# ID: svediakorp-gov592
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 73,649
# sentences: 2,850
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 12 Augusti e m.
301
icke skulle komma i åtnjutande af nådemedlen, innan han låtit
sig enskildt skriftas och aflösas, eller, med andra ord, en mindre
bannlysning. Jag skulle häraf nästan vilja tro att LagUtskis
ledamöter kommit i något närmare förhållande med anhängare af
katholicismen, hvilken kyrka begagnar utvägen att sätta syndare
i kyrkans hann eller exkommunicera dem. Men för den, som
känner förhållanderna inom landet, är det uppenbart, alt en sådan
bannlysning icke kan i ringaste måtto ersätta kyrkoplikten, såsom
straff' betraktad, hvarföre "jag anser mig på förhand böra förklara,
att jag heldre bibehåller kyrkoplikten i dess närvande skick,
än bifaller Utsk:s förslag i 4:de morn. I alla fall och då R. o. Ad.
återremitterat 2:dra punkten, som handlar 0111 spö- och risstraffet,
hvilket straff å flera ställen af lagen är åtföljdt af den offentliga
kyrkoplikten, anser jag dessa frågor böra i ett sammanhang ånyo
af LagUtsk. behandlas, hvarföre jag vidhåller mitt yrkande å
punktens återremitterande.
Ilr Tersmeden: Det är med anledn. af den siste värde
talarens yttrande, som jag begärt ordet. Till en början får jag förklara,
det jag' missförstått honom, då jag trodde, alt han icke
-önskade, att kyrkoplikten skulle vara offentlig. Såsom ursäkt kan
jag endast åberopa den aflägsna plats, jag innehar, och måhända
äfven min oförmåga att upfatta kyrkopliklens förträfflighet. Men
för öfrigt måste jag till alla delar bestrida den värde talarens
åsigt i saken. Han har sagl, att kyrkoplikten icke är något straff.
En blick i vår lagbok och på våra författn:r uplyser oss om motsatsen.
Endast i K. Förkhn af den 23 Mars 1807, finnes kyrkoplikten
på omkring 20 ställen ådömd såsom bestraffning. Att
kalla densamma för en kyrklig ceremoni, torde således vara högst
oriktigt. Denna deduktion synes mig innefatta en sammanblandning
af den borgerliga och den kyrkliga maktens funktioner.
Den kyrkliga makten har, såsom vi känna, rättighet att organisera
sig sjelf efter vissa reglor, antaga medlemmar och äfven utesluta
dem. Såvida icke dessa reglor på något sätt ingripa i eller
störa det borgerliga samhällsskicket, har Staten icke något
dermed att skaffa.
Samma talare har äfven yttrat, att, enl. hans åsigt, något
ondt icke läge i handlingens offentlighet. Jag deremot anser
detta såsom något serdeles vedervärdigt och verkligt ondt, emedan
detsamma, på sätt jag redan förut yttrat, ovedersägligen inne
bär
ett vanhelgande af Guds hus, som icke är någon exsecutionsplats.
Samma talare har sagt, att då vi andra syndiga menniskor
uti Guds hus nedkasta oss inför den Allsmäktige och bekänna
våra synder, vöre det icke annat än rätt, att brottslingen gjorde
detsamma. Men här förefinnes likväl en väsendtlig skillnad. Vi
andra syndiga menniskor infinna oss frivilligt i Guds hus och
fira vår andakt, hvarmed alltid, enl. vår ritual, syndabekännelsens
utläggande är förenad; men brottslingen införes af den borgerliga
makten med våld uti kyrkan och nedkastas på dess golf.
En sådan tvungen syndabekännelse torde icke vara Gudi behaglig.
302
Den 12 Augusti e. m.
Att kyrkoplikten för det närvartde helt och hållet förlorat
sin ursprungliga betydelse, synes deraf, att i äldre tider uteslötos
icke allenast de brottslige utan äfven de lastbara menniskorna från
kyrkans gemenskap. Att kyrkoplikten ännu i början af 18:de
seklet icke betraktades såsom straff, kunna vi skönja af flera omständigheter,
bland andra deraf, att då, på sätt jag i min motion
omförmält, en prestman blifvit dömd att undergå offentlig
kyrkoplikt och hos K. M. anhöll att varda derifrån befriad, på den
grund, att dess underg:de vanhelgade hans embete, erhöll lian
till svar, att K. M. icke ansåg kyikopliktens underg:de vara ett straff.
Att förhållandet under tidens lopp förändrat sig, synes deraf, alt
R, M. i en å 1830:talet utfärdad författn. förklarar, alt kyrkoplikten
måste betraktas såsom straff och såsom det värsta af alla.
Jag förnyar min anhållan 0111 bifall lill punkten.
Gr. Sparre: En talare har sagt, att LagUlsk:s förslag, i
nästföljande 4;de punkt, skulle innefatta ett försök att införa oss
på kathölicismens område, enär det uptager den katholska exkoramunikationen.
Man skulle af detta yttrande kunna sluta, att
den värde talaren icke har sig bekant, att ett kyrkans bann finnes
icke allenast i Katholikernas, utan äfven i Protestanternas
kyrkoförfattfl. Enl. 1686 års kyrkolag kan en person, som under
ett års tid afhållit sig ifrån den heliga nattvardens begående,
sättas i kyrkans bann. I det klandrade förslaget är det således
icke fråga om införande af något katholskt stadgande, utan om
att bringa kyrkotukten i öfverensstämmelse med Sveriges gällande
kyrkolag. Om man vill bibehålla det religiösa elementet i
kyrkoplikten, som består i förbrytarens försoning med samhället,
sä kan väl detta icke ske sålunda, att han tvingas till en handling,
som utmärker denna försoning, utan handlingen måste vara
frivillig. Hvad blifver följden af ett sådant tvång? En förbrytare
inställes till kyikopliktens undergående. Han vägrar att underkasta
sig densamma och åstadkommer derigenom den största
förargelse. Hvilken utväg vidtages då? Han insattes i 8 dagars
fängelse vid vatten och bröd, inställes ånyo i kyrkan, vägrar
ånyo och straffas ånyo. 3:dje. gången delta förargelseväckande
upträde förnyas, öfveriemnas saken till K. M., men huru hardt
straff man än kan finna för godt att ådöma förbrytaren för att
kufva hans motspänstighet, kan han aldrig emot sin vilja tvingas
till en handling, i hvars sjelfva natur det ligger, att den skall
vara frivillig. Hvarföre då bibehålla ett stadgande, sorn icke kan,
emot förbrytarens vilja, tillämpas? Hvarföre göra Guds hus lill
skådeplats för upträden, hvilka icke kunna annat än förorsaka
förargelse hos församlingen? Jag för min del tror icke, och har
icke heller hört, att någon, som i våra kyrkor utöfvar sin andakt,
finner sig upbygd deraf, att han ser 4 eller 5 personer
sitta å den s. k. tjufpallen och efter gudstjenstens slut möjligen
blifver vittne till deras fräcka vägran att afbedja de begångna
brotten. Jag kan icke tro, att någon af R. 0. Ad:s ledamöter
Den 12 Augusti e. m.
303
är älskare af dylika upträden och hoppas, att Ståndet, genom
ett bifall till punkten, uttalar sin åsigt örn delta, Guds hus vanhelgande,
skamstraffs förkastlighet.
Hr Carlheim Gyllenskjöld, Henr. Adolf Oscar: Ilå
jag delar den åsigt, att kyrkoplikten bör afskaffas, och då jag
icke kan inse nödvändigheten af punktens återremitterande, utan
tvertom finnér en fördel deruti, att K. o. Ad. genast bifaller densamma,
vill jag denna min åsigt inför Ståndet tillkännagifva,
likväl med den förklaring, att mitt bifall gifves under förutsättning
deraf, att den 4:de punkten jemväl blifver af R. o. Ad.
bifallen. Skulle detta icke blifva fallet, vore det, enl. min åsigt,
bättre, om båda punkterna återremitterades för att i ett sammanhang
af LagUtsk. ånyo behandlas, hvarföre jag vördsamt hemställer,
huruvida det icke skulle vara lämpligt,, att, sedan öfverläggningen
ang:de denna punkt förklarats afslutad, diskussisionen
finge öfvergå lill den 4:de punkten samt dessa punkter sedermera
på en gång till afgörande företagas.
Hr Printzensköld: De grundsatser, Gr. Sparre här, såsom
lagstiftare, utvecklat, kunna icke annat än lill en viss grad
väcka min förundran. Den värde G:n bar icke gittat förebringa
något enda skäl, som vederlägger min åsigt om kyrkopliktens
ändamålsenlighet i den af mig antydda rigtning, utan har Hr
Gr:n sökt att ådalägga dess olämplighet genom att anföra exempel,
huruledes det händer, att en förbrytare, som skall undergå
kyrkoplikten, flera gånger vägrar att fullgöra densamma, så att
man slutligen icke har någon annan utväg än att dervid låta
bero. Jag hemställer till Eder, Mine Hrr, om man bör lala sådana
lagstiftnings-principer göra sig gällande! Hvilken brottsling vill
väl undergå sitt straff? Om han kunde, ville han väl undgå all
bestraffning och skulle nog begagna sin handkraft för att undvika
såväl spö- som fängelsestraff, om han det förmådde. För att
en sådan halsstarrighet finnes hos en eller annan förbrytare,
skall man väl derföre anse undantaget såsom regel och antaga
att sjelfva handlingen är olämplig? Jag för min del kan icke
gilla en sådan grundsats. Enl. Gr. Sparres lagstiftnings-åsigt
skulle den offentliga afbönen, hvilken är en ceremoni, som icke
egentligen innebär någon bestraffning, jemväl uphäfvas.
Då de flesta af 11. o. Ad:s ledamöter, som bär yttrat sig,
och sednast Hr Carlheim Gyllenskjöld, tillstyrkt kyrkopliktens
afskaffande och R. o. Ad. sannolikt kommer att gilla Utsk:s förslag,
kan jag naturligtvis sådant icke förhindra, ehuru jag anser,
att kyrkoplikten borde återföras till sin ursprungliga betydelse,
såsom ..varande en actus, hvilken, såsom en föregående talare yttrade,
urartat men icke föråldrats. Och hvad är orsaken dertill,
att kyrkoplikten urartat, från en kyrklig ceremoni till ett skamstraff?
Jo just den opinion man bar om offentlig vanära. Den
klass af samhällsmedlemmar, hvilken träffas af kyrkoplikten, är
sannerligen icke så nogräknad om heder och ära, för så vidt densamma
icke på något sätt blifver föremål för (offentligheten. I
304
Den 12 Augusti e. m
löndom anser man sig kunna begå hvilket brott som helst, men
om man offentligen skall framstå såsom förbrytare, då vaknar
känslan af skammen, och det är äfven lagstiftarens både rättighet
och pligt att offentliggöra brottet, på det att den, som ännu
icke beträdt denna bana, matte erhålla en varning alt icke följa
förbrytarens exempel, och tvifvelsutan har just dennes närvaro
vid församlingens Gudstjenst hos den i Herrans tempel inträdande
väckt eller stärkt den ofta slumrande föresatsen att aldrig afvika
från dygdens väg.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. bifölle
Hr Carlheim Gyllenskjölds förslag att 3:dje och 4:de punkterne
må på en gäng förekomma till afgörande, ropades Ja och
Nen hvarjemte
Gr. Sparre anmälde sig och yttrade:
För min del har jag ingenting emot det förfaringssätt, som
Hr Carlheim Gyllenskjöld föreslagit, ty hos mången kan tvekan
upstå att bifalla kyrkopliklens afskaffande, innan man vet hvad
som kommer att sättas i dess ställe. Det förslag, som i sådant
hänseende är upgjordt, har utaf flera PresteShs ledamöter under
en i ämnet hällen enskild öfverläggning blifvit gilladt och alla de
prestman, med hvilka jag härom samtalat, hafva delat denna åsigt.
Försfaget afser, afl ingen hädanefter skulle kunna dömas lill
enskild skrift, men att förbrytaren icke skulle admitteras till nattvarden,
förrän han af sin själasörjare, i närvaro af 2 eller 3
bland de äldste i församlingen, låtit sig enskildt skriftas och aflösas.
Saken är icke ny, ty, på sätt jag redan omnämnt, en person,
som under ett år afhållit sig ifrån den heliga nattvarden,
kan, enl. gällande kyrkolag, af Presterskapet sättas i bann. Om
meningen med kyrkoplikten ovedersägligen är att förmå förbrytaren
till frivillig försoning med församlingen, så är väl det kraftigaste
medlet dertill att utesluta förbrytaren från de förmåner,
hvaraf den öfriga församlingen är i åtnjutande, intilldess lian känner
behofvet af försoning och för densammas vinnande inställer
sig hos sin själasörjare, sorn då har tillfälle att pröfva, huruvida
hans bättring är verklig och, i motsatt fall, genom förmaning
och undervisning söka hos den brottslige väcka en sann ånger.
Jag kan således icke annat än önska, att Utsk:s förslag i
4:de punkten mätte tillvinna sig R. o. Ad:s bifall, men ber att
få fästa npmärksamheten på elt tryckfel, som i texten sig insmugit.
På den 39:de sidans sista rad slår nemi. ett och emellan
orden drucken och oskriflad, hvilket bör rättas till eller, så att
det kommer att heta: drucken eller oskriflad.
Hvad den siste värde talarens argumentation beträffar, så
måste jag bedja honom om förlåtelse, att jag icke ingår i svaromål
derpå, men det är mig aldeles omöjligt att till vederläggning
uptaga skäl af sådan hall.
F r i h;
Den 12 Augusti e. m.
305
Frih. Hermelin, Sam. Au g.: Jag är nyss upkommen,
sä att jag icke åhört den föregtde diskussionen. Jag lager mig
derföre endast friheten att göra en erinran till hvad Gr. Sparre
yttrat derom, att den, som icke hegagnat Nådemedlen under
loppet af ett år, kan af Presterskapet förmanas och, ifall detta
icke hjelper, sättas i kyrkans bann. Detta är visserligen sannt,
men Presterskapet har ingen makt att tvinga den motspänstige.
I den församling, hvartill jag hörer, finnes en person, som nu
är fattighjon, hvilken icke pä 20 å 30 år begått Herrans Heliga
Nattvard, ehuru han ofta blifvit dertill af sin själasörjare upmanad.
Föreskriften är således icke mycket att bygga på. ,
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm, ånyo hemställt om
11. o. Ad. biföjle att i sammanhang med nu förevar:de punkt
äfven den nästföljande blefve föremål för behandling, samt efter
det svaren dervid utfallit med starka Ja, jemte åtskilliga Nej,
förklarat sig hafva funnit Ja öfvervägande, uplästes, för att jemväl
blifva föremål för öfverläggningen, det af Utsk. under N:o 4 afgifna
förslag till författning, hvarefter yttrades af
Hr von Hartmansdorff: I fråga om den förra punkten,
yttrade jag mig, anse kyrkoplikten, såsom ett återhållande hand
på tjufvarne, icke böra för den allmänna säkerhetens skuld upoffras
förr, än vi fått en straff-art af kraftigare beskaffenhet, än
den, som f. n. tillämpas. Nu, då fråga är att afskaffa kyrkoplikten,
utan att något annat, än den enskilda aflösningen, sättes i
ställei, återkommer jag med milt förra yrkande. Utsk. har nemi.,
såsom en ersättning för kyrkoplikten, endast föreslagit, att de,
som gjort sig skyldiga till vissa i mom. upräknade förbrytelser,
icke må af dea Heliga Nattvarden komma i åtnjutande, innan
de af själasörjaren låtit sig, i närvaro af två eller tre bland församlingens
äldste, enskilt skriftas och aflösas. Nu skulle det kunna
hända, att en stor del, ja kanske de fleste af våra förbrytare,
yttra sig såsom det af Frih. Hermelin omnämnda fattighjonet,
eller att de alldeles icke vilja blifva af de Heliga Nådemedlen delaktige.
Stadgandet blifver då icke något band på tjufvarne, utan
måhända snarare en lältnad för dem alt slippa se såväl prest som
kyrka, alt finna sig alldeles befriade från religionens band och
få, så mycket som möjligt, vända den vrånga sidan åt menskligheten.
Under en enskild öfverläggning angående detta ämne,
hvilken jag öfvervarit, hörde jag en prestman framställa denna
antnärkn., och jag hade högeligen önskat, att frågan blifvit af
PresteSt. afgjord, innan hon här förekom, på det att jag och möjligen
åtskilliga andra ledamöter, hvilka anse sig för sakens rätta
bedömande behöfva ledning af kyrkans män, haft densamma att
tillgå. Men då det icke är förhållandet, kommer jag, i afseende
å denna punkt, till samma slutföljd som vid den föreg:de, nemi.
att önska punktens återförvisning, på det vi måtte få se, om Utsk.
föreslår något annat band på tjufvarne, än det här upgifna, hvilket
synes mig vara detsamma som intet. Vi finge dä äfven lillio
H. 20
306
I) c n 12 Augusti e. m.
fälle erfara, hvad PresteSt. rinnér vara råd ligt för Guds församling
och det borgerliga samhället.
På det att jag icke mätte behöfva ånyo besvära R. o. Ad. med
något yttrande i detta ämne, anhåller jag, i likhet?med Gr. Sparre,
att få göra en anmärkn. vid förslagets ordalydelse. Utsk. begagnar
nemi. ordet trätit, såsom perfectum af verbet träla; det
heter icke sä, utan trätt. Ett misstag härom borde icke kunna
föras Hrr Jurister lill last, enär de sä ofta hafva tillfälle erfara
icke blott huru saken, utan äfven ordet användes.
Gr. Sparre: Jag beklagar, att den-siste värde talaren icke
dröjde qvar till slutet af den öfverläggning, som hölls ang:de
detta ämne, ty då hade han fått tillfälle alt inhemta, att, uppå
framställning af en ledamot utaf PresteSt., hvilken utväg skulle
vidtagas för att förmå förbrytaren att åter ingå i församlingens
gemenskap, det genmältes, på sätt jag äfven förut erinrat, att
presterskapet, ifall förbrytaren en längre tid afhöll sig ifrån att
vilja begå Nattvarden, egde låta honom inför sig inställa för att
förmanas och varnas, samt, derest sådant fruktlöst aflöpe, sälta
honom i kyrkans bann. Det finnes således en utväg alt förmå
brottslingen till att frivilligt afbedja sitt brott och söka försoning
med församlingen. Denna utväg är äfven den enda, jag kunnat
uttänka, såvida man icke önskar, att han, hädanefter såsom hittills,
skall med våld inställas i kyrkan och genom de straff, som
följa på hans vägran att underkasta sig kyrkopliklen, tvingas lill
en bekännelse, hvars upriktighet är högst vansklig.
Hvad angår ordet trätit, medgifver jag gerna, det jag icke
känner, huruvida Svenska Akademiens språklära föreskrifver, att
perfectum af verbet träta skall heta trätit eller tratt; men den
förra formen är åtminstone otvetydig, då deremot trätt lika väl
kan vara perfectum af träda som träta.
Jag anhåller om bifall till punkten, med rättelse af det tryckfel,
hvaruppå jag förut fästat upmärksamheten.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, framställde Hr Gr.
o. Landtm., att i afseende på de nu föeevande 3:dje och 4:de
punkterne af Utsk:s Betänk., hvarp Hr von Hartmansdorff yrkat
återremiss, icke i öfrigt förekommit annan anmärkn., än att, i
st. f. orden ”drucken och oskriftad”, borde införas ”drucken eller
oskriftad;” hvarpå Hr Gr. o. Landlnl. hemställde om R. o. Ad.
med denna rättelse behagade bifalla förevarande punkter af Ulsk:s
förslag, samt, efter denna propositions besvarande med starka Ja,
jemte några Nej, förklarade sig hafva funnit Ja öfvervägande.
Härefter förekom det af Utsk. under N:o I afgifna förslag
till författning om stöld, snatteri och rån; och yttrade sig härvid
Gr. Sparre: I fråga om föredragningssättet af det nu till
öfverläggning förekommande lagförslaget, vågar jag vördsamt hemställa,
huruvida icke R. o. Ad. skulle vilja antaga samma föredragningssätt,
sorn Ståndet förut vid lagförslags behandling följt,
nemi. att serskild proposition framställes å de förslag till förän
-
Den 12 Augusti e. m.
307
dring af någon §, hvilka af en eller annan talare väckas, samt
att derefter propos. å hvarje § serskildt göres. Vidare får jag
föreslå, att R. o. Ad., i likhet med hvad som skedde vid behandlingen
af förslaget till den nya hränvins-förordn.-n, ville åt LagUtsk.
npdraga att tillse, det hela lagförslagets upslällning och
redaktion sättes i öfverensstämmelse med de beslut, R. o. Ad.
i afseende å de serskilda §§:na fattat.
Hr von Hartmansdorff: I allmänhet anser jag det vara
mindre välbetänkt att binda öfverläggningen genom föregående
beslut. Vid detta Retänk:s behandling har man likväl börjat med
att utplocka vissa allmänna grundsatser. Vi hafva derom öfverlagt
och en af dera blef icke af Ståndet godkänd utan Utsk:s
förslag återförvisades. Vid sådant förhållande, synes mig, såsom
borde alla de anmärkn:r, hvilka afse spö- och risstraffets bibehållande,
föranleda till de serskilda §§:nas återförvisande, på det att
saken måtte kunna i ett sammanhang ånyo af LagUtsk. behandlas,
utan att vara bundet af ett eller annat Stånds beslut i afseende
å någon serskild §, hvarigenom sammanhanget i lagförslaget
skulle rubbas. Utan återförvisning torde R. o. Ad. måhända
stanna i en sådan sjelfmotsägelse, att ehuru vi ogillat
grundsatsen rörande spö- och risstraffets uphörande, vi likväl vid
hvarje § godkände den straffart, som att Utsk. i det uphörda
kroppsstraffets ställe blifvit föreslagen. Jag vill icke säga, att
denna afsigt legat till grund för det förslag till föredragningssätt,
som Gr. Sparre genomdrifvit, men bar dock ansett mig böra
fästa R. o. Ad:s upmärksamhet å dess möjliga följder; så att
Ståndet mätte taga sig tillvara för att fatta beslut, som stå i
strid med ett föregående.
Gr. Lagerbjelke: Genom det beslut R. o. Ad. under förmiddagens
plenum i afseende å 2:dra punkten fattat, har ingenting
annat blifvit afgjordt, än att Ståndet icke antog förslaget,
att spö- och risstraffet skulle helt och hållet ur den Svenska lagen
utgå och äfskåffas. Vår gällande lag stadgar å flera ställen spöoch
risstraff för brott, hvilka icke förekomma i den författn.,
hvarom vi nu skola öfverlägga, så att, äfvon om denna författn.
antages från den första bokstafven lill den sista, så står likväl
R. o. Ad:s beslut i afseende å 2:dra punkten fast. Jag finner
således intet hinder möta för förslagets föredragande punktvis, dervid
hvar och en af Ståndets ledamöter har sig öppet lemnadt alt
yrka spö- och risstraff för det brott, som LagUtsk. ansett böra
med annat straff beläggas.
Hr von Hartmansdorff: Jag har ingalunda beslridt, att
lagförslaget måtte punktvis föredragas. Men det är fråga oin,
huru hvarje puukt bör afgöras, då återremiss, med stöd af R. o.
Ad:s förut fattade beslut, yrkas. Jag anser återförvisning böra,
i sådant fall, beviljas. Om, på sätt Gr. Lagerbjelke antydt, det
inträffade att R. o. Ad. godkände alla de serskilda §§, der LagUtsk.
föreslagit spö- och risstraffets uphörande för stöld: så tror
20 *
308
Den 12 Augusti e. m.
jag, att Ståndet icke dermed gjorde landets laglydiga innebyggare
någon tjenst.
Gr. Sparre: Det förefaller mig besynnerligt, att Hr von
Hartmansdorff icke vid delta tillfälle vill gå tillväga på samma
sätt som vid många andra tillfällen, dä lagförslag., innehållande
liera §§, behandlats. Sednast före öfverläggningen, ang:de den nya
bränvinslagen, väckte Hr von Hartmansdorff ang:de föredragningssättet
samma förslag, sorn jag nu framställt. Om återremiss skulle
beslutas vid hvarje §, emot hvilken anmärkn. göres, så skulle
den diskussion, som här kommer att föras, sannolikt växa tili
volymer, och om LagUtsk. ånyo mäste taga frågan och alla dervid
framställda serskildta yrkanden i öfvervägande, derefter afgifva
ett nytt förslag och sedermera möjligtvis ännu ett sammanjemknings-förslag,
så hafva vi i sanning icke det ringaste hopp
att vid denna Riksdag hinna till något resultat i saken. Jag kan
således icke inse, att en återremiss af hvarje §, sä snart anmärkn.
deremot göres, skulle leda till något annat än frågans
undanskjutande, och då jag föreställer mig, att R. o. Ad., lika
med LagUtsk., inser behofvet af en förbättrad lagstiftning ang:de
tjufnadsbrott, hoppas jag, att R. o. Ad. icke godkänner Hr von
Harlmansdorffs åsigt, hvars antagande möjligtvis skulle leda derhän,
att sagde ändamål icke skulle kunna vid innevande Riksdag
upuäs.
Hr von Hartmansdorff: Det förhåller sig verkligen så,
som Gr. Sparre omförmält, nemi. att R. o. Ad. vid bränvinslagstriftningens
behandling följde det föredragningssätt Gr:n nu
föreslagit. Men derföre är det icke rätt, att Ståndet pä förhand
antager vissa grundsatser, hvilkas verkan på detaljerna man icke
genast kan förutse, serdeles som ingen regel är utan undantag.
Nu var man nog fintlig all vilja hörja med grundsatserna och
lyckades att dertill öfvertala R. o. Ad., ehuru jag motsatte mig
ett förfarande, som skulle binda den fria öfverläggningen i afseende
på de serskilda lag-paragraferna. Saken tog emellertid, i ett
fall, en annan vändning än mina motståndare förmodat, och nu
vilja de afskudda sig den boja, de pålagt sig sjelfva.
Uppå härefter framställd propos., beslöts alt ifrågavande förslag
till författning skulle §:vis företagas till pröfning.
Gr. Sparre: Jag vågar ytterligare föreslå, del något beslut
i afseende å ingressen icke fattas förr än lagförslaget är genomgånget.
I öfverensstämmelse härmed företogs nu först
§ I
Hr
Printzensköld: Efter den åsigt jag eger om en bestraffnings
natur, sä bör den å ena sidan stå i jemförligt förhållande
till beskaffenheten af det begångna brottet och å den andra vara
så beskaffad, att Staten vid dess verkställande icke får vidkännas
allt för stor kostnad. Den, som beträdes med första resan stöld,
Den 12 Augusti e. m.
30!»
straffas för tiel narrande med fängelse vid vatten och bröd och
längsta fängelsetiden är 28 dygn. Således kan en förbrytare af
detta slag, sedan laga dom blifvit fälld, icke hållas i fängelse
längre tid än sorn erfordras för vatten- och brödstraffets undergående,
hvilket straff ej får utsträckas öfver 28 dygn. Enl. förslaget
deremot skulle en person, som stjäl 6 R:dr r:gds, d. v. s.
1 R:dr mera än det penningevärde, hvarför snatteri-bot ådömes,
kunna dömas till icke mindre än 6 månaders straffarbete. Derigenom
åtager sig Slaten att försörja denne person under hela
denna långa tid, utan att han derunder gör Staten något gagn.
Från juridisk synpunkt betraktadt och då man anser frihetsstraffet
vara af en ganska svår beskaffenhet, finnér jag detta straff för
första resan stöld i vissa fall vara alltför hardt, under det alt
straffet i andra fall kan vara alltför lindrigt. Om vi antaga, att
straffet, dervid en latitud från 2 till G månader eger rum, vanligen
bestämmes till 4 månader, och antalet af brottslingar, som
dömas för första resan stöld, antages utgöra 1,200 om året,
hvilket antal ungefärligen motsvarar det i broltmäls-tabellerna uplagna,
så få vi genom multiplikation af 1,200 med 4 en summa
af 4,800 månader elier 400 år. Om vi vidare antaga, att en
under 1 års tid häktad person kostar Staten, dels i underhåll dels
till följd af den bevakning, hvarmed han måste omgifvas m. m.,
omkring 100 R:dr b:ko, så fä vi eri slutsumma af 40,000 R:dr
b:ko för tjufvarnes årliga underhåll. Genom antagandet af den
af LagUtsk. föreslagna straffart kommer således Staten att vidkännas
en ökad utgift af 40,000 R:dr b:ko årligen, likväl med
afdrag af det obetydliga belopp, som motsvarar värdet af det vatten
och bröd, hvilket tjnfvarne för närvar:de under strafftiden erhålla.
Kan ett sådant bestraffningssätt för det här ifrågakomna brottet
vara rätts- och ändamålsenligt? För min del vågar jag detta
högeligen betvifla. Man bör kunna antaga, att den, som för första
gången begår stöld, genom det nu vande straffet kan återföras på
den rätta vägen och lyckligtvis sakna vi icke heller exempel
deruppå. Vid sådant förhållande vill det synas mig såsom skulle
LagUtsk. hålla frihetsstraffet så kärt, att Utsk. för detsammas
skuld upoffrat både den egentliga rättvisan och det ekonomiska
gagnet af den lag, som f. n. uti ifrågavande hänseende finnes.
1734 års lag, hvilken man här såsom föråldrad vill utdöma,
säger, alt domaren skall pröfva, huruvida den, som första gången
begått stöld, bör straffas med spö eller ris, eller med fängelse
vid vatten och bröd. Lagstiftaren ansåg redan då, att spö- och
risstraffet, såsom varande ett svårt affliktift skamstraff, borde sparas
till sådana fall, der större stränghet i bestraffningen var nödig,
och sednare tiders lagstiftare, ännu störe filantroper än de gamla,
hafva helt och hållet afskaffat spö- och risstraffet för första resan
stöld och förklarat, att detta brott skulle kunna med fängelse vid
vatten och bröd försonas. Denna mildring af bestraffningen har
alldeles icke förorsakat tillökning i brottens antal, utan är detsamma
ungefärligen lika stort som för 10 år sedan, enl. hvad
Justitioe StatsMinisterns Embets-Rerättelser utvisa. Hvarföre skall
310
Den 12 Augusti e. m.
man, vid sådant förhållande, införa ett alldeles nytt bestraffningssätt,
hvilket dessutom, på sätt jag nyss arilhmetiskt ådagalagt,
tillskyndar Staten en högst betydlig förlust.
Vid betraktande af alla dessa omständigheter, kan jag för
min del ingalunda godkänna den nu föredragna l:sta §:n, som uphäfver
tillämpningen af vatten och brödstraffet för första resan
tjufnad, utan påyrkar, att detta straff måtte för nämnde brott bibehållas,
hvarföre jag äfven anhåller om §:ns återremitterande.
Gr. Sparre: Hr Printzenskölds och min röle har nu i en
hast blifvit ombytt. Förut har jag ansetts vara filantrop och yrka
altför milda straff. Nu beskvlles jag för alt påyrka alltför härda
bestraffningar. Men är verkligen 2:ne månacfers straffarbete ett
för strängt straff å tjufnad och kan man i lagen skäligen bestämma
ett lindrigare? Ligger det icke i sjelfva begreppet af
frihetens förlust, att den, för att blifva kännbar, skall någon lid
fortfara?
Hr Printzensköld säger, att det föreslagna straffet skulle för
Staten medföra en alltför kännbar utgift och bör derföre äfven
ur sådan synpunkt förkastas. Häruppå svarar jag med hvad jag å
förmiddagen anförde: Månne det icke är bättre att Staten vidkännes
en utgift för tjufvarnes ändamålsenliga bestraffande, än att de enskildte
fortfarande bestjälas? Om Hr Printzensköld, råkat ut för
att blifva bestulen, skulle hans tanke sannolikt fallit deruppå, att
* stölden tillfogat honom större kostnad än som förorsakas honom
af det bidrag han måste lemna Staten för tjufvarnes bestraffande.
Man säger, att ett fängelsestraff af 2:ne månader är alltför
långvarit, men man bör erinra sig, att ransakningen vanligtvis
medtager vida längre tid, hvarunder den brottslige är förhindrad
att fortsätta sitt vanliga näringfång. Det plus af tid, som upkommer
genom de 2:ne månadernas fängelstraff, kan icke vara
af sådan betydenhet, att blott denna omständighet skulle bevisa
straffets olämplighet. Dess dyrhet har Hr Printzensköld beräknat
till 40,000 R:dr b:ko om året, efter 100 R:dr samma mynt för
hvarje fånge. Detta torde vara väl högt tilltaget, men jag vill
antaga, att beräkningen öfverensstämmer med verkliga förhållandet.
Vid upgörandet af denna kalkyl har Hr Printzensköld likväl
medgifvit, att från nyssnämnde summa måste afräknas kostnaden
för det vatten och brödstraff, som nu ådömes. Lålom oss
antaga denna kostnad till |:del af 40,000 R:dr eller 5000 R:dr
samt dertill lägga kostnaden för fångens underhåll under den
tid, han afbidar kyrkopliktens undergående samt för hans transporterande
till den ort, der densamma skall verkställas, så tror
jag att hela kostnadssumman, enl. det nu gällande straffsystemet,
kan antagas upgå till omkring 17,000 R:dr om året. Skillnaden
skulle således endast blifva 23,000 R:dr och denna summa ålen
obetydlighet i jemförelse med totalsumman för fångvården
i riket och bör icke förorsaka någon betänklighet, om man verkligen
vill ändamålet, att tjufnadsbrott skola allvarligen bestraffas.
Jag yrkar bifall till §:n.
Den 12 Augusti e. m.
311
' Hr Flach, Johan: Jag har begärt ordet för att göra en
anmärkt), emot Hr Printzenskölds yttrande. Han nämnde, att
den nu gällande lagen stadgar spö- oell risstraff alternatift med
fängelse vid vatten oell bröd för första resan stöld. Häruti halden
värde talaren väsendtligen sig misstagit. Han har nemi. ansett
att spö- eller risstraff får ådömas för första resan stöld, hvilket,
enl. hvad en hvar torde hafva sig bekant, dock icke är förhållandet,
samt att nämnde brott är urbota, hvilket icke heller
är händelsen, enär lagen i lista §:n af 40:de Kap. Missg.B. säger:
”Hvar som första gången stjäl gods elfer penningar öfver 10 daler ;
höte tre gånger så mycket, som thet stulne värdi är. Orkar han
ej böta, plikte med kroppen, dock ej högre än efter stöldens
värde”. LagUtskis förslag till straffbestämmelse i detta fall är
härifrån högst skiljaktigt och af vida strängare art, i Ihy att det,
utom böter till tredubbla värdet af det olofligen tillgripna godset,
derjemte stadgar straffarbete från 2 lill ö månader, hvarigenom
hrottet skulle förvandlas till urbota.
Jag har blott velat framställa denna anmärkn. och förenar
mig i öfrigt med Gr. Sparre.
Hr Printzensköld: Jag kan ingalunda erinra mig, att jag
begått det misstag, Hr Flach upgifvit, nemi. att nu gällande lag
alternatift stadgar spö- och risstraff eller fängelse vid valten och
bröd för första resan stöld. Jag sade ju tydligt och klart, alt det
var 173b års lag, som sådant stadgade, men att genom i sednare
tider utkommen författn. det blifvit föreskrifvet, att spö- och risstraff
ej får för första resan stöld ådömas. Men i så måtto har
jag begått ett misstag, att jag uraktlät att nämna, det kroppsstraffet
ej finge tillämpas i annat fall, än då den brottslige saknade
tillgång att böta. Detta förbiseende har sin naturliga förklaringsgrund
deruti, att, såsom vi alla känna, högst få exempel gifvas,
att de, som blifvit dömda för första resan stöld, haft tillgång att
böta, hvarföre de nästan alltid måste undergå kroppsstraff.
Afven med fara att fortfarande blifva af Gr. Sparre beskylld
för inkonseqvens, anser jag, att det af LagUtsk. här föreslagna
straffet icke är afpassadt efter brottet, och jag tror, det ingen
torde kunna bestrida, att ju icke ett lagstadgande, enl. hvilket
den, som tillgriper 6 R:dr, skall straffas med 18 R:drs böter
och 6 månaders straffarbete, är för strängt.
Frih. Hermelin: Ehuru jag visserligen anser tjufnad vara
ett brott, som bör allvarsamt bestraffas, anser jag likväl detta
brott, då det förslå gången föröfvas, icke alltid vara af så grof
beskaffenhet, att det bör med urbota straff beläggas. Jag anser
denna princip icke vara riktig och kunna medföra skadliga följder.
Delta brott föröfvas lika ofta lill följd af lättsinne och obetänksamhet
som af verklig ond vilja, men rätta sättet att förhärda
viljan är, på sätt erfarenheten gifver oss vid handen, att inspärra
de unga förbrytarne tillsammans med gamla förhärdade brottslingar.
Jag menär, att det är en gammal erkänd sats, att allt
straff bör leda till förbättring, hvilken sats äfven finnes uttryckt
312
Den 12 Augusti e. m.
i våra gamla domare-reglor. Af delta skäl förenar jag mig med
Hr Printzensköld i hans begäran om §:ns ålerremitterande.
Då härefter propos. till bifall å förevande § blef framställd,
utföllo svaren med starka Ja, jemte några Nej, hvarpå Hr Gr.
o. Landtm, förklarade alt han funnit Ja öfvervägande.
§ 2.
Gr. Sparre: Vid de sammanträden af åtskilliga Jurister,
som blifvit hållna för att granska detta lagförslag, har det anmärkts,
att orden ”Mr nedan” icke skulle vara tillräckligt tydligt
hänvisande, enär en mängd §§ efterfölja nu föredragne 2:dra §:n.
Som denna anmärkn. icke torde sakna befogenhet, får jag hemställa,
det nämnde 'ord måtte utbytas emot orden: ”sorn i 3:dje,
4:de och 5:le §§:ne”. Med denna förändring torde §:u höra
godkännas, hvarom jag vördsamt anhåller.
Frih. Hermelin: Jag anhåller att vid denna § få göra
den erinran, att då, såsom vi alla vela, värdet å vårt mynt betydligen
förminskats sedan år 1734, så att 10 Daler silfvermynt
nämnde år representerade ett mycket större värde än nu, det
torde vara skäl att lagstiftaren, ifall, såsom jag anser riktigt,
skillnaden emellan stöld och snatteri skall bibehållas, bestämde
gränsen dem emellan till något högre penningevärde än 10 Daler.
Lagberedningen delar denna åsigt och\ har, om jag icke missminnes,
föreslagit 3 eller 4 R:dr Specie. Jag tror derföre, att
värdet borde höjas till minst 20 Daler, motsvarande 2| R:dr Specie.
Vidare får jag anmärka, att vår nu gällande lag stadgar, att
den, som snattar, skall endast böta halfva beloppet af det snattades
värde, då förslaget deremot stadgar, att böterna kunna bestämmas
från 5 till 20 Daler, utan afseende å värdet. Jag erkänner
väl, att det s. k. latitud-systemet är fördelaktigt, men i
många fall torde det böra undvikas, helst då det ej är af behofvet
påkalladt. Lii förevande fall kan detta system verkligen leda
till obillighet, helst minimivärdet, eller 5 Daler, är för högt. En person
kan nemi. snatta 1 Daler och då mäste han böta minst 5 Daler
eller 5 gånger så mycket som det snattade, ehuru bötesbeloppet för
tjufnad endast är tredubbelt emot stöldens värde. Detta är ju ett uppenbart
missförhållande. Jag ber Hrr:ne jemväl bemärka, att på landet,
der sådana mål oftast förekomma, hafva de ordinarie domarne
ofta ledighet och en t. f. domhafvande, en ung auskultant eller e. o.
notarie vid någon Hofrätt, får afgöra frågorna. Det heter visserligen,
att domaren, innan utslags afkunnande, skall med nämnden
öfverlägga, men alla de, som å landet handlagt domaregöromål,
känna nogsamt, huru knapphändig denna öfverläggning är. Vid
sådant förhållande torde det vara betänkligt att lemna en alltför
stor makt att afmäta straff i en enda, ofta oerfaren domares hand,
hvarföre denna §, enl. min lanke, icke bör godkännas, utan till
Utsk. återremitteras.
Gr. Sparre: Hvad först angår beloppet af 10, Daler såsom
gräns emellan stöld och snatteri, får jag fästa upmärksamheten
Den 12 Au'gusti e. m. 313
dera, ali R. o. Ad. vid behandlingen af lista §:n derom fattat
sill beslut, hvarföre något afseende å Frih. Hermelins framställning
ej torde böra fästas. Han bar väl rätt deruti, att Lagberedningen
i sitt förlag höjt nyssnämnde belopp, men detta
yann så litet bifall, att vid 1847—48 års Riksdag, då förslaget
var föremål för Ständernas pröfning, LagUtsk. nedsatte beloppet
till 4 Ridr. Dessutom bör bemärkas, att det ofta varit /råga
om att belt och hållet ur lagen borttaga begreppet snatteri; att
detta begrepp ej förekommer i Danmarks och Norriges lagar,
samt att man, vid närmare eftersinnande, måste erkänna, att
denna skillnad emellan snatteri och tjufnad är helt och hållet
godtycklig. Vid sådant förhållande ansåg Utsk. sig handla försigtigasl
genom att bibehålla den gamla gränsen emellan de båda
arterna af olofligt tillgrepp. Dessutom är det kändt, att dä en
person tilltalas för en ringare tjufnad och på sådan grund anses
förtjena misskund, den utväg alltid följes, att det tillgripna värderas
så lågt, att brottet faller inom snatteriets gräns, sä att
någon egentlig skada af det utaf Frih. Hermelin såsom för lågt
ansedda snatteribeloppet ej plägar ske. Pä landsbygden hafva
dessutom många varor så litet värde, att man kan taga en hel
hop, innan värdet deraf upgår till 10 Daler. De egentliga stortjufvarne
beträdas nästan aldrig med att hafva begått sjelfva stölden,
ty de äro vanligen så försigtiga, att de ej låta sig gripas
å bär gerning, hvarföre de merändels råka fast derigenom att
de befinnas innehafva något af det stulna godset och som de
nästan alltid äro kringstrykande personer och således icke beträdas
med att innehafva mera än de bära på sig, är det
ganska nyttigt att minimibeloppet ej är för högt, i hvilket fall
stortjufvarne ofta skulle slippa med snatteribot.
Vidkommande derefter det af Utsk. föreslagna straffet för
snatteri, så har den siste vade talaren funnit detsamma vara för
hardt, hvilket han velat ådagalägga genom att anföra, huruledes
en person, som endast snattat 1 Daler skulle dömas till 5-dubbla
böter, då deremot tjufven endast dömes till 3-dubbla. Men
jag får fästa den väde ledamotens upmärksamliet derå, att tjufven
derjemte ådrager sig straffarbete från 2 tili 6 månader, och
jag tror, att han gerna vill byta detta urbota straff med den
ringa tillökning i bötesbeloppet, snattaren får vidkännas. Vår nu
gällande lag stadgar väl, att snatteriboten utgör endast halfva
värdet af det tillgripna, men dervid bör bemärkas, att snattaren
jemväl ådömes enskild skrift, såsom en slags urbota bestraffning.
Slutligen får jag erinra, att Utsk., just med fästadi afseende
på de skärpande eller mildrande omständigheter, hvilka ofta vid
snätteris begående förekomma, tillstyrkt en latitud emellan 5
och 20 Daler, hvilken väl icke kan anses vara särdeles vådlig,
äfven om straffet ådömes af en yngre och mindre erfaren domare.
Jag anhåller om bifall till §:n.
Frill. Hermelin: Med anledn. af Gr. Sparres yttrande ber
314
Den 12 Augusti e. m.
jag endast att få erinra, att om äfven det stulna godset ofta
värderas linder dess rätta värde, så måste dock detta betraktas
såsom undantag och icke såsom regel.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm, framställt hurusom Frih.. Hermelin yrkat återremiss
och Gr. Sparre bifall till §:n med den förändring, atti st. f.
slutorden ”bär nedan sägs” skulle införas orden: ”sorn i 3:dje,
4:de och 5:te §§:ne sägs,” anmälde sig oell yttrade:
Hr C ari heim - G y 11 en s kjöl d : Jag hemställer till Gr.
Sparre samt R. o. Ad. huruvida det icke skulle vara skäl att bibehålla
orden ”här nedan” ....
Detta yttrande blef härvid af Hr Gr. o. Landtm, afbrutet
med erinran att öfverläggningen förklarats fulländad, och således
något ytterligare förslag till ändring ej finge framställas,
hvarpå, efter först till bifall å denna § utan förändring framstäld
propos., som besvarades med Nej, Hr Gr. o. Landtm, hemstälde
om R. o. Ad. ansåge de gjorda anmärkn:ne föranleda lill
återremiss, hvarvid svaren utföllo med starka Nej, blandade med
Ja, samt slutligen, efter med starka Ja jemte åtskilliga Nej besvarad
propos. till bifall å §:n med den af Gr. Sparre föreslagna
förändring, Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att han funnit svaren
å sistnämnde propos. hafva utfallit med öfvervägande Ja.
§§ 3 och 4.
Biföllos.
§ 5.
Gr. Sparre: Jag är pligtig att inför R. o. Ad. redogöra
för de anmärkn:r, hvilka blifvit framställda emot de serskilda §§:na
i detta förslag och får derföre nämna, att raan emot nu föredragne
§ anmärkt, att orden: vdä sådant ute finnes” kunde sä
tolkas, att straffet skulle tillämpas äfven i det fall, då man redan
verkställt bergningen af ifrågavar:de frukter, ehuru man
ännu icke fått dem under tak. Man har derföre föreslagit, att
dessa ord skuile utbytas emot orden: ”innan sådant bergadt blifvit”,
och som den förra ordställningen möjligen kan föranleda
en oriktig tolkning, hemställer jag, huruvida R. o. Ad. skulle
vilja antaga den sednare redaktionen.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Jag hemställer till R. o.
Ad. huruvida det verkligen är skäl att vidtaga den af Gr. Sparre
föreslagna förändring. Jag för min del anser jag, att straffet bör
tillämpas, äfven om de ifrågavande jordfrukterna redan blifvit
bergade, så snart de ännu icke kommit under tak.
Gr. Sparre: Jag har blott ansett det vara min pligt att
tillkännagifva den anmärkn., sorn emot ifrågavande ord blifvit
framställd. Jag för min del förstår dem ganska väl, enär jag
deltagit i redaktionen af §:n, men det torde måhända vara tydligare
att begagna orden: ”innan det bergadt blifvit”.
Den 12 Augusti e ra.
315
Efter lill bifall ä denna §, utan förändring, framställd propos.
, som besvarades med starka Ja, jemte några Nej, förklarade
Hr Gr. o. Landtm, sig hafva funnit Ja öfvervägande.
§ 6.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill här göra en anm. mot
ordalag, som begagnas icke blott i denna § titan äfven i flera
efterföljande. Det beter nemi. att man skall ”för stöld dömas
om man stjäl”. Det är ju detsamma som att säga: om man
stjäl, så stjäl man Det måtte icke vara rätt alt så uttrycka sig
i lagspråk. Jag önskar derföre, att sådant måtte rättas, hvarföre
jag anhåller om §:ns återförvisande.
Gr. Lagerbjelke: Om icke något annat är att anmärka
emot §:n, än den af Hr von Hartmansdorff såsom felaktig ansedda
ordställningen, så torde det vara tillräckligt att anm. är
gjord, då R. o. Ad. troligen i allt fall kommer att updraga
åt LagUtsk. att vidtaga de redaktionsförbättringar, som kunna
tarfvas.
Hr von Hartmansdorff: I händelse R. o. Ad. skulle
fatta ett sådant beslut, som Gr. Lagerbjelke förordat, har jag in
tet
emot §:ns godkännande.
Gr. Sparre: Jag vill blott lill försvar för redaktionen anföra
följande. Allt olofligt tillgrepp af annans egendom är en
gerning, hvaruppå de karakteristiker, som utmärka stöld, inträffa,
men lagen kan i vissa fall säga, att gerningen icke skall betraktas
såsom stöld utan såsom snatteri. Jag tror det således
vara riktigt att bestämma, hvilka olofliga tillgrepp skola såsom
stölder bestraffas. I allt fall skall jag inom Utsk. framställa Hr
von Hartmansdorffs anmärka., lill det afseende den anses böra
förtjena.
Uppå härefter framstäld propös. biföll R. o. Ad. förevande §.
§ 7.
Bifölls.
§ 8.
Hr Printzensköld: Här har återigen LagUtsk. varit omsorgsfullt
alt borttaga ett af 1734 års lagstiftare stadgadt skamstraff,
nemi. straffet att utanför Tingshus eller Rådstufvudörr en
timme stå och skämmas med mjölk-käril i handen, hvartill den,
som mjölkat annors ko, får eller get, enl. 4:de §:n 43 Kap.
Missg.B., gjort sig skyldig. Nämnde lagstiftare ansågo nyssberörde
brott vara så obetydligt, att det icke ens med böter belädes,
utan kunde tilltaget försonas genom det att den felaktiga
å allmän plats utställdes att skämmas för gerningen. Sednare
tiders lagstiftare funno likväl delta brott vara af svårare art,
än att det kunde med endast skamstraff försonas, hvarföre det
genom Kongl. Förordn:n den 21 Jan. 1773 stadgades, att den
brottslige skulle, förutom skamstraffet, slita spö eller ris, samt er
-
316
Den 12 Augusti e. m.
sätta värdet af det borttagna, samt att kroppsstraffet skulle ökas
vid iteration af brott et. Sedermera blef genom Kongl. Förordnia
d. 10 Juni 1841, som uphäfde de i allm. lagen för flera brott
ovilkorligen stadgade spö- eller risstraff, förordnadt, att då ifrågavarfde
brott första resan begicks, skulle spö- eller risstraffet
till motsvarande fängelse vid vatten och bröd förvandlas. Nu
har Lag.Utsk. ansett det urbota straffet för detta brott väl böra
qvarstå, ehuru under en annan form, och derföre föreslagit tillämpningen
af det för stöld i allmänhet i förslaget utsatte straffarbete,
men deremot helt och hållet befriat förbrytaren frän
undergående af den offentliga skam, som 1734 års lagstiftare
ansett böra följa å den verkligt skamliga gerningen. Nu frågas
det billigtvis, om icke detta LagUtskis förfarande vittnar om eli
vid intet tillfälle ospardt bemödande, att befria förbrytaren från
den vanära, som ligger uti brottets offentliggörande? Och icke
heller kan jag för min del anse ett slikt förfarande nyttigt eller
ändamålsenligt. Ty, säga hvad man vill, så förblifver det likväl
en orubblig sanning, att förbrytaren vida mer rädes för den
offentliga skymfen än för sjelfva det affliktiva straffet. Hvari
ligger då skälet för 1854 års lagstiftare att borttaga ett skamstraff,
som under mera än 100 år befunnits ganska lämplig!?
Ar det för alt befria den brottslige från den blygsel, som brotfets
offentliggörande måste hos honom framkalla, så tror jag, att
LagUtsk. snarare lyckats att befrämja detta slags brott än att
motverka detsamma. Ty säkert är, att just den skam, som dessa
förbrytare måste vidkännas, derigenom att de offentligen utställas
med, för att så säga, sinnebilden af deras skamfulla gerning
i handen, gör, att dessa slags förbrytelser åro jemförelsevis
med öfriga brott ganska sällsynta.
För min del hyser jag den fasta öfvertygelse, att man icke
så hals öfver hufvud bör borttaga alla de straff-arter, som innebära
ett medel att förmå de brottslige att blygas för deras gerningar,
utan att man väl kan låta dessa qvarstå, då man icke
försport någon klagan öfver deras olämplighet, utan tvertom funnit
bestraffningens lämplighet af erfarenheten bekräftad. Jag
kan således icke godkänna nu föredragne § i dess närvaride
skick, utan yrkar, att den måtte återremitteras, ehuru jag förutser,
att nain åsigt icke kommer att göra sig gällande hos R. o.
Adis majoritet.
Frih. Hermelin: De anmärkmr, som den siste värde talaren
gjort i afseende å borttagande af skamstraffen, torde till en
del förfalla, enär, om jag icke misstager mig, dessa straff redan
förnt' äro förminskade eller uphäfde. Om det är nyttigt att bibehålla
skamstraff eller icke, derom vill jag nu icke yttra mig;
utan orsaken, hvarföre jag anhållit om ordet, är, alt jag ansett
mig böra underställa R. o. Adis bedömande, huruvida det
icke skulle vara lämpligt att till fullständigande af denna § äfven
intaga straffbestämmelse för den, som klipper ull af annans
Don 12 Augusti e. m.
317
fät' ute å marken, då motsvarande brott derutinnan omtalas
rör:de andra kreatur.
Gr. Sparre: Jag är långt ifrån att vilja bals öfver hufvud
bortkasta straff, sorn kunna i någon mån anses lämpliga; men
om, på sätt Hr Printzensköld yttrat, ett straff för 100 år.sedan
ansetts lämpligt, är det derföre icke sagdt, att samma straff nu
för tiden skall såsom sådant anses. Derom är nu frågan och deröfver
troi; jag äfven samtidens dom redan vara fälld, sä att bemödandet
att i lagstiftningen bibehålla spö och ris eller skamslraff icke
lärer lyckas. 1 öfverensstämmelse med denna åsigt, har jag med
min röst tillstyrkt Utsk., att föreslå afskaffandet af det straff, för
hvars bibehållande Hr Printzensköld ifrar.
Beträffande den siste värde talarens anmärkning, att Utsk.
förbisett, att i §:n intaga straffbestämmelse för klipping af annor
mans får, så får jag öppet erkänna, att Utsk. ej kommit
all tänka på ett sådant brotts begående. Om brottet verkligen
skulle föröfvas, hvilket väl är möjligt, ehuru* jag ännu aldrig hört
något sådant omförmälas, måste detsamma hänföras under den
Osta eller 2:dra §:n, som afhandla stöld eller snatteri i allmänhet.
Det är icke för lagstiftaren möjligt att uttänka alla möjliga slag af
brott, som kunna begås, för att derför utsätta straffbestämmelser,
ulan man nöjer sig vanligen med att stadga straff för förbrytelser,
som verkligen pläga föröfvas. Men om man anser det
förra vara nödigt, och äfven delar Hr Printzenskölds åsigt, att
brottslingen bör offentligen utställas för att skämmas, samt att
sjelfva brottets beskaffenhet bör genom något yttre betecknas,
hemställer jag om icke den värde talaren, i konseqvens med sin
uttalade åsigt, kunde föreslå, att den, som beträdes med att hafva
klippt ull af annans får, skall stå och skämmas med en ullperuk
på hufvudet.
Frih. Hermelin: Likasom jag icke förra gången, då jag
hade ordet, yttrat mig om några skamstraffs bibehållande, likaså
har jag icke heller yrkat, att den, som begär det af mig omnämnda
brott, skulle förses med någon ullperuk, hvarföre jag
anser Gr. Sparre helt och hållet hafva saknat skäl att yttra,
det jag haft åläggandet af ett dylikt skamstraff i sinnet. Men
jag ansåg mig kunna såsom en ofullständighet anmärka, att brottet
ej blifvit i §:n omnämndt, hvaraf otvifvelaktig! kunde inträffa,
alt detsamma blefve möjligen strafflöst, då, såsom vi alla
vela, i allmänhet inga andra gerningar anses såsom brott, än
de, hvilka i lagen förbjudas oell med straff beläggas, — enär
tvifvelaktigt är om vår tids Domare, såsom rättesnöre, hylla Olai
Petri ll:te Domare-Regel.
Hr Flach: Det må väl vara en sanning, att i nu gällande lag icke
linnes något stadgande i afseende å det brott, som nu blifvit af Frih.
Hermelin omförmäldt, men jag finnér likväl hans anmärkn. vara af
vigt, ty det lärer ej kunna förnekas,-att dä man skall stifta en ny lag
för tjufnadsbrott, äfven berörde slag deraf bör i lagen omnämnas
318
Den 12 Augusti e. m
och med straff beläggas. Om stadgandet skall hafva sin plats i
denna § eller någon annan, lemnar jag såsom något mindre
väsendtligt derhän, men skulle likväl tro, att dess rätta plats är
i denna §, hvarföre jag anser mig böra yrka §:ns återremitterande.
Gr. Sparre: Jag får fästa de siste värde talarenas upmärksamhet
derå, att det omförmälda brottet ingalunda blilver strafflöst,
ty tillgrepp af ull från får ute å marken, är ju olofligt tillgrepp,
hvilket, om det i värde öfversliger 10 Daler, straffas såsom
stöld, och i annat fall såsom snatteri. Här är således endast
fråga om, huruvida lagstiftaren i sina straffbestämmelser bör
gå längre än behofvet hittils visat sig. I gällande lag finnes redan
inlagen straffbestämmelse för den, som mjölkar annans ko,
får eller get, och derföre har äfven LagUtsk. ansett sig böra
bibehålla ansvarspåföljd för dylika tilltag.
Skulle man nu derutöfver stadga ansvar för oloflig ullklippning,
ehuru man ännu aldrig hört talas om något sådant brott,
så borde man äfven i lagen införa straffbestämmelser för en
hel mängd andra olofliga handlingar, såsom t. ex. att plocka fjäder
af en annans gås eller höna, taga borsten af annans svinkrealur
m. m. d. Den 8:de §:n blefve då ganska vidlyftig, och
skulle uptaga en mängd handlingar, hvars beläggande med straff
ännu icke visat sig vara af behof påkalladt, hvilket jag för min
del fortfarande anser vara lika olämpligt sorn obehöfligt.
Hr von H a r t m a n sd or ff: Det förhåller sig visserligen såsom
Frih. Hermelin anmärkt, att straffet att stå med mjölk-käril i
handen år 1733 försvårades, genom spö- och risstraffs åläggande.
Men nu har LagUtsk. föreslagit, att ifrågavar:de förbrytelse
skulle beläggas med straffarbete från 3 månader till och
nied 1 år. Jag hemställer nu till hvars och ens bedömande,
hvilketdera straffet må anses vara bäst afpassadt efter förbrytelsens
beskaffenhet, antingen att låta den person, sorn företagit
sig att mjölka annans ko, får eller-get, stå och skämmas vid
lingsdörr jemte ett mindre betydligt kroppsstraffs undergående,
eller alt ålägga honom flera månaders straffarbete. Värdet af
det, sorn borttages, kan vara högst obetydligt, dock bör gerningeu
ej lemnäs ulan ansvarspåföljd, enär hon är sådan, att boskapens
egare ej kan thy förutan betryggas deremot, emedan de
ute å marken betande kreaturen alltid äro åtkomliga för tjufven.
Men då denna gerning kan verkställas på ett så obetydligt djur,
som ett får eller en get, så är naturligtvis skadan, sorn derigenom
tillskyndas djurens egare, så obetydlig, att hon knappt" kan
värderas. Vid sådant förhållande kan intet straff vara lämpligare,
än det våra förståndiga förfäder först stadgade. Det drabbade
icke den felaktige för någon längre tid, var icke förstörande
för hans timliga välfärd, såsom ett långvarigt fängelsestraff
skulle blifva. Men det var tillräckligt afskräckande för att afhålla
frän gerningens förnyande. Vi få ej förbise, Mine Hrr,
att detta brott kan begås under omständigheter, som äro i hög
D en 12 Augusti e. m.
319
grad mildrande. Föreställom oss t. ex. en fattig qvinna, som
mjölkat annans får eller get, för att sålunda skaffa näring åt sina
hungrande barn. Skall,nu denna fattiga moder, hvars förseelse
är så ringa, icke få umgälla henne med det lindriga straff, sorn
vår gamla lag i thy fall bestämmer, utan i stället under flera
månader sitta i fängelse, urstånd att under tiden sörja för harneus
uppehälle. Hvem skulle imedlertid försörja dem? Troligtvis
socknen. Detblefve då menigheten, som finge böta för hennes
förseelse. Ar sådant lämpligt, är sådant förståndigt? Jag
kan således icke finna annat, än att det gamla straffet är bättre
och förtjent att bibehållas, samt anhåller derföre, att R. o. Ad.
mätte återförvisa §:n till Utsk:s förnyade handläggning. Om den
mening gör sig gällande, som Ståndet på f. m. uttalade, att
nemi. spö- och risstraffet skulle bibehållas, så kan jag icke inse,
hvarföre icke andra skamstraff, som icke svida i skinnet, skulle
bibehållas, och till dessa hörer mjölkstäfvan.
Gr. Sparre har gjort sig lustig öfver Frih. Hermelins anmärkn.
, att straff ej blifvit stadgadt för den, som olotligen klipper
annans får. Det förslag till straff, som Gr. Sparre afgifvit,
nemi. att en ullperuk skulle sättas å den brottsliges hufvud, bär
vittne om den civilisation,-sorn Gr. Sparre på f. m. lofordat.
Hr Car 1 h ei m - G yllens kj ö 1 d : Äfven jag anser mig ega
skäl, att anhålla om återremiss af denna §. Det är egentligen
lista mom. deraf, som jag fästat mig vid. Såsom R. o. Äd.
känner, var stöld af annan mans häst eller boskap, som går i
bete ute å marken, genom ursprungliga lydelsen af lista §m i
43:dje kap. Missg.Bin, lagd i tveböte, men derföre ålades, genom
1807 års Förkl., urbota bestraffning af ganska sträng art.
Jag tror mig kunna försäkra, alt detta sednare stadgande öfverensslämmer
med allmänna tänkesättet i landet, och anser det
vara ganska vigtigt, att folkets begrepp om rätt och orätt, om
gerningars större eller mindre straffbarhet, icke bör af lagstiftningen
motsägas. Genom delta begrepp, innött genom en långvarig
vana, öfvergår lagen till folkets innersta medvetande och
blifver ett uttryck af nationens lefvande rättskänsla. Om vi, på
sätt LagUtsk. föreslagit, i en och samma § sammanföra detta
grofva och med så strängt straff, belagda brott med andra ringare
förseelser, hvilka i 1734 års lag icke en gång åro med
något egentligt straffbelagda, såsom förhållandet är med mjölkning
af annans kreatur, och straffet för dessa olika slag af brott
blifver detsamma, om än i afseende å långvarigheten något olika,
så rubbas folkets begrepp om dessa brotts inbördes förhållande
och dess inneboende rättskänsla förnärmas. Jag anhåller derföre,
att R. o. Ad. mätte återremittera §in, på det att LagUtsk.
, derest spö- och risstraffet kommer att bibehållas, måtte
vara olörhindradt att stadga detta straff ä omförmälde brott,
som folket fortfarande anser vara af en särdeles grof beskaffenhet,
såsom rigtadt mot en för egaren ofta oumbärlig, alltid dyrbar
egendom, då den icke af lås och bom kan skyddas.
/
320
Den 12 A u ghsti e. m.
Hr Flach: .lag lärer icke varit nog lycklig att i mitt förra
yttrande hafva uttryckt mig så, att jag af Gr. Sparre blifvit rätt
förstådd. Det var icke och kunde naturligtvis icke vara min
mening, det stöld af ull från å bete gående får skulle vara mera
än hvarje annan stöld fri från straff, men jag kan icke finna,
hvarföre icke delta olofliga tillgrepp skulle kunna, såsom en
särskild svårare qvalifikation af tjufnadsbrolt, uptagas i denna §,
likasåväl som den brottsliga handling man begår, då man stjäl
tagel ur mahn eller svans å häst. Skälet till den strängare
straffbestämmelsen ligger ju deruti, att lagen velat tillförsäkra
egare till ute å marken gående kreatur ett större skydd för
denna hans egendom just derföre, att egaren sjelf omöjligt kan
vårda den; vid hvilket förhållande, och då rättsgrunden i båda
dessa fall således är en och densamma, jag föry min del icke kan
inse, hvarföre det af LagUtsk. skulle anses vara ett lindrigare
brott ali stjäla ullen af får, än att stjäla tagel ur hästs mahn
eller svans.
Huruvida afsigten med Frih. Hermelins framställning var,
att det af honom omförmälde brott skulle beläggas med ett
straff, likartadt det, som finnes i vår nu gällande lag stadgadt
för mjölkning af annans ko, vill jag lemna derhän. Jlin mening
var åtminstone icke sådan, utan önskade jag, att detta brott
skulle hänföras under den före vande 8:de §:n, och derföre anhåller
jag om densammas återremitterande.
Hr Printzensköld: Det ligger ett misstag uti Hr von
Hartmansdorffs yttrande, att det utaf 1734 års lagstiftare stadgade
skamstraff för den, som mjölkar annor mans ko, får eller
get, skulle vara uphäfdt. Stadgandet härom qvarstår ännu
i oförminskad kraft, men sednare tiders lagstiftare hafva ansett
skamstraffet för ringa i jemförelse med brottets beskaffenhet, och
derföre har det i den jemväl af Hr von Hartmansdorff åberopade
Kongl. Förordmn blifvit stadgadt, att den, som blifvit förvunnen
till meranämnde brott, skulle derjemte straffas, man med
6 par spö och qvinna med 5 par ris, hvilket straff sedermera
genom 1841 års Kongl. Förordn. förvandlades till motsvarande
fängelse vid vatten och bröd. Nu har LagUtsk. varit så omsorgsfullt,
så månt om en slik förbrytares anseende i det allmänna,
att Utsk. väl ålagt honom straffarbete, men befriat honom
från den honom nu åliggande skyldighet, att stå utanför
Tingshus eller Rådstufvudörr att skämmas. Undersöker man beskaffenheten
af den bestraffning, LagUtsk. i förevar:de fall tillstyrkt,
så finnér man, att densamma icke står i något riktigt förhållande
till brottets beskaffenhet. Den, soin 'mjölkat en annans
ko, får eller get, har icke tillskyndat sin nästa någon särdeles
stor egendomsförlust. Huru mjölkrik en ko än må vara, så kan
man likväl i allmänhet ej af henne erhålla mera än högst 4
kannor mjölk. På landsbygden upskaltas en kanna mjölk till
högst 6 sk. b:ko, så att det högsta värdet af den qvantitet mjölk,
/ som
Den 12 Augusti e. m.
321
som kati tillgripas, är 24 sk. b:ko. Ser man nu efter hvilket
straff LagUtsk. föredetta brott föreslagit, så får man följande uplysning.
Utsk. säger nemi. i 8:de §:n, att förbrytaren skall,
utan afseende å värde, dömas för stöld, efter thy i Oile §:n sägs.
Går man då lill fide §:n, finner man, att straffet för de i denna
§ upräknade arter af ■ tjufnadsbrott skall vara det, som i 3:dje
§:n stadgas. — Härvid' ber jag att få i förbigående nämna, att
LagUtsk. i detta förslag följt samma princip som Lagberedningen,
nemi. att i afseende ä straffbestämmelserna hänvisa till närmast
föregide §, hvilken åter i sin ordning hänvisar till en föreg:de
o. s. v., så att man får bläddra ofta på 5 å 6 ställen, innan
man lyckas få rätt på straffbestämmelsen. — Sedan man nu lyckats
få rätt på 3:dje §:n, så ser man, att brottet, hvilket, utan
afseende å värdet af det tillgripna, skall betraktas såsom stöld,
belägges med tredubbla böter samt .straffarbete från 3 månader
t. o. m. 1 år. Således, om en person mjölkat en ko ute å
marken och fått t. ex. endast \ stop mjölk, ty kreaturet hade
måhända icke någon större qvantitet att för tillfället aflåta, har
denne person, hvars tillgrepp i värde icke upgått till mera än
ett par sk. b:ko, gjort sig förfallen till minst 3 månaders straffarbete,
utom böterne. Jag frågar Eder, Mine Hrr! kan en sådan
lagstiftning anses principenlig? Står det med rättvisans kraf
tillsammans att belägga en person, som tilleguat sig en ringa
qvantitet födoämne, ofta endast värdt 2 sk. b:ko, med straffarbete
från 3 månader till och med ett år, blott derföre att tillgreppet
skett från ute å marken gående boskap? För 100 år sedan
ansågs, på sätt jag redan anfört, detta brott vara af sådan beskaffenhet,
att straffet icke kunde mätas efter det tillgripnas
värde, hvarföre man också ansåg den lämpligaste bestraffningen
bestå uti den offentliga skam, som förbrytaren måste uthärda,
såsom en följd af hans olofliga tilltag. Sednare tiders lagstiftare
funno väl brottet böra strängare bestraffas, men bibehöllo
derjemte skamstraffet såsom serdeles ändamålsenligt. Nu har
Utsk. borttagit icke allenast det ursprungliga skamstraffet utan
äfven det sedermera tillkomna affliktiva straffet och i st. insatt
ett annat straff, hvilket, åtminstone enl. min åsigt, ingalunda är
afpassadt efter brottets beskaffenhet.
Hvad nu lista mom. af denna § beträffar, så har LagUtsk.
äfven der varit serdeles omsorgsfullt om förbrytarens heder och
ära. För stöld af kreatur, som går ute å marken, stadgades
i Kongl. Förkl. af den 23 Mars 1807 ett ganska strängt affliktivt
straff, nemi. dubbel kroppsplikt efter stöldens värde, ökadt
med 8 par spö för man och tt par ris för qvinna, då allmänna
lagen endast innehåller, att brottet skall ligga i tveböte, men
derjemte stadgades det i åberopade Kongl. Förkl., att den brottslige,
före kroppspliktens undergående, skulle stå att skämmas under
2:ne timmar i halsjern vid en påle. Denna sistnämnde bestraffning,
som just utgör ett det verksammaste medel att afskräcka
från dylika stölder, till följd af den offentliga vanära,
> 10 H. 21
322
Den 12 Angust! e. m.
hvarmed straffet är förknippad;, just denna bestraffning, säger
jag, har LagUtsk. borttagit. Är ett sådant förfarande riktigt?
Skammen är, på sätt jag flere gånger under denna lags diskuterande
tagit mig friheten nämna, ett ganska verksamt medel
att förekomma brott i allmänhet och i synnerhet, på sätt erfarenheten
jemväl ådagalagt, sådana brott som de ifrågavande. Jag
kan således icke finna annat än att det varit en falsk hjertnupenhet
hos Utsk. att befria dén brottslige från all vanära, som
föranledt Utsk. alt icke låta detta plus af bestraffningen qvarstå,
på grund hvaraf jag äfven yrkar återremiss af Irsta mom. i
denna §.
Gr. Lagerbjelke: Det är en af Criminal-Justicens första
grunder, att de (illgrepp, för hvilka egarne af det tillgripna icke
kunna akta sig, böra såsom svårare anses, och derföre är det
ganska rätt, att LagUtsk. belagt de i denna § uptagne stölder
med strängare straff, än det som blifvit stadgadt för enkel
stöld. Man har visserligen anmärkt, att åtskilliga fall af olofligt
tillgrepp, likartade med dem, som finnas i §:n uptagna, kunna
gifvas, samt att det således vore en ofullständighet i förslaget,
att desse fall blifvit uteslutne. Detta må vara till en viss grad
sannt, men å andra sidan måste medgifvas, att de omförmälda
fallen äro dels icke fullkomligt likartade med de uptagna, dels
så obetydliga, att de icke förtjena, att i lagen intagas.
För att nu hålla mig till det brott, som här på allvar blifvit
omförmäldt, eller att någon olofligén klipper annans får, så
får jag till en början erinra, att det; är mycket lätt och hastigt
gjordt, att klippa taglet af en häst, men att det deremot är ganska
besvärligt och tidsödande att klippa ullen af ett får. Vidare
torde det ej böra blifva oanmärkt, att fåret lider en ganska
obetydlig skada genom att mista sin ull, då deremot hästen, beröfvad
malm och svans, är på sätt och vis stympad samt på en
tid för egaren oanvändbar; t. ex. hvem åker på Stockholms gator
efter en på delta sätt tilltygad häst?
Man har från ett båll höjt klagorop deröfver, att LagUtsk.
tillåtit sig att borttaga det förträffliga skamstraffet att sitta vid
tingsdörren med en mjölkstäfva i handen, under förmälan, att
straffets förträfflighet skulle bestå deruti, att de flesta brottslingar
hafva en stor förskräckelse för att råka ut för denna skam.
Härvid måste likväl förutsättas att den person, som skall undergå
skamstraffet, verkligen kan skämmas. Men om nu detta, efter
förmenande, så förträffliga straff blifver tillämpadt på en person,
som saknar all känsla af skam, månne straffet likväl bibehåller
sin afskräckande natur? Låtom oss tänka oss en person,
som drifver omkring i riket, utöfvande det oskyldiga försörjningsmedlet
att mjölka å marken betande kor, så många han kan
öfverkomma. Ingalunda lärer denna person låta afskräcka sig från
fortsättandet af denna lätta handtering, derigenom att han å en
främmande ort, der ingen menniska känner honom, får stå en
timme utanför en tingshusdörr med en mjölkstäfva i handen.
Den 12 Augusti e. m.
323
Jag tror, att detta är att förutsätta eu allt för stor finkänslighet
hos våra lagbrytare.
Vi böra icke heller förgäta, att det är en hos folket djupt
inrotad föreställning, att de stölder, för hvilka raan icke kan
akta sig, äro nedrigare än andra olofliga tillgrepp. Det är omöjligt
för egare till å bete gående boskap att hindra folk ifrån att
mjölka densamma, och det enda skyddet emot ett sådant tilltag
ligger i en sträng straffbestämmelse. Om kringstrykande lättingar,
med komjölkning till födkrog, icke skulle straffas annorlunda,
än att de skulle utställas med mjölkstäfvor i händerna,
fruktar jag för, att detta lefnadssätt skulle förefalla serdeles beqvämt
och locka till efterföljd. Jag är således af fullkomligt
motsatt åsigt med förfäktarne af mjölkstäfvestraffet och yrkar
vördsamt bifall till §:u.
Gr. Sparre: Det företer sig ett ganska eget förhållande
med mine värde motståndare i denna fråga. Ena gången säga
de, att LagUtsk. förfarit allt för mildt, och en annan gäng anse
de Ulsk:s straffbestämmelser allt för stränga, allt som det faller
sig. Detta bevisningssätt är ganska beqvämt, men skall,, hoppas
jag, till sin halt upskattas af R. o. Ad.
Gr. Lagerbjelke har redan uplyst, huru det förhåller sig med
de beprisade skamstraffen. Föreställom oss att en person redan
undergått detta skamstraff. Han förnyar förbrytelsen och straffas
på samma sätt, men hvad har han väl då att frukta, sedan han
redan af lagen tvingats, att bita hufvudet af skammen.
Man har sagt, att spö- och risstraffet skulle vara serdeles
lämpligt för stöld af kreatur ute å marken. Jag vet verkligen
icke, efter hvilka grunder mine värde motståndare bedöma lämpligheten
af dessa straff. Jag, som finnér dem olämpliga i allmänhet,
och jemväl i synnerhet, anser, för min del, ett å två
års straffarbete å fästning vara ett ganska afskräckande straff och
tror, att den på detta sätt straffade personen skall betänka sig
innan han förnyar förbrytelsen. Att straffet bör vara strängt,
derom torde alla vara ense, och samma mening delas äfven af
landets befolkning, som hyser en stor förbittring emot de s. k.
liästskojarne, hvilka drifva omkring i landet och äro de som oftast
begå delta brott.
Beträffande den anmärkta ofullständigheten i denna §, hvilken
ofullständighet skulle bestå deruti, att straff ej blifvit utsatt
för oloflig fårklippning, så får jag, jemte det jag instämmer i
hvad Gr. Lagerbjelke redan derom anfört, ytterligare erinra, alt
det just är sådana brott, för hvilka man har svårt att taga sig
till vara, som böra med stränga straff beläggas. Sådant är just
fallet med tillgrepp af hästar och annan boskap, som går på bete
å utmarker. Med fåren är deremot förhållande, att de vanligtvis
ej gå så långt bort från boningshusen, att de intagas om
nälterne och således äro under närmare tillsyn. Detta är förmodligen
orsaken, hvarföre det af Frih. Hermelin omnämnda
21*
324
Den 12 Augusti e. m.
brottet aldrig begås, till följd hvaraf lagstiftaren icke heller aktat
nödigt att i lagen detsamma med straff belägga.
Hvad angår den brist på hyfsning, som jag skulle hafva
röjt deruti, att jag, för den händelse skamstraff ansåges böra
bibehållas, hemställt till en talare, som förordat att den, som
mjölkat annansko, skulle ställas med mjölkstäfva i handen, att han
skulle ex analogia finna, huruvida icke det vore lämpligt att för
klippning af annans får stadgades ett skamstraff, likartadt med det,
som är fastställdt för. mjölkning af annans ko; så inser jag sannerligen
icke det Otillständiga eller mindre hyfsade i detta yttrande.
Hade det blifvit fäldt i Engelska Parlamentet, der ledamöterna
sitta med ull-peruker, så kunde yttrandet med rätta
hafva ansetts sårande och opassande, men bär på detta rum torde
yttrandet, som aldeles icke tillkommit i någon afsigt att såra,
icke heller förtjena tillvitelsen att röja brist på hyfsning.
Vidkommande slutligen den hänvisning, som i denna §
förekommer och af Hr Printzensköld anmärkts såsom ett fel, vill
jag redogöra för grunden lill denna hänvisnings meddelande.
Det är ingalunda tillfälligtvis eller af förbiseende, som Utsk. i
denna § hänvisat till den öde §:n, som afhandlar-hvilka tillgrepp
skola, utan afseende å värde, såsom stöld anses, utan derföre,
alt Utsk. ansett stöld från kreatur ute å marken, då egendomen
finnes ”under Guds lås”, såsom det hos folket heter,
höra strängare än vanligt tillgrepp bestraffas, så att snalteribot
ej skulle ifrågakomma. Det är just sådane förbrytelser, som i
öde §:n omförmälas, och det var af sådan orsak Utsk. ansåg,
att 2:dra mom. af 8:de §:n borde, i afseende å straffbestämmelsen,
innehålla hänvisning till den öde §:n, och ej direkte till
den 3:dje, der straff för snatteri jemväl förekommer.
Hr Printzensköld: Orsaken hvarföre Gr. Sparres motståndare
anmärkt, att LagUtsk. föreslagit den ena gången allt för
hårda och den andra allt för milda strafibestämmelser, ligger
helt enkelt deruti, att desse motståndare sökt att efter förmåga
göra sig reda »för de olika brottens egendomliga beskaffenhet
hvar för sig, förvalt d&akrenom leda sig lill ett omdöme i afseende
å de straff, hvarnramté^a, brott borde be^äggtes, under det
att LagUtsk., för alt sa Säga,, 'tliihffårdtAhå4fit~s1g fast vid en
förut fattad princip, alt neth). borttaga alla skåmstraff,. föga frågande
efter; huruvida döt straff, sohr i ■ sf. föreslagits, står i tillbörligt
förhållande till brottet eller icke. Jag vill iéke vidare
orda i denna sak, men kan den värde G Åar ined godt samvete
påstå, att den, som genom mjölkning af annans ko tillegnar sig
ett värde af ö sk. b:ko, blifver på ett med brottets beskaffenhet
jemförligt sätt bestraffad, då han dömes till 3:nc månaders straffarbete,
så har antingen jag alls icke förmåga att fatta hvad med
rättvisa bör förstås eller också den värde Gr:n ett ganska rymligt
samvete. Åtminstone strider ett sådant förfarande snörrätt
emot mitt begrepp om grunderna för all brottmålslagstiftning.
År 1734 och år 1773 kände man, lika väl som nu, skill
-
Den 12 Augusti e. m.
325-
nadeu emellan spö- elke risstraffet och fängelse vid vatten och
bröd; man kände, lila val sorn nu, att det är förenadt med
större vanära att slita spö eller ris ä£f att undergå fängelse vid
vatten och bröd. Med fullt medvetande derom, att man borde
göra straffet, i jemförelse med brottet, så afskräckande som möjligt,
stadgade man, att icke vatten- och brödstraffet, utan spöeller
risstraffet skulle å slika förbrytare tillämpas, ehuru våra
philantropiska lagstiftare vid 1840 års Riksdag lyckades att, till
föga fromma för brollmålslagskipningen och för allmänna säkerheten
i landet, tillvägabringa en sådan lagförändring, att större
delen af de brott, hvilka förut voro belagda med afliktiv bestraffning,
blefvo så qvalificerade, att vatten- och brödstraffet i st.
skulle å dem tillämpas. Jag för min del skulle önska, att man
återigen för vissa brott stadgade afliktiv bestraffning, hvilken jag
för vissa slag af brott anser vara den enda lämpliga, men dä
sådant icke torde låta sig göra, är det åtminstone bättre att bibehålla
vatten- och brödstraffet jemte skamstraffet, än att på det
af LagUtsk. föreslagna sätt tillskynda den brottslige en bestraffning,
som hans brott, enl. min åsigt, icke förtjena!, samt Staten
en i jemförelse med brottet oerhörd kostnad, hvarföre jag
vidblifver mitt yrkande, att §:n måtte lill Utsk. återförvisas.
Hr von Hartmansdorff: Gr. Sparre har sjelf uttalat den
vackra grundsats, som i vår gamla lagstiftning gäller om saker,
som stå ”under Guds lås”. Skälet hvarföre jag, vid detta tillfälle,
ifrar för bibehållandet af andra straff än fängelsestraff allena,
är just den omständighet, på hvilken Hr Printzensköld i
sitt sista yttrande lagt vigt och hvilken äfven jag framhöll, då
jag förra gången hade ordet, nemi. den, alt förbrytelsen kan, i
afseende å det stulnas värde, vara ganska ringa, men dock till
beskaffenheten sådan, att man vid straffets åläggande bör söka
förena molsvarigheten af det stulnas värde med skräck för brottets
förnyande. Sådant vinnes, efter min tanka, genom skameller
kroppsstraff^ bibehållande.
Gr. Sparre har frågat oss huru man skall förfara med dem,
som redan stått med mjölkkärilet vid tingsdörren, ntan att låta
sig af straffet återhållas från brottets förnyande. Det torde ej
möta någon synnerlig svårighet att vid brottets uprepande skärpa
straffet.
Att här motsätta sig straffs läggande på den, som klipper
annans får, under det att man i lageu bibehåller ansvar å en
så obetydlig förseelse som den, att rycka tagelstrån ur malmen
eller svansen på en häst, tyckes mig innebära en betydlig motsägelse.
På den ena sidan synes våra Jurister hafva en slags
afgudadyrkan för den gamla lagens ord, under det att de å den
andra sidan förakta hans innehåll. Om man icke på den, som
tar tagel af annans häst, kan använda mjölkstäfvans hållande:
så kan, efter min tanke, stockstraff vara lämpligt och användbart.
Det drabbar icke kroppen med någon pina, men medför
den vanära, som skall förekomma brottets förnyande.
326
Den 12 Augusti e. m.
Gr. Sparre har sagt, att fåren icke beta så långt bort ifrån
hemmet sorn andra kreatur, men hvarföre har då fårens mjölkande
blifvit såsom brott i förslaget bibehållet? Om fåren äro
nära till hands, så borde väl detta stadgande äfvenledes vara,
efter Gr. Sparres åsigt, öfverflödigt.
Jag har icke velat lägga Gr. Sparre till last, att han förordat
ullperukers sättande på brottslingar, utan jag har endast uptagit
hans yttrande såsom ett bevis på hans högre civilisation,
jemförelsevis med den, som 1734 års lagstiftare ägde, när de föreslogo
mjölkstäfvan. Men låtom oss icke längre förspilla tiden
med dylika småsaker, utan snart skrida till sakens afgörande, för
att sedermera komma till andra ämnen eller ock till sängs.
Hr Gr. o. Landtnäs härefter först till bifall och sedermera
till återremiss af denna § framställde propos:r besvarades med
blandade Ja och Nej, hvarpå, sedan förnyad propos. till bifall
blifvit framstäld och på samma sätt besvarad, Hr Gr. o. Landtm,
förklarade det han ansåg Ja nu hafva varit öfvervägande.
Efter härvid af Hr Flach begärd votering, uplästes till justering
och godkändes följande votens-propos.:
Den som bifaller 8:de §:n af LagUlsk:s förslag till författning
om stöld och snatteri, löstalja
;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot nämnde § gjorde anmäknuföranleda
till densammas återremitterande.
Vid voteringens slut bcfunnos rösterne hafva utfallit som
följer:
Ja — 12.
Nej — 16.
Härefter beslöts att till nästa plenum upskjuta fortsättningen
af förevar:de ärendes pröfning, samt åtskiljdes H. R. o. Ad. kl.
10 på aftonen.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
Den 14 Augusti.
327
Måndagen den 14 Augusti 1854.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades pleni-prot. för den 20 sistl. Maj.
Frih. af Ugglas, Curt Gust.: Jag anhåller endast att få
lill prut. nämna, att jag icke deltagit uti de beslut, som 11. o.
Ad. uti sista plenum fattade öfver LagUtsk:s Betänk. J\l 37.
Fortsattes pröfuingen af det i LagUtsk:s Betänk. JV$ 37
framställdta förslag lill författn. om stöld, snatteri och rån.
§ 0.
Ilr Carlheim-Gyllenskjöld, Henr. Adolf Oscar:
Denna § är en ibland dem, i hvilka den största förändring
blifvit af Utsk. föreslagen. Jag anhåller att få fästa upmärksamhet
derpå, att straffbestämmelserna för stöld vid ”eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, upror, fiendes åträngande eller annan sådan
nöd eller fara” blifvit förändrade från nu gällande lifsstraff
till lika bestraffning, som för första resan stöld, samt straffarbete
från 2 till och med 4 år. Enahanda straff är äfven stadgadt
för stöld ”af fartyg, som strandat eller eljest förolyckadt är, eller
utan folk i sjö drifver eller under bergning”. För sistnämnde
slags stöld är dock uti vår nu gällande lag stadgadt 4-dubbla
böter. Således hafva 2:ne uti vår nu gällande lag med olika
straff helagde brott blifvit af Utsk. sammanförde uti en §, under
fullkomligt lika straffbestämmelser. Detta anser jag icke
riktigt och jag har uti ett föreg:de plenum fästat R. o. Ad:s
upmärksamhet uppå vådan att tillintetgöra den opinion, som under
långliga tider blifvit hos folket bildad, ronde ett brott och
dess bestraffning. Redan af delta skäl tillstyrker jag en återremiss
af §:n, men jag gör det äfven derföre, att jag anser att
stöld vid eldsvåda, skeppsbrott etc., är vida större brott samt bör
med hårdare straffbestämmelser beläggas, än tillgrepp från strandadt
fartyg.
y Afven vid redaktm tager jag mig friheten att göra anmärkn.
Här står: ”Om någon stjäl från den, sorn genom allmän
farsot, eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott, upror, fiendes åträngande
eller annan sådan nöd eller fara är satt ur stånd att sin
egendom värja; skall” etc.; men uti vår nu gällande lag heter
det: ”Stjäl man litet eller mycket, då vådeld, vattunöd, skeppsbrott,
våldsverkan, eller fiende åkommer och tränger etc.; varde
hängd.” Hvar och en finner, att detta är en ganska betydlig skillnad.
Om någon, genom frånvaron från sitt hem, är hindrad att
värja sin egendom, skall den, som brottet begår, straffas lika
som om egaren vore hemma och kunde värja sig*. Till följd af
Utsk:s ' förslag, skulle man kunna säga, att derest egaren lill
gods, som vid eldsvåda stjäles, bor pg stället’, men är för tillfället
frånvande, skulle ett sådant tillgrepp icke kunna straffas
såsom stöld vid eldsvåda.
På grund af dessa utaf mig framställda anmärkntr anhåller
jag vördsamt om ålerremiss, hvilket icke torde möta hinder, då
II. o. Ad. redan återremitterat en "del af Betänk.
Gr. Sparre, Erik: Den siste värde talaren har börjat
sitt yttrande med att framställa anmärkn. deröfver, att LagUtsk.
för stöld vid eldsvåda,' hvarför i nu gällande lag lifsstraff är
stadgadt, föreslagit enahanda straff som för enkel stöld, men
med ett tillägg af straffarbete från 2 till och med 4 år. Detta
är enligt min tanka ett ganska betydligt tillägg, och som temmeligen
tydligt förklarar Ulsk:s tillgörande. Då det är bekant
att det gällande straffet för stöld vid eldsvåda icke på många år
blifvit tillämpad!, samt då man vet att lifsstraff icke användes,
om icke lif blifvit spiklt, ansåg Utsk., att detta straff icke borde
i förevar:de fall bibehållas. Man må anse stöld vid eldsvåda
huru afskyvärd som helst, synes mig likväl lifsstraff vara alltför
strängt, samt derjemte icke öfverensstämmande med nutidens
åsigter. Enligt min tanka kan man således icke stadga något
lämpligare straff än vissa års straffarbete. Om man anser 4 års
straffarbete, hvilket dock synes mig vara ett ganska hårdt straff,
för ringa, kan man bestämma en ännu längre tid.
Hvad angar sammanblandandet af olika arter af stöld, är
det väl en sanning att i §:n är sammanförd en mängd olika
stölder, men de äro alla af den beskaffenhet, alt egaren, vid
olyckstillfällena, såsom eldsvåda, vattunöd, skeppsbrott o. s. v.,
är förhindrad och urståndsatt att sjelf taga vård om sin egendom.
Tillgreppen äro derjemte, vare sig i ena eller andra fallet,
lika nesliga.
Beträffande åter redaktionen eller att det holde heta såsom
nu är stadgadt, nemi. då eldsvåda, vattnflod eller sådan nöd
tränger, som i gamla lagen finnes upgifven, synes mig Utsk:s
uttryck bättre valdt. Det är just händelsen att vid en eldsvåda
kan tillgrepp ske icke allenast uti det hus som brinner, utan
äfven uti det näst intill belägna hus, hvars egare, af pligtkänsla
kallad att lemna sitt hus för att deltaga uti afhjelpandet af den
allmänna olyckan, måste vara borta. Ar det så, att egaren icke
är borta, utan hemma, samt kan värja sin egendom, dä blir det
våld, som tjufven begår, när han fråntager honom hans egendom.
Jag tror mig nu hafva besvarat de af den siste värde talaren
gjorda anmärkmr, och skulle inga andra blifva framställda,
synes mig icke något hinder möta för att bifalla §:n, hvarom
jag vörsamt anhåller.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Jag är lill alla delar af samma
tanke, som Gr. Sparre, och kan icke inse, alt man genom §:ns
antagande gör ett afsteg från hvad folket nu uti ifrågavar:de
hänseende anser vara rätt. Det må vara att möjligtvis olika
Den 14 Augusti.
3i9
straffbestämmelser kunna i den ena eller andra lagen förefinnas,
men i alla fall anses dock de i §:n omnämnde brott såsom
qvalificerade stölder, och detta utgör lnifvudsaken samt det, hvarpå
man, rör:de folkets tänkesätt, bör göra afseende. I allmänhet
anser man stölder, begångna under sådane förhållanden, som
i §:n finnas omnämnde, för nidings-stölder, och detta med rätta.
Att derföre sammanföra dem uti en enda §, samt bestämma samma
straff för de likartade stölderna, kan jag icke annat än godkänna.
Hvad åter beträffar den anmärkn., alt, då det står i §:n att
såsom nidingsstöld skall den stöld betraktas, hvilken begås vid
det tillfälle, då egaren är urståndsatt att sin egendom värja,
skulle, om jag fattade Hr Carlheim-Gyllenskölds mening rätt,
den orimligheten kunna upkomma, att, om egaren är bortrest
och stöld af hans egendom då blifver föröfvad, stölden derför
blifver ansedd såsom qvalificerad, så tager jag mig friheten nämna,
att §:n innehåller, att en hvar, som något stjäl ”från den,
som genom allmän farsot, eldsvåda, vattunöd, skepsbrott, upror,
fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara är satt ur
stånd att sin egendom Värja; skall” etc. Det är således uppenbart
att lagens stadgande icke inträffar förr än egaren genom
eldsvåda, vattunöd eller dylik sådan nöd är förhindrad att sin
egendom värja. Egaren kan icke sägas genom en sådan nöd
vara hindrad, om han tillfälligtvis är bortrest. Den framställda
anmärknai förfaller således, när man betraktar att ordet sudan
ganska rikligt blifvit insatt.
Hr Cariheim-Gyllensk jöld: Jag ber att först få nämna,
att jag hvarken yrkat, ej heller önskar lifsstraff för sådan stöld,
som här är omnämnd, men, enligt min tanka, bör straffen vara
olika för de båda olika arterne, som bär finnas. Mig synes, att
det här utsatta straffarbete, från 2 lill 4 år, är alltför ringa i
jemförelse med 2:dra mom. 10:de §:n, der straffarbete från 2
med 6 år är stadgadt för stöld af det, som med allmänna posten
forslas, ty utan allt tvifvel är en stöld, begången vid en eldsvåda,
ett vida större brott än en stöld af ett paket tidningar,
hvilka icke hafva något serdeles värde. Jag tror att 1734 års
lagstiftare fästat afseende på en hos folket djupt rotad öfvertygelse,
när skillnad blifvit gjord emellan stöld vid eldsvåda och
stöld af gods från strandadt fartyg. På våra kuster har det
visserligen utgjort ett näringsfång, att taga gods från fartyg,
som strandat 'och hvartill ingen egare funnits, men detta är
orätt, ty det är en stöld, enär det förolyckade fartygets egendom
icke tillhör dem, på hvilkas kust detsamma strandat.
Gr. Lagerbjelke har sagt, alt jag synes hysa den föreställning,
att om någon bortrest och derigenom vore hindrad att
skydda sin egendom, skulle det anses såsom en sådan stöld, då
nöd eller fara tränger. Detta har ingalunda varit min mening,
utan jag anser, att efter det slår att stöld skall vara begången
från en person, som genom de i §:n npräknade hindren icke
*30
Den 14 Augusti.
kunde värja sin egendom, skulle domaren, derest egaren vid
olyckstillfället vore frånvarande, icke kunna tillämpa §:n, och
derföre har jag klandrat, att §:n icke tydligt uttrycker om en
sådan stöld räknas hit. — Gr. Sparre har trott att om egaren
vore tillstädes, skulle han (jag förmodar Gr:n menar enligt den
af Utsk. här föreslagna lag) vara i tillfälle att värja sin egendom.
Jag ber att få omnämna ett ex. bland de många, som finnas,
huru en egare, ehuru sjelf närvar:de, dock icke förmådde skydda
sin egendom. Vid den sist timade eldsvådan i Jönköping rusade
personer in uti ett hus, för att berga. Egaren protesterade
deremot under förklarande, att han sjelf skulle draga omsorg
om att hans egendom blefve räddad undan branden samt att
han icke behöfde något biträde, men det hjelpte icke, ty folket
förklarade sig vara utskickade för att biträda vid bergningen.
Om nu något hade blifvit stulet, skulle, enligt Utsk:s förslag,
ett dylikt tillgrepp icke kunna hänföras till stöld vid eldsvåda.
Jag fortfar i min anhållan om återremiss.
Gr. Sparre: Hvad först angår den anmärkn. att dessa
brott, som skola vara af olika beskaffenhet, blifvit sammanförda
uti en och samma §, lärer det icke undgå R. o. Ad:s upmärksamhet,
att just derföre att brotten kunna vara af olika beskaffenhet,
har Utsk. föreslagit en latitud från 2 till 4 års straffarbete,
inom hvilken gräns domaren har att tillämpa författningen.
Nu har Hr Carlheim-Gyllenskjöld funnit det vara mycket
större brott att stjäla vid en eldsvåda, än att göra tillgrepp från
ett strandadt fartyg. Jag ber dock att få nämna att strandröfverier
ansetts såsom ett högst afskyvärdt brott, samt att det enligt
min tanke är fullt jemförligt med stöld vid eldsvåda. Om
en person från ett strandadt fartyg stjäl varor, som ega ofantligt
värde, kan icke 'det brottet jemföras med tillgreppet vid en
eldsvåda af ett par stöflor, på hvilket fall jag förlidit år varit i
fillfälle att tillämpa lagen? Jag hemställer till Hr CarlheimGyllenskjöld,
huruvida det kan vara lämpligt att för tillgrepp
af ett par stöflor stadga lifsstraff, samt om icke 2 års straffarbete
kan ’ vara tillräckligt för ett så ringa brott, hvaremot icke 2 års
straffarbete torde vara tillräckligt för den, som från ett strndadt fartyg
stjäl hela lasten, hvilken i värde kan upgå till en million R:dr.
Att man således medgifver latitud åt domaren, torde vara lika
riktigt som att man uti en och samma § införer de brott, hvilka
genom sin egenskap hafva någon slägtskap med hvarandra,
hvarigenom domaren, till följe af brottens i det hela taget likartade
beskaffenhet, hlifver i tillfälle att ex analogia legis tillämpa
bestraffningen. •— Man skulle ju eljest nödgas skrifva en special-lag
för hvarje förekommande serskildt fall.
Hvad beträffar jemförelsen emellan 9:de §:n och 10:de §:ns
2:dra morn., i afseende hvarpå Hr Carlheim-Gyllenskjöld gjort
den anmärkn., att den, som gör tillgrepp vid eldsvåda, är mera
straffvärd, än den, som stjäl från posten, så har det sednare ansetts
såsom ett fasaväckande brott, hvilket lagstiftaren , af om
-
Den 14 Augusti.
331
tanka för allmänna säkerheten och för att skydda posten belagt
med strängt straff. Har nu från allmänna posten blifvit stulet ett
paket med tidningar t. ex., så blifver icke, på sätt Hr CarlheimGyllenskjöld
förmenat, straffet 6 års straffarbete, utan endast 2:ne
års eller samma straff, som om tillgreppet skett vid eldsvåda.
Sålunda synes mig icke något serdeles missförhållande ega rum.
Beträffande det af Hr Carlheim-Gyllenskjöld anmärkta felet
i redaktionen, så har jag icke sagt att den egendom, som tillhörde
en frånvande, icke skulle vara skyddad, utan alldeles tvertom,
nemi. att den, som icke är i stånd att sin egendom vårda,
han skulle för sin egendom vara skyddad. Afven om egaren
skulle vara frånvande, lärer väl någon af hans tjenstefolk vara
närvar:de, och i sådant fall kommer väl lagskiparen vatt tillämpa
§:n.
Den af Hr Carlheim-Gyllenskjöld omnämnda händelsen vid
eldsvådan i Jönköping utgör bästa beviset på lämpligheten af
ifrågavar:de redaktion, ty då menniskorna rusade in uti husen
och sade sig hafva erhållit updrag af vederbörande att biträda
vid räddningen, var egaren urståndsatt att sin egendom vårda.
Om det gamla stadgandet ”då eldsvåda tränger” qvarstår, skulle,
i detta fället, tvekan upstå hos domaren, om han skulle kunna
tillämpa stadgandet, ty det brann på det ena stället och stals på
ett annat ställe. Man kunde icke säga, att eldsvådan på det
sednare stället påträngde, men väl att egaren, hvars egendom
tillgreps, var urståndsatt att sin egendom värja. Jag tror mig
således med det af Hr Carlheim-Gyllenskjöld framställda exemplet
hafva bevisat lämpligheten af Utsk:s förslag.
Hr Printzensköld, Carl: Om man med upmärksamhet
jemförer de serskilda ställen uti vår gamla lag, hvarest, för begågne
förbrytelser, lifsstraff samt andra straff blifvit stadgade,
ser man huru omsorgsfullt lagstiftaren sökt att bedöma brottets
beskaffenhet samt att derefter lämpa straffet. Sålunda har lagstiftaren
t. ex. ansett rån'—' det brott hvarom nu är fråga — vara
af den nedriga beskaffenhet, att det förtjenade lifvets förlust.
1834 års lagstiftare hyste samma tanka i afseende på kyrkotjufnad,
enär för detta brott stadgades hängning. Vid de uti sednare
tider vidtagne förändringar, har man dock ansett rån och
de vidare brott, som här förekomma, vara så nesliga, att man
ivekat att göra någon förändring i de stränga straff, som i den
gamla lagen blifvit stadgade, dock har man belagt kyrkotjufnad
med högsta kroppsplikt och lifstids fängelse. Häraf finner man
således sanningen af hvad jag nyss yttrade, nemi. lagstiftarens
omsorgsfulla bemödande att bestämma straffet efter brottets beskaffenhet.
Går man nu till det af LagUtsk. framlagda förslag, rör:de
straff för ifrågavande brott, finnér man, huruledes denna grundsats
på ett annat sätt gjort sig hos Otsk. gällande. Under det
att Ulsk., uti utbyte emot det i 1734 års lag stadgade straff
för rån, föreslagit straffarbete, har Utsk., fastän samma brott
af 1734 prs lagstiftare blifvit belagdt med lifvets förlust, till
332
Den 14 Augusti.
den grad minskat straffet, alt det blifvit föreslaget till endast
straffarbete från 2 lill 4 år. Man har således sökt att stämpla
detta brott, såsom vande af ganska ringa art, jemförelsevis till
andra brott, som 1734 års lagstiftare ansågo vara af lika beskaffenhet
i afseende på bestraffningen. Jag kan icke föreställa mig
att, derföre att vi lefva ungefärligen 120 år sedan vår gamla
lag utkom, hela brottmåls-lagstiftningen, så vidt den angår
straffen, kunnat undergå någon förändring. Vill man, på sätt
TJtsk. föreslagit, ovillkorligen afskaffa dödsstraffet för vissa af de
brott, för hvilka ett dylikt straff blifvit stadgadt, må man åtminstone
bibehålla sjelfva principen, så att de brott, hvilka för 120
år sedan qvalificerades vara af svår pcb neslig art, också 1854
må betraktas på samma sätt, ty jag betviflar dock, huru opinionen
än må hafva förändrat sig, alt denna förändring sträckt
sig derhän, att man anser rån eller en stöld under eldsvåda uti
sig innefatta någon olikhet i afseende på nesligheten, utan skulle.
jag tro, att opinionen i afseende på dessa brott är fullkomligt
lika nu, som den var när 1734 års lag utkom. Jag kan således
icke inse någon giltig grund för det straff, som Utsk. för
de i9:de §:n upräknade brott föreslagit, utan skulle jag tro att det
hörer till principen, att straffet skall stå i förhållande till brottet,
samt att Utsk. följaktligen borde hafva föreslagit för dessa brott
enahanda straff, som för rån.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, tillstyrker jag
återremiss af Betänk.
Gr. Sparre: Den siste värde talaren har yrkat, attomman
icke bibehåller lifsstraffet för alla de brott, som 1734 års lag
stadgar, borde man åtminstone bibehålla det i afseende på ifrågavar:de
brott. Om man icke antager såsom regel att vid lagstiftning
göra afseende på tids-åsigterna i allmänhet, kan visserligen
den värde talarens åsigt försvaras, men om det måste erkännas
att straffet i och för sig sjelf icke kan genom någon logik deduceras
från brottet, utan att detsamma i mer eller mindre mån
beror på det samhälles upfattning af brotten, inom hvilket detsamma
blifvit begånget, måste straffen undergå förändring. Det är
bekant alt dödsstraffet förr användes för en mängd brott, samt icke
allenast då lif spilldes, utan äfven för egendomsförbrytelser i allmänhet.
Då man icke begagnade detta straff, skar man öron
och näsa af folk. Asigterna hafva sedermera förändrat sig, ty
man skär numera icke näsa och öron af folk, ej heller beröfvar
man någon lifvet, då endast stöld blifvit begången. Dessa åsigter
gjorde sig gällande redan år 1779, då äfven dödsstraffet för
tjufnader upbäfdes. Man kan väl icke nu begära att man skall
gå tillbaka till sådana straff, som redan 1779 voro afskaffade.
Skulle man här stadga lifstidsfängelse för alla de brott, hvilka
för 120 år sedan voro med dödsstraff belagde, skulle vi möjligen
få för många lifstidsfängar. Dessutom är det väl meningen att
stifta sådana lagar, alt de kunna blifva en sanning, ty om desamma
blifva drakoniskt grymma, tillämpas de aldrig. När det
Den 14 Augusti.
333
oftast händer att till döden dömda rånare blifva af K. M. benådade
samt i stället erhålla 6 års fästning, kunde väl Utsk. hvarken
stadga lifsstraff eller hafva anledn. att förmoda, att, om lifsstraff
stadgades, detsamma någonsin skulle blifva tillämpadt. Haiman
gjort sig reda för när ett brott kan anses såsom rån? Jag
anhåller alt få anföra ett exempel ur min egen domare-erfarenliet.
En person gick vintertiden på en väg. Tvenne personer,
som följde honom, skuffade till honom, sä att han föll omkull i
snön, samt togo ifrån honom hans plånbok, utan något vidare
våld, hvilket lät sig lätteligen göra, ty karlen var full. Då det
icke kan nekas, att dessa personer hade rånat honom och beröfvat
honom hans egendom, skulle Hr Printzensköld verkligen hafva
yrkat, att dessa personer borde dömas till döden, och tror Hr
Printzensköld, att om också domaren hade belagt detta brott med
lifstidsfängelse, det hade blifvit tillämpadt? Säkerligen hade K. M.
benådat dessa personer. För att gifva aktning åt lagen, mäste
den öfverensstämma med tidens åsigter och begrepp. Endast under
sådana förhållanden kan den tillämpas. Det är icke nåden
utan lagen, som skall herrska. De stränga straffen tjena till ingenting
annat än framkalla ansökningar om nåd, och ett beständigt
meddelande af densamma.
Jag tror, alt allt hvad jag nu haft äran anföra, eger fullkomlig
tillämpning på denna §, och att man, vid betraktande af
de många omständigheter, som kunna förekomma, icke kan anses
vara för mild, då den, som begår ifrågavande förbrytelser, blifver
dömd till 2 års straffarbete. Alt Utsk. icke gifvit åt domaren
en större latitud än från 2 till 10 års straffarbete, kommer sig
deraf, att Utsk. ansåg, att man inom representationen icke skulle
vara benägen för att gifva domaren en alltför stor latitud.
Hr Printzensköld: Det vill synas som Gr. Sparre så upfattal
mitt yttrande, att jag ansett straffet af lifvets förlust böra
bibehållas för de brott, hvilka uti 9:de §:n omförmälas. Detta
har jag aldrig yttrat, och kan således icke heller förevitas hafva
önskat en så beskaffad drakonisk lagstiftning, som Gr. Sparre
omnämnt. Jag har blott anfört de straffbestämmelser för dessa
och andra i Missg.B. npräknade brott, hvilka lagstiftaren ansett
vara af beskaffenhet, alt lifvet vore förverkadt vid deras föröfvande;
att lagstiftaren gått principiöessigt tillväga och att de
principer, som legat till grund för bestämmandet af det numera
af hvar och en för hårdt ansedda lifsstraffet, åtminstone borde
bibehållas vid den mildare bestraffning, soln man nu anser vara
den rätta. Man kari väl icke påstå att ett rån är af någon nesligare
och för Samhället vådligare arthin stöld under de förhållanden,
som uti Ojde §:n omförmälas. Också hafva 1734 års
lagstiftare ansett de&a sednare brott vara af så vådlig beskaffenhet
för samhället, att för dem blifvit ttlslakade enahanda straff
som för rån. Om så är förhållandet, samt. icke nekas kan, att
vår opinion om dessa brotts neslighet och våda för samhället är
enahanda med den, som existerade, då la lag^n stiftades,
334
Den 14 Augusti.
synes mig lagstiftningens principer också fordra att raan på dessa
lika nesliga brott lägger lika hårda straff. Då nu Utsk., ehuru
det har föreslagit att alla de brott, som benämnas med namn
' af rån, skola beläggas med straffarbete, från 4 t. o. m. 10 år, likväl
har stadgadt att, för de nu ifrågavande brotten, arbetsstraffbeslämmelsen
skulle blifva 2 till 4 år, så följer deraf, att
Utsk. ansett dessa sednare brott vara af vida mindre neslig beskaffenhet
än rån, hvilket icke jag för min del kan medgifva.
Då jag således anser att principen, i afseende på bestämmandet
af brottets beskaffenhet, också bör följas vid stadgandet af det
straff, som på brottet bör följa, synes mig, att Utsk. bordt hafva
föreslagit hårdare straff än som 9:de §:n innehåller. I likhet
med Gr. Sparre, vet jag nogsamt, att lagen, sådan den nu är i
afseende på dessa brott, som nu äro«i fråga, och rån, sällan eller
alldrig numera går i verkställighet, likasom jag är öfvertygad
derom att, i fall samma lag skulle bibehållas, förhållandet blifver
enahanda, men jag betvifla:', att, i händelse R. Sl:r skulle stadga
lika straff för dessa brott, hvilka upräknas i 9:de §:n, som för
dem, hvilka anföras uti det Kap., som handlar om rån, förbrytaren
skall af K. M. i någeväg erhålla någon lindring i straffet.
Det exempel, som Grefve Sparre bar anfört, tror jag
icke vara tillräckligt uplysande, ty om det förhållande, som Gr:n
omförmält, blifvit utredt och styrkt, nemi. att man icke hade
brukat våld på den ifrågasatta personen, betviflar jag att man,
med riktig tillämpning af nu gällande lag, kunnat ådöma
förbrytaren straff för rån. Lagen säger uttryckligen att man skall
taga med våld från en person, och har man icke gjort det, blifver
det också icke något rån.
Då jag således icke kan finna att, hvad Gr. Sparre nyss
anfört, vederlägger de anmärkn:r, jag gjort emot den princip, som
här blifvit följd vid straffets bestämmande, så förnyar jag min
anhållan om återremiss.
Gr. Sparre: Jag vill fråga Hr Printzensköld, om det är hans
allvar att påstå det rån icke är ett gröfre brott än stöld vid
eldsvåda, och om icke rån, som på samma gång innefattar ett
brott emot eganderätten och ett våld emot person, bör hårdare
och strängare bestraffas än nyssnämnde slags stöld. Jag tror ick,e
det finnes någon person inom detta rum, sorn icke anser att
Utsk. rigtigt förfarit, då Utsk. föreslagit, att för de nu ifrågavarrde
brotten icke mätte stadgas så svårt straff, som för rån.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: I denna § är det icke
fråga om rån, och jag beklagar att Hr Printzensköld vidrört det
ämnet, emedan den bevisning, som Gr. Sparre i detta hänseende
fört emot Hr Printzensköld, möjligen skulle kunna förvilla begreppen
om hvad frågan nu rätteligen rörer. Den anmärkn.,
Hr Gyllenskjöld framställt, består egentligen deri, att Utsk. oriktigt
förfarit, då det i samma §, samt under enahanda ansvar och
straff hopafört sådana brott, som till sin beskaffenhet äro så olika,
att de böra förblifva åtskiljda, såsom förhållandet är i vår nu
Den 14 Augusti.
335
gällande lag samt i folkets begrepp. Enl. min tanka, är det
ganska rätt, att den skillnad folket gör mellan nidingsstölder och
andra, samt mellan de serskilda graderna af förstnämnde tjufna-,
der, blifver i lag iakttagen och bibehållen, på det att afskyn för
dessa grofva brott må i folkets sinnen bevaras. Det är klart, att
denna skillnad, brotten' emellan, varit gjord i folkets begrepp,
innan han stadgades i lag, och att, sedan han nu blifvit der införd,
lian ock bör bibehållas, ty om brott, som böra vara åtskiljda,
blefve i en och samma § hopaförda, skulle derigenom en
förvillelse i folkets begrepp upstå. I vår nu gällande lag (Gud
ske lof att vi ännu kunna kalla honom så) bibehålles i 42:dra
Kap. skillnaden mellan andra stölder och dem, som ske vid eldsvåda,
vattunöd, från fartyg, som strandat eller utan folk till lands
kommit o. s. v. Att Utsk. icke så gått tillväga, anser jag, i likhet
med Hr Gyllenskjöld, vara klandervärdt. Yår nu gällande
lag har uptagit stöld i 5 serskildta Kap. och i hvarje sådant under
flera §§. Utsk. har deremot i flere mom. af samma § hopafört
sådana stölder, som nu gällande lag uptager i serskildta Kap.
Hvad Gr. Sparre bär sökt försvara, nemi. att åt domarens
skön öfverlemna bestämmandet af brottens skiljagtighet, eller med
andra ord, att äfven i detta hänseende införa det s. k. latitudes-systemet,
synes mig icke heller vara rigtigt. Drottets beskaffenhet
bör åtminstone af lagen bestämmas, och åt domaren på sin höjd
öfverlemnas att rälta straffets belopp efter den grad af illvilja
eller vållande, hvartill missdådaren gjort sig skyldig. Men hvarken
lagen eller domaren må sammanföra hvad som i sin grund
är olika, och hvilket fördenskuld i nu gällande lag är åtskiljdt.
Att bär klandrande omförmäla de gamla straffens beskaffenhet
anser jag vara ändamålslöst, ty nidingsstöld blifver alltid ett
nesligt brott, antingen föröfvandet bestraffas med förlust af näsa,
öron eller ryggens hud, eller på det sätt som här föreslås. Det
är icke straffet, som bestämmer brottet, utan det förhåller sig
tvärtom.
Gr. Sparre har sagt, alt vår nuvar:de lag iclye tillämpas,
emedan Konungens nåd kommer emellan. Men del kan ju hända,
att Hans Rådgifvare få andra tankar om straffens tillämplighet än
de nu hafva, eller att andra Rådgifvare, med olika åsigter om benådningsrättens
begagnande, komma att yttra sig öfver sådana
frågor. Det är således af vigt för framliden att bibehålla lagens
bokstaf, äfven om nåd f. n. hindrar verkställigheten.
Frih. af Ugglas, Curt Gust.: Då den siste värde talaren
har klandrat LagUlsk., derföre att Utsk. i 9:de §:n sammanfört en
mängd förbrytelser, som man anser böra vara från hvarandra åtskiljda,
och då R. o. Ad. af hans anförande möjligen skulle kunna förmoda,
att ett sådant sammanförande skulle innefatta en alltför stor frihet
emot vår nuvaride lag, så, för att skingra en sådan villfarelse,
ifall den möjligen skulle förefinnas, ber jag att få uplysa, att samtlige
i 9:de §:n upräknade förbrytelser, med undanlag af upror,
återfinnas i nu gällande lags 42:dra Kap. 2:dra §, dock med den
33C
Den 14 Augusti.
skillnad, att straffet för den, som stjäl från stradadt fartyg, finnes
bestämdt i samma Kapis 5:te §. Nu vill man påstå, alt det är
en så stor skillnad emellan stöld från fartyg, som förolyckats,
och från den, som genom eldvåda eller sjönöd är urståndsatt att
sin egendom vårda. Jag kan iffke inse hvaruti denna skillnad
ligger, ty brottet består deri, att man beröfva!' en person sin
egendom, under de tillfällen, då han icke är i stånd att densamma
vårda. Det må nu vara att stölden sker från fartyg, som är i sjönöd,
eller som, till följe af skeppsbrott, drifvit i land, så kan jag
icke finna, att det är någon olikhet i afseende på dessa 2:ne
brotts beskaffenhet.
Då de öfriga emot §:n framställda anmärkn:r redan äro af
Gr. Sparre fullständigt besvarade, anhåller jag att R. o. Ad. behagade
bifalla densamma.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Att försöka öfvertyga mina
motståndare, har icke varit min mening, utan jag vill endast
nämna några ord till uplysning för dem, som tänka lika med
mig. R. o. Ad. har återremitterat åtskilliga §§ af förevar:de
Betänk., och bland andra den nästföreg:de eller 8:de, på den grund
att Ståndet — såvidt jag kunde fatta — ansåg att spö- och risstraffet
bör bibehållas för de i §:n förekommande förbrytelser.
Detta yttrade åtminstone jag, som förordade återremissen. Om
nu R. o. Ad. bifaller den 9:de §:n, har Ståndet derigenom uttalat
den åsigt, att stöld af ett kreatur ute på marken, t. ex.
en killing, en lamm-unge, vore ett större brott och förtjenade
hårdare bestraffning, än stöld vid eldsvåda, sjönöd, skeppsbrott,
hvilken förbrytelse borde mildare bestraffas. Af denna orsak
ansåg jag mig böra yrka äterremiss, men dertill kommer äfven,
att genom dessa olika brotts sammanförande i den 9:de §:n skall
— såsom jag förut tagit mig friheten omnämna och hvilket jag
åter uprepar — en ny föreställning bildas i folkets begrepp om
dessa brotts förhållande inbördes.
Frih. af Ugglas har sagt, att det icke finnes någon skillnad
emellan dessa brott. Jag ber då att ytterligare få uprepa att i
ena fallet antager man all egare finnes, men att han icke är i
tillfälle att sjelf vårda och värja sin egendom, i det andra åter alt
ingen egare finnes, utan utgör det stulna ett fynd eller hittegods,
som saknar egare, oell hvarom 48:de §:n Missg.B. närmare bestämmer.
Detta är den skillnad, som jag anser böra iakttagas och som
i andra rummet föranleder mig alt begära det 9:de §:n måtte
varda återremitterad.
Frih. af Ugglas: Den inkonseqvens, som R. o. Ad. skulle
begå, om Ståndet bifaller den 9:de §:n, sedan den 8:de §:n blifvit
återremitterad, i den afsigt att få de derstädes föreslagna straffen
förvandlade till spö-straff, har Ståndet redan — om jag får
så säga — gjort sig skyldig till, när Ståndet återremitterade den
8:de §:n, sedan den 7:de §:n, hvilken innehåller vida svårare
förbrytelser
Den 14 Augusti.
337
förbrytelser än den 8:de, blifvit bifallen. Således synes mig
denna omständighet icke utgöra något skäl för återrremiss, hvilken
jag så mycket heldre motsätter mig, som jag icke deltagit i
det beslut, 11. o. Ad. fattat i afseende på den 8:de §:n. Altman
hittills uti var nu gällande lag icke ansett tillgrepp af gods frän
förolyckadt och strandadt fartyg såsom stöld af hittegods, trodde
jag mig förra gången hafva uptyst, då jag omnämnde att detta
brott' finnes infördt i 42:dra Kap. under rubrik af nidingsstöld.
Redan af 1734 års lagstiftare ansågs således delta brott vara af
neslig beskaffenhet. (
Hr von Hartmansdorff: Om R. o. Ad. derutinnan begått
en motsägelse, att Ståndet godkände 7:de §:n, men återförvisade
den 8:de, anser jag mig icke skyldig härtill, ty jag
yrkade genast, då sjelfva grundsatsen blifvit återremitterad, att
man blott skulle göra anmärkmr vid de serskilda §§, som dermed
sammanhängde, och derefter återförvisa dem alla till Utsk.
Men mina motståndare lyckades likväl få den 7:de §:n bifallen;
och de försöka äfven nu att förmå Ståndet till ytterligare motsägelse,
nemi. att godkänna den 9:de §:n, ehuru den 8:de blifvit
återförvisad.
Efter först till bifall och sedan till återremiss af förevarande
§ framställde propos:r, som besvarades med blandade Ja och Nej,
blef förnyad propos. till bifall framställd och besvarad med starka
Ja, jemte åtskilliga Nej, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade
att han trott sig finna att Ja härvid varit öfvervägande.
Hr Printzensköld begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande voter:s-propos.:
Den som bifaller 9:de §:n af LagUtsk:s förslag till författn.
om stöld och snatteri, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot förenämnde § gjorde anmärkmr
föranleda till densammas återremitterande.
Vid voter:ns slut befunnos rösterne hafva utfallit som följer:
Ja — 22.
, Nej — 17.
§ io.
Hr von Hartmansdorff: Ehuru jag anser det vara fruktlöst
att, efter den utgång omröstningen fått, försvara de grundsatser,
jag tror vara rigtiga, har jag ändock velat erinra att min
tystnad vid denna punkt icke må förklaras innefatta bifall till
Ulsk:s förslag.
10 H. 22
338
Den 11 Augusti.
Hr Printzensköld: Elnira jag, i likhet med Hr von Hartmansdorff,
anser det icke löna mödan att med framgång göra
anmärkn:r vid nu föredragna §, kan jag dock icke underlåta att
fästa upmärksamhet uppå — jag säger rent ut — orimligheten
deraf att vilja, såsom här uti 2:dra punkten af §:n är föreslaget,
stadga enahanda straff för den, som stjäl aldrig så litet från posten,
som för den, hvilken i kyrkan föröfvar stöld. Den som
under forslingen eller uti posthuset stjäl ett paket tidningar, skall
således straffas lika med den, som ur kyrkan tillgriper saker för
ett värde af flera tusen R:dr. Icke kan sådant stå tillsammans
med de principer, som vid all lagstiftning böra vara gällande.
Kanske är jag alltför inskränkt och enfaldig för att kunna inse,
att i en straffbestämmelse, sådan som denna, finnes någon princip
uttryckt.
Gr. Sparre: Jag har redan fästat upmärksamhet deruppå,'
att Utsk. ansett, att latitud bör åt domaren lemnäs, samt att för
ifrågavar.de förbrytelser kan tillämpas straffarbete från 2 t. o. m.
6 år. Man kan således för stöld från posten dömas till 2 års,
och för tillgrepp i kyrkan till 6 års straffarbete. Detta är ju en
betydlig skillnad i tid. Vill R. o. Ad. medgifva domaren en
större latitud, låter det sig göra, men Utsk. ansåg att den icke
borde längre utsträckas. Om man vill hafva posten fredad från
tillgrepp, synes mig, att man icke gerna kan stadga ett mildare
straff än 2 års fästning.
Hr Printzensköld: Jag hade likväl trott, att rummet,
der stölden begås, också bör vinna något afseende, samt att derföre
kyrkan bör, framför alla andra ställen, fredas, hvilket sker
derigenom att man pålägger den, som i brottsliga afsigter beträder
detta heliga rum, ett svårare straff, vare sig att han tillgripit
mer eller mindre. Att den person, som på ett postkontor
t. ex, stjäl en bundt, med en pappersrimsa hopfästade tidningar,
skall ådömas samma straff, som den, hvilken bryter sig in uti
en kyrka för att stjäla, är och förblifver en orimlighet. Erhålles
ingenting uti kyrkan, kan naturligtvis icke högre straff åläggas
den brottslige än 2 års straffarbete, ty det plägar vara förhållandet,
att, när ett brott i afseende på sina följder icke är
af någon betydelse, ådömer domaren den minsta bestraffning.
Men att ålägga den, sorn stjäl ett paket tidningar, enahanda straff,
är någonting, som för mitt rättsbegrepp är obegripligt.
J5r. Sparre: Om man, utan att hafva genomläst Betänk.,
och utan att hafva gjort sig reda för detsamma, gör anmärkn.-r,
så kunna de framställas i oändlighet. På sådant sätt har den
siste värde talaren sökt göra för R. o. Ad. tydligt, att den, som från
posten tillgriper en bundt tidningar, kommer att straffas lika med
den, som bryter sig in uti en kyrka. Detta är icke förhållandet,
ty den, som gör inbrott uti en kyrka, dömes efter 12:te §:n
och kan således erhålla 8 eller 10 års straffarbete för stöld å
sistnämnde ställe. Jag hemställer till Eder, Mine Hrr, om ett tillgrepp
i kyrkan af en sak utaf ett obetydligt värde, t. ex en psalm
-
Den 14 Augusti.
33!)
bok, kan jemföras med en betydlig stöld i posthuset, hvilket är
ett ställe, som just derföre, att stora penningesummor der förvaras,
bör vara fredadt. Då man ansett sig böra gifva åt postinrättningen
ett sä stoil skydd, att det minsta våld emot postiljonen,
enl. nu gällande lag, straffas med döden, hyste Utsk., i öfverensstämmelse
härmed, den åsigt, att hvarje tillgrepp från denna
inrättning borde med straffarbete beläggas.
Hr von Hartmansdorff: Då en talare nyss yttrade, det
vara lätt att, utan Betänk:s genomläsning i sin helhet, göra anmärkn:r,
får jag, som, då jag förra gången yttrade mig, icke
specificerade mina erinringar vid nu föredragna §, tillkännagifva
det jag anser kroppsstraff böra för kyrkotjufnad bibehållas. Det
måtte vara ett sällsynt och fördenskuld föga bevisande fall, att
någon i kyrkan stjäl en psalmbok, emedan den icke bör vara
begärlig för en tjuf.
Hvad poströfverierna angår: så är det nu icke fråga om dem,
utan om stöld i posthus, och i det afseendet lärer Hr Printzenskölds
anmärkn. vara grundad.
Hr Carlheim-Gyll en skjöld: Afven med äfventyr, att
icke lyckas, vågar jag likväl anhålla att §:n måtte blifva återremitterad.
Ehuru jag icke hörde början af Hr Printzenskölds anförande,
fick jag dock afhöra dess slut, och i likhet med honom
anser äfven jag, att stöld ifrån ett så heligt rum, som kyrkan,
bör hårdare bestraffas än då det sker från posthuset. Dertill
kommer äfven att uti folkets begrepp det förra brottet är afskyvärdare
än det sednare.
Gr. Sparre: Hr von Hartmansdorff har sagt, att det måste
utgöra ett sällsynt fall, att man uti kyrkan tillgriper enipsalmbok.
Jag tager mig då friheten uplysa den värde ledamoten
derom, att tillgrepp af sådane obetydliga effekter egt rum. På
det ena stället, har man stulit biblar, pä det andra ett litet krusifix,
hvilket, äfven såsom antiqvitet betraktadt, måste anses ega
ett ojemförligt ringa värde. Nyanserna, af brott äro så många,
de serskilda omständigheter, hvarunder brotten begås, ärosåhimmelsvidt
olika, att man icke kan undgå att i afseende på straffbestämmelserna
öfverlemna åt domaren en viss latitud. Jag tror
mig hafva visat, att stöld från posten kap vara af en beskaffenhet,
att den bör straffas lika hardt som stöld uti kyrkan, hvilket
sednare brott åter kan vara af så ringa betydenhet, att det bör
lindrigare straffas än det förra.
Hr Printzensköld: 'Att 1734 års lagstiftare lemnade
domaren latitud vid straffets bestämmande för stöld i kyrkan,
det ådagalägga de 3:ne första §§:na uti 46:te Kap. Missg.B. Vår
allmänna lag har verkligen förutsatt de händelser, som Gr. Sparre
här anfört, ty l:sta §:n af nyssnämnde Kap. omtalar stöld i kyrkan
af ett högre värde; 2:dra §:n stöld dersammastädes, som understiger
ett visst värde, i hvilka fall straffet är olika bestämdt,
22 *
340
Den 14 Augusti.
samt 3:tlje §:n stöld från person, sora uti kyrkan är närvarande,
hvilken omständighet den nu tinder öfverläggning varande §:n icke
ifrågasätter. När 1734 års lagstiftare alltså måste antaga latitudssystemet,
insågo de likväl vigten deraf att inskränka det så mycket
som möjligt. Derföre delade de kyrkostölderna i 2:ne slag,
nemi. sådana, sora voro begångna till ett visst värde och derutöfver,
samt belagde med lifsstraff, dock sedermera förändradl
till högsta kroppsplikt, äfvensom sådane stölder af mindre värde,
hvilka straffades med tjufva-böter eller fästningsarbete under ett
eller flera år efter omständigheterna. Detta stadgande innefattade
en ganska betydlig latitud för domaren att pröfva med huru
mångå är brottets beskaffenhet förtjenade att påläggas. Nu har
man sammanfört dessa §§ uti en enda, och stadgat en gemensam
bestraffning för båda brotten, endast med rättighet för domaren
att bestämma om straffet skall blifva 2 år eller derutöfver.
Jag skulle tro, att försigtigheten hade bjudit, det LagUtsk. hade
bibehållit den princip, sorn 1734 års lagstiftare antagit vid straffbestämmelserna
för kyrkotjufnad, och derefter lämpat straffet, så
att domaren icke erhållit en så stor latitud för sitt domslut, som
nu är i fråga. Om icke mitt minne felar, har en juridisk embetsman
på ett sätt, sora vittnar om hans skarpsinnighet, högeligen
best ridt det lalitudssystem, som Lagberedningen velat införa,
samt ansett att detsamma bör så litet som möjligt begagnas.
Jag har således uti hans åsigt ett stöd för hvad jag försöker
göra gällande, att man icke bör sammanföra brott, hvilka
till sina följder och till den skada, som de tillskynda cjet allmänna,
äro ganska olika, emedan raan derigenom möjligen kan
föranleda en okunnig domare att ådömma ett straff, som ingalunda
står i jemförelse med det brott, som är föröfvadt.
Jag yrkade icke, förra gängen jag yttrade mig, äterremiss
af förevaride §, men eftersom sådant blifvit af en ledamot hegardt,
instämmer jag med honom deruti.
Gr. Sparre: På samma gång, som Hr Printzensköld talat
emot latituds öfverlemnande åt domaren, hvilket han anser vara
skadligt, har han yttrat sig till fördel för vår allmänna lag, samt
derjemte uplyst, hurusom den för kyrkotjufnad bestämmer ”arbete
vid Konungens slott eller fästning, ett eller flera år, efter
som brottet är till”. ”Flera_ år”, som kan utsträckas ända till
10, måste väl innefatta en vida större latitud, än de af Utsk.
föreslagna 2 till 6 år? Sä mycken konseqvens finnes uti de yttranden,
som här afgifvas. Jag vill ytterligare uptaga de af Hr
Printzensköld anförda skäl. Han har omnämnt nu gällande lags
stadgande rörande stöld ur bref, hvarför straff blifvit bestämdt
såsom för inbrottsstöld, men sedan nu spö-straffet och kyrkoplikten
blifvit af Utsk. afskaffade, ansåg Utsk. sig såsom surrogat
och i st. f dessa straffbestämmelser böra för poststölder föreslå
straffarbete för ett eller 2 år. Om nu Hr Printzensköld adderar
I eller 2 år till de hittills gällande 1 eller flere, så erhåller ju
Hr Prirflzensköld 2 till 6 år eller hvad LagUtsk. uti sitt Betänk.
Den 14 Augusti.
341
nu föreslagit. Således synes mig det af Utsk. nu föreslagna straff
stå uti fullkomlig öfverensstämmelse med det vår 1111 gällande
lag stadgar.
Hr von Hartmansdorff: I denna § visar sig tydligen
den skillnad, hvilken jag velat, i afseende på de olika slagen af'
stöld, bibehålla i de föregående §§:na. Här är fråga om stöld i kyrka
och stöld i posthus. §:n är så upställd, att det beror på domaren
om han för bäggedera vill göra straffet lika eller olika. Om
vi antaga att 10 R:dr stulits i kyrkan, samt ali en dylik summa
blifvit tillgripen på posten, så kan straffet blifva enahanda för
begge dessa förbrytelser. Deri ligger just felet, ty i lagen bör
utsättas svårare på löjd för stöld å det förra, än å det sednare stället.
Men på domarens pröfning må bero om straffet för stöld i posthuset
skall blifva större, när der tillgripas 500 R:dr än dä der
stjälas 10 R:dr.
Jag hemställer till de ledamöter, som ogillat Utsk:s förslag
och till följe deraf yrkat älerremiss, om det icke vore klokare
att begära afslag, ty då fråga blir om återförvisning, och Riddarh.
Kansliet deröfver röstar, kan man icke anse dess medlemmar
dervid vara alldeles opartiska, enär de af återförvisning hafva
mycket besvär, men af förkastande intet.
Frih. af Ugglas: Jag kan icke neka, alt äfven jag tycker
att LagUtsk. rättast förfarit, om Utsk. i denna § icke sammanfört
stöld i kyrkan och i posten, ty enl. min tanka äro dessa
stölder af en alldeles olika beskaffenhet och böra icke bestraffas
på enahanda sätt eller med samma skärpa.
I afseende på förstnämnde brott, tror jag att Utsk. har gått
en ganska rigtig medelväg, då Utsk. här har föreslagit ett sådant
straff, som vanligen i nådeväg blir kyrkotjufvar tilldömdt, nemi.
straffarbete. Emot första mom. har jag således ingenting att
anmärka.
Beträffande åter det andra morn., tror jag att Utsk. bordt
hafva nedsatt straffet å denna förbrytelse, så att det icke utgjordt
alldeles detsamma som för stöld i kyrkan.
Till följe häraf anhåller jag vördsamt det Hr Gr. 0. Landtm,
behagade först framställa propos. å första mom., hvarå jag anhåller
örn bifall, och sedermera serskild propos. ä andra morn.,
hvilket jag önskar måtte blifva återremitteradt, på det att detsamma
måtte komma att utgöra en serskild §, samt innehålla
en lindrigare bestraffning.
Gr. Sparre: Om hvarje ledamot på detta rum ville vid
straffbestämmelserna låta sitt enskildla omdöme gälla, skulle vi
komma till de aldra besynnerligaste resultater. Jag gör alldeles
icke anspråk derpå, att R. o. Ad. skulle på Utsk:s omdöme fästa
det afseende, att Ståndet derutaf alltid skulle låta bestämma sig.
Må man nu icke, såsom i många andra fall, missförstå mina ord
och tillskrifva dem egenkärlek, men ehuru jag i allo underordnar
mitt omdöme R. o. Ad:s, ber jag likväl få fästa upmärksamhet
deruppå r att vid ett så beskaffadt lagförslag, som ,det ifrågavar:de,
kan man i allmänhet undersöka om Utsk. utgått från riktiga
342
Den 14 Augusti
eller oriktiga grunder. Men att vid hvarje serskild bestämmelse,
endast till följe af ett hugskott, säga att den är för låg eller för
hög, måste leda lill de besynnerligaste saker. Så mycket förtroende
bör man väl kunna hafva till dem, som upgjort förslaget,
att de någorlunda jemförl straffbestämmelserna, och att Utsk.
gjort detta med största sorgfällighet, derom kan jag försäkra
R. o. Ad. Jag har redan tillkännagifvit, att Utsk. ansett, att
postinrättningen bör tagas i synnerlig hägnad, att folket bör
vänjas vid att betrakta densamma såsom ett rum, hvilket bör
vara fredadt från tillgrepp och stölder. Denna åsigt är äfven
så gammal, att, på sätt jag förut omnämnt, det minsta våld
emot en postillion straffas med döden. Bör man icke, under
sådane förhållanden och då poströfverierna snart sagdt höra till
ordningan för dagen, med stränghet och allvar bestraffa tillgrepp
uti posthuset? Då jag icke har anspråk på ofelbarhet, vill
jag, för att vederlägga de Herrars åsigter, som anse att kyrkostolder
ovilkorligen böra strängare bestraffas än poststölder, åberopa
en auktoritet, nemi. Lagberedningen, som har föreslagit
alt den, som begår en stöld från posten, skall straffas med fängelse
från 4 till 8 år, men den, som stjäl något från kyrkan,
skall ådömas fängelse från 2 till 4 år. Detta förslag har
undergått grankning hos alla domstolar och äfven Högsta
Domstolen, som gillat den af Lagberedningen uttryckta åsigt.
Månne icke detta med skäl kan anföras till vederläggning af
deras opinion, sorn anse kyrkostöld böra strängare straffas än
poststöld?
Hr Carl hei m- G y 1 lensk jö 1 d: Gr. Sparre har sagt, att
då Utsk. föreslagit lika straff för kyrko- och poststölder, så har
sådant skett i öfverensstämmelse med vår nu gällande lag. Detta
må vara rigtigt i afseende på kyrkstölder under 100 R:drs
värde, men då de gå derutöfver, har för dem, på sätt en
talare redan visat, lifsstraff ursprungligen varit stadgadt, men
sedermera blifvit förändradt till högsta kroppspligt samt fästningsarbete.
Det är således ett betydligt större straff för kyrk- än
för poststölder.
Hvad Lag-Komitéen beträffar, så gäller den för mig uti
ifrågavar:de hänseende ingenting, men väl i andra afseenden.
Då Gr. Sparre synes tro, att hvar och en, som klandrar Betänk.,
grundar sitt ogillande på enskildt omdöme, får jag förklara att
jag grundar min åsigt på nu gällande lag, på hvad jag anser
vara rätt och på Svenska folkets opinion uti detta hänseende,
och jag tror att folkets önskningar derutinnan öfverensstämma,
att någon skillnad emellan post- och kyrkoslölder bör, på sätt
Frih. af Ugglas (af hvilken jag äfven väntade ett sådant förslag)
hemställt, äfven ega rum.
Jag kan icke hörsamma Hr von Hartmansdorffs upmaning
att i st. f. återremiss yrka afslag, emedan jag anser ett sådant
yrkande komma att vinna än mindre framgång, ty, i afseende
på en sådan vigtig §, som den förevande, tror jag att hvar och
Den 14 Augusti.
343
en ledamot af detta Stånd, lian må nu vara anstäld vid Riddarhus-kansliet
eller annorstädes, röstar efter sin öfvertygelse.
I öfrigt ber jag att i anledn. af Gr. Sparres yttrande få
nämna, att jag sätter mycket värde på Usk:s ledamöter, samt att
jag anser att Utsk. gjort sig mycken möda, men att jag tror att
Utsk. förfelat målet med sitt arbete och att Utsk. uti ifrågav:de
hänseende lika litet lyckats som LagKomitéen.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Ogerna tager jag till ordet
i ett ämne, som med rätta kan sägas ligga utom min infatt
ning,
men då jag funnit att Gr. Sparre ensam upträdt såsom
försvarare för Ulsk:s förslag, så har jag för min enskildta' del
velat tillkännagifva, att jag anser det vara af högsta vigt, att,
pä sätt LagUtsk. här föreslagit, skärpa ansvarspåföljderna för
poststölder. Jäg vill visserligen icke ingå i någon undersökning,
huruvida samma straffbestämmelser böra användas för post- och
kyrkstöld, men jag anser att så väl posten som kyrkan bör vara
fredlyst. När man vet, huru postforslingen hos oss verkställes,
samt att bref af minderåriga personer fortskaffas till de ställen,
der deskola aflemnas, synes mig vara på det högsta nödvändigt
att stöld i detta hänseende blifver på det allvarligaste straffad.
För min del kan jag icke finna att kykans helighet på något
sätt minskas derigenom, att man för en annan slags stöld ålägger
enahanda straff, som för kyrkstöld blifvit stadgadt. Då jag
tror det vara af högsta vigt, att den grundsats, som Utsk. här
uttalat, nemi. skärpning i straffet för sådana stölder, som ske
i posthuset eller af den person, som skjutsar posten, bör af R.
o. Ad. godkännas, får jag tillstyrka bifall till Utsk:s förslag.
Hr Adelborg, Anders Otto: Lika litet hemmastadd
uti detta ämne, som den siste värde talaren, tager jag mig likväl
friheten yttra några ord, dervid jag upträder i motsatt åsigt
till honom. Jag tror att här strides icke om detalj-bestämmelserna
af straffen, utan egentligen om principen, i afseende på
hvilken Gr. Sparre sagt att det må vara hvar och en tillåtet
att följa sin egen öfvertygelse. De ledamöter, sorn suttit i Utsk.,
hafva konseqvent framhållit och utvecklat skälen för qvantiteten
af straff, som de bestämt, men de qvalitativa omständigheterna
böra väl också ega rätt att ingrediera. Hvad man än må säga,
måste man väl dock medgifva att lagens historia i dess fortgång
är en gradmätare på folkets bildning och att, i samma mån som
samhället utvecklat sig och stigit i bildning, hafva lagarne blifvit
förändrade och straffbestämmelserna förmildrade. Men under
denna fortgående förbättring i lagstiftningsväg har dock
alltid den qvalitativa skillnaden emellan de brott, hvilka haft en
djupare moralisk betydelse och som ömtåligare sårat den enskildes
finare känslor, och dem, som blott i sig innehålla en vanlig
förbrytelse emot lagen, varit skarpt markerad. Och här vill man
nu ställa tillsammans två så olika ting som post och kyrka.
Det ena innefattar en hel och hållen materiell bestämmelse,
det andra en uteslutande andlig. Det är derföre naturligt att
344
Den 14 Augusti
-
stöld, föröfvad i dessa tvänne olika förhållanden, bör på olika
sätt bestraffas. Också synes mig ,att man här icke strider om
dessa serskilda bestämmelser om straff af ett till flere år för
poststöld eller ett till 6 år för kyrkstöld, utan endast derom att
straffen för dessa brott måtte blifva olika, samt att man icke
måtte sammanblanda en stöld, som sker på ett område, der
menniskornas heligaste känslor derigenom kränkas, med en stöld,
som försiggår på det för tjufveri alldagliga sättet. — Jag instämmer
således med de Hrr, som anse att Utsk. gjort orätt i
att sammanblanda dessa 2:ne olika slag stölder samt att Utsk. i
detta hänseende för mycket följt den nuvande tidens materiella
ulveckling. Då jag härtill lägger att en stöld i en kyrka måste väcka
afsky bos dem, som ifrån barnaåren bevistat gudstjensten i densamma
och som med dess dyrbarheter har sina mest heliga minnen
ifrån sin barndom förknippade, hvars dop, första nattvardsgång,
vigsel, ja, alla vigtigaste minnen, för sig och de sina, fästade
vid detta Guds hus, så tyckes mig, att sjelfva känslan bjuder att
ej detta heliga rum bör sättas i samma kathegöri med de öfriga
mensklighetens lumpna anstalter. Om stöld föröfvas ifrån posten,
sä kan dylik skada i de flesta fall genom blotta penningen ersättas;
men om ifrån kyrka något stjäles, huru ersätta detta
högre värde, som det stulna, om det är af dessa saker, såsom:
kommunionssaker, messhakar ra. m., vid hvilka en hel församlings
tidigaste och dyrbaraste hågkomster äro fästade, äger?
Afven tyckes mig, att den menniska, som begär ett dylikt brott,
visar en större grad af förfall än en vanlig tjuf, och således gör
sig skyldig till ett större straff.
Jag yrkar afslag å §:n.'
Hr Printzensköld: Lyckligtvis eger jag icke den egenkärlek
att jag tilltror mig innehafva tillräcklig skarpsinnighet,
ali, utan afseende på hvad äldre lagstiftare stadgat, gå min egen
väg, upgöra egna principer, och derefter bedöma hvilka straffbestämmelser,
som för hvarje brott böra ega rum. Jag har i
stället ansett det vara icke allenast min pligt, utan min obestridliga
rättighet att följa de grundsatser, som rättslärda, juridiskt
skarpsinniga män nedlagt uti lagen, vid dess stiftande, samt
de serskilda författn:r, hvilka lid efter annan blifvit utfärdade
för att, i afseende på straffbestämmelserna, supplera de luckor,
som linnas tili allmänna lagen. En sådan lucka fanns i afseende
på straffbestämmelsen för stöld af bref. Den har derföre
blifvit fyld genom en serskild lag, som utkom på 1750-talet.
När man jemför de principer, som dåtidens lagstiftare följde
i afseende på stöld ur bref och stöld i kyrkan, så finner man
huru dessa skarpsinnige män updragit en bestämd skillnad emellan
begge brotten och deras beskaffenhet. 1734 års lagstiftare
stadgade nemi., ali, då stöldens värde öfversteg 100 daler, skulle
lifsstraff tillämpas. De lagstiftare, som hafva stadgat straff för
stöld ur bref, hafva icke kommit längre än att anse detta brott
Den 14 Augusti.
345
lika med inbrott samt derefter lämpat straffbestämmelserna. Det
är visserligen sannt att 1734 års lag i förevande hänseende blifvit
ändrad genom en sednare författning, som väl är något nyare
än den sora rörer stöld ur bref, men dock icke så mycket, alt
man icke kan kalla dessa författningar för samtidiga. Lagförändringen
innefattar att brottslingen skulle undergå, icke blott
högsta kroppsplikt med spö och ris, utan jemväl förklaras skyldig
alt hela sin lifstid arbeta på Kronans fästning. De nu ifrågav:de
2:ne brotten hafva således ansetts af män, till hvilkas juridiska
insigter man måste hafva förtroende, icke vara af beskaffenhet
att förtjena en lika bestraffning. Det må vara att man bör, så
vidt möjligt är, genom stränga straff skydda så väl postverket
som enskilde från förluster, men det bör man väl kunna göra,
utan att de i detta hänseende begångne förbrytelser skola ställas
uti samma kategori, sorn de, hvilka begås uti Herrans tempel.
Då de ledamöter, sorn yrkat återremiss af förevande punkt,
erhållit biträde af Frih. af Ugglas, så betviflar jag icke att R.
^o. Ad. äfven skall densamma bifalla.
Frih. af Ugglas: Jag anser mig böra nämna, att de uplysningar,
Hr Printzensköld lemnat, icke äro öfverensstämmande
med sanna förhållandet. Enligt 1734 års lag var visserligen
kyrkstöld belagd med lifsstraff, hvilket stadgande bibehölls till
1779, då det fick sin nuvande lydelse. Jemlikt 1726 års författning,
var äfven stöld ur bref belagd med dödsstraff, som bibehölls
ända till 1835, då detta brott blef betraktadt såsom inbrott
samt straffades med fästning. Således hafva lagstiftarue i
äldre lider ansett kyrkstöld och stöld ur bref vara lika grofva
brott, enär de blifvit med enahanda straff belagde. Men på
sednare tider har begreppen i afseende på dessa brott blifvit
förändrade och alltsedan 1835 har uti allmänna omdömet den
tanken gjort sig gällande, att kyrkstöld vore ett gröfre brott än
stöld ur bref. Vid sådant förhållande skulle jag tro det icke
vara rätt att, i strid med det allmänna tänkesättet, belägga kyrkstöld
med enahanda straff som stöld från posten, och att min
anhållan, det stadgandet i förevande §:s 2:dra mom. måtte blifva
ändradt i enl. med allmänna opinionen, icke utgör, på sätt en
talare yttrat, något hugskott. Jag tror icke, att man, såsom en
talare här förespeglat, bör skärpa straffen för poststölder derföre
att man derigenom skulle söka förekomma de s. k. poströfverierna,
hvilka dessutom icke höra till denna §. Afven om §:n
bifalles, qvarstår i alla fall en förordning, som stadgar, att om
man med våld tager något från posten, så skall det anses såsom
röfveri.
Jag fortfar uti min anhållan att första mom. måtte bifallas
och det andra återremitteras.
Gr. Sparre: Jag skulle vilja bedja den siste värde talaren
förklara hvad han menar med att straffen böra rättas efter den
allmänna opinionen. Ar det hans mening att straffet för post
-
346
Den 14 Augus ti,
slöld bör ökas eller minskas? När Utsk. borttagit spö- och risstraffet
samt kyrkoplikt, borde väl Utsk. föreslå något annat i
stället, men då ett års fästning syntes Utsk. vara för ringa, ansåg
Utsk. att 2 års straffarbete borde utgöra den minsta bestraffningen
för ifrågavar:de förbrytelser. Säger man att delta straff
är för högt tilltaget, med afseende pårpoststölder, så hyser man
äfven samma åsigt ronde kyrkstölder. Åtskilliga ledamöter synas
ej vilja tillerkänna Lagberedningen någon auktoritet. Något afseende
måtte väl deras omdöme förtjena, men äfven om vi
lemna dem åsido, har likväl Rikets Högsta Domstol, hvars åsigter
Utsk. ansett sig i allmänhet böra följa, gillat det af Lagberedningen
afgifna utlåt., deri Beredningen förklarar att större
straff bör åläggas post- än kyrkstölder. Man kan således, enligt
min tanke, icke säga att Utsk. gått för långt, när Utsk. jemfört
begge dessa brott och för dem stadgat enahanda straff.
Hr Adelborg har sagt, att det orätta består deruti, att man
uti en och samma § har sammanfört straffbestämmelserna för
stöld i kyrkan och posten. Då ingenting är lättare än alt fördela
ifrågavar:de § uti 2:ne, så att Usta mom. blir §:n 10 och
2:dra mom. deremot §:n 11, synes mig den värde talaren icke
haft skäl att yrka afslag å §:n.
Hr von Hartmansdorff: Den likgiltighet för upstäiiningen
af dessa olika stölder, hvilken Gr. Sparre förfäktar, finnes
icke i vår nu gällande lag, ty den bär sådan aktning för kyrkan,
såsom ett heligt rum, att kyrkotjufnad utgör föremål för
ett eget kapitel och icke blott för en särskild §. Jag tror att
man gör rätt, om man fortfar att i detta som andra hänseenden
följa nuvar:de lags föredöme.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts slutad, samt Hr Gr.
o. Landtm, framstält, Jiurusom i afseende på denna § blifvit yrkadt
af Hr Carlheim-Gyllenskjöld äterremiss, af Hr von Hartmansdorff,
med hvilken Hr Adelborg förenat sig, afslag, samt af
Frih. af Ugglas, som begärt särskild proposition å hvartdera morn.,
bifall till förra mom. och återremiss å det sednare, anmälde sig
och yttrade
Hr Adelborg: Ehuru jag icke tror att, så nära Riksdagens
slut, något betydligt vinnes genom en återremiss, vill
jag dock för denna gång förena mig med dem, som~yrka derpå,
samt afstå från min anhållan om afslag.
Hr Gr. o. Landirms härefter först till bifall och derefter
till återremiss af 10:de §:ns förra mom. framstälda propos. besvarades
med blandade Ja och Nej, hvarpå, efter förnyad, med
starka Ja och åtskilliga Nej besvarad propos. till bifall, Hr Gr.
o. Landtm, förklarade att han härvid funnit Ja öfvervägande.
Då nu Hr Carlheim-Gyllenskjöld begärde votering,uplästes
till justering och godkändes följande voterings-propos.:
Den 14 Augusti
347
Den sora bifaller l:sta mora. i 10:de §:n af LagUtsk:s förslag
till författning om stöld och snatteri, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot förenämnde niora, gjorde
anmärkn:r föranleda till detsammas återremitterande.
Vid voteringens slut befanns att rösterne utfallit sålunda
:
Ja — 22.
Nej — 15.
Hr Gr. o. Gandlm:s härefter först till bifall och sedermera
lill återremiss å 2:dra mom. af 10:de §:n framstälde propos.
besvarades med blandade Ja och Nej, hvarpå, efter desamma förnyande
och besvarande på samma sätt, Hr Gr. o. Landtm, förklarade
att lian ansåg den sednast till återremiss framstälda propos.
besvarad med öfvervägande Ja.
Efter härvid af'Gr. Sparre yrkad votering, uplästes till justering
och godkändes följande voterings-propos.:
Den som bifaller 2:dra mom. i 10:de §:n af LagUtskrs
förslag till författning om stöld och snatteri, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot förenämde morn. gjorde
anmärkmr föranleda lill detsammas återremitterande.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit som
följer:
Ja — 21.
Nej — 17.
§ I»,
Bifölls.
§ 12-
Gr. Sparre: Vid sådant förhållande, att den 8:de §:n blifvit
återremitterad, torde följaktligen icke heller denna §, som
talar om sammanläggning af de uti åtskilliga §§:r, bland andra
den 8:de, bestämda straff, böra godkännas, utan återremitteras,
hvarå jag vördsamt anhåller om propos.
Efter först lill bifall å denna § framstäld, men med Nej
besvarad propos., blef densamma, på grund af de gjorde anmärkningarne,
återremitterad.
348
Den 14 Augusti.
§ 13-
Bifölls.
§ 14.
Frih. Hermelin: I anledn. af hvad jag uti förra plenum
nämnde, tager jag mig friheten yttra, att, ehuru jag medgifver
att det nu gällande straffet för 2:dra resan snatteri kanhända
är nog lindrigt, synes mig dock det af Utsk. föreslagna straff
arbete
vara för hardt. Jag har icke heller funnit att det är
någorstädes stadgadt, huru straffarbetet skall försiggå. Inskränker
det sig till enskildt rum, torde det hafva nytta med sig.
Blifver det åter gemensamt, kommer det sannolikt att skada.
Jag har i dag besökt 2:ne af stadens fängelser och der funnit
en fånge, som stulit en kaka bröd, värderad till 2 sk. Böterna,
som utgöra 1 sk. för första resan och 2 för andra, äro visserligen
lindriga, men brottet är icke heller serdeles stort. Skulle han
nu för andra resan snatteri dömas till 2:ne månaders straffarbete,
i synnerhet i sällskap med andra utlärda skälmar, tror jag icke
att det skulle leda till hans förbättring, utan snarare försämring.
Dessutom tager jag mig friheten nämna, att härigenom de dömdes
antal till den grad kommer att ökas, att de nu befintliga
fängelserna icke blifva tillräcklige.
Gr. Sparre: Jag har redan en gång förut, vid behandlingen
af l:sta §:n, redogjort för de åsigter, som i fråga om
snatteri gjort sig gällande äfven uti andra länders, t. ex. Danmarks
och Norriges, lagstiftning, der en sådan gräns emellan
stöld och snatteri icke förefinnes. Ett tillgrepp, vare sig att del
är större eller mindre, blir alltid straffvärdt, men då omständigheter
kunna inträffa, att en persön af en slags snikenhet eller
obetänksamhet lägger sig till något, som enl. hvardägsspråket
fastnar vid fingrarne, så har man, till följe deraf, haft skäl att
med lindrigare straff belägga första resan snatteri. Att 1734
års lagstiftare icke stämplade den, som andra gången begått snatteri,
såsom tjuf var derföre, att böterna då kunde förvandlas till
spö- och risslraff, samt kyrkoplikt undergås; men då Utsk. borttagit
dessa infamerande straff, samt hoppas, att, i samma mån som
ensamhets-fängelser hinna upbyggas, första resan stöld kommer
att uti dem aftjenas, har det synts Utsk., att den, som icke låter
sig varnas af de böter, som ådömas för första resan snatteri,
borde allvarsamt näpsas och följaktligen uti fängelse insättas.
Ett stöd för denna åsigt har Utsk. hämtat derutaf, att den år
1841 tillsatta Lagberedning, som af den sednare Lagberedningen
blifvit kompletterad, uteslutit snatteri och endast med lindrigare
bestraffning belagt tillgrepp af ätbara varor. Detta är orsaken
till Utsk:s förslag, hvarå jag vördsamt anhåller om bifall.
Förevande § blef, uppå härefter framställd propos., af R. o.
Ad. bifallen, .
§ 15.
Hr Flach: Det i första mom. förekommande uttryck ”skall
Den 14 Augusti.
349
det. straff, hvartill han eljest gjort sig skyldig” gifver, enl. min
tanka, anledn. till den tydning, att det straff, hvartill han eljest
gjort sig skyldig, kan innefatta helt andra brott än stöld, såsom
t. ex. fylleri, slagsmål m. m. Jag har af en ledamot uti Utsk.
erhållit den uplysning, att detta icke varit Utsk:s menjng, utan
att Utsk. hyst den åsigt, att straffet skall bero derpå, huruvida
det varit enkel eller qvalificerad stöld. Sedan man erhållit denna
förklaring, medgifver jag visserligen att man kan förstå Utsk:s
mening, men också först då. Enär jag således tror att mom.
bör förtydligas, anhåller jag alt detsamma måtte återremitteras.
Gr. Sparre: Då jag icke tror att någon serdeles otydlighet
förefinnes, anhåller jag att R. o. Ad. behagade bifalla §:n,
endast med den förändring, att det i Usta och 2:dra mom. förekommande
ordet ”ökes” rättas till ”ökas".
Pröpos. lill bifall å denna §, med den rättelse, att i st. f.
ordet ”ökes” skulle införas ordet ”ökas”, blef härefter framstäld
och besvarad med starka Ja, jemte ett eller annat Nej, hvarpå
Hr Gr. o. Landtm, förvarade att lian funnit Ja öfvervägande.
§ ><>■
Hr Flach: Utsk. har, i afseende på inbrott, föreslagit enahanda
straff, som för tjufnad utan inbrott. Jag skulle likväl tro,
att inbrott, äfven utan att något tillgripes, förutsätter ett i hög
grad koncentreradt upsåt att vilja skada en persons egendom,
och får derföre hemställa att §:n måtte återremitteras, i syftning
att inbrott första„resan blefve straffadt t. ex. med arbete från 2
månader t. o. m. 1 år, andra resan från 2 år t. o. m. 5 år,
samt 3:dje gången lifsstraff, hvilket äfven vöre öfverensstämmande
med vår nu gällande lag, der serskildt straff för 4:de resan
inbrott icke förekommer.
Gr. Sparre: Jag ber att få fästa R. o. Ad:s upmärksamhet
deruppå, att inbrott, utan verkstäldt tillgrepp, är endast
ett försök till brott, samt att i allmänhet uti vår lag försök till
brott icke straffas efter den gamla regeln ”holt är med intet
bott.” Emellertid har inbrott i alla tider utgjort ett undantag,
emedan upsåtet är så tydligt och det ligger en brottslighet i
sjelfva åtgärden. Då inbrott i sjelfva verket icke kan betraktas
annorlunda än som ett försök till en qvalificerad stöld, har Utsk.,
i likhet med föreg:de lagstiftare, ansett det böra allvarsamt bestraffas,
men att bestraffa försök till stöld hårdare och strängare
än en verkligen fulländad stöld, har synts Utsk. icke vara
lämpligt.
Jag tillstyrker bifall till tj:n.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill blott förklara, det jag
anser spöstraffet böra användas för sådane förbrytelser som här
äro i fråga.
Hr Gr. o. Landtm., som härefter framställde propos. till
350
Den 14 Augusti.
bifall å förevar:de §, förklarade, sedan svaren dervid utfallit med
starka Ja, jemte några Nej, att han funnit Ja hafva öfverrösta!
Nej.
§ 17.
Bifölls.
§ 18.
Flr von Hartmansdorff: DA man ingenting vinner i sak,
vore det godt, om man kunde vinna något i språk. Jag hemställer
om det icke borde heta ”njöte det åter af hans gods”, i
stället för ”njöte det åter af dess gods”, såsom Utsk. föreslagit.
Gr. Sparre: Då denna § är ordagrannt afskrifven ur 1734
års lag, för hvilken jag hyser stor vördnad, hade jag aldraminst
väntat att Hr von Hartmansdorff skulle emot densamma göra
någon anmärkn.
Hr Printzensköld: Afven jag har stor vördnad för 1734
års lagstiftare, men den går icke så långt, att då jag ser samma
lagstiftare hafva begått ett språkfel, detsamma icke bör rättas.
Då nu verkligen ett språkfel blifvit begånget, så, ehuru jag skulle
önska att lagbestämmelserna blifvit bibehållna i hela sin kraft,
anser jag likväl att detsamma bör rättas, samt att det tillhört
LagUtsk. att, när det gjort förändring i straffbestämmelserna, äfven
tillse att språket blifvit riktigt.
Gr. Sparre: Eftersom anmärkn. blifvit gjord, vill jag taga
mig friheten visa befogenheten af den, som af Hrr von Hartmansdorff
och Printzensköld blifvit framställd. Mig synes icke
lämpligt att, på sätt dessa Hrr föreslagit, förändra ordet dess
till hans, ty det kan ju lika väl vara hennes gods, som är i fråga.
Skulle någon förändring vara behöflig, bör enl. min tanka ordet
dess förbytas till dens, men jag för min del anser §:n tydlig
sådan den nu befinnes.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Jag anhåller att få instämma
med Gr. Sparre deruti, att uttrycket dens är det riktigaste
och rättaste. Jag har egentligen begärt ordet för att försvara
1734 års lagstiftare emot den anmärkn., som af Hr Printzensköld
blifvit framställd. Det uti gamla lagen befintliga och
af Utsk. nu bibehållna ordet dess utgjorde icke år 1734, såsom
ofvanbemälde talare påstått, något språkfel, utan var fullt
öfverensstämmande med den tidens språkbruk.
Gr. Lagerbjelke: Jag hemställer, huruvida det är lämpligt,
att slutet af §:n erhåller följande lydelse: ”och den sitt
mist, njute det äter af dens gods, som har att gälda med”.
För mig synes detta ständiga uprepande af ordet ”den” vara ett
föga lyckligt valdt uttryck, och jag hemställer alltså, om icke den
i vår nu gällande lag befintliga och af Utsk. föreslagna ordställning
måtte oförändrad bibehållas.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Hvad Gr. Lagerbjelke fram
-
Den 1 i Augusti.
351
ställt, öfverensslämmer fullkomligt med min egen önskan. Jag
hade sjelf ämnat framställa ett dylikt förslag, men jag fruktade
att det icke skulle vinna framgång. Jag hemställer alltså att §:n
måtte oförändradt antagas.
Sedan härefter Hr von Hartmansdorff förklarat sig afstå från
sin hemställan, blef förevar:de § af R. o. Ad. bifallen.
§ 19-
Hr Carlhei m-G y 11 e nsk j öld: Jag hemställer till Gr.
Sparre och öfriga ledamöter i LagUtsk. om det är med flit som
orden ”med sig” blifvit uteslutne efter ordet ”stjäla”, då det uti
gamla lagen heter: ”lockar någon eller bjuder öfvermage att
stjäla med sig” etc. Jag skulle hafva trott att uteslutningen
skett med flit, om icke prepositionen ”med” förekommit på alla
de öfriga ställena.
Gr. Sparre: Ja det är med flit som Utsk. uteslutit orden
med sig, samt i st. insatt eller begå inbrott, ty då en öfvermage
kan lockas till att dels stjäla, dels begå inbrott, dels ock
båda delarne, utan att den lockande eller auktorn, för att begagna
ett kriminalistiskt ord, är med, ansåg Utsk. sig böra utesluta orden
med sig, men deremot insätta eller begå inbrott, hvilka
ord icke finnas uti den gamla lagen.
Hr Carih eini-Gyllenskjöld: Jag insåg mycket väl på
förhand, att meningen var sådan, som Gr. Sparre förklarat den,
men då det är ett i lag ovanligt sätt att begagna språket, trodde
jag att det möjligen kunde vara ett förbiseende.
Uppå härefter framställd propos. bifölls förevar:de §.
§§ 20, 21, 22 och 23.
Biföllos.
Uppå härefter af Hr Gr. o. Landtm, framstäld propos.,
upskjöts fortsättningen af förevar:de förslags pröfning till nästa
plenum, samt åtskiljdes H. R. o. Ad. kl. 10 på aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
352
Den 16 Augusti f, m.
Onsdagen den 16 Augusti 1854.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades pleni-prot. för den 27 sistl. Maj f. m.
Opnades Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Serskildta
Utsk. att inträda under den ordinarie ledamoten 'JM 70,
Gr. Horn till Ranzien, fullm. Frih Raab, Adam Christian, be
viljade
irenne veckors ledighet från och med den 15:de Augusti;
och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
JM 55. Gr. Cronhjelm till Flostad, Fullm. Gr. Gyldenstolpe,
Anton Gabriel.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från Utsk:n
inkomne Utlåt:n, Mern. och Betänk:n, nemi. från
Stats-Ulskottet:
JM 238, i anledn. af erhållne återremisser å Betänk. JM
151, ang:de extra Statsanslag till föremål, tillhörande Landtförsvars-Depart:ts
handläggning;
JM 239, i anledn. af erhållne återremisser å Betänk. JM
158, ang:de extra Statsanslag till föremål, tillhörande Civil-Depart:ts
handläggning;
JM 240, i anledn. af erhållen återremiss å Betänk. JM 159,
ang:de extra Statsanslag till föremål, tillhörande Finans-Deparhts
handläggning;
JM 241, i anledn. af erhållen återremiss å Betänk. 160,
ang:de extra Statsanslag till föremål, tillhörande EcclesiastikDeparlrts
handläggning;
JM 244, med förslag till sammaujemkning eller votenspropos:r,
i anledn. af RiksSt:ns skiljaktiga beslut, ronde åtskilliga
till Statsregleringen hörande frågor;
JM 245, med förslag till volens-pröpos., i anledn. af RiksSt:ns
skiljaktiga beslut i fråga om aflöningen för Presidenterne i
vissa af Rikets Kollegier;
Bevillnings-Uts kottet:
JM 24, aug:de bestämmandet af tull-värden å vissa artiklar
i Tull-taxan;
Banko- Utskottet:
JM 48, öfver gjorde anmärkn:r vid åtskillige framställna- i
Betänk. JM 34, med förslag till reglering af Bankens Lane- och
Kreditiv-rörelse;
Sär
-
Den 16 Augusti f m. 353
Särskildta Utskottet:
M lfi, i anledn. af motion om konsumtions-afgift för alla,
som icke afsäga sig bruket af bränvin; samt
J\s 17, i anledn. af motion ora förlängd bränvins-tillverkn:stid
tinder instundande höst.
Frih. Hjerta, Fredr. Philip: Sedan R. o. Ad. afgjort
Serskildta Utsk:s Betänk. ang:de bränvins-försäljningen, anmälte
jag min reservation emot åtskilliga af Ståndet deri fattade beslut
och anhåller nu att få upläsa denna reservation, som jag
skriftligen upsatt.
Härefter upläste Frih:n följande:
Då, under sednare hälften af förra året, från snart sagdt
hvarje trakt af landet röster höjdes med böner om hjelp och
befrielse från ett ondt, som, närdt af förra dagars förvända lagstiftning,
var kommet till den kraft, alt det hotade helt och
hållet förqväfva allmänt och enskildt väl; så torde det väl obestridligen
hafva varit de församlade Ständernas främsta pligt att
härvid fästa det största afseende och, så vidt på dem ankomme,
söka utfinna medel till förbättrande af den lagstiftning, som så
länge fostrat det onda. Kändt var, alt Ständerna dervid hade
att påräkna biträde och stöd hos H. M. Konungen, till hvars fosterländska
hjerta fosterlandets klagan ej förgäfves hade vändt
sig. Med berömligt nit företogs äfven af Ständerna den vigtiga
frågan, och ett serskildt Utsk. nedsattes alt företaga den i alla
dess delar. Att detta Utsk., med en i våra Riksdagars historia
sällspord arbetsamhet, efter bästa förmåga vinnlagt sig om att
rätt lösa sin upgift, synes mig vara obestridligt och dess förslag
till bränvinslillverkningslag bar äfven deraf tydliga spär. Mig
har dock alltid bränvinsförsäljningslagens reformerande synts
vara den väg raan borde gå, för att bota den ”alkoholismus
chronicus,” hvaraf Svenska samhällskroppen lider, och jag hade
derföre försökt att göra hvad på mig ankom till beträdande deraf.
Då den i Norge gällande lag, i ifrägavar:de ämne, derstädes burit
goda frukter, i det den brutit supvanan och banat väg för
antagande af en bränvinslillverkningslag, sorn ytterligare bidragit
att afhjelpa bränvins-farsoten, hvilken der varit fullt ut lika inoch
extensiv som här, så tog jag mig friheten väcka motion
om antagande af-denna lag, med de få förändringar, som, i anseende
till egendomligt Svenska förhållanden, kunde befinnas
nödvändiga. En annan kraftigare och vid Riksmötet oändligt
mycket mer än min gällande röst höjdes för samma sak och
många andra medlemmar af Riksmötet, från alla fyra Stånden,
inkommo med motioner, hvilka i allmänhet afsägo att sätta en
hämmande gräns för det onda; ”i nästan alla motionerna,” yttrar
Utsk., ”framlyser en allvarlig öfvertygelse, att, om missbruket
af spritdrycker skall kunna hämmas, måste handel dermed,
10 H. 23
354 Den 16 Augusti f. m.
lika viii som tillverkningen deraf, underkastas strängare och
mera inskränkande band och kontroller än hitintills; en öfvertygelse,
som Utsk. fullkomligen delar”. Under sådan öfvertygelse
är Utsk:s ”Förslag till förordn. ang:de vilkoren för bränvins
försäljning” utarbetad. Önskligt hade varit, att Utsk. dervid
hade hållit sig noggrannare tillden Norrska bränvinsförsäljningslagen.
" Vid utarbetandet af denna, synes lagstiftaren hafva betraktat
bränvinssupandet sorn en vana, hvilken ej för tvärt kan
tillintetgöras, men som dock bör kunna inskränkas, allt efter
som möjligheten att förskaffa sig bränvin försvåras, hvilket derföre
ock synes varit lagstiftarens mål. Men i st, tyckes, uti
här framgifne förslag, man hafva byggt på antagen grund, alt
bränvinssupandet är ett behof, ett antagande, hvars orimlighet
bäst bevisas deraf att, i vårt land, manga menniskor finnas, som
ej supa bränvin. Till följd af detta falska antagande, synes nu
Utskrs mål hafva varit, att bränvin måtte allmänneligen varda
tillhandahållet, fast på ett mer ordnadt sätt, än som nu eger
rum; och då detta ändå är i någon mån bättre än den närvande
oordningen, sä ansåg jag Utsk:s förslag för närvande böra
antagas, likväl så vidt möjligt var, med afhjelpande af detta
grundfel, hvilket jag hade hoppats skulle hos R. o. Ad. hafva
blifvit insedt, och lämpliga förändringar derefter föreslagne. Men
tvertom har samma grundfalska antagande gjort sig ännu mer
gällande vid åtskilliga af de förändringar i Utsk:s förslag, som
hos R. o! Ad. blifvit vidtagne.
Till en början har, vid § 2, den, som erhållit rättighet att
idka minuthandel med bränvin å landet, genom R. o. Ad:s beslut
erhållit rättighet att sälja så ringa parti som ett halfstop,
i st. f. en kanna, såsom Utsk. föreslagit. Sådane åsigter, som
att ”man bör förskaffa äfven den fattige tillfälle att få köpa
bränvin,” hvilka stå i rak strid med hvad som främst borde afses,
nemi. att tillgången att komma åt bränvin blefve försvårad,
har härvid gjort sig gällande. Förgäfves har det uttalats att ”ju
mindre qvantitet bränvin som finge försäljas, desto större lockelse
upstode till dess förtäring”; man har i ifvern att göra
bränvinet allmänt tillgängligt, nedsatt minimum så lågt, att dagsverkaren
kan gå direkte till bränvinshandlaren med sin erhållna
dagspenning, och få den förvandlad i bränvin. Jag måste emot
ett sådant beslut reservera mig.
Vid § 13 har, med någon förändring,' antagits det i Frih.
Raabs reservation gjorda förslag. Hade ändringen afselt att befria
”Kyrkoherden” från ett besvär, sora ej tillhör hans kall,
nemi. ali lägga hand vid inrättandet af krogar inom socknen,
hvilket lämpligare torde kunnat öfverlemnas åt socknenämndens
ordförande, så hade jag, vid antagandet af Frih. Raabs reservation,
haft intet att invända. Men beklagligen har detta fått
qvarstå och i st. uteslutits den, så väl af Utsk., som af Frih. Raab
socknen medgifna rätt, att förhindra inrättandet af krog eller
bränvinshandel inom socknen, hvarigenom åt Landsh.-Embetet
öfverlåtils makt att uprätta sådan, tvertemot socknemännens ön
-
Den 16 Augusti f. m.
355
skan. Jag har under diskussionen hos R. o. Ad. fått höra tillräckligt
ang:de bränvinssupandet såsom ”ett behof”, röridebränvinets
egenskap af ”'förfriskning”, med mera sådant, för alt
anse mig kanna våga det antagandet, att en Landsh. kunde så
betrakta saken, och, af välmening för vägfarande, med stöd af
detta stadgande, kunde påtruga en socken å landet en krog,
hvilken förderfvets och eländets källa socknen dittills lyckats utestänga;
eller ock der en sådan af vinningslystnaden redan funnes
anlagd, men socknemännen kommit till insigt af dess förderfliga
inverkan på gamla och unga och derföre beslutat befria socknen
från densamma, kunde Landsten anbefalla krogens fortfarande
bestånd, allt i den inbillning att den ”vöre af behofvet påkallad”.
Man har sagt att lönnkrogar upstå der man förhindrar
en sådan ”af behofvet påkallad” krog att finnas. Denna invändning
har dock endast ett sken af skäl för sig. Lönnkrogar äro
visserligen besvärliga för Hrr Kronobetjening på landet; men
der dessa göra sin tjenst, torde de, när de upstå, ganska snart
uphöra, helst om stadgandet i 57:de §:n af Utsk:s förslag, hvilket
den juridiska klyftigheten lyckligtvis ej hos R. o. Ad. lyckades
borttaga, kommer att i den blifvande författnni inrymmas. Dessutom,
om man, för att hindra lastens bedrifvande i smyg, gifver
den ett privilegieradt tillhåll, sä daglingar man med det
onda, hvilket omöjligen kan medföra goda följder, såsom granneligen
synes af förhållandet med en annan af samhällets skötesynder,
hvilken med sina, om ej privilegierade, åtminstone tolererade
tillhåll, i sednara tider på ett förfärande sätt gripit omkring
sig. Jag måste derföre pä det kraftigaste reservera mig
emot den förändring i Frih. Raabs ifrågavarule reservation, som
inrymmer Jmmdsh.-Embetena makt att, tvertemot en kommuns
önskan, inom densamma uprätta eller bibehålla krogar.
Den af Utsk. i § 17 föreslagna skatt af 16 sk. b:ko på
hvarje kanna bränvin, som pä en krog beräknas blifva försåld,
har hos R. o. Ad. blifvit nedsatt till 8 sk. b:ko. Då man länge
hört omtalas huru bränvinet bör fördyras för att göras mindre
åtkomligt, och man undersöker huru mycket en skatt af 8 sk.
b:ko kannan fördyrar hvarje sup, som af denna kanna utdelas,
så har man svårt att förstå hvart åsiglen om nödvändigheten af
bränvinets fördyrande tagit vägen. — Jag, som har denna åsigt
i behåll, måste emot detta beslut reservera mig.
Emöt den förändring i § 24, som antogs af synbar ömhet
för en osed, hvilken på ett skamligt sätt inför utlänningen
karakteriserar Svensken, den s. k. ”aptitsupen”, får jag äfvenledes
mig reservera.
Samma ömhet om ”aptitsupen”, eller hvad som är detsamma,
om den form af supvanan, i hvilken denna af de bättre
lottade samhällsklasserne bedrifves, synes äfven hafva gjort sig
gällande vid ändringen i § 26, med antagandet afj Frih. Raabs
reservation, emot hvilken ändring jag alltså äfven måste mig
reservera, såsom ock emot den i tillägget till nämnde reservation
23*
356
Den 16 Augusti f. m.
Landsh.-Embetena gifna rätt att paralysera förbudet för bränvinsutskänkning
pä Sön- och Helgedagar.
Ytterligare måste jag protestera emot den lindring i bestämmandet
af straff vid öfverträdelser af den blifvande bränvinsförsäljningslagen,
som vid återremisserne af de §§:r, som
angå denna sak, velat göra sig gällande. — Man måste noga
afse att brott emot en författning,' som åsyftar att rädda fäderneslandet
frän ett ondt, som, 0111 det ej snart blir afhulpet, ofelbart
skall förstöra detsamma, ej kunna betraktas från samma
synpunkt som brott emot enskilda personer. Hos dem, hvilka
'till straff emot sådane förbrytelser föreslå blott utgifvandet af en
penniugesumma, i de flesta fall ringa emot den vinst, som skulle
skördats, i fall förbrytelsen ej blifvit uptäckt, måste sannerligen
de juridiska funderingarne hafva gjort intrång på sunda förnuftets
område, och jag mäste här åter uprepa, alt konfiskation af
det kära bränvinet, hvarmed olotligen bandlats, åtminstone alltid
borde åtfölja böterna. — i fall verkliga och förnuftsenliga
juridiska betänkligheter skulle lägga binder i vägen för bestämmandet
af än högre straff.
Slutligen får jag vördsammeligen anhålla, det ingen ville
taga anstöt af de uttryck, som jag, för sakens och sanningens
skull, i denna min reservation, i brist på bättre, nödgats använda,
varande min högaktning för de personer, som med mig
i denna sak hysa skiljaktiga äsigter, fullkomligen orubbad. Just
den omständigheten att dessa personer äro så många, har föranledt
mig att framställa min enskilda mening blott i form af
en reservation, hvilken jag härmedelst ödmjukeligen får anhålla
må, jemte återremisserne, till Utsk. få åtfölja.
Föredrogs ett från Hederv. BondeSt. ankommet prot.-utdr.
316, innehållande inbjudning lill R. 0. Ad. samt Borgare
St.
att förena sig uti Preste- och BondeSlins beslut, ang:de afträdande
till Nätra och Själevads Socknemän af fisket vid Try
sunda
fiskehamn med dertill hörande bolmar, skär och öar.
Hr von Hartmansdorff, A11 g.: R. 0. Ad. har redan
2:ne gånger i förevande ämne fattat beslut, som strida mot den
önskan, BondeSt. bär uttryckt. Då R. 0. Ad. icke lärer hafva
sä gjort, utan moget öfvervägande, sä hoppas jag att Ståndet
vidblifver sitt beslut, om propos, hvarom jag vördsamt anhåller.
Frih. Cederström, Rud.: Redan vid föreg:de pröfning af
detta mål har jag inför R. o. Ad. uttalat min åsigt, att det, i
följd af skedd inbjudning, nu ånyo förevar:de ärendet bordt hafva
erhållit ett annat slut, än det, hvaruti R. 0. Ad. stannat. Jag
skulle icke underlåta, att jemväl vid detta tillfälle söka bereda
seger åt hvad jag anser rättvist vara, men sådant behöfves för
sakens seger numera icke, ty Vällofl. BorgareSt. har redan antagit
inbjudningen, hvarigenom det af Högv. PresteSt. längesedan
bifallna ärendet fått den utgång, Hederv. BondeSt. önskat,
och jag vid föregrde tillfällen varmt förordat. Vid sådant för
-
Den 16 Augusti f. m.
357
hållande, och då det törhända skulle strida emot grannlagenhetens
fordran, i afseende å uptagande af en dyrbar tid, att nu
framkalla en ytterligare öfverläggning i ämnet, afstår jag ifrån
att yrka bifall till inbjudningen, hvars innehåll och åsyftan jag
dock för min del fullkomligen godkänner.
Då härefter Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad.
behagade, på sätt Hr von Hartmansdorff föreslagit, vidblifva sitt
förut i ämnet fattade beslut och lägga förevartde prot.-utdr. till
handlingarne, ropades Ja, jemte ett eller annat Nej, hvarpå Hr
Gr. o. Landtm, förklarade sig hafva funnit Ja öfvervägande.
Fortsattes pröfniugerr af LagUtsk:s, uti Betänk. JVs 37
afgifna, förslag till författning om stöld, snatteri och rån; hvarvid
nu förekom:
§ 24.
Hr Flach, Johan: Det har med rätta ansetts såsom en
ofullständighet i vår brottmålslagstiftning, att någon bestämd definition,
updragande gränsen emellan rån och röfveri, icke finnes.
Men denna brist har likväl hittills icke varit af någon
större betydenhet, enär straffen för rån och röfveri enl. nu gällande
lag äro lika, nemi. lifvets förlust. Då nu LagUtsk. föreslagit
en förändring, som skulle göra straffet å dessa brott olika,
hade det jemväl varit betänkt uppå alt updraga en serskild distinktion
emellan dessa 2:ne arter af brott. Huruvida det försök
härtill, som igenfinnes uti Utsk:s yttrande pag. 27—30,
lyckats, lemnar jag åt hvar och en oväldig att bedöma. Om
äfven det förslag, LagUtsk. här framlagt, ansetts öfverensstämma
med hvad Lagberedningen uti ifrågavar:de hänseende föreslagit,
så skulle jag dock icke tro, att det föreslagna straffet är afpassadt
efter beskaffenheten af det brott, som nu allmännast under
namnet rån förekommer och består deruti, att flera personer
med samnad hand genom våld bana sig inträde i annor mans
bostad och der föröfva så väl våld å person som tillgrepp af
egendom. Jag skulle snarare vara färdig all hänföra ett sådant
brott under 21 Kap. 1 §:n Missg.-B., åtminstone för så vidt
upsåtet angår.
Hvad härefter angår den af LagUtsk. antagna rättstheorien,
att ej med dödsstraff belägga rån, såvida icke menniskolif spilles,
så hemställer jag till R. o. Ad., hvad en konseqvent tillämpning
af en sådan princip äfven på andra brott, der lif ej
förspilies, skulle innebära. Vår lag stadgar dödsstraff å flera sådana
brott, der lif ej spilles, såsom röfveri, myteri och upror, försök
till förgiftning, uptändande af falska eldar att dermed förleda sjöfarande.
Skulle nu uphäfvandet af dödsstraffet för dessa brott
verkligen kunna ske utan våda för samhället, utan rubbning af
rätts-tillståndet? Skulle det kunna ske utan att framkalla den
olyckliga och hela samhällets bestånd bolande följden, all brotten
i en hittills oerhörd skala lilltoge? Och om delta verkligen
358
Den 16 An gu sti f. m.
blefve följden, skulle icke hos menigheten upstå den tanken, att
Statsmakterna saknade förmåga att längre vidmakthålla rättstillståndet,
samt, under sådan förutsättning, menigheten ledas derhän,
att den på egen hand utöfvade straffrätten?
Vid öfvervägande häraf anser jag för min del, att den nu
föredragne 24:de §:u löör återremitteras och delta destoliellre som
hela afdelnin, sorn handlar om rån, redan blifvit af Borgare- och
BondeStin till Utsk. återförvisad.
Gr. Sparre, Erik: Den siste värde talarens yttrande sönderfaller
i 2:ne delar. För det första säger han, att den definition
på rån, Etsk. upstälit, icke är lyckad och för det andra,
att straffet är för mildt. Hvad nu den första anmärkn:n beträffar,
så har den värde ledamoten icke närmare bestämt densamma,
utan öfverlemnat "åt K. o. Ad:s eget bedömande, huruvida
den skillnad, som sålunda skulle blifva emellan rån och
röfveri, vore lämplig eller icke. Jag behöfde således, i ovisshet
om talarens egentliga mening, icke ingå i svaromål på denna
anm., men dä densamma väl hufvudsakligen afser ett klander derå,
att en bestämd skillnad emellan rån och röfveri icke blifvit updrageu,
ehuru dessa brott, enl. förslaget, skulle komma att beläggas
med olika straff, hvilket icke för uärvar:de är fallet, ber
jag alt få fästa upmärksamheten derå, att 1734 års lag verkligen
updrager en bestämd skillnad emellan de häda brotten. Om
röfveri säges det i 2lista Kap. lista § Missg.-B:u: ”Lägger sig
någor att röfva till lands eller vatn, å landet, eller i staden,
ehvad han l öfvar mer eller mindre” etc. Och om rån heter det
i 20:de Kap. 9:de § samma Balk: ”Rånar man och med fullt
väld lager af annan” etc. Skillnaden består deruti, att genom
det förra brottet brytes den allmänna landsfriden, samt ådagalägges
ett mera stadgadt upsåt att göra ondt, än det tillfälliga
rånet, hvarföre ock röfveriet, tvärt emot hvad Hr Flach påstått,
enl. 1734 års lag straffas hårdare än rånet, nemi. med qvalificeradt
dödsstraff, ehuru stadgandet härom sedermera blifvit förändradt.
Dä således nyssberörde skiljaktighet ansetts tillfyllestgörande
år 1734, då straffen verkligen voro olika, kan jag för
min del icke inse. behofvet af att npdraga en ytterligare skillnad
emellan rån och röfveri, med hvilket sednare brott LagUtsk.
denna gång icke sig befattat. Utskis definition å rån är dessutom
fullständigare än 1734 års lags bestämmelse härom, ithy
att derunder inbegripes icke allenast öppet våld, utan äfven användande
af hot, som innebär trängande fara för lif eller hälsa,
hvilken karaktär lagskipningen redan inlagt i brottet. Det är
nemi. kändt, att inom Konungens Högsta Domstol den åsigt gjort
sig gällande, att äfven hot af nyssnämnde beskaffenhet blifvit
hänfördt under benämningen fullt våld. Detta är väl mindre
egentligt, men man har funnit sig dertill tvungen, emedan i
annat fall rån af den grofsta art ofta icke skulle kunna bestraffas
annorlunda än stöld.
Den 16 Augusti f. m.
359
Hvad härefter straffbestämmelsen angår, så beror densamma
naturligtvis, på sätt jag förut yttrat, af R. St:rs åsigt, huruvida
lifsstraff för detta brott bör bibehållas eller icke. Utsk. för sin
del har ansett olämpligt att i lagen bibehålla ett straff, hvilket,
såvidt mig velerligt är, icke under en tiderymd af omkring 30
är blifvit tillämpadt och, lill följd af vår tids åsigler, enl. all
sannolikhet icke heller kommer att. tillämpas. Vi veta, att inom
Criminalislikens område har förts en häftig strid derom, huruvida
dödsstraffet bör bibehållas eller icke. De, som ifrat för detsammas
nphäfvande, hafva icke segrat, och man har i allmänhet
blifvit ense derom, att Staten väl har rätt att straffa till lifvet,
men alt detta straff bör inskränkas till sådana fall, der lif blifvit
spilldt. Delta öfverensstämmer äfven med den gamla Mosaiska
satsen: ”Den, som utgjuter menniskoblod, hans blod skall af
menniskor utgjutet varda”. I de flesta nya Criminal-lagar har
denna mening gjort sig gällande. Helt annorlunda var förhållandet
då 1734 års lag stiftades. Densamma utgjorde egentligen
endast en kodifikation af äldre lagar och författmr. I äldre lider
hushållade man icke så noga med dödsstraffet och man ansåg
icke frihetens förlust vara något serdeles svårt straff. Genomgå
vi 1734 års lags straffbestämmelser, sä finna vi, att frihetsstraff
högst sällan förekommer. Man kände i allmänhet inga andra
straff än lifsstraff och kroppsstraff, och delta sednare sträcktes så
långt sorn utan fara för lifvet kunde ske. I detta, likasom i
många andra fall, hafva tiderna förändrat sig. Numera anser
man sig icke kunna slösa med menniskoblod; man använder icke
dödsstraffet oftare än då lif blifvit spildt och man begagnar i
stället fängelsestraff, hvilket, ifall brottet är af gröfre art, kan
utsträckas till förbrytarens hela lifstid.
Det är sannt, alt lifsstraffet ännu i vår gällande lag finnes
bibehållet för några brott, ändock lif dervid icke spilles, och,
ibland andra, för röfveri. Just med afseende å det grofva och
skändliga i delta brott, vid hvars föröfvande förbrytaren gör
till sitt yrke att störa den allmänna vägafriden och rubba den
säkerhet till person och egendom å allmän farväg, som hvarje
samhällsmedlem har rätt att af samhället fordra, har Utsk. icke
ansett sig böra tillstyrka uphäfvandet af dödsstraffet för röfveri,
och jag tror, att denna åsigt äfven har sitt stöd i allmänna
tänkesättet.
Hvad försök till förgiftning angår, så är detta brott helt
olikartadi emot rån. Genom dess begående tillkännagifves en
bestämd afsigt att afhända en medmenniska lifvet, och detta är
något så afskygärdt, att gerningen, om äfven den icke medför
den åsyftade påföljden, anses böra beläggas med dödsstraff, äfven
om detsamma icke anses böra bibehållas vid gröfre brott emot
eganderättan.
Vidkommande frågan om lämpligheten af att stadga strängt
straff för rån, har jag redan yttrat, att detta brott kan hafva sä
ofantligt många nyanser, att Utsk. ansett sig icke böra föreslå annat
straff, än fängelsestraff, och Utsk. har jemväl frångått den åsigt,
?60
Den 16 Augusti f m.
Ulsk. i allmänhet uttalat i afseende å olämpligheten af ett alltför
vidsträckt begagnande af latitudsystemet, då Ulsk., just med
afseende å brottets mångfalldigä skiftningar, öfverlemnat åt lagskipningen
att afmäta fängelsestraffet frän 4 ända till 10 år.
För att förekomma beskyllningen för klemighet, har Utsk. ytterligare
skärpt straffet med 28 dygns fängelse vid vatten och bröd,
det högsta dylikt fängelse, som enl. nu gällande lag får ådömas.
Jag nämnde, att ifrågakomne brotts nyanseringar äro mångfaldiga
och detta yttrande torde icke kunna jäfvas. Genom de
allmänna tidningsbladen får allmänheten endast kännedom om de
grofsta slagen af detta brott, hvartill hörer det af den siste värde
talaren anförda exemplet å rånare, hvilka med samnad hand
nattetid intränga i annans bostad och tillgripa egendom. Men
det gifves en mängd andra slag af rån, hvilka, såsom mindre intresseväckande,
icke delgifvas allmänheten, och de af Eder,
Mine Hrr, som deltagit eller deltaga i lagskipningen, känna nogsamt,
att rån i allmänhet icke förekommer under den grofva
form, som Hr Flach omnämnt. Ofta är detta brott så beskaflädt,
att detsammas beläggande med dödsstraff skulle innebära den
största orättvisa. Jag känner äfven flera fall, då K. M. i nådeväg
låtit rånare försona sitt brott med endast ett års fästning,
eluira lagen skär alla slagen af rån öfver en kamm, genom att
för dem alla stadga dödsstraff. Nu frågar jag Eder, Mine Hrr,
är det lämpligt att bibehålla en lag, som är så orimlig, att den
aldrig tillämpas? Kan sådant bidraga att hos folket inskärpa aktning
för lagens bud? Skall icke detta jemväl leda derhän, att
domaren med likgiltighet tillämpar en lag, som han vet aldrig
går i verkställighet? Bör man icke söka åstadkomma, att lagen
blifver en sanning, att lagbudet lefver i verkligheten och ieke
står i lagboken såsom en död bokstaf? Ar det slutligen lämpligt,
att nåden måste anlitas hvarje gång detta brott förekommer?
Jag för min del är af en motsatt tanke. Jag anser att nåden
icke bör användas annat än i högst sällsynta fall, och meningen
med en förnuftig lagstiftning måtte väl vara att småningom lämpa
lagen efter förändrade åsigler och förhållanden, så att benådningsrälten
icke måtte alltför ofta komma i fråga att utöfvas.
Jag skulle kunna åberopa en mängd exempel å förbrytelser,
hvilka onekligen måste hänföras till rån, men hvilka äro af den
beskaffenhet, att den allmänna rättskänslan skulle upresa sig, ifall
dödsstraff1 blefve ä dem tillämpad!, och det är detta förhållande,
som föranleder K. M. att ouphörligen benåda rånare.
Utsk. har i den efterföljande §:n skärpt straffet å rån, vid
hvars begående kroppsskada tillfogas, i hvilket fall lifstidsfästning
blifvit föreslagen. Jag för min del tror, att man icke kan eller
bör gå längre. Om Utsk. hade tilltrott sig att kunna medgifva
en så lång latitud, skulle Utsk. tilläfventyrs i nu förevande §
utsträckt straffarbetet till lifstid, men, med kännedom af att R.
St:r i allmänhet icke gilla latitudssystemet, i vidsträcktare mån
begagnadl, ansåg Utsk. sig böra sätta en gräns för fängelsestraffet
och bestämde den till 10 år. 10 års straffarbete, i förening med
Den i & Augusti f m.
361
28 dygns fängelse vid vatten och bröd, torde icke vara ett för
lindrigt straff för rån, dervid svår kroppsskada ej tillfogas, hvarföre
jag, under åberopande af den motivering af §:n, som Utsk.
framställt, samt af hvad jag nu ytterligare haft äran anföra, anhåller
om R. o. Ad:s bifall tili §:n.
Frih. Cederström, Rudolf: Vid genomläsande af LagUtsk:s
moliver lill denna afdeln. af förslaget, har jag för min del
icke funnit dessa moliver tillfredsställande. Utsk. har åberopat,
huruledes den allmänna rättskänslan skulle ogilla det nuvarrde
straffet för rån. Den allmänna rättskänslan är en auktoritet,
hvars åsigler torde vara vanskligt att tolka och med full säkerhet
upfatta, och på hvars skiftande omdömen man föga kan förlita
sig, äfven bland det mest vältänkande folk; och torde derföre
denna auktoritet lika litet af LagUtsk., som af någon annan,
böra åberopas. Derefter erinrar Utsk., huruledes dödsstraffet för
rån aldrig numera verkställes utan af K. M. i nådeväg till annat
straff förvandlas. En talare på detta rum har likväl redan fästat
upmärksamheten på olämpligheten af att i lagstiftningsväg åberopa
något, som är så helt och hållet beroende af de nuvande
maktegandes enskildta öfvertygelser och äsigter. Konungens Rådgifvare,
hvilkas plats måste enl. naturens lagar tid efter annan
af nya personer beklädas, torde ej alltid få till efterträdare dem,
som lill alla delar hylla enahanda meningar, som nu råda; äfvensom
det väl låter tänka sig att jemväl sjelfva de hos nuvande
Rådgifvarepersonalen existerande idéer möjligen, under tidernas
längd, undergå någon modifikation i enlighet med hvad jag för
min del vore färdig att anse för den hos Svenska allmänheten
verkligen befintliga åsigt i dessa hänseenden. Man kan således
föreställa sig att i en framtid alldeles motsatta åsigter i detta
fall ju kunna tillämpas; hvarföre man ej torde böra åberopa
praejudikater i afseende å benådningsrättens utöfvande. Men
ehuru jag således icke kan gilla Utsk:s motiver och Gr. Sparres
utveckling deraf, tror jag likväl, att Utsk:s i 24:de §:n gjorda
hemställan, ang:de rån, bör af R. o. Ad. godkännas; ty jag för
min del anser det vara mindre välbetänkt, att bibehålla dödsstraff
för en sådan förbrytelse som rån, enär detta straff kan
synas innefatta en slags upmuntran för rånaren att öka sin brottslighet
medelst begående af mord, pä det rånet desto säkrare må
förblifva doldt. Ty för ett förhärdadt samvete betyder tyngden
af ännu ett brott troligen mindre än förhoppningen, att få behålla
sitt rof, och medvetandet, att för alltid hafva tystat den
rånade, hvilket naturligtvis i väsentlig män skulle bidraga till
fördöljande af det första brottet. Hufvudsakligast af detta skäl
önskar jag att LagUtsk:s hemställan i nu förevande § mätte
godkännas.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Rån är en förbrytelse
af sådan beskaffenhet, att det är tillfälligt, om lif dervid icke
spilles. Om rånaren anfaller någon, som icke vågar försvara sig,
362
Den 16 Augusti f. ra.
t. ex. en qvinna: så bör väl straffet icke blifva mindre, derföre
att den anfallne icke törs sätta sig till motvärn. Brottet är detsamma,
men här ser det ut såsom ville LagUtsk. utfästa ett slags
belöning åt missdådaren derföre att den anfallne icke försvarar
sig. Det står nemi.: ”Rånar man och, med väld å person eller
användande af hot, som innebär trängande fara för lif eller
hälsa, af annan tager gods eller penningar, dömes etc.” Om jag
utesluter mellanstycket: ”med våld å person för lif eller
hälsa”,hvad är då meningen? Skall straffet blifva detsamma eller
mindre? Blifver straffet detsamma, så vet. jag icke, hvartill mellanmeningen
tjenar. Varder det åter mindre, så borde Utsk.
hafva sagt, huru mycket tjufven vinner, om den anfallne låter
sig afklädas, utan>itt sätta si^ till motvärn. Hade LagUtsk. bedömt
Svenska folket riktigt, så borde Utsk. hafva förutsett, att
ingen annan än en förskräckt qvinna är sådan, att den icke försvarar
sig, då den anfalles. Och om man försvarar sig, hvad
äfventyrar man dä? Troligen lifvet.
Gr. Sparre har sagt, det så obetydliga grader af rån finnas,
att deras beläggande med lifsstraff vore orimligt. Om sådana grader
verkligen finnas, månne det då icke varit Ulsk:s sak att så jemka
straffen, att de motsvarade brottets olika grader? Har sådant ej varit
för Utsk. möjligt: så (ror jag det vore bäst bibehålla det nuvar:de
straffet; ty det bör naturligtvis icke skada, någon annan, än tjufvarne
sjelfva, örn de vid brottets föröfvande skrida till våldsamheter.
Ar rånet verkligen af lindrigare natur, så kan ju nåd
mellankomma. Slösas nu med nåd: så är ingen fara, att tjuf
varne
blifva för hardt behandlade. I sådant fall förlora ju icke
en gång missdådarne derpå, att lagens bokstaf är allvarlig: ty
lagen kommer visserligen icke att föraktas, om nåd beviljas, när
skäl dertill förekommer, men om nåd gifves utan åtskillnad, då
varder förhållandet motsatt.
Gr. Sparre har upgifvit, att dödsstraff för rån icke blifvit på
30 års tid användt. Härtill svarar jag att andra 30 år kunna
komma, då dödsstraffet anses böra tillämpas; och då är det godt
att hafva lagen qvar.
Samma Gr. har yttrat, att dödsstraffet bör bibehållas för
röfveri, emedan det år, eller kan blifva ett näringsfång. Månne
icke rån äfven kan vara ett näringsfång, ty hvari ligger skillnaden?
Det torde, mången gång, äfven för den skarpsinnigaste jurist,
falla sig svårt att updraga denna skillnad, såsom huru lång tid
yrket skall bedrifvas, innan det anses för röfveri o. s. v.
Gr:n har trott, att den Mosaiska satsen: ”/z/ för lif” på
sin höjd borde följas, men att Herrar lagstiftare länge grundat på lifsslraffets
fullkomliga afskaffande. Då man emellertid icke har någon
annan tillräcklig borgen för bibehåHandet af sitt eget lif, än äfvertyret
för våldsverkaren att mista sitt, så torde lifsslraffets fortfarande
vara oumbärligt. Förekomma nu en mängd förbrytelser,
hvilka äro af den beskaffenhet att lifs spillande i de flesta
fall äfventyras, så finner åtminstone jag ingen öfverdrifven försigtighet
deri, alt den lag, som vi redan ega, bevaras. Jag yrkar
Den 16 Augusti f. m.
363
ovillkorligen alt lifsstraffet måtte i detta fall få qvarstå, ty att
utsträcka det älskade latitud-systemet så långt, -att det skulle fä
bero af domarens skön, huruvida dödsstraffet borde å rån tillämpas
eller icke, synes vara qrådligt. Jag skulle hafva yrkat afslag
ä denna punkt: såvida icke en föreg:de talare uplyst, att 2:ne
MedStånd återförvisat frågan. I sådant fall få vi saken tillbaka
och då anser jag det vara bättre, att punkten återförvisas äfven
härifrån, på det att de dervid gjorda anmärkn:r måtte komma
till Utsk:s kännedom och ompröfniug.
Gr. Sparre: Den siste värde talaren har sagt, att det är
skäl att bibehålla dödsstraffet för ett brott, vid hvars begående
lifvét i de flesta fall äfvenlyras. Detta yttrande är så litet öfverensstämmande
med sanna förhållandet, att jag vägar påstå, att
ibland de rån, sora åtalas vid domstolarne, lifvets förlust knappast
i ett af 20 läll ifrågakommit. I de flesta fallen är det personliga
väldet vid fråntagandet af en annans egendom ganska
obetydligt, ehuru gerningen, så snart den geDom våld utöfvas,
måste hänföras under begreppet rån.
Hr von Hartmansdorff har sagt, att LagUtsk. bort stadga
olika straff för rånets olika grader. Jag erkänner Utsk:s oförmåga
i detta täll, men jag tror ej, att någon annan skulle lyckas
i ett sådant förehafvande, enär detta brotts mängfalldiga skiftningar
göra saken nära nog omöjlig. Derföre återstod ej annan
utväg än att uphäfva dödsstraffet och lemna åt domaren ett visst
spatium, inom hvilket han, allt efter sig företeende omständigheter,
egde att afmäta straffet. Att stadga lifvets förlust för alla
slag af rån, äfven de aldra ringaste, skulle utan tvifvel, på sätt
Frih. Cederström ganska riktigt anmärkt, leda derhän, att rånaren
icke skulle hysa någon betänklighet att beröfva den rånade
lifvet, enär han visste, att samma straff följde ä brottet, ehvad
lif spilldes eller icke. Om deremot rånaren vet, att han får
umgälla sitt brott med fästnings-arbete, såvida han endast lager
penningar eller gods, men att han ovilkorligen straffas lill lifvet,
om han spiller den rånades lif, så får han en anledn. att icke
drifva väldet till det yttersta, utan skona den våldfördes lif.
Man har sagt, alt dödsstraffet för rån borde bibehållas, derföre
alt, om äfven detsamma för det närvande, till följd af de
uuvande maktegandes åsigter, icke tillämpas, det kan komma en
annan tid, då en motsatt åsigt gör sig gällande och -straffet således
anses böra tillämpas. Om jag hade någon anledn. att
befara, det K. M:t någonsin skulle omgifva sig med sådana Rådgifvare,
hvilka ansågo, att alla slag af rån skulle med lifvets
förlust bestraffas, sä skulle jag i sanning vara-ännu mera angelägen
om att få lagens stadgande i afseende ä rån förändradt,
ty jag skulle anse, att om lagbudet bibehölles och utan nådens
mellankomst tillämpades, rättvisa icke mera skipades i landet, och
jag tror, att denna min åsigt har ett stöd hos den allmänna
rätts-känslan inom landet. Jag delar icke Frih. Cederströms
missaktning för denna känsla, ty den är det lefvande uttrycket
36 i
Den 16 Augusti f. m
af hvad folket anser rätt vara, och jag tror ej, att någon lagstiftare
ostraffadt kränkt densamma.
Jag fortfar i min anhållan oni bifall till §:n.
Frih. Cederström: Jag skall icke vidare tvista med Gr.
Sparre, hvarken om hans uppfattning af den allmänna rättskänslan
eller om hvad han yttrat ang:de Konungens Rådgifvares tänkesätt
i kommande tider. Jag torde blott få förklara, att, derest
LagUtsk:s nu förevar:de Betänk, vinner R. St:s bifall, inledes
Exp.Utsk. i tillfälle, jag vill visst icke säga frestelse, att företaga
något, hvarmed Utsk. hittils icke varit vant att sig befatta,
och som jag anser ganska otjenlig!, nemi. att i motiverna till
den underd. skrifvelsen i ämnet uptaga något så skiftande sorn
den allmänna opinionen, äfvensom att påminna K. M. om det
sätt, hvarpå Dess höga benådningsrätt för närvar:de utöfvas.
Jag utbeder mig härnäst att få yttra några ord med afseende
å Hr von Hartmansdorffs sednaste anförande, hvarutinnan
blifvit yttradt, att straffen böra vara allvarliga, ja stränga, för att
kunna afskräcka från brott. I detta hänseende företer sig det
förhållande, att LagUtsk. skärpt straffet för rån genom att bland
brottets karakterer upptaga det moraliska våldet, eller hotelsen,
hvarom vår nu gällande lag intet förmäler. Tvertom säges det
i våra urgamla s. k. Domare-Reglor, hvarefter, som det heter,
en domare skall sig alldeles efterrätta, att ”hött är med ängu
bott,” eller, på nyare Svenska, att hotelse behöfde icke på något
sätt försonas inför lagen. Men att genom hotelse om anr
vändande af väld skrämma andra, att utlemna deras egendom,
röjer ett lika ondt uppsåt, som då man företager sig att med
fysiskt våld bemäktiga sig annans tillhörighet. Straffet bör äfven
derföre, ur moralisk synpunkt, vara enahanda. Detta har LagUtsk.
insett och i lagen uptagit denna hittils saknade karakter
å rån; hvarföre jag anser att- Utsk. härutinnan gått tillväga med
något större sträghet än 1734 års lagstiftare, samt dessas föregångare;
och detta, som jag tror, med rätta. Likaledes vågar
jag påstå, att LagUtsk., vid straffets bestämmande för rån i allmänhet,
icke allt för mildt förfarit; ty att undergå 28 dyngs
fängelse vid vatten och bröd, samt derefter under 10 års tid
sitta inspärrad å fästning, kan icke kallas vara ett mildt straff,
utan bör i sanning, derest någon tillgänglighet för fruktan förefinnes,
kunna injaga en ganska hälsosam skräck hos lagbrytarne.
Hr von Hartmansdorff har visserligen ansett rån, under alla förhållanden,
vara något så brottsligt, att det icke kunde med mindre
än lifvets förlust försonas. Den erfarenhet, jag under handläggning
af tingsgöromål haft tillfälle att inhemta, har likväl bibringat mig
en annan öfvertygelse. Under loppet af 2:ne år, hvilka jag på
nämnde sätt använde, förekom rån för det mesta icke oftare än
efter hållna auktioner, då en myckenhet bränvin förtäres, och
då begäret att åtkomma något föremål, som genom högre auktionsanbud
blifvit en annans tillhörighet, föranledt en och an
-
Den 16 Augusti f. m.
365
nan af allmogen ali under hemfärden från marknadsplatsen öfverfalla
den nyss högre bjudande och således vid auktionen segrande
inroparen, sami med våld bemäktiga sig hvad denne inropat.
Gerningen erkändes merändels otvunget vid tinget och
en under ruset uppvaknad och öfverhandtagande hämndkänsla
öfver nederlaget, i förening naturligtvis med vinningslystnad,
anfördes såsom driffjäder till brottets begående. Hela tilldragelsen
kan måhända icke utan skäl under sådane förhållanden anses
såsom ett utbrott af det urgamla vikingalynnet; men att i
följd af så beskaffade upträden bestraffa våldsamheten med lifvets
förlust, torde med fog kunna kallas allt för grymt, således
icke fullt rättvist.
Hr von Hartmansdorff: Gr. Sparre tyckes föreställa sig,
'ali en rånare begär sitt missdåd med samma lugn, som man
bär öfverlägger om hans bestraffning, enär Grefven tror, alt
väldsverkaren skall, i de flesta fall, skona den våldfördes lif,
emedan den förre vet sig i annan händelse förverka sitt eget.
Jag känner icke om erfarenheten, i vår brottmålslagskipning,
gifver vid handen, att förbrytarne i allmänhet skrida lill sina
missgerningars utöfvande med dylik lugn besinning. För min
del, skulle jag tro, sådant strida mot den menskliga naturen.
Jag påminner mig en för några år sedan hållen ransakning med
en våldsverkare, hvilken sökt intränga till någon, som hade både
krafter och mod alt försvara sig, under hvilken ransakning den
tilltalade fällde följande yttrande: ”Det var väl, alt jag icke slapp
in, ty jag hade yxen med mig.” Om således motstånd mött,
hade yxen förmodligen begagnats.
Det må vara en lagförbättring alt äfven hot blifvit belagdt
med straff, ehuru den gamla regeln har varit, att ”hött är med
ingo bötl.”
Om, pä sätt Frih. Cederström påstått, det nya straffet är
strängare än det gamla, så kommer väl nåden att tills vidare
hindra dess fulla tillämpning, och i sådant fall hade ju LagUtsk.
genia kunnat låta det gamla lagbudet qvarstå. Jag fortfar
att yrka återremiss af denna §.
Frih. Hermelin, Sam. Au g.: Sedan R. o. Ad. återremitterat
frågan om spö- och ris-straffet, samt dermed måtte hafva
åsyftat att få detta straff för grofva brott tillämpadt, så hemställer
jag huruvida det icke vore skäl alt återremittera så väl
denna § som 25:le och 27:de §§:ne.
Efter först till bifall och sedermera till återremiss å förevar:de
§ framstälde propos:r, som besvarades med blandade Ja
och Nej, blefvo dessa propos:r förnyade och åter med Ja och
Nej besva'rade, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade sig anse
den sednast till återremiss framstälde propos. besvarad med öfvervägande
Ja.
Gr. Sparre begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande votens-propos.:
366
Den 16 Augusti f. m.
Den sorn bifaller 24:de §:n af LagUtsk:s förslag lill författning
0111 stöld och snatteri saint rån, löstalja
1
den det ej vill, röstar
Nej;
villner Nej, anser R. o. Ad. de emot förenämnde § gjorde anmärkningar
föranleda lill densammas återremitterande.
Vid voteringens sint befunnos rösterne hafva utfallit sorn
föl jer:
Ja — 20.
Nej — 19.
§ 25.
Ilr Ca r lhei m - G y 11 e ii sk j öld, Henr. Adolf Oskar:
Jag yttrade mig icke öfver den föreg:de 24:de §:n, derföre att
jag icke finner någon skälig anmärkn, deremot, så vida R. o.
Ad., på sätt behandlingen af denna författnings särskildta §§
tyckes utvisa, har för afsigt alt, i strid emot Ståndets vid afgörande!
af 2:dra mom. i detta Betänk, fattade beslut, införa vatten-
och bröd-straffet i st. f. spö- och ris-straffet. Men öfver nu
föredragne 25:te § anser jag mig böra yttra några ord. Jag
är nemi. af den öfvertygelse, att det skulle alltför myckel såra
Svenska folkets rättskänsla, örn lagen tilläte, att en rånare, som
sä illa lil 1 Lygat. sitt offer, att dess lif blott genom en tillfällighet
blifvit skonadt, der gerningsmannen måhända lemnat stället i
den öfvertygelse, alt den misshandlade ljutit döden, skulle för
detta brott ådömas något ringare straff än lifvets förlust. Jag
kan icke undgå att anbefalla deuna omständighet till R. o. Ad:s
noggranna pröfning och synnerliga behjertande. Ar det öfverensstämmande
med det allmänna rättsbegreppet samt med den
konseqvens, som i all lagstiftning bör ega runi, ali röfvaren,
sorn öfverfälle!' resande å landsvägen och, utan att tillfoga någon
kroppslig skada, tillegnar sig deras medhafde saker, ofta kanhända
af föga värde, skall svårare anses, än rånaren, som bryter sig in i annans
hus, binder egaren och tillfogar honom så svår kroppsskada,
att misshandlingen nära nog medfört lifvets förlust, samt derefter
plundrar huset? Exempel å sistnämnde grofva brotts föröfvande
äro icke sällsynta och så väl tidningarne som ganska många
domstolars brottmålsprolokoll veta derom att berätta. Jag kail
icke förmoda, alt det skulle varå R. o. Ad:ns mening att för
detta uprönde brott i lag ålägga lindrigare straff än dödsstraff.
Det har under öfverläggningen öfver den 24:de §:n blifvit
anfördt, hurusom rånet ofta förekommer under högst mildrande
omständigheter, saint alt det, vid sådant förhållande, vore barbariskt
att belägga detta brott med dödsstraff. Jag erkänner
vigten al denna anmärkn. och kan upgifva många fall, der detta
straff skulle vara alltför hardt. Jag har derföre icke något emot,
Den 16 Augusti f. m.
367
alt ett lindrigare straff för dylika arter af rån faslställes, på sätt
Utsk:t i 24:de §:n äfven föreslagit; men då rånaren gör allt
hvad i hans förmåga står att beröfva en menniska lifvet, ehuru
väldet ej medfört åsyftad verkan, anser jag hans förfarande vara
af så brottslig beskaffenhet, sä förnärmande för den säkerhet,
icke allenast till egendom, utan äfven till lif, som det är lagens
pligt att ål samhällsmedlemmarna söka bevara, att en sådan
missdådare bör med lifvets förlust umgälla en så grof förbrytelse.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag
vörsamt, att R. o. Ad. behagade återremittera denna §, och får
jag derjemte uttala den enskilda öfvertygelse, att samma straff
borde drabba den rånare, som vid väldets begående begagnar
skjutvapen, ehuru den derutaf sårade, till följd af angriparens
oskicklighet att handtera sådana, i högsta grad lifsfarliga vapen,
undgått döden: öfverlemnande åt LagUtsk., ifall min åsigt lyckas
göra sig gällande, att åt §:n gifva en dermed öfverensstämmande
lydelse.
O
Gr. Sparre: A den siste värde talarens anmärkning svarar
jag, såsom jag besvarade en likartad anmärkn. emot den 24:de
§:n. Om lagen med lifsstraff hotar mindre brott, hvarmed skall
lagen då hota det grofsta brottet, eller mordet? Om lagen belägger
ett rån, dervid endast egendom blifvit tillgripen, men
menniskolif ej spilldt, med det strängaste straff som finnes, eller
dödsstraff, enär de s. k. qualificerade dödsstraffen blifvit afskaffade,
så är det ju ingenting, som afhälter rånaren ifrån att döda
den rånade, enär han vet, alt straffet i allt fall blifver detsamma.
Tvertom, klokheten bjuder honom att vidtaga hvarje åtgärd,
som kan hindra-brottets uptäckt. Då rånaren vet, att han
gör sig skyldig till samma straff, vare sig han skonar den rånades
lif eller icke, har han naturligtvis ett mäktigt intresse att
beröfva sitt offer lifvet, ty derigenom undanrödjer han ett af de
meidel, som kunna föranleda till brottets uptäckande, nemi.
att blifva angifven af den rånade. Mig synes således att
LagUtsk. haft fullgitigt skäl att iakttaga skillnad i straffbestämmelserna,
dä vid rånets begående lif spilies eller icke,
och jag hemställer till R. o. Ad. huruvida icke den klokhet,
som altid bör leda lagstiftaren, bjuder oss alt bibehålla denna
skillnad. Äfven 1734 års lagstiftare iakttogo, i fråga om
röfveri, en sådan skillnad, enär den, som fullbordat brottet, skulle
mista högra hand, halshuggas och steglas, dä den, som öf
verfallit
någon, men ej gittat sin onda vilja fullborda, undgick
del qvalificerade dödsstraffet. Samma regel följdes äfven i afseende
å liera andra brott, för att dymedelst afskräcka från deras
fullbordande. Dä vi nu mera icke hafva qvar dessa grymma
qvalificerade dödsstraff, för att dermed belägga de fullbordade
brotten, drifna till deras yttersta konsequens, bvad skola vi dä
göra, om ej spara det strängaste straffet, eller lifvets förlust, för
de grofsta brotten, dä i annat fall den i min tanke så nödvän
diga
skillnaden i straffbestämmelserna mäste gifvas till spillo.
368
D en 16 ^Augusti f. m.
Vi hafva följt samma åsigt, som i de flesta andra civiliserade
länders lagstiftning gjort sig gällande, eller att dödsstraff bör
tillämpas endast i de fall, då menniskolif är spilldt.
Jag vågar således tillstyrka R. o. Ad. att bifalla denna §,
likväl med vidtagande af den ändring i redaktionen, att orden
”eller sådant hot, som i 24:de §:n sägs,” hvilka ord kommit alt
inflyta, till följd af förbiseende, uteslutas.
Hr von Hartmansdorff: Den förbrytelse, hvarom nu föredragne
§ handlar, är ännu svårare, än den, som uptogs i den
föreg:de. När R. o. Ad:s meningar då voro så delade, att blott,
1 röst fattades för ålerremiss af den förra §:n, så förmodar jag,
att denna röst icke kommer att saknas vid votering om återremiss
af denna §; hvarföre jag anser mig jemväl nu böra yrka
omröstning.
Hr C ar Ib ei m - G v 11 en s k j öld : Jag ber att få i korthet
bemöta Gr. Sparres anförande.
Hr Grefven har sagt, att det för vår egen säkerhets skull vore
klokast att spara dödsstraffet för de fall, der rånaren öfvat
sådant våld, att den rånades lif i följd deraf blifvit spildt, och
låta en mindre misshandling beläggas med ringare straff, enär
våldsverkaren i annat läll bade fördel af att drifva brottet till
det yttersta, för att såmedelst hindra upläcklen deraf. Jag betviflar
dock, att brottslingen, i det ögonblick missdådet göres, så
noga öfverväger gerningens följder och eger en så fullkomlig
sinnesnärvaro, att han kan med kallblodighet bestämma den
gräns, hvartill lian, ulan fara för eget lif, kan låta våldet gä.
Man vet dessutom, att mången förbrytare föredrager lifsstraffet
framför lifslidsfästning, så att de ej vilja emottaga någon nåd på
dylikt vilkor.
Hvad jag anser vara vigtigast är, att lagstiftaren ej antager
en princip, som af folkets rättskänsla jäfvas; ty om del sker, så
förlorar lagen derigenom i anseende och missaktas af folket,
som slutligen sjelft ulkräfver hämnd, der det finner lagen alltför
mild eller vanmäktig. Hvilken skada häraf för samhället måste
upkomma, torde ej behöfva mer än påpekas.
Gr. Sparre har vidare anmärkt, att lifsstraff vore det svåraste
straff, som för närvar:de ålades i vår lag, och borde äfven
på denna grund ej ådömas utom då menniskolif blifvit spilldt.
Det är sanni, att de s. k. qvalificerade dödsstraffen numera ej
finnas; men det gifves dock i vår lag andra straff, sorn, jemte
lifvets förlust, medföra förlust af all den brottsliges egendom,
eller någon del deraf, samt således innefattar en ganska betydlig
skärpning af dödsstraffet. För öfrigt vill jag, med anledning af
den värde Gr:s yttrande, alt lifsstraff ej bör tillämpas på andra
brott, än sådana, hvarigenom lif blifvit spilldt, fästa hans och
Ståndets upmärksamhet derå, att vår lag stadgar dödsstraff å
flera gerningar, hvarigenom intet lif blifvit spilldt, samt till och
med understundom ingen eller ringa skada skett, t. ex., dä någon
-
/
Den 16 Augusti f. m.
369
gon med afsigt sätter ett Kronans fartyg å grund, för att ej tala
om det försök till röfveri, som Gr. Sparre sjelf omnämnt.
Hr Carleson, Edv. Henr.: De beslut, som R. o. Ad.
redan i denna fråga fattat, äro af sådan beskaffenhet, att jag,
vid betraktande deraf, att riksdagens slut snart torde förestå,
bar all anledning att förmoda, det resultatet af LagUtsk:s å
detta lagförslag nedlagda arbete blifver ingenting. Jag anser
det derföre ej löna mödan att mycket i frågan orda, utan vill
endast hemställa till Hr Carlheim-Gyllenskjöld., som yttrat, att
förbrytaren vid brottets begående ingalunda lärer tänka på det
straff, som lagen för hans gerning utsätter, huruvida den värde
ledamotens mening är den, att straffbotet i lagen till intet tjenar?
Ar hans mening sådan, så frågar jag ytterligare, hvilken grund
den värde ledamoten åberopar för påståendet, att nu ifrågavande
brott bör med dödsstraff beläggas? Om grunden dertill skulle
ligga i den gudomliga lagen eller i sjelfva rättvisans idé, så tror
jag, att den värde talaren är oss skyldig en nödig deduktion i
detta hänseende.
Hr Carlheim-Gyllenskjöld: Den gudomliga rättvisan
krafvel-, enligt min åsigt, icke dödsstraff i annat fall, än då lif
är spildt, enligt det gudomliga budet: ”den som utgjuter menniskoblod,
hans blod skall af menniskor utgjutet varda”; men
jag anser, att folkets rättsmedvetande ännu fordrar dödsstraff äfven
för andra grofva brott, än sådana, hvarigenom lif spillas.
På frågan, huruvida jag anser, alt lagens straffhot till intet
tjenar, får jag lemna det svar, att jag anser straffbotet, då
del öfverensstämmer med folket^ tänkesätt, tjena bland annat
dertill, att när tanken, afsigten att begå något brott, som t. ex.
rån, först upstår i en menniskas hufvud, hon deri må finna en
orsak, att afstå ifrån att låta afsigten öfvergå till handling;
hvilket ändamål, enligt mitt förmenande, snarare ernås, då han
vet, att gerningens begående ådrager dödsstraff, än om brottets
nptäckt och hans öfvei bevisande derom i värsta fall endast medför
fängelsestraff.
Hr Printzensköld: Utan tvifvel^ är Brottmålslagen stiftad
i ändamål att afskräcka från brott. Det vill således synas mig
som rätts-grundsatsen vid straffens bestämmande skulle vara den,
att man ställer straffet i förhållande till brottets beskaffenhet,
enligt hvad jag förut vid flera tillfällen under nu pågående öfverläggning'
haft äran yttra. Om jag nu betraktar det brott,
hvarom bär är fråga, och hvarigenom en person kan så illa misshandlas,
att han blifver lam eller lytt för hela sin återstående
lifstid, så finner jag för min del denna brottsliga gerning vara
af så grof, så vådlig beskaffenhet, att densamma bör med dödsstraff
beläggas, med lika mycket skäl som hvarjehanda andra
brottsliga gerningar, hvarigenom lif spilles. Det saknas ingalunda
exempel uppå, utan det händer beklagligtvis ganska ofta
10 H. 24
370
Den 16 Augusti f. m.
att menniskolif spilles i bråd skillnad, utan att den, som på
detta sätt afdagalagit en annan, haft för afsigt att begå en sådan
gerning. Vi hafva i vår brottmåls-statistik ganska många exempel
af menniskolifs spillande sålunda, att en person, under upkommen
ordvexling, men utan någon afsigt att dräpa, gifvit en annan ett
ingalunda allt för våldsamt slag, men hvarutaf den andre, genom
en eller annan tillfällighet, ljutit döden. Om ett sådant brott
förekommer till afdömande af de Herrar LagUtskrs ledamöter,
som utöfva domare-embelen, lära de icke kunna undgå alt. dö-,
ma gerniugsmannen lifvet förlustig, ehuru brottet, i och för sig
sjelft betraktadt, och oafsedt den tillfälliga olyckliga utgången,
ingalunda kan komma i jemförelse med den handling, som rånaren
begår, dä han, med fullt .upsåt att bemäktiga sig annans egendom
samt undanrödja alla de hinder, som dervid kunna möta,
intränger i en bostad, öfverfaller dess innevånare, hvilka vilja
värna sig sjelfva och deras egendom, samt tillfogar dem så svåra
kropsskador, att de blifva krymplingar och följaktligen högst
olyckliga under -deras återstående lefnadsdagar. En sådan förhärdad
brottsling synes mig hafva gjort sig förtjent af ett lika
hardt, om icke härdare, straff än den, hvilken utan upsät spillt
menniskolif. Man går icke gerna in i en främmande boning för
att stjäla eller råna med mindre än att saken är öfverlagd, så
att brottslingen öfvertänkt icke allenast sjelfva gerningen, utan
äfven det straff, hvartill han hemfaller, om han till brottet hlifver
förvunnen. Antager man nu såsom gifvet, att brottslingen
tänker på beskaffenheten af det straff, som följer på hans gerning,
så synes det mig sorn skulle det strängaste straffet, eller
lifvets förlust, utgöra ett starkare band på den onda viljan och
återhålla från dess öfvergående till handling, än om han vet,
att blott han vid rånets föröfvande så förfar, att den rånade och
misshandlade icke förlorar lifvet, så undgår han dödsstraffet och
får umgälla gerningen med endast några års fästningsarbete. Nu
veta vi alla, om jag lemnar å sidö hvad Hr Carlheim-Gyllenskjöld
möjligen undantagsvis kan hafva erfarit, att våra förbrytare,
huru de än må bedöma de olika arterna af de straff, hvarmed
.lagen belägger deras missgerningar, dock i allmänhet hysa
den största förskräckelse för dödsstraffet. Göra de sig endast
förfallna till fästningsstraff, så fortlefver altid hoppet att kunna
på olofligt sätt derifrån sig befria, äfvensom för dem återstår
utvägen att genom hycklad ånger och under strafftiden iakttaget
välförhållande väcka vederbör:des deltagande, så att de slutligen
genom Kongl, nåd befrias från straffet. Sådana förhoppningar
kunna de ej skapa sig, då de vela, att lagen belägger deras
brott med dödsstraff, hvarigenom för deras sinnen straffet framstår
i tillintetgörelsens, mera än allt annat afskräckande gestalt.
Vid sådant förhållande tyckes mig värden om den allmänna säkerheten
till lif och egendom kräfva, att man bibehåller det
strängaste straff, som finnes i vår lag, för brott afsa oerhörd och
samhällsvådlig art, som det ifrågavande, hvarföre jag förenar
mig i den redan gjorda anhållan om §:ns återremitterande.
Den 16 Augusti f. m.
371
Gf. Sparre: Den siste värde talaréh har sagt, att om någon
slår eller skuffar en annan, så att denne omkullfaller, slår
hnfvudet mot en sten eller annat hardt föremål och tager deraf
sådan skada, att döden derå följer, sä lärer icke LagUtsk. kunna
tillstyrka annat straff å gerningen än lifvets förlust. Nu är
emellertid förhållandet, att vår nu gällande lag för sådant fall
endast stadgar full mansbot, på sätt den värde talaren torde
finna, om han drager sig till minnes innehållet af 28:de Kap.
2:dra §:n M.B:n, som är af följande lydelse: ”Skuffar eller slår
man annan, af vredesmode eller förakt, med hand eller annat,
så att han faller deraf kull och stöter sig emot sten, vägg eller
mur, att han får ther död af; böle full mansbot.” Jag skulle
således tro, att LagUtsk., med kännedom häraf, saknar allt skäl
att för slik gerning tillstyrka dödsstraff, men Hr Printzenskölds
yttrande i berörde hänseende torde vara märkligt såsom ett bevis
uppå den sakkännedom, hvarmed man i detta ämne sig
yttrar.
Beträffande den ifrågavande straffbestämmelsen, så torde det
väl icke kunna med fog påstås, att ingen skillnad i bestraffningen
af rån bör finnas, vare sig att menniskolif spilles eller icke.
Den siste värde talaren har sagt, att brottet i båda fallen är lika
straffvärdt, ty det onda upsåtet är enahanda. Han förbiser likväl
härvid, att vår allmänna lag, likasom andra länders lagar, vid straffens
bestämmande fäster mycken vigt vid den effekt, som följt å
den brottsliga gerningen. Om jag t. ex. slår en annan, så att blånad
eller blodvite upkommer, pliktar jag endast några daler, men om
jag slår honom, så alt han deraf ljuter döden, pliktar jag med
lifvet. 1 all Criminalistik spelar effekten af de brottsliga gerningarne
en mycket vigtig roll. Ofullständigheten i all mensklig
dom gör att man svårligen, innan hela effekten af en brottslig
gerning inträffat, kan pröfva huruvida denna effekt varit af gerningsmannen
afsedd, likasom roan i allmänhet torde kunna säga,
att den allmänna ordningen fordrar, att just grymheten af den
i dagen trädda fullbordade gerningen, skall bestämma strängheten
af det straff, som bör å gerningen följa. Det är således
nödvändigt att bestämma olika straff för de fall, då lif spilles
eller icke.
Man har i allmänhet byggt stora förhoppningar på dödsstraffets
afskräckande egenskap. Hvad säger oss dagliga erfarenheten
härom? Hafva icke rånen i betydlig grad tilltagit?
Ar icke detta brott ovanligt ofta föremål för vära domstolars
handläggning, ehuru detsamma är med lifsstraff belagdt? Hvilken
märkvärdig verkan af dödsstraffets bibehållande för delta brott
vänta sig då mina värda motståndare?
Orsaken hvarföre jag så ifrigt önskar, att vi uti ifrågavar:de,
likasom i många andra, fall måtte fä en lag, som är förenlig
med rättvisans och rättskänslans fordringar, är att jag hoppas, att
lagen i thy fall skall blifva fruktad af lagbrytarne, hvilket ingalunda
är händelsen, då lagen aldrig vinner tillämpning. En
24*
372
Den 16 A ugusti f. m.
annan menlig följd af alltför stränga lagar är äfven den, att domaren
icke med tillbörligt nit och intresse tillämpar lagen, då
han vet, att den dom, han fäller, aldrig går i verkställighet.
Jag önskar af hela mitt hjerta, att den Svenska lagen åter måtte
blifva en sanning, att såväl domare-korpsen sora folket vet, a-tt
lagens stadganden ovilkorligen gå i verkställighet, så alt icke
nåden ständigt och jemt träder emellan. Låtom oss erkänna,
att detta är det mål, hvartill all lagstiftning bör sträfva! Ty ju
flera missförhållanden finnas i lagen, desto större anledning haiman
att befara, det nåden i tid och otid användes. Låtom oss
genom allvarsamma, men icke drakoniskt grymma slraffbestäjnmelser
betaga missdådarne all förhoppning att vinna nåd. Aro
straffen lämpade efter brotten, använder K. M:t icke sin benådningsrätt
och brottslingen lär sig ganska snart att inse, det hans
nådansökning ej tjenar till något annat än att förlänga hans
strafftid. Jag yrkar således bifall till hvad Utsk. i denna §
föreslagit.
Hr Printzensköld: Jag har mig nogsamt bekant, huruledes
vår lag stadgar olika påföljd i de särskildta fall, då någon
icke omedelbarligen genom annans handaverkan ljutit döden;
men det skall icke kunna förnekas, att ibland de slags brott,
som, fastän föröfvade under alldeles olika omständigheter, ändock
mäste utan undantag hänföras under det gemensamma namnet
dråp, många äro af den beskaffenhet, alt gerningsmannen aldeles
icke haft för afsigt att afhända den våldförde lifvet, ehuru
den våldsamhet, som under vredesmode och uti brådskillnad blifvit
utöfvad, haft den olyckliga påföljd, att den slagne mistat
lifvet. Likväl är det ett faktum, som icke af Gr. Sparre lärer
kunna bestridas, att enl. vår nu gällande lag dödsstraffet följer
på dessa brott, och detta utan att afseende får fästas derpå, att
de blifvit begångna under en vredgad och uprörd sinnesförfattning,
eller, såsom det i lagen heter, uti brud skillnad, utan
afsigt att dräpa, samt följaktligen, åtminstone i afseende å viljans
ondska, äro af vida lindrigare art, än rånarens missdåd, då
han, i fullt upsåt att skada göra, så väl till lif som egendom,
bryter sig in i en främmande boning, och med hugg och slag
öfverfaller dess oskyldiga invånare, samt sålunda ofta tillfogar så
svåra kroppsskador, att de misshandlade för hela deras återstående
lif blifva krymplingar. Det är just det afskräckande i
straffet, som skall afhålla från dylika gerningar, ty det är ju helt
naturligt, att om brottslingen öfvertänker sjelfva gerningen och
det straff, hvarmed densamma är belagd, så skall alltid straffet
af lifvets förlust slå bans sinne med förskräckelse och utgöra ett
kraftigt medel, att väcka honom till besinning, samt derigenom
förekomma fullbordandet af hans brottsliga afsigt.
Den omständighet, att dessa grofva brottslingar nu mera,
till följd af den öfverdrifna philantropi, som gjort sig gällande
hos Kegeringen, lyckas att i nådeväg undgå det välförtjenta
straff, som lagen stadgar för rån, synes mig icke utgöra något
Den 16 Augusti f. m.
373
skäl alt ändra sjelfva lagen, ty tider kunna komma, då andra
åsigter i afseende å benådningsrättens utöfning göra sig gällande,
och då straffet tillämpas i hela sin stränghet. Då skola äfven
brottslingarne draga i betänkande att utöfva dessa skändliga dåd,
samt rättstillståndet i vårt land, i samma mån, förbättras. För
några år tillbaka hörde jag berättas, huruledes här i staden en
åkaredräng under upkommen ordvexling med en kamrat, hotat
att slå ihjäl den sednare, tilläggande: ”Det kan man gerna nu
för liden göra, ty det kostar endast 28 dygns fängelse vid vatten
och bröd samt några års fästning”. Man ser häraf hvad
slags verkan de lindriga straffen utöfva på den råa och ohyfsade
menniskan, när hon af naturen har ett grymt sinnelag. De
stäfja icke grymheten, utan agga den snarare till utbrott. Så
händer likväl icke när straffhotet består uti förlusten af det käraste
menniskan äger, nemi. lifvet.
Hr vbn Hartmansdorff: Hr Carlesons fråga til! Hr Carlheim-GyllenskjöId
föranlåter mig att säga några ord. Om lifsstraffet
för rån är på förhand kändt, så afskräcker det äfven
på förhand den, som frestas begå ett sådant brott. Men har
han en gång kommit i handgemäng med den anfallne, så händer
det ofta, att angriparen måste vara betänkt på sitt eget lifs
värjande. Kan han ej göra det på annat sätt, så slår han ihjäl
den anfallne. Detta är sakens naturliga gång; och derpå bör
man vid lagens stiftande gifva akt, ty man får ej såsom säkert
antaga, att rånaren kan vid brottets föröfvande taga sig tillvara
för lifs spillande, äfven om han så ville.
Gr. Sparre har sagt, att lifsstraffet ej ulöfvat någon afskräckande
verkan på rånarne, eftersom de å sednare tider blifvit
flera än förr. Hvilket är skälet härtill? Jo, just det som Hr
Printzensköld nämnde, nemi. att rånaren vet, att lifsstraffet endast
står på papperet, emedan det, för nådens mellankomst, aldrig
verkställes. Således är det strafflösheten, som ökar brottsligheten.
Nu säger Gr. Sparre: ”linge vi bara det nya förslaget
antaget, så erhölles en verklig motvigt mot valdsverkarne”. Men
huru vet Gr:n, att det i förslaget utsatta straffet skall mera än
det nu föreskrifna verkställas? Kunna icke Konungens Rådgifvare
tycka, att äfven detta är för strängt? I sådant fall vore det
ju bäst, att Ständerna icke befattade sig med detta lagstiftningsarbete,
utan afvaktade ett förslag från Konungen? Ty då visste
åtminstone R. St:r att de straffbestämningar, som antoges, skulle
gå i fullbordan.
Jag fruktar, att den flathet, sorn nu är på modet i brottmålslagskipningen,
leder till menige mans sjelfhämnd mot våldsverkarne.
Jag påminner mig för tillfället åtminstone 2:ne fall,
der menigheter utkräft henne på tjufvar. Ett inträffade i Småland
och det andra i Westergöthland. På båda ställena anstälde
menighelerna, när de ej på annat sätt kunde blifva^ tjufvarne
qvitt, ordentlig jagt efter dem och ihjälsköto dem. Ar det väl
någonsin skäl att behandla lagstiftningen så, att sjelfhämnd in
-
/
374
Den IG Augusti f. m.
träder. Jag hoppas, att R. o. Ad. icke vill härtill bidraga och
anhåller således om återremiss.
Frih. Cederström, Thure: Ehuru jag icke öfvervarit
denna diskussions början, finner jag mig likväl af Hr Printzenskölds
sednaste yttrande upmanad att säga några ord. Hr Printzensköld
har, såsom skäl för nu ifrågavaride §:s ogillande, anfört,
att straffets ändamål är att afskräcka från brott, hvilket ändamål
blifvit förbisedt i denna §, enär dess straffbestämmelse
vore alltför lindrig. Men den värde talaren har härvid sjelf förbisett,
att afskräckande från brott icke är straffets enda ändamål,
ty straffet bör jemväl afse den brottsliges förbättring, och det
straff, som icke i sig innebär dessa båda karakterer, upfyller ej sitt
ändamål. Det är derföre lagstiftaren, såväl här sorn i andra länder,
sökt att afskaffa dödsstraffen, emedan de utesluta möjligheten
af förbättring. Ja, det har kommit derhän, att bland de flesta
länders rätlslärde fråga uppstått, huruvida dödsstraffet vore
öfverensstämmande med rättvisans idé, och borde såsom straff
bibehållas eller icke. Man har slutligen stannat i den åsigt, att,
ehuru man icke vore fullt öfvertygad om rättsenligheten af detta
straff, borde det likväl för den allmänna säkerhetens skull bibe
hållas,
men inskränkas till de fall, dä menniskolif spillas. Då
nu i detta fall något spillande af menniskolif ej ifrågakommer,
är det med rättvisans fordringar alldeles oförenligt alt bibehålla
dödsstraffet.
Hr Printzensköld har vidare yttrat, att tanken på straffet af
lifvets förlust skulle afhålla brottslingen från gerningens begående.
För min del tror jag, alt brottslingen later mer afskräcka
sig af tanken, att gerningen medför frihetens förlust för hela
lifstiden, än af tanken, det brottet väl är belagdt med lifsstraff,
men att detta straff aldrig verkställes, utan nåden mellankommer
och gör straffet merändels lindrigare än del nu ifrågakomne.
Det ligger i sakens natur, att Konungens Rådgifvare, då lagen
är så barbarisk, att den med dödsstraff belägger sådana brott,
sorn enl. rättvisans fordringar icke böra dermed beläggas, i de
flesta fall tillstyrka K. M. alt lill lifvet benåda rånare. Jag tror
derföre, att straffet snarare bevarar sin afskräckande egenskap,
då det alltid i enlighet med lagens bokstaf tillämpas, än då det
esomoftast uphäfves genom Regentens benådningsrätt.
Hr Printzensköld har omförmält, huruledes en åkaredräng
yttrat till en annan: ”jag kan gerna slå ihjäl dig, ty det kostar
endast 28 dygns fängelse vid vatten och bröd samt några års
fästning”. Härvid, torde den värde talaren bemärka, att just
den omständighet, att det i lagen för dylik gerning stadgade
strafj aldrig tillämpas, föranleda det omtalade yttrandet. Hade
brottet i lag varit belagt med fästningsstraff, så hade detta yttrande
kunnat tjena till stöd för Hr Printzenskölds åsigt, ''att
stränga och afskräckande straff böra bestämmas, men, då förhållandet
icke är sådant, talar det citerade yftrandet vida mera
emot än för Hr Printzenskölds sats. Dylika exempel äro dess
-
Den 16 Augusti f. m.
375
utom föga lämpliga att anföra och få ingalunda läggas till grund
för en lagstiftande församlings beslut i fråga om strafflagar. Dessa
lagar böra vara grundade på förnuft och rättvisa, och ingalunda
rätta sig helt och hållet efter det ofta vilseledda eller outvecklade
rättsbegrepp, som finnes hos den råa massan.
Hr von Hartmansdorff har berättat, huruledes några menigheter,
för att befria sig från tjufvar, anställt jagt efter dem
och nedskjutit dem. Jag vill visst icke bestrida sanningsenligheten
häraf, men jag bestrider högeligen, att sådana laglösa tilltag
skola läggas lill grund för straffbestämmelser.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra och vid betraktande
deraf, att LagUtsk:s ifrågavande förslag innefattar fullkomlig
trygghet i afseende på strafferis egenskap att afskräcka från
brott, samt derjemte innefattar möjligheten af den brottsliges
förbättring, vågar jag vördsamt hos R. o. Ad. anhålla om bifall
till §:n.
Gr. Sparre: Jag anhåller blott alt få med några ord uptaga
ett par af Hr von Hartmansdorffs argumenter. Först säger
den värde talaren, att straffhotet måste qvarstå i lagen, för att afskräcka
rånaren ifrån att tänka uppå att begå brottet, och i nästa
andetag besvarar han frågan, hvarföre rånen tilltaga, dermed,
att rånaren vet, att straffet endast står på papperet och
aldrig verkställes. Ja, detta är verkliga förhållandet, och just derföre
att dödsstraffet står på papperet, utan att tillämpas, just derföre
har det varit LagUtsk.-s afsigt att stadga en straffbestämmelse,
som kan vinna verkställighet, så att brottslingen vet att lagen
är en sanning och icke en lögn. Ty, Mine Hrr! då rånaren
vet, att det i lagen utsatta straff ej kommer att verkställas,
utan ett annat straff, som Konungen i nådeväg bestämmer,
så kan han alltid hoppas — och vi veta alla, huru mäktigt hoppet
sporrar menniskan att tro hvad hon önskar — att hans
straff ej blifver serdeles strängt. Om vi deremot bemöda oss
att göra lagen till en sanning, så blifver äfven straffhotet eri
sanning, samt i och med detsamma verkligen afskräckande.
Hr von Hartmansdorff har frågat, hvilken säkerhet LagUtsk.
har att K. M. hädanefter ej skall i nådeväg uphäfva lagen, då
förslaget derom ej utgått från K. M. Detta yttrande innefattar
ett väsendtligt misstag. K. M. har uti aflätne Nåd. Propos:r
vid 2:ue Riksdagar just föreslagit samma straffbestämmelser i
afseende å rån, som LagUtsk. tillstyrkt. Det är således ingen
anledn. alt förmoda, det K. M., ifall detta förslag blifver fag,
skall annat än i högst trängande fall begagna sin benådningsrätt,
och då LagUtsk. för brottet föreslagit det strängaste straff,
som näst efter dödsstraffet finnes, nemi. högsta kroppsplikt och
lifstids fästning, så tror jag att hvarje anspråk på allvar och stränghet
i bestraffningen bör vara upfylidt.
Hr Carl heim-Gyllenskjöld: Ehuru det är mig motbjudande
att så ofta upträda i denna fråga, kan jag likväl ej
underlåta att besvara några af Gr. Sparre fällda yttranden.
376
Den 16 Augusti f. m.
Gr. Sparre har sagt, att man måste spara på det strängaste
straffet, för att dermed belägga de grofsta brotten, men under
ett föregtde plenum omnämnde samme värde ledamot, om jag
ej misstager mig, under uttryck af gillande, att det aldra minsta
våld emot en postförare straffades med döden, såsom förhållandet
verkligen är. Likaså har den, som med hugg och
slag öfverfälle!' Konungens embetsman i embetets ärenden, mili*
tärvakt och patruller, tullbetjenter in. fl., förverkat lifvet. Följer
jag nu Hr Gr:ns tankegång, så skulle i detta härda straff ligga
en upmuntran för våldsverkaren, att drifva våldet till det yttersta,
eller lifvets beröfvande, enär straffet i alla fall blifver detsamma,
men möjligheten af uptäekt förminskas.
Gr. Sparre har vidare sagt, att förhoppningen på dödsstraffets
afskräckande förmåga jäfvats af erfarenheten. Jag medgifver
detta till en viss grad, ty erfarenheten gifver verkligen vid
handen, att dödsstraffet ej afskräckt från brott, då användningen
af detta straff ej öfverensstämt med folkets rättsbegrepp.
Englands och flera länders brottmålsstatistik -bekräftar sanningen
häraf, och jag har alldeles intet emot, att dödsstraffet afskaffas
för de brott, sorn ej af folket anses förtjena ett sådant straff,
men yrkar deremot, att detta straff skall bibehållas i sådana fall,
der det icke blott af folket anses rättvist utan äfven brottslin- ,
gens egen rättskänsla erkänner dess rättmätighet. Jag läste för
några år sedan en afhandling af en utmärkt statistiker från Belgien,
deruti han med tillfredsställelse nämner, alt dödsstraffet
ej blifvit under en viss längre tidrymd der i landet tillämpadt,
samt att, sådant oaktadt, de med dödsstraff i lagen belagda brott
ej tilltagit. Men hvad händer? Några år derefter måste dödsstraffet
i Belgien ånyo tillämpas.
Såsom bevis derpå, att dödsstraffet ej eger den afskräckande
verkan, man velat tillerkänna detsamma, har Gr. Sparre anfört,
hurusom rånen i sednare tid tilltagit. Jag medgifver, att rånen
tilltagit, men bestrider, att denna omständighet utgör ett bevis
på dödsstraffets bristande förmåga att afskräcka; tv huru skall
ett straff kunna ega denna förmåga, då det aldrig verkställes?
Utaf Just.Stats-Ministerns årsberättelser, hvaraf jag har 3:né här
till bands, inhämtas, att år 1842 begingos 13 rån, år 1843 19,
och år 1852 23. Dessa brott hafva således onekligen under
denna tid tilltagit; men, Mine Hrr! af dessa rånare har endast en
blifvit aflifvad, och denne hade icke spillt menniskolif, så att
jemväl Gr. Sparres upgift, att dödsstraff aldrig tillämpas, der lif
ej blifvit spilldt, häraf vederlägges.
Gr. Sparre hoppas, att lagen en gång skall blifva en sanning,
samt säger, att ju flera missförhållanden finnas i lagen,
desto oftare mäste K. M. begagna sin benådningsrätt. Jag hyser
äfven denna förhoppning, men vill ej att ändamålet skall
vinnas derigenom, att man går längre än försigtigheten bjuder.
Frih. Gederström har sagt, att straff, som afskräcka utan
att förbättra, äro otjenliga, samt påstått, att dödsstraffet utesluter
möjligheten af förbättring, hvarföre äfven detta straff bör af
-
Den 16 Augusti f. m
377
skaffas. Jag får till svar härå meddela, hvad fångprester så väl
inom fäderneslandet som andra länder sagt mig, att nemi. de
flesta brottslingar vanligen ej kunna förmås att tänka på deras
sinnelags förbättring, förr än dödsdomen öfver dem är oåterkalleligen
uttalad. Då först väckas deras förhärdade sinnen och de
känna behofvet af religionens tröst. Jag för min del anser, att
dödsstraffet i högre grad befordrar de brottsliges förbättring än
det långvariga fängelsestraffet, så vida detsamma icke utstås i
cell, i hvilket fall jag medgifver, alt detsamma kan leda till brottslingens
sanna moraliska omvändelse, då deremot gemensamhetsfängelset
i de aldra flesta fall förhärdar i st. f. alt förbättra. Enhvar
lärer inse det psychologiskt riktiga uti antagandet, att, på
ett hårdt och om svär skuld medvetet sinne, åtanken af stupstocken
snarare verkar syndens erkänsla, ånger och bättringsupsåt,
än sammanlefnaden med andra, lika förhärdade brottslingar.
Jag förnyar min vördsamma anhållan om återremiss.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts fulländad, samt Hr
Gr. o. Landtm, framställt hurusom, i afseende på denna §,
blifvit yrkadt af Frih. Cederström bifall, af Gr. Sparre bifall med
uteslutande af orden ”eller sådant hot, som i 24:de §:n sägs”,
samt af Hr Carlheim-Gyllenskjöld, med hvilken åtskilliga talare
förenat sig, återremiss, blefvo propos:r å hvartdera af dessa yrkanden
framställde och besvarade med blandade Ja och Nej; hvarpå
Hr Gr. o. Landtm, ånyo hemställde om R. o. Ad. behagade bifalla
denna §, med den af Gr. Sparre yrkade förändring, samt
efter denna proposms besvarande med starka Ja, blandade med
många Nej, förklarade sig anse Ja härvid hafva varit öftfcrvägande.
Hr Flach, begärde votering.
Uplästes till justering och godkändes följande voteringspropos:n:
Den
som, med uteslutande af orden ”eller sådant hot, som
i 24:de §:n sägs”, bifaller 25:te §:n i LagUtsk:s förslag till författning
om stöld-och snatteri samt rån, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, anser R. o. Ad. de emot förenämnde 25:te §:n gjorde
anmäkmr föranleda till densammas återremitterande.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit sålunda:
Ja
— 21.
Nej — 26.
/ \
378
Den 16 Augusti f. ift.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att anslag blifvit ntfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
§§ 26, 27 och 28.
Brföllos.
Gr. Lagerbjelke. Gust.: Sedan R. o. Ad. nu genomgått
den afdelning af Utsk:s förslag, som handlar om rån, anhåller
jag alt få fästa upmärksamhelen på en deri befintlig brist. Uti
afdelningen om stöld heter det i 2lista §:n: ”Begär någon nat
tetid
sådant inbrott i gård, hus eller rum, som i 16:de §:n
s<ägs, och får sår eller varder dräpen, vare ogildt. Sätter han
sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, vare lag samma”.
Enligt mitt förmenande skulle konseqvensen fordra att ett motsvarande
stadgande fnnnes i afdeln:n om rån. Man kan väl säga,
att man ur lagens allmänna stadgande ang:de nödvärn kan hemta
hvad som behöfves, för att en domare skall kunna bedöma en
dylik fråga, men härvid torde böra bemärkas, dels att den, sorn
blifver rånad och misshandlad pä sätt i 25:le §:n omförmäles,
bör hafva större rätt att möta våld med våld, än som i all
mänhet
medgifves, dels ock alt då ett sådant stadgande i afseende
å stöld finnes, så skulle man möjligen kunna anse, alt lagstiftaren
med afsigt icke stadgat något dylikt i afseende å rån.
Marn invänder måhända ytterligare, att ett dömande till ogild
vid rån ganska väl kan försvaras med hvad den 2 Usta §:n i
kapitlet om stöld stadgar, men betänker man innehållet af denna
§ något närmare, så har den hufvudsakligen afseende å den,
som nattetid bryter sig in i annans bostad, hvilket icke behöfver
vara händelsen vid råns begående.
På grund häraf vågar jag föreslå, att R. o. Ad. behagade
besluta en ny § i denna afdelning med följande lydelse:
”Begår någon sådant brott, som i 24:de och 25:te §§:ne
sägs, och får sår eller varder dräpen, vare ogildt”.
Gr. Sparre: Gr. Lagerbjelke har sjelf antydt orsaken hvarföre
LagUtsk. ansett, att det ifrågakomue stadgandet icke behöfde
finnas i det nu genomgångna Kap., nemi. att Utsk. ansett
det allm. stadgandet, ang:de nödvärn, vara tillräckligt, enär vid
rån alltid angrepp emot person eger rum. Jag för min del anser
äfven det föreslagna stadgandet öfverflödigt; i vår nu gällande
lag finnes, i afseende å rån, ej något sådant särskildt stadgande.
Men om R. o. Ad. finner nödvändigt, att det af Gr.
Lagerbjelke föreslagna stadgandet införes, vill jag icke sätta mig
deremot, ehuru det torde vara mindre behöfligt.
Hr von Hartmansdorff: Då LagUtsk. icke ansett nödvarns-§:n
tillräcklig, i afseende å inbrott, så anser jag icke heller
denna § vara tillräcklig i afseende å rån, utan får jag för
min del understödja Gr. Lagerbjelkes hemställan.
Gr. Sparre: Anledn:n hvarföre LagUtsk. intagit det i 2Usta
§:n, i afseende å inbrott, förekommande stadgande, är lätt för
-
Den 16 Augusti f. m.
379
klarlig, enär ett alldeles motsvarande stadgande finnes i nu gällande
lag, vid hvilket förhållande Utsk. naturligtvis befarade,
att oin det nya förslaget ej innehölle ett dylikt stadgande,, skulle
lagskiparen möjligen komma i någon tvekan, huruvida nödvärns§:n,
som förut ej tillämpats å tjufvar, hädanefter borde mot
dem gälla.
Hr Gr. o. Landtnäs härefter framslälda proposm till bifall
å Gr. Lagerbjelkes förslag, alt uti ifrågavar:de förfallning
skulle tilläggas en ny § af följande innehåll: ”Begår någon sådant
brott, som i 24:de och 25:te §§:ne sägs, och får sår eller
varder dråpen, vare ogildt,” blef med Ja besvarad.
Sedan härefter R. o. Ad. bifallit Hr Gr. o. Landtmrs hemställan
att propos. till bifall å de följande §§:ne mätte få framställas,
under förutsättning alt Utsk. mä ändra nummerordningen
för dem, i öfverensstämmelse med R. o. Ad:s beslut om en ny
§, förekommo nu och biföllos §§:ne 2!) och 30.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, alt sedan R. o. Ad. nu genomgått
förslaget till sjelfva författningen, endast återstode att pröfva
ingressen dertill, som icke förut blifvit framställd såsom
föremål för öfverläggningen, emedan Hr Gr. o. Landtm, ansett
det icke böra ske innan författningen blifvit j vissa delar
godkänd; hvarefter berörde ingress nu uplästes och godkändes.
Gr. Sparre: Sedan R. o. Ad. nu genomgått författmns
alla §§, samt i en och annan af dem beslutat förändring, hemställer
jag huruvida icke Ståndet, i likhet med hvad förut vid
lagförslags behandling egt rum, behagade updraga åt LagUtsk.
alt vidtaga de jemkningar i redaktm, som af R. o. Ad:s beslut
påkallas.
Uppå Hr Gr. o. Landtnäs i anledn. häraf framstälda propos.
, beslöt R. o. Ad. att åt LagUtsk. updraga att, i afseende
på redaktm af ifrågavande författning, vidtaga de jemkningar,
som Utsk., efter erhållen del af RiksStms i ämnet fattade beslut,
kan finna nödiga.
Hr Adelborg, Anders Otto, upläste en sålydande
motion:
Hos R. o. Ad. får jag härmed vördsammeligen föreslå följande
förändring af 23:dje §:n Riddarh.Ordmn.:
Den, som blifvit vald till ledamot af Utsk., äge rätt att i
samma plenum, vallistan blifvit öpnad, eller i det näst följande,
denna befattning sig afsäga. Sedermera må afsägelse icke ega
rum, utan på grund af genom, läkarebetyg vitsordad, öfver
tvenne månaders sjuklighet, eller efter anmälan hos Landtmm
och pollettens återlemnaude, hvarmed en på sednare sättet afgången
ledamots utöfning af Riksdagsmannarätt för den Riksdagen
uphör. Ledighet ända till trenne veckor i sender må
380
Den 16 Augusti f. m.
Landtmarskalken kunna bevilja, högst en tredjedel på en gäng
af R. o. Ad:s ledamöter i samma Utsk., i den ordning de sig
derom anmäla, och ege hvarje ledamot rätt att frihet från
Riksdagen på detta sätt åtnjuta, under en sammanräknad lid
af tvenne månader.
Icke utan skäl har, tid efter annan, klagomål försports öfver
de täta ombyten inom Utsk:n, som under Riksdagarnes lopp försiggå
inom R. o. Ad:s ledamöter. Denna växling inom ett Stånd
skall ovilkorligen medföra hinder för Utsk:ns jemna verksamhet
och omöjlighet för R. o. Ad. att inom desamma blifva rätt representeradt.
Ofta inträffar att R. o. Ad:s ledamöter inom flertalet
af Utsk:n, innan Riksdagen tilländalupit, blifvit 2 å 3 gånger
totalt ombytte, och behöfver man endast basta en jemförande
blick vid slutet af Riksdagen in i Utsk:n för att se följderna
häraf. Dessa kunna ej blifva öfverensstämmande med hvarken
Ståndets eller det allmännas billiga fordringar.
Djupt inseende vigten af hvad ofvanföre är anfördt, har jag
inför R. o. Ad. vågat framlägga ett förslag till förändring af 23:dje
§:n Riddarh.-Ordn:n, hvarigenom enl. min tanke anmärkta olägenhet
skulle till en stor del kunna afhjelpas, och är jag viss på
att den patriotism och upoffrande oegennytta, som alltid uppenbarat
sig inom Rikets första Stånd, äfven här skall på ett ädelt
vis uppenbara sig och ej anse det offer, som här begäres, för
stort. Jag skulle alltför mycket misstaga mig, om ej ett tillräckligt
antal af Ståndets dugliga och aktade ledamöter vid Riksdagens
början skulle finnas att tillgå, hvilka, på förhand derom
underrättade, och således i stånd att rätta sina enskildta angelägenheter
derefter, skulle vara villiga att åtaga sig denna förbindelse.
Då jag så ställt att Utskotts-ledamölerna ega att tillgodonjuta
en sammanlagd ledighet af tvenne månader, tyckes en tillräcklig
tid äfven för den, som har vidlyftigare affärer, vara lemnad,
och när jag ytterligare dertill lägger den längre tidrymd,
som emellan hvarje Riksdag passerar och möjligheten att under
denna tid bereda tillfälle till bortovaro: så torde genom detta
mitt förslag intet hinder kunna upstå för någon representant att
ikläda sig den pligt, som till följe häraf kan af honom komma
att fordras.
Jag anhåller om remiss af denna min motion till Riddarh.-  Utskottet.
Rimitterades till Riddarh.Utsk.
Vid förnyad föredragning af StatsUlsk:s d. 2 och 11 dennes
på bordet lagda Utlåt. N:o 201, dels i anledn. af R. St:rs år 1853
församlade Revisorers Berättelse, ang:de Statsverkets samt andra af
allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under åren 1850 och 1851, dels ock rörande åtskilliga vid behandlingen
af 1851 års Revisores afgifna enahanda Berättelse för
Den 16 Augusti f. m.
381
åren 1848 och 1849, jemlikt StatsUtsk:s Utlät. N:o 21, npskjutna
frågor, lades, vid föredragning §:vis och utan discnssion, §§:na
1, 26, 28, 29 och 35 till handlingarne och blef förevarande
Utlåt, i öfrigt af R. o. Ad. 'bifallet.
Föredrogos ånyo och biföllos StatsUtsk:s d. 2 och 11 dennes
på bordet lagda Utlåt:n:
N:o 202, i anledn. af K. M:s Nåd. Propos., i fråga om afsöndring
af jord från f. d. korporals-bostället vid Skånska Hussar-Regementet
Husie till utvidgande af Husie församlings kyrkogård
inom Malmöhus län; och
N:o 203, i anledn. af väckt motion ang:de Statsverkets befriande
från vidare utgifter för kolonien S:t Barthelemy.
Vid förnyad föredragning af StatsUtsk:s d. 2 och 11 dennes
på bordet lagda Utlåt. N:o 204, i anledn. af väckt motion
om tryckning af några StatsUtsk:s Betänk. N:o 71 följaktiga
skriftliga bilagor, i fråga om' Landtstatens lönereglering, yttrade
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Om StatsUlsk., utan alt
göra någon hemställan till R. St:r, gått i författning om ifrågakomne
bilagors tryckning och utdelning samtidigt med StatsUtsk:s
Betänk. N:o 71, så hade utan tvifvel en sådan åtgärd medfört
nytta; men att, sedan den fråga, dessa bilagor beröra, redanär,
uppå StalsUtsk:s förnyade framställning, af R. St:r pröfvad, och
det slutliga afgörandet endast beror på omröstning i förstärkt
Utsk., framkomma med förslag ang:de bilagornas tryckning, torde
icke leda till något ändamål, och bilagornas förmenade nytta torde
endast och allenast blifva deras användbarhet till makulatur. Då
dertill kommer, att K. M. uti Dess i ämnet afgifna Nåd. Propos.
yttrat, att, innan den definitiva löneregleringen för Landt-Statens
tjenstemän fastställes, åtskilliga jemkningar deri äro erforderlige,
samt upgifterna i ämnet således icke kunna anses vara så till
fullo pröfvade, att de kunna tjena till fullkomlig efterrättelse,
tror jag alt denna omständighet är ett ytterligare skäl emot behöfligheten
af bilagornas tryckning. Jag afstyrker således bifall
till Utlåt., såvida icke någon af StatsUtsk:s närvar:de ledamöter
framlägger något antagligt skäl för ifrågasatte åtgärds vidtagande.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Då frågan om Landtstats-tjenstemännens
aflöning redan blifvit af R. St:r slutligen afgjord, så är
det alldeles ändamålslöst att låta trycka de ifrågavar:de bilagorna.
Jag ber likväl att få förklara, att då StatsUtsk. behandlade motionen
härom, var sjelfva hufvudfrågan ännu icke afgjord. Motionären, Riksdagsfullmäktigen
Anders Andersson från Skaraborgs län, väckte motionen
straxt efter tryckningen af Utsk:s första Utlåt, i ämnet och förmodade
naturligtvis, att hans förslag skulle hinna afgöras och, i
händelse afjiifall, verkställas, innan R. St:r, efter besvarad återremiss,
företogo saken till slutlig pröfning. Men till följd deraf,
att de vigtigare frågorna ansågos böra afgöras före de mindre
382
Den 16 Augusti f. m.
vigtiga, råkade detta ärende att komma på efterkälken, hvarföre
äfven jag finner förslaget, såsom numera helt och hållet utan
ändamål, böra förfalla och förenar mig således i Frih. Palmstjernas
begäran om afslag å Betänk.
Efter först lill bifall å förevar:de Utlåt, framställd propos., som
besvarades med Nej, blef detsamma af R. o. Ad. afslaget.
Ånyo föredrogs StalsUtsk:s d. 2 och 15 dennes på bordet
lagda Utlåt. N:o 207, i anledn. af väckt motion om bidrag
af allmänna medel för tillvägabringande af ändamålsenlig kommunikation
mellan Sveriges fasta land och Gottland.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag för min del motsätter
mig icke afiåtandet af en sådan underd. skrifvelse, som i nu
föredragne Utlåt, blifvit af StatsUtsk. föreslagen, nemi. det K. M.
täcktes låta vidtaga sådana åtgärder, att de med skäl öfverklagade
olägenheterna vid kommunikationen emellan Gottland och Sverige
varda afhulpne. Jag gillat* uttrycket: med skäl öfverklagade
olägenheter, ty sådana finnas verkligen och det öfverensstämmer
med god ordning, att de varda afhulpne, men jag vill
deremot fästa R. o. Ad:s upmärksamhet derå, att den i ämnet
väckta motionen innehåller mycket obefogadt, oskäligt klander,
och jag hoppas, att Exped.Utsk., ifall skrifvelsen kommer att afgå,
icke deri uptager hvad som oskäligen blifvit öfverklagadt.
Det Svenska Statsverket vidkännes icke obetydliga upoffringar
för uprätthållandet af kommunikationen emellan Sverige och
Gottland. De 2:né förhyrda ångfartyg, som underhålla denna
förbindelse, kosta Staten, det ena 400 och det andra 600, summa
1000 R:dr tuko i veckan. Att ön under förra året hade postkommunikation
med fasta landet endast en gång i veckan, är en
sanning och innebär utan tvifvel en stor olägenhet för öns befolkning.
Denna olägenhet bör afhjelpas, men den kan det icke på
annat sätt, än att postverket får ett tillräckligt antal ångbåtar för
postföringens bestridande.
Motionären har sagt, att anstalter för resandes tillbörliga
fortskaffande till och ifrån Gottland saknas. Afven med erkännande
häraf, får man ej lemna oafsedt, att resandes fortskaffande
ej är någon Postverket ovillkorligen åliggande skyldighet, samt att
Postverket icke åtagit sig detta bestyr annat än hvad utlandet
beträffar, utan hafva enskildta bolag alltid ombesörjt resandes
fortskaffande på .ångbåtar emellan rikets serskildta delar. Man
har hoppats att ett bolag skulle bilda sig och öfvertaga bestridandet
af kommunikationen emellan Gottland och fasta landet,
men då sådant icke skett, har Postverket varit nödsakadt att för
postkommunikationens uprätlhållande underkasta sig så stora utgifter,
som jag nyss omförmälde. Huruvida å de enskildta fartyg,
hvarmed posten nu fortskaffas, resande få medfölja eller icke,
är en sak, hvarmed postverket icke kan taga någon befattning,
ty sådant beror naturligtvis på fartygens egare.
Den 16 Augusti f. m.
383
Emellertid torde en hvar ganska lätt finna, att om en beständig
ångbåtskommunikation med Gottland tvenne gånger i
veckan, så länge det är öppet vatten, skall inrättas, så fordras
dertill ganska betydliga Summor och då Postverket måste i främsta
rummet anskaffa medel för postkoramunikalionen med utlandet,
så har man tillsvidare måst åsidosätta åtgärden att bygga
egna ångbåtar för postkommunikationen med Gottland, helst Postverkets
tillgångar mycket medtagas genom de 115,000 R:dr, som
från Postverket årligen till Statsverket ingå.
På sätt jag i början af mitt yttrande nämnde, har jag ingenting
emot, alt den föreslagna skrifvelsen aflåtes, utan anser fasthellre
densamma komma att tjena Regeringen till försvar för de
åtgärder, som äro påtänkta att vidtagas för förbättrande af kommunikationen
med Gottland, hvilket icke kan utan betydlig kostnad
åvägabringas.
Hr Bildt, Didrik Gillis: StatsUtsk. har egnat den i förevar:de
Utlåt, besvarade motion en sorgfällig pröfning, och det
resultat, hvartill Utsk. kommit, är äfven, enl. min åsigt, ganska
lämpligt och träder icke på något vis grannlagenbeten för nära.
Då Utsk. icke kunde underkänna landets innebyggares anspråk
att ega en säker och beständig postkommunikation med Gottland,
äfven om densamma skulle vara förenad med mera betydlig kostnad
för Postverket, så fann Utsk., att det vore skäl, att R. St:r
uttalade en bestämd åsigt i denna syftning. Vid förslagets motivering
har Utsk. icke kunnat undgå att fästa upnrärksamheten
derå, att postkommunikationen emellan Gottland och fasta landet
varit och ännu är serdeles bristfällig, samt att denna ö, sorn är
af så stor vigt för landet, har skäliga anspråk att få denna kommunikation
bättre ordnad. Jag tror icke att det tilkommer Exped.
Utsk. att ingå 'i någon pröfning af de skäl, som föranleda R. St:rs
beslut, hvarföre Exped.Utsk., enl. min åsigt, om detta Utlåt, godkännes,
endast eger att upställa skrifvelseförslaget på de grunder,
som i Utlåt, innehållas. StatsUtsk. har sä mycket mindre
kunnat, att jag så må säga, sofra de skäl, som motionären framställt,
som Utsk. icke egde tillräklig detaljkännedom i frågan för
att afgöra, hvilka af de öfverklagade olägenheterna voro med skäl
eller oskäl framställda. Utsk. har icke heller föreslagit annat än
att ”R. St:r måtte till K. M. ingå med underd. anhållan, det
täcktes K. M., med afseende å den ofullständighet, som f. n.
förefinnes i kommunikationsanstalterna emellan Gottland och öfriga
Sverige, låta vidtaga sådana åtgärder, att de med skäl öfverklagade
olägenheterna i berörda hänseenden snarligen varda afhulpne”,
och då Frih. Palmstjerna sjelf medgifvit, alt många verkliga
olägenheter i detta hänseende finnas, torde den föreslagna
underd. skrifvelsen vara tillräckligen motiverad. Då K. M. företager
ärendet till pröfning, lärer nog tagas i betraktande, hvilka
skäl äro grundade på faktiska förhållanden och hvilka äro ogrundade.
Jag tror således, att detta Utlåt., sådant det nu är affattadt,
ganska väl kan af R. St:r godkännas, utan att R. St:r be
-
384
Den 10 A u gusti f. m.
höfva ingå i pröfning af alla de omständigheter, som vid kommunikationens
ordnande böra tagäs i betraktande. Ett faktum
är, att kommunikationen ej är sådan den borde vara och detta
är ett förhållande, sorn tillräckligt talar för bifall till Utlåt.
Hr Bildt, Knut: Ehuru motionären ickö lyckats att få
StalsUtsk. att tillstyrka medels anvisande för förbättrande af den
ifrågavar:de kommunikationen, bör det åtminstone vara för honom
glädjande, att Utsk. föreslagit aflåtandet af en underd. skrifvelse
i ämnet. Skäl, som tala för vidtagandet af en sådan åtgärd,
saknas icke. Förhållandet är verkligen sådant, att vid slutet af
år 1849 försåldes del ångfartyg, som gått emellan Wisby och
Westervik 2:ne gånger i veckan och, jemte postens fortskaffande,
jemväl öfverfört resande, hvarefter Postverket år 1850 afslöt kontrakt
med ett enskildt bolag om bestridande af postföringen,
dervid likväl intet öfverenskoms om passagerares rättighet att
medfölja postfartyget. Fartyget har visserligen emottagit passagerare,
emedan detta naturligtvis varit i rederiets intresse, men
något på vederbörliga föreskrifter grundadt anspråk att förhjelpas
öfver hafvet har den resande icke. Denna ångbåt går dessutom
från Slockholm lill Wisby och derifrån till Kalmar samt samma
väg åter, hvilket gör att postgången blifver ojemnare och ofullständigare,
än dä ett postfartyg gjorde reguliera turer emellan
Wisby och Westervik. Den utgift, som Postverket för postens
fortskaffande på detta vis får vidkännas, är, på sätt Frih. Palmstjerna
omförmält, ganska dryg och således talar äfven detta för
bifall till Utlåt., hvarom jag vördsamt anhåller.
Förevar:de Utlåt, blef uppå härefter framställd propos. af
R. o. Ad. bifallet.
o 0
Ånyo föredrogs StatsUtslcs d. 2 och 11 dennes pa bordet,
lagda Utlåt. N:o 207, i anledn. af väckt motion om fortfarande
understöd för reparation af Linköpings domkyrka.
Sedan uppå förfrågan af Hr von Hartmansdorff, Aug.j
lindert. Riddarh.-Sekret, uplyst att BorgareSt. bifallit och
BondeSt. återremitterat detta Utlåt., samt att PresteShs derom
fattadn beslut ännu icke blifvit R. o. Ad. delgifvet, anförde
Hr von Hartmansdorff: Linköpings domkyrka hörer till
de byggnader i vårt land, hvilka hafva det, värde, att de böra af
Staten underhållas, i händelse de anslag, som äro dertill lemnade,
icke förslå. Af Betänk, uplyses, att denna domkyrkas inkomster
äro så ringa, att de icke räcka till den erforderliga reparationen
och förmodligen icke heller till byggnadens underhåll i framtiden.
Statsanslag måste derföre dertill beviljas. Dessutom meddelar StatsUtsk.
den uplysning, att domkyrkans inkomster äro så ringa, att de
icke ens förslå till räntans erläggande å kyrkans skuld. Hvartill
skulle det, vid sådant förhållande, tjena, att bevilja kyrkan ett
lån, som man på förhand ser att kyrkan ej kan betala? Vore det
icke
Den 16 Augusti f. m.
385
icke bättre att bevilja den erforderliga summan i egenskap af
gåfva eller anslag? Alt förfara på annat sätt förefaller mig nästan
såsom att leka med sig sjelf, hvarföre jag för min del vördsamt
anhåller, det R. o. Ad. behagade återremittera detta Utlåt.
Hr Bildt, Didrik Gillis: I likhet med den siste värde
talaren, anser äfven jag, ali Staten hör bidraga till underhållandet
af ett utaf de skönaste minnesmärken af den gedigna byggnadskonsten,
som ännu finnas qvar, men jag tror, att den värde
ledamoten misstagit sig, då han yttrat, att Staten, genom beviljandet
af den ifrågavar:de summan såsom lån, skulle likasom leka med
sig sjelf. StatsUtsk. har i denna fråga icke kunnat besluta annat
än på 2:ne sätt, antingen alt helt och hållet afstyrka motionen
eller ock bevilja ett låneunderstöd för ifrågakorhne ändamål, ilhy
att frågan verkligen icke är så utredd, att Utsk. kunnat tilltro
sig att tillstyrka R. Sl:r att gifva Statsanslag, och detta allraminst
när summan är så betydlig som 25,000 R:dr b:ko, och Statens
utgifter vid denna Riksdag blifvit föreslagna att utgå med så stora
summor, att det torde vara svårt att fä inkomst- och utgiftsbudgeterna
att gå ihop. Ett låneunderstöd af Statens medel
borde väl ej heller beviljas utan alt behofvet deraf vore klarligen
ådagalagdt, men det vackra målet, som här är afsedt, eller att
från förstörelsen bevara en af byggnadskonstens skönaste minnen,
förfelade naturligtvis ej alt göra sin verkan på Utsk:s ledamöter,
hvarföre ock Utsk. ansåg, alt det, ulan att behöfva ingå i någon
special-undersökning af de upgifter, motionären lill stöd för sin
begäran framlagt, kunde tillstyrka R. St:r att bevilja ett lån på
de hilliga vilkor, hvilka af R. Sl:r vid innevande Riksdag blifvit
i allmänhet bestämda för lån af Statens medel. Jag har deltagit
i detta Ulsk:s beslut och föreställer mig dessutom, att om frågan
hade varit så trängande, sorn man här vill göra den, hade vederbörande,
som hafva vården om Linköpings domkyrka, säkerligen
ej uraktlåtit alt hos R. St:r göra framställning om hvad till kyrkans
iståndsättande oundgängligen tarfvades. Skulle nu Linköpings
Domkapitel icke anse sig kunna emottaga ett sådant låneunderstöd,
som här blifvit föreslaget, så står det ju nämnde
myndighet fritt alt ej lyfta medlen, utan afbida nästa Riksdags
inträffande för att begära Statsanslag, då jag för min del, om
behofvet deraf blifver fullkomligen ådagalagdt, ingalunda tviflar
på dess beviljande.
På grund af hvad jag nu tagit mig friheten andraga, anhåller
jag om bifall till Utlåt.
Förevarande Utlåt, blef härefter, uppå Hr Gr. o. Landtnäs
derom framställa propos. af R. o. Ad. bifallet.
Ånyo föredrogs SlatsUtskrs d. 2 och 11 dennes på bordet
lagda Utlåt. N:o 211, i anledn. af K. M:s Nåd. Propos., ang:de förlängning
af arbetstiden för jernvägs-anläggningen mellan Köping
och Hult.
10 H. 25
386
Den 16 Augusti f'. m.
Uppå förfrågan af Hr von Hartmansdorff, Aug., tiplyste
lindert. Riddarh.-Sekret, att såväl Borgare- som BondeSt.
bifallit detta Utlåt., men att underrättelse om PresteStis fattade
beslut icke ännu blifvit R. o. Ad. meddelad, hvarefter
Hr von Hartmansdorff yttrade:
En af mina grannar har underrättat mig, att äfven PresleSt.
bifallit Utlåt. Vid sådant förhållande är det förgäfves att säga
någonting i motsatt syftning. Jag vill derföre blott förklara, att
jag skulle hafva önskat, det SlatsUtsk., på det alt det af R. Sl:r
vid räntegarantins beviljande begångna och af Utsk. erkända förhastande
icke måtte hafva en i framliden alltför långt utsträckt
skadlig verkan, hade föreslagit, att bolaget, i händelse arbetet,
såsom troligt är, icke ens till slutet af år 1856 skulle blifva färdigt,
borde afstå hvad dervid vore åtgjordt till Svenska Statsverket,
på det att den påbörjade jernvägen ej mätte ligga i vägen fölen
annan jernvägsanläggning i den utstakade rigtningen, ifall
R. St:r, såsom jag befarar, fortfarande äro af den mening, att
vi måste hafva jernvägar, antingen de bära sig eller icke. Om
ett dylikt vilkor icke föreskrifves och bolaget sedermera icke vill
försälja jernvägen, huru skola då R. St:r förfara? Skola de låta
anlägga en ny väg bredvid den gamla? Man har således, till
tack för sin öfverdrifna medgörlighet, intet annat än förlust er
samt hinder i fullföljandet af den jernvägsledning, man torde
vilja föra genom riket.
Frih. Cederström, Rudolf: Jag torde kunna inskränka
mig till att vördsamt begära bifall till StatsUtsk:s Ullål., ty saken
talar tillräckligen för sig sjelf; men jag ville härvid, i anledn. af
hvad som yttrats, afgifva det förklarande, att jag för min del
ingalunda funnit, SlatsUtsk. i sitt utlåt, hafva uttalat någon erinran
derom, att R. St:r, vid beviljandet, sisth Riksdag, af räntegaranti
för understödjande af en jernvägsanläggning emellan
Köping och Hult, skulle hafva bagått något förhastande.
Hr Bildt: Didrik Gillis: I motsats till Frih. Cederström,
finnér jag, lika med Hr von Hartmansdorff, att i SlatsUtsk:s förevar:de
Utlåt, ligger ett erkännande deraf, att R. Sl:r vid sednasle
Riksdag något förhastat sig i beslutet om Statens garanti för
ifrågakomne jernvägsanläggning. .lag har icke med min röst bidragit
till detta förhastande, men numera är det icke fråga om
att göra några förändringar i de vilkor, som blifvit för arbetsförelaget
föreskrifna, utan endast om förlängning af arbetstiden,
med risk för bolaget att, ifall jernvägen ej är färdig inom den
prolongerade tiden, betala de 200,000 R:dr b.-ko, som äro deponerade
till säkerhet för arbetets fullbordande. Att nu förklara
något dylikt, som Hr von Hartmansdorff ansett böra föreskrifvas,
är ju att stadga ett nytt vilkor för bolaget, hvilket vilkor, ehuru,
jag medgifver det, ganska lämpligt och medförande praktisk nytta,
dock icke nu kan föreskrifvas, såvida icke ett nytt kontrakt skall
med bolaget afslulas. Jag erkänner öppet, att jag mycket heldre
Den 16 Augusti f.' ro.
387
prolongerar kontraktet, än deltager i upgörandet af nya vilkor
samt derigenom sanktionerar desammas ofelbarhet. I öfverensstämmelse
med denna åsigt yrkar jag enkelt bifall till Utlåt.
Hr von Hartmansdorff: Om jag icke trodde, att Ståndet
är ganska ledset vid detta ämne, skulle jag ur Utlåt, för
Frih. Cederström upläsa åtskilliga strofer, som bevisa, att det förra
beslutet anses vara förhastadt. Att det så förhåller sig, har äfven
utaf Hr Bildt blifvit erkändt, men jag kan icke dela hans åsigt,
att det vore att anse såsom ett nytt kontrakt med bolaget, om
R. St:r säga: vi medgifva icke kontraktets förlängning, såvida icke
bolaget ingår på det eller-det vilkoret. Jag tror visserligen, att
saken i det hela kan vara likgiltig, ty bolaget är, enl. min tanka,
lika oförmöget att fullborda arbetet inom 1856 års slut, som
bolaget varit det inom den först bestämda tiden. Hufvudsaken
är att undanrödja det hinder för en annan banas anläggande,
som jag i mitt förra yttrande omnämnt.
Ibland de skäl för bifall till bolagets hemställan, som af
SlatsUtsk. anföras, är äfven det, att räntefoten i Europa f. n.
år ovanligt hög. Om detta skäl antages såsom giltigt år 1854,
då kontraktet första gången förlänges, så förblifver det lika giltigt
år 1856, då en ytterligare prolongation utan tvifvel kommer
alt begäras, ty efter all anledn. kommer ej räntefoten att under
mellanliden nedgå. Om vi nemi. besinna, att Europas mäktigaste
Stater f. n. äro invecklade i ett vidt utseende krigj för
hvars bedrifvande ofantliga penningesummor erfordras och måste
genom lån anskaffas, så inse vi, att penningebristen måste blifva
ganska stor och räntefoten följaktligen stiga, och om äfven det
stora kriget skulle sluta i år, hvilket dock icke är sannolikt, så
sträcka sig dock dess verkningar fram i tiden och jag tror att
samma svårighet för bolaget att få penningar, som nu är för
handen, skall i den närmaste framtiden fortfara. Jag hade således
önskat, att R. Sl:r hade varit försigtigare vid kontraktets
förlängning, än de varit det vid dess npgörande, och anhåller
slutligen, att Exped.Utsk., vid skrifvelse-förslagets uprättande, måtte
tillse, att inga olämpliga och farliga skäl deri få inflyta.
Propos. till bifall å StatsUtsk:s förevar:de Utlåt, blef härefter
framställd och besvarad med starka Ja, jemte några Nej, hvarpå
Hr Gr. o. Land tm. förklarade att kan funnit Ja öfvervägande.
Anmäldes och lades på bordet ett från Const.Utsk. inkommet
Mern. N:o 39, med infordradt utlåt., ang:de Talmannens i
BondeSt. vägran af propos. på ett inom Ståndet väckt yrkande
i afseende på behandlingen af Serskildta Utsk:s Mern. N:o 11;
hvarefter R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 3 e. m.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
25*
388
Den 16 Augusti e. m.
Onsdagen den 16 Augusti 1854.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 6 prot.-utdr. för förmiddagens plenum.
Föredrogs ånyo och bifölls Bevil!n:s-Ulsk:s d. 2 och 11 dennes
på bordet lagda Utlåt. N:o 19, i anledn. af gjorde anmärkn:r
vid Betänk. N:o 13, ang:de Städernes salu-accis.
Ånyo föredrogs Bcvilln:s-Utsk:s d. 2 och 11 dennes på bordet
lagda Utlåt. N:o 20, i anledn. af återremiss af Betänk. N:o
14, ang:de postbevillningen.
Detta Utlåt, ansågs böra punktvis företagas till afgörande.
Usta punkten.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Vid hvarje ändring,
borman naturligtvis göra sig reda för ändamålet dermed. Hvad
skall vinnas med Utsk:s förslag? Besparas någon utgift derigenom?
Det är icke förhållandet. Tvertom blifva kostnaderna mycket
större än förut. Skall dermed vinnas någon ökad inkomst? Ingalunda.
Statsverket förlorar den inkomst det förut haft af postverket.
Skall hastigare eller tätare postgång derigenom ernås? Ingendera
delen. Hvad är då fördelen af denna förändring? Jo!
en ökad embetsmanua-personal, samt mycket större besvär och
utgifter för postverket än hittills. Naturligtvis har man icke
åsyftat det, men hvad man deremot velat är, att följa med modet.
Den nu föreslagna ändringen är nemi. antagen i åtskilliga andra
länder. Derföre skall man införa henne äfven här. Man nedsätter
afgifterne för de brefvexlande, och bereder dem alltså en
fördel på bekostnad af flertalet, som icke begagnar posten. Hittills
hafva brefskrifvande erlagt så mycket, att andra skattskyldige
derpå vunnit. Nu omvänder man förhållandet och låter de brefskrifvande
betala så litet, att andra skattskyldige måste sätta till
derpå, men deremot borde val rätteligen de, sorn begagna postverket,
åtminstone gälda omkostnaderna. När annorlunda tillställes,
begår man en obillighet mot andra skattdragande. Jag
afstyrker således bifall lill Utsk:s förslag.
Hr von Knorring, Erik Oscar: Ogerna upträder jag
emot den siste talaren, men då jag inom Utsk. tillstyrkt afgifvande
af ifrågavar:de förslag, anser jag mig böra uplysa om orsaken
dertill. Hr von Hartmansdorff frågar, hvad genom förändriugen
skall vinnas, om någon inkomst eller besparad utgift deraf skall
upkomma. Utsk:s menin" har varit, att båda delarne skola vinnas.
Det kan med siffror utrönas, hvilket som skrifves mest, antingen
på långa eller korta afstånd. Genom brefvexlingen på
kortare afstånd skulle egentliga vinsten upstå. Majoriteten inom
Den 16 Augusti e. m,
389
Utsk. ansåg, atl den mindre bemedlade skrifver mindre på korta
afstånd, ty han afsänder sina bref gemenligen med något bud,
men deremot får han vidkännas en billigare afgift för brefvexling
på längre afstånd. Således för den, som har långväga korrespondans,
upkompier besparing. För Staten blir det visserligen
icke en inkomst, men från början har Postverket icke varit
afsedt såsom en inkomstkälla för Staten; ty i det första K. Bref
om Postverket står det, att inrättningen är till allmänhetens nytta
och beqvämlighet. Kan detta verk bära sig med egna medel,
utan tillskott från Slaten, så tror iag man vunnit hvad man ursprungligen
med dess inrättande afsett. Så bar man betraktat
saken i andra länder, då man nedsatt portot. Man har sett, att
korrespondansen visserligen minskats de första åren, men sedermera
ökats så betydligt, att man då återfått hvad som förut förlorats.
Hvad angår principfrågan, och ått, genom förändringen,
göromålen för Postverkets tjenstemän komma att ökas, så är
meningen, att just lätta dessas göromål genom det likformiga
portot och isynnerhet genom införande af frimärken, till hvilka
vi framdeles komma. Jag anhåller om bifall till Utsk:s förslag.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Hvad nyttan af förändringen
angår, anser jag den ligga icke i någon besparad utgift
eller ökad inkomst, utan i en förökad beqvämlighet för korrespondenter
och de tjenstemän, som hafva bestyr med brefvens afsändande.
Minskade utgifter, visar förändringen genast, att den
icke medför, utan snarare någon minskad inkomst för Statsverket.
K. M:s Propos. afsåg, att, i öfverensstämmelse med R. St:rs beslut
vid 1851 års Riksdag, en öfvergång till ett uniformt eller lika
postporto skulle kunna beredas utan upoffring af Statsverket, att
postportot skulle bestämmas till 4 sk. för ett visst afstånd och 6
sk. för afstånd derutöfver, och att när, innan ett likformigt porto
är bestämdt, inkomsterna stigit så betydligt som de visa sig hafva
benägenhet att göra, så att utgifterne kunna betäckas, först då
skulle det enda portot af 4 sk. införas. Nu hafva inkomsterne
under sednare åren stigit, och man hoppas, att när postportot
blir mera jemt, skall korrespondansen än vidare' ökas. Det
är likväl ovisst, huruvida endast denna åtgärd skall kunna åstadkomma
en ökning, större än den, som korrespondansen i alla fall
genom sakernes gång visat sig hafva; men hvad som enl. min
åsigt är alldeles bestämdt, är att en ökad beqvämlighet upkoramer,
enär korrespondenter icke behöfva beräkna portot, som erfordras
för olika afstånd. De behöfva då icke heller hålla postböcker
såsom nu, åtminstone behöfver mängden det icke, utan
frimärken kunna då åsättas brefven, som medför en ganska stor
beqvämlighet och vida större än att hålla postbok och räkning.
För Postverkets tjenstemän blir expeditionen vida beqvämligare
efter Utsk:s förlsag. Den, som mottager brefven å posten, behöfver
då icke se på adressen, vexla penningar o. s. v., emedan
för alla bref är portot lika, såvida de icke öfverstiga 1 lod, och
om de än så skulle göra, så är modifikationen med lodtalet ganska
390
Den 10 Augusti e. m.
lätt. Om dessutom antages, hvad föreslaget är, nemi. afl namnkartor
icke skola uprällas, utan kartorna endast uptaga antalet bref,
som från postkontoren afsändas, mäste beqvämligheten för Ijenstemännen
vara påtaglig. Förändringen leder således lill beqvämlighet
för allmänheten och tjenstemännen. Tjenstemännens beqvämlighet
består deri, att deras antal kan minskas eller åtminstone
behöfver det icke ökas, hvilket möjligen kunde i annat
fall blifva behöfligt vid de större postkontoren i riket, ehuru hos
oss brefvens antal icke är så öfverhopande, som i hufvndstäderne
inom andia länder, der nödvändigheten infört ett enda porto.
Utsk. har icke tillstyrkt antagande af K. M:s Propos. i dess helhet,
utan Utsk. har i det stället velat öfvergå till det enda porto,
som i K. M:s Propos. var afsett alt man slutligen skulle komma
lill. Utsk. har föreslagit, all den inkomst af 115,000 R:dr, sorn
Staten hittills af Postverket upburit, icke vidare skulle beräknas,
utan Postverket få använda alla sina inkomster till ändamålets
vinnande; men om R. Sl:r finna, att Statsverkets tillstånd medgifver
en dylik upoffring, finner K. M. det så mycket bättre,
helst man derigenom erhåller hastigare det resultat som sökes.
Det beror naturligtvis på R. Sl:r att beräkna, huruvida tillgångarna
sådant medgifva eller icke. Vid afgifvande af K. M:s Propos.
hade man icke beräknat, att tillgångarna voro så beskaffade, men
då Utsk. så funnit, har jag deremot intet att erinra. Hvilken
beräkningsgrund Utsk. följt, känner jag icke, men jag förmodar,
att beräkningarna måste vara så upgjorda, att tillgångarna medgifva
den upoffring Statsverket måste göra. Under sådan förutsättning
har jag, intet att erinra emot Utsk:s förslag.
Frih. Cederström, Rudolf: Det må visserligen räknas
Utsk. till berömmelse, att det gjort sig sorgfälligt reda för hvad
de respektive Stånden vid frågans första behandling yttrat, och
att Utsk., i enl. med de dervid framställda önskningarna, afgifvit
ett förändradt Utlät. Men jag ber att få fästa upmärksamheten
derpå, att vid äterremissen af detta ärende var förhållandet icke
alldeles detsamma som nu. Först och främst hade frågan om
decimalsystemets införande här i landet då icke antagit den utveckling,
hon sedermera erhållit. Deraf förklarar sig, att de ledamöter,
som yrkade återremiss af Utsk:s första Betänk, i ämnet,
och de Stånd, som densamma beviljade, föreslogo ett medelporto
af 4 sk. b:ko; men huru lämpar sig detta med BankoUtsk:s nu
inkomna Betänk. N:o 49, hvaruti dels tillstyrkes antagande af
decimalsystemet i myntväsendet, och dels förutsattes alt Riksdalern
skall indelas i 100 lika delar som benämnas öre. Det af Utsk.
föreslagna medelporlo af 4 sk., kan icke jemnt mätas af någon
utaf dessa öretal. Således måste en jemnkning framdeles ske.
Vidare har Bevilln.Utsk. föreslagit, att förändringen icke skall
taga sin början förr än med 1856 års ingång. Således före
nästa Riksdag. Frih. Palmstjerna har tillstyrkt bifall till Utsk:s
nu förevande Utlåt., under förutsättning, att den till följd deraf
under de första åren härflytande minskning i Statsverkets in
-
Den 16 Augusti e. m.
391
koraster ieke skall blifva betungande, men vi känna likväl, att
icke allenast en stor del af de utaf K. M. aflätna propos:r i anslagsväg,
utan äfven att ett betydligt antal enskilda motioner
jemväl angtde anslag blifvit af R. St:r bifallne. Således synes
mig försigtigheten fordra, att i detta afseende icke vara allt för
förhoppningsfulla vid denna frågas behandling. Man har visserligen
förutsatt, att Postverket hädanefter skall till sin egen förkofran
och utveckling använda den summa, det hittills aflemnat
lill Statsverket; men om ett deficit i Statsverkets tillgångar upkommer,
af hvem skall det betäckas, örn icke af Staten? Och
då, såsom jag förut anmärkt, Statens medel äro strängt anlitade
och torde innan Riksdagens slut blifva det ännu mera, finner jag
för min del ingen trängande anledn. att vid denna Riksdag ingå
på förslaget om nedsättning i postportot, hvaremot vid en kommande
Riksdag, derest förslag om enahanda nedsatta portoberäkning
afgifves, som inpassar på det då antagna decimalsystemet
i myntet, och Statsverkets tillgångar i öfrigt medgifva en sådan
lättnad för korrespondenter, tror jag man icke bör motsätta sig
det. För närvande tvekar jag, att till lista punkten lemna bifall.
Hr von Hartmansdorff: Såsom en fördel af förslaget
har man anfört, att brefvexlingen inom landet kommer att
ökas. Jag kan likväl icke inse någon förmån deraf, att folk använder
tid och papper på brefskrifning. Det vore mycket bättre
om sådant till en del kunde undvikas. Derföre har man tidningar
och dylikt. I min ungdom måste man skrifva till vänner
och gynnare, för att meddela dem dagens nyheter. Det slipper
man numera, sedan tidningarne tillkommit och omtala dem.
Att förleda någon till brefskrifning anser jag icke vara skäl. Man
säger, att Postverkets förlust med liden nog ersättes. Ja, men det
går långsamt. I England infördes ändringen år 1839; men ännu
1851, då jag var i London, fortfor Engelska Postverket att gå
med förlust, i jemförelse med den behållning det förut lemnat.
Denna utgjorde år 1838 omkring 1,900,000 £ St. Sedermera
nedgick hon så, att under 12 års medeltal förlusten utgjorde
900,000 £ årligen. Till en början skulle vi upoffra 115,000 R:dr.
Det vore väl om vi sluppe dermed. Här är sagdt, att Postverkets
inkomster stiga. Det vore önskligt, emedan dess utgifter
ökas. Så behöfvas t. ex. nya postfartyg. Om inkomsterna emellertid
minskats, så är klart, att de icke förslå till dessa fartygs
anskaffande. Blifva nu Postverkets intägter i allmänhet nedsatta:
så räcka de ännu mindre till för andra behof. Man har då alt
motse statsbidrag till en inrättning, som under nuvande förhållanden
lemnat Staten öfverskott.
Man har yttrat, att den nu föreslagna ändringen skulle medföra
lättnad för Postverkets tjenstemän; Lättnaden att begagna
frimärken' kan i alla fall ega rum. På få ställen i Sverige,
kanske intet utom Stockholm och Götheborg, är brefvexlingen
så stark, att tjenslemännens antal skulle kunna mindskas derigenom,
alt allt porto betalades lika. Annat är förhållandet i
392
Den 16 Augusti e. m.
folkrikare länder, såsom i England, der I. ex. från London omkring
200,000 bref dagligen afgå. Man bör således icke jemföra Sverige
med England, inom hvilka länder förhållandet är så olika.
Frih. Cederström har omförmält den svårighet, som upkommer
vid det föreslagna portots inpassande i tiotalsräkningen. Det
är klart, att denna svårighet kommer att drabba Postverket ej
mindre än alla andra inrättningar, der taxor behöfvas. Skall detta
räknesätt införas, får man naturligtvis plågas af följderna såväl
vid Postverket som annorstädes.
Då det är en K. Propos., som skall, i förevande hänseende,
besvaras, lärer det icke vara tillräckligt att blott afslå Utsk:s Betänk.,
utan man måste väl upgifva något annat i stället. I sådant fall
föreslår jag, att vi måtte vidhålla den närvarande porto-inrättningen.
Hr von Knorring: Den anmärkn., som den siste talaren
gjort i afseende på svårigheten att inpassa föreslagna portot i
decimal-systemet, har äfven varit förutsedd i Utsk. Derföre var
man betänkt, aft ingå i detta ämne, men Betänk, hade derigenom
blifvit alltför vidlyftigt, och tiden var dessutom alltför kort.
Utsk. hyste derförutan den öfvertygelsen, att då K. M. genom
General-Poststyrelsen kommer att utgifva förordn. och taxor i
detta ämne, K. M. icke lärer underlåta att, såvidt möjligt är,
bestämma portot i den myntsort, som blir gällande efter det nya
systemet. Som Hr von Hartmansdorff sagt, är det icke endast
Postverket utan äfven alla andra inrättningar, der taxor linnas,
hvilka måste vidkännas dylika förändringar.
Hvad åter angår Hr von Hartmansdorffs yttrande, att det
vore en fördel att icke behöfva skrifva bref, torde möjligen någon
villfarelse ligga deri, enär man anser, att lättade kommunikationer
och lättad möjlighet att meddela sig med hvarandra, utgöra
bevis på en stigande civilisation. Hvad åter angår begagnandet
af tidningar, så lärer man väl i dem icke få eller vilja läsa detsamma
som i konverterade bref. Beträffande den förlust, England
lidit genom införande af medelporto, så har den värde talaren i
öfrigt icke velat jemföra detta land med Sverige. Jag får då
upgifva ett annat land, nemi. Damnark, som icke lidit någon förlust
af medelportots införande. I afseende på Frih. Cederströms
yttrande, får jag äran meddela, att Utsk. sökt alt vinna alla möjliga
uplysningar, och de ledamöter, som ifra t för denna enl. min
åsigt nyttiga förändring, hafva haft mycken möda att öfvertyga
sina motståndare om nyttan deraf, ocji då Utsk. afgifvit ett
Betänk., som, om det icke är lika bra som K. M:s förslag, åtminstone
närmar sig detsamma, så mycket möjligt är, samt man
gjort sig så mycken möda, vore det i sanning sorgligt, om äfven
detta Betänk, icke skulle vinna R. St:rs bifall, serdeles som Utsk.
sökt att gå de af R. St:r uttalade åsigter till mötes. Då emellertid
Frih. Palmstjerna förordat förslaget, anhåller jag om bifall
till detsamma.
Den 16 Augusti e. m.
393
Gr. Lagerbjelke, Gust.': De välgörande följder, dylika
reformer inom Postverket, som den ifrågavartde, medfört i andra
länder, äro så allmänt kände, att de bär icke behöfva vidare
framhållas. En föreg:de talare har redan visat, hvilken lättnad
i förvaltningen reformen åstadkommer. Till hvad han yttrat,
ber jag att tå lägga, att genom antagande af Utsk:s förslag skall
största delen af den kontanta npbörden vid de olika postkontoren
bomma att uphöra. Jemväl för de brefvexlande åstadkommer
reformen en icke så obetydlig fördel, ty, utom den beqvämlighet,
som genom förändringen vinnes, blifva kostnaderna för brefvexlingen
minskade. Det är allmänt kändt, huruledes synnerligast
köpmän, som hafva vidlyftig korrespondans, årligen dertill måste
utgifva betydliga summor. För industrien måste det således blifva
en vinst, att dessa taxor nedsättas. Likaså är förhållandet med
den fattige, hvilken, om han måste afsända ett bref, befrias från
Digifvande af en för honom större summa penningar. Jag kan
följaktligen ur räkningen icke utstryka den vinst, som upkommer
genom de nedsatta taxorna, och nekas kan icke, att, genom det
lättade tillfället att aflemna brefven samt alt beräkna kostnaderna
för desamma, äfvensom denna kostnads förminskning, brefvexlingen
otvifvelaktig! kommer att betydligt ökas.
En talare har sagt, att det vore icke godt, att brefvexlingen
ökades. Man kunde hjelpa sig den förutan. Det torde likväl
icke kunna nekas, att för rörelsen och industrien det är ett be-'
hof, alt korrespondansen är så lätt, så billig och §å hastig som
möjligt. För densamma måste det alltså, såsom jag redan nämnt,
blifva en stor fördel, allt hvad som i denna fråga kan åtgöras.
Alt Postverkets inkomster till en början komma att falla, kan
icke bestridas, men, efter Utsk:s beräkningar, komma de likväl att
lemna ett icke så obetydligt öfverskott. Jag vill dock medgifva,
att dessa beräkningar icke fullkomligt hälla streck, i följd af
ersättningar till tjenstemän för mistade sportler; men i alla fall
bör den af Utsk. beräknade summa blifva tillräcklig för bestridande
af kostnaderne i postverket. En värd talare har sagt, att
genom reformens införande i England Postverket derstädes gjort
oerhörde förluster, och att ännu för 3 år sedan inkomsterne derstädes
icke upgått till samma belopp, som före reformens antagande.
Den värde talaren har likväl förbisett, al t det är en stor
skillnad emellan den nedsättning i portot, som skett i England,
och den, som är i fråga här i Sverige. Jag påminner mig icke
bestämdt siffran, men jag vill erinra mig, att 1 sh. Sterling var
ett vanligt porto i England, och att medelportot f. n. är 1 pens.
Denna nedsättning kan på intet sätt jemföras med den af Utsk.
föreslagna, och om det är en sanning, att ju större nedsättningen
är, desto bättre är det för trafiken, så är det äfven en sanning,
att då nedsättningen i portot göres .så betydlig som i England,
fordras der en i vida högre grad ökad trafik än hos oss,
der nedsättningen är föreslagen långt mindre, för att inkomsterne
skola upgå till samma belopp som före reformens införande. K.
M. har i Dess Propos. föreslagit 2ne olika porton, i afsigt alt se
-
394
Den 16 Augusti e. m.
dermera borttaga det ena. Utsk:s förslag innebär således ett bifall,
om jag så må säga, på en gång till K. M:s Propos. eller ett
anticiperadt bifall till en K. Propos., som blif en följd af den nu
afgifna, en propos., som, om den vid denna Riksdag afgifna antagits
af R. St:r, icke vid en annan Riksdag kan uteblifva, enär
K. M:s afsigt varit, på sätt jag nyss nämnt, att framdeles borttaga
det ena portot.
Slutligen har man anmärkt, att det föreslagna medelportot
icke skulle kunna inpassas i decimalsystemet. JVledelportot blir
efter detta system 12Jj öre. Skulle nu Utsk:s förslag antagas, så
kunna i allt fall några synnerliga svårigheter icke upstå, i thy
att 2:ne frimärken motsvara jemt 12 sk. eller 25 öre. Jag anser
Utsk:s förslag högst nyttigt och tillstyrker vördsamt dess antagande.
Hr Adelborg, Anders Otto: Jag kan icke tro, att de
här förespeglade vådor, i följd af den föreslagna reformen, skola
komma alt upstå. Man behöfver blott kasta en blick på förevande
Betänk, för att finna motsatsen. Under åren efter år 1851 hafva
postintraderne så betydligt ökats, att, oaktadt de höga postpenningarna,
inkomsterne år 1852 voro 30,000 R:dr och 1853
70,00 R:dr högre än år 1851. Således, med beräkning af detta
inkomsternas jemna stigande och med ett medelporto af 4 sk.
b:ko, skulle, efter en kalkyl från Postverket, hvilken jag sett, inkomsterne
upgå till 170,000 R:dr och, efter afdrag af alla omkostnader,
dock 50,000 R:dr kunna lemnäs till Statsverket. Detta
förhållande motsäger ju tydligen Hr von Hartmansdorffs inkast i
fråga om Postverkets förminskade inkomster. Ibland anledningarna
till dessas förökande under sednare åren, utan att några så
serdeles märkbara förhållanden dertill föranledt, kan man efter
min tanka räkna, att allmänheten, i följd af folkskolans nya organisation,
dess fortgång och utveckling, lärt sig mera allmänt i
skrift uttrycka sina tankar, och sålunda kommit i behof af att
begagna detta medel mera än förut. Vårt lands ökade industri
och lifligare kommerciella förhållanden har också ej obetydligt
ökat korrespondansen. Allt tillkännager, att behofvet af att utbyta
åsigter och erfarenhet, man och man emellan, är större nu
än förr, och att behofvet af utbyte i affärsväg äfven ökats, och
att korrespondansen i samma förhållande måste stigit, är klart.
Utan att öfverdrifva sina förhoppningar, kan man väl antaga, att,
om detta ökande af poströrelsen kommer att i en jemn progression
såsom hittills fortgå, man äfven med ett nedsatt porto bör
kunna påräkna förökade inkomster. Endast ett är vid detta Betänk,
att klandra, och det är, att man, af fruktan för att saken icke
skall vinna framgång, ej genast nedsatte portot lill 3 sk., hvilket
enl. min åsigt varit det rättaste. Om så skett, hade både
korrespondansen och inkomsterne ökats i högre grad, och man
mycket förr kommit lill det förhållande man söker: men ty värr!
är icke alltid önskningarnas mål det, som ligger närmast, då en
oblidkelig konservatism ligger i vägen derför. Här vågar man
Den 16 Augusti e. m."
395
icke ens antaga (le i andia länder mest konstaterade förbättringar,
utan att den försigliga konservatismen väcker ett motstånd,
hvilket icke grundas på någon bestämd beräkning, utan blott på
behofvet att hämma framåtskridandet. Jag tror, att man dock
i detta hänseende kan bespara sig all onödig farhåga och att det
snart nog skall visa sig, att besparingar upkomma, äfvensom att
posternes hastigare gang skall framkalla en till den grad ökad
brefvexling, alt man snart vinner igen, om man på förändringen
kommer att något upoffra. Man har frågat hvem som skall
betala ett möjligen upkommande deficit, om icke Staten. Ja!
visserligen; men det är ju visadt, alt genom ett medelporto af
4 sk. kommer icke något deficit att upsla. Således är den fruktan
öfverflödig. Hvad angår medelportots inpassande i decimalsystemet,
så har Gr. Lagerbjelke redan visat möjligheten häraf.
Jag röstar för bifall till Betänk.
Hr Printzensköld, Carl: Det är en af ålder erkänd sanning,
att inom Europa icke finnes någon nation, hvilken, såsom den
Svenska, likt och olikt efterapar utlänningen. Det förslag, hvarpå,
Utsk:s utlåt, är grundadt, har icke omedelbarligen utgått från K.
M. Det har egentligen sitt ursprung från R. St:r, ty om icke
mitt minne allt för mycket bedrager mig, ingingo R. St:r
vid sista Riksdagen till K. M. med en underd. skrifvelse i ämnet,
och det är just denna skrifvelses innehåll K. M. täckts i
Nåder efterkomma, och hvilket gifvit anfedn. lill de förslag Utsk.
framställt. Hade således denna skrifvelse icke inkommit till K.
M., så torde möjligen icke så ogrundade tvifvel kunnat vara för
handen, att K. M. icke funnit lämpligt att aflåta den Propos.,
IL St. vid denna Riksdag fått emottaga. Således och ulan att,
som jag tror, träda grannlagenhelen för nära, anser jag denna
Propos. och Utsk:s derpå grundade förslag icke för närvar:de vara
för Sverige lämpligt eller nyttigt. Om jag utgår från ralionela
grundsatser vid bestämmande af afgifler, sorn skola erläggas för
en sak, som jag vill att andra skola fortskaffa, så måste, hvad
postverket beträffar, ratio legis blifva densamma, som-då jag afsänder
ett paket med en forvagn eller skjuts, hvarför jag måste
betala mera efter ett större än ett mindre antal mil, med ett
ord ratio legis är den, att när längden af den väg, som brefvet
skall forslas, är större, så bör afgiften derför äfven vara i samma
proportion. Följaktligen har enl. min åsigt den grundsats, som
hittills gjort sig gällande inom vårt land i och för bestämmande
af postportot, varit den rigligaste och principenligaste. Man behöfver
endast kasta en blick på kartan öfver Sverige och se
detta lands geografiska förhållanden, för att om sanningen af mina
ord finna sig öfvertygad. Sverige är ett land, hvars största
bredd är omkring 50 mil, men på åtskilliga ställen vida mindre,
hvaremot dess längd är öfver 150 mil. Således, antager man
ett medelporto, skall postverket fortskaffa ett bref 150 mil för
samma afgift, som det fortskaffar bref 50 mil. Denna beräkningsgrund
är alltså fullkomligt origtig. Man har sagt, att andra län
-
3116
Pen 16 Augusti e. m.
der funnit sig väl af förändringen. Man har likväl icke kunnat
vederlägga Hr von Hartmansdorffs anmärkn., att det land, der
medelportot först infördes, förlorade nära 1,000,000 £. St. årligen.
Ser man på Englands och andra länders geografiska beskaffenhet,
dem nemi., der medelporto är antaget, så finner
man, att deras beskaffenhet väsendtligen skiljer sig från Sveriges.
England och Irland bilda tillsammans en triangel, som
icke är liksidig, men de 2 längre sidorna slå der icke i samma
förhållande till den 3:dje, som längden af Sverige står till dess
bredd. Går man till Frankrike, så finnér man, att detta land
formerar nära nog en qvadrat eller åtminstone ett trapezium,
som till formen närmar sig en qvadrat. Följaktligen lida dessa
länder icke så mycket af ett medelporto, som Sverige skulle
komma att göra. Lägger man nu härtill, att, enl. hvad kändt
och erkändt är, den mesta korrespondansen i affärsväg, således
i brefvexlingsväg, går längs efter Sverige, men ingalunda tvärt
öfver detsamma, så måste man medgifva, att de flesta brefven
åtminstone från hufvudstaden gå ut efter Sveriges långsidor i
norr och söder, men till ett jemförelsevis ringa antal vester ut,
och ostridigt är det, att det ringa porto, man nu äflas med att införa
i landet, icke står i något jemförligt förhållande till de
kostnader, som postverket derigenom får vidkännas i och för
breftransporten.
Man har här sagt, att införandet af de s. k. frimärkena,
hvilket skulle befrämja medelportons antagande, skulle underlätta
kontrollen å upbörden af postmedlen. Jag kan icke finna,
hvarföre man skall betrakta saken ur denna synpunkt, med mindre
än man täger för afgjordt, att osäkerheten i upbördens redovisning
är så stor, alt medelporton förthy införas bör, och
att man anser, att genom denna åtgärd förlusterne i upbörden
skola hädanefter blifva mindre än hittills. Då jag i och för mitt
embete måste hafva reda på balanserne i Kronans kassor, får jag
äran uplysa, att, under den tid jag innehaft detta embete, alla
upbördsbalanserne sammanräknade inom postverket icke öfverstiga
2000 R:dr b:ko. Detta måtte väl bevisa, att nuvande kontroller
öfver upbörden så fullständigt upfylla sitt ändamål, att, om
medelporto och frimärken än införas, Staten i säkerhet vinner
ingenting, i förhållande till den förlust, Staten genom en dylik
åtgärd ovilkorligen måste göra. En talare har sagt, att förändringens
antagande skall föröka postverkets årliga inkomster.
Huru detta likväl skall ske, är för mig sannerligen omöjligt att
inse, då afgiften för flertalet af de bref, som affärsmän afsända,
blir till hälften nedsatt emot hvad den nu är. Utsk:s Betänk,
visar visserligen, att inkomsterne af postverket efter nu fastsläldt
porto årligen stigit, men häraf vill jag ingalunda draga
den slutsats, att tiden nu är inne att införa ett medelporto;
tvertom anser jag den nuvande portoafgiften nyttig och för landet
fördelaktig, emedan genom denna ökade inkomst postverket försättes
i tillfälle att åstadkomma mångfaldiga förbättringar i fråga
om postkommunikationerne, hvilka äro af behofvet vida mera på
-
Den 16 Augusti e. m.
397
kallade, än den lindring i portoafgiften, korrespondenterna erhålla
genom den föreslagna förändringen. Det är bedröfligt, att våra
postkommunikationer äro så beskaffade, att om jag har en egendom
5 mil från Stockholm, men icke i närheten af någon annan
stad, så kan jag på ett bref, afsändt från denne egendom
till någon annan ort, icke erhålla svar under kortare tid än som
erfordras för att erhålla svar från Carlskrona å ett bref afsändt
från hufvudstaden. Detta förhållande bevisar, att Postverket är
i behof af sina inkomster i och för postkommunikationernes förbättring
och jemväl af den tillökning, som i dessa inkomster
under sednare åren upkoramit, men hvilken, genom antagande
af Utsk:s förslag, kommer att försvinna. Skall man då ändtligen
efterapa andra länder, hvarföre har man då icke föreslagit
det sätt, som inom Frankrike blifvit antaget, nemi. begagnandet
af 2:ne s. k. rayons-porton. K. M. har i Sin Propos:n föreslagit
2:ne sådana porton efter inhämtade uplysningar från Postverket,
som utvisa, att, om 2:ne rayonsporlon antagits, Postverkets
inkomster icke förminskats, vid hvilket förhållande det
synes mig, som Utsk. haft grundadt skäl att tillstyrka antagande
af K. M:s Propos:n, hvarigenom, i händelse R. St:r bifallit densamma,
man under den kommande tiden blifvit försatt i tillfälle
att beräkna den skada eller kostnad, som dessa båda medelporton
för Statsverket medfört, och hvarefter man kunnat införa
förändringen i sin helhet, såvida sådant utan Statsverkets
skada kunnat ske.
Man har här äfven sagt, att det är de trafikerandes eller
korrespondenlernes nytta, som egentligen skall afses vid Postverkets
fullkomnande. Visserligen är det ett mål, som man
bör söka ernå, men ingalunda bör man väl söka det på bekostnad
af de fördelar, nuvande inrättningar medfört för det
allmänna, och detta så mycket mindre, som jag på intet sätt
har den hjertnupenheten och ömheten för Hrr affärsmän, att
jag anser mig böra upoffra det allmännas fördel för deras enskildta,
ty jag är fullkomligt öfvertygad, att med den nuvande
porton de lika flitigt komma att brefvexla med sina affärsmän,
som om ett medelporto kommer att införas. Den hvarken ökar
eller minskar deras korrespondans, ty ökandet och minskandet
häraf är beroende af helt andra orsaker, nemi. antalet af
de affärer, som de afsluta, den beröring med menniskor,
hvari de komma, och för uppgörande af en affär fästa de
icke afseende på, om de betala 8 eller 4 sk. b:ko. På grund af
alla dessa skäl kan jag icke annat än vördsamt anhålla, att R.
o. Ad., med afslag å Utsk:s förslag, ville bibehålla poslporto-afgifterne
i deras närvande skick.
Frih. Cederström: Gr. Lagerbjelke har på ett förtjenstfullt
sätt försvarat Utsk:s utlåt, medelst anförande af åtskilliga
skäl, hvilkas talande halt jag ingalunda vill jäfva, så mycket
mindre som jag delar Gr:s åsigt, att införandet af ett medelporto,
till förmån för trafikerande, bör anses såsom en förmån äf
-
398
Den 16 Augusti e. mT
ven för det allmänna. Jag har endast ansett tiden ännu icke
vara inne för reformens införande i vårt land, dock icke derföre,
att jag, pä sätt en talare, Hr Adelborg, om sine motståndare
välvilligt yttrat, är hatare af allt framåtskridande. Emedlertid
anhåller jag att få göra några erinringar emot förenämnde värde
Gr:s anmärkn:r.
Gr:n har ansett, alt frimärken mycket väl skulle kunna
anskaffas och betalas med de half-ören, R. o. Ad. nyligen bestämt
skola i sammanhang med decimalsystemets införande präglas;
men af BankoUtsk:s nyligen inkomna Betänk, inhemtas likväl,
att Ulsk. funnit detta R. o. Ad:s beslut icke föranleda någon
förändring i Utsk:s ursprungliga hemställan. Utsk. har nemi.
tillstyrkt, att inga |-ören skola präglas. Huru det sålunda slutligen
går med B. o. Ad:s beslut, lemuar jag derhän. Man kan
föreställa sig, att R. Sl:r komma att antaga BankoUtskis utlåt.,
och då förfaller grunden för Gr:s anmärkn. Sannt är, alt om
man köper flera frimärken, kan betalning med den nya myntsorten
erläggas, men mari bör väl icke tvinga korrespondenter
till utgifter öfver behofvet. Till stöd för reformens införande
här har man åberopat Englands exempel. Jag får likväl erinra,
huruledes förändringen i England föranleddes, såsom jag tror,
deraf, ett jernvägar voro i England vid deri tiden anlagde, och
att såväl Poststyrelsen, som Parlamentet, insågo, alt, derest icke
genom nedsättning i postportot Poststyrelsen fortfarande erhöll
förtroendet af brefvens fortskaffande, jernvägsbolagen skulle komma
i besittning af den inkomst, som Poststyrelsen förut haft.
Deraf, tror jag, mera än af någon sentimental nitälskan för
brefvexlingens befrämjande, föranleddes Engelska Parlamentet att
gå in på förändringen. Här i Sverige hafva vi ännu icke några
jernvägar, Gud nås så visst, och således förefinnes icke detta
skäl för reformens hastiga sättande i verket. Jag föreställer mig'
alltså, att de skäl, jag redan anfört emot reformens införande vid
denna Riksdag, fortfara att för nämnde qvarstå i hela sin kraft.
Visserligen har man velat jäfva dem under förespeglande, att
något deficit icke skulle upkomma, äfvensom att den summa,
som Statsverket i följd af förändringen skulle förlora, icke vore
för dess egna utgifter behöflig. Detta kan likväl icke bestämmas,
förr än man någorlunda är i tillfälle på förhand se, huru
debet och kredit gå i hop. Under sådana förhållanden torde
icke heller vara skäl att cedera de inkomster, Staten har af
postmedlen. Men då jag sålunda utförligt gifvit mina tankar i
ämnet tillkänna, lärer jag icke kunna beskyllas för någon inkonseqvens,
om jag vid en kommande Riksdag, derest Försynen
då medgifver mig hälsa och krafter att deltaga i R. Sl:rs öfverläggningar,
tillstyrker en reform i samma rigtning, som nu är å
bane; och jag hoppas, att förhållanderne då må vara så ordnade,
samt saken så beredd, att den utan förvecklingar och svårigheter
må kunna antagas.
På grund af alla dessa skäl anser jag den lista punkten i
Utskis Betänk, för nämnde ej böra antagas.
/
Den 16 Augusti e. m.
399
Hr Bildt, Didrik Gillis: Då underlättandet af brefvexlingen
man och man emellan är ett behof för hvarje civiliseradt
samhälle, och utgör ett conditio, sine qva non, för att ett samhälle
skall kunna framgå på civilisationens bana: då man derföre
i hvarje samhälle, i den mån det blifvit civiliceradt, gjort
allt hvad man kunnat, för att lätta och förbättra postkommunikationeVna,
dels genom utvidgande af dessa, dels genom nedsättning
i postporto: då R. o. Ad., med erkännande af dessa
axiomatiska sanningar, beslutat en ålerremiss af *Bevilln:sUtsk:s
förra Betänk., för att i Sverige införa en förbättrad kommunikation
korrespondenter emellan, samt en nedsättning i portot, och
då Bevilln.Utsk. ställt sig till efterrättelse såväl R. o. Ad:s som
öfrige Stms beslut vid ålerremissen: så hade jag i sanning icke
väntät ett sådant motstånd af Hrr von Hartmansdorff, Printzensköld
och Frih. Cederström, som denna debatt utvisar; men då
nu så inträffat, har jag ansett mig upkallad, särdeles som ett
afslag på Bevilln.Utsk:s ifrågavande Utlåt, skulle, enl. min åsigt,
innebära en motsägelse, icke blott mot R. o. Ad:s förra beslut,
utan äfven mot de åsigler, som i detta ämne vid flere Riksdagar
inom detta Stånd gifvit sig tillkänna. Ty vid alla tillfällen,
då denna fråga här förevarit, har allmänt uttalats den tanke, att
man borde vidtaga en sådan reform, som den, hvilken nu är i
fråga, på det att korrespondenten skulle befrias från en temligen
dryg afgift och postkommunikalionerna lättas, i synnerhet
för landsbygdens innnevånare.
Ibland de invändningar, som emot reformen blifvit anförda,
är äfven den, och Staten skulle icke kunna bära de kostnader,
som införandet af ett medelporlo åstadkommer. Emellertid
utvisa de bilagor, som till Utsk. åtföljde Gr. Björnstjernas
yttrande och hvilka lära vara uprättade i Gen.PoslStyrelsens
Kamererare-kontor, att om ett medelporto redan funnits, skulle
Postverkets inkomster under innevar:de år hafva upgått till
127,000 R:dr, hvilket belopp varit tillräckligt för bestridande af
de kostnader, som erfordras för reformens införande i Riket,
nemi. dels utbetalande af sportelersältningar till Postverkets tjenstemän,
dels aflemnande af 50,000 R:dr till Statsverket, i st. f.
de 115,000 R:dr Staten hittills upburit. Statens förlust skulle
således enl. denna beräkning blifva (>5,000 R:dr. Kan det vara.
allvar med det påståendet att Svenska Staten ejvkan vidkännas
denna utgift för ett slikt ändamåls vinnande? Nej, säger man
då troligen, vi mena att Postverket ej kan vara af med denna
inkomst. Det medgifves, men just derföre har Bevilln.Uisk.
tillstyrkt, att desse 115,000 R:dr icke längre skola till Staten
utbetalas, utan användas till postkommunikationernas förbättrande.
Genom detta förslag kommer således Postverket att vinna 65,000
— samma summa som_ Statsverket skulle förloradt. Genom denna
tillökning i Postverkets inkomster kan någonting för Postväsendets
förbättrande uträttas, synnerligast som, enl. revisionsberättelserna,
Postverket nu eger en behållning af cirka 250,000 R:dr.
400
Den 16 Augusti e m.
Under sådana förhållanden, mäste väl Postverket genom
reformens införande icke komma i en sämre, utan i en bättre
ställning än hittills. Om man kastar blicken på de åtgärder,
som hittills vidtagits, för att underlätta brefvexlingen, så finner
man, att desse hufvudsakligen bestå i införande af en mängd
olika rayonsporton; men just en af de största svårigheterna att
på landet kunna få brefvexlingen lättad, är just denna mängd
af olika porton, sorn nu finnas. Olägenheten består deri, att
den, som, boende på landet, afsänder ett bref till PostKontoret,
måste förut känna afståndet deremellan och PostKontoret i den
ort, dit brefvet skall afgå, emedan i annat fall han icke kan beräkna
beloppet af de postpenningar som erfordras. Sannt är det
visserligen, att om man har blott 2 rayonsporton, hvarom fråga
här äfven varit, blifva olägenheterna mindre, såvida jag
nemi. vet, om destinationsorten för brefvet är belägen 20 mil
från mitt närmaste PostKontor, eller om afståndet är kortare.
Men om nu denna ort är belägen på gränsen af dessa 20 mil,
qvarstå samma olägenheter, hvarigenom personer på landet tvingas
att antingen sjelfva bära sina bref till Post-kont. eller ock
såsom hittills hålla postbok; och för allmogen blifva svårigheterna
enahanda som förut. Genom antagande af frimärken, uphöra
såväl desse som de af Hr Printzensköld omförmälda olägenheter.
I fråga om de svårigheter, postreformens införande skulle
möta, och på grund hvaraf motsländarne till Bevilln.Utsk:s Betänk.
yrkat att densamma icke måtte antagas, har Frih. Cederström
hufvudsakligen yttrat, att föreslagna medelportot icke skulle
kunna inpassas i decimal-systemet. Gr. Lagerbjelke har redan
visat, att denna och Frihms öfriga anmärkn:r ingalunda förhindra
postreformens införande; men det finnes ett annat skäl, på
grund hvaraf, i händelse Frih.-n erkänner postreformens nytta
och verkligen önskar dess införande, Frih:n utan tvekan kan
vid denna Riksdag bifalla Utsk:s förslag, äfven med det porto af
12i öre, som Utsk. tillstyrkt: ty om än ett mynt å detta belopp
efter decimal-svstemets antagande icke kommer .att finnas,
eger K. M. likväl att nedsätta, men icke höja Bevilln:n, och
kan således redan under början af år 1856 nedsätta portot med
ett halft öre, i händelse sådant behöfves, utan någon egentlig
förlust för Postverket. B. St:r kunna derefter vid en påföljande
Riksdag, i händelse Postverket, genom en dylik åtgärd, lidit
någon förlust, lemna detsamma ersättning härför.
På grund af alla de skäl, sora för bifall till Bevilln.Utsk:s
Betänk, blifvit anförde, såväl under ifrågavar:de diskussion som
vid de föreg:de tillfällen, då detta ämne varit föremål för fullständigare
utredning, anhåller jag om bifall till Bevilln.Utsk:s
Betänk.
Häruti instämde Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar.
Hr von Hartmansdorff: En af mina grannar har sagt,
att man här bestridt den ifrågavande ändringens införande för att
hindra
Den 16 Augusti e. m.
40»
»tindra framåtskridandet, eller, såsom man fordom uttryckte sig
på detta rum, för att ”stå tillbaka i stigande”. Jag måste bekänna,
alt jag af ändringens införande icke kan finna någon
annan fördel, än att man nedsätter portoafgiften för de brefskrifvande.
Om della kunde ske, utan att betunga andra med
Statsverkets ersättning derför, så måtte förändringen hafva
sin gång.
Hr Bildt tiar yttrat, att man icke bör beskatta de beskrifvande.
Men om någon skall för postens skuld beskattas, så
är det väl den, som skrifver bref och anlitar Verket, och ej den
allmänhet, som icke skrifver sådane, men hädanefter måste betala,
för att göra postpenningarne lindrigare för de skrifvande.
Finnes det någon billighet i ett sådant sätt att gå tillväga? Vore
det riktigt, så borde man äfven införa den ordning, att personer,
som resa å postfartyg, betalade mindre afgifler än vederborde,
hvaremot Svenska folket i allmänhet jemväl skulle erlägga
hälften eller något dylikt af hvad öfverfarten från Stockholm
till Lybeck eller Stettin kostade. Jag förmodar, att min
reformerande granne endera dagen framställer sådana förslag, för
sakens fullständigbets skuld. Hr Bildt anmärkte till en början,
att Postverket skulle, genom ändringens införande, göra en vinst,
men han slutade dermed att förlust skulle upkomma. Detta
visar, att lian räknar, då saken angår Bevilln.Ulsk., mindre väl,
än när hon rörer StatsUtsk. Men till yttermera visso, anhåller
jag, att ur Bevilln.Utsk:s Betänk. J\$ 14 få upläsa hvad sora angår
denna fråga. ”En på grund af dessa förhållanden i nämnda
Kontor och således med fullkomlig sakkunskap helt nyligen uprättad
kalkyl utvisar, att ett 4 sk:s medelporto för innevar:de år
skulle hafva lemnat ett öfverskott af 127,000 R:dr, hvaraf, efter
afdrag utaf alla med reformens införande förknippade kostnader,
direkt bidrag (ill Statsverket kunnat utgöras med 50,000 R:dr,
oberäknadt eftergift af 13,000 R:dr, som Postverket nu från
Riksg.-kont. årligen npbär, så att Statsverkets upoffring för reformen
egentligen skulle hafva utgjort endast 52,000 R:dr”. R.
o. Ad. torde finna, att denna summa, 52,000 R:dr, icke kan med
de vackraste tal bortresoneras.
Man har påstått, alt poslfarten skall blifva hastigare. Det är
ett misstag, och kan icke bevisas. Man har sagt, alt man
skulle förlora fördelen af frimärken, om ändringen icke antoges.
Detta är ett lika stort misstag, ty om det är en fördel att hafva
frimärken, så kan man införa dem, utan att medelporto antages.
Detta synes bäst deraf, att frågan om frimärken förekommer i
andra punkten och, såsom jag nämnt, kunna de antagas, äfven
om den första punkten skulle förkastas. Emellertid har
man nu talat om frimärkenas förträfflighet i afseende på kontroll,
m. m. Dermed förhåller sig tvärtom. Hr Printzensköld
har redan uplyst, alt i intet upbördsverk äro balanserna
så få och till beloppet så obetydliga, som inom Postverket, hvaremot,
om frimärken införas, kontrollerna blifva mycket besvär10
II. 20
402
Den 16 Augusti e. m.
ligare. Man har förmodat, att på 2 år skulle vinnas 200,000
R:dr. Men om man besinnar, att genast behöfves ett nytt postångfartyg
och derförutan ännu ett annat, så lärer denna kostnad
icke aflöpa under 300,000 R:dr. Hvar får man då penningar
dertill? Man har endast en större brist, än i annat fall
skolat vara för handen. Dessutom bör man ihågkomma, alt,
genom elektriska telegrafernas inrättande, en stor del af den
brefvexling, som förut gått med posten, kommer att föras genom
dem. Man torde således hafva missräknat sig på den ökade
brefvexling, som genast skulle upstå. När alla dessa omständigheter
tagas i öfvervägande, kan jag icke inse, att någon
vinst upstår af denna ändring, utan man får endast tillfredsställelsen
alt hafva infört något nytt. Men likasom det kostar
något, att, sedan man haft rockar med korta skört, lägga sig
till andra med långa, likaså kostar det att införa medelportot,
sedan man haft olika poslpenningebelopp. För dylika hugskott
böra, enl. min åsigt, medel icke upoffras i eli sä fattigt land
som vårt, der Statsverket väl behöfver sina penningar, .lag anhåller,
att R. o. Ad. ville bifalla Irsta punkten i Revilln.Utskrs
Betänk. N:o 14, och afslå Utskrs nu afgifna Utlåt.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: Jag har icke deltagit i
afgifvandet af detta Betänk., emedan jag var frånvarande, på
grund af erhållen permission; men, ehuru jag underslödt Utskrs
Betänk. Nro 14, tror jag likväl, alt jag inom Utsk. skulle hafva
biträdt Betänk. Nro 20, på grund af de åsigter, R. Strr, i auledn.
af Betänk. Nro 14, uttalat. Man måste väl göra något afseende
pä hvad R. Strr yttrat; och klart är, att Utsk. icke har rätt att
vidhålla en förut yttrad åsigt, utan måste rälta sig efter den,
R. Strr uttalat.
Hvad medélporlon och dess nytta beträffar, så anser jag den
saken vara af R. Strr samfäldt vid en föregrde Riksdag afgjord;
och således behöfver man icke vidare tvista härom. Omöjligen
kan jag tro, alt en sak, som ansågs nyttig vid förra Riksdagen,
skulle nu kunna anses skadlig. Frågan är således nu endast,
huruvida den kostnad, som införandet af nya systemet medför,
kan lillvägabringas. I detta afseende har man sagt, att, i anseende
till de stora utgifter, som förutsågos vid Riksdagens början,
då man ännu icke hade sig bekant beloppet af de blifvande inkomsterna,
borde man vid denna Riksdag icke införa sjelfva systemet;
men då nu 11. Stur, och i främsta rummet BorgareSl.,
beslutat införandet af ett allmänt medelporto, i strid med K. Mrs
Propos., hvari föreslogs 2:ne olika medelporto, och 11. o. Ad.
samt PresteSt. återremitterat Utsk:s första Petänk., dervid PresteSt.
beslutat antagande af ett medelporto, hvaremot i R. o. Ad:s
återremiss förordades antagande både af K. M:s Propos. och af
ett medelporto, så var det väl riktigt handladt af Utsk., att tillstyrka
införande af blott ett medelporto och att taga steget fullt
ut. Dertill går det säkerligen i en framtid. Nu är det fråga
om, huruvida Statsverket kan undvara de ifrån Poststyrelsen år
-
Den 16 Augusti e. m.
403
ligen bekomne 115,000 R:dr, hvilka Poststyrelsen hädanefter
skulle få disponera. Då måste man väl medgifva, att de brefskrifvande
icke hafva skyldighet att bekosta dessa 115,000 R:dr,
Statsverket hitintills upburit. De brefskrifvande böra ju kunna
lyckas att erhålla någon lindring uti afgifterna, emedan enskildtas
och Kronans bref nu forslas på samma gäng. Visserligen
har till forslingen Kronan anslagit kronohemman ; men om Kronan
för sina bref skulle betala samma postporto som den enskilde,
skulle sannerligen Kronans utgifter blifva betydligt större,
än den förlust Kronan skulle hafva af posthemmanen, om de
befriades frän [iostskjutsen och, lika med andra hemman, ålades
onera, hvarifrån de, såsom postskjutsskyldiga, nu äro befriade.
Jag anser, att det är de brefskrifvande ensamt, som betala till
Statsverket dessa 115,000 R:dr, och då kan det väl icke vara
orättvist att, för deras nytta, nedsatt!» portot och befria dem från
en utgift, som uteslutande bör drabba det allmänna.
Den minskning i Postverkets inkomster, som genom medelpoitot
upkommer, är i sanning så obetydlig, att man derpå icke
behöfver göra afseende, utan tror jag det vara vida bättre, att
man ser på det allmännas fördel och pä en gång inför systemet,
heldre än, på sätt K. M. föreslagit, göra det till hälften. Nu
anser jag således, att frågan är den, om man nu vill införa
detta system eller icke. Nyttan deraf kan icke bestridas. Hvad
angår Frih. Cederströms anmärkn., att systemet icke borde införas
derföre, att föreslagna porlot icke kan inpassas i decimalsystemet,
torde jag få fästa Frilnns upmärksamhet derpå, att,
hvad som icke bordt undgå en så skarpsinnig Riksdagsman, flere
afgjfter af 4 sk:r finnas. Om äfven, såsom Hr von Hartmansdorff
föreslagit, och hvilket BevillmsUtsk. i förra Betänk, tillstyrkt,
samma postsatser, som hittills, -skulle fortfarande gälla, så förekomma
likväl en mängd postsalser af 4 sk:r, och huru skulle
då, enl. Frih:ns förmenande, dessa afgifter kunna erläggas. Dessa
4 sk:r komma följaktligen att betalas, antingen ilian antager frimärken
eller bibehåller nu gällande taxor. Jag anser således,
att då den möjligen upkommande minskningen i Statsverkets
inkomst af Postverket icke upgår till mera än 50,000 R:dr, kan
man ganska väl antaga systemet i sin helhet; och jag tillstyrker
derföre bifall till Utsk:s Betänk. N:o 20.
Hr von Knorring: Jag har begärt-ordet för att bemöta
den af Hr Printzensköld framkastade fråga, om Poststyrelsen är
lill för korrespondenternas fördel, eller om desse genom postporto
skola rikta Staten, men detta är så fullständigt besvaradt af Gr.
Gyldenstolpe, att jag förbigår detsamma och häller mig endast
till Hr Prinlzenskölds yttrande, att om handlande betala i porto
8 sk. eller 4 sk., det är dem likgiltigt. Naturligtvis kan det
icke vara så. Jag känner ett handelshus här i staden, sorn har
landtegendomar, belägna dels 20 mil söder, dels 40 mil norr
om Stockholm, och detta handelshus skulle i och för korrespon
26
*
404
Den 16 Augusti e. m.
dencen med förvallarne af dessa egendomar samt öfriga affärsmän,
efter förändringens införande, komma att i postporto årligen
betala 400 R:dr mindre än förut. Detta bevisar, att förändringen
medför en icke ringa besparing för de handlande. Hr von Hartmansdorff
har sagt, att det vore ett misstag att förändringen
skulle medföra en hastigare postföring. Jag vill visa motsatsen.
Genom införandet af frimärken behöfver man endast förse bref
dermed, aflemna dem på postkontoret och man undviker den
vexling, som i annat fall blir nödig. Dessutom är föreslaget,
att namnkarlor icke skola finnas. Detta måtte väl befordra skyndsamhet
vid expeditionen. Jag förnyar min anhållan om bifall
till Ulsk:s förslag.
Hr Printzensköld: Gr. Gyldenstolpe har i sitt försvar
för ifrågavande förslag utgått från den grundsats, att korrespondenter
icke voro skyldige att genom postportos erläggande lemna
Staten några bidrag,. Jag bestrider rigtigheten af denna grundsats,
ty den är fullkomligt stridande -mot grundlagen. I 59:de
§:n Reg.Fm står, att hvad, som brister i de ordinarie inkomsterne,
skall fyllas genom bevilln:r, och i 60:de §:n upptagas, bland
dessa, postmedlen, hvaraf följer, alt 1809 års lagstiftare hänfört
postmedleu eller postportot till de statsinkomster, som borde lemna
öfverskott till statsbehofvens fyllande. Frånträder man denna
grundsats, så kan man äfven fråga, hvarföre skall den processande
allmäuheten betala stämpladt papper för handlingar, som
till embetsmyndigheter och domstolar ingifvas. Icke ringaste
giltigt skäl finnes för hvarken det sednare eller det förra. Följaktligen,
när den grund, hvarpå Gr:n byggt sin deduktion, är
felaktig, förfaller äfven sjelfva deduktionens rigtighet. Jag skulle
tro, att det är Statens rätt, att, lill fyllande af statsbehofven,
begagna de utvägar, som befinnas lämplige. Man har icke kunnat
upgifva, alt det nuvar:de postportot är så drygt, att de korrespoderande
öfver höfvan betungas, och hvad angår det af den
siste talaren anförda exempel, anser jag det bevisa intet, emedan
jag är öfvertygad derom, att, om de handlande, hvilka betala
nuvande postporto, icke finna sin uträkning vid att äga landtcgendomar
och underkasta sig samma portos erläggande, de tvifvelsutan
skilja sig ifrån dem, för att undgå denna högre afgift.
Jag kan dessutom icke inse något skäl, hvarföre Staten skall
vara så öm om köpmän, hvilka inköpt fastigheter på det uppgifna
afståndet från deras vistelseort, att Staten skall frånsäga
sig den inkomst, Postverket inbringat. Jag kan så mycket mindre
godkänna giltigheten af dessa skäl, som de förespeglade fördelarne
af förändringen ingalunda motsvara de upoffringar, Statsverket
måste göra. Införandet af frimärken åstadkommer, enl.
min åsigt, vida större besvär, än att vid Postverken inlemna
brefven och för portots erläggande der vexla penningar. Vill
man nödvändigt efterapa andra länders exempel, så borman bifalla
K. M:s förslag. Det är ju, för att nyttja ett här begagnadt
uttryck, ett framåtskridande. Genom antagande af K. M:s för
-
D«.n 16 A ugu s li e. m.
405
slag får man erfara hvilka följder dessa 2:ne olika postporto kunna
medföra, och, i händelse fördelarne blifva de här förespeglade,
kan man sedermera vidtaga den af Utsk. föreslagna åtgärd.
K. M. har noga beräknat sitt förslag. Jag betviflar, att så är
förhållandet med Bevilln:sUlsk. Jag förnyar alltså min anhållan
om afslag å denna punkt.
Gr. Gyldenstolpe: Jag nästan tror, att Hr Printzensköld
uttömt alla sina skäl, då han åberopat Grundlagen såsom hinder
mot bifall till Utsk:s Betänk. Postmedel lära väl icke komma
att saknas, så länge som de skrifvande icke få afgiflsfrilt inlemna
bref å posten, och intilldess de vunnit denna befrielse, mäste de
väl erlägga afgifter, som kallas postmedel. Samme talare har
äfven sagt, att det af mig för förändringens införande framdragna
skäl äfven_ borde befria rättsökande från erläggande af stämpladt
papper. Ar detta logiskt? Har jag sagt, att brefskrifvande icke
skola erlägga afgifter? Jag har endast sagt, att rättvisan fordrar,
att de icke betala de nuvar:de höga afgiflerna, utan de böra undfå
nedsättning deri. Jag anhåller om bifall lill denna punkte
Då öfverläggningen härmed ansågs fulländad, framställde
Hr Gr. o. Landtm, att, i afseende på den nu förevar:de Irsta
punkten, blifvit yrkadt af åtskilliga talare bifall, af Hr von Hartmansdorff,
att R. o. Ad., med afslag ä densamma, måtte besluta,
alt nu gällande posttaxor må bibehållas oförändrade, samt af
Hr Printzensköld endast afslag å den förevarrde punkten. I
fråga om sistnämnde yrkande ansåge Hr Gr. o. Landtm, sig böra
erinra, att då den skiljaktighet mellan RiksStrns beslut, som i
denna fråga kunde upstå, borde afgöras genom votering i Förstärkt
StatsUtsk., det ena Ståndet icke borde såsom sitt beslut
antaga blott afslag, utan att utsätta om någon eller hvilken punkt
bör sättas i stället.
Hr Printzensköld: I mitt första yttrande yrkade jag visserligen,
att nuvande portot måtte bibehållas. Således var mitt
yrkande detsamma som Hr von Harlmansdorffs. Jag begärde
visserligen sista gången afslag på punkten, men jag ansåg icke
behöfligt att göra det tillägg, som Hr von Hartmansdorff gjort.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att i sådant fall endast vore
fråga o.m bifall till punkten eller afslag med beslut att nu gällande
Posttaxor må förblifva oförändrade.
Sedan propos:r å de sålunda gjorde yrkanden blifvit framställde
och besvarade med blandade Ja och Nej, blef propos. å
bifall till ifrågavande punkt förnyad och dervid besvarad med
starka Ja, jemte åtskilliga Nej, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, förklarade,
det han ansåg Ja nu hafva varit öfvervägande.
Efter härvid af Hr von Hartmansdbrfl begärd votering, upläsles
till justering och godkändes följande votens-propos.:
Den, som bifaller lista punkten af Bevilln:sUtsk:s Utlåt. M
20, röstar
m
D t: n 16 Augusti e. jn.
Jä ) *
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, afslås hvad Utsk. i berörde punkt hemställt och beslutar
R. o. Ad. att nu gällande Posttaxor må bibehållas oförändrade.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit som
följer:
Ja — 34.
Nej — 17.
2:dra punkten.
Hr Printzensköld: Det vill synas mig, som skulle det
ligga en orättvisa deri, att, så till sägandes, allmänheten tvingas
att skaffa sig frimärken. Det må vara en fördel för affärsmän,
hvilka hafva vidlyftigare korrespondans, emedan de kunna på en
gång förskaffa sig ett större antal frimärken för alt dermed belägga
sina bref; men det torde icke vara obekant, att i landsorlerne
finnes ett icke så ringa antal personer, hvilka bo aflägse
frän postkontor och sällan skrifva bref, ehuru det understundom
inträffar att de mäste i sådant afseende anlita posten. Dessa
skulle då, såvida man icke inrättar breflådor vid allmänna landsvägen
i närheten af deras hem, ovilkorligen inresa till staden
för att få köpa frimärken till de bref, de skola afsända, eller
också vidkännas den förhöjning i postportot, sorn i denna punkt
föreslås. Det kan icke vara billigt och rättvist. Jag skulle således
tro, att den lättnad, man genom förändringen vill bereda
korrespondenter, snarare blir motsatsen, och tvifvelsutan skola på
landet boende personer, som en eller amian gång korrespondera,
finna sig på ganska goda skäl förnärmade derigenom, att de måste
vidkännas högre afgifter än den, som ligger i vidlyftigare
korrespondans. Men då R. o. Ad. redan beslutat, att ett medelporto
skall införas, torde det vara utan ändamål att framställa
vidare anmärkmr, hvarföre jag inskränker mig, att endast ^nedlägga
min protest emot den orättvisa, som ligger i förslaget.
Gr. Lagerbjelke: Just genom antagande af denna punkt
blir reformen rätt praktisk. Den, som vill med posten afsända
ett bref, men icke har frimärke dertill, får betala portot kontant,
och billigt är väl då äfven, att poslförvaltaren för besväret med
frimärkets åsättande åtnjuter någon ersättning. Den af Utsk.
föreslagna synes mig likväl nog hög, serdeles som den egentligen
kommer att drabba de fattigare klasserne. Härtill kommer en
annan olägenhet, den nemi., att den föreslagna afgiften svårligen
kan erläggas efter decimålsystemets införande, hvarigenom brefafsändaren
möjligen får betala mera än han rätteligen bör. Jag
skulle derföre tro, att Utsk. förfarit rättast, om Utsk. i denna
punkt framställt samma förslag som i den 5:te, nemi. att den,
Den 16 Augusti e. 111
407
sorn önskar sitt namn utsatt å postkartan, kan få det emot en
afgift, som af K. M. bestämmes. Jag föreslår alltså, alt R. o.
Åd. måtte fatta ett likartadt beslut, så att ifrågavande afgift,
hvilken tillkommer postförvaltarne, bestämmes af K. M., dock
högst lill I sk. b:ko.
llr von Knorring: Den ifrågavarrde afgiften, 1 sk., var
föreslagen af äukloritelerne och Utsk. har derföre ansett den
icke vara för hög. Jag har intet emot Gr. Lagerbjelkes förslag,
men tror, att de, som betala postpenningar kontant, böra vidkännas
en högre afgift, just på det att man må kunna förmå
allmänheten att förse sig med frimärken. Det måtte icke vara
svårt att köpa hem några frimärken, och har man icke sådana,
kan man i postluckan köpa sådana eller också betala portot kontant
mot den högre afgiften,, hvilken jag finner icke vara betungande.
På grund häraf anhåller jag om bifall till Utsk:s
förslag.
Hr Adelborg: Man har sagt, alt det vore svårt för den
obemedlade i landsorten, att få dessa frimärken. Jag tror det
icke. Det kommer att gå med dessa som med chartte sigillatoe,
hvilka kunna erhållas på vissa ställen inom hvarje härad. Slutligen
kommer det att gå med dessa frimärken här i landet, såsom
förhållandet lärer vara i England, att dessa blifva ett serskildt
slags mynt, hvilka gå i handel man och man emellan,
hvarigenom de blifva för alla ständigt tillgängliga. Jag anser
äfven 1 sk. till postförvaltaren, för det han å bref anbringar frimärken,
vara en ganska rigtig bestämmelse, ty genom denna
lilla [dikt tvingas folket hastigare in i den nya ordningen. Jag
anhåller om bifall till punkten.
Hr Printzensköld: I beskattningsväg har hittills den
grundsats gjort sig gällande, alt en hvar för samma ändamål
skall betala lika, och man känner icke något tillfälle, då Staten
ålagt den ene att betala mera än den andra, derföre att han
erlägger afgiften kontant, när det är en verklig inkomst för Staten,
hvilken skall i penningar utgöras. Sålunda har Postverket
hittills aldrig fordrat högre afgift af den ena eller andra. På
korrespondenlerne sjelfve har det berott att befria sig från de
serskildta afgifter, som för postböckers eller posträkningars hållande
äro stadgade; men säger Staten, att, om korrespondenterne
betala portot i penningar, skola de betala mera, än om de å
brefven anbringa frimärken, så ligger deri en uppenbar orättvisa.
Man har jemfört dessa frimärken med stämpladt papper, som
jemväl skall köpas, men hvarhelst den värde talaren, som gjort
denna anmärkn., än köper det stämplade papperet, behöfver han
icke betala det högre än efter dess valör. Serdeles stor skarpsinnighet
behöfves ej för att se, det denna jemförelse är origtig.
Enl. min åsigt bör Staten vara belåten med att erhålla sina penningar,
så att det bör ankomma på korrespondenlerne, om de
vilja betala portot kontant eller köpa frimärken, utan att i förra
fallet betunga dem med serskilda afgifter, sorn f. n. äro fullkorn
-
408
Den IG Augusti e, m.
ligt obekanta. Dessutom förekommer den omständigheten, sorn
Gr. Lagerbjelke äfven anmärkt, nemi. att den förhöjda afgiften
är allt för dryg, emedan den utgör icke mindre än 25 proc. af
hela portot. Mig synes som, när Staten ändlligen vill hafva
sina afgifter erlagda i frimärken, det vore Statens ovilkorliga
skyldighet, att pä det postkontor, der jag inlemnar mitt bref,
detsamma emottaga utan annan afgift än sjelfva frimärket, och
att Staten må vidkännas kostnaderne för frimärkets påsättande,
eller också utlemna det till mig i postluckan, så att jag må hafva
tillfälle att påtrycka detsamma, innan brefvet dit ingifves. Ur
ingen synpunkt är således denna afgift rättvis, hvarföre jag mot
densammas antagande protesterar, ehuru jag förutser, att punkten
godkännes.
Gr. Lagerbjelke: Det ligger i systemet af Utsk:s förslag,
att Staten icke bör emottaga betalning i penningar, utan i frimärken,
ty just derigenom åstadkommes förenkling i kontrollen
och upbörden; men då man förutsett, att mången brefafsändare
vill erlägga portot i penningar, har Utsk. väl tillstyrkt, att detta
porto skall få erläggas i penningar, men postförvaltaren tillika
vara skyldig, att förse brefven med de frimärken, hvilka afsändaren
bordt å brefven anbringa. Då man nu ålagt postförvaltarne
en sådan skyldighet, har man äfven velat förskaffa dem
någon vedergällning och på samma gång motarbeta, att icke för
många brefafsändare begagna sig af denna utväg. Det är således
ganska rigtigt, att någon förhöjd afgift erlägges af dem, som
icke begagna frimärken. Jag har således ingalunda klandrat
Utsk. för tillstyrkandet af denna afgift, hvilken icke heller får
betraktas såsom en bevilln. eller skatt, utan endast såsom en vedergällning
för det besvär, postförvaltare i och för frimärkens åsättande
få vidkännas. Under sådant förhållande synes mig äfven mindre
lämpligt, att R. St:r bestämma beloppet af denna vedergällning,
hvilket bör tillkomma K. M. Det är sä mycket lämpligare,
att öfverlemna detta till K. M., som i 5:le punkten är föreslaget,
att den brefafsändare, som vill hafva brefemottagarens namn
utsatt å postkartan, skall derför betala en afgift, som af K. M.
bestämmes, på sått jag redan nämnt. Jag vidhåller dessutom
min anmärkn., att, efter införandet af nya myntsystemet, afgiften
blir svår att erlägga, hvarföre jag förnyar min anhållan, alt
R. o. Ad. ville öfverlemna bestämmande af beloppet till K. M.
Frill. Alströmer: Om någon vedergällning bör utgå lill
postförvaltare för besväret med frimärkens åsättande å bref, bör,
enl. min åsigt, beloppet af denna vedergällning öfveidemnas till
K. M., men jag tror rigtigast vara, alt ingen sådan afgift finnes,
likasom att den icke är erforderlig, ty å Postkontoren skall ovilkorligen
finnas, antingen vid poslluckan eller också straxt bredvid,
sådana frimärken till försäljning. Meningen är väl icke att
föreskrifva det antal, som på en gång får köpas, utan jag må
väl hafva rättighet att köpa huru få som helst. Sällan lärer väl
detta komma i fråga, utan troligen lära väl de fleste på förhand
Den 16 A ii gusl i e. m.
100
förse sig med dessa frimärken, hvarigenom de befrias från besväret
dermed i posllnckan. Jag tillstyrker således, att sisla morn.
i punkten må helt och hållet utgå. Jag bör dock tillägga, att å
utrikes ort, der systemet är infördt, finnes ingen serskild föreskrift
uti ifrågavande hänseende, utan då man vid posllnckan
begär ett frimärke, lemnar man vanfig betalning derför och anbringar
det sjelf å brefvet, derefter detsamma inkastas i breflådan.
Frih. Cederström: För min del anser jag införandet af
frimärken såsom en fördel för både postförvaltare och korrespondenter;
men då denna inrättning ännu är okänd i Sverige,
förutser jag, att mångå svårigheter vid tillämpningen komma att
upsla. Just derföre anser jag, lika med Gr. Lagerbjelke, nödvändigt,
att genom ett slags preem i nm upmnntra allmänheten att
begagna sig af det nya systemet. Det saknar icke så helt och
hållet, som Hr Printzensköld synes föreställa sig, ali analogi med
förhållandet under nuvar:de omständigheter. Vi känna nemi.
alt å hufvudstadens Postkontor rekommenderade bref skola inlemnas
kl. före 6 e. m., och inlemnas de efter detta klockslag,
ehuru före tiden för postens afgång, får man till postförvaltaren
erlägga en serskild afgift. Således befinnes, att under nuvande
förhållanden existerar det faktum, att rekommenderade bref af
lika vigt och värde, destinerade till samma ort, draga något olika
afgifter; hvaraf en del tillfaller postförvaltaren för dess besvär. Precist
på samma sätt förhåller det sig med det nya systemet. Den
afgift af 1 sk., Utsk. här föreslagit böra till postförvaltaren utgå,
är att anse såsom en vedergällning för det ökade besvär, han
måste vidkännas genom det kontanta postportots utbytande emot
de i hans ägo varande frimärkena.
Man har sagt, att då frimärken böra få köpas å Postkontoren,
kan det för postförvaltaren vara enahanda, om han försäljer
dem i större myckenhet eller ett i sender; men under den brådska,
som råder å Postkontoren vid postlimmans annalkande, kan
det icke vara honom likgiltigt, om han tilläfventyrs skall sysselsättas
med penningevexling, eller om han får emottaga brefven
försedde med frimärken. Hvad åter angår beloppet utaf den
postförvaltare tillkommande ersättning, delar jag Gr. Lagerbjelkes
i det afseendet uttryckta åsigter, att bestämmandet af detta be-~
lopp bör öfverlemnas till K. M., dervid tillika bör stadgas, att
maximum icke får öfverstiga I sk., till förekommande af all öfverdrift
i anspråken derå.
Hr Printzensköld har sagt, att frimärkens begagnande vore
endast till fördel för dem, som skrifva och på en gång afsända
flera bref, och att behofvet, alt betala portot kontant, skulle
drabba dem, hvilka sjelfva inlemna ett eller annat bref och bo
aflägse från Postkontoret. Vill någon, heldre än att erlägga den
ringa afgiften, göra sig besväret att resa en längre väg, för att
köpa dessa frimärken, må det vara honom obetaget. Denna och
öfrige invändningar, den värde talaren framställt, förtjena icke,
i mitt tycke, det af talaren önskade afseende, utan anhåller jag
om bifall lill Gr. Lagerbjelkes förslag.
410
Den 16 Augusti e. m.
Hr von Hartmansdorff: Detta förslag, likasom andra
nutidens förändringar, är till fördel för den rike, men till skada
för den fattige. Sådant vill man afhjelpa derigenom,- att afgiften
skall blifva mindre, än I sk., som här är föreslagen. Delta
belopp synes mig icke vara för liögt i förhållande till det besvär,
postförvaltaren måste vidkännas, emedan han, om' ett inlemnadt
bref väger öfver ett lod, skall påsätta flera frimärken.
Tänker man sig ett bref, om 20 lods vigt, huru många frimärken
skola icke derå sättas. Efter all anledn., nödgas man, emedan
de icke utan stor svårighet få rum på ett vanligt bref,
stämpla, bär såsom annorstädes, frimärken af olika värden. Man
får således med detsamma skiljemynt å hvarjehanda skillings eller
öres belopp, som det kommer att heta. När den föreslagna afgiften
enl. min tanke icke är för stor, serdeles då man ihågkommer,
att Postförvaltaren, som mottager brefven, skall derjemte
tillse, att, om de än äro försedde med frimärken, dessa
motsvara brefvens vigt: så måste Postförvaltaren vidkännas åtskilligt
besvär, hvarifrån han hittills varit befriad. Då det i
allmänhet tillkommer R. St:r att bestämma postafgifterna: så böra
de väl äfven ega bestämma beloppet af Poslförvaltarnes godlgörelse.
Ar man så rädd om de brefskrifvandes penningar, att
man icke vill låta dera betala så mycket sorn tillförene: så bör
man äfven vara lika nogräknad, alt hvad, som skall betalas, af
R. St:r utsattes. En af de väsendtligaste förbättringar, som, med
den nya postinrättningen, införas, är, säger man, just dessa frimärken,
men man bör dervid ihågkomma, hvad besvär dermed
åtföljer. Frimärkena skola 4 gånger om året inventeras. Nu
finnas 150 postkontor. Således förestå 600 inventeringar. Som
postkontoren årligen ökas, så stiga de snart öfver 165, och 4 gånger
detta tal gör att man på hvarje söcknedag får ungefärligen
2 inventeringar. Hvilket bråk, hvilket trassel. Under sådana
omständigheter måste man i motsvarande förhållande aflöna de
tjenstemän, som blottställas för dithörande besvär. Jag tillstyrker
bifall till Utsk:s förslag.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof: Den i förevande punkt
föreslagna afgift af 1 »sk. för hvarje med frimärke icke försedt
bref är en tillsats, som Utsk. gjort utöfver K. M:s Propos. Deri
var någon sådan afgift icke ifrågasatt. Om än en sådan .afgift
skall fastställas, anser jag icke nödigt, att den bestämmes såsom
Gr. Lagerbjelke föreslagit. Denna afgift är enl. min åsigt icke
mera af bevillnings-natur än afgiften för rättigheten att hålla bok
med postmästare och sådant mera, hvilket aldrig förut ansetts
tillhöra R. St:rs befogenhet. Men hvad angår denne afgift, måste
jag fästa upmärksamheten derpå, att begagnande af frimärken
icke medför mera besvär för Postförvaltarne än nlivande sättet
för portots erläggande; ty dä de komma att emottaga bref, som
icke äro försedde med frimärken, utan penningar erläggas, måste
postförvaltarne såsom hittills väga brefven och emottaga penningarna
samt derefter påsätta brefven frimärkena. Besväret med
Den 10 Augusti e. ni.
411
frimärkets anbringande å brefven behöfver dessutom icke åligga
postförvaltaren, utan denna operation må brefafsändaren sjelf verkställa
vid luckan. Så lillgår i andra länder. Vill man likväl,
alt Postförvaltare skola belasta sig dermed, så måste delta besvär
i allt fall vara vida lindrigare än alt, såsom f. n., skrifva postkartor.
Jag tror således, att den lindring, söm genom detta förslag
beredes Postförvallarne i deras besvär, är så betydlig, att
man icke beböfver belasta de korresponderande med denna
afgift. Och hvad blir följden? Om detta stadgande antages,
upstår ofta nog hos Postförvallarne en oginhet att tillhandahålla
allmänheten frimärken De anse sig dertill icke hafva tid och
det kan lätteligen inträffa, såsom Frih. Cederström yttrat, alt,
då bref inlemnas vid den lid, då posten skall expedieras, Hrr
Postförvaltare förklara att de icke hafva tid att tillhandahålla frimärken,
emedan de genom ett sådant svar tillvinna sig denna
skilling. Jag anhåller således, att föreskriften om denua afgift
måtte ur punkten uteslptas. .
Ilr Printzensköld: Under diskussionen om ett numera
afgjordt ärende hörde man städse och alltid omtalas, huru vigtigt
det var, att bibehålla den princip, som låg till grund för det
Utsk. Betänk., som då var föremål för Ståndets pröfning. Jag
bade trott, att man äfven nu skulle göra satnmaledas, men jag
finner beklagligen, att så icke är förhållandet. Man har vid bifall
till första punkten i Betänk, antagit såsom princip, alt ett medelporto
skall fastställas för alla bref, hvilka afsändas till hvilken
ort som helst inom riket. Denna princip bör väl gälla för' alla
korrespondenter, men i den nu föredragna punkten har man frångått
denna princip derigenom, att man vill tvinga en korrespondent
att köpa ett mynt-representativ, i st. f. att erlägga portot kontant,
och om han icke gör det, skall han erlägga en serskild afgift
af 1 sk. Hvarföre skall man så betunga den ena korrespondenten
mot den andra, derföre att lian icke finner sig i eller
har tillfälle att skaffa sig ett sådant mynt-representativ? Jag kan icke
finna någon princip i ett sådant förfarande. Jag medgifver, att
frimärkens anbringande å bref medför stor lättnad för Postmästarne,
men om det är ett besvär för dem, då portot erlägges
kontant, och detta besvär ålägges dera af Staten, så bör Staten
också vidkännas ersättningen derför. Icke skola de beskrifvande
betungas med afgifter, i synnerhet då, såsom jag redan
anmärkt och Frill. Cederström äfven medgifvit, afgiften kommer
att drabba den på landet boende mindre bemedlade korrespondenten,
i st. f. den, som liar mesta tillgången att gälda med.
Jag kan icke godkänna den princip, som ligger lill grund för
detta förslag. Det är en orättvisa, ty den, som vill betala efter
taxan, skall äfven vara berättigad att göra det. Det är en inkomst,
som Staten skall hafva, men sättet för dess erläggande
bör icke vara betuqgande för dem, som skola densamma utgöra.
Om Staten vill införa ett medelporto, så må Staten godtgöra Postförvaltarne
det besvär frimärkens påsättande å bref dem föror
-
412
Den 16 Auguti é. m.
sakar. Att i allmänhet dessa frimärken komma att förosaka en
mängd korrespondenter en ökad i st. f. en minskad utgift, torde
man nödgas medgifva, derföre att man icke sä noga vet, hvad
ett bref han väga, om det t. ex. innehåller 2 pappersark, ty
delta -beror af arkens finare eller gröfre beskaffenhet. För att
utröna vigten af brefven, måste man hafva vågskålar å postkontoren
och samma besvär upstår då som nu. Om jag nu i förmodan,
att ett mitt bref väger endast 1 lod, påsätter detsamma
alltså ett frimärke, men brefvet vid inlemnandet å postkontoret
befinnes väga 2 lod* skall jag då vara skyldig, att för det felande
frimärkets åsättande betala Postförvaltaren 1 sk. Det troliga
är, alt den förhöjda afgiften för brefvet, som rätteligen bort
Staten tillkomma, försvinner och stannar i Postförvaltarens kassa.
Om det kan vara rigtigt lemnar jag derhän. Som Gr. Mörner
yrkat afslag på denna punkt, förenar jag mig med honom.
Hr von Knorring: Med Gr. Lagerbjelke instämmer jag
deri, att det icke är till Staten, utan till posttjenslemännen den
förhöjda afgiften skall betalas. Hvad nu beträffar den orättvisa,
som skall ligga deri, att man betalar 1 sk. eller J af medelportot
till Postförvaltarne för besväret med frimärkens påsättande,
så är väl denna afgift icke orimligare än den, som är föreslagen
att utgå till dem, som belägga handlingar med stämpladt papper.
Såsom jag tror, framställde Frih. Cederström de olägenheter, som
skulle upkomma deraf, att medelportot icke skulle kunna inpassas
i nya myntsystemet. Detta inkast har tillräckligt blifvit afliandladt
under förra diskussionen. Hr Printzensköld har anmärkt,
att om jag betalar postportot kontant, så får jag betala mera än om
jag begagnade frimärken. Det är ingalunda händelsen, ty jag
kan vid postluckan köpa ett frimärke och åsätta brefvet detsamma,
hvarigenom jag undgår den högre afgiften. Begagnandet af
postböcker och den dermed förenade afgiften kommer med frimärken
att uphöra, och då är val den här föreslagna 1 sk. till
Postförvaltaren för dess besvär med frimärkes påsättande å bref
icke för mycket. Nyttan af frimärkena har redan blifvit visad
och består hufvudsakligen deri, att större skynsamhet vinnes vid
postexpeditionen, ty begagnande af frimärken åstadkommer väl
icke mera långsamhet än den nuvar:de vexlingen vid postluckan.
Dessutom måste man äfven nu betala förhöjda afgifter till Postverket,
dels genom postböckers hållande, dels genom brefvens
emottagande medelst brefdragare. Afgiften är således icke för
hög, helst jag aldrig hört omtalas, att man godtgör det ringaste
besvär med mindre än 1 sk. Man har sagt, att Postförvaltare
skola vägra att utlemna frimärken, för att få den föreslagna 1
sk. Något sådant kan jag icke föreställa mig, ty då en tjensteman
har sig en slik skyldighet ålagd, måste han väl upfylla den
till undvikande af åtal, I alla fall skall man väl icke ställa så
till, att den, som å postkontoren skäll mottaga bref, har på samma
gång. till skyldighet att sälja frimärken, hvarigenom ieke
skyndsamhet utan långsamhet i expeditionen upkommer, utan
Den 16 Augus ti e. m.
413
det måste naturligtvis vara en serskild person, som i ett serskildt
rum tillhandahåller allmänheten dessa frimärken. I landsorten,
der korrespondansen i allmänhet är mindre än i hufvudsladen,
kan Postförvaltarne ganska väl både emottaga brefven och
utlemna frimärken. På grund af alla dessa skäl anhåller jag
om bifall till Ulskts förslag.
Gr. Gyldenstolpe: Då man infört ett medelporto, så fordras
det väl, att frimärken skola finnas, såvida man vill hafva
någon nytta af hela inrättningen, och just dessa frimärken underlätta
kontrollen å afgiflernes erläggande. Således hör man
befordra eller nära nog tvinga korrespondenter att begagna frimärken.
I England, om man der icke vill sjelf påsätta frimärket,
måste man betala 1 helt och i Danmark £ enkelt porto. Således
synes mig den här föreslagna afgiften icke vara för hög.
Det vore väl mycket mera svårt för korrespondenter, om de på
postkontoren vilja inlemna bref, men Postförvaltarne icke emottaga
dem, emedan brefven icke äro försedda med frimärken,
och i alla fall kan väl afgiften af 1 sk. endast högst undantagsvis
blifva betungande. Jag anser således, alt punkten hör bifallas,
men har intet emot, att raan öfverlernnar ät K. M. att bestämma
afgiften i förhållande till nya myntet och det besvär Postförvaltare
måste vidkännas. Bifaller således R. o. Ad. Gr. Lagerbjelkes
förslag, så skall jag icke sätta mig deremot, utan tvertom
tillstyrka detsamma.
Gr. Mörner: En föreg:de talare tyckes hafva fattat mitt
yttrande så, som skulle jag yrkat afslag på hela punkten. Det
har jag icke gjort, ulan endast begärt uteslutande af sista meningen
så lydande: ”hvarvid han dock tillika skall erlägga en
serskild afgift af 1 sk. för hvarje bref, hvilken afgift tillfaller
Postförvaltaren”. Man har ansett denna afgift vara billig. Mig synes
förhållandet omvändt. Den, som f. n. icke vill betala postportot
kontant, får hålla postbok. Hädanefter skall den, som vill betala
kontant, vidkännas förhöjd afgift, emedan, då han vid luckan
erbjuder stadgade portot 4 sk., man svarar honom, att det till
brefvet skall vara frimärke och dessutom 1 sk. Jag kan icke
utfinna någon grund härtill; men hvem drabbar denna utgift?
Jo, den fattigare, som icke har tillgång till dessa frimärken, och,
då han på posten vill inlemna sitt bref emot erläggande af stadgade
portot 4 sk., svarar man honom: ”nej, det skall vara frimärke
å brefvet, och för delsammas anbringande måsten J betala ytterligare
1 sk.” På landsbyggden skall stadgandet medföra ännu
flera olägenheter. Den, som bor aflägset från postkontor, har
oftast svårt att göra resor i och för anskaffande af dessa frimärken,
och stundom kan han icke inträffa samma dag brefvet
skall afgå, utan han mäste fara en dag förut. Detta är ena olägenheten.
Men om nu den, som förut fått bref afsändt för 2 sk.,
inlemnar ett dylikt på postkontoret, huru slår då reformen sig ut?
Jo så, att han får betala 100 proc. dyrare porto än förut. Staten
bör, såsom redan är anmärkt, godtgöra Postförvaltare det
414
Den 1C Augusti e. m.
ökade besvär, reformen medför för dem, men enl. min åsigt
åstadkommer den en lättnad för dem, och i alla fall bör man
väl icke hindra korrespondenter att betala portot i sådant mynt,
som allmänt i Riket gäller. Jag yrkar fortfarande bifall till
punkten, med uteslutande af sista meningen.
Hr Printzensköld: Orden i mitt förra yttrande torde
fallit sig oriktigt. Jag finner det af Gr. Mörners anmäkn. emot
mig. Mitt yrkande af afslag på punkten afsåg egentligen den
del deraf, som rör den serskilda afgiften, hvilken skall erläggas
af den, som icke begagnar frimärken. Hvad Gr. Mörners yttrande
i saken angår, så beklagar jag, att icke alla ägde den
lyckan att afhöra det, då den första punkten afgjordes; ty Gr:n
har enl. min åsigt fullkomligt ådagalagt, det oriktiga i grundsatsen
af ett medelporto, och jag tror, att ingen kan nöjaktigt
gendrifva Gr:ns argumenter. Emellertid, sedan man lyckats att
genomdrifva första punkten, återstår icke annat än att jemväl
antaga de s. k. frimärkena. Jag får således förklara, att min
protest emot punkten ioke rörde den del deraf, som angår frimärkena,
utan endast den föreslagna afgiften af 1 sk., hvarmed
den brefskrifvande allmänheten hädanefter skall belastas. Jag
förnyar min anmärkn., att denna afgift kommer att drabba icke
blott dem, som Gr. Mörner och jag åsyftat, utan alla korrespondenter,
såvida de icke förskaffa sig lodvigter lika säkra som de
å Post-konl. befintliga, ty om brefvet derstädes befinnes tyngre
än korrespondenten trott det vara, måste denne förse brefvet
med ytterligare ett frimärke, som skall påsättas af postförvaltaren
och straxt måste korrespondenten för detta besvär betala 1
sk. Den brefskrifvande allmänheten får således vid mångfaldiga
tillfällen vidkännas detta godtyckliga postporto, om jag så må
uttrycka mig. Sådant kan, såsom Gr. Mörner påtagligen ådagalagt,
icke vara rättvist eller billigt, emedan det är hvars och ens
rätt att betala med kontanta penningar. Jag anhåller således,
alt R. o. Ad. icke. må bifalla denna del af punkten, utan afslä
densamma. Det må sedermera af K. M. bero, att för den förlust,
, postförvaltare lida genom uphörande af poslböckerne, hålla
postförvallarne skadeslösa: men icke är det billigt eller rättvist,
att brefskrifvande allmänheten skall vidkännas denna ersättning.
Hr von Knorring: Om man upmärksamt genomläser 2:dra
punkten, så finner man, att meningen icke är, att 1 sk. skall
erläggas för hvarje frimärke, som äsätles ett bref, ulan meningen
är, att denna afgift skall erläggas endast för de bref, som
dermed icke äro försedde. Hvad angår obeqvämlighetpn för dem,
som bo på landet, så innehåller 3:clje punkten ”att bref, som
inläggas i de breflådor, hvilka efter General-Poststyrelsens försorg
anbringas vid postanstalter, äfvensom å andra ställen, delposten
färdas förbi, samt i diligenser och ångbåtar, böra vara
försedde med frimärken, motsvarande portot efter brefvets vigt;
skolande adressaten i annat fall erlägga portot, såvida han vill
brefvet emottaga.” De, sorn på landet icke hafva tillgång på
Den 16 Augus li e. m.
•115
frimärken, äga således rättighet, att inlägga brefven i dertill inrättade
lådor, och adressaten får vid brefvets emottagande erlägga
portot. Någon olägenhet kan således icke upstå. Jag
anhåller om bifall till Utsk:s förslag. Dock vill jag tillägga, att
om brefven väga det ringaste öfver 1 lod, skola de betalas såsom
vägande 2 lod. Någon olägenhet af förändringen i det afseende
Flr Printzensköld anmärkt, förefinnes således icke. Dessutom
betalar man redan för ett bref dubbelt postporto, såvida det öfvcrstiger
1 lod.
Frih. Alströmer: Såsom förtydligande af mitt förra yttrande
får jag förklara, att min mening var, att punkten skulle
bifallas till och med ordet åsalte. Jag anser delta så mycket
nödvändigare som, i händelse man bifaller punkten, med uteslutande
af sista meningen, punkten icke kommer att innehålla
föreskriften, all bref, som konlant. belalas, skola förses med frimärken.
Antages mitt nu framstälda förslag, så följer af sig
sjelft, alt alla bref, för hvilka portot kontant betalas, skola förses
med frimärken, och alt dessa skola vara att tillgå å postkontoren.
Kan man sjelf icke anbringa dem å brefven, sä får
man vända sig lill Poslförvaltarne. Orsaken hvarföre jag måste
motsätta mig den föreslagna serskilda afgiften, är, att den olägenhet
deraf kan upkomma, att i landsorterne, och på de mindre
postkontoren, der poslförvaltarne på samma gång äro emottagare
af bref och försäljare af frimärken, möjligen mången postförvaltare
kan anse sig berättigad, att för hvarje frimärke han
säljer tillägga 1 sk., så att frimärket kommer att kosta i sjelfva
verket 5 sk. Jag anhåller således, alt de 2 sisla mom. i punkten
måtte afslås.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Hr Printzensköld: Hr von Knorring har fullkomligt misstagit
sig, ty för närvar:de erlägges enkelt porto, såvida brefven
icke öfverstiga 1 { lod. Således ligger en fördel i den nu gällande
post-taxan, hvilken fördel kommer att försvinna genom
antagande af förändringen, och följaktligen utgör detta ett ytterligare
skäl för mig, att begära afslag å punkten, såvidt den
afser den förhöjda afgiften.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, framstälde Hr Gr.
o. Landtm, att, i afseende på frågavande punkt, blifvit yrkadt
af åtskillige talare bifall; af Gr. Lagerbjelke bifall, med den förändring,
att sisla meningen blefve sålydande: ”hvarvid han dock
skall erlägga en särskild afgift af högst 1 sk. för hvarje bref,
hvilken afgift tillfaller Postförvaltaren och till beloppet af K. M.
bestämmes”; af Frih. Alströmer, att de efter ordet ”åsatte” följande
orden måtte uteslutas, och af Gr. Mörner, att sisla meningen,
som börjar med orden ”hvarvid han dock skall erlägga”,
måtte utgå. För att lätta pröfningen af dessa särskildta yrkanden
ansåge Hr Gr. o. Landtm, sig böra dela punkten i de deri
förekommande 3:ne perioder. Den första innehöll: ”att vid in
-
416
Den 16 Augusti e. m.
lemnandet af bref å Post-kontor eller Posl-exped:n, Ijli portoafgiftens
erläggande skola begagnas s. k. frimärken, hvilka böra
vara brefven åsatle,” oell i afseende pä denna del bade icke
skiljaktighet egt rum, samt finge Hr Gr. o. Landtm, nu hemställa
om R. o. Ad. bifölle denna del af 2:dra punkten.
Ropades Ja.
Då sedermera Hr Gr. o. Landtm, yttrade5, alt i afséencle på
2:dra punkten, innehållande, ”men att det likväl må på brefafsändaren
ankomma att portot med penningar betala”, Frih. Alströmer
yrkat afslag och öfrige talare bifall, anmälde sig och
yttrade
Hr von Knorring: Om proposm framställes serskildt på
hvartdera af de 2:ne sista morn., kan bifall möjligen lemnäs på
det ena, hvarigenom det blir medgifvet, att erlägga portot kontant,
men afslag deremot å det sista, som afser afgiflen af 1 sk.
Hr Adelborg: Som vår nuvande skilling icke kan betalas i
de myntsorter, som efter decimal-systemet komma att präglas,
förenar jag mig med Gr. Lagerbjelke, och hemställer till de Hrr,
hvilka yrkat bifall till Utsk:s förslag, om de icke vilja göra detsamma.
Derigenom vinnes, hvad jag anser vara rätt, att nemi.
K. M. bestämmer afgiflen så, att den kommer alt inpassas i decimal-systemet.
Hr von Knorring: För att icke åstadkomma flere voteringar,
vill jag icke vara. halisstarrig, utan förenar mig med Gr.
Lagerbjelke.
Frih. Alströmer: Jag vill icke heller hålla på min mening,
utan förenar mig med Gr. Mörner, alldenstund jag förmodar,
att, då K. M. kommer att utfärda en förfatln. i ämnet, 2:dra
mom. äfven blir rättadt.
Hr Gr. o. Landtm:s härefter framstälda propos. till bifall
å den af honom nyss uplästa 2:dra perioden af förevar:de punkt,
besvarades med Ja, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, i fråga om 3:dje
eller sista perioden, innehållande ”hvarvid han dock tillika skall
erlägga en serskild afgift af en sk. för hvarje bref, hvilken afgift
tillfaller Post-förvaltaren”, framslälde propos:r, först till bifall
utan förändring, sedermera till bifall med den af Gr. Lagerbjelke
föreslagna förändring och slutligen tili afslag, samt,
efter dessa propos:rs besvarande med blandade Ja och Nej, förnyade
sin propos. till bifall med den af Gr. Lagerbjelke föreslagna
förändring, och sedan svaren härvid utfallit med starka
Ja, jemte åtskilliga Nej, förklarade det han nu ansåg Ja hafva
öfverröstat Nej.
Hr Printzensköld: Jag anhåller om votering och att afslag
må blifva contra-propos:n.
Hr von Hartmansdorff: Jag hemställer till Hr Printzell
-
Den 16 Augusti e. nt.
417
zensköld, om lian icke vill afstå från sin begäran om omröstning
i detta fall. Då vi förlorade htifvuddrabbningen är väl
fruktlöst att fäkta för småsaker.
Häruti hördes flere ledamöter instämma, men Hr Printzensköld
svarade:
Jag kan icke bifalla Hr von Ilartmansdorffs framställning.
Tvertom anser jag mig pligtig att strida för den goda saken,
äfven om jag skulle förlora aldrig så många drabbningar.
Uplästes till justering och godkändes följande voteringspropos.
:
Den, som anser sista perioden i 2:dra punkten af Bevilln.-  Utsk:s Utlåt. JVs 20 böra erhålla följande lydelse: ”hvarvid lian
dock skall erlägga en särskild afgift af högst 1 sk. för hvarje
bref, hvilken afgift tillfaller Post-förvaltaren och till beloppet af
K. M. bestämmes”, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, kommer förenämnde period af 2:dra punkten att utgå.
Vid voteringens slut befunuos rösterna hafva utfallit som
följer:
Ja — 10.
Nej — 18.
3:dje punkten.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Till första delen af
denna punkt anhåller jag ora bifall, men hvad deremot angår
den siste, som innehåller, att för bref, hvilka inläggas i breflåda
och icke äro försedde med frimärken, motsvarande portot efter
brefvets vigt, skal! den, till hvilken brefvet är adresseradt, i
annat fall erlägga portot, om han vill brefvet emottaga, så tillstyrker
jag, alt delta stadgande mätte utgå, emedan jag anser,
att alla bref, som i breflåda inläggas, böra vara försedde med
frimärken. Skälen dertill äro mångahanda. Slutet af denna
punkt har troligen tillkommit derföre, alt för närvar:de det är tillåtet,
att i breflåda på ångfartyg eller diligenser inlägga bref,
som betalas vid framkomsten. Då nu dessa breflådor på ångfartyg
tillåtits (ill begagnande för korrespondenter, så alt de på
andra tider, än då post vanligen afgår, må kunna afsända bref,
böra de korresponderande äfven vara underkastade den olägenheten,
om man så vill, att belägga brefvet med frimärke. Det
'är för dem ingen upoffring, ty brefvet skall'betalas på något
sått, antingen af den, sorn inlemnar det, eller ock af den, som
emottager det. Den, som emottager brefvet, har ofta svårt att
betala detsammas porto. Han vet icke hvad detsamma inuehål10
H. 27
Den 16 Augusti e. ni.
ler. Det kan ankomma mångahanda bref, helst om breflådor
finnas å ångbåtar och diligenser, äfvensom å andra ställen på
landet och i staden. Om nu de i dessa lådor inkastade bref
äro försedde med frimärken, så är det godt, men äro de icke
så, och den, till hvilken de äro adresserade, icke vill emottaga
dem, blifva de obetaldte. Ar brefemoltagaren boende i staden,
sä äro olägenheterna mindre, men om han bor 2 ä*4 mil från
Posl-kont., huru skall lian då kunna få underrättelse om brefvels
ankomst, såvida han icke bar egen postgång, i hvilket fall
brefven tillsändas honom med den vanliga postväskan ; men om
han icke har egen postgång, huru skall han då, säger jag, få
kännedom om brefvets ankomst? Skall postmästaren skrifva en
avis till honom? Dertill har han ingen skyldighet, såvida brefvet
icke är rekommenderadt, och derför upbära nu poslmästarne
ersättning med 2 sk. Skola desse nu erhålla samma godtgörelse
för bref, sora till kontoren anlända, ulan att vara försedde
med frimärken, och skall den, till hvilken brefven äro adresserade,
vidkännas denna afgift jemte frimärket, älven ora han icke vill
emottaga brefvet? Det vore ju icke riktigt. Den, sorn bor i
stad, kan å Postkont. se på brefvets utanskrift om han vill emottaga
detsamma, men icke så på landet, med mindre än han far
till Post-kont., hvilket åter ofta medför besvär och kostnader.
Således medför brefvens inläggande i breflådor ganska många
olägenheter. Den, som afsänder ett bref, hoppas att det skall
komma emollagaren tillhanda, men ehuru brefvet kan vara af
ganska stor vigt, får emottagaren icke detsamma. Den, som afsänder
bref, bör således påsätta brefven frimärken och han kan
det utan någon olägenhet. Vill en brefafsändare begagna sig
af tillfället att kunna i breflåda inlägga bref, så är det väl icke
för mycket begärdt, att han för denna beqvämlighet förser brefvet
med frimärke. Följaktligen, tillåtes man alt inlägga ofrankerade
bref i breflådor, så kunna 1,000 ja 100,000 sådana bref
ankomma till olika Post-kont., och om den, till hvilken de äro
adresserade, icke vill emottaga dem, hvarthän skola deafsändas?
Eller skola de upbrännas? På grund af alla dessa skäl, anhåller
jag om bifall till den förra och afslag å den sednare delen
i Utsk:s förslag.
Hr von Knorring: Jag är af motsatt tanke med den siste
talaren och jag skall gifva skäl derför. Vidkommande först
de anmärkte olägenheterna deraf att bref, icke försedde med frimärken,
inläggas i breflådor, så får jag erinra, att det kan inträffa
att i sista stund, då en ångbåt skall afgå, jag först får mitt
bref färdigt och kan inlägga det i breflådau å fartyget. Tiden
kan då ofta vara så knapp, alt man icke medhinner att anbringa
frimärken å brefven, eller också, i händelse man icke har sädane
till bands, anskaffa dem. Derföre måste rättigheten att
inlägga ofrankerade bref i breflådan vara korrespondenter medgifven.
För närvar:de finnes just denna rättighet. Jag tror
således icke att, då man infört detta system i landet, man gått
Den 16 Augusti e. tn.
419
för långt genom den klandrade föreskriften, ulan tvertom, att
allmänheten bör beredas alla möjliga fördelar, som med inrättningens
bestånd äro förenlige. Dessutom står det i punkten,
att brefemotlagaren skall lösa brefvet, såvida han vill; men han
är aldeles icke tvungen att lösa det: och man kan väl icke mera
hädanefter än hittills ålägga sådan lösningsskyldighet. Hvad
åter angår de många ofrankerade brefven, hvarom siste talaren
ordat, så tror jag, att man redan nu erfarit, det ofrankerade
bref inlemnas å Post-kontoren. De bref, som nu måste lösas,
hafva i allmänhet kommit frän utländsk ort. De kunna förekomma
hädanefter likaväl som hitintills. Frih. Palmstjerna har
äfven anmärkt, att många olägenheter upkomma, särdeles för
dem som bo på landet, enär de icke kunna få kännedom om
brefvets ankomst. Häremot får jag erinra, att samma olägenhet
förefinnes äfven nu; ty adressaten måste också nu hafva besvär
med brefvets uttagande och jemväl erlägga lösen derför,
utan att, så vidt jag vet, klagomål häröfver försports, och i alla
fall lärer väl antalet af de ankommande ofrankerade brefven icke
blifva större än hvad det nu är. Jag anhåller således om bifall
till denna punkt.
Hr von Hartmansdorff: Jag tror, att man icke kail utesluta
sista punkten i detta förslag; ty om än hvarje brefskrifvare
vore skyldig med frimärke förse de bref, som inläggas i en
breflåda, är derföre icke sagdt, att de åsätta frimärkena motsvara
brefvens vigt. Det skulle möjligen kunna hända, alt ett
bref, vägande 2^ lod, vore försedt med frimärken endast för 2.
Möjligen skulle också föreskriften kunna kringgås derigenom, att
ett bref, vägande aldrig så mycket, påsaltes blott ett enda frimärke.
Man hade i alla fall fullgjort föreskriften om frimärkes
påsättande. Dessutom kunna många misstag begås, i fråga om
ett brefs vigt; ty möjligen kan den vågskål jag begagnar icke
öfverensstämma med Postverkets. Det kan äfven hända, att
man med upsåt väger för knappt. Derföre måste föreskriften,
rör:de brefmottagarens skyldighet att lösa brefvet, i punkten
qvarstå. I andra länder, hvarest det är vanligt att obetalta
bref inläggas i breflädor, underlåter man ofta att betala brefven
på förhand, då man skrifver om vigtigare ärenden, just derföre
att Postverket må vara angeläget att till egaren fortskaffa obetaldta
bref, för att utbekomma betalningen. Skall emellertid
hela^ punkten bifallas, sådan han till meningen är, så anhåller
jag, att dessförinnan någon rättelse i språket måtte vidtagas. I
går hörde vi LagUtsk. vara konservalift i fråga om bibehållande
af dåligt språk, derföre att del begagnades i den gamla lagen.
Nu har Bevilln.Utsk., som är så reformerande, varit serdeles
angeläget att införa ett nytt dåligt ord, ty jag tror icke, att någorstädes
i författningarne ang:de Postverket förekommer ordet
adressat. Hvartill skall det tjena att införa dylika främmande
uttryck? Utsk. begagnar å ena sidan ordet brefafsändare. Hvarför
27*
f
420
Den 16 Augusti e. m.
kan det då icke, på den andra, få heta brefmotlagare? Hr von
Knorring, sora lärer tillhöra Bevilln.Utsk., har begagnat orden
brefvets emottagare. Bibehåller raan meningen, sådan hon nn
lyder, nemi.: ”skolande adressaten i annat fall erlägga portot,
såvida han vill brefvet emottaga”, så är detta ett språk, som
för mången icke är begripligt, och der adressaten förmodligen
kommer att af menige man uttalas adress-salen. Jag anhåller
således, alt i st. f. ordet adressaten måtte begagnas brejmoltagaren,
och utbekomma i st. f. mottaga.
Hr Printzensköld: Man kan icke förneka, att de af den
siste talaren yttrade betänkligheter mot borttagande af sista morn.
i förevande punkt förtjena upmärksamhet, och man linner af
dem, att den reform, man vill införa, snarare torde blifva af annan
beskaffenhet, än den man åsyftar; men då man förutsätter,
att Gen.-Poststyrelsen skall anskaffa breflådor i landsorten eller
vid postanstalterna, ser jag ingen annan utväg, än den, som
är föreslagen i första morn., nemi. att brefafsändaren skall vara
skyldig att erlägga brefportot. Visserligen kan den händelsen
inträffa, som jag under diskussionen redan anmärkt, att brefafsändaren
icke träffar rätta vigten af brefvet, utan en brist i
portot upstår, hvilken då måste af brefemottagaren godtgöras;
men Staten har altid säkerhet, att åtminstone få afgiften för ett
lod, derigenom, att föreskriften i l:sta mom. af punkten blir
ovilkorlig. Skulle äfven rättigheten att afsända ofrankerade bref
blifva i lika måtto som nu inskränkt, tror jag, att någon fara
icke är för bauden att äfven bibehålla den sednare delen af punkten;
ty det måste ligga i diligens- och ångbåtsbolagens intresse
att erhålla godtgörelse för de bref, som med dessa lägenheter
afsändas; och de lära icke underlåta tillse, att portoafgiften varder
ordentligen erlagd. Ett annat förhållande företer sig med
breflädorna. Genom deras inrättande, kan den händelsen inträffa,
som Frih. Palmstjerna förutsagt; och såvida de skola inrättas,
är det af vigt att ålägga brefafsändaren skyldighet att
förse brefven med frimärken, på det att Staten må hafva full
garanti derför, att åtminstone någon afgift blir erlagd, om än
icke hela portoafgiften skulle komma Stalén tillgodo, då den,
till hvilken brefvet är adresseradt, antingen icke bekommer det
eller också vägrar att lösa detsamma.
Gr. Mörner: Då bref ankomma till Post-kontor med diligenser
eliev ångbåtslägenheter, äro de icke försedde med poststämplar
af de Post-kontor, hvarifrån de afgå». I denna omständighet
ligger f. n. en kontroll, som uplyser derom, att man
icke kan presentera ett bref, som afgått från annat Post-kont.
och gått igenom posltjenstemännens händer. Så blir icke händelsen
ifall Utsk:s förslag antages. Breflådor skola inrättas, såväl
i stad som på landet, och äfven vid sjelfva Post-kontoren.
Dessa breflådor skola väl icke afsändas. Det kan vara en mängd
bref deri inlaggde, hvilka skola afsändas till olika delar af landet.
De måste af post-tjenstemännen behandlas och, af dem
Den IG Augusti e m.
försedde med poststämplar, äfsändas till vederbör:de Post-kontor,
ulan att vara försedde med frimärken. Jag frågar då,.huru skall
en korrespondent veta, huruvida han är skyldig betala lösen för
sådana bref eller icke. Postförvaltaren måste emottaga kontanta
penningar, om brefvet icke är försedt med frimärke; men Postförvaltaren,
till hvilken brefvet ankommit, presenterar utan frimärke
brefvet för den, till hvilken det är adresseradt, och då
måste äfven emottagaren betala det. Således, genom friheten att
afsända bref, utan alt de äro försedde med frimärken, uphäfves
all verksam kontroll öfver frimärkenas anbringande; och jag tror
derföre, att den sednare meningen i förslaget bör utgå.
Frih. Palmstjerna: Gr. Mörners erinran är efter min
tanke ganska riktig, och jag instämmer deri. Emot den anm.,
jag framställt, har man invändt, att allmänheten nu är van att
skicka ofrankerade bref i lådor med ångbåtar eller diligenser.
Detta är ganska riktigt; men denna vana skall lätt bortläggas.
De, som vilja afsända bref, kunna ganska lätt förse sig med frimärken.
Under nuvar:de förhållanden, är antalet af de bref,
som med ångbåtar eller diligenser afsändas, ganska inskränkt,
och således är den olägenhet, som frankeringen nu medför, ganska
ringa, isynnerhet som bref med ångbåtar nu vanligen endast
gä från stad till stad; men helt annorlunda blir förhållandet,
då breflådor komma att inrättas, såsom här redan är
visadt, och nödvändigt är det, att breflådor inrättas, såväl utanför
Post-kontor, sorn på andra ställen i landet, i hvilket fall de
ofrankerade brefven då upgå till ett vida större antal och olägenheterna
blifva då mångdubblade. Häremot är anmärkt, att
förfaltmn kunde eluderas derigenom, att ett bref, som vägde
t. ex. flere lod, förseddes med endast ett frimärke och inlades i
lådan ; men så blir icke händelsen ; ty om den, som gjort denna anmärkn.
, upmärksamt genomläst punkten, skulle lian- hafva funnit,
att bref, inlagda i breflådor, böra vara försedda med frimärken,
motsvarande brefvets vigt. Således kan någon eludering icke
komma i fråga. Man har äfven sagt, alt ofrankerade bref begagnas
mycket utomlands, derföre att man anser Postverket blifva
derigenom mera angeläget, alt brefven komma emottagarne tillhanda.
Jag skulle tro, att man har dagliga bevis derpå, att vår
postinrättning bemödar sig om brefvens riktiga framkomst, äfven
om de äro betalte; och jag hoppas, att detta icke kan jäfvas,
äfvensom att delta förhållande fortfarande skall ega rum. Jag
anhåller således om afslag å sista meningen i punkten.
Hr Adelborg: Den sednare delen af moni. afser införande
till en viss grad af portofraukofrihet; men hvarföre har Utsk.
icke då tagit .steget fullt ut och äfven föreslagit befrielse för dem,
som önska det, från att med frimärken förse sina å Postkontor
inlemnade bref? Derigenom hade den omtvistade skillingen kunnat
undvikas, ty lika väl som man tillstyrkt, att ofrankerade bref
må inläggas i de breflådor, som vid vägar och gator komma att
inrättas, lika väl hade man kunnat tillstyrka, att ofrankerade bref
422
Den 16 Augusti e. m.
må inlemnas å Postkontor. Jag anser Utsk. hafva inkonseqvent
förfarit; men instämmer dock fullkomligt med Frih. Palmstjerna
derutinnan, att portofranko-frihelen icke är för Svenska förhållanden
nödig. Det återstår alltid den olägenhet, Hr von Hartmansdorff
omförmält, nemi. att den, som på landet i dessa lådor
inlägger ett bref, kan sällan beräkna dess vigt, utan brefemottagären
måste godtgöra skillnaden eller bristen. Det kan
icke hjelpas. Man mäste underkasta sig det. Jag inser likväl,
som sagdt är, ingen fördel deraf, att en frankofrihet 1 tillätes i
vårt land, och tror derföre, att sista meningen i punkten icke
hör bifallas.
Frih. Cederström: I Sverige har den grundsats varit gällande,
alt afsändaren, men icke emottagaren, af bref, skall betala
postportot. Som mig synes, ligger en billighet lill grund för
ett sådant förfarande; ty afsändandet af ett bref beror ju helt
och hållet på afsändaren; och då emottagaren icke känner innehållet
af brefvet och, ifall han tror sig kunna vara likgiltig derför,
underlåter att lösa detsamma, skall ju en förlust upkomma
för Postverket, såvida afsändaren icke är skyldig att förse det
med af honom sjelf betaldt frimärke. Jag instämmer med Frih.
Palmstjerna om uteslutande af sisla meningen i punkten. Skulle
Hr von Hartmansdorffs förslag bifallas, befarar jag, att man, i st. f.
ett måhända mindre väl affatladt, får ett oegentligt uttryck, hvilket
vore vida värre; ty huru kan man säga: ”brefemottagaren” om den,
hvilken icke vill emottaga och icke emottager brefvet. Det är
ju, hvad man kallar en conlradictio in adjecto. Hade Hr von
Hartmansdorff upställl sitt förslag så, att han, i st. f. emottagaren,
begagnat orden: den, till hvilken brefvet är ställdt, hade det
varit fullkomligt svenskt och begripligt. Hvad ordet ”adressat”
angår, finnér jag det visst icke vackert, men skall, då Hr von
Knorring uplyst, att detta ord förekommer i författn:n om Postverket,
icke hafva så mycket att anmärka deremot; dock skulle
jag emellertid önska, att hela denna tirad kunde utgå.
Hr von Knorring: De komplimenter Utsk. fått emottaga
för dess sätt att skrifva svenska, må gälla hvad de kunna. Sä
kert
är dock, att ordet ”adressat” förekommer uti postförfaltn:ne,
och är detsamma som brefinnehafvare, hvilket åter betyder detsamma
som annammaren, d. v. s. den, som får brefvet i sin
hand. Emellertid må nu ordet qvarstå. Man har anmärkt, att
ordet ”adressat” skulle för mången vara otydligt. Det härledes
likväl ifrån latinska verbet adressare och dess participiura adressatus.
Man har klagat öfver de svårigheter, som skulle upkomma
af breflådorna; men det må väl icke vara någon svårighet
för postmästare, att afsända bref till adressaten; och jag tror, att
man i Sverige icke är så angelägen att skrifva bref, att man
gör det endast, för att tvinga andra att läsa dem. I alla fall
tror jag, att olägenheterna af breflådorna hädanefter icke blifva
större än förut. Jag hemställer till den talare, som gjort denna
anmärkn., huru det skulle gå, om ett bref, vägande lod, för
-
Den 16 Augusti e. m.
423
ses af afsäntlaren med frimärke efter endast ett lod, och om
icke, af sådan anledn., den sista meningen af punkten bör bibehållas.
Beträffande Hr Adelborg» yttrande om inkonseqvens,
så synes det mig vara klart, att vid hvarje Postkontor mäste
finnas en tjensteman, som mottager brefven och kontrollerar,
huruvida de äro försedda med frimärken, motsvarande deras vigt.
Hr von Hartmansdorff: Jag vidhåller min förut i saken
yttrade mening. Men då Konungens Rådgifvare talat deremot,
gagnar det väl icke, att jag fortfar med mitt yrkande. Hvad
ordslällningen beträffar, är jag fortfarande mot ordet adressat,
hvarifrån det än må härledas, och tror, att man kan finna uttryck,
som äro lämpligare. Jag vill försöka att upgifva ett förslag
till beslut, i afseende på den sista punkten, förmedelst hvilket
man vunne dels den önskan, som flere talare yttrat, att något
porto måste erläggas för bref, inlagda i breflådor, dels den
fördelen, att, om än dessa bref voro försedda med ringare frimärken
än vederborde, mottagaren då skulle godtgöra bristen.
Jag hemställer derföre, att sista meningen mätte få följande lydelse:
”skolande, i händelse för ringa porto blifvit erlagdt, bristen
af brefmottagaren godtgöras”. Detta förslag synes mig riktigt;
ty den, som mottager brefvet, mäste betala detsamma.
Gr. Mörner: Efter den modifikation, den siste talaren gif
vit
sitt förslag, har jag intet deremot. Jag tror, alt den följden
skulle hafva upstått, äfven utan det tillägget, hvilket dock gör
saken mycket tydligare.^
Frih. Palmstjerna: Då man icke får fullt rätt i sin mening,
men öfver hälften likväl, måste man vara nöjd. Jag vill
således icke vara envis i mitt påslående, utan instämmer gerna
i Hr von Hartmansdorffs förslag.
Gr. Gyldenstolpe: Jag skulle önska, att man kunde vänja
allmänheten att ä bref anbringa frimärken, men man kan väl
icke antaga, att så alltid kommer att ske. Jag hemställer till
dem, som vilja utesluta eller förändra sednare mom. i punkten,
huru i sådant fall förfaras skall med sådana bref, som inläggas i
breflådor och icke äro försedde med frimärken. Flere sådana
lådor komma lill ett Postkontor. Uti dessa finnas bref utan frimärken.
Hvad skall postförvaltaren göra vid dem? Sända dem
tillbaka kan han icke, ty han vet ej, hvem som afsändt dem,
men väl den, lill hvilken de äro ställde. Ar det då icke bättre,
att postförvaltaren vänder sig till denne med begäran, att han
ville utlösa detsamma. Vägrar han detta, så må brefvet förstöras,
men att sådant sker, innan man vet om den, till hvilken
brefvet är stäldt, finnes benägen att erlägga brefvets lösen, vore
orätt, åtminstone intilldess allmänheten blifvit van att frankera bref.
Hr Adelborg: Till svar på siste talarens anmärkn. får
jag nämna, att med dessa bref kommer att förfaras på samma
sätt som med bref, hvilka nu blifva qvarliggande å Postkontor,
nemi. att de uplysas i allmänna tidningarna, och om ingen egare
42i
Den 16 A n gu s ti e. m.
lill dem anmäler sig, blifva de tipbrända. På samma sätt kan
tillgå med dessa bref. De kunna uplysas i närmaste kyrka, och
om ingen vill från Postkontoret inom utsatt tid lösa dem, så
kunna de ju upbiännas.
Frih. Palmstjerna: Derföre, att ett bref emot stadgandet
i denna punkt blifvit utan frimärke inlagdt i breflåda och åtföljt
posten eller diligens ett slycke väg, kan brefafsändaren icke
blifva berättigad alt få sitt bref fram till den det är adresseradt.
Vill man begagna sig af Postverkets åtgärd för att få ett bref
befordradt till den, med hvilken man vill brefvexla, så skall
man ställa sig gifna föreskrifter till efterrättelse. Missbrukar man
delta och instoppar ett bref i en breflåda, utan att förse det med
frimärke, så är det detsamma, som om man far förbi en tullkammare,
utan att förtulla en vara.
Gr. Gyldenstolpe: Om man medgifver rättigheten för
brefemottagaren eller adressaten att lösa ett bref, som blifvit inlagdt
i breflåda, utan att vara försedt med frimärke, så är ju
intet missbruk begånget. Gr. Mörner och Frih. Palmstjerna
hafva med Hr von Hartmansdorff instämt deri, att, om brefvet
icke är till fullo försedt med frimärke, adressaten skall godtgöra
bristen. Således, om jag försökt att undansnilla Kronan 3 eller
4 sk., kan detta ersättas på det sätt, att adressaten skall lösa
brefvet med det felande beloppet. Deremot, om jag inlägger
ett bref i en breflåda, utan att förse det med frimärke, har jag,
enl. desse Hrrs åsigt, förlorat min rätt att få brefvet fortskaffadt
till adressaten och af honom löst. Sådant anser jag vara en
orättvisa. Hr Adelborg har föreslagit, att bref, som icke äro försedde
med frimärken, borde, efter ankomsten lill Postkontoret,
kungöras i allmänna tidningarna; men nu kan hända, att man i
en breflåda emellan Tierp och Gefle inlägger ett bref, som är
adresseradt till en person i Ystad. Huru skall väl denne få veta,
att han har ett bref att afhemta å Tierps eller Gefle Postkontor ?
Afsändes brefvet till Ystad, så underrättas adressaten, att han
har ett bref å Postkontoret att lösa, och han löser det äfven.
Vill man icke medgifva allt, så bör man ej heller medgifva den
hälft, som Frih. Palmstjerna, genom Hr von Harlmansdorffs förslag,
erhållit.
Hvad angår ordet adressat, så tror jag, att det är lika godt
som det i vexelstadgan förekommande ordet trassent, hvilket numera
blifvit ett Svenskt ord. Dessutom förekommer ordet adressat
i K. M:s Propos., och då Hr von Hartmansdorff vill i andra
fall rätta sig efter Konungens Rådgifvare, torde han äfven göra
det i fråga om detta ord.
Hr Printzensköld: De här framställda svårigheterna emot
antagande af denna punkt härleda sig, som mig synes, hufvudsakligen
derifrån, att man, i st. f. att sönderdela punkten i 2:ne
morn., tvertom sammanfört 2:ne saker, hvilka med hvarandra
egentligen icke böra. ega något sammanhang. Ulsk. har föreslagit
en alldeles splitter ny inrättning för brefvens aflemnande,
Den 16 Augusti e. m.
425
nemi. inrättandet af breflådor, och sammanfört denna splitter nya
inrättning med en annan redan befintlig, bestående i brefs
afsändande med diligenser och ångbåtar. Lättheten eller möjligheten
att, ulan Postverkets förlust, kunna med dessa lägenheter
afsända bref, ligger just deruti, att sjelfva transporlinrättningeu
bar fördel af att kontrollera, det portoafgiften behörigen
varder erlagd, så alt Postverket eger en säkerhet, alt, då brefvet
framkommer till adressorten, detsamma blir utlöst. Man skulle
således, enl. min öfvertygelse, gerna kunna bibehålla frånkeringsrätten,
sådan den f. n. är. Följaktligen kan man saklöst bifalla,
att bref må, såsom hittills, afsändas med diligenser och ångbåtar,
utan att vara belagda med någon kontant afgift eller med
frimärken. Ett helt annat förhållande företer sig med dessa breflådor.
Afsigten med deras inrättande måtte väl vara, att den,
som bor en eller annan mil från närmaste Postkontor, skall, utan
att behöfva skicka serskildt bud till detta Postkontor, få bref dit
fortskaffade. Således må man icke i dessa lådor inlägga andra
bref än de, hvilka skola antingen stanna vid närmaste Postkontor
eller derifrån afgå till sin bestämmelse. Följaktligen måste
man så föranstalta, att den, som begagnar denna beqvämlighet,
äfven erlägger afgiften för brefven, emedan Staten f. n. icke är
skyldig alt fortskaffa obetalta bref, med mindre än att det sker
med diligens eller ångbåt. Hvem skall betala portot, då man,
tverlemot nu gällande grunder, får rättighet att afsända bref, utan
att derför erlägga någon portoafgifl, och man således inför ett
frankeringssätt här i landet, hvilket hittills aldrig varit kändt.
Det må vara Statens rättighet att införa ett sådant frankeringssätt;
men då är äfven Staten skyldig sig sjelf att föreskrifva, det
portoafgiften skall erläggas, medelst frimärkens åsättande på brefven,
innan de till destinationsorten afgå. Ett sådant stadgande
måste naturligtvis afse, att, om afsändaren nedlägger i breflådan
eif bref, utan att med frimärken vara försedt, kommer det icke
att afgå till det Postkontor, till hvilket det egentligen är stäldt.
Om nu Bevilln:sUtsk. delat denna punkt uti 2 mom:r och förklarat,
att bref, som inläggas i breflådor, skola vara försedda med
frimärken, så hade naturligtvis följden blifvit, att brefven icke fortskaffas
från det första Postkontoret, såvida dessa frimärken å brefven
saknas, hvarmed saken varit hjelpt, och den nu upkomna
tvisten hade då uteblifvit. Då kunde man, såsom jag i början
af mitt anförande anmärkt, bibehålla nuvar:de frankeringsrätten
för afsändandet af bref med diligenser och ångbåtar; men då
hade man äfven bordt stadga, såsom en ovikorlig skyldighet folden,
som inlägger bref i breflådor, att hafva försett brefven med
behörigt belopp frimärken. Skulle han vara osäker, huruvida de
åsätta frimärkena motsvarade brefvens vigt, måste han afsända
sitt bref till nästa Postkontor och der belägga det med de felande.
Jag anhåller således, att denna punkt måtte delas i 2:ne
morn., så att i det ena stadgas, att bref, som inläggas i breflådor,
skola vara försedde med frimärken, vid brefvets afgång, efter
dess vigt. Det 2:dra mom. skulle blifva, att bref, som fortsljaf
-
426
Den 16 Augusti e m.
fas med diligenser och ångbåtar, må från frimärken vara befriade;
men skola af emottagaren vid ankomsten med fullt porto lösas,
såvida han vill detsamma utbekomma. Derigenom är man ifrån
saken ganska lätt, utan att behöfva inveckla sig i de svårigheter,
som nu blifvit här framkastade.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Gr. Mörner: I anledn. af Gr. Gyldenstolpes yttrande om
den inkonseqvens, som skulle ligga deruti, att man icke vill tillåta,
att sådana bref, som icke äro försedde med frimärken, må
med posten forlskaffas, men deremot medgifvit sådan frihet för
bref, hvilka äro belagda med frimärken, ehuru ieke motsvarande
brefvens vigt, får jag erinra, att den fullkomliga frånvaron af
frimärken är ett tydligt bevis, att man icke ställt sig gifna föreskrifter
till efterrättelse. Deremot kan det bristande .beloppet i
frimärken härleda sig från skiljaktighet i vigten. Den ena väger
mera och den andra mindre noggrannt, i följd hvaraf den
ena finnér de åsätta frimärkena motsvara brefvets vigt, men den
andra icke. Detta är den enkla och naturliga orsak, hvarföre
man icke satt dessa olika porto i samma kathegori.
Jag tog mig friheten, då jag först yttrade mig, att fästa det
Ilögl. Ståndets upmärksamhet på det olika förhållande, som företer
sig emellan de bref, hvilka fortskaffas med postaustalter,
och dem, hvilka afsändas med ångbåt eller diligens, nemi. att
de sednare brefven kunde med dylika lägenheter afsändas utan
äfventyr, att emottagarne nödgades lösa samma bref, för hvilka
afsändarne erlagt porto, hvaremot, då bref inläggas i breflådor
och fortskaffas till destinationsorten, emottagaren icke har någon
kontroll, såvida brefven icke äro försedde med frimärken, emedan,
sedan brefven ankommit till det första Postkontoret, de der
skola förses med behöriga poststämplar. Finnas då frimärken
icke å brefven, så kan det ju hända, alt postförvaltaren der redan
upburit portot kontant, men underlåter att å brefven anbringa
frimärken, och sålunda tvingas emottagarne att lösa samma
bref. Af denna orsak böra bref, inlagda i breflådor, icke
fortskaffas ofrankerade. Jag har äfven hört upgifvas, att, i andra
länder, bref, som ankomma till en postinrättning, men icke
äro försedde med frimärken, upslällas i fenster eller åtminstone
så, att den, som har afsändt dem, kan se, att de icke afgått.
Jag anhåller fortfarande, att sista meningen i punkten måtte utgå.
Hr Adelborg: Om en person, som bor i Tierp, skrifver
till någon, som bor i Ystad, och inlägger detta bref i en breflåda
emellan Tierp och nämnde ort; men detta bref, till följd
af bristande frimärke, icke kan komma att afgå till destinationsorten
: så bör det ju ej vara omöjligt, att brefskrifvaren kan genom
kungörelse i någon kyrka, närbelägen intill breflådorna, få
nplysning derom, att del ifrågavande brefvet, just i följd af felande
frimärke, är qvarliggande å Postkontoret, hvarest han eger
alt detsamma återtaga, eller ock alt förse detsamma med frimärke
Den 16 Augusti e. m.
427
efter dess vigt, för att få det vidare befordradt. Gr. Gyldenstolpes
anmärkn:r anser jag således icke förtjena afseende.
Hr von Knorring: Jag skall vara kort. Jag har icke
blifvit af mina motståndare öfvertygad, att det är fördömligare
att lägga ett ofrankeradt bref i en breflåda, än att afsända det
med en diligens eller ångbåt. Jag vidhåller således min åsigt,
och icke heller kan jag medgifva uteslutande af den sista meningen
i punkten, hvilken jag anhåller mätte bifallas, sådan den
af Utsk. blifvit upställd.
Medan jag har ordet, anhåller jag att få rälta eli mitt misstag,
hvarpå man fästat min upmärksamhet, nemi. att ordet adressat
korner af fransyska verbet adresser, men icke, såsom jag
förut upgifvit, af latinska verbet adressare.
Ofverläggningéu förklarades härmed fulländad, hvarefter Hr
Gr. o. Landtm, framställde, att, sedan Gr. Mörner och Frih.
Palmstjerna förenat sig med Hr von Hartmansdorff, endast 2:ne
förslag till förändring vore i fråga, nemi. det ena af Hr von
Hartmansdorff, som ansett sista meningen böra erhålla följande
lydelse: ”skolande, i händelse för ringa porto blifvit erlagdt,
bristen af brefemottagaren godtgöras, såvida han vill brefvet utbekomma”,
och det andra af Hr Printzensköld, som yrkat, att
hela punkten må blifva sålydande: ”att bref, som inläggas i de
breflädor, hvilka, efter General-Post-Styrelsens föranstaltande,
anbringas vid postanstalter, böra vara försedde med frimärken,
motsvarande portot efter brefvets vigt. De bref åter, hvilka med
diligenser eller ångbåtar fortskaffas, kunna afgå utan att vara
med frimärke försedde; skolande, i sådant fall, adressaten erlägga
brefportot, om han vill brefvet emottaga”.
Härvid anmälde sig och yttrade Frih. Cederström:
Jag vågar i Hr Gr. o. Landtm:s minne återkalla, hurusom
jag yrkat uteslutande af följande ord i punkten: ”skolande adressaten
i annat fall erlägga portot, såvida han vill brefvet emottaga”,
hvilket yrkande jag vidhåller.
Hr Gr. o. Landtm, erkände, att han förbisett, men nu erinrade
sig, att Frih. Cederström, i öfverensstämmelse med hvad
Frih. Palmstjerna först föreslagit, yrkat, att slutorden ”skötande
adressaten” etc. måtte utgå.
Efter sedermera å såväl bifall, utan förändring, som hvar
och en af de yrkade förändringarne framställde propos:r, som
alla besvarades med blandade Ja och Nej, och derpå förnyad
propos. till bifall å förevar:de punkt, med den af Hr von Hartmansdorff
föreslagna förändring, hvarvid svaVen utföllo med starka
Ja, jemte många Nej, förklarade Hr Gr. o. Landtm, att han ansåg
sistnämnde propos. besvarad med öfvervägande Ja.
Hr von Knorring: Jag anhåller om votering, och att kontra-propos.
mätte blifva bifall till Utsk:s förslag.
428
Den 16 Augusti e. m.
Uplästes lill justering och godkändes följande votens-propos.:
Den, sora bifaller 3:dje pimkleu af Bevilln:sUtsk:s Utlåt. J\G
20, röstar <
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, bifalles förenämnde punkt, med den förändring, att
sisla perioden deraf erhåller följande lydelse: ”skolande, i händelse
för ringa porto blifvit erlagdt, bristen af brefmottagaren
godtgöras, såvida han vill brefvet utbekomma”.
Vid voteringens slut befanns att rösterne utfallit sålunda:
Ja — 8.
Nej — 12.
4:de punkten.
Bifölls.
5:te punkten.
Ur von Hartmansdorff: Jag hemställer, om icke orden
”adrcssaternes namn” kunde förändras till ”brefegarnes namn”.
Då i nästa rad förekommer ordet ”brefafsändarne”, är ju äfven
klart, att brefegarne icke kunna vara några andra, än de, till
hvilka brefven äro ställde. Sådant är också språkbruket i vårt
land. Om man skrifver till någon, som förmodas icke vara närvande,
då brefvet framkommer, plägar man vanligen utanpå
teckna, att det, i händelse af egarens frånvaro, måtte öpnas af
den eller den. Genom denna ändring kan någon förvillelse icke
upkomma, och man får ett ord, som är svenskt och lätt uttaladt.
Jag anhåller således, alt ordet ”adressaternas” måtte utbytas mot
brefegarnes.
Hr Printzensköld: Den reform, som man nu föreslagit
och R. o. Ad. antagit, har haft till följd, först en ökad afgift för
brefafsändare, hvilken skall utgå med 1 sk., i händelse han icke
försett brefvet med frimärke. Uti denna punkt föreslås för brefafsändare
en ytterligare afgift, hvilken han skall erlägga, såvida
han önskar, att hans bref skall antecknas på postkartorna. Hittills
har man ansett det ligga mycken vigt derpå, att man kan,
utan att sätta förtroende lill postförvallares mundtliga upgifter,
inhemta, huruvida man å ett Postkontor har ett bref alt utbekomma
eller icke. Derigenom har man också haft en kontroll
å postförvaltarne, så alt de icke kunnat dölja ett brefs ankomst.
Efter Ulsk:s förslag, som är upstäldt i öfverensstämmelse med
K. M:s Propos.* blir brefemottagaren beröfvad möjligheten att
erhålla någon uplysning, huruvida ett bréf under hans adress ankommit
till Postkontoret, med mindre än att afsändaren underkastar
sig den afgift, som för brefvets antecknande å postkartan
blir af K. M. fastställd. Enl. milt omdöme, måste ändamålet
Den 16 Augusti e. m.
429
med postinrättningen vara i främsta rummet icke blott att åstadkomma
säkerhet för brefvens afgång till adressorten, utan äfven
att bereda en möjlighet för den, till hvilken ett bref är adresseradt,
att på de kartor, som ål följa posten, sjelf efterse och kontrollera,
huruvida han å Postkontoret har något bref att utbekomma
eller icke. Jag anser således den här föreslagna förändringen
innefatta ett ytterligare betungande för korrespondenten,
hvilket betungande under nuvar:de förhållanden aldrig varit i fråga.
Jag vet icke ens, om man med detta förslag afser uphörandet af de
s. k. post-prot:na. Jag förmodar, att det icke kan vara meningen,
emedan dessa prot:r innebära just den kontroll, som vederbörtde
revisionskontor har att följa vid granskning af redogörelsen öfver
postmedlen. Men om äfven dessa prol:r fortfarande bibehållas,
upkommer likväl för afsändande eller emottagande korrespondenter
en svårighet att kunna utröna, huruvida bref blifvit från
Postkontoren afsönde och till adressorten ankommit. Nu måste
man i de flesta fall, såvida den afsändande korrespondenten icke
vill underkasta sig denna afgift, åtnöja sig med det svar, postförvaltaren,
om brefvets afgång eller ankomst, honom lemnar;
utan att det blifvit lemnad någon möjlighet att, annorledes än
genom förnyad korrespondens, erfara, om det förra brefvet framkommit.
En större säkerhet finnes, om uti Postkontorets förmak
kartor uthängas, hvarå jag kan se både namnet och dagen, då
brefvet åtgått och till destinationsorten ankommit, må vara att
oriktig person uttagit brefvet. Att nu belasta korrespondenter
med särskilda afgifter, endast derföre, att man vill införa en reform
i sjelfva postportot, synes mig både obilligt och orättvist.
Vill man införa reformen, så må man också af Postverkets medel
bestrida dé utgifter, som erfordras för reformens genomdrifvande;
men ingalunda belasta korrespondenter med serskilda afgifter.
Jag slutar med anhållan, att nu gällande stadgande om
postkartors uprätlande fortfarande må bibehållas.
Hr von Knorring: Efter den utgång sista voteringen erhållit,
lärer väl icke vara tänkbart, att jag skall vinna mitt syftemål,
då jag begär bifall till punkten. Emellertid anhåller jag,
att få angifva de skäl, som föranledt mig, att lemna min röst
åt förslaget. I de flesta länder hår man afskaffat postkartorna, emedan
man ansett dem icke innefatta tillräckliga kontroller. Ett
ytterligare skäl är, att man icke velat öda tiden med deras uprältande,
och att således deras uphörande skulle befordra större
skyndsamhet vid postexpeditionen. På grund af dessa skäl, anhåller
jag om bifall till punkten. Likväl vill jag, i fråga om
kontrollerna, nämna en sak. Det kan hända, att två personer
skrifvit till en och samma person. Huru skall man då veta,
hvilket bref ankommit till destinationsorten, om det ena på ett
eller annat sätt blifvit förstördt. Må detta vara nog om kontrollerna.
Frih. Cederström: Jag anser den i 5:te punkten föreslagna
förändring under nuvar:de förhållanden hvarken billig eller önsk
-
430
Den 16 Augusti e. m.
värd. De skäl, den siste talaren åberopat till stöd för U(sk:s
förslag, hålla icke streck. Om också en större skyndsamhet
vinnes genom uphörandet af postkartorna, vinnes den likväl på
bekostnad af kontroll och säkerhet. Hr von Knorrings andra
skäl var, att den nuvarande kontrollen icke vore fullkomligt tillfyllestgörande.
Tiden har icke medgifvit en närmare utveckling
af denna sats, men i alla fall är väl någon kontroll bättre än
ingen. Tredje skälet var, att brefafsändaren icke kan kontrollera
om hans bref, som på postkartan blifvit upfördt, verkligen
framkommit. Enl. min åsigt, är det egentligen den, till hvilken
ett bref är ställdt och sora han tilläfventyrs väntar att få, hvilken
har största gagnet af de ganom postkartorna gifne uplysningar.
Och som hvar och en, som får bref, gemenligen äfven skrifver
sådane, synes det ömsesidigt vara med korrespondenternas
fördel mest öfverensstämmande, att nuvar:de förhållanden må få
bibehållas. Jag anhåller således, alt 11. o. Ad., med afslag på
denna punkt, måtte förklara, att närvande förhållanden i fråga
om postkartorna fortfarande måtte ega rum.
Häruti förklarade Frih. Lagerfelt, Isr. Carl Adam,
sig instämma.
Gr. Gyldenstolpe: Då ifrågavar:de stadgande innefattar
en verkställighetsåtgärd, hvilken beror af K. M. men icke af R.
St:r, och K. M. i Sin Propos. föreslagit densamma, synes det
vara skäl att Ståndet äfven antager den, hvarföre jag anhåller
om obelingadt bifall lill punkten. Derjemte må jag hafva nämnt,
att det i så mångas öron förhatliga ordet adressat förekommer i
K. M:s Propos. och följaktligen eger auktoritet för sig.
Hr Printzensköld: Enär BevillmsUtsk. uptagit denna
punkt och tillstyrkt R. St:r att densamma bifalla, lärer det väl
också vara hvarje RiksStånds rätt och pligt att uttala sitt omdöme,
äfven om detta omdöme i sin verkan icke kan blifva af
någon serdeles beskaffenhet, helst det af K. M. beror att i detta
afseende besluta såsom han i nåder linner för godt. Jag tror
således, att det förhållande, hvarpå Gr. Gyldenstolpe grundat sitt
tillstyrkande af bifall till punkten, här icke är lämpligt, ty ostridigt
måste det vara R. St:rs rätt att med bifall eller afslag yttra
sitt omdöme öfver densamma, och som de skäl, hvilka dels jag, och
dels sednast Frih. Cederström anfört, icke blifvit af Gr. Gyldenstolpe
vederlagda, utan tvertom det qvarstår ovedersägligt, att
detta stadgande kommer att förorsaka osäkerhet för korrespodenler,
hvilka icke vilja underkasta sig serskilda afgifter, synes det mig
rigtigast, att R. o. Ad. afslår ifrågavande mom.
Frih. Cederström: Den af Gr. Gyldenstolpe yttrade sats
kan jag icke godkänna. Denna sats, tillämpad i vidsträcktare
mån, skulle i sig innebära, att R. St:r i alla s. k. önskningsmål,
deri K. M. har beslutande rätt, icke borde befatta sig med aflåtande
af några serskilda underd. framställningar. Sådant lärer
likväl lika litet hädanefter som hittills blifva underlätet. Jag
tror icke heller, att det vore lyckligt, om icke önskningars frambärande
iakttoges. Jag tager för afgjordt, att Regeringen heldre
Den lfi Augusti e. m.
431
önskar veta hvad representationen och landet tänker, än derom
vara i obekankskap. Jag vidblifver min anhållan, att R. o. Ad.,
med afslag å punken, måtte förklara sin åsigt vara den, att nu
existerande förhållanden i detta mål böra fortfara.
Gr. Gyldenstolpe: Jag lärer hafva missagt mig nyss, då
jag begärde afslag på punkten. Jag önskar ovilkorligt bifall till
densamma. Det är visserligen Hr Prinlzenskölds rättighet alt
tala om denna punkt. Det kan jag icke förmena honom, men
min mening var, att jag ansåg sådant till intet gagnande, äfven
om Ståndet instämmer i hans åsigt, emedan jag förmodar, att,
när K. M. framställt saken och således ansett den nyttig, lärer
K. M. äfven vidtaga åtgärder för att bringa den till verkställighet,
helst detta beror uteslutande af K. M. Jag hyser dessutom
den öfvertygelsen, att K. M. långt säkrare bedömer nyttan af
förändringen än både Hr Printzensköld och Frih. Cederström.
Hr von Hartmansdorff: Efter de stränga ord Gr. Gyldenstolpe
nyss uttalat, borde jag knappast våga nämna, att jag är
af motsatt mening med honom. Jag hade först misströstat om
någon rättelses erhållande i detta fall, ty jag befarade, flertalet
vara så stort emot mig i hufvudsaken, att alla försök blefve fruktlösa.
Emellertid anser jag mig icke böra sky, att uttala min mening
om saken. Om hon af Stånden gillas, beror det sedermera
på Konungen alt derå göra det afseende Honom godt synes.
I få länder är det väl så behöflig! som hos oss, att bibehålla
postkartorna, emedan intet rike torde hafva en så bildad och så
mycket brefskrifvande allmoge som vår. Huru skall han få reda
på sina bref, om ej postkartor finnas. Arbelarne skrifva från de
ställen der de vistas, och då de på kartorna upsöka lill dem ankommande
bref, blir dessas tillhandahållande jemväl lättare för postförvaltarne.
Om kartorna afskaffas, huru skola Dalkarlar, Smålänningar
och Wermlänningar m. fl., hvilka under sommarmånaderna
utvandrat för att på andra orter vinna arbetsförtjenst, kunna
utfå sina bref? Om de ej erhålla dem, hvilket missnöje skall det icke
väcka? Hvarföre skall man blottställa dem för dylikt, då man
kan undvika det. Jag anhåller följaktligen, lika med Frih. Cederström
och Hr Printzensköld, att den gamla ordningen måtte
iakttagas, och att, i st. f. Utsk:s förslag, det måtte heta: postkartorna
skola utförligt uptaga namnen på dem, till hvilka de
äro ställda.
Hr von Knorring: Då, i anseende till den långt framskridna
tiden, jag icke vill anföra vidare skäl och derigenom förlänga
diskussionen, finner jag mig föranlåten, att, sedan Gr. Gyldenstolpe
lemnat mig medhåll, endast yrka ett obetingadt bifall
till punkten, hvartill jag har tillräckligt skäl i den K. Proposm.
Hr Printzensköld: Det lärer väl icke vara Gr. Gyldenstolpe
okekant, att K. M. aflåter skrifvelser till R. St:r uti ämnen,
hvari K. M. ensamt har beslutande rätt. Att K. M., uti förevar:de
fall, skulle utan representationens hörande vidtaga en verkställighetsåtgärd,
är så mycket orimligare att förutsätta, som man
432
Den 16 Augusti e. m.
icke lärer kunna antaga att K. M. utan allt ändamål skulle aflåtit
propos. till R. St:r i denna del. Meningen måtte väl hafva
varit, att K. M. skulle från R. St:r emottaga en skrifvelse i
ämnet, innefattande R. St:rs omdöme öfver frågan, och just detta
omdöme böra R. St:r alltså uttala. Jag anser Gr. Gyldenstolpes
yrkande af bifall på punkten fullkomligt origtigt.
Frih. Alströmer: Jag kan icke finna, hvilken säkerhet vinnes
derigenom, att adressalernes namn utsättas på postkartan, ty förkommer
ett lill mig adresseradt bref, återfår jag det icke derföre,
att det är upfördt å postkartan. När man nu genom det
föreslagna stadgandet har sig öppet att emot en ringa afgift få
bref upförde å postkartan, för att derigenom få full visshet om,
att brefven afgått, lärer väl detta vara allt, som kan begäras.
Jag har egentligen begärt ordet för att uplysa mina motståndare,
att början redan är gjord med indragning af postkartorna. De
dubbla kartorna, finnas numera icke och således icke heller kontroll
derå, att å postkontor inlemnade bref afgått. Dessa kartor
äro dessutom i allmänhet så skyndsamt skrifna, att man har
svårt, att få reda på namnen, och allmogen, har enl. min åsigt,
ringa ledning af dem.
Frih. Cederström: Om en slarfvig brefafsändare försummar
alt få ett bref upfördt på postkartan, skall derföre emottagaren,
för hvilken brefvet kan vara ganska angeläget och
som alltså väntar det, gå i mistning af den säkerhet, sorn, i fråga
om brefvets ankomst till adressorten, postkartorna medföra? Sådant
synes mig obilligt och förhastadt. Frih. Alströmer har sagt,
att, enär dessa kartor gemenligen äro skyndsamt skrifna, allmogen
icke skulle kunna läsa dem. Jag har likväl icke sällan, vid
efterseende å postkartorna, funnit allmoge sysselsatt med enahanda
bestyr; och har det varit någon för svårt, har han begärt
att uplysas^ om något bref varit till honom eller hans anhöriga
å kartorna upfördt. Sådant biträde vägras väl icke heller, hvarken
af mig eller någon annan menniskoälskande person. Jag
anser kartorna böra bibehållas, såsom gagneliga och betryggande.
Då nu öfverläggningen ansågs fulländad, framställde Hr Gr.
o. Landtm., att, i afseende på förevande punkt, blifvit yrkadt,
dels af Hr Printzensköld, alt R. o. Ad., med afslag derå, ville bibehålla
nu gällande stadganden i afseende på 'portkartor oförändrade,
hvilket yrkande Frih, Cederström biträdt; dels af Hr
von Hartmansdorff
Härvid tillkännagaf Hr von Hartmansdorff, att han ville instämma
med Hr Printzensköld.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att, i sådant fall, jemte Hr
Printzenskölds förslag, endast bifall til! 5:te punkten vore i fråga,
samt framställde derjemte propos. först lill bifall å denna punkt
och derpå till antagande af Hr Printzenskölds förslag, hvilka propos:r
begge besvarades med blandade Ja och Nej; hvarefter förnyad
-
Den 16 Augusti e. m.
433
nyad propos. till bifall å Utsk:s förslag blef framställd, och, sedan
svaren dervid åter utfallit med Ja och Nej, Hr Gr. o. Landtm,
förklarade det han nu trott sig finna Ja öfvervägande.
Efter härvid af Hr Printzensköld och Frih. Cederström yrkad
votering, uplästes till justering och godkändes följande voter:s-propos.
:
Den som bifaller 5:te punkten af Bevi)ln:sUtsk:s Utlåt N:o
20, röstar
Ja j
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, afslås nämnde punkt och beslutar R. o. Ad. att nu
gällande stadgande:! i afseende på postkartor böra oförändrade
bibehållas.
Vid voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit som
följer:
Ja — 10.
Nej —11
6:te punkten.
Frih. Hermelin, Sam. Aug.: Den här föreslagna vigten
af 8 lod för lösbref är visserligen i flera fall mera än tillräcklig,
men det förekommer stundom, att tyngre -bref måste afsändas,
och dä bref nu få med posten afsändas ända till 48 lod, skulle
jag tro, att samma rättighet för korrespondenter bör bibehållas.
Det är så mycket mera billigt, som, enl. hvad Hrnne nogsamt
känna, rättegångshandlingar, vare sig från Härads- eller Hofrätt,
innehålla flera ark. Om således en dylik expedition går öfver
det bestämda lodtalet, skulle den ej få sändas med posten, och,
i händelse en sådan rättegångshandling skall inlemnas till Hofrätt,
men afsändaren bor på landet, måste han sönderklippa den och
anmoda kommissionären att åter hopfästa den. Sådant synes
mig icke ändamålsenligt. Det är icke min mening, att man skall
ega rätt att afsända dessa handlingar med posten emot enkel afgift,
utan väger brefvet öfver 8 lod, så betalas dubbelt porto, och
väger det öfver 16 lod, så bétalas tredubbelt porto o. s. v. Såsom
ytterligare skäl för detta mitt förslag får jag anföra, att samma
förhållande inträffar äfven med embetsmvndigheter. Laridshöfdingar
och Hofrätter skulle, om Utsk:s förslag i denna punkt
antages, icke få afsända bref om större tyngd än 8 lod lill Kronofogdar
och Häradshöfdingar. Derföre tillstyrker jag, att bref om
större tyngd än 8 lod må med posten afsändas, men mot ett i
förhållande derefter ökadt porto.
Hr Printzensköld: Jag förmodar, att Bevilln:sUtsk. med
lokalbref menar sådana, hvilka i sednare tider tillåtits att med
posten afsändas. Om således med lokalbref skall förstås dylika
bref, torde det vara ganska rigtigt, att dessa icke få öfverstiga
10 H. 28
/
m
Den 10 Augusti e. m.
en vigt af 4 lod, ty, är vigten större, kan man med ett bild
från egen bostad afsända brefvet till den, hvilken skall detsamma
emottaga. Skulle bref af större tyngd få med posten afsändas,
så blir följden troligen den, att man för heqvämlighetens
skull begagnar posten för att afsända hvarjehanda persedlar af
icke så ringa tyngd. Beträffande åter lösbrefven, hvarmed jag
förstår sådana, som från postkontoret utsändas på landet, synes
mig nog bård den här meddelade föreskriften, at t dessa bref icke
må väga öfver 8 lod. Det kan, såsom Frih. Hermelin nämnt,
inträffa, att man måste från ett postkontor afsända rättegångs- eller
andra handlingar till en ort, der postkontor ej linnes, men så
belägen, att dessa handlingar med posten kunna fortskaffas, dä
bör jag väl ega rättighet, att begagna posten till undvikande af
den högst betydliga kostnad jag tillskyndas, om jag skulle skicka
en serskild exprés med delta bref eller nödgas sönderklippa akten,
för att dela den i så många paketer, att icke hvartdera öfverstiger
8 lod. Lika med Frih. Hermelin tror jag således, att billighet
och rättvisa kräfva, att lösbref böra till det minsta fä innefatta
den tyngd, inom hvilken man har rättighet att afsända paketer
med posten, likväl, såsom en följd af denna rättighet, med
skyldighet, att för sä beskaffade bref erlägga högre afgift, hvars
belopp jag nu icke vill föreslå, utan anse denna förhöjning böra
bero af K. M:s Nåd. pröfning. Jag tillstyrker således en sådan
förändring i denna punkt, att, hvad lösbref beträffar, de må få
hafva samma tyngd sorn de, hvilka nu med posten afsändas; men
att deremot Utsk:s förslag, i hvad det angår lokal bref, måtte
antagas.
Hr von Knorring: Jag anhåller om bifall till Utsk:s förslag.
Frih. Hermelin har yrkat ett förhöjdt lodtal, och, såsom
skäl, anfört, alt man i annat fall måste sönderklippa handlingar,
för att med posten få dem befordrade; men jag hemställer, om
man antager ett obegränsadt lodtal på lokalbref, huru brefdragare
skola se ut, då de komma släpande med stora paketer?
Frih. Cederström: Jag kan alldeles icke inse något
skäl, hvarföre man skulle göra någon olikhet i bestämmanderne
för lokalbref och lösbref. Lika med Frih. Hermelin och Hr
Printzensköld, tror jag det vara obilligt att förmena korrespondenter
att uti ett enda' konvolut innesluta de papper och handlingar,
de vilja afsända, äfven om de skulle öfverstiga 8 lod;
men deremot synes det mig billigt, att Postverket må få någon
ökad inkomst för hvarje lod, som öfverskrider maximum eller 8
lod. Om afgiften bestämmes t. ex. till 1 sk. b;ko lodet, tror jag
icke att man dskerar att få bref afsönde med posten till sådan
tyngd, som den Ilr von Knorring omnämnt. I enlighet med
dessa mina åsigter, anhåller jag, att 11. o. Ad., i st. f. att bifalla
Utsk:s förslag, ville antaga den redaktion, att s. k. lokalbref och
lösbref få väga 8 lod, samt att för hvarje derutöfver gående lodtal,
afgiften höjes lika med lokal- eller lösbrefvets ursprungliga
afgift.
Den 16 Augusti e. m.
435
Gr. Mörner: Utsk:s förslag i denna punkt innefattar, enl.
min åsigt, ingen förbättring af det förslag, K. M. i Sin Propus,
föreslagit. Också har Utsk., såväl i detta som i förra Betänk ,
visligen förbigått att uplaga samma förslag oell att upgifva skäl
derför. K. M:s förslag gick derpå ut, att portot för lösbref skulle
bestämmas till 2 sk. och utgå genom frimärken, hvarigenom den
fördel vunnits, att man undvikit kontanta liqvider, hvilka, enl.
Utsk:s förslag, skola tillfalla Postförvaltarne. Hela denna fördel
förloras genom Utsk:s förslag. Vidare hade K. M. föreslagit, alt
bref, som icke öfverstiga 16 lod, skulle mot afgift af 2 sk. få
med posten afsändas. Utsk. har deremot nedsatt vigten till hälften
eller 8 lod, hvarigenom, på sätt flere talare anmärkt och en
hvar, som känner förhållandet, nogsamt vet, det vid ganska många
tillfällen blir omöjligt alt med posten afsända handlingar. På
samma sätt skulle för lokalbrefven erläggas porto med 2 sk. lodet
genom frimärken. Dessa bref kunna icke läggas in i en breflåda,
utan de måste inlemnas på postkontoret, och på detta sätt
tvingas man alt gå halfva vägen sjelf, helst här i Stockholm, hvarest
postinrättningen är förlagd mitt i staden, flade nu breflådor så
inrättats, att äfven dessa bref kunnat der inläggas, så hade äfven
en stor lättnad upkommil för korrespondenter. Detta sammanhängde
med systemet i sin helhet, och derföre hade K. M. äfven
föreslagit del; men Utsk., som vill göra systemet sä fullständigt,
att det icke vill hafva 2 rayonsporlon, har icke destomindre
bibehållit de-,kontanta liqviderna, hvarigenom det blir nödvändigt,
att posträkningar m. m., hädanefter som hittills, äfven
måste bibehållas, lill föga fromma för korrespondenter. Jag anhåller
att R. o. Ad., med ogillande af Utsk:s förslag, ville antaga
K. M:s Propos.
Hr von Hartmansdorff: Förbudet att afsända lösbref om
större tyngd än 8 lod, anser jag vara origtigt. Med sådana bref
förfares nu på det sätt, att afsändaren har en väska, hvilken han
på eget äfventyr fortskaffa!' till postkontoret. När brefven dit
ankommit, har postförvaltaren intet annat alt göra, än upföra
brefven på postkartan, hvarefter brefegaren på sitt ställe uttager
dem. Om således postförvaltaren får den här föreslagna betalningen,
bör han anses vara för sitt besvär tillräckligen aflönad.
Att ålägga afsändaren ytterligare utgifter, synes mig alldeles
olämpligt, emedan man, såsom redan anmärkt är, ofta måste afsända
handlingar, hvilka ej kunna åtskiljas. Det händer stundom,
att från myndigheter skola afsändas domar eller andra handlingar,
hvilka, hvar för sig, till följd af den dragna stilen, väga
öfver 8 lod. Om de äro genomdragna med embetsmyndighetens
sigill, kunna de icke fördelas. Finnes dessutom något antagligt
skäl hvarföre en afsändare på landet icke skall få i sin väska
lill posten inlägga ett bref om 48 lods vigt? Om man tänker sig
de besvärligheter, som ofta förekomma för dem, sorn bo aflägse
på landsbygden: så bpr man söka mindska i stället att öka dem.
Efter Usk:s förslag, skulle mången, som bor på ett afstånd af 2
,430
Den 16 Augusti e. m.
mil, eller längre, från postkontoret, nödgas göra serskild resa,
hvilken, under vissa årstider, serdeles om det är sjöväg, medför
ganska stora olägenheter. Antager man Utsk:s förslag: så blir
följden, dels att postgången hindras, och dels att han betungas
med alltför stora afgifter. Jag tror fördenskuld, att man här bör
stanna vid ordet ”pwstförvaltarne”, och att det må komma att heta,
”s. k. lösbref och lokalbref höra mot hittills stadgad afgift befordras,
samt denna afgift fortfarande tillkomma postförvaltarne”.
Man kan visserligen säga, alt den här bestämda afgiften, af 1
sk. för lokalbref, är nog ringa; men om brefvet skulle vara af
någon större tyngd, är äfven billigt alt en högre afgift erlägges.
I fråga om sådana bref kunde man ju stadga, att de icke finge
väga öfver 4 lod. Ofverskrede de denna vigt, skulle de möjligen
blifva alltför betungande för postdragarne. Afsändarne borde då
sjelfva ombesörja deras fortskaffning. Hvad lösbrefven angår,
torde vi derföre böra stanna vid det förslag jag gjort. Beträffande
lokalbrefven, öfverlemnar jag till dem, som hafva mera
erfarenhet än jag, att. derom yttra sig.
Hr Printzensköld: Ianledn. af Hr von Hartmansdorffs framställning,
anhåller jag, att Hr Gr. o. Landtm, ville söndra denna punkt
i två delar, nemi. den ena ang:de lösbref och den andra lokalbref.
Hr von Knorring: Jag har. icke Betänk. N:o 14 till hands ;
men jag vill nämna, att det icke var utan skäl Utsk. fråuträdt
K. M:s Propos., för att icke frångå principen af ett bestämdt
medelporto.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, framställde
Hr Gr. o. Landtm, att i afseende på förevande punkt blifvit
yrkadt, af Frih. Hermelin, att äfven bref af större vigt, än Utsk.
föreslagit, må få med posten afsändas, men deremot afgiften, då
de öfverstiga 8 lod, fördubblas och, då de öfverstiga 16 lod, tredubblas
o. s. v.; af Hr Printzensköld, att lokalbrefven ej må öfvergå
4 lod, men att, i afseende på lösbrefvens vigt, må gälla hvad i
allmänhet är stadgadt, dock att K. M. må bestämma den afgift,
som för sådane bref skall erläggas: af F piil. Cederström, att ifrågavar:de
stadgande måtte blifva sålydande: ”s. k. lösbref och lokalbref
om 8 lod böra emot hittills stadgad afgift befordras, samt
denna afgift fortfarande tillkomma postförvaltarne; börande vid
hvarje dylikt bref, som genom Postverket befordras, erläggas 1
sk. b:ko för hvarje lod, som öfverstiger 8 lod”; af Gr. Mörner, att
R. o. Ad., med afslag å Utsk:s förslag, måtte antaga K. M:s Propos.
, hvilken i denna del vore sålydande: ”att för lösbref eller sådant
bref, som antingen inlemnas å postanstalt för att derifrån,
utan att gå förbi eller ankomma till annan postanstalt, försändas
lill någon ort utom postanstaltens läge, eller ock från sådan ort
på enahanda sätt till postanstalt ankommer, fastställes ett porto
af två skillingar, såvida brefvets vigt ej öfverstiger 16 lod; tyngre
bref fortskaffas ej”, samt ”att för lokalbref eller sådant bref, som
inlemnas å postanstalt, för att befordras (ill person inom staden
eller å stället, der poslanslallen finnes, bestämmes ett porto af
Den 16 Augusti e. m.
437
2 skillingar, såvida ej brefvets vigt öfverstiger fyra lod, i hvilket
fall det icke må å postanstalten lill fortskaffande emottagas”.
Hr Gr. o. Landtm, behagade härvid afbryta sin framställning
och på begäran upropa
Frih. Hermelin, som yttrade:
Jag afstår från min anhållan och förenar mig med Hr
Printzensköld.
Hr von Hartmansdorff: Afven jag instämmer med Hr
Printzensköld.
Hr Gr. o. Landtm, framställde vidare att Ilr Printzensköld
slutligen yrkat att punkten måtte delas så, att propos. framställdes
serskildt om lösbrefven och serskildt om lokalbrefven.
Härvid anmälde sig och yttrade
Hr Printzensköld: Jag tillåter mig att fästa Hr Gr. o.
Landtm:s upmärksamhet på min sista anhållan, nemi. att, med
anledn. af Hr von Hartmansdorffs förslag, de s. k. lösbrefven
skulle få afsändas mot hittills stadgad afgift, hvilken borde fortfarande
tillkomma postförvallarne, och att lokalbrefven icke skulle
få befordras genom Postverkets försorg, såvida de öfverstiga 4
lod. Detta gaf mig anledn. att begära punktens delning, så att
man kunde få rösta derom, huruvida vanliga lösbref skulle, på
sätt hittills varit vanligt, få fortskaffas, men att deremot Utsk:s
förslag antages, rörande lokalbrefven. Jag tror att redaktionen
skulle lätteligen kunna upställas och lyda sålunda: ”Lösbrefböra
mot hittills stadgad afgift befordras, och denna afgift fortfarande
tillkomma postförvallarne; börande likväl lokalbref, för att genom
Postverkets försorg fortskaffas, i vigt icke öfverstiga 4 lod”.
Hr Gr. o. Landtm, erinrade att Hr von Hartmansdorff
afstålt från sitt yrkande och att Hr Printzenskölds förslag redan
blifvit framställdt. Ville Hr Printzensköld afstå från någon del
af sitt förslag, kunde sådant ej förvägras, men nya yrkanden flngo
icke numera framställas.
Hr Printzensköld: Hr von Hartmansdorff yrkade den propos.
, jag tagit mig friheten framställa.
Hr von Hartmansdorff: Jag fattade Hr Printzenskölds
mening så, som han nu framställt henne, och derföre instämde
jag med honom, emedan mitt yttrande icke var så tydligt som
hans. Om Hr Gr. o. Landtm, likväl anser mitt vara sådant,
att propos. derå kan göras, men icke tillåter, att den sker på Hr
Printzenskölds förslag: så anhåller jag att den framställes på mitt.
Hr Printzensköld: Mitt förslag är i sjelfva saken öfverensstämmande
med Hr von Hartmansdorffs, så tillvida, att jag
yrkat bibehållande af nu gällande stadganden, och att åt K. M.
skulle öfverlåtas att bestämma den högre afgift, hvarom fråga var.
Tillätes det mig att i så måtto förändra detsamma, att jag får
438
Den 16 Augusti e. m.
utesluta den sista meningen, blir det med Hr von Hartmansdorffs
fullkomligt lika, och då torde Hr Gr. o. Landtm, icke finna någon
svårighet att komma till det slut, jag och Hr von Hartmansdorff
önska.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att R. o. Ad. torde finna, alt
om man, efter diskussionens afslutande, skulle upgöra förslag för
att sammanjemka meningarne, kunde man aldrig komma till slut,
likasom det ej heller vore öfverensstämmande med grundlagens
föreskrifter. Hvad beträffade Hr von Hartmansdorffs förslag, så
omfattade det endast förra delen af punkten, hvaremot han lemnal
den sednare delen obestämd, men då han nu förklarat, att
han afstått derifrån, endast under förutsättning att hans förslag
innefattades i det af Hr Printzensköld framställda, kunde det gå
an att i ena delen af denna punkt antaga Hr von Hartmansdorffs
och i den andra Hr Printzenskölds förslag.
Hr von Hartmansdorff: Jag tror alla vara ense om att
antaga första punkten, rörande lösbrefven, eller så långt Hr Gr.
o. Landtm, upläst förslaget. Om propos. derå göres: så torde
den bifallas. Sedermera återstår att afgöra, huruvida R. o. Ad.
vill tillägga något ang:de lokalbrefven.
Hr Gr. o. Landtm, framställde nu, att Hr von Hartmansdorffs
förslag innehöll, att lösbref böra mot hittills stadgad afgift
befordras och denna afgift fortfarande tillkomma Postförvaltarne,
samt att, i fråga om lösbrefven, hvilka först skulle blifva föremål
för diskussion, i öfrigt blifvit yrkadt, dels bifall till Utsk:s förslag,
dels af Hr Printzensköld, att i afseende på deras vigt må
gälla hvad i allmänhet är stadgadt, och att K. M. må bestämma
den afgift, som för sådane bref skall erläggas.
Härvid anmälde sig och yttrade
Hr von Hartmansdorff: Jag tror att R. o. Ad. är ense
om att antaga första punkten ang:de lösbrefven så långt den af
Hr Gr. o. Landtm, blifvit upläst. Och om den blir föremål för
en propos., tror jag den allmänt bifalles. Då återstår den följande
delen, och huruvida R. o. Ad. der vill eller icke vill göra
tillägg både för lösbrefven och för lokalbrefven.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade det han förmodade, att Hr von
Hartmansdorffs framställning grundade sig på något misstag, helst
jemväl Gr. Mörner yrkat bifall tili K. M:s Propos. i fråga om
lösbrefven, som väsentligen skiljde sig från förra delen af Utsk:s
förslag och Frih. Cederström framställt ett serskildt' fprslag i
ämnet, så att meningarne vore i flera afseenden skiljaktige;
hvarjemte Hr Gr. o. Landtm, först hemställde om R. o. Ad., i
fråga om lösbrefven, bifölle Utsk:s förslag.
Denna propos. besvarades med starka Nej, blandade med Ja,
och då sedermera Hr Gr. o. Landtm, började framställa propos.
till bifall ä Hr Printzeuskölds förslag, anmälde sig och yttrade
Den 16 A ugusti e. m.
439
lii* Printzensköld: Jag afstår från mitt förslag och förenar
mig med Hr von Hartmansdorff.
Hr Gr. o. Landtm:s härefter, först till bifall å Frih. Cederströms,
dernäst till bifall å Gr. Mörners förslag och sedermera
till antagande af Hr von Hartmansdorffs, i fråga om lösbrefven
framstäldta förslag, besvarades med blandade -Ja och Nej,
hvarpå Hr Gr. o. Landtm, yttrade det han ej kunnat fullständigt
upfatta R. o. Ad:s mening, men dock trott sig finna att
Gr. Mörners förslag erhållit flere röster än de öfrige, samt efter
förnyad, med Ja och Nej besvarad propos. till bifall å sistnämnde
förslag, förklarade att han ansåg Ja hafva varit öfvervägande.
Hr Printzensköld: Jag anhåller om voter. och att Hr
von Hartmansdorffs förslag måtte blifva kontra-propos.
Uplästes till justering samt godkändes följande förslag till
voter:s-propos.:
Den som, med afslag å det i 6:te punkten af Bevil!n.Utsk:s
Utlåt. J\s 20 afgifna förslag, rörande lösbref, bifaller hvad K. M.
i Dess Nåd. Propos. i fråga om dylika bref föreslagit, röstar
Ja;
den det ej vill, röstar
Nej;
vinner Nej, bifalles Utsk:s förslag, rörande, lösbref, med uteslutande
af deri förekommande inskränkning i afseende på vigten.
Vid votenns slut befunnos rösterna hafva utfallit som följer:
Ja — 10.
Nej — 11.
Då härefter Hr Gr. o. Landtm, började omnämna de
serskildta yrkanden, som i afseende på lokalbfefven blifvit gjorde,
anmälde sig och yttrade
Gr. Mörner: Ifall Ståndet bifallit mitt yrkande alt'denna
punkt skulle utgå, hade sammanhang i Ståndets beslut upkornmit.
Då nu så icke skett, afstår jag derifrån.
Frih. Cedarström: När mitt yrkande, rörande första punkten,
icke vunnit framgång, afstår jag från mitt förslag, rörande
den sednare.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att i sådant fall endast återstode
Hr Printzenskölds yrkande, hvilket i sak helt och hållet
instämde i hvad Utsk. föreslagit, nemi. alt lokalbref, för att genom
Postverket fortskaffas, i vigt icke få öfverstiga 4 lod; hvarefter
detta Utsk:s förslag, uppå derom framstäld propos., af R. o.
Ad. bifölls.
7:de, 8:de och 9:de punkterne.
Biföllos.
Gr. Mörner: Sedan R. St:r afgjort frågan om myntet,
440
Den 16 Augusti e. m.
och detta i den närmaste tiden har inverkan på förevar:de fråga,
anhåller jag, att ett tillägg måtte göras i öfverensstämmelse med
K. M:s Propos. i denna del, till hvars åsidosatta besvarande jag
icke kan inse något skäl. I K. M:s Propos:n heter det nemi.:
”1 händelse R. St:r antaga K. M:s uti serskild Nåd. Propos.
framstälda förslag, ang:de myntenheten och dess fördelande i
100:delar, böra förenämnde portosatser utsättas i öre, sä nära
som möjligt motsvarande ofvannämnde belopp i sk. b:ko.
Hr von Knorring: Jag får så mycket heldre instämma
med den siste värde talaren, som jag, under frågans behandling
i Utsk., delat hans mening.
Gr. Mörner: Jag har numera blifvit uplyst derom, att
BankoUtsk. lärer antagit en generel bestämmelse i detta fall,
hvilket gör ett serskildt beslut obehöfligt. Utsk. lärer nemi.
hafva föreslagit, alt alla taxor skola bringas i öfverensstämmelse
med den nya myntenheten.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, då Gr. Mörner afstått från
sitt förslag, R. o. Ad. torde finna att vidare framställning derom
ej vore behöflig.
Ropades ja.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: R. o. Ad. torde nogsamt
finna, att ett snart afgörande af den fråga, som nyss
nämndes, nemi. decimal-systemets fullständiga införande i myntväsendet,
är af vigt, och derföre anhåller jag, att R. o. Ad.
måtte besluta, att BankoUtsk:s Utlåt. N:o 49 sättes främst på
föredragms-listan till nästa plenum.
Uppå Hr Gr. o. Landtm:s i anledn. häraf framstälda propos.
beslöts att BankoUlsk:s på bordet hvilande Utlåt. JVs 49
skulle upföras främst å föredragms-listan för nästa plenum; hvarefter
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. f till 2 på natten.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
—«••<*<» Q-©•v
