# ID: svediakorp-gov668
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 38,337
# sentences: 1,557
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 23 Juli.
301
gens befrämjande ökat budgeten på 3 år med en summa af 356,000
rdr, så borde också andra poster afslås och kommande 3 år åtminstone
alvaktas. Bland dessa poster var jag icke säker på hvilka
anslag för läroverks-byggnader som borde ifrågakomma, ty det är
mycket svårt att säga hvilka af dessa skolor som äro mest i behof
af förbättrade eller förändrade lokaler. Den tvekan jag hyste
om hvad som i detta afs:de kunde vara tjenligast och rättvisast
har gjort att jag icke motsatt mig föreslagne återremisser, emedan
jag tror det vara nödvändigt att StatsUtsk:t än en gång tar
i betraktande huru det skall gå med dessa anslag, sedan StatsUtsk:t
fått bestämd kännedom om de anslagbelopp, som äro beviljade
pä den 9:de Hufvudtiteln, och kan närmare bestämma det belopp,
hvartill statsutgifterne kunna upgå, utan att balans uppkommer.
Af detta skäl skulle jag anse att. sedan man beträdt återremissvägen,
man äfven bör återremittera frågorna om Helsingborg, Jönköping,
Kalmar och Fahlun. För min del är jag osäker om huruvida
det kan vara skid att alsia frågan om Helsingborg, derföre
att skolan derstädes endast är fullständig på real-1 inien, ty man
bör taga i betraktande både stadens förmåga att underhålla den
nu befintliga skoi-lokalen, äfvensom tiden för en sådan byggnads
utförande, innan man fattar beslut, och jag tycker Helsingborg
hafva lika mycket skäl som andra skolor till detta anslag. Jag
hemställer således att punkten måtte återremitteras.
Gr. Lagerbjelke: Lika med den siste talaren, tror jag
äfven att Helsingborg bör ske lika rätt med öfrige skolor, men
just derföre anser jag att denna punkt bör afslås. De öfrige skolorna
äro nemligen fullständiga läroverk, och i detta afs:de torde,
hvad konseqvensen fordrar beträffande den ena, äfven böra tagas i
betraktande rörande den andra; men i Helsingborg finnes icke något
fullständigt läroverk, utan endast på real-linien; och om det
för Statskassan är högst betungande att öfvertaga skyldigheten att
bygga hus för de fullständiga läroverken, så blir det så i än högre
grad, om den skulle åtaga sig en sådan förpligtelse i afs:de på de
icke fullständiga. Det återstår dä de å real-linien fullständiga,
ieke de mindre fullständiga; och intilldess vi hafva de förra väl
ordnade, torde det väl få anstå med de sednare, eljest kan lätt
hända att det inträffade hvad man vill undvika, nemligen att de
icke fullständiga läroverken finge lika rätt med de öfriga bättre
inrättade. Jag instämmer i det af Gr. Mörner gjorda yrkande.
Efter härmed slutad öfverläggning samt upptagande af de derunder
gjorda yrkanden om dels återremiss af och dels bifall till
Utsk:ts ifrågav:de hemställan, framställdes först propos. å bifall till
densamma, dervid svarades nej, och sedermera propos. på återremiss
deraf, då svaren utföllo med många nej och några ja, samt
slutligen propos. på afslag å merberörde hemställan, hvartill svarades
flere ja jemte ett eller annat nej; och förklarades ja nu hafva
varit öfvervägande.
Den 23 Juli.
105:te punkten.
Sedan H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, fästat upmärksamheten å
de uti Utsk:ts nu föredragne hemställan förekommande, i ett sednare
häfte rättade tryckfel, anmälte sig och yttrade
Hr Bildt: Som R. o. Ad. förut återremitterat 102:draoch
!03:dje punkterna samt den uti nämnde punkter gjorda framställning
om anslag till Strengnäs och Orebro läroverks-byggnader sålunda
kommer att tagas under ny pröfning, anser jag att rättvisan
fordrar att äfven denna punkt återremitteras.
Hr Nordenfelt: Då här icke är fråga om något anslag,
utan endast om ett lån med återbetalnings-skyldighet, synes mig
icke denna puukt stå i något sammanhang med de förut återremitterade.
Ett sådant lån kan ganska val, i händelse beslut kommer
att fattas om förhöjde termins-afgifter, med dem betalas, och
ett bifall dertill lägger således icke något hinder i vägen för en
dylik reglering i framtiden. Jag finner det således vara skäl att
bifalla hvad Utsk:t i detta hänseende föreslagit.
Gr. Mörner: Den omständigheten att detta anslag blifvit
hegardt under form af lån bör dock icke ingifva allt för stor förhoppning
att det verkligen skall komma att återgäldas. Det är
nemligen alldeles icke ovanligt, att sedan ett understöd blifvit lernnadt
under denna form, anhållan sedermera framstiilles och bifalles
om beloppets afskrifning; och då, hvad förevarande lån angår, af
Betänk:t inhemtas, att domkapitlet förklarat att byggnadskassan
icke har någon tillgång och att motionärerue upgifvit förhållandet
vara enahanda med staden, så är utsigten ganska mörk för en
framtida återbetalning af lånet. Jag tror derföre att försigtigheten
bjuder, det man något närmare skaffar sig reda på hvilken säkerhet,
man kan få för återbekoramande af ifrågavide lån. Det torde
äfven vara riktigt att sjelfva beloppet, som kan behöfvas till byggnaden,
blir något närmare kontrolleradt, än som hittills skett.
Betänk:t uplyser icke att någon ritning blifvit upgjord, ännu mindre
att den är granskad och att kostnads-förslag är upgjordt och
behörigen godkändt. Motionärerne tyckas på fri hand hafva föreslagit
en summa, och med samma hand synes den hafva blifvit af
Utsk:t jemkad. Motionärerne hafva begärt 150,000 rdr och Utsk:t
föreslagit 120,000 rdr, men hvilken grund för kostnads-beräkningen,
som härvid blifvit följd, derom har jag åtminstone icke fått
någon tillförlitlig upplysning. Vid sådant förhållande anser jag
att frågan icke kan vid denna riksdag bifallas, och jag skulle lör
min del vilja yrka afslag å punkten.
Hr Bildt: Jag är till alla delar förekommen af Gr. Mör
ner,
och anser verkligen, i likhet med honom, att kanske afslag
vore rådligast, emedan, på sätt den värde Gr:n påpekat, någon
egentlig sannolikhet icke gifves att någon återbetalning af detta
lån kan ega rum. Det synes nemligen ovedersägligt, att den till
-
I)e n 23 J 111 i.
303
gång, som Hr Nordenfelt förespeglat uti förhöjda termins-afgifter
komma att förefinnas, ingalunda kan blifva för bestridande af ifråga
vide återbetalning tillräcklig. Kostnaden för den nya läroverksbyggnaden
skulle nemligen, enligt upgjordt, men af vederbörande
icke undersökt, kostnadsförslag, upgå till 150,000 rdr. 5 proc.
ränta derå är 7,500 rdr. Om nu terminsafgiften skulle kunna uptagas
till 25 rdr årligen, så och vid det förhållande att lärjungarnes
antal år 1859 upgick till endast 251 stycken, inbringas sålunda
en summa stor 6,275 rdr, eller en brist uti förutnämnde
räntebelopp af något öfver 1,000 rdr; och af dessa termins-afgifter
måste väl en del användas till undervisningen och likartade utgifter.
Följden af bifall till denna låneansökan skulle således säkerligen
blifva en, vid nästkommande riksmöte framstäld begäran om
afskrifning af en del af detta lån och vid derpå följande riksdag
om afskrifning af den återstående delen af samma lån. Detta alett
ganska vanligt och i långliga tider praktiseradt sätt.
Anledningen hvarför jag likväl icke begär afslag, utan fortfarande
vidhåller mitt yrkande om återremiss, är att StatsUtsk.-t erhållit
återremiss på åtskilliga öfriga skolhusbyggnader och derföre
gerna, i sammanhang dermed, kan ånyo behandla denna fråga.
Hr Nordenfelt: Jag vill visserligen icke neka att det
varit en gammal Svensk vana att icke betala sina skulder och att
framställning blifvit gjord af åtskillige kommuner till R. St:r om
afskrifning på lån, men jag hoppas att vi kommit på en vändpunkt
i det fallet. Den nyss föreslagna lagstiftningen i afs:de på
kredit och konkurs är upställd i strängare form än de lagar vi
förut haft. Hvad vidkommer möjligheten att betala, så, då förslaget
innehåller att skuldförbindelsen skall vara af den natur att
den af Riksg:sKont:t godkännes, är det icke sannolikt annat än
att, om kommunen icke kan med antagliga handlingar visa sig vara
i stånd att betala ränta och amortering å lånet, så kunna icke
fullmäktige lemna ut lånet. Dessutom beror alltid af R. St:r att
framdeles, om framställning göres att få afskrifning, säga nej, när
de hafva en klar skuldförbindelse med den säkerhet, som Riksg:sKont:t
föreskrifvit, och efter 8 dagars tid skall enligt nya lagen
den, som gifvit ut skuldförbindelse, ge iu sin stat, om han icke
kan betala Det skälet finner jag således icke giltigt, utan fortfar
i yrkandet på bifall.
Hr Skogman: Jag får uplysa att ritning öfver den nya
skolhusbyggnaden blifvit inför Utsk:t företedd, så att Gr. Mörners
anmärkn. i det fallet icke är fullt befogad, ehuruväl det är sann t
att den icke blifvit af Ofver-intendents-embetet granskad. För konseqvensens
skull vågar jag förena mig i den gjorda anhållan om
återremiss.
Efter det öfverläggningen förklarats fulländad samt de derunder
gjorda yrkanden om dels bifall till, dels återremiss af och
dels afslag å Utsk:ts hemställan blifvit af H. Exc. Hr Gr o.
304
Den 23 Jnl i.
Landtm, uptagne, framställde H. Exc. först propos. på bifall till
Utsk:ts förslag, dervid svarades flere nej jemte ett eller annat ja,
och sedermera propos. på återremiss deraf, då svaren ntföllo med
många ja och ett eller annat nej; och förklarades ja hafva varit
öfvervägande.
106:te punkten.
Gr. Mörner: Den recit, Utsk:t gjort öfver förhållandet med
afs:de på tiilgångarne i Kalmar läroverks byggnadskassa, visar att
den har en tillgång af 27,810 rdr 25 öre, och att kostnaden för byggnaden
skulle upgå till omkring 64,000 rdr samt staden vara benägen
att i någon mindre mån bidraga till byggnads-företagets utförande.
Huruvida detta kostnadsförslag blifvit granskadt och kontrolleradt,
derom har jag för min del icke kunnat vinna någon
visshet, och då den ifrågav:de kassan har en icke obetydlig tillgång,
hvilken för den närmaste framtiden bör vara tillräcklig, synnerligast
om stadens bidrag kommer dertill, skulle jag tro att med
lemnandet af statsbidrag till Kalmar läroverksbyggnad kunde anstå,
intilldess vederbörande hos K. M:t anmält frågan och It. St:r
fått en Nåd. Propos. i ämnet. Jag anhåller om alslag å punkten.
Propos. å bifall till Utsk:ts förev:de hemställan blef först framställd,
men med nej besvarad, hvarefter propos. om afslag derå
gjordes och besvarades med ja.
107:de punkten.
Hr Bildt: Som skolan i Fahlun icke lärer kunna sägas
»vara i bättre rätt» än de uti 104:de och 106:te punkterna omhandlade
läroverken i Helsingborg och Kalmar; men lt. o. Ad.
funnit skäligt afslå de uti nämnde punkter af StatsUtsk:t gjorda
förslag, hemställer jag att Höglofi. Ståndet måtte jemväl i afs:de
å den nu föredragne punkten fatta enahanda beslut. Så mycket
mer skäl förefinnes härtill, som icke heller förev:de förslag grundar
sig på någon af K. M:t i ämnet gjord framställning.
Frih. Tersmeden: Jag var den som först yrkade afslag i
fråga om anslag till nytt läroverkshus i Strengnäs, och jag tror,
att ett sådant beslut hade varit det rätta; men sedan den nyssomnämnde
punkten blifvit återremitterad, hemställer jag huruvida
icke äfven denna punkt bör återremitteras.
Gr. Mörner: En reservant emot Utsk:ts förslag i denna
punkt har upgifvit att byggnadskassan i Westerås eger en icke obetydlig
behållning, som bör tillgodokomma läroverksbyggnaden i
Fahlun, och på grund deraf ansett att hela det erforderliga beloppet
icke borde utgå af allmänna medel, äfvensom han anmärkt att
anledningar förete sig dertill att det verkliga behofvet af en förbättrad
-
Den 5s3 Juli.
HOS
bättrad lokal för skolan kan afhjelpas genom ombyggnad af ett
mindre lins, till bestridande af hvilken kostnad byggnadskassan lemnade
full tillgång, hvadan anslaget icke torde böra beviljas. Då
de sålunda upgifne förhållanden icke blifvit vederlagde genom den
motivering, som Utslct anfört till stöd för sin framställning, synes
grundad anleda, finnas för K. o. Ad. att icke bifalla det äskade
anslaget, och förenar jag mig med dem, som yrkat afslag å denna
punkt.
Gr. Lagerbjelke: Af den siste talarens yttrande vill det
synas som i detta förslag vore en särdeles stor ofullständighet just
i afs:de på byggnadskassans tillgångar. Det är nemi. bekant att
det ar stiftsbyggnadskassans skyldighet att, så långt den förmår, bestrida
dessa ifrågav:de utgifter. Nu vet man att denna byggnadskassa
har en betydlig tillgång, men huru stor den är, tiar varit
omöjligt att af tillgänglige handlingar utleta. Det torde således
vara temligen tydligt att frågan blifvit något lösligt behandlad,
och jag får derföre förena mig med dem, som yrkat afslag på denna
punkt.
Frih. Tersmeden: Just derföre att denna fråga icke är
utredd, bör det val vara skäl till en återrerniss på samma grund
som ang:de skolhusen i Strengnäs och örebro. Här är endast en
enskild representant, som helt lösligt framkastat förslaget, och det
synes mig i högsta grad olämpligt, att hela det erforderliga beloppet
skall utgå af allmänna medel. Det torde väl vara skäl att
Ståndet linge närmare upiystiingar i detta ämne, hvarföre jag ånyo
anhåller om återrerniss.
Hr Bildt: För att gå tili mötes föreg:de talares önskan,
vill icke heller jag motsätta mig återrerniss af denna punkt. Dertill
har jag så mycket mer skäl sorn jag är säkert öfvertygad att
StatsUtsk;t, vid förnyad behandling af denna fråga, kommer till
ett helt annat resultat och frångår det uti berörde hänseendes
hittills följde anslagssystem.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels återrerniss af och
dels afslag å Utsk:ts förev:de hemställan, gjordes först propos. på
bifall till densamma, dervid svarades nej, och sedermera propos. på
återrerniss deraf, då svaren utföllo med flere ja jemte ett eller annat
nej; och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
108:de punkten.
Gr. Hamilton: Det är endast i afs:de på en af de ifråga
v:de
skolhusen som jag skulle vilja förorda en återrerniss. Förhållandet
är nemi. att lärjungarne i Lunds skola i proportion tillväxt
kanske mer än vid något annat läroverk. De utgöra nu utH.
VIII. 20
Den 23 Juli.
öfver 300. Lunds still liar icke heller, ehuru det mer fin andra
fir forsed t med talrika läroverk, varit i åtnjutande af några betydande
statsanslag för detta ändamål. Dertill kommer att Lunds
skola verkligen egde en tillgång tillräcklig i det närmaste för fyllande
af detta behof nemi. en besparing af 1 5,968 rdr, som kallades
för Lunds katedralskolas löningsfond. Men Lunds konsistorium
gick in til) K. M. med en anmälan, att det hade en sådan
besparing och hemställde huru dermed skulle förfaras, och K. M.
svarade naturligtvis att den skulle ingå till 8:de hufvudtitelns besparingar.
Sålunda mistade det kassan. Under sådana omständigheter
och då det verkligen kan vara någon billighet uti att
stiftet får ersättning för denna summa, synes det mig vara skal
att åtminstone bevilja ett anslag till samma belopp och då E. o.
Ad. i allmänhet, med alside på stiftskolor, ansett skäl för återremiss
vara för handen, anhåller jag att äfven denna punkt måtte
återremitteras, dock endast i den syftning, att samma belopp måtte
återlemna» till Lunds skola som blifvit den beröfvad.
Hr Olivecrona: Äfven jag hade trott att bland de mo
tioner,
som i denna punkt äro behandlade, hade förtjent att tagas
i betraktande deri af professor Sundberg väckta, ronde undervisningslokalen
i Lund. Utskit har såsom skäl för sitt afslag anfort
att det icke finnes godkända ritningar och att frågan för öfrigt
icke skulle vara fullkomligt utredd. Det har likvisst vid flere af
de töregide punkterna visat sig, att man icke fästat något synnerligt
afside vid huruvida kostnadsförslag och ritningar i vederbörlig
ordning blifvit granskade, och afdelningen inom Utskit har yttrat,
att då det icke vore fråga om någon ny byggnad, utan endast tillbyggnad,
skulle det icke ligga någon så stor vigt på en sådan
granskning. Det hufvudsakligaste skälet för bifall till denna punkt
är dock det af en talare förut anmärkta förhållande, att en af domkapitlet
i Lund gjord besparing, som upgått till icke obetydligt
belopp, indragits till statsverket. Då här blifvit hegardt återremiss
i afside på anslag för de andra skolhusen, ber jag att tå instämma
med Gr. Hamilton om återremiss af denna punkt.
Frih. Skjöldebrand, Knut: I afside på frågan om stats
bidrag
till skolhusbyggnaden i Oscarshamn, anhåller jag att lå fästa
upmärksamheten på det helt och hållet exceptionela förhållande,
som här eger rum, och hvilket synes vara af beskaffenhet att tala
för bifall till detsamma. Få mindre städer i riket torde i upoffrande
ansträngningar kunna mäta sig med Oscarshamn. Då rikets
öfrige städer genom donationer från Staten blifvit försedde med
jord, har deremot Oscarshamn, långt från att erhålla en sådan gåfva,
varit nödsakad att erlägga lösniugsafgift icke blott för hus- utan
äfven murtomter. Sedan Oscarshamn, som endast för några år sedan
var köping, fick stadsrättigheter, har den fått vidkännas ganska
stora kostnader för upförande af tullhus, rådhus, aflöning åt
sin polis m. m., allt detta utan andra tillgångar än dem, som erhållits
genom taxering på stadens innevånare. Staden har, utan
Den 23 Juli.
307
att Staten någonsin för densamma fått vidkännas några utgifter,
nu kommit i den ställning, att den i tullupbörd lemnade år 1856
mellan 12 å 13,000 rdr och 1859 mellan 13 å 17,000. Det är
nu första gången, som denna stad framträder och begär något bidrag,
och jag hemställer, huruvida icke billigheten kan påkalla, att
ett samhälle, som gjort sådana upoffringar och beredt Staten dylika
inkomster, bör komma i åtanke vid detta tillfälle. En skolhusbyggnad
skulle vara af stor vigt, icke allenast för stadens innevånare.
utan äfven för den kringliggande traktens befolkning. Jag
anhåller således örn återremiss af punkten, i hvad den rörer anslag
till skolhus i Oscarshamn.
Hr Printzencreutz, Bernh. Wilh.: Jag är hufvudsak
ligen
förekommen af Frih. Skjöldebrand och ber blott att få med
honom instämma, äfvensom fästa upmärksamheten derpå att af det
ganska knapphändiga sätt, hvarpå Utsk:t behandlat denna punkt,
möjligen kan synas som något kostnadsförslag icke skulle finnas,
men så är dock icke förhållandet,, ty ett sådant finnes verkligen
uprättadt och är af Öfverintendentsembetet granskadt, så att icke
heller i den delen tillförlitlig grund för bedömande af det ifrågav:de
anslagets behöflighet och lämplighet numera saknas.
Hr Bildt: Som Utsk:t, beträffande anslaget till Oscarshamns
skolhusbyggnad, haft sig bekant att nämnde samhälle ingått till
K. M. med underd. anhållan, att K. M. måtte aflåta Nåd. Propos.
i ämnet; men denna fråga ännu icke måtte hafva vunnit den beredning,
som K. M. för densamma funnit nödig, har Utsk:t icke
ansett sig f. n. böra berörde anslag tillstyrka. Man bör icke heller
förbise vådan utaf, att på enskild motion, hvilken likväl icke,
hvad kostnadsförslag, ritning m. m. vidkommer, undergått all den
granskning, som vederbör, bifalla ett anslag, hvarom man icke en
gång vet, huruvida det skall blifva för ändamålet tillräckligt eller
icke. — Dä i öfrigt detta Höglofl. Stånd redan förut såsom allmän
regel godkänn t den af Utsk:t uti 39:de punkten mom. 6 uttalade
åsigt, att, vid beviljandet at anslag till inrättande af nya
läroverk eller utvidgning af redan befintliga, det förbehåll skall
fästas, att lärohusens byggnad och underhållande icke bekostas af
statsverket, utan att dessa utgifter böra bestridas af städerna med
de bidrag, som kunna erhållas af stiftens byggnadskassör, äfvensom
af innevånarne i orten, anser jag de af föreg:de talare (indragna
omständigheter icke böra till någon ändring uti Utsk:ts förev:de
förslag ang:de Oscarshamn kunna föranleda.
Att deremot, på sätt Gr. Hamilton föreslagit, återremittera
den del af frågan, sora rör byggnaden i Lund, på det denna skola
måtte återfå sin besparing, hvilken till 8;de Hufvudtiteln ingått,
vill jag icke motsatta mig, ehuru jag tviflar, att StatsUtsk:t, som
en gång, i öfverensstämmelse med dess uti 39:de punkten antagne
princip, afstyrkt bifall till motionen, nu kommer att nämnde beslut
frånträda.
308
Den 23 Juli.
Frih. Creutz, Steffan: Utsk:t har afstyrkt anslag till
Askersunds skolhus. Skolan der är hufvudsakligen en enskild stiftelse.
När nu enskilde gjort så betydlige sammanskott och öfverlemnat
det åt Staten, så synes att Staten bör göra något för att
fullborda det verk, som blifvit påbörjad t. Afven bör alside fästas
derå, att lärarne förut varit 3:ne, men att staden icke haft råd
underhålla aila dessa, utan minskat antalet till 2, och behofvet i
detta fall är så mycket större som lärjungarnes antal är i beständig
tillväxt. Jag anhåller om återremiss i fråga om Askersunds
skolhus.
Frih. Skjöldebrand: Till hvad jag nyss yttrade om stats
bidrag
till Oscarshamns skolhus och yrkandet på återremiss, vill jag
lägga, att denna stad ingalunda försummat, att inom bestämd tid
ingå till K. M. med underd. anhållan om Nåd. Propos. till R. St:r
i ämnet; men att, staden alldeles oförskyldt, ritningarne blifvit fördröjde,
så att de icke kunnat ingå med den underd. skrifvelsen
och att det var anlin, att frågan måste väckas i form af motion.
Hr Carleson, Edvard Henrik: Om å ena sidan med
gifves
att kommunerne ej hafva någon rättighet att påfordra Statens
understöd för deras skolhusbygguader, så bör väl å andra sidan
erkännas att tillfällen kunna förekomma, då det kan vara skäl
för Staten att lemna kommunerne ett dylikt understöd, och efter
mitt förmenande är det ett sådant fall, som Hr Frih. Skjöldebrand
nyss omförmält. Till hvad Hr Frilmi anfört är föga att tillägga
och jag begärde ordet endast för att, i ani. af Hr Bildts yttrande,
anmärka att Oscarshamn kort före riksdagens början ingick till K.
M. med en underd. ansökan om Propos. i ämnet till R. St:r, men
att ritningar och kostnadsförslag för byggnaden då ännu icke hunnit
att uprättas och vederbörligen granskas, hvilket sannolikt var
orsaken dertill att ansökningen ej kunde bifallas, enär K. M„ efter
hvad bekant är, önskade att redan vid riksdagens början få till
Ständerne aflemnade alla Propos:r, som från K. M. kunde ifrågakomma.
Under riksdagens lopp hafva likväl kostnadsförslag och
ritningar till skolhusbyggnaden blifvit uprättade och af vederb:de
granskade; utvisande Betänk:t att dessa handlingar jemväl varit för
StatsUtsk:t tillgänglige och att Utsk:t af dem haft lika goda uplysningar
sora i åtskillige andra fall, der Utsk:t på enskilda motionärers
förslag tillstyrkt statsanslag för sådana byggnader, hvarom
här är fråga. Till de betydliga allmänna utgifter, som Hr Frih.
Skjöldebrand omnämnt att Oscarshamn fått underkasta sig under
de få år, som förflutit efter stadsprivilegiernes meddelande, bör också
läggas kostnaden för en kyrka, som staden är i begrepp att nu
upföra. När man tar i betraktande att alla dessa kommunalutgifter
hopat sig på den korta tiden af 4 år, eller sedan staden år
1856 erhöll sina privilegier, och att befolkningen i detta nya samhälle
visserligen är jemförelsevis talrik, upgående till 2 ä 3,000
personer, men i allmänhet ganska fattig, torde det lätteligen inses
att under sådane förhållanden tillägget af en ytterligare utgift, som
t)en 23 Juli.
302
ensam skalle i riket3 fiesta småstäder anses högst betungande, måstet
äfven om Oscarshamns innevånare förmå att nu bestrida den,
blifva så nedtryckande att det kan befaras att derigenom den nvss
inrättade stadens organisation och utveckling afbrytes och hämmas,
hvilket ofelbart blefve för Staten långt skadligare än den ögonblickliga
upoffriugen af den penningesumma, som äskats. För min
del instämmer jag i Frih. Skjöldebrands yrkande om återremiss.
Gr. Mörner: I afside på nu föredragne puukt, hafva åt
skillige
anmärkningar blifvit framstälde. Beträffande skolan i Oscarshamn
finnas, enligt mitt förmenande, onekligen skäl, som tala
för det väckta förslaget, men då man erinrar sig att afståndet
mellan riksdagarne icke är så särdeles långt, att frågan nu lärer
vara hos K, M:t anhängig och beroende af Dess Nåd. pröfning,
samt att kostnaden för staden att, intilldess en sådan pröfning hunnit
försiggå och ärendet kan komma att af K. M:t till R. St:r
hänskjutas, hyra sig en skol-lokal, icke kan blifva så betydlig, äfvensom
att, om sjelfva stadeu icke ensam kan bestrida denna
kostnad, något bidrag väl bör kunna påräknas af dem, som af
skolan skulle draga nytta, tror jag att man f. n. borde låta bero
vid det utlåtande, som Utsktt meddelat.
Den andra af de i denna punkt omnämnde skolor, i afs:de
på hvilken en återremiss blifvit begärd, är skolan i Lund. Om
Utsk:t skulle med afside på denna skola få en återremiss, deremot
Utskits ledamöter icke tyckas hafva något att erinra, skulle jag
endast önska att de före återremissens besvarande ville taga kännedom
om de tillgångar, hvaröfver domkapitlet i Lund eger att
disponera och af hvilka en del torde kunna komma i fråga att
användas till godo för nu omnämnda skola. Jag har icke haft
tillfälle genomgå de domkapitlets räkenskaper, hvartill jag skulle
kunnat bereda mig tillgång; men hvad jag vet, är, att få domkapitel
hafva att disponera öfver så rika belopp, som det i Lund,
och att det kan vara ovisst huruvida det för det allmänna blir af
någon nytta, om, såsom R. St:r vid denna riksdag begärt, dessa
räkenskaper icke vidare komma att undergå granskning i KammarUätteu.
Det är ett helt olika förhållande med kyrkorne i
Skåne, Halland, Blekinge och Bohus Län, och dem uti det öfriga
landet, emedan kyrkorna i nämnda landskap upbära högst betydliga
anslag af kronotionde och räntor. Jag tror således att, om
Utskit återfår denna punkt, bör det tillse, huruvida icke i domkapitlets
egna kassor kan finnas tillräckliga tillgångar för byggnadskostnadens
bestridande.
Hr Carleson: Med afs:de på den siste talarens yttrande, an
ser
jag mig böra återupprepa, att frågan om en Nåd. Propos. till
11. St:r ang:de anslag till skolhusbyggnaden i Oscarshamn redan
blifvit af K. M:t afgjord. I händelse Gr. Mörners mening vore,
att ifrågasätta riktigheten af denna uppgift, skulle jag åtaga mig
att styrka den, om punkten blefve till Utsk:t återremitterad.
310
»en 23 Juli,
Gr. Hamilton: Jag liar egentligen upträdt för att vits
orda
det förhållande, som här blifvit af Frih. Skjöldebrand omliämndt,
nemi. att Oscarshamn verkligen inom förelagd tid hos
K. M. anmält behofvet af anslag för skolhus och anhållit om Nåd.
Propos. till R. St:r, men att ritningarne vid riksdagens början
ännu icke voro färdiga och att K. M:t derföre icke ansåg sig
kunna aflåta någon Propos. i ämnet. Hvad Gr. Mörner anmärkte
i afs:de på Lunds consistorium, nr så tillvida sannt, att
detta framför andra hur betydliga tillgångar att disponera; men
jag får uplysa att consistorium icke öfver dessa har fri dispositionsrätt,
utan äro de afsedde för särskilde ändamål, och hvad stiftsbyggnadskassan
beträffar, är den ganska hardt medtagen och som
jag tror f. n. nästan tom, emedan med den blifvit betaldte dels
nybyggnader dels reparationer i såväl Lund sora Christianstad,
Helsingborg och Malmö.
Om R. o. Ad. i afs:de på Oscarshamn beviljar en återrensiss,
torde Utsk:t äfven taga i öfvervägande, huruvida icke för en så
liten skola något mindre belopp skulle kunna vara tillräckligt, och
torde äfven ett mindre anslags beviljande möta mindre motstånd.
Gr. Mörner: Jag måste tillstå att det undfallit min up
märksamhet
att K. M:t redan afgjort denna fråga; men detta
förbiseende må förlåtas mig, enär jag hållit mig till Utsk:ts ord,
hvilka innehålla att »frågan icke vunnit den beredning, som K.
M:t för densamma funnit nödig.» Jag kunde icke föreställa mig
annat, än att Utsk:t noggrannt öfvervägt sina ord, och då det
endast är några dagar sedan detta Betänk, kom ut, kunde jag
icke förmoda annat än att frågan rör. Propos. för skolan i Oscarshamn
ännu hvilade i Eccles.-Depart:t såsom beroende på K. M:ts
vidare Nåd. åtgärd.
Hr Carleson: I ani. af Gr. Mörners sista yttrande får
jag uplysa, att frågan om statsanslag till skolhusbyggnaden i Oscarshamn
var hos K. M:t afgjord, innan den förekom i Stats-Utsk:t.
Efter hvad jag vill minnas, biet stadens und. framställning derom
redan i Oktober 1859 afslagen, hvilken utgång förmodligen var
föranledd deraf, att vederbörliga ritningar och kostnadsförslag till
byggnaden ej blifvit iugifne och att i följd deraf tillförlitlig
grund för bedömande af det ifrågastälda anslagets behöflighet och
lämplighet saknades.
Gr. Lagerbjelke: Mot beviljande af anslag till skolhus
byggnaden
i Oscarshamn talar utan tvifvel R. o. Ad:s beslut att
afslå det tillstyrkta anslaget för skolan i Helsingborg på den
grund, att denna skola icke är ett fullständigt elementarläroverk.
Skolan i Helsingborg är dock vida större än den i Oscarshamn,
hvilken är en af de minst fullständiga. Om således denna sednare
skulle erhålla ett anslag, så vore det i följd af det exceptionela
förhållande, sorn ligger deri, att staden varit betungad med
särdeles många utgifter åt andra håll. Det är onekligt att i
Den 23 Juli.
311
dessa omständigheter finnes ett skäl; men hvarföre man på denna
grund skulle anse så stor skyndsamhet, nödvändig, kan jag icke
inse; ty örn man frånträder en allmän regel att icke gifva byggnadsanslag
åt de minsta läroverken, så bör det ske på väl utredda
förhållanden. Då vi af en föreg:de talares anförande fått veta,
att det är ganska sannolikt, att i det föreslagna skolhuset ingår
jemväl boställsrum för rektor, hvilket alldeles icke bör af Staten
bekostas; och då, såsom Gr. Mörner påpekat, någon större olägenhet
af dröjsmål icke npstår än att staden får betala den obetydliga
hyran till nästa riksdag, handlade man otvifvelaktigt rättast, om
man låter saken anstå till nästa riksdag, då den kan komma uti
ett fullt beredt skick.
Hvad åter beträffar Askersund, så har icke något egentligt
skäl blifvit anfördt, hvarför man i afs:de på denna skola skulle
frånträda den allmänna regeln, hvarföre jag i denna del anhåller
om bifall till livad Utsk:t föreslagit. Med afs:de på Lunds skola,
så, om återremiss beviljas, bör det ske endast och allenast i den
mening att kunna återställa de medel, som blifvit skolan afhände.
Sedan öfverläggningen nu ansetts fulländad, yttrade H. Exe.
Hr Gr. o. Landtm., att, beträffande den förevarande 108:de punkten,
deruti Ulsk:t afstyrkt bifall till väckta motioner om anslag
till sex särskilda skolhusbyggnader, yrkanden blifvit framställda rörande
skolhusbyggnader i Oscarshamn, Lund och Askersund, hvaremot
någon anmärkning icke förekommit emot Utsk:ts hemställan
beträffande de öfriga ifrågasatta skolhusbyggnaderne; och finge H.
Exe. först hemställa, huruvida R. o. Ad. bifölie hvad Utsk:t i
sistnämnde afs:de yttrat.
Ropades ja.
Härefter förmälte H. Exc., att, i fråga om anslag tili uppförande
af ny skolhusbyggnad i Oscarshamn, yrkats dels bifall till
Utsk:ts hemställan och dels återremiss deraf; hvaruppå och sedan
propos. å bifall till Utsk:ts hemställan blifvit framställd samt med
flere nej och några ja besvarad, propos. på återremiss deraf gjordes,
dervid svaren utfölio med flere ja jemte ett eller annat nej,
och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Vidare yttrade H. Exc., att, i afs:de å förslaget om anslag
för utvidgande af skolhuset i Lund, endast återremiss af Utsk:ts
derom afgifne yttrande blifvit yrkad; och efter det propos. å bifall
till Utsk:ts yttrande först blifvit tramstiilld, men med nej be
svarad,
gjordes propos. på återremiss deraf, hvartill svarades ja.
Slutligen frarnstälde H. Exc. hurusom en ledamot yrkat återremiss
af Utskits hemställan ronde väckt förslag om beviljande af
anslag till utvidgande af skolhuslokalen i Askersund, hvaremot andra
ledamöter yrkat bifall till samma hemställan; och sedan propos.
på bifall dertill blifvit gjord, samt med flere ja jemte ett eller annat
nej besvarad, förklarades ja haft öfvervigten.
109:de punkten.
Utskits hemställan bifölls.
3J-2
1) e ii 2:1 J 11 n.
110:de punkten.
Gr. Hamilton: Det är icke min mening, att mot detta
Utskits förslag göra någon anmärkning; jag önskade blott, att, innan
frågan afgöres, erhålla några uplysningar. Carolinska institutets
professorer hade väntat, att frågan om den medicinska undervisningens
ordnande skulle så tidigt blifva hos vederb. utredd, att
en Propos. med afs:de på de behof, som vid institutet förekommo,
kunde under riksdagen af K. M:t till R. St:r framställas. Deraf
blef en ganska naturlig följd, att någon framställning icke af
professorerne gjordes till K. M:t aug:de anslag till de lärareplatser,
hvaraf institutet kunde vara i behof. Det var först sedan jag
blef i tillfälle att lemna några uplysningar om det dröjsmål med
medicinska frågans behandling, som kunde komma att ega rum,
som motionen om lärarne väcktes, och kunde jag vid motionens
väckande destoheldre densamma förorda, som den fullkomligt öfverensstämde
med de upgifter, som blifvit af komitén afgifne och jag
dessutom haft tillfälle öfvertyga mig om anslagets behöflighet. I
afs:de på materielen hafva professorerne gjort en af SundhetsCollegiuin
förordad framställning om ökadt anslag för samma institution,
hvarigenom det skulle höjas från 3,000 till 9,000 rdr. K.
M. hade äfven tillstyrkt en sådan förhöjning och R. St:r nu bifallit
den. DA således denna del af frågan varit föremål för K.
Mits pröfning, var det icke utan någon förundran jag erfor, att
en motion blifvit väckt om ytterligare 6,000 rdr för den kemiska
institutionen. Om behöfligheten deraf hyser jag visserligen icke
något tvifvel, men jag har svårt att inse, hvarföre icke en
framställning derom till K. M:t blifvit gjord i sammanhang med
de öfriga, då frågan derom otvifvelaktigt blifvit af K. M:t framlagd
för R. St:r. Någon förklaring deröfver har jag likväl sedermera
erhållit, då en broschyr nyligen utkommit, utgifven af institutets
uuvtde inspektor, som slutar med den förklaring, att institutet
ansåg sig böra vända sig till R. St:r, som bäst kände hvad
som för landets behof kräfdes. Det var under sådana omständigheter
som framställning gjordes direkte till R. St:r genom dess
Statslltsk., men då saken gått denna väg, står jag i okunnighet
om åtskilliga förhållanden, som jag skulle önska att få uplysta.
Tyvärr är t. f. inspektor icke här närv:de, och jag är således icke
viss om jag i ett hänseende kan få den äskade uplysningen, men
säkert kan jag få den i ett auuat. Något tvifvel ang:de behöfligheten
af dessa 6,000 rdr hyser jag icke, ty det är naturligt, att
underhållet af en sådan institution, som den ifrågavide, kostar mindre
i den mån den redan är fullständig och väl upsatt, men jag
måste fritaga mig från skulden, att icke framställning derom blifvit
af K. M:t gjord, enär jag icke utan hemställan från professorernas
sida kunde veta huru saken förhöll sig. Som sagdt är,
denna uplysniug torde jag icke kunna få, då jag ser att inspektor
för institutet lemnat Riddarhuset, men den andra eller från hvilken
auktoritet erhållits upgifter för bedömande af anslagets behöflighet,
torde så mycket lättare kunna erhållas, som åtskillige af
Den 23 Jnli.
StatstJtsksts ledamöter äro här närv:de. Jag betviflar icke dessa
upgifter och vill icke motsätta mig förslaget, meu det är en nplysning,
som Utsk:ts medlemmar icke torde finna besynnerligt, att
den begäres af Chefen för Eckles.Dep:tet.
Hr Hild t: Jag finner helt naturligt, att Chefen för Eckles.
Dep:tet, önskar från Utsk:t erhålla förklaring hvarifrån uplysningarne
i frågan kommit Utsk:t tillhanda} men jag måste erkänna, att
jag icke kan lemna en sådan förklaring Jag har icke deltagit i
förevide beslut och anser verkligen att denna fråga alltför lösligt
tillkommit, hvarföre jag äfven anhåller om afslag å punkten.
Gr. Hamilton: Den hemställan, Hr Bildt nu gjort, tror
jag icke vara motiverad af min framställning. Jag har alldeles
icke haft skäl att anse anslaget vara för högt, jag tror tvertom
att det är ganska behöfligt, och jag skulle önska, att de anslag,
Som för denna institution kunna vara behöfliga, måtte af R, St:r
beviljas, derföre att i allmänhet den kemiska undervisningen vid
institutet är högst nödvändig, och jag är fullt öfverfygad, atl institutet
kommer att använda dessa medel pA det mest lämpliga sätt. Jag
yrkar således ingen förändring i beloppet, utan har endast önskat att
erhålla de af mig förut omnämnde uplysningar.
Hr Skogman: Efter hvad jag vill påminna mig, hafva
dessa 6000 rdr på sätt och vis blifvit utbetalta på förhand. Förhållandet
är nemi. det att, såsom äfven i Betänk:t står omnämndt,
den redan förut befintliga bristen på åtskilliga instrumenter och
apparater vid Karolinska institutet, blef destomer känbar, sedan de
Farmaceuliska institutet tillhöriga instrumenter och apparater blifvit
från Karolinska institutets lokal bortflyttade, och af sådan
grund sammanskjöto åtskillige lärare vid Karolinska institutet medel
för att genast anskaffa dessa instrumenter och åtskillige materialier.
Det är för att ersätta denna af professorerne tillskjutna
summa, som anslaget blifvit hegardt. Jag anhåller om bifall till
punkten.
Efter härmed slutad öfverläggning, samt uptagande af de
derunder gjorda yrkanden om dels bifall till och dels afslag å
TJtsk:ts förev:de hemställan, gjordes propos. pä bifall till densamma,
och då dervid svarades flera ja jemte några nej, förklarades
ja haft öfvervigten.
Den vidare pröfningen af förev;de Utlåt, upskjöts till nästa
plenum och 11. o. Ad. åtskiljdes nära kl. 12 på natten.
In fidem,
O. Brakel,
3U
Den 25 Juli f. m.
Onsdagen den 25 Juli 1800
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.utdrag för den 23:dje dennes samt pleniprot.
för den 9 sistl. Maj f. m.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Som jag för vårdande
af enskilda angelägenheter måste lemna hufvudstaden, får jag afsäga
mig förtroendet att vara ledamot i Bevilln.Utsk:t, med anhållan
att varda vid min riksdagsmannarätt bibehållen.
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., till denna anhållan
lemnat bifall, anmodades Ståndets Hrr Elektorer att utse en ledamot
i Bevilln.Utsk:t efter Hr von Kraemer.
Anmäldes och bordlädes:
BankoUtsk:ts Utlåt. N:o 31, i aidedn. af RiksSt:ns beslut öfver
Betänka N;o 25 med förslag till reglering af Bankens låneoch
kreditivrörelse samt om användande af uplupen odisponerad
bankovinst; samt
LagUtsk:ts Utlåt. N:o 40 i anledn. af gjorda anmärkmr emot
Utsk:ts Betänk. N:o 19, i fråga om antagande af ny lag ang:de
skillnad i äktenskap.
Företogs val af 21 Ledamöter och 9 Suppleanter uti Förstärkt
StatsUtsk.; och befunnos vid valförrättningensjslut hafva blifvit
utsedde till
Ledamöter:
N:o 60, Gr. Mörner, Carl Göran Detlof, med 64 röster.
N:o 99, Gr. Wrangel, fullm. Hr Nordenfelt, Enar Wilhelm,
med 64 röster.
N:o 115, Gr. Lagerbjelke, Gustaf, med 6 3röster.
N:o 139, Gr. Wirsén, Axel Emil, med 64 röster.
N:o 210, Frih. Ehrencrona, fullm. Gr. Sparre, Erik, med 63
röster.
N:o 323, Frih. Rosenblad, fullm. Hr Munck af Rosenschöld,
Thomas, med 64 röster.
N:o 338, Frih. Tersmeden, Wilhelm Fredrik, med 64 röster.
I) e il 25 Juli f. in.
315
N:o 354, Frih. Fock, fullm. Hr Sandels, Ulrik Fabian, med
02 röster.
N:o 373, Frih. Skjöldebrand, Knut Erik, med 64 röster.
N:o 1, Hr Lilliehöök, Johan, med 64 röster.
N:o 137, Hr Eketrä, Johan Gabriel, med 62 röster.
N.-o 645, Hr Möllersvärd, Carl Henrik, med 62 röster.
N:o 1,092, Hr Leyonmarck. Evald Gustaf, med 64 röster.
N:o 1,465, Hr von Unge, fullm. Hr af Geijerstam, Carl, med
64 röster.
N:o 1,721, Hr Ingelotz, fullm. Frih Manderström, Carl Adolf,
med 6 4 röster.
N:o 1,749, B. Hr von Ehrenheim, Per Jakob, med 63 röster.
N:o 1,939, Hr Silfverstolpe, David Ludvig, med 64 röster.
N:o 2,150, Hr von Hohenhausen, fullm. Hr Mörner, Christer
Hampus, med 63 röster.
N:o 2,308, Hr af Ström, Carl Ferdinand, med 63 röster.
N:o 2,325, Hr Fåhraeus, Johan Fredrik, med 63 röster.
N:o 2,329, Hr Thulstrup, Carl Magnus, med 62 röster.
Suppleanter:
N.o 105, Gr. af Ugglas, Ludvig Fredrik, med 61 röster.
N:o 213, Frih. Armfelt, Magnus, med 58 röster.
N:o 1,836, Hr Reuterskiöld, Carl Leonard, med 39 röster.
N:o 1,386, B. Hr Adlercreutz, Axel, med 34 röster.
N:o 264, Hr Silfverlood, fullm. Gr. von Rosen, Robert Axel,
med 33 röster.
N:o 873, Hr Hägerflycht, Carl Henrik, med 33 röster.
N:o 392, Frih. Peyron, Gustaf Oscar, med 32 röster.
N:o 335, Hr Grubbe, fullm. Hr Olivecrona, Samuel Detlof
Knut Erik, med 32 röster.
N:o 460, Hr von Krusenstjerna, Mauritz Adolf, med 32 röster.
Sedan särskilda lottningar blifvit anställde dels emellan dem,
som erhållit 33 röster, till bestämmande af deras ordning såsom
Suppleanter, och dels emellan 6 Ledamöter, hvilka alla bekommit
32 röster, för att afgöra, hvilka af dem skulle såsom Suppleanter
ingå, äfvensom ordningen dessa Suppleanter emellan.
H. Exc. Hr Gr. och Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit
utfärdadt till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Fortsattes pröfningen af StatsUtskits Utlåt. N:o 123, angide
regleringen af utgifterna under RiksStatens Åttonde Hufvudtitel.
lil.-te punkten.
Utskits hemställan bifölls.
112:te punkten.
Sii6
Den 25 juli f. fä.
Hr C a r 1 h e i m - G y 11 e n s k j ö I <1, Henrik Adolf Oscarl
DS denna fråga förra riksdagen här förevar, utvecklade jag för B.
o. Ad. den synpunkt, ur hvilken jag betraktade densamma, och förklarade
derjemte, att jag ansåg den ganska vigtig. B. o. Adina
beslut blef dock icke i öfverensstämmelse dermed. Mitt yttrande
var emellertid mindre fullständigt, emedan jag, såsom icke egande
förmåga att bedöma den vetenskapliga sidan af saken, inkräukte
mig till den praktiska. Jag ansåg afven då, att inrättandet af en
poly k linik vore det bästa, emedan der skulle anställas flere läkare,
som naturligtvis måste blifva allopather, enär vi ännu icke ega mer
än två eller tre homöopathiska läkare. Med anledning af det helt
olika Utlåt., som StatsUtsbt nu afgifvit emot vid förra riksdagen,
samt det summariska sätt, hvarpå Utsk:t behandlat frågan, anhåller
jag att en stund få pröfva B. o. Ad:ns tålamod med en något
fullständigare utredning af frågan, än jag gjorde förra riksdagen.
Då utgjorde majoriteten hos ett BiksStånd blott ett par röster,
men hos de öfriga, der votering ej egde rum, känner man ej majoritetens
storlek. De skäl, som åberopades emot saken, voro sådana,
som i allmänhet anföras emot allt nytt. Här på Riddarhuset
' yttrade sig tvenne medicinae doktorer och professorer. Ingen
kan neka att deras anföranden i mycket voro af beskaffenhet att
kunna inverka på B. o. Ad:ns öfvertygelse; men jag hemställer
till den ena af dem, som nu är närvide, huruvida hans yttrande
verkligen var egnadt att öfvertyga, Utsk:t yttrar, att svårigheterna
ökas derigenom, att hvarken K. M:t gjort framställning i
frågan eller vederbörande embetsmyndigheter deröfver afgifvit utlåt.
Detta skäl förefaller mig temligen eget, då vi veta att II,
St:r äro så Vana vid att åsidosätta sådant, hvarpå vi äfven hade
exempel i föreg:de plenum. Dessutom bör man ihågkomma att med
den animositet eller motvilja, som emot denna sak visas af de embetsmyndigheter,
som dermed hafva att skaffa, man har föga hopp
att Regeringen skall göra någonting. Jag erkänner dock att utsigterna
nu äro bättre, än för 10 år sedan. Jag anhåller att för
egen del få nämna, hvad jag anser i frågan vara vigtigt. Den
kan betraktas ur flere synpunkter, än den rent vetenskapliga. Det
är märkvärdigt att denna lära, som är öfver 50 år gammal och
som varit förhånad och motarbetad öfverallt, numera dock vunnit
talrika adepter. Nu sednast har en homöopathisk kongress egt rum
i Briissel, der alla yttrat sig med välvilja öfver saken, och i deputerade
kammaren derstädes anförde en Hr Budelbacb, att man
icke borde anse läran såsom en konjektural-vetenskap. En annan
synpunkt är den medicinska. Dervid är mig sagd t, att på sjukhusen
i Paris, der homöopathien tillämpas jemte allopathien, visa
;sig resultaterna nära nog lika af båda methoderna. I Brasilien
och Förenta Staterna i Nord-Amerika är homöopathien det allmänt
gällande systemet, och det är föga troligt, att i ett land, som går
så framåt i alla riktningar, som Förenta Staterna, en method skulle
användas, som vore opraktisk. Der finnas också fullständiga medicinska
fakulteter, der homöopathien studeras. Vid öfverläggningen
i Belgiska deputerade kammaren yttrades allmänt, att det icke
Der: 2ft Juli f. m.
317
vore rätt att sätta sig emot en lära, som vunnit sådan utsträckning
som homöopatliien, och medicinska fakulteten har redan tagit
saken i öfvervägande, hvarvid man förklarat, det man skänkte läran
sin odelade aktning och gillande. Man har således icke der funnit
att den är en galenskap. Annu en annan synpunkt är dess
stats- och privat-ekonomiska. Det är icke likgiltigt, om läkemedel
kosta en eller 100 rdr, och i detta afseende har homöopathien
ett bestämdt företräde. Det vore en vinst för fattigvården af flere
100,000 rdr, om det visade sig att homöopathien verkade lika välgörande.
Men den hufvudsakligaste synpunkten är dock menniskoknrleken.
Vi hafva icke apothekare och läkare öfverallt; men
de homöopatliiska läkemedlen äro så lätta, att man kan föra dem
med sig i vestfickan, hvarjemte de kunna förvaras i flere 100 år
utan att skämmas. Vådan af deras begagnande är också så ringa,
att derest erfarenheten ådagalägger, att methoden är riktig, skulle
det vara en af de största välgerningar, som kunde beredas menskligheten,
om den blefve allmän.
Jag vill icke längre uppehålla R. o. Ad. Jag förmodar, att
de fleste redan bildat sin öfvertygelse i ämnet; men jag har icke
kunnat undgå att anföra åtminstone det väsendtligaste till försvar
för en lära, som jag anser vara en af mensklighetens vigtigaste
angelägenheter.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Jag ämnar för min del icke
ingå i någon diskussion rörande förträffligheten eller skadligheten
af den homöopatliiska methoden. Jag tror, att i närv:de ögonblick
frågan endast kan betraktas ur rent praktisk synpunkt, på sätt
3tatsUtsk:t gjort. Vid förra riksdagen tillstyrkte Utskrt det begärda
anslaget; detta afslogs af R. St:r. Gr. von Rosen har nu
ånyo framställt sitt förslag, men utan förebringande af några nya
skäl. Frågan är således redan afgjord och pröfvad af lt. St:r, och
då synes mig, innan den kommit iti i något nytt stadium och methoden
hunnit blifva mera offentligt diskuterad och känd, att R.
St:r icke kunna göra något annat, än låta henne falla och afslå
motionen, utan att ingå i någon pröfning om methodens mer eller
mindre nyttiga beskaffenhet, synnerligen som R. St:r icke lära vara
kompetente domare i en dylik sak.
Hr von Qvanten, Emil: Efter det understöd, som Gr.
von Rosens motion vunnit af Hr Oarlheim-Gyllenskjöld, borde det
vara öfverflödigt att här upträda; men jag anser mig dock böra
yttra några ord.
Jag minnes ganska väl, när Gr. von Rosens motion här afgafs,
huruledes mot honom framkastades många beskyllningar, och,
bland annat, kallades äfven homöopatherna för qvacksalfvare. Men
det är dock högst besynnerligt, att de homöopathiska läkarne äro
medicinte doktorer, som genomgått sina examina med troligen lika
stor heder som de allopathiska. De äro således ieke några gamla
käringar, utan lika goda sorn andra läkare, med hufvud och kunskaper.
Att sådane män skola vara simpla qvacksalvare, eller, ännu
318
Den 25 Juli f. m.
mera, charlataner och bedragare, det är något, som icke mitt förstånd
kan fatta. Dessutom läster jag alltid vid namnet qvacksalfvare
begreppet af något oregelbundet, något, der orsak och verkan
icke stå i sammanhang med hvarandra. I afseende å homöopathien,
så grundar den sig deremot på vissa principer och utgör ett bestämdt
system, samt är således lik alla andra vetenskaper. Man
har bland kännetecknen på homöopathien fästat sig vid de små
doserna, och förlöjligat dem. Det är dock bekant, att ofta högst
små orsaker kunna frambringa stora verkningar; så kan t. ex. en
liten vindpust framkalla lunginflammation, och orsaken är svår att
finna. En tanka af ånger, af blygsel kan åstadkomma blodets
strömmande till hjernan, och en djup sorg kan på en enda natt
komma en menniskas hår att gråna. Huru mycket materie ligger
i allt detta? När det dessutom är mikroskopiskt bevisadt, att i
de små förtunningarue ännu finnes något qvar af den första materien,
så kan jag icke finna att det är någon orimlighet att deraf
kunna frambringa verkningar. Då det finnes så många anstalter,
der allopathien utöfvas, kan jag icke finna annat än lämpligt och
för menskligheten önskvärdt, att äfven en dylik anstalt finnes för
homöopathien, och ur denna synpunkt kan jag icke annat än anhålla,
att den del af Gr. von Rosens motion, som afser anslag till
inrättande af en s. k. polyklinik, måtte bifallas.
Hr Montgomery, Robert Nils Germund: För mig
har icke funnits något skäl att tillstyrka bifall till hvarken de begärda
30,000 eller 10,000 rdr. Det synes mig, att allmänna tänkesättet
i afseende å homöopathien icke hunnit stadga sig till någon
öfvertygelse om dess nytta och ändamålsenlighet, och innan
en sådan finnes, synes mig ick vara skäl att Staten skall underkasta
sig någon kostnad för densamma. Hr von Qvanten har yttrat,
att de läkare, som sysselsätta sig med denna method, äro ganska
skicklige och bildade män. Om så är, finner jag det underligt
att de icke kunnat förvärfva sig flere anhängare. Ehuru visserligen
här på Riddarhuset homöopathien under diskussionerna
blifvit bemött med sarkasmens vapen, är det dock förhållandet, att
i allmänna lifvet finnes alldeles ieke någon animositet eller fiendtlighet
hos läkarue mot homöopatherna, utan de äro alldeles oförhindrade
att utöfva sin method. I detta fal! skulle jag kunna anföra
exempel på att personer, som icke äro examinerade, ändock
prakticera efter homöopathiens method. Vid sådant förhållande
kan jag icke ur någon synpunkt, anse, att de böra beklaga sig
eller att de behöfva något slags hjelp; hvarföre man har allt skäl
att afslå motionen och bifalla StatsUtsk:ts hemställan, derom jag
vördsamt anhåller.
Frih. Creutz, Steffan: Då jag vid remissen af ifrågav:de
ärende hade tillfälle yttra mig, anser jag mig äfven nu böra göra
det. Man har talat om tolerans med alside å de olika grenarne
af läkarekonsten, och just ur denna synpunkt skulle jag vilja förorda
bifall till Gr. v. Rosens motion. Jag kan nemi. icke finna,
I) e n 25 Juli <■ m.
att blott en gren af denna konst skall framför andra gynnas af
Staten, och den andra, om icke undertryckas, åtminstone alldeles
icke understödjas. Homöopathien har visserligen ej här i Sverige
vunnit sådan terräng som utomlands, i synnerhet i Frankrike, England
och Amerika, der denna method synes börja, om icke uttränga,
dock ställa sig på samma punkt och åtnjuta lika mycken aktning
som allopathien. Det är derföre som jag anser, att Utsk:t nu bort
tillstyrka bifall till Gr. v. .Roséns motion på samma sätt som vid
sista riksdagen. Jag anser, att när Utskrt en gång likasom tagit
på hand på sjelfva principen, hade det icke nu bort handla i rak
strid deremot. Att Utsk:t såsom skäl för sitt afstyrkande anfört,
att K. M. icke gjort någon framställning i ämnet, det är en gammal
fras, som Utsk:t ofta begagnar på samma gång som det ofta
sjelft i många fall icke iakttager detta skäl. Ty huru många enskildes
förslager hafva icke blifvit diskuterade och bifallna, äfven
när de afsett ganska dryga anslag då deremot här blott är fråga
om ett obetydligt belopp. Hvad åter beträffar Utsk:ts andra skäl,
eller att vederbide myndigheter icke haft tillfälle yttra sig i denna
fråga, synes det vara så mycket mindre giltigt, som det icke är
för Utsk:t obekant, att det råder en viss spänning emellan de båda
skolorna, och att man icke kan förvänta af allopathiens idkare,
hvilka hafva öfvervigt, att de skola gifva med sig, och det är således
klart att vederb:de myndigheter icke skulle hafva afgifvit
något tillstyrkande. Det är med detta som med religionen, att en
sekt eller en skola vunnit terräng och blifvit herrskande, absolutistisk.
Jag kan icke underlåta att här sammanställa de medicinska
förhållandena med de religiösa, emedan de sins emellan hafva
mycken likhet. I Sverige är allopathien omhuldad och skyddad
af Staten på det allra högsta, och den har nu vunnit en sådan
kraft, att den anser sig kunna dominera och på grund af en viss
auktoritetstro ega makt att undertrycka andra framträdande systemer.
Det är således ur toleransens synpunkt som jag hade önskat,
att Utsk:t hade tillstyrkt anslaget. Det är väl sannt, att
R. St:r afslagit det vid föreg:de riksdag; men sådant bör icke innebära
något hinder att nu bifalla det, särdeles som Gr. v. Rosen
förra riksdagen framlade ett förslag, som icke var så ntveckladt
som det nuv:de. Jag har velat yttra detta såsom svar på hvad
en ledamot af Utsk;t sagt, eller att Gr. v. Rosen icke framdragit
några nya skäl för sin motion. Jag anhåller om propos. på bifall
till motionärens förslag och afslag å Utslcts framställning.
Hr Cederschiöld, Fredrik August: Jag vill icke längre
trötta R. o. Ad. med några vidare antmr eller framställningar af
mina åsigter rörrde homöopathien, och jag skulle också icke vid
detta tillfälle hafva tagit till ordet, om jag' icke blifvit upkallad
af Hr Carlheim-Gyllenskjöld, hvilken satt i fråga om mina anm:r
vid förra riksdagen vöre ämnade att öfvertyga. Jag får förklara
att sådan var åtminstone min afsigt, och sådan är den alltid, och
att Hr Gyllenskjöld kunnat tro motsatsen, förundrar mig så mycket
mera, som jag icke ofta plägar yttra mig, utan blott i sådana
.320
D en 25 Juli f. m.
frågor, deruti jag tror mig kunna lemna några uplysningar. Att
jag gjort det i förev:de fråga på ett mindre lämpligt sätt, må vara
möjligt, oell att jag icke lyckats öfvertyga, derom får jag bedja
R. o. Ad. om ursäkt.
Jag vill icke ingå i sjelfva bufvudfrågan eller uptaga Hr Gyllenskjölds
framställning om homöopathien till vederläggning. Jag
förbigår äfven så väl hvad han anfört om sin egen och andras erfarenhet
i denna sak, som hans yttrande att homöopatliiens medel
vore sådane, att de lättare kunde anskaffas, än andra. Jag har
visserligen ganska liten kännedom om dessa medel; men jag vet
dock, att de äro ganska svåra att erhålla. Jag vill nu blott fästa
mig vid sjelfva anslagssumman. Den visar att motionären gått
ganska litet betänksamt tillväga. Han har nemi. alternativt begärt
antingen ett årligt anslag af 30,000 rdr för inrättande af ett
fullständigt homöopathiskt sjukhus, eller ock 10,000 rdr årligen
för en s. k. polyklinik; men hvar han skulle få medel till sjelfva
sjukhusets upbyggande, det vet jag icke. Han afser väl ej, att
det skall blifva sfi litet, att det kan byggas för några tusen rdr;
ty då blir det begärda arsanslaget alldeles för stort. Beträffande
de 10,000 rdr för en klinik, så är detta i sanning en alltför allopatisk
dosis. Ty om man tänker sig. ändamålet med en sådan
klinik, så kan jag icke se annat, än att på sin höjd 3 eller 4,000
rdr kunde behöfvas, emedan blott en obetydlig lokal erfordrades
och en lärare, hvilken kunde aflönas i likhet med läraren vid härvarande
kurhus, som har 1,500 rdr i lön. Finge han då en amanuens
med lön af 750 rdr, så finner man att den af mig nämnda
summan vore mer än tillräcklig, om den också ej försloge till att
betala dem, som ville blifva alumner eller patienter vid denna inrättning.
På grund af dessa skäl anhåller jag om bifall till Utskits
framställning.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred; Det är icke utan
skäl som man af 8tatsUtsk:ts ledamöter bör vänta ganska stora
insigter i alla möjliga ämnen, och det är icke heller osannolikt,
att Utskits ledamöter vid denna riksdag icke äro så hemmastadde
sora de borde vara. Men att Utsk:t skulle ega förmåga att slita
en tvistefråga emellan 2 medicinska systemer, torde vara för mycket
begärdt, och att Utsk:t derföre blygsamt erkänner sig sakna
denna förmåga, lärer väl icke anses olämpligt. Under sådana förhållanden
och då några nya uplysningar i frågan icke blifvit Utsk;t
meddelade, torde Utsk:t icke hafva kunnat komma till något annat
resultat, än det som Utlåtit utvisar. Hvad ofördragsamheten
beträffar, för hvilken Frih. Creutz velat beskylla Utsk:t, tror jag
icke att det är något farligt dermed. Jag vill åtminstone för min
del önska homöopathien all framgång, och om den förmår göra
sig gällande öfverallt, så har jag ingenting deremot. För öfrigt
lärer ofördragsamheten icke vara till finnandes blott bos Utsk;t;
ty om man vill läsa åtskilliga homöopathiska läkares utgifna arbeten,
så skall man der finna lika mycken sådan och i HrFrihms
anföranden
Den 2!i Juli f. m.
321
anföranden på detta rum har den också ganska ofta framlyst. Hvad
beträffar att StatsUtskit vid en föreg:de riksdag tagit på hand på
den homöopathiska principen, så är det ett påstående, som knappast
lärer behöfva vederläggas. Jag kan nemi. icke inse, att StatsUtsk:t
vid den ena riksdagen kan på något sätt binda StatsUtsk:t
vid den andra. Jag anhåller om bilall till punkten.
Frih. Creutz: Jag ber att få förena mig i den propos.,
som Hr v. Qvanten framställt, eller bifall till motionen, i hvad
den afser anslag till en polyklinik.
Hr Ca r 1 hei m-Gy 1 le ns kj öl d : Jag lofvar att vara mycket
kort. Jag vill blott förklara, det jag önskar att K. o. Ad. icke
måtte upfatta mitt föregide yttrande så som Hr Cederschiöld gjort.
Jag ansåg ingalunda, att alla homöopathiska medel kunde hvar
som helst erhållas, utan blott att de flesta kunde lätt fås, äfvensom
beredas hvar som helst. Derjemte får jag förklara, att jag
alldeles icke har någon fordran att StatsUtsk:ts ledamöter skola
kunna hafva förmåga att skilja emellun 2;ne olika medicinska systemer;
men just derföre, att jag icke tilltror dem denna förmåga,
ville jag önska att man npmuntrade försöken, för att få frågan
utrönt och se hvartill systemet duger. Homöopathien är en vetenskap,
som inom det öfriga Europa och den öfriga verlden gått
mycket fram; men den har icke, af orsaker, dem jag vill förtiga,
här i landet haft så stor framgång, som den förtjenar. Att detta
förhållande icke måtte längre fortfara, anser jag önskvärdt, och ett
sätt att upnå detta mål vore att gifva något understöd till sakens
befrämjande. Man har väl sagt, att försöken i detta afs:de böra
göras enskildt; men de äro då icke underkastade någon offentlig
korttroll, och det är just en sådan, som är nödvändig. Man har
vidare sagt, att det begärda anslaget är för stort. Detta har äfven
varit min tanka; men då StatsUtsk:t vid flere riksdagar tillstyrkt
8,000 rdr och sakkunnige personer ansett denna summa för
liten, så torde det äskade beloppet vara behöfligt. Jag vill dock,
för bättre framgångs skull, icke gå för långt, utan inskränker mig
tili att yrka bifall till hvad D:r Schram i sin reservation föreslagit.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exe.
Hr Gr. o. Landtm., att StatsUtsk:t uti förev:de punkt afstyrkt
bifall till en af Gr. v. Rosen, Adolf Eugéne, väckt motion, deruti
yrkats antingen beviljande af ett årligt anslag utaf 30,000 rdr för
inrättande af ett fullständigt homöopathiskt sjukhus, eller ock anvisande
af 10,000 rdr årligen för en s. k. poliklinik; och hade,
under öfverläggningen härom, följande yrkanden blifvit framställda,
nemi.: att Utsk:ts hemställan i dess helhet måtte bifallas; att R.
o. Ad., med bifall till Utsk:ts yttrande, för så vidt det rörde frågan
om inrättande af ett homöopathiskt sjukhus, måtte afslå hvad
Utsk:t hemställt rör:de medels anvisande för en s. k. poliklinik
och bevilja det dertill äskade anslag, 10,000 rdr; samt dels slutH.
VIII. 21
322
!> e n 25 Juli f. m.
ligen att, i enlighet med D:r Schraim reservation, en summa af
8,000 rdr måtte för hvartdera af nästkommande 3 år ställas till
K. M:s disposition för att användas till inrättande i hufvudstaden
af en poliklinisk anstalt för homöopathisk sjukvård; med ani. af
hvilka yrkanden de båda i motionen förekommande frågorna skulle
göras till föremål för särskilda proposir.
Härefter hemställde H. Exc., huruvida K. o. Ad. bifölle Utskits
framställning ronde ifrågasatt inrättande af ett homöopathiskt sjukhus;
och sedan härtill svarats ja, gjordes propos. på bifall till
Utsk:ts hemställan i fråga om medels anvisande för en s. k. poliklinik,
dervid svaren utföllo med starka ja jemte ett eller annat
nej; och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
1 i3:de punkten.
Frih. Creutz: Då jag förra gången yttrade mig, var det
egentligen ur synpunkten af den fördragsamhet, som bör ega rum;
men jag är derföre icke uteslutande anhängare af hvarkeu den
allopathiska eller homöopathiska metoden. Jag tror att den läkekonst
är bäst, som är lika lätt åtkomlig för den rike som förden
fattige, för vetenskapsmannen som för den olärde. Det är den s.
k. hydropathiska behandlingen, som, ur tusenårig glömska uptagen
af en Tysk bonde vid namn Priessvitz, och af en inhemsk läkare,
D:r Lagberg, satt i system, troligen en gång kommer att uttränga
all den medikamentala behandling, som hittills till öfverflöd egt
rum. Utsk:t har afslagit min motion på den grund, att kalivattenkursanstalter
redan finnas på åtskilliga ställen inom riket. Min
afsigt med motionen har varit att just för att vid dessa anstalter
kunna erhålla skicklige läkare, en klinik måtte inrättas, der sådane
läkare skulle kunna bildas. Ty f. n. finnes inom vårt land ingen
hydropathisk läkare, som så uteslutande sorn D:r Lagberg lefvat
för denna idé i sin helhet. Genom denne menniskoväns skrifter
har idén vunnit mycken popularitet, och den sträfvar ögonskenligen
att blifva en folkmedicin, som är tillgänglig för alla. Men vid
sjukdomar af svårare art fordras dock en vetenskapsman för behandlingen.
De läkare, som f. n. användas vid vattenkursanstalterna,
uptylla dock icke, med all aktning i öfrigt för deras insigter,
allmänhetens fordringar. Det finnes också ingen, som blott
med vatten behandlar sina patienter, utan både vid Bie och Söderköping
m. fl. ställen användas jemte vatten äfven medikamenter,
hvilket ingalunda öfverensstämmer med den hydropathiska methoden.
Då vattnet rent och oförfalskadt användes, såsom Priessvitz
och Lagberg gjorde, har man erfarit de lyckligaste resultater, äfven
i de mest kritiska förhållanden. Äfven inom hus har man
funnit huru denna method användts af icke läkare, utan af dilettanler,
med de allra största fördelar för både barn och de vid grafvens
rand stående. Jag har sjelf begagnat denna läkemethod så
väl för mig sjelf som för min son, och mången skall erkänna, att
den är lika användbar vid alla åldrar, blott den riktigt brukas,
oell icke hopblandas med medikamentsförgiftningen. Den vetenskap,
Den ?5 J nl i f. rr».
som är naturlig och enkel, är också lättfattlig för mängden och
det är för folket, för den olärde, som jag tror att vattenbehandlingen
har och bör hafva den största framgång, och jag är öfvertygad
om att, derest denna behandling med mera värme omfattades
af Staten, skulle den åstadkomma förökad helsa hos nationen
och bevara tusenden af dem, som vid en späd ålder duka under
för medikamentsbehandlingen, att icke tala om vaccinen, som på
dessa barn inympar sjukdomar för lifstiden. Jag var häromdagen
i tillfälle att se ett barn, som vaccinerats 2 dagar förut, och hvilket
till följd deraf hade armar, ben och ansigte öfverhöljda af röda
fläckar. Vaccinen var hemtad från barnhuset, som skall heta vara
en barmhertighetsinrättning; men om det vahr, som hemtas derifrån,
kan anses innehålla helsoämnen för Svenska nationen, det vill
jag lemna derhän. Det är hufvudsakligen på dessa grunder, som
jag trott mig böra framställa min motion, att nemi. Staten bör
med välvilja omfatta en kurbehandling, som är så välgörande och
vidsignelsebriugande för folket, samt understödja inrättandet af en
klinik, der läkare kunde bildas, som allena voro hydropather. Ty
från Universitetet är det icke att hoppas att erhålla några sådane
läkare, med de studier, som der idkas. Visserligen kan ett eller
annat undantag ega rum; men f. n. är icke förhållandet så, och
jag känner åtminstone ingen läkare f. n., som är uteslutande hydropath.
Att resa till en kailvattenkur, är visserligen mycket fördelaktigt;
men vattenbehandlingen måste betraktas icke allenast
såsom kurativ, utan fastmer och hufvudsakligen såsom preservativ,
och det är derföre som jag med D:r Lagberg önskar, att denna
princip måtte från de stora kuranstalterna förflyttas inom husen,
inom familjerna. Det är dock af vigt, att läkare egna sig åt denna
Vetenskap, så att den ej går under. Det är visserligen sannt, att
idén icke kan gå under, ty den grundar sig på en osviklig sanning;
men den kan, om jag så vågar uttrycka mig, bortfuskas och
förskämmas. Hydropathien strider emot medikamentsbehandlingen
i allmänhet, likasom mot vaccinen och de stora bloduttömningarne.
Jag kan icke föreställa mig, att dessa s. k. specifika medel, med
hvilka man vill framkalla symptomer, likartade med sjelfva sjukdomen,
äro hvarken naturliga eller nyttiga. Hydropathien använder
luften, ljuset, magnetismen; men icke kan det vara nyttigt att
begagna medel, som äro oangenäma för den menskliga naturen.
Man behöfver blott gå in på ett apothek och känna den vidriga
lukten derstädes, för att få afsmak för medikameuter. När man
då har det rena, helsobringande vattnet, hvarföre skall man icke
använda det, då det är vetenskapligt bevisadt, att man dermed
kan bota hvilken sjukdom som helst. Det är med visshet om
dessa välsignelserika verkningar, som jag framlagt min motion, på
hvilken jag också nu vördsamt anhåller om bifall.
Hr von Quanten: Jag ber att få fästa uppmärksamheten
derpå, att alla de vattenkursanstalter, som nu finnas i Sverige, äro
privata, och att kostnaden derför måste betalas af de fattige
Den 25 .Tuli f. m.
hvarföre (Jet också iir önskvärdt att staten kommer emellan, på
det att dessa fattige måtte få begagna methoden gratis.
Hr Bildt: För att icke göra diskussionen vidlyftigare, in
skränker
jag mig till att anhålla om bifall tili hvad StatsUtsk:t
hemställt, på de af Utsk:t i Betänk:t anförda skäl.
Efter härmed slutad öfverläggning samt upptagande af de
derunder gjorda yrkanden om dels bifall till Utsk:ts hemställan
och dels afslag derå samt bifall till den ifrågavide motionen,
framställdes propus, på bifall till Utsk:ts hemställan, och då dervid
svarades manga ja jemte ett eller annat nej, förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
114:de punkten.
Hr Cederschiöld, Fredrik August: I)å jag fram
ställde
denna motion, var jag verkligen så öfvertygad, att det
blott behöfdes en ofullständigt tecknad tafla af verkliga förhållandet
för att saken skulle blifva behjertad, att jag icke ansåg mig
böra vidare utveckla den, än som skett i min motion. Jag vill
också gerna tillskrifva denna omständighet en oförmåga hos mig
att i så bjerta färger, som saken verkligen förtjenar, hafva kunnat
framställt den. Den är dock icke allenast ganska behjertansvärd,
utan också, såsom Läkaresällskapet yttrat, en verklig nödvändighet.
Under sådana förhållanden synes mig, att äfven örn
tillgångarne äro små, man dock måste anstränga sig, för att fylla
detta behof. Det är roed denna fråga ungefär som om jag går
förbi en drunknande och icke räcker honom min hand. Ingen
kan säga något derom, derest jag ej känner den fara, hvari han
sväfvar; men fästes min uppmärksamhet derpå och jag icke hjelper
honom, så har jag i sanning åsamkat mig ett drygt moraliskt
ansvar, om jag också icke kan underkastas något lagligt. Det
skäl, som Utsk:t anfört för afslag, är af ekonomisk natur. Jag
kan naturligtvis icke bedöma det; men hvad angår det andra
skälet, eller att motionen icke är fullständig, så får jag nämna,
för att rättfärdiga mig sjelf för att icke hafva lättsinnigt framkommit
med ett förslag, som omfattar så pass stora summor, att
jag verkligen var betänkt på att till min motion bifoga ett fullständigt
kostnadsförslag, i hvilket afs:de jag också hade vidtalat
Professor Scholander att uppgöra ett förslag till ritning för den
blifvande byggnaden. Men han afrådde mig derifrån, emedan han
trodde att kostnaden skulle blifva alldeles bortkastad; och sora
jag sjelf icke är i den ställning att jag kan bortkasta äfven en
mindre summa, så afstod äfven jag derifrån. Prof. Scholander ansåg
de begärda 100,000 rdr för alldeles tillräckliga för ändamålet.
Beträffande de andra summorna, hafva de tillkommit under
diskussionen i Läkaresällskapet, der jag framställde frågan till öfverläggning,
för att inhemta tankarna hos de personer, som äro
vana vid administrationen af sjukhus, såsom Prof:ne Malmsten
Den 25 Juli f. in.
325
och Santeson m. fl. Denna diskussion hade till resultat att man
ansåg de åskade summorna fullt tillräckliga. Jag har velat framställa
detta, i händelse det skulle hos K. o. Ad. kunna verka
någon ändring i Utskits förslag. Det är också såsom läkare och
under erinran om den förfärliga känsla, som både jag och mina
embetsbroder måste erfara vid anblicken al personer, hvilka räcka
sina händer emot en, utan att man med bästa vilja i verlden kan
hjelpa dem, som jag hemställer till It. o. Ad., om det icke vore
Ståndet värdigt att alsia Utsk:ts framställning och i stället bifalla
min motion. Anslaget är icke så öfvermåttan stort, att man
icke kan komma ut dermed. Jag anhåller således, att H. Exc.
Hr Gr. och Landtm, behagade framställa propos. om bifall till
mitt förslag.
Hr Bildt: Hvar och en, som läst Hr Cederschiöids ifråga
v:de motion, eller hört hans sednaste anförande, delar utau
tvifvel hans känslor af medlidande för de olyckliga sjuka, som
årligen komma till Stockholm och som söka hjelp, utan att finna
den, samt sålunda hemfalla åt döden eller ett ständigt lidande.
Men jag tror dock icke, att när man söker hjelp under form af
statsunderstöd, man kan gå till väga på det sätt, att man blott
framställer det nakna behofvet och säger: »votera 100,000 rdr
till ett hus, 30,000 rdr till underhåll, 12,000 rdr till löner o. s.
v.; dessa summor tror jag skola räcka!» Så får man icke göra,
och så tår allratninst StatsUtsk:t göra. Det har således synts
mig som om, för att få ifrågav:de behof afhjelpt, herrar läkare
borde vända sig till Olverståthållare-embetet i Stockholm, som är
högsta polismyndigheten i hufvudstaden. Detta embete kan uppgöra
förslag, så vida saken icke är af kommunal beskaffenhet,
.utan verkligen bör af staten understödjas. Olverståthållare-embetet
kan derefter vända sig till K. M:t, som genom en Nåd. Propos.
låter ärendet i vederbörlig ordning komma under R. St:rs pröfning.
Det tinnes dessutom många andra former af olycka, som i
hög grad påkalla allmänhetens hjelp; men icke kan man begära,
att staten skall vid alla möjliga tillfällen träda emellan, utan sådant
bör och kan öfverlemnas till den allmänna välgörenheten.
Nionde hufvudtiteln, som innehåller Pensionsstaten, har på de
sednare åren verkligen blifvit betraktad som en fattiganstalt; men
det är den dock icke, ty de pensioner, som derå utdelas, äro för
något som man uträttat åt staten, hvaremot fattigvården är en
kommunal angelägenhet. Den kan icke blifva en statens sak,
törrän den visat sig som ett allmänt behof, och gränsen härvidlag
är mycket svar att uppdraga, om man icke strängt håller sig
till den rätta vägen för dylika frågors lösning. Jag tror derföre,
att om man vill hafva hopp om framgång för ett sådant förslag,
bör det vara fullt utredt och genomfördt. Jag är fullt öfvertygad
om att den värde motionären hyser den tanken, att de föreslagna
summorna äro tillräckliga. Men dylika mundtliga framställningar,
som icke undergått skärselden af den granskning, som
alu- andra förslag måste genomgå, kunna dock icke antagas för sä
a-26
Den 25 Juli f. m.
tillräckligt grundade, att R. St:r deröfver kunna besluta. 11. o.
Ad. liar återremitterat åtskilliga frågor om ganska stora anslag
till skolhusbyggnader. Frågan iir verkligen, om man icke äfven i
detta fall hade bordt lemna statskassans tillstånd åsido, då det
gällde att flytta ynglingar, som sitta inpackade i rum af några
alnars höjd. Sådant kan verkligen framkalla sjukdomar, som äro
obotliga, och den saken är i sanning behjertansvärd. Jag anhåller
af dessa skäl om bifall till Utskits hemställan.
Hr Cederschiöld: Hvad angår Hr Bildts anmärkningar
emot ofullständigheten i min motion, har jag ingenting att dervid
invända, emedan jag gerna vill Iro, att den rätta formen icke är
den af mig begagnade. Men jag undrar dock, om icke liknande
frågor blifvit på samma sätt framställda och anslag till byggnader
beviljade, utan att förslagen varit behörigen granskade. Hvad åter
beträffar Hr Bildts anmärkning, att en inrättning af denna beskaffenhet
tillhör egentligen den enskilda välgörenheten, så har
han visserligen till en del rätt; men jag får dock fästa R. o. Adins
upmärksamhet på, att många likartade inrättningar blifvit framkallade
af statsbidrag, t. ex. det nya hospitalet för sinnessvaga,
till hvilket R. St:r anslagit betydliga summor, Barnbördshuset
och Institutet för döfstumma och blinda. Jag anhåller således
fortfarande om propos. på bifall till min motion.
Frih. Creutz: Det är i sanning af högsta behof påkalladt,
att denna motion behjertas af R. St:r. StatsUtsk:t har vägrat
att gifva det äskade anslaget på grund deraf, att statens tillgångar
vid inuev:de riksdsg blifvit i hög grad anlitade. Jag är visst
icke bland dem, som vilja misshushålla med statsmedel, utan
tvertom. Men då en så beskaffad sak som denna framställe®,
hvilken är bland de allra vigtigaste och borde med värma omfattas
af meuniskovännen, pä sätt den värde motionären gjort, synes
den mig hafva bort röna ett annat öde inom Utsk:t. Då
man har medel lill prester och domkapitel och stora byggnadsföretag
i Upsala och andra städer, synes väl billigheten påkalla,
att roan äfven borde hafva det för så beskaffade ändamål som det
ifrågav:de, hvilket redan rönt understöd i de flesta civiliserade
länder. Jag anhåller att la förena mig med motionären.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Jag kan icke annat än
på det varmaste understödja motionen, och jag gör det oaktadt
hvad som blifvit anmärkt i formelt hänseende. Jag anser det
vara ett bland de största behof, som i menskligheteris namn kan
framställas. Jag har sjelf sett den oerhörda nöd, som man nu
vill söka lindra genom ett sådant sjukhus, som det föreslagna.
Jag har i samråd med Öfverståtbållaren mycket lifligt arbetat för
en sådan anstalt, och det var nära att den hade blifvit öppnad,
om icke stadsmyndigheterna gjort den om intet. Då jag således
icke ser någon annan utväg att bringa saken till verkställighet,
an genom statens mellankomst, så mäste jag på det varmaste för
-
Dan 25 Juli f. m.
327
orda det. Man säger, att det icke varit rätta sättet att gä tillväga
och att man blott begär anslag, utan att ingå i detaljer.
Motionären har dock visat, och han bör vara trodd på sina ord,
att dessa siffror icke äro tagna på höft. Det kan äfven kontrolleras
genom jemförelse med hvad sjukhus i allmänhet kosta. Professor
Scholanders namn och sakkännedom synas äfven i detta
hänseende vara i viss mån tryggande. Utsk:t har vid alla de
riksdagar, jag bevistat, på grund af enskilda motionärers framställningar
beviljat ganska betydliga anslag, och E. St:r hafva äfven
bifallit dem. Jag ber att blott få nämna två: nemligen då
R. St:r beviljade 500,000 rdr bko för national-museum, och då
de anslogo mer än 3 millioner för fängelsebyggnaders förbättrande.
Jag föreställer mig, att de obotligen sjukas belägenhet bör
vara lika behjertansvärd som fångarnes, hvilka dock sjelfva ådragit
sig sina lidanden. Jag har förordat det begiirda anslaget,
och jag anser som en af de största välgerningar, sora samhället
kan visa sig sjelft, om denna sak vinner tramgång, öfvertvgad att,
om också staten icke skall hafva någon direkt vinst deraf, skola
åtminstone de olyckliga, som blifva föremål för välgerningarne,
både i tid och evighet derföre vara tacksamma. I afs:de på
statsverkets anlitade tillgångar, ber jag att få nämna, att, efter en
nu i hast gjord uträkning, R. o. Ad. på denna hufvudtitel afslagit
52,000 rdr och återremitterat 416,000 rdr, hvadan således
mer än fyra gånger den utgift, som här är i fråga, är disponibel,
och om R. o. Ad. icke nu vill bifalla motionen, så anhåller jag
om återremiss, på det Utsk:t må kunna tillse, när utgifterna blifvit
kända, om icke medel finnas att för ändamålet tillgå.
Hr Skogman: Afven för den, som behjertar dessa sjukas
olyckliga ställning, kan det finnas åtskilligt, som kan ingifva betänkligheter
så väl i afseende på formen som i sjelfva saken. På
sätt Hr Bildt sagt, fingo StatsUtsk:ts ledamöter upbära ganska
skarpt klander derföre, att Utsk:t tillstyrkt anslag till skolhusbyggnader,
oaktadt de varit begärda af enskilda motionärer; men till
dessa byggnader voro dock både ritningar och kostnadsförslag inlemnade,
och, i afs:de på en, till och med af Professor Scholander.
Beträffande sjelfva förslaget, upstår den betänkligheten att icke det
ifrågasatta sjukhuset blir tillräckligt ens för en ganska kort tiderymd.
Obotliga sjuka strömma nemligen i mängd till Stockholm,
och om alla dessa skulle inrymmas på det nya sjukhuset, torde de
50 sängarne väl blifva fulla innan många veckor lupit till ända,
och snart skulle klagomål förspörjas olver att man blifvit utesluten.
Dessutom kommer ett annat intresse här att vilja göra sig
gällande, nemligen benägenheten hos en del kommuner att albörda
sig en del af sina fattiga och skicka dem hit till sjukhuset. Skulle
derföre något i denna väg göras, så borde väl ett fullständigare
förslag utarbetas och några slags grunder för organisationen af det
hela framställas. I sakens närv:de skick kan jag icke annat, än
anhålla om bifall till Utskits förslag, ehuru jag icke vill motsätta
mig den återremiss, som här blifvit begärd.
D e ii 25 J nli f. m.
Hr Bildt: Jag begärde egentligen ordet, då jag hörde att
en talare, Hr Carlheim-Gyllenskjöld, med mycken ifver sökt bevisa
nödvändigheten, att icke säga skyldigheten för 11. St:r att
bifalla denna motion. Ehuru jag fann det ganska naturligt, att
Hr Cederschiöld sökte försvara sin idé, hade jag dock icke trott,
att man på allvar ville försvara, att man på elt så lösligt framkastadt
förslag skulle vilja bygga hoppet att K. St:r skulle bifalla
det äskade anslaget. Saken skulle förorsaka en total omkastning
i hela vårt fattigvårdsväsende, som för närv:de hvilar på
en af både Konung och Ständer gillad grund, nemligen att det
bör vara en kommunal-angelägenhet och icke en statens. Till
Stockholm skulle, i fall motionen gick igenom, komma att strömma
icke allenast de krymplingar, som söka hjelp hos vetenskapens
furstar, utan också de fattiga sjuka, som äro obotliga och om
hvilka man på förhand ganska väl känner detta. Alla dessa skulle
söka sig in på sjukhuset. Erkänner man at.t det är staten, som
bör vidkännas kostnaderna härför, så är det väl icke blott Stockholm,
utan äfven andra kommuner, som böra mottaga de sjuka.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld har talat om att vi på 8:de Hufvudtiteln
skulle inbesparat 52,000 rdr, hvarigenom man skulle hafva
hunnit ett godt stycke på det begärda anslaget. Hr Gyllenskjöld
har dock behagat glömma, att R. o. Ad. redan beviljat 156.000
rdr mera, än Utsk:t föreslagit. Huruvida ytterligare summor
komma att beviljas genom de gjorda återremisserna är en fråga,
som framtiden kommer att besvara. I alla fall är budgeten sådan,
att den väl tål vid de nedprutningar, som derå kunna göras, och
den fruktan, som Hr Gyllenskjöld hyser, att man kan få öfverskotter,
om hvilka man icke vet, huru de skola användas, denna
fruktan hyser deremot icke jag. Jag tror icke, att R. o. Ad. bör
af denna förespegling söka anledning till en återremiss, som jag
anser både oriktig och äfven skadlig. Det skulle i motsatt fall
visa, att R. o. Ad. upfattat saken blott såsom ett afhjelpande af
de uslingars nöd, hvilka man ser på gatorna, men förbisett, att saken
innebär en sönderbrytning af hela vårt fattigväsende.
Hr Cederschiöld: Just den omständigheten, att dessa
50 sängar, som här äro föreslagna, snart skulle blifva fyllda, utgör
ett talande bevis för nödvändigheten af att göra något. Det kan
icke vara hvarken rein eller någon annans mening, att staten
skulle öfvertaga all sjukvård; men att bidraga till realisering af
en sann idé, torde vara statens skyldighet, och det är min öfvertygelse,
att om man hade ett sådant mönstersjukhus här i Stockholm,
skulle det snart blifva en nödvändighet för öfrige kommuner
att skaffa sig dylika. Och det är just för att i detta hänseende
gifva en impuls, som jag anser att en sådan inrättning
bör göras så fort som möjligt.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Vore denna sak en fattig
vårdsfråga,
såsom Hr Bildt sagt, så skulle jag vara af samma öfvertygelse
som han; men det är icke en sådan, utan en sjukvårds
-
I) e ti 25 Juli f. m.
323
fråga. Bifalles icke det begiirda beloppet, så liar jag deremot ingenting
synnerligen att säga; men vägras fiterremissen, anser jag
det vara ganska oriktigt. I hvad mån tillgångar finnas, vet ingen
förr än Förstärkta StatsUtsk:t varit tillsammans, och i många frågor
hafva redan två Stånd stannat emot två, hvarigenom det också
kan hända, att vid lotteriet åtskilliga tillgångar komma att beredas.
Finnes ingen tillgång, så vill jag naturligtvis icke yrka på
bifall; men finnas sådana, anser jag att det icke gifves något behof,
som är så angeläget att fylla, som det ifrågav:de. Att icke
det föreslagna sjukhuset kan vara tillräckligt för hela riket är klart;
men staten bör dock göra något. Jag anser statens försummelse
härvidlag vara alltför stor och anhåller fortfarande om återremiss.
Hr Nordenfelt: Då jag hör att det är fråga om åter
remiss,
har jag ansett mig böra taga till ordet, för att lägga mig
emot att så må ske. För mig är det nemligen klart, att då det
är fråga om en obotlig sjuk, kan han icke vara af mer än två
slag; antingen har han råd och medel att betala för sig hos slägtingar
eller andra, eller också är det en sådan, som icke har råd
dertill, och då tillhör det ovilkorligen kommunen att hjelpa honom,
emedan han är fattig och dertill oförmögen att sig sjelf försörja.
Derigenom är det för mig klart, att denna fråga jemväl
är en fattigvårdsfråga, lika mycket som en sjukvårdsfråga. Att nu
obotliga sjuklingars ställning är högst beklagansvärd, deruti instämmer
jag med motionären. Men att göra deras vård till ett
statsbestyr, derom kan jag icke vara med. Sådant tillhör kommunen,
som borde indela sina fattighus i 2 delar, den ena för
dem, som äro blott fattiga, och den andra för dem, som tillika
äro obotligt sjuka. Men att nu börja med att gifva statsanslag
för att sedan möjligen få gifva dylika åt Göteborg, Carlskrona
etc., samt sålunda befria kommunerna från deras skyldigheter, det
anser jag vara en ganska oriktig väg; hvadan jag anhåller att R.
o. Ad. icke måtte återremittera punkten, utan bifalla den och
således afstå motionen.
Hr Ca r 1 h ei m-Gy 11 en skjö I d : Det skulle smärta mig
ganska djupt, om R. o. Ad. skulle afslå denna motion, på sätt
Hr Nordenfelt yrkat. Det skulle nemligen antyda, att R. o. Ad.
ansåge staten aldrig böra göra något för de obotlige sjuka. Vore
det, såsom Hr Nordenfelt yttrat, blott fråga om de fattige, så
vore det redan då mycket behjertansvärdt; men förhållandet är
icke så. Motionären säger, och jag tror att ingen kan bestrida
det, att det finnes säkert »ingen läkare, som icke många gånger
varit försatt uti den sorgliga ställningen, att nödgas bevittna dessa
olyckliges qval, utan att kunna hjelpa och lindra dem.» För dem
är läkemedlet mindre att söka hos drogisten, än i den kristliga
kärleken och det ömma deltagandet. Det är derpå det beror,
M. Hrr, och jag är glad, att Hr Nordenfelt gifvit mig tillfälle
att komma in på denna fråga. Det är derföre, att dessa olycklige,
allenast genom medvetandet att vara obotliga, äro så djupt
330
Den 25 Juli e. m.
lidande, sorn det behöfves all den trost, som-är möjlig att åstadkomma
för att göra deras smärta dräglig. Inom deras familjer
kan ofta ingen fås, som kan sköta dem. Vid de utländska anstalterna
i förevide syftning finnas t. ex. barmhertighetssystrar oell
dylika, och der blir också lidandet mindre genom religionens tröst
och deltagaudet i olyckan. Jag fortfar i mitt förut gjorda yr
kande.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till Utskits
hemställan, dels återremiss deraf oell dels afslag derå. samt bifall
till den ifr&gavide motionen, framställde H. Exc. propos. på bitall
till Utsk:ts hemställan och, då dervid svarades många ja jemte
några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Den vidare pröfningen af förevide Utlåt, upskjöts till e. m:s
plenum och K. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. in.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 2) Juli 1860.
Plenum kl. ti e. m.
Justerades profit för d. 9 sisth Maj e. m.
Hr Bildt, Didrik Gillis, upläste följande motion:
Gottlands läns hushållningssällskap, som med ani. utaf de,
till följd af den för detta län numera fastställda skiftesförordning
af d. 15:de Juli 1859, förestående laga skiftena, hos K. M. i underd.
-het sökt fastställelse på en skifteskassaföreniug med ändamål
att lätta utlörandet af laga skiften på Gottland genom anskaffandet
af de derför erforderliga kostnadssummorna, har enl. K. Brit
af d. 1 Gide sisth Mars fått Nåd. afslag å denna sin ansökan, på
grund deraf, att de bestämmelser, som uti stadgarne för denna
skifteskassaförening förekomma, skulle vara stridande mot nu gällande
lagstadganden.
Under sådant förhållande har jag, med stöd af 56:te §:n R.
O., ansett det vara min pligt att väcka den vördsamma motion,
det R. Stir ville updraga åt LagUtskit att föreslå och till godkännande
framlägga de förändrade lagbestämmelser, hvilka erfordras
för undanrödjandet af de betänkligheter, som legat till grund för
det Nåd. afslaget.
Den 25 Juli e. m.
331
Till frågans närmare belysning och utredning får jag äran
bifoga de erforderliga handlingar.
Om remiss till LagUtsktt anhålles vördsamt.
Remitterades till LagUtskit.
Föredrogs ett från Högv. PresteStrt ankommet prot.-utdr. N:o
342, innehållande, bland annat, inbjudning till MedStm att biträda
ett af PresteSt:t beslutadt tillägg till BankoUtsk:ts förslag i Mem:t
N:o 27, ang:de det belopp, Banken må hafva på utrikes ort nedsatt.
Begärdes på bordet.
Efter förmälan, att Hr Blomstedt, Carl Beinhold, som varit
Suppleant i StatsUtsk:t, blifvit vald till ledamot derstädes, anmodade
H. Exc Hr. Gr. o. Landtm. Ståndets Hrr Elektorer att utse
en Suppleant i nämnde Utsk., i st. f. Hr Blomstedt.
Fortsattes pröfningen af StatsUtskds Utlåt. N:o 123, ang:de
regleringen af utgifterna under RiksStatens 8:de Hufvudtitel.
115 de punkten.
Hr Ca rlh ei m-Gy llenskj öl d, Henrik Adolf Oscar:
Ehuru min framställning i förmiddags vann föga afs:de hos R. o.
Ad., kan jag icke underlåta att ånyo upträda, dels derlöre att jag
tror, att den motion, hvarom nu är fråga, bör vinna R. o. Ad:ns
bifall, och dels derföre att jag anser Utsk:ts skäl till afslag å motionen
särdeles underhaltiga. Utslct yttrar: »Enl. Utsk-.ts tanke
kan nemi. detta ändamål från det allmännas sida kraftigare befrämjas,
dels genom åtgärder för att bereda den qviuliga ungdomen
en förbättrad upfbstran, dels ock hufvudsakligen cenora att
lätta tillfället för qvinnan att ärligen försörja sig genom eget arbete.
I denna riktning fortgå äfven sedan en längre tid lagstiftningens
bemödanden, och deraf kunna säkerligen för framtiden påräknas
ännu mer gynnsamma verkningar i afs:de på qvinnans ställning.
» Det finnes 2:ne olika delar i denna punkt, nemi. först referatet
af motionen och sedan yttrandet i sjelfva saken. Vore nu
fråga om qvinnans upfostran och att afhålla henne från brottets
bana, anser Utsk:t att lämpliga åtgärder från Statens sida böra
vidtagas, men deremot finner Utsk:t, att uptagandet af sådane
olyckliga varelser, som redan beträdt brottets bana, tillhör icke
Staten, utan den enskilda välgörenheten. Jag ber nu att få fästa
upmärksambeteu derpå, att denna fråga sammanhänger ganska nära
med frågan om fängelserna, och att då vid 1840 års riksdag ett
betydligt anslag till fängelser beviljades, ansågs såsom ett nödvändigt
accessorium för en sådan reform inrättandet af s. k. skyddssällskaper,
som åtogo sig brottslingarne, då de utkommo ur fäu
-
3 n
Den 2S Juli e. m.
gelserna, och hvilka, derest brottslingarne visade bättre anlag än
förut, skulle kunna underlätta dessas existens. I Christianstad bildade
sig också ett sådant sällskap, och den, som tagit kännedom
om sällskapets verksamhet, har erfarit, att resultatet visat sig särdeles
tillfredsställande, synnerligast emedan enskilda personer egnat
sig åt vården deraf. Afven i Stockholm gjordes försök i samma
riktning som i Christianstad, men misslyckades totalt. 2:ne Magdalena-hem
hafva blifvit inrättade här i Stockholm, men af brist
på tillgångar har det ena måst uphöra. Resultatet af dessas verksamhet
har visat sig särdeles godt, ty af de qvinnor, som å anstalterne
varit intagne och om hvilkas vidare lefnadsöden, efter
deras afgång derifrån, underrättelser kunnat erhållas, har ej fullt
Vg ånyo beträdt lastens väg.
Af den årsberättelse, som utgifvits, synes, att under de 7 år
de 2:ne inrättningarne fortgått, hafva 198 qvinnor derstädes blifvit
intagne och vårdade, ronde hvilkas lefnadsförhflllanden motionären
meddelat särskilda upgifter, hvilka gifva ani. till den slutsats, att
då af nämnda antal qvinnor 4/5 tillhört landsorten och blott r/5
Stockholms befolkning, denna angelägenhet således endast i viss
mån kunde anses angå Stockholms kommun.
Motionären har sökt visa att genom tillvaron af ifrågav:de
inrättningar, statskassan beredts högst betydliga besparingar, ty om
också antagas skulle, hvad dock vore föga sannolikt, att af förenämnde
antal qvinnor endast 20 årligen funnits häktade, upkomme
likväl, efter beräkning af 100 rdr rmt underhållskostnad för hvar
och en, en utgift af 2,000 rdr lör år, hvaraf åter syntes följa, att
om Staten ansloge en motsvarande summa såsom understöd för
ifrågav:de inrättning och möjlig utvidgning af densamma, Staten
derigenom skulle tillskyndas ej allenast besparing af utgifter, utan,
hvad som vore vigtigare, en väsendtlig moralisk vinst. Jag vet
visserligen icke, hvarpå denna uträkning grundar sig, men har all
ani. att tro att den är tillförlitlig.
Egentliga ändamålet med det äskade anslaget vöre att derigenom
kunna inrätta en ny afdelning, hvarigenom det blefve tillfälle
att intaga både äldre och yngre försvarslösa qvinnor. Jag
kan således, på grund af hvad jag anfört och med stöd af Gr.
Liljencrants’s motion i detta ämne, icke annat än i högsta måtto
tillstyrka beviljandet af detta anslag.
Hr Bildt: Ingen lärer väl hvarken kunna eller vilja miss
känna
den vackra tanke, som ligger till grund för den ifrågav:de
motionen, och jag erkänner villigt att allt, hvad motionären sagt,
är riktigt, med undantag af konklusionen, eller att inrättandet af
Magdalenahem borde vara en Statens angelägenhet. P. n. är ännu
allt för litet gjordt för qvinnans npfostran och lättnaden för henne
att ärligen försörja sig. Det är visserligen glädjande att se att
mycket blifvit i detta afsrde uträttadt sedan 10 år tillbaka; men
mycket återstår ännu att i den vägen göra. Under sådane förhållanden,
då Staten har att välja emellan att rigta sin verksamhet
på förbättrandet af qvinnans ställning och att frälsa dom, som
Deri 25 Juli e. m.
redan äro fallne, tror jag att det åtminstone från Statens synpunkt
är vigtigare, att man vårdar sig om dem, som vilja föra en
hedrande och oförvitlig vandel, och öfverlernnar omsorgen om dem,
som äro fallne och beträdt lastens bana, åt den enskilda menniskokärleken
och det kristliga deltagandet. Ty så länge, såsom jag
förut nämnt, icke från det allmännas sida allt blifvit gjordt, som
kan göras, för att från ett 6å olyckligt öde rädda dem, hvilka allvarligen
bemöda sig att emotstå frestelserna, så länge skulle inrättandet
af en statsinstitution, afsedd uteslutande till fallna qvinnors
omvårdnad, vara mindre ändamålsenligt.
Då jag för min del anser en inrättning, sådan som den ifrågav:de,
vara af helt enskild natur, och böra uteslutande bero af
enskild välgörenhet, samt då Statens tillgångar dessutom äro på
allt sätt tagne i anspråk till andra vida vigtigare anslag, får jag
anhålla om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Till hvad jag nyss yttrade
anser jag mig böra tillägga att någon förändring i afs:de på sättet
för detta Magdalena-hems inrättande icke inträffat sedan motionen
väcktes. Jag vill ej längre uppehålla tiden, utan anhåller fortfarande
om bifall till motionen.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Då jag af de skäl, Hr
Gyllenskjöld anfört för inrättande af ett Magdalena-hem, finner mig
helt och hållet öfvertygad om behofvet och ändamålsenligheten af
att bifalla den ifrågav:de motionen, hur jag ansett mig icke böra
återhålla min åsigt i detta hänseende. Jag värderar den sparsamhet,
Hr Bildt antyder såsom nödvändig, och det så mycket mera
som jag alltid varit af samma åsigt; men jag tager mig friheten
anmärka, att jag tvertom tror att det bör vara en eggelse för den
enskilda välgörenheten att fortsätta med dessa olyckligas understödjande,
då den ser att Staten vill omfatta saken och lemna bidrag
dertill.
Hr Bildt har anfört att man icke borde lemna understöd af
statsmedel, förr än man fått fullkomlig reda på föremålet för denna
inrättnings verksamhet o. s. v.
Mig synes tvärtom att det enda sättet att komma till ett
lyckligt resultat, är att Staten lemnar ett så beskaffadt bidrag, som
i motionen blifvit hegardt. Från den stund Staten gör detta, har
Staten rättighet att fordra meddelande orri, huru medlen förvaltas
och om något godt resultat genom understödet vinnes. Jag kan
för min del således icke annat än anhålla om bifall till Hr Gyllenskjölds
förslag.
Hr Bildt: Den siste värde talaren har begått ett misstag
i sin upfattning både af mitt yttrande och StatsUtsk:ts Betänk, i
denna fråga, då han tror att det var sparsamhet, som föranledt
Utsk:ts Utlåt, i detta hänseende. Det var ingalunda för att bespara
Staten 2,000 rdr, som Utsk:t afstyrkt motionen, utan derföre
att Utsk:t ansåg, att då man vill göra något för att förbättra
334
I* fiii 25 J 111 i e. m.
qvinnans ställning, bör lagstiftaren i första rummet söka att förbättra
qvinnans upfostrau och underlätta möjligheten för henne att
ärligt försörja sig. Om Staten nu ger understöd åt denna inrättning,
kan hvilken kommun som helst fordra anslag för samma ändamål.
I Norrköping, Götheborg m. fl. orter finnas dylika hera
för åt prostitutionen hem fal Ine qvinnor, och Staten skulle med lika
stort skäl upträda och gifva anslag åt dem.
För min del tror jag att det icke är från Statens synpunkt
riktigt att beträda denna bana, förrän man gjort sig förvissad om
att detta Magdalena-hem verkar i den syftning, man önskar. Jag
fruktar verkligen att anspåken, ifall detta anslag beviljas, skulle
blifva allt för stora, och prsejudikatet ganska olyckligt. Jag anhåller
derföre ånyo om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr C a rl hei m-Gy Ilen skjöld: Det var mig ganska ovän
tadt
att erfara af den föreg:de diskussionen att detta hems verksamhet
anses hafva föga gagnat. Just för att förekomma ett sådant
omdöme har dels årsberättelsen varit i tidningarne införd och
dels tryckningen af årsberättelsen fortskyndats, på det att Utsk:t
mätte kunna få taga kännedom om hemmets verksamhet och resultaterua
deraf.
Hr Skogman, Carl Johan Alfred: Det är fullkomligt
öfverensstämmande med verkliga förhållandet att revisionsberättelsen
ang:de Magdalena-hemmet blifvit förelagd Utsk:t, och på mig
gjorde den vid genomläsningen deraf ett särdeles godt intryck. En
annan fråga är, huruvida detta hem bör anses såsom en Statens
institution. Ser man saken från denna synpunkt, upstå sådane
betänkligheter som af den näst den siste värde talaren anförts,
nemligen att hvarje kommun, som anser sig i behof af någon in
rättning
för ett välgörande ändamål, kan tro sig berättigad att,
på samma grunder som i denna motion anföras, erhålla bidrag. Jag
får således anhålla att Utsk:ts Betänk, måtte bifallas.
Hr Nordenfelt. Enar: Då jag för min del icke kan inse
vådan af att gifva det begärda anslaget till Magdaiena-hemmets
utvidgande, skulle jag för min del vilja bifalla motionen. Här är
icke fråga om att af inrättningen göra en statsinstitution, utan endast
att med en ringa summa bereda hjelp åt en redan befintlig
inrättning, som vitsordats såsom särdeles gagnelig och till sina resultater
tillfredsställande. Men då jag anser att ifrågav:de summa
icke bör lemnäs utan alla vilkor för dess användande, får jag yrka
.ålerremiss, på det att Utsk:t må taga saken i närmare öfvervägande
och derjemte föreslå, huru medlen skola användas.
Hr Bildt: Jag har endast begärt ordet, med atiledn. af Hr
Nordenfelts yrkande om återremiss, på det att Utsk:t måtte taga
närmare reda på frågan. För min del anser jag det vara alldeles
omöjligt för StatsUtsk:t att kunna lemna fullständigare uplysningar,
än dem som genom de officiela handlingarne erhållits, Jag kan
Peil 25 Juli e. m.
335
naturligtvis icke annat än antaga, att dea promemoria, som varit
Utskit tillgänglig, innehåller fullt faktiska förhållanden; men de
personer, som afgifvit detta Utlåt., hafva endast följt sin individuel
öfvertygelse. Hvad sjelfva frågan beträffar, så bör R. o. Ad.
betänka, att asyler för brottslige redan finnas, t. ex. arbetshus, der
hvar och eu, som vill försörja sig genom arbete, kan erhålla sådant.
Deremot har man gjort så litet för att förekomma brott, att man
i främsta rummet borde vara betänkt uppå att på något sätt bispringa
dem. sorn vilja, men ej kunna sig ärligen försörja. Bristen
på en dylik inrättning bevisas derigenom att det för några år sedan
hände, att en fattig familj, som ville hafva sitt barn intaget
pä Prins Carls inrättning, nekades det, emedan barnet icke visade
någon vanart eller begått något brott. Barnet tvingades då af
föräldrarne att begå snatteri och blef då först intaget på nämnde
inrättning.
Jag anhåller fortfarande om bifall lill Utskits förslag.
Hr Car 1 b eim-Gy 11 enskj öl d : Hvad beträffar det af Hr
Nordenfelt afgifna yttrandet, att vissa vilkor borde fästas vid
anslagets beviljande och att i följd deraf en återremiss vore af nöden,
får jag endast fästa upmärksamheten' derpå att anslag af samma
beskaffenhet som detta vid flere tillfällen blifvit beviljade, utan
att någon återremiss behöfts för vilkorens bestämmande. Ett vilkor
har dock alltid gjorts af B. St:rs Revisorer, nemlfgen att de
begärt del af räkenskaperne för att kunna erfara, huruvida inrättningen
gör sig förtjent af understöd och huruvida medlen på rätt
sätt användas. Ett sådant vilkor borde naturligtvis och med största
skäl äfven nu i detta afside göras.
Jag tror således att det lämpligaste är att oförändradt bifalla
motionärens förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exc.
Hr Gr. o. Landtm., att derunder yrkats dels bifall till StatsUtskits
förevide hemställan, dels återremiss deraf och dels att R. o. Ad.,
med afslag derå, måtte bevilja ett årligt anslag af 2,000 rdr till
understöd åt det s. k. Magdalena-hemmet i hufvudstaden.
Efter framställda, samt med blandade ja och nej besvarade
proposir å samtlige ofvanomförmälde yrkanden, gjordes förnyad
propos. på bifall till StatsUtskits hemställan uti förevide punkt,
och då denna propos. besvarades med starka ja jemte många nej,
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan Hr Carlheim-Gyllenskjöld begärt votering, yttrade H.
Exc. Hr Gr. o. Landtm., det R. o. Ad. hade att afgöra, huruvida
återremiss af Utskits hemställan eller afslag derå och beviljande af
det ifrågavide anslaget skulle innefattas i kontraproposm vid den
blifvande voteringen.
Härvid anmälde sig oell yttrade
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Jag anhåller att vid den
blifvande voteringen mitt förslag måtte blifva kontrapropos.
33B
Den 25 Juli e. m.
Sedan H. Exc. förklarat, att lian skulle inhemta R. o. Ad:ns
mening om kontraproposms innehåll, framställde H. Exc. först propos.
derå. att återremiss af Utsk:ts hemställan skulle uti kontrapropos:n
inrymmas, dervid svarades flere nej och några ja, samt
hemställde sedermera, huruvida R. o. Ad. till kontrapropos. antoge
afslag å Utsk:ts yttrande samt bifall till den ifrågavide moitoneu,
hvartill svarades ja.
Upliistes och godkändes följande voter.propos.:
»Den som bifaller StatsUtsk:ts hemställan uti 115:de punkten
af Utlåt. N:o 123, röstar
Ja;
den det ei vill, röstar
Nej;
Vinner nej, afslår R. o. Ad. nämnde hemställan och beviljar
ett årligt anslag af 2,000 rdr till understöd åt det s. k. Magdalena-hemmet
i hufvudstadeu.
Vid voteringens slut hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 19.
Nej — 1 2.
llö:de punkten.
Utsk:ts hemställan bifölls.
117:de punkten.
Gr. Anckarsvärd: Utsk:t yttrar: »Erkännande vigten
deraf att hvarje lämplig åtgärd må vidtagas för befrämjande af
allmän upplysning och bildning, anser äfven Utsk:t för sin del
öuskvärdt att hufvudstadens och den stora del af landsortens invånare,
som ofta längre tider uppehålla sig i Stockholm, måtte
beredas tillfälle att underhålla och föröka den vetenskapliga bildning,
som mångtf af dem i ungdomen grundlagt, men sedermera
ej kunnat vidare fortsätta, och skulle säkerligen offentliga föreläsningar
i vetenskapliga ämnen verksamt härtill bidraga.» I min
egenskap af motionär är det i högsta måtto tillfredsställande att
finna, det Utsk:t medgifvit nyttan, nödvändigheten och behofvet
af hvad jag begärt; men på samma gång är den slutsats, hvartill
Utsk:t efter denna premiss kommit, föga tilIfredsstallande. Utsk:t
säger nemi.: »Oaktadt sin önskan att sålunda befrämja det med
Gr. Anckarsvärds motion afsedda ändamål, kan Utsk:t ej undgå
att erinra, det motionärens förslag saknar den närmare utredning,
som erfordras, innan en fråga af denna beskaffenhet kan -af R. St.
företagas till afgörande. Då nemi. detta förslag icke varit föremål
för K. M:ts Nåd. pröfning, och dä hvarken någon plan finnes
uppgjord för den nya vetenskapliga institutionens inrättning
och verksamhet eller uppgifter meddelade om den dertill erforderliga
kostnad, torde anslag för ändamålet i sakens så beskaffade
skick svårligen kunna af R. St. beviljas.» För min del har
Den 25 J uli e. m.
337
jag svårt att fatta hvilken slags utredning af frågan, Utsk:t med
något skäl i detta hänseende kan af motionären fordra. Icke hör
väl motionären föreskrifva hvilka läroämnen, sorn företrädesvis
böra föreläsas, eller framlägga ritning på auditorium o. s. v. Jag
tror deremot att all den utredning, som man med skäl kan vänta
af motionären i en fråga sådan som denna, förefinnes i just den
delen af motionen, som Utslct haft den godheten att i sitt
Betänk, upptaga och hvari det heter: »motionären har uttalat den
åsigt, att aflönandet af några Professorer uti de kunskapsgrenar,
som äro af väsendtligaste vigt för den högre och allmänna statsmanna-bildningen,
vore hvad under närvarande förhållanden erfordrades
för att inom hufvudstadeu införa början till en anstalt,
som säkerligen ej skulle dröja att vidare utveckla sig sjelf till
det mål, den hade att uppfylla.» I löljd häraf vet jag sannerligen
icke hvilken närmare utredning eller hvilken plan i delta
hänseende bort af mig framställas. Jag tror att för den, som
vill noggrannare genomgå min motion, skall blifva tydligt att
jag vid dess afgifvaude varit ledd af den största grannlagenhet
mot Regeringen, hvilken jag ansett vara den, som i främsta rummet
borde känna vigten och behofvet af en inrättning sådan som
den ifrågavarande. Jag har derföre endast framställt det förslag,
att R. St. borde i und. skrifvelse hos K. M:t anhålla, det K. M:t
täcktes i Nåder föranstalta om offentliga föreläsningar i hufvudstaden
uti de ämnen, K. M:t pröfvade mest lämpliga; äfvensom
att R. St:r måtte för detta ändamål till K. M:ts disposition anvisa
tillräckliga medel att från Riksgäldskontoret utgå.
Örn jag icke inisstninner mig, var det för 30 år sedan sora
Lord Brougham i Engelska Parlamentet yttrade, då fråga om inrättande
af offentliga föreläsningar i London förevar, att det vore
en skam för England att i dess hufvudstad icke funnos offentliga
föreläsningar, äfvensom han uppräknade blott tre städer der förhållandet
var enahanda, och det var i Konstantinopel, Madrid
och en tredje hufvudstad, hvars namn jag förgätit. Stockholm
nämndes likväl ej. I min tanke hade Utsk:t handlat vida uppriktigare,
om Utsk:t förklarat, att Utsk:t icke nu ansåg tiden
vara inne att verkliggöra hvad jag föreslagit. För öfrigt tror
jag, att Utsk:t vid mer än ett tillfälle tillstyrkt vida större utgifter
än den nu ifrågav:de, utan att någon utredning, utan att
någon plan varit af motionären fullständigt afgifven. Min motion
går, såsom jag redan antydt, helt och hållet ut derpå, att
åt K. M:t och Dess Regering öfverlemna att förfoga och besluta
om sjelfva saken. Jag har ansett att det vore att gå Regeringen
förbi, om man föreskref hvad densamma borde göra. Jag
har föreställt mig att representationen blott bör hänskjuta saken
till Regeringen, hvilken bäst och på lämpligaste sätt är i tillfälle
att utbilda och realisera förslaget.
Med verklig ledsnad mottog jag underrättelsen derom, att
en af Konungens konselj uttalat sig mot Universitetets flyttning
till hufvudstadeu. Detta torde utgöra ännu ett skäl för bifall af
H. VIII. 22
Den 2n J n 1 i a. m.
motionen, som just innebär en uppmaning till Regeringen att afhjelpa
hufvudstadens behof i detta hänseende. Någon bestämd
anslagssumma har jag icke heller velat begära, på det att StatsUtsk:t
skulle föreslå densamma och underställa den R. St:rs pröfning.
Hvad för öfrigt vidkommer den bristande planen eller
»utredningen», är jag öfvertygad, att Utsk:t vid denna riksdag
tillstyrkt flere företag, hvilkas planer ingalunda varit mera utvecklade
än denna. Ehuru icke vän af långa riksdagar kan jag
dock, såsom motionär, icke låta frågan handlöst falla, utan vill
derföre anhålla om återremiss. Frågan är nemligen i och för
sig sjelf af största vigt, men för R. o. Ad. mer än för de andra
Stånden vigtig, ty så länge sjelfskrifvenheten varar, bör detta
Stånd, för att åtminstone bevara skenet af rätt till denna sjelfskrifvenhet,
understödja allt, som kan befordra bildning och upplysning.
Jag får således anhålla om Ståndets biträde i denna fråga
och att R. o. Ad. täcktes ansluta sig till min vördsamma anhållan
om återremiss, på det att Utsk:t måtte taga saken närmare
i öfvervägande, och afgifva nytt förslag i förevarande ämne.
Hr Bildt: Motionären har föreslagit, att R. 8t:r skulle i
und. skrifvelse anhålla, det K. M:t täcktes i Nåd. föranstalta om
offentliga föreläsningar i hufvudstaden uti de ämnen, K. M:t
pröfvade mest lämpliga för det afsedda behofvet, samt dertill förordna
skickliga och sakkunnige män, hvilka borde erhålla aflöning
i likhet med Universitetens Professorer, äfvensom att R. St:r
måtte för detta ändamål till K. Mits disposition anvisa tillräckliga
medel att från Riksgäldskontoret utgå. Dessa medel skulle
sålunda få förslags anslags natur; men sådane anslag hafva R.
St:r eljest anvisat endast för sådane behof, som äro oafvisligen
nödvändige och icke kunna på förhand till sitt belopp bestämmas,
såsom t. ex. till mathållning för Garnisonsregementen o. s.
v.; med ett ord anslag till sådant, som är underkastadt vexling i
pris. Aldrig hafva dock förslags-anslag varit gifna till sådane
ändamål som det ifrågavarande, och jag tror icke att det nu
kan bifallas.
Utsk:t har ansett frågan icke ega den utredning, som erfordras,
för att den skulle få en annan utgång än som skett. Motionären
har icke sagt huru många lärostolar, som böra inrättas,
om lokaler finnas eller sådane skola anskaffas, o. s. v. Detta allt
skulle bero på R. St:r att bestämma; och i följd deraf torde
ganska stora utgifter möjligen få göras. Icke heller bar motionären
antydt huruvida dessa undervisningsanstalter skulle sättas i
sammanhang med nuvarande undervisningsverk, eller huruvida
denna fråga bör behandlas i förening med frågan om Universitetets
flyttning till hufvudstaden. Motionären har endast framställt
det önskvärda deri, att offentliga föreläsningar måtte hållas i
hufvudstaden.
För min del skulle jag tro att ingenting i frågans nuv:de
skick kan göras, såvida man icke vill inskränka sig derhän att
I)en 25 Juli e. m.
ingå till K. M:t med und. skrifvelse, i hvilken R. St:r anhålla
att K. M:t täcktes taga frågan i närmare öfvervägande och vid
en kommande riksdag aflåta Nåd. Propos. i ämnet. Då
finge R. St:r tillfälle att pröfva frågan, sedan alla förhållanden
fått en vederbörlig utredning; men att bifalla den återremiss, Gr.
Anckarsvärd yrkat, anser jag icke vara lämpligt, och kommer troligen
frågan i alla fall att afslås af de öfriga RiksStåndeu, hvilka
vid denna riksdag visat en särdeles obenägenhet för förslagsanslags
beviljande.
För min del anhåller jag således om bifall till Utsk:ts hemställan.
Hr v. Q, v an t en, Emil: I min tanke är det särdeles för
vånande
att finna det Utsk:t endast af formela skäl afstyrkt Gr.
Anckarsvärds motion. Mig förefaller det som dessa formela svårigheter
ganska lätt kunna öfvervinnas och att det endastj beror
på R. St:r att erkänna såsom oafvisligt nödvändigt att den af
Gr. Anckarsvärd uttalade tanken realiseras. För öfrigt förekommer
det mig såsom ganska välbetänkt af motionären att icke
göra sitt förslag beroende af Universitetets flyttning till hufvudstaden,
då man vet huru många intressen äro emot en sådan förflyttning.
Utsk:t hade allt för väl kunnat tillstyrka en skrifvelse
till K. M:t, med anhållan om offentliga föreläsningar i hufvudstaden,
hvarjemte Utsk:t med fullt skäl kunnat ställa en viss summa
till K. M:ts disposition under tiden till nästa riksdag, då en
fullständig plan kunde hinna att af K. M:t för R. St:r i detta
hänseende framläggas. De undervisningsämnen, som företrädesvis
der borde föreläsas, borde omfatta estetik, Skandinavisk litteratur
och möjligen fornnordisk arkäologi.
Utom den nytta, hufvudstaden skulle ega genom sådane föreläsningar,
som blifvit föreslagne, för eleverne i de institutioner,
som ber äro förlagde, såsom teknologiska institutet, Kongl. Theatern
med dess artister och elever m. fl., skulle härigenom äfven
åstadkommas det inflytande, som en hufvudstad alltid bör utöfva
på landets öfriga befolkning, som dit tillströmmar och återströmmar.
Jag får derföre anhålla att förslaget måtte återremitteras, samt
Utsk:t åläggas att i den und. skrifvelsen uppgifva den summa,
som för ändamålets upnående kan till en början anses nödvändig.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Den af Gr. Anckar
svärd
väckta motionen afser ett ganska stort och vigtigt mål,
nemi. att bereda tillfälle inom hufvudstaden för ungdomen att
fullborda den bildning, hvartill de vid Universitetet eller andra
undervisningsanstalter erhållit de första elementerna. Hade man
förhoppning om att Universitetet blefve förflyttadt till Stockholm,
vore icke det ifrågav:de förslaget af bebofvet påkalladt; men då
det synes vara lång tid, innan något sådant inträffar, tror jag
man borde med värme omfatta detta förslag. Pir Bildt har anfört
såsom skäl för bifall till Utsk:ts förslag att R. St:r ogerna
340
Den 2ä J ali e. m.
bevilja förslagsanslag till sådane föremål som detta. Efter som
jag uppfattat Gr. Anckarsvärds motion, är icke meningen att begära
något förslagsanslag, utan endast att R. St:r måtte för detta
ändamål till K. M:ts disposition anvisa tillräckliga medel att från
Riksgäldskontoret utgå. Dermed måtte väl menas, att R. 8t:r
skola bevilja en viss summa årligen till nästkommande riksdag
att utgå för detta ändamål och på samma gång ingå till K. M:t
med und. skrifvelse att sådane lärostolar, Gr. Anckarsvärd antydt,
måtte organiseras. Jag föreställer mig att detta kunde ske
på flere sätt; samt att, om R. St:r beviljade tillräckligt anslag
att till en början inrätta tvenne professioner, Vetenskaps-Akademien
lätteligen skulle kunna erbjuda lokal till föreläsningarncs
hållande.
Jag tror, att denna fråga är af så stor vigt, att R. o. Ad.
icke bör vägra den begärda återremisseu, i hvilken jag till alla
delar instämmer.
Hr Olivecrona, Knut: Lika med StatsUtsk-.t anser äfven
jag Gr. Anckarsvärds motion icke kunna i sitt närv:de skick föranleda
till någon R. St:rs åtgärd. Ty dels saknas deri all plau
för den nya vetenskapliga institutionens inrättning och verksamhet,
dels all upgift om den dertill erforderliga kostnaden; dels ändtligen
bar ändamålsenligheten af den föreslagna anstalten icke varit
föremål för någon offentlig pröfning. Jag misskänner ingalunda
den ädla syftning, som röjer sig i motionen. Och sjelf, lifligt intresserande
mig för bildning, kan jag icke annat än önska framgång
åt hvarje ny institution, som åt den nationella bildningen
lofvar en löftesrik framtid. Men jag anhåller att derjemte få erinra
att de frukter, man väntar sig af den nu ifrågasatta institutionen,
bero hell och hållet af dess fullt ändamålsenliga organisation. Om
populära föreläsningar, efter en bestämd, ändamålsenlig plan anordnade,
skulle i Stockholm hållas, tviflar jag icke derpå, att de
kunna vara af ganska mycken nytta. Detta har jag förut i en af
mig författad skrift tillkännagifvit. Men erhåller den nya bildningsanstalten
icke en ändamålsenlig organisation, ställas icie de
omförmälda föreläsningarna j nödigt samband med hvarandra, betarar
jag att syftemålet helt och hållet förfelas. Det synes också
alldeles gifvet, att om dessa föreläsningar egentligen skola afse deri
studerande ungdomens nytta, måste de på helt annat sätt anordnas,
än om ändamålet är att vara till gagn för äldre personer, hos
hvilka man kan förutsätta vissa elementära förkunskaper. Jag föranlåtes
till denna anmärkn. af tvenne talares yttranden. Gr. Anckarsvärd
har nemligen både i siu motion och nu här på detta rum
tillkännagifvit, att han genom den nya institutionen åsyftade populära
föreläsningar för »den högre och allmänna statsmannabildningen»;
en annan talare (Hr von Qvanten) har deremot ansett att
föreläsningarne borde komma till godo för K. Theaterns elever,
skogsinstitutets och teknologiska institutets lärjungar och för sådant
ändamål omfatta estetik, Skandinavisk litteratur och möjligen fornnordisk
arkäologi — säkerligen en oriktig upfattning af Gr:ns mo
-
Ben 2S Joll e. ».
JI4t
tion. Men både denne talares och en föreg:de talares ord ådagalägga
tydligen, att man icke gjort sig klart reda för planen eller
verksamheten hos den blifvande bildningsanstalten.
De försök, som i hufvudstaden skett med populära föredrag,
hafva vanligen strandat af brist på en ändamålsenlig och kostnadsfri
lokal. När vetenskaps-akademiens nya hus blir fullbordadt,
torde denna brist vara afhulpen. Då vore ock skäl att ställa till
Regeringens disposition en rund summa, för att såsom arfvoden tilldelas
ledamöter af vetenskaps-akademien eller andre förtjente män,
hvilka ville, efter fastställd plan, hålla populära föreläsningar i huf.
vudsiaden. På detta sätt anordnade, är jag öfvertygad att man
skulle komma närmast det af motionären afsedda målet.
Uti sin motion har Gr. Anckarsvärd yttrat, att han önskade
genom den ifrågasatta riva institutionen i Stockholm en likartad
anstalt med Collége de France i Paris. Så önskligt detta än kunde
vara, anser jag dock att det Svenska Statsverket icke mäktar åstadkomma,
äfven i smått., en så dyr vetenskaplig institution som Collége
de France. Detta Collége de France med sina 28 lärostolar
är icke en undervisningsanstalt för ungdom. Professorerne, som
äro skyldige att föreläsa 2 gånger i veckan —ehuru många aldrig
läsa, antingen derföre att de icke finna det beqvämt eller emedan
de välja ämnen, som ingen har lust att afhöra, — innehafva sina
platser, mera såsom belöningar för litterära förtjenster och vetenskapliga
uptäckter, än för ändamål att genom det muntliga föredraget
verka på allmänheten. De välja fritt sina föreläsuingsämnen
och hafva ingen examensskyldighet, just derföre att deras föredrag
ej afse ungdomens undervisande. Kunde Sverige hafva tillgångar
att i Stockholm etablera en dylik inrättning för att med
anständigt underhåll förse åtskilliga af våra vetenskapsidkare och
litteratörer, vore sådant visserligen mycket godt. Men Svenska folket
torde först behöfva använda alla disponibla medel för uphjelpandet
af sina så väl högre som lägre undervisningsanstalter för
ungdomen, innan en kostsam ny institution i stor skala anordnas,
hvilken kan tills vidare undvaras, helst då ändamålet med populära
föreläsningar kan, såsom jag nyss nämnde, på annat sätt vinnas.
Frih. Creutz, Steffan: Det förslag, motionären framställt,
tror jag i nuv:de tid, vara af högsta vigt, alldrahelst i vårt land,
der upfostran och universitetsbildningen äro förlagde till 2:ne småstäder.
Det händer nemi. lätt, då lärare och elever äro samlade
i en småstad, att de å begge sidor insupa en viss ensidighet i sin
bildning. Jag tror att, då man har Universiteten skiljda från
hvarandra, det kan gå med bildningen som med ett stilla stående
vatten, att den koinmer att undergå en viss förskämning, då deremot
om den allmänna bildningen och upfostran drages till hufvudstaden,
en högre lyftning åstadkommes hos både lärare och åhörare.
Jag kan således, på grund af hvad jag anfört, icke annat än på
det högsta förorda antagandet af Gr. Anckarsvärds motion.
Hr Wrangel, Erik Fredrik: Till största delen före
-
342
U e ii 25 J nIi e. m.
kommen af Hr Olivecrona anhåller jag att blott få tillägga några
få ord. Genom hvad här blifvit aniördt, bar det visat sig att meningarne
äro ganska delade, huru en inrättning, sådan som den
ifrågavide, bör organiseras. Den inkonseqvens, motionären antydt
hos Utsk:t, nemi. att det icke vore välbetänkt af Utsk:t att hafva
framställt nyttan och behofvet af lärostolars inrättande i hufvudstaden,
men ändock afstyrkt förslaget, anser jag Utsk:t ingalunda
kunna låta komma sig till last, ty, såsom redan förut blifvit
nämndt,har icke en så fullständig utredning af frågan från motionärens
sida egt rum, att den kunnat på annat sätt af Utsk:t behandlas.
Motionen afser att afhjelpa ett länge öfverklagadt behof af
offentliga föreläsningar bär i hufvudstaden och blir i verkställigheten
troligen ganska nyttig. Men tiden för dess genomförande
torde icke äunu vara inne; ty förrän det visar sig att en påtryckning
i detta afs:de från allmänhetens sida inträffar, kan förslaget
icke vinna sympathier. Vore behofvet allmänt erkändt, skulle det
vara många, som talade för saken, och jag sjelf skulle hafva gjort
det, om det blott funnits en fullständig plan och om man gjort
sig reda för det anslag, som dertill behöft gifvas, men då sådant
ej förefinnes, och då jag tror att StatsUtsk:t, på grund deraf, ganska
riktigt behandlat förslaget, anhåller jag om bifall till Utsk:ts
hemställan.
Hr von Qvanten: Jag begärde egentligen ordet med ani.
af Hr Olivecronas yttrande att jag påstått att föreläsningarne
borde tillgodokomma K. theaterns elever, skogsinstitutets och teknologiska
institutets lärjungar och för sådant ändamål omfatta estetiken,
Skandinavisk litteratur och möjligen fornnordisk arkäologi;
och att jag just genom att föreslå detta visat att jag oriktigt upfattat
Gr. Ånckarsvärds motion. För min del tror jag dock att
hvarken jag eller de talare, som yttrat sig för förslaget, orätt upfattat
motionen, utan missupfattningen torde deremot kunna tillvitas
Hr Olivecrona sjelf. Gr. Anckarsvärd har nerol, här tillkännagifvit,
att han genom den nya institutionen åsyftade populära
föreläsningar. Och vetenskapen är af den natur, att när den framställes
med tillsatser, hvilka äro lättfattlige och kunna komma den
stora allmänheten till godo, föreläsningar deri kunna vara särdeles
nyttiga.
Hvad jag afsåg, då jag sade att en sådan anstalt, Gr. Anckarsvärd
föreslagit, äfven skulle vara till gagn för de speciela undervisningsanstalter,
som finnas i Stockholm, var att denna anstalt
skulle bringa vetenskapen till högre utveckling, och de speciela
skolorna få mera uteslutande egna sig åt den speciela riktning de
representera. Om nu t. ex. vid denna ifrågav:de institution anställdes
en föreläsare i estetik, behöfde K. theatern icke hafva en
särskild sådan för sina elever. På samma sätt skulle det förhålla
sig med andra föreläsningar; de skulle i någon mån kunna bidraga
till minskande af lärarepersonalen vid åtskilliga läroverk här i
staden.
I) e ii 25 Juli e. m.
341?
Hr Olivecrona har sagt att de vid Collége de France anställde
personerna hafva fått sina platser såsom belöning för litterära
förtjenster och vetenskapliga uptäckter. Sådant kan ju äfven inträffa
här, ehuru visserligen ändamålet med denna institution icke
kan vara sådant, som vid Collége de France.
Man har vidare sagt att någon påtryckning från allmänhetens
sida icke ännu visat sig. Detta vågar jag dock bestrida, ty hvarje
gång föreläsningar hållits i Stockholm, hafva de varit ganska besökta.
Sålunda hafva Pastor Holmbergs föreläsningar i nordisk
fornkunskap, Hr Bahrs i kemi och flere andres, med särdeles intresse
varit af allmänheten omfattade.
Vidare kan jag icke underlåta att anmärka det besynnerliga
sätt, hvarpå en mängd frågor vid denna riksdag blifvit af StatsUtsk:t
behandlade. Vid den ena punkten framställer Utsk:t den
princip, att Staten icke kan gifva några anslag; vid den andra
åter tillstyrker Utsk:t anslags beviljande, utan att K. M. föreslagit
eller förordat ett sådant och utan att någon särdeles vidlyftig
utredning skett. Mig, som är fullkomligt oinvigd i de allmänna
ärendernas skötande, förefaller det särdeles besynnerligt, och jag vet
icke på hvad sätt Utsk:t går till väga, men har föreställt mig att
motionerna först borde granskas, och sedan de, som anses vara
mest af behofvet påkallade, i främsta rummet bifallas.
För min del fortfar jag således att yrka återremiss af denna
punkt.
Gr. Anckarsvärd: Om icke sjelfva saken falade för sig
sjelf, finner jag mer än väl att det ej lönade mödan att derom
vidare yttra sig. Hvad som naturligtvis hos mig väcker en slags
förundran, är den stora mängd af svårigheter, som här antydts och
hvilka icke äro på något ställe i min motion nämnde. Jag har
endast uttalat den åsigt att aflönandet af några professorer uti de
kunskapsgrenar, som äro af väsendtligaste vigt för den högre och
allmänna statsmannabildningen, vore hvad under närv:de förhållanden
erfordrades, för att inom hufvudstaden införa början till en anstalt,
söm säkerligen ej skulle dröja att vidare utveckla sig sjelf
till det mål, den hade att upfylla. Detta hade jag föreställt mig
under ett representativt statsskick vara af högsta nöden, på det att
de unga tjenstemän, som komma från Akademien, och som vilja
begagna sig af föreläsningarne, måtte kunna få tillfälle dertill. Jag
har sjelf en olycklig erfarenhet af bristen i detta hänseende; ty då
jag vid 16 års ålder utgick från KrigsAkademien och inträdde i
kasernlifvet, hade jag haft tillräcklig tid öfrig att inhemta kunskaper,
om blott tillfälle funnits dertill.
Eli värd talare har här yttrat, att tiden ännu icke vore inne
för offentliga föreläsningars föranstaltande och att man först borde
vänta en påtryckning från den stora allmänheten. Jag frågar då
den värde talaren hvilken påtryckning kan anses behöflig? Ar det
nödvändigt att den utgår från hela landet? Månne det icke är
tillräckligt om den utgår från representationen? Mitt förslag innehåller
ej något annat än att, under förutsättning af att Regeringen
344
Den 25 Juli e. m.
inser behofvet af offentliga föreläsningar, representationen skall uttrycka
sin åsigt ang:de behofvet deraf. Andra mom:t af min motion
afser att R. St:r, för den händelse och när K. M. finner för
godt att vidtaga någon så beskaffad åtgärd, som här blifvit föreslagen,
äro ■beredvillige att lemna det anslag, som erfordras. Vill
man nemi, saken, finnas medel dertill nedlagde i min motion; och
man behöfver ej frukta alla de betänkligheter, som här äro framställde.
Afven har man påstått att jag i min motion åberopat
Ecole de France. Jag har dock icke med min motion åsyitat
annat än att få en anstalt, hvarest den bildade samhällsklassen
skulle kunna inhemta kunskap i vissa vetenskapsgrenar. Min afsigt
med inrättandet af en sådan anstalt var, att densamma skulle
vara frigjord från all Akademisk småsinthet, från alla Akademiska
professorers inverkningar på den studerande ungdomen.
Man har sagt att behofvet af denna institution ej är konstateradt.
Kan man då blunda för den begärlighet, hvarmed de föreläsningar,
som någon gång hållits här i hufvudstaden, blifvit omfattade?
Jag föreställer mig för öfrigt att Utsk:t, utan att frånträda
den åsigt, jag i högsta måtto gillar, nemi. att icke förorda
förslagsanslag, skulle kunna tillstyrka bifall till min motion, ty
jag har ju endast begärt att R. St,:r måtte för ifrågavrde ändamål
till K. M:s disposition anvisa tillräckliga medel att från Riksg.-  Kont. utgå. Hvad de öfriga RiksSt.-n besluta, är mig likgiltigt;
men hvad som ligger mig om hjertat, är att R. o. Ad. erkänner
behofvet af offentliga föreläsningars hållande här i hufvudstaden
.
och i följd deraf beslutar vidtagande af nödiga åtgärder för ändamålets
vinnande.
Frih. Raab, Adam Christian: Då jag är en af dem.
som både känner och erkänner behofvet af hvad Gr. Anckarsvärd
i sin motion uttalat, ber jag att få yttra några ord. Förslaget
tycke3 hafva väckt sympathier icke blott hos dem, som tala för
detsamma, utan äfven hos dem, som yttrat sig deremot. Utsk:t
har af formela skäl kommit till det resultat, att icke kunna tillstyrka
motionen. Förhållandet är äfven enahanda med dem, som
yttrat sig för Utsk:ts förslag; ty alla dessa hafva ansett formen
lägga hinder i vägen. Man har nemi. sagt, att Gr. Anckarsvärd
ej tillräckligt utredt, huru en sådan anstalt skall vara beskaffad.
Detta tror jag dock vara nästan för mycket begärdt, ty för den
enskilde blir det svårt, om icke omöjligt att framställa, huru en
sådan inrättning skall tillvägabringas. För min del tror jag det
enda sättet vara att öfverlemna hela saken till K. M. Dock tror
jag att Gr. Anckarsvärd icke kan vinna sitt ändamål, med mindre
än att en viss anslagssumma bestämmes. Jag skulle derföre vilja
föreslå att R. o. Ad. beslutade ett anslag af 10,OUO rdr för att
ställas till K. M:s disposition, för att på sätt K. M. finner lämpligast
användas till aflönande af några professorer i de ktinskapsgrenar,
som äro af väsendtligaste vigt för den högre och allmänna
statsman nähild ningen.
Då det nu lider till riksdagens snara slut, torde en återre
-
Den 25 J tl I i e. m
345
miss icke vara lämplig, hvarföre jag hemställer till R. o. Ad.,
huruvida icke motionen bör bilallas, med tillägg dertill att 10,000
rdr borde till K. M:s disposition anvisas, för att aflöna professorer
i vissa läroämnen, som af K. M. bestämmas.
Hr Skogman: Hvad inrättandet af offentliga föreläsningar
i hufvudstaden vidkommer, har jag deremot ingenting att invända,
och har ej begärt ordet för att på något sätt bestrida nyttan deraf.
Min mening är endast att förklara för Hr v. Qvanten, som velat
ålägga StatsUtsk:t att inkomma med yttrande i viss syftning, att
StatsUtskit icke mottager några befallningar af en ledamot af något
liiksSt., och jag tror icke att det kan mottaga några sådane
ens från något Stånd. Hetta Hr v. Qvantens åläggande för Utsk:t
har i min tanke en särdeles stor likhet med det uttryck Carl XI
brukade begagna vid utfärdandet af sina förordningar. Utsk:t måste
fritt få följa sin öfvertygelse och Stånden sedermera ge sin tillkänna.
För öfrigt vill jag icke motsätta mig den begärda återremissen,
men undanbedjer Utsk:t alla sådane förständigande!), som
Hr v. Qvanten velat gifva detsamma.
Hr Olivecrona: Det är ett yttrande af Hr v. Qvanten,
som föranledt mig att begära ordet. Han sade nemi. att jag misstagit
mig om syftemålet med Gr. Anckarsvärds motion. Detta har
jag dock icke gjort, utan misstaget ligger deremot på Hr v. Qvantens
sida. Gr. Anckarsvärd åsyftar nemi. att allönandet af några
professorer uti de kunskapsgrenar, som äro af väsendtligaste vigt
för den högre och allmänna statsmannabildningen, vore hvad under
närv:de förhållanden erfordrades, för att inom hufvudstaden införa
början till en anstalt, som säkerligen ej skulle dröja att vidare
utveckla sig sjelf till det mål den hade att upfylla. Hr v.
Qvanten deremot yttrade att föreläsningar skulle hållas i estetik
och skandinavisk litteratur ra. m., på det att icke blott den bildade
allmänheten, utan äfven eleverna vid speciela undervisningsverk
deraf skulle hafva nytta. Detta bevisar tydligen att Hr v.
Qvanten misstagit sig om syttemålet med Gr. Anckarsvärds motion.
Jag vill ej vidare uptaga tiden med att ytterligare påpeka
hvad som vore att anmärka, utan får, på samma grunder som jag
i mitt förra yttrande aulörde, anhålla om bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. af Ugglas. Carl Ludvig: För min del anser jag
det ingalunda välbetänkt af R. o. Ad. att, på sätt Frih. Raab
föreslagit, utan föreg:de pröfning bevilja ett belopp af 10,000 rdr
rmt till det ifrågav:de ändamålet; så mycket mera som R. o. Ad.
icke med säkerhet vet huruvida med denna summa kan uträttas,
hvad dermed afses, eller om icke denna summa är för hög. Hvad
sjelfva frågan vidkommer, tror jag ingalunda att Utsk:t saknat
skäl för motionens afstyrkande i det skick, motionen var. Att
något outredt förefinnes i motionen framstår tydligast af diskussionen.
alldenstund åtskillige af de ledamöter, sora understödt densamma,
hafva upfattat den så, att en ny inrättning med professio
-
34tf
Den 25 Juli e. m.
ner skulle bildas, andre deremot att redan befintlige krafter skulle
kunna användas till föreläsningars hållande för allmänbeten. Det
står således icke fullkomligt klart för alla, hvilkendera vägen man
bör gå, och hvad som för öfrigt erfordras. Att ingå till K. M.
med framställning om inrättande af ett obegränsarit antal professioner
tror jag icke vara välbetänkt, utan skall något göras, sedan
R. St:r gjort sig reda för, huruvida föreläsningar skola föranstaltas
i populära ämnen eller huruvida särskilda professioner skola
inrättas, bör en viss summa anslås till K. M.s disposition. Frih.
Raab kan dock icke med bestämdhet förklara, att den af honom
.föreslagna summan är tillräcklig, och då vore det ej rätt af R. o.
Ad. att fatta något beslut i den syftning, Frih. Raab antydt. Och
oaktadt mycket skulle möjligen kunna vinnas genom Frih. ltaabs
förslag, tror jag dock att en återremiss är nödvändig, på det att
Utsk:t måtte inkomma med nytt förslag i den syftning att en viss
summa ställdes till K. M:s disposition, för att användas, vare sig
i och för nya professioner eller i och för föredrags hållande i en
eller annan gren af allmänt vetande.
Hr v. Qvanten: En ledamot af detta hus har förebrått
mig, att jag skulle hafva fällt ett alltför diktatoriskt yttrande mot
Utsk:t, då jag vördsamt anhöll att R. o. Ad. täcktes återremittera
denna fråga i den syftning Gr. Anckarsvärd yttrat. Jag vet mig
ej hafva yttrat något annat än detta, och har jag omedvetet gjort
det, får jag förklara, att min afsigt ingalunda varit sådan, som
Hr Skogman upfattat den.
Hvad Hr Olivecronäs yttrande beträffar, att min upfattning
af Gr. Anckarsvärds motion icke varit riktig, vågar jag dock bestrida
detta. Gr. Anckarsvärd säger först i sin motion, att han åsyftar
inrättande af professioner i de kunskapsgrenar, som äro af väsendtligaste
vigt för den högre och allmänna statsmannabildningen,
men derefter att R. St:r böra i underd. skrifvelse anhålla det K.
M:t täcktes i Nåder föranstalta om offentliga föreläsningar i hufvudstaden
uti de ämnen, K. M. pröfvade lämpligast. Nu beror
det på huru långt man utsträcker begreppet om den högre statsmannabildningen.
Enligt min upfattning innefattas deri både estetik
och skandinavisk litteratur.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Vid åhörandet af
första delen af Gr. af Ugglas’ anförande begärde jag ordet, i tanka
att med min röst understödja detsamma, men jag måste erkänna,
att jag icke kunnat dela hans åsigter ända till slutet. I
första afdelningen af sitt anförande tycktes Gr:n gå ut från den
åsigt, att i det skick frågan för närv:de befinner sig, har Utsk:t
icke kunnat komma till något annat resultat än det gjort; men
Hr Gr:n slutade ieke destomindre med att yrka återremiss i den
af Gr. Anckarsvärd antydda syftning. Jag för min del tror, att
äfven med erkännande af den vigt och nytta, som föreläsningar af
ifrågav:de art kunna ega, man dock ej nu bör kunna ifrågasätta
anslag dertill; så mycket mera, som tankarne synas vara ganska
D e h 25 Juli e. ni.
347
delade, huruvida ma» bör inrätta bestämda lärostolar, eller bilda
en fullständig ny inrättning för det afsedda ändamålet, eller om
man bör gå ut derifrån att för detsammas upnående draga nytta
af redan i hufvudstaden varande lärarekrafter.
Flere gånger hafva försök gjorts i den syftning, som nu är i
fråga; och under första åren af Konung Oscars regering hölios af
vetenskapsmän föredrag, hvilka med mycken begärlighet af allmänheten
åhördes. Erfarenheten har således visat, att på denna väg
åtskilligt kan åstadkommas. Hvad som föranledde att föreläsningarne
ej kommo att fortsättas, känner jag icke, men lyckade syntes
dock försöken, och utan understöd af allmänna medel gjordes
de.
Då vi under Ståndets sednaste sammanträden hört upgifvas,
att på 8:de Hufvudtiteln skola finnas högst betydliga besparingar,
— jag tror att summan upgafs till 140,000 — och då dessa medel
äro stälde till K. M:ts disposition, torde icke någon svårighet
kunna möta för förslagets verkliggörande, så vida K. M:t anser
dess genomförande vara af bebofvet påkalladt. För min del har
jag ingenting mot sjelfva saken att invända, utan önskar densamma
tvärtom all möjlig framgång.
Frih. Raab: Gr. af Ugglas har förklarat, att han skulle vilja
understödja frågan, så vida det vore tillräckligt utredt, att den af mig
föreslagna summan gjorde tillfyllest; och han har trotsat mig att
kunna bestämdt upgifva den erforderliga summan. Jag erkänner
villigt, att jag är dertill mindre i tillfälle än mången annan, men
jag föreställer mig, att vid hvarje ny infattning måste man söka
sig fram, och man får ofta börja med det mindre för att komma
till det större. Man bör nemi. föranstalta om föreläsningar i några
ämnen för att se huru det bär sig; och sedermera, i händelse
de framkalla intresse hos allmänheten, kan ju anstalten utvidgas
genom större anslag.
Gr. Mörner har gifvit hopp om att frågan skall kunna vinna
framgång utan att något bestämdt anslag beviljas. Det är möjligt
att så kan ske, men nog böra Stånden låta underd. skrifvelse i ämnet
till K. M:t afgå. Då jag' likväl icke kan vara fullt öfvertygad, att
förslaget vinner framgång med mindre än en viss summa bestämmes
för förslagets verkställande, kan jag icke annat än vidhålla mitt förra
yrkande.
Hr Skogman: Då Hr v. Qvanten första gången yttrade
sig i denna fråga, kunde jag ej fästa någon annan betydelse vid
hans uttryck än den jag framställt. Jag vill dock ej göra någon
anmäkning deremot såsom en olaglighet; men då samma mening,
om ej alldeles samma ord uprepades, kunde jag ej underlåta att
yttra mig. När Hr v. Qvanten dock förklarat meningen ej vara
sådan jag ansåg den, förfaller min anmärkning.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exc,
Hr Gr. o. Landtm., att derunder yrkats dels bifall till Utsk;ts
34*
Den 25 Joli e. m
hemställan, dels återremiss deraf och dels afslag derå, samt bifall
till den ifrågav:de motionen på det sätt, att ett årligt anslag af
10,000 rdr beviljades, för att, stäldt till K. M:ts disposition, användas
för åstadkommande af offentliga föreläsningar i hufvudstaden
uti de kunskapsgrenar, som äro af vigt för den högre statsmannabildnirigen.
Härefter framstälde H. Exc. propos. på bifall till StatsUtsk:ts
hemställan och, då dervid svarades många ja, jemte åtskilliga nej,
förklarade sig hafva fuunit ja öfvervägande.
Sedan Gr. Anckarsvärd begärt votering, samt R. o. Ad., uppå
H. Exc. Hr Gr. o. Landtmms framställning, beslutat, att konfrapropos:n
vid den blifvande voteringen skulle innefatta återremiss
af Utskrts förevrde hemställan, justerades följande voteringspropos.:
»Den som bifaller StatsUtsk:ts hemställan uti 117:de punkten
af StatsUtskrts Utlåt. N:o 123, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, varder nämnde hemställan, på grund af deremot gjorda
anmärkningar, till Utskrt återremitterad.»
Vid voteringens slut hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 10.
Nej — 13.
118;de—1 22:dra punkterne.
Utsk:ts hemställanden biföl los.
123:dje punkten.
Erih. Creutz: För min del kan jag icke annat än på det
allra högsta tillstyrka bifall till denna motion, hvari äskas en gratifikation
af 1,000 rdr rmt åt M:ll Octavia Carlén för ett af henne
författadt mindre litterärt arbete, med titel: »Anteckningar öfver
K. Lifrustkammarens och K. Klädkammarens samlingar.» Så
mycket mera skäl till beviljande af detta understöd torde förefinnas
deri, att arbetet är särdeles förtjenstfullt och uplysande, hvad
angår Lifrustkammaren och Klädkammaren, samt af stort intresse
för allmänheten, som derigenom får kunskap om de särdeles värderika
samlingar der finnas.
Jag kan således icke annat än på det högsta tillstyrka bifall
till Hr Hydins motion.
Hr Skogman: I motsats till Frih. Creutz, tror jag att
något anslag för detta arbete icke bör medgifvas, emedan detsamma,
såsom varande en katalog öfver Lifrustkammarens samlingar,
i alla fall bör vinna god afsättning bland dem, som besöka Lifrustkamraaren.
För öfrigt finnes ett anslag till K. M:ts disposition
för belönande och understödjande af litterära arbeten; och det
torde då vara lämpligare att detta arbete dit hänvisas, så vida det
Den 2ft Juli e. m.
349
liar sa stora förtjenster, som den siste värde talaren antydt. Jag
anhåller om bifall till Utskits förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till Utskits
hemställan, och dels att R. o. Ad., med afslag derå, måtte anslå
en summa af 1,000 rdr såsom gratifikation till Mamsell Octavia
Carlén för det af henne utgifna arbetet »Anteckningar öfver K.
Lifrustkamnaarens och K. Klädkammarens samliugar»; blef propos.
på bifall till Utskits hemställan gjord och med ja besvarad.
124ide och 125ite punkterna.
Utskrts hemställanden biföl los.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, förmälte, att sedan R. o. Ad.
nu hunnit slutet af TJlåtit, det återstode att pröfva den upskjutna
frågan om anslaget till Naturhistoriska Riksmuseum, hvarom Utskit1
sig yttrat uti mom. litt. b af 80:de punkten; och blef detta mom.
nu föredraget.
Härvid anmälde sig och yttrade
Hr Bild 11 Vid föredragningen af denna punkt, begärde jag
att densammas afgörande måtte upskjutas till dess alla punkter
blifvit genomgångne, emedan under hand hade blifvit mig meddeladt
att ett fel i sjelfva citatet vid tryckningen insmugit sig,
som ej sedermera blifvit rättadt. Jag har nu eftersett, huru dermed
förhöll sig; men då inlet fel förefinlSes, får jag för min del
anhålla om oförändradt bifall till ifrågavide 80:de punkt.
Uppå härefter frarastäld propos., bifölls StatsUtskits uti det
föredragna mormt gjorda hemställan.
fi. o. Ad. åtkiljdes kl. 3/t 10 e. m.
In fidem,
O. tira/eel.
Den 28 Jnli.
Lördagen den 28 Jnli 1860.
Plenum kl. 10 f. ra.
Justerades ett prot.utdrag för den 21, 23 och 25 dennes,
ett prot.utdrag för sistnämnde dag, samt pleniprot:t fpr den 12
sistl. Maj f. m.
Uplästes följande, utaf Frih. Alströmer, Carl Jonas
Oscar, inlemnade memorial:
I anseende till afresa från hufvudstaden får jag afsäga mig
updragen att vara Bänkman, samt Ledamot i Allra. Besv.- o.
Ekon.Utskrt samt Förstärkta Konst:sUtsk:t, med vördsam anhållan
att vid min riksdagsmannarätt varda bibehållen.
Sedan R. o. Ad., uppå framstäld propos., till denna anhållan
lemnat bifall, anmodades Ståndets Hrr Elektorer att utse en Ledamot
i Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:t efter Frih. Alströmer.
Från Frih. Leijonhjelm, Carl Gustaf Nils, hade inkommit
ett memorial, som nu uplästes och lydde sålunda:
Sedan jag genom skrifvelse från vederb:de embetsmyndighet
erhållit underrättelse derom, att Höglofl. R. o. Ad. behagat utse
mig till medlem af innev:de års Statsrevision, har jag, enär vården
af enskilda maktpåliggande angelägenheter lägger hinder i vägen
för efterkommande af denna kallelse, bordt hafva äran sådant
härmedelst tillkännagifva.
Uppå H. Exc. Hr Gr. o. Landtm.ns i anledn. häraf gjorda
framställning, beslöt R. o. Ad. att nästa Onsdag d. 1 Aug. företaga
val af en Revisor uti innevrde års Revision af Stats-, Bankooch
RiksgäldsVerken efter Frih. Leijonhjelm.
Föredrogs ett från Vällofl. BorgareSt:t ankommet prot.utdrag N:o
364*/2' innehållande inbjudning till R. o. Ad. samt BondeStit att
instämma uti BorgareSt:ts, vid föredragning af 62:dra punkten
mom. litt. c i StatsUtsk:ts Utlåt. N:o 123, fattade beslut, att paedagogierna
i Arboga, Enköping och Söderhamn skulle, i likhet
med hvad samt under de vilkor i öfrigt StatsUtsk:t ang:de skolorna
i Askersund och Söderköping m. fl, föreslagit, varda å stat
1)«ii 28 J a li.
upförde såsom elementarläroverk med tre lärare, nemi. en rektor
och två adjunkter.
Begärdes på bordet.
Vidare föredrogs och blef äfvenledes bordlagdt BorgareSt:ts
prot.utdrag N:o 3643/4. med inbjudning till de öfriga RiksStånden
att förena sig uti BorgareSt:ts i anledn. af StatsUtskits hemställan
uti 70:de punkten af Utlåt. N:o 123 fattade beslut att, med afslag
å samma hemställan, bevilja anslag till en vanlig lön för anställande
inom Helsingland af en Veterinärläkare med station å
den ort inom provinsen, som af K. Befhde, efter pröfning af sig
dervid företeende omständigheter, framdeles kunde bestämmas.
Anmäldes och bordlädes nedannämnde från Utsk:n inkomne
Mern., nemi. från
KonstitutionsU tskottet:
N:o 52, med förslag till ändring i 16:de och 22:dra ggme
ltiksd.Ordn,, rörande vilkoren för valbarhet till riksdagsman;
BevillningsUtskottet:
N:o 31, ang:de verkstäld omröstning i anledn. af RiksSt:ns
skiljaktiga beslut rörande tullbevillningen;
N:o 32, rörande vissa ännu ickeafgjorda tullbevillningsfrågor;
N:o 33, i anledn. af RiksStåndens skiljaktiga beslut ang:de
stämpelpappersafgiften;
BaukoUtskottet:
N:o 32, ang:de föreskrifterna i Usta, 2:dra och 3:dje artiklarne
af Bankoreglementet.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Bland de nu bordlagde mål
äro 2:ue Bevilln.-Utsk:ts Mern. N:ris 32 och 33.
Dessa Mern. innehålla voter. propos:r, och då det är af
vigt att desamma så snart som möjligt blifva afgjorda, på det
underd. skrifvelsen ang:de Tulltaxan och ChartaeSigi 1 latae Fötordnm
må kunna expedieras, hemställer jag att nämnde Mern. måtte
sättas främst å föredragningslistan till nästa plenum.
Till detta förslag lemnade R. o. Ad., uppå framstäld propos.,
sitt bifall.
Uplästes och godkändes Exped.Utsk:ts nedannämnde förslag
till R. St:rs underd. skrifvelser till K. M:t, nemi.:.
N:o 100, ang:de förändrad redaktion i tulltaxan af artikeln
Socker, samt uteslutande af 9:de g.n i tulltaxeunderrättelserna;
N:o 101, ang:de utbetalning af Statsbidrag till ett vägför*
bättringsarbete, som icke blifvit i behörig tid påbörjadt;
352
Ben 28 Juli.
N:o 102, ang:de förlängning i den för uppmuddring af Ystads
hamn bestämda arbetstid; samt
N:o 103, i anledn. af K. M:ts Nåd. Propos. om antagande
af en författning ang:de ränta vid försträckning på viss kort tid.
Företogs val af en Revisor till innev:de års revision af Stats-,
Banko- och RiksgäldsVerkens tillstånd, styrelse och förvaltning, efter
Gr. Posse, Arvid Rutger, hvilken detta updrag sig afsagt, och
befanns vid valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedd
Frih. Oxenstjerna af Eka, Carl, Hofmarskalk, K. W. O., med
21 röster.
Justerades ett prot.utdrag rörande detta val.
Föredrogs ånyo Sammansatta Stats-, Bevillnings- samt Allm.
Besvärs- och Ekon.Utsk:ts den 18 och 20 dennes bordlagde Betänk.
N:o 20, i anledn. af väckta motioner om drawback eller
restitution af erlagd tillverkningsafgift för exporteradt bränvin.
Utsk:ts första hemställan, att motionerne om drawback icke
måtte till någon R. St:rs åtgärd föranleda.
Frih. Raab, Ad a m Ch ris t i a n: Det har, vid genomseen
de
af detta Betänk., förefallit mig, som skulle Sammans. Utsk:t,
hvars statsmannavishet blifvit i afs:de å andra stora Betäukrn så
mycket tagen i anspråk, icke hafva ansett denna fråga vara af
någon betydenhet, samt att, till följd häraf, Utsk:t liksom hvilat
ut sig under denna frågas behandling; ty otvifvelaktigt skulle annars
de uplysta ledamöterna hafva funnit, att motionärerna och de
som tillstyrkt förändring uti förev:de fall, andragit tillräckliga skäl,
för att frågan skulle få en annan utgång. Då jag vid flere föreg:de
riksdagar hedrats med förtroendet att vara ledamot i det Utsk.,
som behandlat bränvinsbränningslagstiftningen, bör jag ock hafva
tänkt mig in uti dessa frågor. — Jag anser mig fördenskull berättigad,
för att icke säga skyldig, att göra några erinringar i
afs:de å denna frågas behandling.
Vid granskning af Betänk:t finner man först, att sedan Utsk:t
upräknat de motioner, som i detta ämne blifvit inom RiksSt:n
väckte, samt namngifvit de ledamöter af R. o. Ad., hvilka talat
för framgång af dessa motioner, Utsk:t ansett sig böra rätta, eller
fast hellre tillrättavisa någon ledamot af nämnde Stånd, som skulle
hafva anfört, att drawbacken i Preussen utgår med ett fyrafaldigt
högre belopp, än tillverkningsskatten, äfvensom att enahanda förhållande
egde rum i andra länder. Då mitt namn står först upgifvit
bland de ledamöter, hvilka förordat ifrågav:de motioner, anser
jag mig böra uttala min protest deremot, att en slik upgift
blifvit af mig meddelad; och då jag äfven tillsport åtskilliga af
dessa
Den 28 Juli.
353
dessa öfriga namngifne ledamöter, huruvida de kunna erinra sig
ett sådant yttrande, men derå erhållit ett nekande svar, föranlåtes
jag ovilkorligen antaga, att Utsk:ts andragande i berörde hänseende
måtte halva tillkommit genom en miss-skrilning.
Utsk:t säger vidare, att ändamålet med drawbacken kan endast
vara att återfå den skatt, som blifvit erlagd. Detta är ju
ock allt hvad man åsyftat. Någon större fordran bör man icke
hafva. Hvad man derutöfver beviljar, är för mycket. — Således
kan man säga att de omdömen, Utsk:t afgifver ronde olämpligheten
af en sådan allt för hög exportpremie, äro rent af öfverloppsyttranden.
Härefter ingår Utsk:t uti en slags antydan, att den egentliga
fördelen, man skulle kunna skörda af denna export, måste beredas
genom varans insmuggling i främmande land; och afslutar denna
strof med det yttrande, aft ett slikt förfaringssätt vore Svenska
Staten ovärdigt. Med ani. af detta yttrande måste jag äfven reservera
mig mot den åsigt, att en tanke på en sådan utväg kunnat
hos mig eller någon annan på detta rum göra sig gällande.
Våra sträfvanden kunna endast afse, att förebygga en sådan insmuggling
till Sverige; och jag kan icke en gång tänka mig möjligheten
af, att här skulle kunna tagas några mått och steg, för
att underlätta tillfällen att kringgå en grannstats lagar. En hvar
bör finna att ett sådant förfaringssätt vore en lagstiftare ovärdigt.
Jag vill äfven fritaga Danmarks lagstiftare från afsigten att påräkna
smuggling för sin export af bränvin till Sverige, ehuru vil
koren
för drawback i Danmark icke äro egnade att förekomma
denna insmuggling.
Ytterligare säger Utsk:t, att äfven om utförseln af bränvin
från Sverige skulle kunna, genom medgifvanden af drawback, befordras,
skulle dock, efter Utskits förmenande, icke häruti för landet
i allmänhet eller för Svenska jordbruket i synnerhet ligga nå
gon
så stor ekonomisk fördel, att densamma upvägde den i moraliskt
hänseende svåra skada, hvilken genom den föreslagna lagstiftningen
skulle drabba landet. Man har nemi., anför Utsk:t, under
sista riksdagarne alltjemnt fortgått på den banan att i möjligaste
måtto inskränka bränvinsbränningen och sålunda sökt motarheta
superiet; och om man nu skulle bl ifva förledd af hoppet om export
till en öfverproduktion af bränvin, men den påräknade exporten
icke lyckades, så måste detta bränvin stadna i landet och der konsumeras.
— Jag anser detta resonnemang ur flera synpunkter oriktigt.
En sådan tillfällig öfverproduktion kan ju företrädesvis nu,
under närvide förhållanden, inträffa. Det är icke tillgången på
bränvin—och »tillgång pä dyr vara tryter aldrig» —utan ett lågt
pris, som lockar till öfverdrifven konsumtion. Ofverproduktionen
saknar nu all annan débouché, än att till sjunkande pris utmänglas
i landet. Kunde bränvinet exporteras, borde priset derå aldrig
kunna sjunka så lågt, som nu kan inträffa; men export åter är
omöjlig med mindre än att tillverkningsafgiften godtgöres exportörerna.
Bättre är det väl också att man för ut varan, än att
H. VIII. n
354
Deri 28 Juli.
man sjelf super upp (len; men, frågar man, år det val troligt, att
man skall kunna på loflig våg exportera denna vara från vårt. land.
I afside derå ber jag att få meddela den uplysuing, att en gång.
då jag för en 10 å 12 år sedan var uti Hamburg och gjorde ett
besök hoä vice Konsul Hamfeldt derstädes, inhemtade jag, att vid
den tiden hade från nämnde stad, dels till Westindien, dels till
andra transatlantiska orter blifvit exporterade, om iag rätt minnes,
omkring ett par millir k:r sprit. Jag erinrar mig vidare att före
år 1 853, d. v. s. före förhöjningen å skatten för bränvinstillverkning,
— när denna skatt utgjorde knappt 1 sk. pr k:a, började
äfven bär i Stockholm att utveckla sig en industri, hvilken skulle
hafva medfört ganska stor nytta, om den allenast kunnat fortgå.
Åtskilliga destillatorer utskickade nemi. då betydliga partier fint
destilleradt bränvin; och man hade all ani. att hoppas, det en
verkligen lönande industri sålunda skulle upstå; men skatten höjdes
till 16 sk. pr k:a, och detta strök naturligtvis ett streck öfver
beräkningarne. Då man är i sällskap med utländningar, hvilka
besöka Sverige, hör man dera ofta berömma vårt fina destillerade
bränvin, som tyckes smaka dem rätt väl. Jag är fullt öfvertygad
derom, att denna vara skulle erhålla en ganska god afsättning utrikes.
Preussen, Danmark, Holland och Belgien bevilja restitution
af bränvinsskatteu. Hvarföre skulle väl dessa länder bibehålla detta
stadgande i sin lagstiftning, om de icke insåge att detsamma medförde
vinst och fördel? Den föreställningen har i allmänhet gjort
sig gällande att Sverige icke skulle kunna tillverka bränvin för
samma pris som nyssnämnde länder. Jag, för min del, anser att
denna föreställning är alldeles oriktig; men skulle någon grund
finnas till ett sådant förhållande, så är den endast att söka deruti,
att vår brånvinslagstiitning tillförene varit vacklande hit och
dit, samt icke Iemnat något verkligt stöd åt fabrikationen af detina
vara. Nu synes man dock, på sednare tider, hafva öfvergått till
att gifva mer frihet åt denna tillverkning samt endast söka den
kontroll, som vid tillverkningen kan vara nödig. I detta afside
återstår egentligen icke hiir annat att önska, än att bränningstiden
måtte få utsträckas; oeb skulle således en ändring i denna riktning
vid nästa riksdag vidtagas, anser jag att vi konime icke
allenast att stå i jemnbredd, utan t. o. m. öfver andra lander, hvad
bränvinslagstiftningen betiiiffur. Det är nemi. klart, att der bränvinstillverkningsalgiften
utgår efter mäskekarsrymden, der måste
äfven bränvinsbränningen forceras med någon upoffring af produkt
efter råämnena, på det man måtte undgå erläggande af alltför stor
skatt, — ett förhållande, hvilket icke eger rum, då bränvinet beskattas
efter upmätning och den producerande har full frihet att
tillverka varan på alla de sätt, han möjligen kan finna bäst och
förmånligast. Dä man förut här haft småbrännerier, hvilka skattat
efter kannerymd, har man icke så noga efter kannetalet kunnat
beräkna, hvartill beskattningen å detta bränvin bort upgå. Numera
finnes deremot endast ett slags brännerier, der allt bränvin
mates. Mau kommer således icke att på ett hundradedel öre misstaga
sig på den bestämda skatten.
Den 28 Juli.
355
Jag har förut yttrat, att vi höra kunna tillverka vårt bränvin
för en kostnad, hvilken icke öfverstiger den för samina vaja i
Danmark, Holland och Belgien utgående; och vill nu 9Öka ådagalägga
riktigheten af detta påstående. Spanniålen, först och främst,
står icke här till högre pris. Detta visar sig deraf, att vi med
fördel exportera vår spanmål. Bränsle finnes här till ett, öfver
hufvud taget, bättre pris. Tager man vidare i betraktande att
bränvinet alltid med största fördel tillverkas af potatis samt att
denna rotfrukt i vårt land erhålles till en, jemförelsevis med förhållandet
i Danmark, lindrigare kostnad, synes mig att man har
rättighet påstå, det vi icke uti berörde hänseenden äro så vanlottade.
Prisskillnaden i
beror nemi. derpå, att, då man i Danmark odlar denna växt i
större skala, lider man vid skördetiden derstädes en så stor brist
på arbetare, att man ej kan hinna med att taga up all denna potatis
ur jorden. Om ock detta någon gång kan blifva händelsen
i trakten af Stockholm, så inträffa likväl icke sådana förhållanden
uti sydligare Sverige. Det återstår att tillägga att vattnet, här är
lika godt sorn i Danmark. Således kan jag icke fatta skälet, hvarföre
vi icke skulle kunna tillverka bränvin för lika billigt pris som
Danmark, Preussen och Holland.
Men, säger man, och detta icke utan skäl — missbruk skulle
kunna framkallas genom en slik restitution! Man måste likväl erkänna
att dessa missbruk kunna förekommas, om man, till förhindrande
deraf, går till väga på sätt Stskillige talare här, vid remiss
af motionerna i ämnet, föreslagit, att. nemi. restitution af
skatten icke beviljas förr än exportören genom Svensk Konsuls bevis
styrkt icke allenast att ett parti bränvin blifvit inlördt i främmande
land, utan ock huru stor qvantitet af varan, sorn å utrikes
ort undergått tullbehandling.
Man bör härvid ihågkomma att det för denna export i allmänhet
icke blir fråga om finkel, utan att det är sprit, sotn vanligen
kommer att exporteras; — att derjemte för åstadkommande
af denna sprit erfordras en ökad destination, hvilket icke kan annat
än i sin mån vara nyttigt. Med hänsigt till dessa förhållanden
kan jag icke inse, hvar man skall söka den »skada» iör landet,
som Utskit befarat af exporten. I stället att exportera spanroåien,
bränner man den, bereder på samma gång arbetaren under
våra länga vintrar förtjenst, samt har derjemte ett godt foderämne
i behåll. Jag anser en sådan industri ganska fördelaktig för landet,
i motsats till den af Utskit yttrade åsigt. Af alla dessa skäl
kan jag icke annat än beklaga att de uplysta ledamöterna i Utskit
icke tillräckligt egnat upmärksamhet åt denna fråga; och uttrycker
nu den önskan att Utskit måtte taga densamma i närmare
öfvervägande. Som jag fattat min bestämda åsigt i frågan, skulle
jag gerna vara villig att nu formulera förslag till beslut i ämnét;
men afstår dock derifrån, emedan jag befarar, att B. o. Ad. icke
skulle vara hugadt att lemna sitt bifall till ett, så att säga, stante
pede af mig afgifvet förslag; och hemställer fördenskull i stället
till Hr Gr. o. Landtm, om propos. på återremiss af frågan,
356
Den 28 J nl i.
Hr Nordenfelt, Enar: Uti denna fråga instämmer jag
hufvudsakligen uti hvad den siste talaren yttrat; men jag vill dock
tillägga en erinran derom, att det finnes orter i Sverige, der skogsprodukter
nära nog icke låta afsätta sig; och att detta förhållande
liar sin naturliga förklaringsgrund uti den omständighet, att dessa
produkter måste, för att försäljas, transporteras så lång landväg,
innan de hinna våra stapelstäder, att transportkostnaden helt och
hållet upslukar behållningen. I dessa orter har det varit och är
ännu en industri att bränna bränvin och att pä sådant sätt tillgodogöra
de skogsprodukter, som kunna användas till bränsle i
brännerierna. Man bör således finna att det för dessa orter äfven
skulle vara en bestämd fördel, att kunna utvidga denna industri.
Hittills har man dock icke vågat gifva några större proportioner
åt denna industri, emedan man städse fruktat, dels för ett nedsatt
pris på bränvinet inom landet, dels för den nya lagstiftningens
bestämda bemödanden att försvåra bränvinstillverkningen vid de
mindre brännerierna, för att såmedelst minska varans konsumtion
i landet. En hvar måste inse att det nu föreliggande förslag,
ang’de restitution af bränvinsskatten, tydligen går ut på att öka
varans tillverkning, utan att, på samma gång. öka konsumtionen
deraf i landet. En följd deraf är ock, att om större belopp tillverkas
i landet än sora derstädes konsumeras, så måste detta öfverskott
af varan söka sig ut. — Då man väl kommit derhän, beror
det åter på handelsförhållandena, om varan kan med fördel utrikes
afyttras; och gifvet är, att då varans försäljningspris här i
landet understiger det utom riket gällande, så skall ovilkorligen
köpmannens tanke vända sig till export. Att en sådan export nu
icke kan ega rum, då skatten på tillverkningen tynger på varans
pris, så vida ej några mått och steg, — på sätt föreslaget blifvit —,
tagas för att underlätta denna export, — det bör utan svårighet
inses. Något annat sätt att jemna detta för oss vidriga förhållande
än genom bränvinsskattens återställande kan jag, för min del,
icke inse. Man behöfver icke derföre hysa någon farhåga, att den
skatt, som Staten skall erhålla af bränvinstillverkningen, på det
hela taget, kommer att förminskas; ty konsumtionen beror icke
allenast på priset, utan äfven på den allmänt, nog spridda vanan
att förtära bränvin. Hvarje kanna, som förtäres i landet, har inbringat
sin skatt; och någon restitution af skatt för allt detta
bränvin kommer ju icke i fråga. Det är allenast för den vara,
hvilken tillverkas utöfver landets behof d. v. s. öfver det qvantum
landet konsumerar, som restitution begäres. Så vid t jag kan riktigt
bedöma förhållandena, skall således denna restitution icke
åstadkomma annat än fördel för landet. Likväl torde man böra
bereda sig uppå att svårigheter till en början yppa sig mot företag
i denna nya industriella riktning; ty det är att motse att,
då industrien alltså skall vända sig åt ett nära nog alldeles nytt
håll, det något dröjer innan denna industri blifver, så att säga,
varm i kläderna. Afven lärer denna industri i begynnelsen behöfva
söka de orter, dit denna export med största fördel kan ega
rum; men, dessa omständigheter oaktadt, är jag dock fullt och fast
I) or» 28 J ali.
357
öfvertygad, att do tider innan l<ort skola komma, då denna export
blir högst vinstgifvande. Det har redan tillförene funnits tider, då
en sådan export med fördel kunnat ega runi. Vid sådana förhållanden
måste det ligga i Statens intresse att icke upstiilla några
hinder mot deri export af varan, som kan möjliggöras. Dervid
mäste man städse ihågkomma, att varau ovilkorligen måste blifva
sa mycket dyrare som skatten.
Hvad särskildt beträffar den frågan om tullförsnillning vid
export af denna vara, elier, rattare sagdt, möjligheten dertill, så
anser jag icke att denna omständighet bör ingifva så mycket farhågor;
ty i allmänhet får man väl icke, då man vill stifta en lag,
hvilken man erkänner vara nyttig, anföra såsom ett skäl för denna
lags bortkastande, att densamma möjligen kan missbrukas eller eludera».
Jag tror mig kunna yttra att det finnes få lagar så beskaffade,
att de icke lemna något tillfälle till missbruk; men man
får val icke derföre alsäga sig lördelarne af en i öfrigt nyttig inåt
itulion.
Då jag således icke kan finna vådorna uti de förslag, motionärerna
här framlagt, så anhåller jag äfven om återretniss, på det
Utsk:t måtte taga de här anförde skälen i öfvervägande.
För den händelse någon betydligare majoritet af EiksSt:n visar
sig benägen att fatta et t beslut, som i hnfvndsaken öfverensstäminer
med de af mig här nu yttrade åsigter, är jag öfvertygad
att Utsk:t icke skall uraktlåta den omarbetning af Betänkd, man
finner nödig.
Hr Hjärne, Harald: iledan då den K. Propos:n i
ämnet remitterades, upstod diskussion i denna fråga; och jag vill
nu till en början åberopa de ord, som af mig då yttrades, eller
att jag icke på några vilkor skulle vilja med min röst bidraga till
framgången af något förslag, enligt hvilket drawbacken skulle beviljas
på samma grund, som följes i Danmark och Preussen, d. v.
s. att endast bevis för tullbehandling inom landet skulle för skattens
återfående erfordras. Det är nemligen allmänt kändt, att denna
lagstiftning, isynnerhet i Danmark, föranledt till ett eget slags smuggling,
— insmuggling till eget laud. Detta tillgår på så sätt, att
då man anmält sig till utförande af varan och erhållit restitution
af skatten samt seglat bort från Danska hamnen, så, när man kommit
ett stycke väg och möjligen anser det svårare att smuggla in
varan t. ex. i Sverige, smugglar man in den i Danmark tillbaka;
och har då bekommit detta restitutionsbelopp »sig till godo» såsom
ett slags premium för lyckadt smugglingsförsök till eget land. En
på sådant sätt tillkommen restitution kan åtminstone jag, för min
del, icke förorda. Det tillägg, som några af motionärerna föreslagit
och som äfven Frih. Raab nu här framhållit, att nemligen
restitution af skatten icke skulle beviljas förr, än exportören, medelst
konsulats-bevis från utrikes ort, visat att varan der verkligen
blifvit lossad, anser jag, i likhet med Gr. af Ugglas, vara oundgängligen
af behofvet påkalladt, omj drawback skall ega rum, och
vill, lör den händelse ett sådant vilkor fastställes, icke motsätta
358
Den 28 Joli.
Kiia; det nu omhandlade förslaget, ehuru jag, för min del* nu likasom
förr, är af den öfvertygelse att detsamma icke kommer alt
lända till något synnerligt gagn. Att likväl, på sätt Frih. Raab
yttrat, sprit skulle kunna nied fördel utföras, kan väl vara möjligt;
rneu dock mäste jag pä samma gång bestrida den ädle Frihuis
påstående, att detta skulle kunna med fördel ske till Danmark oell
Preussen, hvilka länder Frilen serskildt anfört såsom de, med hvilka
vi synnerligen skulle kunna i berörde hänseende uti pris konkurrera;
ty i båda dessa länder är bränvin förbjudet till införande.
Pä samina sätt i Ryssland. Våra närmaste grannländer kunna vi
således i detta fall icke påräkna såsom utiörselsorter. Äfven i Frankrike
är bränvinet förbjudet tili införsel; och således skulle vära
exportörer afven derifrån icke kunna anskaffa något konsulatsbevis.
Så är val icke förhållandet i England; men der är åter tullafgiften
så hög, att jag icke tror, att vi der skulle kunna konkurrera.
Holland blir sålunda det enda land, dit man på närmare häll
skulle kunna exportera varan, ty der är denna vara ännu till tullfri
införsel tillåten.
Danmarks och Preussens hufvudsak liga export af bränvin tror
jag vara på de transatlantiska länderna; och äfven för Sverige
skulle således möjligen der någon afsättning kunna påraknas.
Pä sätt jag förut nämnt, vill jag således icke motsätta mig
en återreraiss i den syftning, Frih. Raab önskat, eller att drawback
skall beviljas med vilkor -tt konsulatsbevis löretes.
Då jag nu har ordet, anser jag mig dock, för händelse af äterremiss,
böra fästa Utskits upmärksamhet på oförsigtigheten al att
i motiveringen framkasta satser, hvilka framdeles möjligen kunna
jäfvas. Utskit har nemligen yttrat, att man på sednare tider fo.rtgätt
på den banan, icke allenast att söka skilja bränvins-bränningen
från jordbruket, utan ock, för det ändamålet, minskat bränneriernas
antal, samt att vid innevide riksdag, genom R. Stirs beslut,
»steget i denna rigtning blifvit fullt utstaget.» Det vore gan
ska
beklagligt, om R. St:r skulle gilla ilen åsigt, att steget i denna
lagstiftning redan blifvit fullt utiaget. Jag för mili del tror, att
här äro annu åtskilliga ganska vigtiga åtgärder att i denna rigtnirig
vidtaga. En sanning är att småpannorna äro borta; men
den korta bränningstiden är först och framst hvad vi behöfva än
dra.
Vidare hafva vi ett minimum för tillverkningsbeloppet, hvilket,
i min tanke, är alltför lågt. Ytterligare anser jag att det för
tillverkningen stadgade maximum är mycket ii rationell. Slutligen
Kunna åtskilliga befogade anmärkmr göras vid skattens tiuv:de låga
belopp.
Med hänsigt till alla dessa omständigheter, anser jag således
Utsk:t icke bort säga, att steget i denna rigtning varit fullt uttaget,
Hr Fåhreeus, Johan Fredrik; Ehuru jag i allmänhetanser
drawbacks-systemet icke stå fullkomligt väl tillsammans med
tillämpningen af bandels-frihetens grundsatser, har jag likväl, såsom
medlem af det Sammansatta Utsk., som haft att yttra sig öfver
Gen 28 J till.
3S9
förevtde fråga, i betraktande af dervid förekommande särskilda förhållanden
röstat för förslaget, och sådant hufvudsakligen af det
skiil att det må kunna anses billigt, så länge utländsk spanmål,
malen eller omalen, får tullfritt införas, att de Sveriges jordbrukare,
som tillverka bränvin, ieke varda genom produktionsskatten
förhindrade att, till varans föryttrande, konkurrera å den utländska
marknaden.
Af det anförda lärer R. o. Ad. täckas finna, att jag, å eun
sidan, icke synnerligen ifrar för bifall till motionärernas förslag,
men att jag, å den andra, ej heller anser mig förpligtad att up
triida
till försvar för Utsk:ts Betänk,
Då jag begärde ordet, var det egentligen för att ytterligare
fästa upmnrksainheten derpå, att den föreslagna drawbacks-inrättningen
icke kan beslutas utan ett omständligt reglementerande i
afs:de på derför erforderliga kontroller; och för den händelse H.
o. Ad. önskar framgång åt förslaget, tillstyrker alltså äfven jag,
att ärendet må till det Sammansatta Utsk:t återremitteras.
Frih. Raab: I förhoppning att återremiss af detta Betänk,
kommer att ega rum. tager jag mig friheten fästa npmiirksambet å
den omständighet, att i England har man nyligen nedsatt tullen
u sprit högst betydligt, samt att således just nu rätta tidpunkten
vore inne att kunna få utföra denna vara till nämnde land.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
blef Utskits förevrde hemställan återremitterad.,
Utsk:ts sednare tillstyrkande rörande en underd. skrifvelse till
K. M.
Hr Fåhraeus: Såsom motiv för sitt förslag anför Utsk:t,
att »rättigheten att från Danska statskassan erhålla drawback för
bränvin, utan att bevis behöfver företes derom att bränvinet å utländsk
ort undergått laglig tullbehandling, utgör en upmuntran
till varans insmuggling, synnerligast å Sveriges vidsträckta kuster.»
Jag anser mig i anledn. deraf böra meddela, att enligt en officiel
statistik, som icke längesedan i Danmark utkommit, bränvinsutförseln
från Danska öarna till Sverige under sista tiden varit i aftagande,
och att, när man från det exporterade Danska bränvinet,
som åtnjutit drawback, afräknar hvad som utgått i egenskap af
skeppsprovision, och hvad som måste antagas hafva importerats till
andra främmande länder, den årliga utförseln till Sverige kan beräknas
till högst 200,000 Svenska kannor. Ehuru detta belopp,
som det till en del lyckas kustbevakuings-personalen att taga i beslag,
icke är af synnerlig betydenhet vid jemförelse med det qvantum
bränvin, som i Sverige årligen tillverkas, är det likväl nog
ansenligt för att tillskynda tullverkets styrelse bekymmer. Jag har
ock vid ett besök i Köpenhamn redan för tre år sedan sökt intressera
vederbörande administrations-ohef för ett förfogande i alldeles
enahanda syftning med den af vice Talmannen Ola Svensson
360
f)«n 28 Juli.
nu afgifna motion; men det svarades mig då, att, så länge Sveriges
handelslagstiftning ännu var, i jemförelse med den Danska,
temligen prohibitif och reciprocité sålunda icke fullständigt egde
rum, någon framgång hos Danska Regeringen åt ett så beskaffadt
förslag icke vore att påräkna. Två år sednare, då ett rykte spridt
sig, att på Bornholm befunnos uplag af bränvin, ämnadt att till
Sverige insmugglas, anmodades från Svenska tullverkets sida vår
Konsul å nämnde ö att å dervide tullkamrar begära successiva
upgifter å utförseln. När sådane af dem vägrades, vände jag mig
till H. Exc. Hr Statsministern för utrikes ärendena, som med all
beredvillighet genast vid detta ärende lade hand. t följd deraf
anbefalldes K. M:ts Minister i Köpenhamn att söka utverka, att
K. Danska Regeringen ville låta förständiga tulltjenstemännen på
Bornholm att tillåta K. M:ts der anställde Konsul att taga eller
lösa journalsutdiag öfver qvantiteten af bränvinsexporten derifrån,
äfvensom å namnen på de bränvinsexporterande fartygens skeppare,
destinationsorter cch afgångstider, för att dymedelst kunna sätta
tulltjenstemännen i Sverige i tillfälle att hämma eller åtala de
srnugglingsförsök, som af Svenske undersåter företagas från Bornholm;
— men, under åberopande af äldre förordnanden, förklarade
Danska Regeringen äfven detta icke kunna beviljas. R. o. Ad. behagade
finna, att den sålunda äskade tillåtelsen endast afsåg ett
sådant offentliggörande af publika handlingar, som här i Sverige
aldrig nekas eller enligt vår tryckfrihetslag kan förvägras. Hvad
som nu af Utsk:t föreslås, innefattar något mycket mera; det åsyftar
inverkan på en inom grannriket gällande administrativ författning.
Kan något i ena. eller andra hänseendet till Sveriges förmån
uträttas, bör det ske genom underhandling på konfidentiel väg,
och vi kunna vara öfvertygade, Mine Hrr, att Sveriges Styrelse
icke underlåter att härutinnan se vårt fäderneslands fördelar till
godo, när omständigheterne finnas sådant medgifva. Men att representationen
i ett land öppet framträder med fordringar, påyrkande
ändring eller tillägg i ett annat lands inre ekonomiska lagstiftning,
är en sak af så grannlaga art, att jag icke kan tillstyrka
R. o. Ad. att derom fatta beslut; hvadan jag hemställer, att
Utskits förslag om en underd. skrifvelse i detta hänseende måtte
förkastas.
Efter först framställd, men med nej besvarad propos. å bifall
till Utskits förslag, gjordes propos. om afslag å detsamma och besvarades
med ja.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Sammansatta
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.-Utskits den 18 och 20
dennes bordlagde Betänk. N:o 23, i anledn. af väekta motioner
om ändring i åtskilliga delar af gällande Legostadga och om införande
af s. k. tjenstehjonsböcker i stället för nu brukliga orlofssedlar.
Den 28 Juli. 361
Utsk:ts hemställanden i anledn. af Kyrkoherden Ternström?
och Riksdagsfullmäktige:) Olof Anderssons motioner.
Biföllos.
Utsk:ts tillstyrkande om aflåtande af en underd. skrifvelse Iill
K. M:t rörande införande af s. k. tjenstehjonsböcker.
Hr Nordenfelt: För min del anser jag hela detta förslag
utgå från en falsk premiss. Man synes nemligen taga alldeles för
afgjordt, att tjenstehjonen nu för tiden stå på en lägre ståndpunkt
och äro opålitligare än händelsen varit med tjenstefolk i fordna
lider. Lyckligtvis har den erfarenhet, som i detta hänseende kommit
på min lott, varit helt annorlunda; — men, om ock förhållandet
med tjenstefolk i allmänhet vöre motsatt nämnde af mig
vunna erfarenhet, tror jag dock icke att man hinner det åsyftade
målet genom nu föreslagna kontroll. Jag kan nemligen icke frångå
den öfvertygelsen att en tjenare måste finna sig nedtryckt och nedsatt
af nödvändigheten att öfverallt bära med sig hela sin lelnadshistoria,
tecknad i möjligen ganska svarta färger af en husbonde,
som behagat i den der boken insätta ett betyg i tenner, uti hvilka
han antingen underlåtit att framställa tjenarens goda egenskaper
eller inflätat ordalag, som kunna göra honom misstänkt för dåliga. *
Ett slikt, en gång meddeladt, vitsord måste ovilkorligen allt framgent
nedsätta tjenarens ambition. Hvarje menniska och således
äfven tjenaren måste väl hafva rättighet att anses oskyldig, intilldess
ett motsatt förhållande kan varda bevisadt. Det förhållande
kan mycket väl låta tänka sig, att tjenaren har svårighet att vederlägga
en sådan beskyllning; och den misstänkta belägenhet, uti
hvilken han då befinner sig, kan väl icke bidraga till höjande af
hans' ambition. Skall man väl visa den missaktning för tjenaren,
att man anser honom behöfva någon skarpare kontroll nu än förr?
Vi skola ihågkomma, att tjenaren numera icke står i samma slafviska
förhållande till husbonden som tillförne. Tjenaren är en fri
person, han som alla andra. Jag skulle kunna anse att möjligen
de ifrågaställde tjenstehjons-böckerna voro af behofvet påkallade för
etf fall, om nemligen lagstiftningen mellan tjenstehjon och husbönder
här i landet ställdes på samma sätt sorn i andra länder, der
tjenstehjonen efter skedd upsägning omedelbart utträda ur tjensten.
En sådan tjenare, som möjligen efter en månads tjenstetid begär
sitt afsked och således under ett och samma år försöker sig på
åtskilliga ställen, kan hänföras till ungefärligen samma kategori som
nutidens gesäller; och för slike tjenare kunna sådane hufvudhöcker
verkligen sägas vara behöfliga; men som ofvan omförmälte lagstadgande
här icke existerar, utan legostadgan bjuder att tjenare nu som
förr skola städslas, kan jag icke, för min del, finna något behof af
den ifrågav:de kontrollen; och får för den skull yrka afslag på det,
af Utsk:t frarostälda förslag i ämnet.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik: Redan för 10 Ar se
-
362
Den 2? J ni!.
t
dan väckte jag en motion i samma syftning eller otn införäftde af
tjenstehjoos-böcker, i likhet med de i Danmark brukliga Det förhållande,
att sådane böcker fortfarande, icke allenast sedan den tiden,
utan ifrån den 31 Januari 1833. i nämnde land begagnats, synes
ådagalägga, att man derstädes funnit dem lämpliga.
Med stöd häraf måsle det vara med verklig tillfredsställelse
jag lemnar min röst åt Sammansatta Utskits, uti förevrde Betänk.,
afgifne förslag. Det har varit så mycket mer glädjande att finna
denna fråga bragt å bane utaf ledamöter af Hederv. BondeStit,
som det just varit derifrån största motståndet hittills yppats, så
snart man ifrågaställt denna reform.
Jag tillåter mig i öfrigt att hänvisa till min den å:de De*
cember 1850 afgifne motion i ämnet, hvilken finnes intagen uti
E. o. Ad:ns protokoll för riksdagen 1850 —1851, första häftet;
samt anhåller, på grund af hvad nu anfördt blifvit, om bifall till
den nu föredragna punkten.
Gr. Sparre, Erikt Det har verkligen varit mig serdeles
oväntadt att har få höra någon röst höja sig mot förevarande
förslag, hvilket inom Utsk:t vunnit ett så allmänt erkännande,
och, på sätt den siste talaren yttrat, redan för flere år sedan
blifvit bragt å bane. Dess nytta svnes mig nemligen alldeles
• ovedersäglig. Man har yttrat, att Utsk.-t skulle hafva utgått från
den förutsättningen att tjenstehjonen nu för tiden befunne sig på
någon lägre ståndpunkt. Jag får för min del tillstå, att jag icke
kan inse, hvarifrån den värde aumärkareu hemtat detta antagande.
Så vidt jag kunnat finna, förekommer nemi. icke ett ord derom
i Betänk:t. Hvad som ommimnes i Betänkit och äfven jag af
egen erfarenhet kan vitsorda, är att nuvule method med orlofssediar
är så väl i och för sig ändamålslös som derjemte en ovilkorlig
lockelse för tjenstehjonen att sjelfve skrifva eller låta annan
skrifkunnig person författa falska orlofssedlar. Det förhållande,
att åtminstone l/3:del af de underställningsmål, som förekomma
i Hofrätten, utgöres af dylika frågor, synes mig vara ett tillräckligt
bevis för ådagaläggande af riktigheten utaf nämnde uppgift.
Jag finner det temligen naturligt, att en mindre betänksam person,
sorn har en sådan der smutsig papperslapp, begifver sig till
en skrifkunnig vän för att skaffa sig en annan. Jag vill dermed
icke hafva sagt, att sådant är på något sätt förlåtligt; men
förfalskningen kati dock icke förekommas och omförmäldte missbruk
har till den grad allmänt inrotat sig, att dessa förfalskningar,
på sätt jag förut nämnt, uppgå till 1/3:del af målen. Erhåller
han deremot, i stället för dessa trasiga papperslappar, som
nu föreställa orlofssedlar, en stämplad bok. uti hvilken betygen inskrifva»,
skall dock säkerligen någon större tvekan uppstå, innan
man tillåter sig några dylika tilltag.
Det är dock icke allenast från denna synpunkt betraktadt
som man klandrat Utsk:ts förslag. Man har äfven velat bestrida
att dessa s. k. tjenstehjonsböckers införande skulle medföra någon
verklig nytta för tjenaren och husbonden.
Deri 28 Juli.
36.1
Hvad först tjenaren beträffar, har man anmärkt att det
skulle vära, så att säga, chikanerande för honom att hafva en så
beskaffad konduitlista, Jag kan deremot, för min del, icke finna
annat än att det måste vara en verklig fördel för tjenaren att
uti en ordentlig snygg bok hafva de goda vitsord samlade, sorn
han kan hafva förtjent.. Huru mycket ändamålsenligare är icke
detta siitt än dessa inånga papperslappar, hvilka han. med nutidens
vana att tidt och ofta ombyta tjenst, icke utan stor svårighet
kan förvara och sammanhålla? Det är mig således alldeles
omöjligt att inse, hvari det chikanerande skulle bestå. Till stöd
för min åsigt i frågan torde jag i öfrigt endast behöfva erinra
om de högljudda klagomål, som för icke mer än 10 år sedan fördes
öfver gesällerna Detta missnöje var till den grad allmänt,
att nästan vid hvarje riksdag klagomål förspordes deröfver, att
icke gesällböcker infördes. Nu deremot hör man ytterst sällan
någon klagan öfver gesällerna. Det synes mig vara temligen
klart, att detta vademecum, som en person städse för med sig,
mäste görn honom angelägen att skaffa sig ett godt vitsord. Jag
vill icke påstå att det bättre förhållandet med gesällerna, som jag
nyss omförmält, endast och allenast är en följd af gesällböckernas
införande; men då det befunnits, att gesällerna af denna institutions
införande icke haft någon den minsta olägenhet och att
densamma tvertom kan anses hafva gagnat dem, så utgör detta
förhållande, åtminstone för mig, en tillräcklig anledning att söka
för tjeustehjonen införa samma institution. Då man icke ansett
dessa »böcker» chikanerande för gesällerna, hvarföre skulle de då
vara det för tjenaren? I stället således för det nedsättande af
tjenarens ambition, som min värde vän och motståndare här midt
emot ansett skola blifva en följd af tjenstehjonsböckernas införande,
är min bestamda öfvertygelse, att dessa böcker skulle verka
alldeles motsatsen eller ett upphjelpande af den ifrågavide ambi
tionen.
Med anledning af samme talares yttrande, att dessa »tjellstehjonsböckei»,
— delta ord vill icke säga annat, än att man
skulle halva sina papper samlade i stället för spridda, — komma
att utvisa ett »slafviskt förhållande», i hvilket tjenaren skulle
komma att stå till husbonden, nödgas jag anhålla, att han måtte
hafva godheten detsamma närmare förklara.
Om nu den frågan framställes: Hvarföre skall tjenaren hafva
sådane konduit-listor, som gesällerna, och icke i enlighet med dem,
som utfärdas för t. ex. tjenste- eller embetsmannen? blir svaret:
Derföre att de sistnämnde lyda under en förman eller ett
embetsverk, der jag städse är i tillfälle att förskaffa mig nödiga
upplysningar rörande deras konduit. Med tjenare och gesäller
åter är förhållandet helt annorlunda. Mig veterligen finnes nemligen
icke någon central-anstalt för dem, hvarest man kan inhemta
några upplysningar om deras förhållanden. De flytta från
den ena husbonden till den andre och skola då prestera betyg.
Denna omständighet har föranledt orlofssedlarnes tillkomst; och nu
är icke fråga om annat än att i en bok sammanföra dessa betyg,
i)en 28 joli.
För att sålunda kunna hjelpa tjenaren att förvara de papper, sora
han annars lätteligen kan förlora.
Vidkommande åter den fördel, som husbönder kunna hafva
af den ifrågav:de förändringen, utgår jag från den synpunkten, att
allt, som kan innebära en förbättring i de nuv:de orlofssedlarne,
bör understödjas. Det är kändt att innan gesällböckerna inlördes,
förfalskades äfven deras betyg. Sedan förändringen i berörde
hänseende blifvit vidtagen, bar jag, för min del, aldrig försport
att deras betyg brukats förfalskas; hvaremot förfalskningen af de
så kallade orlofssedlarne fortgår hvarenda dag. — Afven om dessa
orlolssedlar äro oförfalskade, så och då en hvar, sora antager tjenare,
otvilvelaktigt vet, huru litet tillförlitliga bevis om en person,
dessa betyg i allmänhet innehålla, samt huru litet afseende
man följaktligen i sjelfva vhrket kan fästa vid dessa orlofsedlar,
blir resultatet, att man söker på andra vägar förskaffa sig erforderliga
upplysningar om den ifrågav:de personen. Skulle man
dock hafva anledning att sätta lit till de presterade betygens
värde och enlighet tin d verkliga förhållandet, så frågar jag In ad
som kan hindra en tjenare, i fall han icke vill förfalska sina betyg,
att framvisa de goda betygen och behålla de dåliga i sin
licka.
Då jag således finner klart och tydligt ådagalagdt att denna
förändring så väl för tjenare som husbönder är nyttig, kan jag
icke inse något antagligt skäl, hvarföre man skulle motsätta sig
genomförandet af denna reform. Jag röstar således för bilall till
förslaget.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Hufvudsakligen är
jag förekommen af den siste värde talaren. I likhet med honom
anser jag, att det ifrågav:de förslaget skall leda till reda och ordning
så väl för tjenstehjon som husbönder. Att berörde förändring
i något hänseende skulle för tjenstehjonen medlöra den
menliga inverkan, som den förste talaren omnämnt, kan endast
antagas under förutsättning att tjenstehjonen för närvarande ega
rättighet att utöfva någon slags censur öfver sina orlofssedlar och
att undanhålla dem, som de anse mindre förmånliga. Företes nemligen
alla orlofssedlarne ordentligt af tjenstehjonet, kan jag icke
fatta, att de i någon mån kunna förändras deraf, att de finnas
sammanhäftade i en bok, i stället för att, på sätt nu eger rum,
bestå af lösa papper. Allt hvad som kan uppmuntra till en sådan
föreställning hos tjenstehjonet, som den, hvaruppå jag nyss
tagit mig friheten häntyda, och deraf följande olaga förfaringssätt,
tror jag, så vidt möjligt är, bör motarbetas. I motsats till den
talaren, som först yttrat sig i ämnet, hyser jag den öfvertygelse,
att i allmänhet husbönder, långt ifrån att i orlofssedlarne pådikta
tjenstehjonen fiel, som de icke hafva, snarare tvertom gerna
gå med tystnad förbi olaier, som de verkligen ega. Jag vågar
påstå, att man icke sanningsenligt kan påbörda hnsbönderne att
lie i allmänhet nedsätta tjenstehjonens goda egenskaper. Skulle
D en 28 J ul i.
365
dock någon gång sådant inträffa, så finnas alltid medel för tjenstelijonen
att få rättelse uti ett sådant förfarande.
En omständighet, som förut icke blifvit omnämnd, ehuru den,
eldigt mitt förmenande, är af icke oväsendtlig vigt, är att man,
för den händelse att tjenstehjonsböcker skulle komma att införas,
egde mycket större lätthet än tilli örne att vid förekommande fattig
värdsfrågor utreda, till hvilken kommun persona qvsestionis
hörer. Man kan nemligen, efter genomgående af den ifrågav:de
boken, lätteligen se, på hvilken ort tjenstehjonet vid hvarje tid
uppehållit sig och således leda sig tili den kommun, hvilken fattige
vårdsansvaret rätteligen bör drabba. Detta är en fråga, som
man i närvarande tid har ganska svårt att utreda.
Att deremot i dessa tjenstehjonsböcker skulle behöfva intagas
de serskildta aftal om aflönings-förmåner m. m., sorn emellan
husbonden och tjenaren varit uppgjorda, anser jag vara alldeles
onödigt, emedan dessa förhållanden blott röra de båda kontraherande
personerna enskildt och följaktligen icke behöfva blifva föremål
för andra personers nyfikenhet eller bedömande. Hvad motionärerna
i denna del föreslagit, anser jag således, på sätt jag
förut nämnt, fullkomligt öfverflödigt. Ett stadgande i sådan
syftning har icke heller ingått uti det af Utsk:t framställde förslag,
hvilket jag tror mig hafva allt skäl att förorda.
Hr Nordenfelt: Då en värd ta.lare här midt emot mig
framställt till mig nästan direkta frågor, nödgas jag ännu en
gång upptaga R. o. Ad:ns tid.
Det har nemligen bland annat blifvit af honom yttradt, att
mitt påstående att Utslct utgått från falska premisser saknar all
befogenhet. Med anledning deraf tillåter jag mig erinra, att jag
icke yttrat, det Utsktt skulle hafva begagnat, expressis verbis, de
af mig anförde ordalag. Jag har endast ansett det beslut, hvari
Utsk:t, stannat, vara grundadt pä de af mig citerade motiver,
hvilka till en del återfinnas uti de i ämnet väckte motioner. Så
har en af motionärerne, Hr Kyrkoherden Ternström, bland andra
skäl till den ifrågavtde förändringen, uppgifvit, »dels att priserna
»på dagsverken stigit i en oskälig grad, dels att en mängd laster,
»isynnerhet otukt och dryckenskap, tagit öfvqrhanden», samt att
sålunda en försämring af tjenstehjonsklassen på senare tider egt
rum. *
Hvad derefter beträffar den af mig uttalade tanke, att de ifrågav:de
tjenstehjonsböckerna skola nedsätta ambitionen hos tjenarne,
så medgifver jag, att det i afs:de å denna sak fattade omdöme
hr för en hvar helt och hållet subjektivt. Då vi tänka oss
dessa personer, som resa omkring och synas gå på landet som
trasiga, försupna tiggare, så tror jag, att vi med säkerhet kunna
antaga, att tjenstehjonen skola finna sig nedsatta deraf, att anses
behöfva samma kontroll som innehafvarne af gesällböckerna, samt
att i allmänhet ställas i någon jemnförelse med dessa personer.
Vidkommande orlofssedlarnes öfverklagade opålitlighet, kan
man väl icke bestrida, att detta är en omständighet, som helt
Den 28 Juli.
och hållet beror på utgifvarens karakter och känsla för det rätta.
I motsats mot Gr. Sparre, liar jag den erfarenhet att ijenarnes
fel ofta nog funnits strängare bedömda i dessa orlofssedlar än de
rätteligen bort vara. Jag har verkligen sett orlofssedlar skrifna
på så sätt, att, om jag skulle satt fullkomlig lit till dessa betygs
innehåll, skulle jag aldrig hafva kunnat antaga den tjenaren i
min tjenst; men sedermera har jag, på den af Gr. Sparre jemväl
omtalta enskilda väg, fått veta, att den ifrågav:de personen bort
hafva en långt bättre orlofssedel; och hans efterföljande tjenste*
förhållanden hos mig hafva besannat sistberörde upgift.
Fördelen för tjenaren att lättare kunna vårda och sammanhålla
dessa betyg uti en bok än i lösa papper, vill jag icke förneka;
men hvad jag deremot ovilkorligen måste bestrida är, att
det är rätt att föra till boks allt det beröm eller klander, som
en menniska under sin förflutna lifstid kunnat få på sin lott.
Mig synes Hendigen bra hardt, att de fel, som en person kan
hafva begått vid t. ex 15'—16 års ålder, skola sedermera oaflåtligt.
följa honom under hela hans lefnadslopp. Detta kan dock
blifva följden af en serie utaf orlofssedlar, utfärdade alltifrån de
yngre åren. Hvad mig sjelf beträffar, får jag tillkännagifva, att
jag aldrig ansett mig behöfva taga kännedom om mer än de 2
sista orlofssedlarne. Om dessa varit goda och jag egt visshet om
deras riktighet, så har jag, för fattandet af mitt beslut i frågan,
icke ansett det vara af -någon vigt, om den ifrågav:de personen
möjligen vid 15 eller 20 års ålder kan hafva varit stursk eller
mindre nykter.
Ett ytterligare skäl för min anhållan om afslag är, att jag
icke funnit sjelfva motiverna för denna förändring eller sättet att
begära densamma lämpligt. Jag utgår härvid ifrån den åsigt att,
om ock en förändring uti ett eller annat hänseende kan vara
nyttig, så bör den dock icke genomföras, så vidt icke något bestämdt
behof deraf sig företer.
Frih. Creutz, Steffan: Jag tillhör deras antal, som anse,
att de ifrågav:de tjenstehjons-böckerua skulle medföra ganska stor
nytta för landet. Mitt hufvudsakliga skäl derför är, att icke,
efter husagans afskaffande, något slags surrogat för nämnde korrektiv
finnes. Hiyaf har ock följden blifvit, att ofta på landet
ett ganska svårt, nästan laglöshets-förhållande uppstår mellan husbonde
och tjenare. Så länge nemligen icke lagstiftningen gifver
husbonde bestämdt vitsord, — ett förhållande, hvilket jag dock
icke vill förorda, — finnes verkligen icke något, sorn kan gitva
den af behofvet påkallade skärpa och efterföljd åt husbondens tillsägelser
och befallningar. Det beter visserligen i lagen att husbonden
eger rättighet att klaga. Har man rätt och får man
rätt, så afdrager man under vissa omständigheter en del af tjenarens
lön; men allt detta är förenadt med en sådan mängd svårigheter
och obehag, att heldre lider man en tjenare, han må
vara huru svår och upstudsig som helst, och låter saken passera.
Följden deraf har dock, åtminstone bland allmogen, blifvit, att
ben 28 J ni i.
man hör ett dayligt kif mellan husbönder och tjenare. Det upkommer
på så satt, att tjenaren, sorn man säger, oupphörligt
»mukkar» mot husbonden. Då t. ex. en husbonde tillsäger sin
tjenare att uträtta någonting, så händer icke sällan att han, husbonden,
erhåller till svar: »Det kan Ni uträtta sjelf.» Under
husagans tid var densammas applicerande det naturliga svaret på
ett slikt tredskande. Nu åter finnes för dylika fall ingen mot
svarande,
ändamålsenlig, tillrättavisning. Vid sådant förhållande
tror jag dessa tjenstehjonsböcker vara lämpliga till åstadkommande
deraf, att tjenarne måtte iakttaga mer noggranhet och hörsamhet
mot sina husbönder än som f. n. sker. Dessa tjenstehjonsböcker
skola dock hafva mer, liksom laga kraft, än de nuvarande
vanligtvis sönderrifna papperslapparne, hvilka derjemte oftast
äro så nedsmutsade, att de icke utan stöista svårighet kunna
läsas. De i ämnet väckte förslag innehålla nemi. att dessa tjenstehjonsböcker
skola vara stämplade och utlemnas af vederbörande
myndigheter. Hvad jag anser böra utgöra ett hufvudsakiigt skäl
för tjenstehjousböckernas införande är, att man derigenom skulle
kunna vinna någon skärpning i husbonde-rätten. Denna rätt är
dock en makt i
måste tillägga husbonden. Husbonden återfinner icke denna
magt i de nuvarande orlofssedlarne. Han erhåller endast ett, jag
skulle kunna sägn, fång af sådana der sönderrifna och söndertrasade
papperslappar, hvilka man nästan aldrig läser igenom. Från
de der folkmarknaderna i Westerås, dit menniskor i massa, åtminstone
från medlersta Sverige, strömma för alt låta lega sig,
hör man oupphörliga klagomål öfver de öfverhandtagande förfalskningarne
af orlofssedlar. Vid tanken på de oordningar, såsom
slagsmål m. m., hvilka blifva en följd af dessa samlingar
utaf löst folk och, på sätt bekant är, städse vid dessa marknader
existerat, kan jag, då detta ämne står uti nära sammanhang med
den förevarande frågan, icke undgå att uttala miu förvåning deröfver,
att ännu i ett så kalladt civiliseradt samhälle sådana menniskomarknader
få oförhindradt fortfara. Huru Hr Nordenfelt,
med kännedom om och jemnförelse med dessa mennisko-, eller,
rättare sagdt, kreatursmarknader, hvilka likväl af vederbörande
tolereras, kan påstå, att det ligger något slafviskt uti de ifrågavarande
tjenstehjonsböckerua, det Ur mig sannerligen icke möjligt
att fatta.
Slutligen får jag, med anledning af Hr Nordtmfelts yttrande,
att de fel, som en person vid yngre ålder begått, sålunda komma
att sedermera under hela bans lifstid följa honom, medgifva, att
sådant för honom måste vara minst sagdt ganska ledsamt; men
samina följd blir ju ock af de nuv:de orlofsstdlarnes rigtiga företeende.
Att en del af dessa orlofssedlar må, elter behag och
godtycke, af den tjenstsökande undanhållas, är nemi. ett förfaringssätt,
som jag icke tror Hr Nordenfelt kan gilla.
Då jag på dessa skäl anhåller om bifall till Utsk:ts hemställan,
har jag endast att beklaga, det Utsk:t icke vid denna
riksdag framställt något direkt förslag i ämnet. Det blir nemi.
Den 28 Joli.
en följd hiiraf att nian tills vidare måste afbida det förslag i
frågan, som Kongl. Majit kan komma att Eikets nästsammanträdande
Stander meddela.
Frih. Raab, Adam Christian: Min afsigt är ingalunda
att jäfva riktigheten af de förut under diskussionen meddelade
uppgifter i ämnet, utan endast att omtala min egen erfarenhet.
Denna låter mig uttala samma åsigt som Hr Nordenfelt, eller
att tjenstehjonen verkligen äro mycket bättre nu än i fordna
tider. Mången äldre person torde ännu erinra sig, huru man förr
i verldeu var, snart sagdt, liflös lör allt det skoj, som de afflyttande
tjena me höllö. Något slikt ofog förspörjes, mig veterligen, numera
icke. Hvad jag äfvenledes har i friskt minne är, huru man,
då hemfärder skulle företagas under sådana aftnar, som voro mörka,
sade sig frukta »att tjenarue möjligen kunde blifva farliga.»
Hvad derefter angår den af en talare uttryckta åsigt, att
tjenstehjonen, efter husa gans borttagande, blifvit mer svårhandterliga
än tillförene, anser jag mig såsom egen erfarenhet böra yttra,
att jag, som ändock har ett större antal tjenare, icke i berörda
hänseende märkt någon den ringaste skillnad mot förhållandet i
förra tider.
Jag kan, för min del, verkligen icke inse, hvaruti den af
Utskit förväntade samt af åtskilliga talare framhållna fördel af
dessa tjenstehjonsböcker skall komma att bestå. Man har, för
ådagaläggande deraf, anställt jernförelser mellan gesäller och tjenstehjon,
samt förklarat , att de förre, efter gesällböckernas införande,
blifvit bättre. Härmed synes man dock icke hafva tagit i betraktande,
att under sednare år långt flere tillfällen till arbetsförtjenst
gifvits än tillförene, samt att följaktligen gesällerna nu för tiden
icke behöfva stryka omkring laudet. Jag hemställer till Eder,
M. Hrr, huruvida icke detta är egentliga anledningen dertill, att
man icke ständigt ser dessa kringvandrande, trasiga gesäller? Man
har ytterligare ordat om den ringa lit, som kan sättas till orlofs
sedlarne. Denna anmärkning drabbar dock ovilkorligen vederbide
husbönder, som icke meddela fullt tillförlitliga orlolssedlar. Till
förekommande af den nu vanliga plägseden att skrifva orlofssedlarue,
som man säger, »för vackra», har visserl. Ola Jönsson uti
6:te punkten af dess i ämnet väckta motion föreslagit: »att den
»husbonde, som, emot bättre vetande, gifver tjenstehjon ett för»delaktigt
vitsord, hvarigenom tiedje person kan förlust tillskyndas,
»vare skyldig att, efter omständigheterna, böta från 10 till 20 rdr;»
men, så vid t någon straffbestämmelse skall för husbonden i ifrågavarande
fall fixeras, är den nu citerade, enl. mitt förmenande,
alltför liten. En värd talare, Frih. Creutz, har omförmält, att ett
dagligt kif skall i vissa orter ega rum mellan husbönder och tjenare.
Man kan icke annat äu beklaga att ett sådant förhållande
dem emellan skall vara rådande; men jag är förvissad, att de
ifrågavarande tjenstehjonsböckerna icke skola vara nog kraftigt
medel att undanrödja det i berörde hänseende öfverklagade onda.
Till
Den 28 Juli.
Till förekommande af slika misshälligheter vet jag ingen säkrare
utväg, än att man bereder husbönder största möjliga lätthet att
skilja sig från sådana der uppstudsiga tjenare.
I öfrigt måste jag tillstå att jag delar de af Hr Nordenfelt
yttrade betänkligheter mot förevide förslag att i en bok inrista
alla de felsteg, som en ung man eller qvinna möjligen kan hafva
vid yngre år begått, och hvilka sålunda skola följa dem ända till
grafven. I sammanhang härmed erinrar jag mig, huru man i
fråga om prestbevis ansåg att dessa icke borde få omfatta längre
tid än de 5 eller 10 sista åren. Skälet härtill var att man ville
bereda möjlighet för en person att retablera ett förloradt anseende.
Afven jag hyllar den åsigt att man icke bör tillräkna en tjenare,
som under de senaste åren uppfört sig anständigt och väl, hvad
som för långliga tider sedan kan hafva skett. Förhållandet är
ock i allmänhet, att om man endast erhåller orlofssedlarna för de
sednaste åren sig förevisade, så brukar man icke vara så sträng i
sina fordringar på företeendet af de äldre.-
Jag tillåter mig derjemte mot förevrde förslag anmärka, att
det icke bereder husbonden någon säkerhet att få återse den tjenare,
som han städslar. Det synes nemi. vara meningen, att tjenare»
, efter mottagandet af städselu, skall behålla den der boken;
hvaremot jag f. n., vid städselpenningarnes aflemnande, täger tjenarens
orlofssedlar.
Slutligen får jag, med anledn. af påståendet att förfalskningar
af orlofssedlar städse förekomma, förklara, att åtminstone för mig
icke några förfalskade orlofssedlar blifvit företedde.
På dessa skäl anser jag mig böra rösta för afslag å Utskits
hemställan i den nu föredragna punkten.
Hr von Koch, Nils Samuel: En förändring i denna del
af lagstiftningen är högeligen af behofvet påkallad; men den mäste,
enl. min öfvertygelse, sträcka sig något längre än till sjelfva formen,
hvarom nu här egentl. är fråga. Det hufvudsakliga skälet
till missnöjet å ömse sidor med orlofssedlarne är nemi., att husbonden
f. n. måste meddela betyg om förhållanden, rörande hvilka
han icke kan lagligen styrka.
Enligt 21:sta g:n uti nu gällande Legostadga skall orlofssedel
innehålla: l:o »Tjenstehjons namn samt ort och ställe, der det
tjent; 2:o Huru länge det varit i husbondes tjenst.» Hvad dessa
2:ne punkter beträffar, anser jag att de ovilkorligen böra qvarstå,
antingen tjenstehjonsböcker införas eller icke. Men sedan stadgas
vidare att betyget skall innefatta »3:o Tjenstehjons frejd, hvarvid
om dess nykterhet särskildt yttrande bör afgifvas.» Ett dylikt
betyg är nästan omöjligt att kunna afgifva fullt sanuingseuligt
och samvetsgrannt. Om husbonde nemi., ehuru aldeles säker
uppå, att bans tjenstehjon åtskilliga gånger varit'otrogna och fulla,
icke har fullt bevis derpå eller ens något vittne, som kan intyga;
berörde förhållande, kan han ej i betyget inskrifva detsamma.
Han vågar icke utan bevis i betyget införa att tjenstehjonet är
H. VIII. 24
i! 70
I) e ti 28 Juli.
oärligt, ty då löper lian faran af en process med yrkande af ny
orlofssedel. Ytterligare skall orlofssedel innefatta »4:o Huru det
sin tjenst bestridt; 5:o Hvad slöjd eller annat arbete det dessutom
kan förrätta; 6:0 Intygande om dess ledighet att annan
tjenst antaga.» Enligt min tanke böra de uppgifter, sora skulle
meddelas uti ifrågavide tjenstehjonsböeker, inskränka sig till hvad
lista, 2:dra och 6:te punkterna innehålla. För den händelse åter att
i de föreslagna böckerna äfven öfriga förhållanden skulle inskrifvas,
fruktar äfven jag, i likhet med Hr Nordenfelt, att menliga följder
deraf för tjenaren skola upstå samt att sådant blir att ställa tjenare!),
jag vill icke bestämdt säga uti ett annat lagligt förhållande
än nu, men dock uti ett effektivt värre förhållande. Under
närvide omständigheter företes sällan alla orloissediar. Aldre, innefattande
ungdoinsfel, framtagas icke, och om en husbonde af elakhet
eller lättsinne utgifvit ett tvätydigt eller sårande betyg, kan
detta efter några års tjenst hos andra husbönder glömmas; detta
blir deremot icke händelsen, efter sådana betygs införande i tjenstehjonsböckerna,
der den ringaste anmärkning för alltid qvarstår.
Nuvarande stadgande i detta fall är således obestridligen mer fördelaktigt
för tjenaren än det föreslagna. En omarbetning af den
nuvarande Legostadgan bör således ske i den riktning, att hvarken
en husbonde skall vara pligtig att meddela betyg om frejd
och nykterhet eller en tjenare skyldig att förete sådana vitsord,
men att doek båda kontrahenterna skola vara berättigade, tjenaren
att begära, och husbonden då, att om han vill, gifva dylikt intyg.
Derigenom skulle äfven tjenaren, på sätt Hr Nordenfelt ganska
riktigt erinrat, komma uti förevide fall i samma förhållande som
tjenstemännen, hvilka, när de söka sin fortkomst och anse sig behöfva
konduit-betyg, erhålla sådana.
Jag tillåter mig fästa Hrr Nordenfelts och Erih. Raabs uppmärksamhet
deruppå, att aflåtandet af den utid. skrifvelse!) i ämnet
ingalunda hindrar att förändringen kommer att ske uti den af
mig nu uppgifna samt i öfverensstämmelse med bemäldte Hrrs
yttranden nämde riktning. Enl. min öfvertygelse är det ovilkorligen
nödigt att i sammanhang härmed göra vissa ändringar i
Tjenstebjonsstadgan. Skola de uppgifter, som nu intagas i orlofssedlarne,
äfven införas i tjenstehjousböckerna, kommer åtminstone
jag aldrig att lemna mitt bifall till en sådan förändring. Vidtages
åter reformen uti den af mig föreslagna rigtning, anser jag,
att den bör lända såväl tjenare som husbönder till ömsesidig
båtnad. Särdeles hvad husbonden beträffar, tror jag det vara af
stor vigt att han kommer ifrån den, så att säga, moraliska vånda,
uti hvilken han understundom måste befinna sig, då han skall
skrifva en orlofssedel för en tjenare, hvilken han i afs. å nykterhet
icke kan med godt samvete gifva ett godt videtur.
, Jag hemställer således att den und. skrifvelsen måtte få afgå,
på det att en reform må kunua uti den af mig nu antydda rigtning
åvägabringas.
Hr Cederschiöld, Robert Teofron: Om införandet af
D e n 28 Juli.
371
de ifrågav:de tjenstehjonsböckerna verkligen kunde siigas medföra
något förnedrande eller förslafvande för tjenstehjonen, skulle jag
icke med min röst biträda detta förslag. Jag, för min del, kan
likväl icke fatta, huru förslagets antagande kan leda till ett sådant
resultat, så länge nemligen man vill, att orlofssedlar eller betyg
skola af tjenstehjonen innehafves. Anser man åter att tjenstehjonen
alls icke behöfva några betyg, då, men i intet annat fall,
kan jag tinna förklarligt, att Hr Nordenfelt och de som med honom
dela samma öfvertygelse, finna dessa tjenstehjonsböcker innefatta
något förslafvande. Afven tjenstemannen begär betyg rörande
sin konduit för det fall, att han anser sådant nödigt för
sin befordran. Det ligger i tjenstemannens eget intresse att göra
detta. På samma sätt måste det ock vara uti tjeusthjonens intresse
att förete betyg. Att betyg införas i en ordentlig bok, i
stället för att hopsamlas i en mängd trasiga papperslappar, skulle
således innefatta något för tjenstehjonen förnedrande och förslafvande!
Detta synes mig vara grundadt på en högst besynnerlig
uppfattning.
Hr Nordenfelt har sagt, att det skulle vara något sårande
för tjenaren att ständigt föra med sig dessa betyg. Jag tror dock,
att om en person för Hr Nordenfelt företedde betyg, som på samma
gång de utvisade att persona qvaestionis för längre tid tillbaka
varit begifven på fylleri, tillika ådagalade, att lasten blifvit aflagd,
så skulle Hr Nordenfelt icke neka att antaga denna förbättrade
menniska i sin tjenst. Jag åtminstone skulle icke draga i betänkande
att göra det.
Beträffande den af Hr v. Koch föreslagna förändring, att
tjenstehjonen skulle erhålla 2:ue särskilda betyg, ett i afs:de å
tjenstetiden och ett annat, som skulle upptaga öfriga förhållanden,
får jag förklara, att jag verkligen icke kan inse, hvartill det skulle
gagna den tjenstsökande; ty jag tar alldeles för gifvet, att hvar
och en förståndig husbonde, vid företeendet af betyget rörande
tiden, begär att äfven få se konduit-betyget; och vill den
sökande icke förevisa något sådant, så kommer åtminstone icke jag
att antaga honom i min tjenst.
För min del får jag således tillstyrka bifall till förslaget.
Hr v. Koch: Med anledn. af den siste talarens anmärk
ning
mot det af mig väckta förslag rörande afgifvande af 2:ne särskilda
betyg, får jag erinra om det af mig redan förut anförda
skäl derför, att en husbonde uti det ena betyget endast bör vitsorda
hvad hvar och en kan och måste veta, samt är i tillfälle att
med godt samvete intyga, eller sökandens tjenstetid samt hans ledighet
från aftal. Afgifvandet åter af det andra betyget rörande
konduiten, anser jag ovilkorligen böra bero på hvar och en husbondes
fria vilja. Skälet dertill är, att om ock nu för tiden ett
sådant konduitbetyg är afgifvet af en den allra hederligaste och
mest pålitliga person, så vågar man dock ej sätta full lit dertill.
Detta vitsord kommer man icke vidare att draga i tvifvelsmål, så
vida mun är förvissad att ifrågavide betyg blifvit fullkomligt fritt
372
Don 28 J n 11.
och otvunget meddeladt. Jag mäste anse det vara en stor vinst
både för husbönder och tjenare, att undgå den dem nu åliggande
skyldighet, för de förre att utfärda och för de sednare att emottaga
sådana der osäkra konduitbetyg. Huru ofta händer icke att,
dä man, för att vara riktig försigtig vid antagande af tjenstehjon,
vänder sig till de personer, som utfärdat konduitbetygen, och begär
närmare underrättelser och upplysningar, sådana meddelas, som
äro i bestämd strid mot de uti de skrifna intygen förekommande
uppgifter!- Berörde förhållanden finna endast en förklarlig anledning
uti den omständighet, att man måste i orlofssedlar införa
vissa goda testimonia, så vida man icke kan bevisa motsatsen.
Hvad jag nu andragit, anser jag utgöra ett tillräckligt skäl för
den af mig förordade fördelning af betygen.
Ett ytterligare skäl för förfäktande af denna åsigt gifves ock
uti det af Hr Nordenfelt påpekade förhållande, att de till en viss
klass hörande personer nu alltid skola vara tvungna att förete
konduitbetyg, antingen de vilja det eller icke. Man kan dock föreställa
sig att de kunna anse icke allenast obehöfligt, utan äfven
nedsättande, att förete betyg, som företrädesvis innehålla sådana
saker, som att man t. ex. är ärlig och nykter. Vi måste medgifva,
att nuv:de både bruks- och landtbruksinspektorer och många
af dem, som gått ut från landtbruksskolorna, verkligen ofta äro
ganska bildade och i många hänseenden stå på en temligen hög
ståndpunkt i samhället. Kan man skäligen anse nödigt att de
för hvarje flyttning skola erhålla intyg att de icke äro oärliga eller
begifna gå fylleri? Önska de sådana betyg, må de då begära och
erhålla dem.
Det bör ock anmärkas, att nuv:de stadganden icke tillämpas
på ena hälften af tjenstehjon, ehuru gällande för alla. Det skulle
anses för en förolämpning, att meddela intyg om nykterhet hos
en qvinna, ej blott mot henne utan mot hennes kön.
Jag anser att man bör gå Hr Nordenfelts önskan till mötes
och uti förevtde fall ställa tjenstehjonen alldeles i samma kategori
som tjenstemännen. Dessa sednare behöfva icke att af förmän erhålla
betyg rörande ärlighet, nykterhet eller andra egenskaper. När
de åter önska att erhålla betyg i dessa afseenden, lärer sådant icke
vägras. Förmannen är dock icke pligtig att intyga något annat
än det han vill och vet. Till dylika betyg lemnäs derför tillit.
Frih. Creutz: I öfverensstämmelse med den siste värde
talaren, anser äfven jag tjenstehjonsstadgans omarbetande oundgängligen
vara af behofvet påkallad. Det är ganska lyckligt att
husagan blifvit afskaffad; men man måste, på sätt jag i mitt förra
anförande omnämnt, sätta något surrogat i dess ställe. Detta
surrogat skulle, för händelse af tjenstehjonsstadgans omarbetning,
blifva att tjenstehjonen ställdes i samma predicament som hvarje
annan samhällsmedlem, d. v. s. förklarades vittnesgilla. Om nu
en tjenare visar sig upstudsig, måste nödvändigt 2:ne vittnen vara
till hands, så vida denne tjenare skall kunna befordras till vederbörlig
näpst. Huru skall man dock, hvart man tar vägen, kunna
l)en 28 J nli.
373
föra med sig 2:ne vittnen? Det iir ju en omöjlighet! Blifva
deremot tjenarne vittnesgilla, så kan man tillkalla en annan tjenare,
som vittne. Derefter vänder raan sig till Länsmannen och
anmäler förloppet.
Under närv:de omständigheter och sedan husagan blifvit afskaffad,
fruktar jag att näfrätten i annat fall alltför ofta kommer
att tillgripas, — ett förhållande, som, enligt mitt förmenande, är
högst beklagligt. Den verkliga anledningen till ett sådant öfverträdande
af lagen är- likväl, att tjenare icke äro vittnesgilla. En
husbonde är nemi. högst sällan i tillfälle att bevisa att en tjenare
varit uppstudsig.
Med hänsigt härtill yrkar jag bifall.
Frih. Hermelin, Carl Samuel: Jag har endast velat
erinra att meningen icke är att man nu skall fatta något definitivt
beslut i frågan, utan blott att till K. M:t ingå med en underd.
hemställan i ämnet. Med hänsigt härtill anser jag att, om ock
större eller mindre bristfälligheter möjligen vidhäfta det af Riksdagsfullmäktigen
Ola Jönsson väckta förslag, R. o. Ad. likväl kan,
utan ringaste betänkligheter, lemna sitt bifall till den nu ifrågav:de
punkten.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels
afslag å Utsk:ts förev:de hemställan, framstälde H. Exc. propos.
ä bifall till densamma, och då dervid svarades många ja jemte ett
eller annat nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Utsk:ts hemställan i anledn. af väckta motioner om ändring
af hvad för närvarande finnes stadgadt rörande flyttningstid för
tjenstehjon.
Frih. Creutz: Då jag, i likhet med motionärerna, önskar
ändring i flyttningstiden, skulle jag helst velat understödja dessa
i ämnet väckta förslag; men betviflar att sådant nu kan vinna
framgång, och vill fördenskull icke motsätta mig Utsk:ts hemställan.
I sammanhang härmed vill jag dock anmärka att den tid, på
hvilken jag här i landet städjer tjenare, är alldeles för långt utsträckt.
Då man på landet icke får städja tjenare på kortare tid
än helt år, så, ifall man erhåller en tjenare, med hvilken man finner
sig missbelåten, måste man dock, som det heter, dragas med
honom hela året om.
Till undanrödjande af denna olägenhet anser jag vara tjenligt
dels att tjenare antagas på minimum af tid, som kan bestämmas
till en månad, och dels at.t kommisionskontor inrättas i landsorterna,
hvarigenom man kan beredas tillfälle att när som helst erhålla
tjenare.
Hvad jag sist yttrat, har endast blifvit uttaladt som en princip,
hvilken, enl. mitt förmenande, bör läggas till grund för en
framtida behandling af frågan.
I) e n 28 J 111 i.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
blef Utsk:ts hemställan bifallen.
Utsk:ts 3 öfriga hemställanden i ani. af motioner utaf Hr
Björck samt Riksdagsfullm. Ola Jönsson och Carl Nettelbladt.
Biföllos..
Föredrogs ånyo Vällofl. BorgareSt:ts d. 20:de dennes bordlagde
prot.-utdr. N:o 351, med inbjudning till MedSt:n att instämma
uti BorgareSt:ts beslut vid förehafvande af StatsUtsk:ts
Utlåt. N:o 130, i ani. af väckt motion ang:de återlemnande till
staden Halmstad af 2 till Kronan uplåtna mindre jordlotter.
Gr. Mörner: Jag anhåller om uplysning huruvida icke
det ifrågav:de Betänk:t blifvit af R. o. Ad. återremitteradt.
I ani. häraf tillkännagaf H. Exc. Hr Gr. o. Landtm., att
ifrågav:de Utlåt, blifvit af R. o. Ad. bifallet.
Gr. Lagerbjelke: Den ledamot af detta Höglofl. Stånd,
som otvifvelaktig! har närmaste kännedom om denna fråga, är beklagligen
icke för tillfället här närvide; och vid sådant förhållande
anser jag mig böra nämna att han förevisat handlingar, som ådagalägga,
dels att hamndirektionen verkligen är en, om jag så får uttrycka
mig, för sig sjelf bestående auktoritet, — dels att det varit
hamnen, som ursprungligen egt denna jordlott, samt under tidernas
lopp afstått densamma till K. M. och Kronan.
Det synes således vara alldeles i sin ordning att, på sätt BorgareSt:t
beslutat, jordområdet återlemnas till den ursprungliga egaren
deraf, hamnen.
Jag anhåller således om bifall till den i detta prot.-utdr. gjorda
framställning.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
beslöt R. o. Ad. att, med frånträdande af sitt förut i frågan
fattade beslut, BorgareSt:ts inbjudning antaga.
Efter föredragning af Konst.Utsk:ts d. 2l:sfa dennes bordlagde
Mern. N:o 51, med förslag till ändring j Usta §:n 11 :te
mom:t och 4:de §:n 2:dra mom:t tryckfrihetsförordmn, om aflemnande
af exemplar utaf tryckta arbeten, förklarades detta grundlagsändringsförslag
skola hvila till grundlagsenlig behandling vid
nästa riksdag.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Sammans. Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:ts d.
2 l:sta dennes bordlagde Betänk. N:o 11, i ani. af väckta motioner
pm förändring'i vissa delar af K. Förordna d. 27:de Nov. 1 857,
Den 28 Juli.
375
ang:de vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller
destillerade spirituösa drycker.
Föredrogos och biföllos samma Utsk:s Betänkm:
N:o 12, i ani. af väckt motiou ang:de rättighet för Ronneby
köping att, i likhet jjied städer, få upbära */5 af inom köpingen
inflytande afgifter för minuthandel med och utskänkning af
bränvin; samt
N:o 13, i ani. af väckt motion angide tillägg till 6:te §:n
l:sta mom:t af gällande Handelsordning.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
Allm. Besvv o. Ekon.Utskits d. 21:sta dennes bordlagde Betänk.
N:o 129, i ani. af väckta motioner om förändrad lagstiftning i
alside på kronohemman och nybyggen.
Föredrogs och bifölls samma Utsk:s Betänk. N:o 130, i ani.
af väckta motioner om ändring i de ang:de fattigvården i riket
gällande föreskrifter.
Föredrogs, men blef, på begäran af flere ledamöter, ånyo bordlagdt,
samma Utskis d. 21:sta dennes på bordet lagde Betänk. N:0
131, i ani. af väckta motionär ronde vilkoren för kyrkors sammanbyggnad.
Föredrogos och biföllos samma Utsk:s nedanuämnde, d. 23:dje
dennes bordlagde Betänk:n, nemi.:
N:o 123, i ani. af väckt motion om förändrade föreskrifter
ronde Lazäretternas styrelse och förvaltning;
N:o 124, i ani. af väckt motion om förändrade föreskrifter i
alside å de rusthållare åliggande skyldigheter, dels då manskapet
beordras till fångbevakning, dels under krig;
Nio 125, i ani. af väckt motion om förändrade föreskrifter
röride remonteringen vid indelta kavalleriregementena;
Nio 126, i ani. af väckt motion om inrättande af Heders
domstolar
för Arméens Officerskorpser;
Nio 127, i ani. af väckt motion om uphörande af statsanslaget
till K. Theatern och Theaterns uplåtande åt enskilde; samt
N:o 128, i ani. af väckt motion om ändring i K. Stadgan
angide fjerdingsman.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
BankoUtskits d. 2ä:te dennes bordlagde Utlåt. Nio 31, i ani, af
liiksStms beslut öfver Betänk.-t Nio 25, med förslag till reglering
af Bankens låne- och kreditif-rörelse samt om användande af uplupen,
odisponerad bankovinst.
376
D«n 28 Juli.
Vid föredragning af LagUtsk:ts d. 25:te dennes bordlagde
Utlåt. N:0 40, i ani. af gjorda anm:r emot Utsk:ts Betänk. N:o
19, i fråga om antagande af ny lag ang:de skillnad i äktenskap;
blef detta Utlåt., på begäran af flere ledamöter, ånyo bordlagdt.
Slutligen föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på
bordet, Högv. PresteStits d. 25:te dennes* bordlagde prot.-utdr. N:o
342, med inbjudning till de öfriga RiksStm att biträda ett af
PresteStft beslutadt tillägg till BankoUtsk:ts förslag i Mem:t N:o
27, ang:de det belopp, Banken må hafva på utrikes ort nedsatt.
Prih. Oxenstjerna, Carl: Det af R. o. Ad. mig medde
lade
hedrande förtroendeupdrag att vara revisor vid instundande
Statsrevision, ser jag mig, i anseende till vacklande helsa, med
ledsnad tvungen att afsäga mig.
Uppå H. Exe. Hr Gr. o. Landtm:s i ani. häraf gjorda framställning,
beslöt R. o. Ad. att vid samma tillfälle då, enl. förut
fattadt beslut, val af en revisor efter Frih. Leijonhjelm komme att
förrättas, eller Onsdagen d. Usta nästk:de Aug., utse en revisor
i st. f. Frih. Oxenstjerna.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. */, 2. e. m.
In fidem,
O. brakel.
