# ID: svediakorp-gov594
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 51,483
# sentences: 1,643
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


300
Den 19 December.
emot merbemälte Plakat i denna del, ser det icke ogärna tillämpadt
på dem som finna mer nöje uti att samlas omkring Guds
Ord. Det kan icke vara Hr Tham obekant att äfven inom Högv.
PresteSt. vid flere föreg:de Riksdpgar, hafva många allvarliga
röster höjt sig emot detta öchristeliga lagstadgande att förbjuda
menniskor att samlas till ”enkannerlig Gudstjenst”. Att Hr Tham
icke känner Conventikel-Plakatets innehåll i sin helhet, visar sig
deraf att han säger: ”att detta Plakat (så lyda hans ord) utstakar
straff endast för den som intet vill tro och icke gör annat än
för verldslig vinst eller fast häldre af egenkärlek, eller för den
som under religionens larf döljer egennyttans och verldskärlekens
anda”. Om allt detta finnes icke ett ord i Conventikel-Plakatet.
Kyrkans renlärigaste, oegennyttigaste och samvetsgrannaste bekännare
kunna efter detta Plakat dömas till fängelse på vatten
och bröd, ja riket förvisas, endast derföre att kända och okända,
män och qvinnor tillsammans läst Guds Ord.
Hvad slutligen beträffar min motion om denna och dylika
omenskliga lagars uphäfvande och att, genom antagande af Norska
Dissenterslagen, bereda en vidsträcktare dock icke obegränsad
samvets- och religionsfrihet, nöjer sig Hr Tham icke med att
ensamt emot mig utan emot otaliga, ja tusende sinom tusende
göra de mest sårande och ärekränkande tillvitelser. De som yrka
hvad jag i min motion vördsamt föreslaget, indelar Hr Tham i
3:ne partier, de mest afskyvärda som kunna nämnas. ”De första
äro kringsmygande Jesuiter, de andra utgöras af Läsare och
dessa skildras såsom andeliga högmodiga, hvilka pekande på sig
sjelfva säga: ”Jag är Christus”. Det tredje partiet är det som
ingenting tror och ingenting vill tro, och icke tager ett enda
steg annat än dit begäret vinkar, som gör sina lustar till lag
icke blott för sig sjelf utan äfven för andra”. Detta kan man
kalla att skära alla öfver en kam. Aro då Engelsmän, Amerikanare,
Norrmän och alla andra, lärde och olärde, Prester och
Lekmän så afskyvärda och Gudlösa varelser, då låter denna Hr
Tharas glödande nitälskan mot dem lätt förklara sig. För att
hålla oss blott till våra närmaste grannar och bröder: Norrmännen,
så måste man medgifva, att om dem som begärt, och den
Konung, som tillförsäkrat dem, den begärda samvets- och religionsfriheten,
svårligen något, hederskänsla och nationalkänsla mera
kränkande kan sägas än hvad Hr Tham yttrat. Hr Tharas anförda
Bibelspråk beder jag att få återgälda med ett annat icke
mindre vigtigt och behjertansvärdt: ”allt det J,viljen menniskorne
skola göra eder, det görer J ock dem”. '
Hr Tersmeden Nils har i sitt genmäle emot mitt anförande,
icke heller förglömt min person och till en början förklarat
det min motion hvarken hedrar mitt hjerta eller mitt förstånd; —
härvid vill jag endast i förbigående hafva nämnt: att mitt hjerta,
såsom alla menniskors, är af naturen ondt och kan således icke
af Hr Tersmeden göras sämre än det är; och hvad mitt naturliga
förstånd beträffar, är det sådant som Gud gifvit mig det och
hade jag ingenting emot om Hr Tersmeden vore mägtig att af det
-
Den 19 December.
301
samma förädla. Hr Tersmeden liar vidare sagt: att han tiar anledning,
ja, att lian med all säkerhet vet, att jag icke var ensam
om min motion, utan att jag stått fram för ett parti och hvilket
efter den värde ädlingens mening skulle vara så mycket värre.
Jag uptager detta, icke för min egen äras skull, ty, Hr Tersmeden
ina uttyda mig äfven detta till det värsta, så söker jag här
ingen ära för mig sjelf. Jag uptager det endast derför, att söka
betaga de Riddersman, som vid tillfället af Hr Tersmedens tal utgjorde
hans auditorium, anledning till den förmodan som skulle
jag inför denna högt aktade församling tillåta 111ig att upträda
såsom en partigängare. Såvida en mans ord äro trodda, så vill
jag förklara och försäkra att jag icke står i lejd hos något parti,
att jag är ensam författare till min motion, ty jag vill icke förmoda
att Hr Tersmeden fråntager mig friheten att använda de
källor, som lära stå hvarje skribent till buds uti officiella handlingar
och dokumenter; vidare: att de åsigter jag uttalat hafva
sin uprinnelse ifrån Guds ord allena och hafva, ehuru outredda,
legat fördolda i min själ ifrån första begynnelsen af den lid då
jag med mera allvar egnade mig åt de Heliga Skrifternas studerande,
samt slutligen att jag med flit för mina lika tänkande
vänner hållit motionen h. 0. h. obekant ända tills dess att den
på Riddarhuset blef officiel. Hr Tersmeden säger vidare att jag
låtit påskina att de s. k. Läsare, hvilkas talan jag efter hans
förmenande skulle föra, att dessa'djupare än andra svaga christna
inträngt i Evangelii anda och yttrar sig med en slags förtrytelse
deröfver att jag kallat dem för Guds folk framför Hr Tersmeden
och andra med samma hjertelag som han. Härpå vill jag i korthet
svara: att likasom jag vet, att Gud har oss alla kallat och
utvalt i Christo Jesu förr än denna verldens grund lagd var, så
vet jag ock, ali derföre icke alla menuiskor blifva saliga utan
allenast de som antaga den himmelska kallelsen och blifvit af
Gud födde på nytt. Det fordras nemi. att vara lösryckt från det
naturliga vildoljoträdet och inympad i det sannskyldiga vinträdet
sorn är Christus, och hvarigenom nödvändigt, likasom ädelstenen
tager sitt ljus från solen, Jesu sinne och bild måste synas framträda
genom mensklighetens förlåt. Huruvida nu Hr Tersmeden
och de hvilkas talan han förer, äro arfvingar med Christus vet
jag icke, men en dylik qvalifikation är nödvändigt för att höra
till deni som kallas för Guds folk. Det till Hr Tersmedens uplysning,
och vill jag icke vidare besvära mig och onödigtvis uptaga
R. 0. Ad:s tid med uptagande af Hr Tersmedens anförande.
Då jag till R. St:r afgifvit mitt yttrande i det ämne som
jag vågat i min motion kalla för ”Landets vigtigaste fråga” nemi.
Samvetsfriheten, så har jag gjort det, först i förlitande på Den
Allsmägtige Gudens hjelp, att Han ville utföra denna Sin Egen sak
lill Sitt namns ära och till den förtryckta mensklighetens väl;
men jag bör icke heller fördölja att jag äfven haft förhoppningsfulla
blickar fästade på aktningsvärda och rättänkande menniskor,
för framgången af denna sak. Jag har väckt denna fråga, icke
för att enl. min rättighet, hafva endast utsagt min mening och
302
Den 19 December.
sålunda blott uttalat en mer eller mindre mogen theori, — utan
— emedan jag aldrig kan nöja mig med theoder utan att komma
lill praktisk verklighet då det gäller kärleken till medåterlösta
bröder, så bar jag velat uttala en sanning som är äldre än hela
vårt statsskick, ja äldre än verlden, för att verkligen vinna syjnpathier
och förenade krafter att en gång äfven i Sverige med
Guds nåd realisera denna mensklighetens högsta idée.
Som denna fråga och frågor i allmänhet, för så vidt de röra
andeliga ting, ofta äro främmande och tyvärr! om icke förhatliga,
åtminstone mindre välkomna för, uti andra ärender väl bevandrade
män, så kunde jag, med ett menskligt öga betraktadt,
blifva frestad alt upgifva hoppet om någon framgång. Jag vet
dock att rättänkande män, då de höra en sanning, om ock i de
svagaste drag uttalad, icke kunna underlåta att deråt låna sitt öra
och gifva sanningen sin hyllning om den ock ligger aldrig så
förborgad uti menskliga argumentationernes omhölje.
Ar det en sanning att Gud icke tvingar någon menniska
in i Sitt rike — är det en sanning att hvar och en menniska
måste sjelf på den yttersta dagen svara för sin tro, sina handlingar
OGh att icke några lagstiftare eller något samhälls-öfverhufvud,
vore de än aldrig så goda, kunna stå fram och svara för
menniskan i det ögonblick då det gäller evig salighet eller evig
fördömelse. Ar det en sanning hvad Gud säger sjelf: ”att Hans
ord är fritt och icke bundet”. Ar det slutligen en sanning att
inga andra än skrymtare och munchristna kunna tvingas att
bekänna och antaga för rätt hvad de mot bättre vetande icke
kunna tro, — då måste samvetsfriheten vara ett ämne som framför
andra är värdt att utaf rättsinnige män försvaras. Då torde
detta ämne kunna upmana menniskokärleken till verksamt deltagande
för dem som heldre lemna sin frihet, vore det ock sitt
lif, än den trosöfvertygelse de fattat, kunnande icke hålla sitt
hjerta och sitt samvete falt om ock för de bästa jordiska fördelar.
I Herrans Jesu namn upmanar jag hvar och en som af Gud är
begåfvad med egenskaper att kunna försvara en rättvis sak, att
icke låta sina vapen hvila, utan draga ut i striden under den
Allsmägtiges segerrika banér.
Det religiösa tillståndet i Sverige har länge gifvit anledning
till bekymmer hos dem, som behjerta sina medmenniskors tillstånd.
Religiösa rörelser hafva länge oroat Statskyrkan och varit
föremål för åklagare och domaremaktens verksamhet. En af de
aktningsvärdaste och för sin fromhet allmänt vitsordad man har,
för icke längesedan för en mindre divergence i läromeningarne,
blifvit exilerad för att aldrig mera återse sitt fosterland och, utom
de våldsamheter emot fredliga innevånare, som jag i min motion
vidrört, fortfara ännu länsmän och kronobetjente att mot
föräldrars vilja rycka deras barn med våld utur deras hus för att
undergå tvångsdop, om det under dylika omständigheter rimligtvis
kan kallas dop. Ehuru förslag till Kyrkolag blifvit utarbetad
och en komité tillsatt för utarbetande af en Handbok och Katheches,
så är dock detta goda, efter mitt förmenande, endast halfva
Den 19 I) ecember.
303
messyrer, ty folket, nemi. den delen derutaf, som med mera
allvar omfatta christendomen, äro dermed icke tillfredsställda.
Med den kännedom jag har om dessa menniskor, synnerligast i
det medlersta Sverige, der jag räknar många personliga bekantskaper,
såväl som dem i aflägsnare delar af riket, är jag derom
förvissad, att ingenting skall afhålla dem ifrån att uti samvetsoch
trossaker lyda den upfattning af den Heliga Skrift som de,
efter deras förmenande hafva i sina hjerton genom den Heliga
Anda. R. St:r må i all välmening och kärlek söka att stilla
sinnena genom hvilka reformer i den kyrkliga författningen som
helst, så gifva de sig icke tillfreds förr, än den samvetsfrihet
blir dem tillerkänd som de, enl. Guds ord och Symboliska böckerne
anse sig ega, hvilket är: lii religionsöfning för hvarje
denomination af den kristna bekännelsen, antingen han tillhör
Statskyrkan eller ej.
Såsom jag i min motion haft äran nämna, är Sverige nu
det enda protestantiska land i verlden som icke har samvetsfrihet.
Af allmänna tidningarne vet man att främmande trossamfund
af den protestantiska bekännelsen tillskrifver Statsminister
och Erkebiskop, med de mest bevekande föreställningar emot
det betryckt som de, om deras eviga salighet nitälskande menniskor
inom vårt land måste lida, men dessa ädle Hrr kunna ju
ingenting göra deråt så länge icke R. St:r till de betrycktas fördel
gifver_ sitt votum decisivum i saken.
Öfverallt der den nu yrkade samvetsfriheten eller religionsfriheten,
hvilket är detsamma, blifvit medgifven, har denna ländt till
det religiösa och sedliga lifvets förkofran. Under denna frihets
hägn har en vördnad för Sabbathen, en vördnad, en värma och
ett deltagande för vår kristliga läras höga sanningar, en aktning
för lagarne och för all laglikmätig mensklig skyldighet samt i
förening härmed, en allmän förkofran, ett lugn och en fasthet
inträdt, som af intet annat kan åvägabringas, än utaf ett fritt
predikadt Guds ord. Frihet är den lifsström, som genom
forsar
Skriftens heliga örtagårdar. Frihet klappar inom den Gud
sökande och älskande menniskans bröst, förmena henne icke, och
hon skall göra dig godt och måhända draga dig med sig, genom
Jesum Christinn försonad, in i himlen såsom bruden älskande
och glädjedrucken till sin brudgums bröst.
Man fruktar för irrläror och villomeningar, väl! -— jag skulle
göra så med och har allt skäl att vara fruktande under sakernas
nuvar:de tillstånd af andelig försoffning, som är mycket värre
enl. det bref Herren tillskrifvit oss genom Evangelisten Johannes:
att den andeliga ”ljumheterin är honom mest förhatlig; — jag
skulle, säger jag, vara fruktande i detta fall, om jag icke visste att
Guds Son som lefver alltid och beder alltid för oss, trampat lögnens
furste under Sina fotter. Så länge ännu det finnes lefvande tungor
och höjda händer upp till alla konungars Konungs thron, så vill
jag icke i klenmodig otro frukta, att icke hjeltar skola upträda
som rustade sig i trons sköld med andens svärd skola ännu föra
Herrans krig på jorden. — . Gif hjelten fri och du skall
304
Den 10 December.
finna honom triumferande hafva vunnit seger, men hind hans
svärd och du skall sörjande se hans undergång.
Jag har den äran att yrka remiss till vederbörligt Utskott
på min motion och att detta mitt anförande måtte få åtfölja.
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm., i anledn. af Frih.
Creutz’s begäran, att hvad han nu yttrat till svar på Hr Thams
anmärkmr måtte få åtfölja remissen till Utsk., fästat upmärksamliet
derpå, att Hr Thams anmärkmr varit riktade mot en motion,
sorn blifvit återtagen, och således ej komme att (ill Utsk. remitteras,
yttrade
Frih. Crentz: Då jag återtog min motion, var det för
att deruti vidtaga några rättelser, hvilket jag äfven gjort, men i
sjelfva saken har jag ingen ändring gjort, utan den qvarstår ännu
alltid densamma. På denna grund trodde jag mig kunna till
besvarande uptaga Hr Thams oeh Tersmedens yttranden, men
om Hr Gr. o. Landtm, anser dessa mina genmälen icke hafva
bordt framkomma, tager jag dem tillbaka.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att hans mening blifvit af
Frih. Creutz missförstådd, om Frih:n trott att Hr Gr. o. Landtm,
ansett det afgifna svaret innefatta något olagligt, hvaremot Ilr
Gr. o. Landtm, endast velat erinra, att ilr Thams anmärkmr
icke komme att afgå till Utsk. och således ej heller svaret derpå
borde dit remitteras.
Hr Tham, C asp e r Wolrath: Ehuru fruktande att trötta
R. o. Ad. genom att ånyo uptaga denna fråga, ser jag mig likväl
i dubbel måtto dertill upfordrad, dels derutaf att Frih. Creutz
å nyo framlagt sin motion, fastän i något förändradt skick, dels
derutaf att Baronen till besvarande uptagit några uttryck i det
yttrande jag förra gången afgaf.j
Religionen i och för sig anser jag vara Statens hjerta, och
sådant hjertat är, sådan anser jag ock att Staten blifva; må derföre
ingen undra derpå, att jag här offentligen begagnar detta
bebelspråk: ”Bevara ditt hjerta, ty deruti är lifvet”. Jag hade
önskat och förmodat, att då man upträdde såsom en religionens
försvarare, skulle man gifva noga akt på hvad man dervid talade.
Religionen är till sin innersta rot en förädlande kraft, som
utgår ur hjertats djup, hon är den skönaste eld, som oragifver
äfven den yttre formen med en kärlekens dager. Jag vill
erinra om hvad en stor författare sagt om kristendomen i dess
början, alt hon var ”såsom en stod på det höga berget, sedd af
alla, beundrad af alla”. Sådan var hon vorden genom den inifrån
förädlande kraften. Detta hade Frih. Creutz glömt första gången
han väckte sin motion och jag hade önskat att han nu hade
gifvit mera akt deruppå. Då skulle icke sådana uttryck förefinnas,
som dessa ord, hvilka ännu qvarstå: t. ex. ”dikta” som
han nu säger om presterskapet, — han skulle då icke eller hafva
kallat den Svenska kyrkan för ett Protestantiskt Påfvedöme;
han
Den 19 December.
305
han skulle icke, då han vidrör förhandlingarne vid Westerås Domkapitel,
hafva klippt frågorna från svaren, utan låtit dem åtföljas.
När man lösrycker sådana frågor medgifver jag att de kunna synas
löjliga, men jag vill nu uptaga en af de frågor Baronen nämnt; det är
denna fråga: ”hvilken är Guds Son?” Icke må Frih. Creutz tro sig
kunna inbilla hvarken R. o. Ad. eller mig, att Domkapitlet i Westerås
kunnat framställa denna fråga till en obildad folkhop utan att
det, af goda skäl och föregående undfångna svar, funnit sig dertill
föranledt, och dessutom är denna fråga så beskaffad, att, om
Baronen vill besöka mig, skall jag till honom framställa densamma
och bevisa att ett enkelt och tydligt dogmatiskt svar derpå lätteligen
kan deduceras ulan att blifva på något sätt löjligt.
Baronen talar vidare om de religions-rörelser, som genomgå
tiden, men oförsigtigt uttrycker han icke bestämdt hvilka han
dermed förstår, utan säger blott, att de äro den Helige Andes
väckelser. Det är mig omöjligt att fatta huru man kan kalla
Erik Janssonismen eller Mormonismen, sådane de utvecklat sig,
för den Helige Andes väckelse. Utan att derföre fästa mig vidare
vid dem vill jag nu vända mig till det ändamål, som motionen
åsyftar. Andamålet, säger Frih. Creutz, är samvetsfrihet, men
jag har redan en gång förut ändrat detta ord till religionsfrihet.
Frih. Creutz vill genom detta ord öpna dörren äfven för judendom
och hedendom. Ingen må tro att jag är så barnslig, att
jag skulle tro, det hedendomen ännu en gäng skulle kunna intränga
i vårt fädernesland, men jag ber att få fästa upmärksamheten
på ett drag, som för icke fyra år sedan timade i en Stat,
som med oss är förenad genom vänskapens och förvandtskapets
band, jag menar Danmark. Knapt voro der portarne öpnade för
religionsfriheten, än jag läste uti ett af de liberala tidningsbladen,
att en kristen hade afsvurit sin tro för att antaga judendomen.
Jag frågade mig dä sjelf, hvad som kunde vara orsaken
till detta, men jag fann icke svaret i första hand. Jag frågade
då en Dansk af mina vänner, som nu besökte Sverige, och han
svarade nedslagen: ”icke var det tro”.
Detta är blott ett enda exempel, men jag hemställer till
Frih. Creutz, om nu motionen ginge igenom och dylika affall
ifrån kyrkan timade inom Sveriges Iandamären, hvad vore då
Frih. Creutz lik, hvad vore vi like? Jag skulle vilja likna Frih.
Creutz vid den Judas, som med kyssande förrådde sin Mästare,
och oss vid den Pilativakt, som följde honom i spåren. Hvad
är väl ändamålet med Frih. Creutz’s motion? Sannolikt svarar
han, att det är ett förbättradt religionslif inom fäderneslandet,
men jag får då hemställa, om väl ett bättre lif inträder genom
förordande af ”det går an” äktenskapet. Vi behöfva blott gå ut
på gatorne för att finna spåren af det ”går an” lif, som här
företer sig i hela sin uselhet. Hafva vi rättighet att tillstädja
menniskor att öfverlemna sig åt ett sådant lif, sora undergräfver
samhället i dess innersta grund, och hvars följder förr eller sednare
medförer en förbannelse öfver detta slägte. Dessutom må
I H. '20
306
Den 19 December.
jag ytterligare fråga motionären om han verkligen tror att kristendomen
behöfver låna sådane vapen och medel för att bereda
sin framgång? För min del har jag aldrig kunnat läsa om huru
hedendomen fallit till fota för några få Apostlar, de der icke
egde annat svärd än det uppenbarade ordet, utan att jag blifvit
hänförd till mitt inre och känt mig upfordrad att tacka och
lofva. Det är Evangelii sanning och kraft, som skall betvinga
hedendomen inom våra landamären; hjelper icke den, sä hjelper
det icke eller att insläppa andra sekter, som störa friden både i raenniskornas
hjertan och Staten; men det ord, som är mäktigt äfven
till fästens nedrifvande, torde ännu ega tillräcklig kraft att betvinga
hedendomen inom oss, och utur den framkalla ett nytt
lif, ty det är Guds ord. Baron Creutz har, såsom jag förmenar,
(jag törs icke säga det med bestämda ord) likväl mindre åsyftat
religionsfrihet, än conventikelfrihet; jag sluter dertill af Frih.
Raabs motion, som väcktes i sista plenum, i hvilken han förklarade,
att hans motion var föranledd af Baron Crentz’s och vore
att anse såsom blott ena hälften af densamma. Helt nyss har
Baron Creutz förklarat, att jag icke känner Conventikelplakalet.
Jag önskade att Baronen förstod det likaväl som jag känner dess
innehåll. Jag känner ganska väl, att slutet af detta plakat med
straff belägger dobbel och spel om Söndagarne, men jag hemställer
till Baronen sjelf, om man väl derföre att den ena delen
af en författning icke efterlefves, äfven bör uraktlåta att efterlefva
den andra? jag för min del har sä mycket kristligt sinne,
att jag önskar det både den förra och den sednare delen måtte
efterlefvas. Häraf må man dock icke tro att jag är sä fästad
vid Conventikelplakatet att jag anser det vara ett fullkomligt
mästervärk, tvärtom har jag klagat deröfver, att det till sina straffbestämmelser
är opraktiskt, hvarföre jag äfven önskar att denna
del af plakatet måtte blifva ändrad. För min del älskar jag en
stilla kristendom, som går fram genom den inneboende kärlek, som
Guds anda verkar hos menniskan, och jag rår icke för att jag
ej älskar läseriet. Det må linnas många meningar under detta
ord ”läseri”, men jag kan blott fatta en enda mening deri, ty
all sann tro kallar jag kristendom, och allt hvad i mera eller
mindre måtto skiljer sig frän ordets sanna upfatlniug, kallar jag
läseri. Frågar man mig, hvarföre jag ej älskar läsarne, sä kan
jag nu genast säga ett skäl derför, ehuru många finnas, och det
är att läsarne sjelfve sätta en större ära uti att heta läsare än
att heta kristna. Redan det utvisar en fond af andligt högmod.
Jag ber att för R. o. Ad. få framställa 2:ne taflor ur lifvet:
den ena föreställer en Jesuit, som på knä med radbandet i sin
ena hand läser sitt pater noster framför en döendes bädd under
det han med andra handen stjäl en börs, som ligger på bordet;
den andra scenen är en läsare, som står vid sin välgörares dödsbädd,
öfver honom uttalande förbannelser, och knappt har denne
lagt sina ögon tillhopa, förr än läsaren bryter upp pulpeten och
stjäl sin skuldsedel till den gamle. Skilnaden mellan dessa taflor
är den, att förra scenen timade för flere hundrade år tillbaka,
Den 19 December.
307
utom fäderneslandets gränsor, och den andra här hemma på
1850:talet. För att fullfölja denna tafla, ber jag att få framställa
något, som handl mig sjelf. För icke länge sedan blef jag kallad
till ett hem, der en 16 års gosse stod och förbannade sina föräldrar.
Desse, långt ifrån att vara lastfulle, voro fromme hjertlige
kristne, men de förbjödo sonen att bevista de conventiklar,
som hällas i strid mot gällande författningar. För att än vidare
fullfölja taflan, kunde jag härfvisa Frih. Creutz till ett äktenskap,
der hustrun under religionens täckmantel blifvit röfvad från sin
makes hjerta. Jag hemställer till R. o. Ad., kan jag, då jag
dagligen står i midten af sådana scener, kan jag väl då älska
läseriet? jag anser mig böra med Evangelisk kärlek förfölja detsamma,
och då jag sätter orden Evangelisk kärlek före ordet
förfölja, anser jag mig icke behöfva blygas derföre. Frih. Creutz
har, till svar på en min anmärkn., yttrat de betydelsefulla orden,
att jag skulle sagt, att han trampade lagarne under sina fötter
och satte en ära deruti. Jag kan icke erinra mig att jag med
dessa ord hänsyftade på Baronen. Jag talade blott om läserier
i allmänhet då det nätt höjden af sitt andliga högmod, att det
trampar lagarne under sina fötter, då det icke efterlefver Conventikelplakatet,
ty jag är nog barnslig och nog enfaldig att verkligen
anse detta för en lagöfverträdelse. Jag har äfven blifvit
antastad för ett bibelspråk som jag begagnat: ”Gifver Gudi hvad
Gudi tillhörer och kejsaren hvad kejsaren tillhörer”. Jag tror
icke att jag begagnade detta uttryck i deh mening som Baronen
framstält. Jag är van vid att både så lära, och med Guds hjelp
skall jag äfven bjuda till att så lefva, att allt härflyter från en
lefvande tro; ty är tron icke lefvande, så äro kärlek, dygd och
goda gerningar blott ett sken, hvilket jag hoppas aldrig måtte
finnas eller blifva sedt hos mig. Hvad åter beträffar det andra
af Baronen anförda bibelspråket, sä anser jag mig icke behöfva
svara något derpå, ty äfven för detta språk lade jag tron till
grundval. I min tanka bör ingen annan grund för en menniskas
handlingssätt linnas, än tron på Gud och den Han sändt häfver, och
jag hoppas att Baronen medgifver, att hvarest denna tro finnes,
der finnes ock ödmjukhet. Jag medgifver att jag beskylt Baronen
för andligt högmod, men min mening var icke att med detta ord
antasta Baronens heder och ära på något sätt; jag menade icke
något annat än att motionen snarare syntes härleda sig från
andligt högmod än från Evangelisk kärlek. Baron Creutz har
redan en gång af en värd och aktad ledamot af detta Stånd blifvit
anmodad att återtaga sin motion, och, ehuru det kan synas förmätet
af mig, beder jag dock ännu en gång ur hjertats djup,
Baronen att återtaga densamma för alltid. Jag beder icke derom,
derföre att jag tror att den sak Baronen förfäktar kan i den drägt
den är framstäld, genomdrifvas, utan jag beder derom för Baronens
egen skuld, ty jag är öfvertygad derom att Baronens
hjerta är helt annorlunda än det genom motionen visar sig.
Jag är icke rätt säker huruvida motionen, sådan den är,
20 *
308
Den 19 Deqeniber.
kan remitteras, men detta tillhör icke mig utan Hr Gr. o. Landtm,
att afgöra. Visserligen icke enl. bokstafvens lydelse men efter
andan af Reg.F. tror jag att denna motion hade bordt väckas i
Const.Utsk. Jag behöfver nemi. blott slå upp 2 § Reg.F. så står
der: ”Konungen skall alltid vara af den rena Evangeliska läran,
sådan som den uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen
samt Upsala mötes beslut af 1593 antagen och förklarad är”.
Genom en fullkomligt fri religionsöfning skulle det lättligen kunna
hända att Konungen ensam tillhörde Lutherska läran och alla
öfrige medborgare en annan. Vidare ser jag uti åtskilliga andra
§§ i Grundlagen att rättigheten att bevista Riksdagarne är förbehållen
Lutheraner och Reformerte. Om vi nu antaga att Lutheraner
och Reformerte uphörde att finnas inom Sverige, hvem
skulle då utöfva Representant-kallet? Detta tillhör dock icke mig,
utan Gr. o. Landtm, att bedöma, och jag får nu blott förnya
min begäran till Frih. Creutz, att han både för sin egen och den
religions skuld, han så varmt velat försvara, ville återtaga sin
motion.
Flere ledamöter yttrade härtill bifall.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel: Efter den
segrande vederläggning, som af den siste talaren blifvit företedd,
vore det förmätet af mig såsom lekman att vilja något tillägga,
men den tro, i hvilken jag blifvit npfödd och som jag mångfalldiga
gånger med ed besvurit kan jag icke förmås att öfvergifva
utaf blott lösliga framställningar om det andliga lif, som hos
de s. k. läsarne skulle förefinnas. Huruvida denna benämning är
på Frih. Creutz tillämplig tillhör icke mig att afgöra. Så vidt
jag kunnat upfatta Frih:ns yttrande synes det mig vittna om en
from och lefvande kristendom, ehuru han torde hafva misstagit
sig om bästa medlet att densamma befordra. Vanligen säga de,
som affalla från de rådande religionsdogmerna, att de äro af
andan dertill drifne. Det blir dem en samvetssak att åtlyda
detta andans kraf, och det är icke sällspordt att se martyrer för
denna lära, ty kristendomens historia är upfyld af martyrer. Men
bland desse män, som regeras af andan och låta sig deraf leda,
finna vi många olika arter, och alla bekänna icke denna religion,
sådan den af Frih. Creutz blifvit framställd. I våra rättegångshandlingar
finna vi t. o. m. exempel på sådane, som upgifvit
sig vara af anden drifne till begående af dråp, mordbrand och
barnamod, och de hafva icke haft annat skäl än denna andans
drift att förebära. Der se vi prof på en helt annan anda än
den sorn hos Frih. Creutz är rådande. Erik Janssonismen är oss
alla bekant, och vi hafva äfven hört talas om de hysteriska pigorna,
som också predikat och propheterat, och dervid i synnerhet
fördömt bruket af kammar såsom något högst djefvulskt.
Der hafva vi andra schatteringar i taflan, som visa oss huru
äfventyrligt det är för menniskosinnet att allt för mycket förirra
sig i dessa regioner. Man menar ofta väl och handlar dock ofta
orätt, äfven då man vill det goda. Om jag icke minnes orätt,
Den 19 Deccnibéi'.
309
ytlrade Frih. Creutz förra gången denna fråga behandlades, att
han omsorgsfullt lade å sido allt hvad dogmer hette. Häruti uttalar
sig visserligen mycken fördragsamhet, men för min del skulle
jag tro, att just dessa dogmer borde i främsta rummet framdragas, ty
jag vet nu hvilka dogmer jag följer, men jag vet icke hvilka genom
den fria religions-utöfuingen framdeles kunna utvecklas. Betrakta vi
de s. k. religions-rörelserna, skola vi finna, att de ingalunda
härflyta från ett enda läseri-system, utan väl från 200 eller flere,
hvilket jag lätteligen skulle bevisa om jag haft tid att insamla
namnen på alla de sekter, som upfylla England, Amerika och
Frankrike. Somliga af dem predika kommunism, Under det andra
åter äro af utsväfvande art, såsom t. ex. Mormonerna, hvilka,
måhända af andans tillskyndelse, infört månggifte. Mig tyckes,
att innan vi gå ifrån vära gamla dogmer böra vi noga undersöka
hvad man bjuder oss i stället, och tror jag, att vi till denna
pröfning äro upkallade af vår pligt både som enskilde och såsom
lagstiftare.
Ehuru åtskilligt ännu kunde vara att anmärka, vill jag dock
icke förlänga detta mitt yttrande, utan instämmer blott i den
sistnämnde talarens yrkande, att, såvida R. o. Ad. remitterar
denna motion till något Utskott, remissen då måtte ske till Const.
Utsk., hvilket jag anser vara af de skäl samme värde talare anfört,
fulleligen ädagalagdt. Detta mål är af stor vigt, enär det
undergräfver allt livad Sverige eger beståndande, och jag uprepar
derföre ännu en gång, att det bör varsamt behandlas och med
största eftertanka begrundas.
Ilr Westerstrand, Pehr: Jag är redan utaf Hr Gr. o.
Landtm, förekommen, emedan jag blott velat säga, att då Hrr
Tersmedens och Tharas anförande hade afseende pä Frih. Greutz’s
första motion, som blifvit återtagen, hvarigenom frågan i sitt
första skick förfallit och icke kan leda till något resultat, anser
jag att de genmälen, som Frih. Creutz nu fått mod att framkomma
med icke lämpligen kunna till Utsk. remitteras, emedan
man der då skulle finna svar utan att hafva någon motsvarande
fråga.
Hr Ribbing, Arvid: Om höga ting är ej lätt att tala,
men, då de en gäng blifvit bragte å bane, fastän besvarade, såsom
det mig synes, med mindre hofsamhet, skulle kanske tystnad
vara likgiltighet och otacksamhet, först emot dell Gudomlige Läraren
sjelf, sedan emot honom, efter hvilken vi nämnas Lutheraner,
och ändtligen emot dem, som vågat lif Och blod för läran; men
säger man, här är ingen fara för läran: ja, så säger Konungen
i sitt throntal: det lyder sä: ”Det sätt, hvarpå kristendomens
”heliga läror blifvit vårdade har i allmänhet Väckt K. M:s tillfredsställelse.
Endast ett ringa antal fall, i hvilket presterskapet
”svikit sina dyra åligganden, har kommit till K. M:s kännedom,
”och, då sådane förekommit^ har K. M. ansett lagen böra i all
”dess stränghet tillämpas. I några landsorter hafva de oroväc
-
310
Den 19 December.
”kande söndringarne påkallat ej blott förnyade alfvarliga varningar,
utan ock lagens anlitande”. Det ser således pä långt när
icke så farligt ut, som Frih. Creutz skildrat i sin motion, icke
ens så, som Frih. Raab i en annan, på bordet hvilande, andragit,
och der det heter: ”Manne religionsvården inom den Svenska
”församlingen motsvarar de med den afsedda ändamål? jag,” säger
Frihrn, ”tviflar derpå: stationär, indifferent och kallsinnig bibe”håller
hon fortfarande sina utanlexor och sin slentrian”, m. m.
Nu frågar jag: hvem skall man nu tro? — Throntalet, det förstås;
men K. M., som troligen hemtat Sina underrättelser egentligen
från rådgifvarena, nyttjar dock de försigtiga ordalagen:
”har kommit till K. M:s kännedom”, och dessa förråda, att utom
den kan ligga något mer än, som omförmäHes i throntalet. Och
då nu folkombuden från olika delar af riket frambära något helt
annat, än att det med religionsvården står väl till, torde vi icke
blott böra söka nedtysta motionerna, eller rättare öfvertala till
deras återtagande, såsom här skett, och allraminst pä det sätt,
som jag nu hört Hr Tham försöka. Nej, skulle det vara såsom
Frih. Creutz redan i början af sin framställning uptager om kedjor
med bojor och black och derefter följande högsta kroppsplikt för
afvikelser från kyrkan, då är det i sanning tid, att, om ingen
annan, åtminstone folkombuden lyssna lill nödropet, tv sådane
slags band kunna väl i vanlig mening vara starka; men i kyrkans
hand sönderfalla de till stoft, och blifva blott fruktansvärda
andeliga anklagelser, att alla hennes band brustit. Eller huru
står det till mellan mor och barn, när hon låter fängsla dem
och föra dem i häktelse? — illa — mycket illa; ”men ännu
hyser”, heter det vidare i throntalet, ”K. M. den förhoppning,
”att söndringarne skola gifva vika för en bättre insigt och kristelig
besinning”. Regeringen har då säkerligen varit betänkt på
att bibringa en sådan: ”bättre”; — men huru och genom hvem
då? — Förgäfves har jag sökt uplvsning derom i det nådiga
talet, der det väl heter, att K. M. vill vidtaga nödiga åtgärder
i afseende på hvad som förekommit om ”Sön- och högtidsdagar”nes
vanhelgd” och vidare att ”i anledn. af R. St:rs Skrifvelse
”om en förbättrad själavård i hufvudstaden, hafva förberedande
”åtgärder blifvit vidtagne, som icke ännu hunnit afslutas”; men
hvad som blifvit åtgjordt i afseende på religions-söndringarne och
de af Frih. Creutz skildrade ohyggligheterna, som således väl
verkligen egt rum, derom lemnäs R. St:r i okunnighet. Hvad
åter det är, som blifvit gjordt men ännu icke fullkomnadt i hufvudstaden,
kan jag naturligtvis ej eller känna; dock har jag uptäckt,
att, utom de vanliga kyrkorne och Gudstjenst härstädes,
finnas andra sammankomster för andaktsöfning. Jag bevistade
en sådan härom Söndagen, sedan en annan Riksdagsman ledsagat
mig dit, och fann för mig en mängd okända menniskor,
äfven prester, och en föredragande talare, som jag hvarken förr
eller sedan sett, någonsin helsat eller talat vid, men han talade
till mig och öfrige åhörare, så att jag för min del tyckte, det
ingen prest någonsin gjort det bättre. Huruvida det alltid vid
Den 19 December.
311
bans religionstal är så, bättre eller sämre, renlärigt eller irrlärigt,
vet jag icke. Jag hade nog lust höra honom oftare, ty det jag
hörde var förträffligt; men det har fallit mig in, med kännedom
om Conventikelplakatets innehåll, att kanske jag och andra, som
besöka den enkannerliga Guds t jens le tu droge öfver oss Orsakarlarnes
eller de der olyckliges öde. Eller tillåtes här i Konungaresidenset
bibringande af sådan der ”bättre insigt” lill kristelig
hennning i enkannerliga rum, för hvars inhemtande på del
sättet annorstädes vankas de högsta straff? om så är, erfodras
önskeligen en förändring i lagarnes liandhafvande, då hvad, som
tillåtes i Stockholm, icke borde straffas i Dalarne eller annorstädes
inom riket, der tillfällen för andaktsöfning äro färre än här;
dock jag känner icke de ifrågav:de religionsmålens beskaffenhet
i Dalarne. Hvad jag vet, är att i en annan del af landet gick
det icke så strängt till för dem, som höllö samlingar omkring
långt svagare predikanter af det andra könet, och oaktadt det gick
ända derhän, att åhörarena förföljde med stakar och stänger den
som ville föra dem till ordning, nemi. deras egen Pastor. Visserligen
blefvo de sedan lagförde; men de lingö förlåtelse och
dermed väl. Pigpredikningarne uphörde af sig sjelft, men icke
de särskilda andaktsöfningarne, eller enkannerlig Gudstjenst,
sorn fortfor och fortfar mångenstädes ännu, och underhålles äfven
af yngre och äldre prester, utan att mot dem eller andre, som
sålunda falla dem i embetet, Conventikelplakatet åberopas.
Religionsförföljelsernas historia är egentligen påfvedömets.
Skulle, såsom Frih. Creutz påstår, slik förföljelse här inom landet
pågå, så är här redan pog stor religionsfrihet för den mest fruktade
af religioner, nemi. den Jesuitiska katholicismen, och jag har icke hog
släppa den oss närmare på lifvet. Frih. Creutz vill det, för att få se,
om der är något lif att hemta, — måhända för det han känner sig
sjelf stark och oförskräckt. Godt, der är dock ett bevis, att vår Statskyrka
kan fostra starka och kraftiga barn; och icke är bandet
brutet emellan henne och motionären; men med somliga har
hon brutit det, sä har Frilnn ådagalagt det i sin motion: hon,
med all sin yttre fasthet, är svag. Skall försöket, religionsfrihet
vågas? — jag ville heldre nyttja stärkande medel till hennes
vederfående, läka hennes sår, uphjelpa hennes organisation, kortligen
gifva henne till ledsagare, ett Riks-konsistorium. Nej icke
jag: det var en värdigare son, som ville gifva henne en sådan
vårdare, om hvars vilja jag blott har påmint; det var sonsonen
till honom, som i Sverige införde Lutherska läran, det var Han,
som kämpade mot Påfveväldet och vann, men föll, innan Han
inom sitt eget rike fått ordna, hvad Han för läran och samvetsfriheten
velat uträtta. Sitt förslag om ett Riks-Consistorium förnyade
Han 3:ne gånger; men Papismens gamla surdeg var här
inom landet ännu nog stark för att motverka det. Se der åtminstone
en af orsakerna, hvarföre vi nu hafva söndringar, icke
blott, såsom erkändt är, inom skolan, utan! äfven, såsom vill
öfverskylas, inom kyrkan. Må vi, med fullföljd af hvad Gustaf
den Store Adolf gjort och velat göra, ära Hans minne och Far
-
312
Den 19 December.
fadrens, hvars vapen sitter främst i denna sal. Det sker icke
genom andligt högmod och ofördragsamhet mot olika tänkande,
Hedendom och Judendom* fruktar jag mindre. Uttrycken om
Judaskyssar kunde Hof-Predikanten Tham hafva sparat sig. Motionären
har just icke sagt Statskyrkan några sötsaker, likasom
de faderliga förmaningar och råd, han tillbaka fått emottaga, icke
varit särdeles ömma. Frih. Creutz går sin, jag min, väg för det
mål vi gemensamt angifva: en varm, en verklig kristendom. Jag
fruktar icke hans motion. Må den få sin lagliga behandling och
blifva en visare på Statskyrkans tornur, hvad tiden lider. Måtte
de, som derom derinom föra ordet, förnimma hvad, som timar
derutanföre, om än det icke npmärksammas från höjden af denna
byggnad.
Frih. Cederström, Thure: Efter de bifallsyttringar, som
det Högh Ståndet skänkt en föreg:de talare, Hr Hof-Predikanten
Tham, torde det måhända anses, förmätet af mig att upträda i
motsatt syftning, men då jag hyser den öfvertvgelsen, att det
icke är det mer eller mindre lyckade uti framställningssättet,
utan skäl i sak, som bör vinna Ståndets bifall, har jag, som på
det lifligaste nitälskar för den fråga, hvilken nu är föremål för
R. o. Ad:s öfverläggning samt deråt egnat mycken tid, ansett
mig upmanad att mig i ämnet yttra; och får jag till en början
förklara att, jemte det jag biträder Frih. Creutz’s motion, jag,
då på sätt Adv.-Fisk:n i K. M:s o. Rikets Svea Hof-Rätt, i egenskap
af åklagare, uti en af de rättegångar, som fanatismen tillskapat
emot olika tänkande, yttrat ”förhandlingarne vid 1809 års
Riksdag fulleligen ådagalägga att genom 2 och 16 §§:ne Reg.F:n
hvarje Svensk medborgare blifvit tillförsäkrad rättighet att sjelf
välja den religion, hvartill han sig bekänna ville, samt skydd i
utöfningen af densamma”, härmed väcker motion om uphäfvande
af 1 kap. 3 § Missgern:sR:n, 7 kap. 4 § Ä.B:n, 1 kap. samt 2
§11 kap. uti 1686 års kyrkolag jemte conventikelplakatet af d.
12 Januari 1726.
För att nu visa hurusom, genom den Regeringsform vi alla
svurit att med lif och blod uprätthålla, religionsfrihet blifvit Svenska
medborgare förunnad, får jag anmärka att 83 § Reg.F:n innehåller,
att grundlagarne skola efter ordalydelsen förstås, samt att
någon för framtiden gällande förklaring af desamma ej får stadgas,
utan på sätt 81 och 82 §§:ne föreskrifva; men att 2 oeh
16 §§:ne Reg.Frn blifvit tolkade i den ordning 83 § Reg.Frn
bestämmer; att tolkningen skett af det härtill mest kompetenta
Const.Utsk., nemi. af 1809 års Const.Utsk., hvilken tolkning derefter
blifvit vid 1815 års Riksdag af samtelige RiksSt:n godkänd.
Sedan Reg.Frn d. 6 Juni 1809 blifvit antagen, inkommo
från samtelige RiksSt:n till Const.Utsk. anmärkn:r emot serskilda
§§ i samma Reg.F., hvilka an märklin- af Const.Utsk. besvarades
genom dess Mern. af d. 29 Nov. samma år; hvilket Mern., enl.
hvad RiksSt:ns Prot. innehålla, först till afgörande förekom vid
1815 års Riksdag; men innan jag nu går att anföra Const.Utsk:s
Den 19 December.
313
åberopade Mern. ronde den sak, hvarom nu fråga är, får jag
nämna, att redan uti Const.Utsk. upstod en häftig strid ronde
religionsfriheten, som genom orden uti 16 § Reg.F:n: ”Konungen
bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta”, tilldelades
Svenska medborgare; alt man den tiden icke, såsom nu, fruktade
för läsare och Katholiker, utan för den Grekiska kyrkan,
hvilken man trodde, derest religionsfrihet medgåfves, skola upsluka
den Svenska Statskyrkan; att samvetstvånget inom 1809
års Const.Utsk. ifrigt förfäktades af Biskopen af Nordin, men att
dennes åsigter inom Utsk. mäste vika för de öfvertygande skäl,
som anfördes af då varande Biskopen^, sedermera Arke-Biskopen
Nils von Rosenstein samt af Biskopen i Westerås Doktor Wijkman
Caspersson, hvilkas auktoritet i kyrkligt hänseende torde
betyda något mer än Hr Thams.
I afseende på den sak, hvarom nu fråga är, lyder Const.-  Utsk:s Mern.: ”Hos Högv. PresteSt. hafva följande anmärkmr
förekommit: uti 2 § har man yrkat det stadgande, att äfven
Konungahuset borde vara af den rena Evangeliska läran. Detta
stadgande är, så vidt det beträffar de Kongl. Prinsarna, i SuccessionsOrdn.
intaget; och man lärer ej kunna föreställa sig det
en Regent skulle underlåta att upföda sina söner i den lära, som
är ett hufvudsakligt vilkor för tronföljden. Det vore kanhända
på en gång opolitiskt och onyttigt att än vidare utsträcka denna
föreskrift. Det är endast Konungens böjelse i förening med afseende
på fäderneslandets fördelar, som torde böra bestämma
hans val af en gemål; Prinsessorna åter ega ingen arfsrätt till
tronen, och kunna således ej af några statsskäl beröfvas den
hvarje undersute tillagde religionsfrihet”.
§. 16. Att det hägn som landets religion bör njuta, måtte
i § utmärkas genom följande tillägg: ”så vidt derigenom icke
”tillskyndas mehn och skada för den rena Evangeliska läran,
”icke störer samhällets lugn etc.”. Då alla band på samvetet
snarare tjena att tillskapa skrymtare än rätta kristna: då tvånget,
långt ifrån att skänka öfvertygelse och förbättra hjertat, ofta
födt af sig fanatiska sekter och blodiga förföljelser: då ändtligen
religionen säkrast försvaras genom sin egen gudomliga kraft;
anser Utsk. en fri religionsöfning, med iakttagande af de i §
föreskrifna förbindelser, ej vara vådlig för religionens sanning,
(och) ej kunna betagas ett samhälle, der hvarje nyttig, lugn och
laglydig medlem njuter skydd”. Detta Const.Utsk:s Mern. blef
af samtlige RiksStm förklaradt hvilande samt sedermera upskjutet
ända till 1815 års Riksdag, då detsamma, i hvad det rörde 2
och 16 §§:ne Reg.F:n, utaf samtlige RiksStm godkändes. Då
nu Const.Utsk. förklarat, att hvarje undersåte blifvit tillagd religionsfrihet
samt att en fri religionsöfning ej kunde betagas samhället,
är, enl. mitt förmenande solklart, alt någon lagbestämmelse
måste finnas, hvarigenom religionsfrihet blifvit i Sverige
medgifven, samt att det just är genom 16 § Reg.Frn, som Sveriges
medborgare blifvit tillerkände religionsfrihet, emedan man icke
lärer kunna antaga alt en sådan frihet medgifvits hvarken genom
314
Den 19 December.
1772 års Reg.F., hvilken stadgar, att alla Sveriges innebyggare
skola bekänna sig till den rena Evangeliska läran eller genom
de bestämmelser i allmänna lagen och kyrkolagen, som med
landsförvisning bestraffa affall från samma lära.
I sammanhang härmed anser jag mig icke kunna undgå
att omnämna, att dä jag, efter hemkomsten från en utrikes resa
år 1844, sammanträffade med en af 1809 års män, som varit
Ledamot af Const.Utsk för samma Riksdag, samt i Rcg.F:s redigerande
hade den största del, och samtalet oss emellan kom att
föras om Målaren Nilsson, som blifvit landsförvist derför, att
han öfvergått till Katholska läran, yttrade 1809-års-mannen till
mig: ”omnämnde Dom är det grofsta våld, som sedan 1789 för”öfvats
mot Svensk grundlag”.
Sedan jag sålunda visat att, enl. grundlagens ordalydelse,
religionsfrihet är Sveriges innebyggare förunnad, vill jag fästa
upraärksamheten uppå, att derest en sådan tolkning af grundlagen,
1809 års grundlagsstiftare antagit, icke medgifves, de största
vådor för samhället kunna upstå, då Statskyrkan i den form,
den sig gestaltat och utbildat, lika litet, som dissenters, skyddas
af tvångslagarne samt damoclessvärdet i Missg.Bms 1 kap. 3 §
med lika skäl kan rigtas mot Svenska Statskyrkan, som emot de
med densamma olika tänkande.
Enl. Sveriges grundlagar är det icke Svenska Statskyrkan i
dess nuvande form, utan den rena Evangeliska läran, sådan den,
enl. den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, genom Upsala
mötes beslut gjord och vidtagen är, som utgör landets religion.
Återgår man nu till bekännelseskrifterna, finner man snart vid
första påseende, att den nu varande Svenska Statskyrkan i väsendtliga
delar affallit från den rena Evangeliska läran, sådan
den uti bekännelseskrifterna förefinnes, såsom exempel hvarpå
jag nu endast vill anföra, att uti Apologia confessionis augustana
heter det, uti artikeln om rättfärdiggörelsen, ”alt vi rättfärdiggöras
allenast genom tron på Kristum” (qvod remissionem peccatorum
sola fide in Christinn consequamur) samt uti Artikeln om
Sacramenternes antal, ”sacramenter äro i sanning Döpelsen, Nattvarden
och Absolutionen, som är bigtens sacrament, ty dessa
bruk hafva Guds befallning samt löftet om nåd, som endast tillhör
Nya Testamentet” (Vere igilur sunt sacrameuta Baptismus
Coena Domini et Absolutio, quae est sacramentum poenitentiae,
narn hi ritus habent mandatum Domini et promissionem gratia;,
quae est propria Novi Testamenli); hvarjemte i afseende på bigten
Augsburgiska bekännelsen, enl. det exemplar, som till följd
af Upsala mötes beslut från trycket utgick år 1593, lyder, som
följer: ”Bekännelsen är icke heller i Guds församling aflagd.
”Ty Herrans Nattvard plägar icke utdelas, utan allenast dem
”sorn tillförene äro väl förhörde och aflöste, och folket undervi”ses
och läres på det fliteligaste, att man skall tro Aflösningen
”sann vara. Om hvilket i förtiden platt intet är taladt. Folket
”varder ock lärdt, att Aflösningen bör mycket aktad och afhållen
”varda, förthy hon är Guds ord, och varder efter Guds befall
-
Den 19 December.
315
"liing förkunnad. Himmelriksens nycklars magt varder ock be"prisad
och förkunnad, huru stor hugsvalelse hon tillfogar de förskräcktes
samvete och att Gud älskar och krafvel' Tron, att vi
"tro Aflösningen, lika som det vore Guds egen röst, som till
"oss af himmelen talade, och att densamma Tron bekommer och
"undfår syndernas förlåtelse”.
Då nu den Svenska kyrkans Symboliska bok, den Augsburgiska
bekännelsen, antager trenne sacramenter, frågas med hvad
rätt det tredje sacramentet blifvit lagdt å sido, samt om icke
lika väl den kyrka, som egenmäktigt bortkastat ett sacrament,
bör anses såsom affälling, som den, hvilken i något annat stycke
hyllar en från Svenska Statskyrkan afvikande lära.
Betraktar man åter frågan ur rättsprincipens idé, så förekommer,
att de menskliga rättigheterna indelas i tvenne hnfvudklasser,
nemi.: förytterliga och oföryllerliga. De förra äro
sådana, som kunna menniskor afhändas, såsom t. ex. eganderätt
m. m. De sednare åter kunna icke beröfvas menniskan af det
skäl, att de utgöra en så egendomlig beståndsdel af menniskan,
att de ej kunna henne frånhändas med mindre än att tillintetgöra
väsendet af den förnuftiga och fria varelsen, hvadan ock,
då menniskans ande och själ icke kunna förstöras, skapelsens
Herre gjort det omöjligt att, fråntaga menniskan de oförytterliga
rättigheterna, d. v. s. de gäfvör Gud förlänat menniskan för att
dana henne till en förnuftig och fri varelse; nämnde rättigheter
utgöra den fria viljan samt samvetet.
Dä nu den fria viljan samt samvetet utgöra menniskans oförytterliga
rättigheter, följer deraf helt klart, att de ej kunna heröfvas
individen, samt att den lagstiftning eller lagskipning, som
vill lägga hinder i vägen för utöfningen af dessa oförkränkbara
rättigheter, icke blott förfelar sitt ändamål, utan äfven, ehuru
vanmäktigt, ty viljan och samvetet hindås hvarken genom bål,
bojor eller landsförvisning, trampar under fotterna menniskans
dyrbaraste rättigheter samt hånar sjelfva guddomen, i det man
tror sig vara mägtig nog att kunna fråntvinga menniskan det,
som Gud gifvit henne såsom en oafhändelig tillhörighet.
I grund häraf är klart att samvetsfriheten, hvarmed förstås
rättigheten att efter egen öfvertygelse tro och dyrka Gud samt
att bekänna sin religion, ulan hinder af lagar, stiftade för politiska
eller religiösa ändamål, utgör ett folks dyrbaraste rättighet.
Betraktar man deremot denna fråga ur kristelig synpunkt,
sä är det utan tvifvel, att alla kristna religionsbekännare mäste
ega lika rätt till skydd inom samhället, emedan man icke kan
antaga, att sann kristendom endast finnes inom den Svenska
Statskyrkans trånga former, ty då vore sjelfva trons tredje artikel,
som lyder: "Jag tror på en helig, allmännelig kyrka” en
lögn, utan måste deremot, i följd af denna trons artikel, kristi
sanna kyrka finnas inom alla kristeliga konfessioner, samt den
allmänneliga kyrkan utgöra föreningen af alla de trogna, som
genom tron på Kristum äro till ett förenade.
Då nu kärleken utgör grunddraget i Kristi lära, samt alla
316
Den 19 December.
dess bekännare desto förr måste anse hvarandra såsom bröder,
som de alla ega ett dop, en tro, en Herre oell en återlösare,
kan jag i sanning icke fatta, att den sorn yrkar tillämpning af
tvångslagar emot olika tänkande, i lijertat känt något af Kristendomen,
ty vår Herre säger Sjelf genom Apostelen Johannes:
”Derpå skall hvar och en igenkänna att J ären mine Lärjungar,
”om J älsken Eder inbördes”, samt vidare: ”den som säger att
”lian älskar Gud, men hatar sin broder, är en lögnare”.
I öfrigt och sorn man på detta rum så ofta hör talare vädja
till det Högh Ståndets ridderlighet samt dess stora minnen, torde
det ock vara mig tillåtet att i denna fråga vädja till minnet af
Sveriges störste Konung, den store Gustaf Adolph, som på Liitzens
blodiga slätter offrade sitt dyrbara lif för en allmännelig
religions- och samvetsfrihet.
Det vore visserligen mycket att tillägga i anledn. af de yttranden
Hr Tham samt H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm afgifvit, men
då jag måhända redan allt för länge uptagit R. o. Ad:s tid, vill
jag endast inskränka mig dertill, att förklara det Hr Gr. Löwenhjelms
erinran, att derest remiss af Frih. Creutz’s motion komme
att ega rum, borde den ske till Const.Utsk., saknar allt stöd af
lag, enär frågan, som endast rörer allmänna lagbestämmelser,
jemnlikt 53 och 87 §§:ne Reg.F:n bör till LagUtsk. remitteras.
Frih. Stjernstedt, Äng. Wilh.: Sedan jag haft tillfälle
att taga kännedom om den motion Frih. Creutz i sista plenum
ånyo inlemnat, har jag vid jemförelse med den förut i samma
ämne af honom väckte funnit, att denne sednare är af nästan
samma lydelse som den förra. Jag vill icke härmed säga, att ju
icke möjligen flera förändringar hafva blifvit gjorde än dem jag
antecknat, men jag har bär återfunnit oförändrade nästan alla
de väsendtliga punkter, som förra gången förekommo mig anstötliga,
till och med grundlagsvidriga. Den första af de utaf mig
bemärkte förändringarne är den, att då Frilnn i sin första motion
säger: ”Till råga på illviljan, för hvilken detta gudfrukliga
folk är föremål” etc. så heter det nu: ”Till råga på förföljelsen”.
Detta är ungefär samme mening och den anmärkn. häremot,
som Hr Tersmeden i förra plenum gjorde, qvarstår således till
hela sin kraft. I ett annat stycke bar Frilen gjort följande förändring
genom att utbyta dessa ord: ”Presterne . . . uttyda och
tillämpa falskeligen de Symboliska böckerna om de ens känna
deras innehåll, och kunna således för sina enskilda intressens
skull icke uphöra att suga på nationens hjertblod” till följande
ord: ”Symboliska böckerna uttydas och tillämpas falskeligen”.
Ungefär samma andemening anser jag innehållas i dessa båda
yttranden. Slutligen finner jag en förändring hafva blifvit vidtagen
i afseende på det föreslagna behandlingssättet af motionen,
så till vida, att Frih. Creutz ansåg den förra motionen böra föranleda
en förklaring af 16 § Reg.F:n, men har deremot hänskjulit
den sednares behandling till Lag-Utsk.
Då nit denna motion, enl. min öfvertygelse, är både till
Den 19 December.
317
syfte, sammanfattning och ordställning i allmänhet fullkomligt
lika den föreg:de, kan jag icke finna annat, än att giltigheten af
de anmärkmr, som gjordes emot den förra motionen, äfven qvarstå
emot denna, och jag får derföre, för att icke onödigtvis
trötta R. o. Ad:s tålamod och uptaga tiden, blott åberopa de
yttranden, som af Hrr Tersmeden och Tham samt Gr. af Ugglas
linder förutg:de plena afgåfvos, och jag får anhålla att dessa yttranden,
enär jag uptager dem som mina egna, måtte få åtfölja
motionen till LagUtsk. Några nya anmärkmr anhåller jag att
äfven få tillägga. Frih. Crentz säger på ett ställe: ”Då Sverige
fängslar och förföljer dem af sina innebyggare, som tro och bekänna
dess kyrkas Symboliska böcker, såsom förhållandet med
Dissenters i allmänhet är” . . . och på ett annat ställe: ”Skulle
de (Orsa-läsarne) icke hafva erkänt kyrkans bekännelse-böcker
... så borde de i alla fall. .. få fritt utöfva sin andakt... och
detta så mycket mera, som meningarne till och med bland skrifttolkare
kunna vara delade, huruvida kyrkans Symboliska böcker
till alla delar stå i öfverensstämmelse med den Heliga Skrift”.
Här tyckes motionären ingå i pröfning utaf och förkasta de Symboliska
böckernas lämplighet såsom grund för vår Religious-bekännelse.
Jag kan icke finna annat än att detta är stridande
mot Reg.F:n, likasom då Frilen säger: ”1 det man utgifter
denna sammanblandning af det verldsliga och andliga regemente
såsom en Guds ordning, fordrar man och tager till stöd för denna
falska sats att menniskorna skola ”vara all mensklig ordning
undergifne för Herrans skull” och ”vara öfverheten, som väldet
häfver, underdånig”. Frih. Creutz har här begagnat sig af uttryck,
som synas mig högst anstötliga och icke innebära bevis
pä det milda omdöme man bör kunna förvänta hos hvilken bildad
menniska som helst och företrädesvis hos dem hvilka likasom
Frih:n, gifva sig ut att föra den sanna kristendomens talan.
Dess Apostlar borde framför alla andre bevisa sin tro med sina
gerningar, genom att i lefvernet tillämpa kristna religionens
hufvudsanningar af mildhet i omdöme, fridsamhet i umgänge
och fördragsamhet emot olika tänkande. I motionen talas om
alt här icke funnes religions- och samvetsfrihet; — efter min
förmening tror jag dock att sådan frihet verkligen finnes, icke
blott genom 1781 års författning, som tillerkänner andra religions-bekännare
fri utöfning af sin religion i Sverige, så snart
de iakttaga de dervid föreskrifne ordningsstadgar, utan äfven genom
16 § af 1809 års Reg.F., der det är lemnadt andra religions-bekännare
fullkomligt fri religionsutöfning, med endast den
begränsning, att de derigenom icke störa samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkomma. Jag skulle tro att samhällets lugn
blifvit slördt och allmän förargelse åstadkommen, genom Dissenters,
separatisters, läsares eller hvad de må heta — begående af
sådane handlingar, hvilka man har sig nogsamt bekante utan att
jag behöfver derom påminna. Ett mycket färskt exempel härpå
vill jag dock anföra ur den officiella tidningen för sistl. lördag,
der en hustru omtalas, som förledd till religiöst svärmeri, slutli
-
318
Den 19 December.
gen kommit ända derhän i förvillelse, ja vansinne, att hon under
ett sådant utbrott deraf mördat sin egen man. Dylika rysligheter,
som man hört från flera håll och på olika tider, samt
de exempel, som här förra gången anfördes, torde vara tillräckliga
att ådagalägga det samhällets lugn blifvit stoldt och allmän
förargelse åstadkommen. Jag vill icke inlåta mig i bepröfvande
af olika religionsmeningar, hvarken anser jag alt detta rum är
dertill lämpligt, ej heller tror jag att den, sorn icke af sitt kall
är dertill förpligtigad, bör försöka förklara de många understundom
ganska mörka och otydliga ställen i Skriften, hvarom äfven
de skriftlärde hafva olika tankar. Då synes det mig bättre alt i
religionssaker enfaldeligen tro och lefva elter denna tro än att
genom spetsfundigheter förvilla sig sjelf och förleda äfven andra
till samma förvillelser. Jag anser således att fullkomlig samvetsfrihet
hos oss finnes för alla bekännare af var Lutherska lära;
samt att våra lagar endast förbjuda vår kyrkas bekännare att icke
utsprida sådane meningar och satser, som äro stridande mot våra
Symboliska böcker, våra kyrkordningar och i allmänhet mot sådana
lagar och författningar, som afse att bibehålla statskyrkan i
sin renhet och helhet, sålunda förhindrandet af alla sekteriska
tillstymmelser, som beklagligen söndra den Reformerta kyrkan i
hundradetals sekter. — Religionsfrihet äter är, såsom ofvan är
nämndt, tillförsäkrad alla dem som äro upfödda i annan religion
än vår. Det är endast affall från vår statskyrka som är förbjuden.
— Frih. Creutz har, åberopande conventikelplakatet, sagt
att spel på söndagarne vore deruti förbjudet; — Frih:n har icke
gjort sig mödan att läsa till punkt, ty der står tillagdt ”på krogar
och källare”. Plakatet förbjuder nemi. om söndagarne dobbel,
dryckenskap och spel på krogar och källare, men ingalunda
spel i och för sig sjelf såsom ett oskyldigt tidsfördrif. Conventikelplakatet,
långt ifrån att lägga hinder i vägen för husandakten,
upmanar tvertom dertill, och den mening Frih. Creutz derur
anfört har icke heller blifvit läst. till slut. Der står nemi.: ”Men
att i private hus man- och qvinkön ... fä eller flere sig samla
under förevändning att bruka sin andacht och enkannerliga
Gudstjenst, den der med de vanliga sön- och helgedags-texters
predikan och utläggande, böners och nya bönesätts förklarande
finnes på åtskilliga ställen vara förättad, anser K. 31. hvarken
för nyttigt eller oundgängeligt utan mera som en skadelig nyhet
till en god ordnings förstörande i församlingarne, hvilket i längden
kunde gifva anledning till sjelfsvåld, missbruk och många
farliga oredor utom det, att mången af okunnighet kunde blifva
anförd till irriga lärosatser emot den rena Evangeliska läran”.
I början pä plakatet upmanas till husandakt, och det har aldrig
hittills handt att denna andakt blifvit af auktoriteterne störd.
Jag har sjelf exempel nära mig till hands derpå att, jag vill
icke kalla dem fanatiske läsare utan gudfruktigt folk kommit tillsamman
på söndags-eftermiddagen, samt dervid sysselsatt sig med
läsning af predikan, böner och psalmers afsjungande. Sådant
är således icke förbjudet, men det är dessa förklaringar, dessa
Den 19 December.
319
uttolkningar som äro så farliga, då de som göra dem icke äro
mäktige att inse hvad som är det rätta eller icke. Derföre hafva
vi prediko-ståndet, som egnat sig åt detta kall och som det ensamt
tillhör att utöfva verksamhet i detta hänseende. Jag tror
att vid en så vigtig fråga som religionsvården, bör man åtminstone
iakttaga samma varsamhet som i afseende på den allmänna
helsovården. En läkare mäste nemi. vara examinerad för att få
utöfva praktik, hvilket är stadgadt för att förekomma qvacksalfverier
af sådane som icke förstå att bota sjukdomar utan oftast
blott förvärra det onda. Jag tror att desse andlige qvacksalfvare
äro än farligare, dä de gå så långt att de stundom vilseföra de
enfaldiga ända derhän att desse blifva vansinniga och såsom sådane
obotliga.
Ehuru jag för min del finnér flera af de yttranden, som i
denna motion förekomma, vara stridande emot 90 § Reg.F:n,
underställer jag dock detta Hr Gr. o. Landtm.-s och det Högh
Ståndets bepröfvande samt för den händelse att motionen blifver
till LagUtsk. remitterad, vidhåller jag min anhållan att de i
samma ämne af Hrr Tham och Tersmeden samt Gr. af Ugglas
afgifna yttranden mätte få till Utsk. medfölja.
Hr Carlheim Gyllenskjöld, Henrik Adolf Oscar,
anförde dels muntligen, dels skriftligen:
Motionären har sagt och vår måhända mest frejdade häfdatecknare
vitsordar, att föremålet för denna motion, den religiösa
frågan, är ”tidens vigligaste fråga”. Den är så. Den har så
varit och skall så blifva, i alla tider. Det är ock sant, hvad
samme häfdatecknare äfven sagt, att ”frågan har så många politiska
beröringspunkter, att lion tillika är en politisk fråga af
den allrastörsta vigi". Detta må vara nog, för att på en gång
förklara och rättfärdiga ett försök till frågans någorlunda fullständiga
utredning pä detta rum.
Motionären har, genom det öppna uttalandet af sin öfvertygelse,
lättat behandlingen och utredningen af saken. Han har
derigenom försatt enhvar bland R. o. Ad:s ledamöter i tillfälle
att genomskåda hela kedjan af de slutledningar, som göras, hela
massan af skäl, som anföras, till stöd för motionärens bjert framställda
åsigter, äfvensom att se och betänka de följder, godkännandet
af bans och de med honom liktänkandes grundsatser
oundvikligen skola medföra. Långt ifrån således, att, i likhet
med några R. o. Ad:s medlemmar, vilja tillråda motionären att
återtaga motionen, är jag af den mening, att han genom densamma
i icke ringa mån tjenat både Stat och Kyrka. Det är
alltid önskeligt, att frågor, som ligga folket på hjertat och som
lätt kunna blifva ett jäsningsämne, komma till tåls och finna en
lösning, medan tid är. Jag kan således icke underlåta att betyga
motionären min aktning och tacksamhet, för det han haft mod
att uttala sin öfvertygelse och, medan jag öppet förklarar mitt
ogillande af tonen uti hans framställning och på det lifligaste
bestrider hans påståenden, skall likväl högaktningen för hans
320
Den 19 December.
person och det Stånds värde, inför hvilket jag har den äran alt
tala, ålägga mig hofsamhet samt ett bemödande om klarhet och
bestämdhet i uttrycken, som aldrig borde saknas. Med afseende
å hvad som blifvit yttradt derom, att motionären här framstått
icke med egna utan andras tankar, anser jag mig, på grund af
en närmare personlig bekantskap med honom, böra förklara, det
jag ingalunda tviflar, att ju icke motionären sjelf bestämt sig för
motionens afgifvande, desto heldre, som jag är öfvertygad att,
om han derom rådfört några, sina bästa vänner, motionen icke
i dess nuvarande gestalt blifvit afgifven.
Motionen sönderfaller, vid närmare skärskådande, i följande
serskilda delar eller satser:
l:o ”a/f det är en evig, oeftergiflig sanning, att det
”är menniskans yttersta rätt att tro, bekänna och dyrka Gud
”efter sin egen vilja och sitt eget samvetes öfvertygelse, icke
”blott oqvald af del verldsliga regementet, ulan fastmera
”skyddad af dess institutioner”, hvilken sats motionären säger
vara antagen af alla Protestantiska länder utom Sverige, ja, med
få undantag, äfven af de icke Protestantiska, hvaribland t. o. m.
Turkiet;
2:o att, genom 16 § Reg.F:n, religionsfrihet redan finnes
i Sverige lagligen stadgad, ehuru dess tillgodo/ljutande
förhindras genom ”godtycke
3:o att Sverige ännu i 19:de århundradet qvarstår, till
den öfriga civiliserade verldens förundrati, med sitt samvetstvång,
såsom ett ”Protestantiskt påfvedöme, förföljande alla,
hvilka af kärlek till Gud och hans Ord, utom de offentliga
gudstjensterne sammankomma och upbygga sig med detta heliga
Ord, i den ordning och på det sätt, sorn af Herren Jesus
och Hans Apostlar icke allenast blifvit tillåtet, utan anbefaldtf
4:o att del religionstvång, som sålunda i Sverige utöfvas,
är stridande emot all ”både gudomlig och mensklig rätt,”
mot ’’förnuft och uppenbarelse,” mot Kristi, Hans Apostlars,
deli allmdnneliga Kristna kyrkans, Reformationens grundläggares
(Luthers) och den Svenska Reformationens stiftares
(Kon. Gustaf I:s) bud och föredöme, äfvensom emot innehållet
af våra egna bekännelseskrifter, de s. k. Symboliska böckerne;
5:o ett, på allt delta grundadt, förslag om antagande
af Norska Dissenlerlagen af d. 16 Juli 18A5.
Den första af dessa satser, eller att hvarje menniska eger
rätt att tänka, tro, bekänna och dyrka Gud efter sin vilja och
sitt samvetes öfvertygelse, oqvald af det verldsliga regementet —
må, i sin allmännelighet, utan tillämpning på något visst samhälle,
lemnäs derhän. Den kunde möjligtvis synas hafva sin
riktighet, så vidt något samhälles lagar erkänna och medgifva en
så oinskränkt religionsfrihet. Men att vilja utsträcka denna rätt
ända derhän, att hvarje samhälle, utan afseende å sina öfriga
förhållanden, skulle vara oeftergifligen förpligtadt att medgifva
sådan religionsfrihet, att tillåta och skydda en fullkomligt fri
religions
-
Den 19 December.
321
religionsutöfning för alla, efter deras föregifna vilja och samvete,
är en orimlighet, och innebär ett förbiseende af första vilkoret
för hvarje samhälles bestånd. Första vilkoret för samhällens bestånd
och utveckling enl. deras bestämmelse, är möjligheten att
kunna uprätthålla och försvara den yttre säkerheten, medborgarnes
lif och egendom. Der denna äfventyras, der inträder samhällets
pligt att inskränka hvarje slag af-frihet, religionsfriheten
ej undantagen, så mycket som samhällets välfärd kräfver. Derföre
ha ock, äfven de mest fria Stater, icke dragit i betänkande,
att, då någon stor, inre eller yttre fara hotat, utse en diktator,
som mer eller mindre enväldigt förordnat öfver och inskränkt
medborgarnes friheter. Driften till sjelfbestånd och sjelfuppehållelse
är hvarje menniska, hvarje djur, medfödd; motionären vill,
genom sin första grundsats, vägra det borgerliga samhället rätt
att lyda denna drift lill sjelfbevarande. Satsen är ett bland dessa
revolutionära, samhällsomstörtande talesätt, en af dessa välklingande
och förföriska fraser, som kostat verlden strömmar af blod,
hvilken oftast förfäktas af de mest ofördragsamma, och, när de
någon gång kommit till välde, mest förtryckande menniskor.
Motionären säger, att denna sats är antagen af alla Protestantiska
länder utom Sverige och de flesta icke Protestantiska,
t. o. ni. Turkiet.
Denna utsago innebär ett ganska stort misstag. Det finnes
icke, har aldrig funnits och skall troligen ej eller komma att
finnas något ordnadt samhälle, der kristendomen herrskar, hvilket
i sjelfva verket medgifvit satsens tillämpning utan alla vilkor.
Det mest vanliga och, sävidt mig är bekant, ulan undantag gällande
vilkoret vid beviljande af full religionsfrihet, är lydnad för
samhällets borgerliga lagar. Detta vilkor, om än icke alltid uttaladt,
underförstås likväl och eftergifves aldrig.
Eller kan det väl vara ens motionärens egen mening, att
ett Krisleligt samhälle skulle tillåta t. ex. en flindu att fritt och
oqvald, t. o. m. skyddad af samhällets lagar, bränna enkor lefvande,
utsätta barn att dö, underhålla skaror af menniskor, för
att genom de afskyvärdaste utsväfningar, såsom de förmena, dyrka
Gud? — skulle motionären vilja förorda frihet för Negerhöfdingar
att, i skydd af ett Evangeliskt samhälles lagar, Gudarne till
ära, offra menniskor?
Det har en gång funnits ett folk, som i sin yra dekreterat
en sådan samvetsfrihet. Franska folkets konstituerande församling
gjorde det i folkets namn. Men föga aktades dess förklaring
om menniskans och medborgarnes rättigheter, när fråga biel'
att tillämpa samma förklaring på dem, hvilka sätta kristendomens
bud öfver samhällets. Känner icke den ädle Frilen, känne vi
icke alla, M. Hrr, huru, kort efter det samvetsfriheten blifvit proklamerad,
just på sätt motionären nu yrkar, såsom hvarje menniskas
oafvisliga, oförytterliga rätt — medan frihetsropen enstämmigt
skallade från torg, gator, talare- och predikostolar, —■
Frankrikes frommaste, kristendomen mest tillgifna, mest samvetsömma
söner, tillhörande den i landet allmännast rådande bekänI
H. 21
322
Den 19 December.
nelsen, — fördrifna ur kyrkorna, mäste med lifsfara förrätta sin
gudstjenst i hemlighet, deras blod flöt i templen, vid sjelfva
altarets fot — och Konungens egen lifvakt, strafflöst, vägrade
Honom salut, då Han begaf sig täll sitt kapell, endast derföre,
att den prest, som förrättade gudstjenslen, ej hade, i strid mot
författningen, erkänt samhällets rätt att dömma öfver v samveten.
Det är karakteristiskt att höra, huru en af det rådande partiets
egna män i konstituerande församlingen uttrycker sig. Torné,
konstitutionel Biskop i Bourges, utropar biand annat: ”Huru M.
”Hrr! viljen J, uti toleransens namn, återuprätta inqvisitiouen?
”viljen J till godtyckliga proskriptorer förvandla frihetens grundläggare?
J skullen då dömma, J skullen landsförvisa,-J skuilen
”häkta i massa menniskor, bland hvilka, i fall del finnas några
'''‘brottsliga, det dock finnas ännu flera oskyldiga. Men om de
”alla skulle vara brottsliga, skullen J kunna vara nog grymma
”att på en gång afhugga denna massa af liufvuden, när den
”vildaste despot i liknande fall skulle åtnöja sig med att decidera?
— Hvarföre skulle icke våra medbroder få njuta friheten
”att gemensamt med oss tillbedja samma Gud, när i våra städer,
”der vi vilja vägra dem att hålla gudstjenst, vi skulle tillåta Hed”ningarne
att tillbedja Isis och Osiris, Musulmannen att åkalla
”sin Profet, Rabbinen att anställa sina bränneoffer?” Isnard
svarar: ”Religionen är ett allsmäktigt verktyg. Presten, säger
”Montesqieu, mottager menniskan i vaggan och följer henne till
”grafven; är det någonting förvånande deri, att han eger så
”mycket välde öfver folkets anda, och att man måste stifta laggar,
på det han ej må, . under religionens täckmantel, störa
”samhällets frid? Hurudan bör denna lag vara? Jag påstår, att
”det finnes blott en, som förmår uträtta någonting, och denna
”är: förvisning ur riket . . . Lagen är min Gud, jag har ingen
”annan. Det allmänna bästa egnar jag min dyrkan. Hvartill
”behöfvas bevis emot presten? Om klagomål inkomma mot honom
”blott frän de medborgare, bland hvilka han uppehåller sig, så
”jagen honom bort i ögonblicket. Hvad beträffar dem, mot hvilka
”lagen skulle bestämma strängare straff än landsflykten, så finnes
”det blott ett sådant att tillämpa på dem: dödsstraffet.” Svaret
mottogs med hänryckning och grundläde församlingens beslut.
— Detta skedde, medan konungamakt och kyrka åtminstone
till namnet funnos qvar i Frankrike. Hvem vet icke, huru, under
den första Republikens tid, kristendomen der atlystes, lättfärdiga
qvinnor framställdes i kyrkorna såsom föremål för det
förblindade folkets tillbedjan — det ringaste tecken till Kristlig
andaktsöfning betraktades som en förbrytelse och straffades med
döden — och det förklarades, att ingen annan dyrkan fick
ega rum, än frihetens, förnuftets och jemnlikhet ens.
Sådana, M. Hrr, äro de konseqvenser, hvartill yrkandet af
en obegränsad frihet leder. §ådan den frihet, broderlighet och
jemnlikhet, som upkomma, då menniskan tillvällar sig laglig rätt
att tänka, tro, bekänna och dyrka Gud endast efter sitt förmörkade
förstånds och förderfvade hjertås ingifvelse!’.
Den 19 December.
323
Frankrikes följande historia är i sanning ett bittert hån öfver
de yrkanden af ohämmad frihet, som grundlagt och genomgå
densamma. Hvad finnes i sjelfva verket qvar af all denna ytterliga
frihet, öfver hvilken detta stolta land fordom yfdes?
Man åberopar Nord-Amerikas Förenta Stater såsom bevis
på möjligheten och nyttan af en fullkomlig religionsfrihet. Det
torde vara nog att påpeka beskaffenheten af den såväl religiösa
som politiska frihet, hvilken förunnas flertalet uti de södra och
en del af de vestra Staternas innevånare, för att visa, huru föga
religionsfrihetens grundsats, ehuru i bokstafven erkänd, genomträngt
sjelfva statsförfattningens anda, huru föga den förmår i
statslifvet göra sig gällande. Hvad hindrar slafägaren att åsidosätta
hvarje afseende på slafvens tro och bekännelse? Hvad hin- V
drar honom att derför pina och plåga sin slaf? Kan det väl förnekas,
att ju icke, inom dessa Stater, millioner menniskor de
facto sakna den religiösa frihet, som författningen de jure för- .
kunnar? Kan det nekas, att det är till och med uttryckligen
förbjudet att inom lagstiftande församlingen ens ifrågasätta afskaffandet
af ett så afskvvärdt förhållande? Kan det nekas, att det
våld, sorn, enl. den s. k. Lynchlagen, hotar enhvar, kan hvilket
ögonblick som helst drabba, äfven för religionens och samvetets
skuld? Om än allt synes väll närvarande tid, då dessa vidsträckta
och rika Stater förnämligast sträfva till materiel förkofran och de
olika bekännelserna hafva så lätt att utan sammanstötningar bestå
jemte hvarandra; så länge de religiösa intressena ej kommit
i strid med de politiska och materiella; så länge inre och yttre
lugn derstädes öfverallt herskar: hvad säkerhet eger man väl, att
så skall alltid förblifva;- att ju icke, om folkets sinne eggas, och
dess passioner upväckas, friheten skall urarta till förtryck?
Schweiz, detta den borgerliga frihetens och endrägtens
fordom med all rätt beprisade fosterland, har, under de sednare
åren, lemnat öfvertygande bevis på vanskligheten och osäkerheten
af hvarje löfte om fullkomlig religionsfrihet. Det lärer ej
kunna nekas, att de oredor och misshälligheter, som alltsedan
1817 sönderslitit detta arma land, egt och ega sin djupaste grund
i de religiösa stridigheterna. Bemödanden för Romerskt-Katholska
presters, jesuiters, klosters och andra läroanstalters återställande:
Calvinismens fejder mot Deism och Socialism; de s. k. Momiers’,
Methodisters och andra religiösa sekters oaflålliga sträfvanden att
vinna anhängare och sprida sina meningar, hafva retat sinnena
och hvar i sin mån bidragit till den beklagansvärda ställning,
hvari Schweiz f. n. befinnes. Knappast är det någon af Edsförbundets
kantoner, som icke derigenom på något sätt skakats,
och huru har icke Förbundet i det hela sönderslitils, hvad har
det icke lidit, sedan år 1830? —Kantonen JVaadt är en bland
dem, der det demokratiska, det frisinnig a partiet tidigast och
fullkomligast kom till väldet. Kantonalstyrelsen påbjöd 1845, att
i kyrkorna skulle från predikstolarne förkunnas dess frihets-grundsatser.
Då dessa stodo i uppenbar strid med en stor, måhända
21 *
324
Den 19 December.
största delens af folket religiösa öfvertygelse, vägrade omkring
200 prester att så göra. De hotades, afsattes, beröfvades allt
underhåll. Församlingarne förbjödos att åt dem oplata sina rum,
att med dem samlas till bön och andakt. Mer än 100 bland
dessa prester hafva, i följd häraf, gått i frivillig landsflykt. Dem
hafva åtföljt talrika skaror af kantonens måhända bästa innebyggare,
af hvilka de flesta nedsatt sig uti Piemont, der de, ehuru
sjelfva Protestanter, under en Romerskt-Katholsk regerings skydd,
åtnjuta en samvetsfrihet, som lagens vanmakt i deras eget, fria fädernesland
förvägrat dem. — Man torde blott behöfva nämna FriskareI'ligen
1845, Sonderbundel. Baschka, Waadtländska och Tessinska
förhällanderna, för att hos en hvar med händelserna närmare
bekant afkyla värmen, stäfja nitet för s. k. religionsfrihet,
der icke folkets politiska, sociala och religiösa upfostran gör den
oskadlig, kanske helsosam. Om uti Schweiz, såsom annorstädes,
politiska stridigheter förenat sig med de religiösa, så visar detta
blott, hvad all erfarenhet äfven vittnar, att, när de menskliga
begärelserna en gång uplågat, de från alla häll hemta sin näring,
i alla riktningar utbreda sina härjningar.
Jag nämnde ett folks politiska, sociala x»ch religiösa upfostran
— och alt denna kail vara sådan, att religionsfriheten derigenom
blir oskadlig, om ej helsosam. England är härpå ett
bevis. Det kan ej nekas, att der råder verklig frihet, äfven i religiöst
afseende. Jag vill icke 1111 inlåta mig i betraktelser öfver
hvad denna frihet kostat; huruledes en Konungs hufvud fallit;
throner ramlat, 100,000-tals af landets ädlaste söner derföre
blödt, gått i frivillig eller tvungen landsflykt, mistat hus och
hem 0. s. v. Jag vill blott säga, att man bedrager sig ganska
inyeket, örn man tror, att denna frihet är, i något hänseende,
oinskränkt. Lagen — det är uttrycket af Parlamentets och Regeringsmaktens
förenade vilja, råder der öfver allt, äfven på det
religiösa området, så vidt det kan blifva föremål för lagstiftningen.
Regeringen utöfvar der ett mer än i månget annat land,
stort, mer eller mindre direkt inflytande pä alla, inom de förenade
Brittiska rikena befintliga, religionssamfund. Huru hafva
ej Katholikerne måst der inskränka och efter Engelska förhållanden,
Engelska lagar, inrätta sina kloster och mycket annat?
Huru hafva icke Judar, Qväkare, Methodister och andra Dissenters
varit och äro underkastade, i viss mån, Regeringens godtycke?
De hafva frihet — ja en ganska stor och i många riktningar
ganska välgörande. Men denna frihet är, jag uprepar
det, icke ovilkorlig, icke oinskränkt.
Om nu' hvarken uti Frankrike, Nord-Amerikas Förenade
Stater, Schweiz eller England, en oinskränkt religionsfrihet finnes
eller i sjelfva verket någonsin funnits; så finnes den lika litet
i något annat, vare sig Protestantiskt eller icke Protestantiskt
land. Belgien, Nederländerna, Danmark, Norrige och flera
riken, som i sednare tid ändrat sina författningar i liberal anda,
hafva alla iakttagit vissa förbehåll och inskränkningar vid religionsfrihetens
beviljande.
Ben 19 B e c e in b e r.
325
Hvad åter Turkiet angår, så förmodar jag, att det af misstag
blifvit nämndl. Ty af ganska-trovärdig man är mig sagdt,
att väl, för ej längesedan, frihet blifvit lemnad Grekiska och
Armeniska Kristna, som vistas eller äro bosatte inom Osmanniska
väldet, att öfvergå till Protestantisk religionsbekännelse, utan att
derigenom förlora det skydd, hvartill de enl. fördrag och medgifvanden
kunna vara berättigade; men att, derest en Muhamedan,
en Islams bekännare, antager kristendomen, så straffas han
till lifvet. Det är visserligen icke en sådan religionsfrihet, som
Frih. Crentz med motionen åsyftar.
Motionärens 2:dra sats uttrycker han dels sålunda: ”Då man
”skådar in i Sveriges grundlag och linner att 16 § Reg.F:n, up”rättad
af 1809 års Ständer, anbefaller det vidsträcktaste skydd
”mot allt samvetstvång; så frågas med rätta, livar gränsen är
”för godtycket”, dels ock med följande ord: ”Det lärer icke vara
”svårt för rättsinnige och kunnige jurister att bevisa, konventi”kelplakatet,
och andra med detsamma liktydiga lagar, vara med
”ofvannämnde § i Reg.F:n aunulleradt.”
Skärskådom detta något närmare.
Hvarom handlar 16 § lteg.Fm? En hvar, som med upmärksamhet
genomläser densamma, linner straxt, att han handlar om
Konungen, Hans räll och pligt. Läses §:n i sitt sammanhang
med hvad som föregår och efterföljer, sä finnér man, att från
och med 1 §:n, der det säges, att Sveriges rike skall styras
af en Konung och vara ett arfrike, pä sätt Successions-ordningen
närmare innehåller, t. o. m. den 16:e, talas öfverallt om Konungens
person, rättigheter och åligganden, samt sättet för deras
utöfning af Honom såsom rikets öfverhufvud och den verkställande
maktens chef. Innan lagstiftaren, uti 17:e och följande §§
t. o m. den 26:e, öfvergår till stadganden, hvilka angå Domaremakten,
som af den verkställande makten bör vara, och enl.
våra grundlagar i sjelfva verket är oberoende — enär Konungen
endast i Högsta Domstolen eger 2 röster och således äfven der
kan öfverröstas — så sammanfattar han, uti 16 §, i korthet, på
ett i sanning skönt och träffande sätt, hämtadt till en del ur vära
äldsta skrifna lagar, liksom i en enda brännpunkt, bilden af en
lagbunden Konung, sådan lian bör vara, i motsats till ej mindre
de svaga och maktlösa, än de sjelfrådiga och enväldiga, hvilkas
oinskränkta makt vid grundlagens stillande var i så liflig och så
bedröflig åminnelse.
Det heter der: ”Unnungen bär rätt och sanning styrka
”och befordra, vrätigvisa och orätt hindra och förbjuda, in11gen
förderfva eller förderfva låta, till lif, ära, personlig
”frihet och välfärd, utan han lagligen förvunnen och dömd
11är, och ingen afhända eller afhända lala något gods, löst
11eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning Sveriges
11Lag och Laga Stadgar föreskrifva.1'1 Således, i korthet sagdt:
Konungen skall sjelf lyda och låta enhvar tillgodonjuta ”Sveriges
lag och laga stadgar.11 Till dessa ”lag och laga stadgar” hänvisas
alltså. Enl. dem skall pröfvas, hvad en hvar med rätta
326
Den 19 December.
tillkommer. Emot dem får icke ens Konungen bryta, ehuru
stor helgden och vördnaden för Hans Majestät än bör vara, ehuru
oantastliga Hans gerningar. — När det vidare heter, att Konungen
bör ”ingens fred i dess hus störa eller störa Idta; ingen
från ort till annan förvisa” : så är af dessa uttryck uppenbart,
att här handlas endast om Konungen, såsom Statens öfverhufvud,
men icke, på sätt någon gång eljest sker, såsom i sig
förenande alla statsmaktens attributioner. Eller månne någon
'"rättsinnig och kunnig jurist” skulle, under åberopande af denna
grundlags-§, förvägra åtlydnad af de stadganden i rikets allmänna
lag, hvilka handla om missgerningsmäns gripande och förvisning
till angifven straffort? Missgerningsman, sådane som rånare,
mördare, tjufvar, uprorsmakare m. fl. kunna i Sverige lagligen
gripas och fängslas äfven i eget hus. Engelsmannens stolta uttryck:
Mitt hus är mitt fäste, gäller ej här. Den, som genom
stöld mistat gods, eger att i annans hus anställa ransakan derefter:
vederbörlige fiskaler att halla undersökning efter till införsel
förbudna eller tullförsnillade varor, o. s. v., endast dervid
de för hvarje fall serskildt gällande allmänna föreskrifter blifva
iakttagna. Härigenom störes onekligen den eljest, med all rätt,
i Konungens skydd tagna husfreden. Men Sveriges ”lag och
laga stadgar” måste hafva sin gång. Konungen får dock icke
egenmäktigt ingripa i domaremaktens utöfning ■— icke tillvälla
Sig rättigheter, som äro domstolarna ensamt förbehållna.
I samma mening heter det vidare: ”Konugen bär ingens
samvete tvinga eller tvinga låta, ulan skydda hvar och en vid
fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer i1'1
Det är af sjelfva sammanhanget klart, att här talas endast om
hvad Konungen eger göra och låta. Han -— Konungen — bör
(naturligtvis i öfverensstämmelse med ofvanför i §:n anförde
”Sveriges lag och laga stadgar,”) skydda hvar och en vid fri utöfning
af sin religion, så vidt han derigenom icke störer samhällets
lugn eller allmän förargelse åstadkommer. Konungen
bör alltså, Sjelf, genom sin högsta ombudsman Justitie-Kansleren
eller andra embets- och tjenstemän, tillse, alt enhvar får tillgodonjuta
den rätt honom enl. Svensk lag tillkommer. Tillägget: så
vidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän
förargelse åstadkommer, är ganska märkeligt. Långt ifrån att
lemna något stöd åt deras mening, hvilka anse en oinskränkt
religionsfrihet vara genom 16 § Reg.F:n i Sverige grundlagd, synes
detta tillägg utvisa, att Konungen, om någon störde samhällets
lugn eller åstadkomme allmän förargelse genom sin réligionsutöfning,
änskönt denna i och för sig icke vore stridande mot
Svensk lag och laga stadgar, skulle kunna, utan domaremaktens
mellankomst, förvägra honom det skydd, i och för sin religionsutöfning,
hvilket Konungen, jemnlikt 16 § Reg.Fm i allmänhet
åligger.
Så läser, så förstår jag 16 § i Reg.Fm, och jag bet villar,
att de mest ”rättsinnige och kunnige jurister” kunna annorledes
Den ii) December.
327
upfatta och tillämpa densamma. Det vissa är, att veterligen aldrig
någon domstol såsom grund för ett utslag åberopat denna §.
Någon af behörig myndighet afgifven förklaring, innefattande att
den bör annorlunda förstås, finnes ej eller. Val bar Frih. Cederström,
medelst meddelande af ett Const.Utsk:s yttrande vid 1809
års Riksdag på ett ganska uplysande sätt visat, att samma Utsk.
med hvad 10 § Reg.F:n innehåller, verkligen åsyftat en allmän
religionsfrihet. Hr Frih:n har ansett R. St:s bifall till samma
yttrande, hvilket äfven jag vill minnas, enhälligt lemnades år
1815, innebära en af behörig myndighet öfver ifrågav:de 16 §
Reg.F:n afgifven förklaring, enl. hvilken religionsfrihet vore hvarje
Svensk undersåte tillförsäkrad, men Hr Frih:n har icke tillika visat
eller ens upgifvit, att denna af R. St:r beslutade grnndlags-förklaring
blifvit, på sätt 81 och 83 §§:ne Reg.F:n föreskrifva, Ko
nungen genom Ståndens Talmän meddelad och af K. M. efter
Stats-Rådets hörande bifallen.
Derest sådant icke skett, lärer samma förklaring för oss sakna
all förbindande kraft. Var det, såsom svårligen kan belvitlas,
pluralitetens i 1809 års Const.Utsk. mening, att införa full religionsfrihet;
så måste religionsfrihetens vänner beklaga, att denna,
mening icke blifvit i grundlagen bättre, klarare och bestämdare
uttalad. För oss länder till efterrättelse sista punkten af 83 §
Reg.F:n, som innehåller, att grundlagarne skola i hvarje fall efter
deras ordalydelse förstås. Motionärens förmenande att Conventikel-plakatet
och andra dermed liktydiga lagar genom 16 §
Reg.F-n annullerats, saknar således giltig grund, och den ur samma
förmenande härledda slutsats, att religionsstadgarnas fortsatta tillämpning
endast beror af ”godtycke”, förfaller.
Motionären säger, att i Sverige de förföljas, hvilka af
kärlek till Grid och Hans ord, utom de offentliga gudstjänsterna
sammankomma och uphygga sig, ”på det sätt och i
den ordning” som Herren Jesus och Hans Apostlar skulle
hafva anbefallt. Jag tror mig kunna säga, att öfver detta påstående
innebär ett misstag.
Man skall uti hela Nya Testamentet förgäfves eftersöka någon
enda utsago af Herren Jesus och Hans Apostlar, som kunde
anses innebära en allmän föreskrift rör:de sättet och ordningen
vid Kristnas gemensamma andaktsöfningar. Der finnas väl råd
och varningar, till en del lämpade endast efter den tid, i hvilken
de gåfvos, till en del äfven gällande i vår tid; men ej ett enda
uttryck, som kunde betraktas såsom en i detta afseende för alla
tider gifven befallning. Hade en sådan ansetts nödig, så bade
den utan tvifvel lemnats vid det af flere Apostlar bevistade första
kyrkomötet i Jerusalem, hvilket föranleddes just af frågan om,
huruvidt öfverensstämmelse var nödig mellan de Kristna, bland
annat, i en så vigtig omständighet, som omskärelsens och den
Judiska lagens iakttagande. Men Apostlarne, Presterne och bela
Församlingen förklarade tvertom, att dem enhälligt synts, ingen
yttermera tunga lägga på — det år: icke något annat föreskrifva
— de till kristendomen omvända hedningar, än att de afhölle
328
Den 19 December.
sig från det som var åt afgudar offradt, eller förqvafdt, från att
äta blod och från boleri. Man torde således kunna med säkerhet
antaga, att ordningen och sättet vid såväl den offentliga,
som mera enskilda gudstjensten af Herren Jesus och Hans Apostlar
med afsigt lemnats obestämda och frihet de Kristna blifvit gifven
att inrätta dem så, som för hvarje tid och ort må finnas
tjculigast. Kyrkans hela historia bestyrker denna mening.
Det är sålunda svårt att inse, hvad motionären menar med
de anförda uttrycken, om icke det, som på ett annat ställe, mot
slutet af motionen, säges, att de, som mena allvarligt med sin
kristendom, förföljas, häktas, straffas, endast för det de upbyggt
sig med Guds ord annorstädes än i socken-kyrkan.
En sådan föreställning finnes hos mången och jag har i
både Engelska och Franska tidningar funnit den nyligen uttalad.
Men jag bestrider, att så är. Elfdahls- och Orsa-männen, som af
motionären anförts, hafva ingalunda blifvit straffade, för det de
i enskilda hus brukat Guds ord, utan för det de gjort det på ett
säll, sorn strider mot samhällets borgerliga lag. Samma lag,
enl. hvilken de lagsökas och dömas, upmanar på det bestämdaste
till Guds ords läsning och betraktande, äfven i enskilda boningar.
Det ålägges der hvarje husfader att med sitt husfolk dagligen,
hvarje själaherde att med sina församlingsboer, i hemmen, så ofta
som möjligt, samlas kring detta heliga Ord och dermed upbvgga
sig. Förfaltningarne medgifva ej eller, att åtal för religiösa sammankomster,
hvilka anses otillåtna, må äga rum utan föregången
anmälan hos Konungen, och det är kändt, att åtal aldrig tillåtits,
utan att förelupen oordning eller andra särskilda omständigheter dertill
föranledt. Det bar således icke varit Guds ords läsning till
gemensam upbyggelse, utan olydnaden, trotsigheten mot en gällande
ordningsstadga, som bestraffats.
Motionären åberopar till försvar för denna olydnad, detta
trots, Luther, i det han säger: ”Öfverheten ingriper här på ett
”område, der den icke har att skaffa. Man mäste mer lyda
”Gud än menniskor, såsom Luthers föredöme nogsamt vittnar,
”ilan drog aldrig i betänkande att inskränka lydnaden för verlds”liga
öfverheten, sä snart det var honom afgjordt, att öfverhe”tens
befallningar stridde mot Guds ord”. — Allt detta eger sin
”riktighet: — Sä snart det var Luther klart, att öfverhetens befallningar
stridde mot Guds ord”. — Men hvilket är det Guds
ord, som bär blifvit öfverträdt? Något sådant finnes icke. Förbindelsen
till lydnad mot öfverheten qvarstår således'oförminskad,
och det gäller, att "den som sätter sig mot öfverheten, han sätter
sig emot Guds förordnande, och de som sig deremot sätta,
skola få en dom öfver sig”.
Motionären säger vidare: ”/ den Heliga Skrift skall man
ingenstädes igenfinna en bokstaf, som tillerkänner öfverheten
eller det verldsliga regementet domsrätt i trossaker. I det
andeliga regementet vill Herren Kristus sjelf vara Konung
och tål ingen medregent” o. s. v. Domsrätt i trossaker har
det verldsliga regementet i Sverige, mig veterligen, icke tillvällat
Den 19 December.
329
sig vidare, än att det förbehållit sig och utöfvat sin väl grundade
rätt att bestämma oell pröfva hvad, äfven i religiösa mål,
eller trossaker, med samhällets lag och bästa är förenligt.
Motionären kallar detta en sammanblandning af det andliga
och verldsliga regementet; men sammanblandar i stället sjelf det
andeliga och kyrkliga regementet, som dock noga böra åtskiljas.
Christi andeliga regering af Sin kyrka sker, likavisst som
Hans dagliga närvarelse hos Sina trogna, på ett osynligt, för
vära blickar förborgad t sätt. Detta är det rätta andeliga regementet,
uti hvilket någon verldslig makt icke lärer förmå att
ingripa. Här gäller Luthers, af motionären anförda ord till den
verldsliga öfverheten: ”Det fria Evangelium af Guds ord vilja vi
”icke gifva i edia händer; J håfven ock ingen makt deröfver;
”ty eder regering är allenast timlig och angar verldsliga håfvor;
”Men Evangelium är en andlig och himmelsk gåfva, derföre sträcker
edert välde sig icke till Evangelium och Guds Ord”. Skulle
således den verldsliga Öfverheten tillvälla sig makt öfver Evangelium
och Guds Ord — att derifrån afsöndra eller utmönstra eller dertill
lägga något, hvilket stöde deremot i strid, men förklarades skola
dermed sättas i jemnbredd, såsom vi vete, att Judiska Öfverheten
och Påfvarne, äfvensom Franska konstituerande Församlingen,gjort;
så vore detta ett ingrepp i Guds och Christi höghetsrättigheter,
sora icke borde ållydas, än mindre godkännas eller ursäktas.
Men när, till uprätlhållande af god ordning inom kyrkan, verldslig
Öfverhet linner nödigt att stadga sådant, som väl icke linnes i
Skriften anbefaldt, men ej eller är hvarken förbjudet eller deremot
stridande, så sker detta i fullkomlig öfversstämmelse med
Herrans Ord.
Till verldsliga regementet hörer nemi. bland annat vidmakthållande
af ordning, uti allt hvad samhället rörer, således
äfven inom det eller de synliga, och i det yttre bestämda religionssamfund,
som uti samhället linnas. Till sådan ordnings
vidmakthållande måste förefinnas någon högsta myndighet —
en kyrkostyrelse; denna åter kan bestå af en, eller ock flera
personer; den kan vara, såsom hos oss, densamma som, det är
identisk med, eller alldeles skiljd ifrån den borgerliga Styrelsen.
Hvilketdera som för kyrkans och det andeliga lifvets utveckling
bör anses mest gagneligt, beror af omständigheterna, och derom
finnes i Guds Ord ingenting föreskrifvet.' Huru som helst den
må vara inrättad, kan och bör den likväl alltid betraktas såsom
en verldslig Öfverhet. Huru högt Luther upskattade den verldsliga
Öfverhetens rätt och pligt, när det gäller försvaret af Guds
Ord, ådagalägger han på det mest öfvertygande och klara sätt,
i en predikan just öfver den text, som gifvit motionären anledning
att påstå, det verldslig öfverhet först då handlar rätt mot
Evangelium, när den ”sticker sitt svärd i skidan”.
Uti nämnda predikan, hvars ämne är: Huru Petrus vill försvara
Kristum och tager till svärd; men Kristus förbjuder
honom det, säger Luther: ”Här måste vi först märka åtskillnaden
emellan Verldslig Öfverhet, Prediko-embetet och Private personer.
330
Den 19 December.
Ty verldslig öfverhet är detta helt och hållet framför all annor verk
anbefaldt, att fortplanta Guds ord, det handhafva, och beskydda
undersåtarena, hvilka derföre varda anfäktade; derpå är ingen
tvifvel. Ty svärdet skall beskydda dygden och straffa odygden,
och förnämligast'tjena till Guds kunskap, som i Rom. 13: står
skrifvet, och hos Esaiam säger Gud: Konung armsköld vara kyrkans
ammor, det är, vara Skyddsherrar. Afven Psalm. 24:
Gör er portarna vida, och' dörr arne i verldene höga, alt Ärones
Konung må draga derin . . . All verldslig öfverhet är skyldig, att
försvara Guds ord och den rätta kyrkan, ty Gud har icke allenast
satt dem lika såsom herdar, att försvara och beskydda undersåtarenas
lekamliga lif och näring; utan förnämligast att vidmakthålla
Guds ära och kunskap hos det menskliga slägtet, den
rätta Gudstjensten handhafva, falsk lära och afguderi straffa och
utrota, och förr sätta alltsammans i sticket, än låta tvinga sig
och sina undersåtare till afguderi och lögn. Derföre säger
den 2:dra Psalmen till dem: Kyller Sonen, det är: anammer
Guds ord och befrämjer det. — Detta är den verldsliga Ofverhetens
besynnerliga embete, som man ser, att Gud uti historien
det fordrar, och icke allenast de fromme Konungar hos Judarna,
såsom Josaphat, Josia, Ezechias, utan ock ibland hedningarna,
såsom Nebucadnezar, Darius, Cyrus, derföre af den Heliga Anda
öfvermåttan varda prisade, att de den rätta Gudstjensten inrättat,
och hafva sig med makt upsatt emot afguderi”. Så Luther.
Om det således är hvarje Regerings pligt att afse dessa förhållanden:
så Ur det ock dess rättighet att vidtaga de författningar,
som kunna anses mest gagneliga för statsändamålets ernående,
således att, till förekommande af befarad oordning, icke
blott förordna om de villkor och förhållanden, under hvilka vissa
gudaktiglietsöfningar må tillåtas, utan äfven att från tillgodonjutande
af medborgerliga förmåner, t. o. m. från sitt område, afhålla
eller förvisa dem, hvilkas religiösa tro och bekännelse, eller
i religionens namn företagna gerningar strida mot samhällets
ändamål, sådant det af samhällets målsmän upfattas.
Denna rätt synes mig alldeles obestridlig. Vi veta, att
familjen är det borgerliga samhällets grundval eller rot. Lika
litet, som det lärer kunna bland kloka och tänkande menniskor
påstås, att en husfader skall vara skyldig i kretsen af de sina
inlåta eller tåla den, hvilken med ord och gerning störande och
förderfligt inverkar på husets frid och välbefinnande; lika litet
kan detta fordras af det större samhället eller Staten. — Öfverhcten
är, såsom flerestädes i Skriften säges, Guds tjenare. Hvad
skulle man säga, huru bedomina den tjenare, som sage sin Herres
ära skändas, hans vilja förhindras, och icke gjorde, hvad han
förmådde, för att förekomma detta? Klokhet och rättvisa] kräfva
dock, att Staten härvid ej "går längre, än ändamålet fordrar, att
således dess preventiva och restriktiva åtgärder ej urarta till förföljelse,
Sådant kan icke ursäktas, än mindre försvaras — åtminstone
ämnar jag aldrig göra det.
På motionärens åsigt om religionsfrihet såsom hvarje menni
-
Den 19 D e c e m b e r.
331
skås oafvisliga rättighet; om rätta förståndet af 16 § RF.; om
oförenligheten af hvad han kallar det andeliga och veVldsliga
regementet, men hvarmed han i sjelfva verket menar den kyrkliga
och borgerliga styrelsen, hvilar hufvudsakligen äfven hans påstående,
att i Sverige ulöfvas eli samvetstvång, stridande mot
att gudomlig och mensklig rätt, mot förnuft och uppenbarelse,
mot Kristi, Jpostlarnes, Luthers och Konung Gustaf I:s bud
och föredömen, äfvensom mot innehållet af vår kyrkas bekännelseskrifter.
Det är isynnerhet motionärens oriktiga infattning
af det andeliga regementets betydelse, som grundlagt hans
öfriga misstag. Om jag lyckats vederlägga dessa, anser jag mig,
i och med detsamma, äfven hafva hufvudsakligen undanröjt alla /
de grunder, på hvilka motionären stödt sina påståenden och sitt
förslag. Häraf följer således, att jag måste afstyrka det sistnämnda,
så framt jag icke eger andra skäl än motionären att
förorda det. Men sådana skäl eger jag icke.
Tvertom finnas för mig många bevekelsegrunder att afråda
den frihet till affall och söndring från Svenska kyrkan, hvilken
motionären vill hafva i lag medgifven.
För det första anser jag enhet i religion och trosbekännelse
vara en, i sig sjelf, god och önskvärd sak. Jag grundar
denna åsigt förnämligast på Guds eget Ord. Det finnes ingen
bland de Apostlar, som efterlemnat bref till de Kristna, och som
icke deri uttalat råd och förmaningar till endrägt och samhällighet,
såsom: att vara ”era kropp och en ande” — "alla
vid ett sinne", att ”hålla andans enhet, genom fridens band",
att "med en håg och en munprisa Gud" o. s. v., eller ock varnat
för "bedragare", "falske lärare", "förderfvelige partier" m. m.
Jag kan derföre icke inse eller erkänna, att det är hvarken obehörigt
eller onödigt att emot dem vara på sin vakt, eller att det
anstår oss såsom Kristna, att med likgiltighet se, än mindre att
öppet genom vår lagstiftning gynna söndringar och partier inom
vår kyrka.
Man åberopar oftast England såsom bevis på t. o. m. nyttan
af sekter, i synnerhet såsom medel att till en viss lifaktighet
förmå en Statskyrka. Detta bevis må gälla, för hvad det kan.
Jag nekar ej, att ju Dissenter-församlingarne i England egt ett sådant
inflytande. Det medgifva äfven Engelska Högkyrkans bästa
män, och saken torde sålunda vara utom allt tvifvel. Men jag
nekar, att ett sådant förhållande bevisar nödvändigheten eller ens
nyttan af sektväsende i vår kyrka. Såsom enhvar bland Eder
Mine Hrr! vet, är Calvinismen eller den s. k. Reformerta kyrkan
i England och Skottland rådande. Denna kyrka, vid sjelfva sin
grundläggning hård och förtryckande, har aldrig uphört att bibehålla
sig såsom sådan. ”Den mest fatalistiska rigorism, det tygellösaste
tyranni” sägas utmärka henne. Denna rigorism, bäst
uppenbarad hos Puritanerna, och tyranniet, mest framstående
inom Högkyrkan, hafva liksom framtvungit de mångskiftande
sekter, hvilka upslått såsom lika många protester mot religionsförlrycket.
Helt annorlunda förhåller det sig inom Sverige
332
Den 19 D e c e ni b e r.
och de öfriga länder, der Lutherska läran är allmänt anlagen.
Denna lära, den sanna, på Guds ord allena grundade religiösa
och borgerliga frihetens värn, har icke föranledt eller sett inom sin
kyrkas sköte upkomma någon enda sekt. Herrnlmtare och Svedenborgare
anses väl af mången såsom särskilda sekter. Men
de äro det icke. De betrakta sig sjelfva såsom medlemmar af
samma kyrka och bruka nådemedlen tillsammans med andra
Lutherska lärans bekännare. Detta är äfven ganska lätt förklarligt.
Ty då Lutheranismen icke upställer någon annan trosgrund
eller rättesnöre för tron och lefvernet, än Guds Ord; så
inrymmer den dymedelst så mycken frihet, att alla söndringar
hittills funnits obehöfliga. De skola äfven alltid förblifva det för
dem, hvilka icke för väsendtligt anse annat än det, som Guds
Ord klart och bestämdt innehåller. Ett ganska talande bevis på
deras obehöflighet har motionären lemnat, då han redan i motionen
ofta åberopat och uti sina yttranden hänfört sig lill kyrkans
symboliska eller bekännelseböcker, med hvilka han förklarat, att
både han sjelf och de af honom s. k. Dissenters i Palarna och
Norrland, fullkomligt i läran öfverensstämma. Dessa böcker äro
dock det enda menniskoord, hvarefter Lutherska kyrkans tro,
bekännelse och lära böra bedömmas. Härmed torde för enhvar
opartisk vara ådagalagdt, att lika litet som söndringar uti vår
kyrka böra betraktas såsom likgiltiga, lika litet äro de att anse
för nödiga.
Det är ganska anmärkningsvärdt, huru de olika folkstammarnes
lynnen synas inverka på deras religiösa och politiska
författning. Så visar det sig, att Katholicismen, merendels i
förening med politiskt envälde, omfattas framför allt af de någorlunda
oblandade stammar, som ännu finnas af Cellisk härkomst,
i Irland, Bretagne och de s. k. Baskiska provinserne — dessa få
qvarlefvor af en tidsålder, hvars spår måhända snart skola alldeles
utplånas; dernäst hos de af blandadt Romaniskt och Götiskt
blod ursprungna folk, som beherrska det södra Europa, och hvilkas
bildning jemväl synes hafva öfverskridit sin middagshöjd, samt
de Slaver, som, efter kristendomens antagande, allt mäktigare
framtränga från det östliga Europa, för att antingen undantränga,
eller tillegna sig, och måhända vidare utveckla vår närvarande
tids bildning; hvaremot Protestantismen företrädesvis utbredt sig
bland folk af Nordiskt ursprung: Skandinaver, Anglosaxer och
Germaner. Men äfven emellan dessa visar sig en påfallande
olikhet; i det Skandinaverne allmänt hylla Lutheranismen och
det monarchiska styrelsesättet; Anglosaxerne, i England och
Amerika, antagit Calvinismen med republikanska statsinrättningar;
Tyskar, Schweizare och Holländare, härkomne från Latinare,
Göter och Slaver, äro sins emellan delade i sympathier
för alla dessa olika bekännelser och styrelsesätt. Sålunda finner
man monarchism i Bajern och Böhmen, förenad med sträng
Katholicism, i Saxen, Wurtemberg och flerestädes, i förening
med Lutheranism; men deremot uti Holland och större delen
af Schweiz i grunden fria författningar och Calvinism. För
-
Den 19 December.
333
tjena icke sådana omständigheter att tagas i öfvervägande? Skulle
det väl kunna gillas, om ett folks regering eller dess lagstiftande
makt lemnade ur sigte en sådan fingervisning för ett rätt bedömande
af dess anda och bästa ledningen af dess angelägenheter?
Härtill
kommer äfven vår egen historias vittnesbörd. Det
är onekligt, att, så ofta och så länge Sverige varit enigt i religionen
och styrdt af en lagbunden och laglydig Konung; så har
det äfven varit aktadt och äradt hos andra folk, kunnat kraftfullt
försvara, ja -äfven vidga sitt välde; så hafva ock framstegen
i det hela varit nästan oafbrutna. Men, tryckt af Katholicismens,
de religiösa stridigheternas, eller fåväldets ok, har det sjunkit
i anseende och, om ej förlorat, åtminstone föga vunnit i allmän
kraft och storhet. Man vet, huru fruktadt och fruktansvärd!
Nordmanna-namnet engång var äfven hos de mäktigaste folk;
luiru Sverige var, om ej alltid främst, dock jemnlikt sina grannar
i makt, så länge en hednisk gudstjenst förenade dess innebyggare
kring Upsalakonungen. Knappt hade Katholicismens jernok
lagt sig öfver Svenska folkets skuldror, förr än riket föll i vanmakt
och af Partier sönderslets, till dess Gustaf I, genom reformationens
införande och uprättande af det ärftliga konungadömet,
bragte riket till en styrka, en ungdomsfriskhet, som under
religions- och brö dr alvisterne bland Hans efterträdare väl åter
sjönk, men af Carl IX, genom arfrikets och Lutherska lärans
befästande så stadgades, att Sverige, ehuru aflägset och inskränkt
till sin folkmängd, kort derpå upträdde såsom en Europeisk makt
af första storleken. Fastän hemsökt af både konungars och folkpartiers
maktmissbruk, bar Sverige dock derefter, flera gånger,
liksom vid brädden af sitt fall, åter uprest sig, bjudande och
njutande än i dag aktning, egande, näst Gud, i sin Konung och
sin kyrkliga enhet, en säker borgen för sitt bestånd. — Så förena
sig grunddragen i vår folkstams gemensamma lynne och vårt
folks öden att mana till enhet äfven i kyrkligt afseende.
Den benägenhet, man velat i sednare tid finna till söndring
från vår kyrka, är mera skenbar än verklig; den förföljelse,
man omtalar, för enskilda gudaktighetsöfningar, finnes icke,
i egentlig mening. Jag har tagit noga kännedom om förhållandet
med dessa föregifna schismatiska, rörelser, och dervid funnit,
att de upstått hufvudsakligen såsom följd af de s. k. ”nya böckernes”,
nya katechesens, handbokens och psalmbokens, införande
vid gudstjensten och barnaundervisningen. Allvarligt tänkande och
samvetsömma menniskor hafva tyckt sig förmärka, att deruti låge
ett frö till afvikelse från den rena Evangeliskt-Lutherska läran
och detta —- således farhågan att aflägsna sig från vår
kyrkas rätta bekännelse — har hos dem föranledt motvilja för
samma böckers begagnande. Mötte, icke alltid med den kärlek
och det saktmod, Evangelium bjuder, hafva de i sitt motstånd,
sina fordringar och företag, gått längre, än samhällslagarne tillåta
och derför blifvit straffade. Detta har i sednaste tid, måhända
gått längre, än nödvändigheten bjudit. Men på det hela hafva de
334
Den 19 Decem ber.
blifvit behandlade med en skonsamhet och ett undseende, sorn
o '
förtjena att gillas. Jag eger bevisen här i mina händer. — Ar 1815
hade åtal anställts mot åtskilige personer af allmogen uti de till
Skellefteå närmast belägna socknar, för olofliga religionssammankomster;
men sedan utrönt blifvit, att de åtalade sammankomsterna
egenteligen tillkommit genom misstroende mot de nämnda, ”nya
böckerne”, hvaribland serdeles nya katechesen, uti hvilken voro
anförda språk efter en inom Svenska församligen icke antagen
eller godkänd bibelöfversättniug; så förordnade K. M., redan d.
12 Juni 1816, det ifrågavide åtalets nedläggande, och fann K.
M., d. 29 Januari 1817, sedan Stiftets Biskop sig i ämnet, utlåtit,
”ingen annan åtgärd böra ega rum, än alt Biskopen med
”sorgfällighet borde tillse, det Presterskapet tilläte hvar och en,
”sorn det åstundade, att få nyttja den gamla, förr begagnade,
”med Svebilii förklaring försedda Lutheri katechesen, samt att
”denna äfven mätte helst bibehållas och brukas, intill dess all
”fördom emot den nya katechesen kunde uphöra”, samt att vid
nya katechesens begagnande all försigtighet iakttoges, särdeles
med afseende å de genom den nyare bibelöfversättningen förändrade
Skriftens språk; hvarjemte föredraganden, Statssekreteraren
N. von Rosenstein, i handbref till Biskopen, på nådig
befallning, sålunda närmare förklarade K. M:s höga afsigter:
”K. M. vill, att, så vidt möjligt är, alla anklagelser vid domsto”larne
undvikas, hvilket icke egentligen beror af Consistorio och
”Presterskapet ensam, men hvartill likväl det sednare, hvar och
”en i sin ort genom föreställningar kan bidraga”. Att detta var
rätta medlet att återföra de vilsefarande, hade Biskopen i sitt
utlåtande äfven yrkat. Den nya katechesen borde begagnas, der
sådant utan fara af olägenhet kunde ske, men endast efter föräldrars
önskan och med nödig varsamhet. Handbrefvet slutar
med ”den erkända maximen, att klokhet och förstånd äro bättre,
"än föreskrifter”. Då emellertid någon oreda bland de s. k.
Nyläsarne i Westerbotten fortfor, förordnades dåvar:de JustitieRådet
Sylvander, med flere, att på stället närmare undersöka
förhållandet. Den 30 Nov. 1819 afgåfvo de underd. berättelse,
innehållande bland annat, - att ”en länge önskad rättelse uti de
”inom Skellefteå församling upkomna och af nya Läsarnes förhållande
alstrade oredor kunde anses säkert beredd och grundlagd
genom de af K. M. i nåder vidtagna beslut, men att
”vissheten derom i betydlig måtto berodde deraf, att församlin”garnes
presterskap använde en fördubblad omsorg att omkring
”sig samla deras åhörares hjertan och såmedelst blifva medelpunkten
för deras enighet och förtroende”; och ålades med anledning
häraf Consistorium, att på tjenligt sätt föreskrifva Presterskapet,
att med fördragsamhet bemöta och söka tillvinna sig
sina åhörares förtroende, ehvad olika tänkesätt i vissa amilen de
ock kunde ega; ”och borde Consistorium derjemte tillse, att de
”Prester, som till tjenstgöring i Skellefteå försändes, genom klokhet,
foglighet och öfriga egenskaper vore tjeniige att befrämja
”samma ändamål”. — Redan innan dessa föreskrifter d. 20 Maj
DeD 19 December.
335
1830 Consistorium meddelades, hade K. M., d. 20 Januari samma
år, medgifva t Läsarue att, såvida de infunno sig vid allmänna
gudstjensten med öfriga församlingen i Guds hus och vid deras
sammankomster i enskilda hus ej inginge i förklaring öfver hvad
som lästes, de fingo å sön- och helgdagar, före eller efter allmänna
gudstjensten, samlas i kyrkostaden lill enskild andaktsöfning.
Den 0 Jan. 1822, sedan nya anmälanden af klagomål
mot Läsarne ingått, förklarade K. M.: ”Wi vilje icke, att Läsare”sällskapet
skall för sin öfvertygelse förföljas” — ”icke tvinga
”någons öfvertygelse eller samvete”. Samma frihet till enskild
andaktsöfning, som år 1820 beviljats Läsarne i Skellefteå, medgafs
d. 19 Juni 1830 åt Piteå Läsare. I samma uphöjda, frisinnade
och fördragsamma anda har K. M., tid efter annan, yttrat
sig om Läsarne och deras sammankomster. Ehuru från allt
flera landsorter åtal ifrågasatts, har sådant, enl. hvad i Ecklesiaslik-Expeditionens
och Jnstilie-Canslers-Expeditionens arkiver
utrönts, icke för än d. 14 April 1846 blifvit emot någon anbefaldt.
Anledningen var då, att en nybyggare Westberg, oaktadt
erhållna varningar, tagit sig den vanan, alt, under det allmänna
gudtjensten pågick, hålla särskilda sammankomster, och
dervid ingått i egna förklaringar af predikolexter samt utläggningar
af Bibeln och Luthers postilla. Den 13 Juli 1849 förordnades
jemväl åtal mot Joli. Riström, för det han flera gånger
under allmänna gudstjensten hållit olofliga sammankomster och
dervid ej blott ingått i förklaring af lästa stycken ur andeliga skrifter
utan äfven utdelat nattvarden åt vissa af sina anhängare. Dessa
två åro, så vidt jag kunnat utforska, de enda till innevar:de års
början, i behörig ordning anbefallda åtal för olofliga sammankomster
till andaktsöfning. Jag hemställer till en livar, om det
med skäl kan sägas, att dessa Läsare varit föremål för någon
förföljelse. I sju och trettio år hafva de, i skydd af K. M:s
välvilja och behjertande af deras åberopade samvetsömhet, fått,
utan lagligt tilltal, fortsätta sina emot författningarne stridande
religions-sammankomster, endast med förbehåll att icke hålla dem
vid samma tid, som allmänna Gudstjensten påginge, och att icke
ingå i sjelfgjord» förklaringar eller utläggningar, hvarigenom enfaldige
kunde blifva förvillade. När, oaktadt detta förbehåll,
oaktadt förnyade varningar, alla lagbud, alla föreställningar trotsades;
var det förföljelseandan, som bjöd, att lagen skulle tillämpas?
Under
innevande år synes en större stränghet mot Läsare
hafva gjort sig gällande. Jag tillåter mig icke något bedömmande
deraf. Men, äfven om man antager, att de kunnat behandlas
mildare; kunna väl, efter hvad jag nu liaft äran nämna,
några få, nyligen, i enstaka fall, meddelade regeringsbeslut, der
följden i allravärsta fall är böter eller fängelse vid vatten och
böd, kunna väl, säger jag, dessa anses gifva en rättmätig anledning
att klaga öfver ett samvetstvång, som skulle väcka ”liela
den civiliserade verldens” förundran, öfver Svenska kyrkans förföljelse
mot sina egna barn, deras egodelars försköning? o. s. v.
336
Den 19 December.
Orsakerna till åtal mot de af Motionären åberopade Dissenters
måste emellertid, såvida motionärens upgifter med afseende
härå i öfrigt äro riktiga, nödvändigt hafva varit andra eller flere,
än för otillåten andaktsöfning. Motionären säger nemi., att de
blifvit dömde till uppenbar kyrkoplikt. Det är mig icke möjligt
att tro, det någon Svensk domare vore så okunnig eller förgäten
af sin pligt, att han för sådan förseelse ålade kyrkoplikt. Hafva
Läsarne åter gjort sig skyldige till andra lagöfverträdelser, för
hvilka sådan påföljd är stadgad: så kan jag icke inse, hvarföre
de, mer än andra, skulle undgå densamma.
Från kyrkans synliga öfverhufvud har således, intill denna tid,
någon förföljelse mot Läsarne icke egt rum — ej heller, det vågar
jag för säkert antaga, från någon af Konungens högre embetsman.
Det är väl möjligt, och jag har hört sägas, att en och annan oklok
och ofördragsam prest eller kronobetjent bemödat sig att oroa och
med angifvelser hemsöka fromma och rättsinniga Läsare, som med
skäl kunna räknas till de ”stilla i laudena”. Detta är ganska illa.
Men sådant kan äfven i andra afseenden, med bästa vilja hos de
högsta befallande, icke alltid förhindras. För att emellertid göra,
hvad möjligt är, att i framtiden förekomma detta, och för att jemväl
förekomma den olikhet i lagtillämpningen, som gör, att somliga domstolar,
eller t. o. m. vissa afdelniugar af en och samma domstol, ständigt
fria, under det andra alltid fälla, i mål af förevarande beskaffenhet,
hade jag ämnat att hos R. o. Ad. anmäla en motion,
åsyftande tjenliga ändringar i det s. k. Conventikelplakatet; men
då tiden är långt framskriden och jag redan alltför länge tagit
R. o. Adis upmärksamhet och tålamod i anspråk; så inskränker
jag mig för närvande dertill att endast förklara, det jag på det
bestämdaste afstyrker LagUtsk. och R. St:r motionens bifallande,
såsom varande obehöflig, vådlig, stridande mot folkets
allmänna anda, och med rikets sanna fördel oförenlig.
Rland bestämmelserne i den af motionären till antagande föreslagna
Norska Dissenterlagen, äro flere, som kunde gifva anledning
till stora betänkligheter mot deras införande i vår lagstiftning.
Jag vill blott fästa upmärksamheten på en ibland dessa,
nemi. att religionens helgd å äktenskap bland Dissenters icke skulle
få lagligen fordras. Här har redan blifvit anmärkt, och enhvar
inser lätt, hvilken fara för sedligheten och familjelifvet, som
härigenom skulle kunna upkomma, i vår redan alltför lättsinniga
och sedelösa tid. Om denna och många andra af mig befarade
olägenheter, olyckor, öfver vårt land visade sig såsom en följd
af motionärens framställning; så skulle han, men försent, inse,
att han med densamma icke, såsom jag är viss att hans afsigt
är, gagnat, utan skadat fäderneslandet, såväl som Guds rike på
jorden.
Jag förmodar och anhåller, att dessa mina anmärkmr få åtfölja
motionen till vederbörligt Utskott.
Några ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Hr
Ben 19 Décembéf.
337
Hr Tham: Jag skall afstå ifrån att vidare yttra mig i denria
fråga, och inskränker mig till den anhållan, att Frih. Cederströms
motion, ty såsom en sådan anser jag hans anförande, måtte få
hvila på hordet.
Hr Löwenhjelm, Gust. Sam.: Jag skall blott med några
få ord taga R. o. Ad:s npmärksamhet i anspråk, då jag endast
begärt ordet för att något framhålla en sida af denna vigtiga
fråga, som hittills tyckes mig hafva blifvit nog mycket tillhakasatt,
och en talare, som nyss yttrade sig, har gifvit mig ytterligare
anledning att säga några ord härom. Här har nemi. blifvit
yttradt, att religionsfriheten vore samhällens uplösande och förstörande,
men så vidt jag kunnat tyda historien, bevittnar den
alltid raka motsatsen härtill, ty i alla de länder der religionsfrihet
varit gällande, har jag funnit att lugn och ordning varit
rådande och att landet gått framåt, då religionstvång deremot
alltid medfört oroligheter och revolutioner. Betrakta vi Reformationstiden,
som för denna fråga är så uplysande, se vi huru Regeringarne
i de fleste af Europas kontinentalstater företogo sig att
understödja den bestående kyrkan. Månne dessa Stater likväl
vunno derpå? Tyskland fick med ett lOOiårigt religionskrig plikta
för det väld Statsmakten utöfvat mot religionen. Italien och
Spanien måste genomgå svåra religionsstrider, och då slutligen
den bestående kyrkan segrade, efterföljdes denna seger af
ett lugn, som medförde död och förslappning. I Frankrike tog
äfven Regeringen katholicismens parti, hvaraf följden blef de
blodiga Huguenottkrigen. Då genom Nantesiska Ediktet religionsfrihet
medgafs de Reformerle, återvände lugn i landet och Frankrike
gick sitt ärorikaste tidehvarf till möte. Nantesiska Ediktet
uphöjdes, förföljelserna började å nyo och derigenom bereddes den
lägervall, hvaruti Frankrike under 18:de århundradet försjönk.
Kyrkan, nu skyddad af lagens svärd, utan att behöfva frukta
några reformationspartier, gaf sig ro, men otron och revolutionsandan
arbetade; följden hlef Franska revolutionen af 1789, och
de sednare äro blott efterdyningar deraf. Jag tyder icke Frankrikes
historia såsom den föregående talaren gjort det, jag tror
att den otro, som bröt ut i Franska revolutionen, var fostrad
under Statskyrkans envälde, hvilket hade upväckt det hat mot
allt som rörde religionen, hvilket gaf sig luft under revolutionen.
Man kan icke säga att det fanns religionsfrihet under Franska
revolutionens tid, och derifrån kan således inga bevis hemtas
för de följder denna frihet kan för Staten medföra. Måhända
invänder man, att de exempel jag anfört, ingenting bevisa, emedan
det varit katholicismens parti, som Regeringarne i alla dessa
fall tagit, och att Sverige hur en Protestantisk kyrka, som står
på en fastare grund, så att inga menliga följder kunna vara att
befara af Statens inblandande i religionsfrågor. Låtom oss då
sC till huru det i England tillgått. Der finna vi en Statskyrka,
både till lära och form nära beslägtad med den Svenska, och då
I H. 22
338
Den 19 December.
i England Dissenters började upkorama, var äfven Regeringen
der nog oklok att taga parti för Statskyrkan och förfölja Dissenters.
Hvad blef väl häraf följden? Jo! tvenne revolutioner och
otaliga gräsligheter; men så snart religionsfriheten grundlädes
uphörde oroligheterna och England daterar från denna tid sin utveckling
i både materielt och politiskt hänseende. Jag kan således
icke finna att det är religionsfriheten, som skakar Staten utan
tvertom religionstvånget. Sverige står, enl. min tanke, nu på
samma punkt som Europa stod vid reformationens början och
England vid Carl I:s anträde till regeringen. Skulle nu den
Svenska Staten inblanda sig i religionsfrågorna, är det fara värdt,
att denna Stuartarnes och Bourbonernas politik åtföljes af samma
resultat i Sverige, som i de nämnde länderne.
Hr Stjernefelt, Carl Aug.: Som jag på intet sätt i denna
sak kan förena mina åsigter med Frih. Creutz’s, så ogillar jag
h. o. h. dess motion och skulle gerna önska punkt för punkt
besvara dénsamma; dock vill jag inskränka mig endast dertill att
söka vederlägga och belysa ett par af dessa punkter, hvilka jag
tror mig närmare känna:
Frih:n har, om jag ej missminner mig, yttrat: ”att ingen
timlig vinning låg lill grund för liiserier; detta vågar jag
med få undantag bestrida; emedan jag just anser den vara källan
till detsamma, alldenstund, åtminstone i de Norra provinserna,
det lägre, kanske knappt atlönade, Presterskapet, från hvilka jag
anser läseriet utgånget, sedan det, för att skaffa bättre bergning
åt sin hustru och sina barn, från predikstolen upskakat den svagare
och vekare delen af församlingen, tager den hem till sig,
för att trösta den, då det alltid är säkert erhålla diverse proviant,
såsom smör, ost, fläsk m. m.; hvarföre den dock af prestens
fru undfägnas med en kopp kaffe. Afven har Frih:n yttrat,
”alt det var en religiös anda, som genomgick folkel”. —
I sanning en skön anda! der den, som är begåfvad med densamma,
anser sig fritt kunna mörda, stjäla och roffa, emedan det
endast är lekamen eller köttet, som handlar; ty anden är redan
frelsad och frigjord. Att detta är en stor del Läsares mening
tror jag mig kunna försäkra, såsom sjelf varande från Norrland,
der läseriet synnerligen gripit omkring sig.
Frih. Creutz: Under loppet af denna discussion har, så
vidt jag kan finna, någon egentlig vederläggning af min motion
endast utaf Hr Carlheim Gyllenskjöld blifvit företagen, men innan
jag går att besvara detta hans anförande vill jag dock med några
ord bemöta hvad Hr Tham och Frih. Stjernstedt behagat yttra.
Hr Tham har fästat sig vid mitt yttrande, att Svenska kyrkan
är ett Protestantiskt påfvedöme, men jag vidhåller ändock mitt
påstående att den förening af andligt och verldsligt regemente,
som utgör Statskyrkan, är stridande emot den Heliga Skrift och
de Symboliska Böckerna, och jag har i min motion anfört citater
från dessa båda källor, af hvilka denna min åsigt nogsamt bevisas.
Hr Tham har sagt, att judendom och hedendom skulle i
Den 19 December.
339
Sverige intränga om religionsfriheten der infördes. Härvid får
jag först och främst anmärka, att jag aldrig yrkat någon ovilkorlig
religionsfrihet; jag har blott yrkat antagande af den Norska
Dissenter-lagen, hvaruti fri religions-utöfning tillerkännes alla
kristna bekännare. Hvad åter beträffar judendom och hedendom,
så fruktar jag att fastän en Statskyrka hos oss finns och
en här af prester, sorn, då Sverige eger omkring 5000 församlingar,
torde kunna beräknas till 6000 å 7000 personer, hvilka
alla utgifva sig för att vara Kristi rätte tjenare på jorden, så
fruktar jag dock, säger jag, att midt i denna Statskyrka lefver
en ganska stark både judendom och hedendom. Hr Tham säger
vidare, att han icke älskar läsarne; jag har icke eller någonsin
upträdt såsom deras, utan såsom Samvetsfrihetens, försvarare; jag
har upträdt för att ådagalägga oriktigheten deraf, att Sverige halen
Statskyrka, hvilket jag på grund af Skriften och de Symboliska
Böckerna måste anse vara orätt. Den Augsburgiska Bekännelsen,
pä hvilken den Svenska Statskyrkan är grundad, förbjuder
allvarligen presterne att ingripa i det verldsliga regementet,
och Biskopar tillåtas icke att besitta verldsligt embete. Hr Tham
har äfven omtalat en historia om läsare, som stjäla skuldsedlar.
Jag har, såsom jag förut förklarat, icke upträdt för att försvara
läsarne, men den anmärkn. torde billigt kunna göras att äfven
andra än läsare kunna stjäla skuldsedlar, och då vi se uti tidningarne
huru stölder och brott dagligen föröfvas, tyckes detta
förhållande i sanning icke bära något serdeles gynsamt vittnesbörd
om Statskyrkans nit och verksamhet. Jag tror att man i
allmänhet är temligen sträng emot det folk, som kallas läsare,
och Hr Tham har nyss förklarat att han icke älskar dessa läsare,
utan fastmer af Evangelisk kärlek deni förföljer. Jag frågar nu,
om det väl är Evangelisk kärlek att förfölja någon menniska för
trons skuld, och minst af alla borde väl den, som utgifver sig
för Evangelisk prest, en sådan förföljelse utöfva. Derföre vill
jag ock tro, att Hr Tham icke af hjertat menat hvad han sade.
Jag förbigår allt hvad man yttrat om det andliga högmod, som
skulle vara läsarne förbehållet, men jag tror dock att man kan
finna detta högmod hos andra än läsare.
Till Hr Gr. Löwenhjelm får jag aflägga min tacksamhet för
den mildhet, hvarmed han bedömt mig personligen samt den
foglighet i upfattningen af den sak jag förfäktar. För öfrigt yttrade
Hr G:n, att han ville blifva vid sina fäders tro; jag skulle
dock framför allt önska, att Hr Gr:n ville blifva vid tron på Jesum
Christum, som offrat sitt lif för vara synder. Frih. Stjernstedt
har uptagit mitt yttrande, att de Symboliska böckerna här i Sverige
falskeligen uttydas; jag har sagt detta och jag förblifver dervid,
ty allt påfligt tyranni, all förföljelse i trossaker är i de Symboliska
böckerna uttryckligen förbjudet. Frih. Stjernstedt båticke
eller förgätit min person, utan han har påstått, att jag skulle
gifva mig ut för att framför andra ega ett sannt kristligt sinne.
Jag vet mig aldri'g hafva föregifvit något sådant, utan vill fast
22 *
340
Den 1U December.
heldre göra full rättvisa åt alla, äfven åt Frih:s eget kristliga
sinne, ehuru jag ej känner det, oell jag tror icke att Frih. Stjernstedt
skall kunna bevisa att jag fällt något sådant yttrande, då
jag tvertom fruktar, att det tyvärr står ganska illa till med mig
både i detta och andra afseenden. Frih. Stjernstedt har äfven
påstått, att den af mig yrkade religionsfriheten skulle störa samhällets
lugn, och jag förmodar att han dervid syftat på den 16
§ R.F. der det står: ”Konungen bör ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin
religion, såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller
allmän förargelse åstadkommer”. Jag har redan i min motion
visat att denna förargelse icke kan upstå, så vida icke de olika
denominationerna af den kristna bekännelsen upföra sig våldsamt
och i strid med den verldsliga lagen. Men om deras tro icke
står i öfverenstämmelse med den Heliga Skrift, derom få de sjelfva
svara inför Gud. Vidare har Frih. Stjernstedt förordat husandakt,
men dervid tillika framkommit med det besynnerliga påstående,
att de, som besöka convenliklar möjligen kunna deraf blifva vansinniga.
För min del har jag visserligen intet att invända deremot,
att husfäderne hålla andaksstunder med sitt folk, fastmer
skulle jag finna ett sådant förhållande högst glädjande, men jag
kan sannerligen icke fatta att menniskor, sorn gå på sammankomster
utom hus skulle blifva mera vansinniga än de sorn bevista
dem i hemmet. Jag tror att dessa s. k. conventiklar, ehuru
visserligen undantag kunna gifvas, dock i de flesta fall hållas af
personer, som äro lifvade af den sak, för hvilken de strida och
uplyste af Gud och Hans Heliga Ande, då deremot husfäder finnas,
som icke hafva det minsta begrepp om skriftens både kärna
och stjerna, hvilken är Kristus. Under sådana omständigheter,
som dem jag nu förutsatt, skulle jag tro att det vore fördelaktigare
för husfolket att besöka sammankomster utom hus. I somliga
hus, der andakt hållits, har jag sett allt vara ganska godt,
men jag har äfven sett andra, der husfäderne uphäft sig till ett
slags huspåfvar, och ett sådant förhållande måtte väl ej vara att
föredraga framför bevistandet af conventiklar. Frih:n har ytterligare
omtalat mord, som blifvit begångne af läsare; härtill svarar
jag detsamma, som jag redan svarat Hr Tham, nemi., att fastän
vi dagligen i tidningarne se, att brott och mord blifvit begångne,
får man dock icke straxt förutsätta att de blifvit af läsare föröfvade.
Jag hade väntat mig att här få höra talas om Kautakeino-lapparne,
som begingo det namnkunniga rånet, dertill förledde
af religiös fanatism. Jag tror att desse lappar blott konseqvent
tillämpat Statskyrkans principer, den nemi., att hvar och
en, som icke tror hvad Statskyrkan vill, den skall straffas; så
hafva ock lapparne tänkt: den sorn icke tror som vi, han skall
mista lifvet.
Jag öfvergår nu till Hr Carlheim Gyllenskjölds anförande,
men då jag är med honom personligen bekant och med honom
haft mycken kristelig kärleksverksamhet gemensamt, måste jag
finna det påkostande att mot honom upträda. Hr Gyllenskjöld
Den 19 December.
341
'har alldeles missförstått mig i afseende derpå, att jag skulle yrkat en
oinskränkt religionsfrihet; det är endast för kristna bekännelser
jag yrkat denna frihet, och jag vill ingalunda för någon annan
densamma påyrka, ty sådant vore stridande mot första budordet,
der det heter: ”Du skall inga andra Gudar hafva för mig”. På
denna grund anser jag det vara samhällets pligt att tillse att afgudadyrkan
åtminstone i yttre måtto icke får ega rum. Den
afgudadyrkan, som bor i menniskohjerta! kan icke dömmas, men
då den offentligen framträder i dyrkande af Belåten, bör straff
derå läggas. Hr Gyllenskjöld har yttrat att religionsfrihet aldrig
funnits och att samhället skulle uplösas i händelse af dess införande.
Jag skulle likväl tro, att många samhällen både i Europa
och andra verlsdelar finnas, der religionsfrihet är rådande, och
jag har icke sett att dessa samhällen deraf blifvit uplöste, utan
jag har tvertom, i likhet med hvad en annan talare, Hr Löwenhjelm
nyss yttrat, håde sjelf läst och af personer, som vistats inom
dessa länder, hört sägas, att den religionsfrihet dessa samhällen
ega, varit dem till båtnad och välsignelse.
Jag tror att Hr Gyllenskjöld i allmänhet betraktar denna fråga
mera ur verldslig än ur kristlig synpunkt. Han säger, att religiösa
sammankomster icke äro i Nya Testamentet anbefallde; jag har
deremot i min motion yttrat, att de äro af Christus både tillåtne
och anbefalde. Jag kan icke nu uppgifva något språk, som direkte
anbefaller dem, men jag kan anföra språk, som derpå äro
tillämplige: t. ex. ”Hvar två eller tre äro församlade i mitt namn,
der står jag mitt ibland Eder”; och på ett annat ställe heter det:
”Går ut och prediker Evangelium och lärer allt Folk”. Jag förstår
icke huru det vore möjligt att predika Evangelium utan att
sammankomster för sådant ändamål mäste ega rum. Hr Gyllenskjöld
har såsom ett bevis på H. M. Konungens tänkesätt i afseende
på läsarne framdragit ett fördelaktigt yttrande, som H. M.
om dem skall hafva fält, men äfven jag kan till fördel för den
sak jag förfäktar anföra ett yttrande af H. M. Konungen vid det
tillfälle då Norska Dissenterlagen antogs. Hans Maj:t yttrade då
nemi. att denna lag vore öfverensstämmande med tidehvarfvets
anda och menniskans heligaste rättigheter. Hr Gyllenskjöld har
vidare anfört Luthers förfarande, alt han icke af trots satte sig
upp emot den borgerliga ordningen; jag vet detta ganska väl och
jag tror äfven att de s.. k. läsare, hvilka sammankomma för att
upbygga sig, icke göra det för att trottsa öfverheten, utan derföre
att denna rättighet är dem i Guds ord tillagd och derföre
att de deruti finna näring för sin tro. Hr Gyllenskjöld har äfven
sagt, att den som sätter sig upp emot öfverheten, han skall få
en dom öfver sig; jag vet att skriften säger sä, men hon säger
ock att den som mera lyder öfverheten än Gud, han skall ock
få en dom öfver sig. Hr Gyllenskjöld har sagt, att den verldsliga
öfverheten skall skydda kyrkan; detta är sant, den skall skydda,
men icke öfver densamma herrska såsom Hr Gyllenskjöld synes åsyfta.
Vidare har Hr Gyllenskjöld anfört Jeremia: ord: ”Görer portarne
vida att ärones konung må draga derin”. Detta synes mig att
342
Den 19 December.
Öfverheten borde lägga pä hjertat, äfven beträffande vära Svenska
förhållanden; det är just hvad jag i min motion yrkat, att öfverheten
måtte göra portarne vida så att ärones konung måtte kunna
draga derin. Portarne äro icke vida, så länge vi hafva lagbud,
de der strida emot skriften, och som stänga vägen för Evangelium
i stället att befordra den. Hr Gyllenskjöld har sagt att i
Sverige finnes ingen religionsförföljelse; det förefaller mig märkvärdigt
att han kunnat yttra något sådant, då man har så färska
minnen af Svenska män, som blifvit så att säga martyrer för sin
tro. Jag vill ibland flere andra blott nämna Tollstadius, som
blef förföljd och lagförd derföre att han predikat det sanna Evangelium
att menniskan blifver salig endast af tron, icke af gerningarne.
Hr Gyllenskjöld har vidare anfört ett yttrande af Luther
med afseende på Petrus, då denne drog svärdet vid det
tillfälle då vår Herre Jesus Christus fängslades; Luther skulle
hafva sagt att Petrus handlade orätt, hvilket han äfven efter vår
Frälsares eget ord gjorde, men Luther säger att den verldsliga
öfverheten borde hafva gripit till svärdet och icke Petrus. På
ett annat ställe,, som jag serskildt minnes, säger han, att ”om
någon öfverfölle mig, skulle jag tappert gripa till svärdet och öfvertaga
öfverhetens embete då denna icke kan vara tillstädes och försvara
mig”; häruti motsäger han sig sjelf, och dä Hr Gyllenskjöld
tagit Luther till stöd för sin sak, kan jag icke annat, än åberopa
denna motsägelse, ty Luther visar eljest öfverallt sä tydligt rätta
platsen för det andliga och verldsliga regementet, och på det
ställe jag i min motion anfört, säger han till det verldsliga regementet
så: ”Evangelium och Guds ord vilje vi icke gifva i
edra händer; J håfven icke någon makt deröfver, ty Edert välde
sträcker sig icke längre än till våra kroppar och lekamliga förhållanden”.
Denna anda genomgår de fleste af Luthers arbeten, och
hvad den nyss anmärkta motsägelsen beträffar, så måste det
väl vara menskligt att begå ett sådant fel då man skrifvit så
mycket som Luther. Slutligen säger Hr Gyllenskjöld att min
motion icke skulle gagnat utan tvertom skadat kristendomen; det
skulle på det högsta smärta mig om så vore, men jag tror det
ej, ty kristendomen går nog framåt utan afseende på att jag
möjligen begagnat några öfverilade uttryck i min motion. Jag
tror tvertom att jag gagnat kristendomen, ty den sanningen har
jag åtminstone uttalat att ”ordet är fritt och icke bundet” hvarken
vid tid, rum eller personer, utan att Herren kan gifva sin
anda åt hvem han behagar, utan afseende derpå om man af menniskor
blifvit dertill utnämnd. Gud säger i sitt ord att ingen
annan än dem, som är sänd af honom kan rätt predika ordet.
Dertill fordras att vara sänd af Gud, att vara på nytt född och
begåfvad med den heliga anda, och skulle man än leja aldrig
så många predikanter i Sverige, kan man dock icke kommendera
Guds anda som man vill.
Många ledamöter hördes ropa på propos., hvarpå flere talare,
som begärt ordet, förklarade sig vilja derifrån afstå.
Den 19 December.
343
Hr Tham: Då ingen förenat sig med mig att begära Frih.
Cederströms förslag på bordet, anhåller jag att få återtaga denna
min begäran:
Hr Carlheim Gyllenskjöld: Jag kan icke annat än beklaga
att jag blifvit så missförstådd af Frih. Creutz, attjagknapt
nog känner igen något enda af de yttranden han tillagt mig.
Blott en enda erinran vill jag likväl göra, och den är att Frilen
sade att jag skalle hafva yttrat, det han icke gagnat med sin
motion. Jag får då i minnet återkalla, att jag i början af mitt
yttrande sade, att jag ingalunda önskade att Frih. Creutz skulle
återtaga sin motion, emedan jag ansåg den hafva gagnat saken.
Uppå härefter framstäld propos. beslöts, att förevande motion
jemte de nu derom, och förut i fråga om den af Frih. Creutz
återtagna motion i samma ämne, afgifna yttranden skulle remitteras
till LagUtsk.
Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf, att Frih. af Schmidt,
Carl Joli. Georg, såsom ledamot af Bevilln.Utsk., och Frih.
Fleetwood, Georg Miles, såsom ledamot af BankoUtsk., erhållit
3 veckors ledighet, räknad, för den förre från d. 22, och
för den sednare från d. 23 dennes, samt anmodade derjemte
Hr Elektorer att utse ledamöter att inträda i nämnde Utsk., under
de permitterades frånvaro.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 på afloneu.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Onsdagen den 21 December 1853.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.-utdr. för d. 19, samt Pleni prot. för d.
10 dennes.
H. Gr. o. Landtm., anmodade Hrr Elektorer, att utse en
ledamot att inträda i StatsUtsk., i st. f. Hr af Wirsén, som erhållit
3:ne veckors ledighet från d. 22 dennes.
Föredrogs Gr. von Rosens, Adolf Eugéne, d. 17 dennes
f. m. på bordet lagda anförande med anmärkmr vid K. M:s
Nåd. Propos., angde Statens medverkan för anläggande af jern
-
344
Den 21 December.
vägar i landet, samt den af Gr. von Rosen i sammanhang dérmed
väckta motion i samma ämne.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: I öfverensstämmelse med
min i sista plenum gjorda framställning, anhåller jag, att Gr.
Rosens muntliga yttrande vid afgifvande af sin motion måtte
blifva upläst. Jag knnde då icke så noga npfatta det, att jag
ur minnet nu kan besvara det och en upläsning deraf är alltså
nödig, innan jag gör någon erinran dervid. Det måtte väl vara
skriftligen npsatt, enär det skall åtfölja motionen till Utsk.
Gr. von Rosen: I sisla plenum hade jag äran anhålla att
få justera mitt muntliga anförande, oaktadt jag inlemnat det såsom
skriftligt. Jag vet icke om sådant kan låta sig göra.
Frih. Palmstjerna: Hvad sjelfva motionen angår, så var
den skriftligen allattad och kan någon justering deraf följaktligen
icke komma i fråga, men beträffande det mundtliga anförandet,
uprepar jag, alt jag icke anser mig befogad att deraf uptaga
annat än hvad Gr. Rosen vid justeringen erkänt. Hvad i
öfrigt kan vara sagdt men vid justeringen bortgår, anser jag vara
osagdt.
Sedan härefter det af Gr. von Rosen, såsom inledning
till dess förevar:de motion, muntligen afgifne och sedermera skriftligen
aflemnade anförande blifvit upläst, anförde
Frih. Palmstjerna: Hvad först angår den del af Gr. Rosens
muntliga yttrande, som innehåller, att Staten skulle genom antagandet
af den K. Propos., göra sig till monopol rättigheten
att anlägga hufvudbanor i riket, så kan jag af samma propos:n
icke npfatta, att Gr:n för sin framställning i detta afseende haft
full anledn. Först och främst är det ovisst, hvad som af hvar och
en menas med uttrycket hufvudbanor och dessutom icke sagdt,
att flere, än de i den K. Propos: n omnämnde, skola på Statens
bekostnad anläggas. Beträffande de andra banorna, de må nu
kallas hufvudbanor eller bibanor, — skillnaden emellan dessa
båda benämningar torde under stundom vara ganska svår att bestämma
— så innehåller K. M:s nådiga propos. mot slutet, ”att
det såsom hittills på den enskilda industrien och företagsamheten
i landet må ankomma att företaga och utföra de smärre jernvägsbanor,
hvilka för kommunikationsbehof af mindre utsträckning
erfordras, dock etc.”; nemi. de som äro smärre eller kortare än
från Stockholm till Götheborg eller till Malmö. Den jernbana
inom Westergötland, hvarom Gr:n talat och hvilken skulle sammanbindas
med den från hufvudstaden löpande, som, enl. den nåd.
propos:n, borde anläggas på Statens bekostnad, kan jag icke anse
annorlunda än som en mindre bana, emedan den skulle på ena
stället skiljas från hufvudbanan och på det andra förena sig med den.
I den K. Propos:n finnes intet hinder lagdt för enskildte att
förena sig om anläggande af en jernbana öster om Billingen i
fall Statens bana kolonier att löpa vester derom eller i omvändt
fall, om Statsbanan kompier att anläggas öster om Billingen,
Den 21 December.
345
att anlägga banor åt Mariestad, Thorsö eller Kollandsö om man
så vill och såvida de enskilte hafva förmåga att sätta en sådan
plan i verket. Icke heller kan jag inse, att den K. Propos:n
förhindrar, eller har för afsigt att förhindra, enskildte att förena
sig om anläggande af banor inom Östergöthland och Södermanland.
Staten skall icke förbehålla sig något monopol, men förbehålla
sig att på egen bekostnad anlägga en eller par lmfvudbanor.
Man kan väl icke skäligen ifrågasätta att enskilda planer
och intressen skola kunna förhindra Staten, att för sitt hufvudsakliga
och allmänna intresse, anlägga banor hvar som helst, der
Statsmakterna finna sådana för Riket i allmänhet nödigt och
nyttigt. Gr. Rosens anmärkn., alt Väg- och VattenbyggnadsStyrelsens
personal icke vore tillräcklig för anläggande af de
hufvudbanor, K. M. ansett nödiga, torde förfalla, enär K. M:s
Propos:n icke innehåller, att anläggningen af dessa banor skall
updragas endast åt samma Styrelse och dess personal. Något
vidare i det sistnämnde afseendet torde icke vara behöfligt att
nu anföra. Grins yttrande, att kronans anseende skulle sjunka,
om han icke finge åtnjuta den rättvisa, han anser sig ega rätt
att fordra, förefaller mig vara af beskaffenhet att icke förtjena
något svar. Statens kredit, i hvad afseende som helst, äfven pä
penningemarknaden, beror enl. min åsigt, icke af något yttrande
pä Riddarhuset, det må vara huru mycket eller huru litet obefogadt
som helst. Jag lemnar således detta yttrande helt och
hållet å sido och ämnar icke uppehålla mig dervid. Men hvad
som förtjenar mera upmärksamhet, är Grins förslag om anläggande
af jernvägar i Riket och öfverlåtande häraf ät de entreprenörer,
Grin vid framläggande af sin motion i ett föregide
plenum omnämnt, äfvensom de i förslaget uptagna vilkoren. Jag
vill icke ett ögonblick ifrågasätta, att de respektabla namn, Hr
Grin upgifvit, förneka det updrag Hr Grin i de nämnde Hrrines
namn eller på deras vägnar framstält, Jag vill antaga, att det
verkligen är deras afsigt, att genom jernvägsanläggningar här i
Riket, förskaffa sig ett vidsträckt fält för sin verksamhet. Jag
vill antaga, att det är deras allvarliga afsigt att sysselsätta sig
med jernvägsbyggnad i dessa nordliga länder; men jag har svårt
att antaga, att sådant sker endast af nöje att förskaffa Sverige
förmånerna af lättade kommunikationer. Icke heller kan jan antaga,
att det sker af vänskap eller artighet emot Gr. Rosen, utan
det mätte väl vara beräknadt på desse Hrns fördel i något afseende.
Visserligen har Gr. Rosen sagt, att Staten endast skulle
träda emellan med sin kredit, och en punkt i Grins förslag innehåller,
att entreprenörerne skola infria de Statsobligationer,
som litgifvas för anläggningen af jernvägarne: .men jag kan icke
finna annat, än att allt detta är endast fraser, skimrande förespeglingar,
som, när man går till grunden af saken, innebära
intet och utgöra, såsom jag nämnt, endast dunstbilder.
Den 13:de punkten i förslaget innehåller nemi.: ”Entreprenörerne
förbinda sig, att de här omförmälde Statsobligationerne
till kapital infria och dem till Svenska Staten återställa inom den
346
Den 21 December.
lid, vid hvilken de äro till betalning förfallne, så att Svenska
Staten icke löper något äfventyr för deras gäldande”.
Detta låter mycket vackert, men skärskådar man saken närmare,
så finnér man, att denna punkt icke innebär något annat
än en fras. Förslaget i sin helhet innehåller först att, innan
någon jernvägsanläggning sker eller arbete dermed företages,
öfverenskommelse emellan entreprenörerne och Slaten skall upgöras
om ett visst penningebelopp, som skall tillhandahållas entreprenörerne
för hvarje afdelning af de inom landet blifvande jernvägar.
En annan punkt innehåller, att dessa summor skola förvandlas
i obligationer. Dessa obligationer åter skola utfärdas för
hvarje afdelning af jernbanorna, på det sätt, hvarom är kontraheradt.
Vidare innehåller en annan punkt, att dessa obligationer
skola bära en ränta, som gör dem begärliga på Londons
börs. Obligationerne skola stå al pari och således icke löpa med
den lägre ränta, hvarigenom Staten såsom vid vanliga lån, kunde
beredas utväg att göra någon vinst. Ytterligare en annan punkt
innehåller, att dessa obligationer skola öfverlemnas till vissa kommiterade,
till antalet lika utsedde af Staten och entreprenörerne
och att dessa kommiterade skola förvandla obligationerne i penningar,
hvilka derefter skola utbetalas till entreprenörerne. Obligationer
äro således utlemnade och Staten svarar för dem, fastän
entreprenörerne sagt sig vilja betala dem; men i en annan punkt
är ordställningen temligen mörk, ty der heter det nemi. att räntan
skall af entreprenörerne återbetalas, såvida den af Staten
icke är gulden, i hvilket fall slutliga liqviden häraf dock skulle
åligga entreprenörerne. Entreprenörerne hafva derjemte förbehållit
sig att, om de så finna för godt, bilda bolag större eller
mindre, hvilka då åtaga sig större eller mindre delar af jernvägsanläggningarne,
dock icke mindre än entreprenörerne med Staten
öfverenskommit. Således kunna entreprenörerne utan Statens
vidare hörande till hvem som helst, kände eller okände,
solvente eller insolvente personer, öfverlåta sina förbindelser.
Dessutom förbehålla sig entreprenörerne att, förmodligen för den
händelse att sistnämnde utvägen skulle befinnas allt för svår,
öfvergifva hela företaget. En punkt innehåller nemi. det äfventyret
för entreprenörerne, att, om de icke upfylla sitt åliggande,
skola de vara pligtige att till Staten öfverlemna jernvägarne.
Detta vill med andra ord säga, att entreprenörerne låta betala
sig för sitt arbete, och om de finna sin fördel sådant fordra,
öfverlåta de åt Staten att inlösa de utgifne obligationerne, med
ränta, för de stycken af vägarne de icke finna för godt att sjelfve
bibehålla; hvaraf följer att, äfven i fall allt blir verkstäldt, entreprenörerne
likväl kunna öfvergifva alla jernvägarne, utom möjligen
några mil, som äro belägne närmast intill de ställen, der
vägarne bära sig. Om t. ex. vägen från Götheborg några mil
in i Westergöthland kommer att bära sig, så kunna entreprenörerne
förbehålla sig denna del af vägen, men öfvergifva det öfriga.
Staten skall således dock få vidkännas betalningsskyldigheten.
Frasen, att entreprenörerne skola infria" obligationerne,
Den 21 December.
347
betyder alltså intet, såvida man icke kan föreställa sig, att jernvägarne
komma att inbringa en behållning, motsvarande kostnaden
jemte räntan på obligationerne och något derutöfver, så
att det blir en fördel för entreprenörerne att behålla vägarne,
hvilket hvarje ledamot af Ståndet och hvarje tänkande menniska
i hela verlden finner aldrig i vår tid kan inträffa. Det är visserligen
i en punkt af förslaget sagdt, att entreprenörerne skola
deponera en lämplig summa till säkerhet för, att de fullgöra åtagna
förbindelser; men en annan punkt föreskrifver deremot, att i
den mån väganläggningarna fullbordas, skall säkerhetssumman
äfven återställas. Detta depositum betyder således intet i fråga
om inlösen af obligationerne. Förslagets upställning är alltså] sådan,
alt det i alla afseenden skall bero af entreprenörerne att
bestämma sina vilkor och att framför Staten hafva rättighet att
afgöra frågor, som kunna vara tvistiga, och desse kunna blifva
många. Olika meningar kunna upstå i många fall; först i fråga
om de vägar, som skola anläggas. Entreprenörerne skola nemi.
föreslå dem, och K. M. skall sedermera fastställa ett dylikt förslag.
Man har icke ens förbehållit Konungen eller Svenska Staten
rättigheten att upgöra något förslag, att säga vi vilja hafva
jernvägar der eller här. Alla förslag till jernvägar här i landet
skola alltså upgöras af entreprenörerne, derefter K. M. ändtligen
eger att dessa förslag fastställa eller icke. Icke mindre hafva
entreprenörerne haft ögonen mest fästade på egna fördelar, då
de bland annat betingat sig så hög ränta å obligationerne, att de
kunna stå al pari å Londons börs. Hvilken annan än entreprenörerne
kan afgörande bedöma detta? och så är det i flere andra
fall. Entreprenörerne hafva följaktligen icke i den ringaste
mån ställt sig i lika förhållande med den Svenska Regeringen.
Jag vill såsom ytterligare exempel härpå endast nämna förhållandet
med obligationernes förvandling i penningar. Detta kan
icke enl. förslaget upgöras af Svenska Staten ensamt, utan förvandlingen
skall upgöras af komiterade, utsedde, såsom jag redan
nämnt, till lika antal af Svenska Regeringen och entreprenörerne.
Det är således icke nog, att entreprenörerne erhålla de penningar
de ega att fordra för anläggning af vägarne styckevis, utan
försäljningen af obligationerne skall inrättas så, att derpå kan
vara något att förtjena. Genom ett sådant öfverlåtande af jernvägsbyggnaden
här i Riket, som detta förslag innehåller, skulle
då Svenska Staten ål ett utländskt bolag, med egande rätt under
99 år, öfverlemna jernvägarne, utan att man förbehållit K.
M., eller K. M. och R. St:r gemensamt, någon rätt att bestämma
afgiften och transportkostnaden å dessa vägar. Denna rätt tillkommer
uteslutande entreprenörérne. Icke heller eger Svenska
Staten enl. detta förslag någon rätt att med de af' entreprenörerne
anlagde jernvägar förena bibanor, som enskilda bolag
inom Riket eller Staten kunna för sina intressen och afsigter
finna skäl att anlägga. Det beror således af entreprenörerne att
bifalla eller icke bifalla anläggandet af sådana bibanor; men är
det väl rimligt, att entreprenörerne tillerkännas rätt att bestämma
348
Den 21 D ecember.
de vilkor, hvarunder anläggning af sådana bibanor må ega runi?
Det torde för hvar och en vara klart, att Svenska Staten icke
kan underkasta sig dylika vilkor. Skola vi göra Engelsmännen
eller någon annan till herrar öfver våra inhemska kommunikationer?
England, denna mäktiga Stat, är herre på hafvet och öfver
våra kommunikationer på verldshafvet, men sådant beror icke af
oss att hindra; deremot kunna vi förhindra Engelska undersåter
att blifva hrr öfver våra kommunikationsanstalter inom Riket,
och jag för min del har ingen fallenhet att medgifva dem det.
Man ser nog huru svårt det är, att med bolag öfverenskomma
om förenande af intressen, och exemplen härpå äro icke gamla,
åtminstone icke föråldrade. Icke heller saknas temligen färska
exempel derpå, att Engelska intressen, som på ett eller annat
sätt blifvit tillbakasatte, finna understöd hos denna mäktiga StatsKegering.
I sådana invecklade förhållanden, som på dylikt sätt
kunna upkomma, anser jag att man i det yttersta hör söka att
icke inlåta sig. Men om man än förbiser alla dessa olägenheter,
qvarstår dock den frågan: hvad vinner Svenska Staten? Hvilka
fördelar har landet att skörda genom öfverlåtande åt ett bolag
eller åt desse entreprenörer, att anlägga de jernvägar, som här
äro i fråga? Kostar det mindre att lemna anläggningen af vägarne
åt desse entreprenörer? blir arbetet hastigare färdigt och
bättre gjordt? Kostnaden kan enl. mitt omdöme icke på något
sätt blifva mindre derigenom. Jag har redan anmärkt, att enl.
Gr. Rosens förslag, kommer kostnaden i alla afseenden att drabba
Staten genom obligationernes slutliga inlösning, såvida icke inkomsten
af jernvägarne blir så stor, att den ersätter icke blott
kostnaden för väganläggningen utan äfven räntan och något derutöfver.
Endast i det fall, att inkomsten kan bringas derhän,
är Staten befriad från denna kostnad, och dä kunde inkomsten
lika gerna tillfalla Staten som entreprenörerne med den fördel,
att i förra fallet kronoräkenskapen och liqviderne kunna upgöras
med mindre svårigheter eller åtminstone utan sammanstötande
af olika intressen, hvaremot i sednare fallet det torde mången
gång vara svårt att utreda verkliga förhållandet. Anläggningskostnaden
kan icke blifva mindre genom arbetets uplåtande på
entreprenad, eller med andra ord, beloppet af de obligationer
som skola utgifvas, blir icke mindre derföre att arbetet uplåtes
åt entreprenörerne. Man säger visserligen att entreprenader medföra
en bättre hushållning. Det må så vara; men örn än jernvägarne
anläggas på Statens bekostnad, hindrar detta icke, att
sådant kan ske genom entreprenad. Då ankommer det på Statsmakterne
att bestämma, huru det skall tillgå. Detta bestämmande
kan ske vid arbetets början eller under dess fortgång
och då lämpas eftersom man finner häst vara. Skillnaden emellan
dessa båda olika sätt för jernvägars åstadkommande har i
landet består hufvudsakligen deri att, om det af Gr. Rosen föreslagna
sätt antages, entreprenörerne ega att bestämma beloppet
af obligationer, som årligen skola utfärdas och således äfven räntan
derå, liksom sättet för arbetets bedrifvande; hvaremot i an
-
Den 21 December.
349
dra fallet, eller om Staten anlägger jernvägarne, det tillkommer
R. St:r att bestämma beloppet, som hvarje år skall utgifvas och
hvilket då kan lämpas efter summan af de befintlige tillgångar,
hvarmed kostnaden skall bestridas. R. St:r kunde då också ega
öppet att anvisa på förut opåräknade tillgångar, som tillfälligtvis
influtit och ligga räntelösa, men under motsatt förhållande icke
vore användbara. Genom arbetets uplåtande åt entreprenörer
upstår således en osäkerhet i anläggningskostnaden, och beräkningarne
för hvarje år, hvilken ovedersägligen vore menlig.
Hvad åter angår räntan å obligationerne, som jemväl är ett ganska
vigtigt moment i Hr Gr:s förslag, sä beror det på entreprenörerne
att, om arbetet öfverlåtes på dem, bestämma benne derigenom,
att de påstå eller säga, att den ränta, söm Svenska Staten
bestämmer i och för obligationerne, icke är tillräcklig för
att hälla dem al pari å Londons börs; hvaremot, i fall Staten
sjelf vfvertager jernvägsarbetet, R. St:r tillkommer bestämmandet
af denna ränta å obligationerne eftersom de finna för godt. Det
är icke sagdt, att derföre, att under ett år obligationer å ett
visst belopp med hög ränta utgifvas, man under ett annat behöfver
utgifva enahanda belopp med samma ränta. Således, om
Staten anlägger vägarne, beror det af Staten att utfärda obligationer
med ränta allt efter konjunkturn; men entreprenörerne
deremot, som äro tillförsäkrade räntan, skola naturligtvis söka att
bibehålla henne vid samma höjd, hvilket i tidens längd torde
blifva talande skäl för den af K. M. för R. St:r här framlagda
plan och betydligt förminska de fördelar, som framställas uti Gr.
Rosens förslag. Man säger, att entreprenörerne fortare än Staten
skola fullborda jernvägsarbetet. Jag betviflar det och påstår,
att detta beror af R. St:r. Skola entreprenörerne bygga dessa
jernvägar skyndsamt, så erfordras skyndsamma utgifvandet af alla
de Stats-obligationer, som motsvara kostnaden af anläggningen.
De skola således under en kort tid utställas och Svenska Staten
måste följaktligen vara förbunden att inom en kort tid inlösa
dem med uplupna räntor. Ofvertager åter Staten bestyret, kunna
R. St:r bemyndiga K. M., eller updraga åt fullmäktige i Riksg:sKont.
, att utsläppa obligationer lika skyndsamt och till lika summa
men med den ränta de kunna betinga, hvilken naturligtvis mäste
blifva lägre än om bestämmandet häraf beror af entreprenörerne.
Skyndsamhet i arbetet kan vinnas lika väl i ena som
andra afseendet. Men, säger man, vi hafva icke ingeniörer,
hvaremot de ifrågav:de entreprenörerne hitsända sådane skicklige
män. Jag ser intet, som hindrar Sveriges Rikets Styrelse att
likaväl som entreprenörerne med främmande eller utländske ingeniörer
upgöra om öfvertagande af tillsyn öfver ellér ordnande
af arbetet. Ja! Staten är oförhindrad att inkalla samma antal
ingeniörer, sorn det entreprenörerne kunna anse erforderligt.
Resultatet bör således blifva lika i båda fallen. Det synes mig
således, att Svenska Staten lika väl och lika skyndsamt som entreprenörerne,
kan låta verkställa arbetet, endast man anslår till—
räcklige medel, och dessa behöfves under alla förhållanden. En
350
Den 21 December.
annan fördel af Statens öfvertagande utaf jernvägsarbete! består
deri, att R'. St:r kunna bestämma, huru mycket af arbetet som
årligen skall verkställas, äfvensom tiden då hela företaget skall
vara fulländadt; hvilket, enl. Gr. Rosens förslag, åter beror af
entreprenörerne, och en temligen lång tid kunde alltså komma
att åtgå, innan alla vägar blefvo färdiga. Dessutom anser jag
mig böra framhålla ännu en olägenhet af Gr:ns förslag nemi.
att, i händelse entreprenörerne för hvarje del af jernbanorna,
som är under arbete, icke erhålla det penningebelopp, som de
anse motsvara arbetet, de egde rätt att dermed uphöra. De
kunna såledas lemna det tillämnade arbetet ofullbordadt tidtals.
Ordställningen uti flere punkter i förslaget är jemväl af beskaffenhet,
att olika meningar och tvister lätt kunna upkomma. Då
stå Svenska Statsmakterna på ena sidan och entreprenörerne på
den andra. Det beror af några Hrr på en gata i London att
framkasta tusende obehag och svårigheter för oss. Det är icke
förenligt med Statens värdighet, att ställa sig i beroende utaf
desse euskilde personer, som af väganläggningarne här i landet
icke hafva annan fördel än den vinst i deras kassor de deraf
hafva att förvänta. .Täger man vidare i betraktande, att om Grins
förslag antages, och man än förutsätter, att de män, som upgjort
förslaget, äro redbara, så att man med dem icke har att befara
någon tvist; kan likväl anledning till en sådan å Statens sida
icke destomindre upstå, då hvar och en lätt inser att Staten
icke alltid har att hålla sig till desse Hrr, enär de, till följd af
den dem förbeliållne rätt, möjligen öfverflytta sina förbindelser på
ett eller flere bolag, hvars bildande eller erkännande icke vidare
beror af Staten. Enl. detta förslag kunna alltså våra inre kom
munikationer komma i händerne på personer, hvilkas rättsbegrepp
icke kunna beräknas och äro fullkomligt okände.
Jag tror mig sålunda hafva ådagalagt de outhärdliga svårigheter
och olägenheter, som med Gr. Rosens förslag äro förknippade.
Ingen vinst kan af detsammas antagande upstå; ty alla
deri omnämnde fördelar äro endast förespeglingar, som i verkligheten
aldrig komma att finnas. Jag anhåller att dessa anmärkmr
måtte få åtfölja remissen till StatsUtsk.
Hr von Troil, Sam. Gustaf: Sedan Frih. Palmstjerna
så fullständigt framställt de många olägenheter, som vidlåda Gr.
Rosens förslag, kan det visserligen anses öfverflödigt, att äfven
jag i samma syftning här npträder, helst jag, såsom ledamot af
StatsUtsk., blir der i tillfälle att vid frågans första behandling
underkasta henne den pröfning, hon förtjenar; men Gr. Rosens
motion omfattar en fråga af så omätligt stor vigt för fäderneslandet,
så djupt ingripande i alla dess förhållanden både för samtid
och efterverld, att jag anser det vara af vigt, att, innan motionen
remitteras till StatsUtsk., framhålla de vådor, som af förslaget
kunna upstå. Detta förslag är ganska fyndigt upstäldt och
för den oinvigde serdeles lockande. Det går ut på ingenting
mer och ingenting mindre än, som Hr Grin sjelf framställt, att
Den 21 December.
351
i en icke så aflägsen framtid förse Sverige med ett fullständigt
jernvägsnät, utan att Svenska Statsverket behöfver derföre vidkännas
några npoffringar, men just denna förslagets, denna motionens
lockande egenskap föranleder mig tro, att det är så mycket
mera angeläget, att i tid fästa upmärksamheten på följderne af
dess antagande, och derföre utbeder jag mig att några ögonblick
få laga R. o. Ad:s tid i anspråk. Dels af Gr. Rosens upläsning
af motionen och dels af Frih. Palmstjernas anförande linna vi
förslaget i korthet innehålla, att åtskillige Engelske Ingeniörer
eller jernvägsentreprenörer, Hrr Peto, Betts, Brassey och Geach
skulle åtaga sig att pä egen bekostnad öfverspinna hela Riket
med ett nära nog fullständigt jernvägsnät emot vilkor, att dessa
Hrr under loppet af 99 år blifva i besittning af dessa jernvägar.
Svenska Staten skall endast mellankomma med sin kredit och
för hvarje mil af den väglängd, som bör byggas, utgifva ett visst
antal obligationer. Desse obligationer skola vara betalbare först
efter 25 års förlopp och löpa med så hög ränta, att de på Londons
börs kunna al pari vexlas. Obligationerne skola aflemnas
till gode män, utsedde till lika antal af Svenska Regeringen
och entreprenörerne. Desse gode män skola förvara obligationerne
och i mån af arbetets fortskridande samt på grund af de
anvisningar, som de af Svenska Regeringen anställde kontrollerande
ingeniörer utfärda, förvandla desse obligationer, såsom det
heter, i penningar, och desse penningar åter till entreprenörerne
utbetala. Entreprenörerne ombesörja icke blott ränteliqviden utan
äfven inlösningen af obligationerne och deras återställande till
Svenska Statsverket. Till .säkerhet derför, att entreprenörerne
fullgöra denna förbindelse, föreskrifver en punkt i förslaget, att,
derest de obligationer, som för en viss sträcka af jernvägen atgifvas,
af entreprenörerne icke punktligt inlösas, Svenska Staten
eger att utan lösen öfvertaga jernvägarne. Detta är i korthet
innehållet af förslaget.
Hvad jag i främsta rummet fästat mig vid, är, att förslaget
icke innehåller beloppet af de obligationer, som för hvarje Svensk
mil jernväg skola till entreprenörerne eller deras ombud öfverlemnas.
Hvar och en inser likväl, att tillvaron af en föreskrift
härutinnan är af oändlig vigt, ty om obligationer utgifvas till ett
belopp, motsvarande endast en proportionerlig ringa del af anläggningskostnaden,
blifva vådorna vida mindre än om obligationerne
skola närma sig dennas fulla belopp. Det är tänkbart, att
kostnadsförslaget, hvilket icke är underkastadt granskning af
Svenska Regeringen eller dess ombud, kan upgöras så högt, att
beloppet af obligationernes innehåll kommer att npgå till hela
den verkliga anläggningssumman. Det förefaller mig besynnerligt,
att Gr. Rosen i sitt förslag icke lemnat bestämd uplysning
om hvad entreprenörerne i detta hänseende äska. Visserligen
har Gr:n sagt, att, då undersökningar och kostnadsförslag ännu
icke hunnit upgöras, det varit Hrr Peto et C:i omöjligt att på
förhand upgifva beloppet, men jag föreställer mig dock, att för
Gr:n, som viri detta tillfälle torde få anses vara desse Hrns alter
352
Den 21 D ecember.
ego, det icke, med Gr:ns kännedom om kostnaderne för Köping
Hults-banan och med ledning af de undersökningar, som under
större delen af sommaren och hösten entreprenörernes ingeniörer
anställt i större delen af vårt land, att, säger jag, för Gr:n det
icke varit aldeles omöjligt, att, då man upgör ett så vidtomfattande
förslag som detta, bestämma det aproximativa belopp i obligationer
Svenska Statsverket skulle till entreprenörerne för hvarje
Svensk mil jernväg utbetala.
Den andra omständigheten, vid hvilken jag fästat mig, är
stadgandet, att desse obligationer skola löpa med så hög ränta,
att de på Londons börs kunna al pari utvexlas. För dem, hvilka
skola bedöma detta förslag, hade det likväl varit af stor nytta
att på förhand känna denna ränta. Det hade varit af nytta att
veta huruvida alla de lifgifvande obligationerne skola löpa med
samma ränta eller ej. Jag föreställer mig att om detta föreslagna
vilkor skulle bifallas, det icke kommer att medföra någon fördel,
för att icke säga, att det är helt och hållet overkställbar!, ty obligationer,
upställde såsom Gnn föreslagit, nemi. att först efter
25 års förlopp vara betalningsbara, kunna i allmänhet icke glädjas
öfver någon synnerligen stor kredit. Jag medgifver visserligen,
att Svenska Statsverket, som i närv:de ögonblick icke har
en enda R:dr statsskuld hvarken in- eller utrikes bör för sina
obligationer få en icke obetydlig kredit hos utlänningen, men
just derföre, att dessa obligationer skola först inom 25 år inlösas,
synes mig denna kredit blifva temligen tvetydig. Jag föreställer
mig nemi., att de, som finnas benägne att mottaga dylika
obligationer, egentligen äro de, hvilka icke behöfva begagna dem
i sin rörelse utan, som man säger, lefva på sina penningar. Låt
också vara, att den första serien obligationer, af t. ex. 2 ä 3
milhr R:dr, skulle med fördel kunna utve.las pä Londons börs
emot en ränta af 4, eller jag vill antaga till och med 4| proc.
Detta är icke otroligt, men jag frågar Eder, Mine Ilrr! då nästa
serie obligationer å samma belopp skall utgifvas, är det troligt
eller möjligt, att det finnes personer lika benägne, att inlösa äfven
dem. Jag befarar att i samma mån obligationernes antal
ökas, i samma mån skall man äfven blifva tvungen att sälja dem
till pris under det nominella, eller också, för alt uprätthålla det
pris, hvilket entreprenörerne föreskrifvit, måste man höja räntan
på obligationerne. Svenska Statsverket har då utfärdat obligationer,
hvaraf en del löper med 4 och andra med 4i, 4J t. o. m.
5 proc. ehuru i öfrigt lika styliserade. Hvad blir följden häraf?
Jo! att den först utsläppte serien med 4 proc:s ränta faller i
värde, enär man inlöser eller tillvexlar sig heldre obligationer
med hög ränta än deni med en lägre. Kan en dylik åtgärd
vara nyttig för Sveriges kredit, för dess anseende på den utländska
peuningemarknaden? Förslaget innehåller visserligen, att desse
Engelske entreprenörer skola ombesörja såväl inlösen af obligationerne
som äfven liqviden af den derå uplupua räntan. Jag
är fullkomligt öfvertygad, att desse entreprenörer, som enl. hvad
jag
D en 21 December.
353
jag tror mig veta, åtnjuta ett stort och rättvist anseende både
inom deras eget fädernesland och inom det öfriga Europa, att
desse entreprenörer säger jag, örn de underteckna ett dylikt kontrakt,
skola söka att så samvetsgrant som möjligt, upfylla sina
förbindelser icke blott derföre, att deras anseende deraf beror
utan äfven derföre, att de i motsatt fall måste till Svenska Statsverket
utan ersättning öfverlemna de delar af jernvägen, för
hvilka obligationerne blifvit utgifne. Jag förmodar äfven, att
desse Hrr nu kunna bestrida en dylik inlösen, och medgifvas
måste, att, om man antager, att 40 eller 50 milkr R:dr b:ko
utsläppas i rörelsen, denna förmodan innebär ett stort förtroende
å min sida. Men om också entreprenörerne i närv:de ögonblick
äro solvente och kunna utan svårighet fullgöra sina förbindelser,
hemställer jag dock, huruvida man kan taga för afgjordt, att
samma förmåga fortfar, då obligationernes inlösen kommer i
fråga. Enl. förslaget skall detta ske icke förr än efter 10 års
förlopp, sedan hvarje jernvägssection blifvit öpnad för allmän trafik,
och alla obligationerne skola inom 25 år vara inlöste. Man
måste således antaga, att under tiden emellan 10 och 25 år härefter,
de män, hvilka såsom entreprenörer skola upträda, ega
förmåga att till Statsverket återlemna denna betydliga massa af
Statspapper. Det torde dock tillåtas mig att få fästa upmärksamheten
derpå, att ett Europeiskt krig, en större politisk kris,
eller en kris i liandelsverlden kunna upstå. Dylika förhållanden
hafva störtat ieke blott den största enskilda förmögenhet utan
äfven hela Stater. Jag frågar då, hvaruti ligger väl säkerheten,
att desse Ilrr skola efter 25 års förlopp kunna inlösa Statsobligationerne?
Men under förutsättning att sådant kan ske, och dä
Gr. Rosens förslag tillerkänner entreprenörerne rättigheten, att
på bolag, som de sjelfve bilda, öfverflytta deras rättigheter och
förbindelser, är det väl tänkbart, att man skall kunna förutsätta
eller påräkna en sådan solvabilitet hos alla dessa bolag? Men låtorn
oss antaga den. Kan Svenska Statsverket vara belåtet med
ett dylikt öfverlåtande och om de utsläppte obligationerne icke
blifva inlöste på bestämde tider af de Hrr och män, hvilka benäget
åtagit sig detta bestyr, hvad blir väl följden? Jo! Svenska
Staten mäste sjelf öfvertaga denna inlösen och derigenom försättas
i stort bryderi, enär den icke på förhand eger någon
ränte- eller amorterings-fond för de obligationer, hvilka skola
inlösas. För Staten återstår då intet annat, än att på hvad vilkor
som helst uptaga ett betydligt lån för infriande af de obligationer
och de förbindelser, som entreprenörerne eller de af dem
stiftade bolag åtagit sig, men icke mäkta att fullgöra. På hvilka
vilkor kan väl ett sådant lån erhållas? Tror man, att de kunna
blifva billiga, då utlänningen sett oss under 20 år så misströsta
om vår förmåga, att sjelfve kunna bygga våra jernvägar, att vi
derför kastat oss i händerne på utländska bolag, hvilka för att
kunna röra sig sjelfve och anskaffa de behöflige medlen i underpant
erhållit Svenska Statsobligationer? Kan väl sådant stadga
I H. 23
Den 21 December.
Staten Sveriges kredit lios utlänningen, så att vi i behofvets
stund erhålla nödiga medel för inlösen af dessa obligationer? Jag
betvillar det. Jag förutser, att desse åtgärder skola medföra en
fullkomlig ruin för vår Statskredit och jag tror, att ännu har
icke Sverige sjunkit så djupt, ännu icke dess anseende blifvit
så nedsatt, att vi behöfva tillgripa dylika åtgärder för att skaffa
oss jernvägar. Jag anhåller, att få betrakta frågan ur en annan
synpunkt, nemi. en statsekonomisk och jag frågar då Hrr:ne,
hvilket ändamål söker man vinna genom jernvägarne? Hvad är
orsaken att den afvoghet, som blott för några år sedan temligen
allmänt gjort sig gällande mot antagande af ett väl ordnadt jernvägssystem
i vårt land, numera lemnat runi för motsatta tänkesätt?
Hvad är orsaken, att från nästan alla våra landsändar förspörjas
uprepade rop om anläggning af jernvägar ? Hvad är orsaken,
att man inom så många provinéer sammanskjutit ganska
betydliga summor endast för verkställande af undersökningar i
detta hänseende? Jo! orsaken till allt detta måste ovilkorligen
sökas deri, att Svenska nationen kommit till ett klart medvetande
af nödvändigheten, att tillegna sig ett ändamålsenligt jernvägssysteni,
såvida ej nationalvälmågan skall helt och hållet undergräfvas;
att hon insett, att ål landets förnämsta naturalster, som till sin
natur äro tunga, måste, om de från det inre af landet med någon
fördel skola förflyttas till stapelorterne, beredas ett beqvämare
och billigare transportmedel. Utan införandet af lättare kommunikationer,
af ett väl ordnadt jernvägssvstem i vårt land skall
vår handel, vår industri gå under. Vi skola inom kort blifva
urståndsatte att täfla med utlänningen på verldsmarknaden och i
vår vanmakt likasom snäckan tvingas att draga oss tillhaka inom
vårt eget skal. Just detta upvaknande hos Svenska folket, detta
medvetande af och denna öfvertygelse om nyttan af jernvägars
införande i vårt land hafva framkallat alla de ansträngningar,
som i detta hänseende i många delar af landet förnimmas, äfvensom
alla de petitioner i ämnet Regeringen fått emottaga. De
ligga till grund för hvad som redan blifvit i detta afseende vidgjordt
och än vidare kommer alt af R. St:r vidgöras. Men hvad
alser man väl egentligen härmed? Jo! Mine Hrr-, det är billig
transportkostnad. Tror man då, att detta mål skall vinnas, om
landets förnämsta kommunikationslinie!- lemnäs i utlänningens
händer, så att honom tillerkännes rätt att bestämma taxorna på
rörelsen inom större delen af Sverige. Det förslag, som Gr.
Rösen framställt, innehåller icke ett ord, som berättigar till den
förmodan, att Svenska Regeringen får något deltagande i bestämmandet
af dessa taxor. Detta bestämmande beror ensamt
af jernvägsinnehafvarne, och jag frågar då, är det troligt, kan
man ens begära af dem, att taxorne skola lämpas efter landets
behof. Icke lärer någon göra sig den förhoppning, att ett bolag,
bestående af Engelska jernvägsentreprenörer, skola af välvilja för
Sverige, af nit för dess handel och näringar, nedsätta taxorna
till lägsta möjliga belopp. Nej! deras afsigt kan icke vara annan,
än att på fördelaktigaste sätt använda de kapitaler, som stå
DenSl D e c v m be r.
33S
dem till buds. Nåväl! livad blir då det mål, desse Hrr söka?
Naturligtvis att af jernvägarne erhålla den största möjliga inkomst.
Taxorna sättas följaktligen sä höga, som med bibehållande af tillräcklig
trafik på vägarne kan låta sig göra. Detta må dock icke
vara af mig sagdt såsom något klander emot de entreprenörer,
som åtaga sig arbetet. Långt derifrån. De måste handla i sitt
eget intresse, men detta är något belt annat än landets. Landets
intresse kräfver framför allt annat billig transportkostnad,
men en sådan kan tillvägabringas endast derigenom att Staten
blir egare af de förnämsta banorna. Endast Staten kan bedöma
näringarnas behof af lättnad i transportkostnaden. Staten behöfver
icke afse större eller mindre inkomst af jernvägarne. Anlägger
Staten en jernbana, så tror jag, att dermed egentligen
bör afses, att denna bana kan bära sig sjelf. Staten bör och
behöfver icke deruppå beräkna någon direkt inkomst, utan en
indirekt, som måste bestå i ökad välmåga och stigande nåringar
samt i följd deraf ökad förmåga att bära de utgifter, som med
amortering af kostnaden för jernbanan äro förknippade. Min
öfvertygelse är alltså, att Svenska Statsverket måste upträda såsom
förläggare och anskaffare af de "för jernbanorna erforderliga
medel.
Jag bör icke ingå i någon lång utveckling af frågan. Jag
anser mig handla orätt, om jag dermed alltför länge uptager R.
o. Ad:s tid, och anhåller derföre att endast få tillkännagifva, att
i afseende på verkställigheten af jernvägsbyggnader många olika
sätt förefmnas. Den kan ske antingen genom Statens egen Vägoch
Vattenbyggnads-corps eller ock genom någon af Europas
utmärktasle Civil-ingeniörer, hvilken förr stått i spetsen för dylika
företag, och hvars skicklighet och namn utgör en borgen,
att arbetet blir väl utfördt. Det kan öfyerlemnas åt in- eller utländske
bolag, men alltid med medel lemnade af Staten, så att
Staten från första ögonblicket är egare af banan eller banorna.
Hvilketdera sättet för utförandet är det mest lämpliga vill jag
icke yttra mig om. Jag har endast velat framhålla nödvändigheten
deraf, att Staten anskaffar medel. Jag tviflar högligen
derpå, att kostnaden, af Staten förskjuten, skall, om man ser icke
blott på nutiden utan äfven på framtiden, blifva drygare än om
Gr. Rosens förslag antages. Jag föreställer mig nemi., att vårt
fädernesland kommer att långt förr än förloppet af den i förslaget
entreprenörerne förbehållne besinningstid af 99 år, så tillvexa
i folkmängd, välmåga och industri, att jernvägarne afkastat
ett belopp, motsvarande anläggningskostnaden jemte räntan derå.
En annan icke mindre väsendtlig olägenhet af förslaget består
deruti, att alla under dessa 99 år upburne inkomster af jernvägarne
i Sverige dragas ur landet och komma icke våra näringar
till godo. Denna olägenhet anser jag störst af alla och den bör
öfvertyga oss om nödvändigheten, att Staten sjelf måste öfvertaga
bestyret med anläggningen af våra jernvägar. Enl. min
åsigt är, Gudi lof! Svenska Staten icke ännu så fattig, ännu står
23 *
356
Den 21 December.
(less kredit hos utläuningen icke på så svaga fötter, att, om vi
inse beliofvet af lättade kommunikationer, om vi vilja tillegna
äfven oss fördelarne af nutidens förbättrade fortskaffningsmedel,
vi ej sjelfve både böra och kunna företaga utförandet af jernvägsbyggnaden.
Jag skulle till och med tveka att lemna min röst
ät ett förslag, utgående hufvudsakligen derpå, att utländske entreprenörer
skola på egen bekostnad få anlägga jernvägar i landet
och vara i besittning af dem under 99 år äfven utan begagnande
af Statens kredit. Vida fördelaktigare synes mig då, att
Staten för att blifva egare af banan och för att kunna bestämma
taxorna derå sjelf, underkastar sig de upoffringar, som vid jernvägsanläggningen
äro förenade. I detta hänseende vågar jag
dock icke med full visshet yttra mig, men hvad jag bestämdt
kan säga, är att jag anser alla förslag om öfverlemnande åt utländske
entreprenörer af Svenska Statsverkets obligationer, på sätt
Gr. Rosen föreslagit, så vådliga, så förstörande för vårt lands
kredit, att jag deråt icke kan lemna min röst.
Visserligen skulle jag kunna framställa flere anmärkn:r emot
Gr. Rosens motion, men jag vill icke längre uptaga R. o. Ad:s
tid, utan anhåller endast, att hvad jag nu haft äran yttra, måtte
få åtfölja remissen till StatsUtsk.
Ilr Hjärne, Harald: Då åter vid denna Riksdag fråga om
anläggning af jernvägar inom vårt land upstått, hafva vi glädjen
att erfara, det allmänna meningen inom landet befinner sig i ett
långt fördelaktigare stadium än vid slutet af föreg:de Riksdag.
Vi påminna oss ganska väl, att då förslag om jern vägs-anläggningar
väcktes vid slutet af sista Riksdagen, frågan då gällde:
skola vi hafva jernvägar i Sverige eller skola vi det icke?
På grund af det lifliga deltagande, som i de flesta provinser i
det medlersta och södra Sverige under denna medeltid af tre år
blifvit i detta fall uttryckte, dels genom mångfaldiga der väckta
förslag om anläggande af jernvägar, dels genom petitioner och
framställningar i detta hänseende som blifvit till K. M. inlemnade,
på grund af allt detta säger jag, kan man med tillfredsställelse
taga för gifvet, att en ofantlig majoritet i landet önskar,
att R. St. på ett eller annat sätt besluta anläggande af jernvägar.
Jag uttrycker derjemte min tacksamhet emot Regeringen
för det. hon i den redan till R. St. öfverlemnade K. proposm
visat att hon på detta sätt upfattat den allmänna tanken inom
landet. Det är således, efter min öfvertygelse, fullkomligt ådagalagdt,
att såväl denna opinion som vår Regering äro ense om
införandet af ett jern vägssystem i vårt land. Denna omständighet
medför flere fördelar, men i synnerhet den, att förenkla frågans
behandling hos R. St. och förkorta öfverläggningarne ,i ämnet.
Vi kunna alltså nu genast gripa ämnet i dess hufvudmoment,
utan att nödgas sysselsätta oss med disputer, huruvida det
är eller icke är gagneligt att bygga jernvägar i Sverige. Vid
detta tillfälle anser jag det nödvändigt att icke allt för mycket
ingå i vidlyftiga debatter, och icke fördjupa oss i detaljerne af
Den 21 December.
357
frugan. Egentliga föremålet för närvande öfverläggning är en
af, Gr. Rosen väckt motion och vi känna ännu inga andra förslag
i ämnet än denna motion och den K. propos:n. Resumerar
jag de framställningar, som innefattas uti dessa 2:ne handlingar,
så finnér jag, att den egentliga frågan f. n. gäller en vigtig princip,
nemi. huruvida, såsom det heter i den K. proposrn Staten,
”genom sin omedelbara försorg” skall utföra jernvägslinierne,
eller, såsom Gr. Rosen föreslagit, R. St. skola antaga den grundsats,
att jernvägsanläggningarna skola uplåtas åt enskilda entreprenörer.
Till lycka för min mindre förmåga, att uttrycka mig så
klart sorn jag önskar, är jag i betydlig mån förekommen af de
2:ne sista talarne. Jag vill således endast i korthet uttrycka
mina åsigter i ämnet. Jag anser det mindre väsendtligt, af hvem
dessa jernvägar bygga_s, antingen det blir staten eller enskilde,
som öfvertaga bestyret härmed.. Deremot fäster jag stor vigt dervid,
att Staten från början är egare af hufvudbanorna, hvarifrån
de mindre skola utgå. Hr v. Troil har redan utvecklat skälen
härför, men jag går ännu längre än han, då jag påstår, att
Staten bör ega dessa jernvägar icke endast derföre, att den må
kunna nedsätta taxorna, sedan anläggningskostnaden blifvit medelst
inkomsterne af jernvägen godtgjord, utan derföre att, enl.
mitt omdöme, det är Statens pligt och med dess interesse förenligt,
att, om i en framtid af 20 eller 30 år efter vägarnas eller
banornas fullbordande Statens financiela ställning är sådan,
att den icke nödvändigt klöfver ett fortfarande amorterande eller
återbetalning af det kapital, som på jernvägsanläggningen blifvit
nedlagdt, Staten bör upoffra den en gång utbetalde och ännu ej
godtgjorda byggnadskostnaden och icke till betäckande deraf bibehålla
höga taxor; ty jag anser det vara för landet af oändlig
vigt, att så fort jernvägen utöfver driftkostnaden lemnar behållning,
Staten ouphörligt bör nedsätta taxorna. I detta hänseende
går jag så långt, att jag vill endast förbehålla Staten rätt, att
bibehålla nettobehållningen af jernvägen så stor, att en reservfond
för bestridande af större reparationer deraf må kunna bildas.
För åstadkommande af en sådan fond kan säkerligen icke
erfordras mer än en procents nettobehållning och hvad jernvägarne
derutöfver komma att lemna skulle komma trafiken till
godo genom konsekutivt nedsättande af taxorna å jernvägen. I
detta fall kan man med jernvägar väl icke komma så långt som
med landsvägarne, hvilka jemväl begagnas för industrien i landet,
att få begagna dem alldeles utan afgift, men jag tror, att,
om man följer den principen, att Staten i främsta rummet bör
upmuntra industrien genom fördelen att få varor transporterade
för det möjligaste billiga pris, man förfar rättare, än om man
endast söker föröka de direkta Statsinkomsterne genom höga taxor
på sina jernvägar. Visserligen erkänner man i allmänhet
denna princip såsom rigtig, men i andra länder och äfven i Sverige
har man likväl vid tillämpningen icke alltid velat godkänna
den. Denna princip gäller hufvudsakligen i fråga om sådana
inrättningar, som tillkommit för underlättande af industriens ut
-
358
Den ii BecemLer.
Teckling och således kommunikationerne. En sådan Statsinrättning
hafva vi redan i Sverige, nemi. Post-verket. Jag har alltid
ansett det oriktigt, att Staten bland sine tillgångar beräknar
nettobehållningen af delta verk. För landet vore det, enl. min
åsigt, vida nyttigare, om man i stället ouphörligt nedsatte, posttaxorna,
då man ser, att verket kan hära sig, sedan aflöningen
till verkets tjenstemän och öfrige utgifter blifvit bestridde af inkomsterne.
Jag önskar denna nedsättning i taxorna ända derhän,
att den inkomst af postverket, som man nu, vid hvarje Riksdag
beräknar såsom en tillgång till Statsverkets utgifter, måtte
helt och hållet försvinna.
Men en annan fråga är: böra R. St. nu uttala den grundsats,
att alla stambanor i Sverige skola endast genom Statens
omedelbara försorg anläggas. Såsom jag redan nämnt, innehåller
K. M. propos. ett sådant förslag. Ehuru jag är öfvertygad, att
principen i allmänhet kan vara riktig, tror jag likväl det vara
mindre välbetänkt att nu, i öfverensstämmelse dermed, uttala en
grundsats, vid hvilken man skulle binda sig för en mängd af år.
Här är fråga .om att anlägga 100-tals mil jernvägar, ty Regeringen
har i den K. propos:n föreslagit de stambanor, hon anser
böra utgöra stommen till jern vägsnätet i landet. Jag anser det
riktigt och nödvändigt att. nu uppgöra ett sådant system förstambanorna,
men deremot icke rådligt att nu besluta om verkställigheten
af sjelfva utförandet af alla dessa stambanor. Lika litet
som jag gillar Regeringens förslag, att uteslutande, genom ”Statens
omedelbara försorg”, bygga jernvägar, lika litet kan jag godkänna
Gr. Rosens förslag, att jernvägsanläggningen uteslutande
npdrages åt enskilde entreprenörer. Till stöd härför har Hr
Gr:n anfört flera skäl, som till en del blifvit vederlagde af den
förste talaren, men andra hafva blifvit obesvarade. Man säger,
och Hr Gral har sagt detsamma, att jernvägar icke kunna åstadkommas
för så godt pris, då Staten bygger deni, som genom enskilde
entreprenörer. Jag kan icke annorlunda än som en lös
upgift betrakta detta påstående, ty det är mig omöjligt att förstå,
hvarföre icke Statens embetsmän eller af Regeringen för
ändamålet utsedde personer kunna ega samma insigter i ämnet,
som de af enskilde entreprenörer utsedde. Tvertom tror
jag, att Staten har lättare att upsöka skicklige personer, hvilka
ega nog insigter att för bästa pris och på lämpligaste sätt utföra
arbetet. Jag kan således icke gilla denna sats. Gr:n har sagt,
att vi icke ega tillräckligt pröfvade och erfarne civil-ingeniörer
inom landet, för att Staten med dem skall kunna verkställa dylika
arbeten. Lika med den siste talaren kan jag icke inse något
hinder för Staten, att använda utländske, erfarne ingeniörer
om så skulle erfordras. Enl. mitt förmenande kan det vara likgiltigt,
hvilken nation desse ingeniörer tillhöra. De må vara
Svenskar, Engelsmän, Fransmän eller, till och med Ryssar, det
är som jag nämnt likgiltigt, ty man söker ju endast skickligheten,
men icke den ene eller den andre nationens undersåter.
Vi hafva redan sett, att Staten i fråga om större arbeten så för
-
P’ Den 21 December.
359
farit nemi. vid anläggningen af Götha kanal. Till en början
mäste vi använda Engelsman, ty vära ingeniörer voro icke vane
vid dessa arbeten, de voro icke erfarne i slussmurning, puddling
m. m., men efter 8 ä 10 års arbete hade nästan endast Svenska
ingeniörer upsigten öfver arbetet till ett icke ringa antal;
och jag behöfver icke erinra den värde motionären att de arbeten,
som verkställdes under den sednare perioden af Götha kanals
byggnad, voro af mångfaldigt mera värde och soliditet än
de, som verkställdes under den första. Emedlertid inverkar den
omständigheten, att det icke finnes erforderligt antal skickliga
ingeniörer i vårt land, icke det ringaste på frågan. Min öfvertygelse
är, att då jernvägsarbete! en gäng kommer i gång, våra
ingeniörer snart skola förvärfva nödiga insigter och kunskaper
i detta hänseende, och att efter få år ett tillräckligt antal unge
och skicklige civil-ingeniörer skall hildas-; men att om Staten
skall öfvertaga anläggningen af dessa vägar, vi måste lill en början
förskaffa oss utländska ingeniörer, vare sig från England eller
hvarlielst man vill taga dem, och säkert skola desse Hrr ställa sig
lika gerna i Svenska Statens som enlreprenörernes tjenst. Jag
antager således a priori att den frågan, huruvida Slaten eller
enskilde entreprenörer skola öfvertaga jernvägsarbete!, redan kan
anses vara afgjord.
Gr. Rosen åberopade i förra plenum ett privilegium, hvaraf
han anser sig vara i besittning. Denna fråga har naturligtvis ett
betydligt inflytande på bedömandet af den, som nu är under öfverläggning.
Eger Gr. Rosen verkligen ett privilegium, måste
denna omständighet inverka på hufvudfrågan, men jag kan icke
fälla något omdöme härutinnan. Jag kunde ej riktigt upfalta Hr
Gr:ns deduction i förra plenum, dä han upläste åtskilliga handlingar
och jag måste i detta fall bestämma mitt omdöme efter
hvad jag i saken kan hafva mig bekant. A ena sidan har
Gr. von Rosen, som i frågan är intresserad och således part,
samt å den andra K. M. Proposm om jernvägarne. Nu känna
vi litet hvar, att det icke är allom gifvet att opartiskt fälla ett
omdöme i frågor, deruti man är part, synnerligast då man skall
afgifva ett juridiskt omdöme, och jag tror mig icke begå ett
misstag, dä jag påstår, att Gr:n sjelf icke anser sig såsom ett
undantag härifrån. I den K. Proposm har K. M. helt och hållet
förbigått privilegii-frågan. Denna proposm är tillstyrkt af
ansvarige Rådgifvare, som icke personligen kunna vara intresserade
i frågan, och en af desse Hrr har, såsom vi nyss hört, till
vårt prot. förklarat att Gr. von Rosen numera icke eger något
privilegium. Allt detta utgör den grund, hvarpå jag i denna
fråga stöder mitt omdöme. Jag anser likväl förhållandet dervid
sådant, att jag hos StatsUtsk:s ledamöter bör anhålla, att de med
största upmärksamhet ville genomgå alla lill denua sak hörande
handlingar, och jag är öfvertygad, att, när frågan blir utredd
samt återkommer lill R. o. Ad., man då är i tillfälle att bestämdt
kunna yttra sig i det hänseendet likasom, huruvida jernvägsbyggnaden
skall ombesörjas af Staten eller enskilde entreprenö
-
360
Den 2 I December.
rer. Ett sådant yttrande vore naturligtvis afskuret, om det skulle
befinnas, att Gr. von Rosen verkligen hade ett privilegium.
Ehuru 2:ne föreg:de talare granskat Grrns förslag, anser jag
det likväl vara af vigt, att man icke allt för lösligt1 släpper det
ifrån sig, innan man gått djupare in i dess detaljer. I olikhet
med Hr von Troil kan jag icke finna, att förslaget på något sätt
är fyndigt upstäldt elier lockande för R. St:r; ty dess brister inser
man lätteligen vid dess första genomläsning och hos mig åtminstone
upstod dervid så många dubier, att jag ansåg mig genast
kunna besluta mig för att motverka detsammas antagande.
Förslaget är nemi. icke endast dunkelt, det är äfven ofullständigt
och hufvudsakligen upgjordt i entreprenörernes intresse.
Jag beder Hr Gr. von Rosen, som jag nu ser vara tillstädes, att,
i händelse hvad jag om detta förslag kommer att yttra, skulle
komma att innebära något sårande, sådant icke kan vara rigtadt
emot honom, ty jag är innerligen öfvertygad, att han icke velat
bedraga Svenska Statsverket med sådana lockelser, som förslaget
innehåller, men jag anser mig böra tillkännagifva det intryck,
jag vid första genomläsningen af förslaget erfarit. Förslaget föreföll
mig nemi. genast sådant, att jag måste förklara, att, om
en enskild person framlagt ett dylikt förslag för en annan, denne
sednare skulle ega allt skäl att tro sig vara föremål för en procenteri-affär.
Frih. Palmstjerna och Hr von Troil hafva redan och tillräckligt
granskat den punkt i förslaget, som innehåller bestämmelser
om utfärdande af Statsobligationer och deras inlösen,
hvarföre jag förbigår vidare yttrande härom.
Sedan i en föreg:de punkt blifvit sagdt, att räntan på obligationerne
skall under byggnadsåren af entreprenörerne betalas,
föreskrifver åter den 11 :te punkten, bland annat, att efter banans
öpnande till trafik, ränta ä obligationerne skall erläggas
och utgå af jernvägsinkomsterne efter afdrag af driftkostnaden
m. m., men samma punkt talar intet derom, att, i händelse dylika
öfverskott icke finnas, Svenska Statsverket då må hafva rätt
att hålla sig till entreprenörerne. Talare före mig hafva anmärkt
oformligheten deraf, att entreprenörerne förbehållit sig 99 års
besittningsrätt till jernvägarne; dylika förslag, afseende en så lång
besittningsrätt, äro redan så gammalmodiga, att jag icke anser
nödigt, att anföra vidare skäl, hvarföre en Stat icke bör ingå
på dylika förslag. Dock vill jag hafva nämnt, att under en tid
rymd
af 99 år ett land kan undergå allt för stora förändringar
och möjligen har man långt innan förloppet af desse 99 år upfunnit
andra kommunikationsmedel, som uttränga jernvägarne. I
15 :te punkten säger förslaget, att, om jernvägsentreprenörerne
inom föreskrifven tid icke fullborda någon afdelning i jernvägssystemet,
de hafva förlorat rättigheten att dermed vidare fortsätta.
Hvad är den tydliga följden af detta stadgande? Jo! den blir,
att sedan entreprenörerne på grund af undersökningar funnit en
del af jernvägen fördelaktig och derföre fullbordat denne, men
åter fortsättningen deraf mindre fördelaktig kunna de antingen
Den 21 December.
3GJ
öfvergifva arbetet eller också fördröja dess afslutande utöfver den
bestämda tiden. Afventyret för entreprenörernes underlåtenhet
härutinnan är alltså icke annat, än att de förlora sitt privilegium
till den del af vägen, hvars fulländning således kommer att
drabba Staten, och naturligtvis blir då denna del icke den minst
kostsamma att anlägga. De mest inkomstgifvande och lättast anlagda
jernvägarne byggas då af entreprenörerne, men de dyra
och mindre lönande lemnäs åt Staten att anlägga. Detta synes
mig så klart, att det icke kan falla mig in att antaga ett sådant
förslag. Härförutan har redan af föreg:de talare blifvit visadt
olämpligheten deraf, att entreprenörerne tillerkännas rätt att bilda
serskilda boiag, enär Staten, sorn till en början trott sig hafva
att göra endast med ett bolag, snart nog skall se sig omgifven
af flera; och således regleringen af trafiken och taxor mångfaldigt
försvåras. Slutligen tillåter 17:de punkten i förslaget Staten
att inköpa jernvägen eller jernvägarne, men dock icke förr
än efter 20 års förlopp efter den siste jernvägsafdelningens öpnande
för trafik. Denna Statens rätt att inköpa vägarne synes
mig icke kunna göras gällande förr än i en aflägsen framtid,
åtminstone kan man förutsätta, alt 40 eller 50 år komma alt
derförinnan förlöpa. Priset på jernvägarne skall dessutom bestämmas
på det sätt, att det motsvarar 20 års nettoinkomst, beräknad
efter medeltalet af de 5 bästa åren utaf de 7, som närmast
föregå inköpet. Detta kunde väl gå an, ehuru detta förbehåll
i sig sjelft är ett raffelspel, hvarpå Staten möjligen skulle
kunna vinna, om turen vore god, men härpå följer ännu ett
tillägg, som enl. min åsigt gör förslaget helt och hållet oantagligt,
nemi. att köpeskillingen uti intet fall får understiga det verkliga
aktiekapitalet med tillökning derå af 15 proc. Jag behöfver
ej bevisa det tvetydiga och obestämda i detta stadgande, eller,
i bästa fall, det för entreprehören öfverdrifvet fördelaktiga deri,
men jag vill vid detta tillfälle icke längre uptaga Ståndets lid.
På grund af hvad jag nu yttrat, får jag föreslå:
l:o att R. St:r besluta, att den af K. M. föreslagna'jernvägen
emellan Stockholm och Götheborg skall, så fort ske kan,
på Statens bekostnad, påbörjas och fullbordas;
2:o att R. St:r genast ställa till K. M:s disposition en summa
af 20,000 R:dr till undersöknings-kostnader för den redan påbörjade
jernvägens fortsättande från Svartå till Götheborg och
från Köping till Stockholm;
3:o att R. St:r, förslagsvis, anslå 600,000 R:dr årligen, från
och med 1856, till ränta och amortering af de Statsobligationer,
som, i mån af behof, utfärdas för uplåning af de medel, sorn
erfordras lill fullbordande af ofvannämnde jernväg för Statens
räkning;
4:o att R. St:r medgifva K. M. rättighet att, af det öfverskott,
som innan nästa Riksdag troligen upkommer å amortelings-anslaget,
och i den mån öfverskottsmedlen blifva tillgänglige,
använda så stort belopp som erfordras till undersöknings
-
362
Den 21 December.
kostnader för de öfriga <ft«/«-banor, som blifvit i K. M:s Nåd.
Prop. förslagne;
5:o att Riksg:sKont. befullmiiktigas att, i den mån det årliga
behofvet för jernvägsarbetets möjligast skyndsamma verkställande
klafver, utfärda obligationer, löpande med högst 5 proc:s
ränta, hvaraf minst 1 proc. till amortering af kapitalet, och oupsägbara
å långifvarens sida, samt att, på afgifvande reqvisitioner,
tillhandahålla Statsverket de, mot de utfärdade obligationerne,
uplånade medlen;
ö:o att arbetet å den beslutade jernvägen emellan Stockholm
och Götheborg skall börja så snart de förberedande undersökningsåtgärderne
blifvit verkställde och K. M. fastställt byggnadsämnen,
men sednast om våren 1856, och sedermera oafbrutet
fortsättas med all tillgänglig arbetskraft;
7:0 att R. St:r icke ställa anslaget till jernvägar i något
sammanhang med den blifvande bränvinsskatten; men deremot
upskjuta att fatta beslut öfver den föreslagna årliga amorteringssumman,
till dess definitivt beslut blifvit af R. St:r fattadt i
afseende å bränvins-lagstiftningen;
8:o att R. St:r icke nu fatta något bestämdt beslut i afseende
på den, af K. BI. föreslagna, grundsats: ”att hädanefter
icke några jernvägs-slam-linier i Sverige må utföras annorlunda
än medelst Statens omedelbara försorg”;
9:o att R. St:r, f. n., icke yttra något omdöme, huruvida
en eller annan s. k. bi-bana bör företrädesvis, genom anslag af
Statsmedel, understödjas; samt
10:o att StatsUtsk. i öfrigt må föreslå de lämpliga’ vilkor,
hvarpå R. St:r till K. BI. öfverlemna verkställigheten af de beslut
om jernvägars anläggande, som komma att fattas.
Jag anhåller att detta mitt anförande må få åtfölja Gr. Rosens
motion till StatsUtsk.
Gr. von Rosen: Lika med Hr Hjärne hembär jag Svenska
Regeringen min underd. tacksamhet för det hon genom den
K. Propos:n visat, att frågan om jernvägars införande inom landet
blifvit fullkomligt afgjord, en fråga, hvilken för några få år
sedan så ringa intresserade Svenskarnc, att när jag år 1845
återkom till fäderneslandet, fanns väl inom landet utom den
Kgl. familjen, som alltid omfattat jernvägssaken med värma, och
föredraganden för Civil-ärenderne knapt någon menniska, som
icke yttrade den öfvertygelsen om mig, att jag var litet vurmig,
då jag kunde föreslå något sådant. Nu deremot har man kommit
derhän, att Hr von Troil förklarat, att jernvägars införande
i vårt land nära nog vore enda vilkoret för Sveriges bestånd.
Förlåten mig, Bline Hrr, om det icke är utan en viss stolthet,
hvarmed jag ser tillbaka på den förflutna tiden, då det är jag,
som hufvudsakligen bragt frågan på den punkt, hvarest den nu
står; och jag vågar hoppas, att Hrnne medgifva, det jag kraftigt
stridt för saken. Den har numera vunnit häfd i Sverige, och
det är då klart, att snart sagdt en hvar träder fram och vill
Den 21 D ecember.
363
göra frågan till sin. Härpå har jag varit beredd, äfvensom pä
att kanske icke få öfverlefva dess utveckling eller leda densamma,
och får jag då underkasta mig, att likasom korallen dö, när en
gång kontinenten, som han har skapat, på honom upväxt. Jag
tackar emedlertid de Hrr, hvilka här framställt anmärkmr emot
mitt förslag och såmedelst gifvit mig anledn. att deröfver förklara
mig och meddela uplysning om de punkter, som kunna vara
dunkla. Jag tror dock, att om desse Hrr hade haft godheten
att genomläsa min motion med mera upmärksamhet och icke
varit helt och hållet praeoccuperade af motskälen, skulle de hafva
kommit till helt andra resultater. Jag finnér likväl en motsägelse
emellan den K. Propos:n och Frih. Palmstjernas yttrande.
Frihm har nemi. sagt, att det icke skulle vara en hvar betaget
att hygga jernvägar i Sverige. Såvidt jag kunnat fatta den Nåd.
propos:n, har K. M. föreslagit R. St:r att som grundsats antaga,
att hädanefter icke några jernvägsstamlinier i Sverige må anläggas
och utföras annorlunda, än medelst Statens omedelbara försorg
och på dess bekostnad. Betydelsen af detta ord ”stamlinier”
har Frihm sedermera förklarat, men jag måste dock upriktigt
bekänna, att den sålunda lemnade förklaringen icke varit nog
tydlig, så att jag kunnat fatta Frihms definition öfver detta ord.
Såsom jag upfattat detsamma, skulle det inbegripa alla de jernbanor,
hvilka löpa antingen från haf till haf eller ock genom en serie
af provinser, och utgöra, om jag må säga, en hjertåder i landets
cirkulation. Just med dessa linier, sålänge de på enskild väg
kunna åstadkommas, bör enl. min åsigt; Staten icke taga befattning.
I anledn. af Frih. Palmstjernas yttrande, att jag skall
hafva slagit omkring mig med fraser, får jag förklara, att det
skulle vara mig högst okärt, om jag gjort mig skyldig till en sådan
förebråelse^ Jag har aldrig haft för afsigt att på sådant sätt
föra en diskussion, ty, förlåten mig, jag är en alltför praktisk
man, för att slå omkring mig med fraser. Jag har derföre, så
vidt
i min förmåga stått, sökt undgå det.
Hvad nu först angår det, som mot min enskilda rätt att
anlägga jernvägar blifvit anmärkt, så får jag erinra, det jag redan
anhållit, att milt i ett föreg:de plenum afgifna, muntliga
yttrande skulle ur prot. få utgå, och det är mig högst okärt, att
detta ämne ytterligare blifvit vidrördt.
I öfrigt har här blifvit ifrågasatt, huruvida det vore bäst,
att jernvägarne i landet byggas antingen af Staten omedelbarligen
eller af entreprenörer; och man har dervid framställt å ena
sidan entreprenörerne blott såsom vinningslystne, men å den
andra dem, hvilka sysselsätta sig med utförande af arbeten för
Statens räkning, såsom fullkomligt oklanderlige, äfvensom man
påstått, att man genom de sednare skulle få arbetet fortare, bättre
och för billigare pris utfördt, hvarjemte Frih. Palmstjerna
och de öfrige talarne yttrat, att de icke kunde inse orsaken,
hvarför så icke skulle Vara förhållandet. Beklagligtvis har dock
erfarenheten inom andra länder bevisat, alt få eller inga arbeten
blifvit af Regeringen med sådant resultat utförde, och att de,
364
Den 21 December.
som af Regeringen omedelbarligen utförts, gemenligen blifvit
dyrare än de åt enskilde updragna arbeten. Att yttra — såsåsom
Frih. Palmstjerna gjort —att det är endast viljan, hvarpå
det beror, att Staten kan bygga för lika godt pris, som en enskild
entreprenör, innebär en hård beskyllning mot alla de män,
hvilka utfört arbeten för Statens räkning, utan att upnå ett sådant
resultat. Jag har bevittnat många, som med den största
ansträngning af sjals- och kroppskrafter mäst beklaga att de saknat
framgång i detta bemödande. Det har här icke varit god
vilja, som fattats, men det ligger i sakens natur att, äfven med
bästa vilja i verlden, arbetet alltid mäste blifva dyrare, när det
på Statens bekostnad eller genom Statens omedelbara försorg,
såsom det heter i den K. Propos:n, bedrifves. Detta är också
klart, ty när den enskilda företagsamheten inlåter sig i något
arbete, väger man snart sagdt på guldvigt utförandet af hvarje
detalj. Men, det är deremot en ovedersäglig sanning, att allmänna
arbetens utförande icke böra lemnäs åt entreprenörer
utan stränga kontroller, och något motsatt har jag hvarken föreslagit
eller med min motion åsyftat.
I afseende på Frih. Palmstjernas och Hr von Troils framställningar
eller anmärkmr ronde 7:de punkten i min motion i
fråga om utfärdande af obligationer å en kurs, som vore al pari
å Londons börs, så beklagar jag, att desse Hrr så helt och hållet
origtigt upfattat min mening, vare sig att de icke gifvit sig tid att
rigtigt intränga i andan af denna punkt, eller alt de icke velat
det. Detta känner jag icke, men vill tro, att desse Hrr sökt en
vigtig upfattning deraf. Emellertid är nu meningen, att obligationerne
icke skola utgå successivt utan på engång för hela den
väglängd, som blir bestämd och just af detta skäl skola de deponeras
i taka händer. Föreskriften, att obligationerne skola
löpa med den ränta, att de ä Londons börs kunna utgifvas al pari,
har tillkommit af det skäl, att man icke velat fastställa en bestämd
räntefot, för den händelse att Statens kredit vid tidpunkten
för obligationernas utgifvande tilläte deras utställande till en
lägre ränta. Redaktionen af denna punkt har tillkommit i följd
af de anmärkmr, som blifvit gjorde vid den ränta af 4 i proc.
som af Hrr Peto, Brassey, Betts och Geach ursprungligen blifvit
föreslagen, och har således upfattats i fullkomlig afsigt att behaga
Svenska Staten och dess Ständer. Hvad i öfrigt desse obligationer
beträffar, så är meningen, att de, i taka händer deponerade,
icke skola utgå annorledes än i mån af arbetets fortgång.
Det är ock klart, att om de obligationer, entreprenörerne uttagit,
skulle i tidernas längd falla i värde, Svenska Staten, ehvad ränta
de må bära, ändå är betryggad mot förluster, enär entreprenörerne
måste inlösa och till Statsverket återställa dem. Dessutom
kan man väl icke förutsätta, att entreprenörerne i sina kassor
skola hopsamla en större mängd obligationer eller kunna hafva
ett motsvarande kapital derjemte, hvarföre uti deras intresse måste
ligga, alt utvexla obligationerne och sedermera, genom bolagets
bildande inlösa dem, med det inbetalta aktiekapitalet. Tiden för
Den 21 December.
365
obligationernes belalbarliet har blifvit bestämd till 25 år efter
deras utfärdande, och detta af den orsak, att, om denna tid icke
tagits såsom ett maximum utan en kortare, obligationerne ofelbart
skola falla i värde. Den af Frih. Palmstjerna och Hr von Troil
yttrade farhåga, att Staten skulle få att göra med de af entreprenörerne
bildade bolag i st f. dem sjelfve, är i sanning utan
något äfventyr, enär uti en af §§ i motionen finnes inlaget, att
K, M. skall pröfva och godkänna de blifvande bolagsreglorne.
Finner således K. M. Kronans eller Statens rätt icke bevarad,
så stadfäster Han icke heller reglorna. Följaktligen förfaller denna
invändning. Samma förhållande är det med frågan om bestämmande
af storleken, eller antalet, eller värdet af de obligationer,
som för hvarje Svensk mil jernväg skola utlemnas. Här är naturligtvis
fråga om upgörande af ett kontrakt emellan Staten och entreprenörerne,
i hvilket upgörande en af Ministrarne mäste deltaga. I
Danmark har Finansministern och i andra länder inrikes mistern upgjort
dylika kontrakt. En eller flera skola väl af K. M.-delegeras i
delta ändamål, och dessa Hrr lära tvifvelsutan icke underlåta att ingå
i en ganska allvarsam examen i fråga om innehållet af obligationerne.
K. M. är det alltså obetaget att genom desse ombud göra nödiga anmärkmr,
och min öfvertygelse är, att Statens rätt dermed blir
väl besvarad. Vidare har man gjort anmärkning emot det förbehåll
i förslaget, att, i fall den af Svenska Staten antagne ingeniör
för kontrollerade af arbetet skulle vägra att inom en viss
tid afgifva intyg öfver det utförda arbetets värde, entreprenörerne
då skulle ega att ined vidare arbete upliöra. Just i denna del
tror jag, att man gått alla billiga önskningar till mötes genom
att hänskjuta frågan till K. M:s nådiga afgörande, och jag är fullt
förvissad, att ingen kronans ingeniör skall tillåta sig ett dylikt
tillgörande. Skulle likväl sådant inträffa och K. M. afgöra frågan
skyndsamt, är dermed slut, men skulle detta afgörande uppehållas
under flere månader, synes det väl icke obilligt att arbetet
å den omtvistade sectionen inställes, tills frågan blifvit slut-'
ligen afgjord. I fråga om taxorna hafva alla talare utan undantag
yttrat, att om jernvägarne komma i entreprenörernes händer,
skulle det ligga i deras intresse, att bibehålla taxorna höga.
Enl. min åsigt måste det vara entreprenörernes eller bolagens
intresse, att nedsätta taxorna så lågt som möjligt, ty en hvar,
som med upmärksamhet följt dessa frågor, inser lätt, att de jernvägar
mindre begagnas, hvarå afgifterne äro för stora, och att i
samma mån de nedsättas, trafiken ökas. Uti en af §§, jag minnes
icke hvilken, är sagdt, att den mig i nåder år 18451emnade
oktroj skall vara gällande eller ligga till grund i fråga om de
rättigheter, entreprenörerne tillkomma, och i denna oktroj säges,
ätt taxorna skola bestämmas af en komité; och då är det ju klart,
att, om man befarar, att taxorna komma att blifva för höga, kan
i kontraktet intagas det stadgande, att taxorna bestämmas hvart
10;de år af en kommité. Således förfalla de i detta afseende
gjorda anmärkmr.
Frih. Palmstjerna och Hr von Troil hafva yttrat de största
306
Den 21 Deoember.
farhågor, att genom bifall till min motion Sverige skulle komma
h. o. h. i händerne på Engelsmännen. Icke den aldra minsta
fara synes mig här vara å förde, ty det är ganska gifvet, att Engelsmännen
eller de Engelska entreprenörerne icke kunna anlägga
eller bibehålla vägarne, med mindre alt de bilda bolag, och dessa
slä under Svensk lag, hvaraf följer, att sådane bolag, de må nu
bestå af Engelsmän, Ryssar, Fransmän eller Svenskar, måste betraktas
såsom Svenska i fråga om rättsförhållanderne och delegarne
ur denna synpunkt såsom samtligen Svenskar. Dessutom
komma vi ännu mindre i utlänningens händer, om vi utbilda vår
industri genom anläggande af jernvägar. Vi kunna ju t. ex.
tänka oss, att fragtkostnaden på jernväg ifrån Götheborg till
Stockholm vore mindre, än om varorna tagas genom Öresund
och hit. De fleste, för att icke säga alla, skulle väl då begagna
heldre jernvägen, hvarå -fragtkostnaden vore mindre, än passagen
genom sundet, sorn vore dyrare. Detta synes mig alldeles tydligt.
Hvad som här gäller vår närmaste granne Danmark, halsin
tillämpning på hvilket fremmande land som helst. Men jag
återkommer till frågan, huruvida jernvägsarbeten böra i allmänhet
utföras på Statens bekostnad eller genom enskilda entreprenörer.
Lika med de talare, hvilka yttrat sig i ämnet, skulle jag på det
aldra högsta varit porterad för, att, om det vore möjligt att på
allmän bekostnad utföra ett så stort arbete bättre, hastigare och
för billigare pris, göra experiment i detta hänseende, men jag
betviflar, att förr än vi alla blifva englar, ett dylikt försök någonsin
kan lyckas. Då skulle man allt för mycket lita på det närvande
slägtets dygd och man skulle misskänna dem som förut utfört
sådana arbeten. Hvad beträffar frågan om inkallande af främmande
iugenörer eller att under Statens ledning öfverlåta arbetet
åt dem på entreprenad, så tillintetgör man genom ett sådant
förslags antagande det resonnement i K. M. proposm, enl. hvilket,
förutsatt att Staten utförde arbetet, man skulle bespara åt
Staten den vinst, entreprenörerne af arbetet hafva att påräkna.
Det måste vara obestridligt, att om Staten åt inländska eller utländska
ingeniörer, uplåter att utföra arbetet på entreprenad, desse
måste hafva enahanda vinst, som om arbetet vore af enskilde
bolag uplätet på entreprenad. Enl. min åsigt är det icke rätt
att begagna till dessa arbeten Väg- och Vattenbyggnadskorpsen.
Den bör hafva en helt annan bestämmelse, och är så fåtalig
att den icke är tillräcklig för ens hälften af det arbete, hvars utförande
redan nu f. n. erfordras. Man har enl. min förmening orätt
upfattat corpsens bestämmelse, då man på densamma vill öfverflytta
arbetenas verkställande. Corpsens åligganden böra vara
helt andra, och jag tror, att den bör användas endast i de fall,
der arbeten förekomma, hvilka icke kunna verkställas annorlunda
än för Statens räkning. Vidare har corpsen eller ponts et chaussécorpsen,
som den benämnes i andra länder, att anställa de undersökningar,
som erfordras för att kunna öfvertyga kommunerne
om deras verkliga intresse, nemi. att underrätta dem, att så och
så skall förfaras vid aftappning af sjöar och mossar o. s. v. Det
Den 21 December.
367
kan alltså enl. min åsigt icke vara rätt, att låta ponts et chaussécorpsen
få, jag vill icke säga ett monopol, men ett företräde till
utförande af jernvägsarbetet. Sådant skulle väcka ond blod i
Sverige, och många förvecklingar hafva upstått, utan att jag vill
på något sätt anklaga deras uphof. En distrikts-chef t. ex. åtager
sig ett allmänt arbete på entreprenad, och när detta arbete sedermera
för Konungens eller Statens räkning besigtigas, finner
man, att entreprenad-kontraktet i ett eller annat afseende icke
blifvit upfyldt. Ar icke detta en ganska stor förveckling, att
tilläfventyrs en yngre officer skall granska det, hvarpå en
äldre utfört det honom anförtrodda arbete. Då jag sagt detta,
har det skett derföre, att sådana förvecklingar redan inträffat och
detta med män, hvars skicklighet och redbarhet icke kunnat
sättas i fråga. Emedlertid synes det mig, att vår så föga talrika
chaussé-corps icke kan verkställa ett så vidlyftigt arbete som
jernvägar af ända till 100 mils längd, och om den än skulle
kunna göras erforderligt talrik, hvilken sysselsättning har man
väl för densamma sedan arbetet är fullbordadt? är det då icke
bättre att hafva eller få en Civil-ingeniör-corps i riket, som utan
något samband med den andra corpsen likväl är under dennes
ögon och kontroll. Det tror åtminstone jag, och att man så sett
saken i andra länder, skall jag bevisa, om det tillätes mig att
upläsa en öfversättning af en upsats i Journal des Economistes,
som föll mig i ögonen härom dagen. Den passar på, vår debatt
och bevisar, huru man i Frankrike upfattat frågan samt lyder
sålunda:
”Frankrike lyfter sig småningom, oaktadt sina politiska skif”ten,
ifrån sin underlägsna ståndpunkt i fråga om jernvägar. Det
”sednast förflutna året har varit bördigt på uplösningar, som
”länge varit med otålighet väntade. Ett sådant resultat måste
”förnämligast tillskrifvas det afgjorda antagandet, utan några förbehåll,
af grundsatsen om enskild association, stödjande sig
”på räntegaranti af Staten. Det är längesedan Slatsekonomerne
”hafva stadgat sina åsigter om företrädet af association fram”/o'r
ett monopol för Staten; längesedan de praktiska männen
”och utmärkta financierer anvisat garantien för räntan såsom den
”enklaste utvägen att framkalla och betrygga kapitalerna utan att
”anlita Statens medel; men det har erfordrats åratal för att göra
”dessa idéer fruktbärande inom maktens områden och att besegra
”trångbröstade administrativa fördomar. Den seger, som friheten
i industrien sålunda skördat, skall blifva af nytta för alla;
”ty den öppnar en ny tideräkning för våra allmänna arbeten.
”Administrationen och Statskassan, befriade från jernvägarne,
”skola kunna egna sin verksamhet och sina tillgångar åt andra
”arbeten, som, åtminstone för det närvande, äro mindre passande
”för industrien att sysselsätta sig med: vi åsyfta här stora jordbruksarbeten,
sådana som ängsvattningar, utdikningar af sanka
”trakter, skogsplanteringar, så nyttiga och nödvändiga för flera delar
”af landet. Dessa nya arbeten fordra nu att studeras och Sta
-
368
Den 21 December.
”tens ingeniörer äro ensamma i ständ att företaga och leda lill
”allmän nytta ett sådant företag”.
Dessa åsigter, uttalade af en utaf Frankrikes största Statsekonomer
Dupont, tror jag måhända mångå dela med mig. Hr
Hjärne har sagt, att mitt förslag vore, pardonnez moi les tennes,
eli procenteriförslag. Jag har likväl endast föreslagit, att dessa
ofta omordade obligationer skulle draga en sådan ränta, • att de
kunde al pari utvexlas på Londons börs. Denna ränta kan enl.
min åsigt icke blifva högre än 4) proc., och jag frågar då: kan
väl mitt förslag kallas ett procenteri-förslag? vore procenteriet i
landet icke värre, tror jag, att få derigenom blifva olyckliga.
Man har sagt, att vilkoren, hvarunder Staten vid den bestämda
tiden egde att inlösa jernvägarne, skulle vara serdeles onereusa,
Det torde likväl tillåtas mig att få fästa den värde talarens upmärksamhet
derpå, att det af mig föreslagna sätt alt bestämma
lösningssumman är antaget inom hela Europa; det vill med •andra
ord säga att kapitalet motsvarar 20 års ränta. Detta är så enkelt,
att, enl. hvad jag tror, ingen financier sätter det i fråga. Beträffande
den sålunda bestämda inlösningssummans tillökning med
15 proc., så bestämmer expropriationslagen 50 proc. utöfver
värdet, och då måtte val 15 proc. icke vara för mycket, när en
expropriation skall ske. Entreprenörernes eller bolagets fordringar
kunna således i detta fall icke anses öfverdrifna.
Jag kan nu icke påminna mig flere af de anmärkmr, som
mot min motion blifvit gjorde, men det torde tillåtas mig alt
få yttra några ord om den K. Propos:n. Uti denna har blifvit
åberopad den komités arbeten, som varit nedsatt för att utlåta
sig öfver åtskilliga frågor, som med jernvägsanläggningen egde
gemenskap. Såvidt jag kunnat upfatta de praktiska resultaterne
af denna komité, hafva de bestått deri, att de uti en betänk,
vidfogad reservation uttalade åsigter omsider gjort sig gällande:
att under ett helt år våra arbeten måste uppehållas så att vi
befarade, att aldrig få komma till början dermed; och vidare att
genom de sedermera upjagade jernpriserne arbetet blifvit några
100,000 R:dr dyrare. Jag tror således, att det icke varit värdt
att bygga någonting på komiténs resonnementer och dess förslag
i allmänhet uti fråga om valet af jernvägarnes sträckning. Förslaget
till riktningarne synes mig på det hela korrekt, och den person,
(General Akrell) som blifvit vald att upgöra förslag dertill, kunde
svårligen vara lämpligare; men jag tror, att det äfven varit nyttigt,
om andra personer, förtroliga med ämnet, lemnats tillfälle att yttra
sig deröfver och måhända hade man då kommit till en mera bestämd
lösning af frågan. Jag hyllar emellertid K. M. förslag, att jernvägarne
böra gå midt genom landet och sammanbindas med sidobanor
såsom det enda vilkor, hvarunder de rigtigt kunna upfylla sin
bestämmelse. Såsom jag redan nämnt, kan jag deremot icke
gilla den åsigten, att Staten skall anlägga dessa jernvägar; ulan
jag anser, att detta bör uplåtas åt enskilda bolag såvidt möjligt
är; kunna eller vilja icke dessa bolag åtaga sig arbetet, då först
må
Den 21 December.
369
må Staten verkställa detsamma på sätt, som finnes förenligt med
Statens sanna fördel. Såsom stöd för åsigten, att jernvägsarbete!
bör utföras af Slaten, har man åberopat hvad som i andia länder
i detta afseende egt rum. Men jag frågar, huru skall en
Jemförelse emellan andra länder och Sverige kunna göras? Hvar
är gränsen? är det fråga om Staternes antal, der jernvägar anlagts
på allmän bekostnad, så hafva de af privata anlagda en ganska
stor öfvervigt. Holland, Amerika, Tyskland, Danmark och Ryssland
hafva alla privata banor, och i Tyskland är proportionen
sådan, att de privata banoi-na upgå till 600 och Statens banor
till 400 mil. I följd af hvad jag i förra plenum yttrat, röi-;de de
skäl, som legat till grund för anläggning af jernvägar inom
Belgien och Preussen på allmän bekostnad, men hvilket med våra
förhållanden icke har mera analogt än med dem inom England,
Holland och Amerika, får jag förklai-a, att jag icke kan inse något
skäl, hvarföre vi skola försöka ett dylikt experiment. Icke
heller kan jag inse möjligheten af det här föx-eslagna sätt att skapa
kapitaler för anläggning af Statsbanor. Huru kan man väl tro,
att kapitaler, kunna erhållas emot obligationer, hvars inlösen är
lemnad åt en obestämd framtid, och tror man väl, att desse obligationer
blifva begärlige på verldsmarknaden? det är rent af
omöjligt. Oi-saken, hvarföre man köper obligationer, såvida man
icke vill göra dessa transaktioner till ett rent börsspel, är den,
att man både för dessa obligationer kan påräkna liqvid vid förfallotiden
och kan hafva sina penningar i dem för lång tid fästade.
Utsättes nu denna förfallotid till en obestämd period, så frågar
jag: tror man väl, att desse obligationer, såsom man säger, gå
på någon börs i hela verlden? Jag anser det omöjligt. Detta
låter likväl tänka sig, om obligationer utgifves endast på någi-a
100,000 R:dr, men när de utställas på milhr, är det h. o. h.
omöjligt. Slutligen har man i fråga om jernvägarnes anläggning
sammanbundit deras öde med beskattningen å bränvinsbränningen.
Om nu II. St. än bifalla den föreslagna beskattningen å
denna näringsgren, blir följden att jernvägsfiågan kommer att
hvila till ett annat Riksmöte, och vi gå derigenom i mistning af
ett snart förverkligande utaf denna institution, hvilken Hr v. Troil
ansett alldeles oundviklig för landets förkofran. Jag tror följaktligen,
att, om dessa banor skola utföras på Statens bekostnad,
man bör upfinna en annan finansplan, ty ännu är det icke bestämdt,
när arbetet skall begynna och ännu mindre när det skall
sluta. Ibland mycket annat har män mot mitt förslag vidare
anfört, att i detsamma icke voie utsatt tiden, då de sista obligationerne
skola inlösas. Jag får likväl fästa Hrrrnes upmärksamhet
derå, att förslaget tydligen innehåller, att K. M. skall bestämma
tiden, då banorna skola vara färdige. Denna bestämmelse skall
göi-as före uprättandet af kontraktet emellan Staten och entreprenörerne.
Då således K. M. tillkommer en sådan rätt, och ett
kontrakt skall upgöras, om jag så får säga, emellan part och
part, måste väl den ene kontrahenten, som är Konungen, vara
J H. 24
370
Den 21 December.
fullt ut lika stark som den andre, hvilken eger penningen. Således
synes min plan ega företräde, enär enl. densamma det är
bestämdt, då vägarna skola vara färdiga, men icke så enl. den
andra. Jag anhåller att delta mitt yttrande måtte få åtfölja
remissen till StatsUtsk.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof, anförde dels muntligen
dels skriftligen :
Förra gången detta ärende på detta rum förevar, framställde
jag en anmärkn. vid en utaf Gr. v. Rosen gjord upgift, alt den
K. Proposin skulle innefatta ett ingrepp i Hr Gr:ns rättigheter. Gr:n
har sedermera besvarat denna anmärkn., dervid han sagt, att jag
skall irrat mig. Utan att vilja f. n. påkalla R. o. Ad:s pröfning
a förhållanden, hvilkas granskning egentligen icke tillhörer detta
n m, anhåller jag endast att till prot. få upgifva några faktiska
fi .hållanden, utan att af dem vilja draga några vidlyftiga slutsatser.
Jag får då äran anföra:
Genom första punkten i den för Hr Gr. von Rosen d. 27
Nov. 1845 utfärdade nåd. resolution är vordet förklaradt: att derest
för det upgifna ändamålet (jernvägars anläggande i åtskilliga riktningar
inom landet) ett eller flere bolag bildas, deruti ej mindre
inländska än utländska män lemnäs frihet att deltaga genom teckning
för en eller flera till innehafvaren ställde aktier, lydande å
det af sökanden i sådant afseende föreslagna, eller annat belopp,
som kan finnas lämpligt, och derest genom sådan teckning erforderlig
kapitalstyrka blifver att påräkna, samma bolag, antingen
gemensamt eller efter den fördelning, som af omständigheterna
påkallas, må undfå den nu sökta rättighet att, under loppet af
tjugu år från nästa års början, på sätt och i den ordning, som
den underd. ansökningen innehåller, samt å deruti för hufvudbanorna
och sidolinierna angifna sträckningar anlägga jernvägar
i Sverige, med vilkor likväl att, innan vederbörlig oktroj derför,
eller erforderliga förordnanden om jords afträdande
meddelas, till K. M. skall, jemte anmälan om hvad i afseende
a bolags bildande och försättande i verksamhet blifvit tillgjordt,
samt om beloppet af aktieteckningen, i underd-.het ingifvas
fullständiga planer och kostnadsförslag för hvarje
hufvud- och si doba na, uplagande bredden af banorne och af
den mark, som erfordras, äfvensom, hvad sidobanorna beträffar,
om och hvilka deraf lill en början beräknas endast för
forsling med dragare; och skall derjemte bifogas en noggrann
beskrifning af den mark, hvarå jernvägarne skola framgå,
samt upgift om och hvilken öfverenskommelse med jordegarne
ang:de marks af trädande kunnat träffas; börande handlingarne
härom vara lill h". M. ingifna innan slutet af år 1847, vid
påföljd, om sådant underlåtes, att den medde/dla rättigheten i
afseende å den eller de jernvägar, för hvilka underlåtenheten
egt rum, komme att förfalla.
Inom slutet af år 1847 inlemnades ingen sådan anmälan,
eller sådane planer, kostnadsförslager, beskrifningar och upgifter,
Den 21 December.
371
sora genom den nåd. Resolutionen blifvit föreskrifne, men efter
denna tids förlopp eller d. 3 April 1848 inkom Hr Gr. von Rosen
till K. M. med åtskilliga plankartor och kostnadsförslag, samt,
under upgift bland annat, att Hr. Gr:n föranstaltat om utstakning
och afvägning af hela jernvägslinien emellan Stockholm och Götheborg,
med riktning öfver Upsala, Sala, Westerås, Köping,
Örebro och vidare öfver Gullspångs-elfven inuti Westergöthland,
öfver Sköfde, Falköping och Alingsås, men att Hr Gr:n ansett
det första jernvägsförslaget böra omfatta endast linien mellan
Örebro och den närmast derintill belägna hamn vid Wenern,
nemi. vid Hults lastageplats, i underd:het anhållit om Statsbidrag
till denna banas utförande. Sedan K. M. d. 9 nästpåfölj:de Maj
i nåder öfverlemnat denna underd. ansökning till StatsUtsk., ingaf
Hr Gr. v. Rosen d. 24 i samma månad en underd. ansökning
om förlängning i tiden för utförande af nödiga undersökningar i
afseende på jernvägsanläggningar i riket, och d. 6 derpåföljde
Juni biföll K. M. i nåder, att med inlemnandet af de i 1 punkten
af K. Resolutionen d. 27 Nov. 1845 omförmälda ■planer,
kostnadsförslag, beskrifningar och öfriga handlingar finga,
vid deh i samina nådiga resolution för underlåtenhet deraf
bestämda påföljd, anslå till t Hå 9 urs slut.
Den 21 Nov. 1849 inkom Hr Gr:n med ny underd. ansökning,
hvilken föranledde K. M. att d. 30 i samma månad bevilja
ytterligare anstånd intill 1850 års slut, men d. 30 Dee.
1S50 gjorde Hr Gr:n åter enahanda ansökning och d. 20 Juni
1851 meddelades i anledn. deraf en så lydande nåd. Resolution:
K. M. vill, i anledn. af Öfverste-Löjln. m. m. Gr. A. E.
von Rosens underd. ansökning om ytterligare anstånd med inlemnandet
af de uti Ira punkten af K. M:s nåd. resolution af
d. 27 Nov. 1845, ang:de tillåtelse för bemälde Gr. att anlägga
jernvägar i riket, omförmälda planer, kostnadsförslag, beskrifningar
och öfriga handlingar, härmed i nåd. tillåta, att med
berörde inlemnande må, vid den i samma nåd. Resolution för
underlåtenhet deraf bestämda påföljd, fä ytterligare anslå,
dock endast till innevaride års utgång.
Är 1851 gick sedermera tillända utan att de omnämnda
planerne, kostnadsförslagen, beskrifningarne och öfrige handlingarne
till K. M. inlemnades; och öfverlemnar jag härmed till
Utsk:s pröfning huruvida den Hr Gr. von Rosen år 1845 förunnade
och af K. M. år 1848 nådigst nplifvade tillåtelse numera
kan anses lägga hinder i vägen för bifall till den Kongl. Propos:n,
derest densamma i öfrigt finnes ändamålsenlig och gagnelig.
Emot Gr. von Rosens förevande förslag hafva redan så många
anmärkmr blifvit gjorda, och jag är så fullt öfvertygad, att StatsUtsk.
åt detta vigtiga och grannlaga ärende egnar all den upmärksamhet
det förtjenar, att jag icke vill uptaga R. o. Ad:s tid med
något vidlyftigare anförande i ämnet. Endast en anmärkn. i
Gr. von Rosens sednaste yttrande torde det tillåtas mig att med
några ord besvara. Gr:n har nemi. förmält sig icke kunna fatta
24*
372
Den 21 December.
verkslällbarheten deraf att, såsom K. M. i dess nåd. propos. föreslagit,
obligationer skulle utgifvas, utan att någon bestämd förfallotid
i dem vore utsatt. Jag åter hade icke kunnat föreställa
mig, alt en person, som med Engelska förhållanden är så förtrogen,
sorn Hr Gr:n, skulle häraf finna anledn. till betänklighet.
Att cn stor del af Englands Statsskuld icke är ställd på viss
förfallotid, lärer nemi. hvarken för Gr:n eller de fleste af detta
Stånd vara obekant. Gr:u har vidare sagt, att förhållanderne i
Belgien och Preussen vore olika, med vårt lands, och Gr:n har
derjemte tillagt, att de af de Engelska kommiterade uttalade och
af mig åberopade åsigter icke vunnit tillämpning i England. Att
sådant icke, åtminstone ej i full utsträckning inträffat, torde, vid
närmare granskning, snarare utgöra ett bevis emot, än för Gr:ns
härstädes förfäktade sats, emedan det bevisar den styrka enskilda
intressen veta att tillegna sig, när de engång hinna att rigtigt
rotfästa sig. Den omnämnde komiténs betänk, förföll nemi. icke
derföre, alt man ansåg det hvila på oriktiga grunder, utan derföre,
att -förhållanderne i England redan hunnit den utveckling,
att det måhända öfversteg t. o. in. denne mäktiga Stats förmåga
att göra de upoffringar, som skulle erfordrats för att komma i
besittning af jernvägarne, sedan de blifvit enskild tillhörighet.
Denna utgång utvisar den stora makt, som det enskilda jernvägsintresset
velat förvärfva sig inom landet, och huruledes denna
makt redan till den grad utvext, att hvad, som ansetts mäst öfverensstämmande
med Statens fördel måst för densamma stå tillbaka.
Huru mycket starkare skulle ett sådant intresse då icke
kunna blifva inom ett sådant fattigare land, som Sverige. Detta
äfventyr är väl värdt att taga i öfvervägande, då man ännu har
fritt val att ordna saken på det fördelaktigaste sättet, ett förhållande,
som icke egde rum i England, när den ofta omnämnda
komitén afgaf sitt betänk. Uti den komité, om hvilken jag.förra
gången nämnde, fanns ibland andra äfven den största jernvägsdelegaren
i England eller den s. k. jernvägskungen M:r Hudson,
och ej annat, än jag vet, deltog han i det af komitén afgifna
betänk. Härpå ligger måhända också någon vigt. Denna man
borde väl känna förhållandet inom de bolag, i hvilka han var
den största delegaren. Att jernvägarne på det sätt, de tillkommit
i Belgien, lyftat detta land i högst betydlig mån, och att de
anlades på en tid, då det för detta land var fråga om att vara
eller icke vara, är hvar och en, som följt den tidens historia,
nogsamt bekant. Jag anhåller, att dessa anmärkn:r må få åtfölja
remissen till StatsUtsk.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Dä den farsot, som kallas
jernvägsfeber, lika litet som koleran kunnat utestängas från
vårt land, och vi deraf i tidernas längd förmodligen komma att
få skarpa känningar i vårt statsverk, kan jag icke inse annat än
att den K. Propos:n är välbetänkt. Antages han, så förblifva
Konungen och R. St. Herrar i sitt eget hus, som man säger.
Då kunna de göra med jernvägarne, huru dem för godt synes.
Den 21 December.
373
De kunna tiphöra med arbetetet å dem när som helst, och sker
detta icke förr, så sker det åtminstone, när penningarna taga
slut, och det lärer icke dröja serdeles länge, såvida andra Statens
behof skola fyllas. Om då en eller annan jernväg blir en ruin,
så är det icke värre, än att, på sätt Geijer en gäng yttrade om
illa beräknade byggnader, vi hafva gjort en dumhet, men vi äro
deremot icke tvungne att fortsätta vår dumhet, hvilket åter blir
förhållandet, om vi ingått kontrakt om jernvägsanläggningarna
med främmande bolag, antingen vi hafva förmåga att upfylla kontraktet
eller icke. Jag förbigår bristerne i Gr. Rosens motion,
hvilka åtskilliga ledamöter ådagalagt och dessutom äro hvar och
en i ögonen fallande. Att få rätt emot kronan i Sverige är ingenting
ovanligt äfven för det ringaste intresse. Ofta upstå rättegångar
emellan enskilde och kronan, deri hon likasom hvarje
annan ömsom vinner och tappar. Emedlertid fägnar det mig,
att Gr. Rosen framkommit med sin framställning, ty då han, som
är Svensk undersåte, kunnat föra ett sådant språk mot Konung
och R. St., bör detta för Konungens rådgifvare, som hittills ifrat
för jernvägars anläggande i vårt land af främmande bolag, för
Stats Utsk. och för hvem som helst ådagalägga, hvad man kan
vänta sig af Hrr Peto och andra sådane, hvilka hafva Engelska
krigsskepp att påräkna till stöd för sina rättsanspråk, troligen lika väl
här som i Grekland, der en Engelsk undersåtes fordran af 100,000 £
Sterling föranledde en tvist med Grekiska regeringen, som slutade
med förstörande af detta rikets handel till mångfaldigt större värde.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold: Oaktadt dea långa
discussionen öfver detta ämne, återstår, enl. min upfattning, likväl
2:ne synpunkter, från hvilka frågan ännu icke blifvit sedd. Den
ena är hastigheten, skyndsamheten, brådskan, hvarmed jernvägsarbete!
bör bedrifvas. Samtlige föreg:de talare hafva förordat
denna skyndsamhet, men jag anser förhållandet vara fullkomligt
motsatt, ty om, i ett fattigt land såsom Sverige, man skulle inlåta
sig i dylika företag, och de föreslagna jernbanorna blifva fullbordade
inom 12 eller 15 år, skulle derefter en massa af arbetare
blifva syslolös, vand alt lätt förtjena sin utkomst, men då
beröfvad tillfälle att förskaffa sig uppehälle. Att rikare, mäktigare
och folkrikare länder än Sverige varit blottställde för dessa
olyckor är en känd sak, och att Frankrike härföre varit blottstäldt,
är äfven bekant. Det skulle blifva högst olyckligt för vår fattigvårdsoch
polisstyrelser att öfverhopas med dessa många tusen arbetare,
som sedermera svårligen kunna förmås, att återgå tili jordbruket
eller andra näringsgrenar i de provinser, der början till anläggning
af jernvägarne först gjordes. Har icke erfarenheten inom
andra länder visat sådant, då jernvägsarbetena blifvit forcerade.
Den andra synpunkten är vigten deraf, att de obligationer, som
för jervägarne utfärdas, stanna inom landet såvidt möjligt är, så
att Statsverket ådrager sig en inländsk och icke utländsk Statsskuld.
Jag anhåller, att dessa korta anmärkmr blifva öfverlemnade
till StatsUtsk., öfvertygad att Utsk. egnar detta granlaga ämne
all den upmärksamhet hvaraf det är förtjent.
374
Den 21 December.
Frih. Sprengtporten, Ja k. Wilh.: Den tacksamhet som
en värd talare yttrat, i anledn. af den K. Propos:n, rör:de jernvägs-anläggningarne
inom riket, delar jag ganska uprigtigt, ehuru
icke af samma skäl som han. Jäg tror mig emellertid icke fela
mot densamma, då jag, med anledn. af hvad som under denna
öfverläggning förekommit, går att framställa några meningar, som
icke fullkomligen öfverensstämma med innehållet af det kungliga
förslaget.
I detta är som en oaflåtlig grundsats yrkadt, att Staten, sjelf
bör öfvertaga anläggningen af alla jernvägs-stamlederna. Denna
princip må i sig sjelf vara ganska riktig; och må den då tillämpas
i förekommande fall, när så med fördel ske kan; men att
antaga denna regel såsom så ovillkorlig, att härigenom all enskilt
täflan åsidosattes, är efter min tanke, att nog mycket binda
händerne, vid behandlingen af företag, som fordra så stor kapitalstyrka,
som i andra länder blifvit utförde på flera olika sätt,
och ronde hvilka vi, inom vårt eget land, sakna nästan all större
erfarenhet.
Att det förslag med hvilket Hr Gr. von Rosen framträdt
icke kan eller bör antagas, i det skick det blifvit framlagdt, har
af flere talare på ett öfvertygande sätt blifvit ådalagdt, men detta
hindrar ju icke, att det må vara förtjent att tagas i betraktande,
då, såsom det förefaller mig, Ilr Gr. von Rosens anbud alldeles
icke innefattar ett slutord i denna sak, utan tvärtom, är
att betrakta, som första steget vid en underhandling, som lemnar
Svenska Staten öppet att framställa hvilka motförslag den, med
sin säkerhet och sin fördel finner öfverensstämmande.
I en annan omständighet vidrör den K. Propos:n äfven en
fråga af synnerlig vigt, då deri uttryckligen uttalas den mening
att fortsättningen af Köpings-Hults-banan, å ena sidan till Stockholm
och den andra till Götheborg, bör blifva det första företag
i denna väg, hvars utförande hör komma i åtanka.
De högre åsigter, som bestämt Regeringens beslut i ofvannämnde
afseende blifva tvifvelsutan för StatsUtsk. åskådliga, men
då jag icke känner dessa och sålunda endast kan betrakta denna
fråga ur den synpunkt, från hvilken den för mig framställer sig,
upstår hos mig någon betänklighet, att biträda Regeringens yttrade
åsigt i denna del, vid betraktande deraf, att emellan Sveriges
östra och vestra kust, redan finnes genom Götha kanal en
beqväm kommunikationslinie, som är öppen 7 månader om året,
och att ännu en annan, som är paralell med denna, medelst
fullbordande af Köpings-IIult-banan snart blir tillgänglig.
Att vid detta förhållande använda så stora krafter, endast
för att ännu mera fullkomna de båda förutnämnde kommunikationslinierna,
under det man lemnar förbindelserna inom midteln
af riket från norr till söder åt en oviss framtid, måste hafva stora
och talande skäl för sig, om de kunna äfventyra de betänkligheter,
som från mer än en synpunkt kunna framställas mot ett
sådant företräde.
En jernväg emellan Jönköping och någon punkt vid sundet,
Den 21 December.
375
i förening med en sådan, ehuru mindre nödvändig, som förmodas
utan stora svårigheter kunna framdragas från Askersund till
förbindelse med Köping-Hult-banan, skulle fullkomna det system
som, vid nya kommunikationers öppnande, hittills inom vårt land
varit följdt, att sammanbinda de större vattendragen med hvarandra
och dessa med kusterna.
En sådan plans fullföljande är af vigt och gagn för hela riket
och bereder lika förmånliga utsigter åt dess östra och sydliga
landskaper, som åt det medlersta och vestra. Det har derför
väckt min förundran, att ingen ledamot af detta Stånd, sorn tillhör
dessa provinser, funnit anledn. att vid remissen af den K.
Proposm framhålla billigheten af ett anspråk, som såväl låter
förlika sig med det helas bästa. För min del tvekar jag icke
att öppet uttala, att jag i detta afseende iklädt mig förbindelser,
hvilka jag icke anser mig berättigad att åsidosätta, och ehuruväl
anläggningen af en jernväg från Jönköping till sundet endast
för Södermanland öpnar en aflägsen förhoppning, att se denna
väg i tidernas längd framdragen, öfver Östergötland, genom sitt
område till hufvudstaden, är detta hopp redan något, för ett
landskap, för hvilket, med afseende å förbättrade kommunikationer,
ännu så mycket är öfrigt att önska.
Gr. von Rosen: Gr. Mörner och Hr. von Hartmansdorff
hafva fästat sig vid mitt mundtliga anförande i ett föreg:de plenum.
Jag har redan förklarat, att jag misstagit mig om syftemålet
med 90 § Reg.F., och jag förnyar derföre min anhållan,
att samma mitt yttrande likasom den deraf föranledde debatt
måtte ur prot. utgå. Då sådant emellertid icke skett, måste jag
mot min vilja besvara de anmärkn:r, som emot min framställning
blifvit gjorda.
De af Gr. Mörner lemnade uplysningar äro fullkomligt rigtiga.
De äro mig väl bekanta, och om deras vigtighet kan hvar och en
i Civil-Depart:tet öfvertyga sig. Men en besynnerlig förveckling
i frågan har upstått. I det dokument Gr:n upläst förekomma icke
allenast den resolution, jag emottog, utan äfven handlingar, hvilka
enl. min upfattning nogsamt bevisa, att jag upfyllt de åligganden,
hvilka K. M. förelagt mig såsom vilkor, nemi. att i rätt tid aflemna
ritningar och afvägningar öfver banan från Stockholm till
Götheborg. Sannt är, att hanan mellan Köping och Hult är en
utbruten del af denna linie; men jag kan icke inse, hvad detta
har att göra med min rätt alt utföra det återstående. Det faller
af sig sjelft, att denna rätt uphört för min person sedan ett bolag
blifvit oktrojeradt. Att jag emellertid, hvad de andra delarne
af nämnde linia från Stockholm till Götheborg angår, har rättighet
att bilda bolag, tror jag mig kunna påstå. Här finnes
dessutom ett annat dokument, hvars original förvaras i StatsUtsk:s
arkif, och som bevisar, att jag redan år 1848 inlemnat alla dessa
handlingar till K. M. Jag hyser icke det ringaste tvifvel, att
ju icke hvarje Svensk undersåte kan få rätt äfven emot K. M.
och kronan, och de vackra slängar Hr von Hartmansdorff gifvit
376
Den 21 December.
mig i detta hänseende, hade alltså varit obehöflige. Jag känner
processer emellan enskilde och kronan, hvilka fortgått genom århundraden
och afsett ganska betydliga summor, samt slutats så,
att den som hade rätt fick rätt och kronan blef der tappande
part. Min öfvertygelse är, att, om emellan mig och kronan en
tvist upkomme, äfven mig skulle vederfaras samma fördel, förutsatt
att jag har rätt. Deremot är jag icke fullt säker på, att
icke svepskäl skulle kunna upletas för yrkandet, att jag försutit
min rätt, nb på grund af biomständigheter; men det blefve för
vidlyftigt om jag skulle uptaga R. o. Ad:s tid med denna fråga,
och jag förklarar härmed, att jag icke gjort denna anmärkn. för detvärde
skull, som saken kan för mig ega, utan derföre, att jag
icke vill se mig min rätt beröfvad; och ingen kan förneka, att
jag ju bjudit till, att förmå andra personer, att söka tillvägabringa
jernvägar, men aldrig velat lägga hinder i vägen för Regeringen
eller hvem det vara må att sädane anlägga. Allt hvad
jag önskat har varit, att bolag skulle bildas för utförandet af dessa
jernvägar såsom jag redan nämnt. I detta medvetande hade jag
hoppats, att man skulle erkänt något af mina bemödanden, och
det brinnande nit jag har för saken, så att jag åtminstone på
detta rum icke fått upbära ord, som jag trott icke skulle kunna
uttalas i något RiksStånd; jag syftar härvid på, hvad Ilr Rosenblad
med sin välljudande stämma vid sista Riksdagen såsom Hrnne
torde draga sig till minnes, yttrade nerpl.? att jag var ”en af de
Engelske stock jobbers drängar”. Men icke nog med detta, man
har äfven förebrått mig afsigten att vilja sälja mitt fädernesland
åt Engelsmännen. Jag förbigår detta och beklagar att dylika
tillvitelser kunna göras en redlig vilja. Emedlertid anhåller jag,
att, sedan man satt min rätt i fråga, dessa 3 handlingar, hvilka
reda förhållanderne, måtte få åtfölja remissen till StatsUtsk. Jag
kan dock icke anse, att detta Utsk. eger att dömma i saken eller
vara rätt forum, och jag ber att få ännu en gång förklara, att
jag alldeles icke motsätter mig, att K. M. och kronan eller enskilda
må anlägga jernvägar; men jag vill äfven hafva min rätt
i detta hänseende bevarad.
Medan jag har ordet vill jag besvara några anmärkmr, dervid
det torde ursäktas mig, att, då så många talare yttrat sig,
jag icke kan uptaga dem i den ordning, de förekommit eller i
det sammanhang med hvarandra, som vederbort. Då jag förra
gången hade ordet fästade jag Ståndets upmärksamhet derpå,
hvarthän det skall leda, i händelse Staten öfvertager jernvägsarbete!,
och jag får nu tillägga, att jag befarar, det de Hrr, som
ifra derför, eller, för att nyttja Hr von Hartmansdorffs ord, att
K. M. och R.St. skola vara Hrr i sitt eget hus, icke betänkt,
hvad kostnaden skall blifva. På en jernväg emellan Stockholm
och Götheborg erfordras minst 100 stationer och på hvar och en
af dessa minst 2 tjenstemän, — vid liufvudstationerne 3 eller 4,
samt dessutom för kontroller och administration ett icke ringa
antal. Således kunna vi antaga att tjenstemannapersonalen upgår
till 400 personer. Man kan lätt föreställa sig, hvad redan detta
Den 21 December.
skall gifva anledn. lill förökade göromål för dem, hvilka skola
stå i beröring med alla dessa tjenstemän: men icke nog härmed,
ty desse tjenstemän, när de som andra, blifva för gamla, måste
pensioneras och, för åstadkommande häraf, måste en pensionsfond
anskaffas. Dessutom skulle tjenstebefattningarna vid jernvägarne
möjligen blifva ett stort fält för hvad man kallar patronage
så att personer, som man antingen vill gynna eller också aflägsna
från sina platser i anseende till ålderdom, ditflyttas. Vi hafva ju
sett, hurusom gamla militärer blifvit sålunda pensionerade, att de
förflyttats till postkontor. Jag missunnar dem icke denna förmån.
Jag kan blott., af hjertat beklaga, att desse postkontor icke äro
till antalet 4 eller 5 gånger större, så att Regeringen vore i
tillfälle, att till gamla tjenare inom armén och flottan gifva ett
bröd, afmätt efter de tjenster, de gjort fäderneslandet. Postverket
är det mera likgiltigt, om postmästaren är 60 år gammal
eller äldre, endast han tillser, att hans postskrifvare upfyller sina
skyldigheter och allting annat går ordentligt till. Men helt annorlunda
är förhållandet vid en jernbana, der, i motsats till förhållandet
inom postverket, den ytterst möjliga punktlighet måste
iakttagas likasom den största upmärksamhet på hvad, som vid
stationen förefaller; ty den minsta försummelse kan orsaka 100-  tals menniskor skada. Det är således af vigt,* att denne personal
är fullt tjenstbar. Egas jernvägarne af ett bolag, så är kontrollen
öfver tjenstemännen lättare att åstadkomma, ty de hafva
då ett ständigt vakande öga öfver sig. Jag fortfar således i den
åsigt, att säkerheten blir större, om jernvägen befmnes i bolags
än i Regeringens händer. Hr Bråkenhjelm har befarat, att arbetena
å jernvägarne skulle komma att bedrifvas med för stor
skyndsamhet. Ty värr! lärer detta icke blifva förhållandet och
denna farhåga delas icke af många. Jag fruktar, att den stora
pluraliteten tvertom kommer att anse desse arbeten gå alltför
långsamt. Samme talare har äfven yttrat, att inom de provinser,
hvarest arbetet fortgår, skulle bildas en öfverdrifven mängd
proletärer, men häremot får jag erinra, att det tillfälle till arbete,
som vid jernvägen emellan Köping och Hult varit att erhålla,
verkat ganska godt och frälsat många från att svälta. Arbetet
har likväl varit ganska inskränkt, ty personalen har icke varit
större än 1,100. De arbetare, vi emottagit, hafva, då de kommit,
varit utsvultna. De hafva funnit sig väl af arbetet, blifvit
helt andra menniskor och äro i allmänhet ordentlige. Något
obehag af dem hafva vi icke haft om jag undantager ett tillfälle,
då några från ett annat jernvägsarbete bortkörde personer hade
insmugit sig bland arbetarne och, för att tilltvinga sig en högre
atlöning, åstadkommo oväsende, hvilket Hrnne troligtvis af tidningarne
känna. Detta hjelptes dock dermed, att 120 st. afskedades
på en enda dag. Endast engång har öfvervåld inträffat,
föranledt deraf, att en mängd arbetare infunnit sig vid Dylta
gästgifvaregård för att köpa bränvin, men gästgifvaren förklarade,
att han endast till resande egde att sälja bränvin, och häraf upstod
slagsmål under intrycket hos arbetarne att de hade rättig
-
378
Den 21 December.
het att få köpa varan, men att det obehörigen vågrades dem. I
anledn. af denna händelse hafva alla arbetarne numera ställts
under tjenstehjons-stadgan, och efter denna åtgärd har det varit
fullkomligt lugnt. 1,000 arbetare äro dock icke en ringa personal,
men icke destomindre har sjuknummern varit högst inskränkt.
Under arbetstiden har, de inskränkta kolerafallen oberäknade, endast
en dött och vid pass 20 varit af febersjukdom angripne.
Orsaken anser jag ligga deri, att i st. f. att göra intet och svälta
men supa betydligt, hafva de varit tvungne att arbeta, hvarigenom
de borttranspirerat onda vätskor, samt hafva fått närande
kost och måst supa lagom. Jag tror, att det vore önskligt, om
samma förhållande vore allestädes, der massor af folk blifvit sammandragna.
Sannt är, att i Frankrike och Österrike, efter de
stora arbetenas ögonblickliga uphörande, många af dem, hvilka
dervid varit sysselsatte, till en del fallit kommunerna till last;
men månne sådana förhållanden, hvilka i Frankrike egde rum
1848, någonsin kunna inträffa i Sverige? Och då man 1831 i
Österrike vid hungersnödens och kolerans inträffande skapadesysselsättning
för de hungrande stora massorna, genom kanalers
gräfvande eller jernvägars byggande, och en del af dessa arbetare
sedermera qvarblefvo samt lågo kommunerne till last, var
detta blott ett mindre ondt i stället för ett större. Jag är fullkomligt
öfvertygad, att om den, som betviflar jernvägarnes nytta,
ville nedresa till Örebro och taga kännedom om förhållandet med
arbetarne vid jernvägarne, han snart skall få andra åsigter.
Frih. Sprengtporten har yttrat, att man här icke tänkt eller
åtminstone yttrat något om en sammanbindning emellan Södermanland
och Östergöthland. Jag hoppas emedlertid, att Frih:n
gör mig den rättvisan, att åtminstone jag tänkt derpå i min motion.
Hr Frilen har fullkomligen riktigt upfattat min motion,
då han sagt, att den allenast innebure förslag till ett kontrakt
mellan Staten och entreprenörerne, och hvarvid, såsom jag redan
haft äran nämna, det är den ena parten lika obetaget att afslå
eller göra nya bestämmelser, som det naturligtvis måste vara den
andras rätt att föreslå. Men jag återvänder till frågan om entreprenörernc,
de må nu vara Svenska eller Engelska. Det är
en gifven sak, hvad Frih. Palmstjerna sagt, att det icke är för
att roa oss, som entreprenörerne anmält sig. Det är klart, att
den, som har ett kapital, vare sig af kunskap eller i reda penningar,
icke anmäler sig att använda det, helst i ett land eller å
ett ställe, der han icke är barnfödd, med mindre än att bakom
detta anmälande ligger en önskan, att göra detta kapital räntebärande,
men derföre är det icke sagdt, att han är svekfull; ty
jag är öfvertygad att bland entreprenörer i allmänhet finnas rätt
så hederliga karlar som inom hvilken annan • samhällsklass som
helst. Att bland entreprenörer äfven finnas skälmar, kan jag väl
icke misstänkas att vilja förneka. Derföre äro kontroller nödvändige,
och dessa måste man icke tillåta någon entreprenör att
undandraga sig. Jag är orsaken, att de ifrågavande entreprenörerne
anmält sig från England, och jag måste vidkännas ansva
-
380
Den 21 December.
ändamålet på det förmånligaste sätt som möjligt. Slutligen och
beträffande syftemålet med desse entreprenörers erbjudande att
åtaga sig ifrågav:de jernvägsanläggningar, så är det klart, att personer,
hvilka disponera milhr, hvilka från den stund, de inläto
sig i affärer, fortfarande sysselsatt sig med samma .slag deraf;
personer, hvilka tänka och se allt i stort, såsom desse män verkligen
göra, säga hvad man än vill, tagit såsom deras käraste lifstanke
att skapa en stor stråkväg för industrien och rörelsen från
öster till vester inom Europa, skola vara mera lämpliga för utförande
af dylika företag än hvarje annan. När nu dertill kommer,
att de hafva en stor materiel, och jag har mig fullkomligt
bekant, att de ega en sådan till ett värde af 80,000 £ Sterling,
endast på ett ställe, så är det äfven gifvet, att de skola vara
måne om, att få använda denna materiel, sina kunskaper och
sina kapitaler: men att påbörda dem afsigten att vilja bedraga
Sverige, att vilja inkräkta Riket, är något som jag icke förstår,
att man ens kan tillåta sig att tänka, ännu mindre framkomma
med i en representantkammare. Jag är innerligen öfvertygad,
att desse Hrr äro lika långt ifrån att vilja inkräkta något af friheten
i Sverige, som Engelska Slaten har att befara något sådant
af oss.
Jag anhåller att dessa handlingar mätte få åtfölja remissen
till StatsUtsk. Jag anser upläsning deraf icke nödvändig, men
om någon af känsla för saken eller för mig vill läsa dem, kan
sådant ske i Utsk.
Då nu Hr Gr. o. Landtm., i anledn. af Gr. von Rosens
begäran att handlingar, som icke blifvit här upläste, måtte få remitteras
till StatsUtsk., till honom hemstälde huruvida han ville
sjelf upläsa dem, eller önskade att någon af Kanslisterne gjorde
det, yttrade
Gr. von Rosen: Såsom jag haft äran nämna, anser jag
någon upläsning af ifrågav:de handlingar icke nödig, men om så
likväl måste ske, nedlägger jag härmed min tacksamhet derför.
Hr Gr. o. Landtm, erinrade, att R. o. Ad. icke kunde tillåta
remiss af handlingar, utan att de förut uplästes.
Härvid hördes en eller annan ledamot begära de ifrågav:de
handlingarnes bordläggning, hvarjemte
Gr. von Rosen yttrade:
Annu en gång anhåller jag, att dessa handlingar måtte remitteras,
men anser någon upläsning af dem icke nödig.
Frih. von Stedingk, Styrbjörn: Om jag icke origtigt
upfattat Gr. von Rosens yttrande i fråga om dessa handlingar,
förklarade Gr:n, att afsigten med dem endast vore, att StatsUtsk.
skulle derigenom blifva i tillfälle att bestämma sitt omdöme, huruvida
Gr:n fått tillgodonjuta sin rätt eller icke och om Gr:n
fullgjort hvad honom ålegat. Är nu så förhållandet, anser jag
dessa handlingar hvarken kunna bordläggas eller remitteras med
ret derför, att de riktat hvad man kallat vinningslystnad åt detta
land; men man må förlåta mig, om jag vågar påstå, alt mina
motiver för denna åtgärd äro fullt ut lika rena som deras, hvilka
klandrat mig. Endast fäderneslandets lycka och utveckling utgör
ledtråden för mina handlingar likasom, jag hoppas, för deras,
hvilka så bittert angripit mig och mina åtgärder; och om jag
dervid, i likhet med andra menniskor, fäster vilkoret af möjligheten
att kunna lefva, tror jag, att de, hvilka från vaggan till
grafven likasom röra sig inom K. M:s nådiga resreglemeute, hafva
minsta skäl och rättighet att förundra sig deröfver. Att beständigt
komma fram med nationaliteten, är bara att nyttja ett svepskäl,
bakom hvilket ligger något annat. Det kan icke vara annorlunda;
ty huru kan man väl föreställa sig, att Frankrike, Danmark,
Tyskland m. fl. länder skulle vara, om jag så får säga, så
galna, att de admittera utlänningen för öfvertagande af deras arbeten
endast i afsigt att blifva bedragne. Hos mig åtminstone
kan en sådan tanke aldrig upstå. Jag kan icke inse, hvarföre,
i händelse mitt förslag skulle antagas, Svenska representationen
eller Sveriges embetsman icke skulle kunna hafva ögonen lika
öppna som Danmarks embetsman, och då jag ser ett dokument,
utgånget från Finansministern derstädes och nästan ord för ord
lika med min motion, måste jag obestridligen hafva rätt till den
öfvertygelse, att Gr. Spornneck är lika långt ifrån alt sälja sitt
fädernesland som någon annan. Hvad serskildt angår Hrr Pacifico
och Finlay, så tror jag, ja jag är öfvertvgad derom, att icke
ens j3s af dem, hvilka bära Hrr Pacificos och Finlays namn på
läpparne, känna det förhållande, hvarpå de häntydt. Jag, som
varit på stället, då händelsen sig tilldrog, och sorn känner alla
'dessa förhållanden ifrån början, skulle också kunna utreda detsamma,
såvida jag ansåge det löna mödan, att dermed uptaga
R. o. Ad:s tid. Det har nu mera blifvit ett slags mode att likt
och olikt uprepa, hurusom Engelska Statsmän skola göra sig till
målsmän för de af Svenska Staten utfärdande obligationernes innehafvare.
Detta är verkligen omöjligt. Jag anhåller således,
att man icke så ofta måtte framkomma med åberopande af de
Engelska förhållanderne. Dessa blifva Svenska, i samma stund
bolagen bildas stående, såsom sagdt är, under Svensk lag uti
alla rättsförhållanden. Intilldess entreprenörerne hunnit detta
stadium, lära de hos oss blifva fortfarande föremål för beskyllningar
den ene olik den andre. Funnes Svenska entreprenörer,
som kunde åtaga sig arbetet, skulle jag visserligen icke motverka
dem; och jag bar det medvetande, att jag sökt sporra mina
landsmän att jemte Engelsmän i bolag ingå, för att utveckla vår
industri; men då det icke varit möjligt att inom landet kunna
erhålla entreprenörer, har jag ansett mig böra försöka att få dem
från utlandet, och deri tror jag mig hafva lyckats, då jag utverkat
anbud af 4 entreprenörer, för hvilka hvarje representant i
hvilken lagstiftande församling som helst måste hysa aktning, och
hvilka sjelfve äro representanter i deras eget land. Jag tror således,
att man måste göra mig den rättvisan, att jag sökt vinna
Den 21 December.
381
mindre, än att de för Ståndet upläsas, ty enl. min åsigt, kan
Ståndet i annat fall icke bedöma hvad som är rätt eller orätt.
Hr Gr. o. Landtm, förnyade sin förfrågan, huruvida Gr.
von Rosen önskade upläsning af de ifrågav:de handlingarne, med
förklarande att de derförutan ej kunde remitteras.
Gr. von Rosen: Jag tvekar att uplaga R. o. Ad:s tid med
upläsning af dessa handlingar. Måhända bör jag återtaga dem
och söka att på annan väg få dem ingifna till StatsUtsk.
Hr Ribbing, Arvid: Anledn., hvarföre jag begärt ordet,
är gansya ringa, nemi. att man här tyckes taga för gifvet, att
de för undersökningar i serskilda delar af landet sammanskjutna
medel skulle vittna, att man numera allmänt intresserade sig för
jernvägsanläggningar i den sträckning K. M. i Dess Nåd. Propos.
vid sisth Riksdag eller rättare, mot slutet af densamma framställt,
men jag får bekänna, att vi i andra orter litet hvar funnit
det besynnerligt, att man så hals öfver hufvud fört oss in på
jernvägsbanan. Jag är likväl icke bland dem, som icke önska
en lycklig färd. Till bevis härpå får jag nämna, att inom min
ort äfven jag deltagit i sammanskott för jernvägsundersökningar,
men, lika med mången annan, äfven till att förekomma förhastade
beslut i dessa för Riket vigtiga frågor. Man önskar nemi. att
kostnaden icke måtte öfverstiga fördelarne, som af jernvägs-anläggningarna
kunna hämtas, och många hafva äfven trott, att i
st. f. dessa ofantliga jernvägssträckor inom ett så vidsträckt rike,
man borde anlägga smärre till sammanbindning af vattendragen
såsom i Wermland. Af detta skäl önskar jag, att man ej måtte
föreställa sig, att i hela landet eller i de södra orterne mera än
de öfrige, man ännu är alldeles öfverens om nyttan och nödvändigheten
af jernvägar i den skala, som här blifvit föreslagen,
eller att vi hafva råd till de oerhörda kostnader, hvilka med dessa
företag äro förenade.
Hvad serskildt angår frågan om tyngden af de varor, som
skola på jernvägarne föras, så är den stor hvad angår trädvaror,
malm och jern, men det öfriga, som kommer att fraktas, lärer
väl icke vara tyngre än i andra länder, och det synes mig tvärtom
tvifvelaktigt, huruvida produktionen inom vårt land ännu hunnit
så långt, att jernvägar böra för densamma ensamt anläggas,
och man besluta sig för så stora företag. Först borde man åtminstone
öfverenskomma med innevånarne i de olika orterna,
om undersökningar, på det att de må blifva bekanta med ämnet,
innan det så oförberedt framställes till R. St:r, såsom förra gängen
skedde. Man har talat om, hvilket som vore fördelaktigast,
antingen att Staten öfvertager arbetet, eller att detsamma öfverlåtes
åt bolag eller enskilde. Erfarenheten har visat att de arbeten,
som kunna hänföras till större eller mindre beting, blifva
minst dyra. Men min åsigt är, att kostnaden i hvilket fall som
helst blir oerhörd, och skall Staten verkställa arbetet, hafva vi
redan erfarenhet, huru sådant hitintills har slutats. Det är vis
-
382
Den 21 December.
serligen godt och väl, att vi blifva Hrr i vårt hus, men vi hafva
sett, huru litet ifrån början till slut vi voro det, då Götha kanal
byggdes. I så måtto fingo vi veta att vi voro husbönder, som
vi lingö betala kostnaderne, men hvad husbondeväldet beträffade,
så låg det hos en jernvilja, en sådan som numera icke finnes,
att utföra dylika företag. Hade denna jernvilja icke funnits, så
är fara värdt, att arbetet afstannat och, såsom en talare nyss
yttrade, legat som en ruin, som ett monument, om huru man
förhastat sig, skyndat innan man noga undersökt och företagit
sig mera än man varit i stånd att utföra. I öfrigt hvad discussionen
angår, så har den vändt sig omkring personligheter och,
ett enskildt mål eller rättsfråga och slutligen om upläsandet af
några handlingar deri. Jag hade hoppats, att enl. 90 § Reg.F:n
denna discussion icke skulle upstått, men då nu likväl* så har
skett, inser jag icke någon annan utväg med ifrågav:de handlingar,
än att Gr. von Rosen, om det så behagar honom, må inlemna
dem lill StatsUtsk. för det afseende Utsk. derpå kan fästa.
Att upläsa dem nu här, anser jag ändamålslöst, emedan vi emot
stadgandet i nyssnämnde grundlags-§ icke kunna uphäfva oss till
domare i rättsfrågor.
Hr von Troil: Icke för att ingå i hufvudsaken, hvilken
jag anser fullkomligt utredd, har jag begärt ordet, utan endast i
anledn. af Frih. Sprengtportens yttrande, alt det förvånade honom,
att i en så vigtig fråga sorn denna, och då flere jernvägs
sträckningar
här blifvit föreslagne någon ledamot inom detta hus
från Rikets södra provinser icke- förordat en jernbana emellan
Skåne och Wetterns södra strand. Jag får alltså tillkännagifva,
att jag inom några få dagar hoppas få å detta rum upläsa en
motion just i detta ämne, och att Hr Gr. o. Landtm, tillåtit mig,
att i plenum nästa Onsdag få verkställa detta mitt beslut.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Jag skall icke vidare
uptaga R. o. Ad:s tid med att ingå i den enskilda tvistefrågan,
iör:de Gr. von Rosens påstådda rätt och de handlingar, han här
aflemnat. Några af Gr:n i hufvudsaken framstälda anmärkn:r
kan jag deremot icke underlåta att till besvarande uptaga. Gr:n
liar nemi. ibland annat sagt, att vid en större jernväg skulle erfordras
en stor personal af tjenstemän och upsyniugsmän, och
att desse skulle åldras, hvarföre, om Staten rådde om jernvägarne,
en pensionsstat för nämnde personal vore nödig. Jag måste likväl
bekänna min oförmåga att inse, det en jernväg, tillhörig ett
bolag, kan mera, än en sådan i Statens ego, undvara sådane personer.
Om nu så är, alt de icke kunna undvaras, men bolaget
har förmågan att förhindra dem att åldras, innefattar sådant en
onekligen stor förmån, hvaraf Staten ej kan skryta. Den, som
eger en sådan hemlighet, borde ej längre dröja att meddela den
åt andra. Eger åter bolaget icke förmågan, att hindra de i bogets
tjenst anställda personer att tilltaga i ålder, måste väl äfven
bolaget vara betänkt på någon utväg att skaffa dem försörjning
på gamla dagar, så vida bolaget ej vill kasta hela denna börda
Den 21 December.
383
på kommunerne; och jag kan icke föreställa mig, att ju icke
Staten, om densamma anlägger jernvägarne i Riket, skall kunna
begagna sig af samma utväg, som kan stå bolaget till buds. Gr:n
har vidare yttrat den förmodan, att, om jernvägarne tillhörde
Staten, säkerheten för den resande allmänheten skulle vara mindre
betryggad, än om de tillhörde ett enskildt bolag. I detta
afseende vädjar jag lill den erfarenhet, som ifrån England är att
hemta. Jag tror icke, att dennes vittnesbörd kommer att utfalla
till fördel för jernvägar, förvaltade af bolag, utan att tvertom det
skall medgifvas, att tillsyn å sådane jernvägar, som underhållas
af Staten, jemförelsevis är mera noggrann än å dem, som tillhöra
bolag. Så t. ex. är tillsynen å jernvägarne inom Preussen
vida mera betryggande än ä dem i åtskilliga andra länder. Afven
har Gr:n såsom skäl för jernvägsanläggningarnas öfverlåtande
åt bolag anfört, att tillfälle till arbetsförtjenst derigenom skulle
beredas enskilde, och i sådant afseende åberopat förhållandet vid
Köping-Hults-jernvägen. Jag kan icke undertrycka den tankan,
att, ehvad Staten eller enskilda bolag företaga jernvägsanläggningar,
erfordras till dessa arbetens utförande kapitaler och armar,
och att, om Staten bar erforderliga kapitaler, kunna de armar,
som äro att påräkna, lika väl sättas i verksamhet genom Statens
föranstaltande, som af ett bolag. Gr:n har här för oss upläst
en antikel ur en Fransysk tidskrift, syftande derhän, att rättast
vore att Staten öfverläte anläggning af jernvägar åt enskilde,
men sjelf ombesörjde sjöaftappningar. Här i landet har man gått
lill väga i motsatt ordning, och denna synes mig så mycket naturligare,
alt jag icke kan tillbakahålla min förundran deröfver,
att man nu velat till efterföljd framställa det Fransyska förslaget.
Vägar äro till för allmänhetens begagnande, men sjöaftappningar
afse hufvudsakligen endast fördel för de jordegare, hvilkas egor
angränsa den urtappade sjön, och med antagande af det omnämnda
systemet skulle Staten, med åsidosättande af hvad, som
rörer det allmännas väl, göra sig till enskildes inspektor eller
entreprenör. Inom Frankrike har man följt många olika theorier
för anläggning af jernvägar och den sista har alltid ansetts
för den bästa, intilldess man understundom återgått till en äldre
method. Den nu ifrågav:de artikeln, i den Fransyska tidskriften,
Journal des Economists, synes hafva tillkommit under inflytelsen
af de förhållanden, som i sednare tider existerat i Frankrike då
Staten företagit sig att bygga hus och anlägga verkstäder med
mera sådant, hvilket synes vida mera, än anläggning af jernvägar,
vara ett lämpligt föremål för enskilda spekulationen. Hvad
som sker berömmes derföre såsom ändamålsenligt, och man försvarar,
så godt man kan, den tlieori, som för tillfället följes inom
Frankrike. Emot dem, hvilka befarat, att någon våda för fäderneslandet
skulle kunna upstå genom uplåtande åt enskilda bolag
af hela vårt jernvägssystem, har Gral erinrat, att medelst ett slikt
uplåtande skola de Engelska förhållanderne blifva Svenska. Ja!
sådant kan inträffa, men är ingalunda säkert, och endast framtiden
skulle häruti kunna fälla utslag. Möjligen skulle motsatsen
384
Den 21 December.
emot hvad Hr Grin förmodat, kunna inträffa, och de Svenska
förhållanderne blifva Engelska. Sådant skulle sannolikt i detta
som i andra fall bero utaf, på hvilken sida kraften vore starkast
och ihärdigheten störst. Gr:n har med ett ord sökt ådagalägga,
att Staten icke vore den rätta, att utföra dylika företag. Till
vidare uplysning i afseende häruppå, anhåller jag att få upläsa
några ord af ett Gr. von Rosens anförande vid sisth Riksdag.
Det lyder som följer: ”Ja, Mine Hrr! Jag har föreslagit anläggningen
af ett hela Sverige genomgående jern vägsnät, men orsaken
hvarföre jag anhållit om K. M:s bifall ä detta förslag var
den, att jag icke ville hafva detta förslag från dess första början
förfuskadt; och jag skulle kunna framdraga bevis derpå, att planen
hade blifvit förfuskad, om jag icke deröfver hade fått en
viss kontroll, huru liten denna kontroll än varit. Ostridigt är,
att, om man vill, att dessa anläggningar skola upfvlla det dermed
afsedda ändamål, böra desamma utföras efter en viss plan och uti
en bestämd sträckning, och att man icke, såsom nu skett, bör
anlägga dem osammanhängande och u an att följa någon plan,
såsom förhållandet mäste blifva, när ett lands Regering icke tager
hand om saken utan densamma öfverlemnas till enskilda
personers eller korporationers fria skön”.
Dessa Gr:ns ord finnér jag ganska rikliga och slutar, förnyande
min anhållan, att mina anmärkmr måtte få åtfölja remissen
till StatsUtsk.
Hr Gripenstedt, Joh. Au g.: Efter den sakrika utredning
som frågan, synnerligast genom de tvenne första talarne, redan
erhållit, hade jag icke ämnat, vid detta tillfälle derom utlåta mig,
och jag tvekar ännu, om jag bör uptaga R. o. Ad:s tid med
något o yttrande.
Åtskilligt af hvad Gr. von Rosen nyss anfört är likväl af
den beskaffenhet, att jag skulle anse det vara orätt om detsamma
lemnades obesvaradt. Såsom en inledning bar Gr:n erinrat om
de förtjensler Gr:n tror sig ega ang:de, så väl upkomsteu, som
den vidare utvecklingen af jernvägsfrågan här i landet. Jag
lemnar dessa förtjenster, obestridda och oförminskade, helt och
hållet i sitt värde, och jag unnar Gr:n af hjértat gerna all den
glädje han kan erfara vid tanken på att i denna sak hafva varit
sitt land lill någon nytta, ålen allt detta hörer väl ändock icke
egentligen till ämnet, och frågan lärer väl nu endast vara den,
huruvida det sednast af honom väckta, under öfverläggning varande,
förslaget kan anses tjenligt, att utgöra en grund för våra
bemödanden i denna riktning, och kan komma att befrämja deras
framgång. För min del, tror jag i dessa afseenden motsatsen.
En jemförelse framställer sig härvid otvunget mellan Hr
Gr:ns förslag och K. M:s Nåd. Propos. i ämnet, och föregående
talare hafva redan angifvit de olika synpunkter, hvarunder
en dylik jemförelse bör göras. Hr Gr:n har visserligen sökt
ådagalägga att hans system i nästan alla hänseenden skulle ega
före
-
Den 21 December.
385
företräden, framför det af K. M. antagna, men detta försök
synes mig hafva skett utan framgång. Gr:n har bland annat sagt,
att det vore klart, liksom det äfven vore af erfarenheten besannadt,
att ett arbete alltid kan utföras med mindre kostnad då
det öfverlemnas åt enskildte, än då Staten dermed omedelbarligen
tager befattning, emedan i förra fallet det enskildta intresset,
hvilket i sednare fallet saknas, framtvingar en bättre hushållning;
och Gr:n har såsom bevis för denna sats påmint om den
allmänna bestämmelse som föreskrifver, att alla arbeten för kronans
räkning böra utföras på entreprenad. Som allmän grundsats
vill jag icke bestrida riktigheten af detta påstående, ehuru
många undantag derifrån mäste göras, men när den värde Gr:n
vill tillämpa sitt resonement på ifrågav:de fall, och deraf draga
den slutsats, alt hans system i afseende å kostnaden skulle hafva
företräde framför K. M:s förslag, så måste jag anmärka, att en
väsendtlig och dubbel förblandning af frågorna eger rum. Först
och främst är det en alldeles oriktig och ogrundad föreställning,
att Staten, i händelse den sjelf besörjer jernvägsanläggningarna,
skulle vara på något sätt förhindrad, att i större eller mindre
skala, allt efter som en klok omtanka fordrade, begagna entreprenader
för utförandet af det hela eller vissa delar. All den
fördel som kan ligga i denna verkställighest-melhod, står således
lika väl Staten till buds, som de enskilta, hvilka enl. Hr Gr:ns
förslag skulle upträda såsom medlare för våra jernvägsbyggnader,
och åtminstone under byggnadstiden, äfven såsom deras egare.
Dernäst är det en förvillelse att tro, att om Gr. Rosens förslag
antages, den drifkraft till en större hushållning som visserligen
ligger i det enskildta intresset, skulle komma att verka
för Stålens räkning. Detta förslag lernnar nemi. alldeles oafgjordt
huru den kostnadsberäkning skall bestämmas, hvarefter Statsbidraget
skulle utgå, men när detta en gång (Gud vet på hvad
sätt, och till hvad pris, dock såsom jag förmodar, någorlunda nöjaktigt
för Hrr medlare) blefve upgjordt, så är det klart, att all
den besparing som sedermera genom den omtalta enskilta omtankan
kunde åstadkommas, måhända oftast blott på bekostnad
af arbetets duglighet, skulle med full rätt komma dessa Hrr sjelfva,
men icke i ringaste mån Statsverket eller det allmänna till godo.
Gr:n har vidare sökt förklara den punkt af förslaget som
angår räntefoten å obligationerna, och de inkast som deremot
blifvit gjorda. Han har sagt att meningen vore, att hela beloppet
af dessa obligationer, omfattande alla sektionerna af jernvägen
(och måhända äfven alla de tillämnade jernvägarne) skulle
på en gång utfärdas, och i taka händer nedsättsas, men endast
småningom, i den mån arbetet fortginge, utsläppas i rörelsen.
De skulle således alla äfven komma att få samma räntefot. Det
må, vara medgifvet, att genom denna uplysning, den invändning
blifvit undanröjd, som eljest med mycket skäl gjordes om möjligheten
och sannolikheten af en olika räntefot å de serskilta
serierna; men allt hvad som blifvit sagdt ang:de ovissheten och
I H. 25
386
Den 21 D ec em ber.
vådan af hurudan den likformiga räntefoten skulle komma att
blifva, och hvilket naturligtvis är det väsendtligaste, har härigenom
icke blifvit i någon mån besvaradt, och qvarstår således
med oförminskad giltighet.
Den vigtigaste och tillika den kinkigaste punkten af förslaget
är emellertid den som handlar om sättet, hvarpå de af Staten
utgifne obligationerna skola inlösas. Det är visserligen sagdt,
att de enskildte bolagsmännen blifva skyldiga att verkställa denna
inlösen, men några bestämmelser som på ett någorlunda nöjaktigt
sätt garantera att så verkligen kommer att ske, finnes deremot
icke. Så vidt jag kunnat fatta, har Gr:n i delta afseende
icke heller haft någonting annat att andraga än att de ifrågav:de
å Hrr:ne Peto, Geach m. fl. äro allmänt, t. o. m. verldskunnigt,
bekanta för redbarhet och förmögenhet. Ja! detta må gerna vara
en sanning, men hvar och en kan likväl finna, att såsom frågan
nu är upsläld, ligger i denna omständighet så godt som ingen
trygghet för Staten. Först och främst får jag i sådant hänseende
påminna om hvad sorn redan blifvit anmärkt, eller att ingen kan
veta huru dessa Hrns förmögenhetsvilkor komma att se ut under
hela den länga tid, som de Svenska Stats-obligationerne, upgående
till en 40 å 50 milla-, skola inlösas; och för öfrigt mäste
erinras, att äfven om desse Hrns förmåga att inlösa obligationerna
skulle fortfarande förblifva oförminskad, så hafva de likväl
full rätt att undandraga sig denna förbindelse, antingen genom
att rätt och slätt låta Staten behålla sin pant, d. v. s. jernvägen,
eller ock, ifall detta skulle tyckas se mindre väl ut, genom att
öfverflytta sina åligganden på andra bolag af okända personer.
Under sådana omständigheter må det väl frågas; hvartill
tjenar, och hvad betyder för oss de oftånämnde Hrnnes stora soliditet?
Ja men, säger Gr. Rosen, dessa nya bolag, som skulle
öfvertaga deras skyldigheter, kunna icke bildas förrän K. M. fastställt
deras bolagsreglor, och deruti ligger säkerheten. Härpå
svaras, att genom K. M:s pröfningsrätt, som inskränker sig blott
till reglorna, kan i detta afseende ingenting vinnas, ty de föreslagna
reglorna kunna ganska väl vara sådana att dervid skäligen
ingenting är att anmärka, men då det nya bolaget blir ett anonymt
bolag och naturligtvis inga ökade skyldigheter kunna tilläggas,
utöfver hvad de nu upträdande Hrr:ne sig åtagit, så faller
det ju af sig sjelf, att den säkerhet för Stats-obligationernas
inlösen, som förmenas ligga i sistbemälte Hrr:s namn och rikedom,
genom ombytet, går intill sista skymten förlorad. Hvad
för öfrigt dessa nya bolagsstiftelser vidkommer, är det i alla fall,
enl. min öfvertygelse, blott en chimére att tänka sig dem, annat
än såsom en utväg för Hrr Peto et Comp., att sedan de byggt
jernvägarne, och dervid haft sin fördel, med något mera heder
komma ifrån alltsammans. För att dylika bolag, i någon annan
afsigt, elier med verklig mening, att såsom sin egendom öfvertaga
jernvägarne, skulle upstå, fordras naturligtvis något motiv,
någon kraft som dertill kunde förmå dem. Icke ingås dessa bolag
blott för nöjes skull, utan om sådant skall ske, så måste det
Den 21 December.
387
vara någon fördel att förvänta af det företag, för hvilket föreningen
stiftas. Men hvilken fördel kan här vara att hemta, då
bolaget skulle åtaga sig, att inlösa alla de af Staten utgifne obligationerne,
eller med andra ord, skulle betala jernvägarne? Det
är uppenbart att någon fördel under sådana vilkor först då kan
upstå, när nettobehållningen af jernvägen öfverstiger räntan på
den derå nedlagda kostnaden. Men linnes det väl någon slags
sannolikhet, eller kan Gr:n eller någon annan, som känner våra
förhållanden verkligen vilja påstå, att inom en beräknelig tid jernvägarne
här i landet kunna komma att gifva den afkastning, ali
utöfver den utgående räntan å anläggningskostnaden ett ytterligare
plus skulle upstå, hvilket vore det enda rimliga motivet för dessa
bolags bildande. Jag vågar tro, att ingen gerna på allvar karn
hysa så öfverdrifna förhoppningar och minst af allt lärer man* /
höra föreställa sig att kloka affärsmän i främmande länder pa
sådant sätt placera sin egendom. Nej! Mine Hrr, i allvarlig mening
skola aldrig sådana bolag upkomma, utan sker det, så bindel
endast för syn skull, för att befria Hrr Peto, och hvad de för öfrigt
må heta, från deras moraliska ansvarighet, och den slutliga uplösningen
af skådespelet blir, att Slaten sjelf får inlösa sina utgifne
obligationer, och öfvertaga jernvägarne i det skick de sig
befinna.
Man har mycket fästat sig vid, att i utlandet finnas en stor
mängd privata jernbanor, och man har sagt, att långt ifrån att
några olägenheter häraf upstått, är det fastmera tvifvelaktigt, om
icke fördelarne af detta slags banor liro större lin af Statsbanorna.
Ja! derom tvistas. Enl. den kännedom, jag kunnat inhemta, så
väl på resor, som genom skrifter, om opinionen f. n. i fråga om
desse olika arter af jernvägar, tror jag dock att man i alla länder
småningom allt mer och mer kommit till den öfvertygelse,
att Statsbanorna böra lemnäs företräde. Det är dessutom onekligt
att inom samhället finnas vissa bestyr, som äro af en så
vigtig och djupt ingripande beskaffenhet, att de aldrig kunna eller
höra från samhällsstyrelsen afskiljas. Hvem skulle t. ex. vilja
öfverlåta åt enskilta föreningar, att besörja upbördsverket, uprätthålla
försvarsanstalterna o. s. v.? eller för att ej tala om dessa
allmänt erkända Statsbestyr, månne det vore rådligt eller lämpligt
att t. ex. öfverlemna hela postverket i enskiltas händer? jag
tror det visserligen icke; och på samma sätt anser jag att i ett
lands jernvägsförbindelser ligger eii sådan makt, och att dessa
allt mer och iner blifva för samhället af en sådan betydelse, att
de aldrig utan de mest tvingande skäl böra uphöra att vara en
Statens egendom och angelägenhet. Men jag återkommer till
den jemförelse man velat göra emellan Svenska och utländska
förhållanden.
Då man här åberopat främmande länders exempel såsom
bevis på, att med de privata banorna icke följa några olägenheter,
så får jag härvid göra den högst väsendtliga erinran att
det är tvenne alldeles olika förhållanden som man under ett ge
mensamt namn velat sammanställa. Det är nemi. för oss frågan
388
Den 21 December.
om, ej allenast att öfverlemna jernvägarna till enskilta, utan
till utländning ar, och detta är något, som såvidt jag vet, icke
eger rum i något af de länder, hvilkas erfarenhet man åberopar.
Jag tror icke, att Gr. von Rosen kan citera något enda bolag
inom England, _som utgöres af andra än Engelska undersåter,
och det skulle säkert vara någonting oerhördt för en Engelsman
att ens ifrågasätta, att inom England utlänningar skulle innehafva
jernvägarna, hvilket dessutom är en omöjlighet, emedan
enligt Engelsk lag, ingen kan hafva full eganderätt till jord i
England utan att vara Engelsman.
Med- någon skärpa har Hr Gr:n uptagit den erinran som
här blifvit gjord om faran deraf att, i händelsé jernvägarne i
.Sverige lemnades i Engelsmäns händer, ganska betänkliga förI
hållanden deraf skulle kunna upstå för oss, och Gr:n har velat
tyda denna anmärka, så som skulle den innebära en missaktning
mot Hrr entreprenörer. Jag kan likväl icke inse rättvisan
af en sådan tolkning. Det mätte väl vara en lofgifven och jemväl
en skyldig försigtighet, att man tänker sig för innan man inlåter
sig i dylika förelag, och detta måtte väl få ske utan afseende
på personerna, huru aktningsvärde de än må vara, ja
äfven om de äro ledamöter i Engelska Underhuset. Med all
respekt för desse Hrr är det likväl gifvet, och Gr. von Rosen
lärer lika litet som någon annan kunna neka, att de vid detta
tillfälle endast se pä sitt eget intresse. Häremot kan också icke
det ringaste anmärkas, men då jag förut tror mig hafva visat,
att det omöjligt kan vara någon fördel, utan tvertom en gifven
förlust, att ulan någon garanti för en viss ränta (såsom
t. ex. vid Köping-Hult-banan) ega jernvägar i Sverige, så kan
man med skäl fråga sig hvad det är för en outredd naturkraft
som förmår Hrr Peto et Comp. att så gerna härstädes vilja anlägga
jernvägar. Jag vill dock söka att förklara gåtan. Dermed
kommer otvifvelaktig! att tillgå på det sätt, att sedan dessa
Hrr, såsom naturligt och tillbörligt är, betingat sig sådana villkor
för anläggningen att de dervid hafva någon fördel, och
derefter, jervägen blifvit fullbordad, Statsobligationerna utgifua,
och Hrr entreprenörer stoppat sin vinst i fickan, samt möjligen
för att sauvera apparancerna ett nytt bolag af okända personer
blifvit bildadt, så taga dessa Hrr ett ömt farväl af Sverige,
och önska oss en god lycka med våra jernvägar, och våra —
obligationer. Sådan blir, efter min oförgripliga mening, den
vändning sorn saken kommer att taga, derest Gr. von Rosens förslag
antages, och jag hemställer om den vore rätt lyckosam.
Emellertid är jag rätt glad, alt Gr.-n denna gången framkommit
med sitt förslag icke såsom vid sisth Riksdag skedde, alt
jag så må säga, i ll:te timmans 60:de minut, utan så tidigt, att
R. St:r kunna grundligt öfverväga ämnet, innan de derom fatta
sitt beslut, och jag är också öfvertygad, att all den våda, sorn
jag anser ligga i förslagets antagande, derigenom blifvit i det närmaste
förekommen.
Den 21 December.
389
Hr Bergenstråle, Claes: I anledn. så väl af hvad Frill.
Sprengtporten yttrat om att man saknade förslager för jernvägars
anläggande i de södra orterna, som Hr von Troils, om att åtgärder
blifvit vidtagne för en jernväg emellan Skåne och Jönköping,
så, på det att mig oförtjent icke måtte tilldelas någon
heder såsom deltagande deruti, anser jag mig skyldig förklara,
det jag i intet afseende dertill medverkat, såväl derföre att jag
derom icke erhållit något updrag ifrån K. M., sorn derföre att
enl. min öfvertygelse det mig nådigst anförtrodda län ännu på
50 eller tilläfventyrs flere år icke skulle komma att ega någon
allmännare nytta af en sådan partiell väg.
Gr. Mörner, Carl: Jag hade icke ämnat att yttra mig i ^ <
denna fråga, som under förmiddagen varit föremål för discussion /'
pä detta rum, men jag liksom Ilr v. Troil har blifvit upfordrad>
att redogöra för det intresse min ort kan hysa för jernvägar. I
anledn. häraf får jag uplysa, hvad sorn äfven är kändt, att under
mitt ordförande, sammanträden blifvit hällne med deputerade frän
Jönköpings, Calmar, Malmöhus, Christianstads och Hallands län i
och för undersökning om jernvägslinier i åtskilliga rigtningar. j
Denna fråga har icke långt avancerat, ehuru subskriptionslistor \
blifvit för ändamålets vinnande utlemnade och medel till någon !
del samlade. Jag har vid detta tillfälle icke velat påkalla II. |
o. Ad:ns upmärksamhet vid hvad jag nu nämnt, emedan jag
önskar erfara de åtgärder, R. St. vidtaga i anledn. af K. M. 1
Propos. Jag har hört att en motion kommer att väckas i fråga
om jernvägskommuuikation emellan Skåne och Jönköping, och ,
jag torde då få tillfälle närmare utveckla mina åsigter i ämnet.
Gr. von Rosen: Jag får till besvarande uptaga några af
Gr. Mörners anmärkn:r. Det förundrar mig på det högsta, att
någon kan finna besynnerligt, att jag sagt, att, om man för tillsyn
å jernvägarne m. m. mäste hafva ett större antal tjenstemän,
mau äfven måste vara betänkt att anskaffa pensionsanstalter
för dem. Omöjligen kan jag inse någon orsak, hvarföre de
gagnelige jernvågarnes tjenstemän skola sakna pensionsrätt och 1
pensionsanstalter. Icke heller kan jag föreställa mig, att Gr:n ]
kan tro mig hysa den dåraktiga tanken, att, om jernvägarne i
komma i privata händer, de vid vägarne anställde tjenstemän j
icke skulle åldras. VT följa i det afseendet alla samma lag, Gr:n
såväl som jag. Det kan icke vara annorlunda. Förhållandet är
likväl obestridligen det. att, om vägarne tillhöra privata, måste j
tjenstemänneii tänka på nödvändigheten att förskaffa sig en annan j
verkningskrets, då vid framskriden ålder de icke längre kunna
bibehållas vid jernvägarnes aktivitet så påkallande tjenst, hvar- (
emot enl. min öfvertygelse, om Staten eger jernvägarne, öfver j
hälften skola ur annan Statens tjenst förflyttas till dessa befatt- <
ningar, då de redan äro för gamla dertill. Gr:n har äfven helt j
och hållet missförstått det af mig upläsla utdrag ur journal des i
Economistes, och jag undrar ej derpå, ty jag läste i anseende
lill min dåliga syn ganska illa och icke värdigt Hr Duponls förfat- j
390
Deli 21 December.
tareskap. Min mening var, livad äfven artikeln innehåller, icke
att Staten skulle verkställa sjöaftappuingar, utan Statens ingeniörer
upgöra etuderne eller fö r-undersökningarne för dylika företag.
Gr:n torde tillåta, att jag återkallar i lians minne förhållandet
med ett företag, som är både Grin och mig nära bekanta, nemi.
frågan om sjön Hjol marens sänkning. Hrr:ne erinra sig, att
fråga härom varit å hane sedan många år, och min öfvertygelse
Ur, att örn initiativet utgått ifrån Statens ingeniörer, hade arbetet
långt före detta varit verkställdt til! stor fromma för bela
provinsen Nerike. Att vi båda, Grin och jag, försvara oss så
godt vi kunna, är naturligt, och äfven häruti likna vi alla andra.
Afven Hr Gripenstedt har beklagligen missförstått mig eller min
"V motion. Han har frågat i hvari ligger säkerheten, att de af Sta'N-
*ten utgifne obligationer blifva inlöste? Jo! säkerheten ligger deri,
att Stalén har en jernväg, som är mera värd än obligalionerne,
ty det ligger i sakens natur, alt det kontrakt, hvarom jag här
talat och hvilket jäg supponerar kommer af en eller flere bland
ministrarne att upsättas eller granskas, eller hvad man vill kalla
det, blir så upställdt, alt entreprenörerne ’ skola bygga jernvägen,
utan att de likväl erhålla obligationer motsvarande hela vägens
värde. Just detta mera eller mindre af vägens värde i obligationer
skola de kontraheraude parterne bestämma. Beträffande
åter räntan, hvarom Hr Gripenstedt äfven ordat, så har jag redan
förklarat, att räntebärande papper eller andra säkerheter
skola deponeras, och jag tror således, att Staten omöjligen kan
löpa den ringaste fara deraf. Ar vägen färdigbygd och \ t. ex.
af värdet betaldt med obligationer, har ju Staten full säkerhet.
I fråga om räntan ligger ett förtydligande af §:n deruti, att, om
jernvägen blott gifver en inkomst af 2 proc. å anläggningskapitalet,
utgöra dessa likväl hela räntan på de utelöpande obligationeme
efter 4 proc. Någon fara i detta hänseende synes mig
således icke heller vara för handen, och jag kan icke fatta,
hvari den skall ligga, likasom icke heller, att entreprenörerne
skola bilda bolag, för att sedan draga sig ur spelet. Samme talare
har sagt, att dessa bolag endast för syn skull komma att
bildas, men jag bekänner, alt jag icke förmår inse huru sådant
skulle kunna ske, då Staten kontrollerar ej mindre sjelfva bolagens
bildande än jernvägsarbetets utförande, samt bolagen icke
lära underlåta att tillse, alt de erhålla valuta för sina penningar
af entreprenörerne. Ett bevis, att bolag skola på allvar bildas,
eger man uti exemplet af det, som redan finnes till för KöpingHult-banan,
och som eger Statens garanti. Naturligtvis står det
entreprenörerne fritt att begära och Staten att medgifva en garanti
samt vilkoreu derför, och då bolag bildas, innebär Regeringens
pröfningsrätt af bolagsreglorna tillräcklig säkerhet för det
allmänna. Hvad angår jernvägarnes rentabilitet, har Hr Gripenstedt
byggt sitt påstående på en hypothes, och jag bygger mitt
på en annan. Han tror sig hafva publiken med sig i den åsigt,
att jernvägar aldrig kunna bära sig i vårt land. Jag deremot
har en fullkomlig! motsatt lanka och hyser lika sorn Hr Gripen
-
Den 21 December.
391
stedt öfverfygelsen att hafva publiken på min sida, hvilket äfven
synes bevisas deraf, att ifrån alla trakter fråga om jernvägsanläggningar
väckas, ett förhållande, som icke kunde ega rum utan
öfvertygelsen på en gång om deras nytta och deras förmåga att
kunna bära sig. Vidare har Hr Gripenstedt talat om vådan att
öfverlåta postkommunikationerne inom-landet i enskildas händer.
Jag har afsigtligt förbigått detta ämne, men sedan frågan derom
blifvit väckt, får jag förklara att denna Hr Gripenstedts anmärkn.
utgör ett kardinalskäl för jern vägsanläggningarna af enskilda, ty
det bevisar, att hvad, som är i Statens händer, med aldrig så
duglige och pålitlige tjenstemän, icke alltid befordrar ändamålet.
Så är det äfven med postverket. Det är oerhördt, att i medlet
af 19:de seklet uti ett land, som 2 ä 300 år varit civiliseradt,
poströfverier midt på ljusa dagen föröfvas, och att det skall behöfva
föreslås, såsom det skedde af Frih. Stjernstedt härom dagen,
att vi skola-inrätta malle-poster, hvilka redan funnos föreskrifna
under Carl XII:s tid uti K. Förordn. d. 10 Febr. 1718.
Hade det af honom stadgade system blifvit bibehållit, hade vi
nu säkerligen icke hört poströfverier omtalas.
Man har äfven satt ifråga hvad som möjligen kunde förmå
entreprenörerne att komma hit. Jag har förklarat, att det ålderås
intresse och öfvertygelse, att pä samma gång de befrämja
detta intresse, befrämja de äfven Statens. Huruvida deras pretentioner
äro för stora, bör man undersöka; men att de så kunna
benämnas förstår jag ej, det bekänner jag. Säkert är emellertid,
att deras intresse alltför väl kan stå tillsammans med Statens.
Hvad slutligen beträffar Frih. Palmstjernas och Hr Gristedts
förklarande af deras personliga aktning för Hrr Peto,
Betts et Comp., så tager jag detta för godt, och anser så mycket
mindre passande att här införa nationaliteterna på discussionens
område, som de båda nationerna Svenskar och Engelsmän alltför
väl kunna vara ense om ett och samma mål, nemi. utvidgandet
af industrien i vårt land.
Gr. Sparre, Erik: Endast den omständigheten, att blott
en enda röst höjts till försvar för Gr.- von Rosen mot de anfall,
för hvilka han varit utsatt, manar mig att bryta den tystnad jag
föresatt mig att iakttaga vid remisser af motioner, emedan jag
ännu icke hunnit lära mig att inse, hvartill dessa discussioner
skola tjena. Det må således tillåtas mig att yttra några ord till
försvar för motionen, dervid jag skall blifva ganska kort. Jäg
är vördnadsfullt och innerligt tacksam mot Regeringen för hennes
till R. St. aflåtna propos:n om anläggning af jernvägar i riket.
Det skulle vara mig kärt, om denna proposm kan antagas. Jag
är då nöjd, ty jag erkänner, att jag är en varm anhängare af
lättade kommunikationer och de fleste, som i ämnet yttrat sig,
hafva varit af samma åsigt, ehuru en och annan icke, jag bekänner
det. Ar nu dessa Hrr:s mening att till en sä lång framtid
som möjligt upskjuta frågan om jernvägars anläggning i vårt
land, anser jag det vara ganska rigtigt och på samma gång nyt
-
392
Den 21 December.
tigt, att Gr. von Rosen framställt sitt förslag såsom ett alternativ,
i händelse Regeringens propos:n icke skulle af R. St. antagas.
Möjligt är, att inom representationen många anse jernvägsanläggningarna
öfvergå Statens förmåga att dermed sig befatta, ty obestridligt
är det, att kostnaden är oss för stor, och erfarenheten
i fråga om likartade företag har äfven besannat det. Under sådana
förhållanden anser jag det rätt lyckligt, att ett alternativ
blifvit framstäldt, i fall Regeringens förslag icke bifalles, och detta
alternativ finner jag i Grins förslag. Anhängare af Regeringens
propos., såvida de derjemte äro anhängare af jernvägar, höra under
förutsättning, att den K., proposin icke antages, vara glade,
att ett sådant alternativ blifvit oss beredt. Hvad detaljerna angår,
synes mig, att vid åtskilliga punkter anmärkmr kunna göras,
men jag antager, att motionen blifvit framställd endast såsom ett
förslag till kontrakt, om jag så får säga, och att den andra kontrahenten
eger att dervid göra de restriktioner och tillägg, sorn
befinnas nödiga, men att förslaget skulle vara af den samhällsvådliga
beskaffenhet, att det icke skulle löna mödan, att derom
debattera, att man vid första genomläsningen skall förkasta det,
kgn jag icke föreställa mig. En talare har sagt, att det icke
vore möjligt, att bilda bolag här i landet för jernvägarnes utförande
och att det icke vore någon vinsfc för dem att inlåta sig
i dylika företag eller fortsätta dermed< Jag anser det nog djerft
att uttala en sådan sats och tror, att man ännu icke med säkerhet
kan förutse de ökade kommunikationer, som blifva en följd
af detta företag inom Sverige. De män, som hafva upgjort ifrågavande
förslag, hafva nemi. tänkt sig möjligheten, att fortsätta
jernvägen genom Danmark och sammanbinda denna med dem
genom Tyskland och vidare mot Paris, Petersburg och Calais.
Jag tror icke att man med ringaste säkerhet kan påstå, att det
är omöjligt att bilda bolag för dylika företag af så djupt ingripande
beskaffenhet och sä stor förmåga att utveckla länders industri.
Gr. von Rosen har så utförligt besvarat de mot förslaget
gjorda anmärkmr, att jag endast skulle uttrötta R. o. Ad.
med ett uprepande af samma anmärkmr serdeles som, jag uprepar
det, jag icke är någon förespråkare för förslaget. Jag förnyar
ännu engång min tacksamhet för det Gr. von Rosen framställt
sitt förslag, hvarigenom vi fått ett alternativ, i händelse R. St:r
icke antaga Regeringens propos:n., ett alternativ, hvarigenom vi
kunna vinna det stora målet af lättade kommunikationer inom
vårt land.
Frih. Palmstjerna: Hvad Gr. von Rosen anfört har enl.
mitt omdöme icke vederlagt någon af de anmärkmr jag emot
hans förslag framställt och jag skulle allt för mycket begagna
mig af R. o. Ad:s tålamod om jag skulle vidare besvara Gr.-n.
Detta skulle för mig innebära ett åliggande att uprepa och något
utförligare utveckla hvad jag i början af discussionen anfört.
Jag afstår således från allt svaromål på hvad Gr:ne von Rosen
och Sparre här andragit, hvilket endast skulle uptaga R. o. Ad:s
Den 21 December. 303
tid alldeles ändamålslöst, då här blott är fråga om remiss af en
motion till StatsUtsk.
Uppå härefter framstäld propos. beslöts att Gr. von Rosens
nu föredragna anförande och motion jemte de i anledn. deraf
afgifne yttranden skulle remitteras till StatsUtsk.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ till 4 e. m.
In (idem protocolli,
Albert Munck.
»»»'J
