# ID: svediakorp-gov602
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 59,728
# sentences: 2,452
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 3 November e. m.
301
mig dem. Först och främst den sats, att, derföre att bränvin kan
åstadkomma någonting ondt, vore det omoraliskt att skicka varan
till andra länder, samt att man ur den synpunkten icke borde understödja
Frih. Rehbinders förslag. Om man förutsätter att allt,
som kan berusa, åstadkommer ondt, så skulle man säga detsamma
om vin-, rumm-, arraks-, konjaks-fabriker m. fl. Jag skulle således
få samvetsförebråelser deröfver, alt jag inrättat en ölfabrik,
ty om folket dricker för mycket af denna vara, så blifva de sjuka
och komma alt må ganska illa.
Jag tror derföre att det icke är omoraliskt alt tillåta, det bränvin
brännes både för konsumtion inuti landet och äfven för export,
hvilken jag skall hafva äran visa verkligen later sig verkställa.
Då vi sedan föregående året veta att spanmålspriserna hos oss äro
lägre än uti de öfriga Oslcrsjö-provinserna, förutom Ryssland, med
hvilket det i afseende på bränvin icke kan komma i fråga att konkurrera,
och då det är bekant alt från både Preussen och Danmark,
der, såsom jag nyss nämnde, spanmålspriserna äro högre än hos
oss, bränvin exporteras, så är det klart alt, om vi lika skickligt tillverka
varan, som dessa, länder, Sverige skall kunna undersälja dem,
helst transporten af bränvin är mindre kostsam än den af spanraål.
Dertill kommer ali det finare här i Stockholm tillverkade bränvin,
som är utmärkt godt, redan, fastän i mindre skala, sökt sig väg till
utlandet genom export. Jag tyckte mig förnimma alt Frih. Rehbinder
yttrade att på marknaden i Hamburg säljes hvarje år ganska
betydliga qvanlileter af sprit, hvilket derifrån genom handeln kanske
öfverföres lill andra verldsdelar. Det vore ju således ganska fördelaktigt
för oss alt i Hamburg afsätta ifrågavarrde vara, men nu har
Gr. Lagerbjelke sagt, all dessa fabriker blefve skadliga derföre, alt
om också de sålde det mesta af sitt bränvin utomlands, komme de
dock att afyttra något deraf inom landet. Tror icke då den ädle
Grin, alt så mycket bränvin, som uti landet förtäres, varder för ett
visst pris tillverkadt, vare sig att större eller mindre fabriker finnas.
I sedligt hänseende således kan jag icke fatta, huru export af bränvin
skulle åstadkomma någon skada. Deremot skulle det medföra
en stor nytta, om här uppstode sådane fabriker, som dels blefvo
afnämare af de Svenska produkterna potates och spanmål, dels förskaffade
oss drank och gödningsämnen, dels genom bränvinets exporterande
sälte oss uti tillfälle att ifrån andra länder hemta silfver
lill vår bank m. m. Härtill kommer derjemte, att vi hade den
icke obetydliga fördelen att kunna få sysselsätta en ganska stor
mängd arbetare, just under den tiden på året, då det är svårt för
dem att erhålla arbetsförtjenst. —,Ehuru jag anser Frih. Rehbinders
förslag både nyttigt och godt, vill jag dock icke underlåta att
framställa den anmärkning, att jag tviflar uppå, att det för när
varande
är tänkbart att åstadkomma den export, som Fnhin önskar
må ega rum. Jag vill erinra om hvad sorn under diskussionen är
sagt, att nemi. för framtiden är den Svenska bränvinstillverkningen
underkastad åtskilliga hinder och svårigheter, hvilket icke är förhållandet
med den utländska. Om man nu beräknar dessa hinder
och svårigheter såsom, Hr v. Hartmansdorff, till 2 sk. 6 rst kannan,
302
Den 3 November e. m.
ligger redan häruti en så besvärande omständighet, att del för närvarande
icke är möjligt att med utländningen konkurrera.
Man har talat om att Preussen och Danmark och andra länder
lemna prsemier. Så är icke förhållandet; de lemna restitution af skatten
lill f eller f, beroende på huru högt man kan anse att de komma
i produktion af varan. Jag skulle tro alt i Preussen går den
ungefär jemt upp lill hvad som betalas uti skatt, samt i Danmark
lill icke fullt -|:delar.
Frih. Cederström: De af Gr. Lagerbjelke framställda betänkligheter
äro visserligen ganska aktningsvärda såsom hemtade ur
en moralisk, men framförallt kosmopolitisk, synpunkt; det förefaller
mig likväl, som om vi borde och kunde föreställa oss, att
den i främmande länder inrotade vanan alt förtära spritdrycker icke
märkeligen skulle aftaga, ifall Sverige skulle afhålla sig ifrån att
förse dessa länder med ifrågavande, måhända till öfverflöd inom
landet tillverkade vara. Det kan dessutoom "icke nekas, att det vore
för nykterhetens befrämjande inom fäderneslandet en vinst, om vi,
genom välberäknade lagstiftningsåtgärder till uppmuntrande af varans
utförsel, kunde, genom della ullopp för vår tillverkning, i någon
mån skydda våra egna landsmän från den frestelse till ett öfverflödigt
spritdryckens förtärande, hvilken förefinnes i denna varas
hopande inom landet och dess, i följd af denna myckenhet derstädes,
låga pris.
Då nu, på säll 2:ne talare jemväl anfört, åtskilliga fördelar i ekonomiskt
hänseende synes vara med den föreslagna ålgärden förknippade,
anser jag mig böra instämma uti den redan framställda begäran
om återremiss.
Frih. Rehbinder: Jag börjar med att besvara de af Frih.
Raab framställda anmärkmr. Otvifvelaktig! år, alt uti både Danmark
och Preussen dravvbak meddelas för det derifrån exporterade
bränvin. När så är förhållandet, torde äfven vara skäl att samma
förmån förunnas äfven vid bränvins exporterande från Sverige, som,
på sätt Frih. Raab visat, har ganska många svårigheter att bekämpa
i afseende på bränvinels tillverkning. Det är väl möjligt att vi
ännu icke kunna konkurrera med utlänningen, men säkert är, alt
det vid vissa tillfällen låter sig göra. Kan det icke ske, är det ju
ingen risk alt bestämma någon skatteréstitulion, hvilket jag anser
det egentligen bör heta.
I afseende på Gr. Lagerbjelkcs moraliska yttrande, vill jag
nämna, att jag skattar Gr:n högt, men alt jag icke kan godkänna
det moraliska af hvad han nyss sade. När det var fråga om förbudets
bortlagande från spritdrycker, var det en helt annan låt från
mine motståndares sida. Då talade man icke, såsom nu, om att
landet skulle öfversvämmas af bränvin och spritdrycker, och då ansåg
man det icke vara omoraliskt att utlänningen skickade till oss
dessa drycker. Om man i Wesl-Indien dricker arrak eller bränvin
kan göra Staten detsamma, och det kan visserligen vara sanni, att
den ringa produktion, vi kunna åstadkomma, är uti verlds-marknaden
ganska obetydlig och tynger föga i handelsvågen, men den kan
Den 3 November e. m.
303
förskaffa oss millioner R:dr och bereda tillfälle för jordbrukaren alt,
när missgynnande omständigheter förstör hans säd, få den betald
genom exporterande af bränvin. Jag skulle högeligen beklaga om
spanmålen komme att gälla här så lågt som i Ryssland, der, på
sätt jag förut nämnt, nu för råg betalas 5 R:dr och för hvete 7
R:dr. Skall man, under sådana förhållanden, och då en dränglön
pä sednare åren blifvit förökad från 20 lill 100 R:dr och annat
dylikt i proportion, kunna med lugn emotse en framtid, under hvilken
man icke får sälja en enda jumfru bränvin lill utlandet,
men deremot har att vänta en riktig öfversvämning af utländska
spritdrycker?
Hr Carleson, Ed v. Henr.: Icke för bränvins-bränningens
utan för konsumenternas skull, tillstyrker jag R. o. Ad. att understödja
Frih. Rehbinders förslag. Den vid denna Riksdag genorndrifna
bränvinslagstiftningen skall säkert förleda många personer,
som förut ej befattat sig med dylikt, att bränna bränvin, samt dessutom
förmå dem, som förut sysselsatt sig härmed, alt betydligt öka
sina tillverkningar.' Många komma otvifvelaktigt alt inlåta sig i öfverdrifna
spekulationer i och för tillverkning af bränvin. Jag föreställer
mig således att under loppet af nästföljande år tillverkningen
af ifrågavar:de vara kommer att blifva så stor, att den betydligt
öfverstiger konsumtionen, samt att priserne derigenom blifva nedtryckte.
Om denna nedtryckning blifver alltför stor, kommer den
otvifvelaktigt, att icke allenast skada producenten, utan äfven att
motverka del mål, som man genom ifrågavarule lagstiftning önskar
vinna. Under sådana förhållanden föreställer jag mig det vara nyttigt
alt kunna förskaffa det här tillverkade öfverflödiga bränvinet
ett utlop till andra länder, hvilka kunna behöfva detsamma. Och
då Frih. Rehbinders förslag synes mig möjligen kunna medverka
till ett dylikt mål, anhåller jag vördsamt att R. o. Ad. ville återremittera
förevar:de Betänk.
Hr Hjärne: Med förbigående af de utaf Frih. Cederström
omtalade kosmopolitiskt moraliska skäl, hvilka, af Gr. Lagerbjelke
framställda, jag icke gillar, tager jag mig friheten nämna, att jag
hufvudsakligen fäster mig vid det af Gr;n anförda och lill alla delar
riktiga skäl, att då man vill förhindra bränvinslillverkningen,
skall man icke vidtaga en åtgärd, som innefattar en upmuntran till
näringens idkande. Derjemte torde man äfven laga i betraktande, att
under närvar:de förhållanden bränvin icke kan, äfven om restitution
af hela skatten medgåfves, lill utlandet exporteras. Då det skulle
blifva alltför vidlyftigt att närmare ingå uti de förhållanden, som
härpå inverka, vill jag endast nämna, alt man i allmänhet måste
medgifva att uti de länder, dit vårt bränvin skulle exporteras, tillverkas
bränvin för båttre pris än hos oss. Om man tillåter expoit
och medgifver restitution af skatten, skall man enligt min tanka
öpna dörren för en slags smuggling, som hittills icke egt rum. Frih.
Rehbinder synes äfven uti sitt uplästa anförande hafva antydt härpå,
då han, bland annat, föreslår att varan icke skulle få utföras i några
mindre partier. Jag föreställer mig att i våra sjöstäder det
304
Den 3 November e. m.
finnes en eller annan handlande, sorn tager emot restitution af skatten,
förskaffar sig förpassning å varan till Preussen eller Danmark,
men sedermera på ett behändigt sätt, genom fatets kastande i sjön
t. ex., återförer varan i land. Det kan väl vara alt det icke sker i
större qvanliteter, men nog kan det verkställas uti lika stor skala,
som nu bränvin insmugglas utifrån. Och om smuggleriet blefve i
stort bedrifvet, skulle största delen af den påräknade delen afbränvinsskalien,
hvilken vi ganska väl behöfva, utgöra vid nästa Riksdag
endast en restitution.
Jag anhåller om afslag å Frih. Rehbinders förslag samt bifall
till Utskts hemställan.
Frih. Rehbinder: Den siste värde talaren har börjat med
att förklara, alt det är omöjligt alt utföra bränvin, äfven om skatten
återslälles, nyen han har slutat sitt yttrande dermed, alt vi
skulle förlora en stor del af skatten, i händelse densamma restituerades.
Delta synes mig innefatta en motsägelse, hvarå jag tager mig
friheten fästa R. o. Ad:ns npmärksamhet. Jag vill äfven erinra
derom, att, i händelse, såsom äfven jag förmodar, stora fabriker
uppstå, kunna vi tillika tillverka bränvin för bättre pris än förut.
Om vi nu, förutom skatten, antaga 36 sk. såsom ett medelpris, så
skola vi finna, alt när de störa fabrikerna kommit i gång och när,
uti en framtid, de mångå svårigheter, som nu finnas för ifrågavar:de
handtering, blifvit bortlagne, och då tillgång på skog och torf är
tillräcklig samt priset på spanmål och potates blifvit lägre än förut,
så kan man tillverka bränvin för 24 sk. k:n. Om nu skatten blir
reslituerad, tror jag att vårt bränvin icke skall komma att slå i så
högt pris, alt vi icke kunna konkurrera med utlänningen. — Dessutom,
hvad har ändamålet varit med den nu förändrade och skärpte
hränvins-lagstiflningen? Jo, bränvinets fördyrande och superiets förminskande.
Det är tydligt, att, ju mera bränvin vi skicka ut, dess
dyrare blir det i Sverige.
Hvad smugglingen beträffar, synes mig den med fördel kunna
ega rum, äfven då 6:gradigt bränvin är belagt med 16 sk:s skatt
samt förhöjning för hvarje öfverskjutande grad. Lika lätt som en
handlande kan kasta ett fat Svenskt bränvin i sjön, lika lätt kan
han taga det från Danmark och genom kastning uti sjön smuggla
in det. Således anser jag icke detta skål för giltigt.
Gr. Gyldenstolpe: Frih. Rehbinder började sitt sista anfö
rande
med att fästa R. o. Ad:s upmärksamhet på de motsägelser,
hvilka, enl. hans tanke, skulle förefinnas i Hr Hjärnes yttrande. Jag
har icke kunnat finna några motsägelser hos Hr Hjärne, men deremot
synes mig Frih. Rehbinder hafva begått sådana, i fråga om
skattens restituerande. Då det för en stund sedan var fråga om
förbudets bibehållande för bränvins införande, yttrade Trih. Rehbinder,
att del var omöjligt för Sverige, att i afseende på bränvinets
tillverkning kunna täfla med utlänningen. Nu deremot säger den
värde ledamoten: Gud bevars, låt oss bara vara i fred, skola vi
snart bränna bränvin, som icke kommer att kosta mer än 24 sk.
per
Den 3 November e. m.
305
per kanna. Till följe hvaraf vi jn äfven skulle bli i stånd att med
fördel exportera detsamma. Men huru rimmar sig detta med den
andra låten, som för eli par timmar sedan hördes, eller att man
omöjligen kunde medgifva införsel af utländskt bränvin emot en så
låg tull, som 30 sk. per kanna' Således synes Frih. Rehbinder
hafva enl. min tanka begått en vida kolossalare motsägelse än den
han påbördat Hr Hjärne. Ehuru man i allmänhet sagt, hvad som
äfven i dag blifvit npiepadt, att bränvinslagstiftningen hade till mål
alt förminska tillverkningen af bränvin, har man likväl nu föreslagit
en åtgärd, söm leder lill dess upmuulrande. I afseende på Gr.
Lagerbjelkes yttrande lärer väl ingen kunna neka, att om en person
vet, att om det icke lyckas honom, att inom landet försälja
sitt bränvin, han kan återfå skatten i fall han detsamma exporterar,
sådant betydligt upmunlrar lill bränneriers anläggande, ty vinner
han icke på det ena hållet, kan han göra en vinst på det an
dra.
Jag tror således att, i fall man vill fortgå på den en gång
beträdda banan, det icke går an att medgifva någon skalte-restitution,
aldra minst vid denna Riksdag. Skulle man medgifva skalterestilulion
för allt del bränvin, som i Sverige blifver tillverkadt, så
blir ju skatten ingen. Hur skall man dessutom kunna bevisa, att
det bränvin, som om ett år kommer att utföras, är af det partiet,
som erlagt den nya skatten eller som icke dragit någon annan skatt
än den nu gällande, d. v. s. en half sk. per kanna. Hvad kontrollerna
beträffar, så fruktar jag för, att mycket vatten skall rinna
ut på samma gång, som det förmodas vara bränvin.
Jag afstyrker således Frih. Rehhinders förslag, men då R. o.
Ad. förut i afton vidtagit åtgärder, rakt stridande emot Utsk:s
tillstyrkanden, anhåller jag vördsamt alt Ståndet, med undvikande
af återremiss, hvarigenom Ulsk. icke behöfde förnöta sin tid på läsandet
af de anföranden, som, här korsande hvarandra, ingenting bevisa,
behagade antaga Frih. Rehbinders förslag, eller heldre bifalla
den af Utsk. i ifrågavande hänseende framställda hemställan.
Frih. Hjerta, Fredr. Philip: Jag får förklara, alt jag med
min röst kommer att understödja det af Frih. Rehbinder fraraslälldta
förslag, hvilket jag tor min del gillar.
Frih. Rehbinder: Gr. Gyldenstolpe har sagt, att jag gjort
mig skyldig till kolossala motsägelser. Skulle så vara händdisen, så
förhåller det sig på samma sätt med den ädle G r:n, som vill gynna
de utländska, men icke de inhemska varorna. Jag, som hyser en
alldeles motsatt åsigt, hemställer till R. o. Ad., som derom må
dömma, hvilket som år mest patriotiskt.
Hvad angår utförseln af det bränvin, som icke dragit den skatt,
som numera är beslutad, så får jag nämna, att jag uti milt första
anförande tillkännagaf, att restitutionen skulle börja år 1856. Skulle
jag icke hafva gjort det, så får jag tacka Gr, Gyldenstolpe, som
derom erinrat mig, men äfven om denna omständighet alldeles icke
blifvit omnämnd, tror jag att risken blifvit af ingen betydenhet, ty det
är klart, att då bränvinet nu kostar 1 R:dr 28 sk. å 1 R:dr 36
14 H. 20
306
Den 3 November e. m.
sk., afyltrar man det heldre inom landet, än att skicka det utrikes
för att erhålla 44 sk. eller 1 R:dr.
Beträffande åter den mängd valten, som Gr. Gyldenstolpe fruktar
skall blifva utfördt, i händelse skatten restitneras, så vill jag endast
erinra, alt vi hafva termometrar, hvarmed vi kunna pröfva den
fluida varans styrka.
Gr. Gyldenstolpe: Det förundrar mig att man påstår, det
jag vill gynna utländsk tillverkning af bränvin, då jag för befordrandet
af den inhemska, tillstyrker ett skydd af 12 sk. kannaD.
Kallar man detta för att gynna den utländska tillverkningen, så förstår
jag icke Svenska.
Öfverläggningen ansågs härmed fulländad, och efter först till
bifall å Utsk:s yttrande, och sedan till återremiss, framställda propos:r,
som besvarades med blandade Ja och Nej, förklarade Hr Gr.
o. Landtm, det han ansåg den sednast å återremiss framställde propos:n
besvarad med öfvervägande Ja.
Gr. Gyldenstolpe och Hr Hjärne begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande voler:s-propos.:
Den sorn bifaller den punkt af Bevilln:sUtsk:s Mern. JYH 30,
som innehåller yttrande om Hr Henschens förslag rörde pram ier vid
utförsel af bränvin, röstar
Ja ;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot nämnde punkt gjorde anmärkmr
föranleda till densammas återremitterande.
Vid voteringens slut och sedan jemväl den först undantagne
och förseglade voteringssedeln blifvit öpnad, befunnos rösterne hafva
utfallit som följer
Ja — 12.
Nej — 13.
Föredrogs ånyo Frih. Rehbinders, Fredr. Wilh., den
30 och 31 sisth Okt. på bordet lagda hemställan om en inbjudning
till de öfriga RiksSt:n att deltaga i R. o. Ad:s beslut, ang:de
4:de §:n 3:dje mom:tet af det uti Lagötsk:s Utlåt. JM 48 frarnstäldta
förslag till förordn. ang:de stöld och rån.
Hr Carleson, Edv. Henr.: Då LagUlsk:s Betänk. M 48
hos de 3:ne öfriga Stånden lärer vara föredraget och afgjordt, hemställer
jag om det icke vore lämpligt att, innan förevar:de inbjudning
företages, afvakta prot.-uldr. öfver Ståndens beslut.
Frih. Rehbinder: Det af R. o. Ad. beslutade tillägg, som
min inbjudning innefattar, .ansåg flertalet af Ståndets ledamöter vara
Den 3 November e. m.
nyttigt och behö/Iigt. Då jag, tinder samtal med flera ledamöter
inom de öfriga RiksStm erfarit, att de vilja instämma uti inbjudningen,
så får jag, då densamma blifvit 2:ne gånger bordlagd, och
då det lider emot slutet af Riksdagen, anhålla, att inbjudningen
måtte få afgå.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då Frih. Rehbinders förevar:de
förslag varit 2:ne gånger bordlagdt, det nu borde af R. o. Ad.
afgöras.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Då den af Frih. Rehbinder föreslagna
inbjudning omfattar endast en af de punkter, hvilka R. o.
Ad., i likhet med Ulsk:s förslag, förändrat, så, och då jag icke
anser lämpligt, att inbjudningen uti ett så ofullständigt skick afgår,
får jag vördsamt afstyrka densammas afsändande.
Hr von Hartmansdorff: Jag har instämt i Frih. Rehbin
ders
förslag, och önskar att inbjudningen mätte få lill de öfriga
Stånden afgå. Men om inbjudning skulle saknas för någon af de
öfriga punkter, öfver hvilka R. o. Ad. fallal sådana beslut, som ej
öfverensstämma med Utsk:s förslag, så föreslår jag, alt R. o. Ad.
behagade inbjuda MedStm alt förena sig med alla de af R. o. Ad.
i detta hänseende fattade beslut.
Frih. Rehbinder: Enär jag instämt med pluraliteten, har
jag ingenting emot, att inbjudning göres i afseende på de öfiige af
R. o. Ad. vid detta tillfälle fattade beslut; men i afseende på Gr.
Lagerbjelkes yttrande, får jag endast nämna, alt den af mig föreslagna
inbjudning omfattar den vigtigaste af de utaf R. o. Ad. beslutade
förändringar.
Hr Carleson: Sedan nu frågan ytterligare blifvit väckt ora
en ny inbjudning, anhåller jag att densamma måtte få hvila på
bordet.
Frih. Cederström, Rud.: Dea nyss väckta fråga derom, alt
en inbjudning i afseende på de öfriga punkter, öfver hvilka R. o.
Ad. fattat olika beslut med Utsk., äfven måtte de andra Stånden
meddelas, har visserligen hvarje ledamot rättighet att begära på bordet;
men sådant hvarken bör eller kan förhindra afsändandet af
den utaf Frih. Rehbinder framställda inbjudning, som varit 2:ne
gånger behörigen bordlagd. Och då nu Hr von Hartmansdorff väckt
förslag derom, att äfven de öfriga punkterna måtte reservationsvis
till de öfriga Stånden hänskjutas, synes mig, alt den af Gr. Lagerbjelke
upkallade betänklighet torde böra anses fullkomligen häfd.
Emellertid, då saken blifvit bragt å bane, och man* åtminstone presumtionsvis
kan antaga, att den majoritet, som förut visat en bestämd
öfvervigt i afseende på sjelfva innehållet af inbjudningen, äfven
framgent skall vidhålla denna åsigt, hemställer jag, alt R. o.
Ad. ville bifalla Frih. Rehbinders förslag, förbehållande Ståndet sig
naturligtvis sin rättighet att, då den väckta frågan om inbjudning
uti de öfriga punkterna sedermera förekommer, derom i sin ordning
20*
308
Den 3 November e. m.
besluta. Att nu hos Ståndet vilja qvarhålla Fiili. Rehbinders förslag,
innefattade i sjelfva verket ingenting annat än alt vilja förqväfva
och tillintetgöra verkan af den åsigt i saken, som R. o. Ad.
redan uttalat. Ett sådant förfarande kan jag, såsom tillhörande majoriteten
i denna fråga, icke medgifva, och hoppas jag Ståndet icke
dertill vill på något sätt medverka.
Gr. Lagerbjelke: Den siste värde talaren har sagt, alt det
skulle gå an att först afgöra Frih. Rehbinders förslag, och sedermera
vid ett annat tillfälle besluta öfver Hr von Hartmansdorff.
Emot ett sådant sätt alt gå tillväga måste jag nedlägga min protestation,
hemställande till Ståndet, huru del skulle se ut, om Ståndet
uti delta plenum beslöt, att till de öfriga Stånden aflåta en inbjudning
ronde en §, men sedermera, i ett annat plenum, fann för
godt aflåta en inbjudning i afseende på en annan §, hvarvid Ståndet
möjligen kunde komma alt besluta en inbjudning, sorn icke öfverensstämde
med en föreg:de.
Det är klart att ett sådant förfaringssätt icke är lämpligt, utan
att båda frågorna böra på en gång afgöras.
Frih. Rehbinder: Jag hemställer till Hr Carleson, om han
icke ville afstå från den begärda bordläggningen, Om man antager,
att ett Ulsk:s Betänk, blifvit i 10 å 12 punkter af Ståndet förändradt,
samt att en ledamot af R. o. Ad. föreslår, liksom jag,
alt en inbjudning, i afseende på den vigtigaste punkten, mätte till
de öfriga Stånden afsändas, så, i händelse en ledamot, som med
densamma icke är nöjd, begär denna inbjudning 2:ne gånger på
bordet, och när den till slutligt afgörande ' förekommer, ytterligare
föreslår en ny inbjudning i afseende på någon af de öfriga punkterna,
hvilken åter en annan ledamot anhåller måtte få 2:ne gånger
hvila på bordet o. s. v., skulle på sådant sätt den vid slutet af
Riksdagen väckta första inbjudningen aldrig komma att afgå. Ett
sådant förfaringssätt synes tnig på det högsta oriktigt, och jag får
förklara, att jag aldrig har begagnat mig af dylika bordläggningsåtgärder
för att undertrycka ett för mig misshagligt förslag, ulan jag har
lyst och tåligt låtit inbjudningen afgå.
Jag förenar mig med Frih. Cederström och anhåller, att min
inbjudning måtte till de öfriga Stånden varda afsänd.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, då meningarne om den begärda
bordläggningen syntes vara delade, ansåg sig böra framställa
sin mening, att då förslag framställes, som innefattar ändring i ett
förut framlagdt förslag, sådant icke får betraktas såsom en ny motion,
som måste bordläggas, då någon ledamot det begär, utan att
det beror på Ståndet, enl. 49:de §:n Riksd.-Ordn., att derom upskjuta
sitt beslut till ett följande plenum, och att således äfven
Frih. Rehbinders förslag kunde blifva hvilande, i fall Hr von Hartroansdorffs
nu framställde förändrade förslag ansåges böra hvila till
ett följande plenum; hvartill dock fordrades Ståndets beslut och icke
blott en ledamots begäran om bordläggning.
Den 3 November e. m.
309
Hr von Hartmansdorff: Väl liar jag, lika med Frih. Rehbinder,
vid åtskilliga föreg:de tillfällen funnit, äfvensom nn, att, då
fråga varit om de öfriga Ståndens inbjudning, att med R. o. Ad.
instämma, hafva vissa ledamöter sökt tillintetgöra vårt beslut derigenom,
att de begärt inbjudningen på bordet, samt sålunda motverkat
hennes framgång. Jag har ej gjort mig skyldig till ett sådant
förfaringssätt, äfven om det fattade beslutet varit mig vidrigt;
ty det synes mig vara otillbörligt att hindra flertalet meddela
de öfriga Stånden sin mening och inbjuda dem att deri instämma.
Om R. o. Ad. vore sammansatt, såsom de öfriga Stunden, sä ijenade
det till intet att göra en sådan bordläggning. Men då man
här, såsom förhållandet var i förra plenum, ena dagen ser 150 personer
och den andra, såsom nu, kanske blott 15 tillstädes, kan ett
beslut, som i del ena plenum fattas, genom bordläggning, tillintetgöras
i ett annat sammanträde. Jag önskar derföre alt Frih. Cederström
ville afstå från sin begäran samt tillåta, att den inbjudning,
jag föreslagit, mätte kunna genast företagas. Sedan jag hoppats, att
den af Gr. Lagerbjelke gjorda invändning blifvit genom mitt förslag
undanröjd, samt att följaktligen Frih. Rehbinders förslag icke skulle
röna något vidare motstånd, begagnar Hr Carleson sig af tillfället
att lägga ytterligare hinder i vägen. Kan det vara rätt att så
förfara?
Hr Carleson: Jag tror icke att jag begagnat mig af någon
annan rätt än den grundlagen tillägger mig. Den tillvitelsen eller
anmärkn., som Hr von Hartmansdorff framkastat, att någon eller några
af R. o. Ad:s ledamöter skulle genom bordläggning af en inbjudning
lagt hinder i vägen för Ståndets beslut, drabbar icke mig.
Det mäste jag dock erkänna, att det varit min mening att förhindra
inbjudningens afgående, och det af det skäl, att jag tror mig veta,
all de fleste af de punkter, öfver hvilka R. o. Ad. fattat ett ifrån
Utsk:s förslag afvikande beslut, äro af 3me Stånd bifallna, samt alt
vid sådant förhållande en inbjudning vore ändamålslös. Emellertid
beror det på R. o. Ad. sjelf jlt afgöra om inbjudningen skall afgå
eller icke.
Frih. Cederström: Skulle det förhålla sig så, som Hr Car
leson
anat, att nemi. 3:ne Stånd beslutit i olikhet med R. o. Ad.,
betyder det ingenting, alt inbjudningen afgår, ty den kan ju då
icke hafva någon verksam påföljd. Då det således förefaller mig,
som om det i dylikt fall borde vara Hr Carleson likgiltigt om inbjudningen
afginge eller icke, men jag af densamma ännu hoppas
en lycklig verkan, vågar jag hemställa så väl lill den värde ledamoten,
som till R. o. Ad:s öfrige ledamöter, samt anhålla om Hr
Gr, o. Landtm:s propos. derå, alt de af Frih. Rehbinder och af Hr
von Hartmansdorff föreslagna inbjudningar måtte på en gång få
afgå; hvilket Gr. Lagerbjelke redan benäget yttrat sig kunna forsin
del medgifva.
Hr Carleson: Jag glömde nämna uti milt sista_yttrande, att
det för mig är likgiltigt huru i denna sak förfares- Ar det ingen
310
Den 3 November e. m.
af R. o. Ad:s ledamöter, som anser min åsigt riktig, later jag den
förfalla, samt återtager min anhållan.
Gr. Lagerbjelke: Enl. hvad jag enskildt af Riddarh.-Se
kret:n
fått veta, lärer prot.-uldr. från de öfriga Stånden hafva inkommit,
och får jag derföre anhålla, att Riddarh.-Sekretm mätte
dem upläsa.
Lindert. Riddarh.-Sekret, uplyste, att enl. ankomne prot.-utdr.
BorgareSt., vid pröfningen af LagUtsk:s Utlåt. JVs 48, lagt Utsk:s
pag. 2 afgifna yttrande till handlingarne, antagit §:n 15 mom. 2
med uteslutande af nionns sista punkt: ”sammanträffa — — stadgadt
är”, godkänt öfriga §§, eul. U(låt:t JV° 48, med rättelse af
de tryckfel, som Utsk. serskildt anmält, samt godkänt Utsk:s jiag.
29 och 30 gjorda förslag och hemställan, och BondeSt. godkänt
Utsk:s Utlåt. JVs 48; men alt PresteSt:s fattade beslut ännu icke
blifvit R. o. Ad. meddeiadt.
Hr von Hartmansdorff: Af det, som nu blifvit upläst,
tror jag icke Ståndet erhållit någon serdeles uplysning; ty då prot.-  utdr. saknas från ett Stånd, så kan man icke få fullständig reda på
de fattade besluten. Men då Hr Carleson afstått från bordläggningen,
får jag vördsamt hemställa, om icke Ståndet ville bifalla så
väl den inbjudning Frih. Rehbinder föreslagit, som den jag begärt.
Hr Carleson: Efter hvad jag har mig bekant, lärer PresteSt.
äfven hafva fattat sitt beslut. Åtminstone finnes det i allmänna
tidningarne tillkännagifvet.
Frih. Cederström: Då, enl. mitt förmenande, de allmänna
tidningarne, sådane de hittills visat sig, icke äga någon tillfredsställande
auktoritet, hvarken i afseende på de i Stånden förda diskussioner
eller på de af dem fattade beslut, och besagde vitsord således
ej lärer kunna tillerkännas gällande kraft, synes mig ingenting
förhindra en sådan sakeus utgång, sorn Hr vod Hartmansdorff föreslagit,
och hvarom jag äfven vördsamt anhåller.
Dä nu öfverläggningen ansågs fulländad, yttrade Hr Gr. o.
Landtm., att han, sedan Hr Carleson afstått från sitt yrkande, och
Frih. Rehbinder instämt i Hr von Hartraansdorffs förslag, finge hemställa
om R. o. Ad. behagade inbjuda de öfriga RiksSt:n till instämmande
i de af R. o. Äd. vid pröfningen af LagUtsk:s Utlåt.
JYs 48 beslutade förändringar i förslaget till förordn. ang:de stöld
och rån.
Ropades Ja.
Vid föredragning af StatsUlsk:s den 31 sisth Okt. på bordet
lagde Mern. M 335, med förslag lill sammanjemkning och voler:s-propos;r,
i anledn. af RiksSt:ns skiljaktiga beslut, i fråga om
understöd af allmänna medel till Tull-Statens enskilda pensionsinrättning,
godkände R. ö. Ad. de af Utsk. föreslagne voter:s-propos;r
och lades förevar:de Meni. i öfrigt till handlingarne.
Den 7 November.
311
Vid föredragning af StatsUtsk:s den 31 sistl. Obt. pä bordet
lagda Mern. JU 336, med förslag till voter:s-propos., i anledn. af
RiksSl:ns skiljaktiga beslut, rör:de ifrågastäldl anslag till bildande
af en teknisk skola i Borås, blef ifrågavar:de votens-propos. af R.
o. Ad. godkänd.
Föredrogos och lades till handlingarne StatsUtsk:s den 31 sistl.
Okt. på bordet lagde Mern.:
JU 337, i frågan om pension för t. f. Chefen för Skögs-Inslitutet,
Hof-Jägmästaren m. m. af Ström; och
JU 338, i auledn. af återremiss å Utlåt:t JM 323.
Föredrogos, men bordlädes ånyo, på begäran af flere ledamöter,
StatsUlsk:s den 31 sistl. Okt. bordlagda Mern. JU 339, i anledn.
af väckt motion om medels anvisande för bestridande af erforderliga
kostnader vid kontrollen af bränvinstillverkningen, samt
samma Utsk:s den 1 dennes e. m. bordlagda Mern. JU 340, i anledn.
af återremisser å Betänk. JM 272, ang:de medels uplåning
genom fonderade Stats-obligaiioner.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. § till 12 på natten.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
/
Tisdagen den 7 November 1854.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 6 prot.-utdr. för den 3 dennes e. m., samt pleniprot:t
för den 21 sistl. Juli.
Föredrogs ånyo Serskildta Utskts den 27 och 31 sistl. Okt.
på bordet lagda Betänk. JM 24, om användande af en del utaf
den för brånvins tillverkning inflytande skatt till kostnaders bestridande
för kontroll och tillsyn å efteriefnaden af författnme, ang:de
bränvins tillverkning och försäljning m. m., hvarjemte i samman
-
312
Dan 7 November.
hang dermed, enl. R. o. Ad:s den 3 dennes f. in. fatlade beslut,
nu jemväl ånyo föredrogs StatsUtskis den 31 sistl. Okt. oell 3 dennes
bordlagde Ullål. M 339, i anledii. af väckt niotinn om medels
anvisande lill bestridande af erforderliga kostnader vid kontrollen af
bi än vinstillverkningen.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Serskildta Utsk. har afgifvit
det förslag, alt 8 proc. af den för bränvins tillverkning inflytande
skatt måtte ställas lill K. M:s disposition, för alt användas dels till
vedergällning åt de Kronans embets- och tjenstemän, hvilka skola
debitera och redovisa afgilterna för bränvins tillverkning och försäljning,
dels till aflöning åt bränneri-kontrollörer och-arfvoden åt
vittnen etc. Dessa 8 proc. af den inflytande skatten utgöra, enl.
min tanke, en summa, om hvilken man icke kan göra sig något fullständigt
begrepp, huruvida den må vara mera än tillräcklig eller
måhända alldeles otillräcklig. Det är blott erfarenheten, hvilken i
fall, sådane som detig, kan vid handen gifva beräkningar af någon
tillförlitlighet. Med hvad omsorg man än på förhand upgör sin
kalkyl om hvad som skall inträffa, så slår den dock gerna fell, och
man utsätter sig alltid för äfventyr af misstag, då man gör förslagsanslag,
hvilkas tillräcklighet först af framtiden kommer att utvisas,
men hvilken vid detta tillfälle är af ganska stor vigt. Om deremot
R. St., såsom StatsUtsk. föreslagit, ”medgifva ali de för kontrollen
af bränvins-tillverkningen erforderliga kostnader må, inom hvarje
län, utanordnas af den inflytande afgiflen för bränvinstillverkningen,
på sålt K. M. i öfrigt derom täckes förordna”, så komma de medel,
som afsättas i och för kostnaderne af så väl kontrollörerne, sorn
villneus aflönande, att helt och hållet rälta sig efter antalet bräunerier
och tillverkningen i desamma, hvarigenom de komma i proportion
lill hvarandra, så att medel lill behofvels fyllande förefinnas,
men större summa dock icke afsältes än som är nödvändig. Jag
anser, på grund häraf, StatsUtskis förslag vara i alla afseenden bättre
och lämpligare; hvarföre jag tillstyrker bifall lill detsamma, och att
derjemte Serskildta Ulskis förslag, i hvad det angår ofvannämude
kostnader, måtte läggas lill handlingarne. Något som SlatsUtsk.-s
förslag likväl icke kunnat eller bordt uptaga, är den vedergällning
åt de Kronans embets- och tjenstemän, som skola debitera och redovisa
afgifterne för bränvins tillverkning oell försäljning, hvilken
det Serskildta Utsk. ansett böra ega rum. Denna del af det Serskildta
Utskis Betänk, anser jag böra återremitteras, af det skäl, att
Utskis förslag, det denna vedergällning ej må öfverstiga det belopp,
som för samma ändamål hittills årligen högst utgått, d. v. s. 1
proc., i min tanka anslår mycket mera, än som egentligen bör tiil
sådane tjenstemän för redovisningen anslås, då kontrollörer dessutom
skola serskildt bekostas på sätt föreslagit blifvit och nödvändigt
är uti en sådan Författn., som den af R. St. vid innevarrde
Riksdag beslutade. Sjelfva redovisningen lilifver icke svårare hädanefter
än hittills, hvaremot en proc., som skulle betalas, kommer
att utgöra vida mera hädanefter än "under närvaride förhållanden,
hvarföre jag icke anser detta förslag vara serdeles lämpligt. MA
-
Den 7 November.
313
hända har meningen med Olsk:s förslag varit den, att denna provision
icke skulle utgå till högre belopp i penningar än hittills;
men i hvilket fall som helst, anser jag förslaget icke vara riktigt,
emedan beloppet, som skall redovisas, troligen kommer att blifva dels
större dels mindre hädanefter än det hittills varit inom hvarje län,
hvarföre jag icke anser denna norm vara antaglig. Att här på
stående fot upgifva något helt och hållet lämpligt förslag, torde R.
o. Ad. finna, svårligen later sig göra, utan bör sådant ske inom
Utsk. Jag hemställer derföre att R. o. Ad. måtte återremittera
denna del af förslaget till Serskildta Utsk., som då torde inkomma
till K. St. med något lämpligt förslag, enl. hvilket den provision
eller vedergällning för de redovisande tjenslemännen, som kan vara
nödig, måtte af R. St. kunna bestämmas.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag upträder ingalunda för
att åt Serskildta Utsk:s förslag, emot hvilket jag mig reserverat,
söka bereda någon annan utgång än den Frih. Palmstjerna i allmänhet
yrkat, eller att del skulle läggas lill bandlingarne. Jag vill
blott fästa npmärksamhelen på den skillnad, som förefinnes emellan
Serskildta Utsk:s förslag och StalsUtsk:s, då Serskildta Utsk. nemi.
äfven bar uplagit kostnader för tillsyu öfver försäljnings-förfaltningens
efterlefvande, hvarom icke något finnes uti StatsUtsk:s förslag
omnämndt. För öfrigt erkänner jag, att SlalsUtsk:s förslag innehåller
allt hvad som i afseende på efterlefnaden af bränvinstillverknings-författnm
kan vara behöfligt, och då StatsUlsk. för Regeringen
anvisat tillräckliga medel för den erforderliga kontrollen, så anser
jag sådant vara lillfyllestgörande, men jag har egentligen begärt
ordet för att förklara hvad Serskildta Utsk. menat med sitt
förslag om det belopp, som afses till vedergällning för debitering
och redovisning. Utsk. har nemi. sagt att ”hvad årligen får användas
till vedergällning för afgifters debitering och redovisning ej må
öfverstiga det belopp, som för sistnämnde ändamål hittills utgått.” När
Utsk. begagnat ordet ”belopp”, hvilket måste vara liktydigt med
ordet "summa'1'', så måste det aldrig kunna förvexlas med proc.,
hvilket Utsk. just har velat undvika, inseende att 1 proc. efter den
förändrade förfatlnm skulle komma alt utgöra ett alldeles orimligt
belopp. Hittills hafva bränvinsbrännings-medlen upgålt till ett belopp
af 500,000 å (500,000 R:dr, och 1 proc. derå således utgjort
5 å 6,000 R:dr, hvilket är det belopp, Utsk. icke anser böra öfverskrida.
». Jag ber dessutom att få uttrycka den öfvertygelsen, att
om också inkomsterna blifva betydligt större, så blifva dock de.
gjorda debiteringarne och inbetalningarna till antalet betydligt färre,
så att något skäl icke förefinnes att öka den summa, sora hittills
blifvit erlagd. När man nu fäster afseende å det förhållande, att
det icke varit 1 proc., utan ett del föregide motsvarande belopp,
som Utsk. menat, så hemställer jag, om icke denna del af Ulsk:s
förslag må kunna, utan behof af ålerremiss, godkännas.
Frih. Palmstjerna: Tdlverkningen af bränvin blir, enl. min
tanke, till följe af det beslut, R. St. nu derom fattat, i många län
hell olika emot hvad den hittills har varit, och således blir äfven
314
Den 7 November.
den redovisning af bränvinsskatten, som hädanefter kommer att ega
rum, ganska olika emot hittills. Att då endast bestämma, att samma
belopp, som hittills, äfven hädanefter skall utgå, skulle, enl. min tanke,
medföra vissa svårigheter i tillämpningen. Huru och på hvad sätt
skola dessa medel fördelas? Det kunde icke ske på annat sätt, än
att, sedan redovisningarna, voro gjorde, skulle, de ingå till något visst
centralt verk, hvilket på hvarje län skulle reparlisera den summa,
hvilken vore till provision anslagen, i förhållande till redovisningssumman
inom hvarje län. Denna omgång skulle på detta sätt årligen
ega rum, hvaremot det f. n. bestämmes på en gång för hela
liden, och sedermera sker inom länen årligen anordning af dessa
medel. Det är visserligen icke omöjligt, alt på sätt, som nämndes,
upskjuta med fördelningen af provisionerna, till dess Stats-kont. eller
någon annan central-myndighet derom bestämt och anbefallt utanordnandet
deraf, men della är likväl en omgång, som jag icke
anser nödig, och jag är öfvertygad om, att Serskildta Otsk., om frågan
dit återremitteras, lätt utfinner något bättre sätt. Man kan också
svårligen inskränka den provision, hvarom här är fråga, till precist
samma belopp, som den f. n. utgör, emedan den likväl icke
skulle blifva för de redogörande lika med hvad den förut varit,
hvilket dock varit det Serskildta Utskfs mening, och är den
enda grund för denna provision, som af Utsk. blifvit föreslagen.
Det hade i min lanke varit tjenligast, om Utsk., i likhet med hvad
hittills varit förhållandet, föreslagit någon bestämd grund, efter
hvilken denna provision borde utgå, i förhållande till de summor,
hvilka utaf vaderbörande blifvit redovisade. Detta är skälet hvarföre
jag gjort hemställan om återremiss utaf denna del af Utsk:s förslag.
Finner likväl R. o. Ad. att, på sätt Frih. Raab sagt, Ulsk:s förslag
gerna kan utan återremiss godkännas, så ligger visserligen deruti
icke några serdeles hinderliga olägenheter, men jag finnér dock de
skäl, som tala derför, vara ganska ringa. Utsk. kommer troligen
ganska hastigt in med ett nytt förslag, som då är helt och hållet
fristående, och som af R. St. kan pröfvas och afgöras utan någon
lids-utdrägt.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jagar väsendtligen förekommen
af Frih. Palmstjerna. Men jag anhåller få lägga några
skäl till dem, han anfört för sin mening, att Serskildta Utsk:s Betänk.
bör, i hvad det rörer vedergällning till vederbörande, för debitering
och redovisning af skallen å bränvins tillverkning och försäljning,
återremitteras. Sådana föreskrifterna nu äro, hafva de
varit innefattade i en enda §, hörande till den gemensamma författinn
om bäggedera, hvilken hittills varit gällande. Hädanefter
skall, enl. Utsk:s förslag, författningen om tillverkning skiljas från
den som rörer försäljningen. Derföre hade väl i hvardera författningen
bordt intagas hvad kronobetjeningen skall åtnjuta för sin
befattning med serskildt dithörande åtgärder. Nu kan den första
frågan af Utsk. genast behandlas, emedan bränvinstillverkningskatken
redan är afgjord. Men Utsk. kan, efter min tanke, icke lämpligen
behandla den andra frågan om bränvinsförsäljningsskalten,
Den 7 November.
315
emedan beloppet deraf ännu icke är bestämdt. Således måste dessa
olika afgifter från hvarandra söndras och serskildt bestämmas. Dertill
fordras likväl icke att R. St. införa dessa olika föreskrifter i
hvartdera af deras underdåniga förslag till författmne om tillverkningen
och försäljningen, af hvilka den förra redan torde vara färdig;
ty om R. St. skulle inkomma med en 3:dje skrifvelse, omfat
tande
Kronobetjeningens vedergällning både för lillverkningoch försäljning,
så kan Konungen, om han, i hvartdera hänseendet, utfärdar
serskilda förfaltnir, i hvardera af dem införa den del, som dit
hörer. Således anhåller jemväl jag ora återremiss, och att ötsk.
mätte, i sitt förslag till R. St., skilja dessa båda föremål åt, så att
Konungen må kunna fördela stadgandet på hvardera författnm.
Efter först till bifall å Serskildta Utsk:s förevaride Betänk, framställd,
med Nej besvarad propos., beslöt R. o. Ad. all, på sätt Frih.
Palmstjerna föreslagit, återremittera den del af nämnde Betänk.,
som rörer vedergällningen ät de Kronans embets- och tjenstemän,
hvilka skola debitera och redovisa afgifterne för bränvins tillverkning
och försäljning, samt i öfrigt lägga samma Betänk, till handlingarne;
hvarjemte R. o. Ad. biföll StatsUtskis Utlåt. JVs 339.
» Med tillkännagifvande att Hr Munck, Carl, som varit ledamot
i Allin. Besv.- o. Elson.Utsk., återlemnat sin polett, samt Hr
Leyonancker, Fredr. Wilh., såsom ledamot af StatsUtsk. erhållit
14 dagars ledighet, räknad från morgondagen, anmodade Hr
Gr. o. Landtm. Hrr Elektorer att utse en ledamot i Allm. Besv. o.
Ekon.Utsk. efter Hr Munck, och en ledamot i StatsUtsk. under den
Hr Leyonancker beviljade ledighet.
O
Ånyo föredrogs StatsUtskis den 1 och 3 dennes på bordet
lagda Utlåt. JVs 340, i anledn. af återremisser å Betänk. J\a 272,
angide medels upläning genom fonderade stats-obligationer.
R. o. Ad. företog punktvis till pröfning Ulskis yttranden öfver
nedannämnde momenter af Ulskis förut i ämnet afgifna förslag i
i:sta momentet.
Hr Gripenstedt, Joli. Aug.i Förra gången denna fråga
behandlades på Riddarhuset, beslöt R. o. Ad., att i det första mern.
några ord skulle tilläggas. Dessa ord, hvilka skulle införas efter
orden ”sorn af R. St. blifvit eller blifva beslutade”, voro noch vunnit
K. M:s Nåd. fastställelse.'1'1 Jag anser detta tillägg nödvändigt,
enär den punkt, som handlar om K. Mis fastställelse, eller den
lOide, endast afser de beslut, sora af R. St. varda meddelade, angående
kapital- och ränte-liqviderna för de ifrågavaride lånen. Då
fastställelsen således inskränker sig blott till dessa delar, tror jag
att häruti den ändring bör göras, att den jemväl må varda utsträckt
lill det eller de ändamål, för hvilka uplåningen sker. Af Ulskis
Betänk, synes, att meningarne inom Ulsk. varit delade, beträffande
316
Den 7 November.
denna fråga, och åtskilliga reservanter hafva också påyrkat, att fastställelsen
bör utsträckas till alla delar, sorn hafva afseende pä eller
stå i sammanhang med hufvudfrågan. Ora således R. o. Ad. skulle
besluta införandet af eli dylikt tillägg, torde det dock vara öfverflödigt
alt något serskildt i denna punkt derom nämnesT Med tillkännagivande
af niin afsigt, att icke nu väcka fråga härom, vill jag således
ingenting nämna om det i förevar:de punkt gjorda tillstyrkandet.
Uppå härefter framställd propos. biföll R. o. Ad. hvad Ulsk.
nu i afseende på detta mora. hemställt.
2:dra momentet.
Utsk:s yttrande lades till handlingarne.
3:dje momentet.
Gr. Lagerbjelke, Gust.:, Utsk. har här föreslagit, alt
Fullnnge i Riksg:s-Koul. ”ega, om långifvarne sådant önska, under
en tid af högst 10 år, afstå från upsägningsrättens begagnande.”
Detta uttryck innebär e» otydlighet, enär det skulle kunna upfattas
så, att Fullm:ge vore skyldige att gå på det sätt tillväga, som bär
är föreskrifvet. Detta bör dock icke vara meningen. Emellertid,
då en tvetydighet härutinnan skulle kunna upslä, anhåller jag att
få föreslå, det ordet ega måtte utbytas emot ordet må. Detta är
likväl af mindre vigt, hvaremot en annan anmärkn., som jag anser
af väsendtligare beskaffenhet, torde påkalla Ståndets upmärksamhet.
Den rör orden ”om långifvarne sådant önska.” Då det förut är föreskrifvet,
att Fullm:ge ega afstå från upsägningsrättens begagnande,
förutsättes således en transaktion mellan långifvarne och Riksg:sKont.
1 andra länder brukas visserligen, att den, som för Statens
räkning uptar lånet, derom kontraherar med långifvaren, och då kan
en sådan underhandling vara af nytta; men hos oss tillgår icke så.
Hos oss bestämma Fullm:ge i Riksg:s-konl., på hvilka vilkor Staten
är sinnad att uptaga lånet, och sedermera annonseras, all den, som
vill låna Staten penningar, får för Riksg:s-Kont:s räkning insätta
dem i Banken.
Jag vågar fördenskull föreslå, att R. o. Ad. måtte bifalla punkten,
med uteslutande af de ifrågavar:de orden, samt utbytande af
ordet ega emot ordet må.
Frih. Åk er hjelm, Carl: Som del/af Gr, Lagerbjelke framställda
förslag till förändring i punktens ordalydelse icke innebär någon
förändring i sak, utan endast en förbättrad redaktion, som klarare
uttrycker den mening, man i StatsUtsk. åsyftat, anser jag detsamma
böra bifallas. Orsaken hvarföre emellertid den nuvande redaktionen
icke blifvit så fullt tydligt, som man önskat, är alt den upgjordes
under Utsk:s öfverläggning in pleno.
Hr Gripenstedt: Den tanke, som legat till grund för Utslcs
förslag, tror jag är ganska riktig. Det är nemi. billigt, att då icke
någon kapital-rabatt medgifves, bör långifvarne kunna sjelfva afgöra,
huruvida de önska alt penningarne icke återbetalas inom någon viss
Den 7 November.
tid. Redaktionen är likväl, på sätt förut blifvit nämndt, felaktig.
Jag tror emellertid, alt tanken blefve klarare återgifven, om man, i
st. f. den af Gr. Lagerbjelke föreslagne redaktionen, uttryckte sig
ungefärligen så: ”ega Fullm:ge icke, emot långifvarnes önskan, att
begagna upsägningsrätten, under en tid af högst tio år.” Äro långi
fvarne villige dertill, inser jag icke, hvarföre ej sådant bör förunnas
dera; ty alt penningarne icke emot deras bestridande skola
återbetalas, är just den tanke, som utgör grunden för förslaget, och
hvilken jag anser vara den rätta.
Gr. Lagerbjelke: Den tanke, som efter min öfvertygelse
måste hafva legat till grund för Utsk:s förslag, är, alt om man möjligen
kan utan kapital-rabatt erhålla penningar mot 4 proc., och
försäkran för låogifvaren, att icke på längre lid blifva upsagd, så
kan sådant vara ett ganska godt sätt ali uplåua penningar, och man
har derföre ställt så till att del kan ske. ålen deraf följer icke, att
det ens vore lämpligt att säga, att en långifvare, som kommer, till
Riksg:s-Kont., skulle ega att pocka sig lill rättigheten, alt icke blifva
upsagd' på 10 år. Det låter väl tänka sig, att penningar skulle
kunna erhållas åtminstone till vissa belopp för 4 proc. ulan kapitalrabatt,
och utan sådan försäkran emot upsägning. Alla dylika vilkor
böra bero af de tidsomständigheler, under hvilka lånen uptagas;
men under inga vilkor går det an, att göra ett så beskaffad! stadgande,
som Hr Gripenstedt föreslagit. Hos oss tillgår, såsom jag redan
anfört, icke så, att Riksg:s-kont. inlåter sig i underhandlingar
med en eller annan bankir, hvilken öfvertager lånet och sedan utmångla!'
det, utan Fullm:ge tillkännagifva genom kungörelse i allmänna
tidningärne, alt hos dem finnas obligationer lill salu mot de
eller de vilkoren.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Den siste värde talaren har ganska
rikligt upfattal hvad sorn varit Utsk:s mening. Utsk. har nemi. i förevar,
stadgande velat uttala den åsigt, alt Fullm.-ge i Riksg:s-Könt. skola ega
rättighet, att, i fall omständigheterna så fordra, kunna åt långifvarne
försäkra, att obligationerna icke skola upsägas förr än efter 10 år,
så vida långifvarne icke- göra anspråk på någon kapital-rabatt för
sina penningar. Då denna åsigt inför StatsUlsk. framställdes, gillages
den allmänt, men som Riksg:s-afdeln:n, hvilken hade sig updraget,
att i första liand utarbeta förslaget till de stadganden, hvilka
nu utgöra^ föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, ansåg obehöflig^ att
i detta afseende göra någon föreskrift, så tillkom förevar:de stadgande
under Ulsk:s öfverläggning in pleno. Häraf kan förklaras,
ehuru ej ursäktas, att redaktionen blifvit sådan, att någon olägenhet
vid dess praktiska tillämpning möjligen skulle kunna upstå. Jag
har haft tillfälle alt enskildt tala med en i detta afseende kompetent
person, som medgifvit, alt stadgandet, sådant det nu är, skulle
medföra den olägenhet, att Fullm:ge i Riksg:s-kontoret skulle vara
tvungne alt utgifva tvenne serier för långifvarnes beqvämlighet.
Detta har emellertid ingalunda varit Utsk:s mening, som endast var,
att Riksg:s-kontoret icke skulle ega rätt alt upsäga lånen för de
obligationer, hvilka al pari utfärdades. Om R. o. Ad. godkänner
31S
Den 7 November.
den åsigt, Utsk. velat uttala, är det klart, att Ståndet bör begagna
sädane ordalag, sorn medgifva Fullra:ge utöfningen af ifrågavar:de
rättighet. Gr. Lagerbjelkes redaktion synes mig bäst upfylla ändamålet,
så mycket mer som, i betraktande af det sätt, på hvilket
Fullm:ge f. n. gå till väga, detta förslag är det som i praktiskt af- _
seende är det lämpligaste, enär Fullm:ge då kunna i (iduingarne
tillkännagifva de vilkor, hvarunder lån al pari uptagas, äfvensom alt
lån mot kapital-rabatt uptagas på de vilkor, hvilka serskildt stadgas.
Derigenom undvikes äfven att långifvarne kunna, då de komma till
Riksg:s-kont:l för alt köpa obligationer, protestera mot det eller det
sältet och säga : vi vilja hafva det på det eller det, och derigenom
omöjliggöra hela låne-operationen. Den af Gr. Lagerbjelke föreslagna
redaktionen anser jag således för min del bra uttrycka Utsk:s mening,
och då den för öfrigt är både enkel och tydlig, samt till ändamålet
ledande, anhåller jag, att det Höglofl. Ståndet mätte bifalla
densamma.
Hr Gripenstedt: Det har ingalunda varit min mening, att
redaktionen skulle vara sådan, alt det komme att bero på de enskilde,
att upgöra vilkoren för hvarje serskildt fall; de af mig föreslagna
ordalagen gåfvo också icke anledn. till en så beskaffad tydning;
tvertom uttryckte de ganska klart, att det icke skulle vara en
allmän regel, alt Riksg:s-kont:l icke skulle få begagna sig af sin
upsägningsrätl, utan långifvarnes medgifvande, och om personer ville,
för alt tillgodonjuta denna säkerhet, medgifva kapital-rabatt, så kunde
de räkna på densamma. Jag vill för öfrigt ingalunda bestrida, att
ju icke den af Gr. Lagerbjelke föreslagna redaktionen är ganska
god, och, för alt icke splittra meningarne, har jag.ingen betänklighet
alt med honom förena mig.
Efter först till bifall å Utsk:s nu afgifna förslag framställd pro
pos.
, som besvarades med Nej, bifölls detsamma, med den af Gr.
Lagerbjelke föreslagna förändring, att, i st. f. orden ”ega Fullm:ge”,
infördes ”må Fullm:ge”, och derjemte orden ”om långifvarne sådant
önska” uteslötos.
4:de och S:te mom:ne.
Efter upläsning af Utsk:s försl i afseende på 5:le mom:tet afgifna
yttrande, hemställde llr Gr. o. Landtm, om icke detsamma,
såsom innehållande ett förslag, som egentligen förekom i nästföljande
yttrande om 4:de mormtet och hvarom beslut således icke nu
syntes kunna fattas, huge läggas till handlingarne.
Ropades Ja.
Sedan derefter Utsk:s förslag till förändrad redaktion af 4:de
mom:l blifvit upläst, anförde
Gr. Lagerbjelke: I sak har jag ingenting alt invända emot
Utsk:s förslag i denna punkt. Men i sednare delen af mom. hafva
några ord insmugit sig, hvilka jag anser vara onödiga, och derföre
böra uteslutas. Der slår nemi.: ”att Fullm:ge ega att pröfva och
bestämma om och i hvilken mån rabatt å det kapitalbelopp, derå
Den 7 November.
319
obligationerna äro utfärdade, må, inom de gränsor, nedanstående
mom. i fråga om länets amortering för eskrifver, varda af Riksg:sKont.
medgifven.” Dessa ord ”inom de gränsor, nedanstående mom.
i fråga om lånets amortering föreskrifver” äro efter min öfvertygelse
fullkomligt öfverflödiga, enär Fullrmge, antingen denna föreskrift
finnes eller icke, äro skyldige att ställa sig stadganderne i
det morn. till efterrättelse, som här påpekas. Jag anhåller fördenskull,
att R. o. Ad. malte besluta, alt dessa ord skola ur ifrågavande
mom. utgå.
Hr Gripenstedt: Förra gången hade Utsk. bestämt icke al
lenast
räntan, utan äfven att ingen kapital-rabatt borde ega rum,
och detta var, enl. min tanke, oriktigt, emedan omständigheterna
på penningemarknaden äro föränderliga och räntan måste rätta sig
derefter. Om t. ex. kapital-rabatt icke medgifves, måste räntan
vara lägre, allt efter tillgången på penningar, och om räntan är fix,
måste en kapital-rabatt kunna medgifvas, större eller mindre, allt
efter omständigheterna. Nu har Utsk., enl. min åsigt, gått ytterligare
på sidan, sedan det beslutat, att båda dessa qvanliteter skola
vara obestämda. Jag kan nemi. icke finna att räntan, sedan kapital-rabatten
blifvit medgifven, bör vara obestämd, hvilket dock här
inträffat, då ordet ‘"högst" blifvit tillagdt. Detta kunde vara af någon
nytta, om förhållanderne vore sådana, alt man kunde förutse,
alt penningar stöde att erhålla för 4 proc. eller mindre utan kapital-rabatt;
då vore del naturligtvis orätt att vara bunden vid 4 proc.
Men enhvar måste dock medgifva, alt det åtminstone f. n. icke finnes
någon utsigt dertill här i landet, och icke heller lärer komma
att finnas inom någon så särdeles kort tid. Skulle deremot i en
framtid inträffa, att 4 proc.-obligationer kunde erhållas al pari, då
borde man naturligtvis upsåga de dittills tagna lånen. Att nu bestämma
flere olika räntor, kan icke leda till annat, än att man får
medgifva en större kapital-rabatt på de papper, som sättas med lägre
ränta, än på dem, som sältas med högre. Man kan visserligen
såga, alt derigenom ingen skada är skedd, ty hvad man förlorar i
kapital-rabatt, vinner man i den lägre räntan, oell att förhållanden
kunna gifvas, då det är fördelaktigt, att kunna begagna sig af dessa
båda omständigheter. Jag tror likväl, att det är mera reda uti alt
stats-skulden sättes i en svit med samma ränta, och jag anser fördenskull
att det varit fördelaktigare, om man vidblifvit det beslut,
som i förra Betänk, i delta fall var föreslaget, eller att räntan skulle
bestämmas till 4 proc. Så länge man icke kan förutse, att man
utan kapital-rabatt kan erhålla penningar för lägre ränta än 4 proc.,
hade icke någon olägenhet deraf kunnat upstå.
Jag har velat nämna delta, mera för att gifva min tanke tillkänna,
än för ali förmå Ståndet att göra någon ändring i Utsk:s
förslag, hvadan, så framt ingen annan yrkar en förändrad bestämmelse
i detta hänseende, icke heller jag vill göra det, allrahelst
som det är af mycken vigt, alt meningarne i denna fråga icke
splittras.
320
Den 7 November.
'Gr. Lagerbjelke: Delta förslag är, efter min öfvertygelse,
så riktigt af Utsk. upgjordt, alt jag icke kan underlåta att, så vidt
jag förmår, med några ord söka bemöta den siste värde talarens
angrep deremot, oaktadt han visserligen slutat sitt anförande med
det förklarande, ali han icke vill begära någon förändring. Det är
temligen allmänt kändt, att det för Staten, åtminstone vid roåDga
tillfällen, är förmåbligare att uptaga sina lån, med någon kapitalrabatt
mot en lägre ränta, än att erhålla bela kapital, men betala
högre ränta. Man kan med det stadgande Utsk. föreslagit, under
gynsamma penningeförbållanden, nedsätta räntan lill 3^ å 3 proc.
och äfven med beräkning af den högre kapital-rabatten måhända
erhålla penningarne på lindrigare villkor än mot mindre kapitalrabatt
eller t. o. m. pari kurs, men 4 proc:s ränta, och hvarföre
man då, under förmånliga förhållanden, icke skulle begagna sig af
alla tillfällen att erhålla penningar för så godt köp som möjligt, kan
jag icke inse, utan på förhand binda händerna på sig och säga:
roan får icke uptaga lånen på annat än delta vilkor.
Jag yrkar bifall å Ulsk:s förslag.
Hr Bildt: Då Hr Gripenstedt icke yrkar någon förändring i
Utsk:s förslag, och Gr. Lagerbjelke visat, alt Utsk. egt skäl till förändring
i det utlåt., som af detsamma först afgifvits, torde det måhända
anses vara öfverflödigt alt derom vidare orda. Men då denna
fråga är af mycken vigt, anser jag mig, såsom ledamot i SlatsUtsk.
skyldig att freda Utsk. för de anmärkn:r, Hr Gripenstedt
framställt. Jag ber då att få nämna, att just sådana omständigheter
för närvar:de finnas, som göra det troligt, att penningar kunna er
hållas
mot 4 proc. al pari, och att Slaten således kan få penningar
för än bättre pris, om räntan sättes något lägre och kapital-rabatt
medgifves. I allmänhet föreställer man sig alt Staten, när kapitalrabatt
medgifves, skall lida eh ovilkorlig förlust, enär den vid förfallotiden
mäste al pari inlösa obligationerna, hvilket, enligt Utsk:s
förslag, skulle inträffa efter 40 år från utgifningsdagen. Men man
måste härvid ihågkomma, att Riksg:s-kont., vid kapital-rabattens bestämmande,
alltid tager i betraktande den ränta, som för densamma
måste beräknas, så att den alltid medgifves på det sätt, alt, i fall
ett lån kan erhållas mot 4 proc, al pari, men 3% proc. med kapital-rabatt,
denna då ingår i ränteberäkningen och lånen jeraföras med
hvarandra i hänseende till kapitalförlusten under tid, de utvisa.
Huru nödvändigt det är att Fullm.-ge erhålla en sådan fullmagt, som
Utsk. föreslagit, synes af den kastning, som penniogetillgången för
dagen utöfvar på obligationernas begärlighet, hvarå jag anhåller att
få anföra elt exempel. Under öfverläggningarne inom Utsk. uplystes
nemi., att hypolheksföreningarne, sora, för några månader sedan,
voro särdeles tacksamma derföre, att R. St., utan att uppsäga deras
obligationer, anskaffade de summor, som erfordrades för neutralitetens
uprätthållande, nu likväl hos Riksg:s-Kont. anhållit, att få sina
obligationer upsagda, fast Riksg:s-Kont. har funnit det med Statens
fördel mera öfverensstämmande att låta dessa obligationer ligga i
Kont:t
Den 7 November.
321
Kontit obegagnade, än att upsäga dem till inlösen. Huru länge
della skall fortfara, är ovisst, men i alla fall finnas sådana förhållanden,
alt de gifva stöd åt hvad Utsk. föreslagit. Det är också en
sanning, som inom andra länder blifvit konstaterad, att ju lägre
räntan blifver, ju mindre förlust lider Slalen. Det är endast skenbart
som förlusten blifver större, emedan kapitalrabatten, som synes
stor, likväl alltid beräknas med afseende pä den skillnad, som
förefinnes i ränte-folen, så alt, sedan denna skillnad blifvit kapitalrabatten
tillagd, länet ändock befunnits fördelaktigare. Detta faktum
återfinnes i de lån, som både i England och Frankrike på sednare
tider blifvit uptagne, och det är med dessa faktiska förhållanden
för ögonen som lllsk. beslutat att bestämma räntan lill högst 4
proc. Orsaken hvarföre Utsk. förra gången gjorde denna ränta fix,
var derföre att Utskis majoritet föreställde sig möjligheten alt få
penningar utan kapitalrabatt, och ville då komma den nu varande
räntefoten så nära som möjligt, hvarigenom det för Fullmrge i RiksgisKont.
skulle blifva så mycket lättare att få penningar. Men sedan
roan nu medgifvit att kapitalrabatt bör ega rom, har det varit nödvändigt
att äfven lossa banden på räntan, på det alt Fullmrge icke
mätte vara alltför mycket begränsade af lagstiftningen.
Med afseende på hvad Gr. Lagerbjelke föreslagit, eller att
mellanmeningen ”inom de gränsor, nedanstående moni. i fråga om
lånets amortering föreskrifter”, borde uteslutas, instämmer jag så mycket
hellre i den värde talarens mening, som, i fall R. o. Ad.
skulle bifalla ifrågavarrde morn., sådant som det nu är, Ståndet då
på förband hade godkänt förslaget i örte morn., utan att detsamma
ännu kunnat pröfvas. Det är ju äfven klart, all Fullmrge, vid
tillämpningen af dessa stadganden, mäste fästa sig så väl vid hvad
4:de som örte mom. föreskrifva, i synnerhet som R. o. Ad. godkänt
Irsta inom., i hvilket står att Fullmrge ega att, på sätt i nedanstående
§§ stadgadt är, uplaga lån, och Fullmrge måste således
fästa afseende vid alla. Det är således endast en tvetydighet, som
måste undanrödjas, och del är derföre som Gr. Lagerbjelkes förslag
är ganska riktigt. Redaktionen upgjordes i ötskrs plenum och tillkom
der genom den förseglade sedeln vid en votering, utan att
roan hade haft tillfälle att göra sig så noga reda för hvad en sådan
mellanmening betydde. Jag anhåller fördenskull att R. o. Ad. behagade
gilla Gr. Lagerbjelkes förslag.
Hr von Hartmansdorff, Au g. r Jag förutser visserligen,
att delta Stånd skall, likasom de öfriga, vara, sä nära Riksdagens slut,
angeläget om alt få ärenderna afslutade, och att således någon väsendtlig
förändring icke skall medgifvas, äfven om hon blott rörde
en ordställning eller en öfverflödig mellanmenings uteslutande. Jag
kan iraellerlid icke underlåta alt, på samma sätt som Hr Gripenstedt,
äfven för min del göra några anmärkir, för framtiden, vid
vissa ätadganden, hvilka jag anser vara af vigt, och hvaribland jag
räknar det nu förevaride mom. Det är gifvet, att när ett statslån
skall uptagas, måste man rätta sig efter omständigheterna. Man
14 H. 21
322
Den 7 November.
kan således icke på förhand bestämma alla vilkoren, utan deras upgörande
måste öfverlemnas åt de personer, som erhållit ett sådant
updrag. I andra länder tillgår det så, att då förhållandena föranleda
statslåns uptagande, öfverlemnas ål Regeringen alt derom underhandla
och upgöra vilkoren. Hos oss åter, der Regeringen icke eger
att befatta sig med dylika saker, utan de äro anförtrodda åt R. St:s
ombud, der anser raan sig böra fästa vissa vilkor i ena eller andra
afseendet. Förra gången trodde sig Utsk. hafva för mycket bundit
händerna på Fullmige i Riksg:s-Kont. Nu åter går man tillväga
pä motsatt sätt. Delta har skett sålunda, att Utsk. bestämt ett
maximum af ränta, men deremot roedgifvit kapitalafdrag, med öfverlemnande
åt Fullmige alt bestämma beloppet. Jag laefarar att,
när man sagt högst 4 proc., har man bestämt en alltför låg ränta,
om man vill hoppas -att erhålla penningar inom landet. Vill man
söka få dem utrikes, så torde det gå an. Men i motsatt fall, anser
jag denna ränta innebära ett tomt skryt; ty för närvande finnas
hos oss allt för få kapitalister, som utlåna penningar mot så låg
ränta. Om det krigstillstånd, som nu eger rum inom Europa, skulle
längre fortfara, så blifver det i allmänhet, och följaktligen äfven här
ondt om penningar. Följden af, att man icke satt maximum högre
än lill 4 proc., varder då den, alt ett större kapitalafdrag måste
beviljas. Nu är man i Sverige ovan vid kapitalafdrag, men
deremot van vid en högre ränta. När således ett omvändt förhållande
kommer att ega ram i afseende på de lån, som Riksg:s-Kont.
skall uptaga, befarar jag det vilkoren komma att väcka mera
upseende, än om man vidhållit, hvad som hittills varit vanligt.
Men jag vill, såsom sagdt är, icke försöka att härutinnan erhålla
någon rättelse, emedan jag anser det vara fruktlöst.
Sedan härefter propos. till bifall å Ulsk:s förevaride förslag
först blifvit framstäld, men besvarad med Nej, bifölls detsamma
med den af Gr. Lagerbjelke yrkade förändring, att orden: ”inom
de gränsor, nedanstående mom. i fråga om lånets amortering föreskrifver”
uteslötos.
6:tc mom.
Gr. Lagerbjelke: Det måste naturligtvis vara af stor vigt,
att obligationerne göras så användbara för den enskilde som möjligt;
ty ju användbarare de äro för vien enskilde, desto begärligare
skola de också blifva och för desto bättre pris komma penningar
att för dem erhållas. Del är äfven gifvet, att den valör, Utsk. här
föreslagit, är så hög, att dels mången mindre bemedlad person, för
hvilken det skulle vara en ganska stor fördel att kunna förvandla
sina gjorda besparingar i räntebärande papper, likväl icke kan det,
enär summan är så hög, dels ock att dessa obligationer för den
mera bemedlade skola vara mindre nyttiga och användbara, emedan
han har svårare, att då han behöfver mindre summor, kunna realisera
dem. Naturligtvis kunna obligationerna icke göras under ett
visst belopp, emedan man derigenom skulle råka in i andra olägenheter.
Jag vågar fördenskull föreslå bifall till ifrågavaride morn.,
Den 7 November.
323
med den förändring, att obligationernas lägsta valör blifver 200
R:dr Riksmynt eller 50 R:dr Specie.
Hr Bildt: På sätt den Utsk:s förslag bifogade reservation utvisar,
har jag inom Utsk. förfäktat den mening, Gr. Lagerbjelke
framställt, oell jag instämmer derföre lill alla delar uti hvad han
yttrat, och ber all med ett exempel ur dagens historia få vitsorda
sanningen af haus anförande. Del är bekant att Österrikes finanser
befunno sig i en ganska nedtryckt belägenhet lill följd af 1S48 års
oroligheter. Staten faun sig derföre nödsakad att uptåga elt lån,
hvilket af Regeringen bestämdes till eli belop af 250 milhr Gulden,
eller ungefär samma summa i R:dr B:ko, hvarvid stadgades, alt
hvad som icke genom frivilliga lån kunde samlas, skulle uptagas
genom tvångslån. Inom loppet af 6 veckor steg teckningen lill
ett belopp af icke mindre än 506
belt emot den summa, Regeringen hade bestämt såsom minimum.
Af de redogörelser, sorn i tidningarne blifvit lemnade öfver detta
förhållande, inhemtas att största delen af dessa penningar upkommit
derigenom, att låugifvarne fått köpa obligationer för 20 Gulden, ett
belopp vida lägre än här blifvit föreslaget. Med dessa förhållanden
för ögonen, hade derföre varit bättre om SlatsUtsk. föreslagit en
ännu lägre valör, än Gr. Lagerbjelke gjort; men som den fördomen
är lemligen allmän, att dylika papper skulle skada riksmyntet och
uttränga detsamma, samt sålunda menligt inverka på Bankens vinst,
har jag i min reservation icke vågat föreslå något lägre belopp, än det
minimum, Gr. Lagerbjelke upgifvil, eller 200 R:dr Riksmynt,
hvilket motsvarar 150 mark Hamb.-banko. Ehuru det bör vara
påtagligt att kurserande papper xej kunna uttränga myntet, så bör
den skuggräddaste likväl ej hysa någon tvekan för den föreslagna
valören, som är större än den största af vära nu allmänt gående
sedlar, nemi. 100 R:dr B:ko (visserligen ega vi äfven en sedel å
500 R:dr s. m., men den kail icke anses gå i allmänna rörelsen),
och då i en fråga, sådan som denna, man bör komma öfverens så mycket
som möjligt är, har jag ausell försigtigheten fordra, att man
vid denna Riksdag inskränker sig lill ifrågavarande minimum.
Jag instämmer föideuskull med Gr. Lagerbjelke och anhåller
att valören å de lägsta obligationerna mätte bestämmas till 200
R:dr Riksm. eller 50 R:dr Specie.
Hr Gripenstedt: Det är onekligen af mycken vigt, att dessa
papper göras så, att de blifva begärliga för allmänheten och att enhvar
kan med så mycken lätthet som möjligt tillgodogöra sig sina
besparingar, äfvensom att Staten derigenom kan fylla sina behofver.
Men ett af de vigligare vilkoren vid ifråga varuie papper är, alt man,
vid hvarje tillfälle man afhänder sig dem, kan få räntan exakt betald.
Det är klart att den alltid kan uträknas, men vi skola ihågkomma,
att för de mindre bildade folkklasserna faller det sig icke
så lätt att alltid verkställa en sådan uträkning, allrahelst om den
icke är bestämd eller om beloppet af papperen icke slår i något
visst kommensurabell förhållande lill räntan. Med hänsyn således
21*
324
D en 7 November
de till, att göra obligationerna begärliga och användbara, tror jag
alt det förslag, Utsb. vid förra tillfället afgaf, var särdeles lämpligt.
Der var räntan ställd i ett mycket beräkneligt förhållande till kapitalet,
för hvarje dag, nemi. så, alt för den mindre sedeln å 450
R:dr Riksm. var räntan för hvarje dag 5 öre, och för den större å
900 R:dr 10 öre. Då kunde enhvar lätt uträkna, huru stor ränta
han egde att upbära på sin obligation, och dessutom vara förvissad
om, att icke förlora något vid dess vexling. Nu deremot, när räntan
icke längre är fix, ulan Fullm:ge i Riksg:s-Kont. kunna bestämma
den till 3J å 3 proc., allt efter behag, så kan icke heller något
bestämdt förhållande emellan kapital och ränta finnas; detta
kan naturligtvis icke bestridas, roen, under sådana förhållanden,
tror jag, i likhet med de Hrr, som nyss yttrat sig, alt man utan
fara kan nedsätta lägsta valören lill 200 R:dr Riksm., hvadan jag
anhåller om bifall dertill.
Hr Bildt: Den siste värde talaren slutade sitt anförande med
att begära bifall till den förändring, Gr. Lagerbjelke och jag föreslagit
uti förevande mom. Vid sådant förhållande inskräuker jag
mig till all uplysa, att då på de nya obligationerna kominer att
utsättas, huru stor räntan är för hvarje dag, den olägenhet, Hr Gripenstedt
påpekat, naturligtvis kommer att försvinna, ehuru jag medgifver,
att det blir svårare alt multiplicera med bråk af ören än med
hela ören. Men delta bör dock icke kunna föranleda någon förändring
uti hvad här blifvit föreslaget, då, såsom förut blifvit visadt,
fördelarne vida öfverväga denna lilla olägenhet.
Efter först till bifall å Ulsk:s förslag framsläld propos,, som
besvarades med starka Nej, blandade med Ja, hemstälde Hr Gr. oi
Landtm, om R. o. Ad- behagade bifalla samma förslag, med den af
Gr. Lagerbjelke yrkade förändring, all, i stället för orden ”fyrahuudra
R:dr Riksmynt eller etthundra R:dr silfver-specie”, infördes:
”tvåhundra R:dr Riksmynt eller femtio R:dr silfver-specie”,
och ropades' härvid starka Ja, jemte några Nej, hvarpå Hr Gr. o.
Landtm, förklarade det han funnit Ja öfvervägande.
7: de morn.
Gr. Lagerbjelke: Jag nöduas emot ifrågavarrde morn. framställa
Irenne anmärkmr. Först och främst anser jäg för tniu del
det årliga anslaget af 5| proc. af lönesumman till länteliqvider oell
kapitalets amortering vara alltför stort och innebära en drygare
tunga för samtiden, än som vederbör, och jag tror att delta anslag
kunde lämpligen nedsättas till 5 proc. Del år gifvet, att då statslån
uplagas i och för alt möjliggöra större produktiva arbetens utförande,
måste man äfven afse alt genom desamma fördela tungan
från närvar:de tid till en framtid, i synnerhet som det just blir
denna, som i rått hög grad får skörda den egentliga frukten af
dessa företag. Om v* derjemte laga i betraktande, huru s-lor amortering,
som i allmänhet lemnäs för statslån, torde 5 proc. vara alldeles
tillräckliga, hvarföre jag vördsamt anhåller att de af Ulsk.
föieslagne 5j, proc. malte ändras till 5 proc.
Den 7 November.
325
Vidare har Utsk. föreslagit, att lånet skall vara återbetaldt inom
en liderymd af 40 år. Äfven mot detla stadgande föranlåtes jag
att göra en anmärkning. Del är nemligen, efter min åsigt, orätt
att på förhand bestämma den tiderymd, inom hvilken lånet skall
vara återbetaldt, emedan man derigenom pålägger samtiden en större
amorterings-summa än man afsett. Om man nemi. antager alt
Ständerna behöfde nptaga ett lån å 5 miihr R:dr,och detta skedde
roed kapitalrabatt, hvilken af Fullm:ge i Riksg:s-Kont. efter godtfinnande
får bestämmas, så kunde det vara en möjlighet, att, ehuru
endast 5 miihr blifvit uptagne, Fullm:ge ändock utgifvit obligationer
å 6 miihr. Då man nu vore bunden vid alt dessa 6 miihr skulle
vara återbetalda inom 40 års tid, bunde man icke så noga på förhand
veta huru stora summor dertill erfordrades. Då lånet var utgifvet
roed kapitalrabatt och man ursprungligen endast derföre erhållit
5 miihr, kunde man möjligen få återlösa obligationerna med ett
mindre belopp, än det nominella. Huru mycket obligationerna under
lidens längd kunna komma att stiga, kan roan icke på förhand
vela, och man kan således icke heller veta, huruvida man
icke kan få återlösa lånet med t. ex. 5,500,000 R:dr. Då det
emellertid vore ovilkorligen föreskrifvet, att lånet inom 40 år skulle
vara betaldt, mäste Fullm:ge beräkna betalningskostnaden till den
högsta möjliga eller 6 miihr, hvilket naturligtvis kunde inträffa, ifall
obligationernes kurs stege ända lill pari. Det enklaste och tydligaste
är fördenskull att icke bestämma den tid, inom hvilken amorteringen
skall vara verkställd, utan endast den minsta procent af
den föreskrifna summan, som af Fullm:ge hvarje år skall användas
till amortering. Om således, på sätt Utsk. stadgat, Fullm:ge hafva
att röra sig med en summa, motsvarande 5 proc. af det belopp,
som skall uplånas, och man ytterligare föreskrifter, att Fu!lm:ge få,
på det sätt de fiona fjenligasl, bestämma kapital-rabatt och deraf
beroende ränta, likväl så, alt de alltid ega att använda minst ^ proc.
å det föreskrifna kapitalet till dess amortering, så kan, efter mitt
förmenande, någon tvetydighet derutinnan icke upslå.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, vågar jag föreslå
alt ifrågavar:de mom. målte af R. o. Ad. varda antaget med
följande förändrade lydelse: ”Till ränteliqvider för dessa obligationer
och kapitalets amortering anvisas samt upföres å den stat, som af
R. St. vid hvarje Riksdag varder för Riksg:s-Konl. utfärdad, ett,
i öfverensstämmelse med Reger:s-Form:s 66 § utgående, årligt anslag,
svarande emot S proc. ä det belopp, som enligt R. Shs beslut,
skall uplånas, sä alt minst ^ proc. ä det föreskrifna kapitalet
ärligen användes till länets återbetalning etc.
Hr Gripenstedt: I sjelfva saken har jag alldeles samma
tanke som Gr. Lagerbjelke, men jag hemställer dock, huruvida det
sista af honom föreslagna tillägget är behöfligt. Jag har nämnt, det
jag anser, att man icke lill kapital- och ränte-afbelalningarne bör
bestämma mer än 5 proc. af lånesumman, och likaledes anser jag
det icke heller vara tjenligt eller nyttigt att stadga någonting angående
tiden. Men då det jemväl är föreskrifvet, att räntan högst
326
Den 7 November.
får bestämmas till 4 proc., så vill det förekomma mig som skulle
icke någon vidare föreskrift behöfvas; <riär det nemi. faller af sig
sjelft, att skillnaden mellan dessa särskilda belopp blir amorteringsproc.
Det är ganska sanni att någon skillnad upslår mellan den
bestämda lånesumman och den, som skall amorteras, alldenstund
kapital-rabatt blifvit medgifven, och derföre är det äfven gifvet,
att tiden icke kan vara absolut bestämd, hvilket den eljest enligt
den vanliga serien skulle vara och äfven vore, derest alla obligationerna
skulle återbetalas efter pari kurs. Men det är emellertid
att förutse, att de fleste betalningarne komma att ske genom inköp
och således för lägre proc. än nominalbeloppet, hvarföre det synes
mig öfverflödigt att, på sätt Gr. Lagerbjelke föreslagit, införa något
stadgande ang:de den halfva procenten till amorteringen; ty det
faller af sig sjelf, att skillnaden mellan det belopp, som anslås till
ränte- och kapital-afbetaloingar, och det, som utgår till räntornas liqviderande,
skall användas till amortering, och då måste äfven denna
komma att ske i den mån obligationerna kunna inlösas för ett pris
under pari.
Hr Bildt: För min del har jag ingenting emot den redaktions-förändring,
Gr. Lagerbjelke föreslagit, enär det ifrågavar:de
mom. derigenom kommer att erhålla en bättre lydelse. Deremot
vågar jag bestrida uteslutandet af sednare delen af Gr:ns förslag,
eller ”att minst en half proc. skall användas till amortering”, och
detta af del skäl, att jag anser, lika med StatsUtsk., det vara nödvändigt
att limitera Fullmrges rätt att lemna kapital-räbatt. Denna
begränsning kan ske antingen på det sätt Utsk. föreslagit, eller också
i enlighet med Gr. Lagerbjelkes förslag, men låter sig icke göra,
derest sednare delen, uteslötes, emedan Fullmige då vore fullkomligt
obelagne att bestämma kapitalrabatten till hvad belopp som
helst. Det är i den punkt, sorn nyss blifvit af R. o. Ad. antagen,
Fullm:ge medgifvet alt bestämma räntan till högst 4 proc., äfvensom
att bevilja kapitalrabatt, och det är således klart att penningarne
kunna kosta ända till 5 proc. och derutöfver, ehuru räntan
ej år högre än 4 proc. Det är fördenskull endast i denna punkt,
som gränsorna för Fullm:ges rätt kunna upgifvas. På sätt Gr.
Lagerbjelke nyss nämnt, måste Ful!m:ge, då inlösningstiden är på
förhand bestämd, räkna på att få inlösa sina utgifne obligationer
under de mest missgynnande omständigheter, och äro fördenskull
nödsakade att afsätta 1 proc. lill amorteringen. Att Fullmige inom
vissa gränsor erhålla frihet att ordna lånen på det för Staten förmånligaste
sättet, är det man vill, och detta är vunnet genom det
framställda förslaget, enär genom detta, jemfördt med stadganderna i
4:de och 6:te mora., der Fullm:ge jemväl äro berättigade att bestämma
räntan til! hvad belopp de vilja under 4 proc., en mängd
olika serier kunna bildas och kapitalisterna således få tillfälle att
på olika sätt använda sina penningar, utan att de kunna upställa
sina anspråk under den mera bestämda form, som de skulle kunna
göra, i fall räntan och kapitalrabatten vore fixerad. Oaktadt jag
är en ganska varm vän af jernvägar, vill jag dock icke hafva pen
-
Den 7 November.
327
ningar lill dera å tont prix. Om penningarne blifva alltför dyra,
tror jag att det är bäst att%se liden an och vänta. Tänker man så,
är det också nödvändigt att begränsa Fullm:ges rätt att bestämma
kapitalrabatten. Med det förslag, Gr. Lagerbjelke framställt, eller
alt till amorteringen skulle användas minst en half proc., äfvensom
genom föreskriften, att man ärligen skulle afsätta 5 proc. af uplåningsbeloppet,
är del också gifvet, att man icke kan få betala penningarne
dyrare än 4| proc., och att således det stadgande, Gr. Lagerbjelke
föreslagit, är i fullkomlig harmoni med Utsk:s förslag,
på samma gång det medgifver en rättvisare fördelning af skuldebördan
mellan nutiden och den kommande.
Jag hyser således den åsigten, att det är af vigt, att man här
bibehåller den begränsade kapitalrabatten, och att man icke bör
borttaga den sednare delen af Gr. Lagerbjelkes förslag. Mot Utsk:s
förslag har jag reserverat mig, emedan jag anser det vara alltför
tryckande för samtiden, men gillande till alla delar det af Gr. Lagerbjelke
framställda förslag, anhåller jag om bifall derå.
Gr. Lagerbjelke: Enligt min öfvertygelse är del alldeles
nödvändigt, att äfven bibehålla den sednare delen af det förslag, jag
tagit mig friheten framställa. Om vi antaga att Ständerna besluta
uptagandet af ett lån å 5 millri' R:dr, så skulle, enligt mitt förslag,
till ränteliqvid och amortering anslås ett årligt belopp af 250,000
R:dr eller 5 proc. af lånesumman. I fall intet vore stadgadt i
ifrågavar:de afseende, skulle Fullm:ge t. ex. kunna bestämma alt de
gifva 4 proc:s ränta och sä stor kapitalrabatt, att den föreskrifna
lånesumman blefve 6 milhr. Jag nämner detta, för att visa, hvarthän
man skulle komma, derest man icke antager sednare delen af
mitt förslag. Räntan på 6 milhr efter 4 proc. är 240,000 H:dr,
och då återstår endast 10,000 Rd:r till lånets amortering. Gjordes
rabatten, större, blefve amorteringen ännu mindre, och slutligen
skulle Fullmrge lagligen kunna bestämma kapitalrabatten så stor,
att länet aldrig blefve anrorteradt. Alt R. St. icke ställa saken så,
att något dylikt kan inträffa, är nödvändigt; om derföre mitt förslag
antages, blifva FuUm;ge väl berättigade att bestämma räntan
och kapitalrabatten, men får icke uptaga länet, ifall det icke kan
erhållas på sådana för statsverket förmånliga vilkor, att då 5 proc.
å de uptagna penningarne årligen lemnäs, minst en half proc. å det
föreskrifna kapitalet återstår för hvarje år att använda till amortering.
Ett maximum måste utsättas, öfver hvilket Fullrmge vid lånets
uptagande icke kunna gå; ty icke lärer det väl vara meningen
att R. St. skola till hvad pris som helst uptaga lån till jernvägsanläggningar,
äfven om dessa lån blifva så dyra, att om man gifver
5 proc., ingenting återstår till amortering; ulan meningen lärer
väl vara, att kostnaderna gä högst till hvad Ständerna afsett, och
för min del anser jag det högsta, hvartill man under nuvar:de förhållanden
kan gå, vara att man har en half proc. å den föreskrifna
summan till lånets amortering. Då meningen icke är alt uptaga
något lån, då sådant icke kan erhållas på någorlunda billiga vilkor,
så mäste ett maximum utsättas, emedan i annat fall och om man
328
Dea 7 Noveaiber.
endast anbefaller Fullm:ge alt låna, lån äfven af dem måste uptagas,
om de ock blefve alldrig så dyra*
Jag anhåller om bifall till mitt förslag.
Frih. Raab: Jag får först tillkännagifva,'att jag instämmer i
den redan uttalade meningen, att 5£ proc. är ett alltför högt belopp,
pålagdt samtiden för arbeten, hvilka komma framtiden till
godo, och jag instämmer derföre i den .mening, alt detta belopp
bör bestämmas till 5 proc. Jag erkänner vidare, att den mellanmening,
som bär influtit, eller alt lårset skall vara ålerbetaldt inom
en tiderymd af högst 40 år, är oegentlig och bör borttagas; men
jag kan deremot icke finna lämpligt att ersätta densamma med det
förslag, Gr. Lagerbjelke afgifvit. Gr:n har yrkat att en föreskrift
måtte införas, som stadgar att åtminstone en half proc. årligen skall
afsältas till lånets amortering, och han har ansett delta nödvändigt
derföre, alt Fullm:ge derigenom ega en kontroll uppå sig att icke
uptaga lån lill högre ränta, än hvad som skulle belöpa sig till
proc. Det är nödvändigt att någorlunda göra sig reda för, hvarthän
detta skulle komma att leda. Stadgandet kan vara lämpligt,
om kapitalrabatten icke bestämmes lill annat belopp än alt lånet
löper med 4^ proc:s ränta, ehuru det nominella räntebeloppet är
4-proc.; ty man kan icke gerna tänka sig alt Fullm:ge skola vara
så liberala, alt de, utan tryckande behof, låta tvinga sig till en
större kapitalrabatt. Deremot anser jag stadgandet skadligt ur den
synpunkten, alt hvarje långifvare med säkerhet kan för sig beräkna,
att Ständerna förutsatt möjligheten af en större kapitalrabatt, och
då är del gifvet, alt vid sådant förhållande skola långifvarne i det
yttersta hålla sig ifrån att lemna penningar på billigare vilkor, än
Ständernas mening varit alt medgifva. Jag tror icke, att det, under
denna riksdagsperiod, kan komma i fråga att penningar skola uptagas
lill hvad pris som helst, med de tillgångar, som Riksg:s-Kont.
kan komma alt ega; och under den korta tid, som förflyter innan
nästa Riksdag inträffar, ligger det väl icke inom (rolighetens gränser,
att behof af större summa, än sorn redan blifvit beviljad, skall
upstå. Då jag för öfrigt icke kan föreställa mig, alt Ständerna så
illa gjort sitt val af Fulimrge, att de skola lid den grad missbruka
det lemnade förtroendet, tror jag icke att man bör kunna riskera
den fara, som Gr. Lagerbjelke genom sitt förslag velat förebygga,
och jag instämmer fördenskull med Hr Gripenstedt, samt anhåller
att den ifrågavande klausulen icke malte inflyta.
Hr Gripenstedt: Vi tyckas alla vara ense derom, att Ulsk:s
förslag icke bör bifallas, och tvisten gäller således endast Gr. Lagerbjelkes
förslag, att minst en half proc. skall användas till lånets
amortering. Jag kan icke vid detta tillfälle undgå att påpeka inkonseqvensen
hos de Herrar, som försvarat ifrågavar:de förslag.
Denna inkonseqvens ligger deruti, alt man ansett kapitalrabatten
kunna gå ned ända lill 89 proc. och lägre, då man likväl nyss
förut, då fråga var om den obestämda räntan, yttrade, att penningelillgången
vore så stor, att ingen kapitalrabatt alls behöfdes med 4
proc. Man invänder måhända, att den större kapitalrabatten har
Den 7 November.
329
afseende på den lägre räntan; men då blir ju skillnaden mellan
5 proc. och den lägre räntan så mycket större. Men en annan
inkonseqvens, som är ännu större, ligger äfven uti nämnde Herrars
yrkande om införande af en bestämmelse, sora har till ändamål
att inskränka Fullm:ges rätt att efter godtfinnande bestämma kapitalrabatten.
Denna bestämmelse är ingenting annat än en begränsning
af berörde rabatt. I detta Betänk, har just varit fråga om,
huruvida en sådan begränsning bör ske eller icke, och i det fallet
har Utsk., enligt min tanke, ganska rikligt och öfverlygande bevisat
att den icke bör ske. Hvad är det då annat än inkonseqvens, att
på ett ställe yrka alt en inskränkning icke bör ega rum, och på
ett annat ställe att den bör ske. Frih. Raab har förut fästat upmärksamheten
derå. Jag tror att en dylik föreskrift skulle hafva
den af Utsk. sjelf påpekade olägenhet med sig, att man nemi. kan
länka sig en kapitalrabatt, der räntan är nära 4| proc. och sorn,
här motsvarar ungefär 90 proc. Då jag icke kan föreställa mig,
att detta är nyttigt, och icke eller att Fullm.-ge i Riksg:s-Kont.
skola behöfva medgifva en så stor kapitalrabatt, ej heller vilja medgifva
en större än, som behöfves, tror jag, att man kan helt och
hållet utesluta den ifrågaställa bestämmelsen, hvars enda effekt är
att uphäfva hvad man förut stadgat.
Frih. Åkerhjelm: Jag anhåller att få fästa den siste värde
talarens upmärksamhet derå, att om han jern för 4:de punkten med
den ifrågavar:de, skall han finna att Utsk. icke afsett någon obegränsad
kapitalrabatt, och att således, icke någon inkonseqvens förefinnes
i detta hänseende. Hvad beträffar sistnämnde punkt, är jag
af samma mening, som de, hvilka anse att 5 proc. böra bestämmas
som ränta, af samma skäl, som förut blifvit anförde.
Elvad åter den sednare delen af mom. vidkommer, eller att lånet
skall vara återbetaldt inom en tiderymd af 40 år, anser jag
en dylik föreskrift vara öfverflödig och olämplig, hvaremot jag, i
motsats mot den siste talaren, hyser den åsigt, att det är nödvändigt
att på något sätt göra en begränsning i kapitalrabattens beviljande,
hvilket jag bäst tror ske på sätt Gr. Lagerbjelke föreslagit,
eller alt \ proc. årligen må kunna användas till amortering. Det
synes mig vara riktigt och i sin ordning, att R. St. sätta en gräns
för Fullm:ges rätt alt medgifva kapitalrabatt, emedan Fullmige eljest
blefve ovilkorligen skyldige att anskaffa penningar med beviljande
af nära nog hvilken kapital-rabatt som helst.
Jag anhåller, på grund af hvad jag nu haft äran nämna, om
bifall lill det af Gr. Lagerbjelke framställda förslaget.
Gr. Lagerbjelke: Den förebråelse för inkonseqvens,hvilken
Hr Gripenstedt gifvit oss, tror jag vara temligen lätt att försvara sig
emot, då man nemligen besinnar, alt vi endast talat om att anskaffa
penningar, för så godt pris som möjligt, och att hvarken vårt eller någon
annans förstånd lärer räcka till alt förutsäga, hvilka penningepriser,
som vid nästa riksdag kunna komma att ega rum, emedan
de, oaktadt nuvarande förmånliga förhållanden, kunna blifva ganska
dyra innan nästkommande Ständer sammanträda. Frih. Raab har
330
Den 7 November.
visserligen upgifvit, att det skulle vara vådligt att bestämma något
maximum på kostnadpn, emedan kapitalisterna i sådant fall skulle
hälla sig tillbaka, intill dess Fnllmige medgifva allt hvad af dem medgifvas
kan; men om Frill. Raab deruti hade rätt, skulle samma
olägenhet inträffa, äfven om samma stadgande bortloges. Ty lålom
oss föreställa oss, alt R. St. besluta att Fullm:ge skola medelst lån
anskaffa 5 milhr R:dr, samt alt Ständerna anslå 250,000 R:dr lill
ränte- och kapital-liqvider, då veta ju dessa kapitalister, som Frih.
Raab fruktar skulle sammansätta sig, ali Pullunge hafva all rätt att
använda berörde 250,000 R:dr, och då lära de väl icke lemna saken
förr än de veta, att nämnde summa får åtgå endast lill räntor.
Nu är det väl gifvet, alt Ständerna, då de vid denna Riksdag beslutat
att till påkostande at jernvägars anläggning uplåna t. ex. 5
milhr, äfven afsett att, i och för denna upplåning, bekosta 5
milhr, i fall de kunna erhållas på så drägliga vilkor, att 200,000
R:dr verkligen räcka, icke blott till räntor, utan äfven lill kapitalets
afbetalning under ett beräkneligt antal år; men ingalunda har mati
ansett så angeläget att anskaffa penningar lill jernvägars anläggning,
att det bör ske conte qu’il cöute. Vi böra ihågkomma, alt vi vid
detta tillfälle börja en aldeles ny bana i finauciell afseende, och
ehuru den kan komma att myckel höja Statens krafter, är den
dock en bana, som i och för sig sjelf är ganska farlig, om den
missbrukas, och mot hvilken en stor del af nationen och ett helt
Riksstånd hysa stora betänkligheter. Det är derföre icke ulan stor
vigt, att man vid beslutens fattande visar sig gå med den betänksamhet
tillväga, att man väl vill gå vägen, men endast då den leder
till ett mål, som kan upnås ulan upoffringar, som öfverstiga
den påräknade vinsten. Jag får således äfven ur denna synpunkt
tillstyrka bifall till mitt förslag.
Hr von Hartmansdorff: För min del anser jag 5} proc:s
anslag till kapital-afbetaluingar och ränle-liqvider icke vara för högt
tilltaget, utan önskar Ivertom, att R. o. Ad. måtte, i detta fall, godkänna
Ulsk:s förslag. Det säges, från motsatta sidan, att man icke
skall för mycket betunga den närmaste framtiden, utan låta dem
betala, som få skörda mesta vinsten af jernvägsanlåggningarue.
Detta yttrande förutsätter naturligtvis, att nämnde anläggningar
skola lyckas. Då må det vara sanni och riktigt; men om de misslyckas,
hvarföre skola våra efterkommande då umgälla vårjernvägsfeber?
Vi böra väl sjelfva betala våra medikamenter. Det är derföre
jag förut yrkat, att man icke skulle göra några statslån och
dermed betunga framtiden, utan att man sjelf borde betala med de
medel, hvilka för detta ändamål vore tillgängliga. Kunde man icke
göra det, borde man åtminstone1, betala så mycket, och ej så litet,
som möjligt för sin egen obetänksamhet, samt sålunda icke hvälfva
hennes följder på efterkommande.
Hvad för öfrigt denna punkt beträffar, instämmer jag med Hr
Bildt. Jag tror icke, att R. o. Ad., eller något annat Stånd, bör
åt Pullunge i Riksg:s-Kont. öfverlemna, alt till hvad pris som helst
anskaffa penningar till jernvägars anläggande; ty dermed står icke
ör lifvet, såsom man säger. Vöre här fråga om att uplåna pen
-
Den 7 November.
331
ningar för att uprätthålla rikets sjelfständighet mot fiender: då måste
man naturligtvis betala hvad som erfordrades. Men när frågan
icke är derom, utan blott om ett tillfälligt hugskotts tillfredsställande,
är det icke skäl alt gifva en så vidsträckt frihet åt Fullm:ge.
Vidkommande 2:dra mom. i förevartde punkt, anhåller jag, att
R. o. Ad. malte, i öfverensstämmelse med sitt beslut i en annan
författning, ändra ordet ”bestämmelser” till föreskrifter.
Gr. Mörner, Carl Göran Dellof: Hvad ifrågavar:de punkt
angår, kan jag icke annat finna, än att den vinner i bestämdhet
och tydlighet genom det af Gr. Lagerbjelke framställda förslag, ehuru
jag icke kan underlåta att erkänna, det jag icke tror ali all säkerhet
dermed vinnes. Ulsk:s förslag går nemi. ut på att ett årligt
anslag till ränte- och kapital-liqvider skall afsättas, svarande emot
5 proc. af det belopp, som uplånas, Om man nu antager att det
är fråga om ett större lån, som icke på en gång behöfver uptagas,
ulan som endast successivt skall komma till användning, och således
blott successivt behöfver uptagas, så, enär Riksg:s-Kont. har hela
den anvisade summan lill sin disposition, kan lånet uptagas till vida
högre kapital-rabatt, än som blifvit förespeglad. Antaga vi det
exempel, som blifvit anfördt, eller att Staten behöfde uplåna 5
milin-, hvilka kostade honom 5 proc., och som således gör 250,000
R:dr, så skulle, om första året endast en mill, behöfde uptagas, en
ganska ansenlig kapital-rabatt kunna medgifvas, och delta vore icke
förekommet genom förslaget. Visserligen kunde något vara vunnet
dermed, men icke allt-. Man måste likväl i en sådan fråga, som
denna, alltid komma derhän, att man tror att de personer, åt
hvilka updraget är anförtrodt, handla klokt och förståndigt, och deruti
ligger i sjelfva verket den bästa och enda regeln. Icke skulle
man inom en annan representant-församling anse det vara billigt
och försigtigt att på förhand tillkännagifva, huru lågt de, som kunna
ega anspråk, böra spänna sin båge, för att tvinga dem att gå in på
de vilkor, som föreskrifvas; men med den osäkerhet, som här f.
nf. tåder ang:de Dyttan af så beskaffade saker, sorn de nu ifrågavar:de,
och med den åsigt, som Ulsk:s förslag innehåller, att R. St.
skola med treårigt förutseende kunna bedöma de förhållanden, som
under mellanliden kunna inträffa, torde det vara nödvändigt att
stadga sådana restriktiva föreskrifter, som här blifvit föreslagne.
Hr Bildt: Den misstydning af ifrågavar:de förslag, som den
siste värde talaren trott sig finna af ordalagen, tror jag förfaller, om
man med dem jemför stadgandet i 56:te §:n R.F. Häraf är klart,
att Fullm:ge måste beräkna den årliga räntan, som af Utsk. blifvit
föreslagen till 51 proc., efter hvad som är uplånt, ty i annat fall
skulle ju inträffa, att Fullm:ge för den summa, som utgjorde deficit
i det belopp, hvilket skulle uplånas, icke egde något att betala
med, och då skulle Fullm:ge, enl. min upfattning, kunna, på sätt
lagen föreskrifver, ställas till ansvar.
Hvad beträffar den anmärkn., Hr von Hartmansdorff gjort, i afseende
på ordet ”bestämmelser”, så erkänner jag alt han mer än
både jag och de fleste af detta Stånds ledamöter är kompetent do
-
332
Den 7 November.
mare i fråga om lagstil; men i detta fall tror jag alt någon ändring
icke bör komma i fråga, enär SiatsUtsk. i sitt Utlåt. JV2 272 användt
samma ordalag, och der jemväl nyttjat del ifrågavande ordet.
Då det emellertid blott gäller förändringen af ett ord, har jag naturligtvis
ingenting emot hvad Hr von Hartmansdorff föreslagit, blott
man i hufvudsaken bibehåller hvad Utsk. föreslagit, eller alt kapitalrabatten
och räntan må kunna lämpas efter gällande penningeförhållanden.
Ordalagen i Utsk:s förslag äro kanhända icke så väl
valda; della vill jag icke bestrida; men jag tror att det i sjelfva
verket kan vara likgiltigt, om här står ”bestämmelser” eller något
annat, då man i hufvudsaken är öfverens.
Man har yttrat alt en stor inkonseqvens här blifvit begången
af dem, som å ena sidan yrkat, att en sådan förändring, som Gr.
Lagerbjelke föreslagit, borde vidtagas, och å den andra förordat bifall
till föreg:de mom. .lag ber, med afseende härå, att få nämna,
det jag i grundsatsen gillar den åsigten, alt det är klokare alt
lemna Fullm:ge fullkomligt fria händer i afseende på uplåningen af
penningar; men om jag äfven erkänner delta, så måste jag dock i
afseende på tillämpningen erkänna, alt det för ögonblicket är klokast,
att i lagen införa någon restriktion; hvartill kommer hvad af
en föreg:de talare redan blifvit omnärandt, att i ett annat Stånd
blifvit, såsom oeflergifligt vilkor för fondsystemets införande, upställd
en limiterad lid för amorteringen; och då det derjemte måste medgifvas
att man på det sätt, sorn här blifvit föreslaget, icke skadar
saken, och Fullm:ge ega tillräckligt många sätt att bestämma, på
hvilka vilkor penningar skola, uptagas, tror jag alt Gr. Lagerbjelkes
förslag npfyller allt hvad man kan önska, nemi. frihet för Fullm:ge
och på samma gång trygghet för missbruk af en alltför mycket
utsträckt kapital-rabatt. Det är gifvet, att långifvarne bär icke kunna
sammansätta sig såsom de utländska kapitalisterna gjort; ty till att
börja med, förekommer icke här (lere hundra milhr, och för det
andra, är sättet helt olika för dessa låns uptagande, I utlandet är
det Regeringarne, som genom sina Ministrar negotiera med bankirerna,
och upgöra med dem de mest fördelaktiga vilkor för Staten,
och sedan representationen derstädes lemnat Regeringen fullmakt,
har hon ingenting med saken vidare att skaffa. Här återigen kommer
en delegation af R. St., nemi. Fullm:ge i Riksg:s-Kont:t, att
uptaga lånen, hvilket sker genom tillkännagifvande i allmänna tidningarne,
alt lån på de eller de vilkoren uplagas för Statens räkning.
Det blir således här icke möjligt för kapitalisterna, alt i
massa sätta sig emot Fullmige, så snart vilkoren äro sådana, att de
kunna antagas. I vårt land finnes för öfrigt icke några så predominerande
bankirer, alt de kunna bestämma penninge-tillgången,
allrahelst när blott fråga är om 5 milhr. Jag tror således, att de
yttrade farhågorna i detta afseende icke nu böra tagas i betraktande,
och jag vågar fördenskull vördsamt fortfara i min anhållan om
bifall till det af Gr. Lagerbjelke föreslagna amendementet.
Frih. Raab: Jag har begärt ordet för att uttrycka mitt gillande
af de anmärkn:r, Gr. Mörner framställt, och skulle inskränkt
Den 7 November.
333
mig lill all med honom instämma, så framt han ej hade blifvit
gensagd af Hr Bildt. Gr. Mörner har sagt, alt för första arel, således
för 1855, en summa af 250,000 R:dr skulle anvisas för att
utgöra fond för ränle- och kapital-liqviderna på de 5 milkr, som
skulle uplånas; derigenom inflyter redan på förhand elt större belopp
för räntor och amortering, än som för dessa ändamål behöfves,
hvilket större belopp underlättar möjligheten att göra stora eftergifter
i de kapitaler, som mottagas, utan att Fullm:ge derföre skulle
behöfva öfverskrida den föreskrift, som Gr. Lagerbjelke vill hafva
införd. Jag ber alt med ett exempel få tydliggöra detta påstående.
Tre års anslag till räntor och amortering å 5 milkr gör 250,000
R:dr. Posito att år 1855 icke behöfde uplånas mer än en mill.,
1856 två och 1857 två milkr, så åtgå lill räntor och amortering
af dessa 5 milkr 230,000 R:dr, och således upstår elt öfverskott
på lie år af 20,000 R:c!r, hvilket skulle kunna användas, icke för
alt lemnäs i stället för kapital-rabatt, utan för att göra lånet så
fördelaktigt som möjligt i långifvarens intresse. Man skulle nemi.
kunna lemna honom en ganska betydlig kapital-rabatt, och derigenom
blefve ju den föreskrift paralyserad, som Gr. Lagerbjelke föreslagit,
och hvilken man ansett tillfyllestgörande, för ali icke Pullunge
skola kunna öfverskrida en viss kapital-rabatt. Anser Gr.
Lagerbjelke nödvändigt, att något stadgande i detta afseende finnes,
hvarföre icke då rent af säga: ”90 proc. är den summa, som ni
egen att taga emot 4 proc , eller också motsvarande kapital-rabatt
emot en lägre ränta.” Jag tror alt det vore vida bättre, att omaskeradt
lägga fram hvad man menar, då det i alla fall icke blir
riktigt uttryckt.
Detta är skälet hvarföre jag för min del röstar emot Gr. Lagerbjelkes
förslag.
Gr. Lagerbjelke: Frih. Raab har, enl. milt förmenande, i
sin bevisning förgätit först och främst, alt ifrågavar:de mom. föreskrifver,
att en summa, motsvarande 5 proc. af det belopp, som
skall uplånas, bör anslås till räntor och kapitalets amortering. Men
dermed är icke sagdt, alt detta anslag skall börja att utgå till större
belopp än efter hvad som blifvit uplånadt, så att, när Riksg:sKont:s
Reghte en gång kommer att skrifvas, det genom delta förslag
icke är förhindradt, alt denna summa kommer att utgå i förhållande
till det uplånade kapitalet. Deraf följer ej att, om Ständerna
t. ex. besluta att fem mill:r skola uplånas, 250,000 R:dr
skola utgå från det ögonblick, första uplåningen sker, vid hvilket
förhållande, och om Rikg:s-Kont:s Reghte varder upgjordt i öfverensstämmelse
dermed, hela denna betänklighet kommer att försvinna.
Men äfven i annat fall blir faran icke så stor, emedan
Fullm:ge ovilkorligen mäste ställa så lill, alt penningarne räcka till
icke allenast för den första milhn, utan äfven för den sista. Ifall Pullunge,
på sätt man här föreställer sig, hade slösat med den första
milhn, beklagar jag dem verkligen, när de skulle anskaffa den sista.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, framställde Hr Gr. o.
Landtm, att, i afseende på ifrågavar:de morn., blifvit yrkadt af Gr.
334
Den 7 November.
Lagerbjelke, atl det anslag, sora skall upföras på slat till ränta och
amortering för uplagna lån, må bestämmas till 5, i st. f. proc.,
samt att, i st. f. de i l:sta morrat förekommande orden ”så att lånet
må kunna vara återbetaldt under en tidrymd af högst 40 år”,
måtte införas ”så att minst en half proc. å den föreskrifna lånesnmman
årligen må kunna användas lill lånets återbetalande”; af
Hr von Hartmansdorff, att, med bifall till sistnämnde förändring,
Ulskts förslag i öfrigt malte bifallas, dock sä, att i sednare mourat
infördes ordet ”föreskrifter” i st. f. bestämmelser.
Härvid anmälde sig och yttrade
Hr von Hartmansdorff: Jag instämmer, hvad sednare
punkten beträffar, med Hr Bildt.
Hr Gr. o. Landtm, erinrade, att Hr Bildt hade instämt med
Gr. Lagerbjelke.
Hr von Hartmansdorff: Ja, då instämmer, äfven jag med
Gr. Lagerbjelke.
Hr Bildt: Det är i afseende på sednare morn., som jag in
genting
har emot, att förena mig med Hr von Hartmansdorff, oell
jag gör det nu desto hellre, som lian haft godheten redan förut förena
sig med mig beträffande det första morn.
Hr Gr. o. Landtm, framställde vidare, att Frih. Raab instämt
med Gr. Lagerbjelke, i fråga om anslagets belopp, men ansett sednare
delen af l:sta mourat, från och med orden ”så att lånet må
kunna”, böra uteslutas; hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, först, i fråga
om det anslag, som borde upföras på Rikets stat för ränta och
amortissement, hemställde om R. o. Ad. bi folie Utsk:s förslag, att
detsamma må bestämmas till 5J proc. å det belopp, som skall
uplånas.
Härvid ropades starka Nej, blandade med Ja, hvarpå Hr Gr.
o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. ansåge anslaget böra bestämmas
till 5 proc. af oplånings-beloppet, samt, efter denna propos:s
besvarande med starka Ja, jemte några Nej, förklarade sig hafva
funnit Ja öfvervägande.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, såsom föremål för beslut framställde
antagandet af lista'hnotms redaktion, samt alt dervid ifrågakomme,
dels Utsk:s förslag med införande af 5 i st. f. proc., dels Gr.
Lagerbjelkes förslag, hvarenligt, i st. f. orden ”så att lånet må kunna
vara återbetaldt under en tidrymd af högst 40 år”, skulle införas
”så att minst en half proc. å den föreskrifna låoesumman årligen
må kunna användas lill lånets återbetalande”, och dels Frih. Raabs
förslag, som afsåg uteslutande af nyssnämnde mening, så att
momentet skulle slutas med ordet ”uplånas”; anmälcTe sig och
yttrade
Frih. Raab: Min mening var icke att punkten skulle stanna
der, ulan att det^eflerföljande skulle hänga dermed tillsammans.
Den 7 Nov ernber.
335
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, alt lian bade misstagit sig om
Frill, Raabs mening, samt hemställde nu om R. o. Ad. bifölle
Ulsk:s förslag till redaktion, med den förändring, att 5 i st. f. 5£
proc. infördes.
Ropades Nej.
De härefter till antagande af Gr. Lagerbjelkes och Frill. Raabs
förslag framställde propos-.ne besvarades med blandade Ja och Nej;
hvarpå Hr Gr. o. Landtm, ånyo hemställde om R. o. Ad. bifölle
Gr. Lagerbjelkes förslag, samt, efter denna proposis besvarande med
starka Ja, jemte åtskilliga Nej, förklarade del lian ansåg Ja nu hafva
varit öfvervägande.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde vidare om R. o. Ad. utan förändring
bifölle 2:dra mom:t enl. Ulsk:s förslag, hvarvid ropades Ja
och Nej; hvarpå propos. till antagande af detta morn., med den af
Hr von Hartmansdorff föreslagna förändring, att i st. f. ordet ”bestämmelser”
skulle införas ”föreskrifter”, framställdes, och sedan rösterne
härvid utfallit med starka Ja, jemte åtskilliga Nej, Hr Gr. o.
Landtm, förklarade sig hafva funnit Ja öfvervägande.
S, 9 och 40:de mom:ne.
Utsk:s i afseende på dessa mom:r afgifne yttranden lades till
handlingarne.
1 fråga om Utsk:s härefter förekommande hemställan, angide
anhållan om K. Alis Nåd. fastställelse å R. Slas beslut rör:de de
ifrågavande lånen, yttrade sig
Hr Bildt: Delta morn., som i Utsk:s förra förslag hade föl
jande
lydelse: ”alt R. St. måtte i underd:het anhålla om K. M:s
Nåd, fastställelse å de beslut, som af R. St. varda meddelade, ang:de
kapital- och ränte-liqvideroa för oftanämnda lån, jemte dermed sammanhängande
frågor”, har af R. o. Ad. samt Preste- och BorgareSl:n
blifvit ålerremitleradt, med anmärkn., hvad R. o. Ad., samt
PresteSt. beträffar, att K. M:s sanktion skulle omfatta allt hvad
som egde gemenskap med fondsystemets grund, och hvad BorgareSt.
vidkommer, att redaktionen vore otydlig, och att man icke så
noga kunde veta hvad söm menades med orden: ”jemte dermed
sammanhängande frågor.” Då denna fråga behandlades inom Utsk.,
ansåg Riksg:s--afdeln:n, att man skulle gå Ständernas önskan mest
lill mötes, oin man förändrade redaktionen till följande lydelse: ”att
R. St. måtte i underddiet anhålla om K. M:s Nått. fastställelse å
de beslut, som af R. St. varda för oftanämnda lån meddelade”,
emedan R. o. Ad., samt PresteSt. derigenom finge sina åsigter godkända,
eller att K. JVI:s sanktion sknlle omfatta hela- fondsystemet,
och BorgareSt. äfven i så målto finge sin mening gillad, som dermed
all otydlighet försvann ur uttrycket: ”jemte dermed sammanhängande
frågor.” Detta förslag ansågs lämpligast, isynnerhet sopa
StatsUtsk. föreslagit, i slutet af 7:de punkten, att de i 4:de och 5:le
punkterna meddelade föreskrifter, ang:de räntans belopp och obligationernas
valörer, samt förhållandet emellan statsanslaget och låne
-
336
Den 7 November.
summan, endast skola tillämpas pä det för jernvägars anläggande vid
denna Riksdag beviljade anslag. Förslaget öfverensslämmer således
icke allenast med hvad R. o. Ad., samt PresteSt. i sina återremisser
uttalat, ulan äfven med BorgareScs åsigt, och det är fördenskull
vida bättre, än del förslag, som StatsUtsk. upgjort, eller att
K. M:s sanktion endast skulle omfatta föreskrifterna, ang:de kapitaloch
ränte-liqviderna.
På grund häraf anhåller jag om Hr Gr. o. Landtnäs propos.
på bifall till den af Riksg:s-afde!n:n föreslagna redaktionen af ifrågavande
punkt, hvilken redaktion återfinnes i den af mig vid detta
Betänk, fogade reservation.
Hr Gripenstedt: Jag har redan, då l:sta punkten af ifrå
gavande
förslag föredrogs, yttrat, alt den delaktighet, som man velat
lemna K. M. i afseende på frågor, hvilka röra fondsystemet, icke
vore nöjaktig på det sätt Utsk. föreslagit. D. o. Ad. har redan vid
ett förcgule tillfälle uttalat den mening, alt Konungens sanktion
skulle erfordras i afseende å sjelfva ändamålet, hvartill statslånen
borde användas. Såsom det nu är ställdt, skulle endast och allenast
den moraliska ansvarigheten för kapital- och ränte-liqvider delas
af K. M., men alldeles icke i afseende på den nytta, som för
landet derigenom kunde upkomma. Jag tror, att den redaktion,
som af Riksg:s-afde!n:n blifvit npgjord, och af den siste värde talaren
förordad, är fullkomligt tillfredsställande, emedan deruti innefattas,
icke allenast skyldigheterna från Statens sida, ulan äfven en
pröfning af de ändamål, hvartill lånen skola användas. Jag får
fördenskull förena mig med Hr Bildt uti hans anhållan, att R. o.
Ad. måtte, med afslag å Utsk:s förslag, antaga det af Riksg:s-afdeln:n
upgjorda, som finnes infördt uti Hr Bildts reservation.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, först hemställde om R. o. Ad. hifölle
Utsk:s förevar:de hemställan, ropades Nej, hvarpå R. o. Ad. i
denna del biföll Riksg:s-afdeln:s, uti Hr Bildts, Utsk:s Betänk, bifogade,
reservation uplagne, förslag.
Föredrogs och bifölls Exped.Utsk:s den 3 dennes f. m. på
bordet lagda Mern. 13, ang:de medels anvisande till gratifikationer
åt extra biträden vid Ulsk:s Kansli.
Anmäldes och begärdes på bordet ett från Vällofl. BorgareSt.
ankommet prot.-utdr. M 531, innehållande inbjudning till instämmande
i nämnde RiksStånds beslut vid föredragningen af StatsUlsk:s
Utlåt, jyi 330, i fråga om anslag till Baggens-Stäkets upreDsning.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från Lag- samt
Allm. Besv.- o. Ekon.Ulskm inkomne Betänkm:
M
Den 8 November.
337
JYs 29, i anleda, af väckte frågor om förändrade föreskrifter i
afseende på skogshushållningen i Riket;
JYs 30, i anledn. af väckte förslag till ändringar och tillägg
uti de om skiftesverket i Riket gällande föreskrifter; samt
JYi 31, i anledn. af väckt fråga om förbud för Landtmätare,
dels all pä en gång innehafva förordnande till mera än en förrättning,
samt dels att för skiljo-liniers utstakning beräkna arfvode.
Uplästes till justering och godkändes ett från Exped.Ulsk. under
JYs 180 afgifvet förslag till R. St:rs underd. skrifvelse till K.
M., ang:de de i Regerings-Formens 63:dje § föreskrifne kreditivsummor.
Anmäldes till justering, men begärdes på bordet, nedannämude
från Exped.Ulsk. ankomne förslag till R. St:rs underd. skrivelser
lill K. M.: ’
JYs 181, ang:de utfärdande af ny skol-ordning m. ra.; och
JYs 182, ang:de förändring i stängsel-skyldigheten.
II. R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ 10 på aftonen.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
Onsdagen den 8 November 1854.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 3 prot.-utdr. för den 7 dennes.
Öpnades Hrr Elektorers listor vid val af Utsk:s-ledamöter; och
befunnos dertill utsedde i
Sta ts-Utskotlet:
att inträda under den ordinarie ledamoten JV2 279, Frih. Wrangel
af Sansis, Fullm. Frih. Cederström, Rudolf, beviljade irenne veckors
ledighet från och med den 9 Nov.;
JYs 255, Frih. Falkenberg, Conrad Gabriel;
14 H. 22
338 Den 8 November.
att inträda under den ordinarie ledamoten M 778, Hr Leijonancker,
Fredrik Wilh. Erik Carl, beviljade 14 dagars ledighet från
och med den 8 Nov.;
M 2,145. A. Hr al Nordin, Fullm. Hr Tersmeden, Nils.
Allm. Besv.- o. Ekon.Utskottet:
efter JM 2,187. Hr von Kosbotb, Fullm. Hr Munck, Carl Jakob;
JM 137. Hr Eketrä, Fullm. Gr. von Rosen, Reinhold.
Expedition s-Utskottet:
efter JM 478. Hr Printzensköld, Carl;
JM 302. Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar;
att inträda under den ordinarie ledamoten M 279, Frih. Wrangel
af Sansis, Fullm. Frih. Cederström, Rudolf, beviljade trenne veckors
ledighet från och med den 9 Nov.;
JM 2,282. Hr von Printzencreutz, Bernhard Wilhelm.
Öpnades jemväl Hrr Elektorers lista vid val af en Suppleant i
Serskildta Utsk. efter JM 655, Hr Gyllenadler, Fullrn. Gr. Mörner,
Axel Edvard Knut; och befanns dertill hafva blifvit ulsedd:
M 2,142. Hr Liljensparre, Fullm. Hr Tersmeden, Pehr
Reinhold.
Föredrogs Exped.Utsk:s, under JM 181 afgifna, den 7 dennes
bordlagda Förslag till R. St:rs underd. skrifvelse till K. M., ang:de
utfärdande af ny skol-ordning m. ra.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Det ifrågavar:de förslaget
är icke oriktigt, i afseende på hvad som begäres eller föreslås för
framtiden, men åberopandet af R. St:rs förra yttranden, i deras
underd. skrifvelse af den 30 Juli 1851, är felaktigt. Dervid vill
jag göra anmärkmr, äfvensom vid en olikhet mellan Ekon.Utsk:s
Betänk, och Exped.Utsk:s förslag. Berörde skrifvelse är afgifven i
annan mening, än den jag hyllar. Således är det icke för att få
mina önskningar gällande, som jag gör mina anmärkmr, utab det
sker derföre, att R. St. måtte åberopa sina ord, sådana de verkligen
voro, äfven om deras syftning går mig emot.
I Exped.UlSk:s förslag slår, att R. St. i underd. skrifvelse år
1851 anhöllo att ”genom den blifvande skolorduingen tillfälle måtte
för dem, hvilkas målsmän sådant önska, varda beredt att i latinska
språket så tidigt njuta undervisning, att denna verkligen må kunna
Utöf\a sin åsyftade, för hela bildningen grundläggande inflytelse”;
men den åberopade underd. skrifvelsen säger ”för dem, hvilkas
målsmän det åstunda.” Vidare förekommer i Utsk:s förslag: ”R.
St. yttrade dervid tillika, alt, för införande af detta läroämne, i
skolans första stadium, möta svårigheter, enär de för de tvänne bild
-
Den 8 November.
339
ningslinierna gemensamma fasta klasserna vore af stor vigt, oell den
dermed afsedda verkan kunde störas genom införandet af ett läroämne,
som icke vore för alla lärjungarne gemensamt.” Deremot är
ordalydelsen i R. St:rs underd. skrifvelse af deo 30 Juli 1851 följande:
”För ett sådant begynnande redan i skolans första stadium
möta dock svårigheter, enär de för de (vänne bildningslinierna,
genom högstberörde Kongl. Cirkulår-Bref af den 6 Juli 1849, i
nåder anbefallda gemensamma fasta klasser äro, för den första upfostran,
af stor vigt, och den dermed afsedda verkan skulle, genom
inbringandet af läro-elementer, som icke vore för alla lärjungar gemensamma,
störas, eller måhända omöjliggöras.”
De anmärkningsvärda skiljaktigheterna äro: att Exped.Utsk.
icke uptagit hvem, som anbefallt tillvaron af de gemensamma fasta
klasserna; att orden för den första upfuslran äro uteslutna, hvarigenom
ändamålet med dessa klassers gemensamhet icke omförmälts,
och meningen gjorts otydlig; att Exped.Utsk.' skrifvit ”kunde störas”,
i st. f. "skulle störas”, hvarigenom meningen ändrats, eller
åtminstone försvagats. Det sednare är händelsen med uteslutningen,
efter ordet ”storas”, af tillägget eller måhända omöjliggöras.
I st. f. ”inbringandet af läro-elementer”, som R. St. sagt,
har Exped.Utsk. skrifvit, ”införandet af eli läroämne.” Det första
ordets utbyte mot ett annat, kan visserligen vara likgiltigt; men
om så är, röjer det en lust att onödigtvis göra ändringar, hvilken
ej är nyttig hos ett Utsk., som har nog mycket alt skrifva ändock.
Enahanda är förhållandet med läroämnes begagnande, i st. f. läroelemenler.
Då R. St. yttrat sig i pluralis, och derföre väl torde
hafva åsyftat flera än ett element, hvarföre skall Utsk. göra berörde
inskränkning? och hvilken rättighet har det dertill?
Mot slutet af del slycke i Utsk:s förslag, hvilket föranledt dessa
anmärkmr står : ”måste den reala bildningen ej mindre omsorgsfullt
befrämjas.” I Ekon.Utsk:s af RiksSt:n bifallna Betänk, sid.
15 läses: ”pä del omsorgsfullasle befrämjas.” Hvem har berättigat
Exped.Utsk. att äfven här försvaga uttrycket, och genom tillägget
ej mindre, göra en motsats till, eller en jemförelse med den
humanistiska undervisningen, hvilken ej finnes i Ekon.Ulsk:s Betänk.
så bestämdt, eller på samma sätt uttalad?
I nästa stycke, förekommer följande ordalag: ”målle afses vid
förväntade regleringen.” Här saknas ordet den före förväntade,
troligen genom oaktsamhet vid utskrifningen.
På grund af förenämnde anmärkmr, anhåller jag att ifrågavar:de
förslag till underd. skrifvelse måtte till Exped.Utsk. återremitteras.
Frih. Cederström, Rud.: Det skulle utan tvifvel för Exped.
Ulsk. vara en mycket nedslående tillvitelse, den som nyss blifvit
framställd derom, att Utsk. på ett oriktigt sätt refererat ett af
R. St. faltadt beslut, derest denna tillvitelse vore grundad. Sådant
är likväl icke förhållandet.
Hr von Hartmansdorff har, att börja med, anfört såsom exempel
22*
340
Den 8 November,
på den af Utsk. begångna förmenta felaktighet, alt Utsk. skall hafva
utbytt de i underd. Skrifvelsen af den 30 Juli 1851 begagnade ordalag
emot andra. Såsom exempel derpå anfördes, alt Utsk. begagnat
ordet ”önskar” i st. f. ”åslundar.” Jag kan icke inse någon
egentlig skillnad i meningen emellan dessa 2:ne termer, men
till försvar för Utsk. må erinras, att i Reg:s-Form:s § 89 och Riksd.-  Ordn:s § 34 nyttjas, uttrycket ”önskningar” om de framställningar,
som af R. St. i sådane frågor, sorn den nu omhandlade, till K.
M. afgifvas; således ansåg Utsk. verbet ”önskar” böra heldre än
?,åstundar” varda, till desto större öfverensstämmelse med grundlagstermen,
nyttjadt.
Den andra anraärknm innefattade att Exped.Utsk. i skrifvelseförslaget,
i enlighet med Ekon.Utsk:s Retänk., begagnat uttryck,
som ej varit ordagrannt öfverensstämmande med 1851 års skrifvelse,
hvarur de varit hemtade. Jag kan likväl icke för min del
finna, alt när man åberopar de af ett annat Utsk. citerade ordalag,
man skall behöfva gå tillbaka till den ursprungliga handlingen,
hvarpå citationen sig grundar, helst när icke något misstag eller förblandning
i sak kan med skäl sägas vara begånget. Hr von Hartmansdorff
har anfört sitt klander, såsom hade man med citationstecken
tillkännagifvit sig anföra verba formalia. Sådant är icke förhållandet,
och det har ej heller plägat så tillgå; utan då man åberopar
innehållet, vili man, för tidens vinnande, endast uptaga det
väsendtliga och förbigå det mindre väsendtliga. Att man i detta
mom. afser den första upfostran, det visar tydligen mom:s hela innehåll,
och derom är i min tanka ytterligare tillräckligt taladt i de
påföljande raderna.
Sedermera har Hr von Hartmansdorff erinrat, att det står i
Ekon.Uisk:s Betänk.: den realistiska bildningens befrämjande bör
”på del omsorgsfullaste ske.” Detta har Exped.Utsk. utbytt emot
orden ”icke mindre omsorgsfullt ske.” Utsk. har icke tvekat att
begagna sistnämnde ordställning, enär hela denna punkt i Ekon.-  Utsk:s Betänk, tydligen ådagalägger den syftningen, att den humanistiska
bildningen och den reala bildningen måtte lika omsorgsfullt
vårdas. Det är nemi. några räder förut yttradl ”att så väl den humanistiska
som real-bildningen böra af Staten omsorgsfullt vårdas.”
Delta är hufvudtanken i denna punkt af Betänk. För att låta denna
hufvudlanke klart framstå, har Utsk. ansett sig böra ställa de sista
orden i harmoni med det föreg:de; ty det bar bestämdt icke varit
Utsk:s mening, att i den sista raden gifva den reala bildningen ett
företräde; utan den frasen, att den reala bildningen bör ”på det
omsorgsfullaste” vårdas, betyder i mina ögon just detsamma, som
man förut yttrat om den humanistiska, att den nemi. bör med all
omsorg vårdas. Exped.Utsk. har i allmänhet sökt, att i sina förslag
till skrifvelser undvika onödiga superlativer. Vänjer man sig
att ofta nyttja sådane, så förlora de all betydelse. R. St. hafva äfven
godkänt denna åsigt vid många föregtde tillfällen. Då t. ex.
de förberedande Utsk:n yttrat något ärende, någon åtgärd vara ”af
yttersta vigt”, så hafva mången gång R. St. i sina skrifvelser om
samma ämne inskränkt sig alt säga' det vara ”af stor vigt, mycken
Den 8 November.
341
vigt” o. s. v. — Oell detta tror jag vara ett tjenligt förfarande, ty
om man i tid och otid nyttjar superlativer, så liander, besynnerligt
nog, såsom af flere exempel i dagligt tal visar sig, att komparativen
later som menade man dermed det största och mer än superlativen,
hvilket just orsakas deraf, att superlativens alltför täta nyttjande varit
på väg alt neddraga den till likhet med den enkla, positiva
graden. Det synes alltså vara mera skäl att nyttja superlativen endast
i utomordentliga fall, och återställa den-enkla läsarten i de öfriga,
såsom Exped.Utsk. här bemödat sig att göra. Följaktligen och
då Exped.Utsk. i alla fall icke i någon tid af sin tillvaro citerat
verba formalia af recilen uti Ulskms Betänk., utan fastmera sökt
att utdraga meningen eller allt det väsendlliga af hvad som der varit
åsyfladt, men för öfrigt ordagrannt uptagit allt hvad de principala
Utsk:n, genom indragning af raderna, utmärkt såsom åsyftade
beslut, så synes Exped.Utsk. hafva upfyllt sin skyldighet, och så
myckel mindre äga något ovilkorlig! åliggande, alt i förslagen till
R. St:rs skrifvelse!' ordagrannt återgifva reciterne, som sådant ej kan
ske utan en alldeles oerhörd vidlyftighet, hvilket bäst torde inses,
om man jemför Exped.Utsk-.s med öfrige Utsk:s handlingar. Skulle
detta ordagranna återgifvande likväl fordras, så försäkrar jag, att R.
St:rs skrivelser skola växa till den vidd, att de respektive RiksSt:n
icke uthärda att höra dem genomläsas, likasom ej heller det kunde
rimligtvis begäras, att K. M. och Dess konselj skulle ega tid nog
att åt R. Sl:s framställningar egna all den upmärksamhet, som f.
n. billigtvis förväntas kan. Då Hr von Hartmansdorffs öfriga invändningar
varit af så obetydlig ari, alt de bero af tycke och smak,
hvaröfver är öfverflödigt att disputera, hemställer jag om icke R. o.
Ad. skulle vilja godkänna förslaget till ifrågavaride skrifvelse.
Hr Ribbing, Arvid: Det var i afseende på den mening, som
inom Ekon.Utsk. gjort sig gällande och hvilken åberopades af den
siste värde talaren, som jag anmälte mig för att få säga några ord,
och i afseende på de uttryck, som Ekon.Utsk. ang:de den reala
bildningen nyttjat, nemi. alt den på det omsorgsfullaste bör vårdas
i jemförelse med den larda. Ehuru lifliga framställningar egde
rum inom detta Utsk., så var det just vid dessa frågors behandling,
som de voro lifligast, och hvar och en sökte på sitt sätt, äfven i
fråga om ordalydelsen, alt göra sin mejling gällande. Det minsta
antalet var deras, som ville försvara den lärda meningen, men deremot
var det största antalet de, som ifrade för ordet ”omsorgsfullusie”,
d. v. s. de, som ville försvara den s. k. realhildniugen eller
den mindre lärda. Jag märkte ganska noga, vid upsättningen af
detta Betänk., huruledes man äfveii då i början sökte att draga orden
ditåt, som den ene eller andre hade önskat alt få meningen
uttryckt. Nu, då vi hunnit så långt, att R. St:rs tankar skola framläggas
för Regeringen, anser jag det vara af synnerlig vigt, att man
bibehåller den mening, som lyckats göra sig gällande. Jag får således
instämma med Hr von Hartmansdorff i den önskan, att ordet
”omsorgsfullaste” ingalunda må uttagas. Det har kostat Ekon.Utsk.
många plena och många strider att få detta såsom det nu är, och
I
34Z
Den 8 November.
de efler många ändringar slutligen bestämda ordalagen äro allt för
dyrbara (ör att i någon mån fränträdas eller rubbas.
Hr von Hartmansdorff: När H. St. åberopa sina egna yttranden,
så böra de väl säga detsamma, som de sade förra gången.
Eljest skulle ju fråga kunna blifva, hvilkendera R. Sius mening
vöre den rätta, antingen den, sora de yttrade 1851, eller den, de uttalade
1854. Hafva de ändrat sina ord den sednare gången, så kunna
de ju påstå, att den förra meningen var derigenom uphäfven. Det
går således omöjligen an, att, på del sättet, förfara. Antingen skall
man låta bli alt åberopa hvad som förut är sagdt, eller ock skall
man göra det ordagrannt.
Frih. Cederström har anfört att vissa af de anmärkta orden
äro, till sin betydelse, alldeles enahanda med de förra. Hvarföre skall
man i sådant fall befatta sig med att ändra dem? Man kunde väl då
låta dem vara sådana de äro, i stället att besvära sig med deras
förbättring. Exped.Utsk. har väl nog att göra äudock, utan att befatta
sig med Utsk:s Utlålis omskrifning.
Frilv.n har vid detta tillfälle åberopat, att då Exped.Utsk. afskrifvit
Ekon.Utsk:s Betänk., så borde det förra vara ursäktadt derföre,
att det ändrat ordalagen i R. Stms skrifvelse af år 1851,
emedan Exped.Utsk. icke vore skyldigt tillse, huruvida Ekon.Utsk.
lätteligen citerat eller icke. Jag bestrider detta påstående, emedan
Utskrns förlitande på hvarandra medförer misstag, som komma
svårt efler.
Samme talare påstod slutligen, att Konungens Rådgifvare icke
behöfde taga kännedom om alla dessa smärre partikularileter. Jag
påslår motsatsen, och vill, till stöd derför, åberopa hvad som handl
mig med salig Konungen. Då jag inför Honora åberopade en stadga,
som var tryckt i Kyrkolags-samlingen af år 1813, sade Han: Jag
vill se sjelfva Författnm. När hon blifvit upsökt i Hiks-ai kivet, så
befanns ordalydelsen i Lagsamlingen vara något oriktig. Om vi
här icke noggrann! uptaga ordalagen, och en föredragande eller
hvem det må vara, sora begagnar R. Sius skrifvelse af år 1854, tror
på ordalydelsens riktighet och stödjer sig dervid, då han skall åberopa
R. Sl:rs beslut af år 1851, så står han, i samma för falin., som jag
stod inför Konung Carl Johan.
Här bar man uteslutit ordet ”första” upfostran. Derom säges,
det man måtte väl förstå, att del skall vara den första upfoslran,
som åsyftas. Må vara; men hvarföre låter man icke orden
stå här, när de finnas i R. Sius beslut. Hvarföre må det då icke
få heta den första upfostran. Om man tilläte sig sådana afvikelser
från hvad uttryckligen skrifvet är: så skulle icke personer saknas,
hvilka vore färdige alt tolka meningen både hit och dit. När fråga
är om sådana tvisteämnen, som förekomma vid hvarje Riksdag, så
måste man vara noggrann alt icke begagna andra ord än som verkligen
äro skrifna och tryckta.
Eli par andra ord, nemi. ”måhända omöjliggöras”, äro äfven
uteslutna. Om delta uttryck innebär öfverdrift, så må bon stå för
R. Sius räkning; men vi hafva ingen rättighet alt göra ändring deri.
Den 8 November.
343
I Ekon.Utskts förslag står ”läroämnen”, men i skrifvelse-förslaget
står ett läroämne. Del är således fråga om flera och icke
blott om eli, såsom Utsk. uttryckt sig. Frilen säger, att när Utsk.
har uttalat grundtanken: så år det tillräckligt. Ja väl, men hvad
är grundtanken? Det är derom man vid denna Riksdag så manga
gånger tvistat. Frågan om ordet omsorgsfullaste, har Hr Ribbing
uptagit. Jag förnyar min anhållan om återförvisning.
Frih. Cederström: Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk., hvars af
R. St. gillade Retänk. Exped.Utsk. haft att följa, har icke företagit
sig all ordagrannt citera 1851 års Ständers skrifvelse, lika litet som
det kunnat belasta sitt, i anseende till ämnets vidd, nog vidlyftiga
Betänk, med sådan slags citation. Ekon.Utsk. har tydligen endast
haft för afsigt att framställa en historik af hvad i detta ämne under
senare decennier sig tilldragit. Det har således endast velat
angifva det hufvudsakligaste i ärendets gång. Sålunda har också
Exped.Utsk. upfattat Ekon.Utskrs tillgörande i denna sak. Hr von
Hartmansdorff är mycket angelägen att i ena fallet Exped.Utsk. må
frångå Ekon.Ulskts yttrande, för att taga regress till 1851 års,skrifvelse;
men i annat hänseende vill han icke tillåta Exped.Utsk. att
göra någon ändring i de af Ekon.Utsk. begagnade ordalag, om än
Exped.Utsk. anser meningens förtydligande sådant fordra. Detta är
icke i min tanka rikligt konseqvent.
Det förefaller mig för öfrigt som om, ehuru Hr von Hartmansdorff
från början förklarat sig i detta mål vilja alldeles abstrahera
från sin med förkärlek omfattade idé i läroverksfrågan, detta
stridsäpple likväl, vare sig än så ofrivilligt som helst, måtte äga
en betydlig andel i den värde ledamotens angrepp emot upslällningen
af denna skrifvelse. Det förefaller eljest svårt att förklara anledningen
till delta klander för ett förfarande, alldeles öfverensstämmande
med vanligt bruk och sed. Meningen af 1851 års skrifvelse
borde återgifvas, då den åberopades; och det är hvad Ekon.-  Ulsk. och Exped.Utsk. i min tanke hafva fullgjort. Om nu dervid
t. ex. Ekon.Utsk. nyttjat ordet ”önskar” i st. f. ”åstundan”, och
Exped.Utsk. äfven nyttjat det kortare ordet, som är lika betydande
roed det andra, så måtte icke någon anmärkning med fog derföre
kunna göras emot dessa Utsk:s förslag.
För öfrigt har Ekon.Utsk., och Exped.Utsk. i dess spår, något
sammandragit texten. Jag best rider helt och hållet att deruti ligger
något fel. Det är gifvet, att man kan säga samma sak vidlyftigt
och säga den kort, men det sednare måtte väl ega företrädet,
endast meningen förblifver orubbad.
Hr von Hartmansdorff har deremot, till vinnande af större utförlighet,
trott alt Exped.Utsk. skulle hafva tid att skrifva af de andra
Ulskms Betänk. Det tror jag nog, ty det fordrar mycket mindre
tid till att hell enkelt afskrifva, än alt utdraga innehållet af
dem; men Utsk. har förmodat det utgöra en slags förtjenst att förkorta
texten, om raan blott troget återgåfve meningen.
Alt konseljens ledamöter skola noggrannt genomgå detaljerna
af detta eller andra ärenden, som komma till K. M:ts afgörande,
344
Den 8 November.
det har jag icke bestridt, men på det att tiden må räcka till för
denna pröfning, tror jag R. St. och hvarje enskild vid sådane fal!
icke böra gifva alltför stor vidlyftighet ät sina framställningar. Visserligen
måste denna korthet ej användas på bekostnad af nödig
fullständighet. Men kail väl detta sägas här vara fallet? Eller i
hvad mån är någon vilseledande framställning här,gjord? Jag kan
icke annat än vidhålla det påstående, att 1851 års skrifvelse innehåller
just hvad om densamma verkligen här är nämndt, alt då valfrihet
i afseende pä läroämnena inom skolan skall ega rum, denna
valfrihet icke må förknappas till förfång för den klassiska bildningen;
denna åsigt har äfvtjn Ekon.Ulsk. i sitt Betänk, vidhållit, då
det sagt att såväl den humanistiska, som den reala bildningen,
omsorgsfullt må vårdas. Dervid har Ekon.Ulsk. obestridligen, genom
hela sin framställning, sökt bibehålla full parité emellan dessa
tvänne slags läroämnen, och det är denna grundtanke, som jag tror
hufvudsakligen bör uttryckas i skrifvelsen, så att man icke der införer
en ordställning, som, efter min åsigt, och i följd afdelofvananförda,
icke i Ekon.Utsk:ts Betänk, bör anses ega någon annan
betydelse, än om der stått, att den ena af de ifrågavartde bildningsliuierna
bör icke mindre omsorgsfullt vårdas än den andra. Det
är denna grundtanke, Exped.Utsk. trott sig böra återgifva, ju enklare,
ju klarare naturligtvis.
Besynnerligt nog har vidare Hr von Hartmansdorff, som vid
många tillfällen ifrat för Svenska språkets noggranna vårdande,
ett bemödande, hvarutinnan jag, efter förmåga, beredvilligt sökt honom
biträda, gjort invändning deremot, att Utsk., i fråga om bildningslinierna,
nyttjat pluralis i st. f. singularis. Detta är i min tanka
icke någon betänklig ändring, utan fastmera ett noggrant återgifvande
af R. Sits mening. Gäller den de båda linierne, så gäller
den äfven om hvardera. Grundtanken skulle eljest gå förlorad, enär
Exped.Utsk. icke, utan särskild anledning, trott sig kunna förutsätta
det vara meningen, att den reala bildningen, i afseende på den
omsorgsfulla värden, skulle sättas i annat förhållande än den klassiska.
I motsatt fall (men som ej var förhållandet) hade, efter
mitt förmenande, en komparativ ordställning bordt begagnas, så att
man sagt att den reala bildningen borde ”omsorgsfullare” vårdas.
Så har likväl icke hvarken det ena eller det andra Utsk. sagt. Jag
kan således icke annat än framhärda i det förmenande, att Exped.-  Utsk :s skrifvelse-förslag har återgifvit Ekon.Utsk:s mening riktigt,
och ur denna synpunkt fortfar jag alt anhålla om bifall på det föredragna
förslaget till underd. skrifvelse.
Hr Tersmeden, Nils:' Då Hr von Hartmansdorff ansett
skäligt att för andra gången uprepa sina förut gjorda anmärkntr, så
finner jag på min sida skäl att understödja Frih. Cederström i hans
yrkande. De omständigheter, som Hr von Hartmansdorff framdragit,
äro efter min upfaltning af så ringa natur och af så obetydlig vigt,
att jag icke kan förslå att, så nära Riksdagens slut, de kunna föranleda
en äterremiss af Utsk:s förslag lill underd. skrifvelse. Man
skulle knappt kunna tro, alt han på fullt allvar, ehuru lian nämnde
Den 8 November.
345
det för andra gången, kunde förebrå Ulsk. såsom ett fel att nyttja
ordet önska i st. f. åslunda. Ytterligare är sagdt, såsom en förebråelse,
att Ulsk. icke har att fästa sig vid grundtanken af Ekon.-  Utskrs Betänk., utan vid ordalydelsen. Det har väl dock, på sätt
Frih. Cederström sagt, icke varit möjligt för Utsk. att återuprepa
allt hvad som står i 1851 års skrifvelse.
Jag vill fästa mig vid den omständighet, hvarpå Hr von Hartmansdorff
i synnerhet tyckes hafva gjort afseende, och hvarvid Hr
Bibbing äfven fästat sig, nemi. begagnandet af ordet ”omsorgsfullast”
i fråga om real-bildningen. Med samma skäl, som Hr von
Hartmansdorff har yrkat på sin sida, att nyssnämnde ord bordt nyttjas,
med samma skäl kunde man å andra sidan säga, att Utsk.
bordt nyttja den föregide frasen, der del talas om den stora grundsatsen,
att så väl den humanistiska, som den reala bildningen bör
omsorgsfullt vårdas.
Frih. Cederström har ganska riktigt svarat, att' om det varit
Utsk:s mening, att skilja emellan dessa båda linier på det sättet,
att den ena skulle mera omsorgsfullt vårdas, än den andra, så
skulle man hafva sagt mera omsorgsfplll; och hela meningen i
Ekon.Uiskts Betänk, utvisar, att orden ”på det omsorgsfullaste”
icke här kunna betyda annat än mycket omsorgsfullt.
På grund häraf anhåller jag, alt detta förslag till underd. skrifvelse
måtte af R. o. Ad. godkännas, och icke någon återremiss
komma alt ega rum.
Hr Ribbing: Under diskussionen har gifvit sig tillkänna, att
bär är å bane en ganska vigtig fråga, nemi. den, huruvida den
lärda bildningslinien eller den mindre lärda eller s. k. reala bör
ega företräde. Exped.Ulsk. har, på sätt Frih. Cederström ganska
oförställd! framställt, tillåtit sig ali säga hvad Ekon.Ulsk. och äfven
R. St. bordt mena, och dervid åfvan tillåtit sig, alt frångå de uttryck,
som blifvit af Utsk. nytljade och af R. St. godkända. Det har
gifvit sig tillkänna, att om den reala bildningen, som Utsk. sagt,
skulle på del ”omsorgsfullaste” vårdas, Frihm och Exped.Ulsk. icke
ens velat nyttja ett komparativt uttryck; icke ens detta och ett superlativt
måtte väl innefatta del komparativa också. Det förra uttrycket
har blifvit förbigånget och det sednare äfven. Följaktligen
har det af Utsk. begagnade uttrycket blifvit 2:ne grader nedsatt frän
hvad det ursprungligen har varit. Just härom pågingo ganska svåra
strider inom Ekon.Utsk., och det är verkligen märkvärdigt, när man
återkommer lill Riksdagen, att finna huru Exped.Ulsk. tillåter sig att
expediera hvad som är beslutadt, och att dervid finna en så betydlig
skillnad emot hvad som blifvit beslutadt. Jag lemnar derhän
giltigheten af de skäl, som blifvit anförda, men säkert kan man
icke komma ifrån, att R. St. om den reala bildningen beslutat ett
superlativt uttryck, nemi. att den skall på det omsorgsfullaste vårdas,
och som jag deltagit i beslutet derom både inom Utsk. och
bos R. St., så yrkar jag på min rätt att få detta uttryck ändradt i
enlighet med Ulsk:s Betänk,
346
Den 8 November.
Hr Tersmeden sade, att med samma skäl, som det yrkades,
alt man icke skulle vidblifva ett annat uttryck i Ulsk:s Betänk.,
hemtadt ur 1851 års skrifvelse, så kan man också här säga, att
det icke är tjenligt att vidblifva dessa uttryck. Det är dock någon
skillnad härvid. Hvad beträffar den i fråga var :de satsen ur 1851 års
skrifvelse, sä år, den icke öfverensstämmande med ordalydelsen i det
sednare beslutet. Då är väl skäl att rälta hvad som i grunden är
oriktigt, då deremot det är det rätta uttrycket, som jag fästat mig
vid, att man velat ändra, och som jag önskar måtte blifva bibe„
hållet. Utan alt vidare ingå i saken, anför jag blott detta såsom
ådagaläggande, huruledes, när man vill komma till ett mål, man
kan söka alt, genom ett slags ordrytteri, komma ifrån hvad som är
beslutadt.
Frih. Cederström: .lag anhåller att R. o. Ad. ville tillgifva
mig, alt jäg ännu en gång yttrar mig, men det är med anledn. af
Hr Ribbings sista anförande, ty för öfrigt hänvisar jag till hvad Hr
Tersmeden sakrikt yttrat. Hr Ribbing har förklarat, att inom Ekon.-  Utsk. fördes heta strider just om denna sak, och att lian icke kan
efterskänka, att den åsigt, som lian då förfäktade, nu skulle blifva
i Exped.Utsk:s skrifvelse vanställd. Här är likväl icke nu fråga om
hvad som utgjort sjelfva tillstyrkandet, och som hos R. St. vunnit
helgden af deras beslut, utan det är fråga om motiveringen. Om
inom Ekon.Utsk. den meningen i sjelfva verket segrat, att den
reela bildningen borde omsorgsfullare vårdas och omhuldas, än den
humanistiska, då erkänner jag, att sådant bordt i motiveringen bestämdt
framträda, äfvensom i beslutet, men enl. min öfvertygelse
har Ekon.Utsk. icke velat en sådan mening uttrycka, helst som i motiveringen
tverlom finnes uttaladl den jemrigoda vård, som borde åt
begge bildnings-Iinierne egnas, hvilket erkännande tydligen innefattas
i de orden: att dessa båda linier skola så vårdas, att ingendera
förlorar i grundlighet. Deremot står der alldeles icke på något
ställe, ej heller finnes något skäl för en sådan åsigt antydt, att
den reala bildningen skulle omsorgsfullare vårdas än den humanistiska.
Således tror jag, att Exped.Ulsk:s förslag uttrycker hvad
Ekon.Utsk. velat säga, såvida Exped.Utsk. rätt fattat ordens mening,
hvilket i delta fall icke heller bör vara svårt, om än någon enskild
ledamot af Ekon.Utsk. åsyftat något belt annat, än hvad uti samma
Utsk:s framställning innefattas.
Jag får således ånyo vördsamt hemställa om bifall till det afgifna
skrifvelseförslaget.
Hr von Hartmansdorff: Jag förnyar mitt yrkande, att den
bevekelsegrund, som Konungen anfört och som grundlagt R. St:rs
beslut, måtte begagnas så väl på det ena stället, som på det andra.
Jag inser icke något skäl, hvarföre Utsk. är berättigad!, alt i denna
fråga taga bort orden ”omsorgsfulla steg” och ditsälta ordet ”omsorgsfullt”
i stället, eller att göra sådane ändringar af vigt, som Hr
Ribbing redan har rätteligen anmärkt. Utsk. bar icke ingått i en
sådan jemförelse, som Frih. Cederström omförmält. Hr Ribbing
har blott yrkat, att orden måtte få stå sådane, som Utsk. föreslagit.
Den 8 November.
347
Det är icke heller något annat jag begär. Jag måste äfven vidröra
något, som står i Exped.Utsk:s skrifvelse, men icke i EkoQ.Utsk:s
förslag, nemi. åberopandet af 1851 års skrifvelse, hvilket i förslaget
afviker från Ekon.Utsk:s Utlät. Frih:n bar förut visserligen undskyllt
Exped.UtsIct dermed, alt det rättat sig efter Ekon;Utsk:s citation
och vore derigenom ursakadl. Nu visar det sig likväl, att
Ekon.Utsk. åberopat 1851 års skrifvelse oriktigt, men Exped.Ulsk.
anför henne riktigt. Huru har nu Exped.Ulsk. kommit på den
rätta vägen? Jo, derigenom att det har satt upp denna del efter
Ständernas skrifvelse 1851. Förhållandet är, att i henne står: ”att
denna (undervisningen) må verkligt kunna utöfva sin åsyftade, för
hela bildningen grundläggande inflytelse.” Ekon.Utsk. säger så
här: ”att denna må verkligt kunna utöfva sin åsyftade, för hela bildningen
grundläggande betydelse, i st. f. ”inflytelse.” När man nu
ser på Exped.Utsk:s skrifvelse-förslag, så har Ulsk. ganska rikligt
infört ”inflytelse” efter R. St:rs skrifvelse, men oriktigt efter Ekon.-  Ulsk:s Betänk. II. o. Ad. läcktes deraf finna, alt del icke förhållit
sig så, att Exped.Ulsk. blindt litat på Ekon.Utsk., utan det förra har,
i detta afseende, rättat sig efter R. Stms underd. skrifvelse. Hvarför
har då icke Exped.Ulsk. äfven i öfriga fall tagit henne till efterrättelse?
Då
härefter propos. framställdes först till godkännande och sedan
till återremiss af förevar:de skrifvelse-förslag, ropades Ja och
Nej; hvarefter Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade
godkänna detsamma, samt, efter denna proposms besvarande
med starka Ja, blandade med Nej, förklarade, att han ansåg Ja nu
hafva varit öfvervägande.
Hr von Hartmansdorff begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande voter:s-propos.:
Den som godkänner Exped.Utsk:s under JV? 181 afgifna förslag
lill underd. Skrifvelse, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot nämnde förslag gjorde anruärkmr
föranleda till återremiss. v
Vid voteringens slut befunnos röslerne hafva utfallit sålunda:
Ja —• 14.
Nej — 23.
Föredrogs och godkändes Exped.Ulsk:s den 7 dennes på bordet
lagda, under M 182 afgifna, förslag till R. Sl:rs underd. skrifvelse
till K. M., ang:de förändring i stängsel-skyldigheten.
348
Den 8 November.
Föredrogs Vällofl. BorgareStis den 7 dennes på bordel lagda
prot.-utdr. M 531, innehållande inbjudning till instämmande i
nämnde RiksSlånds fattade beslut vid föredragning af StatsDtsk:s
Utlåt. JH 330, i fråga om anslag till Baggens Stäkets uprensning.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Denna fråga har, om jag
rätt minnes, förevarit tvänne gånger, och jag hemställer alt R. o.
Ad. måtte, med vidblifvande af sina förut fattade beslut, lägga inbjudningen
lill handlingarne.
R. o. Ad. beslöt, att med afslag å inbjudningen vidblifva sitt
förut i ämnet fattade beslut och lägga förevaride prot.-utdr. till
handlingarne.
Föredrogs Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:ns den 7 dennes
på bordet lagda Betänk. J\2 29, i anledn. af väckte frågor
om förändrade föreskrifter i afseende på skogshushållningen
i Riket.
Detta Betänk, begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet,
hvarjemte
Frih. Tersmeden, Willi. Fredr., yttrade:
Jag får hemställa om icke Ståndet ville besluta, att delta mål
må sättas först på föredragnings-listan nästk. Lördag. Delta Betänk.
är af den vigt, att det är skäl att Ståndet vet när detsamma
förekommer.
Uppå Hr Gr. o. Laudtra:s i anledn. häraf framställde propos.
beslöts alt förevaride Betänk, skulle företagas till afgörande nästa
Lördag, och då upföras främst på föredragnings-listan.
Vid föredragning af Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms
den 7 dennes på bordet lagda Betänk. JY° 30, i anledn. af väckte
förslag till ändringar och tillägg uti de om skiftesverket i Riket gällande
föreskrifter, blef äfven delta Betänk., på begäran af flere ledamöter,
ånyo bordlagdt, hvarjemte
Hr von Hartmansdorff, Aug., yttrade:
Såvida jag kunnat vid Betänk:s flyktiga genomläsning bemärka,
äger detta så nära sammanhang med det nyss bordlagda Utlåtit, att
jag hemställer, om icke lämpligt vore, att upföra det på listan näst
efter det föregide, för alt i den ordningen afgöras. ,
R. o. Ad. lemnade äfven härtill sitt bifall.
Föredrogs och bifölls Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms
den 7 dennes på bordet lagda Betänk. 31, i anledn. af väckt
fråga om förbud för Landtmätare, dels att på en gång innehafva
Den 8 November.
349
förordnande lill mera än en förrättning, samt dels attj för skiljoliniers
utstakning, beräkna arfvode.
Hr Arnell, Gust. Fredr.: Jag anhåller alt, med bibehål
lande
af min Riksdagsmanna-rätt, få, från och med denna dag, afsäga
mig mina platser såsom ledamot i BankoUtsk., Suppleant i
StalsUtsk. och ledamot i Förstärkta StalsUtsk.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt bifall, hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
anmodade Hrr Elektorer, att i st. f. Hr Arnell utse en ledamot i
BankoUtsk. och en Suppleant i StalsUtsk.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från LagUlsk.
inkomne Utlåt, och Betänkm:
M 50, i anledn. af gjorde anmärkn:r emot Ulsk:s Betänk. JVs
35, öfver väckte motioner om förklaring af hvad l:sta kap. 2:dra
§:n Missgernings-Balken stadgar, ang:de gäckeri med Sakramenten,
eller stiftande af lag emot ett olofligt utdelande deraf;
JVs 51, i anledn. af väckte motioner, ang:de straffet för
åverkan;
JVs 52, i anledn. af väckt motion om uphörande af borgen
såsom för egen skuld;
JVs 53, i anledn. af väckt motion, ang:de räntans frigifvande;
JVs 54, i anledn. af väckt motion, ang:de verkan af borgen,
såsom för egen skuld, då borgenären förlorat sin rätt emot gäldenären;
samt
JVs 55, i anledn. af väckt motion om löftesmäns rättighet att
upsäga och betala gäld.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 12 på dagen.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
350
Den 10 November.
Fredagen den 10 November 1854.
Plenum kl. fi e. m,
Justerades 3 prot.-utdr. för den 8 dennes.
Uplästes ett af Hr von Troil, Sam. Gust., inlemnadt sålydande
Mern.:
Nödsakad att afresa från hufvndstaden, anhåller jag vördsamt,
att, med bibehållande af min Riksdagsmanna-rätt, få afsäga mig min
innehafvande ledamots-plats i SlatsUtsk.
Efter af R. o. Ad. härtill lemnadt bifall, blefvo Hrr Elektorer
af Hr Gr. o. Landtm, anmodade att utse en ledamot i StatsUlsk.
efter Hr von Troil.
Föredrogos, men bordlädes ånyo, på begäran af flere ledamöter,
LagUtsk:s nedannämnde den 8 dennes på bordet lagde Utlåt, och
Betänk:n:
JV? 50, i anledn. af gjorde anmärkn:r emot Utskts Betänk.
JVf 35, öfver väckte motioner om förklaring af hvad Usta kap.
2:dra §:n Missgerms-Balken stadgar, ang:de gäckeri med Sakramenten
eller stiftande af lag emot olofligt utdelande deraf;
JVs 51, i anledn. af väckte motioner, ang:de straffet för
åverkan;
JV? 52, i anledn. af väckt motion om uphörande af borgen såsom
för egen skuld;
J\s 53, i anledn. af vackt motion, ang:de räntans frigifvande;
JVa 54, i anledn. af väckt motion, angtde verkan af borgen
såsom för egen skuld, då borgenären förlorat sin rätt emot gäldenären;
samt
JV? 55, i anledn. af väckt motion om löftesmäns rättighet att
upsäga och betala gäld.
Anmäldes och lades på bordet:
Const.Utsk:s Mern. JV? 59, med voter:s-propos:r, ronde Ulsk:s
i Mern. JV? 57 afgifna förslag till tillägg i 109:de §:n R.F. och
S0:de §:n R.O.;
Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms Utlåt. JVs 21, i anledn.
af återijemiss af Utsk:ns Betänk. JV2 15, aDg:de väckt motion
om tillhandahållande på allmän bekostnad af ett officiellt dagblad å
vissa ställen; samt
Den 11 November f. m.
351
Bevilln:s-Utsk:s Betänk. JYs 31, ang:de beräkningen af Tullmedlen,
Salu-accisen, Post-medlen, Charlie-Sigillatee-afgiften och
Bränvinsbrännings-medlen.
TJplästes och lades till handlingarne från de öfriga Stånden ankomne
prot.-utdr., nemi. från PresteSt. af den 21, 25, 28 och 30
sistl. Okt., samt den 1 och 3 dennes; från BorgareSt. af den 25,
27, 28 och 31 sisth Okt., samt den 1 och 3 dennes; och från
BoudeSt. af den 25, 27 och 28 sisth Okt., samt den 1 och 3
dennes.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. f till 7 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 11 November 1854.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades pleni-prot:t för den 22 sisth Juli.
Föredrogs ånyo Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsktns den
7 och 8 dennes på bordet lagda Betänk. JVs 29, i anled. af väckte
frågor om förändrade föreskrifter i afseende på skogshushållningen i
Riket.
Efter af Hr Gr. o. Landtm, gjord hemställan om R. o. Ad.
ansåge detta Betänk, böra punktvis företagas till afgörande, anförde
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Den blifvande författn:n
eller det underd. förslaget dertill kommer, enl. min tanke, att väsendtligen
rätta sig derefter, antingen R. St. hos Konungen begära
en författn., som Han later utfärda, eller om de anhålla, att Konungen
ville i ämnet låta afgifva Propos. vid nästa Riksdag. I sednare
fallet hade man fördelen, att dels kunde man fullständigare
utreda saken, än nu är möjligt, då R. St. skulle inskränka sitt yttrande
till de hufvudgrunder, som Utsk:ns Betänk, uplager, dels
kunde alla dithörande föreskrifter, sorn nu äro spridda i åtskilliga
352
Den 11 November f. m.
förfaltn:r, rättas derefter, dels kunde R. St. begära, att Konungen
täcktes föreslå staten för den ökade skogsbetjening, som behöfves, i
händelse närmare tillsyn öfver enskilda och allmänna skogar hädanefter
kommer att ega rum. Delta är icke möjligt, om R. St. endast
begära en för falin. Dessutom hafva Utsk:n i vissa punkter föreslagit
böter ända till 33| R;dr, hvilkas bestämmande kan vara
ganska rikligt, i händelse Ständerna begära, att Konungen måtte
utfärda en förfatin. utan deras ytterligare deltagande. Deremot är
det icke riktigt, om Ständerna anse lämpligare att anhålla om Propos.
i ämnet vid nästa Riksdag, i hvilken händelse Konungen kommer
att föreslå böterna. Utskm hafva föreslagit en ändring i 15:de
kap. Byggninga-B:n. Detta är en lagstiftningsfråga, som skall afgöras
genom Konungens och R. Sttrs gemensamma beslut. Den
önskade förändringen kan således icke åstadkommas genom Konungen
allena, berföre, och emedan författnm skulle i många hänseenden
betydligt röra eganderätten, anser jag lämpligast, att R. St.
icke nu anhålla, det Konungen måtte utfärda en förfatin., utan att
Han i stället behagade vid nästa Riksdag aflåta Propos. i ämnet.
Jag hemställer alltså, om icke Ståndets beslut bör blifva antingen,
att vi skola begära utfärdandet af en förfaltn., i enlighet med Utsk:ns
förslag, eller ock inskränka oss till att eudast begära Propos. vid
nästa Riksdag, ^ag anser destomera angeläget, att i främsta rummet
få delta afgjordt, som vi först då kunna rätteligen behandla
de serskilda punkterne i Utskms förslag.
Frih, Raab, Adam Christian: Här är fråga om föredragningssältet,
och jag skall icke utlåta mig om annat. I detta afseende
instämmer jag med Hr von Hartmansdorff. Utskm hafva framställt
åtskilliga förändringar och förslag lill beslut. Sedan Utskm
gjort delta, sluta de med hemställan derom, att R. St., i de delar
de godkänna dessa förslag, ville till K. M. ingå med begäran
om utfärdandet af en författn. i ämnet. Utskm hafva dock icke trott
sig kunna framställa något förslag om ordnandet af Jägeri-Staten,
och det lärer vara ovedersägligt, att hvilken förfaltn., som än utkommer,
kunna dessa icke göras efterlefde i landet. Således tror
jag, att första vilkoret för en bättre skogshushållning i landet är att
hafva en väl ordnad Jägeri-Stat. Ur denna synpunkt tror jag, att
tiden icke förloras, om en författn. icke utfärdas förr än nästa Riksdag
eller förr än R. St. varit i tillfälle att inhemta det förslag, K. M.
kan dem delgifva. Derföre instämmer jag med siste talaren och önskar,
att R. o. Ad. i främsta rummet ville afgöra, huruvida den skrifvelse,
R. St. aflåta, skall innehålla begäran om utfärdandet af en nådig
författn., eller, hvad jag yrkar, en Kongl. Proposms afgifvande nästa
Riksdag. Jag anser desto angelägnare, att få detta afgjordt, som,
i ena fallet, det ligger makt uppå den ordställning man begagnar,
och, i andra fallet, behöfves icke annat än att tillstyrka antagandet
af grundsatserne, hvarpå R. St. grunda sin anhållan om Nåd. Propos.
Jag instämmer således med Hr von Hartmansdorff i fråga om
föredragningssättet.
Gr.
Den 11 November f. m.
353
Gr. Sparre, Erik: Hvad försl de värde lalarnes anmärka,
om upgörandet af en Jägeri-stat angar, så hafva Utsk:n icke kunnat
undgå alt derpå fästa upmärksarahet. Ulsk:n hafva derföre yllrat:
”Det behof af tillökning i jägeri-personalen, som, i händelse dessa
åsigter vinna R. Sl:s bifall, torde upsla, tro Ulskm kunna fyllas
genom användande af en del af skogsplanterings-kassans tillgångar,
derom Utskrn i nämnda fall.ämna begära öfverläggning med SlalsUtski”;
men innan Ulskm kände, om R. St. voro benägna allvidtaga
några åigärder i fråga om skogshushållningen, kunde Utskrn
icke tillstyrka anställandet af en större jägeribetjening. Skulle nu
R. St. godkänna Utskms förslag, så skola Utskm genast begära sammanträde
med StatsUtsk. Detta om den förmenta bristen i Utskms
'förslag; meu hvad den har att göra med föredragningssättet, kan jag
icke inse. De båda talarne hafva yrkat, att först skall afgöras, huruvida
den föreslagna skrifvelsen skall innefatta begäran om utfärdandet
af en förfatIn., eller om K. M. skall till Dästa Riksdag aflåta
Nåd. Propos. i ämnet, hvilket de värde talarne ansett hafva inflytande
på de serskildle punkterne. Jag kan likväl alldeles icke inse
det. De punkter, tili hvilka Utskrn gjort tillstyrkan till R. St., innefatta
endast grundsatser, hvilka R. St. kunna antingen bifalla eller
afslå, då i förra fallet, vare sig alt de bifallas helt och hållet,
eller endast till någon del, man måste ingå till K. M. med en underd.
skrifvelse, och i sednare fallet, eller att de afslås, kommer
icke någon skrifvelse att afgå. - Del måtte således vara fullkomligt
olämpligt, att hos K. M. begära utfärdandet af en Författn. eller
aflåtandet af en Propos., innan jag vet eller innan man beslutat,
att ämnet är af lagsliftnings-natur ;, ty om t. ex. R. o. Ad. icke
godkänner dessa åsigter, eller om den skulle finna, att Ulskrns för
slag
icke är nödigt, hvad Skall R. o. Ad. då begära hos K. M.?
Först bör väl afgöras, huruvida de af Ulskm framställda grundsatser
äro ändamålsenliga eller icke, och äro de del eller anse R. St. dem
sådane, böra de hos K. M. anhålla örn utfärdande af en Författn.
i ämnet. Jag anser således nödigt och för vinnande af lid nyttigt, att
man l:o granskar grundsafserne, och 2:o afgör i hvad form den
underd. skrifvelsen bör vara affattad. Jag borde således icke ingå i
annat yttrande om lämpligheten deraf, ali R. St. ingå till K. M.
med begäran om utfärdande af en Författn. eller om en Propos. vid
nästa Riksdag; men så mycket kan jag dock nu säga, att, i hvilket
fall som helst, jag kommer ali dermed åtnöja mig. Det är kändt,
att då ekonomiska författn:r äro af större omfång, K. M. alltid
täckes inhemta R. St:rs mening före utfärdandet af dessa Torfattmr,
och det är all möjlig anledn. att hoppas, alt R. St. skola få erfara
samma fördel i detta fall. Jag tillåter mig i det afseendet nämna
de serskilda förfatln.-r, i hvilka R. St. vid denna Riksdag erhållit
sådane meddelanden af K. M., t. ex. decimal-syslemet, i hvilket
ämne R. St. vid flera Riksdagar gjort anhållan, och för mer än
tio år Sedan afgifvit förslag; men icke destomindre har K. M. iakttagit
den grannlagenhet mot R. St., att, innan K. M. beslutade utfärdandet
af en sådan Författn., meddela R. St. det förslag, som
14 H. " 23
354
Den 1! November f. m.
af K. M:t blifvit goilkändt. _Enahanda är förhållandet vid denna
Riksdag med Grnfstadgan. Afven i delta ämne bade R. St. vid
1834 års Riksdag begärt en Författning, men icke desto mindre
hade K. M:t den grannlagenheten att'i ämnet höra R. St. Jag finner
detta sätt att gå till väga i förfallna- af ekonomisk beskaffenhet
och af den vigt, sorn den ifrågavarrde, desto lämpligare, som,-ehvad
den form äf iakttagen eller blir iakttagen, som de värde (»larne
önska eller icke, till förekommande deraf att möjligen ett och står
i stället för ett men eiler tvärt om, är af så ytterst ringa beskaffenhet,
alt den aldrig bort ifrågakomma. Det är således, enligt min
åsigt, olämpligt att i frågor af denna ari den utvägen begagnas att
förslagen meddelas R. St, ty de kunna icke upgöra redaktionen.
Då kan det ju inträffa med författningen detsamma som med Civillagen,
nemi. att hela förslaget kommer att falla, vare sig antingen
af förbiseende hos den ena slals-makten eller af en skiljaktighet i
åsigter af underordnad vigt emellan R. Sl. och K. M:I. Jag np
repar
hvad jag sagt, att jag finner det olämpligt, alt R. St. på
förhand skola besluta antingen ett lagstiftningsarbete eller und. skrifvelse,
då lill äfvenlyrs, genom afslag å alla moni., den ifrågasatta
skrifvelsen icke kommer alt innehålla del ringaste.
Frih. Raab: Jäg ber alt få tillkännagifva, alt jag icke vill
strida med Gr. Sparre i sak, utan blott om det sätt, hvarpå, såsom
jag hoppas och tror, Utsk:ns förslag i allmänhet skall vinna framgång.
Gr:n har erinrat derom, att Ulskm icke förbisett behofvet
af en jägeri-stat, och jemväl meddelat yttrande derom, hvilket Gr:n
sjelf upläst. Det lider, sorn jag hoppas, till slutet af Riksdagen.
Jag lemnar derhän om Riksdagens långvarighet medgifver oss något
hopp att få se hela denna procédure gå igenom vid denna Riksdag.
Jag tror det icke och hoppas det icke heller. Då skulle vi
hafva stannat vid att begära utfärdandet af en författning, sorn man
sjelf anser icke kunna efterlefvas. Vidare har Gr. Sparre fästat
sig vid den oformlighet, som efter Gr:ns åsigt skulle upkomma,
om roan först beslutade, att en skrifvelse till K. M:t skulle afgå, med
begäran om en Propos., innan man beslutat öfver grunderne. Jag
skulle tro, all i första rummel förekommer afgörandet af den vigtiga
frågan, huruvida R. Sl. anse behöfligt, att några åtgärder vidtagas
eller icke. Dét är denna grundprincip, som då blir afgjord,
och i andra rummet förekommer, hvilka principer skall antagas.
Alt R. Sl. skola uttala ett omdöme, ulan all hafva afgjort principerne,
deremot talar vår Riksdagserfarenhet. Vi Vela nemi. alt
redan vid 1834 års Riksdag begärde R. Sl. en sådan Propos. Ärendet
öfverlemnades till Kongl. Kammar-Colhm, der det ännu i denna
stund hvilar. Man kati dessutom föreställa sig, att om R. Sl.
skulle ingå till K. M:t med begäran om framställning af Propos.
vid denna Riksdag i samma ämne, det vore så nära Riksdagens
slut, alt då 2:ne Slånd stannade emot två, frågan icke kunde komma
till någon verkställighet. Jag tror således, att, med den utredning
frågan fått, vi kunna uttala en mening derom, huruvida några-
åtgärder äro af behofvet påkallade eller icke. I det afseende!
Den !1 November f. m.
355
tror jag, att meningarne icke "öro delade, men så mycket mera i
fråga om principerne, sorn böra läggas till grund, och jag tror det
icke vara rätt att här äfventyra ett afslag å sakens ordnande, hvilket
kan inträffa, så vida man strider om principer. Vidare har
Gr. Sparre sagt, att de framställda förslagen icke innefatta annat
än endast grundsatser. Jag vill icke besvära Ståndet med genomgående
af dessa förslag, meu jag vill likväl nämna, alt åtskilliga af
dessa föreskrifter gå så mycket in i détail, alt de uphäfva många
lagrum, och vid sådant förhållande kan man väl icke påslå, alt
de endast innehålla grundsatser. Afven har Hr Gr:n sagt, att K.
M:t skulle, i händelse R, St. begära en Förfat i:n, visa R. St. samma
grannlagenhet som vid denna Riksdag, och alt K. M:t kan
dröja med Författms utfärdande, intill dess K. M:t vore i tillfälle
att vid nästa Riksdag inhemta R. Sits lanke om samma Författnts
lämplighet. Ja! hvad är det väl annat vi vilja, än att ejt dröjsmål
må ega rum, så alt vi få se. hvad K. M:t, efter sakkunnige personers
hörande i ämnet, är i tillfälle att föreslå såsom lämpligt. Huru
förtjenstfnllt Utsktns arbete än är, lärer del icke vara länkbart all 72
ledamöter kunna framställa ett så ändamålsenligt förslag, som om
det afgifves af sakkunnige personer. På grund af alla dessa skäl
jemte dem Hr von Hartmansdorff anfört, anhåller jag om bifall till
hans förslag.
Hr von Hartmansdorff: Det är ledsamt alt nödgas uppehålla
sig med tvister om formfrågor, då man har så ondt om tid
som vi. Men det är just för att vinna den, som jag gjort min
framställning. Lika med Frih. Raab, har jag velat bereda framgång
åt Utskms förslag. Men jag befarar, alt om framställningen
göres, sådan Ulsktn föreslagit henne, nemi. alt R. St. skulle hos
Konungen begära en Författms utfärdande, så vote det både grundlagsvidrigt
och tidsödande. Del förra är följden deraf, att Förordnm
kommer att omfatta vissa delar af allmänna lagen, hvilka ganska
nära röra ägande-rätten. Del blir tidsödande derföre, alt man
måste närmare afväga ordalagen, då man vill hafva en Författn.
utfärdad. När Konungen, på sätt Gr. Sparre omförmält, har den
grannlagenheten, alt icke utfärda vigtigare ekonomiska Förfatlntr, innan
Han inhemlal R. Sits tankar i ämnet, skulle ju deras ifrågavar:de
anhållan icke hafva annan påföljd, än alt Konungen vid nästa
Riksdag, eller just hvad jag yrkat, till R. St. aflåter Propos.
Väl säger Gr. Sparre, att man icke för bisett behofvet af en ökad
jägeribetjening och dertill erforderliga anslag, samt att Ulsk:n
hafva haft för afsigt, att, såvida deras förslag vunne R. Sits bifall,
begära sammanträde med StalsUtsk. 3:ne lltsk:s sammanträden
fordra utan tvifvel icke ringa tid, emedan jag förmodar, att åtminstone
ett Stånd kommer att motsätta sig en ökad jägeribetjening.
När fråga är om Statsanslag, oell man äfvenlyrar att 2 Stånd stanna
mot 2, kan dessutom saken icke afgöras utan omröstning i förstärkt
StatsUlsk., hvilket ej kan medhinnas före Riksdagens slut. Gr:n
säger, att man Dör först veta, om R. St. antaga de grundsatser,
23*
356
Den 11 November f. m.
Utsk:n föreslagit, innan raan bestämmer om man vill, på grund af
dem, antingen begära en Kongl. Propos. eller en Förfaltms utfärdande.
Om Utsk:n i främsta rummet tillstyrkt det sednare, så hade
de förfarit på hittills öfligt sätt. För min del är det likgiltigt, antingen
Ståndet fattar det ena eller andra beslutet, ty om R. o. Ad.
vill begära en Författn. i ämnet, kan jag tala öfver hvarje serskild
punkt, i stället att eljest göra det på en gång om saken i del hela.
Gr. Lagerbjelke: Mig synes naturligaste föredragningssältet
vara, att man forst afgår de grundsatser man vill antaga, med ett
ord, att man vet hvad man vill, och att, sedan man derom kommit
till beslut, man då afgör formen för den und. skrifvelsen. Deremot
synes det mig mindre lämpligt, att man först beslutar en skrifvelse
till K. M:t af den eller den formen och sedermera inpassar
deruti det beslut i sak, som man kan komma alt falla. Det lärer
väl vara temligen klart, att om man vet hvad man vill i sak, kan
man sedan vid hvarje serskild punkt i Utskras förslag framställa hvad
man i afseende på dem finner tjenligast, hvaremot ändlösa tvister
kunna Upkomma, om man först säger, att under den eller den formen
skall skrifvelsen till K. M:t expedieras, och sedan skall man
tillse, att man kan få något innehåll i denna skt ifvelse. För någon
tid sedan, då sammansatta Lag- och BankoUlsk:ns Betänk, om
privatbankslagen förevar, upstod samma fråga. Man yrkade då, att
först skulle afgöras den form, noder hvilken den und. skrifvelsen
skulle afgå, men R. o. A. afgjorde, genom votering med betydlig
pluralitet, alt man skulle försl veta hvad man ville och formen för
.skrifvelsen således förekomma i det andra rummet. Jag anhåller,
att Ståndet ville nu förfara på samma sätt, hvilket, enl. hvad man
sagt mig, de öfrige Stånden redan lära gjort.
Hr Ribbing, Arvid: Jag förenar mig ined den siste talaren,
och tror, att antagande!, af hans förslag är enda möjligheten,
hvarunder vi komma till rätta med frågan. Af Betänk, inhemtas
de särskilda punkternas innehåll, för hvilket jag förmodar att vi något
hvar sökt göra oss reda. Det skulle då leda till en ganska
stor tidsbesparing, om dessa punkter finge föredragas i den ordning
de i Betänk, förekomma, hvarigenom derförntan den förmån vinnes,
att, på sätt siste talaren anmärkt, man då hade afgjörl, hvad som
hos K. M:l skall anmälas, derefter frågan om formen för den und.
skrifvelsen blir föremål för öfverläggning.
Hr af Ström, Israel Adolf, anförde skriftligen:
Hvad skogshushållningen beträffar, står Sverige på brädden af en
afgrund, som hotar att upsluka det, och många äio de, sorn söka
att draga det dit ned; men så finnas äfven kraftfulla män, som
kunna draga det derifrån. Dessa äro landets vise, som i dag skola
öfverlägga om bästa medlet alt vinna ändamålet, och jag hoppas att
R. o. Ad. icke stadnar vid några half-raesurer, utan lyssnar till de
kloka förslag, som af Lag- och Ekon.Utskm blifvit framlagde. Om
någon skulle finna dessa förelagne åtgärder ingripande i äganderätten,
så vågar jag bestrida detta påslående, ty en enskild person
Den 11 November f. m.
357
kan icke sägas vara ensam ägare af hvad Skaparen ämnat för nu
lefvande och kommande slägler. Hvad blir af det kalla Sverige,'
om skogarne ännu några tiotal år få förstöras på lika sätt som nu
i några decennier fortgått? Det blir obeboeligt och brott skola följa
på brott, ty livad högsta nöden klafver, tages olofligen, när det icke
på annat sätt kail erhållas, och man fryser Ilka ogerna sorn man
sväller. Man invänder, att så långt går det icke; ty man botar
skadan, innan det kommer så långt all vedbrand tryter. Månne
icke den tidpunkten redan är inne på mångå ställen ? Jag har framlagt
betyg för Utskin, som utvisa att torkad kögödsel måste af de
fattigare redan .användas att koka malen och värma rommen med.
Då detta elände kunnat upkomraa på några ställen i det förr så
skogrika Sverige, så kan del med, den misshushållning, hvarmed skogarne
nu behandlas, inträffa på flere ställen, och sluteligen sprida
sig vidt ikring. Vi se och höra omtalas huru den ena skogstrakten
efter den andra hilles och totalt utplundras, för att rikta några
få personer på det allmännas bekostnad. Om någon omsorg användes
att upfreda ny skog i den afhuggnas ställe, så skulle jag
icke så högt klandra detta förfarande, men så tillgår det icke, utan
sedan timmerträden blifvit fälde, uphugges kastveden och sluteligen
den unga storskogen, om någon sådan finnes; och det ligger klart
förtankan, att der inga fröträd lemnäs, kan ingen ny skog upväxa;
märken blir uttorkad af sol och blåst, och blir ofruktbar, liknande
stäpperne. Jag bar sett och kan namngifva många sådane gårdar,
der skogarne blifvit på detta sättet utpluhdrade. Att följden blir
sådan af detta hushållssätl, bevittnas af Bohuslänska kusten, Halland,
flere mils långa hedar i Westergöthland, Skåne och en del af Småland;
och i de, förr så skogrika norra provinserne måste brännveden,
på flere ställen, bernias på 2 mils afstånd. Om man skulle
betvifla mina ord, så hänvisar jag till de 24 Landshöfdingarnes senaste
års-berätlelser, och desse Embetsman, som äro salle att hafva
ett vaksamt öga pä landels hushållning, måtte väl äga vitsord. De
hafva icke afmålat tillståndet ändå så bedröfligt, att icke verkligheten
är bedröfligare, der jag sell, och blifvit öfvertyg-ad om, att faran
är närmare, än mången, som ej skådat in i förhållandet, föreställer sig.
Mången, som piedgifver att en strängare och mera genomgripande
lagstiftning i skogshushållningen, är af behofvet påkallad,
afhålles derifrån under förevändning, att det är intrång i äganderätten.
Jag tior tvärtom, och utbeder mig få anföra ett factum.
En skogs-spekulant inköpte ett skogshemman för att fälla och
sälja den vackra skogen, som utgjorde gårdens största värde; den
'var högt intecknad, och inleckningshafvaren protesterade emot huggningen;
fick Landshöfdingens inhibition, vid utsatt vite; men huggningen
fortsattes, timret bortfördes, vitet ertades och intepkningshafvaren
fick taga gården skoglös, dåmera icke värd den intecknade
fordran. Var då äganderätten bevarad åt den rätte ägaren, som här
var inleckningshafvaren? Af detta och flere exempel synes klart
att en mera genomgripande lagstiftning behöfves för skogarnes bevarande
och att Ulsktns förslag är af högsta behofvet påkalladt.
358 Den 11 November f. m.
Gr. Sparre: Till Gr. Lagerbjelke» yttrande ber jag att få
lägga några ord. Mina motståndare hafva icke tagit i betraktande
att det mesta beror af innehållet. Om vi se på de serskilda punkterne,
så finna vi, ali den första afser stadganden örn hushållningen
roed dels Kronans skogar, dels boställs-skogar och dels samfällda enskilda
skogar; deu 2:dra innehåller afslyrkande af bifall lill Carl
Dalgrens motion; den 3:dje angår återplanleringsskyldfghet; den 4:de
åsyftar inskränkning i rätten alt afverka skog under vissa vilkor
och tidsbestämmelser; den 5:te förbjuder svedjande å vissa skogstrakter;
den 6:te stadgar böter för den, som icke ställer sig 15:de
kap. 1 :sta §:n Byggn.-Balken lill efterlefnad ; den 7:de och 8:de innehålla
afslyrkande å motioner, och den l):de innefattar förslag lill
und. skrifvelse. Ingen lärer väl påstå, att detta är af Civil-lagstiftnings
natur. Dessutom, om man skall först beskna aflälande af en
und. skrifvelse, roen R. o. Ad. finner för godt att afslå de öfriga
punktérne, så bar man ju beslutat en skrifvelse, som kommer att
innehålla ingenting. Skulle man åter anse frågan vara af Civillags
natur, och R. o. Ad. godkänner endast den punkten, som afhandlar
boställsskogarnes indelning till trakthuggning, så har R. o.
Ad. beslutat en civil-lag, alt dessa skogar skola indelas. Det är
fullkomligt omöjligt att bestämma författningens egenskap af Civil
eller ekonomisk lag; ty de olika punklern,e innehålla både det ena
och det andra. Jag anhåller således, att R. o. Ad. ville företaga
pnnkterne i den ordning de i Betänk, förekomma.
Frih. Raab: Gr. Sparre bar velat antyda, att i sin ordning
vore, att först bör man afgöra de framställda grundsatserne, och
sedan huruvida man bör begära en på dessa fotad K. Propos.
Jag vill fästa upmärksamheten på en enda fråga, nemi. att en af
punkterne innehåller inskränkning i rättigheten för vissa personer
att afverka skog. En princip kan visserligen uttalas, men icke så
bestämdt som Ulsk.-n gjort. Kan man såsom princip säga, t. ex.,
alt en köpare under den första liden icke bör få afverka skog å
sitt inköpta hemman, utan all, i likhet roed Utsk:n, ingå i detaljheslämmelser.
Jag vill icke längre uppehålla mig vid föredragningssältet.
Det må vara mig tillåtet, att, innan Ståndet öfvergår till hufvndsaken,
med några få ord ingå i detalj, hvarigenom jag vinner
det ändamål, att vid hvarje punkt fr&mslälla det förslag, jag anser
lämpligt. Dervid må jag först uttrycka min tacksamhet till Ulsk:n
för deras utmärkt sakrika och uplysande Betänk.; men jag tror icke,
alt den väg,Utskm valt, nemi. att tillstyrka R. St. alt besluta vissa
bestämda grundsatser och sedermera hos K. M. anhålla om utfärdande
af en författning i enl. dermed, är den rätta. Mig förekommer,
som böra R. St., med tillkännagifvande af deras bekymmer
öfver skogshushållningens tillstånd i landet, uttala några bestämda
grundsatser, och derefter hos K. M:t i und. anhålla om en Propos.
i ämnet till nästa riksdag, i hvilket afseende jag anhåller att
få upläsa ett af mig upgjordl förslag så lydande:
Den 11 November f. m.
359
R. St.,, sora med bekymmer se, att mängden af de skogar,
hvilka ej stä under allmän tillsyn, vanvårdas och ofta sköflas så,
att den brist på större limmer, kolnings- och byggnads-ämnen,
hvilken redan pä niånga orter inträffat, är att i allmänhet befara,
om ej en bättre skogshushållning införes, få derföre och emedan
tillgång å skog är för bibehållande af landets fruktbarhet, befolkningens
tillvexl och välstånd, behöfligare i Sverige än i andra lyckligare
lottade länder, underdånigt anhålla, det K. M:t läcktes till
Rikets näst sammanträdande Ständer afgifva nådigt förslag till ny
skogsordning och dermed sammanhängande författningar om ett förbättrad!,
efter olika orters beskaffenhet lämpadt skogshushållningssätt,
utgående från följande grunder:
l:o. Att skötseln af de under K. M:ts och Kronans omedelbara
vård stående skogar, äfvensom af dem, hvilka tillhöra hemman,
som Kronan till boställen eller fromma stiftelser uplätit, så ordnas,
att säkerhet för skogens bestånd och förkofran beredes;
2:o. Alt der skog, äfven på enskildt område afverkas, utan
att markeu till åker eller äng användas, skogsplantering till återvext
vid ansvar påbjndes;
3:o. Alt köpare af skogsmark, under viss lämplig tid efter
egendomens tillträde, hindras alt skogen annorlunda, än till hemmanets
eget behof begagna, såvida ej genom behörigen upgjord
och af vederbörande gillad, hushållsplan kan visas, att en större
afverkning är med skogens bestånd förenlig;
4:o. Att inskränkning i svedjande vid förhöjdt ansvar påbjudes,
och att, med ändring af 15:de kap. lista §:n Byggn.-Balken,
den, som vill svedjeland bränna, men dervid underlåter alt ställa
sig föreskrifterna i samma lagbud lill efterrättelse, ålägges betydligt
höga böter, antingen skada sker eller icke.
Då R. St. förutse, alt en närmare tillsyn, både öfver enskild
och allmän skogshushållning, icke låter sig göra utan ökad skogs
betjening
och en öfver densamma lillsalh Central-Styrelse, så utbedja
sig R. St., alt K. M:t täcktes, äfven i delta hänseende, afgifna nådig
Propos. Men då R. St. önska att de kostnader, Som skogs- och
jägeri-slalens förökande skulle medföra, må i möjligaste måtto kunna
bestridas af den skogskassa, som redan blifvit genom K. M:ts
omsorg bildad af de inkomster, hvilka, genom en förbättrad skogshushållning
på Kronans jord, kunnat beredas: så få R. St. ytterligare
i tind. anhålla:
a) Att insa Ktonoskogar hädanefter må till enskilde afhändas,
samt att öfverlåtelse!! af Kronans mark .genom afviltringarne i de
Norra Länen följaktligen inställes;
b) Attén i möjligaste målto fullständig upgift a Kronans ännu
i behåll varande skogar R. St. meddelas;
c) Att den ökade afkastning, som en förbättrad hushållning
med skogarne å boställens och fromma stiftelsers mark bör medföra,
icke må blifva en opåräknad inkomst för innehafvarne allena,
utan lill viss del äfven komma Kronan till godo;
d) Att, för besparing af Statens utgifter, i Nåder må tillses
360
Den 11 November f. m.
om icke befallningen med skogarnes vård må kunna förenas med
någon annan, t, ex Landi måleriets.
Jag är öfverlygad, all om man inskränker sig till en sådan
skrifvelse, som i allmänhet uttrycker de grundsatser R. St. godkänna,
skall man förr vinna frågans lösning, än om man nu fattar några
enstaka beslut, som icke leda lill del åsyftade ändamålet. Jag
anhåller att R. o. Ad. ville antaga mitt förslag.
Hr von Hartmansdorff: Sedan en ledamot öfvergåtl till
bufvudfrågan, vill jag afstå, från mitt yrkande om sältet för föredragningen,
på det att vi ändteligen må komma till ett slutligt
afgörande. v
Uppå härefter framstäld propos. beslöts att törevande Betänk,
skulle punktvis företagas lill afgörande.
lista punkten, ang;de vädd förslag om den s. k. Irakthuggnings-melhodens
påbjudande såsom lag för såväl allmänna
sorn enskildes skogar.
Gr. Lagerbjelke: Jag bar icke begärt ordet för att mot
sätta
mig antagandet af denna punkt, utan anser jag honom Ivertom
tjenlig; men BorgareSl. bar redan antagit några redaktionsförändiingar,
dem jag önskar ali få underställa R. o. Ad:s bepröfvande,
emedan de åro bättre än Utskms förslag. Uti lista mom,
förekomma nemi. orden: ”dem af jägeriheljeningen meddelade föreskrifter.
” Dessa- ord kunna gifva anlet)n. till chicaner från kronobetjeningen,
livat före BorgareSl. uteslutit samma ord oell i stället
iutlickal följande: ”upgjord och fasls(älld skogshushällningsplau samt
under jägcrjbeljeningens tillsyn” vårda etc. 1 2:dra morn. står:
"dels oek att sådana samfälda oskiftade skogar, som emellan delägarne
förblifva oskiftade, må”, Derigenom skulle misstag möjligen
kunna upstå och derföre har BorgareSl. beslutat följande förändring;
”dels ock alt sådana samfälda skogar, som blifvit öfverlemnade lill
delägarnes disposition och sorn bland dem förblifva oskiftaJe, må”
etc. Jag anhåller vördsamt om bifall lill denna punkt med de
förändringar jag föreslagit.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller, ali R, o. Ad. ville,
i stället för Utskins förslag, antaga inledningen lill Frill. Raabs,
och att följande slycke af samma förslag mätte här intagas så lydande:
”att skötseln af de under K. M:s och Kronans omedelbara'
vård slående skogar, äfvensom af dem, hvilka tillhöra hemman, som
Kronan lill boställen eller fromma stiftelser u plåt it, så ordnas, att
säkerhet för skogens bestånd och förkofran beredes”, och sedermera
de följande punkterne a, b och c, af följande innehåll: a) att inga
Krbnoskogar hädanefter må lill enskilde afhändes, samt att öfverlåtelscn
af Kronans mark, genom afvittringarne i de norra länen,
följaktligen så fort ske kan inställas: b) att en i möjligaste måtto
fullständig upgifi å Kronans ännu i behåll varande skogar R. St.
meddelas; c) att den ökade afkastning, som en förbättrad hushållning
med skogarue å boställens och fromma stiftelsers mark bör
Den il November f. m.
361
medföra, icke må blifva en opåräknad inkomst för innehafvarne
allena, ulan lill viss del äfven komma Kronan till godo.”
Frih. Raab: Att jag instämmer i Hr von Harlrnansdorffs förslag
är en följd af mill redan gjorda yrkande; men jag anhåller att
få ytterligare angifva orsaken dertill. Gr. Lagerbjelkes förslag är
detsamma, sorn BorgareSt. antagit vid denna punkt. Jag känner
det; men jag tror icke alt man bör ingå i de detaljer förslaget
omfattar, serdeles om, såsom man här sagt, man bos K. M:t skall
begära Propos. i ämnet. Betänk., så förljenstfullt det än i öfrigt
är, omnämner likväl icke skogar, som äro ganska belydliga inom
Bikel, nemi. de, som tillhöra fromma stiftelser och slå under Kronans
vård. Dessutom hade Hiskin, enl. min åsigt, icke bort tillstyrka,
att boställsinnehafvare skola komma i åtnjutande af all den afkastning
af skogen, sorn ett på Kronans bekostnad införd! bättre hushållningssält
kan medföra. Jag känner boställen i Calmar Län, som
icke hafva 10 tunnland åker, de der lemna 100 Ridr i inkomst,
men deremot flere 1,000 tunnland skog, som icke kunnat tillräckligt
vårdas, hvarföre ock utsyningar till torpställen blifvit å dessa
skogar beviljade. Med ett ord sagdl, om dessa skogar aldrig uplåtiis
lill innehafvarne eller arreudatorc-rne annorledes än till husbehof
och således blifvit vårdade, skulle de hafva lemnat betydlig inkomst,
och då dessa skogar fordra belydliga upoffringar å Statens sida för
att kunna vårdas, tror jag icke det vara med god hushållning öfverensstämmande,
att R. Sl. på en gång åtaga sig alla kostnader och
på samma gång öfverlåta åt boställshafvaren den mångfaldigt ökade
inkomst, bostället eller boställena skulle komma att lemna, en inkomst,
som boställshafvaren aldrig kunnat påräkna och som aldrig
varit meningen att honom tilldela, då bostället till honom upläts.
Ou) boslällsinnehafvaren förpliglas eller åtager sig kostnaderne för
införandet af eli bättre bushållningssåtl, fordrar rättvisan, att han
får denna kostnad lill fullo ersatt. Deremot har jag intet att invända,
men jag anser det orätt, att han, utan undersökning om förhållandet,
slumpar bort hela den stora inkomst, sorn deraf skulle
kunna hämtas. Dessa äro mina betänkligheter emot obelingadt antagande
af Ulskins förslag, hvarföre jag anhåller om bifall till det Hr
von Hartmansdorff framställt.
Gr. Sparre: Med Gr. Lagerbjelke instämmer jag till alla
delar i fråga om lista mom. och anhåller således, lika med honom,
alt de ordalag, som BorgareSt. begagnat, mätte af R. o. Ad. antagas,
men då jag hos Hr Gr. o. Landtm, anhåller, alt just derföre,
att det är endast i fråga ora lista mora. jag med Gr. Lagerbjelke
kan instämma, propos. måtte delvis framställas på de båda morn.,
utbeder jag mig att inför B. o. Ad. med några få ord få redogöra
för Utskins åsigter i det 2:dra mom.
I Betänk, hafva Ulsk:n antydt deras öfvertygelse derom, att
skiftesverkel, så välgörande det än verkar på jordbruket, utöfvar likväl
en motsatt verkan på skogshushållningen. Ehuru på ganska
många ställen det kunnat leda till skada, alt äfven skogen är enskild,
har dock på andra ställen sådant medfört en rationellare
362
Den 11 November f. m.
skogshushållning;, der lolterne icke varit allt för små. På de ställen,
hvarest byskogen blifvit delad emellan alli för många, blifva
lotlerna så små, all derå icke kan åstadkommas något ordnadt skogshushå11
ningssä11, och denna skogsskiftens ringhet förorsakar vanligen
ytterligare förstöring af skogen. Om egaren af ett sådant skifteskall
i och för husbyggnad fälla några större träd derå, måste han nedhugga
hela sin skog. Genom det större trädets fall förstöres de
mindre, och det är således klart, att derigenom åstadkommes en
större skogsspillning. Vore åter en dylik byskog gemensam, så
kunde eli träds fällande icke göra en sådan skogsförödelse, ty delägarne
kunde då gemensamt aflöna t. ex. en skogvaktare, som skötte
skogen, så att en ordentlig traklhuggning, som erfarenheten visat
vara det enda riktiga, kunde blifva der införd. Man säger visserligen,
att derigenom skulle upslå hinder för den enskilde att åtkomma
den skog lian behfifver; men äfven i delta fall har erfarenheten besannat,
att på allmänningar, der ett sådant hushällningssåll är infördt,
kan denna olägenhet afhjelpas derigenom, att om den ene delegaren
behöfver ett större hygge, medgifva de öfrige honom att
anticipera på de årliga hyggena. Vid sådant förhållande, och i likhet
med hvad Utsk:n i serskilda Betänk. JU 30 ang:de skiftesverket
hemställt, ansågo Utsk., att vid laga skiften det skulle bero af skiflesförrältaren
och gode männen alt bestämma hvilken del af skogen
eller om bela skogen kan till traklhuggning indelas, och om sådant
för delägarne är förmånligt, äfvensom Ulsk:n tillstyrkt, att, om
till följd af sådana beslut skogen undantages, den skall' ställas under
Jägeri-beljeningens tillsyn. Detta är orsaken lill den lydelse,
sednare mom. af punkten erhållit.
På grund af alla dessa skäl tillstyrker jag bifall lill Ulsktns förslag,
med de förändringar deri, jag i början af della anförande omförmält.
Hr Ribbing: Såsom Frih. Raab anmärkt, skulle det vara en
stor fördel för dessa boställs-innehafvare, hvilka, i likhet med alla
andra, icke hafva rätt att afyttra en pinne skog från sina boställen,
att komma i åtnjutande af ^ J ö:del af inkomsten utaf skogen. IJn
sådan fördel kan likväl icke beviljas dem, utan att den skall ske på
mångens bekostnad, och i främsta rummet på Kronans, som är
egare till skogen. Boställs-sladgan innehåller, att sådana boställen,
hvilka icke ega skog, skola erhålla sitt behof fylldt frän boställen
der skog finnes. Hvar skola dessa erhålla skogsförnödenheter? De
vilja icke köpa dem, men de måste det efter det förslag Gr. Lagerbjelke
förordat. Gr. Sparre har omförmält en annan författning,
som skulle vidröras, om det förslag, som här blifvit gjordt, skulle
antagas. Gemenligen är det så, att man lyssnar till framställda
speciella beslut i allmänna frågor. Många förtaltn:r ega sammanhang
med hvarandra, och det går således icke an att, serdeles i
skogshushållningen, som eger gemenskap med skiftes-verket, komma
fram med ett enstaka stadgande, med mindre man äfven tillser,
hvarthän sådant leder, och detta skulle jag tro vara tillräckligt för
ali visa fördelarne af Hr "von Hartmansdorffs och Frih. Raabs för
-
Den 11 November f. m.
363
slag, nemi. ali R. St. hos K. M. endast begära en Propos. till
nästa Riksdag, och att man således undviker att göra sådana framställningar,
hvilka medföra de följder, som otvifvelaktig! skola npstå
af det här framställda förslaget. Jag förnyar således min anhållan
om bifall till det af mig förordade förslag. Så kärt det än är oss
alla, att det må vinna framgång, hvad som i Betänk, åsyftas, för införandet
af en bättre skogshushållning, så angeläget är det äfven,
att vi ieke upgöra stadgauden, som af K. M. icke kunna bifallas,
utan vi måste inskränka oss till mera evasiva förslag, på det att
saken vid nästa Riksdag må vinna framgång.
Frih. Raab: Då jag förra gången hade ordet, vidrörde jag icke
2:dra morn., hvari talas om enskilda skogar, sorn skola förblifva
under enskild vård. Gr. Sparre har motiverat orsaken, hvarföre
Ulsk:n afgifvit della tillstyrkande, och han tyckes vilja bibehålla förslaget
i denna del, och det må dä tillåtas mig alt, i anledning
deraf, få yttra några ord.
Min öfvertygelse är, att i hela Riket, åtminstone i södra
Sverige, det icke finnes så beskaffade skogar. Visserligen finnes
en mängd skogar, som ännu icke undergått laga skifte, men dessa
hafva deremot blifvit storsk i flade eller förlagda i små skiften. Om
Herrarne genomresa hela Riket, tror jag icke, alt de skola påträffa
några skogar, som disponeras af hela byar gemensamt, utan hvarje
åbo uttager deraf efter lottning sill behof, men deremot finnas
sådana odelade skogar, att en bys skog blifvit delad emellan herainans-nnmmern
i byn. Jag tror det således vara högst angeläget,
att raan i en författning icke inlägger stadganden om sådant, som
icke finnes till, hvilket jag tror vara förhållandet med det Gr.
Sparre omförmält. Jag går längre, ty jag påstår, att om icke ett
skifte öfvermått hemman, hafva egarne deraf genom sämjehyte fördelat
skogen och att ett sådant byte, såsom häfdvunnet, respekteras
såsom vore ett verkligt skifte upgjördt. Jag anhåller att få fästa
upmärksamheten på skillnaden emellan Hr von Hartmansdorffs och
Utsk:ns förslag, bestående deruti att i det förra skulle begäras ”ali
inga Kronoskogar hädanefter må lill enskilde afhändas, samt alt
öfverlåtelsen af Kronans mark, genom afvitlrinsarne i de norra länen,
följaktligen inställes.” Het rame torde filina vigten deraf att
man, då man vill att Kronan skall behålla så många skogar som
finnas, icke handlöst släpper saken. Jag har hört att i norra orterne
lärer vara tusental torpställen, hvilka genast efter auläggningen
blifvit tilldelade 3,000 tunnland af Kronans mark. Innehafvarne
kunna icke längre berga sig derpå och öfverlemna torpställena
till någon spekulant, derefter säljaren erhåller utsyning till ett nytt
nybygge och förfar på samma säll och sålunda förstöras vära skogar.
Då nu R. St. icke begära annat än alt denna industri måtte
uphöra, så tror jag icke, att man bör lenina denna punkt oanmärkt,
Vidare heter det, all man hos K. M. skall begära att erhålla
en i möjligaste måtto fullständig upgift på Kronans i behåll
varande skogar. R. o. Ad. torde finna vigten af kännedomen om
den skog, som finnes qvar, och huru mycken kostnad, som förtje
-
364
Den 11 November f. m.
nar att derpå nedläggas. Mig synes således, att begäran derom är
tillständig. Vidare oell i bufvudsaken förekommer den skillnad, att
enl. Hr von Hartmansdorffs förslag, begär man endast alt boslällsskogarne
blifva så ordnade, alt man kan ega någon säkerhet derom
att dessa skogar blifva vårdade. Detta är också hufvndsumman af
hvad Utskrn föreslagit, oell jag tror icke, ali man beltöfver gå längre.
Jag anhåller således om bifall till delta förslag, och alt R. o. Ad.
icke malle ingå i de detaljer, Utsk:n i sin välmening föreslagit.
Gr. Sparre: I anledning af Frih. Raabs yttrande, alt oskiftade
skogar icke finnas, vill jag åberopa hvad jag sagt honom förut
vid ett serskildt sammanträde, nemi. alt dylika skogar finnas icke
blott i de norra Länen, ulan äfven i andra trakter af Sverige, och
att jag sjelf har del i en sådan skog. Likväl och då jag erkänner
att Ulsk:ns förslag är eli väsendtligt afsteg från det gamla skiftessåttet,
vill jag icke envist vidhålla della moni., om R. o. Ad. icke
godkänner detsamma. Jag har endast velat närmare redogöra för
Ulsk:ns skäl. Jag vill icke spilla många ord derpå och jag tänker
icke heller begära votering. Beträffande Frih. Raabs förslag, vill
jag anmärka, att Utsk:n just velat undvika della ingående i delalj,
som Frih:n i öfrigt tyckes förorda, och jag finner Ulskms förslag
vara ändamålsenligt. Förhållandel kan vara sådant, ali rättigheten
för boslälls-hafvare, alt afyttra bela årliga afverkningen, skulle medföra
för innehafvaren alli för stora fördelar, eller för arrendatorn,
så vida dessa boställen under arrende uplålits. Delta innefatiar detaljer
af saken, dem K. M. måste laga i öfvervägande, då Han
fattar sitt beslut. Att på detta sätt ingå i detaljer, finner jag
olämpligt. I Militie-boställs-ordmn stadga 38:de och 42:dra §§:ne,
att, då skogar indelas till trakthuggning, de må användas lill boställets
bästa och jemväl till förmån för de angränsande skoglösa
boställena, och K. M. lärer icke underlåta att vid fattandet af sitt
beslut i detta ämne fästa behörigt afseende å redan gällande författmr,
men Utsk:n ansågo icke lämpligt, ali i detta hänseende gifva
K. M. öfverflödiga fingervisningar. Hvad åter angår frågan om de
Norrländske Krono-skogarne, så är detta ett nytt ämne, sorn jag
lemnar derhän, om det kan vara lämpligt att betrakta del annorlunda
än som en motion; men om R. o. Ad. skulle finna motio
nerne
vara af det syfte, att de äfven kunna omfatta sådant som t.
ex. frågan örn afvittrings-verket, så anhåller jag, att dessa frågor
hvar för sig måtte behandlas. I sisla punkten af Utskins Betänk,
förekomma motioner af en riksdagsman från Norrland ang:de förfaringssättet
med dessa skogar, och det står oss öppet, alt, när vi
komma lill denna punkt, derom fatta vårt beslut, men jag anser
olämpligt att nu göra det. Att hos K. M. begära dels en revision
af afvittrings-stadgan, dels upgift på Kronans skogar, anser jag icke
heller nödigt, åtminstone icke i det syfte angifvit blifvit, nemi. att
erhålla en skogs-lagstiftning. Grunden för delta Utskins tillstyrkande
är, att om boställs-hafvare på ett eller annat sätt, i enlighet
med upgjord hushållningsplan, vårdar boställets skog, honom till
I
Den 11 N ov em her f. m.
365
ersättning det för bör tillerkännas någon afkastning {tf skogen. Delta
är grundtanken för Utsk:ns förslag.
Hr von Koch, Nils Sam.: Försl vill jag yttra mig i allmänhet
öfver frågan och serskildt i afseende derpå, huruvida R.
St. böra hos K. M. begära Nåd. Propos. i ämnet vid nästkommande
Riksdag, eller, i enlighet med ötskfns hemställan, anhålla att K. M. ville
utfärda ny författning angående skogarne i Riket. Jag tror alt båda
delarue hafva sina fördelar och olägenheter. Jag .skulle för min
del nästan önska, att man kunde antaga båda delarne så till vida,
att man begärde, det en förfall/ring måtte utfärdas i de delar,
hvarom man allmänt är ense, men alt, beträffande andra åter,
derom meningarne äro delade, män anhåller, alt en undersökning
af sakkunnige män måtte anställas och föreläggas R. St., innan
beslut fattas. Det är egentligen i afseende på de föreslagna inskränkningärne
i den enskilta ägande-rätten tankarne äro delade,
både här och på andra ställen. Lagstiftningen har i den delen
allestädes varit särdeles vacklande. I Frankrike infördes 1669 en
författning af Colbert, genom hvilken de enskiltes disposition öfver
skogarne bestämdes, hvilken författn. gällde lill revolutionen eller år
1791, då de lingö nästan fullkomlig frihet öfver sina skogar, men
denna frihet återkallades af Napoleon redan år 1803, då de gamla
skogslagarne återinfördes för en tid af 25 år, hvarunder de skulle
omarbetas. Nya förslag tipgjordes. Men med några smärre förändringar,
hafva de gamla sladgarne blifvit förlängda, 1827 på 20 år,
1847 på 3 år och 1850 åter på 3 år, samt-slutligen 1853 på ett,
med löfte om ny lag i år. Oaktadt frihetens eller, som andra säga,
sjelfsvåldas vänner fordrat, alt alla band sk.ulle uphöra i Frankrike,
har detta ej skett, utan der har, som sagdt är, lid efter annan, de
gamla föi'fatln:ne blifvit åter uplifvade. Man har ej kunnat öfverenskomma
om en ny författning. Conseil d'état är nu sysselsatt med
utarbetandet af ett förslag. Jag har sett, alt uti ”Société d’économie
politique” nyligen vid en diskussion ledamöternes tankar i detta
hänseende varit hvarandra nästan diametralt motsatta. Två utmärkta
skriftställare, Collot och Randot, stå ock i uppenbar strid
emot hvarandra. Den ene ifrar för en frihet och den andra för
inskränkningar. I Belgien, som hade samma lagstiftning som Frankrike,
under det att dessa länder voro förenade, uphörde år 1827
föreskrifterna om de enskilta skogarne, och der har sedan några
inskränkningar icke tillkommit, hvarföre ock frihetens vänner i
Frankrike åberopa exemplet i Belgien, hvarest, under den nu fria regimen,
skogarne icke lära missvårdas. Andra säga, att Belgiens
exempel icke är tillämpligt på Frankrike. Jag för min del önskar,
att man icke må hos K. M. begära utfärdandet af en författn.,
ang:de inskränkning af dispositionen af enskilta skogar, innan meningarne
hunnit mera förenas, och våra egna förhållanden blifvit
närmare utredda och undersökta. Alskillige andra delar af skogshushållningen
kunna deremot företagas nu eller vid nästa Riksdag,
om raan då får en Kongl. Propos. i ämnet. Tankarne äro föga
delade derom, att något behöfver göras snart för att vårda våra
306
Den 11 November f. m.
skogar, och hlajjd de åtgärder man genast kan vidtaga är äfven iden,
att gifva ett godt exempel genom vården af det allmännas skogar.
Del finnes dock en del af landet, sorn i della fall är vanlottad, och
der förödelsen fortgår i mycket stor skala, och der sannolikt, om
icke en något sämre konjunktur snart inträffar, det icke dröjer länge
innan alla åtgärder komma för sent. Jag menar de Norrländske
länen. Såsom bekant är, har man der icke någon serskild jägeribetjening,
ulan skogarne stå under K. Befhtdes lillsyn^med hjelp af
föga' talrik kronobetjening, samt en eller annan lönlös Landsfiskal.
Dessa skogar förvaltas äfven efter ett hell annat system än de öfriga.
Inom dessa landskap har man utgått från den grundsatsen,
att del vore nyttigt, att landet i möjligaste målto uprödjes och
befolkas, och på denna basis är äfven afviltrings-förfaltmn grundad.
Der anläggas först nybyggen. Sedermera tilldelas dessa vid af vitt -  ringarne andelar af skogarne, ehuruväl de icke erhålla sä stora områden
en talare nämnt, utan högst 3,000 tunni, per hemman, oberäknad!
impediiuen.ter, utom i Luleå lappmark. Förhållandet inom
dessa landskap år bekant för alla, som besökt dem, och alt tyvärr
det ändamål, man sökt vinna, der likväl icke ernås på del sätt man
nu förfar. Nybyggarne lefva föga af den odlade jorden, utan nästan
uteslutande af skogen, orh dennas sköfling fortgår ohejdad, helst
åtskilliga bruks- eller sägverks-egare, enl. hvad offentliga handlingar
utvisa, icke aktat för rof alt deltaga j sköHingen, utan gjort sig skyldige
lill åveikan i en skala, som man knappast kan ana.
I afseende på dessa skogar har Hr von Hartmansdorff föreslagit,
att man skulle hos K. M. anhålla om inställande af afvillringarne.
Ehuru jag hyser stora tvifvelsmål om riktigheten af principen
för afvittringarne, och om det i allmänhet är riktigt, att lägga
skogen i så små lotter som de, hvari jorden kan delas, enär man
knappast kan påräkna, att en lämplig skogshushållning kan drifvas
annat än i större skala, vill jag dock icke nu gå så långt som Hr
von Hartmansdorff, understödd af Frih. Raab, nemi. att begära afvttlringarnes
inställande. Det är en för våldsam åtgärd och skulle
åstadkomma ett ondt, genom bedragande af allt för många grundade
förhoppningar, enär nu en mängd mark är under afvittring och del -  egarne anse sig berättigade att få af skogarne hvad deras grannar
redan erhållit. Men deremot tror jag, att det är nödigt se till, det
missbruken hejdas, alt man rättar de misstag, som ligga [ill grund
för förfallntn, och derföre anhåller jag, att man icke i vidsträcktare
män bifaller dessa Herrars förslag, än att R. St. hos K. M. anhålla,
dels att de ang:de afvittringen och allmänningarne gällande förfallntr
måtte öfveraas, dels alt ett på vetenskapliga grunder bygdl,
efter olika orters beskaffenhet lämpadl skogshushållningssätt må till
införande påbjudas, icke allenast å de under Kronans omedelbara
disposition ännu varande skogar, utan-äfven å alla till civil- och militär-
samt ecklesiastik-slaten hörande boställens skogar. Jag tror att
detta vore behöfligt föc alt få upmärksamheten fästad vid den saken,
och, i motsats till Gr. Sparre, alt della tillhör denna punkt,
emedan den angår just de under Kronans dispos. slående skogar, åtminstone
har jag fått den uplysning, att Utsktn afsell med dessa
Den 11 November f. m.
367
skogar äfven de Norrländske, om hvilket förhållande jag hade något
tvifvelsmål, då jag försl läste Belänk:t. Det kan nemi. sättas i
fråga, om man skall anse öfverloppsmarken, som återstår efter afvittringarne,
såsom varande under Kronans ”omedelbara dispos.”
Skulle det åter finnas något tvifvelsmål om meningen, så skulle
jag, enär enl. min åsigt det är af vigt, att de Norrländske skogarne
tillvaratagas, vilja äska den förändring, att, i st. f. orden ”Kronans
omedelbara disposition”, infördes endast ”Kronans disposition.”
•lag nämnde, alt jag vill hafva intaget i lista morn., att för
fattnme
angide allmänningarne måtte revideras, ty för dessa författning’
finnas vissa grunder, som böra undanrödjas eller åtminstone
mycket modifieras. Det är nemi. kändt, att enl. dessa förfall
n:r lemnäs skoglösa hemmansegare företräde till utsyning å allmänning.
Det är väl icke något skäl, att den hemmansegare, som
inthuggit skogen å sitt hemman, skall tillerkännas dylikt företräde,
men sådant erhåller lian nu på det sätt, att, sedan han sköflat skogen,
han säljer hemmanet och den nye ägaren får för sitt skoglösa
hemman förmånsrätt till utsyning. Del ligger således i heinmansegarens
intresse, att utöda sin egen skog, på det han må få mycket
mera af allmänningarne. Denna grundsats synes mig böra undanrödjas
eller åtminstone modifieras. Enskilta försök hafva i denna
väg blifvit gjorde, men de hafva strandat derigenom, att man sökt
få för myckel, .lag har mig bekant, att delegare i allmänning begärt,
alt få taga den under gemensam vård, och få dela afkaslningen
i mån af hemmantalet, men delta har naturligtvis väckt motstånd
från dem, sogn en längre tid åtnjutit utsyning från allmänningen,
och som köpt skoglösa heraman under förhoppning att
framgent erhålla dessa utsyningar. Hade man i stället begärt, att
blott få dela öfverskotlet, sedan först vanlig qvantitet skogsprodukter
lemnals åt dem, som under en viss tidslängd erhållit bestämd
utsyning, skulle man troligen vunnit sitt mål. Jag tror således att
det är nödigt, att sladganderna angide allmänningarne bli öfversedda,
och detta är grunden för det tillägg jag önskar.
I afseende på sista delen af lista inom., eller i fråga om boslälls-innebafvare,
biträder jag Hr von Hartmansdorffs och Frih.
Raabs mening. Jag tror nemi. icke, att del är rätt alt här ingå i
dylika detaljer, alt hvarje boslälls-innehafvare skall tillförbindas, att
vårda sin skog efter vissa föreskrifter, och att han skall få afyttra
hvad för boställets behof icke erfordras, .lag föreställer mig ock,
alt vi icke ega den sakkännedom, alt vi kunna genast yttra oss
härom. På sätt Hr von Hartmansdorff erinrat, förefaller det mig äfven,
att detta i tillämpningen åstadkommer orättvisor många gånger,
ty del kunde hända, all en boslällshafvare, som vore i en lägre
tjenstegrad, skulle dymedelst kunna erhålla högre inkomster än en
boslällshafvare i en högre eller samma grad, och delta står icke
heller i paritet med den för fat tn., som finnes, åberopad i moliverne,
nemi. Militie-boställs-ordnni. Beträffande 2idra morn., instämmer
jag med Gr. Lagerbjelke, alt man bör så mycket möjligt är,
och i likhet med BorgareSt., begagna allmänna uttryck, hvarigenom
368
Den 11 November f. m.
man kommer ifrån den mycket omtvistade frågan om de enskilte
skogarne.
/
Frih Palmstjerna, Garl Otto: Ehuruväl i Utsk:ns lillstyrkande/finnes
åtskilligt, som redan, finnes uti förfatln:ne bestämdt,
har jag dock intet alt invända emot det liela, men jag anser, att
de flesta h|r (öreslagna tillägg icke höra inkomma i denna punkt,
så vida Ståndet antager dessa, hufvndgrunder, ty de flesta tilläggen
äro af beskaffenhet, ätt de inleda ämnet på ett mycket vidlyftigare
fält än Utskai afsell. Förslaget att införa något om afvitlrings-verket
i de norra länen eger icke något sammanhang med Ulskins tillstyrkande
och hr ett ämne, som icke låter utreda sig pä en f. m.,
utan fordrar många och långa öfverläggningar innan man i delta
afseende kan komma lill en rigtig åsigt af saken och förena sig
om något beslut. Afvittringsverket i de norra länen sammanhänger
med många andra frågor såsom om nybyggens uptagande, vilkoren
derför och sågverks-egares privilegier. Man måste således först upgöra
en plan och fatta en åsigt, huru man skulle önska, att de
norra länen måtte vara organiserade, för att få dem i det bästa till
stånd,
lokalerne medgifva, och derefter måste man jemföra delta
med de författmr, som redan äro utfärdade, och så förena dem, alt
man slutligen kan vinna sitt mål, men delta är ett förelag af en
serdeles vidlyftig beskaffenhet, svår nog alt bedöma. Det fordrar
den noggrannaste lokalkännedom och det skarpsinnigaste omdöme,
för att man icke skall komma till ett motsatt resultat än det man
afser. Dessutom betviflar jag, att någon motion i delta afseende
är väckt, så att frågan derom nu kan förekomma, och om endast
afvittrings-verket skulle i skrifvelse!! omnämnas, är della en ofullständighet,
ty sågverks-egarnes privilegier och rättigheter utgöra en
omständighet, som är lika vigtig att reglera som afviltrings-verket.
Det är nemi. en mängd frågor, som häruti måste ingå. Sågverksegare
hafva nemi. rättighet att mot stubbören afverka 1,000-lals
träd på en areal af 100- å 200,000 tunland, utan alt dessa tunland
äro utsatta på papperet. Jag frågar Herrarne, huru dylika,
sågverks-egare medgifne privilegier skola kunna återkallas. Denna
fråga är svår att lösa och alldraminst är det möjligt, att vi i en
hast kunna derom fatta ett omdöme. Likväl sammanhänger den
frågan med afvittrings-verket, hvars afsigt är att i möjligaste måtto
reglera förhållandet med skogshushållningen i norra länen, alt förekomma
den skötling, som för närvarande der pågår och som till
en icke obetydlig del är orsakad genom utsträckning af sågverksegarnes
privilegier. Afviltrings-verket afser äfvenledes alt ordna
nybyggens anläggningar på ett bättre sätt än hittills egt rum, då
nyhyggen i mängd uptagas, och den, som fått en viss _del af skogen
sig tillagd, afverkar sin skog, och, sedan han suttit der några år,
afslår han derifrån. De områden, som tilläggas dessa nybyggen,
upgå icke, såsom Frih. Raab upgifvit, till 3,000 tunland, utan vida
mindre, emedan för afviltringen i de trakterne är stadgadt, att ett mantal
skall erhålla en skogsvidd af 350 tunland af god mark, och ända
lill
Den 11 November f. m.
369
till 3,000 tunni, af sämre mark. R. o. Ad. torde således finna, att
delta ämne är af mycken vigt för de norra länen och af så vidsträckt
beskaffenhet, att någon inblandning deraf i denna punkt icke
bör tillåtas, ulan bör ämnet blifva föremål för serskild öfverläggning
och serskild skrifvelse till K. M. Emellertid skulle jag tro, att ora
R. o. Ad. godkänner denna punkt, bör ordet ”omedelbara”, sorn
står på 5de raden i Utskms förslag, borttagas, hvarigenom R. St. yttrat
den åsigt, att dessa skogar i Norrland icke äro uteslutne från
meningen med denna punkt, utan äro deri inbegripne, så vidt detta
ämne kan sammanfattas med det andra, utan att vara specielt oranämndl.
För öfrigt vill jag instämma deri, att i Irsta mom. kunde
följande ord utgå; ”mot rättighet för boslällshafvaren, att af de årliga
afverkniogarne å densamma, föryttra hvad som öfverstiger boställets
behof af skogsfång.” Detta är öfverflödigt, ty en sådan förmån
är redan till en del medgifven boställs-innehafvare, enär de
till afsalu få begagna skogen, såvida det årliga afverknings-beloppet
öfverstiger boställets behof, och innehafvaren dessutom med K. Befhrdes
tillstånd eger att begagna skogen till kolbränning, hvilket förhållande
dock icke på många ställen eger rum. Jag har sjelf innehaft
eli boställe, hvarå trakthuggning infördes, och K. M. medgaf tillåtelse
för boslällshafvaren, att försälja, hvad som för bostället icke
behöfdes. Emellertid finnas undantag vid vissa boställen, der skogen
år större eller medgifver större afverkning än som lämpligen
bör af boställs-innehafvaren till afsalu disponeras, och i sådant fall
är uteslutandet af de ifrågavande raderne ur R. St. skrifvelse serdeles
lämpligt.
Hvad åter angår 2:dra mom. af Utskms förslag, anser jag lämpligt,
att det blir oförändrad!, men om K. o. Ad. i allmänhet är af
den mening, att Gr. Lagerbjelkes förslag bör antagas, lönar det icke
mödan, att i delta afseende vara af olika tanke, hvarföre jag icke
heller skall motsätta mig den förändring, Gr. Lagerbjelke påyrkat.
Hr von Hartmansdorff: Den siste talaren har mera, ände
föreg:de, visat, huru oförberedt della ärende är, och huru väl det
behöft återremitteras, för ali i eli fullständigare skick återkomma lill
RiksSlm, men en återförvisning skulle föranleda hela frågans fall,
emedan hon efter all anledn. icke kan komma tillbaka före Riksdagens
uplösning. Man måste följaktligen genast fatta sina beslut
sådana de kunna blifva, och de lära icke komma alt innebära annat,
än en underd. begäran om Propos. till nästk. Ständer. Frih. Palmstjerna
har sagt, alt ingen motion vore gjord, ang:de afvittringarne
i Norrland. Jag kan icke bevisa motsatsen, emedan Belänk:t endast
omförmäler, hvilka personer, som väckt motioner i ämnet, men
icke så noga uptager hvad hvar och en af dem yttrat. Det i Betänka
omförraäldla innehållet af dessa motioner utvisar blott, att
man vill hafva en bättre hushållning med skogarne. 1 denna riktning
hafva Utsk:n yttrat sig och gått lill väga, utan att visa, om de
hållit sig inom motionernas omfång, eller icke. Jag hade föreställt
mig, att när en rättelse öfverhufvud af förfatln:ne om skogarne i
14 H. 24
370
Den 11'November f. m.
Riket af flere motionärer begärts, skulle del lika val hafva för den
enskilde Riksdagsmannen, som för Utsk:n varit öppet att framställa
förslag i sådan syftning. Jag kan således icke tro annat, än alt
den framställning, ang:de afvittringarne, hvilken Frih. Raab gjort,
skulle vara laglig. Ar delta icke förhållandet, så må hon förfalla.
Men i afseende på boställena, yrkade Frih. Raat) antagande af punkten
c i hans förslag, hvilken äfven jag anser mig höra uptaga. Den
lyder sålunda: ”att den ökade afkastning, som en förbättrad hushållning
med skogarne å boställens och fromma stiftelsers mark hör
medföra, icke må blifva en opåräknad inkomst för innehafvarne allena,
utan till viss del äfven komma Kronan till godo.” I st. f. vinstens
delning mellan boställshafvaren och Kronan, hafva Utsk:n tillstyrkt,
att fördelen skall ensamt tillkomma den förre. Det slår nemi. i
mom:l: ”att, i enlighet med dem af jägeri-beljeningen meddelade
föreskrifter, vårda boställets skog, mot rättighet för boställshafvaren,
att af de årliga afverkningarne å densamma föryttra hvad som ftfversliger
boställets behof af skogsfång.” Ett dylikt förordnande
mätte väl icke vara till någon annans fördel än boställshafvarens,
ehuru Utsk:n möjligen åsyftat något annat. Nu hafva de icke tydligt
uttalat sin mening och derigenom vållat ett dunkelt skrifsätt,
ovärdigt R. St. Frih. Palmstjerna har visat, att genom Ulsktns förslag
skulle upkomma en opåräknad vinst för åtskilliga boställshafvare,
hvilken hitintills icke varit dem i förfallnme medgifven. Då
är det efter min tanke äfven rätt, alt Kronan erhåller sin del
deraf, och det desto heldre, som Kronobeljeningen skall taga befattning
med saken. Af 38:de §:n i Mililie-boställs-ordn:n, finner
man att boställen, som hafva större tillgång pä skog, skola lemna
skogsvaror till boställen, sorn sådan sakna. Således finnes redan
stadgad skyldighet för det ena bostället all understödja del andra.
Örn man i st. f. ett sådant påbud föreskrifver, att den ökade åtkomsten
skall delas mellan Kronan och boställshafvaren, så kunde hon
använda denna inkomst till fyllande af andra boställens behof. Då
kunde de, som sakna åbyggnad, blifva dermed försedde, och Militieboställs-kassan,
från hvilken en del räntor nu utgår till aflöning åt
Krjgs-Kolbii tjenstemän, finge då större peuninge-tiilskott för sina
egentliga åliggandens fullgörande.
Hvad ecklesiastika boställen beträffar, vill jag, för att ådagalägga
riktigheten af Frih. Raabs anförande, erinra, det R. o. Ad.
likasom de öfrige Stånden beslutat, alt man skall hädanefter betaga
Stiftens byggnadskassör de inkomster, de haft af lediga pastorat.
Om nu inkomsten från ecklesiastika boställens skog skulle hädanefter
gå till Kronan, så vöre del icke mer än rätt, att ersättning för
den vinst, Presterskapet gör genom byggnads-kassornas förlust, utgår
från Presternas boslällsskogar. Jag säger detta blott för att bevisa
riktigheten af den sals, Frih. Raab framställt, utan alt jag för
öfrigt vill belasta den underd. skrifvelsen med någon sådan detalj,
sora jag nu vidrört.
Frih. Palmstjerna har sagl, att åtskilligt af hvad man vill begära,
redan funnes i förfatln:ne stadgadt. Om så förhåller sig, är
Den 11 November f. m.
371
det öfverflödigt, all Utsk:n afgifvit della förslag, hvarföre jag så mycket
heldre tillstyrker antagandet af Frih. Raabs framställning.
Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf, alt plenum komrae alt fortsättas
kl. £ 6 e. m.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oskar: I anledn. af Hr
von Hartmansdorffs yttrande, alt de sista orden i Utsk:ns förslag skulle
betyda något annat än desamma uttrycka, anser jag mig böra tiplysa,
att meningen verkligen är, alt boställshafvare skola ega rätt,
att för egen räkning försälja skogsprodukter, och att man grundade
della tillstyrkande derpå, att sådant redan vid åtskilliga tillfällen
medgifvits. Hr von Hartmansdorff nämnde, alt någon del af denna
försäljningssumma borde gå lill Mililie-boställs- kassan, men då han
icke framställt yrkande om intagande i punkten af något dylikt, anser
jag mig nu icke behöfva yitra mig vidare derom.
Frih. Pal rast jer na: Då Frih. Raabs förslag vunnit under
stöd,
vill jag genomgå de 4 punkterna. Den l:sta lyder så: ”att
skötseln af de under K. M:s och Kronans omedelbara vård stående
skogar, äfvensom af dem, hvilka tillhöra hemman, som Kronan till
boställen eller fromma stiftelser uplålit, så ordnas, att säkerhet
för skogens bestånd och förkofran beredes.” Dervid får jag anmärka:
hvad menas med de under K. M:s omedelbara vård stående
skogar? Innefattas derunder de skogar, hvartill sågverksegare
erhållit afverknings-rätt lill vissa tusentals träd, med undantag
af masteträd? De ägor, på hvilka sådan rätt blifvit nplåten,
upgå till många hundra tusen tunni., men huruvida de slå
under Kronans omedelbara vård, del kan vara tvifvelaktigt. Härads-allmänningar
äro icke under Kronans vård, men jag skulle
tro, all skogshushållningen å dem är af vigt, af hvilken orsak de
böra inkomma i R. Sius skrifvelse, men icke deslomindre äro de
utesluine i l:sla punkten. Vidare äro i l:sta punkten uteslulne
ecklesiastike boställsskogar, som först och främst icke stå under Kronans
omedelbara vård och icke af Kronan äro uplålna lill boställshafvarens
fria begagnande.
2:dra punkten innehåller: ”alt inga kronoskogar hädanefter
må till . enskilde personer afhändas,-samt att öfverlålelsen af Kronans
mnark genom afvittringarne i de norra lånen följaktligen inslälles.
” Det är att behandla afvittringsfrågan alli för. summariskt. Enl.
min åsigt, kunna icke R. St. med full besinning beslula något sådant,
såvida derförinnan undersökning icke skett.
Den 3:dje punkten stadgar: ”alt en i möjligaste måtto fullständig
upgift å Kronans ännu i behåll varande skogar R. St. meddelas.
” Detta är mycket lätl sagdt och kan i de flesta orter lätt verkställas,
men de största rymderne af Kronans nu behållne skogar
finnas i Norrland, der en sådan upgift icke Utan vidsträckta och
fleråriga undersökningar kan nprältas. Således anser jag förslagen i
denna och nästföregående punkt icke vara verkställbara, om skrifvelsen
skall affattas i så allmänna ordalag, som här är föreslaget.
24*
372
Den II November f. m.
Dessutom kan upgiften blifva statistisk och ganska intressant, men
hvad R. St. skola dermed egentligeo göra, kan jag icke finna.
4:de punkten lyder sålunda: ”att den ökade afkastning, som en
förbättrad hushållning med skogarne å boställens och fromma stiftelsers
mark bör medföra, icke må blifva en opåräknad inkomst för inne
bafvaroe
altena, utan till viss del äfven komma Kronan tillgodo”.
Med hvad rätt Kronan skall kunna göra sig till godo skogar,
som tillhöra fromma stiftelser, hvilka tillkommit genom enskilde gifvares
frikostighet, kan jag icke inse. Väl må hushållningen dermed
förbättras och inkomsterne deraf upbringas, men då böra dessa
inkomster tillkomma stiftelserna, men alldeles icke K. M. och Kronan.
Hvad för öfrigt angår den förbättrade hushållningen med skogarne
och det påstående, alt K. M. och Kronan skulle göra sig
detta till fördel, så befarar jag,, ali ändamålet förfelas med ett sådant
stadgande, ty på hvad sätt skola boställsskogarne kunna vårdas,
om icke sådant sker af innehafvare!!. Hvilken skogs- eller
kronobetjening man än må tillsätta, kunna dessa icke vårda skogen
såsom boställshafvaren. Man bör således icke förminska hans intresse
i detta afseende, utan tvärtom i möjligaste måtto föröka det,
och följaktligen, der riklig tillgång på skog finnes och efter fastställd
hushållsplan averkningen af sko;: upgår till högre belopp,
må detsamma försäljas, men om på något boställe skogen upgår till
många tusende tunnb, blir det en serskild sak och föremål för serskildt
stadgande, och får bero på den anmälan, som af auktorite
terne
i sådant afseende kunna göras.
På grund af alla dessa skäl afstyrker jag bifall till Frih. Raabs
förslag i denna punkt.
Gr. Sparre: Efter den granskning af Frih. Raäbs och Hr von
Hartmansdorffs förslag den siste talaren här företagit, tillåter jag mig
nämna, att jag anser just detta förslag, men icke Utskms, såsom mine
motståndare sagt, vara oförberedt. Elter deras åsigt skulle man utan
föregången undersökning tillintetgöra hela afvitlringsverkel i Norrland,
hvarmed man varit sysselsatt allt sedan 1700-talet, och hvarpå
så betydliga kostnader blifvit nedlagde. Ett sådant beslut synes mig
åtminstone vara oförberedt och omotiveradt. Sannt är det, att afvittringsstadgan
behöfver en revision, men att helt och hållet tillintetgöra
den, vill jag åtminstone icke underskrifva. Således finner
man, alt de föreslagne detaljerne icke kunna godkännas. Hvad angår
Frih. Palmstjernas anmärkn. derom, alt uttrycket ”de under
Kronans omedelbara disposition varande skogar” vore mindre riktigt,
och att ordet omedelbara borde utgå, vill jag fästa upmärksamheten
derpå, att ordet omedelbara står såsom en motsats till den följande
meningen. Ordalydelsen är följande: ”icke allenast å de under
Kronans omedelbara disposition ännu varande skogar, utan äfven
å alla till civil- och militär- samt ecklesiastik-staten hörande
boställens skogar.” Utsk:n hafva ansett, att då boställen och således
äfven deras skogar stå under Kronans dispos., hvilket är fallet med
de utarrenderade boställena, Utsk:n kunde i motsats härtill begagna ordet
omedelbara i fråga om de andra skogarne, hvadan jag tror, alt
Den 11 November f. m.
373
detta ord står på sin plats. Beträdande den rättighet, som blifvit
leornad boställshavare, att afyttra averkningen å boställets skog, så
tror jag, att det vore lämpligt, att R. St. i detta hänseende uttala
en grundsats, sorn berättigar K. M. att derpå bygga ett förslag lill
förfatln. Jag är öfvertygad, att om något boställe har så stor skog,
att den försålda afverkningen derå skulle tillskynda inuehafvaren en
alltför öfverdrifven inkomst, kan K. M. icke underlåta, att i den
författu., som i och för regleringen af detta förhållande kommer att
utfärdas, härpå fästa behörigt afseende, och jag tror således, att förslaget
i denna del kan antagas. Då vi dessutom känna, att ett Stånd redan
fattat sitt beslut i detta ämne och antagit ett med Utsk:ns förslag
identiskt beslut, så, då så mångå förslag blifvit framställda, och det
torde vara svårt, att före Riksdagens slut komma till reda med saken,
anhåller jag, att R. o. Ad. måtte fatta ett beslut i öfverens
stämmelse
med BorgareSl:s.
Frih. Raab: Gr. Sparre började med ett tillkännagivande, att
Frih. Palmstjerna i sitt föreg:de föredrag skulle hafva alldeles tillintetgjort
värdet af mitt förslag just genom hans kritik af detsamma.
Enl. min upfattning gällde denna kritik jemväl Utsk:ns förslag, enär
Frihrn anmärkt, ali ordet omedelbara borde ur detsamma utgå.
Della ord har jag i mitt förslag begagnat derföre, att det finnes i
Utskrns, och Gr. Sparre har åter uplyst, att detta ord inkommit i
Utskms Betänk, eller tillstyrkande af den orsak, att det står såsom
en motsats till den medelbara vård, som Kronan anses äga öfver
boställsskogar, vid hvilket förhållande Grins försvar för Utskrns tillstyrkande
i detta afseende äfven får gälla för mitt förslag och det
deri begagnade ordet omedelbara. Frih. Palmstjerna har vidare
sagt, att jag ur mitt förslag uteglömt ecklesiastike boställen. Jag föreställer
mig, att dessa boställen icke kunna hänföras till andra än
de, som äro nplålne till ecklesiastik-staten, och de böra således
komma under dem, som stå under Kronans vård. Så har jag tänkt
mig saken. I fråga om inställandet af afvittringarna har man anmärkt,
att en sådan åtgärd vore alltför rask, alltför djerf. Häremot
får jag anmärka, alt alla inkomna förslag i delta hänseende
tyda derpå, att afvittringarna tillskynda en allt för stor förmån för
den enskilde, men deremot allt för stora förluster för Kronan, och
derföre har jag trott det vara nödigt att inställa dessa förrättningar,
intilldess en revision af författningarna försiggått, i hvilket afseende
jag förenar mig med Hr von Koch. Hvad angår 3:dje punkten,
deri föreslås, att K. M., såvidt möjligt är, ville lemna upgift på
Kronans skogar, så bör jag nämna, att en sådan upgift alltid äger
samma värde för Staten i fråga om dess hushållning, som den enskildtes
kännedom om sin areal, vare sig i åker eller skog, för ho
nom
har. Naturligtvis är det af stor vigt att känna ungefärliga
arealen, och omöjligt är det ingalunda att i de flesta fall komma,
i afseende på skogens vidd, det rätta ganska nära. Frih. Palmstjerna
har jemväl sagt, att milt förslag skulle kunna tydas derhän,
att Kronan skulle åtkomma inkomsterne af de till fromma stiftelser
hörande hemmansskogar. Sådant mätte väl icke vara obilligt eller
374
Den 11 November f. m.
åtminstone all Kronan undfår någon del af inkomsten af de under
Kronans dispos. ställda hemman, i ersättning för de kostnader, Kronan
måst vidkännas i oell för försättandet af dessa skogar i ordnadt
skick, så att dessa hemman för framtiden konna påräkna att hafva
egna skogstillgångar. Vi hafva nu diskuterat frågan tillräckligt och
skola nu öfvergå till fattandet af ett beslut. I det afseende vågar
jag anhålla, att sedan Hr von Koch och Frih. Palmstjerna förklarat,
alt de båda sista raderne i lista mom. böra utgå, och den frågan
således blir föremål för serskild pröfning, såvida sådant är hegardt,
anhåller jag vördsamt, att serskilda proposir måtte framställas, sä
att lista mom. blir föremål för en, intill början af den mening
desse Hrr yrkat mätte utgå, och den andra innefatta denna mening
å ena och mitt förslag i 4:de punkten å den andra sidan. 2:dra
och 3:dje punkterne i mitt förslag omfatta icke det förslag, motsidan
framställt lill serskild propos., hvadan jag anhåller, alt desse punkter
mätte fä utgå eller förbigås vid detta tillfälle.
Hr Gr. o. Landtm, frågade om icke Frih. Raabs mening var,
att lista och 4:de punkterne af hans förslag skulle hvar för sig
blifva föremål för propos., och att den lista skulle utgöra motsatts
lill föregide delen af Utskms förslag.
Frih. Raal)! Min mening var, att lista punkten måtte sättas
till motförslag mot föregide delen af Utskins förslag och att 4:de
punkten upställes emot sista delen eller i st. f. de 2 raderne, hvilka
Frih. Palmstjerna celi Hr von Koch yrkat måtte utgå. Jag vill
erinra derom, alt 4:de punkten i milt förslag rörer den rättighet
lill skogsafkastningen, som boslällshafvare skola tillerkännas, och att
4ide punkten således bör förekomma i sammanhang med proposin å
de 2ine räder i Betänk., nämnde Hrr yrkat måtte utgå.
Hr von Kochi Jag förmodar, att Frih. Palmstjernas anmärkning
derom, att ingen motion blifvit väckt i afseende på afvittringsverket,
framställts endast för att dermed bemöta Frih. Raabs och Hr
von Hartmansdorff, förslag om begäran hos K. M.,att afvittringarne
måtte inställas. Jag har redan anmärkt orimligheten af ett sådant
förslag, och tror icke, att motionen åsyftar något sådant. Deremot
tror jag, och jag har fått ytterligare stöd härför af Utskins
Ordföride, att man skulle kunna hos K. M. begära en revision af
afvillringssladgan. Såvidt desse motioner äro vidrörde i Betäuk.,
innehåller detsamma i början, ”att Gr. Wachtmeisters, Hrr af Ströms,
Rettigs och Wetterbergs motioner åsyfta genomgripande förändringar
i skogslagstiftningen, för att genom inskränkande af den enskildes
dispositionsrätt öfver skogen .” Jag tror, alt man på grund af
dessa motioner har rätt att tänka på den delen af Riket, der de
största skogarne och på samma gång den största skogsförödelsen förefinnes.
Gr. Sparre: På första sidan i Betänk, angifves motionernas
innehåll, men sedermera hafva Ulskin uptagit, hvilka motioner i ena
eller andra delen innefatta något förslag. Hvad angår frågan om
afvitlringarna, så, för att icke sammanblanda den med de öfrige,
Den 11 November f. m.
375
hemställer jag till de Hrr, som yrkat en framställning i delta afseende
— och äfven hos mina motståndare synes den mening vara gällande
— alt de ville upskjuta all fråga om de Norrländska skogarne,
tills vi komma till den del af Betänk., som angår dessa skogar, och
det är den af Riksdags-Fullm:gen Rutberg väckte motion. Eftersom
vi nu tala om dispositionen af Kronans och enskildtes skogar, hvarföre
skola vi då tala om afvittringarna, som dermed icke äger ringaste
sammanhang. Härmed kan och bör saklöst upskjutas tills vi
komma- till den i detta afseende väckte motion. Jag anhåller att
Hrrtne ville lyssna till detta mitt förslag.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, framställde Hr Gr. o.
Landtm, hurusom, i afseende pä förevar:de puukt, åtskilliga förändringar
blifvit yrkade. Först hade Gr. Lagerbjelke yrkat, att i lista
mom:t orden ”i enlighet med dem af Jägeri-betjeningen meddelade
föreskrifter” måtte utbytas emot ”i enlighet med upgjord och fastställd
skogshushållnings-plan, samt under Jägeri-betjeningens tillsyn”,
och att i sednare momrt, i st. f. orden ”samfälda enskilda skogar,
som emellan delegarne förblifva oskiftade”, mätte införas ”samfälda
skogar, som blifvit öfverlemnade till menigheters dispos., och hvilka
bland delegarne förblifva oskiftade.” Derefter hade Hr von Hartmansdorff
yrkat bifall till eli serskildt, förut under diskussionen af
Frih. Raab framställdt förslag, att R. St. skulle besluta hos K. M.
i underdrhet anhålla: 1:0 att skötseln af de under K. M. och Kronans
omedelbara vård slående skogar, äfvensom af dem, hvilka tillhöra
hemman, som Kronan lill boställen eller fromma stiftelser uplåtit,
sa ordnas, alt säkerhet för skogens bestånd och förkofran beredes;
2:o att inga kronoskogar hädanefter må till enskilda personer
alhändas, samt afl öfverlätelsen å Kronans mark genom afvittringarne
i de norra länen följaktligen inställes; 3:o alt en i möjligaste
måtto fullständig upgift å Kronans ännu i behåll varande skogar Ii.
St. meddelas; och 4:o att den ökade afkastning, som en förbättrad
hushållning med skogarne å boställens och fromma stiftelsers mark
bör medföra, icke må blifva eh opåräknad inkomst för inriehafvarne
allena, utan till viss del äfven komma Kronan lill godo.
Hr von Hartmansdorff: Jag instämmer med Frih. Raab i
hans medgifvande att puukten må delas.
Hr Gr. o. Landtm, framställde vidare, att Hr von Koch yrkat
först tillägg af ett nytt morn., sålydande: ”dels att de ang:de afvittringen
och allmänningarne gällande förfaltn:r mätte öfverses”, och
derefter bifall lill föreg:de delen af lista mom. i Utsktns förslag, till
och med orden ”boställens skogar”, mert med uteslutande af ordet
”omedelbara”, och att Frih. Palmstjerna yrkat, alt i l:sta mom.
ordet ”omedelbara” uti slutorden ”mot rättighet” etc. måtte utgå.
Frih. Palmstjerna: Jag har visserligen yrkat, att de af Hr
Gr. o. Landtm, omnämnde ord boide utgå, men som under diskussionen
så många olika meningar upstått, afstår jag derifrån.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, alt slutligen Frih. Raab begärt delning
af proposme, så att först skulle förekomma förra delen af
376
Den 11 November I. m.
Utskins förslag i 1 :sla mom:t, till och med orden ”boställens skogar”,
och i motsats dertill lista punkten af Frih. Raabs förslag, dernäst
sednare delen af lista moni. i Utskins förslag, och i motsats
dertill 4:de punkten af Frih. Raabs förslag, samt att sedermera de
öfrige pnnklerne af sistnämnde förslag matie blifva föremål för serskilda
proposir; vid hvilket förhållande Hr Gr. o. Landtm, nu först
finge hemställa om R. o. Ad. bifölle föregide delen af lista momit
i Utskins hemställan, till och med orden ”boställens skogar.”
Denna propos. besvarades med starka Ja, jemte åtskilliga Nej;
hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade, alt han funnit Ja öfvervägande.
Efter sedermera framställde proposir först till bifall å återstående
delen af lista momit i Utskins hemställan, sedan till bifall
derå, med den af Gr. Lagerbjelke föreslagna förändring, dernäst lill
bifall å Hr von Köchs yrkande, att denna del af förslaget skulle
utgå, och slutligen till bifall å 4:de punkten af Frih. Raabs förslag,
hvilka proposir alla besvarades med blandade Ja och Nej,
hemställde Hr Gr. o. Landtm, ånyo, såsom den propos., vid hvars
besvarande Nej-ropen varit minst starka, om R. o. Ad. behagade
bifalla ifrågavaride del af lista momit i Utskins förslag, med den af
Gr. Lagerbjelke yrkade förändring, och ropades härvid starka Ja,
jemte åtskilliga Nej; hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att han
ansåg Ja nu hafva varit öfvervägande.
Då sedermera propos. till bifall å sednare momit af Utskins
hemställan framställdes, ropades Nej, hvarpå detsamma af R. o. Ad.
godkändes, med den af Gr. Lagerbjelke yrkade förändring.
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm, yttrat, att nu förekomme
2:dra punkten af Frih. Raabs förslag, och att i sammanhang dermed
borde företagas det af Hr von Koch föreslagna nya morn.,
yttrade
Frih. Raabi Jag afstår från milt förslag och förenar mig med
Hr von Koch i fråga om 2:dra punkten.
Hr von Hartmansdorff! Jag skall icke skilja mig från
Frih. Raab. Vi tappa nog ändå.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, sedan Frih. Raabs förslag
i denna del blifvit återkalladt, ansåge sig böra öfvergå till 3:dje
punkten af samma förslag, innehållande ”att en i möjligaste måtto
fullständig upgift å Kronans ännu i behåll varande skogar R. St.
meddelas”, och finge hemställa om R. o. Ad. bifölle ett sådant tillägg
vid Utskins uti förevaride punkt gjorda hemställan.
Denna propos. besvarades med starka Nej, blandade med Ja,
hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att han funnit Ja öfvervägande.
Frih. Raab begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande votens-propos.:
Den 11 November e. m. 377
Den som bifaller Frih. Raabs förslag, alt såsom tillägg vid
den i Lag- samt Allm. Desv. o Ekon.Utskms Betänk. J\a 29
gjorda första hemställan, införes: ”alt en i möjligaste måtto fullständig
upgift å Kronans ännu i behåll varande skogar R. St. meddelas”,
röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, varder nämnde förslag lill tillägg af R. o. Ad. afslaget.
Vid voteringens sint befnnnos lösterne hafva utfallit, som
följer:
Ja — 16.
Nej — 20.
Då sedermera Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad.
bifölle alt,' på sätt Hr von Koch föreslagit, uti Utskms ifrågavande
hemställan, näst efter orden ”hos K. M. anhålla”, tillädes följande
mening: ”dels att de ang:de afvittringen och allmänningarne gällande
författn:r måtte öfverses”, ropades starka Nej, blandade med
Ja; hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade att han funnit Nej öfvervägande.
Fortsättningen af förevar:de Belänk:s pröfning upskjöts lill eftermiddagens
plenum och R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 11 November 1854.
Plenum kl. 6 e. m.
Fortsattes pröfningen af Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:ns Betänk. JV2 29, i anleda, af väckte frågor om förändrade
föreskrifter i afseende på skogshushållningen i Riket.
2:dra punkten, ang:de en af Riksdags-Fullmtgen Carl Dahlgren
väckt motion.
Utsk:ns yttrande bifölls.
378
Den 11 November e. m.
3:dje punkten, äng:de ifrägastäld skyldighet för skogsegare,
att efter verksläldt skogshygge draga försorg om skogsplantering
ä lika stor areal.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: För min del kan jag icke
instämma uti Ulskms förslag. Om en jordegare besitter liera tusen
tunni, skog och deraf årligen afverkar 5 tunni., så utgör detta en
ganska liten del af skogen; men om deremot en jordegare endast
innehafver 50 eller 60 tunni, skog, så utgöra 5 tunni, en betydlig
del deraf. Förbållandet blifver således ganska olika för egare af
olika stor skogs-areal. För den en-a är averkningen af 5 tunni,
ringa, för den andra ganska betydlig. Om nu de stora skogarne
äro mera aflägset belägna och värdet deraf således ringare än de
mindre skogarnes värde, så blifver afverkningsbeloppet för egarne af
de stora skogarne ännu ringare, än om man endast tager skogsarealen
i betraktande. Skadan för det allmänna utaf 5 tunnlands
afverkning å en stor skogs-areal är således högst ringa. Skulle nu
en egare af stor skogs-areal, som afverkar något mera än 5 tunni.,
vara nödsakad att freda skogens återväxt, så vida han vill undgå
bötesansvar? Sådant anser jag vara att ålägga skogsegaren en större
skyldighet, än som för ändamålet erfordras, ty om 6 å 7 tunnlands
mark på en sådan stor skogs-areal lemnäs åt sig sjelf, blifver icke
skogen på en så liten bit hindrad från upväxt genom betning eller
något annat, utan skogen upväxer åter lill dess fulla storhet så
småningom, och innan man hinner genomgå hela skogs-arealen med
afverkningar.
Att föreslå ett annat stadgande, hvarigenom det af Utsk:n afsedda
ändamål skulle upnås, dertill är jag för det närvande icke
beredd, men jag kan ej annat än vägra min röst åt Utsk-.ns förslag,
såsom varande, enl. min åsigt, hvarken rättvist eller ändamålsenligt.
Så vida icke någon annan af Ståndets ledamöter kommer
att framlägga ett mera tillfredsställande förslag, ser jag mig nödsakad
att anhålla, det punkten måtte blifva till Utslcns förnyade pröfning
återremitterad.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag får i hufvudsaklig!: hänseende
instämma i Frih. Palmstjernas anförande. Sedan BorgareSt.
på f. m. vid slutet af detta Betänk, fattat det beslut att icke,
på sätt Utsk:n föreslagit, begära en författnings utfärdande i ämnet,
utan endast hos K. M. anhålla, det K. M. täcktes till nästa Riksdag
inkomma med Propos. i saken, så tror jag, att de tvister, som
emellan för öfrigt liktänkande kunna upkomma i afseende å sättet
att vinua det stora ändamålet, icke skola blifva så häftiga, som under
förmiddagens plenum. Jag har i dag erhållit nyssnämnde upgift
af en bland BorgareSl:s ledamöter, och kan således icke tro,
att jag deri misstagit mig, och jag anser således, att vi måste öfvergifva
hoppet, att vid denna Riksdag kunna åstadkomma ett sådant
enhälligt beslut i frågan, att det kunde lemna stoff till en ny
författn., ang:de rikets skogshushållning. Det återstår oss således endast
att antyda de grundsatser, hvarom Stånden kunna blifva ense.
I detta afseende vågar jag, jemte det jag instämmer med Frih.
Den 11 November e. m.
379
Palmstjerna, upgifva några ytterligare omständigheter, som hindra
mig ali bifalla Utskms nu under öfverläggning varande förslag.
I början af förslaget heter det: ”att, der skog på mark af
mera än 5 tunnlands vidd helt och hållet nedhugges, ulan altmarken
derefter odlas till åker eller äng, eller användes till för hemmanet
erforderlig beteshage —Nu får jag nämna, att i större delen
af Kalmar län, sora likväl är beryktad! för sina vackra och
goda skogar, och der skogarne utgöra den hufvudsakliga inkomstkällan,
förhåller det sig så, all man genom missbruk af s. k. fällhygge
minskat den egentliga ståndskogen, men deremot utvidgat
hagmarken, i hvilken deremot upväxt en ganska vacker skog, som
motsvarar ståndskogen, ehuru marken i allt fall på alla kartor ulmärkes
såsom hagmark. Skulle man nu uteslutande hålla sig lil)
ståndskogen, så hade man icke lagstiftat för den egentliga skogsmarken,
der svedjandet är ännu skadligare, derföre all der tillförene
varit svedjadt. Jag tror derföre, att förbudet emot nedhuggning
utan återplantering med stort skäl äfven kunde utsträckas till hagmarken.
För en sådan åsigt faller det sig ännu orimligare, att den,
som hugger ned ståndskogen och gör skogsmarken till hagmark, icke
skall vid bötesansvar åläggas draga försorg om återväxt af skogen.
Just på delta sätt blifva de flesta skogar utödda, och deremot har
Utskm icke lagt något hinder. Måhända någon föreskrift i nu antydda
syftning icke år behöflig för de norra orterna, men man bör
taga i betraktande, alt den skog, som finnes i södra Sverige, helst
utmed kusterna, har ett mångfaldigt större värde, än den, som ligger
i norra Sverige, icke allenast derföre, att den är lättare afsättlig, utan
äfven derföre, att den har en hastigare återväxt. Af delta skäl tror
jag, att man vid lagstiftningen i detta ämne bör fästa hnfvudsakligt
afseende på skogarne i de södra orterne. Härtill bör läggas hvad
Frill. Palmstjerna nyss yttrat, eller att 5 tunnland är en obetydlig
het
på en skogsmark af flera tusen tunnlands areal, men något ganska
betydligt på en inskränktare skogsvidd, såsom förhållandet merändels
är i södra Sverige, och derjemte tagas i betraktande, att
stadgandet är så obestämdt, att det mycket väl kan eluderas. Ty
hvad är att helt och hållet nedhugga ? Om endast några få små
träd qvarlemnas, kan man påstå, att skogen icke är helt och hållet
nedhuggen, och sålunda advocera sig ifrån ansvaret.
Då det nu icke är fråga om annat än att begära nådig Propos.
i ämnet till nästa Riksdag, så hemställer jag till R. o. Ad., huruvida
det icke skulle vara tillfyllest, alt öfverenskomma om följande
förslag: ”att der skog, äfven på enskild mark, å större areal
afverkas, utan att marken till åker eller äng användes, skogsplantering
till återväxt, så vidt det utan serdeles upoffring kan ske, vid
ansvar påbjndes.” Då har man icke för myckel ingått i detaljer,
men utgått från samma åsigt, som ligger till grund för Utsk:ns förslag.
Jag anhåller vördsamt om propos. på del förslag, jag nu haft
äran framställa.
Hr Flach, Johan: De sammansatta Utsk:ns förslag i denna
del är förauledt af det öfverklagade förhållande, att skogsmarker af
-
3S0
Den 11 November e. m.
ytirås med s. k. afverkuingsrätl, hvilket har den påföljd, all hela
den sålunda uplåina skogen spolieras, Ulskms förslag till hämmande
af delta missbruk var ursprungligen icke sådant som det förevar:de.
Afdelmn hade nemi. icke föreslagit något bestämdt tunnetal, som
skulle få afverkas, men då anmärkte en af BondeStis ledamöter, alt
del besynnerliga förhållande kunde inträffa, att om man högg endast
några träd, för alt t. ex. rödja en byggnadsplats, så kunde en
kittslig jägeribetjent lill laglig beifran anmäla saken. Då med det
tilltänkta stadgandet raan endast afsåg atl förekomma skogens spolierande,
hvilket icke kan inträffa, om hemmansegaren en eller an
nan
gång derstädes verkställer bygge, utan merändels är en följd
deraf, att hela skogstrakter öfverlåtas till personer, hvilka på spekulation
desamma helt och hållet nedhugga, trodde man sig kunna
bestämma ett visst tunnetal, hvaröfver skogen icke skulle fä utan
återplanteringsskyldighet afverkas, och detta utsattes lill 5 tunni.,
hvarmed man icke åsyftade att träffa det absolut rätta, utan endast
afsåg att erhålla en fix siffra, hvarigenom möjligheten af chikaner
och trakasserier emot skogsegaren förebyggdes. På samma sätt förhåller
det sig med uttrycket: ”eller användas till för hemmanet erforderlig
beteshage.” Dessa ord funnos icke i det primitiva förslaget,
men BondeS(:s ledamöter tramkommo med den anmärkn., att
om man skulle behöfva rödja en beteshage, så kunde man på samma
sätt blifva exponerad för chikaner, och heldre än att från sig
afsöndra BondeSt:s ledamöters talrika röster, gjorde man dem i detta
fall lill viljes.
Jag är långt ifrån att vilja påstå, att detta förslag är det fullständigaste
som kan framställas. Med denna fråga, likasom med
en mängd andra, har det bedröfliga förhållande inträffat, att densamma,
ehuru bland de aldra vigtigaste, företagits till behandling
först mot slutet af en 12 månaders lång Riksdag, hvilket icke kunnat
hafva annan påföljd, än alt frågan blifvit, för alt så säga, på
hafs afgjord. Jag vill således visst icke motsätta mig en återremiss
af denna punkt, men jag fruktar att Riksdagen redan är så långt
avancerad, att denna åtgärd endast tjenar till att för denna gång
begrafva frågan.
Gr. Björnstjerna, Carl Magnus: Den nu under öfverläggning
varande punkten är, enligt min öfvertygelse, måhända den
nyttigaste i hela Betänk. Den har redan lyckligtvis blifvit af 2:ne Stånd
godkänd. Det är således af högsta vigt, att äfven R. o. Ad. bifaller
densamma. Visserligen har jag hört Frih. Palmstjerna invända, att
då återbesåning af 5 tunland för en stor jordegare endast vore en
småsak, detta åliggande deremot vore allt för kärbart för den mindre
jordbrukaren. Må Frih:n då föreslå någon lämpligare areal, ty
någon måste ju nödvändigt bestämmas, om ändamålet skall upnås.
Frihm säger sig icke kunna göra detta. Jag nödgas då anse Utsk:n
hafva funnit den rätta siffran. Den motverkar, åtminstone till någon
del, skogens sköflaude, utan att ålägga ens den fattigaste åbo
annan utgift än ett obetydligt arbete. Må man äfven ihågkomma
det Utskm icke ens fordrat, att den afverkade marken genast skall
Den 11 November, e. m.
381
med konst ålerbesås, utan lernnat jordegaren ett anstånd af 5 års
lid, under hvilken en naturlig frösådd ganska väl kan inträffa.
Jag medgifver visserligen, att ullrycket ”erforderlig beteshage”
är något obestämdt, men, på sätt Hr Flach redan visat, var införandet
af denna bestämmelse nödvändigt för alt förmå BondeSt.
alt bilräda förslaget. Att större delen af ståndskogen skulle kunna
nedhuggas under föregifvande, att man ville använda marken
lill beteshage, låter visserligen säga, men förnuftiglvis, icke verkslälla
sig. Jag anser derföre Betänk, antagligt i dess närvar:de skick.
En återremiss af punkten skulle icke tjena lill annat, än alt lala
frågan dö ut. Samma bedröfliga påföljd lärer Frih. Raabs, i alltför
allmänna ordalag atfallade, förslag komma alt medföra, och flertalet
af R. o. Ad. torde med en sådan sakens utgång vara föga belåtet.
Jag anhåller således vördsamt del R. o. Ad. ville bifalla punkten
och ej genom återremiss för längre tid begrafva en fråga af så
oberäknelig vigt för fosterlandets framtid.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: Denna fråga är
onekligen af mycken vigt, hvilket äfven visar sig af den värme,
hvarmed densamma omfattats så väl inom som utom represenlationen.
Men jag befarar, alt denna ifver möjligen kan leda till tillslyrkande
af åtgärder, hvilka icke äro riktigt väl betänkta. Sålunda
synes mig de i denna och efterföljande punkt framställda förslag
vara både olämpliga för ändamålet och omöjliga i deras tillämpning.
Jag har inora Ulslcn icke bilrädt den nu under öfverläggning varande
punkten, icke derföre, att grundsatsen om återplantering icke
bör blifva lag, utan derföre, alt förslagets redaktion synes mig vara
sådan, att stadgandet kan på mångfaldiga sätt kringgås, hvarförutan
punkten innehåller föreskrifter, hvilkas efterlefnad icke kan öfvervakas,
åtminstone ej af den jägeri-beljening, sora för narrande finnes.
Genom det beslut R. o. Ad. i afseende å lista punkten redan
faltat, tror jag alt skogsbetjeningen skulle komma alt få mer
än tilli äcklig sysselsätt ning, och om förslaget i denna punkt äfvenledes
skulle bringas lill verkställighet, och efterlefnaden deraf handhafvas,
blefve en så betydlig tillökning i jägeri-personalen erforderlig,
att jag i sanning icke vet huru den skulle kunna underhållas
eller ens organiseras.
Jag sade, att förslaget ej skulle leda till upnåendet af det dermed
åsyftade ändamål, eller att förhindra det nu brukliga förfaringssättet
att inköpa jordegendomar, nedfälla skogen och sålunda skörda
betydlig vinst. Detta förfaringssätt synes mig lika väl kunna ega
rum, äfven om det nu föreslagna stadgandet blefve gällande. Det
kan nemi. tillgå sålunda, att en person köper en egendom, sköflar
dess skog och derefter säljer egendomen, öfverlemnande åt den efterföljande
egaren att bära ansvaret för skogsförödelsen. Visserligen
skulle återplantering sedermera komma att ega rum, antingen genom
jordegarens eller skogsbetjeningens försorg, men skogssköflingen
förekommes derigenom icke. I allmänhet tror jag, att utgångspunkten
för en bättre skogshushållning borde vara, alt (ill en början
nöja sig roed negativa stadganden i stället för positiva påbud,
382
Den 11 November, e. m.
samt alt Staten sjelf föregår med exempel. Della sednare eger redan
rnm i afseende å allmänningsskogarne, och om R. o. Ad:s på
f. m. fattade beslut, ali boslällsskogarne äfven skola skötas på behörigt
sätt och tinder vederbörandes kontroll, blifver lag, är en
föresyn äfven deruti lem nåd åt privata jordegare. Jag anser äfven,
att Slaten borde inrätta skogsinstituter, der personer kunde bibringas
en nödig kännedom om skogars behöriga skötsel. Detta är
ibland det svåraste, helst i vårt laud, der klimatiska förhållanden
inverka så betydligt pä skogens återväxt. Vi hafva länge här i landel
egt bergsskolor, oell erfarit, hvilket fördelaktigt inflytande de
utöfvat på bergshandleringen. Vi ega landtbruks-instituter, sora
utöfva ett lika verksamt och välgörande inflytande på jordbruket,
men för skogshushållningen har ännu ingenting i denna väg blifvit
åtgjordt.
I afseende å redaktionen af denna punkt, torde del böra anmärkas,
att det är något obestämdt hvad sora menas med atl helt
och hållet nedhugga skog. Man vet ej, huru mångå träd skola
qvarlemnas på roten, för att skogen ej skall anses vara helt och
hållet nedhuggen. Likaså kan man bereda sig ansvarsfrihet, endast
genom förebärande, alt skogen blifvit nedhuggen för alt å marken
verkställa odling. Odlingsföretaget öfvergifves sedermera och skogen
är och förblifver sköflad.
Det vore visserligen ännu mycket mera att i detta ämne andraga,
men hvad jag redan yttrat, jemte hvad föregående talare
anfört, torde vara tillräckligt för ådagaläggande deraf, att ingenting
med detta förslag kan uträttas. Jag för min del skulle tro, att
sedan R. o. Ad. i afseende å första punkten faltat ett beslut, som,
oberoende af skogslagstiftningen i öfrigt, kan sättas i verket, och
då punkten om svedjande äfvenledes torde blifva bifallen, alla de
öfriga punkterna innefatta sådana ämnen, hvilka torde böra öfverlemnas
till ett färre antal sakkunniga personers begrundande, och
alt R. St. borde inskränka sig lill att hos K. M:t i underd. anhålla
om afgifvande -af Propos. i ämnet lill nästa Riksdag, då K. M:t jem'väl
blefve i tillfälle att föreslå den skogsbetjening, som till följd af
de nya stadganderna korame all behöfvas.
Hr von Koch, IN ils Samuel: I denna punkt har man
kommit in på frågan, huruvida någon reglering i afseende på enskildte
personers skogar bör ega rum eller icke. Jag tror, att man
vid allt sådant reglerande bör förfara med den yttersta varsamhet,
men jag tillhör likväl icke dem, som förmena, att en sådan reglering
icke kan vara af omständigheterna i vissa fall påfordrad. Men
jag tror, att Ulsk:n i det förslag, som i nu förevande punkt blifvit
framlagdt, gått något för långt, i synnerhet som Utsk:n deri inlåtit
sig i en mängd detaljer, hvilka torde erfordra en närmare undersökning,
än den, som synes hafva egt rum, och hvilka, på sätt
flere talare redan anmärkt, skola föranleda till många tvister. Man
har äfven anmärkt, att 5 tunni, vore ett arbiträrt tal, men dervid
vill jag icke så mycket fästa mig, ty vid någon punkt mäste
man stanna, och det kan hafva giltiga skäl för sig att uti ifrågavar:de
Den 11 November, e. m.
383
hänseende skona de smärre skogsegarne, elium man icke är skyldig
ali hafva samma undseende för de större.
Man har sagt, att då del icke blifvit uttryckt, att de 5 lunnhden
skola finnas på ett ställe eller på en egeudom eller hemmansdel,
så vet man i sjelfva verket icke, hvad som egentligen är meningen
med, bestämmelsen. Jag är af samma åsigt och anser således, att
om en sådan bestämmelse skall meddelas, bör dervid tydligen uttryckas,
all de 5 tunnlulen skola finnas på ett ställe eller å en och
samma hemmansdel eller något dylikt.
f afseende å den här uttalade principen, alt afverkad skogsmark
skall ålerplanleras, så tror jag ali del åsyftade ändamålet förfelas,
om man i stadgandet bibehåller orden: ”eller användes till
för hemmanet erforderlig beteshage.” Den allmännast begagnade
förevändningen för. skogens utödande är nemi. just alt man sålunda
mäste förskaffa sig betesmark, och det blifver utan tvifvel ganska
svårt, ja nära nog omöjligt för vederbörande att vid förekommande
fall bestämma, huruvida ett verkslälldt hygge varit för erhållande af
nödig betesmark erforderligt eller icke.
I bestämmelsen i afseende å skogens fredande för, betning af
krealur förekommer uttrycket: ”under vårtiden”. Detta uttryck är
så sväfvande och obestämdt, ali det ej gerna bör i ett lagsladgande
inflyta. Jag har hört sägas att det, utan fara för barrskogens återväxt,
skulle låta sig göra att i sådan skog insläppa kreatur den 1
Juni, emedan plantorna då antagit en bäsk smak, som gör dem för
kreaturen mindre begärliga. Deremot förstöres den upväxande löfskogen
helt och hållet, om den till betande nplåtes.
Del är äfven en annan omständighet, sora, enligt min åsigt,
förtjenar att tagas i betraktande, nemi. om det är riktigt alt så i
detaljer ingripa i den enskildtes dispositionsrätt öfver sin skog. 1
Frankrike, der denna fråga länge varit ventilerad, har man tvekat,
huruvida det vore rådligt alt förbjuda skogsegare alt afverka deras
skog, och många hafva ansett det vara bättre, att Staten exproprierade
de större skogstrakterna och tog dem under sin serskildta vård,
för att för framtiden förekomma deras nedhuggande. Många lill
delta ämne hörande frågor, återstå att utredas och undersökas, och
derföre tror jag att man icke bör gå längre, än att hos K. M. begära,
alt frågan måtte blifva af sakkunniga personer utredd och alt
K. M. sedermera ville afgifva Propos. i ämnet. Jag instämmer således
med Frih. Raab, ehuru jag önskar, att uttrycken i hans förslag
måtte något modifieras.
Gr. Sparre, Erik: Den siste värde talaren har -yttrat, att
man i detta stadgande kommit in pä eganderättens område. Della
är en sanning, och just med afseende derpå hafva [Jlskm sökt att
med den yttersta varsamhet här lilivägagå. Utskm hafva icke föreslagit
någon inskränkning i frågan om den enskildes dispositionsrätt
af sin skog. Ctsk:n hafva medgifvit den enskilde att, på hvad sätt
honom bäst synes, förfara med sin enskilde egendom, ulan endast
i denna punkt åsyftat ett åliggande för den enskilde, alt sedan han
af sin skogsmark dragit den högsta möjligaste vinst — och denna
384
Den 11 November, e. m.
högsta möjliga vinst drager han, då han helt och hållet nedhugger
sin skog — gå i författning derom, att hans efterkommande icke
blifva i saknad af all inkomst af samma mark, hvilket blifver händelsen,
om skogeD så förstöres, att all återväxt omöjliggöres. Förslaget
innefattar ingenting annat, än att, då egaren af skogsmark
har rättighet att helt och hållet nedhugga skogen derå och försälja
hvareuda pinne deraf, samma ^egare skall ega skyldighet att draga
försorg om skogens återväxt. Afven om roan skulle ingå pä den
satsen, att det icke tillkommer Staten alt ingripa i den euskildtes
egande-rätt, så måste det likväl vara obestridligt, alt Slaten har
rättighet att, med afseende å kommande generationers välfärd, med
afseende å samhällets bestånd, söka förhindra egare af skogsmark
att förstöra skogen lill den grad, att det icke blifver för deras efterkommande
möjligt att draga någon nytta af den mark, hvarå skogen
vuxit. Kan detta kallas att gå för långt i bestämmelserna angående
det sätt, hvarpå enskildte skola sköta deras egendom? Hafva
vi icke, i afseende å grufvedriften, sådana stadganden, som ålägga
egare af grufvor att vid grufvedriften iakttaga de föreskrifter, som af
vederbörande myndighet meddelas? Hafva vi icke ett stadgande, som
förbjuder nedhuggande vid sjöstrand af träd, sorn gifva skydd vid
fiskelek? Hafva vi icke förbud emot svedjande å sådan mark, sorn
icke kan åter framalstra skog, om den afsvedjes? Om Staten varit
berättigad till alla dessa stadganden, kan väl Slaten då anses oberättigad
att utfärda stadganden, hvaruti påbjudes, att den, sorn nedhuggit
skog å mark, der omvårdnad är nödvändig för att möjliggöra
skogens återväxt, skall vara skyldig att för sådant ändamål
freda skogsmarken? Jag är öfverlygad att R. o. Ad., lika med de
2:ne Stånd, som i detta ämne redan fattat beslut, skall erkänna
Statens lagstiftningsrätt i delta hänseende.
Det har blifvit anmärkt, att bestämmelsen om de 5 tunnhden vore
ett arbiträr! stadgande, men det är att bemärka, att K. M. alltid
har sig öppet lemuadt alt vid frågans pröfning rätta hvad som kan
vara felaktigt. Man hade väl, på sätt en talare föreslagit, kunnat
tillägga orden : ”på ett ställe” eller ”i ett sammanhang”, men dessa
ord, ifall de finnas behöflig», kunna ju tilläggas af K. M., ifall
stadgandet i öfrigt tillvinner sig Hans bifall. På samma sätt förhåller
det sig med det i förslaget begagnade uttrycket: ”under vårtiden”.
Det har icke undfallit Utskrns upmärksamhet, alt delta uttryck
är något tvetydigt, men Utsk:n hafva ansett, att då meningen
i allt fall är atl R. St. skola anhålla hos K. M. om en författnings
utfärdande i ämnet, det skulle vara olämpligt att allt för mycket
ingå i detaljer, utan alt man endast borde angifva de allmänna
grundsatser, som ansågs riktiga, tillkännagifva hvad R. St. i allmänhet
uti detta ämne tänkte. Om R. St. godkänna Ulskms åsigt,
så hafva R. St. endast dermed velat inför K. M. tillkännagifva, att,
enligt R. St:s åsigt, betning vårtiden i upväxande skog ej borde få
ega rum, men det tillkommer deremot K. M. att, efter den utarbetning
af ämnet, som man eger all anledning atl förvänta, pröfva
och fastställa det detaljerade lagstiftniugs-arbetet i ämnet.
Vi
Den 11 November e. m.
385
Vi känna alla, Mine Hrr, det tillstånd, hvari vår skogshushållning
för närvarande sig befinner. Om jag skulle lillkännagifva, att
vi uti litslen fått den uplysning, alt inom flera socknar af ett Län
finnes så ringa tillgång på bränsle, ' att en mängd personer af den
fattiga folkklassen mäste under en stor del af året krypa tillsammans
i sina sängar för alt värma sig, och att ganska ofta, i brist
på bränsle, spillning af kreaturen användes lill stugornas upvärmande;
så skulle måhända äfven de af fl. o. Ad:s ledamöter, sorn
i frigast motsätta sig förslaget, finna att det är nödvändigt att företaga
något för att afvärja den öfverhängande faran af en snart inträffande
allmän skogsbrist. Man slår icke lill svars, om man handlöst
ät den enskildta spekulationsandan öfverlemnar att utan hejd .
förstöra del naturalster, hvarmed skapelsens Herre har begåfval vår
jord. Jag vill icke ingå i beskrifning på den våldsverkan å skog,
som i hufvudstadens närmaste grannskap äger rum; jag vill endast
nämna, att skogsåverkan numera icke alltid bedrifves i hemlighet,
utan att det å ett afstånd af 3 mil härifrån inträffat, att 20 till
30 personer hegifvit sig med hästar och vagnar till skogarne, tillfångatagit
och fängslat skogsvaktarne, som velat förhindra tillgreppet,
samt försett sig med nödiga skogsprodukter. I ett sådant sakernas
skick och om afseende fästes å våra klimatiska förhållanden, måste
del falla en hvar i ögonen, alt det är hög tid för lagstiftningen alt
mellankomma. Hiskin hafva icke tvekat derom, att K. M. i detta
afseende, likasom i alla andra ekonomiska frågor, der ny lagstiftning
anses nödig, skall höra R. St., men Utsktn hafva icke ansett lämpligt
att af K. M. begära öfverlemnande af en Propos. till civillag i
detta hänseende, just derföre alt R. St. tilläfventyrs icke kunna
komma öfverens om de åtgärder, som i saken böra vidtagas, ty
vanskligt är, att en Kongl. Propos. i ett sådant ämne skall blifva
af de fyra Stånden ord för ord antagen. Vi hafva redan vid behandlingen
af den Kongl. Propos., sorn åsyftar förbättring i kreditlagstiftningen,
kommit till erfarenhet af svårigheten att med vår
fyrdelta representation vinna något resultat i civillagstiftningsväg,
och jag anser det vara synnerligen vist tänkt af 1809 års grundlagstiftare,
att de lemnat den ekonomiska lagstiftningsrätten åt K..
M. allena. Vi kunna äfven med desto större förtroende öfverlemna
denna rätt åt K. M., som vi hafva, erfarenhet deraf, alt K. M.
sällan densamma begagnar, utan att förut hafva inhemtat R. Sits
tanke. Då vi hafva en sådan erfarenhet, då vi med skäl kunna
förvänta', att det förslag, som kommer alt på K. Mits befallning
utarbetas, äfven blifver Ständernas pröfning understäldt; lönar det
väl då mödan, Mine Hrr, alt nu, då Riksdagens slut snart instundar,
och då 2:ne Stånd redan bifallit Belänk,, fatta ett serskildt beslut,
sorn möjligen föranleder dertill, att ingenting alls blifver afgjordt?
Ar det icke snarare lämpligt, att, derest de allmänna grundsatser,
som finnas i förslaget nedlagda, vinna R. o. Ad:s bifall, genom ett
bifall dertill söka åstadkomma en underd. skrifvelse till K. M., af
hvars vishet vi förvänta oss, alt icke några olämpliga åtgärder komma
att vidtagas? Jag vågar således anhålla, att R, o. Ad. behagade god'
14 II. 25
386
Den 11 November e. m.
känna denna punkt sådan den är, utan några förändringar eller
tillägg, enär det alltid är K. M. obelagel alt, till förekommande af
stadgandets möjliga kringgående, göra de inskränkningar deri, som
kunna finnas lämpliga.
Frih. Raab: Jag beklagar uprikligt att Gr. Sparre icke haft
några antagonister, mot hvilka han kunnat vända sig i sitt utförliga
och varma föredrag, ty jag hoppas att den värde Gr:n räknar hvarken
mig eller dem, som förut sig yttrat, till sådana motståndare,
att han för deras öfvertygande behöfver tillgripa så rörande och
bevekande talesätt. Vårt förslag är nemi. lika alfvarligt som Ulskms,
och jag ser intet hinder för dess antagande ligga deruti, alt 2:ne
Stånd redan bifallit Betänk., ty om R. o. Ad. antager ett nytt förslag,
så blifver deraf endast den följden, alt Ulskrn inkomma med
ett sammanjemknings-förslag, och ett sådant förslag mäste Utsk:n i
allt fall afgifva. Vid sådant förhållande återstår endast att afgöra,
hvilketdera förslaget är det bästa och klokaste. För min del får
jag förklara, att om Ständerna besluta sådana åtgärder, hvilka icke
äro lämpliga, hvilka icke kunna förekomma de enklaste försök att
eludera lagen, fruktar jag att den goda saken kommer att derpå
förlora. Ur sådan synpunkt anser jag det vara bättre att R. St.
icke ingå i ämnets detaljer, på sätt Utskm gjort. Alin öfvertygelse
är, att om K. M. kommer alt afgifva Propos. i frågan, det förslag,
som deri innefattas, icke blifver behäftad! med sådana brister, som
det, hvilket Gr. Sparre med sitt varma nit lyckats genomdrifva inom
2:ne Stånd.
Emedlertid och då jag blifvit underrättad derom, att en mellanmening
i mitt förslag väckt den förmodan, all jag skulle vilja
gå mindre strängt tillväga än Utskm, har jag uteslutit denna mellanmening
och ber nu att få upläsa förslaget enligt dess förändrade
lydelse:
”Att der skog, äfven på enskildt område, å större areal afverkas,
utan al! marken till åker eller äng användes, skogsplantering
till återväxt, såvida den utan serdeles uppoffring kan ske, vid ansvar
påbjudes.”
Förslaget är enkelt, kort och innehåller just precist samma
grundtanke, hvarpå Utskm byggt sin hemställan. Skillnaden består
blott deruti, att jag icke inlåtit mig i några detaljer, enär dessa,
på sätt flera talare jemväl ådagalagt, lemna ram för klander och misstydningar.
Jag ber derföre R. o. Ad. taga mitt förslag i öfvervägande
och hoppas alt det skall tillvinna sig Ståndets bifall.
Gr. Sparre: Jag skulle visst icke motsätta mig en förnyad
behandling af frågan, så vida icke den ringa röstöfvervigt, hvarmed
frågan blifvit inom ett Stånd afgjord, ingåfve mig farhågan, att, om
frågan ånyo kommer under alla fyra Ståndens pröfning, resultatet
deraf möjligen ej blefve så lyckligt, som det skulle blifva, om R.
o. Ad. nu antoge IJtskms förslag. Ty, Mine Hrr, händelsen är verkligen
den, att om R. o. Ad. nu godkänner förslaget, så har det
3:ne Stånds bifall. I motsatt fall beror alltid frågan utaf eventualiteten
af alla fyra Ståndens förnyade pröfning, och detta är en
Den 11 November e. m.
387
omständighet, som vid vårt fyrdeldta representationssätt ej får lemnäs
nr sigte.
Att, på sätt Frih. Raab åsyftar, ovilkorligen ålägga jordegaren
att genast draga försorg om afverkad skogs återväxt, torde vara mindre
lämpligt, ty, enligt hvad allmänt kändt är, fröår för skogen
inträffar icke alltid; genom en tidigare inträffande vinter händer det
någon gång att skogsfrön icke kunna erhållas. Det är således efter
en ganska noggrann pröfning af ämnet sorn Ulsk:n hafva tillstyrkt,
att endast för det fall, att återväxt af skog icke blifvit ombesörjd
under loppet af 5 år, skogsegaren skall till böter fällas. Under
nämnde tidrymd bör alltid fröår intiäffa och skogsegaren har då
icke någon ursäkt för sin försumlighet. Om deremot Frih. Raabs
förslag antages, så kunde en kittslig åklagare när som helst anklaga
skogsegaren för försumlighet. Detta hafva Utsk:n visligen sökt
förebygga derigenom, att jägeribeljeningens inmängande i saken icke
eger rum förr än efter förloppet af 5 år från hyggets verkställande.
Det är icke till följd af någon rechthaberei, som jag försvarar Utsk:ns
Betänk., men det är derföre, att jag tror det vara det bästa,
som under nnvande förhållanden kan åstadkommas. Det har varit underkastadl
pröfning af en mängd personer med stridiga åsigter och
nästan-hvarje ord i förslaget har varit föremål för öfverläggning,
så alt jag tviflar, att något annat förslag skall hafva mera hopp om
framgång. Då alla talare, som här yttrat sig, visat ett lefvande intresse
för saken, och del är af stor vigt att ett beslut deri med
det snaraste kommer till stånd, hoppas jag att R. o. Ad., i likhet
med 2:ne MedSt.,. bifaller hvad Utsk. i denna punkt tillstyrkt.
Hr von Hartmansdorff: Det skälet, att man behöfver 3
Stånds beslut, för att få saken fram, är» visserligen af vigt. Men
R. o. Ad. läcktes benäget erinra sig, att om Frih. Raabs förslag
antages: så blifver det i alla fall 3 Stånds beslut, att försorg om
afverkad skogs återväxt skall egaren åläggas. Vid sådant förhållande
hemställer jag, om det är skäl att antaga ett förslag, så behåftadt
med brister, som det, Gr. Sparre förordar. Jag tror det icke; oell
derföre önskar jag alt R. o. Ad. måtte antaga Frih. Raabs förslag,
men utan det tillägg han nyss gjorde, eller orden: ”och större
areal”, emedan de kunna missförstås och föranleda cbikaner, på
samma sätt som de detaljer, hvilka förekomma i Utsk:ns förslag.
Frih. Palmstjerna: Efter vunnen uplysning derom, all 2:ne
Stånd redan bifallit Utsk:ns förslag i denna punkt, och vid hvilket
förhållande en återremiss endast skulle föranleda dertill, all Ulsktn
förklarade sig vidblifva sitt förra förslag, anser jag mig bora afstå
från min begäran om återremiss, och ehuru jag icke kan gilla Utsk:ns
förslag, sådant det i denna punkt lyder, vill jag icke framställa
något bestämdt yrkande om en annan ordalydelse.
Gr. Liljencrants, Gust. Fred.: Jag är ledsen deröfver,
att jag icke haft tillfälle att ifrån början afhöra den nu pågående
diskussionen, men jag anser mig, sådant oaktadt, icke böra underlåta
att tillkännagifva, alt detta förslag är behäftadt med 2:ne vä
25*
-
385
Den 11 November e. m.
sendtliga brister. Det första felet igenfmnes' i orden: ”der skog
på mark af mera än 5 lunnhds vidd helt och hållet nedhugges”.
Hvad förstås här med skog? I en stor del af Sverige, isynnerhet
Småland, äro hagarne i allmänhet öfverväxta med skog, och det
är brukligt hos allmogen på flera ställen att icke rödja hagarne,
af den orsak, att när de anse hagarne hafva tillräckligt igenvuxit,
så svedja de dem. Skola nu dessa hagar anses för skog, så skall
följden blifva, all den Småländska jorden kommer alt sakna beteshage.
Sådan kan väl icke meningen vara, utan med skogsmark
förstås väl sådan jord, som uteslutande begagnas för skogsprodukters
frambringande. Det är sannt att skogsmarken i Småland likasom i
större delen af Sverige begagnas till bete, men jag anser det likväl
vara nödigt, att i förslaget definieras hvad man förstår med skog.
För det andra anser jag att allt det goda, man med detta förslag
åsyftat, försvinner, om man medgifver, att skog får nedhuggas
för alt förvandlas lill beteshage, ty vill jag förstöra min skog, mätte
jag väl vara så fintlig, att jag upgifver mig ämna använda maiken
till beteshage, och dermed är hela fördelen af stadgandet tillintetgjord.
Dessa två med hvarandra sammanhängande saker böra erhålla
rättelse, hvarföre och då Riksdagens snart förestående slut gör
en ålerremiss mindre lämplig, jag anser R. o. Ad. göra rättast uti
alt antaga Frih. Raabs förslag, i hvilket jag åtminstone för min del
instämmer.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag har hegart ordet
egentligen med auledn. af Gr. Liljencrants^ yttrande. Ilan skulle
hafva rätt, om det här vore meningen att antaga ett förslag till en
bestämd lag-paragraf; men så är icke meningen. Det är endast
fråga om en underd. anhållan till K. M. i allmänna ordalag, med
anledn. hvaraf K. M. skall utfärda en förfalln. i ämnet. Vid
denna författnings redigerande blir det tillfälle att efterse, det inga
vilseledande uttryck blifva begagnade.
Då vi slå så nära slutet af Riksdagen, att den måhända afblåses,
innan de förenade Utskm hinna afgifva ett sammanjemkningsförslag
i denna fråga, anser jag det vara af vigt för sakens skull, alt R.
o. Ad. ej fattar ett från 2:ne andra Stånd afvikande förslag, hvarföre
jag för min del vågar vördsamt anhålla om punktens godkännande.
Frih. Raab: Om vi hade någon säkerhet, att en uuderd. skrifvelse
i ämnet verkligen skulle afgå, derest vi antogo ifrågavar:de
förslag, så skulle jag icke ifra deremot; men vi stå icke på en sådan
punkt, ty då 2 Stånd fattat olika beslut i frågan, så måste i
allt fall en sammanjemkning ega rum, och det kommer alt dröja lika
länge innan saken blifver i Utskm utagerad.
En ledamot har sagt, att det här icke är fråga om redigerande
af en lag-paragraf, utan blott om upställandé af en princip, om en
antydan, huru man har tänkt sig saken. Detta sätt att betrakta saken
är ganska besynnerligt, då Utskm likväl så mycket inlåtit sig i
detaljbestämmelser, som här skett. Om 3 Stånd blifva ense om ett
förslag -med så beskaffade detaljer, så lyster mig se, om icke Ständerna
hafva ett skäligt anspråk, att Regeringen skall i den utkom
-
Den 11 November e. m.
389
mande förordmn fästa afseende på 3 Stånds beslut; men i sådant
fall få vi just stadganden, som ingen af oss gillar. Då tiden icke
i alltför stor grad brådskar, ser jag icke, att man behöfver antaga
ett förslag, som man ogillar. Vi veta alltför väl, huru svårt det är
för ett Ulsk. att utarbeta ett förslag, och huru mycket lättare det är
för K. M. att genom sakkunnige män låta ett sådant utarbetas. Jag
är, lika mycket som någon annan, intresserad deraf, att grundtanken
i förslaget vinner verklighet, och det är just detta varma intresse
för saken, som gör att jag vill, det R. o. Ad. skall fatta ett beslut,
som, enl. min åsigt, mest befrämjar dess framgång.
Hr Carleson, Ed v. Henr.: Jag anhåller endast att få er
inra
derom, att i händelse återremiss nu skulle beviljas, så skulle
följden deraf kunna blifva den, att Ulsk:ns Betänk, återkomme icke
allenast en gång, utan tvenne gånger. Jag öDskar att R. o. Ad.
mätte bifalla punkten, som icke innehafver egenskapen af ett lagförslag,
utan af en önskan, en antydan, i hvilken riktning Ständerna
anse, att den kommande författmn bör gå.
Då nu öfverläggrfingen ansågs fulländad, framställde Hr Gr. o.
Landtm., att sedan Frih. Palmstjerna afstått från sin begäran om
återremiss, i afseende på förevar:de punkt endast blifvit yrkadt,
dels bifall till Ulsk:ns förslag, och dels af Frih. Raab, att R. o.
Ad., med afslag å Ulskrns förslag, måtte antaga en sålydande redaktion:
”att der skog, äfveu på enskildt område, å större areal afverkas,
utan att marken lill åker eller äng användes, skogsplantering
till återväxt, såvida den utan särdeles upoffring kan ske, vid
ansvar påbjudet.”
Hr von Hartmansdorff: Jag tyckte, att Frih. Raab gjorde
ett tillägg af orden: ”sora utan kostnad kan ske” eller något dylikt.
I anledn. häraf tillkännagaf Hr Gr. o. Landtm., att Frih. Raab
under diskussionen icke framställt något annat förslag, äu det nyss
uplästa.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill blott tillkännagifva, att
jag icke instämmer med Frih. Raab i fråga om orden ”större areal”,
och icke heller i de nyssnämnde.
Frih. Raab: För alt icke få flera propos:r, vill jag afstå från
orden: ”större areal.”
Hr Gr. o. Landtm, framställde, att Frih. Raabs förslag då
blefve sålydande: ”att der skog, äfven på enskildt område, afverkas,
utan alt marken till åker eller äng användes, skogsplantering tili
återväxt vid ansvar påbjudes.”
Frih. Raab: Mellanmeningen ”så vida utan serdeles upoffring
kan ske” anser jag böra stå qvar.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att Frih. Raabs förslag således blefve
oförändradt, med undantag deraf, att orden ”å större areal” uteslötos,
samt att Hr von Hartmansdorffs förslag dermed vore likalydande,
390
Den 11 November e. m.
utom att han yrlut uteslutande af orden ”såvida den utan särdeles
npoffring kan ske.”
Hr von Hartmansdorff: Jag afstår från min skiljaktiga
mening, på det att vi icke mä allt för länge tvista om denna fråga.
De härefter först till bifall å Utskms förslag och sedan till antagande
af Frih. Raabs förslag framställda proposme besvarades med
blandade Ja och Nej, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, ånyo hemställde,
om R. o. Ad. behagade bifalla Utskms förslag, samt, sedan svaren
härvid utfallit med starka Ja, jemte åtskilliga Nej, förklarade sig hafva
funnit Ja öfvervägande'.
4:de punkten, ang:de ifrägastäldt förbud emot nyligen
inköpt skogsmarks begagnande annorlunda än till husbehof.
Frih. Alströmer: Enligt min tanke skulle närmaste följden
af detta stadgande blifva, alt säljaren afverkade skogen i st. f. köparen.
Detta har värjt den egentliga anledningen hvarföre jag icke
bilrädt Utskms förslag. Det synes mig nemi. vara tydligt och klart,
att om skogen ej får disponeras förr än några år efter egendomsköpet,
så skall egendomens värde derigenom förminskas. Den som
säljer en egendom, vill naturligtvis hafva mycket betaldt derför, och
då han icke kan få det på annat sätt, säljer lian först skogen och
derefter jorden. Det finnes dessutom många andra sätt alt eludera
delta stadgande, hvarföre jag ej tror alt detsamma kommer att medföra
åsyftad verkan, men som försöket är oskadligt, vill jag visst
icke envist motsätta mig antagandet af hvad Utskm i denna punkt
tillstyrkt.
Frih. Raab: Angående denna punkt finnes, så vidt jag vet,
icke 2:ne Stånds beslut, hvarföre ett bifall till densamma från R.
o. Adms sida icke kommer att bestämma utgången. För min del
får jag förklara, alt jag icke ogillar grundtanken i förslaget. Jag
känner, alt i vårt grannrike Danmark är det en köpare af skogsmark
förbudet, ali under 10 års tid efter köpet verkställa hyggster
derstädes annorlunda än efter en viss plan, och jag erkänner äfven,
att man är förpligtad alt söka bevara samhället för de olyckor, som
blifva en oundviklig följd af skogarnes förödande. Men jag anser,
att äfven delta förslag har sina brister. Deri finnes inlagdt ett- vilkor,
som kan förderfva alltsammans, nemi. det för säljarens arfvinge
gjorda undantag. Om man vill köpa en egendom för att
sköfla dess skog, behöfver man ju endast skaffa sig en aflägsen
slägtinge till mäklare och gifva honom en viss provision, så går
saken lika bra för sig. Jag tror derföre, att man i denna, likasom
föregående punkt bordt inskränka sig till en enkel antydan af hvad
man åsyftade, och jag tager mig friheten att framställa huru jag
anser, att denna antydan ungefärligen borde lyda: "Att köpare af
skogsmark, under viss lämplig tid efter egendomens tillträde, må
hindras att skogen annorlunda än till hemmanets eget behof, begagna,
såvida ej genom behörigen' npgjord och af vederbörande gillad
hushållsplan kan visas, att en större afverkning är med skogens
Den 11 Növember e. m.
391
bestånd förenlig”. Hr Gr. o. Landtm, torde iiafva den godheteD,
att tili Ståndet framställa propos. å detta förslag.
Hr von Hartmansdorff: Jag får blott förklara, det jag,
i öfverensstämmelse med min under f. m:s plenum tillkännagifna
mening, förenar mig med Frih. Raab.
Gr. Sparre: Såsom ledamot af Ulsk:n anser jag mig böra
tillkännagifva, att detta förslag tillkommit såsom en förmedlingsåtgärd
emellan de skiljaktiga åsigler, som inom Ulsk:n gjorde sig gällande,
alt således ordalagen ”ulan bergslag”, äfvensom uttrycket
”då köparen ej är säljarens arfvinge” tillkommit i nyssnämnde syftning.
Jag vågar äfven påstå, att saken i och för sig sjelf har skäl
för sig, isynnerhet om man tager i betraktande de åsigter, som
finnas uttryckta i Landshöfdingarnes Embets-Berättelser. Och det
är äfven temligen allmänt kändt, att inom många landsorter idkas
den industri, att man inköper skogbärande hemman endast i ändamål
att afverka skogen och sedermera försälja det skoglösa hemmanet
till det pris, som derför kan erhålla*. Redan i denna omständighet
torde finnas ett vigtigt skäl för lagstiftaren alt söka hämma
en sådan olycksbringande industri. Att ett stadgande i samma
syftning redan länge funnits och visat sig hälsosamt i grannriket
Danmark, hafva Ulsk:n i motiverna gifvit tillkänna. Jag är visserligen
sinnad att i detta, såsom många andra fall, underordna min enskildta
mening R. o. Ad:ns åsigt, men jäg vill endast, lill stöd för Ulsk:ns
förslag, åberopa den från Danmark hemtade erfarenhet, ty i detta
land har stadgandet medfört inga olägenheter, utan fastheldre välgörande
följder. För öfrigt öfverlåter jag åt R. o. Ad:ns eget bedömande
alt afgöra huruvida de modifikationer, Utsk:n föreslagit, äro
lämpliga eller icke.
Hr Carleson: Fastän jag icke i afseende å denna punkt
anmält någon skiljaktig mening, anhåller jag likväl att få nämna,
att, enligt min öfvertygelse, det häri föreslagna stadgande icke kommer
alt tjena till något. Jag tror nemi., att i händelse någon vill
begagna sig af en egendom, förnämligast för alt draga en hastig
vinst af skogen, så kan han göra det genom en öfverenskommelse
med säljaren, utan att på något sätt komma i konflikt med den
lag, Utsk:n föreslagit. Vid sådant förhållande föreställer jag mig att
det vore bäst alt afslå denna punkt, såsom innehållande ett stadgande,
hvilket icke kommer att medföra den dermed åsyftade verkan.
Hr Flach: På sätt en föregående talare redan omnämnt, har
detta stadgande tillkommit med afseende derpå, att en mängd personer
hafva till näringsfång att inköpa skogbärande hemman, sköfla
skogen och sedermera till underpris afyttra egendomen. Det är för
att förekomma detta för hela landet olyckliga förhållande, som motionärer
från nästan alla delar af riket anhållit om en bestämmelse, hvarigenom
detta missbruk af eganderätlen kunde hämmas, och en eller
två motionärer hafva föreslagit fastställandet af en tid utaf 10 år,
hvarunder köpare af landtegendom ej får nyttja skogen till afsalu,
såsom det i Danmark och äfven, om jag ej misstager mig, i Raden
392 Den 11 November e. m.
är föreskrifvet. Utskms primititva förslag var jemväl i öfverensstämmelse
härmed uppgjordt, men man tyckte sedermera, att tidrymden,
åtminstone lill en början, var nog långt utsträckt. Man
kom då öfverens att inskränka tiden till 3 år och derjemte stadga
de undantag, som i punkten finnas omförmälda. Det finnes , knappast
någon möjlighet ali skrifva en lag, som icke kan eluderas af
den, sorn derom sig betliiar. Skälet hvarföre man stadgade undan
tag
för säljares arfvingar, låg deruti, att roan hoppades sålunda få
medhåll äf BondeStts ledamöter, inom hvilken samhfdlsklass del finnes
en särdeles förkärlek för den ärfda jorden, och jag tror äfven,
att detta amendement hos dem åstadkom en gynnsammare stämning
för förslaget. Det anmärktes visserligen, att detsamma utgjorde ett
ingrepp i den enskildtes egande-rätt, men jag tror ali detta ingrepp
ej är större, än det som innefattas i många andra stadganden i vår
civila och ekonomiska lagstiftning. Sä t. ex. finnes i ByggnmgaBalken
den åsigt uttalad, alt det ligger i Regeringens makt att tillse,
del skattejorden icke så vanskötes, att den faller i ödesmål. Jag
skulle föreställa mig, att man i vår lid icke behöfver vara sensiblare
än år 1734. På dessa skål anhåller jag om bifall till punkten.
Frih. Raab: Det är Hr Carlesons förslag att a-fslå punkten,
ulan alt sätta något annat i stället, som ånyo upkallat mig. Att
punkten, sådan den af Utslcn föreslagits, icke kan och bör bifallas,
har jag förut sökt visa, och till de skäl, jag då anförde, ber jag
att få lägga ännu ett. Utslcn hafva gjordt ett arbiträr! undantag
från regeln för bergslager. Ar sjelfva regeln riktig, så bör den
äfven gälla för bergslag, och jag förslår icke, hvarföre man gjort
ett så beskaffadt undantag. Jag känner allt för väl, Mine Hrr, att
skogen, den må nu vårdas huru omsorgsfullt som helst, lemnar
ringa afkastning, i allmänhet icke mera än 2 proc. af kapitalvärdet
af den skog, som äfverkas på en viss areal. Vid sådant, förhållande
är det klart, att en ägare lill ett skogbärande heraman, kan göra
sig en betydlig vinst, om han pä en gång kapitaliserar skogen och
använder kapitalel i mera vinstgifvande företag. Man håller nu
som bäst uppå att göra sig förtrogen med den tanken, att ypperliga
spekulationer kunna göras genom inköp och nedhnggning af
skogar och derföre är det äfven hög tid att genom ett lagstadgande
söka stäfja detta ofog. Förslagets syftning är således, i min tanke,
ganska riktig, men man har, vid delsammas upgörande, inlåtit sig
allt för mycket i detaljer, på sätt jag äfven förut anmärkt. Jag
anser mig derföre ännu en gång böra fästa R. o. Ad:ns npmärksamhet
derå, att det förslag, jag tagit mig friheten framlägga, icke åsyftar
annat än en und. anhållan till K. M:t, alt i den blifvande nådiga
Propos. i ämnet, måtte inläggas ett stadgande, som under en viss
tidrymd hindrar en köpare af skogsmark att helt och hållet
sköfla skogen.
Frih. Tersmeden: Jag anhåller att få höra Frih. Raabs förslag
upläsas, och att sedan erhålla ordet.
Sedan denna upläsning skett, yttrade
Den 11 November e. ni. 395
Frih. Tersmeden: Frih. Raab säger sig icke kunna fatta,
livårföre Ulsk:n från förbudet undantagit bergslagerne. Jag deremot
tinner skälet'dertill vara ganska naturligt, så snart man vill gå så
noga in i detaljer, som Utsk:n gjort, och det består deruti, att
bergslagstieromanen hafva sig ålagd en bestämd värmningäskyldighet
i bergslagens hyttor och att skogen således måste för detta ändamål
afverkas.
Hvad förslaget i dess helhet beträffar, så anser jag det vara
sämre än det af Frih. Raab framlagda, hvilket sednare icke ingår
i detaljer, utan endast i allmänna ordalag uttrycker hvad som åsyftas.
Jag tillstyrker således bifall till Frih. Raabs förslag.
Gr. Sparre: Äfven jag anser,, alt det ifrågavande förslaget,
som för det närvande icke är af mera än ett RiksStånd bifallet,
lämpligen kan af R. o. Ad. modifieras, och då jag linner Frih.
Raabs förslag i detta afseende lämpligt, vill äfven jag, för min del
förorda antagandet deraf.
Sedan härefter propos. till bifall å Utskms hemställan blifvit
framsläld, men besvarad med Nej, antog R. o. Ad. den af Frih.
Raab föreslagna redaktion.
5:te punkten, an g: de rättigheten att anställa svedjande.
Gr. Sparre: Emot denna punkt har jag ingen annan anm.
all göra, än att ett tryckfel deri sig insmugit. Emot slutet står
nemi. svedjande utan lof i st. f. olofligt svedjande. Jag anhåller,
att detta misstag mätte rättas och punkten i öfrigt bifallas.
Frih. Raab: Här är föreslaget, att svedjande utom åker, äng
och rätter beteshage icke må vara tillåten å annan mark än kärr
och mossar. Jag har förut tagit mig friheten erinra, att uti Kalmar
län en stor del af skogen finnes inom omfånget af så kallad
hagmark. Sådan mark har i allmänhet förut varit svedjad, och att
den genom ett fortsatt svedjande förderfvas, är kändt. Ulsk:n hafva
således icke bordt utan inskränkning från förbudet undantaga beteshage.
Om Ulsk:n undantagit all beteshage, sorn icke är stenig, eller
meddelat något annat stadgande i enahanda syftning, skulle jag icke
haft någon anmärkn. att göra; men beteshage inbegriper ofta steniga
kullar, och svedjande å dem skadar marken lika mycket som
svedjande å skog på stenbunden mark. Af sådan orsak kan jag
icke gilla Utskins förslag i denna punkt, och jag tror, att R. St.
skulle kunna inskränka sig till en tind. hemställan hos K. M:t att
inskränkningar i rättigheten att svedja måtte göras.
Gr. Sparre: Svårigheten att skilja beteshage från skog har
icke undfallit Utsk:n, och Utsk:n hafva just med afseende å denna svårighet
ansett lämpligt att begagna samma ordalag, som finnas i nu
gällande författningar, eller rätter beteshage. Om, på sätt Frih.
Raab omförmält, en del af skogsmarken i Kalmar län användes
till betesmark, så lärer ändock icke sådan skogsmark kunna hänföras
under det i lagen begagnade uttrycket räller beteshage.
Jag tror således, att Frih. Raabs anmärkn. icke är af sådan vigt,
alt den bör föranleda lill punktens afslående.
394
Den 11 November e. m.
Gr. Liljencrants: Som jag under en lång följd af år va
rit
och ännu är jordbrukare inom Kalmar län, och icke kunnat
undgå, att med smärta åse det sätt, hvarpå skogen der behandlas,
faster jag en serdeles stor vigt på denna frågas afgörande. Vid genomläsandet
af denna punkt har det förefallit mig såsom alldeles
gifvet, alt inom Ulsk:n icke funnits någon person, som känner, huru
del tillgår vid svedjande af beteshagar i Småland. Vi veta, all innebyggarne
i detta landskap hemta deras egentliga inkomst från boskapsskötseln,
samt att jorden lill största deleti består af sandmo,
som måste årligen gödas, så vida man vill förvänta gröda derå.
Sådant är förhållandet i hela Kalmar län och äfven i en stor del af
Jönköpings och Wexiö län. Nu ser en Småländsk beteshage i allmänhet
så ut, att den är beväxt med ljung af en alns höjd. Följaktligen
kan man der icke föda annan boskap än svin och kor.
Det är visserligen sanni, att i Småland upfödas temligen stora oxar,
men för deras underhåll upoffrar allmogen icke sällan sina ängar
lill bete om våren, och då foder sedan börjar tryta, nödgas man försälja
oxarne, ty beteshagarne äro genom svedjande ödelagde. Det
är således af största vigt, att rättigheten lill svedjande i hagarne inskränkes.
• Skulle punkten i sitt nuvande skick bifallas, blifver förhållandet
sämre än förut. Jag minnes icke, om det är allmänna lagen
eller någon af skogsförfattn.-ne, sorn föreskrifver, att svedjande å
sandjord är förbjuden. Detta stadgande har icke blifvit åtlydt, ty
raseriet att svedja är i Småland så allmänt, att jag icke vet, huru
man skall kunna hindra allmogen derifrån; men blefve förbudet genom
nytt lagstadgande uplifvadt och upmärksamhelen fästad å nödvändigheten
att vaka öfver förbudets efterlefnad, tror jag att ett
bättre förhållande skulle inträffa. Att förbättra en Småländsk beteshage,
är ingen lätt sak och låter sig icke göra på annat sätt än genom
s. k. syrfällning, eller att, sedan skogen vuxit mycket tät, fälla
densamma och låta den ligga, så alt marken genom trädens förruttnelse
gödes. Då upkommer till en början magert gräs, som
dock är bättre än ljungen. Svedjandet måste hämmas, så vida icke
dessa orter skola blifva alldeles förstörda, ty jorden bär icke, såvida
den ej får gödsel, och boskapen kan icke underhållas, om beteshagarne
ej fredas från svedjande. Jag instämmer således i det
förslag, Frih. Raab afgifvit, och anhåller all * R. o. Ad. icke malte
godkänna Utskrns förslag.
Gr. Sparre: Ulsk:n hafva så mycket mindre saknat kännedom
om förhållandet i Småland, som inom Utsk:n finnes en ledamot af
BondeSt. från nämnde provins, med afseende å hvars yrkande detta
mom. blifvit redigeradt. Ilan yttrade nemi., att han icke hade något
emot att svedjande förbjödes, endast alfallet af afverkad skog
finge brännas. Detta sednare är äfven i förslaget medgifvet. Samme
ledamot påstod vidare, att det icke finnes någon jordbrukare i
Småland, som, derest han tager någon vård om sin skog, är så litet
omsorgsfull, alt han icke tager lill vara sjelfva träden, men alt
han upbrånner riset och affabel af träden, äfvensom IjuDgen, för
Den 11 November e. m.
395
att i beteshagen bereda en vackrare gräsväxt. Då således punkten
just med afseende härå blifvit redigerad, samt BondeSt. bifallit densamma,
och ansett all möjlig trygghet derigenom vara jordbrukarne
beredd, så vågar jag fortfarande, och jemväl med fäsladt afseende ä
förhållandet i Småland, tillstyrka bifall lill punkten.
Frih. Raab: Såsom en hvar torde känna, är Småland en ganska
vidsträckt provins. Hushållningssättet med skogen är ganska
olika inne i sjelfva landet emot vid kusterna. Jag har en egendom
vid kusten, der deu lätta utförseln af skogsprodukter föranleder till
en bättre hushållning med sjelfva skogen, och jag kan vitsorda, att
de flesta jordegarne, äfven inom BondeSt., pä de sednare åren öfvergifva
svedjandet. Deremot hafva de, på- sätt Gr. Liljencrants redan
omnämnt, begagnat syrfällning, d. v. s. de hafva nedhuggit
större delen af skogen och låtit qvistarne ligga qvar, hvarigenom en
ganska försvarlig gräsväxt i hagerne upkommit. Detta är det förmånligaste
förfaringssättet i hagmark, iakttaget åtminstone af de klokare
jordegarne, ty det tinnes ännu qvar en icke obetydlig del af
jordbrukare, som icke sköter sin jord så val, utan bränner hvart
30:de, 40:de år, eller allt efter som skogen återväxer, och detta
ulan afseende å markens beskaffenhet af att vara högland eller stenig,
af hvilket förfaringssätt de stora ödemarker, sorn nu möta den
i Småland resandes öga, upkommit. Ett så oriktigt och för efterkommande
förderfligt hushållningssätt bör förekommas och förhindras,
men delta sker ej genom antagandet af ötskms förslag. Ty
då man lemnat rättigheten att svedja i hagmark öppen, så har man
i och med detsamma lemnat fria händer åt de misshushållare, hvarom
jag nyss talat. Lika liberalt hafva Ulskm förfarit i afseende å
skogsmarken, ehuru meningen troligtvis varit alldeles motsatt, ty den
gifna tillåtelsen att bränna ris och affall efter afverkad skog kan
lätteligen gifva tillfälle till sjelfva skogens svedjande, helst man vanligen
sålunda förfar, att de större träden, såsom spiror och maste"-  träd först nedhuggas, hvarefter allt det öfriga, som kallas för affall,
upbrännes. Jag anser således det föreslagna stadgandet icke vara ett
tillräckligt hinder emot skogsförödelsen, och jag vidhåller derföre
milt yrkande, del R. o. Ad. icke måtte gifva sig in i detaljer, utan
endast i allmänna ordalag anhålla om ett vidsträcktare förbud emot
svedjande, än det som innehålles i nu gällande författn:r. Dessa
hafva, åtminstone i någon mån och så vidt de blifvit efterlefde,
kunnat ståfja ofoget, men de skulle naturligtvis uphöra att gälla, då
det nya stadgandet promulgerades. Men är detta nya stadgande
strängare än de gamla? Ingalunda, utan snarare tvärtom, på sätt jag
tror mig hafva lyckats ådagalägga. Jag fortfar i mill yrkande, alt
R. o. Ad. mätte besluta en underd. anhållan lill K. M. om inskränkning
af skogssvedjande vid förhöjdt ansvar.
Gr. Sparre: Jag har redan fästat upmärksamheten derå, alt
Utsk:n inskränkt rättigheten alt svedja till åker, äng och rcitler
beteshage, och jag tror ej, att till rätter beteshage kan hänföras
den af Frih. Raab omförmälda, i Kalmar län befintliga s. k.
hemskogen. I detta län kallas nemi. en del af beteshagen, som
396
Den 11 November e. m.
egentligen är alt betrakta såsom skogsmark,1'•hemskog, i motsats till
utskogen. Om denna hemskog hafva mina motståndare vidlyftigt
ordat, men den kan ej, enl. mitt omdöme, någonsin hänföras under
begreppet rätter beteshage.
Gr. Liljencrants: Det är temligen svårt att ingå i tvist
med den siste värde talaren om hvad med uttrycket hemskog egentligen
skall förslås. Men hvad jag och Frih. Raab egentligen sökt
att inför Ståndet framhålla, är vigten af att hämma och förbjuda
svedjandet i stora sträckor af landel, de må nu kallas beteshage,
hemskog eller hvad annat som helst. Det är ett sådant ofog
jag velat förekomma, och derföre har jag förenat mig med Frih.
Raab, öfverlemnande åt den siste värde talaren, att med jurister
öfverlägga om hvad med hemskog bör förstås.
Frih. Raab: Jag vill försöka alt definiera hvad med hemskog
bör förstås. Jag brukar ett hemman af 800 tunnlands vidd, deraf
500 tunni, är hagmark och 20 (unni. bära ståndskog. Detta är
onekligen eli hemman med betydlig skog, men af landtmätaren har,
vid hemmanet öfvergånget laga skifte, alla dessa skogbärande tunni,
nptagils såsom beteshage, och endast 20 tunni, såsom egentlig skogsmark.
Nu frågar jag Gr. Sparre, om han såsom domare skulle
kunna anse dessa 500 tunni, såsom skogsmark, ehuru landtmätaren
vid skiftesföirättningen uptagil dem såsom beteshage?
Gr. Sparre: Jag bestrider icke det förhållande, som eger rum
å det af Frih. Raab områdda hemman i Kalmar län, men jag beklagar,
att R. o. Ad. vid denna lagstiftning icke kan fästa uteslutande
afseende å Frih. Raabs hemman, utan måste laga i betraktande
det allmänna förhållandet i hela landet. Då Utsk:n föreslagit
ett lagstadgande, som skulle gälla för hela riket, tror jag Ulsk:n
hafva gjort rätt uti att begagna ordalag, som i lagstiftningen hittills
varit använda.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, framställde Hr Gr. o.
Landtm., alt i afseende på denna punkt blifvit yrkadt af Gr. Sparre
bifall till Ulsk:ns förslag, med rättelse af orden ”svedjande utan lof”,
sorn genom tryckfel blifvit införde i st. f. ”olofligt svedjande”, samt
af Frih. Raab afslag å Utsk:ns förslag, samt att punkten måtte få
följande lydelse, ”alt inskränkning i skogs svedjande vid förhöjdt ansvar
påbjudes.”
Efter sedermera först till bifall å Utskms förslag, dock med
rättelse af det anmärkta tryckfelet, och sedan till antagande af Frih.
Raabs förslag framställde propos:r, som besvarades med blandade Ja
och Nej, hemställde Hr Gr. o. Landtm, ånyo propos. till bifall å
Utsk:ns förslag, och ropades dervid ånyo Ja och Nej; hvarpå Hr
Gr. o. Landtm, förklarade att han ansåg Ja nu hafva varit öfvervägande.
Efter härvid af Frih. Raab begärd votering, uplästes till justering
och godkändes följande voter:s-propos.:
Den som bifaller" det i Lag- samt Allm. Besv. o. Ekon.Utsk:ns
Den 11 November e. m.
397
Betänk. JVa 29, pag. 29, framslälldla förslag i fråga om förbud emol
och ansvar för svedjande, röslar
Ja;
den det ej vill, röslar
Nej;
vinner Nej, afslås nämnde förslag oell antages Frill. Raabs förslag,
att inskränkning i skogs svedjande vid förhöjdt ansvar må påbjudas.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit som
följer:
Ja — 13.
Nej -- 22.
6:te punkten, ang:de ändring af 1S:te kap. t:sia §:n
Byggninga-B:n; 7:de punkten, ang:de ändring af 1!i:de kap.
S:dra §:« samma Balk; 8:de punkten, ang:dv ändring af 49:de
§.■?! Skogs-Ordn:n; och 9:de punklen, ang:de ändring af Kgl.
Brefvet den 11 slpril 1844.
Ulsk:ns i dessa punkter afgifne yttranden bifalios.
10:de punkten, angide utfärdande af ny förf attil, om sko
gome
i Biket.
Hr von Hartmansdorff: I öfverensstämmelse med hvad jag
på f. m. anförde, anhåller jag, att R. o. Ad. måtte så förän
dra
slutet af denna §, att det skulle heta: ”att K. M._ täcktes
lill Rikets näst sammanträdande Ständer aflåta nådigt förslag till ny
skogs-ordn. och dermed sammanhängande förfatlmr om ett förbättrad!,
efter olika orters beskaffenhet lämpadt skogshushållningssält,
utgående från de af R. St. antagna grunder.” Det är samma förslag,
som Frih. Raab på f. m. upläste. R. o. Ad. behagade finna,
alt skillnaden mellan Utskms förslag och det af mig afgifna, är att
Konungen måtte aflåta nådig Propos., i stället alt utfärda författn. i
ämnet.
Gr. Sparre: Vi återkomma nu till det ämne, som på f. m.
preliminariter behandlades. Frågan är nemi. huruvida det vore
lämpligt, att R. St. begärde utfärdandet af en för fattn. i ämnet, eller
endast begärde nåd. Propos. derom till nästa Riksdag. Hvad
första alternativet beträffar, torde binder möta för Proposms afgifvande
lill Rikets näst sammanträdande Ständer. En lagstiftning,
bygd på behöriga och vetenskapliga undersökningar om rätta metoderne
för ett ändamålsenligt skogshushållningssätt inom vårt fädernesland,
torde möjligen erfordra längre tid, än de tvenne år, som
tilländalöpa innan R. St. nästa gång samlas. Men om äfven denna
tid vore tillräcklig, så uprepar jag hvad jag redan på f. m. anförde,
elier att skogsordningarne alltid hittills ansetts höra till den ekonomiska
lagstiftningen. Det må väl icke vara Hr von Hartmansdorffs
mening att föreslå en förändring i detta hänseende. Alt K. M. lik
-
398
Den 11 November e. m.
väl, innan en sådan förfaltn. utfärdas, deröfver inhemta)' R. Sl:rs
mening, har jag så mycket större anledn. alt förmoda, som K. M.
under innevar:de Riksdag i två serskildta ämnen, som tillhöra den
ekonomiska lagsliftningssferen, aflätit Propos. till R. St. Jag anser
således det icke vara lämpligt att gifva K. M. en slags vink derom,
att K. M. i detta hänseende borde förfara på samma sätt, som
i flera föregide fall. .lag förmodar, alt R. o. Ad. icke vill all R.
St. genom en skrifvelse i denna syftning skola gifva K. M. en antydan,
alt han vid utfärdandet af de förra skogsordningarne öfverskridit
gränsen af sin lagstiftande rätt. Då en förfaltn. ang:de skogarne
i Riket hädanefter som hittills lärer komma alt angå så väl
Kronans odisponerade, sorn alla Boställsskogarne, torde R. o. Ad.
vid sådant förhållande finna, alt den förfaltn., som kommer att utfärdas,
ang:de förvaltningen af dessa skogar, är af ekonomisk lagstiflningsnatur.
Att förfaltmn äfven kommer att i större eller mindre
mån afse de enskildtes dispositionsrätt öfver sina skogar, anser
jag väl vara möjligt, men jag hyser äfven den säkra förmodan, att
K. M. i delta afseende kommer alt inhemta R. Stms åsigt, hvarföre
jag ej anser nödigt, att R. St. derom anhålla. På grund häraf och
då ett RiksSt. redan bifallit Utskrns förslag i denna del, vågar jag
hemställa, alt äfven R. o. Ad. ville dertill lemna sitt bifall.
Sedan härefter Hr von Hartmansdorffs förslag blifvit upläst, på
begäran af Gr. Lagerbjelke, yttrade
Gr. Lagerbjelke: Af del nu uplästa förslaget behagade R.
o. Ad. inhemta, att derest detsamma skulle antagas, hade man i
sjelfva verket tillintetgjort verkan af alla de beslut, Ståndet förut i
frågan fattat, så att man vid denna Riksdag icke skulle hinna längre
i skogslagstiftnings-frågan, än man hann i kriminal-lagstiftningsfrågan
vid 1844 års Riksdag, då man antog det s. k. principbetänkandet.
Om R. St. nu uttrycka deras åsigt i saken och derjemte
anhålla om nådig Propos. till nästa Riksdag, så står frågan
vid den kommande Riksdagen i samma öppna skick som förut, och
de nu beslutade stadganderna betyda då ingenting annat, än att R.
St. vid ett föreg:de tillfälle hyst och uttryckt den eller den åsigten,
alldeles på samma sätt som man, ifall någon propos. i kriminal-lagstiftningen
skulle inkomma, kunde säga, att R. St. vid. 1844
års Riksdag varit af den mening, princip-betänk:t uttrycker. För
min del önskar jag, alt R. Sl:s i denna fråga nu fattade beslut
måtte blifva något mera, blifva en verklighet, och jag anhåller derföre,
att R. o. Ad. ville gilla Utsk:ns hemställan om en underd.
anhållan hos K. M., all han täcktes, icke aflåta nåd. Propos. i ämnet,
utan utfärda ny skogsordning, bygd på de af R. St. nu fastställda
grunder. Del är då gifvet, alt om K. 51. anser dessa grunder
vara goda, komma de äfven att tjena till grundval för den blifvande
förfaltmn, samt att, om något af de utaf R. St. nu beslutade
sladganden är af civil-lags natur och detsamma sedermera af
K. 51. i förfaltmn antages, detta stadgande således erhållit den för
dylik lags stiftande erforderliga sanktionen af båda Statsmakterna.
Skulle åter i den nya förfaltmn finnas något annat af civillags na
-
Den 1] November e. m.
399
lur, utom dc af R. Si. redan beslutade sladganden, så är K. M.
naturligtvis oförhindrad att förfara på samma sätt, som vid föreg:de
dylika tillfällen, d. v. s. besluta en författa., och endast i de delar
deraf, som äro af civillags natur, inkomma med Propos. till R. St.
Jag inser således ingen olägenhet af ett bifall lill Ulsk:ns förslag,
men deremot den stora vinsten deraf, alt hvad vi nu i delta ämne
beslutat, kan erhålla någon verklighet och icke blifver endast ett uttryck
af R. Stms nu hysta åsigter i ämnet.
Hr von Hartmansdorff: Jag tror icke, alt här är fråga
blott om ekonomisk lagstiftning, hvilket torde bäst bevisas deraf,
att ändring i 15:de kap. Ryggn.-B:n af vår allmänna lag skulle ske.
Hvarföre hafva Lag- och Ekon.Utsk:n sammanträd!, om icke derföre,
att lagfrågor i saken inginge? Det bör således vara tydligt, att
här jemväl är fråga om stadgande af civil-lag. Då förhållandet är
sådant, kan Konungen icke ensam besluta en förordning, som omfattar
hela ämnet. Utan R. St:s medverkan äger Han endast
behandla sådana delar af frågan, hvilka ej höra lill allmänna lagen.
Fördenskuld blefve författningen ofullständig. Då R. St. följaktligen
böra deltaga i hennes stiftande, så kunna de icke genom en und.
anhållan åt Konungen öfverlåta deras lagstiftande-rätt, ty den fä de
icke afhända sig på annat sätt, än genom en grundlagsändring.
Gr. Lagerbjelke har sagt, att om vi skulle gå till väga på
det af mig föreslagna sätt: så hade vi endast uttryckt vissa åsigter
i ämnet och anhållit att Konungen mätte, i öfverensstämmelse dermed,
aflåta nådig Propos. Men om vi deremot antaga Utsk:ns förslag,
så hafva vi icke heller gjort annat än uttryckt vissa åsigter
och anhållit om utfärdande af författning i ämnet. Det är väl
mycket olämpligare att begära en författnings utfärdande, än att
blott begära Propos. i ett ämne, i afseende å hvilket man icke
upgjort något fullständigt förslag till förordning. Gr. Lagerbjelke
torde, äfven erinra sig, att det var Konst.Utsk. som föreslog, att
R. St. skulle af Konungen begära förslag lill en författn. rörande
RegeringsRätten, och att detta begärdes, ehuru Ständernas beslut
derom icke var mera än halfgånget. Här skulle dock finnas ett
fullständigare fafladt beslut. Då må man väl mycket heldre begära,
att Konungen ville aflåta Propos. i ämnet.
Här säges, att de ifrågaställa ändringarne af allmänna lagen
redan äro af R., St. godkända. Jag har i detta Betänk, icke kunnat
finna något förslag lill ny ordalydelse af 15:de kap. l:sta§:n Byggn.-  B:n, hvilken skulle, enl. Ulsk:ns hemställan, förändras. Konungen kati
icke, blott på en ansökning, hvilken ej af ordalydelseförslag åtföljes,
utfärda en författning, som ändrar någon § i vår allmänna lag.
R. o. Ad. täcktes häraf finna, att man hvarken med skäl eller lagligen
kan begära annat än Propos. i ämnet.
Gr. Sparre: Den siste värde talarens hela argumentation går
derpå ut, att sorn Ulskms förslag innefattar en förändring af 15:de kap.
l:sta §:n Byggn.-B:n, skulle R. St. icke kunna hos K. M:t anhålla
om utfärdande af en författning i ämnet. Dervid måste jag dock
erinra, att förhållandet med ByggningaBalken är sådant, att den
-
400
Den 11 November e. m.
samma innefattar stadganden både af civil och ekonomisk lagstift*
nings natur. Detta förhållande är icke allenast erkändt af Lag-Beredningen,
utan äfven vid lagstiftning håde före och efter år 1809
iakttaget. Både stängselförordningen af år 1802 och skogsordningen
af år 1805 innefatta flera stadganden, söm förändra åtskilliga lagparagrafer
i Byggn.-B:n. Vi höra härvid bemärka, ali äfven före 1S09
års regementsförändring iakttogs i allmänhet det förhållande, alt
civil-lag icke ändrades utan Konungs och Ständers sammanstämmande
beslut, men detta hindrade likväl icke K. M:t alt utfärda
författn:r, hvarigenom de delar af Byggn.-B:n, som icke hade civillags-
natur, ändrades eller uphäfdes. Jag är öfvertygad, att R. o.
Ad., likasom de öfriga Stånden, vill hädanefter som hittills medgifva
K. M:t rättigheten att i ekonomisk lagstiftningsväg ändra de delar
af Byggn.-B:n, som innehålla ekonomiska föreskrifter. Afven efter
1809 utfärdades i ekonomisk lagstiftningsväg en författning, som i
flera väsendtliga delar ändrade Byggn.-B:n, nemi. Kongl. Skiftes-Stadgan
af år 1827. Häraf torde R. o. Ad. finna, att K. M:l är oförhindrad
att utfärda alla de stadganden angtde skogshushållningen,
som åro af ekonomisk natur, äfven om en eller annan § af Byggn.-B:n
derigenom skulle uphäfvas eller förändras. Om K. M:l i den nya
skogsordningen skulle komma alt meddela stadganden af civil-lags
natur, så är att förmoda, att K. M:t skall, i likhet med hvad som
skett i fråga om decimal-systemets antagande och ang-.de den nya
grufve-stadgan, i dessa delar af hagan iuhemta R. St:s lackar vid
en kommande Riksdag, innan den nya författningen utfärdas; men
att R. St. nu skulle genom en tind. anhållan, att K. M:t ville afr
låtaPropos. i ämnet, antyda, att R. St. nu ansågo denna lagstiftning
vara af civil-lags natur, finnér jag vara ganska olämpligt samt stridande
mot föregående praxis och Grundlagens uttryckliga föreskrift,
hvarföre jag motsätter mig antagandet af Hr von Hartmansdorffs
förslag. Jag eger dertill ett ytterligare skäl, icke allenast ur den
synpunkt, att jag anser förslaget utgöra ett ingrepp i K. M:s praerogatif,
utan äfven derföre, alt jag anser dét vara till skada för sjelfva
saken. Jag har redan förut yttrat, alt stiftande af civil lag möter
stora svårigheter till följd af . Representationens fyrdelning.
Just med afseende -härå anser jag det vara en särdeles lycklig grundsats
i vår Reg:s-Form, alt den ekonomiska lagstiftningen tillhör K.
M. ensam. Om den icke så gjorde, så vore det nästan omöjligt att
åstadkomma förbättringar i denna väg, ty det skulle vål sällan hända,
att man i denna lagstiftningsgren framlade sådana förslag, som
icke allenast lill principen, utan äfven till detaljerna och ordalagen,
lyckades tillvinna sig 3 Stånds bifall.
På grund af hvad jag nu haft äran i korthet anföra, yrkar jag
vördsamt, att Utskms förslag måtte af R. o. Ad. godkännas.
Frih. Raab: Jag vill icke tvista med Gr. Spafre derom, huruvida
frågan är af ekonomisk eller civillags natur. Jag vill antaga
det förra, men jag kommer icke desto mindre till samma åsigt om
frågans behandling vid denna Riksdag, som Hr von Hartmansdorff
fram
-
Den 11 November e. m.
401
framställt. Gr. Lagerbjelke har in vändt, att om Hr von Hartmansdorffs
förslag antoges, skulle allt hvad R. St. nu beslutat vara förloradt.
Jag för min del kan icke finna, att de beslut, R. St. i frågan
fattat, äro några till ordalydelsen bestämda lagförslag. De innefatta
ju blott principer, åsigter, meningar, och jag anser mycket
vara vunnet derigenom, att R. St. kunnat komma öfverens om gemensamma
åsigter i ämnet.
Gr. Sparre har ansett det vara olämpligt, alt genom en underd.
skrifvelse gifva K. M. en vink derom, att frågan vore åtminstone
lill en del af civillags natur, samt tillika yttrat, att det hitintills
ej brukats begära Propos. i ekonomiska lagstiftningsämnen. Jag
erinrar mig likväl, att R. St. vid 1844 års Riksdag begärde hos K.
M., att en komité för upgörande af förslag lill ny bräuvinsförordn.
måtte nedsättas, samt att K. M. derefter ville afgifva Propos. i ämnet.
Nämnde förordn. tillhör onekligen den ekonomiska lagsliftningssferen,
och denne af mig nu anförde omständighet utgör således
ett prejudikat till stöd för Hr von Hartmansdorff och mitt
förslag.
Vi böra icke heller förbise, att det skulle vara alldeles förhastadt,
alt utfärda en ny skogsordning, innan man hade tillförsäkrat
sig om möjligheten att fä denna ordning efterlefd, och denna möjligheten
beror uppå en ny organisation af skogs- och jägeri-staterna.
En sådan organisation kan icke ske pä denna sidan nästa
Riksdag, åtminstone icke så fullständigt, som erfordras förberedande
af författningens efterlefnad.
Gr. Sparre har sagt, att om K. M. beslutar en författn. i ämnet,
så lärer K. M. ej underlåta alt iakttaga den grannlagenhet
emot R. St., alt före författningens utfärdande inhemta deras tankar
derom. Nå väl! Om en sådan framställning vid nästa Riksdag inkommer
till R. St., så kan väl meningen dermed icke vara någon
annan, än att R. St. äga fritt att deröfver fatta beslut. Hvad är detta
annat än en Propos. i ämnet? Jag för min del anser det vara en
verklig lycka om R. St. nu kunna komma öfverens om de grunder,
hvaruppå den nåd. Propos:n enl. deras åsigt borde byggas, och jag
hoppas, att man på denna väg skall kunna vinna det åsyftade ändamålet.
Jag fortfar att yrka bifall till Hr von Hartmadsdorffs
förslag.
Hr von Hartmansdorff: Jag skall icke uptaga tiden med
frågan om prejodifcaterna. Meu jag måste protestera mot Gr. Sparres
yttrande om Konungens raft all behandla Byggn.-Balken såsom
ekonomisk lag. Om man är angelägen alt bevara helgdeu af Konungens
rättigheter, så bör man å andra sidan äfven vara män om
iakttagandet af Ständernas grundlagliga fri- och rättigheter. Om än
missbruk egt rum, så känner dock icke jag på hvilket eller hvilka
stadganden i Grundlagarna man velat stödja påståendet, att Byggn.-  Balken uphörl hafva civillags natur. Jag tror icke heller alt Gr.
Sparre kan upvisa någon dylik föieskrifl. Vid sådant förhållande
anser jag rättast vara, att ej vidare inlåta sig på den saken.
14 H. 26
402
Den 11 November e. m.
Gr. Sparre: Jag har icke sagt, att Byggn.-Baiken är af ekonomisk
lagstiftningsnatnr, men jag har sagt, att, enl. så väl före,
som efter 1809 följd praxis, en del af de sladganden, sorn förekomma
i Byggn.-Baiken, betraktats såsom varande af nämnde beskaffenhet,
samt att jag icke anser lämpligt, att R. St. vid denna Riksdag
skulle afvika från en hittills iakttagen praxis.
Då härefter Hr Gr. o. Landtm, framställde proposi först till
bifall å Utsk:ns förevaride hemställan, och sedermera lill antagande af
Hr von Hartmansdorffs förslag, utföllo svaren med blandade Ja och
och Nej; hvarpå Hr Gr. o. Landtm, ånyo hemställde om R. o. Ad.
behagade bifalla hvad Hiskin i denna punkt hemställt, samt, efter
denna proposis besvarande med starka Ja, jemte åtskilliga Nej, förklarade
sig anse alt Ja nu varit öfvervägande.
Hr von Hartmansdorff begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes en sålydande votenspropos.
:
Den som bifaller sista punkten af Lag- samt Allm. Besv.- o.
Ekon.Utskins Betänk. M 29, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, beslutar R. o. Ad., att R. St. må uti underd. skrifvelse
anhålla, att K. M. täcktes lill Rikets näst sammanträdande Ständer
afgifva nådigt förslag till' ny skogsordning och dermed sammanhängande
författnir om ett förbältradt, efter olika orters beskaffenhet
lämpadt skogshushållningssätt, utgående från de af R St. antagne
grunder.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit med 24
Ja emot 10 Nej.
Hr von Hartmansdorff: Sedan R. o. Ad. nu beslutat, att
hos-Konungen anhålla om en ny författnings utfärdande i ämnet,
så hoppas jag, att Gr. Sparre mätte upgöra förslag till den nya stat
för skogs- och jägeri-betjeningen, hvilken oundgängligen behöfves,
om ej beslutet skall blifva utan vederbörlig påföljd.
Frih. Åkerhjelm, Carl: Jag anhåller vördsamt, att Hr Gr. o.
Landtm, behagade till R. o. Ad. hemställa, huruvida icke Bevilln:sUtsk:s
Betänk. M 31 borde sättas främst på föredragningslistan
i nästa plenum, på det att delta Betänk, måtte med det
snaraste blifva afgjordt och Stalsregleringen så fort som möjligt
upgjord.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Så vida Hr Gr. o. Landtm,
i afton föredrager Betänk, om skiftesverket, så möter Frih. Åkerhjelms
förslag intet hinder, men i motsatt fall skulle det komma
Den 11 November e. m.
403
alt strida mot elt föregide beslut i afseende på ordningen för åren*
denas behandling.
Hr Gr. o. Landtm, yltrade, att R. o. Adis, åf en ledamot åberopade
beslut, röijide Belänkit angide skiftesverket, innefattat, att det
skulle upföras å föredragnings-listan för denna dag näst efter det
Betänk, af Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskin, som i dag blifvit
pröfvadt, och att således detta beslut, såsom endast afseende föredragnings-ordningen
för denna dag, icke utgjorde något hinder, i
händelse R. oc Ad. ville i nästa plenum före skiftesfrågan behandla
det af Frih. Åkerhjelm omnämnde Betänk.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Hr Gr. o. Landtm, har redan
uplyst Hr von Hartmansdorff om hvad jag velat nämna i afseende på
det förut fattade beslutet, angide föredragningen af Betänk, om skiftesverket;
men jag ber dessutom att få tillägga, att BevillnisUtskis
Betänk, endast är bordiagdt en gång, så att det i nästa plenum kan
bordläggas andra gången, och då kommer det förra Betänk, i allt
fall att först afgöras.
Uppå härefter framställd propos. beslöts, att BevillnisUtskis
Betänk. M 31, angide beräkningen af Tull-medlen, Salu-accisen,
Post-medlen, Chartae-Sigillatse-medlen och Bränvins-brännings-medlen,
skulle ställas främst å föredragnings-listan för nästa plenum.
Gr. Sparre, Erik: R. o. Ad. har, i afseende å 4:de punkten
af LagUtskis Betänk. JV2 29, fattat ett beslut, som till en del
eller åtminstone till ordalagen afviker från Utskis förslag, som blifvit
af ett Stånd bifallet. För att förekomma den tidsutdrägt, som
skulle upkomma genom en sammanjemkning af RiksStms olika beslut,
anhåller jag, att R. o. Ad. behagade besluta aflåtandet af en
inbjudning lill MedStin att i R. o. Adis beslut instämma.
Uppå härefter framställd propos. beslöts, att de öfriga RiksStin
skulle genom utdr. af protit inbjudas att instämma i R. o. Adis
i afseende på 4;de punkten af Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utskms Betänk. JVs 29 fattade beslut.
Anmäldes och lades på bordet:
Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms Mern. M 32, i an
ledn.
af från Hederv. BondeSt. erhållen återremiss utaf, och de öfriga
RiksStms skiljaktiga beslut, i fråga om Utskins Betänk. JV5
28, angide dels K. M:s Nåd. Propos. till R. St. med förslag till
Grufve-sladga, dels väckte motioner om rätt till inmutning af takskiffer,
samt sådane berg- och sten-arter, som genom deras allmänna
användbarhet kunna vara föremål för industri och han
del;
samt
Serskildta Utskis Mern. M 25, i anledn. af återremisser å dess
/
404
Den 11 Not emi? er e. m
Mera. M 23, med förslag till voter:s-propos:r om afgifter för bränvins
försäljning.
Frih. Raab, Adara Christian: I anseende till vigten deraf
att snart få detta ärende afgjordt, anhåller jag, att det uu till bordläggning
anmälde Betänk, måtte å föredragms-listan upföras näst efter
Bevilln:sUtsk:s Betänk. 31.
Uppå Hr Gr. o. Landtm:s i anledn. häraf framställde propos..
bifölls att Serskildta Utsk:s nu bordlagda Mern. JVs 25 skulle ä föredragnings-listan
för nästa plenum upföras näst efter BevillnrsUlsk:s
Betänk. J\/£ 31.
Slutligen anmäldes och lades på bordet följande från Riddarb.-  Utsk. inkomne under N:ris 13, 14 och 15 afgifne Mera.:
Hörsamt Memorial. ,
Sedan uti Mern. JV? 12, med betänk, i anledning af Hr Thams,
August Wilhelm, motion om anslag från Riddarlmskassan för tryckning
af B. o. Ad:s äldre Riksdags-protokoller, Utsk:t afstyrkl detta
Hr Tharas förslag, så vidt det omfattar R. o. Ad:s frän trycket
ännu outgifna protokoller för hela den tid, som förflutit sedan Riddarhusets
inrättning intill 1789 års Riksdag, men deremot tillstyrkt
ett anslag från Riddarlmskassan af 400 R:dr b:ko årligen intill slutet
af det år nästa Riksdag uphör, för ingifvande af R. o. Ad:s i Riddarhus-arkivet
uti handskrift förvarade protokoller och handlingar
från och med 1027, lill och med 1714 års Riksdag; så har Högh
R. o. Ad., vid föredragning den 18 sisth Okt. af nämnde Mern.,
behagat lemna sitt bifall till Ulsk:s afstyrkande i första punkten,
men deremot ansett anmärkn:r mot Ulsk:s tillstyrkande i andra
punkten föranleda till återreroiss.
De gjorda anmärkmna innefatta, dels af Frih. Cederström,
Rudolf och Frih. Bennet, Carl, alt de handlingar, om hvilkas utgifvande
från trycket Utsk. gjort hemställan, endast torde behöfva
afskrifvas i två exemplar, att förvaras vid universilets-bibliotheken,
det ena i Upsala och det andra i Lund; hvarigenom man både
från eldfara, plundringar och dylikt erforderligen betryggade de
ifrågavande litterära skatterna och gjorde dem tillgängliga för de
häfdeforskare, som torde vilja studera desamma; varande af Frih.
Bennet serskildt yltradt, att han helst önskade att hela förslaget
finge förfalla, emedan, om dessa handlingar trycktes, de endast torde
blifva högar af makulatur, som icke lästes, och dem allmänheten
icke brydde sig om; dels af Gr. Lagerbjelke, Guslaf, och Frih.
Alströmer, Oscar, af hvilka den förre funnit någon otydlighet i
Ulsk:s tillstyrkande och den sednare ansett nödigt att, derest tryckning
af handlingarna beslules, kontroller må vidtagas ”lill förekommande
af deras förfarande”; hvaremot Frih. Raab, Adam Christian,
Hr von Hartmansdorff, August, och Hr Tersmeden, Nils, yttrat
sig för bifall till Utsk:s förslag, ehuru äfven de önskat någon förändring
i de ordalag, hvari tillstyrkandet blifvit af Utsk. upfatladt.
i
Den 11 November e. m. 405
Utsk. har tagit detta ärende i förnyadt öfvervägande, och hvad
således först vidkommer de anmårkn:r, som åsyfta det framställda
förslagets förkastande, så lärer, enligt hvad jemväl åtskilliga R. o.
Ad:s ledamöter under diskussionen erinrat, ändamålet med offentliga
handlingars tryckning, icke ensamt vara att rädda dem undan
eldsvådor eller annan förgängelse, utan del, för den allmänna bildningen
serdeles vigtiga, att göra dem tillgängliga, icke blott för
egentliga vetenskapsidkare, utan äfven för det flertal af andra médborgare,
som önskar deraf inhemta kunskap, och hvilket torde vara
föga belåtet dermed alt handskrifter kunna tipletas i ett eller annat
bibliothek; hvarföre också r exempel icke ens i Sverige saknas deruppå,
att till och med enskilda personer, såsom framlidne H. Ex.
Gr. De la Gardie, låta, på egeu bekostuad, till allmänhetens tjenst
från trycket utgifva sina biblioteksarkiver; och då Utsk. i öfrigt tror
erfarenheten ådagalägga, att intresset för både historiska och andra
vetenskapliga studier hos allmänheten vexer i den mohn hon har
lätt tillgång till i dessa ämnen utgifua skrifter, äfvensom att allmänheten
i samma grad mindre blottställes för ensidiga och fördomsfulla
omdömen, som hon har tillfälle att anställa egen granskning
af källorna, finner Utsk., på dessa och de i Utsk:s förra Mern.
anförda skäl, sig icke kunna fästa afseende å de af Fribme Cederström
och Bennet framställda erinringar. I sammanhang härmed
torde, i anledning af Frih. Cederströms, Rudolf, anmärkning om
olämpligheten att å Riddarhus-kapitationsfouden anordna en utgift af
ifrågavarrde beskaffenhet, emedan kapitations-afgiften är afseddä ensamt
”för vidmakthållandet och omvårdnaden af R. o. Ad:s fastighet
i hufvudsladen”, Utsk. endast böra hafva äran uplysa, att Utsk.
icke föreslagit, att det förevar:de anslaget skulle utgå af kapitalionsfonden,
utan af Riddar hus-kassan. Tvärtom hyser Utsk. den roeniug,
alt, om kapitations-fonden, som redan upgår till ett belopp
af mer än 28,000 R:dr b:ko, finge ostörd förkofra sig, blotta räntan
deraf torde i en ej aflägsen framlid blifva tillräcklig för Riddarhusets
underhåll, äfven för den oförmodade händelse att kapitationsafgiften
uphörde, så att Riddarhus-kassan för intet fall kan äfventyra
att behöfva anlitas för utgifterna dertill, utan kassans öfverskott
allt framgent vara alt påräkna för sådana medel-anvisningar,
som kunna komma att, i andra hänseenden, af Höglofl. Ståndet beslutas.
Beträffande dernäst det önskade förtydligandet af ordalagen i
Ulsk:s förra förslag, så, ehuru Utsk., för sin del, deruti finner tydligen
både motiveradt och uttryckt: att det tillstyrkta anslaget borde
af Riddarhus-Direktionen på det sätt användas, att ett visst antal
Jryckta exemplar af det blifvande arbetet inköptes eller garanterades,
för att dermed beläcka både boktryckarens förlag och utgifvarens
ersättning för sin derå nedlagda möda, anser sig likväl Utsk. skyldigt
att, i anledning af de framställda anmärkningarna, sålunda förändra
ordalydelsen af sitt förslag:
att i och för ingifvande från trycket af de, R. o. Ad. serskildt
eller hufvudsakligen rörande, protokoller och handlingar
från och med 1027 till och med 1714 års Riksdag,
406
Den 11 November e. m.
hvilka finnas i Riddarhus-arkivet uti handskrift förvarade,
R. o. Ad., må från Riddarhus-kassan anordna en summa
af 400 R:dr b:ko årligen, från och med nästkommande år
1855 intill slutet af det år nästa Riksdag uphör, för att
dermed ät den eller de vetenskapsidkare, som, efter anmälan
hos Direktionen och dess derom fattade beslut, åtaga
sig att besörja utgifningen af berörde protokoller och handlingar,
garantera en afsättning af högst 200 tryckta exemplar
af omkring 24 ark, hvilka derefter afiemnas till Riddarhus-kansliet,
der de blifva för subskription inom R. o.
Ad. tillgängliga.
Hvad slutligen angår Frih. Alströmers anmärkning om behofvet
af kontroller till förekommande af de dyrbara handlingarnas förfarande,
när de till tryckning utlemnas, så anser Utsk. omsorgen
derom, enligt den för Riddarhus-Direktionen och dess tjenstemän
utfärdade instruktion, utan all serskild erinran, tillkomma RiddarhusDirektionen
och Riddarlnis-Sekreteraren, samt de Riddarhusets tjenstemän,
som hafva Riddarhus-arkivet under sin vård, hvarföre Utsk.
finner denna anmärkning
icke vidare föranleda något Utsk:s yttrande;
hvilket dock allt till Höglofl. R. o. Adis eget ombepröfvande vördsamt
öfverlemnas.
Stockholm d. 10 Nov. 1854.
På Riddarh.-Utsk:s vägnar
Tönnes Wrangel.
W. F. Dalman.
Hörsamt Memorial.
Uti ett till Höglofl. R. o. Adis protokoll för den 18 sisth Okt.
afgifvit anförande, har Hr von Hartmansdorff, August, väckt motion
om den förändring i 20:de §:n Riddarh.-Ordn., att derifrån må borttagas
stadgandet, att ledamöter i Utsk. af R. o. Ad. ej må tillika
vara Elektorer, hvilken motion, jemte det i anledning deraf-af Frih.
Cederström, Rudolf, afgifna yttrande, Högh R. o. Ad. behagat till
Riddarh.-Utsk. remittera.
Till stöd för ofvanberörde motion har blifvit anfördt, att det
i nämnde § af Riddarh.-Ordn. stadgade förbud, hvarken lände lill
Ståndets eller det allmännas bästa, utan tvertom vore menligt i båda
hänseenden. Följden blefve att 25 af Ståndets medlemmar hindras
från inträde i Utsk., hvilket, vid de tillfällen, då Riddarhuset vore
glest besatt, vållade en större brist på Utskis-ledamöter, än eljest.
Förbudet härrörde dessutom icke från Riksd.-Ordn. och egde icke
rum inom de öfriga Stånden. Deremot har Frih. Cederström, Rudolf,
erinrat, alt om än icke mot slutet af Riksdagarne det vore lätt
att finna tjenligt antal personer för de skilda befattningarna af Utskis-ledamot
och Elektor, likväl i början af Riksdagarna och en
längre tid af deras förlopp härstädes finnas och kunna påräknas ett
stort antal Riddersman, vida öfverstigande Utskis-ledamots-platsernas
Den II November e. m.
407
talrikhet. Det syntes då nyttigt alt, till medverkan af mångas förenade
krafter, anlita åtminstone det antal, som erfordras för tillsättande
af Elektorer och'Ulskis-Iedamöter. Likaledes trodde Frihin,
att det närvarande egde en fördel derutinnan, alt en önskvärd sammanhållning
ej berodde på ett mindre antal personers förenande i
sin hand af båda egenskaperna af väljande och invalda. Ensidighet
inträffade lättare på det valsätt, som här vore föreslaget, och kunde
ej sedermera, såsom nu, genom nya val modifieras. Ju flera Riddersman,
hvilkas samverkan tages i anspråk, desto mera allmänt
borde bland R. o. Adis ledamöter intresset för Ståndets verksamhet
och förhandlingar blifva. Väl skulle det slå ledamöterna fritt
att afstå Eleklors-platserna åt andra, men detta torde sannolikt ej
ske. På dessa skäl fann Frihin den föreslagna förändringen mindre
nödig och afslyrkte densamma.
Vid öfvervägande af hvad sålunda blifvit anfördt, och efter
pröfning i öfrigt af den utaf Hr von Hartmansdorff framställda motionen,
finner Utsk. den föreslagna förändringen både principenlig
och ändamålsenlig. Utsk. inser icke någon anledn., hvarföre, för
tillsättning af Höglofl. R. o. Adis ledamöter i Utskin, andra inskränkningar
behöfva stadgas eller bibehållas, än de, som gälla inom de
andra RiksStin, och hemtar jemväl, lika med motionären, ett skäl
för uphäfvande af den, uti förevaride hänseende, uti Riddarh.-Ordnm
befintliga inskränkning från det såväl vid innevaride, som vid flera
föregide Riksdagar existerande förhållande, att, under vissa tider af
Riksdagen, Ståndet är så fåtaligt, att man icke utan svårighet kan
finna tillräckligt antal af för lltskis-ledamots-platserna och deras suppleanter
lämpliga personer. Ej heller torde tillsättningen af Utskin
inom R. o. Ad., lika litet som inom de öfriga Stånden, blifva mindre
vårdad och tillfredsställande derigenom, alt befattningen af Elektor
kan vara förenad med den af Dtskis-ledamot. Tvärtom föreställer
sig Utsk., att sådant understundom skulle kunna blifva till
och med en vinst, serdeles vid återbesättandet af under Riksdagen
upkommande ledigheter i Utskin, emedan Elektorerna då voro i
tillfälle att, med kännedom om fördelningen af arbetena inom Utskin
och egenskaperna jemväl hos de ledamöter, sorn tillhörde de andra
Stånden, närmare urskilja och bedöma arten af de insigler och den
förmåga, sora inom det ena eller andra Utsk. erfordrades, för att
fylla möjliga brister och derigenom på ett värdigt sätt der representera
Höglofl. R. o. Ad. Utsk. befarar ej heller, att en förening
af ”väljande och invalda” skulle på något sätt störa sammanhållningen,
fastheldre skulle den, i Utskis tanka, befästa densamma.
Erfarenheten har också visat, att Adelns Elektorer ej sällan företrädesvis
inom sig sjelfva funnit tjenliga personer för Utskin, så att
t. ex. vid början af innevaride Riksdag icke mindre än 20 Elektorer
af 25 insattes till ledamöter i Utsk., utan att någon olägenhet
deraf försports eller någon annan ”ensidighet”, än den, som helt naturligt
alltid måste tillhöra en konseqvent majoritet, , derifrån härled!
sig. Deremot skulle det ganska väl kunna tänkas, att genom
jemna ombyten under Riksdagen inom Elektorerna, i följd af dessas
afgång eller inträde i Utskin, en splittring skulle kunna upstå,
408
Den 11 November e. m.
sona för ärendernås behandling icke, efter Utsk:s förmenande, vöre
nyttig eller önskvärd.
Af dessa skäl anser sig Utsk. böra å Hr von Harttnansdorffs
motion tillstyrka bifall, och att fördenskull 20:de §:n Riddarh.-  Ordmn må inskränkas lill följande lydelse:
20 §. ”Ej må någon på en gång vara Bänkman och
”Elektor. Blifver Bänkman till Elektor vald, uphör hans
”förra befattning, och utväljes en ny Bänkman, på sätt här
”ofvanföre stadgadt är. Befattningen af Bänkman och Utsk.-s”ledamot
må likväl hos en person kunna förenas”, hvaremot
det öfriga af den nuvar:de §:n skulle uteslutas.
Hvilket dock allt till Häglof]. R. o. Ad:s egen ompröfning vördsamt
öfverlemnas.
Slockholm den 10 Nov. 1854.
På Riddarh.-Utsk:s vägnar
Tönnes Wrangel.
W F. Dalman.
Hörsamt Memorial.
Genom utdr. af prohl den 25 sisth Okl. har Högloft. R. o.
Ad. behagat att till Riddarh.-Utsk:s utlåt, hänvisa ett af Hr Aminoff,
Joh. Fredr., afgifvet Mern. till följande förändringar och tillägg
i Riddarh.-Ordnm, nemi.:
l:o. Om införande i
rerna, på samma gång de utse ledamöter till Utsk:n, skola välja
ett för hvarje Utsk. serskildt bestämdt antal suppleanter, i förhållande
till antalet ledamöter;
2;o. Att jemte det i 23:dje §:n, efter orden: ”den som blifvit
vald till ledamot i Utsk.”, tillägges: ”eller suppleant”, det må i
samma § föreskrifvas, dels att, då ledighet för viss tid någon ledamot
beviljas, suppleant inträder i den permitterades ställe, och således
alt orden i nämnde § ”vald till ny ledamot under ledighelstiden”
utgå; dels att, vid tillfällig frånvaro, suppleant icke må utan
vederbörlig kallelse intaga plats i Utsk.;
3:o. Alt uti 24:de §:n må inlagas den i R. o. Ad:s Ordningsstadga
föreskrifna påföljd för nteblifvande från Bänkmäns, Elektorers
eller Utsk:s sammanträde; samt slutligen
4:o. Att, sedan 2:dra upropet vid val och voteringar blifvit afskaffadt,
31;sta §:n bör sålunda förändras, att de ledamöter, som
kontrollera voteringen, i stället att föra prot. öfver dera som icke
rösta, blott anteckna huru många som afgifva röster.
Utsk. har tagit dessa förslag i öfvervägande, och hvad först
angår tillägget i 19:de §:n, ang:de val af suppleanter till Ulsk:s-ledamöter,
så har Ulsk. af föreg:de Riksdagars förhandlingar inhemta!,
att, sedan, till afhjelpande af den öfverklagade olägenhet, som
inträffat genom ofta skedde afsägelser utaf de R. o. Ad:s ledamöter,
hvilka blifvit i Utsk. invalda, samt det deraf upkomna förhål
-
Den 11 November e. m.
409
lande, att Hiskin ej sällan saknat fulltaligt anlal ledamöter från R.
o. Ad., beslut, efter derom gjord motion, är vordet under den 12
Okt. 1844 af Höglofl. Ståndet fattadt om val af suppleanter för inträde
i Hiskin, i händelse af ordinarie ledamots fölfall eller ledighet;
så har, vid alla derefter följande Riksdagar, enahanda beslut
blifvit, uppå derom gjord framställning af Höglofl. R. o. Ad., förnyadt;
till följd hvaraf jemväl sådana suppleanter åro vordne af R.
o. Ad:s Hrr Elektorer lill bestämdt amal utsedda i alla Etsk.,
utom Hemliga och Riddarh.-Ctskrn, nemi. lill hvarldera af Konst.-,
Stats-, Bevillms-, Banko-, samt Allm. Besv.- o. Ekon.Hiskin tvenne
och till Lag- samt Exped.Etskin en för hval idera Etskit. Och då
denna ordning visat sig både nyttig och behöflig, samt synes hafva
i väsendtlig mån upfylil sitt ändamål, att nemi. R. o. Adis ledamöter
vid Utskins sammanträden oftare varit fulltaliga, än utan
tvifvel eljest skulle hafva egt rum, tvekor Etsk. icke ali tillstyrka,
det eli stadgande i enahanda syftning må uti Riddarh.-Ordnin införas,
hvarföre och med godkännande jemväl i öfrigt af motionärens
förslag, Etsk. — sorn för sin del anser suppleanternes antal utan
olägenhet i allmänhet kunna ökas till en tredjedel af de ordinaiie
ledamöternas, men som deremot icke finner lämpligt, att suppleanter
väljas i Hemliga Etsk., derifrån, enl. nu gällande Riddar!).-  Ordn., icke ens ledighet kan ulan Konungens tillstånd medgifvas —
hemställer, att 19:de och 23;dje §§:ne Riddaih -Ordnin må erhålla
följande förändrade lydelse:
19:de gm. Elektorerne åligge att, inom den tid Ttiksdags-Ordn:ns
SS:de § föreskri/ver, välja ledamöter till
samtliga der omnämnda Ulsk., samt lill Exped.- och
Riddarh.-Utsksn. Pu samma gung skola Elektorerne
utse suppleanter till en tredjedel af It. o. Ad:s ordinarie
ledamöter i Honst.-, Stats-, Bevilln:s-, Banko-,
Allm. Besv.- o. Ekon.-, Exped:s- o. Riddarh.-Utsk:n,
samt lill LagUtsk. tvenne. Ståndet dock obetaget, att
f ör pågående Riksdag besluta tillsättandet af ett större
anlal suppleanter.
Innan detta val skett etc. ■— — — aflemnas.
23:dje gm. Den, som blifvit vald till ledomo af Etsk.
eller till suppleant derstädes, eger rätt, alt i samma plenum,
vallistan blifvit öppnad, eller i det nästföljande, denna
befattning sig afsäga. Sedermeia etc. — — uphör.
Ledighet ända till tre veckor må Landtmm kunna bevilja
högst en tredjedel i sender af R. o. Adis ledamöter
i samma Etsk., i den ordning de sig derom anmäla, och
inträde då behörig suppleant under ledighelstiden.
Suppleant kan äfven erhålla ledighet på lika lung tid,
hvarvid likväl val till annan suppleant alltid bör ske.
3:dje mom:t utgår och införes i dess ställe :
14 H, 27
410
Den 11 November e. m.
Den R. o. Adis ledamot, som af förfall hindras att
Utskis sammankomst bevista, anmäle det hos Utskis
Ordfönde, äfvensom hos Lamllmm, hvarefter lill vederbönde
suppleant från Riddarhus-kansliet utfärdas
kallelse, att, i anleda, af för viss ledamot yppadt förfall,
han eger att för tillfället såsom ledamot i (Ilsk.
inträda.
Suppleanterne lill de Ulsk., för hvilka mer än
cn sådan utses, inträde i den ordning de blifvit utsedde,
och bland dem, som vid samma valtillfälle blifvit
tillsatte, försl den, som vid valet erhållit de flesta
röster. Är rösternas antal lika, skiljes genom lottning.
Inträffar för suppleant tillfälligt förfall, anmäle
han sådant hos Landt min, på det att kallelse må kunna
till annan suppleant, der sådan finnes, varda utfärdad.
Ifrån befattning i Hemliga Utsk. kan, sedan detsamma
blifvit i verksamhet satt, ledamot icke, ulan Konungens tillstånd,
alldeles eller på bestämd tid entledigas.
Beträffande förslaget om intagande uti Riddarh.-Ordntus 24:de
§ af den påföljd, som för uleblifvande från Bänkmännens, Elektorernas
eller Uuk:s sammanträde finnes i Ordnings-stadgan serskildt
föreskrifven, finner Utsk., för sin del, mindre lämpligt, att denna
påföljd, bestående i böter lill 2 R:dr b:ko, införes uti en författa.,
som erfordrar K. M:s Nåd. sanktion, utan anser Utsk. det göra tillfyllest,
att Riddarh.-Qrdntn, såsom nu, tillförbinder Ståndets ledamöter
att, vid den påföljd, stim finnes i Ordningsstadgan utsatt, i behörig
ordning lillstädeskorama vid nyss berörde sammanträden, helst
del derigenom, hädanefter såsom hittills, kan bero ensamt af R. o.
Ad. att bestämma beskaffenheten af samma påföljd. Af dessa skäl
finner Utsk. sig böra
å Hr Aminoffs förslag i denna del afstyrka bifall.
”Vidkommande slutligen förslaget om förändringen i 31 :sta §:n
Riddarh.-Ordntn, finner Utsk., lika med motionären, att då, enl.
R. o. Ad:s redan vid 1840 års Riksdag fattade, och af K. M. genom
Nåd. Kung. d. 7 Maj 1844 sanktionerade beslut, andra upropet
vid val och voteringar blifvit afskaffadt, det i följd deraf är
utan ändamål, att de ledamöter af R. o. Ad., som vid dessa tillfällen
jemte Landtratn vid bordet sitta, föra ett serskildt prot. öfver
dem, som vid upropet sig icke iufinna, och då Utsk. således
anser anteckning icke behöfva ega rum af andra, än dem, som röster
afgifvit, till jemförelse med antalet af vallistor och voteringssedlar,
tillstyrker Utsk. således följande lydelse af 31 :sta §:n Riddarh.
-Ordn:n: ,
31:sta §:n. Vid alla val och voteringar skall uprop ske
efter antecknings-listan, och anmode Landtra:n, eller de n
hans ställe företräder, sex ledamöter af R. o. Ad. att jemt e
Den 11 November e. m. 411
honom vid bordet sitta, för alt föra prot. öfver dem,
hvilka vid upropet sig infinna. De som till en och samma
bänk höra — — — vid bordet;
Hvilket dock allt till Höglo!!. R. o. Ad:s egen ompröfning vördsamt
öfverlemna*.
Stockholm d. 10 Nov. 1S54.
På Riddarh.-Utsk:s vägnar
Tönnes Wrangel.
W. F. Dalman.
fl. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 10 på aftonen.
_ In fidem protocolli,
Albert Munck.
Län.
Yt-innehåll.
Folkmängd.
Statsbidrag f. o. m. år
Statsbidrag vid
□ mil.
1840 t. o. m. 1853.
denna Riksdag.
Fahlu
278
151,059
130,754: —
3,073,333: 16-
Gefleborgs i
171
118,350
236,628: —
Upsala . . .
47
86,739
144,860: —
Stockholms .
66
114,047
319,588: —
83,000: —
Westmanlands .
60
95,450
1,249,863: —
75.000: —
Nyköpings .
57
119,101
38,675: —
150,000: —
Örebro . . .
74
126,971
180,574: —
Skaraborgs .
75
195,883
215,025: —
Elfsborgs . .
115
245,403
115,018: —
Wermlands .
158
209,979
462,286: —
100,000: —
Götheborgs . .
43
178,613
473,604: —
Östergöthlands .
97
220,546
298,750: —
16,666: 32.
1,241
1,862,195
3,865,625: —
3,498,000: —
16,390,025: —
Jönköpings .
98
170,145
144,160: —
45,000: —
Kronobergs . .
86
133,213
S2,793: —
Kalmar . . .
97
194,503
159 536: —
21,600: —
Blekinge . .
26
103,061
75,234: —
Hallands . . .
43
102,634
95,211: —
Christianstads
55
185,185
169,649: —
100,000: —
Malmöhus . .
40
245,210
310 332: —
60,000: —
445
1,133,931
1,036,915: —
226,600: —
Stalsbidrg till åtskilliga
kanaler.
Götha kanal
Trollhälla d:o
Hjelmare d:o
Södertelje d:o
Obs. ränte-garantien för
Köping-Hults-banan är
häruti ej inbegripen
0,370,000:
1,500,000:
780,000:
368,000:
9,027,000:
1,263,515: —
I Medier sia Sverige belöpa sig alltså statsbidragen på hvarje innevånare:
för tiden ifrån 1840—1853 till B:ko R:dr
eller, om man inberäknar hvad som vid denna Riksdag blifvit beviljadt och anslagen
till Götha, Trollhätta, Hjelmare och Södertelje kanaler, till .... „
I Södra Sverige belöpa sig statsbidragen på hvarje innevånare:
för tiden ifrån 1840—1853 till  „
eller, med tillägg af hvad vid denna Riksdag blifvit beviljadt,  „
2: 3. 8.
8: 38. 6.
— 43. 10.
I: 5. 6.
Statsbidragen på hvarje qvadrat-mil för Medlersla Sverige 1840—53
för alla åren
för Södra Sverige 1840—53
Inberäknad denna Riksdag
3,115
13.208
2,330
2,839
Summa Statsbidrag.
Stora Kopparbergs län
Gefleborgs d:c
Upsala d:o
Stockholms du
Westmanlands d:
Nyköpings du
Örebro du
Skaraborgs du
Elfsborgs d:
Wermlands d:
Götheborgs d:
Östergöthlands d:
Jönköpings d:c
Kronobergs d:c
Kalmar d:c
Blekinge d:(
Hallands d:(
Christianstads d:<
Malmöhus d:<
B:ko R:dr 611,101.
„ , 532,902.
„ 695,544.
775.857.
766,703.
537,630.
„ 569,040.
„ 870,651.
„ 736,350.
„ 624,032.
„ 455,707.
„ 1,103,598.
B.-ko R:dr 8,279,115.
„ 663,189.
„ 521,118.
,, 586,365.
„ 276,476.
„ 323,444.
„ 636,859.
„ 1,004,111.
B:ko R:dr 4,011,562.
t
