen är
att ett infanteri-regemente skall sitta upp, så bör man väl vänta,
till dess K. M:s Propos. derom blir afgifven; ty jag anser det
oriktigt att förorda en minskning i kavalleriets nuvarande styrka,
innan man vet, huruvida någon förhöjning deruti kan från
annat håll erhållas.
Som saken redan blifvit så väl utredd, vill jag icke längre
upptaga tiden, utan inskränker mig till att yrka afslag å Utsk:ts
Betänk.
16
Den 7 Januari.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Vid förra riksdagen
ingingo R. St:r till K. M. med anhållan, det K. M. ville låta
nedsätta en komité för uppgörande af plan för försvarsväsendets
ordnande, och vi veta alla, att K. M. tillsatt en sådan komité
med ganska vidsträckt uppdrag. Vid sådant förhållande
synes det mig mindre konseqvent, om R. St:r skulle vid denna
riksdag sjelfva gripa in i ärendets behandling och vara organisatörer
på egen hand, innan man känner det resultat, hvartill
komitén kan komma. Om äfven denna komité i en eller annan
punkt stadgat sin åsigt, så är det dock icke att, såsom fullkomligt
afgjordt, anse att komiténs berörda åsigt vinner K. M:s Nåd.
gillande, helst det väl ej är omöjligt att denna komité, lika väl
som andra, kan begå ett eller annat misstag, och det skulle i
sådan händelse vara för R. St:r mera än öfverflödigt att gå K.
M:s Nåd. beslut i förväg.
På detta skäl och med afseende jemväl derpå, att, då hästar
måste, till följd af deras tuggnings-verktygs beskaffenhet, antagas
i allmänhet kunna lättare föda sig på ett bete med kort
gräs, än oxar, men dessa sistnämnda kreatur, efter hvad allmänt
kändt är, väl frodas i Småland, den omtalade svårigheten
att i denna provins uppföda dugliga hästar förefaller mig ej kunna
vara så särdeles stor, förenar jag mig med de Hrr, som yrkat
afslag.
Gr. af Ugglas, Ludvig: En ledamot, som nyss talade
för förslaget, förklarade helt öppet, att han önskade, att denna
fråga aldrig blifvit väckt. Det är också min tanke. Men jag
går längre, ty jag måste under alla omständigheter motsätta
mig förslaget; icke så mycket derföre, att jag anser Smålandshästarne
ega ett ovilkorligt företräde framför de hästar, som
uppfödas i andra provinser, hvarföre också Småland är särdeles
lämpligt att der förlägga ett kavalleri. Jag skulle icke
heller yrka afslag uteslutande på historisk grund, ehuru jag
i egenskap af militär känner minnenas värde, men inom redan
afsutna kavalleri-regementen finnas nog också stora och vakra
minnen. Men jag skulle afslagit Betänk:t blott derföre, att då
man har ett kavalleri-regemente, som är godt, bör man icke
borttaga det för att bilda ett annat, som kanske blir sämre.
Här har äfven öppet blifvit uttaladt, att något annat ligger
under Retänk:t, och man har också gifvit tillkänna att komitén
för försvarsverkets ordnande till K. M. ingått med ett förslag
i enahanda rigtning som det nu förevarande. Jag har anledning
hoppas att detta förslag snart nog kommer till R. St:rs
kännedom och pröfning, och man får då se, på hvilka grunder
K. M. ansett någon förändring i vår nuvarande armés
organisation böra ega rum. Det är ju möjligt, alt de äro sådana,
att Smålands husarregemente ganska väl kan bibehållas.
För min del skulle jag derföre anse rättast, att R. St:r hvarken
bifalla eller afslå Éetänk:t. Att bifalla det, sådant det nu
är,
Den 7 Januari.
17
är, förefaller mig olämpligt, och att å andra sidan helt och
hållet afslå detsamma, synes mig betänkligt. Om t. ex. ett
förslag, från K. M. kommer till R. St:r ang:de regementets
afsilning och uppsättande i stället af ett par andra kavalleribataljoner,
så skulle R. St:r, genom ett afslag på nu förev:de
förslag, möjligen kunna binda händerna på sig i afseende på
pröfningen af K. M:s. Det kan nemi. ganska lätt sättas i fråga,
huruvida R. St:r, sedan de ogillat Utsk:ts förslag, hvilket egentligen
afser Smålands husarregementes afsättning, kunna bifalla en
sådan afsittning på andra vilkor. Jag får således till R. o. Ad.
hemställa, huruvida icke Ståndet skulle vilja förena sig med
mig orri en återremiss af Betänkrt, med uttryckande af den
önskan, att Utslct ville låta ärendet hvila, till dess man får veta,
onr något förslag i samma rigtning är att vänta från K. M.,
och då i ett sammanhang företaga frågan.
Häruti instämde Hr von Koch, Nils Samuel.
Frih. Gederström, Claes Henrik: En föregående talare
har fästat uppmärksamheten på att ingen riksdagsman i
Bonde-St. från Kronobergs län förenat sig med motionären vid
motionens remitterande. Jag ber med anledning häraf få upplysa,
att den omständigheten, att vid motionens väckande ingen
länets fullmägtig deruti instämt, icke kan anses innebära ogillande
af motionen, ett antagande, hvartill jag anser mig så mycket
mera berättigad, som alla de riksdagsfullmägtige från provinsen,
som finnas inom Ekon.-Utsk:t, instämt i Utslcts beslut;
och skulle jag, hvad angår sjelfva saken, instämma med de talare,
som förordat Utskds hemställan i förev:de fråga, om icke
en föregående talare fästat uppmärksamheten derå, att landtförsvarskomitén
äfven tillstyrkt Smålands husarers afsittande; tillfölje
hvaraf en återremiss af Betänk:t synes mig mera lämplig,
då motionen kunde behandlas i sammanhang med det förslag,
som från K. M. är att i denna fråga förvänta.
Frih. Raab, Adam Christian: Såsom f. d. Småländ
ning
och rusthållare vid Smålands husar-regemente, anser jag
för en pligt, att yttra mig i denna fråga. Jag får då för min
del förklara, att jag hyser mycken sympati för att bifallla
Utsk:ts Betänk. Jag anser nemi., att Småland, i jemförelse med
de 2:ne provinser, som förr haft kavalleri, är mindre lämpligt
för hästafvel än de. Derföre tagas också hästarne för regementets
behof till stor del från Östergötland och Westergötland.
En del hastar uppfödas visserligen i provinsen, särdeles
i södra delen af Kalmar län, men icke motsvarande behofvet.
Smålands husarer äro dessutom utspridda på en så stor
yta, att, om jag icke misstager mig, en underofficer fått resa
omkring 100 mil, för att göra visitation på en sqvadron.
H. H. 2
18
Den 7 Januari.
Delta föranleder naturligtvis stor kostnad och stort besvär för
tjenstgöringen på roten.
Jag kan icke neka, alt mänga rothåll äro goda, men enahanda
är förhållandet med rusthållen vid de nu afsutna kavalleri-regementen.
Man har talat om de stora minnen, som äro fästade vid
Smålands husarer. Men lika vackra minnen egde både Westgöta
och Östgöta kavallerier. De stridde båda under Gustaf II
Adolf, då han stupade.
Gr. af Ugglas har yrkat återremiss å Betänkzt. Då man
fått erfara att Iv. M. ämnar afgifva ett förslag i samma ämne,
som Belänlct omhandlar, får jag förena mig i nämnde yrkande,
och anhåller således äfven om återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder blifvit vrkadt dels bifall
till ifrågav:de Betänk., dels återremiss deraf och dels alsing
derå; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
lill Betänkit, hvartill svarades starka nej jemte ett eller annat
ja, och sedermera propos. på detsammas återremitterande,
då svaren utföllo med många ja och nej i blandning; hvarefter
propos. på afslag å Betänkit gjordes, samt besvarades med
många och starka ja, blandade med mångå nej; och förklarades
ja nu haft öfvervigten.
Sedan Gr. af Ugglas begärt, votering samt Hr Gr. o. Landtm,
yttrat, att det tillkomme K. o. Ad. att afgöra, huruvida kontra-proposm
vid den blifvande voteringen skulle innefatta återremiss
af Betänk:t eller bifall till detsamma; framställde Hr
Gr. o. Landtm, propos. derå, att Betänk:ts åtterremitterande
skulle utgöra kontra-proposm, och, då dertill svarades många
ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Härefter uppsattes och justerades följande lörslag till voter:s-propos.
;
»Den som afslår Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 18, i ani. af väckt motion om Smålands husar-regementes
afsittande, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Neji
vinner nej, återremitterar B. o. Ad. ifrågavide Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utlällit sålunda:
Ja — 58.
Nej — 57.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 27 sisth
December och d. 3:dje dennes på bordet lagde Betänk. N:o 19,
Den 7 Jauuari.
19
i ani. af väckta motioner om vidtagande af åtgärder till veterinärväsendets
fullständiga ordnande.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Emot Utsk:ts Betänk, har jag
visserligen ingenting att anmärka, enär här ondast är fråga om
nedsättande afen komité för att utarbeta ett förslag i ämnet, hvilket
förslag sedermera kommer att af IL St:r pröfvas. Det är blott
för att behålla min talan öppen, när detta förslag en gång kommer
till Ständerna, som jag önskar att få yttra några ord. Sedan
Utsk:t redogjort för de olika åsigter, som af vederh:de blifvit
utalade rör:de veterinärläkarne, kommer Ulsk:t slutligen till sin
hemställan, hvari Utsk:t jemväl antyder, att en förbättring i aflöningsvilkoren
för dessa läkare bör ega rum. För min del
anser jag det vara statens ovilkorlig^ skyldighet att bereda tillgång
på skickliga veterinärläkare; men sedan denna skyldighet
blifvit uppfylld, anser jag staten icke hafva någon skyldighet i
afseende på aflöningen för andra än dem, som i och för sundhetspolisen
bör af staten antagas. Behofvet af veterinärläkare
hvilar derpå, att enskilde landtbrukare finna med sin fördel öfverensstämmande
att använda dem, och, då det är deras fördel,
böra de äfven betala dem.
Vid lifregementets dragoner finnas t. ex. dylika läkare, och
det sätt, hvarpå de af enskilda personer, som af dem begagna
sig, blifva godtgjorda för sitt besvär, gifver mig full anledning
att tro, att det är alldeles tillräckligt med den aflöning, som åt
dem för närvarande bestås. Återstoden bör den enskilde ganska
väl kunna fylla, och gör han icke det, så är också det
ornordade behofvet icke så stort, som man tyckes antaga. Jag
tror icke att staten bör göra allt för de enskilde, och att dessa
endast skola njuta.
Jag har blott velat yttra dessa ord, för att, när förslaget
en gång framkommer, hafva på förhand uttalat min tanke emot
en förhöjning i veterinär-läkarnes aflönings-förmåner.
Frih. Alströmer, Oscar: Att veterinär-väsendet i Sverige
icke är så ordnadt, sora det borde vara, lärer icke kunna betvilias.
Det är således icke i afseende på det slut, hvari Utsk:t
stannat, som jag har någon anmärkning att framställa, utan
blott emot redaktionen. Utsk:t har sagt, att en komité varit, nedsatt
år 1850, för att utlåta sig rörde veterinär-väsendets ordnande,
och af sådan anledning nu hemställt, att R. St:r måtte
i und. skrifvelse till K. M. anhålla, att K. M. täcktes, låta
genom vederb:de utarbeta och för R. St:r framlägga ett förslag,
hvarigenom, i öfverensstämmelse med tidens fordringar och
landets behof, ej mindre undervisningen i veterinär-kunskapen
måtte höjas och utvidgas, än äfven djurläkarnes antal lörökas
och deras vilkor förbättras. Ordet »vederb:de» uttrycker, efter
min åsigt, icke hvad man menar; ty vederb:de skulle här vara
chefen för Ecklesiastik-departementet. Men frågan befinner sig
icke i det utredda skick, att ett sådant förslag kan inom De
-
20
Den 7 Januari.
partementet omedelbart utarbetas, utan dervid torde erfordras
biträde af sakkunniga personer. Jag vågar derföre föreslå, att
R. o. Ad., med förkastande af hvad Utsk:t yttrat rör:de obehöfligbeten
af en komités tillsättande, måtte i skrifvelse till K. M.
anhålla, det K. M. ville genom en komité, eller på hvad sätt
K. M. pröfvar tjenligt, låta uppgöra förslag till reglering af veterinär-väsendet
i riket.
Hr Huss, Magnus: Jag anhåller att få framställa några
anmärkningar vid ifrågav:de förslag. Utslct har först och främst
uppdragit en kort historik öfver veterinär-väsendets utveckling
i vårt land. Då denna historik är grundad på ett helt nyligen
i ämnet af Sundhets-Collegium afgifvet betänk., är den med
verkliga förhållandet öfverensstämmande. Sedermera kommer
Utsk:t till framställningen rör:de nedsättande af en komité för
frågans behandling, hvilken komité Utsk:t afstyrker. Med ani.
häraf, ber jag att få fästa uppmärksamheten på följande förhållanden.
Vid det 9:de Allmänna Landtbruksmöte! i Götheborg
beslöts nemligen, att, med afs:de på det mindre tillfredsställande
skick, hvari veterinär-väsendet ansågs befinna sig, hos K. M.
anhålla, bland annat, det IV M. ville anvisa nödiga medel för
detsammas förbättrande. Häröfver infordrade K. M. utlåt:n
af vederb:de auktoriteter, nemi. Sundhets-Collegium, LandtbruksAkademien,
samt Direktionerna öfver Stockholms och Skara
Veterinär-inrättningar. Fyra auktoriteter äro således hörda;
men som de af dem uttalade åsigterna skilja sig uti flera väsendtliga
punkter från hvarandra, torde K. M. svårligen på
grund ensamt af deras utlåtm kunna fatta något beslut. Det
är, på grund häraf, som motionärerna föreslagit nedsättande af
en komité. Då Utsk:t likväl afslagit denna begäran, har Utsk:t
emellertid ansett sig böra tillstyrka, det R. St:r måtte i underdånighet
anhålla, »att K. M. täcktes låta genom vederb:de utarbeta
och för R. St:r framlägga ett förslag, hvarigenom, i öfverensstämmelse
med tidens fordringar och landets behof, ej mindre
undervisningen i veterinär-kunskapen måtte höjas och utvidgas,
än äfven djurläkarnes antal förökas och deras vilkor förbättras.
» Mig synes, att ordet »vederbtde» svårligen kan ty
das
på annat sätt, än såsom en komité, enär vederbale auktoriteter
redan blifvit hörda, och några andra finnas icke. Ar meningen
att K. M. skall tillkalla sakkunnige män, för förslagets
uppgörande, så blir det ju en komité, och således motsatsen
af hvad Utsk:t tillstyrkt. På dessa skäl instämmer jag i det
yttrande, som Frih. Alströmer afgifvit, nemi. att R. o. Ad.
ville för sin del besluta, att i stället för ordet »vederb:de» skulle
insättas orden »en komité af sakkunige män, eller på sätt K.
M. pröfvar tjenligt.»
Jag har äfven en annan anmärkning att göra. Utsk:t säger
nemi. endast, att dessa vederkde skulle afgifva förslag,
hvarigenom »ej mindre undervisningen i veterinär-kunskapen
måtte höjas och utvidgas, än äfven djurläkarnes antal förö
-
Den 7 Januari.
21
kas och deras vilkor förbättras.» Utslet har härvid förbisett
ett ganska vigtigt moment, nemi. behofvet af förnyade
föreskrifter ronde djurläkarnes verksamhet; visserligen finnes
ett K. reglemente för djurläkare af den 3 Juni 1824 och en K.
Kung., ang:de djurläkares tillsättande och tjensteulöfning, af d.
2 September 1830; men sedan denna tidj hafva sä väsendtlig»
förändringar inträlTat i veterinär-väsendet och landtbruket, att
nya föreskrifter äro af högsta behofvet påkallade. Likaledes
har författningen rör:de smittosamma sjukdomars hämmande
inom riket, en hög ålder; den är nemi. af år 1828, och till
följd deraf i flere delar mindre tillämplig. Om K. M. tillsätter
en komité, så vore det i alla afseenden önskvärdt, att
denna komité erhöll uppdrag att äfven yttra sig i dessa
ämnen.
Gr. af Ugglas har sagt, att han ansåge, det staten icke
borde vidtaga några åtgärder för alt höja lönevilkoren för
djurläkarne, utan att detta borde blifva en omsorg för de enskilda,
som begagnade sig af deras biträde. Jag får i ani. häraf
upplysa, att den lön, som bestås liins-djurläkaren, blef 1830
bestämd till 75 r:dr, men har sedermera blifvit böjd tid eller
annan till dess nuvide belopp, 500 r:dr. Detta lönebelopp sy
nes
väl svårligen vara för högt tilltaget för en tjensteman,
hvars tid, i jemförelse med andra, är ofta nog mycket upptagen.
Härvid vill jag dock anmärka, att, i rikets medlersta
och sydliga län, kan djurläkaren väl med den förtjenst han
har att af enskild praktik påräkna, berga sig; meri i de nordliga
länen är det alldeles omöjligt, synnerligast då man besinnar,
att läns-djurläkaren der ofta har 20 till 30 mil att
resa, och genom dessa resor, om de ofta påkomma, är förhindrad
att utöfva enskild sjukvård. Der kunna de svårligen
lefva på siri lön, hvadan deras löneförmåner väl torde
tarfva någon förbättring.
Jag har ansett mig böra lemna dessa upplysningar och instämmer
för öfrigt med Frih. Alströmer.
Hr Silfverstolpe, David Ludvig, anförde skriftligen:
Såsom ledamot af direktionen öfver Veterinär-inrättningen,
är det med stor tillfredsställelse jag af förev:de Ekon.-Utsk:ts
Betänk., finnér det intresse för veterinär-väsendet, som enskilda
motioner, så väl inom IL o. Ad. som inom Bonde-St., vid innev:de
riksdag ådagalägga. Den af Utsk:t framställda historik
visar huru anslag för Veterinär-inrättningen blifvit hos R. St:r
flere gånger begärda, men huru tillika endast en ringa del af
det såsom nödvändigt ansedda blifvit beviljad. Häraf har den
oundvikliga följden blifvit ett lappverks-system eller ett bemödande
att hjelpa sig fram så godt man förmådde, under afvaktande
af bättre tider. Dessa tyckas nu kunna förväntas, då,
utom ofvannämnda motioner, så väl R. St:s Revisorer som
landlbruksmöten vändt Regeringens uppmärksamhet på behof
-
22
Den 7 Januari.
vet af genomgripande förbättringar i denna, för landets ekonomiska
välstånd vigtiga institution.
Närmaste följden häraf liar blifvit, att Direktionen öfver
Veterinär-inrättningen uppgjort och til! K. M. ingilvit ett förslag
tiil förändring, så väl af inrättningens styrelse och förvaltning,
som till utvidgande af dess verksamhet. Detta förslag,
som ännu icke vunnit K. M:s nåd. stadfästelse, har blifvit understäldt
så väl Iv. Sundhets-Colhii som K. Landlbruks-Akademiens
granskning, och hafva dessa myndigheter deröfver afgifvit
und. yttranden. Då sålunda ärendet blifvit handlagdt af
dem, som derom böra ega den största sakkännedom, torde det
kunna anses tillräckligt utredt, och vågar jag hoppas att, om
K. St:r godkänna Utslcts förev:de Betänk., vi kunna hafva att
snart förvänta en Kongl. Propos. i detta ämne. För sådan händelse
tager jag mig friheten fästa Högloft. R. o. Ad:s uppmärksamhet
på den afvikelse från Direktionens öfver Veterinär-inrättningen
förslag, som K. Sundhets-Coll. och Landtbruks-Akademien
ansett nödig. Direktionen öfver Veterinär-inrättningen
har nemligen löreslagit, »att öfverstyrelsen för veterinär-väsendet
i sin helhet anförtros åt en chef, sorn, lydande närmast
under vederbörande Departements-chef, kunde egna hela sin
verksamhet åt veterinär-väsendets behof och utveckling, och i
hvilken landets samtliga veterinärer kunde hafva en stödjepunkt
såväl för deras vetenskapliga som deras medborgerliga existens.»
Detta bestämmande hafva både Sundhets-Coll. och LandtbruksAkademien
ansett sig icke kunna tillstyrka. Det är i ard. af
denna olika åsigt i en, efter mitt förmenande, lifslråga för ernående
af den afsedda förbättringen, som jag utbeder mig få
antora några ord. Veterinär-vetenskapen, en af sednare tider
framkallad skapelse, befinner sig ännu i en förtryckt ställning
till öfriga vetenskaper. Den har, såsom dess idkare med skäl
klaga, »icke lyckats tillvinna sig säte och stämma bland sina
äldre syskon.» Denna befogade klagan liar mångenstädes vunnit
gehör, såsom i Frankrike, Belgien, Österrike, Preussen m.
fl. länder, och veterinär-vetenskapens myndighets-förklarande
har der gil vit lif och kraft åt både vetenskapen och dess idkare.
Detta lif och denna kraft står svårligen att vinna, så länge
vetenskapen löres i ledband af en äldre broder, som, ehuru
aktningsvärd, dock, sjelf fjättrad af collegiala former, låter den
yngre äfven erfara tyngden deraf. Det är af sådan anledning
Direktionen ansett nödvändigt, att veterinär-väsendet får en
egen chef, som endast inför Konungen, genom dess Stats-Råd,
är skyldig redogörelse och ansvar.
Att, såsom Landtbruks-Akademien föreslagit, omedelbara
styrelsen lör veterinär-läroverken (i Stockholm och Skara)
skulle vara anförtrodd, för viss tid, en af lärarne, medlörer
många svårigheter. Lärarnes tid är fullt upptagen af deras
vetenskapliga sysselsättningar, såsom theoretiska och praktiska
löreläsningar och öfningar med eleverne, samt egna studier,
för att följa med sin tid och sin vetenskap, för att
Den 7 Januari.
23
icke lemna tid öfrig för de mångfaldiga göromål och bestyr, som
åligga chefen. Landtbruks-Akademiens förslag, att bägge Veterinär-inrättningarnes
gemensamma öfverstyrelse skulle vara uppdragen
åt Sundhets-Coll., får jag, af ofvan anförda skäl, afstyrka,
och åberopar, såsom ytterligare stöd för min åsigt i detta
afseende, det förklarande. Coll. vid ett föreg:de tillfälle sjelf afgifvit:
»att Collegii tid icke medgifver utöfvande af högsta ledningen
af veterinär-väsendet.»
Jag tillstyrker bifall till Betänk:t.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Frih. Alströmer och
Hr Huss hafva båda fästat uppmärksamheten på den motsägelse,
som förefinnes i Utskrts Belänk. Bägge dessa Hrr hafva
också föreslagit, att ordet »vederbörande» skulle utgå, och i
dess ställe insättas orden »en komilé eller på sätt K. M. pröfvar
tjenligt». Så till vida vill jag ingå på dessa Hrrs förslag,
som det åsyftar alt den punkt i Utsk:ts Betänk., som alstyrker
tillsättandet af en komité, bör utgå. Men deremot synes mig
ordet »vederbörande» böra qvarstå. Den ringa omfattning, som
frågan för närv:de eger, synes mig icke tarfva en komité. Frågan
har dessutom redan blifvit så fullständigt behandlad af vederbörande
myndigheter, att ett förslag på grund af befintliga
utredningar torde omedelbart knnna uppgöras i EcclesiastikDepartementet.
Visserligen hafva de hörda myndigheterna
varit af olika tankar, men de hafva dock lemnat så manga upplysningar
och materialier till frågans vidare utveckling, att jag
anser det vara fullt tillräckligt. Det var en tid, då komitéer
.eke voro på modet; men nu hafva de deremot blifvit mycket
'moderna. Jag erkänner att komitéer äro af stor vigt, då några
stora, genomgripande, på hela fäderneslandets framtid inverkande
förslager äro i fråga. Men alt fiir hvarje mindre fråga
tillsätta en komité synes föga ändamålsenligt, så mycket
mera som jag sjelf haft äran deltaga i en och annan komités
öfverläggningar, och deraf funnit, att resultatet vanligen blilver
att majoriteten förenar sig om ett beslut, och minoriteten om
ett annat i lorm af reservation. Det åligger då regeringsmagten
att pröfva dessa olika åsigter och sedermera framställa ett
förslag. Om nu en komilé för ifrågav:de ärende skulle tillsättas,
så har den ingenting annat att fästa sig vid, än hvad den
af böcker och dylikt kan inhemta ronde veterinär-väsendet i
andra länder. Jag skulle för min del tro, att om frågan ännu
icke är fullständigt utredd eller i vederbörande Stats-departement
kan vinna en sådan utredning, så, för att komma till ett
godt resultat, vore det bäst att någon sakkunnig person utsändes
till Frankrike och Danmark, för att taga kännedom om förhållandena
i afseende på veterinär-väsendet i dessa länder. Skulle
åter en komité tillsättas, tror jag att den bör vara sammansatt
hvarken af veterinär-lärare eller af personer i Sundhets-Coll.,
utan ärendet bör i stället öfverlemnas åt en person, som besitter
en viss organisationsförmåga och för öfrigt är väl hemma
-
24
Den 7 Januari.
stadd med landets ekonomiska förhållanden. En sådan person
skulle vara vida lämpligare att uppgöra ett förslag, grundadt på
hvad han kunnat i utlandet inhemta, än en komité, sammansatt
al 5 eller 6 professorer, visserligen för saken intresserade,
men hvilka möjligen skulle komma att stanna i olika åsigter.
Om man derlöre bibehåller ordet vederbörande, så har Regeringen
full latitud att, vare sig tillsätta en komité, eller också gå tillväga
på sätt, jag framställt. Om en komité skulle tillsättas,
borde den behandla frågan långt vidsträcktare än här är föreslaget.
Det är icke nog med, såsom också Hr Huss nämnde,
att en instruktion för djurläkare finnes; det fordras en lag för
karantäns-väsendet, rör:de nedslagtning af pestsmittade kreatur
m. m. Jag tror således, att derest en komité skall nedsättas,
frågan bör betraktas från en långt vidsträcktare synpunkt. Men
då ordet »vederbörande» lemnar full frihet åt K. M. att i detta
fall förfara som han för godt finner, tror jag att sjelfva texten
kan bibehållas, endast man ur motiverna borttager den punkt,
som alstyrker tillsättandet af en komité, och hvilken punktstår
i strid med Utskrts hemställan.
Jag hemställer derföre, om man icke bör vara belåten med
att på detta sätt bifalla Utslcts Betänk.
Hr Huss: Till följd af de anmärkningar, som den siste
värde talaren framställt mot tillsättande af en komité för frågans
behandling, instämmer jag visserligen med honom deruti,
att man äfven på annat sätt kan komma till samma resultat;
men då Hr von Troil föreslagit, att en del af motiverna i
Betaniel skulle utgå, men deremot ordet »vederbörande» i Utsk:ts
hemställan bibehållas, ber jag att få nämna, att just derföre att
ordet »vederbörande» är temligen elastiskt och svårligen kan
betyda annat, än alt förslaget skulle uppgöras af sakkunniga
män, så blir meningen oförändrad, vare sig detta ord qvarstår
eller utbytes emot ordet komité. Jag tror derföre att de olika
meningarna skulle bäst låta sammanjemka sig, om nämnde ord
aldeles borttoges och förslaget således komme att lyda sålunda:
»det måtte R. St:r, i underd. skrifvelse till K. M., anhålla, det K.
M. täcktes låta utarbeta och för R. St:r framlägga ett förslag,
sorn» etc. K. M. hade då fullt fria händer att låta utarbeta förslaget
på sätt K. M. finner tjenligast. Med ani. af hvad Hr
von Troil yttrat rör:de vidsträcktheten af det uppdrag, som
borde lemnäs åt komitén eller »vedprb:de», anhåller jag att få
instämma deruti, att den måtte utarbeta förslag till reglementen
och farsots-författning, så mycket hellre, som jag nyss yttrat
mig i enahanda rigtning. Jag föreslår icke att detta skulle inflyta
i den underd. skrifvelsen, emedan det är antagligt, att K.
M. ändå lemnar komitén dylikt uppdrag. Hvad åter angår Hr
von Troils åsigt, att en omarbetning borde ske äfven af författningarna
rör:de smittosamma djursjukdomars införande i riket,
får jag upplysa, att den sednaste författningen härom är
af 1856 och att denna författning, under de få år den till
-
Den 7 Januari.
25
lämpats, enl. hvad jag af sakkunnige haft tillfälle erfara, visat
sig fullt motsvara sitt ändamål.
Beträdande den af Hr Silfverstolpe yttrade klagan, att veterinär-bildningen
i landet skulle stå pä en låg ståndpunkt, får
jag mot densamma reservera mig, emedan jag tror att de veterinärer,
som nu bildas, äro ganska skicklige, och att klagan
i detta afseende är mindre befogad. Att dessa läkare hafva
mindre anseende än tillbörligt är, bör icke tillskrifvas deras yrke
eller bristande kunskaper uti detta yrke, ulan den ringa humanistiska
hildning de ega, och som gör det omöjligt för dem,
att kunna förvärfva det anseende i det allmänna lif vet, som de
eljest otvifvelaktig! skulle ega. Och om den dag randas, då
Sundhets-Colhii förslag varder antaget, eller att ingen finge blifva
veterinär-läkare med mindre han undergått studentexamen,
tror jag att denna klagan öfver bristande anseende skulle komma
att försvinna. Fordringarna på veterinär-läkarens kunskapsmått
vid deras utexaminering från de respektive läroverken
hafva under sednare tider blifvit ganska mycket stegrade och
beskyllningen alt de skulle stå betydligt lägre i kunskaper här
än i andra länder, anser jag icke vara grundad. Jag har sjelf
öfvervarit flera examina vid läroverket här i Stockholm och
trott mig finna, att de examinerades kunskaper varit fullt motsvarande
dem, som erfordras af djurläkare i våra grannländer.
Gr. Mörner, Garl Göran Detlof: Sedan Hr Huss yttrat
sig, har jag egentligen ingenting annat att säga, än att
jag instämmer i hans förslag, att ordet »vederbörande» må ur
skrifvelsen utgå. Jag tror, att detta förslag innefattar en förmedling
emellan de olika åsigterna, som lättast leder till målet
och har den fördelen att lemna K. M. fria händer. Bibehålles
ordet, måste det, enligt vanligt språkbruk, hafva afseende på
någon befintlig embetsmyndighet, men en komité, som skall
bildas, kan icke kallas för vederbörande, emedan någon sådan
myndighet icke finnes. Anser man, att något hinder för en
sådan komités tillsättande ligger i Utsk:ts motivering, så synes
den del deraf, som har afseende på denna omständighet, kunna
uteslutas. En sådan putsnings-åtgärd tror jag dock egentligen
hörer till justeringen af sjelfva skrifvelsen.
Hvad beträffar den af en annan talare vidrörda frågan om
tillsättande af en generaldirektör eller inspektör för veterinärväsendet
i riket, vill det synas mig att detta ligger utom gränserna
för hvad som nu utgör föremål för R. o. Ad:s beslut.
Jag tror också, att ett sådant embete skulle blifva mera för
paradens skull, än för nyttan. Jag älskar ingalunda dylika öfverflöds-institutioner.
IIr Lagergren, Anders: För min del får jag säga
att, om orden »genom vederbörande» uteslutas, så är Utsk:ts
förslag riktigt, ty då har K. M. fria händer att antingen
nedsätta en komité, eller låta genom vederbörande Stats-depar
-
26
Den 7 Januari.
tement utarbeta det förslag, som sedermera skulle till R. St:r
öfverlemnas.
Medan jag har ordet, ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att, i fall en sådan utsträckning af frågan, som Hr
von Troil föreslagit och som af Hr Huss blifvit förordad, af
R. o. Ad. antages, så torde det blifva nödigt att återremittera
Retänk:t, eljest skulle K. M. icke kunna vara i tillfälle att derpå
fästa afseende. 1 sjelfva saken vill jag icke yttra mig, emedan
jag icke är tillräckligt kunnig deruti.
Frih. Alströmer: Jag afstår från mitt förslag och förenar
mig med Hr Huss och Gr. Mörner.
Hr von Troil: Afven jag vill förena mig i hvad Hr Huss
föreslagit och hvaruti flera ledamöter instämt.
Med anledning af Hr Lagergrens yttrande ber jag att få
nämna, att antingen K. M låter genom vederbörande Stats-departement
utarbeta ett förslag, eller låter göra det genom en
komité, så lägger Utsk:ts Betänk, icke hinder i vägen lör K.
M. att anbefalla frågans behandling i den utsträckning, som här
blifvit ifrågasatt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed afslutad, förmälte Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till Utsle.ts
förslag utan lörändring, och dels bifall till detsamma med uteslutande
af orden: genom vederbörande; hvarförutan, i afseende
å motiveringen af Utsk:ts förslag, yrkande blifvit framställdt
derå, att R. o. Ad. skulle ogilla hvad Utsk:t yttrat i fråga om
tillsättandet af en komité för uppgörande af definitift förslag till
veteririär-väsendets ordnande, eller den å sid. 11 förekommande
mening, som började med ordet »Beträffande» och slutade med
ordet »behöflig», samt förklara, att detta yttrande icke borde
inflyta i den underd. skrifvelse, som R. Sl:r kunde komma att till
K. M. i ämnet aflåta; och skulle, i ani. häraf, Utslcts hemställan
samt nyssnämnde del af motiveringen blifva föremål för
särskilda propos:r.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utskits hemställan oförändrad, hvartill svarades nej,
oell derefter propos. på bifall till samma hemställan, med uteslutande
af orden: genom vederbörande, hvilken sednare propos.
med ja besvarades; och hemställde Hr Gr. o. Landtm, slutligen,
huruvida R. o. Ad. biföile förr omnämnde yrkande i afseende
å motiveringen af Utskits igrågav:de förslag.
Ropades ja.
Gr. Mörner: Då del skulle kunna hända, att R. o. Adis
beslut blefve utan påföljd, derest icke de öfriga Stånden inbjödos
att dermed sig förena, så får jag vördsamt föreslå att en
sådan inbjudning måtte varda aflåten.
Den 7 Januari.
27
Äfven denna anhållan blef, uppå framställd propos., af R.
o. Ad. bifallen.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk:ls d. 27 sistl.
December och d. 3 dennes bordlagde Betänk. N:o 22, i ani. af
väckt motion (N:o 247) om organiserandet af en representation
för häradet.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Då jag ämnar påkalla R. o. Ad:s
medverkan för alt vinna en återremiss af nu ifvågavule Betänk.,
vågar jag anhålla att få framlägga några skäl derför.
Genom K. Författningen af den 21 Mars 1862 äro såsom
kommunal-enheter bestämda socknen och länet. För dem finnas
äfven bestämda föreskrifter, huru de skola gå tillväga i afseende
på ordnandet af sina inre angelägenheter. Men emellan dem
står häradet, och äfven detta är en kommunal-enhet, som, efter
min öfvertygelse, förtjenar att särdeles mycket tagas i öfvervägande.
Det är derföre, så vidt jag kan förstå, en stor brist att
i dessa författningar icke stadgas någon representation för häradet.
Det är bekant att detta eger en hel mängd intressen
att bevaka, en hel mängd åtgärder att vidtaga, som kräfva en
dylik representation. Häradet eger åtminstone i många delar
Sveriges allmänningar att förvalta, byggnadsskyldighet, skjutsskyldighet
m. m. Jag ber att få anföra ett exempel, lör att
för R. o. Ad. göra klart, huru omöjligt det är att med de
nuvrde kommunal-lagarne åstadkomma ett beslut för häradet.
Vid t. ex. en väganläggning eller förbättring af kommunikationerna
skola ombud höras för de särskilda socknarna. Allt går
bra, i fall alla ombuden äro eniga; men om ett af dem är af
olika tanke, så kunna de öfriga icke göra någonting. Men, säger
man, det blir landstinget, som framdeles får taga dessa
frågor i öfvervägande. Äfven jag, Mina Hrr, hoppas, att landstinget
skall i framtiden medföra alla de fördelar, som kunna
dermed afses; men min egen erfarenhet åtminstone tillåter
mig icke antaga, att för den närmaste framtiden så Ivan blifva
händelsen. Det är nemi. icke troligt att landstingen skola ingå
på en sådan beskattning, åtminstone icke på lång tid, och om
man då vill att någonting skall inom de mindre kommunerna
kunna åstadkommas, så måste man ovilkorligen medgifva häradet
att kunna fatta beslut. Utsk:t har också i sitt Betänk, erkänt, att
sådant kunde medföra nytta; men Utsk:t »anser likväl, att innan
någon erfarenhet rörande resultaterna af de nyligen tillkomna
kommunal-institutionerna erhållits, några vidare åtgärder uti denna
gren af lagstiftningen icke böra vidtagas.» För hvar och
en, som har någon erfarenhet af huru det tillgår på landet,
tror jag att den erfarenheten redan är ganska bestämdt grundad,
att kommunal-representationen för socknen icke kommer att inverka
på något större beslut, och att komrnunal-inrättningen för länet
kommer att visa ifrån sig de ärenden, som icke hafva allmännare
intresse.
28
Den 7 Januari.
Inom den komité, hvilken hade i uppdrag att utarbeta
förslag till kommunal-författningarne, fanns äfven en ledamot,
som påyrkade en representation för häradet. Detta blef emellertid
icke komiténs beslut, oell jag anser det derföre vara lämpligt,
att nu fästa R. St:rs uppmärksamhet derpå, och det är till
följd häraf, som jag anhåller om återremiss af Betaniel. Såvida
man verkligen vill af dessa kommunal-författningar hemta den stora
nytta, som äfven jag önskar, måste man väl i möjligaste måtto
fullständiga dem. Jag tror att inom hvarje härad eller hvarje
tingslag måste finnas en representation, som bör vara sammansatt
af en ledamot från hvarje af de socknar, som tillhöra häradet,
och dessa skola ega att besluta öfver alla häradet samfäldt
tillhörande åligganden.
Frih.. Rappe, Axel Ludvig: Hvarje menighet, som har
samfäld egendom att förvalta och gemensamma göromål att utföra,
bör för sådant ändamål kunna hilda en kommun och hafva
gemensam kommunal-författning. Medgifves delta, så hör häradet
framför andra hafva betydenhet för en sådan förvaltning.
Det är, som den siste värde talaren yttrade, för alla väl bekant,
att häradet har gemensamma allmänningar, vägar, broar,
lärgor, snöplogning och en mängd andra saker, som jag nu icke
kan påminna mig, men för hvilka häradet står i ansvar. Sedan
uråldriga lider har oskså häradet haft en kommunal-förvaltning,
och äfven från den tid, då provinsen var den kommunala
enheten inom det stora samhället, har häradet haft sin
särskilda kommunala myndighet. Detta är så gammalt, att det
ännu existerar äfven i andra fall, än hvad Ryggninga-balken
ålägger. Sparbanker och härads-gillen hafva äfven bildats häradsvis,
likaså förlikningsdomstolar; med ett ord, det har visat sig
att en ledande anda förefinnes inom häradet. Genom den nya
kommunal-lörfattningen är emellertid häradet uteslutet från egen
representation. Den siste värde talaren har redan nämnt, att
Utsk:t sjelft erkänt, att det skulle kunna leda till mycken nytta,
om en sådan institution verkligen komme tillstånd. De skäl,
Utsk:t anför för afslag, anser jag vara särdeles besynnerliga,
då det endast är fråga om att komplettera den kommunal-styrelse,
som genom författningen redan är bestämd, och ingalunda
att deruti göra någon förändring. Då Utsk:t är öfvertygadt om
nyttan af inrättningen, inser jag icke hvarföre Utsk:t skall afstyrka
motionärens förslag. För landstingen vore det dessutom
af stor vigt, att en sådan representation existerade. Vid val till
landstingsman, väljer man endast genom ombud för de olika
socknarne, hvilka ombud sammanträda i egenskap af elektorer.
Dessa hafva icke vant sig vid en mera omfattande kommunalförvaltning,
utan deras blick är inskränkt inom de trånga gränserna
af en socken. Finnes deremot en häradsrepresentatiön,
så har man att fästa sig först och främst vid de personer,
som man sett vara skickliga i kommunal-förvaltningen för häradet.
De hafva lärt inse, att hvad som är en fördel för en
Den 7 Januari.
29
kommun, äfven kan vara det för en annan. Jag nämner detta
hufvudsakligen derföre, att jag är öfvertygad att inom många
län en mängd af allmogen kommer att väljas till landstingsmän.
Dessutom är det af vigt vid de beslut, som landstinget fattar,
att de personer, som skola verkställa dessa beslut, kunna kontrolleras,
och dertill är ingen tjenligare än en härads-representation.
Att landstinget skall upptaga alla de ärenden, som tillhöra
bärandet, är icke gerna tänktbart utan ändring i Bevillningsförordningen
och flere författningar. Skulle man ändock kunna
tänka sig, att en sådan ändring verkställes, så blir det nödigt
att landstinget icke sammanträder blott en gång, utan oftare,
hvilket åter blefve både kortsamt och besvärligt. Hvar
och en länsstyrelse vet, att vid en mängd frågor måste man höra
häraderne antingen inför domstol eller inför K. M:s Bef:de.
Dessa ombud äro i allmänhet valde ett för hvarje socken inom
häradet. Om man deremot tillämpade kommunallagarne, så
blefve det efter folknummer och således rättvisare, än man nu
kan vänta sig, då ombuden endast yttra sig hvart och ett för
sin socken, oberoende af de öfrige. Dessutom känna häradsboerne
ofta icke det ämne, som utgör föremål för deras deputerades
afgörande, annat än genom den kungörelse, som blifvit
dem meddelad. Vanligen erhålla ombuden en instruktion, efter
hvilken de skola besluta, och är frågan om en utgift, så föreskrifver
oftast denna instruktion att de skola svara nej.
Då nu dessa ombud infinna sig vid det pålysta sammanträdet,
kunna de ofta nog finna den sak, som utgör föremålet för deras
hörande, vara både rättvis, nyttig och billig, men de äro bundna
af sin instruktion. Funnes nu en härads-representation,
så vore alla dessa ärenden ölverlemnande åt densamma, och
då kunde värderika upplysningar för landstingets medlemmar
inhemtas af dessa härads-representanter.
Dessa äro för mig de skäl, som föranleda mig att yrka
återremiss af Betänk:t, och i likhet med den siste värde talaren
anser jag det vara af vigt, att Utslct genomläser den reservation,
som af en ledamot i kommunal-komitén är i berörda
hänseende afgifven. Jag skulle anse som en lycka, om
en så beskaffad inrättning, som här är i fråga, blefve af R.
St:r godkänd och af K. M. redan vid denna riksdag gillad.
Hr von Troil, S amuel Gustaf: Det gör mig ondt, att
jag vid detta tillfälle nödgas uppträda i strid med tvenne af mine
värde embetsbroder; men då jag för min del anser kommunal-frågans
hela framtid bero derpå, att man icke i otid deruti
gör några förändringar, så kan jag icke annat än tillstyrka bifall
till Utsk:ts Betänk. Jag erkänner visserligen, att Utsk:t kunnat
för sitt beslut i detta fall anföra många och ganska talande
skäl förutom dem, som nu blifvit andragna. Men det är dock,
efter mitt förmenande, fullt tillräckligt, då Utsk:t yttrar: »att
innan någon erfarenhet rörande resultaterna af de nyligen till
-
30
Den 7 Januari.
komna kommunal-institutionerna erhållits, några vidare åtgärder
uti denna gren af lagstiftningen icke böra vidtagas».
Hvad sjelfva frågan beträffar, ber jag att få tillkännagifva,
att densamma inom kommunal-komitén, der jag var ordförande,
utgjorde föremål för många och fullständiga undersökningar, och
det var blott en af ledamöterna, af oss alla högt värderad för sin
stora erfarenhet och skicklighet i kommunala värf, som ansåg att en
representation för häradet borde finnas. Denne ledamot har också
i denna punkt reserverat sig emot komiténs utlåt. Jag vill icke
bestrida, att i vissa afseenden det skulle vara nyttigt och beqvämt
hafva en härads-representation. Dock tror jag, att de skäl, sorn
här blifvit åberopade derför, alldeles icke påkalla en sådan institution.
Man har talat om väghållning, snöplogning, broslagning
m. m. dylikt, samt om allmänningar och deras förvaltning.
Men alla dessa förhållanden äro redan genom lagar och författningar
reglerade, och jag tror fördenskull att de ingalunda erfordra
någon särskild representation för häradet. Deremot erkänner
jag villigt, i likhet med hvad Frih. af Ugglas yttrat, att
om fråga är om anläggande af ny väg, så skulle en härads-representation
vara af nytta. Men kan denna omständighet utgöra
skäl att på förhand splittra landstingen. Jag tror att man
knappast skall kunna uppgifva en enda sak, som rörer länet
i sin helhet. För att åstadkomma en god anda inom provinsen,
anser jag derföre nödvändigt att landstinget, derest det vid
ena tillfället lättar ett beslut, som är gynnande lör en del af
länet, vid det andra beslutar något, som är nyttigt för en annan
del. Derigenom kommer man att vinna enhet och icke
splittring. Det är denna enhet, som föresväfvat komitén vid
uppgörandet af dess förslag. Jag vill dessutom påminna Hrr:ne,
att man bör söka undvika alla sådana steg, som kunna göra
den nya inrättningen impopulär; och det skulle den blifva, om
en häradsnämnd komme till stånd, som vore beskattande; ty
en nämnd utan beskattningsrätt skall icke kunna något uträtta.
Jag tror, i likhet med komitén, att om man inför alltför många
sådana beskattande myndigheter, så skall man genast från
första stund göra hela kommunal-institutionen förhatlig, i stället
för att göra den älskad och sådan, alt den skall höja vårt land
till en hittills okänd storhet och välmåga. Dessutom kan det
väl icke vara skäl att, innan en förfatlning ännu trädt i verkställighet,
göra en så stor förändring deruti, som här är i fråga.
I samma mån, Mine Hrr, som kommunal-andan utvecklas, i
samma mån skola åsigterna i afseende på förev:de lagstiftning
blifva bättre och klarare. Det är då bättre att vänta med förändringar
tili denna tid.
På dessa skäl bifaller jag Utsk:ts Betänk., endast tilläggande,
att då det är fråga om upphäfvande af42:dra mom:t, så
tror jag att sådant vore nyttigt, och så ansåg också kommunalkomitén.
Men icke desto mindre och då man icke bör tumma
på författningen, röstar jag bifall.
Den 7 Januari.
3!
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: Ehuru jag vid detta
tillfälle, likasom alltid, är Ekon.-Utsk:t tacksamt derföre, att
det söker afstyrka sådana förslag, som äro onyttiga eller rent
af obehöfliga, måste jag dock anse, att Utsk:t haft fullt skäl
att här gå tillväga på helt annat sätt, än som skett. Det är
så väl kändt och kunde icke heller för Utsk:ts samtlige ledamöter
vara obekant, att det förekommer en mängd frågor på
landet, som icke kunna afgöras pä sockenstämman, och att
socknarne icke hafva förmåga att fatta ett beslut, som afser
någon afgift för kommunen, annat än i vissa fall. Nq är häradet
en enhet, som icke kan såsom sådan upphöra, och för
länsstyrelserna t. ex. är det omöjligt att för häradet få något
beslut, emedan det icke finnes någon behörig myndighet, som
kan fatta ett sådant af bindande beskaffenhet.
Här är, så vidt jag vet, icke fråga om att på något sätt
förändra den nya kommunal-författningen om landstingen, utan
endast alt komplettera den, och att framkalla en myndighet,
om hvars behöflighet jag trott att alla läns-styrelser, likasom
alla, hvilka hafva reda på förhållanderna på landsbyrgden, borde
vara enige. Jag har just af författningen om landsting vunnit
den öfvertygelse, att en härads-representation är alldeles nödvändig.
Det heter nemi. i 3:dje mom:t af 47:de §:n: »Då fråga om
grunden för afgilters uttaxering uppkommer, skall denna fråga
först afgöras. Framställes inom landsting påstående, att företag,
hvarom förslag blivit väckt, är af den beskaffenhet, att
endast stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig
nytta, och att förthy i förra fallet landsbygden och
i det sednare städerna», etc. etc. etc. etc. — —
Här står nu ordet »landsbygd» i motsats till städer. Med
landsbygd kan således icke menas någon större eller mindre
del, än länet, d. v. s., är det nu så, måste en följd deraf vara,
att landstinget icke är befogadt, likasom jag för min del skulle
anse det vara en stor olycka, om så vore förhållandet, att
företaga sig att förklara den eller den frågan vara af väsendtlig
nytta för det eller det häradet, och på denna grund pålägga
detsamma utgifter. Landstingets befogenhet måtte icke
kunna vara någon annan, än att besluta för hela länet. Skulle
deremot landstinget anse sig berättigadt att äfven lätta beslut
för häradet, så skulle konseqvenserna af sådana beslut för landet
blifva högst vådliga. Nu händer, att ett härad behöfver
upprätta en anstalt af en eller annan beskaffenhet, och att häradet
anser den saken vara af sådan vigt, att derföre bör göras
en stor uppoffring. Då finnes ingen möjlighet att derom
fatta ett gemensamt beslut, utan det händer, såsom någon gång
äfven inom Stockholms län förekommit, att 20 till 30 socknar
besluta utgörandet af en för alla såsom vigtig och nödig ansedd
utgift, men att deremot 2 eller 3 personer, som af utgiften
åtnjuta lika fördelar, förklara, att de ingenting vilja betala.
Och något korrektiv mot en sådan tredska finnes icke. Vid
sådant förhållande kan jag icke finna annat än att en härads
-
32
Den 7 Januari.
representation skulle vara nyttig. Jag medgifver alt den siste
värde talarens skildring af de olika institutioner, som kunna
komma att beskatta den enskilde, icke är förledande; men bär
är icke fråga om annat, än att häradet skall sammankomma
genom socken-ombud för att öfverenskomma om gemensamma
angelägenheter. Här är således icke fråga orri att göra
en ändring eller något som kan skada länsrepresentationen,
utan blott att få ett sätt, hvarigenom de kommunens ledamöter,
som af tredska motsätta sig pluralitetens beslut, kunna tvingas
att icke göra det. Saken innebär således en förbättring, en
utveckling af den nya kommunal-institutionen, utan att på något
sätt medföra några vådor.
Jag instämmer således med de Hrr, som yrkat återremiss
af Betänk:t.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Den fråga, som
nu är under behandling, är af högsta vigt. På det den kommunala
inrättning, som en talare bär i så bjerta färger skildrat,
verkligen må kunna blifva af det gagn, som dermed afses, så
fordras en sådan härads-representation, som Frih. Cederström
föreslagit. Häradet har vid så många tillfällen behof af att
för sig besluta, och så många särskilda frågor, hvilkas besvarande
ensamt beror af häradet och hvilka icke kunna af landstingen
lösas, likasom desse sednare ej heller hafva '“rätt att deröfver
fatta något beslut.
Vid slika frågors afgörande inom häradet kommer, då häradet
icke blifvit tillerkändt någon representations-institution
analog med socknens eller länets, att förfaras på sätt hittills
varit öfligt, och sålunda blott några få personer, ja till och
med en enda, kan vara i stånd att tillbakabålia de nyttigaste
förslag. Hr von Troil har sagt, att det blott var en ledamot
af kommunal-komitén, som reserverat sig. Jag tror att hans
minne i detta fall svikit honom; ty om jag i kommunal-betänlct
ser efter hvad Riksarkivarien Nordström i detta hänseende
yttrat, så, jemte det han förklarar att häradet af ålder utgjort
en kommun för sig, anser han att det som för detsamma i
egenskap af kommun fattas, är en representation. I likhet med
Brukspatron Ekstrand anser jag att äfven denna fråga bort
komma till lösning, hvarföre jag med honom instämmer.
Den siste värde talaren har framhållit ett, efter min öfvertygelse,
vigtigt skäl, hvarföre det är nödigt att hafva en
representation för häradet, nemi. dess inflytande på landstinget,
enär man derigenom kan bilda landstingsman. En talare har
sagt att man genom införande af representationer för häradena
skulle splittra krafterna. Jag tror alldeles motsatsen, eller att
häradsrepresentationen just skulle sammanknyta krafterna inom
länet. Samma talare har tillika sagt, att det skulle väcka
missnöje, om vi nu skulle införa en ny beskattnings-institution.
Det må vara sannt till viss grad; men jag tror, att kommunen
-
Den 7 Januari.
33
nen hellre skulle låta beskatta sig af en härads-representation,
än af en annan, som står utom densamma eller längre derifrån.
En härads-representation, som står häradsboerne närmare,
lemnar mera tillfälle att meddela dem skälen för beskattningen,
och är bättre i tillfälle att pröfva så väl behofvet af
beskattningens ändamål, som förmågan att bära sjelfva skatten.
1)3 en talare fästat sig så mycket vid att man icke bör göra
någon ändring i en lag, som ännu icke ens är tillämpad, så
tror jag han förbiser livad Gr. Liljencrants yttrat: att här icke
är fråga om någon ändring, utan blott ett tillägg, som afser en
förbättring i just den institution, som man anser skall göra
samhället så mycket gagn. Jag instämmer med de talare, som
begärt återremiss af Betänk:t.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilhelm: Jag fruktar,
att Frih. af Ugglas i sitt yttrande tilläfventyrs nog mycket fästat
sig vid de förhållanden, som hittills egt rum, och att han
icke tagit i nödigt betraktande dem, som komma att inträda i och
med den nya författningen. För öfrigt erkänner jag fullkomligt,
att den värde talaren, hvars verksamhet omfattar det aktiva
elementet af lagskipningen och förvaltningen, då jag i min
egenskap af jordbrukare deremot blott kan räkna mig till det
passiva, egt ganska giltiga skäl att betrakta denna fråga ur en
annan synpunkt än jag, och att Hr Frilen derför hufvudsakligen
kunnat fästa sig vid de fördelar i administrativt hänseende,
som kunde uppstå, om häradet egde en representation, som
man bemyndigade att å dess vägnar afgöra alia förekommande
frågor. Hvad mig angår, ser jag saken något annorlunda, då
densamma, efter mitt förmenande, jemväl vidrör den rätts-frågan:
om i ett land, hvarest jorden är besvärad med tunga
servituter, som likväl äro begränsade af lag, den enskilte
skall bibehållas vid rättigheten att med lagen försvara sin rätt
inför lagen, eller om han skall tvingas att i frågor, hvilka röra
hans eganderätt, och som kunna väckas af mångfaldiga anledningar
och från flera olika håll, öfverlemna sin beslutande-rätt
ät ett fåtaligt antal deputerade, som med honom kunna hafva
alldeles stridiga intressen, och hvilka i följd af sin fåtalighet
äro lätt åtkomliga för hvilka intryck som helst?
Enskild rätt bör bevaras; ty detta är samhällets ändamål
och pligt. Att uppoffra densamma vid hvarje tillfälle, då den synes
hinderlig för de s. k. förbättringarne, är ett misstag, ty då
man på detta sätt tror sig taga ett steg framåt, tager man i
sig sjelf två steg tillbaka. Om frågan i sin upprinnelse förekommit,
hade man möjligen kunnat vara betänkt på att i
kommunalt hänseende göra häradet till enhet i stället för länet,
men jag kan icke instämma deri,- att, i bredd med landstinget,
en dylik institution inom den mindre kretsen bör ega samma
makt som landstinget inom den större. Deraf kan icke uppstå
annat än kollision, jemte dubbla och ojemna beskattningar.
H. II. 3
34
Den 7 Januari.
Det är för öfrigt alldeles onödigt att gifva häradet en sådan
rätt, utöfver den representationsrätt, det redan i lag eger. Ty
ingenting hindrar landstingen att gifva sina beslut den form,
att de inom ett län kunna verka nyttigt äfven för en mindre
afdelning af ett landskap. På dessa skäl måste jag i hufvudsumman
tillstyrka bifall till Betänk:t.
Hr Nordenfelt, Leonard Magnus: Oaktadt jag i väsendtlig
mån är förekommen af föregående talare, anser jag
mig dock, såsom ledamot i Ekon.-Utsk:t, böra yttra några ord
till försvar för dess Betänk. Inom Utsk:t har ingen mer än
motionären önskat bifall till förslaget. Utsk:t föreställde sig, att
en fråga, som så nyligen varit föremål för R. St:rs pröfning
och vunnit K. M:s sanktion, icke borde upprifvas, innan den
ännu trädt i gällande kraft. Det är sannt, att Utsk:t icke fullständigt
framdragit motiverna för sitt afstyrkande; men Utsk:t
ansåg det skäl, som jag nyss åberopade, vara alldeles tillräckligt.
Härads-representationen skulle dessutom, utom de fördelar,
tvifvelsutan kunde deraf uppstå, äfven medföra många olägenheter,
hvaribland den hufvudsakligaste vore, att den skulle
åstadkomma splittring och omvägar. Hr Wolffelt och Gr. Liljencrants
hafva ansett, att här icke vore fråga om någon förändring
i, utan blott ett tillägg till den nya kommunallagen.
Jag hemställer, huruvida en sådan uppfattning af saken kan af
Ståndet gillas. Hvarje tillägg måste naturligtvis vara ett ingrepp
i en del al det hela, och då måste det väl innebära en
förändring. Skulle häradet för sin del finna en sak nyttig och
nödig, som landstinget icke ville upptaga, så finnes dock den
utväg att hvarje socken kan för sig behandla frågan samt uppgöra
förslag, under förutsättning att det af öfriga i saken intresserade
socknar godkännes, och sedermera göra detta förslag
till föremål för beslut på de särskilta socknarnes stämmor. Jag
har den erfarenhet, att det icke alltid är hela häradets intresse,
som är i fråga. Häradets intressen sönderfalla ofta i afseende
på särskilta frågor i norra och södra, östra eller vestra delarnes.
Deremot har socknen i de flesta läll samma intressen,
och der är det också mycket lättare att åstadkomma ett gemensamt
beslut. Att härads-representationer skola inrättas för
att bilda landstingsman, kan jag icke finna vara behöfligt. Det
ringa antal ledamöter, som för landstingen behöfvas, tror jag
kan fyllas med de personer, som redan finnas. Dessutom, om
en sådan splittring i landstinget skulle visa sig, som man befarat,
men hvartill jag icke ser någon anledning, så kunna ju
de ledamöter, som intressera sig för en sak, hvilken icke gått
igenom, sedermera på annat sätt befordra dess framgång.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr von Koch, Nils Samuel: För dem af B. o. Ad:s
ledamöter, sorn deltogo i sista riksdagens förhandlingar, torde
det vara kändt, att jag var en bland dem, som arbetade för
Den 7 * J a n u a r i.
35
den nya kommunallagen. Jag torde således icke kunna misstänkas
att jag vill arbeta för förändringar deruti och kullkasta
densamma. Men det är också bekant, att dessa författningar
tillkommo i ellofte timman af riksdagen, så att de, som tro
på det myckna goda, som de erbjuda, äfven anse sig böra
dragas med en eller annar brist. Jag deremot kan för min
del icke ingå på den åsigten, att, oin man upptäcker ett fel i
en författning, den må vara ny eller gammal, detsamma icke
bör rättas. Hvar och en derföre, som är vän af författningen,
eller rättare af det ändamål, som dermed skall uppnås, bör
vara angelägen om att det upptäckta felet afhjelpes, och att
författningen blir så fullständig, som möjligt. Vare detta sagdt
emot det argument, som jag hört andragas, att man nemi.
icke borde vidröra en författning derföre att den är ny. Men
här är icke fråga om att göra några väsendtliga förändringar
i de nya kommunal-författningarne. Fråga har tillförene varit
om en härads-representation; deri väcktes i kommunal-komitén
af en ledamot, som framför de fleste andra, vare detta sagdt
utan allt förnärmande af de öfrige ledamöterne inom komitén,
otvifvelaktig! egde den åtminstone längsta och mångsidigaste
erfarenhet angående kommunala värf på landet. Denne ledamot
tillstyrkte en representation för häradet. Saken vann
understöd af en annan ledamot, hvilken, orri lian också icke
hade så stor erfarenhet om kommunala angelägenheter på landet,
dock hade stor kännedom om deras tillämpning i stad,
och i allmänhet om allt hvad författningar heter. Här är nu
blott fråga om en representation för häradet. Hade häradet
såsom sådant blifvit afskaffadt, skulle det naturligtvis vara olämpligt
alt antaga ett förslag, hvarigenom det ånyo skulle upplifvas.
Men det liar icke blifvit afskaffadt; det qvarstår ännu
med en mängd för sig egna angelägenheter. Dessa kunna icke
fråntagas det utan ganska betydliga lagförändringar. Huru
skola emellertid dessa angelägenheter behandlas? Personer, som
otvifvelaktig! härutinnan ega mera kännedom än jag, hafva
erkänt, huru omöjligt det är att åstadkomma ett gemensamt
beslut, så framt man icke inför en representation. Denna är
en af sednare tiders former, som blifvit alldeles nödvändig,
åtminstone der man icke, såsom i fordna dagar, kan samla
menige man på torget eller på tinget. Inga rådhus eller tingssalar
räcka till att mottaga dem aila, utan derföre har man
måst tillgripa den representativa formen. Det är sjelfva frågan,
visserligen icke stor, men stor nog, för att tagas under
allvarligt betraktande.
Man har sagt alt det skulle förskräcka folket, om man
införde en fjerde beskattande myndighet. Men den finnes redan;
ty vissa onera och skyldigheter utgå häradsvis. Frågan
är nu blott, på hvad sätt bidragen skola bestämmas; huruvida
åter häradet bör h. o. Ii. försvinna, är en annan fråga. Det
är en sak, om hvilken kan sägas mycket, både för och emot.
Mången kan anse, att länet är ett alltför stort område och att
36
Den 7 Januari.
häradet är lagom. Andra deremot kunna tycka, att man bör
lemna allt åt läns-representationen. Men nu finnes häradet
och otvifvelaktigt är, att mänga angelägenheter finnas, sorn ensamt
tillhöra detsammn, och då är endast fråga om, huru de
skola skötas. På dessa grunder instämmer jag i den framställda
begäran om återremiss. Jag bör dock anmärka, att
jag icke anser, att det skulle vara lyckligt, om hvarje socken
skulle skicka ett ombud. Men jag vill icke inlåta mig deruti;
ty i kommunal-komiténs betänk, finnas anvisningar i detta
hänseende redan lemnade af Brukspatron Ekstrand.
Hr Lagergren, Anders: Utsk:t säger, att en representation
för häradet kunde komma att blifva af väsendtlig nytta;
men Utsk:t har ändock kommit till ett alldeles motsatt resultat,
emedan den nya kommunal-författningen ännu icke kunnat
visa sina verkningar. Men är det så, att Utsk:t verkligen är
öfvertygadt om nyttan af en härads-representation, så är det
också gifvet, att tillvägobringandet deraf nu vore bättre än i
en framtid, då möjligen en mängd olägenheter gjort sig gällande.
Att sådana olägenheter finnas, har redan blifvit upplyst
af flere embetsmän. Det är också till följd af den erfarenhet
jag för egen del har härom, som jag yrkar återremiss af Betänka.
Man måste dessutom erinra sig, att häradet är för
Svenska allmogen en urgammal institution, nästan äldre än
sjelfva socknen, som uppkommit sednare. Jag anser således,
att en representation för häradet icke skulle blifva impopulär,
utan tvertom mycket kärare än landstinget. Jag tror att en
sådan representation är den förnuftigaste mellanlänken mellan
socknen och länet. Den vore således äfven af nytta för länet;
ty utan att den funnes, är jag öfvertygad om att landstinget
skall komma att öfverflyglas af en sådan mängd ärenden, att
det icke skulle hinna att afgöra dem alla på den tid, som är
loreskrifven. Det är således äfven ur landstingets intresse, som
jag vill förorda en härads-representation. Ty har häradet kommit
tillsammans och för sig a (gjort sina angelägenheter, så
återstår icke mångå ärenden till landstingets behandling, hvadan
göromålen der ganska väl kunde medhinnas, synnerligen,
som troligt är, de bästa af härads-representanterne blefve
valde till landstingsmän.
Frih. af Ugglas: Jag skulle icke ytterligare hafva tagit
R. o. Ad:s tid i anspråk, sä vida jag icke dertill blifvit nästan
personligen uppmanad af Frih. Sprengtporten. Han har nemi.
sagt, att jag yttrat, det mitt hufvudskål för yrkandet af återremiss
å förevarande Betänk., vore att jag, som tillhörde den
aktiva delen af administrationen, skulle finna det lättare att derigenom
kunna åstadkomma ett gemensamt beslut inom häradet. Att
mina ord likväl icke löllo sig så, torde prot. komma att utvisa.
Andamålet med mitt uppträdande är endast att förklara,
det jag är öfvertygad om, att, så framt en sådan mellanlänk
Den 7 Januari.
37
icke kan åstadkommas, som här är föreslagen, så komma våra
kommunal-författningar, åtminstone under en lång tid, att blifva
mera författningar på papperet, än i verkligheten.
Man har sagt, att man icke borde splittra landstingets
verksamhet; men det gör man icke derföre, att man ifrån landstinget
skiljer en del ärenden, som röra endast vissa delar af
länet.
Vidare har det blifvit vttradt, att man ganska väl kan reda
sig med den författning, som man redan eger; ty om ett
landsting icke anser en fråga vara af det allmänna intresse,
som fordras för att tinget skall kunna dermed sysselsätta sig,
så bör saken hänskjutas till socknarna sjelfva. Men om en
enda kommunal-stämma säger nej, så kan man icke åstadkomma
något beslut. Det är just för att kunna detta för mindre
kommuner än hela länet, som jag vill hafva en härads-representation;
och så länge man hittills icke kunnat vederlägga
mitt påstående, att man i närvide ögonblick icke kan med nu
gällande lagar komma till rätta med en hel mängd ärenden,
som nu tillhöra häradet, tror jag att man också icke lyckats
vederlägga nyttan och behofvet af en härads-representation. Det
är just af varmt intresse för utvecklingen af våra kommunalinstitutioner
som jag gjort min framställning; ty det är framför
allt i de mindre kommunerna som intresset skall väckas
och iifvas.
Jag fortfar i mitt yrkande om återremiss.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: Då man, såsom händelsen
är med den, som nu har ordet, vid två riksdagar väckt
förslag om en allmän kommunal-författning, då man haft den
för en motionär sällsynta tillfredsställelsen att i det hufvudsakliga
finna sina åsigter hafva blifvit gillade, då må det förlåtas
att man yttrar några ord i detta ämne.
I likhet med majoriteten inom kommunal-komitén, har
man redan från början, efter många öfverläggningar, kommit
till den åsigt, att en härads-representation, ingående såsom en
integrerande del af kommunal-representationen, icke vore af nöden.
I komiténs betänk, är detta vidare utveckladt. Man har
klandrat Utsk:t för dess inkonseqvens att hafva underkännt
motionen, ehuru Utsk:t förklarat, att don ifrågasatta institutionen
kunde vara af mycken nytta för häradet. En sak kan
dock vara af nytta för en kommun, ehuru man icke anser sig
kunna förorda densamma, emedan den möjligen kan för det
hela vara mindre välgörande.
1 likhet med hvad tre föregående talare yttrat, anser jag
frågan vara af högsta vigt, och fastän jag visserligen med Hr
von Koch är ense derom, att man icke bör vara alltför varsam
i att ändra en författning, äfven om den är ny, då man (inner,
att. den innehåller fel, så, när likväl (rågan är om författningar
af så stor vigt och så välsignelsebringande betydelse för landet,
som de ifrågav:de, hemställer jag, huruvida, då dessa författ
-
38
Den 7 Januari.
ningar så nyligen blifvit af R. St:r antagna och af K. M.
sanktionerade, man icke bör vara varsam att deruti göra en
ändring, som är af djupt ingripande natur i sjelfva den kommunala
institutionen. Man har sagt, att det kan blifva ett tillägg,
och att ett tillägg icke är någon förändring. Detta yttrande
har redan af Hr Nordenfelt blifvit vederlagdt. Jag vill blott
säga, att det icke är nog, att ett tillägg alltid är en förändring,
utan det kan vara en djup förändring. Vi kunna t. ex. säga:
watt kreera ett 5:te Stånd är blott ett tillägg! men det är ett
djupt ingripande tillägg, som förändrar hela vår representation.
En annan talare har sagt, att förändringen vore temligen oskyldig,
enär det blott vore fråga om en representation för häradet.
Vore detta förhållandet, så skulle jag icke hafva något
deremot; men, såsom frågan här blifvit uppfattad, gäller den
ingenting mer och ingenting mindre, än att inflicka en ny institution
i den inrättning, som redan genom de båda statsmagterna
är beslutad.
En värd talare har sagt, att det möjligen skulle vara i
fråga att upphäfva härads-institutionen. Den lärer nog stå qvar
både som institution och med sina tillhörande attributer. Men
ingenting hindrar den att verka på samma sätt som hittills,
eller Landshöfdinge-embetena att meddela föreskrifter, som kunna
underlätta det.
En annan talare har yttrat, att han ansåge härads-representationen
förmånlig derföre att landstingen derigenom skulle
få mycket mindre att göra. Jag deremot befarar, att resultatet
af förändringen skulle blifva, att landstingen finge ingenting att
göra, ty en minoritet skulle tillskapas, som betydligt försvagade
deras verksamhet.
På dessa, äfversom förut anförda skäl, anhåller jag vördsamt
om bifall till Betänk:t.
Gr. Liljencrants: Det är icke första gången det handt
mig under min riksdagsmannabana, att genom mina motståndares
tillgöranden blifva försatt i en annan ställning, än den jag sjelf
vili tillhöra. Jag bekänner att jag icke varit så ifrig, sorn den
siste värde talaren, för landstings-representationen, och minst har
jag varit ifrig att, på sätt, som skedde vid förra riksdagen, i
fyrsprång genomdrifva det maktpåliggande förslaget. Men jag är
nu helt förundrad att befinna mig på en alldeles förändrad ståndpunkt.
Här är, såsom redan yttrats, icke fråga om att skapa
något nytt, utan blott att medgifva, att en institution, som redan
finnes, blir försatt i tillfälle att fatla ett gällande beslut. En
annan talare har uttryckt sina farhågor för den nya beskattnings-myndigket,
som härigenom skulle uppkomma, och vådorna
deraf. Jag tror att man i sådana fall, der en verklig erfarenhet
finnes, gör ganska klokt uti att taga denna erfarenhet
till rättesnöre.
En annan talare har på ett målande sätt framställt, huru
det tillgår, när, till följd af en kungörelse, ett härads innevånare
Den 7 Januari.
39
sammanträda. Sådana sammanträden hafva vanligen till föremål
någon utgift, och ledamöterna komma tillstädes med instruktion
att afslå allt sådant. Det händer dock, och jag medgifver att
det händer ofta, att, sedan man lyckats att visa dem vigten af
utgiften, så blifva de böjda att gå in på sakan, men äro hindrade
derifrån af instruktionen. Likvisst förklara de, att de vilja
göra hvad de kunna, när de komma till sockenstämman. Då
kan det emellertid hända, att den socken, som mer än de andra
har fördel af saken, icke dertill vill bidraga, utan låter de
andra betala. Ar det någon rimlighet häruti? Under sådana
förhållanden, och då det är kändt af alla, som varit på landet,
att socknarnes ombud vanligen komma med instruktioner att
afslå allting, är det i sanning icke någon fara för en ökad beskattnings-lusta
hos häradets representanter.
Utan att hafva erfarit, hurudan landstingens karakter kommer
att blifva, föreställer jag mig att personer skola framstå
och lyckas gora sig hörda, hvilka yrka att landstinget bör utmärka
sig genom storartade företag; yrka på att lån för ändamålet
får upptagas, vore det än utom landet, o. s.v.; och inom
andra orter skall man ej underlåta att såsom exempel framställa
dylika storatade beslut; men så komma i sanning icke
häradsboerna att göra. Jag skulle, lör min del, icke förorda en
institution af ifrågv:de beskaffenhet, så vida jag icke visste, att
några vådor af densamma icke äro att befara, och om jag icke
hade mig alltför väl af erfarenheten bekant, att det för närvarande
är omöjligt att åstadkomma ett för häradet bindande beslut.
Man har så mycket talat om splittring, och det är egentligen
de personer, som förr aldrig kunde få nog af kommunalinstitutioner,
som nu framhålla detta inkast. Huru någon
splittring skulle kunna uppstå genom en härads-representation,
kan jag icke inse.
Jag kan icke annat än tillstyrka, att Betänk:t återremitteras,
och att Ekori.-Utsk:t täcktes taga i betraktande, huruvida en så
simpel sak, som här är i Iråga, eller att gifva en institution,
som redan finnes, en form, hvarigenom ett gemensamt beslut
kan åstadkommas, må kunna möta några hinder.
Frih. Rappe: De sednare talarne hafva få fullständigt vederlagt
mina motståndare, att jag icke behöfver tillägga mycket.
Man har emellertid sökt skrämma oss med att landstinget skulle
blifva splittradt, och att den föreslagna härads-representationen
skulle blifva en beskattnings-institution, allt för att inverka på opinionen
här. Det är dock långt ifrån att man vill hafva någon splittring
eller att man icke älskar landstinget, som man nu önskar att häradet
måtte få en representation. Det är för att icke en rättighet, som
af ålder tillhört häradet, nu skall fråntagas detsamma. Om man
vunne något med att öfverflytta denna rättighet från häradet til
landstinget, så skuile jag icke sätta mig deremot. Men en mängdl
saker af vigt för häradet fordrar att dess ombud sammankallas.
Nu skickas endast ett ombud från hvarje socken, när K. M:s
40
Den 7 Januari.
Bef:dc sådant önskar. Om dessa ombud utsågos efter folknummern.
så vöre redan deruti någon mera rättvisa vunnen.
Man liar sagt, att härads-representation skulle vara en ny
institution; jag tror det icke. De frågor, som endast röra
häradet, skulle tillhöra dess afgörande, och de af mera allmän
natur, landstinget. Jag vill nämna en kasus, som inträffat inom
min hemort. Jag hade sammankallat ett härad, för att få utsedd
en ny boplats åt en extra provincialläkare. Samtlige ombuden
ansågo det vara af stor vigt att upplåta lokal för detta
ändamål, och platsen var redan bestämd. Saken ansågs afgjord;
men just de två socknar, som lågo närmast intill läkarens bostad,
nekade att i kostnaden derför deltaga. De andra socknarne
gjorde det ändå, och således blef följden, att de, som hafva
största fördelen, ingenting bidraga dertill.
För öfrigt qvarstår jag naturligtvis vid samma åsigt, som
jag yttrade, första gången jag hade ordet, och önskar derföre
att Betänk:t måtte återremitteras.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Frih. Sprengtporten: Visserligen har jag i mitt yttrande
antydt, att den olika samhällsställning, i hvilken Frih. af
Ugglas och jag befinna oss, kunnat gifva anledning till att ömsesidigt
betrakta denna fråga från olika synpunkter; men jag
kan icke finna att deruti ligger någon ani. för Hr Frih:n att
särskildt fästa sig vid detta yttrande. Jag har jemväl sagt, att
en alltför fåtalig representation af en kommun icke representerar
kommunens tänkesätt, och jag tror denna anmärkning vara
riktig.
Föröfrigt har jag endast velat uppträda för att afgifva denna
förklariug, på det att Frih. af Ugglas må vara öfvertygad
om att med min vetskap och vilja icke något i mitt yttrande
förekommit, som kunnat gifva anledning till en reklamation, utöfver
hvad sjelfva saken beträffar, och i afseende på denna,
måste jag anse mig hafva egt rätt att uttala min mening.
Hr von Troil: Jag vill icke upptaga tiden med att besvara
åtskilliga af de anmärkningar, som blifvit gjorda emot mitt
förra yttrande. Jag har aldrig bestridt, att det för myndigheterna
kunde blifva ganska beqvämt alt hafva en sådan institution,
som den ifrågasatta. Likväl upphör icke häradet, utan
det kommer att fortfarande hafva samma qvalifikationer, som
det haft under aderton sekler. Jag medgifver att ärendernas
behandling kunde ske på ett mycket enklare och bättre sätt;
men, som sagdt är, den nuv:de formen derför är urgammal och
man har dermed kunnat åstadkomma mycket nyttigt. Jag tror
dessutom, att man bör akta sig att redan vid början af den
nya lagstiftningens tillämpning göra den impopulär, och jag är
öfvertygad att vi redan vid nästa riksdag skola få ganska många
motioner i ämnet. Inom Utsk:t har för öfrigt, ehuru det
Den 7 Januari.
41
består af 48 ledamöter, ingen enda, utom motionären sjelf, reserverat
sig mot beslutet, hvilket torde visa, att bans förslag
icke har stora sympathier för sig. Under nuv:de förhållanden
tror jag derföre, att det rättaste är att bifalla Utsk:ts Betänk.,
hvarför jag nu också förnyar min anhållan derom.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af ifråg:de Betänk., framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till Betänk:t, hvartill svarades många
ja och nej i blandning, samt sedermera propos. på det sammas
återremitterande, då svaren likaledes utföilo med många
blandade ja oell nej; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig hafva funnit den sednare propos:n med öfvervägande ja besvarad.
Hr von Troil begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voteringspropos.
:
»Den som bifaller Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 22, i ani. af vackt motion om organiserandet af en representation
för häradet, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ifrågide Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—33.
Nej—32.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.-Utsk:ts den 27
sisth December och 3 dennes bordlagde Betänk. N:o 23, i ani.
af väckt motion (N:o 20(1) i fråga om upphäfvande af 3:dje
mom:t i 47:de §:n af K. Förordningen om landsting.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh., anförde skriftligen:
Ekon.-Utsk:t, som icke funnit ani. att till behandling upptaga
den motion, jag väckt om upphäfvandet af 3:dje mormt, 47:de
§:n i K. M:s Nåd. Förordning om landsting, har till skäl försitt
afstyrkande anfört: att innan någon förändring i denna nyligen
utfärdade författning vidtages, erfarenheten bör hafva bekräftat,
att densamma är behäftad med olägenheter, som behöfva
afhjelpas.
Jag kan svårligen godkänna denna tankeledning; ty om
man i en lagstiftning skulle hafva förirrat sig på en afväg, är
det väl bättre att vända om ju förr dess hellre, än att fördjupa
sig än ytterligare på den missledande stråten. Icke
42
Den 7 Januari.
heller är det behöfligt att vädja till erfarenheten, för att finna
bevis för satser, som stödja sig på enkla förnufts-skäl.
Ibland de motiver, som jag lagt till grund för min motion,
har Utsk:t visserligen anfört några; men deremot förbigått andra,
som jag för min del ansett bestämmande.
Sålunda hade jag anmärkt, att den grundsats, att betrakta
länet som en enhet, hvarpå hela lagen stödjer sig, tillintetgöres
genom stadgandet i 47:de §m 3 morn., hvilket icke går ut på
enhet, utan på söndring.
A en annan omständighet hade jag äfven fästat en uppmärksamhet,
som åtminstone icke lyckats att ådraga sig Utsk:ts,
eller å nödvändigheten att i denna rörliga tid, då den isig sjelf
berömvärda hågen att åstadkomma förbättringar i aila möjliga
rigtningar, icke alltid går i jemnbredd med förmågan till deras
genomförande, någon motvigt väl borde vara i författningen nedlagd
mot en alltför utsträckt tillämpning af landstingets obegränsade
beskattningsrätt. Ty om det är lätt att genom en lagparagraf
göra kommuner allsmägtiga., är det icke lika lätt att skänka
dem gåfvan af ofelbarhet.
En sådan motvigt har jag sökt och trott mig finna i uteslutandet
af det af mig anmärkta stadgandet; ty med detsamma
försvinner den betänkliga rättighet, hvarmed landstingets ledamöter
blifvit beklädde, att kunna undandraga sig eller sine kommittenter
deltagandet i de bördor, som de pålägga andra. Och
härigenom inskränkes också landstingets beskattningsrätt till
hvad den bör vara, eller att, vid påförandet af afgilter för all
männa
företag, som icke enligt lag böra på annat sätt utgöras,
tillämpa det beskattnings-sätt, som är föreskrifvet i 2 mom. af
47:de §:n och hvari afses en jemn och lika fördelning af kommunalskatten
å hela länet.
Då Ekon.-Utsk:ts sätt att behandla denna sak lemnat mig
tillräcklig upplysning, att ingen utredning af frågan är från den
sidan att vänta, får jag endast på grund af 49:de §:n R. O.
föreslå R. o. Ad. att fatta det beslut:
»Att R. St:r må hos K. M. i underdånighet anhålla
om upphäfvandet till all kraft och verkan af
stadgandet i 3 morn. 47:de §:n af K. M:s Nåd. Förordning
om landsting af den 21 Mars 1862, i hvad
det innehåller, att då ett företag är af den beskaffenhet,
att endast siad eller endast landsbygd af företaget
kan hafva hufvudsaklig nytta, i förra fallet
landsbygden och i det sednare städerne, vare sig
samfäldt eller en eller flere bland dem, må från bi
drag
till företaget befrias eller med ett sådant bidrag
i jemförelsevis mindre mån betungas.»
Hr von Troil, Sam. Gust.: I det anförande, jag algaf i
den föregtde frågan, vidrörde jag i förbigående Frih. Sprengtporten
motion. Jag förklarade då, att jag i sak instämde med
honom. Jag tror, att det tillägg, som R. St:r, i strid med hvad
Den 7 Jannari.
43
komitén föreslagit, gjort i författningen, är olämpligt. Men jag
vägar ändock tro, att Ekon.-Utsk:ts Betänk, bör bifallas, emedan
författnm ännu är så ny, att någon erfarenhet deraf ännu
icke hunnit inhemtas. Jag är öfvertygad om, att sedan den
under några år varit i tillämpning, flere förslag till ändring i
densamma skola framställas. Då först är tiden inne att göra
en revision, hvarföre jag nu anhåller om bifall till Betänk:t.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Rörande sjelfva saken, eller nyttan
af Frih. Sprengtportens förslag, vill jag icke yttra mig. Jag
tror att det icke är af någon väsendtlig betydelse. Det torde
lätt kunna visas, att det icke varit så alldeles obetänkt som R.
St:r vid sista riksdagen godkände det ifrågav:de morrnt och som
K. M. gillade det. Men hvad jag vågar bestrida, är att R. St:r
nu skola fatta ett beslut, rakt stridande mot hvad de vid förra
riksdagen gillade, och det utan den aldra ringaste kännedom
om huru författningen vid tillämpningen kommer att gestalta
sig. Visar det sig, sedan landstinget någon tid varit i verksamhet,
att olägenheter deraf uppstått, då kan det vara tid att
göra en ändring, men innan dess anser jag det ingalunda vara
lämpligt.
Frih. Sprengtporten: Jag tror mig i mitt föregide yttrande
hafva anfört talande skäl för den meningen, att, när fel upptäckas
i en lag, rättelse bör ske utan afseende derpå, om lagen
är ny eller gammal. Hvad som är faktiskt, Mine Hrr! är att
landstinget är utrustadt med en alldeles obegränsad beskattningsrätt,
ända derhän, som det vill synas, att kunna pålägga förmögenhets-
och kapitations-afgifter och kanske till och med
indirekta skatter; jag beklagar i och för sig sjelf, att så är förhållandet;
men hvad som gör detsamma ännu betänkligare, är,
att i författningen ett stadgande finnes infördt, som tillåter ledamöterna
i landstinget att beskatta andra huru högt som helst,
utan att de sjelfva eller deras kommittenter kotnm3 att vidkännas
tyngden af samma beskattning. Borttagandet af det nu
ifrågav:de mom:t i 47:de §:n, utgör enda möjligheten att erhålla
något korrektiv mot orättvisor, som kunna uppstå genom missbruket
af en sådan makt, som strider mot alla principer. Gr.
af Ugelas har synts mig icke vilja bestrida riktigheten af min
anmärkning, men fruktar deremot, alt orri mom:t utgår ur författningen,
detta kan komma att medföra ett störande inflytande
å utvecklingen af vårt nya kommunalväsende.
Att jag icke delar denna åsigt, behöfver jag icke ytterligare
framhålla; men den sanningen kan jag icke undertrycka, att
denna lagstiftning, i sin helhet betraktad, är behäftad mod många
andra och stora brister, som icke äro afhjelpta endast genom
borttagandet af 3:dje mom:t 47:de §:n i lagen om landsting,
och en af dessa, som nu faller mig i minnet, är den ojemna
fördelningen i representationsrätten emellan land och stad. För
det man icke kan hoppas på rättelse i allt, bör man väl icke
Den 7 Januari.
derföre förkasta rättelse i något, och företrädesvis i det väsendtligaste.
Skulle det emellertid visa sig, att R. o. Ad. biträder den
åsigt, som den siste värde talaren yttrat, att man för konseqvensens
skull bör bibehålla en lagbestämmelse, hvars felaktighet
äfven en annan talare vitsordat, så får jag dermed nöja
mig och endast låta mitt förslag framstå som en reservation.
Emellertid yrkar jag på den propos., jag begärt.
Gr. Mörner, Garl Göran Detlof: Jag tillåter mig i R.
o. Ad:s minne återkalla, att denna § icke är tillkommen genom
Ståndets beslut vid sednaste riksdagen. R. o. Ad. beslöt nemligen
då, att sista mom:t i samma § skulle utgå, och till följd
af Riks-Ståndens skiljaktiga beslut hade frågan om §:ns lydelse
bort blifva föremål för votering i förstärkt Ekon.-Utsk.; men
då Borgare-St. sedermera öfvergick till Preste-St:s mening, förföll
frågan om sådan votering äfvensom all påföljd al R. o. Ad:s
beslut. Ett afslag å Utsk:ts hemställan skulle således utgöra
ett konseqvent vidblifvande af hvad R. o. Ad. vid förra riksdagen
beslöt.
Gr. af Ugglas: Jag täger för gifvet, att det är såsom Gr.
Mörner upplyst; men det förändrar icke frågans ställning. Beslutet
har en gång blifvit R. St:rs, och nu är det ifrågaställdt,
huruvida R. St:r skola vid denna riksdag ingå til! K. M. och
begära cn föreskrift, som alldeles står i strid med hvad Ständerna
vid förra riksdagen beslöto. Jag hoppas för min del,
att R. o. Ad. icke skall bidraga till någonting sådant, lika så
litet som jag skulle vid andra tillfällen, der jag tillhörde minoriteten,
önska upprifvandet af hvad majoriteten beslutat. Sådant
anser jag motbjudande. Frih. Sprengtporten har alltför
mycket hållit sig till de svårigheter, olägenheter, ja till och
med orättvisor, som af stadgandet skulle kunna uppkomma.
Men sedan flrrne nyligen underkänt härads-representationen, så
kunni väl många frågor uppstå, hvilka särskildt intressera blott
särskilda delar af länet, och om landstinget då vill lemna bidrag
till sådana ändamål, så behöfver det icke leda till några
orättvisor. Jag vill för öfrigt icke ingå i sjelfva saken.
Det är nu fråga om, huruvida något mellankommit, som kunnat
förändra R. St:rs åsigt sedan sista riksdagen, eller om R.
St:r skola handla på det sätt, att de i dag göra så, och i morgon
så.
Frih. Sprengtporten: Det skulle vara en särdeles betänklig
princip, om inom vår representation, der så mångfaldiga
ärenden förekomma till afgörande, man så uteslutande skulle
anse sig bunden vid ett föregrde riksdagsbeslut, att, äfven om
detta beslut befunnes innebära ett solklart misstag, man icke
för konseqvensens skull ville rätta detsamma. En sådan princip
kan jag för ingen del gilla, och att hos Ständerna en mot
-
Den 7 Januari.
45
satt åsigt gör sig gällande, derpå kunna otaliga exempel framdragas.
Beträffande de orättvisor, hvarom jag talat, så medgifver
jag att ordet icke är vackert; men för att beteckna ett begrepp
måste man stundom nyttja de ordalag, hvarigenom det uttryckes;
och jag tror det vara omöjligt att med rättvisa urskilja, hvad
sorn vid ett allmänt företag inom ett län, detta må nu vara
förbättrade kommunikationer, skolväsende, sjukvård eller annat,
i mer eller mindre mån gagnar stad eller land.
Författningen har i kommunalt hänseende gjort länet till
en enhet och denna princip bör konseqvent bibehållas, om man
skall kunna genom den nya lagstiftningen väcka en allmän anda
och genom denna komma till sådana beslut, som blifva af
allmän nytta.
Godtyckligheten är en princip, på hvilken intet godt eller
varaktigt kan eller bör byggas i vårt land.
Jag ber dessutom att få fästa uppmärksamheten på en
särdeles omständighet, nemligen att, efter hvad man tror, dessa
kommunal-lagar komma att spela en särdeles stor roll äfven ikonstitutionelt
hänseende. Ar det icke då af största vigt, att i
dem finnes nedlagda principer, som äro sansade och oklanderliga,
och att man sålunda i tid från den späda plantan bortskär
sådana utväxter, som icke kunna gifva annat än omogna frukter,
så framt de icke af sig sjelf affalla, hvilket kan vara att
hoppas, men icke innebär en visshet.
Jag har icke något vidare att tillägga i denna fråga, som
är af en ganska enkel och tydlig beskaffenhet. Då man talar
om konseqvens, torde densamma bäst iakttagas, om R. o. Ad.
vidblifver samma mening, som i denna fråga gjorde sig gällande
inom vårt Stånd vid förra riksdagen.
Hr von Koch, Nils Samuel: Tiden är långt framskriden
och jag skall derföre vara helt kort. Jag ber blott att få
erinra, att vid förra riksdagen stannade R. o. Ad. i det beslut,
att ingen ny skatt skulle vid landstinget få utgå annat än efter
2:dra Art. Bevilln.-förordnm. Jag beklagar att Frih. Sprengtportens
förslag icke är så fullständigt, som jag hade önskat; tydå
hade man kunnat erhålla en väl behöflig ändring i den nya
kommunal-lagen. Jag kan icke instämma med Gr. af Ugglas
deruti, att nya lagar böra betraktas såsom ett noli me tangere.
När man vill hafva en ny lag, som är behäftad med brister,
så heter det: »Det kunna vi hjelpa vid nästa riksdag»; men
när man sedan vill afhjelpa dessa brister, då svaras det: »Nej,
vi antogo ju lagen vid förra riksdagen I» Denna slags konseqvens
bryr jag mig icke om, och anser icke heller nödvändigt att
iakttaga densamma.
Om vi icke kunna hoppas att erhålla en ändring i sjelfva
författningen, så kan vårt beslut likväl blifva ett memento, att
icke begagna den vådliga beskattningsrätt, som nu tillkommer
landstinget, nemligen att kunna öfverlägga och bestämma om
46
Den 7 Januari.
andra grunder för beskattningen, än dem. som finnas intagna i
Bevilln.-förordningen. Jag tror att protokollerna vid förra riksdagen
skola vittna derom, att jag då hellre önskade a (slå hela
saken. På grund deraf och på det man åtminstone nu må
hafva inlagt en reservation emot en alltför vidsträckt tillämpning
af §:n, önskar jag, att R. o. Ad. måtte bifalla förslaget
och afslä Utskrts Betänk.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: För min del får jag
också gifva tillkänna, att jag önskar instämma med den siste
värde talaren, och till följd deraf bifalla motionärens förslag.
Jag tror, att om man verkligen vill af den nya institutionen
vinna ett godt resultat, så bör man söka undanrödja hvad som
deruti är förkastligt. Att så uppenbart, som förev:de § kan
gifva anledning till, sätta stad och land i harnesk mot hvarandra,
anser jag vådligt. Vid sådant förhållande och då jag tror
alt äfven i andra fall ganska olämpliga föreskrifter finnas i den
nya författningen, anhåller jag om bifall till Frih. Sprengtportens
förslag, hvarigenom jag anser ett stort steg vara taget till
författningens förbättrande.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att derunder bade yrkats dels bifall till Utsk:ts
ifrågav:de Betänk, och dels afslag derå samt antagande al följande,
utaf Frih. Sprengtporten afgifna förslag till beslut: »att
R. St:r må bos K. M. i und. anhålla om upphäfvandet till all
kraft och verkan af stadgandet i 3:dje mom. 47 §:n af K. M:s
Nåd. Förordn. om Landsting af d. 21 Mars 1802, i hvad det
innehåller, att då ett företag är af den beskaffenhet, att endast
stad eller endast landsbygd af företaget kan hafva hufvudsaklig
nytta, i förra fallet landsbygden och i det sednare städerna,
vare sig samfäldt eller en eller flere bland dem, må från bidrag
till företaget befrias eller med ett sådant bidrag i jemförelsevis
mindre mån betungas.»
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till Betänk:t, hvartill svarades blandade ja och nej, samt
sedermera propos. på afslag derå och antagande af ofvan omförmäldte
förslag lill beslut i ämnet, då svaren likaledes ut föllo
med ja och nej i blandning; hvaruppå Hr Gr. o. Landtm, förklarade
sig hafva funnit den sednare proposm med öfvervägande
ja besvarad.
Gr. af Ugglas begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till votenspropos.
:
»Den som bifaller Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 23, i ani. af väckt motion i fråga om upphäfvande af 3:dje
Den 7 Januari.
17
mom:t 47:de §:n af K. Förordna om landsting, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. ifrågav:de Betänk, och antager det
af Frih. Sprengtporten afgifna förslag till beslut i ämnet.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut,
och efter öppnandet af den förseglade voteringssedeln, rösterna
hafva utfallit sålunda:
Ja — 15.
Nej — 16.
Gr. Liljencrants: Jag anhåller att R. o. Ad. ville in
bjuda
Med-St:n, att i R. o. Ad:s nu fattade beslut sig förena.
Propos. å bifall till detta förslag framställdes och besvarades
med några ja jemte ett eller annat nej; och förklarades ja
haft öfvervigten.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts
d. 27 sisth December och 3 dennes på bordet lagde Betänk.
N:o 25, i ani. af väckt motion (N:o 86) ang:de tre årliga häradsting
i Wermland.
Efter föredragning af samma Utsk:s ofvannämnde dagar
bordlagde Mern. N:o 29, i aril. af väckt motion, om inrättandet
af en pensionsfond för handelsflottan, lades detta Mern. till
handlingarne med förklarande, att deri deri omförmälde motion
ansågs tillhöra Stats-Utsk:ts behandling.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
nedannämnde d. 3:dje dennes bordlagde Utlåtm och Betänkrn,
nemligen:
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 22, ang:de Riksg.-Kont:s förvaltning
under deri tid, som förflutit sedan början af sistförflutna riksdag;
Lag-Utsk:ts
Betänkm N:o 14, i ani. af vackt motion om
upphäfvande af 2 kap. 5 och ti §§ Giftermåls-Balken, och N:o
15, i ani. af väckta motioner, orri förändring i föreskrifterna,
ang:de skyldighet för prest att pröfva vilkoren för lysning och
vigsel; samt
Riddarhus-Utsk:ts Utlåt. N:o 4, i ani. af Hr Anreps, Gabriel,
motion, att den å Riddarhusets genealogier såsom lefvande
upptagna adliga ätten N:0 1 Lilliehöök af Fårdala må
förklaras vara utslocknad.
Frih. Cederström. Claes Henrik: Som Hr Anreps motion
torde komma att föranleda en längre diskussion, då den
48
Den 7 Januari.
otvifvelaktig är för R. o. Ad. af stort intresse, anhåller jag
att Riddarhus-Utsk:ts Betänk, måtte uppföras främst på föredragningslistan
till nästa plenum.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Jag kan icke anse
Riddarhus-Utslets Utlåt, vara af den vigt, att det bör sättas
framför Stats-Utsk:ts Betänk. N:o 22.
Hr von Francken, Georg Wolfgang: Jag begärde
blott ordet, för att anhålla, att Stats-Utsk:ts Betänk. N:o 22
mätte varda uppfördt främst på föredragningslistan och Riddarhus-Utsk:ts
dernäst.
Hr von Knorring, Oscar: Afven jag tror, att Riddar
hus-Utslets
ifrågav:de Betänk, bör sättas näst efter Stats-Utslets
Utlåt. N:o 22.
Frih. Cederström: Jag förenar mig med de siste värde
talarne. Min mening har blott varit, alt få ifrågav:de ärende
framflyttadt, emedan det troligen kommer att föranleda en
längre diskussion.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., beslöt R. o. Ad., att Riddarhus-Utslets ilrågavide Ulåt.-  skulle å föredragningslistan för nästa plenum uppföras näst efter
Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 22.
Anmältes och bordlädes Stats-Utslets Utlåt. N:o 21, i ani.
af R. St:rs åren 1860 och 1861 församlade Revisorers berättelser
ang:de nämnde år verkställda granskningar af Stats-Verkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under åren 1858 och 1859.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 5 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Den 10 Januari f. m.
49
Lördagen den 10 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. ni.
Justerades ett prot.-utdrag för d. 20 sistl. December och
ett prot.-utdrag för d. 7:de dennes.
Frih. Raab, Hugo, uppläste ett skriftligt anförande af
följande innehåll:
Så väl på detta rum, som i de öfrige Hiks-Stånden, hafva
förslag blifvit väckta, med syfte att gifva skarpskytterörelsen
mera lif och utsträckning. Ang:de behofvet häraf kunna meningarne
egentligen ej vara delade, men deremot så mycket
mera ang:de medlen till fyllande af detta behof, om dessa medel
på samma gång skola gifva ökad styrka åt landets försvar.
Det hufvudsakligaste och mest lockande medlet till uppmuntran
af skarpskytterörelsen, som blifvit föreslaget, är befrielse
från beväringsexercis. Iv. M:s Nåd. Propos. i ämnet,
understödd af en motionär. Hr Ridderstad, som dock fordrar
vissa tillägg till de vilkor, K. M. för befrielse föreslagit, afser,
att en sådan befrielse endast bör vinnas från l:a årets beväringsexercis.
Flere enskilde motionärer deremot hafva föreslagit
befrielse från båda årens.
Då detta sätt att uppmuntra skarpskytterörelsen, enl. min
uppfattning, hvarken kan gifva landets försvar ökad styrka, ej
heller lif åt skarpskytterörelsen, utan tvertom, har jag här velat
anföra skälen lör denna min uppfattning, på samma gång
som jag velat framställa ett annat sätt, på hvilket K. M., säkrare,
än genom befrielsen från beväringsexercis, utan R. St:rs
ingripande i frågan genom »lagstiftande på frivillighetens område»,
torde kunna gifva skarpskytterörelsen lif och utsträckning, samt
fosterlandets försvar ökad styrka.
Antingen beväringskarl befrias från ett eller två års beväringsexercis,
iir visserligen af stor vigt, ty, så länge han åt
minstone
en gång varit tvungen att tjenstgöra uti ett regementes
leder, vet han sig tillhöra armén, om krig skulle kalla den
under vapen, och han har äfven fått en aning om den disciplin
och tjenstgöring vid trupp, som endast vid armén kan vinnas.
Men äfven om han nu endast befrias från ett möte, är en
H. II. 4
50
Den 10 Januari f. m.
högst vådlig bana beträdd, ty den grad af öfning, som bifvit
föreslagen för befrielse — »läraktig beväringskarls» —, skulle
lika väl kunna anföras såsom skäl för befrielse från 2:a som
från l:a årets beväringsexercis. Säkert skola äfven vid hvarje
riksmöte motioner i denna rigtning väckas; och, om denna
bana vid närvarv:de riksmöte, genom medgifvande af befrielse
från l:a årets, beträdes, kunna vi med visshet emotse den tid,
då beväringsskyldige, som inträdt i skarpskytteförening och der
erhållit någon färdighet i exercis och manöver, befrias från ali
beväringsexercis, och hurudant blir förhållandet då? Jo, en sådan
beväringsskyldig skarpskytt har visserligen hört talas om en
lag, som förbinder honom till tjenstgöring i allmänna beväringen,
men han har sjelf ett exemplar af sin egen skarpskytteförenings
stadgar, hvilka han lofvat efterlefva, och i dessa stadgar
står, att han skall öfva sig i exercis och målskjutning. Detta
har han så val fullgjort, att han af en officer från närmaste
regemente deruti blifvit godkänd. Men i dessa stadgar står
äfven, att skarpskytteföreningen endast förbundit sig att försvara
den stad eller socken, hvarest den är bildad, och det
ligger inom möjlighetens, ja sannolikhetens område, att en skarpskytt
10 år härefter, på grund af dessa stadgar, och på grund
deraf, att ingen annan skarpskytt blifvit kallad till tjenstgöring
vid armén hela denna tid, verkligen skulle tro sig göra tillfyllest,
om han äfven vid utbrytande krig endast uppfyller de
åligganden, skarpskytteföreningens stadgar föreskrifva.
Hr Ridderstad, hvilken jag härmed får hembära min tacksamhet
för det varma intresse, hvarmed han försvarar beväringsinrättningens
helgd, yttrar till inledning för sitt förslag,
ang:de vissa tillägg till de vilkor, hvarunder, enl. förut väckt
förslag, skarpskytt må befrias från ett års beväringsexercis,
bland annat följande: »Visserligen förändrar förslaget ingenting
af någon betydenhet i den nu fastställda beväringsorganisationen;
men icke dess mindre finge den friviliighetsidé, som utgör
skarpskytteföreningarnes lifsvilkor, elt finger af sitt lif med
i sagde organisation, hvarigenom utan tvifvel den hitintills
temligen förstenade eiler Mösa beväringsstommen skulle känna
sig en smula elektriserad, eldad till mer omfattande, rask och
frisk uppfattning af värnepligtens fosterländska betydelse, väckt
till verklig krigisk lefnadslust. Visserligen innebär icke heller
förslaget något intrång på skarpskytteföreningarnes frivillighet;
men icke dess mindre skulle dessa föreningar, genom det förtroendefulla
uppdraget, känna sig mera erkända af och ansvariga
inför landet, samt sålunda manade, att ännu ytterligare anstränga
sina krafter, för att värdigt motsvara sin hedrande
nya ställning. Den ömsesidiga vexelverkan af militärisk hållning
och intelligens — hvartill förslaget sålunda skulle kunna föranleda
emellan de tvenne nu förbefintliga elementerna till ett nationalförsvar
— kunde icke gerna annat än, efter min föreställning,
på en naturlig väg utbilda opinionen om behofvet och
nödvändigheten att gifva detsamma en så ordnad och genom
-
Den 10 Januari f. m.
51
forti organisation, som de förenade nationella och militära anpråken
gifva i våra dagar vid handen. Alltså, jag kan ej annat
än lifligt förorda förslaget å ena sidan, derföre att det antagligtvis
skall förvandla beväringspligten från en naken och
kall skyldighet till ett för ungdomen lefvande intresse, från
ett åliggande till en böjelse, från en börda till ett nöje; å andra
sidan, derföre att de frivillige skarpskytteföreningarne derigenom
skulle erhålla en för dem säkert välkommen praktisk
uppgift, ett för handen varande verkligt mål; begge delarne utvecklande
kärlek till fäderneslandet och dess försvar.»
Månne verkligen logiken uti detta Hr Ridderstads yttrande
är rigtig? Huru kan bevärings-inrättningen vinna på befrielsen
från beväringsexercis för den bästa delen af de beväringsskyldig!:?
Det är ju uppenbart, att uti skarpskytteföreningarne företrädesvis
sådana män inträda, hvilka äro lifvade af fosterlandskänsla
och hafva håg eller åtminstone ej afsmak för militärisk»
öfningar, och att de företrädesvis komma att tillhöra
den del af medborgare, som i bildning och intelligens är den
stora mängden öfverlägsen. Härutaf följer äfven, alt just
de ynglingar skulle undandragas beväringsexercisen, hvilka
för närv:de utgöra beväringens heder och dess föresyn, nemi.
de begripligaste och bäst exercerade, — de, som nu vanligen
uttagas till vice korpraler, — de, som genom sin läraktighet
och goda vilja äro en föresyn för de andre. Hvilket inflytande detta
skall hafva på beväringen, dess anda och dess exercis, samt på
den aktning och det förtroende, armén skänker densamma,
torde knappast behöfva omnämnas. Att detta inflytande skall
blifva motsatsen af hvad Hr Ridderstad förmodar, tyckes vara
temligen gifvet.
Inflytandet deraf på skarpskytteföreningarne sjelfva lär ej
heller blifva det bästa, och detta i lika grad, antingen befrielse
från ett eller två års beväringsexercis medgifves; ty, i stället
för att skarpskytten nu tager geväret, lifvad af fosterlands
känsla
och lust att tillsammans med vänner och bekanta öfva
sig i exercis och målskjutning, för att derigenom blifva användbar
till krigstjenst, i händelse landets försvar behöfver hans
krafter, så skulle skarpskytteföreningarnas ändamål — deras
enda »praktiska uppgift» — kunna blifva att på ett så billigt och beqvämt
sätt, som möjligt, försäkra sina medlemmar om befrielse
från beväringsexercisen.
Att Hr Ridderstad, som visar särdeles omtanke både om
armén och skarpskytterörelsen, äfven hyser farhåga för, att
skarpskytteföreningarnes enda praktiska uppgift skall blifva den
ofvan angifna, synes af efterföljande ord, som återfinnas i motiveringen
till hans förslag: »Såvida man är sann och verklig
vän af skarpskytterörelsen och den frivillighets-idé, som allt
hitintills så värdigt uppburit dess banér, så måste man äfven
allvarligt och strängt vårda sig och vaka deröfver, att denna
idé, frivilligheten, alltid bevarar sin fosterländska betydelse,
52
D.cn 10 Januari f. m.
sin moraliska kraft och sanning, sin enkla och ädla renhet och
icke hemfaller under motsatsen dertill, hvarken i glömska af
sin uppgift, landets försvar, eller i egennyttiga små beräkningar,
samt sålunda urartar. Framförallt måste man akta sig för, att
genom något slags mindre väl betänkt lagstiftande, om ock tillkommet
af den största tillgifvenhet för idén, gifva den ringaste
anledning dertill. Skulle den dag komma, då skarpskytterörelsen,
i stället för att vara ett hedrande uttryck af det Svenska
folkets kärlek till nationelt oberoende, blelve ett medel för enskilda
intressen, föreställer jag mig att densamma sett slutet
af sitt vackraste tidskifte. Man kan derför — då fråga nu är
om att uttaga de lörsta lagstiftande stegen — icke nog uppmärksamt
granska hvarje äfven den minsta del deraf. Måhända
skall mången anse det i högsta grad opåkalladt, att se ens
en skymt i de härofvan framställda förslagen, och vilkoren derför,
som kunde leda till skarpskytterörelsens urartande; icke
dess mindre tillåter jag mig likväl — och det af kärlek till
sjelfva idén — att uttala mina dubier.»
»Den grundsats af fullkomlig frivillighet, hvarpå skarpskytteföreningarne
vuxit upp, berättigar icke blott den minsta
stad, utan jemväl den minsta socken, ja by, att bilda siri särskilda
skarpskytteförening. Lägger man till denna frivillighet
nu rättigheten att befrias ifrån, vare sig ett af beväringsårens
exercispligt eller till och med begge, skall tvifvelsutan fördelen
deraf blifva nog lockande för organiserandet af skarpskytteföreningar
öfverallt. Till följd likväl af svårigheten att ordna ett
större sammanhängande helt, socknarnes i allmänhet glesa befolkning
samt bristande snabba kommunikationer o. s. v., torde
man få antaga, att flertalet af dessa föreningar komme att inskränka
sig till ett fåtal, kanske ett korporalskap, och ändock
vore det en förening lika berättigad som någon annan, med
sitt reglemente, sitt försvarsområde, sin öfverbefälhafvare — allt
i öfverensstämmelse med K. Förordningen af den 8 Mars
1861. Mig synes, att ett sådant resultat likväl i intet afseende
motsvarade skarpskytterörelsens uppgift. Förhållandet skulle
vida mera sönderrifva försvaret, än sammanhålla det. Dessa
små föreningar, med sina motsvarande små proportioner i allt
öfrigt, saknade allt egentligt värde såsom ingripande del i försvars
väsernl et. Inom möjlighetens gebit ligger åtminstone, att
de i krigstid icke kunde tagas i någon effektiv beräkning och
i fredstid hufvudsakligast skulle komma att reducera de beväringsskyldiges
nu i lag bestämda exercistid.»
»ålen nu har såväl K. M. i dess Propos., som äfven Hr
Blanche i sin motion, föreslagit vissa vilkor, såsom kontroller
på, huruvida beväringsskv Idigs öfningar i skarpskvtleledet motsvara
hans öfningar under beväringsmötena. Antager man
likväl antingen K. M:s förslag, att kommenderad i tjenst varande
officer skall verkställa inspektion, eller Hr Blanches förslag,
att öfverbefälhafvares intyg är tillfyllest; uppstode i det
Dea 10 Januari f. m.
53
förra fallet, att regementenas officerare, till tidspillan för andra
tjensteåligganden samt till pekuniär tunga för staten, finge veckor
ut och veckor in korsa fram och åter orterna igenom,
och — i det senare fallet — att betygen stundom kunde
blifva derefter, någongång kanske sjunkande i pris och värde
till samma grad af opålitlighet, som orlofssedlar och sådant
mera.»
»Jag erkänner, att jag i dessa omständigheter ser en våda,
ej mindre hotande vår nuv:de beväringsinrättning, än skarpskytterörelsen,
samt i allmänhet — i följderna — till och med
den krigiska andan inom landet, som likväl dessa båda afse
att lifva och elda; jag tror likväl på samma gång att, ifall
dessa underordnade frågor lösas på ett annat sätt, sjelfva hufvudafsigten,
eller de frivilliga skarpskylteföreningarnes och beväringens
amalgamerande i visst fall ganska lätt låter sig verkställas
med upprätthållande, så väl af skarpskytteföreningarnes
lifs vilkor, frivilligheten, som af beväringspligtens helgd, på samma
gång som man skulle kunna bevaka och utveckla bådas
kraft, bådas krigiska intelligens, hvilket ock vill säga
landets.»
Efter detta varma, sanna och militäriska bedömande af
vådorna vid skarpskyttarnes befrielse från beväringsexercis, föreslår
Hr Ridderstad, såsom medel till dessa vådors undanrödjande,
att hvarje förening skall bestå af minst 24 man, och
att hvarje förening, som ej uppgår till minst 100 man, skall
ansluta sig till närmaste förening, som uppnått denna styrka,
samt träda under dess öfverbefälhafvare och statuter, och att
hela denna förening minst en gång om året skall sammankomma
till gemensam öfning, vid hvilket tillfälle de beväringsskyldige,
som önska befrielse från beväringsexercis, skola inspekteras
af en dertill kommenderad officer.
För att vinna praktisk användbarhet för skarpskytteföreningar
på landet, hvilket det egentligen afser, skulle visserligen
förslaget så kunna förändras, att flere smärre skarpskytteföreningar
sammanslogos till en af minst 100 eller 124 man, under
en och samma öfverbefälhafvare, och derigenom en årlig inspektion
af dessa föreningar kanhända möjliggöras; men det
föreslagna medlet häfver på intet sätt de betänkligheter, som
här blifvit anförda så väl af FIr Ridderstad sjelf, som af mig. Lika
fullt qvarstå såväl befrielsens från beväringsexercis skadliga inflytande
på bevärings inrättningen — det är på armén, alldenstund
deri, utan betydlig tillökning af beväring, ej till landets
försvar bör kallas under vapen, — som äfven på skarpskytteföreningarne
sjelfva.
Men här finnas äfven andra betänkligheter, som ej böra
förbises.
Vi komma helt säkert en gång, äfven vi, derhän, att inse
nödvändigheten af en landstorm. Att skarpskytteföreningarna,
med bibehållande af frivillighetens princip, ej genom lag kunna
så ordnas, att de bilda en landstorm, torde svårligen kunna
54
Den 10 Januari f. ra.
förnekas, så länge skarpskyttarne, såsom Hr Ridderstad i sin
2:dra motion till bevis för bär yttrade åsigt så rigtigt säger,
med undantag af Iv. M:s kungörelse af den 8 Mars 1861, icke
veta af några andra band, än dem, de pålägga sig sjelfve.
Men skarpskyttarne kunna vid införande af en landstorm
dock blifva af särdeles nytta, såsom befäl och stam för denna
landstorm. Dertill är dock nödvändigt, att deras öfningar så
ordnas, att regering och folk kunna hafva förtroende till deras
förmåga att såsom beläl och stam uppfylla sina skyldigheter. Nedsjunker
derföre skarpskytterörelsen derhän, att inträdandet i
en förening endast har tili syfte att på beqvämligaste sätt fullgöra
sin beväringspligt, kunna hvarken regering eiler folk hafva
förtroende till deras förmåga. Ej heller vinna skarpskytteföreningarnas
medlemmar derigenom den skicklighet, att vid utbrytande
krig arméns fåtaliga befäl derur kan förökas, hvilket
annars kunde blifva en af deras vackraste och nyttigaste uppgifter.
Och att skarpskytteföreningarna verkligen, till oberäknelig
nytta för landet, kunna lösa denna uppgift, derpå kan
ingen tvifla, som vet hvilken intelligens och bildning, skarpskyttarne
inom sina leder besitta.
Och till slut, om en sådan lagstiftning på frivillighetens
område, som den föreslagna, skulle antagas, framkallad af skarpskytteföreningarnas
i frigaste vänner, så skall den nästan h. o. h. förqväfva
den frivillighet, som nu är skarpskytteföreningarnas heder,
öfver hvilken de med rätta kunna vara stolta, och hvilken
äfven är fäderneslandet en borgen för, att föreningarna, lifvade
af en sann fosterländsk ande, skola i farans stund ej allenast
sjelfva erbjuda sina krafter till landets försvar, utan äfven rycka
med sig hela folket och göra försvaret af fosterjorden till
dess heligaste och dyraste pligt, för hvilken alla andra måste
stå tillbaka; och den skall sätta i stället en frivillighet, grundad
på »egennyttiga små beräkningar,» utan något stort mål
för ögonen, utan att föreningarna på något sätt kunna vara
berättigade till landets fulla förtroende, genom att visa någon
högre uppfattning af hvad de kunde vara — föredömen för
Svenska lolket uti ädel uppoffring för fosterlandets försvar, och
ledare, jemte armén, för landets stridskrafter, ledare, till hvilkas
upprop folket med förtroende kunde lyssna, och tili hvilka
hvarje kraftfull arm, hvarje god vilja med tillit kunde sluta sig.
Jag kommer nu till det förslag, hvilket jag tror vida säkrare,
än befrielse från beväringsexercis, skulle gifva lif och utsträckning
åt skarpskytterörelsen och ökad styrka åt landets
försvarskrafter — ett förslag, som ej fordrar någon lagstiftande
åtgärd af R. St:r, men hvilket förslag R. St:r dock, såsom sin
önskan, i underd. skrifvelse till K. M. kunna framställa. Detta
förslag åsyftar ingen förändring af skarpskytteföreningarnas nuvarande
stadgar eller öfningar, det ålägger dem inga nya skyldigheter,
utan tillerkänner dem endast rättigheter.
Då en skarpskytt, genom militäris ka öfningar vid sin förening,
erhållit en viss färdighet i exercis och manöver, är det
Den 10 Januari f. m.
55
rent af obilligt, att han vid beväringsmötet skall åläggas samma
exercis, som den öfriga beväringen, och att han tillsammans
med den skall öfvas. De, som derföre uti skarpskytteföreningarnas
öfningar en längre tid deltagit och, vid ankomsten till
mötesplatsen, visa sig ega den färdighet i exercis och manöver,
som i detta hänseende kan komma att bestämmas, böra derföre,
i förhållande till deras antal, bilda ett särskildt korporalskap
eller kompani vid beväringsbataljonen ocii särskildt öfvas.
Jag tror till och med, att man bör låta dem medtaga och begagna
sina egna gevär och bandoler och sina egna uniformer,
samt att man bör indela dem i tältlag till 12 i hvarje tält, i stället
för 25. Vi veta alla, hvilken a (sky en s. k. bättre person
har för att påtaga kronans beväringskläder, och huru vidrigt
det skulle förekomma oss att, 25 stycken, blifva inhyste i ett
tält under loppet af 15 dagar. Vi veta äfven, att just dessa
omständigheter afhålla de fleste af de förmögnare klasserna
från att deltaga i beväringsexercisen. Att ligga 12 i samma
tält är detsamma, som kadetterne, af hvilka en del äfven äro
i beväringsåldern, sedan långliga tider under alla öfningsläger
göra; hvarföre äfven hvem som helst, för en tid af 15
dagar, dermed kan låta sig nöja. Genom denna anordning,
beviljad skarpskyttarne såsom rättighet, för deras uppoffringar
af tid och penningar samt för deras större militäriska färdighet,
än den öfriga beväringen, skulle, till gagn för hela beväringsinrättningen,
en stor del af landets förmögnare och intelligentare
ungdom heldre göra sina 2 beväringsmöten, än att betala
100 rdr för att derifrån vara befriad. Ja, denna anordning
skulle äfven från de bildade klasserna tillföra skarpskytteföreningarna
flere unge män, hvilka ännu ej fattat nog förtroende
till skarpskytterörelsen, för att i någon förenings leder låta
inskrifva sig.
Indelning och skyldigheter under beväringsmötena skulle
för öfrigt vara desamma för skarpskyttarne, som för den öfriga
beväringen; så ock skulle de åtnjuta alldeles samma naturaförplägning,
ty den mage, som ej under 15 dagar tål vid ärter
och fläsk eller kött samt gröt till qvällarne, duger ej till soldatmage,
och landet beredes en dubbel vinst, om, för denna mages
bättre skötande hemma, 100 rdr rmt erläggas till staten.
Hvad öfningarna beträffar, borde de så ordnas för skarpskyttar,
som dertill visa sig någorlunda lämplige, att de utgjorde
en befälsskola, uti hvilken skarpskyttarne finge lära sig att
instruera, exercera och leda trupp. Härigenom skulle under
l:a året flere dugliga befälsämnen kunna utbildas, hvilka redan
under 2:a året skulle kunna användas såsom instruktörer för
den öfriga beväringen. Målskjutning med täflingspris skulle
äfven under båda årens beväringsmöten öfvas.
Utan tvifvel skulle regementena af skarpskytte-korpserna,
med en sålunda ordnad exercis, hafva långt mera nytta, än af
de nuvarande bevärings-eliterne, som äro svåra att erhålla och
i allmänhet föga lämpliga att till befäl utbildas. Friköpnings
-
56
Den 10 Januari f. m.
afgifterna komme troligen att utgöra en betydligt mindre summa,
än nu, om detta sätt att uppmuntra skarpskytterörelsen
antages, emedan, såsom redan antydt, flere beväringsynglingar
af de förmögnare klasserna härigenom skulle förmås till inträde
i skarpskytte-föreningarna, för att, efter derstädes förvärfvad
färdighet i exercis och manöver, under sin beväringsexercis
utbildas och användas till instruktörer för den öfriga beväringen.
Att en del heväringsskyldige dock alltid komme att friköpa
sig från exercis, tager jag för afgjordt, likasom jag är af
den öfvertygelse!!, att dessa afgifter mycket säkrare skulle befrämja
bevärings-inrättningens ytterligare utbildande, om de användes
till skarpskytte-föreningarnas understöd, med förutsättning
af skarpskyttarnes utbildning och användande på ofvannämnde
sätt, än genom belöningar åt, till befäl mindre lämplige,
bevärings-eliter.
Hvar och en torde redan hafva insett hvilka fördelar för
armén, för skarpskytte-föreningarna, för hela landet, detta sätt,
att visa skarpskytte-föreningarna förtroende af regering och
folk, eger framför befrielsen från beväringsexercis, men, innan
jag slutar detta mitt anförande, vill jag i några ord sammanfatta
dessa fördelar.
Armén vinner trefald!:
l:o erhåller den genom skarpskyttarne en behöflig tillökning
i instruktörer lör den allmänna beväringen;
2:o kan, vid ett utbrytande krig, då arméns befäl är otillräckligt,
en förstärkning deruti vinnas genom utväljande af de
bäste bland de heväringsskyldige skarpskyttarne, och jag tvekar
ej ett ögonblick att uttala den öfvertygelsen, att man bland
dem skall finna män, fullt lämp'ige att genast, såsom officerare,
vid armén anställas;
3:o måste beväringen komma att intaga ett mera aktningsbjudande
rum bland landets försvarskrafter, än nu är fallet,
emedan den i massa skulle blifva bättre öfvad och erhålla en
högre uppfattning af sin bestämmelse och sitt värde, och genom
enskilde skicklige individer, som funnes bland dem, skulle
tillföra armén ej allenast kraftiga armar och god vilja, utan
äfven intelligens och förmåga att verksamt bidraga till landets
försvar.
Emellan alla skarpskytteföreningar skulle en ädel täflan
uppstå. Hvar och en skulle söka gifva sina medlemmar en
sådan vapenöfning att de heväringsskyldige från den föreningen
vore de bästa. Skarpskytteföreningarna skulle derigenom vinna
i aktning hos sig sjelfva, hos armén och hos hela folket. Om
deras leder ej öfverfylldes af alla med egennyttiga små beräkningar,
så skulle de fyllas med män, som af kärlek till fosterlandet
och till hedern sällade sig till skarpskytteforeningarnes
banér.
Och landet! Allt, som blifvit uppräknadt, är ju redan en
vinst för landet! Men vinsten är ännu större. Om en landstorm
införes, vet man, hvarest befäl och stam för denna
Den 10 Januari f. m.
57
landstorm skall tagas — och befäl och stam, för hvilka landet
kan hysa förtroende. Ja, man kan, genom att på detta sätt
och medelst materiella bidrag uppmuntra skarpskytteföreningarna,
så småningom bringa det derhän, attén så stor del af landets
manliga befolkning, rustad och öfvad, kan träda under vapen,
att den är fullt tillräcklig att mot hvilken fiende, som helst,
värna vårt oberoende och tillförsäkra Sverige en aktningsbjude
plats ej allenast bland Nordens, utan bland Europas stater.
Jag anhåller, att detta mitt anförande måtte till samma
Utsk. remitteras, som K. M:s Nåd. Propos. N:o 2, för att i
sammanhang med denna af Utskit behandlas.
Uppå härefter framställd propos , blef detta anförande till
Lag-Utsk:t rernitteradt.
Upplästes och godkändes nedannämnde, från Exped.-Utsk:t
inkomne förslag till R. Stms und. skrifvelser till K. M., nemi.:
N:o 5, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. jordafsöndring
från kaptens-hostället Bredaryd Norregården för utvidgning
af Bredaryds församlings kyrkogård;
N:o 6, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. upplåtelse åt
Eskilstuna öfre kanal-bolag af plats pä Carl Gustafs stads gevärs-faktoris
område för en slussanläggning;
N:o 7, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. åtgärder till
behöfvandes undsättning i missväxtår;
N:o 8, ang. ändring i 2:dra §:n Usta monut af K. Förordningen
den 11 Juli 1862, rörande reglering af presterskapets löneinkomster;
N:o
9, i fråga om postförvaltares arfvode för tidningars
afsändande och utdelning;
N:o 10, ang. upphäfvande af 84:de §:n i K. Förordningen
den 6 September 1842, rörande truppers och persedlars fortskaflande;
N:o
11, om ändring i K. Förordningen den 1 Oktober
1858, ang. tillverkning, vård och försäljning af krut;
N:o 12, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om antagande af
en författning ang. giftermål mellan kristen och mosaisk trosbekännare;
samt
N:o 13, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang. förnyande af
Svensk myndighets beslut, som förlorat sin exsekutiva kraft i
främmande stat.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtsk:ts
d. 3 o. 7 dennes på bordet lagde Utlåt. N:o 22, ang.
Riksg.-Kont:s förvaltning under den tid, som förflutit sedan
början af sislförflutna riksdag.
Usta punkten, ang. det enl. riks-staten anvisade bidrag till
Riksg.-Kont:s utgifter.
Lades till handlingarne.
58
Den 10 Januari f. m.
2:dra punkten, ang. anskaffning af det till bestridande af
kostnaderne för statens jernvägsbyggnader erforderliga lån.
H. Exc. Hr Gr. Sparre, Gustaf Adolf: Det stränga
bedömande, som 1860 års revisorer uttalat öfver fullmägtiges
åtgärd att antaga ett gjordt anbud om konvertering till ett s.
k. premielån af en del utaf det sednast upptagna utländska
länet, — detta ogillande har ock Stats-Utsk:t uti dess nu föredragne
punkt hufvudsakligen biträdt.
Det är egentligen uti två hänseenden som (Jtsk:t funnit
fullmägtiges förfarande hafva varit i strid mot gifna föreskrifter,
nemi. deri, dels att fullmägtige utfärdat obligationer, hvilka icke
innehålla förskrifning å visst kapital eller viss årlig ränta, och
dels att hela..denna låne-operation skulle vara något til! lotteri
hänförligt. Öfrige af revisorerne framställda anmärkningar hafva
af Utsk:t uti förevarande Utlåt, ej ansetts böra upptagas.
I fullmägtiges svar å Hrr revisorers anmärkning är anmärkningen
om lotteri fullständigt besvarad, och jag har dervid
ej något hufvudsakligt att tillägga. Icke allenast origtigt, utan
äfven förvillande torde vara att till lotteri, uti dess med rätta
förkastliga mening, hänföra allt, som sker genom lottdragning.
Mycket måste då fördömas, som är i lag tillåtet, ja anbefaldt;
jag tillåter mig erinra bland annat om amorterings-lånen, på
längre tid upptagne af stater eller enskilde. Det är sannerligen
icke likgiltigt för en innehafvare af en amorterings-obligation,
hvilken han möjligen köpt för 90 proc. eller lägre pris,
om han får den utlottad under någon af de första amorteringsåren
eller sedermera. Lyckans hjul rullar ganska olika äfven
för honom. Förhållandet med sistnämnde obligationer och premie-lånen
är temligen enahanda; skillnaden består egentligen i
räntan. Vid vanliga obligationer är räntan fix och betalas på
bestämda tider; vid premie-lånen deremot är den obestämd
och beror på utlottning, men kapitalet och någon ränta fås
alltid tillbaka.
Rörande derefter anmärkningen, att fullmägtige utfärdat
förskrifningar, utan att utsätta »kapital» eller »viss årlig ränta,»
hvilka ord finnas med kursiv stil i Utsk:ts Utlåt, utmärkte,
skulle man af ett sådant förfarande kunna draga den slutsats,
att samma ord återfinnas uti de af R. St:r för fullmägtige meddelade
föreskrifter, men detta är dock ingalunda händelsen.
I afseende å formen för dessa obligationer innehålla nemi.
R. Stms föreskrifter att åt fullmägtige öfverlemnades att vid
lånets afslutande bestämma: Lo det utländska språk och mynt,
derå obligationerna komme att utfärdas; 2:o den ränta, som i
obligationerna skulle förskrifvas; och 3:o den kapital-rabatt, som,
då sådan ansåges böra medgifvas, finge antagas och fastställas.
Uti dessa föreskrifter finnes icke ett ord nämndt, hvarken
om visst kapital eller viss ränta. Der är blott stadgadt att
fullmägtige egde att med långifvaren öfverenskomma om språk,
mynt, ränta samt kapitalrabatt.
Den 10 Januari f. m.
59
De utfärdade obligationerna innehålla dock ovedersägligen
förskrifning å kapital af 10 tliaier hvardera; och derutöfver
ränta ; — denna är obestämd och beroende på utlottning, men
det faller likväl alltid någon ränta för hvar och en obligation.
Då fullmägtige samfäldt voro af den tanken att mot det
gjorda anbudet om låne-konverteringar icke något lagligt hinder
förefanns, och då K. M. förklarat att berörde förändring i låneaftalet
ej föranledde till rubbning af den garanti, som K. M.
å sjelfva lånet förut meddelat, hade fullmägtige säkerligen handlat
mot sin pligt och den erhållna föreskriften, att på de för
staten förmånligaste vilkoren upptaga lånet, om de förkastat
ett anbud, hvarigenom staten tillskyndats en direkt vinst af
320,000 rdr rrnt, en summa, som vid amorteringstidens slut
motsvarar ett belopp af något öfver 817,000 rdr.
Ytterligare må nämnas, att bland de åligganden, som R.
St:r tillförhundit fullmägtige att år 1860 fullgöra med de penningar,
hvilka skulle inflyta genom samma års utländska lån,
voro dels ganska betydliga utbetalningar för jernvägsanläggningarne
och dels infriandet af det s. k. 12 millioners-lånet, af
banken upptaget för näringarnes befordrande. De medel, hvilka
långifvarne i (örsta kontraktet utfäst sig utbetala, voro icke
härtill tillräckliga; men efter konverteringen, hvarigenom penningar
skyndsammare inflöto, blef full tillgång till dessa liqvider,
hvilka utan svårighet ock fullgjordes.
Vid dessa förhållanden tror jag att det varit mer skäl
till anmärkning mot fullmägtige, om de underlåtit att antaga
det gjorda anbudet; och jag öfverlemnar åt en lugnare besinning
att bedöma och afgöra, huruvida fullmägtige i detta fall
handlat rätt eller orätt.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Hr Gr. Sparre har sökt att
inför R. o. Ad. vederlägga de anmärkningar, som Stats-Utsk:t
gjort i afseende å denna konvertering. Af honom har ganska
riktigt anförts att Utskits anmärkningar i berörde afseende
inskränkt sig till 2:ne punkter, — den ena, att hela denna låneoperation
skulle vara något till lotteri hänförligt, den andra,
att fullmägtiges åtgärder i berörde fall icke fullt öfverensstämma
med de af R. St:r meddelade föreskrifter.
[Jti den ordning, sorn erinringarne blifvit af den värde talaren
framställde, anhåller äfven jag att få följa honom.
Beträffande således lista punkten eller att premie-lånen
skulle vara något till lotteri hänförligt, bar Gr. Sparre påstått,
att med samma skäl i afseende å jemväl amorteringslån, upptagna
med kapitalrabatt, skulle kunna sägas, att äfven de voro
till lotteri hänförliga.
Skillnaden är dock ganska stor. För att nu endast hålla
oss till 1860 års lån, så upptogs större delen deraf mot 6
proc. kapitalrabatt. Sålunda erhöll hvar och en innehafvare en
obligation på 100 för inbetaide 94 rdr, jemte förskrifning af
innehåll, att återbekomma alldeles samma kapital och ränta, den
60
Den 10 Januari f. m.
ena obligationsinnehafvaren lika med den andra. Den ene kan
utfå kapital och ränta något förr, den andra något sednare.
Detta är den enda omständighet, i afseende å hvilken dessa
obligationsinnehafvares förhållanden skilja sig. Återfår man
obligationen under något af de första åren, kan man på så
sätt erhålla något större vinst.
Premie-obligationerna åter äro visserligen utfärdade på visst
belopp af 10 thaler; men den ene af sådana obligations-innebafvare
kan första året återbekomma 25,000 thaler; en annan
person i samma kategori kan efter 38 års förlopp utfå 11
thaler.
Jag hemställer till eder, Mine Hrr, om man kan ställa
2:ne så olika låne-operationer uti någon jemförelse eller likhet
med hvarandra.
Ytterligare heter det, att man icke i afseende å dessa
premie-obligationer vedervågar sin insats. Nåväl, Mine Hrr!
Om jag år 1860 hade inköpt en premie-obligation för 10 thaler och
efter 38^ år återfår densamma, så måste jag väl först och
främst för denna tidrymd beräkna räntan på förutnämnde 10
thaler. Efter beräkning af A\ proc. uppgår denna ränta till
17 rdr 15 öre; hvaremedlertid jag till ersättning för såväl kapital
som ränta i de flesta fall återbekommer 18 rdr. Hvart
har då det insatta kapitalet tagit vägen?
På grund af någon jemförelse eller likställighet med »obligationer
med fix ränta, ställda på amortering genom utlottning»,
kunna således icke dessa premie-obligationer med någon rimlighet
försvaras. Uti den sednare operationen har man nemi.
låtit lyckan hafva det största spelrummet; och egentl. stödt
sakens framgång på personers lust att erhålla en stor vinst.
Just sistberörde förhållande vållar, att man kan sälja dessa
obligationer till bättre pris än de andra.
Gr. Sparre har vidare, för att bevisa att ifrågavarande
låne-operation ej varit stridande mot de föreskrifter, som R. St:r
meddelat, ur skrifvelsen af den 6 Mars 1860 från dåvarande
Stats Utsk. till fullmägtige uppläst en så lydande bestämmelse:
»att åt fullmägtige öfverlemnades att vid lånets afslutande
bestämma det utländska språk eller mynt, derå obligationerna
koinme att utfärdas, den ränta, som i obligationerna skulle förskrifvas,
och den kapitalrabatt, som, då sådan ansåges böra
medgifvas, finge antagas och fastställas.»
För att styrka att, å andra sidan, Stats-Utsk:t icke saknat
skäl för sitt påstående att R. St:r i afseende å detta lån
afsett att det skulle utgå mot utfärdande af obligationer med
föreskrifven bestämd ränta, anhåller jag att få uppläsa omedelbart
derefter följande moment af denna lydelse:
»alt till lånets förräntande och amortering komme att anvisas
ett särskildt årligt anslag, hvars belopp skulle motsvara
ej allenast den för lånet, enligt derför utgifna obligationer, årligen
belöpande ränta, utan äfven minst en proc. af det i samma
obligationer förskrifna kapital, hvilket anslag skulle utgå
Den 10 Januari f. m.
61
från och med det år, hvarunder obligationerna blifvit till långifvarne
utlemnade, samt med oförminskadt belopp fortfara,
tilldess hela lånet blifvit i stadgad ordning betaldt.»
Jemväl uti..flere af derpå följande §§ finnes ordadt om
ränte-liqvider. Öfverallt är taladt om visst kapitalbelopp, löpande
med viss årlig ränta. Af utlottningsplanen finner man
att vinster utgå från och med 25,000 till och med 11 thaler.
Kan man vid sådant förhållande med fog påstå att i dessa
premie-obligationer någon bestämd ränta är föreskrifven ?
Nästförutgående talare har äfven påpekat den stora vinst,
som genom denna låne-operation skulle hafva blifvit tillskyndad
det Svenska stats-verket. Att en sådan vinst uppkommit är
otvifvelaktigt; men att den icke kan beräknas till det af fullinägtige
uppgifne helopp, nemi. 847,780^- rdr rint, tror jag vara
obestridligt.
Den genom konverteringen uppkomna behållning af 120,000
thaler betrakta nemi. fullmägtige såsom ett ytterligare lån, hvilket,
i händelse detsamma icke sålunda erhållits, skulle hafva
ådragit stats-verket en ytterligare kostnad. En sådan ytterligare
kostnad hade likväl icke blifvit Svenska stats-verket ådragen,
om icke det ursprungliga kontraktet rubbats. Fullmägtige
hafva också för lånets hela amorteringstid, 38J år, beräknat
ränta för den verkliga vinsten, 120,000 thaler. Till sistnämnde
belopp inskränker sig hela den vinst, som genom ifrågavarande
låne-operation kommit staten till godo. Denna vinst är
ingalunda ringa; men dock icke af den betydenhet, att Svenska
stats-verket, med föranledande deraf, bort beträda en låneväg,
som åtminstone jag, för min del, icke anser vara den rätta.
Jag vill icke påstå att staten ovilkorligen är i sina transaktioner
bunden af de lagar, som staten föreskrifver för sina
enskilda medlemmar; men att likväl staten, från moralisk synpunkt
betraktad, borde vara skyldig att icke begagna sig af
andra utvägar än sådana, som äro för den enskilde tillåtne,
torde ej knnna bestridas.
Att slika operationer ega rum i andra länder, äfven sådana,
som hafva anseende och kredit, lärer väl icke för oss kunna
vara någon giltig anledning att beträda samma bana.
Jag anhåller om bifall till Stats-Utsk:ts hemställan i den
nu föredragna punkten.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utiardadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Bland bestämda föreskrifter,
som R. St:r meddelat Hrr fullmägtige i Riksgälds-kontoret,
har varit att det i fråga v:de lånet skulle upptagas på de
för staten förmånligaste vilkor. Vid sådant förhållande må det
icke väcka förundran, att fullmägtige, när denna föreskrift
skulle fullgöras, funno det ytterligare anbud om förändring i lånevilkoren,
som blifvit framstäldt, ganska lockande. Jag, för
62
Den 10 Januari f. m.
min del, tror att, om fullmägtige obesedt förkastat detta anbud,
så skulle klander, ehuru då i en annan rigtning, blifvit af Hrr
revisorer mot fullmägtiges åtgärd framstäldt.
Uti en sådan frågans ställning, hvad hade väl fullmägtige
att göra? I)e funno lånet fördelaktigt, — de funno -detsamma
icke stridande emot de dem till efterrättelse för lånets uppgörande
meddelade föreskrifter, men då för dem var nödvändigt
att erhålla den andra statsmagtens sanktion å de förändrade
lånevilkoren, sökte de och erhölio denna sanktion. Om det
ifrågav.-de lånet varit stridande mot landets lagar, eller örn landets
kredit kunnat derigenom blifva lidande, så hade sådant säkert
icke undgått Regeringens uppmärksamhet och sanktion i
följd deraf blifvit vägrad; men då, på sätt jag redan förut nämnt,
fullmägtige erhölio K. M:s sanktion å länet, så borde äfven hos
dem alia skrupler i detta hänseende falla.
Bedömandet af lånets lämplighet, med afseende å förrberörde
förhållanden och om tillåtelse till dess upptagande bort
medgifvas, skulle jag tro hafva tillhört och ännu tillhöra en helt
annan auktoritet än R. Stms Stats-Utsk:t. Då nemi. Konst.-  Utsk:t i sinom tid inkommer med Utiåt. rörande det sätt, hvaruppå
Konungens rådgifvare fullgjort sitt uppdrag, blir det tilläfventyrs
tillfälle att inhemta samma Utsk:s yttrande om saken,
för den händelse Utslct icke uti statsråds-protokollet funnit nöjaktig
förklaring rörande åtgärden. Härvid torde kanske mot
mig invändas, att, — då R. o. Ad. bland Konst.-Utsk:ts ledamöter
insatt en af fullmägtige i Riksgälds-kontoret samt en annan
person, som är i nära frändskap med högsta vårdaren
öfver landets lagskipning, — dessa ledamöter befinna sig i den
ställning, att man icke af dem kan vänta något särskildt åtgörande
i detta fall; men härmed må vara huru som helst, så
måste dock R. St:r hafva förtroende till Utsk:ts pluralitet, och
den öfverblick, hvilken Utslct är i tillfälle att egna åt förhållandet,
bör vara tillräcklig för ett samvetsgrann! bedömande af
frågan.
Min öfvertygelse är fördenskull, att man för närvarande bör
inskränka sig att utlåta sig öfver, huruvida denna transaktion
från Riksgälds-kontorets fullmägtiges synpunkt varit för Riksgälds-kontoret
fördelaktig, samt huruvida åtgärden varit bokstafligen
stridande raol de föreskrifter, som blifvit fullmägtige till
iakttagande meddelade. I detta hänseende synes mig den förklaring,
som blifvit afgifven, vara i allo nöjaktig; och jag hemställer
derföre, att R. o. Ad. ville »vid förklaringen låta bero.»
H. Exc. Hr Gr. Sparre: Frih. af Ugglas har i afseende
på frågan, huruvida låne-obligationerne borde innehålla visst kapital
och viss ränta, åberopat ett moment (litt. d), sorn icke alls
rör obligationernas form eller innehåll, utan endast annuitetsberäkningen,
hvilken är ganska lätt uppgjord, då man har kontraktet
framför sig. Annuitets-beräkningen har deremot in
-
Den 10 Januari f. m.
63
gen inverkan på den fråga, som utgjort föremål för Stats-Utskrts
nu gjorda framställning.
Hvad Frih. af Ugglas i öfrigt anfört i afseende å premieobligationernas
innehåll, eller att ränta å deni ej skulle erhållas,
beror helt och hållet på förutsättningen, att man dervid på förhand
skulle beräkna 4^ proc. i ränta på ett gifvet kapital. En
sådan förutsättning har dock ingen grund och kan rimligen icke
ega rum i afseende å ifrågav:de slags obligationer.
I afseende å vinsten på detta lån får jag åberopa de beräkningar,
som redan finnas i tryck utkomna. Mig synes obestridligt,
att då man erhåller en vinst, utöfver hvad kalkyleradt
är, utaf 120,000 thaler eller 320,000 rdr rmt, måste vid beräkningen
af denna vinst icke allenast nämnde kapital intagas i
kalkylen, utan äfven räntan derå.
Hr Montgomery, Robert: Man har sagt, att Stats-Utsk:t
yttrat sig med stränghet vid den förkastelsedom, Utsk:t uttalat
öfver fullmägtiges omhandlade åtgärd. Detta är likväl, efter
mitt förmenande, en orättvisa mot Utsk:t. Mig synes tvärtom
att både Hrr Revisorer och St,ats-Utsk:t erkänt fullmägtiges
nit så väl i allmänhet som i de speciela delar, der hvarken
Revisorerna eller Utsk:t gillat fullmägtiges åtgärder. Uti sistnämnde
fall är detta ogillande uttaladt på ett, som mig synes,
särdeles mildt sätt. Sjelfva frågan åter är så tillräckligt utredd,
både af förutgående talare och tidningarne, att jag icke vill ingå
i någon vidlyftigare framställning i ämnet. Hvad jag dock anser
mig böra tillägga, är, att Stats-Utsk:t egentligen med denna
punkt afsett att någon slik åtgärd icke för framtiden må förnyas.
Genom bifall till hvad Gr. Mörner föreslagit eller att
man skulle vid förklaringen låta bero, har man icke uttalat något
ogillade af åtgärden. Detta tror jag dock böra ske. 1 likhet
med majoriteten inom Utsk:t anser jag fördenskull att, då man
i milda ordalag uttalar sitt. ogillande öfver åtgärden, man jemväl
tydligt låter förstå, att någon dylik transaktion icke i en framtid
bör ifrågakomma. Sådana åtgärder kunna vara nyttiga uti
stater med svag kredit; men då detta lyckligtvis icke är förhållandet
med vårt statsverk, anser jag att åtgärden icke varit
af behofvet påkallad och har ganska mycket emot sig.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. af Ugglas: Jag är hufvudsakligen förekommen af Hr
Montgomery; men har dock ansett mig, med anledning af Gr.
Mörners förslag att R. o. Ad. skulle anse förklaringen nöjaktig
och låta dervid bero, böra yttra några ord.
Om R. o. Ad. skulle stanna i ett sådant beslut, så vore
fältet öppet att äfven i en framtid fortgå å en dylik låneväg, ty
fullmägtige hafva ganska vidlyftigt sökt bevisa, att detta lån är
icke. allenast fullt lagenligt, utan äfven uti alla alseenden lämpligt
och nyttigt. Skulle R. o. Ad. låta dervid bero, har Ståndet
i sjelfva verket godkänt fullmägtiges åtgärd. Jag anser det
64
Den 10 Januari f. m.
vara af stor vigt att R. o. Ad. icke må uttala en sådan åsigt,
ty, på sätt jag redan förut erinrat, dylika operationer böra ej förnyas.
Jag tror ej att Sverige behöfver tillgripa en låneväg, som
i allmänhet icke blifvit försökt inom andra länder än der krediten
är mer eller mindre störd. Denna åtgärd lärer verkligen,
som man uti handelsverlden säger, uti utlandet hafva väckt ett
ingalunda »angenämt uppseende».
På dessa skäl tror jag, att R. o. Ad. bör, i huru milda
ordalag som helst, men dock bestämdt uttala den åsigt,
att en dylik åtgärd icke uti en framtid bör ega rum.
Hr Akerman, Fredrik: Jag kan för min del icke finna
annat än att revisorena och Stats-Utsk:t hafva haft en rigtig
åsigt, då de ogillat denna operation, i afseende å hvilken äfven
jag skulle hafva önskat att den aldrig ilrågakommit. En annan
fråga är deremot, huruvida, sedan förslag om att konvertera en
del af lånet, blifvit af detsammas öfvertagare framstäidt, fullmägtiges
deröfver lättade beslut förtjent klander eller icke. Mig
synes, som skulle revisorerna och Utsk:t, vid bedömandet af
denna negociation, icke riktigt klart satt sig in uti den ställning,
uti hvilken fuilmäglige vid pröfningen deraf befunno sig. Beskaffenheten
af detta anbud var nemi. sådan, att det ovilkorligen
för statsverket medförde vinst, visserligen, efter min beräkning,
icke så stor, som fullmägtige antagit, men dock ganska
betydlig.
Vid sådant förhållande hade fullmägtige alt betänka, om
de borde låta staten gå i mistning af denna vinst och derigenom
utsätta sig för klander af deras principaler, eller afstå från
det fördelaktiga anbudet på den grund att detsamma möjligen
kunde anses stå i strid med de vilkor för jernvägs-lånets upptagande,
som af R. St:r blifvit fastställda. Jag medgifver att i
sistnämnda hänseende meningarne kunna vara delade. Det är
visst sannt, att å de så kallade 10-thalers-obligalionerna eller, såsom
man velat benämna dem, lotterisedlarne bestämd ränta icke
finnes utsatt; men, i olikhet med hvad vid lotterier eger rum, skola
de af långifvarne lemnade 10 thaler till fullo återbetalas, och i
enlighet med amorterings-planen erhåller vid utlottningen obligations-innehafvaren
minst 1 thaler såsom räntegodtgörelse.
Hvad beträffar dessa obligationers beskaffenhet att, som en
talare uttryckt sig, vara föremål för lyckans hjul, så är detta
händelsen med alla rabatt-obligationer. Frih. af Ugglas bar uppställt
en theori för skillnaden mellan de olika slagen af dylika
obligationer. Det är dock hasard med uti båda fällen. För en
person, som köper obligationer å 100 rdr för 90 proc., inverkar
det betydligt, om han utfår sina 100 rdr förr eller sednare.
Men jag säger ännu en gång, det jag önskat att denna operation
aldrig blifvit föreslagen samt att fullmägtige således icke kommit
i den obehagiiga ställningen att nödgas svara: ja eller
nej. Men då sådant icke kunnat undgås, anser jag fullmägtige
icke hafva bort klandras på sätt som skett.
Frih.
Den 10 Januari f. m.
63
Frih. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Då jag i hulVudsakcn
är af samina mening tili denna fråga med R. St:rs Revisorer
oell Stnts-Utsk., oell sålunda instämmer uti yrkandet att R. St:r
behagade förklara, »att det af fullmägtige beslutade tillägg till
det om mcranämnda lån upprättade kontrakt icke i allo öfvercnsslämmer
med do af R. St:r angående lånets afslutande meddelade
föreskrifter,» så nödgas jag dock skilja mig ifrån några
förutgående talare rörande en detaljbestämmelse, uppå hvilken de
synas lägga mycken vigt. Frih. af Ugglas och Hr Montgomery
hafva nemi. önskat, att R. o. Ad. måtte uttrycka den
åsigt, att Ståndet för framtiden helt och hållet ogillar en dylik
åtgärd. Jag får dock, för min del, reservera mig deremot, att
man skall i detta fall för all framtid binda sina händer; och
kan icke finna något giltigt skäl dertill. Jag beklagar hela denna
åtgärd; och finner den icke vara öfverensstämmande med de
af II. St:r meddelade föreskrifter; men opinionen kan såväl i
detta som andra hänseenden förändra sig och hvarföre skola vi
då binda händerna på statsmagterna. Sådant synes mig icke
egentligen höra till den l'örev:de frågan; hvadan mig synes alt
man icke bör inlåta sig uti någon motivering, utan endast stanna
vid det af Utsk:t föreslagna beslut.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Då jag varit en
bland 1SG0 års revisorer och deltagit i denna anmärkning, har
jag icke kunnat undgå alt med tillfredsställelse finna att Stats*
Utslcts samtlige ledamöter instämt uti den af revisorerna uttalade
mening om befogenheten af samma anmärkning, som fullniäglieo,
för sin del, ansett helt och hållet obefogad.
Till försvar för revisorernas åsigter i frågan, anser jag mig
icke behöfva upplaga någon längre tid. Utsk:t har nemi. så
klart framställt skälen för och mot; och Frih. af Ugglas har
på revisorernas deduktion byggt en så tydlig bevisning, alt mycket
icke är alt tillägga; men med anledning af den förste, högt
aktade talarens argumentation föran la tes jag dock alt yttra följande.
])e skäl, hvilka af honom blifvit anförda för fullmägtiges åtgärder
i nu lörev:de ämne, återfinnas i deras svaromål på revisions*
anmärkningen. Der är bland annat sagdt att desse premieobligationer
bära ränta. Alt man kan påstå, det vinsten af 1
tlialer, hvilken man efter några års förlopp erhåller å en obligation
å 10 Hinter, kan kallas för ränta, sådant kan genom en
sökt slutledning möjligen låta göra sig, men att påstå, det den
vinst af nära 2ö,000 tlialer, hvilken vid första utlottningen af
en sådan obligation möjligen kan utfalla, är en ränta på samma
obligation, det iir, efter min tro, en grundlig oriktighet. Således
äro i sjelfva verket dessa obligationer icke räntebärande,
och detta hafva dock R. St:r lörcskrifvit.
Såsom ett ytterligare skäl för denna låneoperation har man
framhållit deri stora vinst, som deraf skulle hafva blifvit en
följd för staten. Om man genomläser Betänk:t, skall man dock
II. II. 5
05
Den 10 Januari f. m.
finna den svagn grund, på hvilken fullmäktige uppfört denna helga
vinst oell den oriktiga deduktion, genom hvilken man kommit
till den höga siffran. Fullmäktige säga alt det å annuiteterna
å den konverterade delen af hånet uppslår 3:ne månaders räntevinst,
hvilken, multplicerad med hela liden, gör den utaf fullmäktige
uppgifna summa. Låtoni oss dock tillse, huru en sådan beräkning
rörande öfrige förhållanden uti allmänna lifvet skulle gestalta
sig. Kändt är att skatterna här i landet af de skallskyldige
vanligen levereras uli Februari månad, men sedermera
icke användas förr än i slutet af året eller början af näst derpå
följande år, — alt således dessa medel i allmänhet ligga obegagnade
under minst 9 månaders lid. A dessa skattebelopp
skulle man jemväl på samma siitt kunna beräkna räntevinst;
och om denna vinst multipliceras med 38 å 40 år, så skulle
de skattdragande under denna tidrymd hafva blifvit betungade
med ett orimligt högt, men dock imaginärt, skattebelopp. Jag
hemställer dock till eder, .Mina Hrr! huruvida en sådan deduktion
kan vara riklig.
För antagandet, det denna åtgärd icke skulle vara oriktig
eller stridande mot det rätta, har man vidare anfört, alt regeringen
å lullmägtiges beslut icke vägrat sin sanktion. Om man
genomläser denna sanktion, så kan man likväl, efter mitt förmenande,
icke undgå att finna densamma något, om jag så får
säga, underlig. Regeringen förklarar nemi. ingalunda att den
finner den af Hrr fullmäktige föreslagna åtgärden nyttig och
lämplig, utan det synes sorn om regeringen sjelf icke ansett
samma ålgärd ändamålsenlig, samt derföre ställt sanklions-ordalagen
så, att sanktionen derigenom endast och allenast icke skulle
förvägras. Regeringen säger, att då fiillmägtige, uppå anförde
skäl, velat vidtaga denna åtgärd, K. M„ till svar å denna
framställning, behagat förklara »att berörde förändring i lånaftalel,
derest densamma koinmc lill stånd, ej föranledde till
rubbning af den garanti, som K. M. å sjelfva lånet under den
27 April 1800 meddelat; dock alt behörig anteckning om förändringen
borde genom lullmägtiges försorg ega rum å håda original-exemplaren
af lånekontraklel». Man finner att dessa ordalag
icke äro, hvad man kallar, fullt rena.
En förutgående talare, Ur Akerman, har hedt Ståndet behjerta
fullmägtiges ställning, då detta tillbud om konvertering
blef för fiillmägtige framlagdt. Det är visserligen saiint alt
en vinst af 120,000 thaler derigenom tillskyndades statsverket,
men icke torde della vara ett tillräckligt skäl för beträdandet
af en hana. Irvars nytta för landet är, minst sagdt, tvifvelaktig.
Annu mindre skäl dertill förefanns, då det primitiva lånet redan
var afshitadt.
I öfrigt har blifvit under diskussionens lopp flera gånger
sagdt och framhållet, alt de ordalag, hvaruti revisorerna och
Utslct framställt sin anmärkning, bort affaltas i mildare ordalag.
Mig synes det icke vara möjligt alt uttala denna anmärkning på
ett uiildare sätt, än som skett; och för att än mer förmildra ultryc
-
Den 10 Januari f. m.
67
kol, liar rrian sanningsenligt crkännt fullmiigtiges osparda nit och
möda vid utförandet af det dom anförtrodda värf; oell hvarken
revisorerna eller Ulslct hafva, vare sig uti motiveringen eller
lili slutmeningen, inlast den skärpa, som, icke allenast elter
mitt utan efter allas omdöme, beklagligen företer sig uti fullmägtiges
försvar.
Jag anhåller om bifall.
IIr Cederschiöld, Robert Theofron: Man har tillförsvar
för fullmägtiges i fråga v:de åtgärd åberopat, alt R. St:r föreskrifvit,
att delta lån borde upptagas på de billigaste vilkor,
som kunde erhållas, samt i följd deraf uttalat den åsigt, att,
som det då erbjudna lånet med amortering varit det billigaste,
så hade det älven af fullniägtige bort antagas. Afven om R.
St:r icke hade meddelat nämnde föreskrift, så synes det mig
dock ligga i sakens natur, att det låneanbud bort erhålla företräde,
som varit fördelaktigast. Detta likväl under förutsättning
att vilkoret) för samma lån icke innehölle något, som vore stridande
mot våra lagars stadganden. Men då lotterier här i landet
äro uti lag förbjudne och då det måste anses vara ådagalagdt,
att detta lån är ett lotterispel, för så vida som den, hvilken
köpt en lottsedel, ifall han har tur vid dragningen urlyckkans
hjul, kan erhålla en vinst af ända till 25,000 tlialer, så
synes mig alt ett på sådane vilkor gjordt låne-anbud icke bort
antagas. Ehuru jag således, derest jag haft äran att vara en
bland Riksgälds-kontorets fullmägtige, skulle hafva ansett mig
utan all tvekan böra afslå delta anbud, måste jag dock medgifva
alt meningarna om det rätta i detta hänseende kunnat vara
mycket delade, samt att fullmägtige onekligen befunnit sig uti
en ganska kinkig ställning, helst det var att. förutse, att de, antingen
låne-anhudet antagits elior icke, kunde hafva att vänta
sig ett ogillande omdöme af större eller mindre del af representationens
medlemmar.
Vid sådant förhållande anser jag att det ogillande, som bär
uttalas, bör sko uti mildaste forin.
Min granne, Frih. Stjernstedt, har yttrat den åsigt, att man
icke borde hinda händerna på R. St:r, lör den händelse 15. St:r
framdeles skulle vilja godkänna sådana lotterier. För min del
anser jag alt en låne-transaktion, ställd, såsom denna, på lotteri,
icke vidare hör ifrågakomma, och att således ogillandet deraf
biir vara alldeles bestämdt; men då jag likväl, af förut anfördt
skäl, önskar att detta ogillande måtte uttryckas i så milda ordalag,
som möjligt, samt jag icke kan finna några mildare ordalag
än de af Utsk:t föreslagna, hemställer jag till IIr Åkerman,
sorn i berörde hänseende tyckts hysa en något motsatt
åsigt, att uppgifva förslag till dessa mildare ordalag.
Gr. Hamilton, Gustaf Axel Knut; Frågan huruvida
fullmägtige riktigt förfarit, i afseende å dessa premie-obligationer,
anser jag vara tillräckligt utredd af de föregående talarnc; och
cs
Den 10 Januari f. m.
har derföre endast velat yttra mig beträdande den omordade
vinsten.
Uti sisiberörde hänseende liar nemi. Frih. af Ugglas ullalat
den mening, alt denna vinst inskränkte sig till 120,000 tinder,
derå rabatt blifvit erhållen. Denna beräkning är ganska riktig,
för sä vida man antager att stalén irdåsle dessa medel uti ett
kassaskrin och först efter de il'rågav:dc 38 åren framtog dessa
120,000 Ibaler; meri cit sådant förfaringssätt bör man väl
icke skäligen kunna bos vederbörande antaga. Alltså är vinsten
120.000 thaler + den ränta, sorn linder tiden tillkommit.
Ilvad slutligen beträffar den i sammanhang härmed framkastade
åsigt, alt R. o. Ad. skulle, med algörandet af denna
punkt, bifoga den bestämmelse, alt dylika åtgärder lör framliden
icke må ifrågakomma, kan jag, lör min del, deruti icke instämma.
Då det här är fråga om de nämde fullmägtiges decharge,
anser jag icke lämpligt att, med anledning deraf, uttala
en sådan åsigt. Den rälla tidpunkten för allåtandet af en sådan
bestämmelse anser jag först inträda, när II. Sl:r uppgöra
de vilkor, på hvilka ett nytt lån skall upptagas och
afslutas.
Jag anhåller således om afslag.
Gr. Mörner: Mot det af mig framställda förslag liar hufvudsakligen
blifvit erinradf, att man på sådant sätt icke skulle
uttala det ogillande, som ansols nödvändigt till förnyande af
enahanda lånooperation.
Att fullmäglige icke för nämde hafva något bemyndigande
att upptaga något lån. torde dock vara eder, Mina Hrr! nogsamt
bekant. Om ett sådant bemyndigande kommer alt lemnäs
fullmäglige, synes mig rätta tillfället vara inne att bestämma
de vilkor, uppå hvilka man önskar alt det nya lånet skall upptagas,
samt de särskilda föreskrifter, som kunna befinnas vara
lämpliga alf. motverka sådana operationer, hvilka nu tyckas
ådraga sig ogillande.
Med milt förra anförande har jag endast önskat fästa uppmärksamheten
på den ställning, uti hvilken lullmiiglige vid
tillfället sig befunno. De hade den Ideligen säkra utsigten alt
hvad heslut, de än fattade, så skulle de dock komma alt lör
silia åtgärder ådraga sig klander. Då likväl obestridligen delaf
fullmiigtige i Irågan lättade beslut boredt landet en fördel, —
då samma beslut blifvit af regeringen sanktionerad!, — ty en
sanktion är det dock väl onekligen, då K. ål. uttryckligen förklarat
att berörde förändring i låneaftab t icke föranledde till
rubbning af den förut meddelade garantien, — så synes mig,
att Ståndet, i betraktande utaf fullmägtiges utaf mig påpekade
ställning, skäligen kan och billigtvis bör helt enkelt vid hvad af
fullmäglige förklarad! blifvit låta bero. Derigenom har man icke
godkänt åtgärden, men derjemte icke heller uttalat ett bestämdt
ogillande, något, hvaraf tullmägtige, efter mitt förmenande, icke
gjort sig förljenta.
Den 10 Januari f'. m«
CO
Frill. Raab, Adam Christian: Äfven ja? tillhör deras antal,
som anse fullitiägliges ställning hafva varit så heskalläd, alt de
halt mycket svårt alt afstå delta anbud, som likväl tillskyndade
Statsverket en icke ringa vinst, den må nu beräknas hur som
helst; men jag måste jemväl instämma uti den åsigt, som förfäktar,
att man icke för framtiden biir uppmuntra dylika låneoperationer.
Äfven do talare, som skarpast ogillat dona åtgärd,
hafva yttrat alt de icke vilja klandra fullmägtigo, utan blott, om
ock i så milda ordalag som möjligt, häntyda deruppå, att dylika
operationer icke i en framtid böra ega rum. Mig synes leniligon
Klart och tydligt, att om II. o. Ad., för sin del, biträder
dit af Gr. Mörner framstiilda förslag att vid hvad utaf fullmägtigo
förklarad! blifvit låta bero, så ligger deruti icke något klander,
utan endast att man, efter ordalydelsen, låter vid saken hero.
På dessa grunder och då jag, i likhet med de flesta talare,
sorn hafva yttrat sig, anser att dylika operationer icke böra
förnyas, hemställer jag att 11. o. Ad. måtte vid den förklaring,
sorn fultmägtige afgifvit, låta bero.
Fril), af Ugglas: Man har här sagt, att fullmägtigo skulle
hafva halt särdeles svårt alt nfslå delta anbud. Jag kan, för
mili del, icke dela denna åsigt. Fullmägtigo hade nemi. sig
uppdraget alt anskaffa nödiga medel för jernviigsbyggnaderna;
och delta uppdrag hade de också på ett i allmänhet ganska förmånligt
och fört jonst fullt sätt utfört genom de 8,400,000 r:dr,
sorn blifvit såsom amorloringslån upplånade. Sålunda var det
icke något behof för fullmägtigo, att ingå på denna konvertering.
Huruvida det, endast för att skalla staten den jemförelsevis
lilla vinsten af 120,000 (baier, var skäl alt beträda en,
om jag skall säga ordet rent ut, förkastlig bana, hemställer
jag lill eder. Mina Ilrr!
Oaktadt Gr. Hamiltons anmärkning, vidhåller jag fortfarande
den åsigten, alt den ilrågavule vinsten icke kan beräknas
till högre belopp än 120,000 Ibaler. Grin bar påstått alt denna
beräkning endast vore riklig, lör så vida staten skrinlagt dessa
medel och om man fiirst efter de 38 årens förlopp framtog
desamma, hvaremot om räntan, sorn utfaller under de 38 åren,
tilliigges kapitalet, vinsten skulle uppgå lill det af Gr:n antydda
belopp. Detta Grms heräkningssiitt iir alldeles enahanda, som
om Gr:n skulle lör 120,000 (haler inköpa en egendom och på
förband anse den vara värd denna summa, med tillägg af 38
års beräknad ränta derå.
Jag tillåter mig att ånyo fästa uppmärksamheten på, hvad
som nu bär afhandlas. Vi skola i anledning af revisorernas
anmärkning yttra oss, huruvida fullmägtigo fullgjort sine åligganden
i berörde hänseende i enlighet med It. Stms föreskrift.
Det är deli frågan, uppå hvilken vi skola svara ja eller nej.
Svarar man i öfverensstämmelse med det af Stats-Ulsk:t frainlagdo
förslag, så har man, efter hvad mig synes, på ett lugnt
och värdigt sätt uttalat en egen mening. Svarar It. o. Ad. åter
ro
Den 10 Januari f. m.
på det af Frih. Raab föreslagna salt, så yttrar Ståndet icke
något omdöme i sjelfva frågan — men beslutet innefattar snarare
ett ogillande af revisorernes anmärkning, hvilket väl icke
kan vara rätt.
Frih. Cederström, Rudolf: Min afsigt är icke att vid
detta tillfälle ingå uti något bedömande rörande den något högre
eller lägre vinstberäkning, som har blifvit gjord. Jag instämmer
till en början med de talare, hvilka ansett denna åtgärd
olämplig, samt att densamma i en framtid icke hör förnyas.
Man har här omsorgsfullt påpekat, att lidlmägtiges grannlaga
ställning må behjertas. Detta är älven min önskan; men
jag tror, att Slats-Utsk:t gått en sådan önskan lill mötes, då
Utsk:t uti 9:de punkten vördsamt tillstyrkt, att fullmägtige måtte
tillerkännas full décharge.
Under förutsättning således att R. o. Ad. godkänner den
9:de punkten, anhåller jag, att R. o. Ad., med afseende å hvad
Stats-Utsk:t pag. I yttrat, eller att »staten likväl, för vinnande af
en financiel fördel, icke bör begagna en utväg, sorn den på moraliska
grunder i sin allmänna lagstiftning ogillar», må bifalla
den nu föredragna punkten af förevule utlåtande. Nyssnämnde
skäl är, hvad mig angår, ensamt lillfvlleslgörande. Man har
yrkat att »grannlagenheten mot liillmägtige» skulle förhindra ett
sådant beslut; men, Mina Hrr! vi hafva äfven en pligt alt iakttaga
mot R. St:rs revisorer; och äfven dem böra rättvisa vederfaras.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Jag har endast begärt
ordet för alt säga att jag till alla delar instämmer uti do
af Frih. Raab och Gr. Mörner afgifne yttranden.
R. o. Ad. kan, vid afgörandet af denna fråga, i följd af re
visorernas
framställning och Slats-Ulsk:ls deruppå grundade Utlåt.,
icke vara bundet till några vissa ordalag i delta afseende. Det
uttrycket, att man låter vid förklaringen bero, innebär alt man
gör rättvisa både åt den ena och andra sidan. Vid detta
förhållande synes mig dessa ordalag vara de lämpligaste, hvar
för
jag förnyar den i början af detta anförande gjorda anhållan.
Frih. Raab: En talare, Frih. Cederström, har nyss sagt,
att mitt förslag i denna del vore framkalladt af en grannlagenhets-känsla
mot fullmägtige. Det är dock ingalunda denna känsla,
som varit upphof till mitt yttrande, utan känslan för rätt och
billighet.
Frih. af Ugglas åter har nyss nntydt, att som fullmägtige
redan afslulat lånet, så behölde de icke deruti göra någon förändring.
En sanning är visserligen, att derigenom ändamålet med
lånet var vunnet; men fullmägtige borde väl icke vara helt och
hållet liknöjda för de bättre vilkor, som kunde beredas.
Don 10 Januari f. m.
71
Man liar vidare sagt, alt da liiir i Sverige lyckligtvis lotterispel
äro föi himilia, så borde äfven denna transaktion icke vara
tilläten.
Icke heller i Frankrike äro sådana spel tillåtna; men jag
erinrar mig dock alt, då jag i fjol var derstädes, upptogs der
ett stort sådant lån.
Fiir min del kan jag således icke finna, att det varit lätt
fiir fullmiigtige att afslå ett sådant lån, som är vanligt i många
andra riken.
Frih. af Ugalas har ytterligare sagt, alt vår prannlagenhetskänsla
borde hindra oss alt vidtaga sådana åtgärder, som kunde
vara förbjudna liiir i landet; och detta sä mycket mer. då
fråsan rörde utlandet. Utgående frän en sådan synpunkt, bör
icke heller utlörsel af bränvin till utlandet vara tilläten. Detta
skulle ock blifva en följd deraf, att bränvin icke finge utminuteras.
Lyckligtvis har dock denna sats icke vidare några kämpar
för sig. Uti båda de af mig nu angifnc fall anser jag grannIagenhelen
vara a Ut för långt drifven.
Linder diskussionens lopp har jag blifvit gjord uppmärk*
sam deruppå, att möjligtvis det af mig understödda förslag lättare
skulle gå igenom, om man vidloge en liten förändring uti
samma försl a es ordalag. Man har nemligen lålit mig förslå,
alt samma förslag skulle hafva mer utsigt för sig, om. ordst ii IIningen
klefve denna: »att man vid fullmägliees åtgärd Dito bero»;
och hoppas jag att Gr. Mörner, för sin del, vili uti samma
redaktionslörändring sig förena.
ITr von Troil, Sam. Gust.: Då jag, såsom ledamot i
Stals-Utsk:f, deltagit uti öfverläggningarne ronde frågan samt
godkänt punkten, så torde det kanske anses som en [iligt, att
afven jag yttrar några ord i saken.
Till en början anhåller jag då, att få yttra mig ang:de den
stränghet, hvarmed man ansett alt både Revisorerna ooh Ulsk:t
i afseende å denna transaktion lörfarit.
Min öfvertygelse är, alt Ulskd, långt ifrån att vilja förfara
med stränghet, tvärtom sökt att liliviigagå på det mest grannlaga
sätt, som för Ulsk:t varit möjligt. Utsk:t har ansett såsom
sin pligt att noga väga så väl de af Revisorerna afgifno
anmärkningar, som ock fullmägtiges förklaring; och Utsk:t har
ifrån början vid alla tillfällen vitsordat det sällsporda nit och
den omtanke, hvarmed fullmäglige så väl vid denna som andra
operationer tillvägagått. Utsk:t har icke heller låtit komma sig
till last alt icke intränga i förhållanderna, och sålunda gifvit fullmäglige
all erforderlig rättvisa; men på samma gång ansett sig
pligtigt alt i denna fråga, som väckt så mycken uppmärksamhet”,
öppet uttala sin öfvertygelse. Detta har likväl Utsk:t sökt
göra på ett så mildt och lent sätt som möjligt. Ulslct har
nemligen hemställt, »alt R. Sl:r behagade förklara, att det af
fullmäglige beslutade tillägg till det om merauämndelåu upprättade
Den 10 Januari f. m.
kontrakt icke i allo öfverensstämnier nied dc af R. St:r ang:do
länets afslutande meddelade löreskrifter.»
Denna fråga liar af löregide talare blifvit ganska fullständigt
ventilerad; men det finnes dock en punkt, hvilken, så vidt
jag kunnat förmärka, iinnu icke blifvit vidrörd. Det nr nemligen
den lili Stats-Utsk:Is skrifvelse af den (i Mars 1800 liillmägtigc
meddelade föreskrift, «alt R. Shr, lili beredande af tillgäng
för Statens jernviigsbyggnader, beslutat alt ett fonderadt
amorleringslån finge upptagas emot Svenska statsobligationer,
lydande å utländskt mynt oell utfärdade å utländskt språk »
Det är visserligen sannt, alt fullmävlige efter kontraktet endast
upptagit ett län; men ingen lärer väl kunna bestrida att samma
lån beslår af (vänne, nemligen ett amorleringslån och ett lån
mot premie-obligationer. Dessa lån annoieras särskildt å utländsk
börs; och vi hafva således de facto erhållit två, i stället
för ett lån. Om delta är en sanning, så synes mig, att hvad
Stats-Utsk:t bär såsom anmärkning löreslagit eller att fullmägiige
icke »i allo» bandlat i öfverensstämmelse med R. Sius
föreskrift, är fullt beriitligadt. Ilär är dock redan af liiregule
talare utsagdt, alt frågan icke gäller något klander för hvad
fullmägtige gjort; och äfven jag får, lör min del, deruti instämma.
Jag bekänner att fullmägtige varit i della fall, så lill sågandes,
ställde mellan två eldar; och anser, i likhet med Hr
Cederschiöld, att på samma sätt, som ilo nu ådragit sig klander
för premie-lånets upptagande, så bade de, äfven om de
icke upptagit samma lån, blifvit klandrade. Något klandervotum
lör fullmägtige synes mig således för innell del böra
ifrågakomma. .lag erkänner alt jag sätter mycket mer värde
på en förvaltning, som, om ock icke efter bokstafvens föreskrift,
handlar enligt hvad den anser vara för det allmänna fördelaktigast,
än på en sådan förvaltning, som för formens skull
icke vågar afse statens bästa och städse skyddar sig bakom
gillia föreskrifter.
Alt för framtiden gifva noga bestämmelse i delta fal! iir
dock oundgängligen nödigt; och om R. o. Ad. alltså hyllar den
åsigt, att dessa åtgärder icke böra vinna förnyad tillämpning,
ulan att man bör, så mycket som möjligt, förebygga införande
af premielån tili våra transaktioner med utliiiidningen. så tror
jag att Utsk:ts Utlåt, i denna punkt bör godkännas. Det finnes
visserligen stater, hvilka upptagit sådana premielån; men dervid
företer sig, att dessa stater äro sådana, hvilka antingen
hafva ganska svag kredit eller der obligationerna blifvit stäiida
på betydligare belopp än här varit händelsen.
Jag upprepar, att det ingalunda är för att klandra fnllmiigtiges
åtgärd, som jag nu yrkar bifall, utan derföre, att jag anser
det vara af stor vigt att R. St:r i denna fråga uttala en
bestämd åsigt.
Hr Sandströmer, Carl Joban Albert: För mig skulle
det visserligen vara mest angenämt att uttala mitt bifall i afs.
Den 10 Januari f. ro,
73
fl fullmägfiges ifrågav:de åtgärd; men, i egenskap af represontanf,
anser jag mig likväl irko kunna undgå alt iiistäumia uti
den af Revisorerna framställda anmärkning.
Dessa så kallade premie-obligationer kunna icke anses som
annat jin eli lotteri; oell man kan väl ieko vara oberättigad alt
fordra, det [». St:rs delegerade skola tillämpa do af R. St:r gifna
föreskrifter.
Jan hemställer till eder, Mine FTrr! livad intryck det skall
göra, alt öfver allt i de utländska tidningarne (inna annonser,
innehållande följande med stora bokstälver införde tillkännagifvande:
»Svenskt Stafs-Lolterilån.»
På sätt redan Ilr von 'froil påpekat, är det icke eif, utan
(vänne lån, som blifvit upptagna; och i utländska tidningar,
Börsen-Tlallc in. fl., finnes det också ganska rikligt ruhriceradt
under hänne skiljda linier.
Mot Frill. Raab vill jas anmärka, alt det icke är Fransyska
staten, som upptagit dylika lån, ulan alt enskilda personer
eller kommuner derstädes erhållit tillåtelse lill deras upptagande.
På samma sätt meddelas ock härstädes tillåtelse ut
handtverkare m. 11. alt bortlotta sina artiklar.
.lag kan för min del ingalunda finna, alt Slats-Ulsk:t i afseende
å denna punkt strängt tillvägagått. Ulsk:t har nemligen
erkänt
har Ulsk:t ådagalagt, alt Utsk:t varit mån om statens värdighet,
och det har varit denna, om jag så får tillrycka lilie, »månhet
om statens värdighet», som orsakat, alt man yrkat bifall
lill den tni föredragna punkten, —- ett yrkande, uli hvilket jag,
för min del, får instämma.
Ilr Lagergren, Anders: lifter hvad mig synes, har R.
o. Ad. i denna fråga att välja mellan hänne förslag; det ena
Utskds hemställan; det amira det af Gr. Mörner framställda
och af Frill. Raab understödda förslag alt låta vid fullmägliges
åtgärd bero. Att låta vid saken bero, har ju redan lltsktl gjort,
då rict uti 9;de punkten tillstyrkt, att fiilhiiägtiee må tillerkännas
full déebarge lör de uli deras protokoll från d. 20 Oktober
1S.V.) til! och med d. 2 i Oktober 1862 antecknade beslut
och åtgärder.
lin annan fråga blir, om det är rikligt och sannt, all delta
lån icke »i allo» öfvorensslämmer med R. Sl:rs föreskrifter. Ar
detta en sanning, så synes mig icke något skäl förefinnas, att
afstå lltslcts lörberörde hemställan. Hvad man i vanligt språkbruk
menar med dessa ord »låta viii saken bero», är ingalunda
hvad Frih. Raab utsagt, att sådant icke må i en framtid
förnyas.
])å jag således anser den af Frih. Raab föreslagna formulering,
att man skulle »låta vid fullmägtiges åtgärd bero», vara
alldeles öfverflödig, hemställer jag att punkten mätte bifallas.
74
Den 10 Jann ari f. m.
Gr. Mörner: För min del hyser jag visserligen fortfaran
de
den öl verl ygelse, alt förslaget, det man sU lille »lilla \ id Iivari
förklaradt blifvit hero», ieke innefattar något godkännande af
den nnmåikla ålgården, rilen vill dock icke motsätta mig det
til brill. Raab framställda förslag, »att låta vid fullmägtiges åtgärd
hero», utan förenar mig dermed.
Frih. Sprengtporten: .lag får för min del instämma
uti det af Frill. Raab och Gr. Mörner framställda förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt Ifr Gr. o.
Landt lii.
litskds hemställan i lörevulc punkt, dels alt R. o. Ad. skulle
låta bero vid fuliiniigliges i Itiksg.-Kont. ifrågavsle åtgärd,
och dels slutligen alslag å Utsk:ts ofvanbeiörde hemställan;
framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till samina
hemställan och, då svaren ut (ollo med starka ja, blandade med
nej, förklarade sie hafva funnit ja öfvervägande.
Efter det Frill. Raab begärt votering, lörmältc Nr Gr. o.
Landtm., alt R. o. Ad. egde att bestämma, huruvida konlraproposm
viii deri blifvande voteringen borde omfatta antingen
yrkandet, att R. o. Ad. skulle låta bero vid fullmägtiges åtgärd,
eller alslag å Ulsk:ls hemställan; hvarefter och sedan Ilr
Gr. o. Landtm, framställt propos. först derå, att kontra-propos:n
skulle upptaga yrkandet, att vid fullmägtiges åtgärd
finge bero, hvartill svarades många ja, jemte åtskilliga nej, oell
sedermera propos. alt kontra proposm skulle innefatta alslag u
Utskds hemställan, då svargn ut töllö med många ne j, blandade
med ja, den törst berörde proposm förnyades samt besvarades
nied starka ja jemte några nej; och förklarades ja nu halt öfvervigtig!.
Härefter uppsatles och justerades följande förslag till votcr:s-propos.
:
»Den som bifaller Stats-Ulskds hemställan uti Ullå!:t N:o
2?, andra punkten, angnle anskaffningen af det lill bestridande
af kostnaderne för statens järnvägsbyggnader erforderliga lån,
röstar
vinner nej, beslutar R. o. Ad. låta bero vid fullmägtiges i
Riksg.-Kont. ilrågavule åtgärd.»
Sedermera företogs voteringen, oell befunnos vid dess slut
rösterna hafva utlällit sålunda:
den det ej vill, röstar
•la — 84.
Nej — 58.
3:dje punkten. ang:de förräntandet af Riksg.-Kont:ls kontanta
behållning; och
Dcu 10 Januari f. m.
73
4:rlo punkten, .meide andrine i instruktionen för Revisoremo
vid granskningen af Iliksg.-Verkets förvaltning.
Lades lill liaiidlingarnc.
5:to punkten, ang:de bokföringen af premie-obligationer,
utgifna för en del af 18G0 års jernvägslån.
II. Exc. ITr Gr. Sparre: Hvad l’tsk:t uti den nu före
dragna
punkten föreslagit, är visserligen en sak af ringa betydenhet,
men dock, efter mitt förmenande, stridande emot den
hittills iakttagna formen lör de räkenskapsutdrag, som i tryck
utdelas till allmänheten, uti hvilka viii icke hörn ingå några
speciella förhållanden, utan blott riktigt upptagas beloppet af
den skuld, Iivari Itiksg.-Kont. (läflar vid hvarje års slut. Om
man häri äfven skall införa livad lltsk:t föres agd, blir räkenskapen
en slags resonnerad katalog. Det llireslagna är icke
heller af hehofvet påkalladt. då förhållandet ej iir i något hänseende
förlieniligadt, ulan förekommer bland annat lili hvarje
berättelse, som fullmäktige afgifva lill Revisorerna och It. Sl:r,
samt på det sältet genom trycket kommer allmänheten tillhanda.
— Du likväl, på sätt jag förut nämnt, jag amer saken
vara af ganska ringa vigt, har jag blott velat nämna detta,
ulan alt jag uti detta hänseende vill framställa något särskildt
yrkande.
Frill, af Ugglas: I fråga om bokföringen af de obligatio
ner
å tillsammans 2,400,000 (baier, som blifvit ulgifne för
premie-lånet, bade fullmiigtige genom beslut af den 18 April
18G1 lörordnat, »att det sammanräknade kapitalbelopp, hvarå
alla iliksg.- Konl:ts oinlösta och således utelöpande premie-obligationer
ii ro utfärdade, borde endast inom linien i räkenskaperna
augit vas»; och då delta belopp filrhölle sig till den
iånesumma, för hvilken ifrågavule obligationer utgifvils, såsom
G lili! 5. borde Iliksg.-Kontds bokförda skuld, i mån af sådana
obligationers inlösning, minskas med § af det sammanlagda belopp,
derå Ge inlösta obligationerna lyda.
Revisorerna godkände denna åtgärd, och uttryckte endast
den önskan, alt, till upplysning rörande anledningen till berörda
bokföringssiilt, fullmiigtiges derom fattade beslut måtte, så
väl uti hufviidräkenskapen, som i de tryckta räkenskapsutdragen,
både till sitt innehåll och tiden då det blifvit meddeladt, korteligen
antydas.
I anledning af denna Revisorernas hemställan, förordnade
ock fullmiigtige, att. meranämmie beslut skall åberopas och dagen,
då detsamma lättades, införas uti hufviidräkenskapen.
Frågan är således endast, huruvida samma uppgift skall
intagas uti do tryckta räkenskaps-utdrag, hvilka komma allmänheten
tillhanda.
Denna fråga iir visserligen af ringa vigt; men då jag anser
allt skäl lörefiunas, att hvarje upplysning, som i dessa läll
re
Don 10 Januari f. in.
meddelas allmänheten, bör vara i möjligaste måtto fullständig,
tror jag det icke vara lämpligt, att R. o. Ad. afslur Utskrts
förovule framställning.
I’å siitt kändt är, utgör beloppet af de premic-oldigntiQner,
hvilka blifvit lil färdade för en del af lb60 års jernviigslån.
tillsammans 2.400,0(10 Ibaler. — Uti 1800 års redogörelse
upplages skulden lör dessa obligationer till endast 2,000.000
tlialer, oell uii ISO! års läkenskaps-utdrag till endast 1,9.">3.759
tbaler, ehuru det då icke förfallna obligalions-beloppct uepgick
till 2.344,500 i baler.
En livar, som ser denna uppgift å en skuld, stor 1.953,700
tlialer, måste föreställa sig att skillnaden mellan nämnde summa
och det ursprungliga nominalbeloppet, 2,400,000 tlialer, är
betald; men så är ingalunda förhållandet, utan del är skillnaden
mellan 2,000,000 oell 1,193,700 tlialer, sorn blifvit liqviderad.
Då den ifrågaställa förändringen i räkenskapen i öfrigt
icke kan föranleda lill något besvär eller någon olägenhet, yrkar
jag fortfarande bifall till Utskits hemställan i denna del.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef Utsk:ts hemställan i iörevido punkt bifallen.
(Ide punkten, ang:dc Riksg.-Kontds kreditiv i Rikets Ständers
Rank.
Ladcs lill liandlingarne.
7:do punkten, sng:Jc upplåningen mot inhemska fonderade
stats-obligationer.
II. Eve. Hr Gr. Sparre: Utaf de anmärkningar, som Revisorerna
framställt mot lönnen och sältet för upptagandet af
ifrågav:de inhemska län, liar Slnls-Ulsk:t fästat sig vid den,
alt, sedan II. Sl:r föreskrit vit, walt upplåning icke finge upptagas
i annat fall, än alt penningar inom riket klefve alt tillgå,
mot ett pris, sorn icke öfverstcge kostnaden lör det under år
1800 upptagna utrikes jernvägslån,» samt, på sätt Utskrt iillkännagifver,
fullmiigtige beräknat kostnaden för nämndö jernvägslån
lill 7^ proc. af lånesumman, — fullmäglige, genom beviljande
åt lånoöfvcrlagarne, utöfver erbjudne 7 proc. af lånebeloppet,
af en provision utaf 2 proc., så alt af länet ej erhölls
mera lin 91 proc., sålunda skulle hafva medgifvit, alt kostnaden
lör samma jernvägslån blifvit öfverskriden, hvarigenom
fullmäglige ansetts vid kontraktets afslutande icke hafva noggrannt
iakttagit Ii. St:rs förutnämnde föreskrift.
Att lullmiigliges ifråga vide åtgärd icke iir stridande mot
berörde föreskrift, samt att anmärkningen innefattar iner skenbar
än verklig sanning, skall jag söka visa.
Hvad ett utrikes upptaget amorteringslån med nära 40 års
förfallotid verkligen kommer att kosta staten, innan det hillver
Den 10 Januari f. m.
77
SterbefaTdt, är alldeles omöjligt alt noggrann! beräkna vid början
af låneperioden. Man kan i thv läll endast komma till ett
approximativt belopp. Uti hvarje sådan beräkning gifvas ock
mänga slags olika faktorer, Ii vlika kunna betydligt olika uppställas.
Tydligt är, att du en sådan beräkning skall läggas
till grund för upptagandet af ett nytt lån, måste man gå mycket
lörsigtigt till väga; helst man kan vara säker, alt anbuden
komma alt rätta sig efter den beräknade ziffran. Det skulle
således varit mindre klokt handladt, om man slraxt i början
of beräkningen uppställt alltför många så beskaffade faktorer,
som verkat att fördyra lånet; sådant hade ju tydligen varit alt
förklara, alt högre än till ett visst belopp finge länet icke gå.
Ilos fullmäglige måste naturligtvis till följd häraf ganska mycken
tvekan vara rådande i afseende på rätta sättet lör ifråga\:de
beräkning, som kunnat på så olika sätt uppställas och
på mera än ett med goda skäl försvaras. Vid beräkningen
togos nu i betraktande, bland annat, dels 18(10 års primitiva
lån med 4A proc. ränta, dels den andel deraf, sorn blifvit af
It. Stms Itank öfvertngen, dels ock premie-obligationerna. Genom
uteslutande utur denna beräkning af hankens andel och
af premie-obligationerne, — en åtgärd, dertill It. Sl:rs löreskrilt
ganska väl skulle kunna hafva gilvit anledning, — hade laueziIfran
kunnat blifva betydligt högre än hvartill den nu klef
upptagen. Månne det dock varit för staten förmånligt alt framlägga
en sådan hög ziffra, helst, på sätt jag tror mig kunna
visa, det icke heller var behöflig!. På sätt fullmäglige, i svaret
på revisions-anmärkningarne, redan anlydt, fanns här en faktor,
som ej kunde tagas i beräkning, nemi. sältet för lånens amortering.
18G0 års lån amorteras nemi. medelst ullultning på
bestämd lid, och hvar och en* för samma lån utgifven obligation
skall, efter lörutgången (blottning, med sitt fulla kapitalbelopp
inlrias. 18GI års lån skall deremot amorteras genom uppköp
af obligationer, så länge dessa hålla sig under pari. Genom
sisi berörde förfogande tror jag alt Iliksg.-Kont. boredt
slaten en ganska stor fördel, ehuru densamma för närvarande
icke kan till ziffran bestämmas. lin början till sådan amortering
är redan gjord medelst inlösen af obligationer å 000,000 rJr
elter 92å proc.
Jag underställer edor pröfning, Mina Hrr, huru det skulle
sett ut för allmänheten och finansmännen, om del. i en tid,
då Sverige är tili en ganska stor materiel utveckling, nu för
andra gången — 1855 var den första — skulle misslyckats
att cihålla ett inhemskt statslån, och denna gång lill ett jemförelsevis
ringare belopp. Nu voro dock af personer eller bolag
inom landet anbud gjorda, och vilkoret! ansagos af fullmäglige
kunna inrymmas inom de af 11. St:r fastställde bestämmelser.
Om fullmäglige afslagit äfven detta anhild, hade icke blott de
deruppå beroende arbetsföretag måst inställas, utan äfven statens
kredit kunde haft mehn deraf. Fullrniigtige hade nemi. då
måst förnya försöken för iåns upptagande, hvilket åter antag
-
78
Den 10 Januari f. ra.
ligen icke ledt lill annat resultat iin upprepade kungörelser derom.
ilvad verkan sådant haft på allmänna krediten, är lätt
att inse; alt motarbeta hvad sorn derå nu, eller lör framtiden
kunde halva mehnligt inflytande, var en hufvudsaklig pligt för
fullmäglige.
Jag tror alltså att fullmäglige äfven i denna del icke öfverskriilit
sin instruktion.
Frih. af Ugglas: Det är såväl revisorernas, som Utsk:ts
pligt att, vid granskningen af Riksg.-Kout:s förvaltning
och räkenskaper, efterse, huruvida fullmägtiges åtgärder i allo
öfverensstämma med du föreskrifter, som blifvit af 11. St:r
meddelade ; och det är denna pligt, som föranledt det beslut, hvaruti
Utsk:t slädnät.
Fiir att riktigt klart och tydligt för sig åskådliggöra förhållandet
med denna fråga, lier jag R. o. Ad. i minnet fasthålla,
alt R. Skr, —ulan afseende å de beslut i afseende å jernviigsanläggningar,
som i sammanhang härmed blifvit fattade,
.— ovilkorligen föroskrifvit, att det lån, som skulle upptagas,
icke lick öfverstiga kostnaden för det under 18G0 upptagne
Utrikes jernvägslån.
Denna åsigt delades ock af fullmäglige, hvilka på ett särdeles
förljenstlullt sätt sökt utreda förhållandet med detta lån.
Vid lörsta beräkningen af della lån hade fullmäglige för sig
uppställt alla faktorer, som kunde beräknas, och efter en sådan
uppställning kommit till det resultat, alt kostnaden lör
1860 års jernviigslån uppgick till 6^ proc. Vid den följande
sammankomsten togo dock fullmäglige frågan under förnvadt
öfvervägande, och tilläde sin förra beräkning en ytterligare
faktor, nemi. de kurslörhållamlen, sorn kumle under de 38 åren
inträda. Denna faktor är så svår att beräkna, alt jag knappt
tror det hafva kunnat vara It. Sl:rs mening, att ålägga fullrnäetiee
något dylikt. Emellertid ingingo fullmäglige uti en
sådan beräkning; och då, enligt samma uträkning, kostnaden
ökades med en proc., antogs sålunda samma lån hafva kostat
Staten 7.j proc. Sedan fullmäglige sålunda sjellve antagit kostnaden
al 1860 års lån uppgå lill 7-J proc., i följd hvaraf behållningen
för Riksg.-Kont. å samma lån skulle hafva utgjort
92ij proc., — beviljade fullmäglige ät låneölvertagarne en provision
af ytterligare 2 proc. Sålunda antogo lulhniigtigc ett
anbud å della inhemska lån, mot erläggande af 9 proc. eller
1^ proc. utöfver hvad fullmäktige sjelfva ansett att det utländska
länet skall komma att kosta.
Efter denna utredning tror jag att man måste instämma
med Stats-Utsk:t deruti att, — dä R. St:r föroskrifvit att det
inhemska länet icke fick kosta mer än det utländska fänet af
år 1860, men det förra, på sätt af mig blifvit ådagalagdt, ovilkorligen
kostat lij proc. utöfver det belopp, hvartill fullmäglige
sjellve beräknat det sednare länet, — Stals-Utsk:t uti dess
omdöme, att R. Stms föreskrifter i denna del icke blifvit nog
-
Den 10 Januari f. ta.
ro
grannt iaklfagnn, icke varit alltför strängt. Emellertid liar lltsk:t,
som noggrannt genomgått do till donna Iråga hörande
protokoll och handlingar, kommit lill don ölvertygelso att fullndigtigos
uppdrag varit ett bland de svåraste, samt att fällningtige
mod största omsorg sökt att komma sanningen så nära
so o möjligt på spåren; ooh då härtill kominer att 11. Stirs
skrifvelser, genom alt sammanblanda frågan om detta lån med frågan
om åtskilliga induslriela företag, sålunda i sjelfva verket
påpekat nödvändigheten att upplaga ett sådant lån, bar StatsUlsk:t
slädnät i den åsigt, att, fastän II. St:rs föreskrifter i
della fall icke blifvit fullt noggrannt iakttagna, likväl ej något
i följd deraf bör åtgöras.
För min del anser jag, att Utskit, sin pligt likmätigt, icke
kunnat komma lill annat resultat än att anmäla denna sak lur
II. Skr, samt att Ut skit uti sin hemställan gatt så fogligt som
möjligt tillväga, anhållande jag alt R. o. Ad. måtto till denna
Ulskils hemställan lemna sitt bifall.
IIr Akerman, Fredrik: Jag vill icke bjuda til! alt försöka
lösa den svåra frågan, huruvida fnllmiiglige. vid afgörande!
af detta lån, räknat rätt (dier icke. J)et säkra är, att de törst
beräknat denna kostnad till Cj proc. och alt de sedermera antagit
samma kostnad uppgå till 7J proc. Om jag skulle våga
en gissning, hvilkendera af dessa ziffror, som är den rälla,
skulle jag Iro den sednare af dem vara något lör högt tilltagen.
Slen härmed må nu vara huru som helst. Vid skia riksdagen
höjdes mångå röster för upplagande af ett lån inom riket,
med uttryckt förhoppning att kunna göra början lill ett
inhemskt fondsystem. För min del trodde jag icke alt försöket
skulle lyckas och afrådde från dess företagande, men då
elt beslut i denna ridning en gång var faltadt, håller jag fullmäglige
rakning derlör, att de liragte detsamma lill verkställighet,
oell, för vinnande af della mål, lörsökle alt. åtminstone
skenbarligen ställa sig II. Shrs, i afseende å vilkoien fiir det
inhemska lånets upptagande, meddelade löreskriller lill efterrättelse.
Derföre böra fnllmiiglige lofordas, icke klandras.
Jag hemställer till eder. Mina Hrr, huru det skulle bedömas,
om fullmiigtige, efter erhållandet af ofvanniimnde föreskrift,
varit nödsakade lör R. Skr anmäla: »visserligen hafva II. Sl:r
beslutat upplagande af elt inhemskt lån, men vi hafva icke lyckats
att erhålla det.» Hvilket intryck skulle viii (dt slikt förhållande
hafva gjort pä de personer i utlandet, hvilka med uppmärksamhet
följa våra affärer? Utan tvifvel skulle della intryck
blifva högst ogynnsamt och ofördelaktigt, med afseende ä do
låne-operulioncr, hvilka än vidare torde utomlands kunna ifrågakomma.
Det är således egentligen det af R. Sl:r uti berörde hänseende
lättade beslut, som bör klandras. Till följd deraf bar
emelio lid landet förlorat icke obetydligt, som varit i behåll, om
upplåningen skett utrikes, i stället för att ske hemma; ty det är
so
[Den 10 Jaunari f. m.
kändt att obligationerna för detta Ian till stor del af lånöfvertagarno
placerats i Köpenhamn till (5 å 7 proc. högre kurs än
den, hvarom de sjelfva med Itiksgiilds-kontoret kontrahent.
Min öfvertygelse ur emellertid, i följd af det ofvanaiilörda,
att fullmägtige handlat välbetänkt och klokt att undvika erkännandet,
alt ett så litet lån. sorn det ilrågavrde, icke kunnat inom
riket upplagas, och att de lör detta ändamål, orri det icke annorlunda
kunnat vinnas, gjort vä! att företaga en ytterligare än
högre beräkning öfver hvad det utländska länet kostat, och hemställer
jag allisa, att R. o. Ad.,, i stället lör att förklara »alt
hvad sålunda liirekomrnit icke må till någon åtgärd föranleda,»
mätte för sin del samma åtgärd »godkänna.»
Frill. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Jag förenar mig helt
och hållet uti det af Frill, af Ugglas uttalade omdöme, att revisorerna
och Stats-Utsk:t med så len liand som möjligt afgilvit
denna anmärkning. Med så mycket större nöje har jag häraf
tagit del, som jag, i egenskap al stats-revisor, varit i tillfälle alt
inhemta kännedom om den omsorg, med hvilken fulhuägligc
behandlat den ilrågavrde låneaffärer).
Uti do utaf 18(51 års revisorer i detta fall gjorda anmärkningar
har Slals-Ulsk:t icke ansett sig till alla delar och särskildt
i fråga om sältet lör upplåningen af dessa medel kunna instämma;
och med föranledande deraf föranlåtes jag tillägga några ord
i ämnet.
Utsk:t har nemi. sagt, att införandet af ett inhemskt fondsystem
icke vore denna nu ifråaavtde upplåningens hufvudändamål.
Till bemötande häraf,, fä jag erinra om Siats-Ulsk:ts Utåt.
N;0 105 af den 21 Augusti 1800, deruti Ulsk:t påpekat nödvändigheten
deraf alt man småningom vande sig vid inhemska
obligationer, samt hemställt om allätlamle af ett beslut i denna
syftning. Sedermera har samma Utsk. afhandlat liera motioner
i detta afseende, — dels af Jlr J. G. Schwan, som föreslagit,
att fullmägtigo i Rik«g.-Kont. mållle bemyndigas utgifva S\enska
obligationer, lydande å 100, 200 och 400 r:dr. lör ett belopp,
seni deri tid 1800 års riksdags statsreglering blifver gällande,
icke skulle få öfverstiga den i sådant afseende, med hänsigt lill
hvad som anslagits fur jernvägshyggnadcrna, fastställda stimma,
lii. m.; dels af Hr A. F. linman, som föreslagit de inhemska
obligationernas belopp till 50, 100, 200 oell 400 r:dr eller
motsvarande silfvervalula, samt att räntan icke skulle utsättas
lägre iin till 5 proc., äfvensom att obiigalions-utgiliiingens företagande
icke skulle öfverlemnas åt ftillmiigliges godtfinnande,
ulan beslämda föreskrifter derom meddelas, — dels ock slutligen
af llr A. O. Wallenberg, som uti sista punkten utaf sin
motion hemställt, att länet skulle upptagas inom landet mot
obligationer af 2:ne serier, den ena, eller obligalions-serien A,
lydande å 2000, samt den andra, eller serien II, å 400 rdr, och
borde kapital-rabatt, hvilken dock ej finge öfverstiga 5 procent,
kulina
Den 10 Januari f. m.
81
kunna af fullmägtige medgifvas. I förbigående tillåter jag mig
erinra att sistnämnde motionär sedermera kommit i tillfälle att
sjelf försträcka staten detta inhemska lån mot 7 proc., oberäknadt
2:ne proc. i provision. Derefter yttrar samma Stats.-Utsk.:
»under flera föregående riksdagar har, genom derom gjorda
framställningar, R. St:rs uppmärksamhet blifvit fästad å angelägenheten
och fördelaktigheten af ett efter andra staters föredöme
ordnadt fondsystem.» Vidare åberopar Stats-Utsk:t dersammastädes
Stats-Utskds vid 1853 och 1854 årens riksdag
under N:ris 272 och 340 i samma ämne afgifna Utlåt:n. På
dessa grunder anser 1860 års Stats-Utsk. införandet af ett behörigen
ordnadt inrikes stats-lånesystem komma att medföra ett
så fördelaktigt inflytande i många hänseenden på landets ekonomiska
och financiela ställning, att LItsk:t icke finner fullgiltiga
skäl saknas för förnyande af de försök, som redan förut, ehuru
af särskilda anledningar med mindre framgång, varit i detta afseende
anställde. Det ändamål, hvilket skulle vid låns upptagande
inom riket afses, borde, enligt Utsk:ts tanke, närmast
och i främsta rummet vara att småningom förvandla den utländska
skulden till inhemsk statsskuld. Valören ansåg Utsk:t sig
böra fastställa till något lägre belopp, än vanligt, eller 100 rdr.
Af allt detta synes att förutvarande Ständers mening med
detta lån varit icke att skaffa penningar till vissa industriella
företag, utan att småningom införa ett inländskt fondsystem; men
denna mening har nuv:de Stats-Utsk. för sin del icke understödt.
.lag medgilver att skuldsättning i och för sig icke kan
vara hufvudändamål; men uti viss mån är det dock här i detta
fall händelsen.
1 öfrigt var ingen brådska med upptagandet af detta lån.
Arén 1861—1863 voro derför afsedde; och likväl förordnade
fullmägtige att anbuden skulle före den 15 Mars 1861 vara
inlemnade. De två bolagen i Norrland hafva ännu icke fullgjort
de för lånets erhållande föreskrifna vilkor.
Revisorerna hafva således fullkomligt skäl för sin åsigt,
att det med ifrågav:de lån af R. St:r afsedda hufvudändamål
förfelats.
Utsk:t säger: »Det vill synas som fullmägtige vid kontraktes
afslutanrie icke nogrannt iakttagit» etc. Den efter mitt förmenande
rigtigare mening skulle blifvit bättre uttryckt, om man
uteslutit ordet »noggrant»; men det har troligen blifvit användt
för att göra saken mera len.
I sammanhang med denna fråga har jag ansett mig böra
uttala min förundran deröfver, att man till fullmägtig i Riksgäldskontoret
väljer en person, som tillika innehar befattning som direktör
uti en större här i staden varande låneinrättning. Detta
har vållat, att en af fullmägtige, hvilken deltagit uti flere bankinrättningar
och uti dithörande ämnen förvärfvat sig mycken
insigt, fann sig förhindrad att närvara bland fullmägtige vid
denna låneaffärs afgörande. Jag är temligen öfvertygad, att om
H. II. 6
82
Den 10 Januari f. m.
ej en slik omständighet mellankommit, så skulle denne fullmägtige,
med sin decision och blick uti sådana frågor, a (höjt denna
förhöjning af 2 proc,, som nu såsom provision beräknats.
Frih. af Ugglas: Att, på sätt Hr Akerman föreslagit, »godkänna»
den ifrågav:de åtgärden, tror jag icke låter sig göra;
det skulle vara ett vådligt prejudikat, för så vidt R. o. Ad. är
öfvertygad att behandlingen af denna fråga icke försiggått i fullkomlig
öfverensstämmelse med R. St:rs föreskrifter.
Jag tror icke att man kan komma till några fogligare fermer,
än Utsk:t föreslagit, då nemi. Utsk:t förklarat, att som Utsk:t,
lika med Revisorerna, nogsamt insett svårigheterne, funne Utsk:t
saken icke böra till någon åtgärd föranleda.
I betraktande häraf hemställer jag, att den nu föredragna
punkten måtte af R. o. Ad. bifallas.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed afslutad, samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ls hemställan i förev:de punkt och dels att R. o. Ad., med
afslag å samma hemställan, skulle godkänna Riksgälds-kontorets
fullmägtiges i punkten omförmälde åtgärd; framställde Hr Gr.
o. Landtm, propos. på bifall till Utsk:ts hemställan och, då dertill
svarades starka ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
8:de punkten. ang:de upphörandet af ljuspenningar för fullmägtige.
Lades till handlingarne.
9:de punkten, ang:de décharge för Riksgälds-kontorets styrelse
och förvaltning.
Bifölls.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde från Utskrn inkomne
Mern. och Utlåtm, nemi. från
Konstitutions-Utskottet:
N:o 5, ang:de föreslaget tillsättande af ett särskildt Utsk.
för behandling af väckta frågor rörande elementar-läroverken
m. rn.;
Stals-Utskottet:
N:o 23 i ani. af väckt motion om utdelning bland Riksståndens
ledamöter af komiterades underd. betänk. ang:de
bank-väsendet i riket och förändrad organisation af bank-anstalterne;
N:o
24, i ani. af väckt motion om ett anslag å 12,000 rdr
till ersättande af utgifter för undersökning af den så kallade
Nynäs-banan;
Den 10 Januari e. m.
83
N:o 25, i ani. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de afskrifning
af statsverkets äldre nndsättnings-fordringar inom Vesterbottens
och Norrbottens län;
N:o 26, i ani. af väckt förslag om beviljande af räntefritt
årligt lånebidrag till landtmäteri-arfvoden vid laga skiften i Vesterbottens
län;
N:o 27, i ani. af K. M:s Nåd. Skrifvelse, ang:de hegardt
anstånd med föreskrifne kapital-och ränte-inbetalningar å de till
Norbergs jernvägsbolag af allmänna medel anvisade lån;
N:o 28, i ani. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de en med Hannover
afslutad traktat om upphörande af Stade- eller Brunshauser-tullen;
Banko-Utskottet:
N:o
15, om utseende af revisorer och suppleanter för granskning
af diskont-verkens räkenskaper och förvaltning.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. j 3. e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Lördagen den 10 Januari 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 2 prot.-utdr. för förmiddagens plenum samt
pleni-prot:t för den 30 November sistlidet år.
Föredrogs ånyo Riddarh.-Utsk:ts d. 3 och 7 dennes på bordet
lagde Utlåt. N:o 4, i ani. af Hr Anreps, Gabriel, motion, att
den å Riddarhusets genealogier såsom lefvande upptagna adliga
ätten N:o 1 Lilliehöök af Fårdala må förklaras vara utslocknad.
Hr Anrep: I)å jag går att vederlägga de svepskäl, som i
Riddarh.-Utsk:ts Utlåt, anförts emot min motion, får jag särskildt
frambära min tacksamhet emot de begge reservanterna emot
84
Den 10 Januari e a.
Utsk:ts beslut, för det de öppet och oförskräckt försvarat sanningen.
Jag tror att det finnes många, som inom sig sjelfva
tillstå, att jag har rätt; och historien, hvars dom vi alla
äro underkastade, skall också, såsom jag hoppas, en gång
erkänna det.
Utsk:t har, såsom hufvudsakligt skäl för sitt beslut, endast
åberopat en likpredikan, som skrefs på 1730-talet af en prest i
Sköfde och hvaruti uppgifves ej allenast att Brynte Berthilsson
vore stamfader för adliaa ätten Lilliehöök N:o 1, utan äfven att
han varit Svea Rikes Råd. Hvarifrån dessa underrättelser hemta
ts, har emellertid icke blifvit tillkännagifvet. Äfvenså säger
Utsk:t, att både Schönfelt och Tilas gillat denna uppfattning af
frågan. Med anledning häraf ber jag att få åberopa hvad just
Tilas sjelf yttrar i saken. Han förklarar nemi., att Joli. Nilsson
Lilliehöök introducerades under N:o 1, å alia de Lilliehöökars
vägnar, hvilka härstammade från något Rikets Råd, således endast
för Anders Pederssons till Fårdala efterkommande; och
denne var, enligt Bergsrådet Bondes anteckningar, hvilka Tilas
upptagit såsom sina egna, det lörsta kända Riks-Råd af Lilliehöökska
ätten. Om den uppgift, som finnes i en likpredikan,
skall gälla såsom skäl, så har jag i min broschyr omnämnt ännu
flera; och jag försäkrar, att om frågan kunde komma under en
domstols pröfning, skulle mina skäl otvifvelaktigt erkännas framför
Riddarh.-Utslcts. Hvad giltigheten af den omtalade likpredikan
beträffar, så åberopar sig Utsk:t på ett beslut af R. o. Ad.,
hvarigenom förklarats att dylika akter skulle tagas till ledning
vid bedömande af genealogiska frågor. Men detta beslut rörer
likväl endast personers födelse och dödsår, och ingalunda andra
förhållanden. Att för öfrigt en likpredikan skulle gälla framför
hvad Uggla och Schönfelt m. fl. utmärkta genealoger antagit,
torde väl icke kunna påstås.
På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, anhåller
jag om afslag å Utsk:ts Betänk.
Frih. Cederström, Rudolf: Den särdeles omsorgsfulla,
nitälskande och samvetsgranna behandling, som Riddarh.-Utsk:t
egnat åt denna fråga, i fortsättning af den utredning, som förut
deråt af Riddarh.-Direktionen egnats, kunde väl synas för mig
utgöra tillräcklig anledning, att nu för bemötande af Hr Anreps
påstående helt enkelt till dessa handlingars innehåll hänvisa;
men då motionären ändock fortsätter sitt yrkande om den åt
Lilliehöök N:o 1 lemnade polettens återfordrande, och härvid
tillåtit sig 2:ne gånger, således med full afsigt, benämna de af
Utsk:t anförda motiver för »svepskäl», hvarigenom han visar
sig hedt och hållet underkänna deras giltighet, så torde det tillåtas
mig att i detta ämne jemväl yttra några ord.
Hr Anrep påstår, att det icke finnes någon annan grund
för Utsk:ts framställning, än en likpredikan, sorn år 1731 hölls
af en prest i Sköfde. Jag ber R. o. Ad. bemärka, att Riddarh.-  Utsk:t yrkat, att afseende måtte fästas vid denna predikan en
-
Den 10 Januari e. m.
85
däst i förening med öfriga omständigheter, som tala för den
åsigt, hvilken de genealogiska tabellerna sedan 1765 godkänt.
I samma tabeller kallas Brynte Berthilsson Lilliehöök »stamfader
för Fårdala-ätten, deraf en gren äfven skref sig till Gällared.»
Hr Anrep har visserligen behagat kalla detta för en »orimlighet,
» men jag han icke finna, att ett dylikt kraftord innebär
någon öfvertygande eller giltig motbevisning. Och från denne
Brynte Bertilsson härstammar den ledamot af ätten, som utfått
pollett
Hr Anrep stödjer sin åsigt på att vapnet enligt en anteckning
skall hafva krossats efter den äldre Fårdalagrenens utgång;
men. Mina Hrr, vid krossandet af vapen, har man icke alltid
rådfört sig med alla slägtingar, utan man gör det stundom kanske
oöfverlagdt nog, i den välmenta afsigt, att hedra den aflidnes
minne; men icke på befogad! sätt. Den omständigheten,
att Majoren A. F. Lilliehöök tillhörde den med tillnamnet' af
Fårdala utmärkta ättens äldre slägtgren, märk väl icke ätten,
var måhända den af missförstånd härom alstrade anledningen
till att hans vapen 1801 krossades. Det kan i alla fall icke bevisa
någonting annat än ett missförstånd, och ett lätt förklarligt
sådant. Och vapenkrossningen kan således, tycker jag, få
qvitta med likpredikan, enär ingendera af dessa, tagen hvar för
sig, kan tillerkännas någon fullständig hevisningskraft.
När dock, hvad jag anser holvudsakligt, Brynte Bertilsson
i de genealogiska tabellerna, hvilka godkändes 1765, upptagits
som stamfader för Fårdala-ätten, hvaraf en gren jemväl kallade
sig Gällared; när vidare alltsedan år 1809 representanter för
denna ätt N:o 1 innehaft säte, enär de kunnat led för led bevisa
och verkligen bevisat sin härkomst från Brynte Bertilsson,
så tror jag Direktionen och Utskit förfarit riktigt, och att
det skulle varit särdeles illa betänkt, om, på grund afen enskild
persons framkastade särskilda förslagsmening, Biddarh.-Direktionen
skulle hafva gått in på att från sin behöriga ätteournmer
utstryka en till adlig representation berättigad ätt. Så mycket
beklagligare, när sådant skulle drabbat en familj, sou: ärorikt
framträdt i vår historia, och på det värdigaste varit vid våra
riksdagar representerad, såsom den ock i denna stund är.
Hr Anrep har i den broschyr, han i frågan utgifvit och tilllika
med sin motion ölverlemnat till Riddarh.-Utsk:t, tagit till
utgångspunkt för sin åsigt, om att Fårdaia-ätteri vore utgången,
sitt förmenande, att »enhvar, som eger sakkännedom, skall finna
riktigheten häraf»; äfvensom han ansett sig vara, på sätt i
motionen blygsamt yttras, en person, som i anseende till sina
genealogiska arbeten icke bör frånkännas all auktoritet.» Sådana
äro Hr Anreps egna ordalag om sig sjelf. Men den sig upphöjer,
han varder stundom, det veta vi af gammalt, nedsatt.
Skulle hans genealogiska arbeten betraktas såsom utgångna af
en auktoritet, så blir det en skyldighet, att egna en närmare
granskning åt grunden för en sålunda påstådd öfverlägsenhet.
Flans stora arbete »Svenska Adelns ättartaflor» innehåller, efter
86
Den 10 Januari e. ni.
mitt förmenande, både ett och annat, som icke alldeles öfverensstämrner
med ett sådant anspråk. Rådfrågom de genealogiska
tabellerna i original, jemförom dermed utgifvarens ättartaflor,
slutsatsen skall göra sig sjelf. Det är icke nog, Mina Hrr, för
en person, som vill utgöra auktoritet, att vara flitig och arbetsam;
det är egenskaper, som jag värderar, och som jag villigt
tillerkänner Hr Anrep. Men det är dock icke nog dermed, för
den, som vill gå och gälla för en auktoritet, såsom Hr Anrep
vill, i den föreliggande Lilliehöökska (rågan och andra dylika.
Det fordras också en viss urskillning, en viss välvilja för den
sak, man har företagit sig att utföra. Men försöket att utesluta
Lilliehööska ätten N:o 1, ehuru det enda, ulgifvaren aktat nödigt
anmäla för direktionen, är långt ifrån det enda uteslntningsförsöket
i ättartafiorna. Utan någon sådan anmälan, har utgifva
ren fastmer funnit för godt, på okända grunder, uti sitt arbete
anteckna såsom utslocknade ej mindre är 26 adliga ätter,
hvilka likväl enligt gällande föreskrifters tillämpning qvarstå såsom
lefvande i de å Riddarhuset förvarade genealogierna. Det
är sanrit, att han å andra sidan, om han ock öfverhoppa! 2:rie
ätter, låtit 14 ätter lefva, som eldigt samma genealogier rätteligen
skulle vara utdöda. Underverkens tid är förbi; men icke
desto mindre skulle man tro Hr Anrep verkligen om att litet
försöka trolla, medelst att sålunda, örn hvartannat, döda och lifva
efter behag. Så finnes t. ex. bland de ätter, som Hr Anrep,
likasom skett med Lilliehöök af Fårdala, anser och uppgifver
för utslocknade, en, N:o 2013 B, hvaraf den vid innevarande
riksdag antecknade representanten ofta genom den starka välljudande
stämma, hvarmed han angenämt berörer det Högloft.
Ståndets hörselnerver, låter R. o. Ad. veta, att han lefver; hvaremot
Hr Anrep har i stället låtit 2013 A lefva, hvilken likväl
icke låter höra af sig, men för sin tystnad har det goda skäl, att
ätten verkligen är utdöd. Af dessa nu anförda exempel finner
R. o. Ad., huruledes Hr Anrep har en mängd frågor, lika med
den nu anhängiggjorda, uti förråd, att framdeles, vid lägliga tillfällen.
framdraga Vi hafva alltså här ett kraftigt »gif akt» på
att värna allas våra lagliga rättigheter, vid detta måls behandling.
Om man således, med anledning af den nu väckta Liiliehöökska
frågan, egnar någon närmare uppmärksamhet åt Hr
Anreps ätlartallor, tror jag verkligen, att elterverlden skulle vara
illa belåten, om den icke egde några andra källor för kunskapen
om den Svenska adelns genealogiska förhållanden. Det är för
mig mycket oangenämt, att vid öfverläggningeu om Hr Anreps
förslag om polettens aflördrande af ätten Lilliehöök N:o I, nödgas
blotta beskaffenheten af den s. k. auktoritet, sorn tagits till
stöd för påståendet härom; men jag anser angeläget, att Hr
Anreps anspråk i detta hänseende noga profvas och granskas,
ehuru sådant tvingar mig att, emot min vilja, nu upptaga tiden
med citater rörande de talrika, högst apokryfiska uppgifter
och ur okända källor härflutne anteckningar, som, ang:de en
elier annan ledamot af R. o. Ad., i ättar-taflorna blifvit af utgif
-
Den 10 Januari e. m.
87
varén gjorda och om hvilkas innehåll ingen upplysning meddelats,
ang:de källorna, hvarifrån de hemtats. Besynnerligt nog
hafva också ganska många tabeller blifvit utlemnade ur ättartaflorna,
ehuru befintliga å Riddarhuset, hvilka visserligen icke
upptaga personer, tillhörande R. o. Ad., men likväl redogöra för
stamfiider eller sidogrenar till ätter, som vunnit introduktion. R.
o. Ad. finner tydligen att, i fråga om rättstvister, det är af vigt, att
dessa tabeller medfölja, och då ett verk utgifves, som af utgifvaren
påstås vara fullständigt och auktoritets-giltigt, torde det vara nödigt,
att allt, som hörer dit, verkligen deruti inflyter. Den förändring i
tabell-numereringen, som i ättar-taflorna blifvit vidtagen, gör det
också omöjligt, att, om någon från landsorten t. ex. vill låta
lösa er. afskrift af någon viss utaf de här förvarade genealogitabellerna,
kunna veta reda på dem, och genom skriftvexling
reqvirera den rätta. Det är icke sagdt, att R. o. Ad:s ledamöter
alltid kunna vara belåtna med ett sådant förfarande, eller,
på sätt i den föreliggande motionen så naift yrkats, tillerkänna
»auktoritet» åt ett så beskaffad! arbete. Såsom ett bevis på
den slags konsequens, hvarmed utgifvaren varit behäftad, torde
jag, till jemförelse med hans åskådningssätt i afseende på ätten
Lilliehöök af Fårdala, få anföra, att han i ättar-taflorna låter,
Forstena-ätten behålla sitt N:o 2, ehuru man finner något
Riks-Råd icke i rätt uppstigande led vara antecknad såsom
stamfader för denna ätt; endast 2:ne i sidogrenar befintliga RiksRåder
synas der. Huru skall man förklara detta? Det är visserligen
sannt, att denna ätt är utdöd, men för den historiska
bevisningen synes det som, derest Lilliehöök af Fårdala icke
får behålla sitt nummer, så måste Forstena-slägten också förlora
sitt. Så har dock icke Hr Anrep tyckt, utan han har ansett
sig kunna, på skiljaktigt sätt, vid dessa begge ätter förfara.
Bland de omständigheter, som äro förtjenta al uppmärksamhet,
då en sig så kallande auktoritet har tillåtit sig den i sitt. åberopade
arbete, torde äfven den få nämnas, att, i de inflickningar,
som Hr Anrep tillåtit sig, nästan aldrig förekommer någonting
hedrande för aflidne ledamöter, utan merändels alltid
något mycket nedsättande, stundom verkligen ruskigt, och synnerligast,
oväntadt nog, i afseende på det täcka könet. Anledningar
till giftermål uppdagas, som äro sådana, att jag icke begriper,
hvarifrån man tagit dem, och de finnas ej helier angifna
i original-genealogierna. Likväl finnes det en ätt, om hvilken
utgifvaren städse anfört, dels efter original-stamtaflan, dels ur
egna källor, hvarjehanda hedrande och smickrande saker. Härtill
har aldrig saknats utrymme. Det är ätten Anrep. Om den
heter det, att dess anherrar ej allenast varit härmästare i Liffland,
m. m., utan äfven, att en af dessa anherrar varit till och
med riddare af den evline skon; att det funnits diverse märkliga
porträtter af familjens manliga och qvinliga ledamöter, hvilka
porträtter dock numera blifvit uppbrända, m. fl. lika intressanta
uppgifter. Men om allt detta finnes, med undantag al härmästarne,
icke ett ord i de å Riddarhuset förvarade genealogiska
88
Den 10 Januari e. m.
tabellerna. Jag påminner mig också nu i hast, att om familjen
Aminoff förekommer i ättartaflorria den högst förvånande uppgift,
att besagde ätt, enligt tradition, skulle härstamma från Egyptens
Faraoner, en uppgift, som är så besynnerlig, att jag icke kunnat
finna någon rimlig anledning dertill. Jag har sett efter i
genealogierna; men der finnes ingenting sådant. Det är dock
åtminstone en inflickning, som går ut på att illustrera en ätt,
ehuru jag lemnar derhän, om ätten deraf kan känna sig mycket
smickrad.
Hr Anrep är emellertid synbarligen böjd för att upptaga
och i sina ättartaflor inflicka diverse saker, äfven om de sakna
allt stöd af sannolikhet, på samma gång han uteslutit åtskilligt
annat; och jag hemställer, om en person, som affättat sitt arbete
på detta sätt, kan begära att man på grund af hans »auktoritet»
skall utesluta ur vår krets en familj, som alltid väl häfda
t sin rätt, och bevisat sin härstamning från den stamfader,
som våra genealogiska tabeller i tydliga ord uppgifva.
Jag anhåller således, att R. o. Ad. täcktes, vid öfvervägande
af de mot Hr Anreps yrkande andragne förhållanden och
skäl, jemte hvad härutinnan i öfrigt anfördt blifvit, finna angelägenheten
deraf, att det vitsord, våra originalstamtaflor böra
ega, varder dem oförkränkt fortfarande tillerkändt; och att R.
o. Ad. alltså, med ogillande af det framställda påståendet, behagade
gilla och godkänna Riddarh.-Utsk:ts Utlåt.
Hr von Knorring, Oscar: Om man söker för sig redogöra
hvad sjelfva hufvudfrågan här är, så består den deruti, att
en motion blifvit väckt, som går ut på att af representanten
för adliga ätten N:o 1 Lilliehöök af Fårdala återfordra poletten,
emedan han icke skulle ega rätt att sitta för detta nummer.
Det har då varit Riddarh.-Utsk:ts skyldighet att efterse i främsta
rummet, huruvida Riddarh.-Direktionen rätteligen förfarit,
då den utlämnat polett till nämnde riddersman. Direktionen
har dervid icke kunnat rätta sig efter annat, än de i Riddarhuset
förvarade genealogier. Då i dessa genealogier verkligen
finnes under N:o 1 Lilliehöök af Fårdala uppförd den person,
som nu sitter för ätten, har väl Utsk:t icke kunnat annat än
godkänna befogenheten af Direktionens åtgärd. Anser man åter
genealogierna oriktiga, måste man gå tillbaka med undersökningarna
så långt, alt det klefve svårt, att definitivt afgöra hvad
som vore det rätta. .Men då dessa genealogiska tabeller redan
vid två särskilda tillfällen underkastats granskning, nemligen på
1760-talet och år '1S09, så vore det underligt, om man dä icke
sett sig noga för, och det är nästan en för stark beskyllning
att påstå, det man då icke skulle hafva förfarit med tillräcklig
samvetsgrannhet.
En reservant har fästat sig vid den omständigheten, att
Brynte Berthilsson Lilliehöök icke skulle varit riksråd. Jag vill
icke trötta R. o. Ad. med att uppräkna aila de skäl, som tala
för en motsatt åsigt; men jag vili blott nämna, att en författare,
Den 10 Januari e. m.
89
till hvilken jag är berättigad att hysa det största förtroende,
nemi. Theol. Doktorn Salander, hvilken bodde i samma socken,
der Fårdala är beläget, uti sitt förtjenst fulla arbete, tryckt 1811,
icke |iå lösa grunder, utan efter noggranna forskningar, uppgifver
att Brynte Berthilsson varit riksråd och stamfader för
Lilliehöökska ätten N:0 1. Han erkänner också att vapnet verkligen
blifvit krossadt efter en Lilliehöök, som dog 1801; men
han yttrar vidare:
»Sedan en gren af ätten Lilliehöök här på orten sednast
utdött, äro de enda manliga descendenter al denna Fårdala
gren,
som nu lefva, Ofverstelöjtnanten vid Amiralitetet Hr Carl
Lilliehöök, f. 1754, och Capitainen vid Elfsborgs Reg:le Hr Anders
Lilliehöök, f. 1763, hvilka härstamma från Hr Peder Bryntesson
genom dess son Nils.»
Dessa Lilliehöökar voro föräldrar och farbröder till de nu
lefvande. Att bestämdt säga att Brynte Berthilsson icke varit
riksråd, är så mycket svårare, som man på sednaste tider och
äfven från universitetet i Upsala hört medgifvas, att till och
med en sådan auktoritet, sorn Ugglas rådslängd, hvilken man
här åberopat, icke är ofelbar. Der finnas nemligen såsom riksråd
upptagna personer, hvilka bevisligen icke varit riksråd,
hvaremot andra blifvit uteslutna, som varit det. Har misstag
kunnat ske i ena fallet, så torde det äfven kunnat eea rum i
,det nuv:de. Dessutom säger Botin i sitt »utkast till Svenska
folkets historia», att det är ganska svårt att bestämma, hvilka
som varit riksråd. Han yttrar pag. 209: »Under det att Riket
var deidt emellan tvänne och flere tillika regerande konungar,
begvnte rådsvärdigheten blifva en ärftelig rättighet hos Adeln;
så att hvar och en besutten Adelsman kunde al Konungen påkallas,
rådfrågas och brukas vid Räfst-Tingen.» Häraf synes
att Riksrådens antal icke från början var bestämdt; ulan att i
många landsorter riksråd funnits, hvilka tilläfventyrs aldrig varit
i utöfning af Riksrådsembetet. Jag ernar icke trötta R. o.
Ad. med något längre anförande, men såsom ledamot af Riddarh.
-Utsk:t vill jag, för att freda Utsk:t från beskyllningen att
i denna fråga hafva lättsinnigt förfarit, angifva ett hufvudskäl,
hvarföre vi icke ansett oss kunna med godt samvete utesluta
en lefvande ätt från antalet af de till säte och stämma på Riddarhuset
berättigade, och detta endast på grund af yrkanden, hvilka
alltid framställts under formen »lärer» och »tror» med flera
suppositioner. Jag hemställer nu, och egentligen till reservanterna,
om, när man på flere ställen endast finner dessa obestämda
ord, det då är skäl att döma en slägt förlustig sina
rättigheter, endast på grund af förmodanden och suppositioner?
Jag viii åtminstone icke fälla en sådan dom, förr än jag har
klart för mig och det med verkliga bevis blifvit styrkt, att
ätten N:o 1 icke är berättigad att under detta nummer representera.
Då jag förnummit, att man mycket fästat sig vid reservationerna,
ber jag att få anmärka, att uti dem finnas många
90
Den 10 Januari e. m.
misstag. Jag vill endast fästa mig vid den sednare af dessa
reservationer. Slutorden deruti lyda sålunda: »Reservanten anser
således korteligen: att Hrr Lilliehööks till Gälared förfäder
blifvit introducerande å ätten N:o 66 och aldrig lagligen
derifrån öfverflyttade, ehuru nämnde ättegren af misstag kommit
att under loppet af mer än 50 år representera den utgångne
ätten N:o 1; att något beslut af R. o. Ad., att Gälaredsgrenen
skulle ega säte och stämma för ätten N:o 1, icke finnes,
och att det skulle vara olagligt att nu lätta ett sådant beslut,
samt slutligen att icke heller något bevis, som berättigar
Gälareds-grenen att representera för ätten N:o 1, hvarken blifvit
företedt eller finnes att tillgå.» På dessa tre premisser kommer
reservanten till slutledningen, och yttrar: »och således att
adeliga ätten N:o 1 Lilliehöök af Fårdala är utgången, och att
alla nu lefvande Lilliehöökar tillhöra adeliga ätten N:o 66 Lilliehöök
till Gälared och Kålbäck.» Jag kan icke fatta logiken i
detta bevisningssätt.
Slutligen vill jag fästa mig vid påståendet, att sista ättlingen
af ätten N:o 1 år 1801 allidit, och att vapnet efter honom
krossades. Hade meningen härmed varit att hela ätten vore
utgången, så hade den väl blifvit afförd nr genealogierna; ty
man kan väl icke gerna tänka sig ett sådant slarf eller en sådan
glömska och ett sådant lättsinne hos tjenstemännen vid
Riddarhuset och dess Direktion, att icke familjen skulle hafva
blifvit afförd, orri den verkligen varit utdöd. På grund af hvad
jag nu haft äran anföra, anhåller jag om bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr Tersmeden, Per Reinhold: Den fråga, som nu
utgör föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, är väl egentligen
icke hvad i grundlagens språk kallas allmän; men måste dock,
såsom berörande den vigtiga punkten rör:de ett Riks-Stånds lagenliga
sammansättning, betraktas ur en mera omfattande synpunkt
än en vanlig ståndsfråga. Riddarh.-Ordm, ehuru icke egande
grundlags-natur, har dock af våra statsrätts-lärare, t. ex. Naumann,
blifvit, och med rätta, upptagen bland de s. k. konstitutionella
stadganden. Det kan nemligen icke för en riksförsamling
vara likgiltigt, huruvida en integrerande del af densamma
strängt iakttager grundvilkoren för utölningen af sin representations-rätt,
eller ock, vare sig af aktning för gammal häfd,
af konsiderationer eller af förbiseende, åsidosätter dessa vilkor.
Lika litet som inom de öfriga Stånden, ett valdistrikt, som icke
eger rätt att utse mer än en representant, får till riksdagen
uppsända två, lärer väl en enstaka adelig ätt kunna tillerkännas
rättighet att dit uppsända två hufvudman, ättemän eller
fullmäktige.
Den nu föredragna frågan kan, enligt min öfvertygelse,
ingalunda sägas vara i saknad af behörig utredning. Saken har
af så väl motionären sjelf som genom de grundliga reservationer,
hvilka äro Betänk:t bifogade, erhållit en fullt tillfredsställande
och nöjaktig belysning. Om man med frånskiljande af
Den 10 Januari e. m.
91
allt hvad som icke egentligen tillhör hufvudsaken, allt, som endast
deråt kan gifva en obehöflig inveckling, blott vill uteslutande
håda sig till dess egentliga kärnpunkt, så framstår denna
snart i ett temligen klart ljus. Hulvudfrågan hlir då helt
enkelt denna: På hvad grund var det sorn Johan Nilsson Lilliehöök
år 1625 introducerades i Riddare-klassen under N:o 1?
Var denria grund någon annan än hans bevisliga och bevista
härkomst från Anders Pedersson, hvilken i och genom sin egenskap
af Svea llikes Råd beredde sina afkomlinaar berörde hedersrum?
Har väl den yngre, från Riksrådets broder Nils Pedersson
härstammande grenen någonsin lörmått bevisa, att bland
deras förfäder funnits något Riksråd, hvarigenom de således
kunnat styrka sin rätt alt intaga säte och stämma i Riddareklassen?
Befinnes ej tvertom genom en mängd äldre, sammanstämmande
handlingar, tydligen ådagalagdt, att hvarken Brynte
Bertilsson eller någon annan äldre Lilliehöök innehaft riksrådsvärdigheten,
till följd hvaraf också medlemmarne af den nu omtvistade
grenen aldrig förr än efter 1809 intagit någon annan
plats på Riddarhuset än för N.-o 33 och sedermera för
N:o 66? Emot allt detta bar man icke förmått åstadkomma
några andra motbevis än gammal häfd, en koncept-genealogi
oell en likpredikan. Beträffande det första skälet, så kan väl
årtalet 1&09 icke anses innebära någon särdeles urgammal häfd,
och lör öfrigt kan väl aldrig någon slags häfd tillerkännas vitsord
framför ett lagstadgande. Hvad åter angår den åberopade
genealogiska tabellen, så vet man, att den är grundad på uppgifter
af den nu ilrågavde ätlegrenen sjelf, hvadan den väl icke
bör ega vitsord framför rätt och historia. Att R. o. Ad. 1766
fattade ett beslut, sannolikt i förtviflan öfver det genealogiska
trassel, sorn då egde rum, ett beslut, hvarigenom lik predik ningar
och personalier förklarades kunna tjena till mycken hjelpreda
vid genealogiernas upprättande, kan väl icke antagas som
ett bemyndigande för en prest att på fri hand kreera riksråder.
Och denna likpredikan, icke mindre bedröflig såsom argument,
än den till följd af sin natur var, då den hölls, lärer väl lika
litet kunna antagas som bevis lör Brynte Bertilssons rådsvärdighet,
som det ofta förekommande uttrycket »högstsalig» kan
anses som ett säkert resepass till en säll odödlighet.
Jag vill icke längre upptaga R. o. Ad:s tid. Jag anhåller
blott att få göra ett par anmärkningar emot hvad en ledamot
på andra sidan anfört. Jag vill dock ingalunda följa den värde
talaren på hans ulflygter bland Liffland* härmästare och Egyptens
Faraoner; på hans ströftåg från Nilen till Sköfde-trakten;
utan önskar blott förklara, att jag icke inser hvad sammanhang
dessa saker ega med den fråga, som nu är under öfverläggning.
Man har vidare sagt, att bär vöre fråga om att utplåna en
urgammal ärorik ätt. Det är icke fråga om att utplåna den
gamla ärorika Lilliehöökska ätten, utan frågan är blott, huruvida
denna ätt skall få hafva två nummer i stället för en. Men
92
Den 10 Januari e. m.
denna fråga har äfven en konstitutionell betydelse. Då nemi.
R. o. Ad. möjligen kommer att i en icke så aflägsen framtid
åtminstone i form af särskildt Riks-Stånd afträda från den politiska
skådeplatsen, så önskar jag, att det må ske i dpt lugna
medvetandet af att icke hafva förbisett ens någon af dessa till
utseendet obetydliga former, hvilka likväl utgjort vilkoret för
dess befogenhet som Riks-Stånd.
På grund så väl af hvad jag nu baft äran anföra, som
ock med stöd af de utförligare skäl, som förebragts af motionären
och de båda reservanterna, får jag anhålla om propos. å
afslag till ifrågav:de Betänk.
Frih. Cederström, Claes Henrik: Vid genomläsandet
af Riddarh.-Utsk:ts nu under öfverläggning varande Utlåt., kan
man icke annat än förundra sig öfver, att Utsk:t helt och hållet
underordnat frågan å hvilket nummer den omtvistade Gäilaredsgrenen
representerat under den långa tiden från 1626 till
1765.
Det annars ganska betecknande förhållande, att denna gren
under hela denna tidrymd intagit N:o 66, synes icke hafva haft
ringaste inflytande på Utsk:ts omdöme i denna fråga.
Utslet säger visserligen på ett ställe, att »det är väl sannt
att Gälaredsgrenen alltifrån tiden då den Usta Riddarh-Ordnm
utfärdades intill medlet af 1700-talet ansetts af andra höra till
N:o 66» etc., och, på ett annat ställe, då det är fråga om
Kapten Bleckert L:s af Fårdala uppgift till Riddarh.-deputationen
1761, att »han och hans bror voro de enda af ätten N:o
1», »att de (sjelfve) ansett sig vara de siste af ätten»; men emot
båda dessa ganska talande faktiska förhållanden uppställer
Utsk:t, som det synes, endast sitt eget anseende.
Men för att återgå till Utsk:ts svaga argumenter, så kan
man väl icke nog undra öfver, att år 1765 förser Utsk:t alla
möjliga och omöjliga stöd för sina åsigter — då detta märkvärdiga
år 1765 — var det som först ordning bragtes i ätternas
representation, — då var det Prosten Sibergs i Sköfde
likpredikan korn i dagen och väckte en sådan revolution i förut
bestående förhållanden i Lilliehöökska ättens representationsrätt,
— då var det ändtligen som nu befintliga officiella genealogier
utarbetades under de utmärkte genealogernas. Baron
Tilas och von Schönfeldts ledning, och i enlighet med desse
mäns åsigter i ämnet. Men granskar man närmare på hvad
skäl Utsk:t kommer till desse för sin åsigt fördelaktiga resultater,
finner man att [Jtsk:t i archivets handlingar sett ett »debiterings-bevis»,
enligt hvilket Lilliehöökska ätterna blifvit debiterade
för sina genealogiska tabellers renskrilning; men huru
kan man väl påstå att tabellerna fingo sitt nuv:de utseende just
samtidigt med debiteringen för renskrifningen ? Eller kan man
väl, lör att taga ett till hands liggande exempel, påstå att kapitations-afgiftens
utdebiterande år 1859 bevisar, att de reparationer,
för hvilka den utdebiterades, voro fullbordade 1860?
Den 10 Januari e. m.
93
— Nu inträffar det högst fatala förhållandet dessutom att å
genealogiska tabellen finnes antecknadt under Brynte Bertilsson
»kallas i sonesons, sonesons, sonesons likpredikan. Svea Rikes
Råd, men återfinnes ej i Ugglas rådslängd»; jag hemställer då
till eder, Mine Hrr, om det är möjligt, att år 1765 citera författaren
Ugglas ofvannämnda arbete, som först 1791 utkom
från trycket? Huru kan Utsk:t försvara så kolossala misstag?
Härigenom kullkastas ju Utsk:ts hufvudsakliga argumentation.
Hvad angår Utskits yttrande, att Utsk:t rådfört sig med utmärkta
genealogiska forskare, så är jag villig att så långt medgifva
riktigheten häraf; men desse forskare hafva endast meddelat
dels »att (lere personer finnas upptagne i Ugglas rådslängd,
hvilka icke voro Riks-Råd», dels »att llere andra, som bevisligen
varit Riks-Råd, det oaktadt icke blifvit i nämnde rådslängd
upptagne»; men hvad angår den omtvistade Lilliehöökska
ätten, hafva samme forskare icke kommit till andra resultater,
än att Brynte Bertilsson icke varit Svea Rikes Råd.
Härmed anser jag mig hafva vederlagt Utskits argumenter,
och då ingen talare motsagt de fakta, hvarpå jag stöder min i
ämnet afgifna reservation, får jag, under åberopande af hvad
jag deruti anfört, vördsammast anhålla om afslag å Utskits
Betänk, och bifall till Hr Anreps motion.
Hvad slutligen beträffar Frih. Cederströms, Rudolf, anförande,
så vågar jag hemställa, huruvida Hr Anreps författareverksamhet
har det ringaste inflytande på den af Hr Anrep,
såsom ledamot af R. o. Ad., väckta motion i den s. k. Lilliehöökska
frågan? Jag har åtminstone ej hört någon talare anföra
Hr Anrep som auktoritet; och besynnerligast förefaller
det, att en ledamot af Riddarh.-direktionen använder dylika vapen,
enär de påtagligen svårast såra nämnde Direktion, som
det åligger, att hafva uppsigt öfver det sätt, hvarpå Hr Anrep
utgifver R. o. Adis ättartaflor.
Frih. Alströmer, Oscar: Då jag, i motsats till den
siste värde talaren, hemställer om bifall till Riddarh.-Utskits
Utlåt., ber jag att i största korthet få redogöra för skälen dertill.
Visserligen är den historiska tvist, som Hr Anrep framkallat,
ganska intressant, och möjligen kan han hafva rätt; men
man måste betrakta saken från Riddarh.-Ordnis synpunkt. Der
står, att ingen annan än den, som icke kan bevisa sin härkomst
från ättens stamfader, kan från representations-rätt uteslutas.
Nu har dock adliga ätten Nio 1 Lilliehöök af Fårdala
otvifvelaktigt kunnat styrka sin härledning från Brynte Bertilsson,
hvilken enligt Riddarhusets genealogiska tabeller är upptagen
såsom stamfader för ätten, och den som nu representerar
denna ätt, är led för led ättelägg af denne stamfader. Jag
tror icke att R. o. Ad. eger behörighet att ingå i någon utredning,
huru förhållandena varit för (lere sekler tillbaka, utan
man måste hålla sig uteslutande till Riddarh.-Ordn., eljest kommer
man in på ganska betänkliga afvägar.
94
Den 10 Januari e. m.
Det är af detta enkla skäl, som jag yrkar bifall till Betänk:tJag
respekterar ganska mycket Hr Anrep, för det han gilvit
frågan en belysning; men jag kan ingalunda anse honom hafva
åstadkommit någon bevisning. Det är visserligen sannt, att
i slutet af Riddarh.-Ordn. förekommer, huru förfaras bör, då
en genealogi är bristfällig ; men denna bristfällighet kan endast
hafva afseende på skyldigheten för ättemän, sorn vill intaga
säte och stämma på Riddarhuset, att styrka sin härkomst från
ättens stamfader, men icke på den omsändigheten, huruvida den
en gång antagna stamfadren är den rätta eller icke.
Hr Lagerberg, Pontus: I egenskap af ledamot i Rid
darh.
-Utsk:t, anser jag mig uppfordrad att till besvarande upptaga
åtskilliga anmäkningar, som blifvit framställda emot det nu
föredragna Betänk:t.
De Hrr, som uppträdt till försvar för motionärens åsigt,
hafva i synnerhet befattat sig med att vederlägga skäl, hvilka
Utsk:t alldeles icke anfiirt. De hafva nemi. föreställt sig, att
Utsk:ts hufvudsakliga motiv för dess ifrågav:de beslut blifvit
hemtade, dels från den i Betänk:t omförmälda likpredikan, dels
från de å Riddarhuset befintliga konceptgenealogier, och det är
också dessa imaginära motiv, som anmärkningarne gällt. Jag
får endast härtill genmäla, att Utsk:ts beslut ingalunda stöder
sig på dessa motiv. Utslcts förfarande är helt enkelt. Dess
yttrande innefattar hufvudsakligen: det är ett faktum, att den
omtvistade slägtgrenen innehar rättigheten att representera å N:o
1; denna rättighet grundar sig på de befintliga, vitsord egande
genealogierna; dessa genealogier åter befinnas i deras närv:de
skick icke till följe af något förbiseende vid anordnandet, utan
på grund af en afsigtlig åtgärd, vidtagen af vederbule myndigheter;
och då så är, samt enär det icke blifvit ådagalagdt att
denna åtgärd varit obefogad, har Utsk:t trott sig icke böra tillstyrka
R. o. Ad. att, medelst bifall till den ifrågav:de motionen,
beröfva den omtvistade slägtgrenen dess nu innehafvande representationsrättighet.
Hr Anrep har emot Utsk:t rigtat en anmärkning, som, då
den rörer en fråga, hvilken icke egentligen har inflytande på
sjelfva saken, borde med tystnad förbigås, och jag hade också
skolat iakttaga detta, om anmärkaren varit någon annan, än
just Hr Anrep, af hvilken man med skäl kan fordra, att han
inhemtat åtminstone hvad Riddarh.-deputationens och Riddarh.-  direktionens protokoll vid tiden för genealogiernas upprättande
kunna innehålla i ämnet. Hr Anrep har nemi. i en af trycket
utgifven skrilt, till stöd för sin åsigt, åberopat en särdeles god
auktoritet, nemi. Baron Tilas. Utsk:t har i detta Betänk, upplyst,
att Hr Anrep misstagit sig. att Tilas aldrig yttrat sig om
några frågor rör:de Lilliehöökska slätterna, samt. att det enda
spåret till hans mening just är att finna i genealogierna, hvilka
under hans auspicier upprättats på 1760-talet. Häremot har
Den 10 Januari e. m.
95
nu, under diskussionen, återigen Hr Anrep — som för egen
del icke synes hafva tagit notis om de handlingar, hvilka
kunna lemna någon ledning till utrönande af den lärde Tilas’
uppfattning af frågan — beropat sig på Hr Pavkulls reservation,
som innehåller en hel relation om beslut, de der skola
hafva blifvit af Riddar!).-deputationen fattade och med Tilas
kommunicerade, samt om ett yttrande, afgilvet af den sistnämnde
med anledning häraf. Så framt denna reservation icke,
såsom nu skett, blifvit åberopad och det just i delar, der den
innehåller uppenbara oriktigheter, skulle jag för min del icke
hafva vidrört densamma, men nu nödgas jag förklara, att allt
hvad Hr Paykull i samma reservation yttrat i nvssomförmälda
syftning, är fullkomligt stridande mot verkliga förhållandet, samt
att något sådant beslut af deputationen lika litet som något dylikt
yttrande af Tilas aldrig egt rum; och jag vågar så positivt
uppgifva detta, enär jag på det noggrannaste genomgått Riddarh.
-direktionens och Riddarh.-deputationens protokoll för
denna tid.
Jag tillåter mig i sammanhang härmed, att fästa mig vid
en annan sida af Hr Paykulls reservation. Hr Paykull har
sökt bevisa, icke allenast att det ordnande af genealogierna,
hvarigenom dessa, i fråga om Lilliehöökska slägterna, fått. just
den form de nu hafva, inträffat långt efter år 1765, utan äfven
att den nu omtvistade slägtgrenen i slutet af 1700-talet och
just efter 1765 verkligen fortfarande räknats till N:o 66. Det
enda skäl. som anföres härför, är, att i de matriklar, som från
nämnda tid finnas, två ätter Lilliehöök upptagas, af hvilka den
ena, eller N:o 66, benämnes »till Gälared och Kolbäck.» Men
jag vill fråga, om detta är detsamma, som att Gälareds-grenen,
eller den nu omtvistade, räknats till N:o 66? Endast under förutsättning
deraf, att benämningen på slägtgrenarne tydligen anger
förhållandet härvidlag, eller med andra ord, att detta förhållande
varit fullkomligt enahanda före och efter 1765 — endast
under denna förutsättning, eller just under förutsättning af
det, som Hr Paykull vill bevisa, är det som denna benämning
kan betyda, hvad Hr Paykull åsyftar. Det är sannerligen
ett vigt sätt att gå till väga, att först antaga som gifvet just
det som man vill bevisa, och sedermera återkomma till detta
antagna och anse detsamma bevisadt. Att emellertid Hr Paykull
misstagit sig och att genealogierna för Lilliehöökska slägterna
erhållit sitt närvarande skick just i sammanhang med
ordnandet på 1760-talet af hela det genealogiska verket, synes
kiart följa, dels deraf att Schönfelt, ehuru han i sina egenhändigt
skrifna och efter de på Riddarhuset då befintliga genealogierna
upprättade tabeller öfver alla Svenska adliga ätter, upptager
slägten N:o 66 under benämningen »till Gälared», likväl
hänför Gälareds-grenen till N:o 1, dels deraf alt man 1809 utleinnat
polett för sistnämnda N:r till en medlem af Gälaredsgrenen.
96
Den 10 Januari e. m.
Det vissa i denna fråga är, å ena sidan:
att alltifrån 1026 till rnedlet af 1700 (alet den omtvistade
slägtgrenen uteslutande representerat i och sålunda ansetts höra
till svenneklassen eiler N:o 66, såsom det med Riddarhusets
förändrade organisation kom att heta;
att N:o 66 benämnts oell fortfarande benämnes »till Gälared
och Kolbeck»; samt
att bröderna Bleckert och Anders Lilliehöök, hvilka lefvat
i slutet af 1700-talet och ostridigt tillhört den egentliga Fårdala-ätten,
ansett sig vara de siste af nämnde ätt, i sammanhang
hvarmed ock vapnet efter den sistnämnde blifvit krossadt:
men å den andra:
att genealogierna år 1765 anordnats just så, som de nu
befinnas;
att, ehuru omförmäita vapenkrossning antecknats å genealogierna,
vederb:de likväl ej affört ätten N:o 1 såsom utgången;
samt
att just vid sjelfva den nämnda tidpunkten, 1765 och derförut,
frågor rör:de Lilliehöökska ätterna uppstått, som tydligen
angifva beskaffenheten af de svårigheter, vederb:de haft att öfvervinna
vid upprättandet af samma ätters genealogier. Von
Stiernman hade nemi. år 1731 utgifvit en matrikel, hvari Fårdala-ätten
antecknats som utdöd. Emellertid fann man och anmärkte,
att detta var ett misstag, hvilket härledde sig deraf,
att lian såsom stamfar för ätten antecknat Johan Nilsson, som
lefde vid tiden för Riddarhusets inrättande, i stället för att börja
med den förste på stamträdet, hvilken enligt Riddarh.-Ordnm
kunde inleda en Riddare-klassen tillhörande ätt. För att nu
icke utsätta sig för enahanda anmärkning som den, hvilken
med rätta drabbat von Stiernman, måste Hiddarh.-deputationen
af år 1765 besvara den frågan: luiru långt skall man gå tillbaka
i ättledningen, hvar skall man stanna, för att anse sig hafva
funnit den rätte ättefadren för N:o 1? Huru man besvarat
denna .fråga, derom vittna genealogierna, men hvarför man
besvarat henne på sådant och icke på något annat sätt, det
får jag bekänna, vet jag icke, och Utsk:t har härvidlag blott
ansett sin pligt vara, att för R. o. Ad. framdraga alla saken
rör:de omständigheter. Det är i sammanhang härmed sorn
Utsk:t bland annat omförmält denna olyckliga likpredikan. Afven
om man för öfrigt skulle vara böjd att biträda Hr Anreps
åsigt såsom historiskt riktig, skulle dock emot bifall till hans
ifrågav:de motion såsom hinder resa sig den omständigheten,
att de der ofta nämnda arrangementerna med Lilliehöökska
genealogierna uppenbarligen icke varit oafsigtliaa.
Det vore, enligt mitt förmenande, en orättvisa, att, då så
är, samt man, vid det förhållande att rådslängderna, i hvad de
röra tiden vid och före Gustaf I, är mindre fullständiga, saknar
den enda giltiga proban på den ena eller andra åsigteris
absoluta rigtighet, beröfva den ifrågav:de slägtgrenen den repre
-
Den 10 Januari e. rn.
97
presentationsrätt, som densamma på grund af genealogierna nu
innehafver.
Hr Cederschiöld, Rob. Teo fr.: En föreg:de talare
har klandrat det sätt, hvarpå Hr Anrep utgifvit sina ättartaflor.
Om förhållandet verkligen är sådant, som denne talare uppgifvit,
så skulle jag hafva instämt uti detta klander, så vida
nemi. beskaffenheten af Hr Anreps berörde arbete nu utgjorde
föremål för R. o. Ad:s pröfning; men så är ju icke förhållandet.
Deremot kan jag icke annat fatta, än att Hr Anrep, som
liar anslag af R. o. Ad. för alt utarbeta ättartaflorna, handlat
i enlighet med sin pligt, då han inför Riddarh.-riirektionen anmält,
att han upptäckt, det en gren af Lilliehöökska slägten
vore utdöd. Huruvida Riddarh.-direktionen åter handlat i enlighet
med sin pligt, då deri icke nog skyndsamt deråt egnat
sin uppmärksamhet, derom vill jag icke nu yttra mig. Emellertid
bar visserligen också Hr Anrep felat derutinnan, att han
på egen hand och innan han erhöll del af Riddarh.-direktionens
beslut, upptagit ätten N:o 1 såsom utdöd, i stället för att lian endast
bort angifva detta förhållande såsom en anmärkning af honom
sjelf. Men då nu Hr Anrep genom formlig motion dragit saken
under R. o. Ad:s pröfning, för att få den utredd, så anser
jag att R. o. Ad. också deråt bör egna den uppmärksamhet,
som den förtjenar, och jag kan icke inse, att det skulle innefatta
något förnärmande emot den ledamot af Lilliehöökska
familjen, som uttagit polett för ätten N:o 1, om Hr Anreps
motion skulle bifallas. För R. o. Ad. är det nemi. alldeles
likgiltigt, om Hr Amiral Lilliehöök eger rätt att representera
för ätten N:o 1 eller för N:o 66, och då R. o. Ad. numera
icke röstar efter klasser, utan per capita, så lärer det också
vara temligen likgiltigt för Hr Amiral Lilliehöök, om han intager
säte och stämma för N:o 66, i stället för N:o 1, då han i
alla fall har lika mycket att säga. Men deremot kan det för
R. o. Ad. ingalunda vara likgiltigt, huruvida Lilliehöökska slägten
må ega representera för två ätter, eller blott för en. På
grund af de upplysningar, som blifvit meddelade så väl i Riddarh.
-Utslcts Betänk, som i de deremot afgifna reservationerna,
har jag icke kunnat finna annat, än att ätten Lilliehöök numera
icke eger rätt att representera för mer än en ätt, ehvad
det blir för ätten N:o 1 eller för N:o 66. För att ätten N:o
1 skall kunna lagligen representeras, fordras ovilkorligen att någon
afkomling ännu finnes vid lif efter samma ätts stamfader.—
Man bör således först göra sig den frågan: Hvem är att anse
som stamfader för en ätt? 1 detta fall stadgar 5:te §:n Riddarh.
-Ordningen: »Stamfader för en ätt är den, som tillsamma
ätts värdighet först upphöjd blifvit; och ättemän, hvar och en,
som deraf sedermera är delaktig vorden, och som ej innehafver
högre värdighet på Riddarhuset.» Före Riddarhusets inrättande,
fanns icke mer än en adlig familj med namnet Lillie
H.
H. 7
98
Den 10 Januari e. m.
höök; men då Riddarhuset inrättades år 1625, blef Johan Nilsson
Lilliehöök, efter anställd lottning, introducerad under N:o 1 i
så kallade Riddare-klassen; men detta skedde dock icke på
grund af hans egen förtjenst, utan till följe deraf, att en af
lians förfäder varit Riks-Råd, samt hvarje Riks-Råds descendenter,
enligt konung Gustaf Adolfs förordnande, skulle uppflyttas
i Riddare-klassen. — Rå nu icke visas kunnat, att någon
äldre medlem af familjen Lilliehöök varit Riks-Råd, så måste
den under ätten N:o 1 introducerade Johan Nilssons faderfader,
Anders Pedersson Lilliehöök, som, enligt allas sammanstämmande
vitsord, innehaft nämnde värdighet, betraktas såsom
Stamfader för ätten N:o 1; och då ingen afkomling af bemälde Anders
Pedersson numera finnes vid lif, så måste häraf följa, att
ätten N:o 1 är utdöd.
Visserligen bar man till stöd för antagandet deraf, att någon
bland de nu lefvande Hrr Lilliehöök skulle tillhöra ätten
N:o 1, åberopat, att en af deras stamfäder Brynte Bertilsson
uti likpredikan öfver en af dennes descendenter i 6:te led benämnes
Sveriges Rikes Råd; men jag kan dock icke föreställa
mig, att det skulle på allvar falla någon af R. o. Ad:s ledamöter
in att vilja fästa afseende vid uppgiften uti en likpredikan
såsom ett laga bevis; ty då kunde ju, snart sagdt, hvem som
helst lätteligen förskaffa sig laga bevis derpå, att han härstammade
från ett Riks-Råd eller till och med från en konung.
Man har vidare, för tillvaron af ätten N:o 1, åberopat innehållet
af de utaf Hrr Lilliehöök sjellve på 1760-talet uppgjorda
s. k. koncept-genealogier. Men, Mine Hrr, om man antager
dessa såsom lagliga bevis i berörde afseende, hvad blir då följden?
Jo, att ätten N:o 66 icke mera finnes till. — Enligt nämnde
koncept-tabeller, skulle nemi. icke blott nyssbemälde Brynte
Bertilsson, ulan äfven dennes förfäder i 4 led, hafva varit
Svea Rikes Råd; och om detta vore sanning, så skulle deraf
följa, att alla nu lefvande medlemmar af familjen Lilliehöök
härstammade från Svea Rikets Råd och på grund deraf tillhörde
ätten N:o 1, samt att således ingen medlem numera
funnes af ätten N:o 66.
Huru man än vill se saken, framstår såsom ett otvifvelaktig!
faktum, att det numera icke finues mer än en familj med
namnet Lilliehöök, det må nu vara N:o 1 eller N:o 66.
Såsom bevis derför, att ingen af de nu lefvande medlemmarne
af familjen Lilliehöök tillhör ätten N:o 1, talar, utom
hvad redan anfördt blifvit, äfven den omständigheten, att deras
förfäder, på sätt handlingarne utvisa, vid de riksdagar, som
följt näst efter Riddarhusets inrättande, representerat icke för
den då för tiden förnämligare ätten N:o 1, utan för ätten N:o
66, under det att ätten N:o 1 blifvit pliktfälld för uraktlåten
representation.
Rå nu alla äro ense derom, att Johan Nilsson Lilliehöök
vid Riddarhusets inrättande 1625 erhållit introduktion för ätten
N:o 1, af det skäl, att en af lians förfäder varit Svea Rikes
Dea 10 Januari e. m.
99
Råd, men icke visas kunnat, att någon bland hans förfäder äldre
än faderfadren Andersson innehaft nämnde värdighet, så
lärer häraf obestridligen följa, att bemälde Anders Pedersson
måste antagas vara stamfader för ätten N:o 1; — och då numera
ingen descendent tinnes i lifvet efter samme Anders Pedersson,
lärer häraf lika obestridligen följa, att ätten N:o 1
måste betraktas såsom utdöd, intilldess någon af Lilliehöökska
familjens nu lefvande medlemmar kan med klara bevis styrka
sig härstamma från ett Svea Rikes Råd och således vara berättigad
att tillhöra ätten N:o 1, som var en bland dem, hvilka
stiftades ensamt för afkomlingarne af Svea Rikes Råd. På
grund af hvad jag nu haft äran anföra, hemställer jag, att R.
o. Ad. måtte återremittera Betänk:t till Riddarh.-Utsk:t, på det
lltsk:t måtte inkomma med förslag till ett sådant beslut, som
står i öfverensstämmelse med verkliga förhållandet.
Hr Paykull, Lars Gustaf: En talare, som sökt försvara
Utsk:ts Betänk, i nu förevarande fråga, har bedt dem,
som hysa motsatt åsigt mot Utsk:t, att noga granska dess
Betänk., emedan han vore förvissad, att de då skulle finna,
att Utsk:t icke antagit, det en likpredikan skulle kunna utgöra
något slags bevis; men nu står likväl i Utsk:ts Betänk.: »Vid
det förhållande, som ofvan nämnes, att R. o. Ad. beslutit, att
likpredikningar och personalier jemväl kunna anses böra lända
till upplysning om ätternas härkomst och ättledning, torde
det icke vara tvifvel underkastadt, att ju i fråga v:de anteckningar
å Lilliehöökska stamtaflorna varit i viss mån föranledda af
de, uti ornförmälda af kyrkoherden i Sköfde Er. Siberg år
1731 bållna likpredikan, förekommande uppgifter, ej mindre
att Brynte Bertilsson vore stamfader för adliga ätten Lilliehöök
N:o 1, än ock att han varit Svea Rikes Råd. Utsk:t antager
för den skull, att Riddarh.-deputationen desloheldre vidtagit
den il'rågav:de anteckningsåtgärden, på för deputationen fullt
giltiga skäl, som den väsendtligen skiljer sig från Lilliehöökska
koncept-genealogien, hvarest ej blott Brynte Bertilsson, utan
nästan alla de äldre medlemmarne af ätten blifvit benämnde
Svea Rikes Råd, titlar, dem dock Riddarh.-deputationen uteslutit.
» Jag kan af detta icke finna annat, än att Riddarh.-  Utsk:t antager, att Riddarh.-deputationen tillagt ifrågav:de 1731
års likpredikan vitsord, och att Utsk:t just derföre anser nämnde
likpredikan bevisa, att Brynte Bertilsson verkligen varit
Svea Rikes Råd.
Men om Riddarh.-deputationen år 1765 skulle på grund
af Sibergs likpredikan gjort detta antagande, borde väl äfven
Schönfelt, som vid ifrågav:de tid satt i deputationen, hafva infört
Brynte Bertilsson såsom Svea Rikes Råd i sin Rådslängd,
hvilket dock icke är förhållandet. För öfrigt borde också bemälte
Brynte Bertilsson hafva erhållit Riks-Råds titel och
blifvit förd till ätten N:o 1 uti den pålitligaste genealogiska samling,
som ännu finnes i behåll från denna tid, nemi. den Aker
-
100
Den 10 Januari e. m.
steinska, hvilken samling Landshöfdingen Baron Tilas, också
en ledamot af bemälte deputation, sjelf förskaffade Riddarhuset
och vid mångfaldiga tillfällen åberopade. Mot Utsk:ts
antagande, att Brynte varit Riks-Råd och att således den nu
omtvistade Lillieböokska ättegrenen bör representera för ätten
N:o 1, talar dessutom den omständighet, att denna Brynte
Lilliehöök ej benämnes Riks-Råd uti tvenne andra likpredikningar
öfver Hrr Lilliehöök ilrån början af 1600-talet, hvilka
liktal jag har bär i min hand och som annars upptaga alla
titlar lika noggrant som den mycket omtalade Sibergska predikan
och väl böra hafva vitsord framför densamma, då de
förra ligga 100 år närmare den omtvistade personens lefnadstid
än den sednare. Slutligen ber jag, att ännu en gång få
fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på en omständighet, som en
föregtde talare redan påpekat: att nemi. denna anteckning å
genealogierna, hvari Sibergs likpredikan omnämnes, äfven talar
om Ugglas rådslängd och att således denna anteckning, hvarigenom
Brynte Bertilsson blifvit upptagen såsom stamfader
för ätten ]V:o 1, omöjligen kan hafva tillkommit omkring år
1765, under det Tilas och Schönfelt dcltogo i ordnandet af
Riddarhusets genealogier, enär Ugglas rådslängd utarbetades
först långt efter denna tid, ja först några år efter sedan både
Tilas och Schönfelt voro döda. Här i företalet till Ugglas
rådslängd, som jag också tagit upp med mig, står tydligen,
att denna bok utgör en fortsättning af Hr Schönfelts arbete
i samma ämne. Jag kan således ej finna annat, än att Utsk:t
stödt sin bevisning på verkliga misstag, och förenar mig med
dem, som i strid mot Utsk:ts åsigt anse, att Hrr Lilliehöök af
Gällared ej böra representera å ätten N:o 1, utan rätteligen
tillhöra ätten N:o 66 Lilliehöök af Gällared och Kolbeck.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Vid pröfningen af
förevarande fråga skulle jag tro, att det egentligen icke gäller
att undersöka, med hvad rätt de nuvarande medlemmarne af
Lilliehöökska ätten sitta för N:o 1, eller med hvad rätt föregående
Lilliehöökar under tiden emellan 1626 och 1756 suttit
för N:o 66. Om de Hrr, som anse dem under sistnämnde
tid hafva usurperat en plats, som icke tillkom dem, vilja gifva
dem respass derifrån, så må det vara deras ensak; men det
hör icke hit. Man vet att vid berörde tid familjerna representerades
genom ombud, hvilka de bland sig valde, och att
hvarje ombud satt för den ätt, för hvilken han blifvit vald.
Att någon noggrann utredning rörande de genealogiska förhållanderne
under denna tid egde rum, är ej sannolikt. Till följd
häraf utkom också 1762 en K. Kungörelse, genom hvilken
hvarje adlig slägt förelädes att inom viss föreskrilven tid till
Riddarhuset inkomma med fullständig stamtafla, och sedermera
förlängdes tiden för dessa stamtaflors ingifvande genom en ytterligare
Kungörelse af d. 25 Februari 1765. Då ingåfvo båda
Den 10 Januari e. m.
101
ätterna Lilliehöök en gemensam stamtafla, undertecknad af
ätternas dåvarande hufvudman. Denna stamtafla har legat till
grund för den genealogi öfver ätten Lilliehöök af Fårdala, som
nu finnes på Riddarhuset, och å tabellerne öfver nämnde ätt
infördes, såsom till samma gren hörande, älven de Lillieböökar,
som skrilvit sig till Gällared. Dessa genealogier hafva blifvit
granskade af Riddarh.-deputationen och i denna granskningsnämnd
sutto, ibland andra, Tilas och Schönfelt. Alt de genealogier,
som för närvarande finnas, icke äro öfverensstämmande
med dem, som efter nyssberörda granskning uppgjordes, har
icke någon påstått, mindre visat. För att nu bortresonnera
kraften deraf, att Rrynte Bertilsson blifvit å genealogien uppförd
såsom stamfader för ätten N:o 1, har man blott stannat
dervid, att en hans afkomling, som således var några led närmare
till den förste, som biel introducerad å Riddarhuset, nemi.
dennes farfader, Anders Pedersson, varit Riks-Råd, och man
säger att det var till följd af dennes riks-råds-värdighet, som
hans alkomlingar fingo plats under N:o 1. Men hvad som berättigar
till att utesluta Brynte Bertil-sons öfriga descendenter,
derför har icke något annat skäl anlörts, än att man icke kunnat
styrka, att denna Brynte Bertilsson verkligen varit lliksRåd.
Han upptages likväl såsom sådan på den genealogi, sorn
ingafs af ätternas båda hufvudman, och deri derå befintliga anteckningen,
hvarigenom denne Brynte Bertilsson blifvit tillagd
benämningen af Riks-Råd, torde icke kunna förnekas vara,gjord
före 1791, då Ugglas rådslängd ulgafs. Brynte Bertilsson blef
sedermera såsom hufvudman för Lilliehöökska ätten N:o 1 bibehållen
vid den granskning, som Riddarh.-deputationen anställde,
och ehuru R. o. Ad:s handlingar förvara mångå bevis deruppå,
att de genealogier, som vid omförmälde tid inlemnades,
alldeles icke godkändes utan noggrann pröfning, utan att understundom
vidlyftig skriftvexling inleddes och mångfaldiga forskningar
anställdes lör att få reda på förhållanderna; hafva dock
spår till sådane åtgärder icke i afseende på Lilliehöökska ätten
kunnat upptäckas, troligen af den anledning, att man fann
de upplysningar tillfredsställande, som man redan hade att tillgå.
Då nu till följd af genealogier, som på detta sätt upprättats,
ätten blifvit representerad, och då de erinringar, sorn
emot stamtaflorna framställts, icke stödja sig på några positiva
bevis, utan på gissningar och förmodanden derom att polletter
skola blifvit oriktigt utdelade, och att genealogierna kunna
vara oriktiga och sådant mera, är det då rätt att antaga dylika
förmodanden såsom tillräcklig grund för att frånkänna medlemmarne
af en ätt en rättighet, som de nu i mera än 50 år
utölvat, utan att tillförene erinran blifvit deremot gjord? Jag
skulle tro, att det fordras en mycket bindande bevisning för
att rättfärdiga ett sådant steg, och icke endast aningar om tilläfventyrs
möjliga misstag. Jag får på dessa skäl anhålla om
bifall till Utskits Betänk.
102
Den 10 Januari e. m.
Gr. Oxenstjerna, Axel, anförde skriftligen:
Riddarh.-Utsk:t liar, i afseende på denna fråga, blott fästat
sig vid de juridiska och statsrättsliga skälen för den åsigt,
som blef den segrande. Visserligen tror jag, att ännu några
flere af dessa sednare skäl kunnat anföras, och får härvidlag
påpeka Riddarh.-Ordn:s lista §, hvarigenom dock all utredning
af frågan skulle hafva alklippts; men det må vara nog
med hvad som redan i den vägen yttrats. Jag är tacksam
emot Utsk:t derföre, att det såsom en hufvudpunkt framhållit
tillkomsten och utarbetandet af Riddarhusets nuv:de genealogier,
samt visat att detta ej skedde slumpvis eller godtyckligt, utan
var ett arbete, som var uppdraget åt utmärkta genealoger och
högst redbara män, sådana som en Tilas och en Schönfelt, och
af dem, i spetsen för den s. k. Riddarh.-deputationen, samvetsgrannt,
och med vederbörligt underlag af kunskaper, utfördes
under loppet af 1760-talet. Härigenom har den i frågan tvehågsne,
men som vill utan partiskhet bedöma saken, fått en
utgångspukt, hvarvid ett redbart sinne kan med förtroende fästa
sig och vara tillförsäkrad, att de bestämmelser, som äro
gjorda af denna Riddarh.-deputationen och desse nämnde män,
ej hvila på lösa sanden, utan äro verkligt tillförlitliga och redbara.
Härtill kommer, att vi, Mine Hrr! ej böra tillåta oss
att med en s. k. historisk kritik — hvilken kan vara både
falsk och sann, ty huru mången kritik är icke grundfalsk —
sönderplocka våra genealogier. Dessa hafva en gång fått den
fördelen att i juridiska tvister ega laga vitsord, och det vore i
sanning besynnerligt, om R. o. Ad. skulle sjelf, utan någon
giltig orsak, beröfva dem detta anseende. Vi böra derföre vara
majoriteten inom Riddarh.-Utsk:t särdeles tacksamma, för det
den sökt häfda och försvara våra genealogiers anseende, och vi
sjelfva böra, skulle jag tro, följa denna majoritets exempel.
Frågan är dessutom en Riddarhus-fråga, och vi behöfva sålunda
för dess afgörande ej söka i några andra källor, än våra
egna genealogier. Utsk:t tiar dock för sina forskningar begagnat
alla möjliga till buds ståeende källor, och inhemtat upplysningar
af alla i ämnet underknnniga personer. Vi böra
hålla Utsk:t räkning derför; det bestyrker saken och gör den
så mycket mera utredd.
Jag sade, att Utsk:t hade fattat frågan uteslutande från
den statsrättsliga synpunkten — eller blott visat, l:o) att den
grund, hvarefter den skulle bedömas — den Lilliehöökska slägtens
genealogie — var en rättsenlig grund, som ej undergått
någon förfalskning, 2:o) att enligt denna grund, de omtvistade
personerna hade full genealogisk rätt alt representera för slägten
N:o 1, som ingalunda kan anses utgången. Den historiska sidan
af saken, för att ytterligare bestyrka och bekräfta detta,
bar deremot Utsk:t ej ansett sig böra vidröra eller söka utreda.
Jag anser för min del, att det hade varit ännu bättre,
om Utsk:t kunnat belysa och utreda saken, äfven från denna
sida. Det var ock just emedan jag fruktade, att Utsk:t, utan
Den 10 Januari e. m.
103
någon anmaning, ej skulle tillräckligt fästa sin uppmärksamhet
på de historiska förhållandena, som jag vid motionens remitterande
till Utsk:t — ehuru då på saken egentligen oförberedd
— vågade framkasta några historiska tankar, som på saken
kunde hafva ett gynsamt inflytande. Dessa hafva väl sedan
blifvit af åtskilliga personer ifrigt motsagda — och jag vill
hvarken upprepa eller försvara dem, för att ej framkalla onödiga
tvister — ty meningen eller afsigten med deras framkastande
vid remitteringen, var egentligen blott den, att väcka
Utsk:ts uppmärksamhet på, att frågan borde älven från historisk
synpunkt betraktas. Meningen var ej, att Utsk:t skulle uteslutande
fästa sig vid den då i hast af mig framkastade åsigt öfver
ett historiskt förhållande, utan äfven, om delta ej vann
Utsk:ts och andra sakkunnige personers approbation, uppleta
andra, som möligen kunde hafva på frågan ett än mera gynsamt
inflytande. 1 det stället har Utsk:t nu i sitt Mern. hvarken
upprepat det då af mig påpekade eller framdragit något
annat — utan alldeles gått den historiska sidan förbi. Jag vet
visserligen, på enskild väg, att majoriteten inom Utsk:t ej alldeles
förkastat min åsigt, men dock ansett rådligast att ej upptaga
den i sitt Utlåt., för att ej framkalla tvister, då den blifvit
mycket motsagd. Må så vara, jag vill af samma skäl lemna
den derhän, då här ej är rätta platsen för dylika frågors utredande;
men åtskilliga andra historiska synpunkter och för
ila
landen hade kunnat uppletas, och varit, för sakens skull,
skäl att framhålla. Jag utbeder mig att få fästa uppmärksamheten
på några af deni.
Det är ett ganska vanligt fel i vår tid, att man bedömer
historiska förhållanden blott från sin egen tid, dess anda och
skaplynne — och ej ens bjuder till att sätta sig in i de förhållanden
och åsigter, som voro gällande, då de historiska tilldragelser
egde rum, som man går att bedöma. Då denna
anmärkning ofta göres emot historieskrifvaren, huru mycket
mer gäller den ej dem, som ej gjort sig hans möda att intränga
i den historiska andan? I följd häraf är ock vanligt, att
då en fråga uppkommer, som har sina rötter i en representations
historiska uppkomst och utveckling, och man påträffar en
och annan lag till ordnandet af denna representation, ett och
annat försök att tvinga den historiska seden in i lagliga och
bestämda former, man då låter slraxt narra sig att tro denna
lag vara ett fullkomligt uttryck af de förhållanden, som från
och med dagen lör dess utfärdande blefvo gällande — ej besinnande
att seden och häfden — äro ofta starkare än lagen —
och att lagen endast småningom segrar och blifver gällande,
såvida den ej varit så motstridig en lifaktig sed, att den af densamma
blifvit aldeles undanträngd — och lagen faller i glömska
eller blir tillbakatagen. Hvad annat än detta skulle väl
vara orsaken till den mängd af lagar och författningar, sorn
aldrig varit verksamma och ej vidare kunnat användas eller
åberopas?
104
Den 10 Januari e. m.
Gustaf II Adolf fann det nödigt i slutet af sin regering
att införa en bättre ordning i R. o. Ad:s representation. Denna
institution var då i ett blomstrande lif, som ej tyckte om att
sålunda underkastas ett reglemente. Men konungen var sträng
och hotade att hvarje slägt, som ej underkastade sig introduktionen
inom en viss tid, skulle uteslutas från Riddarhuset. Sålunda
hiel' konungens förordning af de ojemförligt flesta efterföljd,
ehuru dock flere rusttjensts- och adels-slägter funnits, som
aldrig läto introducera sig. Men den nya indelningen i klasser
väckte en mera ihärdig opposition såsom nya, onödiga tillägg,
och härvidlag synes regeringen varit mera eftergifvande mot
lagens öfverträdare. Derföre uraktläto många, som kunde hafva
denna rätt, att söka introduktion i den andra klassen — nöjande
sig med att hellre sitta i 3:dje klassen, än att göra sig omaket
att dokumentera sitt härstammande från något Svea Rikes
Råd. Man finnér sålunda en mängd af de ätter, som 1625
introducerades i 3:dje klassen, hafva haft förfäder, som beklädt
Svea Rikes Råds-embetet — och det i rakt uppstigande linie
från den som tog introduktion. Förutom de 4 sådane slägter,
Boije, Stålarm, Ekeblad och Rosenstråle, som sedermera kommo
på andra tankar eller en bättre uppfattning af deras verkliga
fördel — och bevisande sitt härstammande från ett Rikets
Råd, fingo till andra klassen öfverflytta, får jag, såsom i 3:dje
klassen qvarstannade Rikets . Båds slägter, nämna slägterna
Sjöblad, Gyllenhorn, Store, Ornflyckt, Lillie af Okna, Tott af
Skebo och de 3:ne Finska slägterna Tawast, Bock af Buckilla och
möjligen äfven Ille, — sålunda minst 13 slägter och kanske än
flera. Detta är så mycket märkligare och kan så mycket mindre
hänföras lill okunnigheten eller en svårbevist ätteledning,
som i de flesta af dem den introducerades lärfader eller farfarsfar
— hade beklädt Råds-embetet i konung Gustaf I:s dagar
— ja! i Lillie-slägten den introducerades både fader, farfader
och lärfars broder. Orsaken var således helt enkelt den,
att den gamla representations-seden, som ej ville veta af de
nya klasserna, var starkare och mer gällande än den nya lagen.
Andra exempel på brist på denna lags noggranna efterföljd
kan ock af trug anföras, såsom att Frih. Erik Claesson
Bjelke till Wyk blef 1625 i den andra eller s. k. Riddare
klassen
introducerad, oaktadt hans fader, Claes Bjelke blifvit
af konung Sigismund \id dess kröning upphöjd till Frih. Antingen
detta skedde med eller mot Erik Bjelkes vilja, är saken
högst märklig, såsom ett uppenbart brott eller förbiseende af
den nya lagen. En annan Bjelke-gren, konung Cari IX:s an
hängare,
hade sednare blifvit af honom gjorda till Frilur —och
blef nu i första klassen introducerade. Men Erik Bjelke fick
ej, eller brydde sig ej om att tillgodonjuta den rätt, som den
nya lagen gaf honom.
Tillämpningen på den Lilliehöökska frågan af det nu af
mig med alla dessa faktiska och obestridliga exempel visade
sjelfsvåld, olydnad eller brist på efterföljd af 1626 års lag om
Den 10 Januari e. m.
105
Riddarhusets indelning i klasser — blir nu naturligen den, att
det förhållande, att, ända från 1627 till och med 1755 — eller
under den tid, då ätterna representerades genom val inom
sig, medlemmar af den s. k. Gällareds-grenen af Lilliehöökarna
representerat för slägten N:o 66, — ingalunda bevisar att denna
gren då sjelf ansåg sig tillhöra slägten N:o 66 — och icke
slägten N:o 1. Med det sjelfsvåld och brist på åtlydnad af
klass-lagen, sorn i verkligheten rådde — bevisar detta Gällaredsgrenens
förhållande blott att den, såsom alla de uppräknade
slägterna, ansåg sig oförhindrad att fortfarande representera i
en lägre klass, än hvartill den genom sin börd hörde.
Och att denna gren genom sin börd hör till den slägten,
som 1626 fick rätt att representera i 2:dra eller Riddare-klassen,
torde inses af hvar och en, som vill hafva blicken öppen för de
historiska förhållanderna, vill bibehålla begreppet af slägt, och
ej söridersfycka hvarje sådan i en massa grenar utan inre samband.
För honom torde det vara klart, att Lilliehöökska slägten
i medlet af 1400-talet delade sig i 3:ne hufvudgrenar, hvaraf
den äldsta och den yngsta, den till Kolbeck och den till Istrum,
ännu ej vid Riddarhusets inrättande och ej heller sedermera
lyckats höja sig uppöfver de lägre af Adeln beklädda platserna
i samhället, då deremot den medlersta hufvudgrenen eller slägten
till Oplo och Fårdala genast höjde sig till samhällets högsta
värdigheter och var nära att sätta Konungakronan på sitt hufvud.
Man skall vara bra okunnig i den tidens tänkesätt och
förherrskande ideer, för att föreställa sig, att den aristokratiske
Thure Jönsson Roos skulle vilja underkasta sig att stå under
en, om äfven af honom sjelf på tronen upphöjd Konung, som
vore en uppkomling eller son till en simpel frälseman, denne
yngling må för resten sjelf redan hafva uppnått Riks-Råds-värdigheten
octi varit aldrig så mycket favorit hos Gustaf I.
Vestgötha-upproret var ej något bondeuppror, med en Racke i
spetsen, utan en sammangaddning af rikets förnämsta, missnöjda
aristokrater, och hvarken en Roos, en Örnvinge eller en
Rielke skulle velat se som sin konung någon annan än en
aristokratisk jemnlike. Rlott i denna omständighet har den,
som vill hemta sin öfvertygelse ur något annat och tillförlitligare,
än från hvad som står utsatt eller icke utsatt i en genealogie,
den må vara huru officiell, som helst, en fullkomligt
moralisk garanti för att den utsedde Konungen Måns Rryntesson
Lilliehöök oj kunde vara son till en blott simpel frälseman eller
häradshöfding — utan att redan hans fader, den omtvistade
Brynte Bertilsson Lilliehöök, hörde, såsom Svea Rikes Råd och
riddare, till rikets förnämsta — och hela den slägtgren, som
från honom härstammade, att räkna tdl de s. k. Råds- eller
Riddarslägterna — som tillhörde den andra eller Riddare-klassen,
ehuru liera sådane slägter, såsom jag nyss visat, af sjelfsvåld
och egenvillighet qvarblefvo sittande i 3:dje klassen, såsom äfven
en gren af denna Rådsslägt gjorde under något öfver 100 år.
Till bevis på att denna min historiska uppfattning, det Fårdala
-
106
Den 10 Januari e. m.
grenen i sin helhet hör anses som en Råds- eller Riddareslägt,
är den riktiga, får jag anföra en utmärkt god källa, som
är äldre än sjelfva Riddarhusets indelning i klasser, nemi. Johannes
Messenii Theatrum Nobilitatis Svecanae, — tryckt 1G16
— der han indelar slägtena i Grefliga, Baronliga och Ridderliga
eller »Familiee Equitum Auratorum» — men med hvilken sista
benämning han dock menar våra s. k. Råds-slägter — eller de
som sedan fingo plats i andra eller Riddarklasen. Det förtjenar
dock att taga vara på denna den lärda Messenii benämning.
Flera, eller Svenne-klassens slägter, upptagas ej i Messenii arbete,
såsom varande och kallande sig blott en »Theatrum praelustrium
familiarum et Magnatum.» I den sista kategorien eller
Riddare-slägterna uppför Messenius af Lilliehöök a rne endast
Fårdala-grenen, men denna hel och hållen med Brynte Bertilsson
till stamfader, och sålunda äfven deri inräknad Gällareds-grenen,
som är enligt allt slägtbegrepp derifrån oskiljaktig.
De forskningar, jag för detta ändamål gjort i Riddarhusets
genealogier, genomgående alla de 170 första Svenne-klass-slägternes
förfäder, hafva äfven haft det resultat, att jag ej funnit
mer än en enda af dem uppförd som Riddare, oell detta på
slägten Stjerna, en Peder Månsson, som står uppförd som Riddare
omkring 1500, men är ej känd af Tibell i dess Riddare
längd.
Detta har visat mig otvifvelaktig!, att alla våra Riddares
afkomlingar fortlelva endast och allenast i Råds-slägterna eller
de i den s. k. Riddare-klassen. Detta har stärkt mig i min
vid remitteringen af denna fråga uttalade öfvertygelse om förhållandet
emellan Riddarevärdighet och den af Riks-Råd eller
Man före Gustaf I:s tid — men jag vill ej och bör ej återupptaga
detta ämne, ehuru nära förenadt med frågan — jag vill
blott påminna derom, att på ej mindre än 3:ne ställen i 1626
års Riddarh.-Ordning kallas den andra klassen för »Riddare och
deras vederlike ordningh eller stånd» — och säges om denna afdelning,
då det är fråga om sjelfva personerna och den ordning,
hvari de skulle åtfölja konungen till Rikssalen (24 §.): »derpå
följa Riddare och Riddare vederlike» — och dock vill man påstå
att Riddarne skulle härifrån vara uteslutna!
Jag har vågat framkasta dessa blickar öfver några historiska
förhållanden, hvilka jag tror hade förtjenat att af Riddarhus-Utsk:t
bemärkas i denna fråga — såsom mera ledande
omdömet än flera af de af Utsk:t åberopade motiver. Måtte de
nu i stället mägta göra saken denna tjenst 11
Innan jag slutar, skulle jag dock utbedja mig att få göra
följ:de korta anmärkningar emot IIr Pavkulls reservation:
l:o att då han (p. 17) talar om 1755 års anmälan att slägten
Lilliehöök af Fårdala då skulle hafva utdött, han utsträcker
Baron Tilas’ yttrande utöfver hvad Tilas förvisso yttrat, eller
alt Johan Nilsson Lilliehöök 1625 tagit introduktion på alla de
Lilliehöökars vägnar, som härstammade från något Svea Rikets
Den 10 Januari e. m.
107
Råd, — men deremot bär Tilas säkerligen aldrig yttrat, att detta
inträffade endast med lliks-Rådet Anders Pehrssons afkomlingar.
2:o (p. 20) att de Akersteinska genealogierna på Riddarhuset
kunna, lika litet som andra privata forskares arbeten,
anses hafva något laga vitsord, och att den af reservanten anförda
anteckningen å desamma, hvarpå reservanten laggt särdeles
stor vigt, eller att »Nils Pehrsson Lilliehööks lill Gällared
efterkommande introducerades 1625 å N:o 66» — är uppenbarligen
ett misstag — eller en uppgift, som finnes endast och
allenast der, trien som står i strid med mångfaldiga andra, officiella
och fullt tillförlitliga, nemi. att det var Pehr Christoffersson
Lilliehöök till Gällared, af Kolbecks-grenen, sorn 1625 introducerades
för den slägt, som sedan fick N:o 66 —jemte benämningen
till Gällared och Kolbeck — och hvilken benämning
slägten förvisso erhöll derigenom, att denne Pehr Christoffersson,
som blef introducerad, då var egare af både Gällared och Kolbeck,
men ingalunda derför att den s. k. Gällareds-grenen äfven
hade sin representationsrätt under denna nummer. För att fördölja
detta och göra det sista ensamt troligt, uteslöt Hr Anrep,
första gången han tryckte denna genealogi, att Pehr Christoffersson
Lilliehöök skref sig till Gällared.
3:o Reservantens myckna ordande om den omskrifning af
genealogierna, som 1811—14 skedde under general Medins försorg;
om desammas oupphörliga förnyande, hvarvid man ej har
någon säkerhet att de renskrifna bladen fullt öfverensstämma
med de på Riddarhus-vinden liggande makulerade arken — är en
ohemul beskyllning mot den Riddarhusets tjenstcmans noggrannhet,
ordning och redbarhet, hvilken har detta uppdrag — och
länder det reservanten till ingen heder att utkasta utan giltig
bevisad anledning sådana insinuationer,— men klart och tydligt
är det, att slägtens Lilliehöök tili Fårdala genealogie lått sin
nuvarande forin med Brynte Bertilsson till stamfader vid Riddarhusets
genealogiers första upprättande på 17 6 O: t a I e t—emedan
annars hade hvarken embctsinannen 1801 uraktlåtit att afföra
den till genealogierna öfver utdöda slägter eller 1809 års
Riddarh.-Direktion utlemnat polett åt den, sorn då erhöll den.
4:o Slutligen må det tillåtas mig att anmärka mot reservanten,
att han, vid sammanskrapningen af alla både möjliga
och omöjliga skäl fiir sin åsigt, äfven tillsripit det, att Ulsk:t
skall hafva erhållit uppgift från (lera utmärkta genealoger, såsom
t. ex. från tjenstemän vid K. Bibliotheket och vid Carolinska
Bibliotheket i Upsala, »att hvarken Brynte Bertilsson eller någon
annan äldre Lilliehöök, dem veterligt, varit Svea Rikets Råd.»
Detta är just det, som skulle bevisas, och då det aldrig kan
bevisas, att så icke varit — men beviset alt så varit, möjligen
kan framträda i dagen hvilken stund som helst, så förefaller det
mig blott litet lustigt, att den värde reservanten velat antora
sorn ett skäl, att den eller den forskaren eller tjenslemannen
intygat skriftligen eller mundtligen, att, honom veterligt, ej så varit.
Detta är ju en förut allmänt bekant sak; alla menniskor,
108
Den 10 Januari e. m.
som egnat någon uppmärksamhet åt frågan, veta ju mycket väl
förut att detta är alldeles icke bevist, utan är just det, som
borde bevisas; hvad tjenar det då till, om aldrig så många personer
intyga, att, dem veterligt, ej så varit — ty jag upprepar:
det kan aldrig bevisas att så icke varit — detta är physiskt
oell vetenskapligt omöjligt; men beviset att så varit, kan möjligen
framträda i dagen när som helst. Som ett ex. härpå får
jag äran anföra, att vår utmärkte forskare mag. Styffe nyligen
funnit ett förut okändt bref, så sent som 1526, der ej mindre
än 5 nya Svea Rikes Råd framträda i dagen, som förut varit
okända — en K. Rom, beseglad af Gustaf I och 10 personer,
som alla verbis expressis kalla sig Riks-Råd, men hvaraf blott
5 voro spm Hiks-Råd förut kända. Detta är blott ett exempel
på alla de historiska fakta, som dagligen anträffas, genom ur
samlingarne förstuckna dokumenters påträffande och de gamlas
bättre begagnande. Om nu i ett sådant dokument anträffas, att
någon af de Lilliehöökar, hvars Riks-Råds-värdighet nu bestrides,
—verkligen beklädt Riks-Råds-embetet, —så är ju saken
på det fullkomligt klara. Intilldess så möjligen sker, linnes så
många historiska skäl, såsom jag nu sökt visa, att antaga att
så varit förhållandet, och är, såsom Ulsk:t visat, det i statsrättsligt
hänseende så omöjligt att beröfva en slägt dess representationsrätt,
då något bevis om orättmätigheten af hans rätt aldrig
blifvit framfördt, att jag är öfvertygad, det en stor majoritet
af det värda Ståndet kommer att med mig rösta för
bifall till Utsk:ts Retänk.
Frih. Cederström, Claes Henrik: Sedan jag sist hade
ordet, har Hr Gr. Mörner yttrat, att den af mig gjorda anmärkningen,
det Ugglas rådslängd, som å stamtaflan åberopas, utkom
sednare än Utsk:t förmenat de genealogiska tabellerne
vara utarbetade, icke upphäfde möjligheten af att samma tabeller
fått sitt nuvarande utseende under Baron Tilas’ och von
Schönfeldts ledning. Jag får med anledning häraf fästa Hr Gr:ns
uppmärksamhet derå, att både Tilas och Schönfeldt voro döde
löre 1791 och att Schönfeldt i sin matrikel för 1770 älven
upptager Gällareds-grenen såsom tillhörande N:o 66. Samma
svårighet återstår således att bevisa, det den omtvistade stamtaflan,
bevisligen skrifven efter 1791, är utarbetad före denna tid.
Hvad Gr. Oxenstjernas anförande angår, ber jag att få
erinra Hr Gr:n, att när den af Hr Gr:n citerade författarens
arbete utkom, fanns hvarken Riddarhus eller ätter, hvadan det
är absolut omöjligt att denne författare kunnat uppställa Brynte
Bertilsson som stamfader för ätten N:o 1. Att återigen vilja
söka ett bevis på Brynte Bertilssons Riks-Råds-värdighet uti den
omständigheten att hans son var chef för Vestgötha-upproret
under Gustal den Uste, det synes mig vara väl vågadt; och må
man icke lemna ur sigte det vigtiga momentet i 1627 års Riddarh.-  Ordn., som innehåller »att endast de, som bevisligen leda sin härkomst
från Svea Bikes Råd, kunna i Riddare-klassen uppflyttas».
Den 10 Januari e. m.
109
Den af Gr:n framställda sannolikliets-bevisning, som visserligen
låter historisk, kan naturligtvis icke vara den, som afses
i nämnde Riddarh.-Ordn.
Jag får fortfarande yrka afslag å Betänk:t.
IFr Cederschiöld: Under diskussionen har så mycket
blifvit taladt 0111 det ena och andra namnet, om Brynte Bertilsson,
orri Peder Bryntesson, Anders Pedersson och Johan Nilsson
m. fl., att jag fruktår, det R. 0. Ad:s ledamöter nu häraf blifvit,
om jag så må uttrycka mig, litet yra i hufvudet, och icke veta
vid hvilken person man egentligen mest hör lästa sin uppmärksamhet.
Jag tror derföre det vore nödigt, att, innan vi skrida
till beslut, något närmare bestämmes, hvarom här är fråga. Ett
faktum är, att alla Lilliehöökar tillhörde en enda ätt, intilldess
Riddarhuset stiftades. Ett annat är, att Rikstygmästaren Johan
Nilsson Lilliehöök 16-5 blef hufvudman för ätten N:o 1, på den
grund att någon af hans förfäder varit Riks-Råd. Huruvida nu
ätten N:o 1 fortfarande finnes till, beror således derpå, huruvida
någon descendent finnes af detta Riks-Råd. Alla hafva varit
ense om att bemälde Johan Nilssons faderläder Anders Pedersson
varit Riks-Råd, och måste han således betraktas såsom stamfader
för ätten N:o 1, intilldess visas kan att äfven någon äldre
bland Lilliehöökska familjen innehaft samma värdighet.
Då nu ingen descendent finnes efter bemälde Anders Pedersson,
så måste ätten N:o 1 anses vara utdöd. Om åter man
får rälta sig efter de af Hrr Lilliehöök sjelfve ingifne konceptgenealogierna,
och tillägga dessa koncept-genealogier lagligt vitsord,
så skulle icke allenast Anders Pedersson och Brynte Bertilsson,
utan äfven 4 af den sistnämndes förfäder hafva varit
Riks-Råd, och om så är förhållandet, böra alla Lilliehöökar, som
nu lefva, hänföras till ätten N:o 1. På denna grund anser
jag, att Betänk:t bör återremitteras, på det att Utsk:t må ånyo
undersöka verkliga förhållandet. Vill man tillerkänna nämnde
koncept-genealogier laga vitsord, så måste alla Lilliehöökar anses
tillhöra ätten N:o 1. Om åter nämnda koncept-genealogier
icke kunna tillerkännas sådant vitsord, måste alla medlemmar af
familjen Lilliehöök tillhöra ätten N:o 66. Frågan, om Lilliehöökska
familjens medlemmar tillhöra N:o leiler N:o 66, synes
mig böra vara alldeles likgiltig för R. 0. Ad., och numera äfven
för familjen sjelf. För min del skall jag fortfarande hysa
lika mycken högaktning för alla Hrr Lilliehöök, vare sig de
tillhöra det ena eller andra numret. De hafva lika mycket
att säga; men för R. 0. Ad. är det icke likgiltigt, om samma
ätt representerar genom två eller ett nummer.
Gr. Mörner: Jag ber om ursäkt för det jag ytterligare
besvärar R. 0. Ad. med ett anförande i detta ämne, hvilket
jag försäkrar har för mig vida mindre intresse, än för den föregående
talaren. De genealogier, på hvilka jag fästat R. 0. Adis
uppmärksamhet, äro icke koncept-genealogierna, ej heller de af
110
Den 10 Januari e. m.
Hr Anrep utgifna ättartaflorna; utan de aro Riddarhusets genealogier,
sådana de blifvit på 1760-talet godkända, efter granskning
i vederbörlig ordning. Om på koncept-genealogierna (lere
personer voro antecknade såsom Riks-Råd, så biel dock detta
icke godkändt. På koncept-genealogien stod Brynte Bertilsson
uppgifven såsom Riks-Råd, och om honom finnas anteckningar,
som gifva vid handen, att han vid åtskilliga tillfällen blifvit såsom
sådan ansedd. Deremot finnes han icke upptagen såsom
Riks-Råd i Ugglas rådslängd, men denna omständighet allena
borde icke böra anses såsom tillräcklig att förringa genealogiens
trovärdighet, då man besinnar, hvilken grundlig granskning, som
genealogierna vid den il'rågav:de tiden blelvo underkastade. Jag
fortfar att yrka bifall till Betänk:t.
Hr Lagerberg: Att Johan Nilsson Lilliehöök år 1625 erhållit
introduktion för ätten N:o 1, derföre att Anders Pedersson
var Riks-Råd, må vara sannt; men detta hindrar icke att
man år 1765 hade kännedom om sådana qvalifikationer hos
Brynte Bertilsson, att han kunde sättas i spetsen för ätten N:o
1. I fall ätten N:o 66 skulle göra anspråk på att uppföras på
N:o 1, på den grund att någon af förstnämnde ätts förfäder på
koncept-genealogierna upptagits såsom Riks-Råd, så är det klart
att sådant icke kunde medgifvas af det enkla skäl, att samma
genealogier icke ega vitsord, och härmed anser jag mig hafva
besvarat två utaf Hr Cederschiöld, upprepade gånger under
debatten förnyade, anmärkningar.
Hr Cederschiöld: Det är i ani. af Gr. Mörners uppgift,
att Brynte Bertilsson på genealogierna,benämnes Riks-Råd, som
jag begärt ordet. Hr Grm säger att på den genealogi, som af
Hrr Lilliehöök inlemnades till Riddarhuset, var Brynte Bertilsson
jemte flere upptagen som Riks-Råd, men att detta icke godkändes
af Riddarh.-deputationen, utan utströks, ehuru Brynte Bertilsson
icke desto mindre qvarstod som Riks-Råd. Ja detta är
sannt; men detta hans bibehållande af Riks-Rådsbenämningen
var endast föranledt deraf, att en prest i en likpredikan hade
gifvit honom denna titel, hvarom också följande anteckning på
genealogien bär vittne: »han kallas i sonesons, sonesons, sonesons
Carl Magnus Lilliehööks tryckta likpredikan med personalia Sveriges
Rikes Råd, men igenfinnes icke i Ugglas Rådslängd». Om
Hr Gr. Mörner verkl. anser denna prestens uppgift i likpredikan
innefatta något slags laga bevis, så kan jag åtminstone icke dela
en sådan åsigt.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Enligt min åsigt är omöjligt
att uti förevarande fråga på ren rättsgrund bygga ett beslut,
öfverensstämmande med det Riddarh.-Utsk:ts Betänk, innehåller.
Länge, noga och samvetsgrant har jag sökt pröfva, granska bevis
och motbevis; de sednares kraft har alltid förefallit mig öf
-
Den 10 Januari e. m.
lil
vervägande; jag skall så kort som möjligt för R. o. Ad. framställa
dem.
Granskar man först Utsk:ts yttrande, finnér man att detsamma
såsom liufvudsakligt skäl framhåller, att Riddarhusets
genealogiska tabeller upptaga Rrynte Bertilsson såsom stamfader
för ätten N:o 1, hvarjemte förmäles att vid hans namn blifvit
gjord följande anteckning: »han kallas i sonsons, sonsons, sonsons,
Carl Magnus Lilliehööks likpredikan Sverges Rikes Råd,
men igenfinnes icke i llgclas rådslängd.» Vill man nu bygga på
denna grund och ifrån nämnde Brynte Bertilsson härleda descendenternas
rättigheter, följer ock, då han på samma tabell är
uppförd såsom stamfader, icke allenast för Fårdala-och Gällaredgrenarna,
utan äfven för Friherrliga älten N:o 13, att af samma
skäl, som det nu för Fårdala-slägten skett, kan för Friherrliga ätten
ifrågasättas, huruvida ens denna må anses utgången. Detta
afser man väl ej, men bevisningens logik och konseqvens kunna
ej förnekas. Bättre än att fastna uti en bestämd motsägelse,
hade varit alt efterse, om icke på annat naturligt och nöjaktigt
sätt Bryntes uppförande som stamfader för dessa ätter kunde
förklaras. En sådan förklaring ligger äfven nära till hands. Med
Brynte Bertilsson och hans bröder bröt sig nemi. den gamla
Lilliehöökska slägten uti 3 grenar, Kolbeck, Oplo och Istrum,
hvarefter, några slägtled sednare, Oplo-grenen, för hvilken nämnde
Bertilsson var stamfader, ytterligare delade sig, och Friherrliga ätten,
Fårdala- och Gällared-slägtena derifrån utgingo. Brynte var
således verkligen stamfader för alla tre, men slägterna tillkommande
politiska rättigheter kunna dock ej derföre härledas ifrån
annan eller andra än de som förvärfvat de qvalifikationer, som i
och för dylika rättigheters besittande erfordrades. På grund
härutaf kan Riks-Råds-grenens anspråk ej sträcka sig längre
upp än till första kända Riks-Råd och måste äfven inom hans
ättlingar inskränkas.
Hvilken var nu detta första Riks-Råd? — Väl finnes uti
den af Riddarh.-deputationen uppgjorda genealogiska tabell, vid
Brynte Bertilssons namn fogad den förut omtalade anteckning att
denne uti en år 1731 hållen likpredikan blifvit benämnd RiksRåd,
men äfven straxt elter tillagd den anmärkning, att han
icke i Ugglas rådslängd igenfinnes; en anmärkning, som klart
synes ådagalägga att deputationen icke ville vid sitt ansvar binda
ofvan meddelade uppgift.
Fasthållande vid anteckningen, enär denna utgör det enda
kända bevis för Bryntes Riks-Råds-värdighet, har man sökt göra
troligt att deputationen icke skulle infört densamma, derest den
ej ansett den åtminstone trovärdig, hvarjemte man särdeles
betonat den vigt, en sådan, om ock ej på bestämda data stödd,
öfvertygelse måste ega, när denna omfattades af en deputation,
inom hvilken, bland andra, sutto de utmärkta genealogerna Tilas
och Schönfelt. Skäl är derföre att söka upplysning, der ske
kan, om dessa Hrrs enskilda åsigter i frågan.
112
Den 10 Januari e. m.
1 detta hänseende är forskningen icke heller stängd. Då Sr
1755 anmälan gjordes att ätten N:o 1 Fårdala var utgången, uppdrogs
Baron Tilas att undersöka förhållandet; vid redogörelse
för detta uppdrag yttrade han, att, oaktadt äldsta grenen var
utgången, ätten likväl fortlefde uti descenterne af Johan Nilssons
broder Knut, enär »Johan Nilsson introducerades på ätten N:o 1
å alla de Lilliehöökars vägnar, hvilka härstammade ifrån RiksRåd,
således för alla Anders Pederssons efterkommande, hvilken,
enligt Bergsrådet Bondes anteckningar, var det första kända RiksRåd
af Lilliehöökska ätten, från hvilket descendenter ännu funnos».
Detta yttrande har man väl sökt jäfva, dels emedan det fäldes
några år innan genealogiernas ordnande af rieputationen
skedde, dels emedan uppgiften om Anders Pedersson icke var
Tilas’s egen, utan endast ett återgifvande af en annans åsigt.
Ilvad detta sednare beträffar, torde icke kunna vara antagligt,
att Tilas skulle stödja sin mening — man kan gerna sä .a sitt
utslag —på en åsigt, örn hvars riktighet han ej var fullt öfvertvgad.
I det förra hänseendet åter, om man äfven skulle
kunna anse, att en så grundlig genealog, som Tilas.Ja år efteråt
ändrat åsigt, hvaremot dock synes vittna att den Akersteinska
genealogien, som af Tilas ofta åberopades och af honom för Riddarhusets
räkning år 1769 (således sednare) inköptes, uttryckligen
angifver Bryntes sonson och Anders Pederssons broder
Nils såsom stamfäder för ätten N:o 66 till Gällared, qvarstår dock
den andra nämnde genealogens, Schönfelt, mening, om hvilkens
uppfattning af frågan ingen tvekan kan ega rum. Uti sin år
1770, således efter genealogiernas ordnande, på R. o. Ad:s bekostnad
utgifne matrikel upptager han nemi. under N:o 66
Lilliehöökarna af Gällared och Kolbeck, hänvisande i afseende
på denna ätts ursprung till ätten N:o 1.
Det torde nu vara lid att öfvergå till pröfning af Lilliehöökska
ättens egen uppfattning af frågan. Härvid är att märka,
att intill år 1731, uti förutnämnde likpredikan, intet spår
finnes dertill att Gäilareds-grenen ansåg sig tillhöra ätten N:o 1,
men väl mångå åtminstone häntydningar på motsatsen. Tillägger
man likpredikningar vitsord — hvilket de uti detta hänseende
i viss grad förtjena, enär uppgifter rörande gamla slägtförhållanden
oftast af slägten lemnäs — kan man rådfråga de
2:ne äldsta, man känner, nemi. de öfver Riks-Rådet Nils Andersson
och hans son Johan, hållna 1611 och 1643, således omkring
100 år tidigare än den öfver Carl Magnus. Uti dessa,
åtföljda af en genealogisk tabell, uti hvilken slägtens anor till och
med Brynte Bertilsson täljas, är ingen äldre än Anders Pedersson
såsom Riks-Råd uppförd, och antagligt är dock att slägten vid
denna tid om förfäderna uti 3:dje och 4:de led skulle ega säkrare
kännedom än hundrade år sednare förhållandet kunde vara.
Vidare förekommer, att då Riddarhuset bildades, så väl ätten
N:o 66 erhöll namnet »till Gällared», som ock att få år derefter,
år 1644, nuvarande Lilliehöökars af Gällared (deras, som nu
göra
Den 10 Januari e. m.
113
göra anspråk pä ali för N:o 1 representera) fadersfaders fadersfaders
fader, Nils, för N:o 66 intog plats. Detta dubbla förhållande
bevisar ovedersägligen att Gällaredsgrenen vid denna
tid icke ansåg sig tillhöra Fårdalaätten, synnerligen som, i
motsatt fall, ätten N:o 66 ej kunnat erhålla sitt ofvan angifna
namn, enär ingen utom nu omtvistade ättegren uti rätt upp
och
nedstigande led burit namnet till Gällared.
Man nirå icke säga, att den representation, som år 1644
af Nils Knutsson utöfvades, genom misstag tillkom, ty under
(lera riksdagar till och med medlet af 1700-talet, sutto lör N:o
66 ättlingar af samma gren. Att sedan dess ingen af den för
densamma intagit plats — men ej heller för annan N:r— före
1809, förklaras lätt, såsom en reservant anmärkt, derutaf att
kaput-familiae-rätten 1761 infördes, hvarefter den äldre Kolbecksgrenen
undansköt den yngre till Gällared.
Ytterligare häutydning på slägtens fordna uppfattning förefinnes
uti det yttrande, Blechert Lilliehöök vid 1761 års riksdag
afgaf — således vid ungefärligen samma tid som genealogierna
inlemnades— det nemi. att lian och hans broder Fabian
(vid hvars död, 1801, Fårdala-vapnet krossades) voro de sista
lefvande afkomlingar af ätten N:o 1.
Emot allt detta torde framhållas, att Lilliehöökska slägten
i ego besitter en genealogisk tabell, hvilken upptager Brynte
Bertilsson såsom Riks-Råd. Härvid är dock alt märka, att på
samma tabell äfven flera af Bryntes förfäder angifvas hafva
varit Riks-Råd. Men, om så varit — i hvilket fall Kolbecksgrenen
också skulle bland sina förfäder räkna Riks-Råd och äfven
böra under N:o 1 inbegripas — är slägtens dubbla representation
olaglig. Antages icke detta, måste ifrågav:de tabell
förnekas vitsord. Något sådant tillerkände honom icke heller
Riddarh.-deputationen, hvilket synes derutaf att, då en med den
omnämnda fullkomligt identisk af Lilliehöökska ätterna gemensamt
dit inlemnades, deputationen icke uti Riddarhusets tabell
införde nämnde gamla anteckningar om Riks-Råds-värdighet, utom
för Brynte Bertilsson; och detta icke på grund af koncept-genealogien,
utan på sätt och under förbehåll, som förut äro
sagde.
Man kan säga — och Riddarh.-Utsk:t har äfven sagt —
att, oaktadt bevis derför icke nu kunna framläggas, omöjligt ej
är att Brynte Bertilsson varit Riks-Råd och alt uti en framtid
något dokument skulle kunna upptäckas, som vitsordade detta.
Man har till och med, såsom tänklbart, framhållit att Giillaredsgrenen
åstadkommit sådan bevisning och till följd derutaf — i
likhet med hvad lör 3:ne andra ätter skett — blifvit till Riddare-klassen
uppflyttad. Detta skulle då hafva skett sednare än
1755, enär intill dess slägten under N:o 66 representerade. Men
huru kan väl sammanslå att tillerkänna Lilliehöökska slägten
noggrann kännedom om allt hvad rörer densamma och dess
förfäder till en tid 350 år aflägsen, och på samma gång förutH.
II. 8
114
Den 10 Januari e. m.
sätta okunnighet om ett faktum, som står den nuv:de tiden så
mycket närmare; ett faktum, som dertill för slägten vore af så
stor vigt. Hvad som emellertid är obestridligt, är det att, i
den stund som nu är, Gällaredsgrenens rättighet att för N:o t
representera icke kan klart af genealogien skönjas, och då
Riddarh.-Ordn:s § 7 mom. 7 ålägger hvarje adelsman, hvars
slägtledning ej af Riddarhusets genealogiska tabeller tydligen utvisas,
att, i och lör erhållande af representationsrätt, sin ätteledning
styrka, qvarstår ovilkorligen för Gällaredsgrenen skyldighet
att detta fullgöra, innan representationsrätten för N:o 1 kan
såsom obestridlig anses.
Detta ur rättens synpunkt. Vill åter R. o. Ad. af aktning
för 50 års häfd — en aktning, måhända förstärkt af den personliga,
man allmänt för Gällaredsgrenens ättlingar hyser — nu
icke beröfva dem den plats, de allt ifrån införandet af vårt nya statsskick
innehaft, vill jag, som väl kan fatta och dela denna känsla,
icke allvarsamt motsätta mig ett beslut, af sådan anledning
fatladt. Hvad jag yttrat, har endast afsett en protest deremot
att R. o. Ad. såsom rätt skulle medgifva det, som på rättsgrund
aldrig efter min uppfattning kan byggas.
Gr. Mörner: Då jag första gången hade ordet, yttrade
jag icke, att det stod på genealogierna att Brynte Bertilsson var
Riks-Råd. Jag sade blott, att han blifvit uppförd såsom stamfader
för Fårdala-ätten på de genealogier, som 1765 uta. betades,
och sedermera omnämnde jag de anteckningar, hvilka förekomma
å den af Lilliehöökska ätternes hufvudmän ingifna stamtafla.
Men jag medgaf Frih. Cederströms, Claes Henrik, anmärkning,
att en anteckning, som hänvisar till en bok, som utkom
1791, icke kunde vara gjord på 1760-talet, ehuru jag af detta
förhållande drog en annan slutsats. Den omständigheten, att
Baron Tilas, när hans yttrande infordrades, huruvida ätten Lilliehöök
af Fårdala N:o 1 var lefvande eller utgången, yttrade
att tvenne descendenter funnos af denna ätt och dervid hänvisade
till Bergsrådet Bondes anteckningar, lärer väl icke utgöra
något bevis att han ogillade de genealogier, som han sedermera
granskade och godkände.
Hr von Knorring: Jag ämnar blott yttra några få ord.
Jag hade just tänkt göra samma invändning mot Hr Cederschiöld,
som Gr. Mörner gjort. Jag ber också att få uppläsa lista §:n
Riddarh.-Ordn. Den lyder sålunda: »På Riddarhuset ege hvarje
introducerad ätt, efter den vid 18(19 års Riksdag stadgade
nummerföljd, säte och stämma, på sätt denna Riddarh.-Ordn.
föreskrifver.»
Vidare vill jag fråga, hvartill en återremiss skulle tjena,
då Riddarh.-Utsk:t redan efter noggranna efterforskningar stadgat
sin öfvertygelse, att Brynte Bertilsson är stamfader för ätten
N:0 1, hvarföre han såsom sådan äfven är upptagen å de
genealogier, som finnas i Riddarhuset och hvilka tjena till
Den 10 Januari c. m.
115
efterrättelse för Riddarh.-IJirektionen, då den skall utlemna polelter.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Hr Cederschiöld: Gr. af Ugglas har bevisat att ätten N:o
1 är utdöd, men dock kommit till det resultat, att af aktning
för Hrr:ne Lilliehöök tillstyrka IL o. Ad. att låta dero behålla
sin plats. Oin här vore å bane någon etikettsfråga, så skulle
jag icke tveka att lemna mitt bifall till denna framställning; men
jag tror ej, att 11. o. Ad. bör på sådant sätt behandla sin representationsrätt.
Otvifvelaktig! skulle vi då förlora den aktning,
vi böra ega såsom Riks-Stånd. Dessutom tror jag, att
ett så beska(ladt förfarande skulle stå illa tillsammans med h vad,
sorn löreskrifves i Riddarh.-Ordn., der det i 3:dje §:nstår: »Ej
må någon upptaga annan ätts nummer, namn eller vapen.» Om
nu ätten N:o 1 är utdöd, tror jag att det icke är tillåtet att
tillstädja ätten N:o 66 att begagna N:o 1.
Gr. Mörner har anmärkt, alt han blott sagt att Brynte Bertilsson
vore upptagen som stamfader, men icke att Iian uppgifves
vara Riks-Råd. Men alla äro ju ense derom, att anledningen,
hvarföre Johan Nilsson, som vid Riddarhusets inrättande
introducerades, fick plats under N:o 1, var den, att han hade
ett Riks-Råd bland sina förläder. Finnes nu ingen descendent
af denna Riks-Råds-slägt, så är den ju utdöd. J mitt första
yttrande nämnde jag, att Johan Nilsson var den, som vid
Riddarhusets inrättande blef upptagen, efter lottning, under N:o
1, icke till följd af egen förtjenst, utan derföre att hans stamfader
Anders Pedersson varit Riks-Råd, och intilldess det kan
bevisas att det finnes någon äldre Lilliehöök än denne, som varit
Riks-Råd, så kunna inga andra höra under N:o 1, än Anders
Pederssons descendenter.
Det är på denna grund jag önskar återremiss, på det Utsk:t,
sedan nu lefvande medlemmar af familjen Lilliehöök under någon
tid lemnats tillfälle att förete ytterligare bevis, måtte meddela
bestämd upplysning, huruvida någon af dem kunnat styrka
sig härstamma från ett Svea Rikes Råd och således vara berättigad
att representera ätten N:o 1. Kan detta icke visas, så
måste ju denna ätt vara utdöd.
Jag anser detta vara det enda lagliga sättet att förfara.
Ropen på propos. förnyades.
Gr. af Ugglas: Jag vill blott rätta ett missförstånd af
Hr Cederschiöld. Jag har icke yrkat, att R. o. Ad. skulle på
grund af häfd fatta det beslut, som bär är i fråga, utan jag
har endast förklarat, att jag icke vill sätta mig deremot.
Hr Anrep: Med anledning af det skarpa klander, som
blifvit uttaladt, rörde mitt arbete »Svenska Adelns ättartaflor»,
116
Den 10 Jannari e. m.
ber jag få nämna, att det är helt och hållet mitt enskilda arbete
.
Talaren afbröts här af Hr Gr. o. Landtm., som erinrade,
att den fråga, hvarom Hr Anrep nu sig yttrade, icke utgjorde
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning.
Ilr Anrep: Jag skulle icke framkommit med detta yttrande,
så vida icke Frih. Cederström, Rudolf, lått gifva mig anledning
dertill. Jag skall emellertid icke vidare jttra mig i den Irågan;
blott bemöta Frih. Cederströms yttrande i sjelfva saken, att jag
varit inkonseqvent, då jag bibehållit Forstena-ätten såsom ltiksRåds-slägt
i ättartaflorna, men uteslulit Fårdala-ätten. Jag
får med anledning häraf nämna, alt Forstena-slägten Nio 2
verkligen var en Hiks-Råds-slägt, och att alten såsom sådan introducerades
för Itiks-Itådet Torsten Rrunssons skull. På genealogien
står det visserligen blott, att han var regements-råd;
men i Ugglas rådslängd, sorn är fotad på bättre källor, ttppgifves
han såsom liiks-Råd; och då man vet, huru opålitliga
gonealogierna äro, så ligger i mitt förfarande icke någon inkonseqvens.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att under densamma blifvit yrkadt dels bifall
till Riddarh.-Ulsk:ls förevide Utlåt., dels ålerremiss deraf,
dels att It. o. Ad., med afslag å samma Utlåt., skulle bifalla Hr
Anreps motion, att den å Riddarhusets genealogier såsom lefvande
upptagna adliga ätten N:o 1, Lilliehöök af Fårdala, skulle
förklaras vara utslocknad och den af Riddarh.-Direktionen till
en medlem af Ståndet utlemnade polett att för nämnde ätt intaga
säte och stämma på Riddarhuset genom vederbörande tjensteman
återfordras, och dels slutligen endast afslag å merberörde
Utlåt.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall
till Utskits Utlåt., och, då dertill svarades starka ja, blandade
med nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Flere ledamöter begärde votering, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm., med förmälan att R. o. Ad. egde att bestämma, huruvida
kontra-propos:n vid den blifvande voteringen skulle innefatta
antingen återremiss af Utlåtit, eller afslag derå och bifal
till Ur Anreps motion, eller slutligen endast afslag å Ullåt:t,
framställde först propos. derå, alt Utlåtits återremitterande skulle
ingå i kontra-proposin, hvartill svarades många nej jemte några
ja, och sedermera propos. derå, att kontra-proposin skulle upptaga
afslag å Utlåtit och bifall till motionen, då svaren ut föllo
med många ja tillika med åtskilliga nej; och förklarades ja nu
haft ölvervigten.
Den 10 Jannari e. m.
117
Hr Cederschiöld begärde votering om kontra-proposms innehåll,
men, innan förslag till voterings-proposm blifvit uppsatt,
anmälte sig och yttrade
Hr Cederschiöld: Som jag hört flera af R. o. Ad:s
ledamöter tillkännagifva, att de hafva saken klar för sig, så
vill jag afstå från mitt yrkande om återremiss.
Härefter upplästes och godkändes följande förslag till vote
rings-propos.
i sjelfva frågan:
»Den som bifaller Riddarh.-Utsk:ts Utlåt. N:o 4, i ani. af
Hr Anreps, Gabriel, motion, att den å Riddarhusets genealosier
såsom lefvande upptagna adeliga ätten N:o 1 Lilliehöök af Fårdala
skulle förklaras vara utslocknad samt den af Hiddarh.-Direktionen
vid innevarande riksdag till en medlem af Ståndet utlemnade
polett att lör nämnde ätt intaga säte och stämma på
Riddarhuset genom vederbörande tjensteman återfordras, röstar
vinner nej, afslår R. o. Ad. ifrågav:de Utlåt, och bifaller Hr
Anreps ofvanberörde motion.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Usk:ts den 3 och 7 dennes
bordlagde Betänkm:
N:o 14, i ani. af väckt motion om upphäfvande af 2:dra
kap. 5:te och G:te §§:ne Giftermåls-balken; samt
N:o 15, i ani. af väckta motioner om förändring i föreskrifterna
ang:de skyldighet för prest att pröfva vilkoret! för
lysning och vigsel.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 7 dennes bordlagde Utlåt. N:o 21, i ani. af
R. St:rs åren 1860 och 1861 församlade revisorers berättelser
ang:de nämnda år verkställda granskningar af statsverkets samt
andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och
förvaltning under åren 1858 och 1859.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. A 10 e. m.
den det ej vill, röstar
Ja — 97.
Nej — 41.
In fidem,
0. Brakel.
118
Den 14 Januari f. m.
Onsdagen den 14 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prof-utdrag lör d. 10 dennes e. m., samt
pleni-prolokollet för d. 3 sistl. December f. m.
Hr Gr o. Landtm tillkännagaf, att till R. o. Ad. blifvit
öfverlemnade 15 inträdeskort till K. Landtbruks-akademiens
allmänna sammankomst d. 19 dennes, samt anmodade de ledamöter
af Ståndet, som deraf ville sig begagna, att anmäla sig
hos Riddarh.-fiskalen.
Vidare tillkännagaf Hr Gr. o. Landtm., att som riksdagsärendena
ej kunde afgöras inom den i grundlagen bestämda
tid af tre månader från den dag K. M:s Nåd. Propos. om StatsVerkels
tillstånd och behof meddelats, eller d. 1 iste sistl.
November, hade Talmännen, vid hållet sammanträde, öfverenskommit
föreslå Riks-Sl:n, att uti underd. skrifvelse till K. M.
detta förhållande anmäla, samt äska, att riksdagen, på sätt i
grundlagen för sådant fall vore medgifvet, måtte fortfara under
ytterligare en månad från förenämnde tid; och hemställde
Hr Gr. o. Landtm., huruvida R. o. Ad. till detta förslag ville
lemna sitt bifall.
Ropades ja.
Sedermera hemställde Hr Gr. o. Landtm., att R. o. Ad.
skulle anmoda Exp.-Ulsk:t att uppsätta och lill Riks-Stånden
inkomma med förslag till R. St:rs underd. skrifvelse i ämnet;
hvilket jemväl bifölls.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf ytterligare, att vid lörromnämnda
sammanträde Talmännen jemväl öfverenskomma göra
hemställan lill Riks-Sl:n, att nedannämnde, i grundlagarne föreskrilna
val skulle å följande dagar förrättas, nemligen:
Onsdagen den 21 dennes, val af den nämnd, som enligt
103:dje §:n R. F. skall döma, huruvida högsta domstolens
samtlige ledamöter gjort sig fört jente att i deras vigtiga kall
bibehållas;
Deu 14 Januari f. m.
119
Lördagen den 24 dennes, val af de Elektorer, hvilka, jemlikt
108:de §:n R. F., skola utse komiterade till tryckfrihetens
vård;
Lördagen den 31 dennes, val af de Elektorer, hvilka, jemlikt
97:de och 98:de §§:na R. F., ega att utse R. Stms Ju
stitie-Omhudsman
och hans suppleant;
Onsdagen den 4 nästkommande Februari, val af R. St:rs
fullmägtige i Ranken och Riksg.-Kont.; äfvensom af direktörer
vid låne-kontoren i Göteborg, Malmö och Wisby; samt slutligen
Lördagen
den 7 i sistnämnde månad, val af R. St:rs
Revisorer för den granskning af Stats-Verkets, Bankens och
Riksg.-Kont:s tillstånd, styrelse och förvaltning, som kotnme att
ega rum under så väl innevarande år, som åren 1864 och
1865;
hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemställde, alt R. o. Ad.
skulle besluta anställandet af dessa val på de sålunda föreslagne
dagarne.
Sedan Ståndet härtill lemnat sitt samtycke, föreslog Hr
Gr. o. Landtm., att R. o. Ad., i öfverensstämmelse med hvad vid
föregående riksdagar förfarits, skulle dels vid valen af ledamöterne
i den s. k. Opinionsnämnden och af Elektorerne för utseende
af Justitie-Ombudsmannen och hans Suppleant samt af
komiterade till tryckfrihetens vård jemväl utse Suppleanter, nemi.
4 Suppleanter till de 12 lednrnöterne i opinionsnämnden och
de 12 Elektorerne för Justitie-Ombudsmannens utseende, så att
listorne vid dessa båda val komrne alt upptaga 16 namn, samt
2 Suppleanter till de 6 Elektorerne för väljande af komiterade
till tryckfrihetens vård, så att listorne vid sistnämnda val skulle
innehålla 8 namn; dels vid valen af fullmägtige i Banken och
Riksg.-Kont. samt direktörer vid låne-kontoren äfvenledes utse
Suppleanter till samma antal som fullmägtige och direktörerne,
samt företaga dessa val i följande ordning: l:o tre fullmägtige
i Banken; 2:o tre fullmägtige i Riksg.-Kont.; 3:o tre suppleanter
i Banken; 4:o tre suppleanter i Riksg.-Kont.; 5:o en direktör
och en suppleant vid hvartdera af låne-kontoren, vid hvilket
sistberörde för alla låne-kontoren gemensamma val derjemte
borde iakttagas, att å listorna bestämdt utsattes den befattning,
hvartill hvar och en af de derå uppförde personer utsågs;
samt dels slutligen utse Ståndets sex ledamöter i de blifvande
tre stats-revisionerne medelst tre särskilda val.
Till allt hvad Hr Gr. o. Landtm, sålunda föreslagit, fann
R. o. Ad. skäligt lenina bifall.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts d. 27:de
sisth December och 3:dje dennes på bordet lagde Mern. N:o
28, i anledning af väckt motion (N:o 35), om dels förändrade
vilkor för lärares vid elementar-läroverken uppflyIlning i högre
lönegrad, deras pensionering m. m., dels ock rättighet för lä
-
120
Den 14 Januari t. m.
raren i teckning vid Skara högre elementar-läroverk, Mankell,
att, vid fråga om uppfattning till högre lönegrad, få beräkna
äfven de år, han före år 1860 vikarierat i nämnda befattning.
Ur Gr. o. Landtm, lät uppläsa ett från Vällofl. Borgare-St.
ankommet prot.-utdrag N:o 145, för så vidt detsamma rörde
det nu föredragna Mem:t, och iuhemtades deraf, att nämnde
Riks-St. remitterat den ifrågavrde motionen till Sta!s-Utsk:t,
hvarefter Ur Gr. o. Landtm, framställde propos. derå, att
Mem:t skulle läggas till handlingarne, med förklarande, att motionen
ansågs tillhöra Stats-Utsk:ts behandling.
Ropades ja.
lifter ånyo skedd föredragning af Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utskds den 27:de sistl. December och 3:dje dennes bordlagde
Mern. N:o 30, i anledning af väckt motion ronde manufakturdiskontens
upphörande, beslöt R. o. Ad., som af förrberörde
prot.-utdrag inhemtade, att den ifrågav:de motionen blifvit af
Borgare-St. till Allm. Besv.- och Ekon.-Utslct återremitterad,
att, med Menets läggande till handlingarne, förklara, att motionen
ansågs böra af nämnde Utsk. till behandling upptagas.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande SfatsUtsk:ts
den 7:de och 10:de dennes på bordet lagde Utlåt. N:o
21, i ani. af R. St:rs åren 1860 och 1861 församlade revisorers
berättelser angtde nämnda år verkställda granskningar af
Siats-Verkets samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning under åren 1858 och
1850.
§ 1-
Utsk:ts hemställan bifölls.
§ 2.
Lades till handlingarne.
§§ 3 och 4.
Utsktts hemställanden biföllos.
§ 5.
Gr. von Platen, Baltzar: Det förhållande, att tyvärr
den man, som egentligen gaf anledning till den hemställan, sorn
grundläde regeringens i detta fall, numera icke finnes, för att
närmare kunna upplysa och försvara ifrågavule åtgärd, torde
rättfärdiga mig, då jag begär att få nämna några ord såsom
grund till den hemställan, att Stats-Utsk:ts Betänk, måtte af
Den 14 Januari f. m.
121
R. o. Ad. afslås. Jag vill hoppas, att jag aldrig måtte komma
att uppträda med några försök att förringa I!. St:rs Revisorers
rättighet att granska, af regeringen beslutade, extra utgilters
behöflighet; meri jag tror å andra sidan det vara så mycket
nödvändigare, att R. Sl:r eller ännu mer deras delegerade, i
samma mån som deras granskningsrält blifvit utsträckt, också
böra iakttaga de fordringar på grannlagenhet, som dermed sta
tillsammans. Några skäl hafva blifvit framställda för det af R.
St:rs revisorer gjorda förslag, hvilka jag tror vara särdeles starka;
och hela framställningen tyckes visa, att man förut fattat en
öfvertygelse, kanske grundad på några fakta, som icke i sig
sjelfva varit fullt tillfredsställande. Emellertid har denna framställning,
åtminstone som mig synes, gjorls med någon ogenhet
mot saken. Det står nemi. omtaladt att 1856—1858 detta
anslag har vållat staten en utgift af 3,407 r:dr 00 öre. — Detta
är också ganska rigtigt, såsom grundande sig på, att ett anslag
af 750 gulden årligen skulle utgå; — men K. M. har likväl
sedan beslutat, att högst 600 r:dr per år skulle till detta ändamål
användas, hvilket för 3 år således ej utgör iner än
1,800 r:dr.
Det är vidare sagdt, att församlingarne få i allmänhet
sjelfva bekosta sin själavård. — Detta är måhända icke alldeles
stride rigtigt, enär den tionde, som för närvarande från
församlingarne utgår till presterskapet, till någon del väl torde
anses tillhöra staten; och, så vidt jag vet, finnes ej någon församling
i Sverige, der ej presterskapet aflönas både af staten
och genom frivilliga gåfvor. — Samma förhållande har det äfven
varit med våra landsmän i Carlsbad, att både de och staten
skulle underhålla prest; men jag vet, att det inträffade,
sannolikt emedan man visste det staten skulle lemna ett bidrag,
att bad- eller brunsgästerna icke iemnade sitt så llitigt som i
början. — Måhända har också den orsaken, att man låtit det
goda hjertat alltför mycket tala vid tillsättandet af denna plats,
inverkat härpå.
Jag vågar hemställa till R. o. Ad., om icke det äfven
är elt skäl för Svenska staten, som i sin lagstiftning lemnar
allt mera frihet åt hvarje religion, att få utölvas enl. sin önskan,
att göra hvad lättnad den kan för att bereda vid en utländsk
badort vistande landsmän tillfälle att höra sin egen lära
på sitt eget språk, helst många af dem hvarken hafva medel
att bidraga till aflöning åt prest, ej heller iiro nog hemmastadda
i det Tyska språket, för att med någon uppbyggelse
kunna afhöra en predikan på detta språk i dervarande
kyrkor. 62p
Då det visar sig, att dessa 600 r:dr icke äro en större
summa, än att den med lätthet kan af Svenska statsverket
bestridas — och det torde icke vara någon tvist underkastadt.
att det åtminstone afser ett godt ändamål, för hvilket
man icke bör sky att taga af de medel, som i allmänhet äro
ställde till K. M:s disposition, och hvilka alltid blifvit efter
122
Den 14 Januari f. m.
bästa förstånd använda — så tror jag mig icke sakna skäl
att hemställa, huruvida icke R. o. Ad. ville afstå denna punkt
i Stats-Utsk:ts Betänk.
Hr Montgomery, Robert: Inom Utsk:t har jag varit
af samma tanka, som Hr Gr. von Platen här framställt, och
anser, att denna punkt bör förfalla; men jag har icke reserverat
mig mot Utsk:ts beslut, väl vetande att skriftliga reservationer
sällan inverka på Ståndens beslut. De skäl, som förmått
mig tala emot detta förslag, äro, att de 600 r.dr, som
utbetalas till Pastor i Carlsbad, vanligen utgått af åttonde hufvud-titelns
extra utgiftsmedel. Då R. St:r aldrig förut inblandat
sig i K. M:s fria dispositionsrätt öfver dessa medel, anser
jag det icke lämpligt nu, då, utom det att frågan rörer ett
vigtigt ändamål, det blott är en obetydlig summa, sorn skall
utgå för anskaffande af prest vid en brunnsort, som dock är besökt
af 2 å 300 Svenskar.
Af detta skäl, och hufvudsakligen med fästadt afseende å
R. St:rs obehörighet, att, genom en sådan vägran, i otid inblanda
sig i Iv. M:s dispositionsrätt öfver dessa medel, får jag
tillstyrka afslag å Stats-Utsk:ts Betänk.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Hågen och behofvet
att besöka utländska badorter är, såsom vi nogsamt veta, i
beständigt tilltagande, och skulle statens utgifter för anskaffande
af Svenska predikanter vid dessa ställen i samma mån ökas,
så tror jag att det snart skulle vara ganska få Tyska badorter,
dit man icke kunde anse behöflig! att sända en sådan. Man
har väl icke bestämt något visst antal Svenskar, sorn skulle
finnas vid en badort, för att en predikant skulle ditsändas —
och en sådan bestämmelse torde det väl älven vara svårt att
göra —; men behofvet af andlig uppbyggelse kan vara lika
starkt hos en person, när han är ensam, som när han är tillsammans
med ett visst antal landsmän, och hvarje bad- eller
bruns-ort, som besökes af någon enda Svensk, kunde således
anses böra komma i åtnjutande af förmånen att få Svensk
predikant. Jag vet emellertid ingen Svensk badort, der staten
bidrager till att underhålla predikant, och jag kan icke filina något
skäl, hvarför Carlsbad skulle, framför andra badorter, förses med en
sådan, i synnerhet när tillgång på religionslärare i allt lall å
stället finnes. Det är brunsgästernas egen sak, att genom frivilliga
bidrag underhålla predikant, och ju större antal Svenskar,
som besöka Carlsbad, desto lättare måste det väl vara
för dem att sammanbringa det erforderliga beloppet härtill.
Nu vet man också, att denne predikant varit i Carlsbad endast
en mindre del af sommaren, under det att Svenskar besöka
denna badort redan tidigt på våren och många komma icke
dit, förr än långt fram på hösten. Det har således blott varit
de, som vistats der under högsommaren, som haft någon fördel
af hans ditsändande.
Den 14 Jannari f. m.
123
Att aflöningen blifvit tagen af de extra utgiftsmedeln, kan
jag icke heller finna utgöra något skäl, hvarför anmärkning
deremot icke får göras, i synnerhet när utgiften icke vidare
har naturen af att vara tillfällig, utan ikläder sig egenskapen af
att vara permament: Ändamålet med de extra utgifts-rnedlen är
att bestrida oförutsedda utbetalningar, men, så vidt jag kan förstå,
alldeles icke sådane, som äro afsedda att återkomma.
Jag anser således, att Stats-Utsk:t haft grundade skäl till
sin hemställan, och anhåller om bifall dertill.
Hr von Ehrenheim, Per: Jag medger väl att denna fråga
icke är af någon stor betydenhet, men å andra sidan anser jag
att Stats-Utsk:t haft fullt skäl lill sin hemställan. Hvad formen
af denna hemställan vidkommer, så är den affattad som en
önskan till K. M., och en sådan önskan ega R. St:r otvifvelaktig!
rätt att framställa. I sjelfva saken synes mig, på sätt
Gr. Mörner utvecklat, att om staten skulle bidraga till att underhålla
Svensk predikant vid en utländsk badort, så skulle
sådana själasörjare på mångå andra ställen än ilrågav.de komma
i fråga. Vid Svenska brunnsinrältningar meddelas icke något
understöd från staten åt predikanten, utan desse underhållas antingen
af donationer eller af brunnsgästerna, vanligen på båda sätten.
Likväl besökas Svenska brunnsorter af en mängd fattigt folk,
under det att de Svenskar, som besöka Carlsbad, i allmänhet
torde vara i den ekonomiska ställning att de utan någon hjelp
från statens sida skulle kunna underhålla en predikant. Särskildt
har Stats-Utsk:t visat, att under de år, då K. M. medgifvit att
af allmänna medel fylla aflöningen till ett visst belopp, så uppgick
insamlingen från brunnsgästerna till nära nog ingenting.
Af dessa skäl får jag för min del anhålla om bifall till StatsUtsk:ts
hemställan.
Hr Montgomery: Jag skall icke länge uppehålla R. o. Ad:s
tid, men, då man bar jemlört Carlsbad med Svenska bad-orter,
der det ej finnes några själa-sörjare aflönade af staten, tiar jag
funnit mig nödsakad att påpeka, huruledes detta är ett så olika
förhållande, att all jemförelse måste ramla.
Om man visste på förhand, hvilka Svenskar, som ämna sig
till Carlsbad, så skulle det säkerligen gå för sig att genom hopsamling
anskaffa denna lilla summa; men det vet man ju ej,
och att först efter ditkomsten rangera om anskaffandet af en
prest från Sverige, fordrar så lång tid, att badgästerna kanske
skulle till en stor del vara färdiga resa derifrån, innan predikanten
hunne att ankomma. Helt annorlunda är ju förhållandet
vid Svenska badorter, der prest, om han ej finnes att genast
tillgå inom församlingen, lätteligen kan erhållas från den angränsande.
Om nu predikant skulle på statens bekostnad anställas vid
Carlsbad, der, som jag har sagt och som hvar och en vet,
flere Svenskar uppehålla sig än på andra utländska badorter,
124
Den 14 Januari f. m.
så är det icke något skäl, enligt hvad jag kan se, för att befara
att predikanter komma att anställas vid alla möjliga utländska
liad och brunnar, helst K. M. alltid kommer att för hvarje
särskildt fall pröfva behofvet deraf.
Då detta lilla belopp städse blifvit väl och till stor nytta
användt, så får jag, under anhållan, att detsamma måtte fortfarande
få utgå till detta ändamål, yrka afslag å i fråga vide punkt
af Stats-Utsk:ts Betänk.
Gr. von Platen: Jag skulle icke besvära R. o. Ad. ännu
en gång, stöde jag ej i den belägenhet att behöfva af- eller
tillstyrka afseende å en af R. St:r uttryckt önskan. En ledamot
har ock velat påpeka denna af Stats-Utsk:t gjorda hemställan,
såsom någonting mera grannlaga, derföre att den hade egenskap
af en önskan; men det måste den också hafva, såsom
afseende medel, hvaröfver K. M. anser sig ega dispositionsrätt.
Förenande mig i hufvudsaken med Hr MontcomeryCederhjelm,
har jag velat tillägga ett par ord, för att få framställa
till R. o. Ad., om det skulle vara en åtgärd att klandras
af R. o. Ad„ att 600 rdr användas för att skaffa tröst och
själavård åt sådarie sjuklingar, som blifvit tvungna att söka återvinnande
af sin helsa i främmande land. Jag önskar att användandet
af hvarje anslag af R. St:r vore så fritt från klander
som användandet af dessa 600 rdr.
Hr von Ehrenheim: Jag är endast uppkallad af den siste
värde talarens yttrande, att en hemställan i denna fråga borde
undvikas, äfven derföre att den, såsom gällande ett anslag,
har en vida större betydelse, än hemställanden i andra ämnen,
— moraliskt möjligen, konstitutionell icke, ty de använda medlen
hör till dem, som ostridigt af K. M. kunna inom hufvudtiteln användas
med eller utan afseende å hvad R. St:r derom kunna hemställa.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels afslag å Utskits förev:de hemställan, framställde
IIr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvartill
svarades många ja jemte åtskilliga nej, och sedermera propos.
på afslag derå, då svaren utlöllo med många nej, blandade
med ja; hvarefter förnyad propos. å bifall till merberörde hemställan
gjordes, och sedan propos:n blifvit besvarad med starka
ja, blandade med nej, förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§ 6.
Gr. Gronstedt, Fredrik: Under åberopande af den
reservation, jag algifvit mot Utsk:ts beslut och hvilken återfinnes
under pag 36 i Utsk:ts Betänk., anhåller jag om afslag å denna
punkt. R. o. Ad. gör ingenting annat, genom att afslå denna
punkt, än att gilla revisorernes åsigt, den nemi. att de funnit
Den 14 Januari f. m.
1?5
sig förhindrade att granska en redovisning för statsmedel, hvilken
blilvit af K. M. i Stats-Rådet godkänd och, med anledning
af hvilket godkännande, K. M. lemnat redogöraren fullständig
décharge. It. o. Ad. torde icke behöfva dervid reservera sin
rätt att framdeles besluta rörande det vigtigaste mom. i denna
punkt, emedan saken ofelbart återkommer med 1862 års revisorers
berättelse, eller, rättare sagdt, då Stats-Utsk:ts Utlät med
anledning af 1862 års revisorers berättelse kommer att här
föredragas.
Jag anhåller om afslag.
Hr von Ehrenheim: Henna fråga har efter min uppfattning
en stor konstitutionel betydelse, emedan här gäller, om K.
M. kan förhindra den granskning, sorn den andra statsmakten
eger alt utöfva. Hetta kan enligt min tanke icke ega rum, ty
Konungens rätt att fordra reda af sina embetsman och representationens
rätt att granska statsutgifterna, äro såsom 2 paralella
linier, som löpa bredvid hvarandra, utan att någonsin träffas.
Icke heller har något försök skett i delta fall; ty K. M. har,
sedan han lemnat décharge åt I)ep:ts-chefen lör dess förvaltning
af dessa 25,000 rdr, till stats-kontoret inlemnat de räkningar,
hvarå utgifterne voro upptagne, och har dermed tillkännagifvit
sin uppfattning af saken. Hen af K. M. meddelade déchargen
hade således icke bort utgöra något hinder för revisorerna att
granska dessa räkningar, och godkänner jag följaktligen den
åsigt, sorn Stats-Utslut uttalat.
Hr Montgomery: Henna fråga, som är af ganska stor
vigt, sönderfaller i två delar. Hen ena är en åtgärd af K. M.,
nemi. den af honom meddelade décharge åt en ledamot af StatsRådet;
i afseende å denna har Utsk:t ingenting yttrat, utan,
såsom det står i Utiåt:t, förbehåller sig Utsk:t att vidkommande
öfriga delar af saken lå yttra sig framdeles vid granskning af
1862 års revisions-berättelse, der frågan i dessa hänseenden ånyo
förekommer. Hen andra delen är en åtgärd af R. Stms revisorer,
och i afseende å denna har Utsk:t förklarat, att revisorerne
bort verkställa den granskning, som dem åligger enligt 6:te §:n
af instruktionen för R. Stms revisorer, hvilken säger att de böra
bland annat efterse och granska, huruvida utgifterna med stat
och författningar instämma. Här finnes icke något undantag,
och det måste vara stridande mot allt begrepp af konstitutionel
ansvarighet, om K. M. skulle genom en särskild décharge kunna
befria någon Stats-Råds-ledamot från redovisning för hans
förvaltning af allmänna medel. Om detta kunde ske i några
fall, så kunde det snart utsträckas hur långt som helst, och
revisorernas gransknings-betydelse blefve då alldeles illusorisk.
Jag anser således, att det är tydligt, att revisorerne icke
bort låta den här meddelade déchargen inverka på deras granskningsrätt,
utan hade de bortjjtölva den i alla händelser. Gr.
Grönstedts reservation har, långt ifrån att kunna rubba mig
126
Den 14 Januari f. m.
i denna min öfvertygelse, snarare stärkt mig i densamma, och
jag anhållar om bifall till ifrågav:de punkt af Stats-Utsk:ts Utlåt.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Då jag står antecknad som
reservant vid denna paragraf, så ber jag att få tillkännagifva,
att denna min reservation icke afser sjelfva saken eller revisorernas
granskningsrätt, utan fast mer formen för Betänk:t. Det
upplystes nemi. i Stats-Utsk:t, att 1862 års revisorer förklarat
sig berättigade att verkställa en sådan granskning, och då ansåg
jag det vara obehöfligt att uttala ett klander emot 1861 års
revisorer, emedan ändamålet med detta klander redan vunnits
genom denna förklaring af 1862 års revisorer. Vid sådant förhållande
borde jag måhända konseqvent yrka på afslag å i fråga
v:de punkt af Stats-Utsk:ts Utlåt., men då jag i sjelfva hufvud*
saken ölverensstämmer med Stats-Utsk:t, så får jag ändå tillstyrka
bifall dertill.
Det kan ju icke lida något tvifvel att R. Sl:rs revisorer ega
rättighet att granska räkenskaper å utgifter bestridda af allmänna
medel. Hvad åter den gilna déchargen beträffar, så kan den
endast hafva afseende på det Stats-Råd, som erhållit den; men
skulle revisorerne vid granskning af räkenskaperna finna att t.
ex. någon missummering egt rum eller att stats-medlen icke
blifvit använda till de ändamål, hvartill de blifvit afsedda, så äro
R. Sl:r berättigade att hafva sin talan öppen mot den eller de
Stats-Råd, som tillstyrkt K. M. att gifva décharge, och i detta
afseende visar 30:de §:n Riksd.-Ordn. den väg, som StatsUtsk:t
har att beträda.
Jag anser sålunda att Siats-Ulsk:t haft fullkomligt rätt, och
jag måste anhålla om bifall till dess Utlåt.
Gr. Mörner, Carl Göran: Den siste värde talaren har
lemnat en upplysning, som synes mig vara af ganska stor vigt
vid denna frågas bedömande. Han har nemligen omförmält att
1862 års revisorer förklarat sig vilja företaga granskning af
ifrågavarande räkenskaper, hvilka 1861 års revisorer ansågo sig
förhindrade att granska. Om detta är förhållandet och R. o.
Ad. nu skulle alslå Stats-Utsk:ts framställning, så skulle R. o.
Ad. genom ett sådant beslut redan på förhand gifva 1862 års
revisorer orätt. Detta leder mig till den åsigt, att, då StatsUtsk:t
uppskjutit en del af frågan och i sitt Betänk, förklarat,
att det framdeles vid granskningen af 1862 års revisions-berättelse
ville dertill återkomma, så hade Utsk:t gjort rättast, om
det icke afgifvit något Utlåt, i frågan, förr än denna granskning
försiggått. Då hade saken i sin helhet kunnat framställas för
R. St:r och man hade då kunnat få en fullständig kännedom
om densamma.
Det är högst ovanligt att K. M. förvandlar en af Konseljens
Ledamöter till penningförvaltande auktoritet, såsom här varit
fallet. Skulle det nu komma derhän, att, sedan detta skett,
någon granskning af penningförvaltningen icke skulle få ega rum,
Den 14 Januari f. m.
127
så är svårt att förutse, hvart detta skulle kunna leda, likasom
jag ej inser, luiru detta kan låta sig göra i ett samhälle, som
man vill kalla konstitutionelt. Jag är benägen tro, att nu omförmälda
händelse är det första exemplet af dylik art sedan
1809, och synes det mig följaktligen vara så mycket vigtiga re
att man noga ser till hvad som bör åtgöras. På det man må
erhålla en fullständigare kännedom om saken, anser jag således
det vara lämpligast att denna punkt återremitteras till Stats-Utsk:t.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Det är flere gånger sagdt,
att revisorerne icke böra ingå i granskningar till sifTran af statens
räkenskaper, utan mera se på sjelfva användandet af statsmedlen,
i öfverensstämmelse med hvad § 6 af instruktionen för
R. Stms revisorer löreskrifver, hvilken ock blifvit af Stats-Utsk:t
i dess förevarande Retänk. åberopad.
1861 års revisorer ingingo ej i någon sådan detalj-granskning
af sifTror, och föll det deni heller aldrig in att anse statsmedlen
origtigt använda, ty de voro ju disponerade i full öfverensstämmelse
med hvad R. St:r beslutat.
Under sådane omständigheter ansågo revisorerne ej någon
granskning böra ega rum, desto mindre som K. M. redan för
den utdelat décharge.
Hr von Koch, Nils Samuel: Denna fråga är af en mer
än vanlig ömtålig beskaffenhet, emedan man knappast vet, huru
mycket man här på detta rum har rättighet att tala derom.
Den angår nemligen en summa, som af K. M. först blifvit anordnad
åt en af Stats-Rådets Ledamöter, hvilken derefter af
K. M. fått sig för densamma full décharge beviljad. Enligt min
tanka, kan under sådana omständigheter ingen annan anmärkning
ega runi, än möjligen en anmälan hos Konst.-Utsk:t,
Det gifves, som kändt är, åtskilliga utgiftsposter, vissa hemliga
medel, lör hvilka K. M. meddelar décharge; men ifrågavarande
utgift lärer ej vara af denna art. Hvad som kan ifrågasättas,
synes endast vara sjelfva déchargens behörighet, men
den frågan tillhör icke Stånden, utan Konst.-Utsk:t. Deremot
kan det väl aldrig blifva fråga om att granskningen nu skulle
föranleda till ett åtal inför Kammar-Rätten mot den, som fått
décharge af K. M. Högsta magten har nemligen, sedan den
gifvit décharge, åtagit sig ansvaret, d. v. s. att ansvaret måste
öfvergå från den, som fått décharge, till de ledamöter afStatsRådet,
som tillstyrkt densamma, och på kontrasignanten.
Jag tror att revisorerne gjort ganska rätt, som endast omnämnt
förhållandet inför Stats-Utsk:t. Detta Utsk. hade kunnat
oell bort, om det dertill ansett sig ega anledning, direkte
göra anmälan till Konst.-Utsk:t. Då 1111 Stats-Utsk:t sjelft tillika
har upplyst, att det blott till en del har handlagt frågan, och
att en annan del, på grund af 1862 års revisorers berättelse,
återstår, så anser jag, att den enda åtgärd, som bör vidtagas
128
Den 14 Januari f. m.
med frågan i dess nu befintliga skick, är att återremittera densamma,
hvarom jag, i likhet med Gr. Mörner, anhåller.
Hr Reutersvärd, Patrik Oskar: Då det, enligt min
tanke, varit stals-revisorernas skyldighet att granska de ifrågavarande
räkenskaperna, ehuru dessa på förhand blifvit af K.
M. déchargerade, beslöt 1862 års revisorer, likväl efter votering,
att förutnämnde granskning skulle ega runi, men då densamma
skulle företagas, inträffade den besynnerliga omständigheten
att räkenskaperna icke kunde i Slats-konloret återfinnas,
och, elter hvad det är mig berättadt, lärer dessa ännu icke återfunnits,
och är detta förhållande således orsaken, hvarföre ifrågavarande
granskning uteblifvit.
Då det dessutom blir tillfälle att vidare yttra sig i denna
fråga, när 1862 års revisorers berättelse inkommer, så anhåller
jag om bifall till den nu föredragna punkten.
Hr Skogman: Jag har begärt ordet, endast för att nämna,
det jag delar reservanternes åsigt om saken.
Hr Montgomery: Jag ber att få hemställa, hvartill en
återremiss skulle tjena. Frågan är ju icke af (Jtskit sammanblandad,
utan är det ju i Betänk:t tydligen utsatt, huru dermed
förhåller sig. Utsk:t har nemligen sagt, att, beträffande den
delen af frågan, sorn rörer décharge-åtgärden för den StalsrådsLedanrot,
som haft dessa medel till sin disposition, Utsk:t kommer
att framdeles yttra sig derom i sammanhang nied 1862
års revisorers berättelse, som ännu icke är tryckt. Hvad åter
vidkommer den åtgärden att revisorerne icke ansett sig kunna
företaga granskning af siffror, så förklarar Utsk:t bestämdt att
det anser denna åtgärd origtig. Antingen skulle lltsk:t, såsom
nu skett, uttala den åsigt, att det anser att 1861 års revisorer
haft orätt, eller ock vid behandlingen af 1862 års revisions-berättelse
förklara att dessa sednares uppfattning af granskningsskyldigheten
var rigtig. Men detta kommer ju på ett ut.
Jag upprepar ännu en gång att jag ej lörstår, hvartill en
återremiss skall tjena, utan anhåller jag om bifall till ifrågavarande
punkt af Utsk:ts Betänk.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Ett par talare, Frih. Stjernstedt
och Ilr Reutersvärd, hafva omnämnt åtskilliga skäl,
hvarföre granskning af ifrågav:de räkenskaper icke blifvit
gjord. Den sednare talaren har anfört ett, mot hvilket visserligen
ingen anmärkning kari göras, det nemligen att revisorerne
ej kunnat påträffa räkenskaperna. Detta förhållande är dock
ganska besynnerligt. Hvad beträffar det som Frih. Stjernstedt
yttrat, att revisorerne icke under den korta tid, de sammanvarit,
hunnit att fullkomligt noga genomgå alla de räkenskaper,
som
Den 14 Jannari f. m.
129
sorn för dem framlagts, så finner jag det ganska naturligt. Det
är, till följd af deli korta tiden, gifvet, att granskningen alltid skall
blifva mer eller mindre knappband]';. Det är emellertid icke
fråga härom; utan frågan, såsom enligt min tanka en högst
vigtig principfråga, riirer sig kring, huruvida räkenskaper, för
hvilka K. M. en gång meddelat décharge, kunna undandragas
R. Sl:rs pröfning eller ej. Detta har af en annan talare, Hr
von Koch, blifvit antydt, och har han tillika framställt, alt, 0111
anmärkning mot redan af K. M:s déchargerade räkenskaper
skulle kunna tänkas, borde sådan anmärkning af Stats-Utsk:t
göras; men huru skulle Stats- Ut sk: t kunna göra en sådan anmärkning,
då räkenskaperna ej funnits att tillgå?
Jag bestrider ålerremiss och yrkar bifall till ifrågavarande
punkt af Stats-Utsk:ts Betänk.
Gr. Mörner: Under diskussionen i denna fråga hafva ytterligare
upplysningar i densamma meddelats af den art, alt jag
finner mig föranlåten helt och hållet frångå mitt yrkande om
återremiss.
Det har nemligen blifvit uppgifvet af en utaf de Hrr, som
deltagit i 1862 års stats-revision, att dessa ifrågav:de räkenskaper
icke kunnat i Stats-Kont. tillrättafinnas. Under sådane omständigheter
kan det vara osäkert till hvad resultat Stats-Utsk:t
kan komma uti det Utlåt., som Utsk:t föremält sig skola
framdeles afgifva. Jag kan emellertid ej undgå att ur konstitutionel
synpunkt anse det vara af största vigt att saken icke
förfaller, utan alt R. St:r i densamma uttalat en bestämd mening.
Då den framställning, som nu blifvit gjord af Stats-LJtsk:t,
icke alser annat, än alt fälla ett omdöme öfver R. St:rs Revisorers
åtgörande vid 1861 års revision, hvaröfver R. St:r ovilkorligen
äro rätta domare, och då ett bifall till denna framställning
endast kan leda till att hos kommande revisorer inskärpa
den åsigt, som R. St:r hysa, så får jag nu mera förena mig
med dem, som yrka bifall.
Gr. Wacht meister, Hans: Då jag begärde ordet, var
det blott för att yttra mig i afseende å den konstitutionella sidan
af Irågan, emedan jag ansåg att man under diskussionen
icke lagt tillräcklig vigt derpå.
I Gr. Cronstedts reservation bär blifvit uttaladt, att R. St:rs
Revisorer icke böra ingå i granskning af en redogörelse, för
hvilken K. M. redan meddelat décharge. Denna åsigt stöder
sig på en oriktig uppfattning af det grundlagsenliga förhållandet
emellan Regering och Ständer. Det är tydligen i
Grundlagen uttryckt, att R. St:r ega rättighet att granska förvaltningen
af de medel, som de ställa till Regeringens disposition, och
helt naturligt följer af denna rättighet en skyldighet för R. St:rs
delegerade, Revisorerna, att verkställa denna granskning. Vore
detta icke förhållandet, skulle Grundlagen eller Instruktionen för
H. II. 9
130
Den 14 Jnnnari f. m.
revisorerne hafva stadgat, att dem ålåge att granska statsverkets
räkenskaper, för så vidt K. M. icke sjelf i nåder åtagit sig
denna granskning. Detta vore ju att ställa Regering och Ständer
i paritet bredvid hvarandra såsom granskande myndigheter,
hvarigenom Ständernas rätt alt kontrollera användandet af de
medel, de beviljat, hlefve illusorisk.
Gr. Cronstedt har vidare anmärkt, att det skulle leda till
en inkonstitutionel handling, om revisorerna skulle granska en
åtgärd, för hvilken K. M. redan gifvit déchnrge, emedan ett af
Konungen i Stats-Rådet fattadt beslut omöjligen kan ändras
utan af Konungen sjelf i Konseljen; då deremot en sådan
gransknings-åtgärd skulle förutsätta en på annan väg skedd ändring
i ett af K. M. fattadt beslut. Denna anmärkning förefaller
visserligen ganska vigtig, men jag tror att dess betydelse
bortfaller, när man besinnar att det beslut, hvarigenom K. M.
meddelat décharge, afser endast och allenast den redovisande
myndighetens förhållande lill K. M., och alldeles icke att borttaga
R. St:rs granskningsrätt, utan endast att frikalla berörde myndighet
från allt vidare ansvar inför K. M.
Då nu enligt min tanke denna R. St:rs grundlagsenliga rätt
att uteslutande granska statsmedlens förvaltning icke kan bestridas,
så uppstår likväl den frågan: mot hvem skola uti förevarande
fall ersättningsanspråken göras gällande, ifall medlen
skulle befinnas vara oriktigt använda? — Stats-Utsk:t har utgått
från den åsigten, att ersättningsanspråken öfverflyttas från
den redovisande myndigheten till de Konselj-ledamöter, som tillstyrkt
déchargen, och det Stats-Råd, som kontrasignerat K. M:s
beslut. Denna åsigt anser jag icke vara fullt riktig; ty om så
vore, skulle äfven Gr. Cronstedts anmärkning vara befogad, att
uti ett sådant fall ingenting skulle vinnas genom en af revisorerne
gjord granskning, ty § 5 af Ansvarigshetslagen fiir StatsRådets
Ledamöter ålägger visserligen ansvar för det Stats-Råd,
som deltagit i eller underlåtit att göra föreställningar mot ett
beslut, sorn innefattar oriktigt användande af Statsmedlen, men
det ansvar, som stadgas, är endast tjenstens förlust. Det innebär
således endast ett högre politiskt ansvar för en inkonstitutionel
handling, men ingalunda någon ekonomisk ersättningsskyldighet
för speciella fall. Just derföre måste, enligt min åsigt,
den redovisandes ursprungliga ansvar inför R. St:r qvarstå, oförhindrad
af den décharge, K. M. kunnat bevilja, emedan denna
endast afsett dess förhållande till K. M. sjelf. På grund af
hvad jag i början af mitt yttrande haft äran anföra, får jag anhålla
om bifall till denna punkt af Stats-Utsk:ts Utlåt.
Frih. Gripenstedt, Joli. Aug.: Med anledning af hvad som
blifvit yttradt, ber jag att få lemna några upplysningar. En talare bar
nemligen sagt, att detta vore det första fall sedan 1809, då ett
Statsråd lått en summa penningar af allmänna medel till sin
disposition emot redovisning. Detta är likväl icke fullt förhållandet,
ty, om den varde ledamoten påminner sig, så förekom
-
Den 14 Januari f. m.
131
ma sädana dispositioner icke så sällan, fastän vanligen icke till
så stort belopp, som det ifrågav:de. Såsom exempel härpå vill
jag nämna, ali K. M., lill stöd åt behöfvande, hvarje år brukar
anvisa en rund summa åt Chefen för Finans-I)ep:t, hvilken, efter
skedd utdelninng och redovisning inför K. M., af honom
erhåller décharge.
Den andra frågan, som jag ville beröra, var nemi. den ledsamma
omständigheten, att dessa ifrågav:de räkenskaper hafva
förkommit. Detta är visserligen besynnerligt och mätte hafva
skett genom någon förseelse eller tilllällighet i Stats-Kont.; men
härvid är det af vigt alt påminna sig, hurusom dessa räkenskaper
likväl varit synliga lör 1861 års revisorer, så alt man icke
bör misstänka, det någon afsigt legat till grund för deras försvinnande.
Då denna fråga dessutom är en principfråga af särdeles
stor konstitutionell vigt, ber jag att få tillägga, det jag anser att
en af K. M. gifven décharge ingalunda kan afskära lör den
andra statsmagten dess konstitutionella riilt att granska den
ifrågav:de åtgärden, så vida ej, på framställning af Konst.-Ulsk:t,
denna statsmakt sjelf redan meddelat décharge, hvilket likväl i
förevarande fall egt rum.
Frih. Stjernstedt: Det har af tvenne ledamöter blifvit
påpekad!, att dessa räkenskaper hafva förkommit efter 1861 års
revision. Detta är ganska riktigt, men om R. St:r vilja se räkenskaperne,
så är ingenting lättare, ty de kunna ju lä afskrifvas
ånyo genom Sekreterarens i Stats-Kontoret försorg, hvarigenom
Stats-lltsk:t komme i tillfälle att ånyo behandla denna
fråga.
Hvad principen vidkommer, så hafva revisorerne visserligen
betänkt, att, genom denna décharge, deras konstitutionella
granskningsrätt möjligen skulle kunna afskäras, men ingen af
dem har satt i fråga, att användandet af dessa medel icke varit
riktigt, ulan hafva de blott ansett sig ej böra ingå i någon detalj-granskning.
Jag ber att få vidblifva mitt yrkande om återremiss, på
det att Stats-Utsk:t må kunna komma i tillfälle att taga båda
frågorna i öfvervägande.
Gr. Mörner: Det förhållande, hvarpå Frih. Gripenstedt syftat,
att nemligen K. M. understundom anordnat ett mindre betydligt
belopp af möjligen 1000 rdr eller så omkring, i uppgifvet
ändamål att användas till smärre nådegåfvor, är, enligt min
tanka, af belt annan art, än det, hvarom nu är fråga, och tror
jag lörstberörde mindre betydliga anordningar aldrig ansetts af
beskaffenhet att några revisorer funnit sig föranlåtne derpå fästa
afseende, eller att derå påkalla R. Stms uppmärksamhet.
Helt annorlunda gestaltar sig saken, då det blir fråga om en
större summa eller om ett af K. M. äskadt och af R. St:r vid
föregående riksdag, för visst bestämdt ändamål beviljadt stats
-
132
Den 14 Jaunari f. m.
anslag; öfver deltas behöriga användande påkallas, såsom mig
synes, ovilkorligen granskning från revisorernes sida.
Då jag sålunda anser mig hafva utredt skillnaden mellan
föriberörda 2:ne frågor, och enligt min åsigt häraf är temligen
klart, alt den sednare är ur konstitutionell synpunkt ganska
vigtig, finner jag mig fortfarande böra yrka bifall till Utsk:ts
framställning.
Gr. Cronstedt: Det är ej för att bidraga till förlängande
af diskussionen, som jag begärt ordet, utan blott för att återtaga
mitt yrkande om afslag å St3ts-Utsk:ts framställning och förena
mig med dem, som yrkat återremiss af den nu föredragna
punkten.
Hr Reutersvärd: Som Stats-Utsk:t i denna del af Betänk:t
endast yttrat sig i sjelfva principfrågan och uttalat en åsigt,
som jag föreställer mig att Slals-Utsk:t vidblifver, så kan jag
icke inse, hvartill en återremiss skulle tjena, synnerligast som
Utsk:t förklarat, att det vill återkomma till ämnet och yttra sig
i öfriga delar af saken, då granskningen af 1862 års revisionsberättelse
förekommer.
Jag fortfar således att yrka bifall.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Denna fråga är af
en egen beskafienhet och torde således böra behandlas med en
viss omtanka. Min tro är dessutom, att R. St:r i allmänhet
böra så mycket sorn miijligt handlägga hvarje sak i sin helhet.
Utsk:t säger, att det förbehåller sig att, vidkommande öfrige
delar af saken, få yttra sig Iramdeleles vid behandlingen af
1862 års revisionsberättelse, men som det vore önskvärdt att
liela saken biel' i ett sammanhang behandlad, så yrkar jag att
detta Betänk, måtte blifva återremitteradt.
Gr. af Ugglas: Jag torde få fästa Frih. Tersmedens uppmärksamhet
derpå, alt hvad Utsk:t i denna punkt yttrat, egentligen
rörer frågan, huruvida revisorernes förhinder skola godkännas
eller icke, och att, om paragrafen ej bilölles, det skulle
se ut som om R. o. Ad. hyste någon tvekan vid att godkänna
1862 års revisorers uppfattning af frågan.
Det är just, emedan jag absolut ogillar 1861 års revisorers
åtgörande i detta hänseende, som jag anhåller om bifall tiil
ifiågav:de punkt.
Frih. Stjernstedt: Jemte de motiver, som Frih. Tersmeden
anfört för återremiss, ber jag att få fästa uppmärksamheten
på ännu ett sådant. Det synes nemi. som om Stats-Utsk:t
sjelft haft någon tveksamhet vid behandlingen af denna fråga;
ty dess motiver synas mig icke stämma rikligt öfverens med
det resultat, hvartill det kommit. Utsk:t åberopar nemi. 6:te §:n
af Instruktionen för 11. St:rs Revisorer, hvilken säger, att det
Dea 14 Januari f. ta.
133
åligger revisorerna bland annat att efterse och granska, huruvida
utgifterna med stat och författningar instämma; men nu
hafva revisorerna aldrig satt i fråga att icke de ifrågav:de statsmedlen
blifvit rätt använda. Jag anhåller om återremiss, på det
att Stats-Utsk:t måtte uttrycka sig med mera klarhet.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Emedan mitt namn finnes
antecknadt bland reservanterna, anhåller jag att inför Ståndet
få redogöra för grunden till min reservation.
Det är mindre i afseende på saken, än i afseende på formen,
som jag har varit af olika tanka med Utskrf. Jag anser
nemi., att Utsk:t ej nu bort yttra sig i frågan, utan att dermed
bort uppskjutas, till dess berättelsen om 1862 års revision inkommit.
Revisorerne hafva i sin framställning icke gjort någon
hemställan till R. St:r, utan blott nämnt att de ansett sig förhindrade
att företaga en granskning af de räkenskaper, för
hvilka K. M. en gång meddelat décharge.
Då slutligen frågan kan tolkas på så många sätt, så öfverlemnar
jag densamma till Ståndet att algöras.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremisss af Utsk:ts ilrågav.de hemställan, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma,
hvartill svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
propos. på återremiss deraf, då svaren ut folio med mångå nej
jemte åtskilliga ja; hvarefter förnyad propos. på bifall till samma
hemställan gjordes, samt besvarades med starka ja, tillika
med åtskilliga nej; och förklarade Iir Gr. och Landtm, sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
§ 7.
Utsk:ts hemställan bifölls.
§ 8.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Det är redan, om
jag icke missrninner mig, nära 5 år sedan K. Kammarrätten
ingick tili K. M. med tind. framställning om förändring i gällande
rese-reglemente, i samma syftning som denna punkt afser.
Vid sådant förhållande, får jag för min del på det lifiieaste
understödja Stats-Utsk:ts hemställan, på det att saken måtte
bringas till slut.
Frih. Hermelin, Carl: Då jag förmodar att R. o. Ad,
kommer att bifalla denna framställning, och då jag äfven föreställer
mig, att Exped.-Utsk:t icke är så särdeles öfverhopadt
med göromål, så hemställer jag, huruvida icke nämnda Utsk.
skulle kunna föreläggas, att inom en viss tid inkomma med
134
Den 14 Januari f. tn.
förslag till den skrifvelse, som möjligen skulle blifva en följd
af R. St:rs beslut .
Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att ban ansåge sig böra till
Frih. Hermelin hemställa, huruvida det icke skulle vara lämpligast,
att den af Frill. Hermelin nu väckta fråga om föreläggande
lör Exped.-k tsk:t att skyndsamt inkomma med lörslag
till R. St:rs underd. skrifvelse, ang:de Siats-l?tsk:ts i lörev:de §
gjorda framställning, finge anstå, intill dess hela lillät:t blifvit slutligen
afgjordt, så alt man egde fullständig kännedom om alla de
i ani. deraf fattade beslut, hvilka borde hos K. M. i underd:het
anmälas.
Frih. Hermelin: Jag afstår från min hemställan, tills talan
står mig öppen i denna fråga.
Sedan öfverläggningen om den förev:de §:n härefter förklarats
afslulad, framställdes propos. å bifall tili Utsk:ts deri gjorda
hemställan, och besvarades med ja.
§ 9.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Den redogörelse, som
Utsk:ts Betänk, innefattar, upplyser derom att det lör närv:de
finnes n 7:de hufvudtiteln tvenne anslag, som skogsplanteringskassan
åtnjuter, hvaraf det ena, under namn af förslågs-anslag,
utgår såsom ersättning för hemmansräntor och arrenden m. m.,
och hvilket K. Statskontoret, såsom statsmedlens förvaltare,
utanordnar till sigt sjelf i egenskap af förvaltare jemväl utaf nämnda
kassa, och ett reservationsanslag till bestridande af utgifter för
K. Skogs-styrelsen, skogs-skolor m. m. Utaf dessa 2:ne anslags-summor
och den redan nämnda skogsplanterings-kassan
förvaltas reservalions-anslaget af skogs-styrelsen, men det öfriga
dels af läns-styreiserne och dels af K. Stats-konloret. hvarförutan
skogs-styrelsen har hand om den s. k. ekplanterigskassan.
Nu hafva revisorerne väckt fråga om att, till beredande
af förenkling, förvaltningen af dessa medel skulle sammanföras,
hvarigenom äfven en bättre ordning skulle kunna åstadkommas.
Det vill synas mig, att denna framställning är i hög grad
befogad. Jag finner det icke vara skäl att hafva för samma
ändamål ett reservations- och ett förslags-anslag.
Det sätt, hvarpå Stats-Utsk:t affärdat denna fråga, tror jag
vara mindre lämpligt, så mycket mera som Stats-Utsk:t omöjligen,
enligt min tanka, kan undgå att, vid behandlingen af 7:de
hnlvud-titeln, taga i betraktande de anslag, hvarom här är Iråga.
Det hade, enligt min tanka, varit rättast, alt Utsk:t först
vid detta tillfälle yttrat sig öfver lämpligheten eller olämpligheten
af det förslag, R. St:rs Revisorer hafva väckt.
Den 14 Januari f. m.
135
Jag anhåller om återremiss, på det att berörde förslag
måtte behandlas i sammanhang med 7:de hufvud-titeln.
Detta anförande hade blifvit afbrutet genom ankomsten utaf
Hr Stats-Rådet och K. af K. M:s N. O., Henrik Wilhelm
Bredberg, hvilken å K. M:s höga vägnar öfverlemnade sex Nåd.
Eropos:r till U. St:r.
Hr Montg omery. Robert: Utsk:t har icke underskattat
vigten af de skäl, som af Hr Gr. Mörner blifvit anförda, utan
har Utsk:t deremot äfven ansett det vara önskligt, alt en sådan
sammanslagning af kassorne kunde ske, som revisorerne hafva
försla«it. Orsaken, hvarföre icke Utsk:t kunnat för det närv:de
föreslå detsamma,' finnes i Betänk:t uttryckt: »ehuru äfven
Utsk:t, i betraktande af hvad sålunda förekommit, finner sig ega
anledning att instämma i revisorernes gjorda framställning, torde
likväl, då, på sätt inhemtas af K. M:s Nåd. Propos. ammie
statsverkets tillstånd och behof, jemte dervid fogade Stats-Hådsprotokoll
öfver finans-ärenden den 14 Oktober innev:de år (pag.
21), skogs-styrelsen ännu ej till sammansättning och verksamhet
blifvit fullständigt ordnad, med skogsplanterings-kassans öfverlemnande
till denna styrelse böra, intilldess sådant skett, anstå.»
Ehuru det icke är öfverensstämmande med Stals-kontorets åliggande
att förvalta kassor, så anser jag likväl alt detta förhållande,
isynnerhet då det egt rum så lång tid förut, och då det
är alt förvänta, att skogs-styrelsen snart blifver ordnad, må
fortfara, till dess detta inträffat.
Af denna orsak får jag hemställa, det R. o. Ad. måtte
bifalla hvad Utsk:t här föreslagit.
Frih. Gripenstedt: Mig synes detta Utsk:ts förslag vara
fullkomligen välgrundadt, så mycket helldre, som det kan vara
fråga om, huruvida det skulle vara lämpligt att öfverlemna den
ifrågav:de kassan till skogs-styrelsen; — åtminstone hafva R. St:r
sjelfva gifvit anledning till någon tvekan i delta hänseende, genom
deras revisorers framställning, deruti blifvit yrkadt, såsom
grundsats, att alla medel böra, på ett och samma ställe, eller
Stats-kontoret, sammanföras.
Man må emellertid hysa hvilken åsigt som hellst i detta
fall, så synes vara klart, att, innan skogs-styrelsens verksamhet
blir bestämd, hvilken, såsom beroende af den nya skogs-lagstiftningen,
ännu ej kunnat fullständigt regleras, är Ulsk:ts framställning
fullkomligt välgrundad, och anhåller jag derföre om bifall
till Utsk:ts förslag.
Hr Ros, Anders Emanuel: Jag anhåller att få förena
mig med Gr. Mörner och att denna punkt mätte blifva återremitterad
till Utsk:t. Det är mig bekant att inom Vällofl. Borgare-St.
en motion blifvit väckt af Brukspatron Gahn, rörande
förev:de fråga, och hvilken motion hufvudsakligen är grundad på
136
Den 14 Januari f. m.
det organisationsförslag, skogsstyrelsen till K. M. afgifvit. Jag
skulle tro att ifrågav:de punkt i detta Betänk, och Hr Gahns
motion böra behandlas i sammanhang med 7:de hufvudtiteln,
samt att, om så sker, de förlättnings-förslag, rörande skogs- och
jagtväsende!, hvilka blifvit af skogs-styrelsen till K. M. afgifua
och af enskild motionär upptagna, derförinnan hinna af R. St:r
pröfvas.
Jag anhåller således att denna punkt målte återremitteras,
för att behandlas, i sammanhang med 7:de hufvudtiteln.
Hr Montgomery: Den motion af en ledamot i Vällofl.
Borgare-St., sorn af Hr Ros blifvit omnämnd, inkom till StatsUtsk:t
den 19 December, då detta ärende redan inom Utsk:t
blifvit behandladt, och kunde således ej upptagas.
Det är emellertid löga troligt, att en reorganisation af ett
helt embetsverk skulle komma till stånd på grund af en enskild
motionärs framställning; och tror jag det icke vara behöfligt
att uppskjuta med denna frågas afgörande.
Jag yrkar bifall.
Gr. Mörner: R. St:rs Revisorers berättelse om verkställd
granskning af skogsplanterings-kassans räkning för år 1858 visar,
huru denna kassa årligen högst betydligt tillväxt. Detta är
visserligen ett ganska vackert och fägriesamt förhållande, men
orri, under afvakta» på den tidpunkt, då skogsstyrelsen hinner
blifva organiserad, det skulle inträda att kronans skogar fortgå
i ännu hastigare aftagande, så skulle tilläfventyrs denna skogsplanterings-kassans
tillväxt i sjelfva verket befinnas vara för landet
föga hugnande. Det är således, så vidt jag kan finna, högst
angeläget, att denna sak bringas lill en hastigare utveckling. Ett
medel dertill är naturligtvis äfven, att R. St:r ingå ipröfnnigaf
hvad som behöfves för skogsväsendet ordnande, eller som för
närvarande icke kan dertill användas, och då det nu finnes tre
särskilda fonder eller titlar, i hvilka de för detta ändamål anslagne
medel äro fördelade, nemi. ett särskildt förslags-anslag, såsom
ersättning lör hemmansräntor oell arrenden m. m., en skogsplanterings-kassa,
som årligen tillväxer genom försäljning af skogsprodukter
samt infiulne bötesandelar etc. etc., och slutligen ett
reservationsanslag på några och sjuttiotusen rdr, så skulle jag
tro, att, äfven om man icke vill öfverlemna förvaltningen af
skogsplanterings-kassan åt skogsstyrelsen, man dock borde ställa
så till, att dessa särskilda rubriker försvinna och att åtminstone
de 2 anslagen sammanföras till ett.
Om åter skogsplanterings-kassan eger tillräckliga tillgångar
för det närv:de alt bestrida samtliga utgifterna för skogsstyrelsen
och skogslörvaltningen, med hvad dertill hörer, så måste det
medgifvas, alt det särskilda reservalions-anslaget tyckes vara
tcmligen öfverflödigt, och jag tror icke alt vi hafva så godt om
medel, att vi böra anslå sådana till utgifter, som med redan
befintliga tillgångar kunna bestridas.
Den 14 Januari f. ra.
137
Det är på det att Stafs-Utsk:t vid regleringen af 7:de
hufvudtiteln rnålte taga denna fråga i öfvervägande, som jag fortfarande
anhåller om ålerremiss.
Frih. Gripenstedt: Med ledsnad besvärar jag R. o. Ad.
anno en gång, men den siste värde talaren tyckes hafva förblandat
de olika ändamålen med de särskilda anslag, han omnämnt,
i följd hvaraf dessa anslag ej heller lämpligen kunna,
såsom han förmenat, sammanföras till ett. Man bör nemligen
komma ihåg att anslagen lill skogsplanterings-kassan hafva sin
grund i rättigheter, hvilha sedan äldre tider tillhört denna kassa,
och hvilka rättigheter blifvit, i likhet med hvad sorn skett lör
flera andra kassor och inrättningar, utbytta mot statsanslag. Ofver
skogsplanterings-kassan eger också K. M. att frilt disponera för
i allmänhet nyttiga ändamål rörande skogsväsendet, hvilket naturligtvis
icke är förhållandet med det särskilda anslag, hvilket
för vissa, bestämda, i Riks-staten utsatta ändamål blifvit anvisa
dt. Det är visserligen sannt, att skogsplanterings-kassans inkomster
till en del användas till aflöniugar lör skogsstaten, men
hvar och en torde dock finna att i den olika naturen, och den
olika dipositionsrätten öfver de omförmälda fonderna, en ganska
giltig grund existerar, hvarföre icke de begge anslagen lämpligen
kunna sammanblandas.
Vidare får jag ang:de skogsplanterings-kassans ställning äran
nämna, att densamma icke, såsom Gr. Mörner förmenat, är i
jemnt tillväxande. Den har deremot nyligen fått vidkännas ganska
betydliga utgifter, genom inköpandet af 2:ne nya boställen
till öfverjiiginästarne i Kalmar och Elfsborgs län, såsom ersättning
för de boställen vid Böda kronopark och på Hunneberg,
hvilka frångått dessa tjenstemän och blifvit använda till skogsskolor.
Annu en ganska stor utgift föreslår dessutom för denna
kassa lill följd af förslaget om plantering af de s. k. Svältorna
i Vestergötland och af en annan park i närheten deraf,
vid namn Träningshult.
Men i samma mån, som sjelfva fonden sålunda minskas, blifva
icke allenast de för densamma anvisade inkomster, utan äfven det
särskilda bär omnämnda anslaget för skogsläroverken och skogsväsendet
af tvingande behof påkallade. Det tyckes mig likväl vara
ganska oegentlig!, att nu afhandla della ämne, då föremålet för
öfverläggningen icke är 7:de hufvudtiteln, utan frågan om hvem
som rätteligen bör förvalta skogsplanterings-kassan. Att öfverflytta
densamma till en styrelse, som ännu icke är organiserad, har
Stats-Utsk:t icke ansett sig kunna tillstyrka, och detta synes
mig vara så tydligt, att jag icke rätt vet huru man kan komma
till någon annan konklusion, hvarföre jag också anhåller om
bifall till lltsk:ts Betänk.
Gr. Mörner: Orri man äfven följer den grundsats att en
embetsman, som bar sig indelta räntor på lön auslagne, icke
kan alhändas desamma, så länge han vid sin tjenst qvarstår,
138
Den 14 Januari f. m.
kan jag likväl icke för min del inse, att en kassa, sådan som
skogsplanterings-kassan, kan göra anspråk på samma rätt. En
dylik kassa, som står under K. M:s och R. St:rs förvaltning, kan
icke hafva anspråk på annat än hvad som blifvit eller varder densamma
anvisadt. j)å nu ifrågavarande kassa har inkomster, hvilka
till högst betydligt belopp öfverstiga dess utgifter, och dessutom har
sig al statsmedel på riksstaten anvisadt en ersättningssumma af
18,300 rdr för hemrnansräntor och arrenden m. m., under benämning
af »förslagsanslag», hvilken tdgår till olika belopp under
det ena året emot det andra, och i afseende på räntorna
och arrendena skall för hvarje år på runstycket uträknas, så
kan jag icke finna, att det har något skäl för sig att låta
ifrågavule anslag fortfarande på sådant sätt utgå till denna
kassa, liksom om 11. St:r beviljat det samma oföränderligt för
all framtid.
Alt en stor del af, ja jag vågar nästan påstå, hela aflöningen
till skogs- och jägeribetjeningen utgår af skogs-planteringskassan,
kan man se af dess räkenskaper. Denna aflöning utgjorde
nemi. år 1858 58,795 rdr 89 öre, samt år 1859 83,574
rdr 29 öre.
För att bringa ordning i dessa förhållanden, tror jag att
de böra tagas i betraktande i sammanhang med regleringen af
utgifterna under 7:de hufvud-titeln, och R. St:rs revisorers
anmärkning gifver dertill full anledning, äfven om man icke
kommer till den af dern framställda slutföljd, att förvaltningen
af kassan borde öfverlennäs åt skogsstyrelsen.
Jag för min del är af den tanke, att i allmänhet en fördelning
på flera håll af förvaltningen af de staten tillhöriga
kassor med thy åtföljande utlaningsbestvr är för staten föga
ekonomisk, enär behofvet af tjenstemannabiträde härigenom
Ökas, och det säkerligen skulle leda till minskad kostnad, om
kassornas förvaltning vore hos en myndighet förenad.
Jag anhåller fortfarande om återremiss.
Frih. von Schulzenheim, David: Förekommen till stor
del af den föregående talaren, som framställt tillräckliga skäl
lör en återremiss, kan jag blott förena inig med honom på
några ytterligare klara och praktiska skäl; dessutom vet jag
icke, huru man i allmänhet skall kunna åstadkomma någonting
här i verlden, då ej medel lemnäs dertill.
Det har förefallit mig att ordnandet af skogsstyrelsen skulle
komma att driija en längre tid, då man betänker, när denna
styrelse först beslöts, och huru lång tid redan åtgått, innan den
ännu kommit till verkställighet.
Ståts-kontoret är väl icke en inrättning, som skall sköta
bankaffärer, och då, som sagdt är, dessa medel äro förvaltade
på 3 håll. nemi. af K. Stats-kontoret, K. Skogs-styrelsen och
Länsstyrelserna, så tyckes det väl, för att reda ordningen,
vara lämpligt, att alla dessa medel sammanföras till en kassa,
hvarvid sjelfva skogsstyrelsen väl torde befinnas lämpligast för
Den 14 Januari f. m.
130
omhändertagandet af de mede], som äro afsedda för densamma
och utgöra vilkoret och möjligheten lör dess verksamhet, i
stället för att den nu, genom undandragandet af alla dessa medel,
betages vilkoret lör åstadkommande af något gagneligt, och
således orättvist får uppbära förebråelse för overksamhet och
magtlöshet.
Då jag emellertid anser denna fråga vara af den betydenhet,
att deri icke bör ouppiiörligen uppskjutas, tror jag, att ändamålet
möjligen vinnes, genom att tillstyrka Stats-Utsk:t att
grundligare behandla frågan.
Jag yrkar på återremiss.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed afslutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremiss af Utsk:ts förevide hemställan, framställdes
först propos. på bifall till densamma och sedermera propos.
på återremiss deraf, hvilka båda proposir besvarades med manga
ja och nej i blandning; hvarefter och sedan förnyad propos. på
bifall till merberörde hemställan blifvit gjord och likaledes med
blandade ja och nej besvarad. Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig
nu hafva funnit ja öfvervägande.
Frih. von Schulzenheim begärde votering.
Upplästes och godkändes fö!j:de förslag till voter:s-propos.:
»Den som bifaller Stats-Utslcts hemställan uti 9:de punkten
af Utlål:t N:o 21, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, varder ifrågav:de hemställan till Stats-Utsk:t återremitterad.
»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—50.
Nej—57.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
§ 10-
Utsk:ts lörsta yttrande.
Lades till handlingarne.
Utsk:ts sednare hemställan.
Hr Sandströmer, Albert: l sitt Utlåt, öfver nu förevide
förslag yttrar Stats-kontoret, bland annat: »På grund af hvad
sålunda är i underdånighet anfördt, och då Stats-kontoret, i öf
-
140
Den 14 Jannari f. m.
verensstämmelse dermed, anser det i Iv. Kungörelsen den 14
Januari 1824 och de af K. M. sedermera utfärdade öppna bref
|>å oktroj för enskilda hanker intagna uttryckliga stadgande, att
staten ej under någon förevändning må varda inblandad i dessa
bankers företag, bora, såsom välgrundad!, bibehållas, finner statskontoret
sig ega fullt skäl alt å R. Sl:rs revisorers förev:de
förslag afstyrka nådigt bifall» Jag anser äfven för min del att
det är af särdeles vigt, att man icke frångår den princip, som
ligger till grund för berörda stadgande; och får jag derföre yrka
afslag å förevtde punkt af Stats-Utsk:ts Betänk.
Hr Montgomery, Robert: Ehuru jag visserligen icke
anser, att denna här föreslagna förändringen kommer att så särdeles
mycket inverka på Stats-kontorets lätthet att bestrida
de utgifter, som detsamma åligger, så tror jag dock att förslaget,
sådant det här blifvit framsläldt, har sina stora skäl för
sig, hufvudsakligen emedan det öfverensstämmer med tidens fordringar.
Det torde nemi. förefalla temligen kuriöst, att stora
luntor penningar skickas, så att säga, in natura, då det vore så
ofantligt mycket enklare att skicka vexlar till motsvarande belopp.
J)et enda, som skulle kunna utgöra ett skäl mot begagnandet
af postremisssvexlar, vore, om della vore förenadt med
någon slags osäkerhet, men det tror jag ej kan komma i fråga,
ty alla enskilda banker, som i riket uppstått, hafva alltid fullgjort
sin betalningsskyldighet, och man har hittills aldrig haft
något att anmärka mot deras säkerhet. Då dessutom genom
lagarne för bankerna blifvit sörjdt för att någon fara i det fallet
icke kan uppstå, så har jag funnit mig ega allt skal att inom
Utsk:t tillstyrka det nu förevtde förslaget.
Hr Reutersvärd, Patrik: Afven 1832 års revisorer
instämde i denna åsigt, att penningelörsändningar från en ort till
en annan borde ske genom dylika vexlar.
Det är icke gerna tänkbart, att de embetsmyndigheter, som
få sig uppdraget att verkställa några penningetransaktioner, skulle
vara i okunnighet om de enskilda bankernas säkerhet eller förmåga
att uppfylla sina förbindelser, ej heller att de, på den
korta tid, som åtgår för att afsända ett bref från en ort tillen
annan, för den händelse att de kände den ringaste fara vara
för handen, icke skulle iakttaga alla möjliga försigtighetsmått.
Således tror jag, att de skäl, som Stats-kontoret åberopat,
icke äro tillräckligt starka, för att verka afslag å Stats-Utsk:ts
Utlåt., till hvilket jag yrkar bifall.
Hr Lilliehöök, Bertil; Ehuru det kunde vara en lättnad
för åtskilliga embetsverk att få becagna sig af postremissvexlar,
i stället för att öfversända penningar, hvarigenom äfven penningarne
skulle mindre dragas ur allmänna rörelsen, så tror jag
dock att det finnes förhållanden, då det är omöjligt att begagna
sig deraf. Ett sådant är, då penningar öfversändas från för
-
Den 14 Januari f. m.
141
valtningen af sjöärendena till flottans station i Carlskrona. Det
mynt, som sändes dit, måste vara temligen sorteradt och till
stor del utgöras af sedlar på mindre valörer. En vexel på någorlunda
stort belopp skulle al dervarande bankinrättningar sannolikt
sällan kunna inlösas med riksbankssedlar af de valörer,
som för skeende utbetalningar erfordras.
Frih. Gripenstedt, Joli. Au g.: Den fråga, som nu »är
under öfverläggning, är ingalunda ny, ty den har, som R. o.
Ad. påminner sig, temligen utförligt blifvit diskuterad redan
under riksdagen 1858.
Förslaget har onekligen sina fördelar. Så är t. ex. faran
för poslröfverier genom användandet af postremiss-vexlar
utan tvifvel förminskad, ehuru det dock bör tilläggas, att denna
fara i allt fall, numera, sedan största delen af de vigtigare posterna
gå på jernvägar, eller med post-diligenser, är temligen
ringa. Att äfven en vinst för allmänna rörelsen skulle beredas
derigenom, att de penningar, hvilka emot vexlar deponeras i bankerna,
genast kunna utlånas och komma densamma tillgodo, vill jag
icke heller bestrida, men äfven härvid kan anmärkas, att denna vinst
likväl i det hela blir af föga betydenhet, då man beräknar, med
hvilken hastighet en stor del af posterna nu befordras. Deremot
kan jag icke medgifva, att, såsom Utsk:t förmenat, någon
synnerlig fördel skulle genom denna åtgärd vinnas i det afseende,
att penningarna då icke behöfde dragas från orterna, utan
finge der qvarstanna. Ty om också den ena dagen endast en
post-remiss-vexel afgår i stället för penningar, så måste naturligtvis
denna vexel innan kort på mottagnings-orten betäckas, och
således vid de tider, t. ex. vid uppbördstiden, då afsändriin*
garna från en ort ej motsvaras af remisserna dit, kontanta medel
från denna ort afgå. Äfvenledes anser jag mig skyldig
att fästa uppmärksamheten derpå, att åtskilliga temligen väsendtliga
olägenheter verkligen äro förenade med detta förslags
antagande. Stats-Kont. har nemi. redan i sin förklaring
anmärkt, att, ifall kronans medel vore insatta i de enskilda
bankerna, och dessa banker under tiden genom någon särdeles
omständighet skulle komma i stoppning och medlen således ej
utbetalas, skulle Siats-Verket derigenom kunna komma att lida
förlust. Härpå svarar man visserligen, att, dä bankerna äro
organiserade på grunden af delegarnes solidariska ansvarighet,
så kan ingen förlust komma att uppstå — och detta må gerna
medgifvas såsom resultatet i sista hand; men den solidariska ansvarigheten
hindrar dock icke att, genom omständigheternas magt,
en temporär stoppning möjligen kan uppstå, och redan detta vore nog
för alt bereda Stats-Verket.om dess medel vore till betydligt belopp
i bankerna innestående, känbar förlägenhet, äfven om icke vid
bankens slutliga utredning någon brist skulle uppkomma. Vida
betänkligare synes mig ernllertid den ilrågavule åtgärden vara, sedd
ur den synpunkten, att den vore första steget på den bana, hvilken
142
Den 14 Januari f. m.
man hittills så sorgfälligt har undvikit, nemi. statens inblandning
i de enskilda bankernas angelägenheter.
Jag kan nemi. icke se, hvarföre man, sedan de enskilda
bankernas vexlar förklarats böra mottagas vid remisser af kronans
medel, icke med lika skäl skulle kunna yrka att äfven
deras sedlar måtte lå samma användbarhet, eller, med andra
ord, få mottagas i kronans uppbörd. Och har man väl inedgifvit
detta, då har man också, efter mitt omdöme, uppoffrat
en ganska vigtig grundsats, som lätteligen kunde komma att
medföra stora olägenheter för staten, ty det stadnar då icke
vid de mindre summor, som vid remisser kunna representeras
af postremiss-vexlar, utan blir i stället fråga om större delen
af hela uppbörden. Ett sådant medgifvande skulle dessutom
också medföra en annan påföljd, nemi. den, att riksbankens
sedlar härigenom skulle komma att ytterligare undanträngas af
privatbankernas, hvilket visserligen icke, ur flera synpunkter
betraktadt, skulle vara någonting önskvärdt.
Men jag vill nämna ännu ett sista skäl. Så snart sammanblandningen
mellan staten och privatbankerna hade vunnit
den utsträckning, att privatbankssedlar mottoges af kronan, i
dess uppbörd, skulle staten icke kunna undgå att, om någon
svårighet för bankerna inträffade, taga dem under armarne; och
jag tror, att det är just delta medvetande, som nu existerar,
att vara alldeles öfverlemnade åt sig sjelfva — en åsigt, som
redan i 1824 års banklag uttalades och sedan strängt vidhållits,
— som hittills varit en verksam stimulus lill en omsorgsfull
och ordnad förvaltning af de enskilda bankerna.
Af dessa skäl har jag, för min del, icke kunnat frångå
den ölvertygelsen, alt den ifrågav:de åtgärden, synnerligast med
afseende å de konseqvenser, som deraf torde följa, kan komma
att medföra mer skada än gagn; — men jag vili likväl, för min
del, ej bestämdt motsätta mig en framställning af It. S:r i den
föreslagna syftningen, derest R. S:r, vid pröfningen af förhållandena,
skulle för sin del Önna, att fördelarne af åtgärden
vore öfvervägande de olägenheter, som jag nu baft äran omnämna.
Hr Montgomery: Till en början ber jag att få an
märka,
det ett tryckfel insmugit sig i Betänk:t; der står nemi.
»den 9 September 1847» i stället för den 9 September 1857.
[ afseende å sjelfva frågan, så har jag redan yttra min
åsigt om den, nemi. att jag icke tror den vara af så särdeles
stor vigt, eller att dessa postremiss-vexlar skulle på något väsendtligt
sätt bidraga till att borttaga bekymren om grundfondens
otillräcklighet, hvilken förmodan var egentliga orsaken
till Revisorernas framställning; men jag anser att man bör följa
med sin tid och begagna sig af de nya kreditanstalterna. Frih.
Gripenstedt har för öfrigt utvecklat många fördelar af detta
förslag, och de hufvudsakligaste olägenheterna af detsamma
skulle, enligt hans tanke, härflyta från dess konseqvenser, nemi.
Den 14 Januari f. m.
143
att privatbankernas sedlar skulle ställas i likhet med riksbankens;
men detta följer alldeles icke af det ifrågav:de förslaget.
Vill man hålla sig till blott det som Revisorerne framställt, så
tror jag icke att någon våda uppstår. Frih. Gripenstedt har
vidare yttrat, att det skulle vara ett sätt att uttränga riksbankens
sedlar ur rörelsen, men jag tror motsatsen, ty just genom
denna åtgärd skulle de blifva qvar i landsorten och således deras
cirkulation derstädes ökas.
Jag finner ganska naturligt att Stats-Kont. från sin synpunkt
endast afser den absoluta säkerheten, och det är StatsKont:s
pligt att afstyrka hvarje åtgärd, der det anser att en
sådan säkerhet saknas; men på samma gång anser jag äfven
alt R. St:r böra å sin sida pröfva hvad som kan vara rådligt
eller icke, och att således Stats-Kont:s absoluta förkastelsedom
öfver ilrågav.de förslag icke bör inverka på eller förestafva R.
St:rs beslut i denna fråga.
På de skäl jag anfört, tror jag att man gerna kan bifalla
punkten, sådan den här blifvit föreslagen.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Ren hufvudsakligaste invänd
ningen
mot detta förslag har blifvit gjord af Frih. Gripenstedt,
att nemi. derigenom riksbankens sedlar skulle i landsorten blifva
undanträngda af privatbankernas, men jag hemställer till
honom, om icke ett sådant förhållande redan nu existerar.
Ehuru det icke är med lag öfverensstämmande, så emottagas
ju privatbankssedlar i uppbörden, ehuru det sker på uppbördsmännens
eget ansvar, och Frih. Gripenstedt känner allt
för väl, att, vid penningremisser till Stats-Kont., enskilda bankernas
medverkan begagnas.
Rå detta förhållande icke har visat sig medföra ett menligt
inflytande och då Frih. Gripenstedt sjelf medgifvit. att ej
någon risk för Stats-Verket kan uppkomma, så hemsläller
jag, om icke det vore skäl att lemna bifall till hvad Stats-Utsk:t
föreslagit.
Stats-Utsk:t har inlagt en reservation att »der detta utan
större kostnad etc»; och, om man härå fästar afseende, tror
jag att man kan öfverlemna frågans behandling åt de embetsman,
som hafva härmed att göra.
På grund af hvad jag anfört och då i sjelfva verket resultatet
af antagandet af detta förslag skulle blifva detsamma
som redan nu skett och sker, så får jag yrka bifall till StatsUtsk:ts
Utlåt.
Gr. Mörner, Carl Göran: Ret är visserligen sannt, att
något förbud icke finnes för kronans uppbördsmän i landsorten
att mottaga privatbankssedlar, men det är tillika kändt, att sådant
är rriedgifvet under förbehåll att de göra det på eget ansvar.
Till följd häraf måste de vid hvarje särskildt tillfälle
pröfva, huruvida de tilltro sig att emottaga sådane papper eller
icke. Nu lär en motion vara väckt om ovilkorlig skyldighet
144
Den 14 Januari f. m.
för Stats-Verket att i uppbörden mottaga privat hankssedlar.
Går denna motion igenom hos 14. St:r, så blifva auktoriteterna
befriade från den personliga ansvarigheten och således äfven från
skyldigheten att göra sig reda för, huruvida de papper, sorn de
mottaga, äro för tillfället fullkomligt säkra eller icke. En sådan
sammanslagning af det allmännas angelägenheter med de enskildes
affärer skulle jag knappast tro vara riktig.
Om man vill göra någon framställning till K. M. i den
syftning, som Hrr Revisorer och Stats-Utsk:t föreslagit, så synes
mig som borde man göra en förändring i förslaget, så att,
i stället för de deri förekommande orden »af bankinrättningar,
som Iv. M. oktrojera!, äfvensom af deras direktioner behörigen
bemyndigade kontor», insattes »af behörigen oktrojorade filialbanker.
» Då anser jag att någon lära för det allmänna icke
gerna kan uppstå, på samma gång som de med förslaget åsyftade
fördelar äfven i väsendtlig mån skulle vinnas.
På grund af hvad jag anfört, får jag anhålla om bi
fall
till Stats-Ulsk:ts förslag, med den förändring, som jag omnämnt.
Hr Sandströmer: De väsendtliga olägenheter, som vid
låda
detta förslag, äro så fullständigt påpekade af Finans-Ministern
Hr Frih. Gripenstedt, alt jag anser öfverflödigt att ytterligare
framhålla dem. Jag kan dock icke uraktlåta att fästa
It. o. Ad:s synnerliga uppmärksamhet derpå, att det är en
högst vigtig princip i vår bank-lagstiltning, som skulle kränkas
genom antagande af ilrågavide förslag; och jag hemställer till
det Högloft. Ståndet, huruvida det verkligen kan vara skäl att
för ett förslag, som, enl. en af de ifrigaste anhängarnes eget
yttrande, icke är af så särdeles stor vigt, uppolfra denna princip,
mod iakttagande af hvilken alla enskilda banker blifvit oktrojerade.
Antages förslaget, är grunden i och med detsamma
lagd till en sammanblandning af statens och enskildas medel.
Man har visserligen sagt, att någon förlust för staten
icke kunde uppkomma, enär samtliga enskilda bankers solidité
vore utom allt tvifvel. För min del tror jag verkligen att dessa
banker — i synnerhet för närvarande —• äro solida, men jag
kan dock icke förneka möjligheten af ett annat förhållande i
framtiden, synnerligast då jag betraktar den stora utsträckning,
som åtskilliga bankers rörelse på sednare tider tagit — och
möjligen än mera kommer att taga, om dem lemnäs anledning
att påräkna statens mellankomst i behofvets stund.
Alt privatbanks-sedlar redan nu skulle tagas i uppbörden,
bevisar icke annat än uppbördsmannens individuella förtroende
till samma banker, enär han ingalunda eger att till ränteriet
leverera sådana sedlar. Jag har visserligen sett en Kungörelse
af K. Befallningsh. i Skaraborgs län, som berättigar länets uppbördsmän
att vid årets uppbörd emottaga Orebro privatbankssedlar,
men till grund härlör ligger det förhållande, att samma
bank
Den 14 Januari f. m.
145
bank i vederb:de ränteri forst deponerat tillräckligt antal riksmynt
för inlösen af sina sedlar.
Då man emellertid så ifrigt förordar ifrågav:de förslag, af
hvilket jag för min del icke tror den allmänna penningerörelsen
skall hemta särdeles lättnad eller gagn, vill jas förena mig
i det al Gr. Mörner framställda yrkande om utbyte af orden
»af bankinrättningar etc.» till »af behörigen oktrojerade filialbanker.
» Sådana banker finnas numera eller äro under bildande
i nästan hvarje län. Den af Utsk:t åsyftade lättnaden i
penningerörelsen skulle sålunda erhållas, som jag tror utan risk,
enär dessa banker icke äro sedel-utgifvande och icke heller bedrifva
sin rörelse i den omfattning, som de s. k. privatbankerna.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Att döma af Gr.
Mörners yttrande, skulle man tro, att meningen med förslaget
vore, att privat-bankssedlar skulle skickas med postremisser från
den ena orten till den andra, men så är alldeles icke förhållandet,
ty det är ganska tydligt att härigenom kominer icke en
enda privat-bankssedel i rörelsen, utan embetsmännen skulle tilllåtas
att, der det finnes oktrojerade banker, få köpa en post-remiss-vexel
på Stockholm, för hvilken lemnäs kontant betalning i
riksbankens sedlar. Denna åtgärd är således icke af något särdeles
intresse för privatbankerna, utan man har föreslagit den
för att bereda en lättnad i rörelsen och för att icke behöfva
sända stora penningesummor i sedlar på posten. Allmänheten
har redan kommit till någorlunda insigt af fördelarne af att
begagna postremiss-vexlar, och nu är det blott fråga om att tilllämpa
detta sätt att sända penningar äfven på statens uppbördsmän.
Hvar och en, som är affärsman, torde lätteligen inse fördelarna
häraf, och det enda, som skulle kunna ligga emot antagandet
af förslaget, vore, om man fruktade att icke få full valuta
för vexlarne, men man kan icke gerna tänka sig att en
privatbank skulle, på den korta tid som åtgår för en postremiss-vexels
försändande från en landsorts-stad till Stockholm,
hinna kullbyttera, utan att den auktoritet, hvarifrån vexeln sändes,
haft någon aning derom förut. Vi hafva redan en temligen
lång erfarenhet af privatbankernas rörelse här i landet och den
har gått igenom profvet utan rubbning.
Då jag sålunda icke kan finna att Utsk:ts förslag medför
någon olägenhet, men väl många och stora fördelar, så får jag
tillstyrka bifall till detsamma. Gr. Mörner och Hr Sandströmer
hafva talat om privatbanks-sedlars emottagande i kronouppbörden,
men det är helt och hållet en sak för sig och har icke det
ringaste sammanhang med denna fråga, ty genom detta förslag
komma, såsom jag nyss säde, inga sådana sedlar i rörelsen.
Hr Reutersvärd: Hr Frih. Tersmeden har, sedan jag
begärde ordet, i det närmaste sagt hvad jag nu velat anföra,
hvarföre jag till vederläggning endast vill upptaga det af en
H. II. 10
146
Den 14 Januari f. m.
värd talare gjorda påståendet «att Stats-Utsk:ts förslag innebär
vådan af en inblandning af statsverkets aflarer med enskilda
bankers.»
För min del kan jag icke fatta, att staten, genom att hafva
en eller annan liqvid med en enskild bank, derigenom kan anses
inblanda sina med dess affärer; ty lika väl skulle man kunna
påslå alt tvenne enskilda personer, som sinsemellan hade liqvider,
derföre mäste anses hafva inblandade affärer, och detta
lärer väl icke behöfva vara en nödvändig följd.
För öfrigt kan det väl icke bestridas att, genom begacnandet
af postremiss-vexlar, på sätt föreslaget är, den stora fördelen
vinnes, att större penningesummor, som nu tidtals ligga
ofruktbara, komma den allmänna rörelsen till godo, hvilket väl
icke kan sakna allt intresse för ett penninge-fattigt land.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Inom Stats-Utsk:t har jag
icke motsatt mig ifrågavide förslag, enär jag ansåg detsamma
vara ledande till reda i affärsförhållanden och lättnad vid penningéremisser,
och jag kunde icke föreställa mig att det skulle
medföra någon våda lör statsverket.
Jag erkänner dock att frågan icke bör betraktas isolerad,
utan man bör äfven betänka dess konseqvenser, och sedan
Frih. Gripenstedt fästat uppmärksamheten på att, om nu detta
steg uttages, såsom Utsk:t har föreslagit, så blir det andra
sleget att man legaliter kommer att emottaga enskilda bankers
sedlar i kronouppbörden. — hvarom jag äfven hört att motion
blifvit väckt och att I£kon.-Utsk:!s afdelning, som behandlat denna
fråga, redan tillstyrkt densamma. Orri man nu skulle lemna
bifall äfven härtill, hvilket jag, i likhet med Frih. Gripenstedt,
anser blifva oundviklig följd af att antaga Ctsk:ts förslag
oförändrad!, så kan väl ingen bestrida att statsverket kommer
i en alltför nära inblandning med de enskilda bankerna,
och derföre skulle jag anse att det vore klokast, om man,
på sätt Gr. Mörner föreslagit, insatte orden »behörigen oktro
jerade
filialbanker.»
Gr. Mörner: Sedan jag anmält mig, har Hr von Troil
upplyst om det förhållande, hvarå jag tänkte påkalla uppmärksamheten.
Jag tror att det nära sammanhang, som eger rum
mellan nu förevule fråga och den om privalbankssedlarnes emottagande
i kronouppbörden, deraf ganska klart framgår. Då det
för närv:de är fråga om en reorganisation af bankväsendet i
landet, svnes mig tidpunkten för en utsträckning af privat-bankernas
verksamhet i den rigtning, som här är förslagen, icke
vara väl vald.
Man har sagt, att genom bifall till det gjorda förslaget
någon minskning uti tillgången på riksbankens sedlar icke skulle
i landsorten uppstå, utan snarare motsatsen. Knappast skulle
jag dock kunna föreställa mig, att personer, som äro med bankväsendet
närmare bekanta, verkligen hysa en sådau öfvertygelse.
Den 14 Januari f. m.
147
I samma mån, som riksbankens sedlar blifva mindre nödvändiga
att halva i landsorten, så komma de, äfven efter den lag, som i
allmänhet är lör mynt gällande, att det bättre undantränges af
det sämre, att der blifva mera sällsynta. Man måste äfven
erinra sig att, om detta förslag antages, det icke allenast är
försändningar af penningar från landsorten till Stockholm, som
skall med såriane vexlar verkställas, utan äfven afsändningar
från Stockholm till landsorten, och att således de remisser af
riks-bankens sedlar från fiufvudstaden till landsorten, som nu af
embetsmyndigheterne ombesörjas, skulle, orri ej helt och hållet,
dock till betydligaste delen upphöra. När nu enligt förslaget en
vexel komme att från auktoritet i Stockholm afgå till en ort,
hvarest endast privatbank finnes, på hvilken postremiss-vexeln
vore ställd, så skulle säkerligen den, som presenterade vexeln,
icke erhålla annat än privatbankssedlar. Derigenom tror jag att
tillgången på riksbankens sedlar skulle i landsorten blifva vida
mindre, än den hittills varit. Ett bestämdt bevis på ett dylikt
förhållande kan jag åberopa från en inför K. Kammar-rätten,
der jag är anställd, förd skriftvexling emellan en enskild part och
en landträntmästare, hvilken sistnämnde ansåg sig berättigad
att med privatbankssedlar liqvidera den förre för en å landtränteriet
utställd anordning.
Jag tror det derföre vara försigtigast att icke gå längre
än hvad mitt förslag innehåller.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Då jag biträdt så väl 1861
års revisorers åsigt i denna fråga som ock Stats-Utsk:ts deraf
föranledda hemställan, så ber jag att få förena mig med dem,
som yrka bifall till förslaget. Af diskussionen har det synts
som om någon fruktan förefunnes att förlust skulle kunna uppstå
för statsverket genom antagande af detta förslag. Jag tror
snarare motsatsen. För närv:de skickas t. ex. uppbördsmedlen
i riksbankssedlar från landsorterne till Stockholm. Om nu dessa
medel bortstjälas på vägen, säger man visserligen att de äro
assurerade och att man sålunda får igen penningarne, men dessa
förlorade penningar komma ju i sådant fall att ersättas med
andra statens penningar, således statsmedel med statsmedel, och
om icke just de bortstulna penningarne tillrättaskafläs, så uppstår
ju ovilkorligen en förlust lör staten. Då nu å andra sidan
ännu inga sådana förhållanden uppstått med privat-bankerna, att
någon farhåga för deras fortfarande soliditet är berättigad, kan
jag icke finna annat än att det förev:de förslaget erbjuder större
säkerhet, än som finnes under
Sedan öfverläggningén förklarats fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att derunder hade blifvit yrkadt dels'bifall till (Jtskrts
förev:de hemställan oförändrad och dels bifall dertill med den
förändring, att, i stället för orden »bankinrättningar, sorn K. M.
oktrojerat, äfvensom af deras direktioner behörigen bemyndigade
kontor», infördes orden »behörigen oktrojerade filial-bauker.»
148
Den 14 Januari f. m.
Härefler framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Ulsk:ts hemställan ulan förändring och sedermera
propos. på bifall lill densamma med förrberörde förändring,
hvilka bada propos:r med blandade ja och nej besvarades; hvarefter
och sedan förnyad propos. på bifall lill merberörde hemställan
utan förändring blifvit framställd, samt med starka ja
jemte många nej besvarad. Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig
nu hafva lunnit ja öfvervägande.
Efter det votering blifvit begärd, uppsattes och justerades
följ:de voter:s-propos.:
»Den som bifaller Sfats-Utsk:ts uti sednare delen af 10:de
punkten i Utlåtit N:o 21 gjorda hemställan, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, bifaller R. o. Ad. berörde hemställan med den förändring,
att, i stället för orden »hankinrättningar, som K. M.
oklrojerat, äfvensom af deras direktioner behörigen bemyndigade
kontor,» införas orden »behörigen oktrojerade filialbanker.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna halva utfallit sålunda:
Ja—45.
Nej—41.
Sedan Hr Gr. o. Landtm, hemställt, att R. o. Ad. skulle
förklara det i Ulsk:ts nu bifallna hemställan genom tryckfel influtna
årtalet 1847 böra rättas lill 1857, samt R. o. Ad. härtill
lemnat bifall; blef den vidare föredragningen af Stats-Utsk:ts
förev:de Ullåt. uppskjuten till eftermiddagens plenum.
Föredrogs K. M:s denna dag ankomna Nåd. Propos. till R. St:r,
om antagande af ny R. O. och dermed sammanhängande ändringar
i R. F.
Den K. Propos:n upplästes, äfvensom de 23 första §§:ne i
förslaget till ny R. O., hvarefter anmälte sig och yttrade
Hr von Koch, Nils Sam.: Då den öfriga delen är temligen
vidlyftig och till en stor del innnehåller transurnerade paragrafer,
tager jag mig friheten hemställa, huruvida icke R. o.
Ad. skulle finna att uppläsningen deraf kunde underlåtas.
Sedan IL o. Ad. härtill lemnat samtycke, förklarade Hr Gr.
o. Landtm., att den nu föredragne K. Proposm skulle, jemlikt
8lista §:n R. F., ölverlemnas till Konst.-Utsk:t, att sitt Utlåt,
derom tdl R. St:r afgifva.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. nära 3. e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Den 14 Januari e. m.
149
Onsdagen den 14 Januari 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 3 prot.-utdr. för förmiddagens plenum samt
prot:t för den 3 sistl. December e. m.
Fortsattes pröfningen af Stats-Utsk:ts Utlåtande N:o 21;
och förekom nu i ordningen:
§ 11.
Lades till handlingarne.
§§ 12, 13 och 14.
Utsk:ts hemställanden bilöllos.
§ 15.
Frih. Stjernstedt. Joli. Wilh.: Obestridligen hafva R.
St:rs revisorer af år 1860 gjort sig mycket besvär med (Oledande
af denna fråga, och på denna utredning har Stats-Ulsk:t
byggt sin ifrågavjde hemställan. Denna torde dock numera i
sjelfva verket vara antiquerad, och jag heder att med några
fakta få ådagalägga, att en så beskaffad skrifvelse till K. M.,
sorn Utsk:t föreslaeit, numera är obehöflig.
Efter det 1860 års revisorer till K. M. aflåtit sin underd.
skrifvelse i ämnet, utfärdade K. M. Nåd. Kungörelse af den
24 Oktober 1860, (således kort eller det revisorerne afgilvit
sin berättelse.) Denna kungörelse innehåller 1:0 bestämmelser
ang:de enskilte tillhörige jernvägar och de vilkor, hvarunder, när
General-poststyrelsen sådant äskar, skall befordras a) post jemte
postjensteman eller postiljon uti särskild kupé, b) postförsändelse
i postsäck eller postväska, c) post af sistnämnda art, ål följd af
postiljon, d) bref i låda, samt e) paketgods; hvarjemte jernvägsstyrelsen
ålägges tillförbinda sina tjenstemän vid stationerna att
emottaga och utlemna sådana lösväskor, sorn närboende korrespondenter
önska att få pä jernvägen befordrade från eller till
närmast belägna postkontor. Härefter afhandlas 2:o vilkoren
för befordrande med enskiltes ångfartyg af a) postväska eller
postsäck, b) paketgods, c) breflåda, samt slutligen 3:o om befordrande
af samma slags postförsändelser med enskiltes diligenser;
ISO
Den 14 Januari e. m.
och skulle författningen lända till efterrättelse från 1861 års
början.
Härefter aflat K. General-poststvrelsen en skrifvelse till
samtlige ångbåts-rederier i riket, der en sådan postbefordran
möjl. kunde komina i fråga. I denna skrifvelse anmodas rederierna
alt till poststyrelsen meddela uppgifter, dels på de för
året bestämda reseturer, och dels huruvida rederiet vore villigt
alt bestrida postlöringen på de i omförihälda K. Kungörelse
bestämda vilkor. Denna skrifvelse är daterad den 11 Mars
186! och innehåller en särskild punkt om framtida närmare
bestämmande af vilkoren för postförsändningen, sedan man af
någon tids erfarenhet inhemtat den vanliga försändningens tyngd,
på det man sedermera icke måtte behöfva, för hvarje gång sådan
försändning egde runi, väga densamma.
l)å emellertid flera rederier icke velat åtaga sig postbefordriug.
förnämligast med afseende å den ersättningsskyldighet,
Sorn komme att drabba Vederbörande) om posten ginge förlorad,
erhöll General-poststyrelsen genom K. Brefvet den 26 April
1861 medgifvande, att härutinnan göra sådana jemkningar, att
öfverenskommelse!) kunde träffas. Sedan detta nåd. reskript
Utkommit, finner man af ett General-poststyrelsehs cirkulär af
den 27 Maj 1861, att öfverenskommelse träffats med icke mindre
än 55 ångfartyg, med hvilka postförvaltarné egde afsända
bref, tidningar och andra postförsändelser. Af samma cirkulär
inhemtas äfven, att post komme att befordras med diligenserne
mellan Norrköping, Linköping, Skenninge, och Wadstena.
Hvad beträffar postbefordringen med jernväg, så icke allenast
anlitas i sådant afseende dagligen alla de jernvägar i riket,
som beröra någon postanstalt, utan som en allmän och aldrig
frånfrädd regel liar blifvit antaget att, der jernväg framgår, icke
under några omständigheter hästkraft användes för posternas
förskaffande.
Hvad ångbåtslägenheterna beträffar, så finner man att under
sistlidna år post försändts med ett antal ångbåtér, uppgående
till icke mindre än 77, och dessutom äro flera andra försedda
med breflåda.
Då de redan vidtagna åtgärderna visa ett sådant resultat,
vågar jag hoppas, att B. o. Ad. anser någon särskild skrifvelse
till K. M. i detta ämne icke behöflig.
Hr Montg omery, Robert: Det är aldeles otvifvelaktigt
att på sednare tider åtskilliga reformer af poststyrelsen blifvit
vidtagna och alt allmänheten har allt skäl att med dem vara
belåten. Också finner man i ingen föregaie revisionsberättelse
så lindriga anmärkningar mot poststyrelsen hafva förekommit
som i denna. Man har dock inom Ulsk:t icke kunnat undgå
att upptaga de förhållanden, som af revisorerna blifvit anmärkta,
och anhålla, att ångbåts- och jernvägs-kornmunikationerne
måtte för postbefordringen begagnas i ännu vidsträcktare omfång,
än hittills varit förhållandet. Under ett villigt erkännande
Den 14 Janoari e. m.
151
af poststyrelsens bemödanden, vill man hafva uttalad den Önskan,
att styrelsen alltmer måtte fullfölja den beträdda banan,
ju mer dessa komnumikationsanslalter utvecklas, och jag tror
icke att uttalandet af denna önskan är något, hvaröfver poststyrelsen
kan finna sig sårad, då man gjort rättvisa åt dess
sträfvanden. Som jag således finner den föreslagna skrifvelsen
ganska oskyldig och lämplig, yrkar jag bifall till Stats*L'lsk:ts
Betänk.
Frih. Stjernstedt: Åtgärden är visserligen, såsom Hr
Montgomery-Cederhjelm yttrat, ganska oskyldig, men alt den
är lämplig, vågar jag bestrida. Det torde väl icke kunna anses
lämpligt, att R. St:r ingå till K. M. med en skrifvelse, som är
alldeles obehöflig. Låt oss vänta med en sådan skrifvelse, till
dess den blir al behofvet påkallad och poststyrelsen blir försumlig
i bemödandet att tillfredsställa allmänhetens önskningar; men
så länge (len gör allt möjligt för att uppfylla allmänhetens anspråk,
tycker jag att R. St:r icke skulle besvära K. M. Det
är visserligen icke för poststyrelsens egen skull som jag hemställer
orri alslag å detta Betänk., utan för R. Sl:rs egen skull.
Jag vill att man skall vara litet rädd att aflåta en sådan skrifvelse,
när den icke är fullt behöflig, och såsom sådan anser
jag den, sorn R. Sl:r, örn Betänk, vinner bifall, nu skulle
afgifva.
Jag förnyar min anhållan om afslag.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels afslag å Utsk:ls förev.de hemställan, framställde Hr
Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvartill
svarades många nej jemte några ja, och sedermera propos. på
afslag derå, då svaren utföllo med många ja, tillika med ett
eller annat nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§§ 16, 17 och 18.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 19.
Lades till handlingarne.
§§ 20-23.
Utsk:ts hemstälianden biföllos.
§ 24.
Frih. Cederström, Rudolf: Om det ock å ena sidan
må medgifvas, att R. St:rs revisorer kunnat ega anledning att
i detta läll framställa anmärkning, derföre alt vid årets slut
de inom Consistorii i Linköping vård varande medel icke gjorts
fruktbärande, anser jag dock densamma böra förfalla. Domka
-
152
Den 14 Januari e. m.
pitlet upplyser npml. i sitt afgifna utlåt.: »att af ifrågav:de kontanta
medel 3.776 rdr 25 öre icke kunde komma i fråea till
utlåning, såsom tillhörande dels allmänna premie- och fattigkassan,
hvars inkomst, enligt 133 § i den nådiga läroverksstadgan,
borde årligen utdelas, och dels stiftets folkskolelärare-seminarieanslag.
Det öfriga beloppet tillhörde byggnads- och läroverksemeriti-kassorna,
hvilka för de löpande, icke obetydliga utgifternas
bestridande erfordrade tillräckliga medel; men äfven
om så stor kontant behållning, som för det dåvarande förefunnits,
icke vore behöflig, kunde likväl stundom en betydligare
kassabehållning icke undvikas, dels i brist af tillfälle till utlåning
mot fullgod säkerhet, och dels derföre att de under räkenskapsåret
förfallna räntorne för de ntlånta kapitalen till icke
ringa del först under tiden mellan räkenskapernas afslutande
och deras uppgörande inflöte, och hvad som efter räkenskapsårets
slut inkornme, sålunda, ehuru upptaget i årets räkenskaper
såsom betaldt, i sjelfva verket icke förr än under följande
år varit att tillgå lör utlåning». Enär domkapitlet sålunda, som
mig synes, fullkomligt nöjaktigt förklarat det anmärkta förhållandet,
så hade det icke varit nödigt, att förnya anmärkningen
i afseende å kassabehållningen. Icke destomindre har.StatsUtsk:t
funnit för godt alt hemställa om en skrifvelse till K. M.,
det vederbörande måtte förständigas att noga tillse, det dylika
kontanta behållningar framdeles, så fort ske kan, genom utlåningar
göras fruktbärande.
Men månne man icke äfventyrar, hvad Domkapitlet ock
anfört, att en sådan föreskrift skulle kunna leda derhän, att
kassaförvaltare för fullgörande af föreskriften måhända nödgades
förbise beskaffenheten af den säkerhet, som erbjödes?
Jemför man förhållandet vid andra förvaltande verk, som
revisorerne äfvenledes granskat, visar det sig att stora kontanta
behållningar der förefunnits, utan att revisorerna funnit sig föranlåtne
att deremot rigta några anmärkningar. Då härtillkommer,
hvad en af reservanterna upplyst, att Consistorium i Linköping
hade ett stort byggnadsarbete föreslående, ett byggnadsarbete,
som under de 3 åren 1860—1862, enligt officiella handlingar,
medtog öfver 140,000 rdr rint, så förekommer det mig
verkligen som R. St:r borde låta denna anmärkning förfalla.
Jag begagnar mig af detta tillfälle att upptaga och åberopa
hvad en löreg:de talare, Frih. Stjernstedt, yttrat, att R. St:r icke
böra besvära K. M. med obehöfliga skrilvelser; tvertom böra
de genom att koncentrera sina skrifvelser till få och verkligen
angelägna ärenden, åt dessa vindicera all den kraft, som R. St:r
åt sina framställningar böra gifva.
Jag hemställer sålunda att R. o. Ad. måtte afsiå förev:de
punkt.
Hr Montgomery, Robert: Det kunde visserligen synas
som denna anmärkning i och för sig icke vore af någon betydenhet,
eller borde kunna föranleda till afgifvande af den före
-
Den 14 Januari e. m.
153
slagna skrifvelsen till K. M.; men revisorerne hafva uppmärksammat
rict anmärkta förhållandet, eller att medel, uppgående
till ternligen betydliga belopp, icke vore utlånte vid räkenskapsårets
slut, så mycket mera som samma förhållande inträffade
jemväl med flera konsistorier. Anmärkningar hafva dock endast
blifvit framställda mot konsistdrierne i Linköping och
Carlstad, emedan der de största kassabehållningarne lörefunnits.
Konsistorium i Linköping har i sitt afgilna utlåt, uppgifvit anledningen
till den stora kontanta behållningen vara den, att fullgod
säkerhet icke alltid kunde erhållas. Detta skäl aynes mig
föga giltigt, enär i alla stiftstäder hank-inrättningar finnas, der
medlen kunna insättas mot ränta, äfven 0111 detina icke blir så
synnerligen hög. Det är just detta man afsett skola vinnas genom
en sådan skrifvelse, enär konsistorierna eljest förmena sig
icke vara berätligade att i enskildta banker insätta inneliggande
medel.
Frih. Stjernstedt, Joli. Wilh.: Till de skäl för afslag
å denna punkt, som af Frih. Cederström blifvit anförda, ber
jag att få lägga äfven det, att vid 1861 års granskning i K.
Kammar-rätten af kassabehållningen i Linköpings konsistorium,
befunnos 27.500 rdr rint insatte i Östgötha Bank. Af föregående
årens revisorers granskning finner man att 3 proc. fåtts å dessa
penningar, och konsistorium har således sökt göra dem så fruktbärande
som möjligt. Att icke konsistorium till enskilda utlånar
byggnadsfondens medel, kan icke förefalla besynnerligt, och
när man vet hvilka vidlyftiga byggnadsarbeten förestodo, finner
man att det svårligen kunnat undvikas, att icke större penningebelopp
måste ligga inne, för att genast vara disponibla. För
öfrigt torde dessa belopp icke hafva varit så betydliga att man
derför borde aflåta någon särskild skrifvelse till K. M. Det är,
såsom prosten Ljunggren i sin reservation sagt, ofta ett sådant
bokföringsfel, att de obetalda räntorna uppföras som kassabehållning
från den 31 December, ehuru de kanske mången gång
först i Januari inflyta, som gör att kassabehållningen synes
så betydlig. Men ett sådant räkenskapsföringssätt torde väl
icke böra föranleda till någon R. St:rs skrifvelse till K. M.; och
äfven om en sådan komme att afgifvas, torde K. M. derå icke
egna någon uppmärksamhet, dels emedan beloppen äro så obetydliga,
och dels derför att konsistorium icke varit i tillfälle att
inkomma med erforderliga upplysningar. På dessa skäl anser
jag mig böra yrka afslag å Betänk:t.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. 0.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels afslag å Utskrts förev:de hemställan, framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till densamma, hvartill svarades
många nej jemte några ja, och sedermera propos. på afslag
derå, då svaren utföllo med många ja jemte åtskilliga nej; och
förklarades ja nu haft öfvervigteu.
154
Dea 14 Januari e. m.
§ 25.
Utsk:ts hemställan bifölls.
§ 26.
Frih. Cederström, Rudolf: I följdriktighet med R. o.
Ad:s åsigt vid nyss behandlad likartad frågas afgörande, anhåller
jag att R. o. Ad. behagade alslå äfven ifrågav:de punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning framställdes först propos.
på bifall till Utsk:ts förevide hemställan, hvartill svarades
nej, och sedermera propos. på afslag å densamma, hvilken propos.
med ja besvarades.
§ 27.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag befarar att Stats-Utsk:t
vid denna punkt tillmätt K. Kammar-rättens utlåt, allt lör stort
afseende. Nämnde utlåt., som är ölverlemnadt till R. St:r i
sammanhang med 1860 års revisionsberättelse, är nemi. endast
en Ivammar-rättens förklaring i anledning af de anmärkningar,
revisorerne framställt vid konsistoriernas, elementarläroverkens
och andra förvaltande myndigheters räkenskaper för år 1858.
Bet har i några föregående punkter visat sig, att när K. M.
af inkomne förklaringar öfver revisorernes framställningar funnit
skäl besluta någon åtgärd, denria redan blifvit vidtagen.
Något sådant beslut har, i ani. af Kammar-rättens nu ifrågav:de
utlåt., icke mig veterligen kommit till allmänhetens kännedom,
och jag skulle derföre tro det vara tjenlig! att R. Sl:r beslöte
en sådan skrifvelse till K. M., som revisorerne begärt.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder endast hade yrkats, att R. o. Ad.,
med afslag å Utskds hemställan, måtte för sin del besluta, att
till K. M. skulle afla tas en underd. skrifvelse, i enlighet med
R. St:rs år 1860 församlade revisorers i förev:de § omförinäldta
förslag; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall
till ifrågav:de hemställan, hvartill svarades nej, och sedermera
propos. på afslag å samma hemställan och antagande af
ofvanberörde förslag till beslut, hvilken propos. med ja besvarades.
Frih. Hermelin, Carl: Jag hemställer att Hr Gr. och
Landtm, behagade framställa propos. till det Höglofl. Ståndet
att utfärda inbjudning till Med-Stånden att förena sig i det beslut,
R. o. Ad. nu fattat.
Benna hemställan blef, uppå framställd propos., af R. o.
Ad. bifallen.
Den 14 Januari e. m.
155
§§ 28 och 29.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
§ 30.
Frih. af Uselas, Gustaf: Vid hirra riksdagen väcktes
inom Vallöf]. Borgare-St. motion af enahanda syftning som ifrågav:de
framställning. Denna motion tillstyrktes af Allin. Besv.-  och Ekon.-Utsk:t, men hiel' af U. o. Ad. utan votering afslagen,
och lärer äfven i något annat Biks-Stånd rönt samma öde, enär
någon skrifvelse till K. M. icke blifvit algJIven. Nu har emellertid
genom revisoternes framställning samma fråga ånyo bragts
å bane, och jag anhåller, alt B. o. Ad. behagade stadna i det
beslut, som vid förra riksdagen fattades.
Bevisorerne yttra i sin skrifvelse, alt det skulle vara särdeles
nödvändigt alt eea tillgång lill alla de beslut, sorn inom de
förvaltande verken blifvit fattade, lör alt deraf kunna bedöma,
huruvida någon otydlighet i gällande författningar eller någon
godtycklighet vid deras tillämpning egt rum. För min del vågar jag
tro, att en så långt utsträckt granskning af förvaltningen i allmänhet
icke öfverenstämmer med den instruktion, som för revisorerne
finnes utfärdad. Härtill kommer det ökade besvär för de förvaltande
verken, i läll särskildt protokoll skulle föras vid beslutet
i hvarje mål. B. Sl:rs revisorer äro berättigade att se alla de
beslut, som af något förvaltande verk blifvit fattade; men jag
tror icke att revisorerne enligt Grundlagen ega rättighet att
fordra lå tillse huru besluten tillkommit. Jag kan icke heller inse,
hvartill något sådant skulle gagna; men hvad sorn är uppenbart,
är, alt det ovilkorligen skulle medföra ökadt besvär för verket;
och då sådant besvär icke erfordras, för att revisorerne må
kunna uppfylla de deln ålagda skyldigheter, anhåller jag örn
afslag ä framställningen.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Jag är af Frih. af
Ugglas förekommen och förenar mig med honom.
Hr Cederschiöld, Bobert Theofron: Då B. Stirs revisorer
endast hafva att befatta sig med räkenskapernas granskning,
så är det ganska gifvet, att den framställning, som här
blifvit gjord, endast åsyftar de ekonomiska frågorna, och af dessa
endast dem, vid hvilkas afgörande skiljaktighet uppstått. Om
man genomläser revisorernes berättelse, bör detta vara ganska
klart, ehuru Utsk:ts Betänk, lått en olycklig och vilseledande
uppställning. Bevisorerna säga sig hafva erfarit »huru svårt,
för att ej säga omöjligt, det är icke allenast alt fullständigt genomgå
dessa digra, i omfång och mångfald årligen tilltagande
räkenskaper, hvilka revisorerne lått sig tillställda, utan ock alt
med tillbörlig noggrannhet öfverse och granska öfriga delar af
stats-förvaltningen. Visserligen äro revisorerne, jemlikt instruktionen,
berättigade att få del af de utaf vederbörande verk och
158
Den 14 Jsnnari e. m.
myndigheter till K. M. afgifna underd. berättelser, äfvensom,
när framställning derom göres, de protokoll, sorn föras vid handläggningen
af de inom embets-verken förekommande ärenden;
men den för revisorernes sammanvaro bestämda tid är alltför kort,
för att revisorerne, all flit oaktadt, derunder skulle medhinna att
taga erforderlig kännedom om ifrågav:de, i allmänhet ganska
vidlyftiga handlingar. Derigenom måste ock inträffa, att mången
gång frågor af vigt och (örtjente af särskild uppmärksamhet
blifva förbigångne, likasom det olla nog torde bero af en tilllällighet,
när några så beskaffade ärenden göras till föremål för
revisorernes pröfning. Svårt blir det jemväl, under dessa förhållanden,
för revisorerne att upptäcka och anmärka sådana fel och
brister i förvaltningen, hvilka härfhta antingen af otydlighet i
gällande författningar eller af godtycklighet vid deras tillämpning,
ehuru äfven detta måste vara ett revisorernas åliggande. Huruvida
dylika brister verkligen förefinnas, torde vanligen visa
sig derigenom, att skiljaktiga meningar om författningarnes rätta
förstånd uppstått emellan dem, åt hvilka tillämpningen deraf
varit anförtrodd, och i della afseende måste det vara af vigt
för revisorerne att, utan allt för stort besvär eller långvariga
undersökningar, erlara hvilka författningar, som sålunda föranledt
stridiga meningar och möjligen till och med mot hvarandra
stridande beslut rörande deras tillämpning.»
Då man läser denna revisorernas framställning, så finner
man, som jag nyss sagt. att meningen icke är att de skola få
kännedom om alla inom förvaltningen handlagde mål och ärenden,
utan allenast de som röra den ekonomiska förvaltningen,
vid hvilkas afgörande meningsskiljaktighet mellan vederbörande
uppstått. Emellertid har Stats-Utsk:ts framställning icke blifvit
lyckligt redigerad. Utsk:t hemställer nemi., »att R. St:r måtte
hos K. ål. i underdånighet anhålla, det täcktes K. M. i nåder
anbefalla vederbörande att vidtaga erforderliga åtgärder, hvarigenom
R. St:rs revisorer må kunna erhålla nödig kännedom
om de inom de förvaltande verken förekommande vigtigare
frågor, uti hvilka vederbörande varit af skiljaktiga åsigter om
författningarnes rätta tillämpning.» På enskild väg har jag inhemtat,
att ehuru uppställningen blifvit sådan, Stats-Utsk:ts
mening dock icke varit annan än revisorernes, nemi. alt revisorerne
skulle beredas tillfälle att med större lätthet få kännedom
om de olika meningar, som gjort sig gällande vid de ekonomiska
ärendernas afgörande i de förvaltande verken. Att det
åter är revisorernas rättighet att anställa en sådan granskning,
synes af 9:de mom. i löreskrifterne för samtlige förvaltande
verken med afseende på revisionen.
Här heter det: — — — »och skola de öfriga förvaltande
verkens räkenskaper med dertill börande verifikationer, protokoller
och handlingar likaledes revisorerne tillhandahållas, då de
af dem äskas». Då det sålunda är en skyldighet för de förvaltande
verken alt tillhandahålla revisorerne alla sina protokoller, så är
klart att revisorerne ega rätt att taga kännedom äfven om alla
Den 14 Januari e. m.
157
de mål, i hvilka ledamöterna varit af olika mening. Det är
för alt underlätta revisorernes arbete i och för granskningen af
»dessa digra, i omfång och mångfald årligen tilltagande» handlingar,
som denna hemställan blifvit gjord. Revisorerne kunna
visserligen anställa 10 å 12 biträden lör alt söka reda på hvad
som kan vara anmärkningsvärd!; men jag kan icke inse, hvarför
R. St:r skola betunga staten nied ytterligare utgifter, då
den föreslagna åtgärden tyckes leda till målet, utan att åstadkomma
lörökade kostnader. En talare, sorn är landshöfding,
har sagt, att det skulle medföra ett särdeles stort besvär att
lemna den ifrågasatta uppgiften. Sjelf tillhör jag ett af de förvaltande
verken i hufvudstaden, och under loppet af hela sistlidna år har
icke, så vidt jag kan erinra mig, en enda fråga förekommit, om
hvilken ledamöterne varit af olika mening. För detta verk åtminstone
kan det icke vålla något besvär att lemna de önskade
uppgifterna; — men för den händelse att det verkligen skulle
medföra något större besvär för läns-styrelserne, så hemställer jag,
att R. St:r måtte hos K. M. i underd. anhålla, det täcktes K.
M. i nåder vidtaga sådan åtgärd, att R. Sl:rs revisorer erhålla
uppgift på de inom förvaltande embetsverken i hufvudstaden hand*
lagde, årsredogörelsen rörande frågor, vid hvilkas afgörande olika
meningar förekommit.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.; Den olikhet, Hr Cederschiöld
funnit mellan revisorernas framställning och StatsUtsk:ls
Utlåt., har jag icke kunnat upptäcka. Revisorerna anhålla,
»att hvarje statens embetsverk, hvars förvaltning och räkenskaper
granskas af R. Stms revisorer, skall vid de räkenskaper,
som årligen afgifvas, foga förteckning öfver de förvaltningsfrågor,
i hvilka under året olika meningar inom embetsverkets
styrelse förekommit, jemte hänvisning till de protokoll, deruti de
skiljaktiga meningarne återfinnas»; och Stats-Utsk:t hemställer, »att
R. St:r måtte hos K. M. i underdånighet anhålla, det täcktes
K. M. i Nåder anbefalla vederb;de att vidtaga erforderliga åtgärder,
hvarigenom R. St:rs revisorer må kunna erhålla nödig
kännedom om de inom de förvaltande verken förekommande
vigtigare frågor, uti hvilka vederlole varit af skiljaktiga åsigter
om författningarnes rätta tillämpning.»
Stats-Utslcts framställning är endast en utveckling af revisorernes
åsigt, och innefattar i något olika ordalag precist
samma sak. Nu återstår att tillse, hvad som kan vara revisorernas
mening med den gjorda framställningen. Att det
icke kan härröra af någon tillfällig nyfikenhet, inses lätt, utan
meningen måste vara, att genom de förvaltande verkens uppgifter
få en hjelp vid sin granskning. Embetsverken skola
nemi., enligt förslaget, sjelfva påpeka hvilka skiljaktigheter hos
ledamöterna under årets lopp förekommit. — För min del
tror jag icke att det är lämpligt att ingå till K. M. med en
sådan skrifvelse. Revisorerne hafva, såsom också Hr Cederschiöld
anfört, i alla fall tillgång till de förvaltande verkens pro
-
158
Oen 14 Januari e. ra.
tokoll, och kunna af dem inhemta, hvad de akta nödigt; således
hehöfves icke någon särskild åtgärd härvidlag.
För öfrigt torde det vara af temligen obetydlig vigt, att
erfara, om ett eller annat Råd i någon Rätt varit af olika mening
med de öfriga; hufvudsaken är att få veta, om de handlat öfverensstämmande
med lag och rätt.
Ilr Cederschiöld: Frih. Tersmeden tyckes tro att re
visorerne
verkligen åsyfta något mer än hvad jag uppgifvit, eller
redogörelseverket.
För min del kan jag icke instämma i Friluns åsigt af saken,
utan anser, att om revisorerne åsyftat något annat, så
hafva de öfverskrida sin befogenhet. Detta hindrar dock icke
att man kan bifalla hvad som är billigt i deras begäran,
och jag anser att man bör på allt sätt underlätta hvad som
kari sätta dem i tillfälle att fullgöra sitt granskningsverk. Jag
kan icke heller föreställa mig att deras ilrågav:de begäran
skulle vara föranledd af nyfikenhet. — Revisorerna hafva sin tid
fullt upptagen med fullgörande af det värf, R. St:r åt dem anförtrott.
Då emellertid olika meningar uppstått om hvad revisorernas
afsigt varit, hemställer jag, att denna punkt måtte till
Stats-Utsk:t återremitteras.
Hr von Troil: Enligt min tanke, förefinnes en ganska
betydlig skillnad mellan Hr Cederschiölds hemställan och den,
som af Stats-Utsk:t blifvit gjord. För min del kan jag likväl icke
biträda någondera af de gjorda framställningarne, ej heller inse,
hvad revisorerne rätteligen afsett med den föreslagna skrifvel
sen.
Det är dunkelt sagdt och dunkelt tänkt.
Hr Cederschiöld bar begärt, att de underrättelser, som skulle
meddelas revisorerne om en eller annan reservants mening,
borde hafva afseende endast å de förvaltande verken i hufvudstaden.
Sådan framställningen är gjord både af revisorerne och
Stats-Utsk:t, har den afseende å alla förvaltande verk, såväl
i stad som i landsorten. Några skäl att bifalla denna framställning
kan jag icke finna, lika litet som jag vill billiga att
revisorne förmycket ingå på ekonomiska lagstiftningens område,
och befatta sig med sådana småsaker,som fallet varit med 1860—61
års revisorer, och hvarpå jag kan anföra såsom ex. revisorernes
förslag, att vid veterinärinrättningen skulle hållas ett antal
mölkekor, m. mi; flere andra ex. att förliga.
Då jag för min del icke kan inse att revisoremes instruktion
är otydlig, anhåller jag. i likhet med flere andra talare,
att Stats-Utsk:ts Utlåt, måtte afslås, sam att Hr Cederschiölds
förslag måtte vederfaras samma öde.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Om man genomläser
revisorernas framställning, skall man finna, att denna
Den 14 Januari e. m.
icke blifvit lyckligt uppfattad af Utsk:t. Revisorerne hafva föreslagit,
alt hvarje verk eller myndighet, som är underkastad
deras granskning, bör meddela uppgift å de förvaltningsfrågor,
å hvilka under årets lopp olika meningar inom verkets styrelse
förekommit. Deraf synes tydligen, att revisorerne blott
velat hafva reda på de olika beslut, som röra sjelfva förvaltningen.
Ulsk:t har för sin del sagt, att R. St:rs revisorer må
erhålla kännedom om de inom de förvaltande verken förekommande
vigtigare frågor, uti hvilka vederbule varit af skiljaktiga
åsigter om förlätlmngarnes rätta tillämpning. Det kan således
icke nekas, att ganska stor olikhet förefinnes mellan Utsk:ts
och revisorernes framställning.
Revisorernes framställning tror jag icke saknar skäl. De
hafva nemi., som bekant, sig ålagdt att granska en mängd vidlyftiga
räkenskaper och genomgå de deröfver förda protokoll.
Sådant är icke gerna möjligt att medhinna på den korta tid,
inom hvilken revisionen skall vara afslutad, och det vore derföre
en stor lättnad, om revisorerne finge en uppgift, som satte
dem i tillfälle, att veta, vid hvilka frågor de förnämligast hade
att fästa sig. 1 allmänhet kan man väl antaga, att der ingen
reservant funnits, det icke är skäl förmoda någon origtig uppfattning
af en punkt eller någon felaktig tillämpning af densamma;
men der någon reserverat sig, och meningsskiljaktigheter
förefunnits, är det sannolikare att misstag kunnat ske.
Hr Cederschiöld: Hr von Troil har åter åberopat
olämpligheten deraf, att revisorerne skulle få ingå i granskning af
alla deärender, hvarom olika meningar uppstått inom stats-förvaltningen.
Häri äro vi fullkomligt ense; — äfven jag anser, att
detta är något som icke tillkommer revisorerne; men den ekonomiska
förvaltningen måste ju granskas af revisorerne, och
då kan jag icke annat än anse R. St:r böra, i hvad på dem
ankommer, underlätta revisorernes bemödanden att fullgöra sin
pligt och gå deras önskningar i den vägen till mötes.
Jag har icke, på sätt Hr von Troil tyckes tro, uppgifvit
att det endast vore de förvaltande verken i hufvudstaden, som
denna föreskrift skulle afse; men jag har trott, att hufvudändamålet
med revisorernas framställning skulle vinnas, äfven
om föreskriften inskränktes till de förvaltande verken i hufvudstaden.
Det är icke något nytt, att de förvaltande verken i
hufvudstaden hafva särskilda föreskrifter med afseende på revisionen.
K. Förordningen af den 13 November 1848, t. ex.,
stadgar, att det åligger de pennirigförvaltande verken i hufvudstaden
att tillhandahålla journaler och böcker. I konseqvens
härmed, kunde de förvaltande verken i hufvudstaden åläggas
att lenina revisorerne de uppgifter, som af dessa blifvit begärda.
Att häri skulle ligga något orätt, kan åtminstone icke
jag inse, såvida man vill underlätta revisorerne i uppfyllandet
af deras pligter.
160
Den 14 Januari e. m.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Jag skulle gerna in
stämma
i hvad Hr Cederschiöld yttrade, angående skälen lör att
så mycket som möjligt underlätta revisorernas granskning, men
jag tror, att man genom den föreslagna åtgärden snarare skulle
uträtta motsatsen mot hvad man vill vinna, och att K. M. icke
knmme att lästa något afseende vid en skrifvelse i ämnet Hr
Wolffelt yttrade, att Utsk:t icke så uppfattat revisorernas begä
ran.
som dessa åsyftat, och delta medgifver jag. I det uttryck,
Ulsk:t begagnar, »vigtigare frågor», ligger något obestämdt, och
det är för ingen del gifvet, att de förvaltande verkens åsigt om
hvad med »vigtigare frågor» skall förstås, är densamma, som
revisorerne hylla. Således kunna många frågor, som rätteligen
borde i och för granskning öfverlemnas till revisorerna,
komma att undandragas dem, frågor, som det måhända kunde
vara af långt större vigt, att de blelve revisorerne underställda,
än de sorn komma under deras ompröfning. Eldigt mili tanke,
kan den föreslagna åtgärden komma att lända till mer svårighet
än lättnad för revisorerne, och på den grund anhåller jag
om afslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels återremiss
af och dels afslag å Utsk:ts förev:de hemställan, framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma,
hvartill svarades nej, sedermera propos. på återremiss deraf,
då svaren utlöllo med många nej, jemte åtskilliga ja, och slutligen
propos. på afslag å merberörde hemställan, hvilken propos.
besvarades med många ja jemte några nej; och förklarades
ja nu hafva varit öfvervägande.
Hr Cederschiöld hegärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voteringspropos.
:
»Den som afslår Stats-Utsk:ts hemställan i 30:de §:n af
Utlåtit N:o 21, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ifrågavarande hemställan.
»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 54.
Nej — 13.
§ 31.
Den 14 Januari e. m.
161
§ 31.
Hr von Knorring, Oscar: Om man ock möjligen kan
vara af den åsigt, att lör långt drifven detaljgranskning icke är
på sin plats, anser jag dock Utsk:ts framställning här lika omotiverad
som obefogad, enär det icke är visadt, att revisorerne
för granskningen af vissa detaljer efterlåtit vigtigare frågor.
Då revisorerne hade 2:ne månaders tid att vara tillsammans, hade
de försummat sin pligt, om de icke, på sätt de gjort, noga
och i detalj anställt granskningen. Att de åter icke varit obefogade
att ingå i detalj, synes af 6:te §:n i R. St:rs för dem
utfärdade instruktion, der det heter: »revisorerne skola efterse
och granska — — utan att, så vidt omständigheterna medgifva,
förbigå detaljerna, hufvudsakligen granska dispositionerna,
förvaltningen och resultatet af det hela.»
Det är sålunda antagligt, att det icke är ur vägen, att revisorerne
ingå i en sådan detaljerad granskning. Skulle Utsk:ts
hemställan vinna bifall, inskränkes revisorernas åliggande, snart
sagdt, till blott och bart siffergranskning, och ett af de två alternativerne
skall då komma att inträffa: antingen skola revisorerne
förfalla till nollor, eller ock kommer den olägenhet att
inträffa, att det blir mycket svårt att få någre duglige revisorer,
om det visar sig, att deras bemödanden och nit underkännas
af Stånden. Det är så mycket farligare att godkänna en
sådan princip, som man ser, att ett par af revisorernes framställningar
haft propositioner från regeringen till påföljd, och
då detta är händelsen, ser jag icke något skäl att inskränka
revisorernes granskningsrätt.
Jag anhåller om Hr Gr:s o. Landtm:s propos. på, att R.
o. Ad., med ogillande af Stats-Utsk:ts ifrågav:de Utlåt., behagade
lägga detsamma till handlingarne.
Hr Wolffelt, Maur. Const.: Rollerna äro nu helt och
hållet ombytta. Nu har turen kommit till revisorerne att få
anmärkningar och uppträda som svarande part.
Då jag haft den förmånen att vara medlem af 1860 års
revision, beder jag att få bemöta den af Utsk:t framställda anmärkningen,
så vidt den rörer nämnde revision. Utsk:t har sagt,
»att revisorerne understundom val mycket ingått i detalj vid
granskningen af förhållandena vid de verk och inrättningar, de
besökt.»
Detta har Utsk:t sagt, utan att derpå framlägga några bevis,
blott uttalat sin subjektiva åsigt. Det är sålunda svårt att ingå i en
kontrovers härom; men må det tillåtas mig att ingå i en undersökning,
huruvida 1860 års revisorer gjort sig förtjenta af
en sådan tillvitelse. Att revisorerne bese de inrättningar, som
finnas i hufvudstaden eller dess närhet, är praxis, och att de
lemna utlåt, öfver det skick, i hvilket de funnit dem, har ock
egt rum alltsedan 1827 års revision, hvars berättelse finnes
undertecknad af män, sådaue som Georg Adlersparre, C. H.
H. II. 11
162
Den 14 Jannari e. m.
Anckarsvärd, m. fl. Vid de följande revisionerna, hvars berättelser
jag genomläst, hafva revisorerne gjort de anmärkningar, hvartill
de funnit sig befogade, öfver de inrättningar de besökt, och
jag beder särskildt att få uppläsa ett stycke ur 1855 års revisions-berättelse.
»Utom Institutet för blinda och döfstumma hafva revisorerne
under deras granskningsförrättning besökt Carolinska
Medico-Kirurgiska Institutet, Iv. Myntverket, Seraumer-Lazarettet,
Teknologiska Institutet, Barnhuset, Naturhistoriska Riksmuseum
och Elektriska telegraf-inrättningen, äfvensom revisorerne
tagit i ögonsigte K. Flottans förråd å Skeppsholmen samt
det under byggnad varande National-museum.
Det har vid dessa besök ej kunnat undgå revisorernes
uppmärksamhet, att flera af nämnda verk och inrättningar sakna
tillräckligt utrymme, för att kunna bringas i ett deras ändamål
fullt motsvarande skick. Så äro, efter hvad revisorerna
funnit, byggnaderna vid Carolinska institutet för inskränkta för
ett ändamålsenligt ordnande af detta läroverk, hvars vigt för
läkare-vetenskapens utvidgning inom fäderneslandet allt mera
inses och erkännes. En utvidgning och förbättring af denna
lokal synes derför vara af behofvet påkallad.— Det i Vetenskapssoeietetens
hus inrymda riks-museum, hvilket i öfrigt befunnits i ett
utmärkt godt skick, saknar äfven utrymme för dess rika samlingar.
i Teknologiska institutet äro alla lokaler utan undantag
för inskränkta, ej mindre de rum, hvarest modell- och maskinsamlingarne
varit uppställda, än äfven föreläsnings-saiarne och
verkstäderna.
Alven Serafimer-Lazarettet har visat sig vara i behof af
utvidgning, enär, i följd af det otillräckliga utrymmet, det icke
varit möjligt att emottaga alla de sjuke, som till intagning derstädes
blifvit anmälda.»
Denna revisions-berättelse är underskrifven af, bland andra,
Generalen Frih. Leuhusen, numera Olverståthållaren General
Bildt samt Stats-Utsk:ts talangfulle ledamot, Frih. af Ugglas.
Frih. af Ugglas bar dock nu instämt i det ogillande omdöme
öfver revisionens verksamhet, som Stats-Utsk:t uttalat. När
Utsk:t säger »att det tyckes vinna insteg etc.», så tyckes det,
som Utsk:t ansåge det vara en nyhet, som blifvit införd af
1860 års revision, att revisorerne ingå i detaljer: men jag tror
mig nu hafva visat att äran af att hafva först tagit detta steg,
visst icke kan tillerkännas det års revision, som jag tillhört.
1860 års revisorer hafva om alla ställen, de besökt, blott uttalat
sitt omdöme rörde Serafimer-lazarettet, Marieberg och
Barnhuset. Hvad .sistnämnda inrättning beträffar, så säges, att
dervarande polikliniska anstalt, hvarest Barnhusets läkare vissa
timmar dagligen utan afgift meddela dem, som sådant begära,
råd och upplysningar rörde behandlingen af barnsjukdomar och
deras botande, m. m, under revisionsåret varit mycket
anlitad, äfvensom uppgifne personer fortfarande kostnadsfritt utdela
medikameuter åt de mest behöfvande af patienterna
Den 14 Januari e. m.
163
oeh således i väsendtlig mån bidraga att bereda framgång och
bestånd åt denna nyttiga sjukvårds-inrättning. Detta är det
omdöme, revisorerne uttalat om denna inrättning, och det vore
att tacka Gud för, om det kunde fällas om alla inrättningar.
Hvad besöket på Marieberg vidkommer, säges: »revisorerne,
som vid besök å Marieberg funnit den klagan välgrundad, att
nödigt utrymme för undervisningens ändamålsenliga ordnande
vid detta statens högsta militär-läroverk för närvarande saknas,
hemställa till R. St:r, att den del af K. Krigs-Collegii äldre
handlingar, hvilka nu upptaga hela bottenvåningen uti det stora
huset vid Marieberg, må, efter förutgången undersökning, inrymmas
och ordnas uti färre rum i samma lokal, hvarigenom
utrymme för läro- och gymnastik-salar kunde beredas uti den
öfriga delen af berörde våning, sedan densamma blifvit med
eldstäder försedd.» Hvad lb60 års revisorer här sagt med afseende
å Marieberg, är detsamma som 1855 års angående Teknologiska
institutet, och således ingen nyhet.
Hvad slutligen beträffar Serafimer-lazarettet, säges: »Afven
rikets nu församlade revisorer hafva besökt K. Serafimer-lazarettet,
och anse sig jemväl ega anledning att instämma i det af
nästlidne års revisorer uttalade omdöme, att utvidgning af denna
sjukvårdsanstalt är af behofvet påkallad, och alt det vore önskvärdt,
om medel för detta ändamål på ett eller annat sätt kunde
beredas.» Detta utlåtande är precist detsamma som 1855
års revisorer afgifvit. «
När nu 1860 års revisorer icke sagt annat än de föreg:de
årens och blott inskränkt sig till 2:ne speciella utlåtm, så hemställer
jag, om det är billigt att tillvita 1860 års revisorer att
hafva beträdt en bana, som icke vore rigtig.
Jag skulle tro att man icke, såsom en föreg:de talare äfven
yttrat, genom kritik öfver revisorernas förfaringssätt bör
komma deras nit att svalna, helst när de på intet vis öfverskrida
sin befogenhet. 1 vårt Stånd, der afsägelselusten är så stor,
kunde det eljest lätt hända, att det blefve svårt att få revisionerne
besatte med lämplige personer. Den konstitutionella idé,
som revisionen representerar, föres ej till utveckling, om representationen
utan befogenhet klandrar revisorernes nit. Om
detta nit stundom går något för vida, är det bättre än om det motsatta
förhållandet egde rum. Att Utsk:ts, i dess utlåt, fällda,
klandrande omdöme icke kan drabba 1860 års revisorer, tror
jag mig nu till full evidens hafva ådagalagt, och får jag således
hemställa, att Ståndet, med förklarande att Utsk:ts anmärkning,
i hvad den rörer 1860 års revision, saknar befogenhet, måtte
lägga nu föredragna Utlåt, till handlingarne.
Hr von Ehrenheim, Per: Det total-omdöme öfver 1860
och 1861 årens revisioner, som Stats-Utsk:t i förev:de punkt
uttalat, kari jag icke biträda. Rättigheten att tillse, huru de af
Stats-verket beroende verk och inrättningar uppfylla sina ändamål,
synes mig böra åt revisorerne bevaras, och framtida revi
-
164
Den 14 Januari e. m.
sorer icke genom sådana omdömen, som ifrågav:de, föranledas
att derifrån afstå.
Särskildt vill jag fästa mig vid formen för denna anmärkning,
som synes mig egen. Det heter nemi.: »att revisorerna understundom
väl mycket ingått i detalj vid granskningen af förhållandena
vid de verk och inrättningar, de besöka, hvilken detalj-gransning
någon gång föranledt framställningar, som synas ligga utom
gränsen för deri instruktion, R. St:r för revisorerna utfärdat.»
Efter mitt sätt att se saken, är det en förtjenst af revisorerne
att de vid de tillfällen, de besöka allmänna verk och inrättningar,
ingå i detalj och icke inskränka sig till att se endast
det ytligaste, och för mig är omöjligt att inse, hvartill det skulle
tjena att revisorerne »se», om de ej skola påpeka de förhållanden,
som efter deras uppfattning kräfva ändring. Anser StatsUtsk:t
och R. St:r de anmärkningar, som blifvit en följd af revisorernes
besök, icke förtjena afseende, så komma de icke
heller att leda till någon påföljd, men härom blifver tillfälle att
för hvarje enskild fråga döma, och icke må man på förhand
uttala ett allmänt klander öfver något, som måhända sedermera,
i särskildta läll, kominer att vinna bifall.
Af dessa skäl får jag vördsamt hemställa att ifrågav:de
punkt måtte med ogillande läggas till handlingarne.
Hr Montgomery, Robert: Att uppdraga en bestämd
gräns för den granskning, revisorerna ega att verkställa, är visserligen
svårt, så mycket mera som 6:te §:n i den för dem utfärdade
instruktion innehåller, att de, »utan att förbigå detaljer,
skola granska dispositionerne, förvaltningen och resultaten på det
hela». Detta stadgande är sväfvande, och det lemnäs ganska
mycken frihet å revisorernas egen omdömesförmåga att afgöra,
hvarvid de böra fästa sig vid sina besök inom de förvaltande
verken. Jag vill icke bestrida den nytta, som med dessa besök
vunnits, och i vissa fall synes mig den granskning, som revisorerna
anställt, hafva varit särdeles ändamålsenlig, men det förefaller
mig som Utsk:t hade rätt i sitt påstående att denna
granskning understundom varit nog långt drifven.
I förbigående vill jag nämna, att, såsom Utskrts Utlåt, först
var uppstäldt, denna § icke stod lösryckt, utan i sammanhang
med ett omdöme öfver den af 1861 års revisorer gjorda framställning
att Svea artiileri-reg:te måtte erhålla en kasernbyggnad;
detta biel' ändradt i Utsk:ts plenum, och har vållat att Utlåtit måhända
synes nog lösryckt. Jag tror likväl att §:n, äfven i sin
närv:de uppställning, kan utan anmärkning läggas tili handlingarne.
Hr Wolffelt har på ett ganska förtjenstfullt sätt försvarat
1860 års revision, men med afseende å 1861 års qvarstår den
af Utsk:t gjorda anmärkning, att revisorerna gått för noga tili
väga. Jag vill framdraga några ex. på, till hvilken småaktighet
1861 års revisorer förfallit. 1 nämnde års revisionsberättelse
förekommer i fråga om veterinärinrättningen, hurusom »inrättningen
finnes vara helt och hållet i saknad af ett ändamålsen
-
Dea 14 Januari e. m.
165
ligt stall för nötboskap och mindre djur, hvarföre sådane sällan
kunna emottagas till behandling pä stället. Elevernas praktiska
öfningar uti nötkreaturs sjukbehandling inskränka sig förnämligast
till hvari som linder tillfälliga besök på kallelse af kreatursegare
inom eller i närheten af hufvudstaden kan af riem inherntas,
hvarföre revisorerne anse af stort behof påkallad! att sådane
åtgärder må blifva vidtagne, att en mera fullständig praktisk
undervisning härutinnan må kunna eleverna bibringas under
lärotiden. Dertill erfordras, enligt revisorernes åsigt, såväl
uppförande af ett ändamålsenligt stall för nötboskap, äfvensom
att inrättningen må kunna disponera åtminstone ett par hästar
med åkdon, på det att, vid inträffande sjukdomsfall utom staden,
en del elever må kunna, åtlöljde af läraren, blifva i tillfälle
att draga fördel af dennes undervisning vid .sjukbehandlingen.
1 likhet med hvad i allmänhet vid dylika anstalter i utlandet
eger rum, torde äfven en mindre uppsättning af mjölkboskap
vid inrättningen böra finnas, på det eleverne må beredas tillfälle
att erhålla undervisning angide sältet för dessa djurs vård
och behandling».
Vidare talas om förtjensten på smide för verkställda hofbeslag,
inkomster af kreatursutfodring på stället, m. m., och
några goda råd gifvas med anledning häraf. Detta torde dock
vara att gå väl mycket i detalj. Vidare, när det är fråga om
revisorernes besök å s. k. artillerigården, säges »deras uppmärksamhet
fästats derå, att ett betydligt förråd gevär, pistoler och
andra vapen, deribland öfver 5,000 stycken nya belgiska miniéoch
kammarladdnirigsgevär, blifvit inpackadt på en trång vind,
der, oalsedt eldfaran från Svea artilleri-reg:tes nedanför belägne
verkstäder, berörde vapen, enligt revisorernes åsigt, icke kunna
erhålla den vård och tillsyn, som deras dyrbara beskaffenhet
krälver».
I 6:te §:n säges: »Revisorerne anse sig böra omförmäla ett
förhållande, som för närv:de eger rum vid gardes-inlänteri-regitena,
att nemi. utaf sådane gevär, som äro till målskjutning duglige,
endast ett mindre antal, 12 på hvarje kompani, vid de tillfällen,
då målskjutning skall verkställas, till manskapet utlemnas, hvaremot
de gevär, som eljest af soldaterne begagnas, äro för sådant
ändamål obrukbara; äfvensom att blott ett mindre, för
målskjutning ingalunda tillräckligt antal skarpa patroner till manskapet
utdelas.
Då revisorerne finna det af vigt att arméen beredes tillfälle
till erhållande af större skjutfärdighet, hemställa revisorerne,
att lämpliga åtgärder, ledande till detta mål, må, om möjligt,
vidtagas.»
Jag hemställer till hvar och en, om det kan anses vara
revisorernes åliggande att föreslå anskaffandet af ett större antal
målskjutningsgevär per kompani. Detta måtte väl tillhöra
helt andra personer. Längre fram, i 9:de §:n, heter det: »Vid
besök inom K. andra lifgardets kaserner hafva revisorerne funnit
utrymmet derstädes så otillräckligt, att af manskapet två och två
166
Den 14 Januari e. m.
samtidigt begagna samma säng, oberäknadt att, vid de tillfällen
då hela truppen är till tjenstgöring sammandragen, ett antal af,
på somliga kompanier, ända lill 17 man är i saknad af all sängplats.
Revisorerne, som anse berörda förhållande, såväl i sanitärt
som i sedligt hänseende, för manskapet högst skadligt,
hafva derföre trott sig böra detsamma till R. Sl:rs kännedom
meddela.»
1 fråga om Ultuna Landtbruks-institut göras likaledes åtskilliga
i detalj gående anmärkningar.
Elter andragande af alla dessa ex., frågar iag, om man kan
anse Utsk:ts reflexioner öfver deri år 1861 verkställda revision
sakna befogenhet. Genom att godkänna paragrafen hafva R.
St:r uttalat sin åsigt om huru kommande revisorer böra gå
till väga i utöfnineen af sitt granskningsvärf. Jag anhåller om
bifall till Utsk:ls framställning.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Vid utöfvandet af den
granskning, R. St:r uppdragit åt Stats-revisorerne, kunna dessa
förfara enligt 2me hvarandra helt motsatta methoder. De
kunna antingen rätt och slätt inskränka sig till att granska de
räkenskaper, som dem föreläggas, eiler ock kunna de företaga
besök vid de verk och inrättningar, hvilkas förvaltning är underkastad
deras granskning, och dervid göra de anmärkningar,
som kunna föranledas af det skick, i hvilket revisorerne finna
dessa verk. Sådana besök blifva ofta en följd af den föreg:de
sifiergranskningen; men om revisorerne vid granskningen af
förhållandena på stället eller vid sifiergranskningen gå för långt
i detalj, borde detta väl medföra samma påföljd. Utsk:ts anmärkning
har dock endast föranledts af revisorernes framställningar
vid besöken inom verken. Jag vill derför erinra derom,
att bland de anmärkningar, som af revisorerne blifvit framställda,
ingen enda går så i detalj som den, hvilken af 1860 års revisorer
blifvit, gjord i afseende å portverket. Der åberopas
18 stycken K M:s Nåd. beslut i denna fråga, och slutligen afgifva
revisorerne i 5 särskilta punkter ett detaljeradt förslag till
förbättrad postbefoidring. Denna iir den mest i detalj gående
granskning, men just med anledning af densamma har StatsUtsk:t,
som i allo godkänt den, framkommit med begäran om
aflåtande af en skrifvelse till K. M. Hvad beträffar 1861 års
revision, så är utredandet af förhållandet vid Ultuna Landtbruksinstitut
den mest detaljerade granskning, som det årets revisorer
företagit, och flera mindre gynnsamma förhållanden framdragas
för att visa huru origtig förvallningen derstädes är. För min
del vill jag icke ogilla förvaltningen på Ultuna, derföre att revisorerna
icke funnit den sådan de önskat; men det förut anmärkta
förhållandet att Stats-Utsk:t byggt sin hemställan i
fråga om postverket just på den utredning 1860 års revisorer
gjort af ämnet, måtte nogsamt visa att. Utsk:t icke ogillar detaljgående.
Alt hela denna punkt är sväfvande bevisas dessutom
deraf, att, oaktadt Utsk:t uttalat samma omdöme öfver bå
-
Den 14 Januari e. m. 167
de 1860 och 1861 årens revisorer och taait dem i klump, Hr
Montgomery-Cerierhjelm erkännt att Hr Wolffelts redogörelse
för 1860 års revisions verksamhet är tillfredsställande. Utsk:t
har således handlat orätt mot 1860 års revisorer, men icke
blott mot dem, utan äfven mot 1861 års. Då det nemi. är
revisorernas åliggande att anställa granskning, skola de påpeka
de felaktigheter, som i förvaltningen förekommit; men huru
gagnande än deras verksamhet härigenom kan vara, kunna de
i min tanka uträtta ännu mera gagn, genom att, sedan de anmärkt
felaktigheterna, föreslå utvägar att afhjelpa dem. Det
vore att lemna arbetet på halfva vägen, om de icke begagnade
sig af denna sin rätt.
Hr Montgomery har klandrat revisorernes framställning
om behofvet af en kasernbygtmad för Svea artil!eri-reg:te; att
detta behof verkligen förefinnes har emellertid blifvit tydligt
ådagalagdt. Likaledes var mathållningen icke i vederbörlig beskaffenhet;
inom andra lifgardets kasern var utrymmet så inskränkt,
att 2:ne gardister nödgades samtidigt begagna samma
säng. Allt detta hafva revisorerna anmärkt, och jag vågar betvifla,
att någon, som opartiskt betraktar saken, kan neka att dessa
förhållanden ju varit fullt förljenta att af revisorerna uppmärksammas.
Då emellertid K. M. på de framställda arimärkningarne
byggt sin begäran om anslag af K. St:r, stack detta
vissa ledamöter af Utsk:t som en syl i näsan, så att de icke
blott icke ville godkänna revisorernes framställningar, utan t. o.
m. framkommo med en anmärkning mot revisorerne. Denna
blef underkänd af pluraliteten, men hade til! följd att förev:de
§ skulle till R. St:r aflåtas.
Under sådana förhållanden torde det vara skäl att R. St:r
ogilla Utsk:ts här uttalade mening; ty lika visst som det är
revisorernes skyldighet att tillse, det icke penningar dragas ifrån
sitt afsedda ändamål, lika visst är del, att de böra tillse att de
många 100,OOO-tals rdr, som af R. St:r anslås, användas på ett
sådant sätt att regementerne kunna förses med dugligt manskap.
Härvidlag ansågo sig revisorerna, hvilka äro dessa manskaps
enda målsmän, böra anmärka att förhållandet icke var som
vederborde.
Hr Montgomery har vidare omnämnt de »småaktiga» anmärkningar,
revisorerne skulle hafva gjort sig skyldige till. Hvad
anmärkningen om målskjutningsgevären beträffar, så medgifver
jag att Hr Montgomery till en viss grad haft rätt; men revisorerne
ansågo, att Svenska arméen icke tillräckligt ölvades i
skarpskjutning. Saken är till sin princip af stor vigt för vårt
land, men i och för sig en detaljfråga. Stats-Ulsk:t har icke
heller aktat nödigt att omnämna den, och derpå må man icke
undra, när man nu känner dess motvilja för detaljer.
I afseende å den K. M:s Propos., som blifvit afgifven med
anledning af revisorernes anmärkning rörande Svea artilleri-reg:tes
kasern, är det mig bekant att en utvidgning af kasernen varit
påtänkt alltsedan 1840. Skulle revisorernes yttrande kunna un
-
168
Den 14 Januari e. m.
derlätta att få saken igenom, tager jag gerna emot de små anmärkningarne
mot revisorerne, och mångfaldigt flera, om något
godt dermed kan uträtttas. Att manskapet hålles bra, anser jag
vara af icke ringa betydenhet, och äfven med risk att blifva
h. o. h. ogillad, vill jag kämpa för det. Stats-Utsk:t kan icke
sjelf bese de förvaltande verken, utan har endast revisorerne
att hålla sig till; derför borde det också vara tacksamt för det
att revisorerne använda många timmar på dagen för att inspektera
och särskildt uppmärksamma de moraliska förhållanden,
som böra upphjelpas. Hvad angår sättet för Utsktts anmärkning,
tror jag att det i längden kan leda till stor våda och till förhållande
af sådana upplysningar, som kunna vara det allmänna
till gagn.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag få instämma
i det yrkande, att punkten med ogillande måtte läggas till
handlingarne.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredrik: När ett Utsk. inkommer
med en framställning till R. St:r, bör denna innehålla
antingen ett förslag eller en redogörelse för en förhandling. I
den nu förev:de 3!:sta §:n förekommer icke något sådant. Det
är helt enkelt en betraktelse, sorn Utsk:t uttalar öfver revisorernes
sätt att gå till väga. Deri är visserligen ganska sann,
men alltför litet detaljerad, för att Ståndet derpå skulle kunna
grunda något omdöme. Jag vet sålunda icke hvad Ståndet rätteligen
borde företaga. Om § 1 utan vidare åtgärd lägges till
handlingarne, kan den medföra osäkerhet för blifvande revisorer,
huru de höra gå lill väga vid utölvandet af sitt revisionsskap.
flade Utsk:t velat uttala ett klander öfver revisorernes åtgöranden,
hade det bort framställas i annan form. Genom det
sätt, hvarpå Ulsk:t nu uppställt förev:de §, sättas R. St:r i en
bekymmersam ställning, huru de skola förfara.
fjär är föreslaget, att §:n skulle med ogillande läggas till
handlingarne.
Detta förslag skulle jag vilja biträda i afseende å formen,
men icke i afseende å saken.
Jag tager mig friheten hemställa tili Hr Gr. och Landtm,
att Hr Gr. o. Landtm, behagade framställa propos. på att denna
§ måtte läggas till handlingarne, med ogillande af den form,
hvarunder den framkommit.
Hr Montgomery: i afseende § den framställning, som af
Frih. Tersmeden blifvit gjord, skulle jag kunna med honom instämma,
deruti att jag äfven önskat att Utslcts anmärkning
framkommit i en lämpligare form, men på den grund att jag
anser 1861 års revisorer hafva öfverskrida gränserna för sin
befogenhet. Jag hade derföre önskat att Utsk-.ts framställning
blifvit sådan, att R. St:r bestämdare kunnat uttala sin åsigt om
och sitt ogillande af revisorernes verksamhet. Hade R. St:r,
som äro revisorernes principaler, kommit i tillfälle att på sådant
Den 14 Januari e. m.
169
sätt uttala sin åsigt, så hade detta måst lända kommande revisorerne
till efterrättelse.
När jag sist hade ordet, androg jag några fakta för att
visa de skäl, som kunnat bestämma Stats-Utsk:t att göra anmärkning
öfver revisorernes förläranden. Frih. Stjernstedt har sedermera
uppträdt för att försvara revisorernes åtgöranden, men
derunder framkommit med satser, som förefalla besynnerliga.
Han har sagt att Svea artilleri-reg:te icke skulle balva andra
målsmän än revisorerna. Som mig synes, borde allt, sorn rör
militärorganisationen, öfverlennes åt K. M:s egen pröfning. Man
kan väl också antaga, att K. M. med afseende å militären sjelf
gör de framställningar, han aktar nödigt, och att sålunda revisorerna
icke behöfde härmed befatta sig. Snarare tyckes det
sålunda åligga vederb:de embetsmyndigheter att häri inkomma
med förslag till förändringar, än revisorerna.
Jag anhåller att punkten med bifall måtte lägges till handlingarne.
Hr Cederschiöld, Roh. Teof.: Om Stats-Utsk:t med
den gjorda framställningen åsyftat att R. St:r skulle uttrycka sitt
ogillande af revisorernes förfarande, så hade Utsk:t bort anföra
något bevis för den gjorda beskyllningen. Utsk:t har anmärkt
mot revisorerne det förhållande, att dessa understundom väl
mycket ingått i detalj; men något enda bevis för uppgiftens
riglighet har icke blifvit anfördt. Väl har en härv:de ledamot
af Utsktt framhållit några exempel, men jag kan icke finna att
de bevisa hvari han förmenat. Han har anfört, hurusom revisorerne
anmärkt att vid några af gardes-regernentena icke utlemnas
hvarken tillräckligt antal patroner eller nog många målskjutningsgevär.
Enligt min tanka har det varit revisorernes
rättighet, för att icke säga skyldighet, att anmärka detta förhållande,
så vida tillräckligt anslag för anskaffande af erforderligt
antal gevär varit ntanordnadt. Vidare har han såsom småaktigt
utgilvit, att revisorerne anmärkt, det förhållande att gardisterne,
till följe af bristande utrymme inom kasernen, måst
ligga 2 och 2 tillsammans i hvarje säng. Jag anser detta deremot
vara en ganska vigtig omständighet, som bort af revisorerne
uppmärksammas, emedan ett sådant förhållande icke kan
vara med god ordning och sedlighet öfverensstämmande. Inom
fångvården har man numera undanröjt ett sådant missförhållande,
så att tångarne nu ligga hvar för sig i sin särskilda säng.
Att så icke älven eger rum inom gardes-regementenas kasserner,
innefattar obestridligen ett anmärkningsvärd! förhållande,
och man bör derföre hålla revisorerne räkning för att de egna
uppmärksamhet deråt.
Då revisorerne äro R. Stms delegerade, deras ombud, synes
mig nödigt, att R. St:r hålla dem uppe, och icke mot dem göra
obefogade anmärkningar. Vill man göra anmärkning, måste
derföre finnas skäl, men sådana äro, såsom förut sagdt, icke
af Stats-Utsk:t anförda för den gjorda tillvitelsen, hvarför jag
170
Den 14 Januari e. m.
anser att Stats-Utsk:ts framställning icke bör till någon R. St:rs
åtgärd föranleda.
Frih. Cederström, Rudolf: Sedan dels medlemmar af
1860 oall 186! årens revisioner, dels äfven ledamöter af StatsUtsk:t
anfört och utvecklat sina åsigter, må det tillåtas en ledamot
af R. o. Ad., som icke bekläder en sådan plats, att uttala
sina åsigter i ämnet. Jag skall dervid tind vika att gå i detalj,
hvilket är en sak, som Stats-Utsk:t icke tycker om, och vill
icke heller uppehålla mig vid historien om patronerna eller om
de 2:ne gardisterna i en säng. och ingalunda lägga mig deri
m. m. Jag vill blott anföra, att jag anser det nödvändigt, att revisorerne
i möjligaste målto äro raska, rifvande och lifvade af
brinnande nit. Är förhållandet någongång sådant, att de gått
för långt, eller att någon af dem framställd anmärkning medfört
rättelse, redan innan R. St:r sammankommit, i sådana fall återstår
för R. St:r att låta anmärkningen förfalla. Men mången
gång uppstå nyttiga påföljder. Jag tror således att R. o. Ad.
har skäl att bifalla det framställda yrkandet, att förev:de § i
Stats-Utsk:ts Utlåt måtte med ogillande läggas till handlirigarne,
men icke, såsom Frih. Tersmeden föreslagit, blott med ogillande
af formen, utan äfven med afseende på innehållet.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Frih. Stjernstedt: Jag beder R. o. Ad. om förlåtelse för
det något enskildt mellan Hr Montgomery och mig förekommer,
men då han missförstått min mening med ett uttryck, som jag
medgilver orsakats deraf att mina tankar ofta löpa fortare än
mina ord, får jag nu begagna tillfället för att upplysa honom
om rätta förståndet med mitt uttryck. Min mening med påståendet
att »Svea artilleri-reg:te icke har andra målsmän är R.
Stms Revisorer», var den, att revisorerne äro de enda officiella
målsmän, som R. St:r hafva, och att denna delegation bör handhafva
R. Stms hppsigt öfver de förvaltande verken. Sedan jag
nu förklarat rätta meningen med mitt yttrande, anhåller jag
att det måtte i protokollet ändras.
Hr Montgomery har tillvitat mig att jag skulle haft »vidunderliga»
påståenden, men sedan jag nu förklarat min mening
med det uttryck, som kunnat gifva honom anledning till sitt
påstående, tror jag att långt större skäl kan finnas att undra
öfver hans utfall mot mig, än öfver mitt försvar för revisorerne.
Ropen på propos. förnyades.
Hr von Ehrenheim: Under diskussionens lopp hafva olika
förslag uppstått om huru R. o. Ad. rätteligen borde förfara
med afseende på förev:rie §. Efter min åsigt bör dock Ståndet
hvarken bifalla Hr Cederschiölds förslag att punkten icke
måtte till någon R. o. Ad:s åtgärd föranleda, ej heller Frih.
Den 14 Januari e. m.
171
Tersmedens förslag att endast uttala ett ogillande af formen för
Utsk:ts framställning. Jag anser innehållet lika oriktigt som
formen, och anhåller att R. o. Ad. behagade utan alla tillägg
lägga nu föredragna punkt till handlingarne, med uttalande af
sitt ogillande.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts slutad, förmälle Hr
Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats, dels att §:n skulle
läggas till handlingarne med ogillande af Utsk:ts deri algilna yttrande,
dels att samma § måtte läggas till handlingarne med
ogillande af den form, hvari lltsk:ts yttrande blifvit framställdt,
dels att R. o. Ad. skulle förklara, att då intet bevis blifvit anfördt
för den i §:n gjorda anmärkningen, R. o. Ad. ansåge densamma
icke kunna föranleda til! någon R. Stms åtgärd, och dels
slutligen att §:n måtte läggas till handlingarne med godkännande
af Utsk:s deri halda yttrande.
Sedermera framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. derå, att
§:n skulle läggas till handlinearne med ogillande af Utsk:ts deri
afgifne yttrande, och då denna propos. besvarades med många
ja jemte några nej, förklarandes ja hafva varit öfvervägande.
§§ 32 och 33.
Lades till handlingarne.
Frih. Hermelin, Carl: I öfverensstämmelse med Hr Gr:s
o. Landtuus yttrande på f. rn., lärer nu rätta tidpunkten vara
inne att framställa den propus., jag då föreslog, nemi. att Exped.-  Utsk:t måtte åläggas att skyndsammeligen inkomma med förslag
till skrifvelse till K. M , med anledning af det beslut, R. o. Ad.
fattat i alseende å § 8 i Stals-Ulsk:ts nu föredragna Utlåt.
Jag vet icke örn jag härlör behöfver anföra några skäl,
enär Gr. Mörner sagt att redan för några år sedan cn dylik
framställning hos K. M. blifvit gjord, och jag hoppas att Exped.-  Utsk:t i vördsamma, men bestämda ordalag måtte inkomma med
sitt förslag, och icke blott stadna vid Utsk:ts hemställan.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag är öfvertygad alt Exped.-  Utsk:t, sorn för närv:de säkerligen icke är ölverbopadt med
göromål, kommer, att, utan någon särskild anmaning från R. o.
Ad., med den skyndsamhet, som på Uisk:t kan ankomma, afgifva
det begärda förslaget till skrifvelse, och får således hemställa,
om icke den siste Värde talaren ville afstå från sitt yrkande,
hvarå jag eljest får begära alslag.
Frih. Hermelin: Orsaken till min framställning var den,
att jag ansåg frågan, med eller utan skäl, hafva lörvärfvat sig
sympathier, men då min framställning rönt motstånd och jag
icke vill uppräkna de skäl, som kunna tala för densamma, afstår
jag.
172
Den 14 Januari e. m.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att sedan Frih. Hermelin afstått
från det af honom väckta förslaget, komme frågan derom att
förfalla.
Härefter justerades ett prot.-utdr. rörande R. o. Ad:s beslut
i afseende å 27:de §:n af det nu genomgångna Utlåtit.
Förodrogos och begärdes på bordet nedannämnde, under
f. m:s plenum ankomna K. M:s Nåd. Proposir till R. St:r, nemi.:
l:o angide en ridskolas inrättande vid Strömsholm;
2:0 ang:de i vissa afseenden förändrade föreskrifter i fråga
om sättet för utarrendering af kronans egendomar;
3:o ang:de begrafnings- och öfrige kostnader med anledning
af H. M. Enke-Drottning Desiderias dödliga frånfälle;
4:o om beviljande af ett, till följd af förändrad reglering i
afseende å vissa Westerås domkyrkas inkomster och utgifter,
erforderligt fyllnadsanslag i lönings-staten för högre elementarläroverket
i Westerås; samt
5:o angide Musikläraren vid Malmö elementar-Iäroverk
H. J. Tengvalls uppförande till pension å allmänna indragningsstaten
efter erhållet entledigande.
Föredrogs och lades till handlingarne Konst.-Utsk:ts d. 10
dennes bordlagde Mein. N:o 5 till R. St:r, angide föreslaget tillsättande
af ett särskildt Utsk. för behandling af väckta frågor
rörande elementar-läroverken m. m.
Föredrogs och bifölls Stats-Utskits den 10 dennes bordlagde
Utiåt. Nio 23, i ani. af väckt motion om utdelning bland
Riks-Ståndens ledamöter af komiterades underd. betänk, ang.
bankväsendet i riket och förändrad organisation af bankanstalterna.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utskits den 10 dennes bordlagde Utlåt. Nio 24, i ani.
afvackt motion om ett anslag å 12,000 rdr till ersättande al utgifter
för undersökning af den s. k. Nynäsbanan.
Föredrogos och biföllos Stats-Utskits den 10 dennes bordlagde
Utlåtin
Nio 25, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. angide afskrifning
af Stats-verkets äldre undsättnings-fordringar inom Vesterbottens
och Norrbottens län; och
Nio 26, i ani. af väckt förslag om beviljande af räntefritt
årligt fåne-bidrag till landtmäteri-arfvoden vid laga skiften i Vesterbottens
län.
Den 14 Januari e. m.
173
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 10 dennes bordlagde Utlåt. N:o 27, i ani.
af K. M:s Nåd. Skrifvelse, ang:de hegardt anstånd med föreskrifne
kapital- och ränte-inbetalningar å de till Norbergs jernvägsbolag
af allmänna medel anvisade lån.
Föredrogs punktvis och bifölls Stats-Utsk:ts den 10 dennes
bordlagde Utlåt. N:o 28, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de
en med Hannover afslutad traktat om upphörande af Stadeelier
Brunshauser-tullen.
Vid föredragning af Banko-Utsk:ts den 10 dennes bordlagda
Mern. N:o 15, om utseende af revisorer och suppleanter för
granskning af diskont-verkens räkenskaper och förvaltning, beslöt
R. o. Ad., att med ifrågav:de val skulle förläras i enlighet
med 7:de §:n i den af R. o. Ad. för Riddarh.-Direktionen utfärdade
instruktion, och det dertill den 30 Juli 1851 beslutade
tillägg, så att Direktionen hade att för de år, som i Mem:t omförmältes,
årligen välja af Ståndets ledamöter två till revisorer
och en till suppleant vid Banko-diskont-verket, samt en revisor
och en suppleant vid hvartdera af låne-kontoren i Göteborg,
Malmö och Wisby.
Anmältes och bordlädes nedannämnde Utlåhn och Betänk:n,
nemi.:
Stats-Utsk:ts Utlåt:n
N:o 29, ang:de rigtningen af södra stambanan samt anvisandet
af en förskottssumma af två millioner rdr till arbetenas
fortskyndande å densamma under år 1863, samt
N:o 30, i anledning af väckt motion ang:de ersättning af
allmänna medel till Klockaren J. Nilsson för liden förlust vid af
honom verkställd omläggning af vägen förbi den s. k. Rindboliden;
äfvensom
Lag-Usk:ts Betänkm
N:o 16, i ani. af väckta motioner om förändrande eller
upphäfvande af föreskrifterna ang:de den s. k. fattigprocentens
utgående från sterbhus;
N:o 17, i ani. af väckt motion om föreskrift derom, att
arfskiften skola inom viss tid till domstol ingifvas; och
N:o 18, i ani. af väckta motioner om förändrad lagstiftning
i fråga om upprättande af bouppteckning m. m.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. J 10 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
174
Den 17 Januari.
Lördagen den 17 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för d. 14 dennes samt pleniprotokollet
för d. 5 December sistl. år.
Föredrogs K. M:s den 14 dennes bordlagde Nåd. Propos.
angående en ridskolas inrättande vid Strömsholm.
Frih. Braunerhjelm, Ferdinand: Att ett kavalle
ris
duglighet och styrka i väsendtlig grad beror af ryttarens
skicklighet att följa och föra sin häst icke allenast i massa,
utan fastmer i spridd ordning och den enskilda striden,
är en ovedersäglig sanning. Att det Svenska kavalleriet
ej i så hög grad, som önskvärdt vore, kunnat tillegna sig
denna skicklighet, torde man ock nödgas medgifva. Jag
säger ej detta som ett klander, ty hvar och en, som kan
göra sig reda för den tid och möda, som erfordras för att förvärfva
sig någon högre grad af skicklighet i ridkonsten, kan ej
annat än förundra sig öfver den ståndpunkt, på hvilken Svenska
kavalleriet sig befinner, så mycket mera, som ingen högre
ridskola funnits i vårt land, alltsedan den utmärkt skicklige,
både theoretiskt och praktiskt bildade Hofstallmästaren Ehrengranat
lemnade Flyinge. Skada att man då icke drog all den
fördel man kunnat och bordt af ett geni, sådant som Ehrengranat,
hvars make icke på decennier torde återkomma. — Ett
vackert arf lemnade han dock efter sig i det arbete, han på
trycket utgaf om ridkonsten, och de elever, han bildat, hvarföre
Svenska kavalleriet ännu står till honom i största förbindelse.
Det var en tid, då kapplöparehästen tycktes uttränga skolhästen,
då fäitridning föredrogs skolridning; ja, då man till och
med yttrade att skolridt var skadlig för kavalleri. — Den
tiden synes vara förbi, och man ger hvarje särskild gren
sin tillbörliga plats, utan att låta den ena utträngas af den anandra,
samt anser upprättandet af ridskolor såsom ett oeftergifligt
vilkor för att bibehålla kavalleriet i godt och fullt tjenstbart
skick. Då jag äfven delar den åsigten, önskar jag att den
K. Proposm nu måtte omfattas med lifligare intresse, än som
skett vid en föreg:de riksdag.
Den 17 Januari.
175
Ehuru jag sålunda fullkomligt erkänt nödvändigheten och
behofvet af ridskolors inrättande, är jag likväl af olika åsigt
rör:de ej mindre deras hufvudändamål än deras förläggande.
Hvad hufvudändamålet beträffar, anser jag det böra vara
att bilda Stallmästare.
Såsom motiv för denna åsigt, får jag nämna, att jag anser
de fordringar i afseende på skicklighet i ridning, man vid
kavalleriet rättmätigt kan ega, höra fördelas i 3:ne särskilda grader.
Hvad man af manskapet bör vänta, är, att de ega en ledig
och ändamålsenlig sits, sadellästhet och förmåga att med
säkerhet och precision föra sin häst i alla allyrer, så att de
kunna draga största fördelen af sina vapens begagnande i enskild
strid.
Af befälet bör man kunna vänta, att, utom större fullkomlighet
i allt hvad manskapet åligger, det äfven må ega skicklighet
att instruera rekryter och dressera remonter. Stallmästaren
måste hafva grundlig kännedom uti allt hvad till den
högre ridkonsten hörer, samt dessutom i veterinärvetenskap,
hästens kroppsbyggnad och anatomi, så att han må kunna bedöma
dess förmåga och derefter rätta sina fordringar och lämpa
sättet för dess dressur.
Manskapet bör bibringas sina kunskaper af befälet, detta
åter sina af stallmästaren. — Mången torde då invända, att vid
det indelta kavalleriet räcker icke stallmästarens tid till att
gifva lektioner åt befälet. Detta vederlägger sig sjelft, om befälet
eger den skicklighet jag förutsätter. Stallmästaren behöfver
då ej direkt lägga handen vid rekrytens instruerande och remontens
dresserande. Han har endast att tillse det detta af
befälet sker på ett rigtigt och ändamålsenligt sätt och biträda
vid särskildt svårare fall —, han får således mera än tillräcklig
tid öfrig, att meddela undervisning i ridkonsten åt det yngre,
nykomna befälet. Jag anser att hvarje officer, som inträder vid
ett indelt kavalleri, bör åläggas att närvara vid de båda första
årens rekrytmöten, hufvndsakligast för sin egen instruktion uti
ridning m. m.
Om någonsin förhoppning skall kunna blifva att erhålla
skicklige stallmästare vid regementena, måste deras ställning
derstädes helt och hållet förändras, så väl i afseende på lönevilkor
sorn- anseende. Stallmästarne böra tagas ibland officerarne,
och de, som visa mesta anlag och håg för yrket, genomgå
en grundlig kurs vid ridskolan, samt om och så snart den
för platsen skicklige erhåller anställning vid regementet i denna
egenskap, bör han erhålla ett arfvode så stort, att det, jemte
dess innehafvande lön, utgör lika mycket som den för andre
ryttmästare bestämda, samt avancera i sin tur med tjenstgörings-skyIdighet
på sqvadron vid regementsmötet, på det han,
i händelse han skulle i sin ordning blifva föreslagen till sqvadrons-chef,
ej af bristande öfning i exercis dertill må vara
otjenlig. Derigenom nödgades han ej qvarblifva vid en alltför
176
Den 17 Januari.
tröttsam befattning, äfven då han genom ålder dertill blifver
mindre användbar. Men som det ej tillkommer mig vidare ingå
i detaljer härom, har jag endast velat påpeka, att så länge regements-stalimästaren
endast har en aflöning, understigande den
yngste subaltern-officerns, och ej en gång anses böra få bära
regementets officers-uniform, kan man ej vänta få mycket duglige
stallmästare.
Hvad beträffar ridskolans förläggande, så anser jag minst
tjenligt att den sker vid ett stuteri; men um så skulle ske, måste
det vara ett oeftergifligt vilkor, att den ställes under stuteri-chefens
befäl, då eljest chefen för ridskolan skulle blifva i ett fullkomligt
beroende af stuteri-chefen, som förnämligast har att tillse stuteriets
bästa. Fördelarne att lägga skolan vid Strömsholm, skulle endast
bestå uti besparingar i byggnader och underhåll af hästar.
Angående byggnaderna vill jag nämna, att stallen äro ej f. n. mera
än jemt tillräcklige för alla der befintliga hästar. — I ridhuset
tror jag få timmar skulle blifva lediga för ridskolans behof,
då man betänker att nära 200 hästar dagligen skola der motioneras,
och det endast är vid sådane tillfällen, då väderleken
är blid och marken fri från is, som motioneringen kan ske under
bar himmel. Af dessa skäl tror jag det vara lämpligast
förlägga ridskolan i Stockholm eiler Upsala. Derigenom skulle
ock den fördel tillskyndas eleverne, att de, utom lektioner i ridkonst
2 å 3 gånger om dagen, kunde blifva i tillfälle att öfva
sig i vapnenföring, gymnastik, språk, m. m.
Förordande inrättande af ridskolor, men anseende af stor
vigt, att deras hufvudändamål måtte blifva bildande af skicklige
stallmästare, samt att de ej förläggas vid stuterierna, utan
uti Stockholm eller Upsala, får jag anhålla, att detta mitt yttrande
måtte få medfölja Proposm till Stats-Utsk:t.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Den föreg:de talaren, Frih.
Braunerhjelm, har emot den förev:de K. Proposm — i dessa
delar öfverensstämmande med det förslag, Landtförsvars-komitén
afgifvit — framställt 2:ne hufvudsakliga anmärkningar. Dessa
voro: den ena, att skolan heldst icke vid stuteri borde förläggas;
den andra, att skolans syftemål egentligen borde vara att
bilda stallmästare, hvarefter dessa inom regementena borde
och kunde bibringa officerarne för dem behöflig skicklighet
uti ridkonst. För att icke vid remissen onödigtvis förlänga
diskussionen, inskränker jag mig till att endast i korthet häruppå
svara, att de inkast, nu blifvit gjorda, icke undgått komiténs
pröfning; att hvad den sednare anmärkningen beträffar,
stallmästarne, träget upptagne med arbete för remonternas och
rekryternas daning, icke hafva den tid öfrig, som erfordras för
officerarnes nöjaktiga instruktion; att hvad åter angår den förra,
komilén, under fullt erkännande af de större fördelar, som skulle
uppstå genom skolans förläggande, synnerligast i Stockholm,
afhåliits ifrån att sådant föreslå af de betydligt stegrade kostnader
-
Den 17 Januari.
177
nader, som uppkomme, ej blott genom behöflige inköp af tomter,
nybyggnader oell inköpande af hästar, utan ock derutöfver
för hästarnes årliga underhåll, som, derest skolan vid stuteriet
blifver förlagd, till betydlig del af samma stuteri bestrides.
Skulle dock It. St:r, på de skäl Hr Frilen anfört — hvartill
flera kunde läggas — linnas villiga till de uppoffringar, hans
förslag skulle medföra, skulle jag för min del med stort nöje
se en sådan frågans utgång.
Hvad nu den Nåd. Proposrn beträffar, måste jag högligen
beklaga att K. 11. ansett sig endast delvis böra upptaga, hvad
såväl den år 1856 uti frågan nedsatta kommission som nu
sednast landtförsvars-komilén tillstyrkt. Jag beklagar det hufvudsakligen
derföre, att genom denna stympning af förslaget,
dess ändamål fullkomligen förfelas. Genom gjorda beräkningar
hade komitén nemi. ölvertygat sig om, att de båda löreslagna
ridskolorna voro alldeles nödvändiga for att tillförsäkra hvarje
vid kavalleriet, artilleriet och generalstaben inträdande officer
det minimum af undervisning, som kunde anses, val icke i och
för sig sjelf nöjaktig, men möjligen tillräcklig såsom underlag
för sedan fortsatt sjellbildning. I)å nu anslag endast för en
skola begäres, försvinner möjligheten att allmänt bibringa befälet
denria bildning, och samtidigt härmed äfven statens anspråk
på samma bildning; ett anspråk, sorn komitén ansett
vara af den vigt, att den föreslagit, att ingen befordran ifrån
första officersgrad måtte ega rum, förrän en kurs vid ridskolan
blifvit genomgången.
Att önskan att nedsätta utgiften föranledt förslagets framställande
i den form nu skett, är troligt. En dylik sparsamhet
är dock, enligt min uppfattning, misshushållning. Slaten har
rättmätig fordran uppå, att för sina gjorda utgifter få valuta,
och der ingen sådan erhålles, är äfven den minsta utgift oklok,
då deremot en vida större, frambringande god frukt, med klok
beräkning sammanslår.
På grund af denna öfvertygelse, anhåller jag att StatsUtskit,
vid pröfning af lörev:de K. Propos., ville egna allvarlig
uppmärksamhet åt komiléns förslag, som jag här har äran bifoga
uti afskrift. Denna afskrift innehåller komiléns första, eller
egentliga förslag, samt på sista sidan det tillägg uti kostnad,
komitén, på grund af en af stuteri-öfverstyrelsen gjord
anmärkning, ansett sig böra förorda, ett tillägg, som, i hvad
det rörer Strömsholm, uti den K. Proposrn blifvit intaget. Tiden
har icke medgifvit att taga fullständiga afskrifter, af så väl
stuteri-öfverstyrelsens yttrande med det samma ålöljande bilagor,
som af komiléns svar häruppå, men torde Stats-Utsk:t
äfven af dessa handlingar lätt kunna erhålla del.
Frih. Bennet, Otto Reinhold: För min del anser jag
det af flera skäl vara högst olämpligt att anlägga ridskolor vid
stuterierna; ty man underkastar ej djur i allmänhet, som äro afH.
II. 12
178
Den 17 Januari.
sedda lill afvel, någon ansträngande behandling. Detta gäller i
synnerhet för hästen, och kan en högre dressur ej annat än
menligt inverka på heskällare vid ett stuteri. — Jag, som längre
tid varit elev vid Flyinge ridskola, kan äfven intyga att alla
skolhästar, som hade någon högre dressur, voro nästan odugliga
som beskällare. Det hufvudsakligaste skälet är dock, att
eleverna, som icke hela dagen kunna rida, måste hafva någon annan
sysselsättning och kunna dertill icke hafva tillfälle, såvida icke
ridskolan är förlagd i någon större stad.
Vi se äfven att i utlandet, såsom i Frankrike, Preussen,
Hannover, m. fl. länder, äro ridskolorna inrättade i någon af
de större städerna.
För (ifrigt anser jag att ridskolors inrättande här i landet
är af hehofvet högeligen påkalladt och skall gerna rösta för
både det löreslagtia anslaget och äfven för ett högre, om blott
ridskolan förläggas lill någon större stad. der eleverna kunna
äfven erhålla undervisning, såsom t. ex. uti hvad som hörer till
humanistisk bildning.
Frih. Braunerhjelm: Jag vill endast med ett par ord
bemöta de af Gr. af Ugglas gjorda anmärkningar vid mitt förra
yttrande. Han har sagt, att stallmästaren, af brist på tid och
hästar, ej skulle kunna åt det yngre befälet lemna tillräcklig undervisning.
Hvad brist på tid beträffar, torde jag hafva tillräckligt
visat i mitt förra anförande, alt om befälet eger den skicklighet,
man har rätt att af det fordra, så brister ej stallmästaren
tid att instruera några få unga nyss på regementet inkomne
officerare. Hvad åter angår hästar, så måste befälet
föra med sig sådane.
Vidare har Gr. af Ugglas sagt, att, genom anläggande af
ridskolan vid Strömsholm, en besparing i kostnader skulle
åvägabringas. Ridhus skulle der kunna uppföras till billigare
pris än annorstädes, och tomt dertill ej behöfva inköpas.
Af egen erfarenhet kan jag försäkra, att detta icke är verkliga
förhållandet. Det nuv:de ridhuset uppfördes under den tid, då
jag var Chef för stuteri-öfverstyrelsen. Materielen till byggnaden
kostade fullt lika mycket, som på hvilket annat ställesom
helst, äfvensom arbetslönerna ej voro billigare. Vill man förlägga
ridskolan till Upsala och der bygga ridhus, behölves ej heller
någon tomt inköpas; den gamla stalltomten lemnar godt tillfälle
till alla erforderliga byggnader.
Gr. af Ugglas har helt och hållet förbisett kanske den vigtigaste
delen af frågan, nemi. omöjligheten att vid ett stuteri
ställa ridskola under någon annans befäl, än stuteri-chefens. I
motsatt läll, skulle ständiga kollisioner uppkomma mellan chefen
för stuteriet och chefen för ridskolan, till mehn för begge,
särdeles för ridskolan.
Det är visserligen sannt, ait Hof-stallmästaren Ehrengranat
både undervisade elever i ridkonst octi begagnade stuteriets hästar
vid Flyinge, men skolan var frivillig och helt och hållet beroen
-
Den 17 Jauuari.
179
de af honom, som då kunde antaga så många elever han ville,
och begagna hästarne, som han för stuteriet ansåg förmånligt.
Förhållandena blefve helt annorlunda, om en af staten underhållen
allmän ridskola inrättades vid ett stuteri.
Efter mitt förmenande, är det således vida lämpligare, att
förlägga ridskolan till Stockholm eller Upsala, och hvar heldst
den må förläggas, måste skolan sjelf ega nödiga skolhästar, som
måste anskaffas.
Jag vidblifver hvad jag förut yttrat, ang:de K. M:s Nåd.
Propos. i delta ämne.
Hr Munck, Carl Jakob: Det kan icke vara min afsigt
att nu, sedan i detta afseende så erfarne män yttrat sig, tillkännagifva
min åsigt om det med afseende å kavalleriets gagn
lämpligaste stället för förläggandet af en ridskola. Jag vill endast
från min ståndpunkt fästa Utsk:ts uppmärksamhet på den fördel,
infanteri-officeren skulle hafva deraf, om ridskolan ej förlädes
vid stuteri. En stor del af 11. o. Ad:s ledamöter torde
hafva sig bekant, huru svårt det är för infanteri-officerarne att
erhålla lämpliga tjenstehästar, fastän de betalas öfver deras
värde. Blefve nu ridskola inrättad på annat ställe än vid
stuteri, så skulle derigenom beredas tillfälle för infanteriets officerare
att vid ridskolan antingen få köpa der lämpliga tjenstehästar
eller att få sina egna der dresserade.
Jag anhåller att detta mitt yttrande mätte få medfölja till
Stats-Utsk:t.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd
propos., blef den K. Proposm jemte yttranderne remitterad till
Stats-Utsk:t.
Föredrogs K. M:s den 14:de dennes bordlagde Nåd. Propos.
, ang:de i vissa afseenden förändrade föreskrifter i fråga om
sättet för utarrendering af kronans egendomar.
Frih. Cederström, Gustaf: Uti förev.de Nåd. Propos.
har K. M. föreslagit, att vid utarrendering af kronojord yttrande
bör inhemtas om arrendesummans högsta och lägsta belopp
af kronobetjeningen och 2:ne särskildt tillkallade sakkunniga
personer, hvilka sistnämnde jemväl må meddela hvad i afseende
å odling o. s. v. kan anses vara ändamålsenligt; men vid utarrendering
af kronofiske!), till hvilka jord ej hör, har K. M.
ansett, alt kronobetjent må ensam upprätta förslag till arrendets
högsta och lägsta belopp, dock utan att för öfrigt någon särskild
åtgärd föreskrifves, för att få utredt hvad som kan eller bör
göras till dessa lägenheters förkoiran. Då det likväl numera är
kändt att fiskena äfven kunna genom bearbetning och odling
upphjelpas och förbättras, synes analogien i dessa afseenden mellan
jordbruk och sjöbruk påkalla att, jemväl vid fiskeriers ut
-
180
Den 17 Januari.
arrendering, något göres, för att få utredt, hvad som bör iakttagas
i och för deras förbättrande. Det är visserligen sarint att
sjöbruket i \årt land ännu icke uppnått någon särdeles hög
ståndpunkt, men det liar dock åtminstone i andra länder visat
sig kunna genom ändamålsenlig behandling och odling uppbringas
till betydligt ökad alkomst. För floden Ta i j i Skottland,
hvarest lax fortsatt odlats alltsedan år 1853, lära inkomsterna
af laxfiskena suecessive okats lill icke mindre än omkring dubbla
beloppet, eller nära 7000 £ st., mer än de utjorde år 1852, under
det att i de flesta andra Skottlands laxfloder åtkomsterna
af laxfiskerierne elter nämnde år minskats. Häraf torde inses att
älven vid sjöbruk i vissa läll betydliga fördelar kunna vinnas
genom bearbetning. Jag anhåller alt denna anmärkning får åtfölja
remissen af den K. Proposm till vederbörligt Utsk.
Efter härmed slutad öfverläggning oell uppå framställd propos.
, blef den K. Proposm jemte vttrandel remitterad till StatsUlsk:t.
Föredrogos och remitterades till Stats-Utskit K. M:s den 14
dennes hordlagde Nåd. Propostr:
ananie hegrafnings- och öfriga kostnader, med ani. af H. M.
Enkedrottning Desiderias dödliga frånfälle;
om beviljande af ett, till följd af förändrad reglering i afseende
å vissa Westerås domkyrkas inkomster och utgifter, erforderligt
fyllnadsanslag i lönings-staten för högre elementarläroverket
i Westerås; samt
ang:de Musikläraren vid Malmö elemenlar-Iäroverk fl. J.
Tengvalls uppförande till pension å allmänna indragnings-staten
efter erhållet entledigande.
Föredrogs ånyo Stats-Utsk:ts d. 10 och 14 d:s bordlagde
Utlåt. N:o 24, i ani. af väckt motion om ett anslag å 12,000
rdr till ersättande af utgifter för undersökning af den s. k.
Nynäsbanan.
Gr. von Rosen, Adolf Eugéne: För min del anser jag
att denna fråga blifvit af Stats-Utsk:t alltför knapphändigt utredd.
Det är visserligen sanrit, att denna utredning icke blifvit
af regeringen uppmuntrad, men det torde dock vara ganska
vigtigt alt man ej hindrar komnmnerne eller provinserna att göra
undersökningar, hvilka sedermera kunna vara af stor nytta för
frågans vidare fu II tö Ija lide. Ehuru jag icke sjelf kan bilda mig
ett bestämdt omdöme om denna banas nödvändighet, eller ens
möjlighet, tror jag dock att det är högst vigtigt att frågan blir
utredd, och ehuru det torde blifva ett prejudikat, bör man väl
ändå siika utröna, huruvida frågan verkligen är af den vigt
och betydelse, sorn några anse.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag anhålla om
återremiss.
Den 17 Januari.
181
Frih. af Ugglas, Gustaf: Jag vill icke ingå i någon undersökning
angifle ilrågav.de hanas framtida vigt och värde.
Stals-Utsk:t har icke heller berört denna del af frågan, ulan
endast fästat sig vid det olämpliga deruti att enskilda personer,
som, utan att derom hos K. M. göra någon framställning och
icke heller med ani. af något 11. St:rs beslut, blott och hart
låta göra undersökningar arigule en tillämnad jernväg, nu, då
de insamlade medlen icke räcka till att hetäcka kostnaderne,
hos R. St:r begära anslag till fyllande af den uppkomna bristen.
Det kan blifva ett farligt prejudikat lör framtiden. Man
skulle nemi. litet hvarstädes i landsorten kunna göra jernvägsundersökningar,
genom insamlande af en mindre summa bland
enskilde personer; men då denna icke vore tillräcklig, vända
sig till R. St:r med begäran att erhålla det som fattades. Det
var på grund af hvad jag nyss nämnt, som Stats-Utsk:t icke
ville tillstyrka bifall till Hr Mengels motion, och får jag nu anhålla
hos Hr Gr. o. Landtm, likaledes om propos. på afslag
å detta Retänk.
Frih. von Schulzenheim, David: I denna fråga måste
jag, ehuru det smärtar mig, vara af olika tanke med Stats-Utsk:t,
på samma gång jag icke kan annat än erkänna att de af StatsUtsk:t
uppgifna motiverna för afslag äro riktiga, d. v. s. att
man bör akta sig att gifva prejudikat i ett läll sådant som
detta. Jag tror mig hafva reda på att denna ifrågav:de summa
af 12,000 rdr tillkommit på ett sådant sätt. att det är omöjligt
att obetingadt bevilja den. Då undersökningarne gjordes,
hafva flere sträckningar blifvit föreslagne, äfvensom fråga varit
om inrättande af hästbana, och det är nu kostnaden lör alla
dessa undersökningar, som uppgått till nämnde summa. I vanliga
fall beräknas väl undersöknings-kostnaden endast för den
sträckning, som är definitivt afgjord att vara den ändamålsenligaste.
Hvad beträffar Nvnäshamnen och planen att öppna segelfart
på Östersjön under vintertiden, bör denna plan icke h. o.
h. lemnäs å sido; men det torde på samma gång icke vara
lämpligt att staten framdeles begagnar sig af en karta, som blifvit
uppgjord af, om jag så får säga, ett bankrutteradt bolag.
Styrelsen öfver allmänna väg- och vattenbyggnader har tillstyrkt
att 4000 rdr skulle lemnäs i ersättning lör dessa undersökningar,
och då dertill lägges hvad vår utmärktaste ingeniör i
fartygs byggande. Kapten Carlsund, sagt, nemi. att sjöfart kan
ega rum på Östersjön alla tider af året, och då dessutom desse
verkställde undersökningar kunna vara af värde för landet, kan
jag ej annat än tillstyrka att Stats-Utsk:t måtte taga Irågan i
förnyadt öfvervägande och närmare göra sig underrättadt om detaljerna
vid densamma.
Jag får derföre anhålla om återremiss.
182
Den 17 Januari.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: DS Frih. von Schulzenheim
utredt denna frSga i den syftning, jag anser vara den
rätta, inskränker jag mig till att, lika med honom, anhålla om
återremiss af detta Betänk.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Den förtsa delen af Frih. von
Schnlzenheims anförande innebär i min tanke de alldra bästa
skäl för det slut, hvartill Utsk:t kommit, nemi. afslag å Hr
Mengels motion. Icke desto mindre har samme talare slutat
med att begära återremiss, för att Stats-Utsk:t måtte kunna blifva
i tiillälle att bevilja någon ersättning för de gjorda kostnaderne.
För min del tror jag alt det skulle blifva ett farligt prejudikat
att bevilja någon ersättning. Huru förhåller sig dessutom med
dessa undersökningar? Jo, enskilda personer hafva låtit företaga
dem, utan att förvissa sig på förhand om medel till undersökningarnes
bestridande; hvarjemte undersökningarne uppgå i kostnad
till en ganska betydlig summa, relativt till väglängden.
Inga verifikationer hafva blifvit inlemnade till Utsk:t; motionären
har endast föreslagit att R. St:r måtte bevilja 12,000
rdr att öfverlemnas till komiterade för ifrågav:de undersökningar,
såsom ersättning i och för de derför gjorda utgifter,
dock med skyldighet för komiterade att till K. Givil-depart:tet
aflemna ej allenast fullständig räkning å de bestridda utgifterne,
utan äfven alla undersökningen rörande handlingar.
I min tanke är det nödvändigt att antingen i den ort, der
undersökningarne skola göras, skaffa sig tillräckliga medel till
kostnadernas bestridande, eller också hos vederbörande på förband
göra framställning i ämnet, men icke gå till väga såsom
nu skett. I Malmöhus län hafva flera gånger jemvägsundersökningar
blifvit gjorda på enski da personers bekostnad, meri aldrig
har det fallit dem in att sedermera hos K. M. eller R. St:r
begära ersättning för sina utgifter i dylikt hänseende.
För min del måste jag på det alldra bestämdaste tillstyrka
bifall till Utsk:ts Betänk., och endast tillägga att Stockholms
kommun och den ort, hvarigenom undersökningarne verkställts,
borde hafva sammanskjutit medlen, men ingalunda staten lemna
något bidrag.
Gr. Sparre, Erik: Ehuru jag i denna fråga instämmer
med dem. som yrka återremiss, anser jag mig likväl derigenom
icke medverka till detta, af några talare såsom så ytterst våd
ligt
och riksförderfligt omordade prejudikat. Jag har nemi. den
erfarenhet, att R. St:r icke uti sina åtgöranden låta så synnerligen
binda sig af prejudikater; — ty bifall till en sak kan ega
ruin, utan att bifall till en annan likartad sak deraf blir en så
gifven följd.
Då nu denna fråga rör, icke en särskild orts, ulan hufvudstadens
intresse, anser jag alt representationen bör göra ett
undantag från den allmänna regeln. Af vår riksdagshistoria
finner man, att detta icke skulle vara första fallet — sannolikt
Den 17 Januari.
183
blir det icke heller det sista —, då undersökningar befunnits
vara af det gagn för det allmänna, att staten dertill lemnat bidrag;
och till det allmänna räknar jag hufvudstaden. Men
då — och detta beklagligen icke nu första gången — hufvudstadens
representanter befinnas vara alldeles likgiltiga lör
sin stails väl, måste representationen sjelf, som man säger, taga
i saken.
Det synes mig vara ett axiom, att en hamn, som lägger
sig 2 å 3 månader sednare än Stockholms hamn och kan öppnas
en lika lång tid före sistnämnda hamn, måste för Stockholms
kommun vara nyttig.
Beträffande seglationen vintertiden å Östersjön, har Frih.
Schulzenheim redan förut åberopat Kapten Carlsunds yttrande
i detta ämne.
Då alla andra orter i landet arbeta på sina kommunikationer,
öppna segelleder och öfvervinna alla hinder i dessa hänseenden,
tror jag sannerligen icke att Stockholm nu mera kan
längre låta, så till sägandes, kringskära sig.
Till och med på Weltern, — denna insjö —, underhåller
man medelst en isbrytare kommunikationen hela året om Utan
svårighet har man sålunda å dess vikar genombrutit 9 å 10
tums is. För det fall jernvägen från Härljunga till Wenersborg
kommer till stånd, äro af mig underhandlingar inledda med
ett bolag för anskaffande af dylika ångbåtar lör Wenern. Afven
staden Uddevalla är betänkt uppå att göra försök med sådana isbrytare.
Bör Stockholm då ensamt vara overksamt?
Jag har hort yttras att med tiden Malmö skall blifva Stockholms
»uthamn». Huruvida sådant vore för samhället välgörande,
vill jag icke utlåta mig om; men hvad jag med säkerhet
vet, är att det skulle vara långt iner välgörande, om Nynäs
blefve denna uthamn.
Det är för att gagna hufvudstaden, sorn jag tillstyrker att
man, genom att lemna något bidrag till if ågavide undersökning,
icke må låta de i detta afseende gjorde bemödanden blifva helt
och hållet utan uppmuntran.
På dessa skäl erhåller jag om återremiss.
Hr Nordenfelt, Enar Wilh.: Frågan huruvida jernväg
till Nynäs skall anläggas eller icke, vill jag lemna alldeles å
sido; och endast hålla mig till det, som utgjort föremålet lör
Utsk:ts pröfning, eller huruvida detta anslag bort beviljas.
Hittills har ofta förekommit, att undersökningar uti åtskilliga
orter, till och med lör stambanor, blifvit verkställda, utan att
anspråk om någon ersättning af staten derför blifvit framställda.
Å andra orter hafva de blifvit framställda, men icke blifvit
beviljade, annat än i sammanhang med de arbeten, hvraför dessa
undersökningar ligga till grund.
Denna fråga synes mig så klar, att jag ej skulle anse skäligt
derom vidare utlåta mig, för så vida jag icke förmärkt
184
Den 17 Januari.
att man under diskussionen sökt för saken framhålla åtskillige
biskal.
Om man nemi. beträder den vägen att bevilja anslag, innan
frågorna äro utredda, så, ehuru jag icke är mycket rädd för
prejudikater, belarar jag dock att sådant skulle komma att ligga
till grund lör många onödiga undersökningar, företagna i hopp
att staten framdeles skall dem ersätta. Antingen är denna bana
nyttig för hela landet, och då bör staten ersätta eller lemna bidrag
till undersökningskostnaden, eller för Stockholms kommun
eller denna ort, uti hvilket sednare fall kostnaden bör derifrån
utgå; men detta allt under förutsättning att frågan på förhand
blifvit utredd.
Man har klandrat att undersökningar försiggått, icke allenast
på en, utan flere linier. Detta förfaringssätt anser jag dock
vara en förtjenst af den, som verkställt undersökningen; ty, till
och med vid våra stambanors anläggning, liar visat sig att de
första undersökningarne ganska väl fordrat rättelser. Något afdrag
för detta större antal undersökta linier anser jag derföre
ej böra ifrågakomma. Det är nemi. endast genom jemförelse
man kan komma till visshet om hvad rättast är.
Gr. Sparre har ordat om nyttan af isbrytare och sagt att
de skulle obehindradt förmå genomskära is af 9 å 10 tums
tjocklek. Samma talare bar jemväl förmält att ett sådant experiment
i vinter egt rum å Wetterns vikar. Som jag bott nära
Wettern under 9 års tid, bör jag ock hafva någon kännedom
om förhållandet med isen i denna sjö. Med anledning häraf
finner jag högst otroligt att Wetterns vikar redan i medlet af
Januari månad skulle vara belagda med så tjock is, som uppgifvet
blifvit; och detta är en så mycket mer vansklig uppgift,
som väderleken detta år varit långt mer mild än vanligt. Den
som meddelat Gr:n denna uppgift, har säkerligen misstagit sig i
så måtto, att han ansett Munksjön och Lillsjön vara vikar af
Wettern.
Jag yrkar bifall till detta Betänk.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Det är egentligen
med anledling af Frih. Schulzenheims yttrande, som jag begärt
ordet, Bemälde Frih. har nemi. ansett att staten icke borde
begagna sig af den karta, som komitén skulle hafva upprättat
öfver Nynäs hamn.
Med ani. häraf får jag upplysa att när mälningarne i Stockholms
skärgård förb år skulle taga sin början, så ingick komitén
till K. M. med en underdånig ansökan att mätningarne måtte
få börja i trakten af nämnda hamn. Denna ansökan blef af
K. M. bifallen och mätningarna utfördes i början af sistlidne
sommar. En äldre karta fanns dessutom, uppgjord i början af
detta århundrade och sedermera omkring 18H0 öfversedd och
rättad, hvilken lemnar föga öfrigt alt önska. Kartan öfver hamnen
med dit ledande farvatten är således uppgjord på statens be
-
Den 17 Januari.
185
kostnad, och jag kan då ej inse hvarför staten skulle tveka att
begaena den.
Hamnen och jernvägen synes mig i öfrigt vara 2:ne helt
och hållet särskilda frågor, hvilka blifvit sammanförda på ett sätt,
som ingalunda är lämpligt.
Man har tatat om behofvet af »nödhamn» vid Nynäs. Med
nödhamn menas en sådan hamn, dit man söker sig, för att undgå
förstörelse af storm och oväder, och fortsätta sin färd, när
vädret bättrat sig- Under antagande af en sådan hamns nödvändighet,
kan jag dock icke finna, att, i följd deraf, en jernväg
dit äfven skall vara nödvändig.
Vidare har man ordat om Nynäs, såsom upplag för trävaror
från Norrland och jern från Roslagen och bergslagerna
kring Mälaren; men äfven om der skulle uppläggas aldrig så
mycket af dessa handelsartiklar, så torde väl, då dessa varor
endast kunna vara ämnade för export och således aldrig komma
att göra färden till Stockholm, icke för deras skuld någon
jernväg från Nynäs till Stockholm blifva behöflig.
Aterremiss af Utlåtit har blifvit begärd och jag vill ej motsätta
mig en sådan, ehuru öfvertygad om att den ej kommer
att leda till någon ändring.
Gr. von Rosen: Jag anser det vara ett högst olyckligt
förhållande i vårt land, att inpulsen till hvarje företag skall komma
ifrån statsmakterna. Uti andra länder, der industrien är
utvecklad, är detta ingalunda förhållandet, utan der blir impulsen
gifven, dels af kommuner, dels af individer.
Här åter har man velat drifva den satsen, att det skall
bero på staten att bestämma, hvilka undersökningar som skola
göras. Detta anser jag ingalunda vara rätt; och vågar i så
lall åberopa min erfarenhet i afseeende å de här i landet verkställda
undersökningar. Denna princip har nemi. här förqväft
flera företag. Om det i berörde hänseende vore fullt tillständigt,
att tydligt påpeka enskilda förhållanden, så skulle jag ådagalägga,
huruledes, genom tillämpning af denna princip för en
10 å 12 år sedan, ett företag helt och hållet undansköts; och
detta endast derföre, att en distriktschef var detsamma obenägen.
Det låg nemi. uti dennes skön att ställa så till, att frågan
föll. Han uppställde nemi. en mängd fordringar, såsom att
kommunerna först skulle hafva vederbörande auktoriteters tillstånd,
att bolag skulle bildas m. tn.
En sanning är att den nu ifrågav:de undersökningen blifvit
mycket vidlyftig; men, i likhet med Hr Nordenfelt, anser jag
detta icke vara ett fel, utan en fördel.
Med min första undersökning till utgångspunkt för denna
åsigt, har jag funnit, alt samma min undersökning bort ske på
ett helt annat sätt; men sådant hade fordrat kapitaler; och
dessa tiade jag icke till mitt förfogande. Staten underlättade
visserligen sedermera dessa mina undersökningar; men på samma
gång jag erkänner detta, måste jag ock beklaga, att icke
186
Den 17 Januari*
något mer grundligt i den vägen blef åfgjordt. De personer,
uppå hvilka det berodde att i detta fall bestämma, ansågo nemi.
några sorgfälligare åtgöranden i detta hänseende olämpliga.
Efter denna återblick på en med denna fråga något sammanhang
egande, ehuru i afseende på tiden långt aflägsen, tilldragelse
i mitt lif, återgår jag till det egentliga föremålet lör
vår öfverläggning.
Min öfvertygelse är alltså, att detta anslag, långt ifrån att
blifva ett farligt prejudikat, tvärtom skulle blifva en ganska vigtig
uppmuntran; samt att man åtminstone bör bevilja dem,
som verkställt detta företag, den af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
tillstyrkta summa.
Om man, då frågan om jernvägar här i landet först bragtes
å bane, följt den af Hr v. Troil i detta fall förordade princip,
så skulle man säkerligen icke i hela Sverige kunnat sammanbringa
en summa af 10,000 rdr för den forsta undersökningen.
Om således den nu omhandlade undersökningen tillkommit
äfven i en eller annan mindre riklig form. hör man, långt ifrån
att afslå den summa, sorn väg- och vattenbyggnads-styrelsen tillstyrkt,
tvärtom med glädje gifva densamma, för alt icke i all
framtid afskräcka från sådane undersökningars företagande.
Härför hemtar jag äfven ett stöd uti den uppmuntran, som
R. St:r gifvit mig för de utaf mig verkställda enahanda undersökningar.
Jag ingaf icke någon räkning eller särskild framställning
i ämnet; men R. St:r voro dock nog ädelmodiga att
tilldela mig en pension.
Jag anhåller om återremiss.
Frih. von Schulzenheim: Jag har icke begärt ordet
för alt tillägga några öfverdödiga upplysningar i ämnet; men
mitt förra yttrande synes hafva gifvit anledning till något missförstånd.
Alven jag instämmer uti den af Hr Nordenfelt uttalade
åsigt, att det vore en fördel att undersökningar verkställdes å
flere linier; men ett helt annat förhållande är, att göra en sak
bra, mot att skrifva räkningar. Min åsigt är att man icke bör
betala mer än som blifvit gjordt. Endast en derför till grund
liggande räkning hör slutligen ersättas.
Hr Skogman har yttrat, att denna fråga bör skiljas uti 2:ne
delar, den ena om hamnen, den andra om jernvägen. Detta
anser jag icke vara riktigt; ty är icke hamnen af något värde,
så är icke heller jernägen det. Jernvägen eger nemi. ett oskiljaktigt
sammanhang med hamnen.
Det skulle fägna mig, om, på sätt samme talare antydt,
det lyckliga förhållande existerade, att vårt Svenska sjökarteverk
vore så utmärkt, att staten icke i någon mån behöfde tillgodogöra
sig enskildes undersökningar. Äfven om jag antager
detta, anser jag dock, i likhet med Gr. Hosén, att enskilda industriela
undersökningar böra ersättas, i den mån vederbörande
embetsverk anse sådant rätt och lämpligt; och då väg- och
Den 17 Januari.
vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrkt en ersättning af 4,000 rdr,
påyrkar jag fortfarande återremiss i deri syftningen.
Frih. af Ugglas: Man har ansett att anslag hofde beviljas
för ifrågav.de undersökning, enär denna bana skulle vara,
så till sägandes, »af riksvigtig egenskap».
På sätt al Betänk:t inhemtas, hafva komiterade för denna
undersökning hos K. M. gjort framställning att derför erhålla
godtgörelse af statsmedel.
Jag är förvissad, att om denna bana varit af så stor vigt,
som man velat påstå, så hade K. M. både kunnat och velat
till R. Sl:r allåta Nåd. Propos. i ämnet. Detta har dock icke
skett; utan det är genom enskild motionär, som denna fråga
här blifvit åvägabragd. Jag hemställer till eder. Mina Hrr, huruvida
det kan vara lämpligt att på så sätt tillvägagå?
Om denna fråga verkligen vore af så stor vigt för hufvudstaden,
månne icke då Stockholm skulle vara villigt att bekosta
dessa undersökningar? Att deremot, på sätt nu skett, sedan
undersökningen blifvit verkställd, blott kasta in en ansökan om
ersättning, — detta är en åtgärd, hvilken åtminstone jag, (ör
min del, icke kan gilia; och som ovilkorligen leder till ett ganska
farligt prejudikat.
Dessutom har för Stats-Utsk:t icke blifvit företedd någon
enda handling, som utvisar att kostnaden uppgår till den begärda
summan 12,000 rdr. Sjelf har jag slått i spetsen lör en
dylik undersökning i landsorten. Undersökningskostnaden uppgick
dervid endast till 500 rdr banko pr mil; och här begär
man 8000 rdr banko för mil. Endast och allenast sistnämnde
siffra visar, att saken icke förhåller sig som den bör.
Slutligen tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten deruppå,
att, ehuru Stockholms stad i Stats-Utsk:t är representerad
af 2:ne personer, så yttrade sig likväl ingen af dem för denna
fråga.
Ilr von Troil: Sedan jag hegart ordet, bar Frih. af Ugglas
yttrat sig; och då jag till alla delar instämmer uti samme talares
yttrande, har jag nu endast uppträdt, för att besvara några
af Gr. Sparre gjorda påståenden.
Sistnämnde talare beklagade sig nemi. deröfver, att Stockholms
kommun på allt sätt låter »kringskära sig;» samt yrkade
att staten i följd deraf borde »laga i saken.»
För min del är jag öfvertygad, att om denna fråga för
Stockholms kommun varit af den vigt. som man velat påpeka,
så hade säkerligen äfven denna kommun ansett sig böra sammanskjuta
de härför nödiga medel; men nu är förhållandet,
att denna kommun, sedan frågan blifvit ganska vidlyftigt ventilerad,
ansett företaget obehöfligt.
Gr. Hosén har erinrat derom, att enskilda undersökningar
rörande jernvägars sträckning blifvit företagna, att man sedermera
ingått till Iv. M. med anmälan derom, samt att derefter
188
Den 17 Januari.
samma undersökningar på statens bekostnad blifvit fortsatta;
men förhållandet är, att dessa undersökningar alsett de stora
jernbansträckningarne och ingalunda några småbanor. Oin dessa
banor 'äro al endast provincielt intresse, så böra äfven provinserna
bekosta desamma. Så har ock alltid skett; och vi halva
helt nyligen sett, att, ehuru ganska vidlyftiga undersökningar
försiggått angående jernvägens dragande öster i stället för vester
om Sommen, su halva likväl icke derföre Östergötlands innevånare
begärt att staten skulle ersätta deras sålunda hafde kostnader,
utan de hafva sjelfva tillskjutit desamma. Dylika undersökningar
äro nu å bane vid Christianstad, Wexiö, Härljunga,
m. (1. ställen; men icke hafva derför några särskilda ersättningsanspråk
derifrån blifvit framställda. Kommunerna inse nemi., att
om de vilja bereda framgång åt saken, så böra de åtminstone
bekosta derför ifrågakommande undersökningar.
Föregående talare har redan påpekat, att den för 34 mils
undersökning begärda ersättning af 12,000 rdr, är alldeles för
högt tilltagen; och då Hr Skogman ytterligare upplyst, att den
del af ifrågav:de undersökning, som skulle medföra någon egentlig
nytta lör staten, nemi. de uti hamnen verkställde pejlingar,
verkligen äro just af statens tjenstemän utförde, anser jag allt
skäl lörefinnas att bifalla förev:de Utlåt.
Mångå ledamöter ropade på propos.
Hr Skogman: Uti sitt sednaste anförande har Frih. von
Schulzenheim uttalat den mening, att det icke vore riktigt att
skilja denna fråga uti 2:ne delar; ty, — så folio sig den värde
talarens ord, — »om hamnen icke vore af något värde, så
vore icke heller jernvägen det;» men, Mina Hrrl hamnen kan
ju vara ganska lämplig i vissa afseenden, utan att likväl derföre
en jernväg bör dragas dit.
Nynäs hamn har blifvit framhållen särskildt som nödhamn;
men fortfarande underställer jag detta Stånds pröfning, huruvida
den omständighet, att några fartyg derstädes söka skydd emot
storm och motvind, eller att upplag af trävaror, spanmål och
jern der kunna ifrågakomma, kan utgöra tillräcklig anledning
för anläggning af den ifrågav:de jernvägen. Utan en lifligare
transitorörelse kan denna anläggning omöjligen blifva lönande.
På dessa skäl framhärdar jag i mitt påstående att anslag
för jernväg och hamn dersammastädes icke stå uti något oskiljaktigt
sammanhang med hvarandra.
Frih. Stjernstedt: Ett Utsk:s förnämsta skyldighet
måste väl vara, att utreda den fråga, som utgör föremål för
dess pröfning. En sådan utredning anser jag likväl icke hafva
i detta fall på ett fullt tillfredsställande sätt egt rum. Tillräcklig
anledning dertill synes mig likväl hafva förefunnits redan
uti det af åtskillige talare påpekade förhållande, att handlingar
finnas, hvilka kunnat lemna upplysning i frågan. Mig synes
Den 17 Januari.
189
dock att denna fråga är af så stor vigt, att Utsk:t bort. så
vidt möjligt hr, söka utreda densamma. Utsk:t kunde till
en början hafva infordrat dessa handlingar, för att derpå grunda
sitt Utlåt.
Jag instämmer med Utsk:t deruti, att det till sin princip
icke är riktigt att bevilja på så sätt begärda anslag; men icke
någon regel utan undantag. För min del anser jag att det lör
staten vore nyttigt att genom nu ilrågaslällda anslag tillvinna
sig de kartor och upplysningar, hvilka komiterade äro i till
fälle
att lemna.
För frågans närmare utredande anhåller jag således fortfarande
om återremiss.
Ropen på propos. förnyades.
Gr. Sparre: Man bar bär mycket ordat om det farliga
prejudikat, som skulle blifva en följd af detta anslags beviljande;
samt älven haft den artigheten att åberopa mitt förfaringssätt
uti dylika fall, och sagt, att inom det län, öfver hvilket styrelsen
blifvit mig anförtrodd, några sådana anspråk på ersättning
för undersökningskostnader icke blifvit framställde. Sannt är,
att om t. ex. Wenersborg eller Borås skulle begära anslag af
allmänna medel till undersökningskostnader, så skulle jag vara
den förste att afstyrka bifall dertill; men det är ett helt annat
förhållande, om frågan rör en liten kommun i landsorten eller
rikets hufvudstad. Om, pä sätt här är händelsen, genom
försummelse af hufvudstadens representanter, vår hufvudstads
intressen under en förfluten tid redan blifvit i högsta grad kringskurna,
och den största ansträngning är af nöden att återbringa
denna hufvudstad till hvad den bör vara, så anser jag att det
är statsmakternas ovilkorliga skyldighet att i så läll taga saken
om hand. Jag har sett, huru i vestra delen af riket Göteborg
gått framåt; och då man finner huruledes handeln aftager i
Stockholm, på samma gång, som den uti andra orter af riket
förkofras, anser jag att det kan vara skäl, att i detta fall göra
ett undantag från den regel, som man uti andra hänseenden
proklamerar och tillämpar.
Det vigtiga resultat, som Hr Nordenfelt velat draga deraf,
att jag uti mitt förra yttrande talat om »Wettern», i stället för
»dess vikar», synes mig, uppriktigt sagdt, vara af högst ringa betydenhet.
Hufvudsaken är att de af mig omnämnde fartyg
kunnat gå igenom 9 å 10 tums is. Man har derjemte sett
hvad ångfartyget Polhem mellan Gottland och fasta landet vintertiden
i sådant afseende åstadkommit. Vid dessa förhållanden
och med stöd i öfrigt af Kapten Carlsunds i frågan uttalade
omdöme, tror jag att det ifrågavuie förslaget om Östersjöns trafikerande
äfven vintertiden icke bör anses så outförbart, som
Frih. af Ugglas velat påstå. Mycken skarpsinnighet behöfs icke
heller, för att inse att, med den utveckling, som Hysslands handel
numera erhållit, samt med den utsträckning, hvilken nu är
190
Den 17 Januari.
gifven åt samma lands jernvägar, trafiken i en framtid skall komma
att derifrån gå öfver Östersjön. Om samma trafik då jemväl
kan ledas öfver Sverige, kommer sådant att medföra en
oberäknelig fördel. Alt det nu ifrågav:de förslaget skall underlätta
en sådan transitofart, lärer väl vara obestridligt. Möjliggörandet
af de vilkor, hvilka bärlör ligga till grund, anser jag vara
af så stor vigt, att några tusen rdr, derför bekostade af staten,
sannerligen icke böra väga mycket i vågskålen.
Man har ytterligare invändt, att K. M. icke ansett sig böra
godtgöra undersökningskostnaden. Detta är en sanning; men
man bör dock ihågkomma, att K. M., uppå vederkdes framställning
om ifrågav:de understöd, endast svarat, det K. M. dertill
saknade medel; och då sistberörde förhållande utgjort anledning
till K. M:s vägran att tillmötesgå omhandlade begäran,
inträder representationens skyldighet att taga denna fråga om
hand.
Att komiterade icke vackt någon motion i ämnet, må man
icke tillräkna dem; ty enligt grundlagen har, mig veterligen,
ingen af dem motionsrätt. Hufvudsaken är, att, på sätt nu
skett, frågan blifvit väckt inom representationen.
Man har vidare framställt det spörjsmåi, hvartill en återremiss
i detta fall skulle tjena, då icke ens någon bland Utskits
ledamöter i frågan reserverat sig. Med anledning häraf tillåter
jag mig berätta en anekdot ang:de högsta domstolens sätt att
betrakta dylika enhälliga beslut. I)å nemi. mål kommo från
hofrätten till K. M., hörde man ofta högsta domstolens ledamöter
spörja: »har hofrätten varit enig i denna fråga?» Svarades
det. härtill »Ja!», så började samma ledamöter betänka saken,
ty man befarade att möjligen hofrätten icke så noga öfvervägt
denna fråga. Fanns åter någon utaf hofrättens ledamöter antecknad
såsom reservant, så var man förvissad, att skälen för
och emot hos hofrätten väl voro öfvervägda. Med all skyldig
aktning för Stats-Utsk:t, är jag nästan böjd att tro att högsta
domstolens nu af mig omförmälde åsigt skäligen kan låta tillämpa
sig på Stats-Utsk:ts förev:de Utlåt. Det förhållande att samma
Utsk. icke sett någon handling i frågan, samt att Utsk:t antagligen
knappt diskuterat frågan, föranleder åtminstone mig att
misstänka, att denna motion rönt ett likartadt öde med många
andra motioner, nemi. att helt kort och godt »slopas.» Möjligen
skulle en återremiss kunna föranleda dertill, att man något
närmare pröfvade, huruvida det icke vore skäl att egna
någon liten uppmärksamhet åt Stockholms lilla kommun.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Frih. Stjernstedt har klandrat
Utsk:t, derföre att icke Utsk:t införskaffat tillräckliga upplysningar
i ämnet, och sålunda satt Ståndets ledamöter i tillfälle att
bedöma, huruvida dessa undersökningar ega något verkligt värde,
— elt bedömande, hvartill, efter Frihms förmenande, nu
saknades all möjlighet.
Den 17 Januari.
191
För min del får jag bekänna, att frågan i dess
skick synes mig vara fullkomligt klar.
Jag kan nemi. icke finna, hvilket värde skall kunna ligga
i dessa undersökningar, förr än man öfvertygat sig om, att desamma
kunna leda till något praktiskt resultat. Hvad gagn
dessa undersökningar skola åstadkomma, anser jag dock ännu
vara helt och hållet oafgjordt. Att vid sådant förhållande gifva
anslag till detta arbete, på samma gång som en hel mängd
andra arbeten, hvilkas vigt oell värde redan blifvit insedde, icke
kunna erhålla något anslag, — det kan åtminstone jag icke
finna vara hvarken rätt eller billigt.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af Stats-Utsk:ts förevide Utlåt.,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma,
hvartill svarades många ja, blandade med nej, och sedermera
propos. på återremiss deraf, då svaren utlöilo med
många både ja och nej; hvarefter förnyad propos. på bifall till
Utlåtit gjordes och besvarades med talrika och starka ja, jemte
många nej; och förklarades ja nu haft ölvervigten.
Gr. Sparre begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voteris-propos.:
»Den som bifaller Stals-Utskits Utlåt. Nio 24, i ani. af
väckt motion örn ett anslag å 12,000 rdr till ersättande af utgifter
för undersökning af den s. å. Nynäs-banan, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ofvanberörde Utlåt.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—121.
Nej—42.
Föredrogs ånyo Stats-Utskits d. 10 och 14 dennes på bordet
lagde Utlåt. Nio 27, i ani. af K. M:s Nåd. Skrifvelse angide
begärdt anstånd med föreskrifne kapital-och ränte-inbetalningar
å de till Norbergs jernvägsbolag af allmänna medel anvisade lån.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Stats-Utskit har,
såsom skäl för sitt afstyrkande af K. M:s Propos. i detta ämne,
yttrat, att Utskit ansett att sådana företag böra »tillförbindas
att, sedan arbetena blifvit fullbordade, noggranut fullgöra sina
mot staten åtagna förbindelser.»
Jag kan icke annat än erkänna, att Stats-Utskit, hvilket
tillsynen öfver sådane åligganden närmast tillhörer, haft svårt att
192
Den 17 Januari.
komma till ett ett annat resultat. Olika är deremot förhållandet
med R. St:r sjelfve. Oin nemi. R. St:r skulle inse, att
billigheten fordrade en jemkning uti redan ingångna förbindelser;
om det sålunda skulle medgifvas att skäl dertill lörefunnes,
— så kan jag icke föreställa mig annat, än att R. St:r,
hvilka hafva makt och jemväl böra halva vilja att rätta ett dylikt
förhållande, äfven skola vilja det.
Norbergs jernvägsbolag är bland de första i Sverige bildade
dylika bolag. Det var således uti jernvägarnes barndom, som
detta bolag uppstod; och dess »okunnighet», om jag så lår uttrycka
ting, i afseende å jernvägsbyggnader, är följaktligen helt
naturlig.
Kostnaden lör denna jernvägs fullbordande var ursprungligen
beräknad till endast 234,736 rdr; men befanns sedermera
hafva uppgått till 552,821 rdr, således till mer än dubbelt så
mycket, som till en början varit kalkyleradt. Vid denna jernvägs
anläggning bar det fel blifvit begåndet, att de af det äldre
bolaget inköpte, endast för begagnande af hästbana afsedda,
lättare räler af endast 8 skålp. vigt per löpande löt blifvit, äfven
sedan beslut fattats, att banan skulle byggas lör lokomotiv,
begagnade på en sträcka af 44,260 löt utaf den 58,260
fot långa banan. Följden deraf har ock blifvit, att dessa räler,
såsom alltför lätta, icke stodo bi att bära lokomotivens tyngd.
Denna bana bar möjligen också, i förhållande till den trafik,
som der kunde förväntas, blifvit något för tidigt anlagd; ty, bland
annat, förekommer, att Strömsholms kanalarbete just vid tiden
för denna banas anläggning var under ombyggnad. Den direkta
följden deraf var ock, att, så länge denna ombyggnad
fortfor, en eller annan jernvägs-station var för trafiken stängd.
Malmtrafiken blef ock i väsendtlig mån häraf hindrad. Sådana
omständigheter förorsakade, att trafiken under de första åren
var ganska obetydlig, samt att bolaget måste för rörelsens upprätthållande
tillskjuta rätt betydligt utöfver aktiebeloppen. Sedan
Strömsholms kanal år 1860 blifvit till hela sin sträckning
öppnad, inträdde ett annat förhållande. Sedermera har visat
sig att trafiken betydligt stigit; och all förhoppning är att den
äfven framgent skall hålla sig uppe; meri, oaktadt denna stegring
af rörelsen, blir det dock, så länge bolaget har så stora
albetalningar att göra till staten, ganska svårt för bolaget att
kunna bilda något öfverskott till en så betydlig samtidig reparation,
hvilken, antagligen snart nog, måste ifrågakomma och
utgöres af omläggning eller, rättare sagdt, nyanläggning af räler
på ungefärligen tre fjerdedelar af banan.
Vid sådant förhållande har bolaget väl icke ansett sig för
detta ändamål kunna begära något direkt understöd af staten;
men dock trott sig böra ifrågaställa, att med vidare erläggande
af ränta och amortering å lånen finge anstå under loppet af 4
år, på det att bolaget, under den tid nya räler nedläggas, skulle
ega att dertill disponera alla sina inkomster. Vid nyssberörde
anhållan
V
Den 17 Januari. 193
anhållan har bolaget fogat förbindelse för sig, »att nedlägga nya
räler af 15 skålp:s vigt per löpande fot å hela den del af jernvägen,
der sådana förut icke finnas anbragte, samt att i öfrigt
iakttaga hvad K. St:r kunde finna lämpligt föreskrifva.» i thv
fall anser jag skäligt att meddela den föreskrift, att bolaget under
nämnde tid icke skall kunna uttaga någon utdelning på aktierna.
Dervid kan visserligen invändas att bolaget deraf icke
förhindras att upplåna penningar på annat håll. Under vanliga
förhållanden vore detta visserligen icke omöjligt att förutsätta;
men detta bolag har under den långa tid, som det arbetat på
detta företag, icke allenast från första början varit i mistning
af all utdelning, utan derförutan lått inbetala ungefärligen sex
gånger aktiernas belopp.
I betraktande således icke allenast af detta bolags nedtryckta
ställning, utan äfven af denna kommunikations stora
vigt samt det sig företeende förhållande, att, i allmänhet, dervarande
orter icke, åtminstone i afseende å jernvägsanläggningar,
blifvit hugnade med något direkt anslag, anser jag att den nu
ifrågasatta åtgärden från statens sida icke skäligen bör afslås.
Hela den uppoffring för staten, hvilken sålunda ifrågaställes, är
räntan på amorteringsbeloppet under dessa 4 år, d. v. s. 4 års
ränta på ungefärligen 12,5(10 rdr.
På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag om återretniss.
Frih. von Schulzenheim, David: Det är verkligen i
allmänhet icke vanligt att, då K. M. framställer en propos. till R.
St:r och samma Nådiga Propos. jemväl grundar sig på vederb:de
embetsverks behöriga utredning och tillstyrkande, att, säger jag, R.
St:r vid sådant förhållande helt legert expediera denna fråga
utan att tillräckligt motivera, hvad anledning dertill förevarit.
Hvilken af Stats-Rådets ledamöter, som kontrasignera! ifrågav:de
K. Propos., känner jag verkligen icke; men föreställer mig
dock, att å högre ort noggrann pröfning blifvit egnad denna
fråga, innan densamma till K. St:r framställdes.
Som jag bor i grannskapet af den omhandlade orten, eger
äfven jag någon kännedom i frågan; och anser det med all billighet
öfverensstämmande, om ock icke till principen fullkomligt rigtigt,
att lemna bifall till hvad K. M. uti detta afseende i nåder
föreslagit.
I följd af sina ofullständiga kommunikationer, hafva våra
bergslager haft ännu svårare än andra industri-grenar i landet,
att uthärda någon täflan med utlandet; och dessa bergslager
hafva derföre ock måst anstränga sig till det yttersta, för
att åstadkomma ett förhållande, som möjliggör för dem, att
deltaga i verldsmarknaden; men de bergslager, som uti så fall
tagit första steget, hafva ock mest lidit af den ringa kunskap
och erfarenhet, man då för tiden egde i afseende å jernvägars
anläggning.
H. II. 13
194
Den 17 Januari.
Vid hamnanläggningar och vägarbeten uppstå ganska
ofta oförvållade hinder; och den prolongation i afseende å
fastställde vilkors fullgörande, hvilken i följd deraf kan blifva
begärd och är behöflig, finnér man aldrig att R. St:r förvägrar.
Garantierna för detta lån till Riksg.-Kont. äro fortfarande
lika stora som tillförene. Någon begäran om eftergift är icke
heller framställd. Jag anser deremot fullkomligt rigtigt, att näringar
understödjas, då sådant kan ske utan uppoffring och risk å
statens sida; och jag tror icke att vi här i landet kunna komma tili
någon fullkomlig blomstring, om vi strängt vidhålla den satsen,
att en hvar skall hjelpa sig sjelf. — Ilär i vårt land gör sig
ännu i detta hänseende en viss slentrian gällande; och associations-andan
har ännu icke, såsom i Frankrike, hunnit någon utveckling.
I betraktande af dessa för handen varande omständigheter,
anser jag dock, att man bör frångå alla betänkligheter och
bifalla den K. Proposm. I den syftningen anhåller jag således
om återremiss.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Det fägnar mig att Frih.
Tersmeden så till vida gifvit Utsk:t rätt, att Frih:n erkänt att
Utsk:t svårligen kunnat komma till något annat resultat, än det
nu förevarande. Men jag kan icke godkänna den af Frih:n
förfäktade åsigt, att man, som ledamot af ett Riks-St., kan biträda
ett annat beslut, än man, som ledamot af Utsk:t, omfattat.
Utsk:t har utgått från den åsigt, att som det är nödvändigt,
att de mellan enskilda bolag och kronan upprättade kontrakter
hållas i helgd, så bör icke heller någon eftergift i detta
fall ega rum.
Det liar här i landet varit en gammal olycklig sed, att kasta sig
in uti arbeten, under förhoppning att sedermera på ett eller
annat sätt kunna återfå hvad man förbundit sig att betala till
kronan.
Särdeles i denna tid anser jag det dock vara af den allrastörsta
viet, att R. Sl:r vidhålla den åsigt, att några dylika eftergifter
icke må ega ruin, såvida icke några synnerligen ömmande
förhållanden äro för handen. — Uppå denna grundsats
har Utsk:t byggt sitt beslut i detta Utlåt.; och jag har all anledning
att antaga, det Utsk:t fortfarande under denna riksdag
skall söka följa densamma.
1 sammanhang härmed tillåter jag mig erinra derom, att
det är endast några veckor sedan R. o. Ad. biföll ett Betänk.,
deruti Utsk:t alstyrkt en eftergift för hamnanläggning vid Cimbritshamn.
— Vid den frågan förefunnos dock några ömmande
omständigheter, ty hamnen hade genom storm erhållit svår
skada; — och man skulle alltså kunnat hafva något skäl, att
uti sistnämnde fall medgifva en sådan eftergift; men R. o. Ad.
biföll dock Utsk:ts afstyrkande.
Den 17 Januari.
195
För min del kan jag icke finna, att i afseende 3 Norbergs
jernvägsbolag några särskilda ömmande omständigheter förefinrias.
Det är visserligen sannt, att det ursprungliga kostnadsförslaget
utgjorde 234,736 rdr, samt att kostnaden sedermera
uppgick til! 552,821 rdr; men vid det nuv:de bolagets bildande
var för detsamma redan bekant, att kostnaden då redan uppgått
till 402,736 rdr. Således är skillnaden mellan hvad detta
bolag trott skola blifva dess skuld och hvad som sedermera utgjort
denna skulds verkliga belopp ingalunda så stor, som Frih.
Tersmeden här velat förespegla.
Slutligen får jag lästa uppmärksamheten deruppå, att defens
af dessa lån åtnjutits mot 2 proc. ränta och 1 proc. amortering.
För det andra lånet har visserligen erlagts 4 proc.
ränta och 1 proc. amortering; men äfven detta torde dock icke
vara så öfverdrifvet. Kostnaden för nedläggning af nya 15
skålp:s räler antages komma att uppgå till en summa af
103,928 rdr. Den besparing, som bolaget genom bifall till K.
M:s Propos. kari under de 4 åren påräkna för fullgörande
af detta arbete, skulle uppgå till endast 46,000 rdr. Den
summa, bolaget då måste upplåna, är då i allt fall omkring
70,000 rdr; och jag hemställer till eder. Mina Hrr! huruvida
detta bolags val eller ve kan bero på dessa 46,000 rdr.
Oaktadt jag så samvetsgrant som möjligt genomgått de
till detta ärende hörande handlingar, har jag likväl icke kunnat
öfvertyga mig derom, att några omständigheter förefinnas,
hvilka äro af den beskaffenhet, att R. St:r i detta fall böra frångå
den af mig proklamerade åsigt, att man icke bör, utan högst
undantagsvis, medgifva eftergift i kontrakt mellan kronan och
enskilde.
På dessa skäl anhåller jag fortfarande om bifall till Utsk:ts
Utlåt.
Hr Åkerman, Fredrik: Vid den tid, då fråga om
byggande af Norbergs jernväg väcktes, innehade jag presidents-platsen
i Bergs-Coll., och blef i följd deraf anmodad
taga kännedom om planen för denna anläggning och att förorda
bolagets ansökning om lån af allmänna medel.
Denna för Norbergs bergslag vigliga angelägenhet har jag
sedermera uppmärksamt följt, och är i anledning deraf i tillfälle
att intyga, att detta bolag varit från första stunden utsatt för
(lere missöden.
Frih. af Ugglas har åberopat en princip, hvars riktighet
äfven jag icke kan annat än godkänna, att nemligen staten bör
strängt hålla på fullgörandet af de vilkor.som blifvit intagne i enskildes
låneaflal med staten. Undantag härifrån har man sagt endast
böra ske, då fullt ömmande omständigheter äro för handen,
men sådana anser jag verkligen i förevarande fall ega rum.
Såsom tillräckligt talande bevis derför, torde jag endast behöfva
åberopa det förhållande, som redan blifvit uppgifvet, eiler att
196
Den 17 Januari.
aktieegarne, sedan bolaget bildades, under denna tid sammanskjutit
6 gånger aktiernas belopp till fyllande af oundgängliga brister,
utan att under tiden uppbära den aldra ringaste utdelning
för sina aktier. Månne icke sådant är ett förhållande, hvilket
tydligen ådagalägger detta bolags betryckta ställning?
På dessa skäl får jag förena mig med dem, som yrkat
återremiss.
Hr von Troil, Sam. Gust.: I likhet med Frih. af
Ugglas, har äfven jag med särdeles fägnad hört, att deri talare,
hvilken öppnat diskussionen i detta ämne, Frih. Tersmeden,
erkänt, att Slats-Utsk:t i detta fall »haft svårt att komma till
ett annat resultat än det nu föreliggande.» De af honom nu
framställde anmärkningar hafva således icke egentligen varit
rigtade mot Utsk:t, utan endast och allenast afsett att uti Ståndet
åstadkomma en ändring uti Utsk:ts beslut.
Frågan har också verkligen blifvit med all möjlig noggrannhet
behandlad, såväl uti Utsk:ts afdelning som i dess plenum;
och Ståndets ledamöter äro af lörev:de Utlåt, i tilllälle
att inhemta, det ingen enda af Utsk:ts ledamöter sig emot beslutet
reserverat.
Frih. af Ugglas har redan påpekat den grundsats, som legat
till grund för detta Ulsk:ts beslut, nemi. att ölverenskonimelser,
som blifvit trä lfa de mellan staten och enskilde, borde,
så vidt möjligt är, oryggligen hållas. Konseqvens häruti finner
en hvar vara så mycket mer af nöden, då man vet, hvilken
mängd af dels jernvägsanläggningar, dels andra industriella företag
nu äro å bane inom landet och dertill man söker att erhålla
statsbidrag, dels i form af anslag, dels såsom lån. Man
har ansett vara af särdeles stor vigt, att de bolag, hvilka hade
sådana arbeten för banden, voro öfvertvgade derom, alt de med
staten ingångna kontrakt borde oryggligen hållas. i)en pekuniära
sidan af denna fråga är i öfrigt i och för sig af temligen
ringa betydenhet, och rörer, huruvida bolaget skall slippa
att betala ränta och amortering, för hvartdera året uppgående
till icke fullt 12,000 rdr. Man begär dock icke att staten skall
efterskänka något belopp, utan endast att få uppskof med inbetalningen
deraf.
Men, frågar jag. befinner sig verkligen Norbergs jernvägsbolag
i den betryckta ställning, att det icke är möjligt för detsamma
att i form af lån eller annorledes anskaffa dessa 12,000
rdr? Den allmänna öfvertygelsen är verkligen, att bolagets väl
eller ve icke beror deruppå, huruvida bolaget under 4 år erhåller
den presenten.
Sålunda skulle den ifrågaställda eftergiften icke vara så
ovilkorlig! nödvändig; och då denna riksdags Stats-Utsk. i afseende
å andra frågor, t. ex. hamnanläggningen vid Cimbritshamn
samt arbetet vid Traheryds kyrka, för hvilka båda enahanda
uppskof blifvit hegardt, ansett sig sådant icke kunna
Den 17 Januari.
197
tillstyrka, har Utsk:t icke heller funnit sig befogadt, att i detta
fall föreslå R. St:r att bevilja, hvad ifrågaställdt blifvit.
Jag anhåller om bifall till Utlåtit.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återrerniss af Stats-Utskits förevarande Ullåt.,
framställde Hr Gr. och Landtm, propos. på bifall till detsam
ma
och, då dertill svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Frih. Tersmeden begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voteringspropos.
:
»Den som bifaller Stats-Ut,sk:ts Utlåt. N:o 27, i ani. af
K. M:s Nåd. Skrifvelse, ang. hegardt anstånd med föreskrifne
kapital- och ränte-inbetalningar å de till Norbergs jernvägsbolag
af allmänna medel anvisade län, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ifrågavarande
Utlåt.»
Sedermera företogs voteringen och befunnes vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 65.
Nej — 33.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 14:de dennes bordlagde Ullåt. N:o 29, angående
rigtningen af södra stambanan samt anvisandet af en lörskottssumma
utaf två millioner rdr till arbetenas fortskyndande å
densamma under år 1863.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts den 14:de dennes bordlagde
Utlåt. N:o ?0, i ani. af väckt motion ang. ersättning af
allmänna medel till klockaren J. Nilsson för liden förlust vid
af honom verkställd omläggning af vägen förbi den s. k.Rindboliden.
195
Den 17 Januari.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Lag-Utsk:ts den 14:de dennes bordlagde Betanien:
N:o 16, i ani. af väckta motioner om förändrande eller
upphäfvande af föreskrifterna ang. den s. k. fattigprocentens
utgående från sterbhus;
N:o 17, i aid. af väckt motion om föreskrift derom, att
arfskiften skola inom viss tid till domstol ingifvas; samt
N:o 18, i ani. af väckta motioner om förändrad lagstiftning
i fråga om upprättande af bouppteckning m. m.
Anmäldes och bordlädes Banko-Utsk:ts Utlåta):
N:o 14, i fråga om årligt anslag till inköp af böcker för
läse-bibliotheket vid Tumba;
N:o 16, i ani. af förre notarien B. J. Bergers ansökning
om förhöjdt årligt understöd;
N:o 17, öfver förre notarien i Banken G. E. Tranas ansökning
om förhöjd pension;
N:o 18. i fråga om utsträckning lil! jemväl de före sednaste
riksdag oktrojerade filialbanker af tillåtelsen att å kreditiv
i Riksbanken utfärda icke allenast assignationer, utan äfven
vexiar; och
N:o 19, i ani. af väckt motion om anslag till kreditiv för
en tillämnad filialbank i Carlstad; samt
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänkm:
N:o 31, i ani. af väckt motion (N:o 93), om tillägg till 5:te §:n
i K. Förordnm ang. allmänt ordnande af presterskapets inkomster
den 11 Juli 1862;
N:o 32, i ani. af väckt motion (N:o 50), om periodiska
undersökningar af helsotillståndet i losfor-ländsticks-fabriker, till
förekommande af sjukdomen »fosfornekros;»
N:o 33, i ani. af väckta motioner (N:o 91 hos R. o. Ad.
och N:o 357 hos Bonde-Ståndet), ang. dels skyldighet för Post
verket
att ansvara för enskildes lösväskor, och dels förhöjning
i afgiften till postförare för dylika väskors forsling m. m.;
N:o 34, i ani. af väckt motion (N:o 121), om upphörande
af expeditionslösen för kontrakt eller protokollsutdrag rör:de
leveranser för kronans räkning;
N:o 35, i ani. af återremiss af Utskits Betänk. N:o 5,
ang:de litt jente under-officerares och soldaters befordrande til!
vissa tjenstebefattningar;
N:o 36, i ani. af väckt motion (N:o 240), om ändring i
gällande stadganden rör:de skydds-kopp-ympningen;
N:o 37, i ani. af väckt motion (N:o 91), rörde tiden för
auktioners hållande på landet;
Den 20 Januari.
199
N:o 38. i ani. af väckt motion (N:o 277), om ändring i
gällande författningar rör:de skyldighet för rusthållare att hålla
klippare; samt
N:o 39, i ani. af väckt motion (N:o 264), i fråga om rättighet
för egare af hemman, hvarvid gästgifverirörelse är förenad,
att samma rörelse sig afsäga.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. J 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Tisdagen den 20 Jannari 1863.
Plenum kl. J 2 e. m.
Till åtlydnad af den kallelse att infinna sig på Riks-salen
denna dag kl. 2, som K. M. i Nåder låtit till R. Sf.r utfärda,
och sedan anmäldt blifvit, att de öfriga Riks-Stånden gingo
förbi Riddarhuset på väg till K. Slottet; afgick Hr Gr. o.
Landtm, samt R. o. Ad., företrädde af två Härolder, kl. nära
2 till Riks-salen, hvarest, efter det Hr Stats-Rådet och Chefen
för Civil-Dep:tet Henrik Gerhard Lagerstråle uppläst Iv.
M:s fullmakt för H. Exc. Hr Justitie-Statsministern att meddela
R. St:r K. M:s Svar i ani. af åtskilliga utaf R. St:r vid innev:de
riksdag antagna grundlags-förändringar, äfvensom emottaga
R. St:rs underdåniga svar å K. M:s Nåd. Propos:r i tvenne
lagfrågor. H. Exc. Hr Justitie-Statsministern uppläste Iv.
M:s ofvan omförmälde Nådiga Svar, hvaraf ett exemplar till
hvar och en af Riks-Ståndens Hrr Talmän öfverlemnades.
Sedermera öfverlemnade Hr Gr. o. Landtm, till H. Exc.
Hr Justitie-Statsministern R. St:rs underd. skrifvelser:
l:o i ani. af K. M:s Propos. om antagande af en författning
ang:de förnyande af Svensk myndighets beslut, som förlorat
sin exsekutiva kraft i främmande stat; och
200
Den 21 Januari.
2:o i ani. af K. M:s Propos. om antagande af en förrättning,
ang:de giftermål emellan kristen och mosaisk trosbekännare.
Sedan plenum plenorum härefter afslutats och R. St:r
lemnat Riks-salen, åtskiljdes R. o. Ad. vid utträdet derifrån,
enligt före afgången från Riddarhuset fattadt beslut, kl.
j 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 21 Jannari 1863-
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot.-utdrag för d. 17 dennes.
Föredrogs K. M:s sisth dag å Riks-salen öfverlemnade
Nåd. S var, i ani. af åtskilliga utaf R. Sf:r vid innev:de riksdag
antagna grundlags-lörändringar; och beslöts, att detta Nåd.
Svar skulle meddelas Jixped.-Ulsk:t, för att iakttagas vid riksdags-beslutets
uppsättande.
Företogs val af de ledamöter, hvilka 3 R. o. Ad:s vägnar böra
deltaga i den Nämnd, som, enligt 103:dje §:n R. F. och (i4:de
§:n R. O., eger att döma, huruvida Högsta Domstolens samtlige
ledamöter gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas.
eller ont vissa af dem kunna anses böra från utöfningen
af Konungens domsrätt skiljas; och befunnos följande genom
de flesta rösterna hafva blifvit utsedde till
Den 21 Januari.
201
Ordinarie ledamöter:
Liljencrants, Gustaf Fredrik, med 57 röster.
Adlercreutz, fullm. Gr. Hamilton, Jacob Essen,
med 91 röster.
Honde, Garl Jedvard, med 91 röster.
Wrangel, fullm. Frill. Leijonhufvud, Sten Erik
Gabriel, med 57 röster.
Mörner, fullm. Gr. Mörner, Carl Göran Detlof,
med 91 röster,
von Köhler, fullm. Hr Cederschiöld, Robert
Theofron, med 57 röster,
af Ugglas. Curt Gustaf, med 57 röster.
Peijron, Gustaf Oscar, med 56 röster.
Appelbom, fullm. Hr von Francken, Georg
Wolfgang, med 57 röster.
Gripensvärd, Jacob Oiof, med 57 röster,
von Afzelius, fullrn. Hr Olivecrona, Knut, med
58 röster,
von Möller, Peter, med 92 röster.
Suppleanter:
Åkerhjelm af Blombacka, Gustaf, med 56
röster.
von Schwerin, Julius, med 56 röster.
Cederström, Rudolf, med 55 röster.
» 1,233. Hr von Strokirch, Jean Paul Fredrik Otto, med
53 röster;
sedan genom lottning mellan de ledamöter, som erhållit
56 röster, blifvit bestämdt, hvilkendera af dem borde ingå såsom
ordinarie ledamot och i hvilken ordning de båda öfriga
skulle såsom suppleanter ingå.
N:o
120.
Gr.
n
125.
))
»
20.
Frih.
»
41.
»
»
62.
»
y
167.
M
»
311.
»
»
392.
»
»
325.
Hr
»
2,183.
»
»
2,240.
»
2,336.
»
232.
Frih,
»
133.
»
»
135.
Gr.
Upplästes och godkändes följande från Exped.-Utsk:t inkomna
förslag til! R. Stms underd. skrivelser till K. M., nemi.:
N:o 14, ang:de riksdagens förlängning på en månad;
N:o 15, i aril. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de afsöndring
och upplåtelse åt Westerviks tändsticks-fabriks-bolag af en mindre
jordrymd från tredje majors-bostället Stufverum vid andra
iif-grenädier-regementet;
N:o 16, ang:de upphiifvande af 2:dra kap., 5:te och 6:te
§§:ne Giftermåts-Balken; och
N:o 17, ang:de utarbetande af förslag till en ecklesiastik
boställs-ordning.
Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utslr.ts den !4:de och
17:de dennes bordlagde Utlåt. N:o 29, ang:de rigtningen af
202
Den 21 Januari.
södra stambanan samt anvisandet af en förskottssumma utaf
två millioner rdr till arbetenas fortskyndande å densamma under
år 1863.
Föredrogos ånyo och biföllos Lag-Utsk:ts den 14 och 17
dennes bordlagde Betänkm:
N:o 16, i ani. af väckta motioner om förändrande eller
upphälvande af föreskrifterna ang:de den s. k. fattig-procentens
utgående från sterbhus; och
N:o 17, i ani. af väckt motion om föreskrift derom, att
arfskiften skola inom viss tid till domstol ingifvas.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:ts den 14 och 17 dennes bordlagde
Betänk. N:o 18, i aril. af väckta motioner om förändrad
lagstiftning i fråga om upprättande af bouppteckning m. m.
Gr. Mörner, Carl Göran: Anledningen till den framställning,
Utsk:t i detta Betänk, gjort, är hufvudsakligen hemtad
från den frihet, man på landet i allmänhet åtnjuter att till boupptecknings
förrättande kalla hvem man önskar. Jag vågar dock
tro, att ett utsträckande af denna frihet äfven tili städerna icke
är rätt lämpligt, då genom de nu befintliga löreskrifterna i detta
afseende för städerne beredes större ordning och reda vid ifrågav:de
förrättningars hållande, än om hvar och en egde rätt att
tillkalla hvilken som helst, för att utföra ett dylikt uppdrag. För
denna åsigt hemtar jag ett nytt stöd af det beslut, R. o. Ad.
nyss fattat om borttagande af den s. k. fattigprocenten, hvars
indrifning och redovisning beredde en kontroll deröfver, att bouppteckning
efter afliden person verkligen blifvit hållen. Visserligen
är det sannt, alt från presterskapet ingifvas tili myndigheterna
listor öfver aflidna personer, men det torde äfven
vara kändt, att några åtgärder i ani. af dessa förteckningar sällan
vidtagas för att införskaffa felande bouppteckningar. Då det
emellertid är af vigt, att sådane verkligen upprättas, och då
man ganska väl kan vinna det åsyftade ändamålet eller att undslippa
de dryga afgifterna genom förändrade föreskrifter rörande
dessas belopp, utan att sjelfva ordningen rubbas — och då,
om städernas tjenstemän skulle fråntagas rättigheten att förrätta
bouppteckningar i städerne, de äfven skulle blifva förlustige en
sportel-inkomst, som väl måste dem af statsmedel ersättas, hvadan
de komme att aflönas till en del af staten och till en del
af kommunen, — får jag vördsamt anhålla, det R. o. Ad. behagade
alsia det ilrågav:de Betänk:t.
Gr. Sparre, Erik: Vid hvarje riksdag, i hvilken jag deltagit,
har frågan om en sådan förändring, som här är föreslagen,
varit väckt, men man har allt hitintills icke ansett sig kunna
vidtaga densamma, emedan städernas magistraters löner till en
Den 21 Januari.
203
del varit grundade på sportel-inkomsten af dessa förrättningar.
Det har emedlertid nu, då Lag-Utsk:t ansett sig böra tillstyrka
en und. skrifvelse till K. M. i ämnet, ingalunda varit Utsk:ts
mening, att någon ersättning till ifrågav:de tjenstemän skulle
ovilkorligen af statsmedel komma att anordnas, utan det må
bero på städerna sjelfva, hvilkas representanter i allmänhet
just påyrkat denna förändring, att förse sina tjenstemän med
löner; men Utsk:t har ansett att, då desse voro försäkrade om
denna inkomst, det icke vore rätt att helt enkelt borttaga densamma,
innan någon ersättning vore bestämd och kunde lemnäs.
Hvad sjelfva saken beträffar, så veta vi, att f. n. R. o. Ad.
samt alla de, som bo på landet, hafva rättighet att välja bouppteckningsman,
hvilket är endast städernas innevånare förnekadt.
Hen siste värde talaren har ansett den befattning, som i
delta afseende nu tillkommer borgmästare och råd, böra oförändrad
fortfara, emedan derigenom skulle befordras större reda
och ordning än som komrne att ega rum, om sterbhusdelegarne
sjelfva finge välja förrättningsmännen; men, om detta skäl
egde någon giltighet, 0111 verkligen öfverlåtandet af denna rättighet
till de enskilde medförde mindre god ordning, så borde
man gå konseqvent tillväga och upphäfva densamma äfven för
landet, hvarest densamma nu är medgifven. Jag tror dock att
erfarenheten talar häremot och ali vi litet hvar, som äro i besittning
af denna rättighet, finna den ganska önskvärd och alls
icke skulle vilja afstå derifrån; och det synes mig då obilligt
att icke tillerkänna städernas innevånare en frihet, Hvaraf alia
andra äro i åtnjutande. Det är således en gärd af rättvisa
och billighet, som Lag-Utsk:t här förslagit, och då man iakttagit
sådan försigtighet, att ingen rubbning af det nu bestående
kommer att ega rum, synes mig. att R. 0. Ad. ej bör vägra
sitt bifall till den gjorda framställningen.
Hr von Koch, Nils Sam.: Jag hade icke ämnat yttra mig
i denna fråga, men sedan jag af flera ledamöter hört yttras den tanke,
att Betänkit kunde möjligen så förstås, som skulle någon ersättning
till städernas tjenstemän för minskad sportel-inkomst komma
att utgå af statsmedel, samt då jag äfven hört Lag-Utsk:ts Ordförande
förklara, att meningen icke vore, att denna ersättning skulle
ovilkorligen bestridas af staten, hvilket lemnar rum för en sådan
tolkning som den nyssnämnda, så må jag bekänna, att jag anser
Betänk:t icke böra bifallas. Hvad beträffar sjelfva saken, så
hyser jag den åsigt, att, i stället för att borttaga den nu befintliga
föreskriften, man bordo utsträcka skyldigheten att låta bouppteckningsman
utses af vederbörliga auktoriteter äfven till
landet, och göra densamma gällande för alla, hvarjemte tillika
borde stadgas en viss lägre afgift lör ifrågavide besvär. Ett
sådant förslag väcktes också inom Skånska hofrätten och har
sedan förevarit till pröfning i Lag-beredningen, samt förekommer
i en reservation af Professor Schlyter, hvaruti jag instämt.
Såväl på det att Utskit må komma i tillfälle pröfva, huruvida
204
Den 21 Januari.
ej det kunde vara skäl att i stället göra denna skyldighet generell,
som äfven derföre, att Betänk:t i sin nuv:de form lemnar
möjlighet för en sådan tydning, att ersättning skulle lemnäs af
statsmedel, anhåller jag att Betänka måtte varda till Lag-Utsk:t
återremitteradt.
Gr. Sparre: Att det skulle vara något hopp att genom en
återremiss vinna det ändamål, den siste talaren afser, eller att
Lag-Ulsk:t skulle tillstyrka upphäfvandet af den rättighet, som
redan är landets innevånare medgifven, att sjelfva välja bouppteckningsman,
torde knappt den värde talaren sjelf kunna tro.
Lika säkert som han var i minoriteten, då han inom Lag-beredningen
förfäktade ett sådant förslag, lika säkert komme han
att stadna i minoriteten nu också, om det förnyades. Svenska
folket skulle säkerligen icke vara hågadt afstå från en rättighet
sådan som denna, och i närv:de tid, då man i allmänhet icke
älskar att lemna andra personer än dem, för hvilka man sjelf
har förtroende, del af siria egna eller sina aflidna anförvandters
förhållanden och ekonomiska ställning, tror jag icke det skulle
väcka nationens sympathier att stadga detta uppdrags öfver låta
nde till särskilda tjenstemän, och jag är öfvertygad, att ingen
ledamot af Lag-Utsk:t skulle vilja tillstyrka ett sådant förslag.
Att åter den lind. skrifvelsen skulle behöfva uppställas på annat
sätt, än Utsk:ts tillstyrkande innehåller, kan jag för min del icke
finna; ty då Utslct icke med ett enda ord antydt, att den ersättning,
som ej bör de ifrågav:de tjenstemännen förvägras, skulle
utgå af statsmedel, synes det mig tydligt, att det tillkommer
städerna sjelfva, nu och i detta fall likasom hittills, att draga
försorg 0111 löner åt sina tjenstemän. Ett anspråk på statsbidrag
för sådant ändamål skulle vara en fullkomlig orimlighet,
och jag anser således en återremiss lika litet af denna anledning
sorn i det lörra afseende! nödig.
Jag vågar derföre fortfarande anhålla om bifall till Betänk:t.
Gr. Mörner: Den ordning för boupptecknings förättande,
som hitintills varit följd, olika för stad och Iand, har enligt min
tanke sin fullkomligt rigtiga grund i de faktiska förhållandena.
Att på landet öfverlåta denna omsorg åt domaren, som vanligen
har en ganska vidsträckt domsaga, skulle blifva särdeles
betungande både för denne och för de enskilda, samt förorsaka
långa resor och tidspillan. Inom en stad åter, hvars omkrets'
är inskränkt, och der ett sådant uppdrag kan lättare både gifvas
åt och utföras af vederb:de tjensteman, synes det mig helt
naturligt, att man bibehåller den kontroll, som nu finnes. Att
medlemmarne af R. o. Ad., sorn, ännu mera förr än nu, hade
sin förmögenhet till aldra största delen placerad på landet, och
som dessutom försina personer sorterade under enskild domstol,
åtnjöto rättigheten att sjelfva utse bouppteckningsman, må ej
heller väcka förvåning. Nu är fråga om att för städerna upphäfva
den befintliga föreskriften, att bouppteckningsman skola
Den 21 Januari.
205
utses af magistraten. Föga torde derigenom kunna vinnas, under
det alla rättmätiga klagomål vore afhjelpta genom ett enkelt
nedsättande af afgiften, som för denna åtgärd betalas. Sedan
jag sist hade ordet, har här blifvit yltradt, att det vore BorgareSt:s
ledamöter, som egentligen önskade denria förändring; meri
garman till Retänk:t, så finner man att det är 2:ne ledamöter af
Bonde-St., som väckt frågan, under det 2:ne ledamöter af Borgare-St.
äro antecknade som reservanter. Skall man emellertid
göra något i den antydda rigtningen, så synes mig, att
Lag-(Jtsk:t kunde föreslå, att de städer, som så önska och sorn
vilja ersätta sina tjenstemän deras deraf uppkommande förlust
i löneinkomster, finge rätt att vidtaga den ifrågasatta åtgärden.
Om den und. skrifvelsen får denna lydelse, så är dermed också
undanröjd all fråga om bidrag af statsmedel till ilen omnämnda
sportel-ersättningen. .lag får derföre, med frånträdande af mitt
förra yrkande, lorena mig med Hr von Koch och anhålla om
återremiss af Betänkrt.
Gr. Sparre: Den siste värde talaren har, som grund för
sitt yrkande af återremiss, anfört, att orri vissa städer icke kunde
bereda den nödvändiga ersättningen åt sina magislratspersoner,
så skulle den nu gällande föreskriften och afgifterna för
dessa städer bibehållas. Just detta är det som Lag-Utsk:t afsett,
ty ändamålet med dess framställning är, att K. M. skall
vid nästa riksdag framlägga en Nåd. Propos. i ämnet, hvilken
naturligtvis icke kan omfatta andra städer än dem, som velat
ingå på denna reglering och funnit utväg att lemna sina tjenstemän
ersättning för deras sportelförlust. Sådant synes mig
aldeles klart och tydligt, och lydelsen af Utsk:ts hemställan
lemner icke anledning till någon annan tydning. När B. St:r i
ett ärende, sådant sorn detta, skola uttala sin åsigt och sina
önskningar, bör man väl icke inskränka sig, genom att särskildt
tala om undantagen, som nog sedermera ändå komma
till tals.
Jag anhåller om bifall till Betänktt.
Hr Olivecrona, Knut: För min del kan jag icke annat
finna, än att Lag-Utsk-.t haft ganska goda skäl för att framkomma
med detta tillstyrkande. Den rättighet att sjelf välja
till boupptecknings-förrättare personer, till hvilka man hyser
förtroende, betraktas utan tvifvel på landsbygden som en stor
förmån. Den tillkom också ursprungligen en hvar, och det var
först i privilegierna för Stockholms stad, som det nu befintliga,
för städerna i allmänhet gällande, stadgandet intogs, för att bereda
inkomster åt borgmästare och råd. Man bar sagt, att
detta stadgande borde bibehållas, emedan det skulle leda till större
ordning; men har man då försport att det går mindre ordentligt
till, än vederbör, i sterbhus på landet? — Att borttaga
denna rättighet, der den nu förefinnes, och stadga lör alla samma
skyldighet, som nu eger rum för städernas innevånare, skulle
206
Den 21 Januari.
föranleda mänga svårigheter, utan att medföra något särdeles
resultat. Man har äfven sagt, att Betänk:t skulle kunna
tydas så, som skulle den ersättning för mistade sportler, som
bör städernas tjenstemän tillgodokomma, möjligen tagas af statens
medel. Jag kan för min del icke finna en sådan mening
i Betänk:t, utan synes det mig tydligt, att städerna sjelfva böra
bereda sina tjenstemän nödiga löner, hvartill de äfven säkerligen
ega tillgångar. Jag kan således icke finna någon anledning hvarken
tili afslag eller återremiss, utan anhåller vördsamt om bifall
till Betänk:t.
Hr I)e Maré, Baltzar: Det hufvudsakliga innehållet af
detta Betänk, gillar jag för min del h. o. h., men jag bekänner,
att äfven hos mig uppstod vid läsningen af detsamma någon
villrådighet, huruvida icke statsmedel kunde komma att användas
till betänkande af den blifvande bristen, och jag styrktes häri ytterligare
af Gr. Sparres yttrande, att Lag-Utsk:t icke hade bestämt,
att så skulle blifva förhållandet. Jag förenar mig alltså med
dem, som begärt återremiss, på det vid omredigeringen af den
und. skrifvelsen må bestämdt uttryckas, att ersättningen för
tjenstemännens förlorade sportler skall utgå af städernas egna
medel.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: På de skäl, som
blifvit af Gr. Mörner och den siste värde talaren anförda, får
äfven jag anhålla om återremiss afBetänk:t, på det alt Lag-Utsk:t
må omredigera den und. skrifvelsen i den syftning, som blifvit
angifven,
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr Gr. o.
Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall till
och dels återremiss af förev:de Betänk., framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. på bifall till detsamma och sedermera
propos. på återremiss deraf, hvilka båda propos:r besvarades
med blandade ja och nej; hvarefter förnyad propos. på bifall
till Betänk:t gjordes, och sedan svaren derå likaledes utfallit med
ja och nej i blandning, förklarade Hr Gr. o. Landtm, sig nu
hafva funnit ja öfvervägande.
Gr. Mörner begärde votering.
Uppsattes och justerades följande voter:s-propos.:
»Den som bifaller Lag-Utsk:ts Betänk. N:o 18, i ani. af
väckta motioner om förändrad lagstiftning i fråga om upprättande
af bouppteckning m. m., röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, återremitterar R. o. Ad. ifrågav:de Betänk.»
Den 21 Januari.
207
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 35.
Nej— 47.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Banko-Utsk:ts den 17 dennes bordlagde Utlåt:n:
N:0 14, i fråga om årligt anslag till inköp af böcker för
läsebibliotheket vid Tumba;
N:o 16, i ani. af förre Notarien B. J. Bergers ansökning
om förhöjdt årligt understöd;
N:o 17, öfver förre Notarien i Banken G. E. Tranas ansökning
om förhöjd pension;
N:o 18, i fråga om utsträckning till jemväl de före sednaste
riksdag oktrojerade filialbanker af tillåtelsen att å kreditiv
i Riksbanken utlärda icke allenast assignationer, utan äfven
vexla r; och
N:o 19, i ani. af väckt motion om anslag till kreditiv för
en tillämnad filial-bank i Carlstad.
Föredrogos, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts den 17 dennes bordlagde
Betänkm:
N:o 31, i ani. af väckt motion (N:o 93), om tillägg till 5:te
§:n i K. Förordningen ang:de allmänt ordnande af presterskapets
inkomster den 11 Juli 1862;
N:o 32, i ani. af väckt motion (N:o 50), om periodiska undersökningar
af helsotillståndet i losfortändsticksfabrikar, till förekommande
af sjukdomen »fosfornekros»;
N:o 33, i ani. af väckta motioner (N:o 91 hos R. o. Ad.
och 357 hos Boride-St.), ang:de dels skyldighet för postverket
att ansvara för enskildes lösväskor och dels förhöjning i afgiften
till postförare lör dylika väskors forsling m. ni.;
N:o 34, i ani. af väckt motion (N:o 121), om upphörande
af expeditionslösen för kontrakt eller protokollsutdrag rörande
leveranser för kronans räkning;
N:o 35, i ani. af återremiss afUtsk:ts Betänk. N:o 5, ang:de
uttjente under-offlcerarers och soldaters befordrande till vissa
tjenste-befattningar;
N:o 36, i ani. af väckt motion (N:o 240), om ändring i gällande
stadganden rörande skyddskopp-ympningen;
N:o 37, i ani. af väckt motion (N:o 91), rörande tiden för
auktioners hållande på landet;
N:o 38. i ani. af väckt motion (N:o 277), om ändring i gällande
författningar rörande skyldighet för rusthållare att hålla
klippare; samt
208
Den 21 Januari.
N:o 39, i ani. af väckt motion (264), i fråga om rättighet
för egare af hemman, hvarmed gästgifveri-rörelse är förenad, att
samma rörelse sig afsäga.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde från Utskrn inkomna
Utlåtrn och Betänk:n, nemi. från
Stats-Utskottet:
N:o 31, i ani. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de pension från
allmänna indragnings-staten åt Justitierådet m. m. Axel Fredrik
Gyllenhammar;
N:o 32, i ani. af K. M:s Nåd. Propos., om anslag till försök
för utrönande af dels så kallade pansarplåtars af Svenskt
jern förmåga att emotstå skott, och dels lämpligaste konstruktionen
af refilade gjutna jernkanoner till lärtygs bestyckning
m. rn.;
N:o 33. i ani. af väckt motion om anslag eller lån af allmänna
medel åt Länsmannen J. Sandqvist, till gäldande af den
på länsmansbostället Grillby N:o 3 belöpande skiltes-kostnad;
N:o 34, i ani. af väckt motion om anvisande af medel till
Vesterbottens läns pröfnings-komité, såsom tillskott för bestridande
af de i § 76 bevillnings-stadgan omförmälda utgifter;
N:o 35, i ani. af väckt fråga ang:de ombyggandet af östra
flygeln af B. Stms hus;
N:o 36, i ani. af väckt motion om begagnande af postremiss-vexlar
för öfversändande af penningar från och till Riksgälds-koritoret;
N:o
37, i ani. af väckt motion om beviljande af ett räntefritt
amorterings-lån till bestridande af arfvoden åt landtmätare
vid laga skiften i Norrbottens län;
N:o 38, ang:de regleringen af utgifterna under riks-statens
första hufvudtitel;
Bevillnings-Utskottet:
N:o 4, ang:de kurhus-afgiften;
N:o 5, i ani. af väckt motion om upphäfvande afbevillningen
för hundar;
Banko-Utskottet:
N:o 20, i ani. af ett utaf f. d. Faktoren och Handlanden
C. G. Schöldström gjordt ackordsanbud;
N:o 21, i ard. af f. d. Klädeskramhandlaren G. Westlind
J:sons ansökning om eftergift af skuld till Banko-diskoutverket;
N:o 22, i ani. af ett utaf Advokat-fiskalen G. Hörstadius
gjordt ackordsanbud;
Allmänna
Oen 24 Januari.
209
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 40, i ani. af väckt motion (N:o 155), om rättelse i gällande
föreskrifter, beträffande ersättning åt läkare-korpsens medlemmar
efter resreglemente och för inqvartering;
N:o 41, i ani. af väckt motion (N:o 106), om upprättande
af normalritningar, att tjena till ledning och efterrättelse vid
folkskolors uppbyggande;
N:o 42, i ani. af väckt motion (N:o 156), om indragning af
sjötullen vid Blockhus-udden m. m.; samt
N:o 43, i ani. af väckt motion (N:o 424), ang:de medde
lande
af föreskrifter i afseende på sättet för postdiligensers fortskaffande.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. nära 3. e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 24 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdr. för d. 21 dennes samt pleni-prot:t
för den 6 sistl. December f. m.
Upplästes följ:de protokoll:
»Ar 1863 den 21 Januari sammanträdde den Nämnd, som
eger att döma, huruvida högsta domstolens samtlige ledamöter
gjort sig förtjente att i deras vigtiga kall bibehållas; då öfver
följ:de proposition röstades:
Den, som anser omröstning böra, på det i 103:dje §:n R.
F. och 64:de §:n R. O. löreskrifna sätt, anställas; till uteslutande
af någon bland högsta domstolens ledamöter, voterar
Ja;
den det ej vill, voterar
Nej;
vinner nej, blifva högsta domstolens samtlige ledamöter bibehållna;
H.
II. 14
210
Den 24 Januari.
och befunnos, efter voteringens slut, sedan en voteringssedel
blifvit undantagen och förseglad, samt de öfriga voteringssedlarne
öppnade, rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja— 0.
Nej—47;
i följd hvaraf Nämnden ansett] högsta domstolens samtlige
ledamöter böra vid deras embeten bibehållas.
Ut supra.
G. F. Liljencrants. Gust. D. Björk.
P. Murén. A. Erikson.»
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, att Exped.-Utsk:t skulle anmodas
uppsätta förslag till den underd. skrifvelse, som borde
till K. M. i ämnet allåtas; hvilket bifölls.
Företogs val af de elektorer jemte suppleanter, hvilka, enligt
108:de §:n R. F. och 65:te §:n R. O., skola ega att, jemte
elektorer af de öfriga Riks-Stånden, utse komiterade för tryckfrihetens
vård; och befunnos, efter valförrättningens slut, hafva
blifvit utsedde till
elektorer:
N:o 60. Gr. Mörner, Carl, med 58 röster;
» 236. Frih. Stjerneld, Gustaf Nils Algernon, med 58 röster;
» 275. » Sprengtporten, Jacob Wilhelm, med 57 röster;
» 212. Hr Lind af Hageby, Axel Ferdinand, med 57 röster;
» 2221. » af Wirsén, Carl Thure, med 60 röster;
» 2260. » af Kullberg, Johan August, med 58 röster;
suppleanter:
» 1039. Hr Stjernhoff, fullm. Hr von Knorring, Erik Oscar,
med 53 röster;
» 390. Frih. Nordenfalk, Johan, med 49 röster, och efter
lottning med fern andra ledamöter, som erhållit
samma röstantal.
Föredrogos ånyo oell bifölios Banko-Utsk:ts den 17 ooh21
dennes bordlagda Utlåt:»:
N:o 14, i fråga om årligt anslag till inköp af böcker för
läsebibliotheket vid Tumba;
N:o 16, i ani. af f. Notarien B. J. Bergers ansökning om
förhöjdt årligt understöd;
N:o 17, öfver f. Notarien i Banken G. E. Tranas ansökning
om förhöjd pension;
N:o 18, i fråga om utsträckning till jemväl de före sednaste
riksdag oktrojerade filialbanker af tillåtelsen att å kreditiv i
Den 24 Januari.
211
riksbanken utfärda icke allenast assignationer, utan äfven vexla
r; och
N:o 19, i ani. af väckt motion om anslag till kreditiv för
en tillämnad filialbank i Carlstad.
Föredrogs ånyo Allm. Resv.- och Ekoo.-Utsk:ts d. 17 och
21 dennes bordlagde Betänk. N:o 31, i ani. af väckt motion
(N:o 93), om tillägg till 5:te §:n i K. Förordnm ang:de allmänt
ordnande af presterskapets inkomster den 11 Juli 1862.
Hr von Koch, Nils Samuel: Ehuru jag tror att syftningen
med det nu framställda förslaget är synnerligen god, och
att det är särdeles vigtigt att något i denna rigtning åtgöres,
tror jag likväl, att det sätt, hvarpå man sökt komma till målet,
icke kan antagas, såväl emedan det innefattar en orättvisa, som
ock derföre att det är opraktiskt. Hvarför jag anser det orättvist,
har sin grund deri, att förslaget tydligen åsyftar att man
skulle kunna mot en innehafvares vilja tvinga honom att utarrendera
ett bostadsboställe, sedan han tilträdt det och kanske derpå
nedlagt betydliga kostnader i förväntan att få behålla det under
sin tjenstetid. Att domkapitlet då skulle ega magt att låta
från bostället afsöndra områden, kan icke synas billigt, och är
alldeles stridande mot våra begrepp om den rätt, en boställsinnehafvare
bör ega. Att denna utarrendering icke bör kunna ske
mot innehafvarens vilja, är något som synes alldeles hafva undfallit
Utsk:ts majoritet.
För min del anser jag ett stadgande i den syftning, att
äfven boställen skulle kunna utarrenderas på viss tid, särdeles
lämpligt, men detta bör dock icke ske vid det difmitiva ordnandet
af presterskapets inkomster; man bör icke då beräkna
inkomster af tillfällig beskaffenhet, utan enligt stahla grunder.
Först sedan regleringen skett, samt endast när innehafvaren anser
fördelaktigt att utarrendering sker, anser jag sådan utarrendering
böra kunna komma i fråga. Som sagdt är, att tillåta
utarrendering mot redan varande innehafvares vilja, anser jag
orimligt, och tror icke att R. o. Ad. kan bifalla det. Att LTtsk:ts
mening varit sådan som jag nu antagit, tror jag vara temme
ligen
klart, då man läser på 4:de sidan i dess Betänk.: »Lägenhetsafsöndringar
från de ecklesiastika boställena kunna alltså
reden nu ske, då löntagaren sjelf sådant åstundan Det synes
då vara så mycket större skäl, att, äfven på yrkande af församlingen
eller nyssnämnda embetsverk (som i förev:de läll är
domkapitlet), må kunna för församlingen och det allmänna beredas
den förmån, som af ett för boställshafvaren öfverflödigt
ego-områdes upplåtande till annan kan, utan att den förre tillskyndas
någon förlust, åstadkommas, i det att dels denna jordvidd
varder uppodlad eller, derest densamma redan blifvit det,
åtminstone skött med mera omsorg och till större vinst, än i
boslällshafvarens hand, dels ock församlingen genom inkomsten
212
af arrendet vinner ett bidrag till aflöningen åt dess presterskap.
På det att medlen ej må dragas ifrån berörda ändamål, har
Utsk:t trott sig böra till den bestämmelse, Utskrt går att föreslå,
göra ett tillägg i berörda syfte, och i enlighet jemväl med motionärens
förslag.
Att något missbruk af den sålunda ifrågaställa rättigheten
till utarrendering af öfverflödiga eller obeqvämt belägna egor
skulle kunna, till boställsinnehafvarens verkliga förfång, ega
runi, deremot ar, enligt Utsk:ts förmenande, tillräcklig säkerhet
nedlagd dels i det vilkor, att framställning om afsöndringen skall
göras från domkapitlets sida, som ej kan antagas skola förbise
löntagarens rätt och i de aldra flesta fall ej torde ifrågasätta
någon delning af ett boställe vid andra tidpunkter, än vid inträffande
kyrkoherdeledigliet» etc.
Häraf ser man alt åtgärden kan ega rum, endast med den
garanti, att domkapitlet går i författning om saken. Jag tror
visserligen att domkapitlet i de allra flesta läll kommer att förfäkta
det presterliga intresset, men för de fall, då sådant icke
eger rum. torde det vara nödigt att tillse, det icke någon i
berörda hänseende blifver lidande; ty ehuru man bör och kan
vänta, att hos domkapitlet, såsom bestående af prester, den
kristelisa kärleken i allmänhet är rådande, kan det dock någon
gång hända och har timat, att inom domkapitlet mot en olika
tänkande kamrat gör sig gällande ett odium theologicum. Det
låter sig derföre tänka, att en mindre väl sedd embetsbroder,
som är bostallshafvare, blefve mot sin vilja tvungen att utarrendera
ett redan tillträdt boställe.
Om man verkligen vill saken (och i min tanke är den god),
bör man tillse att den får någon slags sannolikhet för att gå
igenom. Nu har initiativet blifvit lemnadt åt domkapitlet. Med
all aktning lör dessa myndigheter, vågar jag betvifla att man
bör eller ens kan förvänta att domkapitlet ofta skulle komma
att göra bruk af ett sådant. Det naturligaste vore, att initiativet
finge tagas af den, som hade något verkligt intresse af saken,
nemi. boställshafvaren. Som det nu är föreslaget, är det
icke blott osannolikt att dylik hemställan kommer att ega
rum, utan om sådan någon gång göres och församlingen sätter
sig deremot, afstadnar allt vidare tal om saken och stadgandet
har endast tjenat till att väcka missnöje.
Hvad jag tror vara önskligt, är, att sedan regleringen skett,
det må stå en innehafvare af boställe, som han icke sjelf vill
sköta. Iritt att utarrendera större eller mindre delar af detsamma
på viss tid. Man säger, alt utarrenderingen kan ske på
lifstid. Men det är en ganska äfventyrlig sak att taga ett arrende
på obestämd tid, eller på den oftast åldriga prestens
lifstid. Det blir alltid ett hasard-kontrakt, och lågt arrende
blir en gifven följd deraf. Det är deremot alltid godt att på
någon längre tid, t. ex. 20 år, få utarrendera ett boställe.
Jag tror detta vara så mycket mer nyttigt, som under sednare
tider förhållandena så väsendtligen förändrat sig, mot hvad de
Den 24 Januari.
213
voro, när boställen först anslogos. Det var en lång tid, då jord
sköttes utan några insigter hos brukaren, då man kunde slå
sig ned på landet och draga inkomst af jorden, utan att förstå
sig på dess skötsel. Denna tid är nu förbi. Numera måste
hvar och en, som vill draga inkomster af jordbruket, förstå denna
näring lika väl som hvarje annan näringsidkare sitt yrke.
Några insigter i landthushållning kan man i allmänhet icke göra
räkning på hos eri prest, sorn fått ett boställe, och älven
om han vore kunnig i landtbruk, kan det vara andra omständigheter,
som göra det lör honom vådligt eller eljest vålla att
han icke dermed kan sysselsätta sig. Landtbruket kan vara stort
och hans ekonomiska ställning sådan, att han icke kan ingå i
de dryga förlagsomkostnader, sorn erfordras för anskaffande af
kreatur, m. m., som dess rätta skötsel kirnde kräfva. Då synes
mig godt, om en prest kunde på viss bestämd tid, som jag vill
föreslå till 20 år, utarrendera sitt boställe, och detta på det icke
sådana boställen måtte, på sätt först skett, städjas bort till
skada för efterträdaren. Att ett stadgande finnes derom, att fråga
om utarrendering af sådana lägenheter skall bero på K. M:S
pröfning, är godt och väl, men ändå bättre vore, om det blefve
i lag stadgadt att utarrendering af prestboställen finge ega rum
på viss tid. fördelen af en sådan utarrendering tror jag mig
kunna vitsorda i följd af den erfarenhet jag haft, huru ofta
prester, icke blott i norra och vestra utan äfven i södra Sverige,
blifva lidande deraf, att de mot sin vilja måste försöka sig som
landtbrukare, alldenstund det icke funnits arrendatorer, som
varit villiga att åtaga sig hemmanet mot skäligt arrende, då de
icke kunnat få öfvertaga arrendet på längre tid än boställsinnehafvarens
lifstid.
Jag känner en upplyst och kunnig prestman, men som
icke förstod sig på landthushållning; han hade i sina bästa år
lillträdt ett boställe, som han ville utarrendera, men då lian icke
kunde få någon arrendator, som ville öfvertaga hemmanet på
hans lifstid, måste han sjelf öfvertaga dess skötande. Hvarje
annan brukare skulle af bostället dragit en årlig inkomst af
minst 2000 rdr; men för honom sjelf biel' det blott en källa
till ständiga förluster, som minskade hans öfriga små inkomster.
Sådant kunde förekommas, om man lemnade innehafvaren
mer frihet vid utarrenderingen. Några speciella undantag
för prestboställen behöfva icke göras i förordningen om hemmansklyfning
och jordafsöndring, utan för afsöndringar från prestboställen
kunde gälla hvad som är stadgadt.
Jag hemställer således om en återremiss till Allm. Besv.-  och Ekon.-Utsk:t i den syftning, att R. St:r måtte hos K. M.
anhålla om utfärdande af ett så lydande stadgande:
Vill innehafvare af till prestman, vid ordnandet
af aflöningen enligt Iv. Förordningen den 11 Juli
1862, anslaget bostads-boställe, derutaf å arrende
på viss tid, dock högst 20 år, upplåta större eller
mindre andel, må, derest domkapitlet jemte försam
-
214
Den 24 Januari.
lingen dertill samtycka, sådant ske, med vilkor: att
det årliga arrendet af den del, som utarrenderas,
jemförd med det hela, blifver minst T'n del högre än
den enligt 4:de §:n af högstberörde förordning dertill
beräknade behållna inkomst; samt alt de föreskrifter,
som af K. M. i detta afseende särskildt meddelas,
varda iakttagna.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Det Betänk., som nu utgör
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, anser jag hvarken nyttigt
eller behöflig!. Det visar sig att det är endast en liten del af
vårt land, nemi. Norrland, der stadgandet skulle komma att
tillämpas. Jag har dessutom tillsport flera personer från nordliga
delen af landet, hurudant förhållandet med presleboställena
derstädes egentligen är, och lärer det vara ganska iå boställen,
som hafva sådan utsträckning, att något gagn af en sådan afsöndring,
som här är förutsatt, skulle medföras. Men då K.
M. kan tillåta att en boställslägenhet för många år utarrenderas,
anser jag en sådan lägenhet böra kunna bortarrenderas äfven
efter vederläde auktoritets hörande. För min del anser jag således
att man kan komma till målet utan någon förändring i
nu gällande lagar, och om man skulle bevilja det Belänk., som
nu är å bane, vore det, j min tanka, att göra ett ingrepp i presterskapets
rättigheter. Ar det skäl rigtigt, som Utsk:t framlagt,
att nemi. presterne,som hufvudsakligen böra sysselsätta sig med sitt
andliga kall, icke böra hafva så stor jordrymd, att de komma
att befatta sig med verldsliga bestyr, så får jag erinra, att man
redan genom de nya kommunallagarne fråntagit dem en mängd
af dessa bestyr. .Men om man kan antaga detta skäl såsom
rigtigt, skulle det äfven användas för att betaga en mängd andra
boställsinnehafvare deras innehafvande boställen. Så t. ex. de
nuv:de landshöfdinge- och militie-boställena. Hvad landshöfdingeboställena
beträffar, så var orsaken till deras uppkomst den, att
man hoppades höfdingen derigenom skulle blifva mera förtrogen
med landtbruket inom sitt län; militie-boställen åter hafva tillkommit
genom indelningsverket, som skulle rubbas genom en
dylik afskärning. Tider kunna komma, då man anser sig böra
reformera, men denna tid torde härvidlag ännu icke hafva
inträdt.
Då för någon tid sedan fråga var före 0111 ett tillägg till
kommunallagen, afslog R. o. Ad. förslaget härom, på den grund,
att författningen var så nyss utkommen, att man först borde
erfara, huru den i verkställigheten utföll.
Då var det icke fråga om att göra ingrepp i det bestående,
utan endast ett tillägg till hvad, som redan var stadgadt.
Här är åter fråga om att förändra förordningen af den 11 Juli
1862, hvilken äfven är helt ny, och att börja förändra denna,
anser jag, af skäl jag anfört, vara synnerligen olämpligt, hvarför
jag anhåller att R. 0. Ad. behagade alsia detta Betänk.
Den 2i Januari.
215
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag anhåller om upplysning,
huruvida från något af de andra Stånden prot.-utdrag i ämnet
ankommit.
I ani. häraf tillkännagaf undertecknad, dels att någon underrättelse
om Rorgare- och Bonde-Sl:ns beslut i frågan icke
ankommit, och dels att, enligt från Preste-St. ankommet protu
tilra g, sistnämnde Riks-Stånd öfver Betänk:t lättat ett beslut
af följ. lydelse: »Preste-St. afslog detta Betänk., såsom görande
ingrepp i Ståndets privilegier; och skulle de öfrige Riks-Stånden
orri detta beslut underrättas, med hänvisning till Exped.-Utsk:ts
förslag tili underd. skrifvelse vid sistlidne riksdag, N:o 135,
hvarest på pag. 431, 15:de raden nedifrån, börjas det slycke,
som upplyser, att R. o. Ad. biträdt Preste-St:s vid sistnämnde
riksdag i ämnet fattade beslut»; hvarefter undertecknad uppläste
det i prot.-utdraget åberopade stycket af ofvannämnde skrifvelse-förslag.
Gr. Mörner: Af det nu upplästa prot.-utdraget torde R. o.
Ad. hafva inhemta!, att för närvide icke är något att från Ståndets
sida i saken åtgöra. Hade icke ett sådant beslut blifvit
meddeladt, skulle jag hafva förenat mig med dem, som yrkat
afslag. Ett af de mest besynnerliga mom:r i detta förslag, är
det, att initiativet lägges i domkapitles hand. Utan detta stadgande
hade det stått öppet för kommunen eller den eljest för
saken intresserade att sjelf taga initiativet; som det nu är föreslaget,
kan jag icke inse något annat än olägenheter vara att
deraf hemta.
Alven för närv;de har utarrendering försiggått, då församling
och pastor derom varit ense, ehuru endast under kyrkoherdens
lifstid. Häradshöfdinge-boställen hafva fått utarrenderas
på längre tid med K. M:s tillåtelse.
Efter min öfvertygelse, hade man i afseende å prest boställena
bort så förlära, alt man låtit initiativet tagas af den för
saken intresserade parten, som sjelf skulle ega underställa frågan
K. M:s pröfning.
Jag förenar mig nied dem, som yrkat afslag.
Hr von Ehrenheim, Pehr: Vid denna frågas afgörande
torde det vara skäl att erinra derom, att R. o. Ad. vid förra
riksdagen lemnade sitt bifall till en K. M:s Nåd. Propos. i ämnet,
hvilken var uppställd i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
den motion, hvarpå Utslr.t grundat sin hemställan. Vid det förhållande
att Utsk:t i detta fall icke gått längre än motionären,
utan snarare sökt göra en inskränkning i de genom motionen
åsyftade förändringar, anser jag att något skäl icke förefinnes,
hvarför R. o. Ad. skulle frångå ett tillförene fattadt beslut.
Elter min öfvertygelse är det fullkomligt rigtigt att boställsinnehafvaren
skall höras i fråga om utarrendering, samt att sådan
icke utan hans medgifvande må ega rum. Hvarifrån en
216
Den 24 Januari.
värd ledamot hemtat stöd för det påstående att så icke skulle
tillgå vid utarrendering af prestboställens jord, kan jag icke inse.
K. Förordningen af den 19 December 1827 innehåller tvertom
tydliga bestämmelser derom, att innehafvares rätt icke får trädas
för när, och denna generella regel torde väl icke lida något
undantag i afseende å prestboställena.
Helt annorlunda gestaltar sig förhållandet, otn man, i likhet
med Hr von Koch, vill gifva frågan en större tillämpning.
Saken har verkligen mycket skäl (ör sig. Detta är ganska
tydligt visadt af en förutvarande Chef för Ecklesiastik-Dep:tet,
hvars yttrande återfinnes i föreliggande Betänk. Han yttrade
vid förra riksdagen på detta rum: »Ifrågavide stadgande afser
hufvudsakligen de nordligare provinserna och en del af Wermland.
Förhållandet är der sådant, att prestgården i och för sig
sjelf är en teinligen liten lägenhet, men med ganska betjdliga
egovidder på ansenliga afstånd, så att en prestgård, utan att
gifva pastor betydliga inkomster, dock kan hafva flera tusen
tunnland jord, hufvudsakligen skogsmark, men deribland en betydlig
del odlingsbar. Det bidrag till presterskapets aflöning,
som församlingarne i dessa trakter måste utgöra, skulle kunna
fyllas, om dessa jordvidder uppodlades, samt dessutom någon förbättring
ske i presterskapets inkomster. Det är med afseende
htilvudsakligen härpå, som jag velat i förslaget öppna en utväg
för domkapitlen att bereda en fördel både åt församlingen och
presterskapet, utan att tvinga till en utarrendering, sorn detta
sednare ej önskade. Det synes emellertid, att, oaktadt denna
försigtighet, jag gått längre än presterskapet önskat, då det afslagit
denna punkt. Jag tror dock, att detta grundat sig på något
missförstånd om sjelfva punktens mening och bestämmelse. Det
är klart, såsom förut är sagdt, att enligt fiirsta punkten skulle
icke ett bostads-boställe upphöra i denna sin egenskap derföre,
att en viss del af detsamma kunde utarrenderas. Omöjligheten
att flytta inkomsten af ett pastorat från en församling till en
annan förefinnes dessutom, då i aldra flesta fall bostads-boställena
uppkommit på det sätt, att församlingarne inköpt dem
eller de donerats af enskilde personer. Således utgöra de församlingens
egendom, och det är följaktligen icke möjligt att
vid en reglering af lönen flytta inkomsterna deraf från den
ena församlingen till en annan. Den farhåga, som förmodligen
föranledt Preste-St:s afslag, är således efter min mening
ogrundad.»
Jag skulle yrkat bifall, om icke fråga redan uppstått derom
att gifva punkten en vidsträcktare omfattning; men i sakens
nnv:de ställning förenar jag mig med Hr von Koch i hans yrkande
om återremiss.
Frih. Cederström, Rudolf: Jag anhåller att Ståndet
behagade afslå detta Betänk. Förslaget är håde öfverflödigt
och otjenligt. På sätt en aktad reservant. Hr Ros, redan vial,
borde nemi. Förordningen af den 11 Juli 1862 gifva stöd
Den 24 Januari.
217
åt den mening, att all åt presterskapet anslagen jord, som icke
utan olägenhet kan i förening med bosladsboställe brukas, och
hvilken jord alltså, för så vidt inkomsten deraf ej är erforderlig
för den beställning, hvarmed jorden hittills varit förenad,
skall utarrenderas för löneförmåners beredande åt andra prester.
Om detta antages, anser jag det föreslagna tillägget öfverflödigt.
— Otjenligt synes mig förslaget i (lera hänseenden.
Reservanten har anfört, hurusom det skulle medföra ett ökadt
skogslörbruk Utsk:t säger härom, att »hvad angår den farhåga, som
torde hos någon yppas, alt nemi. boställets skog härigenom skulle
komma att nog hårdt anlitas, torde samma inkast befinnas mindre
giltigt, enär skogen på ett hemman ej lärer hafva annan
bestämmelse, än att tjena lill hjelp och gagn åt den, som odlar
jorden å detsamma.» Ja! Mine Hrr, skogen tjenar till sådan
hjelp, så länge den räcker; men utsträcker man öfver (löfvan
dess användande, tager den snart slut, till skada för bo
ställshavare
i kommande lider. Slutligen har reservanten vidrört
frågan om jordbruket och dess stora utveckling på sednare
tider, samt visat gagnet deraf, att aflägsnare delar af boställsjorden
kunna anslås lill anläggande af dagsverkstorp Häraf
anser jag för min del Utsk:ts i motsatt rigtning gående försök
lill bevisning i frågan på ett slående sätt vederlagdt.
Presten bör vara en föresyn för sin församling, och jag
tror det vara fördelaktigt, alt den stora allmänheten ser huru
de husfaderliga pligterna af honom väl skötas, och att han sjelf
ordentligen brukar sin jord. lian bör lättare i andligt hänseende
vinna insteg, när det visar sig, att han, ulan intrång
dock å de presterliga pligterna, går i spetsen såväl för det
ena företaget, som lör det andra, af dem som på landet bland
jordens brukare förekommer. Jag anhåller att Ståndet behagade
afslå Belänk:t.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Ehuru obehagligt
det är, måste äfven jag yrka afslag å Betänlct. Jag kan icke
firma det vara af beholvet påkalladt. Enligt 1827 års författning
är det medgifvet alla boställshafvare, således äfven prester,
att på viss tid utarrendera sina irinehafvande boställen,
följaktligen icke blott, som Hr von Koch uppgifvit, på innehafvarens
lifstid, utan på bestämd tid af ända till 50 år. Jag anser
dessutom förslaget skadligt, enär en boställsinnehafvare
skulle kunna tvingas att mot sin önskan afstå sin jord. Såsom
Hr von Koch redan visat, har Utsk:t verkeligen förutsatt
ett sådant tvång.
Visserligen har Hr von Ehrenheim sagt, att sådant icke
kunde komma i fråga, enär en boställs-innehafvares rätt icke får
trädas för när. Men när innehafvaren icke ens får yttra sig
i saken, synes detta argument föga bevisande. Häri ligger
just det orimliga och skulle i konseqvensen leda derhän, att
äfven militie-boställen behandlades på samma sätt. Innehafvaren af
218
Den 24 Januari.
ett dylikt skulle således en vacker dag finna sig oangenämt
öfverraskad af att man, honom oåtspord, borttoge en eller
annan del af boställets område.
Jag för min del kan icke godkänna en så besynnerlig lagstiftning.
Då den K. Förordmn icke är mer än några månader
gammal och man icke ännu sett dess verkningar, borde
äfven detta skäl tala för afslag. Slutligen vill jag erinra, luiru
frågan behandlades vid förra riksdagen. R. o. Ad. gick visserligen
in på ett någorlunda liknande förslag, men då PresfeSt.
afslog saken, under förklarande att den var af privilegiinatur,
godkände R. o. Ad. Preste-St:s beslut i ämnet.
Presle-St. bar nu på samma sätt påminnt om sina privilegier;
jag hoppas således, att R. o. Ad. äfven nu afslår
Betänkit.
Hr von Koch: Om förslaget i sitt närvarande skick
skulle till afgörande företagas, måste man biträda Preste-St:s
åsigt af förslaget, eller att det går ut på att rubba deras
privilegier, i hvilket fall man såväl genast kunde lägga det till
handlingarne. Om deremot förslaget återremitteras med den
förändring, som jag tagit mig friheten föreslå, vore det möjligt
att icke blott de 2:ne Stånd, som ännu icke fattat något beslut,
utan äfven Preste-St. skulle vilja ingå på den af mig föreslagna
hemställan, såsom innefattande för Preste-St. alla garantier,
enär domkapitlets bifall erfordras, innan ntarrendering
får ske, och reglering derförinnan skall hafva försiggått, samt
innehafvaren skulle bekomma åtminstone mera i
arrende, än som blifvit beräknadt i K. Förordmn af den 11
Juli 1S62.
En värd ledamot bar yttrat, att det vore onödigt att få ett
stadgande derom, att boställsinnehafvare finge utarrandera andel
af sitt boställe på viss tid, eftersom man äfven nu kan ingå
till K. M. med anhållan om rättighet härtill. Men det är
just för att få en sådan rättighet genom uttrycklig lag tillerkänd
boställsinnehalvaren, som jag framlagt mitt förslag. Fördelarne
af att kunna arrendera ut sitt boställe på viss tid äro
stora, och långt större säkerhet för kontraktets bestånd uppkommer
derigenom, än om det skall vara beroende af en persons
lifstid. Jag vet att utarrendering kan ega rum äfven
utan det af mig föreslagna tillägg till förordningen af den 11
Juli 1862, men derigenom att ett så beskaffad) tillägg gjordes,
komme förmånen af en högre inkomst af utarrendering att beredas
boställenas innehafvare.
En sådan anhållan tror jag icke kan bifallas förr än regleringen
föregått.
Gr. Björnstjerna har i likhet med en reservant förmenat,
att det skulle vara onödigt att få elt så beskaffndt tillägg, af
det skäl, att man, efter förordningen om hemmansklyfning och
jordafsöndringar, kunde komma till samma mål.
Den 24 Januari.
219
Jag vill derför fästa uppmärksamheten derpå, att det endast
är mindre delar af egovidden, som i förordningen åsyftas.
I nämnde förordning tror jag icke att man bör göra någon
ändring, särskildt med afseende å presternes boställen.
Jag yrkar fortfarande pä en återreiniss till Utslct i öfverensstämmelse
med den af mig föreslagna ändring i förevrde
Betänk.
Hr Ros, Anders Emanuel: Uti min reservation mot
Utsk:ts Betänk, har jag antvdt de skäl, på hvilka jag anser
samma Betänk, böra alslås. Hvarföre jag nu uppträdt, är lör
att söka vederlägga Hr von Köchs yttrande, att icke ifrågav.de
lagstadgande, såsom jag påstått, hör till boställs-ordningen och
förordningen om hemmansklyfning och jordafsöndring. Med boställs-ordningen
är jag ej nu försedd; men anhåller, att utur
den andra åberopade författningen få uppläsa 7:de §:n af 2:dra
kap:t, som lyder sålunda: »Vill innehafvare af boställe eller
publikt hemman, som icke under stadgad åborätt besittes,
kungs- och kungsladu-gårdar samt öfriga under kronans omedelbara
dispositionsrätt varande hemman likväl undantagna,
jord på viss tid, i enlighet med nu stadgade grunder, upplåta,
gore ansökning derom hos det embetsverk, under hvars allmänna
vård och inseende bostället eller hemmanet är stäldt,
hvilket embetsverk, efter vederbörandes hörande, med afseende
å boställets eller hemmanets framtida nytta och förkofran,
eger att, då skäl dertill finnes, sådant tillåta och vilkoren bestämma.
» Ursprungligen var väl stadgadt, att ej odal åker eller
äng fick afsöndras; men 1858 års förordning tillåter, att
äfven odal-egor under vissa förhållanden få användas lill dylik
afsöndring, såsom då den till afsöndring ifrågasatta lägenheten
är aflägset belägen. Jag vidhåller således mitt påstående,
att hvad som åsyftas med Utsk:ts förslag redan finnes
stadgadt uti de af mig åberopade författningarne, och yrkar afslag
å BetänkU.
Gr. af Ugglas, Ludvig: Jag lemnar derhän, huruvida
Hr von Koch har rätt i sitt påstående, att Preste-St. skulle
hellre vilja antaga hans förslag, än det af Ut skit framställda,
men jag anser att Ekon.-Utsk:t icke kan upptaga Hr von
Köchs förslag, enär det gått till så stor utsträckning utöfver
hvad förut blifvit motioneradt, att det måste upptagas som en
ny motion.
Hvad det nu för Ståndet framlagda förslaget beträffar, anser
jag, att den lönereglering, som för Preste-St. blifvit
framlagd, gått vida längre än denna författning gjort, och derigenom
hinder blifvit undanröjde för presterne, som nu mången
gång ligger dem i vägen, att så uppfylla sin pligt, som vederborde.
Denna sak är dock redan afgjord. Då emellertid
ifrågav;de förslag icke gör någon förbättring i det närvarande,
utan, som Gr. Mörner sagt, snarare är en försämring, emedan
220
Den 24 Januari.
det skulle bero af domkapitlet, huruvida en afsöndring får ske,
oaktadt det kunde vara andra i saken intresserade, som borde
uppträda, skulle endast rubbning ske i en ännu icke tillämpad
författning. Då härtill kommer, att man kan anse frågan vara
af privilegii-natur (och Hr von Koch har sagt att så är), anser
jag att alla möjliga skäl tala för afslag.
Hr von Koch: Den siste ärade talaren har anfört ett
skäl, som, om det vore rigtigt, skulle vara afgörande, nemi.
att hvad jag yrkat, skulle vara en ny motion. Jag tror dock
icke att så är förhållandet, ty om man läser, icke Utsk:ts hemställan,
utan sjelfva motionen, så finner man der, att motionären
föreslagit att utarrendering skall ske, icke af en afsöndrad
lägenhet, utan snarare afsöndring ske lör bostad m. m.
åt boställshafvaren, och allt det öfriga skulle utarrenderas. Motionären
hemställer, att 5:te §:n i K. Förordnm af den 11 Juli
1862 måtte få ett så lydande tillägg: »Ar hostadsboställe af
den storlek, att derifrån kan skiftas eller författningsenligt afsöndras
en lägenhet, tillräcklig att förse löntagare med hans
behof af jorribruksalster, må skifte eller afsöndring ske och
återstoden af bostället i stadgad ordning utarrendpras, då församlingen,
på domkapitlets yrkande, dertill samtycker och åtager
sig bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.
Arrende af sådan jord, som i denna punkt omförmäles, må ej
kunna till annan församling öfverflvttas.»
Detta visar ju att motionen är väckt derom, att hvad jord,
som icke behöfves för bostället och för att förse dess innehafvare
med jordbruksalster, skulle utarrenderas. Detta är
just hvad jag begärt, men med en sådan modifikation, att
detta förslag skulle få en möjlighet att gå igenom, och att
Preste-St. skulle dermed kunna vara belåtet. En sådan modifikation
tror jag man har rätt att göra, när man iakttager
det ändamål, motionären afsett, och endast undanrödjer
några olägenheter, hvarmed motionen i sitt närvarande skick
är behäftad. — Motionen innefattar för närvarande ett ingrepp
i boställsinnehafvarens lagenliga rätt, och det är detta ingrepp
jag velat skulle borttagas.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt Hr. Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
återremiss af förev:de Betänk, och dels afslag derå; framställde
Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Betänk:t,
hvartill svarades nej; sedermera propos. på detsammas återremitterande,
då svaren utföllo med många nej. blandade med
ja; och slutligen propos. på afslag å merberörde Betänk., hvilken
propos. besvarades med starka ja, jemte några nej; och
förklarades ja nu haft öfvervigten.
Den 24 Januari.
221
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts
den 17:de och 21:sta dennes bordlagda Betänk. N:o 32, i
ani. af väckt motion (N:o 50), orri periodiska undersökningar af
helsotillståndet i fosfor-tändsticks-fabriker, till förekommande af
sjukdomen »fosfornekros.»
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk:ts den 17:de och 21:sta dennes på bordet
lagda Betänk. N:o 33, i ani. af väckt motion (N:o 91 hos
R. o. Ad. samt N:o 357 hos Bonde-St.), ang:de dels skyldighet
för postverket att ansvara för enskildes lösväskor och
dels förhöjning i afgiften till postförare för dylika väskors forsling
m. m.
Utsk:ts första hemställan.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Jag anhåller att R.
o. Ad. måtte afslå denna del af Utsk:ts lörslag, ty ehuru onekligt
är att åtgärder böra vidtagas för hämmande af det temmeligen
lättsinniga sätt, hvarpå postväskorna forslas, torde det
dock icke vara lämpligt att utsätta viss plikt för dessas förkommande.
Dessutom, hvarföre skall just 50 rdr rint vara det
rätta ersättningsbeloppet för en dylik väska. För min del får
jag derför föreslå, att B. o. Ad., med afslag å Utsk:ts Betänk,
i denna punkt, ville antaga det af en reservant framställda förslag,
»det K. M. måtte i Nåder anbefalla vederb:de att tillse,
det åtgärder, ledande till större säkerhet för de i lösväskor befordrade
postlörsändningar, än den, sorn för närv:de kommer dessa
till del, måtte, der ske kan, varda vidtagna.»
Frih. Cederström, Rudolf: Ekon.-Utsk:ts ordförande
har i sitt korta föredrag behagat förorda något åtgörande,
ehuru han ansett Utsk:t icke hafva träfTat det rätta, för afhjelpande
af den olägenhet, som för närv:de på flera ställen röjt
sig, och således åt lösväskorna bereda större säkerhet mot
dessas förkommande. Gr. Björnstjerna har trott R. St:r böra
inskränka sig till en hemställan, »det K. M. måtte i nåder anbefalla
vederbrde att tillse, det åtgärder, ledande till större säkerhet
för de i lösväskor befordrade postlörsändningar, äri den,
som för närvarande kominer dessa till del, måtte, der ske kan,
varda vidtagna.»
När emellertid ett förslag är framstäldt, som på ett mera
direkt sätt synes leda till samma mål, vet jag icke hvarför
man icke skulle antaga det, när mot detsamma icke mera grundade
anmärkningar kunna göras, än som nu skett. Reservanten har
22 2
Den 24 Januari.
gjort sig möda med alt söka vederlägga det af Utsk:t fattade
beslut, men jag kan dock icke skilja mig från den af Utsk:t
omfattade åsigt af saken. Man har anfört, att de 50 rdr, som
Utsk:t ansett böra gifvas i ersättning för väskornas förkommande,
icke stå i något bestämdt förhållande till postväskornas verkliga
värde, och att i de flesta fall komme detta belopp att öfverstiga
väskornas materiella värde och värdet af dessas innehåll.
Detta sednare kan i allra flesta fall icke uppskattas med
ett penningebelopp, och den, som haft någon affärsverksamhet,
måste känna, att ofta, i följd af bortkomsten af ett enda bref,
som innehåller ordres om någon vigtigare transaktion, man kan
komma att drabbas af förluster, som icke med stora summor
kunna godtgöras. Jag behöfver icke vidröra en mängd exempel
på ali den skada, som drabbats afsändare genom ett bortstulet
bref. Orri man nu genom stadgande af denna ersättningssumma
kunde åstadkomma en större uppmärksamhet hos vederbörande,
innefattar detta enligt min tanka en stor säkerhet
för brefafsändaren. Det är klart, att de 50 rdr i ersättningsskyldighet
äro satta helt godtyckligt; man hade kunnat taga en
högre eller lägre summa, men orsaken, hvarför man icke ville
stadga lägre summa, var den, att man ansåg ett lägre belopp
icke lika kraftigt eller tillräckligen bidraga till vinnande af ändamålet.
En reservant har sagt, att den föreslagna åtgärden icke
skulle medföra någon större uppmärksamhet från postbetjeningens
sida, emedan denne icke skulle få något obehag af postväskornas
förkommande. Men då det är postverket, som tillsätter
postiljonerna, torde poststyrelsen icke låta en postiljon,
från hvilken väskorna förkommit, vidare få behålla sin tjenst,
och på sådant sätt kan det åsyftade ändamålet vinnas. (Jr denna
synpunkt har Utsluts majoritet sett saken, och jag anhåller om
bifall till dess framställning.
Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm: När man föreslår
K. St:r att ingå till K. M. med en underdånig skrifvelse i något
ämne, bör väl åtgärdens behöflighet vara någorlunda ådagalagd.
Här citerar man exempel på huru lösväskor bortkomma,
utan att någon ersättning kunnat fås; till min kännedom
har icke kommit att sådane väskor gått förlorade, sedan de
kommit i postens omvårdnad. Men om postiljonen stiger af för
att taga sig en sup, och väskorna under tiden stjälas, lärer domstol
nog komma att taga saken om hand. Bevisas det då att
väskorna kommit bort genom postiljonens försumlighet, torde
han icke blott få ersätta dessas verkliga värde, utan dessutom
blifva straffad för tjensteförseelse derigenom att han afsättes
från sin post. Begäres garanti för något bref eller för väskans
framkomst, beviljas sådan, och då får afsändaren ersättning, om
brefvet eller väskan förkomma. Man hemställer om en ersättning
af 50 rdr. Denna siffra är alldeles godtycklig — Lösväskan
kan vara tom. Att då säga, att den skall betalas med
Den 24 Januari.
223
50 rdr är rent af orimligt. Det kan vara en ren affär, att, när
posten stadnar vid en gästgifvaregård, låta väskorna försvinna
och sedan framkomma med påstående orri ersättning. Då jag
derför finner förslaget både orimligt och opraktiskt, kan jag icke
annat än afstyrka Utskds framställning.
Frih. Hermelin, Fredrik: Då en enskild person i sin
omvårdnad mottagit något gods, som kommer bort, nekar han
icke att, om så fordras, ersätta förlusten; men om genom poststyrelsens
försummelse lösväskor förkomma, undandrager sig styrelsen
sådan ersättning. Poststyrelsen sjelf anser att de böra ersättas.
Fordom, då posthemman funnos och posten befordrades
på bondkärror, var förhållandet vida bättre; numera, sedan
en s. k. förbättring i postens förskaffande inträdt, anser sig
ingen ansvarig för hvad som förkommer. En föreg:de talare har
visserligen yttrat sig icke hafva hört. att någon post förkommit,
men, snart sagdt, den dagliga erfarenheten vittnar emot honom.
Om, då någon post förkommit,‘man vänder sig till poststyrelsen, får
man det besked, »vänd sig till postiljonen»; denne å sin sida säger,
»vänd sig till bonden»; bonden, som skjutsat posten, svarar, »jag har
inga ögon i nacken, väskan kan mycket lätt stjälas bort, utan
att jag kan se, hvem som tager honom». Med ett ord, M.
Hrrl all deri oläaenliet, som, genom den nuvarande osäkerheten
och ovissheten, tillskyndas brefafsändaren, inses mycket lätt, och
jag tror att de stora penninge-tillgångar, sorn blifvit postverket
tillerkända, icke borde allenast användas för att genom diligenser
bereda de resande större beqvämligheter, utan äfven till
postens säkrare förskaffande.
Det väckta förslaget afser mindre någon ersättning för det
som kan vara inneslutet i bortkomna väskor, än det, alt landtbefolkningen,
som i så betydlig nion bidrager till postbefordringen,
måtte genom al poststyrelsen vidtagna åtgärder erhålla
större säkerhet att icke förlora sina lösväskor. Den förlust,
som genom sådana åtgärders vidtagande komme att drabba
postverket, vore ringa. Jag går så långt, att jag påstår alt det
vore vinst, ty om landtbelölkriingen hade visshet om att erhålla
ersättning för det förkomna, skulle den oftare än nu begagna
sig af posten och genom sluten rekommendation bereda post
verket
inkomster. Dessutom är det icke meningen att förlusten
skulle drabba postverket, utan postkassan, och denna fick i sin
tur utsöka sin rätt af postiljonen.
Som det nu tillgår, läggas väskorna lösa bakpå vagnen.
Detta är väl icke rälta sättet att fortskaffa posten. Också inträffade,
för att nämna ett ex., helt nyligen att 4 väskor bortkomrno,
och poststyrelsen ansåg det vara af så ringa betydenhet,
att postföraren knappast erhöll nåeot tilltal. Jag nämnde
att kostnaden icke kunde blifva synnerligen betydlig. I sjelfva
verket vore redan mycket vunnet, oin poststyrelsen ville bestå
några rep för att binda väskorna med.
224
Den 24 Januari.
Den föreslagna åtgärden komme att medföra mycken nytta,
sedan sparbankerna nu tyckas hafva vunnit sympathi på landsbygden;
men så länge icke några ersättningsbelopp gifvas för
hvad genom posttjenstemans förvållande förkommer, kan man icke
vänta att sparbanks-direktionerna skola begagna sig af den lägenhet,
som står dem till buds att få penningar försända.
Jag upprepar ännu en gång, att det är mindre för den ersättning,
man kan komma att tillerkännas, som jag väckt denna
motion, än mera på det postverket må få en sporre att egna
mer uppmärksamhet åt lösväskornas vård. Då postiljonerne stå
i postverkets tjenst, är väl det naturligaste att postverket af dem
uttager den ersättning, de kunna kännas skyldige att gälda. En
enskild person kunde visserligen i rättegångsväg göra sin talan
om ersättning gällande, men en sådan rättegång skulle i de
flesta fall komma att medföra vida större omkostnader och besvär
än hela väskan är värd. Jag anhåller om bifall till Utsk:ts
förslag.
Gr. Björnstjerna: Frih. Cederström har mycket riktigt
visat att postväskor ofta innehålla handlingar af den allra
största vigt för den enskilde. När så är förhållandet, frågas:
kan verkligen deras förlust ersättas med de 50 rdr, som skulle
i ersättning erhållas? Nästa fråga blir: kan en sådan plikt
gifva någon säkerhet för att väskorna framkomma? Antingen
är det postverket, som kommer att betala; då torde icke åtgärden
komma att särdeles inverka på postiljonernes nit; är det
åter postiljonen, som skall betala, måste en långvarig rättegång
först utageras. Huru skall saken bevisas? Postiljonens ord är
väl lika godt, som dens, hvilken mottagit väskorna! Man vet
att [ganska ofta, när posten framkommer till stationen, icke något
bud der finnes. Hvad skall postiljonen då göra? Skall han
vänta, till dess budet behagar infinna sig, eller skall han lemna
väskorna till tredje person?
A andra sidan kan icke nekas, att lösväskorna af posttjenstemännen
betraktas som en sak utan all betydenhet. En hemställan
sådan, som den Hr Ljungberg i sin reservation föreslagit,
torde således verkeligen vara af hehofvet påkallad. Jag
tror att poststyrelsen bättre än Utsk:t skall derefter styra saken
till rätta, och får sål., jemte det jag anhåller om afslag å Utsk:ts
Betänk., ytterligare tillstyrka bifall till hvad Hr Ljungberg i
sin reservation föreslagit.
Efter det öfverläggningen härmed ansetts slutad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att derunder hade yrkats dels bifall till
Utsk:ts förev:de hemställan, dels att R. o. Ad., med afslag
derå, måtte för sin del besluta, att R. St:r skulle uti
underd. skrifvelse bos K. M. anhålla, det K. M. måtte i
Nåder anbefalla vederb:de att tillse, det åtgärder, ledande
till större säkerhet för de i lösväskor befordrade postlörsänduingar,
än den, som för närv:de kommer dessa till del,
måtte,
Den 24 Januari.
225
måtte, der ske kan, varda vidtagna, och dels slutligen afslag å
merberörde hemställan.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på
bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många nej jemte
några ja, och sedermera propos. på afslag derå samt antagande
af ofvanomlörmälda förslag till beslut, hvarvid svaren utföllo
med starka ja, blandade med nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Utsk:ts två sednare hemställanden.
Biföllos.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 17 och *21 d:s bordlagde Betänk. N:o 34, i ani. af väckt
motion (N:o 121), om upphörande af expeditionslösen för kontrakt
eller protokolls-utdrag rörande leveranser för Kronans räkning.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Allm. Besv.- o.
Ekon.-Utsk:ts den 17 och 21 dennes bordlagde Utlåt. N:o 3 5,
i ani. af återremiss af Utsk:ts Betänk. N:o 5, ang. uttjente underofficerares
och soldaters befordrande till vissa tjenstebefattningar.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts
den 17 och 21 dennes bordlagde Betänk. N:o 36, i ani. af väckt
motion (N:o 240), om ändring i gällande stadganden rörande
skydds-kopp-ympningen.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 17 och
21 dennes på bordet lagda Betänk. N:o 37, i ani. af väckt motion
(N:o 91), rör.de tiden för auktioners hållande på landet.
Hr Bohnstedt, Theodor Ludvig: Jag hemställer, om
det är så välbetänkt att aflåta till K. M. en skrifvelse om ändring
i ett stadgande, som K. M., på förslag af R. St:r, för ett
par riksdagar sedan utfärdat. Visserligen kan det tyckas sorn
frågan icke vore af synnerlig vigt, men det är dock ganska
vigtigt att förändringar i det bestående icke vidtagas, när de
icke äro af behofvet påkallade, och sålunda ännu mindre, när en
föreslagen åtgärd skulle leda till en försämring. Särskildt i denna
fråga anser jag stabilitet vara af nöden. Det är föreslaget att
utsträcka tiden för auktioners hållande några timmar om aftonen
under den mörka årstiden. Erfarenheten har dock visat,
att det är just under dessa sena timmar, som oordningar uppkomma.
Sedan nemi. dagsverkena äro slutade, taga en mängd
drängar och pigor sig ledighet för att besöka auktioner, mindre
för att göra inrop, än för att tillställa bullersamma nöjen. Det
nu gällande stadgande har visat sig kunna motverka detta oskick,
och jag tror derföre illa vara att återgå till det äldre stadgandet
i ämnet.
H. II. 15
226
Den 24 Januari.
Utslct andrager i sin motivering såsom skäl till utsträckande
af auktionstiden det förhållande, att auktioner å många orter
fortgå utöfver den för dess alslutande bestämda tiden, när ingen
åklagare finnes. Om de således nu, i stället att afslutas kl. 7,
finge räcka till kl. 9, skulle de helt säkert komma att räcka till 12
på natten, — derest ingen åklagare infinner sig. Som ett skäl för
utsträckningen har man anfört, att bränvin numera ej får finnas
vid auktioner. Helt nyligen har man dock läst huru tvenne
svågrar, som tillsammans besökt en auktion och dervid trakterat
hvarandra med bränvin, sednare på aftonen kommit i slagsmål,
hvarvid den ene svågern af den andre blef ihjälslagen. Denne,
en 26 års man med familj, silter nu häktad såsom mördare i
afvaktan på sitt straff. Om man nu åter utsträcker tiden för
auktioners hållande, kommer man in i det gamla spåret, och
oordningar, som nu gällande förfining något hejdat, skulle åter
uppstå. Om den auktionslörrättande tvingas att börja auktionen
tidigare, t. ex. kl. 12 på middagen, kunde den vara afslutad till
den nu bestämda tiden.
På grund af hvad jag nu anfört, men hufvudsakligen på
det man icke må besvära K. M. med en ny skrifvelse om ändring,
anhåller jag om afslag.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Hr Bohnstedts och
min tanka om hvad som förstås med »nyss» äro helt olika.
K. M:s författn. är af år 1848; vi räkna nu 1863. Det är
icke så »nyss». Jag önskar visserligen att inga ändringar vidtagas
i författmn, som icke blifvit försökta, men 15 år är en
tid, som förefaller nog rund, för att R. St:r nu kunde tillåta sig
föreslå någon förbättring i ett så gammalt stadgande.
Hr Bohnstedt har omtalat, hurusom en svåger blifvit efter
ett auktionsbesök ihjälslagen. Om svågern haft den oturen att
blifva ihjälslagen vid en auktion, som slutade kl. 7, kunde intet
stort värre hafva handt honom, om auktionen räckt till kl. 9.
Om, såsom olta är fallet, några nummer vid ett auktionstillfälle
äro qvar, när klockan slår 7, hvad blir då följden? Jo! Att
auktionen skall fortsättas en annan dag, och att 2:ne, i st. för
en e. m., kastas bort. Vi veta alla huru det tillgår vid
dylika tillfällen. Efter auktionens slut stannar hela samlingen
qvar, och muntrationer vara långt in på natten. Det är således
2:ne dylika tillställningar man önskar framtvinga i stället
för en.
Att tänka sig, det en auktion på landet skulle börja på
morgonen, förefaller så besynnerligt, att jag icke kunnat tro
Hr Bohnstedt, såsom gammal landtbrukare, om att framkomma med
ett dylikt påstående. Månne en husbonde någonsin tillåter sitt folk
att gå ifrån hela dagsarbetet? Då slutligen en auktion räcker jemnt
så länge som något finnes att försälja, och då, enligt min uppfattning,
det är en ren vinst, att hvad som nu drar folk i tvänne
Den 24 Januari.
227
dagar, kan afslutas på en, anhåller jag om bifall till Utskits
Betänk.
Frih. Cederström, Thure: För min del är jag visser
ligen
af den åsigt, som Hr Bohnstedt uttalat, att man icke bör
onödigt ändra en författning, på det vördnaden för densamma
icke må spillas; men detta bör icke leda derhän, att man icke
skulle söka ändring i en ekonomisk författning, när erfarenheten
visat att den är olämplig. Hvad den föreslagna förändringen
beträffar, tror jag, att hvar och en, som betraktat frågan, finnér
att det tvertom föranleder till mycket stora oordningar, om auktioner
nödvändigt skola afslutas kl. 7. Förslaget att utsträcka
tiden för auktioners afslutande till kl. 9, anser jag mycket välbetänkt,
och då dervid icke får säljas spirituosa, tror jag ingen
fara kommer att uppstå. Deremot anser jag ganska farligt att
en mängd tnenniskor samlas för att nästa dag på samma sätt
återkomma; ty om 8 ä 10 persedlar finnas osålda, när kl. slår
7, afslutas auktionen för den dagen och fortsättes en annan.
Då jag således icke kan finna att förslaget, om det antoges,
komme att föranleda till oordningar, utan tvertom medföra gagn,
alldenstund det är en ganska vigtig sak att tid icke förspilies,
förenar jag mig med Gr. Björnstjerna i hans yrkande om bifall
till Utsk:ts Betänk.
Frih. Cederström, Rudolf: Ehuru vid detta tillfälle
icke antecknad som reservant, har jag dock inom Utsk:t röstat
mot förslaget, och anhåller att äfven här få uppträda mot Utsk:ts
Betänk. Gr. Björnstjerna har försvarat detsamma, och derunder
till genmäle å Hr Bohnstedts påstående yttrat, att den tid, som
förflutit sedan förfiningen utkom, icke vore för kort, för att i
förfiningen vidtaga några ändringar, enär, under 13 år, som
förflutit, de härvid inverkande förhållanden hafva kunnat undergå
förändring. Men i sjelfva verket gifves det förhållanden, som
lika litet under 13 år, sorn under loppet af 1300 år förändras,
och det är naturförhållanden. Mörker är något, som, till sitt inbrytande
och upphörande, icke är underkastadt annan omskiftning
än den årstiderna föranleda. Detta under en stor del af
året i vår nord rådande mörker gifver ofta anledning till hvarjehanda
oordningar under auktionsbesökande folkförsamlingars
qvarvaro å auktiorisstället (så påstås det); och jag vet icke,
hvarför man, derest denna uppgift är grundad, genom ett stad
gande
skall gifva anledning till lagöfverträdelser.
Om ett tjenstehjon begär lof, för att infinna sig vid en
auktion, så stadnar det gerna qvar till dess slut, om ej längre.
Under det då minoriteten följer med auktionsropen, är pluraliteten
kanske sysselsatt med helt annat för moraliteten mer och
mindre sårande tidsfördrif.
Om, såsom det påstås, oaktadt det nu lagligt gällande förbudet,
auktionen fortgår till kl. 9 e. m., månne man icke deraf
kan draga det korollarium, att, om den föreslagna tiden går
228
Den 24 Januari.
igenom, så komme auktionen att fortsättas till 11 på natten, om
ej längre, och hemfärden att ske vid djupa !midnatten. Det
vore just icke förmånligt. Som jag således icke finner några
giltiga skäl, som tillstyrka bifall åt Utsk:ts Betänk., förenar jag
mig med Hr Bohnstedt att yrka afslag å detsamma.
Hr Nordenfelt, Enar Wilh.: Jag vet nästan ingenting
förderfligare, som lagstiftaren kan taga sig före, än att göra till
brott, hvad som icke är brott. Hvad särskildt den i detta ämne nu
gällande författning beträffar, så inskränkes genom densamma
menniskans naturliga frihet. Sådana lagar äro icke nyttiga, i
huru godt syfte de än må hafva blifvit stiftade. Den sista förordningen
i ämnet hade till uppgift att förekomma, det folket
inledes i frestelse; men månne den verkligen kunnat åstadkomma
detta? Visar icke erfarenheten att auktionen, förbudet oaktadt,
fortgår så länge den går bra och något finnes osåldt?
Jag frågar eder, Mina Hrr! om författningen kunnat ordentligen
tillämpas? Det låter kanske illa att en landshöfding med
gifver,
att han icke kan hålla en förfining i efterlefnad, men
sådan är verkliga händelsen i afseende åt denna förfining. Det
låter sig göra i en stad, der polis finnes på stället och allt ligger
i öppen dag. Der kan man tvinga folket att sluta med
auktionen på visst klockslag; men på landet kan lagbrottet ega
rum opåtaldt, om auktionen icke försiggår i närheten af länsmannens
boning, för så vidt denne bryr sig om att stadna qvar
och anställa åtal.
De bildade klasserna få fortsätta sina nöjen intill ljusan
dag, utan att någon ifrågasätter att t. ex. en bal skall afbrytas
eller de församlade skiljas förr än dem så behagar, men öfver
Svenska menigheten upphäfver man sig till förmyndare och den
skall gå sin väg på viss tid. Det förefaller mig så upprörande
att Svenska menigheten icke får vara tillsammans, emedan oordningar
möjligen kunna uppstå, att jag helst skulle vilja att Betänkt
återremitterades, på det att Utsk:t måtte framkomma med
en framställning, det K. M. måtte upphäfva hela författningen
såsom olämplig och icke ledande till det ändamål, man hoppats
vinna. Men då jag icke kan motse att en sådan framställning
komme att vinna bifall, vill jag icke yrka på återremiss, utan
tillstyrker bifall till hvad Utsk:t föreslagit, då det är ett steg
till att skänka de omyndiga några timmars frihet. Jag vill derjemte
erinra om, att den farhåga för ökade oordningar, som här
blifvit uttalad, icke är af synnerlig stor betydenhet, emedan det
är långt vådligare att bibehålla lagar, som, emedan de äro obilliga,
föraktas af allmogen, ända till dess den blifver stämd för
lagöfverträdelsen.
Hr De Maré, Baltzar: För min del anser jag den föreslagna
förändringen hvarken nödig eller nyttig, utan tillhöra de
reformer, som ganska väl kunna undvaras. Hr Bohnstedt och
Den 24 Januari.
229
Frih. Cederström, Rudolf, hafva andragit så många skäl för samma
sak, att jag knappt anser något i den vägen behöfva ytterligare
anföras.
Orsaken, hvarföre man utsatt tiden för auktioners afslutande
till kl. 7, är visserligen hufvudsakligen den, att man fruktat
för mörkret, detta mörker, så många lasters moder; men,
säger man, i så fall hade man bort utsätta tiden till kl. 4 på
efterm., ty vid vissa årstider är det mörkt så dags. Som mörkret
dock är något, som icke låter reglera sig, har man gått en
medelväg och utsatt timman till kl. 7. Att det är något ingrepp
i personliga friheten, att man på auktioner skall skiljas
åt kl. 7, kan jag icke finna, lika litet, som jag delar den föregående
talarens påstående att deri ligger något »upprörande.»
Jag deremot anser upprörande, om en landshöfding, såsom han
sjelf yttrat, verkligen icke skulle kunna hålla den ordning i sitt
län, att han förmår bringa en tydlig och klar förordning till
efterlefnad. Ar förhållandet sådant med denna författn., skulle
man ock kunna misstänka detsamma i afseende å andra ordnings-lagars
efterlefnad, och då tjenar till intet, hvarken att stifta
eller ändra dem.
Jag anhåller att R. o. Ad. behagade afslå ifrågav:de Betänk.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Jag vill endast i korthet
tillkännagifva, att jag instämmer i de yttranden, som blifvit afgifna
af Hr Bohnstedt, Frih. Budolf Cederström och sednast
af Hr De Maré. Min öfvertygelse är, att stadgandet om tiden
för auktions-förrättnings slut af den 22 September 1848 eger
mycket skäl för sig; och den tid på året, då auktion skall afslutas
kl. 7, är dessutom helt kort, endast de 4A månader (15
Oktober till 1 Mars), då den mörkaste årstiden inträffar.
Man har visserligen anfört såsom skäl för en utsträckt auktionstid
det förhållande att det numera är förbudet att på auktionsställen
utminutera spirituosa; men jag får fästa uppmärksamheten
derpå, att denna författn., i likhet med så många andra,
kan kringgås. Dels kunna lönkrögerier finnas i närheten
af auktionsstället, som det är ganska svårt för kronobetjeningen
att kontrollera; dels har man den utväg öppen, att genom «slarkt
kaffe» och åtskilliga andra åtgärder eludera författnm. Vanligen
uppstå också, såsom väl bekant, mot slutet af auktionen oordningar.
Afven är det om aftonen, som den stora massan blir
lurad att betala mera än som vederbör.
Det är visserligen sannt, att författnm icke kan allestädes
bokstafligen vidmakthållas; dock tror jag gemenligen så tillgår,
att om endast några få nummer återstå osålda, när tiden lider
åt 7-slaget, man skyndar sig att försälja desse, på det auktionen
må alslutas inom laga tid; men återstå flera nummer, så
afslutas auktionen för den dagen, för att fortsättas en annan dag.
En annan fördel deraf att auktionen slutar kl. 7 i stället
för 9, tror jag vara den, att i sednare fallet komme en mängd
personer att öfver natten stadna qvar på auktionsstället.
230
Den 24 Januari.
Oaktadt jag, i likhet med en aktad talare på 2:dra grefvebänken,
icke tillhör dem, som vilja lägga tvång på folket, anhåller
jag dock på grund af anförda skäl om afslag å Betänk:t.
Hr Bohnstedt: Jag har begärt ordet, för att besvara några
gjorda påståenden.
Gr. Björnstjerna har sagt att en tid af 15 år kan vara
tillräcklig för att berättiga R. St:r att begära ändring i ett lagstadgande.
Härvid torde jag få erinra, att detta stadgande fordrat
längre tid att få tillämpadt, just derföre att det hade att
motverka en sedan lång tid hos allmogen inrotad vana, helst i
brist på åklagare det endast högst långsamt och partielt blifvit
tillämpadt. Den författn., som varit gällande dessa år, har visat
sig verksam i så måtto, att auktionen börjats tidigare på dagen
och således äfven kunnat hinna att afslutas inom laga tid. Dessutom
är det en känd sak, att den dag, då auktion hålles, i alla
fall är förspild, men äfven andra dagen kan gå förlorad, om
auktionerna la fortsättas för sent på natten; i synnerhet är detta
händelsen för de personer, som af auktions-tilllallena endast taga
sig anledning att råkas och rusta natten om.
1 afs:de på Hr Nordenfelts yttrande, får jag fästa uppmärksamheten
derå, att om någon bjuder personer till sig, så
är han värd och behåller sina gäster så länge han behagar, men
vid en auktion, ej sällan anställd i följde af dödsfall, måste
gårdsinnehafvaren se sitt hus belägradt af en mängd personer
långt in på natten, utan att hafva den ringaste makt att blifva
af med dem, eller kunna hindra de oordningar, som stundom
deraf uppkomma.
Jag förnyar således min anhållan om afslag.
Hr Wolffelt, Maur. Cons t.: En mer än 20:årig erfa
renhet
under mitt vistande på landet har förvissat mig om nödvändigheten
deraf, alt auktioner må taga slut så tidigt, som
möjligt, och att det således är af vigt att förordningen i ämnet,
sådan den nu är, fortfarande må få gälla. Några särskilta skäl
behöfver jag icke härför anföra, — sådana äro af andra talare
tillräckligt framhållna. Ett vill jag dock erinra om, nemi. att
en likartad fråga var före vid sistlidne riksdag, och att den då
blifvit afslagen, — hvilket beslut jag hoppas R. o. Ad. äfven
nu behagade fatta.
Gr. Björnstjerna: Jag är verkligen ledsen att ännu en
gång behöfva uppträda i denna högvigtiga fråga, men finner
mig dertill föranledd af ett yttrande af Hr von Troil. Han sade,
»att när man vet huru det går lill på landet vid auktionstillfällen»,
vet man, att om några artiklar äro qvar, när kl. slår
7, så begår man ett lagbrott och fortsätter auktionen. Mig förefaller
att just detta talar för förslaget, ty en lag, som ej efterlefves,
bör väl afskaflas. Hr Bohnstedt har rigtigt anmärkt att
man vanligen efter en auktion har föga nytta af folket den
Den 24 Januari.
231
följ:de morgonen. Nu frågas: år det skäl att utsträcka detta till
2:ne dagar, i stället för en.
Att börja en auktion före eftermiddagen, har jag redan sökt
visa vara en ren omöjlighet, och hvarken husbönder eller arbetsfolk
gå till dylika förr än de spisat middag.
Jag tycker icke om auktioner; anser således att de böra
räcka så kort som möjligt; för att vinna detta mål, föranledes
jag att fortsätta mitt yrkande om bifall till Stats-Utsk:ts Betänk.
Frih. af Schmidt, Georg: Då jag inom Utsk:t tillhört
deras antal, som röstat för bifall till förslaget, anser jag mig
med några få ord böra försvara detsamma. Jag har sjelf varit
i erfarenhet om »hurn det tillgår på landet vid auktionstillfällen,»
och tror mig kunna vitsorda, att oordningar dervid visst icke
så ofta förekomma, som man velat låta påskina. En orsak,
som härtill bidragit, har varit det förhållande, som funnits seden
1848, att rättigheten att utskänka bränvin blifvit inskränkt;
också är det vid högst få auktionstillfällen som bränvin utskänkes,
och jag tror icke några olägenheter skulle uppstå efter
auktionen, derföre att denna slutar sednare än nu är fallet. Inom
Utsk:t höjde sig icke mer än 2:ne röster mot förslaget, och det
var så mycket mer oväntadt för mig att här få höra en mängd
personer uttala sig mot detsamma.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels afslag å förev.de Betänk., framställde Hr Gr.
o. Landtm, först propos. på bifall till detsamma, hvartill svarades
många ja och nej i blandning, och sedermera propos. på
afslag derå, då svaren utföllo med många och starka ja, blandade
med många nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voter:s-propos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänk.
N:o 37, i ani. af väckt motion, rörande tiden för auktioners
hållande på landet, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. ifiågav:de Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja—49.
Nej—50.
232
Don 24 Januari.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den
17 och 21 dennes på bordet lagda Betänk:n:
N:o 38, i ani. af väckt motion (N:o 277) om ändring i gällande
författningar rörande skyldighet för rusthållare att hålla
klippare; och
N:o 39, i ani. af väckt motion (N:o 264) i fråga om rättighet
för egare af hemman, hvarvid gästgifveri-rörelse är förenad,
att samma rörelse sig afsäga.
Föredroes och bifölls Stats-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 31, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de pension
från allm. indragnings-staten åt Justitie-rådet m. m. Axel
Fredrik Gyllenhammar.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stals-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde Utlåt:n:
N:o 32, i ani. af Iv. M:s Nåd. Propos. om anslag till försök
för utrönande af dels s. k. pansarplåtars af Svenskt jern
förmåga att emotstå skott och dels lämpligaste konstruktionen
af refflade gjutna jernkanoner till fartygs bestyckning m. m.;
N:o 33, i ani. af väckt motion om anslag eller lån af allmänna
medel åt Länsmannen J. Sandqvist, till gäldande af den
på länsmansbostället Grillby N:o 3 belöpande skifteskostnad;
N:o 34, i ani. af väckt motion om anvisande af medel till
Westerbottens läns pröfnings-komité, såsom tillskott för bestri
dande
af de i 76:te §:n bevillnings-stadgan omlörmälda utgifter;
och
N:o 35, i aid. af väckt fråga ang:de ombyggandet af östra
flygeln af R. St:rs hus.
Föredrogos och biföllos Stats-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde
Utlåtm:
N:o 36, i ani. af väckt motion om begagnande af postremissvexlar
för öfversändande af penningar från och till Riksgälds-kontoret;
och
N:o 37, i ani. af väckt motion om beviljande af ett räntefritt
amorteringslån till bestridande af arfvoden åt landtmätare
vid laga skiften i Norrbottens län.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
dels Stats-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde Utlåt.
N:o 38, ang:de regleringen af uigifterne under Riks-Statens
första hufvudtitel; och
dels Bevilln.-Utsk:ts samma dag bordlagda Betänkm
N:o 4, ang:de kurhus-afgiften, och
Den 24 Januari.
233
N:o 5, i ani. af väckt fråga om upphäfvande af bevillningen
för hundar.
Föredrogos och biföllos Banko-Utsk:ts den 21 dennes bordlagde
Utiåt:n:
N:o 20, i ani. af ett utaf f. d. Faktoren och Handlanden
C. G. Schöldström gjordt ackordsanbud;
N:o 21, i ani. af f. d. Klädeskramhandlaren G. Westlind
J:sons ansökning om eftergift af skuld till Banko-diskontverket;
och
N:o 22, i ani. af ett utaf Advokat-fiskalen G. Hörstadius
gjordt ackords-anbud.
Föredrogos, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts d. 21 dennes bordlagde Betänkm:
Nio 40, i ani. af väckt motion (N:o 155) om rättelse i gällande
föreskifter beträffande ersättning åt läkarekorpsens medlemmar
efter rese-reglementet och för inqvartering;
N:o 41, i ani. af väckt motion (N:o 106) om upprättande
af normalritningar att tjena till ledning och efterrättelse vid
folkskolors uppbyggande;
Nio 42, i ani. af väckt motion (N:o 156) ang:de indragning
af sjötullen vid Blockhusudden m. m.; samt
N:o 43, i ani. af väckt motion (N:o 424) ang:de meddelande
af föreskrifter i afseende på sättet för postdiligensers förskaffande.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, att, som hela föredragningslistan
nu blifvit genomgången, det till fortsättande af plenum på
e. m. utfärdade anslag måtte få nedtagas; hvilket bifölls.
Slutligen anmältes och bordlädes nedannämnde Utlåt:n och
Betänkin, nemi, från
Stats-Utskottet:
Nio 39, angide regleringen af utgifterna under riks-statens
andra hufvudtitel;
N:o 40, angide regleringen af utgifterna under riks-statens
tredje hufvudtitel;
,.N:o 41, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. angide stats-pension
åt Öfversten m. m., Frih. Nils Ericson;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
Nio 44, i ani. af väckta motioner om åtgärders vidtagande
med afseende å grindars uppförande öfver allmänna vägar;
Nio 45, i ani. af väckt motion derom, att Lif-regementets
husarkorps måtte till en del ställas på vakans;
234
Den 28 Januari.
N:o 46, i ani. af väckt motion om indragning af karantänsanstalten
å Känsö;
N:o 47, i ani. af väckt motion om förändrad klassifikation
af städerna i riket;
N:o 48, i ani. af väckt motion rörande sättet för kasserade
beklädnads- och utrednings-persedlars försäljning för kronans
räkning;
N:o 49, i ani. af väckta motioner om ändringar i gällande
föreskrifter rörande underhåll af allmänna vägar;
N:o 50, i ani. af väckt motion om ändring i K. reglementet
för Telegraf-verket den 2 Augusti 1856;
N:o 51, i ani. af väckt motion om ändring i gällande föreskrifter
rörande skyldighet för ångfartyg att taga lots, äfvensom
i lotstaxan;
N:o 52, i ani. af väckt motion dels om ansvarsbestämmelser
för underlåtenhet att nattetid å fartyg, som ligger till ankars,
hafva lanterna, dels om styrning och manövrering till undvikande
af ombordläggning m. m.;
Kiddarhus-Utskottet:
N:o 5, öfver Riddarh.-Direktionens riksdags-berättelse.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen den 28 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.-utdrag för den 24 dennes samt pleniprot:t
för den 6 sisth December e. m.
Hr Gr. o. Landtm. lät uppläsa en från Konungens HofMarskalks-embete
ankommen skrifvelse af följ:de lydelse:
Till den bal hos Deras Maj:ter Konungen och Drottningen,
sorn kommer att gifvas Onsdagen den 28 Januari 1863 kl. ^ 9
Den 28 Januari.
235
e. m,, hvartill uppgången blifver i vestra slottshvalfvet 2 tr. upp,
och inkörning genom södra hvalfvet till det vestra, då souper,
för dem som icke äro särskildt tillsagde, serveras i f. d. EnkeDrottning
Desiderias matsal, östra hvalfvet 1 tr. upp, kl. A 12
och hämtning kl. 12, dervid klädseln är stor uniform med banden
utanpå rocken och hvita underkläder för dem, till hvilkas
uniform sådane höra, får jag äran anhålla att genom Hr Gr:s o.
Landtnäs försorg blifva inbjudne samtlige till Högfl. R. o. Ad.
hörande ledamöter jemte sekreteraren.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utsk:ts den 21 och 24
dennes på bordet lagde Utlåt:n:
N:o 32, i ani. a( K. M:s Nåd. Propos. om anslag till försök
för utrönande af dels så kallade pansarplåtars af Svenskt
jern förmåga att emotstå skott och dels lämpligaste konstruktionen
af refllade gjutna jernkanoner till fartygs bestyckning m. m.;
N:o 33, i ani. af väckt motion om anslag eller lån af allmänna
medel åt Länsmannen J. Sandqvist, till gäldande af den
på länsmansbostället Grillby N:o 3 belöpande skifteskostnad;
N:o 34, i ani. af väckt motion om anvisande af medel till
Westerbottens läns pröfnings-komité, såsom tillskott för bestri
dande
af de i 76:te §:n bevillnings-stadgan omförmälda utgifter;
samt
N:o 35, i ani. af väckt fråga ang:de ombyggandet af östra
flygeln af R. St:rs hus.
Upplästes följ:de från Hr Stats-Rådet och Chefen för K.
Finans-l)ep:tet till Hr Gr. o. Landtm, aflåtna skrifvelse:
K. M. har i Stats-Råd denna dag förklarat, att, ehuru det
årliga anslag till K. M:s hofhållning, som af R. St:r vid 1823
års riksdag bestämdes, efter en tidrymd af fyratio år, då nästan
alla utgifter ansenligen stegrats, ej vidare kan vara tillräckligt
att fylla de behof, för hvilka detsamma nämnda tid varit beräknadt.
K. M. likväl af grannlagenhet hittills ej velat ifrågasätta
förhöjning häruti, och att det ännu vid inriev:de riksdags början
var K. M:s afsigt att låta frågan derom till nästa riksmöte
anstå. Men då utgifterna för den K. hofhållningen under sistlidet
år, enligt nyligen afslutade räkenskaper, befunnits hafva i
ännu betydligare mån än under de nästföregående åren öfverskridit
det härför anvisade anslag; samt då ‘de omkostnader,
som af hoflorvaltningen måste bestridas, vore till största delen
oundgängliga och för öfrigt i allmänhet sådana, som ej lämpligen
kunde indragas; har K. M. funnit sig ej längre böra uppskjuta
att öppet meddela folkombuden dessa förhållanden, och
redan vid innev:de riksdag äska en nödig förhöjning i den å
riks-statens första hufvudtitel anvisade summan för K. M:s hofhållning.
K. M. har fördenskull uppdragit åt Chefen för FinansDep:tet
att, efter infordrade upplysningar från Riksmarskalks
-
236
Den 28 Januari.
embetet och K. hofförvaltningen, uppgöra samt K. M:s pröfning
i Stats-Rådet underställa förslag om aflåtande till R. St:r
af Propos. ang:de erforderlig förhöjning af ofvannämnda anslag.
Med anledning häraf får jag, enligt K. M:s Nåd. befallning,
om detta K. M:s beslut äran lemna Hr Landtm, underrättelse,
för att meddelas Höglofl. R. o. Ad., på det att föredragningen
och pröfningen af första hufvudtiteln må, derest Ståndet så finner
lämpligt, kunna uppskjutas intill dess berörda K. Propos.
hunnit till R. St:r atlemnas och Stats-Utsk:ts Utlåt, deröfver till
Riks-Stånden inkommit, då anslagen under nämnde hufvudtitel
kunde i ett sammanhang pröfvas och bestämmas.
Härefter anmälte sig och yttrade
Frih. Gripenstedt, Joh. Aug.: Sedan K. M:s förklaring
ang:de aflåtande af en särskild Propos., rörande förhöjning af
dess hofhållningssumma nu blifvit inför R. o. Ad. uppläst, torde
det vara öfverflödigt att anföra de skäl, som tala för att föredragningen
och pröfningen af Stats-Utsk:ts Utlåt. ang:de utgifterna
under första hufvudtiteln må för tillfället uppskjutas; och får
jag fördenskull föreslå, att R. o. Ad. ville besluta ett dylikt
uppskof, intilldess nämnde Utsk:s Utlåt, öfver ifrågav:de Propos.
hinner inkomma, på det att ärendet må kunna i ett sammanhang
behandlas.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad., på sätt
Frih. Gripenstedt föreslagit, behagade besluta, att med behandlingen
af Stats-Utsk:ts Utlåt. N:o 38, ang:de regleringen af utgifterna
under riks-statens första hufvudtitel, skulle anstå, intilldess
nämnde Utsk. inkommit med Utlåt. ang:de den Nåd. Propos.
om förhöjning i II. M. Konungens holhålinings-anslag, som
K. M. enligt den nyssupplästa skrifvelsen ämnade till R. St:r
afgifva, samt att dessa båda Utlåtrn sedermera skulle i ett sammanhang
till pröfning och afgörande företagas.
Ropades ja.
Föredrogos ånyo och biföllos Bevilln.-Utskits d. 21 och 24
dennes bordlagde Betänkm:
N:o 4, ang:de kurhus-afgiften; och
N:o 5, i ani. af väckt motion om upphäfvande af bevillningen
för hundar.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Allm.
Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 21 och 24 dennes på bordet lagde
Betänk. N:o 40. i ani. af vackt motion (N:o 155) om rättelse i
gällande föreskrifter beträffande ersättning åt liikare-korpsens
medlemmar efter res-reglemente och för inqvartering.
Utskrts första tillstyrkan.
Den 28 Januari.
237
Gr. Mörner, Carl Göran: Det är val med militära
tjenstemän i motsvarande grader som nu ifrågav:de läkare böra
jemföras; eljest torde äfven denna omständighet komma att föranleda
tvist. Jag tror således, att Utsk:ts förslag är något ofullständigt
och behöfver för rättelses vinnande i antydda hänseendet
återförvisas.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: För min del kan jag
icke se någon otydlighet i Utskits förslag. När resereglemente!
utgafs, hade militär-läkarne redan en viss, af K. M. stadfästad
rang; efter denna erhöllo de dagtraktamente och skjutsersättning;
de civile läkarne sattes i samma kategori, som de forre;
sednare har en nödig förhöjning i läkarnes rang egt rum, utan
att rese-reglementets bestämmelser derefter rättats. En regementsläkare
med regementsofficers rang erhåller således fortfarande
blott kaptens traktamente o. s. v. Det är denna orättvisa
Utsk:t föreslår att rätta.
Saken är lika tydlig som billig, och anhåller jag att R. o.
Ad. ville densamma bifalla.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Hr Gr.
o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till och dels återremiss af Utsk:ts förev:de hemställan, framställde
Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till densamma och, då
dertill svarades åtskilliga ja jemte ett eller annat nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Utsk:ts sednare hemställan.
Bifölls.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv.- ooh Ekon.-Utsk:ts
d. 21 och 24 dennes bordiagde Belänk. N:o 41, i ani. af väckt
motion (N:o 106) om upprättande af normalritningar, att tjena
till ledning och efterrättelse vid folkskolors nppbyggande.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 21 och
24 dennes på bordet lagda Betänk. N:o 42, i ani. af vackt motion
(N:o 156) om indragning af sjötullen vid Blockhusudden.
Hr Fåhraeus, Joh. Fredr.: Den skyldighet till anläggning
vid Blockhusudds tullstation, hvarom bär är fråga, leder
sitt ursprung från en allmän grundsatts, som af ålder i våra
seglationsförlättningar gjort sig gällande, att ingen, utan ansvar,
må segla eller ro tullen förbi.
För visitationsskyldighet vid Blockhusudden äro likväl, på
derom hos K. M. af vedertcde gjorda särskilda ansökningar,
2:ne undantag vid inrikes fart redan medgifne, nemi. år 1829
för däckade fartyg, och år 1840 äfven för odäckade af minst
15 lästers drägt, som vid insegling passerat inloppstullkammare
och der undergått visitationsbehandling. Anläggningsskyldigheten
238
Den 28 Januari.
har, efter den tiden, således endast gällt smärre odäckade farkoster,
sorn, på inrikes fart, från saltsjösidan anländt till hufvudstaden.
Skälet hvarföre General-tullstyrelsen icke vågat utsträcka
undantags-tillstyrkandet äfven till dem, visar sig i reciten
af Utsk:ts nu föredragna Betänk., och består deri, att dylika
farkoster, »hvilka till stort antal från skärgårdssidan anlända
samt vanligen verkställa lossning vid enskilde personers sjogårdar
och bryggor, genom befrielse från skyldigheten att vid
tullen anlägga, skulle kunna undgå all uppsigt från tullbevakningens
sida, äfven då de möjligen annorlunda än i laga farled
inseglat till skärgården, eller der intagit upplagdt smuglingsgods.»
Utsk:t har dock föreslagit, att åtgärd må vidtagas, för att
den ännu återstående anläggningsskyidigheten må alldeles upphöra,
— en frihet, hvars beviljande, efter mitt omdöme, bör
bero på en noggrann pröfning, huruvida benägenheten till tu11 -  författnings-öfverträdelser i denna del af riket må, till följd af
förändrad tull-lagstiftning, anses nu mera hafva så aftagit, att
man utan synnerligt äventyr kan utbyta den positiva visitationsrätten
emot en negativ, åstadkommen genom pratrullerande sjöoch
landbevakning.
Jag hembär min tacksamhet till de två ärade ledamöter
af Utslct, som i detta hänseende genom afgifven reservation
anmält sina betänkligheter. Hvar och en, som å detta fäster
afseende, lärer finna, att R. St:r göra bäst uti att icke besvära
K. M. med und. framställning i ämnet. Jag ber för öfrigt det
Högiofl. Ståndet vara förvissadt derom, att tullverkets styrelse,
äfven utan yttre påtryckning, låter sig vara angeläget att åt den
lagliga handels- och sjöfarts-rörelsen bereda all den lättnad och
beqvämlighet, som omständigheterne kunna finnas medgifva. Och
då, vid sådant förhållande, den föreslagna und. skrifvelsen jemväl
synes mig obehöflig, anhåller jag vördsamt om propos. på
afslag å Utsk:ts tillstyrkande i förra punkten af Betänkit.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Det förefaller mig
som, med fullt erkännande af den omsorg, hvarmed Generaltullstyrelsen
sökt borttaga onödiga hinder för kommunikationerna,
det dock icke vore ur vägen, om R. St:r påpekade, att ännu
ett dylikt onödigt hinder qvarstår, i sjötullen vid Blockhusudden.
Alla små odäckade fartyg skola der lägga till; för att
förekomma smuggling, säger man. General-tulldirektören har
sjelf erkänt, att något beslag aldrig der blifvit gjordt; detta
torde väl vara det bästa beviset att hela saken tjenar till ingenting;
hvarföre då tvinga skärgådsbåtarne att vid Blockhusudden
undergå en onödig och tidsödande visitation? Vill man lurendreja
på en höskuta, lägger man väl det misstänkta godset så
långt ner i höet, att det icke kan upptäckas, eller rättare, den
som vill lurendreja, lärer väl icke vara så dum, att lägga till
vid tullstation, då tusende andra ypperliga, men obevakade landningsställen
finnas i närheten. Oloflig varuinförsel kan aldrig i
Stockholms omgifning förhindras genom fasta tullplatser. Det
Den 28 Januari.
239
är den rörliga bevakningen, som skall förekomma dylikt. Då
Blockhustullen således efter min förmenieg blott är ett onödigt
binder för sjöfarten, bör den borttagas, och får jag fördenskull
yrka bifall till Utslots Betänk.
Frih. Cederström, Rudolf: Redan har ett annat Riksstånd
förkastat ifrågav:de Betänk., och det är också det beslut,
hrarom jag anhåller att R. o. Ad. behagade sig förena. Gr.
Björnstjerna har visserligen sagt, att bevakningen vid Blockhustullen
icke vore af någon nödvändighet, emedan aldrig något
beslag der blifvit gjordt. Men just det, att en bevakning finnes
vid denna stationsort, är det väl, som föranledt att beslag icke
gjorts. Jag anser ganska tänkbart, att en mängd smärre båtar,
som försett sig med misstänkt gods från något större upplag i
närheten, så kunde vilseleda och sysselsätta den rörliga tullbevakningen,
alt under tiden andra båtar hunne att smyga sig
förbi, och jag tror väl icke att det är skäl att uppmuntra dy
lika
demoraliserande lagbrytares verksamhet. Gr. Björnstjerna
har visserligen antydt, att han önskar, det en rörlig tullbevakning
skall hafva sin station vid Blockhusudden. Men en sådan
inskränkning torde Gr:n medgifva icke vara i Utsk:ts ordalag
på tydligt sätt utsagd. Ty Utsk:t yttrar nemi., att Utsk:t, »utan
att ingå i bedömande deraf, huruvida sjelfva tullstationen vid
Blockhusudden kan eller bör indragas, inskränker sig till att
hemställa, det R. St:r måtte i und. skrifvelse till K. M. anhålla,
att den ännu för mindre fartyg och båtar qvarstående skyldigheten
att vid insegling till Stockholm anlägga Blockhusuddstullen,
må upphöra.» På ett sådant sätt yttrar man sig väl icke,
om man önskar att en sak skall bibehållas.
Afven jag tror det vara mindre tjenligt, att R. St:r, i ett
eller annat hänseende, som mera tillhör den administrativa myndigheten,
besvära K. M. med anhållan om vidtagande af sådana
åtgärder, som tillböra särskilda anktoriteter. Hvarföre hafva
icke alltsedan 1840 några klagomål inkommit till Generaltullstyrelsen
i och för i fråga v:de stadgande? Det har icke skett
förr än nu, men till R. St:r, icke General-tullstyrelsen; motionen
är väckt af en ledamot utaf Bonde-St. Han anför hufvudsakligen
två skäl för sitt förslag, nemi. dels att det skulle vara
vådligt för de smärre båtarne att lägga till vid bryggan; men
jag hemställer till R. o. Ad:s upplysta omdöme, hvilken våda,
som är större, antingen den att lägga till vid denna brygga, eller
att i mörkret vara underkastad visitation på öppna sjön af en
rörlig tullbevakning. Det andra skälet för motionärens förslag
är, att han vill bereda besparing för det allmänna, ehuru han
tillstyrker att nuv:de tullinspektören må vid innehalvande löneförmåner
bibehållas. Han har dock icke tagit i beräkning att
personalen utgöres af flere än inspektoren, och i detta afseende
har åtminstone Utsk:l afstyrkt motionen.
Då Utsk:t icke tillstyrkt stationens fullständiga indragning,
utan anser att en rörlig tullbevakning dit bör förläggas, så hem
-
240
Den 28 Januari.
ställer jag. om icke deruti ligger, att en ökad bevaknings-personal
skall antagas, och om så är, måtte väl derigenom också en
ökad utgift tillskyndas tullverket. Jag anser således förslaget
lika formvidrigt som olämpligt, och hemställer, att R. o. Ad.
måtte afslå detsamma.
Gr. Björnstjerna: Frih. Cederström har förehållit Utsk:t,
att det icke yttrat hvilken slags bevakning vore den ändamålsenligaste.
För min del tycker jag, att Utsk:t temligen
tydligt uttalat sin mening, då det säger, att uppsigten bäst utöfvas
af en rörlig bevakning. Vidare säger Hr Frihm, att om
anläggnings-tvånget borttoges, skulle derigenom smuggelfartyg
lätt kunna inkomma, då det icke vore möjligt för den rörliga
bevakningen att, när en mängd båtar på en gång anlände, hindra
en eller annan att oantastad passera. Men hvad hindrar att
icke äfven nu så kan ske? Der finnas, mig veterligen, inga kanoner
vid Blockhustullen, med rätt att skjuta de båtar i sank,
som söka att smyga sig förbi. Efter min förmening är hvarje,
om än obetydligt, försök att underlätta rörelsen nyttigt, således
äfven detta förslag. Skulle åter, till följe häraf, den rörliga
bevakningen behöfva ökas, är detta ingalunda farligt. Man har
ännu aldrig hört att en tillräcklig bevakning på ett lämpligt
ställe icke betalt sig bra. Jag betviflar deremot att något dylikt
kan sägas om den nuvarande bevakningen vid Blockhusuddstullen,
den der ännu aldrig gjort elt enda beslag. Jag yrkar
fortfarande bifall.
Gr. Posse, Knut: Utsk:t har i detta Betänk, föreslagit
befrielse från en uråldrig skyldighet, ett uråldrigt bruk. Tid
efter annan hafva klagomål från allmogen låtit förspörja sig
rörande denna sak, och tid efter annan hafva också eftergifter
skett. Af de upplysningar, som här blifvit meddelade af chefen
för tullstyrelsen, visar sig emedlertid att styrelsen icke anser
att indragning af ifrågavarande station bör ega rum.
Frih. Cederström har sagt, att det icke vore förenadt med
någon större våda för båtar att lägga till vid Blocklmsuddsbryggan,
än att på öppna sjön prejas af en bevakningsbåt. Jag
ber i anledning häraf att fä nämna, att när det blåser bårdt
från Wärtan, så är det icke allenast förenadt med svårigheter,
utan ock ganska farligt för en skuta med två mans besättning
att lägga till vid denna brygga, helst som bryggan lärer vara i bristfälligt
skick. Motionären har sjelf uppgifvit, att olyckshändelser
der timat. Jag anser, att någon verklig visitering icke kan ske
med en rörlig bevakning, men jag föreställar mig, att denna
kan vara dels rörlig, dels strandbevakning, så att alla båtar,
som någorstädes lägga till, kunna undergå visitation, så framt
sådan ej redan blifvit anställd. Hufvudsaken är dock att trafiken
icke hämmas, och på detta skäl, hvartill kunde läggas
ännu flere, tillstyrker jag bifall.
Gr.
Den 28 Januari.
241
Gr. Mörner, Garl Göran: Det har blifvit sagdt, att
skyldigheten att lägga till vid Blockhusudds-tullen icke utgjorde
någon garanti för att icke smuggling kunde ega runi, lika som
alt något beslag der icke blifvit gjordt. Enligt min uppfattning
är ett sådant sätt att resonnera detsamma sorn att säga, det
en lag skulle vara obehöflig derföre att den icke öfverträdes.
Det är ju det bästa beviset för att lagen rätt handhafves och
att anläggningen vid bryggan vid Blockhus-udden gjort åsyftad
verkan, att något beslag icke derstädes på sednare tider ifrågakomma
Att man emellertid äfven vid förbifarten af nämnda
ställe sökt begagna sig af utvägen att smuggla, torde de Hrr,
som icke äro alltför unga, erinra sig af en händelse, som inträffade
med en grosshandlare bär ifrån staden, hvilken vid en
kappsegling befanns i sin båt hemföra ett ganska betydligt
parti smuggelgods.
Vidare bar man påstått, att skyldigheten att lägga till vid
bryggan skall ganska ledigt kunna eluderas; men de Hrr, som
påstått detta, tyckas hafva glömt, att den, sorn seglar förbi utan
tillstånd, underkastar sig ett ganska betydligt ansvar. Den lindring,
som således genom befrielsen från skyldigheten skulle
uppstå, blefve ganska väsendtlig. Afven bar man sagt, att det
skulle vara förenadt med mycken våda att lägga till, och detta
har blifvit vitsordadt af en talare, som sjelf är sjöman. Häremot
får jag anföra, att det icke, så vidt jag vet, omtalats att
någon olycka lill följd deraf inträffat. Detta torde således vara
ett bevis uppå antingen att vårt sjöfolk är mycket skickligt,
eller också att faran icke är särdeles stor. Jag tror för min
del det vara i hög grad olämpligt, alt representationen tager
sig för att ingå till K. M. med begäran om ändring i lokala
inrättningar. Derutinnan bar pluraliteten af B. St:r icke den
sakkännedom, som för frågans bedömande är af nöden. Begäret
hos enskilda personer att drifva fram sina särskilda meningar,
under förhoppning, att saken icke är så noga känd,
anser jag böra stäfjas. Frågan kan i behörig ordning anhängiggöras
hos vederbörande embetsmyndighet. Då utredes den
och misstag upplysas, så att man kan hoppas komma till ett
riktigt och nyttigt resultat. Jag förenar mig med de Hrr, som
yrkat afslag.
Hr Hallenborg, Bolivar Magnus: Då denna fråga förekom
till behandling på den afdelning inom Ekon.-Utsk:t, jag
har äran tillhöra, beslöts att inhemta upplysning från GeneralTullstyrelsen.
Det utlåtande, som derifrån afgafs, föranledde
mig att yrka den nuvarande anläggnings-skyldighetens bibehållande.
Gr. Björnstjerna har sagt, att något beslag vid denna tullstation
aldrig blifvit gjordt. Det är just detta, som ger mig
anledning att fortfara i nämnda yrkande, emedan det tyckes
bevisa att stadgandet afskriickt från lurendrejeri. Då emellerH.
II. 16
242
Den 28 Januari.
tid en sak är af så ringa värde som denna, bör General-Tullstyrelsen
ega rättighet att bestämma, huruvida tullen bör bibehållas
eller ej. R. St:r torde således icke böra besvära Iv. M.
med denna sak, hvarföre jag yrkar afslag.
ITr von Mentzer, Carl Fredrik: Huruvida Blockhusudds-tulien
kan anses behöflig eller icke. derom vill jag icke
inlåta mig i något bedömande. Men deremot tror jag, att det
är högst olämpligt, att It. St:r reglementera i en sak, sådan
som denna. Det, är ju General-Tullstyrelsens skyldighet, att
sjelf tillse att icke smuggling eger rum, och då är det väl oriktigt
att binda händerna på denna styrelse, genom att bestämma
hvar bevakning bör finnas eller icke finnas. Jag anser
således att man bör alslå Betänk:t och öfverlåta åt GeneralTullstyrelsen
att i denna sak få handla såsom hon anser nödigt.
Jag (örenar mig således med Hr Fåhraeus och anhåller om
afslag.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, yttrade
Hr Gr. o. Landtm., att, i afseende å Utsk:ts uti första punkten
af förev:de Betänk, gjorda hemställan, hade yrkats dels bifall
dertill och dels afslag derå, samt att, hvad beträffade Utslcts
sednare hemställan, något yrkande derom ej afgifvits; hvarefter
Hr Gr. o. Landtm, framställde först propos. på bifall till Utskrts
hemställan i Betänk:ts första punkt, hvartill svarades många ja
oell nej i blandning, samt sedermera propos. på afslag å samma
hemställan, då svaren utföllo med många och starka ja, blandade
med många nej; och förklarades ja nu haft öfvervigten.
Gr. Posse begärde votering.
Upplästes och godkändes följande förslag till voter:s-propos.:
»Den som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts uti första
punkten af Betänkit N:o 42 gjorda hemställan i fråga om upphörande
af skyldigheten för mindre fartyg och båtar att vid
insegling till Stockholm anlägga Blockhusudds-tullen, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. i fråga v:de hemställan.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 63.
Nej — 69.
Utslcts sednare hemställan blef härefter, uppå framställd
propos., af R. o. Ad. bifallen.
Den 28 Januari.
243
Föredrogs ånyo Allra. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 21 och
24 dennes på bordet Iagde Betänk. N:o 43, i ani. af väckt motion
(N:o 424), ang:de meddelande af föreskrifter i afseende
på sättet för postdiligensers förskaffande.
Hr von Möller, Peter: Det åsyftade ändamålet med
inrättande af postdiligenser var att göra ett försök med skjutsnings-besvärets
ordnande. Jag anser dock detta ändamål icke
vunnet. General-Poststyrelsens åtgärder i berörde hänseende
hafva varit, att den velat medgifva och sökt uppmuntra alt diligensbefordringen
ställdes på entreprenand. På några ställen
har detta lyckats, men icke inom den provins, der jag bor.
Orsaken hvarföre entreprenad icke kunnat der åstadkommas
har varit den, att man icke ansett det vara en entreprenad, då
på förhand ett visst maximi-tillskott af General-Poststyrelsen
dervid blifvit bestämdt. Hvad som för öfrigt föranledt motionärens
framställning har varit att General-Poststyrelsen äfven
fastställt hastigheten till likhet med den för snällposterna bestämda.
Klagomål hafva häröfver inkommit från södra Sverige,
hvilka haft till påföljd K. M:s Nåd. Bref den 31 Januari 1862,
hvarigenom Poststyrelsen förständigats att, då för diligens-befordringen
anlitades gästgifveri-, håll- eller reserv-skjuts, skulle, i
afseende på utgörandet af densamma, tillämpas de för befordran
af resande i allmänhet gällande författningar, samt postverket
följaktligen icke ega att för postdiligenserna påkalla hastigare
befordran än en mil på 1^ timma, men deremot de skjutsande
också icke uppbära annan ersättning än vanlig skjutslega. Detta
har styrelsen icke iakttagit, och jag har derpå bevis i min
hand. I den tidtabell, som i afseende på postbefordring från
Göteborg till Helsingborg blifvit utfärdad, är nemligen förhållandet
sålunda, att då man der frånräknar den tid, som åtgår
på postkontoren, blir hastigheten för hvarje mil 1 t. 20 min.,
i stället för 1 t. 30 min., deruti inbegripen för- och afspänningstiden.
En annan omständighet, som äfvenledes utgjort föremål
för klagan, är hästarnes antal. Diligensen, vägande omkring
20 centner, är förspänd med 3 hästar, och 5 personer äro berättigade
att åka deruti, hvardera med 30 till 60 skålp:s reseefTekter.
Diligensen kommer således att med gods och passagerare
väga 32 centner, oberäknadt bref, tidningar och paketer.
Endast när man kunnat bevisa postiljoner att lasten varit för
stor, har han medgifvit en större förspänning. Jag tror icke,
att det varit lämpligt att öfverlåta detta bestämmande åt postiljoner
emedan missbruk ganska lätt kunna derigenom ega rum.
Ekon.-Utsk:t har föreslagit, alt, till tvisters förekommande,
K. M. Beflude skulle ega att, på sätt Utsk:ts Betänk, närmare
föreskrifver, bestämma hästantalet. Jag tror detta förslag vara
ganska välbetänkt, men jag anser icke attUtsk:t derigenom uttryckt,
hvad R. St:r synas hafva åsyftat, då de vid sista riks
-
244
Den 28 Januari.
dagen anslogo 70,000 rdr till anställande af försök med postdiligenser
i och för skjutsningsbesvärets lyftande från jordbruket.
Detta anslag skulle nemligen användas till förhöjning af
postskjutslegan, för att dymedelst kunna åstadkomma en verklig
entreprenad för postdiligensernas befordrande. Detta öfverensstämmer
äfven med hvad kommitterade för skjutsningsbesvärets
ordnande uti sitt utlåtande föreslagit. Jag vågar derföre
anhålla om återremiss af Betänk:t, dervid uttryckande den
önskan, att Ekon.-Utsk:t tager i öfvervägande hvad jag nu haft
äran yttra, så att hädanefter postdiligenserna må befordras
medelst entreprenad, och icke med håll- eller reserv-skjuts.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Hr von Möller, som
medgifvit åtskilliga förtjenstér i det afgifna Betänk:t, har dock
yrkat återremiss, hufvudsakligen på den grund, att Utsk:t borde
uttrycka den åsigt att entreprenad alltid skall ega rum, utan
att någon maximi-afgift dervid behöfver fastställas. Jag deremot
tror, att detta Hr von Möllers förslag är rätta sättet att
förstöra den vackra postdiligens-inrättningen. Om ingen maximi-summa
vore bestämd, skulle skjutslaget säkerligen komma
öfverens att uppdrifva entreprenaden till det orimliga, då deremot
under nuv:de förhållanden billiga entreprenader på de flesta
ställen redan kommit tillstånd, till och med i de län, t. ex. Krobergs,
hvarifrån de största klagomålen emot diligenserne försports.
Utsk:t har icke föreslagit något bestämdt stadgande,
utan blott i reciten omförmält, huru Utsk:t tänkt sig saken;
detta, emedan Utsk:t icke velat binda händerna på regeringen.
Utsk:t har blott sökt ställa kyrkan midt i byn. Då man hör
en allmän klagan, bör väl något göras, men å andra sidan måste
man utan tvifvel tillse, alt icke de skjutsskyldige alldeles
äta upp diligenserna. Hvad Utsk:t förordat, öfverensstämmer
dessutom med hvad på flere ställen utomlands eger rum. Der
inträffar ju ofta, som vi alla veta, att, t. cx. der vägen är backig,
tillsättas en eller två extra hästar för diligensen, hvilka sedan
borttagas, när de icke vidare erfordras. Jag tror således
att Utsk:t handlat välbetänkt, och anhåller om bifall till Betänlct.
Hr De Maré, Baltzar: Mig synes, att Ekon.-Utsk:t ganska
väl kunnat bifalla motionärens begäran i detta ämne. Utsk:t
har likväl blott föreslagit, att It. St:r måtte i underd. skrifvelse
till K. M. anhålla, det K. M. täcktes anbefalla sina Beflude i
de särskilda länen alt, efter vederbörandes hörande, inkomma
med förslag till det antal hästar, som postdiligenserna inom olika
delar af länet böra under olika årstider begagna, samt derefter
utfärda nådig föreskrift i ämnet. Motionären har deremot
hemställt, att då allt stagdande saknades i afseende på beskaffenheten
af resande tillhöriga åkdon, hvilka en skjutsande kunde
åläggas fortskaffa, ett sådant stadgande måtte gifvas. Mig
synes denna begäran så billig, att Utsk:t kunnat med tacksamhet
bilalla densamma, synnerligen då motionären icke önskat
Den 28 Januari.
245
något annat, t. cx. alt de skjutsskyldige malle lielt och hållet
befrias från hela besväret med postdiligensers befordrande. Sådant
hade dock icke varit ovänladt, sedan man numera borttagit
den ordinarie brofpostföringcn, och sedan man länge talat
om rättvisan af skjutsskyldighetens förflyttande från jordbruket.
Detta onus blir naturligtvis ännu svårare genom skyldigheten
att med håll- eller reserv-skjuts fortskaffa äfven de tunga diligens-vagnarna,
hvilket efter mill förmenande endast bör ske
genom frivilliga kontrakter eller så kallad entreprenad. Jag
anhåller om återremiss, på det antingen motionärens framställning
måtte bifallas, eller också andra lämpliga bestämmelser
föreslås.
Gr. Sparre, Erik: För min del anser jag det alltid tvif
velaktigt,
huruvida det är lämpligt att representationen inblandar
sig i ärenden af den beskaffenhet som ifrågav:de, och så
mycket mer som jag anser det helt och hållet öfverflödigt. Om
aftal åstadkommas emellan egare af hästar och General-poststyrelsen,
så är det ju likasom aila andra aftal en sak, som,
der tvist uppstår, bör af domstol afgöras. Det tillhör hvar och
en, som viii ingå på en sådan sak, att undersöka diligensvagnarnes
beskaffenhet, samt huru många hästar han med afseende
derå kan behöfva. Uppstår äter fråga om att begagna gästgifvare-,
eller håll- och reserv-skjuts, så finnas deremot i gästgifveri-lörfattningen
föreskrifter om, huru fort man får färdas
och huru stort lass som får läggas på en häst o. s. v. Ty
Gencral-poststyrelscn är i detta fall underkastad samma lagar,
som gälla lör alla andra resande. Att således ingå till K. M.
med en underd. anhållan om vidare föreskrifters meddelande
anser jag olämpligt, och K. M. Relindes yttranden kunde dessutom
blifva till den grad sins emellan olika, i afseende på antalet
hästar på ena eller andra stället, att tillämpningen kunde
blifva ganska' kinkig. Jag är för öfrigt så mycket mera
öfvertygad om att hela denna skrifvelse till K. M. är öfverflödig,
som inom det län, hvilket är mig anförtrodt, ett prejudikat
redan inträffat. De skjutsskyldige förklarade nemi., att de
icke ville skjutsa poststyrelsens vagnar; klagomål inkommo,
och jag ansåg för min del, då vagnarna befunnos alltför tunga,
klaganderna fullkomligt vara i sin rätt. General-poststyrelsen
besvärade sig hos K. M:s Beflude, och K. M:s Befhule förklarade,
att då han funnit vagnarne vara för tunga, ansåge han
klaganderne icke vara skyldige att fortskaffa dem, utan att flere
hästar användes. Jag tror, att det vore olämpligt att föreskrifva
K. M:s Beflude, att på förhand utlåta sig i dessa frågor, och
att det är nog med lagens stadganden och det aftal, som blifvit
träflädt. Att på förhand afgöra frågan, innan tvister ännu
uppkommit, eller att reglementera för hela år i detta läll, synes
mig mindre lämpligt.
För min doi tillstyrker jag således afslag.
246
Den 28 Jann ari.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Om jag också nied den siste
värde talaren instämmer deruti, att den af Ekon.-Utslut föreslagna
skrifvelsen i viss mohn kunde vara onödig, emedan några
af de föreskrifter, som man önskar få meddelade, redan
finnas i allmänna lagen, så kan jag dock icke finna, att man
bör ingenting vidgöra. Man bör nemi. litet närmare tillse, huruvida
det är rättvist och billigt, att hela postbefordringen kan
blifva från posthemmanen öfverflyttad på håll- och reservskjutsen.
Att undersöka detta grundligt, tror jag skulle vara
ett ganska vigtigt och ganska nyttigt föremål för R. St:rs uppmärksamhet.
Det är ganska naturligt att en högst betydlig
tunga blifvit lagd på de förr skjuts-skyldige hemmanen genom
den nya diligens-inrättningen, hvars vagnar skola fortskafias
med håll- och reserv-hästar. Såsom regel skulle jag vilja uttala
den åsigt, att diligenserna böra befordras med entreprenad,
dock måhända med någon inskränkning, emedan eljest befordringen
kunde blifva omöjlig. Det är nu föreskrifvet, att,
i fall postverket icke kan erhålla beting för vanlig skjutslega
med 25 öres förhöjning, skall skjutsen bestridas af de vid gästgifvaregårdarne
skjuts-skyldige. Kunde denna betingslega höjas
till 50 eller 75 öre, skulle tvifvelsutan entreprenaderna komma
till stånd. Detta vore en stor lindring. Jag tror också,
att vagnarne äro alltför tunga, och jag kan bekräfta ett yttrande
af Hr von Möller, att en af dessa vagnar befunnos väga 6
skeppund. Min anhållan är således den, att R. o. Ad. ville
återremittera Betänk:t, med uttryckande af den åsigt, att
ifrågav:de skjuts skall bestridas medelst entrepenad, och att
en skrifvelse aflåtes till K. M., med anhållan, att betingslegan
må höjas med 50 eller till och med 75 öre.
Hr von Möller: Gr. Björnstjerna har ansett, att om
postdiligenserna skulle öfverlåtas på entreprenad, komnie skjutskostnadsbeloppet
att blifva oskäligen högt. Jag fruktar icke
detta; ty om t. ex. diligenserna om sommaren kunna skjutsas
med tre hästar å 1 rdr 75 öre, så måste de under vinter-tiden
förspännas med 4 hästar, ehuru betalning icke erlägges för
mer än tre. Den höga betalningen under sommartiden försvinner
således genom det ökade antalet hästar under vintern.
Men jag har ännu ett skäl för den åsigt, jag uttalat. Då jag
nämnde, att post-styrelsen icke ställt sig K. M:s Nåd. Bref af
den 31 Januari 1862 till efterrättelse, så visste jag väl att styrelsen
dervidlag kommit i kollision mellan tvenne pligter. Men
styrelsen har dervid ensidigt ansett sin embetspligt vara den
förnämsta, i så måtto att hon föreskrifva, alt diligenserna skola
gå så hastigt, att de kunna framkomma till Göteborg på samma
tid som bantåget afgår, utan alt jemväl erinra sig den skjutsskyldiges
lagliga rättigheter. Sålunda befordras ännu post-diligenserna
hastigare, än lagen föreskrifver, och vid sådant förhållande
torde R. o. Ad. finna, att mitt yttrande icke inneburit
något, sorn ej var öfverensstämmande med sanningen.
Den 28 Januari.
247
Frih. Gripenstedt, Joli. Aug.: Om man något när
mare
granskar de klagomål, som här blifvit åberopade rör:de
den nya post-diligens-inrättningen, så skall man finna, att de
hufvudsakligen innefattas i följande punkter, nemi. att nuv:de
hastigheten är för stor, alt skjutslegan för entreprenad är för
ringa, samt att vagnarnes tyngd är för stor och icke kontrollerad,
hvarjemte man slutligen ifrågasatt, huruvida skjuts-skyldigheten
skulle kunna åläggas för dessa fordon. Hvad då först
beträffar hastigheten, så har K. M. förklarat, att större sådan
icke får ega rum, än hvad som iakttages med vanlig skjuts.
Den har således kommit i samma kategori, som hör under allmän
lag, och hör alltså icke kunna utgöra föremål för klagan,
synnerligen som hastigheten, såsom hvar och en vet, är så begränsad,
att den lagligen utgör timme för milen, hvilket synes
vara alldeles tillräckligt. En talare har upplyst, att på en
bana förekommer ett fall, der tiden är mindre än denna. Jag
vill icke betvifla uppgiftens rigtighet; men jag måste antaga,
att detta förhållande eger rum på ett ställe, der beting blifvit
ingånget. Vi skola komma ihåg, att der beting eger rum, är
sådant en alldeles enskild sak, och, efter min uppfattning, bör
man icke anse hvarken origtigt eller olämpligt att i ett dylikt
beting någon större hastighet medgifves mot den höjda legan,
då deremot, om hastigheten förblifver densamma, man icke har
rätt att fordra någon förhöjning, utan då måste man nöja sig
med den vanliga skjutslegan.
1 afseende på beloppet synas mig de reglementen, som nu
äro fastställda, ganska lämpliga. Som Hrr.ne veta, är det bestämdt
till något utöfver den vanliga skjuts-legan, hvilken innebär
en uppmuntran till beting, som är desto mera tjenlig,
som det är bekant att man är berättigad och post-styrelsen äfven
anbefald att använda vanlig skjuts. Nu säger man visserligen,
att denna rätt att använda vanlig skjuts icke är lämplig
och billig. Jag tror tvärtom; ty funnes icke denna rätt,
skulle det inträffa, hvad som också inträffat och visat sig, att
man på ett alldeles oskäligt sätt skulle stegra sina anspråk,
och det enda medlet man har deremot, är väl, att man får använda
vanlig gästgifvare-skjuts? Här är icke fråga om att blott
befordra posten, utan äfven och hufvudsakligen, hvilket äfven
sjelfva åkdonets beskaffenhet bevisar, att fortskaffa resande.
Om dessa åka i sina egna vagnar, så hafva de ju rättighet att
använda skjuts, och om de då åka i en annan vagn, om hvilken
dessutom är föreskrifvet att den icke får vara annat än
af en viss beskaffenhet, så är väl häremot icke något att anmärka.
Hvad deremot beträffar tyngden, tror jag, i likhet med
Gr. Sparre, att det rättaste är, att densamma kontrolleras på
samma sätt, som i afseende på enskildes åkdon. Aro de skjutsskyldige
missnöjde, så ega de ju att anföra klagomål och i besvärsväg
få frågan prölvad. Jag vill dock icke för min del
motsätta mig, att en kontroll må kunna ega rum utöfver hvad
248
Den 28 Januari.
som redan är föreskrifvet, och i sådant fall tyckes mig Utsk:ts
hemställan icke sakna skäl för sig. Jag tror dock icke att någon
sådan preventiv åtgärd vore nödvändig, ulan att man ganska
väl kunde hjelpa sig med de vanliga föreskrifterna, synnerligen
som jag Ilört huru det tillgått i Elfsborgs län, hvarest en
dylik fråga blifvit afgjord lill de skjuts-skyldiges förmån. Jag
ber dessutom att fä upplysa, att mig synes sjelfva motivet till
upptagandet af denna fråga vara till stor del förfeladt. Det
har nemligen visat sig, att den skjuts-skyldighet, hvaröfver
man klagar, har reducerat sig till en obetydlighet; ty enligt
de upplysningar, jag erhållit från General-poststyrelsen, har det
lyckats att i nästan alla län till alldrastörsta delen åstadkomma
beting, hvarmed de flesta funnit sig ganska belåtna. Ty om
man uträknar den skjutslega, som faller på ett par hästar för
hela året, så visar sig att en så betydlig inkomst häraf uppstår,
att det ganska väl kan löna sig att bedrifva denna näring
särskildt. Jag tror således väl att sjelfva skrifvelsen är
öfverflödig; men om It. o. Ad. finner motsatsen, vill jag icke
bestrida densamma. I sådant fall anser jag dock, att valet bör
inskränka sig till antingen bifall eller afslag å Betänlct; hvaremot
jag finner en återremiss deraf vara hvarken nyttig eller
nödvändig.
Frih. Cederström, Rudolf: Gr. Sparre har ansett en
skrifvelse i detta syfte alldeles onödig. För min del är jag af
annan tanke; ty jag anser alt icke allenast de förhållanden,
som af Utsk:t blifvit åberopade, utan äfven hvad af flere ledamöter
här blifvit yttradt, tala för densamma. Det är kändt,
att flere riksdagsmän från södra Sverige och äfven från andra
län uppvaktat II. M. Konungen och i de mest bevekliga ord
anhållit om att något måtte i detta fall åtgöras. Vid sådant
förhållande tror jag icke att man kan förneka behofvet af skrifvelsen.
Gr. Sparre har trott, alt saken lätlast skulle hjelpas
derigenom, att vederb:de anförde klagomål. Men kan det vara
skäl att uppfylla landet med rättegångar, då man genom en
enkel föreskrift kan förekomma dem? Det har blivit sagdt, att
man genom en förhöjd betalning skulle kunna hålla hästegarne
skadeslösa; men 0111 sådant också eger rum, är det derföre icke
sagdt, att icke dragarne blifva betungade öfver höfvan, hvilket
verkligen nu lärer vara händelsen. Det har väl icke här, men
dock på en annan afdelning af representationen, blifvit yttradt,
att denna Iråga borde behandlas i sammanhang med andra frågor
rör:de skjutsen. Jag ber, ifall någon inom detta hus skulle
hysa samma mening, att få nämna, alt då skjntsfrågorna äro
af en omfattande beskaffenhet och derföre torde komma att
föranleda mycken tidsutdrägt, har Utsk:t trott sig böra till en
början härigenom medverka till afhjelpande af ett i särskilde
fall öfverklagadt missförhållande. Post-diligenserna gjordes i
början något lättare; men då de understundom gingo sönder
på landsvägarnc, har post-styrelsen ansett sig föranlåten
Den 28 Januari.
249
att antaga vagnar af starkare, men också tyngre struktur.
Ilr von Möller liar sagt, att det vore olämpligt, att post-styrelsen
skulle bestämma detta. Nå väl, har icke Utsk:t velat göra
en ändring härutinnan, derigenom att styrelsen hlott skulle
blifva, genom sin delegerade, en af de tre, som skulle afgöra
frågor om tyngden. Det är icke lätt att reglementera i detta
ämne. och derföre har Utsk:t också trott det vara lämpligast
att öfverlemna den saken åt K. M. Jag vågar således anhålla
om bifall till Utsk:ts förslag.
Frih. Alströmer, Oscar: Det är en samvetspligt för
mig att vitsorda, att, i vissa orter, det sätt, hvarpå diligenserna
fortskaffas, är en stor tunga, och jag tror således att en framställning
till K. M. i ämnet skall medföra mycken nytta. Min
afsigt är dock icke att vilja förorda det sätt, på hvilket Utsk:t kommit
till lösning af frågan. Jag tror att Utsk:ts förslag skulle
kunna leda till mycket missnöje de olika skjuts-skyldige emellan.
Dessutom är det åtskilliga andra omständigheter, som jag
anser göra det oundgängligt att någon rättelse i nuv:de förhållanden
vidtages, och jag förenar mig derföre med dem, som yrka
återremiss. Så vidt jag kunnat erlära från den trakt jag tillhör, är
man der öfverens om att betingslegan af 25 öre är alltför liten.
Om under den korta lid, jag vistats utom Halland, några
ytterligare entreprenader der kommit till stånd, känner jag ej.
Men förut funnos blott tvenne sådana pä den långa sträckan
från Göteborg till ändan af Halland. Man kan visserligen antaga,
att legan är tillräcklig på åtskilliga ställen; men detta är
icke något normalt förhållande. Ty dels inträffar att allmogen,
lör att förtjena litet penningar, icke skyr att förstöra sina hästar,
och dels ligger det i allmogens intresse, att diligenserna
fortskaffas med lika hästar, och icke med vanliga bondhästar, som
äro af olika beskaffenhet. Hela klagan öfver tyngden, är mindre
det, att vagnarne äro för tunga, än att anspannet är för
ringa. Utom det att man i Halland vill hafva större anspann,
önskar man också att legan skall förhöjas till 50 öre. Genom
införandet af beting vunne man den fördelen, att all klagan öfver
tid korrime att upphöra; ty det blir entreprenörens skyldighet
alt, när så behöfves, tillsätta en eller annan häst. Jag tror
att sådana beting kunde åstadkommas, om flera personer på
lämpligt afstånd gjorde det till ett yrke att hålla hästar för
ändamålet, och derigenom skulle väl icke hetingslegan blifva
alltför högt uppdrifven. Min mening rör:de den föreslagna
underd. skrifvelsen är således, att R. St:r anhålla om förhöjning
i hetingslegan. Jag tror att det ligger i både de skjutsandes
och allmänhetens intresse, hvarföre jag förenar mig
med de Hrr, som yrkat återremiss.
Hr von Koch. Nils Samuel: Sedan jag anmälde mig,
hafva Frih. af Ugglas och den siste värde talaren yttrat det väsendtligaste,
som jag tänkte säga. Jag tror nemi., att det är
250
Den 28 Januari.
ändamålsenligt att söka i möjligaste måtto tillvägabringa, att dessa
postdiligenser varda fortskaffade medelst beting. Det lättaste
medlet att åstadkomma detta är en någorlunda förhöjning i
betingslegan. Jag tror således, att R. St:r, om de ingå med en
skrifvelse till K. M., böra anhålla om att en sådan förhöjning
blifver stadgad.
I afseende på hvad som yttrats derom, att det skulle vara
alldeles öfverflödigt, att göra någon bestämmelse, äfven om diligenserna
skulle komma att fortfarande fortskaffas medelst vanlig
gästgifvare-skjuts, ber jag att få erinra om, att det, så vidt
jag vet, icke finnes något stadgande ang:de tyngd på åkdon,
fag vågar icke säga detta positivt, men det är så många landshöfdingar
här närv:de, att min uppgift lätt kan kontrolleras. Rörande
tyngden af personer och varor finnas stadganden, men
icke beträffande åkonen sjelfva.
Det är för att få en bestämmelse i detta hänseende, som
Utsk:t föreslagit den nu ifrågav:de skrifvelse!!. Men det kan
äfven vara vagnarnes särskilda konstruktion, som gör sådan föreskrift
nödvändig, emedan, till följd deraf, det kan blifva nödvändigt
att göra större anspann för sådana undantagstillfällen, då
antingen vägarne äro backiga eller väglaget svårt. Jag vill derföre
i delta hänseende instämma med Utsk:t; men jag vill icke
ingå på det sätt, som Utsk:t föreslagit, eller att det skulle bero
på K. M:s särskilda pröfning i hvarje förekommande läll. Det
skulle nemi. blifva ett alltför småaktigt göra för regeringen att
sysselsätta sig med dessa ämnen. Men hvad jag anser att R.
Skr kunde göra, vore att anhålla, det K. M. ville anbefalla sina
Beflude att pröfva dylika frågor.
I afseende på en anmärkning af Hr von Möller derom, att
General-poststyrelsan icke ställt sig till efterrättelse hvad K. M.
föreskrifvit rörande hastigheten, her jag att få nämna, att det
är en sak, som icke rör R. St:r, utan det bör beifras på vederbörlig
ort och dertill behöfves icke någon tind. skrifvelse.
Men för att få någon förhöjning i betings-legan, som är nödvändig,
äfven med afseende på tidsvinsten, och för att vinna den
rättelse, som Utsk:t afsett, förenar jag mig med de Hrr, hvilka
yrkat återremiss af Betänk:t.
Frih. Sprengtporten, Ja k. Wilh.: Jag finnér inig förekommen
af Hr von Koch och Frih. af Ugglas samt förenar
mig med dem i begäran om återremiss.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: Jag vill för min del ingalunda
påstå, att Ekon.-Utsk:t saknat anledning att framkomma
med det förslag i detta ämne, hvarom nu är fråga. Men
jag har likväl emot Utsk:ts förslag två väsendtliga anmärkningar
att göra. Först och främst måste jag nemi. i allmänhet ogilla
att Utskm ingå i försök att göra reglementariska föreskrifter för
så beskaffande ämnen, som här äro i fråga. Ty det händer
Den 28 Januari.
251
då alt Utsk:t antingen blir för mycket vidlyftigt, eller för mycket
knapphändigt.
Då jag nu i förbigående gjort denna anmärkning, finnér
jag mig af min embetsställning föranlåten, att göra en särskild
anmärkning mot förslaget. Det heter nemi. deruti: »att R. St:r
måtte i und. skrifvelse till K. M. anhålla, det K. M. täckes
anbefalla sine Befh:de i de särskilda länen att, efter vederb:des
hörande, inkomma med förslag till det antal hästar, som postdiligenserna
inom olika delar af länet böra under olika årstider
begagna samt derefter utfärda nådig föreskrift i ämnet.»
Nu frågar jag eder, Mina Hrr, hvad är det för årstid för
det närv:de? Jo, i almanackan står det vinter; men ännu hafva
vi icke haft någon sådan. Det är någonting, som ständigt inträffar,
och man kan derföre omöjligen i detta fall göra några
allmänt gällande föreskrifter. Det kan icke hjelpas på annat
sätt än medelst entreprenad, på hvilken det blefve beroende att
anspänna det antal hästar, som erfordras. Nu känner icke
allmogen, huruvida postdiligenserna den ena tiden fortskaffas
med gästgifvare-skjuts och den andra med entreprenad. Jag ber
att få anföra ett exempel. Vid Fittja gästgifvaregård användes
förr 100 hästar om dagen; men detta antal har nu nedgått så
att knappast två behöfvas om dagen. Förra året åtgick för
paketpostens befordrande mer än dubbelt antal hästar, än för
person-befordringen. När det nu är ett åliggande lör K. M:s
Befh:de att reglera skjutslörhållanderne så, att de blifva så litet
betungande som möjligt, så är detta ogörligt, då man icke kan
beräkna, huru många hästar, som erfordras för postdiligenserna.
Jag förenar mig med de Ifrr, som yrkat återremiss, under
anhållan att Ekon.-Utsk:t ville sammanfatta sitt förslag i ämnet
i så allmänna ordalag, att de icke måtte framställa något annat,
än att K. M. täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida
icke någon förhöjning i enlreprenad-afgiften kunde stadgas, ut
öfver
det belopp, som nu är löreskrifvet.
Hr von Möller: Jag ber om ursägt att att jag ännu en
gång begärt ordet, men jag skall söka att fatta mig kort. Jag
har nemi. ansett mig skyldig att bemöta Frih. Gripenstedts
yttrande, hvilket naturligtvis är af så mycket större vigt, som
det kommer från en Konungens rådgifvare. Beträffande hans
förmodan, att den af mig uppgifna tidsbestämmelsen skulle ega
sin riktighet blott på sådana stationer, der entreprenad eller beting
eger rum, så är densamma icke öfverensstämmande med
verkliga förhållandet; ty min uppgift rörer hela linien från
Göteborg till Helsingborg eller 16 stationer. Jag har icke uträknat
särskildt för hvarje station, utan det är för alla stationerna
gemensamt som resultatet blifvit taget. Hvad vidare
angår Frih. Gripenstedts uppgift, att beting på många ställen
åstadkommits, så har K. o. Ad. redan genom Frih. Alströmers
yttrande erfarit, alt åtminstone inom den provins, der lian är
höfding, det till högst ringa del inträffat. Om beting på åtskil
-
252
Den 28 Januari.
liga ställen kommit till stånd, så bevisar det icke att det är den
håll- och reserv-skyldige sorn gerna vill skjutsa. Det bevisar
blott att bela reserv-laget förenat sig om en så kallad entreprenad,
för att sålunda komma i åtnjutande af den högre legan.
Slutligen anhåller jag att, med anledning af Hr von Köchs
yttrande, det jag, genom att framhålla General-poststyrelsens
uraktlåtenhet att ställa sig K. M:s föreskrift till efterrättelse,
skulle uttalat en anklagelse emot styrelsen, få förklara, att sådant
ingalunda varit min mening. Jag har blott velat visa, att
förhållandena kunna gestalta sig så, att poststyrelsen, för att
kunna gynna den större allmänheten, blir nödsakad att icke följa
gifna föreskrilter. Jag har nämnt detta, för att gifva ett ytterligare
stöd åt mitt yrkande att diligenserne böra befordras medelst
entreprenad.
Gr. Sparre: Det är temligen naturligt, att då nya inrättningar
i ett land införas, skola, innan de komma i full ordning,
åtskilliga svårigheter uppstå och jemkningar behöfvas, hvadan
sålunda alltid någon tid erfordras för att få saken i sin rätta
gång. Det kan väl icke nekas, att de åtgärder, som Generalpoststyrelsen
på sednare tider vidtagit, i allmänhet varit tillfredsställande,
och att en eller annan svårighet uppstår, kan
väl icke vara tillräckligt skäl för representationen, att lill K. M.
genast frambära klagomål, i synnerhet då andra utvägar, dem
jag äfven angifvit, finnas för alt afhjelpa dessa klagomål. I
afseende på den öfverklagade tyngden har man sagt, att det
vore orätt, om K. M:s Bellude skulle hafva fällt något utslag derom,
emedan gästgifvareförfattningarne icke innehålla någon föreskrift
om åkdonens tyngd. Jag får då säga, att vid tillämpningen
af lagar måste man ur analogier leta sig fram till det rälta.
K. M:s Beflude har tagit i betraktande hvad gästgifvare-förordningen
stadgar om tyngden för resande och deras medförda
saker, och derigenom kommit till den slutsats, att diligenserna
vore alltför tunga. Vi veta att postverket redan har tre eller
fyra olika -slags diligenser, och, utom en del af dem, äro de
öfriga ännu blott försök. I samma mån klagomål uppstå öfver
de nya diligenserna, så måste man ändra och rätta dem, till
dess man slutligen kommer till det rätta. Nu är det så, att
den ena diligensen, som kan vara gjord efter samma modell,
som den andra, dock är tyngre. Säger nu K. M:s Beflude att
så och så beskaffade diligenser få fortskafläs efter två hästar,
så är K. M:s Beflude bunden genom denna på förhand gifna resolution.
Att till K. M:s Befhide i de särskilda länen öfverlåta
denna pröfning är icke lämpligt, derföre att de särskilda K. M:s
Belh:de då kunna komma att afgifva olika omdömen och utslag,
och deras föreskrifter måste då upphöra vid länsgränsen. Poststyrelsen
kommer derigenom i sådana svårigheter, att hon icke
kan reda sig. Om man låter saken hafva sin gång och öfverlemnar
åt poststyrelsen att göra de jemkningar, sorn finnas vara
af behofvet påkallade, kommer saken i sin rätta gång, och då
Den 28 Januari.
253
går man till väga härutinnan, som vid andra industriella företag,
hvartill posten väl måste i viss mån räknas.
Att begära att maximum af enlreprenad-afgiften skulle höjas
till 1 rdr 50 öre eller 1 rdr 75 öre, vore detsamma, som
att uppmana alla att begära dessa belopp; ty konkurrensen
är icke stor, till följd af den glesa befolkningen. Nu visar erfarenheten
tillika, att ehuru det, till att börja med, uppstått svårigheter
att åstadkomma entreprenader, så hafva de dock småningom
kommit till stånd; men det är gifvet att allmogen icke
i första hugget gifver sig in derpå. Vi böra derföre åtminstone
icke vid denna riksdag göra någon förändring genom entreprenad-afgiftens
förhöjande, emedan man derigenom möjligen
förhindrar postverket från att åstadkomma skjutsen för billigare
pris. Jag ber härvid att få upplysa derom, att, inom vissa län
åtminstone, äro åsigterna om skjutstaxan sådana, att man anser
den fullt tillräcklig, hvadan således en tillökning deri af 25 öre
måste befinnas särdeles förmånlig.
På dessa skäl och då jag hört nästan ingen tillstyrka bifall
till Betänk:t, samt en återremiss deraf, efter min öfvertygelse,
skulle vara rent af motverkande det goda ändamålet, anhåller
jag om afslag.
Frih. Happe, Axel Ludvig: Den siste värde talaren har
vädjat till de landshöfdingar, som här äro närv.de, och således
önskat erhålla kännedom om den erfarenhet, som i detta afseende
vunnits inom olika län. Inom det mig i nåder anförtrodda
län är erfarenheten den, att den skjutslega, som nu kar, erbjudas,
är så låg, att nästan ingenstädes någon entreprenad
kunnat åvägabringas. Dessutom får jag nämna, att mångfaldiga
klagomål förnimmas från deras sida, som skjutsa post-diligenserna,
dels med anledning af dessas betydliga tyngd, dels också
derföre att hästantalet icke kan ökas, då väglaget dock sådant
fordrar. Jag anser det derföre också för en skyldighet att frambära
dessa klagomål, i förhoppning att de måtte hafva till följd
en lämplig förhöjning af skjutslega!!. Jag vill emellertid icke
längre uppehålla diskussionen, utan inskränker mig till att i korthet
anhålla om återremiss.
Frih. Alströmer: Jag måste ännu en gång uppträda för
att protestera mot Gr. Sparres yttrande, att man borde låta allt
vara som det är, och hänvisa de missnöjda till de utvägar, som
redan finnas, för att vinna rättelse. Jag tror, att med den
sväfvande lagstiftning i detta ämne, sorn vi f. n. hafva, är det
nödigt, att stats-makterna vidtaga någon åtgärd, som kan förekomma
missnöjet och undanrödja anledningarne till do många
klagomålen. Jag vill också fästa uppmärksamheten derpå, att
man för värdet af ökedagsverken har en mätare i markegångstaxan,
och om det äfven icke vore skäl att sätta skjutslegan
fullt så hög, kunde dock derifrån hemtas någon ledning vid
bedömandet af denna fräsa.
Den 28 Januari.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till Betänk:t, dels återremiss deraf och dels afslag derå,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till Betänk:t,
hvartill svarades nej, och sedermera propos. på återremiss deraf,
då svaren utföllo med många och starka ja blandade med
några nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Efter det Gr. Sparre begärt votering, samt R. o. Ad., uppå
Hr Gr:s o. Landtm:s framställning, antagit afslag å Betänk:t till
kontra-propos. vid den blifvande voteringen, uppsattes och justerades
folj:de voter:s-propos.:
»Den som anser Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o
43, i aril. af väckt motion ang:de meddelande af föreskrifter i
afseende på sättet för postdiligensers förskaffande böra till Utsk:t
återremitteras, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. ifrågavide Betänk.»
Sedermera företogs voteringen och befunnos, vid dess slut,
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 112.
Nej — 19.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Stats-Utsk:ts den 24 dennes bordlagde Utlåtrn:
N:o 39, ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel; och
N:o 40, ang:de regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel.
Föredrogs och bifölls Stats-Utsk:ts den 24 dennes bordlagde
Utlåt. N:o 41, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de statspension
åt Öfversten m. m. Frih. Nils Ericson.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 24 dennes bordlagde Betänk.
N:o 44, i ani. af väckta motioner om åtgärders vidtagande med
afseende å grindars uppförande öfver allmänna vägar.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 24
dennes bordlagde Betänk. N:o 45, i ani. af väckt motion derom,
att Lif-regementets husarkorps måtte till en del ställas på
vakans.
Den 28 Januari.
255
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk:ts den 24 dennes bordlagde Betänk.
N:o 46, i ani. af väckt motion om indragning af karantänsanstalten
å Känsö.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsluts den 24
dennes bordlagde Betänk. N:o 47, i ani. af väckt motion om
förändrad klassifikation af städerna i riket.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besv.- oell Ekon.-Utsk:ts den 24 dennes bordlagde
Betänkm:
N:o 48, i ani. af väckt motion, rörande sättet för kasserade
beklädnads- oell utredningspersedlars försäljning för kronans
räkning;
N:o 49, i ani. af väckta motioner om ändringar i nu gällande
föreskrifter rörande underhåll af allmänna vägar;
N:o 50, i ani. af väckt motion om ändring i K. Reglementet
för telegraf-verket den 2 Augusti 1856;
N:o 51, i ani. af väckt motion om ändring i gällande före
skrifter
rörande skyldighet för ångfartyg att taga lots, äfvensom
i lots-taxan; samt
N:o 52, i ani. af väckt motion, dels om ansvarsbestämmelser
för underlåtenhet att nattetid å fartyg, som ligger till ankars,
hafva lanterna, dels om styrning och manövrering till undvikande
af ombordläggning, m. m.
Vid punktvis skedd föredragning af Riddar!).-Utsk:ts d. 24
dennes bordlagde Utlåt. N:o 5, öfver Riddar!).-Direktionens riksdags-berättelse,
biföll R. o. Ad. Utskits hemställanden uti §§:ne
1, 2, 3, 6, 7, 8, 9, 10, 16, 17 oell 18, äfvensom Utsk:ts i sista
punkten afgifna tillstyrkan;
Och lades till handlingarne §§:ne 4, 5, 11, 12, 13, 14
och 15.
Stutligen anmältes och bordlädes Konstit.-Utsk:ts Mern. N:o
6, angide fullbordad granskning af de i Stats-Rådet förda prot.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
256
Den 31 Januari.
Lördagen den 31 Januari 1863.
Plenum kl. 10 f. rri.
Justerades 4 prot.-utdrag för den 28 dennes.
Upplästes och godkändes följ:de, från Exped.-Utsk:t inkomna
förslag till R. Sl:rs underd. skrifvelser till K. M., nemi.:
N:o 18, ang:de verkstäld omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter;
N:o 19, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de afskrifning af
statsverkets äldre undsättningsfordringar inom Vesterbottens och
Norrbottens län;
N:o 20, i ani. af Iv. M:s Nåd. Propos. ang:de begärdt anstånd
med föreskrifna kapital- och ränte-inbetalningar å de till
Norbergs jernvägsbolag af allmänna medel anvisade lån;
N:o 21. i ani. af K. M:s Nåd. Propos. ang:de en med konungariket
Honnover afslutad traktat örn upphörande af Stadeeller
Brunshauser-tullen;
N:o 22, ang:de riktningen af södra stambanan samt anvisande
af en lörskottssumma utaf två millioner rdr till arbetenas
fortskyndande å densamma;
N:o 23, ang:de upphäfvande af föreskrifterna om den s. k.
fattig-procentens utgående från sterbhus; samt
N:o 24, ang:de utarbetande af förslag till förändrade instruktioner
för direktioner och tjenstemän vid läns-lasaretter och
kurhus.
Upplästes följ:de protokoll:
»Ar 1863 d. 29 Januari sammanträdde Rikets Höglofl. Ständers
elektorer för val af kommitterade till tryckfrihetens vård;
och befunnos, efter valsedlarnes öppnande, dertill hafva blifvit
utsedde följ:de:
Riks-antiquarien och K. af K. N. O. Bror Emil Hildebrand.
Hofrätts-assessoren Erih. Carl Gustaf Leijonhufvud.
Professoren och R. af K. N. O. Lars Magnus Enberg.
Riks-arkivarien och K. af K. N. O. Johan Jakob Nordström.
Bibliothekarie!) och R. af K. N. O. Johan Erik Rydquist.
Professoren och B. af K. N. O. Nils Haqvin Selander.
Ut supra.
Carl Mörner. L. A. Anjou.
L. J. Lovén. C. J. L. Lönnberg.»
Dea 31 Januari.
257
Uppå Hr Gr:s o. Landtnäs framställning, beslöt R. o. Ad.,
att Exped.-Utsk:t skulle genom prot.-utdrag om det ifrågav:de
valet underrättas samt anmodas uppsätta och till Riks-Stånden
ingifva förslag till förordnanden för de valde komiterade.
Med erinran, att Riddarh.-Direktionen i sednaste plenum erhållit
décliarge för dess förvaltning af Riddarh.-ärendena sedan
sistlidne riksdag, hemställde Ifr Gr. och Landtm., huruvida R.
o. Ad. behagade företaga val af ordförande och ledamöter i nämnde
Direktion Onsdagen d. 11 nästkommande Februari.
Ropades ja.
Sedermera hemställde Hr Gr. o. Landtm., att, på sätt vid
föreg:de riksdagar egt rum, särskilda val, dels af ordföranden
och hans suppleant, och dels af sex ledamöter och tre suppleanter
skulle anställas, hvarvid å vallistorne borde särskildt utmärkas,
vid första valet, hvilken valdes till ordförande eller till
suppleant, och vid sednare valet, hvilka utsågos till ledamöter
eller till suppleanter; och blef jemväl denna hemställan af R.
o. Ad. bifallen.
Företog R. o. Ad. val af de tolf elektorer och fyra suppleanter,
hvilka skola ega att, tillika med elektorer af de öfriga
Riks-Stånden, utse R. Sl:rs Justitie-ombudsman samt hans suppleant;
och befunnos, vid valförrättningens slut, följ:de Hrr blifvit
utsedde till
Elektorer:
Klingspor, fullm. Gr. Piper, Charles Emil, med
141 röster.
i. Leijonhufvud, Axel Gabriel, med 80 röster,
v. Höpken, Nils Albrecht, med 80 röster.
Armfelt, Magnus, med 144 röster,
von Platen, Carl Baltzar, med 77 röster,
af Wetterstedt, fullm. Frih. Manderström, Carl
Adolf, med 80 röster.
Braunerhjelm, Ferdinand, med 79 röster.
Geete, fullm. Frih. Leijonhufvud, Carl Guslaf,
med 76 röster.
Rääf, fullm. Frih. Stjernstedt, August Wilhelm,
med 80 röster.
Ros, Anders Emanuel, med 80 röster.
Suppleanter:
idholm, Erik Wilhelm, med 76 röster,
jin, Carl Philip, med 74 röster.
H. II. 17
N:o
66.
Gr.
»
107.
B !
»
26.
Frih
»
161.
»
»
213.
»
»
313.
»
B
327.
»
8
401.
>;
8
167.
Hr i
8
189.
b :
8
2331.
0
8
2334.
»
»
2292.
Hr
0
1848.
»
258
Deu 31 Januari.
N:o 372. Frih. Nieroth, fiillm. Frih. Åkerhjelm, Gustaf Knut,
med 73 roster.
» 792. Hr Lagerhjelm, Guslaf, med 65 roster;
sedan genom särskilda lottningar blifvit bestämdt, dels hvilken
af de två ledamöter, sorn erhållit 76 röster, skulle ingå
såsom ordinarie ledamot eller såsom förste suppleant, och dels
hvilken utaf 9 ledamöter, som alla erhållit 65 röster, skulle
blifva 4:de suppleant.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik, anförde skriftligen:
Vid riksdagens början log jag mig friheten inför R. o. Ad.
föredraga en motion, rörande åtskilliga organisations-föremål
inom landtmäteri-staten; ang:de några högst väsendtliga förändringar
uti nu gällande skiftes-stadga; äfvensom om behofvet.
af en oundgängeligt erforderlig omarbetning af landtmäteri-taxan;
och slutligen lör beviljande af erforderlige medel till åstadkommande
af den åsyftade förändringen inom K. Landtmäteri-stafens
organisation.
•lag insåg ganska väl alt dessa 3:ne föremål för min motion
skulle hemfalla under 3:ne olika Utsk:s behandling, och
att deraf skulle uppstå svårigheter för vinnande af det bestämda
resultat, jag af riksdagens tillgörande hade hoppats blifva
möjligt; men frågorna egde ett så oskiljaktigt sammanhang, att
det ej stod i min förmåga att tillfyllestgörande fördela dem.
I)e många göromål, med hvilka de respektive Stats-, Lagoch
Ailm. Besv.-Utsk:n vanligen äro öfverhopade, hafva ådagalagt,
alt de af mig väckte, så magtpåliggande frågorne eller
riksdagens sammanvaro i mera än 3:ne månader ännu icke
kunnat komma under någon handläggning; och fara torde vara,
alt Utsk:n under förev:de förhållanden, efter gammal praxis, endast
komma till det resultat, att, som ofta varit händelsen, genom
en lind. begäran hänskjuta dessa för det allmänna i
inånga hänseenden så högst vigtiga frågorna till regeringens utredande
genom en komité.
Förhållandet är likväl, att de förändringar, jag föreslagit
uti skiftes-stadgan, äro af en så väsendtlig beskaffenhet, att
dröjsmålet med ett afgörande fortfarande kommer att vålla
otaliga olägenheter, enskildta lidanden och förluster.
Skiltes-stadgan, såsom intagen uti 21:sta kap. Byggningabalken,
kan icke ändras utan R. St:rs medverkan.
En Nåd. Propos. i detta hänseende kan sålunda ifrån K. M.
icke komma att ega rum, förr än till näst sammanträdande lagstiftning;
och de af mig antydda olägenheter och missförhållanden
äro af en natur, att kräfva en ögonblicklig hjelp.
Hvad den olämpliga landtmäteri-taxan vidkommer, så afhända
sig R. St:r all talan, om de afstå ifrån initiativet, genom att
icke framlägga de grunder, som R. St:r anse bygde på rättvisa
och billighet.
Den 31 Januari.
259
R. St:r blefvo vid den 1857 sednast utfärdade taxan icke
rådfrågade; och behöfde också icke, på grund af den ekonomiska
lagstiftningens grundlagsenliga betydelse inom vårt statsskick,
blifva det; ehuru, af alla beskattningar, säkerligen ingen enda
är så tryckande, som 1857 års landtmätare-taxa varit och är
det för den Svenska jordbrukaren, som är nog olycklig alt af
den trädas.
Förslag till ny landtmäteri-taxa borde således efter mitt
förmenande af U. St:r för deras del uppgöras, för att K. M:s
Nåd. pröfning underställas.
Jag har föreställt mig, att till de af mig framställde frågors
fullständiga utredning R. St:r skulle förete den mest behöriga
och ändamålsenligast organiserade komité; synnerligast
i afseende å föremål, som de ifrågav:de, för hvilka uppskofvet
utgör en oberäknelig olycka.
Den af mig föreslagna reorganisation inom landtmätari-staten
skall otvifvelaktig! af hvarje sakkunnig erkännas oundgänglig;
men, till dess åstadkommande, fordras anslag, hvarförutan regeringen
icke kan i verket ställa några organisationer, äfven när
den skulle inse dess både nödvändighet och vigt, — ytterligare
ett skäl, som i min tanka påkallar R. St:rs direkta och positiva
ingripande uti de frågor, jag, uti min ofta nämnde motion,
tagit mig friheten anföra.
De många göromål, de många olikartade frågor, med hvilkas
utredning och lösning de respektiva Utskm äro öfverhopade,
har hos mig alstrat den öfvertygelse, att den utväg, Grundlagen
lernnar, för mera omfattande särskilda frågors utredning,
genom tillsättande af särskilda Utsk., skulle härvid varit den mest
lämpliga; men då R. St:r genom afslag å en i samma syfte
inom riksdagen nyligen väckt fråga ådagalagt en obenägenhet
för tillsättande af särskilda Utsk., lill hvilken jag likväl icke insett
den grundade anledningen , så tager jag mig friheten till R. o.
Ad. vördsamt hemställa, om Ståndet icke skulle finna för godt,
att till de respektiva Stats-, Lag- och Ekon.-Utskm aflåta en
vänlig begäran, att de, så fort ske kan, behagade tillbehandling
företaga de uti min motion rörande skiftestadgan och landtmäteristaten,
omfattande ämnen, så att R. St:r kunde blifva i
tillfälle, att derom öfverlägga och fatta beslut, medan den jordegande
delen af R. o. Ad. ännu vid riksdagen är någorlunda
talrikt representerad. Och det är härom jag anhåller om Hr
Gr:s o. Landtnäs propos., ankommande på R. o. Ad. att derjemte
bestämma, huruvida en inbjudning till de öfriga Stånden, att
uti beslutet deltaga, bör ifrån R. o. Ad. utgå.
Flere ledamöter begärde detta anförande på bordet, hvarjemte
anmälte sig och yttrade
Gr. Björnstjerna, Garl Magnus: Med anledning af Gr.
Anckarsvärds nu väckta förslag, tror jag mig böra upplysa att
Hr Gr:ns motion redan blifvit föredragen uti sammansatta Stats
-
260
Ben 31 Januari.
och Ekon.-Utskm; men då Lag-Utslr.t äfven torde böra i frågan
deltaga, är ett sammanträde med nämnde Utsk. begärdt. Jag
tillåter mig tillägga, alt då motioner i allmänhet böra företagas
i sammanhang med de hufvudtitlar, till hvilka de närmast kunna
hänföres, torde Ur Gr:ns förslag icke ögonblickligt böra till
pröfning företagas. Stats-Utsk:t är f. n. sysselsatt med 4:de hufvudliteln;
det sammansatta Utsk:t har derföre ansett sig böra
först besvara de motioner, som med denna hufvudtitel ega sammanhang.
Gr. Ankarsvärds motion kommer deremot att företagas,
då 6:te hufvudtiteln i Stats-Utsk:t förekommer.
På dessa skäl anser jag ingen särskild inbjudning från R.
o. Adis sida i denna fråga vara behöflig.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Jag får endast nämna,
det jag ämnat understödja Gr. Ankarsvärds motion; men
då denna motion nu blifvit lagd på bordet, uppskjuter jag mitt
yttrande till nästa gång.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade härefter, att då det ifråga vide
anförandet blifvit begärdt på bordet, komme detsamma att der
hvila.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande StatsUtskits
den 24 och 28 dennes på bordet lagde Utlåt. Nio 39,
ang. regleringen af utgifterna under riks-statens andra hufvudtitel.
lista punkten.
Utskits under litt. a) och b) afgifna hemställanden biföllos.
2:dra punkten.
Hr von Knorring, Oscar: I)å jag yrkar återremiss på
denna punkt, vill jag med några ord angifva skälen för denna
min begäran.
Utskit har såsom ett hufvudsakligt motiv för sin hemställan
om afslag å motionen anfört, att den blifvit väckt af enskild
person, samt att K. M. icke aflåtit någon nådig framställning i
ämnet. Alt på denna omständighet grunda ett afslag finnér
dock jag, för min del, origtigt.
Vidare har Utskit ifrågaställt denna lönetillöknings »oundgängeliga
nödvändighet.» Det är visserligen sannt, att hushållsamhet
är både aktningsvärd och berömlig; men vid detta tillfälle
måste man, om någonsin, tänka på ordspråket: »nulla regula
sine exceptione.» Någon torde kanske vilja erinra, att
Justitie-rådens löner ökades riksdagen 1856—1857 med 500
rdr, d. v. s. de jemnades då från 7,500 till 8000 rdr; men
man bör dervid icke heller förbigå den stora tillökning, som
under tiden uppkommit i lefnadskostnaden härstädes. Tager
Den 31 Januari.
261
man sistnämnde omständighet i betraktande, tror jag ej att man
skall finna min nu förev:de hemställan obillig.
Redan vid 1828—1830 årens riksdag anslogs Justitieråds-lönen
till 6000 rdr riksgälds. Stats-Utslct (i sitt Utlåt. N:o
137) erkände nödvändigheten att åt innehafvarne af högsta
domare-embetet i riket »gifva det oberoende, som utesluter
behofvet att, för nödig utkomst för sig och familj, tillika söka
annan, för embetefs tillbörliga utöfning hinderlig eller i öfrigt
olämplig sysselsättning», samt medgaf till och med, att det af
enskild motionär (Professor P. G. Cederschiöld) vid samma riksdag
föreslagna belopp, 7,500 rdr, ingalunda vore för högt, men
ansåg sig icke kunna, med afseende på stats-verkets dåv:de särdeles
knappa tillgångar, tillstyrka mera än 6000 rdr.
Sistnämnde belopp motsvarade dock på den tiden ej mer
än samma summa i banko under nuv:de tid.
Vid riksdagen 1853—1854 höjdes ifrågav:de lön till 7,500
rdr. Detta skedde på förslag af enskilde riksdagsmän (Hr A.
von Hartmansdorff och ISorgare-St:s nuv:de Talman, Grosshandlanden
J. G. Schwan). Stats-Utsk:t yttrar uti Utlåt:t N:o 67:
»Utsk:t måste erkänna såväl billigheten, som behofvet af förbättrade
lönevilkor för Justitie-råden. De med detta embete
förenade trägna göromål samt deras vigtiga och magtpåliggande
beskaffenhet, som hos platsernas innehafvare kräfver de högsta
juridiska insigter samt den största skarpsinnighet och erfarenhet,
fordra att löneförmånerna för dessa embetsmän så bestämmas,
att de motsvara de höga anspråk, samhället på dem eger,
och tillika försäkra dem om ett ekonomiskt oberoende.»
Vid 1856—7 årens riksdag skedde, på sätt jag redan förut
nämnt, härutinnan ingen annan förändring, än att beloppet med
500 rdr jemnades till 8000 rdr.
Till ofvannämnda, vid föregående riksdagar inom representationen
uttalade åsigter, kan fogas följ:de ofta anmärkta sanning:
att om någonsin det naturliga och önskvärda förhållande skall
kunna inträffa, att högsta domstolen rekryteras med utmärkta
och erfarna landt-domare, dessa sistnämnda icke må afskräckas
från en dylik förflyttning genom otillräckligheten af de förmåner,
som åtfölja det höga embete, hvilket utgör slutstenen för befordran
på domare-banan och företrädesvis borde betrygga sin
innehafvare mot ekonomisk förlägenhet.
Men för en sådan förlägenhet är en ledamot af högsta domstolen
blottställd, oaktadt det vid 1858 års riksdag erhållna tillskottet,
om han, i sin samhällsställning, med nuv:de löneförmåner
skall skatta en anständig bergning åt en, äfven medelmåttigt
talrik familj. Hvar och en husfader bland hufvudstadens mera
bemedlade klasser är i tillfälle att intyga, det behofvet i sådant
afseende icke kan fyllas med 8000 rdr årligen.
Det synes kunna med temlig säkerhet antagas, att K. Regeringen
gerna skall se att högsta domstolens ledamöter äro så
aflönade, att erfarne och utmärkta häradshöfdingar icke skulle
262
Den 31 Januari.
vara nödsakade att, till undvikande af förlust i lönebelopp, vägra
att emottaga dessa högsta domare-embeten.
Efter de underrättelser, som jag förskaffat mig, finnes en
domsaga, hvarest inkomsten, efter den nya regleringen, årligen
uppgår till 12,000 rdr. En och annan af de icke omreglerade
domsagorne lära gifva en ännu större årlig inkomst.
Man kan sannerligen icke begära att en sådan domare skall
mottaga en förflyttning till högsta domstolen och bosätta sig i
hufvudstaden. hvarest lefnadskostnaden är så mycket dyrare än
annorstädes här i landet.
På dessa skäl anhåller jag vördsamt om återremiss.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Den siste talaren har till
största delen redan förekommit mig. Jag har dock ansett nödigt,
att ytterligare fästa uppmärksamheten på origtigheten af
den utaf Stats-Utsk:t framställda princip för afslag å motionen.
Till grund för sitt afstyrkande har nemi. Utsk:t lagt det
förhållande, att K. M. icke aflåtit någon nådig framställning i
ämnet. Om den principen i allmänhet godkändes, sä skulle man
å andra sidan och på sitt sätt anse sig oundgängligen böra bifalla
alla de af K. M. i denna väg framlagde förslag. Jag tror
att man icke, genom fastställande af en dylik princip, bör antaga
rigtigheten hvarken af det ena eller andra förfaringssättet;
utan anser att representanten bör hafva sig öppet lemnadt, att
pröfva hvad som är nödigt eller icke. Efter en 40-årig erfarenhet
utaf tjenstgöringen inom Just.-Revisions-Expeditionen hör
jag väl icke kunna frånkännas ali auktoritet i afseende å hvad
som kan vara nödigt att åtgöra för lönernas inom detta verk
bestämmande, i förhållande till göromålens derstädes vigt och
mängd.
Med Justitie-råds-platserna kan man verkligen säga att ett
undantags-förhållande eger rum. — Oberäknadt Justitie-råds-och
Minister-platserna, tror jag öfrige embeten kunna skötas af personer
med redbarhet och skicklighet, men som derför icke behöfva besitta
någon utomordentlig öfverlägsenhet. Deremot är det af stort
gagn, att de högsta domareplatserna beklädas af personer, som
äro utmärkta, såväl för sina insigter, som ock för sjelfständighet
och skarpsinnighet. Enär alltså dessa platsers fyllande hvarken
kan bero på börd eller rikedom, utan endast af personligheten
och öfverlägsenheten, bör man väl ock tillse att möjlighet
beredes att kunna uppsöka personer, som äro till embetets emottagande
i alla hänseenden väl qualificerade och vilja detsamma
sig åtaga.
Man har erinrat om lefnadskostnadernas förhöjning här i
hufvudstaden; men icke nog dermed, att öfriga af desse kostnader
stegrats och stegras. Hvad som är angelägnast för familjefadren,
dess barns tidsenliga uppfostran, fordrar ock långt
större utgifter nu än förr; och anspråken på familjfadern i detta
hänseende äro numera betydligt ökade. Vid sådant förhållande
Den 31 Januari.
263
hemställer jag, huruvida 8000 rdr kunna vara tillräckliga för
Justitie-råd med familj och barn.
Mig tillhör icke att utlåta mig öfver anledningen dertill, att
K. M. icke afgifvit någon framställning i ämnet; men det kan
dock icke förmenas mig att förutsätta, att berörde förhållande
berott derpå, att högsta domstolen f. n. befinner sig, så att säga,
uti en öfvergångsperiod, i följd af den under förra riksdagen
högsta domstolen gifna förstärkning af 4 ledamöter. Regeringen
har antagligen, före allåtandet af samma framställning, velat
inhemta erfarenhet, huruvida denna förstärkning varit nödig
eller icke.
Afven jag yrkar på återremiss.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Då jag är förekommen af
de båda föregående talarne, sorn yrkat återremiss, vill jag icke
länge upptaga R. o. Ad:s tid. Jag har endast velat förklara, att
jag icke kan godkänna det skäl, som (Jtsk:t lagt till grund för
sitt afstyrkande af motionen. Det är nemi. de obotfärdigas förhinder,
som är framlagdt uti detta skäl.
Här är redan förut upplyst att löneförhöjningar'för Justilieråden
under föregångna riksdagar skett, på enskilda motionärers
framställning; och vid riksdagen 1856—7 egde enahanda
förhållande i allmänhet rum, såväl för militära som civila tjenstemän.
Af orsaker, dem jag nu icke vill anföra, har vid denna
riksdag verkligen företett sig en viss obenägenhet, för att icke
säga afvoghet, mot 2:dra hufvud-titeln; men då en motion blifvit
väckt, i följd hvaraf man kan få , ett sådant missförhållande
rättadt, samt återremiss uti samma syftning blifvit begärd å den
nu föredragna punkten, instämmer jag uti detta yrkande, på det
att Utsk:t måtte taga frågan under förnyad pröfning och gifva
Juslitie-råden inkomster, som någorlunda motsvara deras lefnadskostnader.
Frih. af Ugglas, Gustaf: Det är ingalunda min afsigt,
att vilja bestrida, det högsta domstolens ledamöter böra vara
försedde med en riklig aflöning. Inom Stats-Utsk:t höjde sig
äfven flera röster för den åsigten; men fullkomligt enhälligt uttalades
ock der den tanke, att det var regeringen, som borde
föreslå en sådan tillökning, samt att Utsk:t icke, utan en slik
vägledning, borde företaga förändringar i de löneförhöjningar,
som förut skett. För min del tror jag äfven att denna Utsk:ts
åsigt har ganska goda skäl för sig; samt att densamma, såsom
allmän regel, ganska väl kan försvaras. Om nemi. regeringen
på förhand utredt frågan, kan såväl Utsk:t som R. St:r med
långt större säkerhet bedömma densamma.
Då jag emellertid hört att ett Riks-St. redan vidtagit en förändring
i denna punkt, i följd hvaraf frågan blir föremål för Utsk:ts
förnyade behandling, vill jag icke motsätta mig den begärda
återremissen, utan att dock, med föranledande deraf, våga hoppas
någon förändring i det beslut, hvaruti Utsk:t först stadnat.
264
Den 31 Januari.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag tror icke att någon kan
förutsätta hos mig, det jag missunnar Justitie-råden den löne-förhöjning,
som här blifvit ifrågasatt; men mig synes att man, när
en löne-förhöjning eger rum, bör ihågkomma, att en jemförelse
bör anställas mellan tjenstemän, så att den ene, likaväl som den
andre, erhåller hvad som är tillbörligt och rättvist. Att detta
blir händelsen, då löneförhöjningar beviljas på enskilda motionärers
framställningar, derför har man, som lätt kan inses, ingen
garanti. Då deremot regeringen framlägger ett förslag i detta
hänseende, föreslår regeringen, hvad densamma från sin synpunkt
finner rätt och billigt; och förslaget afser då icke att allenast
bereda en viss kategori af embets- eller tjenstemän en förmån,
oberoende af andra deras vederlikars billiga anspråk. Enskilda
motioner i denna rigtning uppstå deremot möjligen ofta i följd
deraf, alt en eller annan motionär är personligen bekant med en
eller annan embets- eller tjensteman inom den ena eller andra
korpsen.
Icke heller får man förbise att med de befattningar, hvarom
nu är fråga, och hvilkas stora vigt jag villigt erkänner, icke
någon representations-skyldighet är förenad; att orri ock Justitierådens
tid är ganska mycket upptagen under den del af året,
derunder de äro tjenstgörande, de likväl hafva en större del af
året till sitt förfogande, än kanske någon annan civil-tjensteman
inom landet; — och att det dessutom icke anses oförenligt
att med Justitie-råds-befattningen förena andra uppdrag, hvilket
bland annat skönjes deraf, att K. M. utnämnt flere Justitie-råd
till med aflöning förenade platser, såsom till ordförande eller ledamöter
uti åtskilliga direktioner eller kommissioner.
Alltså och vid det förhållande, dels att K. M. icke väckt
frågan, dels ock att man genom ett bifall till förslaget äfventyrar
att rubba den proportion, sorn nu förefinnes uti gällande aflöningar
och hvilken legat till grund för den år 1858 gjorda
lönereglering, hemställer jag att R. o. Ad. icke, med anledning
af Hr Otterströms framställning, måtte vidtaga någon förändring
uti nu omhandlade lönevilkor, utan, på de utaf Frih. af Ugglas
och mig anförde skäl, bifalla Rctänkfls föredragne punkt.
Hr af Burén, Didrik Pontus: De utaf några föregå
ende
talare för återremiss anförde skäl äro redan så fullständigt
som möjligt utvecklade; hvarföre jag, som icke onödigtvis
vill upptaga R. o. Ad:s tid, endast inskränker mig till att instämma
uti det af dem framställda yrkande.
H. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis: Då det hufvudsak
liga
skäl, som Utsk:t lagt till grund för sitt afstyrkande af motionen,
varit K. M:s underlåtenhet att i ämnet framställa Nådig
Propos., vill jag, för den händelse R. o. Ad. beviljar återremiss,
tillåta mig nämna, att, då en allmän löne-reglering nyligen skett,
K. M. i allmänhet tvekat att föreslå löne-förändringar i några
Den 31 Junnar!.
265
andra fall än som varit föranledda af några nya särskilda omständigheter.
— Man får deraf dock icke draga den slutsats,
att K. M. icke finner någon löneförhöjning önsklig, som K. M.
icke begärt.
I allmänhet äro visserligen de betänkligheter grundade, som
blifvit af en värd talare nyss yttrade mot partiella löne-förhöjningar;
men hvad Justitie-råden beträffar, tror jag, alt man kan
betrakta dem såsom en särskild för sig stående kategori, samt
att en löne-förhöjning för nämnde embetsman icke oundgängligen
behöfver draga andra löne-förhöjningar med sig.
Att landets högsta domarekorps behöfver en tillräckligt god
aflöning, samt att den närvarande verkligen är ganska knapp,
lärer icke kunna af någon bestridas. För min del önskar jag
alltså lifligt, att icke K. M:s underlåtenhet att begära en löne
förhöjning
för Justitie-råden må anses utgöra något skäl för R.
St:r, att icke bevilja den nu föreslagna tillökningen.
Hr Tornerhjelm: Då Gr. Mörner uti så bjerta färger
tecknat det, efter hans förmenande, oriktiga förfaringssättet att
begära en löne-förhöjning, hvilken icke af regeringen sjelf blifvit
äskad, så får jag till svar derå anföra att det visserligen är
mycket både bra och upplysande, när regeringen framlägger
fullständiga förslag till löne-regleringar; men att jag likväl anser
äfven enskilda personer kunna ganska väl bedöma, förstå och
väga, hvad som är af nöden för kost och öfriga lifsförnöden
heter.
Till och med jag vågar tilltro mig att kunna förstå
denna sak, lika väl som de ledamöter, hvilka sitta vid Konungens
rådsbord.
1 allmänhet är verkligen förhållandet, att vår Regering
ogerna och sällan föreslår löne-förhöjningar; och Frih. De
Geer bar i afseende å förevarande fall andragit, att det varit af
grannlagenhets-skäl, som Regeringen underlåtit att föreslå någon
löne-förhöjning. Jag är ganska viss deruppå, att denna omständighet
icke kommer alt förhindra representationen att rätta ett
förut begånget misstag. I annat fall kan man verkligen ega
skälig anledning att befara, det ingen landtdomare vill intaga
dessa högsta domareplatser.
Alltså och då det är upplyst att Preste-St. bestämt aflöningen
för ledamöterne i rikets högsta domstol till 9000 rdr,
anhåller jag om återremiss af Relänkrt, med den af R. o. Ad.
uttalade önskan att ifrågav:de lön måtte fixeras till nyssnämnda
belopp.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Det har visserli
gen
vid några föregående tillfällen inträffat, att löne-förhöjningar
egt rum på grund af enskilda motionärers framställningar. Sådana
fall hafva likväl icke så omedelbart berört det allmänna,
som den nu ifrågav:de löne-förhöjningen.
Jag för min del måste verkligen anse såsom högst besynnerligt,
om högsta domstolens ledamöter, i fall de behöfde en
266
Den 31 Januari.
löneförhöjning, icke skulle kunna finna någon bland statens myndigheter,
hvilken från början kunde förorda deras sak. Nog
synes mig att denna korps icke skulle sakna tillfälle att sålunda
göra sin röst hörd
Hvad man åtminstone borde kunna anse sig ega rättighet
att fordra, är att något allmännare intresse för saken blifvit
ådagalagdt. Nu deremot har endast en enskild person inom ett
Riks-Stånd yrkat på denna löneförhöjning.
Vid sådant förhållande yrkar jag bifall till Stats-Utsk:ts
Betänk.
Gr. Liljencrants, Gustaf Fredrik: Den ledamot, som
började diskussionen i ämnet, och flere talare efter honom, hafva,
såsom anledning för sin begäran om återremiss, anfört, att
Utsk:t, till stöd för dess hemställan, alt motionen ej må till någon
åtgärd föranleda, egentligen icke åberopat något annat skäl,
än att regeringen i frågan icke gjort någon framställning. Jag,
för min del, anser att Utsk:t omöjligen kunnat begagna något
bättre skäl. Hvad mig beträffar, får jag åtminstone bekänna,
att jag icke tillhör deras antal, som förmå i en hast och i
samma ögonblick, som frågan till pröfning företages, inse, huruvida
en begärd löne-lörhöjning står uti ett lämpligt förhållande
till öfrige statens löner. Stats-Utsk:t deremot bör och kan icke
vara i saknad af en sådan öfverblick; och är, om någon auktoritet,
i tillfälle att bedöma dylika förhållanden. Nämnde [Utsk.
kan verkligen pröfva och afgöra, huruvida en ifrågastälid löneförhöjning
är lämplig eller icke. Att åter R. St:r, på förslag af
cn enskild motionär och utan någon af regeringen derom gjord
framställning, bevilja löne-förhöjningar, synes mig, ur konstitutionel
synpunkt, högst olämpligt. Sistberörde förhållande allena
är för mig tillräckligt giltig anledning att bifalla Utsk:ts lörev:de
hemställan. Om, på sätt redan förut blifvit erin rädt, K. M.
funnit behofvet af denria löne-förhöjning så trängande, att förslag
dertill bort framläggas, så hade ett sådant förslag säkerligen
icke uteblifvit. Nu deremot, då en allmän löne-reglering så
nyligen egt rum, har man sannerligen icke anledning att derifrån
göra^riågot särskildt undantag.
Härtill kommer att man, i följd af en sådan partiel löneförhöjning,
kan lörvänta, att alla de embetsmän, som genom
detta sätt att tillvägagå se sina intressen förnärmade, antagligen
vid nästa riksdag framkomma med anspråk uti enahanda rigtning.
På dessa skäl tror jag att R. St:r med allt fog kunna och
böra öfverlemna aflåtandet utaf framställningar om löne-förhöjningar
till den konstitutionela styrelsen. Jag för min del tillstyrker
bifall till den nu föredragne punkten.
Hr von Knorring: Som jag verkligen icke kan dela de
farhågor för konstitutionens bestånd, hvilka den siste högt
aktade talaren uttalat, eller befara de vådor, som han ansett
Den 31 Januari.
267
blifva en följd af en återremiss, framhärdar jag uti mitt yrkande
på bifall till min förut gjorda hemställan.
Till de förut af mig i frågan anförde skäl, får jag ytterligare
lägga följande. Derigenom att endast 16 platser äro inom
högsta domstolen tillsatte, i stället' för det' i R.-F:ns I7:de
§ bestämda högsta antal, eller 18 st., besparas i sjelfva
verket den nuvarande aflöningen för tvenne Justitie-råds-platser,
eiler 16,000 rdr. Innehafvarne af de nuvarande Juslitie-rådsplatserna
bestrida således äfven de öfriga två platsernas göromål.
I öfrigt synes mig verkligen underligt att man kan vilja
lägga så mycken vigt på formen, eller att man, derföre att en
enskild person väckt motion om en af flere talare, deribland äfven af
H. Exc. Just.-Stats-Ministern, såsom nödig vitsordad löneförhöjning,
att man, säger jag, endast och allenast för formens skull,
skall vilja skjuta förbi målet och tillbakahålla rättmätiga anspråk.
Som H. Exc. Frih. De Geer derjemte redan yttrat sig i afseende
å regeringens underlåtenhet att framställa denna sak,
anser jag mig i det hänseendet icke vidare behöfva utlåta mig.
Jag fortfar i mitt yrkande på återremiss i samma syftning,
som blifvit af Preste-St. uttryckt.
Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.: Det förhållande, som
Stats-Utsk:t hufvudsakligen lagt till grund för sitt afstyrkande,
eller att K. M. underlåtit att framställa förslag i ämnet, är för
mig alldeles tillfyllestgörande. Man har å andra sidan påstått
alt, om man skulle följa den princip i anslagsfrågor att afslå
hvad enskild motionär begärt, men K. M. icke föreslagit, man
ock skulle, efter samma grundsats, bevilja hvad K. M. i anslagsväg
äskat. Jag får verkligen, för min del, tillstå att jag i allmänhet
vill bifalla hvad K. M. uti dylika frågor föreslår, öfvertygad,
som jag är, derom att ingen kan säkrare än regeringen
bedöma, hvad som uti slika fall är af nöden.
Åtskilliga talare, som förordat ifrågav.de löne-förhöjning,
hafva yttrat, att K. M. troligen af det och det skälet icke framkommit
med Propus, i iimnct. Man kan visserligen i det fallet
göra sig både den ena och andra föreställningen; men jag kan
dock icke frångå den öfvertygelsen, att om K. M. verkligen ansett
denna löne-förhöjning oundgängligen nödig, så hade K. M.
begärt densamma. För detta mitt antagande hemtar jag ett
ytterligare stöd af Frih. De Geers yttrande, att denna löne-förhöjning
är af den natur, att den icke eger något egentligt samband
med andra löner, eller är, så till sägandcs, alldeles fristående
från en allmän löne-reglering. Med särskildt fästadt
afseende å sistberörde förhållande anser jag, att, om K. M. så
funnit nödigt, K. M. nu kunnat framkomma med ett förslag till
ifrågav:de parliela löneförhöjning.
På dessa skäl yrkar jag bifall till Utsk:ts hemställan.
Frih. Cederström: Ur den omtalade konstitutionela synpunkten
kan jag icke se annat, än att, då vår grundlag icke
268
Den 31 Januari.
begränsar en enskild motionärs rätt dertill, att endast framkomma
med förslag till sådana utgifter, som icke hafva afseende å
embetsverken, jag icke, i likhet med åtskilliga föregående talare,
behöfver afhända mig min grundlagsenliga rätt att i ämnet
jemväl besluta, enär jag, genom att följa samma talares värda
föredöme, skulle öfverlemna hela min menskliga omdömesfrihet
åt regeringens vishet och Stats-Utsk:ts högst upplysta omdömesförmåga.
Lämpligare tror jag vara, att bibehålla den rätt, grundlagen
mig tillerkänner.
Hvad sjelfva saken beträffar, har man sökt ådagalägga att
de ifrågavide embetsmännen icke, vid jemförelse med åtskilliga
andra högre embetsman, borde erhålla den ifrågaställa löneförhöjningen.
Går man tillbaka i historien, finner man dock,
att Justitie-råden tillförene varit satta i paritet med Riks-råd.
Detta i fråga om den omordade likställigheten. Då Dep:ts-chefen
är hugnad med ett, jemte hyres-ersättningen, till 17,000
rdr uppgående belopp, så synes mig verkligen skilnaden vara
alltför stor mellan nämnda aflöning och Justitie-Rådens lönevilkor,
hvilka endast äro 8,000 rdr, utan någon hyresersättning.
Jag anser det således vara högst angeläget att R. o. Ad.
icke, med anledning af det alltför lösliga skäl, på hvilket StatsUtsk:t
fotat sitt afstyrkande, eller att frågan blifvit framställd af
en enskild motionär, må lägga densamma å sido. Huru skall det
väl vid sådant förhållande blifva möjligt att erhålla personer,
som äro lämpliga till Justitie-råd? Deras embetsmanna-verksamhet
utgör nemi. för dem ett tcmligen bestämdt hinder att förskaffa
sig andra förvärf, hvilka i annan händelse säkerligen skulle
löna sig ganska väl. Till Justitie-råd fordras personer, utrustade
med alla de derför erforderlige egenskaper; men icke är det
troligt, att presidenter och häradshöfdingar på landet, hvilka
väl dock äro de kategorier, sorn egentligen mest ifrågakomma
vid tillsättandet af dylika platser, skola vilja desamma sig åtaga,
ulan en, i förhållande tili göromålens mängd och vigt, lämpad
ersättning.
Hvad den ifrågaställa återremissen vidkommer, så och
enär jag finnér frågan så enkel, att det icke kan vara skäl att
besvära Stats-Utsk:t med att taga densamma under förnyadt
öfvervägande, samt då ett annat Hiks-Stånd, för sin del, redan
beslutat en förhöjning af 9,000 rdr, anhåller jag att jemväl R.
o. Ad. måtte vidtaga enahanda åtgärd.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Frih. af Ugglas har redan
upplyst, att, vid denna frågas pröfning i Stals-Utsk:t, ganska
många röster der höjde sig för billigheten af en löneförhöjning
åt Justitie-råden. Likaledes är redan anfördt, att Utsk:t
icke ansåg sig kunna bifalla motionen, dels med afseende derå
att någon framställning i ämnet från regeringen icke inkommit,
dels ock med hänsigt dertill, att Ulsk:t fruktade att sönderrifva
den vid 1858 års riksdag uppställda analogi emellan
Den 31 Januari.
269
löneförhållanden. Att Utsk:t, oaktadt dess beredvillighet att
tillmötesgå den i berörda hänseende gjorda framställning, lik
väl
icke ansåg sig kunna frångå den åsigt, som uttalas såsom
skäl för afstyrkandet, derom vittnar synbarligen det förhållande,
att ingen reservation finnes denna punkt bifogad. Min öfvertygelse
är ock, att Stats-Utsk:t i detta fall handlat fullkomligt
riktigt; ty hvad är Stats-Utsk:t annat, än den R. St:rs
delegation, hvilken i första rummet skall pröfva de principer,
efter hvilka R. St:r sedermera ega att handla. R. St:r besluta
sedermera, hvad de för hvarje förekommande fall finna
vara rätt och billigt; och då hela denna diskussionen visat,
att man här insett rättvisan af den för Justitie-Råden ifrågaställde
löneförhöjning, så vill jag, för min del, ingalunda motsätta mig
en sådan frågans lösning. Det är endast i fråga om sättet der
för,
som jag afviker från några föregående talares yrkande.
Man har nemi. här begärt återremiss. Hvartill denna återremiss
skulle gagna, kan jag icke inse. Efter min åsigt, kan
Ståndet likaväl nu genast fatta silt beslut i frågan; och då redan
kändt är, att Preste-St. beslutat en förhöjning från 8,000 till
9,000 rdr, anhåller jag om propos. på enahanda beslut jemväl
härstädes.
Frih. Raab, Adam Christian: I likhet med Frih. Ce
derström,
kan icke heller jag från konstitutionel synpunkt finna
någon våda deruti, att man bifaller den nu gjorda framställningen.
Denna fråga förefaller mig verkligen temmeligen enkel. Hvar och en,
som har någon erfarenhet om lefnadskostnaden här i hufvudstaden,
bör utan svårighet kunna inse, att 8,000 rdr är en för ringa aflöning
för en embetsman uti Justitie-Rådens ställning. Den tillökning
i deras löner, som beslöts vid 1856—1857 årens riksdag med 500
rdr, motsvarar verkligen icke den tillökning i hyror, som sedermera
och under tiden inträffat. Ovedersägligen är sålunda
en tillökning i aflöningen för denna einbetsmanna-korps, som är
så vigtig, af behofvet påkallad. Och detta med så mycket
mer skäl, som det i annat fall torde vara svårt att kunna
påräkna, att utmärkta personer skola vilja mottaga dessa
platser.
Gr. Mörner har nämnt, att flere Justitie-Råd mottagit andra
befattningar med löneinkomster. Antagligen har detta skett
derföre, att de för sin existens ansett nödigt att mottaga dessa
befattningar. Jag anser det icke vara nyttigt, att vi så aflöna
vår högsta domare-korps, att den måste dela sin tid jemväl åt
andra befattningar. Utaf den sålunda af Gr. Mörner meddelade
upplysning i ämnet, hemtar jag dock ett ytterligare stöd
för denna min nu förfäktade mening om förhöjning i aflöningen.
I betraktande af dessa förhållanden förenar jag mig uti
yrkandet om återremiss; med anhållan att, i händelse af en blifvande
tillökning i Justitie-Rådens löneförmåner, det förbehåll der
-
270
Den 31 Januari.
vid måtte fästas, att Justitie-Råden icke få åtaga sig några andra
aflönade bestyr eller befattningar.
Hr Dalman: Jag bar ansett mig icke kunna underlåta
ätt med Frih. Cederström protestera mot den princip, som bär
har blifvit uttalad, att det icke skulle vara rigtigt att bifalla
en motion om löneförhöjning derför, att regeringen icke framkommit
med någon Propos. i ämnet. Med godkännande af
denna princip, måste man nemi. antaga att allt hvad som af regeringen
blifvit hegardt är oundgängligen nödigt.
I öfrigt och vid det af några af Stats-Utsk:ts ledamöter
angifne förhållande, att ärendet, i händelse af återremiss, hit
återkommer i samma skick, tror jag det, för vinnande af målet
samt undvikande af en ny diskussion i ämnet, vara bättre,
att man genast afgör frågan i öfverensstämmelse med det af
Preste-St. förut fattade beslut.
Jag afstår således från mitt yrkande på återremiss.
Hr von Knorring: Anledningen hvarföre jag begärde
återremiss var, att jag för några dagar sedan hörde, att man
antagligen i Preste-St:t skulle vidtaga denna åtgärd.
Vid den utgång, frågan emellertid nu uti sistnämnde Stånd
erhållit, afstår jag från mitt yrkande på återremiss, med vördsam
anhållan, att R. o. Ad. måtte uti samma Stånds beslut instämma
och bestämma Justitie-Rådens löner till 9,000 rdr.
Hr af Burén: Efter den vändning, frågan nu tagit, får
äfven jag afstå från mitt yrkande på återremiss; och förenar
mig med Frill. Cederström och de öfrige talare, hvilka, med
begäran om afslag å Stats-Utsk:ts nu föredragna punkt, önskat
Justitie-Råds-lönens bestämmande till 9,000 rdr.
Gr. Mörner: l)å en föreg:de talare icke funnit otill
ständigt
att, rent ut sagdt, förvända ett mitt föreg:de yttrande,
har jag ansett mig icke kunna undgå, att deremot nedlägga min
allvarliga protest. Jag tror mig vid föreg:de riksdagar hafva
gifvit tillräckliga prof derpå, att jag icke voterar, som man säger,
för uniformen. Öfverflödigt borde vara att behöfva framställa
erinran derom, att om man icke vill medgifva löneförhöjningar
utan K. M:s förslag i ämnet, man icke derför ingått
någon förbindelse, att alltid votera ja till alla sådana
förslag.
I öfrigt fortfar jag i mitt yrkande om bifall till den
nu föredragna punkten.
Hr Tornerhjelm: Då jag förra gången uppträdde, begärde
jag återremiss; men anser mig, uti frågans nuv:de skick,
höra förena mig med Frih. Cederström och de öfrige talare,
som, med afslag å den nu föredragna punkten, yrkat
Justitie-Råds-lönens bestämmande till 9,000 rdr.
Den 31 Januari.
271
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad samt
Hr Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å
dels bifall till Utsk:ts förev:de hemställan, dels återremiss deraf
och dels afslag derå, samt bestämmande af Just.-Rådens aflöning
till 9,000 rdr; framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. pä
bifall till Utsk:ts hemställan, hvartill svarades många nej, jemte
åtskilliga ja; sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren
likaledes utföllo med många nej, blandade med ja; och slutligen
propos. på afslag å merberörde hemställan och Just.-  Råds-lönens bestämmande lill 9,000 rdr, hvilken stistberörde
propos. besvarades med talrika och starka ja, tillika med åtskilliga
nej; och förklarades ja nu haft öfvervigten.
Efter det Gr. Liljencrants begärt Votering, men en kort
stund derefter förklarat sig derifrån afstå, påyrkades votering
af Gr. Mörner, med ani. hvaraf Hr Gr. o. Landtm, förmälte,
att det tillkomme R. o. Ad. att bestämma, huruvida bifall till
Utsk:ts hemställan eller återremiss deraf skulle upptagas i kontra-propos:n
vid deri blifvande voteringen; och framställde Hr Gr.
o. Landtm, derefter först propos. derå, att bifall till oftaberörde
hemställan skulle utgöra kontra-proposm, hvartill svarades ja
och nej i blandning, och sedermera propos. derå, att kontraproposm
skutte innehålla återremiss af Utsk:ts hemställan, då
svaren likaledes utföllo med blandade ja och nej; hvarefter den
förstomnämnde proposm förnyades och, då svaren nu utföllo
med många ja, jemte åtskilliga nej, förklarades ja hafva varit
öfvervägande.
Härefter uppsattes och justerades följ:de voter:s-propos.:
»Den som vill, att R. o. Ad., med afslag å Stats-Utsk:ts
hemställan uti 2:dra punkten af Utlåtit N:o 39, skall bestämma
Just.-Rådens aflöning till 9,000 rdr, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Yinner nej, bifaller R. o. Ad. Utskits ifrågavarande hemställan.
»
Sedermera företogs voteringen och befunnos vid dess slut
rösterna hafva utfallit sålunda:
Ja — 100.
Nej — 45.
Uppå Hr Gr:s o. Landtrms hemställan blef den vidare
föredragningen af förevarande Utlåt, uppskjuten till nästa
plenum.
272
Des 4 Februari f. m.
Anmältes och bordlädes Sammans. Lag- samt Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänk. N:o 1, i ani. af väckta motioner
om utarbetande af lag mot obehörig efterbildning af
konstalster; samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utsk:ts Betänkm:
N:o 53, i ani. af väckt motion om ändring i K. Kungörelsen
den 18 Mars 1843, i fråga om ersättning åt särskildt
tillförordnad domare för syn å militie-boställen;
N:o 54, i ani. af väckt motion om en ny lag rörande
vattenrätten;
N:o 55, i ani. af väckt motion om upphäfvande af hittills
gällande reglementen för vården af sockenmagasiner, samt öfverlemnande
åt kommunal-styrelserna alt öfver samma magasiner
förfoga; och
N:o 56, i ani. af väckt motion om lämpligare fördel
ning
emellan socknar inom samma pastorat af den återvunna
helgonskylden.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
0. Braktl.
Onsdagen den 4 Februari 1863.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 1 prot.-utdrag för d. 31 sisth Januari.
Upplästes de hos R. St:rs Hrr Elektorer hållna prot. vid
val af R. St:rs Just.-Ombudsman och hans Suppleant, hvilka
prot. voro af följande lydelse:
l:o
o
Ar 1863 den 31 Januari sammanträdde Rikets Höglofl.
St:rs Hrr Elektorer för att utse R. St:rs Just.-Ombudsman;
och
Den 4 Februari f. m.
273
och befunnos, sedan valsedlarne blifvit öppnade, rösterna hafva
utfallit, som följer:
Nuv:de Just.-Ombudsmannen, R. N. O., Nils August Fröman,
som erhållit 48 röster, eller enhällig kallelse;
till följd hvaraf nuv:de Jiistitie-Ombudsmannen, R. N. O,,
Nils August Fröman blifvit till R. St:rs Ombudsman utsedd.
Ut supra.
Erik Sparre. J. A. Millén.
L. J. Hierta. Erik Ersson.
2:o
År 1863 den 31 Januari . sammanträdde Rikets Höglofl.
St:rs valde Elektorer för att utse den man, som skall efterträda
R. St:rs Just.-Ombudsman,ifall han innan nästkommande riksdag
skulle med döden afgå, samt att utöfva embetet under den
tid Just.-Ombudsinanneii kan vara af svår sjukdom eller annat
laga förfall derifrån hindrad; och befunnos, efter valsedlarnes
öppnande, rösterna hafva utfallit, som följer:
Exped.-Chefen Arendt Dreijer 33 röster,
Rev.-Sekreteraren Garl Gustaf Strandberg . . 15 » ;
till följd hvaraf Exped.-Chefen, R. N. O., Arendt Dreijer
blifvit till R. St:rs Just.-Ombudsmans Suppleant utsedd.
Ut supra.
Erik Sparre. J. A. Millén.
L. J. Hierta. Erik Ersson.
Uppå Hr Gr:s o. Landtm:s framställning beslöt R. o. Ad.,
att Exped.-Utsk:t skulle genom prot.-utdrag underrättas om
dessa vals utgång, samt anmodas uppsätta och till Riks-Stånden
ingifva förslag till så val förordnanden för de valde, som ock
underd. skrifvelse om valen till K. M.
Företog R. o. Ad. val af fullmäktige i R. St:rs Bank; och
befunnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit utsedde:
H.
Exc. Hr Gr. Gyldenstolpe, Adolf Fredrik Nils, Riksmarskalk,
f. d. Stats-Råd., R. o. K. af K. M. O., med 113
röster;
Hr Skogman, Carl Johan Alfred, Kapten i K. M:s Flotta, med
129 röster;
Hr Åkerman, Fredrik, President, K. N. O. m. st. K., med 134
röster.
Företog R. o. Ad. val af fullmäktige i R. St:rs Riksg.-  Kont.; och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill hafva blifvit
utsedde:
H. 11. 18
274
Den 4 Februari f. m.
H. Exc. Hr Gr. Sparre, Gustaf Adolf, f. d. Just.-Statsminister,
President, R. o. K. af K. M. O., med 159 röster;
Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik, f. d. Ryttmästare, K. W.
O. m. st. K., med 122 röster;
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin, Major, med 90 röster.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättandet af plenum kl. 6 e. m.
Företogs val af suppleanter till fullmäktige i R. St:rs
Bank; och befunnos, vid valförrättningens slut, dertill blifvit
utsedde:
Hr Lagercrantz, Carl Gustaf, Öfverste, R. S. O., med 103
röster;
Gr. Lewenhaupt, Carl Magnus Casimir, Kammarherre, med
57 röster;
Frih. Stjernstedt, August Wilhelm, Ceremonimästare, R. N. O.,
med 55 röster.
Sedermera anställdes val af suppleanter lill fullmäktige i
R. St:rs Rikgs.-Kont.; och befunnos, vid valförrättningens slut,
dertill hafva blifvit utsedde:
Hr Hierta, Carl Gustaf, Kapten, med 124 röster;
Gr. Wirsén, Axel Emil, Major, K. W. O., med 101 röster;
Hr von Schantz, Malcolm Gustaf, Exped.-Chef, Iv. N. O., med
91 röster.
Slutligen förrättades val af direktörer och suppleanter vid
låne-kontoren i Göteborg, Malmö och Wisby; och befunnos,
vid valförrättningens slut, hafva blifvit utsedde till
Direktör vid låne-kontoret i Göteborg:
Hr Mörner, Carl Otto Stellan, Major, R. S. O., med 106
röster;
Suppleant derstädes:
Hr Wirgin, Johan August Samuel, Kapten, med 85 röster;
Direktör vid låne-kontoret i Malmö:
Frih. Bennet, Wilhelm, Öfverste, R. S. O., med 105 röster;
Suppleant derstädes:
Gr. Piper, Alfred, Possessionat, med 88 röster;
Direktör vid låne-kontoret i Wisby:
Frih. D’Albedyhll, Christer Henrik, Öfverste, R. S. O., med
106 röster;
/
Den 4 Februari e. m. 275
Suppleant derstädes;
Hr von Strussenfelt, Adolf Ludvig, Häradshöfding, med 94
röster.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
0. Brakel.
Onsdagen den 4 Februari 1863.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 6 prot.-utdr. för förmiddagens plenum.
Fortsattes pröfningen af Stats-Utslr.ts den 24:de och 28:de
sisth Januari på bordet lagde Utlåt. N:o 39, ang:de regleringen
af utgifterne under riks-statens andra hufvudtitel; och förekom
nu i ordningen:
3:dje punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
4:de punkten.
JI. Exc. Hr Frih. De Geer, Louis: Med Stats-Utsk:t instämmer
jag till alla delar i hvad Betänk:t innehåller om angelägenheten
deraf, att Revisions-sekreterare-embetet utöfvas af
män med stadgad erfarenhet och moget utbildadt omdöme; men
jag inser icke rätt, huru detta kan anföras såsom skäl emot
K. M:s förslag, att dessa embeten skulle tillsättas endast medelst
förordnanden. I den K. Propos:n finnes ingenting, som
gifver anledning att antaga någon afsigt att förordna män med
mindre mognad och erfarenhet, än som funnits hos de hittills
i dessa befattningar anställda. 1 det Statsråds-protokoll, som
27«
Den 4 Februari e. m.
åtföljer den K. Propos:n, är tvärtom förutsatt, att rekryteringen
hädanefter, såsom hittills, oftast komme att ske bland Hofrätts-ledainöter,
och om detta blefve regeln, faller det af
sig sjelf, att utom Hof-rätterna icke uppsöktes andra, än de,
som med dessas ledamöter kunde anses vara i erfarenhet och
skicklighet jemforliga. Icke heller finnes antydt, att tätare ombyten
med dessa förordnanden skulle komma att ske till högsta
domstolens skada.
Det K. förslaget afser, att om till Revisions-sekreterare
förordnades någon, som sedermera befunnes dertill mindre
lämplig, hans förordnande måtte komma att upphöra, samt att
äfven de skickligaste Revisions-sekreterare skulle, då deras
håg och arbetskrafter för det embetet efter en längre tids ansträgning
började försvagas, kunna ifrån denna tjenstgöring
befrias, äfven om de icke innehade sådana egenskaper, som
företrädesvis gjorde dem lämpliga att befordras till Justilie-råd,
eller de andra höga embeten, som Utsk:t uppräknat. En sådan
anordning synes mig obestridligen böra lända till högsta
domstolens fördel, på samma gång som de insigter, en t. f.
Revisions-sekreterare under tjenstgöringen inhemtat, komme
till godo det embetsverk, dit han återginge. Det lärer åtminstone
icke kunna påstås, utt en Hofrätts-assessor eller Häradshöfding
efter en längre eller kortare tids tjenstgöring såsom
Revisions-sekreterare, vore mindre duglig att sköta sitt ordinarie
embete, än om han dermed oafbrutet fortfarit.
Utan att bestämdt påstå, det Ilevisions-sekreterare-embetet
är ett domare-embete, har likväl Utsk:t anfört åtskilliga skäl
till stöd för en sådan åsigt. Häribland nämner Utslct äfven,
att Revisions-sekreterarne äro ledamöter i Kansli-rätten. Detta
är likväl en domstol, som är af K. M. i admistrativ väg organiserad,
och ur hvilken K. M. kan när som helst utesluta Revisions-sekreterarne,
för att låta den bestå till och med af endast
förtroende-embetsmän; likasom K. M. redan deruti insatt
sådane, nemi. Just.-kanslern såsom ordförande och samtlige
Exped.-cheferne såsom ledamöter. Vidare åberopar Utsk:t, att
Just.-revisionen får anställa vittnesförhör; men jag hemställer,
om detta kan anses innefatta någon domare-verksamhet, då
Just.-revisionen hvarken eger besluta, huruvida ett af båda parterne
ej medgifvet vittnesförhör må . ega rum eller ej, eller
pröfva jäf, utan endast har att uppfatta vittnes-berättelser, hvilkas
verkan af högsta domstolen, men icke af Revisionssekreterarne
får pröfvas. Lika litet bevisas Revisions-sekreterarnes
domare-egenskap af den utaf Utsk:t åberopade omständigheten,
att de för sina betänkande!} äro underkastade samma
ansvar som domare. Detta är nemi. fallet med många embetsmän,
som för ingen del kunna anses innehafva domare-embeten.
Sålunda stadgar t. ex. ansvarighetslagen för Stats-rådets
ledamöter, att samma ansvar, som är stadgadt för domare,
hvilken fäller vrång dom, skall tillämpas å den Stats-råds-ieda
-
Den 4 Februari e. m.
277
mot, Ii vilken tillstyrker Konungen någon åtgärd, hvarigenom
enskild mans rätt kränkes.
För öfrigt bestrider jag ingalunda, att Revisions-sekreterareembetet
i många hänseenden eger en nära frändskap med domare-embetet;
men just i fråga om vigten af en personligen
oberoende ställning synes mig en väsendtlig skilnad förefinnas
emellan dessa båda embeten. Jag kan nemi. föreställa mig, att
en regering eller folk-opinion kan på en domare i beroende
ställning utöfva ett starkt tryck att döma i en viss rigtning i
allmänhet, eller till och med i något visst mål; men jag kan
icke föreställa mig, att en regering eller en folk-opinion skulle vilja
eller kunna utöfva ett sådant tryck för att åstadkomma en
falsk eller uppsåtligen vanställd föredragning, vare sig i allmänhet
eller af något visst mål. Och om ett sådant försök gjordes,
skulle det säkerligen misslyckas. Ty högsta domstolen
kontrollerar sina föredragande ganska noga, och om någon sådan
befinnes mindre pålitlig, vidtager den skärpta kontroller,
hvarigenom visserligen mycket af högsta domstolens dyrbara
tid upptages, men hvarigenom ock förekommes, att domstolen
icke blifver af sin föredragande vilseledd.
Jag lemnar föröfrigt derhän, om verkligen en hofrättsassessor,
en häradshöfding, eller annan ordinarie tjensteman, och
om andra lärer väl sällan blifva fråga, såsom t. f. Revisionssekreterare
är i en mindre oberoende ställning, än en med fullmakt
på embetet försedd Revisions-Sekreterare, som icke kan
undkomma de obehag i tjensten, som skulle kunna honom
beredas, om vilja dertill förefunnes.
Utslct synes utgå från det antagande, att, genom bifall till
K. M:s förslag, först skulle föranledas »en rubbning af den stora
och vigtiga grundsats, att domare icke i andra fall, än då sådant
för kortare tider är oundvikligt, böra försättas i beroende
ställning genom förordnande att endast på viss tid, eller tills
vidare förvalta sina embeten.» Denna rubbning har likväl,
hvad Revisions-sekreterarno angår, längesedan inträdt; och förslaget
afser endast att bestämdt stadga hvad sorn redan är en
gammal och vanlig praxis. — För närvarande och nästan hela
tiden sedan sista riksdag, hafva t. ex. icke mindre än 8 af de
12 Revisions-sekreterare-rotlarne varit bestridda på grund af
förordnanden, och äfven före tillkomsten vid sista riksdagen af
de 4 rotlar, hvilka nu icke få annorlunda än medelst förordnanden
besättas, har det hört till sällsyntheterna, att. mera än
halfva antalet af dessa embeten varit förvaltade af ordinarie
innehafvare. Detta har icke varit en följd af tillfälliga kortare
förfall, utan deraf, att de ordinarie revisions-sekreterarne varit
anställda uti andra befattningar, t. ex. exped.-chef i Just.-statsexpeditionen
eller annat Departement, bvrå-chef för lagfrågor,
t. f. Justitie-kansler, ledamot i fångvårds-styrelsen, lagberedningen
eller andra komitéer, sekreterare i Utsk. o. s. v., hvarförutan
Justitie-revisionen nästan alltid varit försedd med en
278
Den 4 Februari e. m.
eller flera invalider, hvilka år efter år erhållit oafbruten tjenstledighet.
Det tillsvidare-svstem, som häraf inom revisionen
uppkommit, har, så vidt jag vel, icke visat några menliga följder,
ehuru det är länge pröfvadt. Deremot är det min öfvertygelse,
att en verklig och sträng tillämpning af den grundsats,
Utsk:t uppställt, att nemi. revisions-sekreterare icke skulle
få tillförordnas i andra fall, än då sådant för kortare tider
vore oundvikligt, ganska snart skulle ådagalägga origtigheten
af sjelfva grundsatsen, så vidt fråga är om dessa embeten.
Det skulle nemi. då ofta blifva oundvikligt, att med fullmakt
utnämna revisions-sekreterare, som icke förut fått försöka sig
i denna tjenstgöring. Många af de skickligaste skulle måhända
i sådant fall tveka att mottaga tjensten, och ett misstag i valet,
som lätt kunde ske, stöde icke att rätta, utan högsta domstolen
kunde få, ända till pensionsåldern, åtnöjas med en mindre
lämplig föredragande, hvarpå åtminstone icke skyndsamheten
af ärendenas gång i högsta instansen skulle vinna.
Då emellertid Utsk:t väl afstyrkt bifall till K. M:s Propos.,
men tillstyrkt att lemna det nu bestående förhållandet oförändradt,
och detta förhållande mera öfverensstämmer med K.
M:s förslag, än med Utsk:ts egna motiver, så vill jag icke
motsätta mig det slut, hvaruti Utsk:t stadnat, och som redan
lärer vara af två Stånd godkändt; helst det icke kan förnekas,
hvad som ock i motiverna för den K. Proposm finnes medgifvet,
att antagandet af Proposm kunde för hof-rätterna komma
att medföra olägenheten af ett något ökadt antal anjungerade
ledamöter. Vid denna olägenhet har jag ansett
synnerlig vigt icke behöfva fästas, enär det borde kunna antagas,
att genom det beredda tillfället, att åt t. f. revisionssekreterare
få anvisa arvoden, hvarigenom de blefve lika aflönade
som ordinarie revisions-sekreterare, ledamöter från Göthaoch
Christianstads hof-rätter eller häradshöfdingar skulle oftare
än hittills finnas hågade att emottaga revisions-sekretcrare-förordnanden,
och att sålunda Svea hof-rätt, som nu lider mest
af dessa förordnanden, åtminstone icke mera än hittills skulle
komma att i detta afseende anlitas. Den olägenhet, som förslaget
i alla fall kunde anses medföra för hof-rätterna, ansåg
jag uppvägas af den i sammanhang med ifrav:de organisation
begärda löneförhöjningen för hof-rätternes ledamöter. Utsk:t
har nu, oberoende häraf, tillstyrkt denna förhöjning, med bibehållande
åt Justitie-revisionen af ett anslag, som med 11,000
rdr årligen öfverstiger det af K. M. äskade, och jag ser häruti
en ytterligare anledning att icke yrka afslag å Utskits förslag.
Härvid inverka ock på mig något de konstitutionella betänkligheter,
som jag förnummit, att K. M:s förslag på flera
håll, äfven utom Utsk:t, uppväckt, och ehuru jag för min del tror
dessa betänkligheter vara fullkomligt ogrundade, anser jag likväl
rigtigt att söka undanrödja farhågor af dylik beskaffenhet, så snart
det utan uppoffring af något synnerligen vigtigt ändamål kan ske.
Den 4 Februari e. m.
279
Hr Cederschiöld, Rob. Teofr.: Ehuru 3:ne Stånd
redan fattat sitt beslut i ämnet, och det beslut, R. o. Ad. kommer
att fatta, således icke kan verka på sakens utgång, har
jag likväl trott, att jag icke borde tillbakahåila att uttala
en åsigt i detta ämne, emedan den icke står i öfverensstämmelse
med pluralitetens. Jag har redan för lång tid sedan
stadgat min öfvertygelse om olämpligheten deraf, att revisionssekreterare-embetet
är ett embete på stat och icke på förordnande.
Skälet till denna min åsigt har jag hemtat från den
egna beskaffenheten af dessa embetsmäns tjenstgöring, hvilken
periodiskt är så ansträngande, att det, snart sagdt, torde vara
omöjligt, att vid en mera framskriden ålder utöfva detta embete
såsom sig bör. I)et förvånar mig derföre, att icke ett
förslag i denna syftning långt före detta framkommit och att
det nu rönt så mycket motstånd. De skäl, som mot förslaget
blifvit framställda, synas mig vara af ingen betydenhet. Det
är egentligen ett skäl, som skall vara bindande, det nemi., att
»deri försigtighet, som afser att betrygga ovälden i domslutet,
måste ock vara nödig i anseende till ovälden i den föredragning,
på hvars tillförlitlighet domslutets riktighet måste hvila.»
Men, Mine Hrr! om man kunde förutsätta väld hos föredraganderne
(jag skulle icke vilja tro något sådant, men Utskit tyckes
hafva antagit det såsom möljligt), då synes mig just detta vara
ett skäl att låta dessa embetsmän blifva tillsatta, icke på stat,
utan på förordnande, ty eljest vore det omöjligt att få dem
skiljda från deras befattning, och man kari icke anklaga dem
för väld i föredragningen, emedan detta icke gerna låter sig bevisas.
Men det är af största vigt, att de embetsmän, som
kunna misstänkas för väld, blifva entledigade, och det skäl Utskit
framhållit för afslag å K. M:s förslag, tyckes således, om det
skulle åberopas, snarare böra tala för bifall till detsamma.
Men om det icke kan bestridas, att det är absolut omöjligt att
förrätta denna tjent ända till pensionsåldern, synes häri ligga
ett tillfyllestgörande skäl för den föreslagna ändringen.
Man säger att revisions-sekreterarne befordras till JustitieRåd.
Ja, så har nu under en längre tid i allmänhet skett, och
det har lyckats, emedan de till Justitie-Råd befordrade revisions-sekreterare
otvifvelaktig! väl skött deras nya embete; men
jag frågar, huruvida det kan med visshet antagas, att det i
en framtid alltid skall så lyckas, och om det kan vara rätt,
att såsom regel uttala den åsigten, att de böra till JustitieRåd
befordras, emedan de icke kunna bibehållas som revisionssekreterare.
På grund af hvad jag nu anfört, måste jag beklaga, att K.
M:s Nåd. förslag icke blifvit antaget.
Gr. Mörner, Carl Göran: Jag hade icke ämnat att anmäla
mig, för att yttra mig i denna fråga, såvida icke de i min
tanke nog vågade satser, som af den föregide ärade talaren blifvit
framställda, hade uppkallat mig. Den omständighet, som den
280
Den 4 Februari e. m.
värde talaren hufvudsakligen anfört såsom skäl för bifall till
K. M:s förslag, var att Revisions-sekreterare-embetet vore af den
trägna beskaffenhet, att man icke kunde vänta att tjenstemännen
skulle dermed kunna uthärda till uppnådd pensionsålder.
Rätta sättet att afhjelpa denna olägenhet är, enligt min tanka,
att man förskaffar dem tillfälle att utur tjenst afgå vid tidigare
ålder. Nödvändigheten häraf har icke heller undfallit den komité,
som haft sig uppdraget att till K. M. inkomma med förslag till
pensionsväsendets ordnande. Uti detta förslag äro Revisionssekreterarne
upptagne i den kategori, som skulle få rätt att
vid tidigare ålder afgå med hel pension. Detta tror jag vara det
mest ändamålsenliga sättet att afhjelpa den anmärkta olägenheten.
Vidare har samma talare yttrat, att om en Revisions-sekreterare
skulle visa väld vid sin föredragning, så borde han kunna
från sin befattning skiljas, och att häruti innefattades ett skäl
att sätta honom på förordnande. Detta skäl, konseqvent tillämpadt,
skulle föra derhän att alla domare borde tillsättas endast
på förordnande. Om någon Revisions-sekreterare gör sig saker
till det påpekade felet, lärer högsta domstolen icke underlåta att
aflägsna en sådan och befordra honom till laga näpst.
Jag har velat yttra detta, endast på det icke den föreg:de
talarens satser måtte, i brist på allt bemötande, godkännas. Jag
förenar mig i det yrkande, som blifvit gjordt af II. Exc. Frih.
De Geer.
Hr Dalman, Wilh. Fred.: Ehuru jag är öfvertygad att
R. o. Ad., lika med de öfriga Riks-Stånden, godkänner StatsUtsk:ts
åsigt i denna fråga, anser jag mig likväl böra yttra min
egen, Kr Cederschiölds motsatta tanke. Gr. Mörner har redan
blottat den nog grofva sofistiken i Hr Cederschiölds argumentation.
Jag vill således ej dervid uppehålla mig. Ej heller ämnar
jag nu ingå i bedömande, huruvida Revisions-sekreterareembetena
skulle komma att skötas med mer eller mindre drift,
skicklighet och sjelfständighet, om innehafvarne deraf vöre försedda
med fullmakter eller innehade endast förordnanden derå.
Sådant beror ytterst på valet af personer, och detta åter af
Justitie-Ministern. Så länge landet får ega lyckan att bibehålla
den nuv:de Justitie-Ministern, kan man i alla hänseenden vara
trygg, äfven om den af K. M. föreslagna förändringen skulle
inträda. Men en vigtig betänklighet har jag ändock icke förmått
häfva. Det är farhågan för inledande af en princip,
hvilken skulle förvandla samtlige Revisions-sekreterare till amovible
embetsmän, oaktadt de enligt 36:te §:n It. F. äro att
hänföra till oafsättlige, utan afseende på disputer derom, huruvida
de må anses bekläda domare-embete eller icke. Nämnde
Grundlags-paragraf stadgar nemi. uttryckligen att alla andra embets-
och tjenstemän, utom de i föreg:de 35:te §:n uppräknade,
■— bland hvilka Revisions-sekreterare ej befinnas — icke kunna
utan ransakning och dom från sine tjenster entledigas. Prejudikatet
att förvandla embetenas konstitutionella natur genom att
Den i Februari e. m.
281
ställa dem på förordnande tillsvidare, är efter mitt förmenande
särdeles vådligt, såsom princip betraktadt, emedan det i sin
tillämpning innebär att R. St:r endast genom att åt tjensteinnehafvarne
anslå arfvoden, i stället för löner, skulle kunna ställa
hela embetsmanna-korpsen på afsättlig fot, och sålunda i detta
hänseende helt och hållet eludera Grundlagen. För det första
steget på denna bana är jag särdeles fruktande, äfven om det
kunde tydas såsom rädsla för ett spöke, som måhända alltför
alskräckande visar sig för min syn. Jag röstar för bifall till
Stats-Utsk:ts Retänk. i denna punkt.
Hr Flach, Johan Fredrik Philip: Då H. Exc. Hr Justitie-Stats-Ministern
uti sitt nyss afgifna yttrande täckts förklara,
att han, med afseende å de konstitutionella betänkligheter, som
detta Iv. M:s förslag på flere håll, äfven utom Utsk:t, uppväckt, fann
ani. att icke yrka afslag å Utslets framställning härutinnan, skulle
jag icke ansett behöfligt att i detta ämne yttra mig, derest icke
H. Elxc. derlörut, till vederläggning af Utsk:ts mening att, genom
bifall till K. M:s förslag, först skulle föranledas en rubbning af
den stora och vigtiga grundsats, att domare icke i andra fall,
än då sådant för kortare tider är oundgängligt, böra försättas i
en beroende ställning genom förordnande att endast på viss tid
eller tillsvidare förvalta sina embeten, anfört att denna rubbning
likväl, hvad Revisions-sekreterarne anginge, längesedan inträdt,
och att förslaget afsåge endast att bestämdt stadga hvad som
redan vore en gammal och vanlig praxis. För så vidt detta
II. Exc:s yttrande kan anses hänsyfta på en, måhända framtida
plan att från tillfälligt undantag till allmän regel förvandla detta
förfogande, ej blott om Revisions-sekreterare, utan ock tilläfventyrs
om alla hittills, såsom oafsättlige ansedde civile ock militäre
embets- och tjenstemän, har jag ansett detta tillfälle lämpligt
yttra min åsigt derom, att en slik — vare sig partiell eller
generell — förändring dock ej lärer kunna åvägabringas under
den lenare och obemärktare formen af anslagslråga, utan torde
väl, af skäl, dem jag nu vill i korthet framställa, få betraktas
och behandlas såsom grundlagsfråga.
Bland amira konstitutionella garantier i afseende på K. M:s
makt bestämmer nemi. R. F. i 35:te och 36:te §§me, huru
vissa embetsmän, i anseende till beskaffenheten af deras åligganden,
må kunna af K. M. endtledigas (35:te §:n), men alla andra,
således ej särskildt uppräknade, icke utan ransakning och
dom kunna afskedas (36:te §:n).
Giltiga skäl hafva bestämt denna skillnad.
I 35:te §:n afses nemi. de embetsmän, hvilka, såsom innehafvare
af K. M:s förtroende (förtroende-embetsrnän), äro att
anse såsom organer för och verkställare af hans politiska system.
De måste således kunna ombytas, liksom sjelfva systemet.
I)e åter i 36:te §:n afsedde böra och måste vara oafsättlige,
enär ändamålet, — systemet för deras verksamhet, nemi.
att vårda lagen och den medborgerliga rätten, aldrig kan förnuf
-
282
Den 4 Februari e. m.
tigtvis vara mer än ett — medborgares skydd till lif och egendom.
Rubbning i dessa embets- och tjenstemäns stabilitet verkar
således rubbning i sjelfva rättstillståndet. Om nu denna
anordning ej skall blifva vanmäktig och blott skenbar, så är
regeln: alla tjenster, som redan i sin konstruktion äro gjorda
till permanenta, skola alltid definitift tilisättas.
Finge det bero på godtfinnande att underlåta tillsättning af
sådane permanenta embeten, så kunde i verkligheten all följd
af 36:te §:n R. F. upphäfvas, utan ändring af Grundlagen; ty
det är uppenbart, att om undantag skall ske i afseende på något
under 36:te §:n hörande embete eller tjenst, kan sådant undantag
lika rättmätigt göras i afseende på alla sådane, — icke
ens med undantag af domare-embetena, hvilka i detta afseende
ej äro ställde under något specielt skydd, utan blott i jemlikhet
med alla öfriga i 36:te §:ne afsedde. Ar det nu ej i Grundlagen
medgifvet K. M. att genom förordnande tills vidare göra dessa
embetens innehafvare afsättlige, så kan icke eller någon makt
dertill gifvas Honom af R. S(:r, annorlunda än genom grundlagsenlig
ändring i 36:te §:n R. F.; ty R. St:r hafva ej någon grundlagsenlig
befattning med tjenstetillsättningarne och ega ej att
frikalla från Grundlagens tillämpning i sådana fall.
Genom uppställningen af 35:te och 36:te §§:ne R. F. är
förhållandet sådant, som om alla vid R. F:s stiftande befintlige,
ej amovible embeten, bland hvilka Revisions-sekreterare-embetet,
sådant det i 200 år varit och ännu är konstrueradt, blifvit hvart
och ett för sig uttryckligen nämnde i 36:te §:n, och karakteren
af oafsättlig är derjemte af Grundlagen tillagd det redan bildade
em betet.
I R. F. finnes således ett bestämdt stadgande att Revisionssekreterare-embetena
skola förvaltas af innehafvare, hvilka ej
efter godtfinnande, utan endast efter ransakning och dom kunna
entledigas. Detta stadgande kräfver alltså tillämpning, så länge
det ej blifvit ändradt på den i 81: s t a §:n H. F. anvisade väg, och
så länge dessa embeten ej blifvit ombildade till något annat, än
hvad de nu äro, en ombildning, hvarom fråga nu alls icke är
väckt, enär ifrågav:de förslag afser blott de yttre fristående bestämmelserne
om innehafvarnes afsättlighet och lönebeloppen;
— bestämmelser, hvilka långt efter sjelfva organisationen af embetena
blifvit i särskild ordning bestämda hvar för sig, nemi.
den ena i 36:te §:n R. F., och den andra i förflutne riksdagars
stats-regleringar.
Om nu emellertid under pretext af stats-reglering åsyftas
ändring — ej i orden, men i verkligheten — af 36:te §:n R. F.,
så vidt de ifrågav:de embetena angår, så skulle denna ändring
af R. Stms pluralitet eller om två Stånd stadna emot två, af
förstärkt Stats-Utsk., med R. Stms rätt, beslutas vid samma riksdag,
då förslaget blifvit väckt, hvaremot om lagliga och rätta
formen för ärendets behandling iakttages, att nemi. före regleringen
af anslagsfrågan, väckts den frågan om Grundlags-förändring,
att Revisions-sekreterare-embetena skulle beröfvas den i
Den 4 Februari e. m.
283
36:te §:n R. F. dem försäkrade helgd, — frågan härom, vid
den riksdag, förslaget blifvit väckt, icke kunde difinitift afgöras,
om än alla fyra Riks-Stånden blifvit derom ense; och det lärer
ej kunna bestridas, att med samma behörighet, som nu till afgörande
af förstärkt Stats-Utsk. kunde öfverlemnas frågan om
Revisions-sekreterarne skola vara amovibla embetsman, kunde
ock framdeles på en gång, — för tillämpning af någon då projekterad
gemensam lönereglerings-princip, i sådan ordning afgöras
förslag att alla i 36:te §:n R. F. afsedda embeten skulle
förvaltas genom amovibla innehafvare.
På dessa skäl anhåller jag att R. o. Ad. behagade bifalla
Stats-Utsk:ts yttrande i denna punkt.
Hr Cederschiöld: Jag anser mig böra upplysa de föreg:de
värde talarne derom, att jag ingalunda framställt någon anhållan
om bifall till det K. Förslaget, efter som H. Exc. Hr Frih. De Geer
icke motsätter sig hvad Utsk:t föreslagit. Men då frågan var
af så genomgripande betydelse, ansåg jag mig böra tiillkännagifva
min åsigt, som stod i strid med pluralitetens, på det
man icke skulle kunna säga att K. M:s Propos. blifvit enhälligt
afslagen.
Gr. Mörner bar upplyst att pensions-komitéen föreslagit en
lägre ålder för ifrågav:de embetsman, till erhållande af pension.
Derigenom vinnes det åsyftade ändamålet, försa vidt pensionsåldern
är tagen nog lågt, t. ex. 50 eller på sin höjd 55 år. Efter
uppnående af en högre ålder kunna, enligt min tanke, ifråga
v-de embetsmän icke så, som sig bör, tillfredsställa de anspråk,
man bar på dem.
Jag skulle icke hafva framställt »väld vid föredragningen»
såsom något argument, om icke Stats-Utsk:t åberopat såsom
hnfvudsakligaste skälet emot det K. Förslaget nödvändigheten af
föredragandens oväld. 1 motsats mot Utslots antagande har jag
ansett det fördelaktigt, att en föredragande, som visade väld i
utöfningen af sin befattning, derigenom att lian ställdes på tillförordnande,
lättare kunde entledigas. Hvad dessutom angår
det argument, att en domare, som fäller ett felaktigt domslut,
derför är ansvarig, får jag erinra att det är en betydlig skillnad
mellan en domare och en revisionssekreterare; ty en revisionssekreterare,
som under föredragningen fördöljer något af
vigt, kan icke derföre ställas till ansvar. Han kan skylla på
sin höga ålder och sitt dåliga minne, och derigenom går han
fri från ansvar.
Då det, som sagdt, icke kan vara min mening att anhålla
om bifall till K. M:s Förslag, sedan H. Exc. Frih. De Geer afstått
derifrån, anser jag mig emellertid hafva fullgjort min pligt,
då jag uttalat min åsigt och fått den i protokollet antecknad.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad samt Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder icke afgifvits något annat
bestämdt yrkande än å bifall till Utsk:ts i förev.de punkt gjorda
284
Den 4 Februari e. m.
hemställan, framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall till
densamma och, då dervid svarades starka ja jemte ett eiler annat
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
5:te—10:de punkterne.
Utsk:ts hemställanden biföllos.
lide punkten.
Hr Cederschiöld, Rob. Teof.: Under litt. a) i denna
punkt förekommer en framställning, som vid första påseende
tyckes vara af föga vigt, men som dock är af största betydelse
för K. Fångvårds-styrelsen.
Stats-Utslct bar i förevrde punkt föreslagit att fångvårdsstyrelsens
registrator, kammarförvandt och förste revisor, för
hvilka lönerna af K. M. blifvit föreslagna till 2,500 rdr rmt för
hvardera, måtte erhålla 2,200 rdr rmt i årlig lön, och de nuv:de
innehafvarne under sin tjenstetid få uppbära 300 rdr rmt såsom
personligt arfvode. Såsom skäl för detta sitt förslag har
Stats-Utsk:t anfört den omständighet, att dessa tjenstemäns vederlikar
i åtskilliga andra embetsverk icke uppbära högre aflöning
än 2,200 rdr rmt. Nu är emellertid förhållandet att registrator!]
såväl inom Kammar-CoHegium och Krigs-Collegium, som inom
Stats-Kontoret och Ivammar-Rätten, åtnjuter samma lön, som af
K. M. blifvit för fångvårds-styrelsens registrator föreslagen. Denne
har äfven en mycket mer ansträngande plats än hans vederlike
inom nämnde verk. Det åligger honom att föra 4 diarier,
3 föredragningslistor, samt rullorna från samtlige fångvårdsanstalten
såväl från länsfängelserna, som från kronoarbetskorpsen och
straff-fängelserna; och likväl har han icke, såsom förhållandet är
inom åtskiliige andra embetsverk, någon kanslist till sitt biträde.
Hvad kammarförvandten beträffar, så skall han utreda en mängd
särskilta ärenden och föra verkets stora hufvudbok, för hvars
förande förut utbetalts 300 rdr rmt, hvarförutan denna tjensteman
fått öfvertaga flere af de göromål, som tillhört den indragna
bokhållaretjensten. De 2:ne revisorerna hafva sig uppdraget
att med biträde af 2:ne kammarskrifvare verkställa granskningen
af de räkenskaper, som inkomma såväl från straff-fängelserna
och kronoarbetskorpsen, som från samtlige länen.
Hvar och en, som varit stats-revisor och sett dessa digra
luntor, kan göra sig ett begrepp om det arbete, som fordras för
att genomgå och granska dessa vidlyftiga räkenskaper. Dessutom
åligger det revisorerna att vaka olver biträdande kammarskrifvarnes
arbete; — granska och underskrifva deras anmärkningar;
— föra aktorats-räkning och gå i författning om anmärkningsmedels
indrifning; — afgifva utlåtanden så väl i anmärkningsmål,
som äfven i de administrativa mål, som med de inkomne
redogörelserne ega ett närmare samband. De bestrida således i
viss mon samma åligganden, som eljest tillkomma kommissarierne
i Kammar-Rätten.
Den 4 Februari e. m.
285
Vid sådant förhållande synes det icke vara obilligt att åtminstone
den äldste revisorn inom fångvårdsstyrelsen kommer
i åtnjutande af samma löneförmåner, som motsvarande tjensteman
inom Kammar-Rätten. Om R. St:r för ifrågavide tjenstemäns
nästa efterträdare nedsatte de löneförmåner, som hittills
åtföljt platserne, skulle detta embetsverk icke kunna fästa
några skickliga personer vid sin tjenst, inom Kameral-dep:tet.
Det är temligen naturligt, att, då det inom andra verk vore utsigt
till befordran med större löneförmåner, fångvårds-styrelscn
icke skulle kunna besätta sina platser med dugliga personer.
När härtill kommer att inom fångvårds-styrelsen icke finnas
mer än 4 platser inom 3.dje och 4:de lönegraderne, och således
de flesta inträdande tjenstemän komma att stadna i 2:dra lönegraden,
synes icke vara för mycket begärdt att några bland dem
kunna få åtminstone 2,500 rdr i årlig lön.
För närv:de är fångvårds-styrelsen nog lycklig att ega 2:ne
skicklige revisorer. Den yngste af dessa har inträdt i verket
under förhoppning att i sin tur komma i åtnjutande af de löneförmåner,
som nu tillkomma hans äldre kamrat. Skulle man
nu minska den lön, som hittills åtföljt l:sta revisors-platsen, vore
det ganska troligt att nämnde person komme att söka sig bort,
och det skulle blifva omöjligt för fångvårds-styrelsen att i framtiden
på ett fullt tillfredsställande sätt bestrida sina göromål.
Vid sådant förhållande vågar jag anhålla, att R. o. Ad., i
likhet med det beslut Preste-St. fattat, lemnar sitt bifall till hvad
K. M. här föreslagit, så att ifrågav:de 3:ne tjenstemän bibehållas
i stat och fortfarande få åtnjuta 2,500 rdr rmt i årlig lön.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Orsaken till Utsk:ts beslut
att föreslå aflönings-staten för ilrågav:de tjenstemän på sätt bär
blifvit gjordt, var den, att inom (Jtsk:t den mening gjorde sig
gällande, att de lönebelopp, som borde tillkomma tjenstemännen
inom fångvårdsstyrelsen, kunde bestämmas till likhet med dem,
som tillkomma motsvarande tjenstemän inom Kommers-Collegium
och Förvaltningen af sjöärendena. Man ansåg dessa befattningar
vara ungefär lika maktpåliggande och lika arbetsamma. Jag
kan icke inse, hvarföre under sådana förhållanden lönebeloppen
för samma grad inom dessa olika verk skola bestämmas olika,
och då Utsk:t tillstyrkt att
ster inom fångstyrelsen fortfarande under sin tjenstetid skulle få
uppbära 300 rdr rmt, såsom arvode, utöfver det belopp, Utsk:t
ansett böra bestämmas såsom ordinarie lön, tror jag icke att
någon orättvisa beginges genom bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Cederschiöld: Jag vill fästa den föreg:de talarens
uppmärksamhet derpå, att för nuv:de innehafvare af omhandlade
tjenster det kan vara temligen likgiltigt, antingen Stats-Utsk:ts
eller K. M:s förslag bifalles, men för erabetsverket är det af
högsta vigt, att de löner, som för närv.de till dessa tjenstemän
utgå, äfven varda tillförsäkrade de blifvande tjenstemännen.
286
Den 4 Februari e. m.'
Om aflöningen för framtiden minskades inom fångvårdsstyrelsen
och utsigt till bättre lönevilkor inom andra embetsverk
funnes, skulle ingen vilja stadna qvar i verket. Hvad registrator!)
i Stats-Kontoret beträffar, så har han samma lön som motsvarande
tjensteman inom fångvårds-styrelsen nu uppbär; men
jag tror ingalunda att han har så mycket att göra, som registratorn
i fångstyrelsen, hvilken icke, som den andre, har en kanslist
till sitt biträde. I allmänhet tror jag att tjenstemannen i fångvårds-styrelsen,
under det han har mera att göra än tjenstemannen
inom andra embetsverk, har mindre utsigt till befordran
inom verket än den andre. Desto mer skäl synes mig
derföre att bibehålla honom vid samma löneförmåner, som
inom flera embetsverk af hans vederlikar åtnjutas.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Efter den utredning, t. f.
Chefen för fångvårds-styrelsen lemnat ang:de behofvet af ifrågav:de
löners beviljande till de af K. M. äskade belopp, inskränker jag
mig till att, lika med honom, yrka bifall till K. M:s förslag i
denna del, samt afslag å Stats-Utsk:ts framställming om lönernas
nedsättning för framtiden.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed afslutad, yttrade Hr
Gr. o. Landtm., att, hvad beträffade Utsk:ts förev:de hemställan,
yrkanden endast blifvit framställda rörande den del deraf, som
omfattade frågan om lönerne för K. Fångvårds-styrelsens registrator,
kammarförvandt och förste revisor, i afseende hvarå
hade yrkats dels bifall till Utskds förslag och dels afslag derå
samt bestämmande af berörde löner till 2,500 rdr, på sätt K.
M. föreslagit; och skulle vid sådant förhållande Hr Gr. o. Landtm,
framställa propos. å bifall till Utsk:ts hemställan i dess helhet,
dock med öppen rätt för IL o. Ad. att sedermera särskildt besluta
ang:de lönerne för ofvanoinnämnde tre tjenstemän.
Härefter framställde Hr Gr. o. Landtm, propos. på bifall
till Utsk:ts förev:de hemställan med nyssnämnde förbehåll, hvartill
svarades ja; och sedan propos. på bifall till Utskds förslag
rörande de tre meranämnde tjenstemännens lönevilkor derefler
blifvit framställd samt besvarad med många nej och några ja,
gjordes propos. på afslag å samma förslag och lönernas bestämmande
i enlighet med K. M:s Propos., och då svaren nu utföllo
med många ja jemte några nej, förklarades ja haft öfvervigten.
12:te—17:de punkterna.
Utskds hemställanden biföllos.
18:de punkten.
Lades till handlingarne.
19:de punkten.
Utskds hemställan under litt. a) bifölls, och yttrandet under
litt. b) lades till handlingarne.
Den 4 Februari e. m.
287
20:de punkten.
Utsktts hemställan bifölls, dock med förbehåll om iakttagande
af de förändringar i afseende å hufvudtitelns åtskilliga anslagsbelopp
och slutsumma, som föranleddes af de beslut, R. o. Ad.
dels redan fattat, oell dels komme att fatta.
2lista punkten.
Utskrts hemställan bifölls.
22:dra punkten.
Frih. Armfelt, Magnus: Vid sistlidne riksdag föreslog
K. M. R. St:r att till dåv:de innehafvaren af häradshöfdingebostället
Mälby, häradshöfdingen i Norrbo oehWangsbro häraders
samt Gamla Norbergs bergslags domsaga, Kammarjunkaren Knut
Wilhelm Sandels, anslå ett räntefritt lån af 7000 rdr, att af boställsinnehafvare!)
återbetalas med ^ om året från och med 1864,
till dess hela beloppet blefve guldet. Denna Propos. tillstyrktes
af Stats-Utsk:t, och bifall blef beslutet. Sandels dog, innan
han kommit i tillfälle att begagna sig af det beviljade lånet, och
nu har en enskild motionär väckt förslag derom, att Sandels efterträdare
i embetet, Häradshöfdingen Carl Daniel Poppius, som,
emedan han dels fått till Sandels sterbhus för verkställd nybyggnad
och för skifteskostnader utgifva ersättning, dels fått sig
ålagdt att inom 2 år hafva bostället bebyggt, dymedelst tillskyndats
kostnader, ej obetydligt öfverstigande den summa, som
blifvit Sandels såsom lån anslagen, samt dessutom vore i saknad
af enskild förmögenhet, måtte såsom lån, under enahanda
vilkor som för Sandels varit stadgade, tilldelas berörde belopp,
7000 rdr. Till detta förslag har Stats-Utsk:t deremot icke funnit
sig böra tillstyrka bifall. Skulle skälet härtill bestå i Utsk:ts
förut i detta Retänk. tydligt uttryckta, måhända här underförstådda
åsigt, att icke andra, än af K. M. äskade, anslag böra
af R. St:r beviljas, måste jag mot en sådan åsigt protestera, enär jag
anser R. St:r, genom dess godkännande, afhända sig sin initiativrätt,
en rätt, alltför dyrbar att så låta fara. Afven vill jag fästa
uppmärksamheten derpå, att motionären i detta mål är riksdagsman
från domsagan, en person, som bör vara i stånd att bedöma
rättvisan och billigheten af det förslag, han framlagt.
Utsk:t har, såsom skäl för afslag å motionen, uttryckligen
och allenast nämnt att de bevekande omständigheter, som föranledde
bifall till K. M:s Nåd. Propos. ang:de låneunderstödet
åt Häradshöfdingen Sandels, icke i fråga om hans efterträdare
i embetet visats vara för handen. I afseende härå får jag
nämna, att sådana bevekande omständigheter icke kunna vara
af mera än 2 slag, antingen sådane, som varit för Sandels
personligen, eller sådane, som ännu kunna åberopas med lika
stora anspråk på att blifva uppmärksammade. Hade låneunderstödet
blifvit beviljadt till följe af de för Sandels personligen
288
Dea 4 Februari e. m.
bevekande omständigheter, så, ehuru jag icke vill bestämdt påstå
att detta var orätt, anser jag det dock icke kunna betraktas
annorlunda, än som en vängåfva åt davide innehafvaren af omhandlade
boställe, och i sådant fall, som ett beslut, hvilket
kunde blifva ett farligt prejudikat. Jag anser dock att så icke
varit fallet. R. St:r grundade då sitt bifall till förslaget på det
af Stats-Kontoret i infordradt utlåt, upplysta förhållande att det
vid bostället felades byggnader, med hvilka det jemväl för staten
vore att vigt att bostället så snart som möjligt blefve försedt.
Delta skäl måtte väl ännu qvarstå, — ännu torde det
vara för staten lika vigtigt att ett boställe sättes i erforderligt
skick.
Då jag således hyser den öfvertygelse att förslaget är både
billigt och rättvist, samt att dess genomförande är med statens
egen fördel öfverensstämmande, anhåller jag att punkten
måtte till Utsk:t återremitteras.
Jag vet icke, om hos Stats-Utsk:t blifvit företedd någon
handling, sorn utvisar att Häradshöfding Poppius icke är utan
anledning att, äfven för sin personliga del, anhålla om låneunderstödet,
men då jag håller i min hand papper, som utvisa att han
blifvit ålagd att betala omkring 4000 rdr rmt, och då jag vet
att den domsaga, han nu innehar, blifvit förminskad med ett
härad, finnér jag alla skäl tala för motionen.
Om punkten blir till Utslct återremitterad, anhåller jag att
få der förete de nu af mig omförmälda handlingar.
Frih. von Schulzenheim, David: 1 denna fråga har den
föreg:de talaren framställt hvad som egentligen behöft sägas,
och jag instämmer med honom i afseende å hans ogillande af
Utsk:ts framställning, men jag har några skäl att tillägga, som
jag, för att blifva tydlig, vill uppställa på ett annat sätt. StatsUtsk:t
kommer i den punkt, som står näst efter den nu föredragna,
till en motivering, som jag tänker begagna mig af. Utsk:t
har hemställt orri afslag på en begäran om hushyre-anslag till
Häradshöfding von Hartmansdorff, hvilken motion blifvit väckt
af en riksdagsfullmägtig från Ostergötlands län. Utsk:t har afslagit
denna motion, derföre att Utsk:t ansett att »för de häradshöfdingar,
hvilka icke äro med boställen försedda, sådant utan
tvifvel blifvit iakttaget vid regleringen af deras löneförmåner,
samt att, genom 1855 års expeditionstaxa, landtdomares inkomster
blifvit i ej ringa mån ökade.» Nu är dock förhållandet
med denna domsaga, att inkomsterna blifvit minskade och att
bostället ännu icke är tillfullo bebygdt. För de personer,
som setat i Riksgälds-kontoret, är bekant, att när den näst
förutvarande innehafvaren algick och boet fanns i brist,
tillträdande domhafvande!! egde en högst betydlig fordran,
som han icke kunde tå ut af sterbhuset. Då det icke
kan antagas billigt att en efterträdande boställsinnehafvare för
sin företrädares skull bringas på ekonomiskt obestånd, torde
detta
Den 4 Februari e. m.
289
detta gifvit anledning dertill att 14. St:r beslöto, att genom ett
räntefritt lån, på viss tid, lätta den tillträdande domarens skyldighet
att betacka husrölebristen å bostället. Denne sednare
innehafvare insände sina säkerhetshandlingar till Iliksgälds-kontoret,
men atled innan lian kommit i tillfälle att begagna sig af
det beviljade låneunderstödet. Riksgälds-kontoret ansåg sig icke
kunna utbetala beloppet. Efterträdaren anser anslaget hafva
blifvit beviljadt i och för bostället och icke till föregtde innehafvaren.
Här är fråga om att bifalla denna uppfattning, och då
jag anser alla skäl förena sig för att lemna rättvist afseende å
motionen och frågan är tillräckligt upplyst, inser jag icke hvarför
en återremiss är nödig, utan föreslår helt enkelt bifall till
motionen, i öfverensstämmelse med det beslut, R. St:r vid förra
riksdagen fattade.
Frih. Cederström, Rudolf: Jag beklagar, att jag icke
kan instämma i de föreg:de 2:ne Frihmes åsigt. Jag anser StatsUtsk:t
hafva handlat fullkomligt rätt, då det afstyrkt motionen.
Frih. v. Schulzenheim har visserligen sagt, att det endast vore
fråga om bostället, men icke om dess innehafvare. För min
del tror jag, att de bevekande omständigheter, som föranledde
algifvandet af, och sedermera bifall till K. M:s i omförmälde
ämne aflåtna Nåd. Propos., icke för närv:de kunna till förmån
för Sandels efterträdare med fog åberopas. Kammarjunkaren,
Häradshöfdingen Knut Sandels hade i många år tjenstgjort i
en annan domsaga, ringa atlönad, såsom vikarie; och fick, då
redan, sedan flere år tillbaka, make och familjefader, på äldre
år en domsaga, på hvilkens boställe han nedlade betydliga kostnader.
Här åter kunna icke förenämnda skäl till förmån för
n. v. domhafvanden anföras. Jag får erinra derom, att jag i
motionen haft äran föreslå, att R. St:r måtte medgifva ett årligt
anslag å nionde hufvudtiteln, uträknadt efter den redan tillämnade
räntefria lånesumman, åsyftande att förunna Sandels
enka, som med sina barn deraf är i behof, en årlig stats-pension.
D.'l jag fortfarande anser ifrågav:de tillgång böra på sistbemälde
sätt tagas i anspråk för dess ursprungliga ändamål, och
enär jag icke kan inse att de siste talarne anfört giltiga skäl
för sin mening, anhåller jag om bifall till hvad Utsk:t här föreslagit.
Hr Dalman, Wilh. Fredr.: Om fråga här vore att i
allmänhet bevilja lån för att reparera Häradshöfding Poppii eller
någon annan häradshöfdings boställe, skulle äfven jag afstyrka
ett sådant understöd, men förhållandet är bär något helt skiljaktigt.
Lånet är nemi. redan beviljat Hr Poppii företrädare,
Hr Sandels, i ändamål att derigenom blifva satt i tillfälle att
iståndsätta bostället; och ehuru han icke begagnat sig af den
honom medgifne lånerätt, har han likväl verkstält en stor del
af reparationen, för hvilken kostnad efterträdaren i tjensten fått
H. II. 19
290
Den 4 Februari e. m.
till företrädarens sterbhus utbetala ersättning och tillika fått sig
ålagdt att inom 2 år hafva bostället bebyggd!. Den utgift, som
sålunda drabbar Hr Poppius, är ganska betydlig, och uppgår
troligen till högre belopp, än det beviljade lånet af 7,000 rdr.
Helt naturligt var, att då Hr Poppius sökte domsagan, han beräknade
att, likasom företrädaren, lå tillgodonjuta den af staten
beviljade byggnadshjelpen, så att han icke, sjelf utan ali förmögenhet,
skulle nödgas att genast vid sitt tillträde af embetet göra
en skuld af 8 å 10,000 rdr, för att iståndsätta ett boställe,
som tillhör staten. Det var således tvifvelsutan under förutsättning
att få tillgodonjuta det för boställets bebyggande Hr
Sandels rnedgifna låneunderstödet, som han kunde tilltro sig att
söka denna befordran, hvilken eljest skulle medföra större ekonomiska
bekymmer än fördelar. Jag frågar då, om det är billigt,
att R. St:r, som vid denna riksdag synas hafva en så rik
kassa att ösa ur, undandraga sig utbetalningen af ett redan vid
förra riksdagen beviljadt, och således af Riksgälds-kontoret reserveradl
lån af ett obetydligt belopp, under den simpla förevändningen,
att det blifvit beviljadt endast af medömkan lör en person
och icke för det statsnyttiga ändamålet att åt domhafvande!)
bereda en lämplig bostad.
Gr. Cronstedt, Fredrik: Ingen kan högre än jag önska sig
ega skäl att bifalla denna motion. Utom det att jag är personligen
bekant med den tjensteman, som skulle komma att åtnjuta
det ifrågav:de lånet, känner jag äfven att det erfordras
dryga kostnader för att bostället må kunna försättas i skick
och att ifrågavide medel liro dertill behöfliga. Dertill är jag
fullt öfvertvgad om att medlen komma att för ändamålet användas
på ett för bostället gagnelig! sätt. Men jag har icke
kunnat biträda motionen, emedan den icke var ät följd af någon
enda handling, som kunde styrka de uppgifna förhållanderne.
Jag skulle likväl icke motsätta mig en återremiss, om jag kunde
hoppas att få se företedd någon annan handling än den, som
af Frih. Armfelt blifvit omnämnd, bestående uti ett husesynsinstrument.
Vid motionens behandling på Utgifls-afdelningen,
föreslog jag ärendets uppskjutande, intill dess det kunde visa sig,
om några handlingar funnos, men sedan motionären låtit förstå
att han icke egde några sådana, måste frågan till afgörande företagas.
Man har sagt att samma bevekande omständigheter skulle
förefinnas till förmån för den nuv:de boställsinnehafvare!), som
för den förre. Jag beder alt härvid få fästa uppmärksamheten
på följande omständighet. Då ifrågavide lån vid förra riksdagen
beviljades, skedde sådant på grund af en Kongl. Propos., sorn,
ibland annat, innehöll, att Statskontoret uti infordradt utlåtande
i frågan anfört såsom ett ibland skälen lör tillstyrkandet, att
Häradshöfdingen Sandels, derigenom alt hans domsaga blifvit
minskad med ett härad, fått sina årliga inkomster nedsatta med
500 rdr. Då Poppius tillträdde domsagan, var alsöndringen re
-
Den 4 Februari e. m.
291
dan skedd, och 15. o. Ad. torde finna att för honom kan åtminstone
icke detta skäl åberopas såsom en bevekande omständighet.
Frih. Stjernstedt, Joli. Willi.: Här har talats mot och
med, huruvida några bevekande omständigheter finnas. Några
sådana omständigheter äro redan anförda för Sandels, hvilka
icke finnas lör Poppius, men derjemte får jag åberopa StatsUtsk:ts
Utlåt. N:o 49 vid förra riksdagen. Utsk:t redogör der
för förhållanden, som ådagalägga, att Sandels vid boställets tillträdande
för derstädes befintlig husröta fått sig af företrädaren
i embetet tillerkändt ett ersättningsbelopp af 5,459 rdr 19 sk.
8 rst., men till följe af sin företrädares konkurs icke utfått mera
än 2,994 rdr 23 sk. 10 rst, således endast något mer än hälften af
sitt fordringsbelopp. Dessutom hade han genom verkstäldt laga
skifte fått vidkännas en utgift af 12,357 rdr 2 sk.; vid en ekonomisk
besigtning å bostället hade lian befunnits hafva under
sin besittningstid fullgjort byggnader och förbättringar till belopp
af 7,062 rdr 28 sk., motsvarande efter årsberäkning byggnadsskyldigheten
för ej blott de af honom uppburne husrötemedel
och den tid han innehaft bostället, utan äfven 8^ år derutöfver;
för verkställd utdikning och odling af en del boställets
mark utgifvit 3,131 rdr 1 sk., men det oaktadt ansetts böra
fullgöra bristande byggnader för ett belopp af 5,294 rdr 22 sk.,
allt bko. Man må då icke undra på, att Sandels kom på ekonomiskt
obestånd. Då ingick han till K. M. med en underd.
begäran om ett lån af statsmedlen. Statskontoret, som hördes
i frågan, tillstyrkte Sandels’ anhållan derjemte på den grund,
att han fått vidkännas en minskad inkomst af domsagan af 500
rdr årligen. Alla dessa skäl synas mig så bevekande, att jag
ingalunda undrar på att B. St:r biföllo hvad K. M. i denna del
föreslagit.
Deremot finner jag icke att några sådana skäl för den
nuv:de innehafvaren kunna åberopas, och jag anser, att då man
mottager en stor domsaga ännu i unga år, 7000 rdr icke böra
inverka så mycket att R. St:r behöfva träda emellan.
Jag anser mig derför, i öfverensstämmelse med Stats-Utsk :ts
hemställan, böra yrka på afslag.
Frih. von Schulzenheim: Med ani. af den upplysning,
Stats-Utsk:ts ordförande meddelat, och då jag kan erkänna lämpligt
vara att Utsk:t ånyo behandlar frågan, afstår jag ifrån att
yrka direkt bifall och förenar mig med de talare, som yttrat
sig för återremiss.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag får lemna den
upplysning att utbetalningen af dessa 7000 rdr till Sandels var
så nära för handen att alla handlingar voro färdiga och fullmägtigo
i Riksgälds-kontoret voro beredda att ingå till K. M. med
begäran om föreskrift för Sandels’ efterträdare att ställa sig
Riksens Stms beslut till efterrättelse, när underrättelsen om
292
Den 4 Februari e. in.
Sandels’ död ankom. Hade denna inträffat några veckor senare,
hade utbetalningen lörsiggått. Bostället hade han till större
delen färdigbyggt, och Poppins måste nu ersätta de byggnader,
som äro företagna; således står frågan nära nog lika nu, sorn
då. 1 alla fall har Stats-Utskrt, efter mitt förmenande, icke
utredt denna fråga, så att man deröfver kan bilda sig något
bestämdt omdöme, hvarför jag anser lämpligt att punkten återremitteras,
för att tagas i nogare öfvervägande.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Jag har begärt ordet med
ani. af Frih. von Sehulzenbeims törsta anförande, deri han önskade
direkt bifall till motionen. Sedan Frilen derifrån afstått
och förenat sig i yrkandet på återremiss, kunde jag visserligen
afstå från ordet, men då delta ord blifvit mig leinnadt, tror jag
mig ega skäl att visa, att Stats-Utsk:t icke bandlat så obetänksamt,
som af vissa talare blifvit anlydl. Jag bekänner att då
jag icke tillhör den afdelning, som handlagt frågan, jag sökt bilda
mig en föreställning derom, att förhållandet varit olika då
och nu, och kommit till det resultat, att en högst betydlig skilnad
förefinnes, med afseende å do bevekande omständigheter, som
kunna åberopas för Sandels och dem lör hans efterträdare. Vid
domsagans tillträdande tillerkändes Sandels af sin företrädares
sterbhus en husröte-ersättning af 5,439 rdr 19 sk. 8 rst., men
erhöll endast 2,994 rdr 23 sk. 10 rst. och led således en förlust
af 2,444 rdr 43 sk. 10 rst. Vid verksteldt laga skifte måste
han utgifva i och för utflyttnings-och nybyggnads-skyldighet
en summa af 12,357 rdr 2 sk. Till år 1856 hade Sandels
byggt för 7,062 rdr 28 sk. samt utdikat och odlat för 3,131
rdr 1 sk., men skulle utgöra ännu återstående byggnader för
5,294 rdr 22 sk. 1858 förordnade K. M. att Skinnskattebergs
bergslag skulle afsöndras från Sandels’ då innehafvande domsaga,
hvarigenom tillskyndades Sandels en årlig minskning i inkomst
af 500 rdr. Med ani. af dessa bevekande omständigheter
och sedan K. M. hört Statskontoret, aflat K. M. Nådig
Propos. till 11. St:r.
Poppius har enl. motionen för byggnader och skilteskostnader
utgilvit 3,750 rdr rmt, samt enl. uppgift byggt för 2,398
rdr 6 sk., hvartill kommer återstående inredning 600 rdr eller
tillhopa 6,748 rdr 6 sk., hvarförutan återstår byggandet al ett
par smärre hus. Allt detta visar, att förhållandet är väsendtligen
olika nu, mot hvad det var för den boställsinnehafvare, till
hvars förmån R. St:r vid förra riksdagen beviljade det omhandlade
lånet. Den förste värde talaren har visserligen yttrat,
såsom skäl för bifall, den omständighet, att motionen blifvit väckt
af en nämndeman från Poppii domsaga. Jag hyser visserligen
all möjlig aktning för den ifrågav:de motionären, men långt ifrån
att finna hans nämndemanskap höra anses såsom ett tecken iiil
opartiskhet, synes det mig tvärtom att hans egenskap af nämndeman
under Poppius snarare kan gifva anledning förmoda att,
om han icke gatt dennes ärenden, hvilket jag ingalunda vill på
-
Deu 4 Februari e. m.
293
stå, lian åtminstone genom motionen sökt gå sin domares önskningar
till mötes.
Jag vill icke motsätta mig en återremiss, men har ansett
lämpligt att ådagalägga, det förhållandet nn är i högst väsendtlig
mån olika mot hvad det var när K. M. vid förra riksdagen aflat
sin Nåd. Propos.
Frih. von Schulzenheim: Det är tillräckligt ordadt om
saken, och sedan en ledamot af Stats-Utsk:t förklarat att någon
motvilja mot återremiss icke bör ega rum, vill jag endast
påpeka, att de personer, som uppträdt mot återremiss, anfört, att
en förmån för Sandels personligen skulle vara åsyftad med låneunderstödet,
och icke åt bostället. För hvar och en, som har
Betänk:t i sin hand, torde det dock vara tydligt, att en sådan
åsigt icke kan godkännas. I Betänk:t heter det uttryckligen att
lånet skulle beviljas, mot vilkor, att beloppet med en viss andel
årligen skulle af boställshafvaren återgäldas. Af denna bestämmelse
anser jag nödvändigt följa, att låneunderstödet blifvit beviljadt
i och iör bostället, så att någon strid om denna fråga
icke gerna vidare bör kunna uppstå.
Frih. Cederström: Om ock, i anseende till vissa delar,
enligt åtskilliga värda ledamöters åsigt, någon bristande utredning
skulle i Stats-Utsk:ts framställning ega rum, tror jag dock all
fullständig kännedom i detta ämne vara härstädes vunnen genom
Frih. Tersmedens och Hr von Troils sakrika meddelanden. Tyvärr
hafva dessa 2:ne ledamöter likväl rnedgifvit en återremiss;
men jag anser den efter deras anföranden högeligen öfverflödig.
Lika litet kan jag finna giltig grund för en föregule talares påstående,
att den föreskrift att lånet skall af boställsinnebafvaren
med en tjugondedel om året återgäldas, gåfve något stöd för
den mening, att Häradsö. Poppius skulle ega rätt till lånet. Att
nämnde stadgande inflöt, härrörde deraf, att man icke kunde
veta, huruvida Sandels skulle lefva under hela den tid, som var
bestämd för lånets återgäldande; på det staten icke vid Sandels
iråkade frånfälle skulle gå förlustig den beviljade lånesumman,
inflöt detta stadgande.
Frih von Schulzenheim har åberopat 23:dje mom:t i StatsUtsk:ts
förev:de Utlåt, och till detsamma torde äfven jag få
hänvisa. I nämnde mom. heter det, att, genom 1855 års expeditions-taxa,
landtdomares löneinkomster blifvit, i ej ringa mån
ökade. Detta skäl har äfven här sin tillämpning, så till förståendes
att Hr Poppius medelst nämnde taxa bör anses tillräckligen
väl aflönad; och ej ytterligare nu gynnas.
Frih. Tersmeden har, såsom fullrnägtig i Riksgälds-kontoret,
lemnat den upplysning, att det endast berodde på några dagars
längre lifstid, huruvida Sandels skulle komma i åtnjutande af
det honom beviljande låneunderstödet. Kan man nu gerna, med
ringaste skymt af billighet, begära, att R. St:r skulle öfverflytta
det, med afseende på vissa bevekande omständigheter, Sandels
204
Den 4 Februari e. m.
beviljade län pä dennes efterträdare i embetet. som icke befinner
sig i samma förhållande? Denna fråga synes ovilkorligen böra med
nej besvaras. Jag tror dessutom, att denna punkt redan är af 2:ne
andra Kiks-Stånd bifallen; och då R. o. Ad. under denna riksdag vid
sådant förhållande sorgfälligt undvikit återremisser, såsom endast
ledande till tidsutdrägt, anhåller jag, att denna praxis
måtte bibehållas, samt att, på grund af sakens beskaffenhet
och anförda skäl, R. o. Ad. måtte bifalla den föredragna
punkten.
Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad, samt Hr
Gr. o. Landtm, upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till och dels återremiss af Lftskits ifrågavule hemställan,
framställde Hr Gr. o. Landtm, först propos. på bifall till densamma,
hvartill svarades många nej jemte åtskilliga ja, och
sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren iitlöllo med
starka ja jemte några nej; och förklarades ja nu hafva varit
öfvervägande.
23:dje punkten.
Utskits hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo samt företogs punktvis till afgörande och
bifölls Stats-Utsk:ts den 24:de oell 28:de sisth Januari på hordet
lagde Utlåt. N:o 40, ang:de regleringen af utgilterne under
Riks-Statens tredje hufvudtitel.
Frih. Raab, Adam Christian, väckte en motion N:o 264,
ang:de en underd. anhållan hos K. M. om vissa ministeriella
ärendens meddelanden till R. St:rs kännedom.
Denna motion begärdes af flere ledamöter på bordet.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Allm.
Besv.- och Ekon.-Utsk:ts den 24:do och 28:de sisth Januari på
bordet lagde Betänk. N:o 44, i ani. af väckta motioner om åtgärders
vidtagande med afseende å grindars uppförande öfver
allmänna vägar.
Utskds första hemställan.
Bifölls.
Utskits sednare tillstyrkande.
Frih. Rappe, Axel Ludvig: Det Betänk., som nu är
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, är föranledt af 2:ne motioner
i nära nog diametralt motsatt syfte. Den ena af dessa
motioner går ut på att borttaga alla grindar öfver våra lands
-
Den 4 Februari e. m.
295
vägar, (ien andre åter att icke någon grind må få borttagas utan
bifall af kommunal-styrelsen, eller åtminstone att Konungens Beflude
ej i detta hänseende må ega att besluta, förr än kommunalstyrelsen
i frågan blifvit hörd — och är det denna sednare
åsigt Utsk:t i sitt Betänk, biträder. — Då samma Utsk., genom
Betänk:t N:o 42, angtde indragning af sjö-tullen vid Blockhusudden,
för några dagar sedan visade sig till den grad månt om att undanrödja
de hinder, som kunna möta sjö-trafiken, alt det,
emot General-tull-styrelsens angifna goda skäl, yrkade nämnde
sjö-tulls indragning, förefaller det i sanning nog oväntadt, att det
nu framlägger ett förslag, som, vunne det vederludes afseende,
skulle i hög grad försvåra borttagandet af de länge öfverklagade
lundren för trafiken |>å de allmänna landsvägarne.
Ofvertygelsen om gagnet af förbättrade kommunikationer,
och af allt, som kan underlätta trafiken, är lyckligen i vår tid
allmän; — att bevisa det nyttiga uti bemödanden härutinnan,
är sålunda ej behÖfligt. Det måste dock medgifvas, att den
enskildes rätt, vid dessa bemödanden, ej bör förbises, och är
det troligen med afseende härå Belänk:t blifvit affattadt. —
Men är ej den enskildes rätt under närvarande förhållanden
fullt bevarad, vid behandling af så beskaffade frågor, som den
förhandenvarande? Jo, utan tvifvel, ty ingen läns-styrelse lärer
väl anbefalla borttagandet af någon grind öfver allmän väg,
utan att noggrann undersökning föregått, och står ju dessutom
hvar och en fritt, som tror sin rätt förnärmad, alt klaga och
fullfölja denna klagan inför K. M. Till hvad skulle då gagna,
att läns-styrelsen såsom en pligt finge sig ålagdt höra kommunal-styrelsen
i dylika frågor? — Jag vet det i sanning ej.
Olägenheterna deremot äro, efter mitt förmenande, ej svåra
att finna; ty genom omnämnde åliggande skulle dels en nyttig
åtgärd mycket försvåras och försenas, dels är för hvar och en,
som någon tid varit bosatt på landet, kändt, att ej sällan inom
våra kommuner ett färre antal personer, ja ofta en enda, velat
förskaffa sig ett så stort inflytande, att dessa, eller denne
ende, uteslutande afgöra de ärenden eller bestämma de utlåt:n,
hvarom kommunal-förvaltningen skall besluta eller höras. Gäller
då saken dessa personers eller deras klienters enskilda intressen,
eller ock sådana personer, som stå i vänskapligt förhållande
till de beslutande viljorna, blir utgången ofta derefter.
De underrättelser, som på detta sätt inhemtas, äro derföre
icke allenast af föga värde, utan någon gång rent af förvillande
— en olägenhet, mindre inverkande på Konungens Beflude,
som, såsom lokal-myndighet, närmare bör karina ställningar och
förhållanden, än på de högre auktoriteter, till hvilka saken möjligen
kan skjutas.
Jag vore, med anledning af allt detta, derföre sinnad att
yrka rent afslag å Betänkit. om jag icke af föredragningslistan
inhemtat, att det blifvit af Preste-St. återremilteradt, men vid sådant
förhållande vill jag begära dess återremitterande, instäm
-
296
Den 4 Febrnsri e. m.
mande, för detta fall, i de Ssigter, Hr Ljungberg i sin reservation
uttalat.
Hr von Koch, Nils Samuel: För den som färdats genom
landet, har uppmärksamheten måst fästas på olikheten
inom de särskilta delarne af landet, i afseende å antalet af grindar
öfver allmänna landsvägen. I somliga trakter påträffas ett
öfvermåttan stort antal sådana grindar, i andra få eller inga.
I de orter, der lusten att uppföra grindar är som störst, påträffas
somliga, som icke b ott äro af hinderlig, utan t. o. m.
vådlig beskaffenhet. Af denna beskaffenhet äro en del grindar,
som äro belägna uti eller straxt nedanför större backar; sådana
äro ofta äfvenlyrliga för mermiskor och djur, som draga
den resande. Vill man nu företaga något i afseende å grodarne
öfver allmän landsväg, så är första frågan »hvad», och den
andra »luiru.»
Beträffande hvad sorn bör göras, tror jag man bör tillse
att sådane grindar, som äro uppenbarligen vådliga för trafiken,
ju förr desto hellre blifva undanröjda, då det. naturligtvis är en
afvägs förnämsta egenskaper, att icke innebära sådan våda. I
afseende å mängden af grindar, tror jag att man icke ensamt
bör fästa uppmärksamheten på de vägfarandes anspråk att
komma fort, utan äfven de kringboendes anspråk att icke nödgas
upprätta allt för långt stängsel, och bör derföre en sådan
grinds utdömande eller icke få bero på en undersökning, om
den för egofriden medför större nytta än den medför mehn för
trafiken. Pröfvas då grinden vara mer hinderlig för trafiken,
än gagnande för egofriden, bör den borttagas. En sådan pröfning
är dock ganska svår, isynnerhet för en tjensteman, som
bor långt ifrån stället. Jag anser verkligen, att med afseende
på sednast omtalade slag af grindar, det icke är olämpligt att
gå i den rigtning, Utslct gjort, men tillika att det skulle tjena
till föga eller intet att säga, att kommunal-styrelsen allenast
skall höras, utan alt ega vidare med saken att skaffa. Detta
skulle blott medföra den påföljd, att vissa af Konungens Hellede
komme att hylla en åsigt, andra en annan; — somliga se
saken från egolridens synpunkt, andra uteslutande från de trafikerandes
fördel. Oin man således vill göra något, tror jag
att man icke hör begära en allmän författnings utarbetande,
utan anhålla hos K. M. om utfärdande af ett cirkulär om huru
nu gällande författning bör i detta afseende tillämpas. Det är
kändt, att vissa Konungens Befhule hafva tillämpat detta så, att
de trott sig kunna aflysa alla grindar, andra hafva låtit det
vara vid det gamla. För min del tror jag det vara nyttigt,
att man bolle medelvägen och att en gemensam grundsats
i detta afseende följdes öfver hela riket. Då kari man icke
tala om obehöriga grindar. Hvilka dessa nu äro, det är icke
så lätt att säga. Det är kanske icke alldeles öfverflödigt alt
yttra sig öfver lagligheten af att taga bort grindar. Jag har
Den 4 Februari e. m.
297
hört mycket sättas i tvifvelsmål, huruvida Konungens Beflude
har rättighet att låta borttaga grindar. Säkert är, att om vår
lagstiftning icke uttryckligen medgifvit grindar öfver allmän
landsväg, det dock är antaget att sådana grindar få finnas, och
jag tror icke att man kan annorledes leda sig till rättigheten
för Konungens B elli: de att borttaga dem, än genom antagandet
att vägarne äro det allmännas egendom och att det är det allmännas
representant, Konungen och hans Beflude, som förvaltar
dessa vägar. Men vid denna förvaltning hör uppmärksamheten,
tror jag, icke ensidigt rigtas på de vägfarandes, utan ock på de
väghållnings-skyldiges och de närboendes beqvämlighet. Ofta
kan, derigenom att en grind får finnas, tusentals famnar stängsel
undvikas och stora kostnader besparas. Sådana omständigheter
måste inan taga hänsigt till. Hvad beträffar de vådliga
grindarne, bör man, sorn sagdt är, icke hafva något skonsmål
med dem, utan de böra så snart som möjligt utdömas. Mängden
kommer dock icke under denna kategori, utan utgöres af
icke vådliga, men nödiga och onödiga grindar, och till ledning i
sådan fråga tror jag icke något bättre kan företagas, än hörande
af kornmunal-styrelsen och kronobetjeningen i orten.
En iakttagelse är gjord, att i de provinser, der befolkningen
och kreaturen äro mycket lilliga, t. ex. i Blekinge, der finnas
nästan inga grindar, meri deremot ser man en öfvermåttan stor
mängd gärdesgårdar. I andra provinser påträffas ett motsatt
förhållande, och der äro grindarne i sådant tior, att, såsom den
ene motionären i ämnet uppgifvit, ensamt i Westmanlands län
antalet grindar, som äro uppförda öfver allmänna landsvägarne,
uppgår till 1301 stycken.
Jag anhåller om återremiss af Belänkit, samt att Utsk:t
vid ärendets förnyade handläggning ville taga i öfvervägande ett
förslag, som jag uppsatt till underd. skrifvelse tili K. M., hvilket
förslag kanske kan vara Utsk:t till någon ledning, men sorn
gerna må förbättras, om någon annan kan finna lämpligare
ordalag.
Jag föreslår, att K. St:r måtte hos K. M. i underdånighet
anhålla om utfärdande af ett cirkulär till K. M:s
nefattande nådig befallning att tillse, att alla sådane öfver allmänna
vägar uppförda grindar, hvilka, belägna uti eller straxt
nedanför större backar, medföra fara för vägfarande, genast
bottagas, dels att äfven andra öfver vägarne uppförda grindar
borttagas, när Konungens Beflude, efter inhemtande af vederbörande
kronobetjents och kommunal-nämnds yttrande, finner
desamma för egofriden obehöfiiga eller ock medförande mindre
nytta för egofriden, än skada för de kommunen tillhörande
vägfarande.
Frih. von Schulzenheim, David: Den fråga, som nu
är före, kan måhända synas en och annan vara mindre vigtig,
men, såsom berörande en principfråga, torde den dock vara förtjent
af, att från Ståndets sida uppmärksammas; i hvilket fall
298
Ben i Februari e. m.
sorn helst, vill jag icke uppehålla Hrr:ne i backarne, utan skall
inskränka mitt anförande så mycket sorn möjligt. Af princip
yttrar jag mig icke, när 4:de eller 5:te hulvudtitlarne äro före,
utan öfverlåter detta åt personer mer hemmastadda i de sakerna;
men när fråga är örn ekonomien eller förhållanden på
landet, anser jag mig böra meddela den erfarenhet, jag i dessa
ämnen inhemtat.
När den nya stängselförordningen utkom, hade den till
föremål att småningom minska vanan vid tvånget att hålla
gärdesgårdar; men elen är icke tillräckligt länge använd, för att
visa hvilka fördelaktiga verkningar, den kommer att medföra.
Om man genomgår våra gamla landskaps-lagar, finner man ingenstädes
medgifvet, att hålla grindar öfver allmänna landsvägen.
Kronovägen, såväl som kungsådra, fick icke stängas. Deremot
fick den enskilde inom sina egor uppföra så mycket grindar
han behagade, och jag tror icke alt någon domare inom
Sveriges iandamären skulle döma honom skyldig att borttaga
en sådan — grinden kunde då anses lika med låset för bondens
lada.
När åkerbruket fick den utveckling, det nu Gudilof ernått,
blef det nödigt att låta lagen följa med folkmedvetandet. —
Då kom den nya stängselförordningen, som gick i samma rigtning
som lagstiftningen i detta ämne inom de vestra länderna
af Europa. Nu mera finnas sådana hinder endast i Ryssland
och Schweitz.
Det är en egenhet hos Svenska allmogen, som fordom
också fanns bland herremännen, att de anse ett stort antal lefvande
kreatur betyda en egendoms styrka. — Så är icke förhållandet.
Det är icke skäl att vi svälta våra kreatur. Landsvägsbetet
är ett tarfligt bete. [ de mera skogbevuxne trakterna
stänger man icke; der landet åter är öppet, är det lättare
att taga vara på sina kreatur. — Den nya stängselförordningen
vill, att lagen, icke gärdesgårdarne, skall skydda eganderätten.
De 2:ne motioner, som i ämnet blifvit väckta, gå emot
hvarandra alldeles i stridande rigtning, och Utslct har väl å
ena sidan lemnat den ena motionen utan allt afseende, men å
andra sidan icke heller i allo hiträdt den andra. Den makt,
som nu ligger i Konungens Belhtdes händer, skulle icke komma
att, genom utfärdandet af en förordning, sådan Utslct löreslagit,
lida någon inskränkning, enär Konungens Beflude endast skulle
åläggas att infordra utlåtande från kornmunal-styrelsen, men behölle
beslutanderätten.
För närvarande finnas i vissa trakter ända till 60 grindar
på milen — ett i sanning ganska respektabelt antal. Det finues
också grindar så fiffigt inrättade, att de genom en anbragt
mekanik hafva lörinågan att af sig sjelfva gå igen. Den som
då färdas med något så när dugliga och lifliga hästar, riskerar
alltid att få dein förderfvade. Enligt lag har en person, som
färdas med skjuts, rättighet att i hvad väglag som helst köra
Den 4 Febrnari e. m.
299
1 mil på 1^ timma. Antages då. att 30 grindar finnas på milen
och man lyckats få en icke mer än vanligt vigilant skjutsbonde,
som skulle hoppa af vagnen för att öppna grinden, använder
lian för denna mannöver och för att åter praktisera sig
upp i åkdonet, en tid af 2:ne minuter för hvarje grind. Denna
manöver, förnyad 30 gånger, upptager en tid af en timme och
den resande har rättighet att i pin karrier köra mellan grodarne,
samt kan icke lagligen tilltalas för det han kört 1 mil
på 30 minuter.
Frågan om grindarne är icke af ringa betydelse för jordbruket,
och jag hoppas, att när vi fått en skogs-styrelse organiserad,
denna del af nalional-ekonomien kommer att noga behandlas.
Denna fråga är visst icke af mindre vigt än frågan
om pit-props; den har lika stort berättigande.
Jag vill icke upptaga tiden och vill icke att vi bråka vid
hvarje grind; jag inskränker mig derföre till ett yrkande på
återremiss, med anhållan att Utsk:t måtte fästa afseende å den
framställning, Hr Witt gjort, och formulera sin hemställan i öfverensstämmelse
med Hr Witts förslag sålunda, att lt. Skr må
hos K. M. i underd. anhålla om utfärdande af en författning,
hvarigenom dels anbefalles obehöriga grindars afskaffande, dels
föreskrilves, det K. M:s Belh:de skall, vid uppkommen fråga
om grinds anbringande öfver allmän väg, inhemta vederb:de
kommunal-styrelses yttrande i ämnet.
Frih. Sprengtporten, Jak. Wilh.: Det är visserligen
sanni, att 1734 års lag icke innehåller några andra bestämmelser
med afseende på rättighet att uppföra grindar, än de stadgande:),
som förefinnas i Byggninga-Balken och hvari ansvar bestämmes
för den, som icke stänger grind efter sig, men att
nämnde lag icke lagt hinder i vägen för dylika grindars uppförande
öfver allmän landsväg, bevisas nogsamt deraf, att klagomål
öfver sådana grindars allt för stora antal uppstått. Dessutom
är det en känd sak, att, enligt 15:de §:n i Stängselförordningen,
det icke blott är en rättighet, utan en skyldighet, att
hålla grind öfver väg, när så tarfvas. Utsk:t har för öfrigt anfört
ganska talande skäl för att bevisa, att den fördel, som
komme att tillskyndas den resande genom grindars borttagande,
icke bör väga så mycket, att man derför förbiser den olägenhet,
som komme att drabba jordbruket genom ett absolut utdömande
af grindar. F’ör att kunna bibehålla egofriden, blefve
det under sådana förhållanden i de flesta fall nödvändigt att
inhägna vägen med gärdesgårdar, hvaraf den olägenhet för den
resande uppstår, att snön, som samlades i dessa gator, erbjuder
ofta större hinder för hans framkomst än grindar, sorn under
hela den tid af 7 månader af året, då betet icke begagnas och
vegetationen slumrar, kan vara borttagna.
Sedan cirkulationsbruket nu allmännare är infördt, har man
på många ställen tagit bort all hägnad och stängsel inom in
-
300
Den i Februari e, m.
egor och blott bibehållit grindar vid egogränser och emellan
utmarker och de odlade egorna, der de äro oumbärliga.
Hr von Koch har, som mig synes, ställt denna fråga på
sin rätta ståndpunkt. — Sådana grindar finnas, som äro vådliga,
och dessa böra undanrödjas eller flyttas. Men man kan
derföre icke helt och hållet, utan att träda jordbruksintresset
för när, borttaga alla grindar. En sådan åtgärd skulle med
föra,
utom en oerhörd skogsförödelse och större medarbetskrafter,
en stor vanprvdnad för landet, genom de ändlösa gärdesgårdarne,
hvarmed vägarne i sådant fall måste kantas eller
inhägnas.
Jag förenar mig med Hr von Koch att yrka återremiss
på Betänkit, i den syftning, att om en skrifvelse skall aflåtas till
K. M , man väl må å ena sidan taga i öfvervägande trafikens
fordringar, men derföre icke å den andra förbise deras billiga
anspråk, som bafva sina egor invid vägen.
Hr De Maré, Baltzar: Jag börjar med att erkänna att
förev:de ämne, oaktadt det kan synas vara af ringa betydenhet,
dock i sjelfva verket är förtjent af uppmärksamhet, och jag
hembär Utsk:t min tacksamhet för den utredning, som kommit
Hr Bovins motion till del.
I denna utredning förklarar Utsk:t sig icke kunna tillstyrka
bifall till motionen, på den grund att rättighet till grindhållning
finnes öfverallt inom riket. En värd talare har visserligen sagt
att sådan lag icke finnes, men Byggninga-balken uti 1734 års
lag är oss dock temligen väl bekant, och af densamme inhemtas,
ined afseende på lörev:de ämne, att grindar få uppföras dels
på fleres, och dels på enskild bekostnad, och att straff är stadgadt
för den, som öppnar en grind, utan att åter stänga den.
Beträffande Thorells förslag, liar Utsk:t yttrat, att »det lär
vara utom allt tvifvel att K. M:s Beflude eger att låta undanrödja
det hinder för trafiken, sorn åstadkommes genom den
mängd onödiga grindar, hvilka mångenstädes påträffas.» 1 strid
med detta Utsk:ts antagande, är min enskilta åsigt den, att Konungens
Beflude alldeles icke eger någon sådan i lag grundad
magt, och om en landshöfding befallde mig att taga bort en grind,
skulle jag verkligen tveka, om jag behöfde efterkomma hans befallning,
och om jag åtlydde densamma, vore det visserligen endast
för att icke gifva dåligt exempel af olydnad mot en auktoritet.
För öfrigt vill jag erinra derom, att denna fråga ingriper
ganska djupt i jordbrukets intressen; hvilket äfven en föreg:de
talare erkänt. På många ställen kunna 1000-tals famnar gärdesgård
göras obehöflige, endast derigenom att en enda grind
uppsattes.
En talare har sagt, att eu grind vid allmänna landsvägen
tjenar till ingenting, emedan betet der är så dåligt. Jag får då
fästa hans uppmärksamhet derpå att bredvid landsvägarne ser
man ofta de ypperligaste klölverfält, der betande kreatur må
förträffligt.
