# ID: svediakorp-gov609
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 163,077
# sentences: 5,941
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


PROTOKOLL,
HÅLLNA
HOS
HÖGLOFLIGE
MH>3D13B8ÄÅ3Pffitt (öxm &NNW»
VID
JTttgtima Hihefcagat i <$'tockl)0lm
-4T
Åren 1853—1854.
Wjente Hiiftet.
@
STOCKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet,
1 85 4.
-
Onsdagen den 15 Februari 1854.
Plenum kl. 10 f. m.
Föredrogs ånyo Coust.Utsk:s d. 28 sistl. Jan. och 8 dennes
på bordel lagda meni. M 2, ang:de det från sistförflutnä Riksdag
hvilande förslag lill ändringar i Grundlagarne.
Gr. Horn, Claes Fredrik, anförde skriftligen:
Ehuru numera oförmögen att deltaga i R. o. Ad:s debatter,
har jag icke underlåtit att med upmärksamhet följa de vigligaste af
dess förhandlingar, och det är med kännedom om den opinion rörande
det hvilande Representationsförslaget, som bildat sig bland
Ståndets ledamöter, som jag funnit mig upkallad af samvetspligt
att ännu en gång bland Eder, Mine H:rr, intaga det säte, som grund
lagen mig tilldelar, för att icke i sista stund svika den förbindelse,
som denna rättighet mig ålägger.
Jag upträder således för att bestrida antagligheten af förslaget.
Förbigående dess formella brister och grundlagsvidriga tillkomst,
hvaremot jag tillförene inom detta rum protesterat, fäster jag
mig endast vid en af förslagets lnifvudgrunder, som utgör frågan
om Sveifska Adeln bör, till samhällets båtnad, afstå från sin politiska
belydelse. Måhända finnes det bland oss flere, som icke vilja
upoffra densamma och ändock bifalla förslaget derföre att detsamma
förvandlar hela Adeln till en valklass i stället att dess representationsrätt
nu inskränkes lill elt sjelfskrifvet eller befullmägligadt
ombud för familjen, och att Adelns politiska vigt med förslagets
antagande skulle snarare blifva förökad än förminskad. Om så vore
förhållandet skulle likväl deri ligga ett skäl till dess förkastande,
emedan Adeln i massa icke eger giltigt anspråk på större andel i
lagstiftningen än den redan innehar. Men om äfven hela Adeln
skulle till en början bibehålla en valrätt, som den nu saknar, betviflar
jag högeligen att den kunde blifva beståndande under den
fortgång af reformen som åsyftas med förslagets antagande af rörelsepartiet,
en åsigt att republikanisera Sverige, som oförtäckt uttalas.
Det är första steget, säger man, på reformens bana och om
R. o. Ad. beträder denna bana i den rigtning som förslaget angifver,
har det Högloft. Ståndet otvifvelaktig! tagit första steget till
uphäfvande af sin politiska tillvaro. Jag känner visserligen den
sats, att endast yrken böra representeras, hvarföre Riddarhuset borde
uphöra att vara en del af representation. Huruvida denna opinion
4
Den 15 Februari f. m.
eger flere eller färre anhängare är mig obekant. Mig synes i allt
fall att R. o. Arks representationsrätt kan med denna grundsats bestå
då den icke bestrider den idéela åsigten af Staten. Adelskapet,
politiskt betrakladt, är en idée grundad på nyttans Iheori och
det utgör ett yrke, det moraliska, nemi. att uprälthålla helgden af
den ärftligt konstitutionell monarkiska principen. Gör Adeln det
ej, dess värre! Det adeliga prerogativet sådant det af ålder finnes
i Sverige, består till följd af sin både historiska och konstitutionella
vigt, men förvexladt med allmänna medborgerliga rättigheter
mäste del på naturlig väg försvinna och Adeln skall tvingas alt
på rättsgrunder frånträda den valrätt, som klassen utöfvar utan annan
skiljaktighet än den minst antaglige. Det finnes åtminstone
intet skäl för dess bibehållande sedan Adeln förkastat det
adliga elementets idée, med underkännande af bördsrältigheten
till Riksdagsmanna-kallet. Denna sjelfskrifvenhet är visserligen hvad
man synnerligast lägger Adeln till last och hvarföre, om icke af
missförstådd egenskap hos Riddarhuset? Man vill deri finna just
motsatsen af hvad sjelfskrifvenheten alstrat, och lillräknar densamma
en servilitetj hvilken ingalunda, af historien bevittnas. Tvertom
är det hos de valda Stånden, hvarest Hegenlens maktinkräcktningar,
och stundom öppet väld, funnit bestånd och anhängare, som förlamat
Riddarhusets motstånd. Hvarje Adelsman, med känsla af medfödda
pligler på grund af medfödda rättigheter bör finna sig upmanad
lill ett af yttre förhållanden oberoende handlingssätt som
representant, och kan ej frukta, då detta bär prägeln af sann uplysning
och mogen öfvertygelse, att detsamma skall stäfja hans
framgång i det offentliga eller enskilda lifvet. Så är likväl icke
alltid förhållandet med den som på grund af val eger förbindelser
till principaler och derföre kan anse sin förpligtelse till ett parti
vara af högre vigt än egen öfvertygelse, och då makten förutsatt
alt den finnes der den bör vara, alltid eger medel att inverka på
en adelig valklass, skall Regeringens anspråk på. dess representan
ters
anhängighet vinna en inflytelse, som den icke med samma framgång
kan utöfva på det sjelfständigt upträdande Ståndet. Om denna
sjelfständighet derföre har en fastare grund i sjelfskrifvenheten än
i valet, hvarföre skall den förre förkastas? Jo derföre, säger man,
att ingen målsman för nationen må upträda utan att vara befullmäktigad
genom allmänt förtroende. Satsen låter onekligen väl
och skulle vara sann om allmänt förtroende alltid vore en följd af
allmän uplysning och om menskliga passioner och förvillelser icke
skapade falska opinioner om både sak och personer. Men satsen
är ytterst vådlig om den tillämpas på nationens högsta ombud, Regenten
i en monarkisk Stat. Det mest utbildade monarkiskt konstitutionella
samhälle tvekär också ingalunda att erkänna det sjelfskrifna
elementet som en grundpelare för Statens bestånd, och sjelfva
den Engelska radikalismen vågar ej på allvar bestrida Öfverlmsels
vigt och värde, ehuru mycket deremot af partihat yttras. Englands
reformatorer skulle icke kunna göra sig saker till den motsägelse
att vilja uprätthålla den konstitutionella monarkien med uphäfvande
af sin aristokrati. Fransmännen hafva begått detta misstag och
Den 13 Februari f. m.
5
följderna hafva vi uplefvat. Straxt efter Juli-revolutionen hörde jag
en fransysk borgare högeligen klandra barrikad-Konungens uphäfvande
af det ärftliga Pärskapel och förespå hvad som inträffat. (
Sverige har man sträfva! tili samma mål. Demokratien har linderstedt
despotismen för att krossa Adeln och med aristokratiens utrotande
trott sig vinna en garanti för konungamaktens lagbundenhet.
Man har dermed lyckats att åstadkomma täta revolutioner. Sådane
förberedas ytterligare genom underkännande af ärftliga politiska rättigheter,
så nödvändiga för den konstitutionella monarkiens uprätthållande
och det skall ej dröja länge, sedan det ärftliga prerogativet
hos Adeln blifvit afskaffadt, förr än på allvar ifrågasattes, om en
enda familj i Riket må bibehållas vid rättigheter, som alla andra
förlorat eller måst frånträda såsom rättslösa. Om dessa rättigheter
missbrukas så må man tillse alt medel finnas till missbrukens förekommande,
så att icke med rättigheternas bättre utöfning, man förlorar
de deraf beroende sambällsfördelarne och dertill bör R. o.
Ad. se sin verksamhet upmanad. R. o. Ad. kan ej förbise sin
bestämmelse, ett medlarekall, då under politiska strider demokratien
botar att, till sin egen undergång vinna segern, (y dess egenskap
är alt aldrig kunna tillfredsställas, och friheten, utgången från dess
sköte, skall onekligen urarta till anarki, hvarpå i sin ordning följer
despotism.
Man behöfver ej hafva upnått min ålder för att bevittna tillämpningen
af de satser jag tagit mig friheten framställa. Dagens
tilldragelser äro talande bevis pä följderna af allt dagtingande med
principer af ett vekt undfallande för irrande opinioner. Det är en
politisk pest hvaraf Europa f. n. lider och jag fruktar dess fortplantande
i hvarje symtom till revolutionära omkastningar. Skulle
mina farhågor vara öfverdrifna må de ursäktas då de utgå från en
ren öfvertygelse. Sådan är den drifkraft, som förmått mig alt för
della vigtiga tillfälle intaga mitt rum bland R. o. Ad. och dä jag nu
nedlägger en protest mot uphäfvande af grunden för Svenska Adelns
representationsrätt, bar jag med detsamma uttalat den afskedshelsning
jag vördsamt hembär det RiksStånd, hvaraf jag en lång tid
varit medlem.
Hr Tersmeden, Nils: Vi hafva i våra sednare dagar sett
framlagda tvenne förslag, som väldigt ingripit i vår representation.
De innefattade en fullständig omstöpning af hela vår statsförfattning
i det de utgingo ifrån nya och för nationen och dess häfder alldeles
främmande grunder. Dessa förslag föllo för styrkan af kärleken
lill våra gamla institutioner; jag säger kärlek, ty äfven hos
de mest ytterliga hos sjelfva radikalismen finner man ofta att den
omedvetet ligger i månget hjerta. Slutligen har det genom det
nu framlagda förslag lyckats de personer att göra sina röster hörda,
hvilka, med bevarande af andan och grunden i vår Statsförfattning,
dock ifra för en förbättring i dess former. Detta förslag är,
oaktadt dess ganska ingripande egenskap, jag vågar påstå det, upgjordt
i verkligt konservativ anda. Dfet ligger i sakernas natur, det
ligger i tingens af försynen en gång stadgade ordning, att om an
-
c
Ben 15 Februari f ni.
dan af en god institution skall kunna bevaras, måste denna institution
vara mäktig af en utveckling, den mäste vara lillgängling för
förbättring i formerna. Vi hafva äfven hört sägas ifrån den liberala
sidan af detta hus, att delta förslag innebär en utveckling af
vår representation i en liberalare anda; så mycket bättre. Detta
vore ett vackert drag i våra häfder. Man kunde då säga alt konservatismen
hos oss vore sanni liberal och liberalismen sannt konservativ,
ett föi hållande som skulle göra båda sidorna heder. De
skulle då mötas, och det är endast på denna väg olika tänkande
kunna vinna ett gemensamt mål, fäderneslandets bästa. Detta förslags
.uphofsmän hafva icke sökt något annat, än hvad de kunna
bestämdt påstå ligga inom möjlighetens gräns. De hafva icke väckt
anspråk, som ej rättvisligen kunna tillfredsställas. De brister i vår
författning, som förslaget vidrörer, äro af den natur alt deras tillvaro
allmänt erkännes, hvarföre behofvet af de förbättringar man
sökt mäste erkännas af hvar och en, af hvilken politisk tro eller
lära som helst. Man skulle då kunna våga hoppas, att detta förslag
ej ägde några motståndare, men detta är ej förhållandet. Den
bästa sak måste bestå sina strider. Det gifves icke något varaktigt
godt, som icke måste förvärfvas genom arbete, möda eller upoffringar.
Allt det goda, man dem förutan någon gång kan tillvinna
sig, förflyger såsom guldet i den lycklige spelarens hand. Här inträffar
hvad ofta händer att ytterligheterna råkas. De förnämste
molståndarne till della förslag äro på ena sidan de samhällets medlemmar,
som med hufvudet fullt af nya idéer om samhällets snara
förbättring, ej tro sig kunna införa någon, utan att börja med att
rifva ned hvad man äger för att derefter lägga en ny grund till
en ny byggnad, likasom ett samhälle kunde när som heldsl omskapas.
Dessa personers antal är Gudi ära hos oss numera ganska
ringa. Deras förfarande påminner om hvad sora tilldrog sig inom
vårt fjerde Stånd för två Riksdagar sedan. Frågan var om grundlagsförändringar,
hvilka biföllos af de tre Stånden, men afslogos af
det fjerde på den grund, såsom det hette, alt man icke ville lappa
sina gamla kläder utan ikläda sig nya. Delta yttrades inom ett
Stånd, der man eljest skulle tro att hushåilsandan borde vara störst.
Man bygger dock ej samhällen på omstörlningar och nya theoder
och i samhällsfrågor är hushållningen med theorierna i allmänhet
lika lönande som i en allmän hushållning i ekonomiska förhållanden,
å andra sidan äger detta förslag sina motståndare i personer,
hvilka hylla en annan ytterlighet, sådana nemi., som med en uprätIhållande
anda, dock sträcka denna anda så långt, att de ogerna
medgifva någon förändrig. De misstänka i hvarje förändring något
ondt. Om de också anse, att samhället har brister och att förbättringar
äro af nöden, så motväges dock alltid hos dem denna
åsigt af den invändning, alt de vådor, för hvilka man blottställer
sig genom en förändring, kunna vara större än de brister, man söker
afhjelpa.
De brister, som nu förefmnas i våra grundlagar och som allmänt
erkännas äro för väl bekanta, för att här behöfva uprepas,
de äro äfven tillräckligt framställda i det förevaride förslaget genom
Den 15 Februari f. m.
lie förbättringar, som iler är o införda. Sedan långliga tider haiman
alltid klagat öfver att klasser finnas, hvilkas rättighet lill representation
i anseende till deras samhällsställning svårligen kan af
någon bestridas. Lika allmänt har man hört klagas deröfver, att
våra öfverläggningar föras på fyra serskildta rum och att sålunda
de uplysningar, som inom ett Stånd kunna vinnas, sällan eller aldrig
komma det andra till godo. Vidare är den invecklade arbetsordning,
som följes vid våra Riksdagar en så stor och påtaglig
brist uti vår representation, att ingen kan den förneka. Ett annat
fel består deruti att de personer, som med sina råd understödja
konungamakten, sakna tillfälle att ifrån sin uphöjda ståndpunkt
meddela de uplysningar till RiksStm, hvaraf dessa alltid finna
sig i stort behof. Alla dessa brister, Mina H:rr, äro genom det
förevarande förslaget påtagligen afhjélpta till så stor del åtminstone,
som det f. n. kan låta sig göra. Jag vill icke uppehålla mig vid
de andra Stånden och de serskildta skäl, som kunna för hvart och
ett af dem tala för antagandet af delta förslag. För dem gälla
nemi. samma skål, som för oss, att här är fråga om införande af
stora förbättringar till det allmännas båtnad. Jag vill derföre här
mera uteslutande fästa mig vid det Stånd, till hvilket jag har den
äran alt ställa mitt tal. Till oss vända sig snart sagdt allas ögon.
Härifrån väntar man alt förbättringen skall utgå och en förbättring
inom vårt Stånd är sannerligen vilkoret för all annan i vår representation.
Våra Medstånd fråga: månne Sveriges R. o. Ad. är
allvarligt sinnadt, alt, så att säga, sopa rent för sin egen dörr?
Det ligger en stor vigt på den grad af alfvar, hvarmed vi behandla
denna fråga. Det ligger mycken magt deruppå, att Sveriges R. o.
Ad. tydligt uttalar huru långt den vill gå, och hvar den vill stanna.
För flera år sedan uttalade R. o. Ad. ett ord. Den är bunden af
detta ord, af detta löfte. Vi äro nu kraftigt upmanade af oss sjelfva
och Medsländer att visa huruvida vi äro sinnade att hålla delta
löfte. Här lofvades nemi. att till åstadkommande af allmänt bästa,
R. o. Ad. ville upoffra sin sjelfskrifvenhet, med det hufvudsakliga
vilkor att ståndsprincipen blefve bibehållen. Det är nemi. icke
möjligt att, med bibehållande af denna sjelfskrifvenhet, inom reprentalionen
åstadkomma ens sådan förbättring, att vi på alfvar
kunna kalla den hufvudsaklig. Man har länge gjort fruktlösa försök,
att genom tvåkammarsystemel, ehuru främmande det än för
oss är, åstadkomma en dylik. Det är ej heller tänkbart att på
denna väg bibehålla vår sjelfskrifvenhet, hvars uphörande vore vilkoret
för systemets införande. R. o. Ad. skulle äfven då hafva
sin betydliga andel i representationen, men omöjligt på grund af
sjelfskrifvenhet. Hufvudsaken anser jag för min del ligga deruti
att sjelfskrifvenheten för Ståndet att såsom sådant deltaga med en
fjerdedel uti representationen bibehålles. Denna rättighet, denna
sjelfskrifvenhet vill jag hoppas att Sveriges R: o. Ad. aldrig lemnar;
den är ett nödvändigt vilkor för den monarkiska principens
bibehållande.
Sveriges R. o. Ad. har till våra dagar ganska väl bevarat sina
rättigheter, såsom egare af i uti representationen och med heder
8
Den 15 Februari f. m.
upfyllt della kall. Svenska Riddarhuset har under sina öfverläggningar
visat prof på en grad af erfarenhet och insigter, sora fullt
kunnat mätas med dem, våra MedStånd lemnat. Svenska Adeln
har, genom att sjelfmant infinna sig här vid Riksdagarna visat ett
föredöme af upoffringar, som jag tror att något annat Stånd, hvarken
kan eller skulle vilja följa, men det oaktadt, Mina H:rr kunna
vi ej blunda för våra egna fel och brister; de äro för uppenbara.
Frön ligger inom oss till uplösning af hela Ståndet och del ligger
makt uppå att man så ställer till att deras groningskraft tillintetgöres.
Sveriges Riddarhus har med sin nnvar:de form mycket
svårt att rätt, såsöm sig bör, fullgöra representant-kallet. Det är
för mycket fordradt, att den enskilde skall, med försummande af sitt hus,
sin egendom uppehålla sig åratal vid Riksdagarna. Den uuvar:de
formen för vårt representationssätt inom Riddarhuset är ej möjlig
att rätt i längden bevara. Rättigheten att direct representera är för
långt utsträckt. Det finnes ingen lag, som förbjuder att Sveriges
Adel, som utgöres af omkring 3,000 medlemmar, här representeras
af 1,000 personer. Ar nu detta rimligt, är det väl möjligt,
att ett dylikt antal skulle kunna anses vara fullt väldigt att innehafva
representant-kallet? Det finnes icke heller någon lag, som
förekommer att Svenska Adeln här alldeles uteblifva-. Denna
orimlighet hafva vi, Gudi lof, aldrig egt att befara, men vi äro
deremot snart sagdt vid hvarje Riksdag utsatte för det olyckliga
förhållande att R. o. Ad. här på Riddarhuset ofta representeras af
endast 20 å 30 personer. Det har handt, att de vigtigaste frågor,
vid Riksdagens slut, varit behandlade af detta ringa antal utan någon
borgen derför att dessa få personer varit begåfvade med större
förmåga än andra. En följd af allt detta har länge varit ett ouphörligt
ombyte af R. o. Adis ledamöter inom Utskin. Det verkar
nödvändigt obehag, t. o. m. förargelse hos MedStin att se Rikets
högsta angelägenheter den ena dagen vårdas af en, den andra af
en annan.
Formen af Riddarhusets sjelfskrifne representationssätt medgifver
äfven missbruk af en vådlig och nära nog skamlig beskaffenhet
den grannlagenheten förbjuder mig att vidröra. Vi måste
sjelfva inom oss söka att afhjelpa dessa fel och vi kunna det. Det
är äfven angeläget att vi göra det i tid; våra sår kunna eljest öfvergå
till en kräfta, som kan göra dem obotliga. Det kunde äfven
hända att påtryckningen utifrån blefve så stark alt vi densamma
omöjligen kunde motstå. En påtryckning af blotta orättvisan och
afunden är aldrig farlig, men en påtryckning som med billighet och
rättvisa till drifkraft, blir det alltid. Men, frågar man, skola alla
dessa förbättringar, nödvändigt köpas med upoffring af sjelfskrifvenheten?
Jag svarar ja. Hvad är då denna sjelfskrifvenhet? Ar
dess fördel verkligen så stor? Den är det visserligen för den enskildte
som den åtnjuter. Det kan icke nekas att det ligger en
stor fördel deruti, att känna sig fullt oberoende, att icke hafva något
annat än sin börd att tacka för sitt upträdande här, men detta
företräde är åtminstone blott subjektivt, ty utifrån eller objektift
betraktadt, erkännes detta företräde ej alltid eller sällan. Det er
-
Den 15 Februari f. m.
9
kännes icke såsom en fördel för det allmänna. Det allmänna fordrar
en yttre borgen för denna sjelfständigliets rigtiga bevarande.
Denna borgen finnes numera hos oss endast i obetydlig mån, nemi.
derutinnan, att vi. ega några få större majorater. Den talare,
som här förut yttrade sig, åberopade Englands föredöme, såsom en
nation, hvilken mån om sin representations anseende, omsorgsfullt
bevarar denna sjelfskrifvenhet, men lian glömde tillägga att
sjelfskrifvenheten der grundar sig på en högst betydlig ärftlig förmögenhet,
på en ärftlig aristokrati. Man säger att denna sjelfskrifvenhet
är ett vilkor för Ståndets uprällhållande, alt den ligger i R.
o. Ad:s idée» Jag vågar dock påstå, att sjelfskrifvenheten, sådan
den nu hos oss är, utan någon yttre borgen, hvarken i egendom,
högre embeten eller dylikt, icke mera kan uprätthållas. Den ökar
icke anseendet hos vårt Stånd. Detta anseende måste i första rummet
uprätthållas derigenom att alltid fullt värdigd representanter
för detta Stånd på Riksdagarna upträda. Detta anseende måste uprätthållas
genom en rigtig vård af den uplysning, hvaraf vår samhällsställning
gör oss mägtig, och genom öfverflyttandet af den
samma på våra barn och efterkommande. Ståndets ära och anseende
befrämjas vidare genom en rigtig vård af den betydliga andel
af Sveriges jord, som detta Stånd besitter. Ståndets ära och anseende
ligger i en rigtig vård af de embeten, högre och lägre, hvartill
Ståndets uplysning ofelbart i alla tider skall kalla många dess
Ledamöter. Ståndets ära och anseende ligger i bevarande af helgden
utaf våra minnen och af ett lefvande begär att så vårda det
allmännas bästa, att historien, som en gång förr eller sednare
skall teckna Ståndets öden, hvarken lyfter sin penna, för att lemna
några blad lomma, ej heller fyller dem med vittnesbörd öm en
förlorad fosterlandskänsla, om en förlorad kraft, om svagheter
och fel.
Vår sjelfskrifvenhet hvilar dock förnämligast hos våra hufvudman.
Om dessa begagna sig af de rättigheter, som födseln gifver
dem, så är vår andras sjelfskrifvenhet ganska inbillad; vi äga
ej då mera någon representationsrätt. Dessa hufvudman göra således,
om förslaget af oss skulle bifallas, den största upoffringen,
det kan icke nekas. De åro dock ej i annan ställning än vi andra,
de äro ej bättre i tillfälle att vårda Ståndets pligter. Man ser
icke heller att de just högre värdera denna sjelfskrifvenhet än
andra af detta Stånd. Vi se att en mängd ätter vid hvarje Riksdag
äro orepresenterade. En mängd af våra hufvudman infinna
sig aldrig vid Riksdagarna och anse sig icke ens skyldige att skicka
någon representant i deras ställe.
En omständighet vill jag vidröra, som är ganska egen, nemi.
den att Sveriges Adel är det enda Stånd, som ej skattar något till
vården af representant-kallet. Då den minsta besuttna hemmansegare
skattar för att hålla sin representant, betalar den största
godsegare inom Adeln dertill ej en skilling. Kostnaderna för R.
o. Ad. äro dock visserligen ganska kännbara, men de drabba de
enskilde personer, hvilka anse sig som Adelsmän pliglige, alt vid
Riksdagarne infinna sig för att vårda det allmännas angelägenheter.
io
Den 15 Februari f. m.
Långt ifrån alt någon här åtnjuter betalning för sitt represenlanlkall
känna vi allt för väl att hufvudmännen på sina rättigheter i
denna del någon gång grunda en ekonomisk fördel.
Jag vill ej uptaga tiden med att på förhand besvara de lmfvudsakliga
anmärkmr emot förslaget, som kunna göras, då säkert
andra skola göra det bättre. Jag ber dock att få fästa mig vid en
omständighet.
Det synes hafva upväckt stor tvekan, huruvida man kan bifalla
detta förslag, då man icke känner grunderna, hvarpå valrätten för
detta Stånd sedermera skulle komma att hvila. Jag förstår icke
denna farhåga. Vårt förslag säger tydligt att den blifvande Ståndsordningen
skall uprättas af Ståndet sjelf med K. M:s bifall och
samtycke. Kunde förhållandet då blifva sämre än det nu är då
vår Riddarh.Ordn. kan förändras af oss sjelfva med K. M:s bifall.
De andra Ståndens valordningar äro ganska obestämda. Vi känna
att BorgareSt. kan vid hvarje Riksdag förändra sin vallag med K.
M:s minne. PresteSt. kan göra de förändringar de anse lämpliga
utan något K. M:s bifall o. s. v. Efter det nu uprättadé förslaget
deremot är det ganska tydligt att alla Stånden komma i enahanda
ställning eller att kunna ändra sina Stånds ordningar, dock med
K. M:s samtycke oell i denna likstämmighet måtte väl ligga
en vinst.
Jag sade i början att detta förslags motståndare utgjordes af
sådana personer, som tillhörde de båda politiske ytterligheterna. Jag
fruktar dock, att äfven här inom vårt Stånd finnas medlemmar,
som, utan att kunna så betecknas, dock med mycken ovilja och
afvoghet se detta förslag. Jag menar de yngre medlemmarne af
Ståndet, som här första eller andra gången upträda. Lifvade af
sann fosterlandskänsla, värdera de högt den rättighet, som födseln
gifver dem, att här inlaga ett rum. Ungdomen och blygsamheten
afhålla dem, ifrån att deltaga i Ståndets öfverläggningar, men de
följa dem för att vinna den erfarenhet och den stadga, som utgöra
ett hufvudsakligt vilkor för ett verksammare deltagande i allmänna
ärendets behandling. Dessa unge män skulle således, om delta
förslag bifölles göra en försakelse, nemi. densamma, som vi äldre,
hvaribland dock mängden skulle räkna för en stor fördel för oss
sjelfva och det allmänna att få skatta till värdigare ombud. Jag
vågar dock bedja desse unge Riddersman att något lyssna till de
personers röster, som komme att höja sig för detta förslag och hvilka
de i allmänna och vigtiga frågor, mången gång kanske lemna deras
förtroende. Dessa personer hafva säkert ej gjort sig skyldige
alt anses såsom falske ledare för ungdomen. Jag ber ock dessa
H:rr besinna i första rummel att deras tid också en gång kommer.
Jag ber dem besinna, alt vi, om vi ej söka nprälthålla värdet af
vårt representant-kall, blottställa våra efterkommande för förluster,
hvartill vi ingalunda böra göra oss skyldiga. Vi våga således hoppas,
alt ej i afgörandets ögonblick motstånd skall rönas ifrån de
hjeltan, der fosterlandskänslan vanligen är varmast. Ilär gäller
det verkligen fosterlandets hästa. Det allmänna fordrar en försakelse
af oss alla, men dessa upoffringar äro ringa emot deta, som
Den 15 Februari f. m.
11
möjligen kunna komma all kräfvas företrädesvis af desse unge Riddersman,
om molnen mörkna emot östern och det ej lyckas en vis
Regering alt dem afleda. Slåndets ära och anseende hvilar ej på
bevarandet af enskilda fördelar och rättigheter. Dess anseende kräfver,
och de förbättringar förslaget i allmänhet afser, fordra sorn vitkor
alt man så fogar, att det blir en möjlighet äfven för detta
Stånd att ordna representationen inom sig på ett sätt att de allmänna
ärendenas vård lemnäs i händerna på personer, som mera
uteslutande kunna sig deråt egna.
Jag röstar för förslaget.
Hr Tersmeden, Pehr Reinh.: Icke utan en viss tvekan
upstiger den, som här nu fått ordet, på sin bänk i betraktande af
den föga utsigt, som talet i allmänhet har att kunna verka på öfvertygelser
helst i ett ämne af sådan vigt som detta, än mera, då
talets vapen skall föras af en oöfvad hand och riglas emot ett förslag,
så mägtigt understöd!, som det ifrågavar:de. Och likväl känner
äfven en man utur de djupa lederna, sådan som den nu upträdande,
sig upmanad att i en fråga, som rörer ingenting mindre
än en ombildning af hela samhällsförfattningen, uttala sin opinion
och motivera sitt omdöme, under förutsättning att ord, utgångna ifrån
en lefvande, efter förmåga genomtänkt öfvertygelse, äfven om de
icke kunna bestämma voteringars utgång, likväl icke äro så alldeles
bortkastade, utan möjligen kunna, grupperade med andras öfvertygelser,
efterhand bidraga till bildande af en opinion af längre bestånd
än dagens. Skarp är gränsen emellan den politiska åsigt,
som anser Stånd och korporationer såsom den enda fasta grundval,
hvaruppå en representalionsbyggnad kan upföras, och den, som i
personlighetsprincipen, qvalificerad med så få kathegorier som möjligt,
finner den enda antagliga grunden för valrätt och valbarhetsrätt;
och emellan dessa båda åsigter synes ett svalg befästadt, hvilket ingen
menniskokonst lärer förmå att fylla. Af de förslag till representationsreform,
som hos oss genomgått det första stadium af sin
korta tillvaro, uttryckte det af år 1840 den sistnämnde åsigten. Det
år 1848 afgifna förslaget innehöll ett förmedlingsförsök emellan personliga,
demokratiska och byråkratiska elementer. Det nu hvilande
förslaget är deremot ett uttryck af den förstnämnde åsigten eller
ståndsprincipen. Och det är ur denna ståndsprincipens synpunkt —
en princip, som för öfrigt ingalunda hyllas af den, hvilken nu har
ordet, som här ett försök skall göras alt närmare skärskåda förslaget.
Med bibehållande icke blott af alla de fyra Stånden utan äfven
af de nuvarande grundlagarnes ordalydelse, så litet som möjligt förändrad,
afser detta förslag egentligen förändring af valsätt och arbetsordning.
Hvad valsättet vidkommer, har man i främsta rummet, och
mest genomgripande på Rikets första Stånd användt sin reorganisationsförmåga.
Här lemnäs de beslutande till en början i fullkomlig
okunnighet om hvilka som äro valberältigade, hvilka valbara och om
huru valen skola tillgå, ulan hänvisas till en ännu oskrifven Riddarh.
Ordn. Att då fråga är om att borttaga sjelfskrifvenheteu för
12
Den 15 Februari f. in
-
ett helt Stund och införa val, behålla sjelfva valsättet in petto, är
en egenhet, som delta förslag lärer lia sig uteslutande förbehållen;
att ytterligare ät val-lagen, som är sjelfva grundvalen för representationssättet
icke lemna annan plats än inom en ståndsordning —
underkastad förändringar för hvarje riksmöte, och i hvarje punkt beroende
af Kunglig sanktion — är ännu betänkligare, och kan i
praxis hafva de vådligaste följder. Af förslaget är emellertid klart
att val inom R. o. Adis ledamöter enligt denna nya grundlag skola
äga rum, och således all slags sjelfskrifvenhet, älven en i mer eller
mindre mån inskränkt, dem fränkännas. Då man nu genom Riddarehusets
bibehållande velat tillförsäkra det aristokratiska elementet en
fortfarande plats inom vår samhällsförfattning, men sjelfskrifvenhelen
ostridigt utgör aristokratiens förnämsta attribut, det sista bålverk
den kan lemna ifrån sig, utan att äfventyra hela sin existens; hvilken
politisk betydelse skulle väl för Svenska Adeln återslå, efter ett
slikt borttagande? Alt föröfrigt de blifvande distriktvalen skulle utsättas
för byrokratiska, ministerielia och kotteri-inflytelser och således
eli verkligt listornas gyllene tidehvarf npkomma, fordras icke mycken
skarpsynthet att kunna förutsäga. I sådant fall kunde t. ex.
enl. 66 § 1 o. 2 momm af nu föreslagna Riksd.Ordn., om blott
R. o. Ad. och PresleSt. bibehålla samma enighet som nu, svårligen
någon Kongl, anslags-propos. afslås, enär för ett sådant afslag fordras
två tredjedelar af Riksnämndens ledamöter eller i händelse målet
hänskjutes till Stånden, om två Stånd stadna emot två, nämndens
mening blifver gällande. Sjelfskrifvenhelen utgör nu Svenska Adelns
enda återstånde privilegium af vigt. Medvetandet af alt icke på
något sätt bero af komitenter, att icke behöfva af dem emottaga
hvarken arfvoden eller instruktioner, förlänar, eller kan åtminstone
förläna den nuvarande Riddat husledamoten en af alla konsiderationer
ostörd sjelfständighet; och detta är ett prerogativ af alltför dyrbar natur,
för att kunna såsom en värd ledamot redan yttrat, upgifvas i
andra händer än naturens egna, och ville jag tillägga, för att ur
dessa möjligen återbekommas i en ännu betydelsefullare form. Den
koncession, man i 12 §:ns 2:dra mom. velat bereda ofrälse jordegare,
antager genom det dervid fästade vilkoret af Kongl, fullmagt
egentligen natur af en eftergift åt den ofrälse byråkratien; men som
af den sednare borde anses nog knapphändig i jemförelse dels med
den position dess frälse medlemmar intaga på detta rum, dels med
dess af ingen möjlig minoritet besvärade inflytande inom Rikets andra
Stånd. Härigenom bevisas dessutom en obillighet ej mindre
emot ofrälse ranglösa ägare af äfven den betydligaste jordegendom
än emot sådana embets- och tjenstemän, hvilka hvarken ega fastighet
eller tillhöra det gamla Riddarhuset, Ecklesiastik-staten eller Magistraterna.
Här finner man således å ena sidan på nytt det så
bittert klandrade rangstrecket uti 1848 års representationsförslag,
endast med den skilnad att der npdrages gränsen efter rangordningens
inbördes gradationer, då den deremot här är skarpt tecknad
emellan fullmagtsiniiehafvare och ranglösa: ä andra sidan ett obilligt
och oklokt uteslutande af en stor del af arméens, (lottans och
eivil-statens tjenstemän.
Den 15 Februari f. m.
13
Stadgandet i 13 §, ang:de samfäldta val för alla sådana prestman,
som innehafva ordinarie beställningar, utgör en verklig, af
hehofvet påkallad reform i PrBsteStrs organisation. Ilar har man
äfven uteslutit sjelfskrifvenheten, nemi. Biskoparnes, ehuru denna
af mer än ett skäl borde qvarstå uti en ståndsrepresentation. Den
koncession man här gjort, ät icke prester är föröfrigt vida större
än den man i näst föregående § gjort åt icke-adelsmän, dä antalet
af det ovigda läroslåndets medlemmar så betydligt understiger deras,
hvilka äga rang och jord ulan adlig börd.
f BorgareSl. åter har man inrymt plats åt husegare, men man
har icke bestämt deras antal till en viss gifven minoritet, såsom i de
två första Stånden. Härigenom är en vida mer utsträckt förändring
tillvägabragt i BorgareSt:s sammansättning. Jag är långt ifrån att
klandra detta, men kan blott ej inse, hvarföre icke detta äfven fått
ega rum, om icke för Riddarhuset, som det igenom skulle hafva förlorat
hela sin karakter, åtminstone för PresteSt., hvilket i alla fall
ej skulle lia uphört att vara lärostånd. Måhända har man härigenom
åsyftat en inskränkning i borgerskapets ståndsmässighct; men utan
att tala om den inkonseqvens, som en sådan syftning skulle innebära
hos ett pä Stånd bygdt representationsförslag, synes väl stads*
mannanäringars idkares exclusivitet såsom Stånd, — då man vill
låta ståndsprincipen förblifva gällande — vara mera afgjord ån någon
annan korporations. Geuom stadgandet i 15 §, att hemmansegare
af allmogen skola välja inom sig, synes väl vid första
påseende BondeShs oblandade renhet vara bibehållen, men genom
borttagandet af nästan alla de kategorier, som i 15 §:n af nuvar:de
Riksd.Ordn. betrygga en sådan renhet, blir det egentligen endast
benämningen allmoge, som nu skall konstituera BondeSt:s organisation,
och en sådan benämning är redan och blir alltmera nog
myckel sväfvande för alt kunna fullständigt bestämma karakteren af
ett Stånd. Af en nyligen inom detta Stånd utdelad brochyr, innehållande
förklaring och försvar af detta förslag, synes åter benämningen
”allmoge” egentligen icke hafva någon betydelse, utan att
temligen brokiga elementer skulle kunna inrymmas inom BondeSt.;
hvilket likväl svårligen torde kunna försvaras utur Ståndsprincipens
synpunkt, och icke heller inför dem, som ej älska ständsdelningen.
Betraktas åter delta förslag såsom en öfvergång till en på personlighet
hvilande representation — hvilket synes antydt i nämnde brochyr
— så skulle man hafva gjort förslaget vida mera antagligt för
dem, som i allt hylla det nationella och personliga, ifall man hade
låtit R. o. Ad:s och PresteSt» medlemmar väljas genom medborgare
af alla samhällsklasser.
I allt hvad som rörer arbetssättet, synes detta förslag vara en
verklig reform och med mycken redighet, skicklighet och omsorg
upstäldt. Att låta de fyra Stånden för de flesta fall fungera tillsammans
såsom en permanent nämnd, synes vara en fyndig utväg så
snart man velat bibehålla icke blott Ståndsvalen utan äfven för flere
fall alla fyra Ståndens serskilta beslutande rätt, eller med andra ord,
då man icke velat helt och hållet upgifva votering per curias. Att
i händelse förslaget faller, mycket af det högst förtjenst fulla deruti
u
Den 15 Februari f. m.
derföre icke behöfver förfalla, ulan såsom värderika materialier för
framtiden bevaras, erkännes villigt och tacksamt. Men då dessa förtjenster
nu icke kunna skiljas ifrån de olägenheter, som här blifvit
antydda och som isynnerhet ligga uti val-lagens försättande utom
Grundlagen till ståndsordningar samt Riddarhusets ombildning, utan
det botemedel, som man här föreslagit emot bristerna i samhällets
författning måste intagas helt med alla sina ingredienser, så tvekar
jag icke att uttala den önskan, att delta nu hvilande förslag, måtte
dela de föregåendes öde, och nationen helldre vidblifva det gamla
samhällsskicket intilldess eli nytt förslag, utgånget icke utur eli förstärkt
ConstitutionsUlskolts tysta sköte, utan ur en högt uttalad,
fullmognad folkopinion, såsom en frukt af kommunalanda och med
ett sannt kommunalväsende på det innerligaste sammanfläladt af Sveriges
Konung framlägges inför Sveriges folk.
Hr Printzensköld, Carl: Inom en icke särdeles lång tiderymd
hafva vi sett trenne förslag till nationalrepresentationens
ombildning framläggas till R. Sirs pröfning. Tvenne af dessa förslag
äro redan förkastade. Det är det tredje, som härstädes nu
är under granskning. De Iva första förslagen grundade sig på sådana
principer, som helt och hållet skulle förstöra den nuvarande
representationen, i afseende på sältet för dess verksamhet och sammansättning.
Man har i det nu förevande förslaget sökt att undvika
dessa olägenheter, man har sökt att bibehålla ståndsprincipen,
för att med begagnande af densamma, kunna npföra en byggnad,
som skulle innefatta en reform, hvilken man hoppades kunna blifva
beslående för framtiden. Jag betviflar att Const.Ulsk., hvars välmening
jag icke vill ifrågasätta, lyckats i den upgift, det sålunda företagit
sig att lösa. Tvenne talare hafva redan med större skicklighet
än jag kan tillmäta mig anmärkt de fel och lyten, som vidhäfta
detta förslag, och på sådan grund afstyrkt dess antagande.
Jag vill endast på några ögonblick hålla mig till det förnämsta lytet
af dem alla, som serskildt rörer delta Stånd nemi. förslaget att borttaga
R. o. Ad:s sjelfskrifvenhet såsom Stånd. Den som läst historien,
han vet alt detta Stånd är del äldsta af alla. Det fanns redan
i medeltiden och under Unionskonungarne. Det framträdde äfven
under de tider, dä folkets angelägenheter sköttes på s. k. herredagar.
Det utbildades derefter småningom och har sedan tvåhundra år tillbaka
existerat och verkat till det mesta pä samma sätt och i samma ordning
som f. n. Det är nu just det vilkor, man vill borttaga som beredt
möjlighet för R. o. Ad. att under fordna tider handla på sätt som
skett. Man vill utbyta denna sjelfskrifvenhet emot den af en valrätt
och en valbarhet. Detta strider, så vidt jag kan förstå, emot
grundprincipen för R. o. Ad:s tillvaro. Både valrätt och valbarhet
inom ett samhälle måste ovilkorligen grunda sig på en viss samhällsställning,
den man antingen ärft eller förvärft. Således skulle följden
af det nu hvilande förslagets antagande blifva den, att valbarheten
och valrätten skulle intaga sjelfskrifvenhetens ställe, hvaraf
helt naturligt den frågan skulle framkallas, om väl denna valrätt —
denna valbarhet verkligen härflyter från de adliga Riksdagsmedlem
-
Den 15 Februari f. m.
15
marnes innehafvande samliälIsställning. Måste nu denna fråga besvaras
med nej; så följer att det endast är sjelfva namnet eller
börden, som skulle meddela mig denna rätt att välja och att väljas
och jag hemställer till Eder Mine Hrr, om väl en sådan rättighet
för namnet eller bördens skull kau upkomma. Frågar man åter
hvarföre jag med bördens rätt utöfvar representantkallet, så svarar
jag: det är en politisk rättighet, som jag antingen genom egen
förtjenst förvärfva! eller också arfi af mina förfäder, hvilka på grund
af sina förljensler blifvit uphöjda till Adeliga värdigheter. Och
deruti ligger ett förhållande som inför förnuftets domstol alltid låter
sig försvara, En annan värd talare har också indirekt anmärkt
den fara, som skulle upstå genom sjelfskrifvenhetens afskalTande,
enär blott en enda familj inom samhället derefter skulle ega ärftliga
politiska rättigheter. Jag delar med honom öfvertygelse!!, om
denna fara; ty sedan hvarje ärftlig politisk rättighet försvunnit för
individerna i samhället, så skulle mången göra sig den frågan,
hvarföre skall då inom samhället ifrån dess högsta höjd ända
till dess lägsta grad någon ärftlig politisk rättighet finnas? Fara är
då, att påtryckningen af en sådan fråga blefve sä stark, alt demokratien
omsider skulle förvandla vår urgamla monarkie till en republik.
Det är emot denna fara jag på det högsta varnar. Vi
hafva, såsom en annan talare visat, sett exempel derpå, att der den
ärftliga adeln uphört, såsom ett ingredierande element i representa„
tionen, så har det medfört först demokrati och derefter anarki. Enl.
Grundlagens stadgande, hvilket äfven i detta hänseende blifvit bibehållet,
eger K. M. att uti Adeligt, Friherrlig! och Grefligt Stånd
uphöja män med utmärkta förtjenster. Jag frågar Eder Mine Hrr,
hvarutinnan värdet af denna uphöjelse består. Icke består värdet
deruti, att jag får ett namn och ett sköldebref; det består uteslutande
i just den politiska rätt, som, man nu vill fråntaga oss. Sedan
denna rätt uphör, så lärer väl adelskapet i och för sig sjelf
icke innefatta någon företrädesrätt af värde; ty erhåller jag genom
den Adliga skölden, som K. M. meddelar mig, inga andra eller
större rättigheter än dem jag eger genom en Kongl, fullmakt eller
som jag får derigenom att jag erhållit burskapsbref på ett borgerligt
handtverk i den minsta småstad, så innefattar adelskapet sannerligen
icke vidare någon uphöjelse. Följden skulle blifva den, att
ingen af samhällets förtjente medlemmar skulle anse en af K.
M. bevisad nåd, genom uphöjande i Adligt Stånd ega det minsta
värde. Han skulle försaka det derföre att han eger förut den politiska
rättighet, som han genom sköldebrefvet skulle få sig tillagd,
och att förflyttas ifrån en klass till en annan i afseende på sä beskaffade
rättigheter, det lärer väl af ingen kunna anses innefatta
någon slags Kongl, nåd eller utmärkelse.
Man har här omtalat huruledes R. o. Ad. underhållit sig sjelf
vid Riksdagarna och att delta utgör ett onus, men man har glömt
att detta onus åtföljes af en dyrbar rättighet, som man eger och
att man således, när man är intresserad för fäderneslandets angelägenheter
gerna underkastar sig kostnaden att bevista en Riksdag
för den tillfredsställelsen att kunna personligen deltaga i öfverlägg
-
16
Den 15 Februari f. m.
ningarna och besluten. Förhållandet blir bestämdt olika, när endast
valbarhet och valrätt åtfölja adelskapet. Man vet icke hvem,
som kommer att framträda såsom ombud. Måhända erhåller just
den person pluralitet, hvars tänkesätt äro af den beskaffenhet, att
jag personligen tillstädes skulle vilja med största ifver bestrida dem.
Dä är det vida bättre, att sjelf personligen vidkännas kostnaderna
för att kunna bemöta de åsigter jag icke gillar. Suraman af den
förändring, som här blifvit föreslagen skulle således blifva att man
upoffrar den dyrbaraste rättighet man eger, för alt erhålla en annan,
hvilken icke är svår att inom samhället förvärfva; och lill råga
på förlusten af denna rättighet, skulle man derjemte blifva belastad
med ufgifter till de valda Riksdagsombudens underhållande.
En talare, som här yttrat sig för förslaget, har anfört många omständigheter
för att ådagalägga rättvisan, billigheten och klokheten
af detta förslag. Jag förmoder att på detta rum finnas många Ledamöter,
som icke lära underlåta att lill granskning uptaga hans
anförande. För min del vill jag blott fästa mig vid en och annan
del af detsamma. Han sade, att R. o. Ad. redan vid en föregående
Riksdag lofvat att afstå sin sjelfskrifvenhet samt att upoffringen
på sådan grund borde ega rum. Jag svarar att jag lika med
honom nogsamt känner att R. o. Ad. vid en Riksdag, hvilken jag
nära nog vill hänföra till elt revolutionstidehvarf, låtit hänföra sig
så långt, att R. o. Ad. då förklarade sig böjd för upoffring af sin
sjelfskrifvenhet, men detta skedde icke ens då för att i utbyte mot
den förnämsta af alla våra politiska rättigheter antaga ett förslag,
liurudant det ock upgjordes. Vilkoret var att man skulle se ett
förslag framlagdt, som i politiskt hänseende fullkomligt upfyllde
samma ändamål som det, hvilket hittills blifvit upfyldt af R. o.
Ad. såsom RiksStånd. Och detta är med det förevaride förslaget
ingalunda händelsen.
Vidare har den värde talaren anmärkt såsom ett lyte hos R.
o. Ad. såsom Stånd, att detta Stånd skulle representeras af alltför
många Ledamöter. Detta är en anmärkn., som i min tanka är
helt och hållet subjektiv, och för min del kan jag icke erkänna
dess läglighet. Det är ganska nyttigt, och mången gång har denna
nytta blifvit praktiskt ådagalagd, att R. o. Ad. är talrikt församladt.
Just denna talrika församling har varit den, som gjort att vi kunnat
motstå demokratiska påtryckningar, och som, då fara upstått
för fäderneslandet, gifvit aristokratien styrka att rädda detsamma.
Likaledes har den värde talaren befarat, att om icke R. o.
Ad. nu afstår från sin sjelfskrifvenhet, så skulle utifrån kunna npkomma
en påtryckning, som måhända kunda blifva vida farligare
än den som hittills ägt rum, emedan ingen utom detta Stånd vill
erkänna sjelfskrifvenhetens giltighet. Det må vara att ett sådant
erkännande icke kan erhållas af dem; som icke ega samma rättigheter
som vi, men deraf, att en rättighet icke erkännes af ett stort antal
individer, lärer väl icke följa att den skall uphöra. Likaledes
har den värde talaren yttrat att R. o. Ad:s värdighet och anseende
måste nprätthållas genom uplysning och dennas fortplantning
Den 15 Februari f. tu.
17
på våra barn. Denna sats är fullkomligt riktig och sann ; men
månne en garantie att den förverkligas mera hädanefter än hittills
ligger uli det nya förslaget. Ulaf (alarens ord skulle man kunna
sluta lill en sådan öfvertygelse hos honom, och alt det således ej
stöde serdeles väl lill med den uplysning, som f. n. finnes inom
Adeln, ehuru jag är långt ifrån att tro, det talaren är af denna
mening. — Tvärtom instämmer han säkert med mig deruti, alt
åtminstone de aldra flesta bland Ståndets ledamöter äro med hänsigt
till både bildning och öfriga egenskaper, fullt qvalificerade att
utöfva deras Riksdagsmanns-kall, och då häruti ligger ett tillräckligt
bevis, alt R. o. Ad. icke underlåtit upfvlla, hvad den värde
talaren i lörevande fall ansett nödigt för alt uprälthålla Ståndets
värdighet och anseende, så synes mig att hvad som sålunda redan
skett och otvifvelaktigt äfven kommer att framdeles ske, snarare
utgör ett giltigt skäl mot än för sjelfskrifvenhetens afskatTande.
Vidare har den värde talaren yttrat att sjelfskrifvenhelen icke
eges af ättemän. Deruti har han så till vida rätt, sorn hufvudmannen,
derest han personligen kommer tillstädes intar säte och
stämma för ätten. Men gör han icke det, så väljes ingen annan
af ättens medlemmar, alt intaga hufvudmannens ställe, ulan dennes
rätt utöfvas af den ättemän, som först till inträde pä Riddarhuset
sig anmäler, eller om flere ättemän på en gång sig infinna,
af den som står hufvudmannen närmast; hvilket måste bevisa,
att sjelfskrifvenheten, ehuru vilkorligen, jemväl tillhör hvarje
ättemän och sålunda utgör en af honom nu ägande politisk rättighet,
som han genom förslagets antagande skulle förlora.
Slutligen har den värde Ledamoten uplrädt med ett slags
poetiskt tal till dessa R. o. Ad:s unga Ledamöter, hvilka skulle
hafva fattat ovilja emot förslaget. Rån har gifvit dem den rättvisan,
att de här med upmärksamhet afhöra öfverläggningarne för att
derigenom med erfarenheten till ledning i framtiden kunna höja
sin röst vid öfverläggningarna, samt dymedelst verka på utgången
af våra vigtigaste angelägenheter, men när den värde talaren på
detta sätt berömt de unga medlemmarna af Adeln, så gifver han
dem tillika den försäkran att de icke hafva några falska ledare uti
de äldre personer af Ståndet, som förorda förslaget. Man skulle
af en sådan försäkran kunna sluta, det talaren anser för falska ledare
oss äldre medlemmar af detta Stånd, hvilka i motsats till honom
framställt förslaget såsom skadligt. Att likväl detta hvarken
varit eller någonsin kan blifva talarens mening, derom kan ej finnas
mer än en öfvertygelse. Jag påstår också med full tillförsigt
ali någon falsk ledare vare sig på ena eller andra sidan icke finnes
inom detta rum och om den skulle finnas, så har erfarenheten öfvertygat
mig derom, att hvarken äldre eller yngre medlemmar af
delta Stånd låta deraf sig vilseledas, utan deremot slä fasta i den
öfvertygelse om det sanna och rätta, som så utmärkt detta hus,
och det har vid voteringarne visat sig, att det varit det sunda förnuftet,
de ädla tänkesätten och den sjelfsländiga öfvertygelsen, som
städse bestämt beskaffenheten af den voteringssedel man afgifvit.
4 H. 2
Den 15 Februari f. m.
.Ing är lika med den värde talaren beredvillig till hvilken försakelse
som helst, när det gäller fäderneslandets gagn och bästa,
men jag är olik honom deruti, att jag icke vill upoffra en R. o.
Ad. tillhörig rättighet, hvilken sedan sekler, visat sig vara af högsta
vigt för samhället, och just derföre att jag anser R. o. Ad.
genom sjelfskrifvenhelens upoffrande, komma att inom kort såsom
Riksstånd försvinna, sä att den kanske inom ett tiotal af år alldeles
uphör att deltaga i fäderneslandets angelägenheter, just derföre
är det som jag på det högsta afstyrker ifrägavartde förslag.
Härefter anmäldes och emotlogs Hr Stats-Rådet m. m. Nils
Fredrik Wallensteen, som å K. M:s höga vägnar aflemnade en
Dess nåd. Fropos. till R. S(:r, och sedermera på vänligt sätt utbeledsagades.
Hr Adelborg, Anders Otto: Då ett folk går att ombilda
sin representation bör det ske med det djupa allvar, och den mogna
eftertanke, som ett så vigtigt ämne kräfver. Det bör då ej förhastadt
bortkasta hvad det redan eger, innan något verkligt bättre är
att sätta i stället. Det må väl besinna, att gamla lagar och författningar,
ehuru ofta tunga och efter nyare tiders fordringar bristXällige,
dock genom vanans makt under tidernas längd, smugit sig lätt
intill Statskroppens former och kunna ej utan smärta slitas derifrån,
samt äro, för sin urgamla helgd, kära för folket, hvarigenom
mången brist hos dem lättare förlätes än hos det, som nytt är.
Öfvergången till ett annat statsskick är således ieke någon lätt sak,
som man barnsligt och obetänkt kan framkasta; det är den djupaste
tanke, som långa tiders erfarenhet och stora nationella he•roers
verksamhet kan alstra. Lyckliga de länder uti hvilket dylika
förändringar, utan allt för stora skakningar, kunna försiggå, men
fä äro dessa. Man har trott att genom det förslag, som nu discuteras,
en fridfull öfvergång skulle vinnas. Jag tror det ej. Efter
min tanke innehåller det vådor, hvilka snart nog framkallande
anarki och uplösning, skulle visa sig vara för samhället af bedröfligare
art, än de fel, vår gamla statsform eger. En representation bör
framgå, så att säga, utaf sig sjelf ur nationens gemensamma kraft,
såsom ett uttryck utaf hvad densamma i alla sina mångfaldiga skiftningar
har att erbjuda och behöfver, icke genom partistriders småsinnade
resultater eller korporationsintressens egoistiska ensidighet.
De grundelementer, hvilka under samhällets fortgång utvecklat sig
inom detsamma böra, icke allenast i sina materiella, utan i sina
mest vackra intellektuella former der (å plats såsom verkande för
det heias bästa; och ju mera concentrerad och uphöjd Statskroppens
bild återspeglar sig i representationen, ju jemnare och helsosammare
verkar densamma.
Visserligen är vårt nuvarande statsskick behäftadt med många
brister; det är långsamt i sina rörelser och tungt i sina verkningar
men det innehåller med alla sina fel dock en trygghet och säkerhet
som gör alt man ej alltför lättsinnigt bör rubba dess gamla
former. Och hvad är det man nu vill bjuda i dess ställe? Ett
Den 15 Februari, f. m.
19
öfvergångsförslag, välvilligt, som jag vill tro, men hällande och
ojemnt, tummadt och förvridet, som alla halfmessyrer. Rian har
vid dess skapande mera afselt jemkningen emellan dagens småaktiga
strider och parliåsigtefnas barnsliga kif, än tillfredsställandet
af de stora intressen, hvilka nu mera oafvisligen ropande på rättvisa,
röra sig inom hvarje land och äfven inom vårt. För alt
smickra dagens olika opinioner har man lappat, så godt man förstått,
till förmån för den ena här och den andra der, men under
tiden glömt huru allt skulle passa tillhopa. Också har inträffat,
att de fördelar, man, vid första påseendet, i detsamipa tycker sig
finna, snart uplösa sin skenbara nytta vid ett nogare skärskådande.
Oaktadt att samhällets olika intressen deruti synes hafva plats, är
dock intet enda, vid nogare påseende, rätt representeradt ulan
komma desamma att i verkligheten uttrycka något helt annat än
hvad man synbart menat; och dymedelst upträder detta förslag med
ett Janus ansigte, som, efter tidernas vexlingar, skulle kunna uttrycka
högst olika fysiognomier. Detta beslöjade enkammarsystem
skulle sålunda, till föga båtnad för landet, allt efter omständigheterna,
kunna vara till sin karakter och sina verkningar ömsom aristokratiskt,
byråkratiskt och demokratiskt. Det har hvarken säkerhet
eller rättvisa lill sin grund och kan och hör ej blifva antaget.
Om man tänker sig ett folk verkligt väl och rättvist representeradt,
så måste man på samma gång länka sig detta folks alla
cnskildta intressen och grundelementer uttryckta i representationen.
Rled garanlie för en värdig måttstock på hvad han vet, är eller
har, bör individen deruti, på ett eller annat sätt, hafva sin del och
sålunda samhällets medlemmar, så att säga, sammangjutas i eli gemensamt
bemödande för Statens väl. Medborgarrätten borde sålunda
utveckla medborgarvärdet, och den rätta lagbundna friheten
blifva såväl förstådd som älskad af nationen såsom ett verk af dess
egen kraft. Dock denna idealiska form för en Statskropp är svår,
ja, kanske omöjlig, att rått upnå. Men bör man det oaktadt ej
sträfva ditåt? Rlånga fjät få vi vandra på erfarenheternas och
motgångarnes svåra väg, innan vi komma närmare detta mål, så
önskvärdt, men dock så fjerran från våra blickar. En gång troende
mig vara det nära, omfattade jag med öppen och liflig värme
ett förslag i denna väg, utgånget ifrån den höjd, som beherrska!-
vårt samhälle, och då framkalladt af en stormig tids fordringar
och, som man trodde, nödvändigt. Andra och oförmodade resullaler
har tiden sedan dess burit i sitt sköte, tänkesätten och behofven
hafva förändrat sig till följe deraf, och längre aflägset än förr
står jag nu ifrån det mål jag sökte. Att vid den reaktion, som
nu upstått, vilja önska detsamma som förr vore ej rätt, ej nyttigt,
men att antaga hvilket förslag som heldst, som för det, vid det
närvarande uttröttade, sinnet erbjöd någon förändring, vore ännu
mindre förlåtligt. Långt ifrån alt tro, det ett förslag, som detta
skulle blifva en lämplig öfvergång till något bestående bättre, an
ser
jag tvärtom, att det genom sin otillfredsställande inre halt blott
skulle gifva anledning till i evighet uprepade ändringar. Jag väntar
o*
20
Den 15 Februari f. m.
då heldre med tålamod på kommande dagar, hvilka torde en gång
kunna föra något verkligt bättre med sig, och nöjer mig sålänge
heldre med hvad nu finnes och hvilket jag i grunden känner, så
väl till fel som förtjenster, än jag antager något nytt så sväfvande
och obestämdt i sina löften, sorn det man nu erbjuder.
Då man går i detalj med granskningen af det nu hvilande
förslaget till ombildning af representationen finner man, till sin
förvåning, att Rikets första Stånd, utan att hafva blifvit borttaget,
således med full mening att bibehållas, blifvit till den grad misshandladt,
att .det, om detta förslag blir antaget, blir de facto uplöst,
såsom Ständ betraktadt. Bland deras 75 ledamöter har man
inrymt plats för 15 ofrälse, hvilka skola vara eller hafva varit i
Rikets tjenst. Huru dessa 15 skola väljas har man icke ens satt i
fråga. Det torde då icke kunna anses otroligt utan fastmer vara
antagligt, att dessa valda, såväl i stad, som på landet i de flesta
fall, som en ingående fraction i en, af naturen konservativ klass,
torde bestå af embetsman i tjenst och således af byråkratisk
anda. Ibland de andra tSO valda inom liela R. o. Ad. komma säkerligen,
såvidt någon inflytelse ntöfvas af länens styresmän inom
deras områden, större delen af de 24 Landshöfdtne att ingå. Antar
jag dertill, hvilket ju faller af sig sjelft, att ibland det återstående
antalet af ledamöter inom delta Stånd ej få, lill följd af
sin ställning i samhället, äro konservativt sinnade, så ser man ju
lätt huru denna fjerdedel är sammansatt, och att den tillskapad
med en konservativt byråkratisk öfvervigt skall blifva mindre sjelfständig
än någonsin. Och valen inom R. o. Ad., luiru skola de, med
rättvisa mot detta Stånd, till hvilket man nu endast tillmätt J i
utbyte mot j de förut egt, kunna bedrifvas? Man har föreslagit,
att de skulle försiggå distriktvis i afseende på de väljande, men
alt de valbare skulle få tagas hvar som helst i landet. Huru är
det möjligt, all desse 60 Adelsmän, på detta sätt valde, skulle
kunna komma att frambära något helt af landets önskningar, då
de ju den ena Riksdagen torde blifva tagna från en del af riket
oell den andra från en annan? R. o. Ad:s nuvarande förnämsta
och vackraste kraft, hvilken ligger i dess sammansättnings mångfald,
deruti ingår det mest utsträckta intellektuella vetande tillika
med praktiskt kännedom i alla grenar af rikets förvaltning och
skiljaktiga yrken, hvarigenom detta Stånd blifvit försatt i tillfälle
att, med en aldrig bristande sakkännedom verka för sitt lands väl,
skulle ju då gå totalt förlorade! Detta Stånd, decimeradt på delta
sätt, skulle ju härigenom uplöst i sina grundvalar, de facto uphöra
att vara lill, ty den flämtande låga, som på detta sorgliga sätt skulle tillkännage
dess tillvaro uplyste ju blott en fraction af den rent aristokratiska
principen, beröfvad den sanna lifskraft, som ännu gör att detta
stånd stoll försvarar sin plats! Må då Adeln tusende gånger heldre
dö i fulla styrkan af sin ställning, offrande sitt lif på fäderneslandets
altare och för evigt försvinna ur lagstiftande magiens
häfder, än att långsamt förtvina i en strådöd, såsom denna. R. o.
Ad:s sätt alt representera är långt ifrån klanderfritt, men det sätt,
hvilket man här föreslagit, är dock vida särare.
Den 15 Februari f. m.
21
•Rikets andra Stånd har man, förunderligt nog, visat en skonsamhet
och en medgörlighet, som ej vid de andras behandling kau
spåras. I detta Ständ ingå icke några andra elementer. Det blifver,
oblandadt, detsamma, oberäknadt några tillsatser af samma halt,
som del hela. Hvad är orsaken till delta? Ligga några hemliga
skäl till grunden härför? Kunde man möjligen ej få det högvördiga
Ståndet att ingå på någon ändring ulan en dylik concession?
Hvad man derutaf kan draga för slutsats, ej talar den åtminstone
om oväld och rättvisa!
BorgareSt., hvilket äfven, för syns skuld, såsom Stånd står
qvar, har man önskat gifva en i grunden annan utveckling, än det
nu har, då man deruti inympat husegare i rikets städer. Dessa,
bestående af andre utaf rikets klasser, till stor del af embetsman
och ståndspersoner bosatta i städerna skulle snart noga laga ut sin
lätt och gifva åt detta Stånd en karakter helt olika emot den närvar:de,
man har velat som det tydligen synes ingjuta i detta stånd en annan
själ, och man har lyckats; ty detta Stånd blir äfven på delta sätt
uplöst och kan lika litet, efter en dylik dem öfvergången behandling,
som R. o. Ad., försvara sin plats som sådant. Hvad som sedermera
af denna fjerdedel skulle komma alt representeras, ej vore
det de borgerliga yrkena. Tydligen har man här velat göra en öfvergång
till något nytt, som, helt och hållet, skulle ombilda denna
representants-korporation; men hvarföre har man då, då man tyckes
velat något annat, bibehållit ståndsformen som mask för sitt
syftemål ? Se här pä nytt ett bevis på alla öfvergångsförslags ständigt
repeterade fel, lill följd af bristande grundprinciper!
Går jag nu slutligen öfver lill BondeSt., sä har man der, under
namnet: ”allmoge”, förstått att inrymma, med samma rätt som
hemmansegare, fideikommiss-innehafvare af 1 m:tal salt jord och
alla andra, som ej på annat ställe fält rum, hvarigenom man ställt
så slugt till, att della Stånd skulle komma att bli belt annat än
ett Bondestånd. Möjligt är alt bonden ännu under de första Riksdagarna
skulle försvara sin rätt, men snart nog skulle denna fjerdedel
omskrutna renhet blifva grumlad och helt andra eiemenler
deruti komma att ingå, än hvad der nu finnes.
Jag älskar icke ståudsindelningen med alla dess partiella, ensidiga
slräfvanden, som så lätt, genom egoismens lockande kraft, ledes
på sidan om det allmännas bästa; men jag vill icke en öfvergång,
hvilken, under sken af att behålla Stånden qvar, i grunden
blott vill splittra desamma. Hvarför icke då så gerna erkänna hvad
man vill, låta Stånden falla och representationen framstå, grundad
på klassval i friare och enklare former, då man nu ej vågar tänka
sig något bättre. Troligen hade följderna då ej blifvit värre än nu,
men man hade haft tillfredsställelsen af all hafva utgått från rena
och fasta principer, hvilka i sig sjelfva dock alltid gifvit något värde
åt saken.
Dä jag nu sist visat alt de nio liondedelarna af nationen ej
blifvit bättre behandlade än den öfriga delen af densamma i representanlsväg,
så mäste jag ännu framdraga ett märkvärdigt factum,
som ej är af ringa betydenhet. Det så kallade ”femte Ståndet”,
som hittintiils icke blifvit representeradt och hvilket man nu, så
22
Den 15 Februari f. m.
godt man kunnat, velat insmyga i de andra Ståndens leder, har
dock ej lill sitt antal fått inrymma en vigtig klass af jordbrukare,
nemi. förmögnare possessionater ulan karakter och Kongl, fullmakt.
Della, Mine Hrr, är en klass inom samhället hvilken, år ifrån år,
tillväxer och i kommande tider får stor inflytelse på folket. Denna
del af nationen är alldeles förbisedd; oaktadt jemkningen och medlingen
har man ej fått plats för densamma. Fordom ansåg man
att menniskovärdel bestämdes genom titel och Kongl, fnllmagt och
tyckes della representationsförslag med förkärlek vidhålla denna föråldrade
satts. Men tack vare nyare tiders friare åsigter! man tänker
icke så mera nu. Öfverallt i verlden och äfven i vårt land
upväxa mån, hvilka i sin egen kraft och sjelfständiga verksamhet
för allmänt väl söka sin enda ära. Aro dessa sämst, skola dessa
uteslutas?
Skulle detta förslag antagas, så har jag sagt, det R. o. Ad.,
de facto, blifver uplöst; men på eli sätt, som vore_ detsamma föga
värdigt. Detta Stånd, så ärorikt i vår historia har det förtjenst ett
sådant slut? Har man nu alldeles glömt hvad det varit för vårt
land? Minnes man ej mer huru mången gång det värnat riket
för yttre våld och inre anarki, alt det med lika ädelhet och lika
kraft stått emot påtryckningar, såväl af folkel, som dess konungar!
Vill man ej, då det så länge och så ofta med lif och blod
offrat allt för nationen låta det få ett värdigare slut än så? Må
sjelfskrifvenhelen, denna sista attribut af denna stolta fractions
brutna kraft gerna försvinna, då den snart nog, under en tidsriktning,
som denna, bortskymd af den, nu mera fritt erkända personliga
förtjensten, ej eger samma vigt som fordom, men må den
afträda från skådebanan pä ett sätt, som förevigar minnet af hvad
den varit och hur den upkommit, och som låter Svea Ridderskap
dö lika värdigt som det lefvat. — Jag yrkar afslag!
Gr. Posse, Gustaf Mauritz: Det är icke för att yttra mig
serdeles öfver detta förslag i sin helhet, sora jag begärt ordet. Jag
tror nemi. alt utgången deraf i de öfriga Stånden, åtminstone i
somliga af dem är lemligen viss. Del är således icke derföre jag
begärt ordet; utan för att yttra något med afseende på R. o. Ad:s
eget förhållande.
Ingen torde kunna neka att den tid, då Sveriges Adel stod på
sin högsta glanspunkt var under Guslaf II Adolfs tid; men jag
tror alt om ingen kan neka detta, så kan icke heller" någon påstå
alt denna glans, denna dess ära berodde på dess makt, såsom
Stånd. Hundra år förut hade Christian Tyrann genom Stockholms
blodbad så godt som tillintetgjort detta Stånd. Kom så efter honom
Konung Gustaf I. Adeln repade sig visserligen något under honom;
men han höll den dock inom sina gränsor. Sedan kommo
brödrastriderna, som slutade med Carl IX:s blodbad. Sådana voro
de tider hvilka föregingo den tid af ära, som utmärkte Svenska
Adeln under Guslaf II Adolf. Jag tror mig således kunna påslå,
att denna utmärklhet hos R. o. Ad. icke berott på deras storhet
såsom Stånd, utan derpå, att de varit representanter för duglig
-
Den 15 Februari f. m.
23
helens, krafteBS, intelligensens och den utmärkta personlighetens
aristokrati. Jag tror icke att någon annan väg finnes för R. o. Ad.
ali beträda; men jag tror att denna väg finnes. Många vägar
kunna finnas för mensklig utmärkthet i alla blancher, såsom embetsman,
såsom författare o. s. v., men jag tror att för R. o. Ad.
ligger serdeles en öppen. Vi veta alt i närvaride stund går ett
rop inom vårt land på anlitande af alla de krafter, alla de resurser
för landets förbättring, som våll land eger, med ett ord på
vårt lands framåtskridande i alla vägar. Alt ställa sig i spetsen för
denna rörelse, oberoende af Ständ, det tror jag vara Svenska
Adelns pligt och jag tror dem vara dertill upraanade af den ställning
de ega. Vi veta att Svenska Adeln eger en femtedel af Sveriges
jord. Vi vela att denna femtedel icke är spridd i parceller,
utan är fördelad på niohundra fjorton personer. Taxeringsvärdet
på denna jord upgår till 75,000,000 R:dr b:ko, således circa
80,000 R:dr b:ko på hvarje individ af dem, som verkligen ega
jord. Nä väl, ligger icke häruti den kraftigaste upmaning för
R. o. Ad. alt verkligen begripa denna sin plats, alt begagnande sig
af sin ställning som stora jordbrukare söka verka genom sitt exempel
och träda i spetsen för andra samt på grund af det förtroende,
de derigenom få, erhålla en makt, som ingen skall afundas dem,
utan som skall gillas af alla. Nåväl, Mina Hrr, om man antager
detta såsom sant, och jag tror alt här finnas många, som åro genomträngda
af denna sanning, och om man på samma gång vill
bibehålla Ståndsprincipen, hvad hade då varit naturligare än att
göra detta Stånd till ett uttryck af detta intresse, Tolfte §:n i det
hvilande förslaget säger att Svenska Adeln skall välja distriktvis
inom sig riksdagsmän. Nu lära oss de tabeller, som finnas i Riddarh.
-kansliet alt af Sveriges Adel, som räknar 3,000 medlemmar,
äro icke mer än 914 besutna. Det ligger således i sakens natur
att den obesulua Adeln, den Adel, sorn endast med sina namn
och med sin verksamhet i öfrigt är fästad vid vår nations framåtskridande,
att denna Adel, genom sitt öfvervägande antal kommer
alt bestämma utseendet af detta Stånds representation. Man luusagt
att ett hinder derför ligger derutinnan alt valen skulle anställas
distriklvis. Jag kan icke upfatta delta hinder. Vi känna alla
att del finnes personer, som förmå att inlägga odödlige förtjenster
genom kringspridande af vallistor och dylikt. Det är ganska säkert,
att sådana personer vid de ifrägavartde valen icke skulle saknas.
Om således en Adelsman, som vore af utmärkt anseende i
sin trakt icke råkade all behaga det parti, lika godt hvilket, som
möjligen i en framtid bemäktigade sig voteringsmachineriet, sä skulle
följden blifva, atl denne Adelsman, endast derföre att han vore
Adelsman, sattes ur tillfälle att representera sin hembygd, emedan
han såsom Adelsman ej finge väljas i annat Stånd; och att få representera
sin hembygd är väl ändock det vackraste mål man kan
eftersträfva. Om man icke antager detta bevis, så ligger i fortsättningen
i §:n .äfven ett bevis derpå, att man icke. haft lill syfte alt
utbilda R. o. Ad. åt delta håll. Der står nemi. alt ofrälse Ståndspersoner,
som på grund af Kongl, fullmakt innehafva eller förut
24
Den )5 Februari f. m.
innehaft tjenst å Rikets stat skola distriktvis inora sig välja Riksdagsmän.
Jag vet icke huru del är i andra trakter at Riket, men
i min ort är det så, alt de största ofrälse jordägarne, som hafva
största inflytandet i sin trakt, äro just de, som icke hafva varit embetsman.
Aoledn:n dertill är ganska naturlig. Det finnes ett ordspråk,
som säger: ”1 kronans tjenst blir man salig, men icke rik” och
jag tror just alt det är eli undantag om ibland våra förmögna
ofrälse jordägare finnas personer, som varit embetsman. Denna
klass af ofrälse jordägare, som jag likväl anser vara en ibland de
största och mäktigaste klasser i riket, den är således icke inrymd
i R. o. Ad:s representation. Dessa skäl anser jag vara af sådan vigt,
all jag icke såsom Svensk Adelsman tror mig kunna bifalla förslaget.
Emot förslaget i allmänhet, har jag äfven den anmärknra att
det är bygd! på Stånd. Jag gillar icke denna princip, men skulle
likväl äfven med denna grund hafva bifallit förslaget, om det varit
skrifve! så, att jag i detsamma funnit tillfälle till utveckling åt ett
annat håll, ty jag begär icke alt detta skall ske på en gång. Då
jag säger att jag icke gillar Ståndsprincipen, vill jag med några
ord förklara an!edn:n dertill. Jag tror nemi. att den känsla,
som ligger till grund för Stånds- eller yrkesrepresentalionen icke
pä långt när är så stark sora en annan känsla, sora ligger nedlagd
i menniskonaturen, nemi. känslan för en gemensam hembygd. Det
är på gemensamheten i hembygd, som jag tror alt den rätta representationen
bör byggas, och jag tror alt en sådan representation
blefve mycket starkare. Om vi t, ex. föreställa oss en landtbrukare
i trakten af Malmö; nog är han mycket mera intresserad för
att handel, industri, att konst och vetenskaper m. m. skola florera
i trakten af Malmö än att Landtbruket skall florera i trakten af
Haparanda. Dessutom tror jag verkligen att denna känsla för en
gemensam hembygd leder till en annan stor känsla, den för ett gemensamt
fädernesland. Då deremot känslan af gemensamhet i Stånd
och yrke icke är annat än kosmo-politisk. Jag anser således den
representation vara den bästa, som är så sammansatt att samma
'personer, som hafva det största inflytandet i sin hembygd, äfven
äro de som få det största inflytandet i landets allmänna angelägenheter.
Man kau invända alt inom en sådan representation de
lokala intressena måhända skulle göra sig alltför mycket gällande.
Jag (ror icke det, utan tror tvertom, att ur så många intressen
skulle ett allmänt intresse för fäderneslandets stora angelägenheter
framgå. Jag har icke heller sagt att representationen skulle uteslutande
bestå af dem, utan endast till största delen och jag tror
alt en sådan representation som består af dem, som hafva det mesta
inflytandet i sina hemorter just är den bästa. Jag förklarar
tillika att jag icke skulle tvekat bifalla ett förslag, som åtminstone
baft något frö till en sådan representation, men det är detta som
jag icke finner här.
Jag vill nu vidröra de bevekande skäl, som jag föreställer mig
mest skulle förmå R. o. Ad. alt antaga detta förslag, ty upriktigt
sagdt, tror jag att ganska få ibland Ståndet finnas, hvilka gilla
förslaget i sin helhet, såsom egnadt att väcka några sympatier, men
Den 15 Februari f. m.
25
det finnes några bevekande skäl, som mången lägger vigt uppå och
hvilka jag vill genomgå.
För det första säger man att den slöra vinsten af detta förslag
är, alt representationen kommer tillsammans på ett rum och alt
arbetssättet derigenom skulle blifva förenklad!. I detta fall hafva
vi exempel från Utsk. och jag tror att just Ledamöterna inom
Const.(Jtsk. icke kunna gifva oss så serdeles tillfredsställande uplysningar
derom, att sammanvaron befästat vänskapen. Jag tror
att resultatet bär skulle blifva ungefärligen detsamma. Den förseglade
lottsedelns historia är känd. Måhända skulle det icke blifva
alldeles samma förhållande, det vill jag medgifva, men icke stort
bättre. Man kan häremot invända, att i Utsk. är det Ledamöter
af hvarje Stånds Majoritet som inkomma der, men här åter äro
hela Stånden församlade till gemensamma öfverläggningar och beslut.
Detta är visserligen ett skäl, men en annan erfarenhet visar,
alt af alla fyra Stånden äro inom två och två, motsatta majoriteter
rådande, men minoritetens åsigter hyllas vanligen af några
å hvardera sidan. Komma de nu tillsammans,, så blir hela skillnaden
den, alt det vid voteringar kanske blir en öfvervigt af några
få röster, i st. f. att det nu är lottsedeln, som inom Utsk.
afgör. Man kan visserligen säga att i alla konstitutionella länder
finnes inom representationen en majoritet och en minoritet. Detta
är visserligen ett skäl, men dervid äger den betydliga skillnaden
rum, att denna majoritet och minoritet beror på de olika åsigterna
öfver frågorna inom församlingen. Här är den just genom sjelfva
Ståndsinrättningen åstadkommen och förhållandet blefve i händelse
af det hvilande förslagets antagande föga annorlunda än nu. Nationen
blefve delad i två stora delar och om dessa delar åtskiljas
genom en röst eller några flera, så tycker jag just att det kan
vara detsamma. Man säger att derigenom, att alla fyra Stånden
sammankommo för att få tala, så skulle deras opinioner sammanjemkas.
Ja, det medgifver jag visst, om det är hufvudsaken, att
få tala och i sådant fall tror jag att detta förslag är mycket bra,
ty om detsamma antages, så får man tala för ett större auditorium.
Det står vidare att man icke får förändra besluten ifrån Riksnämnden,
utan antingen bifalla eller förkasta dem. Jag tror alt
just sådana dagar som denna innebära ett bevis derpå, att den
omständigheten, att man icke får ändra ett förslag ingalunda minskar
discussionerna. Man anser alt arbetssättet härigenom skulle
blifva så väsendtligen förbältradt, men anser man, såsom jag gör,
hufvudsaken vara, att det blir något resultat, så tror jag icke att
arbetssättet genom detta förslags antagande blefve så väsendtligen
förbältradt. Jag tror det skulle visa sig att det blefve mycket mera
ordadt än nu, men mycket litet fullbordadt. Detta i afseende på
arbetssättet.
Man säger vidare att det med den nu föreslagna representationen
skulle blifva lättare att fortgå på en reformerande bana och
lättare att öfvergå ifrån detta till något annat, men i 73 § Reg.F.
i det nya förslaget står ju tydligen att hvarje förändring i grundlagen
skall, sedan den blifvit hvilande vid den ena Riksdagen, vid
26
Den 15 Februari f. m.
den derpå följande anlagas af alla fyra Ständen för alt blifva
gällande.
Slå vi icke då precist på samma punkt som nu? skall icke
slutligen hvarje förslag för alt ogillas eller antagas, granskas af alla
4 Stånden? För min del kan jag icke finna hvaruti framåtskridandet
genom delta förslag ligger. Jag går ännu längre ty jag
påstår ali det är ett steg tillbaka. Ett ibland de starkaste skälen,
hvarföre man skulle åstadkomma en representations-förändring, är
en viss ledsuad, en viss förtviflan öfver hvad som är; man tycker
sig icke kunna någonting uträtta och i denna förtviflan öfver det
närvarande, vill man antaga hvad som helst, blott det blir en förändring;
antoges nu detta så skulle det väl åtminstone i början
hafva nyhetens behag och ifvern att 'få en verklig förbättring lill
följe deraf svalna; eller med andra ord, man hade gått tillbaka.
Vidare säger man, alt det är en så stor vinst, att sjelfskrifvenheten
uphör. Jag har sagt mina åsigler förut om sjelfskrifvenheten,
men på delta sätt skulle jag icke vilja alt sjelfskrifvenheten
skulle uphöra. Jag har nemi. den åsigten, att om sjelfskrifvenheten
skall uphöra, så skall man, genom denna upollring af It. o.
Ad., gifva en gärd åt nationen. Jag minnes icke nu alla de uttrycken,
som äro så moderna, ronde R. o. Ad:s upoffring af sin
sjelfständighet. Detta tror jag icke vinnes derigenom, att R. o.
Ad. kommer att representeras af 60 Ledamöter i st. f. några
hundra. Det är icke R. o. Ad:s personliga sjelfskrifvenhet, utan
R. o. Ad:s hela sjelfskrifvenhet såsom Stånd, som skall upoffras.
Jag protesterar således högtidligen mot den åsigten af sjelfskrifvenhetens
uphörande genom delta förslag, som skulle den vara något
offer på fäderneslandets altare. Det påstår jag bestämdt alt det
icke är, utan det är helt enkelt ett offer åt framtida partier inom
vårt eget Stånd, och om J icke viljen tro hvad jag säger, i afseende
på den gärd nationen fordrar, så knnnen J gå några hundra
steg härifrån. Man kommer då in i PresteSt. Tycken J verkligen
då, att den ställning, som PresteSt. intagit i nationen är så afundsvärd
för R. o. Ad.? Jag har all aktning för det Ståndet, men
sannerligen jag tror att dess ställning är så afundsvärd, att R. o.
Ad. skulle afsäga sig sin representation för alt intaga den ställning,
som det Ståndet innehaft. Vi känna resultaterna på förhand och
jag protesterar, som sagdt är, högtidligt emot den åsigten, alt detta
sätt att lemna sjelfskrifvenheten, är något offer på fäderneslandets
altare. Den är helt enkelt ett offer ål partierna inom vårt eget
Ständ. Det finnes icke mera än en, åt hvilken J kunnen lemna
sjelfskrifvenheten, del är Svenska nationen. Af den håfven J fått
denna sjelfskrifvenhet, åt den skolén J lemna den tillbaka. För
egen del får jag säga att jag icke fruktar detta lillbakalemnande,
ty jag tror att R. o. Ad. skulle icke förlora serdeles mycket derpå.
Jag tror alt R. o. Ad. äfven sedan skulle komma att utöfva lika
mycket inflytande på nationens allmänna ärender som hitlils.
Jag påminner mig en Ledamot af delta Stånd, som för några
år sedan sade att Svenska Adeln måste, likasom Romaren Curtius
störta sig i sin egen graf. Jag tror äfven då denna sats. Afven
jag är öfvertygad derom, att Svenska Adelns tole i historien,
Den 15 Februari f. m.
såsom Stånd börjar alt nalkas sitt slut, men Mine Hrr, jag liar den
känslan af mina fäders minne, att jag vill att på denna graf skall
resas ett monument, på hvilket grafskriften skall lyda något annorlunda
än raderna i detta förslag. Jag har den känslan deraf, att
jag härstammar ifrån en gammal slägt, att jag vill att innan Sveriges
Adel lemnar sin sjelfskrifvenhet, den skall tillse att det nya
representationsförslag, som antages, om det icke upfyller alla de
fordringar, man gör på en representation, åtminstone uti sig eger
fröet lill utveckling derhän. I sanning! Svenska Adelns röle har
fordom varit för stor, att den skulle slutas på det sätt, som man
nu föreslagit.
Hr Flach, Johan Fredr. Philip, anförde skriftligen:
Rikets Sl:r befinna sig i dag, med hänsigt lill den nu förevar:de
vigtiga frågan, hufvudsakligen på samma ståndpunkt, som vid
Riksdagen 1844—45, då, efter förkastandet af ett på allmänna val
byggdt represenlisförslag Consl.Utsk. till R. St:rs pröfning framlade
ett annat, utgånget från grundsatsen af klassindelningen; och om
Svenska folket, långt ifrån all under denna förflutna tidrymd kunna
betrakta frågan såsom närmad det efterlängtade målet, uti de ofta
misslyckade försöken för delsammas upnående måste se ett ojäfakligt
bevis att detta maktpåliggande föremål för dess önskningar
och behof allt mer tillbakaskjutes, är det för Svenska Folkets representanter
under sådane förhållanden, i mer än ett hänseende
nedslående att vid detta tillfälle, så till sägandes ofrivilligt, varda
tvungne och inskränkte till granskning af ett förslag, hvilket redan
vid sistl. Riksmöte af allmänna meningen utdömdes såsom underhaltigt,
alt ens kunna uthärda den lindrigaste kritiska pröfning; och
för alt i någon mån skildra de åsigter, som i detta hänseende redan
då gjorde sig gällande, vill jag hänvisa lill ett kort, men betecknande
yttrande af en aktad ledamot inom Högvörd. PresleSt. ”Fastän förvaltaren
haft tillräckligt mod att såsom enskild person framlägga ett
”förslag, sora förvrider hela slåndsförfattningen och förfalskar dess
”betydelse, har han icke haft mod att fullfölja conseqvenserne af
”sina egna tankar. — Jag, med flere, som anse slåndsförfattningen
”höra bibehållas, mäste känna oss djupt bedröfvade att se ett föreslag
framlagdt till slåndsförfaltningens bibehållande, bchäftadt med
”så mycken förvirring. Skulle della förslag en gång slutligen blifva
”antaget, så är dödsstöten gifven åt slåndsförfattningen. Svare derför
”de, som denna Riksdag hägnat början dertill 1”
Det borde väl numera anses ändamålslöst att ingå i undersökning
om lagligheten och befogenheten af de åtgärder, hvarigenom
det ifrågavar:de förslaget gjordes hvilande lill denna Riksdag; men
då det omöjligen kan förnekas, att dertill i väsendtlig mohn bidragit
de vid sisth Riksdag framställde åsigter om nödvändigheten att genom
bordläggning lill den innevarande, af ett, om än i sjelfva verket
uppenbarligen förkastligt förslag, hämma de äfven inom fäderneslandet
märkbara svallvågorne efter 1848 års politiska stormar på Europas
kontinent; må det tillåtas mig erinra om den häraf härflytande enkla
sanning att endast under stormiga och äfventyrliga tider, det genom
28
Den 15 Februari f. m.
elt slugt begagnande af utomordentliga förhållanden, kan lyckas inför
en länkande allmänhet bereda upmärksamhet åt åsigler, hvilka
under lugna, normala tidsomsländigheter aldrig bordt eller kunnat
bevärdigas med ens det flygt igaste ögnakast.
Principen af Ståndsrepresentation, hvilken ulgifves såsom grundval
till förslaget, är i tillämpningen, genom det sätt, hvarpå det hittills
orepresenterade elementet i samhället blifvit föreslaget att i RiksStånden
inrymmas, så helt och hållet förvriden, att just derigenom
det egendomliga begreppet om Ståndsrepresentation är helt och hållet
nphäfd; — och förslagets beskaffenhet i denna del bevisar således
mer än till öfverflöd, att, vid detsammas npgörande, elt chaos af
idéer föresväfvat den värde Auctorns föreställningssätt; dock utan
förmåga att derstädes ordna sig i bestämda, följdriktiga grundsatser;
långt mindre att af dylika bilda ett helgjutet, conseqvent genomfördi
system.
Så vidt den särdeles anmärkningsvärda bristen uti förslaget på
hvarje stadgande ang:de valrättens och valsättets utöfning gör det till
en möjlighet alt bedöma de afsedda RiksSlåndens skaplynne och
verksamhet, vill jag nu deröfver yttra mig; men derförinnan mäste
jag dock med några ord uttrycka mitt billiga och rältmätiga klander
öfver ofvannämnde väsendtliga brist i förslaget. En hvar af oss,
som ihågkommer debatlerne på detta rum den 17 och 18 Dec. 1850
öfver K. Al:ts till hufvudsaklig! antagande eller förkastande då förehafde
representationsförslag, och dervid tillika erinrar sig det sätt,
hvarpå Hr Gr. Lagerbjelke då anföll detsamma med en massa af
anmärkningar, hvilka, ehuru på ett segrande sätt vederlagde genom
hela den öfvertygande bevisningskraften hos en bland Konungens
dåvarande Rådgifvare, hade till hufvudföremål alt åskådliggöra felaktigheten
uti detaljbestämmelserne ang:de valrätten och dess utöfning,
kunde väl svårligen föreställa sig att icke den ädle Gr:n, då han
sjelf inför nationen framträdde med ett representationsförslag, skulle
salt sin ära uti att genom ett omsorgsfullt utarbetande såväl af detsammas
hufvudmomenter' som af de oundgängligen nödvändiga detaljbestäramelserne
för dess praktiska utförbarhet, på det enda öfvertygande
sätt documentera sin förmåga alt undvika de fel, han i så
rikt mått påbördat det Kongl, förslaget. Då den värde författaren
detta oaktadt med tystnad förbigått ifrågavande detaljbestämmelser,
har han derigenom bevisat sin oförmåga att fullfölja sin beträdda
bana, emedan han tvifvelsutan bättre än någon annan varit i tillfälle
inse att dessa detaljfrågor äro för honom de sannskyldiga förargelseklippor,
mot hvilka förslaget, till följd af sin principlösa halt, måste
i tillämpningen helt och hållet stranda; hvarföre det ock är ett uppenbart
gäckeri med hela denna vigtiga fråga, att hafva förelagt Riddarh.
Utskottet, efter råderum af endast elt dygn, söka godtgöra ett
fel, hvilket författaren sjelf varit oförmögen alt förekomma, oaktadt
han dertill kunnat sjelf tilldela sig den rymligaste betänketid. Förslaget
lill Adelns representationssätt med bördsprerogalivet såsom
grundelement för densamma, men med tillsatts ur ofrälsestånden,
genom val, hvilar på en skef och ofullständig upfattning af begreppet
om val, hvilket i sin abstraktion följdriktigt förkastar hvarje bör
-
Den 15 Februari f. m.
29
dens företrädesrätt, vore denna än aldrig sä liomöopatiskt utspädd.
Alt icke deslomindre, i strid raol denna enkla sanning, söka organisera
en representanlkammare med dessa båda motsatta elemenler
såsom grundval, skulle således icke aflöpa utan vådor; ty om man
än, åtminstone till en början kunde antaga, att Adelns öfvervigt i
antal inom denna kammare skulle derstädes kunna göra dess åsigter
segrande, blefve just deraf en gifven följd, alt den ofrälse minoriteten
skulle upbjuda alla sina krafter för att i Riksuämnden, genom
förening med de nybildade elementen i de 3:ne öfrige Stånden,
skapa en majoritet, som, då den icke hade sitt uphof eller stöd i
den ursprungliga Ståndsgrundsatsen, icke eller skulle vilja godkänna
eller gifva vika för dennas anspråk, på fortfarande öfvervigt i lagstiftningen,
utan fast heldre, för bekämpandet af dylika anspråk,
begagna den utväg, hvartill den nya författningen hänvisar i sättet
att vid hvarje Riksdag kunna förändra Ståndens organisation, och
derigenom så småningom bereda åt det nybildade elementet inom
Adeln samma fördel, som inom Borgare- och BondeStånden, nemi.
att jemväl inom förstnämnde Stånd äga fri concurence med dess ursprunglige
ledamöter. Huruvida dylika tvister skulle leda till båtnad
för Fäderneslandet öfverlemnar jag åt en livar att bedöma och hemställer
lill R. o. Ad. om det vore välbetänkt af detta Stånd att, genom
bifall till förslaget, öpna ett vidsträckt fält för strider, hvilka
det icke dåmera skulle stå i Adelns makt alt på laglig väg förhindra.
I afseende dernäst å PresleShs afsedda reorganisation, med uteslutande
af sjelfskrifvenhet, är det i 13 § 1 mom. af förslaget befintliga
stadgande: ”Prester, som i kyrkans tjenst ordinarie beställning
innehafva” särdeles anmärkningsvärd!. Man har hittills allt
sedan reformationen inom kyrkan ansett denna liksom presterskapet
slå i Rikets tjenst; och om under sådan förutsättning, orden ”kyrkans
tjenst” blifvit i förslaget begagnade för att äfven hädanefter
från representationsrätt utesluta åtskillige preslerliga embetsman, hvilka
icke direkte lyda under StiftsConsistorierne, såsom t. ex. presterne
vid Militiae-Staten, kunna emedlertid utur dessa ord, såsom nya och
oegenteliga, i framtiden jemväl bildas nya och hittills ovanliga begrepp
om hvad med ”kyrkans tjenst” bör förstås; särdeles om man
utur presterlige befordringslagarne och den deri förekommande olikheten
mellan Regale, Consistorielle och Patronelle befordringssälten,
skulle vilja leda sig till den slutsatsen, alt med prester i kyrkans
tjenst eller sådane, som direkte sortera under Slifls-Styrelserne,
skulle i framtiden förstås endast de prester, som af dessa Styrelser
njutit sin befordran. Jag vill väl icke påstå att en sådan tolkning
af de begagnade uttrycken ovilkorligen skulle följa; men då jag
visat, att den derutur kunde härflyta, torde deri finnas tillräcklig
anledning att förkasta det föreslagna stadgandet.
Den uti 2:dra mom. af samma § bestämda representationsrätt
för åtskillige af de deri upråknade tjenstemän hvilar på den lösa
grundvalen af ett befordringssätt, som stundeligen är förändringar
underkastadt, och följaktligen icke af den fasthet och stadga, som
för representationssättet är ett hufvudvilkor.
Uti den föreslagna förändringen af Borgnrer och BondeStånden
30
Den 15 Februari f. m.
ser man dock tydligast huru den ursprungliga Ståndsprincipen blifvit
till spillo gifven genom tillsatsen af det hittills orepresenterade elementet,
som, utan någon pi oportionerad inskränkning i antalet,
skulle fritt få concurrera om öfvervälde! på dessa 2:ne Stånds ursprungligen
fridlysta politiska område. Alt Borgare- och Bondesen
äfven insett vådorne häraf, bevisas bäst genom dessa Stånds
ihärdiga vägran att vid sisth Riksdag låta förslaget hvila till den
innevarande; hvaraf raan ock med säkerhet kan emotse förslagets
undergång i dessa Stånd.
Likasom den föreslague författningen i tillämpningen uphäfver
sin angifne grundval, ståndsprincipen; så är ock fyrkammarsystemet,
åtminstone till gagnet tillintetgjordt icke allenast genom den hos
Riksnämnden nedlagda större myndigheten och vidsträcktare verkningskretsen,
än hos Stånden, utan ock genom den för dessa nyskapade
beståndsdelar beredde möjlighet alt i Riksnämnden bilda
en majoritet, som, på sätt jag här ofvan anfört, i framtiden torde
komma att utveckla en för ståndselemenlet vådlig verksamhet.
Nuvarande Riksd.Ordn:s särdeles utförliga och bestämda föreskrifter
i afseende på de särskilda Utsk:ns organisation och verksamhet
bevisar den vigt, Grundlagens stiftare fästat vid nödvändigheten
att på förhand hafva tydligen utstakat den väg, på hvilken
Riksdagsheslyren skola med jemna och säkra steg fortgå mot sitt
vigtiga mål. Alt den föreslagna författningen, med åsidosättande
af denna välbetänkta försigtighet, velat lemna åt slumpen vid hvarje
Riksdag alt bestämma om Utskottens sammansättning och verkningskrets,
måste således väcka bekymmer, särdeles då Ståndens föreslagna
nybildning ej lemnar tillräcklig garanlie mot vådan att växlande
opinioner för dagen skulle utöfva ett afgörande, måhända för
hvarje Riksdag motsatt inflytande på allmänna ärendernes gång.
De anmärkningar, jag härmed framställt öfver den föreslagna
författningens hufvndgrunder, hafva hos mig rotfästat den öfvertygelsen,
att denna författning, genom frånträdande af sin utstakade
grundidé, vid densammas tillämpning; genom frånvaron af erforderliga
bestämmelser ang:de ärendernes beredning lill handläggning
såväl i Stånden som Riksnämnden samt slutligen genom sin
häraf härflytande brist på plan och sammanhang i dess utförande
icke lyckats lösa upgiften ali tillfredsställa anspråken på en ändamålsenlig
förändring af representationen; hvarför jag med min röst
ogillar förslaget.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh.: Ifrån motsatta håll har
man hört anmärkn:r göras och ogillande omdömen uttalas öfver det
hvilande förslaget, icke blott i afseende på dess grunder, utan äfven
rörande dess detaljbestämmelser. De väsendtligaste anmärkmr,
som blifvit gjorda torde innefattas deri, dels att valordningen icke
vore bestämd på förhand och dels att R. o. Ad. härigenom skulle
afsäga sig sin sjelfskrifvenhet. Emellertid tror jag det icke kunna
förnekas, att ju valordningens upgörande icke bör sättas annat än
i andra rummet, emedan den är af jemförelsevis mindre vigt än
med sjelfva Grundlagen, ty då denna Grundlag fordrar alla fyra
Den 15 Februari f. ni.
31
Ständens sammanstämmande beslut, sä fordrar Sländsordningen deremot
endast ett enda Ständs beslut jemte K. M:s sanclion. Det
synes mig således vara den naturliga ordningen, alt det väsendtliga
först afgöres. Hvad beträffar den yttrade åsigten, att sjelfskrifvenbeten
skulle genom detta förslag vara af R. o. Ad. afsagd, så tror
jag verkligen, att man origtigt upfattar denna afsägelse, om man anser
alt R. o. Ad. såsom Stånd derigenom afsagt sig densamma. R. o. Ad. har
nemi. endast afsagt sig den personliga sjelfskrifvenheten, icke den såsom
Stånd, och hvilken omständighet en talare här midt emot äfven anfört
såsom ett fel emot förslaget. Sammanfattar man i få ord de
anmärkmr, som blifvit gjorda emot förslaget, så tror jag att man
skall kunna säga, att från motsatta håll å ena sidan påstås, alt förslagets
uphofsmän hafva tagit steget på reformernas bana allt för
litet och på andra sidan, alt samma steg tagits alltför stort. Mig
synes då, att förslaget måtte ligga emellan hegge dessa ytterligheter,
hvilket jag räknar detsamma till förtjenst. Jag tror att förslagets
uphofsmän hafva begagnat den enda praktiskt möjliga grunden för
ett representationsförslags upställning, då de utgått ifrån det bestående
och det befintliga och derur endast borttagit sådant hvarom
alla äro ense, att det är bristfälligt och hämmande för utvecklingen
till ett sannt politiskt lif. Till dessa brister tror jag böra hänföras
först och främst, alt elementer finnas inom samhället, hvilka
icke äro inrymda inom den nuvarande representationen, dernäst att
arbetsordningen inom representationen nu är tung, trög och bristfällig,
samt slutl. alt, genom Ståndsfördelningen och Ståndens sammanträde
på fyra serskildta rum, alla i förekommande frågor framstälda
skäl, utredningar och uplysningar som i ett Stånd kunna afgifvas,
icke komma de öfriga Stånden, således £ af representationen
lill godo. Jag tror att genom det hvilande förslagets antagande
dessa serdeles stora brister skulle vara afhjelpta. Afven jag
tror för min del att förslaget kunnat vara bättre; men jag anser
att dess brister äro jemförelsevis ganska underordnade för att
jag skulle lägga den vigt derpå, att icke gerna vilja antaga detta
förslag. Ställer man sig på den ståndpunkt att icke vilja gifva vika
i sina anspråk att erhålla det efter hvar och ens förmenande allra
fullkomligaste och bästa, så stannar man äfven der, att man aldrig
får ett förslag till representationsförändring sådant, att alla anse det
vara förträffligt och antagligt. Jag tror alt man bör nöja sig med
det bättre oaktadt man icke kan få det efter en hvars tycke allra
bästa. De, som anse all detta förslag icke utgör ett tillräckligt steg
på reformernas bana, böra upmärksamma alt, om det måste medgifvas
det en förbättrad arbetsordning och tillökade eleraenter inom
representationen göra densamma efter antagande af delta förslag,
bättre än den nu är, så bör man väl kunna antaga såsom sannolikt
att, utur förbättrade former det skall blifva lättare för ytterligare reformerande
åsigter alt framdeles kunna göra sig gällande, för såvidt
samma åsigter äro sanna och rigtiga. Slutligen kan jag icke undgå
finna det anmärkningsvärd! huruledes en coalition emellan 2:ne
ytterligheter vill omintetgöra detta förslag, hvarföre äfven det är af
så mycket mer vigt för de moderata reformvännerne att understödja
32
Den 15 Fcbrnari f. m.
detta förslag, såsom det hvilket i konservativ anda torde vara del
yttersta hvarthän de, hvilka hylla uprätthållande grundsatser, vilja
gä. Jag antager förslaget.
Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf, att anslag blifvit ulfärdadt lill
fortsättande af plenum kl. j (i e. m.
Frih. Raab, Carl Adam, anförde dels muntligen, dels skriftligen
:
Då man framlägger ett förslag i allmänhet, så torde det vara
en skyldighet, för den sorn med dess granskning tager befattning,
att undersöka så väl de principer, hvarpå förslaget är bygdt som
dess detaljbestämmelser. Det kan då hända att principerna äro
goda, men att detaljbestämmelserna icke äro sådana man skulle
önska sig dem eller att principerna äro dåliga och fotade på oriktiga
grunder, men detaljbeslämmelserna logiskt och conseqvent sammanfattade.
I sednare fallet skulle jag icke vilja antaga ett sådant förslag,
ty aldrig så väl sammanförda delaljbestämmelser kunna icke
gifva värde åt felaktiga grundprinciper. Jag vill dermed icke hafva
sagt, att detaljbestämmelserna i delta förslag äro goda; tverlom
tror jag att både detaljer och principer äro dåliga.
Hufvudprinciperna i della förslag äro: Slåndsindelning och
Enkammarsystem. Huru Ståndsindelningen upkommit känna vi alla.
Dess utveckling börjar med corporalinnens tidehvarf. R. o. Ad.
representerade då krigets yrke och statsmannainsigterna; PresleSt.
lärdomen, BorgareSt. näringarne och BondeSl. åkerbruket. I dessa
4 linier, såsom Statens stora pulsådror, hafva intressena utvecklat
sig: i dessa 4 linier vibrerade också det lif, som rörde sig inom
samhället och genom dem bevakades dess stora intressen.
Civil-Ståndets söndring ifrån kyrkan, vetenskapernas ljus, krigets
förändrade art och utveckling, Reformations-naturvelenskapernaspraktiska
tillämpning på-industrien och kapitalets makt hafva förändrat
verldens utseende. Dessa på Statens och mensklighelens
utveckling ofantligt verkande krafter hafva nedbrutit detta Hinduiska
kastväsende och civilisationens segrar utkämpas icke mera inom klostermurar,
genom hjelmbeprydda riddares svärd eller genom i skråtvång
enrollerade borgare. Derigenom har samhället blifvit en täflingsbana
för alla — ett öppet fält — som enhvar odlar efter måttet af krafter
— moraliska, intellektuela och materiela krafter — och förtjenst
och intelligens, i sann bemärkelse, dess skaparekraft. Corporationens
burskap och prerogativcr inom kyrkan, som slaten —
inom prest-, som adels- eller borgarkasterna — eller hvarhelst
inom de välförstådda skrå-intressens dystra områden — dödar lifsandan
och en verklig, i dess alla delar conseqvent utbildad, ståndsrepresentation,
förer lill mensklig uselhet och slafveri. Förtjenst
och intelligens hafva blifvit de krafter, på hvilka det nya samhället
grundar sig, och om man vill förändra något i representationen,
så måste man också fola de nya principer för densamma på intelligens
och förmögenhet. Har det förevar:de förslaget sökt lösa detta
pro
-
Den 15 Februari f. m.
33
problem? Det tror jag icke. Det är bygdt på Slåndsindelningen,
och ett sådant förslag kan icke under förevarande förhållanden vara
välkommet.
Om vi företaga en kort granskning af de 4 Stånden, så finna
vi att R. o. Ad. skall representeras af CO ledamöter: men man har
icke lagt märke lill huruvida dessa CO ledamöter skulle komma
att öfvervägande representera det ena eller andra intresset; man
har icke gjort sig möda undersöka om man skulle få en adel af
endast byråkrati. Vi hafva f. n. omkring 900 adelsmän, som hafva
jordbruk på landet, och 2,100 adelsmän, som äro emhets- och
tjenstemän. Jag frågar nu huru de 900 jordegande ledamöterna
af Adeln skola kunna bevaka sina intressen vid sidan af de 2,100
embelsmännen.
Jordegendom är ett vilkor för Adels sjelfständighet och bestånd
och skall en Adel finnas såsom Stånd bland fosterlandets institutioner,
så måste det vara en jordegande Adel. En tjensteAdel
intager en helt annan ställning. Såsom agregat lill hofvet
blir den en lyx och såsom byråkratiskt element en motsats till
jordadeln.
Lika incouseqvent synes mig förhållandet vara med de 15
ofrälse ledamöter, som skulle väljas för att inträda ibland R. o.
Ad. Det Stånd, af hvilket de skulle väljas, representerar ulan
tvifvel det nya samhället. De äro barn af industrien och intelligensen
och såsom sådana skulle de representeras i det nya statsskicket.
Här har man åt dem gifvit representationsrätt för 15 ledamöter.
Då man blott vill gifva dem representationsrätt med ett
så ringa antal, så kunde man så gerna utesluta dem. Man viri dä
icke påminna sig att vid 1719 års Riksdag ingingo redan ofrälse
Ståndspersoner med begäran om representationsrätt ; men delta afslogs
derföre att man icke kunde inympa dem på de öfriga Stånden.
Skulle nu Ståndsindelningen fortgå så hade rättvisan fordrat att de
ofrälse Ståndspersonerne fått utgöra ett eget Stånd, såsom de vid
förenämnde tillfälle hegärde.
Fortsätter jag vidare min vandring, så kommer jag lill PresteSt.
Då finner man alt representationsrätt blifvit beviljad åt samtlige
till Ecklesiaslik-staien hörande emhets-och tjenstemän, under det
alt embets- och tjenstemän inom arméen och civil-staten blifvit frän all
representationsrätt uteslutna. Delta förefaller mig vara en besynnerlig
inconseqvens icke minst talande för detta förslags många brister. Dernäst
är antalet skolrepresentanter allt för stort. Vidare till BorgareSl.
Här synes det som förslagets förfaltare bortglömt de principer han lagt
till grund för de första Stånden. Här äro nästan allmänna val, ty man
har såväl i städerna som i köpingarna medgifvit tomtegare och husegare
rättighet att, deltaga i BorgareSt:s enskilda val. Författaren har sålunda
vid ordnandet af detta Stånds valrättigheter nedlagt en högtidlig
protest emot de idéer, som han följt vid ordnandet af landets valrättigheter.
Emellertid synes författaren dermed icke hafva varit riktigt
nöjd utan fortsätter vidare inom BondeSt: alt taga skadan igen för sin
frikostighet med afseende på BorgareSt. Han har nemi. i förslaget
4 H. 3
34
Den 15 Februari f. m.
sagt alt endast personer af allmogen skulle derinom åtnjuta representationsrätt
och tillagt BondeSt. en fjerdedel af representationen.
Man vet alllförväl att i alla konstitutionella samhällen behöfves inom
representationen en återhållande kraft och en framåtförande. Vill
man nu påstå att detta blifvit iakttaget i detta framlagda representationsförslag?
Jag kan icke finna att R. o. Ad. och PresleSt. blifvit
så organiserade i representationsförslaget, att man inom dessa
2:ne Stånd, sålunda representerade, kan förutsätta tillräcklig motståndskraft
för alt motväga de demokratiska intressen; och när man sedan
finner huruledes förslagets författare sålunda velat pä BorgareSt.
inympa allmänna val och grunda BondeShs representation uteslutande
på den råa styrkan och alldeles icke på intelligens (ty jag är
ännu aldrig öfvertygad om ali detta Stånd kan representera intelligensen)
; så får jag förklara alt jag icke finnér i förslaget nedlagda
så beskaffade konservativa elementer som der måste finnas. Ett
Ridderskap utan sjelfskrifvenhet; dess jord-aristokrati undertryckt;
förvandladt till en byråkratisk inslitutition. Ett presterskap inom
en sig förstenande kyrka äro eniga bålverk för timonen och friheten
— för det lugna framåtskridandet. Jag är så mycket mera öfvertygad
derom, som ingen lärer kunna påstå att i det föreslagna Enkammar-systemet
finnes några garantier härför. Man har visserligen
sagt att det icke är ett Enkammarsystem, men mig synes detta
påtagligt. I allmänhet kallar man Enkammarsystem ett sådant, der
representanterna sammanträda på en kammare. Nu säger man:
Här sammanträda visserligen representanterna på en kammare,
men de kunna äfven sammanträda i 4 Stånd; således är det icke
ett enkammar-system. Jag svarar härtill att om representanterne
sammanträda på 2 eller 4 afdelningar så förändras derför icke systemet.
I Norrige t. ex. fördelas Stortingets ledamöter i Odelsting
och Lagting. I det demokratiska Norrige får icke någon lag komma
fram, som icke har varit föremål för handläggning inom dessa tvenne
afdelmr. Afven i de mest demokratiska stater t. ex. Nord-Amerikas
Fristater finnes icke något, som liknar detta system, hvarmed man
här vill söka uprätthålla de aristokratiska intressena. Uti Amerikas
Fristater finnes blott en enda Stat som har ett enkammar-system;
alla andra hafva tvåkammarsystem och Unionen ett aristokratiskt 2-  kamniar-system.
Hvari ligger detta förslags företräde framför det gamla och
hvad är väl vunnet med Riksnämnden då alla frågor åter skola
till Stånden?
Det chaoliska i våra politiska idéer, detta chaos, som gömmes
stundom under despotismens och byråkratiens, oftast under demokratiens
och jemnlikhetens slöja, omintetgör allt framåtgående i
den rigtning våra politiska vanor anvisa. Man säger att det despotiska
styrelsesättet är allt; i sanning afskär det allt hvad samhället
har stort och sublimt, dess första och innersta lifskraft —
friheten. Vidare att demokratien är allt, men den socialistiska republikens
män svara: endast vi äro demokratien. Man förkunnar
arbetets suveräna rätt och den absoluta jemnlikheten och den socialistiska
republikens män svara: råknen oss.
Den 15 Februari f. ra.
35
Så skall kanhända en dag, efter delta vacklande i grundsatser,
efter detta förbiseende af rättigheter •— allas rätt inträffa, och skulle
förevarande förslag, sora man kallar ett öfvergångsförslag, och hvars
enda egenskaper häri kunna sökas, komma lill stånd; så fruktar jag
för min del, som i detsamma icke finnér några garantier för den
lugna utvecklingens gång — — allt.
Den oupphörliga rörelse som manar alla klasser, alla menniskor
att önska, länka, handla, att utveckla sig i alla rigtningar och
som tränger sig in i nationernas sköte och jäser, bör man söka
reglera och icke underblåsa. Om demokratien skall regleras måste
hon i slaten vara mycket, men icke allt, måste hon sjelf alltid
stiga upåt, men dock icke störta utföre det, som icke är hon, måste
hon öfverallt finna utgångar och öfverallt finna himlen.
Detta förslag är härtill vanmäktigt; det eger ej heller någon
framtid; ty det innehåller inga elementer af stabilitet. Uplösta
Stånd — slåndsfragmenter — motstå icke demokratiens angrepp.
J viljen en monarki, ett monarkiskt Sverige och J lemnen
fältet för en ohejdad demokrati.
Upslällen derför såsom grundprincip de naturliga och stora
samhällsintressen; gifven rätt åt intelligensen och förmögenheten
vid sidan af demokratiens anspråk och jag skall understödja reformens
sak. Med min röst skall jag aldrig bidraga — väl till uphörande
af Adelns Stånds- och öfrige Ståndsrättigheter, men aldrig
till förintandet af Adelns medborgerliga inflytande till de stora
och sanna samhäll s-intressenas förbiseende — såsom detta förslag
på ett utomordentligt snillrikt sätt vetat alldeles undergräfva.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Utan anspråk på ofelbarhet i
mina åsigler, men förvissad derom, att hvarje öfvertygelse, uttalad,
aldrig kan skada, men väl tjena hvad man anser vara rätt, är det
som jag på en stund tager R. o. Ad:s dyrbara tid i anspråk.
Den första frågan man gör sig sjelf vid bedömande af ifråga
var:de
förslag, är huruvida man anser en representationsreform nö
dig
eller icke. Den nuvarande representationen, som utesluter en
stor, uplyst och inflytelserik del af nationen har deruti ett stort
fel; det erkännes af alla; och den representation, som splittrar representanterna
på fyra serskildta kamrar och som icke låter de
uplysningar, som inom ett Stånd meddelas, gå till de andra och
der äfven komma till godo under öfverläggningar och vid fallande
af beslut, har deruti ett sä stort fel, alt det måst äfvenledes erkännas
af alla. Om således representationsreform, som borttager
dessa fel inom vår nuvarande representation af alla tänkande anses
vara nyttig och tankarna derom icke äro delade, så äro de det så
mycket mera, rörande sjelfva sättet derför, hvilket af det som redan
är yttradt under dagens öfverläggningar ytterligare bestyrkes.
Representationsfrågans stora betydelse har sedan längre tider tillbaka
gjort den till en af de vigligasle öfverläggningsämnena under
flera föregående Riksdagar utan att man under dem lyckats att lösa
frågan. Orsaken härtill är ej svår att finna om man följer denna
3*
Den 13 Februari f. m.
frågas behandling linder de sednare åren. Personer, sora voro
slöfre sora demokrater än sora patrioter, och hvilka med bortkastande
af alla grundvalar för vär nuvarande representativa författning
ville inträda på theoriernas område, logo olyckligtvis frågan
först om bänder och bringade genom flitiga bearbetningar densamma
utom den lugna discussionens område. Följderna af dessa bearbetningar
voro i första rummet 1840 års representationsförslag,
byggdt på allmänna valens princip. Dess fall var endast en början
af striden. Agitationerna fortgingo derefter med ohejdad fart
både i tal och skrift, och de nyfödda s. k. personlighets-och klassvalsprinciperna
sökte gemensamt störta det bestående, utan att veta
eller komma öfverens om hvad som skulle sättas i dess ställe. Det
var knappt någon, som kunde skrifva sitt modersmål, som icke
trodde sig om alt äfven kunna skrifva ett förslag till en representation
och de vidunderligaste förslager hafva också öfversvämmat
vårt land. Jag vill ej trötta Eder Mine Hrr med att uprepa dem
aila, men jag kan ej undvika att i förbigående återföra i edert
minne de nya bevis på hnrudanl förhållandet blifver, när man
bortkastar den erfarenhet, som historien gifvet’ vid handen, och
utgår i lagstiftningen från theorier främmande från nationen som
de båda ytterligheter i representationsförslagsvägen gifvit oss. Jag
menar del som en värd och högt aktad Ledamot af delta Stånd
ingaf till Const.Utsk. vid senaste Riksdag och det af Orebromännerna
framlagda förslaget; båda lika opraktiska och otillämpliga.
Under denna represeutalionsfeber var det, som revolutionen år
1848 utbröt i Frankrike. Oaktadt Sverige skonades vid detta tillfälle
ifrån några samhällsomslörtande planer, var det dock icke
utan, att detta land kände en viss skakning i sina samhälls-institulioner
och 1848 års representationsförslag var en följd af dessa
påtryckningar ifrån alla sidor. Jag erkänner öppet, att jag hvarken
liar kunnat ej heller kan förstå den s. k. samfäldla valprincipen,
hvarpå detta förslag var grundadt, men förslaget har otvifvelakligt
haft sitt goda med sig. De arbeten, som föregingo detsamma, hvarigenom
värderika statistiska uplysningar erhöllos, äfvensom de discussioner,
som fördes vid denna frågas afgörande, hafva otvifvelakligt
satt representationsfrågan på en mycket bättre ståndpunkt än
den hvarpå densamma förut har befunnit sig. Ty representationsfrågan
har derigenom kunnat förflyttas ifrån theoriernas töckenomhöljda
område in på praktikens'mera ljusa fäll och helsås som
en välkommen gäst af alla dem, som icke tilltro sig att omstöpa
samhället, utan önska att efter förmåga förbättra dess institutioner.
Senaste Riksdags Const.Utsk. har också enl. min lanke fullkomligt
riktigt upfaltat denna representationsfrågans nya ställning och det
är med tacksamhet mot förslagets författare som jag erkänner alt
de, med vördnad för samhällskroppens egendomliga lif, icke varit
nog djerfva alt tro sig i likhet med dessa principernas och theoriernas
ultra radikaler, kunna göra en sanning af sagan om Pygmalion
och Galalée. Utsk. har utgått ifrån hvad vi haft, och derifrån
trott sig kunna komma till något bättre, under förklarande
att reformerna böra införas stegvis. Med afseende härå inhemtas
Den 15 Februari f. ra.
37
af Utskrs Mera. M 7 vid förra Riksdagen följande tänkvärda ord:
”Man kommer sålunda icke allenast säkrare, utan ock hastigare
till det goda målet, hvilket uti samhället icke kan vara att söka på
en gång verkliggöra uti fullaste utsträckning alla följderna af vissa
allmänna begrepp, utan deremot det, sorn allmänt erkännes vara
nyttigt och nödigt för den tid, som är, och i laglig ordning låter
verkställa sig”; samt: ”att uti hvarje lag ligger fröet till en ny,
som framkallas af de nya förhållanden, hvilken genom den redan
antagna lagen utvecklas, och detta är framåtskridandets naturliga
ordning.”
Utsk. som sökt göra sig redigt och klart hvilka de förändringar
äro, som kunna utan meningsskiljaktighet införas och som f. n.
äro vigtigas!, har, såsom jag tror, ganska riktigt sagt att sjelfva
arbetsordningen äfvensom den omständigheten att en mängd aktningsvärde
personer äro genom vår nuvarande grundlag uteslutna
nr representationen, böra utgöra föremålen för en representationsförändring.
Det återstår således att tillse huruvida Const.Ulsk. i sitt
förslag åstadkommit en sådan förbättring eller icke.
Om man härvid först genomgår ifrågavartde förslag och efterser
huruvida sjelfva arbetsordningen har undergått den förändring
att derigenom upstätt någon verklig förbättring, så är det otvifvelakiigt
att man genast finner att införandet af den s. k. Riksnämnden,
hvarigenom alla fyra Stånden skulle sammankomma till öfverläggning
på ett rum, har borttagit en af de väsendtligaste olägenheter,
vår nuvarande representation eger. Det finnes nemi. inom
de andra Stånden flera utmärkta representanter, som måhända högst
få af R. o. Ad:s medlemmar, någonsin hafva sett och ännu mindre
fått höra. Och då Stånden icke fä sammanträda pä ett rum
och utbyta sina tankar, är äfven gifvet, att de uplysningar, som
meddelas i det ena Ståndet icke kunna komma de andra Stånden
till godo. Hvilka omogna, hvilka förhastade beslut hafva icke varit
en följd deraf, att icke uplysningar blifvit tillräckligt och ifrån
säkra källor meddelade? Sjelfva den Ståndssplittring, som nu förefinnes,
får härigenom en ökad näring, som genom detta förslag
otvifvelaktig! skulle försvinna.
Jag tror lika med en föregående talare att känslan för hemmet
och lokala intressen bör få tillfälle, att göra sig gällande inom
representationen. Men då lian nämnde att denna känsla skulle
förqväfvas genom det förevande förslaget, har han enl. min upfattning
misstagit sig, emedan det nya förslaget ej lägger hinder
för densamma, utan tvertom ökar den genom sammanförandet af
representanterna härför från de serskilta Stånden. Men det hindrar,
genom den motvigt som upstår genom föreningen af alla
landels lokalintressen, ali ensidighet, och detta är en en ny fördel
hos förslaget.
En annan fördel hos förslaget finnes, om man efterser huru
ärendena efter detsamma skola behandlas, — jag vill t. ex. taga
en stalsregleringsfråga. Enl. nu gällande stadganden skall en sådan
fråga först väckas inom RiksStm, — jag undantager härvid
K. M. Nåd. propus, om Statsverkets tillstånd och behof, som äf
-
38
Den 15 Februari f. ra.
ven kan direkte öfverlemnas lill StatsUlsk., sedan ifrån dem remitteras
till StatsUtsk. och der behandlas, och så återkomma till RiksSt:n.
Den mest skiljaktiga behandling kan nu hos dem upstå och
upstår äfvenledes i många fall. Så t. ex. antager ett Stånd Utsk:s
förslag; ett återremitterar frågan pä grund af en klass utaf skäl;
ett annat Ständ återremitterar samma fråga på en annan klass af
skäl och det fjerde Ståndet bifaller måhända förslaget med vissa
modifikationer. Frågan, på delta sätt återkommen till Utsk., skall
der undergå en fullkomlig omskapning och derifrån återgå till RiksSt:n.
Är då lyckan god, så slapna alla Stånden åter i olika beslut.
Sedan skall Utsk. sammanjemka dessa beslut, som ofta icke
kunna sammanjemkas, och derefter skola voteras i förstärkt StatsUtsk.
Man klandrar med skäl, alt, på detta sätt, vigtiga frågor
komma alt bero af slumpen. Uti det ifrågavaride förslaget är detta
förhållande borttaget och frågornas slumpvis skeende behandling
alldeles undanröjd. Efter det nya förslaget kommer nemi. hvarje
fråga att ifrån Riksnämnden remitteras till ett Utsk., ifrån Utsk.
återkommer den och behandlas af Riksnämnden, der den kan återremitteras,
men skall sedermera, när den återkommer af Riksnämnden
afgöras. När på detta sätt, frågorna återremitteras till
vederbörligt Utsk., sä kunna de visserligen till följd deraf undergå
förändringar, men omöjligen sönderbrytas. Hvilket sönderbrytande
dessutom är förebygdt derigenom att när frågorna sedan i sista hand
afgöres af RiksStm dessa rösta endast jä eller nej öfver desamma.
Den olämpliga voteringen i förstärkt Utsk. vid Statsregleringsfrågor
nndvikes derigenom att, när två Stånd stanna mot två, så blifva
Riksnämndens förut fattade beslut äfven Ständernas gemensamma.
Denna.förenkling, hvars grunder jag nu antydt, återfinnes vid alla
frågors behandling så väl grundlags- som andra lagfrågor. Dessa
senares behandling har dessutom erhållit en serdeles ändamålsenlig
utveckling derigenom, all sedan sjelfva §:n i lagförslaget blifvit af
Riksnämnden discuterad och afgjord, så voterar Riksnämnden öfver
lagförslaget i sin helhet så som det då ser ut med de beslutade
förändringarne, så att den orimlighet, som verkligen nu existerar
att ett lagförslag kan af R. St. godkännas, utan att någon verkligen
godkänner förslaget, är bortfallen. Att en sådan orimlighet
nu kan inträffa inses lätt när man föredrager ett betänk. §:s-vis,
och den ena åsigten segrar vid en och den andra vid en annan §,
och på detta sätt, besluten i afseende på principerna för de särskilda
§§:ne, gå såsom vågor ifrån A till 0.
Då jag är öfvertygad att hvar och en af R. o. Ad., innan
han lägger en ja — eller nejsedel vid den slutliga voteringen har
noga jemfört det nu befintliga med det föredragna förslaget, så är
det onödigt att nu ingå i några flera exempel. Jag har blott velat
anföra detta, för att visa huru betydligt enklare arbetssättet efter
det nu ifrågavande förslaget skulle vara, än det är efter vår
nuvarande Riksd:sOrdn.
Efterser man på hvad sätt Utsk. infört de orepresenlerade uti
representationen, så finner man att Utsk. äfven i denna punkt gått
till väga med särdeles varsamhet och klok omtanka. Till inträde i
Den 15 Februari f. m.
39
representationen liar Utsk. föreslagit de embels- och tjenstemän,
som ega fastighet; alla de fastighetsegare, som varit embets- eller
tjenstemän; medlemmar af lärda Akademier inom Riket, som förut
icke haft representationsrätt; skollärare, egare oell fidei-komraissi
11 neliafvare af bus eller tomt i stad eller köping samt fabriksidkare
pä landet.
Utsk. har icke intagit embets- och tjenstemän i oell för sin
tjenstemannaegenskap och efter mitt förmenande dervid ganska rätt
förfarit, ty eljest skulle Utsk. frångått den uttalade och praktiskt rigtiga
äsiglen all reformerna böra införas stegvis och så att man endast
vidtager sådana hvarom de fleste äro ense. Frågan om tjenslemäns
införande i representationen är en tvistefråga, som ännu torde
behöfva många år discuteras innan den kan anses såsom en mogen
frugt. Med lanken härpå kan jag ej underlåta alt uptaga till besvarande
några yttranden som i dag här blifvit fällda emot förslaget.
Så har en talare upträdt, under yttrande, att det är ett fel i förslaget,
en orättvisa emot tjenstemän, militära och civila, att de
icke få vara med i representationen på grund af tjenstemaunaegenskapen,
då deremot prester fä detta. Ja, del kan tyckas, alt
det är en orättvisa, men Mine Hrr, de komma icke i sämre ställning
efter förslagets antagande, än den, hvaruti de nu befinna sig;
och jag kan icke tro, det de med afundsjuka skola anse alt några nu
orepresenterade få i representationen inkomma. Om jag tillhörde
ifrägavande personers antal, så skulle jag tverlom glädja mig deröfver,
att den principen nu blefve erkänd, att de orepresenterade
skola småningom lili representationen inträda, och jag skulle hoppas,
att sedan åsigterna hunnit mogna i delta fall, allt mer och mer
öfrige orepresenterade skulle inkomma i representationen.
Man har klandrat Ulsk:s fördelning af de orepresenterade. Men
då delta klander icke vändt sig emot fördelningen af de orepresenterade
på Preste-, Borgare- och BondeSt:n, ulan egentligen och så
mycket ifrigare emot intagandet af ofrälse ledamöter ibland R. o.
Ad., så skall jag ock hufvudsakligen hålla mig till denna senare
omständigheten. Man har sagt, att det vore stridande enrot grundtankan
uti vår n. v. representation, alt intaga dessa femton ofrälse
representanter inom R. o. Ad. och har för att bevisa detta citerat
Historien, allt efter olika smak hos de serskildta talarne. Somliga
hafva gått upp till Gustaf II Adolf och andra ända upp till Christian
Tyrann. Men när man vädjar till Historien, som onekligen
i denna fråga är rätta skiljedomaren, så får man gå till grunden
d. v. s. följa Historien ännu mycket längre tillbaka. Gör man del,
så kommer man till det obestridliga factum, att R. o- Ad:s representation
egentligen, om jag så får säga, uprann under Magnus
Ladulås, ty det var då, som Adeln såsom sådan upkom genom
den Adliga rnsltjenstens införande. Denna rusttjenst var grundad
på krigstjenst och jordbesittning, ty hvar och en, som hade jord
och ville göra krigstjenst till häst, ingick då i FrälseSlåndel. Adeln
har i Sverige, der den sålunda upväxt från odalmannagrunden, aldrig
utgjort en serskild, såsom eröfrande stam på underkufvade
hvilande klass, hvilket den deremot varit uti de länder i Europa,
40
Den 15 Februari f. rn.
der feodalsystemet utgjorde Adelns grundval. Hos oss återgingo
Frälsemän ifrån denna Adelsklass lill Bondeklassen, under det att
å andra sidan, Bönder ingingo i Frälse och detta ännu tvåhundrade
år efter Magnus Ladulås. INär man ihågkommer detta, och verkligen
vill erkänna, att dessa uplysta och förmögna Ståndspersoner,
hvilka nu skulle tilldelas representationsrätt med afseende på tjenst
åt Staten och sin egendom, böra inkomma i representationen, så kan
jag för min del icke finna, alt man kan hitta på någon lämpligare
plats för dem, eller att de öfverensstämma bättre med något annat
Stånd än det, med hvilket de hafva samma politiska ursprung.
Man har mycket talat om R. o. Ads betydelse. Man har
yttrat, att hellre än att vika en hårsmån ifrån den n. v. institutionen
af densamma, så skulle man hellre, likasom Romaren störta
sig i sin egen graf, för att derpå kunna upresa ett präktigt monument
och så inrista en vacker grafskrift, hvars föreslagna ordalydelse
jag tyvärr har glömt. Mig synes likväl att R. o. Ad. icke
bör betrakta sina Statsmanna åligganden från en dylik poetisk synpunkt.
Här är icke fråga om, alt skrifva några vackra poemer,
utan att tillse, hvad som är för fäderneslandet nyttigast och bäst,
och om man då, saken från denna sidan sedd, måste medgifva, att
det är nyttigt att hafva en Adel, med inflytande på -samhällets angelägenheter,
dels derföre att Adeln utgör den politiska continuitets-principen
i representationen, dels derföre att Adeln representerar
det konservativa elementet och den politiska friheten i samhället,
så ligger mycken vigt derpå, alt denna Adel icke paralyseras
i sina verkningar. Frågan är således nu endast den: ”Upfyller
Adeln under den form, under hvilken den nu representerar till fullo,
de vilkor för dess tillvaro, som voro för samhället mest gagneliga?
Det är då en sorglig sanning alt man måste erkänna derutinnan
att, oaktadt Adeln har inflätat så många lagrar i vår historia, oaktadt
den stora nytta, som R. o. Ad. åt fosterlandet gjort och gör,
är likväl representantkallet numera icke inom R. o. Ad. omfattadt
med det stora intresse och det varma nit, som Historien visar, att
det fordom varit och dess vigt klafver. Behöfves bevis för sanning
häraf, åberopar jag Ståndets fåtalighet under sommaren oell
äfven någon gång om vinteraflnarne. Det nya förslaget förvissa
Sveriges Adel och dess folk, att det alltid kommer att äga det bestämda
antalet af Adeln uti representationen. Alt låta slumpen afgöra
huru många af Adelns ledamöter bestämma dess beslut, kan
aldrig vara rätt och kan väl ej en gång gillas af förslagets motståndare.
Jag är derföre öfvertygad derom, alt hvar och en, som
yrkar att R. o. Ad. skall bibehålla sin nuvarande form, äfven skall
finna att, för alt kunna göra beståndet af denna form möjligt, han
också mäste här qvarblifva vid sin bänk fortfarande, riksdagen ut,
och icke fara härifrån, när de första träden börja löfvas på landel.
Man har här yttrat, att förslaget hade brister derutinnan, alt
valordningen icke vore uptagen i förslaget. Vi vete också, Mine Hrr,
alt, för några dagar sedan, framkastades nämnde anmärkn., och att
denna fråga blifvit löst, så mycket som på den korta tiden kunde
medhinnas. Frågan var och är emellertid af underordnad vigt;
Den i5 Februari f. ra.
i
4!
livar oell en, sorn betraktar förslaget i sin helhet, lärer val icke
för denna omständighets skull tveka, att bifalla förslaget. Skulle
likväl någon tro valordningen vara af denna synnerliga vigt, så får
jag erinra derom att Ridd.Ordn., (vår närande valordning, om
man så vill kalla den), kan vid hvarje Riksdag ändras af Ståndet
med Konungens sanction, och således ingalunda är af den natur
som man påstår alt den bör vara för att man skall kunna antaga
förslaget.
Tankarne om valrätt och valbarhetsqvalifikalionen äro trogligen
föga delade inom Ståndet, likväl har man genom all framkasta
detaljbestämmelser härutinnan sökt att gifva näring ät tvisteämnen
för att sålunda äfven på denna väg tinna motståndare mot
förslaget. Man har i detta afseende utgått från den supponerade
åsigten, del den i förslaget gifna föreskriften alt Adelns val skola
ske distriktvis, skulle tillämpas så, att distrikten blefve antingen
för stora eller för små. Men detta beror ju på Adeln sjelf att
hindra enär den sjelf skall upgöra distriktsindelningen. Man har
äfven yttrat att sjelfva distriktsvalen vore olämpliga, att R. o. Ad.
genom dem skulle förlora sin betydelse och sin sjelfständighet; att
ifrån landsorterna endast skulle väljas embets- och tjenstemän och
att der skulle spridas listor ifrån en centralbyrå här i hufvudstaden.
Jag erkänner öppet att sådana skäl kunna icke synas mig
mycket talande. Om det vore blott ett distrikt, så kunde vallistor
spridas, men då man i förslaget nyttjar ordet ” dislrikler", som
betyder mer än ett sådant och antyda på flera, så synes det väl
blifva omöjligt, alt skicka listor till dem alla och derigenom bestämma
valen. Jag kan icke heller fatta, huru R. o. Ad., söm
alltid visat sig ega sjelfständighet och sjelfkänsla, skulle så ögonblickligen
förlora dessa egenskaper, derföre att de skulle välja sig
representanter inom distrikter, eller att nämnde egenskaper skulle
försvinna, derföre att man atlägger sina valsedlar i landsorterna i
st. f. i lnifvudstaden. Mig vill synas klart, alt sjelfständighetskänslan
aldrig förnekar sig hos den som verkligen äger den; och
att denna egenskap kan göra sig gällande lika väl vid val i landsorterna
som här.
En talare har här upträdt och yttrat, att han icke kunde fatta,
huru det vore möjligt, att kunna bibehålla den konstitutionella
monarkien, då endast en familj hädanefter om förslaget antoges,
skulle ärfva politiska rättigheter. Härtill vill jag svara att man
kan ärfva politiska rättigheter af mer eller mindre omfång. Det
är visserligen sannt, att om man är caput för en familj, så har
man, efter nu gällande författningar, större rättighet, än efter det
hvilande förslaget; men om man icke är caput, så får man otvifvelaktig!
genom förslaget större personlig politisk rätt, än hvad man
nu har, ty man är då född till valrätt, och nu äger man ingen
sådan. Denna politiska rätt står så högt, att jag icke kan förstå
den liknelse en värd talare gjort, då han jemfört den valrätt, R,
o. Ad. sålunda får på grund af sin födsel, med den valrätt, som
tillkommer skoflickaren i en småstad.
42
Den 15 Februari f. m.
Eli annan lalare liar mera roligt än bevisande, sökt ådagalägga
förslagets oduglighet derigenom all han gjort en jemförelse
emellan R. o. Ad:s utseende efter det hvilande förslagets antagande
och PresteSlis nnvartde ställning. R. o. Ad., som skulle representeras
af personer, som icke allenast hafva, enl. hvad den värde
talaren sjelf medgifvit, en. femtedel af landets förmögenhet utan äfven
valrätt till representanter för fäderneslandet och som utgör ett
element af politisk continuitet, skulle då, enl. nyssnämnde värde
talares åsigt, vara precis af samma beskaffenhet, som det nuvande
PresteSt., som icke representerar någon förmögenhet, och som icke
utgör något politiskt element, betraktadt ifrån continuiletens synpunkt.
Innan jag slutar kan jag ej underlåta att påpeka en af
detta förslags förljenster eller den, alt det utesluter frän grundlagen
en mängd småakligheter, som finnas i vår nuvande grundlag.
Det är verkligen löjligt att, såsom nu, i sjelfva grundlagen hafva
bestämmelser icke allenast om rummen der man skall vara, utan
äfven nästan om sättet huru man skall bocka sig, då Stånden hälsa
hvarandra.
Mycket vore alt tillägga, om jag skulle uptaga till besvarande
alla de anmärkningar, som emot förslaget blifvit gjorda; men dä
jag vet, att flera talare redan anmält sig, hvilka känna förslagets
detaljer bättre än jag och hvilka hafva större förmåga att utreda
saken än jag äger, så vill jag icke vidare uptaga R. o. Adis tid.
Jag är öfvertygad om att hvar och en, som opartiskt granskar förslaget,
skall finna att detsamma gifver verkliga förbättringar åt vår
representation, utan alt sjelfva grunden för densamma blifvit förändrad.
Att tänka sig en representationsförändring, utan någon upoffring
ifrån nuvande Ständers sida, är icke möjligt så vida man
vill i representationen intaga flere elementer, som nu stå derutanföre.
Och detta förslag har, såsom jag är öfvertygad att hvarje
förslag mätte komma att göra, fordrat stora upoffringar af R. o.
Ad.; men jag är ock öfvertygad derom, att så vida R. o. Ad. anser
denna sjelfförsakelse lända till det allmännas hästa, så skall
R. o. Ad. icke för upoffringen rygga tillhaka. Känslan för allmänt
väl har alltid hittills uti de flesta frågor dikterat R. o. Adis beslut
och det är också med denna känsla för allmänt väl, som jag lägger
min röst till bifall för det hvilande förslaget.
Hr von Hartmansdorff, Aug.i De af detta Stånds ledamöter,
som voro tillstädes 1851, när förevarande förslag först kom
under öfverläggning, torde erinra sig att jag då klandrade det, men
alt jag likväl tillstyrkte dess bordläggning. Det skedde dels derföre
att förslaget härrörde från Const.Ulsk. och fördenskuld ansågs
måhända af de flesta böra hvila, elium bristfälligt det än måtte
vara, dels derföre att det i sig sjelft var mindre farligt och skadligt,
än något af de öfriga, som ställdes i fråga. Min tanka var då
temligen lösligt framställd, just af det skäl, att jag ansåg förslaget
skola falla, antingen della Stånd så ville eller icke. Nu då tiden
är inne att slutligen pröfva det, förekommer den betänkligheten,
att, såsom de flesta af Ståndets ledamöter torde känna, lärer Bon
-
Den 15 Februari f. m.
43
deSt. redan, hafva, nästan utan föregående öfverläggning ogillat förslaget.
Det har således redan ohjelpligeu fallit kanske äfven i flera Stånd;
men jag anser dock icke likgiltigt huru R. o. Ad. derom beslutar.
Efter de anföranden, sorn här mot förslaget egt rum, och efter hvad
jag ytterligare vill tillägga, hoppas jag det skola blifva otvifvelaktig!,
att om Ståndet, såsom jag förmodar, underkänner förslaget, så sker
det hvarken af egennytta eller nyck. Men här finnes måhända ledamöter,
som tänka och säga, alt när förslaget i alla fall gått un
der,
så kunde det icke skada om R. o. Ad. åtminstone bifölle det.
Detta vore ett äfvenlyrligt företag, som jag gerna ville förekomma,
emedan jag anser oss icke böra bifalla något annat förslag, än ett
sådant sorn Ståndet kan i framtiden vidhålla och sådant är icke det
förevarande. Om dess egenskap alt vara upplösande af Ståndsförfattningen
komme genom våra öfverläggningar alt mera, än eljest,
falla i ögonen, så skulle för dem, som önska Ståndsförfattningens
omstörtning, ingen åtgärd vara Ijenligare, än att vid en kommande
Riksdag förmå de öfriga Stånden antaga delta då återväckta förslag.
Hade R. o. Ad. gillat det förut, så torde Ståndet hafva svårt vid
att frångå sitt föregående beslut. Alla olägenheterna af ett skadligt
förslag stodo då qvar. För dess antagande vid detta tillfälle hafva
redan några röster höjt sig; ännu flere och mägligare skola komma
efter. Det är således icke utan behof, sorn jag uptager förslaget
till närmare granskning och önskar att Ståndet täcktes skänka mig
någon uppmärksamhet.
Jag kunde möjligen befara, att man dertill icke vore rätt villig,
åtminstone att åtskilliga medlemmar kunde anse mig, som är
förfaltare i representatiousväg, tala af yrkesafund och att jag gjorde
det ibland annat, för att bereda möjlighet för mitt förslag alt med
tiden blifva antaget. Men jag öfverlemnar lill en livar af delta
Stånd att bedomina, om mitt tal skall röja afund eller bemödande
att efter förmåga bidraga till utredning af hvad rätt är. Om jag
anses partisk derföre, att jag upgjort ett förslag, som icke är under
öfverläggning: så torde förslagets fäder och farbröder, af hvilka åtskilliga
här finnas och otvifvelaktigt komma att yttra sig, icke kunna
anses vara mindre partiska å andra sidan. Då upslår ju jemvigt emellan
motsatserna och tillfälle för dem, som äro alldeles oväldiga alt göra
jemförelse mellan skälen å ömse sidor. En serskildt anledning att
med obenägenhet afhöra mig torde finnas för många af detta Stånds
ledamöter deri, alt de, såsom vi redan funnit af föregående yttranden,
nitälska för sjelfskrifvenhetens bibehållande, då jag åter tillstyrkt
alt Ståndet måtte afsäga sig densamma. Men om jag genom
detta steg äfventyrat att misshaga Eder med min upriklighet, så
borde jag förtjena, såsom mig synes, mera förtroende, än om jag,
för att behaga Eder, hade förtegat min verkliga öfvertygelse. Jag
fruktar att den halfva sjelfskrifvenhet, som här blifvit föreslagen och
det bibehållande af Ståndsgrundsatsen, som härmed följer, skola insöfva
Eder och mången annan i säkerhet, troende nemligen att
delta förslag bör uprälthålla Ståndsförfaltningeu. Jag är af motsatt
mening. Det är derföre jag önskar, att J häldre måtten för Ståndsförfatlningens
bibehållande upoffra sjelfskrifvenheten än antaga detta
44
Den 15 Februari f. m.
förslag. Jag vill för det allmänna bästas skuld, alt sjelfskrifvenhelen
ej skall upoffras förr än elt sådant förslag är fraralagdt till antagande
alt Sveriges rike kan vara dermed hällre belåtet, än med
den nuvarande författningen, hvilket icke är min (anka om förevarande
förslag.
Då så myckel redan är (aladt i della ämne och ännu mera
otvifvelaktig! kommer att sägas, vill jag ingalunda besvära Eder,
mina Hrr med småsaker, med felaktiga redaktioner och motsägelser
mellan särskilda paragrafer, utan jag vill i möjligaste målto hålla
mig lill hufvudsaken. Dessförinnan erkänner jag, såsom sjelf författare
till ett dylikt förslag, att det är ganska svårt, med nödig
noggrannhet upgöra ett sådant. Derföre vill jag icke klandra obefogadt,
utan endast söka bålla mig till sådant, som är värdi att tagas
i betraktande.
Det allmänna fel, sora genomgår della förslag är del, som
vanligen åtföljer alla jemkningsförsök, nemligen att på det man icke
skall slöta någon för hufvudet, utan göra alla till' viljes: så har förslaget
blifvit utan karakter och grundsatser. Det kan följaktligen
vingla både hit oell dit. och slå ut till fördel, ej mindre för den
ena än andra sidan. Delta liar redan blifvit af andra talare anmärkt
och jag skall söka att ytterligare ådagalägga det.
Första föremålet vid en representationsförändring i vårt land
skulle väl vara att förskaffa inträde åt dem, som hil lils saknat representationsrätt.
Men della hufvudsyfte är förfelad!; emedan s. k.
ståndspersoner eller ofrälse, verldsliga embetsman och jordegare
fält en alllfiir inskränkt, obestämd och osäker representationsrätt.
Utsk. har icke velat medgifva någon representation
åt egenskapen af embetsman. Hvarföre har frälsemannen blifvit
adlad? Hvarföre hafva han sjelf och hans efterkommande erhållit inträde
på Riddarhuset, om icke för sina tjenster mot fäderneslandet? Redan
vid första öfverläggningen 0:11 detta ämne, nptog jag denna
sats och upmanade en hvar att visa, om någon blifvit adlad
för gods eller penningar, men icke förtjenst. Detsamma gjorde Hr
Lagerhjelm, men ingen försökte att vederlägga oss. Vära Reg.-  Former ifrån den första till den sista, bekräfta mitt påstående, att
adelskap lillkomme Rikets tjenst vare sig civil eller militär. Inskriften
”arle et marte”, öfver Riddarhusets port är en fortfarande
bekräftelse härpå. Likväl har Const.Utsk. icke velat gifva ofrälse
män någon representation för tjenst. När det mot verldsliga embetsman
förfarit sålunda, hvarföre har det åt Prester bibehållit representationsrätt
för tjenst? Jo, svarar Utsk., derföre att de haft
den förut. Så förhöll det sig äfven med krigsbefälet till och med
1778 års Riksdag. Men om Utsk. sådant förgätit: så kan det icke
hafva glömt, huru det förhåller sig med skollärare, nemi. att de
tillförene ej haft representationsrätt. Likväl skulle de nu erhålla
den, ehuru de äro verldsliga embetsman. Ar då en Collega Scholae,
som i lägsta klass undervisar gossar att läsa, skrifva och räkna vigtigare
för samhället än pn Amiral, General, Landshöfding eller annan
hög ofrälse embetsman? Är det rättvist alt på det sättet behandla
de uteslutna? Kan det väcka annat än en billig barm? Hvarföre
Den 15 Februari f. m.
45
äro Borgmästare och Rådmän bibehåll na ? Deiföre att de haft representationsrätt
förut. Alltså bör en Häradshöfding, som dömmer
öfver landtboer, hafva mindre anspråk att yttra sig i fäderneslandets
angelägenheter än den, som skipar lag mellan stadsboer. Men icke
nog med denna obillighet: de ofrälse män som skulle få inträde
på Riddarhuset borde vara försedda med Kongl, fullmakt. När
(let således icke skulle gå au för en ofrälse man om han än hade
Ofverste fullmakt att vara representant, så skulle likväl en adelsman
här få inträda om han blott vore Underofficer och således
saknade Kongl, fullmakt. Bland civile tjenstemän, befinnas åtskilliga,
som åtnjuta ganska betydliga löneinkomster, I. ex. i Tullverket,
utan att hafva Kongl, fullmakter. Deras inkomster utgöra
stundom lika manga tusende R:dr, som de ringaste civile eller militära
tjenstemän med Kongl, fullmakter bekomma hundrade R:dr i
lön; och likväl äro de förre uteslutna frän representation. Här finnas
dessutom civila embetsman, t. ex. Kommissarier i Banken och Riksgrskont.
, hvilka anses vara lika med Råden i Collegierna, men de hafva
icke Kongl, fullmakt och skulle derföre äfven blifva uteslutna från
representation. Likaså alla öfriga tjenstemän i Rikets Stms verk,
och en mängd underordnade i Kronans, hvilka, ehuru de hafva löner
å rikets stat, dock icke af Konungen utnämnas. Ar sådant
rättvist?
Om en ofrälse embetsman skall få representationsrätt: så måste
han, utom Kongl, fullmakt, äfven innehafva jord. Hvad blifver
följden? Jo, naturligtvis att de tjenstemän som bo på landet och
derigenom föranledas alt köpa jord, skola företrädesvis inlåtas på
Riddarhuset. Hvilka äro dessa? Jo, i allmänhet Officerare i arméen,
som hafva boställen. Vidare äro det Häradsskrifvare, Kronofogdar
och Häradshöfdingar. Men Officerame på landet äro vanligen
antingen Subalterner, Kompani-Chefer eller på sin höjd Majorer.
Ofverstar och Generaler bo vanligen i städerna. Det vore
således ringare civila och militära tjenstemän, som mest skulle komma
in på Riddarhuset. Ofrälse Presidenter, Amiraler, Generaler
och Landshöfdingar eller högre embetsman som bo i städerna, skulle
deremot utestängas härifrån, men deremot möjligen kunna, i egenskap
af husegare, komma in i BorgareSt., hvarom mera framdeles.
Ar sådant väl eller förvändt lillslälldt? Sorn imedlertid inga tjenstemän
erhållit representation för sysslornas utan för andra orsakers
skull, så äro de snyltgäster i hvilket Ständ de komma. Ar delta
rälta sältet att tillfredsställa deras billiga anspråk på representation?
Antalet af deras representanter är också allt för ringa. Om vi antaga
att verkliga tjenstemän erhålla alla de femton rum, som äro
beviljade ofrälse jordägare som de innehafva Kongl. Fullmakt, så
IStom oss se, huru detta antal förhåller sig lill antalet af verIdsliga
frälse tjenstemän i riket.
Förhållandet var 1848 att af civila funnos . . 340. 2,230.
Frälse. Ofrälse.
af Landtförsvaret, Officerare
af Sjöförsvaret, Officerare .
870. 710.
90. 220.
1.300. 3,160.
46
Den 15 Februari f. m.
Adeliga tjenstemän utgöra alltså föga mer än £ af alla dem, som i
Riket finnas. Likväl har förslaget åt denna fjerdedel gifvit 4 gånger
så många runi, som åt de £ ofrälse tjenstemän eller 60 åt de
förra och 15 åt de sednare. Invänder man alt om de fleste Adelsmän
tjena Slaten, finnas dessutom många hvilka blott äro jordegare:
så svarar jag, alt de 15 rummen äro förbehållna, icke åt
ofrälse tjenstemän, utan åt sådane jordegare som hafva Kongl, fullmakt
och kunna vara afskedade. Det kan således hända att ingen
enda i tjenst qvarstående ofrälse embetsman får inträda bland Adeln.
Sådan är följaktligen den representationsrätt, förslaget skulle bereda
ofrälse embetsman på delta ruin, dit de till följd af sin samhällsställning
rätteligen höra. Lika ofördelaktigt för dem, visar sig förhållandet,
om man jemför deras antal med de lefvande adliga ätternas.
De sednare äro, om man fråndrager dem, som för ätllingarnes
vistande i Sveriges förlorade landskap, eller för omyndighetstillstånd,
ej kunna representeras, 700 eller högst, S00, d. v. s.
blott £ mot de 3,160 ofrälse tjenslemännen. Jemförer raan hela
antalet af myndiga adelsmän så befinnas de enligt Riddarh.Ulskis
nyligen afgifna memorial, icke vara flera än 3,021, eller icke ens
så många som ofrälse tjenstemän voro år 1848. Likväl skulle de
förre få 4 gånger så många representanter som de sednare, eller 8
gånger så många, om de ofrälse rummen såsom troligt är, till hälften
intoges af dem som uphört alt vara i tjenst.
På samma sätt, som Ulsk. förhållit sig mot ofrälse tjenstemän,
har det äfven förfarit mot ofrälse jordegare. En sådan får, på sätt
redan sagdt är, ej komma här in med mindre, han har Kongl.
Fullmakt. Således erkännes icke hans representationsrätt, blott folden
egendom han innehar. Hvarför får då bonden bibehålla sin
representation för jord, ulan Kongl. Fullmakt? Man vill förmodligen
alt fullmakten skulle adla godsägaren. Men jag kan icke inse
hvarföre han skall inträda just på Riddarhuset. Om man anser
den adliga börden utgöra skäl att på den ena sidan bilda ett Stånd
af alla dem, som äro frälse embetsman eller godsegare: så kan den
ofrälse börden jemväl vara skäl lill att å den andra sidan bilda ett
Stånd af alla jordägare och embetsman, sorn icke höra till adeln.
Vill man icke göra det, på sätt jag föreslog 1844, utan sammanföra
dem samlelige, så bör det väl ske efter det inbördes förhållandet
mellan deras egendom på landet. Deraf hade Adeln år 1845 fastigheter
till ett taxeringsvärde af 61,431,000 R:dr. Ofrälse Ståndspersoner,
hade s. å. landtegendom till ett taxeringsvärde af 29,924,000
R:dr eller ungefär hälften mot Adeln. Likväl lemnar förslaget de
sednare endast £ måhända blott 1,0 af hela representationen på hela
Riddarhuset, i händelse hälften af de ofrälse rummen uptagas af
embetsmän. Man har således undanträngt en betydlig samhällsklass
af ofrälse jordägare på enahanda sätt, som man gjort med ofrälse
embetsman. Nn kan det emedlertid hända, att ingen afskedad
ofrälse embetsman kommer in på Riddarhuset, ulan alt alla de 15
kunna vara i tjenst.
Likasom den ofrälse embetsmannen skall adlas med jord: så
skall den ofrälse jordegaren adlas med Kongl, fullmakt för att få
Den 15 Februari f. m.
47
inträde på Riddarhuset. Men jordegendomens belopp är icke bestämd,
blott han är i mrlal satt: så är det nog. Ett 120-dels m:tal kan
således vara tillräckligt, om ej för att bilda en egendoms aristokrati,
så åtminstone för alt gifva åt ofrälse embetsman en sjelfständighet,
hvilken förslagets författare förmodligen befarat dem eljest skola
sakna. Nära nog på samma sätt skulle det blifva med ofrälse jordegares
uphöjelse till adeliga vederlikar. Blott deras fullmakter vore
Kongl, så skulle de, fastän utfärdade på de ringaste beställningar,
för dem öppna Riddarhusets portar.
Det andra hufvudsakliga felet, som jag tillräkna!' detta representationsförslag
är att, för R. o. Aihs representanter saknas,
utom börden alla andra qvalifikalioner, ehuru sådana blifvit
för samtlige ofrälse Riksdagsmän bestämda. Det är klart, att
när börden är den enda grunden : så behöfver man icke fråga efter,
om någon vet, är eller har något. Men när man utgår från
grundsatsen af val: så blifver det svårt, all undanrödja anspråken, det
hvarje adlig representant skall veta, vara eller äga något, synnerligen
som dylika egenskaper fordras af alla andra. När Frih. Palmstjerna
år 1847 gjorde sitt förslag lill inskränkning i Adelns n. v.
representation: så fordrades aflagd gradual examen, eller erlagd bevillning
för fastighet eller tjenst på stal, eller pension för innehafd sådan
beställning. När Ridd.Ulsk. år 1851 upgjorde, med afseende pä
förevande representationsförändring, förslag till valordning: så hemställde
det att hvar och en, skulle för alt blifva valberättigad eller
valbar, antingen veta, vara eller äga något. Men i det grundlags
förslag, Const.Utsk. upgjort, finnes intet tecken till något sådant.
Under det att Utsk. sorgfälligt fordrar Kongl, fullmakt och jordegendom
af ofrälse män; så åskar det icke annat, än börden af
R. o. Ad:s medlemmar. Nu har det närvande Riddarh.Utsk. inkommit
till Eder, mine Hrr med ett förslag, af samma beskaffenhet.
Förmodligen anser Utsk. det Adelsbref, som den första stamfadren
erhållit, för alltid godtgöra bristen på Kongl, fullmakt för hans efterkommande.
Men, om så är, huru går det då med ättlingarne
af våra förnämsta slägter, af dem som, egentligen anses vara adel,
af dem som icke hafva något sköldebref ulan gjort sig sjelfva? Huru
går det med Sparrar, Oxenstiernor, Ulfsparrar och många flera?
De skulle i brist pä Kongl, fullmakt, blifvit obehöriga att begagna
representationsrätten, emedan de icke hade några pergamentsbref,
samt följaktligen varda sämre lottade än de yngste adelsmännen, som
hafva sådana.
Const.Utsk. har företrädesvis äskat förmögenhet såsom grund
för representationen, och hon är så redan i vårt samhälle; men
icke för Adeln. Jag har tillförene vidrört delta förhållande. Vår
Adel härstammar antingen från Konungaätterna, såsom Bonde, Ribbing
och Leijonhufvud, eller hafva blott medlemmarnes tjenster
mot fäderneslandet adlat dem. Derföre heta de efter märket på de
sköldar, hvarunder de tjente, Bjelke, Horn, Gyllenstjerna m. fl.
Men nästan ingen slägt i Sverige bär namn efter sin egendom,
med undantag af en eller annan, som fanns pä den tiden, då
man icke hade några tillnamn, utan kallade sig, såsom våra bönder
48
Den 15 Februari f. m.
ännu göra efter fadren och hemmanet, t. ex. Pehr Olsson i Björkeberg.
Det fanns då en eller annan sådan ätt utan tillnamn såsom
forstena sedermera Torslensonska slägten. Men det vanliga
var och är, att hvarje ätt af Svenskt ursprung heter efter sköldemärket.
Nu kommer Utsk. likväl och vill för ofrälse män, införa
en fordran på förmögenhet, hvilken aldrig gällt för frälsemän. Förmögenheten
må vara en rigtig representalionsgrund för näringsidkare,
men icke för R. o. Ad.
Ett tredje grundfel, som vidlåder förslaget är, att valen dislriktvis
och M:s upblandning med ofrälse Ledamöter kunna
göra Riddarhuset demokratiskt samt uplo.sa jemnvigten inom
Representationen. Sverige har i sitt närvande skick, den fördelen,
att tvenne Stånd, såsom uprällhållande motväga tvänne andra
Stånd, såsom företrädesvis framåtskridande. Derigenom händer, såsom
J väl veten, att 2 ofta stanna emot två, hvarigenom saken
förfaller och Regeringen befrias ifrån den brydsamma åtgärden, alt
skilja mellan de stridande. Skulle denna jemvigt inom representationen
undanrödjas: så komme Regeringen hos oss, likasom i andra
länder, hvarest representationen är demokratisk, i den svåra
ställningen att behöfva oftare afslå hvad representationen begär. Här
har en talare sagt, alt Riddarhuset kan, genom förslagets antagande,
blifva mera Konungskt än det är, i händelse Landshöfdingarne
använda sitt inflytande, för att bestämma valen inom distrikten och
sålunda hilskaffa Ledamöter, som vore Regeringen särdeles behagliga.
Detta kan visserligen hända; men, för min del, befarar jag snarare
motsatsen, nemi. att valen slå ut åt det demokratiska hållet, och
det öfver nog för att skada samhället. När val skola äga rum: så
synas de mig ej kunna tillställas annorlunda än distriktsvis. Tlfy förutan
kunna Riksdagsmännen ej hafva tillräcklig kännedom om saker
eller personer i särskilda landsorter, för att vederbörligen sköta sitt
kall. Om då valen skola ske i landskapen, luiru komma de att
utfalla? Man tänker och säger der ulan tvifvel att man icke kan vara
säker på sjelfständighelen hos någon annan än den, som är oberoende,
och antingen icke är embetsman eller af någon anledning har, såsom
det heter och jag en gång hört sägas, horn i sidan till Regeringen.
Då går det, såsom vanligt, att de stortaligaste förvärfva sig
mängdens förtroende samt alt tidningarne komma att verka på Ad:s
val, likasom de verka på valen i andra länder. Då är det äfven
fara värdt att R. o. Ad. icke blifver så uprällhållande, som Ståndet
hiltils varit, då inga andra kunnat qvarstadna vid Riksdagarne,
än de, som antingen varit bosatta i hufvudstaden, eller haft tillräcklig
förmögenhet eller lön, för att kunna vistas derstädes. För
att välja eller väljas, skulle man deremot, efter Riddarh.Utsk:s förslag
hvarken behöfva något veta, vara eller äga. Man kunde då
blifva beroende i motsatt mening. Det blefve dessutom ganska
svårt alt sammansätta valkretsarne. När man betänker, att
det ena året är Landshöfdingen ofrälse, det andra året Adelsman,
och likaså Regemenls-Chefer eller Häradshöfdingar, så blifva valkretsarna
särdeles rörliga. Man kan derföre icke så noga beräkna
hvilka
Den 15 Februari f. m.
49
hvilka som blifva valmän, och om de som en gång varit Riksdagsmän
kunna bibehållas för en annan gång, emedan tjenslemännen genom
befordringar förflyttas ifrån det ena distriktet till det andra. Följden
blifver måhända den, att man för säkerhets skuld, heldst väljer
de tjenstlösa, att dessa, äfven fördenskuld blifva talrikare,
än förut, och att det inflytande, som embetsman f. n. hafva på
Riddarhuset, kommer att inskränkas. Med detsamma förlorar
icke blott Regeringen det stöd hon haft af dem ulan ock representationen
de iiplysningar, som deras därvaro medfört. Jag säger
delta icke för att bereda inträde åt mig sjelf, emedan jag är embetsman,
utan jag gör det för samhällets bästa; ty bade man icke
sakkunniga embetsman inom Riddarhuset, sä tror jag det skulle skada
ärendenas behandling. Om det nu hvilande förslaget antages, så
blifva de af redan anförda skäl mycket färre hädanefter än hittills.
Hvilka skulle valkretsarne blifva för Riddarhusets ofrälse ledamöter?
Hvarken det förra eller n. v. RicIdnrli.Utsk. hafva dermed yttrat
sig, hvilket är en stor brist, enär jag icke vet någon annan myndighet
som kan derom gifva förslag.
Här är ock ett zifferförhållande mellan flertal och fåtal, på
hvilket jag utbeder mig få fästa Ståndets upmärksamhet, emedan
det visar att Riddarhuset skulle genom förslagets antagande blifva
demokratiskt. Del vanliga förhållandet vid Adelns omröstningar
mellan flertal och fåtal, är såsom 4 till 2, eller sådant som den
sista omröstningen här utföll. Jag bar deröfver gjort en beräkning
för sista Riksdag. Om ifrån 120 omröstningar, som här föreföllo,
undantages en, angtde representationsförslaget i hvilken 316
Ledamöter röstade mot 89 och hvilken bör uteslutas i anseende
till det ovanligt stora antalet närvarande, och den stora skillnaden
mellan vinnande och lappande; så visar sig att, i de öfriga 119
omröstningarne dellogo 6,501 personer, hvaraf 4,232 jakande och
2,269 nekande. Om nu flertalet af knappt 4 mot 2 bibehåller sig efter
det nya förslagets antagande: så skulle bär naturligtvis komma alt slå
inom Adtn allena emot 40 Ledamöters pluralitet, en opposition af 20.
Af skäl, dem jag redan anfört, tror jag att fåtalet icke skulle inskränka
sig (ill 20 utan nog stiga till 23 eller derutöfver. Frih.
Raab, har redan yttrat det vara sannolikt, ali de inkommande 15
ofrälse Ledamöterna skulle representera den nya (iden. Det tror
jag ock. De komme otvifvelaktig! att vilja derjemte visa hvad de
dugde till, i jemförelse med den gamla stammen af Adelsmän
samt att de icke vore sämre utan väl bättre än dessa. Nykomlingarne
skulle förmodligen söka att här utöfva enahanda inflytande
på R. o. Ad., om icke lika starkt, åtminstone något ditåt, som de
5 Brukspatronerna gjort inom BorgareSt. Hvad de der hafva verkat,
veta vi något hvar. För att komma derhän skulle ofrälse männen
välja de hvassaste personer de hade, och desse skulle i sin
ordning vilja göra skäl för sitt rykte. Det är således troligt, att
dessa 15 Ledamöter komme att slå sig tillsammans med den Adliga
oppositionen. Skälen hvarföre denna skulle, genom upblandningen
blifva talrikare än 20, äro, utom de redan anförda föl
4
H. 4
50
Den 15 Februari f. m.
jande. Det finnes uprätlhållande adelsmän, hvilka, då de här vore
alt anse likasom värdar i sitt hus, skulle tro sig höra vara artiga
mot främmande och icke lämpligen kunna så slräfva emot dem,
som de kanske gjort mot någon af sina gamla liberala Ståndsbröder.
Andra torde af fåfänga vilja visa nykomlingarne att de, som
bära aristokratiska namn kunna yttra demokratiska tänkesätt. Det
är ock vanligt i hvarje reprensativ församling att personer finnas,
som icke hafva någon bestämd mening, utan som vackla hit och
dit. De tycka understundom, att när de en tid merendels voterat
med de 40, så kunde de väl för ombyte skull, vilja en annan tid
votera med de 20, och med de ofrälse. Slutligen finnes personer,
som äro så fredälskande, att de häldre gifva med sig mot sin
öfvertygelse, än de vilja gräla för att försvara henne. Då kan det
hända, alt de, för den kära fredens skuld medgifva, det 2 gånger
2 gör 4.J. På sådant sätt skulle det kunna drabba oss att få ett
demokratiskt Riddarhus, ty då 23 och 15 göra 38 och delta tal
är pluralitetelen af 75, så vore öfvervigten på den demokratiska
sidan lätt vunnen. Varder Riddarhuset demokratiskt, så Olifver
nog Regeringen den förlorande i lagstiftnings- och anslagsfrågor.
Endast i privilegii och grundlagsfrågor skulle PresteSt. kunna genom
sitt veto, hålla Stånd mot demokratien. Men tron J, mine
Hrr, att PresteSt. skall, öfvergifvet af Riddarhuset, äga kraft nog
att genomdrifva uprätlhållande åsigter? Jag belviflar det; på grund
af den erfarenhet vi haft i fråga om den lika arfsrälten m. fl.
Om min tvekan är grundad, hvad blifver följden? Vi höra icke
sällan omtalas att anslag icke må beviljas med mindre man får en
rninislére-förändring. Redan nu begagnas denna utväg vid Riksdagarne,
för att få bort gamla StatsRåd, och sjelf sätta sig i stället.
Om detta ej, med annat villkor vill lyckas: så tillgriper man
skattevägran. Om hon göres uti en tid, då nya tillfälliga bidrag
nödvändigt erfordras, hvad skall Konungen göra? Måhända en
Statshvälfning, hvarigenom republiken inträder, om demokratien
segrar, eller enväldet införes om Konungen får öfverhanden. Skola
vi antaga ett representationsförslag, som kan leda till sådana vådor?
Jag frågar Eder det, M. Hrr.
Jag anmärker för det 4:de såsom felaktigt, alt Mein ekall
sjelf underhålla sina valda ombud emedan stadgandet blifver
alltför svårt, örn ej ogörligt, att tillämpa. Const.Ulsk. föreslog till
en början att Statsverket skulle betala Riksdagsmännens arfvoden;
men deremot gjorde Preste- och BondeSt:n invändningar så att
Ulsk. ändrade sitt förslag til! dess nuvar:de lydelse. För att visa
hvart det bär, skall jag göra en beräkning, utan att deri intaga
de 15 ofrälse männen, som Utsk. alldeles förbigått. t\fser man
blott de 60 Adliga Ledamöterna, så lärer man icke kunna gifva
dem hvardera mindre än 5 R:dr om dagen. 5 gånger 60 gör 360
om dagen, och 30 gånger 300 göra 9,000 R:dr i månaden. Antager
man då att Riksdagen räcker 9 månader, och till mindre
lärer man icke kunna beräkna hans längd: så gör det 81,000
R:dr b:ko. Lägger man dertill respenningar, sora i medeltal icke
torde kunna antagas till mindre än 150 R:dr för hvarje person,
Den 15 Februari f. m.
51
d. v. s. 9,000 R:dr för 60 representanter: så upgår hela summan
till 90,000 R:dr för hvarje Riksdag, d. v. s. 30,000 R:dr om
året, emedan Riksdag hvart 3:dje år inträffar. Nu säger grundlagsförslaget
alt de val berättigade skola bestrida kostnaden. Huru
mångå äro då de? Härpå svaras: 1,000 lefvande atler, men när
från detta antal göras de afdrag, som förut nämnde äro, återstå
blott 7 till 800, på hvilka de 30,000 R:dr skola fördelas. Då
belöpa i förra fallet 30, och i det sednare omkring 40 R:dr pä
hvarje hufvudman. Men bland dessa- finnas många, som icke hafva
30 R:dr att erlägga, följaktligen måste de öfriga betala för dem.
Nu, då hvar och en betalar för sig sjelf, så fördrager man kostnaden;
men när man skall betala för en annan, så torde man
finna skatten nog dryg. 1 Riddar!) Utsk:s förslag upgifves, jag vill
icke tala om det sista, på hvilket Utsk. icke hade mer än två dagar
att betänka sig, och der man gått detta ämne alldeles förbi, att
för fastigheter skulle erläggas en per mille af taxeringsvärdet och
för embete eller tjenst en fjerdedel af bevillningen efter 2:dra art.
Om man efterser huru detta utfaller, så visar sig, att då vi nu
hafva en Ledamot, som skulle komma att för sina fastigheter betala
3,200 R:dr i årlig riksdagsskall: så finnas andra, som icke
skulle erlägga mera än 36 eller 24 sk. eller alls intet. Följden
af detta missförhållande blefve förmodligen yrkande att en hvar skulle
få rösta i mån af sitt bidrag till Riksdagskostnaden. Så kommer
den, som betalde 3,200 R:dr, att få ett sådant inflytande att det
svarade mot flere hundrades eller tusendes af de andra, om så
många mindre bemedlade hufvudman funnes. Följaktligen kunde
denna röstberäkning icke användas. När man då ser förslaget vara på
detta sätt overkställbar!: så mäste man, för att kunna föra det igenom
äfven taga in ättemän i beräkningen. Sådan var ock Riddarh.-  Ulsk:s mening vid förra Riksdagen. Då kan händelsen göra, att
om hufvudmannen har intet alt betala med och följaktligen icke
lår någon röst, så kunna ättemännen, deremot som hafva förmögenhet
eller embeten, blifva röstägande. Dervid upkommer likväl
ett annat betänkligt förhållande, mellan de ätter, som blifvit adlade
före och efter 1809. De sednare äro redan vanlottade i det hänseendet,
att af dem, kan icke mera än en af ätten blifva representant,
men af de förra, alla de som äro Riksdagsmyndige och förskaffat
sig fullmakter. Således kunna nu alla medlemmar af en ätt, på
en gång vara Riksdagsmän, såsom förhållandet är med min slägt,
då vi nu sitta här begge två. Om så mångå medlemmar af de äldre
ätterna som kunde betala Riksdagsskalten, finge sitta här: så
skulle följden blifva att åtskilliga talrika slägter, som nu icke hafva
mera än en represntant, t. ex. Sparre, Posse, Hamilton, Wachtmeister,
Leijonhufvud, Bennet, Cederström, Kuylenstjerna, Westfelt,
m. fl. skulle kanske få 14 eller 20 representanter. En sådan
slägt egde följaktligen lika mycken del i representationen, som 14
eller 20 af de slägter hvilka blifvit adlade efter 1809. Vore sådant
billigt? Om en dylik äldre ätt vore bosatt i ett visst landskap
t. ex. Vcstergöthland, så skulle ju kunna bända att den slägten
4*
Den 15 Februari f ib.
der hade nog öfvervigt för att ensam tillsätta ortens Riksdagsman.
Jag tror följaktligen att förslaget del R. o. Ad. skall sjelft underhålla
sina Riksdagsmän, är af den beskaffenhet, som Bellman sagt
om ett annat förhållande, nemi. att del ej kan värderas af menskligt
förnuft.
Jag orkar nu icke fortsätta längre, utan anhåller att återfå
ordet [>å e. ra.
Frih. Cederström, Rudolf: Tillgifvenheten för vanda,
kända och älskade lefnadsförhållanden kämpar, efter mellantider af
likgiltighet, i nästan hvarje menniskobröst, med den stundom af
verkligt behof, stundom af en vilseledd känsla härflytande längtan
efter förändring och förbättring i sin ställning, till krafternes utveckling,
till ökad frihet och verksamhet; — eller ock, från oroliga
och fruktlösa sträfvanden, nalkas en öfvergång till en mera
koncentrerad, lugnare ordnad kraft. En sådan inre strid föregår
äfven, lid efter annan, i nationernas lif.- Vis är den man, som
har i sigte ej mindre alt vårda och bevara det goda honom är beskärdt,
än genom omtanka förkofra och öka dess värde. Samma
varsamhet, samma nit, åligga med desto högre ansvar dem, som
äga en röst i det allmänna och äro skyldiga att bevaka dess bästa;
det åligger oss i dag att, efter sorgfällig pröfning, samvetsgrann!
afgöra den vigtiga samhällsfråga i grundlagsenlig ordning oss nu lill
besvarande föreligger.
R. St. och deribland R. o. Ad. hafva inom loppet af ett tiotal
af år funnit sig icke kunna anlaga 2:ne efter hvarandra
hvilande förslag lill nationalrepresentationens ombildning. Dessa
beslut hafva utgjort kraftiga bevis för R. Stars och särskildt R. o.
Ad:s tillgifvenhet för vår statsförfattning, men egentligen för dess
grundvalar, för den anda, som inom slatslifvet uttalat sig. Hvilka
äro dessa grundvalar, hvad är denna anda, om ej da under tidernas
egen naturliga utveckling väckla andliga krafter, hvilka sökt
sig ett uttryck i statsförhållanderne? — Hvad annat, än ridderlighetens
idée, förenad med den uplysta fosterlandskänslans upfattning
af allmänna värf, — religiositetens idée, sammanflätad med kunskapernes
utbildning i enlighet med den enkla och ojäfviga sanning,
alt ”Gudsfruktan är vishetens begynnelse”; — näringsflitens
och odalmannavettets idéer, utgångne från hemmets stilla verld,
verksamme inom allt vidare kretsar och -vittnande om helgden af
idogheteos segrar och arbetets ära! — Men då R. o. Ad. egnat
sitt kraftiga stöd åt dessa ädla och fosterländska idéer, har väl R.
0. Ad. derigenom ådagalagt sig vilja för alltid bibehålla den afskildhet,
hvari de serskilda RiksStm hittills från hvarandra af formerna
hållits? Har R. o. Ad. åsyftat att aldrig bland representationens
medlemmar nptaga åtskilliga samhällsklasser, som genom
. uplysning, fosterlandskärlek och samhällsställning kunna synas fullt
förtjente af det förtroende att få medverka lill vården af ett älskadt
hemlands angelägenheter? Har R. o. Ad. slutligen yrkat ett ovilkorlig!
bibehållande af den direkta sjelfrkrifvenhetsrättens utöfvande?
På alla dessa frågor är svaret funnet i R. o. Ad:s egna förhandlin
-
Den 15 Februari f. m.
53
gar, der antecknadt star, ej blott R. o. Ad:s år 1841 fattade beslut
att icke låta den direkta sjelfskrifvenheten qvarstå lill hinder
för upgörande af ett förslag lill representationens ombildning; —
vi finna äfvenledes i 1844 och 1850 årens riksdagsförhandlingar
huruledes nästan hvarje talare, som afstyrkte antagandet af de dä
hvilande representationsförslagen, derjemte med värma uttryckte sina
önskningar för en snar förbättring i ofvan omnämnde hänseende,
dock med bibehållande af grundvalarne för vår ärfda representation.
Dessa åsigter voro då allmänt uttalade.
Nära fjorton år hafva förflutit sedan den förstnämnde af dessa
förklaringar afläts, tio år och sednast åter tre år hafva gått, sedan
dessa önskningar på delta rum uttalades. Nu först äga vi till afgörande
oss förelagdt ett förslag, som iakttager dessa fordringar, —
ett förslag, som faktiskt erkänner R. o. Ad:s och de öfriga RiksSl:ns
moraliska rätt alt äga en ej obetydlig andel i Sveriges representation
; — som i högst väsendtlig mån förenklar dess arbetsordning,
— och som bereder ett länge äskadt inträde deri för åt
skillige
hittills uteslutne aktade samhällsklasser.
Rland de många förslag, som lid efter annan blifvit framställde,
har en aktad, äldre ledamot af delta Stånd, efter att mång
årigt
hafva med styrka och framgång försvarat de bestående grunderne
för Svenska representationen, sedermera under 1850 års
Riksdag afgifvit ett med utförliga motiver beledsagadt förslag, hvaruti
den adliga sjelfskrifvenheten helt och hållet underkänts i afseende
å dess förmåga, under n. v. sociala förhållanden, att utgöra
grund för ett RiksStånds politiska existens och verksamhet. Samme
värde ledamot klagade dervid synnerligen öfver den afsaknad af
ofrälse tjenstemanna-kunskaper och skicklighet hvari n. v. representation
sig befinner. Kraftigt yrkade han således, alt man måtte
med representationen införlifva detta element. Nå väl, Mine Hrr,
ett förslag är nu till afgörande framlagdt, deri ofrälse embetsman,
under vissa vilkor, skulle få bland representanterne inträda, ett
förslag, deri jemväl den direkta sjelfskrifvenhetens utöfning är begränsad
genom tillämpning af anställande val; — ett förslag, deri
alltså afseende fästats vid de af den ifrågavartde ledamoten, Hr von
Hartmansdorff, gjorde yrkanden, nemi. till den grad och i den
måtto sådant kunde, utan fullkomlig upoffring af vigtiga, redan i
våra grundlagar uttalade grundsatser, nu med något hopp om framgång
ifrågasättas; —och i dag är det Hr von Hartmansdorff, som motsätter
sig detta förslag. Han har här upmanat oss, att icke antaga
något förslag, som icke innefattar en fullt tillfredsställande lösning
af frågan. Denna fiås är lätt att utsäga, men härvid torde det
vara nödigt och tjenligt att taga reda på hvad den värde ledamoten
sjelf då anser såsom ett fullt tillfredsställande utveckling af
nationalrepresentationen. I detta afseende synes man kunna hafva
någon ledning af den utförliga afhandling, som under förliden
Riksdag, i form af bok, af honom på trycket ntgafs och hvilken
afhandling till sina grunddrag såsom motion, inlemnades lill d. v.
(lonslUtsk. Man ser deraf, att Hr von Hartmansdorff alldeles icke
erkänner R. o. Adis moraliska rätt, att utgöra en länk i det Sven
-
54
Den 15 Februari f. m.
ska samhällets, linder seklers förlopp, inbördes sammankedjade beståndsdelar.
Han anser tvertom R. o. Adis idée såsom en förvridning
af Ståndsidéen i allmänhet. Han anser R. o. Ad. icke
heller, numera åtminstone, inora sig sjelf ega den lifskraft, som
kan göra den skicklig till framtida utveckling eller, med andra ord,
att i en eller annan form motsvara de fordringar, man med rätta
gör på det främsta af RiksStm. Såsom jag tror, äro likväl dessa
Hr von Hartmansdorffs grundåsigter i så fullkomlig strid med hvad
inom R. o. Ad. tillförene och nu i dag af så många och aktade
dess ledamöter yttrats, att det är mig omöjligt föreställa mig, att
hvad Hr von Hartmansdorff efter dessa premisser kommit eller ytterligare
kan komma att andraga, skulle kunna för R. o, Ad. utgöra
ett tillfyllestgörande skäl att afslå förslaget. De anmärkmr den
värde ledamoten för sin del framställt, synes tvertom i min tanka
föga förtjena alt utgöra några stötestenar emot det hvilande förslaget.
Ilan har t. ex. i fråga om de orepresenterades införande förklarat,
att de skulle endast blifva ”snyltgäster” inom Stånden. Han
har då förbisett huruledes redan nu vetenskapsmän fått inträde i
PresteSt., och såsom aktade och värderade ledamöter hafva de derstädes,
aldraheldst då de yttra sig i vetenskapliga frågor, ett ganska
stort inflytande. Hvad BorgareSt. angår, så veta vi att Brukspatronerna
der hvarken betrakta sig sjelfva eller betraktas af andra
annorlunda än såsom en fullkomligt -integrerande del af detta
Stånd. Hvad R. o. Ad. beträffar, så fruktade Hr von Hartmansdorff
alt det demokratiska elementet der skulle få ett alltför stort
inflytande. Men hvarpå beror detta antagande, om icke på Rivon
Hartmansdorffs föreställning om arten af R. o. Ad:s inre beskaffenhet
och osäkerheten af dess n. v. ståndpunkt? — Det tillhör
oss destoheldre och fastmera, alt genom vårt votum i denna
fråga visa att vi hafva, om R. o. Ad:s lifskraft och utvecklingsförmåga,
en helt annan åsigt. Det är just när trädet är kraftigt och
friskt, då märgen i detsamma är oförderfvad, som man kan på detsamma
inympa nya skott, hvilka sedan blifva växande grenar och
införlifvas med stammen. Det är just med denna min förtroendefulla
tanka om R. o. Ad.-s nuvarande inre beskaffenhet, som jag
tror att R. o. Ad., om Ståndet skulle representeras genom
val, skulle vända sig till de kunskapsrikaste, de insigtsfullaste, de
värdigaste Ledamöter inom detta Stånd. Jag hyser denna tanka af
djup aktning för R. o. Ad:s omfattande omdömesförmåga och för
dess goda vilja, att göra upoffringar för fäderneslandet. Ty uphörandet
af sjelfskrifvenheten skulle naturligtvis medföra en smärtsam
upoffring. Vi böre likväl, enl. min åsigt, göra denna upoffring,
derest, såsom tyckes visadt, åtskilliga betydande fördelar för det
allmänna deraf böra antagas härflyta, och som icke synas kunna
på annat sätt inrymmas.
Den ifrågavande personliga upoffringen bör så mycket villigare
medgifvas, om, på sätt jag tror skulle blifva förhållandet, R. o. Ari.
borde, genom koncentrerande af sin kraft, vinna inom det allmänna,
ett ökadt inflytande. Gr. Posse har, i hänseende härå, äfven
ansett att antagandet af förslaget icke innebär någon förändring i
Den 15 Februari f. m.
55
de konservativa och de libera elementernas nuvarande förhållanden
uti IliksSt:n; men sislbemälde värde talare har förbisett den vexelverkan
dessa idéer kunna hafva på hvarandra, då de få under gemensamma
öfverläggningar, fritt uttala sig.
För öfrigt, om äfven sjelfskrifvenhelens afsägande kan och
måste bos mången vara förenadt med en stark känsla af den npotfring
dervid göres, så är ä andra sidan ganska säkert, alt dess
utöfvande äfven medför betydliga och kännbara, enskilda upoffringar.
Alt lemna sitt hem och vården af sina angelägenheter under
den långa tid, som en Riksdag gemenligen varar, kan för hvarje i
landsortern bosatt adelsman, sorn hitkommer till bivistande af våra
riksmöten, icke annat än både i pekuniärt och andra hänseenden
medföra stora svårigheter. Skulle R. o. Ad. likväl icke vilja antaga
det nu hvilande förslag, så vill jag gerna uti detta afslag se
ett slags löfte och en föresats, att de värde ledamöterna, åtminstone
flertalet af dem, icke heller, sedan denna vigliga fråga är afgjord,
lemna detta hus och begifva sig till sina enskilda sysselsättningar.
Jag skulle i sådant fall gerna tro på en bättre framlid
i delta hänseende, och icke tänka på den erfarenhet jag i detta
hänseende insamlat under det förflutna, då vid en annalkande vacker
årstid, man sett en mängd bland Ståndsbröderna försvinna, såsom
agnar för vinden; och då, uppå gjorda försök att medelst vänskapligt
öfvertalande qvarhålla de aftågande, man fått till svar, alldeles
som det svarades i Canaans land enl. Skriftens utsago, att
den ena måste begifva sig till sin afvelsgård, den andra till sin
köpenskap, och den tredje bäfver tagit sig hustru o. s. v. Den
riddersman, som icke har hjerta att lemna åsido sitt lands angelägenheter
jemte uprätthållandet af sitt Stånds värdighet och pligter, han
får då, till följd af ett slags moraliskt tvång, afsäga sig begagnandet
af de rättigheter, till sin tids användning, hvilka i detta fall
juridiskt tillhöra honom liksom hans ståndsbröder; han får lemna
sin afvelsgård utan tillsyn, han får öfvergifva sin köpenskap, han
får lemna i hemmet den älskade makan, sorgsen och allena; eller
också måste hau kanske heldre än att vanvårda ett så dyrbart föremål,
finna sig i att aldrig ernå den husliga sällhetens ljufva lycka. Alla
dessa omständigheter torde väl vara ganska ömmande; och jag ser
äfven deruti en mägtig anledning att antaga detta förslag, som med
bibehållande af R. o. Adis grundrättigheter afhjelpa de för det
stora flertalet af n. v. representanter så märkbara olägenheter, jag
ofvan antydt.
Hvad angår underhållskostnaden, har Hr von Hartmansdorff
väl ansett alt det vore angenämare och bättre att, såsom nu skei-,
betala hvar och en sin lefnadskostnad sjelf, än att kontribuera till
andras underhåll. All kontribution har visserligen sina obehag,
men alt kontribuera till deni, som man sjelf har valt, det tycker
jag likväl icke skulle vara så särdeles påkostande. Jag tror väl
icke att det vore bra alt konlribulionssnmman ginge direkt till den
valde, hvilken de väljande i sådant fall möjligen kunde, ehuru
origtigt, vilja betrakta, ej såsom en fullt oberoende representant af
samhällets interessen, utan såsom en, valmännen underordnad, af
i
56
Den 15 febr aari f. m.
dem lönad ombudsman lill besörjande af deras enskilda anspråk.
Men om aflöningen går, såsom nu också är föreslaget, till Riddarh.-  Direkt:n och derifrån till den valde, så afböjes sä vidt ske kan,
allt äfventyr för något otillbörligt subordinationsförhållandes upkommande
emellan väljande och valde.
För min del upmanar jag, af alla nu anförda skäl, R. o. Ad.
på det varmaste att antaga det hvilande förslaget och anser för en
dyrbar pligt att dertill gifva min rätt. Det har visserligen blifvit
omtaladt, alt BondeSt. skulle hafva afslagit detsamma, men mig är
sagdt att ett annat Stånd antagit detsamma. Det skall nu visa sig,
om ett förslag, utgånget ifrån åtskilliga R. o. Ad:s högt värderade
Ledamöter, skulle inom delta Stånd sakna stöd af de sympatier,
genom hvilka del blifvit antaget till hvilande, och skulle af oss
omfattas med mindre välvilja, än som blifvit deråt beskärd af ett
annat Stånd, som likväl från början icke ansett sina egna önskningar
deruti nog afsedda och förverkligade. Det skall visa sig,
om detta förslag skall stranda på de båda ytterligheternas motstånd,
som icke är det minst fruktansvärda för framgången af hvarje, utur
moderata och förmedlande åsigter utgången idée.
Jag bar redan sagt att jag uprigtigt förutsätter, att valen skola
ske med all den insigt och varsamhet, som en så vigtig förrättning
kräfver. Det är under denna förutsättning, grundad på min öfvertygelse
om R. o. Adis varma nit för fäderneslandets välfärd, som
jag, för min del skulle, om förslaget nu antoges eller ock framdeles,
under mera gynnande öfverensstämmelse!’ i tänkesätten genom
samtlige RiksStms medverkan och K. M:s bifall blefve gällande
såsom grundlag, med glädje är beredd att återvända till det
landtliga hem, som jag i en älskad födelsebygd eger, och der jag
med tillfredsställelse skall veta att i en obemärkt ställning sköta
den enskilde mannens pligter. Jag skall då alltid med tacksamhet
minnas de många prof af välvilja och godhet, jag af R. o. Ad.
erfarit, och jag skall med stolthet ihågkomma, att jag tillhör en i
Svenska folket oskiljaktigt integrerande del, som jag hoppas skall,
äfven i en långt aflägsen framtid, bära det icke blott af stora minnen
och vigliga tjenster till fäderneslandets gagn, utan äfven af
fortlefvande ädla tänkesätt, frejdade namnet: Sveriges Rikes Ridderskap
och Adel.
Hr Leijonancker, Fredr. Willi., anförde skriftligen:
Ehuru utan förhoppning alt kunna inverka på afgörandet af
den fråga, R. o. Ad. nu har under behandling, må det dock förlåtas
mig den önskan jag har, att öppet förklara, det jag ej med
min röst bidrager till bifall af ett förslag, som jag anser för mitt
fosterland skadligt. Jag kan derföre vara helt kort vid anförandet
af de skäl hvarpå mitt afslag sig grundar.
Jag ogillar det nu hvilande Representationsförslaget af följande
skäl:
Det uphäfver i verkligheten Standsförfallningen, utan
att i dennas ställe gifva, någon hvarken praktiskt eller theoretiskt
antaglig grundval för en ny representation. Vöre en
Den 15 Februari f. m.
57
Sl.åndsförfattning effectiv genom blotta namnet af Stånd, så hade
det nya Representationsförslaget visserligen rätt att tillegna sig detsamma
visserligen ej nu tillkommande namnet: ”Förändringar
i våra nuvarande grundlagar.'" Efter mitt förmenande är det
dock en lika stor omstörtning af grundvalarne för Sveriges representativa
författning, som något af dem R. o. Ad. förut förkastat.
Ständsförfallningen, sådan den i Sverige utbildat sig, hvilar ej på
några genom våld eller ränkor tillskapade klasskillnader, utan är
en produkt af den naturligaste utveckling af de slöra grundprinciper,
hvarpå en stats lif beror, en utveckling försiggången under
ett sådant lugn, att ingen stat i verlden kan upvisa något motstycke
dertill, hvarföre man ock borde hafva en slags rätt att antaga
den vara det sannaste uttryck af det samhällsskick, hvartill
menniskorna under dess samhälliga fortskridande sträfva. Dessa
grundprinciper eller elementer tror jag i största sammanfattning
vara l:o) Principen af individualitetens eller den rätt förstådda personlighetsprincipens
utbildning på sä sätt, att den under samhällets
framskridande alltid kan ega sin tillbörliga makt inom Staten. 2:o)
Det religiösa elementet, och 3:o) det materiella elementet eller
näringarne. Jag anser dessa 3:ne elementer hafva gifvit upkomst
till och forllefva i vår ständsförfatlning, och att de den förutan ej
kunna, utan någonderas för Staten förderfliga öfvervälde, uppehållas,
och att de måste uppehållas är min fulla öfvertygelse, såvida samhällets
lugna utveckling skall vara möjlig. Jag skall endast helt
kort uppehålla mig vid den första, emedan jag tror att Adeln är
representant af denna princip.
Lika förhatlig, som personlighetsprincipen är, då den upfaltas
såsom våra moderna slatsförbätlrare det göra, lika vigtig är den
då den på rätt väg göres gällande, ej såsom lika rättighet för
hvarje medlem utan undantag till lika makt i samhället, utan såsom
erkännande att individualismen, eller rättast sagdt, menniskan
såsom enhet i det stora hela, äfven är en makt i Staten, och bör
representeras såsom sådan, eller såsom "man för sig” och följaktligen
ej bortblandad genom att vara representant för andra. Det
är den gamla Odalmannaprincipen, den fullständigaste grund för
en representationsform, och som ej får förkastas för det att den ej
kan tillämpas på samma sätt som i samhällenas början. Det är
lili erkännandet af betydelsen af den enskildes kraft, karakter och
sjelfständighet för hela Statens väl, som denna princips stora vigt
ligger. Den har vidare sin kanske högsta vigt uti att vara ett uttryck
af den enskilde mannens ställning och makt inom Statens
vigligaste element, familjen. Månne man skulle vilja göra detta
element kraftlöst i samhället? Det upträder ej under form af någon
korporation eller yrke och kan derföre omöjligen representeras
eller inom Staten i stort framkallas lill verksamhet, på annat
sätt än genom några individers personliga rätt att framträda
såsom dess representanter. Skall elementet familj erkännas såsom
delaktigt i styrandet af samhällets gång, så måste det ock få göra
det under den form, som konstituerar detsamma, och denna form
kan ej vara eller blifva någon annan än den rättighet, som gif
-
58
Den 15 Februari f. m.
ves den enskilde mannen att sjelf upträda. Det är den instinktmässiga
känslan af vådan för samhället att ej vilja erkänna familjeelemenlets
makt och värde, som gifvit upkomst till det rop på
personlighetsprincipens tillämpning, som stört Europa de sednare
årtiondena, och denna, i sin grund rigtiga känsla, har olyckligtvis
råkat att af dåliga folkledare begagnas till samhällenas skada. Detta
element får dock ej undertryckas, blott göras verksamt under sådan
form att det upfyller sin bestämmelse till samhällets gagn,
såvida man ej å ena sidan skall anse Staten såsom en machin,
hvars delar äro de serskildte materiella intressena eller yrkena, eller
å andra sidan såsom en hopföst skock af menniskor der en är
mot alla och alla mot en, såsom följden måste blifva af personlighetsprincipens
upfallning i allmänna valen. Formen växlar,
men fordrar alltid ovägerligen att sjelfskrifven och personlig representationsrätt
skall finnas, emedan det just är denna, som utgör
lifvet i det statselement som skall .representeras. Ursprungligen
hade hvar och en man denna rätt; med samhälleis ulvcckling
eller rätlare inveckling, blir en sådan rätt ej möjlig att bibehålla,
men den grund hvarpå den hvilade, qvarstår lika nödvändig för
samhället och får ej rubbas. Den måsle då öfvertagas af någon
del af Samhället. Häraf upstår för Staten nödvändigheten af att
ega en adel med personlig och ärftlig representationsrätt. Nödvändigheten
af det ärftliga Konungadömet hvilar på samma grund
och att Konungamakten är helig har sin förklaring i alt äfven familjprincipen
är helig.
Jag tror att denna personlighets- och familjprincip är såsom
statsprincip rigtigt och väl upfattad i grunderna för Svenska Adelns
representationsrätt, och att den ej på andra grunder kan blifva
till Statens väl fortlefvande, förrän det utopiska tillståndet inträder
af hvarje individs lika både intellektuella och moraliska bildningsgrad.
Den måste genomgå samhället från roten till toppen, emedan
den är lika nödvändig för alla klasser i samhället. Svenska
Adels-institulionen upfyller detta vilkor, och har derföre aldrig kunnat
blifva en från folket skiljd kast, eller en under någon form
npträdande feodal-adel, och Axel Oxenstjerna, motsättande sig några
enskilda adelsmäns sträfvande efter feodalvälde, och uplyftande
samhällets öfrige klasser i bildning och makt, är en sammanträngd
bild af Svenska Adeln och dess karakter alt alltid känna sig vara
utgången från och vara till för det Svenska folket. Detta för Svenska
Adeln egendomliga förhållande utgör också grunden för min tro
att Sveriges Adel bör och kan blifva beståndande, och att den åtminstone
ej sjelf hör uplösa sig, jag vill nästan säga ej ens har
dertill moralisk rättighet. De pligter, den mot fäderneslandet håralt
upfylla, kunna derefter ej, jag fruktar det., upfyllas. Det arom
dessa pligter och om de med dem karakterslika, som PresleSt.
åligger att upfylla, som Geijer så härligt säger: ”Det gifves Gud
vare lof! pligter, som ej låta betala sig och genom inga penningar
någonsin kunna representeras. Det är dessa pligter, som egentligen
bära upp mcnniskolifvet i alla dess vigt igaste förhållanden.
Men isynnerhet visar sig deras betydelse i sådana pligter, der det
Den 15 februari f. m.
59
galler lif och död. Det är upfyllelsen af sådana pligter, sora af
ålder skapat den sanna krigaren och den sanna preslen. Så skall
ock hädanefter ske.”
Skola dessa häfdaleckuarens ord blifva en sanning tror jag att
Adeln ej bör genom tillintetgörandet af sjelfskrifvenheten tillintetgöra
adelselementet i samhället och kan aldrig med min röst härtill
bidraga; väl medgifvande, alt den kan och bör till formen förbättras
och isynnerhet genom starkare band på upfyllandet af Adelns
mot dess rättigheter svarande skyldigheter, gifvas ett mera gagnande
lif. Att cn Adel utan sjelfskrifvenhet, och med valrätt inom sig
ej är till sin verkan i samhället någon verklig adel, och att historien
ej upvisar möjligheten af dess bibehållande på en sä konstgjord
grund, är för mig klart. Den öfvergår då från en verklig
statsinstitution till hvad den nu åtminstone i Sverige med orätt beskylles
för att vara, nemi. till ett monopolium för personer, ett
förhållande, som är och blir förhatligt. Jag anser den ej nu vara
ett monopol, utan en i staten nödvändig institution, som endast
kan uppehållas genom personliga rättigheter åt en del af Statens
medlemmar, och i ingen mån mot de öfrige orättvisare än arfsrätten
tili egendom. Båda principerna äro för samhället lika nödvändiga,
och anfalles de, så är det ej blott individen, som man i hans ärfda
representationsrätt eller ärfda egendom anfaller, det är Staten man
botar.
Har man kullkastat den förra kan man ej med konseqvens
klandra den som anfaller den sednare.
De öfriga Ståndens representation af de dem tillhörande .Statsintressena,
tyckes vid första påseendet vara bättre bibehållen. Jag
tror det dock vara mera skenbart än verkligt.
PresteSt. blir ej ett rent uttryck af det andliga och religiösa
elementet, sedan derpå blifvit inympade för detsamma i det hela
fremmande elementer. BargareSt. kan svårligen af någon anses representera
handel och näringar, sedan det blifvit till den grad upblandadt
med för detsamma helt och hållet heterogena samhällsklasser,
att det i de flesta af våra släder positivt kan, och troligen kommer,
att undertryckas.
BondeSt. nu utgörande ett rent statselement och hvilket, om
måhända någongång blott såsom en katalytisk kraft, dock alltid
varit kanske det starkaste stödet och rolen för Svenska representationssättet,
kan ej annat än förlora, genom att i sig uptaga den råaste,
sämsta och skadligaste klass i samhället, halfherrarnes. — För
att afhjelpa det fel, alt individer nu finnas utan representationsrätt,
har man upoffral den högre och vigligare fordran af de stora statsintressenas
rigtiga och verksamma representering, genom de mot
dem svarande Stånden.
Man har sökt medla mellan de tvänne oförenliga grundvalarne
för en Stats bestånd, de nemligen att Staten är en ovilkorlig, af
Gnd bestämd nödvändighet, för upfyllandet af vissa stora af honom
endast insedda ändamål, eller ock att den är ett blott bolag mellan
individer. Båda kunna måhända gifva goda resultater, men deras
sammanblandning kan endast medföra en produkt der båda sysle
-
60
Den 15 Febrnari f. m.
rnernas fel qvarstå, men deras förtjenster paralyseras. För mig står
derföre klart att det nya representationsförslaget, långt ifrån alt
medföra de verkningar som afses med en ståndsförfattning, kommer
att lemna i det närmaste samma, om ej sämre, resullaler än allmänna
val, och att representationen enl. detsamma får samma hufvudolägenhet,
som den enl. allmänna valprincipen, att vara fullt beroende
af slumpen och ögonblickets opinionvind. Alt Adelil, som
alltid ansett sig böra vidmakthålla kontinuiteten i samhällsutvecklingen,
eller med ett ord de konservativa grundsatserna, skulle laga
initiativet till fortfarande omstörtningar, anser jag ej vara densammas
häfdvunna anseende värdigt och oförklarligt efter erfarenheten af
verkan af 1789 års Franska Adels handlingssätt.
Jag ogillar förslaget för dess ofullsländighet. Att det,
till följd af de för dess upkomst anförde orsaker, skulle så blifva
var oundvikligt. För att kunna jemka det så mycket möjligt var
efter olika åsigter, fordrades att upoffra, än ett slycke princip, än
ett stycke form, än utelemna sådane delar, som bestämdt uttryckte,
skulle stöta för många eller kanske alla för hufvudet och som derföre
borde öfverlemnas åt hvar och en alt efter fantasi och tro npgöras.
Så t. ex. hela vallagen, som efter det nya förslagét blir af
den aldra hufvudsakligaste vigt, i motsats mot i vår nuvarande representation,
der den är af ganska ringa. Att den nu i våra grundlagar
ej finnes uptagen borde derföre ej fått anses såsom skäl att
ej införa den i de nya grundlagarne. Jag är öfverlygad att förslagets
ofullständighet och öfriga fel blifva på detta rum tillräckligt
ådagalagde för att dervid behöfva uppehålla mig, och anser mig genom
de skäl jag anfört tillräckligt hafva motiverat mitt afslag på
det nya förslaget. Slutligen vill jag uttrycka min farhåga för ett så
genomgripande förlags antagande under närvarande förhållanden.
Vore förslaget gilladt af största delen af de tänkande i, landet, och
ej som nu nästan okändt, vore det ej alt befara att dess antagande
skulle, äfven i bästa fall, under närmaste framtid medföra en mängd
förvecklingar, missnöjen vida större än den nuvarande representationsformen
upväckt, samt oredor innan nationen vant sig vid detsamma,
så kunde farorne af dess antagande vara mindre, nu deremot
tyckes förhållandena förbjuda att genom inre förvecklingar öka
de yttre, som vi möjligen ej kunna undvika.
De flere detaljfört jenster förslaget eger torde ej vara i någon
mån upvägande dess fel och de deraf härflvtande olägenheter. Jag
hoppas derföre att R. o. Ad. mätte afslå detsamma.
Då nu flr Gr. o. Landtm., i anseende till den redan långt
framskridna tiden och med tillkännagifvande, att 28 ledamöter anmält
sig till afgifvande af ytterligare anföranden i detta ämne, hernstälde
all öfver läggningen mätte få upskjntas lill eftermiddagens plenum,
ropades ja och åtskiljdes H. II. o. Ad. kl. \ 4. e. m.
In fidem protocolli,
/libert Munck.
Den 15 Februari c. m.
61
Onsdagen den 15 Februari 1854.
Plenum kl. ^ 6 e. m.
Fortsattes öfverläggningen om del uli Const.Ulsk:s Mern. M 2
till R. Sl:rs afgörande öfverlemnade sedan sista Riksdag hvilande
förslag lill ändringar i Grundlagarne.
Frih. Lagerfelt, Israel Carl Adam: Sedan under discussionen
denna förmiddag redan llere talare i min tanka nöjaktigt och
uplysande redogjort för grunderne hvarpå nu förevar:de förslag hvilar
och de fördelar, som genom detsammas antagande skulle vinnas,
kunde jag numera inskränka mitt yttrande i dessa afseenden, till att
endast instämma uti enahanda åsigter; men då jag, såsom ledamot
i Const:sUtsk. jämväl under sislförflutne Riksdag, har deltagit uti
öfverläggningarne om detta förslag innan detsamma af R. St. antogs
till hvilande, anser jag som en skyldighet att tillkännagifva,
att likasom jag då biföll och gillade de grunder, hvarpå förslaget
hvilar, jag äfven nu kommer alt lemna min röst för detsamma.
Länge och snart sagdt allmänt har man önskat en förbältting
i vår representation, en förenkling af formerna för dess arbetsordning;
men för att ernå delta mål, hade man ansett nödigt alt nedbryta
den gamla grunden, såsom icke öfverensstämmande med nyare tiders
theorier, och alt upföra en ny samhällsbyggnad, mera enlig med
dessa. Så erinra vi oss dessa särskildta representationsförslag, allt
sedan år 1840, väckta och behandlade af Const.Utskott och Ständer
vid en Riksdag — der de förklarats hvilande — till dess de vid
den nästföljande förkastats — dessa förslag ofta nog tillkomna under
påtryckning af yttre omständigheter, dem man bedömde mera
tvingande än de verkligen varit, — och alla mer eller mindre omstörtande
vårt gamla bepröfvade samhällsskick. Vi kunna sannerligen
lyckönska oss, att de i lugn fått falla.
Men derföre att de fallit, borde icke hoppet om en önskad
förbättring öfvergifvas. En sådan trodde sig förra Riksdagens Const.-  Utskott kunna einå genom npgörande af ett förslag, som i representationen
inrymmer hittills derifrån uteslutne och förenklar arbetsordningen,
på samma gång sora det bibehåller den gamla grundvalen
för vårt samhälle. I de förra förslagen afsåg man att uprifva
denna grund — och alt på ny opröfvad grund upföra en ny samhällsbyggnad,
utgången af dessa försök har tillräckligt visat deras
omöjlighet.
Afven detta nu behandlade förslag lärer, redan denna förmiddag,
genom 2:ne Stånds afslag, hafva delat de förra förslagens öde;
men jag anser det likväl icke likgiltigt hvilken utgång frågan i dag
hos Rikets första Stånd skall erhålla. Ett annat RiksSlånd har bifallit
förslaget — och om R. o. Ad. äfven gillar det, hoppas jag
alt den tanken skall fortlefva, och möjligen i en icke aflägsen framtid
göra sig allmänt gällande, att all förändring i vår representation, ■—
för att tillika blifva en förbättring, — måste utgå ifrån och stödja
62
Den 15 Februari e. m.
sig på den gamla fosterländska grundvalen, på dessa institutioner,
som huru klandrade de än varit, likväl ofia. synnerligen i kritiska
tider, visat sig som ett värn för lagbunden frihet, ett värn emot
ögonblickets intryck, och emot förhastade omogna beslut. — Jag röstar
derföre för förslaget.
Hr Prytz, Lars Adolf: Det hvilande Grundlagsförslaget
bar, såsom hvarje menniskoverk, sina fel och brister, men det har
äfven sina förtjenster. Båda delarne hafva under förmiddagens plenum
bilfvit framlagde. Jag anser mig derföre icke böra åter uprepa
hvad sorn redan blifvit sagt, när jag icke tilltror mig alt kunna säga
det bättre. Jag förklarar blott, att jag ansluter mig till dem, hvilka
utvecklat förslagets förtjenster, och deribland närmast lill hvad Frih.
Lagerfelt nyss anfört samt i förmiddagens plenum Hr Nils Tersmeden.
Enl. min fasta öfvertygelse innefattar della förslag ett
framåtskridande på den konstitutionella banan samt ett upfyllande af
den förbindelse, R. o. Ad. vid 1840 års Riksdag sig iklädt. Det
ligger i R. o. Ad:ns sanna intresse att visa, det Ståndet icke motsätter
sig hvarje förslag till representationens ombildning, ty genom
alt alltför envist stå qvar på samma punkt, äfventyrar man att blifva
våldsamt derifrån fördrifven, och genom en revolutionär omstörtning
skulle R. o. Ad. förlora allt, hvarföre man, till förekommande af
en sådan] samhällsolycka, enl. min tanke icke bör tveka att upoffra
något. Den röst, jag vid den stundande voteringen kommer att
nedlägga, bl ifver således bifallande.
*
Hr Estenberg, Carl Christian, anförde skriftligen:
Ett grundlagsförslag är oss förelagdt, hvilket skall afhjelpa stora
brister i vår förhandenvarande representation. En grundval, som
under seklers mogna pröfning blifvit lagd, hvaruppå Svenske män
offrat gärden af bepröfvad Statskonst och förtjenstfull erfarenhet,
vill man nu alt den skall med några penndrag uprifvas, såsom oduglig
förklaras, och omgestaltas efter ideer och principer dem vi hafva
från vårt hittills fasta vårdtorn i vår fredliga Nord sett förstörande
härja det Europeiska statssystemet, och förtära folkens ädlaste samhällsorganer,
hvarest det olyckliga nyhetsbegäret adopterat dessa brandfacklor
i samhällsfamiljernas sköten. I dessa brytningens ögonblick,
då våra hädangångna fäders förtjenstfull andar hvila öfver oss, bjudande
oss med visdom, endrägt, fasthet och mannamod genomgå än
ett prof, inflytelserikt för samtid och efterverld, samlom våra krafter
och an vändom dem så, att icke vår Moder Svea må behöfva blygas
för sina egna söner.
I det oss förelagda nya representationsförslaget har bördsrältens
idé blifvit utträngd af valrättens idé. Nalional-represenlanternes säte
och stämma på Riksmötena, skall endast och allenast genom val bestämmas,
och för R. o. Ad. är t. o. in. deras uvtalda 60-tal belt
och hållet en hemlighet, hur och på hvad vis det tillkomma skall.
Om Riddarh.-Direktm, R. o. Ad. sjelfva, eller kanhända K. M. i
förening med Riddarh -Direktm skola förrätta dessa val, derom lemnäs
vi i fullkomlig ovisshet, ty det heter i förslaget, att valen bland
Den 15 Februari e. ra.
63
R. o. Ad. skola förrättas af dem hvilka dertill berättigade äro,
efter elen Riddarh.-Ordn., som i enlighet med denna förändrade
Grundlag uprättas, och således ännu icke finnes till. Jag måsle öppet
bekänna, alt jag tviflar på, alt den aldra liberalaste af R. o.
Ad. skulle kunna vara sä liberal, att han lemnade med sin röst så
helt och hållet Sveriges R. o. Ad. lill pris åt en så högst obestämd
valförrältande myndighet.
Men det var min afsigt att egenteligen fästa mig vid sjelfva
den idé, som ligger till grund för Grundlagsförslaget, nemi. den
uteslutande valrättens idé, för att bevisa, att den är excentrisk i
sin karakter af att vara uteslutande afsedd vid nalional-representationens
bildande. För att komma till klarhet derom, nödgas jag
försl analytisera de begge ifrågavartde idéer, bördsrällens idce och
valrättens ide. Regge dessa idéer spela en vigtig roll i menniskoslägtets
historia. Då den förra har sin grund i den Gudomliga uppenbarelsens
eviga och oföränderliga löftes-ord, ja i sjelfva sanningens
Herres Ed, så finne vi deremot den sednare nemi. valrättens ide
realisera sig — i mon som mensklighelen utvecklar sig till den
myndighetsålder, hon genom kultur och civilisation upnår. Deducere
vi nu följdriktigt de begrepp, som utur dessa begge idéer utgå, och
gifva vi akt uppå Historiens vittnesbörd, hur dessa begge idéer karakteriserat
samhällsorganismen, så komme vi snart till insigt derom,
att det är dessa begge idéers harmoniska samverkan, hvaraf samhällena
hämtat näring, kraft och välstånd, under det deremot den
enas eller andras uteslutande praedominerande tendens altid stört
den harmoniska utvecklingen i samhälls-organismen, åstadkommit
excentriska förhållanden och skadeliga revolutionära utbrott af den
råa massan i statskroppen, hvilken massa bör bildas och vårdas, men
icke tillfredsställas i sitt råa skick genom sådana medel, hvarigenom
den exploderar och förstör sig sjelf jemte hela statskroppen. Det
är väl ingen i hela detta hus, som förbisett den conservaliva principens
välgörande samverkan med den ombildande principen, äfvensom
den välgörande jemvigten af dessa begge principers inflytelse
uppå vår nuvarande representation, deruti bördsrätt och valrätt i
endrägt och frid uppbjuda hvarandras krafter, liksom kontrollera
hvarandra och fylla hvarandras brister. De stora fördelarna af en
med ärftelig representationsrätt konsoliderad Riksdagsmanna-corps,
uphöjd öfver insinuationens, ränkornas, valintrigernas, behagsjukans
och afundens besmittade atmosfer, öfverväga vida den skada som
inom samma corps upkommer af individer, hvilka icke svara emot
deras genom börden anvisade bestämmelse. Den som födes och upfostras
till ett kall, är ju alltid i tillfälle alt både danas och sjelf
bilda sig för sin bestämmelse vida lugnare och ändamålsenligare än
de kunna sorn i all sin diktan och traktan endast fika efter att blifva
bemärkte, komma på vallistan och oftast ådagalägga endast sådana
förtjenster, som äro mera bländande än verkliga. Den genom bördsrätt
insatte representanten är sådan som Försynen sjelf utvalt och
beredt honom för det dyra ansvarsfulla kall, hvilket han lagligen
inunehar, derföre att samhället på trons grund öfverlemna! äfven åt
Försynen makt att lemna Sin andel åt representationen. Börds
-
64
Den 15 Februari e. m.
rätten är alltså en helig rätt, och vi se alt denna räll, lika gammal
som menniskoslägtet, genom alla tidsåldrar icke kunnat fullt
utplånas, och der den antingen af Konung eller folk blifvit förnärmad
i sina rättmätiga anspråk, har historien visat oss hur Försynen
dock aldrig låtit denna sin egen valrätt af menniskor blifva Honom
fråntagen, utan att på ett eller annat sätt visa, att, om Han än låtit
sig i denna delen besegras, har det icke skett utan de betänkligaste
följder för så väl konungar som folk. Bördsrättens upbäfvande är
uphäfvandet af en helig af Gud grundad rättighet. Uteslutande valrätt
är intet annat än tillspillogifvandet af Gods inflytelse uppå representationen,
för att åt det menskliga godtycket, insinuationen och
intrigerna inrymma ett välde, slående och fallande med dagens politiska
theoder och med de hvarandra ömsevis utträngande partiernas
öfvermakt. — En Riksnämnd (benämningen är mer nationell än
sjelfva väsendet af det sora benämndt är) för alt gifva foslret sitt
rätta namn ville jag heldre säga en Senat af 300 legda representanter
— ty jag förutser att R. o. Ad. skulle snart fä till råga uppå
sina återstående stora privilegier äfven den lön för sitt bifall ät förslaget
och den stora förmän, alt åt sin utvalda personal få sammanskjuta
skäligt arfvode, ty den utvalda Adeln vill väl icke nöja
sig med mindre materiel vinst af sitt Riksdagsmannakall än de andra
deras utvalda stallbröder, nämndemännen i nämndens öfriga
Stånd —- en sådan Riksnämnd, säger jag, skulle utplåna nationalrepresentationens
genuina karakter, och gifva banesåret ål Sveriges
Adel, för att grundlägga ett envälde, hvars tragiska slut står att
läsa på det blad i tideböckerna, der Fransyska Hederslegionens insättande
efterföljes af Fransyska (hronens befläckande af Konung
Lud vig XVhs blod. Man invänder, hvarföre kan icke valrätten äfvensåväl
blifva ett uttryck af Försynens vilja som bördsrätten? Och
en hvar med sansad blick kan ej heller neka, att äfven valrätten
tages i beslag af den Allsmäktiges envåldsarm; men det slår dock
fast såsom gudaberg, att Han, den högt Besutlne vill äfven genom
bördsrätten visa samhällena hvad Han, .menniskohjelp förutan, är
mäktig att gifva dem; derföre slå konungathronerna fredade under
denna bördsrättens heliga inflytelse och del ser i sanning ut som
sjelfva folkens fridsbaner står försäkradt och tryggadt der, hvarest
denna urgamla institution får åtminstone till någon del ingripa
i samhällsförhållandernas bildningsprocess, och icke på en
gång låter bortblåsa sig af de nymodiga filantropiska hvirfvelvindar,
som uprört de flesta Europeiska constitutionella Stater deruplösning
af de aldra heligaste band visat oss, hvartut det bär, när samhällets
grundvalar undergräfvas, och ett folks nationalitet tillspillogifvits för
ideer och theorier de aldra liberalaste och humanaste — på papperet.
Då nationen lösgörer sig från beroendet under Allsmäktig
Guds styrelse, så blir det sedermera det blinda godtyckets öfvermakt,
under hvars ok hon slafviskt böjer sitt hufvud; och Allmakten har
många sätt att hämna sin kränkta ära nppå det folk. som affaller
från det eviga ljusets heliga spira.
I min öfvertygelse är förslaget alltför mycket revolutionärt och
allt
Den 15 Februari e. m.
65
allt för litet nationelt för Svenska folket, hvarför jag, oaktadt ali
den välmening, hvarmed jag vill tro det framkommit nu återigen i
förändrad skepelse inför Svenska folkets ombud, nödgas för min
ringa del vördsammast anhålla om Hr Gr:ns och Landlm:s propos.
på afslag.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: Enär jag under ett föregående
plenum yttrade mig vara för förslaget, anser jag mig nu böra med
några ord angifva skälen för denna min åsigt. '
Dä man, såsom jag, är bosatt på landet och kommer i daglig
beröring med folk af olika samhällsställning, finner man alltför väl,
att den allmänna opionen är, att en reform i vårt fepresentationsskick
mäste ske. Alt denna opinion icke saknar grund, måste äfven
enl. min tanke medgifvas, ty Mine Hrr, om vi granska våra Riksdagais
historia, hvad finna vi egentligen vara dervid uträltadt? Det
hufvudsakligasle består ju deruti, att man beviljar de anslagssummor,
hvilka Statens behof oundgängligen kräfver; allt det öfriga är af
föga betydenhet. Emedlertid fordrar samhället för sin utveckling
ovedersägligen reformer i flera hänseenden. En mängd lagar och
författningar äro föråldrade och behöfva förbättras; vårt kreditväsende
tarfvar en total förändring, mycket annat ali förliga. Allt detta
har visat sig vara nästan overkställbar! under vårt nuvarande representationsskick.
Lika med mången annan önskar jag således en reform
deri. Vi hafva nu ett förslag lill ändringar i vår konstitution,
hvilket visserligen icke upfyller allt hvad jag i sådant hänseende önskat
och som vidlådes af flere brister, men del är likväl en öfvergång
frän ett dåligt till ett bättre representationssätt. Det afhjelper
de mest öfverklagade olägenheterna af det nuvarande systemet, i det
alt åtskilliga orepresenterade samhällsklasser vinna inträde i representationen
och dess arbetsordning förenklas, hvarigenom ärendenas
gång påskyndas till stor vinst så väl för det allmännna som eoskildta.
En annan stor fördel vinnes äfven derigenom alt hela Riksförsamlingens
ledamöter sammanträda till gemensam öfverläggning
på ett rum, i st. f. alt, såsom nu är fallet, vara fördelade pä 4,
och således urslåndsatte att utbyta sina tankar, hvarföre de äfven
oftare än eljest torde blifva händelsen stanna i stridiga beslut. Ständerna
i deras nuvarande ställning likna 4 individer, hvilka skola
fatta beslut i någon sak och göra det hvar och en under tystnad
för sig sjelf utan att med de andra samtala. Man har visserligen
såsom en väsendtlig anmärkn. emot förslaget anfört, alt icke alla
nu orepresenterade samhällsklasser erhålla säte och stämma vid nationens
rådslag, men jag skulle tro, att det är bättre om några
af de nu utestängda klasserne erhölle en sådan rättighet, än om ingen
finge den. Man har mycket beklagat, att Adelns sjelfskrifvenhet
skulle genom förslagets antagande uphöra. Del är väl sant, att
den indivuella sjelfskrifvenheten skulle gå förlorad, men Adeln i sin
helhet bibehölle likväl sin bördsrätt till represenlanlkallet och detta
är väl hufvudsaken. Hvarje Svensk adelsman, hvilken för öfrigt
äger de qvalifikationer, som äro för riksdagsmannakallets utöfvande
4 H. 5
06
Den 15 Februari e. m.
erforderlige, har ju, i och för sin adliga börd, rättighet att välja
och väljas. Alla de adelsmän, hvilka äro boende i landsorten och icke
hafva råd eller lägenhet att sjelfva infinna sig vid Riksdagarne, utöfva
ju f. n. en slags valrätt, då de utfärda fullmakt åt dem, som äga
deras förtroende. Skillnaden i detta fall emellan det nuvarande
och det föreslagna ligger således deruti, att denna valrätt hädanefter
icke skulle komma att utöfvas af hvar och en adelsman för sig, ulan
gemensamt med hans ståndsbröder inom ett visst distrikt. Man har
sagt, att genom stadgandet att valen skola ske distriktvis, tillfälle
beredes K M:s Befh:de alt obehörigen derå inverka. Denna farhåga
tror jag vara temligen ogrundad och innebär en förnärmelse
emot desse embetsman. Hr von Hartmansdorff bar sökt afskräcka
oss fran förslagets antagande, derigenom alt lian sagt, att, ehuru
förslaget redan förfallit genom den utgång saken lins de andra Stånden
erhållit, borde likväl R. o. Ad. undvika, att genom ett bifall
till förslaget binda händerna på sig för framtiden. Delta är likväl
eli falskt raisonement, ty hvart förslag måste betraktas med afseende
å den tid, då det afgifvits, och de förhållanden hvilka då ägde rum,
och om raan ansett något vara nyttigt tinder en viss tidpunkt, är
man ingalunda förbunden att i-en framtid, då förändrade förhållanden
möjligen inträdt, vidblifva den förut bysta åsigten. Under
den tid, då revolutionsyran herrskade i Europa, stod Svenska Riddarhuset
fast emot påtryckningen af de grundsatser, hvilkas antagande
troligen skulle hafva medfört ganska vådliga följder för fäderneslandet.
En annan tid har nu inträdt. En reaktionär anda genomgår
den, och regeringarne hafva till större delen återtagit de koncessioner,
som förut blifvit folken beviljade. Nu är således tiden
inne för R. o. Ad:n att ådagalägga att Ståndet alfvarligen önskar
samhällets utveckling och framåtskridande, dä det kan ske utan omstörtning
och under iakttagande af lagliga former, och på detta fält
anser jag R. o. Ad. kunna skörda lika sköna lagrar, som de, hvilka
förut på ärans bana blifvit förvärfvade.
Hr von Hartmansdorff har sagt, att lian önskade, det förslaget
måtte blifva med stor pluralitet afslagel. Jag deremot önskar, att
det blefve antaget med så stor röst-öfvervigt som möjligt. Vi veta,
att saken inskränker sig till en opinionsyttring, men jag anser det
vara af högsta vigt, att R. o. Ad. genom sitt beslut i frågan gör
ett val emellan de båda banor, som ligga framför oss. De, som
rösta för förslaget, anser jag vara verkliga aristokrater, hvilka icke
sky någon personlig upoffring, då fäderneslandets väl sådant fordrar.
De åter, hvilka följa Hr von Hartmansdorff, hafva beträdt en bana,
hvilken, såsom en hvar torde känna, leder till utrotande af R. o.
Ad. såsom en politisk korporation inom fäderneslandet. Jag tvekar
icke att följa den först antydda banan och röstar således för förslaget.
Hr Brakel, Manritz Gustaf: Då detta förslag vid sistförflutne
riksmöte var föremål för R. o. Ad:ns öfverläggning, blef detsamma
till vissa delar af många bland Ståndets ledamöter bestridt.
En af dem var äfven jag. Hufvudskälet för mitt motstånd, var att
R. o. Ad:ns personliga sjelfskrifvenhet till riksdagsmannakallet deri
-
Den 15 Februari e. m.
67
S^nom skulle försvinna. Amendementer lill förslaget framställdes,
hvilka åsyftade att med bibehållande af förslasets hufvudgrunder
jemväl bibehålla sjelfskrifvenhet, men dessa amendementer blefvo
af R. o. Ad. förkastade, och förslaget, sådant det nu befinnes, blef
antaget såsom hvilande till grundlagsenlig behandling vid denna
Riksdag. R. o. Ad. gaf då, för alt så säga, pä hand, att Ståndet
nu skulle antaga förslaget. Ehuru det icke är sådant, som jag önskat,
kan jag likväl icke förneka, alt det äger flera fördelar framför
det nuvarande representationssättet. Dessa fördelar, om man förbigår
den visserligen icke obetydliga vinsten af en förenklad arbetsordning,
äro hufvudsakligen följande, hvilka jag utbeder mig att få
i korthet framhålla.
Hvar och en torde känna, att Sveriges första, ursprungliga
Stånd var BondeSt. Ur BondeSt. upväxte R. o. Ad. Den var,
om uttrycket tillåtes mig, trädets krona. Når Ciliistendomen infördes
i landet, framstod PresteSt. och erhöll röst vid afgörande! af
fäderneslandets angelägenheter. Då näringarne började upblomslra
samt handeln och industrien utvecklade sig, blefvo Städernas borgerskap
en samhällsviglig korporation och fick äfven inträde i representationen.
Ifrån den tid, då BorgareSt. intog säte och stämma vid
Riksdagarne, hafva omkring 400 är förflutit. Under denna tidrymd
hafva många nya samhällselemenler utbildat sig bredvid de 4 RiksSt:n.
De nya medborgare, om roan så får benämna dem, hvilka
utgjorde dessa elementer, hafva genom deras arbete bidragit till fäderneslandets
förkofran, med deras blod bidragit till fäderneslandets
försvar, men de erhöllo icke och sakna ännu i våra dagar röst i
nationens församling. Mine Hrr är sådant rättvist? Ar sådant klokt?
De hafva länge klappat på den dörr, som leder in till vår församling,
men vi hafva ej velat öppna denna dörr. Det kan stunda en
tid, då bullandet blifver så starkt, att porten spränges. Vi böra
icke längre hålla den tillsluten utan öppna den och emottaga nykomlingarne
såsom bröder, såsom söner till samma fosterland. Det
ifrågavartde förslaget gifver representationsrätt åt flere nu orepresenterade
samhällsklasser och detta är det första skälet, hvarföre jag
röstar bifall lill förslaget.
Vår representation består f. n., såsom hvar man vet, af 4 Riksstånd.
BondeSt. utgöres af ärlige, redlige^danemän, men de tagas
från yxan, plogen och spaden samt kunna således icke äga de kunskaper,
hvilka erfordras för alt rätt upfylla det vigtigaste af alla förtroenden,
att vara ombud för eli helt folk. Icke äga de sådana
insigter, att de kunna bedöma samhällsfrågor af mångfaldig ari och
högsta betydenhet såsom rörande Rikets försvar till lands och sjöss,
samt understundom af ganska invecklad natur, såsom finans- och
bank-väsendet m. m. Ungefär samma förhållande eger rum med
BorgareSt. Dess ledamöter äro ganska aktningsvärda personer, men
flertalet af dem lemnar boden eller handelskol)!, för all inträda i
national-församlingen och man kan ej med fog begära, att de skola
besitta de egenskaper och insigter, som der företrädesvis böra finnas.
PresteSt. besitter visserligen en hög grad af bildning, men den är
5’
68
Den 15 Februari e. m.
hufvudsakligen religiös och filosofisk, samt icke egentligen politisk.
Slutligen framstår R. o. Ad. såsom ett Stånd, hvilket inom sig hyser
alla de elementer, som böra finnas i en nalional-församling.
Detta Stånd har alltid slått i spetsen för våra angelägenheter och
innehafver ännu samma hedrande plats. Nu finna vi, Mine Hrr,
dessa 4 Stånd, så skiljde från hvarandra i samhällsställning, åsigter
och bildning, rådslående och beslutande på skiljda rum. De talanger,
de kunskaper och den erfarenhet, som kunna finnas inom
ett Stånd, sakna all utväg alt göra sig gällande inom de andra.
Besluten blifva ofta fattade utan en föregående mångsidig och sakkunnig
behandling af frågorna, bära derföre ofta spår af ensidighet
eller ytlighet och äro understundom ytterst svåra alt till ett helt sammanjeoika.
Det hvilande förslaget sammanförer representationens nu
söndrade beståndsdelar till gemensamma rådplägningar på eli rum,
der de olika meningsfraktionerna hafva tillfälle att utbyta deras tankar,
alt gifva och taga skäl; och som jag är öfverlygad derom, att
hvarje Svensk man, som vill sitt fäderneslands väl, icke skall tveka
alt sluta sig till den sida, hvarifrån de, enl. hans upfalining, bästa
skälen i hvarje sak utgå, anser jag nalional-representationens föreslagna
sammanträdande på ett rum vara en högst väsendtlig förbättring
i vårt nuvarande representationssätt samt således utgöra det andra
hufvndskälet för förslagets antagande.
I alla konstitutionella samhällen hafva Konungens ministrar
tillträde till nationalförsamlingens förhandlingar och kunna således
vid förefallande behof förklara Regeringens beslut och försvara dess
åtgärder. Derigenom är det äfven tillfälle för representanterne att
framställa förfrågningar till minislrarne och denna vexelverkan emellan
Regeringen och Folkombuden utöfvar en välgörande inflytelse
på ärendenas gång samt framkallar eller borde åtminstone framkalla
ett öppet och förtroendefullt förhållande emellan de båda Statsmaklerne.
Här i Sverige äga endast de af Konungens rådgifvare,
som äro af adlig börd, tillträde till förhandlingarne inora ett Stånd,
eller R. o. Ad:n, och alhjelpandet af denna bristfällighet genom
förslagets antagande utgör tredje skälet för mitt bifall till detsamma.
Under förmiddagens plenum hafva flere talare upträdt emot förslaget
och bland dem en ledamot, som har sin plats å första Grefvebänken.
Det torde tillåtas mig att till vederläggning uptaga några
af de inkast, som af denne ledamot blifvit emot förslaget gjorda.
Han har framställt möjligheten deraf,-att en rik possessionat af adlig
börd, ehuru denne ägde stor inflytelse inom sin ort, likväl icke
skulle komma att väljas till representant, emedan valen troligtvis
komme att ske enl. på förhand upgjorde vallistor. Jag tackar den
värde ledamoten för delta skäl, hvilket talar snarare för än emot
förslaget. Rikedomen har i allmänhet allt för stort inflytande i
samhället. Att rikedomens tillfällighet ej i och för sig sjelf gåfve
företräde vid valen skulle bevisa, att R. o. Ad:s val vore sjelfsländiga.
Att åter de förmögnare medlemmarne af denna sam
hällsklass
skulle helt och hållet uteslutas vid valen, tror jag icke
blifva förhållandet. För att derom öfvertyga sig behöfver man blott
Den 15 Februari e. ni.
69
kasta en blick på våra Utsk:s-val vid innevande Riksdag. Min mening
är visst icke alt klandra dessa val, men hvad jag tror mig
med säkerhet kunna påstå är att R. o. Ad. dervid ingalunda fästat
för litet afseende å rikedomen.
Samme talare har såsom skäl för att afstyrka förslagets antagande
vidare anmärkt, att R. o. Ad. eljest skulle upträda vid Riksdagarne
representeradt på samma sätt som PresteSt. är, och han
har frågat ledamöterne i detta hus, om de skulle vara nöjda med
alt blifva representerade såsom PresteSt. f. n. är. Men den värde
talaren tyckes härvid hafva förbisett, att R. o. Ad. icke, såsom
PresteSt., består af Pastors-Adjunkter, Komministrar, Kyrkoherdar
och Riskopar, hvilka hufvudsakligast äro sysselsatte med andliga
ting jemte åtskilliga kommunala bestyr. Han har glömt, att R. o.
Ad. består af jordbrukare, krigare, sjömän, finaucierer m. m. samt
att en stor del af dem skulle fullkomligt upfylla nationens fordringar
på en representant.
Samme värde ledamot har vidare sagt, att han gerna skulle
upoffra sin sjelfskrifvenhet för ett stort förslag, men icke för ett
sådant, som det nu under öfverläggning varande, han har tillika
yttrat, att det ifrågavar:de förslaget icke innebär någon upoffring af
sjelfskrifvenhet^!. Jag skulle tro, att den, som icke vill för sin
familj upoffra sitt eget obetydliga jag, icke heller upoffrsr det för
de manga familjer, hvaraf Staten består.
Talaren har jemväl med ifver ordat om den verksamhet, hvarmed
R. o. Ad. ingripit i fäderneslandets öden. Jag känner, lika
väl som han, de lysande bragder Svenska Adeln utfört, isynnerhet
under det ärorika tidehvarf, dä en Svensk Adelsman stod i spetsen
för Sveriges, samt i och med detsamma, snart sagdt, för Europas
angelägenheter, jag vet, Mine Hrr, att många af edra förfäders ben
blifvit kringkastade på Europas slagfält, sedan de skrifvit sina namn
så väl i fäderneslandets sorn. Europas häfder; men jag känner äf*
ven att dessa namn skrefvos icke med deras blod ensamt, utan att
dermed var blandadl deu öfriga nationens, den Svenske bondens,
den Svenske soldatens varma hjerteblod, ehuru det var Adeln,
som då ledde våra härar och genom sin öfvervägande krigareskicklighet,
oförfärade mod samt allt upoffrande fosterlandskärlek
ledde dem till seger och ära. Men, Mine Hrr deri rol, som Svenska
Adeln då spelade, är slut. I hvarje samhälle, hvars utveckling
fortgår, sprider sig uplysningen från de högre klasserne ned
till de lägre och månget genom så väl krigiska bragder sorn fredens
idrotter frejdadt namn lyser emot oss från andra medborgareklasser
än Adeln. Det är numera icke Adeln allena, som fyller platserna
vid Konungens rådsbord, och bekläder Statens vigt igaste embeten.
Från alla Stånd bryta sig de öfverlägsna förmågorna fram och intaga
de platser, hvarifrån de genom bördens tillfällighet förut
varit afstängda. En sak återstår dock af Svenska Adelns fordna
företrädesrättigheter och det är, att den Svenske Adelsmannen är
genom födseln berättigad till en röst vid afgörande! af fäderneslandets
angelägenheter. Denna röst är nationen skyldig sin Adel.
såsom man är skyldig sina minnen, och rättigheten dertill äger äf
-
70
Den 15 Februari e. ni.
ven en djup grund i samhällets teori. Här är icke lämpligt att
närmare ingå i delta ämne, men min åsigt är, att denna rättighet
är väl grundad och jag vill derföre, att Adeln fortfarande skall bibehålla
den. Skall nu K. o. Ad:s röst i nationens rådkammare vinna
gehör, måste den vara kraftfull samt vara eit uttryck af djupa insigter
och sann fosterlandskärlek. Härtill anser jag det erfordras,
att R. o. Ad. bland sina ledamöter utväljer de värdigaste för alt
vid Riksmötena föra fosterlandets och Ståndets talan. Hvad jag nu
sagt afser_ ingalunda att underkänna R. o. Ad:s förmåga alt häfda
sin plats såsom RikSlånd, äfven med dess nuvar:de organisation.
R. o. Ad:s beslut vittna merändels, jag kan nästan säga alltid, om
både insigt och fosterlandskärlek; men Mine Hrr, icke kan enhvar
af Eder med full öfvertygelse lägga handen på hjertat och säga:
”Jag är värdig att vara Svenska folkets representant.” Det nu förevar:de
förslaget bibehåller Adelns sjelfskrifvenhet såsom Stånd;
det uphäfver endast den individuella sjelfbeskrifvenheten, fm- att
låta Adelil representeras genom ett urval af dess redbaraste, talangfullaste
och erfarnaste ledamöter och härigenom skulle Ståndet, i
min lanke, vinna vida mera anseende och inflytande, än genom
att envist fasthålla vid en personlig rättighet, alldeles oförenlig med
hvarje förslag till förbättring i vårt represenlationsskick.
Hvad som nu yttras om detta förslag är visserligen fruktlöst.
BondeSt. har redan skyndsamligen tagit det afdaga och de andliga
fäderne hafva ombesörjt dess kristliga begrafning. Men här torde
det gå, såsom ofta är fallet,, då någon kär person-plötsligt bortgår
ur lifvet. Klarare framstår för de efterlefvandes minne den hädangängnes
älskliga bild och i renare dager stråla hans dygder och
förtjenster. Och, Mine Hrr, om detta förslag hade tunga att tala,
skulle det med skäl kunna tillropa oss med Konung Gustaf I.-s bekanta
ord: ”det skall komma en tid, då man skulle vilja rifva upp
mig ur jorden.”
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr.: Det är visserligen en
vigtig stund för hvarje Ledamot af detta Stånd, då fråga på fullt
allvar förekommer att afstå från sekelsgamla, ofta på ett ärofullt
sätt häfdade rättigheter; men det mäste äfven medgifvas, ali det är
ännu vigtigare att pä ett välbetänkt sätt, efter mogen pröfning och
i rätt lid göra en upoffring, hvilken kan för framtiden afvärja
stora faror för fäderneslandet samt ät detta Stånd bibehålla en fortfarande
politisk tillvaro. Man har bittert klandrat förslaget och
anfallit del, icke, såsom mig synes, med några särdeles bevisande
skäl, utan med en på förhand fattad opinions bela hätskhet, och
just delta förhållande gifver mig ökad anledn. att anse detta förslag
verkligen i sig innefatta något godt och förtjenstfull!, ty vanligtvis
angriper man icke med bitterhet en svag och föraktad fiende,
men anses fienden deremot äga en stor försvarskraft hos sig
inneboende, upbjuder man all sin förmåga för att besegra honom.
När man således icke mäktat att med förnuftsskäl bevisa förslagets
oantaglighet, har man tagit sin tillflykt till, om jag så får säga,
sofismer och en talare har, såsom en gammal och erfaren taktikns,
Den 15 Februari e. ni.
71
i sitt yttrande emot förslaget inblandat en hel mängd till saken ej
hörande ämnen, för att sålunda afleda upmärksamheten från sjelfva
hufvudfrågan. Andra talare åter hafva med klingande ord och blomsterhöljda
fraser vädjat mera lill känslan än till det sunda förståndet.
Jag för min del kan icke gilla ett dylikt stridssätt, aldraminsl
i en fråga af sådan beskaffenhet, som den, hvilken nu utgör föremål
för K. o. Ad:s pröfning. Jag anser att man hordt gå rätt på
saken, utpeka förslagets brister, der sådana finnas, men äfven opartiskt
framhålla förtjeusterna, samt derefter samvelsgrannt uttala sitt
omdöme, huruvida de förra eller de sednare äro öfvervägande, —
samt huruvida samhällets bästa skulle genom förslagets antagande
befrämjas eller icke. Nu deremot tyckes förslagets motståndare,
hufvudsakligen afsetl att i främsta rummet och på ett kanhända
mindre tillfredsställande sätt framhålla det kära jaget, hvilket förhållande
under förmiddagens plenum gäll ända derhän, att en talare
— så vidt jag rätt upfattat hans mening — förklarade sig
vara afvogt sinnad emot förslaget, derföre alt den storhet, till hvilken
lian inom sin hemort ämnade höja sig, möjligen icke skulle
få tillfälle att i all sin glans utveckla sig inom den blifvande Riksförsamlingen.
Men ett sådant skäl kan, lika litet som andra af
mer eller mindre underhaltig beskaffenhet, förmå mig att vika från
min redan uttalade, åsigt, att i detta förslag tinnes mycket godt
samt alt det skulle införa ett vida bättre representationssätt än det
närvarande.
Genom förslagets antagande skulle den fördelen vinnas, all
den splittring och ovilja, som nu herrskar mellan de särskildta
Stånden till större delen blefve undanröjd. Alfvarliga åsigter och
en innerlig kärlek till fäderneslandet skulle emellan lika tänkande
bilda ett varaktigt föreningsband. Sådana varmt och alfvarligt fosterländska
hjertan finnas visserligen inom de nuvarande Stånden,
men de äro spridda och kunna icke gemensamt samverka, hvilket
sednare deremot blifver fallet, om förslaget anloges, och då kunde
man hoppas, att de ädlare, mera uphöjda tänkesätten skulle erhålla
ett öfvervägande inflytande samt småsinnet och partisinnet
trängas tillbaka. Jag föreställer mig att den skråmessighet, som ännu
icke så sällan uppenbarar sig, skulle försvinna samt att äfven
opinions-lyranniet, hvilket inom våra nuvarande Stånd ganska ofta
dikterat besluten, skulle uphöra. Jag föreställer mig derjemte, att
behofvet för många af landets representanter att utom Stånden söka
stöd för deras mening och ledning för deras omdöme ej mera skulle
göra sig gällande, då tillfälle gafs att inom Representantförsamlingens
eget sköte erhålla alla de råd och de uplysningar, som för
bedömande och afgörande af nationens angelägenheter vore erforderliga.
Jag föreställer mig, att samhället genom förslagets antagande
skulle vinna en stor och omätlig fördel och derföre gifver
jag min röst åt detsamma.
Efter de stora politiska hvälfningar och de enskildta lidanden,
hvilka öfvergingo vår verldsdel vid slutet af förra och under
början af innevartde århundrade, har inträdt en fredens tid af nära
40 år. Det torde vara skäl för hvarje folk att till sig sjelf fram
-
72
Den 15 Februari e. m.
ställa den frågan, på hvad sätt det begagnat sig af denna den Allsmäktiges
välgerning. Alt liden ej blifvit rätt begagnad, derom
vittnar det omätliga njutningsbegär, som derunder utvecklat sig, tle
onphörligen växande brotten och de massor af trasiga proletärer,
all samhällsordnings afsvurna fiender, hvilka inom hvarje land röra
sig och hota alt en dag sönderslita samhällsbanden. En annan erinran
alt i tid beställa om vårt hus lemnar oss 1848 års politiska
omhvälfningar. Detta är således en ytterligare väckelse för oss ali
eftersinna huru vi användt de år, som efter sistnämnde tid förflutit.
Den mellanliggande tiden har varit mer än tillräcklig för en välvillig
lagstiftning att vidtaga sådana åtgärder, som undanröjde de värsta
för handen varande missförhållanderna. Men det förefaller verkligen
sannolikt, att man icke haft fullt alfvar vid utlofvandet af
nödiga förbättringar i vårt samhällsskick, hvarmed dock, enl. min
tanka, intet upskof horde äga rum. Det är under nuvarande förhållanden
desto större skäl för oss att vidtaga denna reform, som
ett vidt utseende krig sannolikt, står för dörren, ett krig, hvars utgång
ingen af oss torde kunna förutse. Den tid af lugn, som ännu
återstår, bör derföre icke lemnäs obegagnad utan användas lill ordnande
af sådana vigtiga samhällsangelägenheter, som den nu lörevar:de
frågan. Den nästkommande tiden kan äfven för oss bära
härda pröfningar i sitt sköte oell erfarenheten har lärt oss, att
när stora olyckor öfvergått ett folk, så upstår ofta ett begär att
förändra samhällets institutioner, hvilkas beskaffenhet får upbära
skulden för missödena, och de förändringar, som under sådana omständigheter
vidtagas, bära merändels spår af den uprörda och våldsamma
tid, hvarunder de blifvit gjorda. Det vore således en god
sak att hafva sådana missförhållanden, hvaruppå upmärksaraheten
företrädesvis fäster sig, på förhand afhjelpte, och detta är för mig
ett ytterligare skäl att förorda antagandet af förevaride förslag, åt
hvilket jag derföre af bästa hjerta lemnar min röst.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag beklagar att jag icke
kan instämma i de vackra personalier som Hr Brakel hållit öfver
det af andra Stånd redan förkastade representationsförslaget, utan
måste fortsätta i samma syftning som jag på förmiddagen begynt.
Jag ogillar förslaget 5:o för PresleSl:s felaktiga sammansättning.
För närvarande äro, såsom R. o. Ad. känner, Biskoparna
dess sjelfskrifna ledamöter. Enl. förslaget skulle de mista
denna företrädesrätt. Men vid hans afskaffande borde det väl hafva
tillgått på samma sätt, som med R. o. Adis sjelfskrifvenhet eller
att denna klass af prester sedermera åtminstone fått inom sig utse
valda ombud. Nu deremot skulle det kunna hända, alt vi finge se
ett PresteSt., hvilket icke innefattade någon enda af stiftens styresmän.
Kan sådant vara gagneligt? PresteSt. är f. n. sammansatt
icke blott af Biskopar och Kyrkoherdar, utan äfven af Komministrar,
alla efter ett visst inbördes förhållande. Enl. förslaget göres deremot
ingen skillnad mellan dessa olika klasser af prestman. Det
skulle således kunna inträffa, att den ena klassen blefve för mycket
och den andra för litet eller t. o. m. alldeles intet representerad.
Den 15 Februari, e. m.
73
Nu åro Komministrarne, i auseende lili deras ringa aflöning befriade
från kostnaderna för Riksdagsmäns väljande, om de ej vilja nise
några sådana. Kul. förslagets 13 och 17 §§ måste de deremot,
antingen de hafva råd dertill eller icke deltaga i underhållskostnaden
för presterskapets ombud.
Jag liar förut fästat Ståndets uprnärksamhet derpå, att endast
sådane verldsliga ofrälse embetsman, hvilka äro jordegare och tillika
på grund af Kongl, fullmakt innehafva eller förut innehaft tjenst
ä Rikets Stat, ansetts värdiga att genom ombud inträda på detta
rum Hvarföre skola då skole-lärare, framför alla andra verldsliga
tjenstemän få utan jord eller Kongl, fullmakt åtnjuta representationsrätt?
Jag kan icke finna något annat skäl dertill, än det, sorn
förslaget på sitt sätt antyder, nemi att skole-läraren med tiden kan
blifva prest. Men holken kan icke det, så framt han är i stånd
all aflägga prestexamen? Vi hafva sett åtminstone en om ej 2 Biskopar
som till en början varit officerare. Om jag ej misstager
mig, var förhållandet enahanda med Prosten, Gr. Schwerin. När
man således kan blifva prest, ehuru man varit officer, hvarföre
skall icke en officer fä representationsrätt för hvad han kan blifva,
lika sä väl som en skolelärare? Utsk. har i 13 § föreslagit, att de
vid offentliga läroverken anställda ordinarie lärare och Akademiska
tjenstemän, som i och för sina befattningar äga presterlig befordringsrätt^
skulle fä i representationen deltaga. Presterlig befordringsrätt
äger ingen annan än den, som är prest, hvadan jag föreställer
mig, alt Utsk. menat presterlig tjensleårs-beräkning,
hvilken verldsliga lärare få tillgodonjuta. Men detta är en rättighet,
som beror på Konungens godtfinnande. Han har redan indragit deri
s. k. dubbla tjensteårs-beräkningen af det goda skäl, att verldsliga
lärares tjenstgöring bör betalas icke af kyrkan, ulan af Staten, som
begagnar dem. Om nu Konungen skulle såsom det är Hans rättighet
och efter min tanka jemväl Hans pligt, besluta ali presterlig
tjensteårs-beräkuings afskaffande för verldsliga lärare, hvad blefve
väl följden? Jo, att alla 15 eller om Akademierna finge 4 representanter
åtminstone 11 af de nya förslaget velat åt PresteSt. tillerkänna,
komme att försvinna. Då blefve det ofullständigt och till
följe deraf Riksnämnden, likaså. Det ginge då med representationen
pä samma sätt, som man, vid 1S40 års Riksdag sades i StatsUtsk.
vilja, att det skulle gå med Regeringen, eller att hon blefve omöjlig.
Om de verldsliga embetsmännen hafva fått allt för få rure i
representationen så skulle deremot de andliga få alltför många. Antalet
af PresteSlis ledamöter vid innevarande Riksdag upgår väl till
54, men det plägar vanligtvis ej öfverstiga 50. Enl. förslaget skulle
delta antal ökas med 10, för att blifva lika med R. o. Adis. Denna
tillökning synes mig icke hafva skäl för sig. Likaså tyckte åtskilliga
ledamöter af sjelfva PresteSt., enär de, vid sisth Riksdag, förklarade
sig finna sill Stånd sålunda komma att erhålla en alltför
stor andel i representationen. Men det skulle naturligtvis så gä,
när man icke ville medgifva tillvaron af flere än 4 Stånd, men
föresatt sig att på dem inympa nykomlingarne, antingen det passade
sig eller icke.
74
Den 15 Februari e. ni.
Enl. hvad ander öfverläggningen ang:de della förslag den 27 Maj
1851 i PresteSl. förklarades, skalle en prest af adlig börd kunna der
väljas lill ledamot, så vida han icke förut vore invald på Riddarhuset,
hvad blefve följden af en sådan ordning? Naturligtvis den,
att PresteSl. icke kunde företaga sina val förr, än R. o. Ad. fulländat
sina. Huru länge kunde det dröja? Borde val någonsin del
ena Slåndels val göras beroende af det andras godtfinnande.
Jag ogillar 6:o förslaget i anseende lill BorgareSl:s felaktiga
sammansättning. Förut bar jag nämnt, att man för representationsrättens
utöfvande icke fordrar detsamma af Borgmästare och
Rådmän som af öfrige tjenstemän. De förstnämnde behöfva icke
vara fastighetsegare och Rådmännen utom Stockholm icke ens hafva
Kongl, fullmakt å tjenst pä Rikets Stat, såsom det i förslaget
heter om Riddarhusets ofrälse ledamöter. Dermed måtte dock menas
lön på Rikets Stal, ty tjenst derå har äfven en lönlös officer
emedan hans beställning, äfven en Under-Löjtnants, kan sägas vara
tjenst på Stat, alldenstund sådan syssla tinnes derå uptagen och icke
är, såsom ett Canzli-Råds värdighet, blot t titulär.
Enl. förslaget skulle representationsrätt i BorgareSt. tillkomma
egare och tideikommiss-innehafvare af hus eller tomt i stad eller
köping, utan inskränkning genom andra egenskaper. Följaktligen
skulle ej mindre militära ån civila tjenstemän af alla glader och
värdigheter, både med och utan Kongl, fullmakt, hvilka egde faslighet
i stad, kunna blifva ledamöter af borgareSt., endast de aktade
sig för att äga i mantal satt jord å landet. Nu äro i släderne,
såsom jag på förmiddagen nämnde, bosatte icke allenast Presidenter,
Amiraler och Landshöfdingar — (om de sistnämndas målsman, Hr
Tornerhjelm, tillåter att jag omförmäler dem —) utan äfven Landssekreterare,
Lands-Kamererare, Collegii-Råd, Hofrätts-Råd Officerare
m. fl. De hafva der ofta fastighet, hvadan det skulle kunna hända,
att vi framdeles finge se eli BorgareStånd, bestående af bara embetsocb
tjenstemän, i st. f. borgare, enär ingen proportion finnes utsatt
emellan dem, som idka borgergerligt yrke, och dem, som endast
äga stadsfastighet. Vi kunde således i det s. k. Borgare-St. få ett
alldeles nytt embetsmanna-Ständ. Sådant måtte väl vara stridande
mot grunden för statsmannanäringarnas representation, hvilken är
det borgerliga yrket, men alldeles icke fastighetsbesittning.
Jag ogillar 7:o förslaget för BondeSt.-s felaktiga sammansättning.
Man liar från förslaget uteslutit det nu gällande grundlags-stadgandet,
att den som tillförene hört till annat RiksStånd,
eller innehaft någon ordinarie beställning i Rikets tjenst eller fullmakt
derå, må i BondeSt. inväljas. Likväl har man bibehållit benämningen
allmoge. Under öfverläggningen om detta förslag på
Riddarhuset den 27 Maj 1851 förklarade Const.Utsk:s ordf. Hr Gr.
Lagerbjelke, att det folie af sig sjelft, ”att sådana jordegare, hvilka
icke innehade eller innehaft Kongl, fullmakt, skulle ingå i BondeSt.
” Sedan man sålunda börjat tveka om hvad med ordet allmoge
rätteligen borde förslås, begärde Hr Carlheim Gyllensköld, den 31
i nämnde månad och år, alt det vilseledande ordet måtte, enär det
kunde inbegripa ståndspersoner frän förslaget utgå; men detta be
-
Den 15 Februari e. m.
75
streds, och genom votering afgjordes, alt uttrycket allmoge skulle
bibehållas, oaktadt den förklaring deröfver, som Gr. Lagerbjelke afgifvii.
Man ma te således enl. förslagsförfattarens uttryckeliga tolkning
antaga såsom gifvet, att alla ringare med Kongl, fullmakt icke
försedde tjenstemän, såsom Under-Officerare vid Arméen och Flottan,
Regements-Ski ifvare och Regemeuts-Commissarier, vice Commisions-Landlmätare,
Landsfiskaler, Länsmän, vissa Jägeribeljente och
Distrikis-Läkare m. fl., hvilka äga jord på landet, kunna få inträde
i' BondeSl. Sorn icke heller här någon proportion är bestämd mellan
dessa half herrar och de äkta bönderne, så skulle det kunna
hända, att vi finge ett Bondestånd, som uteslutande beslode af dylika
små-ljenstemän.
Den valrätt efter hemmantalet, hvilken nu ligger till grund
för BondeSlis sammansättning är ur förslaget borttagen. Sådant
skall naturligtvis göra BondeSt. än mera demokratiskt än del f. n.
är. Personlighets-grundsatsen kan således anses vora genom valen
till BondeSl. införd, ty, när ingeri regel för röstberäkningen fiunes
utsatt, skulle man förmodligen riik na så, att den, som ägde ,'g
m:tal, hade lika rösträtt med ett hell hemmans innehafvare. 1 sådant
fall skulle de större jordegarre, blifva öfverröstade af de mindre.
Konungen skulle genom förslaget beröfvas rättigheten att tillsätta
BondeSlis Sekreterare. Vore delta rådlig!? Jag sökte att
under förlidne Riksdag bevisa motsatsen och min mening gillades
af Konungen, emedan han afslog den af Ständerna i detta hänseende
antagna Grundlagsförändringen, Likväl återkom Const.Utsk. vid
samma Riksdag med enahanda nu hvilande förslag, att Konungen
mätte, efterskänka denna sin rätt.
Ett 8:de skäl hvarföre jag ogillar förslaget, är brist på Ståndens
val-ordningar sami felag tigt sätt alt dem stifta och förändra.
I vår nu gällande Riksdagsordnings 12 § sägs att Riddarh.-  Ordn., bör likasom öfriga ståndsordningar vara i öfverensstämmelse
med Grundlagarne förlättad. I förslaget heter det, att Riddarh.-
Ordn. skall uprättas i enlighet med '"denna Grundlag” (Riksd.-  Ordn.) Jag anser det förra uttrycket vara vida bättre än det sednare,
ty Riksd.Ordn. är icke så fullständig, att man slipper derifrån
gå till R.F. Utsk. har föreslagit, att Riddarh.Ordn. skulle upgöras af
R. o Ad. samt fastställas af Konungen ulan ali de andra Ståndens
hörande sattes i fråga. Jag har altid betviflat, att sådant låter sig
göra när man vill förändra sjelfva representationsgrunden.
Om R. o. Ad. anser sin representationsrätt vara en sådan,
hvilken ej kan Ståndet, ulan dess samtycke, betagas; så mäste han,
som icke finnes uptagen i de Adeliga privilegierna, skyddas af 114
§ R.F., så lydande: ”Konungen late samtlige Riksens Ständer deras
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter åtnjuta; beroende
det på samtliga RiksSt:ns öfverenskommelse och Konungens bifall
att låta dem undergå de förändringar och jemkhingar, som Rikets
behof kunna fordra.” Är R. o. Adis representation bevarad af
denna § så kan Ståndet icke förändra henne ulan Konungens och
de öfriga RiksStins samtycke. Påslår man åter, alt R. o. Adis representationsrätt
icke kan hänföras under 114 § R.F., så medgifver
76
Den 15 Februari e. ni.
roan lillika, att denna rätt kan när sorn helst R. o. Ad. af 3 Stånd
och Konungen betagas, emedan den icke är oss försäkrad hvarken
i våra privilegier, eller i någon grundlags-g. Häraf följer, att, i
fall vi äre måne om repiesenlationsrättens bibehållande, så måste
vi äfven erkänna de öfriga Ståndens rättighet alt icke blott höras
öfver ändringar i Adis representation utan äfven att dem bifalla
eller afslå. I Const.Uiskis förslag att den nya valordningen skulle
npgöras mellan R. o. Ad. samt Konungen allena, ligger alltså en
af Utsk. förbisedd möjlighet att beröfva Ståndet sin representationsrätt.
Nu välja, såsom J veten, Mine Hrr, PresleStis ledamöter på det
sätt hvarje stifts presterskap inom sig öfverenskommer. Men enl.
Utskis förslag skulle äfven detta Stånds valstadga bero af Ståndet
allena i förening med Konungen. Således skulle valmännens rätt,
all inom hvarje stift sig emellan upgöra valsättet uphöra. Då dessa
valmän böra mera än de utvalda i allmänhet anses vara sjelfständiga
och oberoende af sidoinflylanden, vare sig från Regeringsmakten
eller tidningsmakten, eller hvilken annan makt som helst, så
kan jag icke annat ån finna förslaget härutinnan innebära snarare
en försämring än en förbättring.
Våra Akademiers representationsrätt är noga bestämd i Riksd.-  Ordn. och följaktligen beroende af alla Ståndens samt Konungens sammanstämmande
beslut, i fall den skulle undergå förändring. Förhållandet
är i allmänhet sådant, att de äldsta samhällsklassernas representationssätt,
hvilket upkommit och utbildat sig genom häfd,
icke linnes i våra grundlagar närmare bestämdt, men att deremot
sättet för de yngre korporationernas representerande finnes noggrant
deri utstakadt. Då Utsk. således gått ifrån denna noggranna i sjelfva
grundlagen uptagna bestämning af Ståndens representationssätt till
en öfverenskommelse mellan hvarje Stånd för sig och Konungen
så går Utsk. baklänges.
Inom BorgareSt. är förhållandet enahanda. Städernas borgerskap
har af ålder valt sina ombud .efter det inom hvarje ort öfliga
valsätt. Men ordningen för bruksegarnes representation hvilken först
på sednare tider tillkommit, är i Riksd.Ordn. noga upgjord och kan
icke ändras utan Konungs och Ständers samfälta bifall. Deremot
kunna nu hvarje stads innevånare för sig upgöra en ny valordning,
hvilken blifver gällande, om Konungen henne fastställer.
Äfven BondeStrs representationssätt är i Riksd.Ordn. bestämdt.
I stället att vidblifva den, enl. mitt omdöme riktiga regeln,
att låta Ståndens valordningar af dem gemensamt jemte Konungen
bestämmas, har Const.Utsk. antagit till regel hvad som förut varit
uudantag, och sådant till mera skada, än gagn. Då hvarje Stånd
icke har mera än en röst: så betyder det mindre, hurudan Ståndets
organisation inom sig är. Men då alla 4 St:n skola sammanträda
till en riksförsamling eller riksnärand, och rösta tillsammans,
år det af större vigt, huru Stånden äro organiserade. För hvarje
bolag, huru ringa det må vara, är nya medlemmars tillkomst en
hufvudsak. Ännu mera är det händelsen i ,en Representation. Derföre
är det icke likgiltigt för något Stånd, om de öfriga allt för
Den 15 Februari e. m.
rr
aristokratiskt eller demokratiskt sammansättas. Sådan ytterlighet
kan dock följa, när hvarje Stånd får upgöra saken för sig sjelft.
Det kunde i dyl ilo fall hända att det ena Ståndets val-ordning pekade
åt öster och det andras åt vester hyilken svårligen kunde förekommas
pä annat sätt, än att Konungen vägrade stadfästelse å de
upgjorda val-ordningarne. I hvilken brydsam belägenhet skulle icke
Konungen försättas, ora flan, sedan 3 Stånds valordningar blifvit
fastställda, funne det 4:de Ståndets vara så oantaglig, att Ilan ansåge
Sig icke kunna_ henne godkänna. Då skulle man på Honom
allena skjuta skulden derför, att den nya representationens inträdande
fördröjdes. Berodde åter valordningarne på aila Ståndens
pröfning, innan de Konungen underställdes: så skulle rättelse i en
felaktig val-lag lättare och med mindre missnöje kunna på förhand
åstadkommas. Har man dessutom på alfvar kunnat tro, ali de
ofrälse Stånden sktdle medgifva R o. Ad. att allena upgöra valordning
för de 15 ofrälse män, hvilka borde erhålla inträde på
Riddarhuset? Ett representationsförslag, som . saknar val-lag, är
utan fotfäste, utan grund, och man är i fullkomlig ovisshet hvad
deraf månde blifva.
Om vi återvända till förhållandenas betraktande sådane de
kunna, genom förslagets antagande gestalta sig, så finna vi alt det
möjligen skulle kunna hända, dels alt ingen enda verldslig embetsman,
civil eller militär, erhölle inträde i något Stånd, dels att alla
4 Stånden komme att bestå af bara embetsman. R. o. Ad:s 60 ledamöter
skulle utan svårighet kunna väljas bland embetsmannaklassen,
de 15 ofrälse männen på Riddarhuset likaså. I PresteSt. äro samtlige
representanterna embetsman. Att förslaget ej utesluter möjligheten
deraf, att hela BorgareSt. utgjordes af embetsman, samt
hela BondeSt. af små tjenstemän, särdeles Länsmän, hvilka öfverallt
äro tillgänglige, har jag förut sökt ådagalägga. Kan man, oaktadt
Representationen således bestode blott af ett Ständ, vilja påstå,
att förslaget bibehölle Ståndsförfatln.: så vore det en ordlek, ett
gyckel. Kunde det vara för riket gagnelig!, att hela representationen
utgjordes af embetsman allena? Om i det förvända förhållande
som kunde inträffa, ett främmande sändebud, kommit på Rikssalen
för att se Sveriges 4 Stånd, finge skåda en Adel bestående af idel
tjenstlösa godsegare med en ofrälse bränvinsbrännare till Landtmarskalk;
BorgareSt. beslående af Generaler, Amiraler,Presidenter, Landshöfdingar
och Officerare, med en General till talman, med de blå och
gula fjedrarne svajande, icke öfver Adelns, ulan öfver BorgareSt:s
hufvuden, samt BondeSt. sammansatt af Under-Officerare, och halfherrar
med en Länsman till talman, skulle Ministern kunna föreställa
sig annat än att han vore på en maskerad? Jag säger icke,
att dessa ytterligheter skola inträffa, ty menniskors förstånd och
äfven slumpen skall hindra det. Men jag säger det vara Const.-  Utsk:s fel, att hafva upgjort ett förslag, enl. hvilket sådant kan
hända. Förslaget är oantagligt, om deri ej förefnnnes andra brister
än på valstadgar; ty dem förutan är det ovisst hvad af den nya representationen
kan blifva. Konungens rådgifvare måtte äfven hafva
ansett förslaget oantagligt, emedan de, så vidt jag vet, ej hafva in
-
78
Den 15 Februari f. m.
fordrat statistiska uplysningar, för att tjena till ledning vid valordningarnes
npgörande, för något annat Ständ än R. o. Ad. och
icke ens för de 15 ofrälse Riddarhusledamölerne, emedan Adeln
begärt upgifter endast för sig. Det liar väckt mycket missnöje, att
jag icka velat medgifva gårdagens användande till öfverläggning om
Riddarhusets blifvande vål-ordning, men jag är öfvertygad att intet
skolat bättre än en dylik öfverläggning bevisa förslagets oantaglighet.
En mycket aktad ledamot af detta Stånd yttrade redan vid
sisth Riksdag, ali det var klokt af Const.Utsk. att ej npgöra förslag
till Ståndens valordningar, emedan så stora svårigheter skolat dervid
möta, att de troligtvis genast bringa! förslaget på fall. Nu har
man emedlertid kunnat på valstadgan fästa alla förhoppningar,
emedan man trott att genom henne skulle de ofötdröjliga bristerna
i sjelfva Representationsförslaget kunna afhjelpas.
Jag ogillar förslaget 9:o i anseende lill Riksnämndcns felaktiga
sammansättning. För alt bevisa sanningen af detta påstående,
ber jag att få upläsa några af förslagets stadganden härom. 23 §
Riksd.Ordn. lyder, som följer: ”De trehundrade män, som lill riksdagsmän
valde äro, utgöra R. St:r, och skola lill öfverläggning och beslut
sammanträda, dels gemensamt såsom Riksnämnd, dels serskildt
såsom RiksStånd, hvarje Stånd för sig.” Hit höra vidare §§ 33 och 66
af den nya Riksd.Ordn. m. fl. som det skulle blifva för vidlyftigt
att upläsa. Men pä det att Ståndet likväl mätte hafva en öfversigt
af deras spridda innehåll: så vill jag göra ett kort sammandrag
deraf. Samtlige RiksSlåndens 300 medlemmar skulle i Riksnämnden
sammanträda, och efter gemensam öfverläggning, dels afgöra
ärenderna, dels hänskjuta dem till dé särskilda Ståndens beslut.
Olika stadganden gälla för afslag och bifall. Till afslag fordras
blott enkelt flertal, men till bifall röster af f bland nämndens
närvarande ledamöter, elier ock nämndens samtycke utan omröstning.
För afslag, utan hemställan lill Stånden ä Konungens
propostr, fordras likväl, att minst jj af de röstande, uti besluten
derom, sig förena, så vida afslaget ej, på beslut ulan omröstning,
grundas. Om § samstämmighet för någon fråga, icke vinnes, skall
denna hänvisas till RiksSt:n, hvilka väl få öfverlägga om Nämndens
beslut, men icke göra någon ändring deri, utan endast med
bifall eller afslag, rösta deröfver. Stadna 2 Ständ emot 2, förfaller
frågan. Rörer hon beska tinings-statsregl eri ngs- eller banko-ärender
eller sådana mål, hvilka ej kunna förfalla: så gäller de 2 Stånds
mening, hvilken instämmer med Riksnämndens förut fattade beslut.
Till ändring af grundlagar och Ståndsprivilegier fordras, efter Riksnämndens
behandling, alla 4 Ståndens sammanstämmande beslut.
För närvarande gäller hos oss icke något s. k. quorum eller
ett visst antal ledamöters deltagande i något beslut, för att göra det
giltigt. R o, Ad:s beslut äger lika kraft och verkan, om 20 eller
200 personer detsamma fattat. Likaså förhåller det sig inom de
andra Stånden och Utsk:n. Skälet är naturligtvis det, att hvarje
Stånd utgör blott ^ af heta Representationen och följaktligen genom
J medverkar lill hennes beslut och denna proportion var äfven
iakttagen i Utsk. under den tid, man derstädes röstade Stånds
-
Den 15 Februari f. m.
vis, ty då betydde en närvarande ledamot af det ena Ståndet lika
mycket som 9 eller 12 ledamöter af det andra. Endast i afseende
å BankoEtsk. är eli mimiiun af hvarje Stånds ledamöter ännu stadgadt,
nemi. i de mål, der Utsk. med R. Surs rätt besluter, då |
af hvarje Stånds medlemmar, skola enl. 38 § Kiksd.Ordn. vara tillstädes.
1 förstärkta Utsk. som äfven besluta med R. Stms rätt, får ingen
enda ledamot af det bestämda antalet från något Stånd fattas, om
en sak skall kunna afgöras. Till en början hade Consl.Ulsk. icke
föreslagit något ([norum men, efter deremot gjorda aumärknm, bestämdes,
att 151 af Riksnämndens ledamöter skulle vara tillstädes
för att lagligen kunna öfver något ärende fatta gällande beslut. Då
här icke är föreskrifvet, att ett bestämdt antal medlemmar af hvarje
Stånd skola vara närvarande: så skulle det kunna hända, att alla
dessa 151 ledamöter utom en, tillhörde blott 2:ne Stånd. 1 de
mål, der endast enkel pluralitet för beslutets giltighet erfordrades,
skulle således 2 Stånds mening, såvida hon biträddes af någon
enda ledamot från eif 3:dje blifva gällande såsom R. Stms beslut.
Vidare anser jag det vara oriktigt, att stadgaudena för afslag
och bifall i vissa frågor åro olika. Grundlags- och allmän lags-,
beskattnings-, anslags- och bankfrågor, som Konungen icke vackt,
förfalla, om 76 af 151 ledamöter, (eller 1 öfver hälften) säga nej.
Men till bifall fordras 101 af de 151 medlemmarne, eller ock
Nämndens samtycke utan omröstning. Nu händer det vanligtvis i
Etsk., och förmodligen skulle det äfven inträffa i Riksnämnden, alt
BondeShs ledamöter alltid äro fulltaligt tillstädes, BorgareSt:s till
större delen, men deremot att af PresteShs och Adelns medlemmar
flere som oftast uteblifva. Likaledes händer det merändels att, på
sätt Hr Cederschjöld vid 1845 års riksdag uttryckte sig, Borgare
och Bönder, emedan Gud förlänat dem en sådan samstämmighet i
asigter, att de rösta, i klump, derigenom ännu säkrare få öfvervigten
öfver Adelns- och PresteShs medlemmar, hvilka ofta sig emellan
äro af olika meningar, samt derföre gå under. Om då i Riksnämnden
inträffar hvad nu merändels händer i Borgare- och BondeShn
nemi. att deras ledamöter säga nej till anslagsfrågor; så
skulle följden blifva, alt inga andra sådana ginge ingenom den första
pröfningen, än de som Konungen väckt. Om detta stadgande
hade gällt redan vid förra riksdagen, så hade det visserligen varit
gynsamt för mig och andra, som önskade att inga jernvägar ännu
måtte i vårt land på Statens bekostnad anläggas; ty då hade frågor
om anslag dertill genom Preste- oeh BondeShs gensträfvighet förfallit.
Men i allmänhet anser jag ett sådant stadgande ingalunda
båtande, utan tverlom ganska äfventyrligt. Då man vid förra riksdagen
i PresteSt. frågade hvarföre ej |:delars flertal fordrades, så
väl för afslag sorn bifall: så svarades af en Const.Ulsk:s medlem,
att stadgandet tillkommit för att behaga Borgare- och BondeShn.
Sådant lyckades icke då, men sedan ändring blifvit gjord har BorgareSt.
antagit förslaget.
Det är sagdt, att man genom förslagets antagande skulle slippa
StatsUtsk:s förstärkning och lotteriet derstädes med den atlagda sedeln.
Att man undgår förstärkta Etsk. är sanni; men lottning
80
Den 15 Februari f. m.
slipper man derför icke. Om t. ex. vid en anslagsfrågas afgörande
i Riksnämnden, minst 76 ledamöter stanna mot 75 eller mest 150
mot 149, så är icke § pluralitet vunnen, utan frågan skall hänskjntas
till de särskildta Stånden. Om dessa i besluten stanna 2
emot 2 så förfaller frågan, eller i mål som icke kunna förfalla,
gäller de 2 Stånds mening, hvilken instämmer med Riksnämndens
förut fattade beslut. De 76 eller de 150 ledamöternas beslut varder
således R. Stars. Men i båda fallen, Itai- segren vunnits genom
den i Riksnämnden aflagda sedeln, och lotteriet dermed har afgjort
beslutet. Enda skillnaden är, att afgörandet framdeles skulle gä i
bakslag, till det beslut,- som nämnden förut fattat. I sådant fall
är mera lill befarandes, att det ändteliga beslutet blefve förhasiadt,
än det för närvarande är, ty nu liar man först pröfva! saken i de
särskildta Stånden och får ytterligare besinningstid, innan den skall
i förstärkta StatslJlsk. afgöras. Enl. förslaget skulle deremot icke
det sista, utan det första beslutet gälla, hvilket, enl. min åsigt,
är ett alldeles förvändt förhållande.
Genom stadgandet att man i Ståndens plena linge utom i
grundlags- och privilegii-frägor, endast med ja eller nej rösta öfver
ett till Stånden hänskjutet förslag, utan att få ändra Riksnämndens
beslut, hafva RiksS(:n blifvit, såsom en ledamot af PresteSt.
vid förra riksdagen uttryckte sig, ”urblekta och kraftlösa.” De
varda nedsatta till voteringsmachiner, ledsna förmodligen dervid
och låta derföre bero vid Nämndens afgörande. Om så sker, hvad
blir följden? Att enkammarsystemet inträder med alla dess betänkligheter
och vådor. Men det kan, å andra sidan, äfven hända, att
ett fem-kammarsystem inträder vid Grundlags- och Privilegii-frågors
behandling, der ett Ståndsafslag kan tillintetgöra Nämndens beslut.
När Stånden sammanträda i Riksnämnden för att om dylika ämnen
öfverlägga, och hvarje Stånds ledamöter veta, det vata dem förbehållet
alt särskildt afgöra saken efter godtfinnande: så är det icke
otroligt, att en stor del af Riksnämndens ledamöter och isynnerhet
den delen, som vet sig vara de öfriga underlägsen, icke med dem
ingår i frågans utredning utan endast stillatigande röstar deremot,
för att sedermera taga sin skada igen, både genom tal och beslut,
i eget Stånd. Den af Const.Ulsk. åsyftade och af mången så mycket
beprisade gemensamma öfverläggningen i Riksnämnden, förfelas
just dä i de, vigtigaste eller Grundlagsfrågorna. Hvartill har då
Riksnämndens sammanträde tjenat? Jag kan från vår nyare riksdagshistoria
anföra exempel huru det tillgår, då man vet sig i bakhåll
hafva sitt eget Stånds beslut att tillgå. I Const.Utsk. vid
1845 års riksdag hade man, genom den aflagde sedelns öpnande,
kommit till det beslut, alt ett representationsförslag, grundadt på
Slåndsförfattningen, skulle till R. St:r öfverleinnas. Delta skedde
mot Borgarnes och Böndernas vilja. Följden blef att blott en eller
annan af dem sedermera deltog i Utskrs öfverläggningar om frågan,
emedan de väl visste, att de inom sina Stånd lätt skulle tillintetgöra
alltsammans, såsom ock skedde. När, under sisth riksdag,
det nu förevarande förslaget mot nyssnämnde Stånds vilja gått
igenom i Utsk.; så talades inom dera knappast om detta, men så
mycket
Den 15 Februari e, ra.
81
mycket mera om Hr Brincks och Beogt Gudmunssons förslag hvilka
de hvart för sig antogo. Det skulle äfven kunna hända, att då ett
ärende i Riksnämnden behandlades, man funne för godt att genom
sakens förordande göra sig angenäm för de öfriga Stånden, väl
vetande att sådant ingenting betydde, emedan frågan inom ens eget
Stånd ändock skulle falla. Riksnämndens öfverläggningar komme
då att i de vigtigaste målen utgöras af tomma till ingen påföljd ledande
talöfningar.
Huru besvärligt är det icke f. n. alt följa ett måls behandling
inom alla 4 Stånden och vederbörande Utsk. ? An värre
blefve det om man finge en 5:te myndighet uti Riksnämnden med
särskild Sekreterare och Kanslibetjening. Riksdagsmachineriet blefve
derigenom både långsammare och kostsammare än det vi redan
äga.
Jag anser 10:o. jemväl riksdagsmännens antal i det hela
vara för stort. Om vi räkna efter folkmängden: så se vi alt
11,300 innebyggare skulle belöpa sig på en Riksdagsman. I det
glesare befolkade Norrige, som nu har 107 representanter, svara
13.000 innebyggare mot hvarje Storlhingsman. Om vi här inskränkte
Riksdagsmännens antal till 248 eller 62 i hvarje Stånd,
så skulle vi komma till samma förhållande, som i Norrige, eller
13.000 personer på hvar representant. I rikt befolkade länder är
förhållandet mycket större. I Frankrike, som, enl. 1848 års författning,
hade 750 representanter, svarade mot hvardera 47,000
innebyggare. I England, der Parlamentsledamöternas antal upgår
till omkring 1,000 personer, och det är talrikare än i någon representation,
som jag känner, svara dock mot 27,000 innebyggare.
För ärendenas behandling erfordras icke heller ett så stort antal
Riksdagsmän, som det här föreslagna. Om jag antager, att vi finge
10 Utsk. med 20 ledamöter i hvarldera så behöfdes för deras besättande
endast 200 personer. Om hvarje Utsk. dessutom hade 4
lill 5 Suppleanter, eller tillsammans 48, så försloge i alla fall de
förutnämnde 248 folkombuden. Då kunde likväl hvar 5:te person
ungefär vara under Riksdagens lopp bortrest eller sjuk eller hafva
något annat förfall, utan att ärendernas gång deraf lede. Att gå
här såsom Riksdagsman utan att vara Ulskoltsledamot eller hafva
annan befattning på stället, måtte vara rätt ledsamt. Hvarföre skola
50 ledamöter gå sysslolösa och spatsera 5 dagar i veckan, då plena
endast pläga hällas på Onsdagar och Lördagar? Det kan också
hända," att de, som icke hafva annat att göra, än höra efter hvad
Utsk:sledamöterna företaga sig, onödigtvis genomhäckla Utskottsbetänkandena
och således blifva hinderliga för målens afgörande,
samt utan gagn öka Riksdagskostnaderna.
Jag anmärker ytterligare ll:o. bristen på arbetsordning samt
på stadgande om Ulsfons antal och beskaffenhet. Endast för
Constilutions och den särskilda nämnden (hemliga Utsk.) hafva
i grundlagsförslaget, stadganden blifvit upgjorda. Enl. min tanke
borde Utsk:n vara fasta samt deras antal, och verkningskrets utstakade
genom Riksdagsordn., likasom Stals-Deparlementernas äro ge4
II. “ 6
82
Den 15 Februari e. m.
nora Reg.F:n. Dymedelst blefve ärendena sammanhållna, efler deras
beskaffenhet, och ledamöterna ifrån början valda med afseende
på de frågor, hvilkas behandling förestode. Derigenom blefve
ock striderna om vissa personers insättande i det ena eller andra
Utsk. redan vid Riksdagens begynnelse utkämpade. Inom hvarje
Utsk. bilda sig, likasom inom ett Embetsverk, vissa plägseder,
hvilka tjena i stället för arbetsordning och äro ganska nyttiga, emedan
man icke kan genom författning bestämma hvarjehanda småsaker,
hvilka dock måste iakttagas. Genom fasta Utsk. eller sådana
hvilkas tillvaro är på förhand bestämd, vinnes äfven den fördelen,
att man har ett sammanhållet archiv och vet hvar uplysningar skola
i förekommande ämnen sökas. Det bör äfven ihågkommas att i ett
land, hvarest man har 4 Stånd och der Riksnämnden skulle utgöra
representationens 5:te afdelning behöfvas framförallt fasta Utsk., som
sammanhålla ärendena och gifva stadga åt deras behandling. I
Norrige, der representationen icke är så splittrad som här, företog
man sig en tid att icke hafva fasta Utsk., eller der s. k. komiléer.
Men man befann sig så illa deraf, att raan återgick till fasta Utsk.,
och man har vid innev. Storlhing icke mindre än 11 sådana, såsom
jag för några dagar sedan läste i vår officiella tidning. Vi
böra jemväl erinra oss att här hafva de flesta Utsk. kontrollerande
befattningar, såsom förhållandet är med Const.-, Stats-, Banko- och
LagUtsktn, det sistnämnda hvad Just.Omb:s embetsförvaltning beträffar.
Det är följaktligen desto nödvändigare att de äro fasta.
Hvarföre har ej Const.Utsk. föreslagit att göra dem sådana? En af
dess ledamöter förklarade vid förra Riksdagen orsaken dertill vara
att man ville hafva Utsk:n besatta med sakkunniga personer ulan
afseende på Stånd. Det händer dock ofta nog alt de sakkunnige
äro jäfviga och derföre icke kunna begagnas utan motvigt af andra.
Hvem känner tulltaxan bättre än köpmännen, men månne det vore
skäl att sammansätta ett Bevilln:sUtsk. af idel handlande ? hvem känner
sättet att använda statsmedlen bättre än embetsmännen; men
är det derföre skäl'att tillsätta ett StalsUlsk. af bara sådana? Det
är ju alltså nödigt och nyttigt, att medlemmar af alla Stånd finnas
i Utsk:n. Ville man derifrån utesluta något Stånd, så skulle sådant
dessutom väcka stor förtrytelse. Vi känna af vår historia huru
många strider fördes innan BondeSt. fick inträda i Hemliga- och
BankoUtsk. Gör man ett Stånds ledamöter färre än de öfrigas, i
något Utsk. så väcker det misstankar, och man återfår samma missnöje,
som då Adelns medlemmar vore i Utsk:n talrikare än de öfriga
Ståndens. När man då röstade Ståndsvis i Ulsk:n betydde
det likväl mindre än det nu skulle göra, då man röstar efter personernas
antal. När förslaget i 22 § föreskrifver att Riksdagens arbetsordning
skall stiftas såsom allmän lag, så kunde det hända, att
ett Stånd, genom de 3:ne öfrigas flertal uteslötes från Ulsk:n. Jag
erkänner att deras n. v. talrikhet är hinderlig men något godt är
likväl dermed förenadt, ty der utbildas egentligen riksdagsmän, der
lära de sig alt behandla ärendena i detalj samt att älska arbetet,
att icke tala allt för grannt utan söka hålla sig till saken o. s. v.
Genom flera ledamöter från hvart Stånd, finnas ock i Ståndens
Den 15 Februari e. m.
83
plena åtskilliga medlemmar, som, med sakkännedom om de mål,
hvilka de förut i Utsk:n handlagt, kunna derom lemna erforderliga
nplysningar. Derigenom all flera ledamöter af hvarje Stånd deltaga
i hvart Utsk., misstänker intet Stånd någon öfverraskning,
utan man emoltager belänkandena med förtroende. Bristen på arbetsordning
är således ett stort fel, ehuru icke så väsendtligt som
brislen på val-ordningarne. I Norrige, der man icke har någon för
alltid bestämd arbetsordning, användes vid hvarje Stor-Tings sammanträde
den första tiden till det s. k. reglementets omarbetning.
Jag ber R. o. Ad. om ursäkt, att jag redan varit nog vidlyftig.
Jag har dock ännu mycket alt tillägga, dels om den föreslagna
utvidgningen af motionsrätten och inskränkningen i motionstiden,
dels om inskränkning i rättigheten att göra anmärker
mot Konungens Rådgifvare, dels om förslagets olagliga
tillkomst, men jag mäste åter anhålla om tillstånd, att få
hvila mig.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Vid all lagstiftning kan man utgå
från 2:ne väsendtligen olika principer. Enl. den ena bygger man,
efter abstrakta reglor, sina slott i luften, obekymrad om det lands
egendomliga förhållanden, för hvilket lagen stiftas, och om de institutioner,
som der förut finnas. Man äflas att på en gång erhålla
fullkomligheter och erkänner intet såsom ändamålsenligt, hvilket man
sjelf ej anser vara det aldrayppersta, som inom theoriernas verld
kan uttänkas. Meningarne inom denna verld äro emedlertid i högsta
grad delade, hvarföre det ofta händer, att hvad den ena der anser
vara en fördel för samhället betraktas af den andra såsom skadligt
och tvertom. Så har t. ex. under f. m. en värd ledamot, som har
sin plats nära härinvid, utgående från en sådan abstrakt theori, ansett
förslaget böra förkastas, derföre att det ej ingår på allmänna
val-principen, hvilken han anser vara den enda riktiga, en princip
hvilken åter det ojemförligt största antalet af ledamöter inom detta
hus afgjordt förkastar. En annan ledamot har ogillat förslaget derföre,
att det icke skulle hylla någon bestämd grundsats för lagstiftningen
och således icke hvila på någon fast, orubblig grund. Den
värde ledamoten har likväl förbisett, att det finnes en grundval för
all lagstiftning, myckel fastare än den tomma abstraktion, som möjligen
föresväfvat honom, den nemi. att tagen skall afse en utveckling
af det redan befintliga rättstillståndet, förbättra det deruti felaktiga
och borttaga det föråldrade, men noga akta sig för att rubba
eller alldeles tillintetgöra rättens grundval, sådan den inom samhället
förefinnes och uppå hvilken under en följd af sekler samhällsbyggnaden
upväxt. Delta är den andra principen vid lagars stiftande
och den, hvilken ligger till grund för det förslag, som nu utgör
föremål för R. o. Ad:ns pröfning. Man får således icke betrakta
detta förslag såsom något i och för sig sjelft fullkomligt — hvaruppå förslagets
uphofsman varit långt ifrån alt göra anspråk — ulan såsom ép
förbättring af det nuvarande förhållandet. Erkännes förslaget inne
-
84
Den 15 Februari é. m.
bålla en sådan förbättring, är ändamålet dermed vunnet, och nationens
representanter, de må nu vara af alldeles stridiga åsigter i afseende
å den abstrakt rätta grunden för en folkrepresentations bildning,
kunna med trygghet bifalla förslaget, emedan det rätta,
sanna och goda, ehuru dess röst under alla förhållanden låter förnimma
sig, likväl måste erkännas kunna bättre och lättare göra sig
gällande under en förbättrad form för representationens verksamhet,
än under den, öfver hvars många och stora brister man så länge
och så förgäfves klagat.
* Sedan jag nu i korthet sökt att redogöra för den åsigt, hvil
ken
vid förslagets upgörande blifvit lagen till utgångspunkt, anhåller
jag att få efter förmåga söka ådagalägga, i hvilka hänseenden förslaget
utgör en förbättring af vårt nuvarande representationssätt. Den
första olägenheten af delta representationssätt är en genom fy i delningen
upkommande allt förlamande splittring. Skäl, som gifvas
inom det ena Ståndet höras icke inom del andra så alt en sak,
som inom det ena i alla dess omständigheter är fullkomligt känd,
kan vara för det andra nästan främmande. Jag anhåller alt härå
få anföra ett exempel: Vid en föregående Riksdag hade K. M. föreslagit
beviljandet af ett arfvode åt en Amanuens vid det naluralhistoriska
Museet. StatsUtsk. tillstyrkte anslaget, men då frågan förekom
till afgörande hos ett af Stånden, upstod en ledamot och bestred
anslaget på den grund, att Ständerna redan beviljat anslag till
upbyggande af ett Riksmuseum så att sammanförandet af alla samlingar
på ett ställe borde minska behofvet af tjenstemän för deras
ordnande och vård. Ingen ledamot fanns inom Ståndet som kunde
nplysa, att det Naturalhistoriska Museet aldrig skulle komma att höra
till Riks-Museum, och det begärda anslaget blef af Ståndet afslaget.
I den brist å nödiga uplysningar, som således kan inom Stånden,
såsom från hvarandra afsöndrade, äga rum, ligger fyrdelningens
första olägenhet. Den andra upkommer genom splittring i besluten.
I ett och samma ärende kunna Stånden besluta på 4 olika sätt, och
då dessa 4 olika beslut skola sammanjemkas lill ett 5:te, är det
fara värdt, att detta beslut blifver alldeles odugligt, t. o. m. om de
serskilda besluten hvart för sig äro ganska goda. En ytterligare orsak
till den öfverklagade splittringen ligger deruti, alt de olika Ståndens
ledamöter icke i allmänhet komma med hvarandra i närmare
beröring och således icke lära känna och akta hvarandra. Något
personligt umgänge emellan ledamölerne af de 4 särskilda Stånden
fmnes icke eller åtminstone högst obetydligt; utbyte af tankar och
skäl, så väsendtligt för sanningens framkallande, äger endast rum
inom ett inskränktare anta! personer och personliga fördomar, hvilka
säkert ganska ofta skulle uphöra genom ledamöternas bekantskap
med hvarandra, fortfara alt herrska och utöfva sitt skadliga inflytande.
Alla dessa olägenheter skulle lill en stor del försvinna, otn
Stånden sammanfördes till gemensamma öfverläggningar och beslut
på ett rum, hvilket förslaget genom Riksnämndens inrättande åsyftat.
De skäl, som anförts hos det ena Ståndet, blefvo ej längre för
de öfriga Stånden obekanta, alla representationens ledamöter finge
tillfälle att lära känna och värdera hvarandra, den motvilja, som al
-
Den 15 Februari e. m.
85
siras emellan för hvarandra främmande och olika länkande personer,
skulle försvinna och beslutens söndersplittrande i flera olikartade delar
förekommas. Jemte fyrdelningens skadliga följder genom splittring
pä sätt jag nu visat, har denna fyrdelning pä samma gäng
ofta nog dessutom framkallat en motsatt olägenhet inom Sländen,
då uti ett eller annat af dem, kämparne för en mening varit så
öfvervägande herrskare, att de fullkomligt nedtystat all motsägelse
från olika tänkande inom Ståndet. Ett sådant förhållande kan alldrig
upstå inom Riksnämnden, der en minoritet af det ena Ståndet
alltid har att påräkna stöd af möjligen liktänkande bland ledamöter
af de andra Stånden, och sålunda de olika åsigterna kunna utbytas
med vida mera frihet och allmänlighet än parti-fört ryck stundom
tillåtit inom de nuvarande Stånden.
Efter det Const.Utsk. sökt att afhjelpa den väsendtliga olägenhet,
som f. n. låter känna sig genom Ståndens afsöndring på 4 särskilda
rum, återstod för Etsk. alt tillse, det man genom representanternas
sammanförande på ett rum ej ifrån Ståndssplittringens vådor
råkade in på enkammarsystemels farliga stråt. Utsk. har sökt
motarbeta denna fara genom stadgandet, att alla s. k. conslitutiva
frågor, eller sådana, som äro af grundlags- eller privilegiinatur, skola
underställas Ståndens pröfning, hvilka dervid fortfarande ega att begagna
deras veto, hvarföre i alla dylika frågor något förtryckande
majoritetsvälde icke komme att ega rum.- I andra frågor, såsom
t. ex. lag- och beskattningsfrågor, har Utsk. ansett, alt om en vida
öfvervägande majoritet derutinnan inom Riksnämnden gjorde sig gällande,
sådant skulle vara tillräckligt betryggande, såväl emot upkomsten
af hvad man egenleligen benämner majoritetsförtryck, som ock
emot förhastade beslut af en tillfällig majoritet, och Utsk. har derföre
föreslagit, att så snart §:delar af Riksnämndens ledamöter förenade
sig om ett beslut i sådane frågor, skulle det vara R. St:rs, utan
hemställan till de särskilda Stånden, men att, om beslutet till bifall
fattades med en ringare majoritet, frågan skulle gå till Stånden,
pä det att minoriteten icke skulle förtryckas, utan vädjandet till
Stånden hållas denna minoritet öppet. Detta vädjande lill Stånden,
så snart §:dels pluralitet i Riksnämnden ej förefanns, skulle likväl
blott ega rum vid beslut till bifall, icke till afslag å väckta frågor,
med undantag af K. M:s Propos:r. Hvad de sistnämnde beträffade,
ansåg nemi. Utsk. alt om man ej nndanloge dem från stadgandet,
all Riksnämndens med enkel pluralitet fattade beslut att afslå en
väckt fråga skulle äga afgörande kraft, kunde möjligen svårigheter
vid statsregleringens upgörande inträffa. Derföre blef det undantag
stadgadt, alt om Konungens Propos:r blefve i Riksnämnden afslagne
med mindre majoritet än jj:delar af de röstandes antal, skulle beslutet
underställas Ståndens pröfning. Man har klandrat alt så icke
skulle ske jemväl i afseende å enskilde riksdagsmäns förslag, men jag
får fästa upmärksamheten deruppå, dels att stadgandets utsträckning lill
alla frågor vore obehöfligt, enär något egentligt majoritetsförtryck
svårligen torde komma i fråga att utöfvas genom afslag å väckta frågor,
så vida de ej utgått från den ändra statsmakten, dels ock att,
då det blifvit föreslaget, alt Stånden endast med ja eller nej skulle.
86
Den 15 Februari e m.
afgöra till dem hänskjutna frågor, enskildla, af Riksnämnden afslagna
motioner sällan eller aldrig skulle kunna af Stånden bifallas,
enär de deruti väckta förslag oftast icke äro till dess detaljer
utarbetade, hvilket deremot alltid är fallet med K. M:s Proposir.
Slutligen har i afseende å frågor om förändring i Grundlagarne det
blifvit stadgadt, all de, vid den Riksdag de väckas, skola afgöras
på samma sätt som lagfrågor, dock att de, likasom nu, icke få bifallas
i vidsträcktare nion, än alt blifva bvilande lill näst påföljande
Riksdag, vid hvilken de skola pröfvas och afgöras af alla 4 Stånden,
hvatt och ett för sig. Vid all öfverläggning Ståndsvis skulle någon
förändring i Nämndens förslag ej få göras, utan desamma i oförändradt
skick antingen förkastas eller antagas, hvarigenom det är
tydligt, att då Ståndsledamöterna tillika äro medlemmar af Riksnämnden
och öfvervarit discussionerna derstädes, genom öfverläggningen
ståndsvis icke kunde upkomma någon ytterligare söndring
emellan personerne, än den, som redan vid sakens förehafvande i
Riksnämnden upstält; och icke heller vore splittring i besluten möjlig,
dä man endast i Stånden Ange rösta ja eller nej till Nämndens
beslut utan förändring.
I afseende å den pluralitet af Stånd som erfordras till ett R:s
Si:rs beslut då en fråga varit underkastad pröfning Ståndsvis,
har någon väsendtlig förändring i nu gällande stadganden icke
blifvit föreslagen. I Grundlags- och privilegii-frågor fordras fortfarande
alla 4 Ståndens sammanstämmande beslut. I andra frågor,
erfordras till bifall 3 Stånds öfverensstämmande mening, men stanna
2:ne Ständ emot 2:ne, har frågan förfallit utom uti finansfrågor och
andra dylika, hvilka i likhet med hvad nu varit föreskrifvet icke
kunna förfalla, och vid sådant tillfälle blir de två Stånds mening
gällande, som öfverensstämma med Riksnämnden. Härutinnan ligger
den skillnad emot nu gällande förfaringssätt att sådana frågor
f. n. gå till förstärkt Utsk. och förslagets bestämmelser i detta hänseende
innefatta, enl. min öfvertygelse, en väsendtlig förbättring, ty
i det förstärkta Ulskit insättas i allmänhet endast partiernas pålitligaste
kämpar, hvilka med stum votering och förseglade sedeln lill
vanlig vorden skiljedomare afgöra frågorna, då deremot enl. förslaget
liela representationen efter förutgången öfverläggning deltager i omröstningen.
Den ledamot, som näst före mig hade ordet, har klandrat förslaget
derföre, alt enl. detsamma BondeSfis Sekret, skulle tillsättas
af Ståndet sjelft, då han deremot f. n. tillsätles af Konungen, hvilket
stadgande den värde ledamoten ansett böra bibehållas. Härvid har
han likväl förbisett den väsendtliga skillnad i betydenhet och vigt,
som förefinnes emellan ifrågavar:de befattning, sådan den nu är, och
sådan den enl.' förslaget skulle blifva. För det närvande står det
nemi. BondeSt. likasom de öfriga Stånden, öppet att fatta beslut i
alla möjliga riktningar, men enl. förslaget kunna Stånden endast
antaga eller förkasta de förslag oförändrade, som blifvit deras pröfning
underställda. Att vid sådant förhållande föreskrifva, attBondeSf:s
Sekret., i olikhet med hvad som ägde rum hos MedSlm, skulle
Den 15 Februari e. m.
sr
tillsättas a( Konungen, kunde svårligen falla någon in, sorn närmare
tänkt på saken.
Då Utsk. föreslagit, ali alla 4 Stånden skulle på ett rum sammanträda
och besluta, blir deraf en nödvändig följd att Stånden
göras lika talrika, så att jemnvigten dem emellan bibehålles, och
följaktligen måste äfven R. o. Adms personliga sjelfskrifvenhet uphöra.
Man har på detta rum ofta och häftigt motsatt sig alla förslag,
hvarigenom denna sjelfskrifvenhet skulle R. o. Ad. betagas,
under påstående, att samma rättighet just icke gjorde aristokratiens
lifselement. Så är likväl icke förhållandet; den personliga sjelfsbrifvenheten
är endast en form för utöfvandet af representationsrätt,
och denna form kan lika väl begagnas af demokratien sora af aristokratien,
till exempel hvarå jag endast behöfver åberopa å ena sidan
en mängd smärre republiker, synnerligast i äldre tider, och å andra
sidan huruledes de Skotlska och Irländska Pärerna i det Engelska
Ofverhuset tillsättas genom val. Hufvudsaken är, att det aristokratiska
samhällselementet är representerad!; hvilket det hos oss fortfarande
skulle blifva af samma Stånd som hittills, hvaremot huruvida det
bör representeras genom sjelfskrifna representanter eller valda ombud,
blir en fråga endast om del ändamålsenligaste sättet för delta
elements inrymmande i national-representationen. Jag vill visst icke
neka, att sjelfskrifvenheten i många hänseenden är ett ganska lämpligt
sätt för representationsrättens utöfvande, men då skola äfven de
sjelfskrifna representanterna nitiskt och samvetsgrannt upfylla de med
denna rättighet förknippade skyldigheter. De skola infinna sig å
riksdagsorten, icke för att under vintren vistas och roa sig i hnfvudstaden,
utan för att flitigt deltaga i riksdagsförhandlingarna; de
skola infinna sig vid representationens öfverläggningar, icke då det
faller sig för dem lägligt eller nöjsamt, utan då deras närvaro behöfves;
de skola aflägsna sig från riksdagsorten, icke då våren löfvar
träden på deras egendomar, utan då riksdagsarbetena äro afslutade.
Men om jag äfven skulle föreställa mig, alt den personliga sjelfskrifvenheten
på det samvetsgrannaste sätt utöfvades, anser jag den vara
mindre behöflig inom vår representation, der de politiska vindkasten för
dagen förmå göra sig så litet uteslutande gällande. Då representationens
ledamöter efter förslaget tillsättas genom val Ståndsvis, är det föga troligt,
att samma opinionsvind skulle vid valen blåsa uti alla Stånd.
Tron J Mine Hrr, att en tillfällig opinion, upkommen t. ex. hos
BondeSt., skulle lyckas göra sig gällande hos de väljande lill PresteSt.
, eller att ett hugskott hos BorgareSt. skulle vinna efterföljd
hos R. o. Ad:ns valmän? Ett helt annat förhållande är med representationer,
sammansatta genom samfälda eller allmänna val, der
alla ledamöterna kunna vara valda under påtryckning af samma opinionsvind
för dagen, och der det således väl kan behöfvas en motvigt
genom personligen sjelfskrifna ledamöter, hvaremot under det
motsatta förhållandet vid utväljandet af ledamöter till våra Riksdagar
det goda som i många hänseenden är förenadt med den personliga
sjelfskrifvenheten, öfverväges af de stora fördelar, hvilka enl. förslaget
skulle tillskyndas vårt representationsskick, genom en närmare
88
Den 15 Febr u ari c. m.
sammanföring af de olika Stånden, förenklad arbetsordning, beredande
af representationsrätt åt förut orepresenlerade klasser m. m.
Sedan jag sålunda ådagalagt, att R. o. Ad:ns personliga sjelfskrifvenhet
kan utan någon våda efterskänkas och äfven bör det, för
alt derigenom tillskynda samhället jemförelsevis öfvervägande fördelar,
anhåller jag att få visa, hvilka förut orepresenterade samhällsklasser
skulle enl. förslaget erhålla inträde i de nuvarande RiksSt:n.
Jag får då till en början tillkännagifva, att Const.Utsk. härvid följt
samma princip, som vid de öfriga föreslagna förändringarna blifvit
iakttagen, i det att Utsk. icke föreslagit representationsrättens utsträckning
till andra samhällsklasser, än dem, om hvilkas behörighet
att denna rätt utöfva meningarne varit ense. Alla opinioner instämma
deruti, alt egenskapen af alt vara eller hafva varit embetsman
icke bör från representantkallet utesluta en person, som
för öfrigt till detta kalls utöfvande är qvalificerad. Denna, om jag
så får uttrycka mig, Embetsmännens disqvaliflkalion är derföre från
förslaget borttagen, så att alla, hvilka för öfrigt vore valberättigade
och valbara, skulle få välja och väljas, ehvad de vore embetsman
eller icke. Utsk. ansåg vidare, att alla skollärare, hvilka åtnjuta presterlig
befordringsrätt, utgöra en sådan med preslerskapet närbeslägtad
klass, att de lämpligen torde erhålla representationsrätt i ett samhälle
der ett Prestestånd finnes, samma förhållande är med ledamöterne
af lärda akademier, hvilka icke på annan grund ega valrätt.
Sådana näringsidkare, hvilka f. n. äro från representationsrätt uteslutna,
derföre att de icke innehafva burskap såsom borgare i någon
stad, erhålla enl. förslaget en sådan rätt, hvilken äfven tillerkännes
fastighetsegare i stad och köping. All nu omnämnde samhällsklasser
borde vara från representationsrätt uteslutne har jag icke hört af
någon påstås. Men, säger man, den talrika medborgareklass, som
utgöres af embets- och tjenstemän, har icke, till följd af denna
egenskap erhållit representationsrätt, hvilket vore i högsta grad orättvist.
Jag vill icke inlåta mig i tvist derom, huruvida det är rätt
eller orätt, att Statens tjenstemän såsom sådane innehafva representationsrätt,
meu hvad jag med trygghet kan påstå är, alt meningarne
härom äro ännu i denna stund ganska delade. De, som bestrida
denna rätt, säga att embetsmännen äro Statens tjenare, representeras
således af Regeringen och kunna icke, derigenom att de äro
den ena statsmaktens organer vara berättigade att deltaga i den andra
statsmaktens verksamhet. Man har å andra sidan ordat om huru
kränkande det skulle vara för embetsmännen att se sig utestängd
från representationen, under det att skol-läraren derinom tillerkännes
plats. Från äldre tider hafva emedlertid presterne, såsom kyrkans
tjenare i Sverige haft representationsrätt, denna rätt har enl. förslaget
blifvit beviljad jemväl deras bröder, skol-lärarne, och för min
del kan jag icke inse, att embetsmännen härigenom kommer i någon
sämre ställning än för det närvarande. Enl. förslaget har dessutom
det förbud blifvit borttaget, som nu förefinnes för embetsmannen
att begagna, den rätt till representation han såsom jordegare
eller eljest utom sin befattning såsom embetsman kunde ega
och det måtte väl för honom vara bättre att jemlikt förslagets stad
-
Den 15 Februari e. m.
89
ganden kunna få utöfva representationsrätt om han eljest är i besittning
af annan rättsgrund dertill, än att, i enlighet med nuvarande
grundlag, vara förbjuden att af en sådan rätt sig begagna*
Återstår att tillse i hvilka Stånd dessa hittills orepresenterade borde
inkomma äfvensom utaf hvilket antal ledamöter Stånden borde utgöras.
R. o. Ad. bestod ursprungligen af jordegare, hvilka gjorde
rust-tjenst. På den liden funnos icke egentligen civila embetsman,
utan Statens tjenst var hufvudsakligen krigstjenst, och deribland
rosstjensten den förnämligare, hvaremot under tidernas lopp den
högre civila Ijenslen numera likaställt sig bredvid den militära. De
ofrälse jordegare hvilka tillika, göra Statens något högre tjenst, vare
sig civil eller militär, äro derföre ett med R. o. Adeln på historisk
grund nära beslägtadt samhällselement, och representanterna af denna
klass borde således följdriktigast inrymmas bland R. o. Ad., med
hvilket stånd de för öfrigt hafva närmaste likheten i samhällsställning
och lefnadsvilkor, och sådant i vida högre grad än de i BorgareSl.
redan intagne Brukspatronerne hafva med della Stånd, hvarföre
äfven alla på grund af samma exempel gjorda inkast till kraft
och värde förfalla. Att skol-läraren och vetenskapsidkare skulle
intagas i PresteSt., faller af sig sjelft likasom det äfvenledes är påtagligt
alt husegare i städer samt näringsidkare skulle tillhöra BorgareSt.
Den siste värde talaren har visserligen sökt göra sig lustig
deröfver, att man genom husegares intagande i BorgareSt. möjligen
skulle i dess samlingsrum få se blå och gula plymer vaja. Ora en
sådan olycka skulle inträffa, blifver den likväl icke större än den,
som kunnat blifva en följd af antagandet utaf det representationsförslag,
som blifvit offenlliggjordt i en viss under förra Riksdagen af
Hr v. Hartmansdorff utgifven grön bok, på hvars 80 sida läses:
”valberätiigade inom BorgareStåndet äro:
l:o. — — —• — — — — — — — —
2:o. ___ ___ _____
3:0. Ägare till fastighet på stads eller köpings område”. Nu
kan så åtbära, att en officer, som tagit afsked med rättighet att fortfarande
bära Regdets uniform, är fastighetsegare i en stad eller köping,
pch om valet lill riksdagsman träffade denne person, så skulle
den värde talaren, jemväl enligt sitt eget representationsförslag, kunna
få se den blåa och gula plymen i BorgareSt:s samlingsrum. Alt,
då representationen bildas klassvis, en och samma person kan hafva
grund till valrätt inom mera än en klass, måste alltid inträffa, och
jag för min del kan ej finna att deruti ligger någon olägenhet.
Man har ang:de bestämmelserna för BondeSt. klandrat uttrycket
'"allmoge,'" såsom alltför obestämdt och således missledande,
men man har förbisett att i samma §, der delta uttryck begagnas,
äfven bestämmes hvad dermed bör förslås, då det heter: ”hemmansegare
bland allmogen, hvilka inom något af de uti valet deltagande
härader boende och besulne. äro och ej lill annat RiksSlånd höra,
välje inom sig riksdagsmän till BondeStåndet.”. Till allmogen räknas
således, enl. denna §:s bestämda ordalydelse, alla hemmansegare,
hvilka ej till annat RiksStånd höra; och i BondeSt. har lill följd
häraf blifvit från de hittills orepresenterade uptagne alla jordegare'
90
Den 15 Februari e. ra.
sorn icke tillhöra annat Riksstånd, men hvilkas antal dock blir jemförelsevis
ganska obetydligt sedan de ofrälse jordegare, som tillika på
grund af Kongl, fullmakt innehafva eller innehaft tjenst å Rikets
Stat, fått plats bland R. o. Ad. Antalet af BondeStis ledamöter
upgår för det närvarande vanligtvis till omkring 100 eller något
deröfver. Alt betydligt minska antalet af detta Stånds Riksdagsmän
ansåg Ulsk. vara betänkligt och derföre bestämdes det att hvarje
Stånd skulle bestå af 75 eller hela representationen af 300 ledamöter.
Antages nu att de uptsgne hittills orepresenterade borde tillsammans
utgöra ett lika antal som ett af de ursprungliga Stånden,
så upkommer, då man fördelar hela antalet riksdagsmän, eller 300,
uti fem delar, ett antal af 60, hvilket utgör ungefärligen samma antal
som det hvartill ledamöterne i Preste- och BorgareShn f. n. upgå.
Om nu ytterligare de 60 hittills orepresenterade ansågos till jemnlika
antal ingå uti de nuvarande Stånden, komme hvarje Stånd att
af dem uptaga 15 och således såsom förut blifvit sagt, att i sin
helhet utgöra 75. Beskaffenheten af de nyuptagne samhällsklasserne
och deras förhållande till da ursprungliga Stånden, hafva likväl gjort
att Utsk. ansett sig endast för R. o. Ad. samt PresteSt. böra anvisa
dem det bestämda antalet af 15 ledamöter, hvaremot de för BorgareSt.
ansågos lämpligare kunna utan åtskilnad inneslutas uti det
för hela Ståndet bestämda antal, hvilket för BondeSt. desto heldre
jemväl kunde ega rum, som de uti detta Stånd, enl. förslaget, uptagne
hittills orepresenterade samhällsklasser äro jemförelsevis af så
ringa betydenhet.
Man har vidare påstått, att det vore en väsendtlig brist i förslaget,
att Ståndsordningarne icke blifvit på förhand upgjorda och
i Grundlagen intagna. Jag vågar deremot påstå, att i Grundlagen,
sådan den blifvit föreslagen finnes intaget allt hvad af Ståndsordningarne
är af vigtigare konstitutiv natur, och det vida mer än i
den nu gällande Grundlagen, så alt, om förslaget i berörde hänseende
skulle anses felaktigt, detta fel i högre grad vidlåder vår nuvarande
Grundlag. I afseende å R. o. Ad:ns representationssätt innehåller
12 § Riksd.Ordn. endast följande: '’R. o. Ad. infinner sig till
Riksdag och representeras enl. Riddarh.Ordmn, hvilken, lika som öfriga
Ståndsordningar, bör vara i öfverensstämmelse med grundlagarne
författad.” Således kan, utan hinder af Grundlagen, en total
förändring i R. o. Ad:ns representationssätt föreslås och af Ståndet
antagas samt blifva lag, så vida K. M. dertill gifver Sin sanktion.
Enl. förslaget är deremot uttryckligen bestämdt, så vål huru många
R. o. Ad:ns representanter skola vara som öek att dessa representanter
skola distriktvis väljas, hvarförutan, för att förekomma alt
Ståndsordningarne skulle blifva förhastadt och onödigtvis omändrade,
det blifvit föreskrifvet, att ändring deruti icke må annorledes kunna
företagas, än lill följd af vederbörande RiksStånds derom under
tvenne riksdagar å råd fattade lika lydande beslut det Konungen
godkänt. Häraf torde det vara uppenbart, att förslaget, i afseende å
R. o. Ad:ns representationssätt, är vida mera bestämdt än nu gällande
Riksd.Ordn. samt att det blefve svårare alt förändra den en gång upgjorda
Ståndsordningen, ån det f. n. år att ändra Riddarh.Ordmn.
Den 15 Februari r. ni.
91
Hvad PresleSt. beträffar, eger, enl. 13 § i nu gällande Riksd.Ordn.,
hvarje stifts presterskap rättighet att, på sätt det finner för sig tjenligast,
välja ett visst antal fullmäktige. Konungen har intet alt säga i afseende
å delta Stånds valordning, hvilken när som helst kan förändras
och upgöras olika i olika stift, då deremot, enl. förslaget, PresteStåndets
ordning, i likhet med de öfriga Ståndens, är underkastad
K. M:s sanktion och ej kan ulan Hans samtycke samt först efter
Ståndets vid 2:ne Riksdagar fattade lika lydande beslut förändras.
Borgerskapet i hvarje stad kan f. n. med Konungens samtycke, förändra
stadens valordning, utan att Ståndet dermed har något att
skaffa. Jag hemställer då, huruvida det icke är mera betryggande,
att valordningen upgöres af Ståndet sjelft med Konungens bifall.
Endast i afseende å BondeSl:s valsätt äro bestämmelserna i nu
gällande Grundlag mera utförliga. Jemför man nu med opartiskhet
den gällande Grundlagens och förslagets stadganden uti ifrågakomne
hänseende, finner man lätteligen, att det sednare i allmänhet innehåller
bestämdare föreskrifter om sjelfva hufvudgrunderna för Ståndens
representationssätt, än den förra, samt att förändringar deruti
skulle med större svårighet till vägabringas, derest förslaget blefve antaget,
än som nu är fallet, hvarföre det måste förefalla en opartisk
bedömare, minst sagdt, något besynnerligt, att man såsom skäl för
förslagets förkastande anför en omständighet, deruti förslaget har ett
afgjordt företräde framför nu gällande lag. Dessutom vore det, åtminstone
enl. min öfvertygelse, ett fel, om Ståndsordningarne, icke
allenast lill deras hufvudgrunder utan äfven i alla dess detaljer,
blifvit i Grundlagen intagne, ty dessa ordningars detaljbestämmelser
behöfva oftare förändras, lill följd af inträffande förändrade förhållanden,
men sådant skulle derest hela Ståndsordningen erhållit helgd
af grundlag, alltid medföra större svårigheter och olägenheter.
Man har sagt, alt det skulle blifva särdeles betungande för R.
o. Ad. att vid Riksdagarne underhålla sina representanter. Vi veta,
att PresteSt. f. n. betalar arfvoden åt sina riksdagsmän utan att
kånna sig deraf öfver håfvan betungadt. Dessa representanter äro
icke mycket färre än de, som enl. förslaget skulle representera R.
o. Ad. Tron J väl då, M. Hrr, alt R. o. Ad. hvars förmögenhet
är vida betydligare än den, som finnes hos Presterskapet, skall komma
att nedtryckas af en afgift, hvilken presterskapet under så lång
tid erlagt utan att beklaga sig? Om roan dertill lägger, att Riksdagarne
skulle blifva betydligt kortare till följd af den förenklade arbetsordningen,
torde farhågan för R. o. Ad:ns oförmögenhet, att i
likhet med hvad de ofrälse Stånden under sekler gjort, underhålla
sina riksdagsmän, vara alldeles ogrundad.
Den samverkan, som enl. förslaget skulle upkomma mellan nationens
representanter och Konungens rådgifvare, utgör en icke obetydlig
förbättring af det nuvarande representalionsskicket. För det
närvarande hafva icke Statsrådets ledamöter tillträde till något Stånds
förhandlingar, med undantag af R. o. Ad:ns, hvilket sednare dock
beror af bördens tillfällighet. Om jag ej misstager mig, hafva åtskilliga
gånger förslag blifvit gjorda att förskaffa Konungens rådgifvare
ett sådant tillträde, men dessa förslag hafva förkastats. Det
92
Den 15 Februari c. m.
torde måhända äfven icke böra aldeles förnekas, att Statsrådens deltagande
uti RiksSt:ns öfverläggningar möjligen vore mindre lämpligt,
så länge representationens särskilda delar äro från hvarandra så
afskiljda, som f n., men otvifvelakligl är, att närvaron af Regeringens
ledamöter uti Riksnåmnden, då alla Stånden vore till gemensamma
öfverläggningar samlade, skulle vara för ärendenas behandling
särdeles nyttig, sätta representationen i tillfälle att omedelbart
erhålla kännedom af Regeringens åsigter samt sålunda undanrödja
mången anledning till missförstånd; likasom den genom Riksnämnden
möjliggjorda större sammanhållning och kraft hos representationen
i betydlig mån skulle öka dess förmåga att bidraga till en nyttig
samhällsutveckling, utan att skadligt brådstörtande eller förtryckande
majoritetsvälde ändock vore att befara utaf en Riksdag såsom
denna sammansatt genom Ståndsval och med förbehållen rätt till
beslut ståndsvis.
Ett betydligt fel hos vår nu gällande Grundlag är att deri finnas
uptagna en mängd småsaker, en mängd mindre väsendlliga detaljbestämmelser,
såsom ang:de Ulskins tillsättande etc. Häraf upkorama
2:ne olägenheter. Man måste nemi. antingen qvarstå vid de
befintliga stadganderna, om äfven förändrade förhållanden göra dem
mindre lämpliga, hvaraf följer att Grundlagen genom dess stelhet
och oböjlighet blir förhatlig, eller också företaga sig att ständigt
lappa på densamma, hvarigenom dess helgd förringas. Const.Utsk.
har velat undvika båda dessa ytterligheter genom att föreslå, att alla
sådane mindre vigtiga bestämmelser skulle intagas i Riksdagens arbetsordning
och såsom en garanti emot obetänksamma förändringar
af denna ordning, tillika föreskrifvit, att densamma skulle stiftas och
beslutas på samma sätt som allmän lag.
En af mina motståndare har yttrat att R. o. Ad. borde hålla
sina en gång fattade beslut i helgd. Jag är honom tacksam för
detta yttrande, ehuru jag ogillar hans sätt alt vilja komma ifrån
conseqvensen deraf, då det är fråga om ayt vidblifva den åsigt, R.
o. Ad. genom detta förslags antagande till hvilande vid sistlidne
Riksdag uttalade. Han har nemi. antydt, alt R. o. Ad. egentligen
ej skulle haft någon annan afsigt med detta beslut, än att dymedelst
på det lämpligaste sättet komma ifrån saken, eller, med andra ord,
att beslutets fattande endast varit en manöver för tillfället. För min
del tror jag, att R. o. Ad. alttid har fullt alfvar med sina beslut
och alt endast förutsättningen derom, att så ej skulle vara förhållandet,
innefattar något för R. o. Ad. i hög grad förnärmande.
Det har blifvit ett talesätt att kalla Staten för en byggnad och
man talar ofta om Statsbyggnaden. Till upförandet af denna byggnad
på en fast och säker grundval har den Svenska Adeln i främsta
rummet varit behjelplig. Då det gällt att försvara den mot inre
och yttre fiender, har R. o. Ad. alltid slått i främsta ledet. För
mig vill det synas omöjligt, alt R. o. Ad., då fråga är att söka
förhindra denna urgamla byggnads förfall skulle stå efter, och under
denna förhoppning anhåller jag vördsamt om R. o. Ad:ns bifall till
förslaget.
Den 15 Februari e. m.
93
Frih. af Ugglas, Curt Gustaf: Då jag på f. m. begärde
ordet, var min afsigt alt närmare utveckla grunderna för det förslag,
som nu är föremål för R. o. Ad:ns öfverläggning, äfvensom
att lill besvarande uptaga de anmärkn:r, som deremot blifvit gjorda;
men som jag är öfvertygad, att R. o. Ad., i anseende till den långt
framskridna tiden, helst ser, att discussionen så mycket som möjligt
förkorias, anser jag mig ej böra denna min afsigt fullfölja. I
det uplysande föredrag, som Gr. Lagerbjelke nyss slutat, har äfven
ganska mycket af hvad jag ämnat andraga blifvit på ett öfvertygande
sätt utveckladt, och jag anser mig således kunna, med instämmande
i Gr. Lagerbjelkes yttrande samt under åberopande af hvad Hr.
Nils Tersmeden på f. m. anfört, inskränka mitt yttrande dertill,
att jag lemnar min röst åt förslaget med den innerliga öfverlygelse,
alt det skulle medföra en stof förbättring i vårt nu beståenda samhällsskick,
utan alt den ringaste våda för samhället deraf skulle
upkomma. Man har såsom något särdeles samhällsvädligt framhållit
den omständigheten, att genom förslagets antagande R. o. Ad:s sjelfskrifvenhet
samt i och med detsamma Ståndets oberoende skulle gå
förlorad. Jag för min del tror, att R. o. Ad. skall visa sig vara
lika oberoende vid utöfvandet af Ståndets valrätt som representationsrätt.
Man har sagt, att då det f. n. vore en stor Kongl, nåd
att blifva uphöjd till adligt stånd, skulle deremot genom förslagets
antagande denna nåd blifva betydligt förringad, så att adels-diplomet
ej vore mycket mera värdi än en handtverkare® burskapsbref. Denna
liknelse är likväl icke träffande, ty adelsmannen utöfvar sin valrätt
endast och allenast till följd af sin börd och icke på grund af något
yrke, hvilket väl måste medgifvas vara en stor företrädesrätt.
Man har såsom ett stort fel hös förslaget anmärkt, att Ståndens
val-lagar ej finnas deri uptagna. I della hänseende har Gr. Lagerbjelke
på ett, enl. mitt omdöme, öfvertygande sätt ådagalagt, att
förslaget härutinnan innefattar snarare en förbättring än en försämring
af vår nu gällande Riksd.Ordn. enär den sednare i afseende
pa Ståndens representationssätt är vida mera obestämd, än förslaget.
Jag tror således, alt bristen på valordningar, vid närmare eftersinnande,
ingalunda borde utgöra något skäl för förslagets förkastande
af dem, hvilka eljest skulle hafva röstat för detsamma. Anmärkn:n,
att alla mindre jordegare, hvilka väl voro tjenstemän men ej hade
Kongl, fullmakt, skulle vara från representationsrätt uteslutne, hvilar
på en, i min tanke, fullkomligt oriktig upfattning af 15 § i den
föreslagna Riksd.Ordn., der det står, att hemmansegare bland allmogen
äga att inom sig välja riksdagsmän lill BondeSt., och der
det tillika uttryckes, alt med allmoge menas sådana hemmansegare,
hvilka ej lill annat RiksSlånd höra.
Jag vill icke taga R. o. Ad:s tid i anspråk med ett längre
anförande, utan får endast tillkännagifva, att jag ansluter mig till
dem, hvilka rösta för förslaget.
Ropen på proposition förnyades.
Gr. Sparre, Erik: Vid det numera allmänt kända förhållandet,
att förslaget blifvit af 2:ue Stånd afslaget, anser jag för min
94
Den 15 F ebruari t. m.
del discussionen och det blifvande beslutet i frågan här på Riddarhuset
hafva betydenhet endast i det afseende, att derigenom ådagalägges
huruvida R. o. Ad. är benägen för en representationsförändring
i den syftning förslaget angifver, eller icke. Det är endast
för att tillkännagifva min åsigt i detta hänseende, som jag nu yttrar
mig, hvarjemte jag ber att få förklara, att jag anmälte mig för
alt erhålla ordet redan innan förslagets öde var kändt. Jag har
gått alltför länge i skola vid Riksdagarne för att älska höra, granna
och länga tal eller sjelf vilja hålla sådana, i synnerhet då dermed
intet utlrättas, och jag skall derföre äfven denna gång söka att vara
ganska kort.
Det är egentligen endast en sak, sorn jag numera anser äga
betydenhet i denna fråga, och den är, huruvida R. o. Ad. är sinnad
att vidblifva sitt en gång fattade beslut att, för befrämjande af
en ändamålsenlig reform i vårt representationsskick, afstå från sjelfskrifvenheten.
Och, Mine Hrr, kan man antaga, att denna sjelfskrifvenhet
skall kunna länge bibehållas? För 2:ne månader sedan
väckte en ledamot af detta hus eli förslag, som åsyftade inrättandet
af ett slags Censorer, hvilka skulle äga att bedöma, huruvida R. o.
Ad:s ledamöter vore värdiga att intaga plats på detta rum. Såsom
skäl för förslaget anfördes omständigheter, för allmänt kända alt här
behöfva uprepas, men alla utgående deruppå, att börden ensam ej
utgjorde qvalifikation till representantkallet. Jag instämmer i delta
skäl. Den glans, söm ett frejdadt namn otvifvelaktig! i alla gamla
samhällen bereder dess innehafvare, kommer tilläfventyrs att under
hvilka tider som hejst fortvara, men sådan är numera tidens anda,
att namnet allena icke anses böra åt innehafvaren häfda en plats
bland en nations representanter. Det är numera en högre intelligens
och en högre förmögenhet som häfdar en sådan plats. Då
nu sjelfskrifvenhelen icke är häruppå grundad, tror jag icke att vi
med alfvar kunna länka på dess bibehållande. Men — har man
sagt — skola vi afsäga oss denna rättighet, skall det åtminstone
icke ske förr än vi få ett bättre förslag än det nu ifrågavar:de. Nå
väl, Mine Hrr, huru länge skola vi vänta på detta bättre förslag?
Man har redan under discussionen medgifvit, att många tusende
förslag skulle kunna framläggas med lika liten utsigt till framgång,
som de många tusende, hvilka redan gått deras död till mötes. Vid
sådant förhållande återstår ingen annan utväg än att, med bibehållande
af de elementer, vi redan äga, försöka att bereda en närmare
förening emellan de nu så skarpt afsöndrade Stånden samt att inom
dem inrymma plats åt de orepresenterade, och detta är just hvad
förslaget åsyftar. Att främmande elementer blifvit inympade på
Stånden genom de orepresenterades inrymmande deri, är en invändning,
som jag icke väntade mig få höra såsom skäl emot förslaget
åberopas.
Den sena timman manar mig att vara kort. Jag hörde äfven
vid början af mitt anförande, att R. o. Ad. så önskade och inskränker
mig således till den förklaring att jag röstar för förslaget.
O
Återigen hördes rop pa propos.
Den lä Februari e. ni.
95
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus Ludvig: Länge har
jag tvekat att i denna fråga yttra mig, den varma vänskap, som
förenar mig med förslagets uphofsman gör granskningen deraf svårare
för mig än för de fleste. Enskildla känslor måste dock, i frågor
så vigtiga som denna, gifva vika för hvad man anser rätt —
se der hvarföre äfven jag för några ögonblick vågar uptaga R. o.
Ad:s tid. Jag inser nogsamt grundlagsförslagets förtjenster — bibehållandet
af den för Svenska folket egendomliga Ståndsindelningen,
medan man genom representationens sammanträde på ett rum sökt
afnöta fördomar och möjliggöra en förening af nu skiljda delar; —
den enklare arbetsordningen hvarigenom en behöflig rörlighet torde
meddelas vårt nog tröga statsmachineri samt slutligen uptagandet i
representationen af de aktningsvärda samhällsklasser, hvilka nu så
orättvist utestängas ur densamma. Men Mine Hrr då man å ena
sidan bjuder oss dessa författningar, å andra deremot hotar oss med
ett fullständigt enkammar-system: fordrar sjelfskrifvenhetens uphörande;
föreslår oss en lika besynnerlig som för Adeln orättvis upblandning
af Stånden, samt slutligen begär att vi skola antaga allt
delta utan att veta det ringaste- om hvad i andra länder anses för
hufvudsak, Val-lagen, den, hvarigenom det helas utseende bestämmes,
då tror jag ingen bör tveka. Långt heldre då vår gamla författning,
som med alla sina fel dock lotsat Statskeppet genom stormen,
än theoden, hvilken säkerligen endast kommer att utgöra en
öfvergång till de visa, på sann demokratisk grund byggde författningar,
hvilka i dussintal upspirat i det öfriga Europa, för att straxt
äter vissna under sabel väldet.
Alt Coust.Utsk:s förslag utgör ett förklädt Enkammarsystem
derom torde en enda blick på Riksnämnden öfvertyga oss. Ilörom
blott CO § Riksd.Ordn. 1 —• —
Således en enda rösts öfvervigt i Riksnämnden bestämmer pä
förhand, märk detta, frågans utgång. Ar ej detta samma lotterispel
som nu så bittert klandras i de förstärkta Utskotten, med den
skillnad likväl att det afgörande beslutet der fattas sist och sedan
saken i Stånden blifvit pröfvad. Enligt det nya förslaget deremot
skulle den afgörande voteringen komma först och Ståndens granskning
efteråt. Allt för eget. Man tanke sig Regeringens ställning
i en lagstiftande församling sådan sorn den nu föreslagne. En tid af
politisk hänförelse hade inträffat, de demokratiska idéerna ville påtvinga
Konungen en ny ministér. De tvänne nedre Stånden exempelvis,
röstade som en man, bland de tvänne öfre funno de äfven
en elier annan medhjelpare, de voro då förvissade om segren i
Riksnämnden. Regeringens förslag förkastades der. I Stånden äter
stadnade två Stånd mot två. Nämndens tanke blefve således den
gällande och dermed slut på hvarje hopp om anslag. Konungen
nödgades då för att icke i en farlig stund lemna fosterlandet redlöst,
antaga de rådgifvare demokratien utpekade, en ytterlighet den
lian med vår nuvarande författning och stödd af tvänne Stånd aldrig
behöfver underkasta sig; dermed vore äfven första steget taget
lill Konungamaktens fall. Mine Hrr ett förslag som innebär något
dylikt kallas dock af sina försvarare konservativt.
96
Den 15 Februari e. m.
Skickligare talare än jag komma säkerligen ali utreda den
orättvisa som i röstfördelningen begåtts mot Adeln. Utan lanke att
såra ett värderadt MedStånd kan jag dock icke undertrycka min
förvåning att på samma gång Adeln icke ansågs böra bibehållas vid
sin |:del af representationen man likväl trott sig kunna bevara den
åt PresleSt. De 15 nykomlingar, som der skulle insättas äro ju
egentligen blott sådane hvilka redan räkna presterliga tjensleår och
hvilka nästan alla sluta som välbeställda Kyrkoherdar med l:a klassens
pastorater. Om PresteSt. sålunda oförfalskadt återupslålt inden
reformerande degeln är detta deremot långt ifrån fallet med
detta Stånd. Ännu innehar Sveriges Adel ^:del af landets jord
och detta den bördigaste och bäst skötta, ännu besitter den de rikaste
malmfält och de största jernverk; ännu räknar den i sina leder
utmärktheter af alla slag, ännu står den i spetsen för landets
styrelse, ännu fylla söner krigshärens leder brinnande af kärlek förära
och fosterland; och denna Adel, jemngod med den i hvilket
annat land som helst, denna Adel anses ej värdig den J:del i representationen
den i sekler innehaft, den skulle nödgas i sig uptaga
elementer, som på ingen logisk grund kunna dilföras, och troligen
endast skulle tjena att försäkra de framåtrusande åsiglerne
en afgjord öfvervigt i den rådslående församlingen, är sådant billigt,
är sådant konservativt?
Jag öfvergår nu till förslagets hufvudfel. Den bristande vallagen.
Jag förbigår de egenheter, som häraf kunde för MedSt. upstå
och fäster mig uteslutande vid R. o. Ad.
Antagom för ett ögonblick att förslaget bifölles. Huru skulle
detta Stånds utseende då blifva? Hvem kan besvara denna fråga?
Huru skola valen ske, distriktvis det veta vi, men månne med valbarheten
inskränkt inom dem? Endast lokalintressen blifva då representerade
af sockenslämrnohjellar under det att de större jordegarne,
hvilka ej ville förbinda sig alt i åratal qvarstadna i hufvudstaden,
afhöllo sig från Riksdagsbestyren, med valrätt utom distriktet.
Månne ej då Embetsmännen i Stockholm komma att föra
Ståndets talan — ett om möjligt ännu olyckligare resultat. Hvilka
tillkommer valrätt? månne hvarje Adelsman? väl mycket! månne
endast capita? en orättvisa mot ättemännen; månne hvarje ätt Rusig?
en obillighet mot de gamla slägterne. Huru skulle'de valde
aflönas? genom capitationsafgift som hos mången troligen finge utmätas;
månne genom förmögenhetsafgift? Frih. Adelsvärd t. ex.
finge då möjligen med tusentals Kiksdalrar betala nöjet att förlora
sin sjelfskrifvenhet. Mångfaldiga dylika spörjsmål kunna framkastas
och intet nöjaktigt besvaras. Slutligen, Mine Hrr, några ord
om sjelfskrifvenheten, den man nu fordrar att vi skola upoffra. Ingen
inser bättre än jag felen i vår nuvande sammansättning, måhända
kunna vi dock med philosophen Baco utropa, ”när jag ransakar
mig sjelf blyges jag, när jag jemför mig med andra yfves
jag.” Jag vågar ännu tro att vi sjelfva kunna afhjelpa bristerne
utan att derföre rubba grunden för hela byggnaden, och en sådan
anser jag sjelfskrifvenheten vara, den utgör Svenska Adelns ”conditio
sine
Den 15 Februari e. m.
97
sine qua non”, ja, jag .tror alla länders erfarenhet nogsamt utvisar,
det ärftliga lagstiftare oell ärftlig konungamakt stå i oskiljaktigt sammanhang
med hvarandra i fria stater, nemi. ej i despotiska; Turkiet
och Persien har ingen aristokrati.
Men säger man, Adeln bryr sig föga om sin sjelfskrifvenhet,
den följer icke riksdagsärenderne med nog upmärksamhel; detta
blifver alltid till en del fallet i icke atlönta Riksförsamlingar. 1
Engelska parlamentet ser man ofta frågor afgöras af några få personer
— så beklagligen äfven hos oss, men dessa frågor äro dä
obetydligheter. Vid vigtiga tillfällen underlåter Adeln aldrig att
talrikt inställa sig; vi se ett lysande exempel derpå i dag, det stora
antalet ger då förökad vigt åt besluten, och dessa hafva alltid häfda!
Adelns rätt till främsta rummet i Svenska representationen.
Men, invänder man, ärftliga lagstiftare är en orimlighet, hvarföre
det? Ej är Bankirens son ovilkorligen den skickligaste affärskarlen,
han älfver dock fadrens kontor; ej är thronföljaren alltid ett lands
visaste Statsman, han ärfver dock fadrens krona, och detta med
rätta. Endast Adelsmannen skulle ej få behålla sitt arf. Ilar då
måhända- Svenska Adeln missbrukat sina rättigheter, har någon annan
samhällsklass gått framför dem i upoffring och fosterlandskänsla?
Jag belviflar det. Var det Adelil som påkallade Carl XI:s envälde,
var det Adeln som underskref säkerhetsakten, var det måhända
MedStm, som 1809 afsade sig sina företrädesrättigheter? vi veta
alla alt så ej var. En enda företrädesrätt, den vigtigaste, jag medgifver
det, återstår oss ännu. Jag är viss att om fosterlandets väl
någon gång fordrade dess npgifvande, eller med andra ord om ett
verkligt tvåkammarsystem någongång här kunde införas, skulle Sveriges
Adel icke skygga tillbaka för denna sista upoffring; men Mine
Hrr,' jag tror ej denna stund ännu vara slagen, lill dess tror jag
vi göra lätt alt behålla det dyrbaraste arf vi fått af våra fäder, det
dyrbaraste vi hafva att lemna våra barn — vår sjelfskrifvenhet. —
Jag yrkar afslag å Betänk.
Hr Bergenstråle, Claes: Af de många som sig i ämnet
redan yttrat, hafva skälen för antagandet eller afslåendet af ifrågavar:de
Representationsförslag blifvit så fullständigt utvecklade, alt
jag skulle brista i den aktning jag är skyldig R. o. Ad. om jag
skulle ingå uti någon vidare afhandling derom, som i det närmaste
ej kunde blifva annat än en omsägning af hvad som redan är sagdt;
jag inskränker mig derföre endast till att förklara: alt sorn genom
detta förslag, — arbetsordningen är förenklad, — och i följd deraf,
Riksdagarne böra blifva kortare, — de som nu icke äro representerade
blifva inrymde uti Representationen, — de gamle länge bepröfvade
grundpelarne, de särskilta Stånden bibehållas, samt slutligen
de ofta förordade allmänna valen, hvilka jag önskar att R. o.
Ad. aldrig måtte bifalla, härigenom äro uteslutne, så röstar jag till
bifall för förslaget.
Gr. Mörner, Carl: Afven jag skall undvika alt uptaga R.
o. Ad:s tid med vidlyftigare anförande i denna vigtiga fråga. Under
4 II. 7
98
Den 15 Februari e. m.
dagens plenum hafva sakrika yttranden blifvit afgifna både för och
emot förslaget, i afsigt att inverka på R. o. Ad:s opinion i frågan,
och jag förmodar äfven, att en hvar af Ståndets ledamöter möjligen
redan innan discussionen öpnades, deruti stadgat sitt omdöme. Jag
anhåller derföre endast alt få i prot. nedlägga min egen tanke i
frågan.
Jag är en af dem, som allt ifrån 1815 års Riksdag under
längre eller kortare tider deltagit i förhandlingarne vid alla Riksmöten.
Vid 1815, 1823 och 1828 årens Riksdagar arysåg man del
vara nära nog omöjligt, att någon förändring i vårt nuvarande re
presentationssätt
skulle kunna verkställas. Sedan den liden har jag
för min del fått en annan öfvertygelse, icke derföre att jag känt
mig besvärad af någon påtryckning utifrån utan derföre att jag ansett
en bättre sakernas ordning kunna inträda genom eli förbältradt
representationssätt för R o. Ad. Derföre Ivekade jag icke heller att
vid 1840 års Riksdag upoffra min sjelfskrifvenhet, i den förhoppning,
alt ett representationsförslag skulle blifva för oss framlagdt,
hvilket vore så beskaffadt, att det kunde af oss antagas. Enl. min
tanke äger det nu förevaride förslaget denna beskaffenhet. Alla förslag
hafva sina brister, och jag vill visst icke påslå, att detta för
slag
skulle derifrån vara fritagel, men det är min innerliga öfvertygelse,
att om förslaget blefve -antaget, skulle det leda till det mål,
hvartill man vill komma. Man har fästat mycken vigt vid sjelfskrifvenheten,
men Gr. Lagerbjelke har redan på ett i min tanke
ganska fullständigt sätt utvecklat, huru det står till med denna
sjelfskrifvenhet. Han har fästat upmärksamheten deruppå, ali R.
o. Adis representationsrätt hufvudsakligen utöfvas af i Stockholm
bosatta tjenstemän och andra personer af adlig börd samt af åtskilliga
adliga possessionater i hufvudstadens grannskap, hvilka till stor
del på grund af fullmakt erhållit riksdagsmannarätt och begagna
densamma efter behag och beqvämlighet, på längre eller kortare
tid. Vi känna äfven, Mine Hrr, att en stor del af landtadeln be»
står af tjenstemän, hvilka icke hafva råd att sjelfva sig underhålla
vid Riksdagar, som ofta fortfara ett helt år, och just i denna omständighet
ligger ett skäl för antagande af förevaride förslag, enl.
hvilket R. o. Adis representationsrätt skulle för framtiden komma
att utöfvas utaf ifrån rikets alla delar valda samt aflönade ombud.
Då jag således icke kan annat än finna detta förslag innefatta
en verklig förbättring af det beslående representationsskicket, måste
jag beklaga, att förslaget genom 2:ne Stånds beslut redan förfallit
och slutar med att förklara det jag ämnar lemtia min röst till bifall
åt förslaget.
Hr Fåhraeus, Olof Iram anuell Det är nu för tredje gången
efter 1809 års statshvälfning, som ett mera omfattande förslag
till grundlagsförändring förekommer till afgörande. De 2:ne föregående
förslagen hafva inom detta hus fallit, hufvudsakligen af det
skäl, att de ansetts icke hvilande på nationel eller historisk grund.
Hvad man än må kunna förevita det nu förevaride förslaget, kan
det åtminstone icke af denna orsak förkastas, ty det afser icke att
Den 15 Februari e. ra.
90
den gamla slatsbyggnaden skall rubbas i sina grundvalar utan endast
lill inredningen förbättras. Frågan borde således inskränka sig
dertill, huruvida förslaget verkligen innefattar någon afsevärd förbältring.
Sveriges statsskick är i afseende på representationen hufvudsakligen
behäftadt med 2:ne brister. Den ena består uti de invecklade,
(unga formerna för riksdagsarbetet, den andra uti uteslutandet
af ofräle ständspersonsklassen från delaktighet i lagstiftarekallet.
Hvad den förra beträffar, så hafva redan 2:ne talare, Hr
Bildt och Gr. Lagerbjelke, genom uplysande exempel ådagalagt,
huru ändamålsvidriga de nuvarande riksdagsformerna äro. Jag vill
endast tillägga, att jag anser just i. dessa felaktiga former ligga
fröet till det Stånds-split, sorn med rätta så högt öfverklagas, och
hvilket, om det får lid och luft alt utveckla sina uplösande verkningar
förr eller sednare, af en inre naturnödvändighet, måste urarta
derhän, att hela riksdagsverksamheten blifver produkten af
ett lotteri.
Hvad det ofullständiga i valrätten angår, så må det icke förtänkas
en talrik klass af medborgare, som i både andlig och materiell
förmögenhet kan mäta sig med hvarje annan, utestängandet
från den dyrbaraste medborgerliga rättighet, väckt och väcker obelåtenhet.
Det är denna sorn gifvit det starkaste, moraliska stöd åt
den 30-åriga agitationen för en grundlags-reform, och må man icke
vänta, att innan någon rättelse härutinnan vunnits, det allmänna
tänkesättet i detta afseende skall blifva tillfredsställdt.
Efter mogen pröfning af det förevaride förslaget, har jag funnit
problemet att bola omnämnde brister vara på ett för mig tillfredsställande
sätt löst. Om derföre förslaget ock icke skulle äga
andra förljenster, skulle jag anse detta göra tillfyllest, för att gifva
min röst lill bifall åt förslaget. Emedlertid hafva under öfverläggningen
i delta ämne anmärknir, grundade på de mest olikartade
skäl, blifvit emot förslaget framställda. Några af dessa anmärknir,
hvilka icke från min synpunkt blifvit uplagna, ber jag att få bemöta.
Man har talat om rättvisa och sagt att denna egenskap är
första vilkoret för hvarje författning. Af allt mitt hjerta instämmer
jag i denna sats, men jag kan icke följa den värde talaren i hans
tillämpning deraf på förevaride fråga. Genom förslaget äro nemi.
inga förut till representationen berättigade klasser derifrån uteslutna.
Formen för deras representerande är väl något förändrad i ty att
delaktighet i representationen skulle erhållas genom val i st. f.
sjelfskrifvenhet, men om de sjelfskrifna representanterna sjelfva
medgifva en sådan förändring och således afstå från en dem tillhörig
rätt, måtte väl ingen orättvisa sägas hafva dem tillskyndats. Då
förslaget för öfrigt inrymmer representationsrätt åt en mängd förut
orepresenterade medborgare, kan man väl icke heller säga att, relatift
till nuvaride förhållande, någon orättvisa blifvit begången, ty
det vore ju detsamma som att förklara, att rättvisa mot en eller
flera är sämre än rättvisa mot ingen.
En talare har sökt ådagalägga, att Riddarhuset, ifall förslaget
erliölle verklighet, skulle urarta till en demokratisk församling.
7*
I Od
Den 15 Februari e. m.
Della är eli nyll bevis för den kända satsen, ali man kan, synnerliggst
med så stor dialektisk förmåga som den värde talarens, lätteligen
komma lill hvilka slutsatser, som heldst, blott man icke är
nogräknad med premisserna. Berörde yttrande stödjer sig på antagandet
deraf, ali R. o. Ad:s valmän icke skulle kunna emotstå påtryckningen
af den demokratiska pressen. Jag frågar: är det någon
rimlig anledning att förmoda, det R. o. Adis ledamöter skulle
blifva mindre sjelfständiga såsom valmän, än såsom representanter?
Eller, om jag omvänder frågan: bar man skäl att antaga, det 1$.
o. Adis ledamöter äro mera sjelfständiga som riksdagsmän, än de
skulle blifva som valmän? I tvifvelsmålet derom ligger, snart sagdt,
en skymf emot R. o. Ad. Argumentet hvilar äfven lill en del
på den omständigheten, att 15 ofrälse faslighelsegande embetsman
skulle genom förslaget erhålla inträde på Riddarhuset, och man bar
i detta hänseende såsom exempel anfört det inflytande Brukspalronerne
utöfvat pä BorgareSl. Jag hemställer till den talare, som
begagnat detta argument, huruvida det icke skulle hafva varit lika
lämpligt alt hemta exemplet från PresteSt., som äfven fått
emottaga nya ledamöter i de Akademiska lärarne. 1 allt fall måste
det väl medgifvas, att det mägtigare inflytande, som vissa representanter
å mängden utöfva, — detta må vara missbrukadt, eller
utgå frän ren fosterlandskärlek, — icke kati tillhöra någon viss
medborgareklass uteslutande, ulan kan i dag uppenbara sig hos en,
i morgon hos en annan; och argumentet kan således icke bevisa,
hvad dermed åsyftas.
Man har äfven klandrat förslaget derföre, att det skulle innehålla
elementer lill uplösning af Adis nuvaride Stånds representation.
Jag bekänner, att det var mig alldeles oväntadt att få höra
detta inkast från en man, som uti eli offentliggjord! förslag tilt
grundlagsförändring strukit ett streck öfver Adeln såsom politiskt
element.
Man har från en annan sida ogillat förslaget derföre att det
icke skulle tillfredsställa de demokratiska intressena samt icke vore
byggdt på en ren och oblandad prineip. 1 England, det land, som
kan anses för de konstitulionela statsformernas vagga, går man
icke så till väga. Der har man steg för steg i ganska små por
tioner,
förbättrat sitt statsskick och man skulle der anse för en
barnslig egensinnighet att icke vilja laga något, derföre alt man ej
kan få allt. Jag är öfvertygad, alt R. o. Ad. nu äfven skall visa den
ädla sans i omdömet, alt åtminstone icke af ett sådant skäl förkasta
förslaget, till hvars framgång inom detta Stånd jag med min röst
ämnar bidraga.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Afven jag röstar för för
slaget,
såsom jag ock gaf min röst för detsamma, då vid förra
Riksdagen förslaget antogs att hvila till det nu pågående Riksmötet.
Jag har icke under liden förändrat de åsigler, hvilka då af
mig uttalades så väl i afseende på hela nationalrepresentationens
ombildning, som ock beträffande ett förändradt representationssätt
för detta Stånd allena. Efter långvariga, under flera dagar pågå
-
Den 15 Februari e. m.
101
ende debatter vid 1840 års Riksdag, beslöt R. o. Ad. alt val inom
Ståndet skulle antagas såsom grund för dess representationsrätt vid
en blifvande reform. De män, hvilka hufvudsakligen bidrogo till
det beslut, R. o. Ad. då fattade, hvilka då ledde Ståndets öfver -  läggningar, voro lika på erfarenhet, hade grånat under parlamentariska
strider, och voro lifvade af en varm fosterlandskärlek. De
hyste -den fasta förhoppning, att den grundval, de då lade, skulle
blifva beståndande, samt alt deras efterkomlingar icke skulle vägra
alt infria det löfte, som R. o. Ad. med stor pluralitet då afgaf.
Med smärtsam förundran har jag funnit, att en af dessa män numera
i frågan ändrat åsigt, men jag för min del kan icke svika det
en gång gifna ordet.
Ehuru 2:ne Stånd redan förkastat det förslag, som nu utgör
föremålet för R. o. Adis öfverläggning, och det således med skäl
kan anses icke löna mödan att ingå i pröfning af dess detaljbestämmelser,
så är det måhända icke olämpligt alt söka fästa R. o.
Adis upmärksamhet på vigten af det beslut, R. o. Ad. går-alt falla.
Delta beslut är nemi. af ganska stor betydenhet, icke allenast såsom
ett uttryck deraf, att R. o. Ad. fortfarande vidblifver sin vid
1840 års Riksdag uttalade afsigt, att, för tillvägabringande af ett
förbältradt representationssätt, upoffra den personliga sjelfskrifvenheten,
ulan äfven derföre, alt ett annat RiksStånd, hvilket under föregide
Riksdagar hyllat åsigler i denna fråga, som äro i fullkomlig
strid med dem R. o. Ad. förfäktat, genom sitt beslut öfver ifrågavide
förslag visat, att Ståndet slutligen medgifvit alt detsamma medför
en icke obetydlig allmän förbättring af det nnvaride tillståndet.
Att förhållandet verkligen är sådant, anser jag vara ådagalagdt genom de
sakrika anföranden, hvilka ä detta rum -för förslagets befrämjande blifvit
afgifna, och att förändringen äfven skulle medföra en väsendtlig förbättring
af R. o. Ad:s representationssätt, tror jag äfven vara påtagligt, om
man opartiskt tager i betraktande de följder, förslagets antagande i detta
hänseende skulle hafva. Behofvet af en förbättring i delta Stånds
organisation vore visserligen icke så trängande, om Riddarhusets
bänkar alltid vore så upfyllda, som de i närvarande stund äro, men
sådant kan icke begäras. Om några månader kommer Riddarhuset
enl. all sannolikhet att härutinnan förete elt helt olika utseende.
Under sådana förhållanden är det väl af största vigt, all en koncentration
af de kunskaper och talanger samt den erfarenhet, som
alltid funnits inom delta Stånd, till vägabringas, och att således R.
o. Ad. representeras genom ett urval af Ståndets ledamöter, hvilka
äga både förmåga och tid alt egna en oafbruten upmärksamhet åt
de allmänna ärendena, samt sålunda bibehålla och, i min tanke,
ytterligare förhöja det anseende, hvaraf Ståndet ännu så rättvist är i
åtnjutande. Tidpunkten är inne alt visa, det R. o. Ad. ännu alltjemt
är villigt att när fäderneslandets bästa fordrar göra eftergift af lagliga
rättigheter. Andra, mera stormiga, tider kunna snart nog inträffa,
och då skall man måhända ångra, att man icke genom att
i tid eftergifva något, afvärjt faran af att förlora delta tillfälle lill
befrämjande af allmänt bästa. Förslaget har visserligen redan fallit,
men, såsom jag förut yttrat, det är bf stor vigt att R. o. Ad.
102
Den 15 Februari e. m.
genom sitt beslut deröfver förklarar sig vidhålla det en gång gifna
ordet, på det att elt nytt förslag, hviiande på samma grunder, men
i åtskilliga delar mera fullkomnadt, mätte blifva för R. St:r framlagdt;
i hvilken händelse ett bifall till ett föreg:de förslag isamma
syftning, afgifvet af 2:ne Stånd med så skilda politiska åsigter, som
R. o. Ad. och BorgareSt., mäste lägga en icke obetydlig vigt i
vågskålen.
Jag vill icke taga R. o. Ad:s tid i vidare anspråk, utan slutar
med förklarande, att jag ämnar rösta för förslaget, samt med
uttryckande af den önskan, alt alla de, hvilka äro måna om R. o.
Ad:s ära och sjelfbestånd, måtte handla pä samma sätt.
Gr. Kalling, Pehr Adolf Fredr.: Jag har redan blifvit
förekommen af flera talare, hvilka pä ett öfvertygande sätt ådagalagt
förslagets destrucliva beskaffenhet. Adeln skulle derigenom upliäfvas
i verkligheten och endast qvarstå i inbillningen.
Ty med Adel förslås ju eli visst Stånd i samhället, skildt
från de öfriga genom pä börd grundade rättigheter. Men hvarigenom
existerar Adeln i verkligheten såsom ett sådant särskildt Stånd?
Jo, endast genom sina samtliga medlemmar och den bördsrätt, som
enskildt tillkommer hvarje sådan, hvarje familj eller caput. Adeln
tänkt in abstracto, kan ju ej hafva några rättigheter för sig, utöfver
medlemmarnas. Uphäfves nu capitis på börd grundade, sjelfskrifna
representationsrätt, uphäfves äfven härmed Adelns rätt alt
representera och att existera 1 Staten, ty en grund för hvarje rått
måste gifvas och om bördsgrunden underkännes af Staten, kan han
ej heller erkänna, hvad deruppå är byggdt.
För öfrigt, då Adelskapet blifvit gifvet af Konungen såsom en
ersättning för i det allmännas tjenst upoffrade krafter, kan ej heller
rättsenlig t, så länge åtminstone den styrelseform står uprätt,
som sanctionerat de Adliga rättigheterna, dessa flufvudrnannen, utan
hans eget särskildta begifvande, afhändas. Men dertill äger denne
återigen ej makt. Ty en sådan handling vore ett obehörigt ingrepp
i efterkommandes rätt; och Adelskapet är ett arf eller ett fideikomiss,
hvilket såsom hvarje sådant icke kan af innehalvaren föryttras.
Utaf dessa skäl: för det första, emedan förslagets antagande
skulle uphäfva Adeln i verkligheten; och för det andra, emedan
dess antagande innebure en rättskränkning, af samma beskaffenhet,
som våld emot äganderätten, får jag yrka på förslagets förkastande;
men, i händelse det skulle antagas, protestera mot giltigheten af
ett sådant beslut.
Frih. Raab, Adam Christian: Då frågan de facto är af
gjord
och öfverläggningarne redan allt för länge tagit Edert tålamod
i anspråk, skulle jag icke ytterligare satt det på prof, om jag
icke lofvat att framföra några ord frän en frånvarande sjuk Ledamot
af detta Stånd, som med utmärkt nit, sakkännedom och skicklighet
upfyllt representantkallet vid alla Riksdagar sedan 1818.
Det är Hr Rosenblad, Bernhard, som gifvit mig detta updrag. Vid
början af denna Riksdag förmådde han ännu att låta föra sig hit
Den 15 Februari e. m.
103
till Riddarhuset och. uttaga sin polett, men, numera sängliggande,
afvaktar han med det lugn, mod och hopp, som endast medvetandet
af rena afsigter och redligt upfyllda pligter kunna ingifva, förlossningens
timma. Det var en af hans få återstående jordiska önskningar
alt han skulle kunnat förmå, såsom han sjelf yttrat sig, alt
vid afgörande af representationsförslagets öde, ”sjunga sin svanesång”
från det politiska lifvet. Då en högre vil|a nekade honom detta,
har han likväl från sitt sjukläger dikterat några ord, deni han önskar
och beder att haris värde Ståndskamrater ville egna någon upmärksamhet.
Flan har hedt mig framföra dem lill Eder och jag
villfar sä mycket hellre denna hans begäran, som det resultat, hvartill
han kommit öfvererensstämmer med min egen åsigt, hvarföre
jag ansett mig kunna uptaga hans anförande såsom mitt eget.
Det ifrågavarule Hr Rosenblads sannolikt sista anförande på Riddarhuset
lyder som följer:
”Vid sisla Riksdagens slut fann jag så många betänkligheter
vid det hvilande Grundlagsförslaget, alt jag var fast besluten om
jag bevistade den blifvande Riksdagen att votera nej till detsamma.
Men under mellantiden bar jag egnat det en noggrann pröfning;
betänkligheterna hafva visserligen icke försvunnit, jag tror att intet
förslag kan framställas, vid hvilket inga giltiga anmärkmr kunna förekomma.
Jag tror också att ingen grundlag kan linnas som icke
gör vägen lill representant-kallet osäker för mången, som för ett
sådant kunde vara nyttig. Hufvudsaken är att den öpnas för många
med förmåga oell vilja alt verka för fäderneslandet och att sältet
och medlen lill deras verksamhet underlättas. Det hvilande förslaget
har tvenne utmärkta förljensler. Det ena är Arbetsordningen.
', vår närvarande är otvifvelaktig! det sämsta i hela vår Grundlag
och otvifvelaktig! en hufvndorsak lill de brister, som man med
skäl kan tillägga vära Riksdagar, och jag tillstår att ibland alla de
Constitutionella författningar som jag känner, finnes ingen som har
en sämre.”
”Vår ulskoltssammansätlning, vår motionsrätt, behofvet af våra
återremisser och våra förstärkta Utsk. förlänga offentligt Riksdagsarbetet
trots all flit, och göra utgången tvifvelaktig. Genom nya
förslaget kunna Riksdagarne lätteligen till en fjerdedel förkortas; de
motioner, som icke äga tillräckliga sympatier för att vinna en slutlig
framgång, behöfva icke mer borttaga tiden för Ulsk:sbehandling.
De olyckliga förstärkta Hiskin, sorn ofta göra utgången af de vigligaste
frågor lill ett lotterispel försvinna; de oformliga sammansatte
litslen (vid 1829 års Riksdag egde ett sådant af 5 Utsk. och 120
personer rum) nphöra och minst tre fjerdedelar af Riksdagstiden
kan sparas.”
”Den andra stora vinsten äf Riksståndens gemensamma öfverläggning.
Den måste lemna åt de olika åsigterne och intressena
ett tillfälle till pröfning och jemkning, som ej annat kan än
underlätta sakernas slutliga afgörande och bereda möjligheten för
verkligen nyttiga beslut. Jag hemställer till de Hrr, som af verklig
öfvertygelse Sro nitiska anhängare af en Representationsreform,
104
Den 15 Februari e. ra.
sältet för delina, må vara för dem luiru olika och motsatt sorn
helst, om de kunna vänta sig ali deras förslager kunna under närvarande
förhållanden frivilligt antagas af alla RiksStånd och på något
• annat sätt vilja de väl icke befordra ett sådant. Jag hemställer
till dem om det icke är troligt ali vigten och värdet af
deras olika förslag skulle blifva mera erkänd, och således framgången
af deras förslag vida möjligare, än nu är förhållandet, om, genom
antagande af nu föreslagne grundlag, den oväldiga pröfningen
fick göra sig gällande.”
”För egen del, och efter alt hafva under mer än 30 års Riksdagsraannaverksamhet
deråt egnat allt det nit, som slått i min förmåga,
skulle jag vid slutet af min bana med sann glädje och framtids
hopp för ett älskadt fädernesland, se en Grundlag antagen som
beredde tillfälle för enig och fördomsfri pröfning alt tillvägabringa
för fäderneslandets ära, välstånd och framsteg, välgörande beslut.”
Så långt den än vid grafvens brädd för sitt fäderneslands väl
så varma ädlingen. Ingen lärer kunna beskylla honom alt, under
sin långa och verksamma Riksdagsmannabana hafva hyst afvoga tänkesätt
emot detta Stånd, som han af själ och hjerta tillhört, och
som så ofta visat honom dyrbara prof af aktning och förtroende.
Han har likväl funnit att fäderneslandets välförslådda intresse klöfver
den nu ifrågavule npoffringen af Adelns sjelfskrifvenhet.
För egen del har jag föga alt tillägga: Jag anhåller endast få
förklara, att jag med hvarje Riksdag blifvit mer och mer öfverlygad
att de förbättringar, den förkofran i socialt och ekonomiskt hänse
ende,
som vi alla önska alt befrämja i vårt land, och hvartill det
ock eger större resourser än många andra länder, som länge sedan
gått oss förbi, motarbetas och lillbakahällas icke allenast af de
olycksaliga, under den förelupna discusionen ofta berörda ståndsintressena,
hvilkas inbördes strider nu alstra den produkt, som får gå
och gälla för uttrycket af Svenska folkets tänkesätt, utan ock af de
odrägligt otympliga och tunga former, hvarunder vi arbeta. Derföre,
och oaktadt jag för min del skulle ansett det hafva varit
bättre om förslaget varit bygdi på samma grunder, som det af K.
M. 1848 föreslagna, håller jag del för en pligt, — en samvetssak,
alt tillegna sig de verkliga förbättringar i afseende på arbetsordningen
som nu erbjudas och hvilka skulle underlätta ernåendet
af ett ändamålsenligare representationssätt. Ty jag tillhör ingalunda
det antal som antingen vilja hafva allt eller intet, ej heller deras,
som, ofta i en enfaldig välmening, tro det vara för ernående af en
önskad reform nyttigt att ställningen bringas på spetsen. Jag anser
dem fara vilse vid skenet af farliga irrbloss. Den elden är farlig
att leka med, den kan förstöra mer, än man vill, mer än man
väntat. Jag röstar för förslaget.
Gr. Mörner, Joli. Au g.: Om raan äfven skulle medgifva,
att förevaride förslag till en del utgör en förbättring af det nuvande
representationsskieket, så äro likväl dess fel och brister af så betydande
art, alt det, enl. mili tanke, år oantagligt. Då jag på f. m.
Den 15 Februari e. m
105
anmälte mig för att erhålla ordet, skedde det i afsigt alt underkasta
förslaget en närmare granskning, men den långt framskridna tiden
bjuder mig att ej missbruka R. o. Ad:s tålamod. Jag utbeder mig
endast alt få, för discussionens fullständighets skull, vidröra en omständighet,
hvarå upmärksamhelen ännu ej blifvit fästad. Den rörer
Ordförandeskapet inom RiksSlin och dess delegationer.
Af förslagets 24 § finna vi, att Konungen skulle utnämna Ordför:de
så väl i Riksnämnden som de 4 Stånden. 29 § säger, att
Ordför:de i de Utskott, hvilka Riksnämnden för ärendenas behandling
förordnar, skola utses genom val, på sätt i Riksdagens arbetsordning
stadgas, samt 34 § föreskrifter, att uti alla R. Stms Nämnder,
med undantag af Riksnämnden, skall ordet föras af den bland
R. o. Ad:s fullmäktige, som, enl. Riddarh.Ordn. dertill berättigad
är. Således finnes det icke mindre än 3:ne olika stadganden i afseende
på Ordförandeskapet och jag hemställer huruvida sådant kan
vara lämpligt.
För öfrigt får jag förklara, alt jag instämmer uti de yttranden,
Hr von Hartmansdorff och Gr. Björnstjerna afgifvit, hufvudsakligast
i hvad «de angå val-ordningarnes outredd» skick, hvilket jag anser
vara ett hufvudfel bos Förslaget, samt stadganderna. ang:de Riksnämnden,
hvilka leda till ett beslöjadt enkammar-system, hvarföre
jag äfven kommer alt rösta emot förslaget.
o
Frih. Åkerhjelm, Carl: I anseende lill den långt fram
skridna
tiden och den vidlyftiga discussion i ämnet, som redan ägt
rum, anser jag mig böra inskränka mig med att endast förklara det jag
röstar för förslaget, derföre att detsamma i min tanka innefattar väsendlliga
förbättringar af den nuvande representationens så väl sammansättning
som arbetsordning.
Ropen på Proposm förnyades.
o
Hr Akerman, Fredr.: Mot det förslag, som i dag utgjort
föremål för R. o. Ad;s pröfning, hafva mänga anmärkmr ifrån
skiljda politiska läger blifvit gjorda. Flere af dem synas mig vara
af den beskaffenhet, alt de vid närmare påseende af sig sjelfva förfalla;
andra åter äro af den art, att jag uti dem instämmer, och
jag sökte äfven alt, så vidt i min ringa förmåga stod, vid förra
Riksdagen i de felaktiga delarne skaffa rättelse, medan tid dertill
ännu var. Nu deremot är förhållandet annorlunda. För det närvarde
anser jag mig, för bestämmandet af min öfvertygelse i saken,
endast böra till besvarande framställa 2:ne frågor, nemi. 1).
är en förändring i värt representationsskick nödvändig? och 2) har
förslaget sådana förtjenster, att de öfverväga felen, och bör det således,
såsom utgörande en förbättring af det nuvarande tillståndet,
antagas? hvad första frågan beträffar, så har jag under den långa
tid jag vid Riksdagarne deltagit i allmänna ärendens behandling,
knappast hört någon enda röst höjas emot nödvändigheten af en representationsreform.
Man tror att intresset för denna sak afsvalnat
hos nationen, derföre att detta intresse på sednare tider mindre lifligt
gifvit sig tillkänna. Jag för min del tror icke alt så år förhål
-
106
Den 15 Februari e. m.
landet, utan jag tror, att den likgiltighet, hvarmed frågan om en
representationsförändring på sednare tider betraktats, härledt sig ifrån
trötthet, ifrån en slags förtviflans misströstan, hvilken merändels inställer
sig, dä hoppet att komma från ett olyckligt lill ett bättre
tillstånd nästan är utslocknadt. En sådan sinnesstämning är olycksbringande
så väl hos den enskildte som hos en nation, ty förtviflan
leder lätteligen till utbrott af den mest förderfliga art.
Vidkommande den sednare frågan, så tror jag att det förevande
förslaget har åtskilliga ganska stora förtjenster framför det
nuvande representationssättet. Jag vill icke, vid betraktande af den
sena timman, ingå i någon utförlig redogörelse för denna min åsigt;
jag vill blott i korthet nämna, alt förslagets företräden hufvudsakligast
framträda i den förenklade arbetsordning, uti nya medborgareklassers
inrymmande i representationen och uti samtlige representanternas
sammanförande på ett rum till gemensamma öfverläggningar
och beslut, genom hvilket sistnämnde stadgande man för
framtiden skulle undvika att upföra ett sådant spektakel, som nu
hos oss pågår, eller att förspilla ord och isynnerhet lid på en
fråga, sorn redan förfallit. Genom förslagets antagande, tror jag
äfven, att R. o. Ad. skulle komma alt förhältra sin ställning såsom
en integrerande del af Svenska representationen. Jag har vid en
föregtde behandling af denna fråga yttrat, att ett adligt element är
af högsta vigt i ett monarkiskt samhälle och jag vidblifver fortfarande
denna åsigt. Här är icke tillfälle att ingå i någon deduction
af satsens riktighet och derom har del äfven blifvit mycket ordadl.
Alltnog, jag anser fortvaron af ett adligt element med andel i representationen
vara af vigt för Sveriges politiska existens, men jag
anser att denna andel bättre bevaras genom val bland Ståndets ledamöter
än,genom sjelfskrifvenhetens bibehållande. Den scdnares
uphörande skulle medföra den största förlusten för dem, hvilka befinna
sig i samma ställning, som jag, eller att vara caput för ätten,
men jag tror, att minsta antalet af R. o. Ad:s närvarande ledamöter
befinna sig i denna ställning. Hvad mig enskildt beträffar, så
ansåg jag vid emottagandet af utmärkelsen att vara ledamot af delta
Stånd tillika hafva emottagit förbindelsen att, när samhällets väl det
kräfde, upoffra min enskildta fördel och dertill förklarar jag mig
vara beredd genom att rösta ja till förslaget.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: En stor del af de leda
möter,
hvilka tillhöra den fraktion, af delta hus, hvarifrån förslaget
utgått, har redan upträdt för att förorda detsamma och taga det i
försvar emot dess vedersakares anmärkmr. Men det torde äfven
vara af vigt, att en och annan af dem, som tillförene sökt genomdrifva
förslag, byggda på helt andra grunder, än det ifrågavar:de,
deröfver sig yttrar och motiverar det votum han ämnar afgifva.
Tvenne hufvudsakliga skäl hafva förmått mig, och dem, som tänka
lika med mig, att alltid ifra för en representationsförändring, och
fortfarande ihärdigt framhålla den satsen, alt en snar och ändamålsenlig
lösning af denna fråga, utgör samhällets vigtigaste angelägenhet.
Dessa skäl äro: l:o att grunderna för sammansättningen af vår
Den 15 Februari e. m.
107
nuvar:de representation, äro i hög grad felaktiga och 2:o alf formerna
för denna representationsverksamhet, äro, om möjligt än
mera felaktiga. Hvad nu först beträffar representationens ombildning
efter nya grunder, med uteslutande af de gamla ståndsindelningarne,
sä bar jag och de med mig liktänkande vid ålskillige föregtde
tillfällen linderstedt och förordat förslager hvarigenom man
sökt att gifva frågan sin lösning i den riktning, sora vi ansett hafva
varit för fäderneslandet nyttigast. Dessa försök hafva likväl hittills
strandat, emedan flertalet af dem, på hvilka afgörande! berodde,
varit af olika tankar med oss och i följd häraf visar sig, för närvarande,
föga förhoppning, alt med ombildning af den gamla grunden
för representationens sammansättning, kunna snart genomföra
den angelägna reformen. Men då jag anser det nyss anförda 'andra
skälet, hvarföre man alfvarligen bör arbeta på en representalions-reform,
vara af sä stor vigt för fäderneslandet, tror jag, alten
hvar bör låta sitt ideal för en folkrepresenlations sammansättning
fara, och dä nu fråga är att åtminstone fä bättre former för representationens
verksamhet, icke skjuta ifrån sig den erbjudna möjligheten
härtill. Representationen är nemi. den brännpunkt, inom
hvilken nationens alla krafter böra samlas, till gemensamt arbete för
den ekonomiska, sociala och polilska samhällsutvecklingens befrämjande,
men är den formen för dess verksamhet felaktig, arbetar
Representationen förgäfves att föra samhället framåt i berörde hänseenden.
Jag för min del har således ansett, alt man f. n. bör
låta de betänkligheter, man hyser emot förslagets grunder, fara och
ansluta sig till dem, som sökt att med bibehållande af den gamla
af dem gillade grunden för vår representation göra formerna, hvari
den skall lefva och verka, bättre och ändamålsenligare. Betraktar
jag förslaget blott ur en sådan synpunkt, så kan jag icke undgå att
finna, alt det innefattar eli stort steg framåt lill ett bättre tillstånd
än det närvarande; och är äfven af stor vigt under nuvarande för
hållanden,
då man lefver så fort i alla samhällen, att ej försumma
tiden utan med alfvar gripa verket an. att skaffa oss en representation,
som bättre än den n. v. kan fullgöra sina åligganden. Om
nationen underlåter att med kraft arbeta sig framåt i alla riktningar,
så lemnäs den bakefter af de medtäflaude nationerna, hvilka
raskare fortgå på bildningen och civilisationens väg. Det är för att
vi icke mätte stå tillbaka för andra nationer, utan med inom Representationen
samlad kraft kunna sträfva till samma gemensamma
mål, som jag önskar alt man lemnade sitt bifall till detta förslag,
som väl lemnar den gamla, af mig såsom felaktig ansedda Ståndsindelningen
orubbad qvar, men likväl ger oss tillfälle att med större
kraft arbeta för fäderneslandets väl. Det är af detta skäl som jag
gifvet' min röst ät förslaget.
Gr. af Ugglas, Carl Fredr. Ludvig: Innan jag uti sjelfva
hufvudfrågan ingår, anhåller jag, att med anledn. af åtskilliga talares
yttranden om sjélfskrifvenbelen få säga några ord. — Jag vill ej
till pröfning uptaga, huruvida den förklaring är bindande, som för
några Riksdagar sedan utaf R. o Ad. afgafs, den nemi., att, derest
105
Ben 15 Februari e. m.
ett Representationsförslag betryggande fäderneslandets framtid kunde
framläggas, R. o. Adis sjelfskrifna Representationsrätt ej för dess
antagande skulle lägga hinder i vägen. Jag vill endast tillkännagifva,
alt jag sä anser dem, och att denna min åsigt äfven delats
af de Const.Utsk. hvilka, sedan den liden, framlagt förslag till Representationens
ombildning är gifvet, enär alla sådane förslags utarbetande
eljest varit ett gagnlöst sträfvande, dä ingen Representationsförändring
med sjelfskrifvenheten uti dess närvarande form bibehållen
är tänkbar'. Jag vill endast undersöka, huruvida denna form
af sjelfskrifvenheten utaf flertalet af R. o. Adis medlemmar med
förkärlek omfattas eller ej. Man ihågkomrae härvid, alt uti hvarje
ordnadt samhälle, bredvid de rättigheter, hvilka åt individer eller
korporationer tilldelats, samhället alltid ställt en skyldighet, och måste
ställa en sådan, enär medgifvande af en rättighet utan motsvarande
skyldighet, emellan samhället och den dermed begåfvade
skulle -stadga ett fullkomligen abnormalt förhållande, ett förhållande
hvilket endast med naturtillståndets godtycke kan sammanslå. Den
skyldighet, som bredvid sjelfskrifvenhelens rätt är nedlagd, bredvid
rättigheten att handhafva och vårda samhällets angelägenheter, är
naturligtvis den, alt till samhällets bästa, till dess betryggande, och
till främjande utaf dess lugna utveckling, utöfva samma rättighet.
Huru handhafves nu denna skyldighet? — En blick pä de i dag
tätt besatta bänkarna, ett minne utaf deras, mot Riksdagarnas slut
synnerligen inträdande tomhet, besvarar ovedersägligt denna fråga.
Det är ingen beskyllning, ingen förkaslelsedmn, jag med della mitt
yttrande uttalar. Förändrade förhållanden, Riksdagarnas fordom
okända långvarighet, förändringen uti R. o. Adis egna ekonomiska
ställning, hvilken oafvisligen tvingar de Hesta af dess medlemmar,alt
för enskildla omsorger, för enskild bergning, frånträda Slalsvårdande
värf, lemna för det af mig påpekade förhållandet fullständiga förklaringsgrunder.
Det är endast ett factura jag anförer. Men då detta
factum är obestridligt, då den åliggande skyldigheten icke utaf flertalet
utaf R. o. Adis ledamöter kan utöfvas, då den för många
ibland dem, hvilka med berömvärd ihärdighet egna sin tid åt Riksdagarnas
värf, är en börda, då frågar jag, kan väl en rättighet med
hvilken denna skyldighet oaflåtligen är förenad, af alla dessa många,
jag uprepar mitt ord, med förkärlek omfattas? — Svaret torde vara
gifvet, och all vidare bevisning öfverflödig. Jag vill blott, innan
jag lemnar detta ämne, för alt ej missförstås tillägga, att hvad frågan
angår, huruvida R. o. Ad., under annan form representerad,
skall såsom sjelfskrifvet element uti en blifvande Representation in’gå,
— en åsigt hvilken jag hyser, — dalina fråga nu icke torde
behöfva beröras, enär det framlagda förslaget icke åsyftar alt borttaga
R. o. Adis representationsrätt.
Ofvergående nu till sjelfva hufvudfrågan, vill jag icke uppehålla
mig vid de fel hvilka uti den för R. Slir framlagda delen af förslaget
finnas. Många talare hafva redan framdragit dessa, några äfven
påbördat den sådana, hvilka den, enl. min tanke icke äger. Jag
förbigår dessa, — äfven det största utaf dem, nemi. den alltför nära
anslutning till Enkammarsystemet som uti förslaget finnes, ett fel,
Den 15 Febrnari e. m.
109
hvilket jag uor alt Utsk. åtminstone kunnat mildra, och hvilket, så
väl utur theorelhisk synpunkt belrakladt, som ännu mera, (ill dess
praktiska verkningar, vida öfvergår hvad som uti denna del. äfven
emot nuvarande grundlag kan anmärkas, — jag förbigår dessa, emedan
jag anser förslaget hafva en förtjenst öfvervägande dem alla.
Denna förtjenst, är Ståndens sammanförande till gemensamma öfverläggningar,
hvarigenom mera lif komme alt ingjutas uti den iröga
organismen, hvarigenom vidsträcktare sakkännedom kunde utredas,
och hvarigenom, framför allt den splittring och det misstroende
Stånden emellan kunde bortnötas hvilka nu framstå, till skada för
ärendernas lugna behandling, lill skada för den rent fosterländska
pregel besluten borde bära, en pregel, hvilken nu af ensidigheten
eller partisinnet allt för ofta förfalskas.
Jag tillägger, all eid. min innerligaste öfvertygelse, de hufvndgrunder
hvilka uti detta förslag äro upställda, äro de enda möjliga
på hvilka en förändring af vår representation kan byggas, enär dessa
grunder, hvad möjligt är, betrygga hvarje Stånds sjelfständighet, en
trygghet förutan hvilken intet representationsförslag af alla fyra Stånden
torde gillas.
Och dock måste jag rösta emot detta förslag. Det finnes nemi.
uti detsamma en brist, hvilken ingen förtjenst kan ersätta. Denna
brist är den på hufvndbeslämmanden för val-lagen, denna, — om
jag så får uttrycka mig, — grundlagarnas grundlag, genom hvars
förfoganden en representation, äfven till formen konservativ, lill
sina verkningar kan blifva omstörtande, kan drifvas af stundens
nycker och ingifvelse!-, och åter en annan, lill sin yttre skepnad
ganska liberal, dock kan lemna Slaten full säkerhet, att sans och
mogen besinning skola leda dess förhandlingar och afgöra dess
beslut. Man säger, att denna brist uti våra nuvarande grundlagar
finnes, och att Utsk., då det så mycket som möjligt varit velat bibehålla
grunddragen af dessa, så litet som möjligt uti dem införa
förändringar eller vid dem göra tillägg, saknat skäl, ali uti sitt för
slag
till ny grundlag nedlägga föreskrifter, hvilka, af den ömtåligaste
art, lättast kunnat föranleda förslagets förkastande. Hvad sistnämnde
farhåga angår, tror jag all den missledt Utsk. och så väl hvad man
af åtskilliga ledamöter utaf de andra Stånden förnummit, som ännu
mera de discussioner, hvilka under de 2:ne sista plena uti detta Stånd
upstält, hafva ådagalagt, af hvad vigt man, temligen allmänt, anser
val-lagen vara. Endast lältsinnighelen, •— jag anhåller att ingen
af detta mitt ord må anse sig sårad, det uttrycker endast min enskildta
tanke och är blott tillämpligt på dem hvilka lika med mig upfatta
val-lagens betydelse— endast lättsinnigheten kan antaga ett förslag
för hvars skaplynne man icke kan göra sig reda. Jag fordrar visserligen
ej, alt alla valordningens detaljbeslämmanden uti grundlag
skola inflyta, jag anser tvärtom såsom ett fel hos vår nuvarande
grundlag, all allt för många reglementariska föreskrifter uti densamma
blifvit inryckta, men jag fordrar, att uti grundlag skola försäkras
val-lagens hufvndgrunder, dessa representationsbyggnadens hörnstenar,
dessa rötter, hvilka åt den döda formen gifva lif, färg och
betydelse; jag fordrar, alt icke såsom en, något enskildt Stånd till
-
110
Den 15 Februari, e. m.
hörande angelägenhet må anses, livad'som är, och till följd afsina
verkningar ovilkorligt måste vara, en smhällets gemensamma angelägenhet.
— Man säger att så nu icke är. — Äfven häruti ligger
ett misstag. För R. o. Adis samt FresteSlis conslitnerande gifvas,
med undantag af hvad rörande Riskoparne är stadgadt, visserligen
inga föreskrifter uti nuvarande grundlag. Men, den sjelfskrifvenhet
på hvilken det första Ståndets representationsrätt är byggd, den personlighetsprincip
som grundlägger del andras, lemna en säker ledning
för bedömande af arlen utaf dessa 2:ne Stånds sammansättning.
För BorgareSt., utom i det särskildta fall då valet genom Elektorer
sker, är nu föreskrifvet huru rösträttigheten skall beräknas. Så äfven
för Bergverkens, så äfven för BondeStis representation. Hvarföre
har Utsk. borttagit dessa tryggande föreskrifter? Ilar Utsk.
kunnat tro den mindre behöfriga uti den representation hvilken på
grund af dess förslag skulle upstå, en representation uti hvilken alla
fyra Stånden gemensamt skulle sammanträda, och tili hvilken, en
genom en allt för radikal vallags tillskyndelse, besinningslös! reformbegär,
hufvudyr omskapningslusta komme att beherrska något
Stånd, detta, vida mera direkt än hvad nu kan ske, på förhandlingarne
inverkade, och under partitider, med en minoritet utaf de
öfrige Stånden förstärkt, öfver besluten möjligen kunde förfoga, —
har Utsk., säger jag, kunnat tro dessa föreskrifter mindre behöfliga
under ,en sådan representationsreform, än under den nuvarande?
Denna nuvarande har sina stora fel. Trög, ja oböjlig och hård,
söndrad emellan enskildta och med magt utrustade-intressen, stereotyperar
den snart lagar och former, och försvårar, eller åtminstone
försenar lagstiftningens gång i jemnbredd med den verkliga samhällsutvecklingens
fordringar. Delta är ett ondt, det kan t. o. m.
vara en fara. Men emellan denna fara, och den som af ett obetänkt
brådstörtande kan upstå, kan samhällets val icke vara tvifvelaktigt,
enär formernas tröghet, fördomarnas motstånd och iuleressenas
strider dock icke kunna uti tvångströja kläda utvecklingen och
en blick på våra inre förhållanden lemnar häruppå eli glädjande
bevis. Den fortgår, drifven utaf sjelfva lifsprincipens, af samhällsbehofvens,
nödtvång. Dess gång är långsam, långsammare än hvad
samhällets bästa kräfde, men. säker, då deremot under den drift
uti hvilken lättsinnig hänförelse, omoget förslagsmakeri, kunna försätta
statskeppet, ingen betryggande kompass finnes. Man känner
väl hamnen. Samhällsbevarelsens tvångslag utpekar den. Men man
känner ej de grund och klippor hvilka, innan hamnen anlöpes,
skola slita och tära det kringdrifvande skeppet.
Man anser kanhända mina farhågor öfverdrifna, enär, titan
Konungens sanktion, intet Stånds valordning kan upgöras eller ändras,
och då denna sanktion sålunda åt Staten skulle skänka den
trygghet den behöfver. Jag vill häremot anmärka, att jag icke anser
rätt, att uti frågor som äro samhällets gemensamma, på konungamakten
ensam kasta hela bördan af de stridigheter, som kunna
upstå, stridigheter, hvilka, om de ofta förnyas, kunna nöta på kärleken
och aktningen för konungamakten, stridigheter under hvilka
denna magt kan svigta. Mine Hrr! Ingen utaf Eder, hvilkaförfäkten
Den 15 Februari e. m.
lil
detta förslag, kunnen hysa större förtroende än jag till konungamaktens
styrka uti vårt land, en styrka grundad, såsom jag på detta
lura förr uttalat det, på det fasta, och af häfd helgade, samband
som emellan Svensk Konung och Svenskt folk finnes. Men de tider
kunna dock inträda då detta samband för ögonblick, skenbart
åtminstone, lossnar, då grundvalen för konungamaktens styrka sålunda
sviker, och uti dessa ögonblick, är det väl otänkbart att denna
makt, icke öppet stödd af den sansade delen utaf nationen, icke
anser sig böra, eller kunna våga eli motstånd hvilket med direkta
faror synes hola? För ögonblick sådana-sorn dessa, vill väl R. o.
Ad. afsäga sig sin rätt, att skyddande uppehålla Fäderneslandet och
stödja thronen? — Jag tror det ej, och hoppas att R. o. Ad., ge
nom det votum det går alt nedlägga, skall bestyrka denna min tro.
Gr. von Platen, Baltzar: Då jag under loppet af f. m.
begärde ordet, hade största delen af de talare, som sedermera upträdt,
icke i ämnet sig yttrat. Jag har sökt upfatta dessa talares
-anföranden så godt jag förmått; jag har hört utvecklas skälen så
väl emot som för förlaget och jag mäste erkänna, att jag funnit
de sednare för mig mera tillfredsställande än de förra. Äfven jag
hade tänkt att mera utförligt redogöra för det votum, jag ämnar afgifva,
men nu mera anser jag det icke vara passande att dermed
uptaga R. o. Ad:s tid, Såsom R. o. Ad. torde erinra sig, röstade
jag för det förslag lill representationens ombildning, som vid sisth
Riksdag var föremål för Ständernas pröfning. Att jag icke finner
nu förevande förslag sådant jag önskade det, torde således ej väcka
någon förundran; men då jag tillika finner, att det ovedersägligen
skulle afhjelpa många och betydliga brister, hvilka för det närvande
vidlåda vårt representationsskick, anser jag mig böra lill förslagets
befrämjande-med min röst bidraga. Då det är fråga om att vidtaga
någon reform i ett samhälle, bör man, enl. min åsigt, vid den
föreslagna förändringens bedömande taga till utgångspunkt icke det
i det ideal, man i sådant hänseende för sig upställl, utan det redan
befintliga tillståndet, och finner man, alt detta tillstånd verkligen
skulle förbättras genom det i sådant ändamål upgjorda förslaget, bör
man antaga hvad som erbjudes och betrakta det såsom ett närmande
lill idealet. Ännu ett skäl, hvarföre jag röstar för förslaget, ligger
deruti, att jag anser R. o. Ad. genom ett bifall dertill på ett ridderligt
sätt hafva löst det löfte, som R. o. Ad. för 10 år sedan
gifvit och hvilket ännu qvarstår såsom oupfylldt.
Starka rop på propos. hördes åter.
Frih. Sprengtporto(ten, Jakob Wilh.: För att icke
missbruka R. o. Ad:s tålamod och då jag under föregående Riksdagar
flera gånger varit i tillfälle att utförligt framställa min åsigt
i denna samhällsvigtiga fråga, anser jag mig endast böra, under
åberopande af hvad jag då anfört och af R. o. Ad:s beslut vid 1840
års Riksdag, förklara, alt jag ämnar rösta för förslaget. Några ord
ber jag likväl att få tillägga. En värd talare har, tvifvelsutan med
mycket skäl, erinrat R. o. Ad. om dess förtjenster om fäderneslandet
112
Den 15 Februari e. m.
och om de upoffringar af personliga fördelar, R. o. Ad., då fosterlandets
väl sådant fordrade, med gladt mod underkastat sig. Härifrån
har talaren ledt sig till den slutsatsen, alt R. o. Ad. icke
borde antaga detta förslag. Jag deremot kommer till ett annat omdöme.
Jag tror, att vi böra gå i våra förfäders fotspår samt att vi
således med öfvertygelse derom, att fosterlandets sanna väl oundgängligen
påkallar en förändring i vårt nuvarande representalionsskick,
och att denna förändring nu mera icke gerna kan länkas
linder annan form, än den, som närmast öfverensstämmer nied förevande
förslag, icke böra tveka att visa, det vi, genom bifall lill
förslaget, för fäderneslandets lycka och välfärd gerna upoffra den
sista och dyrbaraste af våra rättigheter, den att vara sjelfskrifne
målsmän för Svenska folket. Jag får derföre förklara, att jag röstar
för förslaget, sådant det blifvit af Coust.Utsk. för oss framställde,
och hoppas jag, att R. o. Ad., lika litet som jag, skall
låta ögat förvillas af den Carnevalsdrägt, i hvilken en värd talare
funnit för godt att för tillfället insvepa detsamma i den föga prisvärda
afsiglen att vanställa och förlöjliga dess för honom misshagliga
gestalt.
Härefter ropades åter på propos.
Frih. Cederström, Rudolf: Grannlagenhelen och känslan
af R. o. Ad:s rättmätiga längtan att i denna sena limme snart få
företaga frågan tili slutligt afgörande, bjuder mig att i möjligaste
måtto inskränka mitt yttrande till så få ord, som för ändamålet
synes mig oundgänglige. Jag har dock ansett mig icke höra lemna
alldeles obemäldt en så väl under f. m. som nu på e. m förfäktad
sats, riktig i dess allmänlighet, men oriktigt tillämpad i förevarrde
fråga, nemi. att Konungamakten skulle förlora ett af sina starkaste stöd
genom uphörandet af R. o. Ad:s politiska betydelse, eller af dess
deltagande i riksdagsmannakallets utöfning i hvilket fall den kungliga
ätten skulle qvarstå såsom det enda ärftliga politiska elementet
i Svenska samhället. Denna sats är, såsom jag nyss sade, icke här
tillämplig, ty den Svenska Adeln skulle enl. förslaget, fortfarande
äga bestånd såsom en särskild samhällsklass, den der genom börden
vore sjelfskrifven alt så väl välja som väljas till Svenska folkets
representanter. Svenska Adeln komrne således fortfarande alt bibehålla
en uppå forntida odödliga förtjenster och en fortlefvande
ädel, fosterländsk anda grundad, för oss alla dyrbar företrädesrätt
framför andra medborgare, hvilken rätt, om den må kunna bevaras,
måste allt framgent hvila på ett hos oss aldrig svalnande nit för
fäderneslandet och dess bästa. Svenska Adeln komme sålunda att,
med en något modifierad efter lidsförhållanderne afpassad form
för dess verksamhetssätt, framdeles såsom hittills, utgöra thronens
fasta bålverk mot möjligen framträdande flender till det monarkiska
samhällets idé.
Man har påstått, alt val inom Adeln skulle strida mot sjelfva
den adliga principen. Jag får då utur historisk synpunkt erinra
derom, att icke allenast under Konung Carl IX:s regering R. o.
Ad:s
Den 15 Februari e. m.
113
Ad:s ledamöter vid Riksdagarne sammankommo på grund af val,
ulan afven att 1626 års Riddarh.Ordn., den första Riddarh.Ordn.
den Svenska Adeln ägl, uttryckligen stadgade, att hvarje adlig ätt
finge genom val inom densamma representeras.
Slutligen har Gr. Kalling yttrat, att han ansåge, att den Svenska
Adeln, i fall förslaget antoges, skulle blifva icke en verklighet,
utan en ”chimére.” Jag mäste bekänna, att ett dylikt påslående
förefaller mig ganska besynnerligt, ty det kan väl ej af den ädle
Gr:n förnekas, att 60 ledamöter af AdelsStåndet, hvilka ovilkorligen
skola vid Riksdagarne sig infinna, utgöra lika många verkligheter af
ganska påtaglig art. Deremot linnés det, under närvarande förhållanden,
då R. o. Ad. vid Riksdagarne, till följd af frivillig benägenhet,
men icke till följd af någon förbindande föreskrift i gällande
lagar, härstädes sig infinner, på långt när icke sådane garantier
för Adelns fulltalighet, som man kunde för en framtid önska.
Då erfarenheten visat att det just under n. v. förhållanden icke sällan
handt, all en eller annan ledamot, om hvars tillvaro man i det
allmänna tilläfventyrs icke ägde någon aning, för något enda tillfälle
såsom talare upträdt och sedan lika plötsligt försvunnit ur vår
krets, synes det verkligen kunna inträffa, att, derest icke de enskilda
ledamölernes fosterlandskänsla och nit för det allmänna sådant hindrade,
Rikets första Stånd hlefve orepresenteradt, Riddarhuset tomt,
och den adliga representationsrättens utöfvande en ”chimére.”
Jag skall icke längre trötta R. o. Ad:s tålamod, utan slutar
med uttalandet af den förhoppning, att de af Ståndets ledamöter,
hvilka ännu ytterligare upträda för att bestrida förslaget, mätte bevisa
R. o. Ad, samma grannlagenhet som jag, en af förslagets varma
anhängare och förfäktare, genom iagttagande af korthet i mitt anförande
nu sökt ådagalägga.
Ropen på propos. förnyades.
Frih. Creutz, Stephan: Ehuru jag icke vill bestrida, att
detta förslag äger ganska stora förtjenster, måste jag likväl fortfarande
vidhålla den åsigt, jag engång förut haft äran på delta rum
uttala, nemi. att jag för min del aldrig kommer att afsäga mig
min sjelfskrifna representationsrätt förr, än ett sådant förslag fraralägges,
hvilket tillfredsställer nationens högt och ofta uttalade fordringar
och på samma gång skyddar konungamaktens och fäderneslandets
sannskyldiga bästa. Framlägges ett sådant förslag, vill jag,
i likhet med Gr. Posse, som påmint R. o. Ad. om den upoffring,
Romaren Curtius för sin fädernestad gjorde, offra min sjelfskrifna
rätt alt vara Svenska folkets representant på fäderneslandet altare,
men icke förr.
Jag har begärt ordet för att bemöta några yttranden, som under
denna discussion blifvit fällda. En talare har sagt, att då man
är född t. ex. lill caput för en ätt, skulle man vinna genom det
nya förslagets antagande derigenom att man i stället är född lill
Valrätt. För min del kan jag icke härutinnan finna en vinst ulan
snarare en förlust, och erinrar mig det gamla ordspråket, att det
4 II. " 8
114
Den 15 Februari e. m.
är bättre att hafva en fogel i handen än tio i skogen. En annan
talare har, om jag så får uttrycka mig, utkastat metkrokar till den
yngre adeln och under förutsättning af densammas bristande sjelfständighet,
förespeglat den att förslagets förfäktare aldrig visat sig
vara några falska ledare och att det derföre vore likaväl att följa
dem som deras motståndare. Hvar och en har sitt stridssätt och
sina vapen men jag lemnar derhän huruvida dessa vapen äro värdiga
en ridderlig tornering.
Ehuru tiden långt framskridit utbeder jag mig likväl att ännu
en stund få laga R. o. Ad:s tålamod i anspråk och anhåller att
fä upläsa följande:
Härvid ropades åter på propos., men Frih. Creutz fortsatte
sitt yttrande medelst upläsning af ett sålydande anförande:
Coust.Utsk:s nu ifrågavar:de, sedan sista Riksdag hvilande förslag
till representationens ombildning, synes mig antingen upstäldt
för att endast genom en half-messyr söka tillfredsställa lidens uttalade
fordran på en förändrad National-representation, åt hvilken marn
icke ens velat någon framgång, — eller ock uprältadt med den
största beräkning till förmån för något särskildt interresse, hvilket,
såsom redan med den agiterade vallagen synes ådagalagdt, man ämnät
söka genomdrifva genom en skickligt utförd manöver i Riksdagstakliken.
Förslaget i sin helhet bär i sitt sköte skenbart demokratiska
och aristokratiska elementer, fint sammanställda, som
det synes, i afsigt, att vara för båda partierne tillfredsställande och
för att förorsaka tvehogsenhet i de båda lägren, antingen man skall
gifva sin röst för ett gammalt system eller till fördel för ett obepröfvadt
nytt. 1 den ena §:n kallar sig den af förslaget förordade
nya representationen för Folkets representanter, och i den andra
bibehåller den, huru det än kan stå tillsammans, Bördsprincipen,
men för att smickra Folket hvars målsman den framför allt ger sig
utseende af att vara, beröfvar den bördsprincipen sin egentliga kraft
och styrka, dess sjelfständighet som ligger deruti: att den ej betalas.
För min del är jag icke någon stark anhängare af börden
såsom ingående princip uti representationen, men under nuvarande
omständigheter anser jag bördsprincipen oeftergifligen böra bibehållas
sadan den 'dr, emedan den är det enda element, inom representationen
der en verklig sjelfständighet kan uttala sig, oberoende af
valkommunerne och deras nödiga instruktioner med de bedröfveligheter
som med dessa hittills varit oskiljaktiga och näppeligen kunna
förebyggas.
Det ifrågavande förslaget har allt för stora och som jag hoppas
chimériska, men det oaktadt tämmeligen närgående fordringar
pä R. o. Ad. i dess nuvarande skick. Icke nog med det yrkande,
att R. o. Ad. skall helt simpelt afsäga sig sin enl. Ståndets privilegier
och gällande Riddarh Ordn., pä. börden grundade representationsrätt,
för att underkasta sig Ofverståthållarens i Stockholm och
Landshöfdrnes i länen, tilläfventyrs i Regeringarnes syften utöfvade
större eller mindre inflytande, för att få den äran att såsom Adelsmän
välja och i aldra, hästa fall blifva valde till Riksdagsmän;
Den 15 Februari e. m.
115
icke nog härmed 'Säger jag, utan till på köpet blifva tvungen att
betala den som är så god och åtager sig att inlaga den bänk på
Riddarhuset der man likväl aldra häldst sule sjelf och alldeles icke,
åtminstone för ett så beskaffad! representationsförslag, hvarken bordt
eller behöft lemna.
Förslaget är dessutom i sanning temmeligen inconseqvent, ty
hvad berättigar börden mera lill alt välja Riksdagsman, än till alt
såsom sådan representera. Rördens rätt står ju likaväl i delta
förslag qvar, ehuru jag icke kan föreställa mig alt man ursprungligen
skall vara mera qvalificerad lill valrätt och valbarhet genom
adelskapet, än genom det att vara menniska. Jag håller för, alt
om bördsprincipen vidhålles med afseende på valrätt eller valbarhet,
så kan den det likaväl med afseende på representanträtl:
och lärer den väl af det Högh Ståndet icke heller bortkastas, dä
detta otvifvelaktigt, särdeles i betraktande af della förslag, samt under
nuvarande omständigheter, vore, efter mitt förmenande, till fäderneslandets
verkliga skada.
Förslaget har dessutom en annan betänklig sida. Det kaslar
nemi. en skugga på den första statsmakten, i det att den misstankan
kunde tilläfventyrs insmyga sig: atl, förmedelst detta förslag, -—
som hufvudsakligast går ut på att, så tillsägandes knäcka Adeln—
den första statsmakten skulle vilja, genom en så beskaffad plan,
söka tillskansa sig väldet öfver den andra statsmakten hvars förnämsta
bemödande alltid bör derpå gå ut, att lägga det fullkomligaste oberoende
i vågskålen emot den första statsmakten såsom det oeflergifliga
vilkoret för en konstitutionel stats uppehållelse och bestånd.
Hvar della icke vidhålles, är fara värdt att R. St., i st. f. att enl.
Grundlagen vara Svenska Folkets representanter, blifva Svenska
Regeringens representanter, och lärer man icke behöfva gå långt
tillbaka för alt återfinna dem som icke försmåttt att låta sig bruka
i likartade värf; men huru sjelfständig en så beskaffad representation
skulle blifva, lemnar jag åt hvars och ens eget uplysta omdöme alt
afgöra. Att ifrågavar:de förslag icke utesluter möjligheten af så beskaffade
invasioner inom det s. k. Svenska Folkets representation
utan fast mera lemnar fältet öppet härtill, anser jag vara del mest
talande skäl mot dess antaglighet.
Man hade under föregående Riksdag tillfälle att se eli representationsförslag
i måhända mindre byråkratisk anda än detta, stranda
emot Ständernes sjelfständighet, uttalad i begäret att häldre bibehålla
ett gammalt, om ock bräckligt system, än att genom antagande
af ett så beskaffadt nytt, luta binda sina händer, och jag
är öfvertygad alt jag ej bedrager mig då jag utialar den förmodan
att hos R. St., och särskildt å hvad som rörer delta Stånd, det ifrågavande
förslaget skall röna samma öde.
En annan omständighet vid detta förslag och som måhända är
dess minst vackra sida är den: att sedan man utspädt de tre verldsliga
Stånden med främmande elementer och ibland dem rent af
störtat Adeln, så har man låtit det Högv. andeliga Ståndet till
sin grundformation blifva oförändradt. I medvetande af det Högv.
S*
irc
Den 15 Februari e. ni.
Ståndeis fasthet, ja snart sagt omöjlighet att stöta ur sadelen, så
har delta för förslagets möjliga antagande varit väl och politiskt
gjordt, men huruvida man härvid mera haft afseende på det himmelska
eller andeliga i riktningen af nationens själsblick, än det
handlag, som man väntat sig i det verldsliga genom ett så beskaffadt
omhuldande af Högv. PresteSt. framför de andra Stånden torde
förblifva oafgjord).
Då nu ingen vallag finues föreslagen för något af RiksSt:n,
af hvilka eller huru talande orsaker som helst och intet förslag
blifvit framlagd! beträffande aflönings- och underhallskpslnaderne för
det nybildade brokiga AdelsStåndet utaf adlade och icke adlade
Adelsmän, och icke heller utaf hvilka dessa kostnader skola bestridas,
så måste della förslag till representationens ombildning icke
kunna betraktas annat än såsom incomplelt hvarför, i sammanhang
med hvad jag redan nämnt, jag får äran yrka a/slag på ifrågavar:de
Coust.Uisk:s Mern. M 2 angtde det från sistförflutne Riksdag
hvilande förslag till ändringar i Grundlagarne.
Förnyade rop på propus. läto höra sig.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabi.: Genom (heste- och BondeStms
förkastande af förslaget har frågan blifvit försatt på en helt
annan ståndpunkt, än den innehade vid diseussionens början. Frågan
gällde då huruvida man skulle obetingadt antaga det hvilande
grundlagsförslaget och ett bifall dertill, uttaladt af alla 4 Stånden
hade, med förutsättning af Konungens stadfästelse, gjort förslaget
till lag. Sådant kan numera icke ske, men R. o. Ad. kan likväl
uttala den åsigten, som jag vågar hysa, nemi. att förslaget lill dess
hufvudgrunder af R. o. Ad. godkännes. Derföre, om det enl.
Grundlagen vore tillåtet att. begära en dylik propus., skulle jag framställa
den önskan, att R. o. Ad., sedan förslaget nu mera förfallit,
ville uttrycka den åsigt, att 11. o. Ad. gillar de hufvudgrunder,
hvarpå förslaget hvilar. Den egentliga grundvalen derför är den
bibehållna Ståndsprincipen. Med bibehållandet af denna princip
låter icke 11. o. Ad:s sjelfskrifna representationsrätt sig förena. Sedan
1840 års Riksdag hafva vi haft åtskilliga förslag framlagde på
Ständernas bord. 1 alla dessa har R. o. Ad:s sjelfskrifvenhet till
större eller mindre del blifvit lill spillo gifven. Ett godkännande
af liufvudgrunderne i detta förslag, hvaruti 11. o. Ad.-s sjelfskrifna
rätt att välja representanter till Riksförsamlingen är Ståndet bevarad,'
vore ali tillkännagifva, huru långt R. o. Ad. vill gå i eftergift af
en laglig rättighet. Genom ett sådant beslut hade R. o. Ad. sagt:
”vi vilja icke längre begagna oss af den personella sjelfskriSenheten,
men vi vilja icke heller nphöra att utgöra ett Riksstånd.”
Redan vid 1840 års Riksdag uttalade R. o. Ad. med en betydlig
röslöfvervigt denna åsigt. Jag bidrog till delta beslut, hor sedermera
ej förändrat tanke och hoppas äfven, att R. o. Ad. genom
förslagets bifallande skall visa sig stå fast vid det en gång gifua ordet.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. ansåg öfverläggningon
fulländad, ropades ja, men anmälde sig och yttrade
Den 15 Februari e. m.
117
Hr Cederschiöld, Rob. Theophron: Del förundrar mig
icke, alt. R. o. Ad. med otålighet motser slutet af denna långvariga
discussiön och det är icke heller min mening alt genom ett vidlyftigt
anförande i frågan fördröja dess afgörande. Jag skall blott
under en helt kort stund uptaga liden. Jag har nemi. ansett det
vara min pligt alt, då jag, ehuru jag finner förslaget ega stora förtjenster,
likväl finner mig nödsakad att rösta emot detsamma, redogöra
för skälet lill ett sådant förfarande. Om jag vore anhängare
till den republikanska styrelseformen, skulle jag icke draga i betänkande
att med min röst bidraga dertill, att R. o. Ad:s på födslen
grundade representationsrätt helt och hållet uphörde, men som jag
anser den conslitutionell monarkiska styrelseformen vara den enda
passande för vårt fädernesland, finnér jag mig äfven förhindrad att
medgifva uphörandet af Adelns sjelfskrifna representationsrätt förr
än man för mig ådagalagdt, att en så beskaffad styrelseform utan
en sådan representationsrätt ändock kan ega bestånd. Då likväl R.
o. Adis nuvarande representationssätt jemväl efter min öfvertygelse,
är i högsta grad bristfälligt, såsom jag vid ett föregående tillfälle
sökt ådagalägga, bör man hälla ConshUlsk. räkning för, att det sökt
tillvägabringa en förbättring deri. Äfvenledes är jag samma Utsk.
tack skyldig för den väsendtliga förbättring som ligger uti afskaffandet
af den s. k. fyr-delningen, källan till allt det split och ali den
oenighet, som herrskat emellan våra Riksstånd. Men, sådant oak
tadt,
kan jag dock icke med min röst understödja förslaget. Det
är, såsom flere talare redan visat, behäftadt med många fel, men
det liufvudsakligaste af dem är, att Ståndens valordningar saknas.
Man har visserligen sagt, alt R. o. Ad. genom denna uraktlåtenhet
icke komme i sämre ställning, än den, hvari vi f. n. oss
befinna, enär Riddarh.Ordn. kan när som helst af R. o. Ad. för
ändras,
under förutsättning af K. M:s sanction. Men härvid harman
förbisett den väsendtliga omständigheten att vi nu åtminstone äga en
Ståndsordn. samt att vi kunna motsätta oss alla förändringar af
densamma, då deremot, om vi antoge förslaget, ingen Riddarh.-  Ordn. funnes till och vi således vore fullkomligt ovissa om beskaffenheten
af den ordning, enl. hvilken R. o. Ad. skulle representeras.
Jag delar således deras mening, hvilka ansett det vara nödvändigt
att Ståndsordningarne funnos intagna i Grundlagen, hvarjemte
jag ber alt få fästa upmärksamheten på ett, i min tanke,
ganska svårt förbiseende, som ägt rum vid förslagets upgörande.
Om man genomläser den föreslagna Riksd.Ordms 12:te §, så finner
man, att Riksdagsmän för de å Riddarhuset introducerade ätter
skola utses genom val samt att dessas antal är bestämdt till 60,
men del säges ingenstädes, att dessa 60 Riksdagsmän skola vara
Adelsmän, hvilket man ej kan annat än finna vara särdeles märkligt.
För alla de andra Stånden finnes det uttryckligen stadgadt,
att de skola inom sig utse Riksdagsmän, men i afseende på R. o.
Ad. finnes ej detta uttryckt. När det säges, att Riksdagsmännen
för de å Riddarhuset introducerade äller skola väljas distriklvis, så
låter det ju tänka sig, att de valberättigade inom distriktet, när
något positivt lagbud sådant icke hindrade, utsåge en ofrälse per
-
118
Den 15 Februari e. m.
sou till representant för distriktets Adel. Jag hemställer 1111 lill
en hvar att bedöma, huruvida man kan anlaga elt sådant förslag
till Grundlag, deri det icke finnes bestämdt — så vida meningen
ej varit att lemna det obestämdt — att R. 0. Ad:s representanter
skola sjelfva vara af adlig börd. Häraf ser man nödvändigheten
derutaf, att åtminstone hufvudgrunderne för val-ordningarne finnas
i Grundlagen tydligt uttryckta och bristen härutinnan utgör elt bestämdt
hinder för mig att med min röst biträda förslaget. Men jag
får tillika uttrycka min önskan, att ett förslag bygdt pä ungefärligen
samma grunder som det förevar:de, och hvaruti detta förslags brister
blifvit afhulpne, måtte vid denna Riksdag blifva hvilande för
alt vid en kommande Riksdag af Konung och Ständer antagas.
Jag skulle önska, att man i det blifvande förslaget inrymde representationsrätt
bland de nuvarande Stånden ej allenast åt cn del,
såsom nu skett, utan åt alla orepresenterade samhällsklasser, samt
att man således toge steget fullt ut, ty jag anser, att samhället
bör vara rättvist mot alla dess medlemmar samt att den rättvisa,
som gifves den ena, men ej den andra medborgaren, är i sjelfva
verket orättvisa, ty den enas rätt vinnes med den andras oförrätt
och på hans bekostnad, i hvilket afseende jag således måste vara
af alldeles motsatt lanke med en föregående talare.
Jag slutar med att i korthet sammanfatta mina fordringar af
ett nytt, på samma grunder som det nu förfallna förslaget byggdt
representationsförslag. Dessa fordringar äro: att representationsrätt
inrymmes ät alla 1111 orepresenterade samhällsklasser; att valordningarne,
åtminstone till dess lmfvudgrunder blifva uti sjelfva grundlagen
bestämda, samt att alla representanlerne, vare sig af hvilket
Stånd som helst, åtnjuta underhåll frän statsmedlen. Den sislberörde
åsigten har jag redan tillförene tillkännagifvit mig hysa och
jag anser fortfarande det vara rätt, att då Riksdagsmännen ehvad
de tillböra denna eller den andra klassen, äro ombud för Svenska
folket, de äfven af Svenska folket, d. v. s. af Statsverket åtnjuta
underhåll.
Jag afstyrker antagandet af det hvilande grundlagsförslaget.
Hr Carlheim Gyllenskjöld, Henr. Adolf Oscar: Det
är med anledn. af ett yttrande, som på f. m. afgafs af en inom
detta Stånd serdeles aktad ledamot jag nu egentligen begärt ordet,
ehuru jag visserligen tänkt att i ett längre anförande utveckla mia
åsigt ang:de det hvilande förslaget, hvarifrån jag nu ansett mig, i
anseende till den sena timman, böra afstå. Denne ledamot eller
llr Rergenstråhle, förklarade nemi.: att han röstade för förslaget,
derföre att det bibehöll Stånds-förfatlningen och såledas värnade fosterlandet
mot de allmänna valen. Härvid ber jag nu att få göra
en anmärkn., som, enl. min tanke, utgör ett tillräckligt skäl till
förslagets förkastande.
Enl. förslaget skulle R. 0. Ad. utgöras af 60 samt PresteSt.
jemväl af 60 ledamöter. Dessa 120 personer skulle verkligen utses
Ståndsvis. Deremot skulle de 15 ofrälse jordegande embetsinännen
biand R. 0. Ad. och de 15 skol-lärarne i PresteSt. utses
Den 15 Februari, e. m.
119
klassvis samt de 150 ledaroöterne af Borgare- och BondeSt:n genom
allmänna val. Detta måtte val icke kunna sägas vara alt bibehålla
Ståndsprincipen.
Sedan jag fästat R. o. Ad:s upmärksamhet på nu vidrörde
omständighet vill jag icke längre fördröja frågans afgörande ulan
slutar med att instämma i de anföranden, Gr. Björnstjerna och Hr
Cederschiöld emot förslaget afgifvit.
Ofverläggningen förklarades nu vara fulländad, hvarefter Hr
Gr. o. Landtm, framstälde, att under densamma blifvit yrkadt, såväl
att R. o. Ad. måtte antaga, som alt Ståndet måtte förkasta det'
sedan sista Riksdag hvilande och uti Const.Utsk:s förevar:de Mern.
till R. St:s afgörande öfverlemnade förslag till ändringar i grundlagarne
samt derjemte hemstälde om R. o. Ad. behagade antaga
detta förslag.
Denna propos. besvarades med ja och nej, hvarpå Hr Gr. o.
Landtm, förklarade det han trott sig finna att ja varit öfvervägande.
Många ledamöter hördes begära votering.
Uplästes till justering och godkändes följande förslag lill volertspropos.
:
Den, som antager det uti Consl:Utsk:s Mern M 2 till R. St:s
afgörande öfverlemnade, sedan sista Riksdag hvilande förslag lill
ändringar i grundlagarne, röstar
Ja;
den det ej vill röstar
Nej;
vinner nej, varder berörde förslag af R. o. Ad. förkastadt.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit som följer:
Ja 107.
Nej 168.
Föredrogs och remitterades till StatsUtsk. K. M:s denna dag
ankomna Nådiga Propos. lill R. St., om beviljande af ett serskildt
kreditiv.
Hr Printzensköld, Carl: Inom en ganska kort tidrymd
hafva 3:ne förslag till förändring i vår nationalrepresentation blifvit
afgifna och det sista af dem har nu genom 3:ne RiksStånds sammanstämmande
beslut blifvit förkastadt. Härutaf torde hvar och en,
och deribland äfven Const.Utsk:s ledamöter, inse, att hvarje försök
i denna väg skall, åtminstone för det närvar:de, fruktlöst aflöpa.
Jag får derföre hos nämnde Utskott anhålla, att det täcktes ej vidare
förspilla sin tid på utarbetandet af något nytt förslag i denna
syftning, utan att Ulsk. behagade vända sin upmärksamhet åt ett
annat hail, nemi. tryckfrihetslagens öfverseende och förbättrande.
Jag önskar . . .
120
Den 15 Februari e. m.
Delta yttrande blef härvid afbrutet af Hr Gr. o. Landtm, med
erinran till Hr Printzensköld, att frågor om ändring i grnndlagarne
icke få väckas uti R. Stms plena, utan skola directe anmälas hos
Const.Utsk.
Hr Printzensköld: Jag har alldeles icke ämnat framställa
något förslag lill förändring af TryckfrihétsFörordn. Mitt yttrande
afsåg blott en anhållan till Const.Utsk.,. alt det ville vända sin upmärksamliet
åt delta håll, så att vi kunde emotse utfärdandet af en
tryckfrihetslag, hvilken, bättre än den nuvar:de upfyllde sitt ändamål.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Då Hr Printzensköld redan
blifvit af Hr Gr. o. Landtm, tillrättavisad vid sitt försök alt gifva
Const.Utsk. instruktion för dess blifvande verksamhet, har jag intet
alt säga, utan afstår från ordet.
Hr Printzensköld: Jag anser mig icke hafva erhållit någon
tillrättavisning af Hr Gr. ö. Landtm., som icke eller dertill haft anledning,
enär jag icke väckte något förslag till förändring af tryckfrihetslagen,
utan endast anhöll, att Const.Utsk. måtte väcka ett sådant
förslag, hvilken anhållan jag, fortfarande anser mig, pä grund
af hvarje riksdagsmans fria yttranderätt, hafva varit berättigad att
till protokollet framställa.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: För min del anser jag, alt
Hr Printzensköld genom sin framställning trädt Grundlagens bud
för nära samt således förtjenat att blifva af Hr Gr. o. Landtm, något
tillrättavisad. Men då Hr Gr. o. Landtm, icke funnit för godt
att en sådan tillrättavisning meddela, tager jag mig friheten fråga
Hr Printzensköld, huruvida det är en motion, som han framställt,
eller livad hans yttrande eljest hade alt betyda. Om yttrandet icke
remitteras till Const.Utsk. lärer Utsk. ej derom taga någon kännedom;
skall det åter till Utsk. remitteras, måste det väl ske under
form af motion. Motionens innehåll sönderfaller då i 2:ne olika
delar, nemi. en anhållan, alt Const.Utsk. mätte afstå från förslag till
förändring uti några af vära Grundlagar samt en upmaning till
Utsk. att förändra en annan af dessa Grundlagar. Jag måste bekänna,
att jag, under den riksdagsmannabana jag genomgått, aldrig
sett exempel af någon sä beskaffad motion, och Grundlagen innehåller
äfven ett bestämdt förbud för väckandet af dylika frågor i
Ståndens plena.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Sedan denna, i min
lanke högst olämpliga discussion här på Riddarhuset upstålt, ber jag
blott att få uttrycka den önskan, att Const.Utsk. icke måtte fästa
något afseende å hvad Hr Printzensköld anfört, utan tvertom icke
låta af det hittills fruktlösa arbetet sig afskräckas från att söka åvägabringa
en af behofvet högeligen påkallad samt af den största delen
utaf nationen ifrigt efterslräfvad reform i vårt representationssätt.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då Hr Printzenskölds anförande
ingalunda kunde anses såsom en motion, enär frågor om
grundlagsförändring icke få i Stånden väckas, R. o. Ad. torde finna
Den 15 Februari e. m.
121
det icke vara lämpligt, alt R. o. Ad. fortsatte en discussion, sorn i
alla fall ej kunde komma till Const.Utsk:s kännedom annorlunda,
än möjligen genom de ledamöter af detta Utsk., som nu voro närvarande.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr.: Jag anser Hr Prinlzenskölds
framställning vara olaglig och anhåller derföre, att den endast
matte läggas till handlingarne.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Jag hemställer huruvida någon heder
kan vara att skörda genom Hr Prinlzenskölds framställning. För
min del anser jag R. o. Ad:s värdighet och anseende bäst iakttagen
derigenom att hela framställningen tillika med den i anledn. deraf
förde discussion får ur prot. utgå, hvilket jag derföre nu vördsamt
lill Ståndet hemställer.
Häruti hördes flera ledamöter instämma.
Hr Printzensköld: Jag får hembära Hr Gr. o. Landtm, min
tacksamhet för Hr Gr:n o. Landtm, rätt upfattat mitt yttrande, till
hvars afgifvande jag anser mig vara berättigad, då jag endast afsell
att det skulle för min räkning i prot. inflyta.
Gr. af Ugglas, Carl Fredr. Ludv.: Hvad sjelfva saken
beträffar, är jag förekommen af Hr Gr. o. Landtm, samt Frih. Palmstjerna,
vidkommande åter Gr. Lagerbjelkes begäran om discussionens
utgående ur prot., så och då ingen af R. o. Ad:s ledamöter
instämt i Hr Prinlzenskölds yttrande, anser jag discussionen kunna
qvarstå blott och barl såsom en följd deraf. Hedern af densammas
föranledande kommer i alla fall att ensam tillhöra Hr Printzensköld.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då icke alla de ledamöter som
yttrat sig rör:de Hr Prinlzenskölds anförande, instämt i Gr. Lagerbjelkes
anhållan, att discussionen måtte utgå utur prot., R. o. Ad.
torde finna att denna begäran icke föranledde till någon åtgärd.
Ropades ja.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från Allm. Besv.
o. Ekon.Utsk. inkomne Belänk:n.
JV? 37, i ani. af väckte motioner örn utvidgande af de rättigheter,
som äro Mosaiske trosbekännare i Sverige tillerkände;
I 38, i ani. af väckt motion om kontroll till förekommande
af missbruk utaf allmogens rättighet att försälja sina tillverkningar;
JYs 39, i ani. af väckte motioner och bestämmelser i afseende
å tillsättning af klockare-lägenheterna i Skåne, Halland och Blekinge
samt Bohus län;
Jls 40, i ani. af väckt motion om meddelande af föreskrift,
att Kassa-inventeringar årligen skola hos Hospitals-Sysslomän verkställas;
M
41, i ani. af väckt motion att Garnizons-tjenstgöringen å
Långholmen måtte af Garnizons-Regdene i Stockholm bestridas;
122
Den 15 Februari e. m.
M 42, i ani. af väckt motion^ om indragning af CornmerceColhm;
M
43, i ani. af väckt motion om indragning af Krigs-Akademien
vid Carlberg;
JH 44, i ani. af väckt motion om ålgärders vidlagande för beredande
af lättnad i båtsmans-roteringsbesväret, samt
J\% 45, i ani. af väckt förslag, att Universiteterne i Upsala
och Lund måtte indragas, och Universitetet i stället i Stockholm
inrättas.
Justerades ett prot.utdr. rör:de den af R. o. Ad:s nyss beslutade
remiss till StalsUtsk. af K. M:s Nåd. Propos. om beviljandet
af ett serskildt kreditiv; hvarefter H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 12
pä natlen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Tliorsdagen elen 16 Februari 1854.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.utdr. för gårdagens plenum och pleniprot.
för d. 1 dennes f. ni.
Gr. Lewenhaupt, Patrik Adolf: Under gårdagens discussion
om hvilande representationsförslaget begärde jag icke ordet,
emedan så många talare hade anmält sig och jag ansåg icke behöfligt
att förlänga en redan nog lång discussion, men sedan R. o.
Ad. förkastat det hvilande representationsförslaget, anser jag mig
böra anhålla att få lill prot. anmäla min reservation emot R.
o. Ad:s beslut, hvilket jag hade hoppats skulle blifvit helt annorlunda.
Föredrogs ånyo Riddarh.Utsk. d. 11 och 13 dennes på bordet
lagda Mern. JYi 4, med förslag till de hufvudsakligaste grunderne
för en blifvande valordning för R. o. Ad. i händelse del hvilande
representationsförslaget antages.
Dr Gr. o. Landtm., hemstälde öm icke, sedan det förslag
till grundlagsförändring, med afseende hvarpå Ridd.Utsk:s Mern. var
Den 16 Februari.
123
afgifvit, blifvit afslaget, R. o. Ad. funne att detta Mern. icke föranledde
till annan åtgärd, än att läggas till handlingarne.
Ropades Ja.
Gr. af Ugglas, Carl Fredr. Ludv.: Jag inser visserligen
att nied Riddarh.Utsk:s Betänk. JYs 4 ingen annan åtgärd kunnat
vidtagas än den att läggas till handlingarne, enär delta Betänk,
grundar sig på det föreläggande af R. o. Ad. att ”inkomma med
förslag till de grunder hvarpå en blifvande valordning skulle, t
händelse det nu hvilande representationsförslaget antages vara
bygd.” — Delta förslag har nu fallit. Granskar man likväl de
moliver som för förslagets förkastande uti 3:ne Stånd blifvit anförda,
(för de motiver hvilka föranledt dess fall uti det fjerde Ståndet,
hvilket icke ansett frågan värd en discussion, kan man naturligtvis
ej göra sig reda) synes, att med undantag af högst få talare, de
öfriga icke yttrat sig anse en representationsförändring ej afbehofvet
påkallad, men dels till följd af fel uti förslagets detaljer, dels
och temligen allmänt, på grund af bristande föreskrifter om de hufvudgrunder
på hvilka vallagarne skulle byggas, emot förslaget ansett
sig böra lägga sina röster. Det torde till följd af dessa förhållanden
sålunda icke vara omöjligt utan tvertom, — och såsom
jag hoppas, — troligt, det Const.Utsk. ihågkommande det gamla,
och till sin sanning aldrig bestridda länkespråket ”gutta cavat lapidem,
non vi, sed saepe cadendo”, ansåge sig pligt likmätigt, alt
med ett nytt förslag inkomma, på liknande hufvudgrunder med det
nu sednasle förkastade upgjordt, men med uti detsamma införda
förändringar uti möjlig öfverensstämmelse med de uti de 3:ne
Stånden uttalade åsigterna. För sådan händelse vore det önskligt,
antingen den åsigt gör sig gällande, det vallagens hnfvudsakligaste
grunder uti grundlag bör försäkras, eller den, att vallagen
endast såsom Ståndsordning skall anses, att vallagarne på förhand
vore upgjorda och bestämde, så att icke, såsom nu sednast hos R.
o. Ad. varit förhållandet, lid och besinning må saknas, så väl för
upställande som för pröfning af till och med blott vallagens grunder.
Skulle äfven den här ofvan af mig uttryckte förmodan ronde
Const.IJtsk:s vidtagande åtgärder slå feif, anser jag dock, att R. o.
Ad. bör och mäste med allvar företaga en reorganisation utaf sitt
eget Stånd, en reorganisation hvars i ögonen fallande nödvändighet
beror derutaf, alt den slatsvårdande skyldighet hvilken bredvid sjelfskrifvenhelens
rätt står, icke utaf flertalet 'utaf R. o. Ad:s ledamöter
kan utöfvas. Under ett sådant förhållande är det angeläget det
R. o. Ad. genom val utser de ledamöter, hvilka genom förtroendets
pligter bindas att upfylla det ansvarsfulla kall Rikets första Stånd
åligger.
Af dessa skäl får jag vördsamt föreslå, det Riddarli.Utsk. må
åläggas, att inkomma med förslag till en vallag, enl. hvilken R. o.
Ad:n för framtiden skall constituera sig.
De hufvudgrunder på hvilka jag tänkt mig denna vallag bygd,
äro följande:
l:o) Valberättigad vare hvarje adlig ätts hufvudman, eller,
124
Den 16 Februari.
derest lian icke innehafver de qvalificationer, hvilka nästföljande §
bestämmer, närmaste ättemän, hvilken dessa qvalificationer innehafver.
2:o) Såsom vilkor för valrätt bestämmes: Upnådd myndig ålder;
ett minimum af vetande, varande eller ägande i någorlunda
öfverensstämmelse med de föreskrifter Riddarh.Utsk:s vid förra Riksdagen
afgifna Betänk, uti delta hänseende innehåller; dock höra
dessa minimi-bestämmanden sättas så lågt som med ändamålets
(intellectuel eller materiel sjelfständighet) vinnande är förenligt.
Ingen hvilken enl. Riksd.Ordms 18 § eller Riddarh.Or*dn:s 7 § från
representationsrätt är utesluten, må valrätt utöfva.
3:o) Valbar vare hvarje Adelsman som fyllt 25 år, och som
på grund utaf 2 § valberättigad kunde vara.
4:o) R. o. Ad:s valda representanter vare 100 (circa 1 representant
på hvarje 10:de ätt.)
5:o) Riddarh.Direkt:n åligge: att uti tid före hvarje Riksdag
upgöra en förteckning å alla, hvilka valberältigade äro; att nä
grund af denna förteckning valdistricter fastställas med beräkning af
50 valmän uti hvarje dislrict. Kan antalet af ätter ej jemnt med
50 delas, tillägges, så långt den öfverskjutande summan räcker, en
valman uti hvarje district; börande uti första rummet denna tillökning
tillgodokomma districten uti de delar utaf Riket, hvarest de
flesta valberältigade äro bosatta.
6:o) Valrätt bör, så vida laga förfall ej möter,., personligen,
utöfvas. I händelse af laga förfall må val skriftligen afgifväs.
7:o) Valbarhet vare icke inom districtet sluten.
8:o) Blifver någon inom flera district vald, eller vill någon
sig det förtroende han genom valet erhållit afsäga, vare han skyl
dig,
att inom 14 dagar ifrån det att han af kallelsen erhållit del,
till Riddarh.Direkkn skriftlig förklaring afgifva, innehållande: uti
första fallet upgift å det district från hvilket han kallelsen antager,
och uti det sednare en motiverad afsägelse. På grund af dessa tipgifter
ulfärde Riddarh.Direkt, kallelse lill anställande utaf nya val.
Efter 14 dagars förlopp vare ingen afsägelse giltig, så vida ej laga,
och af Riddarh.Direkt:n godkända, skäl för densamma kunna anföras.
9:o) Aflöning åt Ståndets valda representanter fastställes utaf
R. o. Ad:n, och bör denna sättas så låg, att den mindre såsom
aflöning kan anses, än såsom en städjepenning, påminnande om det
ansvarsfulla kall representanten går att utöfva.
Ett ytterligare skäl för den framställning jag nu tagit mig friheten
göra, beder jag att till de redan framställda få lägga. —
Röster höjas nemi., och dessa icke så få, hvilka med stöd af R. o. Ad:s
förnyade afslag på hvilande förslag till representationens förändring,
påstå, det ingen sådan förändring utaf R. o. Ad. önskas. Vära discussioner
ronde denna vigtiga fråga gendrifva väl ett sådant påstående,
men få hafva af dessa discussioner kännedom. Den förändring uti
R. o. Ad:s organisation som jag nu föreslagit, en förändring hvilken
constituerar R. o. Ad. färdig att uti en ombildad Representation
inträda, (ty det möjligen mindre antal ledamöter som en sådan
ombildning bestämde är af ringa betydenhet) skulle tysta smä
-
Den 16 Februari.
125
delsen der denna vågade framträda, oell åt R. o. Ad. häfda den
ära R. o. Ad. genom så många sina handlingar förvärfva!, den
nemi., alt uti första rummet afse fäderneslandets fördel.
Begärdes på bordet.
Hr Dalman, Willi. Fredr. Achates, anförde skriftligen:
Dä jag i gårdagens plenum icke ansåg mig höra förlänga
discussionen rörtde det hvilande representationsförslaget, ulan ålnöjde
mig med att i den slutna voteringen nedlägga mitt ja för
antagande af samma förslag, har jag (rott mig skyldig alt, dä jag
härvid stannade i minoriteten, reservera mig mot det fattade beslutet.
Sannt är alt, sedan såväl BondeSt., genom eli fullkomligt
omoliveradt, diktatoriskt nej, som PresteSt., medelst ullcmnande af
alla konservatismens skenskäl emot uphörande af sjelfskrifvenhet^),
eller, egentligen taladt, emot hvarje förändring, som kunde leda
till Sländsrepreientalionens modifierande och det andliga Ståndets
införlifvande i viss mån med de verldslig» elemenlerna, likaledes
med en stark majoritet afslagit den väckta frågan, det beslut R. o.
Ad. komme alt falla, i allt fall, icke beredde något resultat. Det
var således i en och annans tanka temligen likgiltigt, huru omröstningen
utföll. Jag bekänner mig likväl tillhöra dem, som icke
dela denna åsigt. Jag föreställer mig nemi. att det här gällde
mindre sjelfva förslagets detaljer, än att genom ett bifall eller afslag
gifva en hyllning åt den tankan, att B. o. Ad. ville medgifva
upoffringen af den sjelfskrifna personliga representationsrätten och
ingå uppå ett förmedlingsförslag, hvilket tillika inrymde valrätt åt
mänga nu orepresenterade medborgare, samt högst betydligt förenklade
arbetssättet. Jag föreställer mig att ett sådant beslut från R.
o. Ad:s sida, utgånget från enahanda motiv som BorgareSt:s, skulle
hafva icke blott höjt R. o. Ad:s anseende inför den starka och enhälliga
opinion, som utanför Riksdagen råder i landet, ang:de behofvet
af ett ornbildadt representationssätt, utan äfven bringat representationsfrågan
i allmänhet ett ganska långt slycke framåt och
deråt gifvit en bred basis, då den haft att stödja sig på en förenad
mening hos det första och medlerst» Ståndet. Jag kan således
icke nog uttrycka min förvåning, icke allenast deröfver att ledamöter
inom detta Ständ, som försäkra sig önska en representationsförändring
och betyga, att de äro färdiga att åt nationen göra offret
af sin sjelfskrifvenhet, icke inse, att den enda utvägen att ernå
ett sådant ändamål, eller alt låta Stånden sammansmälta och ingå i
nationen, måste sökas just i eli sådant förslag, som på eli rum till
gemensamma öfverläggningar och beslut sammanförer de särskilda
Stånden och samhällsklasserna, samt derigenom allt mer och mer
amalgamerar dem med hvarandra, utan ock öfver den frånvaro af
politisk insigt och förutseende, sorn utmärker de konservativas hårdnackade
motstånd i denna fråga, och den inkonseqvens, de ådagalagt
genom de sinsemellan motsägande omröstningar derutinnan,
såväl vid en föreg:de Riksdag redan för 14 år tillbaka, då R. o.
Ad. med | pluralitet eftergaf den tomma och skenbara fördelen af
126
Den IG Februari.
den s. k. sjelfskrifveuhelen, som vid förl. Riksdag, da R. o. Ad.
antog det nu förkastade förslaget, att hvila till grundlagsenlig behandling.
För min del har jag utur liberal åsigt gillat det nu förkastade
förslaget, såsom en helt naturlig öfvergång till en enklare representationsreform,
såsom i det hela vida mera betryggande än den
nuvarande organisationen och såsom i sig innebärande ett verksamt
frö till förbättringar, och slutligen en möjlighet, som nu nära nog
saknas, till ett successivt framåtskridande både i materiel och politisk
riktning, genom fatta'ndet af sådana beslut, hvilka verkligen
uttrycka majoritetens mening och uttalandet af sådana opinioner,
hvilka kunna inför timonen uttrycka det allmänna tänkesättet.
Med den ställning, representationsfrågan, genom R. o. Ad:s
votum och, jag tillägger det, de liberalas okloka beteende, vid
denna Riksdag intagit, befarar jag, att denna vigtiga reform är på
den lugna disenssionens väg vida längre tillbakaskjuten, än den var
måhända för 40 år sedan, och jag vill åtminstone uttryckligen
hafva fritagit mig ifrån att genom min röst hafva bidragit lill ett
för fosterlandet så sorgligt förhållande.
Föredrogs Allm. Besv. o. Ekori.Utsk. d. 28 sisth Januari och
d. 8 dennnes på bordet lagda Betänk. M 22, i ani. af väckt motion
om förtydligande af 5 § i K. M:s Nåd. Förordn. om Sockenstämmor
i Riket d. 29 Augusti 1843.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Enl. motionärens åsigt skulle
sockenstämmo- och fattigvårdsförordmne vara otydliga i så måtto, alt,
om någon bar en mantal åsatt fastighet och derjemte erlägger bevilln.
för rörelse, hans rösträtt* i sockenstämmor kunde beräknas
endast efter fastighetens mantal utan afseende på den bevilln. för
rörelse han erlägger, efter hvilken beräkningsgrund fattigvårdsafgiflerne
jemväl då skulle utgå. Härpå har Ulsk. svarat, alt förordnme
äro i detta hänseende fullkomligt tydliga. Man skulle väl dä tro,
att Utsk. afslagit motionen. Ingalunda. Utsk. har tvertom sagt,
att som motioner både vid denna och föreg:de Riksdagar blifvit i
ämnet väckte, vore det cn möjlighet, att någon otydlighet kunde
förefinnas, och denna otydlighet har Utsk. föreställt sig ligga deruti,
alt, i motsats till hvad motionären tror, den, som har fastighet
och tillika erlägger bevillning för rörelse, kan få rösträtt och betala
fattigvårdsafgifler först efter den mantal åsätta fastigheten, och
sedermera äfven efter den bevillning han så väl för samma fastighet
som för rörelsen crlägger, hvilket vore orimligt, hvarföre Utsk.
föreslagit att R. St:r måtte bos K. M. i underd:hct anhålla om ett
förtydligande af 2:a Mom. 5 § i Kongl. Förordn. om Sockenstämmor
i Riket d. 29 Äng. 1843. Mig synes likväl att det är mindre
värdigt. R. Sl:r att besvära K. M. med en skrifvelse angule afbjelpande
af en otydlighet, som man icke en gång anser finnas
utan endast efter stort bemödande försökt att till möjligheten utfundera.
Den 10 Februari.
127
Frih. Raab, Adam Christian: Jag kan icke neka att jag
vid ett hastigt påseende af detta Betänk, kommit till samma resultat
som Gr. Lagerbjelke nemi. att man lämpligen borde afslå Betänk.
Det förekommer mig ock att, äfven om man gillar det resultat,
Utsk. åsyftar, enklare uttryck dertill skulle kunnat väljas, än
att snart sagdt genomgå quatuor species i föreskriften om rösternas
beräkning.
Uppå härefter af Ilr Gr. o. Landtm, framställd propos. blef
förev:de Betänk, af R. o. Ad. afslaget.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv. o. Ekon.Utsk:s d. 28
sistl. Jan. och 8 dennes pä bordet lagda Betänk. JW 24, i ani. af väckt
motion om uphörande af mätare-penningar för stenkol, stenkolsstybb
och coakes, som lill riket införas.
Föredrogs ånyo Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. d. 4 och 8 dennes
på bordet lagda Betänk. JYs 27, i anledn. af vackt motion om ändring
i sältet för folkskole-afgiftens öfverlemnande till vederbörande
skolstyrelser.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr.: Ehuru det är sanno
likt,
att, i fall så icke redan skett, detta Betänk, blir godkändt
inom de öfriga Stånden, der kommunerna torde hafva varmare förspråkare
än inom detta Stånd i det hänseende Betänk, omfattar,
finner jag mig likväl upmanad, att yrka afslag derå och skall anse
såsom en fördel, alt betänk, icke vinner R. o. Ad:s bifall. Jag
upträder nu likasom jag alltid skall göra mot hvarje försök, att,
der icke landets fördel sådant kräfver, pålägga Länsslyrelserne,
Landsstaten eller Kronobetjeningen onödiga bestyr. Det torde för
livar och en af husets ledamöter icke vara obekant, alt Länsstyrelserne
i denna stund utgöras af samma personal som för ett par 100
år sedan. De hafva hvarken flere eller färre tjenstemän och äro i
allmänhet icke bättre lönade än då för tiden och hvad kronofogdarne
beträffar, hafva i sednare tider flere fögderier blifvit sanrmanslagne.
Så är åtminstone förhållandet inom Stockholms län,
der under sednare åren 2 fögderier sammanslagits till ett, hvarigegehom
fogden nu har lika mycket alt göra som 2 före denna tid.
Bestyret, som här är i fråga, är visserligen ringa, men jag anser
del olämpligt, alt påbörda kronofogdarne något, som icke är af behofvet
påkalladt. Koramunerne hafva fått ett olyckligt begär att
vilja begagna kronobetjeningen till sina uppassare. Bär i landet
äflas man och talar om vigten att inrätta kommunalstyrelser, och
när sådane i en eller annan riglning kommit till stånd, är vanligen
förhållandet alt endast med svårighet man erhåller personer,
som vilja åtaga sig bestyret, och då utfinner man alla möjliga skäl
för att öfverflytta dessa besvärliga bestyr på kronobetjeningen, men
om fråga väckes att aflöna den så, att den må hafva sin lifsbergning,
lages aldrig i betraktande, att lifsförnödenheterna fördyras och
att kronobetjeningens biträden årligen blefve allt mera dyrlegda.
128
Den 16 Februari.
någen alt belasta deni med bestyr är icke destomindre rastlös. En
annan olägenhet af begäret alt i delta fall påbörda kronobetjeningen
bestyr består äfven deri, alt t. ex. inom åtskilliga fögderier af
Stockholms län upgå skolmedlen lill 2000 ä 3000 R:dr b:ko och
dessa medel kordina då att qvarblifva hos fogdarne en ganska lång
tid, ty skolstyrelserne brådska ej att uttaga dem. Fogdarne få således
ett nytt ansvar för betydliga belopp. Vi känna alla att fogden
stundom måste vara flere dagar aflägsnad från sin bostad, hvarigenom
han är i fara att blifva bestulen, och om så skulle inträffa,
hvem skall gälda de förkomne medlen. Af fögderierne inom
Stockholms län, omgifva tre hufvndstaden och af de öfrige tre, gör
händelsen ätt inom två af dem kronofogdarnes boställen äro belägne
i ena hörnet af fögderierne, så att medlen kunna med lika lätthet
afhämtas i Ränteriet. Förhållandet kan visserligen vara olika inom
andra län, men jag tror dock icke att Utsk:s upgifna skäl äro af
den beskaffenhet, att R. o. Ad. bör bifalla betänk, och derigenom
erkänna rigtigheten deraf att kronobeljeningen ouphörligen belastas
med nya updrag.
Frih. Raab, Carl Adam: Då ifrågavar:de motion förevar
inom Utsk., yttrade somliga ledamöter samma skrupler som den siste
talaren nu andragit, men af de 4 Landshöfdingar, som äro ledamöter
i Utsk., fanns ingen sorn ansåg föreslagna åtgärden mola
svårigheter och Hr Bergenstråle föreslog Utsk., betänk, sådant det
befinnes. Jag tror äfven, att inom Westerås län vederbörande skolstyrelser
upbäre medlen af kronofogdarne. Huruvida ett dylikt förfaringssätt
är möjligt inom öfriga länen lemnar jag derhän, men jag
har emedlertid ansett mig böra meddela dessa uplysningar.
Gr. Mörner, Carl: Afven jag delar Gr. Liljencrantz’s åsigt
att man origtigt söker påbörda kronobetjeningen alla möjliga bestyr
och jag hör till dem, hvilka önska rättelse härutinnan. Inom Kronobergs
län utlagas folkskolemedlen på landtränteriet utan att jag
ännu försport något missnöje dermed. Dessa medel behöfva icke
ögonblickligen lyftas utan man väntar till dess några ledamöter af
skolstyrelserne eller församlingarne inresa till residencestaden i andra
ändamål, då de vanligen i ränteriet uttaga medlen emot qvitto,
sorn ingår i räkenskapen och redovisas. Jag anser föreslagna stadgandet
onödigt och tror alt det vore vida lämpligare, att hvarje
Stifts Consistorium ombesörjer upbörden af dessa medel, eller åtminstone
alt de af vederbörande må lyftas å ränteriet.
Hr Printzensköld, Carl: Lika med Gr. Liljencrantz är
jag öfvertygad att de öfriga Stånden bifallit betänk., hvarigenom
det knapt torde löna mödan att vidare orda härutinnan. Men med
afseende på principen torde det vara af vigt, att uttala sin åsigt i
ämnet och jag får då förklara att jag instämmer med Gr:n deruti,
att kronobetjeningen redan är så öfverhopad af bestyr, alt vidare
tillökning deri icke bör ske, så mycket mindre som deras aflöning
ingalunda står i något jemförligt förhållande till mängden af de
göromål
Den 10 Februari.
139
göromål, sora redan för närvarande dem åligga. Gr. Liljencrantz
har dock förbigått en omständighet, hvarpå jag önskar fästa upmärksamhelen
nemi. luiru medlen skola tillställas Fogdarne för alt
vederbörande tillhandahållas. Skola de af K. Befh.-de tillsändas
Fogdarne på fribrefspost? Statens skyldighet är dock icke att bekosta
postporto för sådant ändamål. Om likväl medlen på detta sätt
skola fogdarna tillställas, men medlen under vägen antingen genom
rån eller stöld förkomma, hvem skall ersätta deni.? Är det Slaten
som sådant åligger? Men om icke utredas kan huru medlen förkommit,
hvem skall då gälda skadan eller skall kommunen förlora
medlen? Härom säger Utsk. intet och möjligen kan ersättningsskyldigheten
drabba Staten, i hvars kassor medlen en gång varit
redovisad. Mig synes, att sedan medlen till ränleriet inkommit,
må de efter K. Befludes anordningar derifrån af vederbörande sjelfve
uttagas, hvarigenom Staten och dess upbördsmän äro från allt ansvar
frie. Pä grund af alla dessa skäl förenar jag mig med Gr. Liljencrantz.
Gr. Lewenhaupt, Patrik Adolf: I hufyndsaken förenar
jag mig med Gr. Liljencrantz och Hr Printzensköld. Kronofogdar
och Länsmän utgöra nära nog den enda polis, som finnes inom
länen och fordrar man, alt de skola upfylla sina åligganden bör
man väl icke belasta deni med flera bestyr än de hafva. De äro
redan dermed för mycket belastade och jag yrkar alltså afslag
å Betänk.
Gr. Liljencrantz: I anledn. af en talares anmärkn., att
inom Utsk. finnas 4 Landshöfdingar får jag nämna, att jag ingalunda
saknar kännedom derom, men ehuru ingen af dem bifogat
Betänk, någon reservation, följer deraf dock icke, att de delat
Utsk:s åsigt. Under en föreg:de Riksdag har jag varit ledamot af
Ekon.Utsk. och funnit att i frågor sådane som denna, hvari de öfrige
Ståndens ledamöter varit ense, och hvilket förmodligen äfven
varit fallet här, det föga lönar mödan att spilla ord, ty det är då
bättre alt låta frågan komma till Stånden, der man kan hafva hopp,
att hon på ett mera praktiskt sätt behandlas. Jag fortfar i min
anhållan, att Betänk, mätte afslås. En fördel innehåller dock Betänk.
nemi. att man lemnat skolstyrelserne åtminstone öppet, alt
icke hos Kronofogdarne nödgas afhämta medlen, ty då hade dessa
styrelser påbördats en verklig tunga. Nu händer ofta alt en eller
annan ledamot af skolstyrelserne besöka residencestäderne, der de
alltid finna ränleriet för medlens lyftande,-men besöka de Fogdarne,
är det icke alltid gifvet, att de träffa dem, ty med kännedom om
beskaffenheten af deras bestyr måste man äfven medgifva att de
kanske lika ofta äro i tjensteärenden från sina hem än i dessa tillstädes.
En talare har gjort den anmärkn. huru, i händelse Kronofogdarne
skola upbära ifrågavarule medel, desse skola komma dem
tillhanda. Jag medgifver, att å denna del af frågan, eller alt å
fribrefs post afsända medlen till Fogdarne, jag icke kommit alt tänka
4 H. 9
130
Den 16 Februari.
på, men jag skulle dock tro, att K. Befh:de måste äga denna rätt,
enär medlen måste anses såsom allmänna, helst de ingå till landtränteriet
och der uptagas i kronoupbörden samt redovisas, derförutan
folkskoleundervisningen måste hänföras till det, som angår det allmänna.
Emedlertid får jag förklara, att jag icke ansåg nödigt uptaga
det förhållande, att icke alla Fogdar åtminstone inom Stockholms
län hafva postgång utan mäste personligen inställa sig å ränteriet
för afhämtande af de penningeposler dem tillkomma.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag finner ganska natur
ligt,
att Hrr Landshöfdingar söka att befria sine underordnade tjenstemän
från bestyr, som dessa sednare sjelfve vilja undandraga sig,
och jag kan icke heller neka, att, der länteriet ligger i midten af
länet och länet icke är af för stort omfång, besväret för skolstyrelsen
att afhämta ifrågavar:de medel icke kan vara stort större, om
afhämtningen sker i residensstaden eller hos Kronofogdarne. Jag
ber dock Hrr Landshöfdingar betänka, att i län såsom t. ex. Calmar
län, der afståndet emellan länsgränsen och residenset utgör några
och 20 mil, del blir serdeles svårt för skolslyrelserne att i residensstaden
afhämta medlen, och, om än distanserne inom öfriga
länen icke i allmänhet äro lika långa, (ehuru de likväl mångenstädes
äm långa nog), synes mig Utsk. icke hafva saknat allt skäl för
sitt tillstyrkande. Under discnssionen bär har man sagt mig, att
inom Bevilln.Utsk. fråga är å bane, att hela Bev.-afgiften efter 1
art. skulle tillfalla kommunerne, och vinner ett sådant förslag R.
St:rs bifall, kan det blifva skäl att kommunerne sjelfva uplaga och
behålla alla dessa afgifter, hvarigenom man undviker allt det trassel,
som upkommer genom medlens flyttning fram och tillbaka.
Blefve nu förhållandet sådant, skulle det inverka på denna fråga,
och jag anhåller derföre om propos. på återremiss.
Hr Bergenstråle, Claes: Då detta ämne förevar inom
Ekon.Utsk. upstod derom en ganska liflig discussion. Många och
kanske de fleste af Utsk. önskade icke allenast att dessa medel skulle
få afhämtas hos Kronofogdarne, utan äfven att desse genast efter
upbörden borde öfversända medlen lill skolslyrelserne. Inom Jönköpings
län förfares sålunda, att medlen afsändas till Fogdarne, hos
hvilka skolslyrelserne sedermera få afhämta dem. Jag behöfver icke
ingå i någon vidlyftig uplysning i delta ämne, men vill dock
nämna, att inom länet en del socknar äro belägne 14 mil från
residenset, och för att underlätta möjligheten för dem alt få medlen
sig tillsände, har den åtgärden blifvit vidtagen. Vid sådant
förhållande ansåg jag mig icke böra motverka det beslut, hvartill
Utsk. slutligen kom. Såsom ordförande i Ekon.Utsk. följer jag den
principen, att såvidt möjligt är undvika reservationer i frågor, som
inom Stånden kunna vinna bättre utredning än jag i en reservation
är mägtig att åstadkomma.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Vanligen växa aDspråken
med eftergifterne. Så har det gått i denna fråga. Om man, när
desse bidrag till skolorna först begärdes, hade svarat: J skolén få
Den 16 Fekruari.
131
medlen mot vilkor, att J afhämten dem hos K. Befh:de, så hade
vederbörande otvifvelaktigt tackat aldra ödmjukast; men sedan man
nu väl fått medlen, är man dermed icke nöjd, ulan nu fordras, att
medlen skola tillhandahållas vederbörande i närmaste granskap. Jag
erkänner visserligen det betydliga afstånd som i åtskilliga län är till
residensstaden, samt att medlens afhämtning derstädes kan vara
något besvärlig, men då man är säker att erhålla penningar, plägar
man icke vara sä nogräknad med besväret serdeles i ett land som
vårt, der fordringsägaren gemenligen icke en utan flere gånger måste
vända sig till gäldenären för att utbekomma hvad han skall hafva.
Utom hvad ätskillige Landshöfdingar här redan omförmält
rörtde svårigheten för K. Befhrde och deras underordnade tjenstemän
att medhinna alla de nya åligganden, hvarmed de vid hvar
Riksdag betungas, förekommer äfven en omständighet, som icke
blifvit omnämnd nemi. den mot god redogörelse-ordning stridande
åtgärden ali bilda kassor hos upbördsmännen, Kronofogdarne.
Man söker städse förekomma, att han skall hafva flere slags medel
om händer, så att han ej med det ena må kunna betäcka åsamkad
balance i ett annat hänseende. Ar alltså meningen, att göra kronofogdekontoren
lill serskilda ränterier, så är Betänk, rigtigt, men om
en sådan mening är felaktig bör Betänk, icke bifallas.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh.: Till hvad här redan blifvit
yllradt anhåller jag att fä lägga ännu ett skäl nemi. att om
medlen skola stanna hos Kronofogden, komma de troligen att blifva
qvarliggande der en längre tid och den ansvarighet, som Kronofogdarnes
löftesmän sig iklädt, blir i så måtto förökad, som, i händelse medlen
på ett eller annat sätt gå förlorade och Kronofogdarne kännas
skyldiga att medlen återgälda, löftesmännen i sista hand stanna i
ansvar derför. Pä grund häraf och öfrige af föreg:de talare anförda
skäl, anhåller jag om afslag å Betänk.
Gr. Liljencrantz: I anledn. af Frih. Raabs begäran om
återremiss anhåller jag, att Riddarh.Sekrelm mätte uplysa, huru
ifrågtde ärende blifvit afgjordt iuora de öfriga Stånden.
Gr. Löwenhjelm, Carl Gust.: Afven mig, som under några
fä år fungerat såsom Landshöfding, må del tillåtas få tillägga
några få ord. Med dem, som yrkat afslag pä Betänk, förenar jag
mig hufvudsakligen på de af Gr. Liljencrantz anförda skäl. Olägenheterna
deraf, att år från är, åtminstone Riksdag frän Riksdag,
kronobetjeningens bestyr och tjensleåligganden förökas utan motsvarande
löneförbättringar, äro sä i ögonen fallande, alt det förundrar mig,
hurusom man ens vili fortsätta härmed, och hvarthän skall della slutligen
leda? Jag anhåller, alt få fästa Ståndets upmärksamhel på denna mera
vigliga omständighet än man föreställer sig. Vårt lands styrelse åstadkommes
i administrativ väz hufvudsakligen genom K. Beflude i länen. Ingen,
han må hafva huru fast vilja och goda egenskaper i öfrigt som
helst, förmår något utan biträden. Dessa utgöras i första rummet
af dem, som fungera i residensen, och i andra af Kronofogdar och
9*
132
Den 16 Februari.
Länsmän. Ju flere beslyr man leranar desse, ju mera man försvårar
deras verksamhet, ju mindre anspråk på dem kan en Landshöfding
hafva. Det är således en princip, som möjligen synes
mången ringa, men som dock icke är utan sin vigt nemi. att lagstiftande
församlingar i allmänhet böra underlätta desse tjenstemåns
åligganden i stället för alt förtynga dem. Yi skola ihågkomma, att
Kronofogden och Länsmannen utgöra första länken emellan Konungen
och folket. Om desse således öfverhopas med för många bestyr,
och omsorgen om deras utkomst uptager deras tid och verksamhet,
må man förgäfves vänta upfyllande af deras pligter, nitet,
egenskaperne och den goda viljan må vara huru som helst. En
talare före mig har sagt, att man icke genom bifall till Betänk, bör
påbörda desse tjenstemän flere bestyr än de hafva. Jag instämmer
häri så mycket heldre, som jag anser det onödigt, ja rent af skadligt,
och förnyar mitt påstående, att allt hvad lagstiftande makten
kan åstadkomma till lindring i administrationen är till ren nytta.
Jag får således lika med föreg:de talare yrka afslag på Betänk.
Sedan härefter lindert. Ridd arli.-Sekret, haft äran tillkännagifva,
att prot.utdr. ankommit, som utvisade att Allm. Besv. o.
EkonUtskis förevaride Betänk, blifvit af samtlige de öfriga RiksStm
bifallet, anmälde sig och yttrade:
Gr. Liljencrantz: Sedan nu uplyst blifvit, att öfrige RiksSt:n
bifallit Betänk., torde Frih. Raab finna att en återremiss gagnar
till intet. Då emedlertid Frih:n omnämnt, att inom Bevilln.-  Utsk. fråga blifvit väckt, att hela personliga skyddsafgiften skall öfverlemnas
till kommnnerne, får jag fästa hans upmärksamhet derpå,
att, om detta förslag vinner R. Stms bifall, samma förhållande inträffar
som med skolmedlen nemi. att kronobetjeningen får ombesörja
indrifningen deraf. Kommunerne lära icke underlåta, att utskrifva
långa restlängder, som öfverlemnas till kronobetjeningen och
den får då nöjet att indrifva hvad som är obetaldt, eller med andra
ord, det blir en förökning i dess beslyr. Detta är den vinst,
som tillskyndas kronobetjeningen och genom den af Frih:n yrkade
återremiss beredes benne i sanning icke någon upmuntran.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Fastän jag ej reserverat
mig emot Betänk., röstar jag dock för afslag.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad framställde Hr Gr. o.
Landtm, först propos. till bifall å Allm. Besv. o. EkonUlsk. förevande
Betänk., men denna popos. besvarades med starka Nej, jemte
några Ja, hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad:n
behagade afslå samma Betänk., samt, sedan härvid svaren utfallit
med starka Ja, jemte ett eller annat Nej, förklarade det han funnit
Ja öfvervägande.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Som jag under gårdagens
plenum icke deltog i öfverläggningen om Const.Utsk:s mern. M
2 med förslag till representationens ombildning, anhåller jag alt till
prot. få nedlägga min protest eller reservation emot det af Ståndet
Den 16 Februari.
133
fattade beslut, hvilket enl. min fullkomliga öfvertygelse icke är båtande
för fäderneslandet eller R. o. Ad:s eget anseende och sanna fördel.
Föredrogs ånyo Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. d. 4 och 8 dennes
på bordet lagda Betänk. Jl? 28 i ani. af väckt motion om ändring
i K. M:s Nåd. Förorda, om sockenstämmor i Riket d. 29 Aug.
1843 och K. M:s Nåd. Förordn. om sockenstämmor i Stockholms
stad d. 16 Mars 1847, i hvad dessa författningar röra ordförandeskapet
i sockenstämma.
Sedan uppå förfrågan af Hr Adelborg, Anders Otto, underl.
R iddarh.-Sekret. uplyst, alt ifrågavar:de Betänk., enl. ankomne
prot.utdr., blifvit bifallet af Preste- och BondeStm, men återremitteradt
af BorgareSt., yttrade sig
Hr Adelborg: Då således en återremiss icke är omöjlig, tager
jag mig friheten göra erinringar i anledn. af detta Betänk. Den
andliga verksamheten på landet är förknippad med många olägenheter
eller svårigheter i följd af de många olikartade bestyr, hvilka
åligga Kyrkoberdarne, men det oaktadt vill jag likväl icke föreslå
att derstädes ordförandeskapet i sockenstämmor må alterneras af lekmän.
Helt annorlunda är dock förhållandet inom städerne. Med en
större folkmängd derinom fordras Kyrkoherdens trägnare sysselsättning
med själavården hvarföre han ock har föga eller ingen
tid öfrig lill upoffring för kommunalärender. Dessa ärender äro
också i städerne mera vidlyftiga än på landet och medtaga allt för
mycken lid för Kyrkoherden. Jag tager mig alltså friheten, alt på
de af Hr Stenberg i dess reservation anförda skäl anhålla om återremiss
å Betänk, i den afsigt, alt Utsk. må föreslå R. Sl:r att i underd.
skrifvelse hos K. M. anhålla, att städernes innevånare må lemnäs
rätt, att inom sig för viss tid utse ordfide i sockenstämma
för behandling af ärender, hvilka icke äro af ecklesiastik beskaffenhet.
Genom en dylik förändring betages icke en för kommunalärenden
varm och nitisk Kyrkoherde, alt, om hans tid det medgifver,
egna sin upmärksamhet åt kommunalärender, men han sättes
deremot i tillfälle, alt, då hans verksamhet såsom prest blir af behofvet
mera påkallad, kunna öfverlemna kommuualärenderne till en
annan person.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr.: Ehuru jag under andra
förhållanden visserligen icke skulle hafva motsatt mig den af siste
talaren begärde återremiss, och utan alt nu ingå i sjelfva hufvudfrågan,
tager jag mig friheten hemställa, huruvida, sedan Riddarh.-  Sekretin uplyst, att Betänk, blifvit bifallet af 2:ne Stånd, det kan
löna mödan, alt besluta en återremiss. Vi kunna ganska lätt föreställa
oss det Betänk. Utsk. såsom svar på återremissen kommer att
afgifva nemi. att, sedan nu förevaride Betänk, blifvit af 2 Stånd bifallet,
den af R. o. Ad. beslutade återremiss icke kan till någon
åtgärd föranleda. Mig synes åtminstone, att vi icke böra besvära
Utsk. med att skrifva ett sådant Betänk.
Hr Bergenstråle, Claes: På grund af de uplysningar Riddar!).
-Sekret. meddelat och af hvad Gr. Liljencrantz anfört anhåller
134
Den 16 Februari.
jag om bifall lill Betänk., emedan, sedan 2 Stånd bifallit detsamma,
en återremiss tjenar till intet.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: I anledn. af Hr Adlerborgs
framställning, att annan person än Pastor skall vara ordför:de
i sockenstämma för behandling af mål utaf icke ecklesiastik natur,
får jag förklara, att sådant är fullkomligt opraktiskt, emedan i sockenstämmor
förekomma ärenden af sä blandad egenskap, att ingen
kan afgöra om de äro ecklesiastike eller verldsliga. Hvad skulle
följden häraf blifva? Jo! att de båda ordför:derne börja ali tvista om
hvem som skall föra klubban. En sådan tvist inför sockenstämman
bör naturligtvis undvikas, och en lag, som åstadkommer dylik tvist,
bör väl kallas opraktisk. Jag anser Betänk, böra bifallas och anhåller
derom.
Hr Adelborg: Som jag icke tydligt hörde upläsningen af
prot.utdr. frän de andra Stånden, auhäller jag om ursäkt för den
discussion jag åstadkommit. Enl. min upfattning skulle Betänk,
vara bifallet af ett Stånd och återremitteradl af ett annat. Det återstod
således eli 3:dje Stånd, hvars beslut ännu var okändt och hvilket
Stånd möjligen kunnat besluta en återremiss i frågan. Jag afstår
emellertid frän min framställning.
Uppå härefter framställd propos. blef Utsk:s förevar:de Betänk,
bifallet.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. d. 4 och
8 dennes på bordet lagda Betänk. M 29, i ani, af väckt motion
om förändring och tillägg vid de uti K. M:s förnyade Nåd. Legostadga
för husbönder och tjenstehjon d. 23 Nov. 1833 meddelade
föreskrifter i afseende på orlofssedlar.
Ånyo föredrogs Allm. Besv. o. Ekon.Ulsk:s d. 4 och 8 dennes
på bordet lagda Betänk. M 33, i ani. af väckt motion om indragning
af Korrektionsinrättningen på Långholmen.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel: Således har ingen
motion af denna vigt blifvit knapphändigare expedierad. Inleda.
till Betänk, utgöres af en recit öfver tillkomsten af korrektionsinrättningen
vid Långholmen allt ifrån år 1822. Ingen känner
det bättre än jag, som just framkallat densamma, hvilken före
denna tid var endast ett spinnhus. Jag vill nu likväl icke trötta
11. o. Ad:s tålamod med någon historik öfver denna inrättning under
dess olika styresmän, hvaribland jag haft äran att vara en.
Ibland desse hafva funnits män af stora förljenster och vida större
än som blifvit mig beskärde. En omständighet må det tillåtas mig
att framhålla. Hrr:ne känna alla den ringa säkerhet bevakningen af
fångpersonalen vid Långholmen lemnar. Ofta rymma fångarne derifrån
och åtskilliga frigifvas, men återkomma inom kort, sedan de begått
itererade brott inom hufvudstaden. Allt detta är olämpligt och ännu
olämpligare i en folkrik stad och derföre har jag föreslagit inrättningens
uphörande, men Utsk. har afgifvit en redogörelse öfver
fångpersonalen vid Långholmen. Detta modifierar min åsigt i så
Den 16 Februari.
135
måtto som det torde vara svårt att fiona utrymme annorstädes för
desse fångar, hvilka upgå till ett antal af 600, men hvad som är
förskräckande, är att 304 fästningsfångar der förvaras. Man måste
medgifva, att hufvudsladen icke är skyldig ali hysa fästningsfångar.
Redan benämningen förutsätter större eller gröfre brottslingar. För
närvande inskränker jag min motion dertill^ att jag önskar fästningsfångars
aflägsnande från hufvudstaden och jag hemställer om
det icke vore skäl att hos K. M. i underd:het göra anmälan härom.
Jag anser detta ärende oberoende af R. Sl:rs beslut, men tror, att
min nu gjorda framställning kan och bör bos K. M. i underd:het
anmälas och anhåller om propos:n derå.
Uppå härvid af Hr Bergenstråle, Claes, gjord förfrågan,
uptyste underl. Riddarh.-Sekret., alt prot.utdr. ankommit, sorn
utvisade all Preste- och BondeStm bifallit förevande Betänk., samt
BorgareSl. bifallit det första och lagt till handlingarne det sednare
af Utsk:s deri afgifne yttranden.
Ilr Bergenstråle; Jag hemställer till H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm,
öm efter den nu vundna uplysningen en äterremiss kan tjena
till något.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm: I anledn. af den till mig
gjorda hemställan får jag förklara, alt jag anser någon åtgärd numera
icke kunna vidtagas, som leder till del af mig afsedda ändamål.
Ulskrs Betänk, blef uppå härefter framställd propos., af R. o.
Ad. bifallet.
Ånyo föredrogs Allm. Besv. o. Ekon.Ulsk:s d. 4 och 8 dennes
på bordet lagda Betänk. JYi 34, i ani. af väckte motioner ora ändring
i nu gällande föreskrifter, dels i afseende å läkarebelygs bekräftande
med edlig förpliktelse och dels om användande af edgång
i allmänhet.
Frih. Cederström, Rudolf: Ehuru jag ej vill ogilla Utsk:s
slutliga hemställan i delta Betänk., hade jag likväl önskat, alt, då
den ene motionären åt sitt förslag gifvit en serdeles vidsträckt omfattning,
Utsk. ingått uti en närmare utredning af ämnet.
Jag måste likafullt reservera mig mot vissa af dessa framställningar,
såsom t. ex. den ene motionärens förslag om afskaffande af
vittneseden. Det synes mig ostridigl, att i ett kristligt land, edgång
är ett af de kraftigaste medel för sanningens framtvingande.
Det är blott en enda Ktistlig sekt, mig veterligen, nemi. Qväkarne,
som aldrig velat aflägga någon ed, och bland hvilka redbarhet
ändock onekligen bör erkännas vara befintlig. Men denna sekt
är i alla hänseenden sä egenartad, alt man omöjligen kan af dess
beskaffenhet och åsigter sluta till hvad som vore antagligt bland andra
bekännare.
Hvad åter angår Hr Cederschiölds motion i fråga om läkarebetyg,
så tror jag, att det är af mycken vigt, alt i de hänseenden,
der dessa betyg skola grundlägga domstols beslut, läkarne bör egna
yttersta upmärksamhet åt det fall, hvaröfver han skall afgifva betyg,
och att detta således gerna må slutas åtminstone med den formeln,
136
Den 16 Februari.
att det afgifves på hans förut aflagda embetsed, om än bekräftelseorden
”så sannt mig Gud hjelpe” etc. för hvarje gång icke må
tilläggas. Delta särskiljande af frågorna eller dessa preliminära undersökningar
hade Utsk. enl. min åsigt bordt anställa och mina anrnärkn:r
afse alltså icke det resultat, hvartill Utsk. kommit, men
fastmera den mindre fullständiga utredning Utsk. lemnat delta vigtiga
ämne. Jag anhåller emellertid icke om afslag å Betänk, för
denna orsaks skull, ly saken kan möjligen vara i sig sjelf tjenlig.
Det beständiga uprepandet af eder vid tjenstebefordringar, må vara
öfverflödigt; men att eli missbruk af Guds namn skall deri innefattas,
kan jag icke inse, ly jag antager, att hvar och en, som aflägger ed,
gör det med fast föresats att troget hålla de förpligtelser, han mot det
allmänna sig sålunda åtager. Jag förmodar, således, att R. o. Ad.
antager Betänk, och skall deråt äfven gifva min röst, i förhoppning,
alt Regeringen, då saken der tages i betraktande, egnar den omsorgsfullare
pröfning än Utsk. gjort.
Propos. lill bifall å Utsk:s Betänk, blef härefter framstäld och
besvarad med Ja, jemte ett eller annat Nej, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, förklarade det han funnnii Ja öfvervägande.
Föredrogs ånyo och bifölls Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. d. 4
och 8 dennes på bordet lagda Betänk. JVI35, i ani. af väckt motion
om förbud för utländningar att med handelsvaror kringresa i landet.
O
Ånyo föredrogs Allm.'Besv. o. Ekon.Utsk:s d. 4 och 8 dennes
på bordet lagda Betänk. JYS 36, i ani. af väckte motioner, ang:de
återuplifvande af de tills vidare instälde författningarne om Stapelstädernes
Handlandes och Skeppsredares skyldighet, att årligen införa
vissa saltbelopp och hålla ständiga saltuplag.
Hr Adelborg, Anders Otto: Som det är mig bekant att
2 Ständ bifallit delta Betänk, och ett Ständ afslagit detsamma samt
att således frågan i fall R. o. Ad. äfven stannar vid ett afslag skulle
vinna den lösning jag önskar, lager jag mig friheten nämna några
ord i ämnet. — Drifna utaf en onödig fruktan för saltbrist och ej
inseende, så väl som nu sker, handelns rätta natur, beslöto R. St.
år 1774 alt vissa städer skulle hafva saltuplag till ett, då faslstäldt
belopp, af 84,000 T:r; men dessa uplag behöfde sedermera ej anlitas
förr än 1801 eller 27 år efter deras tillkomst och 50 år efter
det alt frågan först bragtes å bane, hvilket skedde 1750. Endast
della förhållande borde således vara tillräckligt att bevisa onödigheten
af ett dylikt arrangement. Sedan 1801 har i medeltal
ända till 1840 årligen införts omkr. 213,000 T:r till Riket och
under hela denna tid har ej heller uplaget behöfts anlitas. Således
från 1774 till 1840 blotlo en gång och efter sistnämde år, mig
vellerligen, ingen gång, Ar 1841 uphäfdes denna lag så till vida
att endast 6 städer ännu nödgades hafva ett mindre qvantum salt på
uplag; men alla de andra befriades derifrån, och är det delta förhållande
man nu, ulan afseende pä hvad erfarenheten så tydligen
gifvit vid handen, så starkt klandrar, under det man bemödar sig
Den 16 Februari.
137
alt återinföra den tryckande, till intet tjenande, skyldigheten i hela
dess fordna vidd. Om man nu hade rätt i hvad man påstått nemi.
alt saltuplag vidare voro nödvändige, sä skulle väl det visat sig att
brist efter år 1841, då detta påbud uphäfdes, skulle hafva upstått;
men nu är förhållandet tvärtom, ty sedan dess har sallimporten,
årligen, ganska betydligt ökats, så alt på de sednare liderna den upgått
till öfver 252,000 T:r. Således har den fria handelns inverkan
äfven här tydligen gifvit sig tillkänna och visat att fri konkur
rens
alltid ger ymnig tillgång på varan. Dertill kan man äfven
lägga dess vanliga följd, nemi. billiga priser, ty saltet har, allt sedan
uplagen nphörde, funnits alt tillgå mot ett medelpris af 5}
R:dr rgs per T:a, hvilket vida understiger de priser, som voro på
salt under det saltuplagen, lill hela sin fordna qvantitet, funnos.
Att saltet nu stått högt, ja, så högt, att det på sednare tider betalats
med 16 å 18 R:dr per T:a här i Stockholm, har sina tillfäl
liga
orsaker. Särskildta förhållanden hafva gjort att fraktfartygen
nu på en lid drifvits med ovanlig fördel, hvarigenom Svenska fartyg,
till högt pris lejda, haft större fördel vid att, under längre tid
borta ifrån sitt hemland, föra varor mellan aflägsna främmande orter,
och således genom en större vinst på annat håll blifvit lockade
ifrån sina vanliga turer och derigenom har, tillika med bristande
tillgång på andra varor, äfven minskning i saltförlagen, på vissa
ställen inom riket upstått. Att nära nog samma qvantum salt, som
vanligt under föreg:de år, nemi. 50,000 T:r blifvit införskrifvet
hit lill Slockholm, är jag i tillfälle att uplysa och att förhållandet å
vestra kustens släder varit enahanda, synes deraf, alt saltpriserna i denna
del af landet hela tiden stått betydligt lägre än å andra ställen. I
ett land med så dåliga kommunikations-anstalter och så liten förelagsamhetsanda
som vårt, der således varans jemnare fördelning blir
ytterst svår och i vissa fall omöjlig att hastigt tillvägabringa, är klart,
att dylika iörhållanden, som de, nu under öfverläggning varande,
lätt kunna inträffa utan all derföre någon anledn. till verklig brist
är för handen. Huru ofta händer det ej, ett med vår vigtigaste
förnödenhet: sädén, samma omständigheter inträffa! För några år
sedan reste jag, sora vanligt nedåt landet i affärer, och fann då, till
min stora förvåning, att rågen i Vadstena och Askersund gällde 18
R:dr samt i Norrköping 1under det att den, i det, blott derifrån
18 å 20 mil aflägsna och genom lätta sjökommunikationer
tillgängliga Stockholm, ej betaltes med mer än 13^ R:dr. Då frakten
per T:a, emellan dessa orter, ej öfverstiger 1 R:dr, så tyckes
den vinst, som här kunnat göras, bort locka till en lätt insedd lycklig
speculation; men icke dess mindre fortfor della förhållande, hela
sommarn, ända till dess ny skörd, på de upgifne orterna, nedsatte
prisen. Hvad bevisa nu dylika, i handelsväg nästan löjliga, tilldragelser?
intet annat, enl. min åsigt, än att Sveriges innebyggare äro
föga fallna för handel och att en medfödd oförmåga i denna ländernas
vigtigaste industrigren, tyvärr, inom våra landamären uppenbaras.
Man får således ej ,vara för hastig i sina bedömmandcn
af våra handelsföreleelser och deraf föranledas till förordandet af
138
Den 16 Februari.
återgång till gamla förhållanden ifrån den friare väg man nu inslagit
och som redan tydligen fört Rikets handel ej litet framåt; ty derigenom
att man för ett afsteg, ehuru aldrig så obetydligt, ifrån den
rätta principen i denna väg skadar man den förståndigare opinion,
som, pä sednare tider, åt detta häll sökt göra sig gällande.
Man har vid denna fråga sagt vidare, att om än under 50
år saltbrist i vårt land icke varit för handen, sådan, det oaktadt,
kan inträffa och hör förekommas genom salluplag. Om minst
260,000 T:r salt årl. behöfvas kunna då 80,000 T:r förekomma
brist eller kanske rättare sagdt (emedan jag aldrig tror någon verklig
brist på denna vara under vanliga förhållanden kunna upstå)
kan man derigenom hindra priserna alt stiga? Nej, otvifvelaktig!,
nej! Om äfven 80,000 T:r alltid finnas alt tillgå skall dock de
öfverklagade omständigheterna kunna inträffa. Det är ju .tydligt?!
Hvad vinner man då genom en dylik orimlig förordnings förnyande?
endast en ytterligare tryckande pålaga, en indirect beskattning,
hvaraf vi hafva Gudi nog förut. Hvarföre intet då, så
gerna, äfven söka tillvägabringa en lag sora bestämmer, alt landtmännen
skola förena sig om spanmålsuplag till förekommande af
hungersnöd eller att uplag på sill, fläsk och andra för lifvel nödiga
artiklar äfven skola hållas? Har man mera rätt, att, i denna väg,
trycka en del af landets innevånare än en annan? Nej! De få obetydliga
privilegier, som ännu för stapelstäderna återstå, åro på deras
välstånd, nu mera, af så föga inflytande art, att de, mer än väl,
kunna anses hetalia genom den indirecta vinst handeln genom sin
omsättning af landets varor, tillskyndar nationen och föranleda ej
något sådant. Det i år förhöjda priset, skall, i alla fall på ett med
all handel öfverensstämmande naturligt sätt, förekomma de vådor
man förespeglar sig; ty speculationsandan, väckt genom stegrad vinst,
skall nog, under denna sommar, förse våra platser med frisk tillgång
på salt och priserna på ett riktigt sätt åter sjunka till sin
förra ståndpunkt. Handeln lemnad åt sig sjelf och sin egen fria
verksamhet jemnar alltid bäst förhållanderna, under det, alt den
vinst, en och annan gör, drager konkurensen in på banan, till båtnad,
så väl för den enskildtes som det allmännas bästa. — Skola
nu R. S(:r, frånträdande denna för handelns verksamhet vigtiga åsigt,
återgå till det gamla förhållandet, derföre att, under en kortare tid,
en del af landels innevånare fått betala en nödvändighetsvara dyrt,
som möjligen redan nästa år återgått i sitt normalvärde. Kan detta
vara klokt? jag tror det ej! och skulle, för min del, deremot gerna
önska alt det saltuplag, som ännu några släder äro skyldige alt hålla,
äfven kunde borttagas.
Må man genom friare åsigler i handelsväg, år ifrån år,
höja denna mäktiga häfstång för intellectuel och materiel förkofran;
och man skall derigenom, på ett vida ändamålsenligare och hastigare
sätt bringa landet framåt, än genom ett envist vidhållande af
föråldrade maximer, hvilka för längesedan, af alla andra nationer
blifvit förkastade.
Jag yrkar afslag på della Retånk.!
Den 16 Februari.
139
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Som vi alla känna är
salt en absolut nödvändighetsvara, som icke produceras i vårt land.
Våra förfäder hafva derföre visligen stadgat att stapelstädernes rättighet
till utrikes sjöfart skulle motsvaras af skyldigheten alt förse
landet med salt. Alt, såsom den siste talaren yttrade, något begagnande
af dessa uplag icke kommit i fråga under de första 50
åren efter författningens utfärdande, synes mig vara ett talande bevis
för lämpligheten af Utsk:s förslag, att återuplifva den ad interim
nedlagda skyldigheten att hälla saltuplag. Det är nemi. klart,
alt sä länge författningen qvarstår, sallbrist icke kan upkomma, men
det är till förekommande af en ögonblicklig eller tillfällig stegring
i priset dessa uplag blifvit anbefallde. Således har man med
författningen icke afsell, alt hela landet skall förses med salt
utan man har endast dermed velat förebygga varans monopoliserande.
Samme talare har sagt, att de höga priserne i Stockholm
icke varit föranledde af brist på denna vara utan af hennes samlande
på färre händer, hvarigenom desse kunnat åsätta henne hvad
pris de behagat, men det är just förekommande häraf författningen
afser. Handeln och frihet deri äro dymedelst icke bundne. Författningen
bestämmer icke något pris å varan och konkurrensen har
genom författningen icke lidit det ringaste i dess chancer, utan hvar
och en äger alt täfla med sin yrkesbroder i denne handel. Den
stora allmänheten är emedlertid förvissad alt ingen kan ensam slå
under sig denna handel och då sjöfarten under vinlermånaderne är
stängd, bestämma priset å varan efter godtycke. Spanmålspriserne
hafva jemförelsevis blifvit omnämnde, och min öfvertygelse är, alt
äfven för spanmålshandel en dylik författning är af nöden. Jag
anser således den ifrågavande författningen nödig, hvarföre jag anhåller
om bifall till Utsk:s förslag, ehuru jag medgifver att de 40,000
T:na äro ett allt för ringa qvantum, men något är bättre än
intet. Jag skulle efter de uplysningar, BorgareSus ledamöter inom
Utsk. meddelat kunna anföra ytterligare skäl för min begäran, men
vill icke uptaga R. o. Ad:s tid dermed, utan förnyar milt yrkande
om bifall till Utsk:s förslag.
Frih. Raab, Carl Adam: Uti detta ämne hafva till Ekon.-  Utsk. inkommit följande motioner nemi. en af Hr von Hartmansdorff
med förslag, att R. St:r uti underd. skrifvelse hos K. M. ville
anhålla om återställande af skyldigheten för stapelstäderne att enl.
1S41 års förordn. hålla saltuplag med 84,000 T:r. Den andra
motionen har blifvit väckt inom PresteSt. i den rigtning, att desse
saltuplag må bestämmas till 40,000 T:r. I anledn. af dessa
motioner har Utsk. föreslagit en skrifvelse af innehåll: ”det K. M.
täcktes återställa skyldigheten för stapelstädernes handlande och
skeppsredare att årligen från utrikes ort till Riket införa och på
uplag hälla salt till det belopp K. M. kan finna för godt i Nåder
bestämma.” Emot detta beslut har jag inom Utsk. reserverat mig
och anhåller nu att närmare få utveckla mina motiver. Ar 1628
inträffade brist på salt i Sverige hvilket föranledde Konung Gustaf
II Adolf att göra salthandeln till ett regale, men året derpå eller
140
Den IG Februari.
1629 uphäfdes detta beslut och ansågs såsom förkasladt. Frågan om
saltuplagen blef sedermera hvilande till Riksdagen 1750, då BondeSt.
begärde, att stapelstäderne måtte åläggas att hälla saltuplag,
hvilket dock under flere Riksdagar afslogs; men år 1774 utfärdades
en förordn., att saltuplag skulle finnas i stapelstäderne. Först
år 1801 måste saltuplagen anlitas, men sedan den liden eller öfver
50 år har något behof af dessa uplag icke förspotls. Vid 1834
års Riksdag inkommo till Ekon.Utsk. motioner, ali denna stapelstäderne
ålagda skyldighet mätte uphöra och Utsk. afgaf äfven ett Betänk.
i motsatt rigtning med det förevartde. Ar 1841 utkom en
förordn., hvarigenom med undantag af 6 stapelstäder de öfriga befriades
från skyldigheten att hålla saltuplag. Före år 1841 utgjorde
medelimporten af salt 213,000 T:r och efter denna tid har den
icke något år understigit 252,000 T:r. Af CommerceColhii Embetsberättelser
finnér man, att importen af salt upgätt till år 1834
262,724 T:r, 1835 219,191 T:r, 1836 190,046 T:r, hvaraf visar
sig, att importen under något af dessa år icke varit så ringa
som år 1801. Ifrån år 1843 har den varit i stigande, så att den
upgätt till år 1844 230,671 T:r, 1845 248,094 T:r, 1846 272,165
T:r, 1847 225,054 T:r, 1848 273,779 T:r, 1849 277,914 T:r,
1850 216,612 T:r, 1851 265,905 T:r Terra Vechia salt. linder dessa
år har importen varit högst under sisth år. Man har sagt, alt
denna skyldighet för stapelstäderne att hålla saltuplag skall qvarstå
till betryggande emot saltbrist och man har ansett sig säker härutinnan,
då man ålade släderne en afgift af 8 sk. b:ko för hvarje T:a,
i händelse skyldigheten eftersattes, men det lärer väl icke vara något
tvifvel underkastadt, att, såvida de finna sin fördel dervid,
handlande heldre blottställa sig för utgiften af desse 8 sk. per T:a
än hålla uplagen. Anledn. till den i år öfverklagade saltbristen lärer
väl få sökas mera i ett högt pris än i brist på varan; men
detta förhållande blir fullkomligt enahanda äfven om stapelstäderne
skola hålla saltuplag. Vi känna att saltpriset varit ganska högt på
östra kusten, ehuru i Götheborg finnas stora uplag af salt. Likaså
i Gelle. Enl. min åsigt har man icke alt befara någon saltbrist,
ty om än importen under något år kan vara lägre, är den åter under
ett annat högre. Orsaken till de högre saltprisen under sisth
år härrör från den obetydliga förtjenst för de handl, på importen
häraf under föreg:de år; men den stora förljensten, som i så rikligt
mått kommit den omtänksamme affärsmannen till godo detta år
skall lill ett annat år fästa spekulation härvid och blifva bästa regulatorn
för de blifvande bebofven härpå. Skall skyldigheten för stapelstäderne
att hålla saltuplag återställas, begår man derigenom en
inconseqvens, emedan man med lika skäl då kan ålägga städerne,
att hålla uplag af kaffe, socker ra. II. andra varor. Det ligger i handelns
natur att köpmannen sjelf vädrar hvad som behöfver införskrifvas
i landet, utan alt lagstiftningen behöfver eller ens kan anvisa
honom sådant. Af dessa skäl anhåller jag om afslag å Betänk.
Hr Prytz, Lars Adolf: Utan att inlåta mig i någon undersökning,
huruvida tillfälliga konjunkturer skulle med skäl kunna
,Den 16 Februari.
141
föranleda till elt förnyadt åliggande för slapelstäderne att hålla
saltuplag, hvarifrån de, med några få undantag, varit befriade allt
sedan år 1841, anhåller jag få erinra om något, hvarom jag skaffat
mig tillförlitlig kännedom, nemi. att K. M. redan infordrat ComraerceColhii
utlåt, efter vederbör:de Haudels-Societelers hörande, huruvida
någon åtgärd vore nödig för återuplifvande af slapclstädernes
skyldighet, alt hålla saltuplag. Då K. M. således fästat sin upmärksamhet
härpå vet jag icke, hvartill den föreslagna skrifvelsen skall
tjena, eller om den ens är lämplig. Detta är för mig tillräckligt
skäl att begära afslag på Betänk.
Hr Adelborg: En talare har sagt, att jag genom medgif
vande,
att brist på salt under sednare åren upkommit, också erkänt
rigtigheten af hans sats. Mitt yttrande var likväl endast, att
brist upstått, men denne har icke varit föranledd deraf, att saltuplage'n
innehafts af några få. Detta har möjligen varit händelsen i
Stockholm men icke i andra delar af Riket, der betydliga uplag
funnits serdeles på vestra kusten. Att personer här hafva begagnat
sig af handelskonjnnkturen har samme talare behagat gifva namnet
monopol. Ar detta ett monopol önskar jag, att alla våra handlande
ville tillegna sig ett dylikt så, att de fästa upmärksamhet på
lidens merkantila skiften och derigenom bereda liflighet i egen
rörelse. Den, sora förskaffar sig dylikt s. k. monopolium i saltuplag,
har enl. min tanka rättvisligen förvärfvat sig förmånen, alt
utkräfva någon ersättning af allmänheten för det han genom sin
omtanke sökt förhindra upkommandet af brist. Kallar man detta ett
monopol, så måste väl all företagsamhet i handel hänföras derunder,
såsom : då en eller flere hafva uplag af andra varor, som äro för
lifvets uppehälle nödige. Den, som under ett år gjort en lycklig spekulation,
gör den icke ofta året derpå, ty denna hans vinst framkallar
spekulation i samma vara hos andra, hvarigenom priset nedtryckes
och allmänheten har då denna konkurrens att tacka för
den ökade tillgång på varan, som sålunda åstadkommit. Och hvilken
garanti mot saltbrist ligger väl i ett uplag af 84,000 T:r, eller
om än detta belopp mångdubblas men plikten ändå fortfarande
bestämmes endast till 8 sk. b:ko per T:a. Denna plikt kan stundom
vara af så ringa inflytelse på en större handlandes kapitalverksamhet,
om jag så må säga, att, om han finner alt fraklrörelsen
på utländska orter är fördelaktigare än att låta fartygen hemföra
salt, han betalar plikten och ersätter sig genom den större
vinst, fraktfarten lemnar. Detta förhållande har den värde talaren
helt och hållet förbisett, hvilket ju tydligen visar att saltuplagen,
som de nu äro påbudna ej lemna den mycket omordade säkerheten.
I öfrigt vill jag hafva nämnt, att om man nödvändigt skall göra
något, så må man då heldre bevilja tullfri införsel af salt,
såvida Staten kan undvara den tullintrad, som af saltinförseln är att
förvänta? Vi hämta så ofta exempel från andra länder, och jag får
derföre hänvisa till Norrige, hvarest oaktadt dess stora fiskerier
saltupdrag aldrig funnits. Allt detta tyckes mig gifva tillkänna,
att ett återgående till gmala förhållanden skall sprida en rätt
-
142
Den 16 Februari.
vis missbelåtenhet, hvilken jag önskar undvika och begär derföre
ånyo afslag pä Betänk.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Hufvudfrågan är den,
om några försigtighetsmått böra vidtagas för att åt Rikets innebyggare
bereda erforderlig tillgång på salt. Det må vara godt och väl
med frihandelns theoder, hvilka vi här se och höra tillämpas samt
åt oss erbjudas såsom tröst öfver den upkomna bristen på salt;
men om dessa theoder kunna trösta dem, hvilka mätta sig med illusioner,
kunna de åtminstone icke mätta den fattige, som icke förstår
sig på annat än verkligheter. Det är för honom lika väl som
för oss sjelfva vi böra i della hänseende hafva omsorg. Man har
här talat om den fria tällan. Hon må vara god köpmännen emellan
men alt täfla med kölden och isen är icke så lätt, sora att
göra det med handlande. Skälet, hvarföre man velat förskaffa sig
saltuplag här i landet, är naturligtvis det, alt våra hamnar under
vintermånaderna tillfrysa, och ali varan, i händelse brist derå då
skulle upstå, icke kan med bästa vilja i verlden hitföras. Man har
nyss nämndt att Norrige utan påbjudna uplag af salt icke saknar
det. Gtt naturligt skäl härtill är, att de Norska hamnarna icke tillfrysa
under vintermånaderna, emedan tidvattnet der är starkt så att
Vesterhafvet strömmar ut och in. Helt annat är förhållandet i Sverige
serdeles å de orter, hvilka angränsa Östersjön, hvarest intet tidvatten
är. Jag vill omförmäla ett exempel: i början af Juni år 1837
företog jag en resa till Norrland; då var hafvet närmast stranden
väl öppet ända upp till Sundsvall. I det rena vattnet fiskades det
strömming, ulanföre låg eli isband lill ymnighet, understundom så
långt ögat kunde se. Imedlertid saknades salt i städerna, så att den
fångade lisken icke kunde förvaras, utan man ål för tillfället sä mycket
man orkade. Den öfriga fångsten gick förlorad. Den fria täflan
hade visserligen fört sallladduiugarna på vägen; men de lågo utanför
isbandel och kunde icke bringas i land. Hvarföre skall man
skada vära fiskare och andra näringsidkare, samt oss öfriga, som
tarfva födoämnen, derigenom att man icke i tid förser sig med den
vara man hehöfver. Del är lika oklokt som om den enskilde hushållaren
under höslen icke försåge sig med hvad han under vintren
behöfver. Man har sagt, att salluplagen icke varit under en
längre tid begagnade. Det öfverflödiga skadar icke, är en gammal
regel, deremot har skadan att icke ega saltuplag under den innevar:de
vinter visat sig, enär man här i Stockholm måst betala salt
tre gånger dyrare än föreg:de år. Om f. n. tillräckligt salt finnes
inom landet är mig obekant, men säkert är, att det icke är nog
dermed att varan någonstädes i Riket kan fås, ty om, såsom nyss
nämndes, salt i mängd är uplagt i Gefle och Götheborg, är bristen
på denna vara å andra orter i Riket dermed icke afhulpen, såsom
vi se. Derföre var enl. min tanke den gamla författningen riktig,
hvilken föreskref, alt i hvarje stapelstad skulle finnas en viss myckenhet
salt, på det att kringliggande bygder måtte derå hafva erforderlig
tillgång. Om än såsom här upgifvits, salt i tillräcklig mängd
är i vissa städer att tillgå, lärer väl en hvar inse svårigheten, för
Den 16 Februari.
143
att icke säga omöjligheten, att under vintermänaderna då våra hamnar
gemenligen äro tillfrusna, föra saltet till de ställen hvarest det
brister. När sådant icke låter sig göra i vårt land, böra sjö- och
stapelstäderna vara försedde med tillräckliga förråd. Man har sagt,
det plikten vore så ringa att stapelstädernas köpmän heldre erlade
henne än holle saltuplag. Ar förhållandet sådant har ju Regeringen
tillfälle alt höja plikten så att köpmännen fullgöra sin skyldighet
att förse landet med salt. Hjelper icke detta må de felande
förlora sina handels-rältigheter. Hr Prytz har sagt det man icke
behöfde ingå med någon skrifvelse lill Regeringen, emedan Hon
redan infordrat Commerce-Coll:ii utlåt, i ämnet, och i alla fall
kan få veta hvad som bör åtgöras. Ja! detta anföres alltid såsom
skäl mot dylika underd. skrivelser. Erfarenheten har likväl visat
det icke vara onödigt, att R. St. aflåta den föreslagna underd. skrifvelsen,
enär vi sett Konungen först efterskänka ett års halfva tull
afgifter
och ytterligare föreslagit en fortfarande nedsättning i salt
tullen.
Den förra eftergiften skall förorsakat Riket en förlust af
95,000 R:dr och hvartill har åtgärden gagnat? Händelsen har tvärtom
varit, att sedan nedsättningen skedde, har saltpriset ökats från 28
sk. till 32, ja ända till 36 sk. kappen. Häraf ådagalägges, att den
föreslagna underd. skrifvelsen är behöflig på det att Regeringen
icke må göra vidare eftergifter i tullen å salt, de der icke hjelpa
det onda. Men att åter uplifva den gamla författningen om saltuplagen
synes mig vara det enda och rätta medlet, emedan under
denna författnings fortfarande, priset å salt mig veterligen alldrig
varit så högt som det efter hennes uphäfvande blef sistlidet år. Jag
anhåller alltså att R. o. Ad. mätte bifalla Betänk.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag upträder deremot för
att anhålla det R. o. Ad. ville afslå Betänk., ty jag kan icke dela
Hr von Hartmansdorffs mening, alt Betänk:s vedersakare vilja gifva
mat eller salt åt de fattige med bara theorier. Jag har den öfvertygelsen,
alt det är ganska praktiskt, hvad som skedde år 1841
nemi., att man befriade stapelstäderne från skyldigheten att hålla
saltuplag. Denna åtgärd var just i landets och folkets intresse, på
det att salt för bättre pris skulle kunna erhållas. Hr Bråkenhjelm,
som försvarat Utsk:s Betänk, har sagt, alt stapelstädernes rätt till
utrikes sjöfart medför för dem motsvarande förbindelser, till hvilka
han vill räkna den att hålla saltuplag. Jag får likväl fästa hans
upmärksarahet derpå, att stapelstäderne icke ensamt tillkommer att
idka utrikes sjöfart. En sådan rätt tillkommer äfven R. o. Ad.,
men jag har icke hört någon påstå alt den af R. o. Ad. som begagnar
sig af denna rätt, skall hålla saltuplag. Hr Bråkenhjelm har
derjemte yttrat, att meningen med återuplifvandet af 1841 års förordning
mindre är att förekomma varans fördyrande än hennes monopoliserande
på några få händer. Lika med Hr Adelborg, som
besvarat detta inkast, får jag häremot erinra, att om man skall
hafva denna omtanka i fråga om en vara, bör man väl, för att vara
konseqvent, utsträcka den lill alla slags nödvändighetsvaror och mig
undras hvarthän ett sådant förfaringssätt skulle leda. En annan ta
-
144
Den 16 Februari.
lare Hr v. Hartmansdorff har yttrat, att man borde försäkra sig om
tillgång på varan, emedan år 1847 det inträffat i en trakt af de
norra orterne, att salt fattades i och för insättning af fisk. Om en
sådan brist en gäng upslått, det jag icke vill bestrida, hemställer
jag likväl, om icke en sådan brist kunnat upkorama, äfven om köpmännen
i närmaste stad varit ålagda att hålla några hundra tunnor
salt i förlag. Det är sannolikt, ali om ett sådant åliggande qvarstått,
köpmännen i allmänhet icke funnit öfverensstämmelse med
god spekulation att intaga så stora partier sorn de gjort då ett sådant
uplag icke funnits. När under sistförflutne år frakthandeln
varit så lönande, bar det sig icke att taga hem salt, förr än priset
derå steg. Samma förhållande hade egt rum om saltuplag funnits
eller ej. Priset kunde stigit och brist inträffa i ena, som andra
fallet. Speculationen är emedlertid säkraste regulatorn, och det har
ju visat sig att, så snart saltpriéet steg så högt att varans fragt erbjöd
god förtjenst, inkommo flere laster, och tillgången är nu god.
Hr v. Hartmansdorff har vidare sagt, att om Gefle och några andra
städer haft ymnig tillgång på salt, hvad hjelpte det de öfriga otterne
som fingo betala saltet med ett så högt pris. Om nu än den
gamla författningen återuplifvas är dermed intet vunnit, i afseende
på priset, som alltid måste det ena året i det andra stå högre, när
handeln med salt är betungad med räntan å ett dödt kapital. Tillfällig
prisstegring kan ej förekommas, såvida icke ett maximipria å
varan bestämmes, och så långt lärer ingen ändå vilja gå uti sin
omsorg för det fattiga folket. Jag skulle knappast tro, att det vore
Hr von Hartmansdorffs allvar dä han yrkade, att man skulle först
förhöja plikten mot åsidosättande af saltuplag, och om sådant icke
vore tillräckligt, borde köpmännen förlora sina borgerliga rättigheter.
Månne det är tänkbart att R. St. skulle vilja stifta så hårda
lagar eller alt K. M. skulle lyssna till sådane förslag. Samme talare
säger än vidare, att Staten förlorat 95,000 R:dr genom den bifallna
nedsättningen i salt-tullen. Jag tror likväl, att dessa medel icke
äro förlorade för Riket, ehuru för Statskassan, emedan den fattige
i annat fall måst till ännu högre pris köpa sitt salt. Emellertid
är det klart, att de höga priserne hafva tillkommit genom fördelaktig
frakthandel och denna återigen har medfört en nytta för Riket
och sträckt sina välgörande verkningar äfven till Ranken, hvilket
Hr v. Hartmansdorff icke lärer förneka. Jag kan icke inse något
skäl, hvarföre man skall åter införa en författning, som är så
ändamålslös och så uppenbart strider mot den nytta man dermed
vill åstadkomma, nemi. låga priser på varan.
Hr Bråkenhjelm: Jag har icke påstått, att den författning,
sorn här är i fråga, skall ovilkorligen åstadkomma bättre pris på
salt. Jag har endast sagt, att den skulle lända till en jemnare
fördelning af det i landet införda saltet. Den ledamot, som först
yttrade sig, har erkänt, att salt på 12 ä 15 mils afstånd från Stockholm
finnes i tillräcklig mängd och kanske i öfverflöd, men varans
hittransporterande skulle göra henne lika dyr som här på stället.
Sådant
Den 16 Februari.
145
Sådant skulle förekoramas genom åternplifvande af den gamla författningen.
Det har blifvit sagdt, att detta Stånds ledamöter ega
samma rättigheter som stapelstädernes innevånare. Detta vill jag
icke bestrida, men det är icke eller sagt att alla sjelfrådande menniskor
i Sverige äga denna rättighet, och till hvad grad stapelstäderna
i detta hänseende blifvit gynnade, inses lätt då man erinrar
sig, att då någon Svensk man, som icke är handlande, importerar
utländsk vara och utbjuder den i handel, så får han icke försälja
henne annorlunda än, att han måste updraga åt någon burskapsägande
borgare att försälja henne. Han får icke vara herre
öfver sin egendom och derom efter godtfinnande disponera. Hvilken
naturlig rätt ligger till grund derför, att jag nödvändigt skall
försälja mina bräder till Calmar, som är belägen 12 mil ifrån min
bostad, i st. f. till Döderhultsvik som ligger 6 mil derifrån, kan
jag icke inse. Denna köping har nu begärt stapelfrihet och jag
skulle önska, att den ädle Frih:n, som så mycket ordar om frihet
och gemensamhet i rättigheter, ville understödja köpingens ifrågavar:de
begäran med samma ifver han försvarar stapelstäderna. Jag
vill medgifva, att den ledamot, som först yttrade sig, har på ett för
mig ytterst tillfredsställande och lefvande sätt sökt efter förmåga vederlägga
Utsk:s skäl endast genom theorier, och jag har med mycken
upmärksamhet afhörl hans anförande och med beundran erfarit
den stora och bevisande kraft han nedlagt i sina ord, men jag är
icke dermed belåten. Jag är en praktisk och icke en tbeoretisk
man och önskar icke att vara något annat.
Gr. von Platen, Baltzar: Det är naturligt, att då fråga
upstår om afskaffande af lagar, hvilka en längre tid varit gällande
inom fäderneslandet, en viss betänklighet deremot uttalas, men man
kan icke utan förvåning höra, hurusom man här i denna fråga velat
åter införa afskaflfade lagar, som tyda på 2 å 3 sekler tillbaka,
utan att någon skälig anledn. till ett sådant återinförande af dessa
lagar visat sig.
Den siste talaren har sagt, att en annan ledamot af detta Stånd
inlåtit sig alltför mycket på theoriernas område. Jag vill med honom
icke tvista om theorierua; i dem erkänner jag mig vara honom
underlägsen, men jag hemställer, med hvad rätt han gifver
benämning af theorier åt de mot Utsk:s utlåt, gjorda anmärkn:r,
då man tager i betraktande de qvantiteter salt som blifvit införde
efter uphäfvandet af den ifrågavar:de författningen. Ar sådant en
theori, eller är det icke snarare en klingande fras, eller en fras
hvilken man önskar skall innebära något. Jag för min del anser
såsom en klingande fras, att för alt bereda den fattige tillfälle alt
få sina nödvändighetsvaror, man skall försvåra om icke tillintetgöra
en friare handel, en friare konkurens. Det måste vara glädjande
för Svenska Riddarhuset att inom sig hafva Statsmän, som fullkomligt
tro sig mäktiga att vederlägga de satser, som sedan långliga
tider tillbaka blifvit uttalade inom andra länder. England, Amerika
m. fl. länder hafva längesedan bevisat, att den friare handeln ska4
H. " 10
146
Den 16 Februari.
pär de låga priser och icke monopoler. En talare har sagt, att
det vore omöjligt att åstadkomma fri handel. Om så är, så är det
ännu mera omöjligt att göra det sålänge ett stadgande finnes, att
af en viss vara skall finnas ett visst förråd på vissa ställen här i
landet. Såsom något fasaväckande har äfven blifvit anmärkt, att
Staten förlorat 95,000 R:dr genom den af Regeringen beviljade
nedsättning i tullen och man har ytterligare klandrat den af Regeringen
vid denna Riksdag föreslagna tulluedsättning. Jag tror likväl,
att dessa 95,000 R:dr kunna beräknas på annat sätt, om man nemi.
tager i betraktande hvad som efter författms uphörande verkligen
blifvit förtulladt. Att för det nårvar:de klandra Regeringen för
hvad hon beslutat för framtiden, är väl mindre lämpligt och detta
klander kunde alltså blifvit inställdt, intilldess sig visat, att Regeringens
afsigt med dess beslut misslyckats, ehuru jag hoppas och
tror att delta icke ens kommer i fråga. Om jag icke misstager
mig lärer det väl icke vara så beklagansvärd! med köpingen Döderhultsvik
som den siste talaren omnämt. Jag har anledn. tro,
att han icke behöfver föra sina trädvaror landvågen till Calmar
utan att de ganska väl kunna lastas i Döderhultsvik, och i alla fall
får jag bekänna att jag icke kan inse, hvad detta har att göra med
saltuplagen. Jag anser således och är öfvertygad om, att Riddarhusets
pluralitet skall deri instämma, att om än välment, den gjorda
motionen och det derpå byggda utlåt, icke förtjenar något bifall.
Till någon tröst, om jag vågar erbjuda den åt Hr von Hartmansdorff,
som så ifrigt kämpat emot jernvägarne, må jag hafva uplyst
honom, att om någon jernväg funnits emellan Stockholm och Götheborg,
hade åtminstone den fördelen vunnits, att salt kunnat föras
hit till hufvudstaden lill sänkning i de höga priserne. Såsom jag
hoppas skall denna uplysning framdeles minska det allvarliga motstånd
Hr von Hartmansdorff hittills ansett sig böra mot jernvägarne
göra.
Hr Prytz: Som Hr von Hartmansdorff påbördat mig yttranden
dem jag icke haft, får jag anhålla att få återuprepa mina ord. Jag
sade nemi. att K. M. från Corn.Collini efter Handels-Societ:s hörande
infordrat utlåt., huruvida åtgärder mot saltbristen borde vidtagas,
och att det alltså syntes mig olämpligt att besvära K. M.
med någon underd. skrifvelse i ämnet då det redan vore föremål
för Regeringens omtanka. Deremot sade jag alldeles icke, att det
vore onödigt att besvära Regeringen med önskningar i mål dem
Regeringen sjelf skulle påtänka. Jag hemstälde derföre, huruvida
icke den omständigheten, att ärendet redan är föremål för Regeringens
omtanka, kunde vara ett skäl för afslag på Betänk.
Hr Arnell, Gust. Fredr.: I olikhet med de talare, som
förmodat, att det höga saltpriset skall fortfara endast under detta
år, hoppas jag, att orsaken till detta höga pris må förblifva densamma
som nu, enär den består deri, att frakthandeln är så lönande
på utländsk ort, att Hrr Redare icke önska fartygens återvändande
till fäderneslandet. Men på det alt en för landet kännbar
brist icke må upstå, tror jag, att åtgärder böra-vidtagas till
Den 16 Februari.
147
förekommande af denna brist, och i denna min åsigt starkes jag
än vidare deraf, att, sedan, som jag nogsamt känner, saltlagren uphäfdes,
det icke nu är l:a gången saltpriserne till denna ytterlighet
stegrats. För omkring 2 å 3 år sedan inträffade att köpmännen i
Norrköping icke kunde med salt förse öfrige städerne inom länet,
hvarföre handlande i Linköping måste förskrifva salt frän Götheborg,
men fartyget, hvari saltet var lastadt, blef under vägen infrusit och
saltet måste forslas ömsom på vagn, ömsom på släde, hvarigenom
saltet kostade i Linköping 12 R:dr tunnan. Man har här talat om
den stora tunga, som skulle påbördas stapelstäderne genom äteruplifvande
af skyldigheten att hålla salluplag. Jag är måhända mindre
kompetent att döma härom, men jag är böjd ait instämma i hvad
en ledamot af BorgareSt. Hr Maechel fr. Westervik uplyst, nemi.
att, ehuru saltuplag der finnes, staden ingalunda anser dessa uplag
såsom en tunga, emedan, när de behöfva anlitas, priset å saltet är
så högt, att egarne af uplagen fä sin fulla ersättning, och dä dessa
uplag trygga emot brist å salt önskade han icke saltuplagens uphö-‘
rande.
Frih. Klinkowström, Rud. Mauritz: Jag hade icke ämnat
yttra mig i denna fråga, men ronde nyttan och nödvändigheten
för landet af dessa saltuplag har man förbigått ett förhållande, hvilket
jag anhåller att med några ord fä vidröra. Man har här betraktat
frågan om salt och saltuplag ur samma synpunkt som frågan
om andra handelsartiklar. Enl. min åsigt har man häruti begått
ett stort misstag. Det är visserligen sannt, att under sednare lider
saltpriset på ett betänkligt sätt blifvit stegradt, och att de flera motioner,
som i ämnet blifvit väckte åsyftat nedsättning i priset på
denna vara; men jag tror, att det är en vigtigare anledn., som
under framfarna tider föranledt Regeringen att ålägga stapelstäderna
att hålla saltuplag, hvilken skyldighet fortfarit tills för några år sedan.
Jag föreställer mig att saltet är en artikel, som Sveriges innevånare
icke kunna undvara, hvilket mig veterligen åter icke är
förhållandet med någon annan artikel som till landet importeras.
Skulle fäderneslandet nu eller i en framtid komma i det förhållande
till främmande sjömakter att vår sjöfart för längre eller kortare
tid blifver hämmad, frågar jag de Hrr, hvilka yrka afslag pä Betänk.
, huru de linder sådana förhållanden vilja skaffa salt åt landets
innevånare, om icke saltuplag finnas för att fylla de första tryckande
behofven. Möjligen kan det inträffa, att brist då kommer att upstå,
och att man till hvad pris som helst skulle önska att hafva
dessa saltuplag. Jag beklagar att i Betänk., beloppet af uplagen
icke blifvit bestämdt, och jag tager mig derföre friheten föreslå,
att det må utsättas lill 240,000 T:r. Visserligen kan det afskräcka
dem, som ifra för frihandel, men det är väl icke så farligt, särdeles
som en handlande till Hr Arnell^ yttrat sin önskan om saltuplagens
åternplagande. Stapelstäderne hafva blifvit tillförsäkrade
så betydliga förmåner genom en mängd afgifter, som till dem utgå
och i sista hand drabba konsumenterne, och jag tror, att dessa af
10*
-
148
Den 16 Fe lj r u a r i.
gifter öfverstiga de kostnader saltuplagen medföra. Jag yrkar på
det innerligaste bifall till Utsk:s förslag och skulle anse ett afslag
derå medföra ganska betänklig våda för fäderneslandet.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag är af motsatt tanke
till den siste talaren. Äfven om det fall skulle inträffa, som han
omnämnt, är det ju icke möjligt att hafva så stora uplag alt de
förekomma brist, utan man måste jemväl då öfverlåta åt den enskilda
omtankan och spekulationsandan, åt handelns egen inneboende
kraft alt fylla behofvet. Otvifvelaktig! är, att, huru förhållandena
än må blifva, om vid ett inträffande krig en fiende skulle
försöka hämma vår sjöfart, skola dessa saltuplag aldrig kunna tillförlitligt
motverka en saltbrist — som deremot vida säkrare skulle
förekommas om man lemnar rörelsen fri, emedan ansträngningarne
att fylla ett trängande behof alltid bäst lyckas, om de fritt få uttaga
sin lön. Således tror jag, alt man kan vara ganska trygg,
att om blott man ej lägger band på handeln, att salt i landet aldrig
kommer att fattas. Min öfvertygelse är dessutom att särdeles under
en tidpunkt då genom höga fraktpriser saltet står i högre värde
än vanligt, att det vore ganska obetänkt att återinföra den gamla
författningen, ty just denna åtgärd skulle försvåra möjligheten att
till billigt pris kunna förse landet med dess härigenom mycket förökade
behof af salt. Om man nu skulle föreskrifva t. ex. att f.
n. saltuplag af 250,000 T:r skola bildas i landet, så är jag öfvertygad,
att om frakthandeln fortfarande frodas och såsom under sistlidet
år, dertill mycken anledn. är, kustfarten i England blir
öppen äfven för främmande länders fartyg, priset å salt, genom
tvånget alt lill landet införa en dubbel qvantitet salt, i st. f. att nu
vara 18 R:dr T:n i Stockholm skulle stegras lill dubbla detta belopp.
Det är icke heller möjligt att på förhand beräkna huru stora
saltuplagen böra vara, ty de kunna icke bestämmas så höga, att det
icke kan hända att de ändock befinnas otillräckliga. Dessa uplag
hindra ock all spekulation, ty den som skulle vilja införa varan i
landet mötes ständigt af de stora uplagen, och kan derföre icke
på förhand beräkna priset å varan och om någon vinst derå kan
vara att hemta. Sålänge sallimporten icke öfverlemnas åt den enskilda
spekulationsandan utan den är beroende af en myndighets
föreskrifter, motverkas just det ändamål man eftersträfvar nemi. ett
billigt pris å varan. Jag tror således, att man bör afslå detta Betänk.
Hvad åter angår Hr Bråkenhjelms yttrande, att det icke vore
tillåtet att inlasta trädvaror i Döderhultsviks köping, får jag som
bor i Calmar län, förklara att längs hela kusten af Calmar län ifrån
Brömsebro ända upp till Waldemarsvik nära nog på hvarje | mil
finnes en hamn der fartyg intaga trädvaror och föra dem till utrikes
ort, utan att dessa varor först behöfva forslas till Calmar.
Hr von Hartmansdorff: Först måste jag bedja Hr Prytz
om ursäkt för det jag missförstått honom, men orsaken dertill är,
alt han talar lågt, står ett stycke framför mig, och vänder ryggen
åt mig. Följaktligen har jag icke annan utväg än att hvarje gång
Den 16 Februari
149
han yttrar sig antingen ropa högre, eller försöka upfatta hans yttranden
så godt jag kan.
Den ton hvarmed man bemöter mina yttranden, synes icke
egnad att trösta mig öfver den motgång jag i afton troligen får
röna, utan snarare antyda att man vill låta mig i dag umgälla den
framgång jag hade i går; men jag lemnar det derhän och öfvergår
till hufvudsaken.
Frih. Klinkowström har upgifvit ett förhållande, som jag icke
vidrörde, men som dock är af stor vigt och Hr Arnell har uplyst
hvad köpmännen sjelfva erkänna, nemi. att för de förluster de möjligen
kunna göra på saltuplagen, taga de sin skada igen af köparne.
I sådant fall hafva ju mina motståndare blifvit vederlagde i hänseende
till de förluster köpmännen påståtts göra genom saltuplagens
hållande. Det har blifvit sagdt, alt af samma skäl som man påyrkar
uplag af salt borde man påyrka uplag äfven af spanmål Om
vi återgå till de lider, då Sverige icke kunde frambringa så mycket
säd som för dess innebyggare behöfdes så finna vi att då jemväl
var spanmåls-uplags hållande vissa städer ålagdt, hvadan vi ock haft
fördrag med Ryssland, genom hvilka åt Sverige förbehållits rättigheten
att årligen derifrån hitföra ett visst belopp spanmål. Man
har äfven påstått att köpmannen, som söker sin vinning, nog tillser
att han har erforderligt förlag af salt, hvilket skulle vara betryggande
mot brist på varan; men just derföre, alt han söker sin vinning,
bryr han sig icke om att införa salt i riket, i händelse frakterne
på utländsk ort äro så fördelaktiga, att han af dem har större
behållning än saltinförseln skulle lemna. Just detta är nu förhållandet.
För de olägenheter, som häraf upkommit, bör man icke
vidare blottställa sig. Man säger att oaktadt saltuplagens befintlighet,
kan varan likväl stiga i pris. Det är möjligt, men det vore
besynnerligt om köpmännen icke skulle sälja det salt de innehade,
i händelse derpå vore något att förtjena. Frih. Raab har trott, att
Riket icke förlorat de 95,000 Hulr, hvarom statskassan gått miste
genom salt-tullens nedsättning. Hvem får val dessa penningar?
Jo dem få köpmännen och Wikarne. Hvem är det som fått betala
dem? Jo alla som behöfva salt och framförallt de fattige, som äro
de fleste. Hvarföre skola köpmännen och Wikarne gynnas både på
Statskassans och den stora allmänhetens bekostnad. Man säger, att
ingen anledn. är för handen att vidtaga den af Utsk. föreslagna åtgärden.
Månne icke det höga priset är en anledn., som för alla
är ovedersäglig. Äfvenledes har man påstått alt Utskrs hemställan
vore onödig, emedan i.nförsels-taliellerne utvisade att salt införts
i större myckenhet under sednare än föregående tiden. Det är klart
alt saltbehofvet ökas i samma mån som folkmängden, och delta är
den enda naturliga förklaringsgrunden. Såsom frihandelns vänner
vanligen göra har man här äfven åberopat exempel från Norra
Amerika och England, men hvad dessa länder beträffar är det allmänt
bekant, att deras hamnar äro året om tillgängliga, samt att
oafbruten införsel der följaktligen kan ega rum, hvilket åter icke
är händelsen i Sverige såsom jag förut anmärkt. En talare har
sagt, att man icke på förhand kan beräkna den storlek af saltup
-
150
Den lfi Februari
lagen, hvilken erfordras för att betrygga landet mot brist. Om man
åtminstone ville återställa de gamla saltuplagen, under hvilkas tillvaro
ingen brist inträffade, så tror jag, att man hade till en början
gjort nog. Här har äfven i sednaste tider handt, att brist yppats
t. o. m. på den inom Riket vanligen mer än tilllräckliga varan
säd. Styrelsen har dä utsändt Kronans fartyg för att hemta
varan. När detta skett med säd, så kan det äfven ske med salt;
hvilket hörer till oumbärliga förnödenheler; men hvarför skall KrO'
nan blottställas för sådan kostnad när köpmännen hafva ifrågavar:de
skyldighet. Då Kronan, ehuru både säd- och spanmålshandlare
finnas i Riket, måste underkasta sig kostnaderna för varans införsel,
så bevisar det ju oriktigheten af mina motståndares påståenden, att
den fria täflan icke gör tillfyllest. Då jag nu ånyo anhåller att
R. o. Ad. mätte bifalla Utskis Betänk.: hoppas jag, att Ståndet
icke måtte afslå det derföre, alt jag talat för saken.
Frih. Cederström, Rudolf: Jag erkänner villigt mig hafva
varit ganska tvekande i denna fråga, just derföre, att saltet är en
nödvändighetsvara, men jag kommer likväl att tillstyrka det Högh
Ståndet, att icke bifalla Utsk:s förslag; mina skäl härtill äro hufvudsakligen
2:ne. Det ena, att ett vacklande i lagstiftningen icke
kan vara önskvärdt. Det kan icke gifvas någon bestämd ledning
för spekulationen eller något synnerligt förtroende till lagstiftningen,
då man ser att den så ofta vid ena Riksdagen ryckes framåt,
men vid den andra åter tillbaka. I allmänhet hyser jag för öfrigt
den åsigten, hvilken också utgör mitt andra skäl, att då man vill
bereda ett stöd åt ett vigtig! intresse, skall stödet vara verkligt och
icke illusoriskt. De här föreslagna beloppen af uplagen, hvilka
motsvara en så ringa del af behofvet, kunna icke vara och blifva
icke heller annat än en illussion af tillräcklig tillgång. Med antagande
af dessa uplags tillräcklighet, torde likväl åtskillige handlande
underlåta att införskrifva salt och den ena staden efter den andra
försumma att anskaffa erforderligt qvantum deraf. Allmänheten,
hvars bästa man söker befrämja, skall härigenom blifva lidande och
det vore ju en ledsam påföljd af de visserligen högst välmenta,
men enl. min åsigt alltför kortsynta bemödanderne att i lagstiftningsväg
under närvande förhållanden afhjelpa dessa svårigheter
genom ett återinförande af de förra påbuden.
Frih. Klinkowström har föreslagit uplagen till ett belopp af
240,000 tunnor salt. Om detta kunde lämpligen antagas, då först
vore visserligen en temligen betryggande qvantitet salt i Riket behndig,
men man skulle då för detta ändamål vidtaga en af de våldsammaste
omkastningar i lagstiftningen, som någonsin varit föreslagen.
Sådane omkastningar pläga dock ej vara af lång varaktighet.
Snart hnge man frågan äler i det skick, deri den nu befinner sig.
Så gerna må den förblifva vid hvad nu är stadgadt. På förenämnde
skäl och grunder tillstyrker jag vördsammast att R. o. Ad. behagade
afslå detta Betänk.
Frih. Ahlströmer, Carl Jonas Oscar: Det är i sanning
cn nedslående företeelse, att, när man någon gång lyckats lösa nå
-
Den 16 Februari
151
gra band, hvarmed handel och näringar varit fjetlrade, man genast
är färdig att vid första inträffande öfvergående missförhållande återknyta
dessa band. Dylika medel må endast i högsta nödfall tillgripas,
men något sådant är enl. min åsigt nu icke för handen. Visserligen
är det en sanning, att saltpriset är öfverdrifvet högt, men
man skall skilja emellan höga priser på en vara och brist på henne.
Här är hvarken upgifvet eller styrkt, att någon brist på salt har
inträffat, men det är en sanning att priset blifvit stegradt, och en
nedsättning häruti vill man åstadkomma genom återuplifvande af
saltnplagen. Jag kan likväl icke föreställa mig, att ändamålet härigenom
skulle vinnas. Våra handlande skulle vara föga beräknande,
om, när mindre tillgång på salt upstår, de, endast för att sänka
prisen, realiserade saltnplagen förr än sänkning i varans pris i alla
fall vore att motse. Hvarföre jag egentligen begärde ordet, var att
få uplysa något, som jag har mig serskildt bekant, nemi. att när
Stockholms stad befriades från skyldigheten att hålla saltuplag, så
befanns det, att saltet legat så länge, att man icke kände, hvem
som var egare till en del af uplaget, hvilket torde bevisa, att nplagen
icke varit behöflige, då de under en så lång följd af är icke
varit anlitade. De missförhållanden, som i detta och dylika fall
inträffa, afhjelpas bäst genom lättade kommunikationer, och derföre
tror jag det vara bättre att lemna mera upmärksamhet åt sådane
stora intressen än dem, som äro af mindre vigt och hvartill jag
räknar förevar:de ämne. Vill man afhjelpa del öfverklagade onda,
bör det ske genom lullnedsättning, som äfven ägt rum, och snart
nog få vi se önskade resultater deraf. Jag yrkar afslag å Betänk.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Innan man vidtager en
så ovanlig åtgärd, som den af Utsk. föreslagna, nemi. att åter införa
ett stadgande, sorn för icke mindre än 13 år sedan befunnits
mindre lämpligt och derföre blifvit uphäft, bör man väl vara fullkomligt
öfvertygad om behofvet af denna åtgärd. Detta behof skall
naturligt hafva visat sig derigenom att, sedan skyldigheten för vissa
stapelstäder att hålla uplag blifvit borttagen, inom landet inträffat
saltbrist, eller åtminstone något dertill gränsande och i följd deraf
ovanligt höga priser. Rädfrågar man i detta fall erfarenheten, så
visar den, att från och med 1841 t. o. m. det sistförflutna året
hafva saltprisen i allmänhet varit lägre än under den förflutna tiden,
men tillgången på varan, importen och konsumtionen deraf vida
större. Det är således gifvet, att saltuplagens afskaffande icke ledt
till någon våda för samhället. Under sistl. år hafva priserne visserligen
varit ovanligt höga, men någon saltbrist har icke före
fuunits.
Jag åtminstone har icke hört att någon, som behöft
salt, icke har erhållit det, men han har fått betala sin vara dyrt.
Orsaken till de stegrade priserne ligger ingalunda deruti, att saltuplagen
40,000 T:r uphört, utan den måste sökas deruti att, såsom
förut blifvit nämndt, en lyckligare konjunktur för vår frakthandel
inträdt. Det är också gifvet, att de under sista året ofantligt upja
gade
frakterna verka mycket mera å priset på en vara, som i sig
sjelf har obetydligt värde. Denna omständighet stegrar en sådan
152
Den i (i Februari
varas värde propotionaliter myckel mera, än den, som bar elt högre
värde. Allt detta skulle hafva inträffat äfven om föreskriften ännu
funnils qvar. Således finner jag för min del, icke något skäl att
återgå lill något annat förhållande. I denna fråga kan jag dessutom
tala af erfarenhet, emedan jag är en särdeles stor konsument af
salt, och jag bekänner, att det vore stridande emot mitt eget intresse,
om den föreslagna ålgärden vidtages, emedan sådane föreskrifter
förlama spekulationen, och i alla fall har erfarenheten visat,
alt om ett beständigt saltuplag till en betydlig qvantitet skall finnas,
varans beskaffenhet ganska mycket försämras. Således kan jag icke
ur nyttans synpunkt inse fördelarne af Utsk:s förslag. Hvad beträffar
den grundsatsen, att ålägga korporationer, städer eller hvad man
behagar kalla dem, en så beskaffad skyldighet, som den ifrågavar:de,
hvilken alltid lägger ett band pä den fria konkurrensen, så enär
någon nytta dermed icke åsladkommes, kan jag icke inse något
skäl alt godkänna denna grundsats. Skola saltuplag bestämdt kunna
förhindra sallbrist, så vore det mycket bättre att antaga Frih.
Klinkowströms förslag att bestämma dem till 240,000 T:r. Priset
Olifver ändock mycket högt, men då kan man, åtminstone om man
belägger åsidosättandet af dessa uplag med höga böter, tillvinna sig
någon säkerhet mot saltbrist, priset blir i alla fall ganska högt och
jag lager mig friheten att fästa Frih:ns npmärksamhet derpå, att
hans förslag medför ganska stora olägenheter. Frilen har derjemte
yttrat farhåga derför, alt våra fartyg icke skulle kunna obehindradt befara
de olika vättnet). Om denna farhåga skulle befinnas grundad och
hindret fortfara under någon längre lid, blir det ändock fruktlöst
att tillförbinda våra handlande att införskrifva salt i vissa qvantiteler
i och för uplagen. f slutet af sitt sista anförande har Hr von
Hartmansdorff vädjat till R. o. Ad. att de icke skola afslå detta Betänk.
derföre att han yttrat sig för detsamma. Detta hade jag minst
väntat mig, ty sedan Hr von Hartmansdorff å gårdagen vunnit en
lysande seger har han derigenom fått ett bevis, alt R. o. Ad. visserligen
icke motsätter sig hvad den värde talaren anser vara det
rälta, hvarföre jag tror Hr von Harlmansdorffs framställning å detta
afseende icke varit behöflig.
Hr Adelborg: Frih. Klinkowström har med en djup poli
tisk
blick in i framtida förhållanden önskat återinförande af saltuplagen
till förekommande af saltbrist och derföre föreslagit, att
dessa uplag måtte bestämmas till icke mindre än 240,000 T:r;
hvarföre icke dä så gerna 480,000 T:r eller til! ett obegränsadt
belopp, ty tiden, hvarunder de hotande farorna kunna fortgå, kan
ju icke ens på förhand af Ilr Frih:s siare-förmåga bestämmas. Det
är möjligt, att de blifva oberäkneliga till sina följder och förvecklingar,
och om Frih:n befarat, att våra fartyg icke kunna lugnt
röra sig på alla farvatten under det stundande året, så får jag erinra
att ett sådant förhållande kan räcka ganska länge, ty historien
visar ju, att krig blifvit förda under 30 år och ändå längre. Det
föreslagna beloppet är ju alltså icke i sådant fall tillfyllestgörande.
Frih. Tersmeden m. fl. hafva factiskt bevisat, att sedan år 1841
Den 1C Februari
153
priset å salt sjunkit i samma raan tillgången på varan ökats, oell
detta förhållande ådagalägger ju tydeligen att den ömhet för handlande,
Frih:n velat finna hos den friare täflans vänner, afser i första
rummet hela landets befolkning, emedan det ej kan bestridas
såsom riktigt hvad Hr von Hartmansdorff förklarat, nemi. att de
höga priserne mest inverka på den fattigare befolkningen. Underligt
nog tyckes sålunda det slutligen vara den ädla Frih. sjelf som
ömmat för köpmännen, ty ett uplifvande af 1841 års förordning
skulle ju, så vida föregående argumentation är riktig, bestämdt
åstadkomma en prisstegring och således gynna dessa på den fattiges
bekostnad. Man har sagt, att stapelstäderne genom skyldigheten
att hålla saltuplag borde återgälda de fördelar de åtnjuta af
landet. Jag tror likväl, att man i detta afseende hvarken kan eller
bör göra annat än att söka åstadkomma en rättvis beskattning
å dessa städer. Bévilln. böra de utgöra i mån af de inkomster deras
verksamhet skänker dem, och denna Bevilln. måste väl anses
såsom just en ersättning för de fördelar, dem blifvit förunnade. Man
har talat om frakthandeln och Hr Arnell har sagt, att den under
sisth års sommar florerat. Detta är en lycka för landet, hvilken
vi måste önska må länge fortfara, men straxt derefter har talaren
velat gifva en ofördelaktig vändning åt detta lyckligare förhållande
derigenom att han velat återinföra gamla tryckande band på handeln
i det han vill återuprätta saltuplagen. Ar det så, att frakthandeln
blir fortfarande liflig, hvilket jag hoppas, så tror jag alt det är
naturligare, att låta våra fartyg dermed sysselsättas och ej tvingas
att användas på en mindre lönande rörelse. Saltet kan visserligen
derigenom blifva något dyrare, men genom vinsten på fragt har
landet då råd att betala detta högre’ pris och efter några års
förlopp skola dessa förhållanden af sig sjelf jernnäs och saltpriset
återgå till hvad det förut varit. Hr Arnell har vidare hemtat exempel
från ett förhållande i Norrköping, men detta var ett specielt
fall och bevisar intet, ty, som ordspråket säger, ”en fluga gör ingen
sommar.” Detta ordspråk tillämpar jag i öfrigt äfven på Hr
Arnells åberopade yttrande af en ledamot i BorgareSt.
Hr Bråkenhjelm: Den stränghet, med hvilken jag blifvit
bemött, då jag tog mig friheten yttra mitt bifall till en ledamots
Iheoretiska bevisning, kan jag icke annorledes besvara än dermed,
att jag troligen blifvit missförstådd. Jag får då lill den ledamot,
som lemnat mig denna tillrättavisning, framföra det ursäktande skäl,
att jag fann mig af hans argumenfer till den grad träffad, att jag
måste taga min tillflykt till mina praktiska skäl, för att återkomma
till det beslut, som Utsk. här framlagt för Ståndet. Jag till och
med går så långt, att, om jag äfven vid denna frågas afgörande icke
skulle höra till de segrande, jag tröstar mig med de skäl Hr Adelborg
i denna fråga framställdt. Om i st. f. de klingande fraserna
jag fått höra något annat t. ex. möjligheten för varans jemna fördelning
inom landet, hade ändock något varit vunnet, men jag får
ålnöjas med hvad man behagat beskära mig. Man har sagt, att i
Götheborg säljes salt lill 9 å 10 R:dr under det alt i Stockholm
154
Den 16 Februari
varan gäller 12 å 18 R:dr, T:n, är icke delta ett slående bevis, att
icke ensamt frakthandeln orsakat prisstegringen, ty Götheborg måtte
väl hafva lika mycken fördel af frakthandelns begagnande som Slockholm.
Kapitalisten inne i landet är illa belåten med den underrättelsen
att i Götheborg och Gefle finnes salt. Jag anhåller om ursäkt
att jag förlängt discussionen.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh.: Sedan R. Sl:r vid 1840
års Riksdag ingingo till K. M. med underd. anhållan att den stapelstäderna
åliggande skyldighet att hålla saltuplag skulle uphöra,
och K. M. i anledn. deraf år 1841 utgaf en författning, hvarigenom
de fleste stapelstäderne frikallades från denna skyldighet, så har erfarenheten
visat, alt under de sednasle åren alltför öfverdrifna saltpriser
upkommit. Detta är således ett factum, som icke kan bestridas,
och orsaken dertill lärer man få söka uti uphörandet
af stapelstädernas skyldighet att hålla saltuplag. När nu efter denna
förfaltn:s tillkomst erfarenheten visat, att saltpriset tillförene
icke veterligen varit så högt som nu, ledes man lill den slutsats,
att förändring i stapelstädernes skyldighet i delta hänseende varit
orsaken till prisstegringen. Man har här sagt, att det icke torde
vara skäl att återgå lill det förhållande, som förut egt rum och att
en sådan åtgärd skulle utvisa alt man beträdt en reactionär bana;
men då denna författning i anledn. af R. Sers und. framställning
tillkommit kan jag icke se, hvarföre icke, när erfarenheten talat
emot uphörandet af dessa saltuplag, R. St:r äfven kunna ingå till
K. M. med anhållan att den gamla författningen målte åter få uplifvas.
Man har äfven sagt, alt ett af BorgareShs ledamöter meddeladt
yttrande, som här blifvit omnämndt icke utgjorde skäl för
antagande af Utsk:s förslag, enär man påstått, att det gamla ordspråket
”en fluga gör ingen sommar” här vore tillämpligt. Jag får
i anledn. häraf nämna att nämnde ledamots af Borg.St. åsigt understödjes
af 2:ne Utskottsledamöter af BorgareSt. hvilka reserverat sig
emot Betänk, nemi. Hrr Stenberg och Rooth hvilkas reservationer lyda
sålunda: ”Ehuru jag icke vill i någon mån förneka den stora, obestridliga
fördel, som genom föreslagne föreskrifterne skulle beredas
landets innevånare i allmänhet, och på hvilken grund jag ock är
motionärerne erkänsam för deras med påyrkade åliggandena för stapelstädernes
skeppsredare och handlande välmenande afsigt, finner jag
dock de åsyftade stadgarne, om de biföllos, komma att pålägga stapelstädernes
nämnde borgerskap ett obilligt tvång, från hvilket den
enskilde näringsidkande samhällsmedlemmen, efter min tanka bör
vara fredad. Jag kan derföre så mycket mindre biträda motionen,
som en ännu gällande författning, nemi. Kongl. Kungörelsen d. 7
April 1841, till en del afhjelper den öfverklagade olägenheten.”
Här hafva således dessa Hrr öppet medgifvet, att det vore en fördel
för Rikets innevånare om stapelstäderne hade skyldighet att hålla
saltuplag, och att de nu öfverklagade olägenheterna voro mindre
eller möjligen inga, om 1841 års Förordn. nu vore gällande. Då
man nu vet att Preste- och BondeSt:u bifallit, men BorgareSt. afslagit
Betänk., så skulle jag tro, att BorgareStts afslag icke är af
Den 16 Februari
155
någon betydenhet, enär detta Ständ, har, som man säger, här röstat
1 sin egen sak. De skäl, som blifvit framställde för bifall till Utsk:s
Betänk, åberopar äfven jag och anhåller om propos. på bifall.
Mångä ledamöter hördes ropa på propos.
Hr Printzensköld, Carl: En värd talare har såsom skäl
för afslag å detta Betänk, anfört skadligheten deraf, att man ena
tiden uphäfver och den andra åter uplifvar författningar. Jag erkänner
med honom riktigheten af denna sals och skulle vilja köpa en garanti
för tillämpningen i framliden af densamma, och af denna anledn.
skulle jag äfven vilja instämma med honom i afslag på Betänk.
emedan fördelen deraf vore sä stor, att delta afslag skulle vara
en obetydlighet; men beklagligen har erfarenheten visat, att tillämpningen
af denna sunda grundsats ingalunda eger rum. Den värde
talaren känner nogsamt, hurusom tullförfattningarne knappast upnå
2 års ålder, förr än man är färdig alt uphäfva dem. Sålunda kan
man icke af denna grundsats hemta något giltigt skäl för bifall till
Betänk. En ledamot har omnämnt, hvad jag förut kände, nemi.
alt frågan är hos K. M. anhäugig, att K. M. deröfver har infordrat
vederbör:des und. utlåt., och jag skulle således vilja med den värde
talaren dela den åsigt, att det måhända vore olämpligt att besvära
K. M. med en underd. skrifvelse i ämnet, men saken är af för
mycken vigt för att jag här vill tillämpa den grundsatsen, att derföre,
alt frågan är af ekonomisk beskaffenhet, man icke bör opinionera
inför Konungen. Min fullkomliga öfvertygelse är alt K. M.
icke lärer underlåta att begagna Sin lagstiftningsrätt i ämnet, i hvilket
beslut R. St:r än må stanna; men jag skulle dock önska alt,
om efter vederböndes hörande K. M. skulle finna behofvet och landets
väl kräfva återuplifvandet af de gamla förfallningarne ronde
saltuplagen eller utgifvande af en ny författning för detta ändamål,
K. M., i händelse R. St.r besluta den nu föreslagna skrifvelsen,
skall i densamma finna ett stöd för sin åtgärd i delta fall, och skulle
K. M. finna nyttigt och nödigt att utfärda en författning, så får
K. M. underkasta sig det omdöme, som öfver motionären blifvit på
delta rum uttaladt, att vara välment men kortsynt.
Gr. Gyldenstolpe. Ant. Gabr.: Jag är lill det mesta förekommen
af Frih. Tersmeden, i hvars yttrande jag till alla delar
instämmer. Lagar böra aldrig stiftas lill följd af en tillfällighet, man
bör icke låta förskräcka sig af en ringa omständighet, emedan lagar
böra gälla för en längre tid. Afsigten med saltuplagen eller de
författningar, som voro gällande före år 1841, kunde icke vara någon
annan än förekommande af saltbrist. Således om någon åtgärd
härutinnan skall vidtagas, mäste man först bevisa, att här i
landet finnes saltbrist och att icke blott saltbrist i år har funnits
utan äfven fortfarit under en längre tidsföljd. Icke bör raan väl
derföre, att under en eller annan kort tidrymd man varit besvärad
af ett ondt, vidtaga åtgärder, som följaktligen äro öfverflödiga. Jag
kan således icke godkänna Ekon.Ulsk:s förslag. Såsom bevis på de
ofta förekommande ändringar i Förfaltn. har Hr Printzensköld åberopat
tullförfattningarne, men om den värde talaren hade velat göra
156
Den 16 Februari
sig mödan att tillse, huru det förhåller sig med dessa tullsatser,
skulle han hafva funnit, alt flera af dem fortfarit en lång följd af
år, och att de varit ganska konservativa. Jag vill i sådant afseende
endast nämna artikeln blyhvitt, hvarå tullen fortfarande varit
densamma under mer än 20 år, och nu först på grund af K. M:s
förslag har tullen å denna vara blifvit nedsatt. Hr von Hartmansdorff
har hemställt till R. o. Ad. att de icke måtte afslå Betänk,
derföre, att han vore motionär* och understödt detsamma. Detta den
värde talarens yttrande var en öfverflödig blygsamhet, ty om saken
i oeii för sig sjelf är riktig, så tror jag att R. o. Ad. lika litet i
detta som i andra fall sviker Hr von Hartmansdorff, men jag tror,
att det kan förefinnas likväl någon anledn. lill en sådan hemställan
i afton då jag betraktar, huru glest bänkarne nu äro besatte, huru
det här visar sig, att det anhang Hr von Hartmansdorff i går hade
och som då beredde honom den stora segern, nu har så betydligt
skingrat sig derföre, alt möjligen i afton det är någon bal å färde
dit dessa unga kämpar begifvit sig. I allmänhet böra de segrande
behålla valplatsen, men i afton visar sig motsatsen och det är de å
gårdagen besegrade som nu finnas qvar.
Frill. Klinkowström: Endast med några ord vill jag be
svara
de anmärkmr i sak, som här blifvit gjorda. I anledn. af Gr.
Gyldenstolpes yttrande vore mycket att säga, men jag vill icke ingå
i discussion härom och föra frågan på ett annat område än dit hon
egentligen hör. Det må vara Hr Gr:n och dess liktänkande förbehållet
att så förfara. Man har här sagt, att om vi finge jernvägar,
så kunde vi derigenom afhjelpa saltbristen. Då jag erkänner dessa
kommunikationsmedels egenskap att bidraga till bildning och kultur
måste jag bekänna att deras förmåga att åstadkomma salt var mig
obekant. Ar det fråga om att reglera saltpriser, så kunna de visserligen
det i vissa fall, men icke alltid, och jag skall hafva äran
att visa den person, som tror alt spanmålspriser o. s. v. regleras,
ensamt genom jernvägskommunikationer, att så icke är förhållandet
i de länder, der de finnas. Man har här sagt, att jag upgifvit ett
förslag för bestämmandet af saltuplagen. Detta är ett fullkomligt
misstag; jag har endast uttalat en åsigt. Man har äfven sagt, att
det vore omöjligt att bestämma beloppen af saltuplagen, i fall man
vill förekomma saltbrist; men om vi gå till Utsk:s Betänk, så finna
vi att Utsk. tillstyrkt R. St:r att i und. skrifvelse anhålla: ”det K.
M. täcktes återställa skyldigheten för stapelstädernes handlande och
skeppsredare, att årligen från utrikes ort till Riket införa och på
uplag hålla salt, lill det belopp K. M. kan finna för godt i Nåder
bestämma.” Något belopp är således icke bestämdt utan detta beror
af K. M., som icke lärer underlåta alt utsätta det. Afven har
någon yttrat att jag skall hafva sagt och förordat, att frågan rör:de
saltuplag och följaktligen återuplifvande af den gamle författningen
nu skulle företagas, likasom jag fruktade att det nu skulle behöfvas.
Jag har aldrig framställt ett sådant förslag, utan jag har endast fästat
upmärksamheten derpå, att under fordna tider att under 200
år för framfarna Regeringar det utgjort ett stort bekymmer att un
-
Den iC Februari.
157
eler de slöra och allvarliga krig, hvary vårt Iand varit invecklad!,
kunna erhålla erforderlig tillgång på salt, och just derföre har man
gjort sådane bestämmelser, som voro gällande ända till år 1841,
och min tro är ej allenast, att sådana förhållanden kunna återkomma
och måhända under en mera hotande skepnad än förut, ulan
äfven att förhållanderna kunna blifva ganska betänklige, och ingen
på detta rum har kunnat upgifva sättet, hvarpå landets behof af
denna nödvändighetsvara skall kunna fyllas. En åtgärd, hvilken synes
mig vara den lämpligaste, bör icke försummas, nemi. att hafva ett
reservuplag, och jag tror att, om landet kommer i krig med främmande
makter, vare sig nu eller framdeles, det må vara huru
många år härefter som hälst, frågan om möjligheten att anskaffa
salt då är jemförelsevis af mycket större vigt än om Tunnan salt
kostar några R:dr mer eller mindre och derföre intresserar jag mig
för denna fråga.
Frih. Cederström: Då tiden långt framskridit, vill jagicke
uptaga allt hvad mina motståndare andragit, och som till en del
blifvit af de med mig liktänkande besvaradt. Jag vill blott fästa
mig t. ex. vid hvad den siste talaren yttrade, då han trodde mig
icke hafva tagit i betraktande Utsk. förslag nemi. ”det R. St:r
måtte uti underd. skrifvelse hos K. M. anhålla, det K. M. täcktes
återställa skyldigheten för stapelstädernes handlande och skeppsredare,
att årligen från utrikes ort till Riket införa och på uplag
hålla salt, till det belopp K. M. kan finna för godt i Nåder bestämma.
” Det är sant, att de sista raderna af Ulsk:s Betänk, innehålla
delta, men några rader förut har Utsk. tillkännagifvit sig
gilla de skäl motionärerne anfört och vid sådant förhållande lärer
i händelse af bifall blifva erforderligt att i den föreslagna uuderd.
skrifvelSen uptaga dels Hr von Hartmansdorffs motion, dels ock Hr
Prosten Arosenii motion, hvilken sistnämnde innehåller det förslag,
att saltuplagen mätte bestämmas till 40,000 T:r. Det är vid denna
sista ziffra, jég egentligen fästat mig, och trott mig rimligtvis kunna
antaga att saken skulle t. v. stadna.
Uti Frih. Tersmedens anförande har jag funnit flera särdeles
riktiga satser framställda, i hvilka jag anhåller att få instämma med
undantag likväl af sista delen af nämnda hans . yttrande, uti hvilket
hänseende ett ganska väsentligt misstag sig insmugit. Frilen
lyckönskade nemi. Hr. von Hartmansdorff till den seger, han under
gårdagen skulle hafva vunnet; men mig synes denna seger eller
utgången af gårdagens votering på intet vis kunna till räknas denne
värde ledamot. Jag tror nemi. icke, att under öfverläggningen
förl. gårdag, åtminstone kan jag icke erinra mig det, någon talare
förklarade sig instämma med Hr von Hartmansdorff, på sätt fordom
så ofta skedde, utan tvertom tycktes enhvar hafva sökt sorgfälligt undvika
detta. Orsaken dertill syntes mig också helt naturligen ligga derutinnan,
att i hvad Hr von Hartmansdorff anförde, man tyckte sig
återfinna nästan ord för ord citater ur en serie tidningsartiklar, dem
vi alla torde hafva läst och igenkänt ej allenast allt detta tal om
den vådliga förgrymmelsen hos ofrälse embetsman, öfver att ej in
-
158
Den 16 Februari.
låtas i än vidsträcktare män uti representationen, utan äfven den
för oss adelsmän mindre behagliga förklaring, att Adelns på börd
grundade representationsrätt i en eller annan form vore en verklig
förvridning af Ståndsidéen i allmänhet o. s. v. Detta allt och mera
af enahanda syftning återfinnes, säger jag, i en serie af artilklar,
hvilka äro så föga hugnesamma, så föga vänligt sinnade mot Adeln,
och så föga göra rättvisa åt dess princip. Jag tror således på dessa
skäl, att Hr von Hartmansdorff i går Vid voteringsurnan tillfälligtvis
sammanträffade med ett stort antal personer, hvilka på sjelfskrifvenheten,
den Hr von Hartmansdorff förkastar, satte det stora värde,
att de, just för alt bevara sjelfskrifvenheten, afslogo det hvilande
förslaget. Andra afslogo det, emedan de vilja få allmänna eller
samfälda val, — hvarutinnan Hr von Hartmansdorff, som alltid afstyrkt
sådane val, och förordat embetsmannakorporalioners inträdande
i representationen, på grund af s. k. yrkes-val, — alltså ej
kunnat med de förenämnde afslående ledamöterne i afs. å afslagets
motiver öfverensstämma. Det har således förefallit mig som om jag
sett en mängd personer, kommande från flera olika sidor, händelsevis
mötas i en punkt, Hr von Hartmansdorff ensam anländande
från ett håll och majoriteten från 20 andra håll. Sedan jag sålunda
sökt gifva uplysning om det i min tanke verkliga förhållandet
i detta ämne, som genom ett misstag af Frih. Tersmeden möjligen
eljest kunnat för efterverlden framställa sig i en vilseförande
dager; — återgår jag till det egentliga föremålet för R. o. Ad:s
öfverläggning i denna stund; och fortfar jag att åt det föredragna
Betänk, yrka afslag.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus Ludv.: I sak förekommen
af Frih. Tersmeden får jag protestera mot den egna discussion
här upkommit, börjad af Hr von Hartmansdorff och fortsatt af
Gr. Gyldenstolpe samt Frih. Cederström, och förklara, att, ehuru
jag i går tillhörde majoriteten, hindrar detta mig icke i dag att rösta
för afslag å Ekon.Utsk:s Betänk.
Hr Bergenstråle, Claes: Långt ifrån att vilja beträda den
bana, dit discussionen blifvit förd och hvilken enl. min åsigt ligger
fullkomligt utom ämnet, anhåller jag att få yttra några ord i anleda.
af några ledamöters påstående, att det icke varit brist på salt.
En sådan brist har likväl funnits här i Stockholm och vid anställda
efterforskningar bar befunnits att hufvudstaden icke hade mer än
240 T:r salt. Dessa inskränkta salt-tillgångar förökades sedermera
genom transporter hit, men saltet kostade destomindre icke mer än
18 R:dr T:n. Vidare har man yrkat, att saltuplagen skulle bestämmas
dels till 240,000 dels 480,000 T:r och slutligen, att uplagen
skulle vara obegränsade. Meningen med den gamla författn.
har troligen icke varit, att man skulle förse sig med salt för 1,
2 eller 3 år utan att man skulle hafva ett saltuplag intilldess att
sjöfarten åter började och, för att man icke under vintertiden skulle
vara i saknad af salt, har troligen föreskriften om uplag i fordna
tider tillkommit och torde nu icke eller vara någon annan mening
med densamma.
Den 16 Fe bruari.
159
Hr von Hartmansdorff: Tillmålet af anhang, hvilket Gr.
Gyldenstolpe gifvit (lern, hvilka i går besegrade honom, är ett uttryck,
som jag hoppades, att man icke skolat få höra från första
Grefvebänken, der man borde hafva rätt till anspråk på mera bild
ning
och hofsamhet; men det är en daglig erfarenhet, att de, som
äro liberala i handel m. m. äro nog litet fördragsamma i fråga om
motsägelser. Det sätt, hvarpå Gr:n och slutligen Frih. Cederström
yttrat sig röjer, att smärtan öfver gårdagens nederlag ännu är ganska
liflig, och att jag sålunda hade skäl till den önskan jag förra
gången uttalade och som jag ännu en gång förnyar, nemi. att Ståndets
i går fattade beslut om det hvilande grunlagsförslaget icke
måtte menligt inverka på saltfrågans utgång i dag, serdeles som
denna utgång icke skulle alltför litet drabba trag allena men desto
mera många andra, hvilka mindre tåla det. I anledn. af Frih. Cederströms
sednaste yttrande får jag förklara, alt jag hade hoppats
det skulle vara mig, som nu mera är gammal vorden, tillåtet att
låna några tankar ur tidningarne, då jag under så många år sett
yngre män låna sina politiska meningar dels ur Argus dels ur Aftonbladet
och hvilka andra dagblad som de helst kunnat öfverkpmma.
Frih. Raab, Adam Christian: De Hrr, hvilka yrkat återinförande
af föreskriften om saltuplagen hafva sorn egentligt skäl
derföre anfört, alt de vilja försäkra den fattigare delen af befolkningen
mot ett allt för högt saltpris. Såsom ett ytterligare skäl
hafva de omtalat de politiska molnen och såsom följd deraf förestående
svårigheter att införa salt, eller ock spått att frakthandeln
blir så lönande under sommaren, att våra köpmän icke skola finna
sin räkning vid att införa salt till Riket. Nå väl! om dessa farhågor
äro grundade och vi således i allt fall hafva att motse höga
saltpris under närmast förestående framtiden, huru mycket högre
pris skulle ej då upkomma om föreskriften om saltuplag återuplifvades
och således icke blott behofvet för den vanliga consnmtionen,
utan äfven för betydliga uplag i förråderna skulle under nästa år
fyllas! Det onda man vill förekomma, skulle genom föreslagna botemedlet
förvärras. Jag vidblifver min öfvertygelse att omsorgen
för det lägre och fattigare folkets väl fordrar att man afslår Utsk:s
Betänk.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Hjärne, Harald: Här har redan blifvit yttradt allt hvad,
sora i denna fråga kan sägas för att beveka Ståndet att afslå Betänk.
Jag tror, att denna discussion har blifvit alltför lång och
isynnerhet sednaste delen af hvad, som här blifvit yttradt, har varit
fullkomligt öfverflödigt, emedan uti de 3 eller 4 första vttranderne
sades allt som var i denna fråga behöfligt. Det har icke
undgått Ståndets upmärksamhet, att denna fråga mindre angår saltuplagen
som icke mera prohibitivsystemet i allmänhet. Jag har
dragit denna slutsats deraf, att de tre ledamöter, som hufvudsakligen
förfäktat bifall till Betänk, äro just de, hvilka vid flere Riksdagar,
då fråga varit om handels och näringslagstiftning på detta
ICO
Den 16 Februari.
rum alltid med största envishet förfäktat de mest prohibitiva grundsatser.
Frågan liar således, tror jag, icke behöft så mycket discuteras,
ty R. o. Ad. har vid föreg:de Riksdagar i dylika frågor visat
sig hylla mera liberala och rättvisa grundsatser än desse Hrr försökt
göra gällande. Discussionen har således kunnat betydligt
förkortas och jag tror, att flera af de sednare yttranden, som gått
utom ämnet och afhandlat den fråga, som var föremål för gårdagens
öfverläggning och beslut, äro möjligen mindre lämpliga. Erhellertid
och som en sammanställning af denna fråga med gårdagens
votering blifvit gjord, och möjligen för att inverka på Hr von Hartmansdorff,
att han icke nu begär votering, får jag förklara, att jag,
som nu yrkat afslag på detta Retänk. voterade med honom i går,
ehuru jag ansåg mig tillhöra en liten fristående trupp, som hade
ingenting gemensamt med den stora falang, som Hr von Hartmansdorff
då kommenderade. Jag yrkar afslag.
Ofverläggningen förklarades härmed fulländad, hvarefter Hr
Gr. o. Landtnäs först till bifall och sedan till afslag å Utsk:s
Retänk. framstälde propos:r besvarades med blandade Ja och Nej,
samt-sedan dessa propos:r blifvit förnyade och svaren äfven dervid
utfallit'med blandade Ja och Nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade,
det han trott sig finna alt den sednast lill afslag framstälde
propos:n blifvit besvarad med öfvervägande Ja.
Hr von Hartmansdorff begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande votenspropos.
Den, som bifaller Allm. Besv. o. Ekon.Utsk:s Betänk. JV° 36,
i ani. af väckte motioner, ang:de återuplifvande af de tills vidare
instälde författningarne om Stapelstädernes Handlandes och Skeppsredares
skyldighet att årligen införa vissa saltbelopp och hålla ständiga
saltnplag, röstar
Ja;
den det ej vill röstar
Nej;
vinner Nej, afslår R. o. Ad. förenämnde Betänk.
Frih. af Ugglas, Curt Gustaf: Jag får hemställa till Hr
Gr. o. Landtm, om Ståndet får åtskiljas efter slutad votering.
I anledn. häraf tillkännagaf Hr Gr. o. Landtm., det hans afsigt
var, att efter voteringen föredraga några Betänk:n, som icke
varit bordlagde mer än en gång, på det att de må kunna blifva
bordlagda andra gången och således nästa Lördag förekomma till
afgörande.
Vid den härefter företagna voteringens slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda
Ja — 34.
Nej — 41.
Föredrogos
Den 16 Februari.
161
Föredrogos och bordlädes ånyo, på begäran af Frih:ne Raab,
Adam Christian och Carl Adam, m. fl. ledamöter nedannämnde
d. 11 dennes på bordet lagde Utlåtm, Betänk:n och Mern.,
nemi. från
Banko-Utskottet:
M 12, i fråga om afskrifning af åtskilliga från Lånekont. i
Götheborg utgifna diskontlån, äfvensom af derstädes balanserade öfverräntor
å dylika län;
JYs 13, i ani. af P. A. Nymans ansökning att för den tid
han förestått stereotyperings- och tryckeri-föreståndarebefattningen i
Banken, komma i åtnjutande af den derunder besparade tryckeriföreslåndare-lönen;
M
14, öfver K. M:s Nåd. Propos. och inkorane motioner, angele
decimal-systemets tillämpning på Rikets mynt;
Lag-Utskottet:
M 8, i ani. af väckt motion, ang:de förändring i tiden för
inträdande af mannens myndighetstillstånd;
A? 9, i ani. af väckt motion, ang:de förändring i tiden och
vilkoren för rätt att ingå i äktenskap;
Al 10, i ani. af väckt motion, ang:de förklaring eller ändring
af lagens stadgande om giftomannarält.
Expeditions- Utskottet:
M 6, ang:de förändradt tryck å Bihanget lill RiksStms prot.
Vid föredragning af Allm. Besv. o. Ekon.Utsk:s d. 11 dennes
på bordet lagda Betänk. Al 37, i ani. af väckte motioner om utvidgande
af de rättigheter, som äro Mosaiske trosbekännare i Sverige
tillerkände, blef äfven detta Betänk, ånyo bordlagdt, uppå der
om
af flere ledamöter framstäld begäran; hvarjemte
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr., anmälde sig och yttrade:
Då genom det förhållande, att plenum inträffat 2:ne dagar efter
hvarandra, det blifvit möjligt ali pä en sä kort 2:ne gånger
bordlägga detta Betänk., och erfarenheten vid föreg:de Riksdagar visat,
att detta ämne väcker ett lifligt deltagande hos detta såväl som
öfrige Stånds medlemmar, vågar jag föreslå, alt Hr Gr:n o. Landtm,
behagade inhemta Ståndets tanka, huruvida det icke 6kulie vilja
medgifva, alt detta Betänk, i stället att föredragas i nästa plenum,
som lärer inträffa om Lördag, föredragningen måtte ske i plenum
näst efter nästk. Lördag.
Frih. Stjernstedt, Au g. Willi.: Då jag förmodar, att anledn.
till Gr. Liljencrantz begäran är anskaffande af uplysningar,
förenar jag mig med honom i anhållan att detta Betänk, ej måtte
förekomma förr än i plenum näst efter nästa Lördag.
4 H 11
162
Den 16 Februari.
Uppå härefter framställd propos. beslöts, alt Allm. Besv. o.
Ekon,Utsk:s Betänk. JK 37, icke skulle förekomma till afgörande
förr än i det plenum, som komme alt inträffa först efter nästa
Lördag och således icke förr än då borde uptagas på föredragmslistan.
Frih. Baab, Adam Christian: Samma skäl som legat till
grund för R. o. Ad:s sista beslut företer sig äfven i afseende å det
Betänk., hvilket innefattar decimalsystemet, och jag anhåller alltså,
alt Hr Gr:n o. Landtm, behagade inhämta Ståndets tanka, huruvida
icke detta Betänk, må föredragas i plenum näst efter Lördagen.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr, och Frih. Stjernstedt,
Au g. Wilh., förklarade sig häruti instämma, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, hetnslälde om R. o. Ad. behagade bifalla Frih. Raabs förslag,
att BankoUtskis nyss andra gången bordlagda utlåt. JK 14
icke må ånyo föredragas före det i nästa vecka först inträffande
plenum.
Ropades Ja.
Föredrogos och bordlädes ånyo, uppå derom af flere ledamöter
framställd begäran, Allm. Besv. o. Ekon.Ulsk:s nedannämnde d.
15 dennes e. m. första gängen på bordet lagde Betanien.:
JK 38, i ani. af väckt motion om kontroll till förekommande
af missbruk utaf allmogens rättighet att försälja sina tillverkningar;
J\s 39, i ani. af väckte motioner om bestämmelser i afseende
å tillsättning af klockare-lägenheterne i Skåne, Halland och Blekinge
samt Bohus Län;
JV2 40, i ani. af väckt motion om meddelande af föreskrift,
att kassa-inventeringar årligen skola hos Hospilals-sysslomän verkställas;
JK
41, i ani. af vackt motion att Garnisons-tjenslgöringen å
Långholmen måtte af Garnisons-Reg:tena i Stockholm bestridas;
JVs 42, i ani. af väckt motion om indragning af CommerceColkm;
JK
43, i ani. af väckt motion om indragning af Krigs-Akademien
vid Carlberg:
44, i ani. af väckt motion om åtgärders vidtagande för beredande
af lättnad i båtsmans-roteringsbesväret; och
JK 45, i ani. af väckt förslag att Universiteterne i Upsala
och Lund mätte indragas och Universitet i stället uti Stockholm
inrättas.
Vid föredragning af Riddarh.Utsk:s d. 11 dennes på bordet
lagda Mern. JVs 3, i anledn. af Hr von Franckens motion om en
gratification till den vid R. o. Ad:s plena kommenderade vakt, blef
Den 16 Februari.
163
äfven detta Meni., uppå derom af flere ledamöter framstäld begäran,
åDyo bordlagdt, hvarjemte
Hr von Francken, Georg Wolfgang, anmälde sig och
yttrade:
Jag vågar vördsamt anhålla, att Riddarh.Utsk:s Mera. M 3
målte till föredragning förekomma i den ordniog det nu finnes på
föredragn:slistan, och ej vidare behöfva undanträngas af sednare till
bordläggning inkommande Belänk:n.
Frih. Stjernstedt, Äng. Wilh.: Jag vill icke motsätta
mig Hr von Franckens begäran, men skulle i allmänhet önska, att
icke några undautagsbeslut fattas i afseende på föredragmslistans be
skaffenhet,
såvida icke några tvingande skäl dertill föranleda. Här
finnas icke sådana, och jag skulle tro, alt Riddarh.Utsk:s Mern. bör
få den plats det enl. Riddarh.Ordn. skall ega.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag instämmer visserligen
i den siste talarens mening, alt önskligl vore, det man icke gjorde
några undantag frän den ordning, hvari målen på föredragn:slislan
blifvit upförde; men man har just gjort ett sådant undanlag med
Riddarh.Utsk:s ifrågavande Meni. Det liar en gång undanflytlals
utan alt mig veterligen någon särdeles angelägenhet dertill föranledde.
Hr von Francken har således icke saknat skäl för sin anhållan,
hvilken synes mig ganska billig, ty om delta Mern. ännu
en gång undanskjutes för andra mindre vigtiga, kan deraf inträffa,
att, om man på samma sätt fortfar, man omsider icke vet, om målet
ens någonsin förekommer.
Frih. Cederström, Rud.: Jag anhåller få understödja Hr
von Franckens hemställan i afs. å ordningen för företagandet af
hans motion och Riddarh.Ulsk:s i anledn. deraf aflålne Betänk.
Förutom de mål, som å föredragmslistan äro för nästa plenum upförde,
kommer tiden då att uptagas till en betydlig del genom
anställande af ett Nämndeval. Allt detta vållar att det ifrågavar:de
ärendet sannolikt blefve ganska långt framskjutet, derest R. o. Ad.
icke bestämmer, på sätt nyss af motionären begärdes, att ärendet
får bibehålla sin plats å listan efter de näst derförut upförda mål.
Saken synes mig icke i sig sjelf vara af någon vidlyftig beskaffenhet.
Riddar!).Direkt, och Riddarh.Ulsk. hafva aflätit sinsemellan öfverensstämmande
Belänkm i ämnet, som icke heller torde föranleda
någon längre öfverläggning. Således kan Meni. snart vara afgjordt,
ulan förfång för de ärendets handläggning, som kunna komma att
sednare å listan upföras; hvadan jag alltså vördsammast tillstyrker
att R. o. Ad. måtte bevilja hvad Hr von Francken i hänsigt till
föredragnigssätlet hemställt.
Uppå härefter framstäld propos. beslöts, att Riddar!).Utsk:s
Mern. JVa 3 skulle bibehålla sin plats å föredragmslistan, åberoende
af framdeles inkommande mål, hvarjemte Hr Gr. o. Landtm,
uplyste att den nedflyttning af detta Mern., sorn efter sista plenum å
11*
164
Den 16 Februari.
föredragn:slistan egt rum, grundade sig på 47 § Riksd.Ordnm,
som stadgade: '’uti plena föredragas först de för RiksStm gemensamma
ärendena och sedermera hvarje Stånds enskilda, alla i den
ordning de, hvart slag för sig inkommit, så framt ej Stånden derom
annorlunda förordna”; hvaraf varit en följd att då ärender af
allmän beskaffenhet inkommit, dessa bordt å föredragmslistan uptagas
framför Riddar!).Utsk:s ifrågavande Mern., lills R. o. Ad. annorlunda
beslutat.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 18 Februari 1854.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 5 prot.utdr. för d. 16 dennes.
Frih. Skjöldebrand, Knut Erik: Nödsakad att på en
längre tid aflägsna mig ifrån Riksdagen, måste jag afsäga mig den
plats uti Allm. Besv. o. Ekon.Utsk., som jag hittills innehaft, och
anhåller derjemte alt få blifva vid min Riksdagsmanna-rätt bibehållen.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt bifall; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
anmodade Hrr Elektorer, att utse en ledamot i Allm. Besv. o. Ekon.-  Utsk. efter Frih. Skjöldebrand.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Af sjukdom hindrad
att närvara dä Const.Utsk:s Mern. M 2 af R. o. Ad. afgjordes, får
jag härmed hos llr Gr. o. Landtm, vördsamt anmäla min reservation
emot R. o. Ad:s då fattade beslut. Likaså anhåller jag, medan
jag har ordet att få anmäla min reservation emot Ståndets beslut
i fråga om Handlandes i stapelstäders föreslagna skyldighet att hålla
saltuplag.
Hr af Georgii, Carl Evert, anförde skriftligen:
Del är med anledn. af några uttryck uti ett anförande af Hr
Gr. Anton Gyldenstolpe, under sisth plenum, som jag tagit mig friheten
begära ordet, för att mot dessa uttryck på det högsta protestera.
Jag tror dessutom att det väl lönar mödan både att relevera, och alt
taga vara på dessa uttryck nu, såsom ett bevis på den särdeles märk
-
Den 18 Februari
165
värdiga reformalionsifver, sora inora delta hus vill göra sig gällande,
och hvilken, efter ett nederlag, ger sig luft uti bitterhet, samt i
orättvisa beskyllningar mot majoritetens ledamöter. Jag kallar med
flit denna reformalionsifver ”särdeles märkvärdig”, just med afseende
pä den sida inom huset hvarifrån den utgår, äfvensom derföre, att
den nästan uteslutande tyckes afse en förändring eller ombildning
af detta Stånd efter min och fleres åsigt liktydig med Jdelns tillintelgörande
såsom politisk institution, med deraf upkommande
vudor, kanske olyckor för Konungamakten och Fosterlandet.
[Jr Gr:n yttrade nemi. i förrgår afton, med anledn. af en framställning
lill Ståndet af Hr von Hartmansdorff om att icke afslå
Allm. Besv. o. Ekon. Utsk:s Betänk. JH 36, ang:de Saltuplag, derföre
att han förordade detsamma, följande: ”Att detta yttrande vore
så mycket mera obefogadt af Hr von Hartmansdorff, som Ståndet
ej brukade låta personliga considerationer inverka på sina beslut;
men måhända fruktade Hr von Hartmansdorff nu, vid en blick på
de glest besatta bäökarne, en för sig ogynnsam utgång, sedan han
blifvit öfvergifven af det anhang, han under gårdagen kommenderad''
Della hade afseende pä utgången af voteringen i Representationsfrågan.
För min del måste jag anse dessa nämnde uttryck,
lindrigast sagdt, obefogade, och jag hemställer till Hr Gr.
Gyldenstolpe sjelf, huruvida det är värdigt ledamöter af detta Stånd,
att så mot hvarandra här upträda. Jag anser mig tillika skyldig vid
detta tillfälle förklara, att jag röstat emot det nu fallna förslag till
ändring i Grundlagarne, utan att dertill hafva varit kommenderad,
eller tillhöra något anhang, sådant Hr Gr:n åsyftat antyda, men på
de hufvudgrunder jag här ofvan haft äran anföra.
Med tillkännagifvande, att Talmännen vid deras sednaste sammanträde
öfverenskommit, att hos RiksSt:n hemställa, om de funno
lämpligt att Lördagen d. 25 dennes företaga val af Elektorer för
utseende af komiterade för tryckfrihetens vård hemstälde Hr Gr.
o. Landtm, om R. o. Ad. behagade bifalla, att detta val nämnde
dag finge anställas, samt att dervid, såsom vid föreg:de Riksdagar varit
vanligt, utsågos 2:ne Suppleanter utom de ordinarie 6 Elektorerne.
Ropades Ja.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf jemväl, alt då den i Reg.F:ns
89 § bestämda tid af 3 månader för Riksdagens fortfarande snart
tilländaginge, men Riksdagsärenderne lill större delen ännu icke
hunnit till R. St:rs pröfning inkomma och följaktligen icke kunna
blifva inom nämnde tid afgjorde, Talmännen äfven öfverenskommit,
alt fästa RiksSt:ns upmärksamhet på angelägenheten, att till K.
M. ingå med underd. anmälan derom samt anhålla om Riksdagens
förlängning med en månad, hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, hemstälde
om R. o. Ad. nu behagade besluta en sådan underd. framställning
lill K. M.
Ropades Ja.
166
Den 18 Februari.
Företog H. R. o. Ad. val af de 12 Elektorer jemte 4 Suppleanter,
hvilka skola ega att tillika med Elektorer af de öfriga
RiksSt:n utse R. St:rs Just.Ombudsm. samt den man, som i vissa
fall skall honom i Embetet efterträda.
År 1854 d. 18 Febr. företog R. o. Ad. val af 12 Elektorer
jemte 4 Suppleanter, hvilka skola ega att, tillika med Elektorer af
de öfriga RiksStm utse R. St:rs Just.Ombudsm. samt den man,
som i vissa fall skall honom i embetet efterträda; och befunnos
vid valförrättningens slut, följande Hrr hafva blifvit utsedde till
Elektorer:
Gr. Lagerbjelke, Gustaf, med 94 röster.
Gr. von Essen, Fullm. Gr. Sparre Erik, med 144
röster;
Gr. Liljencrantz, Gustaf Fredrik, med 170 röster;
Gr. Puke, Folke Magnus, med 95 röster;
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus Ludvig, med 94 röster;
Frih. Oxenstjerna af Eka, Garl, med 100 röster;
Frih. Lybecker,, Fullm. Hr Bergenstråle, Claes, med
94 röster;
Frih. Rappe, Axel Ludvig, med 147 röster;
Hr Aminoff, Johan Fredrik, med 100 röster;
Hr von Krusenstjerna, Salomon Mauritz, med 170 röster;
Hr Bildt, Didrik Gillis, med 94 röster;
JU 2,145. A. Hr af Nordin, Fullm. Hr Tersmeden, Nils, med
94 röster.
Suppleanter:
JU 1960. A. Hr Montgommerie, Robert Nils Germund, med 93
röster; •
JU 279. Frih. Wrangel af Sausis, Fullm. Frih. Cederström, Rudolf,
med 93 röster;
JU 1,612. Hr Grundelstjerna, Axel Wilhelm, med 88 röster;
JU 1,476. Hr Riben, Carl Wilhelm, med 87 röster; efter lottning
om ordning för inkallandet af de 2:ne främsta Suppleanterna.
Under denna valförrättning hade Hr Gr. o. Landtm., efter förklarande
att han af en tillfällig heshet var hindrad att upläsa valsedlarne,
borlgätt, sedan han öfverlemnatLandtm:s-klubban åt främste
närvar:de ledamoten Gr. Frölich, Gustaf Erik.
JU
115.
JU
118.
JU
120.
JU
122.
JU
140.
JU
1.
JU
119.
JU
287.
JU
456.
JU
460.
JU
678.
JU
2,145.
Den 18 Februari.
167
Gr. Posse, Guslaf Mauritz: Om det är sanni att vårt
lands förmåga atl föda sin befolkning ytterst beror af den utveckling,
som gifves åt vårt Landtbruk;
Om det är sannt att denna utveckling till stor del är beroende
af utbildandet af en stor och omfattande spannmålshandel;
Om det är sannt att de under svåra tider alltid befarade exportförbuden
verka i hög grad förlamande för att icke säga förstörande
på denna handel;
Om dertill lägges min enskildta af månge delade åsigt: all
handelns frihet 'dr den bästa förrådsskajfaren eller användt på
detta förhållande: att en fri och utvidgad spannmålshandel ofelbart,
under liden af betryck, skulle åt den hungrande befolkningen
veta alt bereda långt större resurser, än som åstadkommes genom
dé våldsamma medel af exportförbud m. m., som nu vanligen tillgripas,
ofta till den enskildtes ruin och till rörelsens hämmande i
det allmänna;
så måste äfven antagas att hvarje medel sorn tjenar till alt
förekomma ett exportförbud måste anses vara för fäderneslandet nyttigt.
Det är derföre, och emedan alla tecken häntyda på att ett
exportförbud i år möjligen vore att befara, som jag vågar föreslå:
"‘"‘all II. Sl:r måtte ingå till K. lil. med underd. anhållan alt
Han lills vidare täcktes uphäfva importtullen på spanmål
och mjöl.
Priserna i Ryska hamnarne, hvilka l. ex. för Petersburg enl.
sednaste Consulatrapporter noterades: Hvete B:ko R:dr 14: 12 sk.
10 runst., för Råg 10 R:dr 5 sk., för Korn 7 R:dr 31 sk., för
Hafre 5 R:dr 28 sk. 10 runst., tyckas, jemförda med våra Börspriser,
gifva vid handen som skulle en import derifrån vara möjlig
och, i händelse vårt neutralitetsförslag antages äfven låta sig verkställa;
enär de låga priserna derstädes tyckas tillkännagifva att eljest
något exportförbud derifrån ej vore att befara. Ej heller
skulle denna åtgärd inverka störande på den enskildta spekulationen;
enär den, i fall importtullen uphäfves och priserna i landet
till följd deraf sänkes alltid har utväg öppen att söka sin ersättning
genom export åt annat håll, enär priserna t. ex. i Kiel, äfven
enl. sednaste Consulat-rapporter äro: Hvete B:ko R:dr 21: 1 sk.
2 runst., Råg 17 R:dr 5 sk. 10 runst.; Korn 11 R:dr 2 sk. 1
runst.; Hafre 7 R:dr 28 sk. 5 runst.
Det är med anledu. af förhandenvarande förhållanden och i
den fulla öfvertygelsen att denna åtgärd i betydlig mån skulle göra
obehöfliga de mera våldsamma åtgärderna af bränvins eller exportförbud,
som jag vågar framställa denna moliou och anhåller jag
vördsamt om remiss derå till vederbör!. Utsk. på grund af 56 §
Riksd.Ordn. som tillåter ny motion väckas i anledn. af under Riksdagen
inträffad händelse; såsom hvilken händelse jag får angifva
de efter motionstidens slut inträffade förvecklingarne.
Denna motion, som härvid skriftligen atlemnades, begärdes på
bordet, hvarefter Hr Grn o. Ordför:den yttrade, det R. o. Ad. torde
168
Den 18 Februari.
finna, att densamma, såsom bordlagd, icke f. n. erfordrade vidare
åtgärd.
Hr Tornerhjelm, Rudolf: På grund af 56 § Reg.F:n,
som tydligen stadgar att någon motion icke får efter motionstidens
slut väckas, sä vida icke sådana frågor af redan fattade beslut, eller
under Riksdagen inträffande händelser omedelbarligen föranledes,
får jag hos Hr Gr:n o. Ordfönden hemställa, huruvida han kan anse
sig böra tillåta bordläggning af denna, enl. min tanka, i strid mot
förenämnde § väckte motion.
Hr Gr:n o. Ördför:den förklarade, att sedan motionen blifvit
begärd på bordet, densamma icke nu påkallade ett sådant yttrande,
som Hr Tornerhjelm begärt, utan borde blifva hvilande till
nästa föredragning.
Föredrogos ånyo och biföllos BankoUtsk:s nedannämnde d. 11
och 16 dennes på bordet lagde Utlåtm:
jn 12, i fråga om afskrifning af åtskilliga från Lånekont. i
Götheborg utgifna diskontlån äfvensom af derstädes balancerade öfverräntor
å dylika lån; och
M 13, i ani. af P. A. Nymans ansökning att för den tid,
han förestått Stereotyperings- och Tryckeri-föreståndare-befattningen
i Banken, komma i åtnjutande af den derunder besparade Tryckeriföreståndare-lönen.
Föredrogos ånyo och biföllos LagUtsk:s nedannämnde d. 11
oell 16 dennes på bordet lagde Betänk:n:
JM 8, i ani. af väckt motion, angule förändring i liden för
inträdandet af mannens myndighets-tillstånd;
JW 9, i ani. af väckt motion, ang:de förändring i tiden och
vilkoren för rätt att ingå äktenskap; samt
M 10, i ani. af väckt motion, ang:de förklaring eller ändring
af lagens stadgande om giftomanna-rätt.
Föredrogs ånyo och bifölls Exped.Utsk:s d. 11 och 16 dennes
på bordet lagda Mern. JM 6, ang:de förändradt tryck å Bihanget
till RiksStms prot.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från StatsUtsk:s
inkomne Utlåtmn:
M 27, ang:de Riksg:s-kont:s förvaltning under den sedan början
af 1850 och 1851 årens Riksdag förflutna tid;
JYs 28, i ani. af K. M:s Nåd. skrifvelse lill R. Stms StatsUtsk,
, ang:de verkstäld fördelning emellan särskilda Embetsverk af
den utaf R. St:r anslagna summa till gratificationer och ljuspenningar
ål extra ordinarie tjenstemän och vaklbetjente;
Den 18 Februari.
169
JU 29, i ani. af väckt motion om åtgärdens vidtagande till
förekommande af felaktigt silfvermvnt;
JU 30, ang:de utvändig reparation och dekorering af Riksg:skont:s
luis samt upförande af ett jernstaket vid den nya strandgatan
nedanför samma hus;
JVI 31, i ani. af väckte motioner om anslag till beredande
af tillfälle för Officerare af Arméen att ingå uti utländsk krigstjenst;
JV° 32, ang:de låneunderstöds beviljande för verkställande af
tomtreglering inom den år 1849 nedbrunna del af Lidköping eller
den s. k. gamla staden; samt
JVs 33, ang:de pension för Krigs-Rådet S. G. Ehrenstams
enka, Charlotta Gripenstjerna samt hennes dotter.
Högloft. R. o. Ad. åtskiljdes kl. J till 4 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Onsdagen den 22 Februari 1854.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.utdr. för d. 18 dennes.
Öpnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Allm.
Besv. o. Ekon.Utsk.
efter JV3 373. Frih. Sköldebrand, Knut Erik; och befanns dertill
hafva blifvit utsedd:
JU 1,929. Ilr von Björnmark, Fullm. Gr. Lewenhaupt, Patrik
Adolph.
Med tillkännagifvande, att Frih. Stjernstedt, Joh. Wilh.,
såsom ledamot af Serskildta Utsk. begärt och erhållit 3:ne veckors
ledighet från denna dag, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Hrr Elektorer,
att sammanträda till val af en ledamot i nämnde Utsk. under
Frih. Stjernstedts frånvaro.
iro
Den 22 Februari f. m.
Uplästes det hös R. St:rs Elektorer vid valet af R. St:rs Just.;
Ombudsm. hållna prot., sålydande:
Ar 1854 d. 18 Febr. sammanträdde R. H. Sl:rs valde Elektorer
för att utse R. St:rs Just.-Ombudsman: och befunnos, sedan
valsedlarne blifvit öpnade, rösterna hafva utfallit, som följer:
Kammar-Rådet, Häradshöfd., R. af K. N. 0. Sven Lorentz Theorell,
som erhållit 48 röster eller enhällig kallelse;
till följd hvaraf Kammar-Rådet, Häradshöfd, R. af K. N. 0. Sven
Lorentz Theorell blifvit utsedd att vara R. Stms Just.-Ombudsman.
Ut supra.
G. Lagerbjelke. C. J. Heurlih.
A. M. Brinck. Nils Pehrsson.
Äfvenledes uplästes samme Elektorers vid valet af R. Stms
Just.-Ombudsm:s Suppleant hållna prot. af följande innehåll:
O v
Ar 1854 d. 18 Febr. sammanträdde R. Stms valde Elektorer
för att utse den man, som skall efterträda R. St:rs Just.-Ombudsman,
ifall han innan nästk. Riksdag skulle med döden afgå; och
befunnos efter valsedlarnes öpnande, rösterna hafva utfallit, som
följer:
f. d. Revisions-Sekret., Häradshöfd. Ludvig Theodor Almqvist, med
26 röster; och
Professoren, R. af K. Ni 0. Pehr Erik Rergfalk, med 22 röster;
till följd hvaraf f. d. Revisions-Sekret., Häradshöfd. Ludvig Theodor
Almqvist blifvit till R. Stms Just.-Ombudsmans Suppleant utsedd.
Ut supra.
G. Lagerbjelke. C. J. Heurlin.
A. M. Brinck. Nils Pehrsson.
Uppå Hr Gr. o. Landlm:s i ani. häraf gjorda hemställan, beslöt
R. o. Ad. att Exped.Utsk. skulle genom utdr. af prot. underrättas
om utgången af dessa val samt anmodas upsätta och till RiksSt:n
inkomma med förslag till Förordnanden för de valde samt lill
underd. skrifvelse derom till K. M.
Uplästes till justering och godkändes nedannämnde från Exped.
Utsk. inkomne förslag till R. Stms underd. skrifvelser till
K. M.:
J\s 9, i anledn. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de nedsättning
i årliga ackords-amorteringsbeloppet för Landshöfdinge-tjensten i
Calmar;
JVs 10, nng:de ändring i sättet för folkskole-afgiftens öfverlemnande
till skolstyrelserne;
JVt 11, angmle revision af föreskrifterne i afseende på eder
och deras användande;
Den 22 Februari f. m.
171
Jtä 12, ang:de verkstäld omröstning öfver Högsta Domstolens
Ledamöter; samt
M 13, ang:de Riksdagens förlängande en månad.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande BankoUtsk:s
d. 11 och 16 dennes på bordet lagda Utlåt. M 14, öfver K. M:s Nåd.
Propos. och inkomne motioner, ang:de Decimalsystemets tillämpning
på Rikets mynt.
1 :sta punkten, innehållande hemställan, alt R. St:r må besluta,
alt decimal-syslemet skall i afseende på Rikets mynt
tillämpas.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Jag anhåller alt först få
fästa Ståndets upmärksamhet på de särskildta skiften, som detta
ämne undergått, emedan jag kommer att sedermera åberopa dem.
Efter det myntbestämningen var gjord år 18150 och silfverutvexlingen
börjats 1834, begärde R. St:r i anledn. af en motion,
som Hr von Troil, Emil, hade framställt, att en ny myntenhet,
kallad Riksdaler Kurant motsvarande 32 sk. b:ko och på gammalt
vis i 48 sk:r rgs med 12 runst. på hvarje sk., indelad, måtte af
Konungen bestämmas. Men dertill vägrade Han samtycka, förklarande
Sig anse tiden ännu icke vara inne att vidtaga en förändring,
som vidrörde så många intressen och hvaraf nyttan endast vore
ideel. Följande Riksdag 1840 begärde R. Sl:r åter en sådan myntenhet
med samma benämning och äfven indelad i 48 sk:r. Då.
borttog man likväl runstyckena, men bibehöll sk:s indelning i fyra
styfver. Afven härå vägrade Konungen godkännelse. Vid 1845
års Riksdag begärde R. St. åter samma myntenhet på 32 sk. b:ko,
hvilken kallades blott Riksdaler, med 48 sk:r och 4 styfver på
hvarje sk. Detta var den sista underd. framställningen ifrån R.
St. Den 8:de Maj 1845 svarade Konungen, att Han väl gillade
förslaget, men förklarade att sedan nödiga uplysningar, rör:de tillämpningen
deraf blifvit infordrade ifrån vederböride myndigheter,
så ville Han meddela Sitt beslut om tid och sätt för berörde systems
bringande till verkställighet. Vid påföljande Riksdag eller
år 1847 afgafs en Kongl. Propos. med förslag till jemkningar i
myntfrågan och dervid först till tiotalsi åkningens införande, då enheten
skulle blifva 1 R:dr kurant, motsvarande 32 sk. b:ko. Efter
öfverläggning härom, biföllo R. o. Ad. samt BondeSt., men
Prester och Borgare afslogo det af BankoUtsk. då ingifna förslag,
hvilket hufvudsakligen instämde med Konungens. När således två
Stånd stannat emot två, förföll frågan. Vid 1850 års Riksdag ingafs
en motion lill Allmänna Besv. o. Ekon.Utsk., hvilken åsyftade
tiolalsräkningens införande i mynt, mått, mål och vigt. Den godkändes
af R. St. och en underd. skrifvelse afläts till Konungen i
öfverensstämmelse dermed. Till Nåd. svar härpå, har Han nu afgifvit
en Propos., som endast angår tiotalsräkningens införande blott
i mynt, men icke i mått, mål och vigt. R. St:rs begäran är således
oupfylld i de tre sista hänseendena och fullgjord blott i det
172
Den 22 Februari f. m.
första. När målet under denna Riksdag förekom hos BorgareSt,,
höll det sig väsendtligen vid den omständigheten att systemet icke
vore fullständigt, utan blott till en del framstäldt, samt har gjort
anmärkning dervid, såsom vore det erhållna endast ett lösryckt
slycke. För min del har jag städse bestridt tiotalsräkningens införande
i myntet och bestrider det fortfarande; men då jag nyligen
yttrat min mening i ämnet och det förmodligen skulle trötta R. o.
Ad. att åter höra henne uprepas, så anhåller jag, att andra mäns
tankar om saken, hvilka, såsom reservationer finnas Utsk:s Betänk,
bifogade, måtte få föreläsas och jag derefter erhålla ordet. Sådana
reservationer äro försl Hr Dokt. Björkmans och derefter Hr Commerce-Rådet
Wijks.
Den sålunda begärda upläsningen egde rum, hvarefter Hr von
Hartmansdorff, anförde:
I öfverensstämmelser med de reservationer, som nu blifvit uplästa,
anser jag tiotalsräkningens införande endast tjena till beqvämlighet
för de stora räknemäsfarne, som äro fåtaliga, men deremot
lända till svårighet för de små, som är många. Vill man likväl
antaga det, så anser jag det böra ske för myntet i sammanhang
med dess införande i mått, mål och vigt, på det att, om denna
olycka skall öfvergå oss, hon måtte blifva så lindrig som möjligt;
ty får man systemet i sin helhet så skulle jag tro, att man lättare
kan draga sig fram än om man blott får en del deraf. Jag vet
icke, hvarföre den ena delen har blifvit utbruten från det hela,
men tror det vara otjenligt, samt anhåller, på det att min röst i
detta hänseende ej måtte anses vara af mig sjelf för högt upskattad,
att Hr Biskop Agardhs reservation i denna fråga vid 1847 års
Riksdag jemväl måtte få för R. o. Ad. upläsas.
Sedan i anledn. häraf den af Biskop Agardh afgifna reservation,
sorn finnes bifogad BankoUtsk:s vid 1847 oell 1848 årens Riksdag
afgifna Utlåt. M 47, blifvit upläst, tilläde Hr von Hartmansdorff:
R. o. Ad. finnér nogsamt, alt jag icke har velat fördölja något,
som hörer till sakens utredning, då jag låtit upläsa Biskop
Agardhs reservation, hvilken förordar tiotalsräkningens införande;
men jag bestrider att det skall ske annorlunda, än i ett sammanhang
för mynt, mått, mål och vigt'. På grund af de 2:ne reservationer,
som först blifvit uplästa, anhåller jag att Ståndet måtte
ogilla tiotalsräkningens antagande, men att, om hon af 11. o. Ad.
godkännes, beslut derom, dock icke måtte fattas, förr än man sett
huruvida icke en Kongl. Propos. ännu under denna Riksdag inkommer
med förslag till samma beräknesätts införande i mått, mål
och vigt. Jag utbeder mig således att R. o. Ad. måtte öfver denna
punkt besluta detsamma, som BorgareSt. gjort, nemi. att till BankoUtsk.
remittera den.
Hr Virgin, Christian Adolf: Jag anser visserligen icke
denna fråga vara ibland dem, som kallas lifsfrågor, men jag tror
dock, att det vore af ganska stor nytta för landet, om BankoUtslcs
förslag antogs af R. St. Jag tror att milhr siffror årligen skulle be
-
Den 22 Februari f. m.
173
sparas och mycken tid vinnas genom Decimalsystemets antagande.
Det praktiska England, som man med så myckel skäl åberopar såsom
föresyn för oss, liar mi funnit alt dess indelning i Pound, Shilling och
Pence icke är så enkel och redig, som man skulle önska och har nedsatt
en komité, för att taga i öfvervägande frågan om Decimalsystemets införande.
Jag inser icke något nödvändigt sammanhang emellan Decimalsystemet
i myntväsendet samt i mått, mål och vigt. Jag tror snarare att
en sådan åtgärd, på en gång vidtagen, skulle vara skadlig för det hela.
Jag tror alt de Hrr, möjligen sig sjelfva ovetande, som nu vtlja införa
allt detta i ett sammanhang, yrka det, emedan de icke gilla
Decimal-syslemet i sin helhet. Delta vore ett sätt alt komma ifrån
saken för alltid. Jag tror tvertom att det är angeläget, att folket
får lära sig inse fördelarne af Decimalsystemet, genom dess tillämpning
på myntet, och all man derefter småningom kan öfvergå till
antagande af detsamma äfven i mått mål och vigt, hvilket jag anser
fullt så angeläget som det första, för att undvika det kaos i delta
hänseende, hvaruti vi nu sväfva. Jag röstar för bifall lill Ulsk:s
förslag.
Hr Edenhjelm, Gillis: Ehuru jag någorlunda vant mig vid
decimal-systemet under tre års vistande i Frankrike, och ehuru jag
inser de fördelar, som deraf skulle upstå för embels- och tjenstemän,
så anser jag det såsom en fullkomlig olycka för den mindre
bildade klassen, som alldeles icke har tillräcklig bildning för systemets
begagnande. Jag var i Frankrike för 7 å 8 år sedan, och
korn då på ett ställe, der jag fick se en hel mängd af de gamla
vigterna. Jag sade: ”det var märkvärdigt, jag trodde att dessa voro
för 30 år sedan bortlagda.” Mannen svarade: ”det äro de visst icke,
ty ännu brukas icke annat bland menige man.”
För öfrigt, om systemet vore nyttigt eller vigtigt för de arbetande
klasserna, så kan jag icke begripa, hvarföre ett sådant system
icke blifvit infördt i England, Holland och Belgien eller de Tyska
staterna. Sålunda kan jag icke heller finna nödigt, alt införa det
hos oss. Vi se ett märkvärdigt prof på svårigheten att åstadkomma
dylika förändringar hos oss uti det nya systemet för mått, mål och
vigt, som infördes redan 1739. Ar det icke derföre ännu lika främmande
för en stor del af Sverige. Det är en ringa upoffring för de
bättre klasserna, om de afstå ifrån Decimalsyslemels införande. Det
vore visserligen nyttigt för vetenskapsmän och embetsmän; det kan
icke nekas, men hvad betyder denna fördel deremot att nio tiondedelar
af vår befolkning skulle vara i beständig oro. Jag inslämmer
i de uplästa reservationerna, äfvensom uti hvad Ur von Hartmansdorff
anfört.
Frih. Stjernstedt, A u g. Wilh.: Då R. St. vid föregående
Riksdagar uttalat den åsigten, alt Decimalsystemet, såväl i mynt, som
mått, mål och vigt vore fördelaktigt, så tror jag att om man vill
räkna tillbaka ända till 1823 års beslut i ämnet, meningarne i allmänhet
torde närma sig derhän, att detta systems antagande bör
vara det önskvärdaste och ^att man således bör vidtaga åtgärder, som
leda till dess införande. Jag instämmer följaktligen uti den af Utsk.
174
Den 15 Februari f. m.
här uttalade åsigten om Decimalsystemets införande uti Rikets mynt;
inen jag medgifver tillika att de väsendtliga fördelar, som af delta
system skulle vara att förvänta, torde upkomma först derigenom, att
det infördes äfven i mått, mål och vigt. Jag skulle derföre icke
hafva mågot emot att. denna fråga i sin helhet blefve hvilande,
intilldess R. St. finge mottaga den af K. M. uti den Nåd. Propos:n
af den 6 Dec. 1853 utlofvade Propos. om mått, mål och vigt; men
om denna åsigt icke vinner understöd, så anser jag, ehuru jag emot
denna punkt icke har något att anmärka, likväl vara lämpligt, att
frågan i sin helhet (ill BankoUlsk. återremitteras, hvilket med afseende
på de anmärkn:r, som vid en annan punkt framdeles åtminstone
af mig komma att göras, i alla fall torde blifva nödvändigt.
Frih. von Schwerin, Adam Otto: I afseende på Banko
Utslcs Utlåt, om Decimalsystemets tillämpning på Rikets mynt, får
jag förena mig i den reservation, som inom Utsk. blifvit gjord af
Hr Wallenberg. Som han i denna reservation åberopar den motion,
han förut väckt angående myntsystemet, hvaruti han föreslagit
både konseqvent och vetenskapligt användande deraf, så torde jag,
för en stund få uptaga R. o. Ad:s upmärksamhet med upläsande
af Hr Wallenbergs motion i detta ämne, men som han väckt tvenne
mot hvarandra sammanhang egande motioner, om Decimalsystemets
införande, först för mätt, mål och vigt och sedermera äfven i myntet,
så anhåller jag att först fä upläsa den förra af dessa motioner,
så lydande :
Mätt- eller längd-enheten skall vara grunden för alla de öfriga
sätten att mäta, måla, väga och räkna. Till måttenhet kan tagas
hvilken längd som helst; dock bör man företrädesvis söka någon
oföränderlig, lätt funnen, mätbar qvantitet, såsom t. ex. en del af
jordens meridian, secundpendelns längd vid en bestämd latitud eller
något dylikt. Den indelas i tiondedelar, hundradedelar o. s. v.
Ytan mätes med en qvadrat, som har längd-enheten (dess tiondel
eller hundradel) till sida. Quadraten indelas i tiondelar, hundradelar
o. s. v.
Målets enhet skall vara kuben på längd-enheten (dess tiondel
eller hundradel). Målet indelas i tiondelar, hundradelar o. s. v.
Vigt-enheten skall vara tyngden af så mycket rent vatten,
som vid dess största täthet intager lika rymd med målets enhet
(dess tiondel eller hundradel). Vigten indelas i tiondelar, hundradelar
o. s. v.
Mynl-enhelen skall vara så stor del af den eller den, till sitt
korn bestämda ädla metallen, som väger lika med viglens enhet
(dess tiondel eller hundradel). Mynt-enheten indelas i tiondelar
och hundradelar.
Tionderäkningen är ensam ett jättesteg på vetandets bana; ty
derigenom kunna alla, som nu känna räknesätten i enkla tal sjelfva
verkställa sin räkning äfven der blandade tal eller bråk förekomma.
Men att införa tionderäkningen i mynt, utan att på samma gång
införa den i mått, mål och vigt, medför den stora olägenheten, att
man, för alt få veta priset på en vara, måste förvandla de vanliga
Den 15 Februari, f. m.
175
bräken till decimalbråk, hvarvid någon liten, om än obetydlig, del
vanligen behöfver tilläggas eller bortkastas, och det liela blir, utom
det större besväret, icke mathematiskt noggrannt. Att införa tionderäkning,
inom hvarje särskildt slag, utan sammanhang med hvarandra,
är att tillegna sig endast hälften af dess stora fördelar.
I Frankrike och de flesta andra länder, der metriska systemet
är antaget, har det rönt många svårigheter: men det har blifvit hufvudsakligen
derföre att man velat påtruga folket konstiga benämningar.
I Holland, der det i handel erfarnaste folk bor, har man
icke haft så stora svårigheter, och det derföre, att man under en del
äldre namn som funnos, insatte de nya värdena. Så är ock nedanstående
förslag upgjordt, och det är troligt, att, om man endast lemnar allmänheten
tillåtelse att föra sina böcker i enlighet dermed och i öfrigt
i handel och vandel begagna detta nya system, det genom sina
ögonskenliga fördelar snart skall undantränga de gamla.
Förslag till ett nytt system för mått, mål och vigt.
Usta Art.: Om srunderne.
i °
l:o. Tio milliondelen af jordens qvartmeridian är grundenheten
för måttet och kallas aln.
f 2:0. Qvadraten på ett huDdra alnar är enheten för ytmåttet
och kallas tunnland.
3:o. Kuben på tiondelen af en aln är enheten för målet och
kallas krus.
4:o. Tyngden af ett krus rent vatten vid sin största täthet i
lufttomt rum är vigt-enheten och kallas skålpund.
I 2: dr a Art.: Om enheternas öfver- och under afdelning ar.
t l:o. 1 aln (måttenheten) = 10 hand; 1 hand = 10 tum;
1 turn = 10 linier.
y 2:o. 1 tunnland (ytmåltenheten) = 10 skäppland; 1 skäpp
land
= 10 kannland.
3:o. 1 spann = 10 kappar; 1 kappe = 10 krus; 1 krus
(målenheten) = 10 ort.
4:o. 1 läst = 10 centner; 1 centner = 10 pund; 1 pund
■ = 10 skålpund; 1 skålpund (vigtenheten) = 10 uns; 1 uns =
10 lod; 1 lod = 10 gramm.
3:dje Art.: Om tillämpningen.
l:o. K. M. täcktes i nåder, så fort sig göra låter, låta införa
det nya systemet för mått, mål och vigt i Statens räkenskaper.
2;o. Krönta måttstockar, målkäril och vigter, håde af gamla
och nya systemet, skola af justerare tillhandahållas allmänheten intill
1859 års slut. Derefter endast af nya systemet; dock vare ingen
förment att äfven efter den tiden få sina gamla målkäril och vigter
omjusterade, så länge de skäligen kunna begagnas.
3:o. Från och med 1855 års början eger hvar och en rättighet
alt föra sina böcker och räkningar enl. delta system; men tillförbindes
att intill 1859 års slut å utfärdade räkningar, i kontracter
176
Den 15 Februari f. m.
och andra afhandlingar, uttryckligen tillägga orden: ”nya systemet.”
De, sorn från och med 1860 års början vilja bibehålla det gamla,
blifva likaledes pligtige alt dädanefter tillägga orden: ”gamla systemet,
” i alla sådane afhandlingar.
Hr Wallenbergs motion rörande det nya myntsystemet lyder
sålunda:
Förslag till nytt myntsystem i Sverige.
1 §•
Det Svenska silfvermynt, som hädanefter präglas, skall innehålla
8 delar fint silfver emot 2 delar koppar. Denna blandning kallas
myntsilfver.
2 §•
1 st. prägladt Myntsilfver, vägande 10 gramm, skall vara myntenheten
och kallas daler = 10 mark = 100 öre.
3 §•
Af silfvermynt präglas: dalerstyckcn, fem-markslycken två-markstycken
och markstycken.
4 §.
Allt silfvermynt blifver af enahanda korn, samt vigt i förhållande
till myntenhetens, på det sätt, att 2 fem-markstycken lika så
väl sorn 5 två-markslycken, eller 10 markslyckeu böra väga lika
med 1 dalerstycke.
5 §•
Remedium i finhet får utgöra, såsom hitintills, 3 på tusendet
öfver eller under den bestämda halten. Remedium i vigt får utgöra:
pä dalerstycken och 5-markstycken, 7 på tusendet och på 2-  markstycken och markstycken, 10 på tusendet, öfver eller under'.
6 §.
Af koppar utmyntas skiljemynt sålunda, att 50 fem-öresstycken
eller 100 två-öresstycken eller 200 öresstycken väga 1000 gramm.
7 §•
Enär kopparmyntet icke innebär motsvarande valuta, utan måste
anses såsom skiljemynt, vare ingen pligtig att i liqvid emottaga
mera än En daler i kopparmynt.
8 §• .
Det i rörelsen befintliga silfver- och kopparmynt emottages
fortfarande i all Kronans upbörd sålunda:
1 Specie Riksdaler för 32 mark,
1
?
))
»
»
16
»
1
1
))
))
))
8
»
I
g
))
»
»
4
»
I
1
»
))
»
2
»
1
S2
))
»
»
1
»
Koppar
-
Den 22 Februari f. m.
177
Kopparmyntet å 2 skillingar för 5 öre
1 skilling » 3 »
| » » 2 »
^ )) »1 »
9 §.
Enär den nya mynt-enheten, daler, motsvarar 40 sk. B:ko,
efter hittills brukliga räknesätt, kommer R. St:rs Bank att fortfarande
i liqvid emottaga dess sedlar, utställda å R;dr B:ko, efter en
bestämd kurs sk:r = 1 daler.
10 §.
Det redan slagna i Banken befintliga silfvermynt kommer alt
fortfarande ullemnas i rörelsen, intilldess det blifvit förslitet.
Såsom jag redan haft äran anföra, får jag till alla delar instämma
i Hr YVallenbergs förslag till myntenhet och får således
anhålla om återremiss af BankoUtsk:s Betänk.
Gr. von Rosen, Adolf Eugene: Äfven jag får helt och
hållet instämma uti Hr Wallenbergs reservation i denna fråga och
anser, att det vore på det allra högsta lyckligt, om vi en gång kunde
komma ifrån den förvirring, som herrskar i Sverige ifråga om mått,
mål och vigt. Då det har varit sagdt, alt denna sak skall utredas
pä vetenskapliga grunder, så får jag säga, alt det som nu blifvit
skrifvet i saken väl icke vittnar om, att man velat gå till väga på
vetenskapligt vis. Jag tror det rätta vore, att Decimalsystemet infördes
på en gång i mått, mål och vigt. Jag kan icke anse detta
systems införande medföra någon svårighet. Jag har lefvat länge uti
länder, der Decimalsystemet varit infördt och jag har varit i tvenne
länder, när systemet der infördes eller rättare blef ovilkorligt gällande,
nemi. Grekland och Frankrike, och i intetdera af dessa länder
förefunnos några svårigheter, så snart Regeringen beslutat, att
en viss tid skulle föreskrifvas, efter hvilken de gamla måtten, målen
och vigterna icke vidare fingo gälla. 1 Grekland gick detta så lätt,
att man icke ens talte derom, men deremot hade man i Frankrike
sett genom fingrarna med saken och derföre uphörde icke begagnandet
af gamla mått, mål och vigter derstädes genast, utan först sedan
det blifvit bestämdt, att de skulle uphöra å viss dag.
Den der farhågan för att allmogen i Sverige icke skulle kunna
lära sig att umgås med decimaler är alldeles origtig. Jag påstår,
att uti intet land i Europa är det lättare att införa dem än i Sverige,
åtminstone jemförelsevis med de länder, der jag varit, och jag
har vistats uti de liesta länder i Europa lemligen långa lider, och
jag har funnit allmogen ingenstädes så lättfattlig för dessa saker,
som i Sverige. Jag är öfvertygad, att icke många veckor skola åtgå,
innan Dalkarlen skall på sitt förskinn räkna decimaler trots så fort
som hvem som helst. Jag tror således, att Decimalsystemet hötinföras,
äfven, om det också blott vore i den del, som nu är fråga
om. Men jag kan icke annat än förena mig med Hr Wallenberg
4 H. 12
178
Den 22 Februari f. m.
uti den önskan, att systemet måtte på samma gång införas äfven i
mått, mål och vigt.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Alt inför det Höglofl.
Ståndet ingå i någon vidlyftig bevisning om fördelarna af Decimalsystemets
införande i myntet, torde vara sä mycket mera öfverflödigt
som vid de tillfällen, under föreg:de Riksdagar, då frågan förevaril,
R. o. Ad. på ett eller annat sätt antagit detsamma. Dessutom hafva,
såsom redan nogsamt är kändt, R. St. vid sista Riksdagen ingått till
K. M. och begärt alt till innevar:de Riksdag få ett förslag till Decimal-systemets
införande så väl i mynt, som i mått, mål och vigt.
Jag har sålunda icke begärt ordet, för att vidlyftigt söka utveckla
fördelarna al Decimal-systemet. Jag har egentligen nu begärt ordet,
för att motsätta mig deras yrkande, som anse frågan om Decimalsystemets
införande i myntet böra upskjulas intilldess den ifrån K.
M. möjligen förväntade Proposm om Decimal-systemets införande i
mått, mål och vigt inkommit. Vid en sådan förändring som denna,
är det åtminstone i min tanka nödvändigt att man gör början med
något. Då är det väl icke lämpligt nu att börja med myntförändringen,
emedan denna förändring är mycket lättare att åstadkomma,
än de andra. Dessutom hafva vi nu, genom det löftet, som
är R. St; gifvet i den Kongl. Proposm om myntförändringen, att
förvänta en Propos. om Decimal-systemels införande äfven i mått,
mål och vigt. Det är således verkligen att förutse att en sådan
Propos. kommer att af R. St. vid denna Riksdag behandlas.
Här har af den talare, som först yttrat sig, blifvit sagdt, att
Decimal-systemets införande i myntet endast skulle medföra beqvämlighet
för de stora räkneraäsjarne, men att det deremot skulle vara
en olycka för de mindre. Ar räknesättet enklare och bättre för de
stora räknemästarne, så måste det väl äfven vara det för dem, som
hafva mindre räkning. Hvad dessutom delta beträffar, så tror jag,
att intet folk har så lätt för att lära sig olika räknesätt och evalvera
från det ena till det andra som just det Svenska folket. Hvar och
en, som har färdats omkring i vårt land och haft beröring med
personer af arbetsklassen har säkert kommit i erfarenhet deraf. Deras
lätthet att räkna i hufvudel och förvandla ifrån den ena myntsorlen
till den andra, är alldeles förvånande. Vi hafva dessutom
sett att det Stånd, som väl närmast representerar de arbetande klasserna,
nemi. BondeSt., är just det enda Stånd, som jemte R. o.
Ad. tillförene har antagit Decimal-systemels införande. Deraf visar
sig att de inse fördelarne häraf och således tror jag, att man i detta
afseende icke har något att befara. Samme värde talare har likväl,
oaktadt han icke är emot systemets införande i allmänhet, önskat
att Decimal-systemets införande i myntet måtte ske i sammanhang
med dess införande äfven i mått, mål och vigt. Jag fruktar likväl,
att ehuru han nu yttrat detta, han skall, om denna fråga framdeles
förekommer i sammanhang med den om Decimal-systemets införände
i måll, mål och vigt, blifva en lika ifrig motståndare deremot,
som han nu är i denna fråga. Således tror jag att de som
äro för Decimal-systemets införande uti det ena eller andra afseendet
Den 22 Februari f. m.
179
icke skulle lyckas alt paralysera en motståndare, derigenom att de
gingo lians önskningar i detta fall till mötes. Frih. Stjernstedt, som
tyckes vara för införande af Decimal-syslemel i myntet har likväl i
den delen varit af samma tanka med Hr von Hartmansdorff och önskat
systemets införande i ett sammanhang så väl för mynt, som
för mått, mål och vigt; hvarjemte Hr Frilen yttrat att ifall icke, i
afsigt att åstadkomma sådant, beslutet öfver det förevaride förslaget
skulle komma att upskjutas, han önskade alt Betänk, måtte återremitteras
i sin helhet. Jag vill fästa npmärksambeten derpå att deh
punkt, som nu är föredragen, rörer icke tillämpningen af detta system
utan bestämmer endast att systemet skall i Rikets mynt tillämpas.
Deremot, när man kommer till de andra punkterna, sä blir
tillfälle att återremittera de punkter, man anser böra förändras, oberoende
deraf, att sjelfva principen blir godkänd. Jag kan icke fatta,
att icke hvar och en, som önskar Decimal-systemets införande, skall
vilja godkänna den nu föredragna punkten, enär såsom jag nyss log
mig friheten säga, det är öppet för hvar och en, som kan lyckas
att här få majoritet, att återremittera de följande punkterna, der
han så önskar. Samma förhållande synes det äfven vara med dem,
som förordat införande af Hr Wallenbergs system. Hr Wallenberg
har äfven föreslagit Decimal-systemets införande och så vida
man icke vill ovilkorligen sammankedja detta förslag med Decimalsystemets
införande i mått, mål och vigt, skulle jag äfven tro’att
dessa Hrr icke borde hafva någon betänklighet att antaga den nu
föredragne punkten, och hvad den sammankedningen beträffar, så
föreställer jag mig att om man vill ändamålet, nemi. systemets införande
i det ena och andra afseende!, så vinner man mera för saken,
om man nu antager detta oberoende af del andra.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Det finnes trenne slag
af personer hvilka tro sig vara fullkomliga motsatser till hvarandra;
men som dock i afseende på slutet af deras sträfvanden äro alldeles
lika.
Det ena äro de ultra conservative som icke vilja någon hvilken
som heldst förändring utan endast qvarstadna på den fläck de äro,
de andra ultra reformatorerne, som vilja alfi eller intet. Båda komma
till samma resultat eller att ej komma ur fläcken. När nu en coalition
af dessa olika personer sätta sig emot framåtskridandet i den
politiska verlden, har detta till följd att framkalla en sådan grad af
spänning, att alltsammans förr eller sednare brister genom en statshvälfning,
och en statshvälfning är ett tärningskast då allt kan vinnas
— men vanligen allt förloras. — Men när denna coalition af
stillaståendets och framåtrusandels vänner vänder sig mot och hindrar
framåtgåendet i materiela eller ekonomiska mål, är saken nästan ändå
mera förtviflad, ty så vida ej, då frågan är af en alldeles ofantlig
vigt, har man ej en gång deri förutnämnda ringa chance, som, i
afseende på de politiska missförhållanderne, fanDS i framkallandet af
en statshvälfning — ulan blir i en materiel fråga, som råkar ut för
förenämnde coalition och omedvetna allians, föjden ett nästan ohjelpligt
och oberäkneligt långt stillastående.
12*
180
Den 22 Februari f. ra.
R. a. Ad. torde lätt inse mot hvilka af de föreg:de talarne
dessa mina allmänna anmärkmr äro rigtade och deraf sjelfva göra tillämpningen.
Nå! de ultra conservativa hafva då åtminstone rätt från sin
ståndpunkt. De vilja ingen förändring eller åtminstone en så sen
som möjligt! — Men den andra sidans förblindelse är obegriplig!
Vanligen söka dessa ensidigt liberale försvara sig med den anmärk:n:
alt den eller den föreslagna partiela förändringen ej passar in i det
af dem upgjorda systemet och att derföre, långt ifrån alt vara en
förbättring, en sådan föreslagen förändring, om den anloges, endast
skulle blifva ett binder för ett slutligt antagande af det aldra förträffligaste.
Alt delta resonnemang är en förvillelse tror jag mig kunna
påslå och tror att alla sansade dela denna min öfvertygelse om en
föreslagen förändring är en praktisk förbättring af det närvaride;
men denna förbättring ej skulle passa in pä det upgjorda idéela
systemet, hvad gör det?
Om införandet af en sådan allt genomgripande reform är svår
från det närvar:de förvirrade tillståndet, icke blir den mera svår
från ett tillstånd, som är något bättre?
Eller skulle faran ligga deri, att en sådan partiel förbättring
skulle väcka en så stor belåtenhet, att man ej sedan skulle vilja gå
vidare? Men är dä ej en reform i praktiken redan rättfärdigad derigenom
att den väcker belåtenhet? Och är det ej bättre, under det
vi vänta på det albira bästa, att hafva ett bättre, med hvilken vi
kunna vara någorlunda belåtna? Dessutom är sjelfva denna fruktan
en förvillelse. Största hindret mot allt framåtgående är den vis
inerius, som ligger i ett absolut och långvarigt stillastående, och
kommer roan engång in pä (örbällringarnes bana, så långt ifrån
att en delvis sådan skulle vara ett hinder alt gå vidare, är den
deremot något, som påskyndar det slutliga förträffligas antagande.
Dessutom finnes _det något menskligt, som med rätta kan kallas
slutligt förträffligt? Ar ej delta en egenkär förvillelse? Det ligger
lyckligtvis i menniskoslägtels natur att ej något någonsin så blir ansedt,
utan att man knappt har hunnit en sådan yttersta förträfflighet,
hvarom kanske sekler drömt, förrän oförmodadt en hel ny utsigt
af ej förut anade förbättringar öpnar sig för blicken och sträfvande!.
— Hvarje menskligt sträfvande och förbättring stor eller
liten, delvis eller så kalladt genomgripande blir således ändå alltid
i verkligheten blott en liten och en delvis förbättring.
Jag ber R. o. Ad. om förlåtelse för denna långa, jag hade
sjelf så när sagdt, föreläsning; men då det förevar:de förslagets
farligaste motståndare just äro de, som af en missförstådd välmening
icke vilja antaga detsamma, derföre att det ger för litet på en gång och
ej är nog theoretiskt förträffligt, och då frågan i BorgareSt. redan af
sådana grunder återremitterats, så har jag ansett nödvändigt att en
gång gå till botten med saken och angripa dessa theorelici på deras
egen grund, den genomförda deduktionens.
Tillämpningen af det förut sagda är dessutom lätt och otvungen.
Hvad skulle vinnas, genom den i BankoUtsk.-s Betänk, föreslagna
Den 22 Februari f. m.
181
förändringen? Derigenom skulle vinnas först: alt i st. f. den närvande
mångfalden af räkne-enheter: Daler, Riksdaler R:gs och Riksdaler
B:ko vi skulle erhålla endast en enda eller en som i värde
motsvarade den nuvande R:gs R.drn, samt vidare, alt denna enhet
indelades efter det så mycket enklare och redigare Decimal-systemet.
Ar ej detta en verklig och betydlig förbättring?
Jo, svårar man mig från den förut omnämnda ytterliga sidan, jo
men olyckan är att speciens vigt icke kan blifva någon jemn afdelning
af den blifvande vigtenheten och den nu föreslagna enheten
-jidels Specie eller R:gs R:dr kan således ej heller ingå med sin
vigt jemt i en sådan framdeles bestämd viglenhet. Vi vilja derföre,
att Décimal-systemet införes på en gång i mått, mål och vigt och
mynt på det man måtte kunna åstadkomma samma vetenskapliga
samband som i Frankrike mellan de olika slagen af storheter med
ett ord det Fransyska metersystemet. Men om jag nu skulle lyckas
visa, att detta prisade metersystem, ej allenast icke visat sig praktiskt
antagligt ens i' sjelfva sitt hemland, åtminstone i sin helhet,
utan att det ej engåug inför vetenskapen håller streck i sjelfva sin
grund? För att göra detta måste jag gifva en kort öfversigt af metersystemets
såväl historik som sjelfva uppställning. I en af våra
dagliga tidningar stod nyligen ett med författarens tillstånd införd!
utdrag ur det under arbete varande häftet af Biskop Agardhs
statistik. Detta utdrag innehåller en framställning af metersystemets
historik och jag begagnar så mycket heldre denna artikel såsom
ledning för min framställning i detta afseende som mina upgifter
genom att stödjas af Biskop Agardhs auktoritet blott kunna
vinna i värde.
Redan länge bade den idéen föresväfval de lärde att införa ett
nytt måttsystem, som skulle vara grundadt på någon oföränderlig,
ur sjelfva naturen herntad storhet, och som således skulle vara för
hela verlden giltigt. Då utbröt den första Fransyska revolutionen
och under dess första ifver denna gyllene tid för de abslracla tlieorierna!
Så i politiska som ekonomiska mål dekreterade konstituerande
församlingen år 1791, att ett nytt system för mått, mål,
vigt och mynt skulle införas, och såsom grundmått antogs längden
af sekund-pendeln, hvilken är oföränderlig. Likväl öfverleronades
saken åt en kommission af den tidens berömdaste lärde och alla
nationer inbjödos alt sända ombud till densamma. Denna kommission
förkastade sekundpendelns längd såsom mått och upgaf i stället
för första gången idén om att taga någon viss del af jordens omkrets
till grundmått. Nya stora gradmätningar anställdes genom
bela Frankrike och Spanien och sedan man först haft en provisorisk
meter trodde man sig är 1798 verkligen med visshet hafva sig bekant
längden af jordens omkrets öfver polerna och år 1799 fastställdes
definitivt meterns längd. Det egna är emedlertid att man
ända lill denna dag ej är rigligt säker på om man känner den
rälla längden af jordmeridianen oell följaktligen om man verkligen
fått af dess J:del till enhet eller ej! Sednare års grad
mätningar
hafva nemi. i det fallet satt saken i ny ovisshet. Emedlertid
fastställdes, som sagt atris af nicridianqvadranten, så
-
182
Den 22 Februari f. m.
clan man trodde sig känna den, lill enhet och denna, som hlef lika
med ungef. 3 fot 3| turn Svenskt, kallades en meler. När man
sålunda fått längdmåttet bestämdt, fastställde man enheten för ylmåttet
till 100 qr. meter och kallade det are. Vidare tog man
lill enhet för rymdmåttet kuben af meter eller kubikdecimeter
och kallade detta mått Liter. Nu skulle man hafva en i systemet
sammanhängande enhet äfven för viglen. Man tog då och vägde
kuben af T £8- meter eller kubik-centimeter rent destilleradt vatten
vid dess efter långa undersökningar funna största täthetsgrad 4 gr.
värme, och denna vigt, som kallades Gramm, blef vigtenheten. Slutligen
till enhet för myntet togos 5 grammer myntsilfver eller 5
grammer af en blandning af ,9ff silfver och 1 del koppar; och denna
enhet, som i det närmaste blef lika med den gamla myntenheten:
Livren (g1,, :del större) kallades Franc. Hår gjorde man således redan
ett slags medgifvande åt den praktiska nödvändigheten i att
göra den .nya enheten nära lik den gamla, ty conseqventare hade
naturligtvis vaiit att göra enheten 10 grammer i st. f. 5 gramm.
Men väl hade varit om man hade begått litet flera sådana praktiskt
nyttiga inconseqvenser och derigenom fatt de nya längd- och vigtenheterna
mindre vetenskapliga kanske, men mera lika de gamla
enheterna, det hade varit val, säger jag, ty då skulle det troligen
icke handt såsom nu, att ännu efter 54 år de nya vetenskapliga
enheterna aldrig lyckats blifva verkligen begagnade af folket. Metern
finnes i böcker; men i handel och vandel mates efter pieds
och toises såsom förut. Hectorer jord säger den bildade: men
folket känner endast sina gamla arpeuts. Litern hör mau mycket
mera sällan omtalas än muids och pintes, tonneaux och hvad allt
de gamla rymdmåtten heta i olika trakter, och sjelfva vigtenheten
grammen, som annars varit så lycklig att bli antagen i alla vetenskapliga
skrifter i verlden, hvilket metern aldrig blifvit, sjelfva
grammen och kilogrammen har aldrig ingått i folkbruket ufan det
talar om livré och quintal etc. som förut. Ja, det gick så långt
att 1812 Franska Regeringen sjelf nödgades gå ifrån det strängt
vetenskapliga systemet och påbjuda ett annat bredvid lill dagligt
bruk. Ett s. k. ”sysléme ' usuel,” hvari man försökt en förmedling
dock med bibehållande af metern, men äfven detta misslyckades
helt och hållet. Endast myntsystemet slog lägligt rot och
hade derför förmodligen till en stor del att tacka att den nya enheten
Franc gjorts så nära lik den gamla Livren att det föreföll
folket blott såsom en namnförändring.
Intet har det nya systemet heller blifvit antaget i många andra
länder. Endast i Belgien, Nederland och Lombardiet genom en
lag af år 1S03. Således då dessa länder stodo under Fransysk!
öfvervälde, och i sednare tider, frivilligt, af Sardinien 1845 och,
för myntet, i Schweitz, båda Frankrikes gränsländer och der alltsammans
genom den dagliga beröringen redan var bekant.
När man då ser huru detta på papperet så förträffliga system
likväl i praktiken ej ens kunnat fullt slå rot i sitt eget hemland
och, hvad främmande länder angår, blott i några gränsländer.
När man ser huru det vetenskapliga systemet ej ens ibland de lärde
Den 22 Februari f. m.
183
lyckats helt och hållet göra sig gällande — så framstår genast tydligt
lnir tom Hrr Theoretici’s dröm är om att detta system skall
blifva ett måttsystem för hela verlden; och öfverhufvud, att någonsin,
åtminstone under en ofantlig framtid, nugot system äfven om
ett nytt sådant skulle upgöras, t. ex. i England, skulle kunna göra
sig allmänt gällande.
Är det då skäl, jag frågar R. o. Ad. det? att vi försöka, att,
såsom t. ex. Hr Wallenberg föreslagit, våldsamt införa metersystemet
genom att' till längd-enhet stadga metern 3 fot 3J turn och
kalla den: aln? och för myntet 40 sk. l):ko till enhet. Detta sednare
blott derföre alt en 14-lödig myntsilfver-legering af detta
värde väger 10 grammer. Kan verkligen någon menniska på allvar
tro, att det skulle vara möjligt att få en så våldsam förändring
antagen af vår representation, som ju i allmänhet är så
benägen för nyheter? Och att, om den antages af representationen,
få en sådan förändring att någonsin komma till folket.
Nej, följden skulle blott blifva, att vi till de gamla rgs och
Inko fingo en ny enhet eller 40 sk. b:ko, hvad den nu skulle
heta, och lill vår legion af mått, mål och vigter, en del nya. Det
blefve följden af det begärde ”meter-systemets conseqvenla och vetenskapliga
tillämpning”, och skola vi åter lägga armarne i kors
och vänta på det system, som man påstår att man håller på medi
England — ehuru då jag var der under ^ år jag aldrig hörde ett
ord derom och mycket tviflar på att man verkligen på allvar håller
på med detsamma; — mea låt vara att man så gör, så få vi
säkert vänta länge innan det blir färdigt, och del är ej troligt ätt
det passar bättre in på våra gamla enheter än meter-systemet. Men,
skall man kanske säga: vi fordra ej just metersystemet och antagandet
af Hr Wallenbergs förslag, utan vi vilja blott hafva ett sy
stem
med vetenskapligt samband, lika godt hvilket. Vi vilja alt en
längdenhet bestämmes, att denna blir grund för yt- och rymdmåtten
och någon kub deraf fylld med vatten för vigten och ändlligen
en jemn decimal myntsilfver af vigten blir enheten för myntet.
Ja, det var just det! Men om nu det är omöjligt, att få allt
detta alt passa ihop med bibehållande af de gamla enheterna, sorn
jag förut har visat vara nödvändigt om systemet någonsin skulle
blifva lefvande hos folket. Om det ej nu skulle passa ihop, är då
det der vetenskapliga sambandet af någon praktisk vigt? Låt oss
allvarsamt tänka på saken! Det är onekligen praktiskt, riktigt och
nyttigt att, sedan längdenheten är bestämd, enheten för ytmåttet
blir en jemn qvadrat deraf, medan det aldeles ofantligt lättar alla
fältmätningar och uträkningar. Vidare är det nödvändigt att en
jemn kub af längdenheten är enheten för rymdmåttet, emedan delta
lättar föreställningen om hvad det der rymdmåttet är, då man vet
alt alla dess sidor skola vara en jemn längd. Mellan längd-, ytoch
rymdmåtten bör och mäste således ovilkorligen finnas samband;
men redan när man sedan kommer till vigten är det vetenskapliga
sambandet, praktiskt taiadt, cn chimére. Hvad rör det mig i praktiken
att min tunna säd väger så och så många tunnor vallen?
Hvad jag har att göra med är, att den väger så och så många mar
-
184
Den 22 Februari f. m.
ker eller pund, och om detta pund eller denna mark är en godtyckligt
bestämd vigt, eller om detta pund representerar en regulier
kub distilleradt vatten, det är mig, praktiskt taladt, ofantligt, likgiltigt,
bara vigtenheten är en och tydlig och bestämd. Men en
ännu fullkomligare chimére är vetenskapliga sambandet i fråga om
myntet! Man vill således kasta sig in i tusen svårigheter, införa
en ny enhet o. s. v. allt blott för den glädjen alt myntenheten
skall väga en jemn del af en mark myntsilfver! Rent vatten, som
man lade lill grund för vigten, är då åtminstone något oföränderligt;
men myntsilfver? 1 Sverige är detta en 12-lödig blandning
af silfver och koppar. I andra länder 13, 13!j, 14 ända till 15-  lödig, med ett ord en sak, som ideligen kan ändras. Hr Wallenberg
har föreslagit sitt myntsilfver att blifva en blandning af 20
delar koppar och 80 delar silfver, och hans nya skålpund eller 10
grammer af denna blandning skulle gifva jemt 100 af de nya 40 sk.
b:ko-mynlstyckena. Allt för vackert! Men nu är legeringen i t. ex.
Holland nyligen antagen till blott 5 delar koppar mot 95 delar
silfver. Om man då bara förändrade den der blandningens halt
aldrig så litet, så, då koppar och silfver hvarken väga eller kosta
lika, blef det straxt mer än 100 myntstycken af de 1,000 grammerna
och så ramlade hela det herrliga vetenskapliga sambandet!
eller jag frågar ännu en gång af hvad praktisk vigt är del alt
silfvermyntet väger just en jemn decimal-del af vigtenheten? Hvad
som är praktiskt vigtigt är att det innehar en viss bestämd och
oföränderlig silfvervigt. Om denna sedan är en jemn decimal-del
af ett skålpund, det är i sanning, praktiskt taladt, mycket likgiltigt.
Jag påslår således alt det praktiskt vigtiga är, alt man får en
enda enhet för längd, ytmått och rymdmått, vidare att man får en
enda vigtenhet, likagodt hvilken, och helst en gammal och bekant,
samt för d. 3:dje, att man får en enhet för myntet, och äfven der
helst en gammal och känd, samt slutligen att dessa 3:ne enheter
äro hvar för sig indelade efter Decimal-syslemet!
Ty deri ligger det vigtiga! Deri alt man får Deciinal-system i
alla grenarne af mått, vigt och mynt. Men allt annat samband mellan
mått, vigt och mynt, än att de alla äro indelade efter decimaler,
det är praktiskt ovigtigast, hur vackert det än kan se ut på papperet!
Nå, skall man kanske säga, om vi då skola upgifva det vetenskapliga
sammanhanget så vilja vi åtminstone, att Decimal-syslemet
på en gång införes i mått, vigt och mynt.
Det vore visst önskvärdt att Decimal-systemet kunde införas i
alla dessa grenar på en gång, men då de ej behöfva vidare sammanhänga,
så vet jag sannerligen ej hvarför man ej skulle kunna
införa det för myntet först? Helst myntet är det, som minst står i
omedelbart vetenskapligt samband med de öfriga. Serskildt torde
bär vara klokast att så göra, då ingen Kongl. Propos. om mått,
mål och vigt ännu ens inkommit, och mer än osäkert torde vara
om någon sådan kommer vid denna Riksdag och än mindre troligt
är alt den då kan förena allas meningar så hastigt och blifva antagen
; och hvad Hr Wallenbergs motion angår så är den remittc
-
Den 22 Februari f. m.
185
råd till Ekon.Utsk. och kan redan derigenom vid denna Riksdag
ej leda till annat än en from önskan. Dessutom tror jag mig redan
förut hafva "visat, hur föga antaglig den är med sina våldsamma
förändringar och totala omstöpning. Men, säger man, om vi äfven
skulle få vänta till nästa Riksdag? Ack, mina Hrr, ären J då ej
trötta af väntande? Har raan éj hållit på med denna sak sedan
1820 d. v. s. mer än hela min lifstid, och man skall hålla på i
evighet ännu, om J aldrig viljen börja, utan ständigt skjuten upp
tills man kan få allt på en gäng. Sannerligen, det skulle skada
om allmänheten kunde säga: nå vid Riksdagen 1854 uträttades då
mot vanligheten åtminstone en sak den, att vi (ingo reda i vår
penningräkning. Jag försäkrar alt en af de allmännast kända och
erkända verkningarne af sisla Riksdag var, präglandet af de nya
silfver sex sk:s-slyckena och jag har i alla landsändar hört otaliga
uttryck af belåtenhet öfver den lättnad som derigenom åstadkoms.
Huru mycket mera skulle man icke välsigna denna Riksdag om man
derigenom blefve fri för allt det gamla mynttrasslet med R:dr rgs
och b:ko, sk. och rst. af båda sorterna?
Den fruktan man hyser, att det nya Decimal-systemet i myntet
skulle blifva så svårt att tillämpa, då ej mått, mål och vigt voro
indelade samtidigt efter samma system, är aldeles ogrundad. Talar
ej praktiken i det fallet tydligt? I Frankrike infördes de samtidigt.
I myntet blef det verkligt brukadt men, såsom jag redan sagt, aldrig
verkligt i mått, mål och vigt; om det hade varit så ofantligt
nödvändigt, att båda delarne gjordes på en gång, så skulle väl folket
antagit det ena så väl som det andra. Och ännu ett exempel,
i Finland infördes Rubeln med sina 100 Kopek; men mått, mål
och vigt äro sådane de varit, och det går lika bra ändå. Tillfällen
finnas då évalvationerna gå lättare efter duodecimal än efter Aecimö/-systemet.
Om cn T:a t. ex. kostar 10 R:dr hvad kostar en
kappe. Der blir det visserligen lättare, emedan förhållandet emellan
32 och 48 är enkelt; men om det vore frågan om en 30
kappars T:a, så blir det straxt krångligare, och om det sedan vore
frågan om att ett L8f kostar vissa R:dr hvad kostar då 1 S’? Då
skall man dela 48 med 20; eller om 1 Ti> kostar 5 'sk. eller 60
rst., hvad kostar 1 lod? Otaliga sådana exempel skulle kunna upställas
det ena krångligare än det andra under det prisade gamla
förhållandet och alla fullt så svåra som någon konflikt mellan decimalerna
och det gamla. Dessutom bör man ihågkomma att den föreslagna
Riksdalern med sina 100 ören later dela sig i |:ter och
j:delar, så att svårigheten först inträder vid -|:delarne. Långt ifrån
alt sålunda se någon olägenhet i decimalräkningens införande i myntet
ensamt anser jag tvertom att det vore ett ganska godt sätt att
börja sålunda så småningom och vänja folket vid denna räkning i
myntet, innan den införes äfven i mått, mål och vigt. Om man
sedan kanske vid slutet af denna Riksdag linge in en Kongl. Propos.
för de sednare, så kunde denna, som i alla händelser ej vid denna
Riksdag,sannolikt hade någon chance att förena allas meningar,
förnyad vid nästa Riksdag med vida mera lätthet gå igenom än om
allt skulle götas på en gång.
Den 22 Februari f. ra.
Jag sammanfallar mig!
För deras räkning, som ej vilja någon förändring alls, derest
de ej med ens få det aldra förträffligaste, d. v. s. i deras tanke:
det Fransyska meter-systemet, eller såsom den yttersta möjliga eftergift,
fordra åtminstone Decimal-systemels införande i alla grenar
på en gång och med upgjordt vetenskapligt samband, har jag försökt
visa, för det första:
att det ej finnes något slutligt förträffligt, utan att menniskorna
alltid hitta på något ännu båttre, och att således en delvis förbätt
ring
ej är att förakta;
för det andra: att det är osäkert huruvida det så kallade vetenskapliga
meter-systemet verkligen i sjelfva sin grund, vetenskapligen
håller streck, samt ännu mera osäkert om det någonsin blir
i praktiken inhemskt ens i sjelfva Frankrike.
För det tredje har jag sökt visa, att, praktiskt laladt, sönderfaller det
hela i lie systemer, hvilka ej ovilkorligen behöfva hänga ihop, nemi.
ett för längd-, yt- och rymdmått, ett för vigt, och ett för mynt.
Jag anhåller nu att i aldra största korthet få yttra några ord
till den andra sidans motståndare, till dem, som ej erkänna rigtighelen
af principen i Decimal-systemet och som derför ej vilja
sjelfva denna räknings införande och af denna grund äro det förevande
förslagets motståndare. Det första och kanske hufvudsakligaste
skälet att införa decimal-indelning i varu- och värdemätningen
är: alt vi redan hafva och att hela verlden har decimal-system
i sjelfva läkningen. Vi räkna ju som bekant 1 till 10, 10 gånger
gör 100 etc., med ett ord decimals-indelningen ligger till grund
sedan urminnes tid för hela vårt räknesystem.
Man skall förmodligen anmärka, att våra förfäder likvisst hade
decimal-systemet i räkningen, att de räknade ett storhundrade af
tio tolfter. Det är sant! eller då de räknade tio lolfier på hundradel,
kommo de ju redan vid andra steget in på decimal- och
öfvergåfvo duodecimal-syslemet!
Jag har intet tvifvel om, att icke duodecialsystemet hade varit
decimal-systemet öfverlägsen, om man någonsin verkligen genomfört
detsamma. Om först och främst man upfunnit nya enkla ziffror för
10 och 11, så att dubbelsiffra först inträdt vid 12, och man sedan
bestämdt 12 gånger 12 eller 144 lill systemets hundrade och 12
gånger 144 eller 1728 till dess tusende o. s. v. Detta system
hade, onekligen haft stora fördelar framför Decimal-systemet emedan
det låtit vida längre underafdela sig med 2 än Decimal-systemet.
Men, som sagdt, detta har aldrig verkligen funnits och skulle aldrig
nu mera kunna påtänkas till införande.
Då vi således alltid haft och alltid skola komma att hafva decimal-indelning
i sjelfva vår räkning, hvarföre skulle vi envisas
med att bibehålla Duo-decimal-systemel i mått, mål, vigt och mynt?
Detta är ett skäl hemladt ur theorien. Ser man åter på praktiken
och andra länders erfarenhet, så visar sig att alla, som i
sednare tider gjort någon förändring i sitt mynt, begagnat ett sådant
tillfälle att tillika införa decimal-indelningen i detsamma. —
Så Ryssland, Frankrike, Schweitz, Sardinien, Holland, Lombardiel,
Den 22 Februari f. m.
187
Rom, Neapel, Grekland, Amerika, att ej nämna Portugal, hvilket
sednare land egentligen har ett slags millecimal-system med 1 milrei
till enhet delad i 1000 Reis.
Hvarföre skulle då vi ej göra på samma sätt, då vi påtänka en
förändring i vårt mynt. Då vi vilja återtaga den för vårt land och
våla vanor naturligaste räkueenheten R:dr rgs med afskaffande af
b:ko, hvarföre skulle vi ej begagna detta tillfälle att tillika få enheten
indelad efter det både Iheoreliskt och praktiskt så mycket rigtigare
och vigare Decimal-systemet?
Sedan jag sålunda så kort som möjligt och kanske ändå allt
för vidlyftigt, sökt uplaga båda de motsatta sidornas skäl och betänkligheter,
slutar jag med att förklara, det jag anser det vara
lika nyttigt som önskvärdt, om RankoUlsk:s förslag blefve antaget
och följaktligen i första rummet den nu föredragna första punkten
af detsamma.
Hr Brakel, Mauritz Gust.: Decimalsystemets fördelar hafva
redan vid föregule Riksdagar af vida skickligare talare än jag blifvit
inför R. o. Ad. framställda; men som dessa fördelar under fort
gången
af detta plenum blifvit endast i förbigående vidrörda af Rivon
Kraemer vid slutet af hans yttrande, så torde R. o. Ad. ursäkta
om jag några ögonblick dermed uptager R. o. Ad:s tid.
Vi veta att den absoluta enheten — ettan — är grunden för all
räkning, som icke är något annat än addering af den ena ettan
till den andra. Värdet af ett räknesätt beslår deruti alt, man må
nämna hvilket tal som helst, man genast kan säga i hvilket förhållande
detta tal står till ettan. Om jag t. ex. nämner talet 3:33,
så vet jag genast huru mänga enheter detta tal innesluter. Om
jag nu här på detta rum skulle framställa en motion att, i st. f.
det enhetssystem vi i närvarande stund hafva, man skulle antaga en
annan enhet, t. ex. den, som vi hafva i vårt nuvar:de mynt, så
att vi först räknade till 11, och sedan, när vi kommo lill 12 kallade
lolfvan för en valla, och sedan när vi kommo lill 48, kallade
det för villa, så blefve det verkligen en fullkomlig villervalla, och
jag (vågar hemställa lill sjelfva KammarRms Hr President huru mycket
37 villar och 40 vallar skulle göra. Jag tror alt det skulle
blifva en mycket besvärlig reduction. Någon sådan svårighet finnes
deremot icke uti vårt nuvar:de räknesystem, ty hvilket tal, man än
må nämna, så är det mycket lätt, att genast upgifva huru stor
mångfald det utgör af enheten, och så beskaffadt är äfven det system,
som K. M. föreslagit. Jag behöfver icke mycket förorda detsamma,
ty vi veta på förhand alt R. o. Ad. antager det; vi hafva
vid föreg:de Riksdagar gillat detsamma och komma väl äfven nu att
göra sä. Jag vill blott framställa ett exempel på den ofantliga lätthet
vid ränleberäkning, som vinnes genom decimalsystemets införande.
Om man t. ex. frågar hvad 5 proc. ränta gör för ett år
på 77 R:dr, så tror jag att det skulle fordras en god stund, för att
uträkna hvad denna ränta gör i vårt nuvande mynt, men efter, antagande
af det utaf K. M. nu föreslagna decimalsystemet i myntet,
så finnér jag genast genom en enda enkel multiplikation af 0,77
183
Den 22 Februari f. ra.
med 5 att denna ränta gör 3 R:dr 85 öre. Samma enkelhet äger
äfven ram vid alla möjliga räkneoperationers verkställande efter
detta system. Skola vi då skjuta ifrån oss fördelarne af ett sådant
system? Skola vi förkasta det derföre, alt K. M. icke föreslagit
systemets införande äfven för mått, mål och vigt? Skola vi icke
antaga detta, derföre att vi icke på en gång kunna få allt? Decimalsystemet
för myntet står, såsom Hr von Kraemer redan anfört,
icke i samband med det för mått, mål och vigt; men längdmått,
ytmått och rymdmått, de stå i samband med hvarandra.
Här har blifvit taladt om svårigheten att införa meter-systemet
i Frankrike. Det har icke berott af någon deci mal systemets
svårighet, utan derpå, att metern var en för Fransyska nationen
fullkomlig okänd enhet. Metern var nemi. 5,-055 af jordme
ridianens
quadraut. Jag vet icke om denna meter kunde med lätthet
jemföras med det gamla Franska måttet, men jag befarar att
denna jemförelse var sväiv och att antaga en sådan enhet kan ej
vara annat än opraktiskt. Hr von Kraemer har förordrat ett annat
system för längd, yt- och rymdmått, grundadi på sekundpendelns
bestämda längd. Den värde talaren har dervid begått ett misstag,
ty om Hr von Kraemer studerade fysiken, så skulle han finna, att
sekundpendelns längd är olika vid jordens olika latituds-grader.
Jag hade visserligen heldre önskat den af Frih. Wrede vid en
föregule Riksdag ursprungligen föreslagna myntenhet, men när det
icke låter sig göra, så slutar jag mig till dem, som här förordat
det Kongl, förslagets antagande.
Hr Aminoff, Joh. Fredi.; Sedan Hr Gr. 0. Landtm, i sin
framställning föreslagit, attR. 0. Ad. till en början ville yttra sig om nyttan
eller icke nyttan af Decimal-räkningens införande uti Rikets mynt,
vill jag för det närvarande inskränka mitt anförande inom denna fråga.
Jag erkänner gerna, att man med mycken sakkännedom och
vetenskaplig utredning anfört åtskilliga tänkvärda anmärkmr. mot
Décimal-systemet. Men det är en gammal sanning, att, när man
icke vill en förändring, upsöker man alla möjliga medel för att
visa dess olämplighet och oduglighet m. m.; och orsaken härtill
är, att man blifvit liksom fastvuxen vid de fordna vanorne till de.n
grad, att man icke vill göra sig möda undersöka fördelarne af en
föreslagen förändring, och derför klandrar densamma.
Genom Decimal-räkningens införande uti Rikets mynt, hehöfver
den större allmänheten ej lära sig mer af denna räkning än
qvartuor species i hela tal, och endast detta måtte vara en väsendtlig
fördel, hvartill kommer, alt uti Decimal-räkningen icke finnes
någon bråkräkning, såsom besvärlig och tidsödande.
Man prisar tolf eller den s. k. forträkningen, såsom förträfflig,
och man upläser yttranden af Riksdagsmän, icke allenast afgifne
vid denna Riksdag, utan äfven från föreg:de Riksdagar, hufvudsakligen
innehållande klander och missbelåtenhet med Decimairäkningens
införande. Man har lill och med gått så långt i sin missbelåtenhet
mot delta system, all man påstått, att om denna räkning
införes uti Riket skulle densamma framkalla revolution. Mig vet
-
Den 22 Februari f. m.
189
lerligen finnes intet land der dylika våldsamheter blifvit en följd
af denna räkning, och jag tviflar högeligen att sådant kan komma
att inträffa i Sverige; tvärtom vet jag länder, som antagit Decimalsystemet,
och som deraf funnit sig mycket belåtne. Såsom medel
lill motverkande af deciraal-räkningens antagande npräknar man en
mängd länder, som hafva 12-räkningen, samt anför detta såsom
stöd, att denna räkning borde af oss bibehållas. Må mig tillåtas
få upgifva länder der decimal-räkningen redan är införd, anhållande
jag, att någon af Hrr Kanslister finge tillstånd upläsa denna förteckning,
som nptager de redan kända länder som hafva antagit
Decimal-systemet, och att jag derefter måtte få ordet.
Den härvid inlemnade förteckningen var sålydande:
Aarau. 1 Livré (Franc) =10 Batzen = 10 Rappen.
Alicante. I Libra = 10 Realer.
Amsterdam. 1 Gulden = 100 Cents, (gesetz masses.)
Ancona. 1 Scudi = 10 Paoli =100 Bajocci.
Antwerpen = Amsterdam.
Arabien. 1 Zechin =100 Comasher.
Arragonien. 1 Libra = 10 Realer.
Basel. 1 Schweitzer-Franc = 10 Batzen = 100 Rappen.
Bassora. 1 Mamudis =10 Danimes =100 Flouches (1 Tomau =
100 Mamudis.)
Batåvia (Java.) 1 Tale = 10 Mace =100 Condoriner.
Belgien. 1 Franc = 10 Decimes = 100 Cenlimes.
Bergamo. 1 Lira = 100 Centesimi. -  Bern. 1 Franc = 10 Batzen = 100 Rappen.
Bologna. 1 Sendi = 10 Paoli = 100 Soldi.
Bombay. 1 Rupie = 100
Cachao (Hufvudstad i förra Konungariket Tunkin): 1 Tales = 100
Mace = 100 Candorins.
Calcutta. 1 Rupie =100 Reis.
China. 1 Tacil 1. Lyangs =10 Maas = 100 Condoriner (1. Fun)
1,000 Lyn = 10,000 Chon = 100,000 Sy.
Domingo (Haiti.) 1 Dollar = 100 Cent.
Frankrike. 1 Franc = 10 Decimer = 100 Centimer.
Genua. 1 Lira =100 Centesimi.
Grusien. 1 Toman = 10 Minallne = 100 Uzaltein.
Japan. 1 Tales = 10 Maas =100 Candorin.
Joniska öarna. 1 Dollar = 100 Cent. eller Oboli.
Kyrko-Slaten. 1 Scudi =10 Paoli = 100 Bajocci.
Lisabon. 1 Millreis = 10 Testones = 100 Reis.
Lombardisk Venetianska Konungariket. 1 Lira =100 Centesimi.
Lucern. 1 Franc =10 Batzen =100 Rappen.
Luttich. 1 Gulden =100 Cent.
Luxemburg. 1 Gulden =100 Cent.
190
Den 22 Februari f. m.
Madeira. 1 Piaster =10 Bitz = 1000 Reis.
Madrid. 1 Escndos =10 Realer de Vellon.
Manilla. 1 Piasle'r =100 Cent.
Mantiia. 1 Lira = 100 Centesirai.
Modena. 1 Lira = 100 Centesiini.
Mauritius. 1 Piaster = 10 Livres = 100 Cenls.
Neapel. 1 Ducati = 10 Callini = 100 Grani = 1,000 Cavalli.
Neuchatel. 1 Franc = 10 Hatzen = 100 Rappen.
Nederländerna. 1 Gulden =100 Cent. (Förord. 8 Del. 1824.)
Nord-Amerika (Fri-Stat). 1 Dollar = 10 Dismes = 100 Cent. =
1,000 Milles.
Persien. 1 Toman = 10 Or = 100 Mamaudi = 1,000 Dinarsbesli
= 10,000 Dinars Simplej.
Piemont. 1 Lira =100 Centesimi.
Prince Wales Öarne (Pulo Pinang). 1 Piaster = 10 Copang —
100 Rei.
Ryssland. 1 Rubel = 10 Griiwen =100 Kopek.
Samarkand. 1 Tolerdak =10 Spinack.
Sardinien. 1 Lira = 100 Centesimi. (Sedan 1827).
Schweitz (öfverhufvud). 1 Franc =10 Hatzen =100 Rappen.
Seringapatam. 1 Pagod =10 Fanam.
Sicilien. 1 Ducati = 10 Callini = 100 Bajocci = 1,000 Piccioli.
Sierra Leona. 1 Dollar =100 Cents.
Singapore. 1 Dollar =100 Cent (för alla handelsaffärer).
Efter upläsningen häraf tilläde Hr Aminoff:
Af den nyss upläsla förteckning inhämtas, att mänga länder
med ganska hög bildning redan antagit decimal-räkningen, hvartill
kommer, alt sjelfva England är i begrepp att äfven införa detta
system.
Flere länder som begagnat Tolf eller annan räkning hafva öfvergålt
till decimal-räkningen, hvaremot intet land mig vetlerligen,
som haft decimal-räkningen, antagit tolf eller annan räkning; detta
mätte bevisa fördelen af decimal-räkningen, i allmänhet.
Antages decimal-räkningen inom Riket, såsom ej ägande något
sammanhang med de gamla räknesätten, af Riksdaler Silfver,
Riksdaler Banko och Riksdaler Riksgäld, samt i vissa Landsorter,
Daler Silfver och Daler Koppar, så skall ej lång tid åtgå innan
allmänheten aflägger dessa gamla räknesätt, samt endast håller sig
till decimal-räkningen, hvarigenom de många olika räknesätten inom
vårt land snart uphöra, och endast häruti ligger också en stor fördel.
Här har blifvit yltradt, alt decimal-räkningen väl kan vara nyttig
för Vetenskapsmannen, men ej för den större allmänheten. Det
är dock från vetenskaperne som det rätta och sanna utgår och jag
vet intet skäl, hvarföre den stora allmänheten skall hållas i okunnighet
och mörker, så väl i det ena som ock det andra afseendet.
Man har jemfört decimal-räkningen inom olika länder med
hvarandra, samt ansett att stora olägenheter upstått derigenom att
Den 22 Februari f. m.
191
nian icke har en gemensam myntenhet öfver hela veriden —della
måste medgifvas; — men nalionerne åro redan på god väg i delta
afseende, och lång lid skall ej fordras innan målet är hunnit.
Emedlertid synes mig bäst vara, att vi i Sverige förbättra, hvad här
finnes att förbättra.
Man har äfven förklaradt, alt det är svårt för allmänheten att
lära sig decimal-räkningen, men man glömmer derunder huru svårt
det är för dem, att lära sig bråkräkningen och förvandlingen från
Silfver och B:ko till Rgs. Genom decimal-räkningens införande
försvinna alla dessa olägenheter.
Då det nu icke är fråga om annat, än huruvida decimal-räkningen
bör antagas eller icke, så tillstyrker jag bifall till hvad K.
M. härutinnan föreslagit, och BankoUtsk. förenat sig.
Gr. von Bosén: Jag ber alt få tillägga några ord till mitt
förra yttrande.
Då jag sade, att jag i allo gillar Hr Wallenbergs åsigt, att
man borde utgå ifrån en vetenskaplig grund, sä var-det icke min
mening, och jag tror icke heller jag sade det, alt jag ville motsätta
mig införande af decimalräkning i vårt mynt, oberoende af
dess införande i mått, mål och vigt. Tvertom är jag en ifrig förfäktare
för att Utsk:s förslag uti det första mom. må blifva antaget,
och förenar mig således med Frih. Tersmeden och Hr von Kra:-  mer i detta afseende; men jag hade önskat och framställt såsom
önskningsmål, att förslaget omfattat Decimalsyslemet i sin helhet.
Då jag i öfrigt förenar mig med Hr von Kraemer uti hvad han
sagt om Decimalsystemets antagande i myntet, så får jag likväl vid
hans yttrande göra några anmärkmr. Han har sagt, att metersystemet
icke äger så stora företräden, att det blifvit allmänt antaget
i Frankrike. Möjligen finnas åtskilliga ofullkomligheter deruti,
och förmodligen är det äfven detta, som gifvit Hr Wallenberg anledn.
att icke tillstyrka meterns antagande såsom enhet, utan i stället
pendelns längd vid en viss polhöjd; men i Frankrike har meter-systemet
verkligen blifvit allmänt antaget, och om man äfven
någon gång der hört talas om piéds du roi och andra mått, som nu
icke äro legala i Frankrike, så kommer det sig helt enkelt deraf,
att man icke kan hindra folk att tala äfven om hvad, som icke
har gällande kraft. Så veta vi äfven att man i Sverige räknar daler
och mark, men jag har aldrig sett några mynt af detta slag.
På samma sätt är det äfven i Frankrike och andra länder, der,
såsom här, finnas många oegentligheter. Vi veta att franc’en är
enheten i Frankrike och att den är lika med 20 styfver. Likväl
räknar man der på det besynnerliga sätt, att män t. ex. säger 20
styfver och 40 styfver, men icke 60 styfver utan 3 franc och icke
80 styfver utan 4 franc, men deremot lika ofta hundra styfver som
5 franc. Sådana der oegentligheter får man icke fråga efter, utan
hvad som är säkert är, att meter-systemet blifvit infördt i alla dess
afdelmr i Frankrike. Jag har lefvat 10 år i Frankrike och der
byggt både hus, machiner och fartyg och jag kan försäkra att jag
aldrig sert en piéd du roi; men det är gifvet, att när man åbe
-
192
Ben 22 Februari f. m.
ropar böcker, som iiro skrifna före meter-räkningens införande, så
måste man referera till piéds du roi, och del gör, att många menniskor,
som icke tala korrekt, säga 3 pieds du roi i st. f. en meter,
men aldrig har jag sett den användas vid mätning.
Hr von Kraemer har betviflat, alt man i England sysselsätter
sig med att förbereda en öfvergång till decimals-räknings införande.
Jag får i detta afseende nämna att jag sjelf är Ledamot af Ivänne
komitéer i England, som äfven hafva till sin framtida verkningskrets
denna fråga, och alt det tvifvelsutan icke kommer att dröja
länge, innan det ifrån den ena komilén, som är föranledd af Juryn
för d.en stora verldsexpositionen i London, kommer att utgå en inbjudning
till alla Europeiska nationer att sända ombud tili en komité
för åvägabringande af ett allmänt decimal-system. Frågan är
således mycket debatterad äfven i England. Dessa komitéer hafva
äfven sökt alt få införd lika postporto öfver hela Europa, men det
molte svårigheter, och derföre inskränkte man sig lill en början
till England och dess kolonier. Jag förenar mig med Frih. Tersmeden
och Hr von Kraemer uti anhållan om bifall lill första mom. af
Utskts förslag.
Frih. Stjernstedt: Det var i anledn. af Frih. Tersmedens
yttrande, som jag begärde ordet. Jag håller mig endast till den
nu föredragna punkten och förbigår den långa föreläsning, som Hr
von Kraemer här haft, hvilken afsåg mycket annat, som icke hör
bit och hvaremot åtskilligt annars skulle vara att erinra. Så t. ex.
har Hr von Kraemer upgifvit att, det icke offentligt skulle vara tillkännagifvet
alt vi skulle få en propos. om Decimal-systemets införande
i mått, mål och vigt, men K. M. har likväl i Sin Propos.
om myntförändringen öppet tillkännagifvit, alt vi hafva en sådan
Propos. att förvänta. I anledn. af Frih. Tersmedens hemställan får
jag förklara att jag är så stor vän af Decimal-systemets införande,
att när jag hör att sådant skulle försvåras om icke detta förslag nu
antages, så frånträder jag nu gerna mitt yrkande af denna punkts
återremitterande, så mycket mera som jag finner att den i sig sjelf
är så fristående alt den kan i och för sig sjelf antagas. Jag förenar
mig således med dem, som yrkat bifall till denna punkt i
Betänk.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Jag anmälte mig
i anledn. af den utaf Hr Aminoff aflemnade promemoria öfver de
länder der Decimal-systemet är antaget. Då uti denna promemoria
finnes uptaget att uti åtskilliga kantoner i Schweitz förekommer de
gamla Schweitziska Batzen och Rappen, så anser jag mig böra
nämna, alt i Schweitz är Decimalsystemet numera i sin helhet ,infördt
i alla kantoner. Det påböds ena året och trädde i verkställighet
det andra. Jag var i Schweitz förl. sommar och fann att
allmänheten var dermed särdeles belåten, ehuru förut i hvarenda
kanton hade varit olika underafdelningar och i de flesta icke efter
Decimal-systemet. Nu räknade man icke vidare i de gamla myntsorterna,
utan man räknade 60, 70, 80 cenlimer o. s. v. Icke
heller
Den 22 Februari f. m.
193
heller biet det någon förändring uti mått, mål och vigt, utan der
bibehöllos de gamla indelningarne.
För min del är jag en stor vän af Decimal-systemet i myntet
och förenar mig helt och hållet med Frih. Tersmeden i hvad
han yttrat.
Att vetenskapsmannen önskar Decimal-systemets införande äfven
i mått, mål och vigt, finner jag naturligt, då en idée föresväfvar
dem om ett universal-system för mått, mål och vigt, men
för min del tror jag att frågan om en allmän fred är lika nära sin
lösning, som frågan om ett sådant universal-system. För vetenskapsmannen
är det gifvet att ett sådant universal-system skulle
vara högst fördelaktigt i afseende på ihått, mål och vigt, men hvad
deremot mynt beträffar torde det vara mera likgiltigt.
Det var visserligen en ganska taktisk skicklighet af Hr von
Hartmansdorff att vilja nu upskjuta afgörande! af denna fråga om
Decimal-systemets införande i mynt, till dess det kunde införas i
ett sammanhang äfven för mått, mål och vigt, men jag tror såsom
en talare förut anmärkt, att det vore att undanskjuta frågan oni
decimal-räkningens införande i myntet, om man ville införa den
på samma gång äfven i mått, mål och vigt; ty det har man erfarenhet
af ifrån andra länder att det icke så lätt låter sig göra.
Slutligen har jag ansett mig icke böra lemna oanmärkt att
här åter har framkommit det gamla förmynderskapet för allmogen
då man velat påstå att den skulle hafva stor svårighet att göra sig
lill godo fördelarne af decimal-räkningen. Samma förmynderskap
hade man äfven när fråga var om sexskillingarne vid förra Riksdagen,
ehuru allmogen var serdeles belåten med dem, och hvad angår
den stora svårighet för allmogen, som Hr von Hartmansdorff
här åberopat, så tror jag att verkan af det skälet är af Hr von Hartmansdorff
sjelf helt och hållet tillintetgjord, derigenom alt Hr von
Hartmansdorff förklarat sig instämma så väl i Hr Doktor Björkmans
som Hr Commerce-Rådet Wijks reservationer, hvadan Hr von Hartmansdorff
således instämt med Hr Wijk deruti att man borde hafva
afseende på massan af folket och hvad som för dem faller sig lättast,
samt följaktligen icke införa Decimal-systemet, då deremot Hr
Doktor Björkman säger, att Decimal-systemet skulle vara alltför
lättfattligt för folket, så alt deras förståndsodling icke derigenom
skulle befrämjas.
För min del anhåller jag om bifall till den föredragna punkten
i BankoUtsk:s Betänk.
Hr Printzensköld, Carl: Det är ett stående thema af liberalismens
Apostlar att hvar och en, som vågar här upträda för
att med försigtighet och varsamhet gå till väga vid förändringar, genast
kallas ultra konservativ, den der icke vill framåt, utan
förblifva på den ståndpunkt han har. Denna beskyllning är lika
orätttvis som i min tanka förhastad, men det må förlåtas dem,
hvilka våga att med betänksamhet se på de föreslagna förändringarne
och betrakta desamma, att de ihågkomma verkan af de för4
H. 13
194
Den 22 Februari f. m.
ändringar, hvilka ifrån liberalismens sida blifvit åvägabragfa och i
det fallet hemta lärdomar af historien, hvilken liberalismen synes
hafva förglömt. Detta har jag sagt till de Ledamöter, som velat
här upträda med ett vapen, hvilket jag' trott vara utslitet.
Hvad sjelfva saken beträffar så kan icke någon med bildning
förneka att decimal-räkningen är af alla slags räknesätt det lättaste.
Således lärer väl icke heller någon kunna förneka att i theorien
är ett Decimal-system i penningeräkningen af ganska stor nytta,
men när man skall införa en förändring, så genomgripande som den
ifrågavande, så måste man fråga sig om det mål man söker vinna
verkligen upnås. Då måste också tanken sträcka sig till den stora
medborgareklass, sorn företrädesvis kommer att begagna det nya
räknesättet, och deraf följer frågan om denna stora klass af medborgare
verkligen har så stora fördelar af det nya räknesättets införande
som man tror. Det må förlåtas mig om jag i delta fall
är tveksam. Sveriges Riksmynt har sedan ett sekel tillbaka undergått,
i afseende på benämningar och valörer, flerfaldiga förändringar.
Erfarenheten har likväl visat att hvarje förordn., som utfärdats
rör:de ny mynträkning, icke har lyckats uträtta det åsyftade
ändamålet, nemi. att uttränga det gamla räknesättet. Tvertom
finnas ännu i dag flera landsorter der, oaktadt alla dess författnir,
det gamla räknesättet fortfar att vara gällande. När nu sä
är förhållandet, så skulle det efter mitt förmenande vara fara värdt,
alt genom införande af ett alldeles splitter nytt räknesätt, vi skulle
endast få det resultat att vinna en tillökning af dessa räknesätt,
utan att den stora mängden af medborgare skulle finna sig dermed
Särdeles belåtna; men skall man införa ett sådant räknesätt, synes
det mig, likasom en och annan talare förut anmärkt böra ske i
sammanhang med Decirnal-systemets införande äfven i mått, mål
och vigt. Det kan nemi. icke förnekas att i mått, mål och vigt
finnas nu sådana underafdelningar, hvilka icke låta förena sig under
något vilkor med deeimal-räkningens begagnande och således
måste det vara klart att då man vill tillämpa Decimal-systemet i penningeräkningen
eller myntet; äfven de serskildta räknesätt, som begagnas
i afseende på längd, vidd och rymd böra fördelas efter samma
grunder, så att mätandet af dessa, medelst penningen blir lätt
att verkställa. Jag tror således för min del att intill dess K. M:s
Nåd. Propos. inkommer om en förändring till decimal-råkning jemväl
i mått, mål och vigt, det nu föreslagna myntsystemet icke bör
antagas och tillstyrker således för min del att med det definitiva beslutet
derom må npskjutas intill dess man får se hvad K. M., i afseende
på den nyssnämnda frågan, har att inför R. St:r föreslå.
Hr Gripenstedt, Joli. Aug.: Uti denna fråga såsom i de
flesta andra, är den naturliga och rätta gången af en undersökning
att först och främst taga i betraktande sjelfva principens riktighet,
och derefter omständigheterna vid principens tillämpning. Den
punkt, som nu är under öfverläggning omfattar endast det första af
dessa momenter, eller principen om deeimal-räkningens införande
i vårt myntväsende, och det är således endast derom, som jag vid
Den 22 Februari f. m.
195
detta tillfälle vill yttra mig. Jag belviflar visserligen icke, att åsigterna
här på detta rum äro temligen odelade om, att Decimalsyslemet
har ett ostridigt företräde framför det system för penningeräkningen,
som för närvarrde är gällande hos oss, men det kan likväl
icke undfalla upmärksamheten att mången på samma gång, som
han uttalar detta erkännande, ändock likasom drar på sitt bifall,
och låter förstå, att ehuru Decimal-systemet väl må vara enklare
och bättre, det likväl från urminnes lider gått rätt väl för sig att
räkna med R:dr, skir och rst., eller med andra indelningar, hvilka
icke följt Decimal-systemet. Med ett ord, det ifrågasatta systemets
fördelar, som man icke kan förneka, och som man derföre passivt
måste erkänna, lyckas dock i sjelfva verket icke stå så lefvande
klara för hvars och ens föreställning, som för den vigtiga sakens
skull efter min tanka vore önskligt, och som jag derföre i största
korthet skall söka att göra åskådligt, ur så väl theoretisk som
praktisk synpunkt.
Föregide talare hafva redan förut, och med skäl, jemfört Decimal-systemets
tillämpning på mynträkningen, med samma systems
användande vid den abstrakta anlalsräkningen. Detta är just den
rätta utgångspunkten. Den abstrakta siffer-räkningen företer i sanning
ett beundransvärdt exempel på, huru genom den enklaste anordning,
en oändlighet af olika antal, med den fullkomligaste klarhet,
kunna betecknas och upfattas; och det är endast den dagliga
vanan vid dess användande, som gör, att den utomordentliga sinrikheten
af detta system icke anslår hvars och ens upmärksamhet,
åtminstone ej i så hög grad som saken förljenar.
Eller är det icke i sjelfva verket någonting ytterst märkvärdigt,
att om jag nämner ett tal, hvilket som helst, från ettan
lill miliarder, så kan hvar och en som förstår decimal-systemet,
ögonblickligen inse, hvilken storhet som menas, och åtskilja detta
enda upgifna begrepp från alla de öfriga, hvilka i en oändlighet af
nyancer efterfölja hvarandra 1
Hvaraf kommer detta? Jo, deraf att enhets begreppet aldrig
hrytes; - att sjelfva ettan hvartill hvarje annat antal hänför sig, förbli
fver oföränderligen densamma, och M förhållandet mellan denna
etta och hvilket annat tal som helst genom tiodelnings-systemets
inrättning, genast hlifver åskådligt och fattligt. Men äger nu äfven
detta samma förhållande rum, vid vår nuvande mynträkning? INej,
visserligen icke; der sönderbrytes enheten hvarje ögonblick och
jemförelserna blifva derigenom oändligen försvårade. Genom mycken
vana, att på samma gång i sin föreställning fasthålla flera
olika begrepp, går det visserligen för sig för den mera uplyste, alt
äfven med den nu brukliga penninge-räkningen någorlunda hastigt
och klart upfatta värdet af en angifven summa, men detta är visst
icke förhållandet med dem som i konsten att räkna och tänka äro
mindre förfarne. Om jag t. ex. säger alt en sak kostar 7 R:dr,
35 sk. 9 rst. b:ko, så begriper utan tvifvel hvar och en här närvande
genast hvilket värde detta tal uttrycker, men det vore ett
stort misstag att tro, att äfven alla andra med lätthet och klarhet
13*
196
Den 22 Februari f. m.
göra detsamma. Dertill fordras att på samma gång bibehålla i minnet
icke blott begreppet om R:drn, om sk:n och rst., och dessas
förhållande till hvarandra, utan äfven det antal som förekom af
hvardera sorten, såsom att R:dr:na voro 7, skina 35 o. s. v. Hade
deremot uti delta tal, i st. f. både R:dr, skir och rst, endast förekommit
en och samma enhet nemi. Riksdalern med dess tio- och
hundra-delar, så är det tydligt att, på samma sätt som uti den abstrakta
räkningen, också här endast ett enda klart och bestämdt begrepp
framställt sig för upfatlningen. Vid tillämpningen i allmänna
lifvet är detta också af en långt större vigt än man vill medgifva.
Man har i detta afseende helt och hållet velat underkänna riktigheten
af den sats, som af sednasle R. Stir blifvit framstäld såsom
skäl för dec.-systemels införande så väl i afseende å Rikets mynt,
som dess mått, mål och vigt, nemi. alt derigenom de praktiska vetenskapernas
resultater skulle lättare göras tillgängliga för den mindre
kunnige. Men denna sats är likväl enl. min förmening fullkomligt
riktig. Den bästa, om ej den enda, utvägen att sprida insigt
i frågan om storheter af alla slag, består deruti, att i dessa
frågor blott ett enda, enkelt och lättfattligt system, nemi. decimalsystemet,
tillämpas.
De storheter som härvid komma i fråga äro: längder, ytor,
rymder, vigter och värden. I samma mån som indelningarne af
dessa särskilta storheter såsom nu är förhållandet äro olika, så blifver
jemförelsen dera emellan för den mindre bildade svår. Om man
t. ex. vet alt ett Lii kostar 1 Ridr och någon framställer en så
enkel fråga, som hvad maiken då kostar, så tror jag knappast att
någon, äfven på detta rnm i en hast kan besvara densamma. En
reduktion måste föregå och man finnér då att priset på marken blifver
2 sk. rst. Det faller af sig sjelf, att det måste vara nästan
sagt omöjligt för den okunnige att uträkna ett sådant tal, och
likväl, huru enkelt vore icke detta om indelningen af vigten vore
densamma som indelningen af myntet, och decimal-systemet dervid
vore tillämpadt för begge. Då är genast klart att om Lft kostar
1 Ridr, så kostar af LU ^ Ridr, af LU Ridr, och
således jemt 1 öre. Låtom oss taga ännu ett exempel: om en
Tia säd väger 15 ,LU hvad väger då kappen? Hvar och en af
oss, kan visserligen finna att den väger 9 S, 12 lod, men attalia
de som sakna kunskap om räknekonst, skola kunna uträknaa sådant
får ej begäras eller förväntas. Det är derföre jag påstår att
det enda sättet att underlätta spridandet af kunskaper i sådana praktiska
saker ibland de mindre bildade är just att införa ett ordnadt
och öfverensstämmande indelningssätt i afseende på ofvannämnde
storheter och deras nnderafdelningar.
Man säger vidare, att det icke så mycket skulle vara för att
lätta den mindre bildades möda och svårighet, som det nya räknesättet
infördes, utan att detta egentligen endast skedde för de större
räkenskapsförarnes skull. Detta är dock enl. min tanka en alldeles
oriktig åsigt.. Nog kunna de lärda och kunnige slå sig ut, och
lösa alla förekommande frågor, äfven med det nuvaride systemet,
i all sin ofullkomlighet, ehuru det onödigtvis kostar mycket tid och
Den 22 Februari f. m.
197
besvär, men helt annat är förhållandet med den mindre bildade,
som vid många tillfällen nu omöjligen kan reda sig sjelf, äfven i
de aldra vanligaste och för honom nödvändigaste fall.
Jag ber alt, såsom stöd för detta påstående, äfven nu få fram
lägga
ett par exempel.
Antag att summan 2 R:dr 16 sk. 8 rst., skall åtta- eller tiodubblas:
Otvifvelaktig! öfverstiger delta de flestas förmåga inom
arbetsklassen.
Om deremot tiodelningen vore införd, så är det deremot klart
att om en tiodubbling kommer i fråga, så behöfver blott enheten
upflytlas ett rum och äfven i händelse af något annat slags fördubbling,
blir det endast ett enkelt multiplikations-tal. Annu mera påfallande
är den stora fördelen af decimal-indelningen då frågan är
om ränteberäkning. Om t. ex. en person af folket har uti en
sparbank en liten summa innestående, låt vara 30 R:dr, och han
får tillgodoräkna sig 6 proc:s ränta derpå, så är han med den närvarande
penninge-räkningen icke i stånd att sjelf med noggrannhet
uträkna denna ränta. Detta är mycket säkert, ty summan utgör
det ojemna talet af 1 R:dr 38 sk. 4^ rst. Huru lätt skulle emellertid
icke hvem som helst kunna utföra denna räkning, om tiodelningen
vore införd. Om 1 R:dr är delad i 100 delar, så är
det tydligt att en sådan lnindrade-del eller 1 öre, är en proc. af
1 R:dr och 6 öre således 6 proc. af 1 R:dr, hvadan också 6 proc.
af 30 R:dr blir 180 ören eller 1 R:dr 80 ören. Huru enkelt och
begripligt för livar och en!
Del är således efter mitt begrepp ett fullkomligt misstag att
tro, att decimal-systemets införande endast skulle Vara lill fördel
för den kunnige, men icke för den okunnige. Motsatsen deraf
kommer i sjelfva verket sanningen långt närmare.
Den siste värde talaren har anfört såsom eli bevis derför att
man icke borde antaga decimal-systemet, alt oaktadt de förändringar,
som flera gånger för q t ägt rum uti vårt myntsystem, de gamla
räknesätten, likväl ännu efter lång tid bibehållas i våra landsorter,
och att derföre, enl. all sannolikhet äfven denna myutförändring,
ifall den påbjudes, icke skall förmå rubba de fordna vanorna som
äro fastvuxna hos folket, utan att den skall misslyckas i utförandet.
Men hvad är väl den egentliga orsaken att föregtde förändringar i
detta afseende haft så liten framgång? Jo, att de nya myntsystem,
som tid efter annan blifvit införda, lika litet som de äldre, hvilka
skolat utträngas, haft någon nationell grund, eller framfor dem haft
något praktiskt företräde, hvarigenom de sjelfva kunde bana sig
väg, utan varit föranledda af helt andra, vanligen financiellt olyckliga
omständigheter. Skulle deremot nu ett princip-enligt och från
de förra olägenheterna befriadt system, såsom de föreslagna, blifva
antaget, så skall detsamma, enl. min öfvertygelse, äfven ganska hastigt
till allmän belåtenhet göra sig gällande i tillämpningen. Detta
har visat sig vara förhållandet i Finland, der man nyligen har öfvergålt
till ett decimal-system, och jag finnér intet antagligt skäl
hvarföre det i Sverige skulle blifva annorlunda.
Den 22 Februari f. m.
För att icke onödigtvis förlänga tiden, så viii jag inskränka
mig till hvad jag nu har anfört, och tillstyrker att R. o. Ad. ville
vidhålla sina föregide beslut och antaga decimal-systemet såsom
grund för raynträkningen.
Många ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Hr von Hartmansdorff: Hr von Kraemer har på ett för
mig öfvertygände sätt, med npgifter, hämtade från erfarenheten,
visat det tiolalsräkningens införande i mått, mål och vigt är ännu
svårare än i myntet. Jag afstår alltså från önskan att med den
sednare ändringen vilja förena den förra, emedan jag tror mera på
Hr von Kraemers erfarenhet än på Biskop Agardhs theoretiska upställning.
Jag har följaktligen icke skäl att vidare yrka återremiss
om icke på det att BankoUtsk. måtte få i sin helhet kännedom af
det qvicka och grundliga tal, som Hr Brakel i detta hänseende har
hållit. Men jag hoppas att de af detta Stånds Ledamöter, som höra
till Utsk., likväl skola meddela detsamma hufvudsumman af Hr Brakels
yttrande i de delar, sådant kan anses behöfligt. Då jag vidhåller
tiolalsräkningens förkastlighet, så anhåller jag få upgifva några
skäl derför.
Det är märkligt, Mine Hrr, att höra den siste värde talaren
dagsklart för Eder ådagalägga tiolalsräkningens fördelar och lättheten
för menige man att henne begagna, under det att Hr von
Kraemer framställer huruledes Fransoserna, som äro så lättfattliga,
icke hafva kunnat förstå sig derpå. Hvilkendera talaren skall' man
nu tro? Månne det icke är mera skäl att lyssna på målsmannen
för de ringare folkklasserna, som skola tillämpa dessa teoretiska
hugskott, men icke kunna lära sig det, än att tro på de theoretici,
som vilja påtruga dem menige man.
Någon af senare talare har förmenat, det Hr von Kraemer yttrat,
att Statshvälfning skulle upkomma till följe a£ tiolalsräkningens införande.
Jag, som står nära honom, kan försäkra att, så vidt jag
hört, det icke varit hans mening, utan tvertom att det var de konservativas
omedgörlighet, som efter hans tanke vållade revolutionen.
Men nu har han den tillfredsställelsen att höra del jag, ifall lian
räknar mig till de konservativa, redan är af honom reformerad.
Således torde det kunna lyckas honom äfven med flera; men om
Statshvälfning icke upkommer för det mot folkets, vanor stridande
räknesätt, så orsakas dock missnöje derigenom. Till hevis derpå
vill jag anföra hvad som inträffade i Hessen, hvarest man tog sig
före att minska antalet af Groschen på en Thaler ifrån 32 till 30.
Folket trodde att förändringen innebar en myntförsämring, d. v. s.
att man hade tagit ifrån dem två Groschen, i st. f. att hvarje
Groschen derigenom verkligen blef bättre än förut. När sådant kan
Ilända, så är lätt att inse huru föga menige man förstår af dessa
förändringar, huru lätt han missledes och huru han skall harmas,
då man icke kan göra honom begripligt att det linnes någon skälig,
grund till dylika för honom besvärliga företag. Jag skulle för
min del tro, att om Svenska folket vid denna Riksdag sluppe, såsom
vid de föreg:de, att få sig det nya myntsystemet påtrugadt, så
Den 22 Februari f. m.
199
skulle allmänheten fägna sig ät ett Riksmöte, vid hvilket ingen för
henne besvärlig påföljd upstode af något nytt utifrån införd t påfund.
Hvad kunde väl orsaken vara alt vår hädangångne Konung
tvenne gånger vägrade godkänna det förslag R. St. gjorde att förändra
myntenheten, oaktadt det då. icke ens var fråga om all tillika
införa tiotalsräkningen? Utan tvifvel var skälet, alt Han sett
hvilka svårigheter och förluster, hvilken harm, som väcktes i Frankrike
hos det lägre folket genom denna förändring. Han ville icke
blottställa Sina undersåter för hvad Hans egna landsmän lidit i
detta hänseende. Då Hr von Kraemer nu för oss berättat luiru det
dermed ännu i dag står till i Frankrike: så är det ju naturligt att
han, anande hvad som skulle hända, vid det första steget, ännu
mer velat undvika att taga det andra. Han har utredt saken så väl,
att det bör vara för en hvar faltligt, att det är lika fruklöst att
vilja införa ett allmänt system för mått, mål och vigt, som det
vore fåfängt att vilja i hela verlden införa samma lagar och samma
språk. Det är dessutom, om jag så får säga, och jag ber om ursäkt
derest någon lager det illa, fåkunnigt att vilja uphäfva individualiteten
hos nationer, lika som det vore fåviskt alt söka uphäfva
individualiteten hos menniskor. Hvar och en har sitt sätt ali vara
och länka; det kan icke uphäfvas, med mindre personen till intet—
göres, och denne är här nationen. Det är derföre att förslaget antastar
vårt folks individualitet, som förelaget är mig så vidrigt. Hr
von Kraemer har genom sina uplysningar bekräftat, att det förhåller
sig ännu i dag, såsom Historien visar alt det varit ifrån urminnes
tider hos alla folk, nemi. alt det finnes ett högre vetande hos
den vetenskapligt bildade och ett lägre hos den ringare folkklassen
samt att .dessa olika bildningsgrader icke kunna under någon tid
sammanföras till jemnlikhet. Vill man likväl söka åstadkomma det
omöjliga, får man skylla sig sjelf för följderna.
Hr Gripenstedt har omförmält tiolalsräkningens fördelar; jag
torde få nämna något om hennes olägenheter. Af våra Riksdalrar,
f. n. indelade i 48 sk:r, utgöra § jemna 32 sk:r under det
af den nya Riksdalern skulle utgöra 6f>| öre, således ett bråk,
besvärligt för menige man. En tredjedel af vår nuvar.-de Hulr utgör
16 jemna sk:r, hvaremot en tredjedel af den nya Riksdalern
skulle utgöra 33J- öre, och en 16| öre i st. f. jemna 8 skasåsom
nu o. s. v. Huru tager sig menige man fram med dessa
bråk. Han förlorar och köpmannen vinner troligen bråket, som
skjuter öfver det hela. Hvilka tvister skola icke härigenom upkomma
när ett sådant räknesätt införes. Detsamma blir förhållandet
med tiotalet om jag skulle upräkna dess fördelning i tredjedelar
och sjelledelar af mått, mål och vigt. Jag vill likväl icke längre
besvära R. o. Ad. med mitt tal, emedan det torde vara fruktlöst;
men jag vill, så länge jag kan, söka skydda vår lägre befolkning
ifrån de olägenheter hvarmed hon hotas. Jag anhåller således om
förslagets ogillande.
Frih. Stjernstedt: Jag anhåller endast att i ett par punkter
få bemöta den siste värde talarens yttrande. Hr von Hartmans
-
200
Den 22 Februari f. m.
dorff har sagt att svårigheten att få decimal-systemet antaget i
Frankrike skulle ligga i sjelfva detta system. Jag tror icke svårigheten
hafva härrört af decimal-systemet, utan i det dermed sammanlänkade
metriska systemet. Så väl Hr von Hartmansdorff, som
Hr Printzensköld hafva yttrat, att allmogen icke skulle hafva något
förtroende för decimal-systemet, men ett bevis pä motsatsen tror
jag ligga deruti, att BondeSt., som torde kunna antagas uttrycka
tänkesätten ibland allmogen, har under tvenne Riksdagar jemte R.
o. Ad. bifallit decimal-systemets antagande. Jag tror det således vara
klarligen bevisadt, serdeles genom Hr Gripenstedts anförande, att stora
fördelar skulle vinnas genom antagande af decimal-systemet för
myntet, synnerligen om det skedde i ett sammanhang äfven för
mått, mål och vigt, ehuru detta sednare icke är nödvändigt fördecimäl-räkningens
införande i myntet. Jag anhåller således om bifall
till Utsk:s förslag.
Många ledamöter ropade på propos.
Hr Aminoff: Man har anfördt såsom exempel mot olämp
ligheten
af decimal-räkningens införande hos oss, alt i Frankrike
molte delta svårigheter, och att dylika äfven skulle komma
alt äga ram i Sverige. Skilnaden är likväl den, att i Frankrike
förändrades nästan allt, så uti benämning som uti indelning,
hvaremot R:drn rgs kommer att hos oss bibehållas såsom myntenhet
—• en ganska märkbar skillnad vid jemförelsen emellan det
Fransyska och Svenska systemet. Men de sorn icke vilja hafva
deciraal-räkningen införd i vårt land, upsöka alla möjliga händelser
till stöd för sin motverkan.
Man har äfven yttrat, att decimal-räkningen icke kan införas
i myntet, förr än den blefve antagen i mått, mål och vigt •— och
jag påminner mig ganska val, för flera Riksdagar tillbaka, då fråga
var om införandet af decimal-räkningen i mått, mål och vigt, man
förklarade, att om man blott hade decimal-räkningen i myntet,
skulle denna räkning snart blifva anlagen för mått, mål och vigt.
Nu yttrar man tvärtom, och på detta sätt kan man aldrig komma
till något resultat.
Här har blifvit sagt, alt man vill påtruga allmänheten ett räknesätt,
som de för ingen del vilja hafva. Detta gifver mig anledn.
anföra, hvad jag personligen sjelf erfarit, då jag för några år tillbaka
vistades flere månader inom det land, som med Sverige varit
öfver 300 år förenadt, och der seder och bruk äro mycket öfverensstämmande
med våra.
Uti delta land hade tvänne förändringar inträffat, som intresserade
mig känna, huru de af allmogen uptogos —- den ena var
skatteförenklingen och den andra decimal-räkningen uti myntet.
Hvad skatte-förenklingen vidgick fick jag till svar, att de voro
genast belåtne dermed, emedan de nu kunde begripa sina debetsedlar,
hvilket förut var omöjligt, äfven om de hos vederbör:de
derom gjorde förfrågan.
I afseende å decimal-räkningen uti myntet, svarades, alt i början
voro vi gamla ej rätt belåtne dermed, ty vi förstodo den icke,
4
Den 22 Februari f. m.
201
men seelan våra barn lärde sig denna räkning i skolorne och vi
af dem, äro vi nu nöjda med förändringen oell skulle, för ingen
del, vilja hafva den gamla tolfräkningen tillbaka, såsom besvärlig och
tidsödande. Denna förklaring från en allmänhet, som i bildning
icke öfverträffa!' vår allmänhet, måtte vara ett säkert bevis på fördelen
af införandet af decimal-räkningen i Rikets mynt. Man behöfver
blott gå i bodar och på torg i de länder, der decimal-räkningen
är antagen, och man skall med förvåning finna med hvilken
lätthet och hastighet räkningen bedrifves.
Då jag för en stdnd sedan hade ordet, samt lemnade en förteckning
öfver de Länder, som antagit decimal-systemet, glömde jag
tillkännagifva, att en sakkunnig och uplyst man inom detta hus,
lemnade mig den underrättelsen, att nästan hela Asien antagit decimal-systemet.
Jag fortgår att yrka bifall lill Ulskts Betänk, i den ifrågavartde
punkten.
Ropen på propostn förnyades:
Hr von Krtemer: Jag nödgas uptaga R. o. Ad:s lid med
vederläggning af de anmärkntr, som gjorts emot mitt förra anförande.
För alt börja i den ordning, som de blifvit framställda, så
får jag först bemöta ett yttrande af Hr Brakel, som, ehuru på det
hela instämmande med mig, fästat sig vid ett uttryck, som jag
skulle hafva haft att pendeln vore lika kring hela verlden. Om
jag haft detta uttryck, hvilket kan vara möjligt, så står det för Biskop
Agardhs räkning, ur hvilkens arbete jag citerat det i förbigående,
men det är möjligt att det icke är pålitligt.
Gr. von Rosen har med sin stora kännedom om de fransyska
förhållandena motsagt min under en kortare lid inhemtade, och underrättat
mig alt mängden äfven i Frankrike vid dagligt bruk antagit
det nya raeter-sysleniet, men jag kan försäkra att jag under
mitt vistande der hörde talas om både piéds och lieue, och hvad
rymdmåttet angår, anhåller jag få uplysa huru en läst beräknas i
olika städer. Uti Marseille beräknas en läst till 2,040 Kilogrammes
eller 28 Millerolles, eller 240 Veltes; i Montpellier är en
läst lika med 8 Svenska Oxlmfvuden eller 240 Veltes; i Bordeaux
räknas per Viertel, Veltes etc. Detta bevisar att åtminstone i den
stora handeln äro antagna en mängd rymdmått, som icke grunda
sig på decimal-systemet; för resten fägnar det mig om meter-systemet
liar trängt längre ned lill folket än jag sjelf trodde.
Gr. Rosen har äfven uplyst alt i England tvenne komitéer, af
hvilka han är Ledamot, sysselsätta sig med förberedande arbeten
för decimal-syslemels införande och äfven delta fägnar mig, men
jag tror icke alt man deraf kan sluta att man i England i alla fall
får något sådant allmänt antagligt veienskapligt system snart färdigt
och ännu mindre, att det snart derstädes blir verkligen infördt.
Frih. Stjernstedt har sagt att K. M. skulle hafva tillkännagifvit
att ett förslåg till decimal-systemets införande äfven i mått, mål
och vigt skulle redan vid denna Riksdag komma R. St. tillhanda.
Della tillkännagifvande kan likväl icke kallas officielt, ty såsom
202
Den 22 Februari f. m.
R. St. veta vi icke något derom. Men om äfven ett sådant förslag
kommer, så kommer det icke förr än sent. För öfrigt är det icke
sagdt att det får opinionen för sig och jag har derföre icke velat
fastkedja förändringen i mått, mål och vigt, med den i myntet,
hvarigenom den sednare måhända icke skulle blifva antagen vid
denna Riksdag, och det var blott för att kunna komma till Dagot
resultat vid denna Riksdag, som jag så varmt förordade att de icke
skulle sammanlänkas; (y jag önskar alltid alt vid hvarje Riksdag
något godt må kunna åstadkommas.
Hr Printzensköld har förargat sig öfver hvad jag sagt om de
ultra-konservative. Jag har icke sagt något om dem, utan endast
definierat dem sålunda att ultra-konservaliva äro sådana, som icke
vilja ur fläcken. Detta behöfver ju ingen laga åt sig, som icke
känner sig vara uti det predikamentet. Om Hr Printzensköld vill
delvisa förbättringar så är lian deremot en moderat-konservativ och det
fägnar mig i sådant fall att få lyckönska honom till denna förbättring.
Af mitt anförande, som åsyftade att bevisa lämpligheten att
antaga decimal-systemet, äfven om det icke kunde ske pä engång
för mått, mål och vigt, som för myntet, har Hr von Hartmansdorff
försökt att göra ett vapen emot förändringar i allmänhet. Jag vet
icke huru han har kunnat komma till en sådan konklusion. Att
Fransoserna på 50 år icke lyckats komma till Stånd med ett decimal-system
för mått, mål_ och vigt, det bevisar något för min
sats men intet för Hr von Hartmansdorffs. Det bevisar att de ville
för mycket på en gång, då de ville införa decimal-systemet på samma
gång i mått, mål och vigt som i myntet i st. f. att gå småningom
till väga. Dessutom är det den väsendtliga skillnaden att
man, vid införande af decimal-systemet i Frankrike, gick ifrån de
gamla enheterna för mått, mål och vigt. Om man hade bibehållit
dem och ålnöjt sig med att indela dem i decimaler, så hade det
troligen lyckats bättre; och om vi, vid decimal-systemets införande
i mått, mål och vigt, bibehålla de gamla enheterna, så tror jag alldeles
icke all man behöfver frukta en sådan utgång här, sorn i Frankrike.
Dessutom har Hr von Hartmansdorff sagt att folket skulle blifva
mycket nöjdt med att vid en Riksdag slippa några nyheter. Jag
anförde i detta afseende ett exempel af de nya sexsltillingarne och
tror att många förändringar skulle nämnas, med hvilka man varit
allmänt belåten. I detta afseende får jag äfven fästa afseende på
att det, som nu är föreslaget, eller att 1 R:dr rgs skulle blifva enheten,
icke är något nytt, utan det är endast en återgång till det
naturligaste och gamla, och hvad här såsom nytt föreslås är blott
tiodelningens införande uti underafdeln:ne uti denna enhet. Jag
tillstyrker bifall till Ulskrs förslag.
Hr Brakel: Hur har blifvit sagdt att man vill antaga detta
decimalsystyslem för myntet, när ett sådant system för mått, mål
och vigt äfven Olifver framställdt. Jag får påminna om att ett sådant
decimal-system för mått, mål och vigt redan finnes upgjordt,
jag tror det var 1826. Uti delta decimalsystem för mått, mål och
vigt hafva såsom enheter blifvit begagnade foten, qvadratfoten och
Den 22 Februari f. m.
203
kubikfoten; nu inträffar det så lyckligt alt en 1,0- kubikfot är lika
nied 1 kanna och således hafva vi i delta decimalsystem redan
kände enheter för mått och mål.
Vi hafva således på förhand ett fullstännigt decimalsystem upgjordt
och vi kunna således ifrån K. M. när som helst få en Propos.
i det ämnet eller sjelfve i morgon dag gå in lill K. M. med
begäran alt decimalsystemet må på samma gång för mått, mål och
vigt, som för myntet införas. Hr Printzenskiöld har anmärkt huru
svårt del skulle' vara att lära folket att räkna till 1, 2, 3, 4, 5, 6,
7, 8, O, 10. Jag tror verkligen icke att det Svenska folket är så
dumt som Hr Printzenskiöld förmodar, och om mau också skulle säga
dem att detta nya öre, som K. M. föreslagit är precis lika med en
skilling, så skulle det mesta, som den dummaste jöns kunde förlora,
vara 6 styfver, ty om han skulle betala 99 öre med tvåstyfver,
så förlorade han verkligen 6 styfver och det må han gerna pligta
- för sin dumhet. Hr von Hartmansdorff har sagt, att under Konung
Carl Johans lid fyåga varit väckt om decimalsystemets införande, men
att Ilan afslagit det. Jag vet icke om sä varit förhållandet, men
• troligen hade då en sådan myntenhet varit föreslagen, som icke varit
för nationen känd. Här har nu en myntenhet blifvit föreslagen
som är för-nationen bekant.
Hr von Hartmansdorff har äfven sökt vädja till R. o. Ad:s
känsla. Deruti har han verkligen rätt, om denna individualitet går
i en riktning som är god, ädel, nyttig. Men har den en motsatt
syftning tillkommer det statsmannen att förändra densamma, att leda
den in på en bättre bana. På hvilken ståndpunkt af bildning skulle
vi väl nu stå, om vi hade qvar samma seder och bruk som funnos
under hednatiden? Om nationen hade samma individualiteter qvar
i sitt skaplynne som den då egde? Om Hr von Hartmansdorff då
han ej längre kan göra sina meningar gällande och motstå tidens
påtryckning, skulle anse sig böra för att bevara sin heder gå in i
högen lik en annan Kettil okristen?
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. ansåge
discussionen slutad, ropades ja, dervid dock
Hr Printzensköld anmälde sig och yttrade:
Jag kan icke erkänna mig hafva beskyllt hvarken den stora
massan af .Svenska nationen för alt vara nog dura, att icke kunna
begripa decimalsystemet. Tverlom har jag endast yttrat att om decimalsyslemet
antages, så fruktar jag att det endast blir en tillökning
uti de många räknesätt, som Svenska folket redaji äger.
Medan jag har ordet, så ber jag att i anledn af Hr AminolTs
uplysning om hvad som gäller i ett annat land, der han vistats, få
tillägga lill hvad han yttrat att decimalsystcmel der icke blifvit inskränkt
till myntet, utan äfven blifvit infördt i rymdmåttet, ty vårt
Svenska mål 32 kappar på tunnan finnes icke der, utan tunnan
utgör 30 kappar och har således blifvit indelad i decimaler med 30
delar af hundra.
Öfverläggningen förklarades härmed vara fulländad hvarefter Hr
204
Den 2,2 Februari f. m.
Gr. o. Landtm, framställde, att sedan Hr von Hartmansdorff afslått
från sitt yrkande och deremot begärt afslag, endast bifall och afslag
å ifrågavar:de punkt voro ifrågaslällde, samt hemställde om 1$. o.
Ad. behagade bifalla BankoUtsk:s uti förevar:de punkt gjorda hemställan.
Denna propos. besvarades med starka ja jemte ett eller annat
nej, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade det han funnit ja öfvervägande.
Härvid begärde Hr von Hartmansdorff votering men under det
i anledn. häraf förslag till votenspropos. upsattes, anmälde sig ånyo
och yttrade
Hr von Hartmansdorff: Jag afslår ifrån den af mig begärda
votering.
2:dra punkten, innehållande tillstyrkande alt räkneenheten
må fastställas till ett värde af j Hulr silfver, motsvarande
32 sk. B:ko eller En R:dr Riksgäld.
Hr von Hartmansdorff: Sedan R. o. Ad. beslutat det tio->
talsräkningen skall införas, så anser jag för min del att det förslag,
som Frih. Wrede framställde år 1840 är bättre än del Konungen
nu afgifvit, samt anhåller att en kanslist måtte ur BankoUlsk:s Betänk.
vid sisth Riksdag få upläsa det förra.
Det af Frill. Wrede, Fabian, uti R. o. Ad:s plenum den
29 Febr. 1840 e. m. framstäldta förslag i fråga om förändring af
myntenheten, blef härvid npläst, hvarefter
Hr von Hartmansdorff tilläde:
Fördelen att antaga Frih. Wredes förslag vore bland annat alt
det minsta myntet då i det närmaste motsvarade vår nu varande
styfver r:gs, i st. f. att det minsta myntet eljest skulle motsvara 2
styfver r:gs, om de föreslagna örena antoges. Dessutom medgifver
Frih. Wredes förslag en lätt förvandling till det nya myntet af det
silfver och kopparmynt, som förut äro i landet gängse. Om detta
förslag antoges, så borde åtskillga ändringar i vissa delar af Betänk,
vidtagas, hvadan jag anhåller om dess återremitterande.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf alt anslag blifvit utfärdadt till
fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: I motsats mot den siste
värde talaren, tillstyrker jag antagande af Utslcs förslag i denna
punkt. Jag kan icke inse något giltigt skäl, hvarföre myntenheten
skulle fastställas till 16 sk. b:ko. Någon fördel deraf har icke för
mig kunnat blifva tydlig. Beträffande hvad Hr von Hartmansdorff
nyss nämnde all denna myntenhet 24 sk. Riksg:s eller 3 daler s:mt
eller 9 daler kpr:ml skulle kunna jemt med dessa gamla och i vissa
orter efter Hr von Hartmansdoi ffs mening brukliga benämningar
mätas, så torde det vara klart att 1 R:dr R:gs eller 32 sk.
B:ko kan likaväl mätas med daler stint eller daler kpr:mt, såvida
det någonstädes brukas. Daler s:mt brukas väl i vissa orter, men
Den 22 Februari f. m.
205
daler kpr:mt tviflar jag på nu mera i vårt land någonstädes förekommer.
Det är redan- 40 år sedan detsamma här i hufvudsladen borttogs
oell jag, som vistats i åtskilliga provinser, har icke någonstädes funnit
ett sådant mynt gångbart. Det andra skälet var att myntenheten
af R:dr R:gs skulle få till underafdelning eli mynt, som något
så när skulle motsvara en styfver R:gs. Vill man gå nedifrån och
uppåt, så kan det visserligen vara något konseqvent att börja med
styfvern och multiplicera den med hundra för att få sin enhet. Då
skulle man t. ex., när man vill införa Decimalsystemet i -vigt börja
med ett qvintin för att bråka till saken så alt ingen vidare vill höra
talas om eff sådan förbättring. Nu vet hvar och en det värde,
som motsvarar 1 R:dr R:gs mycket bättre, emedan det förekommer
oftare än 1 styfver. Alla räkenskaper i daglig handel och vandel
utföras i 1 R:dr R:gs. När man i en bod frågar efter pris, så bestämmes
det efter R:dr R:gs. För styfver köper man i allmänhet
ingenting. Om man gör afseende på motsvarigheten, så bör man bemärka
att styfvern icke motsvarar en 8 af den halfva Riksdalern,
utan hundra styfver motsvara 25 icke 24 sk:r R:gs och således
om man skulle upgöra ett myntsystem pa detta sätt och antaga enhetens
TJff alldeles lika med styfvern, så skulle den halfva Riksdalern
såsom enhet undergå en förändring från 24 sk. till 25 sk. R:gs.
Jag kan således icke finna skäl att instämma uti Hr von Hartmansdorffs
yttrande.
Hr Aminoff: En värd talare, Hr von Hartmansdorff har uptagit
Frih. Wredes förslag om införande af decimal-räkningen i Rikets
mynt, samt förordat detta förslag såsom det mest passande och
minst afvikande från nuvar:de förhållanden.
Jag erkänner de vetenskapliga grunder hvarifrån Frih. Wrede
utgått och de fördelar som, enl. hans tanke, deraf skulle erhållits
om myntenheten bestämdes till 24 sk:r R:gs, hvarje sådan
fördelad uti 100 lika stora delar, emedan 24 jemt kan divideras
med vårt nuvarande mynts underafdelningar, och att minsta enheten,
eller T£B:deL af 24 sk:n, blefve i det närmaste en styfver R:gs.
Men ett bland ändamålen af decimalräkningens införande i vårt mynt
är äfven alt förekomma ett fortgående af de många olika räknesätten
som nu finnas, hvilka otvifvelaktigl blefve bibehållne såsom ägande
gemenskap med de gamla räknesätten, om Frih. Wredes förslag antoges,
och att ett nytt räknesätt endast tillskapades, för att än mer
öka villervallan.
Om myntenheten nedsältes till 24 sk. R:gs, så komma alla
värde-förhållanden alt derefter också nedsättas, visserligen lill fördel
för köparen och konsumenten, men huruvida säljaren och producenten
dermed blefve nöjd är en annan fråga, oberäknadt hvad denna
nedsättning i myntenhel kunde inverka på förekommande skatter
och stats-anslag. Af hvad jag nu i korthet anfört, måste jag bestrida
antagandet af 24 sk:r R:gs till myntenhet.
Man har anfört, att det vore mindre lämpligt, om R:drn R:gs
skulle blifva myntenheten, utan alt upgifva några hufvudorsaker dertill;
delta måste jag bestrida, emedan R:drn R:gs på intet vis rub
-
206
Den 22 Februari f. m.
bär de nuvande värde-förhållanden hos den stora allmänheten; det
är endast denna R:drs underafdelningar, som komma att undergå
förändring, derigenom att dess 48 sk:r, eller 96 halfva skir, blifva
fördelade uti 100 lika stora delar, d. v. s., att hvarje Ti5:del af R:rn
utgjorde i det närmaste två styfver R:gs; och denna obetydliga
skillnad, jemförd med det stora helas fördelar, är knappast värd att
omtalas såsom ett hinder för decimalsystemets införande. Det är
likväl denna R:dr R:gs, som i allmänna rörelsen mest begagnas och
hvarefter de liesta, åtminstone större, beräkningar göras.
Svenska folket, hvarmed jag menar den större allmänheten,
hafva i låugliga lider vant sig vid alt anse R:drn R:gs såsom enheten
uti deras handel och vandel, ja! ända till den grad att om man
nämner för dem värdet på en vara i Silfver eller Banko, förvandla
de _den genast, i sin tanke, till R:gs, och göra derefter sin beräkning,
synnerligen då fråga är om summor öfversligande R:drn. För
allmänheten Olifver förändringen således ej svår, emedan det blott
är ett ombyte af namn från R:dr R:gs, lill R:dr Riksmynt. Deremot
tror jag, alt om någon annan beräkning på R:drn R:gs tages
lill royntenhet, sådant skall möta mycken missbelåtenhet hos den
stora allmänheten. På dessa grunder tillstyrker jag att R:drn R:gs
måtte antagas till enhet inom Riket.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Till de skäl, som blifvit
anförda för Utsk:s förslag och K. M:s Nåd. Propos. får jag göra det
tillägg att om någon annan enhet aritages än R:gs R:drn eller t. ex.
^ R:dr R:gs, så hegar man i sjelfva verket det fel, för hvars skull
decimalsystemets införande i åtskilliga andra länder har misslyckats,
nemi. att man antagit en ny icke förut bruklig enhet, och det är af
detta skäl, jemte det att denna enhet är bruklig, åtminstone i den lika
handeln, som jag röstar för antagande af Utsk:s förslag i denna punkt.
Öfverläggningen ansågs härmed fulländad, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm., jemte framställning att å denna punkt blifvit yrkadt dels
bifall, dels återremiss, hemställde om R. o. Ad. behagade bifalla
hvad Utsk. i förevar:de punkt tillstyrkt.
Ropades ja.
3:dje punkten, innehållande hemställan alt mynt- och räkneenheten
må till enahanda värde bestämmas.
Gr. Liljencrants, Gust. Fredr.: Jag förmodar att Utsk:s
afsigt med dess framställning i denna punkt har varit (och jag kan
i sanning icke heller inse någon annan rimlig afsigt) att afskaffa, så
vidt möjligt är, namnet Riksdaler och att i denna ifver mot namnet
R:dr, Utsk. också ansett Specie- eller Silfver-R:drn böra afskaffas.
Jag kan ej i detta afseende dela Uisk:s mening, ty jag anser
att det är både oklokt och skadligt, i viss mån omöjligt, och i alla
händelser onödigt. K. M:s Nåd. Propos. visar bättre, än jag skulle
kunna göra, det okloka och skadliga i denna åtgärd. K. M. säger
nemi.: /
”Emellertid finner K. M. det vara af synnerlig vigt att undanrödja
hvarje anledn. till den föreställning, att någon den ringaste
Den 22 Februari f. m.
207
rubbning tili sjelfva myntfolen skulle vid della tillfälle ifrågakomma
eller kunna deraf blifva en följd. En R:dr Specie, sådan som den
lill skrot och korn är beslämd genom Kongl. Förordn:ne d. 25 Juni
1830 och 9 Maj 1835, bör hädanefter såsom hitintills blifva rätta
och verkliga mätaren af alla värden, och den enhet, hvilken antages
för beräkningar och liqvider i allmänhet bör deraf utgöra en viss,
i jeml tal beslämd andel.”
Vi inhemta häraf att K. M. för Sin del ansett den nuvartde
mynlenhelen, den gamla Speeie-R:drn böra bibehållas. Det är otvifvelaktig!
att denna myntenhet också i denna stund och, såsom jag
önskar, äfven framgent mätte komma alt utgöra den rätta mätaren
på det Svenska myntet. Det är dessutom kändt att K. M. i Sitt
förslag om skalteförenklingen har uttryckt den åsigten att penningeräntor
borde i framtiden mätas, när fråga derom kan upstå, med
Silfver-R:drn, såsom varande den enda tillförlitliga mätaren. Af
dessa och många andra anlednrr, dem jag icke här nu vill upräkna,
tror jag på sätt K. M. ock i Nåder ansett, det vara oklokt och
skadligt alt icke äfven nu bibehålla SpecieRidrn såsom myiitenhcl.
Personer skulle deraf föranledas att tro att det måhända läge en
förborgad afsigt i sjelfva framställningen all bereda en framlida myntförsämring.
Jag afslyrker derföre bifall till Ulsk:s förslag.
Jag anser det dessutom vara i viss mån omöjligt, enär nemi.
mynlbestämningslagen af d. 1 Mars 1830 säger i sin första § att
”Såsom orubblig grund, såväl för invexling af Bankens sedlar, som
för inlösen af dess öfriga förbindelser, hvilka nu med bankosedlar
fullgöras, fastslälles, att 128 skir, eller tvä och tvåtredjedels R:dr
Specie i sådana sedlar, eller förbindelser, skola gälla lika med En
Hulr silfver.'" Alltså är denna R:dr silfver den mätare, efter hvilken
Banken skall inlösa sina sedlar, hvarföre den äfven måste qvarstå,
sålänge denna myntbestämningslag ännu finnes i helgd.
Vidare säges i lagen för R. Strrs bank af den 1 Mars 1830:
”Vägrar Banken af hvad skäl det vara må, att sedel vid upvisandet
inlösa med det belopp som, genom Ingen och myntbesVåmningen,
vid denna Riksdag faststäld blifvit, må den som sedel innehafver,
derom göra skriftlig anmälan hos K. _M. och Rikets Svea Hofrätt” etc.
Det belopp, som genom myotbestämningslagen blifvit faststäldt är
just beroende af den der Silfver Ridrn, man nu vill kasta undan.
Då således icke något annat skäl finnes för förslaget, än det
att man vill borttaga ordet R:dr, så veta vi dock alla att man på
åratal kanske aldrig kommer att nämna ordet silfver-R:dr, utan
alf det endast ifrågakommer vid upgörande af kontrakter, afsedda
att räcka under en längre framtid, då man af farhåga för en möjligen
inträffande myntförsämring bestämmer summorna i R:dr Specie;
alltså finner jag icke skäl alt bifalla detta förslag, utan anhåller
att Utsk:s Betänk, i denna del blifver återremitterad!.
Frih. Palmstjerna: Ehuruväl det icke kan nekas att Ulsk.
haft vissa skäl att framställa den mening, som innefattas i detta
utlåt., nemi. att mynt- och räkne-enheten skulle (ill enahanda värde
bestämmas, så anser jag likväl att öfvervägande skäl förefinnas för
205
Den 22 Februari f. m.
att bibehålla det nuvar:de förhållandet i afseende på den verkliga
värdemätaren för vårt Svenska mynt. Jag är förekommen af den
siste värde talaren i fråga om det hinder för en förändring af myntenheten,
som ligger i myntbestämningslagen af d. l:sla Mars 1830.
Utan att detta hinder undanrödjés, kan Utsk:s förslag icke bifallas
och något skäl till att häfva denna lag för myntbestämuingen, anser
jag för min del icke finnas. Om det vore någon stor olägenhet
alt bibehålla en R:dr s:r såsom myntenhet, på sätt förhållandet nu
är, så kunde detta vara ett skäl; men det kan jag icke inse. Uti
vanlig räkning förekommer den aldrig utan i R. St:s Bank och uti
myntverket. För öfrigt enskilte personer emellan förekommer den
endast undantagsvis; t. ex. om uti kontrakter som skola gälla för en
längre tidrymd summor uptagas i R:dr silfver-Specie. Således har
allmänheten icke den ringaste olägenhet af att silfverRtdrn finnes.
Med de täta förändringar i myntvärdet, som vi erfarit, anser
jag att såsom orubbelig grundsats bör vidhållas, alt icke någon den
ringaste förändring af roynllagarne, sådana som de nu finnas, får införas.
En förändring i ordalag medför nemi. lätt nog föreställning
om afsigten att äfven förändra värdet på myntet, samt att i Sverige
aldrig i afseende på myntet något kan förblifva förfarande beståndande.
Alla, äfven de ringaste anledntr till en sådan öfvertygelse,
bör man söka undanrödja och när icke något verkligt skäl finnes
för den förändring, som Ulsk. har föreslagit, så är det, i min tanka
åtminstone, tydligt att öfvervägande skäl förefinnas för bibehållande
af det närvarande förhållandet i detta fall; hvarföre jag anhåller om
återremiss af denna punkt, med anmodan att Ulsk. ville taga frågan
i förnyadt öfvervägande.
Frih. Tersmeden: Anledn. hvarföre BankoUlsk. föreslagit
att räkne- och mynt-enheten skulle bestämmas till samma värde
har icke varit någon annan än den, ali Utsk. ansett all, då man
vill införa ett decimalsystem, en hundradelning af myntet, man bör,
om det låter sig göra utan några andra olägenheter, så myckel som
möjligt tillse att enheterna passa in i systemet. Derföre har Utsk.
äfven föreslagit att mynt- och räkne-enheterna skulle till samma värde
bestämmas. Utsk. har likväl ansett det vara af vigt att ett mynt
funnes, som motsvarade den nuvar:de Specien; hvarföre Utsk. jemväl
föreslagit att en silfverpjes på 4 R:dr Riksmynt skulle slås. Man
ansåg det för det stora hela vara teraligen likgiltigt om denna pjes
kallades 4 R:dr Riksmynt eller 1 R:dr Specie. Hvad beträffar att
myntbestämningslagen skulle lägga hinder i vägen för ett sådant
bestämmande som Utsk. föreslagit, så kan jag icke tro det. Ändamålet
med mynthestämningslagens stadgande är att försäkra hvarje innehafvare
af en RiksBanksrsedel att derföre få ett visst bestämdt silfvervärde.
Detta förhållande blifver oförändradt antingen man bestämmer
enheten till en fjerdedel af den som nu är gällande eller lika med
den gamla enheten. Hvad för öfrigt denna sak beträffar, så lägger
jag icke derpå synnerlig vigt och då flere Ledamöter yrkat ålerremiss
af denna punkt, så vill jag icke sätta mig deremot.
Hr
Den 22 Februari f. m.
209
Hr Bråkenhjelm: Det synes mig som det antingen varit
orätt att gifva det föreslagna namnet åt den nya enheten eller
också att man borde förutsätta alt ett mynt skulle präglas med det
namnet. Den nya enheten säges det skulle heta En Riksdaler
Riksmynt, men första vilkoret för ett mynt är väl att det skall
finnas
Detta yttrande blef härvid afbrutet af Hr Gr. o. Landtm, med
hemställan till Hr Bråkenhjelm om icke hans yttrande hade afseende
på den nästföljande punkten i Utsk:s Utlåt., enär i den nu
förevande punkten endast blifvit föreslaget att mynt- och räkne*
enheten må blifva af enahanda värde, men icke namnet derå.
Hr Bråkenhjelm: Det är ju fråga om huruvida räkne
enheten
och rayntenheten skola vara enahanda. Det är äfven deröfver
jag går att yttra mig.
Då räkne-enheten heter en B:dr Biksmynt, så har jag föreställt
mig att den enheten borde vara befintlig såsom ett mynt.
Huru skulle den eljest kallas mynt, om icke det funnes ett sådant
mynt? Hela skillnaden emellan myntbestämningslagen och Utsk:s
förslag uti det nu omtvistade afseendet, är att, enl. den förra, det
största Sihrmyntet nu kallas En B:dr Specie, hvaremot samma mynt
efter Utsk:s förslag skulle kallas 4 R:dr Riksmynt. Myntets värde
förblifver oförändradt detsamma om det kallas 4 R:dr Riksmynt eller
1 R:dr Specie, och derföre föreställer jag mig, att genom
Ulsk:s förslag all rättfärdighet vore upfylld. Jag kan icke annat
än efter min oförgripliga mening hålla Utsk. räkning derför att den
enhet, som Utsk. föreslagit, skulle komma att konkret finnas såsom
mynt och myntenheten bära samma namn, som räkne-enheten.
Hr Aminoff: Då Utsk. i sitt B§länk. föreslog R. St:r, alt
mynt- och räkne-enheten skulle blifva en och densamma, var orsaken
härtill att söka tillvägabringa en förening emellan de olika benämningarne
af R:dr Specie, R:dr B:ko och R:dr Rgs, samt det i
flere landsorter ännu brukliga räknesättet af Daler Silfver och Daler
Koppar, allt under ett gemensamt namn, af R:dr Riksmynt.
Att mynt-bestämnings-lagen, genom detta förslag, skulle öfverträdas,
som man velat påstå, kan jag icke finna, emedan förändringen
ej inverkar på silfvermyntet, lill dess skrot och korn,
utan blott till namnet på det nya myntet.
Skulle detta förslag, att, bestämma mynt- och räkne-enheten
under en gemensam benämning af Riksmynt, ej af R. o. Ad. antagas,
så torde blifva nödigt föreskrifva, alt myntenheten bestämmes
i R:dr Silfver, i st. f. de hittills brukliga orden, R:dr Specie, som
äfven betyder R:dr B:ko, hvarigenom ali förblandning härutinnan
undvikes; och att räkneenheten benämnes R:dr Riksmynt.
Med afseende härå, och då sjelfva frågan om decimal-räkningens
införande, och den dermed gemenskap ägande räkne-enheten
af R:dr Riksmynt icke rubbas, vill jag för min del, ej motsätta mig
en återremiss i denna punkt af Betänk.
4 H. 14
210
Den 22 Februari f. m.
Hr von Hartmansdorff: Det förhåller sig visserligen så
som
Frih. Tersmeden anmärkt, nemi. att Utsk. längre fram i Betänk.
föreslagit utprägling af ett mynt, som kallats 4 R:dr Riksmynt.
Detta är således lill innehållet detsamma som En Specie
R:dr. Men hvarföre skall man onödiglvis, såsom mig synes, borttaga
det gamla namnet, då likväl delta, likasom sjelfva myntslycket,
sätter oss, om jag så må säga, i förbindelse med den öfriga handlande
verlden. Förhållandet är nemi. att då mynt reqvireras ifrån
främmande orter, så begär man hela Specier. Hvarföre må då icke
detta namn qvarstå? Jag kan icke finna annat, än att det är bättre
hålla sig vid det förut vanliga i myntväg, när det icke gör någon
skada åt det nya system man vill införa. Jag anhåller derföre att
R. o. Ad. måtte gilla hvad K. M. i detta fall har föreslagit och
följaktligen återremittera Betänk, i denna punkt, med rättelse i andra
dermed sammanhängande punkter så att de inbördes öfverensstämma.
Hr von Kraemer: Då jag emot denna punkt af Utsk:s förslag
mig reserverat, så anser jag mig skyldig att derom yttra några
ord.
Då jag tillstyrkt bibehållande af en Specie såsom enhet, så
var det hufvudsakligen ur Skandinavisk synpunkt. Såsom bekant
är, så äro Norska, Danska och Holsteinska Specierna alldeles lika
och den Svenska skiljer sig ifrån dem endast genom ett något
högre silfvervärde. Jag anser att i en tid, då man sträfvar till
enhet emellan de nordiska länderna, man icke bör förändra detta
förhållande.
Man må akta sig att förblanda ordet myntenhet med räkneenhet.
Här är icke fråga om att det skall räknas med Specier,
utan endast att Specien skall blifva enhet för utmyntningen, såsom
den tillförene har varit, ty vi hafva alltid haft Specien till myntenhet
men aldrig räknat med densamma.
Jag har äfven tagit mig friheten föreslå alt, om Specien skulle
bibehållas, den icke skulle kallas R:dr Specie utan blott Specie.
Specie är väl ursprungligen endast ett tilläggningsord, men det har
under tidernas lopp gått öfver till ett verkligt namn och jag vet
icke hvarföre man skall bibehålla så många ord, och hafva ett,
dubbelt namn såsom R:dr Specie eller till och med R:dr Silfverspecie.
Man får derigenom frenne ord för en sak. I Norige heter
den R:dr Specie, men kallas icke annat än Specie, och i Danmark
heter den Specie. Såsom exempel på ett liknande bruk kan
jag nämna att i Spanien deras Piaster äfven i skrift numera aldrig
kallas annat än en Duro, och ordet duro betyder i Spanskan härd:
Hvarföre skulle då ej vår Silfver-R:dr också kunna benämnas blott
en Specie?
Egentliga orsaken hvarföre jag vill bibehålla Specien med sitt
serskilda namn och såsom myntenhet är för att vara försäkrad om
att få bibehålla det nuvande 4 R:dr stycket. Ty så länge st:n af
4 R:dr Riksmynt i enlighet med det nuvande förslaget utpräglas,
är också Specien de facto bibehållen, och med den, den öfverens
-
Den 22 Februari, f. m.
211
stämmelse med grannländernas mynt, på hvilken jag sätter värde.
Men i den stund Specien uphörde alt vara myntenhet och skyddad
af denna sin egenskap, fruktar jag att det sedan skulle gå lätt
alt äfven borttaga 4 R:dr stycket, för att i stället slå t. ex. 5
R:drs sådana.
Hr Stjernsvärd har ju redan vid denna Riksdag föreslagit detta.
Förslaget blef visserligen af BankoUtsk. förkastadt på den grund,
att med den novar:de kopparlegeringen,sä skulle 5 R-drn i silfver
blifva allt för stor; men om en mindre kopparlegering t. ex. framdeles
skulle antagas så skulle förslaget kanske gå igenom, och då
vore man af med del 4 R:drs- eller Specie-stycket, som jag anser
ur Skandinavisk synpunkt böra bibehållas.
Det är i betraktande af dessa omständigheter, som jag skulle
anse att det vore väl om punkten återremitterades, dock yrkar jag
hvarken bifall eller återremiss utan anhåller blott att dessa mina
anmärkningar målte af Utsk. tagas i betraktande för det fall att
återremiss blir utgången.
Gr. Liljencrantz: Innan såsom jag hoppas denna punkt af
Betänk, blifver lill Utsk. återremitterad, ber jag att få fästa såväl
det Högloft. Ståndets, som Ledamöternes af BankoUtsk. upmärksamhet
dervid att jag för min del icke har fästat någon den ringaste
vigt vid sjelfva namnet, som här är i fråga, och icke heller
någon vigt dervid alt Utsk. föreslagit utmynlning af ett mynt, motsvarande
vår nuvarule Silfver-R:dr. Emot Utsk:s gjorda förslag i
hvad det rörer räkne-enhelen och dennes namn, har jag intet att
erinra. Hvad jag har ' fästat mig vid är att Utsk. bar gjort den
nuvar:de myntenheten till en mångfald af räkneenheten, i st. f. att,
såsom jag tror, räkneenheten borde utgöra en viss del af den stadigvarande
myntenheten. Deri ligger felet, och icke blir det afhjelpt
med att man slår mynt som motsvara 4, 5 eller 10 gånger
räkneenheten. Det är derföre sorn jag ifrar för bibehållande af
den gamla Silfver-R:drn, men alldeles icke derföre att jag emot räkneenhetens
namn eller andel af Silfver-R:drn, har något att anmärka.
Jag skulle anse för alldeles likgiltigt om den gamla SpecieDalern
kallades Specie eller En R:dr silfver, så vidt det icke vore
gifvet atteni, myntbestämningslagen måste han heta En R:dr silfver;
ty myntbestämningslagen är en civil-lag, som icke kan till sin verkan
uphäfvas genom något BankoUtsk:s Betänk.
Propos. till bifall å Utslcs uti ifrågavar:de punkt gjorda hemställan
blef härefter framstäld, men besvarad med Nej, hvarpå Hr
Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad. ansåge de emot denna
punkt gjorde anmärkmr föranleda till densammas återremitterande.
Ropades Ja.
4:de punkten, innehullande förslag, alt mynt- och räkneenhelen
må. benämnas R:dr ftiksmuni.
14*
212
Den 22 Februari f. m.
Hr von Kraemer: Äfven emot denna punkt af Utsk:s Betänk.
har jag reserverat mig och anhåller att få upläsa den del af
min reservation, som rörer den punkten. Den lyder sålunda:
”Vidare har Utsi;, för den nya räkne-enhelen antagit namnet
Ii:dr Riksmynt.”
”Jag anser denna benämning vara en uppenbar tavtologi, eller
ett lika fult som onödigt uprepande af alldeles samma sak i
tvenne liktydiga ord, och får jag derföre vördsammast föreslå, det
R. H. St:r ville för sin del besluta, att, i likhet med de aldra flesta
andra länders råkneenheter, det svenska myntets räkneenhet
skall erhålla endast ett namn och att detta skall blifva: Riksdaler
utan något som helst tillägg.”
Jag tror det svårligen kunna bestridas att namnet Riksdaler
Riksmynt är en tavtologi, då ordet Riks, d. v. s. Rikets, förekommer
i båda orden och ”daler” och ”mynt” äro blott olika namn på
samma sak.
Jag kan icke förstå hvarföre nian icke kan hafva nog med ett
namn för myntet såsom i andra länder, der man har t. ex. i Danmark
Riksbankdaler, i Tyskland Thaler, i Frankrike Franc o. s. v.,
och jag ser icke hvarföre vi mer än dessa stater skulle behöfva Iva
namn för myntet. Icke heller kan jag befara alt någon förblandning
skulle upstå mellan namnet på den nya Rulin och En R:dr
Specie eller Silfver, då den sistnämnde aldrig autages såsom räkneenhet,
utan blott såsom myntenhet.
Jag får anhålla om propos. derpå alt den nya enhetens namn
må blifva en Riksdaler.
Frih. Palmstjerna: Jag nödgas deremot anhålla att R. o.
Ad. måtte bifalla detta BankoUtsk:s förslag, och mina skäl äro
följande.
För närvar:de hafva vi R:dr Silfver, R:dr B:ko, R:dr Rgsoch
understundom har man äfven begagnat ordet Specie för alt uttrycka
R:dr-talet. I alla dessa R:dr sorter med olika benämningar äro
afhaudlingar afslutade, allt efter de serskilda kontrahenternas afsigter
eller öfverenskommelse!-. För att undvika de missförstånd,
och deraf följande förluster, som kunde för en och annan upkom
ma
deraf, att endast ordet R:dr användes för detta mynt, har K.
M. i min tanka ganska rigtigt föreslagit alt någon serskild benämning
skulle för den nya myntenhelen antagas, på det att den må
kunna skiljas ifrån alla andra Riksdalrar, som hittils begagnats.
Jag är öfvertygad att om det namnet nu antages, så kan i en framtid
ordet Riksmynt komma alt falla bort, utan någon olägenhet
när de orsaker som föranledt dess införande uphört och hvilket i
tidens längd mäste inträffa, likaväl som nu de gamla benämningarne
af Daler Kopparmynt och Daler Silfverraynt uti transaktioner hafva
försvunnit, ehuru de förr voro så allmänna. Att det namnet riksmynt
skulle vara en tavtologi utaf R:dr, kan jag icke finna, ehuru
tillägget Riksmynt visserligen vore öfverflödigt och olämpligt, så
vida ordet R:dr uttryckte ett bestämdt begrepp, men då detta begrepp
nu kan variera på tre olika sätt, så anser jag ett tillägg till
Den 22 Februari f. m.
213
den nya myntenhetens benämning vara nödigt eller åtminstone ganska
nyttigt, det vågar jag påstå.
Hvad beträffar den siste värde talarens påstående att man i
Danmark bar Riksbankdaler eller något dylikt, så vågar jag bestrida
att så är fallet, ty enl. hvad jag bort, lärer man hafva utbytt
Riksbanksdaler emot Daler Riksmynt. Detta exempel bar likväl
icke varit af något serdeles inflytande på det här framställda förslaget,
men hnfvudsaken är alt få en benämning, som skiljer rayntenheten
bestämdt ifrån alla andra. Värdet af en R:dr Riksmynt
skulle vara lika med 1 R:dr Rgs och öfverensstämmer med det begrepp,
som hvar och en dervid f. n. fäster. Jag tillstyrker antagande
af Utsk:s förslag.
Frih. Tersmeden: Sedan R. o. Ad. bifallit Utsk;s tillstyr
kande
”att räkne-enheten må fastställas till ett värde af ^ R:dr
Silfver, motsvarande 32 sk. eller 1 R:dr Rgs”, men deremot återremitterat
Ulsk:s tillstyrkande ”att mynt- och räkneenheten må till
enahanda värde bestämmas”, så torde det vara nödvändigt att vid
beslutet rörande den nu föredragna punkten, i st. f. orden ”myntoch
räkne-enheten” endast sättes räkne-enheten. Detta är en förändring,
som R. o. Ad. kan göra utan återremiss. Hvad åter angår
den föreslagna förändringen af benämningen R:dr Riksmynt, så
får jag åberopa hvad Frih. Palmstjerna redan yttrat, alt när vi
förut hafva flera sorters R:dr, så torde, så länge de begreppen finnas
qvar hos folket, det vara nödvändigt att hafva ett serskildt namn
på denna R:dr. K. M. har dervid föreslagit Riksmynt och inom
Ulsk. föreslogos olika benämningar, men man sladnade vid denna,
såsom lika god sorn någon annan och då något måste sättas efter
R:dr för att uttrycka hvad man menar, samt lill skillnad ifrån 1
R:dr b:ko äfvensom ifrån den stora silfverpjesen, som skulle heta
R:dr Specie, så tror äfven jag att detta blir lämpligt. Deremot torde
ordet Riksmynt efter någon längre tid framdeles kunna bortfalla och
enheten benämnas endast R:dr, sedan de andra begreppen försvunnit,
men intill dess tror jag att man bör bibehålla någon benämning
jemte Riksdalern.
Hr Aminoff: Sedan R. o. Ad. återremitterat det föreg:de
morn., med tillkännagifvande, att myntenheten bör bibehålla sin
gamla benämning af Specie R:dr, eller R:dr Silfver, och att räkneenheten
skall få en annan benämning, så få vi härigenom 2:ne slags
R:dr, hvilket icke var Utsk:s mening, som trodde, att mynt- och
räkne-enheten kunde förenas under ett gemensamt namn. Att nu,
som man vill yrka, äfven borttaga ordet Riksmynt, och endast bibehålla
ordet R:dr, kan jag för min del ej godkänna, emedan mycken
oreda, krångel och möjligen bedrägeri derigenom kan inträffa,
om efter ordet R:dr, lägges ordet Specie, Silfver eller B:ko. Jag
anser således att ordet Riksmynt bör bibehållas, och att räkne-enheten
kallas R:dr Riksmynt. Man påstår, att R:dr Riksmynt är
tungt att uttrycka, för min del finnér jag R:dr Rgs mycket tyngre,
måhända af orsak, att jag sätter mer värde på slutordet mynt, än
på slutordet gäld. Men jag tror, att många år icke skall fordras
214
Den 22 Februari f. m.
innan man i dagligt la! endast säger _R:dr, oell att ordet Riksmynt
bloll begagnas i allmän skrift m. m.
Hr von Kraemer: Jag beklagar alt jag icke hörde de sista
orden, som den siste värde talaren ytlrade ifall de möjligen voro
mot mitt anförande riktade, och det torde derföre ursäktas om jag
icke kan bemöta dem. Jag tror, alt det icke är någon obetydlig
olägenhet om man fastställer ett namn för det nya myntet, som
lindrigast sagdt, är något enfaldigt, och derigenom pålägger 3,000,000
menniskor alt flera gånger om dagen yttra en dumhet.
Hvad angår att i Danmark skulle vidtagits den förändring i
benämningen på det
las R:dr Riksmynt, så får jag säga att då ordspråket säger: ”Les
beaux esprits se rencontrent ’, sä kan man säga att motsatsen här
inträffat. Jag medgifver visserligen att om, när Betänk, återkommer
från Utsk., benämningen R:dr Specie, bibehålies, så kan det
vara nödigt, att hafva något tillägg efter R:drn, men jag hade hoppats
att man skulle afskaffa namnet Silfver R:dr och gifva den det
namnet Specie. Skulle åter den förra benämningen bibehållas, så
vore det väl nödvändigt att efter R:drn tillägga något annat ord,
men då bör man hitta pä något mera sinnrikt än Riksmynt, hvilket
jag hoppas att Utsk. kan göra. För öfrigt tror jag, att om den
nya myntenheten skulle komma att kallas blott en Riksdaler, så
skulle folket kalla den en ny R:dr eller något dylikt, men det vore
utan väsendtlig olägenhet och faller snart bort.
Hr von Hartmansdorff: Pä de skäl Frih. Tersmeden an
fört
anser jag jemväl denna puDkl böra återremitteras. Oaktadt den
härda förkastelsedom, Hr von Kraemer uttalat öfver benämningen
Riksmynt, nödgas jag likväl försvara denna benämning. Hon innefattar
icke något uprepande af detsamma. Riksdaler eller Daler betyder
såsom man vet Dalare, emedan Gr. Schlick i Böhmen först
började på 1600-talet slå sådant mynt, så kallades det efter myntverkets
läge i Joachims dalen för Joachims thaler, samt blef för sin
vackra form och prägel allestädes efterbildadt. Nu har det spridt
sig verlden omkring ända lill Amerika der del heter Dollar. Det
är väl namnet på ett mynt men betyder icke egentligen en penning.
Om man säger R:dr Riksmynt, så är det följaktligen icke något uprepaude
af samma sak.
Frih. Palmstjerna: Hvarföre denna punkt skulle återremitteras
kan jag icke inse. Frih. Tersmedens anmärku. att den icke
kan bibehållas i sin helhet är ostridigt riglig, men Frih. Tersmeden
tilläde att uttrycket Riksmynt kunde bortfalla i en framlid,
ulan alt något hinder derför upstod derigenom att man nu beslöt
att kalla enheten 1 R:dr Riksmynt. Jag anhåller att Hr Gr. o.
Landtm, ville inskränka sin propos. till hvad Frih. Tersmeden förordat,
nemi. att enheten måtte fastställas till R:dr Riksmynt, ehuruväl
Hr von Kraemer har ansett att detta förslag är enfaldigt och
att K. M. har sagt en dumhet, då K. M. har föreslagit denna benämning.
Måhända uttrycken vid justeringen kunna något rättas,
Den 22 Februari f. m.
215
enär meningarne derom åtminstone kunna vara något delade oeh
en så peremtorisk förkastelsedom kan jag åtminstone för min del,
icke underskrifva.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, yttrade Hr Gr. o
Landtm, att R. o. Ad. torde finna alt i öfverensstämmelse med
hvad som redan blifvit anfördt, Utsk:s uti förevaride punkt gjorda
förslag, att mynt- och räkne-enheten må benämnas Riksdaler Riksmynt,
till följd af R. o. Adis i afseende på nästföregående punkt
fattade beslut, icke kunde f. n. bifallas, utan att orden ”mynt och”
uteslötos, hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad.
bifölle, att räkne-enheten må benämnas Riksdaler Riksmynt, samt
efter denna proposms besvarande med starka Ja, blandade med Nej,
förklarade del han funnit Ja öfvervägande.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, i anseende till den redan långt framskridna
tiden hemstälde att öfverläggningen öfver återstående delen
af BankoUtskis förevaride Utlåt, mätte få upskjutas till eftermiddagens
plenum, lemnade R. o. Ad. dertill sitt bifall.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från StatsUtsk.
inkomne Mern. och Utlåt.i
JYs 34, i ani. af erhållen återremiss af en motion;
J\% 35, i ani. af erhållen återremiss af 3ine motioner; samt
M 36, i ani. af K. M:s Nåd. Propos. om beviljande af ett
särskildt kreditiv.
Frih. Åkerhjelm, Carli Jag tager mig friheten anhålla att
Hr Gr. o. Landtm, ville hemställa lill R. o. Ad. huruvida icke R.
o. Ad. skulle vilja besluta att sätta detta StatsUtskis Betänk. JVs 36
främst på föredragmslistan i det plenum, som näst efter dagens aftonplenum
kommer att ega rum.
Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad. bifölle, att såsom
Frih. Åkerhjelm föreslagit, StatsUtskis nu bordlagda utlåt. J12 36
upfördes främst å föredragms-listan för nästa plenum;
Ropades Ja.
Äfvenledes anmäldes och lades på bordet nedannämnde från
Utskm inkomne Betänkm, Mern. och Utlålm; nemi. från
Lag-Utskottet!
Jtf 11, i ani. af väckte motioner, angide bestämmelse af viss
lid emellan lysning och vigsel;
Allm. Besvärs- o. Ekon.-Utskotteti
M 46, i ani. af återremiss af Betänk. M 16, röride väckt
motion att sökande lill klockaretjensl måtte befrias från undergående
af examen inför Kyrkoherden;
216
Den 22 Februari f. m.
M 47, i ani. af återremiss utaf Utsk:s Betänk. 8, i fråga
om anläggande af nya sjömärken i Bottniska viken;
JW 48, i ani. af återremiss af Betänk. JU 11.
M 49, i ani. af väckt motion om fördelning af Lysings Härads
Allmänning i Östergöthlands Län emellan socknarne i samma
Härad;
JV? 50, i ani. af väckt motion om förtydligande af 26 och
28 §§ i K. M:s Nåd. Förordn. om Prestval d. 1 April 1843.
51, i ani. af väckt motion om vidtagande af åtgärder för
utfärdande af nya Krigs-Artiklar, Tjenstgörings-Keglemenle för Arméen,
Fältförvallnings-Reglemenle och Reglemente för ordnande
af den militära sjukvården.
Särskildta Utskottet:
M 6, ang:de arfvode för en af Utsk. aulagen Kanslist; samt
M 7, ang:de Hr Dalmans motion om bränvinsbränningen under
nästkommande April månad.
Uplästes ett af Hr af Dalström, Gust. Jakob, inlemnad
sålydande Mern.:
Som jag snarligen måste afresa till Gottland, får jag anmäla
det såsom hinder för mig, att längre fortfara i H. R. o. Ad:s förtroende
att vara Ledamot af Allm. Besv. o. Ekon.Utsk., under anhållan
att få bibehålla min Riksdagsmanna-rätt.
Denna anhållan bifölls, hvarefter Hrr Elektorer af Hr Gr. o.
Landtm, anmodades, att vid deras nästa sammanträde utse en ledamot
i Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. efter Hr af Dalström.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem protocolli,
/Ubert Munck.
Den 22 Februari e. m.
217
Onsdagen den 22 Februari 1854.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.utdr. för denna dag f. m. samt pleni-prot.
för d. 1 dennes e. m.
Fortsattes pröfningen af BankoUtsIcs Utlåt. JYs 14 öfver K. M.
Nåd. Propos. oell inkomne motioner, ang:de Decimal-systemels tillämpning
på rikets mynt.
Härvid förekommo:
5:le punkten, innehållande tillstyrkande alt, i enl. med K.
M:s Nåd. Propos., enheten må fördelas i 100 lika delar, samt
att 7 00:de delen benämnes Öre.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag tror att det vore rätt väl,
om vi finge något mynt, sorn afdelade de 100 Örena. Likasom Norrmännen
hafva en underafdeln. af sitt mynt, hvilken de kalla Ort,
och vi f. n. hafva den s. k. Dalem och Plåten, så vore det beqvämt
i räkningen, om vi äfven för framtiden bibehålie en eller annan
valör, mellan det högsta och ringaste värdet mellan Riksdalern
och Öret. Jag vill likväl icke tillåta mig att i detta hänseende åt
mina värde motståndare föreslå någon lättnad, väl vetande, alt de
icke skola mottaga den, ehuru det är otvifvelaktig!, att bristen på
den hvilopunkt för tanken, som ett mellanvärde gåfve, kommer att
utgöra ett ytterligare skäl till det missnöje, som jag förntsätler blifva
följden af tiolalsräkningens antagande.
Hvad jag deremot egentligen fäster mig vid, är benämningen
Öre. Jag anser det vara orätt att åt ett mynt af lägre värde gifva
ett i våra författningar och häfder bekant namn, som uttrycker ett
högre myntvärde, hvarigenom misstag naturligtvis måste föranledas.
Lika oriktigt som det förefaller mig alt kalla den fordna afstraffningsplatsen
Packartorget för Norr malms tor g, sedan vi haft ett
Norrmalmstorg, som är vida större oeh varit förnämligare än del
nya; lika oriktigt är det att benämna TJ5:de! af R:drn Öre, då vi
förut haft ett Öre af större värde och anseende. När Konungen år
1847 afgaf Sin Propos. om ett ändradt myntsystem, föreslog Han,
att det minsta myntet skulle kallas Penning. Hvarföre må icke
detta namn bibehållas, då Penning är en allmän benämning, som
icke uttrycker något visst värde.
På grund häraf anhåller jag, att R. o Ad. icke måtte gilla
ulan återremittera denna del af Utsk:s förslag.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Orsaken, hvarföre K. M.
icke föreslagit, alt 100;delen af R:drn skulle benämnas Penning, är
i min tanke den, att Penning är ett alltför obestämdt begrepp. Då
man begagnar detta ord i singularis, kan dermed menas en spel
-
218
Den 22 Februari e. m.
penning, eller en penning, som bäres i band på bröstet. En Silfver-Specie
kallas äfven för en penning. 100,000 R:dr är äfven en
penning, såsom köpeskilling betraktad. När detta ord således bar
en betydelse, som är sväfvande och kan utsträckas till en mängd
olika storheter, vore det, enl. min öfvertygelse, orätt att dermed
beteckna ett mynt, som måste hafva ett visst, bestämdt värde. I
motsatt fall skulle en förblandning i begreppen kunna upstå, så att,
då man ville uttrycka den minsta enheten, som finnes af myntet,
någon kunde tro att man talade om en vida större summa. Af
detta skäl anser jag benämningen penning vara olämplig.
Hr von Hartmansdorff har erinrat derom, att Öre i fordna tider
betecknade ett mynt af högre värde, än det föreslagna. Detta
är väl sannt, men det torde äfven böra iliågkommas, att ett Öre
fordom jemväl betydt ett mindre myntvärde, än det, hvarom nu
är fråga. Båda dessa betydelser hafva likväl längesedan uphört och
kunna nu mera, i min tanke, ej gifva anledn. till någon förvillelse.
Då Öre således är ett ord, dervid för det närvarande något bestämdt
begrepp ej finnes fåstadt, anser jag detta ord vara lämpligt att beteckna
det minsta myntvärdet och anhåller derföre om R. o. Adis bifall
lill Utsk:s förslag, hvilket i denna del med K. M:s sammanstämmer.
Hr von Hartmansdorff: Jag har icke föreslagit ordet Penning,
emedan jag ansåg det vara det bästa, utan derföre att det
syntes mig bättre än Öre. Jag föreslog för någon tid tillbaka benämningen
Fyrk, hvars betydelse ej heller är inskränkt lill något
visst värde. Men då Utsk. ej fästat något afseende dervid, trodde
jag, att uptagandet af en benämning, som Konungen i öfverensstämmelse
med StatsRådet förut föreslagit, skolat lyckas bättre.
Jag kan icke heller annat än fortfarande anse benämningen penning,
som, på sätt den siste värde talaren sjelf upgifvit, icke har
någon bestämd betydelse, vara lämpligare än Öre, dervid ett visst
bestämdt begrepp varit och kr fästadt.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Då Hr von Hart
mansdorff
yrkat återremiss af denna punkt för att erhålla en underafdeln.
emellan R:drn och Öret, samt ingen ledamot detta yrkande
bestridt, anser jag mig böra Hr von Hartmansdorffs anmärkn. till
besvarande uptaga. Jag anser att det nya myntsystemet genom
införandet af en dylik mellan-afdeln. skulle förlora i enkelhet och
reda. Det har blifvit sagdt, att man behöfver en hvilopunkt för
tanken emellan räkne-enheten och dess vJB:de! och man har åberopat
Frankrikes exempel, der man begagnar Sous lill en sådan
hvilopunkt emellan Franc och Centim. Men härvid får jag erinra,
att Sous är ett af Frankrikes gamla mynt, som rotfästat sig i folkets
begrepp, samt att det dessutom passar in i det nya systemet,
enär 20 Sous motsvarar en Franc. Att det deremot ej anses behöfligt
såsom någon hvilopunkt i räkningen, synes bäst deraf, att
det lägre folket i Frankrike räknar ända till 100 Sous i st. f. 5-  Francs, samt nästan alltid säger 40, 60, 80 Sous i st. f. 2, 3 och
4 Francs. Det stöd för antagandet af en mellanvalör emellan
R:drn och Öret, man velat hemta från Frankrikes exempel, för
-
Den 22 Februari e. m.
219
raner således och får jag derföre tillstyrka bifall till nu föredragne
punkt.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Här har blifvit yrkadt,
dels att en mellanafdeln. emellan R.-drn och den minsta myntsorten
borde finnas och erhålla ett visst namn, dels ock att benämningen
Ore på denna minsta myntsort borde, såsom olämplig och
begrepps förvillande, förkastas. Hvad det första påståendet beträffar,
anser jag att ett särskildt namVr å T*n:del af R:drn är alldeles öfverflödigt
och skulle möjligen leda derhän, att räkenskapsförandet
onödigtvis inkrånglades derigenom att man finge 3 kolumner i st. f.
2. Jag kan icke heller inse nyttan af en sådan mellanvalör i det
allmänna lifvet, ty om ett mynt, utgörande -^idels R:dr, kommer
att slås, är det. ju helt enkelt att kalla delta mynt för ett 10 öresstycke,
och då har man ju den hvila för tanken, man velat åstadkomma,
utan att ett särskildt namn för detta mynt behöfver finnas
i lagen.
Vidkommande åter benämningen Öre, anser jag detta namn
vara lika godt som något annat. Öre är namnet på ett urgammalt
Svenskt mynt, hvilket numera ej finnes i rörelsen och dervid intet
bestämdt värde är fästadt, ty jag känner ej någon ort af landet,
der man räknar i Ören. Att man föreslagit denna benämning å
det minsta myntet, anser jag derföre vara ganska lämpligt, isynnerhet
som, enl. min mening, man så mycket möjligt är, bör undvika
att i språket införa nya ord, då raan äger tillgång på gamla,
historiska.
Jag bestrider således punktens återremitterande och anhåller
om propos. ä bifall till densamma.
Hr Aminoff, Joli. Fredr.: Om man antoge ett särskildt
namn eller benämning emellan R:dr Riksmynt och Öre, för att
derigenom uttrycka TVdel af det förra värdet, så komme en af
decimal-systemets väsendtliga fördelar att förfelas — nemi- den,
att blott hafva 2:ne kolumner.
Den stora allmänheten har redan lärt sig att räkna från 1
till 100, och än längre, utan att behöfva någon hvilopunkt för sin
lanke, då den kommit till 10, och denna hvila behöfves ej mer,
om räkningen sker med Decimaler, eller med den hittills brukliga
sorträkningen. Jag afstyrker derföre en särskildt benämning för
Trö:del af R:drn.
Hvad benämningen Öre beträffar, så hafva föregide talare förklarat
dess lämplighet, och jag förenar mig med dem. Namnet
Öre, är ett ganska kort, tydligt och allmänt kändt ord, ej svårt att
uttala, och således fullt tjenligt att nu antaga.
Utsk:s uti förevar:de punkt gjorda tillstyrkande blef uppå härefter
framstäld propos. af R. o. Ad. bifallet.
6:te punkten, innehållande hemställan att, efter det nya
systemets verkställighet, all offentlig räkenskap må förås i
lvu kolumner: "Riksdaler Riksmynt” och "Öre'"; med undvikande
af alla brutna tal, sä att hvad som understiger ett
220
Den 22 Februari e. m.
halft Öre uteslules, men då det stiger lill ett halft eller deröfver,
utföres för ett Öre.
Hr von Hartmansdorff: Jag har på f. m. förordat Frih.
Wredes förslag, på det alt det minsta mynt, som vi genom tiotalsräkningens
införande skulle erhålla, måtte i värde motsvara den
nuvarande styfvern. Om Konungens Propos., att ett myntstycke å
^ öre skulle framdeles utpräglas, blifver antagen, så får man ett
mynt, som motsvarar Styfvern, hvilket jag anser vara. af vigt för
den mindre handeln. Enär R. o. Ad. icke funnit lämpligt att
godkänna Frih. Wredes förslag, så hemställer jag, att Ståndet ville
återremittera denna punkt, på det att saken mätte tagas i närmare
öfvervägande. Man har för lättnaden vid räkenskapers förande och
för undvikandet af 3 kolumner deri, borttagit det halfva öret. Räkenskapernas
upställning har således af mina värde motståndare ansetts
vigtigare än sjelfva penningen, än folkets hellof af ett skiljemynt,
motsvarande icke blott dess vanor för ögonblicket, utan äfven
inköpen af sådana. smärre föremål, hvilka blott betalas med
en styfver.
Frih. Tersmeden: Hr von Hartmansdorff har fästat uprnärksamheten
derpå, alt man genom antagandet af denna punkt skulle
utesluta del minsta myntstycke, som K. M. till prägling föreslagit,
eller ^ Öre. Härvid torde man bemärka, att detta mynt skulle fä
ett så ringa värde, att man för detsamma ej finge köpa någonting.
Ehuru Styfvern är tillgänglig, är den likväl i den allmänna rörelsen
aldeles obehöflig. Vi vela äfven, att före 1809 gällde det dåvar:de
minsta myntstycket, eller ett Runstycke, mera än det nu till
prägling föreslagna $ Öret, ehuru det sedermera genom myntförsämringen
kommit att understiga värdet af nämnde nya mynt. Ett mynt
å | Öre är, i min tanke, icke nödigt för något annat ändamål än
möjligen att utgifvas såsom grindpenning, men vid erläggandet af
denna frivilliga afgift torde ett helt Öre kunna intaga det halfva
Örets ställe, utan någon särdeles kännbar förlust för den resande.
För öfrigt, om ock präglingen af ett skiljemynt å { Öre kommer
att ega rum, lägger sådant likväl icke hinder deremot, att de offentliga
räkenskaperna, med uteslutande af bråktal utaf Öret, föras
i två kolumner, och R. o. Ad. kan således antaga denna punkt,
utan att derigenom binda sig vid en blifvande behandling af punkten
rör:de kopparmyntens utpräglande.
Deremot är det en annan omständighet, hvarföre jag skulle
vilja att punkten blefve återremitterad. Ulsk. föreslår: ”att, efter
det nya systemets verkställighet, all offentlig räkenskap må föras i
två kolumner, ”R:dr Riksmynt” och ”Öre”; med undvikande af alla
brutna tal, sä ali hvad sorn understiger ett halft Öre uteslutcs,
men da del stiger till ett halft eller deröfver, ulföres
för eli Öre.” Jag för min del anser det vara mera rättvist och
konseqvent, att man kastar bort allt hvad som understiger eller
endast upgår till j Öre och för ett helt Öre utförer allt hvad
som öfverstiger 4, i öfverensstämmelse med det i K. M. Propos.
ang:de räntcpcrscdlarnes omsättning förekommande stadgande, att
Den 22 Februari e. m.
221
livad som i penningeräntan af runstycken öfverstiger | sk. anses för
hel och hvad som understiger eller icke utgör mera än | sk. uleslutes,
dervid man utgått från den riktiga åsigten, att då 6 är hälften
af 12, bör äfven, då fråga är om runstyckenas uteslutande ur
räkenskaperna, halfva antalet kastas bort men allt hvad som öfverstiger
detta antal anses för en hel skilling. För att bereda denna
rättelse anser jag derföre att punkten bör åtleremitteras.
Frih. Palmstjerna: Med Frih. Tersmeden delar jag den
mening, att sednare delen af Utsk:s förslag bör återremitteras, till
vinnande af hvad nämnde ledamot åsyftat, eller att, vid offentlig
räkenskapsföring, alla brutna öretal till och med ^ borde uteslutas
och hvad som öfverstege detta belopp till helt Öre utfö
ras.
Men den första delen af förslaget, som afser, ”att, efter det
nya systemets verkställighet, all offentlig räkenskap må föras i 2
kolumner ”R:dr Riksmynt” och ”Öre”, bör i min tanke bifallas,
såsom icke stående i något oskiljaktigt sammanhang med den följande
meningen. Jag får derföre hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla, att
lian behagade framställa 2:ne särskilda propos:r nemi. å bifall till
första ocb ålerremiss af andra delen af Utsk:s tillstyrkande.
Hr Ribbing, Arvid: Då en talare, som yttrat sig emot
präglandet af ett mindre mynt, än ett Öre, yrkat ålerremiss af denna
punkt, förmodar jag alt återremiss kommer att ega rum. Samma
talare har sagt, att man ej kunde få köpa något för ett så litet
mynt som J Öre eller vår nuvande Styfver. Sådant torde kanhända
förhållandet vara i den ort, der han bor, men i min hembygd finnas
många saker, om hvilka det heter, att de kunna fås för styfver
stycket. Jag tror att ett stort antal fattige skulle blifva ganska
missbelåtna, om de ej fortfarande finge ett mynt, hvarmed de kunde
förskaffa sig dessa saker. Jag kan således icke annat än förena
mig med dem, som yrkat det ett mynt, motsvarande styfvern,
blefve slaget. Del minsta myntvärdet är f. n. 1 rst. 6 rst. motsvara
ett Öre. Om nu intet mynt under ett Öre kommer alt slås,
skulle alla dessa 6 under-afdelmr gå bort. Jag tror att det kunde
till en början vara nog att låta 3 af dem gå bort, och anser att
vi fortfarande böra hafva ett mynt, som motsvarar 3 rst. eller styfvern,
enär afbroltet eljest blefve för stort. Att Utsk:s mening
verkligen varit, att Öret skulle blifva det minsta präglade myntet,
kommer att synas längre fram i Betänk., då frågan om kopparmyntets
utprägling förekommer.
Hr Aminoff: I den framställning Frih. Tersmeden gjort,
att alla brutna tal af Öret, sorn icke upginge till fullt ^ Öre, borde
uteslutas från räkningen, och då de öfverstiga \ Öre utföras till ett
helt öre, öfverensstämmer äfven med min åsigt. Denna omständighet
undföll Utsk., och fordrar rättelse, som ganska lätt kan
verkställas, genom ett fattadt beslut från R. o. Ad. eller genom
en återremiss.
Man kan visserligen anse hela frågan för obetydlig — men
såsom princip och vid upgörande af ett system får inga felaktigheter
äga rum.
222
Den 22 Februari e. m.
Hvad beträffar det till antagande föreslagna \ Öret, så ansåg
Utsk. detta mynt ej utgöra någon enhet i det blifvande decimalsyslemet.
Visserligen kan man säga att half-öret utgör 5J0:del af
R:drn, men det kommar ändå att vara ett brutet tal, såsom halföre
betraktadt, hvilket Utsk. sökt undvika, och på den grund uteslöt
halföret från sitt förslag. Dessutom äro tiderna numera så förändrade,
att ett mynt å ^ Öre, äger så ringa värde i den allmänna
rörelsen, att det knappast kan användas annorlunda, än såsom grindpenningar.
Dock vill jag ej motsätta mig, att ett mynt på £ Öre
finnes, efter man så enträget yrkar derpå.
Man har sagt, att den fattigare folkklassen skulle förlora, om
minsta myntet blefve 1 Öre. Jag är deremot af motsatt tanke, och
anser det vara en vinst för den fattiga, att han erhåller ett helt
Öre, vid alla tillfällen, då han annars bordt bekomma ^ Öre, emedan
sådant mynt då icke finnes att tillgå.
Frih. Tersmeden: Det kunde möjligen synas af mitt förra
yttrande, såsom min mening varit den, alt ställa första delen af
denna punkt i sammanhang med frågan om kopparutmyntningen,
roen mitt yttrande var egentligen endast föranledt af livad Hr von Hartmansdorff
före mig anfört. Det är klart för hvar och en, som med
npmärksamhet genomläser punkten, alt den kan bifallas, utan att
R. o. Ad. derigenom bundit sig i afseende å beslutet om präglingen
af skiljemynten, ty nu är endast fråga om sättet för de offentliga
räkenskapernas förande och huruvida brutna tal af Öret skola
deri uptagas eller icke. Jag anser derföre, lika med Frih.
Palmstjerna, att denna del af förevaride punkt bör af R. o. Ad.
bifallas.
Vidkommande punktens sednare del, yttrade jag nyss, att den
borde återremitteras, men jag får nu hos R. o. Ad. vördsamt hemställa,
huruvida det ej vore lämpligt att utan återremiss fatta beslut
om förändring af denna sednare del, hvilken då, i enhhet med
hvad jag förut yrkat, skulle erhålla följande lydelse: ”med undvikande
af alla brutna tal, så att de sorn öfverstiga £ Öre, utföras
som helt och de, som ej öfverstiga \ Öre, uteslutas.
Frih. Palmstjerna: Jag begärde återremiss af den sednare
delen utaf Utsk:s yttrande i denna punkt derföre alt Frih. Tersmeden
före mig framställt yrkande derå; men då nämnde värde
ledamot nu tillstyrkt R. o. Ad. att bifalla hela punkten med af
honom föreslagen redactionsförändring, förenar jag mig med honom
i begäran om propos. i enlighet med detta förslag, för hvars antagande
jag icke finnér något hinder möta. Hvad angår behofvet af
att prägla ett mynt å ett | Öre, är det en fråga, som i min tanke
icke beror af denna punkt utan förekommer längre fram i Betänk.,
och få vi således snart tillfälle att derom tvista. Här är endast
fråga om sättet för de offentliga räkenskapernas förande och om
uteslutande derifrån af alla brutna öretal, hvilket jag icke kan annat
än finna ganske lämpligt och nyttigt.
Den 22 Februari e. m.
223
Hr von Hartmansdorff: Jag skulle för min del vara benägen
att instämma med dem, som yrkat bifall till denna afdelnings
första punkt, så man åtminstone kommit något så när åt' det håll
jag önskar. Men som det i punkten heter: ”hvarvid, när så erfordras,
jemte öretalet kan utsättas deraf upkommande bråk”; så
frågas hvem det är, som skall bestämma när så erfordras? Ar det
räkenskapsföraren, så torde han finna för godt att utesluta bråket,
när lian blifver skyldig att något betala, men bibehålla det, då han
sjelf har något att fordra. Denna obestämdhet skall utan tvifvel
förorsaka tvister och missnöje. På samma sätt förhåller det sig
med punktens sista del, hvilken Frih. Tersmeden velat utesluta.
Man får icke öfverlemna åt vederbör:des godtycke att bestämma när
bråket skall tillsättas eller borttagas.
Frih. Tersmeden och en annan talare hafva trott, att ett så ringa
värde, som l öre eller 1 styfver numera aldrig ifrågakommer. Jag
får då erinra derom, alt taxan för öfverfart på roddbåtar här i
Slockholm är 3 styfver. Om nu intet mynt motsvarande styfvern
skulle komma alt finnas, utan endast tvåstyfvers-myntet eller öret,
blefve följden, att roddpenningen måste höjas till 4 styfver eller 2
Oren. Hvem är del som mest begagnar roddbåtarne, om icke den
fattiga folklassen? På honom lägges följaktligen i detta hänseende en
med 25 proc. ökad beskattning.
Jag fortfar således att anhålla, det R. o. Ad. ville återremittera
punkten i dess helhet.
Frih. Tersmeden: Jag har icke kunnat upfalta Hr von Hartin
ansdorffs anraärkn. i afseende å bråkens uteslutande ur räkenskaperna.
Han tyckes önska, att sådant mätte ske, men påstår, att
det enl. mitt förslag, skulle blifva öfverlemnadt åt vederböndes
godtycke. Mitt förslag till förändring af förevande punkt lyder sålunda:
”med undvikande af alla brutna tal, så att de, som öfverstiga
ett halft Öre, utföras som helt och de, som ej öfverstiga ett
halft Öre uteslutas.” Här är således, åtminstone för mitt begrepp,
i bestämda och tydliga ordalag uttryckt, huru vid bråkens uteslutande
bör tillgå och della stadgande, ifall det antages, mäste lända
vederbörande till efterrättelse. Hr von Hartmansdorff måtte således
hafva missförstått icke allenast mitt förslag, utan äfven Utsk:s Betänk.
, hvilket sednare, så vidt jag kunnat finna, icke gifver anledn.
till den förmodan, att de brutna talen skulle kunna efter behag
uteslutas eller upföras till helt tal.
Hr von Kraemer, Anders Robert: Jag tror, alt det af
Hr von Hartmansdorff nu begångna misstag upkommit till följd af
en alltför flyktig genomläsning af punktens början. Denna lyder
sålunda: ”uti punkten 3:o föreslår K. M. alt, efter det nya systemets
verkställighet, all offentlig räkning må föras i 2:ne kolumner
R:dr Riksmynt och Öre; hvarvid, när så erfordras, jemte öretalet
kan utsättas deraf upkommande bråk.” Detta har Hr von Hartmansdorff
troligtvis ansett utgöra en del af Utsk:s yttrande, ehuru
det är en citat från K. M:s Propos. I den nästföljande meningen
ogillar Utsk. K. M:s förslag, enär upförandet af bråktal, enl. Utsk:s
224
Den 22 Februari e. m.
åsigt, vore en afvikelse från det nya systemet, och framlägger i punktens
slut sitt förslag till förändrad upställning af 3:dje punkten i K.
M:S propos. I detta Utsk:s förslag har Frih. Tersmeden åter föreslagit
en förändring, som dock, lika med Utsk:s hemställan afser,
att alla brutna tal skola efter en bestämd grund uteslutas ur räkenskaperne.
Hr Brakel, Mauri tz Gus t.: I Ryssland och Finland, der myntenheten
är En Rubel silfver, motsvarande ungefär 92 sk. B:ko Svenskt
mynt, och der Robeln delas i 100 kopek — en kopek är således
icke fullt 1 sk. B:ko — föras, så vidt jag icke misstager mig, alla
räkenskaper endast i Rubel och Kopek, utan något bråktal af den
sednare. Men der finnas kopparmynt af icke allenast utan äfven
-J Kopeks valör, hvilka äro mycket gångbara i det dagliga lifvet bland
de lägre folkklasserne, ^ Kopek motsvarar vår styfver och vi vela
allt för väl, att styfvern är den minsta myntenheten som hos oss
förekommer, hvarföre .jag för min del gillar Frih. Wredes system,
för hvilket styfvern ligger till grund. Jag anser således, att styfvern
eller det ^ Öret icke bör ur vårt myntsystem borttagas. Dess begagnande
kommer äfven i våra dagar icke så sällan i fråga. Vilja
vi slippa in genom grindarne till Djurgården, måste vi erlägga
1 styfver. För öfverfart dil å roddarbåt är afgiften 3 styfver.
Styfvern är ett värde, som ännu förekommer i handel och vandel
bland det lägre folket, hvarföre jag äfven anser Regeringen haft
skäl att föreslå präglandet af ett mynt å £ Öre, motsvarande den
nuvar:de styfvern. Jag kan således icke annat än förena mig med
dem, som yrkat återremiss af denna punkt.
Frih. Palmstjerna: Jag utbeder mig att ännu en gång få
fästa upmärksamheten deruppå, alt frågan om utmyntningen af halfva
Öresstycken nu icke är föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, enär
den afhandlas i en punkt af Betänk., som ännu icke blifvit föredragen.
Här är fråga om uteslutande från de offentliga räkenska
perna
af alla brutna öretal, antingen genom deras bortkastande eller
utförande till helt Öre, och ett bifall dertill binder icke i något hänseende
R. o. Ad:s beslut i afseende å präglingen af halfva öresstycken.
Att återremittera denna punkt, såsom nu sednast Hr Brakel
yrkat, vore således endast alt förorsaka onödig tidsutdrägt, och
då alla talare, som deltagit i discussionen öfver denna punkt, varit
ense derom, att bråk af Öre böra ur räkenskaperna försvinna, borde,
enl. min tanke, R. o. Ad. bifalla punkten med den redaktionsförändring
Frih. Tersmeden föreslagit, sä vida densamma anses hafva
företräde framför Utsk:s förslag, pä sätt flere talare sökt att ådagalägga.
Hr von Hartmansdorff: I fall det är oss öppet lemnadt
att när vi komma derhän besluta om präglingen af ett skiljemynt
å l Öre, så anser jag det vara likgiltigt, huru R. o. Ad. afgör
denna punkt ang:de de offentliga räkenskapernas förande. Finnes
myntet, tager det nog ut sin rätt i räkningen.
Hr
Den 22 Februari e. m.
225
Hr Brakel: Jag erkänner det misstag, jag i mitt förra yt
trande
begått, och afstår således från yrkandet å punktens återremitterande.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, framstälde
Hr Gr. o. Landtm., att Hr von Hartmansdorff väl yrkat återremiss
af denna puukt, men i sitt sednaste yttrande afstått derifrån, samt
att för öfrigt blifvit yrkadt bifall till Utsk:s hemställan med den
förändring, att sednare delen deraf komme att erhålla följande lydelse:
”med undvikande af alla brutna tal, så att de, som öfverstiga
ett halft Öre, utföras för helt, och de, som ej öfverstiga ett
halft Öre, uteslutas;' hvarjemte propos. till bifall å Utsk:s ifrägavar:de
hemställan med berörde förändring, biet framstäld och med
Ja besvarad.
7:de punkten, innehållande hemställan, ail läxor å allmänna
af gifter må undergå skälig jemkning lill öfverensstämmelse
med det nya myntsystemet, så alt, på sätt i nästföregående
punkt är föreskrifvel, bråktal af Öret undvikas.
Frih. Palmstjerna: Jag befarar, att verkställigheten af Utsk:s
förslag i denna punkt skulle möta stora svårigheter och anhåller
derföre att punkten måtte blifva till Ulsk. återremitterad för att i
ytterligare öfvervägande tagas. Vi hafva nemi. i flere taxor, t. ex.
i Medicinal-Taxan, så små värden utsatte, att de icke upgå till Ett,
icke en gång till ^ Öre. Att undvika sådant är svårt, nära omöjligt
uti en taxa, som måste var^ så minutiös i sina bestämmelser,
som Medicinal-Taxan, hvarföre, enl. min tanke, bråk af Öre der
icke kunna undvaras, utan att allmänheten skulle betungas med allt
för dryga afgifter för medicinal-varor. I Tull-Taxan hafva vi f. n.
tullbestämmelser af endast 2 rst. b:ko, motsvarande ^ Öre efter det
nya myntsystemet. Det går visserligen an att efterskänka tullen
å sådana varor, som ej draga högre lullafgift än 2 rst. b:ko per
men det finnes likväl flera dylika artiklar i Tull-Taxan. Vid
taxors uprätlande för bro- och hamnafgifter torde det likaså icke
vara lämpligt att utesluta alla värden understigande 1 Öre.
Då således Utsk:s förslag torde komma att medföra allt För
dryga afgifter för allmänheten, anser jag detta förslag icke böra af
R. o. Ad. godkännas utan till Utsk:s förnyade ompröfvande återförvisas.
Jag ser icke någon olägenhet deraf, att Dtsk. helt och
hållet förbigår denna fråga. Huru taxor å allmänna afgifter skola
vara nprättade, har, i min tanke, icke något så oskiljaktigt sammanhang
med det ifrågavande myntsystemet, att denna omständighet
oundgängligen måste vid detta tillfälle tagas i betraktande, utan
torde den lämpligast böra öfverlemnas till bepröfvande af de embetsman,
hvilka hafva taxornas uprättande sig ålagdt och hvilka
bäst äro i tillfälle att bedöma, huru låga afgifter böra deri utsättas.
Någon af Konung och St:r beslutad lag i detta hänseende tror jag
icke vara behöflig eller ens lämplig, och torde BankoUtsk., som
med sådan sorgfällighet öfvervägt alla omständigheterna i denna vig4
H. 15
226
Den 22 Februari e. m
tiga fråga, derest återremiss af denna punkt kommer att ega rum,
icke underlåta att deråt egna en förnyad pröfning.
Frih. Tersmeden: Den anmärkn. Frih. Palmstjerna emot
denna punkt framställt, kan visserligen synas äga sin riktighet, men
jag hemställer, huruvida icke, beträffande Medicinal-Taxan, som
den värde ledamoten hufvudsakligen afsett, den af honom befarade
olägenheten vid verkställigheten af Utskrs förslag skulle kunna afhjelpas
derigenom, alt sådana varor, hvilkas värde icke upslege lill
det ringa belopp, som här är i fråga, i taxan utfördes till en dubbel
qvantitet emot hvad f. n. är brukligt. I K. M:s Propos. heter
det: ”att taxor å allmänna afgifter undergå skälig jemkning, till
öfverensstämmelse med det nya myntsystemet, så att bråk, öfver
eller understigande ,] Öre undvikes.” K. M. har således ansett,
att annat brutet tal af Öret än | icke borde komma ifråga att i
taxorna utsättas. Jag medgifver, att enl. Utsk:s förslag denna minimibestämmelse
är fördubblad, men hvad i Medicinal-Taxan finnes
uptaget lill så lågt värde, som ^ Öre, är merändels sådant, som
blott ingår såsom ingrediens i andra varor, så att det aldrig torde
ifrågakomma alt köpa en medicinal-vara för ett så ringa pris som
| Öre. Blifver qvantiteten af dylika ingredienser till dubbelt belopp
i taxan utförd, så är ju den öfverklagade olägenheten afhulpen.
Jag lior således, att någon återremiss af denna punkt icke
är behöflig, men skulle R. o. Ad. finna betänkligt alt punkten bifalla,
hemställer jag, huruvida det icke vore lämpligt att antaga
hvad K. M. i motsvarande punkt af Sin Nåd. Propos. föreslagit.
Jag motsätter mig ej sådant beslut, ehuru, på sätt jag nyss yttrat,
jag anser någon olägenhet af punktens antagande, i afseende å Medicinal-Taxan
ej behöfva befaras, och, hvad åter Tull-Taxan vidkommer,
för sä vidt densamma innehåller artiklar, hvilka ej hafva
sig åsatte högre tullsatser än 2 rst. per f?, tror jag ej, att det någonsin
ifrågakommer att förtulla dylika artiklar till så ringa qvantitet
som 1 U.
Hr Printzensköld, Carl: När man vill drifva ett upgjordt
system allt för långt, så inträffar det, att man stöter på svårigheter,
dem man icke beräknat, och sådan tror jag händelsen vara i
nu förekomne fall. Frih. Palmstjerna har redan fullständigt utvecklat
de olägenheter, som skulle upstå vid verkställigheten af
BankoUtsk:s förslag i denna punkt. Deremot synes det mig, att K.
M:s förslag i detta ämne fullkomligt upfyller ändamålet, emedan
deruti är bestämdt, att £ Öre skulle utgöra det minimi-belopp, hvartill
allmänna afgifter i taxorna få utsättas, samt att älla brutna tal
deremellan och 1 helt Öre skola undvikas, och får jag derföre
anhålla, att R. o. Ad. behagade med afs‘lående af Utsk:s förslag i
denna punkt, antaga hvad K. M. i den motsvarande punkten af
Dess Nåd. Propos. föreslagit.
Hr Ribbing: Att en förändring af ifrågavande punkt är nödvändig,
anser jag vara otvifvelaktigt, men jag anser rätta sättet derför
vara punktens återremitterande, för den händelse att de öfriga
Den 22 Februari e. m.
227
Slånden i frågan fattal olika beslut, med R. o. Ad. Alt \ Öre
bör finnas icke allenast i Medicinal-Taxan, utan äfven i de öfriga
taxorna, såsom ä bröd m. m., torde icke kunna bestridas af deni,
som känna förhållandet.
Hr von Hartmansdorff: Jag anser det vara så mycket
nödvändigare att återremittera denna punkt, som frågan om taxorna
aldrig bordt, enl. min tanke, blifva föremål för hvarken Konungens
Propos. eller BankoUtsk:s Betänk. Vid förra punktens behandling
afstod jag från yrkandet på hans återförvisande under förutsättning,
att en återremiss af den nu förevarule skulle beviljas. Den anmärkn.
Hr Brakel då gjorde i afseende på allmänhetens inträde i
Djurgården, är ett slående bevis på de olägenheter, hvilka skulle
följa om Utsk:s förslag i denna punkt antoges. Om allmänheten,
sorn derigenom blefve med 100 proc. högre beskattad, frågade,
hvarföre man godkänt ett dylikt förslag, och man svarade, att det
skett för att bringa afgifterne till öfverensstämmelse med det nya
myntsystemet så skulle mängden antingen skratta deråt eller harmas
deröfver. Jag anhåller att R. o. Ad. desto heldre måtte återförvisa
denna punkt, som 2:ne Ständ redan lärer hafva återremitterat
Betänk, i dess helhet.
Frih. Tersmeden: Med anledn. af det skäl Hr von Hart
mansdorff
för punktens återremitterande andragit, eller alt entréen
till Djurgården skulle genom förslagets antagande fördubblas, ber
jag att få erinra, att de afgifter, som erläggas för inträde dit, användas
till Djurgårdens förskönande. Jag hemställer då lill Hr von
Hartmansdorff, huruvida han icke, likasom hvarje annan, ville med
en styfver mera än förut bidraga till vinnande af detta vackra ändamål.
Skulle Hr von Hartmansdorff härtill vara obenägen, beböfver han, för
alt göra sin mening gällande, icke ovilkorligen påyrka punktens återremiss,
enär han har utvägar öppen att bifalla K. M:s Propos., som
just föreslår hälften af hvad Utsk. tillstyrkt. Att vi skulle återremittera
punkten derföre att 2 Stånd återremitterat utlåt., tror jag
icke vara något antagligt skäl, utan anser snarare det vara skäl att
visa, det K. M:s Propos. i denna del blifvit af åtminstone ett
Stånd gillad.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh.: Jag delar de betänkligheter,
som Frih. Palmstjerna emot denna punkt framställt, och jag
tror att i detta, likasom i flera andra fall, då R. o. Ad. önskar
förändring af ett afgifvet förslag, det vore tjenligast att återremittera
frågan, pä det att Utsk. måtte blifva i tillfälle att gifva det
förslag, man förordar, en fullständig och tydlig redaction. Af
detta skäl förenar jag mig med dem, som påyrkat punktens återremitterande.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr.: Jag för min del får anhålla
om Hr Gr. o. Landtnäs propos. å bifall till K. M:s förslag uti
nu ifrågavande hänseende.
15*
228
Den 22 Februari e, m.
Frih. Palmstjerna: Då Frih. Tersmeden, som är ledamot
af detta Utsk., hvars utlåt, vi nu behandla, icke ansett en återremiss
af denna punkt behöflig, utan funnit det vara lämpligare att
genast antaga K. M:s propos. i denna punkt, kan jag naturligtvis
icke hafva något alt deremot invända, hvilket synes af den contrasignation,
hvarmed den Nåd. Proposm är försedd.
Öfverläggningcn ansågs härmed fulländad, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, framstälde, att då Frih. Tersmedens yrkande icke syntes
afse bifall till Utsk:s hemställan, utan antagande af den deremot svarande
4:de punkten i K. M:s ifrågavar:de Nåd. Propos., endast blifvit
yrkadt, dels bifall till Utsk:s hemställan, med den förändring,
att ifrågavar:de stadgande erhölle den i 4:de punkten af K. Jl:s
Propos. föreslagna lydelse, dels ock återremiss; samt att nämnde
4:de punkt af K. M:s Propos. innehöll: ”att Taxor å allmänna af”gifter
undergå skälig jemkning till öfverensstämmelse med det
”nya myntsystemet, så att bråk, öfver- eller understigande ^ Ore,
”undvikes.”
Hr Gr. o. Landtrms härefter först å bifall till 4:de punkten af
K. M:s ifrågavande Propos., och sedermera å återremiss framstälde
proposm besvarades med blandade Ja och Nej; hvarpå förstnämnde
propos. förnyades och, efter dess besvarande med starka Ja, blandade
med Nej, Hr Gr. o. Landtm, förklarade, det han nu funnit
Ja öfvervägande.
8:de punkten, innehållande af styrkande af bifall till förslaget
alt prägling af silfvermynt till värde af 2 Iiulr Riksmynt
ej vidare må ifrågakomma; och 9:de punkten, innehållande hemställan
att den af Hr Stjernsvärd ifrågasatta utmyntning af
ett silfvermynt om S R:dr Riksmynt må lemnäs utan afseende.
Dessa punkter biföllos.
10:de punkten, innehållande att Utsk. ej kunnat förorda
Ilr Sljernsvärds förslag om prägling af guldmynt till värde
af 40, SO och to R:dr Riksmynt.
Hr von Hartmansdorff: Det är visserligen sannt, att Banken
icke har sig ålagdt att utvexla guld och att fördenskull icke heller
någon utmyntning af guld behöfves. Men då Banken låter slå
enkla, dubbla, jag tror äfven 4-dnbbla dukater, så hafva vi ju flera
slags guldmynt i omlopp. Vore det då icke mera skäl att utprägla
dem med afseende på myntenheten, eller Specie R:drn, än att
prägla dem utan afseende derå, såsom nu är förhållandet. Den
Svenska dukaten gäller vanligen 5 R:dr 32 sk. eller 5 R:dr 40 sk.
understundom (i R:dr allt b:ko. Detta värde upgår således icke i
jemna Riksdalertal mot den antagna myntenheten. I andra länder slår
guldmyntet i ett bestämdt förhållande lill silfvermyntet, såsom t. ex.
i Frankrike och England, der guldmyntet i det förra landet svarar
mot 20 francs och i det sednare mot 20 skilling Sterling. Mig
synes att vi borde på samma sätt tillvägagå och således slå guldmyntet
i öfverensstämmelse med silfvermyntet. Jag anhåller der
-
Den 22 Februari e. m.
229
före alt R. o. Ad. ville återremittera denna punkt, på det alt Utsk.
malte taga saken i öfvervägande så att vi finge, i st. f. dnkater, ett
guldmynt, rättadt efter Specie R:drn.
Frih. Stjernstedt: BankoUtsk. har hatt i min tanke, gan
ska
rätt i alt' afstyrka Hr Sljernsvärds jfrågavar:de framställning,
hufvudsakligen af det skäl, att vi här i Ilandet icke hafva något
guldmynt. Ue dukaler, som här präglas och allmänheten tillhandahållas,
utvisa blott alt en viss bestämd qvantitet af guld i dem innehållas
och äro, såsom hvarje annan handelsvara, fluktuerande i
pris, hvilket af Bankstyrelsen allt efter för handen varande conjuncturer
lill olika belopp bestämmes. Just till följd af guldets vexlande
värden söka äfven de länder, som nu hafva sin myntfot grundad
på guld och sålunda ega guldmynt, att öfvergå till ett annat system,
hvadan den siste värde talarens jemförelse med förhållandet
i Frankrike och England icke torde vara på våra förhållanden
tillämpligt, enär dessa länder hafva verkligt guldmynt, hvilket vi
deremot icke ega och, såsom ingalunda önskvärdi, jag hoppas vi
icke eller komma att få. Jag anhåller om bifall till Utsk:s hemställan
i denna punkt.
Frih. Tersmeden: Med anledn. af det exempel från Frankrike
och England, som Hr von Hartmansdorff, till stöd för sin begäran
om punktens återremitterande, framdragit, får jag fästa derpvärde
talarens och Ståndets upmärksamliet deruppå, alt i nämde länder myntfoten
är guld, i vårt land deremot silfver. Det vore, i min tanke, aldeles
oriktigt, att af en metall, som här i landet betraktas som en
handelsvara samt stiger och faller i pris, prägla ett mynt, hvärå
det skulle stå utsatt, att det motsvarade ett visst värde i silfver,
hvilken metall är hos oss såsom värdemätare antagen. Hr von
Hartmansdorff har sjelf ådagalagt otjenligheten af att prägla guldmynt
med ett bestämdt värde, derigenom att han omförmält, huru
dukatens pris hos oss är olika på olika tider. Detta är bästa beviset
derpå, att guld ej kan ställas i något bestämdt värdeförhållande
till vårt silfvermynt, och derföre anser jag Utsk. hafva fullt
skäl till dess ifrågavarule hemställan, om hvars bifallande jag får
bos R. o. Ad. anhålla.
Uppå härefter barnstöld propos. blef Utsk:s utlåt, i förevande
punkt af R. o. Ad. godkändt.
11 :te punkten, innehållande hemställan alt den genom MyntOrdn:n
af d. 9 Maj 1835 bestämda ulmyntningsgrund må oförändrad
bibehållas.
Hr von Hartmansdorff: Jag har förut fästat Ståndets up
mårksamhet
derpå, att vi förlora på den utmyntning af silfver, som
nu äger rum. Vår Specie-R:dr är nemi. litet bättre än den Norrska,
Danska, Holsteinska och Hamburgska. Detta förhållande länder
oss icke till gagn utan till förlust af ungefär 1 sk. b:ko på
Specien, ty vid utvexling af vårt silfvermynt mot nämnde' länders
få vi ej den ringaste godtgörelse för vårt mynts öfverhaltighet, om
jag så får kalla det. Hvarföre skola vi fortfara dermed? Mau
230
Den 22 Februari e. ra
svarar, på det att ingen myntförsämring må äga rum. Denna blefvé
likväl ganska obetydlig, enär skillnaden i silfver-innehållet emellan
Svenska Specie-R:drn och En R:dr Hanaburger-banko endast utgör
ungefär 4 ass. En sådan samvetsgrannhet synes mig vara öfverdrifven
och endast tjena till förevändning att undvika hvad man
borde göra. Någon ommyntning af det redan utpräglade silfret
behöfves ej. Jag har icke heller föreslagit någon sådan. Den förlust,
vi redan gjort, må vara, men att låta henne allt framgent
fortsättas, synes mig ej vara skäl. Jag anhåller derföre, att R. o.
Ad. behagade återremittera denna punkt.
Hr Björnstjerna, Oscar Magnus Fredr.: Sorn denna
punkt sönderfaller i 3:ne olika delar, enär den till behandling uptager
följande förslag: 1) att silfver innehållet i specie-myntet måtte
nedsättas till fullkomlig likhet med Hamburger-b:ko, Holsteinska,
Danska och Norska Specier; 2) att silfverhalten må förhöjas från
75 till 80 å 90 proc., samt 3) att silfvermyntet af lägsta valören
må utmyntas af 8-lödigt silfver; så får jag vördsamt hemställa, huruvida
det icke vore lämpligast att särskildt discutera och afgöra
hvar och en af dessa frågor.
Frih. Stjernstedt: Afven jag tror, att det skulle medföra
större redighet alt få behandla de i denna punkt förekommande frågor
särskildt, ty man skulle möjligen vilja bifalla det ena förslaget
men afslå det andia o. s. v. För min del är jag af olika tanke
med Utsk. i afseende å 3:dje punkten, eller det minsta silfvermyntets
halt, enär jag anser det vara i många hänseenden lämpligt,
att detta mynt ulpräglas af 8-lödigt silfver. Utsk. har, såsom
skäl för den 12-lödiga haltens bibehållande, anfört, att myntet,
derest silfverhalten nedsattes, skulle hastigare undergå förnötning,
hvarigenom prägeln blefve otydlig. Kort förut säger likväl Ulsk.,
då det afstyrker silfverhaltens förhöjning i det större myntet, att
genom kopparhaltens förminskning myntets hårdhet och uthållighet
mot nötning skulle till någon del gå förlorad. Jag vill icke vidare
fästa mig vid den motsägelse, hvaruti Utsk. sålunda sig invecklat,
och hvilken jag endast påpekat, 'för att visa att det skäl,
Utsk. anfört mot en större tillsats af koppar i det lägsta silfvermyntet,
än för närvarande äger rum, icke håller streck. Man har
äfven påstått, att det 8-lödiga silfvermyntet skulle hafva ett mindre
vackert utseende. I sådant hänseende behöfver jag endast erinra,
att från Gustaf III:s och Carl XIII:s tid vi äga flere mindre silfvermynt
af 8-lödigt silfver, hvilka ingalunda kunna sägas hafva ett
fult utseende. Jag anser således, att det minsta silfvermyntets utpräglande
af 8-lödigt silfver icke skulle medföra någon olägenhet
hvarken i afseende å myntets utseende eller hållbarhet och anhåller
till följd häraf, att R. o. Ad. behagade återremittera 3:dje punkten
i nu föredragna afdelning af Utsk:s utlåt., på det att ändring
deri, i öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts Propos. måtte ega rum.
Frih. Palmstjerna: Hr Björnstjerna har ganska riktigt erinrat,
att denna punkt innehåller 3:ne särskilda frågor, ehuru Utsk.
Den 22 Februari e. m,
231
i afseende å dem alla stannat i enahanda beslut, eller att den nuvaride
utmyntningsgrunden bör för allt silfvermynt oförändrad bibehållas,
och då olika meningar i dessa frågor, redan upstått, torde
det äfven vara nödvändigt att hvarje fråga särskildt handlägges.
Hr von Hartmansdorff hår börjat öfverläggningen med den
hemställan, att Svenska myntets silfverinuehåll borde nedsättas till
likhet med Hamburger-b:ko samt Danska, Norska och Holsteinska
specie-myntet. Ett bifall till denna hemställan skulle, såsom den
värde ledamoten sjelf erkänt, innebära en myntförsämring, ehuru
af mindre betydenhet. Några skäl för R. St:r att vid innevar:de
Riksdag besluta en myntförsämring kan jag för min del icke finna.
Det vore ju att bryta ett gifvet löfte, ett löfte, hvarpå hela realisationen
hvilar, och ett sådant -beslut under innevaride tidpunkt skulle
ju tydligen utvisa, att Sveriges R. St:r anse en nedsättning af myntvärdet,
icke såsom en nöd fallsåtgärd, utan såsom en sak, den der
kan till följd af ett hugskott eller af eftergifvenhet för vissa framåtskridande
idéer företagas. I andra länder hyser man den största
betänklighet att förändra ett en gång fastställdt myntvärde, men
hos oss skulle sådant vara en så obetydlig sak, att den kunde föranledas
af en enskild Riksdagsmans infall att hafva vårt mynt lika
med några andra länders! Jag för min del kan på intet sätt dela
denna åsigt och Utsk. tyckes icke heller hafva fästat någon synnerlig
upmärksamhet dervid. Under förhoppning att R. o. Ad. delar
Utsk:s mening om olämpligheten af att minska silfverinnehållet
i vårt mynt, yrkar jag, att Utsk:s hemställan, innefattande afstyrkande
af Hr von Ilartmansdorffs förslag, måtte gillas; och förbehåller
jag mig att framdeles få yttra mig i afseende å de andra i
denna punkt behandlade frågorna, så framt öfverläggningen om desamma
dertill gifver mig anledning.
Frih. Tersmeden: Jag kan icke annat än godkänna Hr
Björnstjernas gjorda framställning, att denna punkt måtte delas i
3:ne delar, enär punkten innehåller svar på 3:ne särskilda förslag.
Utsk. har måhända orätt förfarit genom att i en och samma punkt
besvara dessa förslag, men då Utsk. i afseende å dem alla stannat
i samma beslut, eller att dem afstyrka, torde Utsk:s förfarande kunna
förklaras. Det första förslaget härflyter från Hr von Hartmansdorff,
som yrkat nedsättning af vårt mynts silfveriunehåll till likhet med åtskilliga
grannländers mynt; det andra afser en förändring i silfvermyntets
legering, så att kopparhalten blefve mindre, och det tredje
är en del af K. M:s Propos., åsyftande att det minsta silfvermyntet
skulle präglas af 8-lödigt, i st. f. 12-lödigt silfver. Man kan
visserligen säga, att dessa förslag beröra en och samma fråga, eller
huru mycket silfver och koppar i allmänhet skall innehållas i vårt
silfvermynt, men jag tror, att det för redighetens skull vore lämpligast,
om dessa förslag särskildt föredrogos, discuterades och afgjordes,
hvarföre jag anhåller, att Hr Gr. o. Landtm, behagade
förklara sin mening i afseende å Hr Björnstjernas framställning.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, det han förestält sig, att den nu
förevar:de punkten lämpligen kunde behandlas på det vanliga sätt,
232
Den 22 Februari e. m.
sorn i 54 § Kiksd.Ordn. omförmäles, att då punkten innefattar flere
delar, hvaröfver särskilda anmärkn:r göras, propos. öfver hvardera
delen blefve särskildt framstäld; efter det discussionen öfver punkten
i dess helhet försiggått, skulle likväl R. o. Ad. behaga först
discutera och afgöra Hr von Hartmansdorffs förslag om nedsättning
af silfverinnehållet i specie-myntet i allmänhet, så kunde denna
fråga först företagas till öfverläggning och afgörande och sedan de
öfriga frågorna på samma sätt behandlas; hvarföre Hr Gr. o. Landtm,
finge hemställa om R. o. Ad. ansåge de i förevar:de punkt förekommande
frågor böra sålunda särskildt företagas till discussion och
afgörande.
Denna propos. besvarades med Ja; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
till föremål för öfverläggningen anmälde Hr von Hartmansdorffs
förslag, att Silfverinnehållet i Specie-myntet mätte nedsättas till
fullkomlig likhet med Hamburger-B:ko, Holsleinska, Danska
och Norska Specier.
Frih. Tersmeden: Sedan Hr Gr. o. Landtm, förklarat, att
discussionen lill en början skall hvälfva sig omkring Hr von Hartmansdorffs
förslag, sä får jag i afseende derå yttra, att om detta
förslag framkommit då vår nu gällande myntbestämningslag upgjordes
hade dess antagande måhända varit lämpligt och förmånligt,
men sedan denna lag en gång blifvit af Konung och St:r antagen
samt ligger till grund för våra sedlars värde, lärer det icke gå an
att deruti göra någon förändring. En förminskning af Silfverinnehållet
i våra Riksdalrar blifver en myntförsämring. Det är visserligen
sannt, att denna förminskning enl. Hr von Hartmansdorffs
förslag blefve obetydlig, enär den skulle inskränka sig till icke fullt
5 Ass silfver, motsvarande 1 sk. b:ko, men den skulle likväl leda
derhän, att hvar och en, som har en af Bankens nuvar.-de sedlar,
skulle, efter den nye utmyntningsgrunden, derför erhålla en mindre
qvantitet silfver, än den, hvarå sedeln lyder. Den fördel, som
genom förslagets antagande skulle oss beredas, eller att vårt mynt
blefve lika med åtskilliga grannländers, är visserligen icke obetydlig,
men den är ej af så öfvervägande vigt, att det för densammas
tillvägabringande vore skäl att åstadkomma en sådan rubbning,
som här är i fråga, hvartill kommer att, såsom vi veta, någon egentlig
förlust för Banken genom vårt silfvermynts större silfverinne
håll
icke upkommer, enär silfverexporten härifrån och till utlandet
nästan uteslutande sker i silfvertackor, dervid endast vigten tages i
beräkning. Det silfvermynt, som utaf resande utföres, torde ej
upgå till så stor qvantitet, att någon förlust i egentlig mening kan
sägas derutaf blifva en följd, och det är i alla fall bättre, att vi
vidkännas en ringa förlust än att vi genom en förminskning af
myntets silfverinnehåll skulle gifva anledn. till skrik om myntförsämring.
Jag hemställer i synnerhet till Hr von Hartmansdorff,
hvilken i allmänhet icke är särdeles benägen för förändringar, huruvida
det vore skäl att vidtaga en åtgärd, som kunde framkalla en
sådan opinion. Jag för min del anser sådant böra sorgfälligt und
-
Den 22 Februari e. m.
233
vikas och anhåller derföre, att R. o. Ad. behagade afslå Hr von
Harlmansdorffs förslag.
Hr Aminoff: Om vårt silfvermynt skulle, till skrot och
korn blifva lika med Norska och Danska Silfvermynlet, så skulle
Silfver-innehållet i vårt mynt förminskas med nära 5 Ass, hvilket
enl. myntbeslämningslagen vore en myntförsämring. Vid frågans
behandling i Ulsk. uplystes, att under de sednare åren, en ganska
obetydlig summa mynladt silfver utgått ur Banken, och att nästan
lika mycket återkommit lill Banken och Riket, hvaraf följer, att den
befarade nedsmältningen af vårt silfvermynt i utlandet måste vara
ganska ringa. Sedan R. St-r nu medgifvit, att Banken fick draga
vexlar på Hamburg till ett värde af mill:r R:dr, så lära de som
hafva affärer utrikes, heldre köpa sådane vexlar från Banken, som
ej behöfva assureras, eller tillhandla sig från Banken, silfvertackor,
hvilka innehålla fint silfver, utan någon tillsats af Koppar, än att
afsända klingande mynt, för den lumpua vinsten af något koppar,
då, som uplyst är, någon nedsmältning i större skala, icke lärer
förefinnas, måste jag yrka afslag å motionen, alt göra vårt silfvermyut
lika med del Norska och Danska silfvermyntet, synnerligen,
som en myntförsämring derigenom upkommer, ehuru obetydlig.
Hr von Hartmansdorff: Jag har icke upgifvit ifrågavar:de
förslag för att derigenom göra tiotalsräkningen förhatlig, enär jag
på samma gång yrkade att nedsättning af myntets silfverinnehåll
borde ske, antingen nämnde system antoges eller icke. Man påstår,
att inga skäl för ändringen blifvit af mig anförda. Jag har
dock anfört det skäl, att vi, i våra förhållanden till utländningen,
ej få den ringaste ersättning för vårt mynts högre silfverhalt, ej
heller för den ymniga kopparen deri, utan tvertom förlora derpå.
Det är egentligen genom likheten med Hamburger-B:ko, Holsteinska,
Danska och Norska Speciel-, som vårt mynt ingår i verldshandeln.
För resande är värt silfvermynt, likasom silfvermynt i
allmänhet, allt för stort och ovigt alt till större belopp medföras.
Den förlust, som skulle oss tillskyndas genom Speciemynts uttagning
af resande, kan derföre icke blifva betydlig, emedan de ej
lära utföra det lill större belopp än som erfordras för att betacka
de första rese-utgifterne, helst tillgång å Preussiskt mynt under
flere år här i Stockholm funnits. Det var således icke med afseende
härå, som jag framställde mitt förslag, utan för att förebygga
den allmänna förlust, vi genom vår nuvande utmyntning få vidkännas.
Det är klart, att i den män vårt silfvermynt innehåller mera
silfver och jemväl mera koppar än de Norska, Danska och IIolsteinska
Specierna samt Hamburger-B:ko, utan att vi likväl få mera
derför, i samma mån är det begärligare till nedsmältning, till skada
för oss och vinst för utländningen. Inlösning af våra före den af
mig yrkade ändringens införande utfärdade sedlar kan obehindradt
ske med det gamla myntet. Det som hädanefter präglas torde ej
behöfva dertill användas. Skulle det dock ske, så kan man lägga
till 1 sk. b: ko på Specien,
Man säger att denna förändring bordt äga runi på samma gång
234
Den 22 Februari e. m.
sorn raynllagen antogs. Det är sannt; men derföre att det då försummades,
bör det väl icke alltid uraktlåtas. I första §:n af denna lag
heter det: ”att 128 sk:r eller 2| R:dr Specie skola gälia lika med
En R.dr i silfver, efter den, med afseende å slagskattens beräkning
i myntet af K. M. och R. St. förändrade 1664 års myntfot.”
Följaktligen medgåfvo R. St. sjelfva, att de gjort en myntförsämring.
Då var ändring icke farlig, men nu skulle hon medföra stor
våda! Jag kan icke inse att man begagnat sig af ordet myntförsämring
i 'annat ändamål, än att dymedelst afskräcka oss från ändringens
antagande. Mina motståndare hafva till mig hemställt,
huruvida jag, som i allmänhet så envist håller mig fast vid det
gamla och bestående, icke ville vid detta tillfälle, handla efter samma
grundsats. Med anledn. häraf får jag förklara, det jag icke vill
bibehålla det gamla längre än jag finner det vara bättre än det
nya. Inträffar motsatsen, är jag, såsom nu, genast färdig till förändring.
Ur von Kratmer: Till följd af hvad jag å f. m. yttrat derom,
alt Specie-R:dro borde hos oss bibehållas såsom myntenhet,
enär densamma är en gemensam myntenhet för bela Norden, anser
jag mig nu förpligtad att biträda II:- von Hartmansdorffs förslag,
att silfverinnehållel i vår Specie-Rulr mätte nedsättas till likhet
med de öfriga Nordiska Specierna. Man har, enl. min åsigt, i
denna fråga fästat sig för mycket uteslutande vid förhållandet i Hamburg.
Betrakta vi förhållandet hos oss samt i Danmark och Norrige,
så finna vi, att det leder till mycken obeqvämhet i handel
och vandel, att det ena landets silfvermynt icke i värde motsvarar
det andras. Jag tror att det skulle blifva till stor fördel för rörelsen,
isynnerhet å alla gränsorter, ifall det ena landets mynt vid liqvider
ansåges lika fullgodt som det andras. Hvad myntförsämringen
eller statsbankrutten angår, så tror jag att dermed icke vore
så farligt. Om man t. ex. utsatte en viss prsescriptionstid af 5 ä
6 år, under hvilken hvar och en, som hade Bankens sedlar finge
tillvexla sig silfvermynt efter den gamla utmynlningsgrunden, skulle
ju den, som sådant uraklläte, sjelf hafva förvållat den ringa förlust
han sedermera, då endast nytt silfvermynt lemnades i utvexling,
finge vidkännas. Jag vill visst icke påstå, att ett dylikt stadgande
vore det lämpligaste; mera ändamålsenliga föreskrifter kunna troligen
påhittas, ifall BankoUtsk. får tid att tänka på saken. Det vill
synas mig som om BankoUtsk. allt för summariskt behandlat denna
fråga, och förenar jag mig, på dessa skäl, med Hr von Hartmansdorff
uti hans yrkande om punktens återremitterande uti ifrågrde
hänseende.
Frih. Palmstjerna: Det är förvånande att höra, huru man
här betraktar en förändring i myntvärdet såsom en obetydlig och
lätt åstadkommen sak. Såsom skäl till en sådan förändring förebäres
hufvudsakligen, dels att vi förlora genom vårt fullvigtigare
mynts nedsmältning hos utländningen, dels ock att vi vid utvexling
af vårt mynt med våra grannars icke erhålla någon mellanafgift,
ehuru det Svenska silfvermyntet innehåller mera silfver än deras.
Den 22 Februari e. m.
235
Hvad nu först nedsmältningen angår, så är det icke upgifvet, huru
stor förlust oss derigenom tillskyndas. Att den troligtvis är af föga
betydenhet, synes deraf, att, på sätt här blifvit anfördt, qvantitelen
af myntadt silfver, som under de sednare åren till utlandet blifvit
utfördt, är ganska ringa och icke torde förete stor skillnad emot
hvad åter inströmmat. Jag är icke i tillfälle att i afseende å dessa
förhållanden lemna bestämda sifler-npgifter, men jag är af den mening,
att förlusten varit ringa eller ingen, ty när silfver utföres,
har man fått valuta derför och hade dess värde varit mindre, så
hade äfven valutan rättat sig derefter. När således den valuta, man
för myntet erhåller, lämpar sig efter det sednares värde, så torde
en hvar linna, att det är likgiltigt, om myntet har ett större eller
mindre värde. Det leder till samma resultat, ty hade silfvermyntet ett
mindre värde, blifver ett större belopp deraf utfördt och tvertom.
Vidkommande åter förhållandet med våra grannriken, så är det
först nyligen man i Danmark och Norige velat emottaga de Svenska
Silfver-Specierna al pari med de Danska och Norska. Således
har hilintils ingen förlust för oss i detta hänseende ägt rum. Den
som hädanefer kan inträffa, blifver troligtvis ganska obetydlig, men
skulle motsatsen inträffa, mäste det förmärkas och då först är det
skäl alt söka afhjelpa missförhållandet, men en af erfarenheten icke
bekräftad utan endast befarad förlust är, i min tanke, icke ett tillräckligt
skäl för vidtagande af en så betänklig åtgärd som en myntförsämring.
Den blefve icke så obetydlig, som man velat påskina,
och Banken torde få ganska svårt ätt ersätta de förluster, som derutaf
blefve en följd. Skillnaden emellan en Svensk Silfver-Specie
och den Danska eller Norska, är ungefär 1 sk. 8 rst. Svenskt
Rgsmynt. Blefve nu det Svenska silfvermyntet nedsatt till likhet
med det Danska och Norska, finge den, som ägde 4 R:dr rgs i
sedlar, motsvarande 1 R:dr Specie, vid tillvexlingen af det nya
silfvermyntet 1 sk. 8 rst. mindre än förut, hvilket på 1 R:dr gölen
förlust af ungefär ^ sk. eller circa 1 proc. Genom förändringen
skulle således den, som ägde 100 R:dr rgs förlora 1 R:dr,
den som ägde 10,000 skulle förlora 1,000 o. s. v. Man säger att
denna förlust skulle afhjelpas dermed att Banken invexlade de utelöpande
sedlarne emot det gamla silfvermyntet. Banken har icke
Silfver-Specier, motsvarande 20 milhr R:dr b:ko och således är
den af Hr Kraemer föreslagna inlösningen overkställbar. Att utsätta
flere år till en sådan inlösning skulle medföra förvecklingar
af den mest besynnerliga art. Det nya silfvermyntet skulle endast
utvexlas emot sådana sedlar, som utgifvlts efter myntförändringen,
under det att det gamla myntet utbyttes mot de gamla sedlarne.
Det torde blifva kinkigt nog för Hrr Banko-Fullmäktige och ibland
dem Hr von Hartmansdorff, i fall han vid den tiden fortfar att
vara ledamot af Bankens Öfverstyrelse, att låta ombesörja en sådan
utvexling, och många förvecklingar skulle vid verkställigheten deraf
upkomma, likasom jag tycker mig märka mycken förveckling i begreppen
i hänseende till denna fråga Skulle det äfven vara möj
ligt
att i Banken åstadkomma en sådan in- och utvexlings-anstalt
för Bankens Utelöpande sedlar, huru skulle det tillgå med de summor,
236
Den 22 Februari e. m.
sorn äro utfästade i förskrifningar, hvilka löpa nian och man emellan.
Med ett ord, jag finner förslaget så underligt, att jag anser
allt vidare ordande derom öfverflödigt, och anhåller om R. o. Ad:s
afslag å detsamma.
Frih. Tersmeden: Hr von Hartmansdorff har sagt, att då
man år 1830 gjort en stor myntförsämring, kunde man gerna nu
företaga sig en liten. Detta är en sats, sora jag för min del icke
kan gilla. Myntförsämringen år 1830 var framtvingad af nödvändigheten.
Myntförsämringen hade fortgått under en mängd af år,
så att det hlef en oundviklig nödvändighet att reglera myntfoten,
hvilket älven skedde, på ett, enl. min öfvertygelse lyckligt sätt. Men
för att fortfarande njuta frukterna af denna lyckliga reglering, är
det nödvändigt all vi icke vidare göra någon försämring i myntets
värde.
En annan ledamot af detta Stånd, Hr von Krmmer, har i
denna fråga understöd! Hr von Hartmansdorff. Hr von Kraemer var
ledamot af BankoUtsk., då denna fråga derstädes behandlades, gjorde
då ingen anmärka: emot Utsk:s förslag i denna punkt och i den resertion,
han emot Utsk:s Betänk, afgifvit, finnes icke heller något deremot
anmärkt. Jag kan icke neka, att det förvånar mig, alt Hr
von Kraemer i en så vigtig fråga antingen förändradt öfvertygelse
eller ock icke brytt sig om alt sin öfvertygelse inom Utsk. tillkännagifva.
Frih. Palmstjerna har redan så fullständigt ådagalagt, hvarthän
beträdandet af den bana, Hr von Hartmansdorff föreslagit skulle
leda, att något vidare ordande härom torde vara öfverflödigt. Jag
tror, att antagandet af Hr von Hartmansdorffs förslag skulle väcka
mera missnöje och medföra större vådor, än de flesta af de reformer,
Hr von Hartmansdorff under sin offentliga bana sig motsatt.
Jag fortfar alt yrka afslag å ifrågavande förslag.
Gr. Gyldenstolpe. Ant. Gabr.: Jag hade aldrig kunnat
tro, att man skulle framkomma med ett sådant förslag, som det,
hvilket nu är under R. o. Ad:s öfverläggning, och aldra minst att
det skulle härleda sig från en Bankofullmäktig, hvilken under så
många år och med sådan samvetsgrannhet upfyllt Ständernas npdrag,
nemi. att uprälthålla myntvärdet, hvilket måste betraktas såsom
Banko-fullmäktiges främsta skyldighet. Derom erhålla de af
deras principaler, R. St., vid hvarje Riksdag bestämda föreskrifter.
Att nu föreslå, att della myntvärde, i st. f. att uprätthållas, skall
omstörtas, eller åtminstone att en början lill denna omstörtning
skall göras, måste jag för min del högeligen ogilla och kan ej å
de 2:ne ledamöter, som här förfäktat detta förslag, tillämpa det af
Hr v. Kraemer på f. ra. begagnade Fransyska ordspråket: ”les beaux
esprits se reucontrent.” Frih. Palmstjerna har ådagalagt, att antagandet
af delta förslag skulle leda derhän, att hvar och en, som
äger något, skulle mista T£5:del deraf. Förslaget år således förmånligt
för de skuldsatte, ty de fingo betala sä mycket mindre, men
jag tror att förslaget ej kan hafva till mening att understödja dem,
som hafva dåliga affärer. Lika väl som man säger, att 1 proc. är
Den 22 Februari e. m.
237
ingenting, kan man säga att 50 proc. äro ingenting och låta Bankens
sedlar falla lill halfva värdet. Hufvud-afsigten med förslaget
torde vara alt värt silfvermynt derigenom skulle med lätthet emottagas
i utbyte med det Danska och Norrska, men jag kan icke
förstå, hvilken förmån för Sverige detta skulle- medföra. Specien
kan icke hafva högre värde än i förhållande lill det silfver, som
deri innehälles. Har jag för det närvar:de svårt att få den utvexlad
mot Danskar och Norrmän, så blefve det väl än svårare, ifall silfverinnehållet
förminskades. Men om äfven det vackraste ändamål
med detta förslag skulle afses, kan jag för min del ej derpå ingå,
enär det skulle leda till det fulaste af allt, nemi. att skinna folk.
Hr von Kraemer: Frih. Palmstjerna har uplyst oss derom,
att den Svenska SpecieRiksdirn först nyligen blifvit emottagen al
pari i Danmark och Norrige. Hvad kan vära orsaken dertill ? Icke
att vårt silfvermynt innehåller mindre silfver än det Danska och
Norrska, ty förhållandet är, såsom vi vela, motsatt. Orsaken hvarföre
vårt silfvermynt icke kan i dessa länder poussera sig, mätte väl
således vara den, att det icke är fullkomligt lika med det inhemska
myntet och derföre icke kan jemte detsamma i allmänna rörelsen
begagnas. Alt åstadkomma en sådan likhet i Nordens silfvermynt
är hvad jag åsyftar.
Frih. Palmstjerna har vidare klandrat det af mig omnämnda
förslag att bereda öfvergården från den gamla myntfoten till den
nya. Min mening var aldrig att upslälla detta förslag såsom det
bästa, utan jag upgaf detsamma endast exempelvis och såsom ett
sätt att undvika skenet af en myntförsämring. Jag betviflar ej att
bättre förslag, än det af mig lösligt framställda, kunna upfinnas och
det vore derföre, enl. milt förmenande icke någon skada skedd, om
frågan återremitterades lill BankoUtsk:s ytterligare öfvervägande.
Frih. Tersmeden har beklagat, att jag icke reserverat mig emot
denna punkt och trott att jag i Ulsk. ej derom yttrat min tanke.
Detta är ett misstag. Jag yttrade, att jag ansåge en sådan förändring,
som den föreslagna, medföra nytta ifall den kunde åstadkommas,
men då jag fann BankoUtslcs majoritet vara bestämdt emot
hvarje förslag i denna väg, så ansåg jag mig ej böra nptaga tiden
med att förgäfves försöka genomdrifva saken. Icke heller fann jag
det vara skäl att reservera mig emot Utsk:s beslut uti ifrågavar:de
hänseende, då jag icke kunde upgifva någon bestämd plan, hvarigenom
skenet af myntförsämring kunde undvikas. Att jag genom
uraktlåtenhet att reservera mig emot Ulsk:s beslut i frågan skulle
hafva förlorat min riksdagsmannarätt att inom det Stånd jag tillhör
derom yttra min mening, är en lära, som jag aldrig förut och nu
med förundran hört drifvas. Jag förnyar min anhållan, om återremiss.
Hr von Hartmansdorff: Man har sagt, att den myntför
ändring,
som gjordes 1830, var nödvändig. Det erkänner jag ock.
Det var nödvändigt att utvexla efter 128 sk. sedelmynt men det
var icke nödvändigt att förändra hans silfverinnehäll hvilket hade
kunnat bibehållits likadan som förut. Egenskapen af att vara Bankofullmäktig
bör väl icke hindra mig att yrka hvad jag anser vara
238
Den 22 Februari e. m.
nyttigt för Banken. Om R. o. Ad. icke gillar min mening, förfaller
förslaget, men det må mig icke förtänkas att jag framställt
och sökt befrämja det.
Hvad nedsmältningen beträffar, så har jag hört af Hrr Beit i
Hamburg1 de store nedsmältarne af silfvermynt, från hvilka vi fä
våra flesta silfverplanlsar, att till dem användas Svenska Specier i
större mängd än Norrska, Danska eller Holsteinska.
Frih. Palmstjerna har sagt, att Norrmännen mottaga våra Specier.
Det är icke underligt då dessa äro bättre än deras. Följden
blifver att de vandra öfver till Norrige och de Norrska Specierna,
som äro ringhaltigare än våra, komma hit, hvarpå vi göra en bestämd
förlust genom vår envishet att bibehålla den gamla utmyntningsgrunden.
Gr. Gyldenstolpe har visat, att han i afton har lika godt förråd
på fula ord, sorn under en föregående qväll. Ordet skinna, som
han nu begagnat kan svara emot ordet anhang, hvilket han förra
gången använde. Men jag anser mig icke behöfva svara derpå,
viss alt R. o. Ad. ogillar dylika uttryck.
Frih. Stjernstedt: Emot antagandet af ifrågavartde förslag
lägger 72 § RF. ett bestämdt hinder. Der läses: ”R. St. allena
ega rätt att genom Banken utgifva sedlar, sorn för mynt i Riket
må erkännas. Dessa sedlar skola vid anfordran, efter deras ly
delse,
af Banken med silfver inlösas.” När nu dessa sedlar innehålla,
alt de skola inlösas efter 1830 års myntfot, men Banken icke
äger så mycket myntadt silfver, att det svarar emot den utelöpande
sedelstocken, så lärer det vara för Banken omöjligt at,t npfylla sina
förbindelser genom sedlarnes inlösning efter deras lydelse. För att
således genomföra Hr von Hartmansdorffs förslag, måste först Grundlagen
ändras. Hvad jag nu anfört tror jag vara tillräckligt för att
visa oantagligheten af förslaget, om hvars förkastande jag således
anhåller.
Gr. Gyldenstolpe: Jag ber R. o. Ad. om förlåtelse, i fall
jag begagnat ord, som icke varit tillräckligt vackra, men då det är
fråga om mindre vackra saker, torde det ursäktas, om man beljenar
sig af mindre vackra ord. Jag kan icke finna del vara vackert att
vilja bedraga folk — detta uttryck erkänner jag vara vackrare än
det förut begagnade — och det går ju ut på bedrägeri att sedan
man försäkrat innehafvaren af en Bankens sedel, att han när som
helst derför skall erhålla en viss qvantitet fint silfver, säga till honom,
då han anmäler sig i banko-luckan: ”Det står visserligen på
sedeln att du derför skall hafva silfver till bestämdt belopp, men
nu hafva vi funnit det vara för Banken fördelaktigare att gifva dig
något mindre än detta belopp.” Detta är väl icke en sak att rekommendera
eller för hvilken man behöfver nyttja så valda termer,
att de behaga förslagets uphofsman.
Propos. till bifall å Hr von Hartmansdorffs ifrågavaride förslag
blef härefter framstäld och besvarad med nej, hvarpå Hr Gr. o.
Landtm, hemställde om R. o. Ad. afsloge samma förslag, samt efter
Den 22 Februari e. m.
239
det svaren härvid utfallit med starka ja, jemte ett eller annat nej,
förklarade det han funnit ja öfvervägande.
Då härefter förekom det af Utsk. afstyrkta förslaget att öfverhallen
i Specie-mytitet må förhöjas från 7ä lill 80 å 90
■proc., anförde
Hr Björnstjerna: I ruin reservation har jag sökt att ådagalägga
de olägenheter, hvilka förorsakas af vårt silfvermynls nuvar:de
legering, hvarföre jag hänvisar dem, som vilja taga kännedom af de
skäl och omständigheter jag till stöd för min åsigt anfört, till denna
reservation och vill här endast till besvarande uptaga hvad Utsk. i
denna punkt yttrat. Utsk. börjar sålunda: ”Sorn Utsk. ang:de förändring
i ulmyntningsgrnnden för silfver, af ett från Ofver-Direkt.
vid Kongl. Mynt- och Kontroll-verken infordrad! yttrande, vunnit
den uplysning att nedsättning i kopparhalten icke kan göras utan
att något litet af hårdheten eller uthålligheten mot nötning på samma
gång förloras.” Bien uti samma Utlåt., som af Utsk. åberopas, yttras
det, att vid de försök att sammansmälta silfver och koppar, som vid
Myntet blifvit gjorda, har det visat sig, all den 8 lödiga blandningen,
eller den, som innehåller lika mycket koppar som silfver, är den
hårdaste och något hårdare än det nuvande 12-lödiga mynlsilfret.
DA man fäster så mycken vigt dervid, att myntet skall vara det
hårdaste, man kan erhålla, så hade ju Utsk. bordt tillstyrka, att det
8-lödiga silfret skulle antagas till myntsilfver, eftersom det är i någon
mån hårdare än det 12-lödiga. Skulle man utsträcka försöket
än längre och experimentera med silfvermynt, innehållande mera
koppar än silfver, skulle man kanhända finna, ali sådant mynt vore
än hårdare och slutligen alt det aldra hårdaste är kopparutan silfver.
Huruvida man kan antaga en sådan regel vid myntslagning, lemnar
jag derhän. Jag kan dessutom icke föreställa mig, att vi skulle
vara klokare här än i andra civiliserade länder. Det är nemi. bekant
att i intet land, med undanlag af Preussen, är silfvermyntet
så starkt med koppar upblandadt, som i Sverige, och det är äfvenledes
kändt, att i Sverige och Preussen pappersmynt för det mesta
begagnas i den allmänna rörelsen och att det silfvermynt, som derstädes
är i omlopp, är en obetydlighet i jemförelse med det utelöpande
silfvermyntet i Europas öfriga länder, der myntets silfverhult
är högre.
Utsk. säger dernäst : ”att den minskade utgift för koppar, som
genom förändringen upkomme, möjligen icke motsvarar förlusten af
myntets hastigare förnötning.” Afven detta skäl torde bäst vederläggas
genom andra länders erfarenhet. Jag kan icke föreställa mig
att man i' dessa länder hvars rörelse-kapital egentligen består i silfver
och hvarest i den allmänna rörelsen måhända begagnas lika
många milhr silfvermynt, som här 1000-tal, skulle vara sä opraktisk,
att man underkastade sig den stora förlust, som är en följd af
myntets hastiga förnötning, nian är jag fastmer öfverlygad derom,
att man i dessa länder funnit silfvermyntet, oaktadt dess stora lödighet,
tillräckligt hardt att motstå nötning. Jag har uti ifrågavar:de
hänseende meddelat nödiga uplysningar i min reservation och vili
240
Den 22 Februari e. ra
-
nu endast tillägga, att i Ryssland har allt silfvermyntet ända ifrån
Peter den Stores tid varit 14-lödigt, intilldess i slutet af förra seklet
det blef anbefalldt, att det skulle nedsättas till samina halt som
i Sverige eller göras 12-lödigt. Man kom likväl snart underfund
med misstaget, ty på 1820-talet förordnade Kejsar Alexander, att
myntet skulle slås efter den gamla utmyntningsgrunden och således
åter blifva 14-lödigt. I Holland, der myntet slagits så fint, att det
innehållit 8!) proc. silfver och endast 11 proc. koppar, tiar man
under det sistförfiutne året vidtagit den förändring, att myntet hädanefter
skulle innehålla 94£ proc. silfver och blott proc. koppar.
Våra gamla Specie Riksdalrar voro slagna af 14-lödigt silfver
och de emotstode ändock ganska väl förslitning, hvarom jag i dessa
dagar öfvertygat mig enär jag öfverkommit flera sådana mynt från
1500-talet, hvilka hafva bibehållit sin prägel och äro till ulspendet
ganska vackra. Jag tror således att vi icke behöfva befara myntets
hastigare förslitning, i fall det göres mindre koppai haltigl.
Vidare yttrar Utsk. följande: ”Utsk. saknar anledning att biträda
ett förslag, hvilket skulle förorsaka rubbning i det enkla och
lätt uttryckta förhållande, hvaruti den föreslagna mynt- och räkneenheten
nu står till mynt-silfvermarken.” Detta skäl kan jag icke
rätt fatta. För närvar:de är det föreskrifvet, att af 2 U finsilfver
skola 25 Specie Riksdalrar utmyntas. Alt det skulle vara svårfattligare,
om man bestämde, att hädanefter 28 eller 30 Specie Riksdalrar
skulle utmyntas af 2 tt finsilfver, kan jag icke föreställa mig.
Jag tror till och med att det skulle blifva ännu enklare, enär man
kunde taga 1 Sf finsilfver till utgångspunkt, i st. f. 2, och stadgade
alt deraf skulle utmyntas 13, 14, eller 15 Specie-Riksdalrar.
Slutligen säger Utsk.: ”Det torde för öfrigt icke böra förbises,
att, i fall finheten i myntet ökas, detsamma, på sätt erfarenheten
ådagalagt, blefve begärligare till nedsmällniug inom landet, än nu är
händelsen, ty närvarande myntsilfver kan ej, utan tillsats af finsilfver,
hvarå tillgång på flera orter ofta saknas, till kontroll- eller
verksilfver förvandlas, hvaremot myntsilfver af högre finhet, än kontrollsilfver,
lätt förändras till detta sednares lödighet genom tillsats
af koppar.” I del förut åberopade Utlåt, finner man en aproximativ
beräkning af det präglade silfver, som årligen plägar af guldsmeder
uttagas och uptages detsamma utgöra ungefär 30,000 Specie
Riksdalrar. Härutaf finnér man, att det f. n. är ganska begärligt.
Hurudant förhållandet skulle blifva, om silfvermyntet blefve mindre
kopparhaltigt, kan jag icke bestämma, men då man vet, alt de flesta
guldsmeder bo här i Stockholm eller ock hämta sitt silfverbehof
härifrån, ty silfver, vare sig prägladt eller oprägladt, lärer icke till
någon betydenhet finnas i småstäderne, torde det kunna med skäl
antagas, att dessa guldsmeder icke finna det besvärligare att uttaga
Specier och endast något litet finsilfver att blanda dermed, än att
endast taga finsilfver. Jag skulle tro, att om en guldsmed behöfver
en mark finsilfver, han finner det vara fördelaktigare att förskaffa
sig denna mark sålunda, att han på köpet erhåller ^ mark koppar,
än att tillhandla sig en mark silfver, med hvilken han icke får någon
koppar.
Jag
Den 22 Februari e. m.
241
Jag finner således, att Ulsk. icke anfört något skäl, sora kunnat
öfvertyga mig alt jag haft orätt i mitt påstående, alt en förminskning
i vårt nuvarande silfverraynts kopparhalt skulle göra detsamma
lättare, vackrare, mindre dyrt och mindre utsatt för nedsmältning.
Om någon skulle önska se skillnaden i utseende emellan 12- och
14-lödigt silfvermynt, så har jag exemplar af håda slagen att förevisa.
Jag yrkar återreraiss af denna punkt.
Frih. Stjernstedt: Jag medgifver att del hade varit önskvärd!,
alt R. St. vid mynlbeslämningslagens upgörande hade bibehållit det
14-lödiga silfret i vårt Speciemynt, hvilket haft denna halt med endast
några grans skillnad ända ifrån Konung Gustaf I:s regering;
men då sådant icke skett, tror jag det icke vara skäl att förändra
den utmyntningsgrund, som år 1830 blef fastställd, utan anser jag
det vara fördelaktigast att bibehålla det en gång antagna systemet.
Jag vill icke fortsätta mitt yttrande i afseende å 3:dje punkten, utan
anhåller alt, då den blifver föredragen, återfå ordet.
Frih. Palmstjerna: Om R. St. vid 1830 års Riksdag hade
beslutat, att silfvermyntet skulle beslå af |:delar silfver och |:del
koppar, så hade det, enl. min tanke, varit ett klokt och ändamålsenligt
beslut, men en annan åsigt gjorde sig då gällande. Sedan
vi nu under en längre lid haft silfvermyntet ulmyntadt lill |:delar
silfver och |:del koppar, anser jag att vi böra dermed fortfara, enär
de skäl, som blifvit anförda för en annan legering, icke upväga dem,
som tala för bibehållandet af den nuvande. Jag kan icke inse någon
annan fördel af förändringen än en ganska obetydlig besparing
af koppar, hvilken, om man uträknar den till värde af R:dr b:ko,
reducerar sig till eu mycket ringa summa, hvaremot olägenheterna
af förändringen ej äro obetydliga. Storleken af det nya speciemyntet
blefve naturligtvis mindre, i fall mindre koppar skulle dertill användas.
Den som icke känner till förhållandet, icke kan probera myntets
silfverhalt och derutaf uträkna myntets verkliga värde, skulle,
då han i handen vägde det nya myntet emot det gamla förledas alt
misstänka, det en myntförsämring egt rum. Vigten är så olika,
alt den nödvändigt skulle gifva den okunnige anledning att tänka
och utsäga: ”Nu hafva Ständerna gjort ett nytt försök alt försämra
myntet i landet.” Man skulle anse det såsom en fortsättning af det
system, som under förra seklet följdes af Regeringarne i Sverige och
andra länder, att genom förändring i silfvcrmyntets prägling göra
myntförsämringar, för att derigenom vinna på allmänheten. Eli sådan
tanke skulle troligtvis medföra en ganska stor obelåtenhet och
måhända tillskynda Banken icke obetydliga förluster, öfvervägande
den ringa fördel man af förändringen skulle vinna. Jag för min
del kan således icke annat än bestrida ifrågavande förslag och hoppas
att R. o. Ad. nu, likasom vid beslutet ang:de den förra punkten,
skall gilla Ulsk:s mening, att någon förändring i den nuvar:de
ulmyntuingsgrunden ej må ske.
Hr von Hartmansdorff: Jag förutser visserligen, att det
skall blifva lika fruktlöst göra anmärkn. mot denna punkt, som emot
4 II. 10
242 Den 22 Februari e. m.
de öfriga, men jag finnér mig likväl böra framställa dem, emedan
en tid kan komma då man fäster afseende å hvad jag sagt. Det
är klart för hvar och en, att silfvermyntets upblandning med allt
för mycket koppar gör det stort och fult samt att den, sorn slår
ett sådant mynt, förlorar derpå, ty myntets värde mates ej efter
den deri tillika befintliga kopparen, utan efter silfret. Skedningen
af ädla metaller har i sednare lider så fullkomnats, att antingen der
finnes guld eller koppar att uttaga, så upkommer vinst för den, som
i stort sysselsätter sig dermed. När jag för några är sedan besökte
Myntet i Paris, sade mig myntmästaren, att det gjort betydliga förluster
derigenom att det nödgats ouphörligi slå nytt silfvermynt,
emedan enskildta myntskedare funnit fördelaktigt alt för den ringa
guldhalt som fanns i det gamla silfvermyntet, nedsmälta det. På
samma sätt förhåller det sig med den koppar som finnes i silfvermyntet,
ty han utgör alltid ett öfverskott utöfver myntets efter silfverinnehållet
beräknade värde. I den myckna koppar, eller ^ mot
-f silfver som här i Sverige blandas i speciemyntet ligger således
ett betydligt premium för dess npsmältning. Ar sådant förståndigt?
Kan det kallas god hushållning? För det att man icke år 1830
gjorde hvad man bordt göra, skall man derföre aldrig vidtaga en
förändring som är riktig och fördelaktig? Jag är förvissad, att om
man icke nu vill vidtaga denna åtgärd, skall hon dock framdeles
äga rum, men som ovisst är, buru länge jag har en röst i allmänna
angelägenheter, har jag icke velat uraktlåta delta tillfälle att förklara,
det jag är af Hr Björnstjernas mening och skulle önska, att hon
äfven blefve R. Stms.
Frih. Tersmeden: Det är i allmänhet min tanke, att dådet
är fråga om att förändra ett lands mynt, man bör lillvägagå med
mycken varsamhet, enär myntet är, så att säga, lika mycket en
opinionssak som en realitet. Hvad nu ifrågavar:de ämne beträffar,
så medgifver jag visserligen, att det icke inverkar på silfvermyntets
värde, om deri inlägges mer eller mindre koppar, men sedan man
en gäng bestämt sig för en viss lödighet hos myntsilfret, bör man
icke deruti vidtaga någon förändring förr, än den är af behofvet
oundgängligen påkallad. Rådfråga!' man erfarenheten, så finnér man
att vårt speciemynt, blifvit i förhållande lill penni ngerörelsen i allmänhet,
mycket litet ulvexladt. Det är således ingen anledn. att
förmoda, det någon gjort lill en spekulation att utvexla och nedsmälta
silfvermyntet, och derföre förfaller äfven det skäl till en förändrad
legering af silfvermyntet som man velat hämta från den förutsättningen,
att myntet under nuvande förhållanden med fördel
nedsmältes.
Såsom ett annat skäl för förändringen har man anfört, att myntet
skulle blifva mindre, lälthandterligare och vackrare. Må vara att
så blefve förhållandet, men jag tror likväl icke, alt dessa omständigheter
böra utgöra ett tillräckligt skäl att minska storleken af vårt
speciemynt, emedan det under en längre tid varit kändt och begagnadt
sådant det f. n. är. Dessutom medförer den nu varande
legeringen den fördelen, att myntets vigt inträffar jemnt och utan
Den 22 Februari e. ni.
243
bråk med den nuvarande viklualievigten, enär En Specie-Riksdaler
väger T g<5:<lels Svensk viktualievigt och således 50 R:dr Riksmynt
väga jemnt 1 Tt. A^i hafva förut i dag talat om att del vore
väl om öfverensstämmelse emellan myntet och dess vigt vunnes.
En sådan öfverensstämmelse finnes f. n. men skulle försvinna, om
den föreslagna förändringen i silvermyntets legering antoges. Dessutom
har den auctorilet, som i ämnet blifvit hörd, nemi. ÖfverDirekt.
vid Kongl. Jlynl- och Kontrollverken, Hr Åkerman, i afseende
å myntets hårdhet vid olika legering uplyst följande, som jag
tager mig friheten alt ur hans afgifna utlåt, upläsa: ”Den tredje
frågan har jag mera svårt ali besvara, alldenstund, mig veterligen,
inga noggranna försök blifvit gjorda för utrönande af olika legeringars
af silfver och koppar relativa hårdhet, utom det att det är
ganska svårt alt bestämma hårdheten af en smidig metall, emedan
densamma beror af ganska många inflytanden och isynnerhet mycket
förändras genom olika stark sammantryckning. För att kunna, sä
godt i hast låtit sig göra, något säga om saken, har jag sammansmält
finsilfver och koppar till följande halter finsilfver: 900, 875,
850, 825, 800, 775, 750 och 500 tusendedelar; de erhållna kornen
slogos platta under tung hammare med 3:ne slag, så lika starka,
som med van hand kunde åstadkommas; styckena renslipades på
ena sidan och en skarp vinkel af 3:ne plana ytor, under så nära
likadan lutning mot hvarandra, som för hand kunde åstadkommas,
lilldanades på hvarje stycke; hvarefter jag försökte repa de renslipade
ytorna med de andra styckenas spetsar. Pä detta sätt fann jag, att
halterna 500 och 750 eller 8- och 12-lödigt silfver repade hvarandra
inbördes ungefär lika staikt, så alt de syntes lika härda, eller
möjligen det 8-lödiga stycket en högst liten mån hårdare: det 12-  lödiga stycket repade alla de andra, men tog äfven af dessa intryck
tillbaka i synnerhet af de närmast liggande uti kopparhalt och så.
att stycket om T90°50ff gjorde nästan platt intet intryck, hvaremot det
af /sVff tycktes repa det nära lika starkt som detta tverlom repades
af det 12-lödiga. Det vdl fördenskull synas, som skulle det 12-  lödiga och 8-lödiga silfvret vara de hårdaste af dessa legeringar och
hårdheten aftaga småningom i mån som legeringen göres silfverrikare.
Af ett enda försök i liten skala och i hast gjordt kan dock icke
något med säkerhet slutas. Ender bearbetning i stort och under
längre tid gifvet- sig relativa hårdheten nog tillkänna, med afseende
hvarpå vaktmästaren vid Kontrollverket, som i många år nästan dagligen
afskafvat spänor af till probering inlemnadt silfver, försäkrat
mig, att 12-lödigt silfver är hårdare än kontrollsilfver (som håller
omkring 13g lod) ehuru skillnaden icke är stor, och detta senare
ganska tydligt hårdare än 14-lödigt och ännu finare silfver.” Häraf
finner man, att vårt nuvarande myntsilfver är hårdare och följaktligen
hållbarare, än det skulle blifva, om det gjordes silfverrikare,
då det under mindre tid skulle motstå nötningen och hastigare blifva
till prägeln otydlig. Den förlust, sora upkommer derigenom, att vi
vid nuvarande legering använda mera koppar än behöfligt är, ersättes
följaktligen genom vinsten af att myutet kan längre bibehålla
6ig i omlopp utan alt förnötas.
244
Den 22 Februari e. m.
Enär således, enl. min tanke, inga skäl af mera betydande vigt
blifvit anförda för antagandet af en annan legering af vårt silfvermynt,
än , den nuvande, utan förändringen endast skulle medföra en onödig
kostnad utan deremot svarande fördel, får jag för min del afstyrka
bifall lill det härom väckta förslag.
Hr Brakel: Gr. Björnstjerna har sagt, att det 12-lödiga silfvret
är hårdare än det 14-lödiga och således mera hållbart. Han har
vidare sagt, alt del 8-lödiga silfvret är ännu hårdare och att man
således slutligen kunde komma derhän, att det vore bäst att i silfvermyntet
hafva så litet silfver som möjligt. Med ani. häraf får jag
erinra Hr Björnstjerna, att här icke är fråga om hvilket mynt som
är hårdast, utan frågan är, huru hardt ett mynt bör vara för att
emotstå nötningen i handel och vandel. Jag medgifver att genom
myntsilfvrets legering med öfverflödig koppar upstår en förlust för
myntverket, men denna förlust upväges af fördelen, alt myntet under
längre tid motstår nötning. Hufvudsaken vid legeringen är således
att med silfvret sammansmälta jemnt och nätt så mycket koppar
som erfordras för att göra myntet tillräckligt hardt. Jag har sett
14-lödigt silfvermynt i Byssland, som varit så nött, alt prägeln ej
kunnat urskiljas. Genom utnött silfvermynts ommyntning tror jag
Slaten tillskyndas större förlust än genom den tillsats af koppar,
hvarmed myntsilfvret f. n. npmänges, och när dessutom den nuvande
legeringen varit en längre tid begagnad, ulan att någon olägenhet
deraf försports, afstyrker jag, lika med Frih:ne Palmstjerna och Tersmeden
hvarje förändring deruti och får således anhålla om bifall
till hvad Otsk. i denna punkt hemställt.
Härmed ansågs öfverläggningen fulländad, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, framställde, att Utsk. afstyrkt förslaget att silfverhalten i
speciemyntet må förhöjas från 75 till 80 å 90 proc., samt att Hr
Björnstjerna, den ende, som i denna fråga framställt något yrkande,
föreslagit ålerremis på grund af de anmärkn:r han framställ;
hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, hemställde om B. o. Ad. bifölle, att
Utsk:s Utlåt., i nu förevar:de fråga på grund af Hr Björnsljernas
deremot gjorde anmärkmr återremitterades, samt efter denna props.-ns
besvarande med starka Nej, blandade med några Ja, förklarade det
han funnit Nej hafva öfverrösta! Ja.
Härefter förekom det af Utsk. afstyrkta förslaget, all silfvermynlet
af lägsta valören ma utmyntas af 8-lödigt silfver.
Frih. Palmstjerna: Uti K. M:s Propos. är föreslaget att 10-  öres-slycket af silfver icke skulle utmyntas efter samma grund, som
det öfriga silfvermyntet, och således icke anses såsom en underafdelning
af Specie-B:drn, ulan såsom ett skiljemynt, till följd hvaraf
jemväl blifvit föreslaget, alt man icke skulle vara förpligtad att i
betalning emottaga sådant mynt till högre belopp än en R:dr Riksmynt,
likasom man f. n. icke är skyldig att i liqvid emottaga mera
kopparmynt än som motsvarar 1 R:dr. Första skälet till K. M:s
omnämnde förslag är, att om 10-Öres-st., som med ^:del i värde
understiger det nu gångbara 4 sk. b:ko-st. i silfver, skulle utmyntas
Den 22 Februari, e. m.
245
till samma lödighet som det sistnämnda, blefve det mindre och följaktligen
svårhandterligare än 4 sk. b:ko-st.> hvilket är ganska litet.
Andra skälet beslår deruti, alt utmynlningskoslnaden, hvilket för
det nuvaride minsia silfvermyntet är så dryg, alt dess slående för
myntverket medför betydlig förlust, skulle för ett än mindre silfvermynl
af samma skrot och korn blifva än drygare. Sådant harman
ansett icke vara nödigt och andra länders erfarenhet har äfven bekräftat
den satsen, att silfverskiljemynlet utan olägenhet kan vara
underhaltigt. Sådant skiljemynt finnes i flera andra länder, såsom
Preussen, Bayern, Sachsen, Hannover, äfvensom i Norrige och Danmark.
I det sistnämnde landet finnes 2, 3 och 4 Riksbanks-skrr
utpräglade af 4-lödigt silfver, hvilket mynt är 127 proc. underhaltigt
i jemförelse med det öfriga silfvermyntet i landet. Då K. M.
föreslagit alt 10-Örena skulle utmyntas af 8-lödigt silfver, blifver
denna myntsort endast 20 proc. underhaltig enär 100 R:dr Riksmynt
af 12-lödigt silfver skulle utmyntas af 1 U finsilfver, roen 120
R:dr Riksmynt af 8-lödigt silfver utmyntas af samma qvantitet finsilfver.
1 O-Orenas underhaltighet är således obetydlig men dock så
stor, att myntningskostnaden betäckes. Under den tid ett annat
silfvermynt här i landet var gängse, var äfven de mindre sltiljemynlena
ringhaltigare än det öfriga silfvermyntet, hvilket synes af de
gamla silfverskiljemynt, vi ännu hafva qvar från 1600- och 1700-  talen, och det är således ingen nyhet, som skulle i landet införas.
Någon olägenhet af en annan ulmynlningsgrund för 10-Örena skulle,
enl. mitt förmenande, icke upkomma, roen fördelen deraf är deremot
påtaglig. Myntet skulle blifva något större än eljest, eller lika
stort som 4 sk. b:ko-st. och till vigten precist lika med detta mynt.
Följden häraf skulle likväl icke blifva, att IO-Öre-slyckena förblandades
med 4 sk. b:ko-styckena, enär prägeln blefve helt olika. 4
sk. b:ko-st. är nemi. prägladt som en underafdela af Specie-R:drn,
dä deremot 10-Örestycket skulle präglas såsom en underafdeln. af
en R:dr Riksmynt. En bestämd besparing skulle genom förslagets
antagande upkomma och någon olägenhet deraf kan jag för min del
icke inse. Om deremot R. St. icke antaga förslaget, blifver följden
den, att Banken får betala myntverket för slagningen af 10-Öreslyckena
vida mera än hvad f. n. erlägges för utmyntningen af 4
sk. b:ko-styckena, ty utan att blifva till fullo godt gjordt för kostnaden
lärer myntverket icke emottaga präglingen af ifrågavartde
myntstycken. Jag får således yrka återremiss af denna punkt, på
det att Utsk. måtte laga saken i närmare öfvervägande, möjligen
ändra mening samt tillstyrka R. St. att antaga K. M:s Propos. uti
ifrågavande hänseende.
Frih. Stjernstedt: Till de skäl, som Frih. Palmstjerna nyss
anfört, och lill dem jag tagit mig friheten framställa vid disculeran
det
af punkten i dess helhet ber jag att få tillägga några af de uplysningar,
som Chefen för Mynt- och kontrollverken afgifvit och
hvilka innefattas i följande yttrande: ”Behofvet af ett litet silfverroynt
visar sig vara oafvisligt genom begärligheten af R:dr-Specieslyckena,
men orimligt är det alt prägla ett så litet mynt, som
246
Den 22 Februari e. m.
är dyrt i tillverkning oell aldrig beliöfvcr sändas öfver Rikets grånsor,
till lika skrot oell korn, sorn de större silfvermynten. 1 flera
länder, såsom Norrige, Preussen, Bayern, Sachsen, Hanover, Amerikanska
Staterna, m. fl. utmyntas skiljemynt af ringhaltig!, silfver
till temligen högre prägladt värde än som motsvaras af deri befintligt
både silfver och koppar, och i Danmark präglas 2, 3 och 4 Riks
banks-skillingar
af 4-lödigt silfver till 21 Rbd. på fina Cölniska
marken, dä det egentliga myntet slås lill 9| Rbd. på samma mark,
hvadan nämnde skiljemynt blir 127 proc. underhaltigt. Det föreslagna
10-Öret är i förhållande till de sistnämnde utomordentligt
godt såsom varande endast 20 proc. underhaltigt. De större mynten
slås nemi. till 66| R:dr Rgs af 1 Sf Sv. v. v. finsilfver, då af
10-Ören skulle slas 80 R:dr af samma Sf, hvadan 120 R:dr i 10-  Ören äro i silfvervärde = 100 enkla R:dr-slycken. Det kan väl synas
skäligt, att 10-Öret gjordes mindre till storlek och vigt än -g'%
Specic, i förhållande som det präglade värdet eller sorn 4£ till 6,
i mening alt göra det lättare skiljbar! från det sistnämnda myntet
under den tid de blifva gängse begge två, men då diametern knappast
kan serdeles minskas ulan att myntet blir ohandterlig! och en
minskning af J, af nuvarande tjockleken blefve föga märkbar, vinnes
det upgifna ändamålet icke pä det sättet, utan måste upnås genom
prägelns olikhet. En minskning i tjocklek skulle medföra ökad
svårighet vid präglingen, åtminstone för de maschiner, som vid härvarande
myntverk förefinnas”.
R. o. Ad. torde häraf finna, att många och öfvervägande skäl
tala för bifall till K. M:s förslag uti ifrågavarrde fall, hvarföre frågan
bör till Ulsk. återremitteras för alt af detsamma i ytterligare
pröfning lagas; och hoppas jag att Ulsk. derefter skall till Ständerna
afgifva ett annat yttrande, hvaruti föreslås, att det lägsta silfvermyntet
skall präglas af 8-lödigt silfver.
Hr Aminoff: Jag torde icke behöfva återföra i R. o. Ad:s
minne, huru svårt det var, vid föregående Riksdag, alt igenomdrifva
förslaget om präglande af ett silfvermynt å ^'2:dels R:dr eller 4"sk:r
b:ko. Man påstod då, alt allmänheten skulle mottaga ett sådant
mynt med ovilja; men erfarenheten har visat motsatsen. Det finnes
intet af de små silfvermynten, sorn är så eftersökt som dessa 4-sk:r
och brist derpå finnes jemnt i Banken, synnerligen om större qvantum
åstundas. När frågan i Utsk. förevar om präglande af ett siifvermynt
pä 10 Öre, yrkade BondeShs ledamöter, att detta mynt skulle
hafva samma lödighet till skrot och korn, som det öfriga siifvetmyntet,
och Ulsk:s pluralitet instämde i denna önskan. Man har
anmärkt, att detta mynt skulle, enl. Utsk:s förslag, blifva allt för
litet. Jag har här i min hand ett utländskt mynt, hvars periferi är
alldeles lika med vårt nuvarande 4-sk:s-stycke, endast skiljande sig
derifrån, till tjockleken. Detta utländska mynt är hvarken svårbandlerligl
eller för tunt, samt har en ganska vacker och tydlig prägling.
Att hysa farhåga för delta lilla mynts nedsmältning, är öfverflödigt,
emedan det icke finnes till någon mängd hos en och
samma person, till afsalu, •— det är tvärtom ett högst beqvämligt
skiljemynt, som man ogerna afyttrar, utan i behofvets stund.
Den 22 Februari e. m. 247
Frill. Tersmeden: Ifall R. o. Ad. ej skulle gilla Utsk:s hemställan
uii ifrågavande hänseende, eller att del blifvande 10-Örestyclset
skulle utmyntas af 12-lödigt silfver, utan funne det ändaraålsenligare
att, i enhhet med K. M:s Propos., detta mynt utpräglades
af 8-lödigt silfver, sä får jag hemställa, huruvida en äterremiss
för tillvägabringande af det önskade resultatet är nödig och om det
icke ginge an, att R. o. Ad. genast antoge K. M:s föislag i förevarrde
hänseende. Det kan ju icke blifva fråga om annat än bifall
till Utsk:s hemställan eller K. M:s förslag och således skulle en ålerreraiss,
enl. min . åsigt icke medföra någon nytta utan endast förorsaka
en onödig tidspillan.
Hr von Kraemer: Om man reser i främmande länder och
ser deras underhaltiga silfvermynt af mindre valör, så tror jag alt
man ganska hastigt skulle förlora lusten alt införa dylikt mynt i
Sverige. Jag har här åtskilliga Groschen-stycken, hvilka äro sä fula,
alt jag är öfverlygad, att hvar och en som ser dem, icke skulle
vilja, att vi skulle få ett sådant mynt. Hvad farhågan, att IO-Öresstycket
skulle blifva allt för litet, beträffar, så veta vi, att man vid
sednasie Riksdag, då frågan om utmyntning af silfvermynt å R:dr
Specie förevar, ifrigt påstod, att dessa mynt skulle blifva så små och
och ohandterliga, att de ofta skulle borttappas. Icke desto mindre
hafva dessa mynt blifvit i den allmänna rörelsen högst begärliga.
Jag tror, att det nu föreslagna myntstycket, som blefve endast ^:del
mindre än myntet å R:dr Specie, icke genom denna obetydliga
skillnad i storleken skulle blifva ohandterligt. Det har redan blifvit
af en talare anmärkt, att det nya myntstycket å 10-0ren, derest
det blefve underhaltigt, icke skulle komma att tillgodonjuta den allmänna
belåtenhet, hvarmed 4 sk. b:ko-stycket i silfver cmottogs.
Derom är äfven jag fullt öfverlygad och tror att myntets ringhaltiga
beskaffenhet skulle väcka stort missnöje i landet, ty folket i allmänhet
har mycken fruktan för underhaltigt mynt. Jag kan icke heller
föreställa mig, att förlusten för myntverket, genom ifrågavande myntstyckens
ulprägling af 12-lödigt silfver blefve så betydlig, att
något hufvudsakligt afseende behöfde dervid fästas. Dessutom, ifall
Svenska folket vill vidkännas denna kostnad, har man ju intet att
säga. Enligt R. Sirs Revisorers Berättelse ang:de Bankoverket pag.
24 hafva inalles blifvit utmyntade 800,000 stycken silfvermynt å 4
sk. b:ko motsvarande 100,000 R:dr rgs. Då denna fråga förevar
i BankoUtsk., erhöll jag samlalsvis den uplysning, alt skillnaden i
kostnaden för detta mynts utmyntning af 12-lödigt eller 8-lödigt
silfver utgjorde omkring 1 rst. per stycke, hvilket ä 800,000 stycken
gör en summa af 1,388 R:dr 42 sk. och några rst. b:ko.
Delta är således hela den förlust, som åstadkommits utöfver hvad
myntverket skulle fält vidkännas, derest ¥'2 R:dr Specie-stycket blifvit
utmyntadt af 8-lödigt silfver. Sådant är ju knappast värdt att
tala om, då det är fråga om principen, att allt mynt i riket skall vara
af samma skrot och korn. Jag för min del yrkar bifall till Ulsk:s
hemställan i denna punkt.
Frih. Stjernstedt: Med förvåning har jag förnummit, att
248
Den 22 Februari e. m.
en talare, sora ifrar för den, om uttrycket tillätes mig, Skandinaviska
idéen att hafva lika mynt i Sverige, Norrige och Danmark, nu motsätter
sig de föreslagna 10-Orenas utmyntning af 8-lödigt silfver,
då man vet, att uti sistnämnde länder likasom i en mängd andra,
silfverskiljemyntet är underhaltigt och således i det hänseendet icke
alls jemförligt med vårt nuvarande silfvermynt å 4 sk. B:ko. De
skäl, som blifvit anförda för den 8-lödiga silfverlialten i det minsta
myntstycket, hafva icke blifvit af samme talare vederlagda. Det skäl
åter, som Utsk. framställt för bibehållande af den nuvarande kopparhalten
i det större silfvermyntet, eller att det derigenom bättre motstår
förnötning, utgör i min tanke, ett skäl emot Utsk:s åsigt, att
det lägsta silfvermyntet borde ha en mindre kopparhalt, än den K.
M. föreslagit, ty detta mynt är mera än alla andra utsatt för nötning
i anseende till dess ständiga omlopp i'handel och vandel. Hvad
Hr Akerman i det af mig uplästa yttrande andragit, har jag icke
heller hört vederläggas. Vid sådant förhållande tror jag, att man
kan utan tvekan ingå på K. M:s förslag i detta fall och finner med
anledn. af hvad Frih. Tersmeden anfört, en återremiss af punkten
kunna undvikas, hvarföre jag afstår från milt förra yrkande om
punktens återremitterande och anhåller om bifall till hvad K. M. i
förevande hänseende föreslagit.
Frih. Palmstjerna: Afven jag har naturligtvis intet emot,
att K. M:s förslag uti ifrågavarrde afseende af R. o. Ad. genast bifalles,
hvarföre jag lika med Frih. Stjernstedt afstår från min begäran
om återremiss.
Hvad sjelfva saken beträffar, ber jag att få fästa upmärksamheten
deruppå, att här icke är fråga om återinförande af de förhatliga
mynttecknen. Här är blott fråga om att besluta, alt silfvermyntet
af lägsta valören eller 10-Öres-stycket. skall utmyntas af 8-  lödigt silfver, på det att det nya myntet måtte bibehållas vid samma
storlek som det nuvar:de 4 sk. b:ko-stycket, hvilket befunnits vara
för allmänheten särdeles begärligt. Det andra skälet för bestämmandet
af myntets 8-lödighet ligger i utmyntningskostnaden. Hvarföre
skall man utmynta dessa 10-0res-stycken, hvilka icke blifva
annat än skiljemynt, med större kostnad, än behöfligt är? Det har
blifvit upgifvet att denna större kostnad utgör omkring 1388 R:dr
för utmyntning af 4 sk. B:ko-stycken till belopp af 100,000 R:dr.
Detta är likväl öfver 1 proc., och hvarföre skall denna summa bortkastas?
Flere ledamöter af R. o. Ad. yrkade nyss, då det var fråga
om speciemyntets siifverhalt, att denna borde ökas och kopparhalten
förminskas på det att en besparing genom den minskade utgiften
för koppar måtte upstå. Detta yrkande vann ej Ståndets bifall, men
de, som framställde detsamma, skulle, i min tanke, vara konseqventa
om de äfven i förevärtde fall tänkte på att hushålla och undvika
en öfverflödig kostnad. Om K. M:s förslag ahtages, kommer
ifrågavar:de silfvermynts ringhaltighet ändock icke att motsvara den
underhaltighet, som, enl. Utsk:s förslag, kopparmyntet skulle få.
För att förekomma all jemförelse med mynttecknen, har K. M. föreslagit,
alt ingen behöfde emottaga 10-Öres-stycken till högre be
-
Den 22 Februari e. m.
249
lopp än 1 R:dr Riksmynt. Då således antagandet af Utsk:s förslag
skulle medföra större kostnad för Staten, än den, som genom
bifall lill K. M:s framställning- skulle upsla, samt, enl. mitt förmenande,
ali upoffring, hvarigenom något ändamål ej vinnes, är
onödig och bör sorgfälligt undvikas, anser jag, alt K. M:s förslag
i delta fall, såsom förenadt med många och stora fördelar framför
Utsk:s, bör af R. o. Ad. antagas och anhåller jag derföre att Hr
Gr. o. Landtm, behagade härå framställa propos.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller att R. o. Ad. måtte
bifalla Utsk:s förslag i förevande hänseende och icke tillåla, alt
ett underhaltigt mynt präglas. Vill man vinna något genom tiotalsräkningens
införande, så bör man följa Frankrikes föredöme. I
detta land ulpräglas halfva och fjerdedels Franc-stycken af silfver, .
lill lika halt med det bela Francstycket. På samma sätt hafva vi
sedan 1830 gjort. Jag skulle anse det vara skamligt för oss om
vi afveke derifrån och åter gingo in på ett gammalt villospår.
Alan har sagt, alt det nya myntet skulle blifva för litet. Jag
har af Hr Aminoff fått låna ett Rayerskt silfvermynt å 5 Kreutzner.
Ehuru tunnare än värt 4 sk. b:ko stycke, befinnes det vara något
större och är icke svårhandterligt. Detta tyckes bevisa, att då
man kommer till ulmyntningen, man nog finner rätta sättet alt
göra det nya myntet så stort, att del utan svårighet kan begagnas.
Nyss, då fråga var om Specie-Riksdalerns silfverinnehåll,
var man särdeles noggrann att icke göra någon myntförsämring.
Hvarföre är man icke lika nogräknad nu, då det är fråga om
småmynt.
Jag anhåller följaktligen om bifall till denna punkt.
Hr Aminoff: Enär jag icke funnit de skäl, som anförts
mot Utsk:s. hemställande i den ifrågavarde punkten, vara af någon
betydenhet, fortfar jag i mitt yrkande om bifall till Utsk:s förslag.
Alen sedan, enl. hvad uplyst blifvit, 2:ne RiksStånd återremitterat
Betänk, i sin helhet, och då de anmärkn:r, som föranledt
återremissen, möjligen kunna angå äfven den nu under öfverläggning
varande punkten, sä, och ifall R. o. Ad. icke kan antaga
densamma, anhåller jag om återremiss i delta afseende, på
det Utsk. må komma i tillfälle att i ett sammanhang pröfva hela
frågan.
Gr. Liljencrants: I motsats lill de 2:ne siste talarne an
håller
jag om bifall till K. M:s förslag i denna fråga, helst jag
icke inser, hvarföre man så ifrigt tager Ulslos hemställan i försvar,
enär det sätt, hvarpå Utsk. afgjort saken, icke står i öfverensstämmelse
med det sätt, hvarpå frågan om ulmyntningen af de nya kopparmynten
blifvit afgjord. K. Al. har uti sistberörde hänseende föreslagit,
att 5 Örestyckena skulle utmyntas till 4,000 st. af 100 &
viktualievigt koppar. Utsk. har deremot hemställt, att nämnde
myntstycken skulle utmyntas till 5,000 st. af samma qvantitet koppar.
5 örestyckena skulle således, enl. Utsk:s förslag, blifva vida
underhaltigare än de, som efter K. AI:s förslag skulle utmyntas.
250
Den 22 Februari e. m.
Men i afseende å silfver-ski)jemynlet å 10 Ören har Utsk. icke
funnit lämpligt att gilla den halt, som myntet, enl. K. M:s förslag,
borde innehålla, utan tillstyrkt, att delta mynts lödighet, skulle
blifva lika med de öfriga större myntstyckenas. För alla dem af
husets .ledamöter, hvilka besökt främmande länder, lär det vara väl
bekant, att så beskaffadt mynt, som det ifrågavande der icke ingår
i det öfriga myntsystemet utan betraktas såsom skiljemynt och le
geras
olika med de andra silfvermynlen. Att afvika från en så
dan
allmänt antagen regel och slå ett skiljemynt af sådan lödighet,
att utmyntningskostnaden onödigtvis fördyrades, anser jag icke vara
skäligt, helst allmänheten blifvit betryggad mot följderna af myntets
underhaltighet genom stadgandet att man i liqvid och vexling
ej behölde emottaga mera af denna myntsort än till ett belopp af
1 R:dr Riksmynt. I likhet med Frihrne Palmstjerna och Tersmeden
vågar jag derföre anhålla om R. o. Adis bifall till hvad K. M.
i förevaride hänseende föreslagit.
Hr Björnstjerna: Med tillkännagifvande alt jag i denna
fråga förenar mig med Frih. Palmstjerna, ber jag att få till besvarande
uptaga åtskilligt af hvad sorn blifvit yttradt emot K. M:s
förslag. Man har sagt, att Svenska folket har stor fruktan för un
derhaltigt
mynt. Svenska folket tager likväl ganska begärligt emot
det vida underhaltigare kopparmyntet och äfvenså Bankens sedlar
ehuru de sakna allt intrensikt värde. Det nu föreslagna myntet
skulle endast blifva ett skiljemynt, och behöfver såsom sådant ej
innehålla något bestämdt värde. Man har upgifvit kostnaden för
10-örestycket af 12-lödigt silfver icke blifva mera än 1 rst. högre
än för detsamma af 8-lödigt silfver. Det är väl sannt, att präglingen
ej korame att kosta mera än hvad sålunda blifvit upgifvet,
men sjelfva myntet skulle blifva 20 proc. dyrare d. v. s. att ett
12-lödigt 10 Örestycke skulle blifva 1 sk. dyrare än ett 8-lödigt.
Man har yttrat, att i Frankrike hade allt silfvermynt samma halt.
Detta äger sin riktighet, men man får ej härvid förbise, att 25
cenlim-stycket är det minsta silfvermynt^ som der finnas samt att
detta är nära dubbelt så stort som 1 O-Öret skulle blifva, och behöfver
således ej göras underhaltigt. Här har blifvit förevisadt ett
Bayerskt mynt å 5 Kreuzer, och den talare, som häftigast motsatt
sig K. M:s förslag, har sagt sig vara mycket belåten med detta
mvnls utseende. En känd förf. rörande myntväsendet, Hoback, upgifver
att just detta mynt är endast 4-lödigt och såjedes vida
mera underhaltigt än det af K. M. föreslagna 10 Öret skulle
blifva. Delta torde styrka att utseendet af underhaltiga silfverskiljemyutet
ej är så fult som den värde talaren föreställt sig. Jag
yrkar bifall till K. M:s förslag i denna fråga.
Frih. Stjernstedt: För den händelse att R. o. Ad. skulle
bifalla K. M:s förslag i denna fråga, får jag hemställa, huruvida
det icke blifver nödvändigt att under detta beslut inbegripa och således
jemväl bifalla den ti:le punkten af K. M:s Propos., hvilken
innehåller följande: ”att i sammanhang med beslutet om präglingen
af del föreslagna nya skiljemyntet, hvartill räknas så väl det
Den 22 Februari e. m.
251
minsta Silfvermynlet på JO Öre, som de nya kopparmynten, bör, i
öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt, förklaras, att ingen är
pligtig i betalning eller vesling på en gång emottaga mera af
delta skiljemynt än 1 R:dr Riksmynt.” Om delta sker, så hoppas
jag, att alla de, som anse präglandet af det ifrågavande
8-Iödiga silfverskiljemyntet vara en återgång till de förhatliga
mynttecknen, skola finna förslaget icke innebära sådana förespeglade
vådor.
Jag känner ganska väl, att i Frankrike präglas halfva och
fjerdedels Francslycken lill lika lödighet med en hel Franc, men
den talare, som framdragit detta exempel, torde äfven höra ihågkomma,
att det var en lid, dä i Frankrike präglades silfvermynt å
JO Centimes, som voro mycket underhaltigare än det föreslagna
10 Örestycket. Del Bayerska Kreuzermynlet är éffdast 2-lödigt och
vore aldeles ohandlerligt, oro det ej hade så stark tillsatts af
koppar.
Jag fortfar all anhålla om propos. å bifall till K. M:s förslag
angående 10 Örestyckels utmyntning af 8-lödigt silfver i sammanhang
med det stadgande, som i 6:te punkten af K. M:s Nåd. Propos.
finnes intaget.
Gr. Gyldenstolpe: Jag förenar mig med dem, som yrka
bifall lill Utsk:s Utlåt, i denna fråga. Vid förl. Riksdag öfverlades
äfven, huruvida det då lill utmyntning förslagna R:dr Specie
skulle myntas efter samma myntfot som det öfriga silfvermyntet,
eller om det skulle blifva ringhalligare. Beslutet hlef då, att detta
mynt, i likhet med det öfriga silfvermyntet, skulle innehålla den
qvantitet silfver, det motsvarade, och jag anhåller att R. o. Ad. ville
vidblifva det då fattade beslutet äfven i afseende å de nu ifrågakomne
10 Örestyckena. Jag tror, att dessa myntskola kunna utan
svårighet handteras och således icke behöfva blifva ringhaltigare, än
deras värde bestämmer.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Ilr von Kraemer: En talare har sagt, att en af fördelarne
af att prägla ifrågavande mynt af 8-lödigt silfver bestod deruti, att
dess storlek i sådant fall komme alt motsvara det nuvande 4 sk.
b:ko stycket, som af allmänheten med särdeles benägenhet omfattas.
Jag tror att detta skäl vid närmare besinnande skall befinnas
vara ett motskäl, ty det är klart att om det föreslagna 10 Öresstycket,
som är mindre värdi än 4 sk. b:ko, likväl erhåller sist
nämnde
mynts storlek, skall sådant leda till misstag och förvecklingar.
Jag tror således att ett ytterligare skäl för 10 Örestyckets
utmyntande af 12-lödigt silfver ligger deruti, att detta mynt så
lunda
blefve antingen till storleken eller tjockleken olika med det
nuvande 4 sk. b:ko stycket.
En annan talare, hvars yttrande förmodligen riktats emot mig,
har uttryckt sin förundran deröfver, att den, som ifrar för beredande
af likstämmighet i de Skandinaviska Staternas förhållanden,
motsätter sig att i Sverige skall präglas underhaltigt silfver-skilje
-
252
Den 22 Februari e. m.
mynt, då sådant begagnas både i Danmark och Norrige. Denna
förvåning anser jag mig böra tillfredsställa med det förklarande,
att jag ingalunda sträfvar att bringa våra Svenska förhållanden i öfverensstämmelse
med Danmark och Norriges i de fall du jag anser
de sednare ländernas inrättningar vara sämre än våra.
Man har vidare yttrat, att det lägsta silfvermyntet icke borde
betraktas såsom sådant, utan såsom ett skiljemynt i allmänhet och
lika med kopparmyntet. Det är just detta som jag och de med
mig liktänkande vill motarbeta, ty jag anser det icke vara nyttigt
att något silfvermynt nedsjunker till skiljemynt.
Hr Björnstjerna har kalkylerat, att genom 10 Örestyckets titmynlning
af 8-iödigt silfver en besparing i myntverkets kostnader
af en sk. per stycke skulle upsla. Detta äger sin riktighet på så sätt att
genom att prägla 10 Öres st. af 8-lödigt silfver skulle Banken vinna
på hvarje st. 1 sk. b:kö; men om detta är en vinst hvarpå är att
göra afseende då fråga är om en princip lemnar jag derhän. Lika
obestridligt rigtig är dock äfven min upgift att förlust å hvarje st.
endast blefve ett rst. Om nemi., såväl 10 Öres st., som de större
mynten utpräglas af samma eller 12-lödigt silfver är svårigheten
och arbetskostnaden vid det mindres prägling så pass mycket större'
att det kostar 1 rst. mer per st. Det var härom jag talte. Det
andra hör ej till saken. Jag befarar att Svenska folket ej skall
såsom godt antaga skälet om kostnaden och ännu mindre om vin
sten
för införande af underhaltigt mynt i landet.
Slutligen får jag fästa upmärksamheten på ett ganska välgrundadt
yttrande af Frih. Tersmeden, som fälldes vid behandlingen af
en föregående punkt. Han yttrade nemi. att myntet alltid till en viss
grad är en opinioussak. När förhållandet är sådant, anser jag det
vara farligt att vända den allmänna opinionen emot myntet genom
att göra detsamma underhaltigt. Jag fortfar alt yrka bifall till
Utsk:s hemställan och, i afseende å propostna, förenar jag mig
med Hr Aminoff, att propos. å återremiss måtte framställas och ej
å bifall till något annat förslag, hvilket endast skulle föranleda
förvillelse.
Frih. Palmstjerna: Det är en egen företeelse, att den, som
yrkar den ena propos. äfven yrkar dess motsats, men det skall mindre
förvåna, då man finner skäl anförda i slutet af discussionen,
som stå i uppenbar motsats till de skäl, en och samma talare vid
öfverläggningens början andragit. Prot. öfver denna öfverläggning
mätte blifva ganska intressant för den, som har tålamod att genomläsa
detsamma.
Då nn öfverläggningen förklarades vara fulländad, framstälde
Hr Gr. o. Landtm., att Frih. Palmstjerna yrkat bifall lill K. M:s
Propos., att silfvermyntet å 10 Öre må innehålla endast 8-lödigt
silfver, samt att Frih. Stjernstedt i sammanhang dermed yrkat bifall
till 6:te punkten i K. M:s Propos.; men att serskild propos.
å detta sednare yrkande kunde framställas för den händelse, att
B. o. Ad. lemnade sitt bifall till Frih. Palmstjernas förslag.
Den 22 Februari e. m.
253
Härvid anmälde sig och yttrade:
Gr. Gyldenstolpe: Dä åtskilliga ledamöter begärt bifall till
Utsk:s hemställan, så förmodar jag all denna propos. blir den första
som framslälles.
Hr von Hartmansdorff förklarade sig vara förekommen af
Gr. Gyldenstolpe.
Hr Gr. o. Landtm, erinrade, alt då R. o. Ad. beslutat, att
de 3:ne förslag till förändringar i utmyntningen, som omnämnas i
början af Utsk:s yttrande ronde nu förevande punkt, borde blifva
särskildta föremål för discussion och afgörande, måste deraf blifva
en följd att de yrkanden, som under denna discussion framstäldes,
gjordes till föremål för särskilda propos:r. Bifölles någon af dessa,
följde deraf att Utsk:s slutliga hemställan till någon del förfölle, och
om deremot R. o. Ad. ogillade alla förslag till förändringar, blefve
Ulsk:s hemställan i dess helhet bifallen. Det torde således icke
vara anleda, att frångå detta behandlingssätt, hvilket R. o. Ad. i
afseende på de redan pröfvade delarne af denna punkt hade godkändt.
Frih. Palmstjerna hade föreslagit att R. o. Ad. mätte bifalla
K. M:s Propos. att silfvermyntet å 10 Öre må innehålla endast
8-lödigt silfver, och Hr. Gr. o. Landtm, finge nu hemställa om
R. o. Ad. behagade bifalla detta förslag.
Härvid ropades Ja och Nej, hvarjemte Frih. Palmstjerna,
anmälde sig och yttrade:
Mitt förslag var, att K. M:s Propos. i denna punkt måtte i
dess helhet blifva bifallen. Deri ingår äfven frågan om myntets
vigt.
Frih. Stjernstedt: Jag hemställer vördsamt huruvida det icke
vore lämpligt, att bifall lill öde punkten af K. M:s Propos. inbegripes
i bifallet till hvad K. M. ronde 10 Örenas lödighet föreslagit,
hvilket är af största vigt att veta för alla dem, hvilka vilja bifalla
K. M:s sistnämnde förslag, men tillika söka förekomma de vådor,
som deraf annars kunna blifva en följd.
Hr Gr. o. Landtm., som i anledn. häraf erinrade, att han redan
yttrat, alt, ifall R. o. Ad. skulle antaga Frih. Palmstjernas förslag,
särskild propos. skulle blifva framstäld ronde öde punkten af
K. M:s Propos., samt framstälde att Frih. Palmstjernas förslag innefattade,
att det minsta silfvermyntet eller det å 10 Öre borde,
för att vara beqvämligen handterlig!, erhålla enahanda storlek, som
det nu gällande silfvermyntet å R:dr Specie, och med afseende
å den större kostnad, som åtföljer dess tillverkning, innehålla endast
8-!ödigt silfver eller bestå af lika delar silfver och koppar,
samt således väga f? eller 0,25 ort och innehålla 0,125 ort
finl silfver med remedium i vigt af „ jja öfver eller under per U
viktualie-vigt.
Efter sedermera först till bifall och derefter till afslag å detta
Frih. Palmstjernas förslag framstälda, men med blandade Ja och
254
Den 22 Februari e. m.
Nej besvarade propos:r, började Hr Gr. o. Landtm, framställa förnyad
propos. till bifall å samma förslag, men härvid anmälde sig
och yttrade
Hr von Hartmansdorff: Vi äro ju flere, som yrkat åler
remiss
i detta hänseende. Kan ej propos. derå framställas?
Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf, att han icke hört att återremiss
blifvit yrkad af någon annan än Frih. Palmstjerna och Frih.
Stjernstedt, hvilka begge, uppå Frih. Tersmcdens framställning frångått
detta yrkande och i stället yrkat bifall till K. M. Propos. i
denna del; hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, frågade om Hr von Hartmansdorff
yrkat äterremiss.
Hr von Hartmansdorff: Hr Aminoff, och såsom jag tror,
äfven Hr von Kraemer hafva yrkat äterremiss och jag förenar mig
heldre med dem än jag bifaller Utsk:s hemställan.
Hr Gr. o. Landtm, uplyste alt såväl Hr Aminoff som Hr von
Kramer yrkal bifall till Utsk:s hemställan och afslag å Frih. Palmstjernas
förslag, samt alt de ej kunde anses berättigade att derjemte
begära en annan propos., utan måste åtnöja sig med alt få
dictera en conlra-propos., i händelse votering komme alt äga rum.
Hr Aminoff: Mitt yrkande var bifall till Utsk:s hemställan,
men jag gaf derjemte tillkänna att, i händelse detta yrkande ej bifölls,
jag heldre önskade äterremiss än bifall till K. M:s förslag.
Hr von Kraemer: Jag är förekommen af Hr Gr. o. Landtnäs
eget yttrande. Jag har icke yrkat 2:ne propos:r, utan jag förklarade
mig instämma i hvad Hr Aminoff yttrat i afseende å företrädet
af punktens återremitterande framför ett omedelbart bifall lill
K. M:s förslag; men för öfrigt liar jag för min del yrkat och yrkar
fortfarande bifall till Utsk:s förslag i denna punkt.
Då nu Ilr Gr. o. Landtm, ånyo hemstälde om R. o. Ad. behagade
bifalla Frih. Palmstjernas ifrågavar:de förslag, ropades åter
Ja och Nej, hvarefter Hr Gr. o. Landtm, förklarade det han trott
sig finna att Ja nu varit öfvervägande.
Hr von Hartmansdorff bogärde votering samt yttrade
derjemte:
Då de 2:ne talare, som sednast yttrat sig begärt bifall lill Ulsk:s
hemställan, anhåller jag att detta yrkande må blifva conlra-propos.
Ilr Gr. o. Landtm, hemstälde till Hr von Hartmansdorff om
icke, då det, med afgörandet af de 2:ne föreg:de delarne af denna
punkt, icke varit fråga om annat än bifall eller afslag å de i strid
med Utsk:s hemställan framstälda förslag, på samma sätt kunde
tillgå äfven nu, då det vore gifvet, att om R. o. Ad. afsloge Frih.
Palmstjernas förslag, Utsk:s uti förevaride fråga gjorda hemställan
vore godkänd.
Hr von Hartmansdorff: Jag har icke kunnat falla, althar
är fråga om något annat än om de föreslagna 10 Örestyckena, anlin
-
Den 22 Februari e. m.
255
gen de skola slås af 12- eller 8-lödigt silfver, det är derom jag
begärt votering. Hr Gr. o. Landtm, började med att afdela punkten
i 3:ne delar och jag har ansett alt nu endast vore fråga om
den sista.
I ani. häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att Hr von Hartmansdorff
rätt upfattat propos., men att Ulsk:s hemställan omfattade 3:ne
särskilda delar, hvarom särskildta yrkanden blifvit gjorde. För
hvarje sådant yrkande hade blifvit framstäld propos. till bifall eller
afslag, och de yrkanden, som i afseende på de 2:ne redan pröfvade
delarne förekommit hade blifvit afslagne. IL o. Ad:s svar å det
nu ifrågavar:de yrkandet hade deremot af Hr Gr. o. Landtm, blifvit
upfattadt såsom bifall och i afseende på den i anledn. deraf
begärda voteringen hade Hr Gr. o. Landtm, endast yttrat, att om
votering nu anstäldes emellan bifall och afslag å Frih. Palmstjernas
förslag, samt dervid delta förslag blefve alslaget, följden deraf
blefve, att Utsk:s hemställan, som afslyrkte afseende å hvad K. M.
uti ifrågavar:de del föreslagit blefve af R. o. Ad. bifallen.
Hr von Hartmansdorff; Blott detta blir uttryckt, är jag nöjd.
Härefter uplästes till justering följande förslag lill voterispropos.
:
Den, som i öfverensstämmelse med hvad Frih. Palmstjerna
tillstyrkt antager K. M:s förslag om utmyntningen af det minsta
silfvermynt eiler 10 Öres-stycket, röstar
Ja;
den det ej vill röstar
Nej;
vinner Nej, afslår R. o. Ad. K. M. förenämnde förslag.
Efter upläsningen häraf yttrade Hr von Hartmansdorff:
Jag anhåller om följande tillägg i slutet af voter:s-propos:n,
”och antager Ulsk:s.”
Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om icke Hr von Hartmansdorff
funné sig tillfredsstäld dermed att, sedan voteringen försiggått och
i händelse Nej dervid vunne, särskild propos. kornme att göras å
bifall till Ulsk:s hemställan, emot hvilken i sådant fall icke någon
anmärku. förekommit, som icke blifvit underkänd.
Hr von Hartmansdorff: På sådant sätt kunna vi ju få en
votering till. För att undslippa henne, har jag ansett det bäst, att
förfara såsom jag föreslagit, eller att vid den blifvande omröstningen
antaga Konungens förslag till ja-propos. och Utsk:s hemställan
till nej-propos.
Hr Gr. o. Landtm. eriQrade, att då den discussion, som försiggått,
endast omfattat de 3 särskildta förslag, som omförmälas i
början af Utsk:s framställning uti nu förevande punkt, det vore
klart att endast om dessa 3 förslag beslut kunde fattas; men om
nu propos. framstäldes i öfverensstämmelse med Hr von Hartmans
-
256
Den 22 Februari e. m.
dorffs yrkande, kunde derigenom afskäras all öfverläggning om
punkten i öfrigt, oaktadt rättighet lill framställning i sådant afseende
borde vara bevarad, då R. o. Ad. ännu icke förklarat öfver
läggningen
öfver punkten i dess helhet vara slutad; hvarföre också
Hr Gr. o. Landtm, ansåge sig i alla händelser böra framställa särskild
propos. på bifall till Utsk:s hemställan, och att tillfälle, att
nu afskära all möjlighet till ytterligare öfverläggning derom, icke
borde lemnäs genom antagande af den contra-propos., Hr von Hartmansdorff
föreslagit.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill icke försöka att tvista med
Hr Gr. o. Landtm, ulan skall bemöda mig att hafva lika godt tålamod
som någon annan.
Det nyss uplästa förslaget till votens-propos. blef nu, efter
förnyad upläsning af R. o. Ad. godkändt, hvarefter voteringen ansläldes
och vid dess slut rösterne funnes hafva utfallit som följer:
Ja — 29.
Nej — 27.
Hr Gr. o. Landtm, hemstälde sedermera om R. o. Ad., på
sätt Frih. Stjernstedt yrkat, behagade bifalla 6:te punkten af K.
M:s ifrågavande Propos., innehållande: ”att i sammanhang med beslutet
om präglingen af det föreslagna nya skiljemyntet, hvartill
”räknas så väl det minsta silfvermyntet på 10 Öre, som de nya
”kopparmynten, bör, i öfverensstämmelse med hvad nu är stadgadt
”förklaras, att ingen är pligtig i betalning eller vexling på en gäng
”emottaga mera af detta skiljemynt än 1 R:dr Riksmynt.”
Denna propos. besvarades med Ja; hvarpå Hr Gr. o. Landtm.,
sedan i öfrigt ingen annan anmärkn. förekommit emot nu förevar:de
punkt, hemstälde om 15. o. Ad. med det redan beslutade
undantag i fråga om utmyntningen af silfvermyntet å 10 Öre, behagade
bifalla Utsk:s hemställan, att den genom Mynt-Ordn:n af
d. 9 Maj 1835 bestämda utmyntningsgrund må oförändrad bibehållas.
Ropades Ja.
12:te punkten, innehållande tillstyrkande, alt R. St. matie
hos K. M. i underd:het anhålla, alt utsidan af nämnde TioÖres-stycke
forses med sådan prägel, hvarigenom detsamma
med lätthet skiljes frän silfvermyntet af niels R:dr Specie,
samt alt frånsidan må komma att uptagas uteslutande af
valören.
Frih. Palmstjerna: Ehuru hvad Utsk. yttrar i början af
denna punkt förefaller till följd af R. o. Ad:s nyss fattade beslut,
alt 10 Örestycket icke skall blifva mindre än det nuvar:de lägsta
silfvermyntet, sä anser jag likväl det resultat, hvartill Utsk. kommit,
vara ganska riktigt och finner intet binder att detsamma bifalla,
hvarföre jag får anhålla om propos. derå.
Utsk:s
B e rx 22 Fe b r u ar i e. m.
257
Ulsk:s ifrågavar. tillstyrkande blef, uppå härefter framstäld
propos., af R. o. Ad. bifallet.
13:de punkten, innehållande hemställan, all endast följande
kopparmynt må ulpräglas, nemi.: elt om 5 Öre, eli om 2 Öre
samt elt om t Öre Riksmynt.
Hr Wolffelt, Mauritz Constantin: Under förmiddagens
plenum har man hört mycket lalas om de fördelar, som skulle oss
tillskyndas genom decimal-systemets införande, hvilket isynnerhet
ansågs fördelaktigt för de mindre bildade samhällsklasserne, men
jag tror att denna, äfven af mig villigt erkända fördel blefve lill
betydlig del förminskad, om allmänheten ginge miste om del mynt,
som hiltils varit det minsta, eller slyfvern. Erfarenheten har visat
oss, att allmänheten ej begagnat sig af runstyckräkningen, utan af
styfversräkningen, och flera värden i den mindre handeln hafva i
enhhet med den sednare räkningen blifvit bestämda. Jag tror således
det vara af vigt, all utmyntning af ^ Öreslycken kommer alt
ega rum. Minsta myntet hade blifvit slyfvern, om Frih. Wredes
förslag, på sätt Hr von Hartmansdorff pä f. m. yrkade, blifvit antaget,
men då sådant icke skett, tror jag det 'vara nödigt, att R. o.
Ad. beslutar, att ^ Örestycken skola utmyntas, enär en mängd artiklar,
som äga delta ringa värde, i annat- fall icke skulle kunna
liqvideras. Jag tager mig friheten att uptaga ett yttrande, som vid
1840 års Riksdag fälldes af Hans Exc. Gr. Löwenhjelm, hvilken,
till följd af sin kännedom af en mängd länders myntsystem, otvifvelaktig!
är i denna sak en kompetent domare. Hans yttrande var
följande: ”Theoden i all ära, är dock en hög royntenhet i fattiga
länder skadlig.” K. M. har insett behofvet af att styfvärdet
fortfarande i mynt finnes uttryckt och derföre föreslagit utprägling
af l Örestycken. På dessa skäl kan jag för min del ej annat än
tillstyrka R. o. Ad. att, i enl. med K. M:s Propos. besluta, det
kopparmyntet om ^ Öre skola utmyntas.
Hr Printzensköld: Lika med den siste värde talaren anser
jag Utsk. icke hafva anfört något antagligt skäl för sitt tillstyrkande,
att det minsta myntet icke skulle blifva af lägre värde än 1
Öre. K. M. har i Sin Nåd. Propos. fästat afseende på nuvar:de
förhållanden, då Han föreslagit, att utmyntning skulle ske jemväl
af | Öre, hvilket svarar emot en styfver, och sorn något giltigt
skäl emot detta förslag ej blifvit anfördt, men många skäl tala för
detsammas antagande, anhåller jag alt R. o. Ad. ville, med afslag
å Utsk:s hemställan, bifalla K. M:s förslag i afseende å kopparmynlningen.
Jag får likväl fästa R. o. Ad:s upmärksamhet deruppå,
huruvida Ulsk:s, i öfverensstämmelse med K. M:s förslag,
gjorda hemställan, alt 10 Örestycken jemväl af koppar skola utmyntas,
bör bifallas, sedan R. o. Ad. beslutat, att elt silfvermynt
af samma valör skall utmyntas till mindre lödighet än det öfriga
silfvermyntet, i hvilket fall med skäl kan antagas, att kopparskiljemyntet
blifver öfverflödigt. Då Frih. Palmstjerna nplyst, att ut4
H. 17
258
Den 22 Februari e. ra.
myntning af sistnämnde silfvermynt, i anseende till den lägre legeringen,
skulle kunna tillvägabringas utan någon större kostnad,
än för mynt i allmänhet eger rum, anser jag för min del att det
vore skäl alt bespara myntverket den onödiga kostnad, som naturligtvis
blifver en följd af präglandet utaf 2:ne slag af mynt till
samma valör. Jag får således hemställa, huruvida - det icke vore
lämpligt att besluta, att ulmyntning af kopparmynt å 10 Oren icke
komme att ega rum.
Frih. Tersmeden: För att börja med slutet af hvad Hr
Printzensköld sednast yttrat, får jag uplysa den värde ledamoten
derom, att hans förmenande, det Utsk. skulle hafva tillstyrkt präglandet
af ett kopparmynt om 10 Ören, är grundadt på ett misstag,
enär Utsk. tvertom på anförde skäl afstyrkt R. St. att antaga K.
M:s Propos. i denna del. Härutinnan är således Utsk. af samma
tanke som Hr Printzensköld.
Beträffande äter \ Örestycken, så är det väl sannt, att ett
deremot svarande mynt f. n. präglas och är ute i allmänna rörelsen,
men Utsk. har, vid undersökning af hvad slag utaf varor man
för ett så ringa mynt skulle få köpa, kommit till det resultat, alt
detta mynt ej vore för den allmänna rörelsen behöfligt. De af
Utsk:s ledamöter, hvilka stå närmast den samhällsklass, som af detta
mynt skulle hafva den största nyttan, eller BondeSl:s delegerade,
ansåge jemväl J Öresmyntet öfverflödigt. Vid sådant förhållande
ansåg Utsk., att man så mycket heldre kunde utesluta detta mynt,
som det icke passade in med det antagna decimal-systemet, enär
uptagandet af detta j Öre i alla räkenskaper skulle, såsom icke
egande sammanhang med 10-tals räkningen, förorsaka en icke obetydlig
svårighet. Detta är orsaken till Utsk:s från K. M:s Propos.
i denna del afvikande hemställan, och jag för min del har icke
funnit skäl att frångå den åsigt, Utsk. i delta hänseende uttalat.
Frih. Palmstjerna: Sedan R. o. Ad. ogillat Utslcs hem
ställan,
att något bråk af Öret icke skulle i taxor å allmänna afgifter
förekomma samt fattat ett med K. M:s Propos. i denna fråga
öfverensstämmande beslut, så torde äfven Utsk:s afstyrkande af blifvande
ulmyntning utaf j Öresmynt böra förfalla.
Vidkommande utmyntningen af kopparmynt å 10 Ören, vill
jag icke bestrida de skäl Utsk. deremot andragit. Jag instämmer
med Utsk. deruti att en, ehuru icke serdeles betydlig vinst för myntverket
skulle upstå derigenom att sådant mynt icke komme att
-präglas,_ likasom det är till myntverkets fördel, att Utsk. föreslagit,
det 5 Örestyckena skola utmyntas efter 1,000 R:dr Riksmynt per
Skf? viktualie-vigt i st. f. 800, sorn K. M. föreslagit. Då dertill
kommer, att ett skiljemynt af silfver lill samma valör som det föreslagna
10 Örestycket, enl. R. o. Ad:s beslut skulle komma att
utmyntas, torde det sednare myntet kunna undvaras.
För att återkomma till ^ Öresmyntet, är det, enl. min åsigt,
riktigt alt låta utprägla ett dylikt mynt. Det lärer icke kunna bestridas,
att ju orter finnas, der det i och för den mindre handeln
vore nyttigt och behöfligt att hafva ett sådant mynt, enär varor,
Den 22 Februari e. m.
259
gällande | eller 11 Öre, derstädes torde förekomma. I orter, der
penningen är sällsynt samt folket fattigt, plägar ett icke så obetydligt
antal varor stå till ganska lågt pris och det bör således finnas
en utväg att afsluta köp om sådana varor, utan att förlust för någondera
af kontrahenterna upstår. Kostnaden för myntets utpräglande
blefve nästan ingen, isynnerhet efter den utmyntningsgrund
K. M. föreslagit. Utmyntningen bör ej ske till större belopp än
hvad behofvet af detta ringa skiljemynt oundgängligen kräfver,
samt blifver således, enl. all sannolikhet, icke särdeles betydlig.
Den kommer troligtvis att verkställas endast till följd af reqvisition
ifrån Banken. Jag kan fördenskull icke finna, att någon olägenhet
af detta mynts ulprägling kommer att upsla, utan anser deremot,
att myntet vid många tillfällen kan vara ganska nyttigt att hafva,
såsom t. ex. då den förut omtalade Djurgårdsgrinden skall passeras.
Jag får derföre tillstyrka bifall till hvad K. M. i detta fall
föreslagit.
Hr Adelborg, Anders Otto: Vid afgörandet af denna
fråga, som afser till huru ringa värde skiljemynt i ett land behöfva
utpräglas och hållas allmänheten tillgängliga, ber jag att få
nämna några ord.
Denna fråga tyckes vid första betraktandet vara af högst obetydlig
beskaffenhet, men, vid litet djupare eftertanke på saken, visar
den sig hafva mera vigt än man tror. Då myntvärden bestämmas
böra dessa fördelas så, att transaetionerna i handeln med största
möjliga lätthet försiggå, utan att vid vexling och köp några
svårigheter upstå. Dertill fordras, att de olika valörerna i sina
qvantiteter passa så väl tillhopa, att, utan bryderi, handeln, i stort
eller smått, kan röra sig inom hvilken summa som helst. Men
utom denna egenskap hos ett lands mynt, i afseende på dess olika
värden, finnes det ännu en, som ej är af ringa vigt, och den är, att
myntet kan delas i små qvantiteter. De länder, hvilka i mercanlit
väg alltid utmärkt sig, gifva oss ett exempel derpå; och tänka vi
nogare efter finna vi lätt orsaken' härtill. Ett lands nationalrikedom
består icke deruti att ett färre antal af befolkningen eger förmögenhet,
utan deruti att välmågan är fördelad så jemnt som möjligt
inom samhället. För att upnå detta mål, hvilket afser det vigtiga
förhållandet att, så vidt möjligt är, ej nedtrycka samhällets intellektuela
utveckling genom de materiella behofvens alltför stora
tyngd, fordras icke allenast en rastlös och kraftfull industriel verksamhet,
utan äfven en utvecklad förmåga, att, då det behöfves,
kunna försaka och spara. Sparsamhetsandan är således ett vigtigt
element för national-rikedomen, och för alt befordra denna inom
de lägre folkklasserna fordras små skiljemynt. För dem, som röra
sig i samhällets dalar äro förhållandena helt annorlunda gestaltade
än för dem, hvilka befinna sig på höjderna af detsamma; det, som
synes litet upifrån är ej af ringa betydenhet för dem, som knuffas
dernere; den, som för dagen genom sitt arbete skall förse sin fattiga
familjs behof, har vanligen, då hvarje penning blifvit använd
17*
260
Den 22 Februari e. m.
till sitt nödtorftiga ändamål, ej mycket öfver; för honom kan således
en ringa summa vara af mycket värde, och det finnes ej så
få, för hvilka, äfven det ringaste, är af vigt; dessa behöfva desmå
skiljemynten, som äro skapade för deras spher, för att äfven skänka
dem glädjen af en besparing, en grnndpenning, om än så liten,
för hoppet om framtida sjelfbestånd. En liten penning lagd till
en annan år ifrån år, med oförtruten idoghet, har mer än en gång
skänkt stora kapitaler, och otaliga gånger grundlagt tarfliga familjers
oekonomiska lycka. En förmögenhet, på detta vis samlad, genom
ett långsamt men säkert stigande, har ännu en annan följd som
nationalvinst, nemi. en moralisk kraft, hvilken alltid födes af det
ståndaktiga och jemna slräfvandet. Det är ej lyckans barn, som,
på detta sätt, skapa sin ståndpunkt — nej! det är armodets söner,
hvilka, vana vid pröfningarnas motgång, sålunda dana sin sjelfkraft,
en styrka; härdad, såsom den är, blir god för samhället att ega.
Vi Svenskar, lättjefulla och lättsinnige, utan ihärdighet och denna
inre kraft, som utgör grunden för samhällets bestånd, behöfva väl,
i allt hvad vi kunna, upmunlra sparsamhet och enkelhet, dessa rikedomskällor
för en fattig nation och dymedelst gifva sinnena en
mera nationclt betryggande riktning.
När man besinnar, att efter vårt
är den minsta enheten och att 6 rsl:n gå på 2 styfver eller det
nu föreslagna ”Öret”, så tyckes det, i sanning vara ett alltför stort
skutt man gör, då man vill att den nu föreslagna minsta myntenheten
skall blifva 6 gånger så stor, sorn den vi nu hafva. Man
tyckes härvid utan våda kunna hålla sig vid hvad K. M. föreslagit,
nemi. antagandet af halft Öre, såsom minsta skiljemynt. Den Iilla
rubbning, som i decimalsystemets utveckling, tillämpad på myntet
häruti skulle upstå, är, efter min tanke, af så liten betydenhet
emot hvad härigenom skulle vinnas, att jag anser den ej värd att
tagas i betraktande. Många dagliga behof, många smärre artiklar,
hvilka ännu äro behöfliga för eller försäljas af vår lägre befolkning;
mången slant åt den fattige, kastad vid grind eller gata; och slutligen
möjligheten för dem, söm i lefnadsbekymmer framsläpa sin
dag att till tröst för det närvarandes tunga, med hopp om ljusare
framtid, kunna göra en besparing, som ej behöfver kosta dem någon
afsaknad, talar högt tili den mera lyckligt lottade alt göra
denna concession.
Anhållande att R. o. Ad., ej tagande exempel ur sin egen
krets, måtte, genom hvad jag här haft äran ofullkomligt framföra,
finna att samhällets lägre befolkning ännu kan behöfva ett lågt
skiljemynt, föreslår jäg bifall till K. M:s förslag i denna punkt.
Hr Hagströmer, Joli. Jacob: Till de öfriga skäl, som blifvit
anförda för utpräglingen af ^ Ören, ber jag att få tillägga följande,
att så länge vi hafva vår nuvar:de stängselförfattning, sorn
förorsakar den mängd af grindar, hvilka afskära våra landsvägar, är
det, i min tanke, en fördel att hafva ett småmynt, hvarmed dessa
grindars öpnande skäligen kail vedergällas. Jag talar af egen erfa
-
Den 22 Februari e. ni.
261
renhet, ly jag måste, för att komma från min bostad till närmaste
stad, genomfara icke mindre än 53 grindar.
Frih. Tersmeden: Det är i anledn. af Hr Adelborgs ytt
rande,
som jag tagit mig friheten alt åter begära ordet. Han har
sagt att man så mycket som möjligt bör upmnntra folket till sparsamhet
och trott att utpräglingen af ^ Ören skulle utgöra ett hufvudsaklig!
medel för detta ändamåls vinnande. Jag delar den värde
ledamotens åsigt om sparsamhetens nytta, men, derest den inskränker
sig till | Ören, tror jag icke mycket dermed vara vunnet.
Samme talare har äfven sagt, att vi förut haft runstycken utpräg
lade.
Detta äger sin riktighet men jag får fästa upmärksamheten
deruppå, att ett runstycke å den tiden eller före 1809, i värde
motsvarade 4 rst. nu för tiden, så att detta mynt ägde högre värde
än det föreslagna \ Öresmyntet. Dessutom, om man kastar sin
blick till andra Stater, så finnér man att de i allmändet icke hafva
så små mynt. I Danmark motsvarar det lägsta myntet 1 sk. rgs
hos oss och är således vida större än det af BankoUtsk. föreslagna.
Såsom jag förut nämnt, ansågo Utsk:s medlemmar af BondeSt,, att
mindre mynt än ören ej voro behöfliga, och jag tror, att de äro
bäst i tillfälle att bedöma hvad i detta fall är af behofvet påkalladt
eller icke. Den under denna discussion ofta omnämnda runstycksgrinden
till Kongl. Djurgården bör väl icke anses upresa ett oöfversligligt
hinder emot antagandet af Utsk:s förslag, helst ingen
Stockholmare, som nitälskar för förskönandet af Stadens omgifningar,
kan hafva något emot att en afgift, som till detta ändamål
användes, förhöjes med ett så obetydligt belopp som 1 styfver.
Hr Aminoff: Frih. Tersmeden har redan yttrat hvad jag
tänkt andraga, och jag inskränker mig derföre, att med honom, i
denna fråga mig förena.
I anseende till den redan långt framskridna tiden, anhåller jag,
alt de Hrr, som anmält sig till erhållandet af ordet ville derifrån
benäget afstå, på det vi måtte komma till ett slutligt afgörande.
Dä nu öfverläggningen ansågs slutad, framstälde Hr Gr. o.
Landtm, att 2:ne talare yrkat bifall till Utsk:s hemställan att kopparmynt
må utpräglas endast å 5, 2 och 1 Öre Riksmynt, och de
öfrige yrkat att jemväl ett kopparmynt om \ Öre Riksmynt må utpräglas;
hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad.
bifölle Utsk:s hemställan i denna punkt.
Denna propos. besvarades med blandade Ja och Nej, och då
sedermera Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad. ansåge, att
jemte de af Utsk. föreslagne kopparmynt äfven ett om \ Öre Riksmynt
bör utpräglas, ropades starka Ja, blandade med Nej, hvarpå
Hr Gr. o. Landtm, förklarade det hon ansåg den sednare proposm
besvarad med öfvervägande Ja.
14:de punkten, innehållande tillstyrkande, att 3 Öresstycket
utmyntas efter 1000, 2 Öres-stycket efter 600, samt 1
Öres-stycket efter 600 R:dr Riksmynt per Skit viklualie-vigl.
262
Den 22 Februari e. m.
Hr von Hartmansdorff: Efter det beslut, som R. o. Ad.
förut fattat, lärer Ståndet i afseende å denna punkt böra afgöra,
att utmyntningen af de \ Örena skall ske efter den grund, Konungen
föreslagit, eller efter 500 R:dr Riksmynt af ett Sk& koppar
viktualie-vigt.
Frih. Tersmeden: Det är naturligt att sedan R. o. Ad. beslutat,
att ^ Ören skola utpräglas, det äfven måste bestämmas efter
hvad grund utmyntningen skall ske. Jag för min del anser
det icke vara lämpligt alt utmyntningen sker efter den grund K.
M. föreslagit, utan får hemställa, huruvida icke R. o. Ad. ville besluta,
att utmyntningen af j Ören skall verkställas efter samma
grund, som i afseende å 1 Örestycket blifvit af Utsk. föreslagen,
eller efter 600 R:dr Riksmynt per Skf? viktualievigt.
Hr von Hartmansdorff förklarade sig instämma med Frih.
Tersmeden.
Öfverläggningen förklarades härmed vara slutad, hvarefter R.
o. Ad. uppå af Hr Gr. o. Landtm, framstälde särskilda propostr,
biföll såväl Utsk:s i förevar:de punkt gjorde tillstyrkande som Frih.
Tersmedens förslag att ^ Öres-stycket må, likasom 2 och 1 Öresstyckena
utmyntas efter 600 R:dr Riksmynt per Skeppund viktnalie-vigt.
15:de punkten, innehållande förslag, att kopparmyntet må
präglas af en legering, bestående af 95 delar koppar, 4 delar
lenn och 1 del zink, och 16:de punkten, innehållande tillstyrkande
att det nya myntsystemet må tillämpas från och med
början af år 1836.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i dessa punkter föreslagit och
tillstyrkt.
17:de punkten, innehållande Utsk:s, under förutsättning
af bifall lill dess särskilda hemställanden och förslag, sammanfattade
förslag till allmänna räknesättet i handel och vandel
samt vid bokföring, äfvensom till utmyntning af silfver
och koppar.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att R. Ad. torde finna alt det i
denna punkt framlagda förslag måste undergå förändringar i följd
af R. o. Ad:s redan fattade beslut, samt började derjemte framställa
i hvilka delar en sådan förändring erfordrades; hvarvid
Hr von Hartmansdorff anmälde sig och yttrade:
Jag får vördsamt hemställa, huruvida icke det vore lämpligt,
att Hr Gr. o. Landtm, framstälde propos. å bifall till Utsk:s hemställan
i denna punkt, med iakttagande af de förändringar deri,
hvilka af R. o. Ad:s föreg:de beslut föranledas.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, alt han, i anledn. af de beslut
R. o. Ad. fattat hade ämnat och nu finge hemställa om R. o. Ad.
behagade bifalla U(sk:s ifrågavar:de beslut med de förändringar och
Den 22 Februari e. m.
263
tillägg, som medelst fi. o. Ad:s sedan fatlade beslut blifvit bestämde
;
Ropadas Ja.
18:de punkten, innehållande anmälan, att Utsk. icke skall
underlåta, att till R. St. inkomma med förslag till de förändringar
i afseende på Bankens sedelsystem, hvilka kunna erfordras
såsom följd af det heslut, ang:de mynt- och räkneenhelen
samt dess indelning, sorn kan varda af K. M. och R.
St. fattadt.
R. o. Ad. fann denna punkt icke föranleda lill annan åtgärd
än alt läggas till handlingarne.
Slutligen uplästes och lades till handlingarne från de öfriga
RiksSl:n ankomne prot.utdr. af d. 21, 25 och 28 sisth Jan., samt
d. 1, 4, 8, 11, 15, 16 och 18 dennes.
H. R. o. Ad. åtskiljdes lil. J till 12 på natten.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Thorstlagen den 23 Februari 1854.
Plenum kl. 6 e. ra.
Justerades ett prot.utdr. för gårdagens plenum samt pleni-prot.
för d. 4 dennes f. m.
Uplästes ett af Hr Hård, Adam, inlemnadt sålydande mern.:
Hos H. R. o. Ad. får jag vördsamt anhålla, att med bibehållande
af min Riksdagsmanna-rätt, blifva befriad från Suppleantplatsen
uti Allm. Besv. o. Ekon.Utsk.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt bifall, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, anmodade Hrr Elektorer, att sammanträda för att utse en
Suppleant i Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. efter Hr Hård.
Föredrogs och bifölls StatsUtsk. d. 22 dennes på f. m. på
bordet lagda utlåt. JVZ 36, i anledn. af K. M:s Nåd. Propos. om
beviljande af ett särskildt kreditiv.
264
D e n 23 Februari.
Föredrogs ånyo Allna. Besv. o. Ekon.Utsk:s d. 15 o. 16 dennes
på bordet lagda Betänk. M 37, i anledn. af väckte motioner
om utvidgande af de rättigheter, som äro Mosaiske trosbekännare i
Sverige tillerkände.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr.: Till en början får jag
förklara, att jag emot den Mosaiske trosbekännelsen icke hyser den
ringaste ovilja. Den skulle vara så mycket mera obefogad, som
vid de tillfällen, jag varit i beröring med desse trosbekännare, jag
icke haft den aldra ringaste anledn. lill klagan öfver det sätt, hvarpå
de tillvägagålt. Jag känner ganska väl de stora och herrliga
löften, sorn hvila öfver detta folk, men just derföre, att jag känner
och erkänner delta, anser jag mig pligtig att motsätta mig en
större utvidgning af de rättigheter, Judarne inom delta land åtnjuta.
Utsk. har, säger det, betraktat frågan ur ekonomisk och
religiös synpunkt. Detta är visserligen ganska rigtigt och bör i ett
kristligt samhälle ske i hvarje lagstiftningsfråga, och således ännu
mera i en fråga sådan som denna, hvilken berör ett tusental af
inom landet bosatte menniskor; men enl. min upfattning har Utsk.
icke vidrört deu del af den religiösa frågan, som vid detta tillfälle
är den egentligen hufvudsakliga, nemi. det domslut den Allsmäktige
uttalat öfver delta folk. Som mig synes är det likväl alldeles
nödigt att, för att göra sig ett begrepp om detta folks egna
ställning, känna detta domslut och af sådan anledn. tager jag mig
friheten att bland de många ställen i den II. Skrift, sorn beröra
denna fråga, upläsa några. Ilos Profeten Jeremias säges: ”Och jag
vill öfverlemna dem åt alla jordens konungarikensförtryck och skall
förfölja dem med svärd, hunger och pestiléntia, så att de skola
varda till bannor, till under, till hån och spått ibland allt folk, dit
jag dem utdrifvande varder.”
1 Nya Testamentet bos Evangelisten Lucas, säges: ”Och de
skola falla för svärdsäng och fångne bortförde varda till allehanda
folk och Jerusalem skall förtrampadt varda af hedningarne till dess
hedningarnes tid fullkomnad varder.”
Judarne äro alltså i fångenskap. Det är obestridligt, och de
förblifva der till deras förlossningstid kommer; men det återstår att
utreda hvad som menas med denna fångenskap. Jag bekänner uprikligt,
att betydelsen häraf enl. min åsigt är, alt en skillnad emellan
dem, och det lands innevånare, der de vistas, alltid måste finnas.
Men jag vill icke inlåta mig i någon Bibelförklaring och antager
den betydelse erfarenheten deråt gifvit nemi. att de i alla tider
skola förblifva främlingar i de länder, der de vistas. Delta
är åtminstone ett factum, som är bevittnadt af erfarenheten under
1800 år och som följaktligen svårligen lärer kunna jäfvas. En af
reservanterne emot Ulsk:s förslag, Frih. Raab, har såsom exempel
på, huru man i andra länder tillvägagått med de Mosaiske trosbekännarne,
omnämnt Frankrike och den tid de der blefvo emanciperade
nemi. 1789. Man mäste medgifva, att Frilen varit lycklig
i valet af både land och lid. Då man framställer något såsom
efterdöme för oss, är det i sanning lyckligt, att man valt ett land,
Den 23 Februari.
.205
sorn vid den upgifna tiden var i fullkomligt uplösningstillstånd
och hvarest man få år efter 1789 förklarade, att i verlden icke
fins någon Gud. Afven Holland och Belgien hafva såsom exempel
blifvit åf Frih:n omnämnda, men Frih:n förglömde, alt båda
dessa länder ännu i detta sekel stodo linder Frankrikes spira, och
att de i hufvudsaken måste rätta sig efler de lagar, som voro i
detta land gällande. Det, som för visso synes mig klart, är att om
äfven i s. k. kristna samhällen kristendomen verkligen vore lef
vande,
man väl icke skulle i strid med Skriftens uttryckliga bud
äflas med fruktlösa försök att pä dessa samhällen inympa ett folk,
som hvarken kan eller bör inympas på andra, och säkert är, alt,
om Judarne uti denna fråga hade en röst, de icke heller skulle
vara måne, alt inympas med andra folk, hvilket de nogsamt känna
är dem omöjligt. Så mycket heldre måste jag afgifva denna förklaring,
som Judarne icke kunna påslå, att de af den Allsmäktige blifvit
förgätne, ty otvifvelaktig! finnes intet folk i verlden, som i förhållande
till sitt ringa antal är ulmstedt med så ofantliga verldsliga rikedomar
som Judarne såväl inom Sverige som i andra länder. Man
behöfver icke omnämna serskilda personer, emedan förhållandet är
gemensamt för alla länder. De hafva således icke något att klaga
öfver. De hafva fått hvad de i alla tider visat sig företrädesvis önska.
Vänder jag mig äter till den bprgerliga delen af frågan, så måste
jag till en början göra mig det spörsmålet: kunna Judarne införlifvas
med andra folk? Den frågan har jag redan vidrört och vill
nu tillägga, att om man lemnar medborgerliga rättigheter åt någon
individ, som önskar blifva upiagen bland ett folk, så sker det under
förutsättning, att denne individ så för egen person som för sina
barn skall ingå bland ett folk, af hvilket han emoltagit borgerliga
rättigheter. Delta kan icke blifva fråga om här, och det är klart,
att sådant icke är möjligt; men om ett folk är så beskedligt, att
det säger: J skolén få utvidgade rättigheter men J skolén förblifva
hvad J ären nemi. Judar, så voro dessa bra enfaldiga om de icke
emottogo detta erbjudande. Delta finner jag ganska naturligt, och
alt de påyrka del finner jag också ganska begripligt. Derförutan
bör man tillse, huru förhållandet är inom andra länder, och hvad
Frankrike, Holland och Belgien beträffa!', har jag sökt utreda huru
med emancipationen der sig förhållit. Gå vi till Tyskland, så veta
vi, att emancipationen der tillkom under det föga lugna året 1848,
och alt de inom detta Iand vistande Judar ingalunda voro främmande
för de politiska rörelserne. Såvidt kändt är och jag har mig
bekant, finnes med undantag af England intet land i Europa, der
Judarnes emancipation tillkommit under full sans och besinning. I
England åtnjuta Judarne visserligen icke fullt medborgerliga rättigheter,
ty de kunna icke vara representanter. Vi känna, att de varit
valde och att för London valts en representant ibland Judarne,
men att han icke intog säte och stämma i Underhuset derföre, att
han icke kunde aflägga den erforderliga eden. Såsom jag nämnt
är England ensamt det land, som under full besinning lemnat Judarne
medborgerliga rättigheter, men förhållanderne inom detta
land kan icke jemföras med den inom Sverige. Den stora delen
2 66
Den 23 Februari.
af Englands befolkning bor i ofantliga städer. Engelsmännen äro
ett speculativt folk, som i förmågan att förvärfva kunna mäta sig
med Judarne. Åkerbruket inom England har nått den höjd, att,
som bekant är, ingen der kan befatta sig dermed, sorn icke har
en grundlig kännedom i yrket och icke vill underkasta sig de försakelser,
som med åkerbruket äro förenade. Det är icke troligt
och erfarenheten har icke heller vitsordat, att åkerhruksbestyret
inom England öfverensstämmer med Judarnes själsanlag och jag
känner bestämdt, att i England icke finnes många om än några
jordbruksidkande Judar, ehuru de der hafva rättighet att bosätta sig
på landet. Det enda land, hvarigenom Judarne erhållit oinskränkt
rättighet att bosätta sig på landet är Ungern, der till följd af de
händelser, som vi alla känna, Judarne erhöllo rättigheten att köpa
gods. Af denna rättighet, till hvars utöfvande tillfälle icke saknades,
hafva de så begagnat sig, att, enl. hvad en diplomat i dessa
dagar sagt mig, Regeringen för några månader sedan måst förbjuda
Judarne att vidare köpa jord på landet. Vidare torde man böra
taga i betraktande, huruvida i vårt land brist på utrymme finnes
för Judarne att bosätta sig på de ställen, der de hafva rätt till en
sådan bosättning. Skäl till denna förmodau gifver icke Ulsk:s Betänk.
Tvertom har en af reservanterne emot Utsk:s förslag visat
ett motsatt förhållande, då han omförmält, hurusom af 5 serskilda
till Regeringen ingifna ansökningar af Judar att få bosätta sig annorstädes,
än i allmänhet är medgifvet, 3:ne blifvit bifallne och 2
afslagna. Skälen känner jag ej, men hade utrymme saknats i de
städer, der de nu få bo och vistas, hade väl alla ansökningar blifvit
bifallna. Der de nu få bosätta sig, åtnjuta de samma rättigheter
som vi i afseende på tillfälle att försörja sig. De kunna idka
hvilken handel och borgerlig näring som helst. Således äro de
icke heller förtryckte och deras hållning antyder lika litet som deras
sarahällsbelägenhet något dylikt lidande. Både förut och äfven
i denna stund har man såsom svepskäl åberopat den omständigheten,
att här vore endast fråga om de i landet födde och bosatte
Judar. Om jag än skulle vara böjd att bevilja dessa Judar medborgerliga
rättigheter, är likväl min öfvertygelse, att landet skulle
öfversvämmas af Judar, hvilka under hvarjehanda invändningar
skulle från andra länder inflytta. Man måste då få en serskild
lagstiftning för nu befintlige Judar och en annan för dem sora härefter
inflytta, hvilket är en uppenbar orimlighet. Af allt detta
tvingas jag att vidhålla den åsigt jag vid sista Riksdagen uttalat,
nemi. att de, som ifra för utsträckta rättigheter för Judarne, gjorde
vida bättre om de aldrig befattade sig dermed. Judarne äro i
denna stund verkligen lyckliga här i landet. De äro icke afundade
eller lida orätt. De äro välbergade och aktade, och jag
frågar om en lagstiftning, som framkallat så lyckliga resultater
både för oss sjelfve och dem, som skola beskyddas, bör förändras,
och om det icke är mera skäl att bibehålla den. Jag
tror, att R. St. skola hafva stor anledn. att gratulera sig, om alla
deras lagstiftningsåtgärder framkalla samma lyckliga resultater. Det
förundrar mig i sanning, att de som ifra för utvidgade rättigheter
Den 23 Februari.
267
för Judarne, icke fästat sig vid en omständighet, som enl. min
åsigt innebär en orättvisa, nemi. att de icke äga något tillfälle, att
tillgodogöra sina andliga krafter. Detta folk besitter stora sjalsförmögenheter,
mycken skarpsinnighet, men något tillfälle att låta dem
komma till fäderneslandets båtnad saknas. Jag kan icke finna, att
det för samhället vore vådligt, att tillåta dem blifva t. ex. lärare
vid Akademier o. s. v. Vöre nu tid att väcka en sådan fråga,
skulle jag visserligen icke underlåta det, och jag recommenderar
till deras åtanke, hvilka hafva bättre tid dertill än jag, att vid en
kommande Riksdag göra framställning härom. På grund af dessa
skäl och dem, Hr Bergenstråle i sin reservation anfört, kan jag icke
antaga detta förslag, hvilket om än oskyldigt likväl måste betraktas
såsom ett nytt steg på banan att bereda Judarne utvidgade rättigheter,
och derföre anhåller jag om afslag å Betänk.
Gr. Posse, Gustaf Mauritz: Jag har hitintils lefvat i den
tro, att religiositet och sedlighet ni. m. vore att söka mera på landsbygden
och i de mindre städerne än i de större. Ekon.Utsk:s Betänk.
JVs 37 har likväl uplyst mig om motsatsen. Utsk. har nemi.
lill en början sagt: ”Utsk. tror derföre att, såvida kristendomen och
kristligt lif höra bibehållas orubbade i sin renhet inom Svenske nationen,
man framför allt mäste akta sig att åt elementer, som äro
mot kristendomen stridande, inrymma ett förderfligt inflytande.
Della skäl vore för Utsk. ensamt tillräckligt att afstyrka motionärernes
begäran om de här ofvan nämnde vidsträcktare förmåner för
Judarne” eller med andra ord det vore farligt att inlåta Judarne i
landet; men emot slutet i Betänk, säger Utsk.: ”Derför har Utsk.
ej tvekat att tillstyrka rättighet för Judarne att obehindradt nedsätta
sig i landets större stapelstäder, hvarest deras inflytande ej kan vara
af någon våda. Detta vill således säga, att kristendomen i stapelstäderne
är så stor, att det icke är någon våda, att låta Judarne
der bo och vistas, men deremot står kristendomen och sedligheten
på landet på så klena fotter, att man ej vågar släppa Judarne dit.
Så är dock icke förhållandet, ty enl. mitt omdöme är kristendomen
lika stark om ej starkare i de mindre som i de större städerne, och
min öfvertygelse är, att de satser, som utvecklas eller göra sig gällande
i de större städerne, lättligen uttränger på landet i allmänhet,
samt följaktligen att hvad, som rör sig inom hufvudstädernes
kretsar, vinner gehör på landet. I detta afseende är Utsk. jemväl
af olika tankar. Det säger nemi.: ”Alt låta Judarne obehindradt
bosätta sig öfver allt i Sveriges städer och på landet, samt derstädes
fritt köpa och förvärfva fast egendom, skulle efter Utsk:s tanke
sätta dem i en beröring med Svenska folket, hvilken först och
främst i religiöst hänseende skulle åstadkomma stora olägenheter
och vådor.” Härmed lärer meningen vara, att om Judarne endast
få bo och vistas i de större städerne, kunna de der icke utbringa
sina idéer, men väl i de mindre. Delta är för mig något nytt.
Jag har nemi. föreställt mig, att det skulle vara lättare att utbringa
sina idéer från de större än de mindre städerne. Afven har jag
trott, att det vore nyttigt, om kapitaler kunde samlas i ett land,
men äfven härutinnan har Utsk. sin serskilda tanke, uttryckt i föl
-
268
Den 23 Februari.
jande ord: ”Häraf har den benägenhet upkommit hos Judarne att,
under den tid de vistas i främlingslandet, genom handel, hvilken
näring är mest öfverensstämmande med deras främlingsskap, förskaffa
sig så mycket som möjligt af de främmandes jordiska gods,
bland hvilka de vistas. Erfarenheten har ock nogsamt bestyrkt
delta förhållande; och det skulle derföre vara för landsbygden ganska
skadligt äfven i Ekonomiskt hänseende, om Judarne finge fritt
och obehindradt derstädes bosätta sig.” Det är således skadligt för
landet, att här samla kapitaler och derföre äfven skadligt att Judarne
här bosätta sig. Denna af Utsk. framställda nya Statsekonomiska
grundsats kan jag icke underskrifva. Till stöd härför har
Utsk. anfört. ”Om han (Juden) ock derför i flera hänseenden kan
befordra det lands väl, i hvilket han befinner sig, så kan han dock
icke betrakta detta land såsom sitt egentliga fädernesland, och han
kan derföre icke i den fulla mening blifva medborgare i ett samhälle
som en icke Jude kan blifva del.” Meningen härmed lärer
väl vara, att de skatter Juden samlar, samlar han egentligen icke
för det land, der han vistas, utan för att gömma dem annorstädes,
förmodligen i Palajstina. Der måtte finnas den skattkammare, hvari de
förvara sina skatter. Jag föreställer mig, att ingen kan tro, att Judarne
låta sina skatter ligga räntelösa. De äro i allmänhet icke kände
såsom benägne dertill, och denne Ulsk:s tanke saknar alltså grund,
hvarföre jag med säkerhet påstår, att de skatter Judarne samla qvarblifva
i landet. Slutligen anslår Utsk. en profetisk lon och säger,
att Utsk. icke kunnat glömma, det Judarnes nuvande motsats emot
kristendomen en gång enl. Skriftens utsago skall öfvervinnas, och
att intet kristet land derför bör alldeles stöta dem ifrån sig eller
sätta sig emot Guds plan med delta folk.” För att nu kristendomen
skall vinna seger öfver Judendomen, föreslår Utsk., att Judarne
må tillåtas att bosätta sig i städer med 4,000 innevånare, d.
v. s. Westervik och Calmar m. fl. Således skall uti dessa släder
kristendomen fira sin seger öfver Judendomen. Detta måtte vara
Ulsk:s mening. Jag måste bekänna, att jag icke kan fatta, hvarföre
de skola få bosätta sig endast i släder med 4,000 innevånare.
Det kan ju möjligen hända, att om de flytta till någon af desse
städer, och farsoten cholera morbus borttager 300 af stadens befolkning,
så måste de åter öfvergifva denne stad. I sanning vore
det icke högst besynnerligt. Utsk:s upgifna skäl för sitt tillstyrkande
har på intet sätt öfvertygat mig, och jag finner dem bevisa
just motsatsen till del resultat, hvartill Utsk. kommit, hvarföre jag
anhåller, att 11. o. Ad. ville antaga Hr Silfverslolpes i dess reservation
uttalade mening, ”att R. St. böra genom underd. skrifvelse
bos K. M. anhålla, alt åt de i landet nu bosatte Judar mätte beredas
rättighet att, utan K. M:s serskilda tillstånd få bosätta sig i
alla Rikets städer.” Inom landet finnas 1,100 Judar. Om nu
desse bo i Stockholm eller i småstäderne, så äro här likväl 1,100
Judar hvarken mera eller mindre, och jag kan icke se, att detta
antal ökas mera derigenom, att Judarne förflyttas till småstäderne,
eller alt sådant är förenadt med någon våda. Men för att följa
Utsk:s tankegång tror jag, att ur både religiös och stalsckon. syn
-
Den 23 Februari.
209
punkt det är en verklig fördel för landet, att Judarne obehindradt fä
bosätta sig i alla Rikets städer, ty det är naturligt, att, när de finnas
i landet, men äro inskränkte icke endast i valet af bostad utan äfven
i näringsfång, de tillåta sig sådant, hvarför de i allmänhet be
skyllas, ty de likasom vi måste ju lefva, hvaremot, om de få spridas
allestädes i landet, de kunna blifva nyttiga medlemmar i samhället.
De i landet befintliga Judar och deras företag äro icke af
beskaffenhet, att man har någon grundad anledn. till farhåga för
beviljandet af utvidgade rättigheter åt dem. Hvad åter angår den
religiösa delen af frågan, så skulle det i sanning stå bra illa till
med religiositeten här i landet, om en omflyttning, märken väl,
Mine Hrr, en blott omflyttning af 1,100 Judar skulle kunna skada
läran i Sverige. Jag hyser högre tankar derom och tror, såsom
jag redan nämnt, att ur både religiös och stats-ekon. synpunkt betrakladt
ganska ringa farhågor i detta hänseende äro för handen.
Jag vill nu bemöta några af den föreg:de talarens anmärkmr.
Han yttrade nemi. att i de öfrige Europeiske länderne Judarne blifvit
emanciperade först under 1848 års revolutionära rörelser, hvarifrån
han kom till den slutsats, att Judarne deltaga i revolutioner,
hvaremot deras emancipation inom England tillkommit under lugn,
men icke destomindre yrkade han afslag å Betänk. Det skulle således
varå ett skäl för oss, att, oaktadt vi nu åtnjuta lugn inom
våra landamären, icke emancipera Judarne, utan vi skola afbida de
revolutionära tiderne, på det att de må kunna deltaga i dessa rörelser.
Vidare har den värde talaren lemnat oss en beskrifning
öfver den lysande ställning, hvari Judarne hår i landet betinna sig,
och hvilken är så lockande, i thy att Judarne icke voro afundade,
att de voro rike. med ett ord att de voro mycket lycklige och hade
ett Eldorado. Ar nu förhållandet sådant, vore det ju mera skäl
att gifva de kristne här i landet den författning, som bestämmer
Judarnes rättigheter, enär den värde talaren synes omhulda de förre
mera än de sednare. På grund af alla dessa skäl anhåller jag om
antagande af Hr Silfverstolpes reservation.
Frih. Cederström, Rud.: 1 betraktande af de flere all
varliga,
grundliga, om också icke allom tillfredsställande skäl och
omständigheter, dem Utsk. anfört, och i betraktande af det hedrande
upförande Judarne ådagalagt i de städer, der de vistas, hade
jag trott, att R. o. Ad. skulle kunna bifalla Ulsk:s Betänk., dock
med en eller annan modification särdeles i afseende derå, att Utsk.
tillstyrkt, det Judarne skola fä bosätta sig i städer med 4,000 invånare.
Denna grund är osäker, vacklande, ombytlig. Man hade
i stället bordt bestämma ett inskränkt antal städer, och jag hade
således exempelvis velat föreslå städerne Gefle, Malmö, Wisby och
Halmstad såsom boningsorter för Judarne, med fortfarande boningsrätt
i de städer, der de nu få vistas. Derjemte kunde för dem
lämpligen föreskrifvas skyldighet att, i hvarje stad, der de finge bo,
de skulle för sin gudstjenst upföra och underhålla synagoga. Hade
man så föreslagit, då hade man förfarit varsamt och försigtigt, vare
sig att frågan utur religiös eller ekonomisk synpunkt betraktas. Jag
270
Den 23 Februari.
inser dock alltför väl, att i detta, som i många andra fall, förmed--  lingsförslag, äfven de mest välvilliga, icke lätteligen kunna göra
sig gällande emot de diametralt hvarandra motsatta åsigter, sorn i
de särskilda Stånden nu och tillförene framlrädt, enl. hvad vi finne
af de discussioner, som vid föreg:de Riksdagar blifvit inom representationen
förde, äfvensom af de Betänk, nu bifogade reservationer,
som ock slutligen af de härstädes under närvar:de öfverläggning
afgifna yttranden. Ett sådant förmedlingsförsök skulle nu, som
vid mänga andra tillfällen är af erfarenheten ådagalagdt, lätteligen
endast röna det öde att, pressadt mellan sköldarne af de från skilda
håll anryckande motståndarne, kunna ingenting uträtta. Vid sådant
förhållande torde det vara bättre att sluta sig till den åsigt, som stålens
egen närmast.
1 främsta rummet böra vi se frågan ur rent Svensk synpunkt
och tillse fäderneslandets fördel eller skada vid de, till en främmande
nationalitets bästa, afgilne lagförslag. I detta hänseende anser
jag mig, (då den jemförelsevis mindre betydliga utsträckning af
Judarnes bosältningsfrihel, som af mig anses billig, icke lärer hafva
utsigt att blifva antagen) — kunna biträda ett afslag å hela frågan;
och skälen dertill bestå först i de politiska afseenden, jag vid
sista Riksdagen anfört, nemi. att man måste taga i betraktande icke
Judastammens på härkomst beroende nationalitet ensam, icke den
mosaiske trosbekännelsen ensam, utan fasthäldre det innerliga samband,
som emellan båda dessa förefinnes. Jag påstår, att sålänge
detta kraftiga samband fortfarande äger rum, kunna Judarne aldrig
amalgameras med något folk, inom hvars gränsor de vistas. Först
då Judar öfvergålt till kristna läran och genom giftermål blifvit med
kristna förenade, kan det folk, hvarmed Judar sålunda förenats,
tillegna sig, hos eflerkommanderne, de värderika egenskaper af
ordningssinne, ihärdighet och skarpsinne, som otvifvelaktigt utmärka
den Judiska stammen. Mitt andra skäl är det af Utsk. upgifna,
nemi. Judastammens öfvervägande skicklighet i handel och vandel,
hvarigenom de verkligen kunna blifva förtryckande för oss Svenskar,
enär vi äro mindre industriösa till lynnet än de, och blifva derföre
lätteligen öfverflyglade af dem i detta hänseende. Öfver den år
1847 till K. M. inlemnade petition om utvidgade rättigheter för
Judarne afgåfvo Embetsmyndigheterna underd. utlåt, till K. M., och
ibland desse äfven en aktad ledamot af detta Stånd, dåvar:de Landsliöfd.
i Götheborg, Hr Generalen Gr. Löwenhjelm, med hvilken jag
genom frändskap har äran att vara förbunden, och som sjelf meddelat
mig nämnde sitt yttrande, hvarur jag tillåter mig här upläsa
följande:
”Hvad Mosaiske trosbekännares bosättning å andra, dem ej
redan medgifna orter och köp af fast egendom beträffar, anser jag
det böra förblifva vid det som hittills stadgadt är, hvilken mening
jag stödjer på den erfarenhet jag sjelf haft i Konungariket Polen
om dervarande Mosaiske trosbekännares utsträckta inflytande bland
folket. Den dem medfödda större skarpsinnighet och fintlighet i
alla möjliga företag, och i främmande riken till otrolig grad ådagalagda
inmängande i hvarje borgerlig näringsgren skulle, efter mitt
I
Den 23 Februari.
271
förmenande, inom få decennier qväfva och tillintetgöra all induslri
och välmåga hos landels egna barn, hvarföre desse ej på Svensk
jord böra vara blottställde.”
Den värde Gr:n, hvars embetsyttrande jag här citerat, har med
opartiskhet vitsordat det de i Götheborg bosatte Judar på ett utmärkt
och ganska hedrande sätt upfyllt sina medborgerliga åligganden.
Han har äfven tillstyrkt förändring af edsformulären för
Judarne, på det de i alla dithörande frågor må enl. sin bekännelse
kunna vara lika villnesgilde, lika lagbundne, som vi sjelfve. Det är
endast i den vigtiga frågan om utsträckning af bosättningsfrihelen
för dem, den aktada embetsman, som jag hår åberopat, anser allvarliga
betänkligheter möta. De synas mig fullt giltige i hänsigt
till den föreslagna uplåtelsen af samtlige våra städer, eller af ett
flertal bland dem, åt den judiska nationen; huru aktningsvärda än
enskilde individer deraf må rättvisligen erkännas vara.
Hvad slutligen den jemväl ifrågasatta judebosättningen på landet
beträffar, så befarar jag ganska menliga följder deraf. Jag anser
vara af största vigt, att husbondeväldet hålles i tillbörlig vördnad,
men huru kan delta blifva möjligt, om Mosaiske trosbekännare
få bosätta sig hvar som helst å landet? De kunna der icke
hafva Synagogor. Det blefve för dyrt, ifall endast några få hemman
beboddes af Judar. De finna icke sina religiösa behof tillfredsställde
genom besökande af våra kyrkor. De besöka deni således
förmodligen ej. Hvad skall väl deras krisina tjenstefolk om
dem tänka i afseende härå? Ännu, Gudi lof, har bland Sveriges
menighet den åsigt bibehållits, att den, som är en verkligt bra
karl, är äfven en gudfruktig man. Jag talar här icke om s. k. läsare,
hvilka till en stor del utgöra allenast en afart af gudfruktige,
utan om en sansad, enkel och uprigtig gudsfruktan. Menighetens
begrepp i detta hänseende skulle blifva serdeles vacklande, då de
sågo Judefamiljer bosatte allestädes i landet, hvilka aldrig besöka
våra kristna kyrkor, icke erkänna uppenbarelsens sanning, icke inse
rättmätigheten af dess läror, icke gilla kristendomens idée, icke antaga
giltigheten af sjelfva grunden för vår församlings historiska
tillvaro.
Jag anser således det icke vara någon fördel för Svenska folket,
om denna främmande stam dermed kunde införlifvas, hvilket
jag dessutom tror vara nästan omöjligt. Jag försäkrar, alt allmogens
obenägenhet i delta fall är och troligen skall fortfarande blifva
ganska stor. Jag kan på grund af dessa skäl icke understödja den
välvilliga känsla emot dessa främlingar, som afser en betydligare
utsträckning af deras rättigheter. Det är oss såsom lagstiftare icke
tillåtet att ensamt följa våra känslor. Vi hafva i häfderne talrika
exempel på följderne af en sådan eftergifvenhet. Vi hafva afskräckande
exempel på den skada, enskilda individer åstadkommit genom
sådan blödighet. Vi hafva å andra sidan prisvärda exempel på
följderne af förmågan alt upoffra den enskilda känslans kraf för
fosterlandets väl. Jag behöfver icke erinra om en Timoleon, som
lät sänka dolken i sin broders hjerta, derföre att denne var en tyrann
emot sitt fädernesland. Jag behöfver icke erinra om den äldre
272
Den 23 Februari.
Brutus, som afkunnade dödsdomen öfver sina egna söner och lät aflifva
dem inför sina ögon, derföre att de visat sig vådlige för Roms
frihet. Våra känslor äro lyckligtvis, vid detta tillfälle icke sälte på
så svåra prof. Desto lättare kunna vi bestå dem. Här är endast
fråga om bibehållande af ett stadgande, hvarigenom Judarne uti de
större slädeme få fortfarande förblifva, enär denna stam derstädes
skickat sig väl. Man har dock upbäft förfärliga rop vid det enkla
qvarblifvandet af detta gamla stadgande, alldeles som om fråga vore,
att helt och hållet förderfva Judarne eller fördrifva dem ur fäderneslandet.
Detta obilliga rop på förment rättvisa öfvertygar mig, att
om jag skulle förorda en ålerremiss af Betänk., skulle mina värde
motståndare söka begagna tillfället att dermed åstadkomma en ganska
farlig utsträckning af Judarnes nuvar:de rättigheter. Af dessa skäl
måste jag, ehuru icke utan afsaknad, frånträda hvad jag skulle anse
billigtvis och utan egentlig våda kunna medgifvas: och till förebyggande
af de vådor, dem jag befarar blefve följden af vidsträcktare
eftergifter, förenar jag mig alltså med dem, som å Betänk, begärt
afslag.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel: Min åsigt i denna
fråga torde sedan sisla Riksdagen vara känd af Hrr.tie. Jag vill icke
beröra den religiösa delen af frågan. Den hör f. n. icke hit. Jag
håller mig blott till den politiska delen deraf. Redan vid sista Riksdagen
fästade jag upmärksamheien på den omständigheten, att, om
Judarne erhålla samma rättigheter som vi andra Svenska undersåtare,
intet skäl finnes, hvarföre de icke skulle få inträda uti statsmannastyrelsen
och till och med i sjelfva Statens styrelse. Någon logisk
grund, som hindrar detta, finnes icke. Denna fråga är i Sverige
längre åtminstone lika länge afhandlad som i England, men har alltid
mött samina hinder, samma skäl sorn jag uttalat. Jag misskänner
icke ens i det minsta Judarnes goda egenskaper. Jag och många
af Eder Mine Hrr känna Judar, som äro mycket aktningsvärde, som
uträttat mycket godt, som äro mycket nyttige för dén ort, der de
äro, och de, som vistas i Stockholm utmärka sig på ett beundransvärdt
sätt genom den lukt och ordning de hålla bland sina stamförvandter.
Hrr:ne se ingen af dem inför polisens skrank och icke
heller någon Jude, som sölat sig i de brott, hvartill vår mobb nästan
dagligen gör sig skyldig här i Stockholm, hvarest jag bott lämmeligen
länge utan att jag erfarit sådant från Judarne. Jag förbigår
den religiösa delen af frågan. Den hör icke hit, men den politiska
har öfverlygat mig, att Judar aldrig kunna blifva fullkomligt
medborgare i de länder, der de vistas, utan de förblifva evigt Judar.
Jag vill icke trötta Edert tålamod Mine Hrr med uprepande
af alla de skäl som blifvit sagda för och emot. Jag kommer att
rösta för afslag å Betänk.
Hr Dalman, Wilh. Fredr. Achates: Genom. Hr Gr.
Posses träffande yttrande är jag till större delen förekommen i den
kritik af Utsk:s Betänk, jag hade tillämnat och vill således icke i
andra ord uprepa de skäl, som blifvit anförda emot U(sk:s förslag.
Jag
Den 23 Februari.
273
Jag vill endast uppehålla mig vid en af de satser hvarpå Utsk:s
Betänk, blifvit grundad!. Sedan Utsk., som det heter, af slatsekonomiska
och politiska skäl snart sagdt nedergjort Judarne, och
man från dessa premisser ovilkorligen måste leda sig (ill den
conclusion, att Utsk. vill rent af utrota Judarne från den Svenska
jorden, åtminstone icke tillstyrka någon större utvidgning af deras
rättigheter än de nu äga, så mäste man förvånas öfver den conclusion,
hvartill Utsk. kommit genom följande raisonuement: ”Ofvannämnda
skäl till afstyrkande hafva jlock icke kunnat komma Utsk.
att glömma, det Judarues nuvar.-de motsats emot kristendomen en
gång enl. Skriftens utsago skall öfvervinnas och att intet kristligt
land derför bör alldeles stöta dem ifrån sig eller sätta sig emot Guds
plan med detta folk.” Jag hemställer om icke Utsk. med della
skäl upställt den grundsats, alt det är enl. med Guds lag att Judarne
skola omvändas till kristendom. Jag frågar huru presterligt det kan
vara, och förmodar, att endast en prest kunnat sammanskrifva
detta Betänk., att, säger jag, då man erkänner en sådan lag, man
icke vill upbjuda hela sin förmåga för att befordra framgång
åt denna lag. Man har nu deremot sagt, att man icke alldeles vill
motsätta sig denna lag, men likväl göra det såvidt man förmår. Tilt
dylika resultater kommer man, då man resonerar på ett så sofistiskt
sätt och vill undvika att göra det ringaste medgifvande ät rättvisan
och sunda förnuftet. De skäl, som blifvit framställda mot möjligheten
af. Judarnes emancipation, inskränka sig hufvudsakligen till
2:ne. Det ena består deri, att Judarne måste förblifva främlingar
inom det land, der de vistas. På samma grund skulle man äfven
kunna förbjuda alla andra ulländningar såsom Tyskar, Fransmän och
Engelsmän m. fl. att bosätta sig i Sverige, emedan de icke ursprungligen
tillhöra detta land, och det lärer väl icke kunna motsägas,
att så länge de bibehålla minnet af" sitt fosterland, enär de
äro födde utrikes, de icke helier helt och hållet tillhöra detta land
eller de länder, dit de inflytta. På samma sätt förhåller det sig med
Judarne enl. min åsigt. De, som från något främmande land hit
inflytta, kunna förblifva främlingar, men deras barn och efterkommande
icke så. För öfrigt är här endast fråga om de i landet
födde Judarne. Vid de Riksdagar jag haft äran bevista R. o. Ad:s
öfverläggningar hafva mera eller mindre lifliga discussioner om Judarnes
emancipation upstått, och hvad kan vara orsaken härtill. Icke
är det en böjelse, en äflan eller ett behof att förskaffa utvidgade
rättigheter åt en personal af 1,100, som för 20 ä 30 år sedan icke
utgjorde mera än 5 å 600? Orsaken är att uti förevarsde fråga ligger
en grundsats, för hvilken man stridt och strider. Det är för
rättvisans, frihetens, tolleransens grundsats, som framkallat denna
strid för Judarnes sak. Man kan icke skilja från sin känsla den
orättvisa, som ligger deruti, alt förvisa menniskor från vårt land,
hvilka stå på samma punkt af civilisation, af förmåga att förvärfva
som andra medborgare, att utestänga dem från gemenskap med den
öfriga befolkningen, att följaktligen icke lemna dem samma rättigheter.
Förgäfves skall man åberopa Profeten Jeremias eller till och
4 H. 18
274
Den 23 Februari.
med Evangelislen Lucas till stöd för denna orättvisa. Om än deras
ord skulle exegétiskt kunna tolkas, hvilket Gr. Liljencrantz försökt,
men hvilken Grins tolkning jag anser mig berättigad att till rigtigheten
bestrida, emedan Hr Grin lika litet som jag är någon
exeget, påstår jag likväl, att ingen menniska kunnat eller kan bestämma,
huru det skall se ut i verlden några 1000 år efteråt. Aldraminst
tror jag alt Grin eller hvilken som helst för de här uttalade
åsigterne emot Judarne kan hämta något stöd från Kristi egna
ord. Vi känna alla, alt vefldens frälsare var född Jude, att Ilan
utgick i verlden för att lära allt folk, att Han iklädde sig en syndares
skepnad, att det således var Hans högsta önskan och det mål Han
efterslräfvade och hvilket alla sanna kristna böra eflerslräfva nemi.
att förmå så många som möjligt alt verka för utbredande af Hans
lära, d. v. s. alt bekänna de stora och ädla grundsatser Han sjelf
först uttalat. Till dessa stora grundsatser hör otvifvelaktigt rättigheten,
att få bo och vistas hvar som helst i det land, der man är född,
och just för denna grundsats skull, anser jag det af stor vigt för
Sveriges R. o. Ad. att icke bibehålla de fördomar mot Judarne,
som under medeltiden och kristendomens mörker funnos och ännu
beklagligen icke blifvit fullkomligt utrotade, ehuru de småningom aftaga.
Vidare har man sagt, att det icke vore möjligt, att inympa
Judarne på andra folkstammar derför, att deras religion icke tillåter
sådant. Frågan är här om en praktisk sak, en sådan, som måste
afgöras just på grund af erfarenheten. Detta medgifver jag, men
påstår deremot, att man icke kan säga att något i den vägen är
omöjligt. Hvad, som dock är säkert och icke kan bestridas, är, att
allt blir omöjligt, tills man försökt att göra det. Så äfven med Judarne.
Man har nu nära 2,000 år försökt, att inympa Judarne pä
andra folk och då är det väl lindrigast sagdt besynnerligt att, när
man fortfarande härmed försökt, man likväl fortfar i påståendet att
det är omöjligt. Jag tror dock att den erfarenhet man har sedan
60 å 70 år tillbaka, då rättvisare åsigter om de kristnas förhållande
till Judarne gjort sig gällande, och hvilken erfarenhet dock är ganska
kort i jemförelse med den, som vunnits under den långa föregide
tiden, likväl icke ger något stöd för deras åsigt, hvilka påstå att
Judarne icke kunna inympas på andra folk, tvertom lernnar den
ett ganska stort stöd för min sats. Jag kan i detta fall åberopa
Frankrikes exempel och får af sådan anledn. omnämna, att i anledn.
af K. M:s befallning CommerceCollim infordrat Utlåt, från Svenska
Konsulerne i de länder, der Judar finnas, och att Svenska Konsuln
i Paris derå svarat, att Judarne der anses såsom Fransmän, och
att de såsom sådane äfven betrakta sig sjelfva. Man har sagt, att
deras antal är ringa men att, i följd utaf fördomar, förbud ännu
qvarstår mot Judar att inträda uti Engelska Parlamentet. Jag medgifver
detta och beklagar blott alt fördomarne uti della gamla land
ännu qvarstå; men detta oaktadt har man likväl icke kunnat hindra,
att Judarne tillvunnit sig befolkningens förtroende. I Nord-Amerika
äro Judarne inympade på folket och åtnjuta der politiska rättigheter,
hvilket synes mig vara tillräckligt bevisande emot dem, hvilka bestrida
möjligheten af en sådan Judarnes inympning på andra nationer. Jag
Den 23 Februari.
275
vill icke uppehålla discussiönen i ett ämne, som genom öfverläggningarne
vid föreg:de Riksdagar och till en del äfven vid denna,
redan blifvit uttömd, utan jag slutar med, att då jag icke kan gilla
deras åsigt, hvilka yrkat afslag å Betänk,, och jag icke heller har
hopp alt vinna en fullkomlig utsträckning af Judarnes rättighet att
bosätta sig här i landet, anhåller jag, alt R. o. Ad. ville antaga Hr
Silfverstolpe^ reservation.
Hr Silfverstolpe, Fredr. Otto: Då jag i denna fråga icke
tillhört pluraliteten i Utsk., anser jag mig skyldig att redogöra för
orsakerna dertill. Emot de talare, som å den motsatta sidan sig
redan yttrat, bör jag förutsända den anmärkn. att här icke är fråga
om någon begäran af de inom Riket befintliga Judar att få utvidgade
rättigheter, utan frågan är endast derom, huruvida Svenska
representationen, Svenska medborgare böra iakttaga den rätvisa mot
andre infödde Svenske medborgare, att förunna dem sådane rättigheter,
sora kunna lemnäs i största möjliga likhet med dem vi andre
Svenske medborgare åtnjuta.
Sedan jag förutskickat denna anmärkn., anser jag mig äfven
skyldig böra något närmare granska Utsk:s Betänk., enär min reservation
afser Betänk, i sin helhet; detta så förståendes, att jag reserverat
mig icke blott emot del resultat, hvartill Utsk. kommit,
ulan äfven mot de skäl hvarpå Utsk:s Betänk, är grundadt. Till
en början har Utsk. yttrat sig i afseende på den religiösa delen
och i afseende på möjligheten för Mosaiska trosbekännare, att i vissa
afseenden erhålla samma rättigheter som öfrige Svenska medborgare;
men jag måste bekänna, alt de af Utsk. i detta afseende begagnade
uttryck, såra min känsla och detta till den grad, att inom en församling
som denna jag icke skulle vilja upläsa Ulsk:s yttranden.
Jag tror visserligen, att religiösa tvistefrågor finnas, om jag så får
säga; hvilka ifrån katedern inför de lärde kunna framkastas lill öfverläggning,
men dessa öfverläggningar äro af beskaffenhet, att de
uttryck som då begagnas icke åstadkomma något äfventyr för öfrige
medborgares religiösa känsla. Sådane frågor böra, enl. min åsigt,
förblifva inora denna krets och ingalunda utkastas bland allmänheten.
Det må vara riktigt, hvad Utsk. yttrat om Judarnes tvekan om grunden
för vår religion; men jag tror äfven att Utsk. förfarit,riktigt,
om Utsk. icke ens omtalat denna tvekan, ty jag är fullt öfvertygad,
att mänga af mina Irösbekännares känsla blifvit derigenom djupt
sårad. Sedan Utsk. afslutat sitt yttrande rörande den religiösa delen
af frågan, tillägger Utsk.: ”Utsk. tror derföre att, såvida kristendom
och kristligt lif böra bibehållas orubbade i sin enhet inom Svenska
nationen, man framför allt måste akta sig alt åt elementer, som äro
mot kristendomen stridande, inrymma ett förderfligt inflytande. Detta
skäl vore för Utsk. ensamt tillräckligt, att afstyrka motionärens begäran
om de här ofvannämnda vidsträcktare förmåner för Judarne;
men dertill kommer vidare ett statsekonomiskt skäl. Juden, såvida
han är sin ensidigt gammal lestamentliga ståndpunkt trogen, måste
nemi. alltid i mer eller mindre grad betrakta sig såsom främling i
18*
276
Den 23 Februari.
del land i hvilket lian vistas, emedan hans blick ständigt står riktad
på det jordiska landet, der den väntade Messias skall upträda. Om
lian ock derför i flera hänseenden kan befordra det landels väl, i
hvilket han befinner sig, så kan han dock ej betrakta detta land
såsom sitt egentliga fädernesland, och lian kan derföre icke i den
fulla mening blifva medborgare i ett samhälle, som en icke Jude
kan blifva det.” Jag frågar Eder Mine Hrr om någon af Edermed
handen på hjertat kan säga alt han är öfvertygad det någon Jude
numera tror, att inom det förlofvade landel Messias skall upträda.
Min tro är, alt högst få bland oss hysa denna tanke. Orsaken hvar
före
icke Mosaiska trosbekännare anse det land, der de vistas, för
deras egentliga fädernesland, är, enl. mitt omdöme, att de icke der
behandlas såsom andra medborgare. Vidare säger Utsk : ”Häraf har
den benägenhet upkommit hos Judarne att, under den lid de vistas
i fremlingslandet, genom handel, hvilken näring mest är öfverensstämmande
med deras främlingsskap, förskaffa sig så mycket som
möjligt af de främmandes jordiska gods, bland hvilka de vistas.”
Jag fruktar att man här sammanblandat verkan med orsak, och hvarför
kunna Judarne icke i allmänhet sysselsätta sig med andra näringar
än statsmannanäringar, sådane hvilka tillskynda deras idkare
en rörlig förmögenhet? Jo helt enkelt af den orsak, att de icke få
ega fastighet eller någon egendom som binder dem vid landet. Man
har således, såsom jag nyss yttrade, förblandat verkan med orsak.
Utsk. har vidare sagt: ”Erfarenheten har ock nogsamt bestyrkt della
förhållande; och det skulle derföre vara för landsbygden ganska
skadligt äfven i ekonomiskt hänseende, om judarne finge fritt oph
obehindradt derstädes bosätta sig.” Jag är likväl af fullkomlig motsatt
tanke, ty då man i allmänhet sett, att Judarne på ett ändamålsenligt
och rationell sätt bedrifva de yrken, åt hvilka de egna sig, har jag
all anledn. tro, att de lika ändamålsenligt skola sköta landtmannanäringarne,
endast en sådan rättighet dem förunnades. Vi hafva
också sett, alt de få Mosaiska trosbekännare, åt hvilka K. M. lemnat
rättighet att ega faslighet på landet, jag tror jag kan säga alla
utan undantag, med nit skött de värf de sig åtagit. Det enda såsom
mig synes rikliga skäl Utsk. anfört, är följande: ”Opinionen hos
vår Svenska allmoge har ock allt hittills möjligt uttalat sig emot ett
sådant deras bosättande.” Här tror jag Utsk. yttrat hvad, som
verkligen är förhållandet och undersöka vi det närmare finna vi
att denna opinion har sin ganska naturliga orsak i vår religiösa upfostran.
Hvar och en af oss erinrar sig alt från vår spädare barndom
vi alltid hört Judarne i våra religionshäfder, i våra religionsböcker
omtalas såsom det folk, hvilket varit i opposition mot vår
religion. När sådant från barndomen fortplantas till en högre ålder
ända till den, då man mera börjar tänka för sig sjelf och granska
sina tankar, är det naturligt, att detta intryck icke så lätt utplånas,
att man icke gör skillnad emellan detta historiska folk och de historiska
personer, som då funnos samt deras efterkommande 18-  oeh 19 hundra år derefter hvilka icke kunna vara skyldige till de
brott, som begingos af dem, hvilka existerade så långt tillbaka.
Man haj icke gjort sig reda för detta förhållande, då man påbördar
Den 23 Februari.
277
en hel nation livad, som blifvit brutet och begånget af en del individer
af samma nation. Såsom ett ytterligare skäl för sitt tillstyrkande
bar Utsk. sagt: ”Dessa äro i korthet de skäl, som förmått
Utsk. att afstyrka Judarnes ovilkorliga rätt att bosätta sig på landet;
och emedan de mindre städerna i Sverige till större delen äro att
betrakta såsom jordbrukande byar, så anser Utsk. att om dem
bör i detta hänseende gälla detsamma som om landsbygden.” Jag
skulle hafva trott, att det vore nyttigt, alt Mosaiske trosbekännare
få bosätta sig äfven på landet och derföre anser jag Utsk:s här anförda
skäl hafva förfallit. Dessutom inser jag icke, huru man rätteligen
skall kunna updraga gränsen emellan de större och mindre
städerna inom vårt land. Visserligen har Utsk. gjort ett försök härutinnan,
då Utsk. sagt, att Judarnes bosättning må vara tillåten endast
i stapelstäder med 4,000 innevånare, men först och främst
synes mig gränsen af 4,000 innevånare godtycklig och dernäst lika
godtyckligt bestämmandet, att Judarnes bosättning må vara dem tillåtet
endast i stapelstäder. Et t annat af Utsk. anfördt icke mindre
märkvärdigt skäl är följande:'”Afven tror Utsk., att Judarne ej bör
tillåtas att fritt bosätta sig i Sveriges större upstädef, emedan Judarne
genom sin förmåga alt hopsamla penningar skulle få ett alltför
stort inflytande i dessa städer, der kapitalisterne äro mera sällsynte.
” Detta har redan en föreg:de talare uptagit och jag bekän
ner att, hvad Utsk. här sagt, är för mig en ny lära, nemi. alt det
icke vore nyttigt för handel och rörelse att inom de orter der sådan
bedrifves hafva personer, som med kapital och omtanke sköta denna
handel och rörelse. Jag skulle önska, att i alla våra städer utan
undandantag funnes personer, vare sig kristna eller Judar, som
med kapitaler och idoghet sköta rörelsen. Industrien i vårt land
skulle då befinnas på en annan ståndpunkt. Derefter yttrar sig
Utsk. sålunda: ”Ofvannämnde skäl till afstyrkande hafva dock icke
kunnat komma Utsk. att glömma, det Judarnes nuvar:de motsats
mot kristendomen en gång, enl. Skriftens utsago, skall öfvervinnas
och att intet kristet Iand derför hör alldeles slöla dem ifrån sig
eller sälta sig emot Guds plan med detta folk.” Del öfverensstämmer
med min tro, att en amalgamation emellan kristna och Mosaiska
trosbekännare skall försiggå. Hvarje lära, isynnerhet hvarje
kristen lära önskar att göra proselyter. Jag erkänner, att den lära,
till hvilken jag bekänner mig, gör så, och att jag såsom medlem af denna
lära äfvan önskar att kunna göra proselyter. I detta hänseende synes
mig intet bättre än att kunna sammanföra andra trosbekännare
i samqväm med oss. Jag har det förtroende till vår lära, att
om andra trosbekännare bringas i samqväm med oss till kännedom
om vår lära, de småningom skola öfvergå till henne, såvida
icke genom restrictiva författningar, genom tryckande fjettrar, om
jag så får säga, de så godt som tvingas att sätta sig i opposition mot
denna lära, hvilken, jag är derom öfvertygad, de eljest snart skola
lära sig att älska och högakta. Slutligen säger Utsk.: ”Derför har
Utsk. ej tvekat att tillstyrka rättighet för Judarne att obehindradt
nedsätta sig i landels större stapelstäder, hvarest deras inflytande ej kan
vara af någon våda, och får Utsk. derföre i hufvudsaklig öfverensstämmelse
278
Den 23 Februari.
med Allm. Besv. o. Ekon.Utsk:s vid förra Riksdagen afgifna Utlåt,
föreslå.” Det är i sanning en besynnerlig tanke, att den af Utsk.
befarade vådan af Judarne skall vara mindre eller ingen i de större
siapelstäderne än i de andra. Utsk. måste således föreställa sig, att
det religiösa lifvet, den religiösa tron är starkare i de större än i
de mindre stapelstäderne ocli å landsbygden.' Jag skulle tro, att
ingen skillnad i detta afseende förefinnes, men skall en skillnad nödvändigt
äga rum, mäste man äfven kunna antaga, att då i de större
stapelstäderne till följd af naturliga förhållanden sedeförderfvet är
större, och den religiösa tron och verksamheten följaktligen mindre
starka, det måste vara skadligare, att dit inrymma elementer, som
trafva eli menligt inflytande på det religiösa lifvet.
Hvad i öfrigt angår Utsk:s förslag, så har Utsk. tillstyrkt, att
Judarne skola få bosätta sig i alla stapelstäder, som hafva minst
4,000 innevånare. Hufvudsakligen har jag redan anfört de skäl,
hvarföre jag ansett detta förslag origtigt, och inom Utsk. har jag
varit af den tanke att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Hr
Waerns förslag, det rälta vore, att alla inom landet födde Mosaiske
trosbekännare skulle få bosätta sig hvarsomhelst inom Sverige och
åtnjuta samma rättigheter som katolska trosförvandler d. v. s. i allmänhet
lika rättigheter som andra Svenska medborgare med undantag
af deltagande i representationen. Då jag emedlertid fann, att
denna mening inom Utsk. icke kunde göra sig gällande, förändrade
jag densamma i öfverensstämmelse med andras yrkande till det förslag
min reservation uptager, och hvilket utgjorde en votenspropos.
inom Utsk. Jag bör äfven redogöra för sättet, hvarpå delta Betänk,
tillkommit d. v. s. motiverne derför. Vid den inom Utsk. anställda
votering voterades icke om Betänk, i sin helhet utan endast om det
nu afgifna tillstyrkandet och den mening jag i min reservation framställt.
Då nu det tillstyrkande Utsk. afgifvit segrade, upstod fråga
om delta skulle återremitteras lill Utsk:s afdeln. eller godkännas.
Votering begärdes och anställdes härom, och det befanns, att ganska
många, hvilka vid den första voteringen röstat emot tillstyrkandet,
likväl röstat för antagande af motiverne, emedan, som de sade mig,
dé funno dessa moliver så absurda, att de ansågo dem böra komma
till R. Stms kännedom, just för att motverka den mening, för hvilken
de skulle utgöra stöd. Jag gillade icke detta utan ansåg, att
motiverne borde omarbetas. I öfverensstämmelse med min reservation
och för att något jemka mig efter personers till mig yttrade
mening, anhåller jag om propös. på hvad jag deri framställt blott
med den skillnad, att orden ”nu bosatte” utbytas mot ”födde.”
Gr. Wachtmeister, Hans: Då äfven jag reserverat mig emot
Utsk:s Betänk., torde det tillåtas mig att anföra några skäl derför.
Det förslag, som deruti innehålies har jag icke kunnat gilla och
ännu mindre de grunder hvarpå del blifvit fotadt. Jag anser Utsk.
hafva behandlat denna håga nr en alltför ensidig och intolerant
synpunkt, då det med dogmatiska skäl velat bevisa nödvändigheten
att inskränka Judarnes bosällningsrätt här i landet. Utsk. erinrar
att Judarne till följd af sin religion måste förneka andra och tredje
artiklar ne af vår troslära samt alt de lill följd deraf icke heller
Den 23 Februari.
270
kunna i sin Kristliga sanning upfalta den första. Derföre tror
Ulsk. ”att såvida Kristendom och Kristligt lif böra bibehållas orubbade
i sin enhet inom Svenska nationen, man framför allt måste
akta sig att åt elementer, som äro mot Kristendomen stridande, inrymma
ett förderfligt inflytande.” Mig synas dessa farhågor lika
omotiverade, som den derjemte uttalade åsigten är ensidigt intolerant,
tillämpad på närvarrde fråga. Jag är visserligen ingen försvarare af
en alldeles obegränsad religionsfrihet, men det är icke af intolerans
mot andras öfvertygelse, utan derför alt jag inser och erkänner nödvändigheten
af en fast och enhällig statskyrka och derför alt erfarenheten
i alla länder visat hurusom en alltför utsträckt religionsfrihet
orsakat förderfliga söndringar i samhället; det är endast ur
(lenna synpunkt som jag anser alt inskränkningar uti religiousfriheten
kunna försvaras. Men erfarenheten har äfven visat alt man af
Judarne i delta afseende icke har något all befara. Deras religion
är icke kringsiggripande, den föranleder icke till något proselytmakeri
och de som ur denna synpunkt ifra för att lägga band på Judarne
borde snarare vända sin omtanka till Katholikerne, ty från
dem har man mera att befara för enheteu i vårt religiösa lif. Således
återstå blott de statsekonomiska betänkligheterna, i afseende på
hvilka Utsk. säger att Judarne alltid betrakta sig såsom främlingar i
det land der de vistas samt lägger dem till last att de ”under
den tid de vistas i fremlingslandet söka genom handel förskaffa sig
så mycket som möjligt af de fremmandes jordiska gods”. Om Judarne
verkligen skulle anse sig såsom fremlingar i samhället torde
sådant icke vara serdeles förunderligt, då de genom lagstiftningen
utstötas från gemenskap med andra samhällsmedlemmar. Delta förhållande
torde säkerligen blifva förändrad! genom införande af en
liberalare lagstiftning. Hvad åter angår Judarnes sträfvande efter
jordiska gods, så har Utsk. uti mindre välljudande uttryck framställt
en, som mig synes, ganska oskyldig sak. Då vi erfarit att Judarne
blifvit af auetoriteterna på de ställen de vistats, lofordade såsom laglydiga
och ordentliga medborgare, så har Utsk. lagt dem till last
att de genom idoghet och skicklighet förvärfva sig förmögenhet, en
sak hvarefter vi likväl litet hvar sträfva, samt att de genom sparsamhet
och ordentlighet förslå alt bibehålla denna förmögenhet, under
det så många kristne genom ett slösaktigt och oordentligt lefnadssätt
förstöra sina egodelar. I detta afseende tror jag all de skulle
för mången vara ett nyttigt föredöme, samt att det sora af Ulsk.
blifvit lagdt dem till last, snarare bör anses såsom en förtjenst.
I afseende på den af Utsk. utvecklade nya statsekonomiska åsigten
om kapitalernes inflytande har redan flere talare yttrat sig, så
att jag icke behöfver orda något vidare derom.
Ehuru Utsk. anser Judarne såsom ett vådligt slägte, det der
icke bör förunnas alltförmycket frihet, har det dock, under åbero
pande
af skriftens utsago, förklarat sig icke kunna glömma ”att Judarnes
nuvarande motsats mot kristendomen en gång skall öfvervinnas
och alt intet kristet land derför bör alldeles slöta dem ifrån sig
eller sätta sig emot Guds plan med delta folk,” och har af sådan
anledn. föreslagit att Judarne måtte få bosätta sig i stapelstäder
med minst 4,000 innevånare. Jag kan icke inse någon tillfreds
-
280
Den 23 Februari
ställande grund för elt sådant förslag. Deruti bibehålies fortfarande
den åsigt att Judarne måste anses såsom ett slags skadedjur, hvilka
man icke vågar låta bosätta sig annat än på vissa utpekade ställen
och det är just denna åsigt som kraftigast motverkar ”Guds plan”
hvilken man väl måste antaga att vara beredande af Judarnes successiva
anslutning till kristendomen. Ett sådant ändamål upnås i
sanning icke genom att säga: ”nu fån j icke endast bo i Stockholm,
Norrköping och Carlskrona utan i 4 eller 5 städer till.” Härigenom
skulle vidare Judarnes bosättningsrätt blifva beroende af ett ofta
flucluerande zifferlal till följd hvaraf oreda och trakasserier ofta skulle
upstå vid tillämpningen af en sådan författning. Etsk. har utgått
derifrån att Judarnes inflytande skulle vara skadligare på landet än
uti städerna samt säger att våra mindre städer måste betraktas såsom
”jordbrukande byar.” Alla städer hafva dock, antingen de äro stora
eller små, intill sjelfva grunden likartad karakter, som är beroende
af det i dem sig rörande handelsintresset och jag tror icke att Nyköping
med sina 3,000 innevånare kan betraktas såsom ett mera
”jordbrukande samhälle” än Stockholm med 90,000.
Helst hade jag önskat att rättighet måtte blifvit Mosaiske trosbekännare
meddelad att bosätta sig '"öfverallt inom Riket utan någon
inskränkning, hvilket mera skulle stålt tillsammans med civilisationens
fordringar samt en sann kristlig åsigt af saken, men jag inser
alltförväl omöjligheten att genomdrifva ett sådant förslag, isynnerhet
i anseende till den hos vår allmoge inrotade fördomen. Af denna
anledn. inskränker jag mig till antagande af Hr Silfverstolpes förslag,
hvilket enl. min åsigt, är ganska billigt då, på samma gång det till
en stor del borttager den brännmärkande prägel som nu är satt på
den ordentliga och idoga del af landets befolkning, som tillhörer
Mosaiska religionen, det äfven bör fullkomligt lugna dem, som frukta
att landet skall öfversvämmas af Judar.
Den talare som först yttrade sig ansåg att det vore fåfängt att
försöka bereda Judarne utvidgade rättigheter emedan Vår Herre öfver
dem uttalat det domslut att de skulle komma alt förblifva i en
ständig fångenskap. Jag får till den värde talaren hemställa, huruvida
Gud uttalat någon strängare dom öfver Judarne än öfver andra,
sora måhända till namnet kristne, dock i sin tro förneka kristendomen.
Skulle äfven sådane förbjudas att bosätta sig på vissa
ställen, vore visserligen en sådan lagstiftning conseqvent ur den värde
talarens synpunkt, men huru verkställbar den vore lemnar jag derhän.
Här lia äfven blifvit yttrade politiska betänkligheter grundade derpå
att Judarne skulle uti andra länder slutit sig till revloutionära rörelser.
Om delta äfven någon gång varit händelsen, hvilket jag dock aldrig
hört bestyrkt, bör det icke förefalla underligt att de slutit sig till
en rörelse, hvarigenom de kunnat hoppas någon förbättring i deras
betryckta ställning. Jag hemställer derföre om det icke ur conservativ
politisk synpunkt vore det rätta att inrymma åt dem en plats
i samhället der de kunna finna sig belåtna och genom att lyfta dem
ur deras förödmjukande ställning borttaga för dem all anledn. att
deltaga i politiska rörelser, hvartill de i anseende till sin lugna och
fredliga karakter ej hafva den minsta böjelse.
Den 23 Februari.
281
Man har äfven sagt att Judarne äro kosmopoliter och att de
alltid bibehålla en karakter utaf främlingar i hvilken samhällsställning
de än må försättas. Det är verkligen svårt att utleta på hvad grund
man skulle vara berättigad till ett dylikt antagande. Då Judarne
från alla länder äro vitsordade att på ett i hög grad berömvärdt sätt
upfylla sina medborgerliga pligter, skulle den omständigheten alt de
betrakta sig såsom fremlingar hvarest de än må vistas ej kunna bevisas
genom något annat än att de förde ett slags nomadiskt lefnadssätt
genom att flytta från det ena landet till det andra. Detta är
återigen en omständighet, sorn saknar allt stöd ur erfarenheten. Till
Och med hos oss, der Judarues ställning icke är afundsvärd, har
jag icke hört omtalas att de, sedan de här samlat förmögenhet,
visa någon benägenhet att flytta ur landet och detta lärer väl ännu
mindre vara förhållandet i länder, der de af lagstiftningen äro
mera gynnade. Då man icke kunnat jäfva dessa förhållanden tror
jag att de som tala om Judarnes kosrnopolitism ej kunna hemta något
annat stöd derföre än måhända från deras svarlmuskiga och egendomliga
utseende. Utaf nu anförda skål får jag yrka på afslag å
Betänk, samt antagande af det utaf Hr Silfverstolpe framställda förslag.
Gr. Lewenhaupt, Patrik Adolf: Ulsk. har utgått från en
religiös synpunkt och man har flere gånger i afton meddelat oss
uplysningar, huru Ulsk. kommit lill dess förevande förslag. Jag
hade önskat, att Ulsk. tagit steget ut något längre äfven ur ekonomisk
synpunkt. Industrien i vårt fädernesland serdeles i landsorten
är i allmänhet ganska ringa oell verksamheten ganska trög, så att
småhandlande i landsortsstäderne nöja sig sällan med mindre än 25
proc. vinst på sina varor. Värdshusidkare, handtverkare och entreprenörer
anse sina näringar hufvudsakligen såsom etUsätt att förskaffa sig
uppehälle utan att vinlägga sig om ackuratess, billighet och goda varor,
Detta är orsaken, att vi i industriell hänseende slå långt efter andra
nationer. Judarne deremot äro ett industriell och företagsamt folk.
Jag är visserligen öfvertygad, att äfven de söka erhålla vinst, men
jag tror äfven, att de anse högsta vinsten af ett kapital kunna erhållas
genom måttliga priser å deras varor, hvarigenom kapitalet kan
flere gånger omsättas. Jag tror således, att, om Judarne få bosätta
sig öfver allt i landet, sådant i flere hänseenden och serdeles ur
ekonomisk synpunkt betraktadt skall medföra mycket godt och, om
jag så får säga, rycka upp vår gamla nationaltröghet i fråga om industri.
Lika med Utsk. anser jag, alt Judarne icke böra få bosätta
sig å landet. Jag känner ganska väl den i landsorten mot dem
rådande fördomen. Jag befarar visserligen icke några vådor af deras
bosättning i landsorten, men på grund af denna allmogens fördom
tror jag, att denna bosättning skall medföra obehag å ömse
sidor. Af dessa skäl får jag instämma i Hr Silfverstolpes förslag
och anhåller om återremiss å Betänk.
Frih. Raab, Adam Christian: Serdeles interressanta uplysningar
om tillkomsten af detta Betänk, hafva under discussionen
blifvit oss meddelade. Lika med mig torde R. o. Ad. hafva förnummit,
hurusom vi från Ekon.Ulsk. undfått Betänkm, öfver hvilkas
282
Den 23 Februari.
tillkomst vi undrat litet hvar: men jag må säga, att ifrågavar:de Betänk.
i besynnerlighet, för att icke säga något mera, öfvergår alla
sina äldre syskon. Då emellertid flere talare kritiskt genomgått Betänk.
, vill jag icke föröka våra prot:r med en ytterligare kritik. Jag
anhåller likväl, emedan Betänk, innehåller så många ämnen till klander,
att få till granskning uptaga några punkter deri.
I fråga om det af Utsk. upgifna religiösa skäl mot Judarnes
obehindrade bosättning bär i landet har Hr Silfverstolpe yttrat sig
visserligen mildt, men i denna mildhet låg dock den skarpaste kritiken.
Afven jag anhåller att få fästa npmärksamhelen på det vidunderliga
af Utsk. begagnade yttrande: ”att Juden i anseende lill
sin tro måste förneka och förkasta såväl andra som tredje artikhne
af vår troslära, hvilka dock utgöra hufvudsumman och kärnan af
kristendomen och genom hvars förkastande äfven den första artm
förlorar sin kristliga sanning.” Jag fattar icke huru det är möjligt
eller ens tänkbart alt vilja tillvita Juden något så himmelsskriande
skeft, och som är i rak strid med grunden för hans tro nemi. tron
på en evig Gud. Det är likväl från Moses böcker vi hemtat grunden
för vår kristna tro. Vi må väl icke i all verlden förneka, alt Juden
har samma tro som vi i fråga om den första artikeln, att krisina
läran såsom en utveckling af den Mosaiska trosbekännelsen öfvermått
denna i fullkomlighet, och blifvit såsom en herrlig krona på en
gammal stam det är sannt, men vi må icke bestrida värdet af den
lära, som gifvit grunden för vår kristna tro.
Jag vill nu fästa mig vid de statsekonomiska skälen för Ulsk:s
förslag. I fråga om dem mötes jag först af den anmärknm, att
”Judens blick alltid står rigtad på det jordiska landet der den väntade
Messias skall upträda.” Enl. min åsigt är detta påslående fullkomligt
origtigt. En Jude, Doctor Biesser i Hamburg, hvilken utgifvit
flere skrifter i fråga om Judarnes emancipation, har sagt:
”skulle någon Jude föredraga att vilja tillhöra en icke existerande
Stat och en icke existerande nation, så anser jag det rådligast att
ställa honom under sträng polis-upsigt, icke derföre, att hans åsigler
äro farliga, ulan derföre att stark anledn. vore förhanden till den
förmodan att mannen måtte vara galen.” Detta har en af Judarnes
skickligaste skribenter yttrat. Utsk. har äfven sagt: ”om han,
Juden, ock derför i flera hänseenden kan befordra det lands väl, i
hvilket han befinner sig, så kan han dock ej betrakta detta land
såsom sitt egentliga fädernesland och han kan derföre icke i den
fulla mening blifva medborgare i ett samhälle.” Häruti ligger den
orättvisa beskyllning emot Juden, att han ej skulle vara medborgare
till sina tänkesätt i del land der han vistas och ej betrakta det såsom
sitt fädernesland. Erinrom oss historiens vittnesbörd och låtom
oss börja med den närmaste tiden. Vi finna då att under
Danska kriget år 1848 Danska och Tyska Judar blandade sitt blod
på slagtfältet; vi finna att under Napoleons krig den ene nationens
Judar stridde emot den andras, utan att vi någonsin hört, att de
ryggat tillbaka för hvarandra. Skulle möjligen i en framtid det
fredliga lugn vi nu njuta blifva stördt, frågar jag om vi icke skulle
begagna Juden alt strida i våra leder äfven om vi skulle förutse alt
Den 23 Februari.
283
han i striden mötte Judar af en främmande nation. Man har här
fästat mycken vigt vid den opinion emot Judarne, som skulle vara
radande inom landet. Ja! det är sannt, att i allmänhet hos den
obildade massan finnes denna opinion emot Judarne; men hvarifrån
härleder den sig väl? Jo! från de bildade i landet, hvilka ledt denna
opinion såsom det visar sig i detta betänk., men vi böra motarbeta
en falsk opinion, och icke falla undan för den, och låta dess vindkast
inflyta på, än mindre bestämma våra vota här pä Riddarhuset. Jag
fäster mig vidare vid en meDing i Betänk., som en talare förut uptagit
lill skärskådande, men för sammanhanget måste jag ånyo upläsa
den: ”ofvannämnda skäl lill afstyrkande hafva dock icke kunnat
komma Utsk. att glömma det Judaroes nu var: de motsats emot kristendomen
engång, enl. Skriftens utsago skall öfvervinnas och att
intet kristet land derför bör alldeles stöta dem ifrån sig eller sätta
sig emot Guds plan med detta folk.” Utan att yttra mig öfver förmätenheten
att vilja kasta en blick in i den Eviges plan med detta
folk, eller fästa mig vid det snart sagdt löjliga i de gränsor Utsk.
velat bestämma för denna Guds plan, vill jag likväl hafva erinrat,
att om vi vilja verka derhän, att Judarne skola öfvergå till vår lära,
skola vi bemöta dem såsom bröder. Det må tillåtas mig att omnämna
en fabel, som nu faller i mitt minne nemi. om solen och
blåsten, hvilka slogo vad om hvem, som skulle kunna rycka bort
manteln af en vandrare. Blåsten slungade sina isande stormilar emot
vandraren, men ju kallare de voro, dess sorgfälligare drog vandraren
åt sig sin mantel. Kom så solen med sina milda strålar och värmde
så upp vandraren, alt den snart blef honom för tung, och vandraren
kastade af sig sin mantel.
I öfrigt har man här mycket talat om Judarnes förvärfningsbegär.
Det förekommer mig besynnerligt om förmågan att ärligen
förvärfva skulle kunna vara något fel. Lyckligt vore det i sanning
för oss, om vi ägde samma fel, så alt sparsamhet kunde blifva en
nu saknad dygd hos nationen.
Jag anhåller äfven fä uptaga några af Gr. Liljencrantz anförda
skäl för afslag å de förmenta fördelar Ulsk. denna gång ansett sig
böra medgifva Judarne. Gr:n har sagt, alt han känner Judarne.
Jag åter får bekänna, att jag, som aldrig varit bosatt i någon ort,
der Judar vistats, har icke lärt känna dem, men hvad jag om dem
hört och erfarit har upfordrat mig af kristlig pligt till eftergifter för
deras anspråk på rättvisa och billighet. Gr:n har derjemte åberopat
åtskilliga Skriftens ord ur Profeten Jeremias och Evangelisten
Lucas. Under det Gr:n upläste dessa ord kunde jag icke anteckna
dem, hvarföre jag icke heller förmår att deni ordagrannt återgifva,
men de gingo derpå ut, att Judarne skola förblifva i evig fångenskap.
Jag anhåller, att äfven ur Profeten Jeremias få upläsa 7:de
versen af 29 kap. så lydande: ”Befrämjen den stadens väl, till hvilken
jag har visat Eder, och bedjen till den Evige för den, ty med
dess välgång skall det afven gå Eder väl.” Delta valspråk gafs Judarne.
Det är grunden för deras lära om sina pligter i del land,
der de äro bosatte. Gr:n har klandrat, att en reservant anfört
exempel från Frankrike, men hvarföre? Jo! derföre, att tiden hvar
-
284
Den 23 Februari.
ifrån det hämtades, var året 1789 eller revolutionsåret, då Judarne
inom detta land erhöllo utvidgade rättigheter. Grin har likväl icke
sagt, att dessa utvidgade rättigheter varit skadliga för landet, och
således måste Gr:n finna, att det skälet är svagt, när endast ett
misshagligt årtal ligger till grund derför. Enahanda är förhållandet
med det andra af Grin upgifna skäl nemi. att under år 1848 Judarne
inom Tyskland undfått större friheter. Afven under fredliga
år har man i andra länder beviljat Judarne utvidgade rättigheter,
hvarföre icke vidröra sådana exempel? Då Gr:n hämtat sina exempel
från andra länder, hvarföre har han då icke meddelat oss något
från vårt grannrike Norrige, från hvars gränsor Judarne enl. Grundlagen
tillförene varit helt och hållet utestängda, och der man på
en gång beviljade dem medborgerliga rättigheter, utan att man sedermera
erfarit, att detta land blifvit öfversvämmat af Judar eller
att desse der åstädkommit något ondt Såsom vi känna beviljades
Judarne redan för 100 år sedan fullkomligt medborgerliga rättigheter
inom Danmark, och från detta land hafva vi onekligen mycket
att hämta i industriell hänseende, men vi hafva aldrig hört alt
Danmark lidit något af Judarne. Såvida jag hörde rätt, yttrade Gr.
Liljencrantz äfven, att om vår kristendom vore lefvande, skulle vi
icke kunna uptaga Judarne ibland oss. Jag tror likväl, alt kristendomen
bjuder oss, att älska vår nästa såsom oss sjelfva, Publikanen
lika mycket som Samariten. Vidare har Gr:n sagt, att som Judarne
äro utrustade med stora rikedomar, hafva de fått allt, hvad
de af denna verldens goda kunna begära; men, om G:n hade
en son, hvilken åter ägde fallenhet för vetenskap och anlag att
blifva en utmärkt embetsman; om Hr Gr:n lät gifva honom en
särdeles vårdad upfostran och göra honom fullkomligt skicklig att
inträda i Statens tjenst, dit hans egen håg vore riktad, men sådant
vore förbjudet, och alla i delta afseende använde kostnader
voro utan ändamål, alldenstund ynglingen icke fick välja sin lefnadsbanä,
icke fick med sina kunskaper gagna andra. Jag frågar
då om Gr:n icke hade vid sådant förhållande ”något öfrigt att önska”?
Om Grin vore aldrig så rik, men stängd inom en viss ort,
är jag öfvertygad, att Grin ändå hade ”något öfrigt att önska.” Frih.
Cederström har åberopat ett yttrande, lill K. M. afgifvet af Gr. Löwenhjelm
under den lid han var Landshöfding i Götheborg, hvilket
yttrande Frihin önskade, att R. o. Ad. måtte lägga till grund för
afslag å Utskis Betänk, men Frihin omnämnde icke, att vid den
tid detta yttrande afgafs, emot hvilket Lands-Sekreteraren likvisst
reserverade sig, inkommo underd. yttranden till K. M., från andra
Landshöfdingar och ibland dem Frih. Palmstjerna med ampelt vitsord
för Judarnes emancipation och utan att Hrr Lands-Sebrelerare
deremot reserverat sig. Gr. Löwenhjelms yttrande ansåg Frihin tillitsfullt,
derföre att Gr. Löwenhjelm vistats länge i Polen och på.
kännedomen om förhållandet der i landet, grundat sin föreställning
om den skada Judarnne i följd af erhållna rättigheter skulle förorsaka
vårt land, och möjligen har samma skäl förmått den veteran,
som står midt emot mig, alt hysa en fruktan, som tvingar hans
eljest menniskoälskande hjerta att vägra Judarne medborgerliga rät
-
Den 23 Februari.
285
tigheter. Men förhållandet i allmänhet är Gudilof helt olika inom
Polen och Sverige. Inom det förra landet finnas endast Herrar och
slafvar, jag menar endast Magnater och en lägre af dem till stor
del beroende befolkning, och till de sednares antal höra Judarne.
Man har påstått, att Judarne varit de, som förrådde Polen. Skulle
så varit händelsen, så hade de åtminstone bordt undfå några förmåner
efter revolutionskrigets slut, men så var icke fallet, ty kort
efter krigets slut, utkom den ena Ukasen efter den andra, med
mer och mer tryckande påbud för det arma folket. Så t. ex. år
1843 kom en Ukas, hvilken ålade dem alt flytta och vistas på ett
bestämdt afstånd från Riksgränsen, samt ytterligare en annan, som
ålade Judarne att afraka sitt skägg eller erlägga 300 Rubler årligen.
I öfverensstämmelse med hvad jag nu yttrat är jag visserli
gen
benägen att yrka vidsträcktare rättigheter åt Judarne än till
och med Hr Silfverstolpe begärt, men innan jag bestämmer mig
härutinnan, anhåller jag, att Riddarh.Sekret. måtte uplysa, huruvida
ifrån BorgareSl. ankommit prot.utdr. om frågans utgång inom
detta Stånd.
I anledn. häraf uplästes ett från BorgareSl. ankommet prot.-  utdr. af d. 22 dennes, innehållande att, vid föredragningen af förevande
utlåt., BorgareSt. för sin del enhälligt beslutat, att R. St.
skola hos K. M. i underd:het anhålla om uphäfvanda af de författningar,
genom hvilka här i Riket födde eller till Svenske medborgare
uptagne Mosaiske trosbekännare äro, i afseende på rättigheter
att köpa fast egendom på landet och att bosätta sig annorstädes
än i vissa städer, underkastade andra inskränkningar, än öfrige
Svenske medborgare.
Efter upläsningen häraf tilläde Frih. Raab:
Visserligen skulle jag hafva önskat alt vi fattat ett med Hr
W;crns förslag mera öfverensstämmande beslut, men då så många
ledamöter yrkat antagande af Hr Silfverstolpes reservation inskränker
jag mig lill begäran om propos. på antagande af denna reservation
med den förändring Hr Silfverstolpe deri sedermera gjort.
Hr Ribbing, Arvid: Då så många af Utsk:s egna ledamöter
och äfven andra till granskning nptagit detta Betänk, och Utsk.
genom de här afgifna yttranden fått upbära så många anmärkn.T,
vill jag med dylik granskning icke sysselsätta mig vidare än i afseende
på det resultat, hvartill Utsk. kommit. I fråga om delta
resultat har man sagt, att den nuvande lagstiftningen ang:de Judarne
vore så lyckad, att man kunde vara belåten med den, sådan
den är. Jag vill visserligen icke bestrida, att denna lagstiftning
icke skall vinna något genom antagande af Utsk:s förslag, men jag
tror likväl, att de förändringar densamma i sednare tider undergått
icke åstadkommit lyckligare resultater än den ursprungliga. En annan
af våra äldste och varmaste talare har sagt, att den religiösa
delen af frågan icke hör hit. Jag tror tvertom och starkes i denna
min öfvertygelse deraf, alt den första lagstiftningen ang:de Jndarne
hade utgått från det gamla Svenska välkända kristliga sinnelaget,
286
Den 23 Februari.
sorn betraktade den nyinförda kristendomen såsom en kostlig perla,
för hvilken man öfvergaf allt för alt tillegna sig den. Denna perla
nedlade våra lagstiftare icke blott i den lag, som för kyrkan utfärdades
utan ock i den borgerliga. För det öga, som ville se, tindrade
hon såväl i kyrkolagen som i 1734 års lag. Till stöd för
denna min åsigt tager jag mig friheten npläsa 1 § i 1 kap. kyrkolagen,
så lydande: ”1 vårt konungarike och dess underliggande
länder skola alla bekänna sig, endast och allena, till den kristliga
lära och tro, som är grundad uti Guds heliga ord, det gamla och
nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter och författad uti
de tre hufvud-Symbolis, Apostolico, Nicceno och Athanasiano jemväl
uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen af år 1530, vedertagen
i Upsala Concilio 1593, samt uti hela så kallade Libro
Concordia förklarad.” — — — — — — — — — — — —
Fördragsamt och Svenskt oegennyttigt innehåller 5 §, följande:
”att de af annan religion, än den Vi och Väre undersåtare bekänna
Oss till, som antingen alla redo här i Riket och dess provinser eller
härefter komma in, för någon tjenst, enkannerligen krigstjenst
skull eller ock att här drifva och idka köpenskap, handel och handtverk
eller något annat näringsmedel, måge fuller så länge de stilla
och utan förargelse leffa uti sin religion blifva; men när de vilja
förrätta sin gudstjenst med läsande och sjungande, skole de det
göra uti sina hus och herbergen inom lyckte dörrar för sig allena
och utan anställd sammankomst med andra; dock skola deras barn,
så framt de vilja njuta, Burskap i följe af Väre och Våre Höglofl.
Förfäders, Sveriges Rikes Konungar, Stadgar och Förordn. upfostras
uti den rätta kristeliga Läran.” Det förnämsta Svea land hade att
bjuda utländningen på var att lemna honom fri religionsutöfning för
sin egen person, ja äfven för barnen, men skulle de blifva husfäder,
borde de upfostras i den kristna läran. Denna religionsfrihet
erkändes således af kyrkolagen. Hade denne lag fått förblifva orubbad
eller oförändrad, hade Ekon.Utsk. icke haft besvär, att såsom
vi här hört, under 7 Riksdagar komma fram med förslag om utvidgade
rättigheter för den ene eller andra främmande trosförvandlen.
Förändring i denna lag hade då blifvit föreslagen antingen af
K. M. eller af R. St. och inflyttade utländningar hade då icke berott af
Kongl. Nåd såsom förhållandet är med Judarne. Emedlertid hafva
i sednare tider utkomna författningar bortskämt kyrkolagen, som
ännu icke är uphäfd. Konung Gustaf 111 i åminnelse beträdde en
ny bana, då han anbefallde Comtnerce-Colhm att stifta lag för Judarne
eller det s. k. Judereglementet. I de författningar, som under
den Kongl. Regeringen utkommo, åberopades de beslut, hvilka,
såsom det heter i 7 § i auledn. af R. St:rs beslut 1779 blifvit utfärdade.
Delta är åberopadt i 1781 års K. Kungörelse ang:de
främmande trosförvandter, men i denna kungörelse heter det om
Judarne, alt de ej må tillåtas hafva sin synagoga på flere ställen i
Riket än Stockholm samt högst 2 eller 3 andra städer, hvarest de
under en bättre polis kunna vara under en vaksammare tillsyn.
Dessa ord må tillräckligen förklara, hvarföre Judarne skola vistas i
de stora städerna och icke på landet. De författningar, som under
Den 23 Februari.
287
den K. Regeringen ulfärdades, Voro likväl af en varsammare art. I
dem fans ännu något minne qvar af den gamla kyrkolagen och de
bibehöllo Jndarne vid de rättigheter de förut ägt icke såsom af Nåd
utan såsom dem på grund af lag tillkommande. Efter Regementsförändringen
och synnerligast vid 1815 års Riksdag utkommo nya
författningar, hvari Judarnes rättigheter sålunda bestämdes, alt de
icke utan serskildt tillstånd fingo inflytta i Rikpt och de efter denne
tid utfärdade författningar hafva gjort Judarne beroende af serskilda
underd. ansökningar. Den lagstiftning som förut tillhörde Konung
och Ständer gemensamt, öfverflyltades på godtycklighetens eller ekonomiska
gebitet. Enl. min åsigt är saken af mera djupgående beskaffenhet,
hvilket gör att han vid hvarje Riksdag återkommer i
samma oefteprättliga skick, och sannolikt blir det lika litet bättre
hädanefter som hitintills i hvad Judarne och frågor af religiös beskaffenhet
angår. Det blir troligen allt värre och värre så länge
man lemnar derhän efterlefnaden af våra kyrkolagar och vården om
dem. Uti dessa lagar och icke annorstädes hade denna fråga bort
inrymmas. Men huru förhåller det sig med denna del af Sveriges
lagstiftning? Huru många förslag till kyrkolag hafva blifvit upgjorda?
Hvad alfvar, synes dermed hafva frarit? Beklagligen är
här frånvar:de Konungens ansvarige Rådgifvare för Ecklesiastikärenderne,
men måhända äro flere eller färre af hans Embetsbroder
tillstädes, hvilka kanske bättre än jag torde göra reda för hvad
meningen månde vara, om vi skola sakna lag i fråga om de vigtigaste
af våra angelägenheter nemi. kyrkans angelägenheter. Förevarrde
fråga synes hafva gått dessa angelägenheter nog nära. Jag
vill icke följa dem i spåren, hvilka här mot hvarandra åberopat
Skriftens språk å den ena sidan med alfvar och å den andra så
godt som på skämt. Dessa ämnen böra likväl icke så behandlas.
Ehuru jag ingalunda vill påstå, att vi hafva något efterdöme i den
vägen, tror jag likväl, att mera alfvar erfordras å Statsmakternes
sida i fråga om våra kyrkliga förhållanden än hvad som hittills i
detta afseende försports, och jag befarar, att ett fortsatt förbiseende
häraf skall medföra vådor för samhället. Men jag aflägsnar mig
för långt från ämnet och återgår dertill.
Jag önskar på det högsta, att, i händelse en återremiss skall
blifva beslutet i denna fråga, R. o. Ad., i st. f. att befatta sig dels
med en fråga, som, enl. hvad här upgifvits, nu för 7:de gången är
föremål för R. St:s pröfning, dels med sammanblandning af det religiösa
och merkantila, hvilket aldrig kan medföra ett godt resultat,
ville besluta en underd. skrifvelse till K. M. med alfvarlig anhållan
om någon till den hittils visade motsatt verksamhet i fråga om
lagstiftningen för våra kyrkliga angelägenheter. Man har här meddelat
oss BorgareShs beslut i denna fråga. Såvidt jag rigfigt npfatlade
detta afsåg det endast de redan i landet bosatte Judar men
icke dem, hvilka, enl. hvad nu brukligt är, söka och erhålla tillstånd
att i Riket inflytta. Såsom jag redan styrkt genom upläsande
af §§ ur en ännu icke uphäfd kyrkolag hafva Judarne denna rättighet.
Den så mycket beifrade religionsfriheten finnes redan just
på grund af denna kyrkolag endast vi lemna de inflyttande Ju
-
288
Den 23 Februari.
elaine och deras barn denna frihet, såvida de vilja qvarblifva och
här idka borgerlig näring. Det bästa vore ju att lenina deni denna
frihet. Den ekonomiska delen af frågan förbigår jag. Jag bekänner,
att det förefaller mig temligen barnsligt, att ens tänka att man
går miste om kapitaler genom tillåtelse för Judarne att hilflytta.
Hypotheksföreningarna veta nog, hvad Judarnes kapitaler duga lill.
Jag har under min sednaste hemvaro såsom Domare förrättat II
värderingar för Judarnes räkning. Yi äro deras inspektörer och
förvaltare samt blifva det allt mer och mef, ty det är af Judarne
hypotheksföreningarne få sina rundliga milhr. De Hytta sina kapitaler
hit och då är det icke underligt, om de vilja se till, huru de
förvaltas. Tider kunna komma, då deras kapitaler behöfvas. De
kunna då göra gagn och jag tror icke, att den kristna allmänheten
i Sverige har så serdeles mycket att bjuda dem pä. Vi hafva möjligen
mycket att lära af dem serdeles här i hufvndstaden, der nästan
hvarje far icke erkänner sina barn. Hvart annat barn är här
af Jude-stam, det veta vi af tabellverket. Jag vill ej gå längre.
Vi hafva nyss fått upmaning att hälla sabbaten i helgd. Jag hörde
den sisth söndag. Jag önskar, att detta mätte iakttages öfver hela
landet och att Judarne icke må gifva oss bättre exempel på, huru
de fira sin lördag än vi vår sabbatsmorgon.
Frih. Raab, Carl Adam: När man vill med rättvisa oeh
oväld bedomina en sak, af beskaffenhet som ifrågavar:de, dä måste
man höja sig till en ståndpunkt, dit fördomarnas och intrigernas
små intressen icke hinna. Man skall då känna huru civilisationens
hjerta klappar och fritt kunna öfverskåda fältet för mensklighetens
stora och sanna intressen.
Judarne äro ett gammalt historiskt folk. Deras första upträdande
i verldshistorien går tillbaka 2,000 år före Kristi födelse,
hvarefter deras stat-lif fortgick till 588 år före Kristi födelse, då
Nebukadnezar intog Jerusalem och förde folket lill fångenskap i
Babylon.
Ifrån denna lid upstår den olyckliga profetian om en kommande
Messias, sorn skulle återställa deras jordiska rike, en profetia,
som hittils legat såsom en oöfvervinnerlig skiljemur emellan
Judendomen och kristendomen, ehuruväl den första kristna församling
först upstätt bland omvända Judar.
Man förevita!' Judarne: a) att de inkräkta industrien till förfång
för landets egna barn. Men detta påstående kan endast förslås
om industrien vore previligerad eller monopoliserad; då kan
man föreställa sig att den som erhållit ett visst monopol, drifver
en rörelse lill andras förfång. Men vår industri är icke priviligerad.
Den fria industriens natur regleras af konkurrensen; ju mera
täflan, desto större industri och mera industri destomera arbete och
förtjenst:
b) att de endast drifva handel och schackeri, och icke egna
sig åt jordbruk och handtverk; men hvad är förlåtligare än detta,
då landets lagar utestänga dem från alla handtverk och från bosättning
på landet.
Alla
Den 23 Februari.
289
Alla civiliserade länders erfarenhet bevittnar ett motsatt förhållande
och serskildt i Main-kretsen befunnos efter embetsberättelse
af 1828, alt hela ungdomen af mankönet, (med få giltiga undantag)
— 300 Israelitiska lärgossar och öfver 50 gesäller — voro
uptagne i olika yrken.
Alan lemnar medborgar-rätt åt främlingar och deras barn under
iakttagande af några formaliteter, sorn lagarne föreskrifva, utan
afseende på förhållanden för öfrigt, till och med åt Katoliker och
döpta Judar; men åt den i sina fäders tro qvarblifvande Juden har
man ingen medborgarrätt, ehuru son efter fader blifvit född och
upfoslrad i vårt land. Ar delta rättvisa?
Man har sagt att den minsta utvidgning i Judarnes rättigheter,
skulle åstadkomma Judars flockvisa inflyttning från andra länder.
Så har emedlertid alls icke skett i Norge, der de på en gång
-erhållit långt Större rättigheter än som här varit i fråga.
Gr. Liljencrantz har anmärkt, att jag varit särdeles lycklig i
valet af tid och omständigheter, hvarunder Judarne i Frankrike erhöllo
medborgarrätt, som hänför mig till revolutionen 1789. Men
om deri skall ligga någon lycka för mig, så måtte det i den värde
Gr:ns motbevisning vara en olycka, då han icke gitter visa någon
menlig följd för Frankrike af detta påbud, under den långa tid
från 1789 till våra dagar. Det är likväl ett factum — fast en
beklaglig sanning, — att de flesta större politiska tilldragelser, de
större stegen framåt på civilisationens och utvecklingens bana förskrifva
sig från revolutionerna. De conservativa i sin blindhet vilja
icke gifva efter en tumsbredd af de s. k. privilegier. De ställa
sig emot framåtskridandet och revolutionen blir populär i framåtskridandets
intresse.
Man har kallat, med hänseende till historien, forntiden för nytidens
spegel. Om så skulle vara, måtte vi då i denna spegelbild
söka uttrycken af allt det hat, förföljelse, förtryck och grymhet som
kristendomen dragit i sina spår, allt sedan Påvedömets och Hierarkiens
dagar. Må vi deraf finna skälig anledn. och upmanas till
den rättvisa och kärlek hvilka äro kristendomens hufvuddrag och
anda, en anda — som lefvande och sann — skall bringa, så hoppas
jag, alla folkslag till ett folk, under en enda verlds religion
— den kristna. Vinner denna sak framgång, vinner den framgång
inom civiliserade nationers och förnämligast nu inom vår egen
lagstiftning, då skall denna framgång räknas bland kristendomens
historiska segrar i likhet med Negrernas emancipation, till utvidg»
ning af den ömsesidiga toleransen de olika kyrkorna emellan och
till befästandet af folkens religiösa, politiska och borgerliga frihet.
I det jag öfrigt vidhåller hvad jag i min reservation yttrat,
anser jag mig dock f. n. böra afstå från mitt yrkande om antagande
af Hr Waerns motion och i stallet instämma i det af Hr
Silfverstolpe framställda förslaget.
Frih. Creutz, Stephan, anförde dels mundtligen, dels
skriftligen:
4 H. 19
290
Den 23 Februari.
Under det man rätt stort talar om Frihet och Menniskorält,
går man otta tillväga med ett förtryck, såsom vore man utan hjerta
för mensklighetens lidande och elände. Inrotade fördomar upkomna
af vidskepelse och okunnighet om hvad som är verkligt sant och
verkligt rätt, såväl som källan dertill gör att man otta kommer att
glömma menniskokärlekens förnämsta bud som är: ”hvad J viljen
att menniskorna skola göra'eder, det görer J ock dem.” Gud vill
att ni som vilje vara kristne, skola med Trons blick se upp till
Honom och bedja, undfå och emottaga allt hvad vi behöfve både
till kropp och själ, men Han vill derjemte alt Tron skall vara
verksam genom kärleken, så att vi med kärleken se oss omkring
ibland menniskorna och göra åt vår nästa såsom Gud genom
Kristum har gjort oell dagligen gör åt oss. — Men hvem tor väl
framträda och säga, att Gud dock i denna fråga gjort ett särskildt
undantag för Judarne och att dessa, åtminstone till sin fulla utsträckning,
icke få tagas med i beräkningen då det gäller detta den
kristeliga kärlekens yppersta bud. Jag vågar säga alt den som detta
gör, han måste befinnas strida emot Gud och har ännu icke smakat
denna fridens oliv, det ”ljufliga och glada bodskapel” sorn af
Englarne vid Bethlehem bringades den förtryckta och den förtryckande
menskligheten; han vet icke att på detta Fridens Oliveblad
står att läsa: ”Älska din nästa såsom dig sjelf”; — der står ock
skrifvet: ”ser icke hvar ock en på sitt eget bästa, utan hvar ock
en på andras bästa, — och såsom Kristus har älskat oss, ja så,
att Han för vår skull icke häfver skonat sitt eget lif, — så skola
ock vi älskas inbördes.”
Jag kan icke förmoda att detta Höglofl. Stånd skall vilja sätta
denna, af Utsk. föreslagna, gräns för den menskliga civilisationens
fortilande ström.
Att låta Judarne obehindradt bosätta sig öfver allt i Sveriges
städer och på landet samt derstädes fritt köpa och förvärfva fast
egendom, skulle, efter Ulsk:s tanka, sätta dem i beröring med
Svenska folkel, hvilket först och främst i religiöst hänseende
skulle åstadkomma stora olägenheter och vådor m. m.
Man bör i sanning hålla Utsk. räkning för denna försigtighet
med afseende på Judarne, ty det är en sanning som icke kan bestridas
att en allmännare beröring med en så beskaffad kristendom
som bland flertalet af vårt lands kristna förefinnes, hvilken man sna'
rare skulle vilja kalla en förklädd hedendom, skulle ännu mera
gifva dem afsmak för kristendomen, likasom det berättas om Hedningarne
att de blifvit rädda för kristendomen då de fått göra bekantskap
med de kristnas ogudaktighet. Utsk:s mening skulle dock
vara, att Judarnes förening med de kristna skulle införa Judendom
i landet. Ett så beskaffadt förhållande kan man icke hafva skäl
att befara, då intet exempel kan uplelas i Historien att en kristen
öfvergått till Judendomen, hvarföre jag billigast icke kan anse dessa
Utsk:s farhågor annat än såsom svepskäl.
Hade Utsk. haft den kristlighet som det så nitiskt söker uprätthålla
hos folket, så hade det med ett annat hjerta och ett annat
sinne betraktat de arma Judarna. Utsk. hade då icke bortstött dem och
Den 23 Februari.
291
tvingat dem i en slags husarrest i några få stapelslåder, utan i stället
närmat sig dem med kristlig kärlek. Del bör icke för detta Höglofl.
Stånd anses främmande, dä detsamma lika såsom det ock synes af
Ulsk:s Betänk., är ömt om kristendomen såsom sin ögonsten, om
jag, för att gifva begrepp om de kristnas pligt med afseende på
Judarne, dristar anföra en stor auktoritet i förevaride fråga.
Jag har förnummit att, ehuru uphöjd man anser den ställning
vara som man i vårt land intagit med hänseende till andra trosbekännare,
man likväl, förunderligt nog, icke väl uptager hvarje
vink om kristendomens heliga sanningar. Med äfventyr att ännu
en gång missförstås, vågar jag anföra några uplysande och tänkvärda ord
af en man som sjelf varit Jude och efter sin öfvergång till kristendomen,
icke af någon lärer kunna med skäl tillvitas ljumt nit för
kristendomen och likväl hyser den varmaste sympathi för detta betryckta
folk. Mannen heter Paulus. Ilan yttrar i Rom. 9 kap.:
”Jag säger sanningen i Kristö och ljuger icke; som mitt samvete
bär mig der vittne till i den Heliga Anda: Alt jag häfver en stor
sorg och idkelig pina i mitt hjerta. Ty jag häfver sjelf önskat
mig bortkastad ifrån Kristö för mina bröders skull, som mig köttsliga
skylde äro: Hvilka gro af Israel, hvilka barnaskapel tillhörer
och härligheten och förbundet och lagen och gudstjensten och löftet.
Hvilkas äro fäderna, der Kristus affödder är, på köttets vägnar:
Hvilken är Gud öfver all ling, lofvad evinnerliga.”
Jag hemställer till R. o. Ad. alt sjelf afgöra antingen denna
eller Ekon.Utsk:s auktoritet i förevar:de fråga är deri mest talande.
I tider af friskare kristeligt lif ansåg man det medel Utsk. förkastat
såsom vådligt, vara det enda rälla: att nemi. genom att
införlifva andra hvilka äro främmande för och fiendlliga mot kristendomen,
med menniskor som äro genomträngda af kristendomens
anda, för att möjligen derigenom föra dem lill sanningens och salighetens
kunskap. Månne icke just detta lillvägagående ingår
framför allt uti den af Utsk. omtalade Guds plan med Judafolket.
Ingår det uti Guds plan och vilja, att intet folk, ingen menniska
skall förgås utan komma lill Evangelii sanning och lif, så måste de
som äro i besittning af dessa dyra skatter, äfven genom sina lagstiftningsåtgärder
vinlägga sig om att icke bortstöta, utan i kärlek
draga äfven vilsefarande inom kristendomens fridsälla område.
Rån del sätt hvarmed man i lagstiftningsväg här i landet bemött
Judarne, vara värdigt en civiliserad nation? — Jag tror det
icke! — och jag tviflar på, alt åtminstone detta Stånd af landels
ädlingar, skall längre vilja binda det arma folket uti den förnedrande
afskildhet och tvång hvaruti det sig befinner.
Må vi icke förneka Judafolket de fri- och rättigheter, den utsträckning
och det skydd af våra lagar som vi medgifve hvarje annan
medborgare i samhället, och som vi skulle önska oss sjelfve
om det skulle behaga Gud, att låta äfven oss en gång villfarande
blifva kringspridde i främmande land, för vår ohörsamhet och våra
synders skull. Månne icke också vi då skulle önska att få åtnjuta
samma medborgare-rätt att planta och odla, skörda och bärga, som
19*
292
Den 23 Februari.
det folk, ibland hvilka vi tilläfventyrs blifvit bortförde och med
hvilka vi lefva under samma himmel och trampa samma jord.
Utsk. har vidare ur ekonomisk synpunkt ansett det vara
ganska skadligt för landsbygden om Judarne finge fritt och
obehindradt bosätta sig derstädes. Detta utlåt, är, såsom hela
Betänk., stödt på både lösa och efter mitt förmenande, oriktiga
grunder. Utsk. föregifver nemi.: all handeln är mest öfverensstämmande
med Judarnes främlingsskap och genom hvilken de
söka att skaffa dt sig sä mycket som möjligt af de främmandes
jordiska gods. ■— Denna insinuation eller rättare beskyllning,
om den ock uti enstaka förhållanden har sin sanning, så är den i
allmänhet både hård och orättvis, såsom uttalad öfver ett helt folk.
Får roan så på måfå utkasta sina domar öfver medmenniskor, så
kunde man hafva allt skäl att göra exceptioner i lagstiftningen för
en stor massa af inom vår Evangeliskt Lutherska kyrka födde och
npfostrade kristna. Hvad det skadliga inflytandet beträffar som Judarne
efter Utsk:s tanke, skulle utöfva på landsbygden, ifall de der
finge fritt bosätta sig, tror jag tvärtom, att detta, i betraktande af
deras förmögenhet skulle vara rätt fördelaktigt, och ännu mera,
emedan Judarne äro ursprungligen ett jordbrukande folk, och endast
genom obarmherliga lagar, som utesluta dem från jordbruket,
nödgats lill alt framför allt söka sin näring genom handel. Lossa
på dessa lagar, och jag är öfverlygad, alt Juden skall föra sin plog
och sin spade med lika idoghet som den kristne och gagna den
nation, som för honom välvilligt öpnat sina armar.
Utsk. vill förneka Judarne, delta folk, som äro Jesu bröder
efter köttet, att fritt bygga och bo inom våra landamären, såsom
om Sverige vore uteslutande vår egendom, då likväl ”Jorden är
Herrans med allt hvad deruppå är.” Skola vi så litet hedra vår
lekamligen hädangångne Välgörare och Vän, att vi åt Hans efterlefvande
släglingar icke skulle inrymma annat än några trånga städer
till bostad. — At det folk, inom hvilket verldens Frälsare föddes
och upfostrades och hvilka dessutom frambringat de störste män
som jorden burit och kommer att bära; ät detta folk vill här Utsk.,
mera eldadt, efter mitt förmenande, af missförstådd fosterlandskärlek,
än af menniskokärlek, förneka allmän medborgare-rätt, för
att under täckmanteln af Domsrälten öfver det oskyldigt utgjutna
Jesu blod, som ju endast tillkommer Gud, gifva det onda hjertat
luft i förtryckande af ett folk som, menskligt alt lala, äro oskyldiga
till detta af deras fäder utgjutna blod. Detta är i sanning rörande
och så mycket mer, som genom en så beskaffad åtgärd, man lägger
ett öfverlagdt och uppenbart hinder i vägen för Guds plan
med Judafolket och försvårar möjligheten för delta folk att blifva
delaktigt af detta Jesu blod, sorn ulgjöts såväl för deras som för
våra och hela verldens synder.
Jag instämmer för öfrigt med mina åsigter i Hr Waerns motion
såväl som lill alla delar i Frih. C. A. Raabs ypperliga och
sakrika reservation inom Utsk.
Till förnyad pröfning af denna vigtiga fråga, yrkar jag återremiss
på detta Ekon.Utsk:s Betänk. JVa 37, för alt erhålla, om möj
-
Den 23 Februari.
293
ligt, ett utlät, i enl. nied de åsigter jag haft den äran att uttala
och således, i likhet med hvad redan af Vällofl. BorgareSt. blifvit
beslutadt: att R. St:r skulle hos K. M. anhålla om upliäfvande af
de författningar, genom hvilka här i Riket födde och till Svenske
medborgare uptagne Mosaiske trosbekännare äro, i afseende på rättigheten
att köpa fast egendom på landet och bosätta sig annorstädes
än i vissa städer, underkastade andra inskränkningar än öfriga
Svenske medborgare.
Hr Åkerman, Fredrik: Ståndet förehar åter en fråga, hvilken
vid flere löreg:de Riksdagar varit behandlad. Jag har följt
discnssionerne härom inom delta Höglofl. Stånd med lifligt deltagande,
men såsom gift med en dotter till en Jude, hvilket troligen
mångå af detta hus hafva sig bekant, har jag under fadrens lifstid
ansett mig jäfvig, att afgifva yttrande i denna fråga. Numera är
jag icke i skyldskap med någon af dessa trosbekännare, och anser
mig således oförhindrad att yttra mig i denna fråga. Många skäl
hafva såväl uti förevande Betänk, som äfven på detta rum blifvit framstälda
och ännu flera lära nog tilläggas emot Judarnes emancipation.
Jag hade visserligen ämnat att till bemötande uptaga dem, som redan
blifvit andragna, men då föreg:de talare lill större delen vederlagt
dem, och jag genom ett återuprepande deraf endast skulle
trötta Ståndet, skall mitt yttrande blifva ganska kort. Flere talare
hafva sagt; hvad Frih. Raab i dess förtjenstfulla reservation äfven
uplyst, att Sverige är det enda land, som bibehållit den strängare
och förtryckande lagstiftningen emot Judarne. Förr eller sednare
måste en förändring häruti äga rum. Vid hvarje Riksdag under
de sednare 25 åren har denna fråga varit å bane och löses den icke
vid innevar:de Riksmöte, kommer den troligen att förnyas, sålänge
någon representant finnes, som vill framföra de förtrycktes bön.
Huru förhållandet är i andra länder med Judarne, har redan blifvit
utredt. Hos oss äro de inskränkte till bosättning i endast 4
släder, och under det man fordrar af dem upfvllande af alla medborgerliga
skyldigheter, vill man likväl icke ens i kommunala fall
lemna dem de rättigheter kristna trosbekännare åtnjuta. De måste
bidraga till vår fattigvård och sjelfve utan vårt deltagande underhålla
sina egne fattige och besörja sin egen skolundervisning. Jag
frågar: är detta rättvisa, är det kristlig rättvisa? Der Juden fått
utveckla sin skarpsinnighet, och icke såsom här varit bunden vid
ett enda yrke, hvilket tvingat mången att för sitt uppehälle gå
längre än han önskat, der ser man dem utveckla en nyttig verksamhet
både i vetande och stalsmannabestyren. Vi hafva sett, hurusom
inom England borgare-aristokratien tagit till sin ledare en
Jude, hurusom i London en Jude blifvit vald lill, om jag icke
missminner mig, Lord Mayor o. s. v. I ett land, som numera är
despotiskt, är förnämsta embetsmannen Jude. I Preussen äro Judar
icke blott näringsidkare utan äfven embelsmän, och flere af
dem äro anstälde som lärare vid de förnämsta läroanstalterne. Inom
Sverige känner jag 2:ne Judar, hvilka med K. M:s tillstånd
blifvit ägare af bruksegendom, nemi. ett af de s. k. Dannemora
-
294
Den 23 Februari.
verken, och i händelse någon eller några af öfrige ägarne lill dessa
verk äro här tillstädes, upmanar jag dera, att uplysa, huruvida icke
desse 2:ne Judar varit driftige indnslri-idkare, och huru de behandla
sina underhafvande o. s. v. Skulle dessa Hrr vilja uttala sitt omdöme,
så tror jag, att de skola intyga, att de 2:ne Judarne äro
föredöme i industri, att de äro som fäder för sina underhafvande,
och alt de aldrig vid bolagsstämmor åstadkommit någon strid utan
varit uplysta och angenäma affärsmän. Hvad angår Utsk:s utlåtande,
så bevisar det, att när man har en dålig eller sjuk sak att försvara,
som man säger, måste man andraga sådana skäl som dem
Ulsk. anfört. Det är också redan visadt att icke den ringaste fara
är för handen genom meddelande af medborgerliga rättigheter åt
Judarne. Det skulle stå bra illa till med vår kristendom, om någon
våda deraf kunde upstå. Man har vidare sagt, att det vore
farligt, att tillåta Judarne att bosätta sig i alla Rikets städer, emedan
sådant skulle menligt inverka på städernes befolkning. Anser man
verkligen någon fara kunna häraf upstå, så bekänner jag, att det
är en högst besynnerlig conseqvens, att inlåta dem i de större städerne,
der deras verksamhet alltid måste blifva större än i de mindre.
Jag förstår icke conseqvensen i en sådan tankegång. Dessutom
synes mig, att man för sitt omdöme i detta fall bör hafva
tillräcklig ledning i BorgareSt:s beslut i denna fråga. Inom detta
Stånd, som representerar Rikets städer, äfven de minsta, har ingen
röst höjt sig mot Judarnes inflyttning. Delta beslut, som hedrar
BorgareSt., mätte väl kunna tillerkännas någon betydelse. Jag skall
emedlertid icke trötta R. o. Ad. med en repitilion af hvad, som
redan blifvit sagdt utan då jag lika med föreg:de talare delar
den fruktan, alt en fullständig emancipation nu icke kan beviljas
Judarne, inskränker jag mig till begäran om återremiss, på det att
Ulsk. måtte afgifva ett nytt yttrande i den rigtning Hr Silfverstolpe
föreslagit, och jag hoppas, att dessa landets barn, som äro födde i
Sverige, och som enl. vederbörande auktoriteters intyg betett sig
som gode medborgare, icke skola förgäfves vädja till R; o. Ad:s
storsinthet och rättskänsla.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag har i detta ämne intet
nytt att säga Eder Mine Hrr. En talare i mitt granskap har
för icke längesedan omförmält, hurusom han hört upgifvas, allifrågavande
ämne förehafls vid 7 Riksdagar. Jag har sjelf hört det
afhandlas vid 9 om icke 10, utom den innevande. Jag skulle icke,
då frågan så ofta och så vidlyftigt blifvit genomgången, hafva, serdeles
vid denna sena limma, besvärat R. o. Ad. med något tal i
ämnet, om jag icke hört så många af motsatta sidan yttra sig, och
om jag icke trodde, att man behöfde återuprepa hvad, som många
gånger tillförene blifvit sagdt. Ett serskildt skäl för mig alt tala
mot Judarne hämtar jag deraf, att de kristna sekterna inom vårt
land nitälska för framgång åt förevar:de fråga, på det att de må
kunna skjuta Judarne framför sig. Om det lyckas de sednare alt
få sådana rättigheter som de åstunda, hoppas de förre att äfven
drifva sin åstundan igenom.
Den 23 Februari.
295
En talare i mitt granskap liar sagt, skälet, hvarföre denna
fråga beständigt återkomme, vara, att rättvisan fordrade eftergift.
Jag deremot tror skälet bestå deri, att Gustaf lil hade den oförsigligheten,
att inlåta Judarne i landet. Derförinnan slapp nian att
vid Riksdagarne tala och tvista om detta ämne. Sedermera har
man nödgats göra det, emedan Judarne efter det de väl fått in ett
finger, vilja hafva in hela nafven. Derför begagna de sina gynnare
och vänngr, att vid hvarje Riksmöte, besvära oss med sina
önskningar. Men vi få vi icke tröttna. Samma ihärdighet, som
visas på de anfallandes sida, måste äfven iakttagas på de försvarandes.
Vare detta en ursäkt äfven för mitt tal i ämnet.
.lag har ingenting mot Judarne personligen. De hafva aldrig
gjort mig något för när, oell jag har icke någon afvoghet mot dem.
Men jag anser skadligt för hvarje samhälle att få på sig inympade
personer än mera liela folkstammar, som äro af annan trosbekännelse.
Ibland menniskor, och det måste så vara bland förnuftiga
varelser, finnes intet starkare samband, än öfverensstämmelse i tänkesätt.
Derföre se vi, under våra politiska förhandlingar, hurusom
bröder, ja fader och son hvilka eljest älska hvarandra dock rösta
olika i förekommande frågor. Så förhåller sig äfven med folken.
Der olika tänkesätt råda, der drager en hvar åt sitt håll. I intet
hänseende är bandet af likstämmiga tänkesätt starkare eller skiljaktigheten
farligare än i religionsfrågor, emedan de äro de högsta.
Skådar man tillbaka i historien, så finner man att orsaken till olika
samhällens upkomst varit slägternas söndring mellan olika bekännelser.
Det samhälle, som i sig uptager hvilka trosförvandter som
helst, det må vara af menniskokärlek eller någon annan orsak, blottställer
sig för uplösning. Inom ett folk, som icke är talrikt, är
delta vådligare än annorstädes. Derför vill jag, såvidt på mig beror,
bestrida förmåner i Sverige för alla från vår lära afvikande
trosbekännare, de må vara kristna eller Judar. Då Sverige var starkast
nemi. under 30-åriga kriget var enheten i religion fullständig inom
samhället. Nu då vi äro mindre starka måste vi tillse, att vi ej
ytterligare försvaga oss genom inbördes strider, och att vi ej åt
dem, som äro af en annan lära, lemna rättighet att med oss kämpa
om sättet att sköta våra samhällsangelägenheter. Jag vill icke betaga
Judarne de rättigheter de redan undfått. De må begagna dem,
såvidt författningarna tillåta, men vidsträcktare rättigheter, än de
äga, vill jag icke medgifva dem.
Man talar här om orättvisa, om omensklighet m. m. sådant.
Äro vi ej ägare af dett land? Har det icke blifvit af vära förfäder
intaget och försvaradt? Må vi ej vara Hrr i vårt eget hus?
Hvarje främling, som vill inträda i ett enskildt hushåll, mottaget
med tacksamhet tillåtelsen, och om hon vägras, har lian intet att
säga. Så äfven med Judar, som vilja inträda i vårt Svenska samhälle.
När vi åt dem till bosättning uplåtit 4 städer: så må de
dermed vara nöjde och icke pocka på flera. Om den enskilde mannen
uplåtit 4 rum åt sina gäster: så må de vara tacksamma derför
och icke klaga öfver, att han icke lemnat dem äfven det 5;te,
6:te eller Tide.
296
Den 23 Februari.
Är det till Sveriges fördel som utvidgade rättigheter för Judarne
begäras eller är det till Judarnes? Äro vi Svenska folkets,
eller Jndarnes, ombud vid Riksdagen? Jag anser mig varåsen af
det Svenska folkets ombud, och i sådan anda talar jag. Är väl
vår folkmängd för liten, så att hon behöfver med Judar förstärkas?
Det ser icke så ut; men tvärtom så, som kunde den nuvande icke
föda sig. Hvarföre utvandra till och med allmogens medlemmar,
hvilka genom språk och vanor pläga vara mest fästade vid fosterjorden,
om icke derföre att de finna sin utkomst nog knapp. Är
del då skäl, att intaga fremlingar, Judar, för att uttränga våra egna
stamförvandter?
Man påstår, att i de länder, hvarest större friheter blifvit Judarne
lemnade, hafva de införlifvat sig med folket. Jag bestrider
detta, emedan Judarnes religion och stamförfattning lägga hinder
deremot. Israels barn anse sig vara Guds utkorade folk, höjdt öfver
alla andra. Icke ens inom sig sjelfva kunna de sammansmälta
med hvarandra. Hvarje slam utgör en serskild afdelning och bibehåller
sig såsom sådan. Detta går, på sätt jag tillförene anmärkt,
så långt, att här i Stockholm söndra sig de serskilda stammarne
icke blott i lifstiden, ulan de åtskiljas äfven i grafven. De
förnämligare stammarne begrafvas på en kyrkogård inom Kungsholms
tull och de ringare på Stadshagen. En Jude kan blifva
kristen, men en kristen kan aldrig blifva Jude, emedan man skall
födas dertill. Om en kristen likväl ville blifva Jude, till hvilken
stam skulle han höra? till ingen. Man omförmäler Judarnes fosterlandskärlek
i de länder, hvarest de hafva lika fullständiga rättigheter
som andra medborgare. Jag frågar om Judarne kunna klaga
öfver sina fri- och rättigheter i Österrike, der somliga af dem hafva
stora gods och der de till och med blifvit Frihirr såsom Hrr Rotschild
och Sina? Hafva de likväl icke under Österrikes strid med
Ungrarne underblåst deras tipror. Så t. ex. företogo sig Judarne
att såsom spioner underrätta Ungrarne om Österrikiska truppers försändande
till ett eller annat ställe derigenom, att de till vederbörande
skickade bref, med underrättelse, att så och så många vagnar
med sockertoppar, d. v. s. bataljoner soldater afsändes dit och dit.
Följden häraf var, att deras rättigheter sedermera inskränktes, ehuru
jag icke känner i hvad mån.
Ätskillige talare hafva erkänt, att Judarne hos oss äro illa
omtyckte, och att BondeSt. derföre afslagit Utsk:s förevaride Betänk.
Om så år, har ej R. o. Ad. skäl att fästa afseende på den
tanke, som inom folket är rådande? Hvarföre skall man för Judarnes
skuld, undergräfva den samhällighet, som inom oss bör råda
och hvilken det är vår pligt att stärka, men ingalunda att försvaga.
Oviljan mot Judarne finnes icke blott på landet der man
föga känner dem, utan äfven i de städer hvarest de vistas. Hvarföre
skedde uploppet här i Stockholm d. 30 Juni 1838, eller samma
dag som den författning stod att läsa i Post- och Inrikes-tidningarna,
genom hvilken större friheter tillerkändes Judarne? Hvarföre
inslogos fenstren hos dem och den Konungens rådgifvare, som
eonlrasignerat författningen? Detta torde bevisa, alt Judarne icke
Den 23 Februari.
297
äro mera omtyckta i städerne än på landet. Jag skulle nästan frestas
att tro det BorgareSt., som varit så nitiskt alt bevilja Judarne
utvidgade rättigheter, har vid sitt besluts fattande, möjligen tänkt
derpå, att man genom bifall dertill skulle blifva af med Judarne
i städerne och få dem ut på landet.
Här talas om fördragsamhet mot olika tänkande trosförvandter.
Har icke Sverige lidit tillräckligt genom religiousstriderna mellan
katoliker och protestanter? 1 hvad ställning befann sig Sverige
när Carl IX räddade det från Sigismunds Pohlska katoliker? Ar denna
erfarenhet icke tillräcklig? vill man nu skaffa oss enny? hafva
vi icke nog att göra med läsare och andra sekter, utan att vi äfven
skola skaffa oss olägenheter af Judarne? Man har sagt, att
Frankrike, England och Amerika leronat Judarne utvidgade medborgerliga
rättigheter. Så mycket bättre för dem och oss. Finna de
sig icke väl i Sverige: så kunna de begifva sig dit, särdeles tili
det stora Amerika hvarest de hafva erforderligt utrymme alt bosätta
och föröka sig. Man har aldrig förnummit, det Judarne saknat
tillfälle alt i Stockholm likasom i Norrköping, Götheborg eller
Carlskrona köpa hus, när det så behagat dem.
Här har äfven blifvit sagdt, att Judarne skola öka vår handel
och rörelse, ifall de linge mera än hitintills sprida sig i landet.
Jag tror visserligen, att de skola förkofra sin egen förmögenhet,
men om det sker till fördel, för Riket eller på Svenskars bekostnad,
kan vara ovisst. Ar 1848 t. ex., då uplopp ägde rum
här i Stockholm, blefvo Judarnes fenster jemväl inslagna. De deltogo
likväl icke mig veterligen i striderna om representationsförslaget
eller annat dylikt. Då var icke heller fråga om större friheter
för dem. Hvarföre anföllos de likväl? ulan tvifvel, såsom man äfven
hörde, emedan Judarne af folket ansågos borttaga förtjensten
för kristna näringsidkare, särdeles handtverkare, genom det utländska
kram, Judarne införa. Sådan är i Sverige tanken om deras
näringsflit. I Polen och Schlesien hvarest de företrädesvis äro
hemmastadda, och finnas äfven på landet befinner man sig icke väl
deraf. En aktad talare af detta Stånd, hvars röst, thy värr, för
alltid tystnat, har på detta rum uptagit detta förhållande och omförmält,
hurusom i Polen, der Judarne jemväl hålla tillsammans,
hvarje jordbrukare som vill försälja säd och öfrige landtraannavaror,
måste till förvaltare af sin egendom antaga en Jude, emedan han
i annat fall svårligen finner någon köpare i städerne. Ett sådant
förtryck utöfva de, när de få tillfälle att innästla sig. I nämnde
länder äro de äfven krögare och förstöra derigenom den ringare
befolkningen, likasom våra krögare göra. Månne icke denna näringsgren,
som befinnes så vinstgifvande, skulle äfven af våra Judar
begagnas i händelse de finge sprida sig på landsbygden?
Äfvenledes har man omtalat, hurusom Judarne skulle kunna
skaffa kapitaler åt detta fattiga land. Jag får fästa Ståndets npmärksamhet
på lättheten för oss att få utrikes lån, Judarne förutan
och på faran att förtryckas af dylika kapitalister i ett fattigt land,
der man icke väl förslår att tillgodogöra penningar, utan ofta nog
bortslösar dem, man lånat. Man klagar ju redan öfver Judarnes
298
Den 23 Februari.
ocker i de större städerna, der andra kapitalister kunna motväga
dem. Huru skulle det då gå i de små städerna, om Judarne der
finge bosätta sig? Månne vår tilltagande bevågenhet för Judarne
kan hafva någon grund deruti, att skuldsättningen i vårt land är i
tilltagande. Vi hafva t. ex. sett hvilket inflytande Privat-Bankerne
utöfva både i landsorterna och vid Riksdagarne. Månne icke Ju
darnes
makt redan lill stor del beror på de fordringar de hafva i
landet. Hvad välde utöfva icke Hrr Rotschild på Stormakterna?
Hvad skulle väl icke deras stamförvandter göra här i landet, enär
Sveriges rike ej hörer till Stater af första ordningen. Med landtbruk
sysselsätta sig Judarne icke gerna. Det är sällan man hör, alt
i samhällen, hvarest Judar hafva rättighet att bosätta sig äfven ä
landet, den eller den egendomen tillhör en Jude. I Norrige beviljades
Judarne år 1851 rättighet att dit inflytta, men icke mer
än 2 eller 3 hafva begagnat sig af denna rättighet och desse hafva
bosatt sig i städerne. De hafva ingen fallenhet att fästa sig vid
jorden i något Iand. De lefva helst af handel, och må man icke
misstycka att jag det utsäger, såsom parasitvexter, hvilka icke hafva
sin rot i jorden, utan sitta på andra vexter, hvilka de utsuga, under
det de sjelfva frodas till den grad, att de förqväfva den vext,
från hvilken de hemta sin näring. Med ett ord, Judarne lefva såsom
fremlingar, hvarhelst de än bosätta sig, på sätt en talare redan
yttrat.
Man säger, att Judarne hafva gjort stora framsteg i vetenskap
och konst, samt derigenom befordrat uplysning. Framförallt
åberopar man, att Frälsaren utgick från dem. Det är sannt
Han tillhörde deras stam. Men huru behandlade de Honom? De
hafva visserligen bidragit till mensklig odling genom vissa framsteg;
men ingalunda mer än andra folk. Till och med vårt lilla
land kan i detta hänseende upvisa vida större män. Der man tillåtit
dem att blifva lärare vid de högre lärdomssätena t. ex. i
Breslau hafva de likasom annorstädes trängt sig in allt mer och
mer, Medicinska Fakulteten derstädes lärer nu bestå endast af Judar.
Till och med i den Theologiska Fakulteten skall finnas en
Professor i Österländska språken, som är Jude, enl. hvad en trovärdig
man har sagt mig. Här är äfven omförmäldt, att Judar
blifvit Ministrar. Mig veterligen har någon verklig Jude dertill
aldrig blifvit uphöjd. Hr DTsraeli, hvilken här åsyftats, var, ehuru
hörande till Israels barn, dock kristen förut. Emedlertid bevisar
detta, att intet är för högt för deras system, så snart man lemnar
dem fria tyglar.
I förmögenhets förvärfvande kunna de, påstår man, gifva oss
goda efterdömen. Rättare sagdt, kunna de visa oss, huru man skall
förvärfva penningar, men om sättet är det bästa vill jag icke afgöra.
Afven före Jndarnes inlåtande i vårt land, funnos rike män
i Sverige, bland hvilka jag, af vårt Stånd, exempelvis vill nämna
Bo Jonsson Grip och Louis DeGeer. Dessutom är förmögenhets
förvärfvande, ehuru i sig sjelft godt, dock icke det högsta i raenskligheten.
Svenskar hafva i allmänhet icke varit utmärkta för rikedom
men för sådana personliga egenskaper, hvilka, såsom jag tror,
Den 23 Febraari.
293
gälla mer både inför Gud och menniskor. Man säger, alt Judarne
äro sparsamma. Det är sannt. Men inom, vissa landskap i vårt
land, t. ex. Småland och Halland kan man lära sig sparsamhet af
deras torftiga, men sträfsamma befolkning. Derest våra misshushållare
verkligen vilja lära sig sparsamhet, saknas dem icke efterdömen
af egna landsmän. Aro vi verkligen misshushållare, så anser
jag det farligt alt lemna insteg i vårt land åt Judarne som så
väl förstå sig på lånerörelsen. Man har åberopat det goda upförande
Judarne ibland oss ådagalagt. Detta vill jag på intet vis
nedsätta. Men hvarifrån härleder det sig? Utan tvifvel derifrån,
att vi ej tillåtit mängden af Judar alt komma in i landel, icke
mottagit dräggen af dem. Den, som sett denna drägg, afskyr honom
och önskar honom långt bort ifrån sig.
Frih. Raab har omlörmält, att Judarne med framgång gjort
krigstjenst. Jag har varit tillstädes i det stora kriget 1813 och
skulle, om Judarnes deltagande deri, kunna säga åtskilligt. Men
som det icke är till deras fördel, vill jag tiga dermed tills vidare,
derest man icke genom ytterligare anslag på denna sträng förmår
mig att omtala det. Imedlertid vill jag dock nämna, att t. ex. i
Ryssland och Polen, der Judarne äro underkastade krigstjenst, haiman
hos dem funnit en allmän obenägenhet för vapenöfningar,
hvarföre de der begagnas dels till uppassare på sjukhus och ångbåtar,
dels till trosskuskar och dylikt. Personer, tjenlige för dylika
ändamål, tror jag icke vi behöfva införskrifva. De finnas desto
värre nog ändock.
Man besvärar sig deröfver, att dessa främlingar icke få åtnjuta
samma rättigheter som våra kristna medborgare. Men om de kristna
vilja lefva i ett land, hvars befolkning är af annan bekännelse: så
måste de naturligtvis underkasta sig de vilkor, som fordras för att
der uppehålla sig. På samma sätt får Juden göra hos oss. Deri
ligger enl. min tanke ingen orättvisa. Finna de sig icke väl hos
oss så få de utvandra till Amerika eller hvart som helst. Alt vi
skola göra några upoffringar för att få behålla dem, dertill inser jag
icke något skäl. Man säger, att Judarne deltaga i vår fattigvård
utan alt de af oss njuta motsvarande bidrag. Derom gäller hvad
jag nyss sagt. I Irland måste den katolska befolkningen deltaga i
det prostestanliska presterskapets underhåll oaktadt katolikerna der
sjelfve allona sina prester. Då det Engelska folket, ehuru kändt
för sin liberalitet mot Judarne, likväl på detta sätt förhåller sig mot
sina kristna medborgare, lära mina värde motståndare finna, det de
sakna skäl att åberopa Englands exempel.
Jag anser ändamålslöst att återremittera detta Betänk., emedan
vi då nödgas förnya och åter afhöra samma tal, som här så
många gånger uprepats. Jag anser oriktigt att bifalla Hr Silfverstolpes
och flere andres serskildte förslag, hvarföre jag vördsamt
anhåller att R. o. Ad. måtte afsfå Betänk, och dermed göra slut
på saken.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Sedan under loppet af
4 timmar majoriteten inom Utsk. från alla håll fått tipbära så skarpa
300
Den 23 Februari.
förebråelser, lärer det vara fruktlöst att en af Ulsk:s ledamöter, sora
olyckligtvis tillhör dess majoritet, upträder för att så vidt sig göra
låter försvara Ulsk:s Betänk. Jag vill fästa mig vid de anmärkn:r som äro
grundade derpå, alt Utsk., för det resultat hvartill det kommit, hemta!
skälen från de religionsförhållanden som förefinnas emellan Judar
och kristna. Jag vill blott hafva nämnt, att enär religion utgör
enda skilnaden emellan Judar och kristne, så om något skäl
skall finnas för inskränkning i Judarnes fri- och rättigheter inom
vårt land, skola väl dessa skäl från religionsförhållanden hemtas.
För öfrigt må de af Disk. anförda skäl stå för majoritetens räkning
och jag är icke rädd för ett försvar af dem när som helst, ehuru
ett dylikt försvar nu på delta rum är mindre lämpligt. Deremot
erkänner jag att motiverne icke äro så styliserade som jag önskat,
ty för offentlig discussion lämpade de sig i sanning icke. Emedlertid
tillåter jag mig likväl bemöta två som mig synes alltför grofva
misstag, hvilka blifvit begångne vid de anmärkmr här framställts
mot Utsk. och dess argumenter. Det ena bestående deruti, att då
Utsk. antydt den fiendtliga stämningen mot kristendomen och äfven
antydt det rysliga utbrott deraf som för 1800 år sedan sig tilldrog,
har man sagt att detta utbrott må endast lillräknas då lefvande Judar,
men icke deras efterkommande, och detta bör tillskrifvas endast
okunnighet i vår religion, kristendomen. Delta är ett stort
och mäktigt misstag. Illgerningen härledde sig icke från okunnighet
i kristendomen, utan från de regerande Judarne, från deras
okunnighet om deras rätt och sannskyldiga religion. Det andra
misstaget består deruti, att Utskrs slulskäl blifvit kalladt sofism, enär
det skulle ligga uti verldsstyrelsens plan alt alla Judar omsider blifva
uptagne i den enda allmänna kyrkan och att det således icke vore
rätt att helt och hållet stöta dem ifrån sig. Den som med upmärksamhet
läst det åsyftade bibelstället, inser nog att Utsk. icke så
lösligen behandlat frågan som man föreställer sig, ty man finnér der
allvarsamma drag som till en del hafva gått, dagligen gå och som
vi hoppas framdeles skola gå i fullbordan, och vår egen erfarenhet
talar i detta fall temligen tydligt till oss. Jag tillstyrker derföre
hvar och en som icke redan det gjort, alt med npmärksamhet genomläsa
detta bibelställe och söka göra sig reda derför.
Sedan Judarnes vänner hafva sammansatt sig att nedergöra
Ekon.Utsk. lärer del vara fruktlöst för mig alt begära bifall till
Utsk:s Betänk. Jag hade likväl trott att de ledamöter som önska
framgång åt de förtryckte Judarnes sak skulle hafva gått Utsk. till
mötes och välbetänkt besinnat alt något vidare än hvad Utsk. tillstyrkt
nu icke är att erhålla. Hrrme känna icke hvilka strider som
inom Utsk. måste utkämpas för åstadkommande af hvad som i detta
Betänk, blifvit roedgifvet, och om Hrrme hade samma erfarenhet
som Utsk:s majoritet, skulle Hrrme hafva aktadt sig att drifva saken
till det yttersta hvarigenom J tydligen gån miste om att göra Judarne
en verklig tjenst. Hos många har det väckt förundran alt
Utsk. fästat sig vid de större stapelstäderne och bestämt ett visst
antal innevånare i den stad der Judarne skola få bosätta sig. Den
sorn vill finna skälen härtill inser dem nog, ty jag behöfver blott
