# ID: svediakorp-gov660
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 115,037
# sentences: 4,171
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 21 Mars f. m.
301
Hr von Ehrenheim, Per Jakob: Den siste värde tala
ren,
Gr. Lagerbjelke, har, efter mitt förmenande, anfört åtskilliga
skäl, som tala för bifall å ifrågav:de 4:de punkt. Jag vill blott
fästa upmärksamheten derpå, att, om statslåne-fondens medel skulle
skiljas från Banken och i det stället öfverflyttas till Riksg.Kont.,
så skulle nämnde Kontor blott onödigtvis betungas med ett åliggande,
som så länge till allmän belåtenhet blifvit af BankoFullm.
ombesörjdt. Man har vidare sagt att det skulle medföra en fördel,
alldenstund Riksg.Kont. kunde utlåna dessa medel mot 5 %.
Jag kan för min del ej finna annat, än att R. o. Ad. gjorde klokast
att bifalla den nu under öfverläggning varande 4:de punkten.
Frih. Tersmeden: När nu R. o. Ad. har beslutat, att räntan
på statslånefondens medel skall, efter 1861 års början, beräknas
till 6 proc., så kan jag, just med hänsigt till denna omständighet,
icke fatta, hvarföre, då fonden finnes qvar och då utlåning
af penningarne i alla täll skall ega rum, denna utlåning ej får handhafvas
af dem, som förut med densamma haft att göra. Deremot,
om jag öfverflyttar dem på Riksg.Kont., blir det en helt annan
sorts utlåning, än den, som för närvarande eger rum för Statslånefonden.
linder det att utlåningen i Riksg:sKont. sker i större
summor och mot helt olika säkerheter, så är Statslånefonden liufvudsakligast
afsedd att skänka understöd åt näringsidkare och jordbrukare,
hvarföre jag anser, att, så länge man ej beslutar sig för
att draga in Statslånefonden, så böra äfven de klasser, för hvilka
den i främsta rummet varit afsedd, fortfarande få draga fördel af
densamma. Hvad sjelfva det åsyftade ändamålet beträffar, eller att
de till Banken indragne medlen skulle, i mån af behof för jernvägsarbetena,
aflemnas till Riksg:sKont., förefaller det mig, som detta
resultat bäst skulle vinnas derigenom att fonden, som hittills, förblifver
under BankoFullrms förvaltareskap. Som jag, för min del,
ej kan finna ett enda motiv tala för det förslag, att fonden skulle
till Riksg.Kont. öfverflyttas, anhåller jag om bifall till Utsk:ts i
denna punkt gjorda framställning.
Gr. Liljencrants: Det ser verkligen ut, som man riktigt
föresatt sig att ej vilja förstå denna simpla, för handen varande
frågan. Frih. Tersmeden yttrade, att genom det förslag, att penningarne
skulle i mån af afbetaluingarne öfverlemnas till Riksg.
Kont., skulle man likasom binda händerna på Fullmäktige och i
betydlig mån inskränka deras i 6:te punkten medgifna rättigheter.
Det är för mig alldeles obegripligt, huru denna simpla sak att öfverlemna
penningar till Riksg.Kont. kan få namn af att binda
händerna på BankoFullmäktige. Jag kan ej finna något annat
skäl för antagande af Ulsk:s förslag, än att detsamma ärafBankoUtsk:t
framstäldt och måste i följd deraf af R. o. Ad. antagas.
Jag vill i förbigående fästa upmärksamheten på ett af en
annan värd talare gjordt inkast, hvilket, enligt mitt förmenande,
ej kan betraktas annorledes än som en sofism. Han säger nemi.:
302
Den 21 Mars f. m.
»Skall Banken, som har sig ålagd skyldigheten att förvalta denna
fond, öfverlemna penningarne åt Riksg:sKont. för att Kont. sedan
skall få besväret med att åter utlåna desamma?» Den värde talaren
vet, lika väl som jag, att Riksg:sKont. en gång skall hafva
hela denna fond, hvilken oek genom Riksg:sKont. skall användas
för bestämda ändamål, och det synes alltså naturligt, att om, för
någon tid, influtne andelar af denna fond ej behöfva användas,
Riksg:sKont. beslutar om sättet för användandet under tiden.
Slutligen yttrade Frih. Tersmeden, att det naturligaste är, att
BankoStyrelsen fortfar att verkställa utlåningarne; jag deremot är
alldeles af motsatt tanke och bestrider att några utlåningar böra
ske, utan anser jag i stället att penningarne, i den man de inflyta,
böra omedelbarligen till Riksg.Kont. aflemnas, enda medlet,
hvarigenom vi kunna hafva förhoppning att en gång blifva qvitt
detta tiva diskontverk. Jag vidhåller för öfrigt min förra anhållan,
om att R. o. Ad. täcktes besluta, att efter 4:de punkten, under
nytt moment, tillägga det stadgande, som Hr Wallenberg i sin
reservation föreslagit.
Gr. Lagerbjelke: Hufvudfrågan är här, huruvida statslånefonden,
som ursprungligen varit afsedd till en nödhjelpsanstalt,
bör uphöra att finnas till, så snart penningarne kunna återfås,
eller om, sedan man återfått penningarne, desamma böra utlemnas
till nya låntagare, hvarigenom fonden fortfarande komme att ega
bestånd. Jag, för min del, kan icke, som jag förut yttrat, biträda
denna sednare åsigt. Att fortsätta med denna lånerörelse, kunde
vara äfventyrlig!, emedan man alltid löpte fara, att, när den en
gång skulle uphöra, icke törhända utan stora svårigheter blifva
i tillfälle att återfå sina penningar. Vid förra riksdagen, då fonden
upkoni, sade man, att den skulle upphöra vid näst påföljande
riksdag. Vid denna riksdag, då den således redan borde hafva
uphört, säger man, att den skall indragas inom slutet af år 1862.
Jag frågar Eder, M. Hrr, hvarföre man äfven nu, genom att fortsätta
utlåningen, vill söka tillintetgöra sträfvandet att upnå detta
önskansvärda mål eller att blifva qvitt detta lånesystem. Skulle penningarne
i annat fall blifva obegagnade? Ingalunda! ty i samma
ögonblick penningarne uphörde att finnas i statslånefonden, öfverlemnades
de till RiksgtsKont., hvilket nog skulle använda dem i
sin rörelse. Kontoret skulle äfven hafva lättare att disponera dem,
emedan detsamma ej vore så strängt bundet i afseende pä räntan.
Men, säger man, utlåningen i Riksg:sKont. sker efter så olika
grunder och i en så stor skala. Det iir fullkomligt sannt. Men
denna mindre skala, som man talar om var så nödvändig och
nyttig, då det var fråga om att hjelpa rörelsen för tillfället, bör
alldeles icke hädanefter bibehållas, då det är fråga om att komma
från denna lånerörelse
Hvad åter beträffar det af Gr. Liljencrants gjorda yrkande,
att nu genast besluta om ett nytt moments tilläggande till punkten,
kunde detta visserligen låta sig göra; men då tiden för frågans
afgörande ej i något afseende hastar, tror jag man i alla hän
-
Den 21 Mars f. ni.
303
seenden gjorde klokast att återremittera punkten, hvarom jag vördsamt
anhåller om proposition.
Hr v. Ehrenheim: Jag yrkar fortfarande om bifall å 4:de
punkten.
Frih. Stjernstedt: Da afsigten med mitt yttrande att ordet
»företrädesvis» skulle' förändras till ordet »endast», var, att vi ju
förr dess heldre måtte blifva qvitt denna lånerörelse, som inom
statslånefonden upkommit, och då jag finner att Gr:ne Liljencrants
och Lagerbjelke gjort framställningar i samma syftemål, ber
jag att, med afstående från mitt förra yrkande, få förena mig med
Gr. Lagerbjelke och begära återremiss af ilrågav. 4:de punkt.
LIr Bildt: Det skalle förefalla mig i högsta grad besynnerligt,
om B. o. Ad. nu skulle besluta att inga utlåningar finge fortgå, utan att
penningarne, i den mån de från låntagarne inflöte, skulle omedelbarligen
ingå till Riksg.Kout. Jag kan nemi. ej fatta, hvad det
vill säga, att först besluta om att statslånefondens medel fortfarande
få besörjas af R. Stms Bank, och sedan i en efterföljande
punkt vilja uphiifva detta beslut och öfverflytta denna rättighet
på Riksg.Kout. Jag vill visserligen icke bestrida, att ej Kontoret
kan på ett ganska fördelaktigt sätt sköta denna penningerörelse,
ej heller att det vore kanske det nyttigaste att densamma ju
förr dess heldre uphörde, men må man dervid ej förglömma, att,
om det här i Stockholm än vore af mindre väsendtlig betydenhet,
antingen dessa penningar förblefve i statslånefonden eller äterginge
till Riksg.Kont., och genom detsammas omsorg spriddes i allmänna
rörelsen, så är ej förhållandet detsamma med de i småstäderna befintliga
lånekoutoren, t. ex. i Malmö och Wisby; der finnas också
delar af statslånefonden. Det var nemi. ej längesedan Fullmäktige
till den sednaste omnämnde orten kemnade en för densamma ganska
betydlig summa. Om nu dessa penningar åter skulle indragas, så
kommo de visserligen Riksg.Kont. tillgodo och utspriddes förmodligen
genast i affärsverlden, men de återkommo aldrig lill de personer,
man afsett att hjelpa, nemi. jordbrukaren och näringsidkaren.
Det enda, som derigenom vinnes, är, att de mindre lånediskontverken
få sitta emellan för den större rörelsen.
Jag anhåller således, att R. o. Ad., för att ådagalägga konseqvens
i sitt förfaringssätt, måtte bifalla hvad Utsk:t i förev:de
punkt föreslagit.
Gr. Liljencrants: Den sfste värde talaren torde hafva besatt
ett misstag, då han föreställt sig, att här vore fråga om någon
väsendtlig rubbning i den ställning, de nuv:de låntagarne till
statslånefonden innehafva. Tvärtom har både jag och tvenne andra
ledamöter medgifvit, att det vore skäl att bereda all möjlig
lättnad i nuv:de låneinnehafvares ställning, och detta har man till
största delen sökt åstadkomma derigenom att gifva Fullmäktige rätt
att bestämma de tider, då inbetalningarne skola ega rum, likasom
301
Den 21 Mars f. m.
luiru stora andelar af lånesummorna, som efterhand böra afbetalas.
Samme talare säger vidare, att det ej vöre någon fördel att frångå
Utsk:ts förslag; ja! det är just derom vi f. n. strida. Ett särskildt
skäl för mitt tillvägagående, är det, att jag nemi. föreställt mig,
att det ofelbarligen under detta och nästa år, då så betydliga utländska
penningesummor indragas i landet, skall blifva vida lättare
för de enskildte att afbetala sina skulder, än om inbetalningen genom
ytterligare utlåning upskötes till en tid, då frukterna af nuvide
gynsamma konjunkturer voro försvunna.
På det att Utskit måtte blifva i tillfälle att pröfva de olika
meningarne, som inom Ståndet blifvit uttalade, afstår jag ifrån min
förra anhållan, och ber att få förena mig med Gr. Lagerbjelke om
propos. å återremiss af den förevide 4:de punkten.
Efter härmed fulländad öfverläggning och sedan H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels
återremiss af Utsk:ts uti förev:de 4:de punkt framlagda förslag, blef
propos. å förslagets antagande framstäld och besvarad med många
ja, blandade med nej; och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Gr. Liljencrants anhöll om votering.
Uplästes och godkändes följande voter.propos.:
Hen, som bifaller 4:de punkten af BankoUtsk:ts Mern. N:o
18, röstar
Ja;
den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, varder förenämnde punkt, på grund af deremot gjorda
anmärkningar, till Utsk:t återremitterad.
Vid voteringens slut hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 35.
Nej — 12.
Enligt före voteringen fattadt beslut åtskiljdes II. o. Ad.,
kl. V* till 4 e. m.
In fidem,
O. Urakel.
Ooct 21 Mara e. m*
305
9nsdag«n den 21 Nars I86Ö
Plenum kl. fi e. ui.
Justerades 2 prot.utdr. för förmiddagens plenum samt protokollet
för den 1 sisth Februari.
Fortsattes präfniflgefl af BankoUtslcrts Mern. Nro 18, med förslag
till vissa förändrade föreskifter angrde förvaltningen och utlåningen
af Statslånefondeus medel; Och blefvo de återstående örte,
örte och 7:de punkterna af IL o. Ad. bifallna.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
LagUtskrts den 14 dennes bordlagda Betänk. Nro 20, i anled. af
dels K. M:ts Nåd. Propos. med förslag till förordning angrde mord,
dråp och annan misshandel, dels ock enskilda motioner i enahanda
ämne.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- och Ekon.Utskrts d. 14
dennes bordlagda Betänk. Nro 41, i atd. af väckt motion angrde
sättet för tillsättande af lediga pastorat, om hvilkas delning fråga
blifvit väckt först efter färre inuehafvarens afgång.
Föredrogos, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
samma Utskrs d. 14 dennes bordlagda Betänk:» r
Nro 42, i ani. af väckta motioner om uphörande af skyldigäieten
för resande inom Sverige samt för Norr män vid resor till
Sverige att vara försedde med pass; och
Nro 43, i ani, af väckte motioner om ändringar dels i K.
Stadgan d. 21 Jan. 1855 om mått och vigt, och dels i K. Mrs
under samma dag utfärdade Nåd. Instruktion för Justerare af mått
och vigter.
Föredrogs, men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet, Sammansatta
Beviiln.-, Lag- samt Allm. Besvärs- o.
dennes bordlagda Betänk. Nro 4,
tillverkning.
Föredrogs ånyo Biddarh.Utskrts d. 7 och 10 dennes bordlagda
Utlåt. N;o 10, i ani. af Hr Anreps, Gabriel, motion om
understöd för fortsatt utgifvaude af »Svenska Adelns Attartaflor.»
H. IV. 20
306
Den 21 Mars e. m.
Hr Lilliehöök, Erik Gustal: Som Hr Anrep sjelf hos
R. o. Ad. endast anhållit om ett understöd af 2,400 rdr, samt den
gratifikation, hvilken Riddarh.Direkt:n tillstyrkt måtte honom för
ifrågav:de företag tillkomma, allenast upgår till 1,200 rdr, har jag
icke kunnat undgå finna, det Riddarh.Utsk:t varit måhända nog
gifmildt, då det föreslagit 2,500 rdr. Jag anhåller om H. Grms o.
Landtnäs propos. att summan måtte nedsättas till den af Hiddarh.-  Direktioneu föreslagna.
Gr. Wrangel, Tönnes: Jag vill endast med några få ord
tillkännagifva, att vid undersökning, huruvida det skulle kunna
vara möjligt för Hr Anrep att fortsättn ifrågavtde arbete med utgifvande
af »Svenska Adelns Ättartafior», ansåg Riddarh.Utskit, att,
för den händelse den föreslagna gratifikationen nedprutades till det
af Riddarh.Direktionen ifrågastälda belopp, skulle arbetet ovilkorligen
afstanna. Det var på denna grund Utsk:t kom till det resultat,
som Utlut:t. utvisar, enär Utsk:t fann oundgängligen nödigt
för arbetets fortsättande att öka summan. Hvad beträffar tillgången
för denna utgifts bestridande, vill jag, för att undanrödja farhågan
att medel dertill skulle saknas, omnämna, att Riddarh.kassan
icke har något att göra med, d. v. s. är skiljd från den s. k. reparationsfonden.
Derifrån och icke från Riddarh.kassan utgå de
utgifter, som på sednare tider drabbat Riddarhuset. På sätt Utlåt:t
utvisar, har Riddarhuskassan, oaktadt åtskilliga under tiden å densamma
anvisade extra utgifter, likväl sedan förra riksdagen under
tre år vunnit en tillvext af 14,155 rdr 29 öre eller af omkring
4,7 00 rdr årligen. Då derförutan Hr Tham afsagt sig utgifvandet
af Ståndets äldre protokoller, och följaktligen de derför årligen utgående
600 rdr komma att inbesparas, samt jemväl de till arfvoden
mellan riksdagarne åt Riddarhusets extraordinarie tjenstemän
anvisade 300 rdr årligen hitintills icke behöft anordnas, har Utsk:t
Uti anförde omständigheter funnit ytterligare stöd för det beslut,
uti hvilket Utsk:t slädnät. För i fråga v: de arfvode utgår alltså
egentligen endast en tillökning af omkring 1,600 rdr, och, detta
oaktadt, tillvexer dock Riddarhuskassan betydligt. Jag uprepar det.
För den händelse R. o. Ad. önskar att arbetet mätte fortsättas,
anser jag alldeles oundvikligt, att Pir Anrep erhåller de här föreslagna
2,500 rdr mot de af Utsk:t förelagda vilkor; och anhåller
jag således om Hr Grins o. Landtmts propos. å bifall till Utlåtit.
Hr v. Ehrenheim, Per Jakob: Då Gr. Wrangel redan
uttalat min åsigt i denna fråga, återstår för mig blott att förena
mig med honom.
Hr Lilliehöök: Denna Riddarhuskassans ställning synes
visserligen blomstrande; men, så vidt jag icke misstager mig, kommer
likväl kapitationsafgiften att fortfara och utgöras med samma
belopp, som efter förra riksdagen, eller 5 rdr. Efter den skildring,
man här gifvit oss öfver Riddarhusfondernas ställning, kan jag icke
undgå att finna, att, förrän några mindre nödvändiga utgifter må
Den 21 Mars e. m.
307
ifrågakomma, vederbörande måtte tillse, att, om oek denna kapitationsafgift
ännu icke kan belt och hållet borttagas, likväl någon
nedsättning uti denna afgift må kunna åvägabringas.
Hr Estenberg, Karl Kristian: Som Riddarb.Utsk:t tagit
noga kännedom om förev:de förhållanden, och man dessutom källner,
med hvilka svårigheter ett litterärt arbete uti vårt land ar
förenadt, kan jag för mili del icke undgå att instämma uti Utsk:ts
förslag. Uti dea stora skala, detta arbete är tilltaget, skulle man
kunna säga, att sjelfva författare-arbetet tager Hr Anreps hela
lifstid i anspråk, ty,—märken det, mine Hrr! — när detta arbete
väl en gång blir fulJhordadt, så har man ock allt skäl att befara,
att arbetarens kralter äro nära nog uttömda. Så omfattande är
detta arbete. Uti betraktande häraf, samt jemväl med hänsigt till
den outtröttliga möda, som med arbetets korrekturläsning är förenad,
skulle jag icke anse det vara R. o. Ad., i egenskap af Stånd, värdigt,
ej heller klokt, att hushålla och knappa in på lönen för ett
arbete, sora, i synnerhet för vårt Ståud, är gagneligt. I öfrigt får
jag säga, att de försigtighetsmått, hvilka Utsk:t vidtagit, för att
förvissa sig om arbetets utgifvaude, äro så långt gångna, att jag
omöjligen kan anse, att Utskrt gått öfver den gräns i liberalitet,
hvilken vi troligtvis litet hvar önska skall i någon mån ega rum.
På samma gång jag yttrar min öfvertygelse, att meningen är temligen
allmän för detta Utsk:s Utlåt., skulle jag högeligen beklaga,
om vi, vid delta tillfälle, af missförstådd hushållsaktighet eller
njugghet, icke skulle inse den stora vigten af arbetets utgifvaude,
icke allenast för vårt enskilda intresse, utan ock till hela fosterlandets
fromma uti historiskt afseende.
Jag röstar för bifall till Utsk:s förevrde Utlåt.
Frih. Leijonhufvud, Sten: Det är egentligen i ani. af
den siste talarens, Hr Esteubergs yttrande, som jag begärt ordet.
Han har nemi. låtit påskina, att detta arbete skulle vara af den
ursträckning, att det skulle t. o. m. uptaga motionärens hela lifstid.
Häraf kommer man till den slutsats, att den välde talaren antingen
förutsätter en temiigeu lång lifstid för motionären, eller ock, att
R. o. Ad. vid en kommande riksdag skulle ytterligare öka detta
anslag för ättartaflornas utgifvaude. Riddarh.Utsk;t, som förmenade
att de vid motionens inlemnande upgjorda kalkyler voro nästan
lågt tilltagna, har icke allenast med afs-.de derå föreslagit 100 rdr
utöfver hvad Hr Aurep sjelf upgifvit, utan äfven ansett såsom ett
vigtigt skäl för nämnde besluts fattande, att R. o. Ad. hädanefter
skulle vara befriadt från några vidare tillskott för detta arbete.
På grund häraf har Utsk:t tillstyrkt den runda summa af 2,500 rdr.
Jag får högeligen afstyrka att något afs:de må fästas vid
Hr Esteubergs i ämnet afgifne yttrande.
Hr Estenberg: Jag finner, att jag af dea nästföregale talaren
blifvit missförstådd, och får, med ani. deraf, förklara, alt då jag
yttrade, det detta arbete skulle taga författarens hela lifstid i aa
-
308
Den 21 Mars e. m.
språk, afsåg jag dermed, ej att sjelfva arbetet skulle uptaga hela
denna tid, utan önskade med dessa ord ut trycka den åsigt, att
sedan detta arbete blifvit fullbordadt, så är ock troligen HrAnreps
kraftfullaste tid dermed förfluten, enär, efter ett arbete, sora är förenadt
med så stora ansträngningar, arbetaren är, som man säger,
utsliten.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, samt H. Bxc. Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till Betänk:t och
dels att den ifrågav:de gratifikationen skulle, i enlighet med RiddarliusDirektionens
hemställan, bestämmas till 1,200 rdr rint, framstälde
H. Exc. propos. å bifall till Betänk:t, och, då dervid svarades
många ja, jemte några nej, förklarade ja hafva varit öfvervägande.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande samt bifölls
Riddarh.LTtsk:ts d. 7 och 10 dennes bordlagda Utlåt. N:o 11,
i ani. af återremiss af Utskits Mern. N:o 6.
Föredrogs samma Utsk:s d. 17 dennes bordlagda Utlåt. N:o
12, med hemställan om anslående af eu lifstidsränta åt Frih. Carl
Steffan Bennet.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fr.: Det är obestridligt att K.
o. Ad. står uti stor förbindelse till Frih. Bennet för det nit, Frihrn
såsom Ledamot af Riddarh.Direkt. ådagalagt. Om man dervid skulle
anmärka, att hans åtgöranden tillhört haus befattning, så måste
man dock erkänna den osparda möda han nedlagt, såväl på liiddarh.
Salens försköning, som för renovering af porträtterna elter
våra fordna Landtmarskalkar. Man kan icke vara nog erkänsam
för allt detta; men det sätt, hvarpå Riddarh Utsk:t velat uttrycka
detta erkännande, är, enligt mitt förmenande, icke lämpligt, eller
att R. o. Ad. skulle gifva lifstidspension åt en RiddarhusDirektör
för dess åtgöranden, under den tid han såsom sådan tjenstgjort,
när denne Direktör för öfrigt icke bestridt ifrågav. befattning någon
längre tid, åtminstone icke så lång, att någon lifstidspension
borde ifrågakomma.
Dessutom gifvas, mig veterligen, från förflutna tider icke några
exempel på belöning af denna art.
, Likväl och då jag. på grund af hvad jag ofvan anfört, anser,
att Frih. Bennets förtjeuster böra rättvisligen erkännas, samt att
alltså R. o. Ad. bör på ett eller annat sätt lemna honom ett minne
af dess tacksamhet, skulle jag, med afseende derå, att Frih. Bennet
redan erhållit R. o. A:s medalj i guld, vilja föreslå, att t. ex.
en större gratifikation må Frih. Bennet af R. o. Ad. tilldelas.
Med stöd af hvad nu anförts, anhåller jag om återremiss af
detta Uti.
Hr Ehrenhoff, Gust. Herm.: Den föreg, talaren har an
-
D'e n 21 Mars e. m.
304
fört mot Utsk:s förslag, att det skulle vara något ovanligt, att på
detta sätt gifva lifstidspension; men jag får, med afseende härå,
fästa den värde talarens upmärksamhet dervid, att det är någonting
ännu mindre vanligt, att en ledamot af ett RiksStånd sjelf
upträder såsom motionär uti egen sak; och likväl har R. o. Ad.
nyss beviljat den af honom gjorda begäran.
Ilvad derefter. Frih. Bennets åtgöranden för Riddarhuset beträffar,
så har jag varit i tillfälle att se, det de varit ganska mödosamma
och vidlyftiga, samt att Frihm, bland annat, med egna
händer renoverat alla taflor uti R. o. Ad:s samtals- och klubbrum.
Jag är förvissad, att Frih. Bennet derpå nedlagt betydliga kost
nader
och upoffringar.
Som jag anser det uti Utsk:ts förslag angifna sätt för erkännande
af Frih. Bennets förtjenster uti ifrågav. hänseende vara
det lämpligaste, anhåller jag om bifall till Utht.
Hr Rosensvärd, Joh. Henr.: På samma gång jag i det
hela instämmer med Frih. Tersmeden, ber jag äfven att få nämna,
att jag, i likhet, med honom, icke i något hänseende ifrågasätter
hvarken de förtjenster. Frih. Bennet haft, beträffande de reparationer,
som här blifvit verkstälda, eller 1!. o. Ad:s skyldighet att ersätta
honom för det besvär och den möda, han härför måst underkasta
sig; men derjemte har jag ytterligare några ord att i ämnet
tillägga.
Af förev. Uthde skulle man nemi. kunna draga den slutsats, att
lliddarh.Direkt:s öfriga medlemmar icke skulle hafva haft något
att göra med detta arbete. Så är likväl icke förhållandet; och
rättvisan skulle då synas fordra, att någon mention honorable äfven
dem tillkom, då R. o. Ad. varit belåtne med de vidtagna anordningarne.
Man kan taga alldeles för afgjordt, att Riddarh.Direkta
öfriga ledamöter icke velat eller kunnat undandraga sig att deltaga
i de beslut, som Frih. Bennet sedermera verkställt, och att
således en stor del af R. o. Ad:s tacksamhet äfven borde falla på
deras lott.
Med dessa ord vill jag icke, jag uprepar det, hafva på något
sätt förringat Frih. Bennets arbetsamhet, nit och outtröttliga bemödanden
för att bringa allt i den bästa form och ordning, utan
endast velat motsätta mig att Riddarh.Direktm i öfrigt må beröfvas
det lof, den med rätta tillkommer.
Jag röstar för återremiss.
Gr. Wrangel, Tönnes: Med anledning af den siste talarens
yttrande har jag endast velat nämna att Ridddarh.Direkt:s
instruktion innehåller, att bemälde Direktions ledamöter böra fördela
göromålen sig emellan. Till följd häraf har en upsigten öfver
behandlingen af frågor af juridisk natur, en annan öfver kassorna,
en tredje öfver det utvändiga, en fjerde öfver det invändiga. Sistnämnde
detalj har Frih. Bennet egentligen haft sig anförtrodd och
då detta arbete numera blifvit fullbordadt, har man ansett sig i
främsta rummet böra visa honom sin erkänsla för all derpå ned
-
Den 2! Mars e. m
lagt! möda. Detta med så mycket mera skal, som, för den Fländel
se ieke Frih. Bennet åtagit sig i fråga vale omsorg, någon annan
person säkerligen måst vidtalas att utföra hvad han nu verkställt;
och efter all sannolikhet skulle kostnaden på detta sätt upgått titt
långt högre belopp.
Jag röstar ior bifall.
Hr Lilliehöök, Erik Gustaf: Det är med anledning af
den siste värde talarens yttrande jag begärt ordet, för att, på
samma gång jag tolkar den tacksamhet, hvilken äfven jag lifligt
känner för den möda och det nit, Frih. Bennet på detta arbete
nedlagt, derjemte uttala den åsigt, att, då kändt är, att deli
inre inredningen af Riddarhuset blifvit fullbordad, men att detta
icke är händelsen, hvad de yttre anordningarne beträffar, lämpligast
vore, att, efter alla dessa arbetens afslutande, samtidigt taga dessa
frågor i öfvervägande, på det li. o. Ad. måtte komma i tillfälle,
att, i stället för nu föreslagna tilldelande af en lifstidspension,
möjligen kunna, på det för alla rättvisaste och mest samvetsgranna
sätt, gifva vedermäle af sin erkänsla.
I enlighet med denna min åsyftan hemställer jag fortfarande
em återremiss af Utlrt.
Frih. Leijonhufvud, Sten-, Det var i följd af Riddarbo
Direkt:s Berättelse, som denna fråga först utgjorde föremål för
Riddarh.Utsk:ts öfverläggning. Uti nämnde Berättelse fanns för
Kiddarh.Utsk:t redan en, så att säga, påstötning, att det skulle
vara lämpligt att föreslå någon ersättning för Frih. Bennet. Utskrt
ansåg fördenskull skäligt, att i dess till Ståndet rörande ifrågavale
Berättelse afgifna Memorial intaga ett slags godkännande och gillande
af Frih. Bennets åtgärder. Då Utsk;t så handlat, har Utskrt
ansett sig förfara på sätt vederbort. När nu denna fråga förekom
hos R. o. Åd. och blef återremitterad, begärde ledamöter af
Ståndet, att Utsk:t skulle inkomma med Uthde rörande den ersättning,
man skulle kunna gifva Frih. Bennet för hans utmärkta
förtjenster. Med kännedom derom, att Frih. Bennet redan tillförene
erhållit medalj, förutsatte Utsk:t, att K. o. Ad., med återremitterandet
af punkten, afsett att lemna Frih. Bennet ett mera
varaktigt uttryck af sin erkänsla; och, vid sådant förhållande,
kunde Utskrt icke finna något lämpligare än en lifstidsränta.
Sedan öfverläggningen ansetts afslntad samt H. Exc. Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels
återremiss af förevrde Ullåt:de, framställde H. Exc. propos. först
» bifall till Utl:t och sedermera på återremiss deraf, hvilka båda
propos:r besvarades med blandade ja och nej; hvaruppå och efter
det förnyad propos. å bifall till Utlåt:t blifvit gjord och med många
ja jemte några nej besvarad, H. Exc. förklarade sig nu hafva funnit
ja öfvervägande.
Anmäldes och lades på bordet KonstitutionsUtskis nedaunäomda
Mern, till R. St. nemi.;
Den 24 Mars f. m.
311
N:o 6, med förslag till ändring uti 17 § 2 mom. Riksd:s
Ordn., angående bestämmande af arfvode för BondeSt:ts Riksd.-  fullm.;
N:o 7, ang. det tillägg till 12 § Reg.Form., att Konungen
icke må utan R. St:rs samtycke blifva regerande Furste af utländsk
Stat;
N:o 8, med förslag till ändring i 70 g Riksd.Ordn., ang.
StatsRådets decharge för dess åtgärder;
N:o 9, med förslag till ändring i 85 § Reg.Form.; samt
N:o 10, med förslag till ändring i 50 § Riksd.Ordn., ang.
inskränkning af tiden för motioners väckande.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. V* 8 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 24 Mars 1860
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.utdr. för d. 21 dennes e. m. samt pleniprot.
för d. 4 sisth Febr. f. m.
Uplästes ett bos R. St:s Elektorer för val af Komiterade till
tryckfrihetens vård hållet prot. af följande lydelse:
År 1800 den 22 Mars samantriidde Rikets Högloft, Ständers
Elektorer för val af Komiterade till tryckfrihetens vård; och befunnos,
efter valsedlarnes öpuande, rösterna hafva utfallit som
följer:
RiksAntiqvarien och R. af K. N. O. Bror Emil Hildebrand,
24 röster;
Professoren och R. af K. N. O. Lars Magnus Enberg, 24
röster;
RiksArkivarien och K. af K. N. O. Johan Jakob Nordström,
24 röster;
Bibliothekarieu och R. af K. N. O. Johan Erik Rydqvist, 24
rö ster;
IIofr.Assessoren Frih. Carl Gustaf Leijonhufvud, 21 röster;
»12
Den 24 MaEs f. ra.
Professoren och R. af K. N. O. Nils Haqvin Selander, 2 i
röster;
Professoren och R. af K. N. O. Pehr Erik Bergfalk, 2 röster;
Just.Rådmanueu A. W. Björck, 2 röster;
Just.Rådet och R, af K. N. O. Johan August Södergren, 1
röst; och Auditören August Blauche, 1 röst.
Varande alltså RrksAntiqvarieo Bror Emil Hildebrand, Professoren
Lars Magnus Enberg, RiksArkivarien Johan Jakob Nordström,
Bibliothekarie» Johan Erik Rydqvist, Hofr.Åssessoren Frih.
Carl Gustaf Leijonhufvud och Professoren Nils Haqvin Selander
utsedde att vara Komiterade för tryeklrihetens vård.
Ut supra.
Fr. Piper. L. A. Anjou.
J. Selggren. Ola Svensson.
R. o. Ad. beslöt, att Exp;sUtsk;t skulle genom prot.-utdrag
vmderriittas om valet samt anmodas att upsätta och till RiksStåndeu
ingifva förslag till förordnanden för de valde.
Föredrogs och godkändes Exp.Utsk:s under N:o 48 afgift)»
förslag till R. St:s underd. skrifvelse, i anledning af väckt fråga
om anslags beviljande åt Adj. Mag. O. Torell för e» vetenskaplig
resa tilt Norra Isbafvet.
Vidare föredrogs, roen begärdes på bordet, samma Utsk:sskrifvelseförslag
N:o 49, ang. Sveriges och Noriges ömsesidiga förhållanden.
Anmäldes och lades på bordet
StatsUtskottets Utlåtanden;
N:o 7 6, i anleda, af K. M:s Nåd. Propos., ang:de »plåtande
af Arjeplougs skolebord till boställe åt skolmästaren derstädes;
N:o 77, i anleda, af K. M:s Nåd. Remiss å Dess och Rikets
KammarColidi berättelse angående Kungsgårdars oell ölriga Kronolägenbeters
förvaltning ifrån September månad 1856 till Oktober
1859;
N:o 78, i ani. af K. M:s Nåd. Remiss å Dess oell Rikets
KammarColhii berättelse om Sala silfververk» Ränteersättningsfond
för redogörelsetiden ifrån d. 1 Nov. 1854 till samma dag 1858;
N:o 79, i anleda, af K. M:s Nåd. Skrifvelse, ang;de förnyad
indelning af nyroterade jorden i Blekinge Län;
N:o 80, i anleda, af väckte motioner ang:de eftergift af eller
anstånd med arrendet för bostället Orum i Christianstads Län;
N:o 81, i anleda, af väckt motion angide förändrade föreskrifter
i fråga om de till gästgifverier anslagna räntor;
N :o 82, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om anslående af hvresersättning
ål Länsmännen i Frosta härads östra distrikt samt Färs
harads norra oell södra distrikt af Malmöhus län, emot afträdande
till Statsverket af deras bostadslägenheter; och
Den 24 Mars f. m.
313
N:o 83, i ani. af K. M:sNåd. Propos. ang:de öfverlåtande af
ett stycke mark från Eskilstuna Kungsladugård till egaren af
Eskilstuna mekaniska verkstad, Theofron Munktell, såsom byggnadstomt
för arbetarebostäder; äfvensom
Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets
Betänkanden:
N:o 6, i anledn. af väckt motion om anställande inom hvarje
församling af särskild Kassaförvaltare af Kyrkans och Folkskolans
medel, och N:o 7, i anledn. af väckte motioner om ändring i nu
gällande bestämmelser rörande underhåll af allmänna vägar.
Föredrogs ånyo LagUtsk:s d. 14 och 21 dennes bordlagda
Betänk:de N:o 20, i anledning af dels K. M:s Nåd. Propos. med
förslag till Förordning ang:de mord, dråp och annan misshandel,
dels ock enskilda motioner i enahanda ämne.
Gr. Sparre, Erik: Vid föreg:de Riksdagar har föredragningen
af LagUtsk:s Bétänk:den af sådant omfång, som det ifrågav:de,
och der förslaget innefattar flera §§, skett punktvis. R. o. Ad.
har då återremitterat de gg, mot hvilka grundade anmärkningar
blifvit gjorda, samt godkänt de öfriga; men med rätt för Utsk:t
att, om, i anledning af de beslutade återremisserna, Utsk:t komme
att företaga förändringar, som kunde föranleda ändring i de af
Stånden godkända gg, tillstyrka sådana ändringar.
Jag hemställer således, att Hr Gr. o. Landtm, behagade framställa
propos. till R. o. Ad. om samma föredragningssätt äfven
vid denna öfverläggning, sami om enahanda rättighet för Utsk:t
att vidtaga af behofvet påkallade förändringar i de godkända §§.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att Gr. Sparre hade
föreslagit, att föredragningen af ifrågav:de Betänk:de skulle ske
punktvis samt att R. o. Ad., lör den händelse att en del af §:ne
i Utsk:ts författnings-förslag komme att, på grund af gjorda anmärkn:r,
återremitteras, men en annan del bilöl lee, sk tille lemna
Utsk:t öppen rätt att, vid förslagets förnyade granskning, föreslå
de jemkningar i afseende å redaktm af de bifallne §:ne, hvilka kunde
finnas behöflige till följd af de förändringar, som de återremitterade
§:ue torde komma att undergå; hvarefter H. Exc. hemstälde,
huruvida R. o. Ad. bilölle hvad sålunda föreslagits, äfvensom medgåfve,
att med pröfniugen af ingressen till författuings-förslaget samt
deri förekommande rubriker finge anstå, intilldess förslagets samteliga
§:r blifvit genomgångne och afgjorde, enär ingressen och rubrikerna
vore föranledde af och hade afseende å förslagets innehåll
samt derföre först efter detsammas pröfning borde förekomma.
Ropades ja.
Till följd af detta beslut börjades föredragningen roed § 1.
314
D en 24 Mars f. in.
Hr Dalman, Wilh. Pr.: För min del kan jag icke biträda
den af LagUtsk:t föreslagna förändringen af denna g Utsk:s förslag
innehåller nemi., att, oaktadt lagen stadgar dödsstraff tor mord,
det likväl skall kunna bero på domaren, att efter pröfning af
mildrande omständigheter befria från dödsstraff. Denna latitud
tror jag vara högst betänklig. En annan sak är det, huruvida
dödsstraffet bör helt och hållet afskaffas. Men Utsk:t har i detta
hänseende uttryckt en åsigt, den äfven jag delar, nemi. att tiden
och det allmänna tänkesättet ej för närvarande tillåta dödsstraffets
borttagande för t. ex. mord, och då man i öfrigt för något fall
bibehåller detsamma, anser jag det vara af högsta vigt att, när
sådant brott är bevisadt, det må tillhöra ensamt Konungen
att utöfva benådningsrätten, när mildrande omständigheter sig
förete. Enligt Utsk:s förslag skulle det lätt kunna hända att begreppen
helt och hållet förvillades om arten af det brott, som
verkligen vore underkastadt dödsstraff eller icke. I skiljda landsorter
kunde genom olika åsigter hos underdomrarne för ungefär
enahanda förbrytelse vid den ena HäradsRätten dömas till dödsstraff
och vid den andra till lifstids arbete o. s. v. Jag hemställer
till en hvar, huruvida ett sådant godtycke vid lagskipnmgen
må kunna grundlägga en verklig vördnad för lagen och bibehålla
den skräck för dödsstraffet, som väl hufvudsakligen motiverar detsamma.
En annan omständighet, som äfven förtjenar att tagas
i betraktande, är den, att om HäradsRätts Utslag, som skall underställas
HofRiittens pröfning, vore mildare, det för HofRätteu skulle
blifva särdeles ömtåligt att skärpa straffet, och vidare, i fall HofRättens
utslag öfverensstämde med Under-Rättens, det för Högsta
Domstolen blefve ännu betänkligare att höja straffbestämmelsen.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag afstyrka den af Utsk:t
föreslagna förändringen och anhålla att i detta hänseende få instämma
uti en af Domprosten Knös afgifven reservation, hvilken
klart utreder förhållandet.
Den lyder sålunda:
»Mot det af Utsk:s pluralitet vid slutet af 1 § gjorda tillägget:
»Ar brottet under synnerligen mildrande omständigheter föröfvadt;
då må till straffarbete på lifstid kunna dömas»; får jag reservera
mig af följande skid: l:o. Detta tillägg innehåller en för
Svensk lagstiftning hittills okänd nyhet, som strider icke allenast
mot vår nu gällande lags stadgande:) om straff för mord, utan ock
mot ordalydelsen och syftningen i LagKomiténs Förslag till allmän
Kriminal-lag, Lagberedningens Förslag till Straffbalk och det
af K. M:t nu i Nåd. afgifna Lagförslaget, eftersom i alla dessa
lagförslag den ifrågavide §.n förekommer i alldeles enahanda ordalag
och utan det ofvananförda af Utsk:ts pluralitet gjorda tillägget;
2:o. Detta tillägg kan icke anses ega fast grund i det allmänna
rättsmedvetandet, då hvarken de högre domstolar, som öfver
LagKomiténs förslag till allmän Kriminal-lag Uthden afgifvit, eller
Högsta Domstolen, vid granskning af det nu förev:de K. Lagförslaget,
yttrat ett ord om nyttan och behöfligheten af ett sådant
tillägg; 3:o. Detta tillägg synes mig innebära en inre motsägelse,
D e n 24 Mars f. m.
31S
eftersom bestämmelsen »synnerligen mildrande omständigheter» icke,
efter min uppfattning deraf, kan sammnnstå med den i den närmast
föreg:de satsen gifna definitionen på mord, hvarjemte, om ock
motsägelsen skulle kunna bortförklaras, följden blefve, alt hrad som
bör betraktas såsom sällspordt undantag, skulle i viss mån till regel
uphöjas; 4:o. Icke heller synes mig af olikheten i den definition
på mord, som är gifven i 1734 års lag (»försåtligen och i
löndom») och den, som i det K. Lagförslaget förekommer (»i upsät
att döda, med berådt mod») skäl för det gjorda tillägget kunna
hemtas, ty, om än i visst hänseende den torra definitionen är inskränktare,
så är den ock i annat hänseende både obestämdare och
vidsträcktare, emedan, såsom LagKomitén i dess, förslag till allmän
Kriminal-lag bifogade, motiver sid. 48 yttrar, »af orden försåtligen
och i londoni ej följer, att gerningsmannen åsyftat den andras död,
eller ens föreställt sig den, såsom en möjlig påföljd af gerningen»;
5:o. Detta tillägg utgår från en sammanblandning af rättens oell
af nådens begrepp, hvilkas olikhet lagstiftningen icke kan misskänna,
utan att löpa i strid mot både de religiösa och de filosofiska principer,
på hvilka rättsvetenskapen ytterst hvilar och hvilkas tillämpning
äfven fordrar, att det största och svåraste brott måste beliiggas
med det största och svåraste straff såsom konstant regel, från hvilken
endast från nådens, men icke från rättens synpunkt, undantag
kan medgifvas; 6:o. Om ock genom det ifrågav:de tillägget, så
framt det skulle komma att i lagen intagas, en lindring i den
högsta domaremaktens göromål och ansvar kunde beredas, så skulle
denna lindring åstadkommas endast genom att till de lägre domst
olarnes bedömande öfverflytta hvad som måste förutsätta den vidsträcktaste
och allsidigaste öfverblick af hela rättstillståndet i landet,
äfvensom den klarsyntaste och mognaste pröfning af hvarje
särskildt läll, en öfverblick och en pröfning, som endast hos lagens
och samhällsordningens högste Vårdare och hans Rådgifvare
kan med full säkerhet påräknas. Endast härigenom kan ock full
enhet och likstämmighet vid afgörande af dylika ytterst maktpåliggande
och stundom mycket invecklade mål beredas».
Jag afslyrker fördenskull bifall till LagUtsk:ts tillägg och tillstyrker
att K. M:s Propos. i denna del må antagas.
H. Exc. Hr Erih. De Geer, Louis: Till en början ber
jag att få betyga Utsk:t min tacksamhet för den omsorgsfulla och
sakkunniga granskning, Utsk:t egnat åt behandlingen af K. M:ts
ifrågav:de Propos. Med tillfredsställelse har jag erfarit, att de i
Utsk:ts Betänk, föreslagna afvikelser från Proposm ej äro af den
vigt eller beskaffenhet, att jag deruti, ehvad dessa ändringar bifallas
eller icke, ser någon fara för att icke en lag i ämnet, som
är så väl behöflig, också skall komma till stånd. Likväl kan jag
icke obetingadt instämma i alla de af Utsk:t föreslagna ändringar,
och särskildt hyser jag någon betänklighet mot den i 1 § afsedda.
Med Utsk:t är jag visserligen ense derom, att dödsstraffet icke bör
tillämpas för hvarje begånget mord, och jag vill icke heller bestrida
riktigheten af Utskds upfattning af den Kongl. Nåden, trien
316
en 24 Mars f. m.
utom de betänkligheter emot stadgandet i lag af endast vilkorligt
dödsstraff för mord, hvilka nu blifvit af Hr Dalman anförda, och
de, som Utsk:t sjelft antydt, förekommer äfven, att då ovilkorligt
dödsstraff! är stadgadt för mindre grofva brott an mord, icke blott
i den ännu gällande delen af vår gamla brottmålslag, utan äfven
i de delar, som redan blifvit omarbetade, t. ex. för rån, så skulle
en inkonseqvens häraf upkomma. Inskjutandet af den föreslagna
latituden t i § af denna Förf. har också påkallat ökade strafflatituder
i de följande gg, der synnerligen mildrande omständigheter vid andra
brott förekomma. Deraf upstår icke blott den följd, att latituderna
i dessa §§ blifva större, än att de passa in med systemet
i sin helhet, utan sjelfva straffskalan blir till och med i viss mån
förryckt, om man jemför det ena brottet med det andra.
Min största betänklighet emot Utsk:ts förslag är likväl den,
att ett slags hinder skulle derigenom upställas emot ett sä vid
sträckt
begagnande af Konungens rätt att eftergifva lifsstraff, sorn
nu af Honom utöfvas. Mördaren benådas nu vanligen till iif
vet,
om endast någon mildrande omständighet kan upsökas, men
om lagen skulle stadga, att han må undgå dödsstraffet endast i det
fäll, att omständigheterna äro synnerligen mildrande, så ser jag
knappt, huru Högste Domstolen skulle kunna tillstyrka nåd för en mördare,
som blifvit dömd till döden; och om Utskrts åsigt om nåden
är riktig, borde dä också Konungen tveka att benåda en sådan
brottsling till lifvet. Sådant skulle likväl icke öfverensstämma med
allmänna tänkesättet, som, med rätta, önskar en sparsam tillämpning
af detta fasansvärda straff. Min tro är, att dödsstraffet en
gång skall försvinna ur Kriminal-lagen. Tiden är likväl dertill
ännu icke inne, men just derföre att stadgandet tillhör en öfver
gåugslagstiftning,
måste åt Konungens benådningsrätt i detta fall
afses ett rymligare fält än i andra fall.
På dessa grunder förenar jag mig i Hr Dalmans yrkande om
afslag å Utskits Betänk, i denna punkt och antagande af 1 § i
K. M:ts Propus.
Gr. Sparre, Erik: Frågan om dödsstraffets bibehållande i
Kriminal-lagstiftningen har, såsom det torde vara de flesta bekant,
länge varit föremål för de theoretiska lagkutiniges bepröfvande. Man
har talat vidt och bredt för och emot detta straff, undersökningar,
dem man benämnt »dödsstraffets filosofi», utan att frågan ännu kan
anses utagerad, och om man, såsom det skett i några länder, kommit
in pä praktikens område genom detta straffs borttagande, så
har, såsom det vanligen händer med för tidiga reformer, reaktionen
här inträdf, och utplånat deni. Så vidt jag förmår inse, arden
allmänna meningen i Sverige icke heller för dödsstraffets uphäfvande
och Utsk:t har ej hyst någon tvekan att föreslå K. St. att lemna
sitt bifall till K. M:ts Propos., hvari detsamma qvarstår. Men en
fråga är om det bör bibehållas; en annan för hvilka brott det bör
qvarstå, och orri såsom ovilkorligt straff. Hr Just.Statsmm har nyss
erkänt, såsom en oeftergiflig tidens fordran, en väsendtlig inskränkning
i dödsstraffets tillämpning. Frågan sammanhänger med upfattningen
Den 24 Mais f. m.
317
'ej allenast af kriminal-lagstiftningen, utan af samhället i allmänhet.
I äldre tider, då man upfattade Staten företrädesvis ur synpunkten
af en, den individuella viljan kulvande öfvermakt, sökte
man att återhålla oordningar genom utöfvande af stränghet, och
man bestämde straff i den lörmodan att genom sjelfva hotelsen
man skulle afhålla förbrytaren att begå brott. Det var klart att
man under sådana förhållanden ej var så nogräknad i den frågan,
huruvida ett straff verkligen motsvarade rättvisans fordringar. I
samma ändamål, och för att hämnas på den hatade förbrytaren,
sökte man vidare att genom stränga tillredelser och apparater,
hvarmed straff alltid omgåfvos, medelst sjelfva tillämpningen af
straffet söka afskriicka samhiillsmedlemmarue från brott. Erfarenheten
visade likväl att man var långt ifrån att lyckas, och att det
ganska ofta tvärtom hände, att, efter åskådandet af en af dessa
verkställda afrättningar, en viss råhet bemäktigade sig allmänheten
och just vid återvägen från åskådandet af detta bedröfliga skådespel
föröfvades nya brott. Förnuftet åter gaf vid handen att man ej
borde tillfredsställa hämdkänslan, utan endast söka åstadkomma den
rättvisa, samhället fordrade. Samtidigt med denna förändring i
åsigterna inträffade den förändring i upfattningen af samhället, att
detta betraktades ej blott ur svnpunkteu af makt, men såsom ett
uttryck af den allmänna viljan, hvilken måste vara bygd på rättvisa,
hvarförutan lagen otvifvelaktig! blefve blott en död bokstaf;
ty det är ej endast genom åklagare eller domaremaktens, utan genom
folkets erkännande af lagens rättvisa, som den blir verksam.
Utan detta erkännande, detta allmänna deltagande för lagens uprätthållande,
kan densamma icke, minst i det moderna samhället,
genomföras. Man undanhåller då af medlidande förbrytaren, i stället
för att befordra honom till straff. Men då man sålunda tog
till utgångspunkt ej mera att blott afskräcka från brott, roen att
gifva gerningen sin förtjenta lön, så insåg man, att det var omöjligt
för lagstiftaren att förutse de oändliga skiftningarna och olika graderna
af brottet; och då fanns ingen annan utväg än att bestämma
ett maximum och ett minimum af straff och sålunda öfverlemna
åt domaren att efter omständigheterna mäta straffet efter
brottet.
Det dröjde länge, innan det s. k. latituds-systemet i Sverige
antogs; man hyste länge tveken deremot; och jag bekänner att
jag äfven räknar mig till detta antal; roen äfven jag har funnit
att ingen annan utväg finnes, och man har genom de i sednare tider
antagna lagförändringar beträdt denna bana. Men, M. Hrr!
om jag i allmänhet mäste erkänna, att det ej går au att, såsom
fordom, bestämma ett absolut straff för brott i allmänhet, huru mycket
mera skäl måste det ej vara att denna grundsats antages i fråga
om de brott, vid hvilka kanske, mera än vid några andra, nyanser
kunna upsökas. Bland sådana brott måste räknas mord. Huru
oändligt många skiftningar af detta brott lia vi icke sett? Om jag
å ena sidan betraktar banditen, som endast af vinningslystnad med
oerhörd grymhet beröfvar en menniska lifvet; eller en son eller
dotter, sora, döf för naturens röst, mördar sin fader eller moder för
318
Den 24 Märs f. tn.
att åtkomma dess egendom och gör det någon gång till och
med på det grymmaste sätt; om jag betraktar giftblandaren, som
tillreder giftet med beräknande lugn och lägger det i födan; om
jag på ena sidan tager detta i betraktande och å andra sidan den
moder, som af oro öfver det barns framtid, som lion sjelf gifvit
lifvet, och sorn hon förutser skall blifva lika usel, lika qvalfull,
sorn det lif, hon sjelf framlefvat, af missförstånd faller på den tanken
att lion har någon slags rätt öfver det lif, hon frambragt, och
i sin förtviflan tager det af daga; eller om en fader af billig harm
dödar dea skändlige förföraren af sin oskyldiga dotter, hvilken skilnad
är det icke mellan dessa begge klasser af brott? Kunna vi väl
rimligen säga, att i ett samhälle, der straffet skall mätas efter brottet,
de förra och sednare böra träffas af samma straff.
Jag har talat blott om brottet; jag ber nu att få betrakta
straffet och tillika domarens ställning, dä han skall tillämpa lagen.
Enligt förslaget skall för mord dödsstraffet bibehållas. Med
mord menas enl. förslaget ett afdagatagande med berådt mod och
i upsåt att döda. Hittills har mord karakteriserats med ett försåtligt
och i löndom begått dråp. Det kan således icke förnekas,
att karakteren på mord efter K. M:s Propus, blir mera utsträckt
och mera omfattande än i gamla lagen. Dst är klart, att domaren,
då han vet, att den dom, hau fidler, skall träda i verket,
känner en viss oro, då han dömer en person för mord, vetande
att denna dom skall medföra ovilkorlig död. Man må icke undra
på, om han är böjd för den mildare meningen. Han har att undersöka,
huruvida de för mord angifna karaktererne förefinnas. Den
första var »i upsåt att döda»; den andra »med berådt mod». »Upsåtet»,
huru svårt är det ej att finna; och huru förledande fördomaren
att ej finna det, då hail derigenom undgår nödvändigheten
att döma till döden! — och det andra kännetecknet »berådt mod».
Den, som på förhand under flere dagar öfverlagt med sig
sjelf, innan han fattar sitt beslut att döda en person, handlar med
berådt mod; men äfven den, som efter endast en minuts öfverläggning
fattar ett sådant upsåt i det ögonblick, han närmar sig
utförandet, handlar med berådt mod. Hvilken oändlig skilnad
mellan den förre, som flere dagar öfverlagt, och den sednare, som
endast några minuter öfvervägt det steg, han tänker taga.
Ofvergår jag nu från allmänna bestämmelser till det närvide
tillståndet i vårt iand, så är det min mening, att lagstiftningen
bör sluta sig till det närv:de tillståndet; men om jag då frågar:
är det vanligt, att mördarne efler nu gällande lag, enligt hvilken
karakteren på mord är mindre omfattande, få för sitt brott gå till
döden? Nej! Det är alldeles icke vanligt. Jag påstår, att det
är högst sällsynt, att de, som dömas till döden för mord efter
42 kap. af 1734 års lag, undergå detta straff; ja, jag går ännu
längre: t. o. m. giftblandare få nåd. Jag tror, att tidsandan i
allmänhet fordrar, att man skall slösa med dödsstraffet; men
jag tror på samma gång, att den högsta benådningsmakten lätte
ligen
af den hos menuiskan inneboende naturliga mildheten förledes
att slösa med denna rättighet. Ilegeringsmakten bör för högst
Den 24 Mars f. m.
319
giillsynta fall spara benådningsrätten; hvaremot nu, då nåde-ansök*
liingar höra till ordningen för dagen, Konungen förledes att bevilja
dem äfven i sådana fall, då allmänna meningen ogillar eu
sådan benådning. Jag liar sjelf i landsorten varit vittne till sådane
ogillande!! och tror, att det är lagstiftningens pligt att laga
så, att sådana gränser må sättas för nådeansökningarne, att Regeringen
må kunna vara sparsam vid användandet af sin rätt i detta
hänseende. Man invänder, att bedömandet af dessa synnerligen
mildrande omständigheter, vid hvilkas inträffande lagen medgifver
nedsättning af straffet från dödsstraff till lifstidsfängelse, bör ej
medgifvas åt underdomaren; och hvarföre ej? Ar icke han, som
sett förhandlingarne, bättre än någon i tillfälle att bedöma de
mildrande omständigheterna, bättre än den, sorn bedömer dem efter
handlingarna. Om jag hos domaren ej kan förutsätta denna förmåga,
månne han icke lätteligen kan antagas sakna all skicklighet
att vid protms uprättande åt brottet och alla de omständigheter,
som karakterisera detsamma, gifva den färg, det bör hafva, på det
att Regeringen må blifva i tillfälle att bedöma, huruvida nåd bör
beviljas.
Jag för min del tror således, att LagUtsk:t gått tidens fordringar
till mötes på ett sätt, som ej borde väcka ogillande, oell
anhåller derföre om bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr v. Ehrenheim, Per Jakob: Då de grundsatser för
brottmåls-lagstiftningen, som Gr. Sparre utvecklat, äro följde såväl
i K. M:s Propos., som i LagUtskits Betänk., och då få, om än
någon, inom detta hus numera ifrågasätta deras riktighet, torde
det vara öfverflödigt att dermed vidare uppehålla sig. I den fråga
åter, der Proposm och Utsk:t skilja sig, eller om dödsstraff alltid
skall ädömas för mord, sluter jag mig till den Kongl. Proposrn.
En så inskränkt latityd, som den, som ligger uti rättigheten att vid
»synnerligen mildrande omständigheter» ådöma straffarbete på lifstid
i st. f. dödsstraff, synes mig icke vara till någon båtnad. Den medför
icke de fördelar, som en vidsträcktare frihet för pröfuingen onekligen
medför, men af det obestämda uti hvad som för synnerligen
mildrande kan anses, följer i alla fall en olikhet i tillämpningen
vid de särskildta domstolarne, som ej eller ovilkorligen kan i den
högsta instansen rättas, emedan hemställan ej eger rum, der ej
dödsstraff är ädömdt. Min öfvertygelse är dessutom, att, om hvarje
dödsdom, som i nådeväg kommer till K. M., tillika innehåller, att
några synnerligen mildrande omständigheter ej förekommit, skall
K. M., äfven om hans upfattning häruti skiljer sig från dorostolarues,
likväl finna det svårare att begagna sin rätt att gifva nåd, än
om domstolarne ieke haft att härom yttra sig, och, då jag anser,
att dödsstraff så sällan som möjligt må tillampas, måste jag motsätta
mig, hvad som, efter min upfattuiug, kan vara ett hinder för
benådningsrättens frihet.
Gr. Sparre har yttrat, att domaren i första instansen, som
haft brottslingen, vittnena och alla hörde personer inför sig, bättre
än de domstolar, som döma efter protokollen, kan bedöma om
-
320
Den 24 Mars f. m.
ständigheterne, och häruti skulle Hr Gr:n ofelbart hafva rätt, om
domaren i första instansen alltid eller oftast vöre en man af stor
erfarenhet och djup menniskokännedom; men vi veta något hvar,
att detta är långt ifrån att vara händelsen, och att tvertom unga
män, som för få år sedan inkommit på den juridiska banan, ofta
föra ordet i våra HäradsRätter, och om dem torde det vara vågadt
att i allmänhet låta Hr Grefvens yttrande gälla.
Jag anhåller om bifall till §:n, sådan den är affattad i den
Kongl. Proposm.
Ilr Olivecrona, Knut: Då LagUtsk:t här i 1 :sta g ut
talat
en i lagen icke förut befintlig grundsats, eller att för mord
skulle stadgas icke ett absolut straff, nemi. dödsstraffet, utan att
domaren skulle ega rätt att, der brottet vore begånget under synnerligen
mildrande omständigheter, ådöma gerningsinannen straffarbete
på lifstid, var det ej oväntadt att ett sådant förslag här
skulle röna motstånd; tvertom skulle det hafva förvånat mig, om
icke en eller annan röst bland R. o. Ad. höjt sig deremot. Sä
var förhållandet första gången införandet af latituds-systemet föreslogs.
Detta system för domarens pröfning mottogs till en början
med mycket misstroende och rönte genast ett ganska starkt motstånd.
Och vi kunna lätt erinra oss huru vid 1844 års Riksdag
många röster höjde sig mot lagberedningens förslag i nämnde syftning.
Sedermera hafva författmr ul kommit ang:de stöld och bedrägeri,
hvari latitudsystemet finnes öfver allt tillämpadt. Man har
icke haft ani. att ångra det steg, som blef taget, dä dessa författmr
utfärdades. Förslaget till ny lag ang:de dråp och mord och annan
misshandel har nu också uptagit samma latitudsystem Nu är frågan
visserligen icke om latitudsystemet, utan om äfven för ett af
de svåraste brotten eller mord det absoluta straffet skall qvarstå,
eller om det skall tillåtas att få bero på domarens pröfning att,
der synnerligen mildrande omständigheter äro för handen, välja ett
annat straff, nemi. lifstids straffarbete. Det är denna princip i
lagstiftningen att icke stadga absoluta straff, utan hellre alternativa,
der ej en latitud med afs:de på en enda straffart kan tillåtas, som
i sednare tider gjort sig gällande icke blott hos oss, utan oek i
främmande länder; och jag är öfvertygad att det är en gifven tendens
hos alla civiliserade tolk att vilja ur lagarna borttaga de absoluta
straffen. Man har visserligen här på detta rum invändt,
att, om man antager LagUtsk:ts förslag, en betänklig oreda skulle
upstå i lagtillämpningen, enär de särskilda domrarne i landsorterna
vid lagens tillämpning skulle följa olika grundsatser vid användningen
af dödsstraffet. Men alldeles samma anm. gjordes också
emot latitud-systemet. Och erfarenheten har dock visat att den
befarade ojemnheten i lagtillämpningen varit öfverdrifven och utan
all betydenhet. Detta inkast är derför, enl. min öfvertygelse, icke
af någon vigt för frågans rätta bedömande.
Om man kastar en flyktig blick pä kriminalrättens historia,
torde det tillåtas mig att fästa upmärksamheten derpå, huru väsendtligt
-
Den 24 Mars f. m.
321
sendtligt åsigterna ang:de dödsstraffet under tidernas lopp förändiat
sig. Om man tager i betraktande våra äldsta, i skrift bevarade
lagar af en ålder af omkring 600 år, huru olika användes ej straffen
då emot nu? Då t. ex. belädes en stöld af en half marks
värde, det är 10 rdr, med dödsstraff, hvaremot, om någon dödade
en annan, och det icke skett svikligen, saken ansågs af ringa betydenhet
och kunde försonas med penningar. Sedermera under
loppet af 15:de, 16:de och 17:de århundradena ansträngde lagstiftaren
all sin upfinningsförmåga för att påhitta utvägar att nyansera
straffen och i synnerhet att gifva åt dödsstraffet många qvalifikationer.
Dödsstraffets användning för en mängd brott ökades icke
blott i allmänna lagen utan äfven i särskilda författn:r. Man beliöfver
härvid blott erinra sig jagtlagarna från 17:de seklet, deri
dödsstraff intogs för skjutandet af vissa fridlysta djur. När 17 34
års lag utkom, bibehölls visserligen ännu dödsstraffet, för ganska
många brott, men en betydande inskränkning i dödsstraffets användande
inträffade genom den stora, för sin tid särdeles märkvärdiga,
lagreformen vid riksdagen åren 1788—^89. Denna inskränkning
väckte då stor upmärksarahet, alldenstund man trodde att brottens
antal skulle på ett fruktansvärdt sätt ökas. Man invände, då det
var fråga om borttagandet af dödsstraff för trolldom, att detta steg
skulle bringa Guds förbannelse och olyckor öfver landet; men.dödsstraffet
borttogs för trolldom och inskränktes till ett ringare antal
af brott än förut varit händelsen, oaktadt allt motstånd vid nämnde
Riksdag, utan att erfarenheten bekräftat att brotten sedermera ökats
eller andra olägenheter inträdt. Sedermera hafva åsigterna allt
mer och mer förändrats i afs:de på dödsstraffets användande och
om man äfven är ense derom att dödsstraffet bör bibehållas förde
grofsta brotten, så är det dock en tendens derhän, att dödsstraffet
ej bör vara absolut stadgadt. En blick på förhållandet i främmande
land visar alldeles samma resultat. I England qvarstod
dödsstraffet ännu år 1819 på ej mindre än 223 ställen i lagen;
men genom de reformer, som den Engelska kriminal-lagstiftningen
derefter undergått, och sednast år 1837, kr dödsstraffets användande
betydligen minskadt och qvarstår f. n. allena såsom straff för mord,
mordbrand, högförräderi och rån under försvårande omständigheter.
I ganska många fäll, då tillfälle dertill gifves, frikänner också juryn
heldre äu den förklarar den anklagade skyldig, blott derföre,
att folkopinionen betraktar dödsstraffet såsom varande för strängt
äfven vid nämnde brott, så snart några mildrande omständigheter
förekom mit.
Man har också exempel på länder, der dödsstraffet är helt och
hållet afskaffadt. såsom i Toskana. Der afskaffades detta straff
första gången 1786, sedan det derförut icke under 20 års förlopp
varit tillämpadt. Det återinlördes år 1790 af Fransmännen; och
nu mera, sedan 1830, har ingen dödsdom der gått i verkställighet
och likväl är säkerheten till person ingenstädes större i hela Italien
än just i Toskana. Dessa fakta synas mig gifva stöd åt den åsigten,
att man här i Sverige går ett steg framåt till samma mål gell.
IV. , 21
322
Den 24 Mars f. m.
nora att hos oss borttaga det absoluta straff för mord. som hittills
varit stadgadt, och i stället antaga det förslag, som Utsk:t framlagt.
Jag skulle också tro att, om man envisas att bibehålla det absoluta
dödsstraffet för mord, så blir följden allena den, sedan begreppet
mord genom detta förslag ej obetydligt blifvit utvidgadt, att
domaren blir ytterst tveksam då han skall döma efter första g, och
att han skall söka undgå svårigheterna derigenom att han förklarar
bevisningen otillräcklig med afs:de på den hufvudkarakter. som just
utmärker mord och skiljer detta från enkelt viljadråp. Detina hufvudkarakter
är berådt mod och afsigten att döda. Om också berådt
mod kan styrkas af omständigheterna, blir dock sjelfva afsigten
att döda ytterst svår att leda i bevis annorledes än genom den
anklagades egen bekännelse; och på egen bekännelse af den.brottslige,
utan att erkännandet vinner tillräckligt stöd af omständigheterna
får han ej dömas till döden; hvilket föranleder, att, så snart man
kan upleta något, som försvagar bevisningen, skall domaren förklara
att ani. ej förefunnits att döma den anklagade för mord enl.
§ 1, utan att han skall bestraffas efter 3 g för dråp.
Det har blifvit anmärkt att, hvad LagUtskit här föreslagit,
vore i strid med hvad LagKomitén och Lagberedningen förut proponerat.
Hvar och en torde dock finna, att hvad Utsk:t i detta
hänseende föreslagit är i full konseqvens med de principer, som
i sednare tiders lagstiftning blifvit uttryckte, eller att ej bibehålla
något absolut straff. På samma gång man vill bibehålla detta absoluta
straff, tillkännagifver man dermed, att man ännu qvarstår
på afskräckningsprincipens ståndpunkt. Men då man i sednare tider
blifvit temligen ense derom, att det icke är lämpligt att upställa
strafflagar, grundade på theorien om afskickning från brott
genom sträuga straff, utan att strafflagar böra anordnas på principen
af rättvisa, på det sätt, att straffet skall mätas efter brottets
beskaffenhet, så bör äfven denna grundsats, vid bestämmandet
af straffet för mord, vinna tillämpning. Såsom Gr. Sparre bevisat,
kan mord förekomma under de mest varierande omständigheter,
än under särdeles försvårande och än ganska ofta under synnerligen
förmildrande omständigheter; och då detta ej kan förnekas,
synes det mig vara med rättvisan mest öfverensstämmande att väl
stadga dödsstraffets tillämpning, såsom regel, men att tillika medgifva,
såsom ett undantag, att då det verkligen visar sig, att^mildrande
omständigheter äro för handen, straffet må af domaren
kunna bestämmas till straffarbete på lifstid.
Jag tror således att LagUtskit ej saknat skäl, då Utskit, anseende
det vara öfverensstämmande med den tendens, som i nyare
tiders lagstiftning uppenbarat sig, stadgat alternativa straff för
mord.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, får jag derföre
vördsamt yrka bifall till Utsk:s förslag.
Hr Adlercreutz, Axel: Det synes mig att ali vidlyftigare
diskussion, angående dödsstraffets rättmätighet och lämplighet,
är alldeles öfverflödig, då Utsk:t och alla talare äro ense derom,
Den 24 Mars f. ra.
324
att för mord dödsstraff skall vara regel och att undantag må
ega ram endast då brottet skett under synnerligen mildrande omständigheter.
Frågan är sålunda blott, huruvida detta uudantagsstadgande
bör ingå i sjelfva lagen, och om följaktligen straffsänkningen
skall vara beroende af domareus pröfning eller K. M:s benådningsrätt.
Fäster man sig härvid först vid konseqvensen i lagstiftningen,
hvars bevarande naturligtvis är af stor vigt, finner man genast att
i åtskilliga på sednare tider utfärdade kriminalförfattningar dödsstraff
blifvit bibehållet såsom ovilkorlig påföljd för brott af en i
allmänhet vida lindrigare karakter än det nu ifrågavarande. Så är
förhållandet med rån, dervid någon afhändts lifvet, på sätt här redan
blifvit under diskussionen anmärkt. Ett annat fall ber jag
att få anföra. I K. Fridlysaingsstadgan för allmänna kanal- m.
fl. anläggningar af den 18 Januari 1855 är ovilkorligen dödsstraff
stadgadt för den, som äfven blott i tanklöst lättsinne å dylika
anläggningar förorsakar skada, derigenom menniskolif spilles, så
framt skadan är af beskaffenhet, att den brottslige bort kunna
inse, att sådan olycka deraf var att befara.
Men, om än man skulle tänka sig, att inkonseqvensen kunde
vid en blifvande kodifikation af kriminal-lagen varda afhjelpt, återstår
dock den efter mitt omdöme ännu vigtigare frågan, huruvida
någonsin tili domaren skall öfverlemnas pröfningen af de vid brott
undantagsvis förekommande, synnerligen mildrande omständigheter, de
der just till följd af sin specifika beskaffenhet ej kunna i allmänna
lagen närmare bestämmas. Enligt Utsk:ts i Betänk:t. gjorda, af
mig till alla delar godkända utveckling af den Konungen tillkommande
benådningsrätt, bör dennas tillämpning icke vara beroende
af Regentens personliga gunst eiler godtycke, ntan hvila
på särskilda, med det begångna brottet förknippade omständigheter
af den beskaffenhet, att antagas kan, att, derest de stått för lagstiftarues
ögon vid bestämmandet af straffmåttet, detta ej skulle
blifvit det i lagen stadgade, men tillika af den speciella natur,
att ett uttryck derför ej kunnat i lagen gifvas. I)et är således
just på grund endast af dessa synnerligen mildrande omständigheter,
som benådning bör ega rum, och detta supplement till lagstiftningen
har ansetts vara af den höga och grannlaga beskaffenhet,
att den bort anförtros allena åt Konungen, som vid dess utöfvande
tillika hade att dessförinnan höra Högsta Domstolen.
Genom antagande af LagUtsk-.s tillägg i den lista §:n skulle nu,
i fråga om mord, den benådningsrätt, som hittills i afseende å alla
brott af Konungen ensam utöfvats, tillkomma fyra särkilda instancer,
nemi. UnderRätt, IIofRätt, K. M. i Högsta Domstolen
och K. M. i Konseljen, oeh deraf de två sista instancerne, hvilka
möjligen komma att stadna i olika beslut, finge dessa, till föga
fromma för anseendet, i samma Utslag expedierade. Hvarken i
fråga om mord eller andra brott kan jag anse en sådan förändring
lycklig och tror derföre, att ur förslaget böra utgå alla de stadganden.
oter bestämmandet af ett lindrigare straff vid inträffade
324
Den 24 Mars f. m.
synnerligen mildrande omständigheter blifvit åt domaren öfverlemnadt.
I enlighet med dessa mina åsigter, yrkar jag, hvad l:sta §:n
angår, afslag å Utsk:s förslag och bifall till K. M:s Propos.
Gr. Sparre: Jag ber att med några ord få bemöta några af
de inkast, som blifvit gjorda mot mitt förra yttrande, samt dessutom
göra några tillägg till detsamma. Man har sagt, att det
skulle stå illa tillsammans, ej allenast med 1734 års Missgerningsbalk,
i hvad deraf återstår, äfven med de på sednare tider utfärdade
författningarne, att ej bibehålla det absoluta dödsstraffet för
mord. Hvad nu först och främst denna inkonseqvens angår, måste
vi besinna, att vi äro på vägen att omarbeta vår Kriminal-lag,
och jag antager, att detta är sista steget, innan en helt ny Kriminal-lag
genom en kodifikation af författningarne om stöld, rån
och bedrägeri samt den nu ifrågavarande kommer att antagas. Då
blir frågan, huruvida de skeende föräudringarne böra genomföras
nu eller vid den slutliga kodifikationen. Jag har varit af den
åsigt att den princip, hvarpå K. M. och Representationen vill hafva
den nya lagen byggd, skall uttalas i de tid efter annan utkommande
lagarne och att de skeende kodifikationerne icke böra blifva
annat än en saramanjemkning af de principer, som redan blifvit
antagne. Således är, enligt denna åsigt, tiden nu inne att fatta
sitt beslut.
En af de talare, som yttrat sig, sedan jag sist hade ordet,
har sagt att hans åsigt är att dödsstraffet bör i högst sällsynta
fall tillämpas. Hvartill tjenar det då, att i lagen uttala detta
straff såsom ovilkorligt, ehuru man endast i högst sällsynta fall vill
tillämpa det? Blir det icke i sådant fall ett blott skrämskott, som ingen
fruktar? Lagen bör tillämpas, så vidt möjligt, utan benådning-
och denna till högst sällsynta fall sparas. Sådan är min
åsigt.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Lika med flere föregående
talare, delar äfven jag den åsigten, att dödsstraffets tillämpning
bör inskränkas; roen jag kan dock ej deraf finna anledning
att biträda det förslag, Utsk:t i nu förev:de fall framställt. I motsats
mot den siste värde talaren vågar jag påstå, att hittills åtminstone
har mord räknats till sällsynta brott inom landet, och
att sätta dödsstraff såsom ovilkorlig påföljd för detsamma, kan enl.
min tanke ej föranleda till någon stridighet emot de grundsatser,
som vid lagstiftningen hittills blifvit följda, så mycket mera som
alla förslag, hvilka på sednare tider blifvit framstälda, gått i enahanda
rigtning, som det af K. M. till R. St:rs pröfning nu öfver
lemnade.
En talare har påpekat, att det ifrågav:de förslaget skulle
innefatta en konseqvent tillämpning af det s. k. latityd-systemet
och af de åsigter, som sedan 1844 gjort sig gällande. Andra talare
hafva, som mig synes, på ett öfvertygande sätt visat, att den
konseqvens, som här blifvit ådagalagd, snarare kan anses innebära
en inkonseqvens.
Den 24 Mars f. m.
325
Vid de förändringar i strafflagen, som efter 1844 blifvit vidtagna,
liar man i allmänhet gått varsammare till väga med latitydsystemets
användande, än som var fallet i det vid 1844 års Riksdag
handlagda förslag till ny strafflag. Man har t. ex. fortfarande
bibehållit en straffart, som i 1844 års lagförslag var föreslagen
att borttagas, nemi vatten- och brödstraffet; och i öfrigt sökt att
göra öfvergången från det förutvarande till det nya, som man velat
införa, mindre skarp. Utskt har, såsom mig synes, utan fullt
giltiga skäl nu beträdt en annan bana, och det har af flere talare
blifvit visadt, att, långt ifrån att af den ifrågasatta förändringen
en mildare strafftillämpning skulle komma att göra sig gällande,
man snarare kunde hafva att befara motsatsen.
Jag anhåller om bifall till K. M:s Nåd. Propos.
Frih. Armfelt, Magnus: Då jag af innersta öfvertygelse
biträdt LagUtsk:ts förslag i detta fall, har jag ansett mig skyldig
att utveckla de skäl, som föranledt mig dertill. Det har icke varit
en filantropisk eller sjuklig åsigt derom, att vissa straff voro alltför
stränga, för att någonsin böra tillämpas ens för de grofsta
brott, för hvilka de blifvit i lag stadgade. Men det har varit fast
öfvertygelse, att det ej är riktigt, att, då en dödsdom afkunnas,
såväl den dömde, som den dömande vet, att densamma icke kommer
att gå i verkställighet. Jag får för detta mitt påstående, att
dödsdomar, om ej aldrig, så åtminstone ytterst sällan gå i verkställighet,
åberopa exempel ej blott från vårt eget land, der, i anseende
till lagstiftningens beskaffenhet i just de delar, om hvilkas
förändring nu är fråga, otvifvelaktig! dödsstraff alltför ofta ådömas,
utan äfven från andra länder, hvarest nämnde straff' nästan endast
är bibehållet för mord. Den utmärkte kriminalisten Mittermaier
har nemi. i ett icke längesedan utkommet arbete uplyst, att i dessa
länder knappast T/10 af afkunnade dödsdomar verkställas.
Det var kanhända oförsigtigt al Utsk:t att framställa detta
förslag, då ej blott K. M:s Propos., utan äfven Lagberedningen
och LagKomitén, pä hvilkas arbeten K. M:s Propos. är grundad,
ej tala om denna af Utsk:t föreslagna modifikation; men i detta afs:de
torde det tillåtas mig anmärka, att rättsvetenskapen ej står stilla, utan
ständigt utvecklas, och att det således, med all aktning för de åberopade
auktoriteterne, är ganska naturligt att, då det är 35 år
sedan LagKomitén, och ej obetydlig tid sedan Lagberedningen afgåfvo
sina förslag, Utsk:t vågat anse vetenskapen numera hafva
kommit till den förändrade åsigt, att det vore rättare att utsträcka
latituden jemväl till detta fall. Utskrt har, för att gå hittills
gällande åsigt.er till möte, ej föreslagit straffarbete på lifstid såsom
alternativ med dödsstraff, utan endast såsom kunnande af domaren
ådömas, då omständigheterne äro synnerligen mildrande. Och detta
anser jag, för min del, såsom på en gång så öfverensstämmande
med de åsigter om latituds-systemets företräden, som lt. St:r genom
de vid sednaste riksmöten antagna lagar om stöld och rån, samt
om bedrägeri och förfalskning, måste anses hafva gillat, och sä
326
Den 24 Mars f. m.
moderadt affattat, att jag anhåller om proposition på bifall till
Utskits Betiink. i denna del.
Hr Adlercreutz: Jag skulle icke ännu en gång uptaga
B. o. Ad:s tid i denna fråga, såvida icke Frill. Armfelt, i fråga om
det sätt, hvarpå benådningsrätten hittills utöfvats, haft ett yttrande,
som möjligen kan missleda det Höglofl. Ståndet. Efter den fleråriga
erfarenhet, jag såsom föredragande i Högsta Domstolen eger,
tror jag mig kunna försäkra, att knappast V10 af de för brott af
nu i fråga vale beskaffenhet afkunnade domarne innehålla en benådning
från dödsstraffet. Då den tiden kommer, att, såsom Hr Frih.
Armfelt yttrade, l/in af dödsdomarne ej tillämpas, och då en sådan
utöfning af benådningsrätten af allmänna föreställningssättet i landet
upbäres, då torde oek tiden vara inne att införa de alternativa
straffen, roen då ej vidare såsom undantag, utan såsom regel.
Frih. Hermelin, Carl Samuel: Jag vill ej uprepa, hvad
förut blifvit yttradt, utan endast fästa upmärksamheten derpå, att
i händelse icke K. M:s förslag antages, utan ett nytt förslag, så
kan det vara tvifvel underkastadt, huruvida ändring uti denna föreslagna
förordning kommer att. godkännas, enär man kan ega skäl
betvifla, att Konungen frångår den öfvertygelse, som Han, jemte
sine Rådgifvare och Högste Domstolens Ledamöter, hyser, grundad
säkerligen på en föregrde noggrann pröfning vid lagförslagets framlemnande.
På grund af hvad jag anfört, får jag förena mig med dem,
sorn yrka bifall till K. M:s Nåd. Propos.
Hr Cederschiöld, Rob. Theofr.: Så länge dödsstraffet
skall i lagen qvarstå, anser jag, att det alltid bör ådömas den,
som med berådt mod begått mord, och att således några mildrande
omständigheter ej vid domstolarne få tagas i betraktande för den,
som begått detta brott, utan må dessa mildrande omständigheter
af K. M. tagas i öfvervägande vid benådningsrättens utöfning.
Jag anhåller derföre om bifall till K. M:s Propos.
Frih. Armfelt: Jag vill endast nämna, i ani. af Frih. Hermelins
yttrande, att detsamma grundar sig på ett missförstånd,
ty Högsta Domstolen har ej fått sig updraget att yttra sig om
företrädet emellan 2 förslag, K. M:s och det af LagUtsk:t afgifna,
och kan således icke anses, derigenom att det gillat det förra förslaget,
hafva uttryckt ett bestämdt ogillande af dea åsigt, det sednare
innehåller. Det återstår ännu att erfara Högsta Domstolens
åsigt i denna del, och sättet att erfara sådant är att antaga Utsk:ts
Betänk. •— hvarom jag således ånyo anhåller.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats fulländad, samt H.
Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till
§:n och dels afslag derå, samt antagande af 1 § uti den af K M.
föreslagna förordningen, framstäldes propos. först å bifall till §:n,
Den 24 Mars f. tu.
327
dervid svarades starka nej, blandade med flere ja, samt sedermera
på afslag å §:n och antagande af § 1 i K. M:s förslag, hvilken
sednare propos. besvarades med starka ja, blandade med nej; och
förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Frih. Hermelin: Jag hemställer, att R. o. Adis beslut måtte
kommuniceras MedStånden.
Gr. Sparre: Jag vill visserligen icke motsätta mig, att R.
o. Ad:s mening må blifva bekant för de öfriga Stånden; men som
det förr ej varit vanligt, att ett Si and genast meddelar MedStånden
sitt beslut, liksom för att gifva deni en ledning, då Utsk:t vid
frågans öfvervägande alltid fäster afs:de vid hvarje Stånds beslut,
i den mån Utsk:t anser det kunna vara lämpiigt, vågar jag anhålla
om afslag å Frih. Hermelins förslag.
Frih. Hermelin: Då mitt förslag tyckes röna motstånd, öfverlemnar
jag till Hr Gr:ns o. Landtm:s samt R. o. Ad:s pröfning,
huruvida något afs:de bör fästas vid mitt yrkande eller ej.
Efter framstäld samt med blandade ja och nej besvarad propos.
å bifall till det af Frih. Hermelin nu väckta förslaget, gjordes
propos. om afslag derå, och då dervid svarades mångå ja, jemte
åtskilliga nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
§ 2.
Hr Dalman: Då frågan om lagstiftning ang:de försök till brott
i allmänhet befinner sig i ofullständigt skick, och då denna fråga
verkligen erfordrar en annan afhandling i lagen, anser jag det icke
vara tillrådligt, att i afs:de på denna punkt nu göra några bestämmelser.
Lika med de fleste ledamöter af Högsta Domstolen, anser jag
således att denna § bör ur förslaget utgå.
Gr. Sparre: Om man vill fortsätta den bana, som redan i
1734 års lag blef följd, nemi. att i vissa fall bestraffa försök till
brott, så bör väl försök till mord framför andra bestraffas. Enl. min
öfvertygelse, är det en stor åtskilnad mellan försök till mord och försök
till dråp, och bestraffandet af det förra fordrar ej oeftergifligen,
att äfven för det sednare lagstiftaren måste bestämma särskilda
straff. Hvilket slagsmål som helst, der, som Hrr:ne veta, man
vanligen måttar åt hufvudet, skulle just af denna anledning kunna
rubriceras såsom försök till dråp; men man kan sannerligen ej gå
så långt i lagstiftningen för försök, och det är ej heller nödvändigt,
emedan 11, 12, 13 och 14 §§ i det följande stadga ansvar
för slag i allmänhet; och försök till dråp kan med tillämpning af
dessa §§ ganska väl bestraffas.
Helt annat är det med försök till mord. Jag antager, att
någon lagt sig i försåt för en person och vill med ett bösskott
328
D en 24 Mars 1. m.
mörda honom, men kulan träffar plånboken och skadar honom sålunda
icke. Bör ett sådant försök till mord lemnäs ostraffadt?
Just öfverläggningen i detta sednare fall, sorn skall bevisas, utesluter
möjligheten af obehöriga åtal, och det är just denna möjlighet,
som alstrar tvekan i fråga om bestämmandet af straff för försök.
Med anledning af II. o. Ad:s beslut i fråga om 1 §, vill jag
likväl ej motsätta mig denna punkts återremitterande, utan får
lika med den siste talaren derom anhålla.
H. Exo. Hr Frih. De Geer: Hufvudsakligen förekommen af den
siste talaren, vill jag blott tillägga, att det skulle vara en besynnerlig
inkonseqvens, om man icke med något straff betade fulländade
försök till mord, under det man har straff för försök till åtskilliga
andra grofva brott, såsom t. ex. för försök till rån, förgiftning,
fosters fördrifvande m. fl. Gr. Sparre har redan fullständigt
utvecklat skälen, hvarföre icke försök till dråp blifvit särskildt
i författningen uptaget, och att detsamma ändock icke blifver strafflöst.
Utom de lagrum, han nämnde, som i sådant fall ofta äro
tillämplige, är stadgandet om ansvar för bruk af lifsfarlrgt vapen
företrädesvis att anse såsom ett i lagen utsatt straff för försök till
dråp.
Hr Adlercreutz: I fråga derom, huruvida försök till mord
må med särskildt ansvar beläggas, hyser jag för min del ingen
betänklighet, men, i afs:de på redaktionen af denna punkt, anser
jag det Kongl. Förslaget ega företräde framför det af LagUtskrt
upgjorda, hvilket sednare dessutom oafsigtligt innebär en skärpning
af straffet, i det att deruti stadgas straffarbete på lifstid för mordförsök,
föröfvadt äfven utan försvårande omständigheter, så framt
ej tvärtom mildrande omständigheter förekomma.
Jag förenar mig alltså med dem, som begärt återremiss.
Hr Olivecrona: Jag har på grund af de utaf Högsta Domstolens
ledamöter anförde skäl reserverat mig root denna punkt;
roen, då nu återremiss blifvit yrkad, vill jag ej motsätta mig en
sådan, utan förenar mig med dem, som derom anhållit.
Efter härmed slutad öfverläggning, och sedan H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att i afs:de å förev:de g yrkats dels återreraiss
deraf och dels af Hr Dalman, att §:ti skulle ur förslaget
utgå, framstäldes propos. å §:ns återremitterande och blef med ja
besvarad.
§ 3.
Gr. Sparre: Vid det förhållande att R. o. Ad. beslutar ett
annat innehåll af l:sta g, anhåller jag att äfven denna 3dje § blifver
återremitterad.
Hr Adlercreutz: För min del anser jag, att då bortta
-
T> e n 24 Mars f. m.
32!)
gandet af orden »eller liro omständigheterna eljest synnerligen mildrande»
icke skulle medföra någon rubbning af redaktionen i öfrigt,
R. o. Ad. genast torde kunna besluta denna förändring, och
LagUtsk:ts förslag således antagas, med uteslutande af de förutnämnde
orden, hvarå jag vördsammast vågar begära propos.
Gr. Sparre: Det Ur alltid förenadt med betänkligheter, att
i ögonblicket besluta sig för en redaktionsförändring. Eliuru man
här har K. M:ts Propos. att gå efter, så skulle det kunna hända
att §:n blefve sådan, att den ej fullt motsvarade hvad tt. o. Ad.
afser; och då dessutom, med ani. af den lydelse, sorn den lista §
har, de §§:r, hvilka med den ega sammanhang, och med hänseende
till densamma blifvit af LagUtsk:t ändrade, åter måste undergå
förändringar, anser jag någon propos. på bifall eller afslag å denna
punkt så mycket mindre böra komma i fråga, som R o. Ad. vid
fråga om den andra §:u yrkat återremiss.
Jag fortfar att yrka återremiss på denna §.
Hr Olivecrona: Afven jag anser en återremiss af den 3:dje
§:n vara aldeles nödvändig; ty om man äfven, på sätt Hr Adlercreutz
föreslagit, utesluter orden »eller äro omständigheterna eljest
synnerligen mildrande», så blefve det nödvändigt att. också utesluta
några ord på näst föregående rad, nemi. orden »af den drapne»,
emedan det är möjligt, att vid ett slagsmål gerningsmannen blir
till vrede retad. Följaktligen blir behöfligt att göra en ändring
af ordalagen, till följd af R. o. Ad:s fattade beslut i första punkten,
ang;de orden »synnerligen mildrande omständigheter.»
• Hr v. Ehrenheim: Då man synes vara öfverens derom, att
tillägget »eller äro omständigheterna eljest synnerligen mildrande»
bör, såsom en konseqvens af R. o. Ad:s beslut i lörsta punkten,
utgå, så kan jag ej se något skid att här icke genast fatta beslut, i
stället för att återremittera. Skiljaktigheterne mellan Utsk:ts förslag
och den K. Propos:n äro i öfrigt ej betydligare än att det
förra har »i upsåt att döda» och den sednare »med upsåt att döda»
samt det förra i slutmeningen »kunna inskränkas» och deri sednare
»inskränkas.» Att redigera lagparagrafer i Ståndet är visserligen
eljest mycket olämpligt, men då förändringen ej är större än här
och då det förslag, som med denna ringa ändring antages, undergått
granskning och godkänts af landets högsta juridiska auktoriteter,
kan jag ej finna någon betänklighet dervid, hvaremot fattande
af beslut otvifvelaktig! gifver mer styrka åt Ståndets åsigt än tu
återremiss.
Gr. Sparre: Jag förmår sannerligen icke att inse, hvartill
det gagnar att förlänga diskussionen, då punkten i ani. af dess
sammanhang med de föreg:de §§:ne fordrar att i förening med dessa
tagas i betraktande, och, i enlighet med i dessa skeende förändringar,
omarbetas, samt ingen här motsatt sig återremiss i sådan
syftning.
330
Den 24 Mars f. m.
Öfverläggningen förklarades afslutad, hvarefter och sedan H.
Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels återremiss
af §:n och dels bifall dertill med uteslutande af orden:
»eller äro ornständigheterne eljest synnerligen mildrande»; propos.
på §:s återremitterande framstå kies och besvarades med ja.
§ 4-
Gr. Sparre: Afven här torde en återremiss vara behöflig,
hvarföre jag derom får anhålla.
Hr Carleson, Ed v. H.: Vid en återremiss af denna g torde ej
vara nr vägen att anmärka den af Utsk:t föreslagna ändringen i första
mom:ts lydelse, en ändring, som blifvit motiverad med hänvisning
till skilnaden emellan det bestämda och obestämda upsålet eller
dolus determinatus och iudeterminatus. Från denna, af en Tysk
kriminalist i början af århundradet först utvecklade begreppsåtskilnad
har härledts en straffindelningsgrund, som visserligen blifvit
uptagen i åtskilliga moderna Tyska brottmålslagar, men saknas i
de nyaste, såsom den Preussiska och Österrikiska. Af LagKomitéen
och LagBeredningen uttryckligen förkastad på grunder, som
äro anförda i LagKomitéens UtlåLde öfver anmärkningarne vid dess
förslag till allmän Kriminallag, har berörda, för vår gamla lag okända,
indelningsgrund icke blifvit uptagen i våra nyare, på LagBeredningens
förslag fotade lagar och igenfinnes icke heller i det
af K. M:t till R. St:r ölverlemnade lagförslag, hvarom nu är
fråga. Något särskildt bevis på olämpligheten att i den lag, som
nu åsyftas, uptaga en sådan indelningsgrund, torde här vara öfverflödigt
att anföra. Bestridande riktigheten af Utsk:ts motiv för
den föreslagna ändringen af §:ns första moment, vill jag likväl icke
förneka att, efter min tanke, den af Utsk:t förordade lydelsen kan
utan fara bibehållas, men detta af det skäl att meningen blir, efter
hvad mig synes, densamma, ehvad momentet får den lydelse,
det har i det K. Förslaget, eller den, hvilken Utsk:t tillstyrkt, och
hvilken jemväl öfverensstämmer med det förslag, som biet för Högsta
Domstolen framlagdt.
Hr Ribbing, Arvid: Vid återremissen af denna § torde
upmärksamheten böra fästas på de sista orden i sista morn., der
det står att straffarbetstiden kan nedsättas till 4 år. Det borde
väl stå »minst 4 år.»
Efter gjord propos. blef denna § återremitterad.
§ 5.
Gr. Sparre: På grund af hvad jag förut haft äran anföra,
får jag äfven yrka återemiss af denna §.
Den 24 Mars f. m.
331
Hr Ribbing: Äfven vid denna punkt torde det tillåtas mig
att göra samma anmärkning, som vid den töreg:de.
Äfven denna § återremitterades.
§ 6.
Hr Cederschiöld, Rob. Theo fr. I denna § finnes endast
stadgadt, huru lifstidsfånge bör straffas för det lall, att lian
begår dråp, utan att mildrande omständigheter förekomma; men
då sådana förekomma, finnes ej stadgadt, huru förfaras bör. Att
han ej skall blifva strafflös, synes mig vara påtagligt, då en annan
person, som beträdes med att hafva begått dråp, skall straffas
med arbete under 6 —10 år. Visserligen har Fångvårdsstyrelsen
rättighet att ålägga fånge straff, men blott för disciplinära eller
Polisförbrytelser, ej för egentliga brott.
Då fråga nu är att stadga nya straff för ifrågavide förbrytelser,
torde det vara i sin ordning att äfven bestämma, huru en
fånge skall bestraffas, för den händelse han begår dråp under mildrande
omständigheter.
Jag anhåller om återremiss af denna g, på det att Utsk:t
måtte taga frågan i närmare öfvervägande.
Hr Carleson: En återremiss af denna g för det ändamål,
Hr Cederschiöld ifrågasatt, får jag bestrida af det skäl, att straff
bestämmelser
af den beskaffenhet, Hr Cederschiöld omnämnt, tillhöra
en särskild fängelselag. Jag anhåller tor min del om bifall till
Utsk:ts förslag i denna punkt.
Gr. Sparre: Jag instämmer i hvad Hr Carlesson anfört och
anhåller om bifall till ifrågav:de §.
Hr Cederschiöld: Jag hade föreställt mig, att det ej kan
tillhöra Konungen att på administrativ väg bestämma straff för
dråp, begånget af lifstidsfånge, under mildrande omständigheter.
I fall jag har misstagit mig häruti, medgifver jag att återremiss
är onödig, men föreställer mig dock att min åsigt i berörde af
seende
är riktig.
H. Exc Hr Frih. De Geer: I ani. af hvad den siste värde
talaren anfört, ber jag att blott få anmärka, att det torde möta
någon svårighet, att i allmänna lagen med dess nuvarande straffarter,
nu utsätta något annat straff, än dödsstraff, hvartill eu
lifstidsfånge kan göra sig förfallen, enär, enligt 2:dra §:n 2:dra
mom. i K. Förordn. d. 21 Dec. 1 857, ang:de sammanläggning af
straff, redan blifvit stadgadt, att med straffarbete på lifstid må ej
förenas annat frihetsstraff eller böter. Jag anhåller derföre om bifall
till denna punkt.
Hr Ribbing: Jag vågar hemställa, huruvida det icke vöre
33?
Den 24 Mars f. m.
lämpligt att, då de i denna g åberopade 3:dje och 4:de g:ne blifvit
återremitterade, detsamma äfven skedde med den ifrågav:de.
Hr Cederschiöld: Jag anser mig böra fästa upmärksamhe
ten
derpå, att ett sådant fall verkligen har inträffat, att sjelfva
gerningsmannen, ehuru han erkänt brottet, ej kunnat åläggas straff
enligt nu gällande lag, då deremot den, som var delaktig i brottet
och således mindre skyldig vid allmänna lagens tillämpning, ålades
högsta kroppsstraff.
Hr Catleso n: I ani. af Hr Cederschiölds yttrande -må erinras,
att en lag ang:de bestraffning af fångars förbrytelser jemväl
varit ifrågasatt, men hittills måst anstå under afvaktan på utgången
af frågan om den allmänna Kriminal-lagens ombildning, på
det förenämnde special-lag ej måtte komma att stå i strid mot
den allmänna lagen. Efter det den sednare frågan blifvit afgjord,
lär väl också otvifvelaktig^ den förra komma under behandling.
Efter härmed slutad öfverläggning samt framställda och med
blandade ja och nej besvarade propositioner först å bifall till §:n
och sedermera på äterremiss deraf, gjordes förnyad proposition fi
Stns antagande, och då dervid svarades starka ja jemte åtskilliga
nej, förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
§ 7.
Hr Dalman: Jag anser mig böra göra en anmärkning mot
Utsk:s förslag till denna g, emedan Utsk:t bibehållit 3 straffgrader.
Jag, för min del, instämmer med Just.Rådén Södergren och Iggeström
i hvad de till Prot:t anfört eller att endast 2:ne straffgrader,
nemi. lifstids fängelse oell dödsstraff, böra bestämmas; och får
jag derföre, på grund af hvad jag yttrat, anhålla om äterremiss
af denna §.
Gr. Sparre: Jag för min del kan icke se att i denna §
talas om fängelsestraff. Hvad detta straff beträffar, så finnes det
stadgadt för flere andra brott af vida allvarsammare art än mindre
slagsmål och äfven andra här förekommande förbrytelser; bedrägliga
handlingar äro t. ex. efter den sist utkomna bedrägeri-lagen belagda
nied fängelsestraff.
Hr Dalman: Jag föreställer mig att, om ett misstag blifvit
begånget i en föregående lag, det derför ej är skäl att bibehålla
det i en sednare lag. Det är visserligen sanut, att det nu förekommer
3 straffgrader, men jag anser, på grund af hvad jag nyss
åberopade, att dessa grader böra inskränkas till två.
Då jag för öfrigt ej har hopp att min framställning skall
vinna afseende, vill jag ej vara envis i mitt yrkande af återremiss,
men får reservationsvis förklara, att jag ingalunda kan instämma i
Utsk:ts förslag till denna punkt.
Den 24 Mars f, ra.
333
Gr. Sparre: Om det också varit ett misstag, att fängelse
intagits såsom straffbestämmelse i bedrägcrilagen, så kan jag aldrig
tro. att R. o. Ad., vid det förhållande att detta straff der finnes,
skall anse det olämpligt för förbrytelse mot denna g. Om t. ex.
en person blir upretad och gifver en menniska ett. slag, likväl af
den art. att det ej borde bestraffas med blott böter, vore det då
icke skäl att konna tillämpa fängelse? Mig synes det vara ett
alltför långt afstånd mellan böter och straffarbete, så att något
mellan dessa grader befintligt straff torde vara nödigt att stadga.
Jag anhåller fortfarande om bifall till Utsk:s £etänk:de i
hvad det rörer denna g.
Efter .härmed slutad öfverläggning samt framställd och med
många ja jemte några nej besvarad propos. å bifall till §:n, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.
§ 8.
Hr Adlercreutz: Då i nu föredragne §, hvilken till alla
delar öfverensstämmer med den motsvarande i K. M:s Propos., jag
för tnin del önskar en skärpning i straffbestämmelserna, skulle jag
likväl tveka att framställa en sådan önskan, sä framt jag ej för
min åsigt hemtade stöd från LagBeredrns förslag.
I denna § afhandlas det fall, då flera deltagit i misshandel,
hvaraf någon ljutit döden, utan att utrönas kan, af hvilken den
döde blifvit tillfogad lifsfarlig skada. Det torde ej kunna nekas,
att den handling, då flere sätta sig tillsammans för att slå en annan,
måste i afseende å den moraliska halten sättas lägre, än då våldet under
i öfrigt enahanda omständigheter utöfvas af en ensam person. En
sammanrotning af flere personer innebär ock i och för sig en
större fara; tv vid sådana tillfällen uptänder den ene den andre
och hvar och en känner sig bära en mindre del af det moraliska
ansvaret för den handling, som utöfvas. Obestridligt är
äfven, att hvar och en, som deltager i våldet, åtminstone på ett
indirekt sätt bidrager till det deraf framkallade resultatet, i det
han genom sin delaktighet är den misshandlade till hinder i sitt
sjelfförsvar, och slutligen är det uppenbart, att en i våldet deltagande,
om han ej sjelf tillfogar den hufvudsakliga skadan, dock
bidrager att fördölja gerningsmanuen, hvilken blifver svåare att uptäcka,
ju flera de äro, som i misshandeln deltagit.
Dessa äro de skäl, på grund hvaraf jag anser de i förslaget
uptagna straffbestämmelserna böra skärpas. Utaf lagberedningen
begränsades ansvaret i förevarande fall ej vidare, än att högst den
straffart kunde jdömas, som vore närmast lindrigare, än den brottslingen
drabba bort, om han sjelf gerningsman varit. I enlighet
härmed skulle således en person, som, med upsåt att döda, deltagit
i en af flere utöfvad misshandling, utan att banemannen kunnat
upptäckas, med ledning af 3:dje gm kunna dömas till 10 års
straffarbete, under det att endast sådant arbete i 6 år kunde honom
efter nu förevarande förslag ådömas; och otvifvelaktigt skulle
detta ansvar i månget fäll pröfvas vara alltför lindrigt.
ZS4
Den 24 Mars f. m.
Jag anser att de i denna g uptagna maximi-summor böra
ökas med minst 2 år; men jag vill ej nu i frågan framställa definitivt
förslag, utan önskar att §:n måtte återremitteras, på det
att Utsk:t, i ani. af mina anmärkningar, måtte taga densamma i
förnvadt. öfvervägande, i sammanhang med den nära beslägtade 15
g:u. hvilkens återremiss jemväl i följd af otydlighet i ordalagen
torde blifva oundviklig.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: För min del vill jag ej motsätta
mig den af Hr Adlercreutz yrkade återremiss af denna §,
svnnerligast i ani. af det nära sammanhang, den har med den 15
§:n, om hvars rätta tillämpning jag hört flera yttra tvekan. Jag
vill blott fästa upmärksarnheten derpå, att denna g ej nödvändigt
förutsätter, att flere måste hafva sammanrotat sig. utan de kunna
alla vara delaktige >i en misshandling, som skett af en och en i
sender; och att, om än således strafflatituden bör vara tillräcklig
.
äfven för den försvårande omständighet, som, enligt hvad Hr Adlercreutz
anmärkt, kan anses ligga i sjelfva sammanrotningen, så
bör den dock jemväl å andra sidan icke uteslutande afse detta fall.
Hr Carleson: Utan att bestrida en återremiss, anhåller jag
endast att få fästa upmärksarnheten derpå dels att förhöjning af
det svåraste straffet synes medföra en alltför stor utsträckning af
strafflatituden och dels att i förev-.de g bestämmes straffet för upsåtlig
misshandel å annan endast med afs, derå att den varit bidragande
orsak till den misshandlades död, och att vid denna g, lika
litet som vid andra, må förbises stadgandet i 70 § om bestraffandet
af handlingar, som innefatta särskilda brott eller i särskilda
afseenden äro med olika straff belagda.
Hr Adlercreutz: Den af Hr Carleson anmärkta olägenhet
af maximi-summornas höjande torde, om den ens är af beskaffenhet
att kunna erkännas, dock lätteligen undanrödjas derigenom att
äfven ett minimum sättes så att t. ex. i det första alternativet ansvaret
bestämmes till 4 å 8 år o. s. v.
återremitterades.
§ 9.
Bifölls.
§ 10.
Frih. Hermelin: Med åberopande af Biskop Anjous reservation
förefaller det mig ganska betänkligt att borttaga all pligt
för dråp, som skett af våda. I sjelfva § står »mera af våda än
af vållande». Och det torde ej alltid vara så lätt för domaren att
bedöma, huruvida dråpet skett under de uti ifrågavrde § förutsatta
vilkor. Vid underdomares omdöme, huruvida förbrytelsen inträffat
genom våda eller ej, komme det troligen oftast att bero; ty i händelse
denne § godkännes, komme, efter min förmodan, dylika mål
uphöra att, såsom f. n., underställas OfverDomstolens pröfning.
Härvid torde äfven böra tagas i betraktande att DomareEmbetet,
ganska ofta bestrides af tillförordnade yngre domare, för att för
-
Den 24 Mars f. m.
335
skaffa dessa önskvärd praktisk utöfning af domarekailet oell bereda
ledighet åt de ordinarie domrarne, måhända icke alltid med afside
å den stora menighetens bästa.
Skulle mina åsigter ang:de denna § vinua afs:de, anhåller jag
om återremiss af denna,punkt.
Gr. Sparre: Då det beror af domaren att bedömma hvad
som är vållande, så kan det ej vara farligt att ej bestämma något
ansvar för det, som timar af våda. Jag anhåller om bifall till
Utsk:ts Betänk.
Frih. Hermelin: Jag ville endast fästa upmärksamheten
derpå, att, ifall Utskits förslag antogs, skulle bedömandet af huruvida
en olycka skett af våda eller ej, tillkomma Underrätten, då
det ,i annat fäll skulle öfverlemnas till Ho fila 11 en.
Hr Cederschiöld, Rob.: Om det är meningen att ut
trycka
att det, som sker af våda, bör vara strafflöst, torde § böra
erhålla en lydelse, som tillkännagifver detta i tydliga ordalag. Nu
lyder § salunda: »För dråp, som prof vas hafva timat mera af våda,
än af vållande, skall ej någon till straff dömas». Eril. min tanke
borde detta ändras till följande lydelse: »För dråp, som pröfvas
hafva timat af våda, skall ej någon till straff dömas». Jag hemställer
derföre att § återremitteras, på det att deruti må tydligen
uttryckas att det dråp, som timat af våda, bör vara strafflöst.
Gr. Sparre: När våda omtalas i Kriminalrätten, är det na
turligt
att något vållande alltid måste ingå i brottet, ty hvad som
sker af ren våda, kan omöjligt intagas i lagen och något straff
derför ådömas. Om jag t. ex. faller i sjön, så är det ren våda och
derför kan ingen straffas, och ett dylikt fall beliöfver ej uptagas i
lagen; men då i kriminal-lagen talas om våda, är det alltid något
vållande, hvarföre jag anser denna lydelse af § fullkomligt riktig.
Elter härmed slutad öfverläggning samt framställd och med
många ja jemte några nej besvarad propos. å bifall till §:n, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.
§ 11.
Hr Carleson: Efter min upfattning har Utsk:t i den nu
ifrågav:de §:n föreslagit en ändring i det Kongl. Förslaget, hvilken
det torde tillåtas mig att med exempel förtydliga. Om A. efter
öfverlagdt beslut att beröfva B. synen, utslog hans öga, så att B.,
som förut vöre enögd, blefve blind, skulle A. enl. det Kongl. Förslaget
dömas efter den strängaste straffbestämmelsen för kroppslig
misshandel, hvaraf död ej följt; men om A. efter öfverlagdt beslut
att tilldela B. ett slag utan att förorsaka honom någon åkomma,
verkställde denna sin afsigt och sedermera, under derigenom upkommande
slagsmål, i hettan fattade och verkställde beslut att utslå
B:s öga, så att denne blefve blind, skulle A. eill. berörda Förslag
vara förfallen till ansvar, icke efter den nyssnämnde svåraste,
utan efter den derunder närmaste straffbestämmelsen. Utsk:ts förslag,
om jag ej missförstår det, hänför deremot A. i begge fallen
Den 21 Mars f. m.
rinder samma straffkategori. I strid mot det Kongl. Förslaget har
i sådan händelse den af Utsk:t antagna indelningsgrunden lemnat
utan alside den väsentliga skillnad i straffbarhet, som förefinnes
emellan å ena sidan den, sorn med vilja tillfogar en annan något
stadigvarande svårt mehn till helsan och tillika handlat efter öfverlagdt
beslut att åstadkomma just detta eller något annat dermed
jemförligt ondt, och ä andra sidan den, som väl med vilja gjort
en sådan skada, men hvars öfverläggning utgått på motsatsen eller
tillfogandet af endast något hastigt öfvergående lidande. I det
Kongl. Förslaget har den indelningsgrund, som antagits vid distinktionen
emellan mord och dråp, jemväl blifvit följd vid upstiillningen
af straffkategorierne för den svårasle kroppsliga misshandling, hvaraf
icke kommit död, och derigenom har äfven lemnats en för andra
fall behöflig anvisning i afside å grunderne för straffbarhetens bedömande.
— Utskits förslag angifver deremot, om jag riktigt upfattat
ordens betydelse, olika indelningsgrunder för de svåraste slagen
af kroppslig misshandel, och lätteligen skulle deraf kunna föranledas
en betänklig villrådighet vid dessa grunders tillämpning i
andra läll. Att sluta af motiveringen, har Utsk:t ej åsyftat annat,
lin en förbättring i form eller uttryck, som naturligtvis alltid måste
vara önsklig, men, då tillika synes hafva skett en ändring i sak,
hvilken efter mitt omdöme skulle vara både oriktig och skadlig,
vågar jag anhålla att §:n måtte återremitteras.
Gr. Sparre: Skiljaktigheten mellan K. M:s Propos. och
Utsk:ts Betänk, i denna § består deri att, då enl. K. M:s Propos
för tillämpning af §:n erfordras att just det våld, som inträffat, skall
hafva varit efter öfverläggning Asyftadt, Utsk:ts åsigt deremot är,
att om den våldsamma gerningen varit öfverlagd, och den inträffade
skadan jemväl åsyftad, det är likgiltigt om denna skada ingått i
öfverläggningeti, hvarom dessutom bevisningen blir särdeles svår.
Hr Olivecrona: Jag har tagit mig friheten att i min re
servation
föreslå en ny redaktion af denna ifrågav:de 11 g; och
då denna reservation möjligtvis kan ega något företräde framför
Utsk:ts förslag, derigenom att den framhåller tydligare den subjektiva
sidan af brottet, hvaraf straffbestämmelserna kunna bero, anhåller
jag att vid blifvande återremiss Utsk:t måtte taga mitt förslag
i närmare öfvervägande.
§:n återremitterades.
§ 12.
Hr“0 li vec ro u a: Då nu den 11 §:n blifvit återremitterad,
anhåller jag att så äfven måtte ske med denna punkt, på det att
någon redaktionsförändring i den måtte vidtagas; och anhåller jag
äfven att, i händelse af återremiss, ett i min reservation af mig
upgifvet förslag måtte af Utsk:t vid öfverläggningen ang:de denna
punkt tagas i betraktande.
Gr. Sparre:
Den 21 Mars /. m.
337
Gr. Sparre: Så litet jag i öfrigt är benägen att bestrida
en återremiss, måste jag dock i detta fall motsätta mig en sådan.
Den siste värde talaren har i sin reservation upgifvit ett annat
förslag till denna §, men detta förslag har det felet att upställningen
deraf ej öfverensstämmer med de öfriga ggma. Man bär nemi.
börjat hvar och en af 11, 12, 13 och 14 gg med orden »har någon
misshandlat»; och qvalifikationerna äro beskrifna genom stadgande
om upsåt, öfverläggning, berådt mod och hastigt mod. Om
nu reservantens förslag antages, så, då upställningen af §:n ej stöde
tillsammans med 13 och 14 gg, måste dessa äfven omskrifvas.
Då nu den värde talarens förslag i ingen väsendtlig del skiljer sig
från K. Mits Propos., hemställer jag, att 11. o. Ad. ville taga i
betraktande, att en återremiss af den 12 g:n skulle antyda, att
R. o. Ad. mera gillade den andra redaktionen. Hela saken är
hjelpt, om man antager K. Mits Propos. i detta hänseende, hvarföre
jag anhåller om bifall dertill.
gin bifölls.
gg 13 och 14.
Biföllos.
§ 15.
Hr Adlerceutz: På sätt förut blifvit antydt, tror jag den
na
g vara af beskaffenhet, att en återremiss deraf är nödvändig.
Anser man ifrågavide g i och för sig innefatta straffbestämmelser
för de brott, der omtalas, inträffar den inkonseqvens,
att om flere deltaga i en misshandel, deraf så beskaffadt lyte, som
i 13 § omtalas, följer, utan att utrönas kan, af hvilken skadan
blifvit gjord, så får den tilltalade, huru svåra omständigheterna än
i öfrigt må vara, ej dömas till annat än böter från 5 till och med
10Li i-’dr, då deremot det 14 g omförmälda lindrigare våld kan
bestraffas äfven med fängelse.
Meningen kan ej vara sådan, utan lärer i slikt fall, som ofvan
uptagits, böra dömas på en gång efter både 14 och 15 gg,
men jag fruktar att af tio domare knappast en skall våga en sådan
tolkning, och jag anser derför en förändrad redaktion af 15
g:n vara af högsta behof påkallad, derför jag anhåller om propos.
på återremiss.
Hr Carleson: I ani. af anmärkningen mot den sista straffbestämmelsen
i g:ns sista morn., liiläter jag mig enahanda erinran som
vid g 8, nemi. att här är fråga om bestraffandet af misshandeln
endast såsom bidragande orsak till något mindre lyte och att tillika
bör tagas i betraktande stadgandet ig 7 0. För att undanrödja
allt missförstånd, torde likväl måhända någon redaktionsföräqdring
vara nödig och en återremiss följaktligen böra ske.
g:n återremitterades.
IV. H.
n
338
1>«ii 24 Mars t. m.
§ ifi.
Bifölls.
§ 17.
Hr Nordenfelt, Enar: Då ingen annan gjort någon an
märkning
mot denna §, kan jag ej underlåta att göra detsamma.
Det förefaller mig svårt att fatta den tankegång, som ledt
derhän, att då man för sådana förbrytelser, som i 14 § äro
Dämnde och hvilka kallas ringa, kan stadga ett straff af ända till
200 Bdr böter eller fängelse under t. o. m. 6 månader, för en
sådan förseelse, som i denna § omtalas, utöfvad af den som har
rätt att tilldela aga, icke bestämmes något straff. Det är visserligen
sannt att husagan i allmänhet är borttagen; men det finnes
likväl en stor del personer, som stå qvar under denna aga ; barn
stå under föräldrars aga och i skolorna stå barnen under lärarnes
o. s. v. Att nu genom en lagbestämmelse säga att, i fall dessa
ägande personer låta sig af sin vrede föranlåtas till misshandling,
de skola vara strafflösa, synes mig vara i hög grad oriktigt och
klandervärdt. Jag har ej mycket hopp att genom min framställning
kunna åstadkomma något, men vill i alla fall nedlägga min
allvarliga protest mot förslaget. Att denna äganderätt någon gång
kan förorsaka vrede hos den ägande inser jag mycket väl, och jag
anser honom ej så straffbar som den, som eljest förbryter sig mot
14 §; men man. kunde för detta fall insätta en lägre proportion
både i fängelse och penningeafgift för förbrytelse emot denna §,
t. ex. 14 dagar t. o. m. (i veckor och med ungefär samma förhållande,
hvad böterna beträffa.
Jag anhåller om återreraiss.
Häruti instämde Hr Dalman.
Gr. Sparre: Det är, enligt mitt förmenande, en stor och
vigtig grundsats, som lagstiftaren ej bör förgäta, nemi. att lagarne
så litet som möjligt böra göra intrång på familjens område. Så
fort agan går ända till våld. kan 13 § tillämpas; och efter deit
uteblifver icke straffet; men om jag vill skäligen aga mitt barn
för en af det begången förseelse, så vore det i sanning hardt, om
åklagaren skulle komma och blanda sig i miu rättighet att upfostra
mina barn. Jag tror att i detta fall lagstiftaren snarare bör
stå något för långt från gränsen af detta område, än gå för långt in
derpå; och får jag på denna grund anhålla om bifall till g:n, öfvertygad
att, såsom jag nyss nämnde, i fall ett gröfre våld utöfvas,
den 13 §:ns tillämpning ej skall uteblifva.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Så länge ännu rättigheten att utdela
kroppslig aga är i lag någon tillerkänd, bör väl också lagen
utstaka en gräns, som agan icke får öfverskrida, utan att den medför
straff för den, som agar för hårdt. Och då denna S innehåller,
att med sådan aga icke strafflöst får tillfogas större lidande,
Dori 24 Mars f. m.
339
än som hänföres till den i lagen omnämnda lindrigaste kategori
och skada, så har lagstiftaren väl icke kunnat gå längre, ty det
lärer icke kunna nekas, att om aga skall användas, den någon
gång kan behöfvas så allvarsam, att någon liten åkomma eiler
skråma deraf lätteligen upkommer. Lagen tillerkänner ingalunda
derföre åt husbönder, lärare, eller målsmän någon rätt, att under
utbrott af vrede eller passion, utan skäl eller behof, tilldela den,
som står under hans lydnad, alla de skador, som möjligen kunna
hänföras under 14 g. Tvertom vill jag påstå, att den, som agar
till följd af sin vredes utbrott, är icke i utöfning af någon laga
rättighet att aga.
Frih. Alströmer. Carl Jonas Oscar: Jag anhåller att få
instämma i Hr Nordenfelts yttrande ronde denna ifrågavrde 17 §.
Hr v. Ehrenheim: Afven jag hyser betänkligheter vid den
na
§ och anser att rättigheter] att aga dermed blifvit usträckt utöfver
hvad skäligt är och hvad de särskildta författningar, hvarpå
denna rättighet sig grundar, afse. Den ägande kan nemi. hafva
vida öfverskridit den aga, Skol-lagen eller Legostadgan iriedgifver,
utan att derföre mindre lyte, kreppsfe! eller lindrigare sjukdom
af agan följt, och handlingen skulle likväl inför allmän domstol
vara straffri, om denna g blefve lag. Då, efter min tanke,
ett maktmissbruk ej bör få blifva ostraffadt och straffet säkrast träffar
den felande, om del beror på de allmänna domstolarna att ådöma
det, så anhåller jag om äterremiss å denna §, för att den må
blifva så upstäid, att straffrihet för den ägande ej må ega rum, om
han öfverskridit laga rättighet att aga.
Hr Olivecrona: Jag förmodar att några af de betänklig
heter,
sora Hr Nordenfelt yttrat, härleda sig från de uttryck, som
förekomma i den 14 §:n, särdeles ordet »misshandel», som lätt förblandas
med ordet misshandling, hvilket sednare ord återigen, enligt
vanligt språkbruk, utmärker en synnerligt svår förgripelse emot
annans person. Af 14 § skall man emelltid finna, att under begreppet
misshandel subsumeras äfven minsta slag utan åkomma, såsom
hugg, slag, knuffning, hårdragning eller dylik mindre förgripelse
mot annans person.
Hvad nu särskildt dessa betänkligheter beträffar, så har redan
en föreg:de talare erinrat derom, att det måste finnas en viss
gräns, då den kroppsliga aga, som föräldrar eller upfostrare kunna
tilldela, uphör att vara strafflös och der lagens tillämpning orri straff
vidtager. Då det nu lärer böra anses rent af nödvändigt, att föräldrar
eller de, som hafva barn att upfostra, måste emot dem kunna
begagna aga, har Utskit ansett, att denria gräns för lagens tilllämpning
om straff för öfverskridandet af lofgifven aga ej närmare
eller på annat sätt, än som i denna § sägs, kan bestämmas.
Jag begagnar tillfället, då jag nu har ordet, att på samma
gång nämna det denna § är aldeles lika lydande med 34 § 17
Kap. i Lagberedningens förslag till Straffbalk, så att hvad som i
340
Den 24 Mars f. m.
detta afs. blifvit af K. M:t proponeradt är ej annat än hvad Lagkomitéen
och Lagberedningen förut framställt. Jag anhåller derföre
om bifall till den föredragna §:n i oförändradt skick.
Gr. Sparre: En talare, Hr v. Ehrenheim, har sagt, att det
är målsegaren sjelf, som skall angifva saken. Derigenom skulle
en gosse, som af sin lar eller mor blifvit tillrättavisad, sjelf blifva
målsegare. Skulle det vara lämpligt och riktigt tillstäldt, om lagen
upmanade gossen att gå till den allmänna åklagaren och ställa
till brak, derföre att han af sin läder fått en skråma eller blånad,
på samma gång jag bibehåller min lagliga rätt, att aga unga tjenare,
som stå under min upsigt?
För öfrigt är jag fullkomligt öfvertygad, att man alltid skall
finna tillfälle till missnöje vid så ömtåliga frågor som denna. För
min del har jag, såsom jag förut nämnt, ingen anledning att yrka
någon förändring i Utskits förslag, hvarföre jag fortfarande yrkar
bifall dertill.
Hr v. Ehrenheim: Gr. Sparre har frågat om ett barn, som
blifvit agadt, sjelft skulle hos allmänna åklagaren anmäla saken till
domstols bepröfvande eller hvem eljest skulle göra det. Svaret är
ganska lätt: att barnets föräldrar eller målsmän liro de, som ega
att göra en sådan anmälan, i fall de anse sig dertill upfordrade.
och att det således icke bör komma i fråga att ett barn skall
sjelft hos allmänna åklagaren anmäla sin lärare. Jag skulle emellertid
emot §:n intet hafva att invända, om jag vore öfvertygad
att, på sätt en talare tycktes mig antyda, uttrycket laga rättighet
att aga innebär att rättigheten, sådan den i serskild författning
är medgifven, icke får varn öfverskriden och att den, som
i upretad sinnesstämning tillämpar omåttlig aga, ej kan anses hafva
utöfvat en laga rättighet, men jag befarar att §:n kommer att
tydas så att straffrihet eger rum, så snart den misshandlande haft
rättighet att aga den misshandlade, och derföre uprepar jag min
anhållan om återremiss.
H. Esc. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att, enligt utfärdadt
anslag, plenum komma att fortsättas kl. 6 e. m.
Hr Nordenfelt: Jag har endast begärt ordet för att tacka
Hr Olivecrona för den uplysning, han lemnat mig ang:de ordet
»misshandel». Jag har läst det på sid. 49 i detta ifrågavide Betänk,
och får dessutom nämna att jag, utan att på förhand känna detta
ords betydelse, ej vågat stiga upp och göra anmärkning deremot,
lika litet som jag kunnat deltaga i diskussionen öfver hela g:n.
Frih. Armfelt: Hr Nordenfelt har sagt, att en husbonde,
som på enahanda sätt och med lika stränghet agade 2 sina drängar,
af hvilka den ena vore nära 18 år och den andra något öfver
18 år gamma), skulle blifva ostraffad i det förra fallet, men straffas
i det sednare, ehuru han begått alldeles samma handling. Detta
Den 24 Mars f. m.
341
är fullt sannt, men felet, om det är ett fel, ligger då deruti, att
husagan finnes till någon del qvar, och ingalunda deruti, att, då
den finnes qvar, förevide förslag, såsom en tydlig konseqvens deraf,
förklarar den, som utdelar aga, vara strafflös, om lian ej tillfogat
den agade svårare misshandel än 1 4 § omförmäler.
För öfrigt får jag anmärka, att, om ifrågavide g icke af R.
St:r bifalles, så kan ingen aga vidare utdelas hvarken husaga eller
skolaga, ja! det blir ej ens möjligt för föräldrar att aga sina barn,
ty ingen aga lärer väl kunna tänkas, ingen åtminstone, som motsvarar
begreppet derom, hvilken är af beskaffenhet, att ej genom
densamma den agade tillskyndas något lidande. Och lindrigare
kan väl ej lidandet tänkas, än det, som i 14 § omtalas, och som
t. o. ra. kan vara sådant, att ingen skada derigenom sker.
Jag yrkar bifall till Betänkit.
Hr Carleson: Hr Nordenfelt tyckes antaga, att efter 14:de
§ skulle tillämpningen af fängelsestraff bero endast på den åstadkomna
skadans betydenhet. Ett sådant antagande hvilar likväl
desto påtagligare på ett missförstånd, som den skada, hvilken i
samma § afses, alltid måste vara af ringa eller ingen betydenhet.
De omständigheter, hvarunder våldet egt rum, men icke den deraf
upkomna skadan, innefatta den hufvudsakligaste bestämningsgrunden
vid straffets afmätande inom den stadgade latituden. Att utdela
en kroppslig aga, utan att deraf den ringaste skada upkom
mer,
är väl sällan möjligt. Jag anhåller om bifall till den nu
föredragne §:n.
Sedan öfverläggningen förklarats afslutad samt de derunder
gjorda .yrkanden å bifall till och återremiss af §:n blifvit af H. Exe.
Hr Gr. o. Landtm, uptagna, gjordes propos. å bifall till §:n, och
då dervid svarades starka ja, blandade med många nej, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.
Hr von Ehrenheim begärde votering.
Uplästes och godkändes följande voter.propos.:
Den, som bifaller 17 §:n af LagUtsk:ts uti Betänk. N:o 20
afgifna författnings-förslag, röstar
Ja;
den, det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, varder nämnde §, på grund af deremot gjorda anmärkningar,
till Utsk:t återremitterad.
Vid voteringens slut hade rösterne utfallit sålunda:
Ja — 52.
Nej — 16.
§§ 18 och 19.
Biföllos.
S 20.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Till följd af ändringen i första
313
1) en 34 Mars f. ar.
§:n bör väl den ändring här förekomma, att orden »eller der om*
ständigheterna äro synnerligen mildrande, till sådant arbete från
och med 8 till och med 10 Ar» bortfalla; och anhåller jag derföre
om återremiss af denna §.
Gr. Sparre: Jag anhåller att få instämma med den siste
värde talaren i yrkande af återremiss.
§:n återremitterades.
§§ 21, 22 och 23.
Biföllos.
§ 24.
Hr Olivecrona: LagUtsk:t har bär vid den 24 §:s redigerande
afvikit från K. M:s Propos. i det afs:de, att i st. f. orden
»snarast derefter» hafva här nyttjats orden »snart derefter». De
ord, Utsk:t begagnat, kunna gifva anledning till en vacklande lagläsning,
och jag för mili del anhåller derföre om bifall till hvad
K. M.:s Propos. i denna g innehåller.
Hr Adlercreutz: För min del är jag ej tillfredsställ! med
ordet »snart» i st. f. »straxt»; men kan ej heller annat än finna
betänklighet äfven vid detta sednare, såsom möjligen innehållande
för stor tidsbegränsning. I vår nu gällande lag finnes ej något
motsvarande tidsbestämmande ord, men af hela ordställningen framgår
tydligt den meningen, fr n hvilken man ej heller nu egentligen
velat vika, att barnets afdagatagande ej kan såsom barnamord
rubriceras i annan händelse, än att det sker vid sjelfva födseln
eller i sådant sammanhang dermed, att qvinnan ännu anses vara i
den särskilda kropps- och själsbeskafifenhet, hvari hon genom födseln
blifvit försatt. Ville man nu i omförmälde afs:de följa det gamla
uttryckssättet, hvilket i lagskipningen vunnit en stadgad betydelse,
skulle §:n kunna formuleras sålunda: »Har qvinna, som efter oloflig
beblandelse framlödt ett lefvande foster, genom handåverkan eller
underlåtenhet af det, som till dess bibehållande vid lif nödigt var,
fostret dödat, dömes &o.&c.»
Utan att vilja framhålla detta förslag, såsom ofelbart, önskar
jag dock, att det hos Utsk:t måtte komma under öfvervägande,
hvarföre jag yrkar återremiss af denna g.
Häruti förmälde sig Hr Dalman instämma.
H. £xc. Hr Frih. De Geer: Lika med Hr Adlercreutz anser
jag, att det af Utsk:t här begagnade ordet »snart» är alltför obestämdt,
men jag medgifver å andra sidan, att ordet »straxt», som
i stället användes i den K. Proposm, ej heller är fullt tillfreds
ställande.
Det är möjligt, att Hr Adlercreutz’s nu framstälda
förslag kunde i detta hänseende bättre upfylla alla fordringar, men
I > e n -1 Mars f. in.
343
då jag icke tilltror raig, att efter ett flygtigt åhörande derom genast
döma, anhåller jag om §:ns återremitterande, på det att den
af närande ledamot'föreslagna redaktion af Ut,sk:t må tagas i öfvervägande.
Frih. Hermelin: Enär troligen denna § blifver återremitterad,
hemställer jag till Utsk:t, om icke den begagnade benämningen
»oäkta» barn bör uteslutas. Villrådighet skulle kunna upstå,
huruvida barn efter en fästeqvinna, eller efter en qvinna, häfdaci
under äktenskapslöfte, bör anses såsom äkta eller oäkta. Då nu
lagen i 5 kap. 1 g Gifterm.Balken expressis verbis benämner ett
sådant barn såsom äkta, kunde, i händelse denne § skulle behöfva
tillämpas, qvinnan icke derefter dömas. Enahanda anmärkning
förefinnes äfven vid nästföljande § i Betänk:t. Jag hemställer således,
att Utsk:t måtte taga detta i öfvervägande, — åberopar i
öfrigt hvad Hr Adlercreutz anfört, och anhåller derföre om återremiss.
Hr Ribbing instämde häri.
Sedan öfverläggningeu förklarats fulländad samt Hr Olivecrona,
vid uptagandet af hans under diskussionen gjorda yrkande
om antagande af §:n, sådan den lyder uti den K. Proposin, begärt
ordet och förklarat sig instämma i begäran om §:ns återremitterande,
blef propos. derå framställd och med ja besvarad.
§ 25.
Hr Olivecrona: Då den 24:de § blifvit återremitterad,
torde äfven detsamma böra ske med denna ifrågav:de 25:te g.
§:n återremitterades.
§§ 26, 27, 28 och 29.
Bifölios.
§ 30.
Gr. Sparre: Som R. o. Ad. beslutat, att första gm skall
erhålla en annan lydelse, torde äfven denna punkt i följd deraf
böra återremitteras.
§:u återremitterades.
§ 31.
Hr Adlercreutz: På förut angifna skäl anhåller jag att
denna g återremitteras.
Gr. Sparre: I afs:de på denna § är ingen förändring gjord
344
Den 24 Mars f. m.
i anledn. af den lydelse, Utsk:t gifvit åt första g, hvarföre jag
anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Hr Adlercreutz: Jag anser fortfarande, att på de grunder,
som vid förra g:s återremiss blifvit anförda, nu äfven denna bör
ånyo af Utslct behandlas.
Hr Carleson: Emot Hr Adlercreutz tillåter jag mig att
anmärka, att i denna g strafflatituden blifvit nedskjuten så långt,
att någon tillämpning af benådningsrätt ej bör erfordras, så vida
domslutet i hvarje fall är riktigt. Att vid brott af sådan art,
som det ifrågav:de, möjligen göra något intrång på benådningsrätten,
synes ej kunna skada, och då de klandrade orden »under synnerl.
mildrande omständigheter» äfven förekomma i motsvarande § af
K. M:S Propos., vågar jag anhålla om bifall till Utsk:ts Betänk, i
denna punkt.
Gr. Sparre: För min del instämmer jag med den siste värde
talaren och anhåller om obetingadt bifall till Utsk:ts förslag och
K. M:s Propos.
Hr Adlercreutz: För min del anser jag, att något stadgande
angtde synnerligen mildrande omständigheter och dess tillämpning
ej bör införas i lagen, utan det bör alltid bero af den
Kongl, benådningsrätten. Jag yrkar fortfarande afslag å denna
punkt och anhåller att den återremitteras, på det den af Utsk:t
må tagas i närmare öfvervägande.
Gr. Sparre: Jag kan ej inse, hvarföre ej dessa förbrytelser,
hvarom denna g handlar, kunna vara af beskaffenhet, att straffet
derför med anledn. af synnerligen mildrande omständigheter nedsättes.
Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag i denna punkt.
Efter härmed slutad öfverläggning och sedan de derunder
gjorda yrkanderne å bifall till och återremiss af g:n blifvit uptagne,
framstäldes propos. å g:ns antagande, och då dervid svarades ja,
jemte ett eller annat nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
gg 32, 33, 34 och 35.
Biföilos.
g 36.
Hr Ribbing: Här talas icke om barn i denna g, ty det
heter: wätter någon ut den han sig åtagit eller eljest pligtig är
att fortskaffa eller ledsaga». Hetta kan endast tillämpas på äldre,
hvarföre jag tror, att en redaktionsförändring torde vara nödig och
får jag således anhålla om återremiss.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Då i förra g:n, som lemnadee
Den 24 Mars e. m.
345
oanmärkt, talas om att sätta ut andra personer än barn, nemligen
sjukliga, bräckliga eller eljest hjelplösa, torde uttrycket i denna
<5 om andra än barn icke vara oriktigare. Omständigheterne och
stället kunna vara sådane, att hvem som helst kan blifva hjelplös,
om han öfvergifves af sin ledsagare och sina fortskaffningsmedel.
Jag anhåller derföre om bifall till denna §■
§:n bifölls.
Härefter upsköts pröfningen af förev:de Betänk, till eftermiddagens
plenum och lt. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Lördagen den 24 Ulars 1860.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdr. för förmiddagens plenum och protok:t
för den 4 sisth Febr. e. m.
Fortsattes pröfningen af LagUtsk:ts Betänk. N:o 20.
§ 37.
Hr Olivecrona: Då denna g var under öfverläggning i LagUtsk:t,
var jag af skiljaktig mening med pluraliteten. Jag har
nemi. ansett och anser fortfarande att man bör, i likhet med hvad
för närvarande är stadgadt uti 14 kap. Missg:sBalken, ställa dråp
eller mord å make i samma kathegori, som så beskaffade brott å
föräldrar eller förfäder. Jag har icke funnit något giltigt skäl
vara anfördt, hvarföre man nu, uti ifrågav:de fall, skulle vika från
hittills gällande grundsats. Utan tvifvel är, om man rätt betraktar
förhållandet, ett dråp af hustru å man, eller af man å hustru,
lika straffvärdt som om någon dräper föräldrar eller förfäder, sin
farfar eller morfar, sin farmor eller mormor. Uti sednare fallet
har man visserligen med rätta lagt vigt uppå de pietetsförhållanden,
som bort ega rum mellan den skyldige och hans förfäder och
som genom brottet blifvit våldförda; men i den förra händelsen,
då den ena makan dräper den andra, sönderslitas åter på det grymmaste
sätt alla de band af trohet och kärlek, som bort på det in
-
346
Den 24 Mars e. ni.
nerligaste förena dessa makar vid hvarandra. Och jag kan ingalunda
finna, att brottsligheten i sednare händelsen är ringare än i
den förra. Jag anser fördenskull att l:sta mom. af förev:de § bör
hafva den lydelse, som jag sidan 50 antydt uti min derstädes förekommande
reservation, eller: »Begår någon mord å skyldoman i
rätt upstigande led eller å sin maka; miste lifvet». För öfrigt
och med anledning' af den ändring, som K. o. Ad. under förmiddagens
plenum beslutat i afseende å Betänk:ts l:sta §, torde ock
en återremiss af nu ifrågav:de 37:de § påkallas, med hänsigt till
orden: »mildrande omständigheter», hvilka uti nyssberörde 1 :sta §:s
2:dra punkt omnämnas.
Slutligen heter det i sista punkten af 37:de g:n: »Sker dråp
å maka, stjuf- eller svärföräldrar, förmyndare, husbonde eller annan,
under hvars lydnad man står; varde den omständighet såsom synnerligen
försvårande ansedd». Det der uttrycket: »Sker dråp» —
torde icke vara så alldeles lämpligt att i lagstil använda, utan
skäligen böra utbytas mot orden: Veröfvar någon lifvet etc.
Uppå de af mig nu anförda skäl anhåller jag vördsamt om
återremiss å denna §.
Gr. Sparre: Mot den återremiss af förev.de 37:de §, sora
af den siste talaren blifvit begärd, har jag icke något att invända,
då denna återremiss på sätt och vis påkallas af ett af R. o. Ad.
förut i ämnet fättadt beslut
Hvad beträffar upflyttandet af make i samma kathegori med
skyldomän i rätt upstigande led, så är detta, efter mitt förmenande,
till principen mindre riktigt. Ett dråp å den, som gifvit
mig lifvet, måste hårdare anses än om det föröfvas mot någon
annan. Ett dråp åter å en make eller maka kan ske under sådana
förhållanden, att dessa kunna föranleda till något mildare
straff. Jag säger »kan ske». Detta står ock i öfverensstämmelse
icke allenast med den af K. M. i ämnet aflåtna Nåd. Proposm,
utan jemväl med den princip, hvilken vid 1848 års Riksdag i afseende
å denna bestraffning af LagUtsk:t tillstyrktes samt af två
Stånd godkändes.
Jag har endast velat anmärka detta med anledning af den
siste talarens yttrande, utan att i någon mån vilja bestrida hans
yrkande om återremiss.
§:n återremitterades.
§:ne 38 och 39.
Bi föl los.
§ 40.
Hr Olivecrona: Första raden i denna § innehåller: »Gör
någonvåld eller annan misshandel å embetsman etc.» I hela
denna! afdelning, som har till rubrik: »om våld å annan i eHer
för honom anförtrodt offentligt värf, så ock om våld, hvarigenom
D en 24 M ar s e. m.
347
fredsbrott sker», talas i öfrigt endast om om våld, och våldsgerning.
Jag fruktar således att detta uttryck våld eller annan
misshandel skall föranleda rått mycken tveksamhet för domare eller
komma en och annan att tro, att det innehåller,*,någonting annat
ån lagstiftaren verkligen här menat. Jag anser rättast vara att, så
vidt möjligt, bibehålla ett konseqvent lagspråk uti hela detta kapitel,
sorn handlar om våld mot embetsman, samt att följaktligen
utelemna orden »eller annan misshandel». Detta är visserligen
blott en redaktionsförändring, men sora dock, enl. min tanke, kan
hafva sin nytta med sig, så mycket heldre, som jag vid förhandlingarne
inom LagUtsk:t flera gångerijhaft erfarenhet utaf att skiljaktiga
meningar kunna upstå om hvad som menas med misshandel
och hvad som menas med våld, eller livilketdera ordet, som iir
mest omfattande till begreppet.
IL Eve. Hr Frih. De Geer: För min del tror jag^att man så
mycket som möjligt bör söka undvika att ändra de“termer, som
äro heratade från Lagberedningens förslag och som otvifvelaktig!
passa in i det system, som en gång kommer att (öljas för upgörande
af en ny brottmålslag. Det är sannt, såsom Hr Olivecrona
anmärkt, att orden misshandel och våld icke i allmänna språkbruket
uttrycka skarpt betecknade begrepp, men någon skilnad
göres dock på dessa ord. I allmänhet tror jag, att misshandel upfattas
såsom mera omfattande än våld och att t. ex. bibringandet
af gift iir en misshandel, sorn likväl icke kan kallas för våld; och
derföre torde detta ordet misshandel icke vara alldeles öfverflödigt,
hvadan jag ali håller om bifall till denna §, sådan den blifvit af
Utsk:t föreslagen.
1:1. Exc. Hr Gr. och Landlm. yttrade, att under*öfverläggningen
yrkats dels bifall till g:n i olörändradt skick och dels bifall
dertill med uteslutande af orden »eller annan misshandel»;
och sedan propos. å bifall till §:n med dess af Utsk:t föreslagna
lydelse blifvit framställd och med mångå ja jemte ett eller annat
nej besvarad, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
gine 41—53.
Samteiiga dessa §:r bil öllos.
§ 54.
II. Exc. Hr Frih. De Geer: Denna g är af LagUtsk:t
tillagd; den finnes icke i K. M:s Propos., och för min del tror
jag, att den skulle komma att förorsaka åtskilliga svårigheter i
tillämpuingen, hvarföre jag, förutom äfven af andra skäl, anser att
densamma bör utgå. Enl. Utsk:ts motiver skulle den. som utmanar
annan till envig, vara hemfallen under denna §:s straffpåföljd,
äfven om utmaningen icke antages; men deremot., om en utmanande
inställer sig på platsen, färdigrustad till strid, med sekundanter,
och hans motståndare icke infinner sig, skulle han icke
348
Den 24 Mars e. m.
ändå vara hemfallen till denna g. Den förre synes mig likväl vida
mindre förvunnen om en framhärdande brottslighet än den sednare;
och om denne sist omtalade, som endast genom motståndarens
uteblifvande icke fullföljer brottet, undgår straff, så ser jag icke
heller, huru den, som hindras af meliankommande personer och
tilltalas, men inför domstolen säger, att han vill afstå från enviget,
skall kunna med straff beläggas. Men vid sådant förlnde
kan jag icke inse, huru denna § någonsin skall kunna tillämpas.
Jag gillar dessutom icke sjelfva grunden för §:n, emedan då sjelfva
aftalet såsom brott anses, och detta brott är begånget, så måste
också straff följa. Följaktligen anhåller jag om afslag å §:n.
Hr Carleson: Såsom ett ytterligare skäl för uteslutande af
nu ifrågav:de g anhåller jag att få erinra derom att om ock den i
duellsplakatet förekommande straffbestämmelsen för utmaningar till
duell är för sträng, det svårligen låter sig förneka att denna straffbestämmelse
medverkat dertill, att här i landet de s. k. duellsbrotten
upbört. Enl. K. M:s Propos. skulle den, som gjort sig
skyldig till samma förbrytelse, dömas endast till fängelse från 6
månader till 2 år. Men Utsk:t har ytterligare nedsatt straffet till
minst 2 och högst 6 månader. Då man tar i betraktande, huru
vigtigt det är, särdeles i fråga om duellsbrott, att lagen med sitt
straffbot träffar förbrytaren i samma stund den brottsliga viljan
framträder i handling, synes det vara mera än olämpligt att uphäfva
verkan af detta straffhot genom tillägg af ett sådant stadgande,
som det nu ifrågav:de, hvarigenom i sjelfva verket allt ansvar
för utmaningen försvinner. Det är sannt, såsom Utsk:t anfört,
att ett lika beskaffadt stadgande finnes i åtskilliga främmande
lagar, såsom t. ex. flera af de Tyska; men denna omständighet bevisar
icke tillika att den är värd efterföljd och att öfvergången
från nuv:de lags stränga straff till verklig strafflöshet kan vara
riktig eller ändamålsenlig; anhållande jag för min del om afslag
å denna §.
Gr. Sparre: Den fråga, som nu är under afgörande, är sannerligen
af icke ringa vigt. Det har al den siste talaren blifvit
anmärkt, att de uti duellsplakatet stadgade stränga straff utrotat
duellerna i Sverige. Detta torde likväl tarfva bevis. Det är nemi.
ett temligen kändt förh:de, att för föga mer än 40 Ar tillbaka,
då duellsplakatet redan varat i 149 år, förekommo dueller tidt
och ofta; och äfven behöfves bevis derför att stränga straff någonsin
mäktat förekomma brott. Men nu är det egentligen icke fråga
om sjelfva enviget eller dess orimlighet, hvarom meningarne icke
kunna vara delade, och af hvilken orsak Utsk:t icke tvekat att i
öfverensstämmelse med K. M:s Propos. bestämma, såsom mig synes,
ganska stränga straff i detta hänseende, utan här är fråga om
en helt annan sak, nemi. utmaningen. Om det redan strider mot
den princip, som ligger till grund för denna lag att bestraffa försöket
till brott, så borde väl utmaningen, som i sjelfva verket
icke är något annat än den lörsta tillstymmelsen till ett brott,
De n 24 Mars e. m.
349
sorn i tekniskt språk kallas ett påbörjadt försök, vara straff-fri.
Om detta försök i duellsplakatet bestraffas, så bör man taga i betraktande,
att detta stadgande sammanhänger med ett annat ganska
strängt straff för blott en förolämpning. Om denna redan belägges
med ett strängt straff, så må det vara möjligt att bestraffa
utmaningen; men då, såsom nu är fallet, med uphäfvandet at
duellsplakatet, förolämpningen icke bestraffas, — ty utan att vilja
inlåta mig i något strängt bedömande af nuv;de lag, så veta vi
alla, att straffen för förolämpningar äro öfverdrifvet små, nästan
inga — kan med skäl mycken tvekan upstå ang:de lämpligheten
att alls stadga ansvar för utmaning. Åtskilliga främmande lagar
hafva också icke något sådant straff, och hos dem, som det hafva,
finnes alltid tillagdt det stadgandet, att ansvaret för utmaning bortfaller,
då utmaningen återtas och den ej eller kommer till fullbordan.
Och, Mine Hrr, om jag vill förekomma envigs fullbordan,
hvilket egentligen är det, som lagen hör bestraffa, så är väl bättre
att låta ansvaret för utmaningen bortfalla, då jag åtrar mig, än
att bibringa den, som gjort utmaningen, den öfvertygelse, att om
utmaningen går i fullbordan, blir han straffad något strängare,
men om han drar sig tillbaka, så blir han i alla fall straffad med
fängelse; ty han fullbordar då naturligtvis sin påbörjade förbrytelse.
Jag ber att få erinra, att vid beredandet af det förslag,
som ligger till grund för ifrågav:de, hade Lagberedningen, såsom
mig synes, på välbetänkta skäl uteslutit allt ansvar för utmaningen,
och vid föredragningen inför Högsta Domstolen yttrade 2:ne
af dess ledamöter följande:
»Vid betraktande af de grunder, LagKomitén utvecklat i motiverna
för dess lagförslag, i hvad angår dueller, synes det icke
vara sannolikt, att redan det ansvar, som kunde stadgas för utmaning
och dess antagande, skulle ega någon verkan att förekomma
sådana envig. Det strängare ansvar, som, i mån af följdernas
beskaffenhet, utsättes för fullbordadt envig, skulle väl mera
väsendtligt afskräcka från dessa företag, än det mindre ansvaret för
utmaningen. I de flesta fäll torde, såsom LagKomitén erinrat,
motivet till sådana utmaningar vara långt ifrån klandervärdt, fastän
lagen måste förbjuda dylika företag. I blotta upsåtet ligger då
icke något, som nödvändigt påkallar straff. Om det tillstånd af
känslans öfverretning, som framkallat envigsutmaningen eller aftalet,
efterträdes af lugnare besinning och eftergifvande för lagens
fordran, så att aftalet ej kommer till fullbordan, eller om någon
af de tvistandes egna vilja oberoende tillfällighet mellankommer
och afvärjer företaget; synes väl sådant böra lända dem till godo.
Hvad sorn ditintills, i fråga om dueller, förefallit, ligger då mera
inom tankens, än inom handlingarnes område. Skrider ock det
fattade upsåtet så långt i handling, att de tvistande med vapen
möta hvarandra och strid verkligen inträder, men den slutar utan
att någon skada inträffat; synes oss det icke eller vara för mycket
vågadt, att hafva i lagstiftningen lemnat ett sådant läll utan upmärksamhet.
Vi anse således den föreslagne 49:de §:n kunna uteslutas.»
Den 24 Mars e. m.
Det synes mig i sanning, att detta yttrande förtjena!- särdeles
upmiirksarnhet, och om jag det oaktadt ansett mig, till förekommande
af alla möjliga missbruk, böra bifalla det förslaget, att
äfven utmaning och antagande af utmaning skulle beläggas med
straff, kan jag dock ingalunda, i strid med alla lagar, som jag sett,
bifalla det stadgandet, att ansvaret för utmaningen skulle sta qvar,
ehuru både den som utmanar och den som antagit utmaningen
frivilligt draga sig tillbaka. Jag känner intet exempel i hela verldens
kriminella lagstiftning, att man bestraffar tanken på brott,
och jag kallar icke detta för annat än en tanke, då jag i ett ögonblick
af öfverilning antager en utmaning, men straxt, ögonblicket
derefter, drager mig tillbaka. Jag tror, att då It. o. Ad. antagit
den 53 §:n, så bör icke något tvifvel upstå om antagandet af den
54:de. Den, som vill sätta sig emot denna sednare, hade derom
lämpligen bort tala vid den 53:dje §:n, så att de båda kunnat i
sammanhang blifva föremål för öfverläggning. Att nu, sedan den
53:dje är antagen, motsätta sig den 54:de, vore att genom en
öfverraskning åstadkomma en ändring i R- o. A:s förut fattade
beslut.
Hr Carleson: Just den omständigheten, att E. och Ad. nu
antagit den 53:dje §;ti och så betydligt nedsatt straffet för utmaningen,
är ett ytterligare skiil till borttagande af 54:de g:n, hvilken,
efter min tanke, legaliserar duellen. Med bibehållandet af
54:de gm skola utmaningar ansvarsfritt få ega rum, då den, som
tilltalas för utmaningen, alltid kan invända att han återkallat densamma.
Det ansvar, som enl. 53:dje §m skulle drabba den utmanande
eller den, sorn antagit utmaningen, är väl icke för strängt
för ett lättsinnigt och rättsvidrig! aftal. Det är alldeles oriktigt
att påstå, att utmanandet till duell och antagandet af utmaningen
skulle endast vara en tanke. Aftalet utgör början af brottet och
den brottsliga viljan framträder dermed i handling. Då Gr. Sparre
tillåtit sig att upliisa ett yttrande af minoriteten inom Högsta Domstolen,
så ber jag att lii fästa E. o. Ad:s upmärksamhet på några
ord i motsatt syftning, som af Just. Statsministern inför K. M.
yttrades i anledn. al den ändring, som skett uti Lagberedningens
förslag rörande duellsbrott:
»Tvärtom måste redan det rättsvidriga aftalet om två menniskors
ömsesidiga angrepp emot hvarandras lif eller helsa i och
för sig anses brottsligt, och desto hellre böra af lagen beläggas
med straff, sorn, till följd af detta brotts särskilda beskaffenhet,
lagens straffhot förlorar sin kraft i samma mån handlingen framskrider.
Har utmaning till envig en gång skett och blifvit antagen,
är det fara värd t att fruktan för straff ofta skall undertryckas
af en hederskänsla, som med vanära stämplar brytandet af ett aftal,
— äfven der det, lättsinnigt ingånget, gäller en lagstridig
handling; och har aftalet en gång framskridit till verkställighet,
ligger effekten deraf merändels lika mycket utom som inom de
handlandes förmåga att bestämma. Det är vid betraktande häraf,
Den 24 Mars e. m.
351
sorn förevide förslag, i likhet med gällande lag, belagt med straff
så väl sjelfva enviget som altalet derom». Jag hemställer till hvar
och en af Eder, Mine Hrr, om icke, derest någon af Eder uti en hastig
vändning hade uppgjort aftal om en duell, det skulle vara
verkligen ganska särskilda omständigheter, som kunde förmå Eder att
rygga ett sådant aftal, följden måtte blifva hvilken som heldst?
Jag föreställer mig att 9 gånger bland 10, då sådane aftal skett,
detsamma blifvit fullbordadt. Om lagen hotar dem, som upgöra
sådant aftal, med ett straff, som alltid kan vara en mera säker
påföljd än att aftalet kommer till fullbordan, skola sannolikt de
flesta betänka sig två gånger, innan de afsända eller antaga en
utmaning; hvaremot jag föreställer mig att, om utmaningen ansvarslrilt
kan ega rum, komma ganska ofta dylika altal att upgöras,
och hederskänslan, om en sådan föranledt altalet, skall sedermera
drifva de aftalande fram till stridsplatsen, för att fullborda
detsamma.
Jag yrkar fortfarande afslag å §:n.
Hr v. Ehrenheim: Lika med den siste talaren anser jag
äfven att, sedan R. o. Ad. antagit 53:dje §:n, blir deraf en ovilkorlig
konseqvens att den 54:de måste afslås, ty eljest komma
alla duellanter, som tilltalas för utmaning, som ej gått till verkställighet,
att åberopa till sitt skydd att de frivilligt afstått, och
den 53:dje § således att aldrig kunna tillämpas.
Pen siste talaren har äfven fästat upmärksamheten derpå att
straffpåföljden för öfverenskommelse att duellera blifvit nedsatt från
6 månader å 2 år till 2 ä 6 månader, och då således ett så lindrigt
ansvar som 2 månaders fängelse kan ådömas och då en
handling, som likväl kan föranleda dråp, ej synes böra få vara
ostraffad, anser jag det vara allt skäl att biträda nyssnämnde talares
yrkande.
Erih. Armfelt: Hvad är afsigten med denna lagstiftning?
Jo, naturligtvis i främsta rummet att afskräcka från dueller och
sedermera att ställa så till att, derest sådana förekomma, de blifva
bestraffade. Ar nu detta verkligen meningen med lagstiftningen
ang. dueller, så måtte det vara lemligen tydligt, att raan bör göra
allt hvad som i ens förmåga står, alt icke hindra den, som gjort
eller antagit en utmaning, från att underlåta fullfölja brottet oeh
verkställa duellen- Detta är skälet till att denna § af Utsk:t
blifvit tillagd, och jag finner detsamma fullt giltigt, oaktadt hvad
som blifvit af flera talare anfördt. I öfrigt, dä Hr Carleson upläst
några rader ur Just.Statsministerns yttrande, får jag nplysa
om att jag äfven läst dem, och jag kan ej inse annat, än att de i sin
mån ge anledning till att en sådan §, som den föreslagna 54:de, vore
lämplig.
Det heter nemi.:
»Tvärtom måste redan det rättsvidriga aftalet om två menniäkors
ömsesidiga angrepp emot hvarandras lif eller helsa i och
för sig anses brottsligt, och desto hellre böra af lagen beläggas
352
D e n 24 Mars e. m.
med straff, som, till följd af detta brotts särskilda beskaffenhet,
lagens straffhot förlorar sin kraft i samma mån handlingen framskrider.
Har utmaning till envig en gång skett och blifvit antagen,
är det fara värdt att fruktan för straff ofta skall undertryckas
af en hederskänsla, som med vanära stämplar brytandet af ett aftal,
— äfven der det, lättsinnigt ingånget, gäller en lagstridig
handling; och har aftalet en gång framskridit till verkställighet,
ligger effekten deraf merändels lika mycket utom som inom de
handlandes förmåga att bestämma. Det är vid betraktande häraf,
som förev:de förslag, i likhet med gällande lag, belagt med straff
så väl sjelfva enviget som aftalet derom».
Ja väl, om det är fruktan för straff; men det behölver icke
vara af sådan anledning, som man återtar utmaningen, utan emedan
man finner att man öfverilat sig.
Jag yrkar bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Hvar och en kan
visserligen inse att, såsom den siste talaren yttrade, afsigten att
förekomma dueller varit anledningen till det stadgande, som nu är
i fråga; men jag betviflar att effekten skulle blifva sådan, om detsamma
antages. Genom det straffhot, som nu hvilar öfver hvar
och en, som tili duell utmanar en annan, ligger lios honom sjelf och
hans biträden en anledn. att icke publicera sådana aftal; blir deremot
ifrågav:de stadgande lag, kan man förutse att omtalandet deraf
kommer att blifva föremål för skryt, och att det således kommer
att berättas att den eller den måste ge mig uprättelse, och
publicerandet af sådana saker skall endast föranleda förnyade utmaningar.
Jag tror att det ändamål, som man åsyftar med förev:de
lag, kommer att genom densamma undanskjutas. Det är väl något
eget, att sedan lagen förklarar en sak straffbar, cerni, att utmaningen
skall medföra straffpåföljd, så kan den brottslige sjelf
förklara sin gerning fri genom en senare actus. Det är åtminstone
icke någon vanlig åtgärd inför lagen. Jag tror att den 54 §:n
står i den strid med den 53, att den icke lämpligen kan antagas,
och anhåller örn afslag å densamma.
Gr. Sparre: Om det vore så, som den siste talaren yttrade,
att den 54 §:n står i strid med den 53, så hafva åtminstone de
Preussiska, Österrikiska, Braunschweigska, Badiska m. fl. lagar gjort
sig skyldiga allesammans till denna inkonseqvens; och såsom jag
nyss yttrat, jag har icke i någon af de lagar, hvarifrån dessa principer
hemtats, funnit att ansvarigheten inför lagen qvarstår, då utmaningen
återkallas. Jag skulle äfven tro, att det står i öfverensstämmelse
med den grundsats, som gällt sedan urminnes tider i
vår lagstiftning, att med hänseende till duellen såsom en farlig
sak göra ett undantag, och låta ansvaret förfalla, då man frivilligt
träder tillbaka; eller skulle det icke, såsom jag nyss nämnde, blifva
en gifven följd af ett motsatt lagstadgande, att, då jag, så fort
jag antagit utmaningen, i alla fall är underkastad straff, jag så
gerna
Dan 24 Mars e. m.
gerna tillfredsställer min falska hederskänsla och fullföljer aftalet.
M. Hrr, det är vanligtvis icke lagens ord, som afhåller mig från
att begå en förbrytelse; utfärdandet eller antagandet af en utmaning
sker oftast af öfverilning, och i ett sådant ögonblick står icke
lagen med hela sin stränghet framför mitt sinne. Om jag deremot
sedermera vid lugnare besinning eller genom samtal med andra
kommer i erfarenhet af lagens innehåll, lagens straff, må det då
icke vara lämpligt att lagen upmanar mig att träda tillbaka, derigenom
att den förklarar mig i ett ögonblick af öfverilning straff-fri?
En talare har förundrat sig deröfver att jag tillåtit mig alt
upläsa några ledamöters af Högsta Domstolen yttrande. Jag trodde
i sanning icke att jag^ skulle behöfva någon tillvitelse derföre
att jag tillåtit mig ett sådant brott, men deremot är min tro att
dessa ledamöter uttalat åsigter, som äro riktiga, och en sådan tro
har jag tillåtit mig hysa.
Man har vidare sagt att aftalet är ett brott; men om ja
aftalar med en annan person om att begå ett mord, ett rån, el er
hvilket afskyvärdt brott som helst, och sedan drager mig tillbaka,
så faller det ingen menniska in att anse detta aftal som ett brott.
Om jag går så mycket längre i detta afs., att jag bestraffar aftal
om duell, skall jag då envist bibehålla ansvaret derför, när deri,
som i öfverilning utfärdat utmaningen, gjort allt hvad på honom
ankommer för att draga sig tillbaka? Jag tror, lika med Frih
Armfelt, att om man vill förekomma dueller, så bör man säga
att de i ett ögonblick af öfverilning och ren oförsigtighet, men likväl
af hederskänsla gjorda utmaningarne kunna blifva straff-fria
derigenom att jag söker draga mig tillbaka. Jag säger, att man
genom ett sådant stadgande mera motverkar dueller än genom att
bestraffa aftal, ehvad jag drar mig tillbaka eller icke.
Hr Brakel, Mauritz: Jag skulle för min del icke hafva
motsatt mig straffbestämmelserne i föreg:de g, så vida jag icke an
sett dem bestämdt onyttiga; ty om en person med hederskänsla
får en utmaning, så anger han icke utmanaren, utan duellen kommer
att ega rum; och skulle motsatta förhållandet inträffa, så utmanar
man på ett sådant sätt, att den utmanade icke kan draga
sig tillkaka, eller ock blir han åtminstone i allmänna opinionen
stämplad såsom ärelös. På samma sätt tror jag det är likgiltigt
om denna g anteges eller icke, ty om 2.-ne personer, 2:ne sekundanter
upgöra afialet, så tror jag icke att någon åklagare kan finnas,
utan den saken går helt lyst och stilla tillväga, och, försonas
icke parterne, blir duellen fullbordad. Möjligen torde ett enda
skäl finnas för bibehållandet af denna g. sådan den af Utsk:t är
föreslagen, och det är, att om dessa personer hafva någon, som hyser
hat eller afund till dem samt går och spionerar, så skulle det
vara möjligt för denne att ställa till någon slags chikan. Vi hafva,
Gudnås, sett,' att det handt en och annan gång i vårt fädernesland
och, för att undvika detta medel för personer, som stå utom
oss, anser jag att g:n gerna kati bibehållas.
IV. H. 23
Den 24 Mars e. m.
Hr Carleson: Det är sannolikt föga värdt att vidare tala
om denna fråga, emedan hvar och en redan torde hafva bestämt
sin mening. Jag vill endast, i ani. af Gr. Sparres yttrande, anmärka,
att det är den skilnad mellan aftal vid duell och vid annat
slagsmål, att aftalet ingår såsom väsendtligt kännetecken i karakteren
af duellen, men deremot icke i karakteren af annat slagsmål.
Hvad beträffar den omständigheten att Gr. Sparre stött sig
på mitt yttrande, att han tillål it sig upläsa en reservation af 2:ne
ledamöter i Högsta Domstolen, så får jag förklara, att, i händelse
det ligger något stötande i mitt uttryck, undskyller jag mig med
obekantskap med Svenska språket.
Hr Adlerceutz: Det vill förefalla mig, som hade Utsk:t,
genom den ifrågav:de §:ns inskjutande efter den 53:dje, velat betaga
den sednare all verkan, men låtit den ändå qvarstå endast
för att slå blå dunster i ögonen på dem, hvilka önska se utmaning
till envig beläggas med straff. Jag kan nemi. icke inse, huru
någonsin ansvaret efter 53 §:n skulle komma att tillämpas. Följer
verkligen envig på utmaningen, då ådömes ansvar för den Jullbordade
handlingen och påföljden för utmaningen förfaller. A andra
sidan är ock klart, att då ett frivilligt återkallande af den gjorda
eller antagna utmaningen uphäfver ansvaret för sjelfva utmaningen,
så har man rättighet att, intilldess duellen kommer till verkställighet,
följaktligen äfven sedan åtal blifvit väckt, göra detta återkallan -  de. Jag tror således att det är alldeles nödvändigt, om 53 §:n skall
hafva någon betydelse, att den 54 borttages, och jag önskar så
mycket heldre detta resultat, som jag anser bästa medlet till undanrödjaude
af dueller vara att förekomma sjelfva aftalet, att
ställa så till, att redan deri ligger karakteren af brottslig handling,
hvilket gör att den laglydige vaktar sig för framställandet eller antagandet
af en utmaning.
Gr. Sparre: Det är blott för att vederlägga den siste ta
laren,
som jag begärt ordet. Han har sagt, att man icke borde
tilltalas för en utmaning eller antagandet af en ufmaning, enär
det alltid står en öppet att återtaga den. Det tror jag är en oriktig
upfattning; det vore ju uppenbart en orimlig tolkning af 53
§:n. Då skulle man ju på en gång kunna bestraffa utmaningen
och icke bestraffa den. Meningen är naturligsvis, att den, som
bevisligen utfärdat eller antagit en utmaning utan att frivilligt återtaga
den, innan tilltal skedde, han står i ansvar efter 53 §:n.
Sedan öfvevläggningen förklarats fulländad samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels
afslag å den förev:de §:n, framstälde H. Exc. propos. å §:ns antagande
och, då dervid svarades ja och nej i blandning, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Hr Carleson begärde votering.
TJplästes och godkändes följande voterings-propos.
Den 24 Mera e. m.
35S
Den, som bifaller 54 §:n af LagUtsk:ts uti Betänk. N:o 28
framstälda författningsförslag, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. nämnde g.
Vid voteringens slut bade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 23.
Nej — 37.
Hr Dalman: Då jag ieke varit närvide, då It. o. Ad. behandlat
nu förev:de ämne, anhåller jag att få till prot. antecknadt,
att jag för min del icke kan instämma i R. o. Ad:s beslut, utan
anser det vida mer brottsligt att efter aftal om duell dräpa en
person, än att göra det af brådskillnad eller af hastigt mode.
§§ 55 och 56.
Biföllos.
§ 57.
Hr Dalman: Jag anser denna g vara af högst betänklig beskaffenhet,
och instämmer i detta hänseende med hvad 2:ne af
Högsta Domstme ledamöter, Just.Rådm Södergren och Iggeström, samt
en reservant i Utsk:t föreslagit. Jag föreställer mig, att rättigheten
för fångvaktare eller dylik person, att mot fänge eller häktad
person, som rymmer utan att sätta sig till motvärn, begagna våld,
som möjligen kan hafva till följd lifvets förlust, är på det högsta
vådlig. Jag tror ej eller, att den afsigt, lagstiftaren haft med
den uti ifrågav:de g stadgade stränga påföljd, vinnes. Jag yrkar
derför, i likhet med åtskillige reservanter, att denna § måtte erhålla
följande lydelse: »Sätter sig fånge eller häktad person till
motvärn etc.»
Hr Olivecrona: Det första mom. af nu föredragna 57 g
innehåller egentligen 2;ne stadganden: det lista, att om fånge eller
häktad person rymmer, då må emot honom det våld brukas, sora
till rymningens förekommande nödigt är, och det 2:dra, att om
fånge eller häktad person sätter sig till motvärn mot fångförare
eller annan, som honom från rymning hindra vill, eller emot föreståndare
eller upsyningsman vid straffinrättning eller häkte, då denne
honom till ordning inom inrättningen eller häktet hålla skall, då
må äfven det våld användas, som erforderligt är. Mot detta sednare
stadgande har jag ingenting att invända. Så snart en fånge
eller häktad person sätter sig till motvärn, så måste en nödvärnsrätt
vara gifven för den, som inom straffinrättningen, i egenskap
af upsyningsman eller föreståndare, ordningen uprätthåller; men
hvad det lista stadgandet beträffar, så anser jag det icke höra till
kapitlet om nödvärn. Nödvärn förutsätter nemi. nödvändigt, att
en person blifvit på ett rättsvidrigt sätt angripen, eller att rätts
-
3S6
Den 24 Msrs e. m.
kränkningen varit ögonblickligen botande; först då kan man säga,
att någon rättighet till nödvärn inträdt. När en person är på
flyende fot, kan icke något så beskaffadt nödvärn ifrågakomma,
ty han har, såsom flyende, icke angripit någons rättigheter, och
derföre borde, enligt min tanka, detta stadgande hafva sin plats
på ett annat ställe och sjelfva rubriken: »om nödvärn» ändras.
Vidkommande för öfrigt sjelfva stadgandet eller att hvad våld som
helst skulle kunna utölvas mot en flyende fånge eller helt. oskyldigt
häktad person, så har jag i min reservation uttalat mina betänkligheter
mot dess antagande. Jag finner också, lika med hvad
Jost.ltåden Södergren och Iggeström yttrat till Högsta Domstolens
prot, »att tillåtelsen att, till förekommande af befarade vådor för
samhällsordningen af fångars rymning, låta dessa af bevakningen
nedskjutas, icke synes rätt förenlig med den i närvarande lagförslag
hyllade grundsats, som icke tillåter lifvets afhändande såsom straff
i den större mängden af de fall, der sådant hitintills varit i lagen
stadgadt såsom för allmänna rättstillståndet nödvändigt.» För öfrigt
kan man icke anse, att en sådan förseelse, som att en fånge
rymmer, på något siitt står i ett rimligt förhållande till det utomordentligt
stränga ansvar, som skulle kunna drabba honom, eller
att han äfventyra!- sina lemmars eller möjligtvis lifvets förlust.
Ordet fånge eller häktad person finnes här begagnadt i en så vidsträckt
mening, att, på sätt Assessor Lagerbjelke antydt, rättighet
är iemnad att nedskjuta hvar och en fånge, som rymmer, han må
nu vara en grof, lifdömd brottsling, eller en för ringa förseelse,
för lösdrifveri, för gäld häktad bysättningsfånge, ja måhända en
på lösa misstankar alldeles obehörigen häktad person, utan att
denne användt det ringaste våld, utan att han ens är en för allmänna
säkerheten i ringaste afseende vådlig person. Detta stadgande,
hvilket, om det af lagstiftande makten antages, skulle lägga
en allt för godtycklig makt i händerna på en underordnad tjensteraaunapersonai,
anser jag icke öfverensstämmande med de principer,
hvarpå vår lagstiftning i öfrigt hvilar, hvarföre jag, på sätt jag i
min reservation anfört, anhåller, att 57 §:n måtte erhålla följande
lydelse: »Sätter sig långe etc etc.» Anser man nödigt att, i afs.
på rymmande straffånge, införa något nytt stadgande, har jag ingenting
emot antagandet af det förslag till g, som Assessor Lagerbjelke
i sin reservation framställt, så lydande: »Söker straffånge att
rymma, då han utom fängelset till arbete hålles, vare lag som i
57 § sägs, ändå att han ej till motvärn sig sätter. Skall förrymd
fånge eller annan person häktas, då må ock det våld brukas, som
för häktningens verkställande nödigt är, der ej svårare skada än i
1 i § sägs genom våldet upkommer.» Jag inser till fullo, att en
skillnad måste göras mellan straffångar och andra fångar, och att
emot egentliga straffångar, om de göra ett försök att rymma, då
de äro intagna å allmän straffinrättning eller hållna under allmän
upsigt, ifrågav:de våld bör saklöst kunna användas; men är det en
person, som häktas, hvilken alls icke varit lagförd, är en inskränkning
utan tvifvel nödig. Att en häktad person, hvilken ser sin vaktare
försumma sin pligt, begaguar tillfället att, gripen af det naturliga
Den 24 Mars e. m.
begäret efter friheten, fly undan, är i sig sjelf en förseelse, hvars
karakter är ohörsamhet emot offentlig myndighet. För en sådan
förseelse bör han dock rimligtvis icke kunna, utan dom och ransakning,
mista lif eller lemmar. Till och med om uprorsmän »med
förenadt våld sätta sig upp emot verkställighet af offentlig myndighets
bud», anses detta svåra brott vida lindrigare; ty uprorsmän
blifva, enligt 1849 års uprorslag, t. o. m. från allt straff frie, och
anstiftare och anförare allena straffade, om de lörre, efter förutgående
varning, låta sig till ordning bringas. Detta visar, att det
ej är principenligt, att för blotta rymmandet stadga ett äfventyr,
som är vida svårare än straffet för ett verkligen groft och för
samhällsordningen ganska vådligt brott.
På grund af hvad jag sålunda anfört, anhåller jag om återremiss
på ifrågav:de §.
Hr Carleson: En ändring af §:n, på sätt den siste talaren
föreslagit, skulle leda derhän, att man, efter en logiskt riktig följddragning,
icke skulle vara berättigad att med våld hindra en fånges
rymning, derest icke fången sjelf använder våld. Påståendet
att den klandrade bestämmelsen i den Nåd. Proposm skulle vara
stridande mot riktiga lagprinciper, måste ytterst grunda sig på det
stora misstaget, att alla samhällsmedlemmar skulle hafva sämre rätt
än hvar och en enskild. Här har talats om att fråga vore att
tillåta fångbevakningen att nedskjuta tångarne. Hvem har yrkat
något sådant? I det Kongl. Förslaget medgifves endast »det våld,
som nöden kräfver», för att förhindra en rymning. Hr Olivecrona
har sagt, att man skulle genom det våld, som användes för att
förhindra rymning, liksom straffa en förseelse. Det är ett lika
stort misstag, som att påstå det en förseelse bestraffas, när individen
använder sin rätt till nödvärn. Man säger, att denna §
oriktigt influtit under rubriken nödvärn. Såsom jag förut nämnt,
skulle man kunna säga, att denna § talar om samhällets nödvärn;
men jag vill endast erinra om, att en rubrik ofta icke kan, utan
alltför stor vidlyftighet, upgifva alla de särskilda ämnen, som ingå
under densamma, och vid sådant förhållande måste inskränkas till
angifvande af hufvudsaken. Om rubriken nödvärn skulle anses för
inskränkt, så är deremot den af Hr Olivecrona föreslagna rubrik
alldeles för vidsträckt. För öfrigt får jag erinra derom, att det
ofta kan vara minst lika angeläget, att med våld förhindra rymning
af en ransakningsfånge, som en straffånge, — en för mord
eller rån eller annat dylikt groft brott tilltalad, — som en för någon
mindre förseelse till kortare tids fängelse eller straffarbete dömd
person. Lagberedningen har i sitt förslag till fängelselag funnit
ett motsvarande stadgande om rättigheten att med våld förhindra
fångars rymning ur straffinrättning tillräckligt motiveradt med de
orden, att den »ansett det vara oundvikligt, att medgifva bruk af
våld till förhindrande af rymning, då sådan ej kan på annat sätt
förekommas.» Precist detsamma, som kan åberopas i afseende på
straffången, gäller äfven i afseende på ransakningsfången. Dessutom
torde vara uppenbart, att denna § alldeles icke utesluter, utau
Den 24 Mere e. m.
tvertom framkallar föreskrifter af vederbörande myndigheter, nar
och under hvilka omständigheter vapen få användas af fångbevakningen.
Uti antagandet att Staten vore berättigad att beröfva
en person friheten, men oberättigad att med våld förhindra hans
rymning, -ligger en motsägelse, och olägenheten af att öka kostnaden
och skärpa medlen till fångarnes bevakning synes vida större,
än alt i lagen intaga ett stadgande så beskaffadt, som det nu ifrågavarande.
Huru skulle vid arbeten utom fängelserne, såsom t. exvid
jernvägsarbete», tångarne kunna bevakas, utan att man hade
rättighet att begagna våld, för att hindra rymning, eller upstälde
en bevakning, mångdubbelt öfverstigande fångarnes antal? Det
kan icke heller begäras, att samma manskap skall kunna hela dagen
stå på vakt, och, för att använda några tusen fångar till utarbeten,
erfordrades nära nog en armée till fångbevakning. Tillämpningen
skulle snart på ett slående sätt visa orimligheten af den
pseudo-filantropiska åsigt, som nu synes sträfva att göra sig gällande.
Hr Dalman: Jag tar mig friheten fästa upmärksamheten derpå
att den ifrågavmde §:n afser icke allenast den person, som för
brott redan är lagligen dömd, utan ock en sådan, som är häktad
möjligen på lösa misstankar eller till och med endast för polisförseelser,
så att äfven i sednare fallet den, som häktar fånge,
skulle hafva rätt att använda hvilket våld som helst för att förhindra
honom från att rymma. Begäret efter friheten är emedlertid
så starkt, att äfventyret att för sådant blifva ihjälskjilten
möjligen kunde drabba både mig och andra ledamöter af K. o.
Åd., om vi för någon obetydlig förseelse orättvist häktades. Jag
tror icke en sådan sats vara hvarken öfverensstämmande med filantropiens
och rättvisans grundsatser, ej eller af något slags nödvändighet
påkallad. Utsk:t har varit mycket månt om att förekomma
det personer, som bevisligen begått mord, skulle blifva dömda till
döden, men man tyckes vara likgiltig för att det endast kunde
bero af en fångbevaknings godtycke att nedskjuta en fånge utan
all annan anledning än den, att denne vill tillvinna sig friheten.
Fången kan emellertid vara helt olagligt och af ren kitslighet eller
misstag häktad, och då må det väl vara tillräckligt skydd för statens
rätt att, om han sätter sig till motvärn, bevakuingen får
mot honom använda våld. Man har t. ex. berättat att den utmärkte
vetenskapsmannen Professor Fries, under det han botaniserade
i Lappmarken, var nära att häktas af en kronobetjent, som
ansåg honom för tjufskytt; om Hr Professorn nu verkligen blifvit
häktad, men sökt undkomma, hade det således kunnat hända att
han, med stöd af en så beskaffad lag, som den nu föreslagna, kunde
hafva mistat lif eller lemmar. Men äfven om man vill medge
rättigheten att bruka våld mot en person, som redan är dömd och
insatt i fängelse, bör likväl denna rätt under intet vilkor få användas
mot den, som är häktad, utan att vara till brott förvunnen.
Denna distinktion anser jag vara af högsta vigt att vid
en återremiss tagas i betraktande. För öfrigt är jag af den tanke,
D en 24 Mate e. m.
359
att äfven i afseende på straff-fånge, som rymt, det icke är rimligt
att hvilket våld som helst skall vara tillåtet att hindra rymningen.
Det kan Ilända att, i följd af bevakningens uppenbara försummelse,
en fånge lemnäs tillfälle undkomma, och då detta observeras, han är
så långt borta att bevakningen icke mot honom kan använda något
annat fysiskt väld än att ganska beqvämt lägga bössan till
och skjuta. Jag anser sådant vara omenskligt grymt. Också erinrar
jag mig ganska väl hvilket motstånd ett dylikt förslag rönte
vid en riksdag redan för 37 år sedan, då likväl ännu många sedermera
afskaffade drakoniska straff qvnrstodo i lagen.
Jag hoppas således att Höglofl. Ståndet nu icke måtte visa
sig mindre månt om menniskorätt än då. Afven Högsta Domstolen
afstvrkte den tiden en lag i enahanda syftning, som den nu föreslagna.
Frih. Armfelt: Till alla delar instämmande med Hr Carleson,
vill jag endast i afseende på den siste talarens yttrande nämna
några ord. Han har sagt att det möjligen skulle kunna hända
honom eller någon annan af Ståndets ledamöter att blifva oskyldigt
häktad. Det är visserligen icke otänkbart, men jag är säker att,
om något sådant hände mig och förmodligen älven Hr Dalman,
skulle vi akta oss för att rymma. Hvar och en, som blir oskyldigt
häktad, måste hafva till sin högsta önskan att blifva hörd
och dömd och således få sin oskuld updagad. Hvad beträffar
Prof. Fries och det äfventyr, som berättats om honom, så är jag
äfven öfvertygad att han vid det upgifna tillfallet icke sprang.
För öfrigt har Hr Dalman, oaktadt hvad Hr Carleson sagt, ändock
yttrat att denna lag hade blott till ändamål att bevakningen
skulle få nedskjuta fången. Jag får då fästa upmärksamheten på
att 57:de §:n säger: att, om man gör större våld än nöden kräfver,
så blir man straffad. Således är det icke tillåtet att skjuta
ihjäl, i fall man på annat sätt kan hindra fången att rymma.
Det har blifvit mycket taladt om den stora skilnaden mellan
strafffångar och ransakningsfångar. Jemte det jag erinrar om hvad
som förut i detta afseende är yttradt och om svårigheten, för att
ej säga omöjligheten, att skilja emellan de olika slagen af fångar,
då de tillsammans föras eller förvaras, får jag säga, att jag icke
finner skilnaden särdeles stor. Om en person, som undergått straff
för 3:dje resan stöld, sednare införpassas till länshäktet på stränga
misstankar att hafva stulit för 4:de gången, så är det ungefärligen
detsamma om han rymmer före eller efter sedan han blifvit dömd
för 4:de resan stöld. Hr Dalman säger, att han minnes det starka
motstånd, som ett lagförslag i samma syftning vid en föregående
riksdag mötte; detta förhållande inträffade före den tid. jag kan
erinra mig, men jag hoppas att det icke måtte återuprepas, på
det man må kunna se att vi sedan den tiden sökt allt mer och
mer omgärda lagen med den aktning, den bör ega, och sätta dess
verkställare, äfven af lägsta grad, i stånd att förhindra att någon
egenvilligt undandrager sig hvad lagen bjuder.
Jag anhåller om propos. på bifall till £:n.
3«0
Don 24 Mors é. m.
Hr Olivecrona: Hr Frih. Armfelt har anmärkt, att det icke
skulle stå utsatt i 57:de g:n att en rymmande fånge eller häktad
person skulle kunna skjutas. Det är visserligen sannt, att det
icke står med tydliga ord utsatt, men att konseqvensen eller följden
af stadgandet måste blifva den att så kati ske, det tror jag
icke kan sättas i något tvifvel. Har jag misstagit mig häruti, så
delar jag detta misstag med 2:ne af Högsta Domstolens ledamöter,
hvilka tolkat !ag§:n på samma sätt som jag. Vidare har man här
talat om en samhällets nödvärnsrätt, som skulle bestå deri, att om
en tånge, låt vara alt han endast blifvit häktad på lösa misstankar,
begagnar tillfället att fly, så skulle bevakningen ega rätt att an»
vända hvad våld som helst för att hejda hans flykt och, otn inga
andra medel stodo till buds, följaktligen äfven begagna kast- eller
skjutvapen, för att hindra honom att lemna platsen. Jag bekänner
att detta är en alldeles ny tlieori om nödvärn, som jag icke förr
hört omtalas, och jag betviflar att KriminalRättens historia kan
upvisa att någon förut upställt en dylik theon. Jag vet icke heller
någon lagstiftning i det civiliserade Europa, der detta är hänfördt
under begreppet nödvärn, helst, såsom jag förut anmärkt, man hittills
alltid tänkt sig ett rättsvidrig! angrepp emot någon såsom den
oundgängliga löiutsättningen för möjligheten af allt nödvärn.
Man har älven yttrat att olägenheterna skulle blifva alltför
stora för bevakandet al fångpersonalen, isynnerhet när den hålles
till arbete, om icke en så vidsträckt rätt medgåfves, som 57:de §:n
innehåller. Det må nu så vara att olägenheter kunna upstå, då
man skall halla straff-fångar till arbete, vare sig vid jernvägsarbete
eller vid andra arbeten under bar himmel, men det lärer väl vara
Statens pligt, om den vill använda straff-fångar till arbete, att tillse
det sådana medel vidtagas, hvarigenom ändamålet kati vinnas. Jag
har, såsom jag förra gången yttrade, då jag hade ordet, velat göra
en bestämd skillnad mellan dessa straff-fångar, som äro dömde till
ansvar, och sådana fångar, sorn blott på lösa misstankar blifvit
häktade, som blifvit tagne såsom försvarslöse eller passlöse eller
införas i häkte för att aftjena enkelt fängelse eller gripas såsom
förrymde gäldenärer. Om nu dessa sednare, drifne af ett naturligt
begär efter frihet, glömma sin pligt att lyda samhällets funktionärer,
är det visserligen en förseelse af dem, men att äfventyret
skulle blifva så strängt att mot dem kunde begagnas ett nästan
obegräusadt väld, som till och med kan medföra fara för lifvet,
auser jag icke välbetänkt att införa i vår, om medborgares skydd
till person ganska omtänksamma lagstiftning. Jag kan således,
på de skäl, jag förut anfört och som till en del finnas i min reservation
intagna, icke aunat än fortfarande påyrka återremiss af
ifrågav:de §.
Hr Carleson: Den siste talaren har, med ani. af ett af mig
begagnadt uttryck »samhällets nödvärnsrätt», yttrat att det vore en
rätt, som icke någon stat kände till. Jag tvistar icke alls om ordet,
det var måhända oegentligt, men mot denne talare får jag
erinra, att han lärer icke kunna upvisa något ordnadt samhälle,
Den 24 Mars e. m.
361
som anser sig oberättigadt att med våld uprätthålla sina lagar,
eller der den offentliga myndigheten anses oberättigad att med våld
hindra en fånges rymning. Här ar så mycket taladt om att lagförslaget
lemnade rätt att använda hvad våld som behagades. Det
är likväl just raka motsatsen mot hvad sorn innehålles i stadgandet
att annae väld, än nöden kräfver, icke må användas.
Hr Dalman har anmärkt att ett lagförslag af enahanda syfte
förut varit inför It:s St:r framlagdt och af dem blifvit underkändt.
Detta förslag är troligen det, sorn vid 1823 eller 1828
års riksdag var i fråga, och som gick ut på att, till förhindrande
af fånges rymning, skulle tillåtas fångbevakningen att nedskjuta
fången. Derom är nu icke fråga, utan snarare om motsatsen, och
det vald, som nöden kräfver, måste hvarje organiseradt samhälle
anse sig berättigadt att använda. Jag anhåller om propos. på bifall
till §:n.
Hr Dalman: Man bör vara mycket förbunden derför, att
lagstadgandet icke rent af bemyndigar fångknekt att, när fånge eller
häktad person rymmer, hafva rätt att omedelbart skjuta ned honom;
men detta följer likväl nära nog af rättigheten att, så snart
fången kommit så långt bort att han icke kan uphinnas af den
bevakande, få begagna skjutvapen. Skillnaden är teml.gen obetydlig.
Beträffande Frih. Armfelts yttrande, får jag säga att jag
visserligen just icke egentligen vill sätta i fråga, att hvarken han
eller jag skulle bege oss pä flykten, ifall vi biel vo häktade; måhända
var det för tillfället olämpligt att välja ett exempel, sorn
skulle personligen röra B. o. Ad. Deremot är exemplet fullt tillämpligt
på personer, som icke hafva det omdöme, den bildning
och den hederskänsla, som böra förutsättas hos oss. Ty pluraliteten
af dessa föreställer sig, att, då häktning kan ske, fråga är
om något farligt ansvar och att det är så godt att bege sig på
flykten som att släpas i fängelse och underkastas en lång ransakning.
Länsmannen kan möjligen inbilla mången enfaldig person
att han begått ett till sina följder vådligt brott, oaktadt det i
sjelfva verket ieke är af betydenhet, och då blir det ju helt naturligt
att han tänker: det är så godt att fly. Den ifrågav:de lagen
är efter mitt omdöme dessutom icke stiftad för bildade, utan
för obildade personer; måhända vore det icke eller någon våda om
bildade personer utgjorde bevakningen, ty de kunna bedöma om
den häktade personen är så vådlig för samhället, att detta blefve
betryggadt genom att nedskjuta honom, roen en sådan omdömesförmåga
besitter ej våra fångknektar.
Jag fortfar i min anhållan om återremiss.
Hr Stråle, Wilhelm: Det lagförslag, som uti ifrågav:de
hänseende afläts vid 1823 års riksdag, var i väsendtlig mån skiljaktigt
från det förevarande. Då det förra nemligeu innehöll ett
ovilkorligt berättigande för vaktkarl eller fångförare att skjuta på
rymmande fånge, omfattar åter K. M;s nu afgifua Nåd. Prop. att till
rymnings förhindrande endast det våld, som nödigt är, må anvädas.
362
Den 24 Mars e. m.
Emellertid synas de farhågor, förstnämnda lagförslag med skäl framkallade,
hafva gjort ett så djupt intryck, att man under inflytelsen
deraf vill motsätta sig snart sagdt hvarje förslag till lösning af
hufvudfrågan. Åtminstone förekommer det mig som skulle reservationerna
inom Högsta Domstolen och Lagutskottet, äfvensom Hr
Dalmans anförande, hafva sin egentliga tillämpning på 1823 års
förslag, men deremot icke böra hindra antagandet af före v: de förslags
57:de g.
Den rätt, samma § tillerkänner fångbevakning, har veterligen
icke blifvit bestridd eller förnekad inom Europas fleste civiliserade
länder.
Inom vårt land åter visa sig begreppen i detta hänseende
hafva varit mera obestämda.
1734 års lag innehåller härutinnan icke någon fullt afgörande
föreskrift. Den stadgar dock uti 29:de kap. Usta g:ti
Missg.Balken, att den, som far efter att fånga den, som lagliga
gripas må, slår eller skjuter åt honom eller dem honom värja vilja
och i misshugg dödar en annan, skall, om sådant pröfvas hafva skett
mot hans vilja och upsåt, böta endast vådabot (20 daler); hvilket
stadgande synes föranleda till antagande deraf att det använda våldet
ansetts vara i och för sig lagligen befogadt.
Men först i Lagberedningens den 25 Nov. 1844 afgifna förslag
till lag om verkställighet af fängelsestraff, § 26, uttalas med
uttryckliga ord den grundsats, att elter varning det våld må brukas,
som nödigt är för att hindra fånge från rymning ur straffinrättning.
Och denna åsigt, enhälligt tillstyrkt af Högsta Domstolen
och antagen af K. M., lärer äfven böra anses vara godkänd
af R:ts St:r, hvilka vid 1844—1845 årens Riksdag antogo lagförslagets
hufvudgrunder.
I Lagberedningens motiver (pag. 65) heter det att Beredningen
ansett oundvikligt att medgifva bruk af våld till hindrande af
rymning, då sådan ej kan på annat sätt förekommas.
Att ett sådant lagstadgande omedelbart bör följa af Statens
befogenhet att beröfva fången friheten, synes mig vara tydligt och
klart. Också är, på sätt uti motiverne till K. M:s Nådiga Propos.
yttras, förslaget i denna del framlagdt, icke för att få den
lagliga rätten erkänd, utan för att begränsa densamma.
Då emellertid, i motsats till det öfvervägande antalet af ledamöter
så i Högsta Domstolen som inom LagUtsk:t, hvilka tillstyrkt
K. M:s Nåd. Propos. i denna del, en och annan, såsom
ofvan är nämndt, här ser anledning till farhågor af mer eller mindre
betänklig beskaffenhet, ja en reservant till och med antyder
såsom skulle en målsegande, derest lagen utfärdades, kunna saklöst
dräpa sin tillvaratagne motpart, om denne sednare ville aflägsna
sig, torde det tillåtas mig att få i den ganska vigtiga frågan ytterligare
yttra några ord.
Om dessa motståndare icke egnat fullt tillbörlig upmärksamhet
åt samhällets rätt att skydda sig emot förbrytare eller att gifva
kraft åt sitt genom behörig organ meddeldta och verkställda beslut
att en lagbrytare förverkat friheten, så hafva de deremot så mycket
Den 24 Mars e. m.
363
skarpsinnigare förutsett vådorna af lagförslagets godkännande och
antagit såsom icke allenast en möjlighet utan snart sagdt sannolikhet
att skjutvapens begagnande och dödande skott komme att
höra till ordningen för dagen. Men icke begagna våra Länsmän
och Fjerdingsman eller Stads- och Polisbetjente i tjensten slika
mordvapen; och om de undantagsvis vid gripandet eller forslandet
af någon farlig förbrytare så beväpnade sig, lärer det deraf luirflytande
äfventyret för förbrytaren icke anses för någon olycka.
Icke eller begagnas, enligt gällande föreskrifter, eldvapen af den
civila bevakningen vid rikets fängelser; och lika litet hädanefter
som hittills lära sådana vapens bärande af denna bevakning, för
att hindra fångars rymning, komma att anbefallas.
Nej, dessa mera lifsfarliga vapen begagnas uteslutande af militärbevakning
vid straff-fängelserne och af fånggevaldiger vid fångtransporter.
Vanligen anförtros tre straff fångar åt en soldat att bevaka;
och betydligt större antal fångar tillhörer det ofta gevaldigern attfortskaffa.
Sker nu rymning, som icke utan fullt våld kan förhindras,
har, i fall motståndarnes mening skulle göra sig gällande,
soldaten och gevaldigern att välja emellan hårdt ansvar antingen
för rymningen och gevaldigern dessutom att mista tjensten, eller
ock, för det han hindrar densamma genom ett våld, som efter
nyssberörde mening gått för långt, men säkerligen, en gång anvöudt,
förhindrade lusten hos andra att rymma.
Sådant kan väl icke vara riktigt, lika litet som att soldater
och fånggevaldiger, hvilka af samhället fått sig skjutvapen i handom,
icke skulle i nödfall få begagna dem.
Af synnerlig vigt är emellertid att bevakningens rätt i förevide
fall blir fullt bestämd, ehuru på samma gång begränsad, så att
man må komma ifrån det förhållande, som nu eger rum, nemi. att
vid den ena fångvårdsinrättningen ordres blifvit meddelade för soldaterne
att i nödfall skjuta på rymmande fånge, vid andra åter
saknas sådana ordres.
Såsom exempel på hvilken verkan, det olika förfaringssättet
i detta hänseende kan hafva, vill jag namna, att för några år sedan
vid Carlsborgs fästning, der omförmälda ordres saknades,
sprungo några kronoarbetskarlar midt igenom bevakningskedjan, och
som tångarne, beredde till flykt, sprungo fortare än soldaterna,
kommo de undan.
Ater på Långholmen, hvarest efter inträffade täta rymningar,
man anbefallde soldaten att i nödfall begagna sitt skjutvapen, rymde
kort derefter en djerf fånge från bevakningen ut på isen. Soldaten
aflossade skottet, som var laddadt med hagel, men fången hade
redan kommit utom skotthåll. Kommendanten på stället, som
händelsevis tillkom, anbefallde soldalen alt ladda med kula och
skjuta, hvilket genast skedde och med den påföljd att kulan borttog
den aldra yttersta snibben af långens högra öra. Nu insåg
rymmaren att det var fråga om allvar och han gaf sig genast.
Detta skedde för flera år sedan och derefter har icke någon enda
364
Den 24 Mars e. m.
fånge vid denna fångvårdsinrättning ens försökt att öppet rymma
från soldatbevakningen.
Men, siiger man, tångarne skola med så mycken omsorg bevakas,
att rymning ej kommer i fråga; och härtill anslagne kostnader
liro väl använde.
En hjertnupenhet, som skulle medföra högst betydligt ökade
utgifter, men ändock ej ledde till målet, torde likvid ej vara behjertansvärd;
och åtminstone de fleste af lagförslagets motståndare
skulle säkerligen, om de, utom omfånget af embetsrummen, fingo
se huru det i verkligheten går till och måste gå till, snart nogsamt
inse, att man genom endast preventivåtgärder, äfven om en
soldat medföljde hvarje fänge, icke kan i erforderlig mån förekomma
rymningar.
Men hvilka äro då vanligtvis dessa rymmare, hvilka man i
viss mån vill skydda för möjliga äfventyr under rymningen? Är
det sådana fångar, som mera af olyckliga omständigheter och dåliga
exempel än inneboende brottslighet fallit? Eller är det fångar,
som söka försona sig med sina medmentiiskor? Nej visserligen
icke. Kymmarne äro i allmänhet personer af sådan sinnesbeskaffenhet,
att de fortfarande befinna sig uti en fiendtlig ställning till
samhället; och äfven om det onda upsåtet från början icke finnes,
lärer, då faran att ertappas lägger himler i vägen för ärligt arbete,
sjelfuppehållelsedriften föra dem till en sådan ställning.
Jag vill icke här nyttja samma mörka färgläggning som motståudarne,
men måste dock i förbigående antyda de våldsamma upträden,
som understundom tima vid gripandet af förrymda brottslingar,
hvilka sannerligen icke väga på guldvigt huru långt sträckt
våld de få använda för att hindra sitt gripande.
Några reservanter hafva föreslagit den modifikation att lagförslaget
i fråga skulle vinna tillämpning på endast straff-fångar; och
medgifvas måste att genom ett sådant lagstadgande en del af de
anmärkta olägenheterna afhjelpas, men visserligen icke alla; och
hvilken rättsgrund förefinnes till den lag, att fång-gevaldigern får,
för att hindra rymning, använda nödigt våld emot t. ex. den för
första resan enkel stöld dömde fången, men ej emot en annan gripen,
t. ex. på bar gerning för rån eller mord, eller emot en t.
ex. för 4:de resan stöld till ansvar af domstol dömd person, som
för undergående af vidare ransakning vid annan domstol åtföljer
fångtransport? Hvilken rättsgrund påkallar att inom fängelset, i
händelse af försök tili rymning, en lill måhända endast några dagars
enkelt fängelse i brist af böter dömd person lagligen är underkastad
större äfventyr än den för groft brott tilltalade, ehuru
ej slutligen dömde förbrytaren? Antagom att två i dessa särskilda
kategorier stadde fångar äro på väg att rymma från ett länsfängelse,
der, såsom jag förut nämnt, bevakningen väl icke bär
eldvapen, men deremot^är försedd med huggare; och antagom vidare,
att våld, medförande kroppskada, tillskyndas begge tångarne.
Vitesbotsittaren, som undergår ådörndt straff, är straff-fånge och
hans åkommor anses följaktligen ogilda, men för våldet å den grofve
förbrytaren vore bevakningen förfallen till ansvar! Sannerligen lä
-
Den 24 Mars e. m.
365
rer väl, om så skall tillgå, bevakningen vid fängelser, der både
straff fångar och ransakningslångar förvaras — och så är förhållandet
vid nästan alla läns- och kronohäkten i riket — först böra
skaffa sig visshet derom, huruvida den rymmare, man eftersätter,
är straff fånge eller icke.
Slutligen må upmärksamheter. fästas derpå, att om vid rymningars
hindrande svårare våld någon gång kommer att användas,
ehuru sådant, efter det förbrytaren undfått kännedom om lagbudet,
sannolikt ytterst sällan inträffar, är pröfningen af den frågan, om
och i hvad mån våldet varit af behof påkalladt, förbehållen domaren.
H. Exc. Hr Frih. De Geer: Ämnet har nu blifvit så ut
förligt
utredt, att jag icke vili vidare uptaga tiden, men jag ber
att fä anmärka i afs. på det förslag, som blifvit framstå!Idt i st.
för Utsk:ts och som innehåller: »att om förrymd fånge eller annan
person häktas, då må ock det våld brukas, som för häktningens
verkställande nödigt är, der ej svårare skada än i 14:de §:n sägs
genom våldet upkommer», att, så snart något våld får användas vid
rymning, och ingen lärer bestrida att sådant är nödvändigt, så vore
det väl hård t-, om fångbevakningen skulle straffas, i händelse fången
dervid erhåller någon större åkomma än i 14:de §:n sägs.
Jag anhåller att få förena mig med dem, som yrkat bifall till
Utsk:ts förslag.
Hr Dalman: Jag har icke af den siste värde talaren blifvit
öfvertygad derom att ju icke ifrågav:de förslag till lag lemnar en
alltför stor och vidsträckt rättighet i bevakningens händer och att
genom en sådan lag en i öfrigt oförvitlig medborgare kan blifva
dräpt af gauska oskyldiga anledningar, t. ex. att han är passlös
eller saknar laga försvar. Om han då hör till den mera obildade
klassen, är det ganska naturligt att han söker återvinna sin frihet;
men om han gör detta, utan att sätta sig till motvärn, så hemställer
jag på hvad sätt samhället derigenom må kunna anses förnärmadt.
Jag- tror att det vore en vida större förnärmelse, om
en sådan person blefve svårt misshandlad eller måste sätta lifvet
till i följd af detta sitt försök att återvinna friheten. Den näst siste
talaren har hufvudsakligen uppehållit sig vid rättigheten att använda
våld mot straff-fångar, som rymt, men jag får förklara, att
jag icke funnit några betänkliga olägenheter af det uärv:de förhållandet
i afs. på föreskrifterna huru fångar inom fängelserna skola
bevakas; tvärtom hafva under den sednaste tiden ganska få rymningar
egt rnm. Jag tror, att det skulle väcka en vida obehagligare
upmärksamhet, om åtskilliga fångar blifva ihjälskjutne eller
lemlästade för försök att rymma, än om de fått rymma, utan att
genast ertappas. Den ifrågav:de lagen är följaktligen efter min
åsigt icke på något sätt påkallad af behofvet. De instruktioner,
som f. n. gälla för fängelserna, hafva, efter mitt förmenande, visat
sig vara tillräckliga och behöfva icke på något sätt ersättas af en
lag, som står i uppenbar strid med rättsgrundsatsen, hvilken omöjligen
kan vara den, att Staten eger en så obegränsad rätt att
366
D en 24 Mats e. m.
qvarhålla en person i sitt våld, att ett försök till befrielse, som
icke åtföljes af motvärn å fånges sida, skall kunna af en rå fångknekt
extrajudicialiter bestraffas med fånges förlust af lemmar
eller lif. Jag fortfar i mitt yrkande.
Hr Olivecrona: Jag vill blott med några få ord betyga
min tillfredsställelse öfver hvad som nu senast blifvit yttradt af
Hr Carleson, hvarigenom han erkänt riktigheten af min förmodan
att meningen med lagstadgandet i 57:de §:n verkligen är, att, i
fall en fånge eller häktad person rymmer, ett sådant svårt våld
att fången blir skadad till helsa eller lemmar, ja till och med
mister lifvet, äfven skulle kunna subsumeras under den ifrågavide
§:n. Det har blifvit sagdt, att ett korrektiv mot allt missbruk af
makten skulle ligga i den 58:de §:n, som säger i lista mom:t:
»Finnes någon i fall, som i 55:te, 56:te och 57:cle gine sagdt är,
hafva gjort större våld, än nöden kräfde; pröfve domaren, efter
omständigheterna, om han för upsåtlig gerning eller blott som för
vållande straffas bör.» Men i 2:dra momit af samma § heter det :
»Var så trängande nöd eller fara för handen, att han sig ej besinna
kunde; då må han från straff frias.» Jag föreställer mig,
att om en fånge rymmer eller en person, som blifvit häktad på
lösa misstankar, springer sin väg och den kronobetjent, som häktat
honom, kastar en sten eller skjuter med ett gevär efter honom
och träffar honom i hufvudet, så skall denne kronobetjent, vaktkarl
eller poliskonstapel, om den flyende mister lifvet, lätt undgå
allt ansvar, emedan det då skall heta att så trängande fara var
för handen, att han sig ej besinna kunde.
Jag anhåller fortfarande om återremiss.
Frih. Armfelt: Här har blifvit myoket taladt om fånges
ihjälskjutande och att, derest denna g antages, skulle hvarje fånge
sväfva i fara att skjutas af hvarje fångvaktare och fångförare. Detsamma
har äfven blifvit uprepadt af Hr Dalman. Jag får då förklara,
att, såvida vi icke fäkta mot inbillningar, så behöfva vi väl icke
vara särdeles rädda för denna omständighet. Vi veta nemligen att
så väl Länsmän som Fjerdingsman och andra sådana personer, som
i första hand häkta och till ransaknings undergående afföra sådana
personer, hvilka angifvas för ringare förbrytelser eller för hvilka
förbrytelser som helst, första gången föröfvade, sällan eller aldrig
äro beväpnade med skjutvapen, utan i allmänhet endast hafva huggare
eller käppar, för att sätta sig i säkerhet mot att fången icke
rymmer från dem. Det anser jag icke farligt. Hr Dalman har i
öfrigt sagt, att han för sin del icke känt några svårare följder af
närvide förhållanden. Jag är af motsatt mening, och får, såsom
stöd för densamma, nämna ett exempel. För 7 å 8 år sedan hade
jag, i egenskap af auditör vid ett garnisonsregite, tillfälle att vara
närvide på Långholmen i en krigsrätt öfver en soldat, som låtit en
fånge rymma. Han förebar som ursäkt »att det kanske var orätt
att jag icke sköt, men förra gången, som regitet låg här, så var
det en karl, som sköt på en fånge, och han fick sitta häktad mån
-
Don 24 Mors e. m.
367
ga månader för den skull; derföre föredrog jag den bestraffning,
jag nu får.» Under det krigsrätten emellertid tog i betraktande,
hvad ansvar som möjligen kunde för visad vårdslöshet åläggas karlen,
förklarade befälhafvaren inför domstolen, att, domstolen må
komma till hvad resultat som helst, så ämnade han för sin del
ålägga karlen extra judiciel! bestraffning, emedan han icke ställt sig
till efterrättelse de ordres, han fått, hvilka innehöllo att, på det ingen
karl måtte komma att stanna qvar, utan befälhafvaren få hela
sin kommendering med sig, så ålåge soldaterna att skjuta på fånge,
som rymde, men de skulle skjuta i luften. Kan detta vara i sin
ordning? Ett annat exempel vill jag anföra om en bevakningskarl,
som skulle föra 2:ne fångar, hvilka försökte att rymma och
sprungo hvar och en åt sitt håll; karlen sprang efter först den
ena och högg till honom, så att han blef hejdad, hvarefter han tog
fatt den andra. Denne karl fick sedan länge sitta inne för detta
sitt förfarande, i stället för att få den belöning, han efter min åsigt
väl förtjent. Således får jag säga att jag finner ganska stora olägenheter
vidlåda nuv:de förhållande och att det är stort skäl att antaga
nu föreslagna 57 §.
Hr Dalman: Det är ganska intressant för Ståndet, att få
höra dessa preju 1 i kater från krigsrätter; men jag vill fästa upmärksamheten
på, att, i händelse krigsrätten dömt en soldat till
straff för sådant förfarande, som Frih. Armfelt omnämnt, sådant
icke är enligt med Svenska lagen, emedan den säger i 19 kap.
3 § Missg.Balken: »Släpper vaktkarl fånge lös af försummelse eller
vangömo, miste tjeusten och plikte dertill med böter, fängelse eller
spö, allt efter som försummelsen eller ock den undkomnes brott
är, men om det icke skett af försummelse eller vangörao, så är
han icke underkastad något straff.» Möjligt är att Reglementet
för Regitskorpser stadgar annorlunda, men det gör åtminstone icke
lagen.
Sedan Öfverläggningen nu ansetts slutad samt H. Exc. Hr Gr.
o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels återreraiss
af den ifrågavnle §:n, framstälde H. Exc. propos. å bifall
till densamtna och, då dervid svarades starka ja jemte några nej,
förklarade ja hafva varit öfvervägande.
Efter det Hr Dalman begärt votering, uplästes och godkändes
följande voterings propos.
Den, som bifaller 57 §:n af LagUtsk:ts uti dess Betänk ,N:o
20 afgifna Författningsförslag, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, varder nämnde §, på grund af deremot gjorda anmärkningar,
till Utsk:t återremitterad.
Vid voteringens slut hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 47.
Nej — 8.
M«8
Den 24 Mars e. m.
Hr Dalman: Jag anhåller, att på det kraftigaste få reser*
vera mig mot detta It. o. Ad:s beslut, samt att i It. o. Ad:s prot:r
måtte inflyta Just.Rådet Iggeströms yttrande, pag. 43 i K. M:s
Propos., uti hvilket jag instämmer och tager mig friheten här
uppläsa.
Härefter upläsfe Hr Dalman följande:
Bland grunder, som betinga strafflöshet för eljest straffbara
handlingar, är äfven nödvärn eller rättigheten att med våld hindra
verkställighet af påbörjad rättskränkning. Då denna åter kan vara
riglad emot såväl egendom som person, följer deraf, att läran om
nödvärn bör behandlas i den strafflagens särskilda afdelning, der,
bland andra allmänna reglor för stiaflftillämpningen, äfven måste
angifvas de grunder, som utesluta eller uphäfva straffbarhet. Nödvärnsläran
kan hvarken väl inpassas eller fullständigt genomföras i
en författning, som endast afser våldsgerningar emot person.
Men om äfven försök i nämnde syftning sker, kräfver det
ömtåliga ämnet all möjlig varsamhet vid behandlingen. Endast
trängande nöd eller lifsfara, som icke annorledes, än medelst egna
försvaret och sjelfvillig» åtgärder kunna afvärja», så ock andra,
med de sagda jemförliga förhållanden, deraf större våda för allmän
och enskild säkerhet äfventvras, kunna rättfärdiga lagstiftningens
behörighet att från straff befria verkställaren af sådana gerningar,
som i annat fall hänföras till mera eller mindre svåra brott.
Lika mycket nu gällande lag haft vårdnad derom, att menniskolif,
äfven missgerningsmannens, icke må i oträngt mål spillas, likamycket
instämmer det med rättsbegrepp och folkets föreställning,
att detta icke lår saklöst ske.
Utan att förbise eller för ringa upskatta svårigheten för en
enskild fångvaktare eller fåtalig bevakning att hindra och omintetgöra
rymningar, finner jag det likväl ganska betänkligt att i fångbevakningens
skön lägga hvarje, äfven en för ringa brott eller endast
såsom försvarslös eller för ransaknings skull häktad, möjligen
oskyldig persons lif eller död genom ett lagbud, så affattadt, att
det berättigade fångbevakaren att exempelvis skjuta en redan på
flykten kommen fånge.
Blotta rymningen, hvartill det hos menniskan inneboende begäret
att återvinna friheten instinktlikt och oemotståndligt drifver,
innefattar icke, i och för sig sjelf betraktad, rättsenlig anledning
att derhän utsträcka nöd värnsrätten.
Behörigheten dertill kan icke gerna anses hafva inträdt i annat
fall, än att fången söker betria sig genom våld eller hot emot
dem, som honom gripit eller i vård hafva, samt rymningen icke kan
afvärjas genom andra än våldsamma medel.
En af lagen medgifven ovilkorlig tillåtelse att till förhindrande
af rymning, som är under verkställighet, tillgripa det yttersta medlet
af fångens säkra eller sannolika dödande, skulle tvifvelsutan
lägga hyende under fångbevakningens försumlighet och likgiltighet
att vidtaga nödiga åtgärder till förekommande af försök till rymning
-
De n 24 Ma rs «. m.
ning, samt kunde mången gång bereda den enskilda hämndlystnaden
utväg att, under nödvärnets skydd, söka sitt offers undergång.
I fråga huruvida nödvärn varit för handen oell om dess gräns
blifvit öfverskriden eller icke, hvilket allt är beroende af mångfaldiga
vexlande sakförhållanden, kan lagstiftningen svårligen meddela
närmare bestämmelser eller upställa allmänna förutsättningar.
Utredningen häraf måste ytterst ankomma på domarens skarpsinnighet,
menniskokännedom och rättskänsla.
I dessa fall tarfvas väl alltid undersökning inför domstol, för
att ernå laglig visshet om det åberopade nödvärnets verklighet och
beskaffenhet. Men, efter hvad erfarenheten vitsordat, saknas anledning
till farhåga, att användandet, af nödvärn, der behofvet
deraf verkligen inträffat, skulle någonsin kunna leda till ansvar.
På grund häraf och med stöd jemväl af Högsta Domstolens
enhälliga yttrande, afgifvet i enahanda fråga d. 16 Juni 1823,
hemställer jag att i st. f. 56 § måtte införas 8 § i 7 kap. af
Lagberedningeus förslag, alldeles oförändrad, hvilket sker, om begynnelseorden
»rymmer fånge eller häktad person, eller sätter lian
sig» utbytas emot: »sätter sig fånge eller häktad person» etc.
g§ 58—65.
Dessa §§ biföllos.
§ 66.
Hr Carleson: Den af LagUtskit här föreslagtia 66 § utgör
andra mom. af den i K. M:s Nåd. Propos. förekommande § 66.
Något motsvarande stadgande fanns icke i det till Högsta Domstolens
granskning remitterade förslaget till förordning ang:de
mord, dråp och annan misshandel, men blef på Högsta Domstolens
enhälliga tillstyrkan uptagel i enlighet med lydelsen i Lagberedningens
förslag tili StraffBalk. Om någon del af denna § bör uteslutas,
synes det mig företrädesvis vara den af Utsk:t bibehållna.
Då, i händelse en person A. misshandlat B., så att denne sjuknat,
och derefter C. tillkommer och ytterligare tillfogar B. något väld,
som ger sjukdomen en dödlig utgång, A. icke kan straffas såsom
dråpare eller annorledes än för misshandel, hvaraf ej kommit död,
så bör han följdriktigt icke heller kunna bestraffas på annat sätt,
i händelse den dödliga utgången af B:s sjukdom härrört från någon
annan, utan A:s skull, efteråt tillkommen omständighet. Berörde
moment måste också väcka, men lemna obesvarad den
frågan, huru mord och dråp af vållande skall bestraffas under de
omständigheter, då »för dråp ej må dömas till högre straff än såsom
för dråp af vållande.» Efter min tanke skulle detta morn. så
mycket heldre kuuna utgå, som de af Högsta Domstolen anförda
skäl i sjelfva verket tala endast för antagande af §:us första mom.
Emedlertid vågar jag anhålla om propos. på återremiss.
Gr. Sparre: Afven jag var inom Utsk:t af den mening, att
hela 6 6 §, på sätt den sista talaren oraförniält, borde ur lagen
H. VI. 24
370
I)en 26 Mars f m.
uttagas. Hvad som förekommer uti nämnde g, är nemi. endast
och allenast sådana till doktrinen hörande satser, som icke, efter
mitt förmenande, böra inrymmas i en lagbok. Uti det af Lagberedningen
utarbetade förslag, som innehåller 6 särskilda kapitel,
innehållande allmänna grunder, kunde möjligen denna g inrymmas.
Här är den efter min åsigt öfverflödig. Jag uprepar, att jag icke
har någonting emot, att den 66 g helt och hållet utgår, och skulle
önska derpå erhålla Hr Gr:ns o. Landtrms propos.
Sedan öfverläggningen förklarats afslutad, samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels återremiss af g:n
och dels afslag derå, frarnstälde H. Exc. propos. å g:ns återremitterande,
och, då dervid svarades många ja, jemte några nej, förklarade
ja hafva varit öfvervägande.
gg 67—70.
Alla dessa gg biföllos.
Sedan pröfningen af författnings-förslaget härmed afslutats,
föredrogos och godkändes såväl ingressen dertill som de deri förekommande
rubriker, hvarefter R. o. Ad. åtskiljdes kl. nära Ille. m.
In fidem,
O. Brakel.
Måndagen den 26 Mars 1860-
Plenum kl. y2 2 e. m.
Justerades ett prot.utdr. för d. 24:de d:s f. och e. m.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, tillksinnagaf, att före kl. i anslag
utfärdats till fortsättning af detta plenum kl. 6 e. m.
Föredrogs Exp.Utskt:s under N:o 49 afgifua, d. 24 dennes
bordlagda förslag till R. Stms underd. Skrifvelse till K. M., aug:de
Sveriges och Noriges ömsesidiga förhållanden.
Hr Nordenfelt, Enar: Det förslag, som är föremål för
R. Stirs öfverläggning i dag, har jag med mycken upmärksamhet
genomläst, och jag erkänner, att Exp.Utsk:t ganska sorgfälligt up
-
Den 26 Mars f. ra.
371
tagit allt hvad som finnes i Ekon.Utsk:ts Betänk:de. Men, som
mig synes, har det blifvit något vidlyftigare, än jag anser det böra
vara, hvarjemte några punkter finnas deri uptagna, hvilka, enligt
min öfvertygelse, icke böra inflyta, ehuru de stå i Ekon.Utsk:ts
Bet:de. Med ani. deraf har jag föranstaltat om upsiittande af ett
annat förslag, som jag hemställer till Hr Gr. o. Landtm, samt R.
o, A om det må vara mig tillåtet att upläsa,
Härefter upliiste Hr Nordenfelt följande förslag:
S. A. K.
Under den tid af snart ett halft århundrade, som förflutit sedan
Norige såsom ett sjelfständigt konungarike med Sverige förenades,
har den mening i båda länderue mer och mer gjort sig
gällande att vid föreningens ingående vilkoren för densamma och
bestämmelserna rörande de båda folkens ömsesidiga förhållanden icke
erhållit deri tydlighet och fullständighet, som med rätta måste anses
vara en oeftergiflig nödvändighet, derest föreningens höga ändamål
skola till båda rikenas bästa upnås. Menora härutinnan meningarne
varit ense, synes dock, i fråga om hvad som i främsta rummet
vore att förbättra, sträfvanderne i de särskilda länderue hafva tagit
en olika riktning, I Sverige, der man vid föreningens ingående
afsåg och hoppades på ett sådant närmande emellan de båda folken,
som har sin rot uti och följer af ömsesidigt förtroende, hafva önskningar
om förverkligande af denna förhoppning städse fortfarit och
sednast uttalats i det bifall, R. Si:r vid sistförflutne Riksdag lemnade
E. K. M:s Nåd. Prop:r om bättre ordnande af handelslörhåilnnderue
emellan de båda iänderne och om domars exekutiva kraft
i gods rikena emellan. I Norige åter blefvo dessa samma förslag,
hvilkas antagande ofelbart skulle ledt till en närmare gemenskap
mellan båda folken, af Storlhinget afslagna, och de förändringar i
föreuingsbestämmelserne, hvilka inom Norige förnämligast önskas,
synas vara sådana, som skulle leda till erkännande af dea fullkomliga
likställighet båda rikena emellan i deras ömsesidiga förhållanden,
hvilken från Noriges sida yrkas vara föreningens hufvudgrundsats.
Men då de båda föreningsfördragen, Noriges Grundlag och
RiksAkten, klart och tydligt erkänna Norige såsom ett fritt och
sjelfständigt rike, och tillika, för vissa bestämda fall, åt. Norige
medgifva fullkomlig jemlikhet med Sverige, finnes deremot någon
de båda rikenas likställighet, såsom allmän grundsats, ingenstädes
i unionsakterne fastställd. Den lärer ock destomindre kunna antagas
hafva varit föreningens hufvudgrundsats, som dels vissa företrädesrättigheter
finnas Sverige otvetydigt tillerkända, dels ock
Noriges förpligtelser, särdeles i fråga om krigsmaktens användande
för det gemensamma försvaret, icke äro desamma, utan mindre än
Sveriges, och jemlikhet i rättigheter, om den funnes, måste förutsätta
och medföra jemlikhet i skyldigheter. Ett fullkomligt genomförande
af likställigheten mellan båda länderue, såsom grund för
föreningen, skulle ock, om det kunde förverkligas, snart nog visa
sig icke åt ledningen af de förenade rikenas gemensamma angelägenheter
bereda den säkerhet och styrka, som en förutseende om
-
572
D en 26 Mars f. m.
sorg för föreningens bestånd kräfver. Då R. St:r, i öfverensstämmelse
med hvad redan blifvit antydt, finna en revision af föreningsbestämmelserna
och deras fullständigande vara af behofvet påkalladt,
anse K. St:r derföre ock att detta bör verkställas endast
på sådatie grunder, att det främre rummet inom föreningen och
rättigheten att i förhållande till andra makter representera densamma
böra fortfarande åt Sverige bibehållas, såsom tillhörande
Sverige icke blött med afseende på föreningens historiska tillkomst
och såsom varande det mäktigare af de båda rikena, utan äfven
derför att, då likhet i skyldigheter mellan de båda rikena ej lärer
kunna åstadkommas, bibehållandet af Sveriges främre ställning är
den enda form för föreningen, som synes lemna säkerhet för dess framtida
bestånd. Tillika hafva R. St. trott sig böra särskildt fästa
upmärksamhet på vissa punkter, hvilka, efter R. St:rs tanka, utgöra
särdeles angelägna föremål för ändrade eller fullständigare bestämmelser
de förenade rikena emellan. Sådana äro: formerna för
Konunga-, Thronföljare- och Förmyndareval, InterimsRegeringens
sammansättning och verksamhet, UnionsKonurigens dispositionsrätt
öfver Arméen och Flottan, samt Försvarsverkets ordnande efter gemensam
plan, bestämmande af grunderne för utgörande af bidrag
till gemensamma kostnader, samt formen för en unionel representation
af de båda rikena.
Enligt nu gällande stadganden för val af Konung, Thronföljare
eller Förmyndare för omyndig Konung, skall, derest båda rikenas
representationer med sina val stannat på olika personer, saken
slutligen afgöras genom en Komité, bestående af lika många
ledamöter från hvartdera riket, hvilka ledamöter rösta med slutna
sedlar, af hvilka en förseglad aflägges, för att, i händelse af lika
röster, bestämma valet. Det kan således hända, att, emot ett af
de förenade rikenas enstämmiga vilja, detsamma af det andra påtvingas
er. regent medelst den tillfälliga utgången af en lottning.
Att detta sätt att afgöra tvistiga frågor mellan två folk icke är
lyckligt, torde väl kuuna för säkert antagas. Minst synes det böra
vinna tillämpning i frågor af den vigt, som den nu omhandlade,
der det är lätt att inse huru ett algörande, sådant nyss blifvit
förutsatt, skulle inom det rike, hvars sympatier i en så genomgripande
sak blifvit åsidosatte, väcka ett missnöje, hvilket lätteligen
kunde rubba föreningens bestånd. Ehuruväl man må hoppas, att
dessa bestämmelser sent, om någonsin, skola behöfva att tillämpas,
torde dock klokheten bjuda att i tid söka utbyta sådana stadganden
rörande folkens ömsesidiga förhållanden, om hvilka man måste
erkänna, att de med skäl befaras innebära faror för föreningens bestånd,
emot bättre afvägda.
Att en regering, bestående af tjugu personer, är till formen
olämplig, derom lära väl ej delade meningar kunna uppstå. En
ytterligare anmärkning mot interimsregeringen grundas med skäl
derpå att, medan Norska regeringen i Christiania ensam handlägger
större större delen af de Norska ärenderne, deltaga interimsregeringens
Norska ledamöter i handläggning och afgörande af
hvarje Svenskt ärende och kunna hvarannan vecka bestämma be
-
Den 2H Mars f. m
373
sluten, något, som synes gå utöfver till oell med likställighetens
fordringar, helst om genom det ifrågasatta uphäfvandet af Ståthållareembetet,
all möjlighet från Svensk sida till deltagande i Noriges
angelägenheter skulle upltöra.
Om vid föreningens ingående anledningar möjligen förefunnos
för Noriges folk att i Grundlagen stadga inskränkningar i Konungens
rätt till lika disposition öfver Noriges försvarsmedel, som den
Svenska Grundlagen lemnar honom öfver Sveriges, så lära vill dessa
anledningar nu, efter ett halft sekel, hafva förlorat all betydelse
och således deras uphäfvande böra villigt medgifvas. Vigten dera
att båda rikenas försvarsanstalter eller gemensam plan ordnas, tor
de ej behöfva närmare utvecklas, då det uppenbarligen utgör vil
koret för att föreningen skall lör de bådn rikena upfyila sitt hufvudsakliga
syftemål.
Grunderna tor bestridande af kostnader för gememensamma
ändamål finnas nu icke de båda rikena emellan genom lag stadgade.
Att denna brist trängande klafver att afhjelpas lider intet
tvifvel. Den sammanhänger dock sfi nära med grunderne för forén
i n gs fö rd ra "et i öfrigt, att den lämpligast och bäst synes i sammanhang
med öfriga delar af föreningsfördraget böra ordnas och
fastställas.
Till föreningens bestånd synes likaledes oundgängligen nödvändigt
att, då i gemensamma angelägenheter de håda rikenas representationer
stanna i olika beslut, en utväg finnes att med bagges
rätt slutligen afgöra frågan. Detta kan icke ske på annat sätt,
än att representanter från båda rikena sammanträda och efter hållna
öfverliiggningar slutligen afgöra frågan. En sådan unionel kongress
eller representation saknas nu alldeles och frågan om sättet
för dess bildande och verksamhet synes K. St. böra blifva ett af
de vigtigaste föremålen för en blifvande revision af föreningsfördraget.
I enlighet med hvad R. St. sålunda andragit, få R. St. i underdånighet
anhålla, det E. K. M:t måtte täckas genom en af
Svenska och Norska män bestående Komité eller pä annat sätt,
som E. K. M:t pröfvar lämpligare, låta verkställa revision afstadganderna
för föreningen mellan Sverige och Norige och upgöra förslag
till ett nytt fullständigt föreningsfördrag, samt derefter till
R. St. och Noriges Storting aflåta Nådig Propos. med förslag till
fullständigt ordnande af föreningsförhållauderue de båda rikena
emellan.
Sedan ofvan omförmälda fråga om revision af föreningsfördragen
mellan Sverige och Norige blilvit hos R. St. väckt, hafva R.
St. inhemtat, att Noriges nu församlade Storting för dess del beslutat
uphäfvande af Ståthållare-embetet, till hvilket, eldigt 14 §
af Noriges Grundlag, E. K. M:t eger att utnämna antingen en
Norrman eller en Svensk. Detta stadgande har af Noriges förening
med Sverige betingats och, till följd af densamma, medelst
underhandlingar mellan Sverige och Norige, i sistnämnde lands
grundlag influtit, och så väl härigenom, som med afseende på dess
innehåll, är det otvifvelaktigt en bestämmelse rörande föreningen
374
Den 26 Mars f. m.
mellan Sverige och Norige, hviken icke, med bibehållen helgd åt
båda rikenas vid föreningen stadgade rättigheter, kan af Norige
ensamt ändras eller uphäfvas, utan hvilken bör behandlas i den
ordning, som för handläggning af unionella ärender blifvit bestämd.
Då K. St. emellertid funnit sig böra hos E. K. M:t i underdihet
anhålla om vidtagande af åtgärder för revision och fullständigande
af förenings-stadganderne mellan Sverige och Norige och, för den
händelse E. K. M:t täckes å denna K. Stms anhållan fästa nådigt
afseende, lämpligast synes vara att, under afvaktan på de förändringar,
revisionen må föranleda, de förenade rikenas nuv:de inbördes
förhållande i statsriittsligt hänseende icke förändras, få K. St.
i underdihet anhålla, att den af Norska Stortinget för dess del beslutade
ändring i Noriges Grundlag, hvarigenom det i samma Grunlag
intagna unionella stadgande, att till Ståthållare i Norige kan
utnämnas antingen en Norrman eller en Svensk, skulle komma att
uphäfvas, icke måtte af E. K. M:t till pröfning företagas förr än
i sammanhang med de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserne,
som af den begärda revisionen kunna föranledas.
Såsom ofvan är nämndt, blelvo E. K. M:ts Nåd. Propos:r om
ordnande af handelsförhållandenia emellan de förenade rikena och
om ömsesidig verkställighet i gods af laga kraftvunna domar utaf
Noriges Storting förkastade. Då likväl ett sådant tillmötesgående
olika länder emellan, som de nyssnämnda förslagen innefattade, allt
mer och mer erkännes medföra ömsesidiga fördelar, torde väl få
antagas att den tid ej bör vara aflägsen, då insigten häraf skall
göra sig gällande hos båda de närbeslägtade grannfolk, hvilka nu
snart ett halft sekel varit förenade till ett statsförbund, under styrelse
af en Konung. Snarare borde man kunna hoppas att likartade
öfverenskommelser blefve till båda ländernas fördel träffade
äfven rörande andra ämnen, såsom i fråga om gemensamt mått,
mål och vigt samt lika myntindelning, ömsesidig rättighet för det
ena rikets innevånare att besitta fast egendom i det andra riket,
med flere. Då likväl framgången af dylika förslag är beroende
äfven af den Norska representationens bifall, och E. K. M:t bäst
är i tillfälle att bedöma huruvida och när förslag uti ifrågavide
ämnen må kunna, med utsigt, till bifall, ånyo framläggas, hafva R.
St. ansett sig böra uttala den underd. önskan att förslag till ordnande
af de ömsesidiga handels- och rättslörhållanderne kunde för
de förenade rikena varda antagne, samt anhålla att E. K. M:t
täcktes häråt lemna nådig upmärksamhet och, då E. K. jVl:t så
lämpligt finner, vidtaga åtgärder till förverkligande af R. Stms
önskningar i dessa hänseenden.
Slutligen yttrade ETr Nordenfelt:
Vid upgörande af detta förslag har jag fästat mig vid att de
egentliga motiverna äro hos samtliga RiksStånden godkända, och
har således icke vågat utesluta något af dem, ehuru jag för min
del gerna skulle se att skrifvelsen blefve kortare samt åtskilliga
al de ifrågav:de motiverna uteslutna.
Deri 26 Mars f. m.
375
Uppå begäran af Hr Printzensköld, Carl, blef härefter Exped.-  Utsk:ts skrifvelseförslag upläst och lydde som följer:
S. A. K.
Hos R. St:r hafva, i afs:de å behofvet att närmare reglera
Sveriges och Noriges ömsesidiga förhållanden och att för sådant
ändamål anställa revision af förenings-fördraget de båda rikena
emellan, åtskilliga framställningar blifvit gjorda, hvilka synas vara
af sådan vigt, att de påkalla den största upmärksamhet.
Till stöd för dessa framställningar har hufvudsakligen blifvit
anmärkt, att den förening, som år 1814 verkställdes emellan Sverige
och Norige, icke i verkligheten medfört de fördelar, som med
densamma voro åsyftade. Genom denna förening afsåg mati å
Sveriges sida och hoppades på ett sådant närmande de båda folken
emellan, som har sin rot i ömsesidigt förtroende, hvilket man
tänkte sig lättast och bäst kunna tillvägabringas derigenom, att
allt tvång emot Noriges folk, som vore det mindre talrika, afliigsnades
och att såmedelst den obestridliga fördelen för båda folken
af en innerligare förbindelse med hvarandra Hnge tillfälle att småningom
mer och mer tillvinna sig erkännande, utan att, genom
åsidosättande af någotdera folkets anspråk, närmandet dem emellan
förhindrades. A Noriges sida syntes deremot föreningen hafva så
blifvit upfattad, att den skulle hafva mindre till syltemål att befordra
något slags gemenskap emellan folken, än att vara en per
sonal-förening
i den gemensamma Konungens person, så att för
Norige icke gjordes behof af något sådant de begge folkens närmande
till hvarandra, som Sverige städse både önskat och sökt att
tillvägabringa, hvilken Norrmännens åsigt om föreningen också finnes
uttryckt derigenom, att det sednast församlade Storthinget afslagit
E. K. M:s af R. St:r antagna Nåd. Propos:r derom, att laga
kraftegande domar och utslag i det ena af de förenade rikena
skulle lå exekutif kraft uti gods jemväl i det andra, samt om reglering
af handelsförhållandena de båda rikena emellan, oaktadt,
efter R. St:rs öfvertygelse, dessa förslag innefattat omisskänneliga
fördelar för Norige, lika väl som för Sverige, hvarjemte den åsigt,
som inom Norige gjort sig gällande, att unionens hufvudprincip
vöre fullkomlig jemnlikhet emellan de begge förenade rikena, från
Noriges sida framkallat emot Sverige anspråk, som, oaktadt den
beredvillighet, hvarmed man å Sveriges sida i många fall gått dessa
anspråk till mötes, ändock icke funnit sig tillfredsställda, utan blifvit
fortsatta utöfver de af unionens natur och af bestående föreningsfördrag
utstakade gränser, så att exempelvis missbelåtenhet uttalat
sig emot de unionelt diplomatiska angelägenheternas förvaltning af
endast inom Sverige ansvarige embetsmän, oaktadt i frågan härom
de Norska fordringarne på jemnlikhet med Sverige saknade stöd,
vare sig i Noriges grundlag eller i RiksAkten. Och härtill komme
slutligen, att, efter hvad officielt blifvit kändt, det nu församlade
Storthinget fattat beslut om uphäfvande af Konungens öfver Sverige
och Norige rätt att, enl. 12 och 13 §§ af Noriges grundlag,
under Konungens frånvaro öfverlemna Noriges inre styrelse uti de
mål, Konungen föreskrefve, till en Ståthållare tillika med minst 5
Dén 26 Mars I. ra
-
af statsrådets inedlemmar, till hvilket StåthållareEmbete Konungen,
eill. 14 § af samma grundlag, kunde nämna antingen en Norrman
eller en Svensk, utan att Stortliinget vid detta tillfälle fästat af's:de
derpå, att Konungens i de förenade rikena rätt att till Ståthållare
i Nonge utnämna äfven en Svensk man innebure ett af hufvud'
vilkoren för föreningen de båda rikena emellan, och stadgandet
härom i Norska grundlagen således måste ega internationell giltighet
och följaktligen icke ensidigt kunde uphäfvas.
Vid öfvervägande af hvad sålunda är vordet anfördt, hafva
R. St:r kominit till den öfvertygelsen, att sättet och formerne för
den emellan Sverige och Norige stiftade förening, uti hvilken Norige
uptagits såsom ett fritt och sjelfständigt rike, icke blifvit så
väl afvägda och erhållit den tydlighet och fullständighet, som med
rätta mäste anses vara en oeftergiflig nödvändighet, derest föreningens
höga ändamål skall kunna upnås, nemi. att åt tvänne stambeslägtade,
af naturen genom ländernas läge förenade folk, de der
ega »å mycket gemensamt i religion, i språk och andra förhållanden,
bereda tillfälle att, med full riitt att sjelfständigt hvart för sig utveckla
och ordna sina inre angelägenheter i öfrigt, uti de för de
begge nationerna gemensamma ämnena ställa dessa på en sadan
grund, som för de båda folken befordra framtida lycka och leda
till ömsesidigt förtroende. 1!. 8t:r äro således af den tanken, att
en revision och ett fullständigande af förenings-fördraget af behofvet
påkallas. I följd hvaraf R. St:r, som för sin del anse detta böra
verkställas endast på sådana grunder, att främsta rummet inom
föreningen och rättigheten att i förhållande til! andra makter representera
densamma böra åt Sverige fortfarande bibehållas såsom
tillhörande sistnämnde land, härmedelst i underdånighet anhålla,
det E. K. M. mätte täckas genom en af Svenska oell Norska män
bestående Komité, etter på annat sätt, som E. K. M. pröfvar lämpligare,
(åta verkställa revision af stadgarna för föreningen mellan
Sverige och Norige och upgöra förslag til! nytt fullständigt föreningsfördrag,
samt derefter till R. 8t:r och Noriges Storthing aflåta
Nåd. Propus., med förslag tiri fullständigt ordnande af föreningsförhållandena
de båda rikena emellan. Oeh hafva R. 8t:r,
efter de öfverläggningar, som ronde detta vigtiga ärende egt ruin,
för sin del ansett att, i det upgifna ändamålet, nedannämude ämnen
synnerligen förtjena att nptagas, utredas och närmare bestämmas,
nemi. sättet för Konunga-, throuföljare- och förmyndare-val»
anställande, interimsregeringens sammansättning och verksamhet,
unionskonungens dispositionsrätt öfver arméen och flottan samt försvarsverkets
skyndsamma ordnande efter en gemensam plan, grunderna
för utgörandet af bidrag till gemensamma kostnader, inrättandet
af och formen för en unionet representation, för vissa ärendens
behandling m. fl.
Beträffande åter det af Noriges nu församlade Storthing fattade
beslut om RiksStåthållareEmbetels afskaffande, till hvilket
embete, på sätt redan är anmärkt, 14 § i Norska Grundlagen berättigar
Konungen att nämna en Norrman eller en Svensk; så
tillåta sig R. St:r att i underdånighet fästa E. K. M:s nåd. iip
-
Den 26 Mais t. m.
377
inarksamhet på följande offentligt kända förhållanden, hvilka för
afgörandet af frågan, huruvida nyssberörde stadgande må, utan
Sveriges samtycke, kunna ändras eller uphäfvas, synas ega betydelse.
Sedan nemi. Konung Carl XIII d. 8 Febr 1814 antagit titel
äfven af Noriges Konung, på den grund att, genom traktaten i
Kiel d. 14 Jan. nyssnämnda år, Konungen af Danmark oåterkalleligen
och för everideliga tider, såväl för sig sjelf, som sina efterträdare
till Danska Kronan, till förmän tor Sverige afträdt alla
rättigheter och anspråk på Konungariket Norige, hvilket dädanefter
skulle tillhöra Konungen af Sverige och utgöra ett Konungarike
förenadt med Sverige, men Norska folket vägrat erkänna Carl XIII
såsom Noriges Konung, så blef genom konventionen i Moss d. 14
Aug. 1814 mellan Konungen af Sverige, å ena, och Norska regeringen,
å andra sidan, aftaladt, att Konungen af Sverige skulle
antaga! den af Norska Riksförsamlingen i Eidswold uprättade konstitution,
med de förändringar, som föreningen af de båda rikena
gjorde nödvändiga, och om hvilken förening Konungen, genom en
eller flere Kommissarier, skulle underhandla med Norska
get. Till kommissarier utsagos sedermera 6 Svenska män, hvilkas
fullmakter utfärdades under kontrasignation af Svenska embetsmän,
och hvilka, enl. Norska Storthingets egna prot., såsom Svenska
kommissarier med Storthinget underhandlade och å »Hans Svenska
Majestäts vägnar» slutligen antogo grundlagen, under förbehåll af
»Sveriges Rikes Ständers konstitutionella rätt i de delar, sorn medförde
ändring eller jemkningar i Sveriges Rikes R.F.». Först sedan
allt detta föregått, valdes Carl XIII af Storthinget till Noriges
Konung. Vid påföljande Riksdag framlades, genom Kongl. Propos.,
till R. St:rs pröfning, vissa af K. M. upgitna §§ i Norska Grundlagen,
hvilka ansagos egentligen omfatta de ämnen, som för båda
rikena voro gemensamma. Endast dessa §§ blefvo föremål för R,
St:rs handläggning och beslut samt intogos i RiksAkten.
Af dessa förhållanden anse R. St:r klart framgå, att Noriges
Grundlag af d. 4 Nov. 1814 tillkommit geuom underhandlingar
emellan Sverige, å ena sidan, representeradt af dess Konung genom
Haus kommissarier, och, å den andra, Norige genom dess Storthing:
att åtskilliga stadganilen, som rörde båda länderna, blifvit,
med afs:de på det inflytande, dessa kunde hafva på Sveriges grundlagar,
hänskjutna till R. St:rs pröfning och, till följd af dessas
beslut, intagne i en särskild RiksAkt, hvars bestämmelser icke
kunna utan R. Stirs bifall ändras; men att de flere stadgande!) i
Noriges Grundlag, hvilka äro af beskaffenhet att röra äfven Sverige,
utan att dock hafva fått plats i RiksAkten, härigenom icke
förlorat sin egenskap att vara emellan Sverige och Norige aftalade
förenirigsbestämmelser, och att de följaktligen, ehuru ej egande sammanhang
med Sveriges Grundlagar, och derföre ej, såsom konstitutionelt
unionella stadganden, 11. St:rs beslutande rätt underkastade,
dock såsom unionsbestämmelser ej kunna utan samtycke frän Sveriges
sida uphäfvas eller förändras på sådant sätt, att Sveriges
rätt derigenom minskas.
1) en Mars f. tn.
Att dessa slutsatser ega sin riktighet och icke innefatta något
ingrepp i det Norska folkets riitt att om sina grundlags-stadganden
med sin Konung besluta, hafva R. St;r funnit bekräftadt af de
åsigter, hvilka såväl inom Noriges Storthing, som utaf de Norska
Ledamöterna uti den år 1839, på K. M:s nåd. befallning, bildade
s. k. UnionsKomitén blifvit uttalade, dels i allmänhet ronde Grundlagens
oell RiksAktens tillkomst och innehåll, dels särskildt i fråga
om ej mindre ett annat unionelt, men ej i RiksAkten intaget stadgande,
eller lil § i Noriges Grundlag, än äfven just den ifrågav:de
14 g. I afside på denna sistnämnde g erkände UnionsKoiniténs
Norske Ledamöter uttryckligen, att uphäfvandet af stadgandet
om Konungens rätt att kunna till Ståthållare i Norige utnämna
Svensk man, innefattade en »eftergift» från Sveriges sida och, på
grund deraf, att stadgandet i lil § angide öriogsflaggan skulle
gälla äfven för Sverige, var det som från Noriges sida den förändring
yrkades, hvilken d. 20 Juni 1844 vidtogs i afside å Sveriges
örlogsflagga. Det synes således R. St:r vara alldeles ostridigt,
att stadgandet i 14 § af Noriges Grundlag, att till Ståthållare i
Norige kan'nämnas äfven Svensk man, hvilket stadgandes tillvaro
af Noriges förening med Sverige betingats och till följd af samma
förening medelst underhandlingar mellan Sverige och Norige i sistnämnde
lands Grundlag influtit, innefattar en bestämmelse rör:de
föreningen mellan Sverige och Norige, hvilken, med bibehållen
helgd åt båda rikenas vid föreningen stadgade rättigheter, icke kan
af Norige ensamt ändras eller uphäfvas.
I betraktande häraf och då E K. M. icke lärer underlåta att
fästa nåd. afs:de å R. St:rs här förut framställda underdåniga begäran
om vidtagande af åtgärder för revision och fullständigande
af förenings-stadganderne emellan Sverige och Norige, samt det
synes vara lämpligast att, under afvaktan på de förändringar, revisionen
må föranleda, de förenade folkens nuv:de inbördes förhållande
i statsrättsIigt hänseende icke förändras, få R. St:r i underdåninghet
anhålla, att den af Norska Storthinget, för dess de],
beslutade ändring i Noriges Grundlag, hvarigenom det i samma
Grundlag intagna unionella stadgande, att till Ståthållare i Norige
kan utnämnas antingen en Norrman eller en Svensk, skulle komma
att uphäfvas, icke måtte af E. K. M. till pröfning företagas förr
än i sammanhang med de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserua.
som af den begärda revisionen kunna föranledas.
Slutligen anse sig R. St:r böra i underdånighet tillkännagifva,
det R. St:r fortfarande hysa den öfvertygelsen, att många och väsendtliga
fördelar skulle beredas begge de förenade rikena genom
en utvidgad gemenskap i handel, såsom E. K. M. behagade föreslå
Noriges sist församlade Storthing, och genom det närmande i rättsligt
hänseende, som innefattas i förslaget om laga kraftvunna domars
verkställighet i gods, de båda rikena emellan. Ett dylikt
tillmötesgående erkännes allt mer och mer såsom för olika länder
medförande ömsesidig fördel. Man borde då kunna hoppas, icke
blott att särdeles stora hinder ej skulle möta för tillvägabringande
Den 26 Murs f. ra.
379
af sådana aftal emellan 2 närbesliigtade grannfolk, som snart ett
halft sekel varit förenade till ett statsförbund under styrelse af en
Konung, utan t. o. m. att likartade öfverenskommelser blefve till
båda ländernas fördel träffade afven rör:de andra ämnen, såsom i
fråga om gemensamt mått, mål oell vigt samt lika myntindelning,
ömsesidig rättighet för det ena rikets invånare att besitta fast
egendom i det andra riket, m. fl. Det har dock visat sig, att de
framställda förslagen icke lyckats tillvinna sig det sistförsamlade
Norska Storthingets bifall Och då E. K. M. bäst är i ti 111 ii lie
att bedöma, huruvida och när förslag uti ifrågav:de ämnen må
kunna, med utsigt till framgång, ånyo framläggas, så få R. St:r,
med anmälan af deras önskan att stadgar till ordnande af de ömsesidiga
handels- och rättsförhållandena kunde för de förenade rikena
varda antagne, underdånigst anhålla, att E. K. M. täcktes
häråt lemna nådig upmärksamhet och, då E. K. M. så lämpligt
finner, vidtaga åtgärder till förverkligande af E. St:rs önskningar
i dessa hänseenden.
R. St:r framhärda etc.
Gr. Sparre Erik: Det är icke utan tvekan som jag up
t,
räder, då jag börjar med att tillkännagifva att äfven jag kommer
att upläsa ett förslag, som vid jemförelse med de här förut upliista
saknar allt företräde, ora icke möjligen det att det är skrifvet på
ett ark, då deremot de andra äro skrifna på tre eller fyra. Men
vid det förhållande, att jag, under mitt yttrande på Riddarhuset
den 17:de dennes, nämnde att jag skulle komma att nagelfara med
Exp. Utsk:ts Skrifvelselörslag, har jag, roed föranledande derafatt några
ledamöter af Huset anmodat mig att afgifva ett förslag i detla hänseende,
velat gå deras önskningar till mötes, och är det detta förslag,
som jag nu tager mig friheten att för R. o. Ad. upläsa.
Det af Gr. Soarre härefter uplästa förslag hade följande lydelse:
S. A. K.
Sedan genom den år 1814 grundade föreningen emellan den
Skandinaviska halföns tvänne folk, dess ställning i det Europeiska
Stats-Systemet blifvit bestämd, och, till följd af den åt dess yttre
politik gifna fredliga riktning, tillfälle bernit att egna upmärksamheten
ostörd åt ordnande af inre förhållanden, har ett närmare bestämmande
af dessa, i hvad de äro för begge rikena gemensamma,
visat sig allt mer nödvändigt.
De politiska förvecklingar, som under sednasle tider inträffat
i Europa, bland hvilka några temligen nära berört halfö», samt
de af främmande makter dels i. dels utan sammanhang härmed
framställda anspråk eller i dagen lagda önskningar hafva jemväl
fästat R. Stms upmärksamhet på nödvändigheten af ett, såsom nämndt
är, äfven dessutom i alla afseenden önskvärdt ordnande af de unionella
förhållandena, på ett sätt, som betryggar de bägge rikenas
politiska ställning.
R. St:r hafva trott sig finna, att under den tid af nära ett
halft århundrade, som förflutit från Unionens grundläggande, den
380
Den 26 Mars f. ut.
krafternas och intressenas förening till inbördes styrka genom vidgade
ömsesidiga handelsförmåner, lättade och ordnade förbindelser,
samt såmedelst ökad inbördes välmåga, tillit och förtroende, som
med föreningen afsågs, långt ifrån vunnit den utveckling, som man
haft anledning att önska och vänta. Det misstroende eller de missförstånd
å Noriges sida. som vid föreningens grundande angåfvos
såsom hinder för de begge folkens närmande till hvarandra, hafva,
oaktadt de från Sveriges sida gillia bevis på redlighet i afsigter
och eftergifvenhet för framställda fordringar, likväl ännu efter berörde
tids förlopp, om än i någon mån minskade, visat sig nog
starka att, dels motverka antagandet af de på allmängiltiga internationela
rättsgrundsatser bygdå förslag till reglerande af handelsoch
rättsförhållandena emellan de förenade folken, dem E. K. M;t,
i begges intresse, för deras representationer framställt, dels förekomma
det ordnande af det gemensamma försvaret, som, särdeles
under ofvan antydda förhållanden, med mera skäl än någonsin bordt
blifva föremål för ömsesidiga omsorger och gemensamma öfverenskommelser.
Det i 25 § af Konungariket Noriges grundlag nedlagda
hinder föranvändandet till detta ändamål af detta lands stridskrafter,
är ännu icke undanröjdt; men deremot, på samma lands
enträgna begäran, den af Unionens stiftare gifna sinnebilden för
föreningen af de bägge ländernas försvarskrafter till sjös utbytt,
om icke utplånad.
Under sådana förhållanden, hvilka gifva anledning förmoda,
att åt de vid Unionens grundläggande bestämda vilkor icke gifvits
den form, som kunde underlätta möjligheten af dess framtida utveckling,
hafva R, S:r icke kunnat lemna obemärkta de från Norges
sida, tid efter annan, framställda anspråk på förändringar i dessa
vilkor, bland hvilka R. St:r tillåta sig att särskildt anföra: dels frågan
om ett annat sätt för behandlingen af diplomatiska ärenden;
dels förändring af Konunga-titeln och namncluffern; dels slutligen
det a( nuvarande StorThing för dess del beslutade uphäfvandet af
det vid Unionens stiftande betingade stadgande i Noriges å ömse
sidor antagna grundlag, enligt hvilket Konungen eger att i spetsen
för den i Christiania residerande regering, der han så skäligt
finner i Unionens interesse, insätta en Svensk man; hvilka förändringar
synbarligen innebära ett aflägsnande, i stället för ett förväntadt
tillnärmande i unionelt hänseende, eller, med andra ord,
en förändring af den åsyftade och i sjelfva verket nu existerande
real-unionen till en dynastisk personal-union — en upfattniug af
densamma, som icke öfverensstämmer med den, man i Sverige auser
vara den rätta.
R. St:r föreställa sig deremot, att förändringar i unionsvilkoren
böra, utan intrång i någotdera rikets sjelfständighet, sådan
densamma blifvit i Unions-akterna bestämd, afse befordrandet af
den tydlighet och bestämdhet i formerna för föreningen, som måste
anses för en oeftergiflig nödvändighet, derest det vid dess stiftande
efsedda ändamål skall kunna upnås: nemi. att åt Ivaline starabeslägtade,
af naturen genom ländernas läge förenade folk, de der ega
så mycket gemensamt i religion, seder, språk och andra förhållan
-
Den 215 Mars f. m.
den, gifva trygghet och lugn att, med bevarad full rätt att sjelfständigt
hvart för sig besluta öfver egna angelägenheter, i inbördes
endrägt och förtroende verka för befordrande af gemensam framtida
lycka och förkofran.
För undanrödjande eller förmedlande af de sålunda angi flin,
i de särskilda rikena rådande olika åsigter erfordras en revision af
förenings-fördråget; och för biläggandet af de meningsskiljaktigheter,
som redan u pst att eller framdeles kunna upstå, behöfves former, med
tillhjelp af hvilka sädane förvecklingar kunna lösas, på det att Unionen
må kunna, icke allenast återföras till den ursprungliga, i Unions-akterna
uttalade, grundåsigt, hvarifrån den åtminstgne i det ena
riket faktiskt, afliigsnat sig, utan äfven på samma grund vidare utvecklas
samt stärkas och försäkras emot följderna af möjliga meningsbrytningar.
Bland de ämnen, sorn vid den af B. St:r sålunda nödig ansedda
revision af förenings-fördraget synas förtjeuta af synnerlig
upinärksamhet, tillåta B. St:r sig att upgifva, Kouunga-, thronföljareoch
förmyndare-vals anställande; interims-regeringens sammansättande
och verksamhet; UnionsKonungens dispositions-rätt öfver arméen
och flottan, samt försvarsverkets skyndsamma ordnande efter gemensam
plan; grunderna för utgörandet af bidrag till gemensamma kostnader;
inrättandet af och formen för en pä rättvisa grunder bygd
unionell representation för vissa ärenders behandling, med flera; och
torde, med afseende å den förväntade regleringen af de unionella
förhållandena i statsrättsligt hänseende, dessa böra, för så vidt de
ej redan blifvit ändrade, för det närvarande, och under afvaktan
af de förändringar, revisionen må kunna föranleda, lemnäs orubbade
på den grund, der de befinna sig till följd af den sednaste regleringen.
B. St:r anhålla fördenskull i underdånighet, att E. K. M.
måtte täckas: dels genom en af Svenska och Norska män bestående
Komité, eller på annat sätt, låta verkställa revision af stadgarne
för föreningen mellan Sverige och Norige och upgöra förslag till
nytt fullständigt föreningsfördrag, samt derefter till B. St:r och
Noriges Storthing aflåta Nåd. Propos. med förslag till fullständigt
ordnande af föreningsförhållandena de båda rikena emellan; dels
ock, då E. K. M. så lämpligt finner, vidtaga åtgärder till förverkligande
af B. St:rs önskningar ang:de antagande af stadganden till
ordnande af de. ömsesidiga handels- och rättsförhållandena emellan
de förenade rikena; hvarjemte 11. St:r i underdånighet hemställa,
att den af Noriges Storthing för dess del beslutade ändring i
Noriges Grundlag, hvarigenom det i samma Grundlag intagna unionella
stadgande att till Ståthållare i Norige kan utnämnas antingen
en Norrman eller en Svensk, skulle komma att uphäfvas,
icke måtte af E. K. M. till pröfning företagas förr än i sammanhang
med de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserna,
som af den begärda revisionen kunna föranledas.
Efter upläsningen häraf yttrade Gr. Sparre:
Min afsigt har varit att i ett sammanhang sammanställa hvad
som borde blifva resultatet af B. o. Adis framställning i ämnet;
382
Deu 36 Mars f. m.
men den har äfven varit den att i en skrifvelse till K. M. i ett
ämne, som för Honom måste vara lika bekant som för representationen,
icke uptaga någon bevisning för Sveriges principala ställning
till Norige; ty den säger sig sjelf, och, om någon bevisning derutinnan
behöfves, så antyder det redan en tvekan. Ur dessa skäl
har jag ansett att ur förslaget borde uteslutas allt sådant, som antydde
ett försök till en sådan bevisning. Jag vågar underställa B.
o. Ad:s pröfning detta förslag, under fullkomligt erkännande att
jag icke anser det hafva annat synnerligt företräde för de begge öfriga
än att vara kort.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Utan att på minsta
vis vilja underkänna något af de i dag framställda förslagen, hvartill
äfven en hastig upläsning torde vara alldeles för kort och icke
lemna tillräcklig ani. för pröfning, så får jag dock i afs:de å Exped.-  Utsk:ts förslag erkänna, att jag icke funnit detsamma i ringaste
mån frånträda de beslut, som af B. St:r i detta hänseende blifvit
fattade. Ifrågav:de förslag har länge hvilat på B. o. Ad:s bord
och således varit tillgängligt för dess ledamöter, som derigenom
haft tillfälle att framställa de betänkligheter, som deremot kunde
förefinnas. Då emellertid sådant ännu icke skett och jag för min
del ej heller finner någon ani. dertill, skulle jag vilja tillstyrka
antagandet af Exped.Utskrts förslag. Den korthet, som här från ett
annat håll blifvit framställd såsom en fördel, tror jag visserligen
ega sin fullkomliga riktighet för många fall; men i alside på en
statshandling af deu beskaffenhet, som den närvnle, tror jag icke
att vidlyftigheten eller den fullständiga bevisningen, så vidt en
sådan kan åstadkommas, kan på minsta sätt vara olämplig eller
skadlig. Den satsen att hvad som är bevisadt icke vidare behöfver
bevisas, kan visserligen vid många tillfällen vara tillämplig, men
vid detta anser jag det äfven vara i sin ordning att B. St:r inför
K. M. tillägga den ringa del af bevisningen för sina åsigter, som
här blifvit af Exped.Utskit enl. min öfvertygelse ganska riktigt
framlagd, all den styrka, som af frågans vigt synes vara högeligen
påkallad. — DA dessutom sjelfva formen är sådan att Exped.-  Utsk:ts skrifvelse blifvit upsatt och antagen af en delegation af B.
St:r, så torde man lätteligen finna att, om detsamma blefve till
Utsk:t återremitteradt, åtlöljdt af ett eller flera divergerande motförslag,
skulle detta, när saken från Utsk:t återkomme, hos B. St:r
gifva ani. till vidlyftiga diskussioner och möjligen förhindrandet af
dess antagande. På de grunder, jag nu i största korthet trott mig
böra anföra, får jag för min del tillstyrka antagandet af Exped.-  Utsk:ts förslag, sådant det f. n. lyder.
Hr Printzensköld: Då jag sjelf är författare till det förslag
till skrifvelse, som för R. o. Ad. blifvit i dag upläst, tillåter
jag mig icke att om detsamma inlåta mig i något omdöme. Jag
vågar dock fästa R. o. Ad:s upmärksamhet derpå, att Exped.Utsk:t
har till oeftergiflig pligt att författa sina förslag till skrifvelser till
K. M:t i öfverensstämmelse med de af R. St. godkända Utskotts
-
D en 26 Mars f. m.
383
Betänkandena, samt att Utsk:t icke har rätt att i någon mån derfrån
afvika. Derföre är det också för Exped.Ufsk:t eu lika oeftergiflig
skyldighet att, vid förslags upsättande, söka undvika all slags
polemik, och någon sådan finnes också icke i Utsk:ts förevide förslag.
Att i ordalag, värdiga eu riksförsamling, som talar till sin
Konung, framställa de saker, som skola sägas, allt detta har jag,
lika med de öfriga ledamöterna inom Utsk:t, sökt efter bästa förmåga
upfylla. Det har icke undfallit Exped.Utsk:ts upmärksamhet, huruledes
tvänne RiksStånd, nemi. Borgare- och BondeStånden, i sina
prof.utdrag rörande Ekon.Utskits ifrågav:de Betänk., uttryckligen
godkänt den deruti förekommande motiveringen, hvarföre också
tvänne ledamöter af det förstnämnda Ståndet inom Utsk:t hyst
mycken betänklighet vid att godkänna det sofrande eller uteslutande
ur skrifvelseförslaget, som man anmärkt af allt sådant, som
kunde i allra ringaste mån innefatta någon slags polemik, eller någon
så beskaffad bevisning, som man finner i tvister emellan enskilda
personer eller tidningsartiklar, och man höll sig derföre endast
till klara fakta och sjelfva saken. Afven andra ledamöter
inom TJtsk-.t ansågo Betänk:t, i det skick, som det för R. o. Ad.
nu befinnes, böra vika i afvaktan på en återremiss, synnerligen
derföre att det var affactadt i allt för milda ordalag och att man
för litet begagnat de polemiska fraserna. R. o. Ad:s ledamöter
torde erkänna, att det i allmänhet är mycket svårt att hålla medelvägen
oeh ännu mer i detta fall, som är högst delikat. Huru jag
i detta hänseende lyckats, tillåter jag mig icke att bedöma; emellertid
är det för mig en utomordentlig fägnad att höra en af R.
o. Ad:s veteraner åtminstone icke ogilla förslaget. Jemför man
detsamma med det, som Hr Nordenfelt upläst, så kan jag för min
del icke finna någon betänklighet vid att heldre bifalla Utsk:ts
förslag än den sednares. Jag har nemi. i detta upptäckt så många
polemiska fraser, som jag efter en fyratioårig handläggning af
expeditionsgöromål och äfven efter en mångårig erfarenhet i Exped.-  Utsk:t funnit icke böra begagnas, just derföre att det är en statshandling,
som icke bör innehålla någon så beskaffad bevisning, som
icke behöfves. Hvad åter beträffar Gr. Sparres förslag, synes det
mig behäftadt med ett ganska väsendtligt fel, icke derföre att det
är kort, utan derföre att man deri icke kan finna den ringaste inledning
till R. St:rs beslut, eller ens ett enda ord, som tillkännagifver
att Sverige å sin sida, allt ifrån unionens stiftande, städse
användt alla sina bemödanden för att göra denna union gagnelig
för båda rikena, under det att Norige å sin sida enständigt uppfattat
frågan på ett sätt, som helt och hållet afviker ifrån, eller
snörrätt strider emot föreningens intressen. Det synes mig att
man bör på ett värdigt, tydligt och klart sätt framhålla förhållandena;
men detta är icke händelsen med Gr. Sparres förslag, som
snarare tyckes vara ett bedjande, och affattadt i ett språk, som snarare
synes antyda att Sverige skulle i detta fall vara lika skyldigt
som Norige. Vidare förekomma i detta förslag några uttryck angående
uuiqnsflaggan, som jag anser vara af ganska betänklig art.
Jag ogillar, lika mycket sora Hr Gr:n, förhållandena i detta afseende;
384
I)en 26 Mere f. m.
men jag vill derföre icke fälla så hårda ord, som att unionsflaggan,
eller det synliga tecknet för båda ländernas förening, blifvit utp
In nåd t, och detta så mycket mindre, som i hela Betänk:t ingenting
i öfrigt förekommer om dentia flagga. Jag ber att få upplysa
R. o Ad. derom, att, med anledning af den diskussion, som
här egde rum ang:de unionsflaggan, hvarvid flera ledamöter enträget
yrkade, att man borde i skrifvelsen nämna något om denna angelägenhet,
— jag i skrifvelsen hade infört åtskilligt derom; men
Utsk:ts pluralitet förklarade bestämdt, att en sådan sak så mycket
mindre borde i skrifvelseförslaget inflyta, som Utsk:t borde stricte
hålla sig till Ekon.Utskrts Betänk., deruti icke ett ord om denna
fråga finnes, och på denna grund blef det uteslutet; ankommande
likväl på R. o. Ad:s bepröfvande, huruvida något derom nu bör i
skrifvelsen införas. För öfrigt har jag intet vidare att yttra.
Frih. Sprengtporten, Jac. Willi.: Jag gör ali rättvisa åt
hvarje bemödande att gifva en lämplig form åt den skrifvelse, som R.
St:r kunna komma att till K.M. i denna fråga afgifva. Jag har sjelf
icke halt något annat ändamål med mitt upträdande, då hufvudfrågan
förekom. Men då jag, på grund af mina då yttrade äsigter,
anser mig lika mycket förhindrad att biträda ett förslag, som hvilar
på Ekon.Utsk:ts Bet. i afseende på motiveringen, som jag å andra
sidan anser mig förhindrad att understödja ett förslag, som hvilar
på ett uteslutande af de åsigter, hvilka påtagligen ligga till grund
för R. St:s beslut, eller som kunna betraktas såsom en förklaring
af detta beslut, så finner jag mig icke, utan att råka i en bestämd
motsägelse mot hvad jag förut anfört, kunna göra annat än för
R. o. Ad. anmäla, det jag icke kan deltaga i dess beslut.
Häruti instämde Hr Montgomery, Gustaf.
Frih. Cederström, Rudolf: I ett så vigtigt ämne, sorn
detta, är det visserligen af högsta behof påkalladt, att R. 8t:s upträdande
är kraftigt i sak och hofsamt i ordalag. Jag finner visserligen
också, att, till följd af den utförliga utredning, som Ekon.-  Utsk:t gjort, och hvarvid icke kunnat undvikas, att vissa ganska
skarpa sanningar kommit att uttalas, Exp.Utsk:t upfyllt sin pligt,
då det sökt aflägsna allt, hvad som kunde synas eaa en alltför
polemisk anstrykning. Men jag anser också, att åtskilligt ännu
finnes, som utan afsaknad och med mycken fördel skulle kunna
uteslutas ur Exp.Utsk:ts förslag. Gr. Sparre har i detta hänseende
framlagt ett förslag, som tillfredsställer åtminstone mina åsigter.
Det torde tillåtas mig att för R. o. Ad. i Exp.Utsk:ts förslag
anmärka några uttryck, som icke synas mig fullkomligt lämpliga.
På första sidan säges nemi. att det ömsesidiga förtroendet, folken
emellan, skulle lättast och bäst kunna tilivägabringas derigenom,
att »allt tvång emot Noriges folk, som vore det mindre talrika, aflägsnades»
etc. Ehuru »tvånget» alltså säges ej böra användas eller
hafva bordt anlitas, framträder dock i denna strof en bestämd antydan
derom, att det endast berodde på Sveriges välbehag, att
»tvinga
Sten 26 Mars f. m.
tISS
•tvinga» Norige till antagande af hvilka vilkor för föreningen, som
Sverige kunde vilja upställa. Sannt eller ej, sårar ett sådant uttryck
lätteligen, synnerligast dem, som ej inse och erkänna dess
möjligen inneboende grundade beskaffenhet. Jag hemställer, om,
till enighets befrämjande, detta, om än endast vilkorligen framställda
vädjande till styrkans rätt bör, på det bjerta sätt, som i skrifvelsen
förekommer, framhållas. Mig synes det mindre tjenligt.
Vidare säges, att Konung Carl XIII valdes till Noriges Konung;
detta är oegeutligt, ty det borde heta, att han erkändes för
Noriges Konung, enär föreningen med Sverige redan var beslutad,
och någon annan, än Sveriges Konung, ej kunde väljas.
Vidare förekommer längre tram. att Stäthållareplatsen skulle
utgöra ett af »föreningens hufvudvilkor»; jag tror dock icke, att
frågan blifvit pä detta vis betraktad inom representationen. Man
har visserligen ansett Iliksståthällarefrågan såsom en mvcket vigtig
fråga, hvilken icke bör utan Sveriges medgifvande eftergifva^, men
att säga, att den innebär ett af hufvud v il koren för föreningen, det
är att säga, att den icke under några förhållanden skall kunna
försvinna. Jag anser likväl att, då man begär en revision, bör
man öfverlemna åt de personer, som deruti komma att deltaga,
äfven denna frågas pröfning: men icke på förhand genom sådaue
omdömen, som det ofvanstående, binda revisorernes händer.
Här säges vid slutet af förslaget: »i betraktande häraf, och då
E. K. M. icke lärer underlåta att fästa nådigt afseende å R. St:s
här förut framställda underd. begäran om vidtagande af åtgärder
för revision och fullständigande af föreningsstadganderne mellan
Sverige och Norige» etc. Aldrig hafva, så vidt mitt minne ej alldeles
sviker, R. St;r framträdt inför Thronell med ett sådant yttrande,
hvarigenom R. St:r skulle visa, att de ifrågasätta annat, än att K.
M. skall och, snart sagdt, måste bifalla någon deras begäran. Det
vore väl tjenligt att någon annan ordform i detta lall begagnades.
R. St:r hafva rättighet att, uti s. k. önskningsmål, der de ej ega
beslutanderatt, inför K. M. uttala en anhållan, t. o. tn. en förhoppning;
mea icke tror jag, att de böra härvid uttala ett anspråk;
jag anser sådant öfverskrida R. St:s befogenhet.
Jag vill icke uptaga R. o. Ad:s tid med en fortsatt, i detalj
gående granskning af förslaget, hvilken kunde förefalla alltför småaktig
och tröttande. Jag vill blott förklara, det jag anser Gr.
Sparres förslag ega ett verkligt företräde, icke blott i större korthet,
utan äfven i sammanträngd sakrikhet och jemväl i hofsamhet.
Hr Printzensköld har trott, att Gr. Sparre förbigått eller förbisett
det sätt. hvarpå Sverige upfattat sin ställning, samt den välvilja
och beredvillighet, som blilvit af Sverige visad emot Norige. Denna
upfattning finnes likväl i Gr. Sparres förslag, ehuru icke så bjert
framställd som i Utskottets.
Då jag således opponerar mig emot detta sednare, nödgas jag
äfven hos 11. o. Ad. tillkännagifva mina iuvänduingar mot Hr
Nordenfelts, samt anhåller, det R. o. Ad. behagade antaga Gr.
Sparres förslag. — Skulle ett val göras emellan de begge förstnämnda,
torne Exp.Utsk:ts, såsom mildare i uttrycken, ega föreIV.
H. 35
386
0 e il 26 Mars f. m.
träde framför Hr Nordenfelts, som egentligen är en troget sammanfattad,
något förkortad kopia af Ekon.Utsk:ts ursprungliga Betänk.
Men jag har redan tillkännagifvit den åsigt, att här fordras
vida större varsamhet och grannlagenhet i valet, af hvart enda
ord, än som var af nöden i Bet:det till Ständerna. Ekon.Utsk:t
behöfde blott faktiskt utreda ämnet; det har så gjort, förtjenstfuilt
och sakrikt. Nu, då dess slutliga hemställanden skola klädas i
ord, egnade att inför Thronell och inför brödrafolket befrämja målet,
anser jag Gr. Sparres förslag till redaktion bäst förena hofsamhet
med värdighet och kraft.
Gr. Sparre: Jag anser det för min del hvarken lämpligt eller
tillständigt för mig att ingå i något försvar för det förslag, jag
framställt och hvars tillkomst jag redan tagit mig friheten meddela.
Det är verkligen icke af någon slags klåfingrighet som jag författat
detsamma; men hvad jag anser mig vara berättigad att säga, är
att, då Hr Printzensköld påstår att icke ett ord om unionsflaggan
förekommer i Ekon.Utsk:ts Betänk., så är detta ett för tal. oförklarligt
misstag. Erågan om unionsflaggan uptager i nämnde Betänk.
pag. 17—22. och således '/6 af hela Betidet, som innehåller
36 sidor. Om jag icke tröttade R. o. Ad., skulle jag upläsa
alltsammans. Jag tror således att just denna fråga, som är
en ibland dem, som otvifvelaktigt träffat Svenska folket i dess innersta
hjerta, icke bör ur skrifvelse!) uteslutas, så mycket mer som
jag har grundad anledning att intaga den, då densamma i Utsk:sBetidet
uptager V6 ^ess utrymme. Det är möjligt att mitt förslag
har åtskilliga fel, men det synes mig i korta ord något mera
betonadt än Utsk:ts förslå"1, hvilket, ehuru det är fyra gånger så
långt, förefaller mig i viss mån färglöst. Grundtanken i mitt förslag
är den, att, oaktadt de eftergifter, som Sverige gjort, oaktadt
redligheten i dess afsigter samt oaktadt icke något tecken till anspråk
på öfverhöghet å Sveriges sida kunnat spåras, har dock obenägenheten
från Noriges sida att gå Sveriges önskningar tili mötes
fortfarit och varit, som jag anser, den rätta orsaken till den nu
gjorda framställningen från 11. St:s sida.
Hr Printzensköld: Jag hade icke tillfälle att vara tillstädes
dä Frih. Cederström npträdde emot Exp.Utsk:ts förslag. Jag
har således icke hört hans anmärkningar mer än den sista, deri
han förebrått Ulsk:t alt det begagnat ordalag, som enligt hans upfattning
icke skulle vara lämpliga. Jag har under den tid, då jag
hade äran med honom sitta i Utsk:t, delat med honom den åsigt,
att man skulle, så vidt möjligt är, begagna de ordalag, som finnas i
Utskms Bet iden, då de utan reservation blifvit gillade af 11. St.
Om Hr Frih.» täcktes hafva den godheten slå upp det Bet:de, som
ligger till grund för Utsk:ts förslag, skall han ord för ord återfinna
den framställning, som finnes i skrifvelseförslaget. Detta är den
praxis, som vid föregående riksdagar blifvit följd, och jag tror att
man handlar klokast och säkrast, om man iakttager kontinuitet, i
synnerhet som man icke kan säga att dessa ordalag äro förnär
-
Den 26 Mars f. m.
387
mande för K. M., fy i sådant fall hade jag säkert varit den förste,
som förändrat dem Hvad beträffar Gr. Sparres anförande, till bevis
för motsatsen af livad jag yttrat, eger med hans bevisning det
besynnerliga rinn, att den innefattar både sanning och motsatsen
deraf. Jag erkänner ock det med nöje att Utsk:ts Bet:de sysselsätter
sig icke en utan flére gånger med frågan om unionsflaggan.
Men hvar förekommer detta? Jo, i den historiska framställningen.
Der står hela marscheu af de särskilda förhållanden, som egt rum
vid Unionens tillkomst; men då man går derifrån till hvad som
härflutit nr Utskits egen fatabur, så vet jag icke mer än ett enda
ställe, och detta i förbigående, der något yttrande förekommer, som
har någon slags tillämpning eller afseende på unionsflaggan. Hade
det varit förhållandet, att Utsk:t sjelft i sitt räsonnemang vidrört
denna sak på ett mera framstående siitt, så är det säkert, att jag
icke skulle underlåtit att genomdrifva, det nämnde fråga äfven influtit
i mitt förslag. Men just derföre att Ekon.Utskit framställt
åtskilliga punkter såsom de vigtigaste att förekomma till pröfning
vid revisionen, men deremot icke omnämnt unionsflaggan, så ansåg
Utskits majoritet densamma icke böra nämnas : skrifvelse!!. Jag
anser, att om så icke hade skett, hade det troligen föranledt ganska
mycket klander emot Utskits förslag; och vid sådant förhållande
ansåg jag mig icke böra fortsätta mitt förut framställda yrkande
att låta denna omständighet inflyta i förslaget, så mycket
mindre som det är säkert, att. när dessa frågor en gång komma till
tals i en Komité, så lara väl de Svenska ledamöterna icke underlåta
att framdraga just hvad Gr. Sparre velat lägga märke till.
Jag har med mycken uppmärksamhet alhört upläsandet af Gr.
Sparres förslag och erkänner att det i afseende på vältalighetens
språk är mvcket öfverlägset Exp.Utskits; men jag har verkligen
föreställt mig att vältaligheten alldeles icke bör i så beskaffade frågor,
sorn (lenin, sättas i det främsta rummet. Jag tror deremot
att den nakna, klara sanningen, framlagd i klara, värdiga ordalag,
är hvad en skrifvelse från Ständerna till K. M. i allmänhet bör
innehålla och icke ett språk, som genom grannlåterna mera förvillar
sinnet än lernnar det tillfälle att redigt opiat ta hvarom frågan är.
Jag har efter måttet af min ringa, högst inskränkta förmåga sökt
gå denna sednare väg, så att den, som icke har så lätt fattningsgåfva,
skall vid skrifvelsens genomläsning kunna förstå dess syftning
samt inse pä hvad punkt man ställt de båda rikena, i jemförelse
till hvarandra. Men att, pä sätt Gr. Sparre gjort, i svassande
ordalag framställa dessa förhållanden, det vågar jag påstå
omöjliggör upfattningen huruvida det är Sveriges eller Boriges skuld
att Unionen icke upfvllt sin Itest lim melse. Det finnes ett gammalt
ordspråk, som säger, att det ieke är ens skuld att tvänne träta;
men vid förevarande tillfälle tror jag icke att detta ordspråk är
tillämpligt. Dessa äro de skäl, pä hvilka jag grundar mitt omdöme
att Exp.Utskits förslag är bättre än de båda här uplästa.
Gr. Posse, Knut: Med anledning af det oegentliga och för
Sverige mindre tillfredsställande sätt, hvarpå Unionen represeute
-
38*
Den 2(5 Mars f. m
ras f. n. genom de håda rikenas flaggor, vågar jag anhålla att
bland de punkter i den anderd, skrifvelse», hvilka skola opiats
såsom blifvande föremål för Komiténs granskning, afven måtte inflyta
en så lydande:
Unionens representerande genom en för håda rikena gemensam
örlogsfiagg.
Jag anser icke att def för Norrmännen skulle vara särdeles
smärtande eller svårt att antaga denna förändring, örn de ville
rätt npfatta Unionens fordringar. De nuvarande färgerna påminna
icke om något särdeles kärt för Norige. Får man tro historien,
borde snarare de blå och gula färgerna för Norige vara kära och
påminna om den tid, då de förvånade verlden med sina hjeltedater
på sjön. Skulle Norrmännen åter icke i detta iäil vilja erkänna
historiens vittnesbörd, återstår ej något annat fin hvad jag sett till
och med i Norska tidningar uttalade, nemi. att unionstecknen må
borttagas från de båda''rikenas flaggor. Jag förmodar äfven att, i
händelse af vägran å den af mig föreslagna punkten, en i en framtid
vaknande nationalkänsla skall veta att begagna det andra alternativet.
Jag vill icke längre uppehålla 11. o. Ad., utan anhåller
vördsamt att Hr Gr. o. Landtm, måtte framställa propos. pä bifall
till en så lydande punkt, som jag nyss hade aran uplasa.
Hr Brakel, Mauritz: Jag för min del kan icke annat än
förorda bifall till den skrifvelse, som Gr. Sparre föreslagit, icke derföre
att den, såsom Hr Printzensköld påstått, är vältaligare, utan
emedan den är mycket bestämdare och går mera rakt på saken.
Jag skall bedja att få för Hrrme upliisa blott en enda fras ur
Exp.Utsk:fs förslag, som just innefattar sjelfva hufvudsaken. Den
lyder sålunda: »Och hafva 1{. St:r, efter de öfverläggningar, som
rörule detta vigtiga ärende egt rum, för sin del ansett att, i det
upgilna ändamålet, nedanuiimnde ämnen synnerligen förtjena att
uptagas, utredas och närmare bestämmas, nemi. sättet för Konunga-,
thronlöljare- och förmyndare-vals anställande, interimsregeringens
sammansättning och verksamhet, uniotiskonungens dispositionsrätt
öfv er arméen och flottan samt försvarsverkets skyndsamma ordnande
efter en gemensam plan, grunderna för utgörandet af bidrag till
gemensamma kostnader, inrättandet af och formen för en unionel
representation för vissa ärendens behandling», rn. fl.
Nåväl, jag frågar Eder, Mine Hrr, om det finnes något, som
är så nära bestämdt som thronföljare- och Konungaval? Hvarföre
skall man dä begagna uttryck, som antyda att dessa ämnen böra
närmare bestämmas? Borde det icke stå att de böra på ett lämpligare
sätt förändras eller ordnas? Jag vill icke anföra flera exempel,
utan blott påpeka att de finnas i stor mängd.
Jag kan icke annat än förena mig med Gr. Posse i anhållan,
att en liten strof måtte intagas angående unionsflaggan. Det är
verkligen genom Noriges grundlag bestämdt att de båda rikena
skola hafva en unionsfiagga. Denna grundlag anses vara en föreningsakt
emellan rikena och då bör den väl äfven vara en sanning.
För närvarande hafva vi icke någon särskild flagga, och skola vi
Den 28 Mars f. m.
389
hafva det, anser jaer, ; likhet med Gr. Posse, att den bör vara
utan några främmande tillsatser. För öfrigt vill jag fästa upmärksamheten
på att Norska flaggan icke är känd i Europa, och
jag tror att det för närvarande finnes klagomål från Noriges sida
i Utrikesministerium deröfver, att den Norska flaggan icke erkännes
och saluteras. När en Norrman hissar sin flagga, så hissas till
svar Svenska flaggan och gifves Svensk salut derföre, att nan icke
känner någon sådan flagga som Noriges. Jag för min del påyrkar
emellertid icke bestämdt införandet af det utaf Gt. Posse föreslagna
tillägg, utan kan möjligen vara nöjd med hvad Gr. Sparres förslag
derom innehåller; men, går det an att få in det, så anser jag
det varn ganska lämpligt.
Frih. Cederström: Under de flera Riksdagar jag hade tvekan
att med den aktade ledamoten, Hr Printzensköld samarbeta i Exp.
Utsk:t, egde jag afven den lyckan, att med honom öfverensstämma
i åsigter, och inträffade någon gång motsntsen, kunde sådant (lika
litet då som nu) aldrig föranleda till någon bristande vänskap oss
emellan. Jag är öfverlygad, att förhållandet alltid blifver sådant.
Här har blifvit af den värde ledamoten nyss hos oss yttrsdt,
att Gr. Sparres förslag icke skulle vara lika kraftigt i sak, som
Utsk:ls. I Gr. Sparres finnas dock upräknade alla de omständig
heter,
som synas mig vara af hufvudsaklig vigt. Uti första inledningen
har Grefven tillika framställt de hufvudsaklig» synpunkter,
hvarutur ett tillnärmande är å Svensk sida flerfaldigt åsyttadt, och
huruledes erfarenheten beklagligen ej ådagalagt tänkesätt å Norige»
sida, sådatie vi trott oss ega skäl förvänta, men dem vi framgent
vilja påräkna, derest föreningen skall blifva läst och fruktbringande.
Detta språk har sin fulla motsvarighet i hvad Ekon.Utsk:t anfört,
och det är således fullt befogadt, att något sådant namnes; men
att, på sätt Gr. Posse yrkat, gå derutöfver och nu, vid pröfning af
Exp.Utsk:ts skrifvelseförslag, inblanda frågan om flaggan bland de
föremål, om hvilka man begär en revision, är något hittills ovanligt,
enär Ekon.Utsk:t icke uptagit denna speciella fråga bland de
ämnen, hvarom det till It. St:r aflälit sin hemställan. Exp.Utskits
Hr Ordförande har med full riktighet anmärkt, att Hetta Utsk.
egentligen har till föremål, att, på grundvalen af de andra Utskms bifallna
Bet:den, upriitta redaktionsförslag; och derföre har det också
icke ansetts formeuligt, att i dessa förslag intaga hvad som icke
influtit i det principala Utskits gillade Bet:de. Detta förfaringssätt
måste erkännas vara i detta hänseende det lämpliga.
Beträffande sjelfva saken, så, ehuru jag fullkomligen och af
hjertat delar Gr. Posses och andras kärlek för vår gamla Svenska
flagga, så kan jag icke anse rätt att frånkänna våra blöder Norrmännen
deras naturliga rättighet att vara sin flagga tillgilne. Denna
flagga har redan varit dem tillerkänd under loppet af 16 år; nationen
och dess representation hafva deröfver ej framställt ringaste
klander; Regeringens åtgärd i detta mål har ej varit föremal för
tadel, hvarken inom publiciteten eller å Konst.Utsk:ts sida; allt
bar iakttagit tystnad; kan det då lända till något hugnesamt re
-
390
I)en 26 Mars f. m.
sultat, att man, jemte de många allvarliga och svårlösta frågor,
som här äro väckta, inblandar äfven denna så högst ömtåliga?
Jag tror ej att det är hvarken billigt eller lämpligt. Jag kan
således icke för min del biträda Or. Posses hemställan; men anser
deremot ganska behörigt och rätt, att i ingressen eller reciten namnes, på
ett elier annat lämpligt sätt, något cm unionsflaggan, dä derom blifvit
taladt i Ekon.IJtskits Bet:de. Exp.Ut.sk:ts Hr Ordförande har ansett,
att den af mig gjorda anmärkningen, att R. St:r icke borde
inför Thronen framträda med sådana ordalag, som Exp.Utsk:t begagnat.
icke egde sin giltighet. Han sade nemligen, till stöd för
Utsk:ts hemställan, att dessa ordalag funnes i Ekon.Utsk:ts Bet:de.
Men, Mine Hrr, det är en helt annan sak, att Ekon.Utsk:t
framställt ett ärende inför B. St:r än att dessa sjelfva begagna
enahanda uttryck. Het har fastmera helt och hållet berott på Exp.
Utsk:t, att antaga eller utbyta de ord i Ekon.Utsk:ts Bet:de,
hvilka icke innefattas i de indragna raderna eller, med andra ord,
det definitiva beslutet. Afven på elt annat, ställe förekommer det
uttryck af Exp.Utsk:t föreslaget: att 1?. St:r anse de i Bet:det
framställda slutsatser ega sin riktighet. Hetta kan visserligen vara
sani,t, men jag anser dock, att man icke bör så uttrycka sig, att
derutinnan skulle synas ingå en slags tanke om ofelbarhet. Men,
Mine Hrr, vi hafva ju ett förslag af Gr. Sparre, som, med full
komligt
framhållande af allt faktiskt och bestämdt, dock utesluter
det polemiska. Hr Printzensköld har sagt, att en framställning i
vigtigt ämne från Ständerna till K. M. bör på samma gang vara
allvarligt i sak och hofsamt i form. Hetta är fullkomligt riktigt;
men Gr. Sparres förslag synes mig upfylla båda dessa fordringar i
högre grad än de öfriga förslagen, och just derföre hoppas jag, att
R. o. Ad. ville antaga detsamma.
Hr Cederschiöld, Rob. T h.: Yid afhöratidet af de två
förslag till skrilvelser, som i dag blifvit uplästa, har det förefallit
mig som om företrädet borde lemnäs åt Gr. Sparres. Het är dock
möjligt att jag misstagit mig och att jag derom kan blifva öfver
tygad,
om jag närmare granskar det. Hå det likväl icke torde
vara länspligt att man i en så grannlaga fråga som denna antager
ett förslag, som blifvit af enskild Riksdagsman väckt och blott en
gång för Ståndet upläst, tror jag att det vöre rättast att till Exp.-  Utsk:t återremittera dess förslag samt medsända det bär i dag
väckta. Alen om tiden icke skulle medgifva en sådan åtgärd, får
jag anhålla att de af Gr. Sparre och Hr Nordenfelt väckta förslagen
måtte få hvila på bordet, helst som i denna fråga mera grannlagenhet
än i någon annan torde böra iakttagas.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fred.: Jag instämmer helt och
hållet i hufvudsaken med hvad Hr Cederschiöld nu yttrat; men
anhåller att såväl Exp.Utsk:ts skrifvelse som de här afgifna förslagen
måtte få hvila på bordet.
Hr Cederschiöld: Ifall någon betänklighet skulle upetå
Den 26 Mars f. in.
391
äfven emot den bordläggning, som jag ifrågasatt, ifall nemi. ärendet
är af en så brådskande beskaffenhet att några dagars upskof
kan medföra olägenheter, anhåller jag dock att Hr Gr. o. Landtm,
måtte till e. m. upskjuta öfverläggningen härom, på det man under
mellantiden må komma i tillfälle att taga kännedom om förslagens
innehåll.
ITr Printzensköld: Jag tror mig ega någon anledning för
moda
att det vore af vigt om det ifrågavarande skrifvelse-förslaget
kunde af B. o. Ad. definitift behandlas ju förr desto heldre. Jag
anser icke de båda loir framställda motförslagen vara af den öfvervägande
vigt, att man ej kunde godkänna Exp.Utskd.s förslag; men
om också B. o. Ad. skulle finna företrädet böra lemnäs åt något
af de andra förslagen, önskar jag att det måtte ske så fort som
möjligt., och jag får för min del förklara att jag vida heldre röstar
för antagande af något af dessa förslag, än jag anser att frågans
afgörande bör fördröjas. Orsaken härtill tror jag för hvar och en
af Eder, Mina Herrar, vara tydlig och klar.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag anhåller blott att
få förena mig med Frih. Tersmeden om bordläggning af såväl Exp.-  Utskits skrifvelse som af de båda här afgifna förslagen.
Hr Ca r I h e i m - G y 11 e n s k ö 1 d , Henrik Adolf Oscar:
Äfven jag har icke annat att yttra än förena mig med Frih. Tersmeden
och Hr Mannerskantz; men jag vill tillägga den önskan
att Utsk:ts förslag till skrifvelse måtte komma att ställas främst
på föredragningslistan till nästa plenum.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, då flere ledamöter
begärt Exp.Utsk:ts ifråg:de skrifvelse-förslag ånyo på bordet, komme
detsamma att der hvila tillika med de af Hr Nordenfelt och
Gr. Sparre afgifne förslag, hvilka äfvenledes blifvit bordlagde, och
hemställde H. Exc., huruvida It. o. Ad., på sätt Hr Carlheim-Gyllensköld
föreslagit, behagade besluta, att Exp.Utsk:ts meranämnde
skrifvdlse-förslag jemte de förslag, som af ofvanbemälde ledamöter
afgifvits, skulle sättas främst på föredragningslistan i nästa plenum.
Sedan B. o. Ad. härtill lemnat bifall, åtskiljdes Ståndet
kl. V, 4 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
3«?
Den 2tf Mari e. ra.
Måndagen den 26 Mars 1860.
Plenum k!. 6 e. m.
Justerades Protokollet för (leii 8 #is4l. Februari f. m.
Hr Prin t rensköld. Carl, väckte följande motion:
Ehuru det med full visshet kan antagas, att innevarande Riksmöte
ännu fänge kommer att fortfara, torde det likväl icke vara
olämpligt att nu fästa upmärksamheten pä behofvet att, likmätigt
Riksd.Ordna föreskrift, bestämma dagen, då E. St:r nästa gång
skola sammanträda. Enligt min enskilta åsigt, skulle det öfverensstämma
med en rätt tillämpning af ordalagen uti 49 g K. F.
och 2 § B. O., att »R. Stur skola hvart tredje år sammankomma»,
om beräkningen i detta hänseende skedde från den föregående Riksdagens
slut till nästpåföljande Riksdags början, så att tre år alltid
komme att emellan hvarje Riksdag förflyta, helst enahanda tillämpning
af samma ordalag, hvilka återfinnas uti 1723 års R. O.,
under hela den så kallade frihetstiden oafbrutet egt rum. Men då
denna min åsigt, hvilken jag under flera föregående Riksdagar förgäfves
sökt göra gällande, säkerligen ej heller nu skulle lyckas att
vinna framgång, sedan samtlige RiksStånden alltid ansett sig böra
beräkna tiden för Ständernas sammanträden till lagtima Riksdag
från den ena Riksdagens början till den dag, då niistpåföljande Riksdag
begynner, så får jag, i öfverensstämmelse med den tolkning,
man sålunda gjort af ofvauberörde stadgande att R. Stur skola hvart
tredje år sammankomma, härmedelst föreslå, att tiden för nästa
lagt irna Riksdags början måtte bestämmas till den 1 3 Oktober 1862.
Anhållandes jag om remiss af denna min motion till Exp.Utskrt
samt att densamma måtte med öfriga resp. RiksStånden kommuniceras.
Begärdes på bordet.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- och Ekon.Utskds den 14 och 21
dennes bordlagde Betänk. N:o 42, i anledn. af väckta motioner
om uphörande af skyldigheten för resande inom Sverige samt för
Norrmän vid resor till Sverige att vara försedde med pass.
Hr von Ehrenheim, Pehr Jakob: Utsk:t har, i afseende
på den äfven vid denna Riksdag förekommande Irågan om uphörande
af skyldigheten för resaude inom Sverige samt för Norrmän vid
resor till Sverige att vara försedde med pass, afgifvit följande fram
-
Den 26 Mars e. m.
393
ställning, »att K. St:r måtte i skrifvelse till K. M:t i underdånighet
anhålla, att, vid afgörandet af den på K. M:s Nåd. pröfning
beroende frågan om utfärdande af förändrade passförfattningar, måtte
tagas i nådigt öfvervägande, dels huruvida icke skyldigheten lör
inländske resande, äfvensom för Norrmän, vid resor inom Sverige,
att vara försedde med pass må kunna inskränkas, dels ock hvilka
lättnader i detta hänseende böra utländske resande beredas». Som,
enligt min upfattning, en inskränkning i ifrågavarande skyldighet
icke skulle leda till något resultat, emedan osäkerheten, som är den
största olägenheten af nu gällande stadgande!!, i alla läll komme
att qvarstå, får jag vördsammeligen föreslå att K. o. Ad. måtte,
i likhet med hvad redan inom BorgareSt.-t egt ruin, besluta att
det i Utsktts Utlåtande förekommande ordet »inskränkas» måtte utbytas
emot ordet »ttphöra», hvarom jag hos llr Gr. och Landtm,
anhåller om propos.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts fulländad samt H. Exc.
Hr Gr. o Landtm, yttrat, att i afseende å förevarande Betänk, endast
yrkats bifall dertill med den förändring, att ordet »inskränkas»
utbyttes emot ordet »uphöra», framställde H. Exc. propos. å bifall
till Betänk, med berörde förändring, hvartill svarades ja.
Hr von Ehrenheim: Då, som jag nyss nämnde, Borgare*
St:t bifallit Betänk:t med den af R. o. Ad. nyss beslutade förändring,
men Preste- och BondeStrn bifallit detsamma olörändradt,
anhåller jag att K. o. Ad. måtte besluta att inbjuda dessa sistnämnde
Stånd att i sitt nyss fattade beslut instämma.
Afven härtill lemuade lt. o. Ad. sitt bifall.
Föredrogs ånyo, företogs punktvis till afgörande samt bifölls
Allm. Besv.- och Ekon.Utsk:ts den 14 och 21 dennes bordlagda
Betänk. N:o 43, i anledu. af väckta motioner om ändringar dels i
K. Stadgan den 21 Januari 1855 om mått och vigt, och dels i
K. M:s under samma dag utfärdade Nåd. Instruktion för Justerare
af mått och vigt.
Föredrogs ånyo Sammansatta Bevilln.-, Lag-samt Allm. Besv.-  och Ekon.Utsk-.ts den 17 och 21 dennes bordlagda Betänk. N:o 4,
angående vilkoren för bränvinstillverkning, i sammanhang hvarmed
jemväl föredrogs BondeSt:ts prot.-utdrag N:o 245, innefattande inbjudning
till de öfriga RiksStånden att förena sig uti BondeStrts
vid behandlingen af ifrågv:de Betänk, fattade, så lydande beslut:
»Ståndet återremitterar till förnyad behandling Sammansatta Bevilln.-,
Lag- samt Allm. Besv.- och Ekon.Utsk:ts Betänk. N:o 4, jemte
det dervid fogade förslag till förordning angående vilkoren för bränvinstillverkning,
under förklarande, att Ståndet godkänner samma
Betänk, och förslag, med de ändringar deruti, som blifva en följd
af Jöns Pehrssons från Blekinge Län med flera StåndsLedamöters
394
Den 26 Mars e. m.
vid Utsk:ts Betänk, fogade reservation; hvilken St:t såsom sitt beslut
antagit».
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad.,
i afseende å sättet för frågans föredragning, funne skäligt besluta,
att BondeSt:ts inbjudning först skulle företagas till afgörande, samt
att sedermera, derest inbjudningen icke antoges, det af Sammansatta
Utsk:t afgifne förorduingsförslag skulle paragrafvis komma under
pröfning.
Ropades ja.
Härefter anmälde sig och yttrade
Gr. af Ugglas, Carl Ludvig: För min del kan jag icke
tro, att R. o. Ad. bör bifalla den ifrån Hederv. BondeSt:t ankomne
inbjudning, att förena sig i dess beslut att återremittera
Betänkö, innan detsamma till pröfning företagits. Jag får således
yrka afslag på den gjorda framställningen, och anhålla att Betänk:t
måtte, innan något sådant beslut fattas, underställas R. o. Ad:s
pröfning.
Hr Hjärne, Harald: Jag instämmer till alla.delar med
Gr. af Ugglas och anser, att R. o. Ad. vid detta tillfälle ej kan
vidtaga annan åtgärd, än att afslå den ifrån Hederv. BondeSt:t
ankomne inbjudning om Betänk:ts återremitterande. Jag får således
yrka, att detsamma, innan något sådant beslut fattas, må un
derställas
R. o. Ad:s pröfning, hvarom jag anhåller oin propos.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, beträffande BondeSt:ts
ifrågav:de inbjudning, något annat yrkande icke blifvit framstälidt
än om afslag derå; och tilläde H. Exc., att inbjudningens afseende
naturligtvis icke innebure något annat, än att R. o. Ad. förklarade
sig icke kunna instämma uti BondeSt:ts beslut att återremittera
Betänk:t i dess helhet, och följaktligen icke lade något
hinder i vägen för St:ts pröfning af de särskildta §;ne i förordnings
förslaget.
Sedan härefter propos. på afslag å BondeSt:ts inbjudning blifvit
framställd och med ja besvarad, ölvergick R. o. Ad. till pröfning
af förordningsförslaget, dervid först förekom
§ 1-
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilh.: Då jag tager för
gifvet, att det vore ändamålslöst att yrka bifall till Frih. Cederströms
förslag i detta ämne, så afstår jag derifrån. Jag kan dock
ej underlåta att förklara, det jag finner ett sådant stadgande, att
nemi. vilja beröfva en tjensteman rättighet att af sin egendom taga
den inkomst, hvartill han eljest såsom medborgare vore lagligen
berättigad, ej stå i öfverensstämmelse med en på billiga grunder
upgjord lagstiftning.
Hr Estenberg, Carl Christian: Vid genomläsandet af
Den 26 Mar9 e. m.
395
lista mora. af lista g i det nu från det Samnansatta Utskit afgifna
Betänk, angide vilkoren för bränvins tillverkning, liar jag
kommit till den öfvertygelsen att detsamma står i uppenbar strid
med den hufvudprincip, sorn inom representationen gjorde sig gällande,
då för någon tid sedan förslag till ny kriminal-lag uprättades.
I LagUtskits Betänk. N:o 20 föreslås nemi. i alside på frågan om
ansvar för mord genom förgiftning livad 21:sta g innehållen »Förgiftar
någon, i uppsåt att skada andra till lif eller helsa, varor,
som till salu hållas, eller hvad annat som helst, så att allmän fara
för menniskors lif eller helsa deraf kommer; dömes till straffarbete
från oell med 6 till och med 10 år. Får någon af den förgiftning
död elier svår kroppsskada, vare lag, som i 20 g skils.» Att verk
ligen
bränvinet är ett gift, som inom samhället anställer de förfärligaste
härjningar, det tror jag man kail blifva öfvertygad om vid aktgifvandet
uppå de utmärkt skicklige oell vidtberömde Läkarena och
Naturforskarens Carl v. Linnés och C. W. Hufelands tankar härom.
Archiater!! v. Linné yttrar sig nemi. sålunda:
»Ett rent bränvin (säger han) är alltså ett starkt förgift för
menniskans kropp, ty det coagulerar vätskorna eller gör dem sega
och alla Jtöttrådar styfva och sköra i kroppen. Således förorsakar
det alltid förstoppningar i menniskans inelfvor. Men då denna
flygtiga ånga till några droppar blandas med vatten och intages,
så retar det alla de finaste nerver, spänner dem och upinuntrar
kroppen; tages några flera droppar, hettar det kroppen; äi nu mera,
gör det en yr och galen; ännu mer, förskämmer det hela kroppen
och dödar. Det är med sådana spirituösa saker och våra spända
nerver nästan som med regn och tacklen på ett skepp. Tackleu
stå spända, och då regn kommer, spännas de ännu mera, att de
nästan må springa, men så snart vätskan är uttorkad, blifva tacklen
slappare, långt iner än de först voro, så att master och stänger
sedan runka och luta, till dess en ny regnskur kommer, som
åter gör dem lästa. Derföre ser man den eländiga bränvinssuparen,
då lian om morgonen kommer ur sängeu, vara modfälld, darrande,
melankolisk och sjuk i alla lemmar, så att lian knappt kail
sätta glaset till munnen, att det icke utspilles; men så snart lian
fått sig ett par supar, då tacklen i hans kropp blifva upspände,
blifver han fast, munter, eftertänksam, nöjd och på sitt sätt frisk,
intill dess denna vätska förflugit, då han åter måste gripa till
sitt panaeée eller hjertstyrkning, och på detta sättet slarfvar sin tid
fram. Häraf ses nu hvad för en dryck bränvin är, och att man
icke bör narras roed medikamenter för mycket, så att deraf blir en
vana. Mången har tänkt genom detta medel att fördrifva elak
luft och sporrhugga magen till appetit, att preservera magen för
kolik och ref, att smälta maten väl och fördrifva sorg, ängslan,
förtret, bekymmer, värk, med flera vedervärdigheter, och derigenom
stannat i bränvinssjukan, som ingen doktor med hela apotheken
kunnat hjelpa. lag vill nu allenast korteligen nämna hvad bränvinet
icke gör. Man tror att bränvinet hvasser appetiten. Det är ock
sannt, men efter en åttondels timma förtager det honom så mycket^
som det förr upväckt densamma. Ty när denna dryck kommer i»
396
Den 26 Mars e. m.
i menniskans lif, öppnar naturen alla löpgrafvar att möta, skölja
af oell försvaga denna sin fiende. IN är nu dessa vätskor flinkt
tillflyta, då kommer appetiten; men stannar af, då de äro
utflutna. Man tror att bränvin smälter maten. Men det är ogrundadt.
Ty allt kött och fisk hårdnar af bränvin och blir bevaradt,
så länge det ligger deruti. Man tror att det. är en besparing i
hushållet till att gifva folket, en sup bränvin tili frukost, i stallet
för mat. Men det är samma upmuntran lör deni, sorn en pisksliing
lör skjutsmärren. Ilon springer väl litet derefter, men hon
blir dertöre icke fetare, emedan hon deraf ej kan göra någon mjölksaft,
som löder kroppen. Man tror, att briinvinet värmer om vintern
på resor. Det är ock sannt, på en liten stund. Men som
allt retande sedermera så mycket lörsvagar, som det lörut styrkt;
så fryser man ock derefter så mycket mera, hvaraf våra Landsmän
om vårtiden stanna uti håll och stygn och dö deraf tusentals. Bevare
Gud hvar och en att gifva sinn barn bränvin, hvilka ännu
äro i växten. Ty de finaste lifstrådar, som äro i utdragning, blifva
derigenom uttorkade och härdade i otid. Vi böra bedja den
Högste, att vi få behålla vårt ringa vett, och ingalunda sjelfva af
lättja göra oss till oförnuftiga djur, då vi likare varde ylen ondes
beläte än Guds. Och tillse, det nationen ej ifrån unga åren blir
utmärglad genom det fördömliga bränvinssupandet, och att ej så
många tusende landets invånare ryckas bort i otid genom de tre
gångbaraste sjukdomar: feber, gulsot och vattensot, som komma af
de fasliga polyper eller blodlefrar, dem bränvinet verkar vid och i
sjelfva hjertat.»
Den namnkunnige läkaren LIu feland') yttrar sig i samma
ämne sålunda: »Det är en oeftergiflig pligt att lasta upmärksam
lieten
på en pest, som ostörd och tyvärr okänd anställer alltjemt
bland oss de förfärligaste härjningar, som i stillhet allt vidare griper
omkring sig, och är så mycket farligare, som man icke anser
den för någon sjukdom. Bränvinssjukan eller branvinsförgiftningen
är den pest, om hvilken jag talar. Vi varna och fly för opium,
belladonna, bly o. s. v., och åt bränvinet allena, ett gift, hvars
förstörande verkningar icke eftergifva dessas, hafva vi tilldelat borgarerätt,
och vi tillåta det förstöra slägtets skönaste blomma. Barn
och gubbar, män och qvinnor, höga och låga öfverlemna sig åt
denna förföriska njutning, och, jag säger det med full öfvertygelse,
menskligheten led ännu aldrig al en så farlig och allmän sjukdom
som denna bränvinssjukan. Man må ej säga att jag öfverdrifven
Man behöfver blott se omkring sig, för att öfvertyga sig om sanningen
af hvad jag sagt. Jag ser barn i vaggan, hvilkas första lifsfrö
redan derigenom förgiftas, lyckliga makar och familjer, hvilka endast
genom denna mensklighetens fiende tryckas af nöd och göras
olyckliga både till kropp och själ, oräkneliga menniskor, hvilka i
blomman af sin ålder derigenom störtas i obotliga sjukdomar och
*) Christian 'Wilhelm H afel and, född 1762, blef 1801 kallad till
Lifmedikna hos Konungen ai Preussen och dog i Berlin 1836 såsom
Kongl. Preussiskt Statsråd.
I) e n 26 Mars e. m.
3!l7
blifva en börda både för sig och samhället, ja, hela bygder, hvilka
genom smittan af denna sjukdom förödas och förstöras. Och det
värsta vid denna sjukdom, och det som gör den långt farligare än
andra sjukdomar, är, att man kan hafva den i en ganska hög grad,
utan att veta det, ja, att den till och med en lång tid bedrager
oss med en förledande känsla af förhöjd helsa, hvarigenom vi allt
djupare inledas på denna villoväg. Tyvärr måste jag tillstå, att
till och med läkare, bedragna genom skenet af eli falsk lära, förbise
bränviuets skadliga verkningar, alltför frikostigt tillstyrka dess
bruk för friska och sjuka, och derigenom icke litet bidraga till
denna sjukdoms allmännare kringspridande.
Men luiru kan bränvin kallas ett dödande gift, hör jag mången
invända, nar man dock ser så många menniskor i hela sin
lifstid bruka det utan synbar skada? Härpå behöfde jag ingenting
vidare svara, än att äfven opium dagligen och i mängd njutes
af Turkarne, utan att det derför uphör att vara ett förderfligt gift.
Dock förtjenar saken att ännu närmare utredas. Gift kalla vi allt
det, som äfven i ringa mängd kan frambringa en våldsam och
skadlig verkan i menniskokroppen. Det gifves tvänne Ii u fv ud k lasser
af gift. Somliga liro af en skarp och frätande natur, och döda
genom magens inflammation, t. ex arsenik, spanskgröna, qvicksilfver-sublimat.
Andra deremot verka i synnerhet på nerverna, hjeruan
och sinnena, åstadkomma afdomning, sömn, raseri, konvulsioner,
och döda genom slag och förlamning. Man kallar deni döfvande
gift. Till dessa höra opium, belladonna, lagerkirsblad, bolmört
ni. fl. och äfven bränvin. Man gifve akt på dess verkningar,
och man skall finna den största likhet mellan dem och verkningarne
af opium. Njutet i ringa portion, upvncker det munterhet,
större liflighet och öfverspänning af alla nervkrafter; i större mängd
förorsakar det afdomning, oreda i tankarna, raseri, sömnsjuka, förlamning
af tungan och de yttre musklerna; ty hvad annat är tungans
stammande, oförmågan att stå och gå och kroppens neddingnande,
som vi se hos bränvinsberusade? I ännu starkare mängd dödar det
genom slag. Ju mindre man är van vid njutningen af detta gift,
desto vissare och mer i ögonen fallande äro dess verkningar. Hos
dem, som småningom vänja sig dervid, förlorar väl intrycket, såsom
vid hvarje gift, något af sin skyndsamma och häftiga verksamhet:
men verkningarna äro derföre icke mindre förderfliga.
Vi kunna nemi. vid lietta, såsom vid hvarje annat gift, åtskilja
tvänne slags förgiftning: eli hastig, genom njutningen af eli
stor mängd på en gång, och en långsam eller smygande, genom
den dagligen fortsatta njutningen i små portioner. Vid den förra
visa sig tydligen de ofvan beskrifna verkningarna af ett i högsta
grad dödande gift, och ofta har man sett olyckliga drinkare dö
med alla tecken till slag, rödt updrifvet ansigte, framskjutna
ögon, sanslöshet, rosslande och fullkomlig förlamning.
Men det är isynnerhet den sednare, den långsamma förgiftningen,
på hvilken jag här måste fästa upmärksamheten. Det är den,
som nu så allmänt förekommer, som icke gifver sig tillkänna genom
hastiga och ögonskenliga utbrott, och derföre dagligen förnyas,
Den 2(5 Mars e. m.
men åstadkommer desto större och obotligare skada i menniskokroppen,
och anses vanligen först då sorn förgiftning, när det är
för sent att hota den. Jag vill här utförligt framställa de bedröfliga
verkningarne af bränvinets dagliga bruk, eller den långsamma
brån vinsförgiftningen.
1) Briinvinet, är ett utomordentligt starkt retmedel och påskyndar
derföre i hög grad blodets omlopp, spänner nerverna och ökar
hela lifsverksamlieten. Derigenom känner nian sig visserligen på
en stund stäikt och uplilvad. Men det är ingen sann styrka,
utan blott en våldsam öfverspänning af våra krafter. Men nu
är det den första lagen för kroppens lif, att ju starkare man retar
litskraften och ökar dess verksamhet, desto förr uttömmer
man den; oell det är intet tvifvel underkastadt, att deli, som
dagli gen genom bränvin försätter sig i denna onaturliga öfverspänning,
derigenom i betydlig mån förkortar sitt lif.
2) Nerverna, sinnena och äfven själskrafterna blifva derigenom utomordentligt
försvagade. Darrning i händerna, minnessvaghet, förståndsslöhet
oell i hela kroppen en tröghet, som blott på några
timmar kau förjagas af en ny bränvinsnjntning, ä ro vanligen de
första tecknen dertill. Småningom inställa sig svindel, öronsusning,
fallenhet för kramp, lamhet i enskilta delar, som slutligen
öfvergår till dödande anfall af slag.
3) Matsmältningen lider isynnerhet. Den försvagas i högsta grad.
Följderna äro beständig samling af syra. förslemning i magen,
dålig, oordentlig och slutligen alldeles uteblifvande matlust, stockningar
i underlifvet, vedervilja för all mat, som icke är starkt
retande och kryddad. Oordning i uttömningarne, än utsot, än förstoppning.
hemorrhoidalplågor äro de första vanliga löljderna
deraf. Småningom inställer sig syra och slem om morgnarne i
sådan mängd, att den hotar med qväfning, matlusten går alldeles
förlorad, magen kati ingenting annat fördraga än bränvin
eller sådana näringsmedel, som dermed göras smakliga eller äro
i lika grad starka och retande; hvartill kommer en beständig
utsot, — allt säkra tecken, alt slutet på denna bedröfliga lefnadsbana
är nära för handen. — Ofta upkommer nu en magens
förhårdning. en af de jemmerligaste och obotligaste sjukdomar,
hvars verkan är, att den sjuke äter upkräker allt hvad han förtär,
och på detta sätt, oaktadt allt ätande, hungrar ihjäl.
4) Bröstet angripes icke mindre. En torr, retande hosta, som är
allmänt bekant under bränvinshosta, och andtäppa äro de vanliga
följderna. I lungorna alstras knölar, och verkan deraf bl ifver,
att den olycklige antingen i hela sin lifstid lider af en jemt
tilltagande andtäppa, som slutligen öfvergår till qväfning, eller
ådrager sig blodhosta och verklig lungsot, som gör ett snarare
slut pä hans lif.
5) Vattusot är en af bränvinsförgiftningens egentligaste och vanligaste
verkningar. En svampaktig pussighet, i förening med en.
skenbar kroppens tillväxt, är hos sådana menniskor ganska vanlig,
och dessa förblindade inbilla sig till och med att detta är
ett verkligt tilltagande af deras kropp och krafter. Men denna
Den 26 Mars e. m.
399
pussighet är redan en börjande sjukdom; ett bevis, att näringsförrättningen
i deras kropp icke har mer någon fast beskaffenhet,
utan antager en vattenaktig natur. Det är den första graden
af vattusot, som förr eller sednare skall utbryta och är obotlig,
om den härrör af bränvin.
6) Utom dessa för lifvet farliga åkommor upkomma en mängd andra,
isynnerhet hudsjukdomar, hvilka, ehuru icke dödande, dock
äro ganska besvärliga och angripande. Jag nämner blott det
bekanta kopparfärgade utslaget i ansigtet, en häftig klåda i hela
kroppen, envisa sår och andra utslag i huden
7) Men det, som isynnerhet tillhör detta gift och i hög grad måste
afskräcka hvarje menniska med känsla och samvete, är det alldeles
egna sätt, hvarpå bränvinet förslöar och dödar den ädlaste
delen af vårt väsende, vår själ. Hon förlorar slutligen all kraft
och spänstighet, allt sinne för det. stora, ädla och sköna, all
skarpsinnighet och omdömesförmåga. Det enda i verlden, sorn ännu,
ehuru blott för en tid, kan lifva och väcka henne ur sitt slummer
och försätta henne i verksamhet, är bränvin. Fattas detta,
så är en sådan menniska blott en växt, eller på sin höjd ett djur,
som ej förmår att sammanbringa ett enda förnuftig tanke. Jag känner
ingenting, som så påtrycker menniskati en stämpel af råhet och
känslolöshet, med ett ord, af djuriskhet, som denna förgiftning.
Hvilken synd, hvilken förbannelse hvilar icke öfver en sådan menniska,
som på detta sätt. förstör sin naturs skönaste blomma, den
gudomliga gnistan i sitt väsende! — En sjelfmördare är hon;
ty hon har mördat det, som allena gjorde henne till menniska.
Här förutser jag ett inkast, som man skall göra mig, och hvilket
jag måste besvara. Att man icke alltid, åtminstone icke till
sådan grad, ser dessa bedröfliga verkningar följa af brån vinet g bruk.
Jag medgifver, att, då man sällan och med måtta brukar bränvin,
dessa verkningar icke straxt blifva märkbara, och att en stark natur,
i kraft af sin styrka, kan längre emotstå detta gift, än en
svagare. Men just. detta gör saken så mycket farligare. Man kommer
så mycket lättare oförmärkt in i denna osed, bedrager sig sjelf
ett par år med tron på dess oskadlighet, och märker först, när det
är för sent, på hvilken villoväg matt råkat. Mert låt äfven vara,
att man vore helt och hållet säker för de olyckliga följderna, är
det icke redan elände nog att hafva gjort hela sin tillvarelse och
verksamhet beroende af eli sup bränvin och sig sjelf till en slaf af
en sådan osed.
Dock vdl jag ingalunda neka, att bränvin är ett godt och
oöfvertrnffeligt läkemedel, sorn i många läll med fördel kan användas.
Men just derföre är det nödigt, att detta läkemedel, såsom alla
andra, af en läkare förordnas, med föreskrift huru det bör användas.
Härvid bör likväl erinras, att den, som gjort bränvin till ett
vanligt näringsmedel, äfven förlorar den fördelen att kunna begagna
det såsom läkemedel, något som gäller om alla medel, hvilkas
bruk öfvergått till en daglig vana.»
Sedan jag nu för Herrarne visat till hvilka resultater ett dylikt
stadgande kunde leda, tager jag mig friheten föreslå en redak
-
400
Den '26 Mars e. m.
tionsförändring af ifrågav:de lista moment så lydande: »Bränvin
må ej, hvarken på landet eller i stad, tillverkas af en livar, utan
endast af dem, som tor medieinska, tekniska eller kemiska beliofver dertill
berättigade äro eller fabriksrörelse idka; och skola vid dessa apotheket
kemiska och tekniska laboratorier och spritfabriker noga kontroller
iaktiagas. på det bränvinsbränuing icke må blifva missbrukad
till fylleri lastens befrämjande». Jag anhåller vördsammeligen
att Iir (ir. o. Landtm, ville framställa propos. på denna af mig
föreslagna förändring af lia <§:s lia moment.
Frih. Leuhusen, Carl Herman: Som jag icke funnit nå
got
enda af de skäl, Hr Estenberg anfört, vara af beskaffenhet att
kunna föranleda en redaktionslörändring af den ifrågavide lia punkten,
anhåller jag om propos. å bifall till denna § oförändrad.
Frih. Cederström, Rudolf: Under motionstiden tog jag
mig friheten väcka ett förslag till förändring af den nu under öfverläggning
varande lia §. Jag har nemi. icke ansett det öfverensstämmande
med en på billiga grunder upgjord lagstiftning, att en
enskild man, som vore innehafvare af en jordegendom, skulle, derföre
att han tillika beklädde ett embete, beröfvas medel att af
nämnda siti egendom taga den inkomst, hvartill han eljest såsom
medborgare vore lagligen berättigad. U t skit har afstvrkt min motion,
under förebärande af följande skäl: »— — enär de i denna
paragraf upräknade embets- och tjenstemän hafva omedelbar befattning
med bränviuslörfattuingarnes handliafvande, men det hvarken
är lämpligt eller i åtskilliga andra fall tillätet, alt den som skall
öfvervaka en författnings efterlefnad, sjelf utöfvar den näring, hvars
ordnande på ett för samhället gagneligt sätt författningen alser,
hemställer Utskit, att Frih. Cederströms ifrågavide motion må lemnäs
utan afseende.» Utskit har således ej tänkt sig det fall, som
likväl ganska lätt inträffar, att en Borgmästare eller någon annan
i denna g upräknad embetsman möjligen genom köp eller genom
giftermål eller hvilket som helst annat laga fång kommer eller kommit
i besittning af en egendom, belägen utom det distrikt, hvarest
han såsom embetsman är anställd och således verkligen bor, och
hvilken, antingen till följd af belägenhet eller andra gynnande omständigheter,
vore så beskaffad, att bränvinsbränuing der med fördel
hade, tilläfventyrs redan mångårigt, varit utölvad. Under sådana
förhållanden har det företal lii. mig obilligt, att vilja tvinga
en person, att, blott derföre att han innehar ett embete, uti hvilket
till viss grad ingår skyldigheten att vaka öfver bränvinsförlåttliingarnes
efterlefnad, afstå från bedrifvandet af en rörelse, hvartill
han genom lagen eljest vore fullkomligen berättigad, och hvilken
möjligen afsåge att i hufvudsakligaste mån bidraga till underhållandet
af hans familj, i händelse dess talrikhet eller andra förhållanden
gjorde hans ofta knappa lön dertill otillräcklig. Jag har som försök
till vederläggning velat anföra dessa, måhända mera enstaka
exempel; men hufvudsakeu är att bränvinsbränuing ju är en lagligen
-
Den 2<> Mars e. m.
401
ligen tillåtlig näring oell bör alltså kunna utöfvas äfven af en embetsman.
. utan skada för hans personliga embetstnnnnakall, förutsatt
att detta näringsfång ej utöfvas till intrång på haus göromål i tjensten
eller inom det distrikt, som han skall öfvervaka. Det är ju
honom medgifvet att ega andra fabriker och sköta dem, bygga fartyg
o. s. v. Jag anser förenämnda förbud vara en lemning af den
tid, då bränvinstillverkningen ansågs böra stämplas med ett slags
vanrykte; men det måtte ej i öfrigt vara lagens mening, ty då
skulle hela denna tillverkning fastheldre nekas för en hvar. Så,
som lagen nu i öfrigt är affattad, qvarstår det enstaka förbudet
temligen omotiveradt. Men då mitt förslag om dess borttagande
ej inom Utsk:t rönt några sympatier, och då tiden måhända icke
är inne för denna jemkning, underkastar jag mig fattandet af det
beslut, som nu är tillstyrkt. Det torde vara en annan tid förbehållet
att åvägabringa framdeles insedda förbättringar. Jag instämmer
således, utan någon af mig framställd begäran om förändring,
i det af Frih. Leuhusen gjorda yrkandet, enär jag, i öfrigt, gillar
Utsk:ts förslag.
Hr Adelborg, Anders Otto: Sedan den näst före den
siste värde talaren förklarat, att, som hans föreslagna redaktionsförändring
af i:a g icke inom Utskrt tyekes hafva vunnit några
sympatier, han nu ville underkasta sig det af Frih. Leuhusen tillstyrkta
beslut, om bifall till g oförändrad, så torde jag icke just hafva
något synnerligt att tillägga. Jag kan dock ej vid detta tillfalla
undertrycka en anmärkning, som hos mig upstod, då jag läste
den värde motionärens föreslagna förändring af denna g. Det kan nemi.
ej annat än förundra mig, att en person, som i många ämnen brukar
förfäkta sanna och efterföljansvärda åsigter, i denna fråga nu
kastat om, för att deremot ådagalägga den största inkonseqvens i
förfaringssätt. Man har nemi, efter långvariga strider om sättet
för bränvinstillverkningen, ändtligen kommit till det resultat, att
densamma måste ordnas så, att moralitetens inom samhället uprätthållande
i första rummet afses. Sedan man således kommit
derhän, att för bränvinstillverkningen tillämpa en exclusiv lagstiftning
i ändamål att fördyra dess skadliga produkt, så vore det väl
i högsta grad orätt att söka göra något undantag i afs:de å den
bestämningen, att de personer inom samhället, som öfvervaka dessa
författningars efterlefnad, icke skola få utöfva denna näring. Genom
att förbjuda dessa att bränna bränvin har man ansett, det
en mera opartisk kontroll af dem skulle kunna utöfvas, äfvensom
att ett dylikt stadgande skulle sätta dem ur stånd att föregå med
dåligt exempel i denna väg. Jag kan ej annat än anse detta fullt
riktigt och får, för min del, anhålla om bifall å denna § oförändrad,
eller, med andra ord, som den blifvit af Utsk:t framstäid.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exc.
Hr Gr. o. Landtm., att i afs:de å den förev:de §:n blifvit yrkadt
dels bifall dertill och dels af Hr Estenberg, att 1 mom. deraf
H. IV. 26
402
Den 26 Mars e. m.
skulle erhålla följande lydelse: »Bränvin må ej, hvarken på landet
eller i stad, tillverkas af en hvar, utan endast af dem, som för
medicinska, tekniska eller kemiska behofver dertill berättigade äro,
eller fabriksrörelse idka; och skola vid dessa apotheket-, kemiska
och tekniska laboratorier och spritfabriker noga kontroller iakttagas,
på det bränvinsbränning icke må blifva missbrukad till fyllerilastens
befrämjande»; och förklarade H. Exc. sig, med anledning' af
Hr Estenbergs berörde yrkande, ämna framställa särskild propos.
å det 1 mom. af §:n.
Härefter framstäldes propos. å bifall till 1 mom. af förev:de
5 och, sedan dertill svarats ja, gjordes propos. å bifall till §:n i
öfrigt, hvilken sednare propos. jemväl med ja besvarades.
§ 2.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag får i första rummet
egna Utsk:t min tacksamhet för dess nu afgifna förslag ang:de vilkoret)
för bränvinstillverkningen; jag skall i de flesta fall med min
röst understödja detsamma; men hvad särskildt beträffar den nu
föredraga 2:a §, tror jag Utsk:t gjort bättre i att bifalla K. M:ts
förslag. K. M:t föreslår nemi., att tiden för bränvinstillverkningen
måtte utsträckas till 7 månader; Utsk:t deremot endast till 5 månader.
Utsk:t har nemi. som skäl härför anfört, att en utsträckning af
bränningstiden kunde förorsaka en öfverdrifven tillverkning samt
superiets tilltagande i följd af bränvinets fällande i pris. Utsk:t
gör sig här skyldigt till ett misstag, som så ofta blifvit begånget
vid upgörandet af lagstiftning för bränvinstillverkningen, då det
tror att det är produktionen, som bestämmer konsumtionen. Det
är efterfrågan efter varan, som höjer prisen och som framkallar den
ökade produktionen; men det är det höjda priset, som möjligen
kan förorsaka inskränkning i superiet. Man skall icke föreställa
sig, att tillverkningen kommer att förökas i samma proportion som
tiden utsträckes. Det är ett väsendtligt misstag; tv det låter sig
lika lätt göra att på kortare som på längre tid tillverka en qvantitet,
som öfverskrider hvad som under årets lopp konsumeras. Men
det vissa är, att ju mer inskränkt tiden är, dess större utrymme
för spekulationen och dess större misstag i beräkningarne, så att
öfverskottet af bränvin, och till följd deraf ett lägre pris derå, förr
kan upkomma under en kort, än under en lång bränvinsbränningstid.
Jag, för min del, skulle snarare yrka, att bränvinsbränningen
lemnades fri alla 12 månaderna om året, än att inskränka de af
K. M:t föreslagna 7 månaderna till 5. Men som jag har föga
förhoppning att vinna framgång med ett sådant förslag, så inskränker
jag mig till den anhållan, att R. o. Ad., med afslag å Utsk:ts
Betänk., måtte bifalla K. M:ts gjorda framställning, att bränvinsbränningen
måtte lemnäs fri uder 7 månader af året, då tillverkningen
kan med största fördel bedrifvas, eller under Januari, Februari,
Mars, April, Oktober, November och December.
Frih. Sprengtporten: Enl. mitt förmenande bör man i
Den 26 Mars e. m.
403
allmänhet med mycken varsamhet gä till väga, då det är fråga om
allt för genomgripande förändringar i ett lands ekonomiska lagstiftning,
och då man någon gång kommit i ett temligen godt förhållande
i detta hänseende, anser jag, det vore önskvärdt, att ej
så snart lemna denna position, för att gifva sig in på ett område,
der resultaterna kunna blifva ganska tvifvelaktiga. För min del
finner jag således ej tidpunkten vara inne, att, på sätt den siste
värde talaren påyrkat, i den mån utsträcka tiden, som K. M. i
sin Nåd. Propos. föreslagit. Helst skulle jag önska att tiden blefve
inskränkt till de 2 månader, som hittills varit bestämde för bränvinsbränningen,
emedan jag anser densamma vara alldeles tillräcklig
för tillverkande af för landet erforderligt konsumtionsbelopp. Men
som jag har föga utsigt att vinna något med ett sådant yrkande,
så tager jag mig friheten anhålla att E. o. Ad. åtminstone ej
måtte bifalla K. M:ts Nåd. Propos., utan i stället Utskrts förslag,
hvari bränningstideu bestämmes till 5 månader om året.
Frih. Leuhusen: Då det möjligen skulle kunna hända,
att beslutet i afs:de på den efterföljande 3 g blefve stridande med
det, som E. o. Ad kommer att fatta i afs:de på den nu föredragne
2 §, så anhåller jag hos Hr Gr:n o. Landtm., att propos.
på den förevrde punkten ej måtte komma att framställas förr, än
vid Betänkits 3:de g. Hvad beträffar den .2:dra g, är jag långt
ifrån att instämma i de skäl, Frih. Raab för utsträckning af den
föreslagna tiden anfört, men då inom Utsk.-t olika tänkesätt i detta
hänseende upstått, har jag föreställt mig att Utslct, genom det nu
afgifna jemkningsförsöket mellan den af K. M. föreslagna och den
ursprungligen varande bränningstiden, i möjligaste mån gått de
olika stridande partiernas önskningar till mötes, hvarföre jag anhåller
om bifall lill Utsk:ts i denna § gjorda framställning.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Egentliga orsaken,
hvarföre man velat lägga strängare band på denna, än på hvarje
annan loflig näring är naturligtvis den, att söka åstadkomma en
inskränkning i bränvins-supandet inom landet. Ett så önskvärdt
resultat tror jag aldrig kan vinnas derigenom, att man söker inskränka
tiden för bränvinsbränningens utöfning. Ett enda sätt
finnes blott för att Komma till delta mål, och det sker derigenom
att få varan dyr, hvilket endast kan åstadkommas genom högre
beskattningar och strängare kontroller. Att stadga föreskrifter om
att endast få bränna några få månader om året, leder visserligen
icke derhän att man inskränker tillverkningen i det hela, utan
blott att densamma koncentreras till en viss tid på året. Jag för
min del anser det således icke vara välgrundadt att pålägga sådana
band, då ingenting dermed egentligen vinnes. Men då, som jag
nyss sade, det -åsyftade resultatet endast kan ernås genom högre
skatter och strängare kontroller, instämmer jag i det af Frih. Raab
nyss gjorda yrkandet och anhåller att R. o. Ad. matte, med afslag
å Utsk:ts Betänk., bifalla hvad i K. M:s Propos. i afs:de å tiden
för bränvinsbränningen blifvit föreslaget.
404
Den 26 Mars e, m.
Hr Gripenstedt, Joli. Äng.: Det torde vara ganska få,
som ej erkänna, att den reform, som för några år sedan infördes
i afs:de på bränvinslagstiftningen, liar medfört särdeles gynnsamma
och tillfredsställande resultater. Den vigtigaste omständigheten
dervid var dock säkerligen att man i högre grad än förut lyckades
koncentrera denna näring och förvandla densamma till en fabriksrörelse,
i st. f. den s. k. husbehofs-bränningen, som bedrefs på otaligt
många ställen i landet. Mig synes således att alla steg, som
nu eller i framtiden komma att tagas i detta hänseende, böra i
främsta rummet afse utvecklingen af detta nya system, hvarigenom
bränvinsbränningen förbi ifver en särskild i större skala bedrifven
industri. Men om detta är en sanning, så måste det äfven medgifvas,
att i och med detsamma som man inskränker tiden för
bränvinsbränningens utöfning, motverkar man i väsendtlig mån ett
systematiskt bedrifvande af denna industri. Ty genom en sådan
inskränkning i tiden blir ej allenast det kapital, som är nedlagdt i
den oftast ganska dyrbara inrättningen och redskapen, under en
stor del af året alldeles dödt och gagnlöst, utan man lägger derigenom
också ett hinder i vägen för arbetets företagande under den
tidpunkt, då sådant efter olika orters natur och förhållanden kunde
vara beqvämast och fördelaktigast, äfvensom man försvårar möjligheten
att vid en handtering, som blott tidtals får bedrifvas, bibehålla
de i yrket anställde arbetares största möjliga konstfärdighet,
och härtill kommer slutligen, att, till mehn så väl för den enskilde
som för penningeställningen i allmänhet, på sådant sätt den betydliga
skatten iudrifves hastigare och mera på en gång än eljest.
Alla dessa skäl synas för mig vara så öfvertygande, att de i min
tanka icke kunna vederläggas. Det enda inkast, som vanligen göres
för den motsatta meningen, nemi. att, genom en utsträckning i
tiden, en allt för ymnig tillverkning skulle komma att ega rum,
anser jag deremot icke vara giltigt eller hållbart, enär det icke
är tiden, allena, utan äfven fabrikernas antal och storlek, som bestämmer
produktionen, hvilken alltid ytterst kominer att bero på
konsumtion och efterfrågan. En annan omständighet, som talar
för tidens utsträckning, är den, att om tillverkningen måste ske
på en gång och hastigt, utan möjlighet att förutse, huru konjunkturerna
framdeles skola visa sig, så framkallas deraf ofta antingen
brist och oskäliga pris eller ock underpris, med deraf följande öfverdrifna
spekulationer och vingleri. Af alla dessa skäl anser jag,
att samma frihet, i afside på tiden, som för andra industriella näringars
bedrifvande är medgifven, äfven bör tillåtas för denna rörelse;
men som den tid af 7 månader om året, hvilken K. M.
föreslagit, i allt fall är den period, då tillverkningen med största
fördel kunde bedrifvas och då de spridda undantag, som möjligen
skulle upstå, derest tiden blefve frigifven under hela året, skulle
komma att i betydlig mån försvåra kontrollen, tror jag, att K.
M:s Propos. i detta afsuie träffat det rätta och anhåller jag derföre
att B. o. Ad, måtte, med afslag å Utsk:ts Betänk., bifalla
hvad i K. M:s Nåd. Propos. i afs:de å tiden för bränvinsbränningen
blifvit föreslaget.
Den 26 Mars e. m.
405
Hr Tornerhjelm, Budolf: Lika nödvändigt sorn jag tror
det var, att, då inan ingick på ett nytt system i afs:de på bränvinstillverkningen
inom landet, göra vissa inskränkningar med hänsigt
till åtskilliga i och för utöfningen förekommande förhållanden,
af lika stor vigt tror jag det är, att vid denna tidpunkt lossa på
de band, som hämma denna rörelsegrens fortgående utveckling, och
något rätta sitt omdöme efter de föreskrifter, som i andra länder
i detta hänseende tillämpas. Som skäl för antagandet af den i
K. M:s Nåd. Propos. föreslagna utsträckningen i tiden till 7 månader
har man visserligen af den siste värde talaren hört inånga
öfvertygande bevis anföras, men ett, ganska väsendtligt, har jag ej
hört framhållas, nemi. om inflytandet, som den utsträckta tiden
för bränvinstillverkningen kommer att utöfva på jordbruket. Europas
största kemister hafva nemi. förklarat att potatisen innehåller
ett rikt ämne sockerlndt. Men då i denna produkt äfven ingår
en viss qvantitet sprit, hvilket naturligtvis skadligt inverkar på
kreaturen, så måste densamma bortbrännas. Jag frågar Eder då,
Mine Hrr! om det ieke med skäl kan förutsättas, att det på landet
skulle utöfva ett fördelaktigt inflytande, om bränningstiden i
möjligaste mån utsträcktes, hvarigenom landtbrukaren kunde få
tillgång på det för ladugårdskreaturen så utmärkta gödningsämnet,
nemi. dranken. I Danmark och dessutom i många andra främmande
länder följes samma régime; öfverallt godés ladugårdskreaturen
med dranken och det är på grund deraf, som jag skulle
önska, att man äfven i Sverige en gång kunde komma till detta
önskvärda mål. Jag för min del får således tillstyrka, att B. o.
Ad. måtte bifalla hvad i K. M:s Nåd. Propos. i afs:de på tiden
för branvinsbränningen är föreslaget eller alt densamma måtte utsträckas
till 7 månader om året.
Gr. af Ugglas: Frih. Tersmeden har som ett mål för be
skattningen
framställt att genom fördyrande af bränvinet förminska
omåttligt bruk af detsamma. Jag instämmer häruti. Men detta
mål kan icke upnås förr än tillverkningstiden, så vidt möjligt är,
utsträckes. Det är nemi. klart, att då branvinsbränningen öfver
hela riket samtidigt och under kort tid skall ske, ingen möjlighet
finnes för tillverkaren att med någorlunda säkerhet beräkna det
blifvande priset för varan — och i sammanhang dermed huruvida
skäl är att bränna eller ej —, enär faktorerna för denna beräkning,
— tillverkningens storlek och råvarornas pris, — hvilket ej obetydligt
af större eller mindre efterfrågan i och för tillverkningen
är beroende —, omöjligt vid samtida anmälningar ifrån de vidt
skiljda rikets provinser kunna för honom vara kända. Han bränner
således (der bränningen icke genom behofvet af drank är betingad)
på en förutsättning och en förhoppning. Vanliga följden
härutaf har äfven visat sig vara att, om under ett år tillverkningens
qvantum, af en eller annan orsak, betydligen blifvit minskad,
och såsom naturlig följd derutaf priset stegrats, det följande året
en öfverproduktion egt rum, som åter lågt nedtryckt priset; hvarefter,
ett kommande år, minskad tillverkning med dess följder in
-
406
Den 26 Mars e. m.
träd t, och så allt vidare uti vexling. Under sådana förhållanden
halkar makten att reglera priset och konsumtion utur beskattningens
hand. Vill man uti denna befästa densamma, måste, såsom ofvan
sagdt är, tillverkningstiden göras så fri som möjligt. Sker detta,
kommer större delen af tillverkningen att göras beroende af efterfrågan,
ronde hvilken priset blifver för tillverkaren en säker mätare.
Först då, sedan priset sålunda erhållit någorlunda jemnhet,
kan Staten på dessa priser genom beskattningen utöfva ett säkert
inflytande.
På grund af hvad jag sålunda nämnt, och ehuru jag helst
skulle vilja vidblifva min vid remissen af den Kongl. Proposm uttalade
önskan, att bränvinstillverkningen måtte lemnäs fri under
hela året, instämmer jag med de Hrr, som tillstyrkt bifall till K.
M:s Propos. För öfrigt önskar jag, i likhet med Frih. Leuhusen,
att propos. å andra mom. af denna § ej må framställas förr än
3:dje g är afgjord.
Hr Reutersvärd, Patrik: Man har här åberopat den
allmänna grundsatsen, att konsumtionen skulle bestämma produktionen
och tvertom. Jag för min del tror, att denna grundsats
icke i afs:de på bränvinstillverkningen kan tillämpas förr, än drawbak
blifver beviljad. Ty klart är nemi., att om tiden skulle utsträckas,
på sätt K. M. föreslår, blefve ovilkorligen större qvantiteter
bränvin tillverkade, än som behöfdes för den årliga konsumtionen,
hvilket naturligtvis åter skulle hafva till följd att priset
skulle falla och superiet tilltaga. Jag skulle derför önska, att R.
o. Ad. ville bifalla den medelväg, Utsk:t här föreslagit, ty jag fruktar
att,jorn R. o. Ad. skulle stadna vid annat beslut, vare sig antaga
K. M:s Propos. eller utsträcka tiden längre, än nu föreslaget
blifvit, så kommer ovilkorligen en splittring inom Stånden att göra
sig gällande. Hvar och en, som var ledamot af det sammansatta
Utsk:t, vet allt för väl, hvilka obehagliga strider der utkämpats,
och man bör derför, för att kunna hoppas att åtminstone 3:ne
Stånd i samma beslut öfverensstämma, antaga den af Utsk:t föreslagna
medelväg.
Jag anhåller om bifall till Utsk:t.s gjorda framställning och
förenar mig med Frih. Leuhusen i det yrkandet, att 2:dra mom.
ej måtte afgöras förr än i sammanhang med påföljande 3:dje g.
Hr Hjärne: Då R. St:r vid 1854 års Riksdag lyckades att
åvägabringa en reform i den förut oefterrättliga brån vinslagstiftningen,
så lades vissa hufvudprinciper till grund för den nya lagstiftningen.
En af dem var, att man skulle söka åstadkomma en minskning
i eller till och med utrota de mindre brännerierna, som upgingo
till ett antal af 35,000, och i stället söka förvandla denna
näring till fabriksrörelse. En annan var att genom påläggandet af
höga skatter fördyra varan och sålunda åstadkomma en minskning
i så väl tillverkningen som konsumtionen. Men innan dessa grundsatser
hunno att vinna insteg inom representationen, insåg man
nödvändigheten af att gå långsamt tillväga. Rättigheten bibehölls
Den 26 Mars e. m.
407
visserligen för de små brännerierna att existera oell skatten föreslogs
ej högre än till 16 sk. b:ko kannan. Yid förra Riksdagen fortgick
representationen så lyckligt på den beträdda banan. Skatten
höjdes, fastän högst obetydligt. Äfven då yrkades en R:dr i skatt,
men Utsk:t ansåg att, för de mindre bränneriernas skull, det vore
klokast att icke höja skatten till mera än 60 öre för kannan. Det
sammansatta Utskit har på första sidan af det nu inkomna Betänk:t
yttrat: »— — — För att emedlertid fortgå på den så lyckligt
beträdda banan, hafva åtskilliga förändringar i författningen ang.
nu ifrågavtde ämne befunnits vara af behofvet påkallade, och Utsk:t
får i detta hänseende afgifva förslag — —». Utsk:t erkänner således,
att den riktning, författningarne förut fått, är den rätta, men
Utsk:t tillägger längre ner på sidan: »För de redaktionsförändrin
gar,
hvilka på flera ställen blifvit vidtagne till följd af de, från
den nu gällande lagstiftningen något afvikande grundsatser, hvilka
Utsk:t antagit — —.» Detta bevisar att Utsk:t antagit en och
annan grundsats afvikande från de ursprungligen åsyftade. Utsk:t
har således, enligt mitt förmenande, genom sina i åtskilliga kommande
punkter gjorda tillstyrkanden tydligen ådagalagt, att det anser
den hittills antagna grundsatsen, om nödvändigheten att förvandla
bränvinsbränningen till fabriks-rörelse-näring, oriktig, och
har Utsk:t i och med detsamma visat, att det vill skänka sin om
huldnad
åt de mindre brännerierna. Jag nämner detta förskotts
vis,
för att i förbigående tillkännagifva min opinion i afseende på
den öfriga delen af Betänk:t, hvilket jag i åtskilliga pnnkter ämnar
bestrida. Utsk:ts förklarande, att det blifvit biträdt af Chefen
för den inom Civ.Dep. inrättade Byrå för kontrollen öfver bränvinsförfattningarnes
tillämpning, anser jag i högsta grad vilseledande,
aldenstund den löreställningen lätteligen kan göra sig gällande inom
representationen, att bemälde Byråchef sökt motsätta sig de förändringar,
som i K. M:s Propos. äro föreslagne, hvilket jag likväl
icke anser vara troligt. För att öfvergå till nu föredragne andra
punkt, utbedjer jag mig att, ehuru jag helst skulle vilja vidblifva
den af mig, såsom ledamot af Särskildta Utsk:t vid 1854 års Riksdag,
uttalade önskan, att bränvinstillverkningen måtte lemnäs fri
under hela året, få instämma med de Hrr, som tillstyrkt bifall till
K. M:s Propos., anhållande jag äfven att få biträda det af Frih.
Leuhusen gjorda yrkandet, att ej andra mom. måtte afgöras förr
än i sammanhang med 3:dje §:en.
Frih. Sprengtporten: Då jag begärde ordet var det egent
ligen
i anledn. af Hr Gripenstedts yttrande, hvari han ställde bränvinsbränningen
i bredd med hvarje annan fabriks-rörelse. Jag vill
blott deremot anmärka, att man ej kan jemföra denna, med vissa
kontroller både vid konsumtion och produktion behäftade industrigren,
med ens någon enda annan fabriks-rörelse. Jag tager mig
dessutom friheten återuprcpa, hvad jag vid föregående tillfällen redan
anfört, att förr än drawbacken blir införd i vårt land, hvarigenom
ett skadligt öfverflöd på denna vara kan finna utväg på
annat håll, är det ej med landets ekonomiska lagstiftning öfver
-
408
Den 26 Mars e. m.
ensstämmande, att, på sätt K. M. föreslagit, utsträcka tiden för bränvinstillverkningen.
Jag yrkar fortfarande bifall å Utsk:ts i ifrågav:de punkt gjorda
framställning.
Hr Olivecrona, Knut: Afven jag instämmer i den af
flere ledamöter uttalade åsigten, att hufvudmålet, till hvilket man
bör sträfva, är att få bränvinstillverknings-handteringen så vidt
möjligt fri, och att den kunde fortsättas hela året om. Men niir
denna fråga förekom till behandling inom det sammansatta Utsk:t,
yppades isynnerhet inom Preste- och BondeStm sådana meningsskiljaktigheter,
att Utsk:t ansåg det vara lämpligast att söka gå
en medelväg och fördenskull föreslå vissa månader, ibland hvilka
det sedan kunde stå tillverkaren fritt att välja den för honom fördelaktigaste
brännings-perioden.
Här har af en värd talare blifvit anfördt, att en utsträckning
i bränningstiden, på sätt K. M:t i sin Nåd. Propos. föreslagit, skulle
komma att utöfva ett fördelaktigt inflytande på en annan näringsgren,
nemi. ladugårdsskötsel!). Jag tror mig visserligen ej kompetent
att bedöma den värde talarens härför åberopade skäl, men jag
har likvisst hört motsatsen påstås af ganska skickliga och erfarne
landtbrukare, och jag kan ej neka att jag i anledn. häraf anser mig
hafva giltig orsak att draga riktigheten af nämnda talares anförande
i tvifvelsmål.
På dessa och de af Utsk:t anförda skäl vågar jag förena mig
med Frih. Leuhusen om bifall å denna förevarande g, äfvensom
jag anhåller att med honom få instämma deruti, att ej det 2:dra
mom. afgöres förr, än i sammanhang med påföljande 3:dje g.
Frih. Raab: Det yrkande om bifall till Utskrts förslag, som
af trenne ledamöter blifvit framstäldt, är grundadt på förhoppningen
att alla RiksStm skola bifalla det af Utsk:t afgifna jemknings-för
slaget.
Jag, för min del, kan dock icke finna detta motiv vara
välgrundadt, aldenstund vi redan genom BondeSt:ts inbjudning
hafva erfarit, att detta Stånd ej gått in på
des förfaller detta skäl i betydlig mån. Ledstjernan för vårt förfaringssätt
bör väl alltid, oberoende af alla yttre omständigheter,
förblifva den, att i möjligaste mån söka fatta ett klokt, förståndigt
och till lyckliga resultater ledande beslut.
I afseende å föredragningssättet har af Frih. Leuhusen m. fl.
ledamöter blifvit yrkadt, att, sedan diskussionen öfver 2:dra § vore
fulländad, ej något beslut i afseende å denna §:s andra mom. måtte
företagas förr, än i sammanhang med påföljande 3:dje §. Mig förefaller
det, att, om R. o. Ad. nu beslutade att i afseende å 2:dra g.-n
bifalla K. M:s förslag, man på förhand hade bundit sina händer
med hänsigt till den 3:dje §:n, hvilken innehåller en redaktionsförändring
af samma g i gamla lagstiftningen. Jag får derför anhålla,
att 3:dje g:n nu måtte få upläsas och till behandling företagas
på samma gång som den 2:dra, samt att förstnämnde § måtte
Pen 26 Mars e m.
409
först få afgöras och sedan att propos. framställes å hvarje särskildt
morn. af den 2:dra §:n.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, innan han upropade
de ledamöter, som anmält sig för att i frågan vidare sig yttra, H.
Exc. ansåg sig böra uptaga och framställa propos. å det af Frih.
Raab nu väckta förslag, att den 3:dje §:n skulle göras till föremål
för öfverläggningen i sammanhang med den förevarande 2:dra §:n,
samt att, sedan öfverläggningen om dessa §:r afslutats, den 3:dje §:u
först skulle företagas till afgörande och derefter de uti 2:dra §:n
förekommande momenter blifva föremål för särskilda beslut; hvarefter
H. Exc. framställde propos. å bifall till berörde förslag och,
då dervid svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan, till följd häraf, 3:dje §:n blifvit upläst, upropades och
yttrade
Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik: Det är med verkligt
vemod jag upträder i denna bränvinslagstiftningsfråga, emedan jag
under loppet af nära 50 år varit vittne till, att man ej hunnit
längre, än att ouphörligen göra mer och mindre vigtiga tillägg i
denna lagstiftningsgren, utan att någonsin kunna fatta ett enhälligt
beslut om hvilka grundsatser, som böra följas. I afseende å sjelfva
frågan, är jag i villrådighet, till hvilket förslag mitt omdöme skall
sluta sig. Mig förefaller det, som en betydlig brist förefinnes i
Utsk:ts förslag. Utsk;t uptager nemi. att i K. M:s Propos. är
föreslaget: »att bränvinstillverkning i större bränneri måiallmänhet
tillåtas under hela den tid af året, då tillverkningen kan med
största fördel bedrifvas eller under de sju månaderna — —.» Men
Utsk:t uptager ej hvad K. M:s Propos. i detta hänseende säger
om de mindre brännerierna; så att jag kan icke af Befänk:t, sådant
det nu är upstäldt, veta hvad jag beslutar, om jag skulle bifalla
Utsk:ts förslag. Under sådane förhållanden tager jag mig friheten
anhålla, att en ledamot, som bättre än jag har studerat sig
in i de, denna fråga tillhörande handlingar, måtte meddela mig uplysning,
om hvad som blir resultatet af K. M:s Propos., om småpannorna
förblifva i sitt nuvarande tillstånd eller ej. — — —
I sådant läll ber jag att få förklara, att, ehuru jag fullkomligt medger
företrädet af K. M:s Propos. i afseende å tiden, så har dock
Utsk:ts förslag, i afseende å principen att minska de smärre brännerierna,
ett oeftergifligt företräde, och på den grund röstar jag
för bifall till Utsk:ts Betänkande.
Hr Reutersvärd: Då jag begärde ordet, var det egentli
gen
för att rätta ett misstag, som Hr Hjärne, enligt min uppfattning,
gjort sig skyldig till. Han sade nemi., att det låg en uttrycklig
tendens i Utsk:ts Betänk, att vilja gynna de smärre brännerierna.
Man har visserligen uttryckt den mening, att man ej
helt och hållet ville förbjuda dess tillvaro, och då en sådan åsigt
äfven står i öfverensstämmelse med hvad K. M:ts Nåd. Propos. i
410
Ilen 26 Mars e. m.
detta hänseende åsyftar, så anser jag det ytterligare vara ett skäl
för mitt yrkande å bifall till Utskits Betänkande.
Man liar talat om den stora skilnaden mellan de af K. M:t
föreslagna 7 månaderne oell de af Utsk:t föreslagna 5. I sjelfva
verket blir det ej större skilnad än mellan 5 oell 6. Tj hade
Utsk:t ej upställt terminerna från den 15 i ena månaden till den
15 i den andra, utan räknat från den 15 Oktober till d. 15 April,
hade Utskit äfven fått 6 månader. Nu har Utsk.-t, blott uteslutit
ur beräkningen den månad, under hvilken julhögtiden inträffar, då
i alla fall all bränning är förbjuden. Denna anmärkning är således
ej så särdeles vigtig, då skilnaden ej utgör mer än en månad.
Hvad Frih. Raabs yttrande beträffar, att man yrkar bifall å Utskits
Betänk, i förhoppning att alla Stånden skulle bifalla det i detsamma
framstälda jemkningsförslag, så får jag fästa den värde
Frih:ns upmärksamhet derpå, att detta motiv har så mycket mindre
kunnat ligga till grund för Utskottsledamöternas yrkanden,
som h varenda ledamot af BondeSt:t inom Utsk:t reserverade sig
mot Utskrts beslut och ville icke heller, i fäll man får döma efter
deras yttranden inom Utsk:t, godkänna den Kongl. Propos:n. De
ville återgå till hvad bränvinslagstiftningen var 1825, de ville till
och med göra skilnad i beskattningen mellan större och mindre
bränneriet-. Då man såg, att så stor åtskilnad i åsigterna gjorde
sig gällande, måste man söka åvägabringa ett jemkningsförsök, och
det är med erfarenhet om de olika tänkesätten inom Stånden, som
jag anser R. o. Ad. gjorde klokast i att antaga Utsk:ts i detta hänseende
gjorda hemställan.
Frih. Leuhusen: Sedan nu 3:dje punkten äfven blifvit föredragen,
anhåller jag att i detta hänseende få redogöra för Utsk:ts
motiver. Af de till Utsk:ts Betänk, fogade reservationer finner
man, att förslager i alla möjliga sylten blifvit väckta, såsom att
återgå till det gamla bränvinsbränningssystemet, att nedsätta
skatten till 25 öre kannan, o. fl. a. Med kännedom derom, att
'största delen af allmänheten önskade småpannornas försvinnande,
för dsn moraliska skada, desamma åstadkommo, samt för att tillintetgöra
den onaturliga skiluad, som f. n. eger rum mellan de
större och mindre brännerierna, dels ock för att lägga ett hinder
för författningarnes kringgående, hvilket missbruk, enligt Chefens
för bränvinskontrollbyrån berättelse, vid bränvinstillverkningen i de
mindre brännerierna i synnerhet gjorde sig gällande, har Utsk:t
ansett det. vara klokast att föreslå, att redskap af hvilken storlek
och beskaffenhet som helst finge användas, med de inskränkningar
allenast, som, för kontrollens handhafvande, Utsk:t närmare bestämmer.
För att. bevisa svårigheten, ja! nästan omöjligheten att
bestämma dessa småpannors afverkningsförmåga, yttrades af några
ledamöter af BondeStåndet, då frågan först inom Utsk:t kom under
behandling, att det vore omöjligt att bränna med dessa pannor
med bibehållande af de författningar, som nu ega rum. Men
då man ville fatta det definitiva beslutet om dessa pannors försvinnande,
då talade samma ledamöter ur annan ton och yttrade
Den 26 Mars e. m.
411
sig gerna vilja gå in på K. M:ts Propos., blott de finge behålla
småpannorna. Enär äfven K o. Ad. torde finna, att ingen rättvis
grund eger rum i alside på beskattningen, aldenstund den i de
mindre brännerierna f. n. begagnade redskapens afverkningsförmåga
är så mycket högre an den i 41 § af nu gällande förordning påräknade,
att skatten endast upgår till 30 proc. af hvad som borde
betalas, hoppas jag att det Höglofl. Ståndet måtte lemna sitt bifall
till Utskits i denna 3:dje g gjorda hemställan.
Frih. Tersmeden: Det var ej underligt, alt Gr. Anckar
svärd
stahnade i en viss tveksamhet, antingen han skulle lemna
sitt bifall till K. M:ts Propos. eller till Utskits förslag. K. Mits
Propos. föreslår: »alt bränvinstillverkning i större bränneri må i
allmänhet tillåtas under hela den tid afåret, då tillverkningen kan med
största fördel bedrilvas — — —.» I Utskits förslag heter det
»att bränvinstillverkningen skall, så framt ej högst vigtiga omständigheter
föranleda dess inställande, vara tillåten under följande fem
terminer — — —.» Dessa begge förslag skilja sig i 2:ne omständigheter,
dels i afseende på tiden, dels deri, att K. Mits Propos.
endast rörer de större brännerierna. Sorn jag anser att samma
rättigheter, och samma onera böra vidlåda så väl de större som
mindre brännerierna, så skulle jag vilja gifva företräde åt Utskits
förslag, med hänsigt till den grundprincip, som genomgår detsamma,
nemi. att utrota småpannorna, men, som jag finner den i K.
Mits Propos. föreslagna tiden i och för sådant ändamåls vinnande
vara lämpligare, anhåller jag att få rösta bilall till Utskits Betänk,
med den utsträckning i tiden, som i K. Mits Propos. finnes antydd.
Frih. Baab: För att belysa den förevide frågan, ber jag att
få upläsa 3:dje § i gamla bränvinslagstiftningen: »Bränvin må tillverkas
antingen i större bränneri, hvarest får begagnas redskap af
hvilken storlek och beskaffenhet som helst, med de inskränkningar
allenast, som för kontrollens handhafvande finnas i denna författning
stadgade, eller i mindre bränneri, der endast enkel redskap
af en till pannerymden begränsad storlek är tillåten. Bränvinstillverkning
i mindre bränneri får utöfvas endast af den, som eger
eller innehar i mantal satt eller särskildt skattlagd jord.» Den nu
föreslagna redaktionsförändringen lyder: »För bränvinstillverkning
får begagnas redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som helst,
med de inskränkningar allenast, som för kontrollens handhafvande
finnas i denna författning stadgade.» Som man finner, har Utskit,
genom underlåtenheten att i detta förslag tala om större och mindre
brånnerier, sökt utplåna den skilnad, som för närvide dem emellan
förefinnes. Jag hembär till Utskit min tacksamhet för ett sådant
förslag. Skulle man nemi. fortgå efter det gamla beskattningssystemet
eller efter pannerymden, som så godt som tvingar tillverkaren
till slöseri med råämnen och bränsle, så skulle många
millioner inom landet onödigtvis gå förlorade. Jag tror derför,
att den beskattningsgrund, som befunnits fullt ändamålsenlig vid
de större brännerierna, eller att genom en på tillverkningsstället
412
Den 26 Mars e. m.
anstäld kontrollör upmäta allt bränvin, sona tillverkas, bör införas
vid alla brännerier. Skulle man tänka sig någon möjlighet att
begränsa den mindre pannans afverkning, skulle detta icke kunna
ske på mer än ett sätt, nemi. på det som i Ryssland är antaget,
att föreskrifva en viss modell, som tillverkaren måste begagna sig
af. Men jag tror, att detta skulle upväcka alltför mycket missnöje
hos de mindre bränvinsbrännarne. Då jag sålunda tror, att
hvad som är föreslaget i 3:dje §, att nemi. alla brännerier böra
vara fabriksbrännerier af ett slag, skulle medföra särdeles lyckliga
resultater, anhåller jag, att. R. o. Ad. ville bifalla Utsk:ts i denna
del gjorda hemställan. Hvad den 2:a §:n beträffar, bör it. o. Ad.,
enligt mitt förmenande, dock under förutsättning att R. o. Ad. ej
binder sig vid ordställningen, utan lemuar sista redaktionen till Utsk:s
omsorgsfulla omvårdnad, fatta beslut om att antaga K. M:ts i detta
hänseende gjorda hemställan, eller att tiden för bränvinstillverkningen
utsträckes till 7 månader, och detta för allo brännerier i
landet.
Frih. Hamilton, Hugo: Jag för min del instämmer med
Gr. Anckarsvärd i att det verkligen är bedröfligt, att man vid
hvarje Riksdag måste återkomma med förslag till förändringar i
bränvins-lagstifningen, utan att man någonsin lyckas förena sig om
hvilken grundprincip, som egentligen bör följas. Den bana, på hvilken
man nu fortgår, nemi. att i möjligaste mån få denna näring till
natur af fabriksrörelse, anser jag så småningom böra leda till det
rätta målet. Ty att på en gång söka uttränga de mindre pannorna
genom stränga kontroller och höga beskattningar, anser jag vore
att gå för brådstörtande till väga, och så länge en handtering ej
kan förbjudas, bör den ej heller tvingas att drifvas med förlust.
Jag ser således ej annat sätt att få bort småpannorna, än genom
fabriksrörelse-handteringen, hvarföre jag äfven, i afs:de på den för
bränvinsutöfningen föreslagna tiden, ger ett obetingadt företräde åt
K. M:ts Propos. I afs:de på sjelfva principen, eller att så småningom
söka utrota småpannorna, gillar jag till alla delar Utsk:ts
förslag, ty alltsedan år 183 4 har jag ifrigt stridt för detta måls
upnående; att det vinnes på detta sätt, om ock småningom, synes
deraf, att år 1835 deras antal var omkr. 156,000, nu blott något
öfver 200 0.
Hvad den omständigheten beträffar, att äfven ålägga de små
brännerierna att underhålla kontrollör i och för bevakningen af
lagstiftningsstadgandernes efterlefnad, anser jag att det vore i högsta
grad orättvist att pålägga dem en sådan börda; ofta kan det
nemi. hända, att en bränvinsidkare, i smått, ej har mer utrymme
i sin bostad, än hvad som nödvändigt fordras för honom och hans
egen familj, och då vore det i sanning hardt att densamma skulle
få utflytta och logera sig på annat håll, under det att åt kontrollören
skulle upbjudas alla möjliga beqvämligheter. I sanning vore
icke en sådan lagstiftning alltför obillig.
På grund af dessa mina skäl röstar jag bifall till det, i detta
hänseende, i K. M:ts Nåd. Propos. framstälda förslag.
Den 26 Mars e. ra.
416
Hr To r n erli jel in: I afseende på Hr Reutersväirds sista yttrande,
att det var en så obetydlig skillnad mellan den i K. M:ts
Propos. och i Utsk:ts Bet:de föreslagna utsträckning af tiden för
bränvinsbränningens utöfning, ber jag få anmärka, att förhållandet
alldeles ej är så, som Hr Reutersvärd upgifvit, eller att det blott
vore en månads skilnad, utan skilnaden utgöres af 2:ne månader,
alldenstund Utsk:t föreslagit 5 och K. M. i sin Nåd Prop. 7 månader.
Och då, såsom jag nyss ådagalagt, bränvinsbränningen utöfvar
ett så fördelaktigt inflytande på ladugårdsskötseln, anser jag
en förlängning af 2:ne månader i detta hänseende vara af ganska
väsendtlig vigt.
Hvad beträffar Hr Olivecronas försök att vilja vederlägga min
upgift att dranken vore nyttig för ladugården, så är denna en, både
i vetenskapligt och praktiskt hänseende, så erkänd sanning, att jag
ej ytterligare anser mig vid detta tillfälle behöfva närmare redogöra
för den saken.
Hr Hjärne: I likhet med flera föreg:de talare, hembär jag
Utsk:t min tacksamhet för den riktiga grundsats, hvarifrån Utsk:t
utgått vid författandet af den nu under öfverläggning varande 3:dje
§:n. Meri jag skulle vid öfverläggningen om denua g vilja göra samma
yrkande, som Frih. Raab gjorde i afseende å den 2:dra. att en efterföljande
§, nu den 4.de, skulle samtidigt behandlas. Min mening
är nemligen den, att, om R. St:r anser att tiden ej ännu är inne
att undertrycka de s. k. mindre pannorna, så vore det rättvisare
och bättre att antaga K. Maj:ts Propos. i detta afseende, än att
bifalla Utskrts förslag, såvida nemi. 4ale §:n blifver antagen; ty
att nedsätta minimibeloppet till 100 k:r, är, efter min tanke, att
helt och hållet förstöra ali kontroll; och det skulle äfven möjligen
kunna blifva ganska svårt, om Utsk:ts förevide 3:dje punkt antoges,
att finna tillräckligt antal pålitliga personer, för att besätta alla
erforderliga kontroilörsplatser, så att, enligt min öfvertygelse, vore
det bättre antaga K. M:s Propos., hvaruti blifvit föreslaget, att småbrännerierna
ännu få existera, fastän med förhöjd skatt, än att förse
alla bränneriet' med kontrollörer och medgifva rättighet till en så
låg tillverkning, som 100 k:r om dagen.
Frih. Raab: Jag respekterar Frih. Hamiltons motiv, att det
vore en hårdhet, ett våld, begånget mot de mindre brännerierna,
att söka utplåna den i afseende på redskapens beskaffenhet antagna
skilnad dem emellan och de större, och att derigenom betydliga
förluster skulle drabba de förre; men jag frågar den värde Frih:n,
om, efter den beskrifning öfver den nuvarande redskapens orimliga
afverkningsförmåga, som blifvit af Hr Hjärne framstald, man väl
kan anse det vore lämpligt, att, på sätt hittills skett, låta skatten
längre utgå efter pannerymden. Jag, för min del, kan icke fatta,
hvarföre man önskar vidblifva författningar, hvilka, äfven om de
mest skarpa föreskrifter rörande redskapens konstruktion och beskaffenhet
utfärdas, alltid skola komma att kringgås och ofördröjligen
visa en ytterligare höjning i beräkning af redskapens afverk
-
414
Den 2G Mars e. m.
ningsförmåga af behofvet påkallad; och hvad blefve egentligen följden
af ett sådant förfaringssätt, örn icke den, alt vi nästa Riksdag
stodo precist på samma punkt som nu. Derföre kan jag ej annat
iiu yrka bifall å Utsk.s förslag.
Gr. Anckarsvärd: Jag har alltid, så vidt det varit mig möjligt,
gjort mig till ett ovilkorligt, oeftergifligt åliggande att, isynnerhet
i frågor af lagstiftningsnatur, i möjligaste mån söka utreda
och tydliggöra alla med frågan sammanhang egande förhållanden,
innan jag med min röst biträdt något förslag. Men i afseende
på denna fråga tyckes en sådan utredning ej vara möjlig. Med
anledning af de uplysningar, Friherre Tersmeden afgifvit, skulle jag
med nöje vilja ingå på hans förslag, men det förefaller mig som
man ej kan komma till ett sådant resultat, vare sig genom bifall
till Utsk:ts förslag eller K. M:ts Propos. I afseende å tiden
för bränvinstillverkningens utöfning inom de större brännerierna,
biträder jag K. M:s Propos., som föreslår 7 månader af året,
hvilket jag ur alla synpunkter anser för det mest rationella. —
Men i afseende å de smärre brännerierna, finner jag ingenstädes
någon föreskrift stadgad ang. den dem beviljade bränningstiden,
hvarföre jag skulle önska, atl densamma bestämdes till, hvad den
hittills varit, nemi. 2 månader.
Hr Braunerhjelm, Ferdinand: Utsk:t säger i sitt Bet:de,
att så väl i K. M:s Propos., som i de flesta inom Stånden i ämnet
väckte motioner, den åsigt allmänt blifvit uttalad, att den re
form,
som i afseende på bränvinslagstiftuingen år 1855 infördes,
burit särdeles goda frukter, hvilket isynnerhet visat sig derigenom,
att stnåpannornas antal förminskats och bränvinstillverkningen betydligt
aftagit. Detta torde ock vara en temligen allmänt erkänd
sättning. Under sådana förhållanden är det tillbörligt att med varsamhet
gå till väga vid genomförandet af nya förändringar och hejda
sig vid dem af så genomgripande art, som de nu af Utsk:t föreslagna.
Sorn regel mäste man erkänna det riktigt, att hvarje tillverkad
kina bränvin bärlika skatt. Det särskildla TJtsk: t 1854 både insåg
och antog detta grundvilkor såsom oeftergifligt, så långt möjligheten af
tillämpning det nredgaf. Dervid mötte likväl då åtskilliga svårig
heter,
ty det fullständiga genomförandet erfordrade att det tillverkade
beloppet vid hvarje särskildt bränneri upmättes och kontrollerades.
Det var dock otänkbart att vid en tidpunkt, då småbrännerier
öfverallt i landet funnos utspridda och till ett antal af
omkr. 35,000, anställa en kontrollör vid hvarje sådant. Men att på en
gång tillintetgöra dessa småpannor var högst betänkligt, då det så
djupt ingrep i den enskildta dittillsvarande hushållningen.
Detta Utsk:t ansåg derför rättast och mtd billighet förenligt
att tillsvidare medgifva rättighet att idka bränvinsbränning äfven
med småpaunor, och valde derför den utväg, att indela bränvinsbränningen
i tvenne klasser; den ena, som fick begagna hvad
redskap som helst och tillverka ett visst belopp bränvin, begränsadt
af maximum och minimum pr dag; den andra, som inskränktes till
Den 26 Mars e. m.
redskap af viss form oell storlek, samt beskattades efter tariff pä
dess afverkningsförmåga. Detta Utsk:ts förslag till E. St:r Lief af
dem antaget under förutsättning att småpannorna skulle småningom
af sig sjelfva försvinna och handteringen öfvergå till fabriksnäring.
Jordbrukaren gjorde dervid visserligen en upoffring af pekuniär vinst,
men då denna vinst var oskiljaktig från det onda. som ett öfverhandtagande
bränvinssupande medförde, tvekade man ej att göra
denna upoffring för det allmänna bästa och till vinnande af fördelar,
som en förbättrad moralitet medför. En stor del af ledamöterna
i Utsk:t, äfvensom af R. o. Ad., var väl öfvertygad att den
afverkningsförmåga, som åsattes den till form och storlek begränsade
redskapen, var lägre än hvad som vid med omsorg skötta bränneriet
kunde åstadkommas, men man ansåg dock bäst att intill nästa
riksdag, då en på erfarenhet grundad öfvertygelse skulle vinnas,
snarare antaga den lågt föreslagna tariffen, än att yrka höjning under
motstånd.
Oaktadt således afverkningsförmågan blef allt för lågt åsatt
och skatten i följe derutaf vida mindre än vid de större bräunerierna,
minskades likväl, redan första året efter det att den nya författningen
trädt i verksamhet, småbränneriernas antal ifrån cirka
35,000 till cirka 4,000.
Snart började likväl bränvinsbrännare inse att afverkningsförmågan
var mycket för lågt åsatt, derpå antalet åter 1856 ökades
till 5,138 och 1857 till 5,402. Men efter det att den derpå följande
Riksdagen upsatt och höjt afverkningsförmågan för småpannorna,
hade denna höjning till följd, att deras antal åter minskades,
nemligen 1858 till 2,481 och år 1 859 befunnos de vara 2,826.
Häraf drages otvunget den slutsats, att om saken finge gå sin naturliga
gång och ingen annan förändring vid innevarande Riksdag
gjordes, än att beräkningen på afverkningsförmågan ånyo stegrades,
skulle det önskade resultatet snart erhållas, utan vidtagande af en
så våldsam åtgärd, som att nu genast, förbjuda alla småpannor,
eller, hvad som är detsamma, anbefalla kontrollör för hvarje bränneri.
K. M. har i sin Nåd. Propos. föreslagit bibehållandet af de
mindre brännerierna, men med en, åsatt afverkningsförmåga pr dygn
af 3 gånger pannerymden, då redskap utan mäskvärmare nyttjas,
samt till 4 gånger för redskap med mäskvärmare. Fullt öfvertygad
om ändamålsenligheten häraf, får jag vördsamt anhålla om
propos på afslag å Utsk:ts förslag, med antagande tillika af K. M:s
Nåd. Propos., i hvad den lörer denna del af den nya författningen.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Enligt mitt förmemde
är det en ganska vigtig grundsats, som blifvit uttalad i Bet,:ts 3:dje
g. Det är nemi. en sanning, som af erfarenheten blifvit bestyrkt, icke
blott i vårt fädernesland utan i alla andra länder, att en beskattning
efter pannerymden alltid måste gifva otillfredsställande resultater,
alldenstund det i sjelfva verket ej finnes något samband mellan
pannerymd och afverkningsförmåga. Det är nemi. en beskattningsgrund,
som är beroende af upfinningsförmågan och ouphörligen måste
undergå förändring, och som, så länge den qvarstår, alltid skall
416
Oen 26 Mars e. m.
åstadkomma en splittring inom representationen. Jag för min del
anhåller om bifall till Utskits i 3:dje § gjorda hemställan.
Flere ledamöter hördes ropa på propos. »
Frih. Raab: Då man i allmänhet tyckes vara ense derom,
att den väg, som i afs:de på lagstiftningen för bran vinstill verkningen
beträddes år 185 5, ledt till de gynsammaste resultater både
för Staten och den enskilde, hvilket visat sig så väl i minskning af
bränneriernas antal och tillverkningsbeloppet i riket, som äfven
deruti, att bränvinssupandet på ett anmärkningsvärd! sätt aftagit,
skulle jag högeligen önska, att representationen ville fortgå på
denna så lyckligt beträdda bana, för att man slutligen kunde hoppas
uppnå det önskvärda mål, att inga andra band än skatterna
skulle lägga hinder i vägen för en fri utöfning af bränvinstillverkningen.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade Fl. Esc.
Hr Gr. o. Landtm., att, i afs:de å den 3 <§:ti, yrkats dels bifall
och dels att R. o. Ad., med afslag derå, måtte besluta, att, på
sätt K. M. föreslagit, bränvin hädanefter som hittills finge tillverkas
i sfi väl större som mindre brännerier, och sedan propos. å
bifall till §:n blifvit framstäld, samt med starka ja, blandade med
åtskilliga nej, besvarad, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Härefter förmälte H. Exc., att, hvad den 2:dra §m beträffade,
hade, i alside å 1 mom. deraf, blifvit yrkadt dels bifall dertill och
dels afslag dirfi med antagande af K. Mits förslag, att bränvinstillverkning
skulle få ega rum tider de 4 första och de 3 sista
mfinaderne af året; hvaruppå Fl. Exc. framstälde först propos. å
bifall till det ifrågavide momit, dervid svarades många ja och nej
i blandning, samt sedermera propos. å afslag derå samt bifall till
K. Mits ofvanberörde förslag, hvilken sednare propos. besvarades
med starka ja, blandade med ganska många nej; och förklarade H.
Exc. sig nu hafva funnit ja öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd, uplästes och godkändes följande
voferingspropos.:
Den, som bifaller 1 morn. af 2 g uti Bevillnings- m. fl. Utskis
förslag till förordning angide vilkoren för bränvinstillverkning, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. nämnde mom. och beslutar, att bränvinstillverkning
m& ega rum under de 7 månader af året, K. Mit
föreslagit.
Vid voteringens slut hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 25.
Nej — 42.
Gr. af Ugglas: Sedan nu R. o. Ad., i afside å det lista
mornit af ifrågavide 2 §, fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med
K. Mits
[ > e ii t’<5 Mars e. m.
4IT
K. Mits Propos., skulle jag tro, att det vore nödvändigt att återremittera
den nu föredragna 2:dra punkten, på det alt densamma
måtte komma att undergå erforderlig redaktionsförändririg.
Frih. Raab: Jag anhåller att återremiss måtte blifva kontraproposition.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, vidkommande
2 mom. af den förevide 2:dra §:n, yrkats dels bifall dertill,
inbegripet i yrkandet om bifall till §:n i dess helhet, och dels
afslag derå samt bifall till K. M:ts förslag, att en månad skall
vara den kortaste tid, för hviken någon egde att sig till bränvinsbränning
anmäla
Härefter framstäldes propos. å bifall till ifrågav:de 2:dra mom.
och besvarades med nej, hvaruppå gjord propos. om afslag derå
och bifall till K. Mits ofvanberörde förslag med ja besvarades.
Slutligen blefvo 3, 4, 5 och 6 mom. af ifrågavide 2 g utaf
R. o. Ad. bifallna.
§ 4.
Frih. Tersmeden: Enligt mitt förmenande, torde det ej
vara lämpligt, att, med afs:de fästadt å det beslut, R. o. Ad. nyss
vid bestämmandet af tiden för bränvinsbränningen fattat, antaga
ett så lågt minimibelopp, som 100 kannor. I vårt land, synnerligen
i södra delen deraf, finnes många små bränneriet-, som redan
tillverka 100 kannor; dessutom skulle just detta låga mininum
komma att upmuntra många mindre possessionater att anlägga
brännerier. För öfrigt, då man en gång uttalat sin förkastelsedom
öfver småbrännerierna, så bör man äfven vid bestämmandet af minimibeloppet
ådagalägga konseqvens i sitt förfaringssätt och ej
stadga en föreskrift, som kunde lända desamma till båtnad. Jag
för min del skulle sålunda vilja påyrka, att minimitillverkningen
för alla brännerier måtte bestämmas till 300 kannor, hvarom jag
anhåller att Hr Gr. o. Landtm, måtte framställa propos.
Frih. Leuhusen: När R. o. Ad. nu beslutat antaga den
föregide 3:dje §, så tror jag. att den s. k. husbehofsbränniugen i
och med detsamma uphört, och under sådana förhållanden anser
jag det vara skäl, att äfven antaga den nu under öfverläggning
varande 4:de g. Det är nemi. gifvet, att allmogen skulle finna
den domen mycket hård, som, då rättigheten att bränna grundar
sig på egandet eller innehafvandet af i mantal satt eller skattlagd
jord, skulle bestämma, att tillverkningsbeloppet på dygn minst
skulle uppgå till 300 kannor. Man säger, att genom nu föreslagna
stadgande skulle många 100-kannors brännerier uppstå, men jag
hemställer om icke dessa snarare borde hafva upstått, då de hade
kunnat bränna för en V3, ja en */* mindre skatt än under nuvide
H. IV. 27
Den 2fi Mars e. m.
förhållanden komrae att ega rum, dä man nemi. inberäknar underhållskostnaden
för en kontrollör.
Jag yrkar bifall till ifrågav:de g.
Hr Hjärne: Sedan nu 3:dje g af Utsk:ts Betänk, blifvit
af R. o. Ad. bifallen, så måste jag, på grund af hvad jag nyss
hade äran yttra, lika med Frih. Tersmeden yrka, att minimibeloppet
måtte för alla brär.nerier bestämmas till 300 kannor på dygn.
Om ett så lågt minimum, som 100 kannor, skulle bibehållas, så
fruktar jag, att de små brännerier, som ännu existera och hvilka
man vet redan hafva satt sig i besittning af ganska komplicerade
redskap, med hvilka de kunna tillverka öfver 100 kannor om dagen,
skulle allt fortfarande komma att ega bestånd, under hvilka
förhållanden det mången gång kunde upstå ganska stora svårigheter
för K. M:ts Beflnde i länen att erhålla tillräckligt många dugliga
kontrollörer. Detta skäl har Utsk:t visserligen sökt vederlägga,
men jag, för min del, kan ingalunda gilla dess motivering i
detta hänseende. Med den erfarenhet jag eger om nödvändigheten
af att vid upmätningar hålla sträng kontroll, tror jag att denna
omständighet i betydlig mån befrämjades derigenom, att man antoge
300 kannor som minimibelopp.
Jag anser derföre att R. o. Ad. gjorde klokast i att instämma
uti det af Frih. Tersmeden gjorda yrkande, att minimibeloppet bestämmes
för alla brännerier till 300 kannor på dygn.
Hr Reutersvärd: Jag erkänner, att jag ej är någon be
undrare
af bränvinsbränning i allmänhet och allra minst i mindre
brännerier. Men jag kan ej annat än förundra mig öfver det
våldsamma sätt, på hvilket man tyckes gå till väga, i det man
helt och hållet vill tillintetgöra för den mindre jordbrukaren möjligheten
att kunna tillverka bränvin. Här har blifvit yttradt, att
det låga minimibeloppet skulle hafva till följd, att en mängd mindre
possessionater skulle hörja att idka denna rörelse. Jag kan ej
fatta hvarföre denna våda skall blifva större nu än tillförene, då
de hade rättighet att bränna mot erläggande af T/t af den skatt,
som nu är pålagd. Som jag ej hört något enda bevis blifvit anfördt,
som i ringaste mån kunnat öfvertyga mig om nödvändigheten af
att höja minimibeloppet öfver det nu i i j§ föreslagna, får jag yrka
bifall å ifrågav:rie §.
Hr Tornerhjelm: Som R. o. Ad. redan, genom det i afs.
å den 3:dje §:n fattade beslut, tagit ett våldsamt steg för småbränneriernas
utrotande, kan jag aldrig föreställa mig, att det vore
välgrundadt och klokt, att, i uttalandet af sin förkastelsedom öfver
desamma, gå så brådstörtande tillväga, som här af åtskilliga ledamöter,
i strid mot Utsk:ts förslag, blifvit påyrkadt, eller att man
borde bestämma minimibeloppet till 300 kannor. Det vore nemi.
att utestänga den mindre jordbrukaren från alla möjligheter att
bränna bränvin, och då, såsom jag nyss hade äran nämna, denna
rörelsegren utöfvar ett fördelaktigt inflytande på jordbruket och i
Den 20 Mars e. m.
41S
synneihet pä ladugårdsskötseln, derigenom att dranken med fördel
som föd 11 ingsån)ne åt kreaturen kan begagnas, så tror jag att denna
åtgärd, åtminstone för det uärvide, är aldeles opåkallad. Man
liar äfven påstått, att, genom minimibeloppets bestämmande till
100 kannor, småbrännerier i föiökad mängd skulle upstå. Jag
kan icke fatta, hvarföre nian hvser denna farhåga mera nu än tillförene,
då rättigheten att utöfia bräuvinsbränning kunde vinnas
mot r/4 af den skatt, som nu är föreskrifven.
Som jag, för min del, icke funnit något talande bevis för
nödvändigheten att höja minimibeloppet utöfver hvad, som i Utskis
Betänk, blifvit föreslaget, yrkar jag bifall å ifrågavide 4 g.
Hr Braunerhjelm: Genom det beslut, Bidd. o. Ad. i afs.
på 3:dje § fattat, hafva småbrännerierna erhållit sin dödsdom. Genom
minimibeloppets bestämmande till 100 kannor frånginge man
den princip, som vid den nya briinvinslagstiftningens införande gjort
sig gällande, nemi. att söka få bränvinsbriinningeu till endast en
fabriksrörelse, enär en tillverkning af endast 100 k:r per dag väl
ej kail kallas fabriksbränning; dessutom skulle med skäl kunna
klandras, att man nödgat den mindre bränviusbränuaren nedlägga
sin handtering på samma gäng som man lemnat en stor förmån
åt dem, som idka rörelsen i större bränneri. Erfarenheten
skulle ock snart visa att det minskade minimibeloppet skulle framkalla
en mängd nya bränneriet, hvarigenom det åsyftade målet,
minskad tillverkning, varans fördyrande och derigenom fyllerilastens
aftagande, skulle alldeles förfelas. Jag anhåller derföre om
afslag å den del af 4 gm, som medgifver ett minimibelopp af 100
kannors tillverkning per dag för dem, hvars rättighet till bränvinsbränning
grundar sig på egandet eller iuuehafvandet af i mantal
satt eller särskildt skattlagd jord.
Frih. Raab: Jag får förklara, att jag hufvudsakligen instäm
mer
i de af Hr Tornerhjelm uttalade åsigter och vill med min röst
biträda det af Utslct, i afs:de å minimibeloppet, framstälda förslag,
eller att detsamma måtte bestämmas till 100 kannor på dygn. Jag
skulle nemi. tro, att, om E. o. Ad., på sätt flere ledamöter, i strid
mot Utsk:ts förslag, yrkat, skulle antaga minimibeloppet till 300
kannor, ett sådant stadgande kunde åstadkomma en gruflig bitterhet
och gifva anledning till mycket missnöje i landet. Som vi
veta, är det synnerligen i södra delarne af Sverige, som bränviusbränningen
numera bedrifves i s. k. mindre, egentligen medelstora
brännerier. Med kännedom om inrättningen i dessa bränneriet', torde
man med visshet kunna antaga, att de, utan allt för stor uppoffring
för egarne, kunde ändras till mindre fabriker med ett tillverkningsbelopp
af 100 k.-r om dygnet. Då härtill kommer, att bränvinsbränningen
måste antagas vara en för jordbruket fördelaktig
binäring, så frågar jag Eder, M. Hrr, om icke stadgandet af ett
så högt minimibelopp, att de fleste mindre brännerier blefve aldeles
oandvändbara, på ett alltför våldsamt sätt kotnme att drabba allmogen.
Jag kan deremot icke inse, att någon skada för riket
420
Den 26 Mars e. ra.
skulle förorsakas derigenom, att mindre brännerier på åtskilliga orter
förvandlades till små fabriker med ett minimibelopp af 1 till
200 kannors daglig tillverkning. Jag vill blott påminna Hrrne om
ett förhållande, sorti ej för så länge sedan inträffade, då nemi. den
från södra orterna kommande potatisen här i Stockholm såldes för
1 Rdr 12 sk. tunnan, under det man införskref ifrån Ryssland
orimliga qvantiteter mjöl för att mata brännerierna. Jag frågar,
om det ej är mer statsekonöiniskt klokt, att låta denna produkt å
åtskilliga orter användas i brännerier, med ett till 100 kannor stadgadt
minimibelopp, än att låta så ofantliga penningesummor ur
landet utgå för att betala det Ryska mjölet.
Hvad beträffar farhågan att ej kunna erhålla tillräckligt antal
dugliga kontrollörer, så inser jag verkligen ej att den kan vara
befogad, då erfarenheten tvärtom visat, att öfverflöd på sådana kandidater
alltid förefunnits.
Jag, för min del, får på det lifligaste påyrka, att R. o. Ad.
ville gifva sitt samtycke till Utskrts i ifrågav:de § gjorda framställning.
Hr Olivecrona: Då den ifrågav:de å § till behandling
inom Utsk:t förevar, var jag visserligen af den åsigt, att minimum
af tillverkuiiigsbeloppet på dygn skulle bestämmas till 100 kannor;
men detta skedde under förutsättning, att tiden för bränvinstilIverkning
skulle inskränkas, enl. Utsk:ts i Irsta § framställda förslag.
Men då R. o. Ad. frånträdt detta beslut och antagit den i
K. M:s Nåd. Propos. föreslagna tillverkningstiden, så anser jag det
vara mycket betänkligt att bibehålla ett minimum af endast 100
k:r, emedan följden deraf utan tvifvel skulle blifva, att en större
bränvinsbränniug i hela riket skulle komma att ega rum, än man
möjligen hade påräknat. Afven kunde ett sådant stadgande förorsaka
att en mängd smärre possessionater skulle, under förebärande
af fördelar för ladugårdsskötseln, anlägga brännerier, hvaruppå de
aldrig förut hade tänkt. Jag finner mig derföre böjd att öfvergå
på det af Frih. Tersmeden framställda förslag, eller att minimibeloppet
för bränvinstillverkning må bestämmas till 300 kannor på
dygnet.
Frih. Sprengtporten: Lika med Frih. Raab kan jag ej
annat, än finna betänkligheter i att antaga det af Frih. Tersmeden
framställda förslag eller att det lägsta minimum för alla bränvinstillverkare
skulle bestämmas till 300 k:r. För min del ville jag
heldre antaga Utskits förslag, dock med tilläggande af det korrektiv,
att den, som utöfver 2 månader idkar bränvinsbränning, skulle
vara pligtig att för den öfverskjutande tiden sjelf aflöna kontrollören.
Med detta tillägg yrkar jag bifall å Utsk:ts förslag.
Hr Ribbing: För att vi ej måtte återkomma till det min
dre
lyckliga förhållandet, som sednare tiders bränvinslagstiftning
•rowakat, ber jag att få förena mig med Frih. Tersmeden i den
Den 2G Mars e. m,
anhållan, att minimibeloppet måtte för dygn utsträckas till 300 k:r.
Denna förändring skulle i nu förev:de g utan svårighet verkställas,
om blott de på den tredje raden förekommande orden »300 k:r»
uteslötos och talet »100», som förekommer på 5:te raden, förändrades
till 300.
Hr Reutersvärd: Om R. o. Ad. skulle, i likhet med flera
ledamöters yrkande, bestämma minimibeloppet till 300 kannor, så
vill jag blott i förbigående anmärka, att redaktionsförändringen af
ifrågav-.de g ej blefve så lätt verkställbar, som Hr Ribbing antydde.
För öfrigt, om det vore R. o. Ad. ensamt förbehållet att i detta
afs:de stifta lagar, så skulle jag ingenting hafva emot att man
bestämde minimibeloppet så högt som möjligt; men då man vet
att detta privilegium tillkommer alla i RiksStånden, så tror jag
Högh Ståndet gjorde klokast i att bifalla Utsk:ts i detta hänseende
framställda förslag.
Gr. Mörner, Carl: Sedan R, o. Ad. genom dess i 3:dje
g fattade beslut fråntagit de smärre jordbrukarne^rättigheten att
idka bränvinsbränning, så finner jag mig föranlåten att med min
röst förorda det tillverkningsminimum, Utsk:t i 4:de g föreslagit,
nemi. af 100 k:r om dygnet, Man anser att de små brännerierna
blifvit missgynnade; jag medger det, men de flesta mindre brännerier
hafva brant vida mer än 100 k:r om dagen, och jag tror således
ej, att det vore orätt att man då bestämde att~100 k:r
skulle blifva det lägsta belopp, som finge brännas, emedan man
verkligen nu kommit så långt, att man anser det vida förmånligare
att bränna i små brännerier, än att bränna med ånga. Hvad
beträffar Hr Hjärnes anm., att det skulle blifva för dyrt för de
miudre brännerierna att underhålla kontrollörer, så hyser jag dervid
'ingen farhåga. Hvad jag åtminstone med säkerhet vet, är, att
de kontrollörer, som varit anställde vid 10 af de förlidet år till
största delen af bönder anlagda brännerier inom Kronobergs län,
alldeles icke beklagat sig öfver det behandlingssätt, de fått röna
under sin vistelse på dessa brännerier. Ej heller skulle jag tro,
att det blefve brist på kontrollörer; åtminstone har, inom det mig
i Nåder anförtrodda län, dubbelt så stort antal kontrollörer anmält
sig, än som kunde få anställning.
På grund häraf får jag tillstyrka bifall till Utsk:ts i denna
§ gjorda hemställan.
Hr Hjärne: Man måste respektera de Hrr Landsböfdingar,
som, af interesse för sina läns allmoge, försvara Utsk:ts föreslagna
minimibelopp; detta skedde äfven vid frågans remitterande, då
Landshöfdingarne i Blekinge och Elfsborgs län, uti hvilka provinser
många små brännerier finnas, förordade dessas bibehållande.
Detta är en sak, som jag alltid respekterar, men jag kan omöjligt
frångå min enskilda öfvertygelse, att om kontrollörer vid alla brännerier
anställas, skulle det nemi. blifva ganska svårt att erhålla ett,
härför tillräckligt, antal dugliga personer, och jag anser mig på
422
Den 26 Mars e. m.
intet sätt vederlagd af den siste värde talaren, hvilken som exempel
7 åberopade förhållanden, som egt rum inom Kronobergs län.
Jag vill fästa den värde talarens upmiirksamhet på, att inom detta
län finnes ett, i förhållande till flera andra län, ganska ringa antal
brännerier eller omkring 13 0, då deremot inom Blekinge län
finnes 375, inom Christianstads län nära 1,200 och inom Elfsborgs
län 240. Om det således hittills varit lätt att erhålla passande personer
till de 10 större brännerier, som inom Kronobergs län funnits,
så torde det dock möta någon svårighet att der finna öfver
100 sådana personer, hvilket kan inträffa, om det föreslagna minimibeloppet
för tillverkningen blef antaget. DA det dessutom helt
och hållet beror på kontrollörernas moralitet att ej något bedrägeri
skall komma att ega rum, så föreställer jag mig, att det understundom
kan blifva ganska svårt för K. M:s Befide att till
dessa platser finna fullt pålitliga personer. Det är hufvudsakligen
på grund af detta skäl, som jag önskar att minimibeloppet bör
bestämmas till hvad Frih. Tersmeden nyss föreslagit, och vidblifver
jag min förra anhållan att få instämma i denna haus gjorda framställning.
Hr Reutersvärd: Hvad den omständigheten beträffar, att,
i händelse bränneriernas antal skulle förökas, det skulle upstå svårigheter
att anskaffa tillräckligt många dugliga kontrollörer, ett
skäl, som blifvit at Hr Hjärne, som bevis för minimibeloppets
böjande, anfördt, tror jag icke densamma bör förtjena något alside,
alldenstund jag är förvissad om att i Sverige väl finnes hundradetals
pålitliga personer, som för sådant ändamål vore att tillgå,
helst som ganska stora ekonomiska fördelar med en sådan plats
vore förenade. Det tillkommer nemi. Landshöfdingarne att bestämma
dagtraktamentet ända till 8 rdr om dagen.
'Hvad åter angår den upgiften, att en kontrollör ej skulle
kunna öfvervaka mer än ett bränneri, eger denna sin riktighet, om
nemi. brännerierna voro långt aflägsna från hvarandra; men, i händelse
Utskits förslag vunne framgång, vet jag ingenting, som hindrar,
att flere åboer kunde slå sig tillsammans om ett eller flere
brännerier inom samma ort, hvilka, om de ligga närbelägna, kunna
ställas under en och samma kontrollör. <
Jag yrkar fortfarande bifall till Utskits förslag.
Frih. Raab: Som jag anser denna fråga vara en lifsfråga,
tager jag mig än en gång friheten fästa Hrrnes upmärksamhet på
den förut af mig uttalade åsigten, att det enda ändamålsenliga
korrektiv, som finnes emot öfverdrift, vare sig i produktion eller
konsumtion, är skatten, och att denna öfverdrift deremot icke förekommes
derigenom, att man bestämmer minimibeloppet högre än
till hvad Utsk:t har föreslagit.
Sedan öfverläggningen nu ansetts afslutad, yttrade H. Exc.
Hr Grm o. Landtm., att, i afside å den förevide 4 §, yrkats dels
bifall till densamma, hvarjemte Frih. Sprengtporten föreslagit det
Den 26 Mars e. in.
123
tillägg, att den, Som utöfver 2 månader idkade bränvinsbränning,
skulle vara pligtig att för den öfverskjutande tiden sjelf aflöna
kontrollören, och dels af Frih. Tersmeden m. fl. att R. o. Ad.,
med bifall till § i öfrigt, måtte besluta, att den minsta tillverkning
på dygn, för hvilken anmälan finge ske, skulle bestämmas till 300
k:r för alla briinvinstillverkare, ett beslut, som Hr Ribbing yrkat
böra uttryckas genom en sådan redaktionsförändring af §, att den
derstädes förekommande siffran 300 nedflyttades och intoge den
plats, som siffran 100 innehade.
Härefter framställde H. Exc. propos. å bifall till § och, sedan
dervid svarats starka nej, blandade med ja, gjordes propos. å bifall
till Frih. Tersmedens förslag, då svaren utföllo med starka ja,
blandade med många nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Sedan votering blifvit begärd samt Frih. Sprengtporten tillkännagifva,
att han afstode från sitt under öfverläggningen framställda
särskilda förslag, uplästes och godkändes följande voteringspropos.
: »Den som bifaller i § af Bevilln.- m. fl. Utsk:s förslag till
förordning ang:de vilkoren för bränvinstillverkning, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, beslutar R. o. Ad., med gillande af §:n i öfrigt,
att den minsta tillverkning på dygn, för hvilken anmälan får ske,
bestämmes till 300 k:r för alla bränvinstillverkare.»
Vid voteringens slut hade rösterne utfallit sålunda:
Ja — 16.
Nej — 31.
Sedan Frih. Leuhusen och Hr Reutersvärd emot detta beslut
anmält reservation, åtskiljdes R. o. Ad., enl. före voteringen fattadt
beslut, kl. 11 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdagen den 28 Mars 1860-
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades två prot.-utdr. för d. 26:te d:S e. m.
Hr Virgin, Christian Adolf: Som jag redan aflägsnat
mig från detta rum, då R. ö. Ad. genom votering bestämde att
424
Den 28 Mars f. ra.
det uti 4:de punkten af Sammansatta Lag-, Bevillnings- och EkonomiUtsk:ts
Bet:de N:o 4, ang:de vilkoren för briin vinst ill verkning,
omhandlade minimum för denna tillverkning skulle blifva
300 kannor, anhåller jag nu att få mot nämnde beslut nedlägga
min reservation.
Hr von Koch, Nils Samuel: Jag anhåller att få till protokollet
antecknadt att jag icke deltagit i B. o. Ad:s beslut, hvarigenom
minimum för all bränvinstillverkning blifvit bestämdt till
300 kannor.
Hr Nordenfelt, Enar: Äfven jag anhåller att blifva till
prot. antecknad såsom frånvarande, då R. o. Ad. uti sista plenum
fattade beslut rörande bestämmande af 300 kannor såsom minimum
för all bränvinstillverkning.
Erih. Sprengtporten, Jakob Wilh.: Jag hade amnat
att afvakta slutet af föredragningen af Bet:det rörande vilkoren för
bränvinstillverkning, för att då afgifva min reservation; men som jag
nu hör att flera af Ståndets ledamöter till prot. anmäla sina reservationer
i ämnet, får äfven jag på samma gång förklara, att jag
reserverar mig mot R. o. Ad:s ifrågav:de beslut, hvarigenom minimum
för all bränvinstillverkning blifvit bestämdt till 300 kannor.
Hr Adelborg, Anders Otto: I likhet naed föreg:de talare
får äfven jag till prot. anmäla min reservation mot Ståndets uti
nästföreg:de plenum fattade beslut, att minimum för all bränvinstillverkning
skall utgöra 300 kannor.
EÖredrogs ånyo Exp.Utsk:ts d. 24:de och .26:te d:s bordlagda
förslag till R. St:s underd. skrifvelse, ang:de Sveriges och Noriges
ömsesidiga förhållanden.
Gr. Sparre, Erik: Då R. o. Ad. vid dess sista sammanträde,
jemlikt hvad jag då erfor, fästade en oförtjent upmärksamhet vid
det förslag till underdånig skrifvelse i ämnet, som af mig framställdes,
och jag icke föreställde mig att detta förslag skulle kuuna
vinna tillräckliga sympatier, utan tilläfventyrs endast föranleda till
en något längre diskussion, för den händelse det icke gjordes allmännare
kändt, så hafva under de sednare dagarne åtskilliga ledamöter
dels af detta och dels af de öfriga RiksStånden sammanträffat,
hvarvid it'rågav:de förslag blifvit godkändt med endast den ändring
att en af mig upställd mening något framflyttades. För att göra
detta förslag färdigt att åtfölja Exp.Utsk:ts skrifvelse till de andra
Stånden, om R. o. Ad. skulle finna skäligt detsamma antaga, har
jag härefter låtit omskrifva förslaget. Likväl och för att tydligen
ådagalägga att detta förslag till und. skrifvelse på det hela öfverensstämmer
med det förra, samt att detsamma således icke innehåller
några öfverraskningar eller nyheter, ber jag att, till jemförelse med
Den 28 Mars f. tn.
425
det förslag, hvilket ligger på bordet, få upläsa det nu reviderade
förslaget, som är af följande lydelse:
S. A. K.
Sedan genom den år 1814 grundade Föreningen mellan den
Skandinaviska halföns tvänne folk, dess ställning i det Europeiska
statssystemet blifvit bestämd, och, till följd af den åt dess yttre
politik gifna fredliga riktning, tillfälle beredt att egna upmärksam
heten
ostörd åt ordnande af inre förhållanden, har ett närmare bestämmande
af dessa, i hvad de äro för bägge rikena gemensamma,
visat sig allt mera nödvändigt för upnåendet af det med Föreningen
afsedda höga ändamål, att åt tvänne stambeshigtade, af naturen
genom ländernas läge förenade folk, de der ega så mycket gemensamt
i religion, seder, språk och andra förhållanden, gifva trygghet
och lugn att, med bevarad full rätt att sjelfständigt hvart för
sig besluta öfver egna angelägenheter, i inbördes endrägt och förtroende
verka för befordrande af gemensam framtida lycka och förkofran.
De politiska förvecklingar, som under sednaste tider inträffat
i Europa, bland hvilka några temligen nära berört hallon, samt
de af främmande makter dels i, dels utan sammanhang härmed
framställda anspråk eller i dagen lagda önskningar hafva jemväl
fästat R. St:rs upmärksamhet på nödvändigheten af ett, såsom
nämndt är, äfven dessutom i alla afseenden önskvärdt, ordnande af
de unionella förhållandena, på ett sätt, som betryggar de begge rikenas
politiska ställning.
B. St:r hafva trott sig finna, att under den tid af nära ett
halft århundrade, som förflutit från unionens grundläggande, den
krafternas och intressenas förening till inbördes styrka genom vidgade
ömsesidiga handelsförmåner, lättade och ordnade förbindelser,
samt såmedelst ökad inbördes välmåga, tillit och förtroende, som med
Föreningen afsågs, långt ifrån vunnit den utveckling, som man
haft anledning att önska och vänta. Det misstroende eller de missförstånd
på Noriges sida, som vid Föreningens grundande angåfvos
såsom hinder för de begge folkens närmande till hvarandra, hafva,
oaktadt de från Sveriges sida gifna bevis på redlighet i afsigter
och eftergifvenhet för framställda fordringar, samt ehuru den fullkomliga
grundlösheten af yttrade farhågor för något sträfvande efter
en landsöfverhöghet öfver Norige blifvit till fullo ådagalagd, likväl
ännu efter berörde tids förlopp, om än i någon mån minskade,
visat sig nog starka, att dels motverka antagandet af de på allmängiltiga
internationella rättsgrundsatser byggda förslag till reglerande
af handels- och rättsförhållandena emellan de förenade folken,
dem E. K. M:t, i begges intresse, för deras representationer framställt,
dels förekomma det ordnande af det gemensamma försvaret,
som, särdeles under ofvan antydda förhållanden^ med mera skäl än
någonsin bordt blifva föremål för ömsesidiga omsorger och gemensamma
öfverenskommelser. Det i 25:te §:n af konungariket Noriges
grundlag nedlagda hinder för användandet till detta ändamål af
detta lands stridskrafter är ännu icke undanröjdt; men deremot
426
Den 28 Mars f. m.
på samma lands enträgna begäran, den af unionens stiftare gifna
sinnebilden för föreningen af de begge ländernas försvarskrafter till
sjös utbytt, om icke utplånad.
Under sådane förhållanden, hvilka gifva anledning förmoda,
att åt de vid unionens grundläggande bestämda vilkor icke gifvits
den form, som kunde underlätta möjligheten af dess framtida utveckling,
hafva R St:r icke kunnat lemna obemärkta de från Noriges
sida tid efter annan framställda anspråk på förändringar i
dessa vilkor, bland hvilka R. 8t:r tillåta sig att särskildt anföra:
dels frågan om ett annat sätt för behandlingen af diplomatiska ärenden,
dels förändring af Konungatiteln och namnchifiern, dels slutligen
det af nuvarande StorThing för dess del beslutade uphäfvandet
af det vid unionens stiftande betingade stadgande i Noriges å
ömse sidor antagna grundlag, enligt hvilket Konungen eger att i
spetsen för den i Christiania residerande regering, der han så skäligt
tinner,, i unionens intresse insätta en Svensk man, hvilka förändringar
synbarligen innebära ett aflägsnande, i stället för ett förväntadt
tillnärmande i unionellt hänseende, eller, med audra ord,
en förändring af den åsyftade och i sjelfva verket nu existerande
real-unionen till en dynastisk personal-union — en upfattning af
densamma, som icke öfverensstämmer med den, man i Sverige anser
vara den rätta.
R. 8t:r föreställa sig deremot, att förändringar i unionsvilkoren
böra, utan intrång i någotdera rikets sjelfständighet, sådan densamma
blifvit i unions-akterna bestämd, afse befordrandet af den
tydlighet och bestämdhet i formerna för föreningen, som måste anses
för en oeftergiflig nödvändighet, derest dess ofvan antydda än
damål
skall kunna upnås.
För undanrödjande eller förmedlande af de sålunda angifna,
i de särskilda rikena rådande, olika åsigter erfordras en revision af
förenings-fördraget; och för biläggandet af de meningsskiljaktigheter,
som redan upstått eller framdeles kunna upstå, behöfvas former,
med tillhjelp af hvilka sådana förvecklingar kunna lösas, på det att
unionen må kunna, icke allenast återföras till den ursprungliga, i
unionsakterna uttalade, grundåsigt, hvarifrån den åtminstone i det
ena riket faktiskt aflägsnat sig, utan äfven på samma grund vidare
utvecklas samt stärkas och försäkras emot följderna af möjliga me
ningsbrytningar.
Bland de ämnen, som vid den af R. St:r sålunda nödig ansedda
revision af föreningsfördraget synas förtjenta af synnerlig upmärksamhet,
tillåta R. St:r sig att upgifva: Konunga-, thronföljareoeh
förmyndare-vals anställande; interims-regeringens sammansättning
och verksamhet; UnionsKontingens dispositionsrätt öfver armén
och flottan samt försvarsverkets skyndsamma ordnande efter
gemensam plan; grunderna för utgörandet af bidrag till gemensamma
kostnader; inrättandet af och formen för en på rättvisa
grunder byggd unionell representation för vissa ärenders behandling
m. fl.; och torde, med afseende å den förväntade regleringen af de
unionella förhållandena i statsrättsligt hänseende, dessa böra, för
så vidt de ej redan blifvit ändrade, för det närvarande och under
D e ii 28 Mars f. m.
427
afvaktan af de förändringar, revisionen må kunna föranleda, lemnäs
orubbade på deri grund, der de befinna sig (ill följd af den
sednaste regleringen.
R. St:r anhålla fördenskull i underdånighet, det E. K. M.
måtte täckas, dels genom en af Svenske oell Norske män bestående
Komité, eller på annat sätt, låta verkställa revision af stadgarue
för föreningen mellan Sverige och Norige och upgöra förslag till
nytt fullständigt föreningsfördrag, samt derefter till 11. St:r och
Noriges Storthing aflåta Nåd. Propos, med förslag till fullständigt
ordnande af föreningsförhållandena de båda rikena emellan, dels
ock, då E. K. M. så lämpligt finner, vidtaga åtgärder till förverkligande
af II. Stms önskningar angående antagande af stadgande!)
till ordnande af de ömsesidiga handels- och rättsförhållandena emellan
de förenade rikena, hvarjemte R. St:r i underdånighet hemställa,
att den af Noriges Storthing för dess del beslutade ändring i Noriges
grundlag, hvarigenom det i samma grundlag intagna unionella
stadgande att till Ståthållare i Norige kan utnämnas antingen en
Norrman eller en Svensk, skulle komma att uphäfvas, icke måtte
af E. K. M. till pröfning företagas förr än i sammanhang med
de förändringar af eller tillägg till föreningsbestämmelserna, sorn af
den begärda revisionen kunna föranledas.
Sedan, uppå begäran af Hrr Dalman och Printzensköld, Hr
Nordenfelts och Exp.Utsk:ts skrifvelselörslag jemviil blifvit upläste,
upropades och yttrade
Hr Dalman: Ehuruväl jag erkänner så väl särskildt R.
o. Ad:s som R. Stms förbindelse till Gr. Sparre för den möda
han gjort sig att sammanfatta ett förändradt förslag till skrifvelse
i den Norska frågan, och ehuru jag anser denna skrifvelse hafva
åtskilliga företräden framför den af Exp.Utslct föreslagna, så kan
jag likväl icke underlåta att, på samma gång jag tillkännagifver,
det jag icke godkänner Exp.Utsk:ts förslag, erkänna, att Utsk:t
haft ganska svårt att författa ett förslag, för bifall hvartill man
svnes hafva fordran att det i väsendtlig mån skulle afvika från
upstäilningen och motiveringen i det af R. Sl.-r bifallna Ekon.-  Utsk:ts Bet:de. Gr. Sparre åter har uti detta hänseende icke varit
bunden af några föreskrifter och Gr:n har också tillåtit sig åtskilliga
tillägg och friheter i redaktionen, hvilka, enl. min upfattning, ingalunda
kan hemta sin grund från det af R. St:r ; ämnet fattade
beslut samt, såvidt mig veterligt är, icke eller utgjort föremål för
R. Stms pröfning. Gr:n yttrar t. ex. uti ingressen, 2:dra punkten:
»De politiska förvecklingar, som under senaste tider inträffat i Eu»ropa,
bland hvilka några temligen nära berört halfön, samt de af
»främmande rnakter dels i, dels utan sammanhang härmed fram»ställda
anspråk, eller i dagen lagda önskningar hafva jemväl fästat
»R. Stms upmärksamhet på nödvändigheten af ett, såsom nämndt
»är, äfven dessutom i alla afseenden önskvärdt, ordnande af de unio»nella
förhållandena, på ett sätt, som betryggar de begge rikenas
»politiska ställning.» — Jag har temligen upmärksamt följt debat»
428
D en 28 Mars f. m.
terna så viii i det offentliga som inom ItiksStånden i denna fråga,
samt äfven med noggranhet genomläst Utsk:ts Bet:de i ämnet, men
ingenstädes funnit nyssberörde motiv ens antydt; och jag tror att
det både i allmänhet och särskildt hvad denna skrifvelse beträffar,
är ganska vådligt att uti B. St:rs skrifvelser inlägga helt andra
motiver, än som verkligen föranledt deras beslut. För egen del
bekänner jag åtminstone att det af Hr Gr:n omnämnde motiv icke
på det aflägsnaste inverkat på min öfvertygelse. På grund afhvad
jag nu anfört, anser jag således att detta motiv bör helt och hållet
utgå, hvilket icke heller stör skrifvelsen i dess helhet.
Vidare och ehuru Hr Gr:n i allmänhet söker att vara så
grannlaga som möjligt, förekommer likväl i skrifvelseförslaget ett
uttryck, hvilket jag tror bör utgå, emedan det lätt kan misstydas.
Het heter der: »Det misstroende eller de missförstånd på Noriges
»sida, som vid föreningens grundande angåfvos såsom hinder för de
»begge folkens närmande till hvarandra, hafva, oaktadt de från
»Sveriges sida gifva bevis på redlighet i afsigler och eftergifvenhet
»för framställda fordringar» etc. — Det är visserligen en sanning,
att Sverige gifvit några prof på dess redlighet i afsigter. Jag vill
icke eller påstå, att ju möjligen vid något tillfälle motsatsen kunnat
vara händelsen å andra sidan; men om man vill iakttaga skyldig
grannlagenhet, så är det, enligt min tanke, icke rätt att begagna
ett uttryck, som möjligtvis skulle kunna tydas så, att man förutsatte
att oredlighet i afsigter egt rum å Noriges sida. Jag hemställer
således att dessa ord »redlighet i afsigter» måtte borttagas.
Ett alldeles nytt ämne, som icke innefattas i R. St:rs beslut,
förekommer äfven i Gr. Sparres förslag. Det är en antydning om
förändringen af unionsflaggan. Och om än förhållandet härmed åtskilliga
gånger under SiksStåndens debatter varit vidrördt, så har
dock något beslut om dess inblandning i denna fråga icke blifvit
fattadt.
Dessa äro de anmärkningar, jag hufvudsakligen har att göra
vid den del af Gr. Sparres förslag, som afser motiverna till B.
St:rs önskan om en revision af Föreningsfördraget
Deremot
saknar jag till min stora förvåning all slags motivering
för den andra frågan, den, som likväl väckt de hetaste striderna
och som i närvarande stund är af den största vigt, nemi.
frågan om Ståthållareskapet. I afseende derå har Hr Gr:n icke anfört
ett enda särskildt motiv. Ty sedan, hvad angår revisionen samt
de ömsesidiga handels-förhållandena, Hr Gr:n framställt åtskilliga
motiver samt derifrån ledt sig till en framställning af E. St:rs
önskningar i dessa hänseenden, har Hr Gr:n först, om jag så får
uttrycka mig, i skrifvelsens svans låtit inflyta B. St:s hemställan
rörande Ståthållarefrågan samt affärdat denna endast med följande
ord: »hvarjemte B. St:r i und. hemställa, att den af Noriges Stor»thing
för dess del beslutade ändring i Noriges grundlag, hvarige»nom
det i samma grundlag intagna unionella stadgande att till
»Ståthållare i Norige kan utnämnas antingen en Norrman eller en
»Svensk, skulle komma att uphäfvas, icke måtte af E. K. M:t till
»pröfning företagas förrän i sammanhang med de förändringar af
Den 28 Mars f. m.
42!»
»eller tillägg till föreningsbestämroelserna, som af den begärda revisionen
kunna föranledas». Detta framstår i sanning alltför naket
och indifferent i en fråga, sorn väckt så mycken agitation. Då
dessutom adressen är ställd till K. M., synes det mig vara både
en skyldighet å 11. St:rs sida och ett billigt anspråk å Konungens,
att de motiver må klart och tydligt framställas, hvarpå en sådan
begäran är grundad, hvilken man nogsamt vet att K. M. har
många betänkligheter att bifalla. Jag anser derföre de motiver,
hvilka uti Hr Nordenfelth förslag äro anförda för hemställan ang.
Ståthållareskapet, böra uti förslaget till den und. skrifvelsen intagas.
Denna motivering är af följande lydelse: »Sedan frågan om revi»sioti
af föreningsfördragen mellan Sverige och Norige blifvit hos
»R. St:r väckt, hafva R. St:r inherotat, att Noriges nu församlade
»Storthing lör dess del'beslutat uphäfvande af Ståthållare-Embetet,
»till hvilket, enligt 14:de §:n af Noriges grundlag, E. K. M. eger
»att utnämna antingen en Norrman eller en Svensk. Detta stad»gande
har af Noriges förening med Sverige betingats och, till följd
»af densamma, medelst underhandlingar mellan Sverige och Norige,
»i sistnämnde lands grundlag influtit och såväl härigenom som med
»afseende på dess innehåll, är det otvifvelaktig! en bestämmelse rö»rande
föreningen mellan Sverige och Norige, hvilken icke, med bi»behållen
helgd åt båda rikenas vid föreningen stadgade rättigheter,
»kan af Norige ensamt ändras eller uphäfvas, utan hvilken bör be»handlas
i den ordning, som för handläggning af unionella ärerider
»blifvit bestämd. Då R. St:r emellertid funnit sig böra hos E.
»K. M. i und. anhålla» etc. — I denna motivering talas hvarken
om den högre principala ställningen, ej heller vidrör den några andra
förhållanden, som kunna såra Norrmännen; men den ger i öfrigt
giltiga skäl för R. St;rs önskan, att med frågans pröfning
måtte få upskjutas intill dess en allmän revision af löreningsfördraget
kommer till stånd.
Jag hemställer alltså att de af mig nu upliiste motiver må
i förslaget införas i stället för Gr. Sparres helt och hållet omotiverade
framställning ang:de Ståthållareskapet.
Hr Nordenfelt: Sedan jag vid förra plenum afgaf mitt
förslag till underd. skrifvelse i ämnet och vid samma tillfälle hörde
de båda öfriga förslagen till enahanda skrifvelser upläsas, hafva
sammanträden egt rum, der jemväl flere af de andra Ståndens ledamöter
varit närvarande. Sådana rättelser hafva dervid blifvit
vidtagne uti Grefve Sparres förslag, att det nu är, åtminstone för
mig, i hufvudsaken nöjaktigt. Jag erkänner gerna de fördelar, det
obestridligen har, nemi. att vara mera concist och, i följd deraf,
lättare sammanhållet än mitt förslag. Anledningen, hvarföre det
af mig nu afgifna försteg erhållit den längd och vidlyftigare form,
det innehar, har varit den, att jag ansåg mig, såsom en enskild
representant och tillika Ordförande i det Utskott, på hvars Betänk,
skrifvelsen grundade sig, skyldig att hålla mig närmare efter Utsk:s
tankegång och framställningssätt, — en skyldighet, som Gr. Sparre
icke haft. Derföre har han ock haft friare händer för upställniu
-
Den 28 Mars f. m.
gen af sitt förslag uti en sådan ('orra, sora, — jag tror det — för
de fleste faller sig behagligare än den tunga form, som det andra
förslaget, i följd af omnämnde orsaker, erhållit. Jag vill icke neka,
att jag skulle ansett det vara ganska smickrande för mig, om
mitt förslag vunne företräde framför de andra; men då ingen representant,
som har någon känsla för vigten af det kall, för hvilket
han finnes här, bör kunna låta sådana småaktiga motiver i någon
man inverka på sitt handlingssätt och jag i öfrigt anser af
största vigt att R. o. Ad. icke tvistar om de ord, hvilka skola
finnas i denna K. 8t:rs skrifvelse, utan enigt samt utan ^votering
derom öfverenskornmer, så är det också klart, att då man i en
smakfråga, som denna till tn viss grad iir, hellre upoffrar sin egen
smak för att få ett enigt slut, än håller på att tvista om företräde
af ett eller annat ord, ett eller annat uttryck, — så söker man
afven att blifva öfverens om framställningssättet, då man iir ense
om sjelfva saken. Jag ser för öfrigt uti en sådan skrifvelse till
K. M:t egentligen icke annat än ett slags missiv till R. St:rs beslut.
Det är visserligen en sanning, att Utsk:ts Betänk, icke åtföljer
denna skrifvelse, samt att sålunda skrifvelse!), stride taget,
icke kan kallas ett missiv. Den är, från denna synpunkt sedd, en
i och för sig sjelfständig handling; men jag kan dock icke föreställa
mig att hvarken K. M:t eller den Komité, som framdeles
kommer att behandla frågan, kan förbise sjelfva grundhandlingen
eller R. Stms på Utskits Betänk, grundade beslut. I följd af min
öfvertygelse att så är förhållandet, anser jag ock att man bör
göra allt hvad man kan, för att få orden i denna skrifvelse, eller,
efter min upfattning, »missiv», så litet stötande, så behagliga sorn
möjligt. När nu ytterligare härtill kominer, att icke sjelfva saken
är på något sätt åsidosatt samt ordalagen i Gr. Sparres förslag till
skrifvelse derjemte, hvad sjelfva slutpunkten vidkommer, äro öfverensstämmande
ined Utskits Betänk., så vill jag icke så serdeles
mycket fästa mig vid en, allt efter hvars och ens särskilda subjectiva
upfattning eller åsigt, bättre eller sämre motivering. Derföre
håller jag icke så strängt uppå att yrka bifall till mitt förslag,
utan vill söka medverka för antagandet af det förslag, som kan
vinna för sig majoritet, icke allenast här, utan jemväl hos de öfriga
Stånden. Hvad särskildt 2:ne af de andra Stånden beträffar, har
jag af de yttranden, hvilka i går vid sammankomsten algåfvos, anledning
att förmoda, det Gr. Sparres förslag derstädes har mera
utsigt för sig att vinna framgång.
Gr. Posse, Knut; Jemte det jag yrkar bifall till den af
Gr. Sparre föreslagna skrifvelse, anhåller jag dock att dertill få
foga ett tillägg, hvad de punkter beträffar, som upräknats såsom
utgörande föremål för revisionens upmärksainhet. Denna period
skulle alltså lå följande lydelse:
Bland de ämnen, sorn vid den af R. St. sålunda nödig ansedda
revision af föreningsfördråget synas förtjenta af synnerlig upmiirksamhet,
tillåta R. St. sig att upgifva:
D en 28 Mars f. m.
»Konunga-, Thronföljare- och Förmyndarevals anställande; Inte»rimsregeringens
sammansättning och verksamhet; UniousKonungens
»dispositionsrätt öfver Arméen och Flottan, samt Försvarsverkets
»skyndsamma ordnande efter gemensam plan; nödvändigheten af en
»för båda rikena gemensam örlogsflagg; grunderna lör utgörandet
»af bidrag till gemensamma kostnader; inrättandet af och formen
»för en på rättvisa grunder bygd uriionell representation för vissa
»ärendens behandling; etc.»
Såsom bevis derpå, att äfven inom Norige tanken på en förändrings
nödvändighet, hvad unionsrepresentationen i flaggan beträffar,
förefinnes, ber jag att få uplfisa några rader ur Morgenbladet
för den 16 Mars. Dessa lyda som följer: »Om man har
vaeret heldig i valget af en Ministerflag, skal vi lade vaere usagt,
maaske Brag af begge Kigers Flag; hvart med Unionsmaerket,
havde vaeret mere passende, og mot en saadan Förändring vilde jo
intet vaere tilli inder, om Kongen maatte findé den beföiet.»
Jag får vidare anföra FJygeblad lör den 23 Mars N:o 5 pag.
23: »Navnlig er det klart, att Kongen ogsaa da havde havt det i
sin Magt at beskikke en Svensk til Statholder efter Grundlovens g
14, og at han havde kunnet, ja vel endog maattet lade vort Orlogsflag
blive et Unionsflag, medens vi deiimod aldeles ingen Fördring
kunde havé, ligesaalidt som vi nu kunne havé det efter
Grundlovens g lil, paa at Sverige skal före Unionsflag eller optage
vore Farver i si t Unionsflag, dersom ikke dette ansees at vaere begrundet
i Bigsactens nödvéndige Conseqvense», samt slutligen samma
Flygeblad pag. 24: »Det er imedlertid ikke Grundlovens gill,
men Bigsactens Forskrifter om Bigernes Eenhed mod Fienden, som
lör Sverige medförer nödvendighetCn af at taale, at baade Sveriges
och Norges Orlogsflag er et Uniomflag».
Med stöd af nu upläste citater, tror jag mig kunna påstå, att
nödvändigheten af en förändring uti detta fall är insedd afven i
Norige, att det tillhör Sverige, såsom den äldre brödren, att visa
den takt och delikatess, att åtminstone väcka denna fråga om en
förändring i flaggan; ty icke kan man begära att. Norige, som en
gång anhållit att få utbyta sin nya koopvaerdi-flagga mot vår
flagga, skal) kunna nu komma fram med en förnyad hemställan,
att få begagna Svensk örlogsflagg.
På sä tt jag förut nämnt, anhåller jag derföre om bifall till
Gr. Sparres skrifvelse, med dertill nu föreslagna tillägg.
Ilr Bibbing, Arvid: En gång tala och dervid blifva, är
bättre än mång ord skrifva. Hvad kan man säga att 11. St:r i
detta hänseende talat? Svaret härå lemnar Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ts Betänk, i frågan, hvilket de bifallit. Huru hafva de vidblifvit
det? Genom att (fe remitterat detta Betänk, till expedition
af det B. Stms Utsk., som enl. Grundlagen skall upsätta B. Stms
beslut. Hvarföre nu icke låta denna expedition afgå? Om man
såsom skäl härför anför, att uti sista plenum anm:r framställdes
, häremot, så vill jag i afs:de härå förklara, dels att dessa iaum:r
syntes mig vara af mindre betydenhet, dels att de derjemte icke
432
Den 28 Mars f. m.
voro flere än dera vi i dag här afhört, afgifne icke allenast i form
af anm:r utan äfven som tillägg vid de nya förslag, som man i st. f.
Exped.Utsk:ts velat framhafva. Således, och i öfverensstämmelse
med hvad en föreg:de talare yttrat såsom skäl för bifall till ett af
desse, att nemi. man bör söka enhällighet, hemställer jag, att man
icke må frångå den form, som hittills, såvidt jag kan erinra mig,
alltid varit öflig vid expedition af R. St:rs beslut. För öfrigt hyser
jag den öfvertygelse, att, då det Svenska folket skrifver till
sin Konung, som. — man måste antaga det —, uti detta fall
redan förut vet hvad det åstundar, det icke är så särdeles vigtigt
om man uttrycker sig på ena eller andra sättet, då ändock saken
är enahanda. Jag för min del får således, i likhet med den framställning
i ämnet, som af en gammal man uti förra plenum gjordes,
hos Hr Gr:n o. Landtm, anhålla om propos. på bifall till Exped.-  Utsk:ts föreslagna underd. skrifvelse, samt i sammanhang dermed
hemställa, att densamma måtte, så fort ske kan, få afgå, då det
kommit derhän att ärendet är afgjordt utan hinder af handlingars
tryckning, hvilka för en nogare och mera allmänt épridd kännedom
af våra förhållanden till Norige kunnat vara nödig, och det icke
ligger så synnerlig stor vigt uppå några ord mer eller mindre,
blott dessa ord äro i enlighet med det förut fattade beslutet.
Gr. Sparre: Med aid. af de föreg:de talarnes yttranden får
jag förklara, att jag, för min del, visserligen icke skulle upställa
så stora svårigheter mot en ändring uti eller ett tillägg till mitt
förslag, — äfven om detta tillägg skulle vara af den icke så oväsendtliga
art, som det af Gr. Posse nyss här framställda, — såvida
icke nämnde förslag uti en samling af ett icke ringa antal
af RiksSt:ns ledamöter utgjort föremål för pröfning samt dervid
blifvit godkändt i dess nu befintliga skick. Med hänsigt härtill
anser jag mig hafva allt skäl att befara, det ifrågaställda förändringar
och tillägg möjligen skulle möta motstånd hos de ledamöter
af öfriga KiksStånden, som deltogo i granskningen, och såmedelst
lända till tidsutdrägt, diskussion o. s. v.; men icke hafva något
annat resultat till påföljd. Jag tror således att 0111 det ifrågavide
förslaget kan, utan några betydliga förändringar, här antagas, så
vore det för saken nyttigast.
Härefter ber jag att få till besvarande uptaga några af de
utaf Hr Dalman gjorde anm:r. Till en början har Hr Dalman
yttrat, att den i sanning ganska korta meningen af endast 8 rader,
som afhandla de politiska förvecklingarne i Europa, hvilka jemväl
berört hallon och fästat upmärksamheten på ett i alla fall nödvändigt
ordnande af de inre förhållanderna, borde utgå. Det synes
mig, att R. St:r, med alside på hvad som under sednare tider och
synnerligast sedan år 1854 inträffat, i sanning icke böra med liknöjdhet
åskåda de politiska förhållanderna, utan derpå häntyda, då
en handling af den vigt, som denna, till Konungen framlemnas;
samt att så mycket mer skäl härtill förefinnes, som icke någon
hufvudsaklig vigt är lagd uppå denna omständighet, utan densamma
allenast
Den 28 Mars f. m.
438
allenast är anförd såsom ett biskal, ett skäl jemte de öfriga, som
blifvit nämnde.
Den andra anm:n af Hr Dalman var mot de derpåföljande
orden: »Det misstroende elier det missförstånd å Noriges sida, som
vid föreningens grundande angåfvos såsom binder för de begge folkens
närmande till hvarandra, hafva, oaktadt de från Sveriges sida
gifna bevis på redlighet i afsigter och eftergifvenhet för framställda
fordringar etc.» Hr Dalman har i afs:de härå yttrat, att det skulle
vara oriktigt att här tala om »redlighet i afsigter», emedan, —-  så anser Hr Dalman —, detta skulle möjligen kunna häntyda på
någon mindre redlighet å den andra sidan.- Jag tror sannerligen
icke att någon supponerar det K. St:r till den grad fara fram med
förtäckta ord eller understuckna meningar uti en skrifvelse, som de
aflåta till sin Konung; dessa ord måste naturligtvis betraktas i
sammanhang med den öfriga meningen. Man finner då att orden:
»redlighet i afsigter och eftergifvenhet för framställda fordringar»
äro uti detta förslag till underd. skrifvelse angifna såsom motstycke
till »misstroende och missförstånd å Noriges sida» och således äro
ganska väl på sin plats.
Det har vidare blifvit sagdt, att den också särdeles korta antydningen
om flaggan, som i mitt förslag förekommer, icke vore
motiverad. Med afs:de härå anförde jag uti R. o. Åd:s senaste
sammankomst, att jag ansåg olämpligt att utförligt uti ifrågavide
skrifvelse afhandla allt, hvad som finnes uti Utsk:ts Betänk, omforma
Idt, men derjemte oriktigt att helt och hållet utesluta en uti
nämnde Betänk, åberopad omständighet.
Man har slutligen anmärkt att jag icke uti skrifvelse!) andragit
några motiver för framställningen i afs:de å Ståthållare-frågan.
Jag får likväl erinra att, då R. St:r uti en skrifvelse, af den vigt
som förev:de, framlägga för Konungen resultatet af sina debatter
och till Honom frambära sina önskningar, så torde det vara lämpligast
att i korthet omnämna ett förhållande, hvilket måste antagas
vara fullkomligt lika väl bekant för Konungen och Hans rådgifvare
som för representationen, om icke genom annat dock genom de diskussioner,
hvilka uti representant-församlingen förekommit ronde denna
fråga, hvilka dessa rådgifvare, efter hvad vi känna, antingen deltagit
i eller afhört. På grund häraf kan icke vara lämpligt att
anföra någon ytterligare bevisning i en fråga, hvilken sedan flere
månader tillbaka blifvit diskuterad uti båda rikenas press. Huru
man än upställer denna bevisning, kommer man dock alltid att ge
motsidan ani. till anfall. I följd häraf synes mig, — jag uprepar
det —, i sanning olämpligt att uti en skrifvelse, som aflåtes till
Konungen, intaga ett vidlyftigt ordande om en sak, hvilken redan
är inom representationen bevisad oell för hvilken representationen,
vid framställning till Konungen af dess underd. önskan, således
icke behöfver anföra vidlyftiga bevis, men at.t grunderna för R.
St:rs skrifvelse böra i korthet angifvas. Detta är gjordt i mitt
förslag. Der säges nemi.: »Under sådana förhållanden, som gifva
ani. förmoda, att åt de vid Unionens grundläggande bestämda vilH.
IV. 28
434
Den 28 Mars f. In.
kor icke gifvits den form, som kunde underlätta möjligheten af
dess framtida utveckling, hafva R. St:r icke kunnat lemna obemärkta
de från Noriges sida tid efter annan framställda anspråk
på förändringar i dessa vilkor, bland hvilka E. St.r tillåta sig att
särskildt anföra: dels frågan om ett annat sätt för behandlingen
af diplomatiska ärenden; dels förändring af Konunga-titeln och
namn-chiffern; dels slutligen det af nuv:de Storthing för dess del
beslutade uphäfvandet af det vid Unionens stiftande betingade stadgande
i Noriges & ömse sidor antagne grundlag, enl. hvilket Konungen
eger att i spetsen för den i Kristiania residerande regering,
der han så skäligt finner, i Unionens intresse insätta en Svensk
man; hvilka förändringar etc.
Om R. o. Ad. tillåter mig att med dessa ord jemföra de ord
i Hr Nordenfelth förslag, som afhandla samma ämne, och hvilka
Hr Dalman yrkat skola uti den underd. skrifveisen intagas i st. f.
de af mig föreslagna, så tror jag, att det Högd. Ståndet skall finna
dessa mina ord, ehuru i korthet affattade, dock mer lämpliga. Det
heter nemi. uti Hr Nordenfelts förslag: »Detta stadgande har af
Noriges förening med Sverige betingats». Det är ju alldeles samma
ord, som i mitt förslag förekommer. Fortsättningen af nyss påbörjade
mening är följande: »och, till följd af densamma, medelst
underhandlingar mellan Sverige och Norige, i sistnämnde lands
grundlag influtit». Afven dessa ord innefattas uti den af mig föreslagne
mening. Båda förslagen äro sålunda hittills likstämmande;
— men en skillnad dem emellan visar sig deruti, att jag tillagt
orden: »i Noriges & ömse sidor antagna grundlag»; och har jag
med omnämnde ord velat antyda, att dessa bestämmelser träffats
mellan Storthinget och de Svenska Kommissarierne. Derom finnes
ingenting nämndt i Hr Nordenfelts förslag. Ytterligare heter det
uti sistnämnde förslag: »och såväl härigenom, som med afs:de på
dess innehåll är det otvifvelaktigt en bestämmelse ronde föreningen
mellan Sverige och Norige, hvilken icke, med bibehållen helgd åt
båda rikenas vid föreningen stadgade rättigheter, kan af Norige
ensamt ändras eller uphäfvas, utan hvilken bör behandlas i den
ordning, som för handläggning af unionella ärenden blifvit bestämd».
Nu hemställer jag till Eder, Mine Hrr! Då man antyder dessa
båda grunder för R. St:rs skrifvelse, att nemi. frågan dels är betingad
vid unionens ingående, dels intagen i Noriges å ömse sidor
antagne Grundlag, erfordras det då, att man skall likasom söka
hjelpa Konungen att deraf draga den slutsats, att den icke ensidigt
kan uphäfvas? Anför man åter, i enlighet med mitt förslag,
att detta är en fråga, som rör unionen, ett stadgande, som vid unionens
ingående blifvit betingadt i Noriges grundlag, så synes mig
detta framställningssätt till Konungen både vara lämpligare och
mera innehållsrikt än det förslag i ämnet, Hr Dalman nu påyrkar.
Då jag icke eger förutsätta, att icke K. M. af dessa påpekade ord
täckes göra den slutledning, sam sannerligen gör sig sjelf, så utesluter
jag dessa deduktioner, hvilka jag af nyss anlörde skäl anser
fullkomligt öfverflödiga. Jag har varit och är af den åsigt att
en handling af den betydenhet, som denna, icke bör genom vidlyftig
Den 28 Mars f. in
435
motivering antyda att den behöfver några bevis; utan det är, enl.
min öfvertygelse, alldeles tillräckligt att R. St:r uttala de grunder,
hvarpå de stödja sin anhållan.
Hr Cederschiöld, Bob. Teofr.: Efter min åsigt ligger
det synnerlig vigt deruppå, att en underd. skrifvelse, i ett ämne
af denna beskaffenhet, icke ingår uti vidlyftiga detaljer, ty i sådant
fall blir säkerligen följden att man å andra sidan kommer att
haka sig fäst vid en eller annan af dessa detaljer, den nemi., för
hvilken skälen anses svagast och att man uteslutande håller sig
vid att söka vederlägga den samt dermed anser sig hafva veder
lagt
alltsammans. Det är af detta skäl jag lemnar företräde åt
Gr. Sparres förslag, hvilket minst ingår i detaljer, men som dock,
efter de förändringar uti nämnde förslag, Gr:n i går medgifvit, är
af den omfattning, saken kräfver.
De anmtr, som Hr Dalman framställt mot Gr. Sparres förslag,
synas mig redan vara af Qr:ti vederlagda. Om ock, vid första påseendet,
kan tyckas att Hr Dalman icke utan skäl anmärkt att
Gr. Sparres framställning ronde Ståthållarefrågan saknade motivering,
så finner man dock, vid en närmare granskning, att de uti
Hr Nordenfelts förslag angifne motiver verkligen finnas jemväl uti
Gr. Sparres förslag, fastän på annat sätt framställda.
På de nu af mig aulörde skäl får jag således tillstyrka bifall
till Gr. Sparres förslag samt, i sammanhang dermed, hemställa att
jemväl MedStånden måtte inbjudas att detsamma antaga.
Hr Ehrenhoff, Gust. Herm.: Som Regeringen redan —-
vi kunna med temlig säkerhet antaga det — till alla delar full
komligt
känner R. St:rs tanke i denna fråga, så anser jag, att den
underd. skrifvelse!) till K. M:t i ämnet bör innehålla så litet vidlyftiga
motiver om möjligt. Det är på denna grund som jag ger
Gr. Sparres förslag företräde framför de öfriga, med dervid likväl
fogadt förbehåll, att Gr. Posses hemställan rörande flaggan kommer
att uti nyss omförmäldte förslag intagas. Jag skulle visserligen
hafva önskat, att Gr. Posses första förslag, hvilket, om jag minnes
rätt, afsåg att Sverige skulle återfå sin gamla flagga, blifvit uti
Gr. Sparres förslag intaget, ty, då Norige icke eger någon egen
historia och derjemte — vi kunna ej förneka det — måste såsom
för en välgerning tacka Sverige för alla de förmåner, hvaraf det
nu är i åtnjutande, då Norige, detta oaktadt, icke funnit sig he
dradt
att segla under den blåa och gula flaggan, så vet jag icke,
hvarföre vi skola i vår flagga bibehålla ett märke, som vi med
skäl kunua kalla otacksamhetens. Hvad mig enskildt beträffar, har
detta förhållande s djupt sårat mig, att jag icke vill deröfver offentligen
uttala mig, af fruktan att synas orättvis, ty tillkomsten
af detta märke ligger vår tid alltför nära, för att man deröfver
skall kunna fälla ett fullt oväldigt omdöme.
Jag kan slutligen icke uraktlåta, att vid detta tillfälle
hembära min tacksamhet till de män, som här fört fosterlan
dets
talan, detta icke sfi mycket för den ifrågav:de sakens egen
Deri 28 Mars f. m.
skull, sorn icke mer derföre, att, sedan denna fråga nu en gång
blifvit bragt A bane, det intresse, hvarmed densamma af liela nationen
blifvit omfattad, ådagalägger, att det 30:£riga sträfvandet
från ett häll att utplåna den Svenska national känslan till förmån
för utländska intressen alldeles misslyckats. Mine Hrr! Då vi se
detta, kunna vi ock hysa den lästa och innerliga tillförsigt, att
uti all framtid likartade försök skola få samma utgång.
Hr Dalman: Det är med ani. af Gr. Posses anförande jag
tar mig den friheten att först yttra mig. Min tanke är nemi., att
det icke skulle vara lämpligt att göra frågan om unionsflaggan till
ett särskildt föremål för den blifvande revisionen. Det är så länge
sedan beslut i denna fråga fattades och Sverige har så lång tid
dermed låtit sig beskedligt åtnöjas, att man väl kan säga, att vi
liksom förlorat tätalierna till laga klagomål deröfver. Det är, med
ett ord sagdt, att anse såsom en fait accompli.
Derefter och tned afs:de å Gr. Sparres yttrande får jag förklara,
det jag, för att, så vidt mig möjligt är, gå Gr:tis önskan
till mötes, icke skall vidare motsätta mig bibehållandet af strofen
om de politiska förvecklingarne. Jag finner nemi., att Grat ifrar
särdeles mycket för intagandet deraf; och jag medger att man väl
kan tänka sig, att detta kan lägga ännu en vigt i vågskålen. Afven
vill jag af samma skäl medgifva, att de der orden om »redlighet
i afsigter» m. m. må qvarstå. Beträffande åter Grins upgift att
hans förslag skulle vara af ledamöter ur de andra Stånden godkändt
och således hafva säker utsigt att i dessa Stånd bifallas, så
vågar jag deremot protestera. Jag hade visserligen icke äran att af Hr
Grin anmodas inställa mig vid det sammanträde, hvilket Grin i går
afton för granskning af sitt förslag föranstaltat, — detta — jag
kan icke neka det — till min förundran; men dock känner jag
med fullkomlig säkerhet, att högst få af de andra Ståndens ledamöter
voro vid nämnde sammankomst närvarande; och anser således
Grut sakna all giltig anledning för dess uti berörde hänseende
yttrade förmodan om ett obetingadt bifall till sitt förslag inom de
öfriga RiksStånden. Tvärtom är jag öfvertygad, att, i fäll någon
vid gårdagens sammanträde framstält de anmärkningar mot Gr.
Sparres förslag, hvilka jag nu tagit mig friheten göra, så skulle
Grin äfven derstädes, synnerligast hvad beträffar frågan rörande Ståthållareskapet,
hafva stannat i minoriteten. I sistnämnde hänseende
anser jag mig böra ytterligare erinra derom, att R. Stirs inblandning
i frågan om Ståthållareskapets uphäfvande alldeles icke varit
föranledd af den begärda revisionen, ty frågan om revision väcktes
innan ens Stortinget fattat beslut i afside A Ståthållareskapets uphörande.
Dessa båda frågor hafva alltså alldeles icke något omedelbart
sammanhang med hvarandra, enär en revision varit lika
mycket af behofvet påkallad, om ock Stortinget icke fattat beslut
rörande Ståthållareskapet. Jag måste således vidhålla mitt yrkande,
att R. Stirs hemställan om Ståthållareskapet må klart och tydligt
särskildt framhållas och motiveras, så att man ej beböfver några
pSpekningar hvarken af Gr. Sparre eller någon annan, hvar moti
-
Den 28 Ma rs f. m.
437
verna derför böra i några skrifvelsens mellanraeningar upsökas. Jag
är belt viss uppå, att om man läser Gr. Sparres förslag till skrifvelse
och icke har någon annan kännedom om frågan rör:de Ståthållareskapet,
än den som deri inhemtas, man icke erhåller någon
klar föreställning om denna fråga, hvilken likväl är både den vigtigaste
och mest omtvistade. Det är visserligen snnnt, att Konungens
rådgifvare icke behöfva underrättelser om motiverna, emedan
de känna väl till frågan; och om fördenskull meningen vore, att
skrifvelsen icke skulle hinna längre än till dem och möjligtvis K.
M:t sjelf, så skulle jag icke, som man säger, hålla på, om åtskilliga
af de med frågan sammanhang egande förhållanden undandoldes;
men då nu detta icke är händelsen, utan denna handling otvifvelaktigt
är en sådan, som kommer att läsas icke blott, af Svenska
och Norska folken, utan af hela det civiliserade Europa, så anser
jag på det högsta angeläget att motiverna framhållas så klart,
att deraf tydligen framstå de skäl, hvarpå denna statshandling stödjer
sig. Måhända kan meningen med motiveringen i Gr. Sparres förslag
vara lika god som den i Hr Nordenfelts; men jag för min
del anser den sednare vara både bättre placerad, enklare och bestämdare.
Om sålunda bland klagomålen öfver Unior.sfördragets
brister uteslutes hvad Gr:n vill hänföra till motiver för beslutet i
Ståthållareskapet, så är det mycket enkelt att sedermera tillägga
den af mig uplästa punkten uti Hr Nordenfelts skrifvelseförslag.
Detta är en upställning, som jemväl finnes både i Ekon.Utslcts
Betänk, och i Exped.Utsk:ts förslag till skrifvelse. Jag kan icke
frångå att en sådan upställning är i allo riktigare och gör raissonnementet
mera framstående.
På de af mig nu angifne skäl fortfar jag yrka, att detta tilllägg
angtde Ståthållareskapet måtte uti skrifvelsen intagas.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Hr Brakel, Mauritz: Jag, för min del, kan icke annat
än lemna företräde åt Gr. Sparres förslag till underd. skrifvelse i
ämnet, icke allenast derföre, att denna skrifvelse i korthet, men
likväl tydligt och bestämdt, angifver de omständigheter och ytterligare
skäl, som föranledt R. St:r att anhålla hos K. M:t om en
revision af Unionsförbållanderna, utan äfven och synnerligast med
afseende derå, att ifrågavide skrifvelseförslag icke så bjert som Exp.-  Utskits skrifvelse framhåller Sveriges främre ställning. Jag hyser
den öfvertygelse, att då meningen med revisionen obestridligen ar
en försoning, man icke bör i denna skrifvelse intaga ord, som
kunna missförstås. I öfrigt är jag förvissad, att en hvar med mig
anser att Sverige bör hafva den främre ställning, som grundar sig
på rättvisa, meu icke den, som är grundad på orättvisa. Sveriges
större folkmängd, rikedom och makt, ger detsamma otvifvelaktig!
den främre ställningen i unionen; men vi skola icke så framhålla
detta, att Norige må tro^ att vi betrakta detta land såsom en eröfrad
provins. Detta är det hufvudsakligaste skälet, hvarföre jag
438
Den 28 Mars f. ra.
på det högsta förordar Gr. Sparres skrifvelse. Här liar blifvit föreslaget
af Gr. Posse, att i nämnde skrifvelse en strof af följande
lydelse skulle införas: »Unionens representerande genom en gemensam
flagga.» Uti förra plenum var Gr. Posses åsigt, att man
borde anhålla att återfå den flagga, hvilken år 1815 faststäldes,
eller att den af Sveriges minister och representation år 1844 bortgifna
flagga skulle återkomma. Nu vill Gr. Posse endast och allenast
påpeka för revisionen, att det är nödvändigt för de förenade
Skandinaviska rikena, för Unionen, att hafva en gemensam flagga,
ty alla unioner i verlden hafva en sådan gemensam flagga. Hr Dalman
bar anmärkt, att man icke bör framhålla denna omständighet, utan,
enl. hans förmening, söka undanhålla sådana fall, hvilka äro en
fait accompli. Samma förhållande är dock med tronföljarevalet;
men det är just dessa »faits accomplis», som Sverige på rättvisa
och billiga grunder vill hafva förändrade. Jag anser mig, med
hänsigt härtill, hafva allt skäl att förorda införandet af Gr. Posses
ifrågavide lilla tillägg; samt anhåller i öfrigt, att Hr Gr. o. Landtm,
först framställer propos. på bifall till Gr. Sparres skrifvelseförslag
i dess närv:de skick, med Ståndet öppen lemnad rätt, att, om det så finner
för godt, sedermera derstädes införa Gr. Posses omnämde tilllägg
och Hr Dalmans förslag till en bättre motivering för nödvändigheten
att tills vidare bibehålla Ståthållareskapet.
Detta är det sätt, på hvilket jag tror, att det Höglofl. Ståndet
förer denna fråga till det lyckligaste slut.
Gr. Sparre: Jag vill till en början bedja Hr Dalman om ursäkt
derföre, att jag icke underrättade om sammanträdet i går afton;
men anser mig i ani. deraf böra uplysa, att det icke var jag, som
föranstaltat denna sammankomst. Då jag nemi. i går förmiddag
var uppe i LagUtsk:t, kommo några personer derstädes till mig
och delgåfvo mig att de i plenum dagen förut, då jag icke var
närvarande, gått uti författttning derom, att anmoda ledamöter af
fiiksStånden sammanträda för öfverläggning rörande ifrågav:de skrifvelseförslag.
De framstälde äfven till mig den begäran, att jag då
skulle vara tillstädes; och jag underrättade sedermera de personer,
jag anträffade, om detta sammanträde. Jag kunde sannerligen icke
skicka staden omkring och söka personer, för att sammankalla dem
till ett sammanträde, hvarom jag icke föranstaltat. Deremot torde
Hr Dalman erinra sig, att jag på förhand underrättade Hr Dalman,
det åtskilliga personer sistl. Söndag skulle sammanträda hos mig
för att öfverlägga om redaktionen af detta förslag; men det var
icke heller då mitt fel att, när de öfriga kommo, Hr Dalman icke
fann för godt att närvara. Således är jag, efter hvad jag tror till
och med Hr Dalman -sjelf kan finna, helt och hållet oskyldig
uti detta fall, och hade sannerligen icke väntat mig någon förebråelse
härför, åtminstone icke från det hållet.
Hvad derefter mitt förslag till und. skrifvelse i ämnet beträffar,
så är det ett misstag, att, på sätt jag nyss hört påstås, frågan om
Ståthållarepiatsen derstädes finnes intagen i motiverna om revisionen.
Uti det af mig afgifna förslag äro motiverpa i ett sammanhang
Den 28 Mars f. m.
framställda. Jag har nemi. icke velat dela mellan motiverna för
det ena och det andra; och man har sagt mig att häruti skulle
en bestämd fördel förefinnas i det förslag, jag tagit mig friheten
framställa framför de begge öfriga förslagen, i afs å hvilka ett motsatt
förhållande eger rum. Enligt mitt förmenande böra R. Stms framställningar
uti förev:de fall följas åt, så att det icke blir särskilda
motiver för den ena framställningen, andra för den derpåföljande
o. s. v. eller, med ett ord sagdt, 3 särskilda framställningar med
3 särskilda motiveringar. Då nu skrilvelsen fått denna form, är
naturligt att motiverna för revisionen likasom de för Ståthållareplatsen
skulle stå intagna bland skrifvelsens »motiver»; men det är
deremot en oriktig upfattning, att dessa motiver endast äro derstädes
intagne såsom »motiver för revisionen.»
Slutligen ber jag att få förklara, det mitt sträfvande varit
att denna skrift skulle blifva så concis, så sammanträngd, att den
icke skulle innehålla för mycket och, om möjligt, icke heller för
litet, äfvensom att en viss point skulle vara lagd på hvarje ord.
Då nu skrifvelsen just i denna punkt uptager bland de anmärkningar,
som här framställas, »Noriges Storthings för dess del beslutade
upbäfvande af det vid Unionens stiftande betingade stadgande i
Noriges å ömse sidor antagna Grundlag», så tror jag att med den
korthet, som man ovilkorligen måste erkänna i valet af dessa ord,
meningen likväl icke kan undgå att falla i ögonen och att hvar
och en läsare häraf, särdeles med afseende å det concisa språket,
icke kan uraktlåta att fråga sig: Hvarföre stå dessa ord der? Hvarföre
heter det: »vid Unionens stiftande betingade»; hvarföre: »å
ömse sidor antagne»?
Då nu dessa ord »å ömse sidor antagne» äro ett plus mot
hvad som innehålles i Hr Nordenfelts förslag, så anser jag allan
rättfärdighet vara upfyld, samt att de förstärka, i stället för att
försvaga saken.
Gr. Posse: Som Hr Brakel redan, enligt hvad mig synes,
fullt nöjaktigt besvarat de anmärkningar, Hr Dalman i afs:de å mitt
förslag i ämnet framstält, så ber jag endast att få förena mig uti
den af Hr Brakel gjorda anhållan.
Hr Printzensköld: Det är en sats, lika gammal som
allmänt känd, att den, som är hvad man kallar man för sig, han
står också bakom sitt ord, och Svensk man har sällan svikit denna
regel. Det synes mig dock nu, som skulle den föga aktas af de
värde Hrr, hvilka här upträdt för att åt R. St:rs skrifvelse gifva
en helt annan upställning, än den Exped.Utsk:t begagnat i sitt
förslag. Jag får påminna om, huru man har här hört allvarliga
ord uttalas öfver Noriges förfarande mot Sverige i afs:de på de
uniouela förhållanderna. Man har i icke mindre allvarliga, men
derföre icke mindre värdiga ordalag yttrat sina åsigter om allt hvad
det Norska folket är skyldigt Sverige; samt om det mot Sverige
föga vänliga sätt, hvarpå Norige upfattat föreningens ändamål och
betydelse. Nu åter, sedan man på detta sätt i sjelfva hufvudsaken
440
D en 28 Mars f. m.
förfarit, och då det gäller att till Konungen frambära resultatet
af öfverläggningarna om densamma, nu liksom fruktar man att
på ett manligt språk utsäga sin mening; utan man vill liksom
insockra de antmr, man gjort, för att såmedelst göra dem så smakliga
som möjligt för det Norska folket. Ett sådant handlingssätt
anstår icke den Svenska nationen. Har man en gång på ett
kraftfullt sätt uttalat ett omdöme, så bör man ock på ett kraft
fullt,
men dock värdigt, sätt frambära detta omdöme till sin Konung.
Af de flera förslag, som till vår pröfning äro framlagda,
synes mig Exped.Utsk:ts skrifvelseförslag vara det, som i berörde
hänseende närmast upfyller sitt ändamål, och i ordningen derefter
kommer det, som Hr Nordenfelt låtit upläsas. Uti båda dessa
skrifvelseförslag säga nemi. K. 8t:r i bestämda ordalag, hvad de
hafva att anmärka mot brödrafolket. De uttala ock deri hvilka
förändringar de önska och detta sker uti ett tydligt och öppet
språk, om hvars rätta mening något misstag ej kan upstå. Läser
man åter Gr. Sparres förslag, så får man knappast veta, hvaruti
anm:na bestå, och man saknar der alldeles hela den bevisning för
deras riktighet, som både Exped.Utsk:ts och Hr Nordenfelts förslag
genom de der anförda fakta innehålla. Detta är likväl en
brist och det af en ganska väsendtlig art uti en skrifvelse af sådan
vigt, som den förev:de. Uti allt, söm angår Sveriges inre angelägenheter,
frambära ju K. St:r till Konungen alla de skäl och omständigheter,
som ligga till grund för deras underd. framställningar,
och hvarföre skola ej R. St:r på samma sätt uti denna fråga förfara?
Då stå R. St:r bakom de ord, sorn blifvit uttalade. Eör
öfrigt äro såväl Exped.Utskds som Hr Nordenfelts förslag affattade
på det sätt, som varit oafbrutet följdt och iakttaget allt ifrån
början af vårt nuv:de statsskick, och hvars lämplighet sålunda svårligen
torde kunna jäfvas. — Att icke säga rent ut hvad man tänker,
vittnar ingalunda om manlighet och kraft, men väl om en
pjunkighet, en rädsla, som för ingen del höfvas Svenska män.
Jag tillåter mig också påminna derom, att när denna skrifvelse
kommer till K. M., så lärer den der icke läggas å sido för att
öfverlemnas åt glömskan, utan kommer tvifvelsutan att göras till
föremål för granskning och bedömande i sammansatt Svenskt och
Norskt StatsRåd. Då är det väl, om någonsin, af högsta vigt att
skrifvelse!! innehåller fullständiga fakta och grundliga skäl för alla
deri gjorda framställningar. Inrättas skrifvelsen på annat sätt, så
blir följden den, att man å den sidan, som underkänner skrifvelsen,
invänder, det R. St:r alldeles icke vågat framkomma med några
skäl lör sin begäran. Man frågar då: Hvar äro skälen för hvad
man äskat? jo! svaras det då, de finnas i Ekon.Utsk:ts Betänk.
Nå väl 1 om detta ock är en sanning, så är det en icke mindre
sanning att de icke stå der de borde finnas, för att kraftigast verka,
nemi. just uti den handling, som blifvit framlagd för Konungen och
som derefter säkert kommer att vandra omkring hela Europa för
att der göras till föremål för mångfaldiga utläggningar och betraktelser,
vid hvilka tillfällen det icke är af ringa vigt att handlingen
eger tillräcklig fullständighet, för att kunna gifva läsaren ett klart
Den 28 Mars f. m.
441
begrepp om dess innehåll; ty icke kan man begära att utländningen
skall känna de förhållanden, som här äro för handen, eller att
man utomlands skall kunna göra sig reda för beskaffenheten af de
schismer, hvilka imellan Sverige och Norige sig yppat, så vida icke
sjelfva den urkund, som derom lemnar underrättelse, tillika innehåller
fullständig uplysning om orsakerna till desamma. Jag vädjar
till hvar och en, som tagit någon kännedom om Gr Sparres
förslag, huruvida det är möjligt att af detsamma erhålla ens den
ytligaste kännedom om skälen för samt orsakerne till de klagopunkter,
sorn, igenom den i ämnet väckta motionen, blifvit framställde
till R. St:rs begrundande och hvilka R. St:r sedan såsom
sina egna adopterat. Jag skulle tro att detta är uti Gr:ns förslag
en brist, som är i högsta grad väsendtlig. Det är dessutom behäftadt
med andra fel, af lika väsendtligt beskaffenhet. Sålunda
förekommer på ett ställe uttrycket: »R. St:r hafva trott sig finna».
Jag hemställer till Eder, Mine Hrr, huruvida det omdöme, som
detta uttryck skall innebära, är på långt när så bestämdt, som
nödvändigheten påkallar och som man har rätt fordra, när R. St:r
skola deruppå grunda en begäran hos Konungen om saker af den
största vigt. Det hade väl då rätteligen bordt heta: »R. St:r
hafva funnit», för att genom detta bestämda omdöme gifva erforderlig
vigt åt den framställning man gjort; ty att man blott »trotsig
finna» innebär redan en tvekan huruvida man i saken har rätt
eller icke. Och det höfves icke R. St:r att begagna ett uttryck,
som ådagalägger en sådan osäkerhet; åtminstone kan jag omöjligen
dela en sådan åsigt; och det så mycket mindre, som Ständerne
hafva uti förev:de täll både många och giltiga bevis på riktigheten
af hvad de »funnit».
I sammanhang härmed och då jag här hört en föreg:de talare
yttra, att det skulle ligga föga vigt på de ord, som i skrifvelsen
komma att inflyta, får jag, för min del, förklara, det jag, i motsats
till den värde talaren, är af den tanken, att det i allmänhet
ligger mycken vigt uppå, huru orden äro affattade i hvilken handling
som heldst, men synnerligast och om någonsin, när det är
fråga om en handling sådan som denna, der granskaren lagger
vigt på hvarje ord, och der man således också bör med yttersta
sorgfällighet öfverväga hvarje ord, som begagnas, för att åt detsamma
gifva sin rätta plats, sin verkliga bétydelse. Det är äfven
till följd af denna min åsigt, som jag anmärkt såsom en högst
väsendtlig bristfällighet i Gr. Sparres förslag, att derstädes blifvit
begagnade ordalag, hvilka nära nog tillintetgöra verkan och påföljden
af det beslut, som R. St:r så enhälligt fattat.
Gr. Sparre har anfört, att det skulle vara olämpligt att åberopa
några skäl för en begäran, som R. St:r framställa till sin
Konung, emedan, så förklarar Gr:n, ensamt denna begäran innefattar
bevis nog för dess befogenhet. En bevisning at detta slag
förekommer mig högst sällsam, och icke mindre sällsam är tankegången
hos den, som kan drifva en dylik sats som denna. R. /
St:r äro visserligen en ganska aktningsbjudande myndighet; men
ingen skall dock med framgång kunna drifva en sådan paradox
442
Den 28 Mars f. m.
som den, att Ständerne äro mera än hvar och en annan korporation
eller myndighet befriade från skyldigheten att, när de framställa
en begäran till Konungen, framlägga bevisen, hvaruppå den
sig stödjer, vid äfventyr att samma begäran eljest icke vinner afs:de.
Derförutan kommer den underd. skrifvelsen icke heller att vara
hvad den bör, nemi. ett helt för sig, eller, med andra ord, en
handling, hvaraf man kan se, huru frågan upkommit, på hvad sätt
den sedermera utvecklat sig, och huru den, efter grundlagsenlig
behandling, kommit till den punkt, på hvilken den sig befinner.
Derföre är det också, efter min åsigt, en stor brist uti Gr. Sparres
skrifvelseförslag, att bevisningen för allt hvad Gr:n påpekat blifvit
alldeles utesluten. Val har Gr:n, till försvar för de uti förslaget
begagnade ordalag, anfört, att der förekommer en mening af följande
lydelse: »Noriges å öipse sidor antagna Grundlag». Men
hvilka äro då dessa »ömse sidor»? Derom får man i förslaget ingenting
veta. Nu känna vi likväl att ett antal personer finnes,
sorn påstå, att »den ena sidan» alldeles icke är Sverige, utan i
stället Konungen i Sverige, samt att »den andra sidan» är Norige.
Det är då helt naturligt att man skall fästa sig vid det obestämda
i de af Gr. Spaire begagnade uttryck och säga: »Sveriges R. St:r
»hafva visserligen sagt att stadgandet om Ståthållareskapet är be»tingadt
i Noriges å ömse sidor antagna Grundlag, men de hafva
»alldeles icke sagt att det är Sverige, som betingat detta stadgan»de;
och deruti ligger ett medgifvande att Konungen i Sverige är
»den ena sidan och Norige den andra, hvaraf således följde att
»Sverige med saken icke hade något att skaffa». Men detta resonnemang
torde man väl icke vilja erkänna såsom riktigt, i fäll
man önskar framgång åt Ständernas begäran, hvilken grundar sig
på den bevisning, Ekon.Utsk:ts Betänk, innefattar derom, att
det är en Realönion imellan Sverige och Norige, så att icke
Svenska Konungen, för sin egen person, utan Sveriges Konung,
såsom representant för detta rike, utgör den ena parten, och denna
bevisning bör väl icke ur skrifvelsen uteslutas.
Hr Brakel har anmärkt, att Exped.Utsk:ts skrifvelse bjert
framhåller Sveriges främre ställning i förhållande till Norige. Eör
mig, som icke är främmande för innehållet af denna skrifvelse, skulle
det likväl vara synnerligen intressant, om Hr Brakel ville upge
de ställen i skrifvelsen, hvilka innehålla en sådan bjert framställning.
Jag har icke kunnat uptäcka dem. Någon egentlig jemnförelse
mellan Sverige och Norige finnes der icke en gång; ty någon
slutsats i denna syftning kan man ej med något slags fog
draga deraf, att i en mellanmening talas om »Noriges folk, såsom
det mindre talrika», emedan detta är en obestridlig sanning, hvilken
likväl är så beskaffad, att den ganska väl står tillsamman
med Noriges frihet och sjelfständighet. Och då det på ett annat
ställe i skrifvelsen, uti en mellanmening, heter: »R. St:r, som för
sin del anse detta (revision och ett fullständigande af föreningsfördraget)
böra verkställas endast på sådana grunder, att främsta
rummet inom föreningen och rättigheten att i förhållande till andra
makter representera densamma böra åt Sverige fortfarande bi
-
Den 28 Mars f. m.
443
behållas, såsom tillhörande sistnämnde land», så hafva dessa ord
blifvit intagne på den grund, att fordringarne å Noriges sida på
jemnlikhet i berörde hänseende med Sverige sakna allt stöd, vare
sig i Noriges Grundlag eller i li i ks A k teir. Vill man ändtligen anse
dessa ord innefatta jemnförelse de båda rikena emellan, så äro de
de enda af delta slag, som förekomma uti Exped.Utsk:ts skrifvelseförslag.
Således torde R. o. Ad. finna att if'rågav:de förslag i detta
fall alldeles icke är behäftad! med de fel, som Hr Brakel vill
hafva lagdt detsamma till last. Och då jag anser att R. St:r allraminst
vid detta tillfälle böra afvika från den ordning och form,
som alltifrån år 1809 iakttagits vid affattande af de skrivelser,
hvilka skola till K. M. afgå från R. St:r, så kan jag för min del
icke annat än protestera emot antagandet af Gr. Sparres förslag,
under önskan att Exped.Utskrts förslag måtte godkännas, helst
man, märkligt nog, emot detsamma icke framställt någon
enda egentlig anm. Skulle åter Hr Nordenfelts förslag smaka
bättre, sfi vill jag ej sätta mig emot dess antagande, ehuru jag
icke kan underlåta att fästa upmärksamlieten derpå, att detta förslag
icke innehåller någon bevisning i sak, utan egentligen blott
allmänna fraser, — ett förhållande, som äfven Hr Dalman medgifvit;
och derigenom skiljer det sig väsendtligen ifrån Exped.-  Utsk:ts skrifvelse, der bevisningen för Ständernes befogenhet af
deras framställning val är kort, men icke desto mindre bindande.
Såsom ordhde i Exped.Utsk:t känner jag nogsamt huru Utsk:t enhälligt
ansåg det vara af yttersta vigt att framhålla denna bevisning
såsom grund för R. St:rs begäran, det K. M. måtte upskjuta
afgörandet af Storthingets beslut rör:de Ståthållareskapet;
och nog vill det synas mig att Utsk:t haft rätt i denna sin åsigt,
då bevisningen angick en sak af den betydenhet, som den förev:de,
der ett af brödrariket fattadt beslut utgör föremål för granskning
och bedömande? — På detta skäl anser jag ock, för den händelse
Hr Nordenfelts förslag varder antaget, lämpligt, att der fullständigt
uptaga både huru föreningen tillkommit samt de grunder, på hvilka
den är bygd, så att, när skrifvelsen kommer till Konungen, de Hrr
och män. hvilka vilja protestera mot Sveriges inblandning i saken,
må 'ega tillfälle att på ett ställe och i ett sammanhang se de motiver
framlagda, på grund af hvilka R. St:r ansett nödigt att till
Konungen ingå med den begäran, som skrifvelsen innefattar, helst
det vore i högsta grad olämpligt, om de Svenska StatsRäden skulle
behöfva taga sin tillflykt dels till Utsk:ts Betänk., dels till de
diskussioner, som förts i EiksStånden, för att ådagalägga riktigheten
och befogenheten af hvad R. St:r begärt.
Många ledamöter hördes^ropa på propos.
Hr Ros, Anders Emanuel: Då jag uti Utskrt deltagit
uti behandlingen af denna fråga från dess början till dess slut,
anser jag mig skyldig att äfven härstädes yttra några ord rörrde
de skrifvelselörslag, hvilka nu äro under pröfning. Jag vill likväl
endast i korthet tillkännagifva, att jag tilldelar Hr Nordenfelts
44-1
Den 28 Mars f. m.
förslag företrädet framför de öfriga. Det Sr nemi. det mest logiska
och formenliga. I öfrigt har det den fördelen att man derstädes
återfinner, icke allenast Utskits Betänk., utan äfven de särskilda
Ståndens olika beslut, så att man kan säga, det hvarje Stånd
derstädes igenkänner de i ämnet förde diskussioner samt fattade
beslut. Min tro är således att nämnde förslag har mesta utsigt
att vinna gehör i de öfrige Stånden; men då jag likväl icke, hvad
R. o. Ad. beträffar, anser mig kunna hafva ani. att med säkerhet
deruppå hoppas, har jag, för den händelse del Högh Ståndet antager
något annat förslag, velat hemställa, att Hr Nordenfelts af
mig förordade förslag i ämnet måtte få åtfölja detsamma till MedStånden.
Hr Cederschiöld: Hr Printzensköld har visserligen haft
rätt deri, att inga anma här blifvit framställda mot Exped.Utskits
förfarande i detta hänseende, emedan Utsk:t tillvägagått efter praxis
och i öfrigt följt Betänkit så noga som möjligt; men likväl kan
icke nekas att man åtskilliga gånger under diskussionen hort yttras,
att, som Betänkit ingått mycket i detaljer, har äfven Exped.Utskits
förslag till skrifvelse fått en vidlyftighet, hvilken icke är lämplig.
Med alside härå anser jag att Gr. Sparres förslag har ett gifvet
företräde. Vidare, och i fäll mitt minne icke sviker mig, hörde
jag Hr Printzensköld uti förra plenum förklara, det han gerna
skulle antaga hvilket förslag som helst, allenast icke frågan blefve
upskjuten. Detta oaktadt, synes, som Hr Printzensköld i dag hyllar
helt andra åsigter, då han nyss framställt en mängd anm:r mot
de öfrige förslagen.
Hvad derefter beträffar Hr Dalmans anm. i afside å motiverna
för Ståthållarefrågan, får jag nu, efter närmare öfvervägande af förhållandet,
förklara, det äfven jag delar den af honom yttrade åsigt,
att framställningen blir lättare att fatta, såväl i allmänhet som
synnerligast för läsare deraf i utlandet, om motiverna för framställningen
komma framför sjelfva framställningen. Med föranledande
deraf, vill jag göra det förmedlingsförslag, att Gr. Sparres
förslag till underd. skrifvelse blir antaget så till vida oförändradt,
att endast den sista punkten uteslutes, den nemi. som rör Ståthållarefrågan,
samt att den del af Hr Nordenfelts förslag, som behandlar
nämnde fråga, der måtte i stället införas. På sådant sätt
synes mig att allas önskningar skulle blifva upfyllda.
Jag anhåller således om Hr Grins o. Landtmis propos. derpå
att Gr. Sparres förslag till underd. skrifvelse måtte antagas i dess
helhet, med undantag af sista meningen, och att i dess ställe måtte
antagas Hr Nordenfelts förslag, i hvad det rörer frågan om StåtbållareEmbetet.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. Cederström, Rudolf: Redan vid det föregide ple
num,
då frågan om den af Exped.Utskit föreslagne upsättning af
R. Stirs skrifvelse i detta ämne förevar, hade jag äran inför R. o.
Den 28 Mars f. m.
Ad. uttrycka den åsigt, att Gr. Sparres förslag syntes mig böra
tillerkännas företräde framför de öfrige, dels af Exped.Utskit, dels
af enskild ledamot, afgifne. Derefter hafva, uti nämnde förslag,
ändringar och jemkningar blifvit vidtagna, hvilka, efter mitt förmenande,
ytterligare fullkomna och förbättra detsamma, så att, i
synnerhet om den, efter mitt förmenande, icke fullt grundade inflätningen
om den Kongl, namnchiffern blifvit ovidrörd eller på
annat sätt omnämnts, förslaget förenar styrka i sakbevisning med
värdighet och återhållsamhet i form. Jag kan således icke annat
än fortfarande yrka, att Gr. Sparres äfven i dess huvide lydelse
värderika förslag måtte antagas. Något klander mot Exped.Utskit
för dess förfaringssätt i ifrågavide hänseende kan likväl icke härvid
med skäl af någon framställas och är icke heller af mig åsyftadt.
Det har nemi. utur det godkända Utsk:sBetänk :t upletat
vissa hufvudsakliga beståndsdelar, under afskiljande af det som,
ehuru uplysande för Stånden vid frågans behandling hos dem, ej
behöfde framställas till K. M.; och har Exped.Utsk:t således i detta
hänseende förfarit vid upställandet af detta sitt skrifvelseförslag
alldeles i enlighet med vanlig praxis. Deremot är det ett misstag
af Hr Printzensköld, då han yttrar, att några speciela anm:r mot
Exped.Utskits förslag icke varit hos B. o. Ad. framställde. Det
svnes häraf, att han icke måtte varit tillstädes under mitt yttrande,
ty eljest skulle han säkert haft den godheten låna sitt öra åt hvad
jag i förra plenum hade äran andraga. Det finnes nemi., för att
nu blott taga ett exempel, i Exped.Utsk:ts skrifvelse införd följande
efter min tanke i alltför hårda ordalag affattade fras: »Sverige vill icke
»använda tvång mot Norige såsom varande det svagare och mindre
»talrika folket». Jag anser icke att en strof af denna lydelse, som
är vida sträfvare och bistrare än nödigt och tjenligt är, bör förekomma
uti denna skrifvelse, som ju åsyftar ett framtida tillnärmande.
Af fruktan att trötta R. o. Ad., vill jag icke uprepa de
icke oväsendtliga, öfriga invändningar, jag haft äran anföra mot
ett och annat uttryck i den af Exped.Utsk:t valda ordalydelse.
Jag skulle visserligen uti ett ärende af mindre vigt icke hafva besvärat
R. o. Ad. med dylika invändningar; men denna sak har
fästat och bör fästa samt kommer otvifvelaktigt att framgent fästa
för mycken upmärksamhet och är af för stor betydenhet, att icke
de uti skrifvelsen förekommande ordalag böra på det omsorgsfullaste
pröfvas och på möjligast bästa sätt afvägas.
Jag anhåller att härefter få yttra några ord i alside å det
tillägg, hvilket Gr. Posse begärt skulle i skrifvelseförslaget intagas.
Det lärer väl icke kunna bestridas, att det är något högst ovan
ligt
och med våra former mindre öfverensstämmande, att man vid
redaktionen af ett skrifvelse-förslag införer ett morn., hvilket icke
utgjort föremål för Ståndens beslut. Likväl och då uti Allm.
Besv.- o. Ekon.Utskits ifrågavide Betänk, dock uti den s. k. reciten,
pag. 30, en strof i afside å flaggans förändring år 1844
förekommer, har jag för min del ingenting emot att jemväl i den
underd. skrifvelsen detta förhållande, på sätt Gr. Sparre föreslagit,
omnämnes; men att gå derutöfver, anser jag för min del både
44G
Den 28 Mars f. m.
otjenligt och särdeles oformligt. Jag finner för öfrigt med nöje,
att Gr. Posse nu modifierat sitt förslag så, att det icke har den
fullkomliga oantaglighet, som deruti förra gången, efter mitt förmenande,
förefanns. Grin hegärde nemi. då, icke endast att R.
St:r skulle omnämna förhållandet med flaggan bland de omständigheter,
som utvisat en rigtning hos Norrmannen till aflägsnande
från oss — utan ock nu derjemte, att R. St:r skulle direkt
uttala nödvändigheten af unionsflaggans förändring, till återställande
af dess skick före år 1844. Hr Dalman har redan uti detta hänseende
emot Hr Gr. Posses först framställda förslag uttalat en åsigt,
uti hvilken jag endast behöfver instämma, för uttryckande af min
mening. Sådant som Gr. Posse nu modifierat sitt förslag, är det,
efter min åsigt, antagligare; men jag framhärdar dock uti mitt
förut uttalade omdöme, att det icke är fullt enl. med vårt vanligen
iakttagna formella behandlingssätt. Hr Grat o. Landtm, täcktes
alltså framställa särskild propos. å Gr. Sparres förslag; —jag förbigår
att nu yttra mig om Hr Dalmans tillägg, som visserligen
är både formenligen antagligt och har åtskilliga skäl för sig, dock
ej synes mig alldeles nödvändigt, enär dess innehåll är vidrördt i
Gr. Sparres förslag, — och torde, sedan detta är afgjordt, särskild
propos. framställas å Gr. Posses föreslagna tillägg, hvilkets antagande
jag för min del afstyrker, då jag deremot anhåller om bifall
å Gr. Sparres förslag.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exc.
Hr Gr:n o. Landtnnn, att så väl godkännande af Exped.Utskits
förslag blifvit yrkadt, som ock särskildta skrifvelseförslag afgifvits,
dels af Pir Nordenfelt, hvilken dock förklarat sig vilja detsamma
återtaga, och dels af Gr. Sparre, om hvars förslag flere ledamöter
sig förenat; hvarförutan Hr Dalman anhållit om antagande af sistberörde
förslag med de förändringar, att hvad å pag. 3 förekomme
röride den s. k. Ståthållarefrågan skulle utgå och jemväl den period
på sisla sidan, som anginge samma fråga, uteslutas, samt i
st. f. denna period ett särskildt stycke i slutet af förslaget införas,
innefattande den del af Hr Nordenfelts skrifvelseförslag, hvari oftanämnde
fråga afhandlades; och hade slutligen Gr Posse yrkat,
att, hvilketdera af de ifrågavide skritvelseförslagen än blefve antaget,
skulle ibland de ämnen, hvilka framställdes såsom önskvärda föremål
för den af R. St:r begärda revisionen af föreningsfördraget
emellan Sverige och Norige, uptagas: »unionens representerande
genom en gemensam örlogsfiagg», hvilka ord, i händelse Gr. Posses
yrkande vunne framgång, lämpligast torde böra införas efter orden :
»försvarsverkets skyndsamma ordnande efter gemensam plan».
Efter det Hr Ros förklarat, att han såsom sitt eget uptoge
det af Hr Nordenfelt afgifna men återtagna skrifvelseförslaget, framställde
H. Exc. propos. först å bifall till Exped.Utskits förslag och
sedermera om antagande af Hr Nordenfelts förslag, hvilka båda
proposir besvarades med starka nej, blandade med åtskilliga ja,
hvarefter propos. gjordes om godkännande af Gr. Sparres förslag i
Den 28 Mars f. m.
447
oförnndradt skick, oell, då svaren härvid utföllo med starka ja jetnte
ganska många nej, Jörklarade H. Exc., det han nu funnit ja öfvervägande.
Hr Dalman: Jag får anhålla det Hr Gr. o. Landtm, beha
gade
afgöra huruvida första propos:n blifvit med nej eller ja besvarad.
Till svar härå meddelade H. Exc. Hr Gr. och Landtm., att,
då de två första af honom framstälda proposme blifvit med så
blandade rop besvarade, att H. Exc. ej kunnat upfatta å hvilken
sida öfvervigten låge, hade han saknat anledning att afgifva någon
förklaring derom; hvaremot H. Exc., ehuru svaren å den sista propos.
jemväl utfallit mycket blandade, trott sig finna ja hafva varit
öfvervägande och i enlighet dermed afgifvit sin förklaring.
Hr Dalman begärde nu^ votering, hvarefter anmälde sig och
yttrade
Hr Brakel: Jag anhåller att såsom kontrapropos. måtte uptagas
Gr. Sparres skrifvelse, med Gr Posses tillägg.
Sedan H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, i anledning häraf förklarat,
att han komrne att framställa särskild propos å det af Gr.
Posse yrkade tillägg, hvilket, på sätt H. Exc. förut tillkännagifvit,
kunde införas uti hvilket som helst af de ifrågav:de förslagen, samt
Hr Brakel efter denna förklaring återkallat sitt nyss gjorda yrkande,
författades, uplästes och godkändes följande voteringspropos.:
Den, som antager det af Gr. Sparre afgilna förslag till R.
St:rs underd. skrifvelse till K. M:t angående Sveriges och Noriges
ömsesidiga förhållanden, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, antager R. o. Ad. nämnde förslag med de förändringar
deri. Hr Dalman föreslagit, nemi. att hvad uti Gr. Sparres förslag
pag. 3 förekommer, rörande moliven till R. St:rs begäran om upskof
med den s. k. Ståthållarefrågans afgörande, skulle utgå och
jemväl den period på sista sidan, som angår nämnde fråga, uteslutas,
samt i stället en särskild punkt i slutet af skrilvelsen infö
ras,
innefattande de uti Pir Nordenfelth förslag anförda motiver för
R. St:rs ofvanberörde begäran ang:de Ståthållarefrågan.
Hr Dalman: Då det torde för de ledamöter, hvilka icke
erinra sig ordalagen i skrifvelseförslagen, vara af vigt att erhålla full
ständig
kännedom om olikheterna dem emellan, har jag be gärt ordet,
för att här uplasa det af mig föreslagna skrifvelseförslag eller
de punkter deri, hvaruti skiljaktigheter med Gr. Sparres förslag
till skrifvelse förekomma.
448
Den 28 Mars f. m.
Härefter företogs voteringen, efter hvars slut rösterne befunnos
hafva utfallit sora följer:
Ja — 47.
Nej — 162.
*
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, förmälte härefter, att för IL o.
Ad. återstode att pröfva det af Gr. Posse föreslagna, utaf H. Exc.
förut uptagna tillägg.
Härvid anmälde sig och yttrade
Hr Dalman: Med anledning af det resultat, den nyss sluta
de
voteringen utvisat, tar jag mig den friheten hemställa, det Hr
Gr. o. Landtm, ville tillåta att Riddarh.Kansliet får utskrifva ett
fullständigt exemplar af det förslag till skrifvelse, som genom R.
o. Ad:s nu fattade beslut antagits, för att såsom Löpare åtfölja till
de öfriga RiksStånden.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, yttrade att hvad Hr Dalman nu
föreslagit, torde blifva nödvändigt, på det att de öfriga Riks
Stånden
skulle kunna få reda på beskaffenheten af det utaf R.
o. Ad. antagna skrifvtlseförslaget, hvars innehåll dock icke vore till
fullo bestämdt, enär Gr. Posses förslag till tillägg deri ännu ej
blifvit pröfvadt; hvarefter H. Exc. hemst.älde huruvida R. o. Ad.
antoge det ifrågav:de tillägget, och, då svaren härvid utföllo med
starka både ja och nej i blandning, förklarade sig hafva funnit ja
öfvervägande.
Sedan Gr. Mörner, Carl Göran Detlof, begärt votering, npsattes
och justerades följande voteritigspropos.:
Den, som bifaller Gr. Posses yrkande, att uti det af R. o.
Ad. antagna förslag till R. Stms underd. skrifvelse ang:de Sveriges
och Noriges ömsesidiga förhållanden skall efter orden: »försvarsverkets
skyndsamma ordnande efter gemensam plan» intagas följande
ord: »unionens representerande genom en gemensam örlogsflagg»,
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Neji
vinner nej, afslår R. o. Ad. nämnde yrkande.
Vid voteringens slut hade rösterne utfallit sålunda:
Ja — 65.
Nej — 82.
Uppå H. Exc. Hr Gr. o. Landtnäs härefter gjorda framställning
at Hr Cederschiölds yrkande, att de öfriga RiksStånden skulle
inbjudas att förena sig om det utaf R. o. Ad. antagna skrifvelseförslaget,
lemnade R. o. Ad. sitt bifall dertill; hvarefter H. Exc.
yttrade, att Hr Ros hade under öfverläggningen i frågan framfört
den anhållan, att Hr Nordenfelts skrifvelseförslag skulle få åtfölja
de båda andra förslagen till MedStånden.
Härvid
D e n 28 M a r s f. m.
Härvid begärde Hr Ros ordet och tillkännagaf, att han afstode
från ofvanberörde anhållan, till följd hvaraf H. Exc. förklarade
densamma hafva förfallit.
Frih. Hamilton, Hugo, anhöll om ordet och afgaf följande
skriftliga anförande:
Emot de at R. o. Ad. i denna fråga fattade beslut får jag, i
stöd af 53 g Riksd.Ordin anmäla min vördsamma reservation, nemi.
i frågan om revision af Föreningsfördragen mot de anförde motiverna,
och i frågan om Ståthållareplatsen mot sjelfva beslutet.
Mina skid dertill äro, att jag iir fullt öfvertygad om, att Sveriges
framtida väl beror på bibehållandet af föreningen med Norige,
och att hvarje anspråk å Sveriges sida, som strider mot den en
gång uttalade och erkända likställigheten de båda Brödrarikena
emellan, förr eller senare måste, om det genomdrifves, leda till
Föreningens om ej uplösning, åtminstone förlamning och derigenom
till minskad kraft mot utvärtes fiender.
På någon annan grund än denna, eller likställighet i rättigheter,
kunna aldrig tvänne om sin frihet ömtåliga folk förenas, och
anser jag derföre, ännu, äfven om jag skulle för tillfället stå ensam
om denna min åsigt, att det var både statsklokt och ädelt handladt,
då den store Konungen Carl XIV Johan ur denna synpunkt
upfattade och genomdret föreningen, att det var ädelt och statsklokt
af Svea R. St:r, då de år 1 81 5 enhälligt au togo denna grundsats,
och att äfven vår senast aflidne, rätt och sanning älskande.
Konung handlade ädelt och statsklokt, då han fullföljde tillämpningen
af densamma.
Jag tror mig ej heller härmed hafva medgifvit något, som i
något väsendtligt nedsätter mitt fosterlands ställning. Att UnionsKonungen
är Svensk och största delen af året vistas i Sverige, att
förhandlingarne med utrikes makter vårdas af en Svensk embetsman
för båda Rikena gemensamt, att Konungen har befälet öfver
båda ländernas stridskrafter, och slutligen Sveriges större folkmängd
och tillgångar, och den ärofulla plats, det intager inom häfderna,
allt detta tillförsäkrar tillräckligt åt Svea Rike den både faktiska
och moraliska öfvervigt inom Unionen, som med rätta tillkommer
den äldre af de båda fosterbröderna, och kan jag derföre med lugn
motsätta mig, så långt jag förmår, hvarje försök att derutöfver inkräkta
på Noriges lagligen af Sverige erkända rätt, sådan den i
Riksakten och Norska Grundloven är Norska folket tillförsäkrad
Hr von Qvanten, Emil: Då den politiska princip, hvil
ken
jag fortfarande för min del anser såsom den enda traktatmessiga
och fullt ändamålsenliga i förhållandet mellan Sverige och
Norige, nemi. unionel likställighet, icke finnes lagd till grund för
den underd. skrifvelse till H. M. Konungen, som nu blifvit beslutad
af R. o. Ad., får jag mot detta beslut vördsamt anmäla
min reservation till protokollet.
Det har redan i månget år varit en för mig kär tanke, ett
dyrbart hopp, att Sverige, genom dragningskraften af den princip
IV. H. 29
Den 28 Mars e. m.
om fullkomlig frihet, sjelfständighet och inbördes jemnlikhet nationerna
emellan, hvilken i Svenska politiken egde sitt bästa uttryck
och fasta föreningspunkt, ännu en dag skulle komma att samla omkring
sig största delen af de nationer, hvilka bebygga Östersjöns
stränder.
Afven ur denna allmänna synpunkt betraktadt, utgör i min
tanke det beslut, som nu blifvit fattadt, en inkonseqvens i Sveriges
sanna politiska system, ett misstag, som en gång skall bli erkäudt
och, såsom jag med visshet hoppas, åter utplånadt.
Sedan prot.utdrag rörande R. o. Ad:ns i detta plenum fattade
beslut blifvit upläst och godkändt, åtskiljdes R. o. Ad. kl.
V, 3 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
Onsdageu den 28 Mars 1860-
Plenum kl. 6 e. m.
Företogs till fortsatt behandling Sammansatta Bevillms-, Lagsamt
Allm. Besvärs- o. Ekon.Utsk:ts d. 17:de o. 2 lista d:s bordlagda
och den 26:te d:s förehafda Bet:de N:o 4, angide vilkoren
för bränvinstillverkning.
Hr v. Koch, Nils Samuel: R. o. Ad. har i sista plenum
beslutat förändring af 2:ne §§ i detta förf:s-förslag, men utan att
bestämma redaktionen deraf. Sådant torde också möta stora svårigheter
att på stående fot verkställa, hvarföre jag hemställer, det
R. o. Ad. mätte besluta, att åt Utsk:t öfveriemnas att inkomma
med redaktionsförslag till de SS, deri någon förändring, till följd
af R. o. Ad:s beslut i afs:de å §§:ne 2 och 4, blir nödvändig.
Hr Hjärne, Harald: Något sådant beslut, som Hr v. Koch
föreslagit, tror jag icke är af nöden, ty man kan ganska väl vid
genomgåendet af de särskilda §§:ue genast finna, hvilka förändringar,
Sorn behöfva göras till följe af den olika lydelse, R. o. Ad. beslutat
för SS:ne 2 och 4. Åtminstone anser jag det vara för tidigt
att redan nu fatta ett sådant beslut, innan behofvet deraf
visat sig.
Den 28 Mars e. m.
4*1
Frih. Raab, Adam Christian: I motsats till Hr Hjärne,
anser jag det alldeles nödvändigt, att man åt Utslct öfverlåter att
genomse förf. och föreslå de redaktionsförändringar, som kunna och
böra blifva en följd af R. o. Ad:s beslut i afs:de å föreg:de §§.
Då jag slädnät i minoriteten i afs:de å g:n 4, borde jag visserligen,
om jag ville sönderrifva hela förslaget, önska att en sådan åtgärd
icke vidtoges, men jag böjer mig för majoriteten och önskar i stället
att dess beslut må blifva så sammanhängande och så förnuftiga
som möjligt.
Hr Reutersvärd, Patrik: Jag förenar mig helt och hållet
med Hr v. Koch och anser det alldeles nödvändigt att Bet:det
återremitteras till Utslct för upgörande af redaktionsförslag till flera
gg. Jag vill i detta hänseende endast påpeka gm 2, der terminerna
upräknas, och §:n 4, hvilka ovilkorligen måste omredigeras,
och till följd hvaraf äfven flera af de följande §§:ue måste undergå
förändring.
Gr. af Ugglas, Carl Ludvig: Jag förenar mig också med
Hr v. Koch, emedan ett och annat kunde komma att halka lörbi
R. o. Ad:s upmärksamhet, om redaktionsförändringarne skulle göras
här på slående fot. Att laita beslut nu genast, är så mycket lämpligare,
som redan vid 9:de §:n ett sådant fall inträffar, att förändring
måste göras till följe af förut fattadt beslut.
Hr Hjärne: Jag vill visserligen icke vidare motsätta mig det
väckta förslaget, men får blott nämna, att jag noga genomgått de
följande gg:ne i Bet:det och dervid funnit ingen annan förändring
till följd af R. o. Ad:s redan fattade särskilda beslut nödvändig än
att ordet termin, öfverallt der det förekommer, utbytes mot ordet
månad.
Sedan öfverläggningen ang:de den af Hr v. Koch nu väckta
frågan förklarats fulländad, yttrade H. Exc. Hr Gr.n och Landtm.,
att Hr v. Koch hade hemställt, att då R. o. Ad. redan fattat och
måhända äfven framdeles komme att fatta beslut, de der stredo
emot hvad som funnes föreslaget uti det Sammansatta Utsk:ts ifråga
vide förordningsförslag, utan att åt besluten gifva den redaktion, som
för deras införande i förordniugsförslaget erfordrades, R. o. Ad. behagade
updraga ät Utsk:t att upgöra och inkomma med förslag till redaktionsförändringar
i alla de gg:r, hvilkas innehåll genom R. o. Adis
beslut ändrades, samt att dessutom lemna Utsk:t öppet att jemväl
i de af R. o. Ad. godkände gg vidtaga de jemkningar i ordställningen,
hvilka betingades af sammanhanget med de af K, o. Ad.
ändrade ggme;. och hemställde H. Exc., huruvida R. o. Ad. ville
tili detta förslag lemna bifall.
Ropades ja.
Härefter föredrogs
D »ii 28 M > r t e. m.
s »•
Frih. Haab: Föreskriften i denna 5:te g tillkom på den tiden,
då husbehofsbränningen var tillåten, emedan man kom under fund
med, att 2 brännerier anlades tätt invid hvarandra, då man brände
i det ena och klarade i det andra. Derigenom kunde då mera
bränvin åstadkommas, än som var upgifvet till beskattning. Då
nu 11. o. Ad. beslutat att småbrännerier icke vidare skola få finnas,
har således grunden för denna restriktion blifvit uphäfd, hvarföre
jag yrkar att § 5 måtte ur förf. utgå.
Gr. af Ugglas: Jag tror visserligen att det af Frih. Baab
upgifna skälet varit hufvudorsaken till införandet af stadgandet i
5:te §:n;men då man icke kan bevisa, att dess borttagande skulle
medföra någon den ringaste nytta, skulle jag dock önska att det
måtte få qvarstå.
Häruti instämde Gr. Anckarsvärd, Carl Henrik.
Frih. Raab: Det är visserligen sannt, att denna g icke gör
någon skada, der den står; men jag anser att man vid stiftande
af lag icke bör låta andra stadganden inflyta än sådana, som äro
ändamålsenliga och af behofvet påkallade, och svårligen lärer man
kuuna finna något skäl att bibehålla 5:te §:n, sedan småbrännerierna
blifvit afskaffade.
Hr Hjärne: Jag förenar mig med Gr. af Ugglas, emedan
ett maximum af 1000 kannor är föreskrifvet och denna föreskrift
skulle kunna eluderas, om stadgandet i §:n 5 borttoges.
Frih. Raab: Det är icke denna 5:te §, som lägger hinder i
vägen för anläggande af flere brännerier på samma egendom, emedan
till en sådan ganska ofta höra flera särskilda torp eller lägenheter,
der utfodring sker. Detta hinder innefattas deremot i §:n
4, enl. hvilken anmälan icke får ske för högre tillverkningsbelopp.
Jag kan således icke finna något skäl för bibehållandet af gm 5,
utan anhåller att densamma måtte återremitteras, på det Utsk:t
måtte taga densamma i öfvervägande i sammanhang med de förändringar,
som redau äro och kunna blifva beslutade.
Hr Olivecrona, Knut: Då denna artikel var under öfverläggning
i det Sammansatta Utsk:t, undgick det icke Utsk:t.s upmärksamhet,
att den tillkommit egentligen med afs:de å husbehofsbränningen.
Men det var just på grund af en framställning af
Hr ByräChefen Nycandar, som Utsk:t beslöt att låta de qvarstå,
emedan man fruktade att underslef kunde komma att ega rum och
svårigheter möta för kontrollen, i händelse den borttoges. Jag anhåller
derföre om bifall till Utsk:ts förslag i denna punkt.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts afslutad samt H. Exc.
D en 28 Mars e. m.
4%}
Hr Gr:n och Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till
och dels återremiss af förev:de §, framställde H. Exc. propos. först
å §:ns antagande och sedermera å dess återremitterande, hvilka
båda propos:r besvarades med blandade ja och nej, hvarefter gjordes
förnyad propos. å bifall till §:n, och då dervid svarades många ja
jemte åtskilliga nej, förklarades ja nu hafva varit ölvervägande.
§ 6.
Bifölls.
§ 7.
Frih. Raab: Då R. o. Ad. i § i stadgat att endast ett slåss
bränvinstillverkning skall ega rum, nemj. fabriksbränuing, torde §§
7 och 8, som handla om olika anmälningssätt för dem som bränna,
på grund deraf att de hafva jordegendom, och för dem som eljest
drifva denna rörelse, böra återremitteras till Utsk:t, emedan numera
samma anmälningssätt bör gälla för alla.
Hr Reutersvärd: Jag tror att Frih. Raabs anm. förfaller
vid betraktande deraf, att l:sta §:ns Usta mom. redan är bifallet,
hvilket uttryckligen nämner innehafvandet af jord såsom berättigande
till bränvinstillverkning.
Gr. af Ugglas: Jag ämnade just göra samma anm., som
Hr Reutersvärd nu framställt; och då R. o. Ad. dessutom generelt
beslutat att låta Utsk:t draga försorg om de redaktions-förändringar,
som kunna blifva nödvändiga, tror jag ingen särskild återremiss nu
behöfvas.
Uppå härefter gjord propos. blef §:n bifallen.
§ 8.
Hr Reutersvärd: Denna § torde behöfva återremitteras,
emedan här står: »Vill någon för 2 eller 3 terminer» etc., då deremot,
enl. det beslut R. o. Ad. förut fattat, det borde stå: »Vill
någon för 2 eller flera terminer». Då det emellertid ej torde vara
lämpligt att nu vidtaga redaktions-förändringar, anhåller jag om
återremiss af § 8.
Hr Hjärne: Enl. R. o. Ad:s beslut i 2:dra §:ns Usta inom.,
skulle rättighet medgifvas att bränna bränvin under 7 månader af
året. Redaktionen af denna 8:de § måste således förändras så till
vida, att ordet terminer utbytes mot ordet månader. Då R. o. Ad.
beslutat återremittera sådana §§, som böra omredigeras, så torde
samma åtgärd böra vidtagas med den nu förev:de; men jag kan
icke underlåta att uttrycka min förundran derölver, att Utsk:t utbytt
det förr begagnade ordet månad emot termin. Jag anhåller
Uen 28 Mars e. in.
således om återremiss, samt att Utsk:t måtte dervid taga i öfvervägande,
huruvida ej ordet månad bör bibehållas i st. f. termin.
Hr Reutersvärd: Anim hvarför Utsk:t. utbytt ordet må
nad
emot termin, var den, att Chefen för Bränvinsbyrån, Exped.-  Sekretm Nykander, ansåg detta ord lämpligare, emedan med månad
i allmänhet förstås 30 dagar, då deremot briinningsterminen omfattar
blott 26 eller högst 27 dagar. Jag förnyar min anhållan
om återremiss.
g:n återremitterades.
§ 9-
Hr Hjärne: På samma skäl, som jag vid förra §:n anförde,
får jag anhålla om återremiss äfven af den 9:de.
Häruti instämde Erih. Raab
Afven denna g återremitterades.
§ 10.
Bifölls.
§ 11.
Erih. Raab: Ehuru jag icke ämnar begära afslag å denna
g, kan jag dock icke underlåta att fästa upmärksamheten på den
förlust, som göres vid jästfabrikerna under den tid då bränvin icke
får tillverkas, emedan den materia, som användes för jästberedningen,
då icke kan tillgodogöras. Detta stadgande är mot alla sunda
ekonomiska grundsatser stridande, och jag tror det hade varit rigtigare
och nyttigare, om en exceptionell tillåtelse kunnat pressjästfabrikerna
medgifvas.
Propos. å bifall till g:u framställdes och besvarades med ja.
§ 12.
Bifölls.
§ 13.
Gr. Anckarsvärd: Denna g är i sin upställning så otyd
lig,
att försats och eftersats alls icke hänga tillhopa. Der står
nemi., att distillering »må, sedan bränvinstillverkningen för termin
blifvit afslutad, ske, utan särskild afgift», hvaraf följer, att man,
sedan den termin är förliden, för hvilken skatt är erlagd, har rätt
att distillera gratis under 4 dygn. Men sedan kommer: »dock
under tillsyn af kontrollör och endast under 4 dygn af terminen»,
hvaraf följer, att dessa 4 dygn skola i terminen iriberäknas. För
att häri vinna någon klarhet och reda, anhåller jag att g:n måtte
återremitteras.
Den 28 Mars e. m.
455
Hr Hjärne: Denna § är af samma lydelse som i den nu
gällande författn., och bar vid tillämpningen allestädes blifvit upfattad
så, som dess rätta mening är, nemi. att, när det anmälda
beloppet af bränvin är tillverkadt, man liar rättighet att, om då
någon del af bränningstiden återstår, begagna denna tid till destillering.
, Jag anhåller derföre om bifall.
Frih. Itaab: Jag nekar icke att, såsom Gr. Anckarsvärd
anmärkt, denna § är otydlig i sin upställning; men det är icke
med ani. af denna formfråga, utan med afs:de å sjelfva innehållet
jag önskar återremiss deraf. Det är nemi. bevisadt, att destilleradt
bränvin är mindre skadligt än odesti 1 lerad t, och derföre borde ingen
förmenas att till destillering använda den öfverskjutande delen af
den tid, för hvilken han redan betalt, den må nu utgöra 4, 5 eller
6 dagar. Ur denna synpunkt förenar jag mig med Gr. Anckarsvärd.
Gr. af Ugglas: Utan att vilja inlåta mig i denna fråga,
får jag blott fästa upmärksamheten derpå, att denna § är alldeles
lika lydande som i nuv:de författn., och att någon motion om dess
förändring icke varit väckt, vid hvilket förhållande vi icke torde
kunna nu fatta något beslut om dess förändrande.
I ani. af sistnämnde yttrande förmälde H. Exc. Hr Grat o.
Landtm., att han ville fästa Gr. af Ugglas’ upmärksamhet derå, att
på pag. 11 och 12 af Utsk:ts Betänk, fttnnos uptagna 3 motioner,
som hade afs:de å förevide §:s innehåll, nemi. en af Hr von Mentzer,
som yrkat att destilleringsrätt med särskild redskap och under
tillsyn af kontrollörer måtte under bränningsterminerne medgifvas
bränvinstillverkare och destillatorer, samt 2 särskilda inom Borgare
Ståndet väckta förslag, att bränvinsdestillering må i stad såsom
särskild näring få utöfvas under alla tider af året.
Hr Nordenfelt: Då frågan nu anses stå öppen, torde vara
skäl att med några ord besvara Frih. Raabs anm. Om man medgåfve
bränvinstillverkare obegränsad rättighet att använda bränningstiden
till destillering, så kunde han skaffa sig en större panna, och
hinna destillera allt sitt bränvin utan särskild afgift, hvilket för
honom vore en alltför stor förmån, då det destillerade bränvinet
är af mycket högre värde än det odestillerade. Jag tror det också
vara nödigt att stadga ett maximum af 4 dygn, för att förebygga
det missbruk, att man kunde lägga au på att destillera gratis.
Frih. Raab: Min afsigt är just att befrämja, det bränvins
tillverkaren
må förädla sin produkt från råvara till sprit eller finare
bränvin, som är både mindre skadligt och begärligare såsom
exportvara. I utlandet finnes också ingen större fabrik, som icke
jemte den stora bränvinspannan har en större klarpanna för destilleringen,
och det vore önskligt, att äfven vi kunde här i landet
komma derhän.
Den 28 Mars e. m.
Hr Nordenfelt: Jag skulle visserligen icke hafva något
emot, att allt bränvin blir desti 1 lerad t, såsom Frih. Haab önskar;
men skall man göra ett sådant medgifvande i denna §, som han
yrkat, så borde man ej hafva i samma författn. föreskrifvit, att för
destillering skall erläggas särskild skatt.
Efter härmed slutad öfverläggning samt uptagande af de derunder
gjorda yrkanderne om bifall och återremiss, framställdes propos.
å bifall till §:n och blef med ja besvarad.
gg 14, 15 och 16.
Biföllos.
H. Exc. Hr Gr:n o. Landtm, yttrade, att han, innan föredragningen
af den nästkommande 17 g:n egde rum, anhöll att få
till R. o. Ad. göra en hemställan. Uti slutet af nämnde § hade
intagits "ett nytt mom. af följande lydelse: »Redskap, som af Apothekare
för farmaceutiska behof begagnas, skall vara af vederlnde
Justerare mätt och stämplad». Detta mom. vore det enda ställe i
förslaget, der något om redskaps mätning och stämpling förekomme,
då deremot den nu gällande Förordnm innehölle en särskild artikel
derom, nemi. den 3:dje artikeln, hvarefter följde 4:de artikeln om
anmälan af redskap för bränvinstillverkning eller destillering, samt
5:te artikeln om försegling af redskap för bränvinstillverkning eller
destillering, hvilka alla 3 artiklar Utsk:t, på anförda skäl, från förslaget
uteslutit. H. Exc. finge nu hemställa, huruvida R. o. Ad.
ville besluta, att frågan om ofvanberörde 3 artiklars uteslutande
från eller qvarstående i Förordnm skulle upskjutas, intill dess hela
förordnings-förslaget blifvit genomgånget, i hvilket fall med pröfningen
af det ifrågav:de mom. i 17 g jemväl borde anstå.
Ropades ja.
Härefter blefvo de 3 första mom. af 17 g föredragna och bifallna.
gil8.
Bifölls.
§ 19-
Hr Olivecrona: Det sammansatta Utsk:t ansåg sig vid
behandlingen af denna g böra afvika från hvad K. M. i Sin Nåd.
Propos. föreslagit, nemi. bränvinsskattens höjande till 7 5 öre pr
kanna, hufvudsakligen emedan den prisstegring, som deraf blefve
en följd, skulle medföra ökad frestelse till lurendrägeri. Om ock
så till en del blefve förhållandet, att lurendrägeri komme att ega
rum, torde denna olägenhet likväl upvägas deraf, att, vid ett lägre
pris, konsumtionen åter al den rusgifvande drycken blir så mycket
större, och således äfven det moraliska förderf, som alla erkänna
vara ett resultat af det myckna supandet. Det torde derföre vara
Den 28 M » r » e. m.
skäl att hellre fördyra varan än bidraga till bränvinets allt för
låga pris. Ett annat skäl till antagandet af skattens höjande är
afven den utsträckning i bränningstid, som vid denna Riksdag
blifvit föreslagen. Det är nemi. klart, att, då bland omkostnaderna
för bränvinstillverkaren äfven ingår räntan på det kapital, han nedlagt
i sin rörelse, en betydlig vinst tillskyndas honom derigenom
att han får bränna i 7 månader i st. f. blott under 2 månader.
Såsom jag i min reservation förklarat, tror jag således giltiga skäl
förefinnas att höja skatten till 75 öre pr kanna, såsom K. M. föreslagit,
hvadan jag anhåller om bifall till § 19, med den förändring,
att siffran 75 insattes i st. f. 60.
Hr Hjärne: Alltsedan man först började införa en verklig
skatt för tillverkning af bränvin, har man vid hvarje Riksdag så
småningom höjt denna afgift, emedan man icke vågade gå för brådstörtadt
tillväga i början. Det är på denna bana vi nu ock böra
fortgå. Utsk:t har emot den högre, af K. M. föreslagna, skatten
åberopat egentligen tvänne skäl; det ena insmugglingen från Danmark,
som man befarar skulle tilltaga, om priset på bränvin komme
att stiga, men hvarmed icke torde vara så farligt, då denna insmuggling
under de sednare åren icke märkbart tilltagit, oaktadt
den betydliga förhöjningen i skatt; — det andra, att det endast
genom det lägre beloppets fastställande skulle blifva möjligt för de
små brännerierna att hälla sig uppe. Då emellertid R. o. Ad. redan
beslutat, att småbrännerier icke vidare få finnas, så förfaller
äfven detta skäl. Jag får alltså anhålla, att §:n måtte bifallas med
den förändring, att skatten bestämmes till 75 öre i st. f. 60, som
Utskrt föreslagit.
Frih. Raab: Den enda betänkligheten mot den högre skatten
skulle vara insmugglingen från Danmark, hvilken jag dock tror blefve
af mindre betydenhet, om Svenska Regeringen utverkade en kabinettsorder
från Danska sidan, att de Svenska auktoriteterna erhölle
underrättelse om, när drawback der meddelas. — Sedau R. o. Ad.
nu beslut it uphörandet af de mindre brännerierna, är det för öfrigt
klart, att R. o. Ad. också bör besluta den högre tillverkningsskatten,
ty det kunde eljest se ut, som om R. o. Ad. velat förbehålla
åt de stora brännerierna att få bränna mot en lindrigare afgift.
Jag tillstyrker således 7 5 öre, så mycket heldre, som i bränvinets
högre pris ligger det enda sättet att lörekomma dess missbruk.
Frih. Sprengtporten: Jag beklagar, att denna fråga om
skatt för bränvins tillverkning ej blifvit ställd eller möjligen ej
kunnat ställas i sammanhang med 2:ne andra frågor, som derpå
hafva ett stort inflytande, nemi. dels frågan om den drawback. som
bör beviljas vid export af Svenskt bränvin, och dels den tullsats,
som kommer att bestämmas för införsel af spirituosa utrikes ifrån.
I förhoppning att drawback längre fram under Riksdagens lopp
måtte beviljas, samt att en hög tull sättes på utländska spirituosa,
anhåller jag emellertid om bifall till den af K. M. föreslagna högre
458
Den 28 Mars 8. m.
skatten, sedan numera R. o. Ad. beslutat afskaffande af de smärre
brännerierna.
Gr. Anckarsvärd: Den upgift, man vid bränvinslagstiftningen
har att lösa, synes mig nu som alltid vara dubbel, nerol, dels
att genom varans fördyrande hämma superiet, dels att vinna en
stor inkomst för Staten. Dessa båda ändamål synas mig svåra att
förena, isynnerhet sedan It. o. Ad. beslutat antaga K. M:s Propos.
i alside å tidens utsträckning för de större brännerierna, men deremot
h. o. ir. lemnat densamma å sido i fråga om de smärre,
hvarvid R. o. Ad. icke ens stad nät vid det af Utsk:t föreslagna
minimum af 100 kannor, utan höjt det till 300. Häraf upstår
för bränvinstillverkaren först och främst den stora olägenheten att
nödgas i förskott utgifva ett högst betydligt belopp, och äfven i
öfrigt torde hans hushållning ej komma att befinna sig särdeles väl
af detta arrangement. För närvarande eller vid den förra terminens
utgång funnos i landet 2,890 s. k. smärre bränvinspannor,
och dessa voro beräknade att efter den gamla skatten af 60 öre
lemna Staten två millioner Rdr. DA nu dessa äro afskaffade, hemställer
jag huruvida man kan tro, att samma qvantum bränvin som
förut skall komma att tillverkas. Man torde således vinna det ena
ändamålet, att förminska tillgången på denna vara och derigenom
supandet; men statsinkomsten blir deraf minskad i st. för ökad,
emedan det är på antalet tillverkade kannor, denna beror. Jag tror
det då icke vara rätt försigtigt att på samma gång beräkna det
belopp, man tror skall inflyta, till 8 millioner eller lV2 million
mera än under förra statsreglerinasperioden. Jag vet också sannerligen
icke hvarifrån man i närvarande tid skall få kapitaler för
de stora brännerierna. På dessa skäl, och då bränvinsskatten är
beräknad för så bestämda utgifter, att det vore högst vådligt,Jorn
den icke inflöte till det beräknade beloppet, vågar jag icke tillstyrka
R. 0. Ad. att gå längre än Utsk:t, utan anhåller om bifall
till dess förslag.
Hr Gripen stedt,[.Toli. Au g.: De betänkligheter, som blifvit
anförda mot bifall till K. M:s förslag, halva, såsom mig svnes,
af flere föregnle^talare blifvit så fullständigt vederlagda, att jag icke
behöfver derom vidare yttra mig. Jag vill blott i afs. å en af
dessa betänkligheter lemna några faktiska upgifter, nemi. i fråga
om insmugglingen af utländskt bränvin. Denna fara har i allmänhet
blifvit mycket öfverdrifven, ty alla fakta gifva vid handen att,
ehuru någon smugglingjalltid eger rum på vår södra kust, den dock
icke upgår till något så betydligt belopp, att derigenom kan upstå någon
anmärkningsvärd minskning i statsinkomsten. Jag har, för att
få reda härpå, lörskaffat mig två fullt tillförlitliga upgifter, den
ena på de konfiskationer af bränvin, som egt rum, och den andra
på beloppet af det bränvin, som blifvit exporteradt från Danmark.
Den förra visar, att under^dejsista 3 åren blifvit konfiskerade omkr.
10,000 kannor, men fördelade i mycket små poster. I Malmö t.
ex. var det 1,600 kannor, i 40 olika partier; i Helsingborg 5 ä
Den 2S Mars e. m.
459
6,000 kannor i mera än 150 poster, och på samma siitt å öfriga
orter. Det är endast sällan insmugglingen sker på större fastager
än en ankare eller halfankare, och detta ligger i sakens natur, ty
det går så till, att kärlet nedsänkes under vattnet och uptages sedan
af en annan. Tydligt är, att mycket mera bränvin, än det
som konfiskerats, blifvit insmuggladt, och upgiften från Danmark ger
anledning att tro detta belopp kunna sättas till 2 å 300,000 kannor;
men i jemförelse med 14 å 15 millioner kannor, sorn inom
landet tillverkas, torde äfven detta tal icke kunna tpises så särdeles
stort. Af ännu mindre betydenhet hr lönnbränningen, som icke
kan ega rum annat än under så svåra och betungande förh-.den,
att den icke är mycket att befara. Gr. Anckarsvärd har deremot
betraktat detina fråga ur rent financiel synpunkt, och trott det ur
sådan icke vara rådligt att höja skatten. Men det är just med
afs:de på Statens behof' af inkomst jag yrkar en sådan åtgärd.
Utsk:t liar visser), antydt, att blott genom en förändring i beskattningssättet,
då afgiften skulle utgå icke efter det beräknade tillverkningsbeloppet,
utan efter det upmätta qvantum af varan, en
betydlig tillökning i inkomst, motsvarande ungefär det belopp man
afser att åstadkomma, skulle upkomma; men detta antagande hvilar
på en premiss, som man icke kan helt och hållet lita på,
nemi. att de små brännerierna skulle hafva hittills afverkat 3 millioner
kannor mera än som upgifvits; och visserl. kan på ett eller
.annat ställe konstfärdigheten hafva varit ganska högt updrifven,
men icke får man vä! antaga, att den i allmänhet och öfverallt
stigit till en sådan höjd. Vare sig nu att, såsom B. o. Ad. beslutat,
de små brännerierna komma att försvinna, eller att de, enl.
Utsk:ts förslag, bibehållas, men under strängare kontroll och noggrannare
beskattning, så lärer väl en betydlig minskning i bränvinsproduktionen
blifva följden, och jag anser då nödvändigt att
det bränvin, som kommer att till förmiskadt qvantum tillverkas,
belägges med förhöjd skatt, på det Staten ej må gå miste om en
påräknad och nödvändig inkomst. Jag anhåller alltså om afslag å
Utslcts förslag och bifall till K. M:s Propos.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fr.: Om det af Utsk:t, föreslagna
minimum af 100 kannor blifvit bibehållet, tror jag visserligen, i
likhet med Gr. Anckarsvärd, att en förhöjning af skatten kunnat
verka derhän, att en stor del af de smärre brännerierna blifvit nedlagda
och således en förminskning i produktion och statsinkomst
upstått. Men efter det beslut, R. o. Ad. förut fattat, tror jag icke
så blir förhålet, utan ju dyrare bränvinet blir, desto större blir
ock statsinkomsten, alltid under förutsättning att skatten ej updrifves
till ett orimligt belopp. Jag anser dock afvigt, att man framdeles,
då tullfrågan förekommer till behandling fortgår på den bana,
som alla andra länder redan beträdt, att nemi vid export af bränvin
restituera den erlagda tillverkningsskatten. Om så sker, vet jag
icke hvarföre ej vårt land skulle kunna blifva eit bränvinsexporterande,
ty potatisen står åtminstone lika lågt i pris här som annorstädes,
och att så äfven är förhållandet med spanmålen, visar
460
Den 28 Mars e. w.
sig deraf, att vi redan exportera sådan. I denna förhoppning tillstyrker
jag att, såsom K. M. föreslagit, skatten bestämmes till 75 öre.
Gr. af Ugglas: Jag hör äfven till dem, som önska den högre
skatten. Genom It. o. Ad:s i §:n 2 fattade beslut om utsträckning
af bränningstiden, skulle nemi. ett bibehållande af den
förra tillverkningsafgiften innebära en skattenedsättuing. Jag vill
uplysa detta genom ett exempel. Ett större bränneri, med redskap
och i godt stånd, kostar ungefär 50,000 E:dr, hvarå ränta och
amortissement kunna beräknas till omkr. 10 proc. eller 5,000 Edr.
Om nu ett sådant bränneri kunnat under de hittills medgifna 2
månaderna af året afverka t. ex. 50,000 kannor, så måste hvarje
kanna bränvin bära en ränta af 10 öre. Då nu tiden blifvit utsträckt
till 7 månader, kan under dessa afverkas ett belopp af
175,000 kannor, och då kommer hvarje kanna att bära endast 2*/3
öre ränta, och således upstår en verklig skattenedsättuing af 72/3
öre. Det är egentligen, faran af förökad insmuggling, som man åberopat
emot bestämmande af en förhöjd skatt; men, såsom Hr Gripenstedt
här uplyst, torde dermed icke vara så farligt. Jag skulle
dock önska, att man på ministeriel väg kunde utverka den förändring
i de Danska föreskrifterna om drawback, att densamma icke
komme att erläggas förrän varan verkl. blifvit levererad i främmande
hamn. Hvad drawback för Svenskt bränvin beträffar, instämmer
jag h. o. h. med Frih Sprengtporten. Gr. Anckarsvärd har framställt
en annan farhåga, nemi. att, till följd af minskad tillverkning,
statsbrist skulle upkomma. Denna farhåga tror jag dock
icke är grundad. Möjligen kan under det första äret en och annan
afskriickas af den högre skatten, men då till följd deraf efterfrågan
snart måste blifva större än tillgången, så stegras priset, och man
återkommer således snart till det normala tillståndet. Jag anhåller,
i likhet med Hr Olivecrona, att §:n måtte bifallas, med förändring
af siffran 60 till 75.
Hr Eeutersvärd: Då icke mera än en talare yttrat betänkligheter
mot den förhöjda skatten, hade jag ej begärt ordet, om
jag icke varit reservant mot Utsk:ts beslut i detta fall. Jag instämmer
således5 med den siste talaren.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exc.
Hr Gr. och Landtm, att, i afseende å 19:de §:n, deri branvinstillverkuingsafgiften
blifvit föreslagen att utgå med 60 öre pr kanna,
yrkats dels bifall till §:n och dels bifall dertill med den förändring,
att nämnde afgift skulle, i öfverensstämmelse med K. M:s Propos.,
bestämmas till 75 öre per kanna; hvaruppå och efter det framställd
propos. å bifall till Utslcts förslag blifvit med nej besvarad, propos.
å bifall till §.n med ofvanberörde förändring gjordes och besvarades
med ja.
§. 20.
Den 28 Mera e. m.
Hr Hjärne: Denna § tarfvar någon förändring, till följe af
H. o. Ad:s förut fattade beslut i afs:de å ordet lermin.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Då R. o. Ad. redan
genom ett generelt beslut öfverlåtit åt det Sammansatta Ut.sk:t att
vidtaga de redaktionsförändringär, som blifva nödvändiga till toije
af de särskilda beslut, St:t i afs. å detta Betule fattat och kommer
att fatta, tror jag att man kan med all trygghet nu bilalla denna
§ och öfverlåta redaktionsbestyret äfven i afs. derå åt Utsk:t, savida
ett sådant nemi. behöfves.
g bifölls.
§ 21.
Äfven denna § godkändes.
§ 22.
Gr. af Ugglas: I denna g har Utsk:t i mom. 1 föreslagit
en förändring, då Utsk:t tillstyrkt att %o utöfver det belopp,
hvartill bränvinsbrännare anmält sig, må at honom tå tillverkas
mot samma afgift, som är bestämd för det öfriga. Det är visserligen
sannt, att bränvinsbrännaren icke kan på kannan beräkna
det qvantum bränvin han kan få af sin mäsk, men så stor skilnad,
som här är af Utsk:t antagen, kan väl icke komma att upsla. En
sådan öfverproduktion upkomroer, då man antager att den ej är
med flit åstadkommen, naturl. deraf, att varan i sista stund gifvetmera
än man från början beräknat, och är således en ren skänk
till bränvinsbrännaren, hvarföre han gerna kan betala derför. Jag
anhåller derföre om afslag å den af Utsk;t föreslagna redaktionen
af mom. 1 i denna §, samt om bibehållande af motsvarande mom.
i den gamla förordn.
Hr Hjärne: Vid 1854 års Riksd. insattes i förordntn ett
sådant stadgande, som Utsk:t nu föreslagit. Man ansåg då, på de
af Gr. af Ugglas anförda skäl, att, då tillverkaren icke kunde på
förhand beräkna hur mycket som kunde afverkas i månaden, han
skulle ega rätt att utan förökning i skatt tillverka l/lu utöfver det
anmidda beloppet. Men erfarenheten visade att sådant medförde 2
stora olägenheter, den ena att stadgandet missförstods nästan öfverallt
i hela riket, såväl af tillverkare och kontrollörer som af Konungens
Beflnde, och vid tillämpningen förorsakade mycket trassel;
den andra att, då det i allmänhet är föreskrifvet att afgiften skall
erläggas i förskott, det ifrågav:de stadgandet innebar en möjlighet
att eludera denna föreskrift. Vid sisth Riksdag ändrade R. St-.r
också på dessa skäl förev:de g i förordn. till den lydelse, som densamma
nu har och hvilken jag anhåller måtte bibehållas, då inga
nya förhållanden tillkommit, som kunna göra en förändring nödig.
Frih. Sprengtporten: Då man förut åberopat en större fri
-
/
46*2 Den 28 Mars e. m.
het i handteringen såsom ett skäl för de beslut, E. o. Ad. hittills
fattat i afs:de å denna stadga, kan jag icke inse hvarföre man ej
skulle medgifva producenten en sådan utsträckning, som Utsk:t här
föreslagit, då lör det törsta han sjelf deraf kan skörda fördel, och
för det andra Staten icke derigenom går i mistning af någon inkomst.
Jag anhåller således om bifall till Utskrts förslag.
Gr. Liljencrants: Det förefaller mig i sanning svårt att
utfundera någon grund, hvarföre Utsk:t här föreslagit denna förändring.
På sätt en annan talare redan uplyst, upstod verkligen
på den tid, då ett likartadt stadgande förefantis, mycken tvekan
huru detsamma skulle tolkas. Redan denna omständighet synes
innefatta ett tillräckligt skal att icke förändra det nuv:de stadgandet.
Detta torde vara så mycket mindre nödigt, som bränvinsbrännaren
har sig öppet att lör hvarje månad öka sin tillverkning
hur mycket han behagar, blott denna icke stiger öfver det bestäm
da maximum. Jag anhåller således, att nuvrde stadgande måtte
oförändradt bibehållas.
Frih. Raab: Jag kan icke finna någon annan olägenhet af
det af Utsk. framstälda förslag, än ett möjligen i någon mån ökadt
besvär för K. M:ts Befhtde. Deremot medför detsamma den fördelen,
att bränvinstillverkaren, som i alla fäll får lof att aflöna sitt
folk under hela tiden, kan tillgodogöra all den rudimateria han
har att tillgå, och detta utan någon förlust för Staten. Jag minnes
också ganska väl från den tid, då jag sjelf var bränvinsbrannare,
huru omöjligt det är att på förhand beräkna huru stort qvantum
bränvin kan af mäsken komma att utgå, och i synnerhet när
det är fråga om potates. Jag anhåller om bifall till Utsk:s förlag.
Hr Braunerhjelm, Ferd.: Lika med flere föreg:de talare
anser jag den af Utsk. gjorda förändring alldeles öfverflödig, och
endast, ledande till en möjlighet att kringgå förordms öfriga stadganden.
Att skatten för öfverskjutande tillverkning är satt något
högre än den vanliga, är så mycket nödvändigare, som endast derigenom
kan förekommas eiudering af stadgandet om afgiftens erläggande
i förskott. Jag får således anhålla om afslag å Utsk:s
förslag i denna punkt.
Gr. Liljencrants: Jag är i hufvudsakeu förekommen af
den siste talaren, men får dock fästa upmärksamheten derpå, att
ett sådant öfverskott i produktion, som här är i fråga, högst sällan
intrnfifar. I annat läll borde den väl hafva egt rum inom de
några och 20 brännerier, som finnas i Stockholms län, hvilket jag
dock icke kan erinra mig hafva varit fallet under de sednare åren.
Jag ser således icke någou nödvändighet att förändra det nuv:de
stadgandet.
Frih. Raab: Just den omständighet, som Gr. Liljencrants
anfört, att på sednare tider ingen öfverproduktion egt rum, bevi
-
Den 28 Mars e. m.
463
sar att denna högre afgift är ansedd som en alltför dryg straffskatt.
Den blir det så mycket mera, sedan skatten blifvit satt till
75 öre, då den nemi. utgör I8V2 öre, eller långt mera än man
kan räkna i vinst på kannan. Det strider helt och hållet mot de
sunda principerna för all näringslagstiftning att pålägga band, som
icke tjena någonting till och som icke medföra någon vinst hvarken
för Staten eller för den enskilde. Jag förnyar min anhållan
om bifall.
Hr Hjärne: Det kan icke annat än förvåna mig att den
siste talaren, som bör hafva så noggrann kännedom af dessa ämnen,
kan lägga så stor vigt på detta stadgande och benämna den förökade
afgiften en straffskatt. Om en bränvinsbrännare vill undvika
att få något öfverskott, så kan han ju anmäla sig för V5 högre
qvantum än hans bränneri egentligen är anlagöt för, emedan han
har rättighet att få restitution af '/, af skatten, såvida han icke
hinner tillverka mera. Att så verkligen tillgått, visar sig äfven af
upgifterna från BränvinsBvrån. Denna högre afgift synes mig således
ingalunda kunna kallas för en orättvis straffskatt, då ingenting
är lättare än att undvika densamma.
Frih. Sprengtporten: Jag erkänner, att det är att se
sakerna något mycket i rosenrödt att tala om frihet i bran vinstillverkningen
; men jag trodde dock afsigten vid denna Riksdag vara
att ur förordnm borttaga alla sådana hinder, som icke annat än
skada såväl Staten som den enskilde. — Såsom Hr Hjärne anmärkt,
kan visserligen den förhöjda afgiften undvikas derigenom
att man erlägger förskotlsafgiften för ett större qvantum än man
ämnar tillverka; men man må besinna, att dessa lörskottsafgifter
redan upgå till sådana belopp, att man väl kan blifva afskräckt
från hela handteringen af dem, sådana de redan nu äro.
Gr. af Ugglas: Jag vill blott till Frilnne Sprengtporten
och Raab framställa en fråga. Om det är rätt och billigt, att man
skall få för lika afgift tillverka l/l0 utöfver det anmälda beloppet,
hvarför skall man då stadna vid T/10 och icke utsträcka denna
gräns längre, t. ex. till V5? En öfverproduktion af linda till Vj0
kan nemi. icke upkomma af en händelse, utan inträffar säkerligen
med tillverkarens goda vetskap och minne.
Frih. Sprengtporten: För att besvara den fråga, Gr. af
Ugglas till mig framställt, får jag blott påminna att i alla de författmr,
der det är fråga om att bestämma ett remedium eller en
gräns, är det ganska svårt, om icke omöjligt, att precist träffa just
den rätta siffran, men denna svårighet utgör icke något skäl att
lemna det ifrågav:de förhållandet alldeles obestämdt.
Frih. Alströmer: Då det nu ifrågav:de stadgandet inga
lunda
kan anses vara af någon särdeles vigt och nödvändighet,
hvilket bäst bevisas deraf att ingen motion i ämnet blifvit väckt,
4t>i
Den 28 Mars e. m.
tror jag man ganska väl kan bibehålla motsvarande stadgande i
nu gällande förordn.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts afslutad, yttrade EL Exe.
Hr Gr:n o. Landtm., att i afs-de å den förev:de 22 §:ns 3 sednare
mont;t något yrkande icke blifvit framstäldt, men att deremot, beträffande
lata mom:t, yrkats dels bitall dertill och dels afslag derå
saint antagande af ett stadgande, sorn hufvudsakligen öfverensstämde
med Esta mom. af 44 §:n i den nu gällande Förordnm: och ville
H. Exc. först framställa särskild propos. å det lista mom. samt
sedermera göra propos. å de 3 öfriga montin.
Härefter framställdes propos. å bilall till det ifrågavide lista
mom. och besvarades med starka nej, blandade med ja, hvarefter
propos. på afslag å detta mom. samt antagande af ett med 1 mom.
af 44 § i nu gällande Förordn. hufvudsakligen öfverensstämmande
stadgande gjordes samt besvarades med starka ja jemte åtskilliga
nej; och förklarades ja nu hafva varit öfvervägande.
Då H. Exc. Hr Grin o. Landtm, härefter började att framställa
propos. ronde de 3 öfriga momm af §, anmälde sig och
yttrade
Hr Hjärne: Jag får dock hemställa, huruvida detta kan
anses blott som en redaktions-föriindring. ...
Sedan talaren här afbrutits utaf H. Exc. Hr Grin o. Landtm,
med erinran, att öfverläggningen angide §:n i dess helhet redan
förklarats fulländad, framställde H. Exc. propos. å bifall till de
ifrågavide momm, dervid svarades ja.
S 23.
Bifölls.
§ 24.
Frih. Sprengtporten: Det kan visserligen icke bestridas,
att det i denna § förekommande stadgande är ett ganska verksamt
medel att befordra utgående af den föreskrifna afgiften; men då
försummelse i detta alside ganska lätt kan inträffa utan eget förvållande,
t. ex. genom en uteblifven penningeremiss eller genom en
kommissionärs underlåtenhet, hemställer jag, om det icke vore skäl
att återremittera gm till Utskit, på det deruti måtte vinnas en
förändring, syftande till mildring i de väl stränga föreskrifterna.
Frih. Alströmer: Denna § innehåller ett särdeles mildt
stadgande i jemförelse med det förut befintliga, enl. hvilket bränvinstillverkaren
genom försummelse i afside å erläggande af skatten
förlorar icke blott sjelfva afgitten utan äfven rättigheten att bränna,
da han deremot enl. detta stadgande endast förlorar afgiften för
de dagar, under hvilka han försummat sig. Det är således en betydlig
-
Den 28 Mars e. m.
tydlig lindring till bränvinsbrännaretts fördel, och inom Utsk:t ansågs
denna eftergift t. o. m. alldeles för stor. Att lian icke får i
sådant fall tillgodoräkna sig restitution för underklänning, är alldeles
nödvändigt, emedan han eljest kunde med flit försumma att
erlägga skatten, och sedan bränna så mycket mindre, hvarföre han
då erhölle restitution. Jag anhåller om bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. af Ugglas: Såsom den föreg:de talaren redan uplyst,
har genom denna § en betydlig lindring blifvit bränvinstillverkarne
beviljad. Att något ansvar måste finnas för begångna försummelser
i afs:de å skattens erläggande, är naturligt, emedan eljest många
skulle kunna försöka att kringgå förordmn och bränna utan att i
föreskrifven tid hafva erlagt skatten. Jag anser således, att ingen
ändring bör göras i §:ns lydelse, sådan Utskrt nu upställt densamma.
Frih. Sprengtporten: Jag finner, att jag förbisett, att
den 24:de §:n undergått en förändring, till följe af hvilken min
anm. icke vidare är af behofvet påkallad. Jag får således återkalla
densamma.
§ bifölls.
S§ 25, 26 och 27‘.
Bi föllos.
$ 28.
Frih. Tersmeden: Jag tror att Utsk:t vidtagit en ganska
betänklig åtgärd, då det föreslagit nedsättning af kontroilörernes
arfvoden. Om det kontrollsystem, som hittills i- allmänhet lemnat
ganska lyckliga resultater, skall kunna fortfarande uppehållas, så
är det nödvändigt att aflöningen icke allt för mycket inknappas.
Det är för Landshöfdingarne af största vigt att kunna besätta de
ifrågav:de platserna med personer, på hvilkas heder de kunna fullkomligt
lita. Det är visserligen sannt, att i allmänhet många flera
sökande anmäla sig än platserna äro, men det har också ganska
ofta inträffat, att Landshöfdingarne, för att lå fullt pålitliga personer,
måst gå utom kretsen af de sökande; och ännu mera torde
det blifva förhållandet, om arfvodet bestämmes lägre än dei hittills
varit. Jag får således anhålla, det 11. o. Ad. ville besluta att bibehålla
kontroilörernes arfvoden sådana de genom den gamla författmn
äro bestämda, nemi. till minst 5 och högst 10 rdr om dagen,
i st. f. minst 4 och högst 8, som Utsk:t här föreslagit.
Gr. Liljencrants: Jag anhåller att få helt och hållet in
stämma
med den siste talaren. Om också ett maximum af 8 rdr
kan synas någorlunda tillräckligt, så visar dock föreg:de års erfarenhet,
att den minsta aflöning, som kommer i fråga att tilldelas
kontrollör, är 6 rdr. Den svårighet för Landshöfdingarne, som
H. IV. 30
Den 28 Ma rs e. m.
Frill. Tersmeden omnämnt, är verkligen ganska betydlig. Förra
året anmälde sig inom Stockholms län 52 personer till kontrollörsplatser,
och af dessa blefvo 22 använda; men jag skulle hafva
slädnät i ganska stor förlägenhet, om jag behöft bland de återstående
30 ytterligare taga rätt många, emedan bland dem många
voro mig alldeles okända, andra kanske mindre lämpliga. Det är
nemi. icke nog, att en person är i allmänhet aktningsvärd eller
att mot honom ingenting egentligen finnes att anmärka; för att
kunna antaga någon till kontrollörsbefattning, bör man antingen
sjelf känna personens både heder och duglighet, eller åtminstone
genom särdeles tillförlitliga intyg vara derom förvissad. Jag får
derföre anhålla, det, R. o. Ad. ville bibehålla kontrollörsarfvodena
vid deras förra belopp af minst 5 och högst 10 rdr.
Frih. Alströmer: Jag gillar helt och hållet den af föreg:de
talare uttryckta åsigt, att den hushållning, Utsk:t här föreslagit,
icke är på sin plats, och jag sökte äfven, i hvad på mig ankom,
inom Utsk:t motarbeta den åsigt, som der gjorde sig gällande;
men motståndet var der så öfvervägande, att de talande skäl, som
anfördes, icke kunde göra sig gällande mot majoriteten. Jag skulle
derföre tro det tjenligaste vara att antaga det af Utsk:t föreslagna
minimum, men deremot bibehålla det hittills varande maximum af
10 rdr. Som jag tror det vore lättare att få ett sådant stadgande
antaget, hemställer jag till de föreg:de talarena, om de icke skulle
vilja förena sig med mig derom.
Hr Olivecrona: Pä sätt min vid Betänk:t fogade reserva
tion
utvisar, tillhörde jag inom Utsk:t den minoritet, som ansåg
isynnerhet det nuvule maximum böra bibehållas vid 10 rdr, om
också man kunde medgifva en nedsättning af minimum till 4 rdr.
Det kan nemi. mången gång för Hrr Landshöfdingar upstå ganska
stor svårighet att med fullt skicklige, redlige och pålitlige personer
besätta dessa kontrollörsplatser, hvilka redan genom sin beskaffenhet
äro odiösa; och om man besinnar, att de personer, hvilka engageras
såsom kontrollörer, måste lemna sina hem och vanliga sysselsättningar,
för att på en annan ort i flera månader öfvervaka
bränvinstillverkningen, skall man säkerligen icke finna ett dagtraktamente
af 10 rdr öfverdrifvet. Skall man till dessa befattningar
kunna få fullt qvalificerade personer, så bör man också hafva att
erbjuda dem en någorlunda skälig ersättning Jag får således på
dessa samt förut anförda skäl anhålla om bifall till §:n på det sätt
Frih. Alströmer föreslagit, att minimum må sättas till 4 och maximum
till 10 rdr, i hvilket fall det torde blifva lättare att åvägabringa
öfverensstämmelse i beslut, i händelse återremiss skulle blifva
af de öfriga Stånden besluten.
Gr. Liljencrants: Jag skulle visserligen gerna vilja foga
mig efter de 2 siste talarenas upmaning att gå in på bestämmande
af 4 rdr såsom minimum och 10 som maximum; men jag får fästa
deras upmärksamhet. derpå, att, genom fixerande af ett så lågt mi
-
Pen S8 Mari e m.
nimum, vederb:de, som skoia bestämma arfvodenas belopp, komma
i en ganska obehaglig och odiös ställning, och att deras åtgärder
lätt kunna få en anstrykning af godtycklighet, som ingalunda kan
vara angenäm. Jag skulle derföre helst hafva sett, att minimum
blifvit höjdt till fi rdr; men då detta icke synes hafva utsigt för
sig, önskar jag åtminstone, att de hittillsvarande beloppen må bibehållas.
Hr Reutersvärd: De förebråelser, Utsk:t, för denna § fått
här upbära, träffa icke R. o. Ad:s ledamöter derinom, emedan dessa
icke tillhörde den åsigt, som der gjorde sig gällande. BondeStits
ledamöter yrkade 3 och 6 Rdr, men en af dem höjde beloppen
till 4 och 8, och med honom förenade sig då hans ståndsbröder.
För egen del har jag ingenting emot att, såsom Gr. Liljencrants
föreslagit, bibehålla de nuv:de beloppen.
Hr Ribbing, Arvid: Om det af Utsk:t här föreslagna
stadgande antages, så blir följden deraf en ny reglering af briinvinskontrollörernes
arfvoden öfver hela riket, hvilken skulle komma
att medföra ganska stora svårigheter. Det är också ej särdeles
bra att alltför ofta göra ändringar i förordmne, isynnerhet då nu
riksdagarne återkomma så ofta. Jag anhåller derföre, att Bet:det
måtte i denna punkt återremitteras, på det Utsk:t må göra sitt
förslag i öfverensstämmelse med det uuv:de stadgandet.
Efter härmed slutad öfverläggning, yttrade H. Exc. Hr Gr.
o. Landtm, att, i afseende å den nu förev:de 28:de §:n, yrkats dels
bifall dertill och dels att, med godkännande af <§:n i öfrigt, den
nu gällande bestämmelsen rörande kontrollörsarfvodet måtte bibehållas,
eller att nämnde arfvode skulle utgå med minst 5 och högst
10 Rdr om dagen, hvarförutan en ledamot begärt att, med bibehållande
af den nuv:de maximibestämmelsen, eller 10 Rdr, minimum
skulle, på sätt Utsk:t föreslagit, sättas till 4 Rdr.
Härefter framställdes propos. å bifall till §:n i oförändradt
skick, dervid svarades nej jemte ett eller annat ja, hvaruppå propos.
gjordes om godkännande af §:n med den förändring, att kontrollörsarfvodet
bestämdes till minst 5 och högst 10 Rdr om dagen, samt
besvarades med många ja tillika med några nej; och förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
§ 29.
Bifölls.
§ 30.
Frih. Tersmeden: Jag hemställer till H. Exc. Hr Gr. och
Landtm., om icke i sammanhang med denna § borde föredragas och
468
Den 28 Mars e. aa.
behandlas det af Utskit nederst å sid. 19 i Betidet gjorda tillstyrkande
i afside å öfverkontrollörernes arfvoden.
I anledning häraf tillkännagaf H. Exc. Hr Gr. och Landtm,
att han hade ämnat siirskildt föredraga Utsk:ts af Frih. Tersmeden
omnämnda förslag efler det pröfningen af den 30:de §:n försiggått;
hvarefter H. Exc. hemställde, huruvida R. o. Ad., med förbehållen
rätt att fatta särskildt beslut rörande ifrågakomna förslag, behagade
godkänna den nu föredragne gen.
Ropades ja.
Sedermera föredrogs Utskrts å pag. 19 förekommande, ofvanomförmälda
förslag.
Hr Silfverstolpe, Fredrik Otto: Afven utan afs:de A
It. o. Adis beslut i fråga om kontrollörernes arfvoden, hade jag
ämnat yrka afslag A Utsk:ts hemställan om en und. skrifvelse i
denna syftning. Öfverkontrollörens befattning är icke blott ganska
vigtig och maktpåliggande, utan äfven högst ansträngande och besvärlig,
isynnerhet som bränningstiden inträffar under en årstid, då
det är både svårt och obehagligt att färdas på landsvägarne, hvilket
dock är för honom oundvikligt nästan dagligen. Den resekostuadsersättning,
han hittills fått åtnjuta, torde ingalunda vara öfverdrifven,
lika litet som dagtraktamentet; och jag anhåller derföre, att
R. o Ad. ville afslå Utsk.-s hemställan om den und. skrifvelsen.
Frih. Tersmeden: Jag är af Hr Silfverstolpe förekommen och
instämmer med honom i begäran om afslag å Utskits framställning.
Frih. Alströmer: Alven jag anhåller om afslag, hufvudsakl.
på den grund, att då i 30:de §:n säges, att öfverkontrollörernes
arfvoden och resekostnadsersättning skola bestämmas af K. M„ det
icke är lämpligt att på samma gång i en und. skrifvelse till K.
M. upgifva ett visst belopp.
Hr Olivecrona: Jag har icke deltagit i Utsk:ts beslut att
tillstyrka den und. skrifvelsen i detta ämne, och får med Hr Silfverstolpe
instämma i yrkande på afslag.
Uppå härefter gjord propos. blef Utsk:ts förev:de förslag utaf
II. o. Ad. afslaget.
§g:ne 31, 32 och 33.
Biföllos.
§ 34.
Hr Hjärne: Utsk:t har i denna g tillsatt orden: »på tillverkningsstället»
Detta tillägg torde vara fullkomligt onödigt, då
ordningsstadgan innehåller ännu mera speciella föreskrifter, emedan
I) en 28 Mars e. m.
der står att bränvinet skall upmätas och profvas i sjelfva spritrummet.
Jag tror således att dessa båda ord kunna utan olägenhet
utgå.
Frih. Alströmer: Det kail varn fullkomligt likgiltigt, om
de båda ifråga vide orden stå der eller icke; men jag kommer ganska
val ihog hvarföre de inflöto. I orduingsstadgan står nemi att »allt
bränvin skall mälas och prof ras i tprilrummeln, och dervid anmärkte
en af Utskits ledamöter, att rict »åge ut, som gällde denna
föreskrift allt möjligt bränvin, antingen det vore tillvei-kadt i Sverige
eller ej.
§:n godkändes med uteslutande af orden »på tillverkningsstället».
§ 35.
Frih. Tersmeden: I denna g har Utsk:t föreslagit en förändring
af den ersättning, som skulle lemnäs vittnena, i det densamma,
i stället för att, som hittills, vara bestämd till 2 Hdr, skulle komma
att variera mellan 1 och 2 Rdr. Visserligen äro arbetslönerna i
olika delar af landet något olika, men med afs:de å de egenskaper,
ett sådant vittne bör ega, torde 1 Rdr Rmt vara en nog ringa
ersättning. Detta stadgande, enligt hvilket ersättningen skulle till
sitt belopp bestämmas af sockennämnden, blefve också ett ypperligt
tillfälle för tvister derinom. Jag anhåller derföre hos H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, om propos. på bibehållande af det stadgande, som
i den nu gällande förf. finnes.
Gr. Liljencrants: Jag är af den siste värde talaren före
kommen,
och får med honom helt och hållet förena mig. Vid 1853
års riksdag bestämdes vittnesersättningen till 1 Rdr, jag minttes ej
rätt om det var rgs eller bko; men detta ansågs vid sednaste
Riksdag vara för ringa och höjdes derföre till 2 rdr rmt. Frih.
Tersmedeu har redan antydt, att för ett sådant vittne fordras andra
egenskaper än de, som äro att finna hos vanliga arbetare, och att
sålunda de i orten gängse arbetslönerna ej lämpligen kunna tagas
till måttstock vid bestämmande af arvode åt ifrågav:de vittnen.
Hr Hjärne: Jag får helt och hållet instämma med de båda
fö.reg:de talarne. Man bör ihogkomma att vittnets egentliga upgift
är att vara kontrollör på kontrollöret) och att se till. det iuga särskilda
öfverenskommelse)- kunna ingås mellan tillverkaren och kontrollören.
Man bör således icke tvinga socknemänuen att taga till
vittnen sådane personer, som äro det blott pro forma. Jag vill
också göra en annan anmärkning, nemi. emot l:sta mom. i denna
g, der Utsk:t föreslår att sådant vittne skall utses särskildt för
hvarje termin. I den nu gällande förf. menas med termin tiden
från den 15 Oktober till den 15 December, samt från 15 Januari
till 15 April. I Utsk:ts nu framlagda förslag menas åter med termin
detsamma som månad. Det kan väl icke vara Utsk:ts mening,
470
D sn 28 Mars e. m.
att vittnena skola utses särskildt för hvarje månad. Jag föreslår
derföre, att i stället för ordet termin insattes ordet brännneri, då
meningen blir öfverensstämmande med hvad som nn iir stadgadt.
Jag anhåller om propos. på denna lilla förändring.
Hr Reutersvärd: Skälet, hvarför Utsk:t icke bestämde er
sättningen
för vittnena närmare än till 1 å 2 Rdr, var den uplysning,
som lemnades, isynnerhet från BondeSt:t, att man i landsorten
kan med största lätthet få personer, som mot 1 rdr gerna
åtaga sig att en eller annan timma om dagen öfvervara npmätnin- .
gen i bränneriet. På en ort hade t. o. in. så många sökande anmält
sig, att det hölls en ordentlig entreprenadauktion, oell man
beslöt använda öfverskottet. till kommunens fattiga. Jag tror således
att R. o. Ad. kan ganska väl bifalla Utskrts förslag.
Hr Ribbing: Enligt den lydelse, som nu är föreslagen, skulle
det icke kunna vara samma vittne vid mera än ett bränneri. Detta
är väl icke meningen, och jag hemställer derföre, att det må vara
Utsk:t öppet att häruti göra förändring.
Hr Hjärne: Om det icke finnes något annat skäl att åberopa
emot det af mig framställda förslag, så tror jag, att det Högloft.
Ståndet är oförhindradt att antaga detsamma; ty det är klart
att, då ordtiingsstadgan föreskrifver att upmätningen skall förrättas
vid dagsljus, och denna förrättning således ej gerna kan börja förr
än kl. 8 på morgonen, samt räcker till 12 å t på dagen, det är
alldeles omöjligt för ett vittne aft biträda vid tvenne eller flere
brätmerier.
Hr v. Axelson, Georg Julius: Jag vili blott, med sfs.
å Hr Hjärnes sista yttrande, uplysa honom, att i Skåne har ett
och samina vittne tjenstgjort vid tvenne brännerier samtidigt.
Frih. Alströmer: Jag måste erkänna riktigheten af Hr Hjärnes
anm. och förbiseendet hos Utsk:t, då detta bibehållit ordet termin,
hvilket verkligen innebär en tvetydighet. Likväl tror jag iclke
att det af Hr Hjärne föreslagna uttrycket: »för hvarje bränneri»
är särdeles lämpligt, emedan det då saknas all tidsbestämmelse för
vittnens utseende. Det kunde således hända, att ett vittne ansåge
sig utsedd för obegränsad tid, då dock meningen torde vara att
utse sådana för bränniugsterminen. Jag anser således rättast att
återremittera äfven denna g lill Utsk:t, särdeles som Utek:t fått i
updrag att göra åtskilliga andra redaktionsförändringar.
Frih. Raab: Denna fråga är visserligen i sig sjelf af ringa
vigt; men jag nekar dock ingalunda, att Utsk.-t gjort ganska rätt,
då det föreslagit en latitud af I å 2 Rdr, emedan det vä! i
allmänhet på landet är mycket lätt att få närboende vittnen, sorn
gerna mot en ringa ersättning uppehålla sig några timmar om dagen
i bränneriet, men det deremot kan på ett eller annat ställe
D en 28 M ars e. m.
471
vara nödigt att på allägsnare håll upsöka passande personer till
vittnen, i hvilken händelse ersättningen billigt vis måste blifva större.
Gr. Liljencrants: Om det skall anses nödvändigt att lemna
en sådan latitud, som Utsk:t föreslagit, så borde åtminstone tillsättandet
af vittnen icke öfverlemnas åt sockennämnden, såvida man
icke vill ha nöjet att se, huruledes dessa platser skola efterfikas
och föranleda sexor och tillställningar af konkufrenterne. Då bränningstiden
numera är så lång, blir det. verkligen icke en så obetydlig
# skilnad, om vittnena få 1 eller 2 rdr om dagen, och det kan då
verkligen löna mödan att göra ett litet kalas för sockennämnden,
för att stämma den till sin fördel. Men då det skulle medföra
svårigheter att göra en förändring i afstde å den myndighet, af
hvilken vittnena skola utses, tror jag det vara bäst och lämpligast
att bibehålla stadgandet, sådant det finnes i den torra förordningen,
helst som de fall, då ett vittne kan vara belåtet med mindre
än 2 rdr, ytterst sällan inträffa.
Hr Reutersvärd: Gr. Liljencrants’ betänkligheter torde
förfalla, då man icke kan antaga annat än att kontrollören skulle
ärligt förfara; ty Hr Gr:us förutsättning h v ilar pä denna grund.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Enligt nu gällande
förordning utses vittnena på landet af sockennämnden, och i stad
af Borgerskapets Äldste. Således har ingen förändring skett uti
sättet för dessa personers utväljande, utan förändringeu består endast
deruti, att sockennämnden skall ega bestämma beloppet af arfvodena
för dem, efter sig företeende omständigheter. Då denna myndighet
utan tvifvel är den, som bäst är i tillfälle alt känna förhållandena,
och således bör lämpligast kunna på ett billigt sätt
besluta om nämnde arfvodens belopp, samt dessutom förekommer
att i denna punkt ingen skiljaktighet synes hafva egt rum inora
Utsk:t, så anhåller jag om bifall till Utsk:ts förslag.
Sedan öfverläggningen nu ansetts fulländad, yttrade H. Exc.
Hr Gr. o. Landtm., att derunder yrkats, beträffande l:sta inonnt,
af Hr Lljärne, att ordet »termin» måtte utbytas emot ordet »bränneri»,
och af Frih. Alströmer, att rnomrt måtte återremitteras, samt,
hvad åter (i:te mom. anginge, dels bifall dertill och dels att samma
dagtraktamente, som enligt nu gällande förordning vore bestämdt
för vittne vid förrättning i bränneri, eller 2 rdr, jemväl
hädanefter skulle detsamma tillkomma; hvaremot någon anmärkning
vid de öfriga monna icke förekommit; och skulle, med anledning
af de emot särskilda delar af §:n gjorda anmärkningarne,
jemväl särskilda propos:r framställas ang:de l:sta och 6:te momenten,
samt sedermera de öfriga, utan anmärkning lemuade, mounteu
blifva föremål för en och samma propos.
Efter det Hr Hjärne begärt ordet och förklarat, att han förenade
sig med Frih. Alströmer i begäran om återremiss af l:sta
472
Den 28 M»rs e. m.
iiiom:t, biet propus, derå frarastäld och roed ja besvarad; hvarefter
gjordes propos. å bifall till ti:te morn., saint besvarades med många
ja jemte åtskilliga nej, och förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Slutligen framstäldes propos. å godkännande af de öfriga
mom:n och besvarades med ja.
8 36.
Gr. af Ugglas: Min mening kan icke vara att på något
sätt motsätta mig antagande af denna §. Jag vill blott uttrycka
den önskan, att någon större upmärksamhet och mera omsorg måtte 0
lemnäs åt vigten af att erhålla bättre instrumenter för bränvinets
mätning och profning, hvarigenom någon besparing kunde vinnas
i de dryga kostnaderna för kontrollen, hvilka, som bekant är, för
närvrde gå till flera hundra tusen rdr om året.
Härefter blef propos. å bifall till g:n framställd och med ju
besvarad.
§§ 37, 38 och 39.
Biföllos.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, huruvida R. o. Ad.
behagade upskjuta den vidare pröfningen of det nu förev:de förslaget
till nästa plenum och åtskiljas efter skedd bordläggning af
inkomna UtskottsBetäuk:n.
Ropades ja.
Härefter anmäldes och lades på bordet Allm. Besvärs- o»
Ekon.Utsk:ts nedannämnde Mern. o. Betänkrn, nemi.:
N:o 50, i anledn. »f återremiss utaf Betänk. N:o 3;
N:o 51, i anledn. af återremiss utaf Betänk. N:o 12;
N:o 52, i anledn. af återremiss utaf Betänk. N-o 20 ;
N:o 53, i anledn. af återremiss utaf Betänk. N:o 29;
N:o 54, i anledn. af väckt motion angule nya oeh fullständigare
föreskrifter röfide rotedelegare3 skyldigheter att förvara rotekista
m. m.;
N:o 55, i anledn. af väckt motion om upsättande i Carlskrona
af en ständig värfvad båtsmanstrupp;
N:o 56, i anledn. af väckt motion om ändring i K. Brefvet
den 25 Aug. 1800, i fråga ora fördelningen särskilda rusthålls—
delegare emellan af ansvaret för rustningshästens vård och skötsel;
N:o 57, i anledn, af väckt, motion om förändrad behandling,
af frågor om ansvar för vanskötsel af rusthäst, samt om uphörande
af visitationer å rusthästarne;
N.o 58, i anledn. af väckt motion derom, att Ronneby köping
måtte bestämmas tilt rendez-vous-plats för Ronneby sockens
båtsmän; samt
N:o 59, i anledn. af väckta motioner om dels revision af, dels
särskilda ändringar uti K. Mils Nåd. Instruktion af den 10 Nov.
Den 30 Mer». 4T3
1855 för Landshöfdingarne i Rikets Län, sunn (le vid LäasStyrelserna
anställde tjenstemän.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. 10 e. tn.
Jn fidem,
O. Krakel.
Fredagen den 30 Mars 1860.
Plenum kl. G e. ra.
H. Exc. Hr Gr:ii o. Landtm, tillkännagaf, att till R. o. Ad.
blifvit öfverlemnadt ett antal inträdeskort till K. Yete«skapsAkad:s
sammanträde för årshögtidens firande i morgon kl. 6 e. m. ä Stora
Börssalen, och anmodade de Ledamöter af Ståndet, hvilka önskade
af dessa inträdeskort sig begagna, att anmäla sig hos Riddarhus*
Fiskalen.
Föredrogs ett från Ilögv. PresteStåndet ankommet prot.-ntdr.
N:o 227, hvaraf inhemtades, bland annat, att nämnde. RiksSlånd
inbjudit R. o. Ad. att biträda åtskilliga af PresteStåndet vidtagna
redaktionsförändringar uti det af R. o. Ad. antagna förslag till R.
Stms underd. skrifvelse till K. M. angtde Sveriges och Noriges
ömsesidiga förhållanden; och var prot:s-utdr:t bifogad t ett exemplar
af det utaf PresteStåndet sålunda antagna skrifvelse-förslaget.
Sistnämnde förslag uplästes och hade följande lydelse:
S. A. K.
Under den tidrymd af nära ett halft århundrade, sorn förflutit,
sedan Föreningen stiftades emellan den Skandinaviska Halföns 2:tie
folk, och under det, genom denna Förening och den deraf npkomna’
fastheten i deras yttre politiska ställning, tillfälle blifvit dem be*
redt, att, i ostördt lugn, hvart för sig, fullfölja arbetet för sin inre'
utveckling, har tillika ett närmare bestämmande af de förhållanden,
hvilka är,o för de begge rikena gemensamma, visat sig allt mera
nödvändigt för upnåendet af det med Föreningen afsedda ändamål t
att åt 2:tte stambeslägtade, af naturen genom ländernas läge förenade
folk, de der ega så mycket gemensamt i religion, seder, språk
och andra förhållanden, gifva trygghet mot yttre faror, under det
de, med bevarad full rätt att sjelfständigt hvart för sig beslut*
474
D eii 30 Mars.
öfver egna angelägenheter, i inbördes endrägt och förtroende verka
för befordrande af gemensam styrka och förkofran.
De politiska förvecklingar, som under den sednaste tiden inträffat
i Europa, bland hvilka nägra temligen nära berört Kalfön,
samt de framställningar, hvilka så väl i sammanhang med dessa
händelser som eljest blifvit gjorda af främmande makter, hafva
ytterligare ådagalagt nödvändigheten af de unionela förhållandenas
ordnande på ett sätt, som fullt betryggar de begge Skandinaviska
ltikenas ställning.
Oaktadt de försök, som tid efter annan blifvit gjorda till
vinnande af detta mål, dels genom den för mera än tjugu är tillbaka
nedsatta UnionsKomiténs för E. K. M. framlagda förslag till
ett nytt fullständigt Föreningsfördrag, dels genom de sedermera af
särskilda Komitéer utarbetade förslag till reglering af de angelägenheter,
som äro eller kunna vara för de båda rikena gemensamma,
har likväl ordnandet af dessa angelägenheter hittills icke vunnit
den utveckling, som man kunnat önska och vänta. De på allmänna
internationela rättsgrundsatser byggda förslag till reglerande af handels-
och rättsförhållandena de förenade rikena emellan, som UnionsKonungen,
med vaksam omsorg om begge rikenas väl, för deras
representativa församlingar framlagt, hafva af Noriges Storthing
blifvit afslagna — ett afslag, som svårligen kan annorlunda förklaras
än genom ett missförstånd eller ett misstroende å Noriges
sida, som 1?. St:r, i medvetande af sina afsigters redlighet och af
den välvilliga eftergifvenheten för framställda fordringar, sedan
grundlösheten af yttrade farhågor för sträfvandet efter en höghetsrätt
öfver Norige blifvit till fullo ådagalagd, hade haft skäl att tro
vara för alltid försvunnet. Det af den Svenska oell Norska Kommissionen,
för hvilken E. K. M. sjelf såsom Kronprins täckts föra
ordet, framställda förslag till ordnande af Sveriges och Noriges
gemensamma stridskrafter har viii föranlåtit vidtagandet af åtskilliga
åtgärder i och för försvarsväsendet, men ännu ieke ledt till antagandet
af en gemensam plan för de båda rikenas försvar eller till
det fastställande af de till detsamma hörande gemensamma bestämmelser
genom lag, som, under ofvan antydda politiska förhållanden,
med mera skäl än någonsin bör blifva föremål för ömsesidiga ötverenskommelser.
I 25 § af Konungariket Noriges Grundlag förefinnes
jemväl ännu ett hinder för E. K. M:s rätt att vid inträffande
behof använda de unionela stridskrafterna, som, så länge det qvarstår,
icke medgifver det gemensamma försvarets fullt ändamålsenliga
ordnande.
Dessa förhållanden, i sammanhang med de från Noriges sida
tid efter annan gjorda framställningar om förändring af de vid
Unionens grundläggande vidtagna bestämmelser — i hvilket afs:de
må nämnas dels den redan bifallna begäran om utbytande af den
sinnebild, som Unionens Stiftare gifvit för föreningen af de begge
rikenas lörsvarskrafter till sjös, dels förslaget om ett annat sätt för
behandling af diplomatiska ärender, dels frågan om förändring af
Konungens titel och namnchiffer, — synas gifva styrka åt det antagande,
att Föreningens betydelse icke blifvit i båda länderna på
Den 30 Mars.
i: t>
lika sätt upfattad, oell att sålunda, i st. f. det närmande i gemensamt
försvar oell den tillgång till ömsesidiga handelstörinåner samt
lättade förbindelser i öfrigt, som, med orubbadt bevarande af hvartdera
rikets sjelfständighet och frihet, skulle, enl. det i vårt land
gällande föreställningssätt, befrämja bådas gemensamma val, framställa
sig önskningarne inom Norige snarare så, som syftade de
till e*t aflägsnande i unionelt hänseende, hvilket, om det vunne
fullbordan, skulle innebära en förändring af den real-union. som
nu, i enlighet med Stiftarens afsigt, eger rum melbin de båda rikena,
till eli union, som egde sitt enda föreningsband i den regerande
Konungens person.
För undanrödjande eller förmedlande af de sålunda angifna,
olika åsigterna af Föreningens betydelse, och för att den grundåsigt,
från hvilken Unionens stiftelse utgått, må kunna i båda länderna
orubbad bevaras, samt på det att föreningen må kunna, på
den gifna grundvalen, vidare utvecklas, stärkas oell försäkras mot
följderna af möjliga meningsbrytningar, skulle o t v i f v e 1 a k t i g t en
öfverläggning emellan dertill af E. K. M. kallade Svenske och
Norske män rörande de angelägenheter, som gemensamt angå de
begge rikena, och ronde de förhållanden, som vid Föreningens stiftande
lemnats obestämda eller mindre klart uttryckta, vara af behofvet
påkallad. R. St:r föreställa sig, att på grund af ett sålunda
utarbetad t förslag förändringar i unionsvilkoren böra, utan intrång
i någotdera rikets sjelfständighet, sådan densamma blifvit i Unionsakterua
stadgad, afse befordrandet af den tydlighet och bestämdhet
i formerna för Föreningen, som, derest dess stora, för båda folken
välsignelserika ändamål skall upnås, måste vara af en oeftergiflig
nödvändighet påkallad. För biläggandet af de menings-söudringar,
sora i gemensamma angelägenheter kunna upkomma mellan de båda
rikenas representationer, synes ock en stadgad form böra finnas, i
kraft af hvilken representanter från båda rikena kunna sammanträda
och med begges rätt afgöra frågan.
Bland de ämnen, som vid den af R. St:r sålunda nödig ansedda
revision af föreningsfördraget synas förtjenta af synnerlig upmärksamhet,
tillåta sig R. St:r attupgifva: Konunga-,Thronföljareoch
Förmyndare-vals anställande; Inlerims-styrelsens sammansättning
och verksamhet; UniousKonungens dispositionsrätt öfver arméen och
flottan, samt försvarsverkets skyndsamma ordnande efter gemensam
plan; grunderna för utgörandet af bidrag till gemensamma utgifter;
inrättandet af och formen för en unionel representation för vissa
ärenden behandling, m. fl.; och torde, med afs:de å den sålunda
föreslagna revisionen af de unionela förhållandena i statsrättsligt
hänseende, dessa böra, för det närvrde och under afvaktari af de
förändringar, denna revision må kunna föranleda, lemnäs orubbade
i det skick, hvari de befinna sig enl. nu gällande stadgar.
R. St:r anhålla fördenskull ! underddiet, det E. K. M. mätte
täckas dels genom en af Svenske och Norske män bestående Komité
eller på annat sätt låta verkställa revision af stadgarne för föreningen
emellan Sverige och Norige, och upgöra förslag till nytt
fullständigt föreningsfördrag, samt derefter till R. St:r och Noriges
4M
t)«n 30 Mars.
Stort liing aflåta Nåd. Propos. tued förslag till fullständigt ordnande
af förenings-i örhål lundena de båda rikena emellan* dels ock, då E.
K. M. så lämpligt finner, vidtaga åtgärder till förverkligande af
R. St:rs önskningar ang:de antagandet af stadgandet) till ordnande
af de ömsesidiga handels- och rättsförhållandena emellan de förenade
rikena.
Sedan ofvanomförmälda fråga om revision af fören i ugsförd rågen
emellan Sverige och Norige blitvit hos H. St:r väckt, hafva 11. Stir
inhemtat, att Noriges nu församlade Storthing för dess del beslutat
uphäfvande af StåthållareEmbetet, till hvilket, enl. 14 § af Noriges
Grundlag, E. K. M. eger att utnämna antingen en Norrman eller
en Svensk. Detta stadgande har af Noriges förening med Sverige
betingats och, till följd af densamma, medelst underhandlingar
mellan Sverige och Norige, i sistnämnde lands Grundlag influtit,
och såväl härigenom, som med alside på dess innehåll, är det
otvifvelaktig! en bestämmelse ronde Föreningen mellan Sverige och
Norige, hvilken bör behandlas i den ordning, som för handläggning
af unionela ärender blifvit bestämd. Dä li. St:r emellertid
funnit sig böra hos E. K. M. i underdihet anhålla om vidtagande
af åtgärder för revision och fullständigande af föreningsstadganderna
mellan Sverige och Norige, och, för den händelse E. K. M. täckes
å denna lt. Stms anhållan flista Nåd. afside, lämpligast synes vara
att, under alvaktan på de förändringar revisionen må föranleda, de
förenade rikenas nuv.-de inbördes förhållanden i stats-rättsligt hänseende
icke förändras, få 11. St:r i underdihet anhålla, att den af
Norska Storthinget för dess del beslutade ändring i Noriges Grundlag,
hvarigenom det i samma Grundlag intagna unionela stadgande,
att till Ståthållare i Norige kan utnämnas antingen en Norrman
eller en Svensk, skulle komma att uphälviis, icke måtte af E. K.
M. till pröfning företagas, förr än i sammanhang med de förändringar
af eller tillägg till företiingsbestämmelserna, som af den
begärda revisionen kunna föranledas.
R. St:r framhärda etc.
Begärdes på bordet.
Till fortsatt behandling föredrogs Santmans. Bevilln.-, Lagsamt
Allm. Besv.- o. Ekon.Utskits d. 28 dennes sednast föreltafda
Betänk. Nio 4, angide vilkoret) för bränvinstillverkning; i sammanhang
hvarmed anmäldes och uplästes BorgareStåndets prot.-utdr.
Nio 217. hvaraf inhemtades, att nämnde Stånd i alside å ifrågavide
Betänk, beslutat följande:
uBetänkit och dervid fogadt förorduingsförslag godkändes, alienast
med de förändringar uti förordum, att uti 4 mom. af § 22
uteslutas ordens »och redskapen förseglad», och att rubriken för
Art. IV må blifva: »Om tillsyn vid bränvinstillverkning och vid
destillering»; och skulle de öfriga RiksStånden vördsamt och vänligen
inbjudas att i dessa af BorgareStåndet fattade beslut sig
lorena».
Den 30 Mari.
47T
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Mot antagandet af den utaf
BorgareSt:t gjorda inbjudning, har jag ingenting att anmärka, men
som pröt.-utdr:t ej tydligen utvisar, huruvida detsamma liar afside
endast och aWenaat på det beslut, hvari BorgareSt:t afvikit från
Utsk:s förslag, eller äfven det, hvarigenom BorgareSt:t i öfrigt antagit
Utsk:ts framställning, anser jag att man ej bör, med anleda,
af denna inbjudning, afstå från sitt i de delar, som afvika frän
Utskds förslag, redan fattade beslut. Då af den mindre tydliga ordalydelsen
detta skulle kunna blifva en följd, ifall man antager BorgareSt:s
inbjudning, anhåller jag, att R. o. Ad. täcktes bifalla endast
de af Borgare8t:t i nämnde inbjudning föreslagna redaktionsförändringar.
Häruti instämde Hr Hjärne, Harald.
Gr. af Ugglas, Carl Ludvig: För min del får jag anhålla
att BorgareSt-.ts inbjudning i afs:de på någon förändring af 22:dra
§:n ej mätte af lt. o. Ad. företagas till pröfning, förrän R. o. Ad.
fattat sitt beslut rörande redskapens försegling, så mycket mera som
man ej vet, huruvida icke detta beslut skulle möjligen stå i strid
med det, hvartill man kommer, då den upskjutna g:n skall afgöras.
Hr Hjärne: Gr. af Ugglas har onekligen rätt att, i fall lt.
o. Ad. skulle antaga Borgare8t:s inbjudning i fråga om redskapens
försegling, så har It. o. Ad. likasom på förhand beslutat sig för
en punkts antagande, hvilken ej, enl. R. o. Ad:s eget beslut, skall
företagas till behandling, förrän alla §§ blifvit genomgångna. Jag
skulle derföre vilja hemställa, att R. o. Ad inskränkte sig, i
afside på förutnämnde inbjudning, till bifall till den delen deraf,
sorn är förenlig med det beslut, R. o. Ad. fattat med hänseende
till rubriken för den 3:dje artikeln, d. v. s. att orden »»(örre fcrdnnerter»
skulle ur rubriken utgå
Gr. Lagerbjelke: Mot det af Gr. af Ugglas gjorda förslag
aitgide upskof med antagande af BorgareSt:s inbjudning, i hvadden
rörer 22:dra §:n, till dess R. o. Ad. sjelf deröfver uttalat sin åsigt,
haT jäg ingenting att invända.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att BorgareSt:ts uti förevarande
prot.-utdr. gjorda inbjudning afsåge 2 särskilda frågor, i
afseende hvarå olika yrkanden blifvit framställda, hvarföre de ock
skulle blifva föremål för särskilda propositioner. Den första frågan
rörde 4:de mom. af 22:dra §:n uti det Sammansatta Utskds förovdhingsförslag,
ifrån hvilket mom. BorgareSt:t uteslutit orden:
»och redskapen förseglad»; och hade yrkats upskof med denna
frågas afgörande, intill dess R. o. Ad. genomgått hela förslaget och
beslutat ang:de de tre artiklar af nu gällande Förordning, hvilkas
uteslutande från den nya Förordningen Utsk:t föreslagit. Den andra
frågan åter rörde lydelsen af rubriken till 4:de artikeln, hvarifrån
BorgareSt:t borttagit orden »i större bränneri» och hade i
afseende härå endast yrkats bifall till BorgareStds inbjudning. För
478
Den 30 Mars.
öfrigt hade tvekan upstått huruvida inbjudningen skulle anses omfatta
något mera ån nu omförmälda obetydliga redaktionsförändringar
och möjligen afse BorgareStts beslut i dess helhet, hvarföre II.
Exc., sedan redaktionsförändringsfrågorna blifvit afgjorda, ville framställa
särskild propos. angående prot.-utdr:ts öfriga innehåll.
Sedan framställda propos:r om upskof med afgörandet af frågan
rörande 4;de mom. i 22:dra §:n samt å bifall till BorgareStrts
inbjudning i afseende å rubriken till 4:de Art. blifvit med ja besvarade,
gjordes propos- derå, att prot.utdr. i öfrigt skulle läggas
till handlingarne, hvartill jemväl svarades ja.
Härefter öfvergick R. o. Ad. till fortsatt behandling af sjelfva
förordningsförslaget; och förekom nu i ordningen
S 40.
Gr. af Ugglas: I andra mom. af g:ii 40 finnes, bland annat,
stadgadt att, i läll redskapens storlek icke kan utrönas, bestämmes
afgiften efter 100 kannors tillverkning under dygn. Detta kanntal
har af Utsk:t naturligtvis blifvit bestämdt j sammanhang med den
tillstyrkan, att det lägsta kanntalet vid bränvinsbriinning skulle bestämmas
till 100 kannor. Då R. o. Ad. nu för sin del förkastat
detta beslut och något lägre minimum än 300 kannor således icke
finnes, tror jag att en återremiss af denna g är nödvändig. Den
står ej heller i full öfverensstämmelse med hvad som eldigt förra
förlattningeri åsyftades; ty enligt denna skulle afgiften beräknas såsom
om bränning med 20 kannors panna egt rum, således efter
högsta afverkning. Nu åter har Utsk:t föreslagit att, i fall det
brännes med enkel redskap, skall tillverkningen beräknas till 4
gånger pannans rymd; men då det är kändt att tillverkningen i
sådana pannor kan drifvas högre än 4 gånger pannerymden, så
tror jag äfven det skulle vara skäl att Utsk:t ånyo toge denna punkt
i öfvervägande. Jag anhåller på grund häraf om återremiss.
Hr Olivecrona, Knut: Med ani. af de atima, Gr. af
Ugglas framställt mot 2:dra mom. af 4 0 §, må det tillåtas mig
att uplysa, att Utsk:t ej ansett sig kunna gå tillväga på annat
sätt vid ansvarsbestämmelserna, än här blifvit föreslaget. Då Utsk:t
fattade det beslutet, att minsta tillverkning pr dygn skulle bestämmas
till 100 k:r, blef ock nödigt att lägga samma bestämning
till grund i afs:de på den enkla redskapen, som i de flesta fall
begagnas vid lönnbränning (alldenstund svårligen en lönnbränning
med mera komplicerad redskap eller s. k. ångbränneriredskap låter
sig verkställa). Dessutom ansåg Utsk:t att man ej borde gå längre,
enär det icke vore lämpligt att stadga allt för höga böter, emedan,
om ett allt för strängt straff utsattes, följden allena blir den, att
straffet icke kommer till verkställighet.
Skulle R. o. Ad. önska en återremiss af denna §, vill jag
ej motsätta mig en sådan, men jag tviflar att Utsk:t kan upgöra
någon annan grund för ansvarsbestämmelsen, än den nu föreslagna.
§:n återremitterades.
Den 30 Mars.
47»
H. Exc. Hr Gr:n o. Landtm, yttrade härefter, att större delen
af de återstående gg:ne hade samma lydelse som deremot svarande
gg:r i den nu gällande Förordnm, med undantag endast deraf,
att uti åtskilliga af ggme i förslaget hänvisningar till andra gg:r
deri måst, till följd af gg:ries förändrade nummerordning, ske genom
andra siffror än dem, som förekomma i de motsvarande gg:ne i nu
gällande Förordn.; och hemställde H. Exc.. att, såvida icke annorlunda
yrkades, de sålunda utan förändring lemnade ggme endast
skulle anmälas och anses vara af R. o. Ad. godkände, hvaremot
alla de §g:r, hvaruti någon förändring föreslagits, skulle särskildt
föredragas och afgöras.
Ropades ja.
Efter anmälan, att 41 och 42 ggme voro lika lydande med 64
och 66 ggme i nu gällande Förorda., men att 43 § undergått förändring,
blef sistnämnde § föredragen och bifallen.
§ 44 förklarades vara lika med § 68.
§ 4 5.
Bifölls.
§ 46 tillkännagafs vara lika med § 70.
Gr. af Ugglas: Oaktadt denna g har fullkomligt lika ly
delse
med den motsvarande uti nu gällande författn., tror jag likväl
att en förändring af densamma bör vidtagas på grund af redan
fattadt beslut ang:de bränvinsdestillering. Den nuv;de författmns
20 § föreskrifver nemi. att bränvinsdestillering må i stad såsom
särskild näring utöfvas med redskap af hvilken storlek och beskaffenhet
som helst. Deremot i denna författms 14 g, sådan den
af R. o. Ad. är antagen, står att bränvinsdestillering må såsom
särskild näring, under alla tider af året, kunna i stad utöfvas med
redskap af hvilken storlek och beskaffenhet som helst. Nu har
likväl i början af 46 § genom förbiseende insmugit sig en mening,
som har afs:de på 19 g i gamla författmn, hvilken lyder sålunda:
»eller verkställer någon destillering under tid, då sådan icke är för
honom tillåten.» Dessa af mig uplästa ord, såsom lätt synes, hafva
afs:de på den gamla redaktionen och torde således böra ur denna
§ utgå.
g:n bifölls med den utaf Gr. af Ugglas yrkade förändring,
eller att de i början af 1 morn. förekommande orden: »eller verkställer
någon destillering under tid, då sådan icke är för honom
tillåten» uteslötos.
j - H. Exc. Hr Gr:n o. Landtm, tillkännagaf, att den nästföljande
47 §:n, hvaruti förändring blifvit vidtagen, hade omedelbart sammanhang
med 4 mom. i 17 g, med hvars pröfning B. o. Ad. beslutat
skola anstå; och hemställde H. Exc, på grund häraf, att
47 g:ns föredragning skulle upskjutas, intilldess ofvannämnde mom.
blifvit föremål för R. o. Ad:s beslut.
Ropades ja.
4*0
l>«H 30 Mari.
§ 48 anmäldes vara lika med g 72.
g 49*.
Bifölls.
gg 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56 och 57 tillkännagåfvos vara
lika med gg 78, 7 9, 80, 81, 82, 83, 84 och 85.
g 58 förklarades ega samma lydelse som g 8G, men skulle
göras till föremål för särskildt beslut, eniir en motion med afs:de
derå blifvit afgifven och af Utsk:t besvarad. .
r..' Efter uplåsning af ifrågavide g, blef densamma, uppå gjord
propos., af B. 'o. Ad. bifallen.
gg 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65 och 66 tillkännagåfvos vara
fika lydande med gg 87, 88, 89, 90, 91, 92, 94 och 95.
g 67.
Bifölls.
gg 68, 69, 70 och 71 anmäldes vara lika med gg 97, 98,
99 och 100.
Hr IIeu te r svard, Patrik: Innan 72 g, hvilken handlar
om den ersättning, som af allmänna medel bör lemnäs för inlösen
af enkel redskap, med eller utan mäskvännare, företages till behandling,
anhåller jag att frågan om redskapens försegling först
måtte afgöras:
Sedan R. o. Ad., uppå framställd propos., till denna hemställan
lemnat bifall, öfvergick Ståndet till pröfning af Utsk:ts förslag
om uteslutande från den nya Förordmn af 3, 4 och 5 artme
i den nu gällande, dervid forst förekom
Utsk:ts å sid. 13 gjorda hemställan, att i nu gällande förordn.
Art. III om redskaps mätning och stämpling måtte utgå.
Denna hemställan bifölls.
Utsk:ts å samma sida gjorda tillstyrkan, »att Art. V om försegling
af bränvinstillverkuing och destillering måtte ur förlattn:n
utgå».
Hr Reuters vä rd: Utsk:t har föreslagit, att i den blifvande
författmn angule bränvinstillverkuing utesluta tillämpningen af
bränvinsredskapens försegling. Mot detta beslut har jag reserverat
mig; men nu, då Ifi o. Ad. i löreg:de plenum beslutat att bestämma
minimi-tillverkningen till 300 k:r, är jag i sanning tveksam,
huruvida jag bör till hela siu vidd vidhålla mitt i reservationen
gjorda yrkande. Jag befarar ingalunda att någon lönnbränuing
kan åstadkommas i ångbrännerier, utan att blifva uptäckt;
men deremot fruktar jag så mycket mera att alia småpannor, som
genom detta R. o. Ad:s beslut fått sin dödsdom, komma att lämpa
»ig
I) e il 30 M a r s.
sig särdeles väl för lönnbränning. Jag tror derföre att det vore
nödvändigt att genom något stadgande 9Öka motverka möjligheten
af den otillåtna bränvinsbränningen. Utsk:t har i sin 72 § föreslagit
att egare af enke! redskap eger att till inlösen af allmänna
medel hembjuda sådan redskap mot 20 %\i förhöjning af metallens
värde; men för min del fruktar jag att all sådan redskap ej blir
til! inlösen anmäld, och skulle derföre våga föreslå att R. o. Ad.
för sin del ville besluta att egare af enkel redskap skall vara förpligtad
att, i händelse han ej till inlösen hern bjuder denna redskap,
hos vederbtde kronobetjening till försegling anmäla panna, hatt och
afkylningsredskap, som utom bränneri förvaras och icke befinnes
uti vård eller uti arbete hos den, sorn sådan redskap förfärdigar.
Ifall R. o. Ad. skulle antaga denna min hemställan blir det
nödvändigt att återremittera frågan, på det att Utsk:t måtte blifva
i tillfälle att, rör:de öfverträdelserna af ett dylikt stadgande, i författmn
intaga nödiga ansvarsbestämmelser.
Hr Ribbing, Arvid: Den för oss till bifall nu föredragna
punkten lyder sålunda: »Utsk:t får tillstyrka, att Art. V om försegling
af bränvinstillverkning och destillering måtte ur författn:n
utgå». Skulle det verkligen finnas en art, som har en sådan lydelse,
så är det visst allt skäl att den utgår. Jag finner väl att
det är misskrifning eller misstryck, men anmärker det till rättelse
af den det vederbör. För öfrigt yrkar jag bifall till Utsk:ts förslag.
I ani. häraf yttrade H. Exc. Hr Gr:n o. Landtm., att Hr
Ribbings nu gjorda anm. vore riktig, enär orden: »redskap för»
såsom H. Exc. förmodade, till följd af något förbiseende, icke influtit
uti Utskds citation af 5:te artis rubrik.
Hr Hjärne: Jag skall endast med lå ord be att få förena
mig i Utskds motivering af den föredragna punkten; och kan ej
undgå att linna det alldeles öfverflödigt och utan ändamål att under
mellantiden mellan bränningsterminerna hafva redskapen förseglad.
Erfarenheten har ådagalagt att, då lönnbränning egt rum, har
sådan alltid bedrifvjts med sådan redskap, som aldrig blifvit hos
Kronobetjeningen anmäld och af densamma stämplad eller der försegling
blifvit bruten. Dessutom vet man ju att lönnbränning ej
utan allra största svårighet med större panna kan utöfvas och att,
det nästan alltid sker i sådane trakter, som äro mindre tillgänglige.
Dessutom är det förenadt med största svårighet att undandölja
under bränningstiden både sig sjelf och redskapen, hvarmed
rörelsen bedrifves. I följd deraf skulle det ej löna mödan att utsätta
sig för så svåra straffbestämmelser, för att tillverka ett sä
obetydligt qvantum bränvin; och då nu dessutom både Staten och
den enskilde hafva varit ålagde ej obetydliga kostnader för dessa
onödiga åtgärder med försegling, kan jag ej neka att det varit för
mig oväntadt att man nu, sedan man så allmänt blifvit bekant
med dessa förhållanden, skulle vilja motsätta sig Utskits förslag.
H. IV. 31
482
Den 30 Mars.
Jag kan således ej annat lin yrka bifall till Utsk:ts förslag
och motsätta mig hvad en värd talare föreslagit.
Gr. af Ugglas: Hr Hjärnes bevisning går egentligen ut
derpå, alt lönnbränning ej är att befara med större redskap. Detta
har icke heller någon velat påstå och Hr Reutersvärd har i sitt
anförande ej ens önskat, att försegling af sådan redskap må ega
rum. Frågan är här om mindre redskap, som helt och hållet kan
undanhållas och på smygvägar begagnas. Om förseglingen al sådan
redskap borttages, blir det mycket liittare för innehafvare deraf
att använda densamma; och det är af reservanterna ganska riktigt
anmärkt att, om kronobetjening anträffar sådan redskap, men på
stället icke finnes mäsk eller bränvin, kan den ej tagas i beslag,
äfven om pannan snart sagdt vore varm.
Jag minnes mycket väl att vid 1848 års Riksdag, när den
Komité, som af K. M. hade fått sig updraget att utarbeta en
bränvinslagstiftning efter mäskekaret, fullgjort sitt arbete, hvilket
sedermera öfverlemnades till davide Bevilln.Utsk., fanns i Betänk.,
bland annat, en upgift ang:de lönnbränningen i Danmark under
några af de föreg:de åren. Jag kan ej erinra mig årtalen, men
tror att det var i slutet af 1820 och början af 183 0-talet, som
man der började att beskatta efter mäskekaret. Kronan erbjöd sig
att inlösa de gamla småpaunorna, men likväl inlemnades ej så
särdeles många och lönnbränning bedrefs i ganska betydlig skala.
Huru stor denna var, förnam man, då, 12 år derefter, i sammanhang
med en ny bränvinsförfattn. och större böter för lönnbränning bestämdes,
förnyadt anbud om inlösen af pannorna gjordes, och då
endast från Jutland, om jag ej missminner mig, 19,000 dylika
pannor inlemnades.
För min del kan jag ej finna något lämpligare sätt att göra
dessa mindre pannor oskadliga, än att försegla dem, och förenar
mig derföre i Hr Reutersvärds yrkande på återremiss af denna art.,
på det Utsk:t måtte föreslå något stadgande för försegling af sådan
redskap, som finnes utom bränneri, äfvensom nödige ansvarsbestämmelser
för den, som öfverträder författnme.
Hr v. Ehrenheim, Per Jakob: På grund af hvad Gr. af
Ugglas och Hr Reutersvärd anfört,, förenar jag mig med dem i
återmiss af denna punkt.
Hr Reutersvärd: Hr Hjärnes yttrande har af Gr. af
Ugglas blifvit så fullständigt vederlagdt, att jag endast vill fästa
upmärksamheten derpå att, så vida ej vid förseglingen fästes synnerlig
vigt, mången skulle begagna sin redskap till lönnbränning.
Jag anhåller fortfarande om återremiss i den syftning, jag nyss
yttrade.
Hr Hjärne: Jag beklagar i sanning att Utsk:ts förslag på
Riddarhuset skall af så få af Utskits medlemmar försvaras, ehuru
flore af dem under denna öfverläggning äro närv:de. Jag mäste
Den 30 Mars.
4*3
ensam upträda till dess försvar. Men jag kan ej underlåta att,
ehuru förmodligen underlägsen i det blifvande beslutet, för min
del förklara, att jag anser det vara stort skäl att vidtaga i lagstiftningen
den förändring, som Utsk:t föreslagit. Man vet att
f. n. är föreskrifvet att hvar och en skall upgifva till Häradsskrifvaren
vid mantalaförteckniugen den bvänvinsredskaps beskaffenhet,
som han vill begagna. Blott och bart denna åtgärd utgör
verkligen ett stort besvär för Häradsskrifvare!!, emedan det föranleder
till ett ännu vidlyftigare arbete i dennes förut uog trägna
göromål. Denna anmälan af bränvinstiilverkaren har varit nödig,
så länge man ansett, att alla pannor böra vara förseglade; roen hvartill
gagnar väl denna försegling, då man vet att lönnbränning sker
både här och der? Men tillverkningsbeloppet är dock ej så betydligt,
att man dervid bör fästa upmärksamhet vid frågan om en
lagstiftning. Jag är öfvertygad att förhållandet städse blir det
samma,
om dessa stadganden bibehållas eller ej. Icke heller lärer
väl någon, som eger en mindre redskap, hvilken han flyttat ut
i skogen, underlåta att begagna densamma af fruktan att utsätta
sig för det stora ansvar, som drabbar honom, om han blir uptäckt,
utan han bryter nog förseglingen.
Man har sagt, att den mängd af mindre redskap, som för
närvtde finnes, borde förseglas, på det att lönnbränning ej må dermed
kunna bedrifvas. Men denna redskap är till största delen af deu
beskaffenhet, att man med densamma ej kan lönnbränna och ganska
svårhandterlig, i ans. till sina många rör, pannor och öfriga
apparater. Vill man nödvändigt försegla redskapen, så måste för
kotiseqvensens skull 4:de Art. bibehållas, hvilken handlar om ansvar
för den, som underlåter att till mantalsskrifning anmäla den
redskap, hvarmed bränvin tillverkas; ty dessa begge artiklar höra
så nara tillsammans med hvarandra, att de ej kunna skiljas. Dä
jag ej anser någondera af dem leda till det åsyftade ändamålet,
vidhåller jag min åsigt, att man borde bifalla hvad Utsk:t föreslagit.
Hr Olivecrona: Vid behandlingeu af denna fråga inom
Utsk:t yttrades betänkligheter från flera sidor mot borttagandet
af denna artikel om redskapens försegling. Jag för min del delar
äfven dessa betänkligheter och kan således ej instämma i Hr Hjärnes
framställning i detta ämne. Majoriteten inom Utsk:t bestämde
sig egentligen för borttagandet af försegling å brån vinsredskap med
anledn. af ett begärdt yttrande i frågan, afgifvet af Byråchefen,
Exped.Sekret:n Nycander, af det innehåll, att det ej vöre af särdeles
vigt att bibehålla stadgandet i denna ifrågav:de artikel; men
jag, för miu del, skulle likväl tro att, örn t all enkel redskap skall
bibehållas oförseglad och kunna gå ur liand och i hand, såsom en
annan vara, skall allmogen äfven lätteligen blifva förledd att utöfva
smygbräuning, något som man likväl bör söka att förekomma.
En värd talare har yttrat att den, som vill öfverträda författningarne,
ej lärer afhålla sig derifrån af den orsak, att försegling
å bränvinsbrännings-redskap är påbuden. Jag för min del skulle
484
Den 30 Mais.
likviil tro motsatsen. Är nemligen redskapen oförseglad, kan en
person lätteligen föranledas att begagna densamma, emedan han cj
kan tro, att det är förenadt med något svårare ansvar. Men han
betänker sig säkerligen väl innan han bryter en försegling, emedan
blotta förseglingen är något, som i det yttre genast tillkiinuagifver,
att begagnandet af redskapen, efter förseglingens brytande, måste
vara förbudet och innebära en förbrytelse.
På dessa och de af Gr. af Ugglas och Hr Reutersvärd anförda
skäl får jag anhålla om återremiss af denna fråga.
Frih. Hermelin, Carl Samuel: För 2 eller 3 Riks
dagar
sedan eller när den nu gällande bränvinsförfattningen utfärdades,
torde R. o. Ad. påminna sig att det beslöts att bran vinspannorna
skulle af Staten inlösas, derest egarne sådant önskade;
men att på en del orter, dervid jag hört särskildt utmärkas norra
delen af Stockholms Län, ganska få bränvinsverk aflemnades, emedan
innehafvarne ansågo, att de vid nästa Riksdag troligen skulle
åter få rättighet att begagna småpannorna mot lägre afgift. Huru
förhållandet dermed sedermera varit, känner jag icke; men jag fruktar
att samma förhållande nu äfven skulle inträffa och dessa mindre
pannor möjligen snarare begagnas till lönnbränning, ifall de ej
förseglas.
Jag förenar mig med dem, som yrka återremiss.
Ht Reutersvärd: Hr Hjärne säger att, i fall någon önskar
att lönnbränna, så låter han sannerligen icke afhålla sig derifrån,
derföre att bränvinsredskapen är förseglad. Det är visserligen
sannt, att den, som vill begå ett sådant lagbrott, lärer ej af
Dågot kunna derifrån afhållas; men det är en betydlig skillnad för
sjelfva kontrollen. Om t. ex. en kronobetjening vet att en hemmansegare
har sådan redskap, hvarmed lönnbränning kan verkställas,
och vill komma denne person på spåren, så, ifall det är stadgadt
att redskapen skall vara förseglad, ålägger kronobetjeningen
honom att framvisa redskapen. Deremot om den ej behöfver vara
förseglad, så nekar egaren till densamma att framvisa den och kan
ej ställas till ansvar derför.
För en dylik kontroll anser jag det derföre vara så mycket
vigtigare att föreskriften ang:de redskapens försegling fortfarande i
författningen qvarstår.
Gr. Sparre, Erik: Jag för min del kan ej dela de Hirs
åsigter, som påyrka fortfarande försegling af bränvinsredskapen. Det
är klart att, så länge det var tillåtet att begagna de små branvinspannorna,
kunde det vara skäl att en sådan kontroll förefanns,
hvarigenom lönnbränning i allt för stor skala icke skulle bedrifvas.
Nu då det är beslutadt att dessa pannor ej mera få begagnas, leder
detta stadgande om försegling af den redskap, som ej kan användas,
till chikaner, hvarpå jag såsom domare, under den tid bränviustillverkning
med mindre panna var tillåten, sett så inånga bevis;
Det händer till exempel att en person, som har en mindre
Den 30 Mars.
485
bränvinspanna, i stället för att försälja densamma, vill begagna den
till kokkärl, och kan ej föreställa sig att, då dessa pannor ej mera
kunna användas, de behöfva vara förseglade.
För öfrigt är det i allmänhet ej med denna vanliga redskap,
som lönnbränning bedrifves. De, som lönnbränna och således äro
utsatte lör kronobetjeningens vaksamhet, flytta långt in i skogar
eller på öar och holmar och gömma der sin redskap, äfven om den
ej är förseglad. Jag tror således att den egentliga afsigten ej
vinnes, men att deremot en mängd oskyldige, som behållit sin redskap,
blifva bötfälds och få lida för de skyldige.
För min del får jag derföre yrka bifall till Utsk:ts förslag.
Gr. af Ugglas: Jag får lästa Gr. Sparres upmärksatnhet
derpå, att en lags skyldighet bör vara att söka förekomma brott;
och att det för närv:de finnes anledning till missbruk, för hvilka
man borde sätta en gräns, det kan ej heller bestridas.
En annan talare har nyss niimnt att, oaktadt pannorna fingo
1855 till inlösen Kronan hembjudas, ett ej obetydligt antal, i synnerhet
fråu norra Upland, ej blefvo inlemnade. Jag vet mycket
väl att ganska många sådana pannor ännu finnas qvar, och det är
just deras vidare begagnande man nu mäste söka att förekomma.
Här är nemi. ej fråga om 2,8 00 pannor, utan om 2 eller 3 gånger
detta antal. Gr. Sparre har sagt, att dessa pannor kunna
användas till kokkärl. Det. vill jag ingalunda bestrida, likväl under
förutsättning af en ej obetydlig förändring af desamma, ty
dessa pannors vaidiga form göra dem ej för nyssnämnda bruk särdeles
användbara. Jag upprepar, att jag anser lagstiftningen böra
förekomma brott, hvilka med full säkerhet kunna antagas skola
till stor mängd komma att begås. Må man derföre bibehålla en
lagstiftning, som uti möjligaste måtto förhindrar lönnbränningen.
Sker detta, och Staten någorlunda frikostigt betalar till inlösen
lemnade, numera odugliga, småpannor, torde möjligen vid nästa
Riksdag lagen såsom obehöflig kunna försvinna. Att nu uphäfva
den, anser jag särdeles vådligt. Jag får fortfarande yrka återremiss
af denna puukt.
Gr. Sparre: Den sista värde talaren har sagt, att det är
lagstiftarens skyldighet att förekomma brott. Detta är i sanning
omöjligt för lagstiftaren; deremot bör han taga sig till vara för
lagstadganden af den beskaffenhet, att folket, som ej kan inse deras
grund, handlar i strid med dem. Sedan den mindre briinvinsredskapen
numera ej får begagnas, vore det hardt om egaren ej ens
efter godtfinnande skulle få använda densamma till något annat
ändamål; och den siste värde talaren kan väl ej säga att det är omöjligt
att nyttja en bränvinspanna till kokkärl. Bonden, som har
en sådan gammal pjes, hvilken han ej får begagna till dess egentliga
ändamål, kan ej få i sitt hufvud, hvarföre han skall försegla
en redskap, som är obrukbar. Jag har, såsom Landshöfding, sett
tillräckligt många mentiiskor, af ren okunnighet om de lagbud i
bränvinsförfattningarne, de öfverträdt, införpassas till häktet för att
Dea 30 Mars.
undergå straff af brist på tillgång till böters erläggande; äfvensom
jag såsom domare varit i tillfälle att se oändligen många angifvelser
för brott mot samma författning, hvarvid jag varit fullkomligt
öfvertygad att den anklagade blott af oförs'ånd gjort sig skyldig
till lagbrottet. Det kari ju hända, att man har en bränvinspanna,
som ej på åratal varit begagnad, men finnes ännu qvar på någon
vind eller annat förvaringsrum. Den har tilläfventyrs varit förseglad,
lacket har fallit af och då kommer efter mångfaldiga år en
Länsman och gör beslag på en sådan redskap. Man skall ej underlåta
en sådan jagt, och man anses hafva gått allvarsamt och
noggrannt tillväga; men just derigenom har den oskyldige mången
gång lått lida för den skyldige.
Hr Ribbing: En värd talare har antydt, hvad Utsk:t äf
ven
tyckes i nästlölj:de mom. antaga, att bränvinspannor ej kunna
oförändrade begagnas till kokkärl. Detta kan möjligen vara ganska
riktigt; men att gamla pannor ej kunna användas till brä.nvinsbränning,
är ett misstag, hvilket jag afven tror att erfarenheten
visat.
Jag förenar mig med dem, som yrka bifall till Utskits Betänk.
Sedan öfverläggningen förklarats afslutad, samt H. Exc. Hr
Gr. o Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels
återremiss af Utsk:ts ifrågav:de tillstyrkan; framstäldes propos. å
bifall dertill och besvarades med starka nej jemte några ja, hvarefter
propos. om återremiss gjordes, o’ch, då dervid svarades starka
ja jemte åtskilliga nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Utsk:ts å sid. 14 gjorda tillstyrkan, att Art. IV måtte ur
författningen uteslutas.
Hr Reutersvärd: Då nu den femte artikeln blifvit åter
remitterad
och i sammanhang dermed skall stadgas ansvarsbestämmelser
för den, som öfverträder författningens föreskrifter, får jag
anhålla om bifall till Utsk:s förslag.
Propos. å bifall till Utsk:ts ifrågv:de hemställan blef härefter
framstäld och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.
Enligt R. o. Ad:s förut fattade beslut, föredrogs nu först 4
mom. i 17 § och sedermera 47 g:n i förorduingsförslaget, samt
blefvo af R. o. Ad. godkände.
Vidare förekom den äfvenledes upskjutna frågan om antagande
af BorgareStåndets inbjudning rörande uteslutande från 4 mom. i
22 §:n af orden »och redskapen förseglad.»
Hr Reutersvärd: Med anledn. af det beslut, R. o. Ad.
förut fattat, anser jag att denna BorgareStåndets inbjudning i detta
Den 30 Mera.
487
afs. ej kan föranleda till någon annan åtgärd än att läggas till
handlingarne.
Hr Hjärne: Respekterande det beslut, R. o. Ad. fattat, anser
jag det vara nödvändigt att återremittera denna punkt.
Gr. af Ugglas: Jag ber att få fästa upmärksamheten derpå,
att enl. den tanke, R. o. Ad. uttalat ang. förseglingen, var det ej
fråga om försegling af annan redskap än den mindre. Här talas
blott om sådan redskap, sont! begagnas i större brännerier, och då
det aldrig varit meningen att denna skulle förseglas, har jag ingenting
emot att antaga BorgareStåndets inbjudning.
Hr Reutersvärd: Då jag genom missupfattning af BorgareStåndets
inbjudning, föranleddes att yrka dess läggande till handlingarne,
får jag nu afstå från denna min anhållan och förena mig
med Gr. af Ugglas om samma inbjudnings antagande.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad, yttrade H. Exc.
Hr Gr. o Landtm., att han, till följd af Hr Hjärnes yrkande om
återremiss, ville fästa upmärksamheten derpå, att den 22 <§:n redan
varit föremål tor R. o. Ad:s beslut, och att fråga om ändring deri
endast blifvit föranledd af BorgareStåndets förev:de inbjudning, hvarföre
R. o. Ad. blott hade för sig öppet att afslå eller antaga denna
inbjudning, och propos. å något annat yrkande kunde ej framställas.
Härefter gjordes propos. å antagande af ifrågv:de inbjudning
och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarades ja
hafva varit öfvervägande.
Elter tillkännagivande, att nu endast återstode att pröfva den
72 och sista §:n i förordningsförslaget, blef nämnde § föredragen.
Gr. af Ugglas: Då jag har mig bekant att inom Preste
Ståndet
den förändring vidtagits i afs. på denna §, att inlösningssumman
för bränvinsredskap bestämts till 25 i st. f. 20 proc. öfver
metallens värde, får jag för min del föreslå R. o. Ad. att
förena sig i detta beslut. Ett annat skäl till denna förhöjnings
bestämmande till 25 pioc. är äfven att de personer, som innehafva
sådan enkel redskap, hellre erbjuda sig att försälja sin redskap,
då de få den till högre pris ersatt.
Hr Virgin, Christ. Adolf: Jag ber att få instämma med
Gr. af Ugglas i den af honom föreslagna förhöjningen af T/4 i st.
f. VB öfver den metalls värde, hvaraf pannorna äro förfärdigade.
Hr Hjärne: Äfven jag ber att få instämma med de föreg:de
talarne. Denna ifrågav:de förhöjning, öfver hvad Utsk:t föreslagit,
är så mycket mera nödvändig, som den mindre redskap, som ännu
återstår, ej år af särdeles komplicerad beskaffenhet, hvadan den gan
-
488
Den 30 Mars.
ska lätt kan begagnas till lönnbränning. Då man anser att för
framtiden all försegling af redskapen är onödig, är det skäl att söka
upmuntra hembjudandet till Kronan af enkel redskap, genom att
bestämma inlösningssumman så högt som möjligt.
Jag, för min del, skulle briska, att de föregtde talarne gått
ännu längre och tillstyrkt 33T/3 proc.; men då ett Stånd redan
lättat ett beslut, som K. o. Ad. tyckes böjd att biträda, vill jag
ej yrka på någon vidare förhöjning, utan förenar mig med dem,
som önska att ordet »x/5» i Betidet utbytes mot »%».
Hr Reutersvärd: Då jäg har mig bekant, att PresteS:t
beslutat att förändra inlösningssumman af enkel redskap från V5
tili % öfver metallens värde, och R. o. Ad:n troligen deri instämmer,
skall jag ingalunda söka att motsätta mig ett sådant förslag. Dock får
jag förklara, att jag skulle velat gå ännu längre, ithy jag anser att
denna förhöjning bort bestämmas ända till 50 proc. Detta är nemi.
den enda ersättning. Staten kan gifva åt innehafvare af de smärre
brännerierna, då man gått deras rätt så nära.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå framställd propos.
bifölls j§:n med den förändring att orden: »en femtedels lörhöjuing»
utbyttes emot orden : »en Ijerdedels förhöjning».
Föredrogs Konst.Utsk:ts den 21 d:s bordlagda Mern. N:o 6,
med förslag till ändring uti 17:de §:n 2 mom. RiksdagsOrdu.,
angående bestämmande af arfvode för BondeStåndets Riksdagsfullmäktige.
H. Exc. Hr firm och Landtm, tillkännagaf, att detta förslag,
emot hvilket någon anmärkning ej blifvit framställd, komme att,
jemlikt 81:sta g-n Reg.Formen, hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästa riksdag.
Vidare föredrogos, men blefvo, på flere ledamöters begäran,
ånyo bordlagda ofvannämnda Utsk:ts den 21 dennes bordlagda
Memorial:
N:o 7, angtde det tillägg till 12:te §:n Reg.Formen, att Konungen
icke må utan Rikets Ständers samtycke blifva regerande
Furste af utländsk Stat; och
N:o 8, med förslag till ändring i 76:te §:n Riksd.Ordn. angående
StatsRådets décliarge för dess åtgärder.
Efter föredragning af samma Dtsk:ts Mern. N:o 8 med förslag
till ändring i 85:te §:n Reg.Form., samt N:o 9, med förslag
till ändring i 56:te §:n Riksd Ordn. angående inskränkning af
tiden för motioners väckande, emot hvilka Mern. någon anmärkning
nu icke blifvit gjord, förklarades de deri framställda grundlags
-
Den 30 Mars.
489
ändringsförslag skola hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
riksdag.
Efter föredragning af Allmänna Besv.- och Ekon.Utsktis nedannämnde
den 2 lista d:s på bordet lagde Betänkanden, bletvo,
på flere ledamöters begäran, ånyo hordlagde:
N:o 44, i ani. af viickt fråga ont femårigt i stället för ständigt
Rektorat vid högre fullständiga Elementarläroverk;
N:o 45, i ani. af väckta motioner om åtgärders vidtagande
till förekommande af olofligt lotterispel; och
N:o 47, i anledning af väckt motion om ändring i Kongl.
Förordn. den Irsta Oktober 1858, angrde tillverkning, vård och
försäljning af krut; samt biföllos:
Nio 46, i ani. af väckt motion i fråga om roteringsskyldigheten
inom Elfsborgs län och på Dalsland ;
N:o 48, i ani. af väckt motion i fråga om afverkning och
försäljning af skog från presteboställen för beredande af medel till
pensionsfonder för Ecclesiastike tjenstemäns enkor och barn; samt
N:o 49, i ani. af väckte motioner om uphäfvande af den, enskilde
skådespelare och konstidkare med flere ålagde skyldighet att
för deras representationer erlägga afgifter till Kongl. Theaterns och
Hofkapellets pensionskassor.
Utaf StatsUtsk:ts nedannämnde, den 24 dennes bordlagde och
nu föredragne Utlåtanden biföllos:
N:o 76, i ani af K. M:s Nåd. Propos. ang:de uplåtande af
Arjeplougs skolebord till boställe åt. skolmästaren derstädes;
N:o 79, i ani af K. Mits Nåd. skrifvelse angide förnyad indelning
af nyroterade jorden i Blekinge län;
N:o 80, i ani. af väckte motioner angide eftergift af eller anstånd
med arrendet för bostället Orum i Christianstads län;
N:o 81, i atd. af väckt motion ang:de förändrade föreskrifter
i fråga om de till gästgifverier anslagne räntor;
Nio 82, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om anslående af hvresersättning
åt länsmannen i Frosta Härads östra distrikt samt Färs
härads norra och södra distrikt af Malmöhus län, emot afträ
dande
till Statsverket af deras boställslägenheter;
N:o 83. i ani. af K. Mis Nåd. Propos. ang. öfverlåtelse af
ett stycke mark från Eskilstuna kungsladugård till egaren af Eskilstuna
mekaniska verkstad, Theofron Munktell, såsom byggnadstomt
för arbetarebostäder; samt lades till handlingarne:
Nio 77, i ani. af K. M:s Nåd. remiss å Dess och Rikets
KammarCollegii berättelse ang. kungsgårdars och öfrige kronolägenheters
förvaltning från September månad 1856 till Oktober
1859; och
N:o 78, i ani. af K. M:s Nåd. remiss å Dess och Rikets
KammarCollegii berättelse om Sala silfververks Ränteersättuingsfond
för redogörelsetiden från den 1 November 1854 till samma dag
1858.
Den 30 Mars.
Föredrogos och biföllos Sammansatta Lag- samt Allmänna Besvärs-
och Ekon.Utsk:ts den 24 dennes bordlagde Betfinkanden:
N:o 6, i ani. af väckt motion om anställande inom hvarje
församling af särskild kassaförvaltare af kyrkans och folkskolans
medel; och
N:o 7, i ani. af väckte motioner om ändring i nu gällande
bestämmelser rörande underhåll af allmänna vägar.
Föredrogs Hr Printzenskölds, Carl, den 26 dennes bordlagde
motion om utsättande af dag för nästa lagtima riksdags början.
Frih. Cederström, Rudolf: Då RiksdagsOrdningens g 2
stadgar, dels att R. St:r skola, i kraft af Rikets antagna Reg:sForm.
, hvart tredje år sammankomma, dels ock att i hvarje riksdagsbeslut
bestämmes dag, då R. St:r till följd häraf åter skola
sammanträda, anser jag det visserligen vara en ganska berömvärd
omtänksamhet af Exp.Utsk:s Hr Ordförande att fästa R. o. Ad-.s
jemte öfriga RiksStåndens upmärksamhet på angelägenheten af att,
inom den af K. M. på R. Stms uno. äskande medgifna tid för deras
förlängda sammanvaro, lagligen bestämma den dag, då nästa
Riksdag skall taga sin början; men jag för min del kan icke instämma
med motionären i afseende på sjelfva den dag, han i besagda
hänseende föreslagit. Helst sage jag, att trienniet beräknades
från detta års slut, i hopp att dermed kunde sammanfalla den
nu pågående riksdagens utgång, i hvilaet fall nästa riksdag skulle
börjas 1863; men om året 1862 anses nödvändigt böra väljas,
vöre dock godt, att lemna så långt rådrum, som möjligt, innan
Stiinderna på det tredje året skola åter sandas. Det är sannt att
R. St:r sammankommo till ej blott den nu samlade, men äfven
nästförlidne Riksdag den 15 Oktober; men då den ofvannämnde
§:n i KiksdagsOrdn:n gilver R. St:r rätt att sjelfva bestämma dagen,
och då man således ej behöfver eller är bunden att alltid
taga samma dag, så tror jag att det vore skäl, att nu stadga tiden
något sednare. Man hoppades nemi., vid de föregående tillfällen,
då den 15 Oktober bestämdes för sammanträdandet, att
deraf skulle härflyta ett desto tidigare afslutande af göromålen;
men erfarenheten har tydligen visat, att detta mål ej vunnits. Då
å andra sidan ej kan förnekas, att genom Riksdagens början redan
den 15 Oktober många jordegare föranlåtas att öfvergifva sina
hem förrän landtmannasysslorua för hösten kunnat afslutas och
lemna sina arbetare t. ex. före potatisskördens inbergande och öfriga
rotfrukters inhöstande samt före tjenstefolkets flyttning och
den nya tjenstepersonalens inöfvande i ladugårds- och andra bestyr,
torde det väl ej nekas, att ett upskof vore, åtminstone utur dessa
synpunkter, för landtmannen ganska önskvärdt. Men landtbruk
idkas af 3/» utaf den Svenska representationen; och äfven för städernas
befolkning är åkerbruk ej heller alldeles främmande, likasom
det för en hvar, som har en nyttig verksamhet i sin hembygd
Den 30 Mars.
‘ eller i sin stad, måste vara påkostande att lemna denna tidigare
än nödigt vore och utan motsvarande gagn deraf för det allmänna.
Då, sorn jag nyss nämnde, Riksdagen ej blifvit förkortad, utan
snarare förlängd, oaktadt R. St:r sammanträdde tidigare, än förr
öfligt var, då förefaller det mig vara lämpligt att återgå eller åtminstone
närma sig till den dag, som under flere föreg:de riksdagar
utgjorde dagen för sammanträdet. Jag vill nemi. väl icke påstå
att just den 15 November är den bestämdt mest passande för
alla landskaps representanter; ty deremot, kan invändas, att de i
Rikets norra del aflägse boende riksdagsmän i ani. af ångbåtsfartens
upbörande och vägarnes mindre goda skick under denna årstid
hafva svårt att här så sent infinna sig. Derföre vågar jag framställa
såsom förslag, huruvida icke, i egenskap af amandement till
Hr Printzenskölds motion, eller ett medelvägsförslag, kunde medfölja
den hemställan, att Exp.Utskit måtte underställa R. Stirs pröfning
den dag Utskit., elter moget begrundande af samtlige de omständigheter
och förhållanden, som härvid böra tagas i betraktande,
anser lämpligast, mellan den 1 och 15 November 1862 för nästa
riksdags sammanträdande.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Det torde vara allmänt bekant,
att riksdagarnes längd egentligen beror på det sätt, hvarpå Stats
Utsk:t
arbetar och isynnerhet på huru lång tid Statsregleringen
hinner bestämmas. Då nu StatsTJtsk:t arbetat, med undantag af
julveckan, ganska flitigt, så snart det varit möjligt för det att
börja, nemi. efter motionstidens slut, synes det mig att intet annat
sätt att förkorta Riksdagen förefinnes, än att inskränka motionstiden
till 14 dagar. Man behöfver derföre ej återgå till en tid
lör riksdagens öppnande, som var så olämplig, nemi. början af
November, ty denna tid är otjenlig ej blott för Riksdagsmännen i
norra Sverige, utan för dem, som bo i södra delen deraf, om t. ex.
ångbåtskommunikationen uphört, och då, såsom vatdigen inträffar
i Nov., vägarne äro högst svåra.
Det kan visserligen lör dem, som bo i Stockholm, vara lik
giltigt
när Riksdagen tager sin början; men man bör väl isynnerhet
taga i betraktande de större eller mindre olägenheter, som i
detta afseende kunna förorsakas landtboerne. För min del skulle
jag ej hafva något emot, att Riksdagens början fran.flyttades till
den första Oktober, men då så få ledamöter af det Höglofl. Ståndet
äro närvarande, och det således ej är lämpligt att orda och
besluta öfver ett sådant förslag, inskränker jag mig dertill att anhålla
om bifall till den tid, som till denna Riksdagens öppnande
bestämdes, nemi. den 15 Oktober.
Frih. Cederström: Det har, såvida mitt minne icke sviker
mig, ej varit vanligt, att R'. o. Ad. definitivt beslutat sig öfver en
afgifven motion i förev:de hänseende; ty vanligen hafva flera motioner
af olika innehåll i alside på dagen blifvit till ExpUtsk:t
samtidigt remitterade. Jag föreställer mig således, att det ej heller
vore lämpligt, att R. o. Ad. nu genast deröfver beslutade sig; utan
Deu 30 Mars.
torde motionen vid detta tillfälle, såsom tillförene skett, endast böra
till vederbörligt Utsk:t remitteras, i förening med de i anledning
af det ursprungliga förslaget afgifne yttranden och alternativa hemställanden.
När det Högloft. Exp.Utsk:t inkommer med sitt Memoria],
blifver rätta stunden för Stånden att öfver ämnet besluta.
Hvad som yttrats ang:de den af K. St. såsom hvilande antagna
grundlagsändring att motionstiden blefve förkortad till 14 dagar,
hvarom nyss ordades, så beror ju dess pröfning på nästa Ständer,
hvart Stånd för sig; och ehuru lyckligt dess slutliga antagande än
vore, få vi väl icke räkna derpå, såsom en afgjord sak, och derpå
bygga vidare slutsatser om kommande riksmötens, med någon säkerhet
emotsedda större kortvarighet, i jemförelse med nutida förhållanden.
H. Exc. Hr Gnn och Landtm, anhöll att få meddela den
uplysning, att Hr Printzensköld uti sin ifrågavrde motion begärt
densammas remitterande till Exp.Utskit.
Gr. Sparre, Erik: Jag vill endast, med ani. af hvad Frih.
Cederström yttrat, nämna, att det icke kan komma i fråga annat
än att remittera motionen till vederbörligt Utsk.; ty dess behandling
tillhör Utsk:t i första rummet. Hvad sjelfva saken beträffar,
är jag af samma tanke som Hr Bildt, och har således ingenting
att i detta afseende tillägga.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Jag för min del kan icke
finna något skäl att utsätta tiden för Riksdagens öpnande sednare
än till d. 15 Okt. Lika med Hr Bildt, skulle jag tvertom önska
att tiden framflyttades, och just på detta rum, dä R. o. Ad. skulle
utlala sin önskan ang:de denna fråga vid en föreg:de Riksdag, tog
jag mig friheten föreslå d. 15 Okt., just med afs:de på de beqvämligheter,
som då ännu förefinnas för resande. Dem, som bo i
Stockholm, kan det göra detsamma, när Riksdagen börjar, men
man bör väl i främsta rummet taga i betraktande lättheten i kommunikationer
för dem, som bo 50 å 60 mil från hufvudstaden.
Frih, Cederström har yttrat, såsom skäl för upskof med Riksdagens
öpnande till någon dag mellan d, 1 och 15 Nov., att under
Okt. månad uptages potatisen, tjenstefolkets flyttningstid inträffar,
o. s. v.; dessa skäl tror jag hafva ingenting att betyda,
da något så vigtigt som Riksdagens öpnande å andra sidan skall
tagas i betraktande.
Jag förenar mig i Hr Bildts yrkande att nästa Riksdag må
taga sin början d. 15 Okt.
Efter härmed slutad öfverläggning och uppå gjord propos.,
beslöt R. o. Ad. att kommunicera motionen med de öfriga RiksStånden
och remittera densamma, jemte de derom nu afgifne yttranden,
till Exped.Utskit.
I)nn 30 Mars.
Föredrogos och lades till liandlingarne Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ts d. 28 dennes bordlagde Mern.:
Nio 50, i ani. af återremiss utaf Betänk:t N:o 3;
JS!:o 51, i ani. af återremiss utaf Betänkit N:o 12;
Nio 52, i ani. af återremiss utaf Betänkit N:o 20; och
N:o 53, i ani. af återremiss utaf Betänk:t N:o 29.
Eöredrogos och bi föl los samma Utsk:s Betänkm:
N:o 54, i ani. af väckt motion ang:de nya och fullständigare
föreskrifter rörde rotedelegares skyldigheter att förvara rotekista m. m.;
N:o 5 5, i ani. af väckt motion om uprättande i Carlskrona
af en ständig värfvad båtsmanstrupp;
N:o 56. i atd. af väckt, motion om ändring i K. Brit d. 25
Aug. 1800, i fråga om fördelningen, särskilde rusthållsdelegare
emellan, af ansvaret för rustningshästens vård och skötsel; och
N:o 57, i ani. af väckt motion om förändrad behandling af
frågor om ansvar för vanskötsel af rusthäst samt om uphörande at
visitationer å rusthästarne.
Vidare föredrogs samma Utskis Betänk. N:o 58, i ani. af
väckt motion derom, att Ronneby köping måtte bestämmas till
rendez-vous-plats för Ronneby sockens båtsmän.
Erih. Cederström, Rudolf: Då Ekon.Utskits Hr Ordf:de
ej i dag är närvide, hade jag trott detta ärende lämpligen böra
för andra gången bordläggas; men, då ingen med mig hörts instämma
i en sådan anhållan, och då målet alltså nu skall algöras,
torde det tillåtas mig med några ord yttra mig öfver denna fråga,
som svnts mig hafva förtjenst en gynnsammare behandling, än som
inom det Högh Utsk:t kommit, densamma till godo.
Visserligen erkänner Utskit att, »så vidt Utsk:t kunnat inhemta,
det i motionen väckta förslag synes ega skäl för sig». —
Oaktadt denna lotvaude förklaring, afstyrker Utskit snöpligen all
åtgärd å R. St:rs sida till befrämjande af samma motion. Hvilka
äro väl de af Utsk:t upgifna auline till detta alstyrkande? De äro
af trefaldig art. Jag önskar att få taga dem, hvar för sig, enfaldeligen
i skärskådande.
För det första yttras, att »den af motionären önskade förändring
torde lätteligen kunna genom frågans anhängiggörande i administrativ
väg tillvägabringas». — Men att sådant icke måtte så
alldeles »lätteligen» stå att vinna, tyckes bäst bevisas af den artigt
långa tiderymd, som förflutit, sedan ett dylikt förslag hos 11. St;r
afspisades med enahanda lörespeglade sätt till ernående af önskadt
resultat. Vi se nemi. uti det föreliggande UtskisBetänkit refereradt,
huruledes, sedan fråga om bestammande af flere samlingsplatser
för Båtsmännen i Blekinge förevarit vid lliksdagen 1840
och 1841, dervid R. St:r till K. M. afläto underd. skrifvelse i
ämnet, hvilken äfven föranledde bestämmandet af en ytterligare
mötesplats, väcktes, vid 1847 års Riksdag, en motion, som inne-.
494
Den 30 Mars.
fattade, bland annat, äfven hvad nu är föreslaget. Men sistnämnde
Riksdags Ekon.Utsk. var ej lika beredvilligt, eller ock mera lätttroget,
än sin närmaste föregångare. Det yttrade i sitt Betänk.
N:o 33, — ej 34 såsom bär af misstag nu upgifves, — »att då
R. St:r för ej lång tid tillbaka fästat K. M:s aptnärksamhet på de
öfverklagade olägenheterne samt K. M. i följd deraf vidtagit de
åtgärder, som funnits lämpliga, och, om någon ytterligare rättelse
skulle vara af behotvet påkallad, den enklaste och lättaste utvägen
för erhållande deraf syntes vara att hos K. M. göra underd. anmälan
om förhållandet, Utsk:t ej funne skäl att i ani. af motionen
tillstyrka någon åtgärd; och biet' detta yttrande af R. St:r godkändt.
»
Nu hafva likväl 13 år förflutit'sedan nämnda tid; och ingenting
har hunnit göras för bestämmande af en lämplig »rendezvousplats»
åt Ronneby sockens båtsmän! Det tyckes således som hade
den, af Utsk:t föreslagna, »enklaste och lättaste utvägen» ej varit
den till målet skyndsammast och säkrast ledande, enär så många
är förgått utan ändring af de öfverklagade olägenheterne, i följd
af saknad mötesplats. Derföre torde 18-iO års method, som i detta
afs:de visat hugnesammare påföljd, jemväl nu kunnat iakttagas!
För det andra och tredje har Ekon.Utsk:t ansett frågan om
Ronneby båtsmäns »rendez-vous-plats» vara »af alltför enskild natur
och ringa vigt, att göras till föremål för en R. St:rs framställning.»
— I alside härå, vill jag väl medgifva, att ärendet kan synas vara
af en mycket enskild, ja t. o. m. kanske af en, i vissa hänseenden,
mycket grannlaga natur; men hvad jag bestämdt förnekar, är att
det skulle vara af en alltför ringa vigt och betydenhet för hela den
ort, hvarom är frågan. Tvertom synes den mig vara af mycken
betydelse. Jag vill ej utförligt vidiöra svårigheten för rotehållarne
att nödgas sanda sina båtsmän å kärror landvågen, minst 4 och
stundom ända till (iV2 rnil fram till Carlskrona, i st. f. att vara
hugnade med lättnad i transporten, uti likhet med sina grannsocknar,
hvilka, tack vare 1840 års Ekon.Utsk. och Ständer samt K.
M., åtnjuta fördelen af lampliga mötesplatser vid kusten, der Kronans
fartyg afhemta båtsmännen. Men jag vill, oberäknadt denna
rotehållarnes billiga fördel, åberopa en annan omständighet, på
hvilken jag tror bör läggas någon vigt. Det är den moraliska,
pekuniära, sanitära och ur allmänt mensklig synpunkt behjertansvärda
fördelen af eti lämplig »rendez vous plats» åt den i fråga vide
folkrika ortens båtsmän, vid afskedet, kanske för en lång tid, från
sin hembygd, för att, på hafvets osäkra böljor, tillbringa en oviss
framtids dagar. Huru nyttigt, ändamålsenligt och förmånligt vore
det icke att, innan de gåfve sig af till sjöss, de på utsatt »rendezvous-plats»,
väl vald naturligtvis, centralt belägen, i skölet af en
leende natur, i himmelens åsyn och i synnerhet under sitt aktade
befäls höga upsigt, kunde styrka sitt mod medelst aftaladt återseende
af de vänner och vänninnor, hvaraf, såsom man påstår, båtsmän
pläga ega ett stort antal; upgöra och utsluta diverse affärsförbindelser;
klarera gamla skulder och utreda alla andra förhållanden
af vigt för deras förflutna, närvide och framtida bana; taga
Den 30 Mars.
49 ft
ett ömt farväl af de på stranden qvarvarande och fatta helsosamma
beslut, att genom ett manhaftigt och tappert anförande göra sig å
fjerran stränder lika huldt omfattade af medmenniskors rättvisa bevågenhet
o. s. v. Dä afskeds scenen sålunda sker på en gång och
med en viss högtidlighet, intryckas dess hågkomster desto djupare
i de afseglaudes inre, dämpar hemsjukans möjliga utbrott, och utbreda
ett fysiskt och moraliskt välbefinnande hos de, från detta
»rendez-vous» ut på sjön sig begifvande båtsmannens hela skara.
Sedan jag nu, i sak, haft aran andraga de skäl, som föranleda
mig att önska, det denna fråga ej varder jså, som Ekon.Utsktt
hemställt, alldeles skjuten å sido, torde jag, jemväl i språkligt, hänseende,
få göra en liten invändning mot den af Utsktt begagnade
term af »rendez-vous.» I Betänkme af 1840 och 1847 hette det
helt enkelt: »samlingsplats.» — Visst kan man säga, att, der båtsmän
hafva sin samlingsplats, der hafva de också sina »rendez vous»;
men hvarföre detta fransyska ord? Icke kan roan begära, att (om
än med sjelfva saken fullt förtrolige) båtsmän i Blekinge skola
förstå betydelsen af ordet »rendez-vous.» Kanske äfven andra än
båtsmän staka sig derpå, troende det vara liktydigt med ett annat
fransyskt ord: »téte-å-téte», befarande att något sådant här vore
åsyftadt. Men det vore ju ett stort misstag!
Derest icke de af mig nu vördsamt gjorda anmärkningar skulle
föranleda förklaringar från Utsk:ts ledamöters sida, som R. o. Ad.
finner nöjaktigt besvara hvad af mig yttradt blifvit, torde jag, lika
vördsamt, få anhålla om återremiss af detta Betänk.
Hr Virgin,'Ch r. Ad.: Jag vet ej huruvida jag skall anse Frih.
Cederströms afgifna yttrande såsom persiflnge eller allvar; men hvad
sjelfva saken beträffar, får jag äran uplysa att denna fråga helt och
hållet hörer till flottans styrelse att bestämma, och då en eller annan
förändring i något hänseende är verkligen af behofvet påkallad,
lärer den myndighet, som har med denna sak att göra, ej underlåta
att göra erforderliga förändringar. Jag kan således ej annat
än yrka bifall till Utsk:ts Betänk.
Hr Rosensvärd, Joli. Henr.: Förekommen af Hr Virgin,
har jag högst litet att tillägga. Jag kan icke riktigt fatta Frih.
Cederströms yttrande, antingen det afgafs för att gifva Ekon.Utsk:t
en lektion i Svenska språket eller om det var för att erhålla
förändring i sak. Hvad sjelfva saken beträffar, har redan blifvit
närandt, att den är af helt enskild natur och att den ej bor blifva
föremål för R. St:rs öfverläggning. Det är lika olämpligt att R.
Stro befatta sig med denna sak, som om R. Stro i underd. anhöllo att
K. M. täcktes bestämma, hvar ett kompani af Wermlands eller
Södermanlands Reg:te skulle hafva sin samlingsplats.
Hvad åter Frih. Cederströms qvicka och roliga anförande i
öfrigt angår, så får jag nämna att ordet »rendez-vous plats» råkar
att vara den från gammalt begagnade och ännu brukliga benämningen
inom flottan på den plats, der båtsmännen vid kommenderingar
skola samlas.
Deri 31 Mars,
Efter härmed slutad öfverläggning samt uptagande af de derunder
gjorda yrkanden å dels bifall till. dels återremiss af före vide
Betänk., framstäldes propos. å bifall till detsamma ocdi då dervid
svarades många ja jemte ett eller annat nej, förklarades ja hafva
varit öfvervägande.
Slutligen föredrogs, men bordlädes ånyo, på flere ledamöters
begäran. Allm. Besvärs- oell Ekonomi-Utskits den 28 dennes på
bordet lagde Betänk. N:o 59, i anledn. af väokta motioner om
dels revision af, dels särskilda ändringar uti K. Mits Nådiga
Instruktion af den 10 November 1855 för Landsböfdjngarne i
rikets län samt de vid Länsstyrelserna anstälde tjenstemän.
B. o. Ad. åtskiljdes kl. 9 e. m.
In fidem,
O Brakel.
Lördagen den 31 Wars 1860-
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 7 prot.utdrag för den 30 dennes.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde, från Utskin inkomna
Utlåtanden och Memorial, nemi. från
StatsUtskottet:
N:o 84, angide regleringen af utgifterne under BiksStatens
Fjerde Hufvudtitel; och
N:o 85, angide regleringen af utgifterne under BiksStatens
Femte Hufvudtitel;
BevillningsUtskottet:
N:o 19, dels i anledn. af återremiss å Betänk. Nio 13, ifråga
om den så kallade tolagens utgående på sätt löre sednaste
Biksdag varit stadgadt, dels i anledn. af ifrågasatt ändring i de
vid samma Riksdag för tolagsersättningens beräknande faststälda
grunder;
Nio 21, i anledn. af väckta motioner angide skatt för hundar;
Sammansatta
D en 31 Mars.
Sammansatta Bevilln.- samt Allm. Besvärs- o. Ekon.Utskottet:
N:0 5, i anledu. af återremiss af Betänk. N:o 1;
N:o 6, i auledn. af återremiss af Betänk. N:o 2.
H. Exc. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Eörste Direktören
vid K. M:ts HofKapell och Spektakler. hos hvilken åtskilliga
ledamöter af RiksStånden anmält deras önskan att få bese deri
Kongl. Theatern och dess materiel, inbjudit samtlige medlemmar af
R. St. att för sådant ändamål nästk:de Tisdag d. 3 åpril kl. 5 e. m.
infinna sig i Theaterhuset, dervid Riksdagsmannapolletterne komme
att gälla såsom inträdeskort; och skulle kl. 7 samma qväll s. k.
uppvisning af Theaterns elevskolor ega rum, för åskådande hvaraf
Riksdagsmännen och deras damer, om de önskade öfvervara
denna upvisning, egde att toga plats i Tlieatersalongen, hvarhelst
de behagade.
Eöredrogs Konst..Utsk:ts den 21 och 30 dennes bordlagde
Memorial N:o 7, ang:de del tillägg till 12 § Reg.Eorm., att Konungen
icke må utan R. Stms samtycke blifva regerande furste af
utländsk stat.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Då ett från förra
Riksdagen hvilande förslag, lika beskaffadt med detta, vid början af
Riksdagen till afgörande företogs, gaf jag tillkänna att jag icke
ansåg detsamma kunna i Svenska Grundlagen införas, utan att
träda Noriges rätt för nära. Det betyder föga om nu ifrågavide
förslag blir antaget eller hvilande till nästa Riksdag, men om jag
då icke skulle vara närvuie, anhåller jag att nu ånyo få till prot. antecknadt
att jag, med fästadt afs:de på Norige, anser det icke kunna
i Svenska. Grundlagen införas.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Det är icke mer än några få
månader sedan, då den fråga, som r.u är före att beredas, här blef
föredragen till slutligt afgörande. Vid detta tillfälle beslöt R. o.
Ad. genom votering och med ganska stor majoritet att antaga förslaget
såsom det var redigeradt — detsamma som nu är föremål
för öfverläggning. Jag kan således icke föreställa mig att R. o.
Ad. nu, utan att några nya skäl förekommit och ritan att lingon
förändring blifvit i förslaget gjord, skulle kunna frångå den tanke,
R. o. Ad. då hade. Jag vågar således vördsamt anhålla att R. o.
Ad., för den händelse att något bestämdt förslag till gemens- m
tanke, stridande mot förslaget, skulle framställas, matte sådant afslå,
på del förslaget må blifva hvilande och R. o. Ad. sålunda
komma i tillfälle att nästa Riksdag förnya det beslut, R. o. Ad.
vid denua fattat. Men då Frih. Alströmer här framställt en betänklighet,
hvilken, så vidt jag kan påminna mig, icke yttrades,
då detta förslag förra gången förevar, så ber jag att i minnet, få
återkalla ett förhållande af vida iner bestämd art, än det som Friluu
H. IV. 3 2
Den 31 Mars.
åsyftat, hvilket förekom vid sednaste Riksdag. En ledamot af R.
o. Ad., som vid det tillfället i en annan fråga var af samma tanke
som Frilun nu är, väckte då motion att R. St. skulle ingå till K.
M. med en underd. anhållan, att, sedan ett förslag så och så besknfTadt
blifvit hvilande, K. M. måtte vidtaga de åtgärder, som
behöfvas för att i Norige åstadkomma ett förslag i samma syftning.
Jag vill icke säga att detta förslag fordrar en sådan åtgärd,
utan endast påpeka att otn Frih. Alströmer hyser en sådan tveksamhet
i ifrågavide lall, så är det icke genom en protest, utan på
helt annat sätt, som han skall få densamma undanröjd.
Frih. Alstiömer: Jag har här icke framställt något yr
kande,
ulan endast hedt att lå till prot. antecknad min mening
om förslagets antaglighet.
Frih. Cederström, Rudolf: Den grundlagsförändring, som
nu är föreslagen att antagas såsom hvilande, var vid denna Riksdags
början hvilande och antogs då, på sätt Gr. Lagerbjelke erinrat,
af lå. o. Ad. 'Jag vill minnas, att rösterna vid besagde
tillfälle utlollo med 107 för antagande och endast 41 förnekande,
hvilken proportion utvisar stor benägenhet hos Ståndet för denna
angelägenhet, och säkert tänker R. o. Ad. likaså i dag. Utsk:t har
nämnt, a't i PresteSt., af hvars diskussion Utsk:t tagit kännedom,
hade afslaget grundats endast på den förmodan, att det fall, som
förutsattes, icke skulle inträffa, och förändringen således icke vara
nödig. Måhända har Utsk:t icke nog tydligt eller nog fullständigt
refererat förhållandet, hvarom jag i sådant fall nu torde få närmare
upplysa. Den diskussion, som i PresteSt. förevar, ådagalade
Ståndets förmodan, icke att ju ej Konungen kunde blifva regerande
furste af annan stat, men väl att sådant icke skulle kunna
ega rum, ulan att representationen blifvit deröfver förut hörd. Sådan
var den förutsättning, som inom PresteSt. uttalades. DA emellertid
förslaget af åtminstone 2:ne Stånd är antaget såsom hvilande
vid denina Riksdag, skulle det sannerligen visa ett alltför stort
vacklande i åsigter, om icke R. o. Ad. vid detta tillfälle jemväl
skulle detsamma godkänna, hvarföre, och med hufvudsakligt afs:de
å dess enligt min mening välbetänkta innehåll, jag derå yrkar antagande.
Sedan öfverläggningen ansetts fulländad, förklarade H. Exc.
Hr Gr. o. Landtm., att, då något bestämdt yrkande i afseende å
förevarande Mern. icke blifvit framstäldt, det deri afgifue förslag
komme, jemlikt 81 g Reg.Form., att hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästa Riksdag.
Efter skedd föredragning af Konst.Utskits Mern. N:o 8, med
förslag till ändring i 76 g Riksd.Ordn., angående StatsRådets décharge
för dess åtgärder, förklarades nämnde förslag skola hvila
till grundlagsenlig behandling vid nästa Riksdag.
Den SS Mars.
Föredrogs ånyo Allin. Besvärs- oell Ekon.-Utsk:U den i! och
30 dennes bordlagde Betänk. N:o 44, i anledn. af vackt fråga om
femårigt i stället för ständigt Rektorat vid högre fullständiga
Elementarläroverk.
Sedan, uppå begäran af Frih. Cederström, Rudolf, de vid
nämnde Betänk, fogade reservationer blifvit uppläste, yttrade
Frih. Cederström: Reservauternes vid detta mål afgilna
yttranden hafva synts mig välgrundade. Då K. M. med bifall till
R. Sius vid sednaste Riksdag gjorda hemställan, så nyligen, sorn
den 29 Jan. 1859 stadgat den föreskrift, hvarå man nu önskar
ändring, anser jag för min del en i motsatt riktning afgifvande
hemställan från R. St:rs sida skola vittna om en alltför stor rörlighet
och föränderlighet i åsigter.
Dessutom tror jag, lika med reservanten Hr Lundholm, att
det, i sig sjelft, netnl. för erhållande af utmärkte rektorsämnen, är
fördelaktigt, om rektorer innehafva en genom fullmakt tryggad och
fast beställning, så att de, under en längre följd af år. måtte i de
läroverk, som åt deras upsigt äro anförtrodde, bibehålla enahanda
helsosamma åsigter angrde undervisningens handhafvande och den
studerande ungdomens rätta omvårdnad.
Utskrt har också nödgats medgifva att det icke vore tjenligt,
att, så ganska snart, efter sedan detta ärende blifvit regleradt, besluta
begärandet af någon direkt ändring; men Utsk. anser således
icke, att den hemställan, som blifvit afgilven, innefattar åsyftandet
af en sådan betydande olikhet med det bestående, att dess framställande
ju 3klille, om den bifölles, kunna föranleda en rätt väsendtlig
ändring i nu gällande, lagstadgade skick. Om likväl R.
St., på sätt Utsk:t föreslagit, skulle anhålla, att rektor endast må
tills vidare tillsättas, och blott, på förordnande, så inträder ju i
dessa afseenden ett osäkerhetstillstånd, ett tiilsvidaresystem, som
man eljest i allmänhet vill undvika, i st. för det af R. St. vid
sisth Riksdag föreslagna och af K. M. i nåder meddelade stadgande.
I den omständigheten, att, uti äldre tider, rektoraterna voro
ambulatoriska, torde väl icke innefattas något giltigt skäl, att återgå
till detta förhållande, enär detsamma visat sig 'mindre ändamålsenligt,
och, just i följd deraf, afskaffades. På grund at hvad
jag nu i korthet andragit, anhåller jag att R. o. Ad. måtte alslå
Ekon.Utskis nu föredragna Betänkande.
Gr. Hamilton, Henning: Jag erkänner visserligen att
motionären icke helt och hållet saknat skäl för sin framställning,
ty det är klart att den utvidgning, läroverken i sednare tider erhållit
såväl i afs;de på undervisningens omfång som läroverkens och
lärarnes antal, fordrar hos dessa läroverks närmaste styresmän egenskaper,
hvilka man icke alltid är i tillfälle att utröna, och att det
således ligger gauska lätt inom möjlighetens gräns, att misstag vid
rektorers tillsättande kunna till cn början begås. A andra sidan
måste jag dock lägga större vigt på de af reservanten anförde skäl
500
Den 31 Mars.
för en motsatt åsigt. Till dessa ber jag att få lägga några få ord.
II. St:r hafva bestämt lönerna för rektorer till 4,000 rdr; deremot
för lektorer i första lönegraden till 2,000 rdr och sedermera stigande
hvart 5:te år med 500 rdr. Om rektorer skulle tillförordnas,
så vore naturligt att de tillförordnades bland ett eller annat
läroverks lektorer. Dessa kunna naturligtvis hafva ett giltigt skäl
att söka rektorsplats, då de komma från en tjenst, som högst kan
gifva 3,500 rdr till en annau, der lönen genast blir 4,000 rdr.
Men om de deremot befara att efter några års tjenstgöring återgå
till lektorsbefattning, så skulle de, enl. 11. St:rs skrifvelse vid sisth
Riksdag angrde löneregleringen, förlora den fördel, dc under tiden
vunnit genom att såsom lektorer innehafva en högre lön, ty denna
löneförhöjning förutsätter vitsordet om en nitisk och skicklig tjensteutöfning
i den befattning, för hvilken lönen är anslagen. De
skulle således icke kunna stiga i lönegrad inom lektorstjensten genom
att göra tjenst såsom rektorer, och således genom att hafva
under en lång tid innehaft denna ansvarsfulla befattning förlora
den lönetur, de såsom lektorer egt. En annan sak är, att om inom
ett läroverk finnes särdeles utmärkte lektorer passande till rektorer,
kunde hända att dessa förordnades till rektorer i åtskilliga andra
läroverk, och lektionerna vid de förstnämnde finge under tiden bestridas
af vikarier, hvilket naturligtvis icke eller är lämpligt. Slutligen
får jag tillägga att vid de flesta af de nyligen organiserade
läroverken rektorsplatserna dels redan åro tillsatte icke på förordnande
utan med fullmakt, dels äfven anslagna lediga till ansökning,
icke för att dervid få ett förordnande, utan verkligen för att erhålla
tjenst på stat. Den fördel, som således genom ett antagande af
Utsk:ts förslag skulle vinnas, komme följaktligen att under en lång
följd af år icke tillämpas, och det synes således icke vara skäl att
ändra en författa., som blott iir ett år gammal; utan torde man
böra afvakta till dess någon vidsträcktare erfarenhet verkligen utvisar
att den nu föreslague förändringen är nödvändig. Således
hemställer jag, i likhet med den förre talaren, att R. o. Ad. måtte
afstå Betänk:t.
Gr. Taube, Henning Adolf: Då jag icke inom Utsk:t
kunde deltaga i det beslut, som då fattades, var det egentligen
2:ne skäl, som dertill föranledde. Det första var att, som en värd
talare nyss anfört, R. St:r hos K. M. vid sednaste Riksdag anhållit
att få ständiga rektorer, och då K. M. i ani. häraf utfärdat
den nya skolstadgan af d. 29 Jan. 1859, kunde jag icke annat
finna lin att det skulle visa stort vankelmod hos R. St:r att nu
inkomma med anhållan om förändring i hvad de sjelfva begärt.
Jag tror att det skulle blifva en slags fingervisning för K. M. att
hädanefter icke rätta sig efter R. Stirs underd. begäran, utan låta
sakerna litet mera mogna.
Det andra skälet hvarföre jag motsatte mig Utsk:ts Betänk,
var det, som Gr. Hamilton nyss nämnde, eller att rektorerne såsom
tillsatte på förordnande gå i mistning om de löneförmåner, hvilka
dem som lektorer tillkomma; ty en lektor, som är tillsatt med kongl.
Den 31 Mars
501
fullmakt, blir i samma stund han utnämnes till rektor med förordnande
för tillfället, skiljd från sin lektorsplats, alldenstund denna
icke kan stå ledig och skötas på förordnande hela tiden. I samma
stund således som rektorsförordnandet uphör, är den förre lektorn
satt, snart sagdt, på bar backe. Jag tror icke att mången lektor
skulle vilja risquera något sådant. Jag instämmer följaktligen i reservationen
och med de Hrr, som yrkat afslag å Betänka.
Hr Silfverstolpe, Fredr. Otto: Den motion, som nu
blifvit väckt, är framställd af en raan, som en längre tid varit rektor
vid ett högre elementarläroverk och således har erfarenhet om
förhållandena inom dessa. Särskildt får jag nämna att en annan
ganska känd rektor vid ett högre elementarläroverk, der jag halmin
hemort, fästat den högsta vigt i och för läroverkens framtid
vid den omständigheten att Pastor-Prim. Fallenii motion måtte af
It. St:r bifallas, emedan han hyser den öfvertygelse att det nuv:de
stadgandet om ständiga rektorater kommer att verka till elementarläroverkens
förfall. Här är äfven det förhållande rådande inom
vårt land, att i allmänhet chefsplatser, med hvilka jag måste jemföra
dessa rektorsbeställningar, icke äro annorlunda beskaffade, än
att K. M. kan skilja deras innehafvare från desamma. Sådana äro
regements- och kårchefer, sådana äro landshöfdingar m. fl. andra
befattningar, der innehafvarne äro chefer för verk. Detta stadgande
har tydligen blifvit af grundlagens stiftare vidtagit af den ani.,
att om ett misstag begås i utnämningen, äfven med den aldra bästa
vilja att vara så samvetsgrann som möjligt, misstaget skall
kunna rättas, så att icke samhället får lida för ett sådant. Jag
tror detta i allmänhet vara riktigt, men isynnerhet tror jag det
vara rätt vid förhållanden sådane som desse, när man öfvergått
från ett tillstånd, som förut gällt eller att rektor utnämnts för ett
eller flere Sr och blott genom nya val kunnat komma att med sin
befattning fortfara. Då dertill kommer att åtskilliga nya läroverk
blifvit på sednare tider stiftade; att således antalet af de personer,
som kunna vara till rektorer passande och möjligtvis i allmänhet
till lärare, ännu icke är så stort, att man har att välja bland flera,
för dessa tjenstår lämpliga, så hade det, enl. min och mångas öfvertygelse,
varit försigtigare af B. St:r att vid sista Riksdagen ingå
på det förslag, som K. M. då framställde, att rektorer icke skulle
blifva med fullmakt försedde. Då R. St:r emellertid ansågo att
rektorer borde med fullmakt förses, finner jag ganska väl att annat
icke varit för K. M:s regering möjligt, än att antaga den fram
ställning,
som R. St:r då gjorde. Jag medger visserligen att, sedan
R. St:r vid sista Riksdagen fattat ett sådant beslut, är det mycket
betänkligt att lagstifta i en motsatt riktning; men jag tror äfven
att, om man begått ett misstag, bör man icke vara rädd att rätta
det. Här kommer en mängd af rektorater att tillsättas, ty då
1856 års författn. föreskrifver att rektorer skulle förordnas för 5
år, är det många rektorer som under åren 1860—61 komma att
afgå och som således skola åter tillsättas. Blifva de då tillsatte
med fullmakt, så kommer, om tillräcklig tillgång icke finnes på
Den 31 Mars.
dugliga personer, eller om man misstagit, sig om deras skicklighet,
eller åtminstone vid den tid då ålderdomen gör dem mindre passande,
vådor för undervisningen derigenom att upstå.
Hår har blifvit invåndt att åtskillige svårigheter kunde upstå
att reglera förhålianderne efter det förslag, som af Ekon.Utskrt
blifvit framställdt, men då K. M. eger att i sådana mål som dessa,
hvilka äro af administrativ beskaffenhet, förordna i följd af en dylik
framställning af R. Sl:r, som här blifvit föreslagen, sätter jag
utom allt tvifvel att det blir möjligt att reglera förhålianderne så,
att icke de faror upstå, som här äro omtalade. På de af motionären
och nu af mig anförde skäl, får jag för min del tillstyrka att
R. o. Ad., på samma vis som Borgare- o. BondeSbn, måtte Infalla
detta Betänk.
TJr af Sillén, Abraham Wilhelm: Jag vill i denna
fråga endast nämna att man i allmänhet anser, och det med rätta,
att Statens embetsman böra hafva en fast och oberoende ställning,
och detta icke allenast med afs:de på det ekonomiska, utan äfven
i det hänseendet att de sitta fast och säkert på sin plats. Om
derföre den princip skulle utbilda sig att Statens tjenstemän böra
tillsättas på förordnande eller vissa år, skulle i längden följden
blifva den att Staten komme i saknad af tjensteman, ty skälet
hvarföre de enskilde måste bereda sina tjenare större fördelar än,
Staten, är just den att de platser, sorn de kunna erbjuda, icke äro
ständiga och fasta, Man kan således säga att det ur statsekonomisk
synpunkt är af oberäknelig nytta att embetsman inom Staten
hafva en oberoende ställning. Skulle nu t. ex. en rektor icke
hafva fullmakt på sin tjenst, så kunde han, i följd af antingen
tjenstefel eller ålderdom och sjuklighet, skiljas från densamma. Mert
äfven om platsen är permanent, så har man ju alltid, med afside
på tjenstefel, lagar och förfalln:r, som kunna näpsa honom; man
kan ju suspendera, ja, t. o. m. afsätta honom, om han icke sköter
sin tjenst. Beträffande ålderdom och sjuklighet, så kan det visserligen
finnas skäl, som tala för att lärarepersonalen icke skall tjenstgöra
till den ålder att de blifva förslöade och förstörda, och dessutom
kan man möjligen i en framtid motse att en pensions-stat
för lärare blir reglerad. Farhågan alt ett läroverk kunde under
en längre följd af år få till styresman en alldeles olämplig person,
är genom 18 § Skolordningen väsendtligen undanröjd.
Hr Adelborg, Anders Otto: Före 1 850 tillsattes rek
torater
endast på ett år, efter 1 856 på 5, och det är först nu
gällande 1859 års stadga, som gjort dessa platser permanenta, och
detta egentligen icke till följd af K. M:s Propos., utan i ani. af
ett E. St:rs beslut. K. M. hade föreslagit att dessa platser skulle
tillsättas på förordnande med bestämdt arfvode. Att man således
icke förut hade förbisett vigten deraf att dylika platser, så olika
andra chefsplatser genom den moraliska och intellektuela inverkan
de hafva på hela den upväxande ungdomen, ieke måtte göras omöjliga
för ombyten, det har man sett af föreg:de författmr. Nu vill
Den 81 Ma rs.
man, då man ändtligen efter många'strider åstadkommit ett antagligt
förslag till skolstadga, som hör kunna bärn en god, hoppgifvande
frukt för framtiden, sedan man gjort underordnade 1 :irareplatser
permanenta, göra just den plats, på hvilken skolans verksamhet
beror, äfven permanent. Om man under den tid, rektoralen
tillsattes på förordnande, erfarit att ett sådant tillsättande varit
olämpligt, skulle jag för min del icke hafva något emot ett sådant
förslag, men så är icke förhållandet; fy under nämnde tid har
aldrig inträffat att en rektor, sora till fullo upfvllt sitt kalls fordringar,
blifvit ombytt. Dessutom får jag nämna att skolstadgan
af år 1856 ännu icke lemnat någon erfarenhet on sig. Tiden
från 1 856 till 1 859 är ju icke 5 år, således liar man ännu icke
hunnit pröfva, huruvida 1 856 års stadga var lämplig. Det är visserligen
sannt att det är orätt att förändra författmr, då de nyss
kommit i verkställighet, men skall förändring ske i detta fall, så
måste det ske just nu, innan rektoraten blifva permanent tillsatte,
hvarigenom ändring omöjliggöres. Att nu ifrågav:de Utsk:s-förslag
icke tillkommit af ett blott hugskott^ bevisas deraf att K. M. verkligen
i sin vid sisth Eiksdag afgifne Propos. sjelf afsett hvad Utsk:t
nu föreslagit. Man har här jern fört rektorsplatser med andra chefsplatser.
Denna jemförelse är dock, efter min tanke, alldeles oriktig,
emedan, hvad andra chefer angar, finnes ordentliga instruktioner
och reglor för deras förhållanden till deras befattmr och underordnade.
Alla chefers andliga inflytande på sina underordnade kan
visserligen verka ganska mycket, men om de icke ega någon sådan,
kunna de likväl i de flesta fall dock hjelplig t fylla sin plats, men
helt annorlunda är förhållandet med rektorsbefattningen. För denna
kan man icke upställa några bestämda reglor, efter hvilka han
skall sköta densamma, emedan befattningen är af så omvexlande
natur, af det skäl att sjelfva ungdomen röner ett vexlande inflytande
dels af kamrater dels af tidsandan. Och hur skall man dä
bära sig åt, ifall dessa platser äro permanenta och rektor be,finnes
vara oduglig? Om jag finge fullfölja den liknelse, som här blifvit
framställd, så skulle jag vilja likna en rektor vid en landshöfding
eller ett statsråd. Dessa platser äro rörliga och hvarföre? Jo derföre
att K. M. må kunna, då han vill, ombyta de personer, sorn
bekläda dem, om de befinnas vara olämpliga. Det är mig omöjligt,
att inse, hvilken fara skulle upstå derigenom att så äfven vore
förhållandet med rektorer eller att, deras platser voro ett slags förtroendeposter.
De kunna ju, om de äro dugliga, fortfarande blifva
forordnade till samina syssla, och i U t sk: t s beslut står just derföre
»tills vidare», på det att K. M. må få tid att pröfva, huruvida en
person är för platsen lämplig eller ej. — Om man ömmar för
skol-lärarestaten och vill sätta den i tillfälle att verka, så bör nian
väl ställa så till att den, så vidt möjligt är, icke hämmas i sin verk
samhet
genom en dålig styrelse och detta resultat bör väl vinnas
derigenom att K M. eger att göra ett urval eller taga en rektor
på försök från hvilken skola lian behagar. Om nu en person med
fulla kropps- och själskrafter blir tillsatt till en sadan plats för
504
Den 31 Mara.
ständigt, huru länge kan man beräkna att ett sådant gynnsamt
förhållande kan fortvara? Åldern uraktlåter ej att förslappa det
mest uplysta förstånd; låt vara att en rektor kan vara verksam i
20 ja 30 år och derutöfver, men längre tid sträcker sig vanligen
icke hans förmåga att rätt upfylla sitt kall; är han permament, så
finnes icke något medel att hindra eller afbryta en verksamhet, som
icke mera verkar så som den bör; rektor sitter då, huru oduglig
han än må vara, orubbeligen qvar till stort mehn för skolan. Följden
af dessa permanenta rektorater blir, å ena sidan, att rektorerne
genom sitt bristande inflytande på ungdomen tillåta sjelfsvåld insmyga
sig, och å den andra att de hindia enskilda dugliga lärare
att motarbeta detta och sjelfmant ingripa i undervisningen. Denna
sträfvnn att göra rektoraten permanenta kommer sig troligen deraf
att skolstateu nu börjar blifva en stat i Staten, och att man äfven
der vill göra sig så fast som möjligt. Nog tror jag att hvar och
en rektor vill hafva det så, men jag tviflar på att det kan stå tillsammans
med det verkligt nyttiga. Det är måhända behjertansvärdt
att en rektor, som tillsättes på förordnande, kommer i en
osäkrare ställning än förut, men det hindrar ju icke, som jag förut
sagt, att K. M. kan förnya ett sådant förordnande. Han kan göra
det för 10, 15, 20 ja 30 år, så länge som en rektors förmåga
räcker till, och rättvisan fordrar att han härpå fäster alside. Det
finnes ingen, som kan inverka på honom här vid lag; här är det
Konungen ensam som bestämmer och tillsätter platsen. Jag för
min del skulle helst hafva önskat att Hr Fallenii motion blifvit
antagen och jag har äfven i frat derför inom Utskit; det borde med
så mycket mera skid hafva skett, som man icke haft någon erfarenhet
om det 5-åriga rektoratet och således allt för tidigt öfvergått
till det permanenta; men, såsom saken nu står, får jag tillstyrka
Utskits förslag, som enl min tanke icke kan medföra någon
skada, utau endast fördelar.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Man har här sagt
att det skulle visa ett särdeles vankelmod hos II. St:r att nu begära
ändring i ett stadgande, som vid sednaste Riksdag blifvit af
R. St:r gillat. Någon farhåga i detta hänseende hyser jag icke,
så vida ändringen är nödig och nyttig. Då jag inom Utsk:t deltagit
i handläggning af detta ärende, anser jag mig böra anföra de
skäl, som föranledt mig att icke instämma med de ledamöter, som
förordat permanenta rektorater. Det torde icke kunna förnekas,
att frågan huruvida rektoraten böra vara permanenta eller rörliga,
icke kan anses till principen afgjord. Under sådana förhållanden
slöt jag mig inora Utskit till dem, som ansågo att någon tid borde
lemnäs åt sjelfva denna principfråga att utkämpas, innan alla rektoraterna
blefve på fullmakt tillsatte, så att möjligheten hölles öppen
att göra någon förändring, i händelse en sådan skulle befinnas
ändamålsenlig. Jag medger att såväl de rörliga soln de permanenta
rektoraten hafva sina olägenheter. Olägenheten af de förra
är den att man kan beröfvas tillfället att till rektorer få personer,
sora äro fullt lämpliga, och af de sednare att man nödgas bibe
-
Den 31 Mere.
hålla dem man en gång fått, antingen de äro dugliga eller icke.
Sedan den nya skolstadgan utkom, hafva högst få rektorer blifvit
med fullmakt försedde; och jag tror att det skulle vara tjenligt om
sjelfva principfrågan blefve föremål för en allmännare diskussion
och att en mera bestämd öfvertygelse stadgades om företrädet af
den ena eller andra principen, innan något större antal rektorer
blefvo försedda med fullmakt. För att göra en förändring möjlig,
yrkade jag inom Utskit att rektorer vid högre elementarläroverk
intill nästa Riksdag måtte tillsättas endast på förordnande.
Hr Printzensköld, Carl: Oaktadt allt hvad den siste
talaren anfört till törsvar för Utskits Bet:de, kan jag likväl icke
underlåta att yttra ett omdöme, alldeles motsatt det, som af honom
afgafs. Jag anser den tillstyrkaa, som utgått från Utsk:t, innefatta
ett ytterligare bevis till de många, som redan finnas, på det Svenska
lynnets ostadighet, när fråga är om lagstiftning. Knappast
har en författning hunnit utfärdas, förrän man är färdig att ändra
den, och detta så hastigt, att man icke ens eger ringaste erfarenhet,
huruvida den lag, man är färdig att ändra, har de olägenheter,
som man öfverklagat. Så är äfven förhållandet med den lag, hvars
förändring nu tillstyrkes. Den är nemi. nära nog på dagen blott
14 månader gammal, och jag vågar nästan påstå, att någon tillämpning
af densamma ännu icke ens egt rum. Huru kan man då
veta annorlunda iin suppositionsvis om det stadgande, denna lag innehåller,
är skadligt eller icke? Att jemföra rektoraterna vid de
högre elementarläroverken med förtroendeposter, och att således
behandla reklorer likasom man behandlar törtroendeembetsmän, är,
efter min åsigt, i högsta måtto olämpligt. Först och främst äro
våra rektorer icke så högt upsatte män, att, så till sågandes, Statens
välfärd beror på om de bibehålla sina embeten, såsom understundom
händelsen kan vara med en törtroendeembetsmän, med
hvilken det kommit så långt att Konungen funnit sig nödsakad
honom entlediga; för det andra blifva dessa rektorer, såvidt jag
kan begripa författningen, tillsatte efter ett förslag, vid hvars uprättaude
de sökandes ömsesidiga förtjenster på det nogaste öfvervägas,
och då vederbörande embetsmyndigheter sålunda haft tillfälle
att göra sig noga underrättade om de egenskaper, som sökanden
eger för att kunna värdigt fylla den ansvarsfulla platsen. Detta måste
tagas i väsentligt betraktande. Går man åter ut från den
grundsatsen att det är nödvändigt att tillsätta rektorer på prof, så
kan man komma ända derhän, att inga tjenster i Staten böra tillsättas
annorlunda än på prof för att erfara om den, som fått sig
tjensten anförtrodd, är passande till densamma eller icke. Detta är
likväl, enligt min öfvertygelse, i högsta grad olämpligt, och jag
tror icke att något ordnadt samhälle kan etablera ett sådant system.
Oell hvad särskildt beträffar läroverken, så hafva vi redan en erfarenhet
i frågan om att tillsätta rektorer på fullmakt. Det är nemi.
ett förhållande, hvars riktighet man icke lärer kunna ifrågasätta,
att alla de lägre elementarläroverken alltid varit försedde med rektorer,
som haft fullmakt på de dem anförtrodda tjenster. Och om
506
I) e n 31 Mars.
det understundom kunnat inträffa, att af dessa tjenstemän en oell
annan stadnat qvar så länge, att lian genom ålder oell bräcklighet
blifvit oduglig till platsen, så bör det likvisst till undantagen. När
detta är förhållandet och man sålunda inom skolans områden redan
pröfvat verkningarna af de permanenta rektoraten, samt funnit dem
gagneliga, så vet jag sannerligen icke hvarföre man nu skall anse
det så farligt att följa samma systern, då det är fråga om att tillsätta
rektorer vid de högre elementarläroverken. Jag kan således
icke annat än på det högsta tillstyrka afslag å ifrSgavide Belide,
och det så mycket heldre, som Chefen för EeclesiastikDepartemit
har, som mig synes, på ett öfvertygande sätt försvarat författningen,
sådan som den nu befinnes, och man icke bör kunna betvifla att
hvad han yttrat är med verkliga förhållandet öfverensstämmande.
Gr. Hamilton: Jag började mitt förra anförande dermed,
att motionären efter min tanke icke saknat skäl för sin framställning,
och jag kan således ingalunda vara pligtig att ingå i någon
vederläggning af de skäl, som af åtskillige talare här blifvit framställde
för hans förslag. Jag underlåter det också så mycket heldre,
som de visat mig den godheten att icke försöka någon vederläggning
of den anmärkning, jag mot Utsk:ts förslag framkastat; men
då de likväl med stor ifver försvarat detsamma, ber jag att få
återkalla i deras minne en af mig gjord anmärkning, hvarigenom
antagandet af förslaget omöjliggöres. Om nemi. en lektor förordnas
tillsvidare att vara rektor, så måste han naturligtvis bibehålla sin
då innehafvande lektorsbefattning, men upbär, under den tid han
bestrider rektors tjenst, rektorslön, hvaremot hans tjenst ombesörjes
af en vikarie. Befinnes denna rektor särdeles skicklig, så är intet
hinder för att hans förordnande som sådan kan fortfara under hela
lians tjenstetid, och under denna tid måste således hans lektorsbefattning
bestridas af en vikarie, hvilket naturligtvis är en betydlig
olägenhet för det läroverk, en sådan tillfällighet drabbar, enär
ingen naturligtvis vill qvarstanna såsom vikarie, utan söker den
första lediga 'plats han kan på stat erhålla. Dertill kommer att
lektor kan efter 5 års tjenst avancera till högre lön, hvilket icke
eger rum för vikarien. Man skulle genom antagande af detta förslag
åstadkomma för läroverken den olägenhet, att, om de lyckades
under en längre följd af år bibehålla en skicklig rektor, skulle alltid
en motsvarande lektorstjenst skötas af vikarie, och följaktligen
mindre väl än af en på ordinarie stat utnämnd lektor. Deri ligger
blott en olägenhet, men svårigheten ligger deri att den, som
mottagit rektorsbefattning, förlorar genom 11. St:rs vid sednaste
Riksdag fattade beslut den fördel, han åtnjuter, endast då han i fortsättning
af 5 år gjort lektorstjenst, att avancera i lönegrad. Det skulle
således kunna hända att en person, utnämnd till lektor med 2,000 rdrs
lön, efter 1 5 år skulle inträda i en lön af 3,500 rdr, om han fortfarande
tjenslgjort sorn lektor; men nu erhåller han, kort efter sedan
han blifvit utnämd, rektorsförorduande och bestrider rektorstjenst
i t. ex. 12 år. Efter dessa 12 år uphör hans förordnande; man
finner honom föråldrad i tjensten, han återgår till lektorstjenst och
Den 31 Mars.
507
från 4,000 till 2,000 rdrs lön, och behöfver således 27 år, från början
räknadt, för att stiga upp till dessa 3,500 rdr, hvilka han efter 15
årskulle haft, om han fortfarande bestridt sin lektorstjenst. Under
sådana förhållanden är det knappast tänkbart att någon duglig lektor
skulle vilja åtaga sig en rektorstjenst, hvarigenom hans framtid
på sådant sätt ställes på spel. Det var ett helt annat förhållande
i forna tider, då rektorer valdes af läroverket för helt år,
då de bibehöllo sin lektorstjenst och åtnjöto arfvode för den tid,
de voro rektorer; och jag hemställer sålunda till de ledamöter,
som nu lifligt i Ira t för bifall för Utsk:ts förslag, om de icke åtminstone
skulle vilja ingå på en återremiss, hvarigenom det vore
möjligt att åstadkomma ett sådaut beslut att skickliga personer
möjligen ville åtaga sig rektorsplatsen. Jag må i förbigående äfven
fästa uppmärksamheten på det förhållande att Hr Adelborg
jemfört lektorer med statsråd och tyckt att, då dessa voro rörliga,
så borde äfven rektorer vara detsamma. Jag tror dock icke att
jemförelsen är fullt riktig. Förhållandet är visserligen med StatsJtåden
att de kunna afsättas, då K. M. finner deras tjenst icke vidare
vara Honom och lliket till någon nytta; men rörligheten hos
StatsRådet sträcker sig likväl icke dertill, att de äro på förordnande,
utan blott att de äro förtroendeembetsmäu, oell det är en betydlig
skilnad mellan att göra rektorer till förtroeiideembetsmän eller ställa
dem på förordnande. Här är också det särskilda förhållande, att
rektorer tillsättas på förslag af Consistorium efter dess öfvertygelse
om hvilken som är den dugligaste, och det torde draga temligen
långt om, innan Consistorium ville ge K. M. tillkänna att den
eller den person, som det en gång förordat, blifvit så föråldrad,
eller har visat sig så olämplig, att det icke vidare kan hafva något
förtroende till honom. K. M. kan naturligtvis icke sjelf eller
genom Chefen för EcclesiastikDep;t vara tillstädes vid alla skolor
och taga personlig kännedom om huru rektorerna upivlla sitt kall;
och i detta afseende saknas ett Konst.Utsk,, som kan gifva de nödiga
vinkarne. Om Ilektdrstjenster skola tillsättas på förordnande,
borde föreskrifvas att Eforerna vid vissa tider skola gifva K. M:t
tillkänna, huru rektorerne upfylla sitt kall, annars vinnes naturvis
ingenting genom den föreslagna förändringen.
Hr Adelborg: Så omöjligt skulle det väl icke vara, som
den siste talaren anfört, att Utsk:ts förslag kunde antagas, utan
att medföra några olägenheter. Det är väl icke utan afsigt som
det der ordet »tillsvidare» blifvit intaget; och detta ord häntyder
ju derpå, att det beror på K. M. att tillsätta en rektor, sedan
Flan pröfvat hans lämplighet, samt att sålunda, efter en tids förordnande,
göra honom permanent. Det förefaller åtminstone mig
högst vådligt att omedelbart tillsätta honom utan någon kännedom
om, hvad lian duger till.
I öfrigt finner jag icke så bebjertansvärdt, att äfven inom
Skolstaten kan inträffa, hvad som ofta nog händer i afseende
å högre platser, att nemi. en person får afträda från en befattning
soa
Den 31 Mere.
med en högre lön till en lägre, ehuru jemväl ansvarsfull, verksamhet
med en mindre aflöning. Då således en rektor, hvilken under
dess kraftfullaste ålder bestridt rektorsbefattningen till fördel fölen
skola, förflyttas till en lägre lön, så iir det ungefärligen detsamma,
som om han erhåller 5000 rdrs pension; ty denna sin lön
får han behålla på lifstid. Om undervisningen blott meddelas uti
ett eller par ämnen, så hafva vi sett, att detta kan verkställas af
en person med mindre krafter, utan mehn för det hela, då det egentligen
endast har inflytande på en mindre del af skolan; men så är
icke förhållandet med rektoraten.
Likväl vill jag icke motsätta mig den siste talarens yrkande
på återremiss. Det återstår då 2:ne alternativer för Utsk:t. Det ena
att, sedan en lektor med anseende och nytta för det allmänna bestridt
ifrågav:de befattning, bereda honom möjligheten till pension,
det andra att i berörde hänseende ingå på 1856 års Skolstadga.
Uti öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat, förenar jag
mig med dem, som begärt återremiss.
Detta yttrande hade blifvit afbrutet genom ankomsten af Hr
StatsRådet, Riddaren af K. M:s Nordstjerneorden, Carl Johan Malmsten,
hvilken å K. M:s höga vägnar öfverlemuade 11 Nåd. Proposrr
och' 4 Skrifvelser till R. St:r.
Hr Silfverstolpe: Då för framgången af det förslag, som
Utsk:t framställt, naturligtvis är af högsta vigt alt den StatsRådsledamot,
som inför K. M. föredrager sådana ärenden, kan komma
att understödja detsamma, och måhända genom en återremiss af
förslaget sådana jemkningar deri kunde ske, att det skulle kunna
blifva förtjent af hans understöd, så får jag äfven förena mig i den
begärda återremissen, och auhåller att Hr Gr:n och Landtm:n derå
täck tes framställa propos.
Frih. Cederström: Om frågan befunne sig i ett annat stadium,
än den nu gör, skulle man, i händelse någon nyttig påföljd
deraf vore att förvänta, möjligen kunna samtycka till den af Hrr
Silfverstolpe och Adelborg slutligen medgifna återremissen; men då
Borgare- och BondeStm redan bifallit Ekon.Utsk:s Betänk., hvaremot
PresteSt. detsamma afslagit, så är det väl med största sannolikhet
att förutse, det Ekon.Utsk. icke, i strid mot den i detta
och öfriga Utsk. vid denna och föreg:de Riksdagar vanliga praxis,
skall ingå i något skärskådande och bedömande eller uptagande af
hvad hos R. o. Ad. nu blifvit anfördt, och hvarom genom en återremiss
Utsk:t skulle underrättas. Troligen vidblifver Utsk:t fastmera
sin af 2me RiksStånd gillade åsigt. För oss, som icke gilla Utsk:s
hemställan, tror jag alltså säkrast vara, att, utan en onödig tidsutdrägt,
nu afslå detta Betänk., hvarföre jag fortfarande derom
anhåller.
Hr af Sillén: I anledn. af Hr Adelborgs yttrande skall jag
be att få nämna några ord. Det är sannt att en embetsman har
\
Den 31 Mer».
skyldigheter af tvänne slag, de ena de, som äro genom tydlig lag
föreskrifna, de andra de, som af ingen lag kunna direkte anbefallas
och hvilkas uraktlåtande ej kunna leda till någon bestraffning, om
ej af allmänna opinionen.
Jag instämmer fullkomligt med Hr Adelborg deri att, med
afs. på den senare klassen af embetsman, finnes det ingen, som har så
stort ansvar som skolläraren. Men vi hafva en annan klass af medborgare,
hvars funktioner ligga inom samma sfer, nemi. presternas,
och jag har ännu icke hört någon menniska komma med det förslag
att t. ex. pastor skall tillsättas på 5 års förordnande. Dessutom
finnes det 2:ne sätt för en embetsman att vinna förtroende,
antingen genom kraft i sina åtgärder eller genom rutin. Man kan
invända: hvad han förlorar med Aren i det ena hänseendet, vinner
han i det andra. Derigenom skulle i hög grad förekominas den
menliga följden af det rörliga rektoratet. För öfrigt vill jag. på
grund af hvad jag yttrat, förklara, att jag ingalunda är jäfvig i
denna fråga, ty om förslaget går igenom, så rörer detsamma endast
de högre elementarläroverken och icke de lägre, vid ett af
hvilka jag är anstäld såsom lärare.
Hr Silfverstolpe: Om tvänne RiksStånd hafva afslagit
Ut,sk:s Betänk, och de tvänne öfriga bifalla det med någon jern klling,
så finner jag för min del icke grundlagsvidrigt af Utsk:t att fästa
sig vid de här gjorda anmärkme. Jag yrkar således återremiss.
Hr von Qvanten, Emil: Jemte det jag instämmer i de Hrrs
yrkande, som önskat bifall till Utsk:s Betänk., ber jag att äfven få
förena mig om återremiss.
Frih. Alströmer: Jag anhåller att få afstå från^mitt för
slag och förenar mig med dem, som yrkat återremiss.
Sedan öfverläggningen förklarats fulländad samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels återremiss af och
dels afslag å förevide Betänk., framställdes propos. å detsammas
återremitterande, och då dervid svarades starka ja, blandade med
nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
Föredrogs och bifölls Allmänna Besvärs- och Ekon.Utsk:ts
den 21 och 30 dennes bordlagda Betänk. N:o 45, i aniedn. af
väckta motioner om åtgärders vidtagande till förekommande af olofligt
lotterispel.
Vidare föredrogs och företogs punktvis till afgörande samma
Utskotts Betänk. N:o 47, i aniedn. af väckt motion om ändring i
Kongl. Förordningen den 1 Oktober 1858, angående tillverkning,
vård och försäljning af krut.
510
Den il Mars.
l:sta punkten.
Hr Nordenfelt, Enar: Då den föreslagna förändring, sora
Utsk:ts majoritet hår framställt såsom ett föremål för R. St:rs
underd. anhållan hos K. M„ tyckes vara af så ringa vigt, att R.
St. näppeligen borde sig dermed befatta, och då en förändring i
detta afseende synes böra i administrativ väg kunna vinnas, i fall
det skulle anses behöfligt, och derjemte tillkommer att, såsom i
Utsk:t uplystes, underlåtenhet af hvad i detta läll för narv:de är
föreskrifvet varit föremål för åtal, och att det blifvit genom laga
dom faststäldt huru förhållas bör, har jag, och en större minoritet
med mig, ansett att motionen icke bör till någon åtgärd föranleda
; hvarföre jag anhåller om afslag å denna punkt.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Det skiil för af
slag,
Hr Nordenfelt anfort, eller att, om ändring i ifrågavule afs:de
är af behof påkallad, en sådan kan vinnas, om på enskild väg
framställning derom görns hos K. M:t, synes mig icke vara antagligt,
ty om R. St. afslå det hos dem väckta förslaget, lärer icke
K. M:t, i strid med R. St:rs sålunda uttryckta mening, bifalla en
så beskaffad ansökning af enskilda personer. Anser man förändringen
ändamålsenlig, bör man derföre bifalla Utsk:ts hemställan.
Hr Printzensköld, Carl: Afven detta Betänk, bekräftar
den anmärkning, jag nyss gjort om Svenskens ostadighet i fråga
om lagstiftning, enär den författning, man vill ändra, ännu icke är
2 år gammal, ty den är daterad den 1 Okt. 1858. Huru kan
väl efter en så kort tid, som denna författning varit gällande, veta
om förändring är af behofvet verkligen påkallad? Jag tyckte mig
höra Ordföranden i Ekou.Utsk:t yttra, att det varit tvärtom tilllämpningen
af hvad ifrågav:de författning föreskrifver, samt att
denna tvärt blifvit genom laga kraftvunnen dom afgjord. Om så
är, har man ju vunnit hvad man skäligen bör önska, nemligen att
få en tillämpning af författningen, sådan som domaremakten anser
den böra vara, och då synes mig, som skulle man icke behöfva att
gå in till K. M. och begära ett förtydligande. Jag yrkar på dessa
grunder, och hufvudsakligen emedan författningen är så ung, att
man icke vet om den behöfver ändras, afslag å Belänk:t.
Frih. Cederström, Rudolf: Afven jag har den åsigt,
att R. St. icke böra framkomma till K. M. med underd. anhållanden
om ändring af nyss utgifna förordningar, och det i alla möjliga
saker af underordnad vigt. Sådant vore likväl förhållandet
med ifrågav:de ärende. Hr Frih. Alströmer har till stöd för bifall
anfört, att, om R. St. skulle afslå detta Betänk, endast pä grund
af författningens färska datum och på grund af den anmärkning,
sorn Hr Nordenfelt i sin reservation förnämligast framhållit, skulle
det förorsaka svårighet lör K. M., att, på enskilda personers derom
gjorda framställning, i enstaka fall medgifva en förändring;
men jag förutsätter, att Regeringen har den kännedom om hvad i
Den 3L Mars.
511
RiksStånden sig tilldrager, att den icke lärer underlåta ,fästa behörig
upmärksamhet vid jemväl detta förhållande, så att, derest, på
framdeles sig yppande giltiga skäl, ändring begiires, pröfning deraf
för hvarje särskildt fall företages och ett bifall ej omöjliggöres för
det Ekon.Utsk:ts Betänk, nu afslås. Ett sådant partielt ingripande
af R. St., som nu är föreslaget, bör i allmänhet undvikas. Jag
har också endast någongång undantagsvis trott mig böra söka göra
en annan åsigt gällande, såsom t. ex. i går, då jag hade äran för
R. o. Ad. anmäla min åsigt om nyttan, billigheten och behofvet
af en »rendez-vous-plats» för Ronneby sockens båtsmän, hvarom en
motionär å socknens vägnar anhållit, men hvarå Ekon.Utsk:t afstyrkt
allt afseende, på den grund, att frågan vore af alltför enskild natur
och obetydlig vigt, samt kunde på administrativ väg afhjelpas.
Deremot gjorde jag invändning, och dertill hade jag det skäl. alt
en med denna likartad hemställan blifvit för andra närbelägna
socknar till Ronneby bifallen, uppå R. Stms anhållan år 1840:
men Ronneby hade icke fått någon sådan förmån sig beviljad för
sina båtsmän, under alla de 17 år, som framflutit sedan deras
grannar dermed hugnades, hvilket syntes mig utgöra en giltig anledning
för 18C0 års Ständer, att begära jemnande af detta missförhållande.
Det var således ett exceptioneit fall; der kunde man
med skäl, som jag tror, yrka ett annat förfaringssätt, än det som
synes i afs:de å det nu föredragna ämnet böra iakttagas. Men då
R. o. Ad. emellertid i går afslog lionneby-soekenboernes anhållan, såsom
varande af alltför ringa vigt, torde ett afslag i dag vara desto mera
följdrigtigt, och förenar jag mig med Hr Nordenfelt i den af honom
gjorda hemställan derom.
Efter härmed slutad öfverläggning och framställning af de
derunder gjorda yrkanden å dels bifall till och dels afslag å Utsk:ts
hemställan i förevude punkt, gjordes propos. å bifall dertill och besvarades
med många nej jemte några ja; hvarefter propos. å afslag
derå framstäldes och, då dervid svarades många ja jemte ett eller
annat nej, förklarades ja hafva varit öfvervägande.
2:dra punkten.
Hr Nordenfelt: Afven på denna punkt nödgas jag yrka
afslag, och skälet dertill är hufvudsakligen anfördt i den reservation,
sora åtföljer Betänkd, $gmt ligger deri, att K. M. ansett redan
5 centner vara den högsta qvantitet, som borde, utan föregången
anmälan, inom orten få transporteras, och det är alldeles klart att
faran växer med krutqvantiteten och att således, om någon olycka
skulle inträffa, blir den naturligtvis större om tio centner brinner
på en gång, än om det blott är fem. Det är här icke allenast
fråga om afsändarens eller reqvirentens beqvämlighet; det är äfven
fråga om ortens fordringar på de försigtighetsmått, sorn kunna vara
nödvändiga. Man har upgifvit såsom skäl för bifall till denna
punkt, att tio centner skulle motsvara ett vapligt hästlass; men då,
som nämndt är, 10 centner, i händelse af antändning, alltid måste
512
Den 31 Mars.
förorsaka större förödelse än 5, kan jag ej lemna mitt bifall till
att de föras genom landet utan att invånarne derom blifva på förband
underrättade, helst nu gällande föreskrift ej inedför annan
olägenhet för afsändare]] än att han, om han vill, på en gång sända
mer än 5 centner, då måste 8 dagar före afsändningen bestämma
tiden för transportens afgång och derom göra anmälan hos K.
Befhde. Jag anser således att någon sådan begäran icke bör till
K. M. framställas, utan yrkar afslag å denna punkt.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: För min del måste
jag erkänna att jag finner. Hr Nordenfelts reservation föga tillfredsställande.
Om 5 centner antändas, äro dessa tillräckliga att
spränga det hus i luften, der de förvaras, likaväl som om de voro
10 centner. Hvad fördel ligger då i nuv:de stadgande? Att det
deremot föranleder verkliga olägenheter, är temligen klart. Det är
redan uplyst att ett vanligt liiistlass forslar 10 centner; som man
vet, komma ofta bönder upp till bruken med spanmal och viktualier,
samt önska att taga krut i retourfora. Bruksegaren skall då
säga: ni lår antingen halft lass, eller ock måsten J vänta här i
8 dagar under det att skrifvelse till K. M:ts Befhde afgår för
att anmäla transporten. Detta tyckes vara ett. väl föråldradt sätt
att tillvägagå. Jag har aldrig kunnat fatta någon fördel ligga
deri att hindra menniskor från en loflig förtjenst, som de utan
ringaste skada lör andra kunna förskaffa sig. Jag kan således icke
törstå, hvarföre K. St. ej skulle bifalla en så billig begäran, som
den här framstiilda. Jag yrkar bifall till punkten.
Hr Printzensköld, Carl: Den frihet, som den siste värde
talaren förordat i afseende å transporten af dea vara, hvarom
nu är fråga, anser jag högst olämplig. Man måste nemi. besinna,
att krut är någonting helt annat att transportera än 10 centner
fläsk, kött eller dylikt; således måste det väl ligga i sakens natur,
att vederbörande böra vidtaga alla möjliga försigtighetsmått till
förekommande af olyckor vid transport af dylik vara; och det är
efter min öfvertygelse klart, att man har vida lättare att iakttaga
försigtighet i transporten, när krutqvantiteten inskränker sig till 5
centner, än när den är dubbelt så stor. Det är just för att minska
följderna af en olycka i detta hänseende, som lagstiftaren inskränkt
qvantiteten. När nu dessutom tillkommer, att, på sätt Hr
Nordenfelt erinrat, det icke möter nå^on svårighet att få på en gång
transportera så mycket krut man önskar, blott man iakttager den
försigtigheten att derom förut underrätta K. Befhde, så anser jag
att nuv:de föreskrift icke lemnar något öfrigt att önska; och att
den försigtigheten att i förtid underrätta om afskickandet utaf ett
större parti krut alldeles icke är opåkallad, utan tvärtom ganska
nödvändig, tror jag vara skäligen klart; och, såvida rnau har för
afsigt att rädda de trakter, genom hvilka transporten'går, från olyckor
genom en möjligen inträffande explosion, kan jag icke finna
att i den siste talarens " anförande ligger något skäl mot hvad Hr
Nordenfelt
beli 31 Mats.
513
Nordenfelt i sin reservation framställt, utan att det tvärtom bevisar
ingenting i sak. Således anser jag att denna puukt, likasom ruist föregående,
bör al E. o. Ad. afslås, hvarom jag anhåller att Hr Gr. o.
Landtm, behagade framställa propoa.
Hr Nordenfelt: En talare har emot mig framställt, att
skilnaden mellan att lora 10 centner och 5 skalle vara nästan ingen,
och derjemte upgifvit att 5 centner skulle vara alldeles tillräckliga
för att förstöra det hus, i hvilket de förvaras. Det vill
jag icke bestrida; men det är icke sagdt att detta krut alltid förvaras
i ett enstaka hus; det kan ligga i ett hus i lindan på en
by, och då lärer den värde talaren icke förneka, att verkan af den
skakning, som åstadkommes genom 10 centner, är betydligt större
än den af 5. Om verkningskretsen för 5 centner icke vore mera
än 20 famnar, så skulle troligen 10 centner räcka på ett längre
afstånd. Dessutom är det en omständighet, som jag icke vidrört i
reservationen, nemi. att, när man pä vanliga bondslädar lassar 5
centner, kunna de i de flesta fall finna plats, utan att behöfva lassas
på hvarandra; men är det fråga om 10 centner, så måste det
ena kärlet läggas på det andra och guidning kommer då i fråga;
spillning af krut kan ega rum i den lösa slädan, det finnes brännerier
och byggnader vid vägen, från hvilka gnistor kunna falla i
slädan, och då är det mycket mera våda att föra krutet i ett åkdon,
hvadan jag också antagit att denna siffran 5 centner icke är
för låg. Jag vill påminna mig, att förut, då denna fråga varit
före, så hördes deröfver auktoriteter; jag erinrar mig bestämdt, att
några af KommersCollegii ledamöter ville icke bestämma mer än
ett centner. Jag anser att E. St. icke böra hos K. M. framställa
någon anhållan i detta afseende.
Gr. Björnstjerna: Jag vill icke tvista med Hr Printzensköld
derom, huruvida någon olägenhet ligger deri att vänta
8 dagar på en fora; jag tror det vara så, Hr Printzensköld deremot
anser det göra ingenting; vi lära således derom icke komma
öfverens; men temligen gifvet är dock att bonden förtjenar
mera, om han får fullt lass, än om han blott får halft. Hvad
beträffar Hr Nordenfelts uträkning om krutets större förmåga att
skada, när qvantiteten är 10 centner än när den är 5, vill jag
blott svara, att dä vi troligen äro ense derom, att begge qvantiteterne
äro tillräckliga att Dall kasta en byggnad, kan väl icke någon
ökad fara upstå af en ökad qvantitet. Huru går det emellertid
till med dessa kruttransporter? Som det är en verklig omöj
lighet
både för bruksegaren och för bonden att invänta Landshöfdiugens
tillstånd dertill, skickas den ena qvarten en vagn med 5
centner, en qvart sednare en annan vagn med 5 centner och så
vidare. Det enda försigtighetsmått, som iakttages, är att forbönderne
åtvaruas att icke köra fatt på hvarandra. De utgöra då icke
en transport och kunna således icke tilltalas. Krutet går visserliH.
IV. 33
Den 31 Mars.
gen lika väl fram; det kostar blott dubbelt mer i transport, än det
skulle göra, om hvarje bonde finge taga helt i stället för halft lass.
I sanning ett ypperligt sätt att lagstifta. Jag yrkar fortfarande
bifall till punkten.
Hr .Rosensvärd, Joli. Henr.: I Hr Nordenfelts reserva
tion
har jag instämt, och jag biträder nu det hufvudsakliga af
hvad han här anfört.
Af hvad Gr. Björnstjerna sednast yttrat, visar det sig att författningen
kan eluderas, men detta bevisar icke att författningen
är oriktig. Det var naturligt, att då handeln med krut frigafs,
måste åtskilliga föreskrifter meddelas till allmänhetens betryggande
vid handterandet och transporterandet af en så farlig vara. Större
kruttransporter fick icke ske utan vidtagandet af vissa försigtighetsmått,
och man bestämde ett maximum för den qvantitet, som utan
särskilda kontroller finge forslas. Det är möjligt att dessa föreskrifter
äro mera betungande än behöfligt vore och att de kunna
ändras utan fara för allmänheten; det är äfven möjligt att andra
försigtighetsmått vore lämpligare än de nu föreskrifna. Men jag
ber att få anmärka, att denna fråga egentligen endast rörer några
få bruksegare, hvilka, örn de dertill verkligen hafva skäl, ganska
lätt kunna i administratif väg anföra sina besvär och få dem afhulpne.
Vederbörande lokalmyndigheter och embetsverk blifva då
hörda och man kan öfverenskomma om hvad sorn för så väl bruken
och forbönderna som allmänheten kan vara det tjenligaste.
Detta torde väl vara den naturliga och rätta vägen för behandlingen
af dylika specialfrågor af den ekonomiska lagstiftningen, och
icke att Ständerna göra dem till föremål för sina underdåniga
framställningar. Det händer eljest lätt, att hvad Ständerna på föranledande
af enskilda motioner begärt, befinnes, efter verkstäld utredning,
vara alldeles olämpligt. Med det vidsträckta begagnandet
af motionsrätten, som eger rum, inträffar det visserligen, att
en och annan motion af ännu mera enskild natur än denna, vinner
understöd, men det rätta blir väl alltid att endast frågor af
större omfång och mera allmänt intresse, och som just derföre
kunna med mera sakkännedom af Ständerna behandlas, blifva föremål
för de önskningar, Ständerna frambära till Tronen.
Jag anhåller om afslag å den föredragna punkten.
Frih. Cederström, Rudolf^ Instämmande i hvad den
siste talaren anfört, har jag, vid afhörandet af Gr. Björnstjernas i
motsatt riktning afgifna anförande, föreställt mig, att om, såsom
han inhemtat, författningens föreskrift eluderas nu, då 5 centner
utgör den största qvantitet krut, som på ett lass får, fraktas, så
torde förhållandet blifva enahanda, derest detta maximiqvantum
skulle höjas till 10 centner. Hr Gr:n lärer invända, att frestelsen
då vore fjermad; ja, men icke besegrad, så snart laglydnad felas.
Faran för antändni»g af ett större qvantum är i alla fall obestridlig,
om än icke i dubbelt mått, hvilket jag ej är i tillfälle be
-
Den 31 Mars.
515
döma. Författningens färska datum af den 1 Okt. 1858 ger redan
mycken anledning att afslå denna punkt, hvari rubbning af dess
innehåll är föreslagen. Det skulle åtminstone vara särdeles talande
skäl för så snar ändring derutinnan, men sådane har jag i sanning
vid detta tillfälle icke förnummit eller kunnat dem så anse.
Jag yrkar alltså, i likhet med föreg:de talare, att H. o. Ad. måtte
afslå Ekon.Utsk:ts hemställan i denna punkt.
Gr. Björnstjerna: Till svar å Frih. Cederströms sednaste
yttrande vill jag blott nämna, att, i fall foran skulle gå med halft
lass, måste ju antingen forbonden endast få half betalning eller ock
blir kruttransportkostnaden dubbel mot hvad den borde vara. Detta
får väl anses för en betydlig olägenhet. Att en förordning nyligen
är utgifven, kan väl icke utgöra något hinder för R. St. att
deri föreslå nödiga förändringar. Slutligen må det tillåtas mig
att, till svar på Hr Nordenfelts yttrande om den dubbla verkan,
som 10 centner medföra mot 5, påminna honom om en sak, den
han troligen känner lika väl som jag, den nemligen att det fordras
125 centner för att göra dubbel så stor verkan som 5. Jag
anhåller fortfarande om bifall.
Sedan öfverläggningen nu ansetts fulländad samt H. Exc. Hr
Gr. o. Landtm, yttrat, att derunder yrkats dels bifall till och dels
afslag å Utsk:ts uti ifrågavide punkt gjorda förslag; framstäldes
propos. å bifall dertill, samt besvarades med ja och nej i blandning,
hvarefter gjordes propos. å förslagets afslående, och, då svaren
dervid utföllo med starka ja blandade med många nej, förklarades
ja hafva varit öfvervägande.
Gr. Björnstjerna begärde votering.
Uplästes och godkändes följande voteringspropos.:
»Den som bifaller Allm. Besvärs- och Ekonomiutskottets uti
2:dra punkten af Betänk. N:o 47 gjorda hemställan, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner nej, afslår R. o. Ad. förenämnde hemställan.»
Vid voteringens slut hade rösterna utfallit sålunda:
Ja — 37.
Nej — 44.
3:dje punkten.
Utskottets hemställan bifölls.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande samt bifölls
Allmänna Besvärs- och EkonomiUtskottets den 28 och 30
Mars bordlagde Betänk. N:o 59, i anledn. af väckta motioner om
dels revision af, dels särskilda ändringar uti Kongl. Maj:ts Nåd.
S16
Den 31 Mars.
Instruktion af d. 10 Nov. 1855 för Landshöfdingarne i RiketsLän
samt de vid Länsstyrelserne anstälde tjenstemän.
Föredrogos och Indes på bordet K. Mits i detta plenum aflemnade
Propositioner:
l:o
om antagande af en Författning angide ränta vid för
sträckning på viss kort tid;
2:o med förslag till Stadga angide Högsta Domstolens tjenstgöring
på 2 afdelningar;
3:o om anslag i anledn. af ifrågasatt förstärkning af K. Mits
Högsta Domstol;
4:o i fråga om ersättning till Sala Silfververk för dess förlust,
i händelse af skatteförenklingens tillämpning på de till Silfververket
anslagna räntor af det s. k. Salbergs län;
5:o angående indragning till Kronan af det Kronofogden i
Gottlands Läns södra fögderi på lön anslagne bostället Luxe, mot
kontant ersättning till boställshafvaren;
6:o angående dispositionen af medel, som influtit för skedd
expropriering af jord från den Landshöfdingen i Stora Kopparbergs
Län på lön anslagna Kungsgården Noret;
7:o om rätt till pension å Allm. IndragningsStaten för sinnessvaga
KapitenLöjtnanten vid Flottan J. H. Stålhammar vid afskeds
erhållande;
8:o angående pensioner å Pikets Allm. IndragningsStat för
åtskilige till framlidne H M. Konung Oscar Lstes Hofstat och
Betjening hörande personer;
9:o angående beviljande af anslag till Magister M. Wiberg,
såsom honorarium för en af honom upfunnen räknemachin;
10:o i fråga om Bergsskolans i Fahlun flyttning till Stockholm
och förening med Teknologiska Institutet;
ll.o angående f. d. Geijerska husets på Riddarholmen användande
till RiksArkif; samt
Skrifvelser:
l:o i fråga om anslag till upförande af åtskilige nya byggn
der vid Ultuna Landtbruksinstitut;
2:o i anledn af KommissionsLandtmätaren II. W. Hackzelia
underd. ansökning att vid afskedstagande! varda till pension såsom
KommissionsLandtmätr.re uppförd & Allmänna IndragningsStaten;
3:o angående utbetalning af Statsbidrag till ett vägförbättringsarbete,
som icke blifvit inom behörig tid påbörjadt; och
4;o angående begärd förlängning i den för upmuddring af
Ystads hamn bestämda arbetstid.
Föredrogs, men begärdes af flera ledamöter ånyo på bordet,
PresteStåndets den 30 dennes bordlagde Prot.Utdrag N:o 227,
innehållande, bland annat, inbjudning till R. o. Ad. att biträda
de af PresteStåndet gjorda redaktionsföräudringar uti det af R. o.
Den 31 Mars.
51T
Åd. antagna förslag till underd. skrifvelse angående Sveriges och
Noriges ömsesidiga förhållanden.
Slutligen anmäldes och lades på bordet RiddarhusUtskottets
Memorial N:o 13, angående löneförhöjningar åt åtskillige Riddarhusets
tjenstemän.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. Vj 2 e. m.
In fidem,
O. Brakel.
■
Bil. N:o i.
Hr Carl heim-Gy llenskjöld: Man har beskyllt de talare,
som yttrat sig emot Utsk:ts förslag, att (le i sina föredrag hafva
varit alltför mycket theologiska. Man har ansett detta icke vara
passande för vår tid; och det har blifvit sagdt, att desse talare gjort
en verklig stormlöpning emot Utsk-.ts Betänk. Jag skall söka undvika
båda delarne och väl vore om diskussionen hölles vid saken
och icke sväfvade allt för mycket på sidan. Det händer eljest lätt
att man glömmer hvarom frågan är och hakar sig fast på ett eller
annat uttryck af motståndarne, hvarigenom timnet mera intrasslas
än redes. Jag ber att få yttra mig i den ordning, som de tre
föreg:de talare upträdt, hvilkas mening jag önskade kunna vederlägga.
Det första rr.an velat bevisa är, att missbelåtenheten med och
de skadliga följderna af jernbantågen på Söudagarne icke varit så
allmänna, som det blifvit påstådt. Jag kan i viss mån medgifva
detta; ty följderna kunna naturligtvis icke vara särdeles vidt sträckta
eller kända ännu, vid den ringa utsträckning jernvägarne hos oss
f. n. ega. Men deraf, att kännedomen om dessa följder icke är
allmänt utbredd, följer ej att de ju icke verkligen förefinnas, eller
att icke hvar och en, som är angelägen om att Staten icke befordrar
oskick, kan och måste önska Söndags-bantågens inställande
och uphörandet af de förargelser, sora deraf föranledas. Här har
blifvit sagdt af en Landshöfding, som bor vid ändpunkten för en
jernbana, att något oskick icke derstädes, eller vid banans fortsättning
inom hans län, försports. Jag antager på haus ord att lian
icke fått veta något derom; men jag kan försäkra, att flera enskilda
riksdagsmän och resande från den ort, som hans yttrande omfattar,
med upgifvande af ganska tydliga bevis, förklarat, att rätt mycket
oskick egt rum i följd af Söudagsresorna på den banan. Det är
väl möjligt att dessa förhållanden dock icke kommit till de offentliga
myndigheternas kännedom. De enskilde, på hvilkas egendomar
sådant sker, torde icke ens alltid önska att oordningarne skola anmälas
för vederb:de, hvarigenom, såsom erfarenheten visat, föga uträttas,
då äfven särskildt förstärkt polis icke förmått hejda oväsen
och öfvervåld. Itedan det är ett oskick, att lokomotivens hvisslingar
och skramlet af de förbiilande bantågen höras under gudstjensten
och att folket mångenstädes, i st. f. att förrätta sin andakt,
derför väl bör antagas att de kommit till kyrkan, stadnar
utanför för att se på jernbantågen, eller, der stationer finnas, mot
-
520
taga eller forsla resande. Man säger att hvisselpipans ljud och
bantågens rassel är så hastigt öfvergående, att afs:de dervid ej bör
fästas, och att i alla fall örat snart vänjes dervid och ej vidare
störes derutaf. Jag tror likväl icke detta, och kan anföra ett, som
jag tror, slående exempel på det afs:de, som här i hufvudstaden
fästats å de kyrkobesökandes rättmätiga anspråk att blifva ostörde
under gudstjensten. Det var förr vanligt, att vaktparaden gick
med klingande spel förbi Jakobs kyrka, klockan straxt efter 1
hvarje Söndag; men det begärdes och medgafs, att musiken skulle
tystna under marschen förbi kyrkan, för att icke störa gudstjensten.
Det vore fullkomligt i sin ordning att samma känsla, som härtill
ledde, finge göra sig gällande med afs:de å jernvägarne och deras
Söndagståg.
Samme Landshöfding har sagt, att stormlöpningen emot Utsk:t
grundat sig på tvänne förutsättningar, som voro oriktiga. Den
första var att osedlighet skulle ega rum i följd af jernbantågen
under Söndagarne. Den värde talaren har motsagt detta påstående.
Jag vågar likväl deri instämma. De flera petitioner, som inkommit
om bantågens inställande på Söndagarne, äro undertecknade af en
del personer, för hvilka det vore alldeles omöjligt att framställa
förhållanderne annorlunda, än de i verkligheten äro. Och af dessa
petitioner, jemte tidningsartiklar, som sägas hafva flutit ur tillförlitlig
källa, synes, att hvad jag anser för osedlighet, nemi. öfverdådigt
supande, slagsmål, stilla menniskors ofredande och lättsinnigt
beteende äfven i andra hänseenden, somligstädes nått en sådan höjd
att tillkallad polis icke ens förmått tillbörligen uprätthålla ordningen.
En värd talare har sagt, att dessa oordningar åtminstone vid
en del af Vestgötabanan nu mera uphört. Men om än så är och
om den offentliga makten äfven gör och gjort allt, hvad den kan;
så är dock icke möjligt att den kan vid alla tillfällen vara till
hands att förekomma eller afstyra hvarje oskick, derigenom Sabbatens
ro och frid af jernvägspassagerare kunna storas.
Man har äfven sagt, att Ångbåtsfärderna icke föranledt missnöje
eller oordning, eller haft några skadliga följder. Det är mig
verkligen oväntadt att höra sådant sägas. Jag har nemi. under
nära 20 års tid hört klagan öfver dessa färder på Söndagarne uttalas,
icke blott af folk ur de högre klasserna, hvilkas tjenstehjon
pläga medfölja på lustresor under Söndagarne, utan äfven af handtverksmästare,
hvilkas arbetsfolk göra så, och af obemedlade familjefäder
och mödrar, hvilkas makar, söner och döttrar på dessa färder
förstöra sin helsa, sina seder och sina penningar. Jag hörde redan
då jag var student, hvilken förskräckelse som injagades hos egendomsegare
vid Mälarens stränder, när af ångbåtarne lustfärder från
Upsala företogos till deras egendomar: man t. o. m. sökte genom
öfverenskommelse med ångbåts-kapitenerne förekomma dem. Jag
minnes särskildt att en ångbåtskapten i Upsala, som ville tillställa
en dylik lustresa och för detta ändamål vände sig till en egendomsegare
med förfrågan om han hade något deremot, af denne
erhöll till svar, att han gerna unnade Upsalaboarne att roa sig,
521
men att han helst ville blifva förskonad från deras besök. Allt
detta synes mig innebära skäl, att Staten icke, på grund af något
från ångbåtarnes Söndagsfärder hämtadt skäl, upträder såsom befordrare
af sådane lustfärder, hvarken till lands eller sjöss, helst
deras anställande på Söndagarne står i strid med gällande lag.
Den andra förutsättningen, som Hr von Troil ansåg vara oriktig,
var den, att alla jernvägstjensteman skulle vara betagna möjligheten
att bevista gudstjenst, derföre att bantågen gingo på Söndagarne.
Jag vet icke att någon talare yttrat detta, och jag för
min del tror icke heller, att förhållandet är sådant; men hvad som
i alla fall förblifver anmärkningsvärdt, enl. den värde talarens eget
medgifvande, är, att mer än hälften af dessa tjenstemän äro up
tagne
och många andra måste finnas i reserv, för att, i händelse af
sjukdoms- eller annat förfall, inträda i tjenstgöring. Häraf torde
följa att särdeles många icke kunna vara fullt lediga på Söndagarne.
Banvaktarne t. ex. få endast hvar tredje Söndag ledig.
Likasom jag förut åberopat min erfarenhet, så tillåter jag mig göra
det äfven i afs:de på detta, för att visa huru lätt det kan låta sig
göras, der viljan är god, att afskaffa Söndagsarbete. Jag tjenstgjorde
någon tid i ett embetsverk, der det förut var vanligt att
tjenstemännen arbetade på Söndagarne likasom på hvardagarne, och
då jag talade om att gå i kyrkan, förvånade det mina kamrater
ganska mycket; men då sedermera framställning derom gjordes hos
min chef, hade detta den påföljd, att för oss alla gais tillåtelse att
arå i kyrkan hvarje Söndagsförmiddag då ej något särskildt göromål
förekom, som fordrade vår närvaro på embetsrummet. Denna
förändring inträdde redan f. o. m. andra Söndagen sedan jag anmält
förhållandet. Jag anser det vara en rättighet för tjenstemännen
att hafva Söndagen ledig, ty de.-såsom andra, hafva verkligen
behof af hvila, sedan de med flit, ofta måhända med ansträngning,
arbetat veckans söcknedagar. Skulle Söndagsarbete någon
gång vara af verkligt behof påkalladt; så hvarken vill eller
skall jag för min del undandraga mig det, eller för gpdra påyrka
ovilkorlig befrielse derifrån. Men att arbete på Söndagarne skall
vara påräknadt såsom tjensteåliggande, kan icke vara rätt uti ett
land, hvars lagar förbjuda den enskilde allt arbete på sabbaten,
som icke nöden kräfver.
En talare sade att jernvägs-stationerna icke äro sådane samlings-ställen,
som man synes föreställa sig; jag tror dock, och det
har af mången trovärdig blifvit påstått, att förhållandet äfven hos
oss är sådant, och hvad jag bestämdt vet är att utomlands dessa
ställen äro en samlingsplats för löst och sysslolöst folk. I England,
om hvars religiositet och stränghet i sabbatsfirandet så mycket
talas, går en mängd jernbantåg fram och tillbaka äfven Söndagarne;
derigenom gifvas således många anl:r att få se och forsla menniskor,
som med dessa bantåg färdas. Detta gör, att i närheten af
större städer, särdeles af London, många finnas, som vid stationerna
infinna sig för att dels med fordon, dels såsom bärare eller
på annat sätt, erhålla förtjenst, eller ock blott för att träffa be
-
522
kanta eller att beskåda de resande. Vid en sådan station gaf jag
mig i samtal med tjenstemännen och de beklagade på det aldra
högsta detta förhållande. Då bantåget ankom, var der ett sådant
väsende och buller, att lokomotivföraren var högst ängslig att någou
olycka skulle inträffa. Detta skedde i England, Mine Hrr!
der aktningen för Söndagens helgd i öfrigt är så stor; hvad skulle
icke då vara att förvänta här, derest Staten skulle befrämja dessa
lustfärder.
En talare har sagt att det är förnärmande att tro, det icke
vårt folk skulle kunna roa sig anständigt. Ja väl! det må synas
förnärmande; men det är dock tyvärr en beklaglig sanning. Enhvar,
som derom spörjer, eller något erfarit, kan veta huru stilla
och anständigt äfven stora folkmassor kunna förlusta sig utomlands,
och jag har med glädje och förundran sett det; men jag måste
med bedröfvelse intyga, att förhållandet i allmänhet är helt annorlunda
här i landet och att jag ingenstädes sett så inycket offentligt
skoj och så inycket åsidosättande af sedlighetens, ja anständighetens
bud, som här i Sverige. — Om jag vore ensam i denna
iakttagelse skulle jag icke våga tala derom; men alla resande landsmän,
som jag derom vidtalat, påstå enstämmigt, att när man varit
borta någon tid och kommer tillbaka, ser man vanligen genast på
den första skeppsbrygga, men beträder, scener af sådan beskaffenhet,
att man t. o. m. under ett flerårigt vistande i främmande länder
ej sett dess make. Jag vill icke ingå i några specialiteter,
ehuru sådane skulle kunna åberopas; det är allmänt bekant, att
äfven utländningar på nyss anförda omständigheter grundat det
omdöme, att Svenska allmänheten matte stå på mycket låg ståndpunkt.
Tvenne Engelsmän, som förra sommaren reste i Sverige,
hafva derom utgifvit en berättelse med, i de flesta fall, ganska noggrann
beskrifning öfver många förhållanden här, och jag må säga,
att det är verkligen sorgligt att icke kunna jäfva det omdöme,
som der uttalas om den större Svenska allmänheten. Jag anser,
att oförmågan hos Svensken i allmänhet att roa sig på ett skickligt
sätt har många orsaker, som kunna undanrödjas endast derigenom,
att man afpassar friheten och utvägarne att roa sig i möjligaste
mån efter det sätt, hvarpå de begagnas. Jag har ingenting
emot att alla få roa sig, men jag tycker icke om att åt någon
erbjudas förströelser af sådan art, att han icke eger styrka eller
omdöme nog att dem rätt begagna, eller som innebära brott emot
allmänna lagens föreskrifter; förströelser, som icke bereda någon
verklig trefnad och icke skänka någon sann vederqvickelse, utan
tvertom leda till det för vårt land egna förhållande, att arbetaren
hvilar sig på Söndagen så, att han på Måndagen måste göra det
om igen.
Man har sagt, att jernvngstågen icke hindrade allmogen ifrån
att bevista gudstjensten, utan att det tvertom ofta inträffar, att
man just reser till kyrkan på jernväg. Jag tror det, och är glad
att sådant eger rum; men det antal personer, som för sådant ändamål
begagna jernvägar, torde vara så ringa, att Staten icke bör
523
för deras skull upoffra principen att följa de lagar, som äro af
Staten gifna. Jag tviflar ingalunda på sanningen af berättelserna
om den mängd af menniskor, som strömmar till Lund för att bevista
gudstjensten i derv:de Domkyrka, likasom i Fellingsbro; men
detta behöfver ej bevisa någonting annat, än att de finna det beqvämt
oell nöjsamt att resa på jernväg. Deii talare, som omnämnt
detta, yttrade äfven, att de som begagna bantågen äro sådane, som
vilja besöka vänner i trakten, oell fattigt, stilla folk, som vill njuta
af landtlifvets behag. Jag unnar dem gerna sådant nöje; men tror
att de kunde finna samma njutning likaväl annorstädes och på
närmare håll, än vid jernvägs-stationerna, der, efter hvad kändt är,
största delen brukar slå sig ned. Dessutom är det icke uteslutande
sådane personer, som nyss nämndes, hvilka begagna jernbantågen,
hvarom de uprörande skildringarne om deras beteende på åtskilliga
ställen nogsamt vittna.
Man har frågat hvarföre jernvägsresor skola förbjudas, då man
icke kan förbjuda ångbåtsresor på Söndagarne. Svaret är lätt,
Staten har ännu icke alls anställt lustturer med ångbåtar. Den
bör icke göra det; men den bör ej heller anställa lustresor på
jernvägarne, aldraminst på Söndagsmorgnarna, en tid då den förbjuder
enskild att anträda resor, utom nödfall, hvartill lustfärdandet
väl ej torde kunna hänföras. Den siste talaren har sagt, att
det är endast under gudstjenst, som resor äro i lag förbjudna.
Han har likväl härvid begått ett misstag; ty lagen stadgar, att
ingen får anträda en resa på Söndag förr, än gudstjenst är ändad,
och att den, som är på resa stadd, bör till gudstjenst inställa sig
i en kyrka, som vid vägen ligger.
Man har förvånat sig öfver att Utsk:ts motiver blifvit såsträngt
bedömda. Jag gillar dem visserligen icke, men vill ej heller särdeles
klandra Utsk:t derföre att det argumenterat emot någonting
som jag gillar. Utsk:ts upgifna motiver ega dock föga giltighet.
De innefatta hufvudsakligen: att då man icke genom lagstiftning
kan tillvägabringa ett rätt helighållande af sabbaten, så är lagstiftning
i sådant syfte utan ändamål. Man kan likväl genom lagstiftningen
förhindra att sabbaten strafflöst och likasom med Statens
goda minne vanhelgas. En talare har sagt, att författmnes
åsidosättande bevisar, det de i sjelfva verket icke äro gällande;
vore ett sådant bevis antagligt, skulle man kunna komma till de
mest vidunderliga slutsatser. Det finnes t. ex. orter, der det förr
alldeles icke var brukligt att tilltala någon för fylleri. Län fanns,
der fylleriet var allmänt, men under ett helt år icke något enda
åtal deremot skedde. Skulle nu, derföre att det blifvit sed att
icke åtala sådant, fylleri icke vara straffvärdt? På samma sätt förhåller
det sig med lönnbränningen. Yi minnas säkert alla, att det
för få år sedan i vissa orter kommit derhän, att kronohetjeningeu
icke vågade åtala denna olofliga handtering, utan militärstyrka måste
påkallas för att understödja den lagliga myndigheten. Skulle man
nu, derföre att en sådan skräck för lönnbrännare fanns, att man
icke vågade åtala dem, draga den slutsats, att bränvinsbränning,
524
utan behörig anmälan och utan erläggande af skatt, icke vidare
borde förbjudas, sä tror jag att man mycket misst.oge sig. Jag
kan icke neka mig att fästa R. o. Ad:s upmärksamhet på ett förhållande,
som jag sjelf i Tyskland erfarit. Jag reste, ifrån Cöln
till Ostende och befann mig således i en företrädesvis katholsk
nejd. Det var Skärthorsdag, som af katholikerna firas såsom helgdag.
Öfverallt rådde en högtidlig stillhet. Folket tågade, såsom
hos oss, under klockringning till kyrkorna. Något arbete förmärktes
ingenstädes. Bantåget ankom till Malities just vid den tid,
då folket der gick till kyrkan. Jag, som andra, förvånades öfver
den tystnad och stillhet, som rådde på stationen. Tåget stadnade,
så länge som gudstjeusten räckte, och det var för alla god tid att
besöka kyrkorna, hvilket äfven många gjorde. Först kl. 3 gick
tåget vidare. Malines är säte för Belgiens Erkebiskop och det är
väl möjligt, att denna omständighet i sin mån bidragit till den
rast, bantåget der gjorde. Emellertid kan jag försäkra, att denna
rast var för ganska många särdeles välkommen, och att ej ett ord
eller tecken till missbelåtenhet dermed hos någon passagerare spordes.
Jag är fullt öfvertygad, att om Konungen, på R. St:rs underd.
anhållan, förordnade, att jernbantåg på Statens banor icke
finge anordnas i strid med gällande lag, så skulle lika litet hos
Svenska folket i allmänhet något missnöje dermed förspörjas. Den
del af landet, som kommer i åtnjutande af de fördelar, man med
Söndagstågen på våra jernvägar åsyftar, är så ringa, att icke hela
landet, och aldraminst dess lagstiftning bör deraf lida något mehn.
Man har sagt, att det här uttalade klander mot truppers sammandragning
på Söndagarne skulle visa, det man hade något mera
i syfte än det, hvarom fråga nu egentligen är, och att, när appetiten
väl blifvit retad, så skulle man slutligen komma derhän att
yrka återinförande af bommar öfver vägarna vid kyrkor, för att
tvinga folk att besöka dessa. Jag är icke ibland dem, som vilja
tvinga menniskor att gå i kyrkan, men jag önskade att kyrkornas
besökare måtte lemnäs i fred under gudstjensten. Ångbåfarnes
lustfärder föranleda ofta dertill, att kyrkogångare och nattvardsungdom
ganska mycket störas; jag vet det af egen erfarenhet och
tillåter mig att derpå anföra ett par exempel. En ångbåt afgick
en Söndagsmorgon till en herrgård ej långt från Stockholm; många
menniskor medföljde; andra hade landvågen begifvit sig dit. Kyrkan
låg nära intill och nattvardsungdomen skulle der konfirmeras.
Prestens tal till dem afhördes åtminstone af mig med upbyggelse;
men församlingen och i synnerhet barnen egnade åt talet icke den
ringaste upmärksamhet, utan sågo på alla de granna Stockholmsboarne.
synnerligast fruntimren, hvilka i sin ordning hade sina
ögon för det mesta fästade på de unga konfirmanderna. Kan väl
någon vilja påstå, att detta var som sig borde? En annan gång
besökte jag ett kapell i Stockholms skärgård, der en utmärkt predikant
förrättade gudstjensten. Kapellet var icke blott alldeles
fullt inom murarne, utan äfven derntanför hvimlade af folk, som
-flera ångbåtar ditfört. Agaren af gården, invid hvilken kapellet
52ä
ligger, förklarade sig finna det ganska svårt att blifva på det sättet
liksom belägrad i sitt eget hus. Huru mycken verklig upbyggelse
de med ångbåtarne ditkomna hade af sitt kyrkobesök må
lemnäs derhän. Icke syntes det sannolikt, att den var särdeles
stor. Måhända är den, som de med jernbantågen kyrkofärdande
åtnjuta, icke mycket större.
Jag bar kanske redan talat alltför länge och ingått i alltför
många enskildheter. Det gör mig ledsen om jag sålunda missbrukat
Ståndets tålamod; men jag måste säga, att de skäl, som här
blifvit anförda till stöd för [Jtsk:ts Betänk., äro dels så föga grundade,
dels af så ringa vigt, att jag icke kunnat undgå att söka
visa deras underhaltighet. Sjelfva saken: att sabbaten bör helig
hållas, har Utsk:t både vid denna och föreg:de Riksdagar så fullständigt
erkänt, att det lärer vara obehöfligt att derom vidare orda.
Det synes då förunderligt, att man, det oaktadt, nu vill uphäfva
den fullkomligt riktiga grundsats, som finnes uttalad i vår lag, och
att man nästan yrkar att Staten, genom att sjelf bryta deremot,
skall omöjliggöra lagens tillämpning mot andra, som öfverträda densamma.
På grund af hvad jag nu anfört, hemställer jag, att R. o. Ad.,
med ogillande af Utsk:ts Betänk., måtte lägga det till handlingarne.
Skulle detta icke vinna Ståndets bifall, så anser jag rättast
att Betänk:t till Utsk:t återremitteras, så framt icke R. o. Ad, vill
ingå till K. M. med underd. skrifvelse i den syftning, som Frih.
Posse föreslagit. Hvilketdera af dessa beslut, R. o. Ad. behagar
fatta, är af mindre vigt, endast Ståndet uttalar en bestämd och
riktig öfvertygelse i frågan, hvilket jag deremot anser vara af högsta
vigt. Jag anhåller att, innan öfverläggningen afslutas, få, allt
efter dess gång, närmare bestämma, hvilken af nämnde trenne propos:r,
jag, för min del, önskar till Ståndets besvarande framställa.
Bil. N:o 2.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: I mitt föreg:de yttrande
framställde jag alternatift 3:ne propos:r och anhöll att framdeles
få bestämma hvilkendera af dem jag ansåg lämpligast. Med ani.
af hvad som sedermera blifvit anfördt, förenar jag mig nu med
dem, som yrkat återremiss. Jag beder att härvid jemväl få bemöta
en talare, hvilken sagt, att sabbatsbudet under Nya Testamentets
tid vore uphäfdt, hvilken mening, efter hvad jag hört, skall
delas af åtskilliga andra Ståndets medlemmar. Till bevis på motsatsen,
eller att Guds bud om sabbatens helgd ej är genom Nya
Testamentet uphäfdt, torde vara nog att fästa upmärksamheten
526
derpå, att detta bud är ett af de tio budorden, hvilka, enl. alla
kristna kyrkors bekännelse, gälla för alla tider, oell hvilka Herren
Jesus förklarat sig vara kommen, ieke att uplösa, utan att fullborda,
tilläggande de märkliga och oförtydbara orden: »Ty jag säger eder
för sannt: Till dess att himmel och jord förgås, varder ej förgången
den minsta bokstafven, icke heller en prick af lagen.» Jag får
slutligen äfven fästa R. o. Ad:s upmärksamhet på det för vårt
Iand egendomliga förhållande, att den borgerliga lagen här sjelf
uttalar ett anspråk att vara i full öfverensstämmelse med Guds lag.
Jag hoppas att ingen bland R. o. Ad. skall finnas benägen att
beröfva vår lag detta företräde framför andra länders lagar. Yi
hafva varit nog lyckliga att förskonas både från prestevälde och
religionskrig. Må vi återgälda denna nåd, genom att, så fullkomligt
som möjligt, bevara Guds ord oförkränkt!
