# ID: svediakorp-gov573
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 153,772
# sentences: 4,727
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


PROTOCOLL,
HÅLLNA
IIOS
HÖGLO F LIGE
KUMBEmASM dcji
VID
JTagtima Hikötrögen i Stockl) alm
ÅIIKM 1850 oell 1851.
lini i'ti Häftet.
STOCKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet,
185 1.
A J ii i:
. . -v: - * . • ..
.
Onsdagen den 18 December 1850.
Plenum kl. 10 f. m.
Hr Goes, Axel Wilh., hade inlemnat följande:
Hindrad af enskildta angelägenheter alt qvardröja i hufvudstadeti
nödgas jag härmed vördsamt afsäga mig den plats som Supleant i
BevillmsUtsk., hvartill jag af Hrr Elektorer blifvit utsedd; anhållande
dock alt vid min riksdagsmannarätt få blifva bibehållen.
Till denna anhållan lemnade R. o. Ad. sitt bifall.
Anmäldes och lades på bordet Const.Utsk:s mern. N:0 3, angtde
eli af Hr Cassel väckt och af Vallofl. BorgareSt. remitteradt förslag
örn ytterligare upskof med afgörandet af K. M:s afgifna, nu hvilan
de
nådiga förslag till ny Riksd.Ordn. m. m.
II. Ex. Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att följande Utsk:s
ledamöter begärt och erhållit 3 veckors ledighet ifrån d. 23 dennes,
nemi. i Consl.Utsk. Frih. Åkerhjelm, Johan Carl, och Frih.
Lagerfelt, Israel Carl Adam; i BevillmsUtsk. Frih von Kraemer,
Rob. Fredr, och Gr. Sparre, Joli. Alexander; i BankoUtsk.
Hr Bogeman, Carl Adolf; i Allm. Besv.- o. Ekon.-  Ulsk. Hr Montgommerie, Rob. Nils Germ., och i Ridd.-  Utsk. Ilr von Strokirch, Joli. Paul Fred. Otto, och Hr
von Kraemer, Anders Robert; hverjemte H. Ex. anmodade
Hrr Elektorer alt sammanträda till val af ledamöter i nämnde Utsk.
under de permitterades frånvaro, samt alt dervid jemväl utse en
Supleant i Bevilln.Utsk. och en Supleant i Exped.Utsk., efter Hr
Goes, Axel Wilh. och Ilr af Wannqvist, sorn i sista plenum
afsagt sig förtroendet att vara Supleant i sistnämnde Utsk.
Fortsattes öfverläggningen om K. M:s sedan sisth riksdag hvilande
och uli Const.Utsk:s d. 7 och 11 dennes bordlagda mern.
N:o 2, till R. St:s afgörande öfverlemnade förslag till ny Riksd.-  Ordn., jemle dervid fogad serskild artikel, äfvensom, i sammanhang
dermed, till ny R.F.
1*
4
Den 18 December.
Frih. Cederström, Jakob: Sedan Gr. Hamilton, Frih. Palmstjerna
och Gr. Lagerbjelke samt Hrr Tersmeden och Lagerhjelm
i gårdagens plenum sä påtagligt bevisat det hvilande representationsförslagets
skadlighet och brister, anser jag icke mödan värdt, alt
yttra något om detaljerne i detta förslag, som hvarken kan eller
bör af R. St. antagas. Frågan har dock åtskilliga andra sidor att
belysa, som icke böra förbises: Här har af några andra ledamöter
blifvit afgifna yttraden, som jag finner böra uptagas; för att fästa
upmärksamheten pä det besynnerliga förhållande, att hvad en f. d.
Justitiae-Stats-Minister H. Ex. Nordenfalk i lifstiden vid 1840 års
riksdag fält, är vordet ansett såsom ett oförgätligt testamente, gifvet
Svenska folket oell dess representanter lill efterföljd, nemi. att
representationsfrågan icke kunde falla, om hvilken föreställning den
kulörta pressen, från den becksvarta ända lill och med den blodröda
med raseri grep och i förtjusningen öfver detta yttrande har
man slutligen kommit derhän, ali detsamma numera anses såsom
ett faktum. Från denna fras, utgången frän den längsta af alla
Stats-rådets ledamöter år 1810, men icke af något förnuftsskäl
bevist, hafva en del talare hämtat anledn., att inom della hus tillstyrka
antagandet, af det nu hvilande förslaget, nemi. Stats-råds-ledamöterne
Hrr Sparre, Platen, Sandströmer och Gripenstedt: Ar
det likväl möjligt, att vi skola fortgå pä denna bana att vid hvarje
inträffande riksdag hafva desse s. k. förmedlingsförslagen oss förelagda,
och hvartill skola de tjena? Jo, alt förskaffa oss en bättre
representations-form än den vi hafva, men beklagligen hafva alla
förslag hitintills varit af beskaffenhet, att icke någon förnuftig och
i statsangelägenheter något hemmastadd, velat eller kunnat antaga
desamma, lietta bevisar ju äfven, att den sä mycket omordade
och omskrifne allmänna opinionen aldeles icke har några sympatier
för de framlagda projekterne, och att den aflidne Statsministerns
yttrande, det man velat göra till ett faktum och nära nog betrakta
såsom en § i vår R.F., uprepas således endast för alt såsom en
larmklocka sätta packet i rörelse på gator och torg, reformmöten
och banketter; med packet menar jag hvad Källgren, med ordet
menade, nemi. att betydelsen är tvåfaldig och angår så väl dem
som åka i vagn, sorn dem hvilka traska till fots. Lålom oss nu
eftertänka, hvad har följden varit af detta Ex. Norden falks yttrande?
Agitationen, utgången från Paris och, genom agenter, spridd öfver
hela Europa, framstod under benämningen af ”Reformvänner” handlande
så vid möten i rum, som på torg i rent uprorisk anda.
Mine Hit! Dylika händelser inom folkslag hafva sine perioder
ehuru föremålen äro för hvarje tillfälle skiljaktiga, hvilka medföra
skadliga och vådliga följder och möjligen äfven olyckor, der icke
styrelserna med den kraft uprätthålla lagarnas efterlefnad, att omstörtningsförsöken
hastigt omintelgöres. Historien har gifvit oss vid
handen, de hvälfningar som förr och jämväl nu senast 1848 i de
flesta Europas samhällen genom slapphet hos slyrelserne varit föranledde.
Der sådana händelser inträffa har passionen varit rådande och förnuftet
slått stilla. Vår grundlag bjuder att frågor om förändring i densamme
aldrig må ifrågakomma, med mindre än alt Const.IJtsls. i första hand
Den 18 December.
5
pröfva! och erkänt dem nödiga, nyttiga och möjliga att verkställa.
Behandlingen af förevar, förslag har det egna mot sig, att Coust.Utsk.
icke aktat nödigt, att underrätta R. St., huruvida Utsk. anser förslaget
äga eller sakna egenskapen af nödig, nyttig och verkställbar
förändring, utan Utsk. har endast öfverlemnat förslaget vid förra
riksdagen, för grundlagsenlig behandling vid denna utan allt till
eller afslyrkande. Nu hafva likväl serskilde ledamöter bland R. o.
Ad., då, såsom jemväl nu, ledamöter af Utsk. åtagit sig bestyret att
fullgöra hvad Utsk:s ledamöter collectivt bort göra och jag mäste
härföre hålla Hrr Tersmeden och Lagerbjelke räkning; men det är
icke nog att vi stå pä den punkten, att vi icke behöfva befara, att
det odugliga förslaget blir gällande, man måste äfven tillse, hvilken
afsigt någre ledamöter haft med förslagets tillstyrkande. Ar skälet
till detta tillstyrkande måhända det Nordenfalkska förordandet, att
förslaget icke kan falla, eller är det derföre, att förslaget åsyftar en
förmedling emelian stridiga åsigter, ronde representations-former i
allmänhet? Jag ber Hrnne ursäkta om jag blir vidlyftig, men jag
kan icke hjelpa det.
Det är klart, att, innan man kastar bort hvad man har, man
efterser, hvilka frukter det lemnat under dess tillvaro. Under iakttagande
häraf måste man erkänna, att den fyrdeldta representationen,
hvaraf vi, representerande Svenska folket, utgöra en J, hafva
vi att tacka tvänne gånger för de grundlagar, som blifvit stiftade
nemi. 1720 och 180!) årens grundlagar. Båda dessa våra grundlagsstiftnings-perioder
hafva utgjort epoker för Europas lagstiftningar
i och för grundlagar. Den af är 1720 har varit erkänd af
Frankrikes utmärktaste författare öfver de Europeiska Stalsrältsförhållanden,
Abbé Mablie såsom ett mästerstycke, och dock står
denna R.F. långt under den af år 1809. 1720 års R F., som be
röfvade
Konungen all makt och lade den i R. St:s händer, åstadkom
de partistrider, som fortgingo ifrån grundlagens stiftande intill
år 1772, och mänga gånger var nära att störta fäderneslandets
sjelfständighet. Sliflarne af 1809 års grundlag, hvilken vi nu efterlefva,
ville att Sverige skulle hafva en stark Konungamakt, och
att Konungen skulle allena styra riket, men vara pligtig alt omgifva
sig med ett Råd, hvars till- eller afstyrkanden skulle stå i öfverensstämmelse
med grundlagarnes och folkets fordringar, och hvilket Råd
skulle vara laga ansvar underkastadt, derest det tillstyrkte något,
som vore stridande emot rikets sannskyldiga nylla eller beskrifven
lag. Af denna grundlagssliftning har man befunnit sig lycklig,
utan att man likväl gjort sig reda för dess tillkomst. Sönderslites
nu den representation, som stiftat dessa lagar, så är det icke otänkbart
utan tvertom tydligt, att dessa lagar försvinna, och alt andra
på helt nya grundsatser tillskapas. Men hvilka blifva då de lagstiftande?
Jo! Röda kommunister, hvilka tillskansa sig makten, ehuru,
enl. min äsigt, någon lycka deraf för folket är omöjlig. Säkert
är dock, att lill en början ett brusande jubel skall upstå. Mycken
skarpsinnighet erfordras icke för att kunna förutsäga dylikt.
Man behöfver endast rådfråga verldshändelse™ för att finna det,
och i sådant afseende icke sträcka sina forskningar långt tillbaka
6
Den lä December.
och icke ens längre än till flen är 1848 inträffade revolutionen i
Paris, hvars sjelfgjorda s. k. provisoriska Regering pä grund af hennes
tillgripna lagstiftningsrätt afskaffade dödsstraffen till bevarande
af egna lif. Det var icke nog, att denna Regering störtade thronell
och tillskansade sig makten, den mäste äfven aflysa dödsstraffen, pä
det att den som förverkat lifvet, icke skulle konna dömas. Denna
åtgärd var verkligen väl beräknad, då man sjelf tillgripit Regeringen
och såsom brottslig hade förverkat lifvet. Hvad var anledmn
till införandet inom delta land af den allmänna valrätten såsom
grund för representationen? Jo! man hoppades, att genom tacksamheten
hos den massa af individer, sorn såmedelst tillerkändes
valrätt, blifva bibehållen i sin ställning och icke helt och hållet
förkastad. Vi hafva Mine Hrr uti en af de rödaste och största
tidningar nemi. Aftonbladet sett en öfversättnig af Victor Hugos
famösa tal i Nationalförsamlingen, hvari han låtsar försvara Provisoriska
Regeringen och kallar den icke blott hög och sublim utan
äfven ett uttryck af djupaste menniskoförstånd, och detta Victor
Hugos föredrag anser Redakt:n af Aftonbladet såsom ett af hans
mest lyckade. Han liar likväl icke menat, hvad han sagt, ty hela
föredraget utgör den skarpaste och mest bitande ironi, som någonsin
flutit nr en penna. Den, som med lugn läst denna afhandling,
kan icke undgå alt förvånas deröfver, all Victor Hugo icke erhöll
en välförtjent tillrättavisning för en så opassande ironi emot den då
lagstiftande församlingen. Dessa af mig nu anmärkta fenomener för
lagstiftningen kunna icke medföra annat än split och söndring inora
ett land, föga afundsvärda exempel alt efterfölja. Men för att fortsätta
beskrifningen öfver delta Eldorado genom allmän valrätt till
representanter, som blifvit sä mycket beprisadt, lålom oss eftertänka,
huru Statshushållningen bedrefs under den tid, Provisoriska Regeringen
hade tömraarne i sina händer. Huru många millioner
bortkastades icke på det mest skändliga sätt och hvilka, utan att
samhället i ringaste män deraf haft någon nytta, måste ersättas?
Man mäste häpna öfver denna ett folks benägenhet, att kosta
sig in på dylika försök, då det har ett tryggt och fast bestående
statsskick, som lemnar ett fullkomligt lugn.
För att nu återkomma till det hvilande förslaget, hvilket af
Gt:ne Sparre och Platen, Hr Gripenstedt m. fl. blifvit benämndi
ett förmedlingsförslag, får jag fråga: Hvad vill man väl förmedla?
Vill man införa envälde hos Konungen, så förlorar folket dervid.
Ar åter meningen att tillvinna representationen ännu större makt
öfver Konungen, hvad inträffar då? Jo! just de olyckliga följder,
som stämplade tidsrymden emellan 1720 och 1772. Nej Mine Hrr!
Dylika försök böra vi lemna ogjorda. Erfarenheten har visat oss,
alt vi af dem icke hafva några önskvärda frukter att hemta. Den
Svenska Representationen har likasom allt annat menskligt sina brister,
som böra och kunna afhjelpas i den mån, uplysning och bildning inom landet
gör sådant nödigt, nyttigt och möjligt, men ingalunda må delta bristernes
afhjelpande ske genom införande af s. k. rationella grundsatser,
hvilka, utan ringaste afseende derpå, att intet rationell finnes i grundsatser
ofta intet irrationell deri kan finnas såsom stödjande sig på en abstraction,
aldrig kunna medföra lycka och trefnad inom ett gammalt
Don 18 December.
7
lagbundet samhälle. En förbättring af våra grundlagars bestämmelser
för våra representativa former kan inträffa möjligen, förr
än man föreställer sig, men dertill fordrars i första rummet, att
alla de olika interessen, som nu söndra Sveriges individer genom
de olika naturer af jord med dennas ägande och genom olika frihet
i näringar. Sålänge allt detta qvarstår, blir någon förändring i
representationssättet omöjlig, såvidt jag kan förstå. De skiljaktiga
inleressena göra sig gällande och möjligen föranleda vådliga resultat.
Utvägar finnas, att på ärligt men icke kommunistiskt sätt förvandla
all jord till samma natur, att göra den skattefri, och alt fylla alla
stalsbehofven af hvad namn och beskaffenhet som helst, nemi. genom
procent af inkomsten. Så snart detta inträffat och ett dylikt
ordnande af Sveriges drätsel blifvit beredt och utfördt, då är liden
inne att vidtaga förbättringarne af de nu öfverklagade olägenheterne
af vår representation, men derförinnau är enl. min åsigt, allt omöjligt.
Då blir det ganska lätt att ordna arbetssättet för en förändrad
organisation af representanter. Jag skulle dä vilja hafva i representationen
inrymd den nu orepresenterade högre bildningen och
förmögenheten, men dock detta icke så till förståendes, alt förmedlingen
af den olika jordnaturen'tillgår på det sätt, att man på ena
sidan lemnar befrielse från skatt, men på den andra lägger all tunga.
Då vill jag icke hafva något 2-kammarsystem och inga parlament, ty
oaktadt allt hvad man säger om dessa Engelska parlamenter, hvad
hafva de väl uträttat? Har England ännu i denna stund några bestämda
beskattningsbar? Ilar England några grundlagar eller ens
någon lagcodex? Det är icke fluktuation på ministerbänkarne, som
gifvet' England kraft och lycka. Har detta land bragt sig till något
ekonomiskt välstånd, sä måste sådant tillskrifvas rikedomen
hämtad från dess kolonier. Skulle England utom dessa kolonier
på ett eller annat sätt förvärfvat någon högre rikedom, så utgöra
likväl de inhemska oroligbeterne och Irlands olyckliga belägenhet ett
talande bevis pä odugligheten af parlamenten såsom lagstiftande
korporation, och jag åberopar just detta såsom ett konstant bevis pä
olämpligheten af denna formation för en representation. Den må
vara tjenlig till förhindrande af sönderbrytandet utaf England och
dess former, men skulle något slikt inträffa, så är äfven visst, att
England komme att undergå ett vida grufligare blodbad än någonsin
Frankrike, och det är högst naturligt, ty inom England vore mera
alt derpå förtjena. Hvad har vår nuvar. representations-form, som
förklaras oduglig och såsom sådan nödvändigt måste förändras, visat
sig kunna åstadkomma under loppet af ett år och 2:ne dagar eller
från den Usla Maj 1809 till den 2 Maj 1810? Jag frågar det.
Hrr.ne böra ihogkomma under hvilka förhållanden 1809 års grundlagar
tillkoramo. Med dessa stå vi eller falla och sålänge deras
gällande kraft icke uphört, måste vi dem efterlefva. De äro inga
mästervärk och kunna icke eller vara det såsom tillkomne genom
menniskor, hvilka icke blifvit skapade för att frambringa sådane,
men dessa grundlagar äro dock vida mera fulländade än någon lagstiftning
inom hela den kända verlden. Var icke 1809 års grundlag
den, so.m först bestämde formerna för grundlagsförändringar i
Den 18 D ecember.
framtiden. Hafva icke vära oell andra länders grundlagar hittills
blifvit stiftade för att gälla evigt, men dock genom revolutioner
fatt så kort varaktighet, att i Frankrike den 1789 stiftade, redan
förkastad, ersattes af en annan 1792 ytterligare 1795, och vidare
1800. Är detta stabilitet i samhällsförhållanden? Sedan 1809 års
grundlagsstiftning i Sverige har alla andra länder fått sina derefter
inträffade grundlagsstiftningar i samma anda uptagne för möjliga rättelser
i framtiden af bestämda former. 1809 års grunrllagsstiftare
kände att menniskan fortgår i uplysningen, och att i samma mån
hon häruti fortgår, i samma roan skall hon äfven snart uptäcka bristerna
och utfinna lämpliga medel för deras afhjelpande utan att
behöfva för sådant ändamål tillgripa pröfningen af hugskott, och
icke ens skriket pä galorna om liehofvet af en represantationsförändring
kan dertill föranleda. Man skyggar icke för sådane
eländigheter, och om de öfvergå till fullkomliga upror, sä befattar
man sig icke med någon förmedling eller söker då bibringa hopen
nplysning annorledes än medelst bajonetten, hvilket är det enda
medlet att hämma upror. Fä dessa stojande som söka att bryta lag
inom landet väl stryk, sä komma de icke åter. Upgör man förmedlingsförslag,
så visar man sig rädd för striden; det är just detta
jag framför allt annat afskyr. Mätte försynen skydda fäderneslandet
från att dess Styrelse någonsin må finnas dagtingande med
uprorsmän. Sedan förslaget nu af flere utmärkte talare från alla
sidor blifvit granskadt, hemställer jag, om något vidare kan vara att
i saken åtgöra, än att afslula en debatt, som numera tjenar till intet,
och derefter skrida till votering. Jag yrkar afslag å betänk.
Frih. Alströmer, Jonas, anförde skriftligen:
I en fråga så vigtig, som den om representationens ombildning,
är det en pligt för hvar och en, som åtagit sig det ansvarsfulla
riksdagsmannakallet, att uttala de äsigter som bestämma det
votum, hvarmed han går att bidraga till de resultater denna frågas
utgång lemnar åt framtiden. Men om min framställning i början
synes något abstract, må detta nrsägtas, då det är nödvändigt folden
konseqventa utvecklingen af min öfvertygelse.
Sveriges ypersta Skald bär sagdt: "I alla former trifs det sköna.
” Detta är en obestridlig sanning, ett factum som hela skapelsen
bevittnar. Finnes väl, inom dess omätliga kedja, något skönare
än lifvet; och, se huru detta, det högsta af allt skapadt, rör sig
och utvecklar sig inom de förunderligaste former. Lifvet beror således
ej pä formen, men formen beror pä lifvet; ty der detta ej
finnes, der inträder döden, uplöser den, söker en ny af lifvet Iemnad,
eller dödfödd form för samma operation och fortgår sä ouphörligen
från den ena till den andra. Döden är ej ett intet, dä
skulle de af lifvet lemnade formerna ligga oförvandlade; men ingenting
är stilla — allt rör sig — lifvet framåt — döden tillhaka.
Skillnaden är således väsendtlig; der lifvet uphörer att sammanhålla,
utveckla, förkofra och vidmakthålla; der åtskiljer, uplöser och
förstörer döden. Alla former mäste vara, antingen under det enas
fridfulla, ljufliga; eller under den andras sorgliga, förstörande välde.
Den 13 December.
9
Bland alla former pä jorden är menskliga Samhället en; det
mäste således äfven hafva ett lif, så vida det ej skall hafva fallit i
dödens väld. Gästar lifvet derinom och gjuter sin kraft i dess
ådror, då ser man huru det, under sällhet, endrägt och frid, sammanliålles,
utvecklas, förkofras och vidmakthälles; men åtskiljes det
under tvedrägt och strid, då går det sin uplösning och förstörelse
till mötes och man behöfver ej säga mer, för att inse att detta är
döden som klappar på dess dörr.
Då hvarje menniska är en lem af den kropp, som kallas samhälle,
måste det vara af en väsendtlig vigt för hvar och en alt
göra sig reda för hvad det är som utgör dess lif; i synnerhet under
närvar, tid, då man har så bortblandat begrepet derom. Det
finnes ovedersägligen ej mera än ett, sora är Samhällets lif och delta
är en fullständig motsatts till den sjelfsvåldas lössläppta frihet, hvari
nutiden inbillar sig se lifvet. Man tror alt våldsamma rörelser vittna
om lif, ty man glömmer att döden också har en rörelse och
att det just. är denna som ofta äfven är våldsam. Samhället har
otaliga för dess tillvaro, utveckling och förkofran, nödvändiga rörelser,
såsom dess jordbruk, handel, näringar och alla möjliga indusligrenar,
— dess lugna religiösa, moraliska, inlellectuella och politiska
utbildning; med mera skäl kallar man dessa ofta dess lif;
men de äro det ej, de äro blott dess verksamhet och vittna i
den män välsignelse sprider sig deröfver, om det sanna lifvets
tillvaro.
Då Samhället är ett aggregat af menniskor och menniskor äga
det sanna, fullkomligt sköna lifvet, i förhållande (ill deras religiösa
begreps halt och dessas inre utveckling hos och införlifvande med
dem; så mäste det förhålla sig på samma sätt med menniskor såsom
Samhälle betraktade. Det är således religionen sorn utgör
Samhällets lif, denna är det sköna palladium, som sprider trefnaden
inom alla former; men, vid dess frånvaro må man utpynta formerna
och omskapa dem huru som helst, så blir dock lifvet borta, rörelsen
allt mattare och mattare, det aftynande tillståndet kännes
med smärta, men orsaken fattas ej; man kastar skulden på de tunga
formerna, missnöjd med alla yttre ställningar och förhållanden, ty
man glömmer att del ej kan vara annorlunda, då den inre kraften
har försvunnit och kärnan förtorkat på den från stammen afbrulna
grenen; i förtviflan ansträngas krafterna till våldsamma rörelser,
men förgäfves, det är döden som rör sig och de krampaktiga skakningarne
påskynda blott förstörelsen.
Nog erkänner hvarje förnuftig varelse behofvet af en religion,
det finnes ingen som ens vågar neka härtill; men då religionen
blott betraktas ur en politisk synpunkt, såsom ett medel för uprätthällande
af ordning och skick i samhället, dä är äfven denna
blott en yttre död form, der den inre kraften saknas. Sådan utgör
den således ej något lif; nej dertill fordras att den genomtränger
och beherrskar åtminstone flertalet af samhällets medlemmar.
Men religion är ett alltför allmänt och vidsträckt begrep, för
alt tillräckligt bestämma hvad vi mena med samhällets lif. Hedningen
har en religion och för honom, som ej kommit till bättre
10
Den 18 December.
kunskap, kan äfven denna, genom Guds öfver Sin skapelse alltomfattande
nåd, visserligen genom del i samvetet inneboende, ehuru
orediga förnimmandet af ett högre väsende, i den mån han,
utan skrymteri, redligt söker alt fatta detta, vara ett lif bättre än
inget, under förbidan på ett fullkomligare. Men för ett samhälle,
liksom för den menniska, som kommit lill en högre kunskap härom,
kan det ej kallas religion, som är det för hedningen. Således,
skall Sverige såsom samhälle hafva lif, så måste det hafva en reli
o-»
gion
och skall det hafva religion, sä mäste det hafva christendom;
men ej en blott yttre bekännelse dertill, utan en sann, lefvande,
flertalet af dess innebyggare så genomträngande tro på, samt
kärlek och bekännelse till Christiina, att den upenbarar sig i allt
deras görande och låtande och att de derpå vilja både lefva och dö;
således för denna tro, kärlek och bekännelse, för detta andeliga lif
Bro redobogna att offra sitt lekamliga lif och blod. Ar det sä, då
sprider christendomen under endrägt och frid, sin välsignelse öfver
land och folk, öfver alla våra företag; och då emottaga vi medgången
ödmjukt och tacksamt ulan öfvermod, men äga äfven kraft att,
utan förtviflan möta motgångarne och att med undergifvenhet och
tålamod försaka. Dessa sanningar känna oss pä pulsen; och hvar
och en som ej är blind och döf, eller tillsluter ögon och öron,
måste förnimma huru det står till med christendomen i landet.
Han behöfver blott se på Sabbalhens helgd, förutan hvilken ingen
christendom är länkbar; andra sorgliga förhållanden att förtiga.
Såsom, dä man onäpst kan upstå inom ett RiksStånd och stämpla,
den i landet förtryckta Gudsfruktans fromma nit, med den smädande
benämningen: ”en plantskola för bypokriter och tartuffer,”
— dä man tolererar sådant, liksom det i smädelsen, hänel och
förföljelsen yttrade hatet, emot hvarje annan företelse, som kan
ådagalägga blott en gnista lif i christendomen, hvilken likväl icke
offentligen aunoncerar sig, utan i all stillhet ställer framgången af
sina fromma önskningar och sin verksamhet i Herrans hand; men
derunder ej blott tolererar, utan gillar och prisar högtidligen annoncerade
sammankomster, klubbar, — ja riksdagar — på sidan om
alla lagar och författningar, för att söka frambringa ett likväl och
lyckligtvis falskt uttryck af opinionen i landet; ty hvem har utsett
och befullmågtigat de på reformklubbar och Orebromöten samlade
oroliga lmfvuden, bland hvilka flertalet säkerligen ej skulle kunna
konseqvent redogöra för hvad de vilja — och det återstående antalet,
som väl kanhända kan detta, dock ej, som jag hoppas denna
dagens resultat skall visa; hvarken har, eller kan hafva några sympathier
ibland de stilla i landena, utan blott inom några tidningsredaktioner; men
dessa må ej utgifva sig som ”allmän opinion,” ej som ”Folkets Röst,”
derföre alt de hos åtskilliga lyckats, med denna välberäknade list, bearbeta
och inympa sina villomeningar. Nej! ännu står det ej så illa till i Sverige
att denna tryckpress är Svenska folkets organ; ännu finnes dock någon
christendom qvar, den ställer sig åfvan all mensklig ordning till efterrättelse
för Herrans skull och de som äga den, tillhöra Svenska
folket och skola, om än förvillsen, derifrån Gud oss nådeligen bevare,
skulle komma derhän, på bålet med bilan för ögonen lugna böja
Den 18 December.
11
sina hufvuden derunder och förneka den organ, som med frihet
pä läpparne och despotism i hjertat, söker hos dem utplåna christendomen
oell påtruga dem sjelfsvåldels ok, hvilket med eller ulan
medvetande skenbarligen är målet för nävar, tiders reformbegär.
Sverige har snart ägt en 40-årig fred, i början deraf såg man
ännu, så väl i land som stad, alt det ägde en Sabbath. Huru är
det nu? Se i staden hufvudsakligen, men hör äfven talet derom
pä landet och den som ej vill sjelf så hafva, skall bekänna att
Sabbatbens helgd försvinner år efter år. Hvaraf kommer detta?
Jo — deraf, att man under lyckans dagar glömmer hvem man
har alt tacka derföre och ser sig sjelf som sin lyckas gifvare; af
denna glömska födes öfvermodel. Men ej nog härmed, utan under
detta öfvermod, då det stolta jaget ställer sig, om än i början ej
ensamt som Gud, dock brevid Gud, hyser samhället inom sig, lyssnar
till och gillar den här förut omnämnda dsemoniska tryckpress,
som, med sitt alltid lika fint beräknade, ehuru för den allvarlige
betraktaren alltför skenbara hyckleri, stundom åberopar en likväl
alltid vanställd christendom, för all, tinder egiden af detta namn,
inleda Stransiska och Hegelska läror, samt smaken för Fransyska
lättsinnets vanvettiga uptåg, allt för frihetens skull, samt af vördnad
för en framälgåeride bildnings fordringar. Skall Svenska folkel ännu
en lid famla i detta mörker, lekande med dess lyktgubbar; så
skall det slutligen för dess oroliga vindar drifvas hit och dit sorn
rör på fritänkeriels brusande sjö, utan att finna den fasta klippa,
på hvilken det ännu kunde bergås, om det besinnade hvad dess
frid tillhörer. Det har funnits en förut, som slingrande sig i kunskapens
träd, förstod att, genom tjusande phraser, göra den vanställda
sanningen begärlig. O! Svenska folk låt ej lismarens tal
om frukterna på nutidens kunskapsträd, som äro frihet och bildning,
locka dig bort ifrån Lifsens träd; du skall äfven der finna
frihet och bildning och har du blott en gång rätt smakat det sednare
trädets frugter, skall du ej mera frestas att lemna dem för
de förra. Se pä Frankrike och Tyskland, de hafva, det förra så
länge lekt med lättsinne och sjelfsvåld och det sednare med menskliga
förnuftets, frän den sanna christendomen emanciperade kunskapsbegär,
att, om man vill se förödelsens styggelse i ansigtet, så
behöfver man blott vända blickarne dit. Det är väl möjligt att
gubbar gråtit glädjetårar öfver dessa omslörtningar, som Aftonbladet
förkunnade 1848, men öfver dessa må vi gräla sorgetårar.
Vi behöfva ej äflas att omstörta vära former, antagande nutidens
förtviflade utrop: ”det är för sent,” som eli ärligt väckelserop;
lifvet trifs i alla former och utvecklar dem efter sitt behof;
dock mäste vi härvid ihågkomma att ett halsstarrigt stillastående allika
oförenligt med lifvet, som ett egenmägtigt framstörtande, —
vägen går uppåt, man måste således upp eller ner, antingen med
säkra, lugna steg framåt, eller hufvudstupa tillbaka. Derföre om
vi vilja gä framåt och alt våra samhällsformer skola utbildas, kännas
lättare, ändamålsenligare; då mäste vi först söka, att, genom
frid och endrägt, känna oss nöjda, jag säger ej med, men inom dera
vi hafva; komma vi derhän, då är christendomen uti oss och med
12
Den 18 December.
den lifvet och är lifvet uti oss, så skola vi lugna och lyckliga framgå
till en ständigt stigande fullkomning. Men vilja vi ej detta, ej
först inse våra brister och rätta dem, dä må vi arbeta med våra
former huru mycket som liebst; vi arbeta då förblindade, under
strid oah tvädrägt, döden i händerna och gå förr eller sednare vår
uplösning, vår förstörelse till mötes.
Af dessa skäl nedlägger jag, utan att befatta mig med förevarande
förslags brister, under ödmjuk och lugn förhoppning på
bättre lider, mitt nej i valurnan; skall jag ej se dessa tider, så
äger jag dock barn, om jag än skulle tvingas att utplåna känslan
för mitt fädernesland ur mitt hjerta, dessa äro mig för dyrbara,
för kära alt jag skulle vilja ställa dem under beroende af ett
foster jdladt af och framfödt under partiyra, tvedrägt och hat.
Ar det väl möjligt att i sådant tillstånd återhämta det lugn
och den besinning, som fordras för att samvetsgrann! bedöma liden
för och besluta örn nedrifvandet af den samhällsbyggnad som förfäder,
generation efter generation, upfört åt efterkommande, inom
hvilken samtiden af vördnad, bör ät framtiden förvara forntidens
minnen? När man vill uprifva grunvalarne, hvarpå Svenska samhället
från uråldriga tider hvilat, om än dessa stundom varit hotade
af skakningar, mäste man först hafva upfört en ny byggnad på
så säker grund, alt de som äro missnöjda med den gamla, kunna
tillförsäkra dem, som uti denna äro belåtna, samma trefnad, sam
ma
frid och välsignelse, som, ehuru med kortare afbrott, dock har
gästat inom det gamla två-tusenåriga Sveriges landamären. Kan
man ej detta, då måste man, ihågkommande att för Herran, som
vi dock väl vilja, skall styra våra s. k. öden, är tusende år sorn
en dag och en dag som tusende år, äfvensom att vilkoret för samhällets
lif är endrägt och frid; under tålamod förbida den tid, då
man, med förenade krafter, kan åstadkomma, just genom det inre
lifvets harmoniska och konsequenta utveckling; hvad som aldrig
vinnes genom tvedrägt och hat.
Skulle väl Svenska folket vilja, genom antagande af detta förslag,
som var blott en brandspruta för att dämpa mordbranden,
upresa en minnesvård öfver sin hufvudstads vanära. Nej! Nej!
detta sogliga minne lefver nog ändå, vi skola ej bidraga dertill,
men vi skola under förenade böner söka bereda det sanna lifvet
sådana segrar inom vårt samhälle att döden blifver derifrån utträngd
så länge verlden står. Dock har kanhända det gamla Sverige lefvat
länge nog, kanhända slår dess midnattstimma snart; det vet
allena Herran; men vaknar, om ej förr, åtminstone i döden, behofvet
hos den enskildta menniskan att besinna hvad dess frid tillhörer,
må då Sverige anse denna stund för sin sista, att dess folk
måtte komma till besinning, kasta ifrån sig frestelsen af främmande
läror och främmande uptåg och med gammal, redlig Svenskmannatro,
hämtad ur Guds Heliga Ord och gifven af Guds Heliga Anda,
förblifva i döden troget sin Gud, sin Kung och sitt Fosterland; —
dess forntida ära, dess närvar, frid — och — kanske ännu för en
framtid — dess trygghet.
Den 18 December.
13
Frih. Åkerhjelm, Johan Carl: Jag tager mig friheten
hemställa, huruvida icke II. Ex. Hr Frih. o. Landtm, har sig offi
ciell
bekant det beslut, llögv. PresteSt. i frägan fattat, och anhåller
jag alt, eller härom vunnen uplysning, återfå ordet.
I anledn. häraf tillkännagaf II. Ex. Hr Frih. o. Landtm,
alt lill Kidd.-cancelliet ankommit en så lydande skrifvelse:
Vid föredragning denna dag af Coust Utsk:s mern. N:o 2, ang:de
det nu hvilande förslaget till ny Riksd.-Ordn., jemte dervid fogad
särskild artikel, äfvensom, i sammanhang dermed, till ny R.F., har
PresteSt. med 36 röster emot 14 beslutat ali ”icke antaga” delta
förslag. Slockholm den 17 December 1850.
S. Ii. Almqvist.
PresteSt:s Sekret.
O
Frih. Åkerhjelm: Sedan vi nu vunnit uplysning om frågans
utgång inom PresteSt., och i gårdagens plenum sä väldiga skäl emot
förslagets grunder blifvit af flere talare framställde, så inskränker jag
mig till förklarande, alt jag anser del hvilande förslaget till national-representationens
ombildning vara aldeles ohistoriskt och i följd
deraf äfven antinationelt i tillämpningen af de grundsatser, hvarpå
detsamma blifvit bygdt. Gr. Lagerbjelke bar redan visat, huru
munga och stora svårigheter förefinnas vid förslagets utförande, alldenstund
man nödgats för det allmännas betryggande vidtaga åtskilliga
inskränkningar i den allmänna valrätten, hvilket, sedan denna
valrätt en gång blifvit erkänd, icke har någon annan grund än godtycket
och till följd deraf icke innebär säkerhet för framtida bestånd.
I afseende på förslagets detaljer anhåller jag att få fästa upmärksamheten
ä den egenhet, som företer sig i stadgandet om valrätten uti
förslagets 20 § momme a och b, hvilka lyda sålunda: «) de som
inom stadens jurisdiktion äga fast egendom, beräkna T'? röst för
hvarje fulla 1000 r:dr upskattadt egendomsvärde till och med 32,000
r:dr; dock må ^ röst tillgodonjulas äfven då den valberättigades
fasta egendom i sådant värde ej upgår till 1000 r:dr; b) idkare
af handel, fabriksrörelse, handtverk eller annat yrke åtnjuta, då
deras årsinkomst ej är upskaltad till 100 r:dr, T'5 röst och för
hvarje folia 100 r:dr upskattad årlig inkomst till och med 3,200
r:dr £ röst.
Idkare af handel, fabriksrörelse, handtverk eller annat yrke i
stad kan således äga 4 röster och, då detta förslag skall innebära
lika rättighet för alla på grund af förmögenhet och bildning, men
husegare i stad för upskattadt egendomsvärde till och med 32,000
r:dr endast tillerkännes 2:ne röster, synes det mig med rättvisa och
billighet föga öfverensstämmande, att borgare i stad skola hugnas
med en större rösträtt än som blifvit husägarne tillerkänd. Jag anser
det numera mindre lämpligt att framställa vidare anmärkn. emot
förslagets öfriga detaljer, hvarföre jag icke eller vill dermed uplaga
R. o. Ad:s tid utan slutar med tillkännagifvande, att jag röstar emot
förslagets antagande.
Frih. Sprengtporten, Jakob Wilh.: Jag öfverlemna!- åt
tiderna att afgöra, huruvida den Kongl. propos:n om den fått hvila
14
Den 18 December.
intill nästa riksdag, kunnat eller icke kunnat blifva ett ankare i
stormen, och vill blott, då dessa mina ord fästat en talares upmärksarahet,
förtydliga deni dertill: att jag härmed icke åsyftat något
omedelbart inflytande tippa förhållanden inom vårt egel land af de
beslut, som vid innevar. riksdag kunna komma att fattas i representations-frågan,
utan att jag haft min upmärksamhet fästad a de
allmänna tilldragelserna inom vår verldsdel också de oerhörda ansträngningar
som, inom de flesta stater, mäst göras, för att bibehålla
åtminstone det yttre skenet af lugn och ordning, dervid jag
tilläfventyrs kastat en sidoblick på ett litet land, som, ehuru angränsande
revolutionens brännpunkt, likvisst, genom antagandet i lid
af en efter nationens behof och önskningar afpassad vallag, (hvilken
vallag sålunda för detta folk blifvit, i ordets fulla bemärkelse, ett
ankare i stormen) lyckats att afvända de hotande och öfverhängande
farorna.
Då jag föröfrigt billigar den upmaniug, som en föreg:de talare
ställt lill sina efterföljare, all i denna, af ett Stånd redan afgjorda
fråga, i möjligaste måtto förkorta sina föredrag, vill jag hufvudsakligen
inskränka mig till det förklarande:
Att jag, utan alt skänka något företräde åt den princip, hvaruppå
det Kongl, förslaget är byggdt, men också, utan att i tillämpningen
af denna princip skåda de vådor, som åtskilliga talare deri
trott sig finna, af skäl, som jag hämtar från representalions-frågans
praktiska sida och politiska ståndpunkt, röstar för bifall lill K. M:s
proposition.
Och härvid borde jag tilläfventyrs stanna, men det åsterstår
att betrakta en sida af frågan, som andra talare förbigått, men som
det oaktadt synes mig förtjena några ögonblicks upmärksamhet.
Det Kongl, förslaget har fallit inom ett Stånd och kommer
tvifvelsutan att med en öfvervägande majorité af Ständerna förkastas,
och med detsamma mäste också den princip, hvaruppå förslaget
hvilar, få anses vara underkänd, men månne den Kongl. propos:n
derföre kan antagas hafva varit ulan allt gagn och all betydelse?
Jag tror det ej. Jag tror deremot: att i det chaos af idéer,
som i denna fråga gjort sig gällande, det Kongl, förslaget i sjelfva
sitt fall gifver stadga åt våra förhållanden och sprider ett ljus, som
aldrig på annat sätt, än som nu skett, halle kunnat upsla, då
den visar oss den enda återstående väg som möjligen kan under
långliga lider beträdas för alt förbättra vårt samhällsskick, och
denna väg den behöfver jag icke utmärka för majoriten inom delta
rum, då det är den, som denna majoritet sjelf uteslutande erkänner
som den rälta; eller representationens ombildning på historisk
grund medelst inympande af mer eller mindre fulltaliga nya
elementer.
Emot denna princip har jag i theoreliskt hänseende intet att
anmärka, jag betvifla!' icke heller, Mine Hrr af majoriteten! Eder
allvarliga vilja och föresats att upfylla en förbindelse, som J här
synes hafva åtagit Eder, men jag känner de hinder, som på denna
väg upresa sig och belviflar möjligheten af deras besegrande. Jag
vill derföre icke påtaga mig ansvaret för ett beslut, som kan kom
-
Den 18 D ecember.
15
ma att qvarhålla oss på den punkt, der vi befinna oss, och röstar
derför för bifall till det Kongl, förslaget.
Hr von Hohenhausen, Carl Ludv.: Jag har begärt ordet,
för alt i IL o. Ad:s prot. fa anteknad!, milt förklarande, att hvad
jag i representations-frågan tänkte år 1848, det tänker jag äfven
år 1850, att hvad jag förstnämnda år underskrifvit, det vidhåller
jag äfven nu, och att hvad, sorn lill det Kongl, förslagets fördel
kan och bör sägas af dem, som detsamma utarbetat, är redan af
mina embetsbroder bättre och fullständigare uttryckt, än jag skulle
kunna göra. Man må tillvita oss bristande omdöme, origtiga beräkningar,
felslagna förhoppningar, rättvisligen skall dock ingen
kunna misstro redligheten i våra afsigter Under sådana förhållanden
må för mig förslaget gerna falla, såvida det icke genom eget
värde kan sig uprätthålla. Jag skall deröfver trösta mig under
förhoppning om så behöfves, att förslaget förr eller sednare skall
efterträdas af ett annat, som bättre och säkrare skall betrygga fäderneslandets
sjelfständighet, ära och lycka, dessa de dyrbaraste föremålen
för hvarje Svenskt hjertås ädlaste och varmaste önskningar.
Gr. Sparre, Erik: Jag skall följa en värd talares upmaning.
Jag skall blifva kort. Till en början vill jag erkänna, att den lagstiftare
befinner sig i en kinkig belägenhet, som, vid företagande
af samhällsskickets förbättrande, lemnar det bestående helt och hållet
å sido; som föresätter sig att skapa splitter nytt och således
söker alt bland tusen möjligheter utfinna den bästa verklighet. Regeringen,
då den 1848 beslöt sig till, att med uphäfvande från
roten af vår urgamla representation, upfinna och tillskapa en helt
ny, befann sig i denna belägenhet. Dess nu förevar, förslag bär
derom nogsamt vittnesbörd, och bör ur den synpunkten skonsamt
bedömmas. Medgifvom Mine Hrr! attförhållanderne voro vid nämnde
tid ganska svåra. En viss feberaktig spänning i sinnena, alstrad af
förhållanderne utom vårt land, kunde försätta mången statsman
om icke i förfäran, åtminstone i tvekan om de medel som borde
användas för att stilla oron. Om under sådana förhållanden, vissa
koncessioner för tillfället ansågos nödige, om man fann sig föranlåten
att framställa ett förslag till national-representationens ombildning,
som innefattade stora och vidt genomgripande förändringar,
kan icke så mycket förundra mig, men att man nu, då förhållanderne
äro helt annorlunda, icke destomindre fortfar, att varmt förorda
det förslag, som, jag fruktar det, af förhastande tillkom, det
förundrar mig, ty, som jag redan nämnt, liderne äro i sanning
betydligt förändrade; och trots alla de försäkringar man gjort att
man ännu vidhåller samma mening, förklarar jag för min del att
jag, just i förtroende till förfäktarenas insigt om förslagets oantaglighet
ännu är tviflande. Men härom må vi icke tvista; jag vill således,
då förslagets brister af lieie föreg:de talare äro ådagalagda
undersöka de grunder, som blifvit anförda till stöd för yrkandet om
dess antagande, för att tillse om dessa grunder skulle kunna förmå
oss att öfverse med bristerne. — Representations-förslagets vänner
hafva yttrat, att det innefattade en förmedling. Jag måste bekänna,
10
Den 18 December.
att jag icke riktigt förstår, hvad man menar med denna förmedling.
En af förfäktarena eller kanske författarena sysselsatte sig i gärdagens
plenum mell en utförlig beskrifning öfver den förmedlande principen.
Han började med planetsystemet, centrifutal- och centrifugalkraften
m. m. hvars sammanhang med frågan om nalional-represenlalionen
jag ej fömådde fatta och ännu i denna stund har jag
icke riktigt reda på begreppet förmedling i den mening, man här
begagnat detta uttryck. Jag vill utan att vidröra physiken, tala om
det ämne, som sysselsätter oss. 2:ne motsatta principer i fråga om
representationens bildning klassvals-principen och personlighetsprincipen,
strida om företrädet. Den förra hyllas af ett parti, som
för närvar, har vissa företrädes-rättigheter, hvilkas eftergift man fordrar.
Detta parti förklarar sig villigt att eftergifva sina företrädesrättigheter.
Det vill lika med andra medborgare endast genom val
deltaga i representationen; men fordrar klassval. Det anser dessa
val såsom mera liknande det bestående representationssättet, tillika
utgöra en garanti för ernående af en sann representation, hvaremot
den allmänna valrätten enligt deras åsigt icke erbjuder några ga
rantier.
Månne det då är ett förmedlings-förslag, som fordrar det
dessa företrädes-rättigheter skola afträdas och att till på köpet representationen
skall grundas just på den princip, som detta parti
enständigt bekämpat. Och hvad skulle vara orsaken för detta parti,
att afstå från sin grundprincip, som åtminstone har för sig stödet
af häfd inom vårt land? Den talare jag nyss åsyftade anförde såsom
hufvudsaklig grund för nödvändigheten af en representationsförändring,
bristerne i det nuvar. representations-sättet. Desse voro,
tror jag, 1 :o uteslutandet af en mängd samhälls-medlemmar, som
dock borde hafva andel i representationen, 2:o formen för detta
Stånds representations-sätt; 3:o arbetssättet i vår nuvar. representation.
Nu frågar jag Mine Hrr, äro alla desse brister tillräckliga
för alt rättfärdiga en så genomgripande förändring, som det Kongl,
förslaget innefattar? skulle man icke kunna komma till det mål
som talaren angaf, nemi. afhjelpandet af berörde brister, på ett enklare
sätt än genom totalt förintande af grunderna för nuvar. representation,
samt antagandet af en helt ny theori? mig synes, att
om förmedlings-förslaget är byggdt på dessa grunder, sä borde man
hafva kommit till helt andra resultater. — Eller är tilläfventyrs
den grundsats, hvarpå förslaget är byggdt, den allmänna valrätten,
eller personlighets-principen af ett afgjordt företräde. Denna så mycket
omordade personlighets-princip, utgår från den åsigt, att samhället
endast är ett medel för individens ändamål. Den förnekar
derigenom samhällets högre betydelse. Den lemnar individens öfverdrifna
begrepp om sina rättigheter utan ringaste erinran om hans
skyldigheter. Sådan är den individualisme, som nu i allmänhet
predikas, och den kan icke bestå, ty individen, lemnad åt sig sjelf
utan stöd af dem, med hvilka han är förenad, eller står i beröring
genom antingen yrke, eller bostad, blir en atom inom samhället.
Derföre se vi äfven, att i de samhällen, der vissa theoretici gjort
försök att genomföra personlighets-principen, åsigterne bland dess
för
-
Den 18 December.
17
förfäktare snart nog Öfvergått till eu motsatt ytterlighet; historien
framställer i detta afseende mångfaldiga exempel. Individualismen
öfvergår snart till socialisme der individen upslukas af och försvinner
i samhället, der personligheten uphör. Och för att visa resultaterna
af denna grundsats, i fråga om det ämne, som sysselsätter
oss, frågar jag: i hvad mån hafva väl representant-kammare, byggde
på denna princip, visat sig gagneliga? hafva de icke varit en tummelplats
för individers fåfänga, oförmögne att åstadkomma reformer
i folkets sanna interesse? i stället har man inlåtit sig i debatter
om en mängd abstrakta theorier utan att uträtta något för samhällets
bästa; och af naturliga skäl; ty den egoism, som alstras af
theorien om personlighets-principen, framträder i hela sin råa nakenhet
inom dessa församlingar. För att förmedla denna egoism,
sådan den nu för tiden uppenbarar sig, måste man tvinga individen
att kasta sina blickar utöfver sin egen sfer, på det han må lära sig
inse, att hans egen nytta, hans egen frihet sammanhänger med
samhällets, all han måste sammanbindas med andra. För vinnande
af iletta mål gifvas 2:ne utvägar, antingen genom klasser och ständ
eller genom kommunal-inrätlningar. Hvilkendera af dessa utvägar
har man väl lagt till grund för det hvilande förslaget? såsom jag
tror, ingendera. Man har borttagit Stånden, som utgöra grundvalen
för vår närvar, representation och upfört en ny byggnad ulan någon
grundval. Detta förfaringssätt synes mig jemförligt med den byggnadskonst,
som börjar upifrån och slutar med grunden. En talare,
som haft ordet före mig, har för oss citerat ett exempel, hurusom
ett land, ehuru gränsande till revolutionens brand, dock varit orubbad!
af stormen just i följd deraf, att detta land antagit vallagar,
byggde på personlighets-principen. Detta är en sanning. Jag har
besökt detta land och öfvertygat mig derom, men der finnas utbildade
kommunal-inrätlningar, en decentralisation af styrelse-makten
som vi helt och hållet sakna. Genom dylika inrättningar lär folket
sig småningom att styra sig sjelft, och thy förutan är en regelbunden
samhällsmakt grundad pä den allmänna valrätten omöjlig.
Despotismen inträder. Jag erinrar mig, att, under mitt besök i
Tyskland sistlidne sommar, samtalade jag med en af detta lands
statsmän, hvilken, utan att tillhöra de reaktionära åsigterne, ty han
hade varit ledamot i Frankfurter-församlingen, lemnade på min framställning,
att de konservativa inom vårt fädernesland önskade bygga
reformen på klassval, mig det svar: ”håller eder väl fast vid denne
”tanke, ty elen allmänna valrätten är en stor lögn, vi hafva erfarenheten
deraf”. Måhända hade mannen rätt häri, såvida man
betraktar denne valrätt i sin nakenhet, och utan att den sammanbindes’
med kommunal-institutioner. — Således om det skulle
vara ett erkändt factum, att ståuds-institutionen icke kan inom vårt
land ega bestånd, kan man icke söka att så vidt möjligt, motverka
och afhjelpa dess brister till dess en annan mera lämplig grund för
representationens bildande kunnat upföras, och huru beskaffad är
väl den, som erbjudits oss såsom ersättning? Förslaget innehåller,
torde man säga klasser; ja, om man så vill, konstgjorda onaturliga
2 H. 2
18
Den 18 December.
klasser, utan allt annat föreningsband än att de hvart tredje år skola
välja representanter. Penningen skulle vara enda föreningsbandet
emellan dessa klasser. Den större eller mindre förmögenheten ligger
nemi. till grund för indelningen. Jag tror, att penningen ingalunda
sammanhåller utan fastmera söndrar menniskor. Man sage
hvad man vill, gemensamhet i yrke ger dock gemensamhet i åsigter,
det är grunden för ständs-indelningen; men hvad öfverensstämmelse
i åsigter har man att vänta emellan alla dem som ega
mer än ett mantal jord eller mer än 8000 r:dr. Hvilka garantier
har man väl då gifvit oss? jo de äro uprältade efter en politisk
arithmetik, som visserligen kan vara klyftig nog, men icke för mig
tillfredsställande, och hvilken jag tror till och med förslagets förfäktare,
åtminstone hafva de sagt mig det, icke anse bestående i
framtiden. Utan tvifvel skall, om engång principen af den allmänna
valrätten antages, folket veta, att taga steget fullt ut till alla sina
konsequenser. Dä falla dessa konstiga indelningar såsom såpbubblor,
hvilka icke motstå den ringaste viudfläckt. Jag godkänner
icke penningen såsom ensam mätare på politiska rättigheter. Om
bölds-aristokratien hitintills visat sig skadlig och man haft skäl att
klaga öfver den, månne penninge-aristokratien blir i något afseende
bättre? jag betviflar det. Om således det hvilande förslaget icke
erbjuder dem som önska samhällets utveckling i lugn några garantier,
frågar jag ännu en gång är det en förmedling man bjuder
de konservative. Jag tror, att den rätta konservatismen och den
rätta liberalismen kunna mötas och räcka hvarandra handen. Den
förras tendens är bibehållande af inhemska institutioner och deras
utveckling i öfverensstämmelse med tids-andan. Den sednare söker
också institutioner i sistnämnde riktning, och, för sådant ändamäl,
har hon behof af historiens lärdomar; jag tror således att dessa
båda åsigter kunna förenas. Ehuru det är föga passande att tala
om sig sjelf, torde det tillåtas mig att bekänna, alt jag tillhör
kanske snarare den liberala, än den konservativa äsigten, i den
mening, man i vårt land vanligen gifvit dessa ord. Mine vänner
hafva sagt mig det. Det oaktadt har jag icke haft ringaste svårighet
att förstå de konservativa, men deremot har jag aldrig kunnat
lära mig att förstå dessa s. k. förmedlare, jag har aldrig förmått
genomtränga den dimma, jag fruktar töcken, hvari de röra sig.
Färgen är mig för dunkel. Jag har icke kunnat utfinna något, hvarvid
jag kunnat fästa mig och tror icke, alt man genom abstrakta
theoder, eller prutande på öfvertygelser lägger någon bestående
grundval för ett samhälles framtida utveckling. Det är en sanning,
som, måhända förr uttalad, jag likväl vågar nprepa, att det
reformnit, är blindt som uttalar sig i skymford mot våra inhemska
institutioner. Ju mera jag studerar dem, destomera finnér jag dem
innebära frön till utveckling. Detta oqvädande reformnit utgör en
motsatt ytterlighet till nationalitets-känslan. Denna nationalkänsla,
hvars, om jag så må uttrycka mig, negativa sida, fordom yttrat sig
i hat mot främmande nationer, men hvars positiva sida åter visat
kärlek till landsmän, utan afund eller hat mot främlingar, hvarföre
vill man då utrota denna känsla? är det icke just i följd af min
Den 18 December.
19
erfarenhet af och kännedom om mitt fäderneslands institutioner,
jag älskar delta land? är det icke i följd, af dessa institutioner,
della land är bestämdt att, i sin män bidraga till kulturens utveckling
alt spela sin rol i verldshistorien? Jag frågar Eder vidare Mine
Hrr: är icke deppa lott oss beskärd just derigenom, att vi bibehållit,
hvad Sverige har nationelt, och icke bortkastat detta för att
eftersträfva kosmopolitiska åsigter? man har här sagt, att allt för
stora praktiska svårigheter skulle förefinnas emot genomförandet af
ett representations-förslag, byggdt på klassval. Minoriteten inom
Const.Ulsk. vid sista riksdagen hade likväl utarbetat ett sådant förslag,
och detta synes mig ådagalägga, alt ett dylikt försök icke är
så omöjligt. Vidare har man sagt, att anledn. till det hvilande
förslagets upgörande varit hoppet, att derigenom få ett slut pä stridigheterna
inom landet. Äfven om delta förslag blifvit af R. St.
anlaget, betvifla!' jag att denna afsigt kunnat vinnas, ty aldrig lära
väl stridigheter inom samhället helt och hållet uphöra. Jag hoppas
tiel icke ens, utan fastheldre tror jag, att just genom dessa stridiga
åsigter framkallas en utveckling, den samhället alltid skall och bör
eftersträfva. Någon har sagt, att allmänna opinionen aldrig skulle
medgifva en annan representation än den som grundades på allmän
valrätt. Jag tviflar derpå. Jag tror att allmänna opinionen
tar lärdom af erfarenheten och granskar de grundlagsstiftnings-försök,
som i sednare år byggts på den allmänna valrätten? I Frankrike
likasom i Tysland, der man åstadkommit representativa författningar
med den bredaste bas, hafva folken rest sig emot dem,
och de, som först stormat dessa representant-församlingar, hafva
varit just folken. Enl. min åsigt kan en representation blifva populär,
om den skyddar nationens heligaste intressen alluret, thronell
och Ingen. En representation, som skyddar dessa, vinner nog
sympalhier. Jag tviflar icke derpå.
Om R.’ o. Ad. såsom Stånd skulle uphöra, om jag skulle i
nationens händer nedlägga min ärfda representationsrätt, så önskar
jag att få utöfva den mig, enl. gällande vallagar, tillkommande
valrätt, tillsammans med dem jag närmast känner, och med hvilka
jag delar åsigter; men delta har man i förslaget förvägrat mig.
Jag skall icke ett ögonblick tveka att, för utöfvande af min valrätt,
träda tillsammans med ledamöter af RondeSt., som med mig bo
inom samma socken eller kommun. Der får jag dock icke välja,
man sliter mig derifrån och skickar mig bland menniskor, som lika
litet känna mig som jag dem. Jag är likväl icke fullt öfvertygad
derom, att Adels-inslitutionen inom vårt land icke är så föråldrad,
att den ju icke kan åtminstone vid öfvergången till ett bättre tillsvidare
bibehållas. Den siste aktade talaren, som är Chef för Landtförsvars-depart:t
inom vårt land må tillåta att jag lill honom framställer
en fråga. Älskar man icke, att i en krigshär hafva en cader
af gamla trupper, med hvilka de yngre må sammanställas, och är
icke skälet härtill, alt man anser den gamla stammen fortplanta
sina åsigter på den yngre ? Nå väl 1 om nu R. o. Ad. villigt inrymmer
i representationen de främmande elementer, som hafva anspråk
på inträde deri, är det väl då orätt eller skadligt, att R. o.
2*
20
Den 18 December.
Ad. bibehålles för att pä dessa nya elementer söka fortplanta den
grund-princip, som inom Sveriegs R. o. Ad. alltid gjort sig gällande,
trohet intill döden mot Konung och fädernesland.
Slutligen har man förespeglat oss nödvändigheten att antaga
det nu hvilande förslaget, emedan eljest andra förslag vida farligare
än detta skulle framställas. Välan! vi vänta dem. Jag godkänner
Frih. Sprengtporten mening, alt det är vår skyldighet, alt efter
yttersta förmåga söka åstadkomma ett förslag, som på ett tillfredsställande
sätt löser den fråga, som så länge sysselsatt nationen. Jag
misströstar ingalunda, att ju icke Sveriges Ständer skola i dessa
sina bemödanden lyekas. Pä grund af alla dessa, och flere af föreg,
med mig liktänkande talare anförda skäl röstar jag för afslag å det
kongl, förslaget.
Några ledamöter yttrade härtill bifall.
Hr Weidenhielm, Ernst Äng.: Uti ett ämne af den riksvigtiga
natur, som det nu förevar., torde det vara hvarje representants
pligt att, i mån af sin förmåga, lägga en skärf till diskussionen;
och endast af denna anledn. har jag begärt ordet för att i
korthet redogöra för de enkla skäl, hvarpå min röst i denna fråga
grundas. Ehuru jag är långt ifrån alt kunna glömma huru mycket
godt och ädelt, som öfver hela landet gifvit echo från delta hus,
och ehuru jag hvarken vill eller kan förgäta, att Sveriges Adel ofta
varit Sveriges stöd och ära, måste jag dock lika upriktigt bekänna,
all nu, sedan Adeln icke mera uteslutande besitter hvarken landets
rikedom eller tidens intelligens, jag icke utan en känsla af ovil ja
betraktar detta Stånds representations-rätt, på grund hvaraf hvarje
medlem, utan att hvarken vara kallad af allmänna förtroendet eller
eljest ställa tillförlitlig borgen för värdighet lill sina anor, upträder
såsom representant, endast med stöd af tillfällig födsel eller börd;
och då härtill kommer det uppenbart rättsvidriga i vår nuvar. grundlag,
att ur representationen uteslutes en betydlig del af landets uplysta
befolkning, som genom så väl sin samhällsställning som bildningsgrad
eger grundade anspråk på andel både i lagstiftning och
beskattning, hafva dessa omständigheter i förening, åtminstone underen
tid, på mig verkat derhän, att jag, flir undanrödjande af sjelfskrifvenheten
och inrymmande i representationen af nyssnämnda
nu derifrån biltoga elementer, varit färdig att antaga hvilket representations-forslag
som helst, hvarigenom dessa syften skulle kunna
vinnas.
Att handla efter clylika hugskott nu, då jag såsom representant
upträder på detta rum, nu dä på min röst, likasom på hvarje
annans i detta hus, samhällets framtida väl eller ve kan bero, vore
dock oförlåtligen lättsinnigt; och jag har derföre åt det hvilande
representalions-förslaget egnat en vida sorgfälligare granskning, än
tillförne, hvarvid jag förnämligast fästat min upmärksamhet viddess
grunder, under förmenande att, om dessa voro riktiga, något eller
flera fel i redakt:n eller detaljerna skulle lätteligen blifva afhulpne.
I likhet med en talare från gårdagen, har jag ansett detsamma vara
fotadt på allmänna väl, och jag har för mig sjelf måst erkänna,
Den 18 December.
21
alt denna princip, abstrakt tagen, är den förnuftigaste, likasonv att
det sunda förnuftet, lemnadt åt sig sjelf, i allmänhet har eit säkert
öga för dugligheten, der den finnes. Om Staten vore grundad blott
pä en abstraktion, oell om det sunda förnuftet vid valrättens utöfvande
lemnades i fred mot förvillande bearbetningar, vore ock, utan
tvifvel, principen riktig och tillämplig; men då till Statens bildande
bidragit lika mycket tillfällighet som förnuft, lika mycket våld
som rättvisa, lika mycket oegentligt som egendomligt, och då, pä
sätt flere talare fullständigt utvecklat, de allmänna valens resultat,
lika litet hos oss som i andra länder, enl. hvad döras riksdagsannaler
visa, skulle komma att utgöra ett bestämdt uttryck af den
inom landet verkligen rådande opinionen, har jag, i följd af dessa
och flere andra på detta rum redan uprepade skäl, mer och mer
kommit till den öfvertygelse, att det rationelt rigtiga icke ensamt
kan ega tillämpning vid ombildningen af en national-representation,
utan att möjligen åtföljas af vådor, vida betänkligare, än de olägenheter
och den orättvisa, man velat afhjelpa.
Jag har således vid närmare besinnande icke trott mig kunna
tillstyrka dessa val utan att dervid fästa något stadgande, som gjorde
de förvillande bearbetningarne eller korruptions-försöken i möjligaste
mån oskadliga, och jag har för beredande deraf icke kunnat
antaga något säkrare eller mera verksamt medel, än att ställa det
enskilda intresset till motvärn mot koruptionen. Detta åter kan
icke ske utan att valrätten utöfvas, icke såsom det bvilande förslaget
innehåller, distriktvis blott, men inom vissa yrken eller samhällsbelägenheter;
och i samma mån det obehöriga sidoinflytande! såmedelst
komme att motvägas eller undanträngas af den enskilda
fördelen, som skulle representeras, samt valen följaktligen i möjligaste
mån blefve oberoende, vore ock hoppet större, alt hvad landet
eger ypperst af erfarenhet, bildning och fosterlands-kärlek i
representationen skulle finna rum. Man må icke invända häremot,
att dessa enskilda intressen skulle frodas på det allmännas bekostnad.
Det allmänna, Mine Hrr, består ju just af enskildheter. Staten
är ju icke annat, än en summa af hoplagda intressen, och utan
att enskildheterna med jemnvigt vårdas och trifvas, kan ingen förkofran
för det allmänna ega rum.
I detta hänseende eller beträffande principen för allmänna val
anser jag följaktigen det hvilande förslaget vara, om icke felaktigt,
åtminstone i tillämpningen äfventyrligt; och då jag tror mig vara
förvissad, att samma förslag, om det nu faller, omedelbarligen kommer
att efterföljas af ett annat, som, med valrättens lika stora utsträckning
och sjelfskrifvenhetens uphörande, icke blott i möjligaste
mån löser de svårigheter, som en gårdagens talare anförde
mot verkställigheten af klassvals-principen, utan ock, så vidt
görligt är, utestänger sido-inflytandets menliga verkningar på de
väljande, drar jag icke i betänkande alt med nej besvara den blifvande
propos. om bifall till ifrågavar. förslag; fullkomligen öfvertygad,
att vårt nuvar. statsskick, som oaktadt sina brister, under århundraden
förmått att skydda Sveriges ära och sjelfständighet i
22
Den 18 December.
vida oroligare tider än 1111, jemväl skall ega förmåga att under frenne
nästföljande år värna oss mot faror och betryck.
Afven efter detta anförande hördes åtskilliga bifallsrop.
Hr Gunther, Glaes Ephraim: I afseende på motiverna
för det Kongl, förslaget och de allmänna grunder, hvarpå det blifvit
byggdt, skall jag icke utöfver behofvet förlänga diskussionen. Den
K. Skrifvelse, som är förslaget följaktig, synes mig i detta hänsesande
vara tillräckligt talande, och de deri uttryckta åsigter hafva
dessutom redan blifvit af andra talare utvecklade på sådant sätt, att
jag i denna del blott behöfver hufvudsakligen hänföra mig till hvad
af dem blifvit anfördt. Lika litet som man, dä man önskade att
i denna vigtiga och djupt ingripande fråga komma till ett lör den
stora majoriteten inom nationen antagligt resultat, kunde eller borde
i förslaget inrymma ett bibehållande af den nuvar. ständs-indelningen,
eller något annat dermed närbeslägtad! klassvals-system,
lika sorgfälligt har man sökt undvika att lemna lösa tyglar åt de
ohejdade theoder, som vilja, med lika rättigheter för alla, snart
sagdt till en enda val-urna sammanföra hela rikets folkmängd. Förslaget
har till följd häraf blifvit Ingi It på grundsatser, som varit
ämnade att emellan nyssnämnde tvenne ytterligheter utgöra' en förmedling
— och jag ber de föreg:de talare, som isynnerhet stött sig
på delta ord, icke förtycka, att jag ännu en gång begagnar det, för
att beteckna hvad jag derunder förstår, nemi. den åsigt, som utan
att sälta sin hela och enda förtröstan till en minutiös och i tillämpningen
alllid overkställbar eller vacklande afvägning af hvarje
serskildt klass-intresse, dock söker att inom vissa allmänna, rymliga
och naturliga kategorier tillförsäkra alla stora i samhället lefvande
och för dess bestånd eller förkofran verkande intressen icke blott ett
säkert deltagande, utan äfven ett önskvärd! inflytande i representationen.
Beklagligtvis synes dock, under den alltjemnt fortgående striden
emellan cle tvenne ytterliga parti-äsigterna, (jag har svårt att
benämna dem annorlunda) en så beskaffad förmedlande åsigt ännu
icke hafva vunnit det stöd i en allmänt bildad och stark opinion,
alt den kan i denna dagens stridsfråga hafva något hopp om framgång.
Och då jag alltså för min del hörer lill dem, som nu måste
vädja till framtiden, vill jag, som sagdt är, icke trötta edert tålamod.
Mine Hrr, med att uprepa eller utförligare utveckla allt hvad
till försvar för dessa förmedlande grundsatser, äfvensom för sättet
hvarpå de i det Kongl, förslaget blifvit genomförda, skulle kunna
anföras; helst jag är förvissad, att i en fråga, som redan så länge
varit föremål för den allmänna och offentliga granskningen, något
hvar på detta rum upträdt med förut bestämd öfvertygelse i ämnet.
Men då, utom hvad sjelfva hufvudgrunderna beträffar, äfven en
mängd speciella anmärkmr mot förslagets detalj-bestämmelser blifvit
framställda, de der varit riktade mot mer eller mindre vigtiga delar
deraf, anhåller jag att få till bemötande uptaga några bland dessa
speciella anmärkn:r, på det förslaget åtminstone ej måtte falla belastad!
med flera fel och brister, än det möjligen i sjelfva verket
eger; och jag tager mig således friheten att taga en stund af öfverläggningen
i anspråk, för att genomgå de hufvudsakligaste anmärk :ne
Deli 18 December.
23
af ifrågavar. beskaffenhet, äfvensom att i sammanhang dermed till
besvarande uptaga jemväl ett och annat yttrande, som riker förslaget
i sin helhet.
En af gårdagens talare har bland annat, och såsom hufvudsakligt,
lagt förslaget till last, att det skulle inskränka konungamakten:
och den värde talaren, om hvilken det i anledn. häraf
skulle kunna anmärkas, alt han genom en sådan farhåga visat sig
mera royalistiskt sinnad, än Konungen Sjelf, som framlagt förslaget,
har kommit till detta omdöme genom en slutledning, som lydde
ungefär sålunda, att de 70 ledamöter i riksförsamlingen, vid hvilkas
utväljande BondeSt. enl. förslaget har en afgjord öfvervigt, väl till
en början skulle efter talarens öfvertygelse blifva upblandade med
personer ur de mera bildade samhälls-klasserna, men att BondeSt.
snart skulle lära känna sin makt och det demokratiska elementet
då blifva starkare än någonsin, till så mycket större våda för konungamakten,
som ingen motvigt hos Adeln dåmera skulle finnas
qvar. Den värde talaren är emedlertid icke den ende, som sålunda
efter sitt sätt att se, upställt ett horoskop för den framtid förslaget
skulle medföra. Vi hörde i går en annan talare upställa ett nästan
motsatt, då han yttrade samma åsigt, som man i den publicistiska
verlden och inom den radikala pressen så ofta hört uprepas, eller
att BondeSt. skulle blifva alldeles förqväfdt genom den graderade
röstskalan och den liknöjdhet för rösträttens utöfning, som deraf
skulle upkomma; och slutligen hafva vi i dag hört en tredje talare
förespegla oss idel kommunism och socialism såsom förslagets säkra
följder. Må det i anledn. häraf tillåtas mig alt äfven efter mitt
föreställningssätt upställa ett horoskop för huru det skulle komma
att se ut för BondeSt. och det demokratiska elementet i samhället,
i händelse förslaget antoges!
Jag börjar härvid med den förklaring, att jag icke kan hysa
det ringaste tvifvel om BondeSt:s benägenhet att i sjelfva verket
utöfva den graderade rösträtt förslaget detsamma tillägger. Icke blott
vid de nuvar. riksdagsmanna-valen inom BondeSt., utan äfven vid
presl-valen och alla andra i socken-stämmorna förekommande ärenden
existerar redan, såsom bekant är, en röstskala, som är vida
mer graderad, än den här föreslagna; och om BondeSt. hittills icke
försmått alt vid dylika tillfällen begagna sina 64:dels, sina 128:dels
eller ännu mindre röster, så förmår jag ej utfinna något skäl, hvarföre
det hädanefter skulle försmå att begagna en rösträtt, som aldrig
nedginge lägre än till en 16:dels röst. Men om man således,
såsom jag tror, kan förutsätta, att BondeSt. verkligen skulle begagna
sin rösträtt, så finner jag icke heller någon anledn. till den förmodan,
att det, åtminstone till en början, skulle begagna den på
annat sätt, än hittills. Misstroendet hos allmogen och i allmänhet
hos de lägre klasserna emot de bättre lottade är härtill för stort,
och ett så beskaffadt sekler-gammalt misstroende utplånas icke med
ett penndrag i en konstitution. Så länge detta misstroende fortfore,
skulle efter min tanka säkerligen de 70 ledamöterna i Riksförsamlingen
fortfarande komma att utses, åtminstone lill betydligaste delen,
inom BondeSt., som bland sig skulle välja både elektorer och riks
-
2i
Den 18 December.
dagsmän. Men i samma mån de sålunda valde bönderna, då de
sedermera hitkommo lill riksdagarne, icke vidare här utgjorde ett
för sig afskildt Riksstånd, utan i både öfverläggningar oell beslut voro
förenade med de öfriga samhällsklasserna, och i samma mån de
härunder hade tillfälle erfara, att BondeSbs intressen af dessa klasser
bevakades lika väl, om ej mången gång bättre än af dem sjelfva,
— i samma mån kunde man hoppas att det gamla misstroendet
skulle försvinna; och först dä skulle den förut omtalda upblandningeri
ega rum, först då skulle BondeSt. komma alt eftergifva i
sin rätt att personligen i representationen deltaga, ulan att i stället
vända sig med sina röster till sådana herremän, lill hvilka det ansåg
sig kunna hysa förtroende. Detta är efter min upfattning den
naturliga gång saken skulle komma att taga. Och månne väl
häri läge någon olycka? -— Den äkta Svenska bonden, så vidt jag
lärt känna honom, fikar icke serdeles efter personligt deltagande i
annan lagstiftning, än den som rörer beskattningen. I öfriga frågor
erkänner han villigt sig sakna de nödiga insigterna och skulle
säkerligen utan afsaknad öfverlemna omsorgerna derom till dem,
som sådant bättre förstå. Men i fråga om skatterna är han, lill
följd af den urgamla sjelf-beskattnings-rätten, ömtålig. Om således
herremännen missbrukade det vunna förtroendet, lör att, till följd
af den frikostighet med Statens medel, som ej så sällan (innes hos
de högre och förmögnare klasserna, misshushålla med skattebidragen,
så skulle BondeSt. visserligen snart återtaga sin makt att bland
sig sjelf tillsätta sina representanter, och det är just i möjligheten
och säkerheten af en sådan makt hos BondeSt., utan att dess utöfning
under alla förhållanden hvarken vore behöflig eller för Ståndet
sjelf önskvärd, som jag för min del ser en serdeles vigtig förtjenst
hos förslaget; helst det demokratiska elementet, såvidt detta
representeras af BondeSt., i allt fall härigenom icke blefve starkare
än det är för närvar., dä BondeSt. alldeles oupblandadt och på sitt
serskildta rum församladt utgör { af representationen.
Men om än det demokratiska elementet sålunda icke skulle i
och för sig sjelf blifva starkare, skulle det dock blifva vådligare,
— invänder man å andra sidan, — till följd af den hos Adeln
förlorade molvigten; och vid besvarandet af delta inkast komma vi
in på den frågan: hvad motståndskraft finnes väl numera och kan
fortfarande förväntas hos den Svenska Adeln? — Den talare, som
gjort inkastet, har sjelf medgifvit, alt Svenska Adeln icke mera
utgör en aristokrati; det var redan längesedan den uphörde att våra
del; och äfven af det aristokratiska element, som efter den tiden
hos Adeln funnits i behåll, återstår efter talarens eget medgifvande
föga, sedan dess kraft på mångfaldigt sätt blifvit bruten genom flera
tid efter annan vidtagne åtgärder, såsom förbudet mot fideikommissers
stiftande, den privilegierade jordens uplåtande åt hvilka samliälls-klasser
som helst, och måhända äfven i någon mån, såsom
den värde tataren anmärkt, nu senast den lika arfsrätten. Men
hvad är det då, som efter allt hvad sålunda föregått, ännu skulle
kunna åt Adeln såsom korporation förläna någon verklig motståndskraft,
om icke ståudsinrältningen allena, — om icke rättigheten
Den 18 December.
25
ali här såsom ett eget Riksstånd serskildt öfverlägga och besluta i
de allmänna angelägenheterna? Den värde talaren har likväl icke
destomirylre äfven för sin del förklarat sig beredd, — förmodligen
emedan han inser növändigheten deraf — att upgifva stånds-inrättningen,
för att i stället insätta Adeln såsom serskild klass i en för
alla samhälls-klasser gemensam representant-kammare; och jag hemställer
huru det väl är tänkbart, att man blott har ett visst antal
adelsmän, insatta med sina sinsemellan stridiga personliga intressen
i en representation, som för öfrigt just skulle vara bildad efter de
serskilda intressena, skulle kunna söka och (inna en tillräcklig motvigt
mot den påträngande demokratien. Vi befinna oss, Mine Hrr, i
detta afseende på ett sluttande plan, der det ej lönar mödan att blott steg
för steg hålla igen. Att föra vagnen tillbaka upför backen, mästa
vi ej: vi kunna på sin höjd endast hålla den för en tid qvar midt
i backen; och det är det alltid äfventyrliga i en sådan ställning,
som hos mig alstrat öfverlygelsen, att det icke gifves någon annan
utväg, än alt låta det gå backen utföre, till dess vi återkomma pä
en jemn och fast väg, der banan kan fortsättas med ömsesidigt
förtroende, och der den nödiga mot vigten icke vidare sökes bos
någon viss eller några vissa samhällsklasser, utan hos det uplystaste
och bästa som inom dem alla (innes att tillgå. Och att förslaget
i detta afseende icke förbisett livad som bordt och kunnat göras,
torde jag längre fram få tillfälle att något närmare ådagalägga, då
jag kommer till besvarandet af Gr. Hamiltons anmärkn:r emot den
förste kammarens organisation.
Gr. Hamilton bar i början af sitt anförande yttrat sig icke anse
påtryckningen ännu vara nog stark, för att rättfärdiga en fullständig
omlivälfning af vår hittills varande representation och upförandet af
en helt och hållet ny byggnad, och han har derjemte klandrat, att
förslaget icke uteslutande vore byggdt hvarken på ett erkännande
af intressenas rätt eller på personligheten, äfvensom lian i sammanhang
härmed förklarat, att han icke kunde erkänna någon förmedling
möjlig emellan det som är rätt och orätt. Jag medgifver, att ett sådant
resonnement kan hafva något skäl för sig ifrån ilen Ståndpunkt, på
hvilken den ädle Gr:n ställt sig, nemi. på den ena sidans. Men
det (innes ock en motsatt sida, der inan väl icke fruktar påtryckningen,
utan tvärtom önskar den så stark som möjligt, men deiman
i öfrigt förer samma språk. Afven der får man höra lalas om
de ”eviga principerna”, i afseende på hvilka någon dagtingan icke får
ega rum; och under sådana förhållanden torde dock, åtminstone såsom
praktiskt riktig, den åsigt förtjena något afseende, som fordrar
att de der eviga principerna, de må åberopas frän hvilkendera sidan
som helst, skola gifva något med sig, på det man må komma till
ett resultat och landet icke fortfarande vara ett rof för ständig agitation
och oro.
Emot förslaget har vidare blifvit anmärkt, att det skulle utplåna
de nuvar. RiksStm, bland hvilka man serskildt nämnt BondeSt.
och Adeln. Ja visserligen skulle de uphöra att fungera såsom Riksstånd,
men icke följer deraf deras utplånande såsom elementer i
samhället, hvilket naturligtvis icke heller, hvad BondeSt. beträffar,
26
Den 18 December.
lärer kunna på det sältet lillvägabringas; och då i öfrigt den värde
anmärkaren, såsom sjelf en ifrig anhängare af klassvalen, äfven för
sin del tyckes vilja uphäfva ståndsindeiningen, förmår jag icke rätt
väl inse, harti den anmärkta omständigheten af honom kan åberopas
såsom något skäl emot det Kongl, förslaget. — Hvad åter serskildt
angår PresteSt., hvars bibehållande såsom en representant för statskyrkan
man ansett så mycket aneglägnare, som förslaget icke ens
skall antyda någon afsigt att i detta hänseende ersätta PresteSt.
med någonting annat; så medgifver jag väl, att konungen, i sin
egenskap af statskyrkans högsta Chef, behöfver för dess uprätthållande
stödet af en närmast under sig varande auctoritet i kyrkliga
ärenden, och att PresteSt. hittills utgjort en sådan. Men icke kan
jag från detta statskyrkans speciella behof hämta något skäl för
PresteSt:s bibehållande såsom ett serskildt politiskt element i alla
andra allmänna ärenden. Man behöfver blott tillse, att det nyssnämda
behofvet icke lemnäs oupfylldt, och för hvar och en som
intresserar sig för den saken kan det icke vara obekant, alt vi för
delta ändamål redan i flere är haft ett af kyrkolags-komitéen utarbetadt
fullständigt förslag; hvadan också af anmärkmn i denna del
icke synes qvarstå något annat, än det förmenta felet, att ingenting
härom vid representationsförslagets framläggande blifvit omnämdt
eller antydt, hvilket dock jag för min del ej kan finna annorlunda,
än alt det skulle hafva varit lika olämpligt som obehöfligt, då man
ej ansåg sig böra ingå i någon motivering eller närmare utveckling
af förslaget i dess öfriga delar.
Bland de speciella anmärkmr Gr. Hamilton framställt, har jag
i främsta rummet antecknat mig till minnes den emot Elektorsvalen
rigtade, att bestämmelsen om en Elektor för hvarje 25:te hel
röst skulle vara godtycklig och jemväl i så måtto olämplig och obillig,
att den t. ex. för 49 röster gäfve rätt till blott en Elektor,
men genom tillägget af en enda röst berättigade till tvänne; och
visserligen kan det icke nekas, att tili en sådan bestämmelse, likasom
uti hvarje annan numerisk gränsbestämning, ligger ett oundvikligt
godtycke. Men huruvida den tillika kan anses olämplig, beror
på utredning af frågan om sjelfva grunden för den rösträtt
Elektorerna sins emellan böra utöfva. — Som vi alla veta, rösta
BondeSt:s Elektorer för närvar, icke per kapita, utan efter hemmantalet
eller hela det antal röster, som finnas inom de socknar de
hvar för sig representera, och då derjemte riksdagsmannavalen ske
serskildt för de serskildte häraderna eller domsagorna, hvilka, efter
hvad vi likaledes känna, äro sins emellan högst olika indelade, har
erfarenheten visat, alt en så beskaffad olikhet i Elektorernas rösträtt på
åtskilliga orter ledt till det obilliga resultat, att valets utgång berott
på två eller tre af de större socknarnes ombud, utan allt afseende
på de öfriga Elektorernas mening oansedt de till antalet
kunnat vara vida öfvervägande. För att göra valen oberoende af
dylika intriger eller sammansättningar emellan några få personer,
har man således ansett nödigt att frångå den gamla röstberäkningsgrunden
för Elektorerna, och i stället gifvit dem alla lika röst.
Men detta har också nödvändigt framkallat behofvet, att här lika
-
Den 18 December.
27
som i andra länder, der Eleklorsinrältningen finnes införd; bestämma
elt maximum af det antal röster, för hvilka hvarje Elektor äger
att föra talan, utan att jag inser någon möjlighet att undvika den
godtycklighet, som härvid ligger i sjelfva sakens natur. Frågan kan,
efter min tanka, endast blifva om det mer eller mindre lämpliga i
den siffra som bestämmes; och ehuru det gerna medgifves, att denna
bestämmelse kan lika lämpligt ske på flera olika sätt; — i Norige
t. ex. har man en Elektor för hvar hundrade bland de röstberättigade,
om jag ej minnes orätt — skulle jag likväl desto heldre
tro den i förslaget intagna bestämmelsen om en Elektor för 25
hela röster icke hos oss vara olämplig, som jag ingenstädes sett någon
anmärkn. deremot gjord, och de uprältade tabellerna jemväl
ät en sådan mening gifva stöd.
Gr. Hamilton liar härefter öfvergatt till en serskild granskning
af första kammarens sammansättning och dervid vändt sina anmärkmr
dels emot några af de §§, som handla om valsättet, och dels emot
sjelfva grunderna för kammarens organisation. Hvad de förra af
dessa anmärkntr beträffar, så bekänner jag, att jag icke tilltror mig
hafva upfattat meningen nog bestämdt, för att nu inlåta mig i anmärkmnes
uptagande vidare, än att, då jag hörde den värde talaren
förklara sig anse 51 § vara så invecklad, alt den stundom skulle
göra allt valresultat omöjligt, men han icke närmare utredde skälen
för elt. sådant omdöme, jag endast tror mig behöfva erinra, att
det i 51 § föreskrifna valsättet, ehuru visserligen något inveckladt,
likväl icke är nytt, utan alldeles detsamma som redan länge varit
begagnadt vid det hvarje riksdag återkommande Justitia;-Ombudsmansvalet,
och alt det således bör vara tillräckligen kändt, för alt
icke i tillämpningen medföra några serdeles svårigheter.
Vidkommande åter sjelfva organisationen af den första kammaren,
sä har Gi':n börjat med den frågan, hvarföre första kammaren
skall lill antalet vara mindre än den andra; och som denna
fråga berörer ett ganska vigtigt ämne, hvilket utöfvar ett ganska
stort inflytande på omdömet om representationen i sin helhet, anser
jag mig skyldig alt derå lemna ett svar. Det torde alltså tillåtas
mig att i möjligaste korthet uplysa om skälet härtill, som är,
att dä man med afseende å de olika valbarhetsvilkoren jemförer de
begge hamrarne med hvarandra och dervid finher, att den ena i
allmänhet skulle komma att utväljas inom en krets af blott 6 lill
8,000 personer, under det den andra kammaren förer omedelbar
talan för hela rikets öfriga röstberättigade folkmängd, låter det icke
förena sig med billighet, och framför allt icke med något hopp om
institutionens framtida bestånd, att göra båda kamrarne till antal
aldeles lika och derigenom gifva dem fullkomligt samma makt i afseende
på beskaltningsfrågorna. Det är nemi. förnämligast i dessa
frågor som det olika antalet skulle medföra något inflytande, enär
det egentligen endast är dessa som enl. förslaget skulle komma att afgöras
genom samfäld omröstning; och det är också isynnerhet beskattningsfrågornas
ömtåliga beskaffenhet, som föranledt, att man här
ansett sig åt det större antalet representerade böra göra en eoncession,
förutan hvilken hela byggnaden sannolikt aldrig skulle komma
28
Den 18 December.
alt stå på någon fast och stark grund. — Måhända skall man härvid
invända, att då jag npgifvit beskattningsfrågorna vara de enda
i hvilka den samfälda omröstningen skulle äga rum, della icke är fullt
exact; och jag vet, att sä icke är, enär förslaget stadgar en dylik
omröstning jemväl för de allmänna lagstiftningsfrågor, som i oförändradt
skick återkomma, för tredje gången gillade af den ena
kammaren. Orsaken hvarföre jag dock icke i den nyssnämda beräkningen
intagit detta stadgande, — om hvars beskaffenhet i öfrigt
jag icke anser behöfligt alt nu yttra mig, dä ingen serskild
anmärkn. deremot blifvit gjord, är emedlertid den, hvilken det torde
vara tillräckligt att här i korthet antyda, att jag dels tror tillämpningen
deraf mera sällan komma i fråga, och verkan deraf i praktiskt
hänseende följaktligen blifva af mindre vigt, dels ock betraktas
stadgandet i sin tillämpning såsom mera ländande till fördel för
första kammaren, än för den andra.
Gr. Hamilton har slutligen, såsom skäl för sitt ogillande af
första kammarens sammansättning, förklarat den sakna alla garantier
och till och med vara sämre organiserad än den andra. — Hämtar
Gr:n härvid stödet för sin mening från det förhållande, som,
så vidt jag kunnat (inna, ensamt derför blifvit anfördt, eller att förslaget
utsträcker valfriheten till första kammaren utom valdistriktet,
och den häraf föranledda farhågan att denna kammare skulle blifva
befolkad med för många Stockholmsboer, ulan tillräcklig kännedom
om de serskildte landsorternas behof och intressen, sä må jag
säga att anmärkmn förefaller mig alltför obetydlig, för att kunna
grundlägga det fällda omdömet, äfven om den bvilade på en i och
för sig sjelf riktig sats, hvilket den dock icke efter min tanka gör.
I alla de hittills upgjorda förslagen lill ett två-kammarsystem, —
med undantag af det vid sista riksdagen inom Const.Utsk. upgjorda
contraförslaget, — har man som en fördel erkänt, att göra valfriheten
inom första kammaren så vidsträckt som möjligt, för att kunna
der samla landets förnämsta kapaciteter, och någon skälig anledn. att
frångå denna åsigt, kan jag icke finna. Skulle någon gång en viss
landsort hafva att bevaka något eget stort och vigligt intresse, som
icke lämpligen kunde anförtros åt någon utom distriktet bosatt, sä
lära väl valmännen icke vara nog enfaldiga för att lemna npdraget
ät en Stockholmsbo eller annan för orten främmande person, utan
med sitt val hålla sig inom distriktet. Men för alla andra fall, då
inga serskilda omständigheter påkalla en dylik inskränkning, förmår
jag ej inse något ondt deri, att valet träffar den ntmärktare kapaciteten
hvarhelst den finnes. — Menar åter Gr. Hamilton med sitt
yttrande om brist på garantier, såsom jag förmodar, att första kammaren
skulle leda sitt uphof från en aldeles ny och oförsökt institution
i de s. k. valnämderna; så medgifves gerna, att allt nytt och
oförsökt äfven kan sägas vara ogaranteradt. Men då vi alla synas
vara ense om nödvändigheten af att uphäfva ståndsinrättningen,
och således måste inlåta oss på något nytt, — och då vi likaledes
tyckas vara ense att i den nya represensalionen gifva företräde åt
ett verkligt tvåkammartystem med karaktersskilda kamrar; så hemställer
jag, om icke det här föreslagna sättet för första kammarens
Den 18 December.
29
bildande i sannolikhet att gifva de nödiga garantierna kan fullt ut
mäla sig ätminslone med det vid sista riksdagen upgjorda klassvalsförslaget,
enl hvilket första kammaren skulle komma att väljas aldeles
på samma sätt och af samma personer som den andra. Man
har redan ofta hört omtalas hehofvet och nyttan af att inrätta länsnämder
för behandlingen af sådana angelägenheter, som kunna gemensamt
röra de serskilda länens innevånare, och fråga derom har
vid åtskilliga riksdagar blifvit väckt. Om nu således de här föreslagna
valnämderna jemväl skulle komma alt fungera som municipala
länsnämder, hvartill de såsom afsigten och i sjelfva verket varit,
ehuru sådant icke kunnat i förslaget inflyta, utan svårighet skulle
kunna förvandlas, så skulle efter min tanka icke allenast härigenom
ett ganska vigligt steg vara taget för vårt municipalväsendes
utbildning, ulan man skulle i samteliga länsinnevånarnes egna intresse
alt alltid hafva sina mest nitiska, uplysta och rättskaffens medlemmar
i länsnämderna insatta för de municipala bestyrens skull,
också hafva den säkraste garantien alt de i sin egenskap af valnämder
jemväl lemnade de. bästa resultaten. Jag vågar åtminstone
tro, att man svårligen skall lyckas alt utfinna någon bättre garanti,
och att det just är häruti, som man har alt sälta det betryggande
elementet för framtiden.
Jag öfvergår nu lill besvarande af Gr. Lagerbjelkes anförande.
Ilan hade i går på sin parlage öfverlagd att granska och kalfatra
det K. förslaget från den juridiska eller rättare sagrlt teckniska sidan,
d. v. s, i afseende på dess upställning och redaktion; och det
kan ej nekas, alt den värde Grin utfört sin röle med den tillförsigt
och dialektiska förmåga, som man hos honom är van alt finna.
Jag befarar dock, att han låtit sin motvilja mot förslaget i sin helhet
och dess grunder förleda sig att sträcka sina anmärkn.-r mot
detaljerna längre, än han måhända eljest skulle hafva funnit skäligt;
och jag hämtar någon anledn. till denna förmodan från den omständigheten,
att jag funnit anmärknme i en eller annan punkt rigtade till
och med mot stadganden, hvilka det K. förslaget har hufvudsakligen lika
med det förslag, som af reservanterna i sista riksdagens Const.Utsk. upgjordes,
och hvari Gr. Lagerbjelke sjelf deltagit. För att emedlertid
visa, alt det med de många anmärknme icke häfver sig så farligt,
som det vid deras framställning för mången kunnat förekomma, skall
jag genomgå de hufvudsakligaste deribland, eller så många jag kunnat
i minnet bibehålla, dervid jag dock anser mig böra förutskicka
den erinran, att det i vår formalistiska tid svårligen låter sig göra
att skrifva någon lag, serdeles då den är af större omfattning, som
icke lemnar rum för tvetydighet eller misstydning för den slags
dialektik, som anser sig hvarken behöfva fästa något afseende ä
sammanhanget mellan lagens serskilda delar, eller ens hos lagstiftaren
förutsätta en förnuftig och rimlig mening under orden. Följer
man deremot den motsatta i all lagtolkning godkända regeln,
så torde redan den första mot 8:de § rigtade anmärknm, ang:de
arrendatorers rösträtt, förfalla. Ty jag medgifver väl, att genom en
inadvertens i uttrycket, ordställningen här icke klart uttrycker me
-
30
Den 18 December.
ningen, och att § derigenom kommit i någon strid med 15 §.
Ulen man behöfver blott jemföra dessa begge §§ med den ]8:de.
för att finna stridigheten nplöst och arrendatorernas rösträtt så tydligen
bestämd, att något skäligt tvifvel derom icke kan npslå.
Emot nästföljande mom. i 8:de §, som gör näringsidkares rösträtt
beroende af det vilkor, att bevillning för yi ket skall hafva blifvit
under nästföregtde året påförd, har Gr. Lagerbjelke såsom ett
serdeles stort och uppenbart misstag anmärkt, att man här talat om
påförd bevillning, i st. f. erlagd, på sätt satsen äfven blifvit uttryckt
i det omförmälta conlraförslaget af år 1848. — Att det uppenbara
misstaget dock härvid återfaller pä anmärkaren sjelf, är emedlertid
lätt att inse. Ändamålet med stadgandet är nemi. icke, såsom Gr.
Lagerbjelke synes hafva föreställt sig, att förekomma det en person,
som varit näringsidkare, men kommit utaf sig och ej vidare mäktar
betala den påförda bevillningen, icke desto mindre skulle vara bibehållen
vid sin rösträtt; ty häremot praeeaverar föreskriften, alt
näringen eller yrket skall fortfarande utöfvas ännu då rösträtten vill
begagnas. Men på det icke personer skulle kunna förvärfva sig
rösträtt blott genom en kort före valen skedd anmälan, att de vilja
drifva en viss näring, har man funnit nödigt stadga, alt näringen
jemväl skall vara under en viss tid förut,-eller under det nästföreg:de
året, utöfvad, och att detta skall styrkas med debetsedeln,
som visar att bevillning derför blfvil påförd. För detta ändamål
är uttrycket aldeles tillräckligt och att utbyta det mot orden erlagd
bevillning, skulle utan all vinst blott leda till den orimliga påföljd,
att sä ofta valen inträffade under den mellantid, som alltid förflyter
emellan bevillmns påförande och sjelfva upbördsstämmorna,
de näringsidkare, som ännu icke hunnit erlägga det nästföregtde
årets bevillning, skulle gå miste om sin rösträtt.
I samma §, hvilken isynnerhet synes hafva blifvit föremål för
den värde anmärkarens missbelåtenhet, har vidare blifvit klandrad
den obestämdhet, som skall ligga i uttrycken: ”embets- eller tjenstemän
med ordinarie syssla eller ständig aflöning”; och visserligen
har man i åtskilliga andra förslag gjort sig mycken möda för att
undvika denna obestämdhet. I 1840 års förslag intogs en temligen
vidlyftig specification på serskilda slag af tjenstemän, hvilken dock
befunnits otillfresställande och förmodligen föranledt reservanterne
i 1848 års Const.Utsk. att försöka en annan definition, enl. hvilken
rösträtt skulle tillkomma endast de embets- och tjenstemän, som
Uro i ”Statens omedelbara eller allmän inrättnings tjenst.” Jag kan
dock ganska tryggt påstå och försäkra Gr. Lagerbjelke, att den obestämdhet,
som man härigenom velat undvika, ingalunda blifvit undanröjd;
ty vi hafva här i landet, likasom annorstädes, en mängd
inrättningar af den blandade natur, ali man icke utan yttersta
svårighet och tvekan kan bestämma huruvida de böra betraktas såsom
allmänna eller enskilda. Efter mogen öfverläggning har man
derföre i det K. förslaget uteslutit alla dylika bpstämmel-ser, för att
göra stadgandet tilläpligt på hvar och en, som har till lefnadsyrke
att bestrida en tjenstebefattning mot bestämd aflöning, tjensten må
Den 18 December.
31
i öfrigt vara af livad beskaffenhet som helst, blott den hvarken gör
innehafvaren beroende af annans enskilda husbondevälde och således
är att hänföra till de i 11 § uptagna undantag, eller ock hörer
lill de ringare tjenster som i 12 § finnas omförniälde; och jag
skulle tro, att della just är bästa sältet om ej det enda möjliga,
atl undvika all obestämdhet och tvetydighet i tillämpningen. — Hvad
äter sista mom. i 8:de § angår, eller de deri omtalade ledamöterna
af K. Akademien, och Gr. Lagerbjelkes farhåga, att kadetterna
skulle kunna upträda med anspråk på valrätt, så torde jag blott behöfva
erinra, all om Gr:n, då han tog Statskalendern i hand, icke
hade stannat vid registret, der han fann Krigs-Akademien bland
öfrige Kongl. Akademier uptagen, utan gått till den pagina, hvartill
registret hänvisade, hade han lätt kunnat öfvertyga sig, att kadetterna
icke der stå uptagna såsom ledamöter af Akademien.
Vid 11 §, sora från rösträtt undantger bland annat dem, som
försörja sig endast med tillfälligt arbete hos andra personer, har Gr.
Lagerbjelke såsom oriktigt anmärkt, alt man tillagt ordet endast,
och han har stämplat delta som ett ända till löjlighet gränsande
misstag, om jag rätt minnes uttrycket. — Afven här är det dock
lätt visadt atl misstaget återfaller på anmärkaren sjelf, och alt det
klandrade ordet icke står der förgäfves. Det gifves nemi. knappt
någon enda af våra handtverkare, som alltid får förrätta sitt arbete
på egen verkstad: han mäste ofta förrätta det hemma hos dem,
som anlita honom. 1 hans försörjningsmedel ingår således äfven
del tillfälliga arbetet hos andra personer; och om man ej här tillagt
ordet endast, skulle alla våra handtverkare gått miste om sin rösträtt.
Hvad man åsyftat är sådane personer, som ej hafva något annat
kändt näringsfång, än det tillfälliga arbetet, och det är visst möjligt,
att detta kunnat uttryckas bättre, än som skett, men att det icke
skulle hafva lyckats på det sätt den värde anmärkaren förmenat,
torde vara klart.
Vid 16 § har blifvit gjord en anmärkn., hvilken jag, till följd
af den lätthet hvarmed den vederlägges, fruktar att icke hafva rätt
upfatlat. Emedlertid gick den efter min upfattning ut derpå, att
Gr. Lagerbjelke tycktes i §:n sakna nödigt förbehåll derom, allden
upflyttning som här omtalas från den medelbara till den omedelbara
val-afdelningen bör inskränkas till dem, som upnålt den för
valrätt inom senare afdelningen bestämda högre åldern af 25 år;
och en så beskaffad anmärkn. har varit desto öfverflödigare, som §:n,
om man läser meningen till slut, innehåller ett dylikt förbehåll. —
Har jag deremot härvid misstagit mig i upfattningen af anmärkn.-s
innehåll, så förfaller naturligtvis också min nu emot densamma
gjorda erinran; men jag torde då äfven vara ursäktad, om jag ic
ke
för närvar, är i tillfälle att till besvarande uptaga hvad annat
anmärkmn kan hafva inneburit.
På 23 och 24 §§ har Gr. Lagerbjelke isynnerhet öfvat sin
skarpsinnighet, för att ur ordalagen utleta en så orimlig mening,
alt det enkla och sunda förståndet svårligen skall kunna följa honom
i en sådan dialektik. För mig åtminstone och, såsom jag
32
Den 18 December.
tror, för de flesta är den rätta meningen ganska lättfattlig. Vill
man emedlertid strängt nagelfarara med orden, så vinnes i sjelfva
verket ingenting dermed, att man, på sätt Gr. Lagerbjelke velat,
här utbyter ordet hvardera emot någondera. Samma tillfälle till
misstydning återstår; oeb detta torde bäst bevisa nödvändigheten att
vid tolkningen af ifrågavar. §§, liksom vid all annan lagtolkning,
gifva åt orden den tydning, som öfverensslämmer med en förnuftig
mening bos lagsliftarne, så framt man ej vill göra sig saker till en
uppenbar afsigt att förtyda den.
Vid 33 §, som uplager af hvilka anledmr en ledamot af första
kammaren kan under tiden för befattningens utöfvande blifva
oskicklig att dermed fortfara, har blifvit anmärkt såsom en ofullständighet,
alt bland dessa anledmr icke linnas uptagne de orsaker
tili uteslutande frän både valrätt och riksdagsmannarätt, som omtalas
ill §; och strängt taget bar denna anmärkn. sin riktighet.
Den hade dock, för att sjelf vara fullständig, bordt omfatta icke
blott lide §:n, utan äfven den 12de, som likaledes från valrätt
utestänger vissa personer och följaktligen bör göra dem oskickliga
att vara ledamöter i första kammaren. Emedlertid tror jag, att
förslaget ingenting skulle hafva vunnit på en uttryckligen bär gjord
förutsättning, att en i första kammaren invald person skulle under
utöfningen af denna befattning kunna nedsjunka till en vaktmästarebeslältuing
eller till enskildt tjenstehjon, och alt en så beskaffad
fullständighet utan skada kan undvaras.
§ 41, som handlar om valsättet i de valdistrikt som bestå af
flera städer, har ej heller varit Gr. Lagerbjelke lill nöjes, och han
har trott, att detta valsätt skulle gifva alltförstor öfvervigt i inflytande
åt den stad, som bar största folkmängden. Måhända ligger
o o Ö
verkligen häruti ett missförhållande, men alt det svårligen kan afhjelpas,
torde bäst visas deraf, att det K. förslaget härutinnan hufvudsakligen
öfverensstämmer med det af 1848 års Const.Ulsk. upgjorda,
och att Gr. Lagerbjelke således icke sjelf kunnat utfinna något
bättre. Ty den ringa afvikelse, som det sistnämda förslaget
innehåller, eller rättigheten för hvar och en att, om lian vill, sjelf
resa till valdistriktets hnfvudort och der i stället för hemorten afgifva
sin röst, är af alltför obetydlig vigt, för att i den anmärkta
omständigheten utöfva något märkbart inflytande.
Vid 77 § förekommer deremot en anmärkn., som måste erkännas
vara välgrundad. Genom ett förbiseende har man kommit
att stadga skyldighet äfven för alla ledamöter af första kammaren
alt vid hvarje riksdag låta granska sina fullmakter, ehuru en del af
dem redan vid föreg, riksdagar fått fullmakterna granskade och godkända
; och delta är naturligtvis öfverflödigt, men också temligen
oskadligt. Jag är således glad att här kunna göra rättvisa åt anmärkarens
skarpsinnighet och kritiska förmåga, på samma gång det
torde medgifvas mig, att anmärknm är af föga vigt.
Vid 81 §, som upräknar de ständige Ulsk:n, kar Gr. Lagerbjelke
klandrat, dels alt Stats- och llevilln.Utsk.m blifvit sammanslagna,
hvarigenom detta Utsk. efter Grins tanka skulle fä för mycket alt
Den 18 December.
33
göra, och dels ali LagUtsk. blifvit bland de ständige uptaget, i sammanhang
hvarmed han funnit olämpligt, att man åt detta Utsk. öfverlemnal
behandlingen af grundlagsändrings-förslag. — Hvad den
förste af dessa anmärka:!' angar, sä vill jag ieke 1111 ingå i en utveckling
af skälen för den teilan i flera föregide förslag såsom lämplig
antagna sammanslagningen af Stals-och Be v. Utsk: ii; det torde vara
tillräckligt att erinra Gr. Lagerbjelke, delden äfven igenfinnes i hans eget
vid sista riksdagen inom Const-Ulsk. upgjorda förslag. Hvad åter LagUtsk.
vidkommer, så kan jag ej inse huru detta Utsk. såsom ständigt skulle kunna
undvaras, bland.annal af det skäl, att Justitiae-Ombudsm:s embetsförvaltning
der skall granskas och hans riksdagsberättelser med deri intagna
förslag till lagförändringar behandlas. Ty väl har jag funnit,
alt Gr. Lagerbjelke och hans medreservanter från sista riksdagen velat
öfverflytta dessa göromåj på Const.Utsk., men lämpligheten deraf
har jag ej förmått inse. Ar frågan endast att välja antingen mellan
ett Const.Utsk., för att behandla allmänna lagfrågor, eller ett
LagUtsk., för att behandla grundlagsfrågor, så synes mig någon tvekan
i valet icke böra äga ruin.
Emot 90 § har Gr. Lagerbjelke vidare gjort en anmärkn. af
den obetydlighet, alt jag ej vill trötta Eder, Mine Hrr, med att ens
fullständigt här uptaga den. Nog af, att han föreslagit ett annat
förfaringssätt för det fall, att göromälen inom något Utsk. skulle så
ökas, att de ej anses kunna bestridas med det vanliga antalet ledamöter;
och detta kan i sjelfva verket bero på tycke och smak. För
min del gifver jag dock företräde åt det K. förslaget, såsom mera
enkelt och ledande till större likformighet i ärendernas behandling.
Vid 107 § har det blifvit anmärkt som ett fel, att man tillåtit
frågor örn ändring i grundlagarne väckas när sorn helst under
riksdagens lopp. Härutinnan har man dock endast bibehållit, hvad
som redan är stadgadt, ehuru dylika frågors vidare behandling undergått
någon förändring; och man har för ett sådant bibehållande
hämtat skäl äfven derifrån, att då tillämpningen af en mängd stadganden
i grundlagarne, och serdeles Riksd.-Ordn., förekommer endast
vid riksdagarne, behofvet af en förändring eller ett förtydligande
oftast visar sig först under riksdagens fortgång. Alt man emedlertid
icke för dylika frågor stadgat, såsom Gr. Lagerbjelke behagat
yttra sig, eli lättsinnigare behandlingssätt, än för andra frågor, visas
af den jemväl bibehållna föreskriften 0111 deras hvilande till antagande
först vid en påföljande riksdag.
Slutligen får jag i anledn. af den sorn det tycktes mycket
stränga anmärkn-.n mot redakten af l:sta morn. i 123 §, erinra,
att den här åt kamrarne medgifna rättigheten att, vid föredragning
af ett Utsk:s betänk., oberoende af hvad Utsk. förelsagit och
utan föregången återreruiss, fatta sitt beslut, endast återgifver ett
redan befintligt stadgande; och alt härifrån vilja härleda en rätt för
kamrarne att, då t. ex. Utsk. yttrat sig öfver en beskattningsfråga,
besluta öfver en fråga hörande till kriminal-lagen, innebär en alltför
stor orimlighet för att kunna stå tillsammans med den be2
H. 3
34
Den 18 Deceralitr.
gagnade redktrn, äfven om denna lemnade utrymme för större misstydning,
än den verkligen gör.
Jag har nu genomgått så manga af Gr. Lagerbjelkes anmärkmr,
som jag kunnat i minnet behålla, och dervid, som jag hoppas,
ådagalagt haltlösheten af de flesta, obetydligheten af de öfriga. Det
är möjligt, alt några undfallit mig; det är också möjligt att deribland
funnits de, som förtjena mera afseende. Men jag öfverlemnar
till Eder, Mine Hrr, att med banden på hjertat afgöra, om
någon enda af bela denna upstaplade rad af små anmärkn:r, som
man tyckes hafva gjort sig lill ett nöje att hopa öfver ett från Konungen
och Dess rådkammare utgånget förslag —- om, säger jag,
någon enda af dem kan anses af det värde, att den skulle kunna
föranleda en förkastelsedom öfver förslaget. Alla dessa anmärkmr
hafva dessutom alldeles lill öfverlopps blifvit framstälda; ty det är
ändock sjelfva grunderna för förslaget, som utgöra den egentliga
stötestenen, och dessa äro också onekligen de vigtigaste att behjerta.
Jag bade visserligen önskat alt nu vid frågans afgörande, med
något hopp om framgång för sjelfva saken, kunna till R. o. Ad. framställa
en upmaning att så behjerta förslaget, att vi, uti upoffring
af en ståndsindelning, som sannolikt i alt fall ej kan länge beslå,
och uti beredvillighet att antaga ett system för ömsesidigt förtroende
i st. f. det nu rådande misstroendet, gåfvo våra medständer
ett ädelt föredöme. Men jag hyser icke mera något hopp i detta
afseende, sedan frågan genom ett annat RiksStånds beslut redan
fallit; och jag skall således ej längre uppehålla Eder, Mine Hrr!
— Ett förklarande är jag dock skyldig mig sjelf att tillägga. Det
har på senare tiden blifvit en temligen allmän jargon, hvarpå man
äfven här under diskussionen hört antydas, alt utarbetandet och
framläggandet af ifrågavar. förslag aldrig skulle haft någon allvarlig
mening, ulan att det endast varit ämnadt till ett konjunktursförslag,
hvarmed man för ögonblicket ville lugna en storm, som
hotade att blifva öfvermäktig. I anledn. häraf anser jag mig böra
öppet förklara, att efter milt sätt att se, denna jargon innebär en
så förnärmande tillvitelse, alt jag är pligtig mig sjelf och dem, som
med mig dela ansvaret för förslaget, alt tillbakavisa tillvitelsen med
ett bestämdt förnekande. Mitt deltagande i förslagets utarbetning,
likasom mitt tillstyrkande af dess framläggande, har tvärtom varit
grundadt på den innerliga öfvertygelse jag ännu hyser, att detta
förslag är det enda, som på laglig och fredlig väg kunnat föra oss
till det mål, dit nationen, om än i afbruten gång, dock med säkra
steg och efter hvarje afbrott med ständigt ökad ifver sträfvar.
o
Åtskilliga ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Frih, Raab, Adam Christian: Visserligen har den otålighet,
hvarmed R. o. Ad. uttryckt sin önskan att snart komma lill
slut med denna redan långt uttänjda diskussion gifvit ett stöd åt de
upmaningar vi af en föreg:de talare emottagil: att i möjligaste måtto
förkorta våra föredrag. Visserligen har den vigtiga frågan, hvarom
vi öfverlägga, genom det beslut ett annat Stånd förleden gårdag
fattat, redan för denna gång fått sin lösning. Visserligen vill det
Den 18 D ecember.
35
ock synas fåfängt att inom detta Stånd söka förekomma en lika utgång.
Men Mine Hrr! om ock för denna riksdag frågan fallit, är
hon derföre icke död. Hennes anda lefver och skall snart åter
röja sin tillvaro. Ur denna synpunkt är det ej likgiltigt om hon
fallit för bevisningens eller rösternas öfvermagt. Må det derföre
tillåtas mig, som, under de flere riksdagar jag bivistat, med stigande
intresse följt denna fråga, — som vid sisla riksdagen stridde för
äsigler, som öfverensstämma med dem, hvarpå det K. förslaget är
byggdt, och som lemnat hemmet — lemnat enskildta och municipala
bestyr — för att deltaga i förhandlingarne vid denna riksdag,
och serdeles i denna fråga, hvars lyckliga lösning jag efter förmåga
vill befrämja. Må det tillåtas äfven mig, säger jag, att laga edert
tålamod i anspråk för afhörande af de skäl, jag vågar framställa
emot dem, sorn mina motståndare så frikostigt anfört. J håfven
npmärksamt afhört frågans vedersakare, hören ock tålamodigt hennes
försvarare 1
Jag hade för afsigt alt först yttra mig om några detaljer, som voro
föremål för skarpa anmärfcn:r i gårdagens plenum. I detta afseende
har likväl föregule talare så fullkomligt förekommit mig att jag kunnat
utstryka den ena efter den andra af mina anteckningar. Likväl
återstår några få, dem jag ber att få uptaga.
Gr. Lagerbjelke anmärkte såsom en inkonsequens i förslaget
afl, ”dä den 18 § medgifver rösträtt åt arrendatorer af jord på
landet, icke äfven rösträtt i 20 § blifvit beviljad åt dem, som arrendera
stadsegendom.”
Det mäste likväl medgifvas vara en himmelsvid skillnad emellan
den verksamhet, som åtföljer ett arrende af jord, eller den att
hyra en bostad. Arrendatorn är en verklig näringsidkare, hyresgästen
han bor — och deri ligger ej någon rörelse, som utmär
ker
någon sorts nyttig verksamhet.
Gr. Hamilton har sagt att ”BorgarSt. enl. förslaget skulle få en
allt för stor andel i representationen.”
Huru stor andel skulle väl BorgareSt. få? — Jo, ät städernas
ombud är ;del af representationen uplåten. Men, i förhållande
till andra innevånare i städerna, skulle Borgerskapet ej få öfverhufvud,
mer än halfva röstetalet. Alltså skulle borgerskapet ej
komma att utöfva mer än halfva rösträtten i städerna, d. v. s. det
skulle endast tillsätta -j'B:del, af representationen. Och denna andel
mätte väl ej, vare sig med hänsyn lill den 4.del borgerskapet
hittills haft, eller till den andel de utgöra i antalet af den bildade
befolkningen i landet, eller till de för samhället vigliga näringar,
de drifva, anses för stort!
Hr Gren har såsom ett fel i förslaget anmärkt ”att ej den
ene Bonden, som egde 1 mantal, skulle rösta tillsammans med den
andre, som egde blott 1 hemman. Att ej en Kapten skulle rösta
tillsammans med en Löjtnant, ej en tjensteman rösta tillsammans
med sin närmaste underordnade kamrat” o. s. v.
Det är förut yttradt att några arbiträra gränsor ha måst upställas,
och hvar helst dessa dragas, qvarstår alltid samma anledn. till
3*
36
Den 18 December.
anmärkn. deröfver att personer, som äro hvarandra nära i förmögenhet
eller tjenst, ej få rösta tillsammans. Men afhjelpes väl
denna olägenhet genom klassval, som på ett annat sätt skiljer emellan
de röstande? Eller finnes väl någon annan hjelp för denna
olägenhet än hvad ingen af oss vill, införande al de mest utsträckta
allmänna val? Och i alla fall luiru obetydligt förekommer ej
della förmenta fel, jemfördt med den grymma orättvisa, som nu —
i närvar, representationssätt — existerar emot en del medborgare,
då af 2:ne kamrater af samma grad, vid samma reg:te, den
ene, som aldrig ens tänkt på allmänna ärender, kan ega sjelfskrif
ven
representationsrätt, och den andra, som tilläfventyrs kan vara
kamraten i alla afseenden öfverlägsen, ej eger ens rättighet att deltaga
i val till representanter — eller den ene possesionaten, han
må nu ”sitta på aldrig så liten måsse i Småland” eger rätt föra
folkets talan, då hans granne, egaren af stora gods, ej eger att
hvarken sjelf eller genom ombud få deltaga i de allmänna ärenderna.
Men detta hörer till förslagets detaljer — jag vill vidare ej
uppehålla II. o. Ad. med deras försvar, dä de under närvar, för
hållande
äro af mindre vigt.
Jag vill nu vända mig lill den vigtigare delen — förslagets
principer, de falla ej med förslaget.
Jag ber först och främst få uptaga ett yttrande af Gr. Hamilton,
som innebär den vigtigaste af alla principer, grundprincipen
på hvilken alla de öfriga principerna i ett representationsförslag
skola byggas.
Hr Gr:n har nemi. sagt: ”Att valrätten ej tillkommer individen
ur synpunkten af dess menskliga rättigheter, utan såsom representant
af vissa samhällsintressen.”
Om denna sats, som är afhandlad och kan afhandlas i oändlighet,
skall jag ej ingå i någon vidlyftig deduktion. Jag tillåter
mig endast framställa den frågan: Hvad menas väl med samhällsintressen,
örn ej de olika verksamhetsspherer, inom hvilka menniskorna
röra sig, de förrättningar, de arbeten, hvarmed de förvärfva
sitt uppehälle, genom hvilka de eftersträfva att göra lifvet angenämt
och lyckligt? Nå väl! äro då ej alla dessa förrättningar tillkomne
för menniskan, såsom medel i hennes hand, och menniskan
ej skapad såsom medel för vissa förrättningar ? Menniskan måste
väl således vara hufvudföremålet, vara den vi sätta i första rummet
— hennes förrättningar, samhällsintressena, i det andra?
Men, sorn jag med denna åsigt af saken, likväl ej tillhör deras
antal, som på den vill bygga påståendet om valrättens obe
gränsade
utsträckning, uptager jag villigt den varning, som för så
väl den ena som för den andra åsigten ligger i samma talares yttrande:
”Att man ej får theoretisera vid upgörandet af ett grund
lagsförslag.
”
Jag ber nu få öfvergå till den omtvistade grundsatsen huruvida
folkets ombud b lii'a utses, såsom de fleste af förslagets motståndare
yrkat, genom klassval, eller genom samfällde val.
Det vore både för tidigt och opåkalladt att nu på förhand hafva
Den 18 December.
37
a ['sagt ett kategoriskt nej till hvarje förslag som är byggdt på klassvals-grund.
Så må det vara npställdt att det kunde möjligen blifva
bättre än det närvar., OQh det vore dock någon vinst. Jag tviflar
likväl på möjligheten att någonsin ett klassvalsförslag skall kunna
upgöras, som på en gång tillfredsställer folkets billiga fordringar,
och vinner alla Ståndens bifall. Och i valet mellan de olika grunderna
af antingen klass- eller Ståndsval — eller ock samfällda val,
kan jag efter min, på noggrann pröfning grundade öfvertygelse, ej
ett ögonblick tveka att gifva företrädet åt de sednare — och jag
skall bjuda skäl för mig.
Det har visserligen af nyss föreg:de talare blifvit sagdt alt,
”Staten är summan af enskilde intressen,” men då hvardera intresset
utser sina serskilda representanter, är det klart att hufvudsakligaste
afseendet skall fästas vid ombudens kända grundsatser och
fasthet till förmån för detta intresse, med åsidosättande af, eller åtminstone
underordnadt afseende på, ombudens öfriga egenskaper,
och striden skall af dessa ombud föras mera riktad på bemödandet
alt inbördes vinna fördelen ät hvarssina kommittenter af samhället,
än att ut samhället gemensamt bereda de största möjliga fördelar,
oberoende af alla enskilda intressen. Jag ber att till bevis för delta
mitt påstående få anföra en tilldragelse jag bevarat i minnet från
en af föregide riksdagar. I de rum som äro belägna under detta
— i de s. k. secreta Utsk:s-rummen — fördes den strid, som mest
af alla — knappast sjelfva representationsfrågan undantagen, —
egnat sig att vid riksdagarna reta passionerna — striden om brännvinet.
Det var en man af BondeSt. en af alla de äldre ledamöterna
af detta hus, säkert känd af alla högt aktad och värderad man,
som visst icke kunde förebrås att vika från sin öfvertygelse. Jag
tillåter mig säga hans namn, ty det är längesedan han var representant
och han är nu gammal vorden, det var Ola Jepsson
från Blekinge. Under diskussionen voro vi i vissa fall af motsatta
åsigter och sökte båda försvara vår mening. Efter ett skarpt föredrag,
som Ola Jepsson hållit, till vederläggning af mina skäl,
kom han till mig, klappade mig på axeln och hviskade: ”Herre 1
ni har ej så orätt och jag menar ej så illa, som det låter, men
jag är tvungen för mina komitenter, hvilkas intresse jag är skyldig
bevaka, alt ej gifva efter.” Sådana åsigter om representantskallets
utöfning alstras af Ståndsval.
Men Mine Hrr! Samhällets lycka och välgång bero ej uteslutande
på riksdagarne och förhandlingarne der, de bero ockgå,
och fastmera, på den allmänna anda, som finnes hos folket i landet.
En talare i går berömde med rätta allmänna andan i England,
och förklarade att Engelsmän äro Engelsmän och med dem må vi
ej jemföra oss. Hvaraf kommer detta företräde ? hvaraf kommer den
berömda allmänna anda, den aktning för lagen, den sociala och
industriella utveckling detta prisade folk vunnit? Månne vi ej äro
berättigade att tillskrifva de samfälda valen förtjensten deraf, då
England är det enda land i Europa, der de någon längre tid varit
införda? — Presterskapet och den högre Adeln hade der, som
i de flesta andra länder, tillegnat sig representant-kallet. I 13:de
m
33
Den 18 December.
seklet måste de inrymma valda ombud af den lägre Adeln i landet;
i 15:de seklet måste dessa åter maka åt sig för ombud från alla
medborgareklasser, utsedde genom samfälda val. Det är således vid
pass 4 sekler, som denna valprincip varit gällande i delta land och
deraf vill det väl synas, som om den framkallat den allmänna anda,
för hvilken vi med rätta prisa Engelsmännen. Det är väl sannt
alt stora inskränkningar i denna samfälda valrätt egt rum, men
folkets billiga anspråk på utsträckt valrätt vunno dock seger. Man
motarbetade reformen, der som här; men efter de blodiga rörelserna
i Bristol, och sedan en allmän national-union, under Burdetts
ledning, öppet hotat med skattevägran, gick år 1832, som vi
veta, reformbillen igenom, och derigenom blef den samfälda valrätten
utsträckt ända derhän att England och Irland räkna öfver
1 million valmän. Sä är förhållandet med valrätten i England,
der allmänna andan prisas såsom ett föredöme för oss.
Men huru förhåller sig med allmänna andan i Sverige, der
ståndsrepresentationen egt rum? Huru svårt är det ej — J velen
det väl Mine Hrr! ali finna personer inom kommunerne med omdöme,
skicklighet och intresse för andra, att åtaga sig komunala
bestyr? Sådant förtroende, hvilket borde vara en utmärkelse, är ju
i allmänhet betraktadt, såsom ett onus, hvilket en hvar undandrager
sig så långt och sä vidt som möjligt är. Detta är ett beklagligt
tillstånd, som stånclsvalen alstrat och skall underhålla, ty ständsvalens
princip är egoismen. Men de samfälda valen skulle ofelbart,
här som i England, upväcka ett varmare intresse hos en och
hvar alt gagna sin omgifning — skulle gifva ett värde åt de kommunala
bestyren, skulle göra det medborgerliga förtroendet eftersökt
och värderadt. Och hvarföre? Jo, Mine Hrr derföre att dessa
mindre förtroenden i kommunen vore trappstegen, på hvilka medborgaren
kunde upstiga lill vinnande af de högre, — vore vägen,
på hvilken lian gjorde sig känd och berättigad att komma i fråga
lill riksdagsmannakallet. Med ett ord, man upmanades att gagna
sina medborgare, ty deras förtroende egde dä ett värde, som det
nu ej har och aldrig får under någon klass eller stånds valsrepresentation.
Man har talat om ”våra urgamla former” — om ”Ståndens ursprung
sedan medeltiden.” Man har sagt attlj”Stånden äro grundvalen
för Svcrges urgamla statsskick” — alt ”ingen mäktar resa säkrare
stöd för Wasa-Thronen”, än stånden äro. ”Att elen nuvar.
Ståndsgrunden vårdat oss i sekler och skall vårda oss i sekler” o.
s. v. Dessa urgamla former äro dock ej så urgamla — Väl vet
den äldre historien att tala om Stånden ur den synpunkt att de
omfattade alla de medborgare, som kunde ega något inflytande i
samhällets angelägenheter. Det var dock här, som i andra länder,
Prester och Adel, som hade mesta inflytande på ärenderna, men
värt ståndsväsen har ej haft ordnad form mer än i 2:ne sekler,
som visst icke är någon evig tid i historien.
Och hvilka förändringar lia ej dessa former undergått? Adeln
har ju en lid, genom sitt öfverlägsna antal i Utsk:n innehaft hälften
af representationsrätten ? Det är ju knappt 50 år sedan Bonde
-
Den 18 December.
39
St. fick delaktighet i Banken? Och, under sisla 40 åren, sedan
vart nya statsskick infördes, huru manga serskilta förändringar har
icke vår grundlag undergått? Detta om ålder och oföränderlighet.
Eu annan fråga: livad har denna ståndsrepresentation uträttat?
Man rädes för samfälda val derföre att de leda till revolutioner
och omstörtningar. Nå väl! Har väl i något annat land inträffat
på de sednare 3()0 åren så många revolutioner, som i Sverge,
— då jag vill undantaga Frankrike, der måhända liksom i Portugal,
de dynastiska intressena varit, om ej driffjedrarna, åtminstone
kraftigt inverkande anledna- till rörelserna
Har väl Sverges Ståndsrepresentation mäktat skydda landet vare
sig från envälde eller partivälde? — Huru har väl Sverges Ständer
skött vår bank, som af dem vårdats, af dem har sitt namn? —
Svaret ligger i anvisningen på de många Slatsbankrutter vi gjort
— Ha väl vära Ständer, med sina vexlande opinioner och vexlande
önskningar knnnat åstadkomma någon nyttig vägledning för vår ekonomiska
lagstiftning, hvari ombytlighet och osäkerhet äro näringarncs
dödsfiender? Ilar väl Sverge framgått under Ständernas beskydd i
jemnbredd med andra länder till kommerciel och industriel utveckling?
Hafva väl våra omätliga resurcer blifvit tillgodogjorda?
Om J ej kunnen svara annat än nej t,ill dessa frågor, måsten
J ock Mine Hrr erkänna att vår Ståndsrepresentation ej för Sverge,
varit den lyckliga inrättning, som genom sina förtjenster om Sverges
ära, Sverges väl, ega anspråk på orubblighet!
De hvila dock pä ”historisk grund,” säger man och ”ingen
må ostraffadt rubba den historiska grundvalen.”
Att vår ståndsförfattning har historisk grund är visserligen ganska
saunt och jag erkänner villigt alt dessa former varit nyttiga —
ja kanske nödvändiga — på sin tid för utvecklingen af samhällets
politiska lif. Men, sedan samhället trampat ut barnskorna; sedan
nyare tidens kultur framtvingat erkännandet af alla medborgares
jemlikhet inför lagen — att nu åberopa historiens vittnesbörd till
bevis för påståendet att representationssättet ej må undergå en tidsenlig
reform, det är en orimlighet — en paradox — ty hvilket af
de missbruk, historien vet att omtala, har ej hvilat på historisk
grund? Lifegenskapen — månne den ej var historisk? Hvem vågar
likväl nu att försvara den? Den gamla Franska adelns, mensklighetens
hånande rättigheter — Månne ej den var historisk? —
Dispotismen i de länder der den finnes qvar, månne den ej är historisk
? Ar det väl derföre sagdt att desse nationer skola i all evighet
sucka under enväldets ok?
Med ett ord, det gifves intet missbruk, som ej kan försvaras,
ingen absurditet, till hvilken man ej kan komma, om man utgår
från synpunkten att allt hvad som hvilar på historisk grund
är rätt.
Påfveväldet — Munkväsendet — aflatskrämeriet, månne de ej
hvilade på historisk grund? och likväl har Gustaf Wasa blifvit odödlig
derföre att han afskaffade dessa former, ur hvilken den ursprungliga
andan längesedan hade flyktat.
Och från det större lill det mindre: våra gymnasier, lärdoms
-
40
Den 18 December.
skolor — apologistskolor — månne de ej hvilade på historisk grand ?
Del hindrar dock ej Hr von Hartmansdorff att, såsom en väldig reformator,
yrka en ny skolreform, hvars egentliga kännemärke är att
nedbryta de råmärken i de gamla läroanstalterna, som tvingade de
olika Stånden att söka olika skolor. Och hvarföre? Tvifvelsutan
derföre att Br von Hartmansdorff funnit alt de gamla skolorna, i
trots af den historiska grund, på hvilken de hvilade, ej mera motsvarade
tidens fordringar, sedan civilisationen tagit en annan riktning.
Jag ber Hr von Hartmansdorff vara konseqvent i sina reformer
— jag ber honom söka borttaga dessa råskillnader äfven för
de fullvuxna.
Man har påstått att samfaldta valrätten ej lemnar samhället
lugn, att den innebär ett frö till oro.
Man har nemi. sagt ”att hvarje eftergift stegrar anspråken” —
att förgäfves sökes en stat, byggd på allmän valprincip, som bibehållit
lugnet, m. m. i lika syftning, och till stöd för denna mening
har man åberopat historiens vittnesbörd, gifvit oss en föreläsning
ur äldre och nyare tiders historia och serdeles framhållit
såsom orden folio, ”det eländiga Frankrikes” exempel.
Att ingen statsförfattning, alltifrån Lykurgi och Solons intill
närvar, tider egt någon absolut varaktighet, erkännes villigt — dertill
behöfves ej historiens vittnesbörd, ty det ligger i tingens ändliga
natur att ingenting förblifver bestående, ingenting oförändradt.
Men då man med historien vill bevisa att den samfaldta valrätten
föranleder samhällsomstörtningar, tillåter jag mig först erinra
derom att samfaldta valprincipen är i Europas samhällen, med undantag
af England, så ny, att vi ur historien ej kunna hämta tillförlitliga
vittnesbörd. Det torde väl tåla en längre tids erfarenhet,
än den vi ega, för att ur historiska exempel bevisa det ena eller
andra. — Men, dä man åberopat historien, då man tillåtit sig alt
draga slutsatser, upställa sannolikheter och förmodanden om orsakerna
till hvad som skett, tillåter äfven jag mig att draga konklusioner
ur historien af det skedda till hvad som kunnat uteblifva.
Besynnerligt att, då man här anfört alla andra länders exempel,
man ej vidrört Belgien. Detta land, som liggande vid den
store Republikens gräns, bibehållit lugnet. Månne detta förbiseende
varit iipsålligt? Man kan vara berättigad tro att det härrör
från obenägenheten att vidröra ett land, som med samfälld valrätt
förblifvit lugnt under stormarne. Men af Belgiens nyare historia
se vi att det lyckats förekomma oroligheter dermed att man i tid
gifvit efter för folkets billiga anspråk. — Belgien, som 1831 fick
sin konstitution, grundad på samfälld valrätt, hade den dock genom
census så inskränt att endast 1 af 8ö innevånare var valman. Anspråken
växte der som annorstädes med civilisationen, och Belgierna
fingo 1848, hvad de fordrade, en utsträckning i valrätt derhän
att hvar 12:te innevånare blef valman — och se det förbi
ef lugnt!
Månne ej detta bevisar att en eftergift för folkets billiga anspråk
är rätta medlet att förekomma revolutionerna?
Den 18 December.
41
Men det ”eländiga Frankrike” är åberopadt till bevis för olyckan
af det utsträckta valsystemet.
Låtom oss följa de nyaste händelserna der och se till om ej
äfven de gifva en varning för den statskonst, hvars grundsats det
är att tjurhålla på det bestående.
Enl. 1814 års karta hade man visserligen vidblifvit den redan
1791 införda samfälda valprincipen, men bestämt census för
valrätt till 300 francs årlig direkt skatt och 30 lefnadsår, samt för
valbarheten lill 1000 francs direkt skatt och 40 lefnadsår.— Valmännen
vore derigenom inskränkta till 120,000, de valbara till
15,000 i ett land af 35 millioner.
Det var väl ingen under att en nation, som för friheten offrat
så mycket blod, fann, sedan hon hunnit hämta sig efter den
förslappning, hvartill de nyss uthärdade öfveranslrängningarne nedstämt
henne, denna inskränkning allt för obillig — hennes anspråk
blefvo trotsigt tillbakavisade och Carl X:des thron omstörtades 1830.
Valrätten nedsaltes nu till 200 francs och 25 års ålder, valbarhetsvillkoret
blef 500 francs och 30 lefnadsår. — Delta var
måhända nog 1830, men civilisationen steg och folket fordrade
nedsättning af census. — Penninge-Aristokraterne understödde Ludvig
Philips konservativa åsigt att ej gifva efter — och motståndet
framkallade revolution 1848.
Måhända och sådan är min slutkonst — hade Ludvig Philip
suttit qvar, intill sin död, ärad och berömd på Frankrikes thron,
om census i tid blifvit nedsatt, om han i lid gifvit efter för folkets
billiga fordringar. Så gjorde hans mag, Konung Leopold i
Belgien, så gjorde Hollands — så gjorde Danmarks konungar —
så gjorde ock konung Oscar i Sverge år 1848. Jag beklagar att
Sverges Ständer 1850 ej veta värdera hans tillbud.
Man har påstått att Adelns representationsrätt är ett vilkor för
uprätthållandet af den ärftliga monarkien.
Man har nemi. sagt att ”Svenska Adeln kan ej umbäras i
konungadömet”. att ”med begreppet ärftlig thron förenar sig begreppet
af andra ärftliga rättigheter.” — ”Monarkien kan ej bestå
utan Adel” — ”Upliäfvandet af Adeln uphäfver monarkiens grundsats,
” m. m.
Jag syftar visst icke på att uphäfva tillvaron af Adel, men
jag vågar påstå att Adelns oumbärlighet för konungadömet är en
hypothese, hvilken synes mig hvila på en oriktig upfattning af orsak
»eli verkningar under förhållanden i en länge sedan förfluten
tid.
Då konungarnes största ära — största regeringskonst bestod i
eröfringskriget — då adelns bestämmelse var att dervid understödja
konungarne, då var Adeln lika oumbärlig för konungamakten, som en
armé för en fältherre. Men sedan numera fredliga idrotter utgöra
hufvud föremålet för Regeringens omsorger och vi hafva arméer oberoende
af Adeln såsom Stånd, — nu är också hvarje fredlig medborgare,
som eger något att förlora, som har en framtid — som
älskar sitt fädernesland, ett lika säkert stöd för konungamakten, som
en adelsman.
42
Den ]8 December.
Den (anken — den föreställningen att Adeln är oumbärlig för
konunga-makten kan ej komma från annan källa, än Eiler kärlek
till konung och fädernesland — den är således ädel lill sitt nphof,
vacker till sitt syfte; men den är egoistisk, emedan den är förnärmande
för andra medborgare •—• den är illusorisk, emedan elen
saknar stöd af förnuftet och historien. Ingen Adel har varit mera
lysande än den Engelska; men hvad förmådde deri uträtta i England
vid republikens införande 1049, eller vid thron-omslörtningen
1689? hvad förmådde Frankrikes gamla mäktiga Adel 1789? hvad
förmådde Frankrikes nya Adel, örn jag sä får kalla Pärskammare!!,
1830 och 1848?
Nej Mine Hrr! Svenska Konungarnes säkraste slöd ligger i
Svenska folkets från fadren ärfda kärlek till Konungen — i Svenska
folkets tro pä sina Konungars oväld, i dess förtroende till Konungaed
oell Konunga-ord.
Man har sagt att förslaget ”bemötts med köld”, att ”det ej
har mottagits med sympathi i landsorten”.
Jag anser det vara vid ett tillfälle så vigtigt som detta, då
fäderneslandets dyrbaraste angelägenhet är föremål för beslut — en
pligt alt [iä ära och tro bära vittne om livall man vet — hvad
man hört.
Jag får alltså förklara att i min landsort — och icke blott der
utan i flere orter, hvilka jag besökt, har från och med höga embetsman
ner till BondeSt. det öfvervägande antalet af dem, med
hvilka jag talat i ämnet, yttrat varma sympalhier för förslaget.
Och om, hvad jag visst ej vill förneka, en och annan hyst, än
betänkligheter vid, än ovilja mot, förslaget, hafva merendels de upgifna
orsakerna från båda sidor — såväl från Adelmannens som
från Bondens — varit farhagor alt deras Stånd skulle derpå förlora.
Då den ene af förslagets motståndare ansett det för liberalt, har
den andre ansett det för konservativt, och af denna sednare mening
hafva de flesta varit, som ogillat det.
Härstädes har jag emoltagit bref från flere Adelsmän i landsorten,
som anmodadt mig i behörig tid underrätta dem om dagen
då förslaget skulle förekomma, emedan de ämnade sig hit att rösta
bifall för detsamma. Jag beklagar att jag ej förr än sisth Onsdag
kunnat gifva ett sådant svar, emedan jag i det längsta smickrade
mig med hoppet att motionen om frågans upskof till nästa riksdag
skulle först grundlagsenlig! behandlas. Det var majoriteten förbehållit
att hafva den lyckan, om jag annars så kan kalla den, —
jag afundas den ej — att bestämma dagen och derom underrätta
sina resande vänner. Jag ber just få lägga märke vid detta förhållande,
för att dervid något minska betydelsen af den öfverlägsenhet
i antal, som de vid detta och föregule plenum ankomne 50
nya ledamöter torde gifva åt majoriteten, och anhåller äfven få fästa
upmärksamhet derpå att det varit konseqventare af vära vänner att,
vid ett kort besök här, offra sjelfskrifvenhcten åt Fäderneslandet,
än af dem, som tillfälligt besökt riksdagen, att rösta för bibehållande
af representations-rätten, om de genom sin afresa de facto visa sig
ej sedan vilja vårda den.
Den 18 D ecemlier.
43
.lag beder Eder tillgifva mig Mine Hrr att jag väl länge nptagit
Eder lid — alltför länge måhända då frågans öde redan är afgjordt.
Men ämnet är af vigt — af omätlig framtidsvigt för Sverge,
— och jag har derföre ej kunnat, ej bordt undertrycka mina åsigter,
såsom motiver för mitt bifall lill förslaget.
Gifve Gud att det stålt i min makt att befrämja en bättre utgång!
jag skulle då klappat pä Edia fosterländskt varma hjertan.
Jag skulle då upfordrat Eder, vid den fosterlandskärlek, J emottagit
i arf af Edia frejdade förfäder, vid den fosterlandskärlek, som för den
Svenska ädlingen alllid varit dyrbarare än hans lif, jag skulle upfordrat
Eder i fosterlandets namn att bifalla det K. förslaget.
Mänga ledamöter ropade pä propos.
Hr Da Unian, Wilh. Fredr. Achates: Jag är af de tvenne
sista talarena förekommen i det mesta af hvad jag hade alt säga;
men i en fråga af den stora samhällsvigt som denna, vågar jag likväl
anlita K. och Ad:s öfverseende, för det äfven jag uptager tiden
med att besvara några af de här framställde inkast.
Hr Gr. Horn öpnade debatten på motsidan med det påstående,
all det förevar, förslaget hade ”Republiken lill mål och förstörelsen
lill medel”. Dessa ord, Mine Hrr, äro hårda att höra om ett
förslag, hvilket Sveriges Konung, genom sina konstitutionella rådgifvare,
inför Svenska folket framlagt, och hvilket nationen af honom
sä länge begärt. Men, för min del, föreställer jag mig icke
möjligheten, alt en man med de insigter, den erfarenhet och klokhet,
som Konung Oscar skulle kunna hos en nation, der det monarkiska
regeringssättet är så rotfästadt som i Sverige, vilja förorda
ett förslag ”med Republiken till syfte och förstörelsen till medel”;
således lära dessa ord komma att stå i prof. endast för Hr Gr. Horns
egen räkning och såsom bevis på vidden af Hr Gi rus politiska synkrets.
Man har sagt, alt genom det nya förslagets antagande R. o. Ad.
skulle försvinna. Nej, Mine Hrr, den Svenska Adeln skall icke
försvinna, emedan den eger sitt namn och sina värf antecknade i
häfderna, den kan icke försvinna emedan den alltid varit och ännu
utgör en betydande del af Svenska folket, hos hvilket dess anseende
visst icke uphört. Den skall således endast försvinna att utgöra
en sjelfskrifven del af lagstiftningen. Den skall ingå bland
andra medborgare och Mine Hrr varén derom förvissade, att då
Atleln efterger sin representalions-rätt såsom en serskildt afsöndrad
klass, skall den spela en mycket vackrare rol och öfva ett vida större
inflytande, än den för närvar, gör, dä den, afskiljd från folket, är
slängd inom detta Riddarhus.
Man har sagt, att R. o. Ad. skulle, genom antagande af detta
förslag, förlora sin styrka. Men Mine Hrr hvad slags styrka eger Ståndet
nu såsom Adel ? En sådan lid fanns, men den tillhör det förflutna.
Genom förändrade lagar och isynnerhet förändrade tidsförhållanden
har 11. o. Ari. förlorat denna styrka. Den eger icke mer
uteslutande större delen af Sveriges jord; den är icke mer sjelfskrifven
till större delen af Statens embeten och emolumenter.
Den utgör icke blomman af dess bildning, elen representerar ej,
sorn fordom, krigar-äran; ty äfven dess tid är för Sverige förbi.
44
Don 18 December.
Och väl alt så är. Adeln måste således söka sin styrka utom sin
egen klass; och jag tror, för min del, att detta alldeles icke är till
skada ens för R. o. Ad. sjelfve; tvertom är jag öfvertygad, att dess
egentliga och mest afundsvärda styrka skall upstå just derigenom,
att den, äfven i politiskt hänseende, införlifva!- sig med nationen,
då utan tvifvel, derest den verkligen framför andra eger några företräden
i bildning, kunskaper, duglighet och karakters-fasthet, dessa
tvifvelsutan skola göra sig gällande.
Gr. Horn har vidare yttrat, att, genom antagande af det hvilande
förslaget, ”den gamla Wasa-thronen skulle komma att vakla”.
Jag tror deremot, att detta möjligen kan blifva förhållandet endast
om R. o. Ad. envisas att qvarblifva såsom ett serskildt Stånd, och
dymedelst vill sätta en onaturlig gräns för de nya samhälls-krafternas
naturenliga utveckling och ordnande. Och om man vädjar till
historien: var det väl Sveriges Adel, som stödde Gustaf Wasas thron?
eller var det icke, näst Gud, Sveriges allmoge, som både uprättade
och stödde denna thron, och störtade det förhatliga Adels- och
Prest-oket under Sveriges första frihetstid Calmar Unionen? Jag
frågar, om det icke var just ifrån ledamöter af Svenska Adeln,
en Måns Bryntesson Liljehöök, Thure Jönsson Roos m. fl., som,
med tillhjelp af de, jemväl adliga, katholska prelaterna, Konung
Gustaf, ehuru sjelf en högättad Adelsman, rönte det mest hårdnackade
motståndet i sina värf för fosterlandets räddning? Jag öfverlemnar
till hvar och en, som läst Svenska historien och lyssnat till
dess vittnesbörd, alt afgöra detta. För min del finnér jag åtminstone
icke der något vittnesbörd, som föranleder den tankan, att
Sveriges Konungar, när de velat landets bästa, behöft Adelns stöd
mot folket. Nej historien vittnar, att ingen Svensk Konung, som
förtjena! Svenska folkets stöd, varit deraf i saknad och jag hoppas
och är öfvertygad derom, att äfven framgent skall så blifva.
En annan talare, Hr Ekensteen, har ifrån den demokratiska
synpunkten ogillat förslaget. Han har sagt, att genom detta
förslag en mängd ojemnheter skulle blifva införda inom representationen,
som nu icke der existerar. Han har talat om den vackra
jemnlikhet, sorn gör att han, ehuru ”lefvande, boende och odlande
på en eländig mosse i Småland”, likväl eger samma rätt till talan
på detta hus, som den rikaste egendoms-herre, att komministern
har i PresteSt. lika rätt att yttra sig som Biskopen. Jag förstår
Mine Hrr icke, alt detta förhållande skulle blifva på något sätt förän
dradt
genom det nu ifrågav. förslag, enl. hvilket hvarje representant
skulle vid riksdagen yttra sig med lika röst, han må sitta på
en mosse eller vara egare af den största herregård, han må vara
Biskop eller adjunkt; men skillnaden är den, att han, hvarken såsom
moss-innehafvare eller stor possessionat, är sjelfskrifven att vara
Sveriges lagstiftare, utan att han dertill först måste göra sig värdig
genom medborgares förtroende samt förvärfvande af de egenskaper,
hvilka fordras för utöfningen af ett så vigtigt kall, som det att vara
Svenska folkets representant.
Hr Tersmeden har sagt, att uphäfvandet af RiksStrn skulle såsom
följd medföra ”uphäfvande af den sammanhållning, som be
-
Den 18 December.
45
”greppet stånd kan föranleda”. Ja, i sanning en sammanhållning
att skryla med! men jag vågar dock hemställa, om icke äfven här
historien snarare bekräftar sanningen af det redan 100 år gamla
ordspråket: ”Att Sveriges fyra Stånd varit dess obestånd”.
Hr Tersmeden liar vidare sagt, att det varit Sveriges Adel och
Presterskap, sorn uprätthållit konungamakten och i vådliga tider
”räddat fäderneslandet”. När har då detta skett? var det Sveriges
Adel och Prelater, som år 1520 stodo vid Gustaf Eriksons sida i
kampen för landels sjelfständighet? historien svarar nej. Var det
kanske Sveriges Adel, som stödde Gustafs Store, jag ville nästan
säga, ende son i hans bemödanden att hindra reformationens undergång
och uprättandet af en Polsk union till förmån för den Svenska
aristokratien? så tänkte åtminstone icke Carl IX sjelf, då han
är 1000 höll sin stränga räfst. Hvem, utom Sveriges Adel var
det, som under Carl XI:s minderårighet så olycksaligt förvaltade det
då mäktiga Sveriges angelägenheter, samt derigenom förberedde möjligheten
af Carl den XI:s envälde, hvilket åter frambragte Carl
XII:s Turkiska regemente, som slutligen lade hörnstenen till Rysslands
Europeiska makt? eller var det kanske under den s. k. frihetstiden,
då det urgamla fria Svea lands politik så skamlöst styrdes
af utländska penningar?
Hr Tersmeden har uttalat en skarp förkastelsedom öfver de
samfälda eller, som lian behagar kalla dem, allmänna valen. Det
blefve alltför vidlöftigt och tillika öfverflödigt att vid detta tillfälle
Iheoretiskt undersöka denna fråga; men då, såsom exempel på de
skadliga verkningarna af dessa slags val, Frankrike, Danmark och
Nord-Amerika blifvit anförda, kan jag icke dölja den tanka, att
dessa exempel tyckas vara temligen olyckliga, så vidt de åsyfta att
bevisa något ståndsvalens företräde. Vid den förfärliga revolution,
som utbröt i Frankrike 1789, hur stark var väl Frankrikes dåvarande
stånds-representation för att hålla omstörlningen tillbaka?
huru länge förmådde Adeln och clereciet då göra motstånd? jag vill
minnas omkring 6 veckor efter riksdagens öpnande. Hvad beträffar
Danmark, så framställer detta land för närvar, ett verkligen skönt
epos. Det Danska folket har gjort och gör de största upoffringar,
som någonsin ett folk kan göra, för att rädda sitt lands heder och
sjelfbestånd och det gör dem med kärlek och enthusiasm. Men
tron J Mine Hrr, att Danmark med samma värma och fosterlandskänsla
kämpat mot Tysklands våldsamma ingrepp, om det qvarstått
under oket af det konungsliga enväldet? jag tror det icke; ty jag
är öfvertygad derom, att just det förhållande, att Danmark af sin
Konung högsint erhållit en fri författning är, hvad som i denna
stund höjt Danska folket till ett hjeltefolk, hvilket hälsas af Europas
beundran och hvarje civiliserad nations varma deltagande. Gå
vi slutligen till Amerikas Förenta Stater, så har historien icke att
upvisa något land, som så hastigt utvecklat förvånande materiella
krafter, med hvilka snart måste följa äfven de intellektuela; ty hvem
förnekar, att de Nord-Amerikanska Fristaterna gjort jättelika framsteg
uti industrien; och att de äfven skynda långt framåt inom vetenskapernas
och litteraturens områden, kommer snart att visa sig
46
Den 18 December.
och miisle blifva elt resultat af de vidsträckta och ändamålsenliga
anstalter, hvilka inom detta land lillvägabringas för både allmän
folkupfostran och högre hildning.
Man har ytterligare sagt, att de samfällda valen skulle undergräfva
den monarkiska principen och inskränka konunga-makten.
Detta är en gammal visa och flera föregule talare hafva redan vederlagt’delta
påslående; men jag vill endast erinra och fråga, om
historien gifver vid handen att konungamakten i något land varit
mer undergräfd än den var hos oss, t. cx. under det rikets allena
maktegande Ständer genom sina parti-chefer regerade, om den monarkiska
principen mindre än då hållits i helgd, när Konungen icke
ens fick ordna Sitt eget Hof, icke sjelf välja sina ministrar m. m.?
den tiden tyckes böra vara serdeles lärorik för dem, som uprikligt
önska en stark konungamakt, men ändå tro denna bevaras genom
en af Stånd sammansatt representation. Och hur väl betjent är
i det hela Konungen äfven nu af dessa fyra Stånd och de der tongifvande,
när nemi. Konungen icke vill gå deras ärenden?
Samme talare har vidare nämnt, att genom det nya förslaget
Konungen skulle förlora Sitt prerogativ ali utdela adelskap. Delta
måste hvila på ett misstag; ty icke finnes i förslaget lill ny R.F.
den § utesluten, som stadgar elt sådant prerogativ; men om resultatet
äfven skulle blifva, att Konungen uphörde att vidare ega kreera
Adelsmän, så vore ju detta ingen större olycka, än som nu fänge
har existerat, enär Konung Oscar under de 7 år han regerat Sveriges
rike icke adlat mer än en enda förtjent embetsman, — hvilket
väl mätte bevisa, att II. M. icke sätter särdeles mycket värde
pä detta s. k. prerogativ.
Samme talare har förvånat sig deröfver, att K. M. i Sin skrifvelse
lill 11. St. 1847, vid öfverlemnande! af represenlations-komitéens
arbete, förklarat, alt H. M. icke ansåge det allmänna tänkesättet
så ulveckladt, att något förslag till ny representation då kunde
komma i fråga; men att icke desto mindre K. M. i Maj månad
1848 framlade det nu under öfverläggning varande förslaget. Jag
ber endast att härvid få fästa upmärksamheten derpå att ett ombyte
af minis! ér och stora, hela vår verldsdel skakande, händelser lågo
emellan dessa begge perioder.
Hr Tersmeden har slutligen mot mig riktat ett anfall, hvilket
jag beklagar mig vara tvungen att uptaga, likväl icke i något hänseeende,
för att försvara mig, utan endast för att uplysa ett ganska
väsendtligt misstag, som Hr Tersmeden dervid begått. Han har
nemi. påpekat de samhälls-uplösande läror och satser, som varit inrymda
i en tidning (Dagligt Allehanda), till hvilken jag tillförene
varit förläggare och han har citerat yttranden af denna art ur samma
tidning i Mars månad 1848. Jag får likväl taga mig friheten uplysa
Hr Tersmeden att vid den tiden jag var hvarken egare, förläggare
eller hufvud-redaktör af den ifrågav. tidningen, utan utgick
jag tverlom kort derefter ur dess redaktion, just derföre, att tidningens
nya förläggare gjort sig till koryfé för revolutionära läror.
Också var vid samma tid tidningen Dagl. Alléh, den mest häftiga
motståndare mot det nya representations-förslaget. Först sedan
Den 18 December.
47
tidningen omkring ett är derefter öfvergick till annan egare, inträdde
jag ånyo i dess redaktion och det var först efter denna tid,
som det hvilande förslaget der blifvit försvaradt. Herrarne torde
således finna att jag i detta hänseende ingalunda gjort mig skyldig
lill något slugs inkonseqvens.
Frih. Klingsporr har, uti ett mycket långt och, såsom jag förmodar,
mycket vackert anförande, ehuru det var temligen svårt att
fatta sammanhanget deraf, antagit den föreställningen att det hvilande
förslaget skulle vara allt för mycket byråkratiskt och plutokratiskt.
Denna jargon har håde före och under- denna riksdag varit allmän
oell blifvit begagnad i synnerhet för att varna och afskräcka ledamöter
af BondeSt., hvilka man sökt inbilla, att om det hvilande förslaget
skulle blifva lag, BondeSt. derigenom komme att förlora allt sitt
deltagande i reprentationen, så att ingen Bonde mera torde väljas
lill riksdagsman. En föreg:de talare har redan ådagalagt, hur orimligt
detta påstående är; ärligt menadt innefattar det en förvillelse,
som jag icke begriper hur den kan inrymmas i ett hufvud, möjligt
af att göra den enklaste slutföljd; men besynnerligt är det likväl,
att just inom de RikStånd, der man för närvar, anser de aristokratiska
och byråkratiska elementerna mest förherrskande, och der
fördenskull det eljest skulle lyckas att man borde vara mest angelägen
om att antaga eli förslag, som gynnar dylika tendenser, just
der är det, som det envisaste och mest förbittrade motståndet framträdt
emot det nya förslaget; besynnerligt är äfven, alt under det,
att de konservative inom detta hus skrämma med demokratiens och
folkyrans villor, samt ställa upp republikens spöken; heter det på
samma gång utanför huset och när man kommer till Bönderna,
att all makt derigenom skulle frånröfvas allmogen och endast stanna
qvar hos ”Herrarne”.
Frih. Klingsporr synes vidare om jag icke fattat orätt hafva förordat
klassval, emedan genom dessa valrätten skulle kunna utsträckas
ända ned (ill den arbetande klassen. Jag vet icke, huru långt
Frih. Klingsporr skulle vilja sträcka siria demokratiska fordringar,
samt om lian med arbetsklassen äfven menar den tjenande klassen.
I sådant fall vill Frilnn gå längre ned än jag tror vara gagneligt.
Skulle han åter icke mena andre än de fria arbetarena, så hafva
ju dessa valrätt enl. det hvilande förslaget, såvida de icke äro daglönare
utan erlägga skatt, hur ringa som helst, för utöfning af yrke;
dessa skulle fördenskull vara tillfredsställda likaväl efter den samfäldta
valprincipen, som de skulle kunna blifva genom klassval. I
öfrigt belviflar jag, att de klassvalsförfäktare som här upträdt vilja
instämma med Frilnn i det vackra motiv för klassvalen, att man
derigenom kan göra ett flertal medborgare inom de s. k. lägre samhällsklasserna
berättigade. Snarare vågar jag befara, att det just är
de högre och högsta klasserna, om hvilka våra klassvals-dyrkare
i allmänhet bekymra sig och som ligga dem mest om hjertat, jag
menar de klasser, som man nu kallar II. R. o. Ad. och Högv.
PresteSt.
Man har sagt, att de konstitutionella idéerna skulle i vårt land
hafva så få anhängare. Ingen kan mer än jag beklaga om detta
48
Den 18 December.
är förhållandet oell jag nödgas verkligen medgifva att det lill
stor del sa är. Men hvad är orsaken dertill, Mine Hrr, om icke
den att, med vår nuvar. representation, den konstitutionella idéen
i utöfningen knappt kun vara annat än en fiktion? — Denne representation
har visserligen kraft att hålla tillbaka och att hindra,
men dess kraft är alltför ringa att In inga samhället framåt, vare sig
i en eller annan riktning. Detta fel, det må vara en följd af ålderdoms-svaghet
eller den oundvikliga parti-splittringen, existerar
likväl; och det är således obestridligt, alt en regering i Sverige,
som verkligen skulle vilja på allvar beträda framåtskridandets bana,
har den svåraste ställning man kan tänka sig, emedan den måste,
så att säga, ouphörligt kryssa emellan Seylla och Carybdis. Den
måste kryssa mellan de två privilegierade Stånden å ena och de
håda andra å andra sidan; och vakta sig att stöta på grund vare
sig till venster eller höger. Att styra jemn och stadig kurs midt
emellan, är nära nog omöjligt. Detta förhållande är ett högst olyckligt,
ja kanske det mest olyckliga af allt. Deruti måste man i
främsta rummet önska en förändring, hvarigenom det blefve möjligt
att inom representationen bilda en verklig majoritet, som kunde
kraftigt stödja konungamakten, när den vill arbeta för det goda och
nyttiga och paralysera dess verksamhet, då den vill använda sig i
en motsatt riktning. För min del är jag varmt öfvertygad att det
livilande förslagets bestämmelser skulle leda lill formationen af en
sann fosterländsk representation och ett verkligt konstitutionel t statsskick
och de> är den förnämsta anledn:n, hvarföre jag önskar dess
antagande.
Hr Gr. Henning Hamilton har, ibland andra skäl emot det
livilande förslaget, framkastat den farhågan, att valen på landet skulle
leda till korruption, hvilket Gr. tror icke blifva förhållandet, om
valen förrättas klassvis. Jag får äfven i detta fall åberopa den omutliga
historiens vittnesbörd. Jag får då fråga Gr:n, huruvida någon
smutsigare korruption funnits i något land, än just här uuder Slåndsregeringens
mest glänsande period den s. k. Frihetstiden? om icke
de mest lysande och ädlaste namn dermed varit besudlade? och
denna korruption sträckte sig ej blott till riksdagsmännen inom
Stånden, utan äfven till valmännen; så berättar en samtida, huru
vid 1771 års riksdag en adlig fullmakt betaides med ända till 6000
daler kopparmynt: en valröst hos PresteSt. med 4000, hos Borgareskapet
med 1,000 ä 1,500 daler kopparmynt o. s. v. Nå väl,
tror man att korruptionen kunnat vara nesligare med samfälda val?
jag tviflan åtminstone är den vida svårare att. organisera. Gr. Hamilton
äfvensom öfrige talare, hvilka ifra för klassval, hafva upställt
såsom grundsats, att den upgift, som en representation har att lösa,
är den alt representera alla interessen, emedan det allmänna interesset
endast skall vara en sammanfattning af alla de enskildta.
Denna definition gäller som ett axiom hos hela klassvals-partiet.
Jag bekänner likväl upriktigt att jag icke kan fatta hvarken klarheten
eller skarpsinnigheten i denna sats. För det första bestrider
jag att alla enskilda intressen sammanlagda utgöra det allmänna;
tvertom
Den 18 December.
tvertom är det oftast just dc största enskilda interessena, som äro
mest hinderlige lör det stora allmänna t. ex. monopols-intressen,
prohibilions- oell korporations-intrcssen m. fl. af samma art, hvaraf
samhället i det hela alltid lider. För det andra kan man icke
tänka sig tn representation, som i sig uplager alla klasser. Deremot
ville jag upslälla en grundsats, som synes 111ig vara tydlig
och bestämd, nemi. att den representation mäste vara den bästa,
hvarigenom landet lyckas erhålla de mest insigtsfulla, dugliga och
redliga representanter. Den form för representationen, sorn gifves
detta resultat, är således äfven den jag önskar lä antagen. Ty om
representanterna äro redlige, sjelfständigt och uplyste män, sä föijer
deraf, att de äfven iakttaga både de allmänna och de enskildta interessena,
såvidt dessa sednare stå tillsammans med fäderneslandets
väl. Således om man, såsom Gr. Hamilton tror, alt klassvals-svstemet
har företräde framför ett, som är byggdt på samfäldta val, måste
man också tro alt klassvals-systemet skall frambringa dc bästa representanterna
för det allmänna, utan afseende på deras ombudsmannaskap
för de enskilde intressena. Jag deremot kan icke föreställa
mig att vi genom delta systemet kunna fä lika insigtsfulla,
dugliga och opartiska, representanter, som genom samfälda val? och
det är helt enhelt derför, jag bestrider klassvals-idéen.
Åtskilligt annat har jag visserligen till besvarande antecknat,
men vill nu icke längre uppehålla Ii. n. Ad., utan anhåller endast
alt få i prot. nedlägga uttrycken af min uprikliga bedröfvelse deröfver,
alt det hvilande förslaget fält eli sådant öde, som beklagligen
redan vederfarits detsamma. Icke hade jag sträckt mina förhoppningar
derhän, att förslaget skulle blifva antaget. Jag vet mycket
väl alt det, snart sagdt icke finnes exempel på, att en politisk korporation
ulan de mest tvingande omständigheter godvilligt uplöscr
sig sjelf och det är också min (ro, ali hvilket annat representations-säft
som helst, hvartill förslag ifrån Coust.Flsk. kan varda
framlagdt, skall, under i öfrigt Lika förhållanden utom eller inom
landet, blifva likasom detta folkastad!, och att Sverige får behålla
sin gamla representation intill dess all någon underbar händelse
möjligen satler något annat i stället: men, Mine Hrr jag sörjer
deröfver all ett. Konungens förslag af den utomordentliga vigt som
detta, fallit ]>a det satt som skett. Konungen har framlagt förslaget,
Konungens rådgifvare hafva här ex officin upträdt lill dess
försvar: men hvad mera har af Regeringen blifvit gjordt, för alt
vid riksdagen bereda del. sympalhier? intet. Derföre faller också
förslaget med en fruktansvärd majoritet. Det är detta förhållande,
som ulan tvifvel kommer alt verka högst nedslående pä landet och
på alla uprikliga vänner af representalions-rcformen.
Hr Aminoff, Joli. Fred.: Jag hade tänkt alt i nu förevar,
fråga fullständigt redogöra för mina åsigter. Men sedan ett Riksstånd,
det Högvördiga, afslagit och behörigen begrafvit det K. förslaget,
(ill ny Riksd.Ordn., äfvensom i sammanhang dermed, till
ny R.F.; skall jag, så mycket möjligt är, söka att i all korthet
gifva mina tankar tillkänna.
2 H. 4
50
Den 18 December.
Den som med upmärksamHet genomgått det K. förslaget liar
säkerligen funnit, att detsamma äger stora och genomgripande fördelar
som det nuvar. representationssättet saknar, af hvilka fördelar
jag hufvudsakligen vill nämna, borttagandet af Ståndsfördelningen
och sjelfskrifvenhelen, samt införandet af de orepresenterades
rätt, att under vissa bestämda förhållanden, dels kunna välja, dels
ock sjelfva blifva valde till riksdagsmän; äfvensom, att R. St. i st.
f, att rådslå på fyra kamrar, sammanfördes till två kamrar.
Medgifvas måste, alt del K. förslaget har i vissa underordnade
detalj-frågor sina brister. Men dessa kunna framdeles athjelpas likasäväl
som nuvar. grundlagar undergått förändringar, riksdag efter riksdag,
allt ifrån deras, första införande för mer än fyratio år tillbaka.
Det nya representationsförslaget äger inom sig bevarad alla de
serskilda samhällsintressen sorn billigtvis kunna fordras. Det utgör
derföre ett sammanhängande kraftigt helt, samt är ett säkert stöd
för Konungen då Han behöfver vända sig till folkombuden i rikets
angelägenheter. Och i motsatt förhållande, ett lugnande värn för
nationen om, i en aflägsen framtid, försök gjordes att inkräkta
på folkets rättigheter.
Vi böra ej åsidosätta, ali Konungen gifvit förslaget af omtanka
för Svenska folkets behof och att, sedan detsamma nu blifvit afslagit,
något nytt förslag från Konungens sida troligen icke är att
förvänta. De förslager som hädanefter upgöras måste således utgå
från R. St., och om dessa förslager blifva nyttiga eller icke försvenska
folket, beror hell och hållet på den opinion, som är rådande
inom R. St. dä förslaget upgöres och på den opinion, som der gör
sig gällande dä ett slutligt afgörande förekommer. Men säkert är
att om ett af R. St. upgjordt förslag, till ny Riksd.-Ordn. och ny
R.F., icke öfverensstämmer med Konungens äsigter, uteblifver funktionen,
och dermed kan fortgå uti långliga tider.
Största delen af Europas folkslag befinner sig uti ett slags orolighetstillständ,
lik en vulkan från hvars djup kunna utgå de mest
stridiga ytterligheter och det beror pä tidshändelsernas gång hvilken
ytterlighet som blifver den gällande, emedan ingen kan garantera
att, den lugna, förnuftsenliga, af behofvet och erfarenheten påkallade,
medelvägen då blifver antagen.
Sverige deremot, är lyckligt nog att icke sönderslitas af dessa
strider. Det befinner sig fredadt från yttre fiender samt i åtnjutande
af inre lugn, och för dessa fördelar har det alt tacka sitt läge
och sin Konungs visdom. Det var denna visdom och förutseende
blick i framtiden, som framkallade 1848 års förmedlingsförslag,
hvilket 1850 års Ständer afslagit; och jag beklagar det öde som
träffat det K. förslaget, som jag för min del önskat att R. St.
antagit.
Gr. Ankarsvärd, Carl Henrik: Mine Hrr! Det har nyss
blifvit oss officiell tillkännagifvit, att det ifrån Konungamakten utgångna
förslag lill den lagstiftande församlingens ombildning, är oafvisligen
förkastadt af 36 Tiondetagande Biskopar och pastorer, emot
14 röster.
Den 18 December.
51
Om denna, genom ödets besynnerliga förfogande märkeliga tilltilldragelse,
som vid delta tillfälle visat sig ännu mera framstående,
icke inom detta Hus kan äbanebringa en hvilopunkt för omdömet,
i afseende å våra Ii. St:s verkningsförmåga, så är det säkert, — ja,
otvifvelaktig! Mine Hrr, alt detta högst märkvärdiga intermezzo, såsom
uttryckande mera åskådligt än allt annat, huru förhållandet
med den konstitutionella byggnaden hos oss är, skall utom Huset,
inom den tänkande, den reflekterande delen af Svenska allmänhetens
stora majoritet, åstadkomma ett öpnande af ögonen der de möjligtvis
ännu varit slutna, för hela vidden af olämpligheten af den
lagstiftnings-rsammansättning, hvarunder Svenska folket dväljes.
Under ett så beskaffadt förhållande som det här antydda, att
allt ändamål för ytterligare öfverläggning om en sä maktpåliggande
fråga, inom de tre öfriga Stånden blifvit afskuren, genom det hvilande
förslagets förkastande af de 36 Presterliga rösterna, skulle jag mera
än'gerna hörsamma den upmaning, sorn blifvit framsiäld, att icke
med ändamålslöst tal längre uppehålla liden med en fråga, som redan
är afgjord: Men dä sä mänga talare vunnit tillfälle att yttra
sig emot förslaget, så torde det böra ursäktas mig, om jag icke
heller nedlägger min yttranderätt, i afseende ä förslagets antaglighet.
Jag beder eder Mine Hrr, såsom ytterligare ursägt för det besvärliga
prof hvarpå jag sätter Edert tålamod, hafva godheten afse,
att 1 § Kiksd.-Ordn. säger: att H St. äro Svenska Folkets representanter,
och hvarifrån jag hämtar den slutsats, alt jag åtminstone bör
anse mig såsom en Svenska Folkets representant, och ingalunda såsom
Ståndets; hvadan jag också känner mig skyldig att inför Svenska
Folket, såsom mina principaler, redogöra för mina åsigter, i afseende
å denna Riksvigtiga, och pä fäderneslandets framtida öden
sä djupt inverkande fråga.
Jag inser mera än väl alt det i ganska många afseenden skulle
öfverstiga min inskränkta förmåga, om jag vågade ett försök att till
besvarande uptaga de vidsträckta afhandlingar, i statsrätt, privaträtt,
historia, philosophie, sofisteri, och Gud vet alla de ämnen som bär
blifvit afhandiade; men jag kan likväl icke underlåta, alt under
äfventyret af tålamodets alltför härda pröfning tillåta mig, att åtminstone
något, och i aldra största korthet vidröra hvad jag flyktigt
kunnat upfatla; seger utan motstånd gör dessutom triumfen
mindre lysande.
Man har här under gårdagens plenum, sökt göra gällande, alt
de hvälfningar och olyckor, hvilka under de sednast förflutna åren
öfvergätt så inånga af Europas folk, varit vållande af den allmänna
valrättens införande: men jag tager mig friheten härvid anmärka,
att man efter mitt förmenande förblandar orsaker och följder.
— I strid med dessa talare tror jag, alt det varit saknaden af dessa
valformer, att det varit folkens vaknade behof af ett.allmännare
deltagande i lagstiftningen, som påkallat rörelserna; och alt det varit
Regeringarnes, illa och oförsiktigt beräknade, motstånd till billiga
och rättmätiga fordringar, sorn vållat olvckorne såsom föregångare
4*
52
Den 18 December.
till de allmänna valen; men ingalunda såsom första shitföljderne af
dem. — Det torde härvid tillåtas mig, att blott åberopa Frankrike
såsom sjelfva utgångspunkten för de nästan samtidigt öfver en stoi'
del af vår verldsdel inträffade folkrörelserne.
Hvad var del man fordrade i Frankrike? — Jo del var en
vidsträcktare valrätt: dä 35 millioner menniskor ieke mer ausågo sig
belåtne med en valmanskorps af endast 200,000, den större förmögenhetens
innehafvare. Utun att här vilja ingå i några ytterligare
detaljer, anmärker jag att förhållandet i afseende ä orsaker
och verkningar, med alltför få olikheter varit enahanda håde i
Preussen, Österrike, Neapel, liom och Tyskland i allmänhet.
Man har besynnerligt nog, vid framställningen af alla de olycksdigra
exempel man lörebragl såsom följder af friare och mera rationell
konstitutionella stasformer, aldeles förbisett ett hell oell hållet
motsatt förhållande, hvarpå en föregide talare här midt emot,
hvars årsigter jag gör mig en öra alt dela, — anspeglal; och jag
torde icke misstaga mig, dä jag tror att denna talare menat Belgien,
hvilket under en allmän valrätt, genom en väl sammansatt lagstiftning,
stark genom folkets sympalbier, kunnat ehuru ett litet
land, med blott fyra mill. menniskor, emotstå den vulkaniska påtryckningen
ifrån Frankrike, och det demagogiska sorgespelet ifrån
Tyskland.
Huru har delta lyckliga Belgien kunnat beslå eli så äfvenlytligt
prof? jo! endast genom styrkan af sin statsförfattning, genom
folkets sympalbier för sin lagstiftning och för sin uplysta, öfver
alla enskilda beräkningar uphöjda Konung, sorn- under sä bryrlsamma
förhållanden endast genom så sammansatta krafter kunnat
bibehålla Statsskeppet uti en lugn, och för det omgifvande svallet
oåtkomlig hamn.
För att icke göra mig saker lill beskyllningen för något af
okunnigheten vållad! misstag, bör jag icke underlåta att nämna, det
uti Belgien visserligen icke räda allmänna val uti ordets ytterliga
mening. Valrätten är der begränsad af en lämmeligen hög census:
men vid en anstäld jämförelse med det nu ifråga var. K. förslaget,
sä torde det äfven visa sig, att den deruti stadgade census efter
egendom måhända ingalunda är lägre än den i Belgier^ efter skatt,
då de ekonomiska förhållandena, då rikedom och industri inom
häda länderne ställas i jemnförelse.
En af förslagets vedersakare har visserligen också, ehuru medlätt
hand, vidrört de Belgiska förhållanderna, hvars fördelar jag trott
mig finna honom ej hafva förnekat; men han har härled! dem ifrån
det landets fullkomliga decentralisation, ifrån dess komnnala inrättningar,
och ifrån folkets vana alt styra sig sjelft.
Jag hemställer lill den värde talaren, om icke förhoppningen
till enahanda resnltater snarare utgår ifrån förändringen af vära Hilvar.
lagstiftnings-former, nro ifrån vidblifvandet af dem, om hvars
mera eller mindre ändamålsenlighet vi tvista.
Jag har trott mig finna att en af gårdagens talare uti ett vidlyftigt
anförande yttrat: ”alt det moderna konstitutionella stalslifvet
är en på sanden grundad ranglig byggnad; att lill
Den 18 December.
53
och med Iva -kain ma myste m c t icke har någon motstånds
kraft
Jag tager mig friheten i detta afseende hemställa, hvilken statsform
i sådant hänseende återstår? Månne någon annan än enväldets,
hvilket ovedersägeligen inom det land, der det, till följd af folkets
ställning, bildningsgrad och öfrige förhållanden, under dessa lider
ännu kan bestå, visserligen lemnar ett. slags lugn; men dä.jag ifrån
detta Iand ingalunda kan hämla några begrepp för samhällslycka;
så möter jag sjelfva tanken på enväldet med den oförgätlige skaldens
ord:
”0 frihet! ur Guds Ande ledd,
Alt strömma i hvar menskoäder;
För dig har hafvet ingen bredd,
Och jorden inga antipoder.”
En talare ifrån gårdagens plenum har äfven om jag rätt upfaltal,
påstått, "alt reformen skulle förvandla staten ifrän -ett
organiskt helt lill eli bolag." Jag måste härvid villigt tillslå,
att mili förstånd strandat vid försöket att utforska någon mening i
detta yttrande. För mig vill det synas, att Svenska folket i lagstiftningsväg
just för närvar, är uuderordnadt ett bolag, sora kallas
11. St., och hvilket det under öfverläggning varande Reformförslaget
åsyftar all Ininga lill ett organiskt hell. — Samme talare yttrade
äfven; {allt under förbehåll ali jag icke misstagit mig,) "ali
Iian knopf. Made någon sansad person, som ej hemburit försynen
sitt lof för den räddning samhället erhöll d. 21 Aug.
1844, dä refor men förra gängen förkastadesoch för hvilket
storverk talaren yttrar: ”alt man hade att tacka Adel och
Prester." Det tankespel sorn understundom framställer sig för den
menskliga upfatlningen, innebär något besynnerligt, något eget, och
vid upstämningen af det nyss åberopade jublet öfver den innerliga
föreningen emellan Adel och Prester framställer sig helt oskyldigt
för mig, någon tankesättning som jag tror utur ”Miltons förlorade
Paradis." Men hvad bevisar val, det af talaren åberopade för
hållande,
alt han icke känt någon sansad man, som icke varit af
samma tänkesätt som han? Jo! det bevisar blott och endast, alt
talaren icke känner andra än med honom liktänkande personer.
Vid detta tillfället torde det likväl tillåtas mig alt erinra, huru det
vid 1844 års riksdag hvilande representationsförslaget med stor majoritet
antogs af både Borgare- och ISondeSlm; och nog måtte talaren
medgifva, att ej mindre bland dessa, än ibland deras principaler
och inom Adelns minoritet, funnits sansadt folk. Samme
talare yttrar: "ali denna dagens utgång likaså skulle visa. om
man finge tacka Gud för en dylik räddning, eller sucka öfver
en bestraffning, som drabbat ett lättsinnigt folk." Jag
utbeder mig att få taga vara pä ordet, emedan jag möjligen kan
komma i behof af dess begagnande, och då är det alltid bra, att
hafva lör sig en auetoritet. Men i afseende på sjelfva sakförhållandet,
torde man få medgifva att ibland andra besynnerligheter
inom det menskliga lifvet, företer sig ej så sällan, att den ena
lackar Gud, för hvad sorn utgör en annans oro ecb bekymmer: och
54
Den 18 December.
del loide ännu vara läniraeligen ovisst huru snart, och till hvilken
grad, denna dagens otvifvelakligl stora händelse kan komma alt
framkalla uttrycken af folkets jubel eller vemod. Samme talare
kastar en ogillande sidoblick på reformen i skolväsendet, som efter
dess förmenande, ”skall förvandla oss, ifrån en enkel och allvarlig.
, lill en materiel nation»
Jag skattar mig lycklig ali icke heller begripa delta: da efter
mitt begrepp bildningen snarare mätte komma ali verka lill bibringande
af intelligens än materialismen. Att bibehålla folket i okunnighet
och mörker, var visserligen upgiflen för vissa bemödanden
under en förfluten, som jag hoppas för oss för alltid försvunnen
lid.
Man är inom oss understundom alltför frikostig vid åberopandet
af ofördelaktiga förhållanden inom Norrges statsförfattning; men
hvilket ådagalägger alltför mycken okunnighet om dem; och förekommer
det alltför besynnerligt och otvifvelakligl ganska länkvärdt,
att man ifrån den ena sidan, i afseende å det K. förslaget förespeglar
vädorne af ett Bonderegemente, hvars vådliga följder inom
Norrge man likväl i det landet ännu icke erfarit, annorlunda än i
farhågor.
På andra sidan åter, bestrider man del K. förslagets antaglighet
pä den grund, att personlighetens eller menniskans anspråk på
politiska rättigheter deruti skall vara upskattade efter penningen,
hvilket jag i högsta måtto bestrider vara fallet annorlunda, än från
en ganska försvarlig grundsats.
Man har här ordat om nödvändigheten alt åbanebringa alla
lagsliftningsreformer uti en populär riktning; men problemet genom
hvilka medel, och huru man hos oss skall komma till rälta
med något sådant, torde vara något svårlöst. Min öfvertygelse är,
alt när icke del ifrån Konungamakten utgångna förlag, hvarom vi nu
öfverlägga, kunnat lyckas vinna framgång, så torde det blifva fruktlöst
alt på annan väg vinna målet. — Jag kan icke upfatta hvilken
visdom skulle vara tillräcklig för frambringandet af eli förslag, som
kunde vinna allas sympatier, särdeles som de stridande äsigterne
utgöras af en konservatism, sorn motsätter sig allt, och en liberalism
som understundom fordrar förmyekel. Jag beder eder
Mine Hrr vara öfvertygade att det hvilande förslaget i åtskilliga delar,
ja, i månget och mycket icke öfverensstämmer med mitt föreställningssätt
örn det ändamålsenligaste och bästa; men det är på grund
af mitt erkännande af mensklig ofullkomlighet, jag villigt gör eli
offer af förkärleken för de egna äsigterne, dä jag derigenom finnér
den enda möjligheten att för mitt fäderneslands väl uptiä ett mål,
som jag oaktadt, åtskilliga brister, linner innefattade uti det K. förslaget
om det antages.
Med afseende å det starka motståndet emot reformen, sorn
synes räda inom detta Hus, tager jag mig friheten i minnet återkalla,
att det ej allenast var den bragden alt befria Sverige ifrån
oket af ett utländskt välde, ulan derjemte äfven det stora, del omätligt
stora, tili den religiösa reformen, hvilken Konung Gustaf I så
Den 18 December.
55
Marnum genomdref, som under seklers lopp bibehållit Honom såsom
stor i Svenska hjertans minnen.
Om vi kunde, om det vore en möjlighet, att till oss öfverflytta
en trogen bild, en förespegling af Konung Guslaf I:tes tidehvarf;
sä skulle vi säkert finna, hvilket stort, hvilket ofantligt motstånd
af både Adel och Prester den store Konungen fick röna,
vid sina outtröttliga bemödanden för Sveriges framtida val; och det
är Honom vi, jemte så mycket annat, hafva att tacka för den stora
reformen af Prest-tiondens förvandlande till tredjedelen. Det var
dess, i historien högst utmärkte yngste Son, som lill Sveriges lycka
fullföljde den store fadrens reformation, genom motståndshydrans
nedslående; och det har alltid och allestädes varit genom af samhällsfordringarne
påkallade reformer Regenlerne i synnerhet -förvärfva
t anspråk på, och tillfredslällelsen af samtidens kärlek, och efterverldens
beundran.
Af en talare har här blifvit yttradt: att den allmänna valrätten
innebär en stor lögn, och detta beror visserligen på vidsträcktheten
af den mening under hvilken man upfattar den, men månne den
grudlags-§ som hos oss säger: alt R. St. äro Svenska folkets representanter
innebär en sanning?
Här har af åtskillige talare blifvit yttradt: att Monarkien i all
rnämhet
och hos oss i synnerhet är uti ett absolut behof af Adelsståndets
stöd. Det har af flere föreg:de talare blifvit ådagalagdt,
hvilket stöd Monarkierne vid kritiska tillfällen ifrån Adeln hemtat;
och exemplen hafva blifvit åberopade både ifrån Englands och Frankrikes
historier; men mig har blifvit öfverlåtit att göra tillämpningen
mera direkt pä förhållanderna inom vårt eget land, och det är
ej utan ett visst obehag jag finner mig tvungen att omorda deni.
Jag tager mig friheten i detta hänseende påkalla Ståndsbröders fördragsamhet
med en Ståndsbröder, som anser sig föranlåten vidröra
för Ståndsandan möjligen ömtåliga förhållanden. Jag täger mig friheten
till Eder Mine Hrr underställa, om det är väl beräknadt,
om det är klokt, om det icke utgör ett hän emot öfrige samhällsklasser,
då man anspeglar Adels-ståndets omkring 2,800 mantalsskrifne
personer, såsom utgörande den konstitutionella Monarkiens
egentliga stöd. Vid den tidpunkt af civilisation vi uplefvat, är medeltidsbegreppet
om Adel tämmeligen försvunnet, och i dess ställe
har inträtt hyllningen af den Adel som är likåldrig med menniskan,
som inom alla samhällsklasser utmärker sig genom de uphöjda tänkesätten,
genom ädelheten i handlingsätt; och det är denna, som
vi saklöst kunna kalla Guds Adel, som undanträngt PergamentsAdeln,
och som åtagit sig Thronernas stöd, der deras innehafvare
genom alt gå samhällsbehofvens billiga fordringar till mötes, gjort
sig berättigade dertill. — Det är med en obehaglig känsla jag, med
afseende å föreg/.de talares yttranden finner mig föranlåten fråga:
Hvar Adeln var, som stöd för Monarkien, då Guslaf den Tredje
1792 föll för en förädisk kula? Hvar Adeln var, dä Wasa-älten
1809 lyftades frän Sveriges Thron? Jag lider mera än någon annan
ali längre plåga majoritetens tålamod, och vill i hvad möjligt är
söka inskränka mina yttranden.
5C
Don 18 December.
Del har af en talare blifvif yltradt, att det nu under öfverläggning
varande förslaget är en produkt af fruktan för packets rörelser
1848, och samma talare har amplifierat sin mening genom
förklaringen alt med pack förstås det sorn till fots stryker gatan,
och det sorn aker i vagn; och jag åsidosätter gerna analysen af det
ta
yttrande sorn säkerligen gör sig sjelf till mera eller mindre
förmån för den värde talaren; men lämmeligen strängt var yttrandet
emot förslagets uphofsmän. Samma värde talare har äfven
som grund emot cn föreslagen representationsreform påstått, att så
länge olika jordnaturer i vårt land förefinnas, så är icke reformen
länkbar; men jag föreställer mig deremot, att alla behötliga
och nyttiga reformer icke kunna finna någon annan utgångspunkt
än ifrån sjelfva statsförfattningens reformerande.
Jag. kan icke underlåta alt nämna: det Konungens -rådgifvare® försvar
fördel hvilande förslaget, med undantagafen, förleden gårdag, och
af den som sednast före mig yttrat sig i dag, i min tanka icke inneburit
den styrka och den värma, som faderskärleken synts mig
kunna ingifva; särdeles som jag tror, att försvaret för förslagets
grundsatser icke varit svårt; och det har ingalunda undfallit min
upmärksamhet, att kryssningen emellan Seylla och Caryhdis någorstädes
tagit seglarens hela försigtighet i anspråk, för undvikande af
skeppsbrottet. Men jag anser mig villigt, pä grund af egen erfarenhet,
böra vidgå, att det är ingenting som sä förlamar känslan,
och förslöar tankegången, som alt strida för en redan afgjord sak.
lag finner Mine Hrr, att jag emot min föresats fördjupat mig
på diskussionens område; och hvarföre jag nu öfvergår till redogörelsen
för den bifallande röst jag kommer att afgifva.
Jag måste anmärka såsom en egenhet, att vid det K. förslagets
föredragning till öfverläggning, dess upläsning icke ens varit
ifrågasatt, och icke holler af någon Ståndets ledamot begärd.
Jag finner mig med anledn. häraf föranlåten, att i Husets minne
fragmentariskt återföra inledningen till det hvilande förslaget, eller
K. Mas Nådiga skrifvelse vid dess öfverlemnande, hvilken för mig
framställt sig, såsom en outtömlig källa, ej mindre för skäl till förslagets
försvar, än till anledmr för dess antagande.
Gr. Anckarsvärd upläste härefter följande:
Uti Sin Nåd. skrifvelse till II. St., med förslag lill ny Riksd.-  Ordn. af d. 1 Maj 1848, yttrar K. M.:
”Sig hysa den förmodan att Ii. St. skulle dt densamma
lemna den lugna och oväldiga pröfning, som fosterlandets
sanna väl och sakens vigt kräfde.”
”/i". M. hade förväntat, att denna stora samhällsfråga,
som under nära 40 dr utgjort ett föremål för nationens allt
mera stegrade deltagande, skulle kunna hos It. St. vinna den
snara utveckling och lösning, sorn densamma påkallade.”
”Då likväl den stridighet i äsigter rör:de hufvudgrunderne
för ombildningen af representationen, som länge varit
rådande, ufven nu vid behandlingen af fräga/i visat sig fortfara
på ett sätt, som aflägsna t hoppet att på denna väg fa
Den 18 December.
57
den till ett efterlängtadt slut befordrad, hade. K. 31., för
att, i dea ordning grundla garne föreskrifva, fortskynda frågans
afgörande samt derigenom söka förekomma söndring
inom landet och tillvägabringa den endrägt, sorn ensamt kan
emot yttre fiender och. inre oro gifva Staten styrka till lugn
utveckling och förkofran, ansett sig af Konungslig pligt uprnanad
att låta utarbeta och för K. St. till grundlagsenlig
behandling framlägga förslag till sådan ombildning, sä viii
i afseende på val af folkombud, som pä sättet för dessas sammanträde
och verksamhet.”
Ii. 31. förklarar vidare: ”.111 detta förslag till ny Iti/isd.-  Ordn. är, i enlighet med lidens och samhällsutvecklingens
fordringar bygdtpå den grundsats, att representanterna skola
af folkel utses medelst samfälldta valf —- "att genom antagandet
af denna grundsats skulle den nuvar. Stu tidsindelningen
samt all sjelfskrifvenhet till utöfvande af riksdagsmannakallet
uphöra; och alt: ”dä K. 31. inför R.-St:ns sjalfskrifne
eller valde ombud framträdde med ett. pä sä beskaffadt
valsätt upgjordt förslag, Ilan icke kunnat hysa någon
tvekan, att ju icke 11. St. med dea varma känsla för ett älskadl
fosterlands väl och den beredvillighet till upoffringar
för hvarje stort må!, sorn städse utmärkt Svenska fulhet, skola
vara färdiga att eftergifva den representationsrätt, sorn
af Stånden nu utöfvas, samt antaga en val-lag, hvarmedelst
en allmännare valfrihet, komma att införas, utan alt derigenom
erfarenhet, bildning och förmögenhet skulle sakna sin
tillbörliga andel vid uttalandet af Nationens behof och önskningar
Dessa
Konungens ord hafva inneburit nog starka bevekelsegrunder
för mig att, med känslan af min medborgerliga pligt, rösta
för hvad Konungen ansett Sig af Sin Konungsliga pligt manad
alt föreslå.
Med slör fägnad har jag funnit H. K. H. Kronprinsen såsom
närvar., främst tecknad i det prot., som öfver Just.-Dephts ärenden
hölls inför H. M. Konungen i Statsrådet då skrifvelsen beslöts d.
1 Maj 1848.
Man har ifrån., vissa håll hört det förvillande och förgripliga
rykte utspridas, att hvad Konungen d. 1 Maj 1848 till R. St. i
denna fråga yttrat, icke mera vore Hans allvarliga mening, och lät
man förblinda sig af det yttre skenet äfven inom delta Hus, skulle
en sådan förvillelse verkligen kunna, åtminstone hos den tanklösa
hopen, insmyga sig.
Hos mig står dock den öfverlygelsen fast, att Konungaord
inom Sverige ännu äga sin fulla betydelse, och den inre tillfred
ställelse
jag häraf känner skall gifva mig lugn och tröst, äfven då
jag märker huru litet konungaorden förmå göra sig gällande inom
kretsar, som tillmäta sig den äran att vara Konungamaktens sjelfskrifne
Tolkar och Riddersman.
I sitt helsningstal till Ständerne vid denna riksdag har Kolningen
ä nyo ihogkommit representationsfrågan med följande ord:
58
Ben 18 December.
”Eder pligt, eder rätt att deröfver besluta har nu inträdt,
och jag hyser den säkra tillförsigt, all ./, gode Hrr
och Svenske Män, skolén åt denna på fäderneslandets inre
förhållanden djupt inverkande fråga egna den sorgfälliga
granskning och mogna pröfning, hvartill eder kärlek till
fosterlandet och edert uplysta nit för dess dyrbaraste angelägenhet
mäste eder mana.'1'’
Om farhägorne för hos Konungen omhylla tänkesätt skulle
päkalla någon tillrättavisning, så har denna uti det sist omförmäkla
thronlalet blifvit gifven med all den klarhet och fullständighet, som
billigtvis kunnat fordras, och af statsmannaklokheten, under förevar,
omständigheter hort medgifvas.
Vi hafva likväl redan erfarit hvad ringa afseende majorileterne
inom 3:ne R.-Stånd fästat vid Konungens upmaning att ät denna,
pä fäderneslandets inre förhållanden djupt inverkande fråga,
egna den sorgfälliga granskning och mogna pröfning, hvartill, efter
H. M:s, tillförsigt, — kärleken till fosterlandet, och ett uplyst
nit för dess dyrbaraste angelägenhet bort mana.”
Vi hafva nemi. erfarit, huru öfvermodigt dessa majoriieter förkastat
minoriletcrnes billiga och med skäl hämtade frän grundlagen
understödda begäran, att erforderligt rådrum måtte lemnäs för en
”sorgfällig granskning, och af en mogen pröfning af
frågan
Vi hafva, särdeles inom della Stånd, erfarit huru ett försök
att till fäderneslandets troliga båtnad, rädda det Kongliga förslaget
ifrån en förhastad undergång blifvit tillintetgjord!, medelst ett eget
sätt alt tyda lagen, till afskärande af den hvarje representant tillkommande
motionsrätt, som i samma lag utlryckeligen stadgas.
Efter sä beskaffade företeelser, skulle det ådagalägga alltför
mycken brist på parlamentarisk takt, om man ens ville bjuda till
att genom detalj-vederläggning inom detta Hus åstadkomma den, af
minoriteten önskade framgång för förslaget; men man må ej glömma,
all del linnes äfven utom detta Hus en majoritet, lill hvilken
redan från den andra sidan blifvit vädjadt, alt det finnes en efterverld,
som en gång skall fälla sin dom öfver deras maktulöfning
i denna stund, som kallas Svenska folkets representanter, men i
sjelfva verket föra talan endast för de 4 Slåndsfraktionerna inom
landel.
Fosterlandetsvännens skäl att önska förslagets antagande förefinnas
i öfverflöd uti den, af Konungen undertecknade inledning
till detta förslag.
Men då sädane ifrån timonen uttalade ord- icke synas hafva
medfört någon verkan; — då inga farhågor upstått, att genom
förslagets förkastande, inför hela verlden ådagalägga det osammanhang
i åsigt er, den splittring i tänkesätt, som för närvar, råder
ej blott inom Svenska folkets s. k. representanter, utan äfven i
dessas förhållande till landels styrelse; — dä skulle del såsom jag
förut förklarat blifva ett fruktlöst bemödande, alt bär, genom skäl
och bevis ådagalägga huru oklokt, huru litet beräknande för Sveriges
Den 18 December.
59
framlida väl, man gär till väga genom ett så obetänksamt, så lättsinnigt
handlingsält.
Den enskilde representanten måste vika för majoritetens öfvermakt,
när han ser sig ej kunna verka någon rubbning i förutfattade
beslut.
Honom återstår blott alt upgifva skälen för sin egen röst;
och del är i sådant afseende jag anhåller alt lill piot. fä förklara,
del jag röstar bifall till det hvilande K. förslaget:
derföre alt det uphäfver den nu mera, åtminstone utom Huset
såsom olämplig allmänt erkände Slåhdsfördelningen;
derföre, att det uphäfver den af Svenska folket lika hatade,
som förhatliga, Adliga sjelfskrifvenlieten, hvilken åtminstone en
gång inom detta Hus blifvit offentligen frånträdd;
derföre,, att det uphäfver PresteSt:s representationsrätt, såsom
hvilande på alls ingen gillig grund, och qvarstående endast såsom
en öfverlefva från det egentliga folkets forntida okunnighet oell
bristande bildning, och såsom numera ägande icke den ringaste
rot hvarken i folkets hjeltan, eller i dess tänkesätt;
derföre alt del lemnar städernes innevånare i allmänhet utöfning
af den rättmätiga medborgerliga förmån, alt få deltaga i
val till representanter, hvaraf BorgareSt. hittills varit i uteslutande
besittning: en rättvisa den BorgareSt. hvars värdiga hållning i
denna fråga hvarje redlig man måste erkänna, visat sig på ett fosterländskt,
på eli klokt och statsmannamässigt sätt hafva insett ;
derföre att det förlossar BondeSt. från det missödet att, linder
sken af en fjerdedel i den rådplägande och beslutande makten,
vara fjettradt vid tvånget att inom Stijndet utse representanter, hos
hvilka man rimligtvis hvarken kan begära eller påräkna de kunskaper
och insigt er, som ovedersägligen fordras för det invecklade
slatsmannavärfvets tillbörliga upfyllande, och för att kunna roed
urskiljning och kraft emotstå de s. k. förnämare Ståndens öfverlägsenhet
och under sekler öfvade välde öfver BondeSt.: ett öfvervälde,
hvaraf följden hittills varit och, så länge samma förhållande
fortfar, alltid skall blifva detta Stånds nedtryckande under oförminskade
skattebördor och andra allmänna besvär af mångfaldigt
slag;
Jag röstar för förslagets antagande derföre: att det inrymmer
valrätt och valbarhet åt denna (alrika, insigtsfull, och till
följd af samhällsförhållandenas närvarande tillstånd till medborgerliga
förmåner och dermed sammanhängande inflytelse på lagstiftningens
gång i fullt mätt berättigade del af Svenska folket, som
för närvar, är i mistning af denna inom ett konstitutionell samhälle
dyrbaraste af alla rättigheter;
Jag röstar för förslaget derföre: alt jag anser Europas för handen
varvande politiska tillstånd göra det företrädesvis för en, i förhållande
till en mäktig granne, svag stat — ytterst nödvändigt att,
genom institutioner, som sammanbinda folket till ett enda helt,
förekomma '"söndring inom landet, och tillvägabringa den endrägt,
$om ensamt kan emel yttre flender och inre, oro gifva
staten styrka till lugn utveckling och förkofran”.
60
n 18 December.
Jag rostar för förslaget derföre: alt jag anser 11. St. i detta
afseende föreställa den minst ändamålsenliga af alla tänkbara institutioner:
ett omdöme för hvilket jag hemtar det säkraste stöd så
väl af fäderneslandets häfder från de längsta tider tillhaka, som at
erfarenheten för de sednast tillryggalagde 40 åren, under hvilka
detta land, genom långsamheten och trögheten i sitt Stals-skick,
kommit att i utveckling, styrka och förkofran stå efter så många
andra länder, med hvilka det eljest bordt kunna mäta sig.
Jag röstar för förslaget derföre: alt del åsyftar den lagstiftande
församlingens sammanförande, på ett sätt, sorn lemnar anledn. att
hoppas mera enhet i äsigter och derifrån mera stadga i beslut om
önskningar, äfven i afseende å den ekonomiska lägst i fillingen.
Jag röstar för förslaget derföre: att genom dess framgång ofelbart
skall försvinna den ömkliga ensidighet, och det understundom
altför trångbröstade vidhållandet af föråldrade grundsatser ej mindre
för den civila än för den crimiuella lagstiftningen, sorn ej sällan
stämplat vära Ständers tillgöranden vid dessa frågor, och som
hitintills i många delar fjellrat oss vid en ståndpunkt, långt bakom
andra bildade nationers.
Jag röstar för förslaget derföre: att det öpnar utväg till erhållande
af en ändamålsenligare och för penningeväsendels handhafvande
mera insigtsfull förvaltning af Sveriges Rikes Rank såsom
den i K. förslaget kallas, än den styrelse öfver detta veik, som vi
hittills haft eller kunpat få, med all aktning i öfrigt för de personer,
som inom Stånden varit valde, för hvilkas undervisning och
ledning det funnits nödigt att meddela i oändlighet detaljerade instruktioner,
säkerligen i mänga delar till ej ringa förundran för de
affärsmän, inom andra länder, som äga verklig kunskap om de naturliga
lagarne för den större pcnningerörelsen, i fall några af dem
skulle tagit kännedom om den Svenska menlöshetens förhållande i
denna del.
Jag röstar för förslaget derföre: att jag uti lagstiftningens Hilvar.
högst bristfälliga sammansättning finner den enda möjliga förklaringen
deraf, att Sverige efter 40 års fred, ännu är i saknad af
någon sammanhängande, förnuftsenlig, helgjuten, och pä landets tillgångar
beräknad plan för rikets försvar.
Jag röstar för förslaget derföre: att jag tror, a‘t under vår
fyrdelade representation ulan fasta grundsatser, med stridiga intressen
och med olika bildningsgrad och insigter, knappast någon talentfull
och välsinnad man i längden kan finnas, sorn vågar emottaga
viet ansvarsfulla kallet att vara Konungens rådgifvare, med något
slags tillförsigt att kunna upfylla det, till landets båtnad, till
Konungens ära, och till sitt eget samvetes tillfredsställelse.
Jag röstar för detta från Konungamakten utgångna förslag derföre:
att en lång erfarenhet berättigar mig till den öfvertygelse, att
II. St. aldrig skola sjelfva komma öfverens om något för hela folket
lika antagligt förslag, — åtminstone icke under de lugna förhållanden,
hvilkas fortfarande jag framförallt önskar.
Jag röstar slutligen för förslaget derföre: att jag svårligen insel-
huru R. o. Ad. på eli, med dess anspråk på politiska begrepp,
Den IS December.
fil
på omdömesförmåga, på statsmannaförslånd, på fosterlandskänsla,
öfverensstämmande säll, skall kunna motivera det afslag å den K.
propos.-n, som för sådan händelse af Landtm, pä R. o. Ad:s vägnar
måste till thronell framföras; och hvaremot minoriteten torde
komma ännu en gång att påfordra sin rättmätiga reservationsrätt.
Då jag nu i största korthet sökt redovisa grunderna för tiel
bifall jag genom min röst kommer att för det hvilande förslaget afgifva,
förnyar jag min förut gjorda anhållan att få detta yttrande
nedlagdt uti R. o. Adis proh, såsom min reservation emot förslagets
förkastande, då ett sådant efter allt utseende kommer att äga runi.
Och skulle denna handling blifva ilen sista som inom Riddarhuset
kommer att vittna om min tillvaro, så är jag säker, att den ej skall
slå i strid med mill handlingssätt, allt ifrån den lid (lii jag, för
snart 42 år sedan ägde den tillfredsställelsen alt i någon män bidraga
till milt fäderneslands räddning, från det djupa fall, hvartill
del af enväldet var földt, liufvudsakligast genom vår svaga ständsförfalinings
oförmåga alt vid kritiska ögonblick utveckla det mod
och den kraft som det är Riksförsamlingarnes upgift att ådagalägga
ej mindre mot maktlystna regenters anfall på den friare statsförfattningen,
än emot roflystue utvertes fienders inkräktnihgsbegär.
Jag önskar lifligt, att den majoritet, som nu går att förkasta
del förslag til! förändrad representation, vi, af vår Konungs hand
emoltagit måtte besitta erforderlig^ insigter och förmåga, att återföra
frågan, (ill den, för en fredlig lösning för handen rande
ståndpunkt, som den ännu i detta ögonblick företer.
Jag önskar upriktigt, att det måtte blifva jftg, som befinnes
hafva misstagit mig i mina åsigter, oell att icke Svenska folket i
en mer eller mindre aflägsen framtid må hafva skäl att afkunna sin
fördömelse af en åtgärd som beröfvat det följderne af ett anbud i
hvad med ilen Konungsliga omtankan för landels väl gatt oss
till mötes.
Ehvad som hända kan, här jag inom mig del vittnesbörd, alt
jag vid de offentliga angelägenheternas handläggande aldrig varit
förvillad af något enskildt eller af något kast- eller korporationsintresse,
som hos mig utträngt det allmännas eller Svenska folkets
odelade, för. så vidt jag kunnat göra mig ett klart begrepp derom.
Jag röstar bifall för det under öfverläggning varande K. förslaget
till ny Riksd.Ordn., jemte en dervid fogad serskild artikel,
äfvensom, i sammanhang dermed till ny R.F.
Hr Ribbing, Bengt: Då jag fattade beslut, stödt på fast öfvertygelse
om lie t på bordel hvilande nådiga förslagets nytta och
nödvändighet, att dertill säga ja, var det på de grunder, som finnas
i den nådiga skrifvelse!!, hvilken utgör inlednm till det i frågavar.
förslaget. De deruti anförde motiver hafva i dag blifvit ytterligare
väl och fullständigt utvecklade af en ibland Konungens
rådgifvare, Hr Gunther. Jag kan således vara mycket kortare än
eljest i hvad jag ämnat säga, då jag ber att få till grund för mitt
beslut lägga hvad Hr Gunther har i dag anfört.
De, som talat mot förslaget, hafva, efter hvad mig synes, in
-
62
Den 18 December.
sett nödvändigheten af att få något annat i st. f. hvad de nu vilja
alsia. De hafva talat om klassval. Vår nuvar:de representation
är grundad på klasser. De vilja kanske tillägga flere: Vi hafva
ofta sett hvad strider de fyra hamrarne åstadkommit oell vi hafva
dagligen för ögonen håde i tal och tryck det split och den oenighet,
som både finnes och är att förvänta. Min tro är att ju flere
klasser, ju olyckligare, ju mera split och oenighet. Dessa olyckliga
följder har jag ansett kunna förekommas genom antagandet af
det ifrågav. förslaget. Man har visst här sökt att framställa vådan
af R. o. Ad:s borttagande såsom Ständ. Man har anfört att R. o.
Ad. såsom Stånd skulle vara det bästa stödet för Konungamakten.
Jag har synnerligen fästat mig vid dessa påståenden. Kunde jag
verkligen derom öfvertygas, sä skulle icke heller jag sätta i fråga
att taga hort Adels Ståndet. Man har anfört och antydt hvad R. o.
Ad. har gjort och kanske nog mycket i den vägen. Jag fruktade
genast då jag fick höra dessa ytlanden här förleden gårdag, de följder
som redan inträffat nemi. alt man skulle skrida lill en vederläggning
af hvad som då anfördes. Jag hade älskat slippa höra
anföranden och bevis om motsats; n. De kunna visserligen icke
döljas af historien, men de äro sårande. Genom den nu föreslagna
representationsförändringen hade, i min tanke, konungamakten vunnit
ett större stöd deri än den nu äger: R. o. Ad. blir, i min
tanke, först då ett ökadt stöd för denna konungamakt, när detta
Stånd införlifvas med öfriga samhällsmedlemmar. Jag har trott alt
genom en sådan förening skulle mera enighet, mer förtroende upstå
emellan alla klasser, alla Stånd, och det är detta, Mine Hrr,
ensamt, som förmår uprätthålla vår ära och sjelfständighet och således
äfven konungamakten.
Man har sökt att förringa förslaget derföre att del har blifvit
framlagdt under de förhållanden, hvarunder det framkom. Jag vill
nu icke fästa mig vid sådane yttranden och har sökt att afskilja
ifrån mig allt afseende derpå, då jag öfvervägde om jag skulle säga
nej eller ja, ty jag har trott det rättaste vara att blott undersöka
om förslaget är dugligt, eller ej, och om det är i någon män bättre
än det vi ega, och sålunda kan bidraga till fäderneslandets nytta.
Under den diskussion som föregått, har det synts mig som de
flesta af de skäl, som användts emot förslaget, snarare kunde begagnas
såsom grunder för tillstyrkande af delsammas antagande.
Jag har således, så väl af dem som talat emot, som dem som talat
för förslaget blifvit styrkt i min öfvertygelse och i min föresats
alt rösta ja för förslaget.
Hr von Ha rtmonsdorff, Aug: När det hvilande förslaget
lades på Adelns bord och alla andra tego på detta rum: så yttrade
jag några ogillande ord icke blott för att uttrycka mitt eget tänkesätt,
utan jemväl det, som jag förmodade skulle blifva Ståndets.
Orden voro ganska få emedan det var utan ändamål att tala emot ett
förslag som måste hvila, antingen vi ville eller icke, sedan det af
Konungen var afgifvel och af Const.Utsk. tillstyrkt. När nu sä
många af R. o. Ad:s ledamöter grundligt genomgått förslagets bri
-
Den 18 December.
63
stei', så borde det varit öfverflödigt för mig, att derom ytterligare
säga min mening. Men när jag i går anmälte mig att tala, hade
förslaget icke ännu fallit i något Stånd. Om jag under sådant förhållande
likväl tegat, så hade det utan tvifvel ansetts såsom öfvermod
i medgången, eller för nyck eller för brist på skäl. Derföre
hade jag beredt mig på ett omständligare yttrande. Nu åter, sedan
förslaget i ett annat Ständ fallit, är det utan ändamål att derom
hålla något tal. Jag kan icke heller anse de många anföranden,
som här blifvit afgifua sedan PresteSt:s beslut blef oss kunnigt,
annorlunda än som personalier öfver en afliden. Jag vill icke
klandra riem. Det brukar man heller aldrig derföre att ehuru
öfverdrifvet beröm som slösas pä en död, så fördrager man det, emellan
han ämdock icke stiger upp igen, och man följaktligen icke
vidare har ondt af honom. Detta är ock skälet, hvarföre jag ämnar
tala om förslagets förkastande. Men jag vill säga något af ett
annat skäl nemi. det, att så många som möjligt måtte på detta rum
deltaga i ogillandet. Derigenom skall Adis endrägt blifva lika påtaglig
vid detta tillfälle, som vid det föregide, dä man vill hindra
oss att snart besluta om frågan. Anlednm till min önskan är den,
att våra värde motståndare pä stället och allmänheten öfver hufvud
måtte inse fruktlösheten att vilja genomdrifva en representationsförändring
grundad pä allmänna val. Frih. Sprengtporten har redan
upfattat saken så som borde hädanefter Slåndsval åter försökas.
Ilan har rätt deri; och det vore väl om andra fattade saken
pä samma sätt. Derföre är det önskeligt att endrägten blefve i
möjligaste måtto stor. För öfrigt gagnar det visserligen lika litet alt
tala för sorn mot förslaget. De flesta, som hitkommit, hafva dessförinnan,
utan tvifvel i en sak, hvilken hvilat så länge som denna,
på förband stadgat sin öfvertygelse. Jag smickrar mig således
icke med hopp att kunna omvända några af mina motståndare och
tror icke heller att de lyckas göra proselyter med sina tal. Jag
skulle till och med förmoda att några af riem jag hört frän den
sidan hafva skaffat förslaget flera vedersakare än om talarne icke yttrat
sig för detsamma.
För att dock i korthet säga hvarföre jag ogillar det förslag,
som nu pröfvas: så får jag förklara mitt hufvudskål vara hvad så
många talare redan sagt, nemi. att det hvilar på allmänna val, och
att, om dessa antagas: så blefve republiken till hälften införd i
vårt fädernesland, nemi. så vidt representationen anginge. Meden
sådan grundad pä allmänna val, skulle det, i min tanke, icke dröja
länge förr än man föresloge konungamaktens afskaffande och ersättande
med en President eller med en Regent, som hade Konungs
namn, heder och värdighet, men ingalunda hans magt eller anseende.
Eder, Mine Hrr, tillhör förtjensten och äran att hafva år 1844
hindrat, att icke det halfva steget till republikens införande redan
då togs af Svenska representationen. Med ifvern, som då rådde
nedifrån och eftergifvenheten ofvanefter, hade utan tvifvel 1840
års förslag blifvit antaget, om R. o. Ad. icke, oberoende af agitationen,
hade sagt nej. Om 184.0 års förslag blifvit antaget 1844,
Ci
Den 18 December.
så hade det varit gällande år 1848. Den påtryckning, som då
kom utifrån och nedifrån hade naturligtvis verkat lika starkt och
starkare på en mera demokratisk representation. Den uråldriga i
Sverige förhlef deremot lugn år 184S och vidtog intet sleg för att
öka den främmande och inre påtryckningen. Hade representationen
deremot varit grundad på allmänna val och republiken
således redan varit införd i representationen, hvad hade dä återstått
annat, än alt införa den äfven i Regeringen? Hvad som hände
1848, kan äler inträffa, aldrig har fördenskuld Sveriges författning
och med detsamma rikets bestånd sväfvat i sådan fara, som
genom det förslag, hvilket nn, medelst PresteSt:s beslut, redan fallit.
1S40 års förslag var utan tvifvel lika skadligt, kanske värre.
Men det kom icke ifrån Regeringen och var derföre icke så farligt.
R. o. Ad. har, genom bemödandet att ådagalägga förslagets
brister förfelat företrädet att först säga nej. PresleSt. tillhör, om
det må tillåtas mig att begagna ett sådant uttryck, denna ära. Jagönskar
alt vi icke genom länga tal må blifva de sista som säga nej.
Efter mig lära 9 talare redan vara anmälda. Om en hvar af
dem begagnar blott en fjerdedels timme: så åtgå 2 j innan öfverlägguingen
blir slut. Jag vill ieke heller uptaga mer än en fjerdedels
timme, och skall använda återstoden för att säga några ord
mot vissa yttranden, som här blifvit laida, hvilka jag icke kan med
tystnad förbigå.
Slån har yttrat, att Gustaf Wasa icke var stödd af Svenska
Adeln, utan af folket. Men hvilken var då Gustaf Wasa sjelf?
Hvarföre sitter bans vapen här högst ibland våra? hvarföre står hans
stol vid Landtims-bördet, om icke derföre att hän var en Adelsman
såsom vi ?
Ytterligare har man i allmänhet sagt, att thronell icke haft
något väsentligt stöd af detta Stånd. Jag frågar hvem som slödde
henne, när Sverige vid den store Gustaf Adolfs död var inveckladt
i krig med Europas mägtigaste Stater och hade på thronell en öfvermaga
jungfru, såsom hennes läder vid sin afgång till 30-åriga
kriget sjelf kallade henne? Om, hvad jag yttrat ang.-de R. o. Adis
beslut'år 1844 är ovedersägligt : så frågar jag, om tluonen icke
haft något, stöd af Ståndet, äfven i de sista liderna?
En talare af Konungens Råd, har i går hållit ett ganska skickligt
tal för att visa nödvändigheten af förmedling emellan stridiga
tänkesätt. Hvem erkänner icke sådant? Men felet i hans bevisning
består deri att han byggt på en grund, som icke håller ständ.
Det förslag, han tillstyrkt, är icke grundahl på jemnvigt, utan på
öfvervigt åt den ena sidan. Skälet hvarföre en representation,
grundad pä allmänna val, icke kan bära sig och nödvändigt måste
komma att äfven hvälfva Regeringen öfverå lide, är det, att i en sådan
representation icke finnes några bestumda proportioner. Man vet
icke om somliga medborgare-klasser få några representanter, vissa
fä för många, andra för få. Om Friherre Berzelius ännu lefde och
vore här, ..så skulle lian säga Eder Mine Hrr, att alla naturkroppars
sammansättning grundar sig på bestämda proportioner mellan
deras
Den 18 December.
65
deras beståndsdelar. Kan raan val föreställa sig att någon annan
regel gäller för samhälls-kropparne ? Det är bristen på bestämda
proportioner bos en represéntalion, sammansatt efter allmänna val,
som gör att lion icke kan bära sig sjelf.
En talare, som nu gatt bort, bar yttrat sig till fördel för
Belgiens författning. Innan lian gick, sade jag honom, att jag måste
motsäga bans yttranden, äfven om han vore frånvande. Detta,
Mine Hrr, må lända mig till ursäkt när jag nu gör det, ty Grin
visste att så skulle ske, men gick likväl. Belgiens representativa
författning bar blifvit den sednare tiden berömd för det lugn hon
skall hafva åt riket bibehållit, oaktadt dess granskap med Frankrike.
Jag tror att det just är detta granskap oell räddhogan
att följa Frankrikes efterdöme, sorn bidragit till lugnets uprätthållande
i Belgien. Månne det icke är förskräckelsen för samina efterdöme,
som bär skulle ökat rösterna mot det hvilande förslaget?
Men, för alt återkomma lill Belgien, kan jag berätta, att när jag
reste der är 1842, var Konungamakten sä underlägsen, att man,
på min tillfälliga fråga hvad Konungen skulle säga om ett upgifvet
förslag, invände: ”Hvilken Konung menen J, ty vi bafve två,
den ene är Konung Leopold,” åt hvilken man gaf en benämning,
som jag icke vill uttala, ”och den andra är vår verklige Konung,
nemi. Erke Biskopen i Mechelin Hvad lian säger, derpå kommer
det an.” Sådan var ställningen då för tiden. Möjligen är det nu
ett annat parti, än det presterliga sorn råder der, men jemnvigt
mellan Konungamakt och representation linnes der visserligen icke.
Jag anser oriktigt och föga passande för någon, aldra minst
för en adelsman, att vända sitt tal emot dem, som icke kunna
svara. Jag säger detta med afseende på de utlåtelser, som bär hafva
blifvit fällda, icke blott ronde Konungen och Kronprinsen, hvilkas
höga ställning inom samhället borde förbjuda hvar och en att
draga dem in i öfverläggningär på detta rum, eller annorstädes;
utan jag säger det jemväl med afseende på hvad Gr. Anckarsvärd
yttrat om PresteSt., såsom tiondetagare.
Gr:n bar åberopat konsequensen i sitt handlingssätt under 42
års riksdagsmannabana. Jag får deremot erinra om stridigheten i
bans handlingssätt, blott under 10 år. Nu berömmes och förordas
representations-förslaget, emedan det kommit från Konungen. Vid
1840—41 årens riksdag var åter allt, som från Konungamakten utgått,
föremål för Gr:ns ogillande. Jag vet det så mycket bättre,
som jag på den tiden, hörde till Konungens rådgifvare. Anmärkn:sanledn:ne
efter 107 § R.F. från Const.Utsk. der Gr:n då var ordf.,
utgjorde några och 70 och Konungens rådgifvare, blefvo dessutom
vid Riksrätt tilltalade för icke mindre än 31 särskildta mål. Sådan
var Gr:ns vördnad för Konungen på den tiden.
Här har yttrats att adeln genom sitt beslut om denna frågas
tidigare företagande till pröfning beröfvat dem, som velat studera sig
in i det hvilande förslaget tillfälle dertill. Jag förmodar att den,
som icke hunnit göra undan dessa studier på 3 år, ej heller torde
medhinna dem hvarken på 3 veckor eller 3 månader. Mia; förc2
II. “ 5
66
Den 18 December.
faller det som upskofvets ändamål icke varit att studera sjelf utan
att informera andra. Dertill liar man ingen rättighet, då man dermed
uppehåller riksdagen, till kostnad för riksdagsmän särskildt och
riket i det hela.
Jag har väl anmärkt att våra långa tal hindrat oss från företrädet
att först få säga nej, till det hvilande förslaget; jag tror dock
att Ståndets fasta hållning vid denna riksdag, dess enighet vid Bänkmans-
och Elektors-valen, samt vid frågan 0111 delta måls ofördröj
liga företagande, icke hafva varit ulan verkan pä skyndsamhelen
eller enigheten vid frågans afgörande utom oss.
Några talare hafva vändt sig till de konservativa och Frih.
Raab serskildt till mig med upmaning att sälla något annat i stället
för det hvilande förslaget. Jag skall icke underlåta, hädanefter
såsom hittills, att så ofia på mig beier, göra hvad jag i den delen
kan. Min öfvertygelse är den att här, likasom i England, komma
de väsendlligasle förbätlringarne i denna väg, likasom i de flesta andra,
att tillvägabringas genom dc konservatives ålgärd och medverkan,
dels derföre att de bygga på gamla grunder, dels emedan de
taga måttligt för sig i sender.
Jag önskar slutligen att Gr. Lagerbjelke icke må uptaga liden
med någon omständlig vederläggning af hvad Hr Gunther sagt. Jag
tror nemi., alt Hr Grins anmärknir varit sfi grundliga att de ingalunda
blifvit undanröjda genom Hr Giinthers invändningar. Om
Grin likväl vill försvara sig mot Hr Giinthers påminnelser, så skulle
jag önska, att det skedde på annat sätt, än genom ännu ett anförande
denria afton.
Många ledamöter yttrade härtill bifall.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Då tiden nu redan är så långt
framskriden och många talare ännu anmält sig till yttrande, vågar
jag icke uptaga R. o. Adis tid med en fullständig vederlägning af
den talare hvilken emot mitt förra anförande gjort anmärknir. Dessa
anmärknir, gälla dessutom endast de minst vigtiga af mina påståenden
; och jag vill derföre inskränka mig till att endast anföra frenne
af dessa anmärknir såsom exempel på hallen af de öfriga. Sålunda
har t. ex. den värde talaren här sagt, att man vid tolkningen
af det hvilande förslaget borde gå tillväga såsom vid all annan
lagtolkning. Likväl innehåller sjelfva förslaget i 77 § R.F. att dessa
grundlagar skola efter deras ordalydelse i hvarje serskildt fall tillämpas
och således icke efter vanlig lagtolknings-method.
Hvad arrendatorerne beträffar, som må blifva det andra exemplet,
så står tydligen i den föreslagna Riksd.Ordnis § 8 mom. b.
att valrätt tillkommer den som ”efter kontrakt, som icke kan af
jordegaren godtyckligen upsägas, för lifstid eller minst tio år arrenderar
och minst ett år löre valet sålunda innehaft fast egendom på
landet, — derest egendomen, om den tillhörer kronan eller allmän
inrättning, npgår i mantal till minst ett helt hemman eller i npskaltningsvärde
till minst 8,000 ridr samt om den tillhörer enskild person
upgår i mantal (ill minst två hela hemman eller till minst 16,000
i upskattningsvärde”; i § ,18 mom. c. och d. står: ”arrendatorer af fast
Den 18 fitccmlier.
67
”egendom, tillhörig kronan eller allmän inrällning, tillgodonjuta en
”tjerdedels röst för hvarje helt hemman, då egendomen är i mantal
”salt, oell eljest för hvarje 8000 r:dr af dess upskattningsvärde”;
”Arrendatorn af fast egendom tillhörig enskild person likaledes Jröst
för hvarje två hela hemman, ela egendomen är i mantal salt
oell eljest för hvarje 16,000 r:dr af dess upskattningsvärde”. Således
är uppenbart att efter den först citerade §:n mantal eller taxeringsvärde
får beräknas, hvilketdera som helst, eller som för arrendatorn
är fördelaktigast, hvaremot efter den 18 §, mantal, då sådant
finnes åsatt, ovillkorligen skall tagas till beräkningsgrund, och taxeringsvärde
endast der mantal icke linnes, genom hvilken skiljaktighet
i sladganderne de af mig påpekade missförhållanden ovillkorligen
blifva en följd.
Såsom det tredje exemplet får jag uptaga anmärkn-.n att det
af mig klandrade stadgandet ronde Stals- och Hevilla.Hiskin skulle
återfinnas i Coust.Ulslcs minoritets förslag vid förra riksdagen, hvilket
jag dii bil rädt. Jag har visserligen påstått ali Stats- och BcvillmsUhkrn
skulle efter del nu hvilande förslaget blifva öfverhopade med
göromål; men den åberopade likheten finnes deremot alldeles icke,
enär, enl. minoritetens förslag, Stats- och Bevilln.-Utskm voro befriade
frän alla organ isa! ions-frågor, äfvensom Riks-Församlingen,
enl. Const.Utskis minoritets förslag, egde att, dä ständigt Utsk. icke
kunde medhinna sina åligganden, tillsätta gemensamt tillfälligt Utsk.
för att öfvertaga hvad del ständiga Utsk. icke medhinner, men en
sådan rättighet ega hamrarne icke enl. detta förslag. Deruti ligger
således en väsendtlig olikhet.
Om jag vågade längre uptaga R. o. Adis tid, så skulle det
vara lika lätt att för hvar enda punkt motbevisa den värde talarens
anmärknir.
Eif påstående af honom kan jag dock icke lemna ouptaget,
det nemi. att detaljerna vore af mindre vigt, och får jag i det afseende!
hemställa till Eder Mine Hrr om det väl kan anses vara af
mindre vigt att ett förslag lill ny organisation af representationen
är till detaljerna af upställningen så felaktigt, att det genast efter
antagandet måste förändras för alt blifva möjligt att tillämpa och
om sådant i och för sig sjelft af vigt icke blir det i ännu högre
grad, då denna nödvändighet af förändring, derjemte kan begagnas
såsom hjelpmedel för den påtryckning till andra uplösande förändringar,
hvartill förslagets grundprinciper och det sätt hvaruppå dessa
blifvit tillämpade, gifva anledning.
Hr Brakel, Gustaf Mauritz: En af Konungens rådgifvare
har uti gårdagens plenum slutat sitt försvarstal för det på bordet liggande
representalions-förslaget med valspråket öfver Wasaskölden
”Folkets väl vår högsta lag”. Jag är fullt öfvertygad om att folkets
väl är lör de män som sitta kring Konungens rådsbord, högsta lag. Men
lag kan efter skilda åsigter skrifvas på skilda sätt, och det sätt, på
hvilket det hvilande representations-förslaget är skrifvit anser jag
hvarken vara det naturligaste eller det rationelaste. Ty, ingen af
Eder, Mine Hrr, lärer kunna neka att det sätt, på hvilket våra äldsta
5*
68
Den 18 December.
förfäder deltogo i Statens angelägenheter var det naturligaste, det
rationelaste; det nemi. då hvarje friboren man, hvarje man för sig,
drog upp till thinget och iler högt utlalade sin mening. Ett sådant
sätt att gå lill väga kunde ega rum då vanligtvis ett enda intresse
gjorde sig gällande hos det på thinget församlade folket. Men då
samhällskicket utvecklades, då folkmängden förökades, då intressena
mångfaldigades och formerna lill följd deraf måste invecklas, då blef
detta sätt för folket att utöfva sin andel i slatsbeslyren omöjligt och
ogörligt. Då upstod ur denna första naturliga och rationella grund
stånds-representalionen lika naturlig, lika rationel.
De nemi. som nitälskade för samma idée, som arbetade för
samma stora stats-intresse, de sammanträdde och så framträdde först
R. o. Ad. sjelfskrifvet på riksmötena för alt dömma öfver huru rikets
styrelse hade blifvit förd, huru rikets anseende hade blifvit vårdadt
inför ntländningar, huru dess krigar-ära hade blifvit nprällhållen.
Sedermera, då ilo religiösa idéerna under medeltiden fått insteg i
folkets tänkesätt och seder, upträdde PresteSt. för alt desamma representera.
Sist skickade det upslående BorgareSt. till riksmötena
sina representanter för att föra de gryende näringarnas talan. Det
ursprungliga BondeSt., ur hvilket de andra utgått, qvarslod såsom
representant för jordbruket, såsom yttersta värnet för den urgamla
Svenska friheten. Denna representation har sedermera i århundraden
bestått och hvarje gång dess verkningskrets blifvit inskränkt
eller uphäfven har för fosterlandet stora olyckor och förändringar
deraf blifvit cn följd. Så är det åtminstone mili öfvertygelse alt Carl
XI:s envälde, ehuru Sonen spred Svenska krigare-äran kring Europa,
att Carl XI:s envälde lade grunden till Estlands, Lifflands, Ingermanlands,
Karelens förlust; att Gustaf den lilis Förenings- och Säkerhetsakt
icke förenade utan skilde från Sonen kronan, frän moderlandet
Finland till föga säkerhet för Gustaf IV Adolf och Sverige. —
Jag medger att under tidernas längd intressen i Staten upstått utom
representationen, som hafva hilliga anspråk att äfven få sig tilldelad
sin del i fosterlandets angelägenheter och jag är öfvertygad om att
närvar, riksdags Const.Utsk. skall, utan att kullkasta representationens
grundvalar, visa huru lätt, och lätt verkställbar! det är att tillfredsställa
dessa deras anspråk. På hvad grund hvilar det på bordet
liggande representations-förslaget ? jag vet sannerligen icke på hvilken.
Hr Gripenstedt har visserligen sagt att del skall utgöra ett medlande
emellan ytterligheter, att valprincipen icke kunde tillämpas i
sin allmännelighet, att den derföre måste inskränkas genom bild—
nings-grad och census, att för att närma sig det sanna måste man
stundom haka sig fast vid det sannolika, att liksom allmänna lagen
på sannolikhetens grunder utsätter en viss ålder för den borgerliga
myndigheten, så måste äfven konstitutionen efter samma sannolikhets-grunder
bestämma cn viss census; en viss bildning för den
politiska myndigheten. Hr Gripenstedt har i vissa fall rätt och det
är icke förslagets census jag hufvudsakligen fördömmer, det är att
förslaget sammanslumpat nationen i vissa flockar, utan samband inom
sig sjelfva och sins emellan, det är att det ieke lemnat en bestämd
borgen att alla de stora intressen, som egentligen utgöra Staten,
måste hafva representanter, som föra deras talan på riksdagarna,
Den 18 December.
09
det är att det totalt uphäfver ståndsprincipen. Jag vill här förbigå
hvilka vådor Bonde- och PresteSt:s försvinnande kan medföra, jag
vill endast hvad B. o. Ad. angår nämna, alt jag icke tror sederna
ännu vara så republikanskt rena, den politiska bildningen så spridd,
tiderna så lugna att B. o. Ad. kan och bör nu nedstiga från sina
bänkar för att icke mera stå upp på dem. Ur dessa skäl anser jag
min pligt vara alt mot det K. förslaget rösta nej och jag är öfvertygad
att, om vi i dag förkasta detsamma, den efterverld, som skrifver
vår historia, icke der skall kunna leckna att då vi inträdde i denna
sal vi förgätit början af det tänkespråk, som står ofvan ingången
till vårt Riddarhus: Consilio atque sapienlia, clarismajorum exemplis
el animis.
Hr Cederschiöld, Rob. Theophron: Här har blifvit sagdt,
att det vore ändamålslöst att ingå i någon vidare diskussion i detta
ämne, sedan frågan redan af ett Stånd vore afgjord: jag medgifver
alt man så tillvida har rätt deruti, att det numera vore, icke allenast
ändamålslöst, utan äfven icke grannlaga att ingå i ytterligare
detalj-granskning af det nu hvilande förslaget; men då sjelfva den
vigtiga hufvudfrågan icke maru fean Jalla (alldeles icke derföre att
en Konungens numera all. minister haft detta uttryck) utan derföre,
att det nuvar. representations-sättet är behäftadt med så stora
brister, att de ovilkoi ligen måste afhjelpas, så tror jag äfven det
vara en pligt för hvarje representant, som någon gång yttrat sig
uti förekommande frågor, att icke heller nu iakttaga tystnad uti
denna, som otvifvelaktigt är den vigtigaste af alla. Jag skall likväl
iakttaga den största möjliga fåordighet och hoppas, då jag icke ingår
i några detaljer, vinna 11. o. Ad:s öfverseende för det jag, ehuru
tiden redan är långt framskriden, under några ögonblick vågar taga
upmärksamheten i anspråk. Det finnes säkerligen ingen inom detta
hus, sorn icke inser att det nuvar. representations-sättet är bristfälligt.
Vi hehöfva endast se på denna kammares sammansättning
för alt öfvertyga oss derom.
I dag t. ex. äro vi här samlade ända till flere hundrade, för
alf deltaga i det beslut, som innan kort skall fattas; vid andra tillfällen,
då till afgörande företagas för samhället vigtiga lagar, på
hvilkas beskaffenhet medborgares väl eller ve för kommande tider
kan vara beroende, upgår de i besluten deltagande ledamöternas
antal knappast till mer än 20 eller 30; och jag tror mig icke begå
någon öfverdrift, om jag påstår, alt i allmänhet är det antal, som,
ifrån början till slut, följer öfver]äggningame inom delta hus icke
serdeles mycket större. — Detta framställer jag dock ingalunda såsom
någon anmärkn. mot ledamöterne af denna kammare, ty anmärkn:n
skulle då äfven drabba mig sjelf. Förhållandet kan
nemi. icke vara annorlunda, så länge representanterne af delta hus
till största delen bestå af embets- och tjenstemän, hvilkas pligt det
är, ali, i första rummet sköta sina tjenstebefaltningar, och således
mäste behandla riksdagsmanna-kallet såsom en bisak.
Säkerligen finnas ock flere ibland eder Mine Hrr, som öppet
skolén tillslå, alt J håfven hvarken lust eller fallenhet för represenlalions-kallets
utöfning, men att J likväl uttagen Eder pollet erne
-
70
Den 1S Decemlie/.
dan sådant är Eder rättighet pä det att J mätten kunna infinna Eder
iiär för att afhöra en eller annan diskussion, da tidell icke är af
angenämare sysselsättningar uptägen.
Det lärer sålunda af ingen kunna bestridas, att ju denna kammares
sammansättning är högst felaktig; jag är åtminstone fullt
öfvertygad, alt knappt någon enda af Eder JVline Hrr pä fullt allvar
kan vilja försvara en motsatt åsigt.
Men utom della allmänt erkända fel uti vår nuvar. representation,
har jag likväl icke hört lörsvararne till det hvilande förslaget
och detsammas författare uptaga mer än tvenne andra. Det ena
nemi. att det finnes en stor och aktningsvärd samhällsklass, som
för närvar, saknar del i representationen. Detta är en sanning, och
en stor orättvisa tillfogas derigenom ett talrikt antal medborgare.
Det andra felet är reprentationens fördeln. på 4 serskilda rum:
lietta fel är efter min öfvertygelse det värsta af dem alla, emedan
det just är detta fel, som gifvit anledning till all den oro, split och
afund, som för närvar, är inom representationen rådande. Men
Mine Hrr, J som håfven författat det förslag, hvarom vi nu tvista,
om det icke finnes andra tel i ilen närvar, representationen, än
dem, som J här omnämnt, och jag nu upräknar, hvarföre håfven J
dä icke nöjt eder med alt framkomma med elt sådant förslag, som
endast haft (ill föremål alt afhjelpa dessa fel?
Haden J det gjort, så skulle det hafva varit min lifligaste
tillfredsställelse, att med min röst kunna bidraga till förslagets framgång,
och min lillla öfvertygelse är, alt ilen stora majoritet, som nu
strider emot del hvilande förslaget, skulle hafva med glädje omfattat
tillfället att understödja framgången af ett förslag, sorn skolat
bereda en allmänt efterlängtad förbättring uti vårt representationssätt
; och J, som varit uphofvet dertill, skulle då hafva förvärfvat
rättvisa anspråk på så väl samtidens som efterkommandes uprikfiga
tacksamhet och erkänsla. Men ett är att förbättra, annat deremot
att omstörta ■— och efter min (anka skulle det framlagda förslaget
derest det gick igenom, inom kort leda til! en fullkomlig omslörtning
af samhället. Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, alt elt
sådant resultat varit af förslagets författare åsyftadt. Tvärtom är jag
fast hellre förvissad ali både förslagets förfaltare och de fleste af
dess anhängare likasom vi, som äro dess motståndare, upriktigt önska
att i den blifvande representationen se endast insigtsfufla och
redlige män. Skillnaden är endast ilen, att, under det förfaltarne
och anhängarne lill förslaget äro lifvade af allt för sangviuiska förhoppningar
i afseende å det resultat, som skulle blifva en följd af
förslagets antagande, så hysa de med mig liktänkande deremot,
likasom jag sjelf, den öfvertygelsen, att, om förslaget antages, ränksmideriet
och intrigerna skulle blifva de krafter som hufvudsakligen
komme att användas för tillsättandet af nationens representanter —
och då frågar jag om det är tänkbart, att de redliges antal bland
dem skulle bli öfvervägande? men, äfven om jag kunde gilla hrifvudgrunden
för detta förslag, har jag dock funnit det till sin sammansättning
och innehåll vara sådant att jag aldrig med min röst
skulle kunna biträda detsamma. Jag har redan löfval alt ej ingå
l)cii 18 December.
71
i någon detalj-granskning af förslaget. Sadan! är ej heller nödigt
emedan den redan är verkställd af Gr:ne Hamilton och Lagerbjelke,
hvilka pä del mest öfvertygande siilt ådagalagt att förslaget är icke
allenast fullkomligen omoliveradt, utan äfven i högsta grad illiberalt
och orättvist. Eller kan man väl tänka sig en större orättvisa
än den att utesluta en medlem, som är vald till representant i
öfre kammaren ifrån att iler inträda, derföre att hail eger blott 3 |
hemman, under det alt man tillåter den andra att komma in, derföre
att han eger 4 hemman mer, ehuru den sednare är den förre
underlägsen i röst-antal, eller att, bland 2:ne till respresentantcr i
första kammaren valde, den, som fått högsta röstantalet, och således
mäste anses åtnjuta etet större allmänna förtroendet, likväl kan af
den, som erhållit ett färre antal röster uteslutas endast derföre, att
den förre icke har någon rang, eller är i rang den sednare underlägsen.
Jag vill, som sagdt är, icke ingå i detaljer, och anser ej heller
nödigt att uptaga och vederlägga allt hvad Hr Gunther anfört, helst
jag tror att ingen, som med upmärksamhet följt diskussionen, kan
Itehöfva flere skäl än de af Gr:ne Hamilton och Lagerbjelke anförda,
för att inse att förslaget är omoliveradt, illiberalt och orättvisst. —
Men rict finnes dessutom för mig ett annat skäl att icke biträda
förslaget, hvilket jag anser mig nu böra framställa, emedan jag icke
hört det framställas af någon annan och emedan det kan utgöra ett
tillfylleslgörande motiv att icke bifalla hvarken detta förslag, eller
något annat, som hvilar pä samma grund. Jag bör dock på förhand
säga, alt jag måhända blir den ende, som hyser denna åsigt,
men som jag verkligen hyser den, så anser jag mig äfven böra uttala
den, och må den sedan stå för min räkning i R. o. A:s protokoll.
Den åsigt, om hvilken jag 1111 talat, är den, att R. St. icke
cga rättighet att utan Svenska folkets bifall på annan öfverflytta den
pligt de sig åtagit att vara Svenska folkets representanter. — R. St.
åro, jemlikt grundlagens tydliga innehåll, Svenska folkets ombud
och hafva i sådan egenskap svurit att hålla grundlagen i helgd och
att bevaka Svenska folkets rättigheter i öfverensstämmelse med
denna lag. Nu förbjuder Sveriges lag att åtaget ombudsmannaskap
på annan öfverflytta. — Detta öfverensstämmer ock 'med allmänt
rättsbegrepp, och jag tviflar på att någorstädes en lag finnes, som
tillåter att ombud må från sig på annan öfverflytta ett åtaget ombudsmannaskap,
ulan att dertill begära och erhålla sin principals
tillstånd. Således, om vi vilja afsäga oss den pligt vi oss åtagit,
att vara Svenska folkets representanter, så må vi icke göra det förr
än vi dertill hafva erhållit våra principalers bifall. Här är icke
stället alt utreda huru ett sådant bifall skall erhållas, men min fullkomligaste
öfvertygelse är emedlertid den, att, om man derom frågade
det egentliga Svenska folket, då skulle det svara, att det icke
ville att R. St. skulle frånträda sitt ombudsmannaskap, utan endast
att detta hädanefter korame att utöfvas under en sådan förändrad
form, att allas rätt blefve lika bevarad.
Mot den sats jag nu framställt skall man titan tvifvel invända,
att grundlagen tillerkänner R. St. rättighet, att med Konungens samtycke
göra hvilka förändringar i grundlagen som helst, de dér
72
Den' 1$ December.
kunna anses nyttige och nödige. Men jag framställer då deremot
en fråga, som måhända kan besvara denna invändning. Om t. ex.
i st. f. det nn hvilande förslaget till representations-förändring, enligt
hvilket Svenska folket endast skulle få andra ombud i st. f.
dem de nu ega i K. St., Konungen hade framställt det förslag att
ej allenast inga Ständer vidare skulle linnas, utan äfven att inga
andra ombud i deras ställe skulle föra Svenska folkets talan och
att énvåldsmakten således skulle lemnäs åt Konungen, månne J äfven
dä skulle ansett Eder, utan att frånträda Eder pligt såsom Svenska
folkets representanter, hafva kunnat lemna bifall lill ett sådant
förslag?
Jag vet väl icke hvad J ämnen svara härtill, men hvad jag
vet, det är, att den ed jag svurit att hålla grundlagen i helgd,
skulle hafva förbjudit mig att dertill lemna mitt samtycke. J deremot,
som ansett Eder vara berättigade alt sätta andra ombud i
Edert ställe, mäste för konseqvensen skull äfven anse Eder berättigade
att, om det äskas, helt och hållet afsäga Svenska folket
rättigheten att vidare hafva några ombud; och dä torde det med
skäl kunna frågas hvem det är, sorn bäst bevakar Svenska folkets
rättigheter mot deni andra statsmaktens möjliga inkräktningsbegär,
antingen den, sorn medelst bifall till det ifrågavar. förslaget beträder
den vådliga bana, jag nu omnämnt, eller den, sorn lika med
mig anser ett sådant bifall innefatta ett öfvcrträdande af representantens
pligt?
Innan jag slutar, tillåter jag mig alt yttra några ord till de
medlemmar af detta hus, som fått sig det ansvarsfulla kallet anförtrodt
alt tillhöra det Utskott, hvars pligt det är att framställa
förslag till grundlagarnes förändring och förbättring. Edert kall är
alltid ansvarsfullt, men det är det i denna stund vida mer än någonsin;
ty samhällets kommande öden bero till stor del af del nya
förslag till representations-ombildning som kommer ifrån Eder. I
mågen icke tro att J håfven fullgjort Eiler pligt endast dermed att
ett nytt förslag framslälles, — först då håfven ,1 rätteligen fullgjort
Eder pligt, då förslaget bl ifver sådant att det betryggar samhällets
bestånd och på samma gång skänker rättvisa åt alla. För att ett
förslag skall kunna upfylla detta ändamål fordras, efter min åsigt,
att det borttager sjelfskrifvenheten; att det lemnar representationsrätt
åt en hvar, som nu icke är representerad; att de orepresenterade
fördelas på de nuvar. Stånden; att af dessa Stånd bestämmes
ett visst antal till medlemmar af den blifvande representationen; att
valrätt lillerkännes åt hvar och en, som lemnar skattebidrag till
Statens bestånd; samt alt representationens medlemmar icke delas i
särskilda kamrar, utan förenas på ett rum, dock med bibehållande
för hvarje Stånd af dess nu egande absoluta veto uti grundlagsfrågor,
hvilket jag anser vara nödvändigt såvida Svenska folkets
rätt, att fortfarande få sin talan vid riksdagarne bevakad icke skall
sättas på spel.
Jag har visserligen förut haft den åsigten, att tvåkammar-systemet
vore det bästa; men vid noggrannare pröfning har jag dock
kommit till elen slutsats, att det icke är möjligt alt sammansätta
Den 18 December.
73
2:ne kamrar så, att icke afvund och splittring mellan de särskilda
kamrarne komma att fortfara. Om ett så beskaffad! förslag som
jag nu antydt, framkommer, så är det min innerliga öfvertygelse,
att det skall tillfredställa alla sanna fosterlandsvänners billiga önskningar
— och då skola vi ju hafva upnålt det mål dit vi alla
sträfva. Då skall den ärftliga monarkien för framtiden vara be
tryggad,
på samma gäng, som den sanna den fosterländska folkfriheten
erhåller trygghet och värn inom laglighetens gränsor; —
afunden skall försvinna och enigheten träda i dess ställe, sedan representationens
alla medlemmar blifvit hvarandra jemnlika; och dä
skole vi alle, — Adelsmän eller icke Adelsmän, samdrägtigt verka
för det stora målet — fäderneslandets sanna lycka och välgång.
Hr Stiernsvärd, Gust. Mauritz, upläste följande:
Den fråga hvilken nu af R. o. Ad. behandlas är af den vigt
icke allenast för det närvar., utan äfven för det tillkommande, att
jag anser hvarje riksdagsmans pligt vara, att deröfver gifva sin åsigt
tillkänna innan han afgifver sin voter:s-sedel. Det är i öfverensstämmelse
härmed, som jag uther mig att få yttra några ord.
Det nu till afgörande företagna K. förslaget till ny val-lag
och Riksd.-Ordn. gillar jag icke i flera delar; detta oaktadt kommer
jag likväl alt votera f ör dess antagande.
Ett dylikt förfarande å min sida mäste vid första påseendet
synas innebära en motsägelse; jag tror mig dock kunna ådagalägga
att så icke är fallet.
Af 2:ne skäl gillar jag icke det K. förslaget. För det första
anser jag nemi. personlighetsprincipen, utsträckt till hvar och en
som är man för sig i förening med medelbar valrätt, för den enda
rätta grundvalen för representations-rättens utöfvande i vårt fria
samhälle.
Utförandet deraf innebär äfven det tillförlitligaste värnet mot
alla våldsamma sociala omstörlningar. Gifven lika rösträtt åt alla,
och J förqväfven derigenom uproret ända ned uti dess frö. Massan
slåss icke när den har rätt att votera, och revolutioner medelst
votens-lappar såsom vapen, äro icke vådliga. För det andra gillar
jag icke den princip som i det K. förslaget gjort sig gällande, den
att taga penningen till gradmätarc för menniskovärde och politiska
rättigheters tilldelande, eftersom denna princip uteslutande hvilar på
en fiction. Varén upriktige, Mine Hrr, och J skolén medgifva att
jag har rätt. Huru många af Eder skulle icke efter valvationen i
det K. förslaget blifva förklarade för hela menniskor, antingen sjelfmyndiga
d. v. s. de omedelbart väljande, eller omyndiga d. v. s.
de medelbart väljande — allt på grund af Eder presummerade förmögenhet
— oaktadt Ni vid det bokslut, då kassabokens innehåll
demaskeras, befmnes, hvad förmögenheten angår, äga mindre behållning
än denna T'ff menniska, hvilkens röst är dömd att bortdö
i följd af sin obetydlighet. Men bredvid denna oriktiga princip
finnes andra uti del K. förslaget, sora hvarje rättsinnig och ej af
fixa idéer eller partisinnets delirium hänförd person måste anse för
rikliga, dem nemi., som lemna det allmänna förtroendet ett öppet
74
Den 18 December.
fält vid valet af ombud för bevakandet af ett fri 11 folks heligaste
rättigheter; som aflysa den onaturliga och icke mer med tidsandan
förenliga sjelfskrifvenhet, som till en stor del födseln och ieke egna
förljenster förläna detta Ständ; som aflysa det både billighet och
rättsgrund saknande förhållande, att en särskild till antalet högst inskränkt,
uteslutande af löntagare sammansatt del af befolkningen
skall ega [ i hvarje votum som rörer Statens angelägenheter; som
lossa de band hvilka under det närvar, representationssättet tungt
och menligt inskränkande hvila på det 3:dje och 4:de Ståndets valrätt
och valsätt; som gifva hittills saknade politiska rättigheter åt
100,OOO-tals personer, hvilka, oaktadt deras bildning, samhällsställning,
moraliska lyftning, fosterlandskärlek, ja till och med förmögenhet
utgöra parias i samhället; som slutligen aflysa den Hinduiska
kastskillnad som i representations-väg, beklagligen hos oss ännu
qvarstår.
Det K. förslaget innehåller äfven en förändrad af behofvet påkallad,
men under värt närvar, representations-sätt omöjlig arbetsordning,
hvarförutan man icke kan emotse en förnuftsenlig behandling
af en enda fråga, och hvarigenom alla hälsosamma regeringsåtgärder
blifva omöjliga.
Dessa äro de direkta fördelar som det K. förslaget innebära.
Men det innebär äfven enl. min upfattning en mera indirekt fördel,
som i betydlig män bidragit att bestämma wig för dess antagande.
Det utgör nemi. eli medlingsförslag emellan 2:ne lill strid rustade
partier, och gifvet- hopp att på lugnets och ordningens väg upnä
det af mig önskade målet. I politiskt hänseende finnes för närv.
i hela Europa 2:ne elementor, 2:ne principer, som strida om öfvervälde!:
den aristokratiska, med traditionerne lill rättsgrund,
som ej allenast vill göra rättigheterna ulan äfven uplysningen lill
ett privilegium, och den demokratiska, med religion, rätt och sanning
till rättsgrund, som yrkar lika rättigheter, lika nplysning. Förfäktarne
af den förra utgöra visserligen en liten hop, men den
skyr inga medel för att lyckas, följer en hittills lyckad taktik, har
enväldet, det lagliga och olagliga till bundsförvandt, och har
hittills kunnat disponera bajonetterna. Den erbjuder således ett
segt motstånd, bos oss förstärkt genom vår oefterrättliga fyrdelning.
Förfäktarne åter af den sednare principen utgöra deremot ett vida
talrikare antal och tillväxa dagligen, men de äro splittrade genom
deras olika åsigter att upnå målet, handla derföre utan sammanhang,
hvaraf den vanliga följden också inträffar att de i viss mån ännu
ligga under. Tiderna komma dock otvifvelaktigt att förändra sig
och en strid framkallas, så framt den icke pä förband genom försonande
åtgärder, genom billiga eftergifter omintetgöres. Det är denna
strid jag anser hvarje sann fosterlandsväns första och oeftergifligaste
pligt vara att söka förekomma. Icke derföre alt den ej slutligen
skall gifva seger åt den allmänna uplysningens, åt de lika
rättigheternas förfäktare, och i handling framkalla det rälta och det
sanna, men derföre att innan dessa stridens följder hos oss inträffa,
så komma de att föregås antingen af pöbelvälde eller envälde: båda
lika litet att eftertrakta.
Den 18 December.
75
Da enl. min vedan yttrade åsigt, det af den ena Statsmakten
naturligtvis upriktigt menade, och lill den andra Statsmaktens antagande
framlagda (således sanktionerade) grundlagsförslaget, förebygger
allt utbrott af den förenämnda vådliga striden, så har det hos
mig framkallat det votum jag öfver detsamma kommer att afgifva.
Efter all anledn. komma dock icke de skäl jag för förslagets
antagande anfört alt inom detta Ständ göra sig gällande, utan förslaget
i stället att förkastas.
Håfven J dock, .Mine FIrr, nogsamt betänkt hvad förslagets begrafning
medför? Håfven J betänkt: att efter jordfästningen qvarstår
Svenska folkets 40-åriga önskningar stegrade i st. f. förminskade,
och J ulan förmåga att dem upfylla? Att äsigterna i st. f. att härigenom
nännas, blifva mera åtskiljde? Att parlistridernes brandfackla
härigenom utkastas utan förmåga att den vidare släcka? Alt
Hatlarnes och Mössornes tid åter inträder, och parliförbittringén
blifver större än hittills? Alt split och oenighet skola utveckla sig
i alla, både allmänna och enskildta förhållanden, samt sträcka sina
olyckliga, all trefnad förstörande verkningar ända in i familjelifvet?
Alt partisöndringar inom vår Nation utgöra ett säkert medel att
för fienden och det utländska inflytandet öpna våra» genom ett
bristfälligt landt- och sjöförsvar allt förmycket obevakade porlar?
Alt hvavje vidare medlande mellankomst af Regeringen blifver
omöjligt? Att all förmodan, det Const-Utsk. skulle kunna framlägga
elt representationsförslag sorn af St:ne skulle komma alt antagas,
kan liknas vid en bedräglig drömbild? Alt slutligen pöbelpressen,
denna uteslutande af vinningsbegär ledda press, som vid förevar,
tillfälle räckt handen åt det hvilande förslagets störtande, skall vara
den första att göra fordringar, framställa läror, sorn J icke letinnen
gilla? Hafva de, som eftersträfva de föga afvnndsvärda befattningarne
som reaktionens, Iradilionernes och de föråldrade privilegiernes
chefer — som eftersträfva chefskapet för dem som ”ingenting
vilja lära, ingenting glömma” — hafva de nogsamt betänkt deras öde,
hvilkas fotspår de beträda? hafva de betänkt de förbannelser, dessa enkors
och faderlösas tårar, sorn beledsagade en Metternich, en Polignac,
en Guizot, då de, jemte sina flyende monarker lemnade sitt fädernesland,
sedan deras oförsländiga hallsstarrighet hade försatt det flytande
i blod? — Hafva de betänkt det ansvar de ikläda sig? Att historien
är cn omutlig domare, och ”att det är en ting som
aldrig dör: dommen öfver död man'!” Håfven slutligen J, Mine
Hrr, tillhörande ett yngre slägte, — ett slägte hvars känslor den
grånade fanatismen ej ännu hunnit förstelna, — nogsamt betänkt
de olyckor som partistriderna komma alt tillskynda vårt arma, dock
så högt älskade fosterland? Håfven J äfvenledes betänkt huru tungt
kantschous-väldet hvilar öfver de beklagansvärda Donauprovinserna,
öfver det olyckliga Polen, och att samma välde oaktadt alla historiska
afhandlingar och lärda deduktioner, som här hafva blifvit hållna
och komma att hållas, bestämdt lika tungt skall komma alt
hvila öfver frihetens vagga, det gamla Sverge, om vi lemna splitet
och söndringarnes tillfälle alt hos oss rotfästa sig? Har allt detta af
76
Den 18 December.
Eder, Mine Hrr, blifvit i såväl det ena som andra afseendet nogsamt
taget i öfvervägande, så är jag säker att .1 likajmed mig votera
ja till det hvilande medlingsförslaget.
Gr. Hamilton, Henning Ludv. Hugo: Den fråga, öfver
hvilken äfven vi snart skola besluta, är redan de facto afgjord. Om
jag således icke till besparande uptager det, som i dag yttrats mot
hvad jag i går baft äran anföra, sä är det ingalunda derföre, att
jag icke har något svar att afgifva, ej heller alt jag underkänner vigten
af de anmärkn:r, som mot mig blifvit framställda, eller det inflytande
de kunna hafva inom detta Stånd. Minst kan detta vara
förhållandet med ett yttrande af en man, hvars uphöjda ställning
måste gifva en serdeles vigt åt hans ord. Emedlertid måste jag,
äfven i afseende pä hans yttrande, inskränka mig till en enda punkt,
hvilken jag uptager derföre, att den icke endast rörer dagens fråga,
ulan framtiden. Här yttrades i går, att det hvilande förslaget
vore en förmedling, och talaren ville bevisa att i sjelfva förmedlingen
låg det rätta; att dygden i allmänhet vore en förmedling mellan
tvänne fel; såsom t. ex. att sparsamhet, som är en dygd, utgör
en förmedling emellan tvänne ytterligheter, slöseri å ena sidan
och snålhet å den andra. Jag var och är åter af den tanken, all
dygd icke kan vara förmedlingen af tvänne hvarandra motsatta fel,
utan bådas uteslutande; att således förmedling i många hänseenden
kan äga rum, men alt en förmedling mellan rätt och orätt icke
finnes. Detta gaf anledn. för den värde talaren, som i dag yttrade
sig, till den framställning, att då han och de med honom liktänkande
ansågo för oriktiga de grunder på hvilka jag ansåg representationen
böra och kunna byggas, och jag, för min del, jemte
de med mig liktänkande ansågo oriktiga de grunder, på hvilka
det hvilande förslaget är byggdt, och, som af honom godkännas,
så skulle, om den af mig yttrade mening vöre riktig, aldrig en förmedling
emellan våra äsigler kunna äga rum, aldrig ett förslag till
representationens förändring kunna åvägabringas, som både af honom
och mig, samt de med hvardera af oss liktänkande kunde med
bifall omfattas. Vore det verkligen så, skulle vi hafva en dyster
tafla framför oss. Jag tror likväl att förhållandet icke alldeles är
sådant, som den värde talaren framställt. Det är sannt, att våra
åsigter om den rätta grunden för representationens bildande äro
olika, men vi kunna icke hafva olika åsigter om den lagliga helgden
af de rättigheter, hvarmed de nuvar. St:ne utgöra Svenska
folkets representanter. Vi lära icke heller vara af olika tankar om
åtskilliga bristfälligheter i Ståndens närvar, organisation, och slutligen
kunna vi icke vara af olika tankar om det enda och lagliga
sättet att afhjelpa dessa brister, så vidt nemi. de omtalade rättigheternas
innehafvare, icke vilja ifrån dem afstå. Om således eli klassvalsförslag
skulle framställas, och måhända, som jag hoppas, redan
vid denna riksdag blifva hvilande på Simes hord, samt hvilket, ehuru
det icke (ill sina hufvudgrunder öfverensstämmer med den värde
talarens åsigter om det rättaste, likväl innebure en bestämd och
af honom erkänd förbättring i vårt representationssätt, då vågar
Den 18 Dec ernber.
77
jag Iro, att elen olikhet i åsigter, som emellan honom och mig förefinnes,
icke skall afhålla honom från att äfven åt detsamma lemna
sin röst, och att samma fosterländska nit, som förmått honom
att framlägga det hvilande förslaget, äfven skall blifva vårt stöd.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Oaktadt den skedda upmaningen
till lystnad, då frågan redan vore inom ett annat Stånd
afgjord, kan jag likväl icke efterkomma densamma, emedan vi tala,
vi handla icke blott för det närvar, ögonblicket, ulan för dagar
och tider, som komma, och då jag här i både skriftliga och muntliga
anföranden, hört principer framställas, som jag icke kan gilla,
oell principer deremot anfallas, dem jag förfäktar, så skulle jag anse
det vara fegt handladt mot dessa principer, ifall jag afhölle mig
frän att på en så vigtig dag, som denna, i R. o Ad:s prot., öppet
nedlägga mina tankar och min npfattning af det vigtiga ämne, som
linder gårdagens och denna dags sammankomster här blifvit afliandladt.
Hr Mannerskantz upläste härefter följande:
Den mening till hvilken jag, jemte ett större antal uplyste
och frisinnade medborgare oss bekänna, anser representationsreformen
för fäderneslandet så angelägen att hvarje upskof med dess
utförande synes oss i högsta grad förderfligt.
Många skäl kunna gifvas för denna vår mening om den brådskande
nödvändigheten af reformens snara genomförande. Men jag
inskränker mig lill att deribland anföra blott det, som för mig har
den mest väsendtliga vigt.
Delta skäl är nemi. att det närvar, representations-sältet utöfvar
en skadlig och förlamande inverkan å fäderneslandets hela samliällslif.
Grundvilkoret för den konstitutionellt monarkiska samhällsformens
gagnelighet, innefattas uti den fordran å densamma, att dess
tvenne hufvudbeståndsdelar, Konungamakten och representationen,
begge skola vara så organiserade, att de bådé hvar för sig och gemensamt
förmå utveckla en i högsta möjliga måtto kraftfull verksamhet
för det allmänna bästa.
Den Svenska fyrdelta Nalional-representationen eger dock ej
en emot denna sin vigtiga bestämmelse svarande organisation.
De särskilda samhällselementer hvaraf densamma är tillformad
hafva långt ifrån ej blifvit sammansmälta till någon helgjuten bild,
utan utgör endast en löst hopfogad samling af de mest olikartade
beståndsdelar, hvarigenom den förnuftiga uplysta folkviljan blott
med yttersta svårighet kan framtränga, och derigenom en mängd
enskilda intressen, på det allmännas bekostnad, äro med hvarandra
invecklade i den mest förderfliga ändlösa strid. Och under det
tunga, bristfälliga och af tiden utnötta riksdagsmachineriets långsamma
gång kan ingenting varaktigt eller väsendtligt till samhällets
bulnad af detsamma frambringas. Ty allt som inom Ständerförsamlingarne
föreslås, från hvad håll det än må komma, och huru
godt det ock må vara, går dock det gifna ödet till mötes att antingen
våldsamt stympas eller ock i allo förstöras. Tanken söker ej
78
Den 18 December.
rler det väckta ämnets djup, man blott talar deröfver, tadlar söndersliter
och nekar, och gör och kan ej annat. — Och skulle än
efter långvariga öfverläggningar och mångfaldiga beslut, inom församlingar,
der de om saken som afhandlas häst uplysle oftast saknas,
— kanske någon gäng förnuft och insigler lyckas tillkämpa
sig något inflytande ä en framställd vigtig frågas lösning, blir
dock alltför ofta den slutliga utgången att samhällets högsta och
heligaste intressen sältas på spel under ovissa (ärningskast, och
att hvad derigenom åstadkommes blir en produkt utan all inre enhet
och sammanhang.
Under sådana förhållanden kan Konungamakten ej från representationen
erhålla det välbehöfiiga kraftiga bistånd, sorn åt densamma
derifrån borde kunna erbjudas, utan mötes der tvärtom ofta
af ett hämmande återhåll emot äfven de mest gagneliga samhällsfordringars
upfyllelse. Och att pä egen hand utveckla någon kraftig
verksamhet, till fosterlandets gagn, dertill är representationen
ändå mera oförmögen.
Men denna oförmåga att någonting uträtta, hvari de båda samhällsmakterne
sålunda äro försatta mäste nödvändigt leda lill de
mest förder (liga följder för fäderneslandets hela samhällslif.
Under den absolul-monarkiska samhällsformen, ju mera enväldigt
Konungen styr desto mera är hos honom ensam samhällets
hela kraft och väsende förenad.
Inom den konstitutionella monarkien deremot, löpa alla lifsådrorne
tillsammans uti den af folket valda lagstiftande församlingen,
derifrån kraft och hälsa skola strömma fram och äter emellan samhällets
alla delar.
Men när den Svenska samhällkroppens hjerta — dess nalional-representalion
— är så organiseradt att det blott kan slä med
matta och ojemua slag, mäste nödvändigt både den öfverst styrande
lanken, och lemmarnes minsta funktioner hämmas i deras fria och
nyttiga verksamhet. — Och när Svenska samhället sålunda lider
i dessa ädlaste delar, har deraf nödvändigt mäst följa, att det fordom,
framför andra folkslag, djerfva och lilllagsna Svenska folket,
och som då aldrig saknade män med snille kraft och kunskaper
nog att leda dess handlingar och styra dess öden, nu slår handfallet
stilla, visar sig svagt och overksamt, och derföre, på industriens
och civilisationens bana lemnäs långt bakom af förbiskyndande
medtäflare, samt sedan länge saknar det allvar, och den fasthet
i viljan, elen kraft i nationalandan, som ensam förmår hålla ett
folk tiprält, göra det starkt och mäktigt! —
Denna skildring är kanske hållen i bjerta färger, men dess
trohet tviflar jag någon skall jäfva, som har inträngt i verkliga
förhållandet, och rätt opfattat och bedömt dess både orsaker och
följder. Och del må åtminstone ej förundra, om de, sorn hafva
en sådan öfvertygelse om det närvar, samhällstillståndets djupa
förfall, och faran af detsammas fortsättande, känna sig drifne
att ihärdigt påyrka representations-reformens ofördröjda genomförande.
Den 18 December.
79
I afseende pä sältet för reformens verkställighet räder dock en
ganska stor skiljaktighet.
En hvar som med ledsnad och bekymmer har betraktat allt
det osammanhang och den långsamhet och oreda under hvars inflytelse
Svenska representationen arbetar och nedlryckcs kan ej undgå
inse att icke blott öfvergående olägenheter härtill föranleda, utan
alt alltsammans är den gifna klara följden, af den fyr-delta standar
sammansättningen, sedan hvardera bland densamma olikartade Imf—
vudelementer, hunnit göra sig af de öfrige fullt oberoende, och
utbilda sig lill fri och särskildt egendomlighet.
Och dä man i följd deraf yrkar att ståndsfördelningen på fyra
olika kamrar, och det deri från oskiljaktiga oformligt invecklade
arbetssättet bör försvinna, framstå troligen icke många motståndare till
en sådan mening. Men då detta stora af alla obestridda fel skjuter
sin djupa rot långt ned i den grund hvarpå det nuvar. representationssättet
hvilar kan detsamma enl. min åsigt ej till någon verklig
nytta afhjelpas, utom att hela den gamla förfallna byggnaden
ända ned i dess grundhvalar på samma gäng också måste rubbas.
Redan såsom allmän grundsats hyllar jag för min del def samfälda
valsättets företräde, framför valen stånds- eller klassvis. Emedan
jag tror att den förre formen för valrättens utöfning ledigare,
meri mera smidighet rättar sig efter de ständigt nya omvexlingar,
som samhälls-elemenlernn under sin fortgående utveckling ununderkastas,
och att den derföre lemnar ett trognare och fullständigare
uttryck af alla de meningar och intressen, som inom sam
hallena göra sig gällande.
ålen ännu mer inom det Svenska samhället måste de ädla
krafter, hvilka alltför länge hafva blifvit förspillda under inbördes
strider med hvarandra nu försonas och förenas så alt de hädanefter
endrägleligen kulina gemensamt verka för det allmänna bästa. Och
äfven ur praktisk synpunkt, i afseende på reformens verkställighet,
anser jag att man svårligen någonsin skall lyckas med försöken,
alt bygga det nya valsystemet, till någon hufvudsaklig del, på den
alltmera föråldrade ståndsprincipen. Ty hur försigtigt man än dervid
vill gå tillväga skall man ändå alltid i grunden omhvälfva det
nuvar. representations-sältet, och helt och hållet omändra den karakter,
sorn nu utmärker dess serskilda Stånd.
Uti detta Stånd, inom R. o. Ad. t. ex.: ingå tvenne serskilda
ganska olika elemcnter den jordegande och industriidkande Adeln och
Embetsmanna-adeln och de äro här båda nu åtminstone någorlunda
jemnt representerade. Men jag fruktar alt om rena Ståndsval
inom Adeln skulle införas, desamma aldrig skulle kunna så anordnas
att icke endera bland dessa hufvudintressen derigenom nndertrycktes.
En annan anmärkning öfver svårigheten att konsequent tillämpa
Ståndsprincipen, vill jag ock framställa.
Denna princip är nemi. bruten just uti det ofta här åberopade
förslaget lill representations-reform, som af 1848 års Const.-  Ulsk. utarbetades. Och detta i afseende på det Stånd, som man
dock företrädesvis velat skydda ifrån främmande upblandning, eliev
80
Den 13 December.
BondeSt. Ty raan har i nyss omnämnda förslag föreskrifvit att alla
jord- eller bergsbruks-egare, med undantag af R. o. Ad:s medlemmar,
samt i tjenst varande embets- och tjenstemän, skola tillhöra
den femte valafdelningen och på sådant sätt kommer följaktligen
icke, något rent och oupblandadt Bondestånd för framtiden att finnas.
Och ännu flere exempel å den praktiska omöjligheten att införa
konsequent tillämpade stånds- och klassval skulle visserligen
kunna framställas om den långt framskridna tiden sådant medgåfve.
Oaktadt denna min enskilda förkärlek för den samfälda valprincipens
tillämpning vid representationens ombildning, har jag dock med
oro och bedröfvelse åsett den häftiga samhällsvådliga striden emellan
de tvenne ytterliga meningar, hvaraf den ena genom det nya representationssätt
som densamma önskar måtte organiseras, vill sönderdela
det Svenska folket i nästan ännu mera slutna kaster än tillförene,
utan att göra någon eftergit ens för det påståendet att åtminstone
några varsamma försök för dessa kasters sammansmältning,
likväl dervid borde kunna göras — då den andra deremot, på den
rena personlighets-principens grund, eller med införande af folkmajoritetens
absoluta herravälde, helt och hållet vill omskapa det
Svenska samliälsskieket — ty om denna strid får ohejdad fortsättas,
måste repretentations-reformen, som dock är af trängande nöd påkallad,
till en oförutsedd framtid upskjulas, och under väntan -derpå skall
det Svenska samhället, sönderslitet mellan de tvistande meningarne,
och oförmöget att fria sig derifrån, småningom alltmer nedsjunka i
svaghet och vanmakt.
Med fästad upmärksamhet på de skadliga följderna och faran
häraf, har jag blifvit ledd till den öfvertygelsen att reformens svårlösta
tvistefråga endast genom en förmedling af om densamma stridande
idéer och intressen skall kunna lösas på ett fredligt och ändamålsenligt
sätt.
Att åstadkomma denna förmedling har derföre sedan länge ut
gjordt grundbegreppet i min politiska tro och hufvudföremålet för
min politiska verksamhet, och sjelf färdig att eftergifva, har jag ock
alltid yrkat här på detta rum och annorstädes, alt man åtminstone
måste försöka sammanjemka och försona mellan de om representations-reformens
verkställighet stridande meningarne så att denna
reform icke på det efter en hvars npfattning absolut bästa sätt, utan
så nöjaktigt som förhanden varande omständigheter medgifva skulle
kunna utföras.
Visserligen hör man ofta en sådan böjelse till eftergift af
egna meningar, stämplas såsom en handling af svaghet och vankelmod,
ovärdig män som böra veta hvad de vilja och dervid förblifva.
Men den mening som är sansad beliöfver icke derföre vara svag,
och en fogsam beräknad klokhet, som väl aldrig lemnar sitt egentliga
mål ur sigte, men dock rättar sig efter vexlande förhållanden
och är nöjd med något om ej allt kan vinnas, är icke detsamma
som den slappa liknöjdheten, sorn viljelös följer efter opinionens
alla skiftande vindkast.
Uti politiska frågor, der hvarje sats aldrig gäller för sig allena,
utan
Den 18 December.
81
utan då den tillämpas alltid måste vara af andra betingad, dér Utgör
dessutom det enda verkligen rätta, icke någonting ständigt och
uteslutande giltigt, utan det som under gifna tidsförhållanden för serskilda
fall och samhällsbeliof bäst och nyttigast är och säkrast och
lättast kan utföras.
Men då jag sålunda alltid har ansett rätt och fosterländskt
vara, att söka genom förmedling lösa det tvisliga represenlalionsproblemet,
har jag likväl under den alltjemnt tortsatta kampen mellan
de stridande meningarne kunnat hysa blott ringa förhoppning,
alt härföre användna bemödanden skulle kunna lyckas.
Med så mycket större glädje emottogs då af mig och alla andra
vänner till en pä fredlig väg förmedlande reform den propus.
om det närvar, representationssättets ombildning, som Konungen
vid den näst förflutna riksdagen, för att fortskynda frågans afgörande
och derigenom söka förekomma söndring inom landet, af
Konungslig pligt, hade funnit Sig upmanad att låta utarbeta och för
11. St. framlägga.
Det var mer alt hoppas att detta förslag, hvarmed Konungamakten
framträdde under öppet uttalad afsigt all derigenom förmedla
endrägt mellan stridiga åsigter, skulle tillvinna sig varma
sympathier inom ett folk, som alltid varit vandt alt lyssna till sina
Konungars röst, och att af dem ledas vid alla väsendtligare förbättringar
af dess samhällsskick. Och så mycket större voro anledn:ne
härtill, som delta förslag, ehvad anmärkn:r än emot detsamma
hafva blifvit gjorda, dock visserligen är byggdt på så starka
grundhvalar, så lämpadt efter tillen och den närvar, samhällsutvecklingens
kraf, att detsamma inför en mera oväldig efterverld säkert
skall tillvinna sig (let erkännande af rättvisa och billighet i dess
hufvudinnehåll, sorn man under den ännu pågående meningsstriden
icke tyckes vilja detsamma tilldela. Visserligen måste detta förslag,
såsom alla andra menskliga verk, icke vara utan sina mänga
fel och brister och äfven jag skulle i sådant afseende hafva åtskilligt
att anmärka, om jag icke hade funnit förtjensterna vara felaktigheterne
vida öfverlägsne, och om jag icke hade för grundsats,
att alltid nöja mig med det bättre då det bästa ej kan vinnas.
Efter en betänketid af nära Irenne år stå vi emedlertid vid
afgörandets stund; och hurudan har nu opinionen om förslaget uppenbarat
sig?
Vi som tro att samhällsutvecklingen bäst befrämjas genom en
successive skeende öfvergång från det gamla till det nya, men också
att för nya förhållanden nya former erfordras, och som derjemte
lifligen önska att representations-reformen snart måtte kunna genomföras,
och som derföre från förslagets första tillkomst hafva varit
dess bestämda anhängare, omfatta det ännu alltid med lika värma.
Och munga nya anhängare bland uplysta och frisinnade fosterlandsvänner,
har detsamma småningom förvärfvat sig, i samma mån
som dess verkliga innehåll blifvit kändt och de sannolika följderne
deraf kunnat beräknas.
Allt för sent har dock förslagets värde, och dess för samhälls2
H. 6
82
Den 18 December.
utvecklingen gynnande syftning börjat blifva inom den stora ali-*
mänheten upfaltad, och någon stark och påträngande opinion har
derföre ej ännu hunnit upstå för att drifva fram dess antagande.
När derjemte del mäktiga moraliska stöd för det Kongl, represenlations-förslaget,
som man dock hade trott sig med säkerhet
derföre kunna påräkna, uteblifvit, mäste man väl beklaga, men kan
ej förundra sig öfver det öde, som förslaget gått till mötes.
Huru majoriteten inom detta hus är sinnad att handla, derom
hafva vi ock för icke längesedan blifvit öfverlygade. Ty icke var
det af ifver att få förslaget genast antaget, sorn man nyligen här,
på allt för våldsamt sätt q vä Ide den väckta frågan om upskof, till
en kommande riksdag med förslagets afgörande, och hvarigenom
man beklagligen synes velat undertrycka icke blott det nu gjorda
försöket till förmedling, utan äfven för framtiden afvisa alla försök,
att genom försoning mellan de stridiga meningarne på fredlig
väg söka genomföra reformen.
Lifligen måste jag emedlertid för min del beklaga det bedröfliga
tillstånd, hvarigenom hela reformsaken genom det nu föredragna
K. förslagets fall blifvér försatt.
Jag har väl hört huru äfven inflytelserika ledare inom detta
hus hafva lofvat att representations-frågan ej skall falla på samma
gång som det K. förslag, som troligen inom kort här skall förkastas,
utan att en lösning snart i annan form skall försökas. Men
då jag vet att dessa löftens upfyllande endast innefattar en tillämpning
af den rena stånds- eller klass-grundsatsen, känner jag en
djup misstro till den lyckade utgången af försöket.
Genom åtskilligas verkan och vältaliga anföranden, synbarligen
af djup öfvertygelse och varm fosterlandskänsla förestafvade,
liar man under gårdagens debatt här icke blott sökt försvara förreträdet
af stånds- eller klassvals-idéens användande vid representationens
ombildning, utan äfven samtidigt uttalat en hård förkastelsedom
öfver den samfälda valprincipen, hvars tillämpning vid reformen,
har man sagt, skall oundvikligen leda till den Svenska
Konungamaktens undergräfvande, och det Svenska jsamhälls-skickets
förvandling till demokratisk Republik.
Jag bär aktning för denna talares mening, fast den är
långt skiljd ifrån min egen. Men under förhoppning att de sätta
tro till min upriktiga försäkran alt jag för min del åtminstone ingalunda
hvarken vill störta eller försvaga den urgamla af Svenska
folkel alltid med fast tillgifvenhet omhugnade Svenska Konungamakten
eller böja mig under någon demokratisk majoritets tyranniska
makt, minst passande inom det Svenska samhället, önskar jag
att de vilja lyssna till några invändningar, som jag emot dessa framställda
satser har att göra.
Mi i innerliga öfvertygelse ej lösligen fattad, ulan grundad på
alfvarlig samvetsgrann pröfning så väl af nutidens Europeiska samhällslif
i allmänhet, som serskildt å det nuvar. tillstånd inom Svenska
samhället, är den, alt på samma gång som de fordom verkligen
befintliga skarpa och bestämda begränsningarne emellan serskilda
stånd och klasser småningom hafva blifvit jemnade och slån
-
Den 18 Dc c em lier.
digt allt mera utplånas till en större, om jag så må säga, allmän»
nelig likhet i samhällsförhållandena alla medborgare emellan, och
som under samhällsutvecklingens fortgång äfven de högre idéer eller
vigtigare intressen, som kunna anses utgöra samhällslifvets huf*
vudelementer, alltmera mångfaldigas, och i alla riktningar genomkorsa
hvarandra, i samma mån skall ock valsättet icke mera kunna
grundas på något, som icke längre inom samhället finnes till, sådant
som det fordom varit, ulan man skall af de förändrade lidsomständigheternes
kraf tvingas att öfvergå ifrån att vilja genom re*
presentation återgifva samhället blott efter några få dess serskilda
större hufvudkonturer, till att skapa national-represcntationen sådan
att den blifver det i alla dess många hufvudformer och skiftningar
återgifna, men dock uti idealiserad harmonisk helhet upfattade
samhällets trogna afhild; Och jag tror, att om man härvid vädjar
till den ordnade folkfrihetens rika och mäktiga krafter och skapade
förmåga, man icke skall löpa fara att misslyckas.
Och om, det jag dock bestrider, de mest gällande tlieoretiska skäl
skulle tala för stånds- eller klassprincipens uprätthållande, skall dock
den praktiska möjligheten deraf alltmer försvagas och slutligen alldeles
försvinna.
Detta Stånd, R. o. Ad. utgjorde fordom en sluten klass med
många serskilda detta Stånd ensamt tillhöriga fördelaktiga privilegier
och stora prerogaliver, och innehade både genom förmögenhet
och hildning en öfverlägsen ståndpunkt inom samhället. Men deras
egendomliga skiljaktigheter mellan Adeln och öfriga medborgare
hafva under tidernas lopp bortfallit, och jag vet ej något annat
än den medfödda sjelfskrifua representations-rätten, som nu
skiljer Ridders- och Adelsmän ifrån öfrige samhällsmedlemmar.
Och om detta, på grund af fadrens förtjenster i arf gångna samhälls-företräde
för R. o. Ad., skall anses utgöra ett ärftligt aristokratiskt
element, som enl. någras påstående eger förmåga att
stödja den ärftliga monarkien, så kan sådant åtminstone ej gälla
under annat vilkor, än att Adeln fortfar att utgöra en serskildt,
med de öfriga representerade samhällsklasserna icke sammanblandad
afdelning af representationen. Ty sedan amalgamationen försiggått,
försvinner uppenbarligen företrädet, och förvandlar sig snarare till
en olägenhet eller förlust för Adeln och dess medlemmar — om
man rätt vill betänka saken.
Min öfvertygelse är derföre att, R. o. Ad. icke såsom särskildt
Stånd kan försvara sin tillvaro, utan kanske snart — kanske först
i en aflägsen framtid, såsom sådant skall försvinna.
Och när jag har denna tro, må det ej förtyckas mig, om jag
helst önskar att R. o. Ad. sjelfmant bringar detta offer på fäderneslandets
altare, till värdig efterföljd, af de högsinta föredömen af
ädel sjelfupoffring, som af frejdade förfäder blifvit gifna.
Väl är det sant att jag kanske misstager mig, och att de åsigter
kunna vara falska, hvarigenom jag nu velat bevisa, att den
samfälda valprincipen långt ifrån att vara så absolut och i allo förkastlig,
som några här hafva förmenat, tvertom både är riktig till
(i*
84
Den 18 December.
sin grand och i sin tillämpning å det Svenska samhället, omöjlig
att emotstå eller tillintetgöra. Men min stadgade ärliga öfverty
gelse
har jag dock dermed uttalat, och dä jag om densamma visst
icke är ensam, utan den delas af ett stort antal Svenska medborgare
och redliga fosterlandsvänner tror jag att våra motståndare göra
både rättast och klokast, om de icke totalt förkasta denna grundprincip
som af oss bekännes, och som vi nu vid representationens
ombildning åtminstone i någon mån velat göra gällande samt hvilken,
vid detta rik? möte nedslagen, innan kort kanske, skall i förnyad
och föryngrad kraft återupresa sig.
Det är den blinda tron på egna politiska idéers ofelbarhet,
och sträfvan att dem uprätthålla eller verkliggöra utan afseende å,
om de icke betingas af andra lika gällande grundsatser, som kanske
bättre passa in å förhanden varande samhällsförhållanden, som
mera än någonting annat bidragit till de ständiga omhvälfningar,
som under sednare årtionden inom Europas liesta samhällen halva
egt rum. Ty just derigenom har man å den ena sidan alltför
envist vidhållit systemer, som hade bordt modifieras efter den
påträngande tidsandans fordringar, och å den andra velat ombilda
samhällena efter sjelfskapade idealer, som aldrig skola kunna
upnås.
Och om jag vill tillämpa detta på representationsfrågans lösning,
så påstår jag, att det är omöjligt att å theoretisk väg
emellan klassvalsprincipen och allmänna valprincipen å priori afgöra
hvad som är absolut rätt eller absolut orätt, ty det beror på
de praktiska förhållanden hvarefter den politiska klokheten fordrar
att man rättar sig; och jag yrkar derföre att man vid reformens
utförande måste låta beqväma sig till en dagtingan mellan dessa
båda principer emedan man icke kan undvika densamma. Ty vill
man försöka stänga hvarje utväg för allmänna valens grundsats att
göra sig gällande, skall den ändå slutligen tränga sig fram, mer
enkel ren och obetingad i sin tillämpning och då kunna åstadkomma
en förstörande inverkan på samhället.
Men om man sålunda, enl. min öfvertygelse, är nödsakad att
åtminstone delvis omlägga den grund hvarpå det gamla Svenska
representationssättet livilar, skall man derföre nödvändigt blottställa
den Svenska Konungamakten för faran att tillintetgöras såsom man
här har påstått? Jag tror icke hvarken att man i allmänhet behöfver
frukta någon sådan följd af det samfälda valsättet, eller att
det hvilande förslaget gifver anledn. till några sådana farhågor.
Om man opartiskt och utan förut fattade fördomar vill bedöma förslaget
skall man säkerligen tinna att detsamma innehåller ganska
många och starka garantier både för samhällsordningens bestånd och
Konungamaktens uprätthållande. Och om jag det icke hade funnit,
skulle jag visst icke vilja förorda förslaget.
Det kan dock icke nekas att alltid., då man vill och måste göra
en så genomgripande reform i samhällsskicket, som man nu här
inom fäderneslandet är öfverens att verkställa, öfvergången från
det gamla och nya är nu med någon fara förenad. Men om faran
att vidblifva det gamla är ännu större, så må man ej
Den 18 December.
85
lata afhålla sig att med fast tillförsigt till en lycklig utgång gripa
det stora verket an.
Och om Sveriges Konung och Sveriges folk om detta företag
i fast förbund sig förena, så tror jag ingen verklig fara för det gamla
Svenska samhället för allas vårt kära fosterland derigenom skall
kunna upkorama.
Jag lemnar min röst för förslaget.
Hr Edenhjclm, Gillis, anförde skriftligen:
Som jag tar för afgjordt att ingen riksdagsman hitkommit från
hemorten, utan att före sin afresa hafva bestämt sin röst för eller
emot det hvilande förslagets antagande, så förundrar det mig mycket,
att It. St., det oaktadt, upoffrat så mycken tid på de olika diskussionerna
i denna fråga, häldst som dermed onödigtvis spills lid
och medel för Stats-kassan, och de komilenter som här skola aflöna
sina ombud.
För min del hade jag visst icke tänkt yttra mig i denna vigtiga
fråga, men då ingen besparing hvarken å lid eller riksdagskostnader
sättes i fråga, torde äfven mig tillåtas att i denna fråga
fä yttra några ord.
Jag så väl som många af nu härvar. ledamöter bland R. o.
Ad., deltogo redan år 1840, uti de lifligaste önskningar uti lillkännagifvandet,
om nödvändigheten af ett nytt representationsförslag.
För egen del trodde jag visst icke, alt Svenska folket
derigenom skulle bättre blifva representeradt än förhållandet nu är,
men jag trodde att en ny representation skulle föranleda till ett fastare
afgörande af rikets angelägenheter än det närvar., och alt den
split, och den nu varande afundsjuka, som i så många år delat nation
i olika parlistrider, derigenom skulle uphöra. Men detta allt
oaktadt, kan jag icke gifva min röst för detta förslags antagande,
emedan det är vådeligt för Konungen alt frånstöta sig den makt,
som lika gerna offrar lif och blod för den monarkiskt konslitulionela
Konungens säkerhet som fäderneslandets försvar och sjelfständighet.
Sluteligen får jag yttra, att min öfvertygelse är, att nationen
med otålighet väntar på, att snart till afgörande få mottaga ett
antagligt förslag; men jag förmodar också, att ingen som hyser
vördnad för Gud och en vis Konung, antager något, som uti ringaste
man indrar något på den konstitutionella Konungamakten!
Olyckan af sådane indragningar hafva inom de sednare 3:ne åren
förorsakat millioner menniskors olycka, hvarföre vi böra bedja
Gud nådeligen bevara oss ifrån, att onödigtvis blottställa oss för
sådana äfventyr.
Frih. Hamilton, Hugo: Domen öfver den vigtiga fråga,
som sysselsatt oss icke blott dessa tvenne dagar, utan i många år,
har åter för denna gången utfallit mot densamma, icke blott på
en annan afd. af R. St., utan, jag vet det och det har ofta uprepats,
så att ingen kan vara okunnig derom, denna dom har redan
här fallit deremot. Jag äger visst icke den förmätenheten att
tilltro mig kunna genom några slags skäl rubba någon enda i sin
öfvertygelse. Hvad jag hade velat anföra mot en och annan af de
so
Den 18 Dece mber.
satser, sora liär förut blifvit uttalade, har redan i dag blifvit au förd t
och jag går då R. o. Ad:s önskan bäst till mötes, när jag blir så
kort, som möjligt, och jag är det, då jag blott ber att få förklara
att jag hufvudsakligen på de motiver, som af Frih. Raab, Hr Aminoff
samt förut af Hr Gripenstedt blifvit anförda, röstar för förslaget,
och kan icke annat än beklaga att den fridsröst, som utgått
från thronen för att medla mellan stridande partier, vid den tidpunkt,
då medlingen bäst beliöfdes, skulle hafva funnit så litet
genljud hos de stridiga åsigter, sora den ville sammanjemka. Jag
tror icke derföre att detta genljud varit lika svagt hos en ganska
betydlig del af af Svenska folket, jag menar dermed de stilla i landet,
de som önskade fred för att sedan kunna i lugn egna sig åt
fredliga yrken, eller de, sora hoppas på att, sedan Ständerna en
gång kommit tillsammans, vare sig genom ståndsval eller samfällda
val, såsom K. M. föreslagit, och de icke mer behöfva uptaga tiden
med ständiga strider om förändradt representationssätt, de skola
kunna egna sin omtanka åt det, i sanning icke mindre vigliga för
fäderneslandet, att nemi. reglera våra ekonomiska lagar så, att de
en gång måtte blifva stahla; att siola vårt lagverk, m. 11. af de
stora, maktpåliggande frågor, som, om jag så får säga, hvila på
folkets bord. Detta hoppades mängden i landet af de icke representerade,
af dem som icke hafva tillfälle att infinna sig vid riksdagen,
de sago verkligen med gladt mod mot en annan uplösning
af denna fråga, än den, som inträffat, de och icke heller jag förtvifla
derför alt den nu faller. Hela nationens röst säger hvad
en af Knungeos rådgifvare förut sagt: ”den kan icke falla.” Måtte
den lösas—jag hyser den tron, all lösningen dock knapt kan ske
pä annan väg, än den som i K. M;s förslag varit framställd. Jag
röstar för bifall.
Gr. Löwenhjelm, Carl Gust.: Under tvenne förlängda consecutiva
séancer har R. o. Ad. afhandla! det vigtiga ämne, som är
föremål för nuvar. öfverläggning. Det lugn, den värdighet och den
fördragsamhet, med hvilken R. o. Ad. har behandlat ett ämne,
uti hvilket otvifvelaktigt var att förutse ganska stridiga meningar,
torde bäst jäfva de inkast, som gjorts mot Ståndets politiska brukbarhet.
Jag skulle likväl, för att dömma af den diskussion, jag
sökt med upmärksamhet följa, tro, att R. o. Ad., som det tillkommer
Svenska Adelsmän, verkligen menat, hvad här blifvit yttradt.
Jag skulle tro, att få invändningar mot det s. k. förmedlings-förslaget
kunna göras, hvilka icke redan äro framställde. Jag skulle äfven
tro att försvaret varit af enahanda art, om än de olika åsigterna
blifvit uttryckta med mer eller mindre öfverträffande skicklighet.
Att förlänga diskussionen öfver all höfvan, ser jag icke hvartill
det skulle tjena, och bade under dessa öfverläggningar någons
rätt i ringaste måtto blifvit förnärmad, så skulle jag icke våga höja
min röst, för att anhålla oro ett snart slut. Jag tror att allt nu är
sagt, som kan sägas, och får derföre resumera mig till en begäran
hos Hr Frih. och Landtm, om propos. lill bifall eller afslag.
Många ledamöter ropade på propos,
Den 18 December.
87
Hr Anckarsvärd, Äng.: För milt royalistiska sinne har
det under den pågående diskussionen varit högst angenämt att erfara,
att konungamaklen har så många vänner, sorn (ro sig förslå
densammas intressen hällre, än konungamakten sjelf. Jag hyser
en annan åsigt och tror konungamakten vara kommen lill fullt myndighetstillstånd
och således bättre veta hvad den vill föreslå. Det
är på den grund jag ber att lill prot. fä förklara, att jag med
den slutna voteringssedeln röstar för antagandet af det hvilande
förslaget.
Ropen på propos. förnyades.
Hr Hjerta, Lars: Efter den långvariga diskussion, som föregått
öfver denna fråga, och sedan densamma redan blifvit afgjord,
så kan det icke vara min mening att här upstiga för att uptaga till
besvarande något af hvad här yttrats af dem, som uttalat en motsatt
öfvertygelse i frågan, men jag anser mig af flera skäl böra i största
korthet tillkännagifva huru jag ämnar votera. Jag tager mig friheten
endast påminna derom, att R. o. Ad. vid 1840 års riksdag afsade
sig den sjelfskrifna representations-rätten inom detta Stånd.
Om delta beslut skall innefatta en förnuftig mening, så kan det
icke innefatta någon annan än den, att R. o. Ad. med detsamma
har förklarat sig villig nedlägga sin politiska makt. Jag tror att
R. o. Ad. genom delta beslut har gifvet en förbindelse, som varit
lämpligt att upfylla. Jag tror alt R. o. Ad. derigenom hade gjort
en tjenst både åt K. 31., som förklarat det vara Sin pligt att framlägga
ett förslag till representationens ombildning för St:ne, och
som derigenom hade befriats från många mödosamma bekymmer.
Jag är öfvertygad alt det icke finnes någon inom detta Stånd, som
icke är färdig alt våga sitt lif för fäderneslandet, men det finnes
äfven en annan ära, nemi. alt offra sin andel på fäderneslandets
altare. Dessa ord äro allt, hvad jag ämnar yttra såsom motiv för
den röst jag ämnar gifva för det hvilande förslaget.
Ofverläggningen förklarades härmed vara slutad, hvarefter H.
Ex. Hr Frih. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade
antaga K. 3I:s uti Const.Utsk:s meni. N:o 2, till R. St. öfverlemnade,
redan sisla riksdag hvilande förslag lill ny Riksd.-Ordn. jemte
dervid fogad serskild artikel, äfvensom, i sammanhang dermed, till
ny R.F.
Denna propos. besvarades med ganska starka nej, blandade med
ja, hvarjemte många ledamöter begärde votering.
Uplästes till justering och 'godkändes följande voter:s-prop.:
Den som antager K. M.s uti Const.Utsk:s mern. N;o 2, till R.
St. öfverlemnade, sedan sista riksdag hvilande förslag till. ny Riksd.-  Ordn. jemte dervid fogad serskild artikel, äfvensom, i sammanhang
dermed, till ny R.F., voterar
Ja;
den det ej vill voterar
Nej:
88 Den 18 December.
vinner nej, beslutar R. o. Ad:n att icke antaga K. M:s förenämnde
förslag.
Vid volerrns slut beftinnos, sedan 5 volerings-sedlar blifvit
kasserade, rösterne hafva utfallit, sorn följer:
Ja — 89.
Nej — 31 G.
H. R. o. Adai åtskiljdes vid voteringens slut kl. | till 7
e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 21 December 1850.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.utdr. för d. 18 dennes.
Hr Tornerhjelm, Rudolf hade inlemnat följande:
I anseende till skyndsam resa åt hemmet får jag härmed på
det vördsammaste afsäga mig förtroendet att vara Ledamot i Bevilln.
Utsk., anhållande ödmjukligen att få vid min riksdagsmannarätt
blifva bibehållen.
Denna anhållan blef af R. o. Ad. bifallen.
Hr Adelborg, Anders Otto: Vid R. o. Ad:s sista plenum
ville jag icke, då frågan så godt som redan var afgjord uplaga liden
med att förlänga diskussionen. Deremot anser jag det vara min
pligt, såsom representant, att tili R. o. Ad:s prot. nedlägga min
reservation, pä det att i en framtid, ehuru ringa min röst är, jag
må njuta rättvisa derför och i mitt inre vara fredad från förebråelser.
Det förslag, som nu af R. o. Ad. blifvit förkastadt, har baft
manga fel, men det har också haft fördelar, som kanske hädanefter
intet förslag kan tillegna sig och som göra att det, i min öfvertygelse,
hade varit af högsta nytta, örn förslaget nu blifvit antaget.
Stora förändringar i Europa hafva limat, och häftiga stormar
framgått. Ett lugn har nu inträdt; men häftigare stormar äro
måhända att vänta. Under lugnet hade enl. min tanke varit säkrast
att skaffa sig stöd mot kommande tiders skakningar. Om äfven
det K. förslaget ej hade de fullkomligheter man önskat, borde
man dock nu antagit detsamma, tidpunkten derför var nu lamp
-
Den 21 December.
89
lig. Den raan, hvars hem blifvit hemsökt af en orkan, en våldsam
jordstöt, bereder sig under naturuprorets lugna mellantider mot
de ytterligare skakningar, han tror sig, i följd af atmosferiska inflytelser,
hafva att befara. Och han handlar klokt, han förtjenar
att blifva skonad, frän den fara som hotar. Då det gäller ett älskadt
fosterlands framtida utveckling och förkofran, är jag öfvertygad
att alla inom detta hus hafva samma mål för sitt handlingssätt,
ehuru de vägar, som leda dertill, kunna vara olika. Med
full aktning för andras åsigler, hoppas jag alt mina skäl af andra
med tole i ance bemötas, och jag tror att ingen röst, ehuru svag den
är, skall ljuda förgäfves. En försoning har vid denna riksdag varit
mera möjlig än någonsin. Åtminstone vet icke jag, alt någon tidpunkt
under de 5 riksdagar, vid hvilka jag varit närvar., har varit
så passande för en försoning; men man har icke velat någon
sådan. Följderna kan endast framtiden utvisa. Må ej ångern efterträda
segern och ej denna följas af allt för stora skakningar för
värt älskade fosterland.
För att, om än i största korthet, dock gifva några skäl för
min reservation, torde Hrr:ne tillåta mig att göra en liten resumé
öfver den gång jag anser att frågan om representationens ombildning
har tagit och dennas inflytande på vår nuvar. ställning. Allt
hvad som rörer sig i verlden, i hvad förhållanden som helst, kan
man taga för gifvit, att det endast sträfvar till ett mål, den allmänna
bildningens. Så äfven i värt fädernesland. De händelser,
hvarje tids historia har att framvisa, hafva fullgjort sin del till denna
utveckling. Bildningen har öfverallt koncentrerad framgått, befrämjad
genom korporationer. Massan har icke varit tillgänglig för
en högre bildning utan vissa kaster hafva tillegnat sig den och fört
den framåt under tidernas lopp. Så har det varit i alla tider och
alla delar af verlden, så äfven hos oss. Det har funnits i alla äldre
länder till ex. Egypten, Indien, m. fl., särskildta kaster, som först
tillegnat sig och sedan bibringat landet sin bildning. Vi hafva äfven
haft våra, vi hafva haft en prest-kast och en Adel, hvilka
länge ensamma besutto uteslutande inom sig landets högre intelligense.
Tiderna förändra sig. Ingenting kan motstå dem, allt måste
vika för deras magt. Rasternas syftemål, som fordom var fäderneslandets
sanna utveckling, har nu till följd af de förändringar
de undergått blifvit i denna väg mer eller mindre varierande. Deras
tid, att träda undan för mera verkande elementer inom samhället,
är inne. De strida förgäfves emot sin uplösning, tidsandan
kräfver den. Må de besinna detta, emedan tid är och af kärlek för
ett älskadt fosterland göra ett offer af den ställning de så länge
ärorikt innehaft och på hvilken de nu ej mera gagna. Må en
framtids historia bära lika vackert vittnesbörd om deras afträdande
från skådebanan som om deras verksamhet uppå densamma. Jag
tror att vi alla i viss grad insett nödvändigheten af en förändring
uti vår representation; men vi hafva gått att söka den på olika
sätt. Tiden ensam kan utvisa, hvilket sätt, som varit det rätta. De
fördelar, detta förslag haft för sig för att vinna framgång, får troligen
icke något annat förslag. Den ena är tidpunkten, hvarunder
90
Den 21 December.
det framkommit (leo andra den omständigheten alt detsamma ifrån
thronell blifvit framlagdt för folket. Uti ett land, der kärleken för
Konungamakten är så rotfästad sorn här, borde sistnämnde förhållande
hafva varit kraftigt verkande till framgång för förslaget. Konungen
kan numera troligen aldrig gifva impuls till en sådan förändring
och vi hafva således förlorat den fördelaktigt medlande inverkan,
som det af Honom tagna initiativet i frågan alltid måste
medföra.
Såsom jag förut nämnt, lära väl alla förslag i detta ämne
komma att ega fel och det fallna är visst ej heller utan sina. Vi
gå nu att söka nya former för representationens ombildning; möjligen
gå vi att antaga klassvalsprincipen. DA torde Ilända att, vid
tillämpningen deraf, vi skola finna lika många och lika stora brister.
Ibland de fel, som man tillagt det nu förkastade förslaget,
äro först att allmänna val icke varit den rätta idéen, hvarpå representationens
ombildning borde byggas. Allmänna val äro dock
den mest ideela principen för val till representanter.; ty det tyckes
vara klart, att hvar och en, som erlägger sin gärd till Statens underhåll,
som sjelf kan betala det skydd han af Staten får, borde
hafva en viss rättighet att deltaga i landets representation och denna
rättighet kan endast genom allmänna val, rättvist fördelas. Denna
rättighet kan inskränkas i förhållande till hans ställning i samhället
och med afseende på hans bildningsgrad men hans rätt att på
något sätt deltaga i representationen bör icke kringgås. Detta är
en irlée, som nu går fram i tiden och jag tror det är bäst att
följa med och icke låta tiden gå framför sig. Vi kunna icke hin
dra
dess framfart, vi kunna ställa oss deremot, men vårt motstånd
kan ej vara länge.
För det andra har man förevitat förslaget såsom ett huf
vudfel,
som borde från alla sidor klandras, men som jag ej hort
af någon här tagas i försvar nemi. att man i förslaget inrymt rum
för bildning och förmögenhet. Jag tror att ingen vill bestrida bildningen
rättighet att der finnas; men att deremot många missförstå
förmögenhetens rätt alt göra sig der gällande. Förmögenheten i
och för sig sjelf betyder intet — det år materien, den är af föga
värde, i och för sig sjelf, då man betraktar ett lands krafter ifrån
intellectuel synpunkt; men, Mine Hrr! den utgör just det konservativa
elementet, man har sökt der inlägga, ty så länge verlden
står, så finnes egoismens magt. Sådan är menniskans natur, att
för sin egendoms säkerhet önskar hon de beslående förhållandernas
bibehållande. Ehuru man insett huru oädel sjelfva den krassa
förmögenheten d. v. s. penningen är, har man dock funnit nödvändigheten
af att bibehålla den, emedan den innebär en konservativ
magt, som står emot alla hastiga hvälfningar. Det är endast
pä denna grund, som förmögenhetens deltagande i representationen
kan försvaras. Detta har jag mindre velat säga för detta rum,
än för de andra, der yrkandet af större delaktighet i representationen
för förmögenheten har så mycket blifvit missförstådt. Jag
har helt kort och högst ofullkomligt framställt mina tankar, men
jag har gjort det endast för att freda mitt eget samvete. Vi vete
Den 21 December.
91
ej livad vara barn komma att länka, och jag tror det vara en skyldighet
för en hvar att i prot. nedlägga sina åsigter i ämnet.
Tiderna förändras och ingen kan beräkna huru händelserna utveckla
sig. Jag tror det derföre vara bäst, alt hvar och en sopar rent
för sin dörr innan stormen kommer. Gifve Gud att det steg, som
man nu tagit, ej måtte föra stora olyckor med sig öfver vårt fosterland
och att den tid, som kommer, må erbjuda lika goda medel
till frågans fredliga lösning, som nu slått oss lill buds. Jag har
röstat för antagande af det hvilande representations-förslaget och reserverar
mig nu emot det beslut, som R. o. Ad. fattat.
Hr Dalman, Joh. Gust. Georg: Den oförmodade händelsen
att det hvilande grundlags-förslaget förekom förr än jag förmodade,
gjorde att jag icke kunde vara närvar, här då den vigtiga
frågan var före. Jag anser mig derföre skyldig för den ält, som
jag representerar, att nedlägga min högtidliga protest emot det
beslut, som blef faltadt och jag beklagar på det högsta, då detta
förslag är framlagdt af K. M. för R. St., att icke frågan löstes på
ett lyckligare sätt. Min förhoppning är, att den mätte ytterligare
komma under R. Stms pröfning och jag önskar att R. St. då måtte
kunna med samma lugn som nu tala om saken.
Jag protesterar emot beslutet och förenar mig med Hr Adel
borg.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag får erinra den siste
värde talaren derom, att hans yttrande till en del har varit grundlagsvidrigt.
Den 2 § i Riksd.-Ordn. lyder som följer: ”Den riksdagsman,
som till riksdagen och de dervid förefallande rådslag sig
i rättan tid ej inställer, äge ingen makt att lala å de förut närvandes
beslut. Ingen vare likväl förvägradt att vid prot:s-justeringen
få anmäldt, att han varit fränvar. och i beslutet ej deltagit.”
Hr Dalman hade således rätt att säga alt lian icke var här när
beslutet fattades, och detta var det första han sade, men att derefter
tala på de närvar:des beslut, dertill bade han icke någon rätt,
och detta anhåller jag mätte blifva i prot. infördt.
Frih. Raab, Carl Gustaf: Som jag var närvar, och deltog
i beslutet, vill jag endast anhålla att fä till prot. nedlägga min re
servation
emot det beslut, som fattades.
Med lillkännagifvande, alt följande Ulsk:s ledamöter, Hr Lagerhjelm,
Pehr, i StatsUtsk., Frih. von Schwerin, Carl
Julius, i Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk., Hr Printzensköld,
Carl, i Exp.Utsk., samt Hr Grönhagen, Fredrik Adrian,
i Ridd.Utsk. begärt och erhållit ledighet från d. 23 dennes,
de 2:ne förstnämnde för 3:ne veckor och de sistnämnde för 14 dagar,
anmodade II. Ex. Hr Fr. och Landtm. Hrr Elektorer att sammanträda
till val af Utsk;s-ledamöter under de permitterades frånvaro
och derjemte utse en ledamot i Bevilln.Utsk. i den ledighet,
som upkommit genom Hr Tornerhjelms nyss anmälda afsägelse.
92
Den 21 December.
Öpnades Hrr Elektorers listor vid val af ledamöter i nedannämnde
Utskott under permitterade ledamöters frånvaro; och hade dertill
blifvit utsedde i
Constitutions-Utskottet:
under den, N:o 07. Frih, Palbitzkv, Fullm. Frih. Åkerhjelm, Johan
Carl, och N:o 245. Frih. Lagerfelt, Israel Carl Adam beviljade 3:ue
veckors ledighet, räknad från d. 23 dennes:
N:o 3. Frih. Gyllenstjerna af Lundholm, Nils Christoffer.
— 2071. Hr af Petersens, Johan August.
Bevillnings-Ut skottet:
under den, N:o 389. Frih. von Kraemer, Robert Fredrik, och N:o
1712. Hr Nackreij, Fullm. Gr. Sparre, Johan Alexander, beviljade
3:ne veskors ledighet, räknad från d. 23 dennes:
N:o 563. Hr Wulfrath, Fullm. Hr von Hartmansdorff, August
Edvard.
— 2319. „ Westerstrand, Pehr.
Banko-Utskottet:
under den, N:o 1038. Hr Bogeman, Carl Adolf, beviljade 3:ne
veckors ledighet, räknad från den 23:dje dennes:
N:o 2287. Hr af Rolén Fullm. Hr af Sillén, Lars Gabriel.
Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utskottet:
under den, N:o 1960. A. Hr Montgommerie, Robert Nils Germund,
beviljade 3:ne veckors ledighet, räknad från d. 23 dennes:
N:o 1284. Hr Rappe, Carl Gustaf Fabian.
Riddar hus-Utskottet:
under den, N:o 1233. Hr von Strokirch, Johan Paul Fredrik Otto;
och N:o 1959. Hr von Kraemer, Anders Robert, beviljade 3:ne
veckors ledighet, räknad från d. 23 dennes:
N:o 302. Frih. Alströmer, Jonas.
— 379. ,, von Vegesack, Achilles.
Öpnades jemväl Hrr Elektorers lista vid val af Suppleanter i
Bevilln:s- och Exp:sUtsk:n, och befunnos dertill utsedde i
Bevillnings-Utskottet:
efter N:o 812. Hr Goes, Axel Wilhelm;
N:o 1566. Hr Kröningsvärd, Carl Gustaf.
Expeditions-Utskottet:
efter N:o 2268. Hr af Wannqvist, Fredrik;
N:o 2282. Hr von Printzencreutz, Bernhard Wilhelm.
Frih. Bennet, Carl Stephan, upläsle följande:
Det föremål hvarpå jag genom den motion jag nu går att
väcka, önskar fästa R. o. Ad:s upmärksamhet, skall måhända förefalla
mindre betydande om det jemföres med de stora maktpåliggande,
som inom dessa murar vanligen afhandlas. Men min fram
-
Den 21 December.
93
ställning rörer en samhällsklass, hvilken, ehuru hvarken genom sin
mängd eller sin sociala ställning i öfrigt inverkande på gången
af de allmänna angelägenheterna, ändock i väsentlig mån bidrager
till framgången och befordrandet af en hög, .förädlande
bildning och hvilken från den stilla undangömda plats
den innehafver, kan förmå sprida en glans öfver sin tid och sitt
land hvilken ej så sällan blifver ovansklig. Jag menar konstnärerna,
hvilkas talan jag inför R. o. Ad. anhåller att nu få föra, dertill
upmanad af en varm kärlek för konsten och en liflig önskan att
till dess väl och trefnad inom fosterbygden kunna bidraga.
Att konstnärs-elementet, i sin egenskap af en vigtig gren utaf
den allmänna bildningen, ingär i ett väl ordnadt stalshushäll lärer
oss det afseende, som deruppå fästes i alla samhällen, som äro i
tillfälle alt på stora och fasta grundvalar ordna sina inre angelägenheter,
och hvarest sköna konsten utgör en Stats-lyx af yppersta
slag.
Ett dylikt föredöme vore visserligen ej att framställa om ej
tidsomständigheterna voro sådane, att man äfven här nu borde och
kunde göra något för den hos oss — af det allmänna alltför mycket
förbisedda sköna konsten. — Konstnärernas öde är hos oss
icke alt afundas, smaken för deras alster har hos oss sällan funnits
i någon högre eller allmännare grad. Och äfven de förmögnare
klasserna hafva med fä undantag varit böjda alt låta sitt öfverflöd
bortflyta i helt andra rigtningar än dem, som kunnat komma den
sköna konsten till godo. Delta har väl med alla moderna nationer
varit mer eller mindre fallet, och Statens eller Monarkens mellankomst
har derföre öfverallt behöfts, för att väcka och lifva ett nationell
konstsinne.
Hos oss har Staten väl lemnat ett visserligen knapt men likväl
någorlunda tillräckligt anslag för uprälthållandet af konstundervisningen,
hvilken också derföre befinner sig i en fortfarande utveckling
samt lemnar allt mer och mer tillfredslällande resultater.
Men förhållandet i sin helhet har derpå icke blifvit bättre.
När den unge konstnären, efter mångåriga arbeten och ansträngningar
ofta utförde under en ihärdig och modigt utkämpad strid med
armodet och behofvet, upnått den grad af skicklighet att han på
Statens bekostnad varit utsänd i främmande länder att fullborda
sina studier, hvad återstår för honom, sedan han väl och omsorgsfullt
användt den tid? Jo — om han återvänder till fäderneslandet
äro förhoppningarna mörka, ty det högsta, han äfven med en stor
tallent, här kan våga hoppas är en lifs-bergning af knappaste slag
— n. b. så länge han förmår att ihärdigt arbeta. — Hvad under
då om konstnären föredrager att förvärfva ett måhända mindre
knappt bröd under en varmare himmel — att han å sin sida
glömmer fosterlandet till hvilket han ej vill — eller vågar återkomma
eller slutar i en tvungen ofta bekymmerfull landsflygt sina
dagar. Detta har redan skett och kommer att ännu ske, i mån
af det större antal konstnärer, som vår konstskola frambringar, och
denna skolas högsta upgift, den att inverka på fosterlandets allmänna
kultur, förblifver på sådant sätt ouplöst — just emedan konst
-
Den 18 December.
närén sedan lian blifvit väckt och lifvad att beträda konstnärsbanan
— liksom förskjutes från eget fosterland då lian ernått en
fullkomligare skicklighet.
Under dessa förhållanden täcktes R. o. Ad. inse, hurusom
tillräckliga skäl förefinnas att påkalla R. St:s frikostighet för de hittills
styfmoderligt behandlade konstnärerna. Hvad jag för dem begär
är icke gåfva, icke ens understöd, det är endast hvad de till en
början blott af Staten kunna i tillräcklig grad erhålla, nemi. sijsse/sältning
och för detta ändamål vore ett anslag af mycket medelmåttig
storlek tilläckligt. Genom eli. sådant skulle arbeten af de
utmärktare konstnärerna beställas, och som meningen dermed vore
att så mycket som möjligt bland menigheterna befrämja betracktandet
af konstverk och i följd deraf smak för dylika produktioner,
skulle dessa icke uteslutande samlas i museer, utan användas till
prydnad af kyrkor, stadshus och andra allmänna byggnader äfven i
landsorterna, allt efter skedd anmälan och K.. M:ts pröfning.
På detta vis blefve efter min öfvertygelse konstbildnings-anstaltérnas
verksamhet kompletterad genom Statens försorg, konstnärernas
tarlliga tillvaro och bergning inom landet beredd, på ett med
tidens sträfvande fullkomligen öfverensstämmande sätt.
Milt vördsamma förslag är derföre:
Att R. St. behagade ställa till K. M:s förfogande ett årligt
anslag af 6000 r:dr b:ko att derföre hos utmärkte inhemske konstnärer
beställa konstalster, så väl lill upställande i de allmänna samlingarne
som lill prydnader i kyrkor och andra allmänna byggnader,
efter af menigheterna gjorda anmälanden och efter K. M:s
nådiga pröfning.
Om remiss af denna motion till StatsUtsk. anhålles.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Eden hjelm, Gillis, upläste en sålydande motion:
Under de många riksdagar jag haft äran vara ledamot af detta
Stånd, har jag ofta hört talas om rikets försvar och nya militärorganisationer,
men till min förundran, sällan hört talas något om
det hufvudsakliga försvars-vapnet Artilleriet, som, om jag får dömma
efter hvad jag till en obetydlig del sjelf sett, men synnerligen hört
omtalas, efter de största härförare som historien kan upgifva, nemi.
Konungarne Gustaf II Adolph, Garl XIV Johan, och den store Napoleon,
sorn genom bruket af sina kanoner bragte sig upp från
Under-löjtnant vid Art. till Frankrikes Kejsare, och som medelst ett
klokt användande af sitt Art., besegrade nära nog hela Europas
krigsmakt. Carl XIV Johan, en af Napaleons lärjungar, kände
också nogsamt hvartill Art. kunde gagna i behofvets stund, började
derför genast efter sin ankomst till riket, att upmuntra det nedtryckta
vapnet, så mycket som då stod i hans förmåga; men brist
på medel efter det då nyligen slutade olyckliga kriget med Ryssland,
gjorde, att Högst Densamme icke egde medel att sätta Art. i
den fullkomlighet sorn Han eljest så högt önskat.
År 1815 efter slutade fälttåg i Tyskland och Norrige, dåden
Den 21 December.
95
store härföraren sett livad Ari.-befälet, med dess usla materiel försökte
att uträtta, för att icke stä för långt efter Artilleri-vapnen i
andra länder, fann den store mannen billigt, att Art.-personalens
löningsvilkor borde förökas, som dock i brist på medel i Statskassan,
och inrättandet af Mariebergs läroverk, samt iständsättandet
af den skröpliga materielen, så nptog alla penninge-tillgåugar, att
obetydligt blef öfver till förbättrandet af Art.-personalens löningsvilkor.
Sedan Art.-regtine fått ny löningsstat, ansågs äfven nödigt,
att de öfrige värfvade regtines lönings-stater borde förökas, och som
dessa hade mäktigare förespråkare vid deras löne-reglering, än Art.
så lingö de också vida förmånligare löne-vilkor än det sistnämnda
vapnet.
Sedan dåvar. H. K. H. Kronprinsen, mottagit högsta befälet
öfver Art. och noga gjort Sig bekant med Arlilleri-materielens dåliga
beskaffenhet, anslogo R. St. på H. M. Konungens gjorda begäran,
en icke obetydlig summa till Fält-Art.-materielens förbättring!
Under denna tid vågade jag i egenskap af Chef för' ett af
Art.-regt:ne, att som oftast hos vapnets höge Chef beklaga mig öfver
Art.-personalens otillräckliga löning, i jemförelse med öfriga delen
af arméen, hvarå Högst Densamme dock icke knnde fästa det afseende,
som Han sä gerna önskat, i följd af det anslag Ständerna
nyss beviljat för materielens förbättrande, som naturligtvis vid det
tillfället, var af mera betydenhet, än yrkandet af personliga fördelar.
Ehuru jag är öfvertygad om, att få af R. o. Ad., icke nogsamt
känna huru vanlottade Art.-regt:ne äro, mot öfriga arméen,
så tar jag mig dock friheten meddela följande uplysningar om hvad
som fordras för att blifva officer vid Art. Den sökande måste först
som artillerist genomgå den dermed förenade svåra, och ofta genom
en enda persons vårdslöshet farliga tjenstgöring, såväl inom rekrytbatteriet,
som vid laboratori-arbeten. Under den tid han dermed
pågår, så kan det i brist af tjenstgörande officerare icke fästas något
afseende på hans trägna och besvärliga tjenstgöring, ulan måste han
det oaktadt under sina få lediga stunder, som synnerligast vill säga
om nätterna, då han är fri från tjenstgöring, instruera sig uti hvad
som fordras för att taga den s. k. pröfnings-examen, för att vinna
inträde i läroverket på Marieberg. Flera år åtgå för att der kunna
taga den examen, som fordras för alt vinna befordran till Löjtnant.
Sedan den oftast obemedlade officern, återkommit till reg:tets
hufvud-depot, så är han vanligtvis i tur att kommenderas lill någon
af regdets stationer, som vid K. Götha Art.-regite, bestå utaf Carlsten,
Elfsborg och Carlsborgs fästningar, dit ingen af öfriga arméens
befäl kommenderas utan att erhålla serskilt, aflöning mer än Art,-  officerare. En gång återkomna till regitets hufvud-depot, får officern
utom den besvärliga tjenstgöringen i kasern, stallar och ridskolan
ofta gå på vakt efter 3 ä 4 nätters frihet, och till belöning
för dessa svåra och mödosamma tjenstebefattningar en aflöning mindre
än deras vederlikar inom Art.-vapnet bland alla civiliserade nationer.
— Hvad som klarast bevisar Art.-officerares nedtryckta belägenhet
mot vederlikar i arméen, är att de ynglingar, som söka inträde
i arméen eller krigstjensten, ingå häldre på regiten oaktadt
96
Den 21 December.
de få 6, 7 å 8 snrnumerär-officerare, framför sig, än till Art.-reg:ten
hvarest lediga löner genast stå dem till tjenst.
Såsom enskild man och nu skiljd från alla tjenste-förhållandcn,
har jag ej varit i tillfälle, att skaffa alla de detalj-uplysningar,
som möjligen kunna erfordras för att fullständigt utreda frågan,
hvarföre jag ansett mig göra saken, och derjemte R. St. en
tjenst, när jag här bifogar Art.-komitéens förtjenstfull a betänk, häröfver,
hvilket jag från vederbör, expedition utlöst, och lill trycket
befordrat. Men ehuru uplysande Art.-komitéens underd. skrifvelse
synes vara, så finnér jag dock, att det deruti upgifna förslag till
aflöning för Art.-personalen, i följd af nu updrifna priser å boningsrum
och lefnadsbehofver, samt i jemförelse med hvad andra
civiliserade nationer aflöna sina Artillerier, det vara allt för lågt uptagit,
hvarföre jag vördsammast anhåller, att i händelse R. IL St.
finna nödigt att riket fortfarande bör ega ett brukbart Art., bland
sina försvarare, aflönings-staten då må ökas till hvad jag här nedan
har äran föreslå:
] Reg:ts-chef
4,500 r:dr — sk.
1 Major eller Öfversle-löjtnant .... 3,000 ,, — ,,
1 Äldre Kapiten  2,000 ,, — ,,
1 Depot eller Yngre Kapiten  1,000 ,, — ,,
1 Löjtnant  606 ,, 32 ,,
1 Under-löjtnant  400 ,, — ,,
1 Reg:ts-pastor  1,000 ,, — ,,
1 Reg:ts-läkare  1,000 ,, — „
1 Rcgds-skrifvare  1,000 ,, — ,,
1 Styckjunkare utom bröd och beklädnad . 350 ,, — ,,
1 Reg:ts-trumpelaré d:o d:o . . 350 ,, — ,,
1 Hästläkare eller hofslagare d:o . . 350 ,, — ,,
1 Sergeant utom bröd och d:o . . 250 ,, — ,,
1 Divisions-trumpetare d:o d:o . . 250 ,, — ,,
1 Batteri-trumpetare d:o d:o . . 75 ,, — ,,
1 Afdelningstrumpetare d:o (ho . . 20 ,, — ,,
1 Förste konstapel cho d:o . . 66 ,, 32 ,,
1 Andre konstapel d:o d:o . . 33 ,, 16 ,,
1 Artillerist cho cho . — ,, 8 ,,
om dagen.
Som jag tar för afgjort, alt flera så väl bland R. o. Ad. sorn
bland Medstånden, förundra sig öfver, att jag som enskilt man oombedd,
tar mig friheten föra talan för Arl.-personalens förbättrade
löningsvilkor, så har jag äran uplysa, att jag gör det för det jag tror
alt jag är en bland dem som bäst känner Artas fö. hållanden, och
alt det således för mig är en skyldighet alt lemna de uplysningar
som fordras för att icke R. St. genom en lumpen hushållning, må
frånskilja sig det vapen som vid farliga tillfällen, vid rikets försvar
synnerligast är att påräkna.
Svenska Art.-officerare hafva under de sednare 30 åren gjort
sådana framsteg i bildning både som praktiska officerare, som uti
vetenskaper, att de i alla delar utom i löningsvilkor kunna jemnföra
sig med hvilket Artilleri som helst i hela Europa.
Sorn
Den 21 December
97
Sorn tillägg till hvad jag nu anfört, och sorn ursäkt för det. att jag
besvärar med afhörandet af denna motion, så får jag tillika nämna,
att delta mål för mig är en vigtig samvetssak, emedan under den
tid jag var chef för ett af Art.-reg:tena, måste jag som oftast öfvertala
ynglingar som egnade sig till krigstjensten att ingå till Artilleriet,
bland hvilka flera utmärkta personer, både som officerare och vetenskapsmän
sedermera nödsakades lemna tjensten för bristande lefnadsbehofver.
Blir Art.-befälet vid detta tillfälle icke så understödt som det
icke allenast har rätt alt fordra, utan äfven stort behof utaf, så
fruktar jag för, alt det snart uplöses af sig sjelf, och kanonerna sedermera
serverade af den nyligen föreslagna landtstormen, som dock
vanligtvis icke längre tjenstgör än till den förtärt den knappa matsäcken
eller blir sömnig. 1
Begärdes på bordet.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Jag har begärt ordet i anledn.
af Ilr Edenhjelms nyss uplästa motion, men dii den blifvit begärd
på bordet, tror jag icke det vara lämpligt att nu ingå i någon diskussion
öfver densamma. Jag har likväl velat begagna tillfället,
att på detta sätt offentligen uttrycka min tacksamhet lill motionären,
och är jag öfvertygad att hvarje Art.-officer lika med mig tacksamt
erkänner de sympathier för vapnet, som i denna motion uttalas
af en person, hvilken förut, såväl under krigets alfvar som
fredens lugn varit en af vapnets utmärktaste chefer.
Hr af Sillén, Lars Gustaf, hade inlemnat följande anmälan•
Det förtroende mig blifvit, lemnadt, att såsom ledamot inträda
i H. BankoUtsk. under permitterad ledamots frånvaro, är jag hindrad
alt emottaga och får detsamma mig vördsamt afsäga.
Hrr Elektorer blefvo i anledn. häraf af H. Ex. Hr Frh. o.
Landtm, anmodade att vid deras nästa sammanträde återbesätta den
genom denna afsägelse upkomna ledighet.
Föredrogs Hr Edenhjelms, Gillis, d. 14 dennes på bordet
lagda motion, att nuvar. föreståndaren för Chalmerska slöjdskolan i
Götheborg, Professoren och Ridd. C. Palmstedt måtte, vid dess afgång
från denna befattning, erhålla en årlig pension af 200 r:dr b:ko.
Hr Ekenstéen, Joli. Fritz: Under mitt treåriga vistande
i Götheborg, då jag, om icke dagligen åtminstone några gånger i
veckan, besökte slöjdskolan, i hvilken två af mina söner njöto undervisning,
har jag, med det mått af kunskaper mig blifvit beskärdi,
haft. tillfälle att öfvertyga mig det denna skola är synnerligen gagnelig,
och att nuvar. styresmannen med största nit och noggranhet
upfyller sitt mödosamma kall. Det är mig således en kär pligt att
understödja Hr Edenhjelms förslag, det Hr Professor Palmstedt vid
sin instundande höga ålder måtte af B. St. hugnas med pension
under sin återstående lefnad, hvilken pension jag önskade måtte
2 H. 7
98
Den 21 December.
Hr Palmstedt tillgodokomma vid dess afgående från sin innehäfvande
befattning vid skolan. Huruvida, i fall motionen bifalles, densamma
kan påräkna sympathier bos kommande Ständer känner jag icke, ej
eller om man genom bifallet ej anticiperar pa dessas rätt Onskligt
vore dock, att motionen af det Ulsk., dit den remitteras, omfattades
med allt det nit och interesse, hvaraf den är förtjent.
Hr Gripenstedt, Joli. Äng.: Då jag tillfälligtvis eger någon
specielare kännedom, icke blott om Professor Palmsteds personliga
förtjenster utan äfven om det sätt, hvarpa han utöfvat sin
befattning, såsom lärare och chef vid Chalmerska slöjdskolan, anser
jag såsom en kär pligt att vid delta tillfälle tillkännagifva min öfvertygelse
vara den, alt sällan någon med större skicklighet, eller
med ett utmärktare nit egnat den verksammaste delen af sin lefnad
till det allmännas nytta och tjenst än han; och alt följaktligen
också få gjort sig mera än han förtjenta af R. St:s bevågenhet, då
densamma påkallas för att genom en måttlig pension betrygga hans
ålderdom mot materiella bekymmer. Af sådan anledn. anhåller jag
att, vid remissen till Slats-Ulsk., få beledsaga den väckta motionen
med uttrycken af mitt varma deltagande och med en liflig önskan,
att den mätte af R. St. behjertas.
Remitterades till SlatsUtsk.
Föredrogs Gr. af Ugglas’s, Ludvig, d. 14 dennes på bordet
lagda motion om inrättande af Läus-nämnder.
Frih. von Krsemer, Robert Fredr.: Otvifvelaktig!har den
af Gr. af Ugglas väckta motion om bildande af Läns-nämnder ett
fosterländsk syfte, nemi. att väcka nitet och hågen för kommunalinrättningar
och angelägenheter, hvilka för det närvarande af allmänheten
icke omfattas med den värma, som vore att önska, ehuru,
jag medgifver det, berömvärda undantag finnas. Jag tror äfven att
den af Gr:n föreslagna sammansättningen af dessa Läns-nämnder,
nemi. deputerade från hvarje stad och socken inom länet, skall fölen
Landsh., som lyckats vinna aktning och förtroende inom sitt
län, blifva ett mäktigt stöd vid hans bemödanden att befordna allmänt
nyttiga företag inom länet, och äfven leda till enhet vid dessa
angelägenheters behandling; men de reglementariska föreskrifter,
som åtfölja motionen, äro af beskaffenhet, att deras antagande blir
omöjligt. Så t. ex. föreslår motionären uti 20 § mom 2, ”att
”Läns-nämnder ega att stadfästa, upliäfva och förändra de reglemen”lariska
stadganden och bestämmanden, som i och för länet gemensamma
inrättningar och företag anses erforderlige”. Denna Länsnämndens
maktutöfning skulle således i vissa fall blifva större än
den R. St. ega, ty inom länen finnas många inrättningar, för hvilka
K. M. nådigst fastställt reglementen, såsom exempel hvarpå jag vill
nämna sådana, som finnas inom den ort jag bebor, nemi. hushållsningssällskap,
socken-nämnd, korrektions-inrättningar, socken-magasiner,
beklädnads-direkl:r, rusthållarnes remonterings-fond o. s. v., hvilka
alla äro försedde med af Konungen fastställde reglementen. Nu kan
väl icke en dylik Läns-nämnd som den föreslagne utan K. M:s och
Den 21 December,
99
intressenternes medgifvande uphäfva dessa reglementen. Här förutan
finnas flera inrättningar inom länen, som äro af mera gemensam
natur, och sättet för deras handhafvande finnes beskrifvet i allmänna
lagen elier ock i serskilda författningar, såsom kurhus- och
1 azaretts-inrättningar, vägarnes underhåll, folkskolorna, för att icke
omnämna bevärings-pligten. Alla för dessa inrättningar utfärdade
reglementen skulle Läns-nämnden sålunda ega uphäfva eller förändra,
då likväl en sådan rättighet icke tillkommer R. St. Sådant
hvarken kan eller bör ske. Vidare föreslår motionären uti mom.
4 ”att Läns-nämnderne skola bestämma de bidrag, som i oell för
dessa af länets innevånare erfordras samt grunderne, hvarefter de uti
arbete eller penningar skola utgå; och skall fördelningen utaf dessa
bidrag antingen efter förmedladt hemmantal, efter matlag, eller efter
bevi]ln:s-förordn:s lista eller 2:dra art. bestämmas”. Dessa stadganden,
om de engång antagas, skola göra Läns-nämnderne till en
Stal i Staten, den der icke behöfver efterlefva Konungens eller 11.
St:s beslut. Såsom exempel härpå må jag anföra, att lill kurhusoch
läns-lazaretts-inrättningarna hafva Konung och Ständer bestämt
en afgift af 5 sk. b:ko, alt utgå af hvarje mantals- och skattskrifven
person. Skulle nu Läns-nämnderne finna denna afgift otillräcklig,
äga de enl. motionärens förslag att förhöja densamma, äfvensom
dem tillkommer rättighet att förändra grunden hvarefter
samma afgift nu utgår. Enahanda förhållande inträffar med folkskole-afgiften
och flere andra dylika inom kommunerne. Jag skulle
kunna framkasta flere anmärkn:r emot förslaget, men jag tror, att
de redan af mig framdragne äro tillräcklige, för ali bestämma motionens
öde i det Utsk.. till hvars behandling den kommer att
remitteras.
Hr Lefrén, Joli. Pehr, förklarade sig i alla delar instämma
med Frih. von Kraemer.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Instämmande med de talare,
som i ett föregå de plenum ansågo Hr Gr. af Ugglas’s nu föreslagna
motion hafva utgått ifrån en vacker och varm känsla för likars väl,
anhåller jag derjemte få till Hr Gr:n framföra min enskifta tacksägelse
derföre att motionen icke blifvit, såsom många dess likar, affattad
endast i allmänna termer utan att den derjemte blifvit beledsagad
af ett fullständigt paragraferadt förslag till författning i
ämnet. Då jag i dessa hänseenden förenar mig med föregule talare,
nödgas jag likväl förklara, att jag anser motionen, sådan dén
blifvit framstäld, i hög grad opraktisk, och afl, om den af R. St.
antages samt af K. M. gillas, densamma skall på det högsta förlama
de administriva myndigheterna i deras åligganden. Jag vet
visserligen, att i Ekon.Utsk., dit motionen tvifvelsutan kommer
alt remitteras, personer finnas med mera sakkunskap och sakkännedom
än jag möjligen eger, men jag har trott mig icke böra lemna
tillfället obegagnadt, att, då remiss lill vederbörligt Utsk. af motionen
nu skall ske, beledsaga densamma med några amnärkmr.
Vi hafva oss alla bekant, att få embetsmyndigheter inom Sverige
finnas, hvilka till lika grad med Landsh.-embetena äro öfver
-
100
Den 21 December.
hopade med många och maktpåliggande göromål, och likväl finner
man, att motionären i sitt förslag sökt att i icke oväsendtlig mån
öka antalet deraf. Det torde derföre (illåtas mig alt få fäsla upmärksamheten
på några af de bestyr, som enl. denna motion troligen
komma att ytterligare påläggas Uinsstyrelserne. Till en början
åligger det enl. förslaget Landslv.ne att underrätta och påminna
de socknar, som skola välja ledamöter i dessa nämnder, om detta
deras åliggande. Då nu hvarje år -i af nämndens ledamöter skall
ombytas, så blir naturligtvis följden den, att minst \ af socknarne
inom länet skall hvarje år underrättas om denna deras skyldighet.
Vidare skola Landslime uptaga och afgöra klagomål öfver dessa
valförrättningar, äfvensom dem åligger att föra ordet vid nämndens
sammanträden, hvilka komma att ega rum eller åtminstone kunna
ega rum 2 gånger årligen och fortfara hvardera gången högst 14
dagar. Visserligen eger Landsh., när han så för godt finner, att
förordna annor man att leda nämndens förhandlingar, men jag
hemställer, huruvida en Landsh. vill eller önskar att inom Länet
hafva dylika debatterande församlingar vid sin sida med mindre,
lian sjelf är närvar, så att han må kunna kontrollera nämndens
åtgöranden. Således skulle på detta sätt minst 2 gånger 14 eller
28 dagar af Landslits tid komma att uptagas af bestyr inom Länsnämnden.
Landsh. skall ytterligare tillse, att med nämndens sammanträden
icke andra än de frågor, hvarmed nämnden eger s ig befatta,
må blifva föremål för öfverläggning, och, om nämnden derifrån
ej vill afstå, uplösa nämndens sammanträden. Efterser man
nu i förslaget hvilka dessa frågor äro, så finnér man af 20 § 1
morn., ”att Läns-nämnden eger uptaga och behandla hvarje fråga af
ekonomisk natur, som på länets förhållande utöfvar inflytande, samt
att, ronde denna fatta beslut”. Nu hemställer jag till Eder Mine
Hrr! hvilka frågor skulle icke kunna inrymmas under en så obestämd
och tillika så elastisk bestämmelse som denna eller ”hvarje
fråga af ekonomisk natur, sorn i ett eller annat afseende kan på
länets förhållanden inverka”. Svårligen lärer man väl kunna bestrida,
att med tillhjelp af advokatur nästan hvarje fråga äfven af
icke ekonomisk natur skall kunna dragas under nämndens pröfning.
Visserligen är det Landsh. medgifvet alt förklara en fråga ligga utom
gränsen för nämndens verksamhet, men om olika tankar inom nämnden
uti delta hänseende upstå, och pluraliteten anser frågan tillhöra
nämndens pröfning, så återstår för Landsh. endast den utvägen,
att uplösa nämndens sammanträden. Jag öfverlemnar åt hvar och
en att bedöma, i hvilken oangenäm ställning Landsh. härigenom
försattes lill länet. Äfvenledes har Landsh. fått sig ålagdt, att till
vederbörule Slals-expedilion insända alla de nämndens beslut, som
röra länets allmänna ekonomiska stadganden, äfvensom reglementariska
bestämmanden, som med dem hafva gemenskap Landsh.
skall härförutan icke allenast hafva tillsyn öfver efterlefvande och
verkställighet af nämndens laga kraftvunna beslut, utan äfven infordra
och hålla nämnden tillhanda berättelse och redovisning ifrån
hvarje förvaltning eller styrelse öfver de allmänna arbetsföretag m. m.,
som stå under nämndens tillsyn. Af alla dessa af mig nu anförda
Den 21 December.
101
omständigheter inses lätteligen, att Landsh. på detta sätt göres egentligen
till en Expeditions-chef för Läns-nämnderne med förbindelse
derjemte, att vara kontrollant öfver verkställigheten af de fattade
besluten, och jag hemställer, huruvida sådant är eller kan blifva
förenligt med hans nuvar. åligganden. Slutligen har motionären
föreskrifvit, att Landsh. skall utaf under hand varande medel utbetala
traktamente och arfvode ät Sekret, och dess biträden samt
kostnaden för protokollens tryckning. När man på ett annat ställe
i förslaget efterser, hvilka medel nämnden eger att upbära, sä finner
man i 4 mom. af 20 § stadgadt, ”att Läns-nämnden bestämmer
de bidrag, som i och tor länets gemensamma inrättningar och
företag af länets innevånare erfordras samt grunderne, hvarefter de
uti arbete eller penningar skola utgå”. Dä denna § ingentig innehåller,
som häntyder på nyss åberopade utgifter, torde med fullt
fog den slutsats kunna dragas, att prot:ns tryckning m. m. skall af
statsmedel bekostas. Jag frågar dock, om det vore ett serdeles
lämpligt användande af statsmedlen, alt med dem bestrida kostnaden
för tryckningen af protine inom de 24 Länen, hvilka prol. ofelbart
blifva ganska vidlyftiga, synnerligast som hvarje ledamot inom
nämnden har tillfälle att för hela Sverige tillkännagifva de förslag,
han anser nödiga och nyttiga, och hvaröfver diskussionerne sannolikt
blifva ganska digra. Hvad jag nu haft äran anföra, vittnar endast
om den stora tidsförlust, Landsinne komma att lida, derigenom
att deras verksamhet drages från de mera vigtiga befattningar, dem
åligga, till deltagande i och kontrollering af Läns-nämnderne och
dock är tidsförlusten af ringa vigt i jemförelse med alij det trassel
och alla de hinder i en verksam embets-utöfning som för Landsinne
skulle upstå genom motionens antagande. Föreställom oss t. ex.,
att en Landsh. nödgas uplösa en Läns-nämnd derföre, att dennes
majoritet velat befatta sig med frågor, hvilkas pröfning Landsh. ansett
densamma icke tillkomma. Hvad blir väl följden häraf? Jo! att
Läns-nämndens ledamöter, då de återkomma till sina hem, skola med
mycket missnöje omtala Landslns åtgärder, hans maktbegär och hans
skuggrädsla, och jag tviflar högeligen, att Landsh. skall härigenom
kunna bibehålla det inflytande, sorn för honom är nödigt, såvida
han med full kraft skall kunna utöfva sitt maktpåliggande embete.
En annan omständighet, som jemväl talar emot detta förslag och
således icke får förbises, är, huruvida det är möjligt eller ens tänkbart
afl i längden kunna erhålla lämplige och passande ledamöter
i dessa Läns-nämhder, då enl. förslaget desse ledamöter icke hafva
att påräkna någon ersättning för deras updrag. Sannolikt skulle
högst få eller rättare ingen af BondeSt:s ledamöter emottaga ett
dylikt förtroende, eller, om de ock mottaga det, uteblifva, hvarigenom
i många fall inrättningen skulle förfela sitt ändamål, synnerligast
som jag tror det vara af mycken vigt, att äfven detta uplysta
Ständ har inom nämnden åtminstone några ledamöter, hvilka
kunna bevaka Ståndets interessen. Det synes mig härförutan mindre
troligt, att länens mera ansedde possessionater skola under en tidrymd
af 14 dager 2 gånger årligen vilja lemna hus och hem samt öfvergifva
sina angelägna sysselsättningar för alt inresa till residens
-
Den 21 December.
staden och der della i dessa rådslående församlingar, hvarest den,
hvars tunga är mest talande, möjligen skall bäst lyckas alt göra
sina förslag gällande, äfven om de icke alltid äro de klokaste, .lag
tror, att de mest insigtsfull och mest ansedde skola hålla sig tillbaka,
och att inom kort lid desse Läns-nämnder skola urarta till
debatterande församlingar, nästan uteslutande sammansatta af sådane
personer, hvilka vilja inom otterne väcka ett visst upseende, och
fika efter popularitet för att derigenom göra sina åsigler gällande.
Dessutom föreställer jag mig, att, då vi inom länen hafva hushållssällskap,
vi af dem kunna påräkna allt det goda, desse Läns-nämnder
förmodas åstadkomma, utan alt vi behöfva befara de med de
sistnämnde förknippade olägenheter. Dessa hushållssällskap äro
på flera ställen organiserade på underafd:r. och jag tror, att
dessa sällskap, utan att motverka myndigheternes lyckliga och lagliga
inflytande, skola ännu någon tid vara tillfyllestgörande. Man
behöfver dessutom endast granska 1734 års Landsh. instruktion för
att finna att Landsh. enl. sin befattning eger att draga försorg om
nästan allt hvad här med Läns-nämnderna blifvit afsedt. Det synes
mig som om tanken på Frankrikes General-konseljer föresväfvat
motionären vid upgörandet af dess förslag. Härmed bör dock icke
förgätas, att dessa i Frankrike högst nyttiga inrättningar äro försedde
med helt andra attrihutioner, än dem motionären gifvit Länsnämnderne.
Hvarje Depart:l i Frankrike är indeladt i Arrondissementer
och desse åter i kommuner. I Depart:ne finnes den s. k.
General-konseljen, inom Arrondissementerne: Arrondissements-råd
och inom socknen eller kommunen Kommunal-råd. Der hafva vi
dessa Municipal-nämnder, ehuru de i sig sjelfve dock icke äro fullkomligt
municipala. I såväl General-konseljen som i Arrondissenienlerne
utnämndes fordom ordf:n (huruvida någon annan föreskrift
nu blifvit införd känner jag icke) af Inrikes-ministern efter derom
npgjordt förslag. Men Mine Hrr! hvarföre äro desse nämnder och
deras råd af så stor vigt inom Frankrike ? Jo! derföre, att Kamrarne
eller Nationalförsamlingen, huru man behagar kalla dem, besluter
öfver Stats-budgeten i rund summa, och sedermera fördelar den på
de olika Dcparlemonterne. Sedan desse sistnämndes Stats-bidragssumma
blifvit inom Kamrarna afgjord, sammanträder Generalkonseljen
och fördelar skattebidragen på de olika Arrondissementerne, derefter
fördelar Arrondissements-rådet Arondissementets skattebidrag på komnninerne
och Municipal-rådet slutligen kommunens bidrag på dess samtliga
individer. Sådan är denna kommunal-inrättning i Frankrike. Härförutan
eger General-konseljen att inom ett bestämdt maximum beskatta
länets innevånare, att uplaga s. k. centimes addilionels, d. v. s. en
afgift af vissa centimer på hvarje franc som af den skattskyldige bör till
Staten erläggas allt inom det af lagen bestämda maximum. Det är General-konseljen,
som icke allenast bestämmer beloppet af dessa centimes
addilionels, denna ofta ganska betydliga departemental-afgift, utan
äfven pröfvar och afgör alla de företag till hvilka de skola användas
: hospitaler, broar, vägbyggnader, mindre kanal- och hamnbyggnader
m. m. med ett ord alla de föremål som för Departitet ensamt,
men icke för landet i sin helhet äro af vigt. Under sådana
1
Den 21 D ece mijer.
103
förhållanden är och blir en sadan General-konselj af den största nytta
för landet, och hade motionären i sitt förslag förordat något härmed
likartadt samt yrkat att Läns-nämnderne skulle uptaga vissa bidrag
utaf länets innevånare för sådane ändamål, som för dem kunna
vara nödige och nyttige såsom i cch för kyrkobyggnad, utdikning
af sjöar och uprensning af strömmar med ett ord för alla sädane
ändamål, som 1111 drages under R. St:s pröfning, men som
saklöst kunna updragas åt dessa Läns-nämnder; sä skulle jag för min del
icke dragit i betänkande att tillstyrka motionen. Nu måste jag afstyrka
den, åtminstone i dess närvar, skick, ty jag tror, att den, utan att uträtta
det goda som dermed åsyftas, endast skall förlama verksamheten hos en
driftig och skickig Landsb., och för den mindre skicklige åter göra det
ännu svårare att upfylla sina åligganden. Jag anhåller alt dessa mina
anmärkmr må få åtfölja remissen till Ekon.Utsk.
Frih. Raab, Ad apa Christian: Förevar, motion torde kunna
betraktas ur 2:ne synpunkter nemi. ändamålet, som åsyftas och
sättet för detta ändamåls vinnande inom vårt land. Hvad nu angår
ändamålet, så synes det mig särdeles godt. Het har till upgift
att återknyta brustna länkar i den kedja, som förenat familjen
med samhället. Jag säger återknyta, emedan vi hafva oss bekant,
att inrättningar, jemförlige med dem, som ifiågavar. förslag afser,
verkligen funnits inom vårt land. Vi erinra oss nemi. de gamla
ladskapslagarne och landskaps-tingen, men man gick dä för långt
i isolering. Deraf föranleddes behofvet att tillvägabringa gemensamhet
i lagar och sociala förhållanden inom samhället, och dessa
bemödanden att centralicera hafva utgjort en fast grundsats i de
sednare århundradenas statskonst. Man har nu gått för långt äfven
häruti, men jag föreställer mig, att i detta hänseende, likasom i
flere andra, en medelväg finnes, hvilken torde vara den bästa.
Den siste värde talaren har omnämnt tillvaron af jemnförliga
inrättningar i Frankrike, ehuru, sävidt jag har mig bekant, han
något misstagit sig i sin föreställning om det sätt, hvarpå de der
existerande Conseils utses. Afven i andra länder äro dylika municipala
inrättningar införda i hvilket afseende jag serskildt vill omnämna
värt brödrarike Norrige, hvarest, såsom vi känna, förmanskaper,
särskilda för Fögderierna, särskilda för Amten, blifvit inrättade.
Sådana eller likartade municipala inrättningar skulle ofelbart
vara af synnerlig nytta för vårt land, som, med sin stora utsträckning,
företer så stora skiljaktigheter emellan dess olika delar, hvaraf
ock följer att samma föreskrifter ej äro lika passande — lika
nyttiga i den ena, som i den andra landsändan.
Hvad åter angår motionärens förslag om sättet för Läns-nämndernas
organisation, och den makt han vill anförtro dem, har äfven
jag åtskilligt att deremot invända. Motionären har föreslagit
att Läns-nämnderne skulle ega att besluta i alla ekonomiska angelägenheter
som röra länet. I det afseende förenar jag mig med föreg:de
talare, alt nämndernes makt skulle blifva allt för stor. Jag
vill t. ex. nämna, att det icke skulle låta sig göra att i fråga 0111
brån visbränningen reglementera olika för olika delar af landet.
Den 21 December.
Deremot har motionären påpekat åtskilliga ekonomiska frågor,
dem jag lika med honom, anser ej kunna nöjaktigt regleras annorlunda
än länsvis, deribland fattigvården. I sina motiver säger motionären,
att man af föreskrifterna i närvar, faltigvårdsstadga kan
befara, att en person kan fä flytta ur socken och i socken derföre,
att ingen socken vill behålla honom så läng tid, som erfordras för
honom till vinnande af rättighet till andel i socknens fattigförsörjning.
Härpå har jag väl icke sett några exempel, men desto flere
derpå, att personer blifvit slafviskt fästade i den socken, och på
det ställe, der de bo, emedan andra socknar och andra jordegare
vägrat att mottaga dem på grund af den skyldighet, som deraf kan
för socknen följa, nemi. alt för framtiden underhålla och försörja
en fattig familj. Jag är af den tanken, att det vore serdeles nyttigt,
om hvarje län kunde inom sig öfverenskomma om en gemensam
fattigvård, icke så, att omvårdnaden om de fattige skulle för
länet vara gemensam, utan sä, att de socknar, hvilka blifva öfverhopade
af fattige, skulle ur en gemensam tillgång för fattigvården
erhålla understöd eller fattigbidrag. Det torde tillåtas mig att omnämna
ett exempel frän värt granrike Dannemark. Der finnas s.
k. Amtkassor, hvilka blifvit bildade för att understödja sädane socknar,
som mera än andra blifva betungade med fattigförsörjning. En
sådan inrättning skulle i vårt land vara af stor nytta, med afseende
pä den stora skiljaktighet i förhållanden, som företer sig emellan
olika socknar. Den ena socknen kan ega ymnig tillgäng på skog
till byggnadsämne och vedbrand, äfvensom på jord att odla. Der
är det lätt för en arbetare att få bostad; men arbetsförtjenst sak
nas
tilläfventyrs inom en sådan socken. En nästgränsande socken, som
har mindreskogstillgång, mindre bosättningslägenheter, kan deremot väl
beröfva att använda de i den förra socken bosatte arbetarne. Hvad är nu
billigare — och hvad är väl ömsesidigt fördelaktigare än att arbetaren
får söka sin bostad i den socken, han fördelaktigast kan finna den,
och arbetsförtjensten der den bäst betalas? men obilligt blir då alt
den ena socken, som tilläfventyrs har de fattigaste jordegarne, också
skall betungas med fattigvård för arbetare, som, ehuru bosatta i
deras socken, likväl användt sin mesta arbetskraft i andra. Denna
obillighet afhjelpes genom en gemensam tillgång i länet för att med
understöd till de .af fattigvården mest betungade socknar, jemna
bördan, hvarigenom också den af motionären antydda jagten efter
de fattiga nphör, på samma gång som äfventyret att låta dem bo
och vistas der de kunna finna de för sig fördelaktigaste vilkor.
Motionären har vidare talat om behofvet af gemensamma tvångsarbetshus
för länen. Jag instämmer deri. Jag skulle likväl hellre
vilja benämna dem tvångsarbets-inrättningar, emedan jag icke anser
lämpligt att bygga hus eller hafva så beskaffade inrättningar
för de arbetande, som förstås med arbetshus. Jag tror att inrättningarne
i dylikt ändamål äro af behofvet högst påkallade, om vi
vilja göra föreskrifterna i vår nu gällande fattigvårds-stadga till en
sanning. Uti denna stadga finnes antydt behofvet af sådane inrättingar,
och dagliga erfarenheten visar äfven nödvändigheten, att
Den 21 December.
105
förr eller sednare komma derhän, och jag önskar, att det icke mätte
blifva för sent. Jag ber att fä framställa skälen, hvarföre jag
anser dyliga inrättningar vara sä ytterst nödvändiga. Det händer
nemi. icke sällan, att personer med full arbetskraft underläta att
försörja sina familjer. Genom arbete en och annan dag i veckan
hafva de en inkomst, den de supa up, och öfverläta ät kommuner,
ne att försörja deras hustrur och barn. Nu säger väl fattigvårds-stadgan
att dylika personer stä under tjenstehjonsstadgan, men svårligen lärer
väl någon fattigvårdsstyrelse åtaga sig det obehagliga updraget,
att med käppen hålla dylika personer till arbete. Det synes
mig alltså nyttigt, att äga något ställe, dit arbetsföre, men lättjefulla
personer kunna förvisas, för alt aftjena något utaf de kostnader
socknarne mäste vidkännas för underhållet af deras familjer.
Frih. von Kraemer, som står här midt emot mig, har, vid ett landtbruksmöte
för några år sedan omnämnt, att inom Upsala län en
dylik inrättning blifvit ordnad, och att densamma visat sig serdeles
nyttig. Afven har jag i dessa dagar hört omtalas, hurusom vid
fattigvårdsinrättningen i Jönköping, som lärer vara särdeles väl ordnad,
en sorts tvångs-arbets-inrättning skall vara förenad, hvilken
visat sig synnerligen verksam. Såsom exempel härpå anförde man
en snickare, som der blifvit intagen, derföre, att lian visat sig lättjefull
och oordentlig, öfverlemnande åt kommunen att underhålla
hans familj. Snickaren ville ej arbeta, utan rymde från inrättningen.
Man fick dock snart rätt pä honom, och återförde honom
till inrättningen. Nu afklädde man honom en angelägen del af
kostymen, och försåg honom i stället med fruntimers-kjortel. Följden
var också den att mannen blef beskedlig, stannade qvar och
arbetade flitigt någon tid, hvarefter han återbekom sin frihet — försörjde
både sig och familj sedan. Behofvet af dylika inrättningar
torde ock allmänt vara ekändt, men det är omöjligt att tillvägabringa
dem pä grund af endast frivilliga bidrag. Dertill fordras en
myndighet i länen, som eger att uttaxera nödiga medel och besluta
öfver sättet för deras organisering.
Under dessa myndigheter eller Läns-nämnder skulle äfven brandstodsbolagen
kunna ställas, jemte mångfaldiga gemensamma arbetsföretag,
såsom underhåll af vägar, ulgräfving af sjöar o. d. Slängselskyldigheten,
för hvilken, enl. äsigterne vid flere landtbruksmöten,
olika föreskrifter fordras för olika landskap, torde äfven kunna
vara föremål för Läns-nämdernas underdåniga framställningar. Utöfver
dessa och dylika ärenden tror jag icke att desse Läns-nämnders
verksamhet bör sträckas.
Jag kan icke dela den siste värde talarens farhågor, hvilka, då
motionen först väcktes, äfven framställdes af andre talare. Man har
nemi. sagt, att dessa Läns-nämnder skulle förlama Laudshmes verksamhet
inom länen. Lika med Frih. von Kraemer tror jag, att faran
häraf icke är stor, utan jag tror tvertom alt, såsom Frilen yttrade,
”skicklige och nitiske” Landsbo' skulle uti dessa Läns-nämnder erhålla
ett godt biträde, och om man äfven skulle antaga, att alla
Landsbo' för närvar, äro skicklige och uiliske, skulle man kunna
106
Den 21 December.
tänka sig, att i framtiden något undantag kunde ega rum, och alt
ett eller annat län kunde straffas med en Landsli., som egnade sin
omtanke mera åt egen ekonomi än ål länets angelägenheter; sorn
ansåge sig hafva gjort nog, om han aktade sig för begåendet af
lagöfverträdelser, — som underlät all positiv verksamhet för länets
förkofran, och då synes det mig rätt nyttigt, att äga en Länsnämnd,
som kunde något stimulera en sådan höfding, eller i någon
män afhjelpa den demoraliserande försoffning, som en sådan
länsstyrelse åstadkommer. Den siste värde talaren yttrade derjemte,
att dessa Läns-nätnnder skulle vara vådliga i så måtto, som den,
hvilken hade den mest talande tungan, skulle fä inflytande, och att
de klokare skulle hålla sig tillbaka. Liksom det icke skulle kunna
låta tänka sig, alt de klokare äfven hafva en talande tunga. Jag
anser den värde talaren i sill flytande föredrag hafva på det mest
eclatanta sätt vederlagt sin egen satts.
Jag öfvergår nu till sjelfva förslaget och motionärens deri gjor
da
bestämmelser.
I första g har motionären sagt, alt Läns-nämnden skall utgöras
af en ledamot från hvarje församling. Enligt min åsigt skulle pä
detta sätt antalet af nämndens ledamöter blifva allt för stort, och
skulle desse i enlighet med förslaget årligen sammanträda 2:ne
gånger, och sammanträdet fortgå hvarje gång under 14 dagar, npstår
derigenom en dyr tidspillan, synnerligast sorn man borde hoppas
att de personer, som utsågos lill ombud vid Läns-nämnden, vöre
vaksamme män, som hade behof af sin tid. Jag tror derföre,
att iedamöternes antal kunde inskränkas till 20 å 40 personer, allt
efter länets storlek, och att valen böra ske härads eller fögderivis.
Vid samlingen af socknarnes ombud härads- el. fögderivis, för verkställande
af val till socknenämnds ledamöter, egde de ett tillfälle
alt öfverlägga om häradets angelägenheter, hvilket ock kunde medföra
sin nytta. — I 2 § har motionären föreslagit, att landet och
säderne skola hafva serskilda nämnder, eller att stadsnämnden icke
skall lyda under landsnämnden, såvida icke ■§ af samtlige röstande
annorlunda besluta. Först och främst tror jag, att om, såsom motionären
föreslagit, hvarje socken skulle skicka ett ombud, man aldrig
skulle lyckas alt fä af Läns-nämndens ledamöter samlade. Och
sedan tror jag äfven, alt släderne och landet allt för väl kunna
hafva gemensamma nämnder, ty jag kan icke föreställa mig, att de
samfäldt valda ledamöterna i nämnden skulle bestå af så ensidiga
eller egennyttiga personer, att de fattade beslut, sorn skulle gynna
landet på städernas eller städerna på landets bekostnad.
Det synes att motionären är en rask militär, som vill att valet
till dessa nämnder skall gå raskt tillväga. Sålunda har han
uti 7 § föreskrifvit, att det åligger pastor, tror jag, att aflemna
utdrag af valprot. inom 24 timmar, och Landsh., sorn äger att uptaga
klagomål öfver dessa val, att inom 2 gånger 24 timmar meddela
resolution och så vidare. Dessa föreskrifter utgöra en förändring
i våra närvar, former. Jag önskar visserligen skyndsamhet,
der sådan är möjlig, men den brådska, motionären här föreslagit,
Den 21 December.
107
tror jag vara ett för stort afsteg från vanliga formen. Motionären
liar jemväl föreslagit i samma §, att Landlös utslag icke lar öfverklagas,
men häremot mäste jag opponera mig; jag tror icke det
vara lämpligt eller ens rikligt, att i denna enstaka fråga tillerkänna
honom en sådan högsta maktens myndighet. Enligt 13 § skola Länsnämnderne
sammanträda 2 gånger årligen. Jag vill föreställa mig
att dessa Läns-nämnders verksamhet skulle bestå deri att de rådslogo
och beslutade i förekommande frågor, men ej hade någon verkställande
makt; och för denna verksamhet tror jag att de kunde åtnöja
sig med ett sammanträde årligen, hvartill, enl. min åsigt,
hvarken 14 eller 8 dagar erfordras. Jag skulle önska och tro, alt
Läns-nämndernes sammanträden kunde förenäs med de nn brukliga
landtbrnksmötena, och att 2 ä 3 dagar skulle vara fullkomligt tillräckliga
för öfverläggning i Läns-nämnderne om länets angelägenheter.
Uti 14 § är föreskrifvet, alt Landsh. är uti Läns-nämnderne
sjelfskrifven ordf. Jag har sett dessa Läns-nämnder ur den synpunkt
att de ej skulle utgöra någon verkställande makt, hvilken
deremot tillkommer Landsh., som derföre ej borde, efter min föreställning
få i dem utöfva det inflytande, som ordf.-platsen skulle
kunna medföra. Dock borde han alltid ega tillträde till och rätt
att yttra sig i Läns-nämnden. Den 20 § har Frih. von Kraemer redan
vidrört, i hvars anmärkn. ronde denna § jag instämmer, i fråga om
den der förekommande obeprisade beskattningsrätt. Men om man
af dessa nämnder vill fordra någon nyttig verksamhet, böra de äga
rätt att pålägga någon beskattning, ehuru begränsad, såsom kurhusafgiften
är inom ett visst belopp på hvarje person af viss proc. af
bevillningen. Då vid sista riksdagen en med denna likartad fråga
var föremål för beslut inom Stånden, invändes i allmänhet emot
densamma, att någon så allmän anda ännu icke vore utbildad inom
landet, att man kunde hoppas, på möjligheten att tillvägabringa
dessa nämnder. Jag erkänner villigt att institutionen är beroende
af den allm. andan, men den allm. andan beror också på institutionerne.
Vill man nu vänta med institutionerne intilldess den allm.
andan påkallar dem, torde man allt för länge få vänta både på institutionerne
och den allm. andan.
Hr af Dalström, Gust. Jakob: Jag hade ämnat att yttra
några ord emot denna motion, som nu hvilar på R. o. Ad:sbord,
men jag har blifvit förekommen von af Frih. von Kraemer och Hr
von Troil, med hvilka talare jag förenar mig till alla delar, öfvertygad
att de hafva tillräckligt ådagalagt del overkställbar och onyttiga i
denna motion, och hoppas, att det Utsk., lill hvilket motionen remitteras,
måtte densamma afstyrka.
Gr. af Ugglas: Emot det förslag, jag tagit mig friheten att
för R. o. Ad. framställa, hafva många anmärkn:r blifvit gjorda under
så väl ett föreg:de plenum som äfven under detta. Man har
betraktat frågan ur 2:ne synpunkter, hvilka jag äfven i min motion
angifvit nemi. den ekonomiska och politiska. Hvad den förra
10S
Den 21 December.
angar, har man sagt, att bristande kommunal-anda skulle motverka
inrättningen. Det är en gifven sak och en erfarenhet, som
alla länder kunna bevittna, uti hvilka kommunal-institutioner blifvit
införda, eller der man sökt till lif väcka redan befintliga, den
nemi. att desse till en början rönt motstånd eller kallsinnighet.
Anledn. härtill är mycket lätt förklarad då nemi. de besvär och
kostnader, som på dylika företag nedläggas, utgöra ett förlag, som
icke genast bär frugt. Först sedan skördarne mognat finnér man,
att utsädet blifvit nedlagdt i en jordmån, måhända vida frugtbarare
än kanske ens såningsmannen föreställt sig. Men om dessa skördar
någonsin skola bringas till mognad, är äfven, nödigt, att deni
lemnäs frihet till utveckling, och att man icke beröfvar dem de
medel, som för densamma erfordras. Gr. Löwenhjelm yttrade i
ett föreg:de plenum, alf våra nuvar. kommunal-institulioner voro
tillräckliga, att de icke behöfde förökas, samt att de åstadkommit
mycket nyttiga resultater, och yttrade Hr Gr:n derjemte den farhågan,
att mitt förslag skulle förqväfva dem. Möjligen kunna förhällanderne
vara olika på olika orter; men på grund dels af egen erfarenhet
och dels af hvad jag genom samtal med erfarne män
kunnat inhemta, skulle jag tro, att våra närvar, kommunalinstitutioner
alldeles icke motsvara, hvad man äger att af dylika fordra.
Den egentliga administrativa makten inom dem, sockennämnderne,
äro, genom brist på kraft att verka, föremål för missnöje och
obelåtenhet hos hvar och en, som skall deltaga i deras förrättningar.
Desse nämnder äro egentligen ordningsnämnder, men äfven
såsom sådane upfylla de icke sin bestämmelse af skäl, att deras
ledamöter icke med något intresse kunde omfatta åligganden, hvilkas
besvär icke af någon sjelfständig verksamhet ersättes. För att
förekomma detta har jag sökt gifva den institution, jag vågat föreslå,
en makt, som tillåter dess sjelfständiga utveckling och oaktadt
denna min afsigt blifvit så mycket klandrad, tror jag dock, att
jag häruti icke misstagit mig. I sammanhang härmed vill jag uptaga
en anmärkn. som äfven blifvit gjord, den nemi. att jag i mitt
förslag icke föreskrifvit, att någon ersättning skulle tillkomma Länsnämndens
ledamöter. Orsaken, hvarföre jag ur förslaget uteslutit
en sådan föreskrift, är tvåfaldig. Jag har nemi. i allmänhet trott
mig finna, att allt hvad kostnader heter utgör ett hinder för hvarje
inrättnings framgång, och derföre har jag icke eller velat belasta
länens innevånare med en utgift, som i st. f. att befrämja tvertom
skulle motverka hvad jag med mitt förslag åsyftar. Dessutom
har jag trott ett sådant stadgande vara öfverflödigt, enär jag föreställt
mig, alt just den makt, jag sökt nedlägga bos desse nämnder,
skulle utgöra ett tillräckligt lockemedel att åtaga sig ledamotsbefattningen
inom dem, och jag kan således icke liela Hr von Troils
farhåga, att deras organisation ur denna synpunkt skall möta
svårigheter. Jag är fullkomligt öfvertygad, att då föremålen för
Läns-nämndernes verksamhet skulle blifva vårdandet af länens ekonomiska
angelägenheter, med hvilka hvar och ens egna äro så nära
förenade det till följd deraf skall blifva en önskan hos de flesta
att uti befrämjandet och vården om den få deltaga. Skulle
Den 21 December.
109
man likväl anse någon ersättning böra komma i fråga, så har jag
visserligen icke något att invända emot införandet af ett stadgande
härom. Gr. Löwenhjelm befarade äfven, att länens intressen skulle
möjligen komma i strid med kommunens. Jag har likväl svårt
att föreställa mig något sådant, då ledamöterne i Läns-nämnden äro
delegerade från kommunerne, och just till förekommande af denna
olägenhet, har jag ansett nödigt, att hvarje församling utser ledamöter
till nämnden, hvartill jag haft ett ytterligare skäl nemi. att
så mycket som möjligt med Läns-nämnderne sammanknyta redan
existerande konnnunal-inrättningar. Till ytterligare förekommande
af den utaf Gr. Löwenhjelm anmärkta omständighet har jag äfven
föreslagit, att hvarje förslag, som åsyftar införande af nya ekonomiska
stadgar, eller förändring uti redan varande, så ock sådant,
som afser lillvägabringandet utaf för länet gemensamt företag eller
inrättning, icke må af Läns-nämnden afgöras vid det sammanträde,
dä ett dylikt förslag blifvit väckt, och det af den orsak, att jag ät
hvarje kommun velat bereda tillfälle alt genom deras delegerade
erhålla kännedom om hvad, vid nämnden föreslagits, då kommunen
sedan inom sig kan derom öfverlägga, och nämndens blifvande
beslut sålunda utgöra ett sant uttryck af kommunernes eller
menigheternes gemensamma tanke. Genom ett slikt stadgande har
jag sökt förekomma, att nämndens beslut må blifva stridande emot
kommunernes intressen. Hr von Troil har yttrat, hvad Frih. Raab
sedermera uptagit, att uti Läns-nämnden skulle den, hvars tunga
vore mest talande, göra sina förslag gällande, äfven om de icke
vore de klokaste. Afven jag vill uptaga denna aumäkn., ehuru
icke i den mening Frih. Raab upfattat den. Jag skulle icke tro, att
i föremål, som röra hvars och ens interessen, och der fråga icke
är om abstracta theorier utan om ett enskildt intresse, hvilket klart
af hvar och en kan fattas, den flytande tungan kan i strid med dessa
intressen göra sina åsigter gällande. De stora kostnader, hvilka
man förmenat komma att ådragas länets innevånare i följd af mitt
förslag, hafva äfven varit föremål för klander. En talare i ett föreg:de
plenum, Gr. Horn önskade, att Staten måtte mellankomma
och lemna anslag till institutionen i och för vissa företag. Jag har
visserligen intet deremot, om Staten till vissa ändamål, såsom
till införande af arbetsinrättningar, skulle vilja lemna något bidrag
men jag önskar dock, att detta Statens tillgörande icke måtte sträckas
allt för långt, ty erfarenheten har visat, att företag, med främmande
kapitaler bedrifna, sällan drifvas med den omtanke och kraft
som de af enskilde bekostade. Dessutom tror jag, att den enskilda
omtanken måste eggas för att gifva den lyftning åt sinnet och
skärpa åt kraften och viljan, jag, snart sagdt, framför allt annat,
med inrättandet af Läns-nämnderne åsyftat. Då man dessutom här
fästat sig vid kostnaderne, torde man i bredd med dessa, äfven å
andra sidan böra ihågkomma den vinst, sorn, af Läns-nämnderne är
att vänta, och lägger man tillsammans icke blott den direkta vinst
som genom af Läns-nämnderna bedrifna allmänna företag beredes,
utan genom den industriella lyftning kvilken genom dem ofelbart
framkallas, så tror jag, att då credit och debet sammanställas cre
-
110
Den 21 December.
dit skall blifva vida öfvervägande. Såsom exempel på fördelame
af en utbildad kommunal inrättning och hvad kommunal anda inom
en nation kan uträtta, åberopar jag de Amerikanske Staterne. Häremot
kan man visserligen anmärka, att dessa Stater ursprungligen
utgått från England, oell att den industriella anda, dessa stater
framvisa till hög grad, redan förefanns uti detta landet vid den tid
kolonisationen skedde. Detta är visserligen sant, men häruti ligger
icke denna enda orsaken till den förvånande utveckling, Nordamerikanska
Staterna tagit, och bästa beviset derför är att Amerika numera
öfversliger sjelfva England i företagsamhetens liflighet och framgång.
Nationalolvckor hafva visst inträffat, statsbankrutter skett, men dessa
hafva ej så mycket sin grund uti en allt för djerf industriell
spekulation som deruti alt Presidenten Jackson vidtog den betänkta
åtgärden, att omintetgöra Riksbankens inflytande på och upsigt öfver
de öfriga bankerne, hvarigenom dessas spekulationsifver lemnades
ohejdad. Man har vidare sagt, alt Landsinnes makt skulle genom
mitt förslag förminskas, och att de endast skulle få en Expeditions-chefs
befattning. Jag kan icke tinna, att, såsom Gr. Frölich
och Frih. Cederström i ett föreg:de plenum yttrat, Landsh.,
derföre att han deltagit uti nämndens öfver!äggningar, skulle vara
jäfvig, att rör:de af Läns-nämnden väckta frågor, till K. M. vid anfordran
sitt embets-utlåt. afgifva, äfvensom att, enär Landsh. endast
har att leda nämndens öfverläggningar men icke att deltaga i
besluten, han på något sätt kan vara förhindrad, att, då han underställer
en fråga, som förevarit i Läns-nämnden, K. M:s nådiga
pröfning, öfver densamma utlåta sig. Jag bekänner dessutom att
det förefaller mig ofattligt, huru en Landsh., hvars kall måste vara
att befrämja det läns fördelar, inom hvilket han fått sin verkningskrets,
kan komma i strid med en nämnd, som mäste hafva dessa
samma fördelar till sitt ändamål och ögonmärke. Äfvenledes har
man omnämndt den olägenhet, som för Landsh:ne skulle upkomma
deraf, att en olika upfaltning af naturen utaf de inom uämnderne
förekommande frågor möjligen kunde leda till tvist emellan
Landsh. och nämnden, såsom i de fall, då nämnden ville inlåta
sig på det politiska gebitet och Landsh:ne, till följd både af sitt
kall och af den dem uti mitt förslag ålagda skyldighet, skulle finna
sig befogade, sätta sig häremot. Härvid får jag invända, att jag
först och främst icke befarar, att uämnderne skola ingå uti behandlande
utaf andra frågor än dem, som de enl. mitt förslag äga
att uptaga, enär jag är öfvertygad, att de ekonomiska delaljerne för
länet snart torde till fullo uptaga hela den tid, som jag inom maximum
föreslagit, och hvilken nu alltför högt af mången anses beräknad.
Jag tror dessutom en stor garanti för öfverläggningarnas
bibehållande inom behöriga gränsor ligga just uti den industriella
anda, som måste genomtränga denna nämnd, och hvilken alltid för
sina ändamåls befrämjande fordrar ordning och lugn. En annan
fara finnes deremot, för hvilken jag tror en fruktan vara mera grundad,
deri nemi., att det demokratiska elementet, öfverlemnadt åt sig
sjelf, får inom samhället utveckla sig, utan att den varande statsorganismen,
medan den har kraft dertill, öfvertager dess ledning.
Den 21 December.
lil
Medel och kraft lill en sådan ledning har jag medelst min motion
afsett att bereda ett medel och en kraft, hvilken i den politiska upfostran,
nämnden skall bibringa massan af nationen ligger förvarad.
Genom denna, genom en allt oftare och allt högre stigande behandling
af ärender och mål, hvilka såsom stående i närmaste förening
med Individernas enskildta intressen, med förtroende kan,
till deras behandling af Staten öfverlemnas, skall småningom det
politiska förstånd hos nationen inplantas, som till vårdande af nationens
högre intresse erfordras. Hr von Troil har ordat mycket
om det besvär Läns-nämnderne komma att förorsaka Landsh. Jag
tror dock, att detta är nog högt iipskattat. Gifvet är, att något
besvär mäste upsla, men det är i och för sådane företag, dem
Landsh. i alla händelser med spänd omtanke och ospard möda måste
omfatta. Lika med Frih. von Kramer tror jag, att Läns-nämnden
med uptagande af de ekonomiska ärender, hvilka tillhöra Landsh.-  embetets omtanke, skall i ganska väsendtlig mån underlätta Landsh:s
göromål. Likaledes hafva mångfaldiga anmärkmr blifvit gjorda emot
detaljerna i mitt förslag och Frih. von Kramer har, ruride 20 § 2
morn., anmärkt, att Läns-nämndens rättighet att stadfästa eller ändra
redan gifne reglemcntariska stadganden vore större än den, R.
St. äga. Denna anmärkn. förfaller, om 2 mom. i 20 § jemföres
med 23 §, ty i den sistnämnde § är föreskri tvet, att förändring
af reglementariska stadganden, som af K. M. äro fastställde, skola
underställas K. M:s nådiga pröfning. I afseende pä sältet för beskattningen
har man sagt, att Läns-nämnden genom densamma skulle
blifva en stat i Staten, och att till och med ändring af R. St. fattade
beslut skulle kunna äga rum. Att likväl sådant icke varit
min afsigt torde Frih. von Kramer, som framställt denna anmärkn.,
lätteligen inse. Mitt förslag kan i delta fall vara behäftadt med
fel i redaktionen. Min mening har varit, att nämnden skall äga
rättigheten att uttaxera afgifter till alla föremål, hvaröfver den kan
besluta. Nämnden, beröfvad en sådan rättighet, skall snart uphöra
af sig sjelf, ty dess bestånd beror just af möjligheten att förskaffa
sig medel till sin verksamhet. Frih. Raab har gjort anmärkn.
emot den af mig updragna skillnaden emellan stad och
land, ehuru enl. Frilns åsigt, dessa borde i samma intressen vara
förenade. Jag har trott, att ett dylikt serskiljande varit af nöden,
emedan jag föreställt mig, att en stor stad gemenligen har ett större
antal fattige och en mängd göromål, som afse uteslutande stadens egen
nytta, och att landet skulle frukta, att genom sin förening med stad
i allt för stora kostnader blifva indraget. Jag har likväl vilkorligt
uttryckt detta stadgande, ty jag har sagt, ”såvida icke genom emellan
staden och nämnden träffad öfverenskommelse annorlunda blifver
beslutadt” till giltigheten af hvilken öfverenskommelse erfordras
| af nämndens samtlige röster, och befarar jag icke hvad Frih.
Raab förespeglat, att nämnden stundom icke till detta antal skulle
ens sammanträda. Frih. Raab har nemi. sagt, att nämnden aldrig
skulle blifva fulltalig, emedan mängden icke skulle vilja åtaga sig
ett dylikt ledamotskap, men denna anmärkn. förfaller vid granskning
af mitt förslag, enär ingen får afsäga sig befattningen alt vara
112
Den 21 December.
ledamot i nämnden, och min fullkomliga öfvertygelse är dessutom
att inom ganska kort tid en plats i nämnden snarare af förr angifna
skäl skall sökas än man behöfver söka personer, hvilka vilja åtaga
sig ett sådant förordnande. Frih. Raab har ytterligare erinrat, att
nämndens sammanträden borde inskränkas till endast ett årligen
och till en kortare lid än den jag föreslagit. Jag liar i mitt förslag
stadgadt, att nämndens sammanträden inträffa d. 1 Mars och
d. 1 Oktober årligen med rättighet för nämnden, att vid första sammanträdet
bestämma, huruvida det andra kan undvaras eller icke.
Det är visserligen möjligt och troligt, att endast ett sammanträde i
början anses nödigt, hvilket kommer att fortgå icke under 14 eller
8 utan endast kanske 2 eller 3 dagar, men jag har all anledn. att
tro, det tiden för dessa sammanträden i framtiden nog torde uptaga
hela den tid jag föreslagit. Jag har likväl ansett mig böra
utsätta ett visst maximum af tid för nämndens sammanträden, pä
det att han icke må urarta till en stadigvarande rådslående församling,
som i sådant fall möjligen skulle kunna inskränka Ländsk:s
verksamhet. Jag har nu besvarat de hufvudsakligaste af de emot
förslaget framställda anmårkmr och anhåller, att detta mitt yttrande
måtte fä åtfölja remissen till vederbörligt Utsk.
Hr von Hartmansdorff, Äng: Ogerna förlänger jag en
öfverläggning, som, innan förslaget blifvit till vederbörligt Utsk.
hänvisadt, fått en allt för stor vidlyftighet. Jag befarar dessutom
att, när förslaget från Utsk. till Ståndet återkommer, så nödgas vi
å nyo än utförligare tala derom. Men jag anser det vara till den
grad skadligt, att jag, ehuru villigt erkännande författarens otvifvelaktiga
välmening, icke kan underlåta, att genast säga min tanka.
Landsh.-emb:na anser jag vara bland de bäst inrättade myndigheter
i riket. En förlamande olägenhet är dock med dem förknippad,
nemi. att Lands-sekret. och Lands-kamenn, förutan hvilkas biträde
och underskrift å utgående handlingar Landsh. icke kan verka, äro
i sina befattningar oafsättliga under det han när som helst kan från
sitt embete skiljas. Han har derigenom fått nog hinder och svårigheter
att bekämpa, utan att man upställer flera. Man bör derföre
akta sig, att göra hans vidsträckta och ansvarsfulla embete tyngre
genom införandet af nya myndigheter, som ställas bredvid honom.
Landsh. behöfver icke Läns-nämnder för att med kraft sköta
sitt embete, eller för att erhålla råd och uplysningar af kunnige
män inom länet, när han vill och behöfver sådane begagna. Min
korta erfarenhet af embetets utöfning har öfvertygat mig, alt, när
Landsh. vill uträtta något för länet, så lemnäs honom af skicklige
och nitiske personer bland dess innebyggare, villigt biträde utan
att desse hafva egenskapen af Läns-nämndemän. Tvertom kunna
Läns-nämnderne blifva ganska besvärlige för Landsh. derföre, att han
skulle blifva deras ordf. och nödgas förspilla sin tid på deras ofta
nog likgiltiga öfverläggningar. Dessa kunna blifva ännu mera olägliga
om någon Läns-nämnd skulle känna sig frestad att uphäfva sig
lill Landshms förmyndare. Vi hafva ju redan erfarit bemödanden
af
Den 21 December.
113
af hushållningssällskap inom vissa län att tillskansa sig cn sådan
myndighet. FA vi nu äfven Läns-nämnder, med samma begär: så
blir det ännu värre.
Man har åberopat fördelarne af förmanskapen i Nomi ge. Jag
betvifla:- dem. Om arbetarföreningarnes våldsamheter fortfara pä
samma sätt sorn de börjat i Hedemarken, och om de sträcka sig till
andra Arnt, så få vi nog se i hvad mån förmanskapen blifva Amtmännen
lill nytta eller motsattsen. Man har äfven yttrat och jag
tror jemväl, att mångfaldiga svårigheter skola upstå för alt få Länsnämnderne
fulllaligc och väl sammansatte. Komunal-heslyren äro
redan så många och så besvärlige för dem,-som duga till deras
skötande, att man endast med svårighet kan fä fullt lämplige personer
till ledamöter i de kommunal-inrättningar, som förut finnas.
An mera skulle det blifva förhållandet, om ännu flera tillskapas.
På dessa skäl afstyrker jag Läns-nämnders inrättande.
Uppå härefter framsläld propos., remitterades förevar, motion
jemte de i anledn. deraf d. 14 dennes och nu afgifna yttranden
till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
H. Ex. Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf att plenum komme
att fortsättas kl. G e. m.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv:s- o. Ekon.-TJtsk.
Hr Lil jenslolpes, Axel Fredr., d. 14 dennes på bordet lagda
motion om inrättande af Socknc-hibliotheker.
Föredrogs Hr Ribbings, Arvid, d. 14 dennes på bordet
lagda motion om inrättande af ett s. k. Ecclesiastik-collegium.
Frih. Toll, Gust.: Med min vördsamma anhållan om bordläggning
af Hr Ribbings motion hade jag för afsigt att påkalla
en större upmärksamhet åt detta ämne, hvilket likväl, enl. den närmare
kännedom jag derom numera förvärfvat, lärer bero lmfvudsakligast
af de i nåder vidtagne anstalter för skolväsendets vidmakthållande
och en mängd reglementariska föreskrifter för konsistorierne,
hvilket allt lärer blifva föremål för den af K. M. förordnade
komité lill utarbetande af ny kyrkolag. Jag har ansett mig böra
för R. o. Ad. tillkännagifva detta.
Remitterades till Allm. Besv:s- o. Ekon.-Utsk.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv:s- o. Ekon.-Utsk.
Hr Ribbings, Arvid, d. 14 dennes på bordet lagda motion,
ang:de närmare bestämmande af Presterskapets skyldighet i afseende
på Rcligions-undervisningen i skolorne.
Föredrogs och bifölls Banko-Utsk:s d. 14 dennes på bordet
lagda mern. N:o 1, med hemställan om arfvoden till 2:ne notarier.
2 H.
8
114
Den 21 December.
Föredrogs och bifölls Const.Utsk:s d. 18 dennes på bordet lagda
mera. N:o 3, ang:de ett af Hr Cassel väckt och af Vällofl. BorgareSt.
remitteradt förslag om upskof med afgörandet af K. M:s
afgjfna sedan sista riksdag hvilande förslag till ny Riksd.Ord, m. m.
Företlrogs och bifölls Ridd,-Utsk:s d. 14 dennes på bordet
lagda mern. N:o 2, ang:de en i Ridd. Kamererare-kont. begången
stöld.
Uplästes cn af Hr von Knorring, Berndt Georg Knnt,
iulemnad så lydande motion:
Med den erfarenhet, jag under en oafbruten 20:årig tjenstemannabana
förvärfvat mig om Svea rikes allmoges behofver och
önskningar för sitt och med detsamma fäderneslandets förkofran
och framåtskridande uti ekonomiskt afseende, har jag funnit att
Skiftesförfattningärne om sammandragande af deras jordegendom i
väsendtlig mån bidrager till allmogens välstånd och välmåga; men
ehuruväl denna skiftesförfattning är med mycken skicklighet och omsorg
för folkets väl utarbetad, finnes deruti ändock brister, som genom
en mångårig erfarenhet visat sig bestå äfven deri, att ä^ograderingen
öfver jorden, som skiftas skall, icke är laga kraftvunnen eller
fastställd innan planläggningen och delningen företages
och afslutas: häri ligger efter min tanka ett stort skäl för de flerdubblade
kostnader sorn vid skiftningen drabba jordägarne. Graderingen
af jorden beror till en del på de uplysningar jordägarne
sjelfve afgifva, som bäst böra känna sin jord och dess äring och
till en del af olika omdöme och erfarenhet af domaren, som skall
rätta och afdömma skiftesmannens åtgärd vid jordegarnes klagomål,
hvad grad jorden bör åsättas.
Dessa klagomål borde ske inom viss bestämd tid efter ägograderingens
afslutande; derigenom vore graderingen laga kraftvunnen
innan skiftesläggning eller planen till skiftandet finge upgöras.
Detta hade den följd att dä ägograderingen sålunda vore slutligen
bestämd, jordegarne icke åbragtes de stora kostnader och mångåriga
tidsutdrägter som upkomma då graderingen pä sätt nu tillgå ändras
efter skiftets afslutande, då skiftet genom graderings-förändringen
måste helt och hållet omgöras och jordägarne få ånyo betala skiftet,
efter den af domaren upgjorda nya ägogradering.
Oell då en ägogradering beror af hvars och ens olika erfarenhet
och omdöme, och domarens nya gradering äfven är underkastad
klander och kan af K. M. uphäfvas, sä vore del hårdt och
orättvist om skiftesmannen skulle utan ny betalning verkställa skiftets
omgörande. Således får jag föreslå uti 11 :te kap. i K. M:s gällande
nådiga Skiftes-stadga af d. 4 Maj 1827 den förändring eller
det tillägg för hela riket att gälla; nemi. ”den jordegare, som med
”den af Landtmätare och gode män vid jords laga skiftande verk”stälda
ägogradering är missnöjd, eger att inom 30 dagar efter den
”skedde graderingens afslutande anmäla till klagan till ordf:n uti
”ägodelnings-rätten, eller hos K. Bef:h:de sig anmäla, hvarefter dä
Den 21 December.
115
”klagan härom icke skodi, stäkl tili K. M., ägograderingen är laga
”kraftvunnen och någon talan derå får icke vidare ega rum”.
Om remiss härå anliålles vördsamt till LagUtsk, eller det Utsk
som förgodt finnes.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Hedenstierna, Wilh. hade inlemnat 3:ne motioner af
följande innehåll:
1 :o
Ofta har det anmärkts såsom en väsendtlig krist i Länsstyrelsens
organisation att vid Lands-canzlierne icke finnes någon på Stat
anlagen tjensteman med förmåga och skyldighet att dels, i expedierandet
af de derstädes förekommande mångartade och viglige göromål
, med embetsmanna-ansvar biträda Lands-sekret. dels ock
företräda dennes ställe vid förefallande hinder af jäf, sjukdom, embetsresor,
etc.
Denna brist eger dock ännu rum och har blifvit känbarare i
samma mån som göromälen vid Canzlierne ökats, i följd af statsskickets
utveckling och folkmängdens tillväxt; och ehuru behofvet
af en sådan tjensteman på canzlisidan, som den redan på 1700-  talet tillsatte och af Staten aflönade Läns-bokhållaren pä kontorssidan,
äfven af R. St. medgifvits, hafva de dock vägrat bifall lill
de flere gånger gjorde framställningar om löne-anslag till den förre
eller en Läns-notarie vid hvarje Lands-canzlie, under förmenande
att Statens tillgångar ej medgifvit sådant, men kanske hufvudsakligen
derför att R. St. icke fått för sig tillräckligt utveckladt behofvet
af Läns-notariens antagande på Stat och med tjenstårs-beräkning,
och ansett Lands-sekret:ne hafva så stora inkomster att Länsnot:ne
böra af dem aflönas.
Förhållanderne torde derföre böra närmare utredas.
Lands-sekret:ne Aro, enl. gällande instruktion pligtiga att åtfölja
Landsh:ne på embetsresor, som ganska ofta förefalla, åtminstone i
de län, der styrelsen ifrar för nyttiga företag, såsom väganläggningar,
vatten-aftappningar m. m., och ej anser sig böra besvära vederbidc
med resor till den för dem ofta aflägsna Residens-staden,
som ej eller är rätta stället för sammanträdena, när lokala angelägenheter
äro i fråga; och om Landh, skulle vilja till biträde vid
dessa förordna annan person, för att ej rycka Lands-sekret. från
canzli-göromälen, som fordra ständig närvaro och i allmänhet Aro så
öfverhopande, att han ej utan ansträngning kan medhinna alt på
tillbörligt sätt sköta ens dem, så möter det hinder, att ingen vill
påtaga sig sådant förordnande utan skälig ersättning, som Staten
dock ej består och icke eller Lans-sekret, kan tvingas utgifva.
Så val vid nämnde tillfällen, då Lands-sekret. måste för flere
dagars tid aflägsna sig från residenset, som äfven när han, under
Landsh:s frånvaro, serdeles på längre tid, t. ex. linder beväringsmönstringar
eller riksdagar, blifver af jäf eller sjukdom hindrad,
måste antingen ej allenast Lands-sekret.-tjensten, utan och alla
Landsli.-embet:s göromål ligga nere, samt oberäkneliga förluster och
8*
Den 21 December.
olägenheter äfventyras för Staten och enskilte, eller, till undvikande
deraf, en obehörig person intaga Lands-sekret:s plats, emöt föreskriften
i K. Brefvet d. 8 Dee. 1820 derom, alt Läns-notarien icke
utan i Landsh:s närvaro får företräda Lands-sekret;s ställe. Det kan
dock för tillfället erfordras expedition af marschrouter för transporter
eller tågande trupper, förpassningar å fångar, ordres om sådanes
intagande till bestraffning, föreskrifter i anledn. af smittosam sjukdoms
utbrytande, portförbud eller bysättning å gäldenärer, som söka
rymma med sina tillgångar, pass för personer, som skyndsamt måste
företaga resor till atlägna orter m. m. som ej tål upskof. Ja Landskamererarcn
eger icke ens rättighet att, utan Landslns eller Landssckret:s
närvaro, öppna de till Länsstyrelsen ankommande bref. Skall
allt sådant då lemnäs å sido eller såsom det skett och, till dess
bristen blifvit afhjelpt, måste ske, af obehörig person verkställas.
Icke ens derigenom’ att de af Lands-sekret:ne nu lönade Länsnotarie!'
bemyndigas att vid dylika tillfällen öfvertaga Lands-sekret.-  bcfultningen vinnes ändamålet; (v så länge lön på Stat ej är anslagen
åt Läns-notarierne mäste det bero på Lands-sekrcfmc att
antaga eller icke hafva sådane biträden. Dessutom är det af största
vigt, att den, som skall göra Lands-sekret:s tjenst, har juridisk
skicklighet, erfarenhet och lokal-kännedom, hvilka egenskaper cj
alltid, ja sällan, äro att i tillräckligt mått påräkna bos personer,
som måste åtnöja sig med den ringa lön, Lands-sekrehne numera
äro i tillfälle att bestå dem, samt sakna befordringsrätt eller tjenstårs-beräkning.
Detta förhållande läier väl ock föranledt det åberopade
K. Brefvet.
På Hera ställen saknas redan Läns-nolarier, och svårigheten
alt under de antydde förhållaiidcrne få sådane ökas allt mer och
mer, i anseende lill den förordnade delningen af Domsagorne, och
de flere derigenom öpnade utvägar lill befordran på den egentligt
juridiska banan.
Äfven om Landsh. är tillstädes, kunna stora olägenheter upslå,
när Lands-sekret. af sjukdom eller annat skäl blifver urståndsatt
att göra sin tjenst och duglig Läns-notarie saknas, särdeles på
cn ort, der lämplig person till tjenstens bestridande icke ulan stor
svårighet och tidsutdrägt kan anskaffas, hvilket är fallet åtminstone
i de norra länen.
Genom ordinarie Läns-notariers tillsättande skulle skicklige
Lands-sekret.-ämnen erhållas samt Lands-sekret:ne få tillfälle alt
skaffa sig den speciellare kännedom om förhållanderne i länet, hvilken
ej på embetsrummen inhämtas.
At Läns-notarierne kunde äfven updragas ombudsmanskapet
för diskonter och andra låne-inrättningar, så att K. Bef:h:dc undveke
alt såsom hittills vara kommissionär ät dem i mål, som komma
under K. Bef.lndes pröfning.
Behofvet af Läns-notariers tillsättande med lön på Stat och
tjenstårs-beräkning lärer således vara uppenbart.
I afseende på billigheten i den förmån, som genom afhjelpande
af detta behof kan blifva beredd Lands-sekret:ne, får jag äran
nplysä, att den lön Staten består desse, af göromål kanske i all
-
Den 21 December.
117
mänhet mest ..öfverhopade, tjenstemän, i falan, öfverstiger 800 r:dr
lnco, som åtminstone i de större länen ej på långt när förslår att
betäcka utgifterne lill deras skrifvare-biträden, skrifmaterialier och
tryckningskostnad, hvilka sednaste året upgått vid Skaraborgs Landscanzlie
till circa 1,400 r:dr b;co.
Enl, hvad Justitia; Statsministerns berättelser utvisa, hafva de
s. k. lönlöse göromålen vid Lands-canzlierne, med hvarje år ökats
och sportel-inkomsterne, hvilka nästan helt och hållet bero på lagsökningarncs
antal och allmänt varit vida mindre än man trott,
under sednare åren högst betydligt minskats och säkerligen komma
att minskas ännu mer, icke allenast, i följd af tilltagande välmåga
och ökade penuinge-tillgångar utan ock hufvudsakligen genom stadgandet
i K. Förordningen af d. 13 Juni 1845, att Under-domstölsutslag
i skuldfordringsmål får gå i verkställighet på samma sätt som
K. Bef:h:des, hvilket föranledt en mängd dylika måls anhängrggörandc
vid domstol, der de kunna med mindre kostnad och af fordringsegarne
sjelfva utföras.
Såsom bevis derpå får jag äran meddela, alt vid ofvannämndc
Lands-canzlie upgick brefnumerären år 1800 till 1,594, men år
1847 till 4,020 och skuldfordringsmålen år 1843 till 6,073, och
1844 till 5.508, men år 1846 till blott 2.906 och 1847
lill 2,609.
Skatteförenklings-komitéens vid förra riksdagen framlagda förslag,
uptog 400 r:dr b:co såsom lön åt hvarje Läns-notarie. Nämnde
lön kan väl blifva tillräcklig för en Läns-notarie, som har större
förtjenst på kommissioner, hvilket tilläfventyrs är förhållandet på
flere ställen, men ej i allmänhet och likväl tagits för afgjordt af
ofvanbemäite komité, hvilken såsom skäl för dubbelt sä stor lön åt
Läns-bokhållaren anfört, ”att anställandet af skicklige personer vid
”dessa befattningar vore af största vigt, serdeles med afseende å
”deras åliggande alt förrätta Lands-kammererarnes göromål vid desses
”förfall, samt att Läns-bokhållarne hade föga tillfälle att, såsom
”Läns-notarierne genom kommissioner förskaffa sig biförtjensl”.
För min del skulle jag önska att såväl Läns-notarierne som
Läns-bokhållarne tilldelades så stora löner att de icke behöfde och
med skäl kunde förbjudas att vara kommissionärer i mål, som anhängiggöras
hos K. Bef:h:de, emedan eljest händer att de förre
vid Läns-sekrel:nes och de sednare vid Lands-kamcr:nes förfall eller
tjenstledighet, blifva domare emellan sine hufvudman och (lesses
motparter, men då Statens tillgångar icke torde medgifva derför
nödigt anslag, fordrar billigheten, att Läns-notarierne och Länsbokhållarne
få lika stora löner, emedan Läns-notarierne mäste hafva
tagit Hofrätts-examen och Läns-bokhållarne blott kammeral-examen,
som innefattar i den förra, dels så fullt lika vigtiga befattningar
med afseende å deras åliggande att förrätta Lands-sekret:nes göromål
vid deras förfall eller tjenstledighet, och dels ej hafva bättre
tillfälle än Läns-bokhållarne att skaffa sig och sköta kommissioner.
På de nu anförde skäl får jag väcka den motion: Att R. St,
måtte anslå 600 r:dr b:co till lön ät en Läns-notarie inom hvarje.
113
Den 21 December.
län, meil rättighet för K. M. att i nåder meddela speciella föreskrifter
om desses tillsättning och tjenstgöring m. m.
Jag anhåller att denna motion varder remitterad till StalsUtsk.
och tagen under specielt öfvervägande innan lillgångarnc
blifva disponerade för andra ändamål.
.lag afgaf, i anledn. af Skalteförenklings-komitéens förslag, vid
förra riksdagen ett anförande i samma syftning, men detta blef då
ej ens serskildt föredraget i StatsUlsk., eluira åtskillige af II. II.
o. Ad:s ledamöter instämde i detsamma. Jag hoppas alt denna
motion ej må få samma öde.
Denna motion remitterades lill StatsUtsk.
2:o
Såväl vid Undmlomstolarne' i allmänhet sorn i Högsta-domstolen
hafva de något obestämde stadganderne i 9:de och 10 Kap.
II. B:n blifvit tillämpade på det sätt, att, då flere iklädt sig solidarisk
förbindelse för ett först efter skedd upsägning förfallet belopp
eller borgen för en sådan, såsom för egen skuld, blifvit ingången;
upsägning hos blott en af hufvudgäldenärerne eller löftesmännen
ansetts erforderlig för bifall till kraf mot äfven de öfrige; och har
Lag-komitéen uti förslaget till ny Civil-lag tillstyrkt följande ordalydelse
dels i 7 § af 3 Kap. H. B:n:
”Hafva tvä eller flere förbundit sig att betala en för alla och
”alla för en och är upsägningstid förbehållen, gälle då upsägning,
”sorn hos en sker äfven mot de andre” dels ock i 5 § af 7 Kap.
samma Balk. ”Har borgesman åtagit sig annans gäld, som sin
”egen, bafve borgenär makt söka hvilkendera han vill: var upsäg”nirig
förbehållen; gälle upsägning, som hos gäldenär skett, äfven
”mot borgesmannen, sä ock upsägning hos borgesman emot gäldenär.”
Sådane grundsatser öfverensstämma åtminstone icke med billigheten,
enär det kunde hända, att den ene gäldenären af glömska
eller annat skäl, ej underrättade den andre om den skedda upsägningen,
och, pä sätt Högsta-domstolen öfver Lagförslaget yttrat,
gäldenärs förbehåll af upsägning hade för ändamål, alt han ej måtte
behöfva ständigt hålla penningar i beredskap eller kunna oberedd
öfverraskas af borgenärs anspråk pä betalning, men detta ändamål
skulle förfelas om icke, iler flere iklädt sig samma förbindelse, en
hvar af dem hnge åtnjuta det, rådrum förbindelsen medgåfve, utan
upsägning hos den ene vore gällande äfven mot den andre, änskönt
denne icke erhållit någon eller nog tidig del deraf, i hvilket
fall äfven den mest redbare belalare kunde utan eget förvållande,
blifva blottställda för lagsökning, ja äfven bysättning.
Jag får derföre och då ny allmän Civil-lag ej lärer på länge
vara alt förvänta, härmed väcka den motion, att II. St. lör deras
del besluta utfärdande af en författning med följande innehåll:
Hafva två eller flere en för begge och begge för en eller en
för alla och alla för en förbundit sig till betalnings-skyldigliet eller
ock borgen för densamma, såsom för egen skuld, blifvit ingången,
och är viss förfallotid förbehållen; gälle upsägning endast mot den,
Den 21 December.
119
sorn sådan undfått, denne öppet att genom särskild upsägning bereda
sig deltagande eller ersättning af den eller dem, som iklädt sig
samma förbindelse.
Häraf följer att i K. Förordningen d. 28 Juni 1798 bestämda
tid af 12 månader, inom hvilken talan bör anställas mot löftesman
för sådan skuld, skall räknas från den dag dä denna, i anledn. af
den hos honom skedda upsägning förföll.
Skulle någon redakt:s-förändring i mitt förslag anses erforderlig,
så medgifver jag den.
Om denna motions remitterande till LagUtsk. får jag anhålla.
Denna motion remitterades till LagUtsk.
3:o
Inom vårt land finnes en folkstam, som i allmänhet saknar all
christendomskunskap, sedlighet och laga sysselsättning, samt är en
verklig landsplåga. Dess medlemmar äro kringvandrande och kallas
gemenligen Zigenare eller Tartare. Antalet af dem tilltager allt
mer och mer och ökas ofta genom brottslingar och rymmare, som
förena sig med desse familjer. De nuvar. äro merendels födde af
kringstrykande personer och hafva aldrig haft något stadigt hemvist
eller varit någonstädes skattskrifne. Familj fadren benämnes vanligen
korgbindare, väfskedsmakare eller wallackare, i hvilken egenskap
han erhåller pass om ej annorstädes i Norige, der sådan?,
utan något eller annat bevis än en oftast falsk prestattest, utdelas
af lokal-myndigheterne. I detta pass är äfven öfriga familjen uptagen.
En sådan består ej sällan af 8 å 10, dels äldre och dels
yngre personer, af hvilka de förre, vande vid sysslolöshet samt någon
gång till och med saknande nödige materialier och verktyg för den
npgifna handteringens bedrifvande, skaffa sig, hvad de och barnen
behöfva genom tiggeri i städer och byar samt pockande på enstaka
ställen, om ej genom stölder eller rån.
Enl. vederbör, fångpredikants upgift. som skall bifogas denna
motion, hafva under loppet af innevar. år varit å Skaraborgs Länshäkte
intagne icke mindre än 20 sådane personer, hvilka, med undantag
af några yngre qvinspersoner, som längre lid på Statens bekostnad
varit intagne å Jönköpings Stads-, Arbets- och Fattig-i nrättning,
derifrån de rymt, dels funnits alldeles okunnige i Jtill och
med innanläsning och dels kunnat blott framstafva ett och annat
ord, samt saknät allt begrepp om Salighetsläran. Af desse 20 hade
de fleste blifvit häktade för stölder och andra gröfre brott.
Månge hundrade, kanske tusen, kringvadrare af antydda slaget
finnas säkerligen redan i riket och jag yrkar alt man, innan deras
antal mångdubblas, söker afhjelpa det onda, som inom och genom
desse eger rum.
Jag öfverlåter åt vederbör. Utsk. att föreslå dc åtgärder, som
derföre böra vidtagas, men vill dock antyda de utvägar, som jag
för min del trott böra och kunna begagnas.
I främsta rummet måste vederbör, auktoriteter inom riket genom
Regeringen erinras om noggrann! iakttagahde af de gällande
passförfattningarnes föreskrift, att pass icke må utan serdeles skäl
120
Den 21 December.
meddelas lusa personer, hvarför de ifrågavar. äro att anses, och att
de redan utfärdade icke må påtecknas för vandringens fortsättande
annorledes än till det ställe der passet meddelats eller passhafvaren
tilläfventyrs sednast haft stadigt hemvist; och bör enahanda förbud
meddelas de Norske auktoriteterne, hvilket är sä mycket nödvändigare,
som jag kan visa, att desse meddelat pass ät äfven från Sverige
förrymde arrestanter. Ett sådant förbud är genomK. Brefvet af d.
14 Maj 1824 meddeladt de Svenska auktoriteterne i afseende pä
lösa personers förpassande till Norige.
Derjemte måste man tillse att ifragavar; personer få, de yngre
chrisllig upfostran, medelst inackordering till pålitlige personer pä
Statens bekostnad, och de äldre lämplig verksamhet, i hvilket afseende
jag, kännande desses motvilja för allt arbete, anser nödigt
alt de kunna tvingas dertill genom föreläggande alt skaffa sig laga
försvar och, om delta ej hjelper, dömande till allmänt arbete första
gången pä ett års tid.
Visserligen medför detta till en början ej obetydliga kostnader,
men de blifva drygare ju längre man söker undgå desamma
och de kunna ej i framtiden undvikas.
Om denna motions remitterande till Ekon.Utsk. får jag anhålla.
Remitterades till Allm. Besv:s- o. Ekon.Utsk.
Hr von Wahrendorff, Martin, hade inlemnat ett såludande
meni.:
Såsom af Nyköpings läns Hushållnings-sällskap utsedd Ordf. i
den komiléc, sorn fått sig updraget att bereda framgång åt en af
Landshm Frih. R. von Kramer, såsom egendoms-innehafvare i länet,
väckt fråga om en segelleds uptagande, till att börja med från
Mälaren vid Mariefred till Storsjön, får jag härmedelst, enl. updrag,
på samtlige redan tecknade intressenters vägnar (för ett belopp
af 26,6ö(>! r:dr b:ko), vördsamt afgifva efterföljande motion, innefattande
inlerresscnternes samfåldta äsigter och önskningar, nemi:
Behofvet af lättade kommunikationer inom provinsen Södermanland
har länge varit jnsedt.
Ej blott historiska underrättelser och minnesmärken, utan ock
geologiska och topografiska undersökningar sätta utom allt tvifvel, att
en stor del af det nordliga och östra Södermanland i forntiden stätt
under hafvet eller med det egt naturliga vatten-förbindelser, hvilka
med Kildel blifvit begagnade för transport af del inre landets alster,
såsom jern oell trädvaror. I mån af vattenytans allmänna
sänkning, den Skandinaviska vallens stigande, samt åskilliga insjöars
med konst åstadkomna sänkning eller aftappande, hafva delar af de
fordna sjöbottnarne blifvit förvandlade till fruktbärande mark, för
afsättningen af hvars nya alster, spanmål och ladugårdarnes afkastning
m. m., de äldre transport-tillfällena emellertid saknas. Att
medelst konst ersätta hvad naturen förnekar, ligger i allmänhet uti
menniskans sträfvande, och man spårar derföre långt tillbaka, åtminstone
i medlet af förra århundradet, lanken att genom en kanal
Den 21 December. 121
åter sammanbinda Södermanlands många insjöar med hafvet eller
Mälaren.
Behofvet häraf har dock i sednare tider blifvit mera kännbart,
enär allmänna erfarenheten visar att, under det mängden af varor
till afsättning årligen tilltager, hufvudsakligen genom den riktning
landlliushållningen tagit, att med utvidgade ko-ladugårdar bereda en
förökad och inom provinsen förut nästan okänd inkomst, priset å
hästar och dragoxar, äfvensom å forlöner, är i ständigt stigande.
Det första med större utförlighet och noggranna beräkningar
framstälda förslag till en kanal-anläggning inom Södermanland skedde
är 1825, nemi. att med en segelled sammanbinda sjön Yngarn,
Hallbosjön, Långhalsen och Båfven genom Nyköpings-ån med Östersjön.
Öfverste-löjtnant Hällström, som erhöll i updrag att upgöra
plan och kostnadsförslag till denna segelled, antog de serskildte
kanal-liniernes dimensioner till ungefärlig likhet med Strömsholms
kanals, eller 5 fots djup vid lägsta vatten, dess minsta bredd i
vattenytan till 30 fot, samt sluss och bro-öppningarnes vidd till 20
fot, hvarföre kostnaden ansågs upgå, utom jordersättningar, till
265,000 r:dr b:co. Delta förslag lick emellertid ingen fullföljd.
litt annat förslag upgjordes af Öfverste-löjtnant Edström år
1839, sedan provinsens innevånare genom subskription anskaffat
medel lill undersökningens anställande, alt från sjön Yngarn leda
en kanal genom Hallbo-sjön, Långhalsen, Lisjön, Båfven, Lockevattnet,
Hafversjön, Askviken, Storsjön, Norrtuna-sjön, Frösjön,
Klemmingen, Öfre och Nedre Marvikarne och Visnarn till Mälaren
vid Mariefred. Kanalens vattendjup antogs till 6 fot, dess bredd
i botten till 42 fot, slussarne till 24 fots bredd i portöppningen
och 120 fots längd i slusskammaren. Hela kostnaden upgick till
912,804 r:dr b:co. Uti det underd. mern., hvilket Stor-Amirals
embetets
3:dje Afdeln. år 1839 till K. M. ingaf, blef ofvannämnde
summa lagen i beräkning, hvarefter frågan, genom K. M:s nåd.
propos. om Statsverkets tillstånd och behof, vid 1840 års riksdag
kom under StatsUtsk:s pröfning. Då likväl uplysning saknades om
enskildtas bidrag till delta arbete vore i orten att påräkna, och ingen
direkt framställning af intressenter i företaget blifvit gjord om
Stats-anslags erhållande, hemställde Utsk., ”att frågan härom för
”närvar. måtte förfalla”, hvilken hemställan af R. St. bifölls.
Vid Nyköpings Hushållnings- sällskaps allmänna sammankomst
år 1849 väcktes åter, med allmän belåtenhet, af Hr Frih. von Kraemer
fråga om sammanbindning, medelst serskildta kanaler, af förenämnde
segelbara insjöar, med hufvudsaklig ledning af det förslag
Öfverste-löjtnant Edström upgjort, men med mindre demensioner
än dem han föreslagit, för att sålunda äfven minska kostnaden.
Major Sundmark och sedermera Distrikt-chefen Major Olivecrona
erhöllo i updrag, alt upgöra denna beräkning, med antagande af
de dimensioner Strömsholms kanal eger; och är ett fullständigt förslag,
sedan noggranna lokal-undersökningar blifvit verkställde, af
nämnde Distrikt-chef upgjordt till en segelleds anbringande från
Mälaren vid Mariefred genom Visnarn, Marvikarne, Klemmingen,
Frösjön, Norrtuna-sjön till Storsjön; upgående kostnads-förslaget
122
Den 21 December.
för denna kanal-led, jordersättningar inberäknade, till 285,000 r:dr
b:co.
Denna segelled skulle således komma att genomskära en del
af Södermanland, som företrädesvis kanhända eger produkter af
högt värde, hvarjemte densamma, om en lastageplats nära Björnlunda
Kyrka vid Storsjön blef anlagd, äfven skulle medföra nytta för
andra inre delar af nämnde provins, hvilkas transporter för närvar, äro
mest besvärlige. — Kunde framdeles äfven tillgångar beredas, att fortsätta
segelleden till Yngarn och Östersjön genom Nyköpings-ån, sä
skulle större delen af Södermanland komma i åtnjutande af oberäkneliga
fördelar för omsättning af der befintlige varor, såsom jern,
jernmalmer, spanmål, ved och andra trädvaror, tegel, kalk, tjära,
ladugårdsprodukter m. m., till icke ringa båtnad äfven för hufvudstaden,
dit dessa provinsen Södermanlands, nu till en del oafsätlliga
alster, skulle genom lättad kommunikation med begärlighet
införas.
Major Olivecronas förslag, med åtföljande profil-ritningar och
kostnadsförslag, blef i början af sisth October till Styrelsen öfver
allmänna väg- och vattenbyggnader inlemnadt, och är äfven i
nämnde Styrelses underd. berättelse till K. M. omnämndt, ehuru
koslnadssumman blott inom linien blifvit utförd, i afvaktan på uplysningar
huruvida bidrag af interessenter i företaget vore att påräkna.
— Sådane bidrag äro sedermera antecknade af i orten boende
personer, såsom förut är anfördt, med 26,666f r:dr b:co,
och komma troligen att betydligt ökas om hopp till Stast-anslags
erhållande gifvcs, hvarpå man i allmänhet, lill fördel för provinsen
Södermanland, varit serdeles sparsam.
Att framgången af delta förslag utgör en ytterst vigtig fråga
för provinsen, torde icke kunna betviflas; ty segelleden, en gång
färdig, skulle otvifvelaktig! framkalla en högre industri, nya produkter
och ett genom handel ökadt lif i ortens ekonomiska verksamhet;
— och får jag, med stöd af hvad jag nu haft äran anföra och på
grund af det speciela updraget, vördsamt föreslå:
Att R. H. St. behagade till en segelleds anbringande från
Mälaren vid Mariefred till Storsjön i Södermanland, med de
kanaldimensioner Strömsholms kanal eger, bevilja ett Statsanslag
i ett för allt af 185,000 r:dr b:co, under vilkor,
att de blifvande actie-egarne i detta kanal-bolag, åtaga sig
alt kontant erlägga fyllnaden i kostnadsförslaget, eller
100,000 r:dr b:co, samt att, efter en af K. M. nådigst
stadfäslad plan, ansvara för arbetets utförande och segelledens
framtida underhåll.
Slutligen får jag vördsamt anhålla om remiss af denna min
motion till SlatsUtsk., som, vid frågans företagande, skall erhålla
fullständiga uplysningar om ifrågavar. segelled, genom öfverlemnande!
af de för densamma uprätlade kartor och kostnadsförslag, hvilka
nu finnas i förvar hos Styrelsen öfver allmänna väg- och vattenbyggnader.
Frih. von Kraemer, Rob. Fredr.: Man behöfver endast
Den 21 December.
123
kasta en flygtig blick pä den geografiska kartan öfver provinsen
Södermanland för att finna huru genomskuren af sjöar och vattendrag
denne provins är, såsom bevis hvarpå jag åberopar den af
motionären föreslagna kanallinien, hvilken skulle ledas frän Mälaren
och fortgå genom Frösjön och Oppundasjön till Storsjön, invid
hvilken finnes en jordhöjd, der Lockevattnet och vidare sjön Långhalsen
vidtaga, hvilken åter angränsas af sjön Yngarn. Från des
sa
sjöar skulle kanalen ledas genom Nyköpings ån till saltsjön.
Vidare finnes ett annat vatten, som förmedelst ett näs är afskiljdt
från Hjelmaren men hvarå en jernväg kan anbringas och kommunikation
således åstadkommas med sistnämnde sjö. Under sådana
förhållanden och dä behofvet af förbättrade kommunikationer inom
provinsen Södermanland äro af behofvet högt påkallade, der ypperliga
men serdeles backiga vägar finnas åtminstone i vissa delar af
provinsen och synnerligast inom den, der jag bor eller i närheten
af Malmköping, må det icke förundra någon, att fråga blifvit väckt
och med största intresse omfattad, alt få alla dessa vattendrag förenade
för att lätta transporten af alla de produkter, som inom provinsen
i så rikt mått frambringas. Många gånger hafva dylika frågor
varit å bane och ganska betydliga kostnader nedlagde i och för
undersökningar. Vid en sammankomst med Hushällssällskapet inom
länet år 1849 väcktes motion om sammanbindning af de stora sjöarne
och man updrog åt en nedsatt komité samt Distriktschefen
Majoren Olivecrona att med tillhjelp af de handlingar och kartor,
som Öfverste Löjtnanten Edström år 1839 för enahanda ändamål
upgjort, utarbeta ett förslag, äfvensom det beslut fattades, att vid innevar.
riksdag anslag af R. St. skulle begäras blott för kanal-anläggningen
emellan Mälaren, sjön Marulfven och Storsjön, hvaremot
kanalliniens vidare utsträckning skulle bero af framtida beslut. Afsigten
var, alt vid Björlunda kyrka, belägen vid Storsjön och långt
in i landet, söka bereda en lastageplats, der utbyte af produkter
från det inre af landet kunde verkställas. Inom Södermanland är
behofvet af sådane produkter stort, som måste hämtas från andra
orter. Inom denna provins finnas dessutom en mängd produkter,
som äo inom orten oafsättliga just i följd af de svåra transporterne,
såsom ved, trädvaror, malm och tegel, hvilka med stor fördel
skulle kunna afsättas på andra orter, om endast deras transporterande
kunde ske annorledes än med hästar och vagnar. Min öfvertygelse
är alt om en förbättrad kommunikation kunde åstadkommas,
skulle äfven en betydligare produktion af nämnda varor deraf
blifva en följd. Då man betraktar Mälarens stränder och ser, hurusom
de snart blifva skoglösa i följd af behofvet dels på stället
och dels för ångkraften, så måste man medgifva, att den väckta
motionen afser fördelar icke blott för provinsen Södermanland utan
äfven för hufvudstaden, hvilken sednare genom den ifrågasatte kanallinien
skulle erhålla i ymnigt mått de produkter, som nu stanna
inom orten lill föga eller intet gagn för densamma. Frågan är
således af omätlig stor vigt för provinsen Södermanland, som hitintills
ganska sparsamt varit hugnad med statsanslag af R. St. jemförelsevis
med andra provinser. Sedan förslaget med tillhörande
124
Den 21 December.
handlingar inkommit lill Styrelsen för viig- och vatten-byggnader,
ansåg denna styrelse nödigt, alt erhålla upgifl, huruvida iulressenterne
ville lemna bidrag till bestridande af de i och för företaget
erforderlige kostnader, hvilket åter föranledde Majoren Olivecronas
förslag och var anledmn dertill, att kostnaden icke hopfördes i någon
summa i Styrelsens för väg- och vattenbyggnader till K. M.
ingifna förslag. Uli den K. propus: 11, om Statsverkets tillstånd och
behof har kostnaden sannolikt icke eller till följd af desse åtgärder
blifvit uptagen i någon summa. Emedlertid har en actie-leckning
blifvit börjad inom orten och beloppet upgår nu lill 40,000 ralr
ngds. Jag är öfverlygad att inom orten detta belopp kommer att
ökas till 100,000 r:dr, endast man äger hopp, alt erhålla Statsanslag
af R. St. Då, såsom jag redan nämnt, det likväl är sannolikt,
att i sakens nuvar. skick frågan icke blifvit uptagen i den K.
propos:n och Statsanslag således blifvit af enskild motionär begärdi,
sä skulle det möjligen kunna hända, att anslaget 180,000 ndr
af R. St. anses allt för stort, för att på en gång utgå, och jag
anhåller derföre, alt till Hr Wahrendorffs ifrågavande motion fä
göra följande tillägg:
I den händelse Hr M. v. Wahrendorffs motion om erhållande,
i ett för allt, af ett sladsanslag stort r:dr b:co 185,000, för en
Kanals anbringande från mälaren vid Mariefred till Saltsjön i Södermanland,
icke skulle, ehuru öuskligt det voro, af StatsUtsk. kunna
tillstyrkas, får jag, såsom intressent i företaget och ledamot i
den direkt., som fått i updrag att befordra framgången af della
i för provinsen Södermanland vigtiga företag, vördsamt föreslå:
Att på de af Hr M. v. Wahrendorff föreslagne vilkor, nemi.
att inlressenlerne lemna ett kontant bidrag af 100,000 r:dr
b:co, samt ansvara så väl för Kanalens byggande, som för
dess framtida underhåll, R. St. måtte bevilja till en Kanals
anbringande frän Mälaren vid Mariefred lill Storsjön
i Södermanland, ett Statsanslag af 15,000 r:dr b:co i 12
år eller tillsamman 180,000 r:dr b:co.
Att detta mitt amendement lill Hr M. v. Wahrendorffs motion,
mätte fä åtfölja densamma till StatsUtsk., anhålles vördsamligen.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Wallenstråle,PaulEmil, hade inlemnat följande motion:
Vid sisth riksmöte väcktes af undertecknad, hos R. o. Ad.,
en motion, att R. St. matte bevilja ett årligt anslag af 666 r;dr
32 sk. b:eo under 3:ne års tid, eller intill nuvar. riksdag, åt Artisten
Mandelgren, för alt i likhet med föreg:de åren, och under
Vitterhels-Historie- och Antiquitets-akademiens auspicier, genom resor
och forskningar, inom Sveriges serskilta provinser taga kännedom
och afteckna der befintlige konststycken och historiska märkvärdigheter.
Såsom stöd för min motion anfördes, utom Mandelgrens
artistiska förtjenster och synnerliga lämplighet för ifrågavar.
updrag, att del anslag, 200 r:dr b:co har de begge föreg:de åren
af K. M. nådigst blifvit beviljad, varit alltför ringa för att dermed
Den 21 December,
125
kunna bestrida de kostnader, som varit förenade med hans omfattande
resor och arbeten, sä att icke allenast intet blifvit öfrigt för
hans möda och uppoffringar utan dessa jemväl kostat honom betydligt
af egna medel. Molionen remitterades lill StatsUtsk. hvars
utlät, blef att sorn Mandelgren, enl. Vilterhets-Historie- och Antiquitets-akademiens
meddelande, de begge föreg:de ären med nit och
drift utfört de honom åliggande värf, det begärda anslaget hädanefter,
som hittills borde utgå frän de af R. St., för tillfälliga behof
af ifrägavar. beskaffenhet anvisade och till K. M:s nåd. disposition
ställda medel, och detta utlåt, godkändes af alla fyra Stånden, men
som Mandelgren sedan dess oafbrutet, och med outtröttlig ihärdighet
fortsatt sina konsthistoriska forskningar utan att af Staten erhålla
något högre understöd än de föregide åren, anser jag mig
skyldig att inför H. R. o. Ad., som i alla tider nitälskat för bildningens
och uplysningens spridande samt med kraftig hand liberalt
understödt allt som kunnat lända till Sverges heder, icke allenast
höra framställa det principvidriga uti att låta en talentfull och flitig
foslerlandsson, i brist af npmuntran och understöd, se sig afbruten
från vidare forskningar, ulan jemväl fästa dess upmärksamhet på
resultatet af hans forskningar, äfvensom på planen af det arbete,
som Mandelgren snart ämnar framlägga för Europas konstälskande
publik.
Uti den ansökan, om reseunderstöd, som Mandelgren uti Fehr.
månad 1846 till K. M. ingaf, erbjöd han sig att såsom ersättning
för de medel han upbar, till K. M. aflemna de anteckningar och
ritningar han under årets resor kunde samla, och på grund af K.
M:s nåd. skrifvelse af d. 5 Maj samma år, som tillerkänner Mandelgren
ett anslag af 200 r:dr b:co, mottog han af K. VitterhetsHistorie-
och Antiquitets-akademien en instruktion, hvilken sedan
hon föreskrifvit hvad, som skall undersökas, ålägger Mandelgren all,
vid återkomsten från resan, till K. M. inlemna de teckningar med
åtföljande beskrifning, han kunnat samla. Detta har han för året
1846 äfven gjort, och enl. hans öfver resan förde anteckningar utvisas,
att resan börjades d. 12 Juni och slutades i Nov.; att han
till rygga lågt 174 j mil; efter återkomsten till Stockholm arbetat på
ritningarnas utförande till d. 1 Februari 1847, och att resan och
arbetet således uptagit en tid af 234 dagar. De arbeten lian under
denna tid utfört utgöra 405 större och mindre mer och mindre
utförda ritningar, hvilka åskådliggöra 259 föremål, jemte detaljer,
samt en till oritningarne hörande beskrifning af circa 35 ark.
1847 Ars resor, som börjades d. 7 Juni och slutade de sista
dagarne af October, utgjorde 244J mil. Efter hemkomsten arbetades
på ritningarnes utförande och beskrifningen till d. 1 Febr.
1848, och fordrades således från resans början till arbetets aflemnande
en lid af 237 dagar. Resultatet af resan blef 819 större
och mindre, mer och mindre utförda ritningar, hvilka framställa
259 föremål med detaljer, jemte beskrifning på de konsthistoriska
föremålen.
1848 års resor utgjordes af 3221 mil, de börjades d. 13
Maj, fortgingo till Nov., och arbetets utförande slutades d. 1 Febr,
126
Den 21 Dec ernber.
1849, således 250 dagar från resans början till arbetets och beskrifningens
aflemnande. Under dessa resor samlades 810 större
och mindre, mer och mindre utförda ritningar, hvilka framställa
326 föremål med detaljer. Bland detta likasom bland förra årets
ritningar finnas flere af 1 aln 4 tums qvadratstorlek med ända till
120 figurer från 1 till 3 tums storlek bland ornamenler, t. ex.
plancberna af Risinge och Floda kyrkor m. fl. samt Calmar slott.
1849 års resor, som började i Juni och slutades i Oct., upgingo
till 158| mil och till resan och ritningarnes utförande fordrades
235 dagar. De samlingar, som detta år erhållits slå på
intet vis efter de föregide årens.
1850 års resor som börjades i Juni och slutades i Okt. upgingo
till 384,'V mil; äfven detta års resor har haft rika resultater,
ehuru ritningarna ännu ej blifvit färdiga för att kunna till K. M.
öfverlemnas.
För åren 1846, 47 och 48 har Vilterhets-Historie- och Anliquitels-akademien
erkänt att Mandelgren med nit och drift utfört
sina åligganden och att hvad han lemnat utgjort en nöjaktig vedergällning
för de erhållna anslagen.
Enl. ofvan anfördt synes, att Mandelgren under de 5 sednare
åren, för sina konsthistoriska forskningar rest 1282-/ff mil, samt att
desse tillika med arbetet uptagit en tid af 1207 dagar. Om han
under denna tid skulle haft konductörslön vid Ofverintendentsembelet,
438 r:dr b:co årligen, jemte skjuts efter 2:ne hästar och
ett dagtraktamente af 1 r:dr 16 sk. b:co per dag, skulle det förra
utgöra en summa af 2190 r:dr b:co, och det sednare en d:o af
2935 r:dr 26 sk. 1 rist. eller tillsammans 5125 r:dr 26
sk. 1 rist. bico, som desse forskningar skulle kostat Staten, hvilket
närmare styrkes af Mandelgrens mig meddelade anteckningar, som
jag till StatsUtsk. vid remissen anhåller få der bifoga, och hvarigenom
hvar och en kan se att Mandelgren under dessa 5 år måst
vidkännas högst betydliga utgifter af egna medel.
Utan ofvannämnde forskningar, hvars resultater ådragit Preussens,
Danmarks och Englands upmärksamhet (se bifogade utdrag
i öfversättning af ”das Deutsche Kunstblatt” för Måndagen d. 28
Juli 1850, Berlingske tidningen i Köpenhamn för d. 20 Juli detta
år och ”The Ecclesiologist” för Augusti och October månader 1850)
har Hr Mandelgren lyckats rikta våra samlingar genom anskaffandet
af åtskilliga konstalsler, skänkte af flere för våra samlingar
nitälskande patrioter, hvilka blifvit aflemnade till de institutioner,
som anföres i bifogade anteckning.
Afven vid slöjdföreningens stiftande öfverlemnade Mandelgren,
enl. gåfvobref af d. 28 November 1845, såsom gåfva, alla inventarier.
, bestående af böcker och plancher etc. etc. som tillhörde
den af honom stiftade handtverkarskola, hvilken enl. bifogad afskrift
af gåfvobrefvet, upgått (ill ett värde af 1006 ndr 12 sk. bico,
Slöjdföreningen, som står i så mycken förbindelse hos Hr Mandelgren,
genom hvars indirekta inverkan han egentligen upstod, ansågs
vid sislförflutna riksmöte, af Rikets då församlade Ständer, så gag
-
Den 21 December.
127
nelig för fosterlandet att St:ne anslog ett årligt anslag af 2000
r:dr b:co.
Sedan Mandelgren genom sitt ihärdiga bemödande lyckats upläcka
en mängd för oss hittills okända konstverk, och nu i chronologisk
ordning, från nordiska konstens första gryning till dess
nnvar. ståndpunkt, och i likhet med W. Zahns ntgifna målningar
från 1’ompeij, Herculanum och Stobiae, genom Polychrom-Lithografiskt
tryck beslutat utgifva sina ritningar, som häftevis skola utkomma,
har han beslutat att dessa planchverk med åtföljande text komma
alt utgöra 2:ne olika grenar af konsthistorier; det första kommer
att innehålla ornamenter, emalj-, glas-, tak- och vägg-målningar,
tryckta i briljanta färger, hvilka utgöra en den rikaste samling
konsthistoriska minnesmärken; det andra kommer att utgifvas i
svart lithografie och afhandla de olika lidsmomenter och de förnämsta
konstalster i skulptur och byggnadskonst. För det sednare arbetet
synes ej kunna betviflas att det ju, såsom mindre dyrt,
skall kunna utgifvas utan understöd, alldenstund dylika arbeten i
konsthandeln både beläcka sina utgifter och ersätta författaren, men
det förra fordrar ett betydligt understöd emedan det, isynnerhet
i början, vanligtvis är förknippadt med förlust, hvarför Mandelgren
i sistlidne September månad, ingick lill K. M. med en underd.
skrifvelse, för att fästa Högst Densammes nåd. upmärksamhet
på utgifvandet af sitt samlade verk, och för att skydda sig från
de förluster Zahuska verket lidet, och anhöll till en början om ett
nådigt understöd af 1000 r:dr b:co, för hvarje häfte, af de 10,000
r:dr 11. St. årligen ställde till Chefens för Ecclesiaslik-ärendena disposition
för lärda verks ingifvande. Ansökningen remitterades till
Vitterhets-flistorie- och Anliquitets-akademiens utlåt., hvilken ansett
sig ej kunna Mandelgrens begäran hos K. M., tillstyrka, af
orsak, att R. H. St. i dess föreskrift om användandet af ofvananförde
10,000 r:dr, icke nämnt huruvida understöd kunde beviljas
dylika arbeten etc. Ilan har således föga hopp om understöd af
Regeringen, och jag hemställer derföre till R. o Ad:s rättvisa begrundande,
huruvida det öfverensstämmer med deras ridderliga pligt
och fostersterlandskänsla att understödja ett verk från konstens olika
perioder, som redan väckt utländningens upmärksamhet, och genom
hvars understödjande vi skulle befordra en hittills i Sverge
ej bearbetad branche af vårt lands forntida konst och kulturhistoria?
Jag anhåller derföre att R. o. Ad. behagade biträda mig att hos
R. St. utverka ett anslag af 6,000 r:dr b:co till understöd för utgifvandet
af ofvananförda arbete, hvilken summa må komma att utgå
med 1,000 r:dr b:co för hvarje af de 6 först utkommande häftena,
hvarefter man med temmelig säkerhet bör kunna förutse arbetets
fortsättning utan understöd.
Såsom stöd för det begärda anslaget, vågar jag fästa upmärksamhet
på hvad ofvan blifvit anfördt, nemi. att Mandelgren för sina
forskningar, af Staten endast upburit 1,000 r:dr b:co för hvilka
han lemnat eller kommer att lemna alla sina samlade ritningar och
anteckningar; lägger man härtill hans betydliga gåfva till Slöjdföreningen,
sä lärer hvar och en inse att han i betydlig mån gagnat
128
Dea 21 December.
oell gjort npoffringar för vart fosterland. Jag hyser således hoppet
att Rikets församlade Sländers rättskänsla och patriotism må förekomma
att Mandelgren, i brist af understöd, ej må för intet förlora
sina ritningar, eller att andra skola draga vinsten af hans arbeten
och npoffringar. — Det vore ett våld emot rättvisan, som säkerligen
ingen af Stånden vill låta komma sig till last, och en fläck,
som af kommande tider icke kan aftvås. Jag anhåller ödmjukeligen
att denna motion må remitteras till StatsUtsk. och att tillika
få belägga den med vitsord från Utländska auktoriteter, som gifva
ytterligare styrka åt hvad jag haft den äran anföra.
Remitterades lill StatsUtsk.
Uplästes en af Ilr Printzensköld, Carl, inlemmad så lydande
motion:
I likhet med hvad äldre bevillningsförfattningar innehålla, stadgas
i nu gällande Bevilln:s-förordn:s 4 § 2 mom. att för all den
inkomst, som upbäres af tjenstemän, i följd af enskildta updrag,
utan att omedelbart vara föranledd af stat, expedilionstaxa eller
serskild bestämmelse eller i ovilkorlig följd af innehafvande tjenstebefattning
skall erläggas fem proc. i bevillning.
Med tillämpning af detta stadgande har man här i hnfvudstaden
företagit sig, att i Jnst.-Colhm och Förmyndre-Kammaren efterforska,
hvilka personer, sora innehafva förmynderskap, hvarefter
och sedan uplysning härom vunnits, dessa personer blifvit taxerade
till bevillning för åtnjutet förmyndarearfvode. Och när man icke
kunnat få reda på detta arfvodes rätta och verkliga belopp, så har
man tagit sin tillflygt till gissningar samt på dem grundat taxeringen,
hvilket haft lill naturlig följd, att, äfven med antagande, det
dylika arfvoden höra draga bevillning, orättvisa blifvit begången
emot de beskattade.
Jag hörer likväl till antalet af dem, som anse en inkomst af
dylik beskaffenhet som den ifrågavar. alldeles icke böra utgöra föremål
för beskattning, likasom jag tror, det lagstiftaren icke haft
en sådan afsigt med det åberopade stadgandet i Bevilhsförordn.
Hvem är det som icke känner, att, i de aldra flesta fall, förmynderskap
är ett verkligt onus, som man understundom lagligen icke
får eller kan sig undandraga, och hvilket man, när det icke af öfverförmyndaren
kan åläggas, oftast emottages, ingalunda i beräkning
pä någon fördel deraf, ulan endast för att, efter förmåga gagna
och skydda den värnlösa, hvars välfärd eljest skulle kunna i mer
än ett afseende icke blott äfventyras ulan till och med alldeles förspillas?
— flvem känner icke vidare det vidsträckta ansvar, som
med förmynderskapet är förknippadt? Afven med bästa vilja att
upfylla de med befattningen förenade pligter, kan man icke säga
sig fri från tadel och anmärkmr när man en gång lemnar densamma.
Och då förmyndarens hela egendom står i pant för hans förmyndareförvaltning,
så ligger häruti ej-sällan ett vigtigt hinder för
honom, alt kunna lill det gagn för sig sjelf, som eljest varit fallet,
sköta
Dea 21 December.
129
sköta sina egna angelägeöheteF, hvarigenom lian förlorar vida mer,
än som med det förmyndarearfvode, han möjligen åtnjuter, kan
ersättas.
Ett annat och olika förhållande företer sig med arfvoden, som
för enskildla updrag, såsom det heter i Bevillmsförordn., betingas.
Här står det hvar och en fl itt, att emottaga updraget eller icke, samt
att i förra fallet med kommitlenten aftala sådana vilkor, som .göra
updraget icke blott vinstgifvande utan äfven fritt från all ansvarspåföljd
för emottagaren. Denne har då en verklig inkomst, hvilken
således bör vara underkastad beskattning; och det är denna
inkomst, men ingalunda den vanskliga och ofta till intet reducerade
inkomsten af ett förmynderskap, sora lagstiftaren haft för afsigt
att taxera.
Dessutom — hvaraf utgår förmyndarearfvodet? Jo — utaf
myndlingens egendom. Men denna skall af förmyndaren upgifvas
till taxering, utan rättighet för honom, att dervid afdraga sitt förmyndarearfvode,
för att derigenom minska myndlingens bevillningsafgift.
Den inkomst, hvarföre myndlingen skattat, skall således,
genom förmyndarearfvodets taxerande, för andra gången, till en
del, beskattas, hvilket dock ingalunda står tillsammans hvarken med
rättvisa eller billighet, så mycket mindre, som förmyndaren är i afseende
pä egendomens förvaltning, satt i myndlingens stad och
ställe samt följaktligen bör, lika väl och af samma skäl, som en
arrendator, vara fri från afgift till Staten för den inkomst, han af
denna förvaltning kan åtnjuta.
På alla dessa grunder vågar jag härmedelst vördsamt föreslå
ett sådant förtydligande af nu gällande Bevillmsförordn., att förmyndarearfvoden
icke må räknas till det slag af inkomster, för
hvilka bevillning skall utgöras; och anhåller, att denna min motion
måtte till H. BevillmsUtsk. varda remitterad.
Remitterades till BevillningsUtsk.
Anmäldes och lades på bordet följande från StatsUtsk. inkomne
mern.
N:o 4, ang:de bestridandet af kostnaderne för innevar. riksdag,
och
N:o 5, ang:de godtgörandet af Landtnäs och Talmännens ökade
riksdagskostnader.
Uplästes och lades till handlingarne ankomne prot.utdr. från
de öfrige RiksStm, nemi. från PresteSt. af d. 11, 14, 17 och 18,
frän BorgareSt. af d. 14, 17 och 18 samt frän BondeSt. af d. 14
och 18 i denna månad, tillika med en af BorgareSt. jemte prot.-  utdr. N:o 29 för d. 14 dennes, MedStånden kommunicerad motion
af Hr G. P. Rönblad, ang:de afskrifning af ett lån, som af Statens
medel utgått till Hernösands kyrkobyggnad.
2 H.
9
130
Den 21 December.
H. Ex. Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf att då nu alla de
roåi, som varit upförde på föredragn:s-listan, redan blifvit behandlade
och jemväl alla de R. o. Ad:s ledamöter, som anmält sig sinnade
att i dag väcka motioner, redan fått afgifva dem, något plenum
i dag på e. m. icke erfordrades ulan det derom utfärdade anslag
komme att nedtagas.
Frih. Alströmer, Jonas: Jag får hos R. o. Ad:n vördsamt
anhålla, alt, med bibehållande af min riksdagsmanna-rält, få afsäga
mig förtroendet alt vara ledamot i Ridd.Utsk.
H. Ex. Hr Frih. o. Landtm., anmodade Hrr Elektorer alt vid
deras nästa sammanträde utse en ledamot i Ridd.Utsk. i st. f. Frih.
Alströmer; hvarefter H. R. o. Ad:n åtskiljdes kl. nära 2 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
MaDdagen den 23 December 1850.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.titdr. för d. 21 dennes.
Gr. af Ugglas, Ludv.: Jag anhåller att sorn ett svar på hvad
som blifvit ytlradt i afseende å min förut afgifna motion, och som
en amplification af densamma, fä tillägga några ord.
Gr. af Ugglas upläste härefter följande:
Det motstånd, sorn min motion om Läns-nämnders införande
hos R. o. Ad. väckt, har öfvertygat mig om, hvad jag redan på
förhand fruktade, att ett förslag så genomgripande, som det jag här
framställt, skulle framkalla farhågor, hvilka icke tilläto, att lugnt
bredvid dem afväga de fördelar detta förslag kunde innehålla. Hade
jag endast afse», att så upställa min motion, att den ägt största
möjliga hopp att uti sin helhet antagas, hade jag sannerligen icke gifvit
densamma den form den nu erhållit. Men dä mitt förslag, till Utsk.
skulle remitteras, ett Utsk. hvilket ägde, ali enl. de olika Ståndens
sympalhier och åsigler förändra dess gestalt, har jag trott motionärens
skyldighet vara, att uti sin fullhet upställa principen, på det
att den, under möjligen blifvande omarbetning utaf dess detaljer,
alltid klart för Utsk. måste framstå. Jag önskar blott, att Utsk.,
om en sådan omarbetning af mitt förslag af detsamma anses lämplig,
måtte lyckas, att så verkställa den, att icke den lifgifvande an
-
Den 23 December.
13 i
den af allt för tränga former mätte qväfvas, hvarigenom icke allenast
sjelfva skapelsen förlorar sitt syfte och sitt ändamål, utan
hvad ännu värre är, afvoghet väckes emot uti framtiden möjligen
framställda förslag lill liknande institution. Jag önskar varmt att
Utsk. icke förblindadt utaf, enl. min öfvertygelse diktade politiska
farhågor, mätte förbise den verkliga fara, som hotar samhället, om
det demokratiska elementet, utan förutgången politisk upfoslran fattar
statsrodret. Jag har redan uti det svar jag, på emot mitt förslag
gjorda anmärk:r, haft äran afgifva, visat hvarföre jag ej delar
dessa först omnämnde farhågor, och besinnar man Nationens lugna
lynne, och dess djupt rotade kärlek till Konungamakt, besinnar man
dessutom den tidpunkt uti hvilken detta förslag blifvit väckt, en
tidpunkt af allmän reaktion emot de anarkiska läror och rörelser,
som skakat Europa, en reaktion som ännu länge skall fortgå, till
dess elen pendelsvängning, som de maktägandes och styrdas
ömsesidiga felsteg ständigt framkallar, och hvilken svängning med
sin skugga åtminstone äfven öfverfar de länder som äro främmande
för rörelsens drifkraft, åter mot maktens tinnar upjagar folkkraften,
— besinnar man allt detta torde lätt vara alt inse, hvarifrån
en verklig fara möjligen kan hota.
Jag anhåller äfven, att bredvid hvad jag såväl uti min motion
som uti mitt mundiliga anförande haft äran yttra, få fästa Utsk:s
upmärksamhet på en omständighet uti hvilken ändring måste beredas,
så vida icke Statens syftemål alt befrämja och skydda sin
inre utveckling skall gå förloradt. Vid hvarje riksdag lemnäs af
StatsUtsk. till svar å månget, så väl af Regeringen sorn af enskild
riksdagsman, framlagdt förslag, det yttrande att StatsUtsk. väl erkänner
de fördelar förslaget skulle bereda, men till följd af bristande
tillgångar, icke kan föreslå R. St. att antaga detsamma, ett
yttrande hvaruti Stine oftast se sig tvungna att instämma. Under
erkännande af detta bedröfliga förhållande såsom ett factum, har
dock alltid, såsom ett oeftergiflig! corollarium till detta erkännande
för mig framställt sig nödvändigheten, att derest Staten icke äger
medel att skydda sin utveckling och befrämja sina behof, dessa
medel måste skapas, ty den Stat som saknar dem, står ständigt hotad
uti sin materiella tillvaro och sin politiska sjelfständighet. Tillgångar
till denna skapelse har Naturen sannerligen icke förnekat oss.
Väl är vår jord icke lika fruktbar som Söderns, men millioner
slumra dock uti dess sköte, väntande på idoghetens hand att upplöjas;
våra berg sluta väl ej guld och silfver, men ur dem frambrytes
ett jern hvars sednare förädling riktar utländningen; våra skogar,
af omtankan vårdade, äro en outtömlig skatt, och våra floders
forssande svall lemna en rörelsekraft åt fabriken, hvilken på de flesta
ställen utländningen med kostsamma maschiner måste ersätta.
Hvad felas då Nationen för att kunna lyfta sig lill en välmåga, som
rikligen kan tillfredsställa hvarje dess utvecklings behof. Jo! den
omtänksamma idogheten, den oförtrutna viljan, den uthålliga kraften,
och dessa egenskaper, finnes väl någon makt som kraftigare
besvärjer dem ur deras dvala, än de Kom munal- institutioner, hvilka
132
Den 23 December.
genom det enskildta interessels relemedel, till stundlig verksamhet
upkallar snart sagdt hvarje medborgare.
Jag vill slutligen endast tillägga, utan att anse mig böra afgifva
något motiveradt motförslag till min egen motion, ett motförslag,
som Ulsk:s ifrån flera håll samlade erfarenhet vida bättre kan
bereda, att jag tror den grundidée jag uti denna motion sökt framställa
kunna bibehållas, och farhågorna för den talrika Läns-nämndens
förvandling till en mägtig politisk korporation doek aflägsnas,
om i st. f. denna Läns-nämnd, Härads-nämnder genom socknevis
valda medlemmar bildades, och en Läns-nämnd genom deputerade
ifrån dessa Härads-nämnder tillsatt, endast samlades, då Landsh.
önskade, att rör:de någon länets gemensamma angelägenhet med
densamma, rådgöra eller oek, då någon eller några af Härads-nämnderna
hos Landsh. anhöllo om sådant sammanträde, i ock för framläggande
af förslag eller fråga som hos dem blifvit, väckta.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk.
Uplästes Hrr Elektorers lista vid val af en ledamot i Bevilln.-  Ulsk.:
efter N:o 37. Hr Rosenstråle, Fullm. Hr Tornerhjelm, Rudolf; Och
befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 177. Frih. von Knorring, Volrath.
Uplästes jemväl Hrr Elektorers listor med val af ledamöter i
Stats-, Banko-, Allm. Besvärs- o. Ekon.-, Exped.-, och Ridd.-Utsk.,
under permillerade ledamöters frånvaro, och hade dertill blifvit utsedde
i
Stats- U tskottet;
under den ordinarie Ledamoten N:o 792. Hr Lagerhjelm, Pehr,
beviljade 3:ne veckors ledighet, från och med i dag räknad;
N:o 262 Frih. Klinkowström, Rudolf Manritz.
Banko-Utskottet:
under den ordinarie Ledamoten N:o 1038. Hr Bogeman, Carl
Adolf, beviljade 3:ne veckors ledighet från och med i dag räknad;
N:o 1786. Hr Blomstedt, Carl Reinhold.
Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utskottet:
under den ordinarie Ledamoten N:o 133. Frih. von Schwerin,
Carl Julius, från och med i dag beviljade 3:ne veckors ledighet;
N:o 119. Hr Duse, Fullm. Hr Brake), Mauritz Guslaf.
Expeditions-Utskottet:
under den ordinarie Ledamoten N:o 478. Hr Printzensköld, Carl,
från och med i dag beviljade 14 dagars ledighet;
N:o 1386. B. Hr Adlercreutz, Axel Gustaf.
Riddar hus-Utskotlet:
under den ordinarie Ledamöterne, N:o 929. Hr Grönhagen, Fre
drik
Adrian, för 14 dagar, och N:o 1233. Hr von Strokirch, Johan
Den 23 December.
133
Paul Fredrik Ollo, för 3:ne veckor, frät* och med i dag beviljade
ledighet;
N:o 1362. Hr Odelstierna Detlof.
— 1598. Hr Swedenborg, Fullm. Hr Silfverstolpe, David Leonhard.
Hr Ekensteén, Joli. Fritz, upläste en så lydande motion:
Hvad den cnskildte ej förmår åstadkomma, huru god viljan är,
del kan samhällighet en, med i förhållande måttliga ansträngningar,
till allmän oell enskild båtnad tillvägabringa. Denna erfarenhetssanning
skönjes bland annat, vid anläggandet af kanaler och vägar,
der den enskilles fördel väl ej genast är så i ögonen springande:
men hvaraf gagnet af varande och kommande slägten i rikt mått
njutes och prisas.
Vägars och kanalers föda äro produkter, samlade på jordens
yta eller uphämtade ur dess sköte och inelfvor. Ju mindre lefvande,
ja! hvad värre är, ju mera skadeliga och förderfliga dessa
jordytor äro då de som oftast, i sitt närvar, skick förpesta nejdens
vegetation, ju rikare måste det allmännas vinst blifva, genom upodlandet
af slika jordsträckor.
Hvem anar ej alt jag åsyftar de millioner tunneland af odelbara
mässar, myror och kärr hvaraf Sveriges jordyta, nied frånräknandet
af sjöar, floder och oodelbara klippor m. ni. torde till
-j bestå.
Bland jordbrukare finnes säkerligen ingen som icke inser den
mångsidiga vinst, hvilken upodlandet af dessa sträckor serdeles om
verksläld på ett enkelt, billigt samt i tidernas längd varaktigt sätt
skulle medföra. Då, om ej förr, borde man väl åt jordbruksindustrien
återgifva de fonder, jag menar odlingslånen, som man i sednaste
perioder fråntagit den och öfverflyttat på handel, näringar
och fabriker.
Hela värt land, med undantag af Malmöhus-län, erbjuder omäleliga
tillfällen i och för lönande dylika odlingar. Det händer dock
ej sällan, att just sddane marker, befinna sig i deras händer,
sorn sakna kapital att deruti nedlägga eller behöfliga relationer att
dem uplåna.
Ett lands rikedom består ju i de produkter som aftvingas jorden
på ytan eller ur djupet och af den förädling som båda delarne,
inom landet, vederfares.
Alla dessa sanningar föreställer jag mig vara så väl bekanta
och insedda af det Ulsk. hvilket kommer alt lägga handen vid ifrågavar.
, magtpåliggande ärende, alt en vidare bevisning eller utredning
säkerligen och gerna besparas mig; och när jag går att ytterligare
behandla ärendet samt föreslå de mått och steg, som synes
mig tjcnliga att vinna åsyftade målet, bör jag försöka, att i någon
män, styrka min kompetens dertill; förvissad som jag är, attUtsk:s
tillstyrkande af denna min motion i betydlig män deraf befordras.
När jag till den ändan vidfogar hosgående frågbok eller Kateches,
som tilldelar undervisning i ämnet; åberopar Landslns i
Kronobergs Län 4:de sidan pro 1843, 1844, 1845, 1846 och
134
Den 23 December.
1847 lemnade Femårsberättelse oell framdeles inlemnar densammes
utlåt., för åren sedan 1847; tillkännagifver, hvad dessutom numera
torde vara temmeligen kändt: att jag sedan år 1820, nära oafbrutet
och hufvudsakligen, sysselsatt mig med mässars och kärrs upodlande:
att jag på Kronobergs-läns K. Hushålls-Sällskapets anmodan
1846 års sommar genomreste detta måss- och kärrboljda län,
i alla riktningar och öfver allt lemnade undervisning i den af mig
upfunna, så enkla och pålitliga method, att varaktigt tillgodogöra
dessa frostnästen; så torde alla dessa förenade omständigheter i ej
ringa mån bidraga att skaffa gehör åt och afseende, på mina ödmjuka
yrkanden:
l:o Att om möjligt för alla länen, med undantag af Malmöhus,
afsättes en odlings-fond, alt under loppet af åren 1851, 1852
och 1853, utgå med minst 50,000 och högst 100,000 r:dr b:co
för hvarje län, som sig i behörig ordning anmäler till utbekommande
af större eller mindre andel; med villkor: att uteslutande
användas till upodlande af mossar, myror och kärr.
2:o Att lån ur denna fond reqvireras hos och beviljas af be
höriga
Läns auktoriteter, hvilka, på sätt tjenligast befinnes, kontrollera
det afsedda odlings-företaget, såsom ock de arbeten hvilka
derå, enl. vid ansökan fogad plan böra och vid bestämda tider blifvet
företagna: allt med möjligaste minsta kostnader för sökanden
som, vid arbetets fullbordan får afdraga dessa kostnader dä lånet
sluti iqvideras.
3:o Att för hvarje geometriskt tunneland, sorn i odlingen ingår,
beviljas minst 25 högst 130 r:dr b:co: men ingenting serskilt
för kanaler och vägar ni. m.
4:o Att hvilken jordbrukare sorn hälst, sjelfägare eller arrendator
och torpare, ovillkorligen är berättigad till dylika lån och
det i den ordning, den ena och andra inlemnar sin låne-ansökan
med vidfogad charta för hvilken såväl som för mätningen kostnaden
afdrages vid länets slutliqvid.
5:o Att nämnde auktoritet sjelf bestämmer och ansvarar folden
säkerhet lånsökanden bör prestera.
6:o Att lånet utliqvideras i samma mån arbetet fortskrider,
dock i så måtto förskottvis, att den som anmäler sig och får beviljadt
lån, upgifver antalet tunneland han första året ämnar bereda,
och derest lian riktigt fullgör sitt åtagande, liar han åter lätt, att
för kommande året upgifva sitt tillämnade odligsbelopp o. s. v. Heister
han i sitt åtagande erhålles intet för kommande året eller förr
än afsedda åliggandet fullbordats.
7:o Räntan är endast 2 för hundradet och afdrages å utbekommande
lån, sålänge utbetalningen derå fortgår.
8:o Alla utbetalningar af lånen och ränteleqvid på desamma
sker alltid i Januari månad på det allt må vara redo i och för arbetets
pågång.
9:o Lånekapitalet återbäres i samma mån och till samma storlek
det utbekommits hvarje post 5:te årsdagen af dess utbetalande.
10:o Kunna anslagen utslräekas öfver hela riket böra det ena
länets ej begagnade kunna af ett annat få åtnjutas.
Den 23 December.
135
Ulsk. torde bättre än jag kunna pröfva och bestämma de ytterligare
föreskrifter utom de föreslagne, som synes angelägna och
tager jag mig friheten förorda de aldra enklaste emedan dessas
invcckling ofta nära förintat det åsyftade ändamålet — odlingshjelp.
Skulle denna välgörande låne-anstalt cj kunna utsträckas öfver
ljela riket, anhåller jag, att för Kronobergs-län föreslås minst
200,000 r:dr b:co under afsedda 3:ne åren emedan odelbara måssar
och kärr der, säkerligen utgöra det tredubbla af all länets nu
varande åkerjord.
Remitterades lill Hanko-Utsk.
Frih. Bonde, Knul Philip, upläste följande motion:
Ett bland de vigtigaste af de vid hvarje riksdag lill ny pröfning
återkommande ärenden, är onekligen tullbevillningsfrägan.
Den är vigtig såsom bestämmande fyllnaden för våra statsbehof; den
är lika vigtig för de grundsatser den uttalar i afseende på den allmänna
hushållningens vilkor, till stor nytta, eller möjligtvis lill
stort, ehuru icke alltid tydligen märkbart förderf; allteftersom det
lyckats eller misslyckats att dervid lagstifta i öfverensstämmelse med
de inre lagarne för den naturliga utvecklingen af nationens näringskraft
cr.
När hit hörande frågor inom Bevilln.Utsk. förekomma, sker
sådant, som väl bekant är, aldrig under de mest gynsamma omständigheter.
Dertill skulle då erfordras att samtlige Utsk:s-ledamöterne
egde en fullständig insigt i folklilvets hela produktiva och
förbrukande beskaffenhet samt i hvarje yrkes förhållande till samhällets
behof såväl för det ögonblicket hvarom frågan är, som ock
för hela framliden.
En så fullständig insigt kan påräknas endast hos högst få personer
i hela riket. Med erkännandet af de aktningsvärda egenskaper och
den mångsidiga bildning, som utmärka flertalet af våra riksdagsmän,
så är det dock en omöjlighet redan att flertalet af BevillmsUtsk:s
ledamöter och ännu mera de fyra Ståndens, skola ega den erforderliga
kännedomen för ett fullt ändamåls enligt upgörande af tulltaxan.
Men della oaktadt afgöres allt genom flertalet af röstande, hvarvid det är
mer än troligt att afgörande! icke kommer alt bestämmas af dem som
äga den säkraste insigten. Då denna sednare saknas, komma deremot
andra bevekelsegrunder, hvilka jag till deras renhet lör ingen
del vill ifrågasätta, men hvilka genom deras utgående från en underordnad
synpunkt likväl ofta måst verka lill skada. Denna underordnade
synpunkt är vanligast deltagandet för dem, som äro införlifvadc
med bestämda yrken. Man söker derföre vanligtvis, såsom
opererande i ett dylikt Utsk. eller såsom flitig riksdagsman,
ledning af dessa personer, hvilka sjelfve äro inne i en viss rörelse
och såmedelst mer än alla andra känna dennes vilkor.
Utan att taga i betraktande att dessa personer, äfven med renaste
kärlek till det allmänna, få utsigten deråt allt för lätt bortskymd
af sin egen ställnings fordringar, beslutar man efter de för
tillfället af dem erhållna uplysningar. Resultatet blir alt man
den ena gången lagstiftar för det ena yrkets ensidigt betraktade be.
136
Den 36 December.
hof, elen andra gången för ett annat yrkes behof; i båda fallen beroende
af mer eller mindre deltagande för det ena eller det andra
yrket, eller också af tillfälligt inhämtade uplysningar. Häraf
upstår det för Utrikes handeln och deraf beroende näringar minst
nyttiga resultatet: en vacklande lagstiftning, och dessutom endast
underordnad vinst för enskilde, utan vinning för det hela. Ty,
huru man än betraktar saken, protribetivt eller liberalt, så staldet
fast, att en olikformig prohibition eller en lika olikformig
liberalitet verkar ojemnförligt skadligare än en jemnt uthållen stråt,
basserad uteslutande af endera grundsatsen.
Att icke något systematiskt, något helt, kan upstå i tulltaxeväg,
hafva säkerligen föreg:de riksdagar fullständigt ådagalagt. Förklaringsgrunden
är redan antydd. Bevilln;sUtsk. med icke så
sällan ombytte ledamöter, samt sedermera de fyra Riks-St:n,
hvart och ett för sig, skola afhandla och besluta om tullafgifter
för hvarje i taxan förekommande varuartikel. Om pluraliteten
äfven antager och på verkligt allvar vill följa en bestämd
billig grund, är det dock nära otänkbart att denna föresats skall,
under ett i flera månader fortsatt arbete, utan alla misstag, afsteg,
och motsägelser förmå göra sig gällande.
Jag anser derföre gagneligare för landet, att Regeringen i en
bestämd rigtning afgör lagarne för handeln, än att en sådan lagstiftning,
såsom förhållandet för närvar, är, öfverlemnas åt ett
stort antal lagstiftare, hvilkas sätt att behandla frågan måste af anleda.
som förut här blifvit upgifven, lemna vexlande resultater.
På här anförde skäl får jag alltså, vördsammast föreslå:
Att R. St:s handläggning af Tullbevillnrsfrågan vid innevar. riksmöte
inskränkes till bestämmande af den ungefärliga summa, som
såsom tullbevillning lill nästkommande riksmöte Konungen eger att
till Riks-Statens behof årligen låta upbära, samt hemställningsvis
af de hufvudgrnnder, efter hvilka Regeringen må uprätta den blifvande
tulltaxan med dithörande stadganden, hvilkas bestämmande
och utarbetande utaf R. St., åt Regeringen öfverlemnas.
Begärdes på bordet.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr.: Till följd af den erfarenhet
jag äger om, dels svårigheten vid tillämpningen, dels otillräckligheten
af de föreskrifter, som förefinnas i 10 § af nu gällande
fattigvårds-stadga, föranledes jag att framställa förslag till förändring
utaf 2:dra och 3:dje mom. af denna §.
Gr. Liljencratz, upläste härefter följjnde förslag tillförändring
af 2:dra och 3:dje mom. i 10 § af nu gällande Fattigvårds-stadga.
2 mom. Förekommer inom Fattigvårds-samhälle på landet,
jordbruk, fabriks-, bruks-, eller grufve-rörelse af den art, att dervid
begagnas, utom tjenstehjon i egarens bröd och jordtorpare, andra
arbetare, som på egendomens eller lägenhetens område äro bosatte
och utgöra egne matlag, såsom statfolk, hvarmed förstås alla
slags arbetare och tjenstehjon, som af jordegaren åtnjuta stat, fabriksarbetare,
hammarsmeder och grufvehjon, eller låter jordegare
Den 23 December.
137
ä dess egor sig bosätta inhysesfolk, backstugusittare eller andra personer,
som ej äro i dess bröd och icke eller såsom jordtorpare
kunna anses, då skall fattigvårds-samhället ega rätt att, i den ordning,
nästföljande mom. stadgar, dock med de inskränkningar, härefter
föreskrifvas, ålägga jord-, lägenhets-, fabriks-, bruks- eller
grufve-egaren att till Fatligvårds-kassan, för hvar matlag af ofvannämnda
beskaffenhet, årligen erlägga ett serskildt bidrag af högst
2 r:dr 32 sk. b:co. För matlag, derinom minderårige barn eller
andre ej arbetsföre personer saknas, kan ifrågavar. serskilde bidrag
ej åläggas lill mera än hälften och för ensamma personer ej mera
än till fjerdedelen af det belopp, som för matlag med minderårige
barn eller andre ej arbetsföre personer inom hvarje Fattigvårdssamhälle
bestämmes. Ifrågavar. serskilda afgift må likväl ej åläggas
något visst slag af ofvannämnde matlag, utan skall, der den utgöres,
utgå efter ofvannämnde grunder, till lika belopp från alla
matlag af förberörde beskaffenhet. Icke eller får detta bidrag uttaxeras
till det belopp, att sammanräknade summan öfverstiger värdet
af den tillskottsafgift, som enl. l:a mom. kan komma att utgöras.
Önskar innehafvare af större jordbruk, fabriks-, bruks-, eller
grufve-rörelse att åtaga sig enskild ansvarighet för vården och försörjningen
af sine fattighjon, vare det honom tillåtet, såvida han
dertill finnes vederhäftig och ujute då befrielse från hälften såväl
af ofvannämnde serskilde bidrag, som ock af den tillskotts-afgift,
hvilken i I:a mom. omförmäles. Sådan öfverenskommelse gälle för
5 år, hvarefter förhållandet må ånyo pröfvas. Fattigvårds-styrelsen,
som i alla händelser blifver ansvarig för de fattiges försörjning enl.
denna Förordning, ege vaka deröfver, att äfven den fattigvård, som
på sådant sätt lemnäs, blifver ordentligen besörjd.
Med de i detta mom. omförmälde jordtorpare skall förstås arbetare,
som, i förhållande till ortens beskaffenhet, under eget bruk
innehafva 2 å 4 tunnland öppen jord samt ängs- och betesmark,
tilräcklig för framfödandet af minst två full växta boskapskreatur och
6 å 8 får, eller också, på sätt fallet är med de bruken underlydande
s. k. koltorpare, hvilka, ehuru innehafvande åker af ringa
omfång, besitta ängs- och betesmark af den vidd, att de dermedelst
underhålla minst ett par dragare.
3 mom.: Beslut, ronde de i föreg;de mom:r af denna § omförmälde
afgifter, fattas efter förslag af Fattigvårds-styrelsen etc. etc.
(lika med nuvar. 3 morn.).
Begärdes på bordet.
Hr Liljenstolpe, Axel Fred.: Den stora frågan är afgjord
; — denna fråga med rätta benämnd den stora strids-' och
lifs-frågan, för att derigenom beteckna dess, så väl mångomlvistade
natur, som ock den af ett fortfarande lif, med en närmare eller
fjermare skeende nöjaktig lösning, och sedan nu densamma, för
någon tid, liksom hvilande, blifvit till Const. Utsk:s noggranna pröfning
hufvudsakligen öfverlemnad Samt den betydliga majoritet af
öfver 300 röster, med hvilken det ifrån sistlidne riksdag hvilande
138
Den 23 December.
representationsförslagets öde blifvit afgjordt inom 3:ne Riksstånd,
oell serdeles inom det Ilederv. BondeSt., som representerar den
största delen af nationen: de ,9Ö :delarne, eller det jordbrukande
intressets sjelfvalda ombud; samt med en minoritet, öfyerstigande
halfva antalet af de röstande inom Vällofl. BorgareSt., detta resultat
utan tvifvel skall lugna sinnena så väl inom, som utom representationen.
Malte, då detta lyckligtvis inträffat, denna så bestämdt
afgjorda majoritet, med lugn tillförsigt att hafva, elter bästa öfvertygelse,
väl handladt för ett älskadt Fosterland, och med detsammas
bästa till ständigt ögonmärke, denna majoritet, säger jag, nu visa
nationen, att den eger vilja och alfvar, att åt tidsenliga och af behofvet
synnerligen påkallade förbättringar, i liberal syftning, egna
sin odelade upmärksamhet.
Den ekonomiska lagstiftningen lemnar i synnerhet härvid ett
rikt fält för vår verksamhet, och vi böra prisa oss lyckliga, om
nyttiga förändringar rör:de densamma, i förening med granskningen
af vårt i många delar föråldrade lagväsende, förbättrandet af våra
kommunala inrättningar och föreskrifterna derom, samt förbättringar
i afseende pä landets industri och inre välstånd, kunna vid detta
riksmöte medhinnas och ordnas.
För mig framställer sig åtminstone detta såsom serdeles maktpåliggande;
och det är äfven derföre jag dels redan har framställt,
dels för närvar, är sysselsatt med utarbetandet af frågor i denna
syftning; förvissad som jag är, att påtryckningen ut- eller inifrån
att oroa sinnena, lättast och säkrast förekommes, genom bemödandet
att frambringa, ja snart sagdt framtvinga, belåtenhet och välstånd,
serdeles ibland de lägre samhällsklasserna och dem, hvilka
af våra institutioner äro minst gynnande.
Molioncrne ang:de de s. k. Tjenstehjons-böckerna, äfvensom
den om Sockne-bibliothekers anskaffande, stå i sammanhang med
de åsigter, jag haft äran sålunda tillkännagifva. Frågan om arbetsboningars
uppförande, derpå jag ämnar taga mig friheten att
fästa H. 11. o. Adis benägna upmärksamhet och derom jag är beredd
väcka motion, så snart jag från utlandet erhållit de af mig,
såsom erforderliga vid denna frågas behandling, äskade upgifter, —
en motion, den jag dessutom vet för visst äfven inom Vällofl. BorgareSt.
kommer att väckas; denna motion, likasom det bemödande jag
ämnar ådagalägga, genom att vid disskusionen af K. M:s nåd. propos.
om Statsverkets tillstånd och behof, söka medverka till förbättrande
af den svåra och prekära ställning, uti hvilken sig för närvar,
befinner det betydligt stora antal unga tjenstemän, hvilka benämnas
extra ordinarier-, — allt detta, äfvensom de 2ine motioner hvilka
jag nu vågar för R. ov Ad. vördsamt framställa, hoppas jag skola
tillkännagifva mina fortsatta sträfvanden att, i den mån mina krafter
och min förmåga det medgifva, söka medverka för det allmänna
i ofvan upgifna riktning.
Då ”lagarne”, efter en utmärkt författares ord, ”såsom varande
”spiralfjedren i samfundsförhållanderne, böra följa med samhällets
”stigande utveckling”, och i enlighet dermed efter mitt förmenande
äro likasom gradmätare af ett folks civilisation; så vågar jag fram
-
Den 23 December.
139
ställa den önskan, alt Lag-Utsk., om sådant skulle kunna anses tillhöra
dess rätt, utan föregången motion derom malte granska den
mängd föråldrade lagar, som vi mi ega, bland andra, Duells- och
Conventikel-plakatcn, m. fl. Men som denna granskning egentligen
tillkommer II. St:s Just. Ombudsm. och icke bestämdt föreskrifves
LagUtsk. och jag icke eller velat serskildt i nämnde afseende
väcka motion, utan endast ibland de många föråldrade lagsladganden
påpeka dessa såsom minst med tidsandan öfverensstämmande,
lärer härvid tyvärr för det närvar, få förblifva. Jag vill
dock fäsla mig vid ett ännu mera än dessa föreg:de i ögonen slående,
specielt fall; och detta är i afseende på förbudet för Svenske
Lutherske undersåtare att bivista främmande Gudsljenster.
Jag tager mig friheten vördsamt väcka motion om uphäfvandet
af nämnde förbud.
Att för denna min motion, hvilken (ill If. LagUtsk. torde remitteras,
framställa ens något annat skäl, än detta föråldrade förbuds
så föga öfverensstämmelse med tidsandan, synes mig obehöf
ligt: Jag vågar således begära detsammas uphäfvande, härvid endast
åberopande K. M. egna höga ord uti en dylik fråga, nemi. uti K.
Förordn. af den 3ft° 1838, ang:de Mosaiske Trosbekännares skyldigheter
etc.: ”att dä Wi funnit det” etc. ”efter nuvar. tidsförhållanden
mindre lämpligt, Wi” etc. — — ”pröfvat godt, att
”med uphäfvande” etc.
Besagde förbud finnes antecknadt, vid 1 Kap. 3 § Missgern:s
B:n, uti ”K. M:s nåd. Kungörelse ang:de några omständigheter
”ronde den religions-frihet, som beviljad är i anledn. af 7 § uti
”Sveriges R. St:s Beslut vid riksdagen i Stockholm d. 26 Januari
”1779! (Gifven Stockholms Slott d. 24 Jan. 1781)”. Och är
detsamma så lydande:
”Förbudet Kir Wäre Lutherske undersåtare att bevista fremmande
Gudstjénster, häfver K. M. icke kunnat uphäfva emedan
”ingen, af nyfikenhet alt se andras, bör försumma sin egen; utan bote
”den det gör Tio Dal. S. M:t, efter omständiglielernc”.
Ett stadgande i afseende å böterna, hvartill vi troligen litet
hvar — ja till och med mången af vårt Lutherska Presterskap —-  gjort sig förfallen, oaktadt nämnde förbud rättvisligen och såsom
icke i nåder uphäfvet, finnes anslaget på yttre dörren till härstädes
varande Catholska församlingens kyrka.
Om uphäfvande af detta förbud samt motionens remitterande
till H. LagUtsk. får jag härmed ytterligare vördsammast anhålla.
Denna motion begärdes på boillet.
Hr Liljenstolpe upläste härefter följande motion:
”Det vore i vår tid oförlåtligt att vara intollerent emot
”fremmande rcligions-förvandter: den broderliga kärleken, äfven
”emot dem, som med oss i religions-saker tänka olika, är hufvud”draget
i vår kristna lära”; så yttrade sig uti bref af d. 13 Okt.
1796 till Hertig Garl, i afseende på infordradt utlåtande, ang:de
den 17-årige Konungen Gustaf IV Adolphs tillämnadc förmälning med
140
Den 23 December.
Ryska Storfurstinnan Alexandra, tillhörande den Grekiska Trosbekännelsen,
— Sveriges dåvar. Erkebiskop Uno von Troil; och vår
nu gällande R.F. af d. 6 Juni 1800, innehåller uti 16 §:n ”Konungen
bör rätt och sanning styrka och befordra” etc. ”in
”gens
samvete tvinga eller tvinga låta, utan skydda hvar och en
”vid en fri utöfning af sin religion, så vidt han derigenom icke
”störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer”, —
hvarigenom Sveriges Konung och Sveriges folk så alt säga beseglat
den religions- och samvetsfrihet, hvilken så öppet antydes uti förestående
citat af Sveriges dåvar. främste Prelat, såsom ett hufvuddrag
uti vur chrisina lära.
Mera än ett halft århundrade är förflutet sedan dessa minnesvärda
ord af en för oss så betydande auktoritet blefvo yttrade och
ungefärligen samma tidrymd tilländalupcn sedan förenämnde grundlagsstadgande
hos oss antogs. Under detta det 19:de århundradets
första hälft, då hvarje år, serdeles af den lid, som ligger oss närmast,
framkallas händelser med resultater, förut decenniers, ja århundradens
verk, — har religions- och samvetsfrihet allt starkare
blifvit tidens lösen, äfven inom länder hvarest, och af män, för
hvilka statskyrkan är ansedd såsom en Statens säkra grundval. Regeringarne
och folken hafva äfven inom de fleste länder af den
civiliserade verlden funnit de välgörande följderne utaf samvetstvångets
uphörande, såsom ock af det dermed beslägtade slafveriets.
Politiken, mera än religionen, jag vågar fritt uttala denna min öfvertygelse,
tvekar likväl ännu att fullt frigifva Andens slafveri; och
då denna förnuftets röst, serdeles uti en lid af oro och förvirring,
som den närvar., måste äfven hos den enskilde mäktigt inverka
på känslan, anser jag mig, med tillämpning häraf, böra åt den
motion jag nu går att inför H. R. o. Ad. vördsammast framställa,
likväl icke gifva den utsträckning, dessa premisser kunna tyckas
åsyfta; dervid undertryckande min enskilda, innerliga uti reservation
vid Const.Ulsk:s under 1844—45 årens riksdag ingifne förslag
till Nalional-representationens ombildning, uttalade öfvertygelse: alt
med vår Statskyrkas, eller den Evangelist-kristna religionens helgd
väl står tillsamman likhet i politiska och medborgerliga rättigheter
åt alla fremmande religionsbekännare, födde inom landet eller behörigen
naturaliserade.
Våra grundlagar, hvilka icke utestänga någon fremmande religions-bekännare
från riket, klassifisera likväl samt tillerkänne, —
ehuru lika skyldigheter påläggas alla, — politiska och medborgerliga
rättigheter alltefter de olika trosdogmernas mer eller mindre
öfverensstämmelse med Stats-religionen, eller den rena Evangeliska
läran. I enlighet med hvad jag förut haft äran nämna, lemnar
jag derhän, huruvida denna klassifikation är med billighet och rättvisa
öfverensstämmande. Jag påkallar härvid endast H. R. o. Ad:s
upmärksamhet för och varma behjertande af den inom våra landamären
bosatta, af våra institutioner minst gynnade folkklass: bekännarne
af den Mosaiska Trosläran.
Vid sisth riksdag blefvo motioner väckta i och för befrämjandet
af Jude-mancipationen; och K. Förordn. af d. 30 Juni 1838,
Den 23 December.
lil
eluira sedermera d. 24 Sept. samma är inskränkt, tillerkände Svenska
medborgare af Mosaisk Trosbekännelse en stor del af de rättigheter,
jag med denna min motion åsyftar. Flera af de skäl jag ville
framställa för rättvisan och billigheten härför, äro således långt före
della uttalade, synnerligast under diskussionen inom samtlige RiksSt:n,
i anledn. af den utaf Hr C. F. Waern J:r inom Vällofl. BorgareSt.
vid sistl. riksdag uti ämnet, fastän ej med denna utsträckning,
väckta motion hvilken härjemte bifogas (Bilagan N:o 1)
och uti hvilken motion sig förenat Hrr Lagergren, E. G. Lindström,
Eriksson, Bergman och Berg m. fl.; samt finnas åberopade
uti ingressen till Allmänna Besv.- o. Ekon.Utsk.-s öfver motionen
afgifna Betänk. N:o 107 äfvensom uti den emot betänk,
utaf Utsk:s dåvar. Ordf. Hr Gr. Gyldenstolpe, Anton afgifna reservation
deruti Hrr Törneblad, C. O. och Palmeer instämde. Jag
tager mig fördenskull friheten endast återkalla i H. St:s minne dessa
förhandlingar, till hvilka jag härvid har äran att hänvisa.
Redan förenämde riksdag egde Judarne inom flere andra länder,
dels fullkomligt, dels i det närmaste enahanda politiska och
medborgerliga rättigheter med dessa länders öfrige innebyggare:
men serdeles de sednaste förflutna åren har emancipationen rastlöst
fortgått. (Bilagan N:o 2).
Efter Jude-emancipations-frågans så beskaffade utveckling och
framsteg i andra länder, synes det mig som vore omsider rätta tidpunkten
inne, alt äfven inom Sverige denna fråga nalkades sin
lösning; samt att åt de sedan längre tid tillbaka härstädes bosatte
Mosaiske Trosbekännare, af hvilka större delen äro infödde Svenske
medborgare, äfven måtte medgifvas åtminstone de fri- och rättigheter,
som äro andre fremmande Trosbekännare uti våra Grundlagar,
alltsedan 1809, tillerkände; och hvilken billiga och rättvisa
fordran jag vill, i det efterföljande, söka framställa och utreda från
så väl religiös och moralisk, som social synpunkt.
För att derförinnan hafva uti minnet återkalladt hvad lmfvudsakligast
i detta afseende blifvit vidgjordt inom vårt kära fädernesland
efter utfärdandet af förenämne K. Förordn: af d. 30 Juni 1838,
genom hvilken initiativet till Jude-emancipationen här i landet blifvit
taget, — anser jag mig härvid böra åberopa den af Mosaiske
Trosbekännarne i Sverige, genom deras föreståndare, är 1847 till
K. M. i underdånighet afgifna petition (Bilagan N:o 3) uti hvilken
bevisen för emancipationens behörighet finnas till hufvudsaklig del
nedlagda; äfvensom jag, för dessas styckande, tillåter mig hänvisa
till de af Auktoriteterne öfver petitionen i nåder infordrade utl:n.
Medelst nu framlagde och åberopade handlingar, skulle Judeemancipations-frågan
kunna anses vara i kyrkligt och socialt hänseende
fullt utvecklad; äfversom nära nog fullständigt vederlagda
de häremot gjorda inkast; men då sakens vigt fordrar både grundlig
undersökning och pröfning, helst å ena sidan den hos oss ännu
icke fullt tillintetgjorda mot Judarne rådande fördomen, — som
i sjelfva sin betydelse innebär begreppet om orättvisa, å den andra
sidan en mot emancipationen fiendtlig öfvertygelse, ärlig, och derföre
aktningsvärd, icke lära underlåta att söka upställa ytterligare
142
Den 23 December.
motskäl; så nödgas äfven jag, å min sida, anföra de bevis och stöd
för motionen, hvilka mina reflektioner öfver frågan framkallat.
Det svåraste vid behandlingen och utredandet af denna fråga
(Jude-emancipationen), är onekligen att kunna skilja det rent kyrkliga
ifrån det politiska elementet. De stå hvarandra visserligen
nära, böra dock icke sammanblandas.
Statskyrkans bestånd torde förutsättas såsom en oförkränklig
grundsats bos hvar och en christen inom ett christligt samhälle,
lian må i öfrigt vara, eller icke vara, vän af religions- och samvets-frihet.
Våra grundlagars bud äro i 16:de §:n R.F. så tillfy llest bestämmande
i afseende uppå så väl denna frihet, som ock dess missbruk,
alt för mig icke synes, jemlikt denna grund-paragraph för religions- och
samvets-friheten, hvarken något förbud vara behöfligt för olika trosbekännare,
att tillgodonjuta enahanda med borgerliga rättigheter med oss;
ej eller någon vålla af ett sådant medgifvande. Tvärtom linner jag
härutaf ytterligare stöd att äfven för Svenska medborgare af Mosaisk
Trosbekännelse yrka de fri- och rättigheter, som äro tillerkände
andre Trosförvandter, hvilka icke tillhöra den rena Evangeliska
läran (18 § Riksd.Ordn.). Jag tror: att vår fria, uplysta, försonande
Evangeliskt-Lutherska, christna lära, genom ett dylikt medgifvande
af jemnlikhet åt bekännare af de med densamma olika
trosdogmerna, skulle långt mera befästas och vördas, än genom de
band och restriktioner, som för närvar, omgärda henne.
Att då för snart ett halft århundrade sedan vår nu gällande
Grundlag sammanskrefs och antogs, en lid så föga aflägsnad ifrån
utbrottet, af den första Fransyska revolutionen med dess, på samhällenas
innersta rot: Religionen frätande irrläror, — att man då
af farhåga och försigtighet samt med derjemte fästad upmärksamhet
på förflutna strider Och misshälliglieler samt dyrköpta segrar så
väl inom, som utom Fäderneslandet för de fremmande troslärornas
skull, — icke tilltrodde sig fullt frigifva menniskoanden: utan genom
bestämda gradationer för politiska och meilborgerliga rättigheters
förvärfvande af de olika Trosbekännarne, så att säga sökte tvinga
en del Svenska medborgare af fremmande religion att, för vinnande
af fidi medborgare-rätt, öfvergå till Statskyrkan, hvars helgd man
derigenom ansåg vara bevarad och tryggad; - detta må man
icke förtänka. Annorlunda synes tiden nu hafva gestaltat sig.
Efter en längre tiderymd af fred och lugn, hvarunder civilisationen
gjort så betydliga, så slöra framsteg, hafva vi tyvärr, nyligen —
ehuru för vårt Fosterland lyckligtvis på afstånd, fått åse nya brytningar
nästan öfverallt på kontinenten; men, vid alla dessa, dels
lyckade, dels blott försökta omställningar, finna vi dock religionen
skyddad och oantastad; det kyrkligt heliga af tidens oro skonadt
oell obefläckadt. Vi må således framgå på de pol il iska reformernes
bana i allmänhet eller ej; i afseende på Judames emancipation kunna
vi icke förthy vara liberala; och låtom oss icke längre qvarhålla fördämningar,
de der nu skada, i stället att, såsom tillförene, hafva
utgjort gagneliga bålverk emot ett ondt, som numera icke finnes.
Deri tid är förbi alt med våld och förtryck söka plantera korsets
fana. Under detta uplysta tidehvarf är det på öfvertygelsens
i
Den 23 December.
143
väg samt genom mildhet ock kärlek, med ett ord genom christliga
medel, som christendomen skall utbredas oell befordras; men lålom
oss ”ingens samvete tvinga eller tvinga låta”, utan lemnom en hvar
vid lijertats tro: den religion, som af alla Trosbekännares Gud och
Fader bäst uptages, och med hvilken, då den upenbarar sig i handling,
lika ren och ädel, som i dess anda, skänker de spridda Fosterlanden
med dess skiljaktiga Trosbekännare de bästa medborgare.
Alla tiders erfarenhet visar oss att Judarne å deras sida, icke
hysa något omvändelsebegär; och endast såsom någonting serdeles
sällsynt är enstaka exempel på öfvergång till den Mosaiska bekännelsen.
För öfrigt torde väl icke vår religiösa öfvertygelse vara så
svag, att den faller derföre, att vi, i yttre fördelar, ställa några infödingar
af annan tro på samma linea med oss sjelfve.
Någon indifferentism, som man vill befara, lärer dessutom ingalunda
blifva en följd af Jude-emancipationen, eller de Svenska
Mosaiske bekännarnes uptagande ibland oss på landet, så väl som
i städerne; ty ingen torde påstå, att större indifferentism finnes i
Stockholm, Götheborg, Norrköping och Carlskrona, för det Judar
uti dessa städer en längre tid varit boende. Icke eller kan detta
sägas om de församlingar på landet, hvarest, genom serskild nådig
tillåtelse, egendomsköp och rättighet till jordbruk, blifvit en och
annan Jude trllerkändt. Tvärtom förefinnes mer än ett faktum,
hurusom jordegande och jordbrukande Mosaiske Trosbekännare med,
om jag så får säga, lika christligt sinne, som Statskyrkans anhängare,
genom gåfvor till den christna kyrkan, den christna skolan
och den christna fattigvården*), verkat för denna Statskyrka, för
hvars helgds skull, • såsom man upgifver och äfven tror det, —
deras Trosförvandter och de sjelfve nödgats, till och med i detta
uplysla tidehvarf, försaka tillfället att kunna, uti vetandets eller de
medborgerliga inrättningarnes olikartade brandler, gagna och verka
för det gemensamma fosterlandet, helt visst lika kart för deni, sorn
för deras christne landsmän.
Härvid torde jag få begagna mig af några lösryckta delar af
hvad en aktad och utmärkt Svensk författare, Hr Reg:ts-Läkareri,
Doktor Wetterberg, yttrat, i anledn. af Judarnes förr åberopade petition
af år 1847, helst deruti innefattas, i få ord, större delen af
de sanningar, hvilka talar för emancipationen, sedd ifrån så väl
religiös, som social syn punk :
*) Härvid torde icke böra lemnäs oanmärkt Stamfadrens för de uti Carlskrona
befintliga Judar, den aktningsvärde numera afl. Fabian Philips
synnerliga nit ;oeh verksamhet för; nämnde stad i allmänhet
oell serdeles dess förträffliga, af honom till större delen grundade
fattigvård. Vid början af delta århundrade finna vi denne utmärkte
man, som från'intet, genom idoghet oell omtanka, sandat en högst
betydlig förmögenhet uti Carlskrona; och lyckades genom sina fabriksanläggningar,
dervid endast fattige blefvo använde, och på landet
genom det förbättrade landtbruk han infört, — denne Jude
hafva förvärfvat sig det mest välförtjenta anseende. Han hugnades
ock af Konungens nåd, som utmärkte honom med en medalj för
medborgerlig förtjenst, en belöning, som sedermera blifvit tilldelad
flefé Mosaiske Trosbekännare.
Den 23 December.
”Vår tro är i motsats med Israeliternas: att Messias redan är
”kommen; det ligger i vår försonings-lära att genom våra handlingar
bevisa att det verkligen så är, att vår Gud är kärlekens, förlåtelsens
och uplysningens Gud. Det tillhör således oss som
”christné, alt genom kärlek och saktmod på en gång bevisa vår
”läras himmelska ursprung och uplysa våra bröder af hvilken trosbekännelse
de också må vara. Hvad hafva deremot de christne
”gjort? Jo de hafva ibland sig några lemningar af ett folk, hvars
”tempel fallit till stoft, hvars historia ej mera är deras egen, men
”sorn troget bevarat det enda, våldet ej kunna komma åt, sin tro.
”För denna tro har man föraktat dem, nedtryckt dem, i fordna
”lider plundrat och förslafvat dem ”af nit för religionen”, påstod
”man, men kärleken för den sanna tron var dock ej så så stor,
”att ej kärleken för penningar i alla tider varit större. Guldet
”biet således det förtryckta folkets enda försvar; med mynt försmådde
det alltid att skjuta bresche på dett snickna religionshatet.
”Judarne blefvo således tvungne alt samla penningar, för att få
”lefva utan fädernesland och utom lagen och derför blefvo de ännu
”mera hatade af de christne; man förebrådde dem bittert att de
”vågade samla ammunition. Judarne hafva således hämnat sig gebom
sin industri och derföre att denna hos en del individer öf”vergått
till lastbara böjelser, har man förevitat hela deras stam att
”vara lastbar, fastän den inom sig räknar, i förhållande till antalet,
”de fleste laglydiga undersåtarne och fullt lika många ädla män, stora
”konstnärer och velenskaps-idkare, som de christne. Vi beklaga de
”christne, om man på christendomen ville återkasta allt det omensk”liga
och lurapna, som de christne begått. Historien skulle då
”bli en dödsdom öfver vår tro; men Gudilof! så kan det dock
”icke vara”.
”Om vi åter tillse hvad den christna tron vinner på att man
”genom verldslig lag, genom förnekandet af sina rättigheter, sätter
”liksom ett praemium för dem, som öfvergifva den falska tron, må”ste
vi fråga: Ligger det väl i christendomens idée, att för verlds”liga
fördelar köpa sig bekännare? Ligger der icke tvärtom, att
”den sanna omvändelsen, den enda önskvärda, bör vara frivillig,
”endast grundad på den inre öfvertygelsens oemotståndliga makt?
”Jo allt detta måste vi erkänna. Vi rysa tillbaka, för att genom
”plågor, genom eld och brand utbreda vår lära; men vi blygas icke,
”för att genom förespeglingen af rent materiela fördelar, söka göra
”proselyter, fastän en som i dödsångest afsvärjer sin religion, bestämdt
är bättre, än en, som, för att vinna några eländiga verldsliga
”fördelar, gör det. Vi fråga derföre öppet: har christendomen vunnit
”några sanna bekännare genom detta medel och hade icke de som
”af ren öfvertygelse öfvergått till vår lära, snarare gjort det utan
”tvång än nu?”
Genom bifogade, fran samtlige Mosaiske församlingarnes i Sverige
föreståndare, af mig uti skrifvelse d. 30 sisth Nov. begärdta
samt under loppet af innevar. månad erhållna yttranden (se Bilagorne
N:ris 4, 5, 6, 7 och 7}) öfver åtskillige vigtiga frågor,
hvilka
Den 23 December.
145
hvilka djupast ingripa lili förhällanderna emellan de christne och
Judarne, tror jag mig kunna vederlägga: ej mindre de hufvudskål,
uppå hvilka Allm. Besv. o. Ekon.Utsk. vid sisth riksdag tyckes hafva
grundat sitt afstyrkande af Hr Wasrns förenämnde motion, än ock
snart sagdt alla inkast emot emancipationen.
Dessa yttranden ådagalägga: att utur en och sömma heliga
källa vi och Mosaiske Trosbekännare hemta principerne för vår Salighetslära
: allt det goda, sköna och ädla vår religions Höga Stiftare
anbefallt oss till befordrande af vårt eget, fosterlandets och
menskliglieteus väl, ligger, på sätt de Mosaiske Trosbekännarnes
katheches utvisar, till grund för den Israelitiska ungdomens religiösa
och sedliga upfoxtran; och för att en gång för alla, på ett kraftigt
sätt, möta den möjliga invändning, alt hvad som der läres är det
skenbart sanna, under det möjliga läror af en helt annan beskaffenhet
apliceras i de ungas hjeltan, åberopar jag förevarande intyg
från föreståndarne, jemte deruti åberopade skrifter, hvaraf man finner,
att denna religions-lärobok är densamma, enl. hvilken ungdomen
årligen konfirmeras; samt att det är på de uti denna bok uttalade
lärosatser, som ungdomen i Synagogan, i den Allvetande
Gudens och allmänhetens åsyn, aflägga ett högtidligt löfte, att, i
öfverensstämmelse dermed, lefva och dö.
1 sammanhang härmed tillåter jag mig hänvisa till det sakrika
anförande, som, för emancipationen, sedd ifrån religiös synpunkt;
och serdeles emot förenämnde Utsk:s afstyrkande betänk., inom
Högv. Preste-St. vid besagde riksdag (se PresteStis proh för d. 26
Juli 1848 pag. 458—465 etc.) blifvit afgifvet utaf Hr KontraktsProsten,
Professoren och Ledamoten af K. M:s N. O. Magister H.
G. Lindgren, som, genom sina djupa forskningar lili de Orientaliska
språken och Theologi, vunnit vidsträckt ryktbarhet, samt sålunda
torde med rätta anses fullt kompetent för frågans bedömande
i detta afseende.
De Mosaiske Trosbekännarnes laglydighet, deras sedliga oeh
fridsamma lefnad är sedan långliga tider tillbaka konstaterad. I
detta afseende torde jag få, bland annat, åberopa en skriftlig förklaring
af en uti vår Polis-historia serdeles utmärkt man, numera
afl. Under-ståthållaren af Wannqvist: ”att under de 28 år han bestridt
Polismästare-tjensten i Stockholm, ingen Jude varit anklagad
för mord, tjufveri, äktenskapsbrott eller fylleri''"'. Vid 1840—41
årens riksdag (se R. o. Ad:s prot. för d. 24 April f. m.)afgafdåvar.
Landsh. i Götheborg, Hr Generalen m. m. Edenhjelm vitsord
i ungefärligen enahanda syftning (se R. o. Ad:s prot.); och
samtlige auktoriteternas fördelaktiga vittnesbörd, som innefattas uti
de, från dem infordrade underdåniga utlåt:n, i anledn. af Judarnes
petition år 1847; bekräfta nära nog till alla delar detsamma.
Af upgifterna på de yrken m. m., hvarmed i landet befintlige
Judar sysselsätta sig inhemtas: alt deras hela verksamhet icke, såsom
det ofta påstås, är uteslutande vänd på småhandel och schackreri.
De Mosaiske Trosbekäunarne Uro ursprungligen ett jord
2
H. 10
146
Den 23 December.
brukande folk, ehuru deras sedermera fördrifvande frånpiendandet
och kringspridande till alla länder, tvungit dem att öfvergifva jordbruket
och boskapssköséln, samt att, just för de christnes utrotelsebegär,
öfverlemna sig åt näringsfång, hvarigenom den flyttbaraste
förmögenhet kunde förvärfvas. Derföre ju mera dessa våra landsmän
tillerkändes enahada förvärfnings-rältigheter, sorn andra Svenska
medborgare, ju märkligare tror jag lör visst, att deras industriella
förmåga och idoghet skulle gagnande verka inom alla rigtningar
till det gemensamma fosterlandets välstånd och förkofran.
Jag kan icke bättre uttrycka denna min fullkomliga öfvertygelse,
än genom att härvid laga mig friheten citera slutet af nämnde llr
Dokfor Wetterbergs förut åberopade yttrande:
”1 socialt hänseende åter lärer ingen kunna bestrida: att det
”inom samhället icke finnes något farligare ondt än då man till—
”skapar en stat i Staten; ett intresse, som är skiljdt frän det hela.
”Vi inse också derföre nödvändigheten af att inom vårt kristna samhälle,
förlika intressena, jemna både fördelar och bördor, så att
”folket, så mycket möjligt är, sammangjutes till ett helt, till gemensamma
arbetare till ett gemensamt intresse, som ytterst är samhällets
bestånd. Det är ju derföre, just för att tillvägabringa en
”sådan enhet, vi anse en Regering nödvändig, som i sin hand kon”centrerar
hela folkets moraliska och öfverskottet af dess materiella
”kraft? skulle vi då, äfven om våra religiösa fördomar påbjöde det,
”tillskapa en klass af menniskor, som vi genom inskränkningar och
”restriktioner af alla slag gjorde fremmande för vårt bestånd och
”fiendtlig mot vära lagar”.
”Vi inse, om vi vilja det, att vi genom våra förnekelser gjort
”allt hvad vi kunnat, för att af Judarne skapa flender till icke blott
”vår religion utan äfven lill vårt samhällstillstånd; och att de ej äro
”det, är deras, men icke vår förtjenst”.
”De fel man förebrår dem, denna industri, som förargar oss,
”denna sammanslutning som utestänger oss, denna envishet i sin
”tro, som de sätta mot vår, allt detta liärflyter ju endast från deras
”afskiljande. Emedlertid äro de fleste Judar i Sverige verklige
”Svenskar, födde i vårt land, ofta fostrade i våra skolor, bildade
”vid våra Akademier och i sammanlefnaden icke allenast täkla, utan
”ofta värderade. Det är endast då de fråga oss: hvarföre få icke
”också vi deltaga i edra folkförsamlingar, då vi som ni hafva vig”tiga
intressen alt bevaka? hvarföre neken J oss en mängd före”träden
och rättigheter, söm J sjelfve egen ? endast då, men icke
”eljelst, krypa vi inom intoleransens skal och komma ihåg, alt
”de frågande icke hafva samma tro som vi”.
”Om judarne således icke ännu kunna anses få medborgerliga
”rättigheter tillika med andra, är det derföre, att fördomen förbjudet
en åtgärd, sorn både vår religion och våra begrepp om so”cial
utveckling påbjuda”.
”Men i denna sak, som i alla, finnas dock en restriktion som
”torde vara nödvändig, den nemligen, att ej Svenskarne förr än andra
”Stater följt deras exempel, utan stränga kontroller, tillåter in”flyttningar.
Detta är en reciprocitet, ett nödvändigt ondt, be
Den 23 December.
147
”tvingadt deraf, att Israeliterne i några andra länder, genom ett
”långt slafveri förnedrade, tryckta af hårda lagar, skulle i massa
”öfversvämma ett land, som tillerkände dem medborgare-rätt, den
”deras slafsinne icke kunde begagna. Deremot är rättvisan mot
”de Svenska Judarne och för deni, som här blifva natnraliserade,
”utan all fara både för vår tro och vårt samhälle, och ökar våra
”krafter med en lika fosterländsk, men kanske ihärdigare flit än
”vår egen”.
I afseende på inflyttnihgärne torde redan befintliga föreskrifter
derom vara tillräckliga och utesluta alla farhågor derför. Jag tager
mig likväl äfven härvid friheten hänvisa till llr Prof. m, m. Lindgrens
ofvan åberopade yttrande (pag. 465), anseende en prescriptions-tid
för fullständig naturalisation behöflig.
Från billighetens och rättvisans sida framställer sig, enl. mitt
förmenande, såsom ett snart sagdt axiom; alt enahanda rättigheter i
allmänhet böra tillerkännas dem, hvilka upbära lika skyldigheter
med landets öfrige innebyggare. Val göra politiken och samhällsordningen
restriklioner härutinnan nödvändiga; men ingalunda
Trosskillnaden. Huru tillämpas detta deremot med afseende å
Svenska Mosaiske Trosbekännare?
Jin i ögonen tållande serdeles obillighet, för att icke säga orättvisa,
företer en af mig förskaffad upgilt (Bilagan N:o 8) pä de flerebland
vära landsmän, tillhörande Mosaiska Trosbekännelsen. Grundlagen
förbjuder dem ej att med deras kunskaper och öfriga förmåga
tjena det allmänna; Auktoriteterne meddela dem förordnanden att
bestrida åtskilliga befattningar, som tillhöra Statens tjenst; men att
innehafva desamma på Stat är af berörde grundlag Mosaisk Trosbekännare
förment.
Härvid kan jag icke undgå att serskildt påpeka Medico Philosophiae
Candidaten Benzows för några månader sedan af K. Sundhets-colkm
utfärdade förordnande, att, såsom läkare, biträda under
cholera-farsötens härjande i Malmö, hvarest honom, under vanliga
förhållanden, icke tillätes bosätta sig. Candidaten Benzow har sedermera,
ställd till Landslns i Götheborgs och Bohuslän disposition,
haft enahanda befattning i Kongsbacka; samt är, i det ögonblick
detta nedskrifves, på förordnande stationerad vid Fjällbacka inom
Bohus län. Denne Jude skydde således icke, att, under farans tid,
utsätta sitt lif för sina cluistne landsmäns hjelp och tjenst,
fastän desse utestänga honom ifrån åtnjutandet af Statens framtida
erkännande af hans närvar, mödor och upoffringar. Han är icke
allenast beröfvad möjligheten att på Stat innehafva läkare-beställning
i fäderneslandets tjenst, utan det är honom icke en gång tillåtit,
att, såsom praktiserande läkare, vistas uti de samhällen, hvarest
han, af sin religion, samt af moralisk och medborgerlig pligt upmanad,
icke undandragit sig att gagna under dessa nyligen öfverståndna
farans tider! — — Ar väl detta öfverensstämmande med
christi lära, eller bör val sådant kunna försvaras, vare sig ifrån
religiös, moralisk eller social synpunkt?
Man torde säga att detta speciella fall blifvitvit nog skarpt fram
10*
-
148
Den .23 December.
hållit; dock, min mening har ingalunda varit, alt dermed tillkännagifva
något klander emot Auktorileterne. De äro bundne af grundlagens
bud lili 28 § 11.F., som härutinnan är obevekligt. Det
stränga stadgandet var törhäuda förr en nödvändighet; men torde,
utan tvifvel, numera i delta uplysta tidehvarf kunna modifieras.
Vid 1844—45 årens riksdag väcktes äfvenledes inom Coust.kisk.
förslag till ändring i detta afseende, beträffande läkare och andra
vetenskapsmän, ehuru förslaget föll emot en ringa majoritet, om
det ens föll, utan endast blef lemnadt åt framtiden.
Ifrån England, hvarest man ej lärer kunna förneka att vördnad
för religionen och gamla institutioner icke på det noggrannaste iakt—
tages; ifrån detta praktiska land lånar jag vid detta tillfälle ett
exempel:
Englands Lord-canceller upläste såsom stöd för den af honom
d. 1 Mars 1845 uti Ofverhuset föreslagna, samma år antagna Billen
om Judarnes berättigande att bekläda kommunal-embeten, (Jewisli
disabilities remowal bill) ett bref, hvars innehåll äfven härvid torde
ega tillämpning:
”1 Preussen har långt förr, än i andra Tyska Stater de hinder,
som i borgerligt afseende funnits för Judarne, blifvit undanröjde.
Detta samt tillåtelsen att begagna skolorna, hafva haft den
”verkan, att den öfverlägsenhet i andlig verksamhet och kraft, som
”finnes hos denna folkrace, blifvit lagd i dagen. Judar sä väl
”omvände som icke omvände, intaga de högsta punkter i det borger”liga
lifvet, och ett, i förhållande till den öfriga befolkningen, vida
”öfvervägande antal af dem bekläda ganska betydande embeten”.
Och må det tillåtas mig att slutligen tillägga dessa få ord af
von Rönne och Liman (Judarnes ställning i Preussen):
”En folkstam, utur hvilken Frälsaren, Madonnan och Apost”larne
hafva utgått, som efter nära 2000-årig förföljelse blifvit sine
”fäders tro och seder trogen; som efter nära 2000-årigl förtryck
”ännu lifvas af sinne för vetenskap och konst, en sådan folkstam
”måste vara med hvar och en annan jemngod och jemnbördig”.
Inom Vällofl. BorgareSt., den samhällsklass, som förmenas lida
det mesta intrång genom utvidgandet af Mosaiske Trosbekännarnes
rättigheter inom Sverige, och hvilket Stånds votum i denna fråga
äfven bör anses ega betydlig vigt: just inom delta Stånd äro de
varmaste sympliatier för en liberalare lagstiftning härutinnan försporde.
Ilögv. PresteSt:s förhandlingar utvisa en sann religiös tolerans;
och ibland dess medlemmar har de Mosaiska Trosbekännarnes sak
funnit lieie väldige försvarare.
Detta II. Stånd, hvartill jag har äran höra, behöfver jag endast
vördsammast hänvisa till förhandlingarne vid föreg:deTiksdagar.
H. R. o. Ad. haro alltid för plägsed alt gå främst uti striden för
sanning och rätt. Äsiglerna kunna väl vara olika, serdeles då Statskyrkans
helgd och politikens fordringar komma i fråga. Jag vågar
likväl hysa tillförsigt om framgång åt den rättvisa saken, i synnerhet
då motionen inskränker sig till endast medgifvandet åt Svenska
medborgare af den Mosaiska Trosbekännelsen af enahanda rättig
-
Den 23 December.
i 49
beter, som redan uti våra grundlagar äro tillerkände öfrige Svenske
medborgare af med Statskyrkan skiljaktig tro.
Det motstånd frågan städse rönt inom Hederv. BondeSt. har
jag skälig anledn, förmoda till någon del vara undanröjdt. Tiden
bortnöter fördomarne. Afven inom det Hederv. Ståndet betraktas,
Juden icke numera såsom en för allmogens varma christna tro fiendtlig
och vådlig person, hvars plats bör vara utom lagen och samhället.
De Mosaiske Trosbekännarnes aktningsvärda upförande och
förhållande; dels såsom jordegande och sjelfve brukande den jord,
dem af K. nåd medgifvits att inom några få delar af riket besitta;
dels ock såsom läkare har närmat allmogen och personer, tillhörande
de lägre samhällsklasserne, till Juden, hvars sagtmod, hjelpsamhet
och stilla lefverne börjat ingifva dem förtroende; och ju
mera kretsen för Mosaiske Trosbekännares verksamhet utvidgas, ju
lättare skall den ännu ej fullt bortnötta fördom och anlipathi försvinna,
sr»m till sitt ursprung räknar snart flydda 2:ne årtusenden:
ja som man vill leda ifrån sjelfva vår chrisina religion, medelst framställningen
om vår Frälsares marlerande och mordet på Honom af
Judarne. Skola väl nutidens Judar plikta för synder, sedan årtusenden
begångna af deras fäder, hvilka voro olyckliga, beklagansvärda
verktyg uti den Allsvåldiges hand: för en tilldragelse, utaf
Judarnes och de christnes Gud beslutad och tillstädjad för menniskoslägtets
försoning och frälsning? — — Nej Försoningens lära:
vår christna tro, förbjuder oss detta; och måtte tidpunkten nu anses
vara stundad, att uti handling visa denna försonande anda äfven
inom det gamla fria Sverige!
Jemlikt Riksd.Ordms bud, måste motionen, hvilken uti dess
helhet nu vördsamt framlägges, fördelas uti tvenne; och dervid serskiljas
hvad som tillhörer Const.Ulsk. speciell, samt andra Ulsk:s
behandling. Jag skall derföre, med förbigående af hvad Const.
Utsk. tillkommer, hvilket uti serskild motion skall hos nämnde
Utsk. anmälas, och hvartill jag för närvar, blott har äran hänvisa,
härvid vördsamt anföra de förändringar, hvilka tillkomma den ekonomiska
lagstiftningen, eller uti hvilka delar motionen torde af
II. Allm. Besv. o. Ekon. samt LagUtsk:n, dels af hvartdera Utsk.
serskildt, dels gemensamt, behandlas, nemi.:
Derest motionen skulle tillvinna sig gunstbenäget bifall, torde
R. H. St. uti underd. skrifvelse hos K. M. anhålla:
Att, med uphäfvande i allo af K. Förordn. d. 21 Sept. 1838,
uti K. Förordn. d. 30 Juni samma år följande förändringar mätte
vinnas, nemi.:
Att uti 2 § utaf sistnule K. Förordn., första mom. alldeles
utgår; äfvensom orden ”eller undervisnings-verket” uti andra inom.
Uti konseqvens med motionens syfte i öfrigt, skulle det väl
synas, som 3 mom. af denna 2 § äfvenledes borde utgå; men då jag
är fullt öfvertygad derom, att Mosaiske Trosbekännare sjelfve deruppå
ej lägga någon synnerlig vigt, och förvecklingar derjemte kunde
upkomma, ifall mom. utginge, har jag ansett mig böra föreslå detsammas
bibehållande tillsvidare och intilldess annorledes derom
kunde komma att stadgas.
150
Den 23 December.
Deremot torde 4 oell 5 §§ befinnas vara öfverflödige och såsom
sädane, böra alldeles utgå; och förordningen således ej komma
att innehålla flera §§, än 1 § oförändrad; 2 § intages med
iakttagande af de förändringar jag dervid vågar vördsamt föreslå; 3
§ oförändrad; och 6 § upflyltas såsom § 4, sedan nnvar. 4 och
5 §§ blifvit, på sätt föreslagits, uteslutne.
Vidare torde det befinnnas: att uti K. åhs nåd. Förordn. af
d. 22 Dec. 1841 lill förekommande af oloflig införsel och utförsel
af varor, orden uti 9 § ”medlem af Judiska nationen” böra uteslutas,
då det åsyftade stadgandet dels lärer anses öfverflödigt, dels äfven
benämningen ”Judiska nationen,” såsom oegentlig, icke vidare
förefinnas uti öfrige af K. M:s i nåder utgifne Förordna-, efter utfärdandet
af ofta åberopade, af K. M:s nåd. Förordn. af d. 30
Juni 1838, ang. Mosaiska Trosbekännare.s skyldigheter och rättigheter
här i riket; hvarförutan det, eller de 11. Utsk., hvilka med
motionen komma att taga befattning, torde i öfrigt föreslå de
tillägg elter förändringar, som uti andra stadganden kunna anses
behötlige tilt följd af motionen, samt redaktionen af de föreslagne
förändringarne närmare ombesörja.
Bilagan N:o 1.
Då ett af våra hufvudsakligasle åligganden, såsom representanter
vid detta riksmöte, är att i den mån en stigande uplysning,
eller olika förhållanden kräfva, förändra och förbättre våra lagar
och på så sätt, efter vår bästa förmåga, befrämja ett älskadt fosterlands
val, bör och kan det icke undgå vår upmärksamhet att
mångå af våra landsmän, hvilka med oss deltaga i alla medborgliga
skyldigheter icke äro i åtnjutande af de med dessa skyldigheter,
för alla andra än dem förenade rättigheter.
En del af dessa rättigheter är dem, till följd af grundlagens
bud, förvägrad, och någon fråga om förändring deri kan således
icke i Ståndens plena väckas, utan inskränker sig derföre denna
min motion till önskan af en förändring uti de stadganden af den
ekonomiska lagstiftningen, hvilka inskränka Svenska medborgares,
af den mosaiska trosbekännelsen, allmänna medborgerliga rättigheter.
Sådana äro, till följd af K. M:s nåd. Förordn. af d. 30 Juni
1838 och den derpå följande nåd. Kungörelsen, om tillämpningen
af samma Förordning af d. 21 September nämnda år — rättigheten
att köpa fast egendom på landet och den att bosätta sig annorstädes
än i Stockholm, Götheborg, Norrköping eller Carlskrona.
Om man, för alt igenfinna orsakerna till dessa för många af
våra landsmän tryckande och förnärmande inskränkningar i medborgliga
rättigheter, går till 1782 års nåd. Judereglemente, ur
hvilket de äro tagne och tager i betraktande den tid och de omständigheter,
under hvilka detta nådiga reglemente tillkom, så finner
man alt Judarna först genom berörde reglemente lingö tillåtelse
att i riket inflytta och således på den tiden voro för oss så
De ii 23 December.
151
lill nationalitet, sora religion fullkomligt främmande, hvarföre orsakerna
till de inskränkningar i allmänt medborgerliga rättigheter,
sora dä gjordes, säkerligen voro föranledda af omsorg om Statsreligionens
helgd oell hvad särskildte rättigheter angår, som äro föremål
för denna motion, af fruktan för att, om Judarne tillåtas att
sig här i riket med fullt medborgliga rättigheter bosätta, hvilka
rättigheter de då icke i något land ägde, så många af dem skulle
pä en gång Inflytta, all en alltför brådstörtad förändring skulle inträffat
och många Svenska medborgare blifvit lidande på det intrång
dessa främlingar skulle gjort i deras yrken och handterm
gar.
Huru olika äro icke deremot förhållanderne nu? Med undantag
af några fii under sednare lider inflyttade Judar, hvilka K. M. i
nåder antingen tillåtit alt tills vidare sig bär i riket uppehålla, eller
också med de inskränkningar ofvannämnde förordningar innehålla,
gifvit Svensk medborgare-rätt —- äro alla i riket boende medlemmar
af den Mosaiska trosbekännelsen infödda Svenskar, hvilka det
synas mig att man icke, utan att göra sig skyldig till den grofsta
orättvisa och förtryck, kan förbjuda att, enär de dertill äga medel,
köpa fast egendom eller bosätta sig hvarhelst inom riket de
finna för sig lämpligast.
Fruktan för stora inflyttningar af främmande Judar skulle
också numera vara fullkomligt ogrundad, ty icke allenast äro de nu
i många länder fullkomligt emanciperade, utan de äro äfven i alla
andra, der de vistas, med sådan mildhet behandlade och hafva
af en stigande uplysnining så snart sin fullständiga emancipation
att förvänta, att de säkerligen icke för de rättigheters ernående,
hvilka de här skulle få, skulle vara villige att ombyta fädernesland.
Dessutom kan en sådan inflyttning endast med K. M:s särskilda
nåd. tillstånd ske, och det är lätt att förstå, att en sådan icke
skulle beviljas, om någon sorts fara af en allt för stor inflyttning
vore för handen.
Någon omtanka om Statsreligionens helgd kan ej heller läggas
till grund för ett fortsatt nekande af nämnde rättigheter, ty
den Mosaiska moralläran är icke allenast lika, ulan precist densamma
som vår och denna omtanka kan således endast afse faran af
proselytmakeri eller af exemplets inverkan på religiositeten, men
det faller af sig sjelft, att proselytmakeri lill en religion, hvars bekännare
måste vara afkomlingar af en nation, som länge sedan
uphört att existera, ej kan komma i fråga och. hvad exemplets inverkan
angår, så är det ett kändt factum, alt Mosaiske trosbekännare
sjelfve äro ytterst religiöse och aldrig fela i aktning för andras
religion, ej heller har någon sådan inverkan kunnat förspörjas
i de Städer, der de nu i sex decenier varit bosatte. Man bör
dessutom ihogkomma, att anhängare af andra Chrisina läror än den
rena Evangeliska, få bosätta sig hvar de behaga och från deras sida
är onekligen farhågan för såväl proselytmakeri som exemplet af religiös
indifferentism vida mer grundad, och likväl har man ej sett
någon olägenhet upsla af denna dem förunnade rätt.
Såsom bidrag lill min motion får jag vördsamligcn bifoga de
15 2
Den 23 December.
Mosaiska trosbekännarnes petition till Fl. M. Konungen och Komerse-coll.
yttrande deröfver, tillika med de af sagde colkm af länsstyrelser
och konsuler infordrade upgifter, äfvensom en afskrift af
de högst smickrande utlåt, öfver de Mosaiske trosbekännelsen tillhörande
Holländare, som de Holländske Minislrarne afgifvit till följd
af en föreg:de Konsuls-rapport till Norska Regeringen.
Man behagade deraf se de lyckliga verkningar, som öfverallt
ägt rum der, hvarest undersåtare af Mosaiska trosbekännelsen fält
lika rättigheter med andra medborgare, äfvensom de fördelaktiga
och serdeles hedrande vitsord, Svenska medborgare af nämnde lära
erhållit af sina länsstyrelser. Jag öfvergår nu till vederläggande af
de hufvudsakligasle inkast, som blifvit gjorda emot förländandet af
bemälda medborgerliga rättigheter, dä denna fråga vid föregående
riksdagar underlegat Ständernas pröfning eller som af ofvanbemälda
länsstyrelser i deras skrifvelser gjorts gällande.
Dessa inkast röra antingen de Mosaiska trosbekännares religion
eller deras nationalitet, eller en förmenad dem medfödd benägenhet
för ocker och schackerhandel, eller en likaledes förmenad medfödd
större skarpsinnighet och benägenhet att inmänga sig i allt, hvilken
man fruktar inom kort skulle bringa alla yrken i deras
händer och qväfva all industri hos landets öfriga barn. Den Mosaiska
religionens hnfvudstycken äro tron, kärleken och hoppet, och
dess morallära är, såsom jag redan nämnt, densamma som vår —
de af Gud gifna tio-buden — hvilken således icke någon förebråelse
kan göras. Också bar man aldrig klandrat sjelfva religionen,
men väl i blind fanatism, att det var densamma som hystes af
Christi förföljare, hvars lidande derföre borde på denna religions
bekännare hämnas, icke besinnande att man genom denna vedergällningslära
gjorde sig skyldig till samma fel, som dessa förföljare,
förtryck och hat mot en olika tänkande. Det är sant, att i samma
mån Christendomens lära blifvit renare hafva dessa förföljelser
uphört. Man fördrifver icke numera Judarne med eld och svärd,
men man fortfar att förtrycka dem och beröfva dem medborgerliga
rättigheter. Jag tror icke att det numera gifves någon, som för
religionen påyrkar rättvisan häraf, men man nekar det oaktadt af
föregifna politiska skäl emancipationen och anför bland dessa skäl
att i Mosaiska trosbekännelsen ingå, utom den för oss gemensamma
moralläran, äfven politiska bud och landslagar, hvarjemte denna
trosbekännelse skulle vara sä nära förenad med Judarnes historia
och nationalitet, att de, sä länge de vidhänga den, aldrig skulle
kunna känna sig såsom medlemmar af någon annan nation, utan
alltid bilda en särskild stat, en stat i Staten. Detta inkast, härledt
från religionen, rörer dock egentligen nationaliteten, och jag torde
derföre få behandla det i sammanhang med det inkast, man i afseende
på denna gjort, nemi., att Mosaiske trosbekännare, till följd
af sin härkomst, aldrig skulle kunna blifva Svenskar, utan alltid
skulle förblifva Judar, således aldrig betrakta Sverge såsom sitt fädernesland,
utan alltid derföre anse det förlofvade landet, dit deras
åtrå alltid skulle stå och dit de, vidhängande sin tro pä en kommande
Messaias, alltid skulle hoppas blifva återförde.
Den 23 December.
153
För all vederlägga della inkast och visa hvad de Mosaiske
trosbekännare med afseende härpå tro och känna, finnes endast ett
sätt, det alt undersöka deras troslära, och fullständigare bevis om
origligheten af någon satts, än denna lemnäs om grundlösheten af
nämnde påstående, kan ej heller gifvas. Jag mäste derföre besvära
med några korta utdrag af deras religionslärobok, och bifogar
derjemte till vidare påseende ett exemplar af denna bok.
Tillämpningen till 4:de budet omfattar i deras, likasom i vår
lära, kärleken till fäderleslandet och pä frågan ”Hvilket är vårt
fädernesland?” svaras: ”Det land der vi äro födde eller der vi ät”njuta
skydd och borgerliga rättigheter. Vi böra anstränga alla
”vära krafter för delta landets väl.”
Men ej nog med delta bestämda stadgande af kärleken till
födelsebygden såsom af Gud befalld; alla de politiska lagarne och
landslagarne, hvilka möjligen kunnat interferera med lydnaden för
allmän lag, och hvilka man, om de tillämpats, icke utan skäl ansett
skola sammanhålla de Mosaiske trosbekännarne till ett serskildt samhälle
eller, som man sagt, en stat i Staten, äro helt och hållet
uphäfda och förklarade ogiltiga. Det heter derom i den ofvannämnde
läroboken: ”Vi äro ej förpliktade att iakttaga alla buden.
”ATu binda oss endast moral- och ceremonial-buden, ej de politiska
”budén, tempellagarna och landsförordningarne,” och åter på frågan:
”Hvarföre? Emedan vi ej mera bilda en egen Stat och för
”en sådan voro dessa bud gifna, emedan vi ej mera hafva något
”tempel och ej äro i besittning af det förlofvade landet, Palie”stina”.
Om Messaias säges det: ”Messias skall föra Israel i ett nytt
”förbund med Gud; Guds kärleks och kunskaps förbund, och ge”nom
honom skall det Gudomliga riket på jorden uprättas,” och
vidare: ”Med det Gudomliga riket pä jorden förstås, att den enda
”sanna religionnen skall utbreda sig öfver hela jorden, så att alla
”menniskor erkänna en enda Gud, tjena honom allena och älska
”hvarandra som bröder.”
Det är omöjligt att med denna vackra förklaring öfver det
Gudomliga riket, som skall utbreda sig öfver hela jorden och omfatta
alla menniskor, tro, att dermed afsäges en judarnes flyttning
till Palaestina, men på det att ännu mindre tvifvel mätte kunna upstå
att icke något sådant verldsligt företag — afses, förklaras vidare,
att de dödas upståndelse och den stora verldsdomen stå i förbindelse
med tron på Messias, hvilken tro således är fullkomligt analog med
vår tro på Christus, ”dädan igenkommande ali döma lefvande
”och döda,” och hvilken jag icke hört minska någons fosterlandskärlek.
Alt Mosaiske trosbekännare, i trots af sin religions bud om
kärleken till det land, der de äro födda och bosatta, till följd af
historiska minnen, skulle, mera än den jord, på hvilken de blifvit
födda, mer än den jord vid hvilken minnet af allt hvad sorn
inbegripet i deras lif, är fästadt, på hvilken de hoppats, älskat, lidit
och som förevarar deras bortgångne älkade — att de mera än denna
jord skulle älska den aflägsna, af solen förbrända, af röfvare,
154
Dea 23 D e c e m b e r.
tiggare och smutts upfyllda orienten, emedan deras förfäder för
nära tvänne årtusenden lefde der, likasom våra vid samma lid eller
vid svarta hafvets stränder, — är icke möjligt.
Då jag således bevisat, att de fordom, i sammanhang med
mosaiska religionen stående, politiska bildén äro upbäfda; att denna
religion icke innebär någon förkärlek för det förlofvade landet,
utan tvärtom i den eviga Gudens namn bjuder och befaller oinskränkt
fosterlandskärlek lill det land, hvars undersäter dess bekännare
äro; och att tron på Messias icke har afseende pä detta lifvet,
utan på det tillkommande; samt tanken att de för historiska
minnens skull, med mera förkärlek omfatta deras fäders fordna
fjerran aflägsna hem, än deras eget närvarande, icke tål pröfning; så
tror jag ej att man längre kan påstå, att de äro af en främmande
nation eller i denna fördom finna skäl att vägra dem medborgerliga
rättigheter.
Lika litet afseende tror jag de öfriga inkasten förtjena. Att
Mosaiska trosbekännare skulle ega en medfödd benägenhet att laga
hög ränta och handla med gamla kläder och dylikt kram är lika
otroligt, sorn af existerande förhållanden i vårt fädernesland obestyrkt.
Att många Israeliter i främmande länder lifnära sig med
dessa yrken är sannt, men jag finner en ganska enkel förklaringsgrund
dertill, deruti alt, då alla handtverk varit dem förbjudna
och endast handeln dem tillåten, de, som icke egt kapitaler nog
alt drifva handel i större skala, sett sig tvungna alt. göra det i
mindre — det är att inköpa och återförsälja sådana mindre värdefulla
articklar, som deras medel tillåtet dem att betala; och hvad
räntan angår, så var det Judarne, då de bildade en egen Stat,
förbjudet alt taga någon ränta, men en stigande uplysning har
lärt såväl dem som oss, att ränta är en rättmätig betalning för det
temporära afståndet af ett kapital, och dess höjd beror således på
tillgången af dylika kapital och den risk, soth med deras utlånande
är förenad. Jag kan således ej finna något skadligt i något af dessa
yrken, men kan genom deras missbruk skada npstå, så bör
denna förekommas genom lagar, som gälla lika för alla religionsbekännare.
Dessa allmänna räisonnementer röra emedlertid, såsom jag
redan nämnt, icke Mosaiske religionen tillhörande Svenskar, och
jag ber att i detta afseende få hänföra till länsstyrelsernas vackla
vitsord om deras upförande; men äfven om man förutsätter att
förhållandet skulle vara motsatt, så kan delta dock aldrig blifva ett
skäl att vägra dem att köpa jord och idka andra yrken, än handel,
ty om schackrarens yrke är dåligt, så bör han ju snarare upmuntras
än förbjudas att öfvergifva det, och lika absurdt som orättvist
skulle det vara, att förbjuda en Mosaisk trosbekännare att köpa
jord, emedan en annan toge hög ränta.
Om Mosaiske trosbekännares större skarpsinnighet än Chrislnas
är jag ingalunda öfvertygad; men skulle den verkligen existera,
så kan den endast blifva gagnelig för de yrken, hvarmed de skulle
komma att sysselsätta sig. Om en Mosaisk trosbekännare skulle
bättre sköta sin jord eller med mera omtanka drifva sitt bruk,
Den 23 December.
155
än Jen förra ägaren gjort; sä skulle ju vid dessa egendomar flere
inenniskor finna arbetsförtjenst oell bröd än förut och såväl handteringen
sorn fosterlandet deraf hafva fördel. .Någon benägenhet att
inmänga sig i allt och qväfva andra medborgares industri bar icke
försports i de städer, der de hittills fått bosätta sig. Ilade den
visat sig, så skulle det ju vara en orättvisa emot dessa städers
innebyggare att utsätta dem enSamne för en sådan inverkan; men
de hafva aldrig beklagat sig deröfver. Att genom en Mosaisk trosbekännares
ingående uti ett yrke, likasom genom en Christens, en
konkurrens upslår för dem, som förut drifvit delta yrke är gifvit,
men denna konkurrens är nyttig för allmänheten, och bästa sättet
alt förebygga, att den ej må blifva skadlig för någon, är alt lemna
alla yrken öpna för alla medborgare.
Jag bar nu genomgått de inkast, man gjort emot de Mosaiske
trosbekännarnes vinnande af medborgliga rättigheter, och har endast
några ord att tillägga örn de fördelar, som derigenom skulle
vinnas.
Desse trosbekännare hafva gjort sig kända såsom arbetsamme,
ordentliga, husliga, måttliga och återhållsamma. Deras välgörenhet
emot så väl Christna som egna trosförvanter är utomordentlig, och
det är nästan utan exempel, att någon af dem begått ett brott,
Sädane medborgare förskjuter en Stat icke strafflöst, och det är
derföre icke blott uphäfvandet af ett lidande för dem, utan äfven
en fördel för det gemensamma fosterlandet, som jag vill vinna.
Vi skulle genom de Mosaiske trosbekännarnes emanciperande
aftvå den fläck, sorn nu vidlåder oss såsom deras förtryckare; vi
skulle genom den frikänna vår religion från en mot dess milda
anda stridande fanatism; vi skulle slutligen genom den erkänna
alla medborgares likhet inför lagen och derigenom helga denna
princip, som måste vara hvarje råttsenligt samhälles grundval.
Min motion är, att Ständerna mätte i underdånig skrifvelse
hos Hans Majit anhålla, att 2:dra §:n af K. M. nåd. Förordn. af
d. 30 Juni 1838, l:ta och 3:dje punkterna, måtte utgå, och 2:dra
punkten förändras så, att hela denna § skulle få följande lydelse:
§ 2.
Mosaisk trosbekännare må ej ega att välja eller kalla prest
eller kyrkobetjening inom Christna församlingarna eller i direktaeller
kommisioner, som hafva befattning med kyrkoärender eller
Christna undervisvingsverket; deltaga i öfverläggningen eller beslut
om sådana frågor:
samt att K. M:s nåd. Kungörelse af d. 21 Sept. 1838 mätte
helt och hållet uphäfvas.
Jag anhåller vördsammeligen om remiss af denna min motion
till vederbörligt Utsk.
C. F. JVcern, J:r.
Afskriftens vigtighet intygar:
Axel Lamm.
Medic. Doct. Chir. Magister.
156
Den 23 December.
Bilagan N:o 2.
Vördsam promemoria.
Aret 1848 liar i fråga om Judar/tes emancipation, frambragt
så utomordentligen mycket, att en detaljerad redogörelse derför,
att icke tala om en resonerad framställning, skulle uptaga volymer.
Inskränkt till utrymmet af blott en promemoria, vilja vi
blott i största korthet omnämna fada, som i sig sjelfva äro så rikhaltiga
och af en så betecknande natur, att de ensamne tala ett
tillräckligen hörbart språk. För alt i detta uppräknande bringa
åtminstone något system, skola vi följa den kronologiska ordningen.
Den 5 Januari föreläde Lord John Russel Englands Underhus
billen om Judarnes emancipation. Den 7 i samma månad
väckte Universitet i Königsberg och d. 20 Filosofiska fakulteten
vid Universitetet i Berlin fråga om befogenhet för judar att
bekläda akademiska läroembeten. Uti den under d. 8 Febr. utfärdade
konstitution för Konungariket Sardinien uttalades grundsatsen
för religiös tolerans. D. 9 Febr. erhöllo judarne i Storhertigdömet
Toscana genom delta rikes nya grundlag enahanda medborgerliga
och politiska rättigheter, som öfrige der bosatte trosbekännare.
Den 11 i samma månad erhöll billen om judarnes emancipation
andra läsningen uti Underhuset, hvarvid Sir Robert Peel
höll sitt namnkunniga tal till förordande af denna fråga. Den 25
Febr. inträdde två judar, Hrr Cremieux och Goudchaux, såsom
medlemmar i Frankrikes provisoriska regering. Den 4 Mars
utlofvade Hertigen af Nassau likställighet i borgerliga och politiska
rättigheter för alla olika trosbekännare inom Hertigdömet. Den
i samma månad fordrade andra kammaren af den Badiska Biksförsamlingen
judarnes likställighet i rättigheter med statskyrkans
bekännare, hvilket af Ministéren utlofvades. Den 6 Mars utlofvade
Konungen af Bayern en lag, sorn skulle förbättra judarnes samhällsställning.
Under s. d. blef judarnes emancipation fullständigt
genomförd uti Hessen Homburg. Den 7 Mars utlofvade Ministéren
i Hessen Darmstadt judarnes likställighet med öfrige trosförvandter
inom landet. Den 14 Mars tillförsäkrade Ministéren i
Konungariket FVurtcmberg judarnes fulla politiska rättigheter.
Under s. d. blef emancipationen genomförd i Anhalt Dessmi.
Under s. d. ingingo båda Tafflarne af Ungerska riksdagen med en
gemensam skrifvelse till Kejsaren Konungen, hvaruti begärdes judarnes
fullständiga emancipation uti Ungern. Den 16 Mars föreläde
ministéren i Storhertigdömet Baden kamrarne ett lagförslag,
som innefattade den af andra kammaren under den 5 i s. m.
äskade judarnes emancipation. Den 19 Mars erhöllo judarne politisk
valrätt uti Oldenburg. Den 22 Mars utlofvade Konungen
af Preussen judarnes likställighet i rättigheter med öfrige Preusske
medborgare. Den 25 Mars infördes uti Sardinien emancipationen
i enlighet med lagen af den 8 Febr. Den 27 Mars inträdde
en jude såsom ledamot af Venedigs provisoriska regering. S.
d. genomfördes emancipationen fullständigt uti Anhalt Bernburg.
Deli 23 December.
157
Den 2 Apeil äskade Bayerns Deputerade hammare judarnes full—
sländiga emancipation. Den 7 Apr. förklarade det Tyska förparlamentet,
att judar voro lika valberätligade och valbare till Tysklands
nationalförsamling, som alla andra trosbekännare. Den 10
Apr. beslöts judarnes emancipation utaf den provisoriska Regeringen
i diodena. Den 14 Apr. förelädes Ständerna i Braunschweig eli
lagförslag, som tillförsäkrade judarne full jemnlikhet med öfrige
trosförvandter. Den 17 Apr. öpnades Ghettos portar i Rom. Den
18 i s. m. erhöllo judarne politisk valrätt i Österrike. Den 20
Apr. medgåfvo Brnunschwcigs Ständer äktenskap emellen judar
och kristna. Den 30 i s. ra. emanciperade provisoriska Regeringen
i Milano samtliga inom det Lombardiskt-Venelianska Konungariket
bosatta judar. Den 5 Maj antog Engelska Underhuset billen om
judarnes emancipation. Den 18 i s. m. utgafs en kejserlig Rysk
Ukas, som på liberala grunder fastställde organisationen af Rabbiner-Cotnmissionen.
Redan den 24 förutgångne Mars bade en ökas
utgifvits, som tillförsäkrade soldater af mosaiska religionen åtskilliga
förmåner. Den 6 Juni antog andra kammaren af Hannovers Riksförsamling
lagen om judarnes emancipation enhälligt. Midsommarsdagen
proklamerade Donaufurstendömenas Regenter judarnes
emancipation. Den 5 Juli erhöllo judarne i Tyrolen fri religionsöfning.
Den 11 och 23 Juli antogo Hessen Cassels och
Hessen Homburgs lagstiftande församlingar lagar, som medgifva
äktenskap emellan judar och kristna. Den 28 Juli medgaf Preussens
Nationalförsamling lill kristendomen öfvergångne judar frihet
att återvända till sine Jäders tro med bibehållande af fulla
medborgerliga och politiska rättigheter. Den 7 Aug. utfärdades den
af minisléren i Hessen Darmstadt under den 7 Mars utlofvade lagen
om judarnes emancipation. Den 14 Sept. utfärdades en lag
af enahanda innehåll uti Konungariket Hannover. Den 2 Okt. valdes
en jude, Doktor Riesser, till vice president i Tysklands nationalförsamling.
Den 5 i s. m. borttog Österrikes lagstiftande
församling den s. k. judeskatten. Den 9 Okt. invaldes judar till
ledamöter af Municipulrådet i Krakau. Den 19 i s. m. tillerkände
borgerskapet i Frankfurt ani Mayn judarne valrätt till den
konstituerande församlingen. Den 10 Nov. erhöllo judarne i Konungariket
Sachsen och d. 15 i s. m. judarne uti Storhertigdömet
Sachsen Weimar enahanda rättigheter. Den 5 Dec. fastställde den
utaf Konungen af Preussen oktrojerade författning judarnes fullständiga
emancipation och den 10 i s. m. beslöt Tysklands parlament
judarnes fullkomliga emancipation öfver hela det Tyska
riket.
Under första månaden af år 1849 hafva judarne i den fria
Riksstaden Hamburg erhållit medborgarerätt samt indigenatsrält i
Lubeck, i hvilken stad det sedan århundraden varit dem förbudet
att bosätta sig; äfvensom talrika petitioner till riksdagen i Kremsier
inkommit om judarnes i Österrike fullkomliga emancipation.
Vi torde icke behöfva mera än med få ord uti minnet återkalla,
alt redan före 1848 Judarne i Frankrike, Belgien och
158
Den 23 December.
Holland voro i åtnjutanande af alla samt i England och Danmark
af nästa alla bade medborgerliga och politiska rättigheter.
Hvad här förljenar tilläggas, är, att Judar i Schleswig och
Holsten., Österrike och Italien deltagit i de nationalitetskrig, som
i nämnda länder utbrutit, och dymedelst bestyrkt, att de ej ega
någon serskild nationalitet, utan alt juden drager sitt svärd mot
sine trosbroder, då det är fråga om att försvara sin Tyska Magyariska
eller Danska nationalitet. Detta faktum, 0111 något, mätte
väl undanrödja hvarje skymt af beskyllning örn judarnes serskilda
nationalitet.
Bilagan N:o 3.
S. A. K. 1
Inför E. K. M:s thron våge vi i djupaste underddiet, efter npdrag
af lorsamlingarne i Stockholm, Götheborg och Norrköping, i
samtlige lill Mosaiska läran sig bekännande Svenska undersälers vägnar,
nedlägga deras anhållan om E. K. M:s nåd. bistånd lill erhållande
af de medborgerliga rättigheter, hvilka ännu här i landet
äro dem i lag förvägrade, svårligen förenligt med grundlagens liberala
anda, samt i strid med de filantropiska läror och den känsla
af menniskovän och menniskovärde, som nu i allmänhet lifva Europas
nationer.
Då vi i underddiet vände oss till E. K. M. med en så vidsträckt
anhållan, som att få åtnjuta samma rättigheter emot upfyllandet
af samma skyldigheter till det gemensamma fäderneslandet; med
hvarje annan infödd Svensk, hafva vi noga betänkt alla de dermed
samband egande omständigheter. Vi bafve frågat oss: icke om det
var vår naturliga rätt, såsom menniskor, alt få deltaga i samhällets
alla fördelar och bördor, ty derom upstod hos oss aldrig tvifvel,
och uplysningen har lyckligtvis numera äfven undanröjt det hos
de kristna folken, ehuru det enskilla intresset ofta nog begagnat sig
af fördomar och missförstånd till motverkande af det offentliga erkännandet,
och samfundslifvet har redan så mäktigt tagit intryck
af denna stora sanning, som är kristendomens skönaste lärosats, att
vi icke behöfva åberopa den inför en Konung och ett folk, hvilka
gemensamt visa sig beslutne att hylla Sanningens och Rättvisans
principer. Men vi hafva frågat oss: om en underd. begäran, att
få denna naturliga rätt högtidligt erkänd, är förenlig med fäderneslandets
föi-delar, samt med tidsförhållandena i öfrigt; och det är
föist sedan vi eflerforskat detta, med all den förmåga oss står till
buds, och sedan vår, på denna forskning grundade, öfvertygelse
bejakat frågan, som vi vågat nalkas E. K. M:s thron med underd.
anhållan om nåd. upmärksamhet på skälen till denna begäran.
Vi skulle missbruka E. K. M:s tålamod och visa ett oförtjent
misstroende till Svenska folkets representanters kunskaper och omdöme
vi här vidlyftigt anförde alla de kända förhållanden; som i flera andra
länder redan visat de gemensamma fördelarna af enahande medborgerliga
pligter och rättigheter för så väl christne som Mosaiske
frosförvandtér. De mest idoga och bildade folken, i Europa hafva
Den 23 December
159
redan frånträdt alla tvifvel om nyttan deraf. I Frankrike, Belgien,
Holland och flera Tyska riken, samt i de Nordamerikanska staterna
är emancipationen numera fullständig; i England, uti nästan alla
väendtliga delar genomförd; och i samma mån denna princip af
likhet alla trosbekännare emellan gjorts gällande inför lagen och i
samhällsförhållandena, utan vilkor eller småaktiga inskränkningar,
visar sig en allmän belåtenhet dermed. I Danmark har folkets
tänkesätt härom i sednare lid taget en sådan riktning, att det sjelf
afhjelper och lämpar de missförhållanden, sorn en senfärdig lagarnes
utveckling ännu ej aflägsnat. I Norrige, det land der sjelfva
grundlagen genom besynnerligt afsteg från sin i öfrigt frisinoande
anda, hårdast uttalat sig emot Mosaiske trosbekännare och vägrat
dem ali inflyttning, har redan en mäktig opinion visat sig för borttagandet
af delta onaturliga hinder.
Hvad Sverige beträffar, finnes intet skäl att befara, att det,
om den Mosaiska befolkningen finge med den öfriga dela alla medborgerliga
och politiska rättigheter och skyldigheter, icke kunde
blifva lika belåtet dermed, som nyssnämnde länder. Sverige framgår
onekligt med tillväxande intellektuella och moraliska krafter på
bildningens och sedlighetens bana; det känner alltmer värde af dess
krafter, och sådana finnas äfven inom alla religionsbekännelser.
Sverige känner ock alltmer behofvet af industriens utbildning för en
tillvexande befolkning, om en härd naturs hinder skola kunna upvägas;
det öfvertyga!- sig alltmer, att handels- och näringslifvets
frihet utgör vilkoret för en sådan industriens utveckling; monopolierna
äro redan i lag afskaffade; en omisskännelig syftning lill bättre
beräkning i företagen och till mera sparsamhet i enskilda lifvet. förmärkes.
Under ett sådant fortskridande på civilisationes bana och
ett allmännare sträfvande till mera uplysning och trefnad, kan icke
det verksamma biträdet af en integrerande del utaf landets befolkning
vara likgiltigt. Om den ock icke är talrik, erbjuder den måhända
jemförelsevis till sitt antal, en mera betydlig andel af intellektuela,
materiella och moraliska krafter, än mången förväntar,
eller allmänheten hittills känt, eller visat sig böjd alt offentligen
erkänna; och vi våge hysa den förtröstan, att vid en jemförelse
emellan den Mosaiska befolkningen här i landet och den öfriga befolkningens
bättre lottade klasser, skall den förra, oaktadt alla de
hinder och inskränkningar, den ännu måste röna i sin medborgerliga
ställning, befinnas icke stå tillbaka mot de sednare; i idoghet,
ordning, huslighet och sedlighet, samt att den således, genom det
införlifvande med nationen, som måste blifva en följd af jemlikhet
inför lagen, skulle i förhållande till sitt antal ganska verksamt bidraga
till intelligensens och industriens framåtskridande, och dymedelst
till landels förkofran.
Billigheten af de förändringar i våra förhållanden, hvarom vi
nu gå att i underdånighet anhålla, har K. M. jemväl för åtta år
tillbaka nådigst behjerlat, och genom utfärdandet af en nåd. Förordn.
upliäft alla dittills utkomna, rikets Mosaiska befolkning rörande,
men med tidehvarfvets uplysning icke öfverenstämmande
Författmr. Att kort derefter en förklaring följde, som åter till en
ICO
Den 23 December.
del aflägsnade det efterlängtade målet liar — utan att minska vår
tacksamhet för de ädla afsigter, hvilka så klart framlysa ur förstnämnda
nåd. förordning — icke kunnat undgå alt nedslå och
djupt bedröfva; dock har numera denna smärta gifvit vika för det
tillitsfulla hopp, vi hyse till E. K. M:s högsinnade tänkesätt och
ynnest fulla nåd, samt till Svenska folkets alltmer fortskridande uplysning.
Allmänna tänkesättet erkänner numera religions-fördragsamhelen
såsom en christlig pligt. De falska begreppen om Mosaiska religionens
fiendtlighet mot christendomen och om dess bekännares
hyllning af sambällsvådliga läror hafva skingrats. Mänga af de anledn:r,
som förut inom åtskilliga af landets folkklasser vållat afroghet
emot den Mosaiska befolkningen, hafva uphört. De serskilde
trosförvandterna respektera hvarandras samvetsfrihet, i samma män,
sorn förnuftet visar religionernas gemensamma mål vara menniskokärlek,
fri forskning oell samhällig sedlighet; snart stå de alla färdiga
alt erkänna fordna misstag och sin bättre öfvertygelse. Det
är således antagligt, alt just 1111, då nationen, ställd pä förtröstan
till E. K. M:s ädla tänkesätt och motseende Regeringens verksamhet
för hennes vigtigaste angelägenheter, söker lyfta sig öfver alla
de fördomar, (missförstånd och betänkligheter, hvilka i sekler hämmat
nalionalandans utveckling i sann mensklig riktning och (ill alla
folkklassers gemensamma båtnad, skall Svenska folket finnas beredvilligt,
alt, med erkännande af sina lagars rätta anda, skänka fullkomlig
och oinskränkt medborgarerätt äfven åt de landsmän, hvilka,
lill följd af hittills oklara begrepp om allmän menniskovän, varit
och äro dömda att uteslutas från alla dyrbarare samhällsfördelars
åtnjutande. Under ett ögonblick af denna vigt och då Svenska folkel
manas af sina egna behof till en frimodig, fördomsfri forskning
uti alla sina inre. förhållanden, skall allmänna tänkesättet besinna
hela obilligheten af en sådan uteslutning. Det skall vid åsynen af
den Mosaiska befolkningens sträfvande till bildning och sedlighet,
samt af det deltagande för samhällets angelägenheter, den genom
sjelfva denna önskan om delaktighet visar, finna hela orättvisan af
att låta denna del af Sveriges befolkning ännu längre dväljas i den
tillbakasätta samhälls-ställning, hvari den nu befinner sig: att till
och med i lag vara förnekad möjligheten att höja sig till jemlikhet
med öfrige Svenska undersåter.
Alt en dylik sträfvan lill fördomsfri forskning samt en känsla
af behof utaf förbättrade samhällsinstitutioner verkligen genomgår
och lifvar Svenska folket och dess Regering, tro vi oss finna bland
annat bekräftadt deraf, att på E. K. M:s nåd. befallning nu tvenne
komiléer äro nedsatte alt utarbeta förslag lill nationalrepresentationens
ombildning samt till förändring af allmänna lagen. 01'vertygade,
att de uplyste och vältänkande män, som E. K. M. härtill
läckts utvälja, icke kunna undgå att vid sina arbeten afse tidens
kraf af en, med det religiösa sinnet, bildningens och samhällsandans
utveckling mera öfverensstämmande fördragsamhet inom den medborgerliga
och politiska verksamhetens område, olika trosbekännare
emel
-
Den 23 December.
lfil
emellan, väge vi här underdist utlala den hoppfulla förmodan, att,
om dessa komite'rade finge sig updraget att yttra sig öfver de delar
af denna vår underd. ansökan, sorn angar dels deltagandet i
nationalrepresentationen, dels ett förtydligande af allmän lag, de
begge komitéerna då skulle finna sig upmanade alt. föreslå uphäfvandet
af alla de inskränkningar i denna medborgerliga verksamhet,
hvilka, grundade blott pä religions-olikhet, ännu qvarstå i rak strid
mot tidens uplysning och allmänna, försonande anda.
Sedan vi nu vågat fästa E. K. M:s upmärksamhet på alla dessa
förhållanden, bedje vi, alt IL K. M. täcktes taga i betraktande, att
den nu i riket befintliga Mosaiska befolkningen till största delen
består af här i landet födde afkomlingar af föräldrar, hvilka genom
landels Regering för nära sjuttio år sedan upmunlrades att sig i
riket ho sä lia; att de tala landets språk, följa dess seder, deltaga i
nationalförsvaret, i alla skattebördor och i allt upfylla sina skyldigheter
emot sitt fädernesland. Böra de således icke anses lika berättigade
lill deltagande i lagstiftning, beskattning och förvaltning,
som hvarje annan infödd Svensk man? Och i de få fall, då religiösa
trosformers olikhet kan erfordra någon skiljaktighet i sättet af
dessa rättigheters utöfning, synes sådant böra i lagen derefter lämpas,
utan all derföre tillintetgöra eller förminska sjelfva behörigheten.
De föreskrifter i gruudlagarne, hvilka utesluta Mosaiska trosbekännare
från alla stalsembeten samt från deltagande i nationalrepresentationen,
stå icke i öfverensstämmelse med dessa lagars allmänna
anda, att betrakta hvarje i landet infödd man såsom ägande Svensk
medborgarerätt. Huruvida afvikandet frän denna naturliga princip
verkligen öfverensslämmer med billighet och rättvisa, är hvad vi i
underchhet bedje E. K. M. taga i nådigt öfvervägande. I vår troslära,
liksom i den christna, är sedoläran rättesnöret för den blifvande
medborgarens upfostran, undervisning och upförande och blir
sålunda grunvalen för hans handlingssätt, då de borgerliga och politiska
pligternas oell rättigheternas utöfning i fråga ko mm er; och man
kan alltså med skäl säga att sedoläran i de begge religionsbekännelserna
är en, oansedt religionsformerna äro skiftande. Af denna
sanning synes följa, att om nådigt bifall skänkes åt denna vår underd.
anhållan om en lika naturlig, som för hela samhället nyttig
rättighet alt få deltaga i lagstiftning och förvaltning af nationens offentliga
angelägenheter, skall statskyrkans värdighet destomindre
trädas för nära, som dess höga ståndpunkt lika litet är i behof af
något från religionens tvång hemtadt stöd, som den genom ett sådant
stöd kan vinna i styrka och glans, utan skulle, om möjligt,
tvertom vinna vid aflägsnandet af alla dessa kringgärdningar, hvilka
icke tyckas vara egnade att framställa henne såsom grundad på öfvertygelsens
fasta klippa.
De skäl, vi här ofvan sökt utveckla för vår önskan, att få
undanröjda de hinder, som i grundlagarne förefinnas mot vår likställighet
med öfrige rikets medborgare, torde vi äfven få göra gällande
i afseende på det i allmänna lagen stadgade jäf för vittnesmåls
afläggande.
2 H. 11
102
Den 23 December.
Dä det mened förbjudande budordets gemensamhet för bekännare
af Mose och Christi läror är allmänt känd, synes tydligt, att
det i allmänna lagen utstakade hinder för vittnesmåls alläggande ej
varit afsedt all å Mosaiske trosbekännare tillämpas, helst desse vid
antagandet af 1734 års lag ännu ej i riket vunnit inträde. Likväl
kan det ännu qvarstående lagrummet, till följd af sin ordalydelse,
tydas, och har äfven någon gäng blifvit utlydt på eli för den Mosaiske
trosbekännare!) kränkande sätt och i strid mot den förmän,
som borde tillkomma rättsökande i allmänhet. Behofvet af en förändring
i detta lagrum har ock redan af den utaf K. M. nedsatta
Lagkomité blifvit insedt oell i dess förslag till Civil- och Kriminallag,
genom förändring af ifrägavar. ordalydelse, erkändt.
De förändnr i rikets grundlagar, konstitutionella institutioner
samt allmänna lag, om hvilka vi derföre i djupaste underd:het bönfalla
äro följande:
att de hinder, som i R.F. och i Riksd.-Ordn. upslällas mot
Mosaiske trosbekännare för erhållande af civile embeten och domarebefattningar,
samt för deltagande i nationalrepresentationen, mätte
uphöra;
alt de eds-formulärer, sorn äro stadgade uti Riksd.-Ordn. och
Tryckfrihetsförordn., äfvensom formulären för huld- och trohotssamt
tjenstemanna-ederna måtte för Mosaiske trosbekännare göras
tillämpliga; och
att den behörighet för Mosaisk trosbekännare, alt bära vittnesbörd,
som synes i R.B. ifrågasatt, mätte oss tillerkännas.
Om dessa lagförändringar våge vi i underddiet anhålla, alt E.
K. M. täcktes vid nästblifvandc riksdag framlägga nåd. propos:r lill
R. St., hvilka, äfven i denna angelägenhet, utan tvifvel med beredvillighet
skola gå E. K. M:s höga samt mot alla medborgare välvilliga
afsigter till mötes, enär desse nplyste representanter af ett
fritt folk ej lära tveka alt följa den riglning till fördragsamhet och
samhällighet, hvilken, såsom vi ofvan sökt visa, pågår bland alla
Europas civiliserade nationer samt äfven allt mer och mer röjer
sig uU vårt fädernesland.
Afven inom den ekonomiska lagstiftningens område finnes ett
och annat stadgande, som är stridande mot den af oss efterlängtade
likställighet inför lagen, och då undanrödjandet af dessa hinder
beror af E. K. M. allena, våga vi i underddiet hoppas att E.
K. M. måtte uphäfva de inskränkande vilkor, hvilka i K. Förordn.
d. 30 Juli 1838 och K. Kungörelsen d. 21 Sept. samma år förefinnas,
i afseende å bosättning hvarhelst i riket, ä köp af fast egendom
på landet, samt å deltagande i vissa kommunala befattningar,
om ock med bibehållande af jäf i och för de kyrkoärenden och
religionsundervisningen ronde frågor.
Tryggt förlitande oss på E. K. M:s ädla tänkesätt och nådfulla
benägenhet att upfylla dess undersåters billiga önskningar, emotse
vi med hoppfull förtröstan den af samtliga dessa lagförändringar
beroende likhet inför lag med landets öfriga befolkning. Skulle
dock E. K. M. i nåder finna tidsförhållandena vara sådana, att ett
villfarande af vår underd. begäran om deltagandet i national-repre
-
Den 23 December.
163
sentationen, möjligtvis kunde öka de redan nu ulan tvifvel nog
stora svårigheterna vid lösandet af frågan om dess snara ombildning
i öfverensstämmelse med det allmännas önskningar och intressen;
då äro visserligen dessa intressen de öfvervägande, och vår
medborgerliga pligt manar oss att inskränka vår ansökan till de öfriga
politiska och medborgerliga rättigheter, om hvilka vi här i
underdånighet anhållit, i det tillitsfulla hopp, att till vinnande af
dem intet hinder torde möta.
Nådigste Konung!
I nära två tusende år hafva våra förfäder rönt otaliga lidanden
och förödmjukelser, under de förföljelser, som på ett så ovanligt
och eljest i verldshistorien oerhördt sätt utgått från vilda, eröfringslystua
folkslag, under råa tiders hedniska mörker, för att sedermera
under hvarjehanda former fortsättas äfven af samhällsordnade,
civiliserade och i öfrigt fredliga nationer. Länge hafva Christendomens
egna Läror förgäfves bjudit fördragsamhet och rättvisa, samt
dess ypperste, ädlaste och uplystaste män sökt alt blidka hatet och
tillrättavisa de fanatiska opinioner, som i judendomen skådat något
värre och samhällsvådligare än i alla andra religions-skiljaktigheter.
Efter hand har dock ett bättre tänkesätt utbildats. Man har insett
vilfarelsen och funnit grundlösheten i det blinda hatets föregifvanden;
man har vant sig att steg för steg låta uplysningens sanningar
och samhällslifvets erfarenhet verka till mildring i de hårda undantagsstadganden,
hvilka de Mosaiske trosförvanlerne varit underkastade.
Stora nationer, mönster för så väl intellektuel som materiel
verksamhet, hafva uttagit, eller stå redan färdiga att uttaga det
sista steget lill godtgörande för framlida generationer af seklers
oförrätter mot fäderne. Icke må Sverige blifva efterstående i denna
verldshandling af rättvisa och klokhet. På E. K. M. beror att
pröfva vår underd. begäran, och om den i nåder godkännes, att
med det förtroende, hela Svenska folket hyser till sin Konungs nplysta
och högsinnade tänkesätt, mäktigt gifva riktning åt dessa tidens
sträfvanden för förening af allmän fördel med hvarje billigt erkännande
af inenskliga rättigheter. Vi nedlägga derföre, med tillförsigt,
denna vår välfärds-angelägenhet i E. K. M:s händer, förvissade,
att, om den efter vår önskan kan afgöras, sådant skall blifva till
ett älskadt fosterlands sanna nytta och till våra medborgares, med
vår egen oskiljaktiga, ära och fördel.
Vi innesluta samtlige Svenske undersåter af den Mosaiska trosbekännelsen
i E. K. M;s nåd. hägn och beskydd, försäkrande om
den djupa undersåtliga vördnad och tillgifvenhet, hvarmed vi
framhärde,
Nådigste Konung!
E. K. M:s.
Underd:ste tjenare och undersåter Mosaiska församlingens i
Stockholm föreståndare:
A. L. Lamm. L. Meijerson. M. A. Jacobson.
/. Assur. /. Levertin.
D. M. Lublin.
.11*
164
Den 23 December.
Mosaiska församlingens i Götheborg föreståndare:
L. E. Magnus. Isac Leman. H. I. Heijman.
Mosaiska församlingens i Norrköping föreståndare:
Jac. Philipson. A. L. Soldin. D. J. Davidsson.
Afskriftens riktighet intygas af
Abr. Hirsch.
Musikhandlare.
Bilagan N:o 4.
Till Hrr Föreståndare för Mosaiska Församlingen i Slockholm.
Mine Hrr! Jag har för afsigt att inom II. R. o. Ad. vid nu
påbörjade riksdag väcka motion till Jude-emancipationens befrämjande
inom Sverige.
Det vore härvid min högsta önskan, att, till följd af den innerligaste
öfvertygelse, att vårt gemensamma fosterland bäst gagnades
om alla dess medlemmar egde enahanda politiska och medborgerliga
rättigheter, helst skyldigheterna mot fädernejorden äro
desamma, alt, säger jag, kunna med motionen yrka allmän jemnlikhet
i detta hänseende; men då tidens oro och den jäsning som
rundt omkring vårt kära fädernesland störa lugnet och synas hafva
allmänna samhällsomslörtande planer till mål; äfvensom helgden af
den hos oss bestående statskyrkan — manar oss alt tillvägagå med
mera än vanlig försigtighet — tror jag mig alltså, för det allmänna
bästa, hvilket äfven är de Svenska medborgares af Mosaisk trosbekännelse,
och för framgången af Eder pä rättvisa och billighet
grundade önskningar, nedlagda inför Thronen genom den af
Hrr föreståndare för samtlige Mosaiska församlingarne i Sverige
år 1847 i underd:het afgifna petition, samt, i öfverensstämmelse
med Hrr föreståndarnes vid slutet af nämnde petition gjorda
inskränkningar, böra med motionen endast söka medverka till medgifvande
åt Svenska medborgarne utaf den Mosaiska Trosbekännelsen
af de rättigheter, hvilka redan äro tillerkända landets öfriga
invånare, tillhörande med Statsrelegionen skiljaktiga trosbekännelser,
eller enl. kathegorien uti sista mom. 18 § nu gällande Riksd.-  Ordn.
För att gifva styrka åt min framställning vid den blifvande
motionen, har jag ansett mig böra, såsom bilagor till densamma,
vidfoga, förutan den förenämnda petitionen af år 1847, äfvensom
ett resumée af Jude-emancipationens framsteg inom andra länder de
sednaste betydelsefulla åren, — Hrr Föreståndares härmedelst begärdta,
benägna svar uppå åtskilliga vigtiga frågor, hvilka djupast
ingripa uti förhållandena emellan den christna och judiska befolkningen
inom vårt gemensamma kära fädernesland. För min egen del
skulle jag visserligen anse dessa frågors besvarande af Eder öfverflödig,
helst den Judiska katechesen med flera offentligen utgifna
religions-böcker, innefattande den Mosaiska bekännelsens tros-dogmer,
i detta afseende^, lemna de nöjaktigaste svar; men, dä man inom
De;n 23 December.
165
främmande länder, t. ex. i Frankrike under Kejsar Napoleons regering,
funnit en sådan åtgärd behöflig, tror jag, för framgången af
Eder sak, nyttigt vara, att på förhand kunna företes med den Mosaiska
trosbekännelsen fullt öfverensstämmande, öppet meddelade
utlåtanden beträffande nedanstående frågor, desamma, hvilka, såsom
förut är nämndt, blifvit officielt framställda och till alla delar nöjaktigt
besvarade af ett i Frankrike år 1807 sammankalladt Sanhedrin.
1 :sta frågan: ”Kan en Judinna gifta sig med en christen,
och en christinna med en jude, eller bjuder lagen att judarne
skola gifta sig blott sig emellan?”
2:dra frågan: ”Anse judarne Svenskarne såsom bröder eller
som främlingar?”
3:dje frågan: ”Betraktas Sverige såsom fädernesland af de
derstädes infödde och såsom Svenska medborgare lagligen ansedde
Israeliterna och erkänna sig dessa förbundna till dess (Sveriges)
försvar ?”
4 :de fr agun: ”Hvilken domaremyndighet ega judarnes Rabbiner
i Polissaker och hvilken Polismyndighet vid tvister inför
rätta ?”
5:te frågan: ”Finnes det handtverk, hvilka äro judarne förbjudna
af lagen?”
Och skulle jag dessutom benäget anhålla om upgift på antalet
å inom riket dels födde, dels natnraliserade Svenska medborgare af
Mosaiska trosbekännelsen samt deras lefnads förvärf m. m.
Med fullkomligaste högaktning har jag äran teckna:
Stockholm d. 30 Nov. 1850. Axel F. Liljenstolpe.
Afskriftens riktighet intygar
Stockholm d 23 Dec. 1850.
L. Lipmannson.
Sekreterare vid Mosaiska församlingen.
Bilagan N:o 5.
Utdr. ur prof. hållet vid Mosaiska Församlingens
Föreståndares sammankomst i
Stockholm d. 5 December 1850.
§ 2.
Efter diskussion härom, beslöto Föreståndarne att, genom prot.-  utdr., det svar skulle Hr Liljenstolpe lemnäs, att enär de af honom
i berörde skrift framställda frågor samtligen återfinnas bland
dem, hvilka redan år 1806 blifvit utaf Franska Regeringen förelagda
en i och för frågornas besvarande sammankallad Synodal-Församling,
hvarefter de, af nämnde församling afgifna svar bekräftades
af ett för berörde ändamål af samma Regering nedsatt Sanhedrin,
— hänvisa Hr Liljenstolpe till de af nämnde auktoritetei
1 CG
Den 23 December.
med afseende härå afgifna och stadfästade svaromål, hvilka ännu i
dag, ibland Mos. trosbekännare i allmänhet, ega gällande kraft;
samt att dessutom, till närmare uplysnings vinnande, fästa Hr Liljenstolpes
upmärksamhet på den, forst på Tyska sedermera på Svenska
språket härstädes utgifna Lärobok i Israelitiska religionen, hvilken,
sedan år 1833, varit begagnad inom Mosaiska Församlingen
härstädes vid religionsundervisningen såväl i Skolorna som vitl
den offentliga konfirmationen.:
Nämnde Lärobok, jemte ett exemplar af en, utaf Henrik
Wergeland författad brochyr: ”Judarne i deras närvar, ställning’-,
der öfvannämnde svar finnes på Svenska återgifna, äfvensom ett
exemplar af den af E. M. Pontin utgifna brochyr med titel: ”Judarnes
Emancipation”, der de begärde statistiska upgifter återfinnas,
skulle Kammarh. Liljenstolpe tillställas.
A. L. Lamm.
L. Meyerson.
J. Levertin.
A. Bonnier.
John Lemann.
L. Lipmanson.
Bilaga N:o 6.
Ank. från Norrköping d. 16 Dec. 1850.
Och så snart jag varit i tillfälle kunna, i samråd med härvar.
medlemmar af vår församling, besvara de frågor S. T. uplysningsvis
önskar, skall jag sådant så skyndsamt som möjligt tacksammeligen
insända.
A. L. Soldi».
Bilaga N:o 7.
Angående förelagda frågor, få vi äran hänvisa till Judiska
Katechesen, hvilken är antagen i våra läroverk; hvarjemte vi taga
oss friheten åberopa, livad föreståndarne för Mosaiska trosbekännelsen
i Stockholm derom yttrat.
Till efterkommande af Tit. begäran, få vi äfven tillkännagifva
att vår lilla församling består endast af 5 hushåll, utgörande 11
man och 10 qvinkön, nemi. 11 äldre personer, 8 barn och 2 tjenstehjon.
2.ne hafva handelsrörelse och 3:ne idka åkerbruk.
Carlskrona d. 14 Dec. 1850.
Sal. Philip.
Bilaga N:o 7J. Ank. fr. Götheborg d. 1850.
Vi öfvergå till besvarande af de oss förelagda 5 frågorna. Till
r
Den 23 December.
107
ledning härvid, lända oss de utlåhn som Sanhedrin afgaf år 1807.
Della, i Paris hållna concilium, sora utgjordes af 55 Rabbiner och
25 verldsliga medlemmar, utsedda genom deputerade af 60,000
Israeliter, ägde och eger en afgjord auktoritet för Mosaisk trosbekännare,
uti alla Religions- och med ilen i sammanhang stående
ärenden.
Svar på första frågan:
Lagen bjuder ieke alt Judärne skola ingå äktenskap endast
sig emellan, ej heller förbjuder den äktenskap mellan judinna och
christen eller christen qvinna och jude. Faktiskt och lagligt bestå
sådana blandade äktenskap och hafva längesedan bestått i Frankrike,
England, Holland, Danmark och Amerika. De äro gällande
och förbindande, dä de äro efter civillagens föreskrifter fullbordade,
om de än icke kunna iklädas de religiösa formerna, alldenstund
dessa formers helgd mäste betraktas olika, parterna emellan, i följd
af det skiljaktiga religionerna emellan.
Svar på andra och tredje frågorna äro:
Alt Svenskarne af oss anses såsom bröder och alt vi betrakta
Sverge såsom vårt Fädernesland. Utförligare samt i fullkomlig öfverensstämmelse
med bemälle Sanhedrins utlälin äro dessa svar
återgifna uti ”Lärobok i Israelitisk religionen” af Abr. Abr. Wolff,
ulgifven i Stockholm år 1844, uppå 26—27—och 28 frågor i
första hufvudstyckets femte afdelning, sid. 37 och 38, rör:de Decolagens
femte bild, svaras: alt detta bud bjuder oss, att af kärlek
till Gud högakta och lyda Regenten och Ofverheten: att vara hörsamma
dem och deras Lagar: alt älska vårt Fädernesland, hvilket
är det land der vi äro födda eller der vi åtnjuta skydd och borgerliga
rättigheter och alt vi böra anstränga alla våra krafter för
detta landets väl.
Dessa läror inskärpas våra barn, såsom förklaringen af Fundamentalbud.
De inhemta dem i skolan, upvexa med dem och aflägga,
vid confirmationen, offentligt sin trosbekännelse, stödd på
dem och många andra, sådane som nämnde lärobok dem innefattar.
Om nu deras helgd för Mosaisk trosbekännare icke anses vara
derigenom konstaterad; om den, det oaktadt, kan af någon betviflas,
bestridas, så blir all bevisning en ropandes röst i öknen.
Vårt svar på fjerde frågan
blir kortast genom ett åberopande af K. M:s nåd. Förordn. d. 30
Juni 1830. Vår Rabbin är en, genom kontrakt anställd embetsman,
hvars functioner äro föreskrifna i 2 §:n af den ”Ordning”
som, på nådig befallning, utfärdades af K. Commerce-coll:m d. 13
Augusti nyssberörde år.
Sanhedrins svar på samma fråga, innebär: att Rabbin ingen
domare-myndighet eger i polissaker och lika litet polismyndighet i
rätlstvister.
På femte och sista frågan svaras:
Att intet handtverk är i Judiska lagen förbjudet. Tvertom
16»
Den 23 December.
lägger det al Talmud en Fader till last, då han undanhåller sitt
barn ifrån att lära ett sådant.
För vår del kunna vi tillägga, att det ges en Rabbinisk sentens
som bjuder menniskan att, hellre än falla sin nästa till last,
välja till och med den lägsta handtering, blott den är ärlig, vöre
den i öfrigt af mängden ansedd med förakt.
Att på redligt sätt vinna sitt uppehälle, är således här framhållet
såsom pligt, utan afseende på sysselsättningens mer eller
mindre grannlaga beskaffenhet efter allmänna omdömet.
Mosaiska församlingen i Götheborg består af 424 personer,
deraf 190 af mankön, bland hvilka omkring utrikes födde, hvaraf
åter | äro natural iserade.
Yrken:
1 Prest.
2 Kyrkobctjcnter.
4 Informatorer.
2 Med. Doctorer.
1 Juris-candidat och E. 0. Cancellist.
2 Artister, 1 mälare, 1 Lilhograph.
4 Bokhandlare; en af dem jemväl boktryckare.
10 Grosshandlare; bland dem en Dansk consul och en idkande
Garfveri fabrik.
30 Handlande.
9 Fabriksidkare; deribland färgare, korgmakare, cigarr-fabrikörer.
10 Handtverksmästare (bagare, slagtare, skräddare, kammakare,
urmakare, snickare, tapetseur o. s. v.)
3 Diverse näringar (conditor, billardföreståndare, glan säre,).
35 Handelsbokhållare och liandelsbeljenter.
3 Gesäller.
Landtbruksägare och bland de yngre, landbruksclever.
Bland qvinnorna:
1 Enka, grosshandlande.
3 Enkor) „ .
1 ogift | Handlande.
Isac Leman.
L. E. Magnus. H. I. Heijman.
G. Jacobsson.
Bilaga N:o 8.
Vördsam Pro-memoria.
l:o På grund af ett officielt tjenstebetyg, afgifvit af Befälhafvaren
för Stockholms station af K. M:s flotta, inhemtas: att Med.
Doct., Chirurgie Mag. J. Levertin förrättat Bataljons-läkare-tjensten
vid stationen från d. 6 Sept. 1838, till d. 6 Sept. 1839.
2:o K.. M:s nåd. Resolution af d. 19 Maj 1848, som undanröjde
K. Svea Hofrätts öfverklagade utslag af d. 11 Febr. samma
Den 23 December.
169
år, och hvarigenom förklaras; alt elen omständighet, att Juris Utriusque
candidaten A. Philipsson tillhörer Mosaiska Trosbekännelsen,
icke utgör hinder för honom att till Auseultant i Hofrätten
kunna lagligen antagas. K. M:s nedre Just.-Revision fann, i
anledn. deraf, skäligt d. 2 Sept. 1848, tillåta Philipsson att iJust.
llevis:s-Exped. vinna inträde såsom E. 0. Caneellist, och att aflägga
Tro-, Huldhets- och Tjenstemanna-Ed, med iakttagande af
den i K. Förordn. d. 3-g° 1838 metlgifna förändring*).
3:o K. Sundhets-collegii fönrdnande af d. 2 Juni 1848 för
Med. Philos.-Candidaten 0. Benzow, att, såsom biträdande Läkare
tjenstgöra vid den i Skåne s. å. sammandragna Armée-korps.
K. Sundhets-colhm har i år antagit Candidaten Benzow till Expectanse-Läkare,
i händelse Cholera-farsoten skulle inom riket yppa
sig; samt derefter föroidnat Benzow att resa till Malmö, en stad,
uti hvilken han, under lugna och friska förhållanden, ej ens fått
bo. Sedan choleran uphört i Malmö, förordnades Benzow, att ställa
sig till Landsh:s i Götheborg och Bohus-Län disposition. Candidaten
Benzow skickades i anledn. deraf först till Kungsbacka och
f. n. är han stationerad vid Fjällbacka inom Bohus-Län.
4:o Genom K. Sundhets-colhii beslut af d. 11 Juni 1849,
förklarades Med. Doct. Chirurgiac Mag. Axel Lamm, på grund af
sin trosbekännelse, och med stöd af 28 § R.F. samt 2 § af K.
M:s nåd. Förordn. om Mosaiska trosbekännares skyldigheter och af
d. 30 Juni 1838, såsom icke kompetent sökande lill en vid K.
Carolinska Medico Chirurgiska Institutets ledigvarande Artis Obstetricise-Adjunctur
(D:r Lamm hade erhållit förordet af Carolinska
Institutets Professorer); oaktadt Grundlags §:n icke afser andra, än
de från K. M. utgående utnämningar men ingalunda högre befattningar,
hvilka endast af ett embetsverk ”tillsättas genom förordnande
och aflönas med arfvode”; oaktadt 2 § i K. Förordn. d.
3(i° 1838 endast afser undervisningen vid folkskolor och undervisnings-verket,
sedt från en strängt kyrklig synpunkt, och således ej
en rent praktisk vetenskaplig läroanstalt såsom Carolinska Institutet
; samt för öfrigt Adjuncten. de facto (bevis utur Institutets protocoller
från de sednare åren), hvarken såsom sådan, ej eller såsom
Professorens substitut, under dennes tjenstledighet, deltagit i
öfverläggningarne och besluten vid Professorernes sammankomster;
samt slutligen oaktadt ej mindre Candidaten, m. m. Med. D:r J. S.
Friedländer, äfven af Mosaisk trosbekännelse, erhållit K. Sundhetscolhii
förordnande att vara stipendiat uti Fält-läkare-korpsen; samt
Friedländer dessutom vid 3:ne serskildta tillfällen haft K. Colhii
förordnande att förestå extra Balal jons-läkaretjenst vid K. LifBevärings-regementet;
— än ock ofvan citerade pnejudikater.
K. M:s nåd. utslag af d. 7 Dec. 1849, öfver D:r Lamms
underdåniga besvär, förklarade: ”att på grund af 28 § R.F., skäl
icke förekomma till ändring af Sundhels-collii beslut”.
Stockholms Stads-nämnd förordnade d. 29 April 1850, D:r
Lamm att bestrida Läkare-befattningen vid en provisorisk förloss
-
*) Philipsson sålunda ansedd såsom tjensteman.
iro
Den 23 December.
ningsanstalt, som, i följd af allmänna Barnbördshusets tillslutande
under 2:ne månader, blifvit öpnad ii Södermalm. D:r Lamm förestod
sålunda de facto en barnbördsanstalt; dertill förordnad af Stockholms
Stads-nämnd och utan Carolinska Institutets Professorers öfverinseende,
hvilket varit förhållandet, i händelse Lamm blifvit
af K.. Sundhels-colhm befordrad lill Adjunct. En annan skillnad
är ock den, att det arfvode Dr Lamm upbar ej utgick ur Statsutan
Stads-kassan. Men i afseende på principen, hvarest finnes då
skillnaden?
Om den omständigheten redan är olycklig alt vid besättandet
af högre lärareplatser en vetenskapsmans kompetens får bedömas
efter och sålunda företrädet vid vetenskaplig konkurens kan bero på
beskaffenheten af religiöst dogmatiska åsiglcr, — rörande hvilka Staten
saknar hvarje garanti ali deras offentliga lillkännagifvande är
rent upriktigt och frivilligt; om ett brott mot det Gudomliga Väsendets
helighet, ett gäckande med trosläror, hvartill man måste
hänföra öfvergåendet från en trosbekännelse till en annan, dä detta
icke af öfvertygelse motiveras, kan inledas genom de frestande fördelar,
som erbjudas af Statens institutioner; — så torde ett uphäfvande
af ett indirekt Religionstvång, eli lossande af samvetsfrihetens
fjettrar vara önskvärdt, ja till ock med ett närmande härtill
vara lyckligare och medföra mindre olägenheter för det allmänna,
än en konsequent tillämpning af motsatta åsigter. För den
främmande trosförvandten åter, är det ett nedslående förhållande,
att, då hans fordna akademiekamrater, som tillhöra den rena Evangeliska
Läran, den ene på en väg, den andra på en annan, tillåtas
med de kunskaper de förvärfvat, gagna sitt fädernesland, som
dervid välvilligt kommer dem till mötes, — lagarnas jernhand icke
blott stöter den Mosaiska trosbekännaren tillbaka från Statens vigtigare
'Embeten utan en sträng lagarnes tydning hotar att utestänga
honom från en verksamhetskrets, der äfven han, genom de insigter,
på hvilkas samlande han användl tid, möda och tillgångar, kunde
vara till någon nytta för detta fosterland, som är lika kärt för honom,
som för hans christna landsmän, eller hans fordne Universitets-kamrater.
Efter upläsningen häraf tilläde Hr Liljenstolpe:
Jag ber att få tillägga följande, hvilket jag anhåller måtte endast
i R. o. Ad:s prot. antecknas och icke behöfva åtfölja remissen
af motionen, emedan hvad jag nu går att hafva äran yttra, angår
speciella fall, som visserligen hafva afseende pä min motion,
men hufvudsakligast torde inses beröra ämnen och förhållanden,
för hvilka jag endast inför det H. Stånd, jag har äran tillhöra, önskar
redogöra. Men innan jag yttrar mig vidare, måste jag vördsamt
utbedja mig R. o. Adis benägna ursäkt för det jag så länge
uptagit R. o. Ad:s tid med att söka grundligt utreda oell belysa en
fråga, som för mången torde komma att anses obehaglig och genom
hvars uptagande (inom Vällofl. BorgareSt. kommer Hr C. F.
Waern J:r dessutom, troligen äfven i dagens plenum, förnya den
af mig uti min förevar, motion ofta åberopade af honom i ämnet
Den 23 December.
171
vid sistl. riksdag väckta motion) — jag utsatt mig att blifva klandrad
och misskänd. Jag underkastar mig likväl detta möjliga misskännande
; och, under medvetande af mina afsigters renhet, går
jag, såsom förut, min väg rätt fram, obekymrad om den ena eller
andra sidans bifall eller klander, då jag handlar efter hvad jag
anser sannt och rätt vara.
Jag har redan om jag vill gå så långt tillbaka, som till min
student-tid, tänkt mycket öfver denna fråga och hvad som dä egentligen
var blott en känsla har sedermera under de 20 åren, som
sedan dess förflutit, ytterligare blifvit stadfästadt till en innerlig och
fast öfvertygelse härutinnan. Vid 1840 års riksdag, då denna
fråga tyvärr utgjorde en partisak yttrade jag mig första gängen med
tillkännagifvande af enahanda åsigter som för det närvar., eller
angående rättvisan och billigheten af utvidgade rättigheters förunnande
åt i landet födde och bosatte Svenske medborgare af Mosaiska
trosbekännelsen. Det liberala partiet hade vid nämnde riksdag
öfverhanden, hvarom, bland annat, Allm. Besv.- o. Ekon.-  Ulsk:s betänk, rörande besagde fråga lemnade ett sorgligt minne.
På konservativa sidan yttrade sig vid denna riksdagen flere, varmt
och innerligt, för befrämjandet af Judarnes sak; men de liberala
medförde då segren. 1844 och 1845 årens riksdag visade ett motsatt
förhållande; sympathierne för denna förtryckta samhällsklass,
hade då fått varma anhängare bland de liberala, då deremot intresset
på den andra sidan tycktes hafva något svalnat. Vid sednaste
riksdagen vet jag att man väntade, det jag, i konsequens med
de åsigter jag vid de 2:ne föreg:de riksdagarne t i 11 k ännagi fvi t, skulle
väcka motion i denna anda; jag gjorde det likväl icke, emedan jag då
var fullt öfvertygad om motionens fall; att dä höja min röst för
den visserligen ej mindre då, än nu rättvisa saken, visste jag mer
än väl skulle hafva varit, såsom Mos. församlingens i Götheborg
föreståndare yttrat uti deras åberopade skrifvelse, ”såsom en ropandes
röst i öknen”. Förhållanden och personer, dem jag icke behöfver
för R. o. Ad., mera än blott antyda, satte sig deremot. En
bland hufvudpersonerne ifrån hvilken för dess höga samhällsställning
det betydelsefullaste motstånd var att befara (Just. Stats-Ministern
H. Ex. Gr. Posse) år ftu död. Jag var dessutom nödsakad,
till följd af familje-angelägenheter, att större delen af riksdagen
vistas utom fäderneslandet uti Köpenhamn, hvilket äfven förhindrade
mig att emottaga den plats i Ridd.Utsk-, hvartill H. Ståndets
förtroende behagat kalla mig. Förhållanderne äro deremot,
enl. min öfvertygelse, vid denna riksdag betydligt förändrade. Frågan
har uphört att vara partisak; anhängare finnas så väl på den
liberala, som konservativa sidan, motståndare likaledes på begge
sidorna; Men dessa sednares antal, åtminstone utaf dem, hvilka
öppet torde gifva deras åsigter tillkänna, troligen färre än föregule
riksdagarne, såsom alltid, då en vigtig fråga uphört att
vara parlisak.
Med det förtroende jag hyser för medlemmarne af det H. Stånd
jag har äran tillhöra och då jag både läst och personligen åhört
sådant inom andra representant-kammare vara brukligt, har jag in
-
172
Den 23 December.
galunda tvekat att sålunda öppet tillkännagifva mina äsigter till H.
R. o. Adis prot. Det lyckliga så att säga inre så väl som yttre
oberoende, jag för närvar, eger, gifver mig ökad anledn. att, såsom
jag gjort, nu väcka den ifrågavar. motionen och min innerliga
önskan är, att denna fråga utan fördom eller intolerens,
noggrannt må pröfvas och skärskådas från alla dess sidor. Jag önskar
det så mycket heldre, som jag derigenom tror mig förvissad
om en god utgång; men äfven om jag för närvar, skulle blifva
besegrad i denna rättvisa strid, gifver jag densamma dock icke förlorad;
ty sanning och rätt skola en gång segra, och dermed en
bland de största segrar enl. mitt förmenande skördas för vår Evangeliskt
Lutherska kyrka.
Jag anhåller om ursäkt alt några bilagor, hvilka i min motion
äro åberopade ännu saknas. Då jag i denna vigtiga sak önskat
erhålla alla möjliga uplysningar; sa har jag nödgats, i afseende
på de frågor, om hvilka jag äskat svar från Mosaiska församlingarnas
föreståndare, ifrån Bibliotheket i Upsala begära afskrift
utur Fransyska monitören angide dessa frågor, desamma,
hvilka under Kejsar Napoleons regering år 1806 blifvit framställda
och 1807 af ett Judiskt Sanhedrin besvarade. Jag har ansett dessa
frågor, böra på Fransyska språket finnas bifogade, på det att den
Svenska öfversältningen icke må föranleda till några tvetydigheter.
Under anhållan att få till Hr Ridd.-Sekret. öfverlemna de f.
n. saknade, men snart väntade ifrågav. bilagorna, torde motionen,
hvilken i öfrigt är komplett, uti dess närvar, skick få aflemnas,
helst densamma nu är begärd på bordet, samt jag således innan
dess remitterande, kan blifva i tillfälle att de felande bilagorna
motionen vidfoga.
Frih. Cederström, Rudolf, anförde skriftligen:
Utan afsigt att nu i förväg inleda en diskussion om det ämne,
som nyss här blifvit väckt, har jag likväl trott mig, på grund af
den erfarenhet, som kan från förliden riksdag i enahanda frågas
behandling åberopas, ej böra uraktlåta att i största korthet erinra
om innehållet af Allm. Besv.- o. Ekon.Utskis vid berörde riksmöte
under Nio 107 aflåtne betänk., hvaruti dylika motioner blefvo
på välgrundade skäl afstyrkte; hvarefter R. St. jemväl lemnade
motine utan afseende. Jag ville äfven, för tidens vinnande, vörd
sammast
hänvisa till H. Ståndens prot. vid besagde utlåt-s föredragning,
då detta för fäderneslandet ej ovigtiga ärende togs i grundligt
öfvervägande, samt ledde till bibehållande af det i så många
hänseenden önskvärda resultat, hvaruti motionären nu sökt ändring.
För ingen del misskännande det välmenande af hans syftemål, anser
jag emedlertid, (för att nu förbigå allt öfrigt, som bäst inhemtas
af de ofvan citerade handlingar), — att, då Svenska folkets
ombud obestridligen äga att noga aktgifva på detta folks verkliga
önskningar och behof, samt söka, efter förmåga och såvida förhållanderne
sådant medgifva, rätta sina åtgärder efter hvad de i sådant
hänseende hafva sig bekant, så torde en noggrannare kännedom
om menighetens i landet allmänna tänkesätt i denna fråga
Den 23 December.
173
böra föranleda ett afstyrkande a motionen, äfven i dess nu, i jemförelse
med de vid förra riksdagen väckta enahanda förslag, något
modifierade form. — För att icke i minsta mån uppehålla motionens
afgång och snarliga befordran till ett tjenligt slut, har jag
skriftligen upsa» ofvanstående mina erinranden; vördsamt anhållandes
att de måtte få åtfölja motionen till det Utsk., dit den varder
remitterad.
Hr Brakel, Gust. Mauritz, begärde att ifrågav. motion måtte
få hvila på bordet
Ilr
Rosenblad, Bernh.: Då jag begärde ordet, var det icke
för att yttra mig öfver den motion örn utsträckande af Judarnas
medborgerliga rättigheter, sorn vi nyligen hafva hört upläsas, det
var icke heller för att ingå i något utlåt, öfver motionen så väl i
den del, som tillhör Ståndets pröfning, som den, hvilket enl. motionärens
yttrande kommer att till Const.Utsk. a (gifvas. Hvad mina
enskilda tankar i det fallet beträffar, så har jag såsom ledamot af
ett embetsverk, (Commerce-colhm) yttrat mig i frågan om ekonomiska
rättigheternas utsträckande för Judarne i Sverige, och vid
den tanken blir jag äfven nu. Men hvad som föranledde mig att
begära ordet, och hvad jag icke kunde tillbakahålla, med all välvilja
för de inom Sverige vistande judar samt utsträckningen af deras
ekonomiska fördelar så vidt sig göra låter, är den förundran
att, då man vidrörer de inskränkningar som dels våra grundlagar,
och dels andra författningar göra i rättigheterna för inom Sverige
vistande personer och Svenska medborgare, som icke tillhöra Svenska
stats-kvrkan, man då företrädesvis vänder sitt sträfvande till
undanrödjandet af alla band, som äro lagde på de Mosaiske trosbekännarne,
hvilka icke ens erkänna den evangeliska lärans Gud,
utan anse honom för en bedragare, under det att andra christna
bekännare, som erkänna samma Gud, äro och förblifva inom vårt
land i deras rättigheter inskränkte.
Hr Liljenstolpe: Det är endast några få ord jag beder få
tillägga i anledn. af Hr Rosenblads yttrande, ”att Judarne anse
Får Gud'1', dervid Hr Rosenblad torde hafva åsyftat vår af oss
såsom den andra personen uti Gudomen betraktade Frälsare, ”såsom
en bedragare”. Mine Hrr! Judarne hafva lemnat mig såsom
uti min motion innehåller autenlika handlingar, deribland deras
”lärobok uti Israelitiska Religionen”, de Mosaiska trosbekännarnes
kateches, utgifven först på Tyska och sedan på Svenska år 1844,
efter hvilken de, såsom jag i min motion haft äran nämna, konfirmeras,
och i öfverensstämmelse med hvilken de uti Synagogan inför
den lefvanda Gullen och i allmänhetens åsyn aflägga heliga löften
att lefva och dö. Jag hänvisar lill denna Lärobok och frågar
Eder Mine Hrr sedan om något sådant som nämnde Ilr Rosenblads
exklamation antyder, finnes i deras kateches. Dessutom
tager jag mig friheten, i afseende på den så mycket omtvistade
frågan om Messias idéens betraktande af Judarne, hänvisa till det
sakrika anförande, som Hr Professoren Lindgren i PresteSt. vid
sisth riksdagen afgifvit och dessutom specie» till företalet uti näm
-
174
Den 23 December.
tle Hr Professors öfversättning af Profeten Essaias, der nemi. upfatlningen
af Messias idéen hos Judarne är så fullständigt utvecklad,
och icke af ens någon prest inom vårt land vederlagd. Af
livad jag sålunda haft äran anföra finnér man: att denna sats d.
v. s. hvad Hr Rosenblad härutinnan upgifvit är alldeles ogrundad.
Och att åtminstone icke nutidens mosaiska trosbekännare anse vår
Frälsare för en ‘"bedragare”; tvertom anse de Honom för en
stor historisk personlighet — ja snart sagdt för en Prophet.
11. Ex. Hr Frih. o. Landtm, förklarade att äfven denna
motion, enl. derom gjord begäran komme att hvila på bordet.
Hr Björnstjerna, Oscar Magnus Fred., upläste en sålydande
motion:
Bland de många afdrag embets- och tjenstemanna-löner äro
underkastade torde svårligen något förefalla obilligare än den bevil
In., som ålägges de otillräckliga häst- och fourage-medel, anslagne
till underhållandet af Kavalleri-officerares tjenste-hästar.
Enl. hvad bifogade tabell utvisar upbär det stora flertalet af
Kavalleriets officerare — Subaltcrnerne — i medeltal 232 r:dr b:co
hvardera för att inköpa och året om underhålla tvenne tjenste-hästar.
Summans otillräcklighet är för mycket i ögonen fallande att ej af
hvar och en inses. Detta oaktadt afdrager Slaten en del af den
redan alltför ringa penningen. Man invänder kanske att denna del
är obetydlig, men, i anseende till det oproportionerliga stigandet
i Bevillms-lörordn. blifver den ofta kännbar nog, ty löntagarens
öfriga inkomster drabbas af ökad bevilln. derigenom att häst- och
fourage-medlen, som förtäras af hästen, ej af ryttaren, läggas dertill.
Skulle t. ex. en Subaltern-officer hafva, af lön eller annan
inkomst 600 r:dr betalar han derför 7 r:dr; läggas nu dertill 232
r:drs häst- och fourage-medel betalar han 17. I st. f. 21 kan han
få betala 37 och så vidare.
Enl. hvad tabellen utvisar betalas af våra officerare i bevilln.
å häst- och fourage-medel årligen mer än 2,000 r:dr b:co. Detta
är den skenbara summan, meri, i sjelfva verket blifver den mycket
större då man tager i betraktande den ofvannännämnda ökade bevilln.
, som genom dessa medels innehafvande drabbar öfriga inkomster.
För passevolance-medel erlägges endast bevilln. å den behållning,
som föreg:de år upslått. Häst- och fourage-medlen borde
atdrig anses såsom annat än passevolance och å dem kan aldrig
någon behållning upstå.
Artilleristen har sin häst inköpt och fordrad af kronan, utan
kostnad för sig och erlägger ingen ökad bevilln. derföre; — kavalerislen
måste oftast sätta lill af egna medel för att föda sin häst
och får derjemte draga ökad beskattning.
I BevilIn:s-förordn:s 145 § äro från bevilln. undantagne, bland
annat: ”å Stat bestådde expenser och skrifvare-lijelp” — ”embetsoch
tjenstemäns resepenningar och traktamenten i kronans ärenden”
samt ”rese-underhåll och arfvoden i och för riksdagar”. Lika nöd
-
T A B E L L
öfver löner samt häst- och fourage-medel*) jemte derå erlagd bevillning inom hvarje Officers-grad af kavalleriet år 1850.
(Tillhör 2:dra Häftet, pag. 174.)
Reg:ts-Chefs
Öfverste Lieut. och
l:sta Majors
2:dra Majors
Squadrons-chefs.
2:re Ryttmästares och
Reg:ts Quartermäst.
lista Lieutenants och
l:sta Adjutants
2:dre Lieutenants
Under-Lieutenants och
2:dra Adjutants
Reg: ts-Stal 1 mästares
Regementets Namn.
Antal
personer.
Lön samt be-  villning derå.
Fourage-medel
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln.
inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. derå.
? m
— g
re “
«
— t:
3?
s-B
a q.
osa 5L
Ökad bevilln.
inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. derå.
Fourage-medel
o. bevilln. derä.
i Ökad bevilln.
inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. derå.
Fourage-medel
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln.
i inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. derå.
Fourage-medel
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln.
inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. derå.
Fourage-medel
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln.
inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. derå.
Fuurage-medel
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln.
inom graden
Antal
personer.
Lön samt be-  villn. >derå.
Fourage-medel
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln.
inom graden.
Antal
personer.
Lön samt be-  villn derå.
Fourage-medel.
o. bevilln. derå.
Ökad bevilln. |
inom graden. |
Summa bevill-  ning å Forage-  medel i r:drb:co.
Lif-Gardet till häst . .
i
4874
600
_
i
3746
480
,
i
3446
480
2
11366
41
360
11
i
866
360
5
611
240
—
4
501
240
4
461
240
i
461
120
—
146
18
18
—
112
14
14
—
103
14
14
2
j 966
i 21
360
19
60
—
17
20
20
—
10
7
35
—
7
6
24
—
5
8
32
—
5
2
2
219
Lif-Reg:ts Dragon-korps
i
3600
108
900
27
27
i
1900
57
600
18
18
i
1400
42
600
18
a
18
5
1200
32
500
19
95
2
725
13
400
19
38
6
550
7
300
10
60
2
450
5
300
8
16
6
300
2
300
7
42
—
—
—
—
314
Lif-Reg:ls Husar-korps .
i
3660
110
840
25
25
i
1940
58
560
17
17
i
1340
40
560
17
17
5
1134
32
466
16
80
2
727
13
373
13
26
6
520
7
2S0
6
36
. 2
420
5
280
8
16
6
280
2
280
5
30
—
—
—
—
247
Smålands Husarer . . .
i
3750
112
750
23
23
i
2000
60
500
15
15
i
1400
42
500
15
15
5
983
21
417
21
105
2
566
7
333
14
28
6
450
5
250
5
30
2
300
2
250
5
10
6
250
2
250
3
18
—
—
—
—
244
Skånska Husarer ....
i
3525
106
675
21
21
i
1750
53
450
14
14
i
1150
32
450
16
16
10
930
21
370
18
180
3
503
7
297
6
18
14
425
5
225
5
55
4
275
2
225
5
20
11
225
2
225
3
33
—
—
—
—
357
Skånska Dragoner . . .
i
3525
106
675
21
21
i
1750
53
450
14
14
i
1150
32
450
16
16
10
930
21
370
18
180
3
503
7
297
6
18
14
425
5
225
5
55
4
275
2
225
5
20
11
225
2
225
3
33
—
—
—
—
357
Kronprinsens Husarer .
i
3220
97
310
10
10
i
2506
75
233
7
7
i
2450
74
233
7
7
6
480
5
155
5
30
1
525
7
155
3
3
8
436
3
155
4
24
0
370
3
155
4
24
6
243
2
155
1
6
i
319
3
154
2
2
105
Jemtlands Hästjägare. .
2
930
21
370
18
36
—
2
425
5
225
5
10
2
225
2
225
3
6
,—
—
—
52
Fotgardets Staber samt Artilleriets Regements-officerare erlägga
i bevillnin
g å häs
- och forage-medel . .
139 |
*) I r:dr b;ko, lönerna enl. fastställd stat utan afdrag.
2034
■
ä ,1 ;*{ V
■i * \ t t- •> \ ■
MVvM - !■ \v> »y*>
* v n-MM
' v M
■ MIM HHs i X ■
:
V K) . !-:/■: Ml",: J ■■'!■■ I
iOiniifej
v>i i .nici"
I- {'•; •!-. ; : ; : ;! ■ i - ; I f (i ■ ■ '■ • : V !
j ite:.l . ■■. ; hl
■ .
C.t£
I i
£ k
‘til; ' i >;
- foe
; i>M ; h
•i» ir ’ s ' . •
11 it
iu
tihi: ' , i
; OfY. ■ is
MM MM
;>!
M„ ■ »kV ■ it
V-'. i.'
va vt
• «L* i- : » - »
:MS* ?
\ i «.**•
;
■; __
1 ?r.;;
Bi V I £
lif
! «,£<• 1 i
lii- u
i(tili;
- Mf£ 0<51-
'<■ i. i
it! , i
MM; pilh’ vt
as ; n i t
os
■ : i c t v j r.vi
I M i V:
ros : ?.0f ■ i:
bj ;> it
mm
t !
■ ! • 'i' m'| riis c»i;
m. v
Bl hl
— lif; i
:u ■ M: 11
0 ! sr
yCI : i läll
l ' i.
f.f,! 1,11
■i: T
. v<
.
;i v
i -- f- St
i lil p
. V./: : . m;
■ . f; '
i
' ir • :
v. »f;
•!- „
t r
| ri '■
fe
■;*
.
, IS ;; -
Oosi f
X».
hi
! r. 11
v: i ;•
v. ‘i! . f
;1X
. iS 1
ilTf.
. : ; 0;
!
IT
MTK
, Mi:*» i 01
■«i.
! ,S •
f f 1
■ ; a
ola’; S
'»;
!'•
: JV
ihlr .UlllA UWfttii)
M,i/M
iMJ--
;v "-i ; — ; . •-
?■;- = m m
i| ■'= ä a-f s
.■lif)il'-
■'i
lii (ii : i ! : ;! i
■ il i
f l ;a
V -V . ; . ; i
i lii ;
. tVifi :i;| j ,i.‘
■ inia : om ? . r
v: b i i-1.
- w,t i >our i
Vil ' Tv ;
' Ollis;: - i
aoi 1 •-
Oi
Oiii, 1 om;? : V i : Vivu: ; f
i f! < f ; f,s ;-S {1
ViP'0\ • . 't' 5 -V )/I- i.
Olli Ms I ■ - . (H10S ■ i
i ö: .,-.1 ; !;‘ ::if(ä
,m: f hf-r;: ; I
;v" «• i ■: _
-• jof/i Of, : 1
hl lii
Ml . i v.Tt
: I: ; u
, TO ! ftM i
i. V : (Kf i
il i s i M
S i- i 1 I
if.ro
!S iS | tihl
. . vj :i,vs 11
.«! V.
• tr
:T ä; ii! vS i 1
!* ' ÄT '
il»! i: t;VV}; • j
01 ui
wiiäiiU ii. ,tA
■ ■ i:. • iUn* V
i
- <! >'» 'M .. i ■' ; ,V .i ir:.: ! ■ liv ;{ . ; f > . \tlll,
. ; v, t ', .1 p .
A. i i , il fri LJ
—
Den 23 December.
173
vändig som pennan för skrifvaren, är hästen för ryttaren, och med
den muste han färdas i kronans ärender. Jag föreslår derföre att
i denna § måtte äfven införas: ”Officerares häst- och fourage-medel”.
Skulle mitt förslag vinna någon del af det deltagande som det sist
nplästa undantaget blifver det säkert bifallet.
Begärdes pä bordet.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh, upläste följande motion:
Sedan R. St. vid sistlörfl. riksdag, lill följd af nådig propos.
om de allmänna Läroverkens reorganisation, anvisat tredubbla beloppet
af de för delta ändamål föreslagne medel, hafva genom nåd.
cireulärer d. 17 No v. 1848 och d. 6 Juli 1849 Consistorierne
blifvit förständigade om vissa lmfvudgrunder för inrättningen af de
blifvande skolorna, öfver hvilkas praktiska möjlighet och nytta nu
som bäst öfver hela landet experimenteras.
Den strid, genom hvilken de olika åsigterna i frågor ronde
de allmänna läroverken sökt göra sig gällande, förd under mer än
27 år, ofta nog med parti-andans häftighet, dels inför timonen uti
en mängd Komité- och Revisionsbetänk:n, dels inför allmänheten
uti strö-skrifter och genom den periodiska pressen, dels äfven uti
RiksStms öfverläggningar, tycktes omkring år 1844 åtminstone hafva
åstadkommit den allmänna öfvertygelsen, alt en förändring af skolväsendet
vore af behofvet påkallad, och att denna förändring borde
ske under ledning af de nya s. k. principerna, eller theorierna för
offentlig undervisning och upfostran; och då Ständerna alltid med
lifligt intresse behandlat hithörande frågor, var det ej svårt, att beräkna
utgången, ifall man genom något förslag lyckades vinna 3:ne
Stånds pluralitet. Ehuruväl nu denna utgång öfversteg äfven de
djerfvaste förhoppningar, har man dock, såsom erfarenheten redan
lill någon del visat, men framdeles lärer fullständigt komma alt
ådagalägga, gjort ett misstag uti en stor och vådlig skala, då man
föreställt sig, att det voterade anslaget var ett förtroende votum för
de nya åsigterna, sådana de linnas uttalade uti bilagorna till den
nåd. propos:n. Sannt är, att missnöjet med de gamla skolorna
var temligen allmänt, men till någon verklig popularitet hade sympathierna
för någon positiv och klart insedd mening eller förslag
om deras reorganisation ännu ej hunnit utveckla sig; och huru
mycket än pressen utfor öfver obskurantismen inom kyrkans och
skolans styrelse, kunde dock hvar och en fördomsfri och oegennyttig
sakkännare både i erfarenheten varseblifva, och ur osvikliga
förnuftsskäl begripa, att nationens varaktiga kärlek och förtroende,
uti detta, så väl som andra fall, slutligen stannar hos den med
kunskap och erfarenhet sammanparade välviljan och nitet.
Då sjelfva stridsfrågan, som angick nödvändigheten af de gamla
språkens studerande, såsom förnämsta bildningsmedlet redan i lärdoms-skolans
lägsta klasser, nu genom lagstiftande magtens båda
representanters sammanstämmande dom snart torde blifva afgjord,
hade för mig och andra olika tänkande intet annat återstått,
än att i tysthet afbida hvad erfarenheten, vid försökets an
-
176
Dea 23 December.
ställande, hade att säga; såvida nemi. valet emellan de båda stridiga
åsigterna verkligen lemnats fritt åt föräldrar och målsmäm.
Men om raan, för att åt andra bereda möjligheten af deras söners
vetenskapliga bildning, utan ali de skola behöfva läsa latin och grekiska,
betager mig, och de med mig lika tänkande, vår lika naturliga
rätt, att i skolan se begagnade dessa samma språk, såsom våra
söners första vetenskapliga bildningsmedel; så skulle derigenom ej
allenast uppenbart våld varda utöfvadt emot öfvertygelse och naturlig
rättvisa; utan äfven något helt annat blifva åvägabragdt, än hvad
Ständerna afsett, då de yttrat den underd. önskan, att lärjunge må,
på derom af målsman gjord anmälan, varda befriad från tvånget
att läsa latin och grekiska.
Jag föreslår således, all R. St. ville till K. M. framföra den
underd. önskan, att genom en ny skol-ordning undervisningen vid
rikets elementar-skolor måtte så ordnas, att likasom de föräldrar och
målsmän, hvilka det åstunda, erhålla befrielse för deras barn från
de gamla klassiska språkens studerande, eller upskof dermed till en
mognare ålder, äfven åt de föräldrar och målsmän, som anse det
vara af högsta nödvändighet, att deras barns skol-studier just med
dessa språk taga deras början, uti de blifvande skolorna må dertill
beredas tillfälle.
Begärdes på bordet.
Gr. Sparre, Erik, upläste en sålydande motion:
Att Lagmans- och Kämners-rätternes indragning skulle föranleda
tillökning i Hofrälternes göromål förutsågs redan då beslutet om indragningen
hos Ständerne fattades. Tillökningen har likväl blifvit
vida större än man då anade. Denna omständighet har ånyo upkallat
den redan flera gånger väckta frågan om en sådan förändring
i Hof-rätternas arbetsordning, som, med möjlighet för dess ledamöter
att åstadkomma den största arbetsprodukt, förenade säkerhet
för allmänheten, att målen inom domstolen blefve sorgfälligt pröfvade.
Med någon erfarenhet af arbetssättet inom nämnde domstolar
finner man huru mycken tid derstädes åtgår till handlingarnes föreläsande
infor Hofrätten, ett sätt att kontrollera föredragn:n af målen,
sorn inom alla Hof-rätter är vedertagit, och hvartill åtskilliga utfärdade,
ännu gällande författningar gifvit anledn.
För vinnande af ofvan upgifne ändamål, torde således i första
rummet denna tidsödande läsning böra inskränkas; och efter min
öfvertygelse gifvas, med bibehållande af de i vår rättegångs-ordning
gällande former, medel att, i st. f. den vidlyftiga läsningen, bereda
en annan kontroll öfver föredragningen. Ett sådant medel vore,
alt ål de i 22 Kap. R. B. påbjudna Berättelser gåfves den fullständighet
att parterne derigenom kunna förvissa sig, att föredrag:de
ledamoten fullständigt och riktigt upfattat frågan hvarom tvistas och
målets sammanhang. Genom införandet af så beskaffade Berättelser,
och vissa andra dermed i sammanhang stående stadganden,
blefve obehöfligt att för Hof-rätten föreläsa större del af ett föredraget
-
Den 23 December. 177
get mål än det öfverklagade beslutet och parternes i Hof-rätten
vexlade skrifter samt tilläfventyrs det hufvud-dokument, hvarå rättsanspråk
grundas. Visserligen skulle härigenom det redan ganska
mödosamma kammar-arbetet för Hof-rättens ledamöter ännu mera
ökas, men, under förutsättning att R. St., dels genom tillökning i
lönerne upmuntra ledamöterne att åt sina tjenstegöromål egna ännu
mera ansträngning, samt dels genom anslag till Kansli-personalen
bereda möjlighet af biträde, som för närvar, saknas, torde en sådan
tillökning i arbete kunna dem åläggas; och otvifvelaktig! är att
genom en sådan tidsbesparing Hof-rätlerne skulle kunna med slut
afhjelpa ett vida större antal mål än nu är fallet. Troligtvis skulle
jemväl dymedelst samt genom Hof-rätternes fördelning på flere divisioner
ulan tillökning i ledamöternes antal, på sätt Svea Hof-rätt
i underd. skrifvelse till- K. M. föreslagit, kunna inbesparas de högst
betydliga utgifter för Statsverket, som eljest blefve en följd af ofvanberörde
förminskning i instantiernes antal.
Dessutom äro för vinnande af ofvanberörde ändamål åtskilliga
föreskrifter och förändrade bestämmelser nödvändiga dels ang:de
sättet för fullföljd af mål, dels i afseende å kommunikation af ingifna
besvär och skrifter och dels i fråga, om preliminär-åtgärder
i fullföljde mål, i hvilka ämnen nu gällande stadganden äro ofullständiga,
och hvilket haft till följd en olika behandling inom de
serskilda Hof-rätterne. Det är följaktligen en ändring och ett fullständigande
af lagstiftningen i ofvannämnde och dithörande frågor
jag vördsamt föreslår; hvarjemte och då, åtminstone för Svea Hofrätt
saknas närmare och tidsenligare föreskrifter för arbetssättet inom
Hof-rätten, derom det tillkommer Konungen att förordna, jag hemställer,
om icke R. St. ville hos K. M. göra underd. framställning
om behofvet af reglemente för Hof-rätternes arbetssätt, anhållande
jag det mig måtte tillåtas att för dessa mina förslag närmare få
redogöra i LagUtsk., dit motionen torde blifva remitterad.
Hr Weidenhjelm, Ernst Au g.: Lika med Gr. Sparre,
har jag mer än väl insett åtskilliga brister i Hof-rätternes nuvar.
arbetssätt, och delar fullkomligen med honom den önskan, att,
jemte det dessa brister på lämpligt sätt afhjelpas, äfven Hof-rätternes
arbetsmethod må bringas till likhet och öfverensstämmelse med
hvarandra. Jag har äfven varit betänkt på, alt i denna syftning
framlägga en motion, men som densamma för närvar, icke är färdig,
anhåller jag att Gr. Sparres motion må förblifva hvilande på
bordet till nästa plenum, då jag skall hafva äran öfverlemna min
framställning, hvilken jag anhåller må sedermera som ett amendement
åtfölja den nyssnämnda.
II. Ex. Hr Frih. o. Landtm, förklarade att Gr. Sparres motion
enl. derom gjord begäran komma att hvila på bordet.
Uplästes följande af Hr Printzencreutz, Bernh. Wilh.
inlemnade mern.
2 H. 12
178
Den 23 December.
Med den rätt, 23 § i Ridd.Ordn. lemnar, får jag härmedelst
afsäga mig den plats i Exp.Utsk., hvilken Hrr Elektorer funnit för
godt att åt mig anvisa.
Föredrogs Hr Eden hjelm, Gillis, d. 21 dennes på bordet
lagda motion, med förslag lill förhöjd aflöningsstat för Artilleriet.
Hr Brakel, Gust. Mauritz: Jag skall utbedja mig att få
yttra några ord om förhållandet mellan Fot-gardenas Subalternofficerares
och Art.-officerarnes ställning, såväl i afsende på sannolikheten
af avancement som upnåendet af högre löner. Om jag
jemnför Svea Lif-gardet och Svea Art. regt:n så befinnes att vid
det förra finnas 14 Kaptener och 21 Subalterner och vid det sednare
22 Kaptener och 46 Subalterner. Sannolikheten för en Subaltern
att kunna avancera är alltså vid Gardet som 14 till 21 och
vid Art. som 22 till 46, d. v. s. att Vid Svea Garde är sannolikheten
alt avancera till Kapten större än .], vid Svea Art., mindre
än
Betraktar man sannolikheten att komma till högre löneförmåner,
så se vi att vid Svea Lif-garde finnas 8 Kaptener med Kaptens-lön
samt en Reg:ts-qvartermästare, tillsammans 9; 5 Kaptener
med Löjtnants-lön, 11 Löjtnanter, 8 Underlöjtnanter och 2 Adjutanter,
summa 26 med subaltern-lön. Således är förhållandet att
bekomma högre lön som 9 till 26. Vid Svea Art. finnas 12 Kaptener
med äldre- och 7 med yngre Kaptenslöner; skillnaden mellan
sistnämnde och Löjtnants lön, upgär knapt till några r:dr, när
alla afdrag äro gjorda. Således finnas 12 äldre Kaptens-löner inom
Svea Art.; 7 yngre Kapitens och 46 subaltern-löner — summa 54. Jag
förbigår de tre depot-kaptens-platserne med 600 r:dr b:co hvardera,
till hvilka befordras endast de som icke vidare komma att befordras.
Förhållandet att komma i åtnjutande af den högre lönen är alltså
vid Svea Lif-garde som 9 lill 26 under det att det vid Svea Art.
är som 12 till 54; följaktligen vid det förstnämnda reg:tel mera
än l och vid det sednare mindre än j.
Om man täger i betraktande, att vid Svea Lif-garde alla Kaptener
utom reg:ts-qvartermästaren hafva högre löne-inkomster till följd
af passevolancen och att vid Svea Art. blott finnas 6 Batteri-chefer,
så blir förhållandet med den högre lönen vid Svea Gardet ungefär
-i mer vid Art. Häraf torde kunna slutas till den tillbakasätta
ställning i hvilken Arl:s Subaltern-officerare sig befinna, såväl i afseende
pä avancement, sorn löne-förhöjning. Om man tillika betraktar,
att Art.-officern, lill följd af den 3-åriga kurs vid Art.-  läroverket som han genomgår, måste i allmänhet anses ega en högre
både vetenskaplig och militärisk bildning än Gardes-officern, så lärer
väl icke kunna nekas, det billighet och rättvisa fordra, att den förra
blifver i åtnjutande af åtminstone lika stora förmåner som den
sednare. Dessutom ber jag att få nämna ett annat förhållande, som
eger rum vid Art.-reg:tne i allmänhet, nemi. att en person, som
icke eger egen förmögenhet, måste taga i beräkning orten, der
reg:tet är förlagdt, föräldrars eller anhörigas boningsort, för den hjelp
Den 23 December.
17!)
sorn af dem må kunna påräknas om tillfälle kan gifvas till någon
biförtjenst o. s. v.
Vid Gardes-reg:tena kommenderas aldrig någon officer utom
stationen med mindre han erhåller traktamente; men vid Svea
Art. t. ex. kommenderas man än lill Hernösand, än till Gottland
utan någon serskild aflöning. En slik kommendering anses så tryckande,
att Subaltern-officerarne vid Svea Art.-reg:le af sina små
löner gjort årl. sammanskott af 200 r:dr lill den på Gottland kommenderade.
Hvad kommenderiugen lill Hernösand beträffar, har
dermed sä nyligen skett början, att någon serskild åtgärd i anledn.
deraf icke blifvit vidtagen.
Dessa mina anmärkna- anhåller jag må få medfölja Hr Edenhjelms
motion till Statslltsk. begagnande i öfrigt tillfället, (ehuru
jag till min ledsnad finner Hr Edenhjelm vara frånvar.) att, i likhet
med hvad Hr Bildt gjorde i Lördagens plenum, uttrycka min
tacksamhet för den värde motionären, — för Chefen, som qvarlemnat
ett så älskadt minne inom det reg:te lian fordom kommenderat.
Hr Bildt, Didrik Gillis: Då en Art.-officer nyss yttrat
sig för understöd af Hr Edenhjelms motion och jag är den andra i
ordningen, som begärt ordet för att tala i samma syfte, torde det
vara skäl att på förhand besvara den anmärkn., som möjligen torde
göras, att vi äro att anses som parter enär vi tillhöra samma yrke,
eller det vapen som utgör föremålet för motionärens framställning.
Såsom svar härå får jag förklara, att jag, som representant, icke
anser mig af någon anledn. jäfvig att yttra mig ronde de allmänna *
frågor, som här kunna förekomma, öfvertygad, att, om de skäl som
för en motions bifallande kunna framställas äro riktiga, de äfven
af oväldiga granskare skola så blifva bedömde, likasom att, om de
vid den oväldiga granskningen icke bestå profvet, de då äfven falla,
icke förtjenande ett bättre öde.
Det är en både känd och erkänd sanning, att, af alla officerare
som utgöra arméens befäl, man icke på någon har så stora anspråk,
vare sig i fråga om mångsidighet i bildning eller verksamhet
d. v. s. ständig tjenstgöring, som på Art.-officeraren.
Det är måhända icke lämpligt all nu ingå i en vidlyftigare beskrifning
om hans ställning; det kan vara nog alt säga, att i vårt
land, är han den enda officer, som är ålagd en ständig garnizonstjenstgöring,
jemte undergåendet af en ganska svår och vidlyftig
examen vid det högre Art.-läroverket. Rättvisa och billighet synes
vid sådant förhållande fordra, att 'Staten lemnar någon ersättning
till dessa militär-tjenstemän af hvilka fordras större ansträngning än
af några andra.
Den ersättning, som Staten kan lemna, inskränker sig till att
vara tvåfaldig, nemi. fördel i avancement och bättre lönevilkor. Jag
ber att i korthet få granska saken ifrån bålla dessa synpunkter och
tror mig kunna visa, att Art.-officerns rätt icke i någondera af dessa
omständigheter blifvit iakttagen.
Art.-komitéen har i det betänk, som motionären bifogat sin
framställning, på grund af officiela handla- visat, att, om man jem
12
*
180
Den 23 December.
för sannolikheten att avancera frän Kompani-officer till Major inom
Art. och den öfriga arméen sä är denna för dem densamma, men
att deremot, beträffande sannolikheten att avancera högre än majorsgraden,
densamma är helt olika, varande för Art. som 29,8:1 och
vid arméen i allmänhet som 18:1 och således lill en öfvervägande
fördel för arméens officerare. Man skulle visserligen härvid kunna
säga att Art.-komitéen icke från alla sidor granskat förhållandet,
emedan den icke tagit i beräkning möjligheten för Art.-officerare
att transporteras på den öfriga arméen, det är sannt att detta vore
en möjlighet och jag tror äfven att det skulle vara af stor nytta
om så skedde, åtminstone om man, får dömma efter de länders
erfarenhet som ega mera krigsvana än vi. Jag vill exempelvis anföra
Frankrike der just ur Art:s leder utgått flertalet af de s. k.
Afrikanske Generalerne men i Sverige nyttjas det icke, der har på
15 å 20 år ingen ifrån Art. fått befordran, på den öfriga arméen.
Visserligen har Officern vid Art. måhända beräknadt som en ersättning,
lika med Officerare vid Lif-och Hus-trupperne, lått rang framför
Officerare af arméen, men hvarje militär vet, att det är mera
en chimére än någonting verkligt, ty om en Art.-officer söker transport
till ett reg:te inom arméen, så får han icke bibehålla sin tur,
utan inträder såsom den yngste inom den grad han innehar. Olika
i detta hänseende hafva åsigterne varit, vid frågan om att belöna
de af arméens Officerare hvilka underkastat sig samma kunskapsprof
som Art.-officern. Desse hafva nemi. som belöning derföre
erhållit inträde i General-staben och i allmänhet en mycket hastigare
och vigare befordran än Art.-officern någonsin kan hoppas
vinna. Ar delta rätt, är del billigt?
Då jag trott mig nu, genom ett obestridligt faktum, hafva visat
att Art., långt ifrån att ega fördel framför andra korpser i avancement,
får vidkännas motsatsen, eller står i ett mindre gynsamt förhållande
än den öfriga arméen, torde det tillåtas mig öfvergå till den
andra frågan, — den om lönesättet. Det visar sig af Art.-komiténs
betänk:de, att Art:s Officerare äro sämre lottade än deras vederlikar
vid Gardes-reg:t:ne, delande med dem samma olägenheter,
som garnisons-tjenstgöring alltid åstadkommer, nemi. att icke medgifva
möjligheten af att kunna skaffa sig en ekonomisk existence;
hvilket endast kan ske medelst biförtjenst.
Uti vårt brödrarike, som ligger oss närmast för jemförelse,
har man betraktat Art.-officerns ställning helt olika. En Reg:ts
officer
vid Norrska Art. har ungefär 1000 r:dr mer, än en af sam
ma
grad vid våra Art.-regt:n, en äldre Kapten, circa 700 mer än
hos oss och en Löjtnant 200 r:dr. Man har der insett att Art.
behöfde och förtjenade en större ersättning än Officerare af andra
vapen och hafva också derföre de Norrska Art.-officerarne ungefär
20 proc. högre lön än arméens öfrige Officerare. Hvilken skillnad
i förhållandet hos oss! Här lönas de sämst, der bäst.
Följden af förhållandet i det ena som andra afseendet, har
icke dröjt att på senare tider visa sig.
1830 undergick Art. en reorganisation, genom hvilken Art.-  off:nes antal ökades, och hvarigenom upstod för tillfallet ett hastigt
Den 23 December.
181
avancement. Lockande häraf sökte sig en mängd ynglingar in på
Art. och Reg:tenas personal var under några år fulltalig, men sedan
förhoppningarnes nimbus blifvit skingrad och de inkomna fått
erfara huru vanlottade de äro i jemförelse med vederlikar inom arméen
och bittert ångrat sitt tillfälliga misstag, så hafva andra blifvit
visare. Såsom uplysande i detta hänseende har jag gjort ett
utdrag ur arméens rangrulla för de 10 sista åren — dervid betraktande
Art. i sin helhet utan afseende på de serskildta regt:ne,
så att om vacancer funnits på ett reg:te och lika antal surnumerärer
på ett annat, så hafva dessa sednare blifvit beräknade såsom löntagare
— och hvilket visar för år 1841, 5 surnumerärer; 1842,
1 surmun:r; 1843, 3 surnum:r; 1844, 2 surnum:r; 1845,0; 1846,
vacance; 1847, 3 vacancer; 1848. 8 vacancer; 1849, 15 vacancer
och 1850, 20 vacancer, utom 3 vacante kaptens-platser, som hållas
öppna såsom inkomst för Mariebergs läroverk. Hade jag beräknat förhållandet
vid hvarje reg:te serskildt, så hade resultatet blifvit mest missgynnande
för Götha och Wendes reg:ten. Af detta visar sig tydligt att
Art.-vapnet med stora steg nalkas sin uplösning i fall ej nödig hjelp mellankommer.
Man skulle visserligen kunna tycka, att en Art.-officer icke
är en så vigtig person, att icke det skulle kunna tåla vid att betydligen
nedpruta antalet af dessa Officerare; men man bör komma ihåg, att
Art.-vapnet är det enda, viri hvilket Officern ständigt måste närvara
och deltaga under striden. Vid de öfrige vapnen, när sammandrabbningen
börjar, öfverlemnar officern stridens utgång till soldaten,
men vid Art. är det officern, som ständigt måste leda striden
hvaremot sjelfva manskapet som derföre ock kallas kanon-service
endast eger att förflytta och sköta kanonerne efter officerns anordningar,
hvilka om dessa skola vara riktiga och ändamålsenliga
vid alla tillfällen, taga hela hans kunskapsförråd och all hans förmåga
i anspråk. Att minska Officerarnes antal vid Art., är alltså
detsamma som att förminska detsammas tjenstbarhet, och om ej R.
St. nu mellankomma och uphjelpa Art.-officerarnes lönevilkor, så
fruktar jag alt snart den tid kommer, då man icke kan besätta
vapnet med skicklige sujetter. Jag tror att om Art.-vapnet skall
fortfarande kunna bibehålla sitt hittills häfdade anseende, så böra både
avancements- och löne-villkoren förbättras. Med de förstnämnda hafva
visserligen icke R. St. direkte att skaffa, och jag är öfvertvgad att
sedan Art.-komiléen visat huru vanlottadt Art.-betälel i detta afseende
är, krigs-styrelsen härutinnan kommer att med det första vidtaga
åtgärder till förbättrande af förhållandet, men hvad förbättringen
af löne-villkoren beträffar, så beror det på R. St. att dertill
lemna medel och af sådan orsak är det som jag serdeles understöder
den ifrågavar. motionen och hoppas att II. St. icke nu undandraga
sig de upoffiingar som äro erforderlige till fyllande af de mest billiga
och rättvisa anspråk.
Gr. Wachtmeister, Alarik: Af de 2:ne föreg:de talarne
fullkomligt förekommen i hvad jag ämnat anföra, anser jag, lika
med dem, att, såvida icke R. St. nu mellankomma med ett förökadt
anslag för detta vapen, till hvilket äfven jag har äran räkna
182
Den 23 December.
mig, stora vådor äro att emotse och att det blir omöjligt att bibehålla
Svenska Art. vid det anseende, hvari det bör befinna sig.
Jag anhåller att delta mitt yttrande äfven måtte fa åtfölja remissen
till StatsUlsk.
Frih. Toll, Gust.: Jag ber om ursäkt på förhand att jag
faller in i en diskussion ronde ett vapen, som jag icke tillhör,
men min ålder och den erfarenhet jag förvärfvat i anseende på
det Sventka Art. torde dock härtill berättiga. Jag har varit närvar,
och sett dess utveckling, sett att medelst dess hjelp framsteg vunnits
i de företag som operationerne utstakade utan att derföre behöfva
upgifva historiska fakta. Jag har äfven öfverlefva! den period,
då Svenska Art. vann Europeisk ryktbarhet under den store Carl
Johan. Jag har sett den nitiska vård och omsorg, som vår nuvar.
Konung egnat åt detta vapen, som bäst bevisas af detalj-omsorgernas
öfverlemnande ät Sonen och Thronföljaren. Jag har delat krigshändelserne
i Europa med den vördnadsvärda man, som nu upträdt
med ifrågavar. motion, kännt honom som en praktiserande
taktikus, som en utmärkt skicklig Batteri-ehef och ber att i allo få
förena mig med honom.
Det är af största vigt för fäderneslandet och dess försvar att
eea ett, på allt möjligt sätt utmärkt, Art., och jag tror allt hvad
göras kan för detta ändamål redan å Styrelsens sida vara gjordt,
då Konungens nåd. propos. i ämnet, till StatUlsk. redan ingått,
samt då Art.-komtéens utlåt., på motionärens bekostnad tryckt, åtföljt
sjelfva motionen. Det torde således vara öfverflödigt att yttra
något vidare härom, och jag skall derföre endast hålla mig vid siffran,
hvars olika beräkning torde kunna jemkas. Uti Konungens nåd.
aflåtna propos. förekommer en totalsumma, om jag ej misstager
mig, stor några och 50,000 r:dr såsom utgörande behofvet för
Artis fullkomliga iståndsättande; men Konungen har tillika funnit
sig icke böra begära mer än 28,000 r:dr.
Motionärens förslag innehåller för ett regite 13,000 och några
hundrade r:dr; om jag multiplicerar denna summa med 3, upkomma
nära 40,000 r:dr, hvilken summa motionären ansett som
behöflig för de 3:ne Art.-regtme. Om i det upgjorda förslaget
skulle förekomma flera olika motiverade summor, sä anhåller jag
att Utsk. af förenämnde summa täcktes taga någon ledning för att
bestämma sig för det oundvikliga behofvet, hvarå för ingen del något
kan nedprutas. Jag tillåter mig blott påminna, att Artis högst
betydliga material- och tygförråder behöfva stor omtanka och vård;
den tjenstebefattning härvid, som uti Art-komitéens betänk, dock
icke uptagits, jag menar tygskrifvärne, hvilkas tjenste-biträden äfven
fordras af upbördsmännen. De mäste dagligen vara näryar., sakna således
möjlighet att söka biförtjenst. De äro qvarstående vid lön på
Stat 160 ridr bico jemte inqvartering 32 ridr. Det synes mig
vara rättvist alt dessa tjenstemän tillkommer en lika lön som föreslagits
för deras vederlikar styckjunkare, nemi. 300 ridr bico jemte
inqvarterings-medel. Denna trägna tjenst äfven högst maktpåliggande,
borde efter min tanka berättiga dem att sig kunna lifnära.
(Tillhör 2:a Häftet, pag. 183.)
Utgifter, för hvilka ersättning från Just.-Ombudsmans-cxpeditioncns cxpensmedel fordras.
Debet.
B a
n c
0.
Credit.
B
n c
0.
Maj
24
Frän Riksgäldskontoret erno! tagit
83
7
3
Saldo från föregående räkning
116
35
4
Juli
31
Af A. Bonnier för försäljning af Just.-
April
30
A. Lundberg för vedsågning ......
10
32
—
Ombudsmis Berättelser
11
12
—
Juli
13
S. Löfberg för skrifpennor
—
20
—
Saldo
353
43
5
Aug.
8
Nordblom 8C Lindström för 8 st. blyertsp:r
—
32
—
Okt.
4
H. S. Löfberg för 2 ti rödt lack ....
4
—
—
99
17
C. G. Linck för bokbindarearbete ....
5
36
—
99
21
H. S. Löfberg för 1£ sats till bläck . . .
—
46
8
Nov.
2
Joli. G. Pripp för 1 ris Postpapper . . .
9
—
—
Dec.
6
C. G. Link för häftning af Just.-Ombudsmis
Berättelse
47
20
8
99
P. A. Norstedt SC Söner för 700 ex. öf-
vertryck af dito
252
32
—
Summa Banco
448
14
8
Summa Banco
448
14
8
Stockholm den 18 December 1850.
S. L. Theorell.
\
-
} f I ..
. i ■ i.
. ''X ■ Oi
;r Ii’ V I itiil-v ■ •«;! iv • ■ |lii; ■,
•. . u'r *|4*| ijitflii;..! i", t J . iljjJ, j
*’• .<! ' 4i(l' i 3c I. ' ..■> Ii lil/ H
/' - lili' i l v il i.it 3| ; i1.
. il/. |;
,1j!0
' .!i : ,5 .i) .I) i i
--
ilMij |t i: t' ■: :k*J ,é: ..il , ifi
• ' *"!■' ■ I -ii t ; <_• .in’'
. i(l-.' lif,') . .ilitii Jt:: „] .i) ,’j
"" ’ ■
V ..... ,’,iä
)(!
- «!f»T ■ V. ./i .'i - ■
*■■ ....... j ■ ■ iJn/
i- .i- < ” iinH muniii^.
!
..... JtSgi,
.*(. jjili-.i;
Si
Si
-
fse
■ä
Ti
■
ilpE
-
\ i 'i '1 - l cl A ' i.
Den 23 December.
183
Jag anhåller att dessa mina enskilda tankar, som en gärd af
min tacksamhet mot motionären, malte blifva bifogade remissen
till Utsk.
Remitterades till StatsUtsk.
Föredrogs och bifölls StatUtsk:s d. 21 dennes på bordet lagda
mern. N:o 4, ang:de bestridandet af kostnaderne för innevar.
riksdag.
Sedan härefter H. Ex. Ilr Frih. o. Landtm., i anseende
till för honom inträffande jäf att föredraga det nu å föredragms-listan
förekommande ärende, lill Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabriel,
hvilken såsom Fullm. för Grefliga ätten Cronhjelm till Flostad N:o
55, var den främste närvar, ledamoten, hade öfverlemnat klubban
och afträdt, föredogs och bifölls StatsUtsk:s d. 21 dennes på
bordel lagda mern. N-.o 5, ang:de godtgörandet af Landtmarskalkens
och Talmännens ökade riksdagskostnader.
H. Ex. Hr Frih. o. Landtm, återkom samt föredrog följande
af R. St:s Just.-Ombudsman inlemnade skrifvelse:
Till Rikets Ilöglofl. Sländer.
Den genom tillämpning af 110 § i Riksg:s-Kont:s nu gällande
Reglem., i afseende på expensmedel för Just.-Ombudsm:s expedit:n
upkomne nödvändighet för mig att förskjuta utgifter af denna art
är redan uti min till R. H. St. afgifna Berättelse omförmäld, med
hemställan om det sätt, som kunde finnas lämpligt till afhjelpande
af ett sådant förhållande. Då likväl afgörandet af denna fråga, såsom
stående i sammanhang med ett blifvande reglem:te för Riksg:sKont.
, torde komma all anstå längre tid, än R. H. St. finna godtgörandet
af en redan mig tillkommande fordran för utgifter i denna
väg böra dröja, har jag trott mig kunna, till vinnande af så
skyndsamt beslut, som ske kan, i djupaste ödmjukhet utbedja mig
att få öfverlemna en upgift på de utgiftsposter, från hvilka nämnde
fordran härrörer.
Denna upgift, här bifogad (Se Tab.), slutar sig mig till godo med
en behållning af 353 r:dr 43 sk. 5 r:st, deraf större delen eller 252
r:dr 32 sk. dock består uti ännu oliqviderad skuld för den på
Just.-Ombudsm:s expeditm belöpande andel i kostnaden till min
sista berättelses tryckning, hvilken skuld jag ej kan undgå att till
Boktryckaren ofördröjligen afbörda, men de öfriga 101 r:dr 11 sk.
5 r:st, allt b:co, äro af mig kontant ulgifna enligt innehafvande
verefikationer.
Vid nästa års ingång komma väl att lyftas de årl. till expensmedel
för Just.-Ombudsm:s expeditm och Tryckfrihetskomitéen anslagna
300 r:dr; men om ock dessa medel till betäckande af den
förevar, bristen kunde med hela sitt belopp användas; så vore dock
denna brist icke dermed fyld, och än mindre någon tillgång öfrig
för det år, hvars behof borde med de anslagne medel bestridas,
' 184
Den 23 December.
hvarföre jag måste allerödmjukast hemställa, om icke R. H. St. må
finna skäligt att, efter inhemtande af Hrr Fullmäktiges i RiksgsKont.
yttrande öfver det förevar, behofvet och min förutgångna redovisning,
anbefalla anordnande af det nu behöfliga beloppet med
ofvanskrifna 353 r:dr 43 sk. 5 r:st b:co.
Slockholm d. 18 Dec. 1850.
S. L. Theorell.
Remitterades till StatsUtsk.
Uptästes följande af Hr von Knorring, Oskar Erik, inlemnade
motion:
Med anledn. af de förfalskningar och eflerapningar af landets
gångbara pappersmynt, hvilka så ofta egt rum, samt den stora våda
för det allmänna en sådan osäkerhet' medför, får jag föreslå, alt
R. St. utsätta en belöning af 8,000 ndr b;co för den, som inom
d. 1 Juni 1852 till Sveriges R. St:rs Bauk inlemnar prof på ett
mot efterapning mera betryggande sedelmynt, än det nu gångbara,
på följande vilkor:
Hvarje tällande utför 2:ne fullständiga prof, nemi. ett för
tryckning i kopparpress, såsom i England och Amerika brukas, i
hvilka länder sedeltillverkningen ernått sin största fulländning, och
det andra beräknadt för tryckning i boktryckarepress, såsom det
sker i Sverige och flere andra länder.
De stämplar, som skola begagnas vid användandet af den för
bemäldta tryckningsmethoden, böra vara utförda på så sätt, att
tryckningen kan verkställas utan större kostnad, än den, som vid
tryckningen af sedelmynt eger rum i ofvannämnde länder. De
stämplar åter som äro ämnade att begagnas vid användandet af den
sistnämnda melhoden, böra vara så beskaffade, att tryckningen kan
verkställas för lika billigt pris, som det, hvartill de, i R. St:s Bank
utförda, nya BrivatBanksedlarna nu lemnäs.
Till utrönande af hvilket prof, som är mest betryggande mot
efterapning, skall det stå hvar och en fritt, af de täflande, alt inom
6 månader efter fataliedagen för profvens inlemnande, d. v. s.
inom den 1 Januari 1853, eftergöra hvarandras prof i deras helhet,
då det prof, som befinnes svårast alt eftergöra, belönas med
det utfästade priset 8,000 r:dr b:co.
För bedömandet af de sålunda eftergjorda profven, äga Hrr
Fullmäktige i R. St:s Bank att utse en Komité af Sakkunnige män,
inför hvilka hvar och en af de täflande äger rätt att meddela alla
de uplysningar om sin method, hvilka han för godt finner. Hrr
Komitérades utlåt, öfver profven skall vara fälldt innan d. Este
April 1853.
Så snart prissumman blifvit utbetald, är den prisbelönte ovägerligen
förpligtad att till Banken, utan vidare ersättning, inlemna
fullständig skriftlig förklaring öfver sin method att vid tillverkningen
af sedelmynt gå till väga.
Den 23 December.
185
Då med factiska bevis blifvit styrkt och ådagalagdt den lätthet,
med hvilken hvem som heldst, förmedelst bläckskriftens uttagande,
kan göra s. k. makulerade Chartor och Tullstämplar åter användbara,
huru många gånger som helst, äfvensom lättheten att efterapa
det slags papper, som begagnas till de nu antagna ChartaSigillata
blanketterna, Tulletämplarna och Banksedlarna, får jag
vidare föreslå alt R. St. utsätta ett pris för den, som inom d. 1
Juni 1S52, inlemnar fullständigt prof, såväl till gravyr som papper
med vattenmärke, på en Charta-Sigillata- och en Tulls-stämpel,
hvilka, beträffande papperet mot efterapning lemna säkrare garantier
än det nu brukliga, och beträffande gravyren, förebygga allt
det missbruk, som kan upkomma genom bläckskriftens uttagande.
I afseende på tiden skola alla de bestämmelser vara gällande,
som äro ofvan stadgade.
Om remiss af denna motion till II. BankoUtsk. anhållas.
Remitterades lill BankoUtsk.
Uplästes de af Frih. Palmstjerna, Carl Otto, iniemnad
sålydande motion:
Enl. K. M:s nåd. Kungörelse d. 20 Nov. 1845, erhåller vitne
i brottmål ersättning af allmänna medel för dess resekostnad
och uppehälle under resan till samt vistandet vid Tingstället, såvida
vittnets hemvist är beläget på minst 3 mils afstånd derifrån, vittnet
äskar ersättning och Domaren pröfvar sådant skäligt samt den brottslige
saknar tillgång att ersättningen utgifva.
För att kunna utfå denna ersättning, måste vittnet begifva sig
till Läns-residenset eller der anlita en kommissionär, hvilket är
förent med tidspillan och kostnad; derstädes på Lands-Kontoret förete
eller låta förete utdrag utur Domstolens utslag, hvilket kostar
lösen, förete bevis att den sakfällde brottslingen saknar tillgång,
hvilket bevis ej kan anses gildt ulan att undersökning af Kronobetjent
med Nämndeman föregått och hvarvid desse hafva rätt till
kostnadsersättning. Ar då vittnet boende aflägse eller utom det
Län der ransakningen försiggått, så ökas svåriglieterne och kostnaderne,
hvilka lätt kunna, om ej öfverstiga sjelfva ersättnings-beloppet,
likväl deraf medtaga största delen, hvilket ej varit afsigten med
författningen.
Denna författning har således behof af tillägg som gör dess
mening till full sanning. I sådant ändamål föreslås att den måtte
erhålla tillägg af följande lydelse:
”Denna af Domaren bestämda ersättning utbetalas af Kronofogden
i Fögderiet, som låter hos den sakfälde uttaga be”loppet;
saknar han tillgång, anordnas del af K. Bef:h:de och af”föres
under behörig titel bland Statsutgifterne.”
Jag anhåller om remiss af denna motion till StatsUtsk.
Remitterades lill StatsUtsk.
186
Den 23 December.
Vidare uplästes följande äfven af Frih. Palmstjerna, Carl
Otto, inlemnade motion:
Krediten är den häfstång som måhända mäst bidragit till den
nyare civilisationens iipdrifna höjd; men så nyttigt dess förständiga
begagnande är, så olycksbringande är dess missbruk. Dagliga exempel
uti samhällets bildade kretsar tala derom tillräckligt. Likväl
är detta missbruk bland den mera obildadade delen af samhället,
bland de fattigare klasserne, en kräfta, som pä ett ännu långt fruktansvärdare
sätt lindergräfver deras välstånd, deras förkofran, sjelfva
deras trefnad och belåtenhet. Den lätta skuldsättningen uti
köpmansbodar och i synnerhet på auktioner, utgör för dem förderfliga
tillfällen att draga vexlar på en oviss framlid, hvilken sällan
motsvarar önskningarne eller förhoppningarne och som alltför ofta
slutar med att beröfva dem de ringa tillgångar hvarmed de begynt
inträdet i det verksammare samhällslifvet.
Då emedlertid hvar och en måste äga frihet att köpa eller
sälja efter godtfinnande, kan ett dylikt begagnande af krediten icke
direkte motverkas af lagstiftningen, utan endast indirekte, genom
författningar, som bestämma påföljderne. En sådan utväg vidtogs
vid senaste riksdagen i afseende på krediten uti köpmansbodarne
och hos handlande i allmänhet; men det återstår att vidtaga åtgärd
i afseende på auktionerne, hvilkas verkan mångenstädes är förstörande,
mera i den mån inroparen är fattig och hans inrop af ringare
värde. När betalningsdagen kommer och penningar icke äro alt tillgå,
sker lagsökning och derefter utmätning, allt på bekostnad af gäldenären.
Kostnaderne, som äro Charta-Sigillata till Statsverket, skrifvare-lösen,
skjuts och arfvode åt vederbör., kunna i någon mån
medföra fördel för de sistnämde, men utgöra hufvudsakligen en
Statsförlust af tid, möda och bestyr, en nötning uti Stats-machineriet
som icke frambringar något till samhällets förkofran.
Man har otaliga exempel deruppå att lagsöknings- och utmätnings-kostnaderne
långt öfverstiga det belopp som lagsökes. Kostnaderne,
upgående till 4 ä 5 r:dr b:co eller mera, vidkännas af personer
som lagsökas understundom för mindre än 1 r:dr; man har
exempel på lagsökning som slutats med utmätning af 6 runstycken
och en ådömd kostnads-ersättning af 5 r:dr 16 sk. b:co förutan
utmätnings-kostnaderne.
Den lämpligaste utvägen att så mycket som möjligt förekomma
denna vidt utbredda samhälls-olägenhet synes vara, att göra
det till försäljarens interesse att icke på kredit lämna varor åt dem,
hvilka äro uti sådane omständigheter att de ej utan sin undergång
kunna gälda sin iråkande skuld. Ett medel härtill är att inskränka
beloppet af fordrings-ägares lagsöknings-kostnads-ersältning, så
att på lagsökningen icke kan upstå någon vinst utan snarare förlust
om den anslälles för en ringa summa. Derigenom skulle auktionsförrättare
blifva mera aktsamme att icke lämna kredit åt hvar och
en som gör ett inrop, helst om såsom ofta inträffar, detta sker
obetänksamt af den som ej bar något slags behof af det han inropar
eller af dem som genom stark förplägning blifvit mera uprymd
än försigtigheten bjuder vid tillfälle då handel göres:
Den 2i December.
187
Såsom ett försök att härutinnan vinna ändamålet, föreslås att
R.B:ns kap. 21, § 3, måtte erhålla följande lydelse:
”Then saken tappar gälde sin vederdeloman thet allt åter som
”han trängd varit ther ä kosta; men gäldenär gifve ej borgenär
”mera än högst hvad then fordran är som utsökes. Finnes någon
”sak så mörk” etc. etc.
Visserligen kan häremot invändas att ett sådant stadgande strider
emot den juridiska grundsatsen att hvar och en måste godtgöra sin
ingångna förbindelse och vidkännas följderne deraf om han deremot
brutit; men ingen regel är utan undantag och om samhällets högre
väl det fordrar, måste den minde vigtiga omständigheten vika.
Dessutom är här ej fråga om att förminska påföljderne af en skriftlig
förbindelse, utan blott att mildra följderne af en ögonblicklig
obetänksamhet. Sådane undantag finnes ock redan stadgade i strid
mot nämnde grundsats, t. ex. att skuld åsamkad vid spel icke genom
Lagens arm kan utkräfvas, ej heller sådan som under vissa
förhållanden är åsamkad för starka drycker å krog eller näringsställe.
Jag anhåller om remiss af denna motion till LagUtsk.
Denna motion biet remitterad till LagUtsk.
Anmäldes och lades på bordet följande från Utsk:n inkomne
mern.:
StatsUtskrs mern. N:o 6, med förslag till stadganden, ang:de
Riksdägs-Archivets vårdande och begagnande; samt
Bevilln:sUtsk:s mern. N:o 1, om antagande af en Cancellist utöfver
den i Riksd.-Ordn:s 24 § bestämde Cancellipersonal.
Justerades pleni prot. för d. 11 dennes.
R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ 2 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 28 December 1850.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot.utdr. för d. 23 dennes.
Med tillkännagifvande, alt Hr Hedenstjerna, Wilh. begärt
och erhållit 3:ne veckors ledighet från sin befattning såsom ledamot
188
Den 28 December f. m.
i Allm. Besv.- och Ekon.Utsk. ifrån d. 2 nästkommande Januari,
anmodade H. Ex. Hr Frih. o. Landtm. Hrr Elektorer, att sammanträda
till val af en ledamot i nämnde Utsk. under Hr Hedenstjernas
frånvaro och af en Suppleant i Exp.Utsk., i st. för Hr
Printzencreutz, som i sista plenum afsagt sig sådan befattning.
Hr Granfelt, Adolf Fredr., upläste så lydande motion:
I vår lagstiftning ora förhållande mellan husbönder och tjenare
qvarstår ännu ett stadgande, som, enl. min öfvertygelse, icke blott
på det högsta strider emot rättvisans och humanitetens fordringar,
utan äfven snarare motverkar än främjar det dermed åsyftade ändamål,
— jag menar det stadgande, hvarigenom husbonde berättigas
att, medelst s. k. husaga, söka förmå tjenstehjon till upfyllande
af dess åligganden. Då emedlertid de särskilde motioner, som
vid sista riksdag inom så val. R. o. Ad. som BondeSt. väcktes om
afskaffande af en sådan rättighet, icke rönte framgång, skulle det
måhända kunna synas som om tiden ännu icke vore inne att ifrågasätta
någon lagförändring härutinnan; men sedan det omnämnda
stadgandet, hvilket Lagkomiléen i dess förslag till civil lag af år
1826 bibehållit, deremot blifvit i Lagberedningens nyligen från
trycket utkomna förslag till Handelsbalk, utan skiljaktighet bland
Beredningens ledamöter, uteslutet, tvekar jag ieke att till förnyad
öfverläggning hos R. St. framställa detta ämne, hvarom motiverna
till sistnämnda förslag innehålla ett yttrande, som det torde tillåtas
mig att här ordagrant anföra, så lydande:
”Då lagen tillerkänner husbonden en sådan rättighet, (att aga
tjenaren) gör den sig, i Beredningens tanke, skyldig till en oriktig
eller åtminstone alli för ensididig upfattning af närvar, förhållande
mellan husbönder och tjenare. Den fasthåller nemligen då uteslutande
det från äldre tider hästammande föreställningssätt, enl. hvilket
husfadren var oinskränkt rådande inom familjen och tjenaren
följaktligen stod, likasom husbondens egna barn, under dennes
stränga tuktan och välde. Men denna åsigt kan numera icke hufvudsakligen
bestämma rättsförhållandet mellan husbönder och tjenstehjon,
hvilka sednare icke kommit i de förras hus för att njuta
upfostran, och således icke kunna jemföras ens med lärlingar eller
fosterbarn, utan bör fastmera för detta förhållande läggas till grund
ett emellan fria kontrahenter ingånget fördrag, ehuru man derföre
icke får förbise att ett närmare samband finnes mellan tjenstehjonet
och den egentliga familjen, än emellan denna och andra af
husbonden legda arbetare. Då nu tjenstehjonslega onekligen är ett
verkligt kontrakt mellan enskilda personer, som vid aftalets ingående
och efter dess uphörande äro i förhållande till hvarandra lika
fria, måste man betvifla giltigheten af den rättsgrund, enl. hvilken
lagen ålägger den ena kontrahenten såsom ett tvång att för tjenstetiden
underkasta sig den andras aga, hvars verkställighet alltid, enl.
sakens natur, blir mer eller mindre godtycklig. Ty icke kan man
antaga, att tjenstehjonet måste anses hafva fritt och otvunget medgifvit
Den 28 December f. m.
18'J
husbonden en sadan makt, då det vid städseln underlåtit att göra
särskildt förbehåll om frihet från husaga. Ehuru ett sådant förbehåll
utan tvifvel skulle vara bindande för husbonden om han dertill
samtyckt, är det dock lätt förklarligt att tjenstehjonen icke gerna
kunna framställa det, om de än allmännare insågo sin befogenhet
dertill, emedan sjelfva förbehållet på visst sätt skulle innefatta
en för dem förödmjukande bekännelse, att de torde göra sig förtjente
af en hård behandling. Men om husagan alltså befinnes
oförenlig med rättvisans fordringar, står den ännu bestämdare i
strid med sedlighetens. Dess egentliga ändamål skulle väl vara att
erinra ett försumligt tjenstehjon om ett noggrannare upfyllande af
dess skyldigheter; men om detta icke kan åstadkommas genom undervisning,
allvarsamma föreställningar och varningar, hvilka bibringa
tjenstehjonet ett klart begrepp om rätta bevekelsegrunderna för
dess pligter, så vinnes det säkerligen icke genom kroppslig aga,
som gör sig sjelf till enda bevekelsegrunden och följaktligen uphäfver
menskliga handlingens frihet och sedlighet. Feg fruktan och
egennyttig beräkning träda då i pligtkänslans ställe, menniskovärdet
kränkes och förnedras, och om rättskänslan af den godtyckliga behandlingen
ej helt och hållet, tillika med alla ädlare egenskaper,
förqväfves, skall den upresa sig mot ett välde, hvari tjenaren med
förbittring tror sig finna en orättvis gunst för husbonden och ett
lika orättvist förtryck för sig sjelf. Man må ej föreställa sig att
dessa menliga följder af husagan uteblifva derföre, att lagen bjuder
att den skall vara måttlig; ty samma verkan, som upkommer om
agan får utöfvas med ett obegränsadt godtycke, upstår äfven, fastän
i olika grader, om bestraffningen står i missförhållande till det verkliga
eller förmenta felet, och ingen lag kan förekomma missbruk
eller öfverdrift vid utöfvandet af en medgifven rättighet, när denna
beror af den berättigades eget omdöme om det måttliga. Bien det
är icke ensamt på tjenstehjonsklassen, husagan inverkar menligt.
Dess skadliga inflytande på husbönderna är nästan lika märkbart;
ty om de icke sky alt begagna denna sin makt, alstrar'och underhåller
den hos dem råa seder, nyckfulla, häftiga och grymma lidelser,
förakt för menniskovärde, samt undertrycker hos dem i samma
mån rättvisa, välvilja och mensklighet. Det är en allmän erfarenhet,
hemtad från de länder, hvarest slafveri, träldom och lifegenskap
finnas, att dessa förhållanden i sedligt hänseende verka lika förstörande
upåt som nedåt. Men för att bedöma om träldom eller frihet
råder i ett land, bör man icke ensamt fästa sig vid der gängse
benämningar; ty träldoraen har likasom friheten, sina grader. Hvarhelst
husbönder finnas, som saklöst kunna behandla sina tjenare
omenskligt, och som hafva slafägares vanor, seder och åsigter, der
är träldomen icke fullkomligt afskaffad, om än lagen för sekler sedan
utdömt den. Det länder fäderneslandet till heder, att sederna
i detta fall äro mildare än lagen. Bland allmogen, som använder
den största mängd tjenstehjon, är det högst sällsynt att någon vill
begagna sig af ifrågavar. lagliga rättighet, och för hvarje välvillig
husbonde i andra samhällsklasser är dess utöfvande likaledes förhatligt.
Som lagen emedlertid ovilkorligen fordrar att tjenstehjon skall
190
Den 28 December f. m.
agas, innan det för fel fä skiljas från tjensten, nödgas alla husbönder,
som ej vilja befatta sig med en sådan afstraffning, antingen
mot sin vilja behålla ett försumligt tjenstehjon eller ock, för att
blifva från detsamma befriade, gifva det full lön och kost till legostämma,
som om de sjelfve begått den olagligheten att skilja
tjenstehjonet ur tjensten ulan giltigt skäl. Det kan vid sådant förhållande
icke vara lämpligt att låta husagan qvarstå i lagen endast
såsom en förmånsrätt för råa och obilliga husbönder; ty det har
läugesedan kommit derhän, att de, som med måtta, sans och urskiljning
skulle kunna utöfva den, alls icke vilja nedlåta sig dertill,
hvaremot de, som äro alltför benägna till en öfverdrifven stränghet,
saklöst kunna tillfredställa sina nycker, blott de icke slå tjenstehjonet
lamt eller lytt. Sådan är nemi. den gräns, som lagen
bestämmer för en måttlig husaga, och stundom stannar denna icke
ens dervid. Exempel saknas ej derpå att tjenstehjon i följd af misshandel,
som kallats aga, tagit obotlig skada, utan att husbonden
blifvit för brottet tilltalad. Om tjenaren, i känsla af liden oförrätt,
sätter sig till motvärn, skall han straffas såsom en grof förbrytare.
En hufvudsaklig anledn. till slika brott och våldsamheter skulle,
medelst husagans borttagande, undanrödjas, och man behöfver icke
befara att husböndernas tillbörliga anseende och myndighet deraf
skulle förringas, flusbondeväldet är fast grundadt i menskliga
samhällets natur och kan icke uphöra så länge några finnas, som
behöfva betjenas och andra, som behöfva tjena. Säkrast uprätthålles
det då det med rättvisa och mensklighet utöfvas, och det är
ingalunda svagare i de länder, hvarest, såsom i England, hvarken
sed eller lag tillåter husaga mot tjenstehjon.”
På dessa grunder, hvilkas rättighet svårligen torde kunna bestridas,
och då saken synes mig vara af sådan vigt att den, oberoende
af det nya lagverkets pröfning i dess helhet, påkallar lagstiftande
maktens behjertande, vågar jag föreslå, att det stadgade i
14 Kap. 5 § H.B. samt 2 Art. 5 § af K. Legostadgan d. 23 Nov.
1833, hvarigenom ifrågavar. rättighet tillerkännes husbönder, måtte,
jemte dermed öfverensstämmande särskilde lagbud, uphäfvas.
Om remiss af denna motion till vederbörligt Utsk. får jag
vördsamt anhålla.
Denna motion begärdes på bordet, hvarjemte Frih. Palmstjerna,
Nils Fredr., yttrade:
Det är med denna motion som med så många andra välmenta
förslag, att den icke står i behörigt sammanhang med den öfriga
lagstiftningen. Om husagan skall afskaffas, sä är det också nödigt
alt stadga ömsesidig rättighet för husbönder och tjenare att
inom ganska kort tid eller ock utan upsägning, åtskiljas, hvilket
icke är möjligt under nu bestående förhållanden.
Jag anhåller att denna erinran måtte få åtfölja Hr Granfelts
motion till det Utsk,, till hvilket den blir remitterad. Isoleradt kan
detta förslag icke antagas. På Utsk:s pröfning må ankomma, att
underställa RiksSt:n, huruvida det kanske i sammanhang med andra
förändringar; men att borttaga husagan utan att gifva rättighet
Den 28 December f. m.
191
till uphäfvande af det emelian husbönder och tjenare bestående förhållande,
när som helst eller efter kort varning är icke rådeligt
eller verkstälbart.
Hr Granfelt: Jag anhåller endast att i anledn. af Baron •
Palmsljernas anmärkning få erinra det nu gällande lag ingalunda
hindrar utan tvärtom uttryckligen medgifver husbonde att oansedt
flyttningstiden ej är inne, få ett odugligt eller upstudsigt tjenstehjon
ur tjensten skiljd, fastän husaga skall föregå såsom en varningsgrad.
Legostadgan säger nemi. att om en tjenare visar sig oskicklig, försumlig,
olydig eller lättjefull, eger husbonden först genom allvarliga
föreställningar och då de icke hjelpe genom måttlig husaga, söka
sådant rätta; men om tjenaren icke eller deraf sig bättrar, så
är det husbonden tillåtet att tillkalla vederbör, embetsmyndighet,
som då undersöker förhållandet 'och, om tjenaren befinnes felaktig,
har att skilja honom ifrån tjensten. Vid sådant förhållande kan
jag ej inse annat än att min motion om borttagande af den varningsgrad,
som utgöres af husagan, ganska väl står tillsammans med Legostadgans
föreskrifter om flyttningstid, upsägning och andra förhållanden
husbönder och tjenstehjon emellan.
Hr Lind af Hageby, Carl Au g., anförde dels mundtligen
dels skriftligen:
Inom vårt fädernesland finnes för närvar, knapt någon möjlighet
för unga Kavallari-officerare alt få undervisning i manégeridning,
ty våra maneger hafva uphört, och fä föräldrar äro i tillfälle
att bekosta deras barns vistande i främmande länder för vinnande
af en dylik undervisning i ridkonsten. Af denna anledn. tager jag
mig friheten väcka den motion, att R. St. måtte bevilja ett Statsanslag
af 4.000 r:dr b:co årligen såsom löner åt 2:ne Stallmästare,
hvilka jag skulle önska blifva stationerade, den ene vid Strömsholms
den andra vid Ottenby Stuterier för att gifva unga KavalleriOfficerare
undervisning uti ridkonsten. Jag vågar i underd.
tro, att H. M. Konungen, som med välbehag omfattar alla läroanstalter,
icke skall förneka de vid nämnde Stuterier befintlige
hästars användande för ett slikt ändamål, likasom jag äfven tror,
att Chefen för Stuteri-Styrelsen icke eller skall detsamma sig
motsätta.
Jag anhåller, alt denna motion måtte remitteras till StatsUtsk.
Häruti instämde Gr. af Ugglas, Ludv.
Frih. Toll, Gustaf: Det är ganska bestämdt att Svenska
kavalleriet saknar utvägar att såsom sig bör inlära ridkonsten. Landet
har länge önskat detta och på grund af denna öfvertygelse och
den kännedom jag har af saken vågar jag anmäla, att jag instämmer
i motionen och torde detta mitt yttrande få medfölja remissen
till Utsk.
Remitterades till StatsUtsk
192
Den 28 December f. m.
Hr Silfverstolpe, Fradr. Otto, upläste följande:
Vid mindre Auktioner på landet händer icke sällan att ingen
af de personer, som i öfrigt ega rättighet att försälja mat och bränvin,
kan förmås att hålla den auktionssökande allmänheten sådan
förtäring tillhanda, utan begäres då hos K. M.
stånd till en sådan försäljning för någon person ofta hörande till
dens hushåll, hos hvilken auktionen hålles; och om Pastors-Embetet
och Församlingen ej deremot hafva något att erinra, bifalles vanligen
en sådan ansökning. I afseende på den afgift, som till Slaten
skall erläggas för denna försäljning, har man för det närvar, ingen
annan föreskrift alt tillämpa än 3 mom. i 58 § af K. Förordn.
d. 13 Oct. 1848 ang:de vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin, hvaruti säges att den som erhållit tillstånd att vid marknader,
regdsmöten, auktioner och andra sammankomster utöfva
tillfällig försäljning af bränvin, skall såsom afgift för dylik rörelse
erlägga minst 2 r:dr för året, hvilken afgift Taxerings-Komitéerne
ega att förhöja i mån af rörelsen.
Emedlertid händer icke sällan att vid en mindre auktion hela
bruttoinkomsten af mat och bränvinsförsäljningen icke går stort
öfver 2 r:dr b:eo. Man nödgas det oaktadt, i stöd af författnin
,
gens föreskrift, ålägga försäljaren den bestämda minsta afgiften,
2 r-.dr.
Då obilligheten häraf är tydlig, och det af författningens ordställning
vill synas, att man vid dess redigerande endast afsett personer
som för längre tid få tillstånd att hålla sådan förtäring vid flere auktioner,
ett förhållande, hvilket, såsom jag här ofvan nämnt, likväl icke
alltid kan iakttagas, vågar jag föreslå, att ett tillägg till ofvannämnde
58 § mätte göras, hvarigenom den brist som, enl. min tanka,
i författningen nu finnes, kunde fyllas. Detta tillägg skulle fogas
till 3:dje mom. och kunde få följande lydelse:
”Har någon erhållit sådant tillstånd för blott en viss auktion,
”må denna afgift, där sä billigt pröfvas, kunna nedsättas ända till
”24 sk. b:co, men icke derunder.”
Om remiss af denna motion till Beviltn:sUtsk. får jag anhålla.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Frih. Stjernstedt, Au g. Willi., upläste 2:ne motioner af
följande innehåll:
l:o.
På grund af den erfarenhet, att R. H. St. vid åtskilliga tillfällen
funnit skäligt bevilja understöd åt förtjente medborgares enkor
och barn vågar jag vördsammast föreslå, det R. St. genom en
dylik åtgärd måtte upfylla billighetens och erkänslans fordringar i
afseende på en genom embetsmanna-skicklighet och medborgerliga
förtjensler utmärkt man, Förste Exped.-Sekret, och R. N. 0. Carl
Magnus Arrhenius, som d. 28 sisth Januari med döden afgick och
ef
-
Den 28 December, f. m.
193
efterlemnade enka och 4 minderåriga barn i knappa förmögen
hets-vilkor.
Såsom skäl lill denna min vördsamma framställning anhåller
jag få fästa upmärksamheten ä följande deraf förtjente förhållanden.
Härvid torde först böra anföras den motgång Exped.-sekret. Arrhenius
på tjenstemanna-banan fick vidkännas. Promoverad Phil. Mag.
1809 och inskrifven i K. Kanzli-styrelsens Exped. 1813 blef han
1819 utnämndt till Kopist derstädes med 293 r:dr 32 sk. lön.
Ehuru allt framgent inskränkt till detta ringa lönebelopp befordrades
han redan sistnämnda är till Prot.-sekret samt 1824 till Förste
Exped.-sekret, och bestridde de till dessa grader hörande befattningar
under det att de för desamma bestämda lönerna innehades af äldre
tjenstefria kamrater. Sedan han sålunda i 14 år förestått dessa befattningar
mot åtnjutande af endast förutnämnde låga lönebelopp,
blef för honom med 1833 års utgång allt tillfälle till vidare löneförbättring
och befordran opåräknadt afskuren, derigenom alt K.
Kanzli-styrelsen såsom serskildt embetsverk vid nämnde tid uplöstes,
och vid hvilken förändring han endast erhöll den obetydliga
ersättningen, att han på indragningsstat upfördes till åtnjutande af
ett mot hans innehafda kopist-lön svarande belopp af 293 r:dr 32
sk. Härigenom förbereddes äfven den för hans efterlemnade enka
och barn högst kännbara förlust, att, enär han, i Civil-statens Pensions-inrättning
icke kunnat vinna inträde i den för Exped.-Sekret,
bestämda klass, der enke-pensionen utgör 400 r:dr, hans enka och
barn äro i denna inrättning inskränkte till ett pensions-belopp af
150 r:dr. Dessa missgynnande förhållanden, serdeles hvad beträffar
den hädäng,ingnes enka och barn torde förtjena R. St:s behjertande,
likasom den aflidnes medborgerliga förtjenster, hans uplysta,
oegennyttiga och outtröttliga nit för allmänt bästa synas mig förtjena
någon gärd af samhällets erkänsla.
Ulan tvifvel är det för många af R. o. Ad:s ledamöter väl
bekant, att Expcd.-sekret. Arrhenius med sin sällsynta embetsmaanaskicklighet
förenade ett varmt nit för liRyägabringande af allmänt
gagneliga samhällsanstalter. Outtröttlig i detta sträfvande hade han
isynnerhet all möda och kostnad ospard för att vinna kännedom
om livad i andra länder blifvit uttänkt och vidtaget lill förbättring
af de mindre bemedlade och arbetande samhällsklassernas ställning.
Alt lian egde en lycklig förmåga att lill allmänt gagn använda sina
vidsträckta insigter i dessa ämnen, derom vittnar hans verksamma
deltagande i ordnandet af hufvudstadens anstalter för folkundervis
ning, fattigvård, besparings-kassor och flere andra kommunal-angelägenheter.
Men företrädesvis bör ihågkommas att han var den
förste, som genom en år 1842 utgifven afhandling fästade allmänhetens
npmärksamhet på de då nyligen flerstädes i Tyskland inrättade
Ränleförsäkrings-anstalter. Efter noggrann pröfning hade
han vunnit den öfvertygelse, att Ränteförsäkring-anslalter, såsom
egande ett obestridligt företräde framför Sparbanker, ehuru icke uteslutande
behofvet af de sistnämnde, erbjödo det ändamålsenligaste
medel att, isynnerhet åt den egentliga arbetsklassen, bereda nödigt
2 H. 13
m
Den 28 December f. m.
ålderdoms-understöd, dels genom egna insatser, dels genom husbönders
frivilliga gåfvor eller på annat sätt möjligen tillkommande
bidrag. Af dessa utsigter underhölls och lifvades allt framgent hans
nitälskan för dessa inrättningar. Redan samma år hans afhandling
härom blifvit genom trycket allmängjord, företog han på egen bekostnad
en resa genom Tysklands flesta Stater och förvärfvade der
en noggrann kännedom om den inre organisationen af sådana anstalter.
Inom fäderneslandet vann saken snart det liflga deltagande,
att ett allmänt möte för öfverläggning om denna angelägenhet
tillvägabragtes i Wexiö år 1843 der Exp-sekret. Arrhenius var
närvande och i anseende till sin vidsträcktare sakkännedom lemnade
nyttiga uplysningar. Sedan derefter saken blifvit uptagen vid
1844 års riksdag, täcktes K. M., med anledn. af R. St:s derom
gjorde und. begäran, år 1845 för ämnets utredning förordna en
serskild komité, i hvilken Exped. Sekret. Arrhenius i nåder kallades
att såsom ledamot deltaga. Det förslag till Ränteförsäkrings-,
Lifförsäkrings- och Lifränte-anstalter, hvilket nämnde komiterade
nian alt derföre njuta något arfvode under loppet af 1 .j år utarbetade,
jemte dertill hörande förslag till stadgar för nämnde inrättningar
äfvensom uplysande vidlyftiga tabeller, har sedermera blifvit
lagdt till grund vid organiserandet af de inrättningar af detta
slag, som i åtskilliga af rikets städer börjat komma i verksamhet.
Såsom ett ytterligare bevis huru Exped.-sekret. Arrhenius till
allmänt gagn underkastade sig enskilde upoffriugar, må ock nämnas,
att han redan år 1832 utan något af Statsverket lémnadt understöd
besökte åtskilliga Tyska länder i afsigt att inhemta kännedom om
det sätt hvarpå allmänna författningars tryckning och utdelning derstädes
ombesörjdes. Ledd af den erfarenhet och kännedom han
sålunda förvärfvat, föreslog han efter hemkomsten, att det s. k.
årstrycket borde uphöra och i dess ställe en Svensk författningssamling
utgifvas. Förslaget bifölls och befattningen med samlingens
utgifvande updrogs åt Exped.-sekret. Arrhenius, som, enl. livall
allmänt torde vara erkändt, förestod densamma med största ordentlighet
och noggrannhet. Det ändamålsenliga sätt hvarpå förordningar
och publika handlingar nu meddelas allmänheten är således
hufvudsakligen en följd af hans nit och tillgöranden för denna icke
ovigtiga angelägenhet.
Sedan jag sålunda sökt vördsammast fästa H. R. o. Ad:s upmärksamhet
ej mindre på den oförvållade förlust Exped.-sekret.
Arrhenii enka och barn måste i afseende på pensions åtnjutande i
Civil-statens Pensions-inrättning vidkännas, än ock på hans i lifstiden
ådagalagda och allmänt erkända medborgerliga förtjenster,
får jag lika vördsamt föreslå att R. II. St. måtte åt hans enka Fru
Louise Reuter bevilja en årlig pension af 500 r:dr b:co.
2:o
Såsom ledamot å Inkomst-afd. i R. H. St:s StatsUlsk. har jag,
vid genomgåendet af R. St:s sednaste Revisorers Rerättelse om granskning
af Stats-verkets, samt andra af allmänna medel bestående fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning, deribland icke funnit To
-
Den 28 December, f. m.
1U5
iagsmedlen. Det torde dock vara i sin ordning att äfven dessa
medel ställas under Revisorernes granskning, då man besinnar bvilka
ofantliga summor, som rikets sjö- och stapelstäder årligen upbära
under namn af Tolag, oell sorn upgå till nära 400,000 r:dr b:co.
Af K. Brefvet d, 21 Sept. 1715 finner man, att ordinarie Tolagen
blifvit anvisad till underhåll af bryggor och packhus. Man borde
väl till följd häraf vara benägen att tro, det rikets sjö- och stapelstäder
odeladt skulle använda Tolagen till desamma ursprungligen
anvisade ändamålen, men så är icke förhållandet. En mängd missbruk
hafva under långliga litter insmugit sig, och dels af tryckte
revisionsberättelser öfver vissa städers drätsel, hvilka årligen utkomma
och lemna allmänheten kännedom om samma städers drätselätgärder,
dels af allmänna tidningar erfar man huruledes Tolagen
användes till städernas fattigförsörjningar, dårhus-inrättningar, undervisnings-anstalter
och flere dylika för Tolagens hufvudbestämmelse
alldeles fremmande föremål. I jemnbredd med dessa missbruk
anslå R. St. snart sagdt vid hvarje riksdag stora penningesummor
lill städernas hamn- och bro-anläggningar samt reparationer
å desamma, hvilka summor dels såsom lån mot nedsatt ränta,
dels såsom anslag utan äterbetalnings-skyldighet utgå.
Under dessa besynnerliga förhållanden måste hvar och en ovilkorligen
fråga sig sjelf, om man pä sådant sätt bör, kan eller vill
hylla dessa missbruk. Att frågan från Vällofl. BorgareSUs sida icke
forde möta något motstånd tar jag så mycket heldre för gifvet, sorn
nämnde Riks-Stånd städse hyllar principen deraf, att allmänna medel,
af hvilken natur som helst, böra ställas under R. St:s eller
dess Revisorers granskning.
Att här framdraga bevisen för detta mitt yttrande i afseende
på de ofvannämnde missbruken, hvilka i tryckte officiella handlingar
kunna återfinnas, skulle alltför länge uptaga fl. R. o. Ad:s lid,
om också icke 90 § R.F. förbjöd mig till pröfning framdraga enskilde
medborgares och korporationers förhållanden. Nog af, missbruken
bedrifvas uppenbarligen inför hela nationens ögon, och de
hvarken böra eller kunna hädanefter opåminte tillåtas eller under
stillatigande medgifvas af R. II. St.
Med all aktning för 114 § R.F. och oaktadt jag väl vet och
känner alt Vällofl. BorgareSt. under loppet af 1834 års riksdag
vägrade remiss åt Hr Wierns motion ronde undersökning och reglering
af den lill sjö- och slapel-städerne ingående Tolag och ansåg
denna fråga vara af privälegii-natur, vågar jag dock bestrida
detta påstående.
Att Regering, Ständer och Borgerskap icke ansett frågan vara
af privilegii-natur bevisas bäst deraf, att uti Tull-taxan af d. 24
April 1816 tolagsfrihet blifvit stadgad för åtstillige varor, såsom för
tågvirke, ur, verktyg, väfnader, ättika, öl m. fl. artiklar. Att Regeringen
icke ansett frågan vara af privilegii-natur bevisas äfven
väl deraf, att eli K. Bref af d. 14 Aug. 1830 fritager trädvaror
och ull från tolag. Att R. II. St. icke ansett frågan vara af privilegii-natur
bevisas deraf att tolags-frågor blifvit af R. St. och
13*
196
Den 28 December, f. m.
deras Utsk. vid liksdagarne utan afseende på BorgareSt:s mening
handlagde. At Tolagen icke hörer lill Städernas privilegier bevisas
slutligen deraf, att dess benämning bärleder sitt ursprung från Tyska
ordet zulage, som betyder tillagg, nemi. till allmänna tullen och
att den utgår med en viss procent-beräkning pä den sednare. Ar
tull-upbörden allmän, så blifver Tolagen det äfvenledes, så mycket
mer som den bestämmes till sitt belopp af den förra.
Då man häraf lätteligen kan inse, att den städerna tid efter
annan på ekonomisk lagstiftnings-väg medgifnc rättighet till npbärande
af Tolag, hvars rättsenliga tillvaro man numera vågar hoppas
på annan väg få utredd, icke är af privilegii-natur, ulan endast och
allenast är en allmän upbörd och hvilken likaväl af R. St. kan
uphäfvas, sorn den under deras hittillsvarande stillatigande kunnat
medgifvas, så och till förekommande af framtida skeende missbruk
vid dess användande, vågar jag vördsamt föreslå Rikets nu församl.
Ständer.
Att genom underd. Skrifvelse till K. M: anhålla, det K. M.
täcktes i nåder från rikets samtl. sjö- och stapel-städer låta infordra
verificerade räkenskaper för dc sislförflutne 5 åren, öfver upbörden
och användandet af dessa Städerne förunnade Tolags-medel och att
K. M. behagade i nåder låta öfverlemna dessa räkenskaper till R.
8l:s näst sammanträdande Revisorer, på det ali Revisorerne efter
deröfver skedd granskning, må sättas i tillfälle att kunna till Rikets
näst sammanträdande Ständer inkomma med nödiga uplysningar
ronde ofvanberörda missbruk, samt R. St. sålunda äfvenväl sättas
i tillfälle att derefter fatta beslut, huruvida all Tolag bör uphöra
eller till sitt nu utgående belopp förminskas. Och slutligen att K.
M. äfvenledes täckes i nåder vidtaga samma åtgärd för framliden så
ali alla derefter följande räkenskaper öfver Tolags-medlen må allt
framgent blifva ett bestämdt föremål till granskning för framlida
sammanträdande Stals-revisionen.
Om remiss- til! vederrörligt Utsk. anhåller jag vördsamt.
Desse motioner remitterades lill StatsUlsk.
Hr Weidenhjelm, Ernst Äng., upläste 2:a sålydande
motioner:
1 :o
Ehuru med tacksamhet bör erkännas, att lagstiftningen, serdeles
under en sednare period, sökt så ordna rältsförhållanderne emellan
fordringsägare och gäldenär, att i allmänhet den sednare lika litet
må ega fog (ill klagan öfver oskälig förföljelse, som den förre skäl
lill missnöje öfver lamhet i verkställigheten af ett vunnet utmätningsbeslnt,
återstår likväl ännu den oegentlighet, att, ehuru K.
Bef:h:de icke eger att ålägga betalningsskyldighet utan i de fall då
fordrings-påståendets rättmätighet är tydlig och klar, utväg dock
blifvit gäktenären beredd att, genom fullföljd af besvär mot dess
beslut i Ofver-rätt, uppehålla fordrings-egarens anspråk, utom i de
serskildt uptagna fall, att skulden är erkänd, gäldenären med förklaring
uteblifvit, eller det, som utsökes, ej går öfver 100 r:dr b:co
Den 28 December, f. m.
eller dess värde. Alt gäldenärer ofta begagna denna utväg för att,
icke blott vinna rådrum med betalningen, utan ock, hvad värre är,
genom konstlade mede), under tiden sätta sig utan synbara tillgångar
lill sina fordrings-egares förnöjande, — derom bära Hofrätternes
prot:r nästan dagligen bevis; — och då detta missbruk
verkar störande på de, äfven i många andra hänseenden rubbade
kredit-förhållanderna, och en utvidgning af exsekulions-makten härutinnan
icke tyckes vara betänkligare, än den i lag, K. Bef:h:de
redan medgifna och hittills utan större olägenheter utöfvade rätt att,
ännu innan fordrings-anspråket blifvit i vederbörlig ordning pröfvadt
och godkändt, genom beviljandet af qvarstad å gäldenärens
egendom, sälta honom utur lagligt tillfälle alt densamma använda;
så får jag härmed ödmjukl. föreslå att, beträffande K. Bef:h:des utslag,
ett stadgande mätte utfärdas i öfverensstämmelse med hvad K.
Förordn. d. 18 April 1849 innehåller i fråga om rätt lill verkställighet
å Under-rätts dom, deremot vädjadt blifvit; — i hvilket
afseende jag alltså har äran hemställa alt, med undanrödjande af
sista momme i 2 kap. 2 § och 9 kap. 1 § Utsökn.-B., 2 kap. 5
§ samma balk kunde fä följande lydelse: ”Nekar han till det, som
”sökes; eller gör der emot annat jäf; och pröfvar K. Bef:h:de, att
”lian ej häfver skäl dertill: hjelpe då den sökande till sin rätt;
”och gånge K. Bef:li:des utslag, utan hinder af besvär, i verkställighet
efter Ihy, som i 3 kap. 5 § denna balk sägs, der den sorn
”vunnit, det äskar och besvären ej derigenom onyttiga varda. Är
”jäfvet sådant, att saken derigenom tvistig blifver, skjule ilen under
”domaren”.
2:o
Enär de i nu gällanda lag stadgade, s. k. tysta förmånsrätterna,
oaktadt ileras menliga inverkningar pä kredit-förhållanderne, sannolikt
ännu länge komma att fortfara, torde R. St:s upmärksamhet
böra fästas på nödvändigheten att genom något lagbud afhjelpa ilen ovisshet
eller stridighet i domarnes åsigter, som, i saknad af bestämd lag,
mer än en gång egt rum vid tillämpningen af 17 kap. 8 § II. B. Det
har nemi. ofta inträffat, att sedan en person upnått myndig ålder,
en flerårig tid lilländalupit innan hans förra förmyndare gjort konkurs,
utan att denne hvarken ditintills redogjort för sin befattning,
eller myndlingen honom derför någon räkenskap affordra!. Då nu
den egendom, pupillen egt hos honom innestående, otvifvelaktig!
haft egenskap af barn-arfsmedel, hafva en del domare bibehållit
myndlingen vid förmånsrätt, blott icke den i lag i allmänhet bestämda
preskriptionstid af tio år förflutit, hvaremot andra, vid jemförelse
af 2.3 kap. 1 § Ä. B., ansett pupillens företräde til! betalning
vara förloradt, när han icke åtminstone inom tre år vidtagit
åtgärd för kraf och redovisning. Det vacklande i lagskipningen i
denna del torde desto hellre böra undanrödjas, som det menligt
inverkar på öfrige borgenärers rätt; och jag får derföre vördsamt
föreslå att, genom ett lagstadgande den tid må vara bestämd, hvarinom
en till myndige år kommen person åligger att, för bevarande
198
Den 28 December, f. m.
af sin hos förra förmyndaren egande förmånsrätt, af honom bevisligen
fordra redo och räkning.
Besse motioner remitterades till LagUtsk.
Ankom oell emoltogs på vanligt sätt Stats-rådet m. m. HrJoh.
Fredr. Fåhraus, som ä K. M:s höga vägnar aflemnade 12 Dess
nådiga proposrr lill R. St.
Frih. Cederström, Rudolf upläsle följande 2:nemotioner.
l:o
Med afseende å vigten, för flertalet af Sveriges ungdom, af
föräldra-nndervisning och hemläsning, jemte skolundervisningen,
hvarigenom en för skolan och hemmet välgörande vexelverkan upstode
och bibehölles, fastades, vid sisth rikdag, R. St:s upmärksamhet
å behofvet att framkalla och för möjligen bästa pris tillhandahålla
utförliga, goda och lättfattliga läseböcker för allmogen,
serdeles i ämnen, utgörande föremål för undervisning i folkskolan.
R. St. funno dervid ostridigt, att folkskolans verkningar blifva
mindre inflytelserika, om bildningens utveckling stadnar vid de i
skolan inhemtade kunskaper, hvilka, för att förblifva lefvande, alltjemt
mäste underhållas genom egen läsning, men att tillfälle till
god oell för allmogen nyttig läsning oftast saknades, enär inköp af
sådane böcker och skrifter fordrade ej obetydliga penninge-upoffringar
och en förmåga af riktigt urval, hvilken ej kan antagas såsom
allmän. Dä det likväl vore ett af de vigtigasle föremålen för
Statens verksamhet, att göra sine medlemmar delaktiga af uplysningens
välgerningar och aflägsna alla anledn:r till förvillelser, hvadan
ock angeläget vore, att folkläsningen icke vanvårdas, utan ledes och
befrämjas genom framkallandet af goda läseböcker, men utmärktare
författare, alltför sällan af egen drift egnade sig åt detta skriftställeri,
hvilket, för alt lyckas, erfordrade en sällsynt förening af omfattande
kunskap och förmåga att densamma klart och populärt framställa,
hvaremot utsigten att fä sin möda på denna väg någorlunda
ersatt, syntes temligen inskränkt, beslöto R. St., af sådan anledn.
lill K. M:s nåd. disposition ställa, för en gång, ett anslag af 1000
r:dr b:co alt användas för att befordra författandet och utgifvandet
af gotia läseböcker utaf ofvanomförmälde slag.
K. M. har, pä sätt Dess nåd. berättelse gifver vid handen,
till följd häraf utfäsl belöningar, för tjenliga skrifter af ofvanupgifne
innehåll.
Min afsigt är nu, att hos R. St. vördsamt framställa behofvet
och gagneligheten af att på denna bana fortsätta hvad vid sisth
riksmöte i förenämnde hänseende blifvit till spridande af sann odling
och uplysning stiftadt. På enahanda skäl, som föranledt Rikets
sednast församlade St:r till beviljande af ofvanbemälde anslag,
torde jemväl Rikets nu sammanvar. St:r finna tjenligt att i sådant
ändamål anslå ett lika belopp, 1000 r:dr b:co, för en gång, att
af K. M. användas för befrämjande af författandet och utgifvandet
af goda läseböcker utaf förberörde slag.
Den 28 December, f. m.
199
Den motion, sorn i detta ämne vid sistförflutne riksdag väcktes,
egde en vidsträcktare omfattning, både lill syftemål och föreslaget
anslagsbelopp, än som af R. St. befanns lämpligt att antaga. Ej
mindre än 10,000 r:dr b:co vore nemi. begärda, med åsyltan att
befordra ej endast goda läseböckers, men äfven tjenliga lärokursers
utarbetande och tillhandahållande för möjligaste bästa [iris. Oaktadt
de hårdt anlitade tillgångarnes knappa belopp, hvaröfver R. St.
då egde att förfoga, tvekade de likväl ej att deraf anvisa, visserligen
icke hela den föreslagne summa, men åtminstone en tiondedel
deraf för det gagneliga ändamålet. Det torde böra utgöra föremål
för en säker förtröstan, att R. St. nu, under lyckligare financiella
förhållanden, skola vara benägne till en lika utgift för enahanda
syfte. Om också lärokurser kunna, såsom man invändt mot förslaget
i afseende å dem, påräkna en jemnare och långvarigare
afsättning, så lärer förhållandet tyvärr icke vara sådant i fråga
om goda läseböcker. En i mångå hänseenden förlräflig tidskrift fortsättes
alla år af Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, under
namn af ”Läsning för Folket”, hvaruti flere artiklar måste tillerkännas
ett högt värde; men beklagligen lärer afsättningen derå icke
alltid motsvara innehållets förtjenst. Bemälde tidskrift, jemte andra
dylika skrifter af religiöst, historiskt, agronomiskt eller i andra hänseenden
själsodlande af praktiskt gagneligt syfte, skulle säkerligen
verka mycket godt till förädling och väckelse af slumrande krafter
hos menigheten, och leda dessa krafter i önskvärda rigtningar.
”Svenska allmogen läser gerna och begrundar noga hvad den läser”.
Dessa iakttagelser utgjorde utgångspunkten för den hemställan, som
i ämnet sisth riksdag gjordes. Den redbare, fridsamt verkande
man, som deraf eger förtjensten, Professoren m. m. N. Lindgren,
saknas för närvar, bland oss; enär han för sjuklighet nödgats afsäga
sig det val, hvarmedelst han af ståndsbröders förtroende kallades
till innevar. riksmöte. Jag begagnar tillfället att hembära honom
gärden af min upriktiga aktning, i det jag härmed söker uplifva den
ädla och för folkets väl nitälskande tanke, åt hvilken han gaf uttryck
samt genom sin framställning beredde all den framgång, som
var att ernå, och hvaraf, serdeles om den framgent med lika välvilja
stödjes, kommande släglen skola, vill Gud, hämta mången
närande och riklig skörd.
Om remiss af denna min motion till H. Statslltsk., anhålles
vördsammast.
2:o
Uti K. M:s nåd. propos. ronde Statsverkets tillstånd och behof
är, jemte meddelad underrättelse att K. M. kommit i tillfälle
åt trenne af de fyra Stats-deparl:ts chefer, som af boställen voro i
saknad, tills vidare anvisa ledigblifna, för detta ändamål tjenliga,
lägenheter, i nåd. yttradt, hurusom, derest R. St. skulle anse den
Depart.-chef, som ännu icke af en sådan förmån konnnit i åtnjutande,
emedlertid böra undfå ersättning för berörde saknade boställe,
kunde sådan ersättning, utan behof af serkildt anslag, af för K. M.
disponible medel utgå.
200
Den 28 December, f. m.
Med anledn. häraf, och dä billigheten (»tvifvelaktigt synes
kräfva, att chefen för det, ej mindre än de öfriga, vigtiga Financedepart:tet
erhålla vederlag, motsvarande den boställsförmån, som
för de ofvannämnde Depart:ts-cheferne blifvit, till följd af R. St:s
i ämnet afgifna, föreg:de underd. framställning, beredd, torde ett
svar i denna syftning böra af R. St. lill K. M. i underd. aflålas.
Huruvida någon byggnad vid Carl XIII:s torg, hvarom serskild K.
propos. lärer förekomma, och i hvilken föreslagne byggnad beställslokal
för Finance-depart:ts-chefen förmälas vara afsedd, framdeles
blifvcr, vid skeende pröfning, af R. St. bifallen till utförande med
anslag af allmänna medel, är, i min tanke, en helt och hållet särskild
fråga, af hvilken den af mig väckta bör anses oberoende.
Vid öfvervägande af hyrornas antagna belopp i hufvudstaden,
speciellt med afseende ä den ifrågavar. embetsmannens ställning i
det allmänna och deraf föranledda behof af passande bostad, samt
vid anställande jemförelse af de lokaler, som numera blifvit åt hans
embetsbroder i nyssberörde hänsigt uplåtne, anser jag en summa af
1000 r:dr b:co icke vara för högt tilltagen för anskaffande af boningsrum
för året åt bemälde chef.
R. St. hafva, ifrån och med 1840, då nuvar. organisation af
Stats-rådet beslutades, tydligen insel lämpligheten af Stats-depart:tsclrefernes
förseende med boställen, på sätt redan för utrikes Statsministern
länge egt rum. Det. torde alltså vid detta tillfälle ej erfordras
någon mångordig förklaring af de skäl, som härtill böra anses
talande: — vigten deraf att den man, som Konungen finner
skicklig till ifrågavar. ansvarsfulla embetes bestridande, ej må lillbakahållas
genom förhållanden af t. ex. föreg:de bosättning å annor
ort eller en, om än för den enskilde tillräcklig, dock för en högre
embetsman nog inskränkt ekonomisk belägenhet, o. v. s. Det är
Staten värdigt, att försätta Statens förnämste tjenare i en af enskilda
omständigheter oberoende ställning; och det torde ej kunna
nekas, att tak öfver hufvudvl är, öfverhufvud taget, ett af de nödigaste
föremål för omtanken i sådant hänseende. Likhet i förmåner
med dem embetsbroder af enahanda vigt för det allmänna ega, är
en billighetsfordran, som Staten likaledes, genom folkets ombud,
lärer finna med rättvist bedömande enligt att godkänna.
På grund af ofvanstående vördsamma anförande, får jag lika
vördsamt föreslå att R. St. behagade till K. M. i underd:het förklara,
alt de ansåge någon ersättning böra tilldelas den af Stats-depart:tscheferne,
som är i mistning af boställsförmån; och då en sådan ersättning
kunde, enl. K. M:s nåd. lillkännagifvande, utgå af för K.
M. disponible medel utan behof af serskildt anslag, funne R. St.
ett årligt belopp af 1000 r:dr b:co skäligen kunna, intilldess boställsrum
hinna att för ifrågavar. Depart:s-chef blifva tillgänglige,
antagas såsom erforderligt att för berörde ersättnings-ändamål i nåder
disponeras.
Om remiss till vederbörligt Utsk. anhålles vördsammast.
Desse motioner remitterades till StatsUtsk.
Den 28 December, f. m.
201
Hr Hjerta, Lars, anförde dels mundtligen dels skriftligen:
Vid sist förflutna riksdag väckte jag inora detta Stånd en motion
om uphäfvande dels af 14 Kap. 5 §:n IL B., dels af den
samma lagbud motsvarande föreskrift i tjenstelijons-stadgan, som
lemnar husbonde rättighet att under benämningen husaga slå sina
tjenare.
Enligt hvad jag hört har en annan ledamot här redan väckt
motion i detta ämne, men med kännedom af det motstånd min
derom vid sista riksdagen väckta motion väckte, synes mig alla möjliga
skäl kunna behöfva framställas i ett så vigtigt ämne och vågar
jag derföre anhålla att få upläsa hvad jag i ämnet upsatt på det att
detsamma må kunna komma Usk. tillhanda.
En sådan lag, som öfverlemna!- den ene medborgarens person
åt den andres godtyckliga behandling, kan vara till en viss grad
förklarlig och nödvändig under vissa undantags förhål landen, såsom
i Statens tjenst under krig, eller ombord på fartyg till sjös, der ofta
allt kan bero på ett ögonblickligt efterkommande af gifna befallningar.
Utsträckt lill privatlifvet och dess alldagliga förhållanden,
strider ett sådant godtycke mot begreppet om rättvisa och lagbunden
frihet såsom en af hufvudgrunderna för ett. väl ordnadt samhälle,
och måste derigenom utöfva ett demoraliserande inflytande,
emedan det icke kan undgå att hps den tjenande klassen i allmänhet
väcka och fostra en sinnesstämning af misstroende och bitterhet,
som det hör vara både lagstiftarens och menniskovännens syftning
att undanrödja.
Förhållandet mellan tjenare och husbonde kan här, likasom i
hvarje land der lifegenskapen är afskaffad, till sin grund icke betraktas
annorlunda än såsom härledt från en å båda sidor frivillig
öfverenskommelse eller ett kontrakt, hvarigenom den ene kontrahenten
åtager sig, att åt den andras tjenst egna sin tid och förrätta
vissa arbeten emot öfverenskommen betalning; och detta så
mycket mera, som båda före kontraktets ingående ega alldeles samma
rättigheter inför lagen och äro oberoende af hvarandra. Orsaken
hvarföre de ingå öfverenskommelsen är, att de båda äro lika mycket
i behof af hvarandras biträde; och det är endast genom detta kontrakt
som det bestämmes, hvilkendera efteråt skall blifva herre öfver
den andra.
Men i samma mån som rättstillståndet utvecklat sig och intagit
sin plats uti de menskliga idéerna, har det äfven blifvit antaget
såsom en grundsats, samt såsom ett hvilket tillhör det civiliserade
Europeiska samhället och såsom ett utmärkande kännetecken hvarigenom
detsamma skiljer sig från det vilda eller halfbarbariska, att
i det förra finnas vissa oförytterliga rättigheter, som ingen kan genom
kontrakt öfverlåta. Sålunda skulle hvarje kontrakt, hvarigenom
någon förbunde sig, att, emot en viss summa penningar låta sig
tillfogas af annan ett visst bestämdt antal örfilar, kindpustar, sparkar
eller slag å en eller flere kroppsdelar, med eller utan begagnande
af tillhygge, icke kunna göras gällande inför Svensk domstol.
Om det öfverhufvud kunde tänkas att tvenne personer funnits dår
aktiga nog alt ingå ett sådant kontrakt, och den ene parten efter
202
Den 28 December, f. m.
att hafva emottagit örfilarne, sparkarne eller slagen, stämde den
andre om betalningen, så skulle hvarje domare säkert ogilla käromålet;
meri deremot kunde allmän åklagare blanda sig i saken, och
den som tillfogat våldet klefve, äfven om ingen skada skett, dömd
att böta enl. M. B. Ligger det då icke en förundransvärd motsägelse
deri, att den som genom öfverenskommelse åtager sig, att
emot viss lön, tjena en annan, med detsamma enl. lag blir på
köpet underkastad en sådan makt utan inskränkning, som han icke
serskildt och för ett visst fall kan öfverlåta? detta besynnerliga förhållande
kan icke betraktas annat än såsom en ännu återstående
lemning efter den fordna träldomen, som nödvändigt skall hos en
talrik del af befolkningen motverka en sedlig lyftning, emedan en
sådan icke upstår annat än i förening med öfvertygelsen att lagen
lemnar skydd och tillflykt emot hvarje godtyckligt herravälde.
Det ligger utan tvifvel i naturen af de förrättningar, som tillhöra
hustjenaren och i det förhållande hvari han, till följd deraf,
måste stå till husbonden, att den sednare öfver honom måste hafva
en viss myndighet äfven genom lag sig försäkrad. Men en sådan
finnes redan gifven genom de serskilda strängare ansvar, som enl.
15 Kap. M. B. drabbar tjenare för olydnad, upstudsighet eller våld
emot husbonden, utöfver hvad lagen stadgar för likartade förbrytelser
i allmänhet. Den serskilda, godtyckliga makt som husagan
innefattar, synes derföre vara helt och hållet öfverflödig till vidmakthållande
af denna myndighet, så mycket mera, som ingenting
hindrar den, som antager tjenare att förbehålla sig rättigheten till
deras antagande på kortare tid än helt eller halft år, hvarigenom
det måste blifva tjenarens intresse att söka vara honom till nöjes
för att icke blifva skiljd från tjenst och uppehälle.
Utan att fästa allt för mycket afseende på de läror om penningens
öfvermakt öfver arbetet, hvilka under de frenne sednaste
åren så ofta och icke alltid utan framgång varit uprepade för att
väcka split emellan de serskilda klasserna i det borgerliga lifvet —
läror, till stor del härledda ifrån orediga begrepp om arbetets och
kapitalets natur och inbördes samband såsom nödiga vilkor för hvarandra
—, synas således både rättvisa och statsklokhet bjuda att i
tid undanrödja sådana missförhållanden, der den yttre tillfälligheten
ensam, utan afseende på intellektuella eller moraliska företräden,
skänker den i ekonomiskt afseende bättre lottade icke blott en öfvermakt
öfver arbetet enl. frivilligt kontrakt, utan äfven till en viss
grad en godtycklig fysisk makt öfver den arbetandes person. Ett
sådant förhållande skall, om vi undersöka sakens verkliga betydelse,
utan att låta synkretsen begränsas af de förutfattande meningar, som
vanan är så mäktig att fortplanta, befinnas utgöra penning-aristokratien
i en af dess brutalaste skepnader.
Det har redan i den motion, som i samma ämne af mig väcktes
vid sistförflutna riksdag blifvit anmärkt, att den ifrågavar. delen
af husbonderätten, sedan långliga tider tillbaka, icke mera existerar
i England, Frankrike och större delen af Tyskland, utan att man
der någonsin hör det sättas i fråga att söka återställa den. Det
skäl, som kan hemtas af denna erfarenhet från andra länder, har
Den 28 December, f. m.
203
man visserligen stundom hört bemötas med samma invändning, som
förebäres emot flere andra reformers införande i humanitetens intresse,
nemi. att hvad som passar för andra länder icke derföre duger
för Sverige; men denna invändning är i och för sig sjelf blott en
fras, icke ett argument. Deremot kan frän vårt lands egen erfarenhet
åberopas, att rättigheten till husaga icke gäller i afseende
på arbetare i handtverk och fabriker, oaktadt patronen i oek forsin
rörelse är lika beroende af dessa arbetares skicklighet, som husbonden
af sitt tjenstefolks, ja, oaktadt de förres arbeten ofta äro
både af mera granlaga natur och förlusten genom arbetares oskicklighet
eller vårdslöshet kan blifva vida större, än af en hustjenares
försumlighet. Det har redan blifvit anmärkt, att för svårare förseelser
af tjenare äro serskilda straff stadgade. Likväl har man ej
hört handtverksmästare eller fabrikanter sätta i fråga, att deras gesäller
eller arbetare skulle blifva bättre om de underkastades hus-aga.
För min del tror jag tvärtom, att sådant blefve en stor missräkning.
En annan invändning, som blifvit gjord emot hus-agans afskaffande
och hvarvid många fästat sig är, att sådant skulle vara
obehöfligt derföre, att den i allt fall nu för liden i följd af mildare
seder långt mera sällan än fordom tillämpas. Att detta sednare
är förhållandet kan visserligen vara sannt; men om sederna ogilla
bruket af en sådan makt, hvarföre vill man då nödvändigt bibehålla
en lag som står i motsats till sedebegreppet? snarare synes ett så
mycket slöfre skäl förefinnas till lagbudels afskaffande, i samma mån
som denna kontrast framstår tydligare. Sjelfva den nyssnämnda
invändningen utgör ett erkännande, att lagen är föråldrad, och det
är just de föråldrade lagarne som böra uphäfvas. Men månne det
icke äfven någon gång kan hända, att bakom nämnde invändning,
om ock omedvetet, ligger något af hvad man plägar kalla de obotfärdigas
förhinder? för att gora sig en åskådligare föreställning om
sakens verkliga beskaffenhet, torde föröfrigt i detta, likasom i många
andra fall, ingenting vara tjenligare än att man tänker sig sjelf in
i deras ställning, hvilka frågan hufvudsakligen gäller. Det är en
allmän erfarenhet att en hvar som fått en något vårdad upfostran,
om han genom lyckans vexlingar kommer i än så torftiga vilkor,
icke skyr någonting så mycket, som att söka sitt lifsuppehälle såsom
tjenstehjon åt andra. Hvaraf kan väl denna motvilja härleda sig,
om icke af det missförhållande, hvari den oftanämnda godtyckliga
fysiska makten försätter tjenaren lill husbonden; och likaså: hvaraf
kommer det här i landet så mycket och ofta ej utan skäl öfverklagade
”begäret att blifva sin egen”, såsom det heter, ofta utan besinning
af tillgångarna, om ej ifrån samma missförhållande, hvaraf
samhället således får lida ej blott i moraliskt, utan äfven i materielt
hänseende.
Vid framställande af dessa tankar förbiser jag slutligen icke,
att de hos mången ännu torde slöta emot traditionella föreställningssätt,
som fordra aktning då de äro upriktiga, om ock deruti skulle
ligga någon villfarelse. Men å andra sidan, om det nu väckta förslaget
grundar sig pä rättvisa; om det står i öfverensstämmelse med
en framskridande sedelags fordringar; om erfarenheten från andra
204
Den 28 December f. ni.
länder talar till dess fördel; om det innebär en omtänksamhet för
framtiden att ej bibehålla ett lagbud, som numera tjenar lill föga
nytta, men som sannolikt kan bidraga att emellan serskilda delar
af samhällets lefvande elementer alstra spänning och misstroende,
hvilka del bör vara lagstiftarens omsorg att i möjligaste måtto undanrödja
genom försäkrande af jemlikhet inför lagen åt alla, såvidt
det är förenligt med det helas bestånd och välfärd; och om
slutligen frågans vigt i anseende lill den talrika del af landets innevånare
som den angår, icke kan underkännas, så synes i allt
detta ligga tillräckligt talande skäl att ånyo framlägga densamma
till R. St:s pröfning; hvarföre jag vördsamt anhåller om remiss af
denna motion till LagUtsk.
Denna motion begärdes på bordet, hvarjemte Hr Ribbing,
Arvid, yttrade:
Jag har hört berättas att en likartad motion här i dag har blifvit
väckt och alt en annan ledamot inom detta hus i anledn. deraf
yttrat hvad jag egentligen velat säga nemi. att, om husagan skall
tagas bort så blifver det äfven nödvändigt att stadga rättighet för
husbonden att skilja sig vid tjenaren i händelse denne icke upfyller
sina skyldigheter. Sker icke detta så tror jag att man icke
ulan olägenhet kan vidtaga ifrågavar. förändring, och jag anser mig
skyldig uplysa att under den långa erfarenhet jag haft af mål vid
domstolarne, jag ännu icke funnit någon olägenhet af nuvar. stadganden
i detta hänseende eller något skäligt öfverklagande af dessas
missbruk.
Hr Cederschiöld, Rob. Theophr., upläste följande motion:
Rland de frågor, som vid innevar. riksmöte komma att blifva
föremål för R. St:s pröfning är den, ang:de nya ransakningsfängelsers
anläggning efter cellsystemet utan tvifvel en af de vigligaste,
ehvad man afser beloppet af det dertill erforderliga anslag, eller
den för hela riket utomordentligt stora nytta dermed åsyftas.
Vid genomförandet af denna samhällsvigtiga reform, sannolikt
en bland de största, som under innevar. sekel blifvit salta i verket,
har man att välja emellan 2:ne vägar, hvilka efter mitt omdöme
leda till hvarandra fullkomligt motsatta mål.
Den ena vägen skall nemi., så vidt jag förstår, ej allenast fördröja
reformens fullbordan till en atlägsnare framtid, utan äfven för dess
utförande kräfva oerhörda kostnader, samt slutligen, då det efterlängtade
målet blifvit upnådt, lägga i öppen dag, att man farit vilse
och att de dryga skattebidrag, som, för alt hinna det förespeglade målet,
folket affordrats, lill större delen blifvit ändamålslöst förspillda.
Om äler den andra vägen beträdes och vidare fullföljes, synes
man kunna med visshet påräkna ej allenast att reformen inom få år,
och för en vida mindre kostnad skall vara i sin helhet genomförd ulan
äfven, hvad än bättre är, att det åsyftade ändamålet blifvit fullkomligen
upnådt.
Säkerligen skall en hvar härvid genast anmärka, att ingen tvekan
i valet emellan de 2:ne olika vägarne borde kunna upstå; ty
det är ju klart, att man måste följa den sednare vägen så vida
nemi. mitt omdöme om de hvarandra motsatta mål, hvartill de olika
Den 28 December f. m.
205
vägarne leda vore rikligt; — ocb då jag nu tillkännager, alt det
icke är denna sistnämnde, utan deremot den förra vägen, som blifvit
beträdd, samt att de ari märlin :r jag deremot framställt såsom
ledamot i det embetsverk, till hvars handläggning frågan hörer, så
väl derstädes, som af Regeringen lemnats utan afseende, så skall
säkerligen mången anse mig hafva bort häraf (inna mig öfvertygad
om mitt misstag och alf jag således handlat rättast, om jag lät saken
i tysthet hafva sin gång.
Om nu ock mitt motsatta förfarande af en eller annan skulle
röna ogillande har jag flock trott det vara min pligt att icke deraf
låta afhålla mig frän alt öppet uttala mina tankar i ämnet, helst
det vill synas mig, som skulle R. St., just med afseende på elen
tjenst jag innehar, ega rätt att af mig fordra, det jag uti en fråga
af så genomgripande och för hela riket maktpåliggande beskaffenhet
som denna, i egenskap af representant icke underlåter att till
II. St:s pröfning framställa de betänkligheter jag hyser och om
hvilkas vigt med afseende på frågans slutliga lösning jag fortfarande
är fullkomligen öfvertygad.
Den väg, som nu blifvit beträdd är den, på hvilken man artser
sig komma till målet genom att upföra ej allenast stora ransakningsfängelser
uti länens residens-städer — eller s. k. länsfängelset1,
utan äfven en mängd smärre ransaknings-häkten för de
mindre städerne och häraderne.
Den väg åter, som jag ansett och fortfarande anser böra följas
såsom efter mitt omdöme varande den enda ledande till det
föresätta målet är den, pä hvilken de fängelsedistrikter, hvaruti landet
indelas, göras hvar för sig så stora, som de möjligtvis kunna
vara, utan att lägga hinder i vägen för brottmåls-lagskipningens
jemna och orubbade gäng pä det att fängelsernas antal måtte blifva
så litet som möjligt.
Innan jag yttrar mig om dessa båda principers företräden och
olägenheter har jag trott mig med några ord böra i minnet återkalla
de förhållanden, som utvisa frågans närvar, ståndpunkt.
Vid 1840 års riksmöte hafva R. St., inseende det stora behofvet
af en förbättrad fångvård och nödvändigheten deraf att nya
ransakningsfängelset1 efter cell-systemet blefvo upförde för sådant
ändamål till en början anvisat: 900,000 r:dr till nya länsfängelset
100,000 r:dr till nya liäradsfängelser samt 300,000 r:dr lill
nya stadsfängelser eller tillsammans 1,300,000 r:dr hvaraf högst
170,000 r:dr fingo användas för Stockholms Stads fängelse;—och
hafva R. St. i sammanhang med beviljandet af nämnde anslag,
dels hvad länsfängelserne beträffade, tillkännagifvit sig hysa den åsigt
att ifrägavar. förbättring sedermera borde utsträckas till samtlige länen
och lillvägabringas efter ett för alla dessa häklen gemensamt
antaget fullständigt system, dels och i afseende på härads- och
stadshäktena i lind. anhållit att efter vederbörandes hörande måtte
upgöras en fullständig plan för dessa fängelsers ordnande inom hela
riket, samt R. St. vid påföljde riksdag, meddelas fullständigt förslag
till de anstalter, som kunde finnas lämplige att vidtaga.
Sedan byggnadsarbetet derefter blifvit salt i gång och vidare
206
Den 28 December f. m.
fortgått så att 3:ne cell-länsfängélser, nemi. uti Stockholm, Linköping
och Christianstad i Dec. månad 1846, och 2:ne sådane uti
Gefle och Carlstad i Juni månad 1847 till fångars emottagande uplålits,
hafva R. St. vid sista riksdag, på det de för det nya fängelsesystemets
införande påbegynta arbeten måtte kunna fortsättas, till
detta ändamål anvisat ett ytterligare belopp af 300,000 r:dr att
utgå med 100,000 r:dr under hvardtdera af åren 1849, 1850
och 1851.
Före slutet af år 1848 blefvo ytterligare 3:ne cell-länsfängel- '
ser nemi. uti Fahlun, Wexiö och Mariestad färdige och uplåtne,
hvarförutan 3:ne andre sådane fängelser, nemi. uti Carlskrona, Wenersborg
och Calmar, sedermera varit under arbete, af hvilka de
2:ne förstnämnde snart kunna öpnas för emottagande af fångar, och
sedan det uti Calmar jemväl blifvit färdigt upgår cell-länsfängelsernas
sammanlagda antal till 11.
Jemte det arbetet å det för Stockholms Stad afsedda cell-fängelset
nu så långt framskridet att byggnaden börjat under tak, hafva
för hufvudstadens s. k. Kronofångar 84 celler blifvit inredda
nemi. 24 för fångar af qvinnokönet vid straff- och arbetsfängelset
å Norr malm, samt 60 för fångar af mankön uti en särskild fängelsebyggnad
å Långholmen. Ett nytt fängelse har blifvit upfördt
uti staden Eskilstuna med 22 celler, afsedt att begagnas så väl för
stadens sorn ock för Oster- och Wester-Rekarne häraders behof;
och bar K. M. under d. 22 Maj och d. 17 Juli innevar. år i nåder
l)eslutat, att nya fängelser skola upföras uti städerne Kungsbacka
och Carlshamn, försedde med 12 celler på det förra och med
32 celler på det sednare stället till begagnande så väl för nämnde
städer, som ock för angränsande härader hvarförutan frågan om
upförande af ett fängelse med 18 celler i staden Wimmerby är j
på K. M:s nåd. pröfning beroende. !
Efter att sålunda i möjligaste korthet hafva redogjort för fängelse-reformens
upkomst och vidare utveckling intill närvar, tid- 1
punkt återvänder jag nu till sjelfva hufvudfrågan, eller den om bestämmandet
af det system, eller den plan, som vid reformens genomförande
bör följas.
Under den 17 Febr. 1847 har Just. Statsministern i nnd:het I
afgifvit ett reviderad! förslag till reglering af rikets läns-, härads och j
stadsfängelser samt af Dom-sagorne; men detta förslag har dock,
så vidt jag känner, ännu icke blifvit af K. M. i nåder fastställdt. j
Alt den nåd. stadfästelse!! derå allt hittills uteblifvit är efter min t
åsigt serdeles lyckligt, helst det till följd häraf torde blifva lättare i
alt afvika från nämnde förslag, hvars fortsatta följande efter min j
öfvertygelse skulle leda dertill att ändamålet förfelades sedan högst 1
betydliga summor för upnående deraf blifvit fruktlöst bortkastade.
Enl. detta förslag skulle nemi., oberäknadt fängelset i Stock- j
holms stad och de 24 länsfängelserne, erfordras icke mindre än i
106 särskildte stads- ock häradsfängelser, med tillsammans 1,506
celler, nemi. från och med 4 till och med 36, eller per medium
med 14 celler uti hvardera. I
Jag vill visserligen icke bestrida att ju detta förslag är itp- i
Den 28 December f. m.
207
gjordt i öfverensstämmelse med de lisi gier, som vid 1840 års riksdag
då första anslaget beviljades, blifvit af R. St. uttalade, helst,
på sätt förut nämndi är, särskildte summor då anvisades jemväl för
härads- och stadshäktens anläggning efter cellsystemet. Men härvid
bör dock icke förgätas att man vid den tidpunkt då detta skedde
här i landet ännu icke egde någon egen erfarenhet i afseende
på sä beskaffade fängelser. Sedan dess hafva nu tio år förflutit
och under de fyra sednare af dessa hafva på sätt redan nämndt
blifvit, flere cell-länsfängelser varit för sitt ändamål begagnade, så
att tillförlitlig kännedom om fördelarne och olägenheterne af så
beskaffade fängelser äfven här i landet numera bör hafva vunnits.
I anledn. häraf anser jag mig i öfverensstämmelse med de åsigter,
som jag i fångvårdsstyrelsen uttalat i fråga om anläggning af
små cell-fängelser nu böra tillkännagifva att den öfvertygelsen, som
jag sedan lång tid tillbaka hyst om cellfängelsets ändamålsenlighet,
alltid såsom ransakningshäkte, och i många fall äfven såsom strafffängelse
visserligen blifvit ytterligare stärkt genom den erfarenhet,
som jag i afseende derå under sednare åren varit i tillfälle att inhämta
: men då, efter mitt omdöme det ej gör tillfyllest att cellfängelset
i arkitektoniskt hänseende är väl inrättadt, utan, för möjligheten
att deraf fortfarande erhålla de åsyftade goda verkningarne
såsom ett oeflergifligt vilkor äfven erfordras, att detsamma förvaltas
på ett fullt ändamålsenligt sätt, hvartill hörer att en strängt
kontrollerad alfvarlig tillsyn oafbrutet deråt egnas, har jag hos mig
stadgat den öfvertygelsen att de för Sverige välgörande verkningar,
som man eger grundade anspråk att vänta såsom följd af den vigliga
fängelse-reformens genomförande icke främjas derigenom att,
på sätt Just. Stats-Ministern föreslaget, en stor mängd små fängelser
efter cell-systemet upföras, utan tvertom derigenom, att de fängelse-distrikter,
hvaruti landet indelas, göras hvar för sig så stora
som de möjligtvis kunna vara, utan att lägga hinder i vägen för
brottmålslagskipningens jemna och orubbade gång på det att fängelsernas
antal måtte blifva så litet som möjligt.
De olägenheter, som efter mitt omdöme skola upstå derest
den föreslagna planen för upförande af de små cell-fängelserne kommer
att följas äro: att fängelsereformens fullbordan fördröjes till
en aflägsnare framtid; alt oerhörda summor erfordras, ej allenast
till fängelsernas upförande, utan äfven sedermera allt framgent för
deras administration; — att behof af fångarnes transporterande från
ett till annat fängelse ej sällan inträffar, ledande till skada för
fångarne sjelfva och till stora årliga utgifter för Staten: samt slutligen,
hvad sorn är värre än allt annat, att det ej blifver möjligt
att öfver den stora mängden små cellfängelser oafbrutet utöfva
den strängt kontrollerande alfvarliga tillsyn, som efter mitt
omdöme är oundgängligen nödvändig, så vida cell-fängelset icke
skall helt och hållet, förfela sitt ändamål och i stället gifva
anledn. till de grofsta oordningar.
De vigtigaste fördelarne af stora fängelse-distrikter och ett mindre
antal cell-fängelser skulle deremot efter min åsigt bestå deruti:
— att hela fängelse-reformen, så vidt den afser ransakningsfän
-
208
Den 28 December f. m.
gelserne inom få år skulle kunna vara genomförd; att de dertill
erforderlige cellfängelser skulle erhållas för möjligaste minsta
kostnad, sannolikt med en eller annan million r:dr, undersligande
hvad till planens genomförande eljest skulle åtgå; att
å sjelfva administralions-kostnaden, hvilken för de öfverflödiga små
fängelserna säkerligen ej kan beräknas till mindre än omkring
100,000 r:dr årligen, skulle för all framtid vinnas en icke obetydlig
besparing: — alt tångarne i många om icke i de flesta fall
skulle, efter en i enlighet härmed förändrad brottmåls-lagskipning
kunna allifrån deras första häktande och till dess straffet vore undergånget
få qvarblifva i samma fängelse, hvilket utan tvifvel, ej
allenast komme att utöfva ett serdeles godt inflytande på fångarnes
moraliska förbättring, ulan äfven skulle genom minskning uti
transportkostnaderne medföra en besparing, sannolikt ensam tillräcklig
att betacka de utgifter, som erfordras för att lemna parter
och vittnen gödtgörelse för deras större rese-kostnader; samt slutligen
och hufvudsakligen att iindamälet med reformen skulle
vinnas, då hvarje, serskildt ce.ll-fängelse kunde blifva på ett
ändamålsenligt sätt förvaltad t, och det för fångvårdsstyrelsen
skulle blifva möjligt att å samtlige cellfängelserne utöfva det öfverinseende,
som torde erfordras så vida nödig enhet i förvaltningen
skall kunna åstadkommas och vidmakthållas.
Af hvad jag nu anfört följer således att den för cell-fängelsesystemets
framgång utomordentligt vigtiga frågan, huruvida landet
skall indelas uti stora eller uti små fängelsedislrikter efter
min åsigt bör först af göras innan vidare beslut fattas om
sistnämnde slags fängelsers anläggning; och ehuru min såsom
ledamot i fångvårdsstyrelsen i afseende härå gjorda framställning
på sätt omförmäldt blifvit, lemnats utan afseende, har jag dock
troll det i egenskap af riksdagsman vara min pligt att å detta vigtiga
ämne fästa R. Sirs upmärksamhet, med vördsam hemställan,
att K. St., äfven om tidpunkten ännu icke skulle anses vara
inne. att, på sätt jag härmedelst föreslår, uttala en bestämd
förkastelsedom öfver de uti Just. Stats-minislers ofvannämnde
plan föreslagne stads- och häradshäktena, likväl nu måtte,
dels uttrycka den und. önskan att inga så beskaffade fängelser
må upföras förr an nyssnämnde vigliga principfråga,
huruvida landet bör indelas uti stora eller uti små fängelsedistrikter
blifvit definitift afgjord, så att upförandet af cellfängelserne
må tillvägabringas efter ett för alla dessa häkten
gemensamt anlaget system; dels ock besluta att hvad af
de vid 1840 års riksdag för stads- och häradscell-fängelsers
upförande beviljade anslag ännu finnas odisponeradt till
belopp af omkring 173,200 r:dr l>:co, emedlertid må jemte
det af K. M. äskade anslag af 400,000 r:dr b:co få användas
lill u.pförande af cell-länsfängelser.
Slutligen har jag ansett mig böra fästa npmärksamheten derpå
dels att, dä Just. Stats-ministern uti sitt förslag till cell-länsfängelser
beräknat dessas storlek med antagande deraf att en mängd
min
-
Den 28 December f. m.
209
mindre härads- och stadsfängelser jemväl skulle komma att upföras,
tillförlitligen af samma beräkning måste vara beroende af det
beslut, som i afseende på nämnda mindre fängelsers ändamålsenlighet
kommer att fattas, dels att, derest med förkastande af förslaget,
så vidt det alser de mindre fängelserna, beslutadt varder att
landet skall uti stora fängelsedistrikter indelas, det låter sig göra
att, medelst lätt verkställbara förändringar uti nu gällande Lag, hvarom
motion redan blifvit väckt, från de allmänna Under-domstolarne
skilja och till särskildte vid distriktfängelserne stationerade
Brottmåls-domstolar öfverflytta handläggningen af alla "ransakningsmål
rörande häktade personer, hvarigenom den dubbla fördelen vunnes,
att de allmänna Under-domstolarne skulle kunna mera odeladt
egna sin lid åt den vigtiga civil-lagskipningen, utan att deruti hindras
med handläggningen af ransakningar rör:de häktade personer,
under det att dessa sednare mål deremot kunde blifva handlagde
med både större enhet och större skyndsamhet, samt den häktade
komma i åtnjutande af den förmån hvarpå han eger grundade anspråk,
nemi. att altid dagen efter hans intagande i fängelset varda
till förhör inför Domstolen inställd, på hvilken inställelse han nu
ofta får vänta flere veckor till oskyldigt lidande för honom sjelf
och till dryg kostnad för Statsverket; — dels att, i händelse en
sådan förändring vidtages, cell-fängelserne inom de län der de finnas
oberoende deraf om den nya Criminal-lagen varder antagen eller
ej, genast skola komma att, icke såsom nu, endast lill en del
utan fullkomligt motsvara sitt ändamål, då fångarnc ej vidare kommo
att transporteras till och från de mindre ransakningshäktena,
utan deremot lingö oafbrutet förblifva i cell-länsfängelset tilldess de
skulle antingen på fri fot ställas, eller till straff-arbetsfängelse förflyttas;
samt dels sluteligen alt de utgifter, som för Brottmåls-domstolarnes
aflöning skulle erfordras icke på långt när komma att upgå
till ett belopp motsvarande kostnaden för de små fängelsernas
administration, hvaraf följer, att den eller de millioner, som dessa
fängelsers upbyggande komme att medtaga genom den föreslagna
förändringen alltid skulle blifva en ren besparing för Statsverket.
Om denna min motions remitterande till Stats-och LagUtskm
anhåller jag vördsammeligen.
Efter upläsningen häraf anhöll Hr Cederschiöld om remiss till
StatsUtsk., samt att motionen jemväl mätte communiceras de öfriga
RiksSt:n, sedan de för sådant ändamål erforderliga exemplar blifvit
aflemnade.
Begärdes på bordet.
Hr Cederschiöld, npläste vidare en så lydande motion:
Sedan R. St. vid sista riksmöte i underddiet anhållit, att K. M.
måtte täckas till R. nu församlade St. aflåta nåd. propos. med förslag
till fullständig arfvodesstat för fångvårdsstyrelsens embets- och
tjenstemäns aflöning har H. Ex. Hr Just. Stats-ministern uti det
vid K. M:s nåd. propos. ang:de Statsverkets tillstånd och behof bi2
H. 14
210
Den 28 December f m.
fogade Stats-1'åds-prot. för d. 13 sistl. Nov. lätit ordagrant intaga
det af Fångvårdsstyrelsens Ordf. ensam beslutade förslag till nämnde
lönereglering, men deremot uteslutit de från Ordf:s beslut skiljakteliga
förslag, sorn af embetsverkets ledamöter afgifvits.
Till följd häraf finner jag mig af min pligt mot tjenslemanna-personslen
inom det embetsverk, jag såsom ledamot tillhör, upmanad
att, med begagnande af den mig såsom representant tillkommande
motionsrätt vördsammeligen föreslå, att aflöningen för
Fångvårdsstyrelsens ernbets- och tjenstemän, derest den nu anses
böra af R. St. fastställas, måtte varda bestämd lill likhet med den,
som nyligen blifvit fastställd för Krigs-colhm och Stats-konl. samt
General-Tulltstyrelsen, med hvilket sistnämnda embetsverk fångvårdsstyrelsen,
såsom varande derefter organiseradt, har deri närmaste
likhet.
Till stöd för denna min motion får jag åberopa innehållet af
fångvårdsstyrelsens prot:r, dels för d. 19 Dec. näsll. år, dels oek
för d. 9 och 13 förutgångne Nov., med vördsam hemställan att
StatsUtsk., dit denna motion torde remitteras, behagade infordra
nämnde prot:r, helst, i saknad deraf, fullständig kännedom om förhållandet
icke torde erhållas.
Hr Ribbing, Arvid: Jag saknar visserligen den fullständiga
sakkännedom, som skulle erfordras för att rätt bedöma den motion
rörande cellfängelserne, som den siste värde talaren väckt; men så
mycket tror jag mig dock kunna se att han har fullkomligt rätt
deruti att ett fullständigt ordnande af det hela erfordras innan vidare
åtgärder vidtagas och att således icke dessa fängelser upföras
förr än en bestämd plan i detta afseende blifvit upgjord. Alt
en sådan plan redan finnes är visserligen sant; men den torde böra
undergå betydliga förändringar om förhållanderne icke nu befinnas
alldeles sådane som dä den upgjordes. I sammanhang med
den nu väckta motionen stå nemi. äfven tvänne andra ganska vigliga
frågor, den ena om domstolarnes organisation, den andra om
brottmålslagstiftningen. 1 betydlig mån måsle fängelsernas upförande
rälta sig efter domsätena likasom deras ordnande eller det
straffsystem, som i lagen antagas. Ännu hafva vi icke kommit till
visshet om utgången med denna lagstiftning. Jag tager mig emedlertid
anledn. af Ilr Cederschiölds motion att väcka 2:ne andra
sådane såsom af inflytelse å den förra.
Hr Ribbing upläste härefter följande motioner:
l:o.
Genom Lagmans-rälternes indragning innan ännij blifvit sörjdt
för deras ersättande i afseende på möjligheten af målens handläggning
i behörig ordning utan allt för myckel dröjsmål, liar dessutom
en så genomgripande förändring i domstols-organisationen egt
rum, att parliela förändringar icke böra ske såsom möjeligen till
hinder för ett nödvändigt förestående ordnande af dessa angelägenheter
i det hela; det är med anledn. häraf och äfven hvad derom
innchålles i Just.-Omb:s berättelse för år 1849 (pag. 170 och föl
-
Den 28 December f. m.
211
jamie) ang:de den af regeringen följda plan till ny reglering af
domsagorne på landet sorn jag vågar föreslå att
R. H. St. hos K. M. i underd:het må göra hemställan derom,
att, enär dryga Statsutgifter genom domsagornas förändring
kunna föranledas, k. M. ej må förr än reglering
med öfverdomstolarne föregått och icke, ulan R. St:s samtycke,
vidtaga någon vare sig total eller partiel för framlida
bestånd ämnad förändring i domsago-regleringen, till
inrättande af nya, eller utvidgande eller förminskande af
redan befindtliga domsagor.
2:0
Af R. II. St. Just.-Ombudsm:s berättelse för år 1848 inhemtas alt
hos K. M. blifvit i underddiet anmält, dels R. H. St:s vid sista riksdag
fattade beslut hvarigenom afslag meddelades åt så väl K. M:s
gjorda nåd. propos. om antagande af en ny strafflag, som LagUtsk:s
dertill i.stället utarbetade förslag, dels och att af detta och PresteSt.
fattadt beslut af innehåll: ”alt anderd, skrifvelse skulle till K.
IM. aflåtas, deri R. St. med anmälan att de ej eller kunnat antaga
K. M:s nåd. propos., ville i underd. anhålla, att enär behofvet af
en skyndsam förbättring i vissa delar af brottmåls-lagstiftningen icke
medgåfve det upskof, som skulle erfordras för utarbetande af ett
nytt förslag till strafflag, samt en dylik förbättring förmodades lämpligast
böra börjas dels och förnämligast med ordnande af straffsystemet,
i synnerhet hvad anginge frihetsstraffen, hvilka i sednare
tider erhållit en vidsträktare tillämpning än 1734 års lag förutsatte,
dels med en förändring i lagstiftningen om straffen för stöld
och rån, bedrägeri och förfalskning, K. M. ville låta utarbeta och
till näst sammanträdande Ständer framlägga ej mindre ett förslag
till lag om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff jemte
de modifikationer i straffsystemet för öfrigt, som kunde anses nödige,
än äfven till en författning ang:de ofvanberörde förbrytelser.”
Enl. hvad Just.-Ombudsm:s berättelse för år 1849 innehåller (sid.
14) har å Just.-Ombudsnns i följd af ofvannämnde förslag gjorda lind.
hemställan, det nåd. svar blifvit meddeladt, ”att i hvad denna hemställan
rörde åtgärders vidtagande, för att vid nästa riksdag måtte
för R. St. kunna framläggas förslag till dels ett förändradt straffsystem
och dels serskildta författningar ronde vissa brotts bestraffning,
K. M. i nåder funnit denna hemställan för närvar, icke till
åtgärd föranleda, men ville taga densamma i vidare öfvervägande,
då före nästa riksdag inför K. M. underd. anmälan konnnc att göras
i afseende å de förändringar i allm. lagen, hvarom anledning
kunde vara att låta hos R. St. nåd. propos:r framställas.”
Och som hittills någon nådig propos. i detta ämne till R. H.
St. icke inkommit, så har jag funnit mig föranlåten ali härmed
till behörig handläggning samma ämne framställa samt föreslå att
genom remiss H. LagUtsk. må anmodas
Att upgöra och för R. St. framlägga ett sådant förslag som
uti Adelns och PresteSt:s ofvanuptagne beslut åsyftas; hvar
14*
-
212
Den 28 December f. m.
vid de af Just.-Ombuds:m. anförde grunder torde blifva
tagne i det öfvervägande de må kunna anses förtjena.
Hr Ribbing, npläste ytterligare en så lydande motion:
Ibland de uti R. II. St. Just.-Ombudsm:s berättelser framställde
lagförslag förekommer i 1848 års berättelse följande:
Att till förklarande af lagens rätta mening i 13 Kap. 1 §
R.B. skalle tilläggas detta stadgande:
”Söker endera parten, sedan rättegång anhängig är, sak med
Domaren eller tillfogar honom något med ord eller gerning
i upsåt att honom dermed jäfaktig göra; det skall ej
för jäf räknas”
samt att,
”i händelse af bifall härtill, K. M. måtte genom särskild
författning i afseende på Landtmätare och god man, stadga
enahanda tillägg till 3 Kap. 10 § af skiftesstadgan.”
För den händelse att detta lagförslag icke skulle anses vara
genom Just.-Ombudsm:s berättelse hos R. H. St. så anhängigt, att
detsamma i följd deraf kan komma under vederbörlig handläggning
och beredande af R. II. St:rs beslut deröfver, har jag funnit mig
föranlåten att meranämnde förslag såsom af mig väckt härmed
framlägga med anhållan om remiss derå till LagUtsk., under åbe
ropande af de grunder, från hvilka förslaget är i berättelsen härledt.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredr.: Jag begärde ordet blott
för att instämma i Hr Cederschiölds motioner och anhålla att de
måtte blifva hvilande på bordet.
Hr Ribbing: Som de af mig väckta motioner ega ett visst
sammanhang med Ilr Cederschiölds, så kunde det mähända vara
lämpligt, i alla fall icke skadligt, om äfven de fingo hvila på
bordet.
H. Ex. Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att såväl Ilr Cedersshiölds
som Hr Ribbings nu väckte motioner, enl. derom gjord
begäran, komme alt hvila på bordet.
Frih. Bennet, Carl Stephan, npläste följande:
Då, på derom gjord hemställan vid 1840 års riksdag, ett enhälligt
beslut fattades af R. St., att åt den person, som då innehade
Kamererare-tjensten vid K. Museum, utom dess knappa lön
på Stat, såsom personel tillökning, under hans tjenstetid anslå en
summa af 400 r:dr b:co årligen, så tycktes deruti röjas det begrepp
rikets då församlade Ständer gjorde sig om sin pligt att såsom
nationens ombud, äfven ät den ringare tjensfemannen belöna
ett förtjenstefulll nit- R. St. hafva sedan framgent visat sig upfatta
värdet af det sätt, hvarpå denna Kamrerare-tjenstebefattning fortfarande
blifvit skött, de hafva beredt en billig bergning åt en nitisk
tjensteman för dess återstående dagar — men de hafva äfven häruti,
om jag ej mycket misstager mig, med sitt efterdöme lenmat
ät oss deras efterkommande riksdags-ombud den skyldigheten att
Den 28 December f. m.
213
såsom de afven söl ja derföre att hvarje tjenst åt fäderneslandet blifvit
i förhållande till sin befattning rättvist vedergälld.
1 anledn. häraf vägar jag fästa It. o. Ad-s, samt öfriga medS(:ns
upmärksamhet på hur ringa lön Staten anslår för Kammererareljensten
vid K. Riksmuseum — den är endast 400 r:dr b:co,
i ett för allt, en lön som vanligen anslås till Statens yngste tjenstemän.
Den ansågs för längre tid sedan lämpad efter tjenstebefattningen,
hvilken då endast bestod deruti, att under handen hafva
och gömma de konstskatter Staten då ägde och hvilka sällan af
någon efterfrågades: men i följd af tidens utvecklade syftning att
i ett mera ordnadt och vårdadt skick ofta få tillfälle att bese och
blifva uplyst om dessa skatter, hvilka i sednare tider betydligen
ökats, har denna befattning fått en vidsträcktare sysselsättning och
kräfver nu en man, som uteslutande egnar sig deråt; och det synnerligen
i delin ögonblick då vi med trygghet kunna motse den
dag dä ett national-ttuiscum skall för allmänheten öpna sina salar
är denna platsen af större betydenhet än någonsin förr, emedan ett
mödosamt ordnande af våra rika gravyer och handteckningssamlingar,
såväl som tjenliga katalogers uprättande öfver allt hvad vi i
konslväg äga — nu borde fullbordas.
Det är mig bekant med hvad omsorg detta arbete redan blifvit
börjadt och hur det förorsakat, att den lokal hvilken i K. Slottet
förut tjente (ill bostad ät Kammereraren vid museum, nu måst
tagas i anspråk för nämde samlingars fullständiga ordnande — och
äfven derigenom förminskat de förmåner som bort tillkomma denna
[ilats.
På grund af dessa mina skäl, varmt önskande framgång för
allt som kan båta lill landets ära och trefnad, och i förhoppning
derpå att J Mine Hrr af R. o. Ad. jemte MedSt:n, finna billighet
uti denna ringa begäran, har jag äran föreslå
Att lönen på stat för kammererare-befattningen vid K. Museum,
måtte hädanefter, i ställe för 400 r:dr b:co blifva upförd till 800
r:dr b:co.
Om remiss lill StalsUlsk. af denna motion anhåller jag.
Frih. Toll, Gustaf: Då man känner de stora omsorger,
som den store Konungen Carl Johan, och sedermera vår nuvande
Konung egnat åt de dyrbara skatter, som förvara Svenska minnen
ät Svenska folket, så vore det icke rätt att liga, när en så vigtig
motion här föredrages inför R. o. Ad., och dä den föreslagna åtgärden
verkligen är af behofvet påkallad, sä förenar jag mig med
motionären uti del förslag han framställt.
Remitterades (ill SlatsUtsk.
Hr von Heland, Isak Fredr., upläste en så lydande
motion:
De framsteg elektriska Telegrafer gjort i andra länder, hafva
varit så hastiga, att. kunskapen derom knappast hunnit sprida sig
till oss, förr än under innevar. år, då dels resande, dels nyligen
utkomne arbeten derom leninat närmare uplysning, hvaraf vi finna
214
Den 28 December f. m.
alt elektriska telegrafer spela en stor röle uti politiskt, kommercielt
och flere andra afseenden.
Uti Amerika, der nyttiga företag vanligen fortgå med en nästan
obegriplig skyndsamhet, anlades i Maj månad 1844 den första electriska
telegrafi inea, af 40 Eng. mils längd. Nyttan och fördelarne
deraf befunnos vara så stora, att 5 är och 3 mån. derefter,
voro dylika telegraflinier af icke mindre än 11,039 eng. mil anlagda.
I England anlades år 1844, 44 eng. mil; år 1848 voro 2300
mil anlagde.
I Preussen voro 1819, 1200 eng. (300) Tyska mil anlagde,
och i
Frankrike är ett telegrafnät från Paris till rikets gränsor under
utarbetande.
Det är väl icke troligt att electriska telegrafer så hastigt vinna
insteg i Sverige, dä jernvägar ännu icke härstädes blifvit anlagda;
men dä optiska telegrafer i andra länder, småningom utbytas
emot elektriska, och elektriska telegraflinier numera anläggas der
inga jernvägar finnes, så är det möjligt att sådant äfven
kan inträffa här, och det är derföre angeläget att på förhand
undanrödja de hinder, som för en sådan anläggning möjligen
kunna upsla.
Man brukar i andra länder att på 2:ne sätt utlägga elektriska
ledningstrådar: 1 :o öfver jorden då de för att fredas för åverkan,
upliängas 15 ä 20 fot i luften, på stolpar, träd, hus eller andra
höga föremål, 2:o i jorden då de nedläggas 2 å 3 fot djupt, hvarefter
jorden jernnäs lör att åter af egaren begagnas. Kostnaden
för ledning under jorden npgår till circa 2400 b:co för en Svensk
mil och öfver jorden til) hälften.
Det lider intet tvifvel att denna anläggningskostnad är ganska
stor, ja vid pass 4 gånger större, än för optiska telegrafer, men
man bör märka, att årliga underhållskostnaden deremot, är omkring
| mindre än för våra optiska telegrafer; hvaraf lätteligen inses att
elektriska telegrafer i längden kosta vida mindre; och då de lemna
hastigare och säkrare underrättelser, och kunna gå natt som dag,
torde de icke länge uteblifva. Man ser således att kostnaden icke
är afskräckande; men ett annat hinder för anläggande af elektriska
telegrafer förefinnes, på hvilket jag härmed tar mig friheten fästa
upmärksamhelen, nemi. felande rättighet att få utlägga ledningstrådar
der behofvet så påkallar.
Uti den s. k. Expropriations-lagen af d. 20 Nov. 1845, är
det jord och husägares pligt, att för allmänt nyttiga behof, såsom
anläggning af vägar, broar m. m.: afstå sin jord eller fastighet
emot derföre stadgad ersättning. Om denna lag skulle tillämpas vid
anläggande af elektriska telegraflinier, så skulle skyldigheten att
inlösa all den egendom på hvilken en elektrisk telegraflinea skall
utläggas, medföra så intrasslande förhållanden, och så mycken kostnad
att ingen elektrisk telegraflinea någonsin skulle komma till
stånd hos oss; men då i betraktande (ages den stora nytta elektriska
(elegraflinien medföra för fäderneslandet, och att de en gång
Den 28 December f. m.
215
anlagda, icke förorsaka för jordägaren den aldra ringaste olägenhet,
så skulle det vara högst nyttigt, om jordegare genom en lag vore
pligtige alt uplåta sina ägor till ofvannämnde för landet högst vigtiga
behof, likväl mot ersättning af den skada, som derigenom kan
upkomma.
I anledn. härutaf tar jag mig friheten härmedelst föreslå:
att såsom ett tillägg till den s. k. Expropriations-lagen af d. 20
Nov. 1845, måtte stadgas ungefärligen:
Der Konungen prof var nödigt, att jord eller lägenhet,
som enskildt man tillhörer, begagnas skall för utläggning af
elektriska ledningstrådar, vare ägare pligtig att upluta hvad
för ändamålet fordrus; njute dock den som härigenom skada
lider, ersättning derföre till fulla värdet, och hälften derutöfver,
der ej parlerne om andra vilkor åsämjas.
Remitterades till LagUtsk.
Föredrogs och remitterades till StatsUtsk. K. M:s denna dag
ankomna nåd. propos. till R. St. ang:de beviljandet af ett lån i
och för tomtregleringen i Christianstad.
Föredrogs K. M:s denne dag ankomna nåd. propos. till R.
St., ang:de beviljandet åt staden Lidköping af ett byggnadslån samt
ett lån för verkställande af tomtregleringen derstädes.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: I händelse StatsUtsk.
skulle finna för godt att tillstyrka och R. St. att bifalla det äskade
anslaget för Lidköpings stad, beder jag att få fästa Utsk:s upmärksamhet
på nödvändigheten deraf, att lånevilkoren sä uprättas, att
R. St. göra staden colleclivt ansvarig för lånets återbetalning. StatsUtsk.
får vid granskningen af Riksg:s-kont:s prot. och handlingar
erfara alla de svårigheter, som äro oskiljaktiga från länens bevakning
hos de serskilda låntagarne, och jag hoppas att, om något
anslag nu bifalles, solidarisk ansvarighet för kapital och räntor ålägges
alla låntagarne.
Remitterades till StatsUtsk.
Föredrogos och remitterades till StatsUtsk. K. M:s nedannämnde
denne dag ankomne nåd. propos:r till R. St.
l:o Angide rättighet för Lands-kanslisten å Gottlands län
C. D. Isberg, att efter afskedandet få åtnjuta pension på allmänna
indragningsstalen;
2:o Ang:de utbyte af en del utaf den för Götha Artilleriregementes
äldre stallbyggnad i Götheborg uplåtna tomtplats emot
en annan derstädes belägen, nämnde stad tillhörig lägenhet;
3:o Angide uplåtande, emot vederlag, åt Götheborgs stad af
Kronan tillhörig, derinvid belägen mark;
4:o I fråga om afsöndring af jord från för detta Lieutenantsbostället
vid Westgölha Dahls reg:te stommen N:o 1, till utvidgande
af Jerns församlings Kyrkogård inom Elfsborgs län:
216
Dee 28 December f. m.
5:0 Ang:de utbyte af Kappelans-bostället Viskeryd N:o 2, emot
Trumpetare-bostället vid f. d. Östgötha Kavallari-reg:te Bjärstad
Storegården N:o 1;
<i:o Ang:de af Majoren G. Bennich sökt ersättning för innehafda
hästhemmans räntor vid f. d. Wesigötha Kavalleri-reg:te;
7:o Ang:de serskilda, till åtskilliga förvaltande verk anvisade
inkomsters utbytande emot Statsanslag.
Föredrogs K. M:s denne dag ankomna nåd. propos. till R.
St., i fråga om återgäldandet af Myntverkets äldre skuld till B.
St:s Bank.
Hr Rosenblad, Bernh.: Det torde finnas så mycket billigare
att bevilja den begärda afskrifningen, som förminskade tillgångar
för Myntet hufvudsakligen,hafva upkommit i och för de stora
utmyutningarne för Bankens räkning, som straxt efter realisationen
egde rum, och för hvilka myntverket endast erhöll en ersättning af
| proc. i slagskatt under det att myntningskostnaden kan beräknas
om jag ej irrar mig, lill l.J proc. Den erhållna ersättningen understiger
således vida de upoffringar som myntverket måst göra för
Banken. Jag tillstyrker således bifall till den K. propos:n.
Remitterades till StatsUtsk.
Föredrogs K. M:s denne dag ankomna nåd. propos. till R. St.,
i anledn. af frami, förre Depart:s-chefen vid K. General-Tullstyrelsen,
Presidenten J. P. af Billberghs Enkas och barns ansökning alt
njuta befrielse från Presidenten af Billbergh i lifstiden ådömd ersättningsskyldighet
för den efter Upbörds-Tullförvaltaren M. Finér
yppade balance.
Ilr Rosenblad, Bernh.: Det torde vara öfverflödigt att
inom delta hus återkalla i minnet afl. Presidenten af Billbergs stora
förljenster om fäderneslandet, men då han här nämnes, så torde
jag fä påminna, huruledes han tid efter annat förestod flera Commissariater.
Genom hans nit, då han var General-Intendent vid dessa
Commissariater, och genom hans skicklighet vid underhandlingarne
i Tyskland beredde han genom sitt nit och sin redlighet en besparing
för Statsverket af många millioner, under det att för honom
sjelf återstod samma fattigdom, som han förut hade haft och som
följde honom i grafven efter väl fullgjorda pligter. Då han vid sin
sednare ålder ålades en dryg ersättningsskyldighet icke för egna,
utan för andras malversationer, så torde del endast vara en rättvis
gärd af erkänsla för de fördelar han beredde fäderneslandet
i penningeväg, om R. St. bevilja bans arfvingar eftergift för den
ifrågavar. summan. Jag tillstyrker således, att man måtte afstå
från allt påstående om ersättning mot hans sterbhus.
Remitterade till StatsUtsk.
Föredrogs och remitterades till StatsUtsk. K. M:s denne dag
ankomna nåd. propos. (ill R. St., ang:de eftergift, lill förmån för
Den 28 December f. m. 217
Malmö stads fattigvård, af kronans rätt till dana-arf efter Enkan
Helena Maria Hansdotter.
H. Ex. Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf att anslag blifvit
ulfärdadt till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Hr von Heidenstam, Joh. Fredrik, hade inlemnat
följande:
Hindrad af tjenstegöromål att fortfarande vara Sppleant uti
Allm. Besv.- o. Ekon.-(Ilsk., får jag, under afläggandet af min
tacksägelse för det visade förtroendet, vördsamt afsäga mig nämnde
befattning; anhållande att vid min riksdagsmanna-rätt få varda bibehållen.
R. o. Ad biföll denna anhållan, hvarefter H. Ex. Hr Frih.
o. Landtm., anmodade Hrr Elektorer, att vid deras nästa sammanträde,
utse en Suppleant uti Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk. i st.
f. Hr von Heidenstam.
Hr Weidenhjelm, Ernst Aug.: Under R. o. Ad:s förra
plenum, vid föredragning af Gr. Sparres motion om åtskilliga förändringar
i Hof-rätternas arbetssätt, hade jag äran anmäla, att jag
också sjelf varit betänkt på att afgifva motion i samma ämne. Det
är denna motion, som jag nu anhåller att få upläsa med lillkännagifvande,
att jag, i afseende på deri föreslagna reformer, följt samma
princip som jag anser oss i allt böra följa, nemi. att man icke
skall afskaffa något annat af det gamla, än som nödvändigt behöfves,
och icke föreslå något annat nytt, än som genom under tiden
ifrån institutionens bildande inträffade förändringar blifvit oundgängligen
nödvändigt.
Hr Weidenhjelm upläste härefter följande:
Då genom K. Förord:n d. 18 April 1849 Lagmans- och Kämnersrätterne
indrogos och Hofrätterne således äfven i civile- eller
vademäl blefvo andra domstolsinstans, motsägs såsom otvifvelaktigt,
att denna förändring skulle medföra en betydlig tillökning i antalet
af de mål, som derstädes komrne alt fullföljas; i auledn. hvaraf redan
vid förra riksdagen fråga väcktes om behofvet af förstärkning i
Hofrätternes arbetspersonal. Att denna målens tillökning skulle
blifva så stor sorn erfarenheten sedermera visat, var likväl ej att
förutse, och jag vill i detta hänseende endast nämna, alt i Götha
Hofrätt, hvarest de bland Ledamölerne lottade vademålen under
hvarldera af åren 1846, 1847 och 1848 icke öfverstego 546, upgingo
de deremot under år 1849 till 773 och innevar. år lill
1213, så alt, oaktadt Hofrätten afgjort under år 1849 ända till
1490 Referentmål och under nästförflulna vår- och höstsessioner
1475 dylika saker, balancen af oafgjorda mål, som vid årets början
utgjorde 937, nu upgår (ill 1,376. — Om emedlertid erfarenheten
framdeles skulle visa någon minskning i de inkommande må->
218
Dea 28 December f. m.
Jens antal, hvilket dock är i samma mån osannolikt, som ständigt
utvecklade nya rättsförhållanden städse gifva anledmr lill nya tvisteämnen
och ökade rättegångar, qvarstår dock såsom visst och säkert,
att, genom ofvannämnde Domstolars indragning, Hofrätterne
komma att belastas med betydligt ökade göromål. — Alt Hofrätterne
med deras nu varande organisation och arbetssätt icke kunna
medhinna att utarbeta deras redan fruktansvärda balans, är aldeles
uppenbart, och alt fördröja med användandet af verksamma botemedel
i afbidan på en vidsträcktare erfarenhet om följderne af
Kämners- och Lagmansrälternes indragning, fruktar jag endast skulle
leda dertill, att det onda blefve än mera rotfästadt och i samma
mån det slog djupare rötter också svårare att bota och afhjelpa. —
Möjligheten ali förekomma en ytterligare balans och jemväl undanrödja
den nu varande, synes alltså väsendtligen bero på lämpliga
och tidiga förändringar i Hofrätternas organisation och arbetsordning.
I förra hänseendet tyckes den af K. M. i Dess nåd. propos.
örn Statsverkets tillstånd och behof anvisade väg att, jemte någon
inskränkning i det domföra antalet, fördela Hofrätterne på flere
ständiga Divisioner vara tillfyllestgörande, om tillika en sådan förändring
i arbetsordningen införes, att äfven derigenom en större
arbetsprodukt kan åstadkommas. Så väl Svea som Götha Hofrälter
bestå hvardera af en President, en vice President, åtta Hofrälts-råder
och sexton Assessorer, och erbjuda således lätteligen tillfälle alt,
med vice Presidenten såsom ordf. på en ny Division, bilda fem
ständiga Divisioner nied fem ledamöter å hvarje. Endast härigenom
skulle arbetsprodukten med en femtedel årligen förökas, och om nu
arbetssättet sålunda ordnades, att hvarje Referent kunde medhinna
föredragning af omkring hälften flere mål, än som under nu varande
förhållande äger rum, torde reformen i sjelfva organisationen
icke erfordras vidsträcktare, än som i denna nya Divisions fördelning
innefattas. På hvarje af Götha Hofrätts Divisioner medhinnas,
med nu gällande arbetsordning, under året vanligen omkring eller
något mera än 350 Referentmål. Ehvad Divisionen består af
fem eller sexo ledamöter, har sådant på arbetsprodukten icke minsta
inflytande. Ärliga summan af de afgjorda målen, som, efter denna
beräkning, på fyra Divisioner utgör 1,400, skulle på fem Divisioner
upgå till 1,750 och, med sådan förenkling i arbetssättet,
som jag ämnar föreslå, kunna updrifvas ända till 2,500, hvarmedelst,
om än antoges, hvad dock icke skäligen kan emotses, att
lill och med 2,000 nya mål årligen till Hofrätten inkommo, balansen,
äfven sådant oansedt, skulle inom icke alltför aflägsen tid undertryckas
och försvinna.
Reträffande derefter arbetssättet, så tillgår i Götha Hofrätt sålunda,
att Ordfme på Divisionerne föredraga inkomna skrifter och
besvär i civila eller liandräckningsmål: att Fiskalerna föredraga de
s. k. underställda brottmålen, i hvilka dem jemväl åligger författa
Hofrättens utslag: att besvär och skrifter i de ringare bråttmålen
eller s. k. bötesmålen föredragas af en särskild dertill antagen tjensteman,
benämnd Brottmåls-notarie: samt att alla andra till vidd,
värde och beskaffenhet ojemförligen vigligast, instämde och vädjade
Den 28 December f. m.
219
saker, besvärsmål, ansökningsärenden och Fiskaliska aktioner utlottas
(ill handläggning och referering bland Hofrättens öfriga tjugo
ledamöter. Efter slutad föredragning öfverlemnas akten till en af
Divisionens ledamöter, som för de öfrige upläser den ifrån första
sidan till den sista; och sedan diskussionen föregått eller akten bland
ledamölerne cirkulerat och blifvit återställd, fattar Hofrätten sitt beslut
i saken. Upsättningen af Hofrättens utslag på Ordfis och Brottmäls-notariens
föredragning tillkommer Civil-notarien, hvilken jemväl
åligger författa de utslag, som på Referenternes föredragning i
besvärsmål meddelas. Dylika tjenstemän, dels ordinarie och dels
extra, äger Hofrätten trenne på hvarje Division, och de tjenstgöra
en i hvarje vecka med fjorton dagars ledighet från embetsrummet
för expeditionernes upsältning. Hofrättens domar i civila mål eller
vädjade och instämda saker skulle åter upställas af de tvänne s. k.
Proto-notarierne, hvilka tjenstgöra en i hvarje vecka; men då dessa
tjenstemän omöjligen kunna på alla fyra Divisionerna på en gång
tillstädesvara, upslär såsom en naturlig följd, alt Referenten sjelf
måste sammanfatta Domen, den Proto-notarien derefter renskrifver,
hvari hans tjensgöring således egentligen består. Dä likväl i följd
af vädjade sakernes ökade mängd, ofta en öfverhopande myckenhet
af dylika, någon gång ganska vidlyftiga Domar från alla fyra Divisionerna
pä en gång till Proto-notarien ankomma, kan icke alltid
expeditionen utan tidsutdrägt medhinnas, hvarföre ock ofta inträffar,
att den akt, Referenten låtit Proto-notarien tillställa, icke förr
än efter flere veckor fill Referenten återkommer; likasom det
jemväl visat sig, att den fjorton dagars expeditionstid, Civil-nolarierne
åtnjuta, sällan är tillräcklig för upsättningen af
de under tjenstgöringsveckan beslutade utslagen. — Sedan ändtligen
expeditionen blifvit af vederbör, tjensteman till Referenten
återställd, skall den i första hand af denne sednare granskas
och underskrifvas, hvarefter den afsändes till yngste ledamoten,
som, efter ytterligare granskning, underskrifver och vidare till sin
närmaste man forlsläller expeditionen, med hvilken ytterligare pä
enahanda sätt förfares in tills den af Divisionens samtlige i beslutet
deltagande ledamöter blifvit undertecknad. Men nu händer icke
sällan, alt då expeditionen för justering till Referenten ankommer,
sammanträffar den med en mängd andra Referenters till honom då
redan anlända expeditioner, hvilka sednare af förenämnde anledn:r
då redan ofta blifvit månadsgamla och derutöfver. Till sammanhanget
bortblandade med en mängd sedermera pröfvade mål och
således till en stor del fallna ur minnet, uptaga dessa expeditioner
vid justeringen nära nog lika mycken tid som vid sjelfva målens
afgörande, åtminstone för den nitiske och samvetsgranne ledamoten,
hvilken vid sagda förhållande icke har någon annan utväg att i
minnet återföra målets alla omständigheter, än att ånyo genomläsa
handlingarne ifrån början till slut. Då grannlagenheten bjuder att
icke för egna expeditioner upskjuta granskningen af andras, blifva
de förra i samma mån öfverliggare, och då nu öfverläsning, beredning
och föredragning af egna ständigt nya mål måste härmed gå
i jemnbredd, kan från dessa orsaker i samverkan lätteligen förkla
-
220
Den 28 December f. m.
ras icke blott arbetets långsamma gång, utan ock den senfärdighet
i de fattade beslutens ingifvande, som de rättssökande så ofta lägga
Hofrätten till last.
Dessa med skäl öfverklagade olägenheter hemta efter hvad jag
ofvan antydt, sin förnämsta grund dels i föreskriften ronde handlingarnes
fullständiga läsning, dels i det sätt, på hvilket justeringsbestyret
ulöfvas, och dels i en olämplig sammansättning af tjenstemännen
och deras åligganden.
Jag vill försöka att i möjligaste mån undanrödja dessa svårigheter,
och om jag lyckas deruti, torde den för öfrigt af mångårig
erfarenhet godkända arbetsordning, som följes inom Götha Hofrätt,
icke erfordra vidare förändringar, utan fast hellre för de andre Hofrätterne
tjena till grund.
Hvad således först angår handlingarnes fullständiga läsning,
hvarom, utom hvad allmänna Lagen i detta hänseende innehåller,
ett bestämdt stadgande, så vidt Götha Hofrätt rörer, finnes meddeladt
i K. Brefvet d. 16 Februari 1776, så måste väl skäligen medgifvas
att någon säkrare kontroll på en föredragnings riktighet icke
gerna finnes, än att handlingarne omedelbart efter refereringen och
medan målet med alla dess upgifne omständigheter ännu är i friskt
minne, läsas och granskas; men deraf följer icke, alt allt hvad i
handlingarne finnes nedskrifvet, alla dessa vidlyftiga, ofta osammanhängande
advokatoriska anföranden, alla dessa långa, obeedigade och
bestridda, lill intet gagnande vittnesattester, med mera dylikt behöfva
uptaga tiden. Oftast bero de fullföljda frågorna på upfaltningen
och tydningen af åberopade Kardinal-dokumenter, såsom
testamenten, arfshandlingar, kontrakter, köpebref, reverser, äldre
laga kraftvunna beslut och sådant mera, eller ock på mätningen
af en framställd vittnesbevisning, o. s. v. Sådane handlingar och
hvad Underrättens prot. derom innehåller måste naturligtvis både
läsas och begrundas, jemte öfverklagade beslutet och parternes i
K. Hofrätten tillkomne skriftvexling, som i detta hänseende oftast
lemnar en tillfyllestgörande ledning, men hvilken eljest bäst torde
vinnas genom ett stadgande om skyldighet för hvar och en Referent,
att vid föredragningen af hvarje mål hålla Divisionens öfrige
ledamöter tillhanda en deröfver uprättad minnesanteckning, som
fullständigt uptoge målet med alla dess omständigheter jemte hänvisning
till de pagina i akten, der hvarje omlvistadt förhållande
återfunnes; — och på grund af allt detta innefattar mitt förslag i
denna del endast en hemställan att, jemte ett föreläggande för Referenterne
i den syftning, jag ofvan antydt, förenämnda stadgande
i K. Brefvet d. 16 Februari 1776 jemte öfrige dermed liktydige
föreskrifter måtte uphäfvas och handlingarnes läsning inskränkas till
hvad Hofrätten för en tillförlitlig pröfning af målet kan anse nödigt.
Visserligen blir häraf en följd, synnerligast då det domföra antalet
minskas, att föredragningsskyldigheten vida oftare än förr återkommer,
och alt således ledamöternes arbetskraft vida mer än tillförne
tages i anspråk; men Staten torde äga ostridig rätt till sina embetsmäns
odelade tid och förmåga, derest Staten så ordnar deras
löneförmåner, att fullkomligen sorgfri utkomst blir dem beredd.
Den 28 December f. m.
221
Vidkommande derefter öfrige anmärkte olägenheter i afseende
på justerings-bestyret samt tjenstemännen och deras åligganden, så
torde dessa ämnen lämpligast i ett sammanhang, böra behandlas. Götha
Hofrätts tjenstemän utgöras för närvar, af en Sekreterare, en Advokat-fiskal,
en vice Advokat-fiskal, fyra Fiskaler, två Prolo-notarier,
åtta Notarier, en Aktuarie, en Registrator och åtta Kanslister, alla
dessa med löner på Stat, jemte en lönlös Amanuens till Advokatfiskalens
biträde, några extra Civil-notarier med ordinarie tjenstgöringsskyldighet
samt älskillige extra Broltmäls-nolarier, indelade till
tjenstgöring vid criminal-prot. — Dessa tjeustemäns åligganden finnas
upfattade i ett af Götha Hofrätt i sådant afseende utfärdadt
Reglemente, deraf jag här endast behöfver uprepa hvad jemväl ofvan
till en del blifvit omnämndt, att Fiskalerna föredraga underställda
brottmål, deröfver extra Brottmåls-notarierne böra föra prot.,
— Proto-nolarierne upsätta Hofrältens Domar i instämda och vademål,
— en af Nolarierne föredrager inkomna besvär i bötesmål,
— de öfrige Notarierne jemte de s. k. extra Civil-notarierne författa
de af Hof-rätten beslutade öfriga utslag och föra Civil-prot.,
— samt Kanslisterna tjenstgöra pä det sätt, att en förrättar Arkivarie-sysslan,
en biträder i Sekreterarens kontor, en expedierar
Hofrättens brefpost, en tillhandagår der hans arbete vid kansli-göromälen
erfordras, tvä ombesörja utskrifter af Hofrätten expeditioner i
underställda brottmål, och de öfriga begge utskrifva Hofrättens i
civila mål meddelade Domar, för hvilka senare den inflytande lösen
utgör en gemensam sportel för Hofrättens alla ordinarie tjenstemän
utom Advokat-fiskalen, hvaremot Civil-notarierne, som ensamne
upbära lösen för de af dem författade utslag, jemväl sjelfve
äga föranstalta om utskriften deraf. — På sätt jag ofvan anfördt,
har erfarenheten visat, att hvarken Proto-notarierne eller Civilnotarierne
medhinna att med tillbörlig skydsamhet fullgöra sina
åligganden. Prolo-notarietjensten, nu mera nedsjunken till en
renskrifvare-befattning, torde såsom icke motsvarande sitt ändamål,
böra indragas, och Proto-notariernes göromål i stället på Civilnotarierne
förflyttas, hvarigenom jemväl behofvet af de begge Domskanslisterna
kunde uphöra; men häraf blir åter en följd, att Civilnotarierne
måste förökas, — och af sådan anledn. samt med bibehållande
af Hofrättens öfriga tjenstemanna-personal, utom Arkivarie-kanslisten,
hvilken lämpligen kan med Registrators-befattningen
förenas, och med tillökning af en ordinarie Fiskal pä den
ifrågaställa femte Divisionen, tar jag mig friheten att, såsom medel
för en skyndsam och ordentlig fortgång af Hofrättens göromål, ödmjukligen
föreslå: l:o att på hvarje af Hofrättens fem Divisioner fördelades
till tjenstgöring, vid brottmåls-expeditionen en ordinarie
Fiskal, biträdd af så många extra Notarier, som Hofrätten funne
nödigt förordna, och vid civil-expeditonen fem Notarier, nemi. två
ordinarie och tre extra, med tjenstgöringsskyldighet en för hvarje
af Hofrättens fem sessionsdagar, hvartill jemväl skulle höra upsättningen
af de den dagen beslutade Domar, mot rättighet att derför
tillgodonjuta lösen: 2:o att sjelfva civil-prot., hvilket borde upställas
på samma sätt eller efter enahanda form som hittills, skulle, enl.
222
Den 28 December f. m.
hvad jemväl i Götha Hofrätt varit vanligt, justeras påföljande dag,
men deremot de den ena sessions-dagen beslutade Domar och till
detta prot. hörande ulslag, sedan de derförinnan af vederbör. Referenter
undergått granskning, justeras inför Divisionen vid rättegångstimmans
början sist samma dag i näst derpå följande vecka,
med skyldighet för Referenten att, derest något måls synnerliga
vidlyftighet eller annat förfall verkat hinder för den honom åliggande
granskningen, sådant å den bestämda jusleringsdagen till prot.
anmäla, på det ny dag i detta ändamål må varda utsatt, och med
rättighet för de ledamöter, hvilka, i fråga om formen för beslutet,
önskade sig besinna, tillgodonjuta råderum, dock så att liden både
då expeditionen i detta afseende emottogs och återställdes, i prot.
antecknades: 3:o att ifrågaställa preliminära granskningsskyldighet,
i hvad den anginge beslutet på besvär och skrifter, i civila mål
tillkomme Ordf., och i bötesmål yngste ledamoten: och 4:o att
Hofrättens prot. och utslag i underställda brottmål med möjligaste
skyndsamhet och sist inom fjorton dagar efter beslutets fattande på
enahanda sätt inför Divisionen justerades efter föregången enskild
granskning af någon Divisionens ledamot efter tur.
Genom Notariernes förökande och den minskade tjenstgöringsskyldigheten
skulle hvarderas arbete icke komma att'öfverstiga dess
krafter; — genom förändringen i jusleringssättet skulle besluten
och .expeditionen blifva någorlunda liktidiga; — genom justeringens
förflyttning till embetsruramet skulle ledamöternes kammararbete
göra en vigtig tidsbesparing, som, då samma arbete hufvusakligen
endast komme att omfatta beredningen af egna mål, granskningen
af egna expeditioner och påseende af cirkulerande akter, väl icke
fullt motsvarande ledamotens ökade föredragningsskyldighet, men
dock komme alt densamma betydligen underlätta; — genom handlingarnes
minskade läsning å embetsrummet, skulle icke blott tillräckligt
råderum för justeringen i Hofrätten vinnas, utan ock unden
rätlegångstimman rymlig tid öfverblifva lill nya måls föredragning
i ett vida stegradt förhållande mot det, som nu äger rum; —
och genom detta allt i ett sammsnhang skulle utan någon omstörtning
eller egentlig rubbning i Hofrätternes nuvar. organisation, efter
min fullkomliga öfvertygelse, bemälte Domstolars fruktansvärda
balans småningom försvinna, på samma gång som, jemte det mera
ordning och skyndsamhet vunnes, rättsökande parters nu ofta befogade
klagan öfver oskäligt dröjsmål helt och hållet undanröjdes.
Att R. H. St. täcktes hos K. BI., hvilken lagstiftningen idelina
del lärer tillkomma, i önskningsväg underd:st anhålla, att en
arbetsordning för samtlige Hofrätterne mätte utfärdas i enlighet med
de grunder, jag ofvan haft äran föreslå, får jag härmed vördsammast
begära, likasom att denna motion varder till vederbörligt Utsk.
remitterad; — men derest den bifalles, följer dock upenbart, icke
blott att nya löner mäste anslås åt en Fiskal och Irenne Civilnotarier,
hvartill dock tillgång genom indragning af Proto-notarietjensterne
och trenne kanslist-befattningar kunde till större delen
beredas, utan ock alt ersättning genom löneförhöjning eller annor
-
Den 28 December f. m.
223
lerlcs beviljas de Hofrättens tjensteman, hvilka genom domslösens
öfverlåtande på civil-notarierne, hädanefter komme i saknad af denna
icke obetydliga sportel.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Weidenhjelm upläste sedermera en sålydande motion:
R. St:s Jnst.-Ombudsm. har i sin berättelse för innevar. år,
bland annat anfört, hurusom han bemärkt den menliga inflytelse
på lagskipningen, som de högre Domstolarnes alltför knappa aflöning
måste utöfva i sä måtto alt, i följd af löevilkoren, Ledaraotskapet
i Ofverrätter ej kan utan försakelse emotlagas framför lägre
domareplatser eller enskilda befattningar, vid hvilket förhållande
det icke heller kunde väntas, att den öfverlägsna förmågan inom
domarepersonalen skulle komma på sin (ilats: att det vore detta
hinder, som mäste undanrödjas, derest ieke den vigtigaste af ali
förbättring i domareväsendet skulle förblifva omöjlig: alt då endast
få tjenster inom den juridiska embetsmanua-banan, om ens någon,
vore jemngoda med de bättre Domsagorna, och dessa följaktligen
företrädesvis söktes, det endast undantagsvis inträffade, alt de större
förmågorne stannade på de högre domareplatserna: ali, så länge
de bäst begäfvade bland yngre tjenstsökande i domareväg mäste,
om ej deras företräde skulle lemnäs utan afseende, framför underlägsna
medtäflare befordras omedelbarligen till de fördelaktigaste tjensterne,
den oundvikliga följd häraf mäste ega rum att (ill Öfverrätternas
ledamöter endast användas de, som icke hade lika anspråk
på tidig och fördelaktigare befordran: alt i kostnaden för Öfverrätlernes
större aflöning såsom en lockelse för skicklige Sökande,
icke finge ligga någon betänklighet: samt alt, om några tusende
r:de i Just.-Stalens anslagssumma funnes afskräckande, icke blott
all tanke på möjlig förbättring aflägsnade sig, utan en fortgående
försämring syntes förestå.”
Denna mörka tafla rör:de Rikets Ofverrätters otillräckliga aflöning
och deraf inträffade betänkliga vådor, har R. St:s Just.-Ombudsman
öppet framlagt lill sina hufvudman? behjertande; och såsom
medlem af della Stånd och flerårig ledamot i en af dessa
domstolar, anser jag mig skyldig i sä måtto vitsorda hvad han utsagt
och befarat, att jag mer än en gång erfarit, hurusom flere
bland Götha Hofrätts skickligaste ledamöter varit föranlåtne att, utan
annan grund än behofvet af tarflig utkomst, dertill ledamotslönen
icke lemnal tillgång, hos K. M. i underddiet anhålla om nedflyttning
till en under-domareplats: alt i anseende till dessa löners
otillräcklighet för sorgfri bergning, flera utmärkt begäfvade af Hofrättens
tjenstemän, icke kunnat öfvertalas att såsom ledamöter dervid
fästa deras framlida verksamhet; och att jag, vid den ledamots
ledighet, sora senast inom Hofrätten egde rum, bemärkt den möjligen
framdeles icke sällsynta, men uti ifrågavar. afseende särdeles
betecknande händelse, att denna ledighet måste med tvänne särskilda
ansökningstider kungöras, innan det för förslagets uprättande nödiga
antal af Irenne sökande kunnat åstadkommas.
224
Den 28 December f. m.
Enl. K. M:s (ill R. St. afgifna nåd. prop. om Statsverkets tillstånd
och behof, har jemväl H. Ex. Hr Just.-Stats-Ministern vid
föredragningen af Stals-Regleringen rörande Just.-Deparhtet yttrat:
”att önskningarne om förbättrade lönevilkor för Hofrätternes ledamöter
och tjenstemän förtjenade att serdeles afses: att såvida lagskipningen
skulle kunna af Ofver-Domstolarne behörigen utöfvas, oundvikligen
fordrades, alt lefnadsvilkoren för de der tjenstgörande icke
förblifva så knappa, att farhågorne för saknad af framtida tarflig
bergning och för betungandet af svåra näringsbekymmer under
trägen och mödosam tjenstgöring, afskräcka män med utmärktare
lagkunskap, erfarenheten och skicklighet att vid dessa Domstolar
söka anställning: samt att, om det missförhållande, som för det
närvar, egde rum emellan Hofrälts-ledamöternes aflöning och de
vexande anspråken pä deras duglighet, arbetsnit och uteslutande
egnande åt domare-göromålen, längre lid finge fortfara, skäligen
kunde befaras, att sagde egenskaper, som borde af Ofver-Domstolarne
företrädesvis innehafvas, snart nog torde komma alt der blifva mera
sällsynta än nyttigt och önskligl vore.” På dessa skäl, hvilkas
sanning och grundlighet icke torde kunna bestridas, har K. M. ock
i nåder funnit godt, att till R. St. aflåta ett förslag till förhöjning i Hofrätternes
ledamöters och tjenstemän*lönevilkor; men ehuru jag såsom
medlem af en utaf dessa Domstolar djupt erkänner och underd:st tacksamt
värderar detta vedermäle af K. M. nåd. och högst välgörande afsigler,
vågar jag likväl inför R. St. framlägga ett ytterligare förslag
i detta ämne, hvarigenom K. M:s, i Dess propos. antydda, nåd.
vilja skulle än vidare afses och befordras.
För hvar och en, som eger närmare kännedom om Hofrättsledamotens
trägna och ansvarsfulla embetsäligganden, är det icke
obekant, att dessa sä uteslutande taga hans tid och arbete i anspråk,
att endast undantagsvis någon med mera sällsynt förmåga,
kan i sambredd dermed utöfva något annat sysslande; och i samma
män Slaten således gör sin rätt gällande till ledamotens odelade
arbetskraft, har Staten också pligt att, utan någon hans egen verksamhet
till utkomst, sörja för hans nödvändiga lefnads-behof.
För hvar och en som varit nödsakad att under någon längre
tid vistas i städer, hvarest lefnadskostnaden särdeles under de senare
åren, stegrats till femtio proc. och derutöfver, torde det vara
ostridigt alt en årlig inkomst af 1,600 r:dr för en embetsman i
sådan samhällsställning som en Hofrätts-ledamot, icke är tillfyllestgörande
för anständig försörjning till honom och hans
familj.
Finl. K. M:s nåd. propos., skulle väl den yngre Assessorn, då
han inträdde i senare hälften af graden erhålla 2,000 r:dr; men
då efter all sannolikhets beräkning, uti ett embetsverk af 24 ledamöter,
endast en vakans inträffar hvart annat år, skulle den yngste
ledamoten på åtta vakanser få vänta i sexton är och den ytterst
behöfliga löneförbättringen så länge fördröjas att tillökningen komme
att till större delen upslukas af ränlorne på den skuld, han under
liden måst åsamka sig. Den yngste ledamoten delar ock i alla
hän
-
Den 28 December f. m.
225
händelser med den äldste samma ansvarighet för besluten, och hans
tjenstgöring i detaljerna är, åtminstone efter nu gällande arbetsordning,
vida mera ansträngande. Skäligen mä likväl antagas, att,
i samina mån en ledamot genom längre lids tjenstgöring vunnit
högre insigter och mera domare-erfarenhet, i samma mån liar
det allmänna af honom mera gagn och nytta; och på grond häraf
torde rättvisa och billighet påkalla, hvad jag ock nu till (l. St:s
behjertande vågar hemställa, att Hofrätts-ledamölernes löner måtte
bestämmas till de belopp, som finnas uptagna i den härvid ödmjukligen
lögade tableau, hvilken visserligen i afseende pä Divisionscliefernes
och öfrige Hofrätts-rådernes antal, eger sammanhang med
en af mig i dag särskildt afgifven motion ronde Hofrätternes organisation
och arbetssätt, men, äfven om samma motion förkastas, torde,
beträffande lönebeloppens ordnande, kunna tjena lill grund.
Berörda motion, sä vidt den pä den nu ifrägavar. eger inflytande,
innehåller hufvudsakligen: att S'ea och Götha Hofrälter
skulle hvardera fördelas på fem ständiga Divisioner med en Divi—
sions-chef, ett Hofrälts-råd och tre Assessorer på hvarje, dock så alt
vice Presidenten vore Ordf. å den femte Divisionen: alt på hvarje
Division fördelades till tjenstgöring en Fiskal samt tre ordinarie och
tvänne extra Civil-notarier, i följd hvaraf och med bibehållande af
en utaf nuvar. Notarierne för föredragning af inkomne skrifter och
besvär i bötesmål, löne-anslag lill en Fiskal och trenne Civil-notarier
erfordrades: alt deremot de iiegge P rot o-not ari erne och tvänne
för utskrift af Hofrättens domar i civila mål nu begagnade kanslister
skulle indragas och dessas göromål i stället på Civil-notarierne
förflyttas: alt Registralorn borde jemväl förrätta Arkivariens göromål,
hvarigenom lönen till den Kanslist, som nu besörjer denna
befattning, likaledes kunde indragas: samt all genom löneförbättring
ersättning mätte beredas de Hofrättens tjenstemän, hvilka genom
öfverlätelsen på Notarierne af lösen för Hofrättens domar, skulle
komma att framdeles förlora denna sportel.
I enlighet härmed och i betraktande af ringheten i de löner,
tjenstemännen nu åtnjuta, har jag haft äran i den omtalta Tableaun
framställa ett ödmjukt förslag till löneförhöjning äfven för dera;
dervid jag tagit i betraktande: ali Sekret, för närvar, åtnjuter fjerdedelen
i sagda sportel, som vanligen i ett för allt upgår till omkring
eller närmare tvåtusen femhundra ndr b:co; att med afseende
dels å Advokal-Fiskalens vigtiga embete och de årligen i betydlig
mån för honom ökade göromål, dels oek derå att hans sportler
bestå af blott bötesandelar, som åtminstone vid Götha Hofrätt
sällan öfverstigit trehundra r:dr, och af s. k. dombokspenningar,
hvilkas framtida utgörande, såsom endast grundade på häfd men ej
på Lag, torde vara särdeles osäkert, denna tjensteman borde företrädesvis
med löneförbättring så ihogkommas, att hans inkomster
med Sekret:s blefve någorlunda jemförlige: alt Fiskalerne, såsom
expeditionshafvande af allenast underställda brottmål och följaktligen
utestängde från den lösen, som Notarierne åtnjuta vid Hofrättens
Civil-prot., desto mindre kunna anses i den K. propra vara någon
2 H. 15
226
Den 28 December f. m.
egentlig löneförbättring tillagde, sam de sannolikt pä samma gäng
komrne alt förlora de Ijuspeningar, hvilka de hittills till belopp af
omkring 100 r:dr b:co upburit för de Extra Brollmåls-notarier,
hvilka varit dem lill biträde förordnade; att en i Advokat-Fiskalskontoret
ständigt tjenstgörande och hittills lönlös, men oumgängligen
nödig Amanuens, torde af Statsverket böra aflönas: samt alt,
åtminstone inom Götha Hofrätt, der sällan flere extra ordinarie tjenstemän
på en gång sammanträffa, än som, vid de ordinaries förfall
eller ledighet, för upsåttning af Hofrällens prol:r och beslut,
äro vätentligen behöflige, oöfvervinnerliga svårigheter torde mola
verkställigheten af förslaget att genom arfvoden lill dylika extra
ordinarier få all utskrift af Hofrättens domar och utslag i underställda
brottmål ombesörjd; hvarföre ock indragningen af alla Kanslisterne
synes vara betänklig.
Skulle än min, i fråga om Hofrätternes organisation och arbetssätt,
afgifna motion icke vinna bifall, uther jag mig likväl, att
H. StalsUtsk., till hvilket denna sednare motion sannolikt kommer
att remitteras, behagade ät de framställningar, den i öfrigt innehåller,
egna den upmärksamhet och det afseende, den möjligen kan
förtjena.
T a b l e a u
till lönings-stat och tillämpning på Götha Hofrätt.
1 President; lön och ljuspenningar .... 3,851.
taffelpenningar  1.000. 4.851.
1 vice President  2,800.
4 andra Divisions-chefer å 2,600
10,400.
5 Hofrälts-råder å 2,400
12,000.
5 alste Assessorer å 2,200
11,000.
10 yngre dito å 2,000
20,000.
1 Sekreterare  1,500.
•1 Advocat-Fiscal  1,500.
1 vice Advocat-Fiscal
800.
5 Fiscaler å 900
4,500.
1 Brottmåls-lNoiarie . . . .
800.
10 Civil-Notarier å 600
6,000.
1 Aktuarie  800.
1 Registrator, tillika Arkivarie  800.
5 Kanslister ä 500
2,500.
1 Amanuens
500.
1 Vaktmästare
250.
5 Horälts-poster å 200
1,000.
1 Läkare
50.
Adjunctionsmedel  1,000.
Summa b:co r:dr 83,051.
Remitterades till StatsUlsk.
Hr Rosenblad, Bernh., upläste en motion af följande
innehåll:
Den 28 December f. m.
227
Uti K. M. nåd. propos. om Statsverkets tillgångar och behof
Föreslås under 3:dje hufvudliteln anvisandet pä Riksg:s-kont. af elt kreditiv
eller anslag af 22,000 r:dr b:co årligen till understöd för Arméens
pensions-kassa, under yttrande, att det likartade kreditiv,
som vid sista riksdagen beviljades, väl hillils icke behöft för ändamålet
anlitas, men alt enl. hvad nämnde kassas Direktion i underdånighet
anmält, det är att befara, att i följd af de senaste åren
inträffad stark tillväxt i pensionärernes antal, kassan snart blifver
urståndsatt att med ägande tillgångar uprätthålla den henne åliggande
pensionering.
Vigten att skaffa tillgång för ett sådant behof lärer af ingen
bestridas. Men afser man, att kredilivet verkligen skall begagnas,
och dertill är ali anledn., fordrar ordningen, alt i händelse af bifall
lill della förslag, beräkna motsvarande årlig utgift vid beräknandet
af Riksg:s-konl:s behof. Dä är det ändamålsenligare, alt upföra
denna summa med någon tillökning såsom elt bestämdt anslag
pä Riksstalen, då äfven om det ännu något år lill större eller mindre
del kunde besparas för den löpande pensioneringen, det vore
nyttigt att kunna öka kassans fond, och man, genom detta afseende
på Arméens billiga fordringar, vinner rätt att å en annan sida
fordra ett tillmötesgående i afseende på andra vigtiga åtgärders tillvägabringande.
Jag får sålunda föreslå, alt IF. St. på 9:de hufvudtiteln för
Arméens pensions-kassa, utom hvad för densamma i närvar. RiksSlat
är upfördt och utom hvad K. M. föreslagit såsom ersättning
för hillils åtnjuten andel af vakans-, liggetids- och nådårsbesparihr
gar måtte upföra elt årligt anslag af 30,000 r:dr att ulga frän och
med det år, då Indelta Arméens rätt att lill leverering i natura
upsäga densamma på löner anslagna hemmansräntor och kronotionde
uphörer, och för dess lösen samma grunder komma att blifva
gällande som för kronans behållna räntor och tionde.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Rosenblad upläste ytterligare en så lydande motion:
Afven Sverige har allt sedan 1830, om jag ej irrar mig och
i visst hänseende sedan 1818 hafi jemte sin ordinarie Budget, en
extraordinarie, men deri olik den flere andra Europeiska Stater haft,
att oaktadt den till största delen afselt sådane föremål, som ehuru
allmänt nyttiga, icke tillhöra de egentliga Statsbestyren, såsom strömränsningar,
kanal-, hamn- och väganläggningar, odlingsföretag m. m.,
kunnat bestridas af ägande tillgångar, i st. för att dertill uptaga
lån hvilka man lemnat åt framtiden, med dess okända behof och
tillgångar alt betala. I Frankrike t. ex. uptogos för denna utomordentliga
Budget under Ludvig Filips 18-åriga regering, 1,000
millioner Francs i nya län.
Riktigast vore visserligen, om man här, såsom i England,
sammansloge den extra med den ordinarie Budgeten, och beräknade
de för den förra afsedda tillgångar bland ordinarie inkomsterne,
15*
228
Den 28 December f. m.
helst de till största delen, såsom t. ex. Bankovinsten, äro af lika
säker och ständig natur, som de vanliga. Men orsaken, att man
så ej gjort, har troligen varit de stora summorne, fruktan, att i
så fall ett skrik skulle upkomma ronde de ökade skattebördorne.
Men bästa sältet alt förekomma dessa och alt möta de falska utgifter,
som i detta fall cirkulera, t. ex. i den beryktade boken, kallad
Bidrag till Sveriges Historia sedan d. 5 Nov. 1810, vore att
låta göra en utredning af förhållandet 1809 och nu, dä man skulle
kunna visa, huru en mängd skattebördor blifvit afskaffade, andra
högst betydligt nedsatta och endast på några få obetydliga artiklar,
t. ex. införseltullen ä lin, förhöjning ägt rum, samt alt den verkliga
tillökning, som i Statsinkomsterne nu visar sig, hufvudsakligen
härledt sig, dels från den tillökning i tull och dylika inkomster,
en ökad Nationalförmögenhet, handel och rörelse föranledt, dels frän
ett friare handelssystem, som låtit i Statens kassor inflyta inkomster,
som förut tillfallit smugglare och deras asuradörer.
Men dä denna förening af både den ordinarie och e. o.
Budgeten i en enda troligen ännu möter motstånd, vill jag inskränka
mig till alt förslå, att sådane anslag, som nu belasta den
e. o. Budgeten, men åro af en helt och hållet varaktig natur,
måtte från denna öfverflyttas till den ordinarie eller den s. k.
Riks-Staten.
Jag får sålunda föreslå, att följande af K. M. lill utbetalning
af Riksg:s-Kont. begärda summor mätte öfverflyttas:
på C:te Hufvudtileln.
Aflöning för Styrelsen för Allmänna Väg- och Vattenbyggnader
jemte en dermed införlifvad Väg- och Valtenhyggnads
Korps
b:co r:dr 12,900: —
Rese- och Undersökningskostnader samt Expenser för
Allmänna Arbeten  12,000: —
Arfvoden för Lärare vid Mariebergs Läroverk i de
kunskaper som tillhöra Civil-Ingeniörer .... 1,000: —
Stipendier till Elever vid nämde Läroverk i dessa kunskapsämnen
1,000: —
Skeppsbyggeri-Institulet i Carlskrona  3,333: 16.
Premier för kreatur af ädlare slag vid Landtbruks
-
mflten  1,000: —
Till Slöjd-expeditioners befrämjande  1,000: —
B:co r:dr 32,233: 16.
1*3 S:de Hufvudtileln.
Serafiraer-Lazareltet
Svenska Nykterhets-Sälskapel .
1,000:
B:co r:dr 5,500: —
Samtlige dessa summor, med tillägg af det anslag af 30,000
r:dr, jag i en särskilt motion föreslagit för Arméens-pensionskassa,
eller tillsammans 67,733 r:dr 16 sk. utgöra visserligen, utom de
8,000 r:dr jag föreslagit sistnämde anslag större än det af K. M.
begärda kreditiv, summor för hvilka äfven om de efter den K.
propos:n anvistes på Riksg:s-kont., en motsvarande tillgång måste
Den 28 December f. m.
229
beredas. Men då i den K. proposru Tallmedlen blifvit beräknade
till endast omkring 600,000 r:dr mindre än livad de afkaslat 1849,
ett ingalunda för handel och rörelse gynnande år, och tullinkomslerne
böra stiga, i den mån handelsfriheten utvidgas, hvilket nu
icke bör möta några betänkligheter, sä tror jag att man utan fara
för att räkna för högt, kan så mycket förhöja beräkningen af tullmedlen,
som motsvarar tillökningen i ordinarie Riks-Slaten enl.
mina förslag, hvarigenom en tillgång i de för de e. o. utgifterne
afsedda tillgångar upkommer, som pä annat nyttigt sätt kan användas.
Begärdes på bordet.
H. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel, framställde
följande motion:
Jag går alt åter förnya en motion, väckt oell afslagen vid 2:e
föreg:de riksdagar; ang:de beskattningen af löner och pensioner.
Denna beskattning hvilar på ingen rättvis grund, då löner bestämdt
äro en art af kontrakt emellan Staten och tjenstemannen,
eli kontrakt som det icke kan bero på den ene eller andra parten
att godtyckligt bryta. Pensionerna äro äter den slutliga belöningen
gifven ät mångårig tjenst och lill större delen resultatet af de insättningar
och afdrag tjenstemannen mäst beqväma sig till under
tjenstetiden.
Låtom oss nu tillse om någon skymt af rättsgrund finnes till
denna beskattning. Jag känner icke flere källor hvaraf skatt kan
tagas än egendom, eller industri, eller s. k. rörelse. Aro tjensterne
egendom? nej ■— äro de industrie och rörelse? bevare oss Gud att
det så skulle anses af tjenstemannen. Hvar finnes dä principen
för denna beskattning annan än godtyckets och maklutöfningens —
och samma makt sorn nu pålägger 3 proc. kan i en framtid på lika
lös grund pålägga 30 å 50 proe. ja hvarför icke?
I Statistisk synpunkt är det äfven löjligt att se tjenstemän skatta
nära lika summa som hela rikets industrie, sådant det af borgerskapet
upgifves. Deremot är det en lätt sak att uträkna skalte-procenlen
af löner, ehuru äfven här beskattningen blifver orättvis dä indelta
löner, och lofliga sportler icke kunna i förväg beräknas med enahanda
klarhet.
Det gifves ett enda tillfälle då jag anser alt It. St. vore ursäktade
vid en dylik beskattning, det nemi. dä landet under ett
ödande krig eller andra olyckor vöre bragt i ett så redlöst tillstånd
att penningar må tagas hvar som helst. Ar då Sverige efter en 40-årig
fred och under blomstrande förhållanden bragdt till sådane bistra tider?
— Bort det! Eller anser man att tjenstemännen äro alltför högt lönade?
— då erfarenheten likväl vittnar att de fleste lefva i bekymmer och
åldras med armod — nå väl, må då den som anser tjenstemannastaterne
vara alltför öfverdrifvet höga, väcka förslag om lönernes
nedsättande. Det vore i alla fall bättre och redligare än alt gifva
230
Oen 28 De ceni ber f. m.
med eua handen och återtaga med den andia, oell åtminstone bespara
sig besväret och kostnaden af kontrollen öfver en sådan beskattning.
Del kontraktsbrott som Staten intet skulle tillåta en privat man
att utöfva mot sin tjenare, kan omöjligen vara en Statens rättighet
mot sina — Staten, representerad af R. H. St., som altid borde
föregå med efterdömen af rättvisa och ädelhet.
Man har frågat med hvad annan beskattning den minskning
som häraf skulle inträffa uti förr beräknade statsinkomster, skulle
utgå. Svaret på denna fråga kaD jag ej anse mig som motionär
pligtig att i förväg upgifva — och jag betvifiar ej att BevillmsUtsk.
som räknar så många oplysta statsmän, nog finner utvägar dertill.
Dock tillåter jag mig förskottsvis att hänvisa till Bankovinsten —
lill en förbättrad Ch.-Sigill.författning, till ökad skatt på Bränvinstillverkning
m. fl. som är mera förenligt med rättvisan — häldst.
beloppet inte är större än att jag vet en Tjensteman, som ensam af
den skatt som är lagd pä hans löner, erlägger högre kontibrution
än flere städer för deras industrie.
Jag slutar med det axiomet att intet land kan gä framåt utan
rättvisa i alla sina förhållanden.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Föredrogs Frih. Bondes, Knut Philip, d. 23 dennes på
bordet lagda motion, ang:de sältet för Tullbevillnings-frågans behandling
vid innevarande riksdag.
Frih. Bonde: Sedan Hr Frih. och Landtm, behagat nplysa
mig att någon felaktighet influtit i min motion, som möjligen hindrade
dess remitterande till vederbörligt Utsk., så anhåller jag alt
få återtaga denna motion, för att i stället inkomma med en ny
motion i samma ämne.
Uppå härefter framställd propos. biföll R. o. Ad. Frih. Bondes
begäran alt fä återtaga sin ifrågavar. motion.
Föredrogs och remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr., d. 23 dennes pä bordet lagda
motion med förslag till förändring af 2 och 3 momme i 10 §
af nu gällande Fattigvärdsstadga.
Föredrogs Hr Lil jensi olpes, Axel Fredr., d. 23 dennes
på bordet lagda motion om uphäfvande af del i Kongl, förordn.
d. 24 Januari 1781 stadgade förbud för Lutherske Svenske undersåtare
att bevista främmande gudstjensler.
Frih. Cederström, Rudolf; Dol ämne, som här förekommer
tilli öfverläggning, kan visserligen förefalla nog obetydligt att derpå
skulle behöfva användas många ord. Sådan är icke heller min mening,
men jag anser mig likväl icke skyldig undertrycka den
anmärkn., att full giltighet synes ännu i dag böra tillerkännas det
Den 28 December f. m.
231
upgifna skälet för stadgandet i 1781 års författning derom att man
må afhålla sig ifrån främmande religioners Gudstjenst nemi. det
skäl (som också motionären med berömvärd noggrannhet för ämnets
utförliga framställande har citerat), att berörde Gudstjenst hålles
samtidigt med vår egen kyrkas och sålunda ej skulle kunna, ulan
försummelse i besökandet af den sistnämnda, af oss bevistas. Att
vidtaga någon ändring i berörde stadgande, måtte väl icke kunna
vara mycket nödigt, hälst hvarje stats-medlem, som ej råkar vara
exkommunicerad, fortfarande har tillfälle att gå i de kyrkor som
tillhöra vår församling. Vill han underlåta denna skyldighet och i
stället, vare sig det sker af nyfikenhet eller vetgirighet, eller måhända
af religiös indifferentism, som nog ofta inträffar, när den
upmuntras, sä må man åtminstone erkänna att härvid gå i främmande
kyrka, synes verkligen en liten plikt att 10 D:r S. M.
icke vara någonting för mycket riskeradt. Jag anhåller att denna
min vördsamma anmärkning malte fä åtfölja motionen till vederbörligt
Ulsk.
Remitterades till Allm. Best.- o. Ekon.-Utsk.
Föredrogs Hr Liljenstol pes, A!xel Fredr., d. 23 dennes
pä bordet lagda motion om ulvidgade rättigheter för Svenske medborgare
af Mosaiska trosbekännelsen.
Frih. Cederström, Rudolf: Jemte det skriftliga anförande,
som jag, dä motionen afgafs, hade äran alt upläsa, anhåller jag nu
att muudtligen få ytterligare tillägga några ord rör:de samma
motion.
Mig vill nemi. synas, alt ett och annat misstag influtit i motionärens
framställning, såsom t. ex. derutinnan, alt, om jag icke
irrar mig, samtliga auktoriteter, som varit i ämnet hörda, af motionären
upgäfvos hafva förordat en dylik emancipation, som nu
föresläs. All åtminstone K. Bef:h:de i Götheborgs och Bohus län
icke förordat en sådan förändring, det bar jag mig bekant, äfvensom
man finner, om man genomläser berörde auktoritets utlät., ganska
starka skäl anförda emot enahanda förslag. Afven har motionären
icke fäslat upmärksamhet dervid, ali vid frågans behandling,
vid sista riksdagen, K. Bef:h;de i ett eller annat län, pä allt sätt
sökt bekämpa dylika motioner. Om möjligen, under någon Landslus
frånvaro, eli Landsh.-Embete har kunnat låta frågan passera utan
serdeles skärskådande, men Landsh. deremot offentligen gifvit motsatta
och grundligare tankar tillkänna, så bör delta väl, till den
kraft och verkan det. kan förtjena, uplysningsvis tagas ad notam.
Hr Liljenstolpe har vid motionens afgifvande förklarat, det
han hyste det glada hopp, att denna motion skulle nu gå lättare
än tillförene, emedan en och annan person, som förut lagt sig
deremot, nu vore med döden afgången. Ja, Mine Hrr, så är verkligen
förhållandet. Hr v. Hohenhausen, en af de mest aktade och
nu efter sin bortgång djupt saknade ledamöter af detta hus, har
vid föreg:de riksdag på de giltigaste grunder afrådt antagandet af
berörde emancipation. Jag behöfver blott åberopa bans yttrande,
232
Den 28 December f. nj.
för att derigenom få ett tillräckligt stöd för det afstyrkande jas begär
och tror att motionärens mål ingalunda befrämjes genom nyssbemälde
sätt att insinuera sin sak; ja, för mig synes ej tvifvelaktigt,
om icke motionären sig sjelf härigenom fastmera motarbetat. Jag
har för öfrigt, på sätt jag förut haft äran förklara, ingenting emot
att motionen, straxt till skyndsam behandling remitteras. Mitt
hopp om dess förkastande står lika fast nu som förr, enär jag, med
all aktning för Judarne såsom nation, dock omöjligen kan. länka
mig den såsom idenlitierad med vår Svenska nationalitet.
Remitterades lill Allm. Besv.- o. Ekon.-Ulsk.
Föredrogs Hr Björnst jernäs, Oscar Magnus Fredr.,
d. 23 dennes på bordet lagda motion, ang:de ett tillägg i 145 §
af nu gällande Bevilln.-förordn.
Frih. Toll, Gustaf: Då jag begärde denna motion på bordet,
var det för att anhålla alt fä förena mig i den princip, rör:de
beskattning af militärers löher och förmoner, hvilken äfven H. Ex.
Hr Gr. Löwenhjelm i sin motion pä ett så grundligt sätt framställt.
Jag vill blott såsom tillägg till motionärens förslag hemställa, om
icke all betalning af Inqvarterinsmedel, som t. ex. Lif-Gardet lill
häst betalar till Stockholm, skulle kunna uphöra. Jag anhåller att
detta yttrande mätte få åtfölja motionen till vederbörligt Ulsk.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Föredrogs och remitterades lill Allm. Besv.- o. Fikon.-Ulsk.
Hr Brå k e n hj el m s, Pehr Reinhold, d. 23 dennes på bordet
lagda motion oro aflälande af en underd. skrifvelse till K. M. om
förändring i skolordningen i afseende på läsningen af de klassiska
språken i Elementar-skolorne.
Föredrogs och remitterades till LagUtsk. Gr. Sparres, Erik,
d. 23 dennes på bordet lagda motion, ang:de en underd. framställning
till K. M. om behofvet af reglemente för arbetssättet inom
Hofrälterne.
Föredrogs och bifölls StatsUlskrs d. 23 dennes på bordet lagda
mern. N:o 6, med förslag lill stadganden, ang:de Riksdags-Archivels
vårdande och begagnande.
Föredrogs och bifölls Bevilln.Utsk:s d. 23 dennes på hordet
lagda mera. N:o 1, om antagande af en kanslist utöfver den i
Riksd.-Ordn:s 24 § bestämda kanslipersonal.
Anmäldes och lades på bordet ett frän Exp.-Ulsk. inkommet mern.
N:o 5, i anledn. af erhållen anmodan om införande i Riksd.-beslutet
af K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de åtskilliga föreslagna lagförändringar.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ 3 e. m.
tn fidem ptolocolli,
Albert Munck.
Den 28 December e m. 233
Lördagen den 28 December 1850.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 4 prot.-uldr. för denna dag f. m.
0|)lästes en af Gr. Sparre, Erik, inlemnad sålydande motion:
[{edan vid flera riksdagar hafva hos K. St. förslag blifvit väckte
ang:de en nödig tillökning af tjenste-personalen vid K. Bibliotheket.
Såsom grund för en sådan föreslagen tillökning har nian anfört:
alt nämnde inrättning, som intill år 1809 egde fyra tjenstemän
på rikets Stat, efter denna tid fått tjenstepersonalen nedsatt till tre
ordinarie tjenstemän, och detta änskönt verkets öfriga statsanslag
under samma tid blifvit fo//-dubbladt och tjenslegöromålen måste
anses näsian i samma mån mångfalldigt ökade. I följd af detta
missförhållande emellan K. Bibliolhekets göromål och dess arbetsstyrka
sägo R. St. redan vid 1840 års riksdag sig föranledde att
anslå en summa af 1000 r:dr b:co, att under 3:ne år användas till
extra biträden vid verket. Efter 1844 års riksdag, då K. Bibliolhekets
anslag för bok-inköp ytterligare ökades, anvisades af K. M.
för samma behof ett serskildt anslag. Slutligen, och då en tillökning
i verkets personal, såsom af K. M. i nåd. propos. till R.
St. föreslagen, ej kunde undgå att behjertas, vidtogs vid 1848 års
riksdag den nog ovanliga åtgärden, att, med afslag lill det af K.
31. förordade återställandet af vice Bibliothekarie-sysslan, en motsvarande
summa eller 1,200 r:dr anvisades af verkets på stat
upförda anslag för böckers inköp, lill förstärkning af dess alltför
fåtaliga tjensle-personal.
Ett sådant sätt att kringgå ett af K. M., genom dess nåd. propos.
samt af R. St. genom dess riksdagsbeslut lika insedt och erkändt
stats-behof, kan naturligtvis icke vara förenligt med det allmännas
fördel eller Statens värdighet. Jag får derföre härmed vördsamt
föreslå, att K. Bibliothekets å riksstaden upförda anslag för bokinköp,
må oafkortad! utgå enl. sin rätta bestämmelse och att för
möjligheten häraf den vid 1S09 års riksdag indragna vice
Bibliothekarie-sysslan vid Ii. Biblioteket, med grad och lön
motsvarande Prot.-sekrct. vid Honungens Kansli ånyo varder
upförd å rikets Stat nied ett årligt anslag af 1,200 r:dr b:cu.
Anhålles om vederbörlig remiss till II. StatsUtsk.
Remitterades till StatsUtsk.
Uplästes en af Gr. Taube, Henning, Edvard, inlemnad
motion af följande innehåll:
Jag får ödmjukast föreslå det R. St. måtte besluta, att förre
Lans-notarien i Upsala lån, Lands-sekret. Olof Henric Förberg,
Hvilken, genom iråkad obotlig sjukdom blifvit alldeles oförmögen att
sin tjenst vidare bestrida och således nödsakad alt begära afsked
.
Den 28 December e. m.
från Läns-nolarie-beställningen, hvartill lön icke finnes å Riks-staleu
npförd och som förthy icke medför någon pensionsrält, må ega att
frun och med d. I Juli -ISSI uplid ra en årlig pension af 200
r:dr b:co, med dervid fästadt vilkor, att denna pension, hvarken
får för gäld med qvarstad beläggas, eller införsel deri meddelas,
utan att pensionen skall oafkortad till pensionstagaren utbetalas.
Då Lands-sekret. Förberg genom träget och ansträngande arbete
i allmän tjenst blifvit uturståndsatt icke allenast alt sin innehafde
tjenst bestrida, utan äfven att söka och erhålla annan, med
pensionsrält försedd, tjenst, hvarigenom hans hustru, Fru Maria
Förberg, född Nordencreutz, blifvit beröfvad all rätt till något underhåll
efter mannens död, får jag hemställa, att Fru Maria Förberg,
om hon mannen öfverlefver, må varda berättigad, att,
med ofvan föreslagne vilkor, så länge hon är enka, upbära en
årlig pension af 200 r:dr b:co.
Om remiss till StafsUlsk. anhålles ödmjukeligen.
Remitterades till StatsUlsk.
Uplästes följande af Hr Sandels, Pehr Benjamin inlemnade
motion:
Härigenom anhåller jag att åter få motionera en al mig redan
vid sednaste riksmöte väckt samt då, ej mindre af Hrr Banko-fullmägtige
än ock af Kansli-afd:n inom BankoUtsk. gillad, ehuru
sedermera, genom tillfälliga omständigheter, af pluraliteten inom
Ulsk:s plenum underkänd fråga, ang:de förändring uti den tid Bankoreglem:t
nu bestämmer för rättigheten hos Bankens embets- och
tjenstemän, att taga afsked med fulla lönen såsom pension.
Jag har härvid hufvudsakligen endast alt uprepa hvad jag förra
gången anförde, nemi. att motionen är framkallad, lika mycket af
nödig omtanka för Bankens egen säkerhet, som af skyldig rättvisa
emot embets- och tjenslemännen derstädes; att för ett riktigt upfyllande
af det ansvarsfulla kall, som tillhörer Bankens tjenstemän,
serdeles i den högsta graden, hvilken man bör förutsätta en hvar
hafva npnått, vid en framskriden ålder, erfordras oförminskade både
kropps- och själsförmögenheter, helst det minsta misstag eller försummelse
härutinnan kan blifva af oberäkneliga följder både för kamrater
och verket, då det, såsom här är fallet, kommer i fråga att ständigt
handtera millioner i kontanter och redbarheter; att en hvar som
har eller behagar taga kännedom om beskaffenheten af dessa göromål,
hvartill hörer bland annat, täta besök under alla årets tider och ofta
flera timmar efter hvarandra uti Bankens hvalf, hvilkas instängda
fuktiga och osunda luft, ovilkorligen i längden menligt inverkar på
hälsan, måste finna, det Bankens embets- och tjenstemän, hvilka
dessutom aldrig, i likhet med tjenslemännen i de fleste öfrige embetsverk,
fä begagna några ferier, tidigare än andra få erfara årens
inverkan på kropps- och själsförmögenheterne; att följaktligen ingen
efter upnådda 65 lefnads-år och 45 tjensteår, vidare kan upfylla
sina embetsåligganden, såsom han önskade och borde; men att de
som uphinna denna ålder, hvilket icke inträffar med många, nu
Den 28 December, f. ni.
235
ändå nödgas qvarstå i verkets tjenst, emedan de för sitt och de sinas
underhåll icke kunna undvara något af de förut ganska måttliga inkomsterna,
samt alt det äfven vore ganska hardt om en tjensteman
som, efter omkring 40 års tjenstgöring, hunnit lill en ålder af 60
år, men dä för sjuklighet eller försvagad hälsa, nödsakades taga afsked,
skulle för sina återstående dagar se sig i mistning af den lön,
han under sin, åt det allmännas tjenst, upoffrade kraftfulla ålder,
åtnjutit, och hvarefter hans egne med de sinas lefnadsförhållanden,
måhända sedan längre tid tillhaka, varit lämpade.
På dessa skäl hemställer jag således (ill Rikets nu församlade
St:rs bepröfvande om icke pensionsrätten för Bankens embets- och
tjenstemän hädanefter må tillgodonjntas vid upnådda 65 lefnadsår
och efter 45 tjensteår, en hemställan som torde anses så mycket
mer hillig, som tjenstemännen inom Tullverket, med hvilket embetsverk
Banken i detta afseende kan närmast jemföras, redan efter
30 tjenste- och 60 lefnads-år fä åtnjuta hela lönen i pension; och
föreslår jäg i följd häraf, att de §§ uti Banko-reglem:t, som handla
derom, mätte erhålla denria förändrade lydelse:
§
Den tjensteman, konstidkare eller vaktbetjent, som upnåll 65
års ålder eller tjent 45 år, är berättigad att flyttas på pensionsstaten
med åtnjutande, i sin öfriga lifstid, af hans hela lön.
§
Bankens embets- och tjenstemän ega att vid 60 års ålder och
efter vid pass 40 års tjenstgöring, taga afsked med bibehållande af
deras på Stat innehafvande löneförmåner oafkortade, då genom läkare-betyg,
behörigen styrkes, att de befinnas i ett sjukligt och försvagadt
hälsotillstånd.
Om remiss af denna motion till BankoUtsk. anhålles.
Remitterades lill BankoUtsk.
Uplästes en af Ilr Selfverberg, Magnus Didrik, inlemnad
sålydande motion:
De betydliga förluster, hvilka den genom författningarne private
personer medgifne assignations-rätt pä Banken i år genom inträffade
konkurser ådragit allmänheten, serdeles allmogen uti från
hufvudstaden aflägsne provinser, föranleda mig att härmed väcka
motion om nämnde rättighets uphörande. Det förtroende desse
assignationer tillvunnit sig har till en stor del berott på den missledande
förutsättningen att de äro dragne på en i R. St:s Bank
innestående fond, hvilket oftast dock icke är fallet, emedan denne
mästendels efter behof snccessive insättes. Då dessutom genom en
hundra-årig för de fleste okänd författning af d. 12 Mars 1750
stadgas, att ofvannämnde assignationer, om de ej ofördröjligen i Banken
inlemnas, icke i ulgifvarnes konkurser ega anspråk på någon
utdelning förrän alla bevakade fordringar först blifvit till fullo liqviderade,
synes det icke vara den lagstiftande makten värdigt alt med
-
236
Den 28 December, e. m.
gifva en rättighet, hvilken sålunda lätteligen blottställer assignat ionsinnehafvarne
vid assignanternes obestånd för en total förlust af kapitalet,
dä det i synnerhet för i landsorten boende personer är alldeles
omöjligt att kunna omedelbart efter emottagandet besörja om
insättande deraf i Banken. Om remiss till vederbörligt Utsk. anhälles
vördsammast.
Remitterades till BankoUtsk.
Gr. Mörner, Carl Göran Detlof, hade inlemnat 4 motioner
af följande innehåll:
1:0
Motion om tillägg till 24 Kap. 5 § Rättegångs-Balken,
sådant detta lagrum lyder i K. Förordningen den 18
April 1849.
Uti 24 Kap. 5 § R. B., sådant detta lagrum f. n. lyder, är
vordet stadgadt: Alt i Rådstufvu-rätt och Hof-rält parterne böra genom
anslag vid middagstimma dagen förut stämmas att dom å tid
föresattan emottaga. Detta stadgande är för parterne både besvärligt
och äfventyrligt, sä till vida, att det gör ett nästan dagligt efterseende
å anslagstaflorne nödvändigt och alt parten, vid åsidosättandandet
häraf, lätteligen kan komma att förlora sina fatalier. För
alt i någon män minska denna olägenhet och detta äfventyr samt
tillika bereda en lättare kontroll att vederb. expeditionshafvande ej
oskäligt dröja med färdiga utslags och domars utgifvande, får jag
föreslå: Att vissa dagar i hvarje vecka eller månad bestämmas, på
hvilka sådane domar och utslag, som efter anslag utgifvas, skola
utlemnas.
Om remiss härå till LagUtsk. anhålles vördsamt.
2:0
I anseende till det hinder i kommunikationen emellan Gottland
och fasta landet, som ofta förorsakas dels af inträffande vinter
och dels af upkommande motvind, storm och oväder, hafva klagande
parter frän nämnde provins, genom K. Brefvet d. 8 Dec.
1748, fått sig den förmån beviljad att i lagvadda mål och besvärsmål,
der Under-rätt pä Gottland dömt, fä, emot bevis, på Wisby
Lans-kansli inlemna inlagor, acter och dokumenter inom hälften
af den tid, samma handlingar böra vara i Hof-rätten ingifne; hvarefter
dessa handlingar, nästa post derefter, från Lands-kansliet till
Hof-rätten insändas. Men denna förmån blir sedermera ofta för
parterne af intet värde, enär de, i saknad af ombud, som i Hofrätten
bevakar deras talan och fullgör föreskrift erne i Hof-rättens
kommunikations-resolutioner, m. m., ej sällan förlora fatalierne.
Det är af denna anledn. och då samma hinder, som understundom
möta för haudlingarnes insändande inom behörig lid ifrån Gottland
till Hof-rätten, äfven kunna göra det för part omöjligt, att i rätter
tid för sig derstädes ställa ombud, som jag tager mig friheten
föreslå:
Den 28 December, e. m.
237
Att dä i besvärsmål, som ifrån Gottland till Hof-rätten inkomma,
det anses nödigt att vederparten varder hörd eller
att domares eller annan embets-myndighets utlåt, infordras,
kommunikations-åtgärden må genom K. Bef:h:des försorg få
verkställas, men på klagandens bekostnad;
samt att i dylika mål. som äro af brottsmåls egenskap, Hofrättens
utslag ej må efter anslag utgifvas, utan, på sätt f. 11.
tillgår i mål, som röra häktade personer, öfversändas till
K. Bef:h:de att vederb. kungöras.
Om remiss härå till LagUtsk. anhålles Vördsamt.
3:o
Nya författningar framkalla ej sällan nya förhållanden, hvilka
åter göra förändrade föreskrifter i förut till äfventyrs ej afsedde hänseenden
af behofvet påkallade. Sådan har, efter mill förmenande,
följden redan visat sig af de på sednare tider utkomne förändrade
stadgar ang:de Fattigvården oell Näringsfriheten, och det är på ett
deraf upkommet förhållande, som jag skulle önska att nu fä fästa
det H. Ståndets upmärksamhet. Genom de nyss åberopade stadgarne
hafva å ena sidan personer vunnit en utvidgad frihet att välja
vistelseort och försörjningssätt, under det ä den andra kommunerne
fått ett skärpt åliggande att med oundgängliga erforderligheter förse
kommunens i behof stadde medlemmar. Ett af de anspråk, som
till följd häraf redan ej sällan framställes och sannolikt kommer att
i en framtid ändå oftare väckas, derest ej de hjelpbehöfvande sättas
i tillfälle att sjelfve lättare och med mindre kostnad förse sig dermed,
är anspråket på bostad. Hvar och en, som något vistats på
landet, känner nogsamt huru ofta det utgör föremål för Sockenstämmornas
understundom rätt brydsamma öfverläggningar, att söka
bereda utväg lill bostad åt de husvilla familjer, som af en eller
annan anledn. blifvit i saknad deraf och antingen icke kunna eller
icke vilja sjelfva om anskaffande deraf gå i författning, äfvensom
huruledes fruktan, alt för lifstiden erhålla en besvärlig inqvartering,
f. n. oftast afskräcker den, som kunde erbjuda en obegagnad lokal,
att upläta densamma. Då nu dessa förvecklingar icke sällan ledt
derhän, att K. Bef:h:de nödgats träda emellan och ålägga församlingen,
att ät den hilsville upbygga bostad, men ett sådant åliggande
både medför icke obetydliga kostnader för den kommun, som
detta onus drabbar, och verkar så lill vida menligt, att det kan
upmuntra andra att söka på samma beqväma sätt å kommunen vältra
besväret för deras herbergerande, har jag trott det vara skäl alt söka
i tid genom förändrade föreskrifter, såvidt ske kan, undanrödja anledmne
till det upkomna missförhållandet. Härvid har jag tyckt
mig finna, att i Städerne just lill följd af den derstädes införda
friare flyttningen i och ur hus, ulan att husvärden stätt i något ansvar
för hyresgästens hvarken allmänna utskylder eller personliga
underhåll, mindre svårighet mött för de mindre bemedlade att sjelfve
bereda sig bostad, utan att någon olägenhet för andra deraf upstätt,
och är det med afseende häruppå och då numera frihet att
238
Den 28 December, e. m.
nedsätta sig på landel är medgifven handtverkare, näringsidkare och
andra, hvilka för deras rörelsers bedrifvande icke äro i behof af
jord, utan snarare besväras genom nödvändigheten att för åtkommande
af tryggad bostad å landet (illika skaffa sig nyttjande-rätten
lill en viss jord-areal, som jag tager mig friheten framställa förslag
om utfärdande af en lag ang:de uthyrning af hus å landet då
jord ej medföljer, och ang:de husvärds och hyresgästs ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i sådant fall, samt huru vid sådant aftal
bör förhållas med upsägning, legostämma och flyttning, äfvensom
huruvida ett dylikt aftal bör brytas af sedermera skedd försäljning
eller icke.
Denna min motion får jag anhålla måtte remitteras till LagUtsk.
, som i händelse för frågans fullständiga behandling, sammanträde
med Ekon.-Utsk. skulle anses erforderligt, är i tillfälle att
sjelf sådant begära.
4:o
Olägenheterne derutaf att hafva olika flyttningstider för Stad
och för land hafva redan icke sällan visat sig, ock komma säkerligen
att för hvarje år blifva mera märkbara i samma mån, som
gränsskillnaderne emellan Stad och land och emellan de yrken och
näringsgrenar, som på ena eller anda stället bedrifvas, mera bortfalla.
Det är af sådan anledn. och då våra klimatiska förhållanden
icke äro sådane, att, åtminstone efter mitt förmenande, det
kan för landtmannen ligga någon serdeles vigt uppå antingen fly Itp
ningen för honom inträffar d. 14 Mars eller d. sista i samma må
nåd, men det deremot måste vara ganska obehagligt för den, som
vill flytta från landet intill Staden, att nödgas utrymma sin förra
bostad d. 14 Mars, men icke få tillträda den nya förr, än den
sista i samma månad, som jag vågar föreslå : att dagen för afflyttning
från jord och hemman å landet bestämmes lill den sisla
dagen i Mars månad, eller och till någon annan lämplig dag
om våren samt att i sistnämnde händelse flyttnings da g arn e i
Stad förändras till samma dag om våren, som för flyttningarne
pä landet varder bestämd, samt till den dag om hösten, som 6
månader derefter infaller.
Denna min motion torde jag få anhålla måtte lill II. LagUtsk.
remitteras.
Dessa motioner remitterades till LagUtsk.
Hr Printzensköld, Axel, hade inlemnat följande motion:
Enär erfarenheten mer än tillräckligt visat de skadeliga verkningar,
som uphäfvandet af 50 § konkurslagen d. 12 Mars 1830
för allmänna krediten medför, får jag vördsamt föreslå, det nämnde
lagrum måste återställas till gällande kraft och ang:de cessionant,
sorn vid början af konkursen finnes bysatt, samma förhållande
hädanefter inträda, sorn ägde rum innan K. M:ä nåd. förordn.
d. 10 Juni 1841 utkom. Jag anhåller om remiss å denna
min motion till vederbörligt Utsk.
Remitterades till LagTJtsk.
Den 28 December, e. m.
239
Upläsles en af Hr Ekenstam, Israel, inlemnad sålydande
motion:
Denna motion torde vara vigtigare än första påseendet gifver
vid handen, och jag vägar derföre härvid påräkna II. Ståndets upmärksamhet.
Förtroendet till vaccinationen är inom landet till större delen
förloradt. I allmänhet tillhör det den forskande vetenskapsmannen,
att framkalla och meddela naturens dolda sanningar: Folkombudet
oell mennisko-vännen tillhör att lyssna till framträdande
allmänna föreställningar och alt ur dem utleda åtgäider i menigheternes
sanna intressen.
Hvar och en, som velat höra den gängse meningen i det angifna
ämnet, har säkerligen mött hopade röster af följande innehåll
:
l:o ”Vaccinationen duger, minst sagt, till intet. De naturliga
koppornes vidsträckta och ständiga härjningar bevisa detta,
”äfven på många stallen der vaccinationen blifvit, efter sednare
”åsigler, repeterad. — Sjelfva vaccinens beskaffenhet har, möjti”gen
i en forntid, varit gagnelig för det afsedda ändamålet; men
”ingen tänkande lärer numera kunna tro, att vaccinen skall ega
”sin första genuina beskaffenhet af /ib-koppor, efter att hafva genomgått
de individuela vättskorne hos de många millioner menniskor,
”hvilka, utan matiereus förnyelse, lillegnat sig densamma under de
”förflutne 54 åren.”
2:o ”Vaccinens helsosamma beskaffenhet undgår ej en serskild
misstanka, hos alla dem som känna, att vaccinen hemtas,
”till större delen, från aflastnings-orten eller debouchéen, för all
”skör-lefnad, (stora barnhuset i hufvudstaden) der en oförminskad
”betydlig stamm af veneriskt smittade barn ständigt finnes. Det
”är väl sannt, att ingen betviflar den anställde läkarens noggranna
”omsorg, att endast från de synbart friska barnen hemta den vac”cin,
som derifrån sprides öfver hela landet; men man föreställer
”sig, att läkarens bästa upmärksamhet är dervid otillräcklig, då det
”är en erkänd mening, alt veneriska giftet kan i åratal ligga omärkligen
fördold), i menniskokroppen.”
3:o ”Under sådane förhållanden är det ett förhatligt och up”rörande
våld, att, vid förlust af medborgerliga rättigheter (t. ex.
”af allmän undervisning, med mycket annat mera) anbefalla föraldrar,
att på sina barn, och i fortsättning på hela nationen, fortplanta
de vaccinationen stundom åtföljande, och länge derefter
”fortfarande krämpor och Chroniska åkommor, af ofta oförklarlig
”beskaffenhet, åtminstone af oförklarligt ursprung.”
Utan afseende på vetenskapsmännens, sins emellan, mycket
skiljaktiga upskattning af Ko-koppornas värde och nytta såsom skyddsmedel,
har jag nu endast framställt de gängse meningarne om användandet.
Det är ej mitt ändamål att undersöka huru mycket af
dem eger sanningen till grund; sådant ligger utom mitt fack. Men
i opinionernes tidehvarf, har jag trott mig, på en gång, göra styrelsen
och de styrda, en verklig tjenst derigenom, alt nu framföra
desse gängse meningar, och alt föreslå medel till misstroendets un
-
240
Den 28 December e. m.
danrödjande. Inom min familj har jag för många år tillbaka begagnat
vaccin från det i London för sådant ändamål befintliga kostall.
Den kom mig tillhanda genom en numera afl. läkare, som
för anskaffningen använde en häfvande diplomats benägna åtgärd.
De deraf upkomna koppor hade en mycket långsam gång, och liknade,
äfven till utseendet, långt mera verkliga mennisko-koppor, än
de vanliga skyddskopporna. Då vi nu ega inom riket 2.ne af nationen
underhållne vetenär-anstalter, en i hufvudstaden och en i Skara,
så synes det ej böra medföra någon synnerligen ökad kostnad om
vid hvardera af desse inrättningar alltid funnes åtminstone ett (säger
ett) tjenligt kreatur för delta ändamål, hvarigenom duglig vaccin
kunde oafbrutet öfversändas till hvarje provincial-läkare inom
riket. Del är för tillvägabringande häraf, som jag vördsamt föreslår,
att 11. St. täcktes till K. M. framställa en underd. önskan i
ämnet, sedan detsamma först blifvit vederbörligen behandladt af
Besvärs- och Ekonomi-Utsk., dit jag anhåller om remiss af delta
ödmjuka mern.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Gr. Mörner, Otto Gabr., hade inlemnat en motion af följande
innehåll:
Med anledn. af vid förledet plenum af Frih. Bennet väckt
motion, som föreslog alt R. St. matte till K. M:s disposition bevilja
ett årligt anslag af 6000 r:dr b:co, för att genom denna summa
upmuntra Svenska konstnärer, pä sätt: att desse kunde beredas
arbete genom beställningar för kyrkor och andra Statens byggnader,
får undertecknad, som på det högsta vet värdera Frih. Bennets
fosterlänskt varma nit och intresse för Svenska konsten och
dess idkare, äran fästa R. o. Ad:s upmärksamhet på ofvannämnde
motion och tillika, för att i någon mån bidraga till konstens bevarande
och dess idkares förkofran, föreslå några af behofvet påkallade
förändringar af dispositionen af de äskade 6000 r:dr och
alt yttra sina tankar i detta ämne.
Det finnes troligen ingen, af Sverges nu församlade Ständer,
med ringaste konstsinne och smak, som icke vet att hålla den
konstnärlige motionären räkning för hans i alla afseenden vackra
motion, men jag kan icke öfvertyga mig att konstsinnet inom Sverge
lyftes genom några tusende riksdalers anslag till en enda branche
af alla konstgrenar. En sann konstnärs existence beror endast och
allenast på konstsinnet i ett land, och det är detta konstsinne folden
bildande konsten och all konst i allmänhet, som ger lif och
näring åt dess talanger; det synes derföre vara af högsta vigt, att
pä alla uptänkliga sätt söka inympa konstsinne i jemnbredd med
vanlig skol- och nniversitetsbildning hos de upväxande, på det
desse i en framtid må, kraftigare än vi, kunna inse behofvet af
konstens återuplifvande och dess idkares npmnntran. Sättet huru
delta skall ske, är icke svårt att upgifva, ty vi behöfva blott vid
våra undervisningsverk låta det theoretiska och praktiska af målare
-
Den >28 December, e. m.
24!
rékonsten gå hand i hand med den öfriga undervisningen; detta
bör i synnerhet, utan serskilte eller högst ringa anslag kanna ske
vid våra universiteter och gymnasier, hvarest lärare i ritkonsten
äro anställde, och om deras platser i en framtid komma alt besättas
med skickliga lärare, som utom den vanliga undervisningen i
rita och måla, vetenskapligt ordnade och vårdade våra läroverks nuvar.
oell blifvande konstsamlingar samt offentligt föredrogo allmän
konsthistorie, så synes målet i detta fall vara vunnet. I alla utländska
hnfvudstäder och till och med i städer af andra ordningen,
såsom Frankfurt, Cöln, Diisseldorf, Nurnberg, Augsburg, jemte
en mängd städer i Holland, Frankrike och Italien, existerar redan
länge det allmänna konstsinne, som bör väckas hos oss i Sverge,
och följden deraf är, att hvarje stad äger större eller mindre, mer
eller mindre utmärkta konstsamlingar eller museer jemte konstnärer,
sorn på ort och ställe utöfva konsten och på egen hand, oberoende
af akademier, bilda elever, som ofta öfverträffa dem, som
bildas vid en målare-akademie. Sådane samlingar äro till större delen
ställda under utöfvande konstnärers värd och tillsyn, och det
år icke nog att de konserveras och underhållas, det allmänna konstintresset
bjuder äfven att förvärfva nya utmärkta alster sä väl af
lefvande som hädangångne konstnärer. I åtskilliga Italienska stater,
hvars kloster, kyrkor och andra publika inrättningar äga gamla
konstsaker, som genom tidens tand och i brist af tillräcklig vård
börja nalkas förstöringen, brukar man, för att skydda konstsakerne
från totalt förfall, låta kopiera de gamla utmärkta laflorna och taga
dessa i utbyte mot kopior, som ofta af en församling eller kloster
anses ega mera värde emedan hon år ny, och på detta omtänksamma
sätt vinnas flera ändamål, ty utom det att Staten för ringa
medel förvärfvar månget ypperligt konststycke, sysselsattes talangfulle
konstnärer och de gamla konststyckena konserveras. I vårt
grannrike Danmark, har Ständerne beviljat ett årligt anslag af 6000
r:dr endast till inköp vid museum af lefvande konstnärers arbeten;
äfven detta bevisar att Danmark, som äger en mängd konstalster
och en utmärkt väl organiserad målare- och bildhnggare-akademie,
hvarest målarekonsten tillika låres praktiskt, i konstbildning och
intresse på intet vis står efter andra länder. Afven hos oss i
Sverige har sedan några år visat sig ej ringa spår till intresse för
konsten och dess idkare, synnerligast genom Konstföreningens vackra
sträfvan att genom inköp af yngre konstnärers arbeten bidraga
till deras existence och upmuntran, och om än en konstnärs lif
icke helt och hållet derigenom kunnat försäkras för brist, synes man
nu ej mera böra frukta för dess ålderdom, aldenstund väre konstnärer,
inseende behofvet af understöd pä ålderdomen, af egen drift
för artister och litteratörer bildat en pensionskassa, som torde förtjena
II. St-.s upmärksamhet och bevågenhet. Men då jag anfört
huru man i utlanden anser nödvändigt att konstbildningen, som
eger sin djupaste källa uti konsthistorien, går i jemnbredd med
den allmänna, anser jag mig tillika böra fästa upmärksamhet på
artisten Mandelgrens konsthistoriska forskningar och åberopa ett af
2 II. 16
242
Den 28 December e. m.
honom i April månad 1849 inlemnadt anderd, mern. rör:de konserverandet
af målningar och andra konstverk, tillhörande K. M.
och Staten. I detta mern., H. M. Konungen föredraget af Statsrådet
för Finauce-ärenderna, meddelar Mandelgren de erfarenheter
han gjort under sin å egna medel företagna utrikes resa i Europas
civiliserade länder från 1838 till 1843 och under hvilken tid han
hufvudsakligen studerat restaurations-konstens flere blancher äfvensom
vården af konstsaker i allmänhet. Denna vigtiga vetenskap
är i alla länder och vid alla konstsamlingar ansedd som högst nödvändig
och respective Regeringar hafva, genom bittra erfarenheter
af vandalismens förstörande kraft, funnit sig nödsakade att genom
bestämd lön vid Staten fästa sådane personer som allvarligen studerat
densamma för att derigenom, så vidt möjligt är, hindra konstverkens
förstöring och genom duglige personer få sådane saker som
tarfva restauralion i ordnadt skick. Mern. meddelar äfven huru,
genom okunnige restauratörer och kringresande charlataner, mången
för konsthistorien dyrbar fornlemning för evigt gått förloiad;
till slut lenrnar det en kort öfversigt om underhållandet och tillståndet
af i Sverge befintlige konstskatter och framställer i underdihet
behofvet af en konservator. Hr Mandelgren åberopar att en sådan
redan funnits under Gustaf lilis tid, och att denne konstälskande
Konung, inseende nödvändigheten af en Garde des Tableaux, dertill
utnämnt artisten Hallblad, hvilken han, i brist på andra tillgångar,
gaf dåvaride vakanta miniatyrporträtt-målare-lönen vid akademien
för de fria konsterna. En annan för fosterlandet och konsten
hedrande propos. i det underd. mern., var, att Staten måtte
inlösa Hr Kanslirådet Krutmejers dyrbara gravyrsamling, den rikaste
och vackraste i Sverge, och att man derigenom kunde hoppas,
genom Hr Kanslirådets biträde, få den samling vi redan ega, tillika
med den Krutmejerska, vetenskapligt och kronologiskt ordnad
samt försedd med katalog. Denna underd. propos. synes mig böra
behjertas icke allenast derför att vi, genom att tillegna oss den
dyrbara samlingen torde kunna, tillika med den vi äga, upvisa en
af de vackraste i Europa, utan jemväl derför att vi kunde få begge
ordnade, ty hvartill tjenar en konstsamling, som befinner sig i
ett fullkomligt chaos? Alt en konservators tillsättande är nödvändigt
se vi genom anställandet af sådane viri utländska museer, och ytterligare
genom en af väre äldre och mest aktade konstnärer, som
i Frankrike och Holland förvärfvat sig ett aktadt namn, nemi. Hr
Professor Forsell, som fördelaktigt yttrat sig om Mandelgrens skicklighet
och bevisat restaurations-konstens vetenskapliga värde. Afven
i sisth October ingick Mandelgren till Regeringen med ett ytterligare
mern., i hvilket han beklagade de nya bittra erfarenheter
han under sina sednaste resor haft om konstverks förstöring, och
anhöll i underd:het, i stöd af sitt förra underd. mern., att K. M.
i nåder täcktes hos R. St. föreslå en propos. om anställande af
och aflöning för en konservator; såsom ledning för pröfningen af det
underd. mern. bifogade Mandelgren en förteckning på anslagen och
tjenstemanna-personalens aflöning, äfvensom konstverkens underhållande
och nyas inköp vid K. museum i Berlin och hvilken han
Den 28 December e m.
243
under innevar. sommar på stället afskrifvit. Af livad som i meranämnde
begge mem:r är anfördt, kan hvar och en som behagar
genomläsa dem, med lätthet finna huru föga ändamålsenligt det är
att ställa dyrbara konsthistoriska minnesmärken, sorn träffas inom
Sverges landamären under respective pastorers- och kyrkoråds inom
församlingarne vård, emedan desse ofta icke. veta hvilka skatter
de lia linder sina händer, eller i följd af andra åligganden nödgas
uraktlåta dem eller i månget fall betrakta det hela som gammalt
skräp. Genom dessa begge omständigheter har månget konstverk
så väl af Svensk som utländsk origine för evigt gått förloradt. I
nyare, lider har man, till fromma för konstbildningen, vid våra akademier
och gymnasier börjat ordna ett slags konsthistoriska kabinetter
och Hr Mandelgren har i sitt underd. mera. äfvensom i sina
till Witterhets-, Historie- och Antiquitets-Akademien ingifne berättelser,
fördelaktigt omnämnt desamma, men tillika beklagat att
den gamla vandalismen på månget verk likväl ej aldeles kunnat
förekommas och vårdandet och iståndsättandel af dessa konsthistoriska
samlingar mötes af de största svårigheter; och huru är väl annat
möjligt, då vi väl veta, och af Hr Mandelgrens skrifvelse ytterligare
erfara, att restanrations-konsten och konstsakers vårdande
såsom special-studium uptager en mans hela verksamma lif! I anledn.
af hvad jag redan haft äran anföra, och på det en framtid,
vid betraktandet af sådana facta, ej må beskylla vår nutid och värt
stånd för liknöjdhet för vära förfäders efterlemnade minnen af deras
kulturhistoria, och då jag i alla delar öfverensstämmer med
Frih. Bennet om ett anslag af 6000 rsdr b:co ärligen, vågar jag
hos R. o. Ad. föreslå ett specielt användande af dessa 6000 ndr
och främst föreslå ett ärligt anslag åt en konservator, hvars åligganden
må blifva att hafva tillsyn öfver Kronans och Statens konstverk
samt ansvara för tarfvande restaurationer. .lag föreslår således:
l:o Till lön åt konservator, till hvars instruction
ett projekt bifogas. ...... ndr 666: 32.
konservators resor och dagtraktamente ... ,, 200: —
Restaurationers utförande
666: 32.
eller tillsammans b:co ndr .
,, 1533: 16.
2:o Till inköp af Kanslirådet Krutmejers gravyrsamling med
thv åtföljande konstbibliothek under ett visst antal år att utgå med
1000 r:dr årligen.
3:o Till inlösandet af konsthistoriska monumenter, gamla altartaflor
m. m. och främst Råda kyrka i Wermland, hvilken
bygd i början af 1300-talet och prydd med målningar från
1323 och 1494, äger ett aldeles eget konsthistoriskt intresse, och
bör räddas från ett dylikt öde som träffade Edshults kyrka i Jönköpings
län, hvilken från samma tid och af samma intresse, såldes
till vedbränsle och dess predikstol förvandlades till hundkoja: b:co
r:dr 1000.
4:o Till yngre talangfulle konstnärer, för taflor till kyrkor eller
andra Statens offentliga byggnader, hvilka i utbyte mot gamla
16 *
244
Den 28 December, e. m.
originaltaflor kunna bekomma nya kopior eller andra kompositioner
2000:
5:o Till Artisternas och Litteratörernas pensions-kassas kapitalfond,
en inrättning åt hvilken R. St. icke allenast bör glädja
sig, då den sträfvar alt på ålderdomen skydda våra konstnärer från
verklig nöd, utan äfven genom bidrag understödja 466: 32.
S:ma b:co r:dr 6000: —
Då jag nu till R. o. Ad:s varmt fosterländska pröfning vågat
framställa mina oförgripliga meningar i detta ämne, anhåller jag
att denna motion må remitteras till StatsUtsk. för att handläggas i
sammanhang med Friherre Bennets, jemte andra som kunna hafva
sammanhang med enahanda ämne.
Projekt till Instrudion för Konservator.
l:o Konservators åliggande är att hafva hoga tillsyn om samlingar,
som tillhöra K. M:s Slott och Museum, äfvensom konstverk,
hvilka befinnas vid Akademier, Gymnasier, embetsverk och andra
Staten tillhörande egendomar, samt biträda de af K. M. eller Staten
förordnade tjenstemän som hafva samma konstsaker under sin
vård, med nödiga råd och uplysningar, till K. M. eller vederbör,
styrelse ingifva förteckning å bristfällige konstsaker samt kostnadsförslag
å deras iståndsättande, jemte det han för anvisade medel
skall ansvarsfullt restaurera hvad, som tarfvas.
2:o Konservatorn är skyldig att vid påfordran sjelf eller genom
af honom inöfvade personer iståndsätta alla sådana konstverk,
som under benämning skulptur, måleri, koppar-, stål-, träd- och
stentryck, stridsvapen, rustningar, sadel munderingar samt gamla
Kongl, drägter med dyrbarheter och broderier, hvilka förvaras i
s. k. arsenalen eller ock klädeskammaren m. m.
3:o På det brist af duglige konservatorsämnen ej må upstå,
åligger konservatorn derjemte att inöfva yngre personer med anlag
hvilka kunna biträda honom vid arbetens utförande.
4:o De konstverk, som tillhöra K. M. och kronan eller Staten
få ej vid något tillfälle förflyttas utom K. M:s eller Statens
slolt, egendomar eller hus, utan vid nödig reparation antingen iståndsättas
på den plats de tillhöra eller i konservatorns atlelier, på det
inga förbytningar, underslef eller kopieringar må ega rum.
5:o Konservatorn eger rättighet infordra förteckningar å konstverk
af ofvannämnde beskaffenhet, af de tjenstemän, som hafva
vården öfver dylika, samt det skick i hvilket de befinna sig. Likaledes
åligger dessa tjenstemän, att om något konstverk tarfvar restauration
sådant hos konservatorn anmäla, pä det ej må ske som
hittils varit fallet, att de råka i total förstöring.
6:o Konservatorn åtnjute en årlig lön af 666 r:dr 32 sk.
b:co, erforderlige redskaper och materialier bestrides af Statens
medel, äfven lemnäs honom nödig arbetslokal der någon restauration
skall utföras och biträde af, vid samlingarne anställde, betjenler.
Då resa företages bekostas den af K. M:s och Kronans me
-
Den 28 December, e. m.
245
del, beräknad efter skjust med 2:ne hästar samt dagtraktamente efter
K M:s resereglemente.
ilegärdes på bordet.
Hr Stråle, Nils Wilh., hade inlemnat ettsålydandemern.:
Det torde vara Lagstiftarens pligt, alt tillse, att, om någon
blifver af en annan förfördelad eller förolämpad, den anfallne må
äga i Lag stadgad utväg, att få saken af domstol pröfvad och erhålla
den uprättelse, hvartill han må vara berättigad. Ett förhållande
har likväl synts mig nu mera hafva upstått, hvarigenom motsatsen
äger rum och jag har trott mig böra derå fästa upmärksamhet.
Enl. gällande Lag är hvar -och en, som inför Domstol angifvet'
eller tilltalar en annan för brott eller lagöfverlrädelse, skyldig
att stå i ansvar för angifvelsen och, i fall den finnes obefogad, gifva
den tilltalade uprättelse. Denna skyldighet åligger äfven alla
Allmänna Åklagare och sträcker sig jemväl lill de högsta, Konungens
Justitne-cantzler och R. Sirs Justitise-ombudsman, i afseende
på de åtal, som de anställa eller låta utföra. Men det har visat
sig, att äfven i andra fall, der icke åtal inför domstol ägt rum,
fråga upstått huruvida desse embetsman, i utöfning af sine åligganden,
gjort hvar man rätt.
För 32 år sedan inkom till Konungens Högste Domstol klagomål
emot den då varrde Justitie-cantzleren, hvilkens utlåt, infordrades.
Justitie-cantzleren invände då, alt hail icke lydde under
Högste Domstolen utan vore Konungen allena ansvarig för utöfningen
af sitt embete. Ärendet anmältes inför Konungen i Stals-rådet
och, efter mycken öfverläggning, blef Konungens beslut, att
då klagomål emot Justitie-cantzleren inkomma, sådant bör anmälas
hos Konungen, som förklarar, huruvida lian sjelf vill uti Högste
Domstolen deltaga i ärendets behandling eller icke, och i alla fall
förordnar någon person att å Juslitie-cautzlersembetels vägnar ärendet
i Högste Domstolen öfvervara. Härigenom blef det således afgjordt,
att, i fall någon skalle finnas vara af Justitie-cantzlern förorättad
eller förolämpad, laga Domstol finnes för ärenden behandling.
Ett eller annat klagomål mot Konungens Juslitie-cantzler
har sedermera inkommit och blifvit i föreskrifven ordning handlagdt,
men icke varit af beskaffenhet att föranleda någon åtgärd.
Hvad deremot angår 11. St:s Just.-ombuds:m., så visar det sig
för det närvar, ett annat förhållande. Vä! innehåller 7 § af Instructionen:
”Skulle, emot förmodan, Just.-ombudsm. någon Do”mare,
embets eller tjensteman utan skäl tilltala eller tilltala låta,
”eller genom obehörige tillmålen och olaglige påståenden förolämpa,
vare han till ansvar och pligt derför, lika med Aktörer i allmänhet,
efter lag och författningar skyldig;” men della stadgande
kan icke komma i fråga att tillämpas i annat fall, än att åtal skett
inför domstol, hvilken då är behörig döma öfver den reconventionstalan
som af ilen anklagade kan anställas. När Jusl.-ombudsm.-  embelet inrättades och instruktion derföre lemnades, föreställde man
246
Den 28 December, e. m.
sig, alt Just.-ombudsmm skulle för sin embets verksamhet iakttaga
de gränsor, som uti grundlagen och instructionen finnas utstakade
och då kunde man icke inse möjligheten deraf, alt personer, emot
hvilka åtal icke blefve anstäldt, skulle kunna blifva af Just.-ombudsm.
förorättade eller förolämpade. Erfarenheten har nu visat
motsatsen sedan Just.-ombudsm. velat åt instruktionens föreskrift om
hans åliggande att utreda lagskipningens tillstånd i riket, gifva
den tydning, alt dermed afses icke blott öfversigten af sådane förhållanden
i allmänhet, hvilka kunna föranleda Just.-ombudsm. att
föreslå ändringar eller förbättringar uti gällande lagar och författningar,
eller utvisa, att missbruk finnas,, hvilka borde afhjelpas och
förekommas, utan alt derutöfver Just.-ombudsm. äfven vore behörig
att, å embetels vägnar, ingå i granskning af serskilda mål af en
helt och hållet egen beskaffenhet och uttala sitt omdöme om behandlingen
deraf och det domslut som blifvit meddeladt. En fri
granskning af domstolars och embetsmyndigheters förhandlingar är
genom tryckfrihetslagen medgifven, men under vilkor, att handlingarne
eller ett fullständigt sammandrag deraf, eller species facti,
befordras lill trycket, sä att allmänheten deraf kan fatta ett bestämdt
omdöme om rätta förhållandet. Skulle derutöfver tillvitelser
göras emot domare, parter eller vittnen, sorn äro för dem förnärmande,
så är vägen genom tryckfrihetslagen öppen, att göra åtal,
och vinna uprättelse. Detta angår likväl endast sådane skrifter, på
hvilkas författare sjelfve det beror att befordra skriften till trycket
eller icke. Så är icke förhållandet med Just.-ombudsm:s embetsberättelser.
Desse skola ovilkorligen tryckas och utdelas, hvilket
icke beror på Just..-ombudsm:s fria vilja och tryckfrihetslagens föreskrifter
kunna följaktligen, i afseende på dem, icke emot honom
tillämpas. När nu Just.-ombudsm. icke begagnar den honom, lika
med hvarje annan Svensk man, tillkommande frihet, att, på sätt
tryckfrihetslagen föreskrifver, ingå i granskning utaf afdömda mål,
utan han å embetes vägnar upträdcr både såsom Åklagare och domare,
då upstår ett förhållande som icke öfverensstämmer med det
begrepp om rätt och rättvisa vi hitintills gjort oss i vårt fria fädernesland.
Just.-ombudsm. är då upliöjd öfver lagen och kan saklöst
uttala de mäst förnärmande och förklenliga omdömen om andre
personer, hvilka såsom domare, parter eller vittnen haft beröring
med någon rättegång. Eli fält öpnar sig så vidsträckt, att
man derå icke kan se någon gräns. Just.-ombudsmm förklarar en
dom vara stridande emot klar lag. Om den så vore skulle domaren
enl. 1 Cap. 12 §
af den svåraste art. Ar det lillständigt, att ingå i granskning af
den i ett mål förekommande bevisning, hvilken vanligen är af beskaffenhet,
att egenteligen röra samma mål serskildt, så kommer
man lätt till att förklara, att en person vittnat falskt, eller att den
icke varit vittnesbär eller varit vanfrägdad eller antyda att domslutet
härflutit af brottsliga bevekelsegrunder eller att parten genom
sanningens fördöljande eller vanhederlige medel, utverkat domslutet;
med ett ord, ingen som haft del i någon rättegång kan göra
sig fullt säker, att icke af Just.-ombudsm., uti hans embets-berät
-
Den 28 December, e. m.
247
telse, genom nttalade omdömen blifva förorättad eller förolämpad,
ulan att lian vet livar eller huru han skall vinna uprällelse. Att
jag här uttryckt mera det möjliga än det troliga är tydligt; men
det möjliga bör af lagstiftaren förutses. Tryckfrihetslagen är, såsom
förut nämndt är, här icke tillämplig. Någon annan lag eller
författning härom finnes ej eller att tillgå och ett verkeligt rättslöshets
tillstånd har således för det närvar, inträdt i delta hänseende.
För att afhjelpa denna brist uti vår lagstiftning, får jag vördsamt
föreslå, att vid 7 § af Just.-ombudsm:s instruktion må göras
följande tillägg:
Förmenar, i annat fall än då åtal inför domstol skett, någon,
vare sig enskild person, korporation, embetsmyndighet, embetsman,
tjensteman eller domare, sig af Just.-ombudsm., vid utöfningen af
hans embete, vara förorättad eller förolämpad, äge att sin klagoskrift
lill Konungen uti Dess Just.-Stats-expedition ingifva. Konungen
höre deröfver Just.-cantzleren och förordne sedan, om skäl
dertill finnes, Just.-cantzleren eller annan person å Just.-cantzlersembetels
vägnar, att, uppå den klagandes ansvar, i hvad angifvelsen
rörer, åtal i laga ordning anställa.
Angår saken enskild person, korporation, embets eller tjensteman,
underdomare eller öfverdomare, varde åtalet anstäldt inför
Konungens Högste domstol.
Ar åter fråga om ledamot eller ledamöter i Konungens Högste
domstol anställes åtalet inför Riksrätt, så sammansatt som 102
§ 11. F. föreskrifver.
Om remiss till LagUtsk. anhålles vördsammeligen.
Remitterades till LagUtsk..
Uplästes och lades till handlingarne ej mindre ankomne prot.-  utdr. från de öfriga RiksStai, nemi. från Höglofl. PresteSt. af den
18 och 21 samt från YVällofl. RorgareSt. och Hederv. BondeSt.
af den 21 och 23 dennes, än ock 2:ne från förstnämnde Stånd
communicerade motioner, den ena af Comminister Beckman om
en billig och mera rättvis fördelning af den allmänna bevillningen
och den andra af Lector Wallman om föreläggande för R. St:s
StatsUtsk. att i ett sammanhang till R. St:s granskning och afgörande
framlägga hela statsregleringen, med afseende på såväl Statsverkets
tillgångar som utgifterne inom alla hufvudtitlarne.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. \ till 8 e. m.
In fidem protocolli,
silbert Munck.
248
Den 30 December f. m>.
Måndagen tlcn 30 December 1850.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.utdr. för d. 28 dennes e. m.
Justerades pleniprot. för d. 14 dennes.
Du härvid förekom Hr von Holl en hansens, Carl Ludv. T
afgifna yttrande, rör:de Hr Stjernsvärds, Guslaf Mauritz,
förslag till förändrad organisation af Sveriges LandlfÖrsvar, blef detta
yttrande upläst pä begäran af
Ilr Stjernsvärd, som derefter skriftligen anförde:
Som jag förnummit att mina 2:ne motioner om förändrad organisation
af landtförsvaret förliden gårdag till Utsk. afgätt, anhäller
jag i enlighet med min i 58 § Riksd.Ordn. tillerkända rätt,
alt till prot. fä afgifva följande tillägg för att till Utsk. afsändas:
Det är med en viss förundran, som jag af det justerade prot.
för d. 14 dennes inhämtat det af Hr af Dalström,, Landsh. och
Militär-Befälhafvare på Gottland, således detsamma som General.
Guvernör å nämnde ö, uttalade ogillande af de förändringar förslaget
N:ii 2 innehåller rör:de den Gottländska Nalional-beväringen,
då likväl dessa förändringar, om de erhölle verkställighet, obestridligen
komme alt lända till National-be vär ingens, såväl ekonomiska
fördel, som förökade tjenstbarhet. Den af den värde ledamoten
omordade konvention, utgör visserligen en öfverenskommelse
med menigheten; men den kan lika lätt ändras, som den i de af
mig föreslagne delar är af behofvet påkallad att blifva det.
Samme värde ledamot har äfven påstått, att öfvergången från
Landtförsvarets närvar, organisation till den af mig i förslaget
N:o 2 förordade icke kunde ske utan rubbning och oms tärt ning
af grundlagen samt öfrige samhällsinstitutioner; således, att, hvad
jag föreslagit, stöde i strid med samma grundlag. Hvad öfvergången
angår, så later den verkställa sig, dels genom successiva indragningar
af nu befintliga korpser och befattningar, dels genom
successiva sammanslagningar af andra äfven nu befintliga korpser.
Ang:de indragningarne, så hafva vi fullständig erfarenhet derom,
att de lika lätt låta verkställa sig med korpser som med befattningar.
Lif-Drabantkorpsen, Adelsfanan, Konungens eget Värfvade
reg:te lemna ojäfviga bevis härföre. Hvad åter sammanslagningarne
angå, äro de lika verkställbara som förvandlingarne från
en korps till flere; något som, (ill föga fromma för det allmänna
bästa och ändamålsenligheten, utgjort ett ständigt älsklingsföremål
för våra militärorganisationer. Lifreg:tets förvandling till 3:ne korpser;
Nerikes och Wermlands reg:te till 2:ne reg:ten, Smålands
Kavalleri till 2:ne korpser; Östgötha Lif-grenadierers till 2:ne reg:-  ten, o. s. v. lemna ett tillräckligt stöd för hvad jag här anfört.
Att för öfrigt hvad jag föreslagit icke står i ringaste strid med
Den BO December f. m.
2i9
grundlagen, finner hvar och en, som vill sammanställa innehållet
af 57 § R.F. med hvad jag i min motion af StalsUtsk. yrkat.
En annan värd ledamot af detta Stånd har, vid justering af
sitt i ett föreg;de plenum afgifna yttrande, ogillat den af mig föreslagna
utarrendering, för Kronans räkning af indelta arméens boställen.
Att jag är af en motsatt åsigt med honom, har jag i förslaget
framstält, oeh är jag öfvertygad att StatsUtsk. icke skall underlåta
alt taga i nogsamt öfvervägande de af mig härföre anfonia
moliver.
Under åberopandet af hvad Irsta Afd:n af förslaget Nio 2
innehåller, om olämpligheten alt aflöna indelta arméens befäl medelst
boställen,har jag velat fästa upmärksamheten på följande i
förslaget förbigångna förhållande. Af mina motståndare anföres såsom
skäl för boställenas bibehållande för vissa grader, att befälet i
motsatt fall skulle sakna tillfälle till bostäder. För att likväl detta
skäl skall hålla hvad man kallar streck, borde ju åtminstone alla
bostads-boställen vara bebyggde. Detta är dock icke fallet, utan
saknar 128 st. karaktärshus, hvars upbyggande förslagsvis af Krigscollrm
blifvit beräknad till 540,000 r:dr b:co. Vore det väl klokt,
egde det väl minsta skymt af pligtenlig hushållning med Statens
medel, att utgifva, rättare sagdt bortkasta denna betydliga summa,
då erfarenheten utvisar att af de boställen som nu med karaktärshus
liro försedda (338 st. och af hvilka det antal som under sednare
tiden blifvit upbyggda, 106 st. kostat 350,329 r:dr 31 sk.)
allt färre och färre antal af innehafvarne bebos? — Ytterligare
har jag, såsom skäl till bifall för den af mig föreslagna
förändring af befälets aflöningssält, ansett mig böra anmärka, huru
härmed för del närvar, tillgår. Vid de värfvade reg:tene utfalla
nemligen lönerne qvartalsvis, vid de indelta åter ett år efter sedan
de äro förtjente; ett förhållande sorn'obestridligen måste föranleda
skuldsättning och vingleri, eftersom kredit å de oundgängligaste
lefnadsbehofven svårligen kan påräknas under dylika tiderymder.
Beträffande Hr von Hohenhausens nu uplästa justerade yttrande
får jag till prot. förklara mitt högeliga ogillande deröfver, att ett
Konungens Statsråd här på detta rum, under skydd af sin riksdagsmannarätt
ex officia, således på embetets vägnar, kunnat sä
yttra sig, som Hr von Hohenhausen öfver det af mig aflemnade
förslag N:o 2 till Landtförsvarets organisation, då samma yttrande,
om det afgifvits uti Konungens konselj, skulle, genom den brist
på oväld det innebär, gjort honom saker till grundlagsenlig påföljd.
Undgår likväl Hr von Hohenhausen i detta fall nämnde påföljd,
qvarstår dock alltid dess yttrande, äfven om det inom detta
hus oanmärkt får passera, såsom ett af honom sjelf framkalladt bedömmande
af dess varande och blifvande handlingssätt. Om det
är han eller jag som kan sägas hafva velat desorganisera”, arméen,
derom torde framtiden, möjligen samtiden, icke underlåta
att fälla sitt omutliga domslut.
Detta anförande remitterades till StatsUtsk.
250
Den 30 December f. m.
Öpnades Hit Elektprers lista vid val af en ledamot i Allm. Besv.-  o. Ekon.Utsk., att inträda under den ordinarie ledamoten N:o 1753
Hr Hedenstjerna, Wilhelm, från och med d. 2 Januari 1851 beviljade
3:ne veckors ledighet; och befanns dertill hafva blifvit utsedd :
N:o 342 Frih. von Stedink Styrbjörn.
Öpnades jemväl Hrr Elektorers lista vid val af suppleanter i
Utsk:n, och hade dertill blifvit utsedde i
Allmänna Besvärs- och Ekon.-Utskottet:
efter N:o 2025 Hr von Heidenstam, Johan Fredrik;
N:o 1352, Hr Bongenhjelm, fullm. Gr. Lagerberg, Carl Sven
Axel.
i Expedi tions-Utskottet:
efter N:o 2282, Hr von Printzencreutz Bernhard Wilhelm;
N:o 1765 A. Hr Adlerstråhle, Fredrik Ernst Lebrecht.
Föredrogs StatsUtsk:s mern. N:o 7 med återlemnande af en
dit remitterad af Nils Jepson från Malmöhus län väckt motion,
ang:de förtydligande af K. Brefvet d. 4 Dec. 1830, ronde brefbäringsskyldigheten;
och ansåg R. o. Ad. denna motion tillhöra Allm.
Besv. o. Ekon.Utsk:s behandling.
Föredrogs StatstUsk:s mern. N:o 8, innehållande anmälan om
anledn. till anmärkn. emot föredragande Statsrådet och chefen för
Sjöfors vars-Dcpart:tet.
Denna anmärkn:s anledn. remitterades till Const.Utsk.
Anmäldes och lades på bordet följande från StatsUtsk. inkomne
mern. och utlåt:n.
N:o 3, med den till rikets nu församlade Ständer af fullmäktige
i Riksg:s-kont. afgifna berättelse;
N:o 9, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de medels
anvisande till Topografiska korpsens arbeten samt till fortsättning af
de pågående fästningsbyggnaderne under nästkommande år;
N:o 10, i anledn. af K. M:s nåd. propos., ang:de åtgärder
för upförande af en byggnad emellan Cail XIII:s torg och operahuset
i Stockholm;
N:o 11, ang:de medels anvisande till fortsättning af fästningsbyggnader
vid Carlsborg under nästkommande år;
N:o 12, ang:de förskott å aflöningen för den hos RiksSt:n och
Utskm anställda betjening; och
N:o 13, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de medels
anvisande till fortsättning af fästningsbyggnaderne vid Waxholm,
Carlsten och Carlskrona under nästkommande år.
Frih. Bonde, Knut Philip: Jag anhåller att R. o. Ad.
godhelsfullt behagade ursäkta att jag ånyo framställer min motion
Den 30 December f. m.
251
ronde behandlingssättet af tullbevilln:n vid innevar. riksdag. Jag
erkänner min okunnighet om rätta tydningen af grundlagens ord,
men hvad andemeningen vidkommer, tror jag mig riktigt hafva npfattat
densamma, att nemi. R. St. endast böra framlägga hufvudgrunderna
för en tull-taxa, men att det deremot tillkommer Regeringen
att utarbeta sjelfva detaljerna deraf. För mig är det nemi.
ofattligt att uti ett Bevilln.Utsk., bestående af 48 ledamöter, alla
dessa ledamöter, skulle kunna ega all den kännedom, som erfordras
för att i detalj upställa en tull-taxa. Jag har ändrat den förut i
ämnet ingifna motionen, emedan anmärkntr blifvit framställda mot
dess form, och sedan jag af flera ledamöter erhållit nplysning om,
att den i sitt förändrade skick icke mera vore stridande mot grundlagen,
vågar jag ånyo framställa den, i hopp att nu remiss derå
till Utsk. måtte medgifvas, då det sedan må bero på Utsk. att derå
fästa det afseende, som motionen förtjenar. Som jag vid förra tillfället
upläst så väl inledningen som motiverna till motionon, torde
det vara nog om jag nu endast upläser sjelfva förslaget innehållande
: ”Att R. St:s handläggning af tullbevillnings-frågan vid innevar.
riksmöte inskränkes till bestämmande af den ungefärliga summa,
som såsom tullbevillning till nästkommande riksmöte Konungen eger
att lill Riks-Statens behof årligen låta upbära, samt af de hufvudgrunder,
efter hvilka Regeringen må uprätta den blifvande tulltaxan
med dithörande stadganden, hvilkas utarbetande utaf R. St.
för denna gång åt Regeringen öfverlemnas”.
Efter upläsningen häraf tilläde Frih. Bonde:
Jag uprepar att det visserligen torde vara möjligt, att jag misstager
mig, om rätta tydningen af grundlagens ordalydelse, men
tror likväl, att denna motion öfverensstämmer med dess andemening,
helst Riksd.Ordn. förutsätter att riksdagen ej skall räcka längre
än 3 å 4 månader, och det under så kort tid säkerligen blefve
omöjligt för Bevilln.Utsk. att åsätta riktiga tullbestämmelser, då
det gäller flera hundrade serskilda varuartiklar. För öfrigt tror jag
det ur politisk synpunkt vara af högsta vigt, att förändringar göras
för alt åt näringarne gifva lif, men utan konseqvens i tulltaxan, är
det omöjligt att vänta sig något gagn för näringarne.
Den härjemte inlemnade motionen, hvilken endast i afseende
på det nu upläsla förslaget afvek från Frih. Bondes d. 23 dennes
väckta och sedermera återtagna motion, begärdes på bordet.
Hr Weidenhjelm, Ernst Au g. upläste 2:ne sålydande
motioner:
l:o
I 25 Kap. 5 § R. B. stadgas, att hvad under-rätt dömt i
grofvare brott, som till dess domstol höra, ej må i fullbordan gå,
utan att dess ransakning och dom skall lill Hof-rälten sändas att
der först pröfvas och skärskådas; såsom då någon gifves skuld för
det, som å lif eller ära går, försmädelse emot Gud jemte åtskilliga
andra deri upräknade brott. Ät detta stadgande har praxis seder
-
252
Den 30 D ecember f. m.
mera gifvit den vidsträckta tillämpning, att underställningen bör
ega rum, ehvad den anklagade blifvit sakfälld eller befriad; men då
stadgandets mening och grund uppenbarligen åsyftat att i möjligaste
mån bereda den anklagade trygghet mot ett svårare straff, än lagen
för hans gerning bjuder, synes underställningen icke heller rätteligen
böra ske i annat fall, än då den anklagade blifvit för det åtalade
brottet till ansvar fälld; en sats, som äfven gjort sig gällande
i det af Lag-beredningen utarbetade och på en sann accusatorisk
princip grundade förslag till ny rättegångs-ordning. Om något undantag
härifrån bör ega rum, torde det inskränkas tili den enda
händelse, dä brottet går å lif, i hvilket fall äfven samhället, i sina
heligaste rättigheter förnärmadt, synes hafva grundade anspråk att
brottet icke lemnäs ostraffadt; — och på dessa grunder samt för
befrämjande af ett annat, ehuru underordnadt syfte, eller minskning
i Hofrätternes arbete, som, genom den i detta hänseende hittills
följda praxis, utan egentligt ändamål i betydlig mån ökas och försvåras,
får jag äran föreslå en sådan ändring och förtydligande af
25 Kap. 5 § R. B:n, att, med undantag af det fall, då brottet
å lif går, någon underställning af Under-rätts dom rör:de
de i sagda lagrum med dithörande författningar i öfrigt
omnämnda brott hädanefter icke må ske, der ej den anklagade
blifvit för åtalade gerningen till saken fälld; i sammanhang
hvarmed en annan, på enahanda grund hvilande lagbestämmelse
torde vara af nöden, den nemi., att Öfver-rätt ej må, utom i
berörde undantagsfall, ålägga den anklagade högre straff, än
under-rätten honom ådömt, der ej åklagare eller må/segare
besvär öfver domen anfört.
Bland de i ofvannämnde lagrum upräknade brott af underställuings-egenskap
förekomma jemväl ”hugg och slag å stjuf- och
”svärföräldrar, så ock oqvädingsord emot dem”; men då dessa brott
i lag endast blifvit med penninge-böter belagda, och verkställighet
i dylika frågor af under-rätts beslut, der det ej öfverklagas, torde
vara af vida mindre betänklig natur, än i åtskilliga urbota mål, der
underställning icke blifvit i lag påbjuden, får jag vördsamt än ytterligare
föreslå, att mål ang:de slag och oqvädingsord mot
stjuf- eller föräldrar hädanefter icke skola Hof-rälts pröfning
underställas.
2:0
Bland ofta öfverklagade olägenheter i lagskipningen, torde upmärksamheten
väsendtligen böra fästas vid svårigheten för domaren,
att med tillbörlig noggrannhet bestämma ersättningen för en äfven
till verkligheten ostridig skada, då någon viss grund ej är för handen,
hvarefter beloppet kan mätas. Då föreskrifter i lag för domarens
förfarande i detta hänseende saknas, har praxis härutinnan
utvecklat ett bruk, som nu blifvit nära nog såsom lag antaget, att
nemi. åt gode män, hvilka parterne sjelfve må tillkalla, öfverlemna
skadeståndets bestämmande. Men då parterne härigenom icke kunnat
tvingas att åtnöjas med gode männens beslut, och dem följaktligen
icke kunnat förvägras att klagan deröfver hos domaren föra,
Den 30 December f. m.
253
har denna dymedelst blifvit återförsatt i samma brydsamma ställning,
som han genom frågans förvisning till gode män sökt att
afhjelpa. Nödvändigheten af fullständiga bestämmelser i detta afseende
har icke allenast mer och mer visat sig i lagskipningen,
utan äfven tid efter annan föranledt yrkanden derom vid serskilda
riksdagar. I ett eller annat fall har man ock härigenom kommit
till något resultat, såsom i fråga om ersättning för uplåtelse af jord
till allmänt behof, och den princip, hvarpå den härom utfärdade
författning hvilar, har ock fått en vidsträcktare tillämpning i det af
Lag-beredningen utarbetade och af motiver åtföljda förslag i 28
kap. af R. B:ns första del. Då detta förslag numera blifvit från
trycket utgifvet och således för hvar och en finnes tillgängligt, har
jag ansett öfverflödigt att innehållet deraf här uprepa; men då jag
vid en närmare granskning deraf trott, att den brist, jag ofvan antydt,
skulle kunna afhjelpas genom antagandet af berörda förslag
med de modifikationer, som nuvarande lagstiftning och förhållanden
påkalla, får jag vördsamt äran föreslå, att R. H. St. täcktes för sin
del besluta en lag i förut omförmälta syftning, dervid de jemkningar
och förändringar i Lag-beredningens förslag, som ofvannämnda
omständigheter bjuda, torde af LagUtsk., dit denna motion kommer
att remitteras, lämpligast och bäst kunna upgöras.
Dessa motioner remitterades till LagUtsk.
Hr Ribbing, Arvid: Vid den af Hr Weidenhielm väckta
motion, att mål skola underställas Hof-rättens pröfning endast nälden
anklagade blifvit sakfälld, undantagandes då saken går å lif,
får jag anmärka att enl. nuvar. stadgande de mål, som angå försmädelse
emot Gud, ehvad det af obetänksamhet eller upsåt skett och
gäckeri med Gudstjensten, äfven skola underställas, men hvilka mål
Hr Weidenhielm vill på förenämnde sätt undantaga, säkerligen tillkommit
under åtanka hos lagstiftaren att lika vigligt som hvars och
ens timmeliga lif är, lika om ej mera vigtigt är att hindra alla förnärmelser
mot en hvars andeliga lif hvars skydd och förkofran är Statens
högsta ändamål. Derföre offrar och hvarje god medborgare sitt lif
för Statens. Och lagförändringarne böra ej afvika från denna grundsats
om än det icke är fråga om annat än rättegångs-ordningen och
en noggrannare behandling för mål, som äro af en högre art.
Min anmärkn. anhåller jag måtte få åtfölja förslaget.
Detta yttrande skulle åtfölja den nyss beslutade remissen af Hr
Wéidenhielms ifrågavar. motion.
Hr Weidenhielm upläste vidare följande motion:
Om man granskar författningarne rör:de upbörds- och exekutions-verket
inom riket, så finner man den principen genomgå dem
alla, att den högre auktoriteten eller embetsmannen står i ansvarighet
för den närmast lägre; men, om än denna princip synes
vara den lämpligaste alt åstadkomma skyndsamhet och ordning, äfvensom
säkerhet för så väl K. M:s och kronans som enskildes egendom,
i den mån sådan kan komma under dessa embetsmäns för
-
254
Den 0 December f. m.
vältning, sä synes, för alt bringa denna stränga princip till någon
öfverensstämmelse med så väl juridisk rätt som moralisk billighet,
att den lägre tjenstemannen icke bör tillsättas utan sin närmaste
förmans hörande och icke förr, än s. k. upbördsborgen af honom
blifvit ställd. Att sålunda tillgår vid tillsättandet af Lands-sekret-,
Lands-kammer.-, Räntmästare-, Magistrats-personers- och Kronofogde-befattningar
livilar alltså på denna rättsgrund, men att Länsmans-tjensterna
tillsättas utan iakttagande häraf, är således en brist
i de härom gällande befordrings-lagar. Det är nemi. kunnigt och
uppenbart, att Kronofogdarne omöjligen kunna utan biträden medhinna
de dem föreskrifne åligganden, att jemte indrifningen af kronans
upbörd från i distriktet ofta boende manga tusende personer,
förrätta alla derstädes förekommande utmätningar lill ett antal af
flere hundrade; och då den Kronofogden anslagna Upbördsskrifvarn
icke heller härtill förslår, utan följaktligen Länsmännen måste till
sådant biträde användas, inträffar icke sällan, att Kronofogden, som
för deras åtgöranden är ensam ansvarig, blir tvungen alt, utan den
minsta' af honom sjelf begången felaktighet, af egna medel vidkännas
dryga ersältnings-utgifter för de förres vårdslöshet och försummelse.
I den mån Länsmannen nu vore skyldig att för de
medel, som i detta afseende kunde honom anförtros, anskaffa vederhäftig
borgen till visst belopp, vore Kronofogden åtminstone till
någon del skyddad mot dylika förluster, och om han derjemte berättigas
att vid Länsmans ledighet uprätta förslag på någon af honom
för ordning och redbarhet känd person till tjenstens återbesättande,
vore äfven konseqvens i denna del af befordrings-väsendet
iakttagen.
I anledn. häraf får jag vördsamt äran föreslå, att genom en
författning varder bestämdt, att vid hädanefter inträffade ledigheter
till Länsmanstjenster, kungörelse derom i allmänna tidningarne införes,
med föreläggande, att ansökningar, åtföljde af behörige meritförteckningar
och vederhäftig borgen för en upbörd af t. ex. 500
r:dr b:co skola inom viss kort tid t. ex. en månad, aflemnas till
Kronofogden i orten; hvarefter denne eger att ofördröjligen uprätta
förslag å trenne till platsen kompetente personer, samt, jemte sitt
förord för någon viss ibland dem, ansökningshandlingarne till K.
Bef;h;de insända.
Remitterades till Allm.Besv. o. Ekon.Utsk.
Hr Rosenblad, Bernh,, upläste 2:ne motioner af följande
innehåll:
1:0
Jag har i en förut aflemnad motion antydt den allmänt gängse
ehuru oriktiga föreställningen om sedan 1809 oafbrutit ökade skattebördor
och ökade statsutgifter. Hvad som underlättar denna falska
föreställning, är den förvillande jemförelse, som kan upkomma
emellan äldre Riksstater och de närvar., derföre att i de förra indelta
räntor och kronotionde uptogos efter kronovärde och de kroman
behållna efter lågt statspris, under del att de nu alla beräknas
Den 30 December f. m.
233
efter markegång samt att i den äldre tiden de presterskap, skolor,
hospitaler m. fl. förlänta räntor och spanmål icke voro i lliksstaten
synliga. Då det likväl är af en stor vigt för bedömandet af denna
vigtiga del af statsförhållanderne, att ega tillgång till klar och säker
jemnförelse emellan tidpunkten, då vårt nya statsskick började och
nu, får jag föreslå, att 11. St. måtte hos K. M. anhålla att K. M.
måtte i nåder låta utarbeta en jemförelse emellan Stats- och Riksgälds-verkens
alla inkomster och utgifter år 1809 och nu (för förstnämnda
är dock icke inberäknadt krigskostnaderne) äfvensom af de
serskilta bördor, såsom rotering o. d. m. som serskildt till fördel för
Staten (ej någon enskildt kommun) åligger de skattskyldige, bestämdt
utvisande i hvad mån någon skatt eller statsbörda tillkommit,
uphört, ökats eller minskats.
2:o
Såsom allmänt är bekant, öpnas med instundande år en Vérldsexposition
i London af de förnämsta slöjdalster, hvilken lärer komma
att räcka till September. Från alla verl dens delar ditföras det förnämsta,
dess konstflit eger att erbjuda, och från' flera länder t. ex.
Amerika och Frankrike ditströmma härar af teckniska vetenskapsmän,
industri-idkare och handtverkare för att lära. Till och med
i det lilla Danmark oaktadt de stora upoffringar det nödgats göra
för försvaret af sitt sjelfbestånd, har man med framgång öpnat subskription
för att kunna ditsända en dylik beskickning. Otvifvelaktig!
blir der äfven för vår konstflit mycket att lära.
Jag får sålunda föreslå:
”Att R. St. måtte till Konungens disposition ställa 5000 r:dr b:co
alt användas till understöd för teckniska vetenskapsmän, skicklige
industri-idkare och handtverkare, som besöka den stora slöjd-expositionen
i London”. -
Men då denna snart börjar, så får jag vördsamt hemställa, att
om II. StatsUtsk. skulle gilla den tanka, som ligger till grund för
denna min motion, densamma snart mätte företagas till afgörande.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr R osenblad upläste ytterligare 3:ne sålydande motioner:
l:o
Enl. nu gällande Bevilln:s-förord:n. äro alla enskildta kapitaler
utlånta efter 5 proc. och lägre ränta lagligen fria från all bevillning,
och utom Privat-bankerne, äro sådane aktie-bolag, som stundom
åtnjuta en afkastning af 30 proc. och derutöfver, såsom t. ex.
gamla Sjöförsäkrings-bolaget, endast deraf i bevillning underkastade
en afgift af 5 proc.
5 proc. å sin lilla utdelning måste äfven Götha Kanal-bolag
betala, ehuru det för ett stort allmänt företag upoffrat 3 millioner
r:dr b:co, och derå haft en högst ringa afkastning, under många år
ingen, och för det närvar, ej alla år 1 proc. för en del och J proc.
för de öfriga aktierne.
236
Den 30 December f. m.
Detta förhållande torde finnas obilligt. Jag får sålunda alternatift
föreslå:
"”att Götha Kanal-bolag befrias från all bevillning å utdelningen å
dess aktier, så snart utdelningen ej öfverstiger 1 proc. för år räknadt
å aktie-kapitalet”,
eller,
•—• ”att bevillningen å utdelningar å Götha Kanal-aktier bestämmes
till samma proc. som utdelningen utgör af aktie-kapitalet.
2:o
Jag får vördsamt föreslå, att det af Tulldistriks-cbefen W. Karström,
med en rik sakkännedom och vidsträckt praktisk erfarenhet
utarbetade förslag till Tull-taxa för inkommande varor måtte blifva
antaget med följande förändringar.
Artikeln: Arsenik: härvid tillägges
”för öfrigt förbjudes”.
Böcker  fria.
Bränvin alla slag U 5 sk. 4 r:st.
Thara 23 proc.
Lin ohäcklad!.... fritt.
Smör Lu>  1 r:dr.
Vin på fastager Ti . 4 sk.
„ „ buteljer „ . 8 „
Tharan öfverlemnas åt K. M. att i nåder låta be
stämma
efter närmare undersökning för serskilta
vinslag.
Ull  fritt.
Under rättelser ne:
(Nuvarande) § 13. Egare af fartyg, som för inhemsk eller
utländsk räkning vid svensk skeppshvarf nybyggas, berättigas, att
sedan fartyget kommit i fullfärdig! skick och sådant inför Generaltullstyrelsen
styrkt blifvit, tillgodonjuta återställande af tullumgälderne
för de skeppsförnödenheter, dem egaren genom behöriga intyg visar,
hafva varit till fartygens tackling och utredning använda och för sådant
ändamål från utrikes ort införda.
De skeppsförnödenheter, hvarmed ett Svenskt från utrikes ort
återvändande fartyg blifvit försedt, äro icke underkastade tull, så
länge de förblifva i samma fartygs bruk, äfven om de i detsamma
från Svenskt nederlag blifvit utförda.
3:o
Då 1812 års Bevilln:s-förordn. antogs, hvilken till sina lmfvudgrunder
ännu är gällande, afsåg man att på ett någorlunda billigt
sätt beskatta all inkomst. Man fastslälde sålunda afgifter å fastigheter
efter värdet, å annan rörelse efter afkastningen, och penninge-förmögenheten
trodde man sig derigenom åtkomma, att man
stadgade ett bevillningen motsvarande afdrag vid liqvider af räntor
öfver
Den 30 December, f. m.
257
öfver 5 proc-, under en tid då allmänna räntefoten var 6 proc.
Första åren var också upskattn ingen af fastighetsvärden och inkomst
af rörelse någorlunda rättvis, men sedan den s. k. minimi-tabellen
infördes och dess afsigt så olika upfattades i olika län, att t. ex.
en Landsh. t. o. m. pä detta rum offentligen förklarade, alt han
tillämpade den såsom maximi-tabell, har den orättvisa upkommit,
att Skåne, t. ex i förhållande lill verkliga värdet troligen icke erlägger
\ i bevillning mot länen kring Stockholm, oaktadt det både
njuter den stora fördelen att få betala de ordinarie ränlorne efter
kronovärdi, och troligen genom enskiftena med flere orsaker, på
de sista 50 åren stigit mer i värde än de andra Provincerne. Upskattningen
af behållen inkomst af handel och rörelse (utom bergverken,
för hvilken jemförelsevis obilliga grunder måste följas) har
också nedsatts nästan i samma förhållande sorn handeln och industrien
tid efter annan tilltagit. (Uplysande bidrag härtill lemna de
nummer af Aftonbladet mot slutet af 1846, hvari upgifter öfver all
taxering å rörelse i städerne utöfver minimi-afgiften lemnäs). Också
är det numera de i allmänhet svagt lönade embetsmännen, hvars
inkomster vanligen kunna på runstycket beräknas, som betala jemförelsevis
den drygaste bevillningen och mången fattig embetsman i
Stockholm erläggcr större bevillning än en handlande, som på sin
rörelse, utom kostnaden för en yppig lefnad, förvärfvat en stor
förmögenhet. Och penninge-förmögenheten hvilken nu i allmänhet
fruktbar göres efter 5 proc., är med undantag för aktie-bolag, lagligen
alldeles skattfri, hvilket är så mycket obilligare, sorn i våra
tider det är troligen den som mäst behöfver samhälls-inrättningens
skydd.
Vid sista riksdag föreslog jag vissa jemkningar t. ex., en billigare
skabl för minimi-tabellen för fastighetsvärdena på landel, men
för det man ej trodde sig kunna vinna en fullkomlig rättvisa, afslog
man elen billigare fördelning som lätlligen kunnat till vägabringas.
Då en beskattning eller bevillning, lagd på all slags inkomst otvifvelaktigt
är den rättaste om ock en alldeles fullkomlig taxering ej
kan upnås, och man i de länder der insigterne förmodligen i detta
hänseende såsom i England äro störst, kommit till denna erfarenhet,
får jag föreslå ”att R. St. måtte hos K. M. i underdånighet anhålla,
att K. M. måtte låta utarbeta och till nästa riksdag förelägga
R. St. ett förslag till Bevillning lagd på all slags inkomst, så väl
af fast egendom sorn rörelse och af penninge-förmögenhet, med de
stadganden i afseende på verkställigheten, K. M. kan bäst finna
upfylla ändamålet”.
Härefter tilläde Hr Rosenblad: Jag hoppas framdeles kunna
öfverlemna till Bevilln.Utsk. Engelska Billen öfver inkomst-taxan,
hvilken blifvit mig lillskickad från Lund, men genom ett misstag
ännu icke kommit mig tillhanha. Jag anhåller om remiss till
Bevilln.Utsk. af denna min motion.
Dessa 3 motioner begärdes på bordet.
17
258
Den 30 December, f. m.
Hr Tham, Casper Wolrath, upläste följande motion:
Sedan K. M. genom den nåd. Förordn. af d. 6 Juli 1849 i
tvenne luifvudsakliga afseenden bestämt de allmänna läroverkens
organisation, nemi. de båda s. k. Bildnings-liniernas sammanställning
inom samma läroverk, samt Gymnasiernas och Skolornas förening
under samma styrelse, sä är en dermed åsyftad enhet i dessa
hänseenden tillvägabragd. Längre kunde icke heller enheten f. n.
gerna utsträckas, och hvar och en erfaren Skol-lärare har derföre
med största tacksamhet mottagit den af K. M. nådigst lemnade friheten
att välja mellan bibehållandet af det gamla på klassläsning
grundade skolsystemet och antagandet af det nyare med fri flyttning
förenade vexel-undervisnings-systemet. En befallning att allmänt
antaga det sednare skulle till sina följder hafva varit så mycket mera
betänklig, som den nya skolans målsmän öppet erkänt, att detta lärosätt
ännu icke är tillräckligt utbildadt, och att, ehuru de vidblifva
sjelfva principen, de både efterhand gjort och ännu ytterligare behöfva
göra förändringar i detaljerna.
En närmare öfverensstämmelse mellan de båda Skolorna måste
dock förr eller sednare tillvägabringas, ty så väsendtligen olika, som
deras lärosätt nu äro, kunna de svårligen fortfara att länge förblifva.
Ehuru de båda åstadkommit goda resultater, måste dock slutligen
endera principen befinnas ega företräde framför den andra, eller
ock en förmedling mellan deni båda åstadkommas.
Ett sådant förmedlings-system har Föreståndaren för en enskild
Läro-inrättning, Akademie-adjunkten Ramström, framställt i en af
honom utgifven skrift: Forsing till ett i vissa delar nytt Skolsystem.
Författaren lill denna skrift förordar den Gamla Skolans
klass-läsning, såsom lämpligare, i synnerhet för det alltid större
antalet af ynglingar med medelmåttiga eller svagare naturgåfvor,
hvilkas undervisning Staten måste besörja, så vida en allmännare
bildning skall kunna tillvägabringas och så vida ett tillräckligt
antal af kunniga och arbetsamma embetsman på de underordnade
tjenstegraderna skall beredas. Men han visar tillika, att
en tillräckligt fri flyttning kan cga rum, utan att utsträcka den så
långt som det nyare Skol-systemet medgifver. Ilan förordar således
cn klassflyttning, friare än den Gamla Skolans, så att i allmänhet
flyttning i språk och vetenskaper kan ske oberoende den ena af
den andra och att en fullständig ämuesflyttning kan ega rum på
den lägre afdelningen. Ilan ådagalägger slutligen, huru denna flyttning
kan utan svårighet verkställas vid hvarje termins början
eller slut.
Skulle nu genom en sådan förmedling enstämmighet i åsigter
kunna förberedas och enhet i läromethoder derigenom slutligen tillvägabringas,
så vore detta en sak af den största vigt, och ett bemödande
i denna riktning förtjenar onekligen alt verksamt understödjas.
En utgift för detta ändamål har så mycket mera skäl lör
sig, som ett något mindre antal af lärare erfordras och således en
årlig icke obetydlig lönebesparing beredes genom antagandet af detta
förmedlingsförslag, i följd af den lärda Iiniens och real-liniens närmare
förening, än som nu är försökt i några af de gamla Skolorna.
Den 30 December, f. m.
259
Med anledn. häraf, äfvensom af Adjunkten Ramströms mångåriga
och gagneliga verksamhet för undervisningens befrämjande,
torde det tillåtas att föreslå, att ett till nästa riksdag fortfarande
årligt anslag af 2000 r:dr b:co måtte beviljas för Adjunkten Ramströms
läro-inrättning, samt alt delta anslag efter K. M:s nåd. ompröfvande
må utgå af de medel, hvilka R. H. St. för läroverken
och undervisningen anordnat.
Begärdes på bordet.
Frih. Cederström, Rudolf upläste 2:ne motioner af följande
innehåll:
l:o
Bland de sätt, dem samhället eger att använda, för betygande
af sin tacksamma åminnelse af sina utmärkta män, gilla hjertat och
känslan företrädesvis den omvårdnad, som egnas åt de hädangångnes
efterlefvande anhörige. En kall marmorsten på grafven, en
glänsande ärestod, en gyldne minnespenning, må gerna för efterverlden
bevara snillets och förtjenstens rätt till hågkomst, men den
angelägnaste omsorgen bör dock blifva att skydda lör nöd och brist
dem, som på jorden stått med de bortgångne i närmaste förening.
Skalden och Tänkaren Thomas Thorild, Professor Regius och
Bibliothekarie i Greifzwald, död år 1808, har efterlemnat en ännu
lefvande, och numera i hög ålder stadd Enka. Vid mannens frånfälle
befanns, enl. hvad Geijer, jemte Silfverhjelm och Carlander,
i deras tio år sednare afgifne anmälan för prenumeration å Thorilds
samlade skrifter, yttrat, att ”dessa skrifter voro det enda arf, Thorild
kunnat lemna åt en älskad familj, hvars skydd och stöd han,
genom alla en husfaders dygder, alltid, och slutligen i ganska svåra
och förstörande tider, var; hvadan man gjorde sig desto mera försäkrad,
att Svenska allmänheten med tillfredsställelse ville omfatta
detta tillfälle att egna ett offer åt minnet af en man, hvars snille
skulle gjort hvarje land heder, och nu, efter döden, hedrade det
fädernesland, der för hans lycka föga fanns något rum”. Men denna
påräknade fördel blef, — såsom af Professor Atterbom i dess värderika
arbete: ”Grunddrag af Svenska Vitterhetens häfder”, femtedelen,
vitsordas, — i rimligt afseende för Thorilds anhörige alldeles
ingen. ”De lingö”, fortfor han, ”ej röna huruvida Svenska nationen
vore hugad att underlätta deras vilkor. Om någon, förlagskoslnaden
överskjutande, summa hann inflyta, kom dock till dem
ej ett runstycke deraf; den gick samma väg, som åtskilliga Thorilds
skrifter, hvilka nu synas för alltid förlorade. Det ena med det
andra försvann nemi. i oredan af den konkurs och sinnessjukdom,
som tyvärr afslutade förläggarens, den hedervärde Bokhandlaren Wiborgs
bana”. Professor Atterbom anför härefter de ädla uttryck,
hvarmed den ofvanomförmälde, af Geijer år 1818 skrifna, anmälan
slutar sig: ”Vi känna ingen heligare, mer rörande, menskligare
rätt, än den sena, som vederfares, dii tacksamheten ej mera fimner
sitt föremål, utan mäste lägga sin krans — på ett stoft”.
17*
260
Den 30 December, f. m.
Genom sin noggranna, utförliga och samvetsgranna karakteristik
öfver Thorild, har Professor Atterbom nvlifvat aktningen och
tillgifvenheten för hans minne, lie öfverdrifter, som i åtskilliga
riktningar vidlådade detta eldiga snille, isynnerhet vid dess första
frambrytande, hafva blifvit framställde utan försköning; — de frihets
dyrkande illusioner, som bländade, den stridslystnad som hänförde
honom, äro icke förborgade; — men kärnan af hvad Thorild
ville och älskade; hans brinnande nit för hvad han ansåg sannt,
skönt och rätt vara; hans sjelfupoffrande verksamhet för hvad han
trodde utgöra fosterlandets och mensklighetens väl; hans mångsidiga
kunskaper och ovanliga lärdom, på ett hedrande sätt vitsordade
af hans samtids mest frejdade skalder och vetenskaps-idkare,
en Herder, en Klopstock, en Jacobi, en Johannes von Miiller m. fl.;
hans lifliga bemödanden för den litterära granskningens oväld och
rättvisa; hans, om än icke i allt antagliga, dock alltid märkliga och
på bildningens gäng i vårt fädernesland inflytelserika estetiska theorier:
alla dessa egenskaper och förtjenster hafva framstått i en klar
dag. Det tillhörer oss numera endast att åt hans Enka räcka
en stödjanfle hand, hvaraf hon är så mycket mer i behof, som
hon, ”hittills boende hos sin måg, Professoren Florello i Greifswald,
delande hans trånga, men af kärlek och tålamod förljufvade
vilkor”, bar nyligen, efter hvad från Tyskland förmäles, genom
hans dödliga afgång, sett sig beröfvad äfven denna sista tillflykt.
Att Svenska Akademien för några år sedan för en gång hugnade
Fru Thorild med en penninggåfva, tacknämlig för henne och
berömlig för Akademien, må ej förtigas; men gåfvan måste lämpas
efter tillgångarne, som äro ringa!
Visserligen har Kongl. Svenska Regeringen, vid Professor Thorilds
död låtit utgå en sålunda upsalt resolution: ”Enkefru Thorild
beviljas i nåd. en årlig pension ur Akademiska kassan (i Greifswald),
dock icke öfver 200 r:dr”. Men de som innehade styrelsen
öfver kassan, uttydde detta så, att de egde ge, under den
nämnda summan hvad de behagade; hvilket i följd deraf blef endast
75 r:dr. Någon rättelse härutinnan blef från högre ort icke
meddelad. Jag anmäler denna omständighet, enl. Prof. Alterboms
upgift i nämnde dess verk, pag. 407. Enhvar lärer inse huru alltmer
otillräckligt ett så ringa ärligt understöd måste för den ålderstigne
Enkan vara. Sjelf är hon en obemedlad Prestdotter från
Södermanland; och har i sitt fädernesland icke mer någon annan
vän att påräkna, än vännerne af den ädle och snillrike man hon
tillhört såsom maka. Må hon få erfara, och snart erfara, att Sverige,
om än hjelpen länge varit fördröjd, dock nu, vid den nya
förlust hon lidit, med välvilja erinrar sig det namn hon bär, och
att detta land är, villigt att från armodets bekymmer freda Thorilds
Enka!
Jag vågar alltså vördsamt föreslå, att en pension måtte af R.
St. anvisas åt Enkefru Gustafva Thorild, född von Kowsky, att för
dess återstående lifstid, med Femhundra r:dr b:co årligen, utgå.
Vid afgifvande af denna vördsamma hemställan, önskar jag,
till undvikande af allt missförstånd, yttra några ord, som prot. må
Den 30 December, f. m.
201
bevara, ehuru Stats- och Exp.Utsk:n nog lära inse, det dessa ord
ej behöfva inflyta i den expedition, som blefve en följd af mitt förslag,
derest det, som jag hoppas, röner en godhetsfull upmärksamhet.
Jag åsyftar nemi. här att förklara, det min anhållan om pension
för Fru Thorild icke är framställd såsom något slags försonings-offer
för de motgångar, som i Sverige träffade hennes afl. man:
— jag menar den rättegång och dom, som förde honom i en fyraårig
landsflykt. Denna dom var utan tvifvel i juridiskt hänseende
fullkomligt välgrundad; dess verkställighet kunde, under dåvar. allmänna
förhållanden, icke utan Statens våda afböjas; dess för honom
oangenäma verkningar förmildrades teml. snart genom utnämningen
till Professor och Bibliothekarie vid Svenska Pommerns Universitet.
Äfvenledes skulle hans rika snille hafva spridt en än vidsträcktare
och mer välgörande dager kring sig, om icke den beklagliga polemik,
hvari han, uti den redligaste ursprungliga afsigt, men af själens
eld uptänd till en alltför liflig stridshetta, fördes längre än för
skaldekonstens fromma önskligt varit. Säkert är emedlertid, att
hans vältaliga nitälskan för sanning, ljus och rätt, var lika upriktig,
som kraftig och hänförande; hans manliga hat' lill allt förtryck,
vare sig att det för hans tanke framstod välladt af en laglös despot,
eller af en pliklförgäten aristokratie, eller af en tygellös demokratie,
eller af menniskohjertats egna, okufvade passioner, eller
af någon yttre öfverväldigande kraft; dessa hans lågande känslor för
del ädelt menskliga, förenad med en stark och hög, ofta och hjertligt
uttalad kärlek till den lagbundne Konungen och, till det trofasta
fäderneslandet; hans outplånliga vördnad för dem han ansåg
vara menskliglietens välgörare, men framför allt för insedda pligternas
helgd; dessa, säger jag, äro de minnen, som, i varaktig klarhet,
omgifva hans bild; de påkalla vår tacksamma hugkomst, och
vi såra ingen bland de aktningsvärde och snillebegåfvade män, dem
hail fordom i litterära torneringar bekämpat, då vi, medelst understödjande
af hans lefnadsföljeslagarinna i hennes sista lefnadsdagar
eller år, hembäre en länge förtjent gärd åt Thomas Thorild.
2:o
Uti afgifven propos. ang:de Statsverkets tillstånd och behof har
K. M. behagat i nåd. föreslå II. St. dels att till åtskillige kanaler,
slussar, hamnbyggnader och elfrensningar lemna anslag, dels ock
att, för befrämjande, medelst lån eller anslag utan återbetalningsskyldighet,
af utdikningar och aftappningar af sanka trakter och
sjöar till beredande af odlingsföretag, anvisa 100,000 r:dr b:co alt,
under tre år, med en tredjedel om året, utgå. Jemväl är, i samma
nåd. propos., uti sammanhang härmed, föreslaget, att för Styrelsen
för allmänna Väg- och Vattenbyggnader jemte en dermed införlifvad
Väg- och Valtenbyggnads-korps mätte anslås 12,900 r:dr årligen
i tre års tid, äfvensom, till rese- och undersökningkostnader
samt expenser för allmänna arbeten, 12,000 r:dr årligen för tre år.
Likaledes förordas arfvoden för lärare, och stipendier för elever vid
Marieberg i kunskapsämnen, som tillhöra Civil-ingeniörer.
2 62
Den 30 December, f. m.
Under förhoppning att R. St. till så nyttiga föremal måtte vara
benägna att anvisa erforderliga medel, vågar jag vördsammast hemställa,
om icke, till ett fullständigt ernående af de med ofvanomförmälde
arbetsföretag åsyftade samhällsförmåner, det vore af vigt
att bestämma sådane stadganden, som kunde tillförsäkra ifrågavar.
anläggningar ett framlida vidmakthållande. Hittills har afsyningen
varit den sednaste åtgärd, sorn, å det allmännas vägnar, med
hvarje verkställd! arbete, (ages. Men huru omsorgsfullt än cn dylik
afsyning må utföras, och huru solid än det slutade företaget dervid
må förete sig, så lärer dock, i de flesta fall, efter någon längre
eller kortare tids förlopp, inträffa, att tidens tanti gjort åverkan på
den menskliga flitens verk. Hämmas icke sådane skador i tid, så
skola de desto säkrare åvägabringa förstörelse; och Statens bidrag,
i stället att verka välgörande ännu i en aflägsen framtid, derest det
möttes af ihärdig, medborgerlig ansträngning till en rätt vård om
dess frukter, synes småningom gå förloradt i afsende å all nytta
för kommande slägten, hvilka deraf eljest skulle skördat en stadigvarande
fördel i den mån samtiden rätt upfattat sin förbindelse att
värdigt motsvara det allmännas billiga fordringar, i gengäld för det
bistånd, som åt företagen beviljats.
Det synes alltså tydligt att Staten, då den med mer eller mindre
betydande summor, i låneväg eller såsom anslag utan återbetalningskyldighet,
understödjer arbeten af förbemälde art, eger skäl
förvissa sig alt ändamålet med arbetet ej må anses endast afse en
ögonblicklig arbetsförtjenst för de behöfvande, — ehuru detta syftemål
är ganska lofvärdt i sig sjelft och såsom bihang —, utan fastmera
uplyllas med den sorgfällighet, att varaktigt gagn för framtiden,
medelst det utförda företagets bestånd, aldrig får utur sigte lemnäs.
Men då hittills ej finnes något band på menigheter eller enskilde,
som åtaga sig dylika arbeten och af dem draga fördel, anhåller
jag, att till afhjelpande af denna brist, få föreslå några bestämmelser
i detta afseende.
Redan vid nasti, riksdag anmälde jag en sådan önskan, som
till II. StatsUtsk. remitterades. Men dä Utsk. ej fann tillgångarne
medgifva något anslag till vattenaftappningar, hvilken åsigt äfven af
R. St. biträddes, så ansåg ULsfc. ingen påföljd kunna gifvas ät mitt
förslag, hvars lämplighet Utsk. likväl förklarade sig icke vilja bestrida.
Utsk. ansåg för öfrigt, hvad hamnbyggnader angingo, ”det
kunna antagas att Städerne sjelfve, hvilka af berörde anläggningar
i första rummet liemtade fördel, skulle efter bästa förmåga bidraga
till framtida underhållandet deraf’. En så from och så sanguinisk
tro torde dock, vid närmare besinnande, med föga grund vara af
Utsk. åberopad; eller ock mätte den lika väl kunna sträckas derhän
att all afsyning, all kontroll i allmänhet, borde afskaffas såsom
alldeles öfverflödig. Vidare förmenade Utsk. att, då, hvad anginge
underhållsskyldigheten af vägar, föreskrift derom blifvit i allmänna
lagen meddelad, motionen icke kunde till någon åtgärd föranleda.
Men motionen hade ej sagt ett ord om vägars underhåll. Jag kan
således ej annat finna än att Utsk:s inkast voro ganska svaga, utom
i den punkten, att då inga anslag till vattenaftappningar kunde ske,
Den 30 December, f. m.
263
behöfdes ock inga stadganden för sältet och vilkoren dervid. Om
alltså R. St. finna för godt att egna åt dessa gagneliga och för landets
odling och trefnad önskvärda arbeten den summa, som dertill
lämpligen kan aflåtas, — så qvarstår intet enda af de motskäl,
som förra riksdagen förhindrade framgången af mitt vördsamma
förslag.
Genom inrättandet af en korps, disponibel för Styrelsen öfver
Väg- och Vattenbyggnader att i landet utsända, blifver den kontroll,
jag åsyftar, så mycket mera verkställbar. Om jag ej bedrager
mig, har berörde Styrelse, vid förslaget till nämnde korps, afsett,
bland annat, en sådan dess verksamhet, under förutsättning
att alla de som undfinge Statsbidrag till ofvanbemälde arbeten, äfvensom
deras länsinnehafvare, d. v. s. alla de som framdeles blifva
egare af de egor eller intressen, för hvilka arbetet företages, kunde
tillförbindas till framgent underhållande deraf, i hvilket fall berörde
Styrelse jemte Läns-styrel seine syntes Styrelsen böra hålla hand
öfver efterlefnaden af ett sådant stadgande.
I sjelfva verket är det icke någonting alldeles nytt eller i följd
af sin nyhet oväntadt, som milt förslag innebär. Med erinran om
innehållet af K. Brefvet d. 20 Febr. 1764, (uplifvadt genom K.
Kungörelsen d. 28 Dec. 1822 samt K. Cirkulär-bref af samma dag),
hvars stadganden erbjuda en serdeles slående öfverensstämmelse med
hvad jag ansett nödigt, ithy att årliga uprensningar af större och
mindre vattendrag till vidmakthållande af deras naturliga aflopp äro
deruti anbefallde att under kronobetjeningens vård och tillsyn verkställas,
hvaröfver K. Bef:h:de förständigades hålla alfvarsam hand,
finner jag vid dessa stadganden med lätthet böra fogas de föreskrifter
dem jag går att, med hufvudsakligt förnyande af min motion
sedan förlidna riksmöte, vördsammast föreslå, sålunda:
Att R. St. måtte för egen del besluta och till K. M:s nåd.
fastställelse nild: st anmäla ett lagstadgande, hvarigenom menigheter,
enskilde eller bolag, hvilka af statsmedel, för utförande
af kanaler, slussar, vattenaftappningar, hamnbyggnader
eller andra dylika arbeten, njuta understöd genom
direkta statsanslag eller lån, förbundos att framgent underhålla
dessa arbeten i öfverensstämmelse med de ritningar
och planer, K. M. för arbetets utförande i nåd. bestämt och
fastställt, äfvensom att, till kontroll å arbets-intressenternes
fullgörande af denna sin förbindelse, det skulle åligga K.
Bef:h:de i rikets län att genom någon lämplig, helst vetenskapligt
och praktiskt bildad tjensteman, tid efter annan
och alltid minst hvart tredje år, eller oftare, derest anmälan
af behofvet från någon af arbets- eller jord-intressenterne
eller ock af kronobetjening sker, låta undersöka och
besigtiga hvarje sådant arbete, samt, i händelse förfall derå
sig visar, förelägga interessenterne att det förfallna inom någon
viss, lämplig tid iståndstätta, hvarefter K. Bef:h:de, vid
inträffad underlåtenhet å intressenternes sida att verkställa
den vid besiglningen nödig befunna och den ålagde förbättringen,
skulle ega rätt och pligt att besörja det, det
264
Den 30 December f. m.
eftersatta arbetet blifver utbjudet på entreprenadauktion uppå
bekostnad af interessenterne efter samma grund som de
i arbetets första utförande deltagit; kommande underhållskostnaden
sålunda att vidlåda jord- eller fastighets-ägarne,
sorn från arbetets böl jan delat utgifterne och besvären derför,
och som af detsamma fortfarande draga nytta.
Skulle dessa stadgandens innehåll eller upställning kräfva någon
modification, öfverlåter jag villigt åt vederbör. Utskotlsledamöters
uplysta bepröfvande att mitt förslag i sådant hänseende förbättra;
allenast hufvudlanken kunde bringas till utförande.
Jag föreställer mig att detta ärende torde höra till H. Statsoch
Lag-Utsk:ns gemensamma behandling hvadan, derest den remiss,
hvarom jag ödmjukt, anhåller, också endast sker till ettdera
af dem, det andra torde finnas erforderligt, på sätt Riksd.-Ordn.
gifver vid bauden, att för benägen samverkan tillkallas.
Dessa motioner remitterades till StatsUtsk.
Hr Brakel, Gustaf Mauritz, upläste följande:
Enär det sedan sista riksdag hvilande förslag till förändring af
representationen, ej blifvit af R. St. antaget, synes nog sannolikt,
att ett nytt förslag kan ifrån Const.Utsk. förväntas.
Enl. de åsigter, i hvilka de i öfrigt skiljda meningarne tyckas
öfverensstämma, torde en ändring af sältet för ntöfvande af R. o.
Ad:s representationsrätt oundvikligen böra ingå i ett sådant förslag
eller deraf blifva en nödvändig följd.
I fall sistnämde ändring blefve föreskifven genom grnndlagsstadganden,
som utgjorde en del af sjelfva förslaget, skulle visserligen
den deraf följande ombildning af R. o. Ad. vara eventualiter
antagen i och med detsamma, som förslaget af Ståndet godkändes
att hvila till nästa riksdag.
Likväl skulle äfven den händelse kunna inträffa att, i likhet
med 1111 gällande Riksd.-Ordms 12 § i det, genom trycket kungjorda
förslag till ny Riksd.-Ordn., som blifvit utarbetadt inom Const.-  Utsk. vid riksdagen 1847—1848, förslaget i detta afseende endast
innehölie en hänvisning till Ridd.-Ordn.
Jemväl i den tredje föga önskliga händelse att intet förslag
till erkändt möjliga jemkningar i nu gällande Riksd.-Ordn. blefve
vid denna riksdag till hvilande antaget, och oberoende således af
ändring i grundlagarna, synes, genom de vid flera riksdagar väckta
motioner och deraf framkallade öfverläggningar, det vara ådagalagdt,
att mer eller mindre genomgripande ändringar i villkoret och sättet
för utöfningen af R. o. Ad:s representations-rätt, af många dess
medlemmar anses erforderliga; hvarom bland andra vittna motioner
af Hr Rosenstjerna vid 1844 års, samt af Frih. Palmstjerna vid 1847
års riksdag.
Af dessa skäl föreslår jag att R. o. Ad. behagade åt Ridd.-
Ulsk. updraga:
l:o ”Att till Ståndet inkomma med förslag till de ändringar
och tillägg i nu gällande Ridd.-Ordn., som ulan att en mera om
-
Den 30 December f. m.
265
fattande ändring i Riksd.-Ordn. förutsattes, kunde anses ändamålsenliga.
”
2:o ”Att i förberedande rådplägningar inom Utsk. öfverväga de
mera genomgripande ändringar i det hela af Ståndets sammansättning
och organisation, som torde i det fall ifrågakomma, att ett sådant
af Const.Utsk. upgjordt förslag af omfattande art., blefve af R.
St. till hvilande godkändt.”
Det inses, att ändamålet af den sednare föreskriften vore det,
att i det andra af de tre möjliga ofvannämnde fallen Utsk. icke mätte
vara oförberedt utan i tillfälle att innan slutet af innevar. riksdag
kunna framlägga det förslag, som af då inträffade förhållanden skulle
nödvändigt påkallas.
Jag anhåller om remiss af denna motion till Ridd.Utsk.
Begärdes på bordet, hvarjemte
Hr Ribbing, Arv., anmälde sig och yttrade:
I anledn. af den nu uplästa motionen, anhåller jag att i korthet
få yttra, alt, enär det deri framställda förslag går derpå ut, alt
val inom R. o. Ad. skola ske, hvarigenom, efter min tanka, den
dyrbaraste af detta Riks-Slånds egenskaper, nemi. sjelfständigheten
skulle gå förlorad, jag kommer att motsätta mig alla sådana
förslag.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh., upläste följande motion:
I en tid då med skål upmärksamheten och omtankan på det
upvexande slägtets vårdade upfostran allt mer synes göra sig gällande,
och sålunda medlen för detta ändamåls vinnande i samma
mån ock torde med värma af hvarje fosterlandets vän omfattas,
vågar jag härmed i förutnämnde syftning framställa några förhållanden,
som hos R. H. St., hvilka städse beredvilligt sökt medverka
till allt som kunnat lända till uplysningens allmännare spridande,
säkerligen skola väcka det intresse de med rätta förtjena.
Dessa nu antydda förhållanden röra nemi. vården och underhållet
af de ganska betydliga och i mänga afseenden värderika samlingar
som tillhöra Strengnäs Elementarläroverk och omfatta dels
dess Bibliothek, dels dess Naturhistoriska, Numismaliska m. fl.
samlingar. För att visa vigten af dessa samlingars tillbörliga vårdande,
samt behofvet af Statens understöd dertill, torde vara lämpligast
att anföra deras betydenhet och den nytta de vid allmänna
undervisningen lemna. Ilvad således först beträffar bibliotheket, så
består det egentl. af 2:ne Afd:r. Den ena Elementarläroverkets och
den andra det s. k. Domkyrkans bibliothek. Den förra Afd:n har
i likhet med troi. de fleste öfrige Gymnasii-bibliolheker i Sverige
upkommit genom gåfvor af för bildninngens spridande nitälskande
personer, äfvensom genom den föreskrift i skolordningen, att från
hvarje prestesterbhus borde en bok aflemnas till Gymnasii- och
Stifts-bibliotheket. Denna Afd:n består nu af omkr. 11,000 volymer,
hvaribland åtskilliga manuscripter och permebref, samt dess
-
266
Den 30 December f. m.
utom en samling af omkr. 8,000 disputalioner och theser, ventilerade
vid Upsala, Lund, Abo och flera utländske Universiteler, äfvensom
vid Gymnasierne i Sverige. Den andra Afdm eller Domkyrkans
bibliothek består af omkr. 2,000 vohlmer, tryckta dels i 15:de
och 16:de samt dels i 17:de seklet intill 1017, och utgör ungefär
en tredjedel af den utmärkt dyrbara boksamling, som under Tyska
30 -åriga kriget från Olmiitz hemfördes till Sverige, då nämnde
samlings öfrige tvänne tredjedelar fördeltes ungefär till hälften emellan
det Kongl, bibliotheket i Stockholm och Westerås Stifls-bibliolhek.
Denna boksamlingens fördelning skedde dock så slarfvigt och slumpvis
att, enl. hvad man på sednare tider erfarit, af dyrbara verk
några delar befunnits i det ena och öfrige i det ancha, ja till och
med spridda delar af samma verk i alla 3 nu nämnde bibliotheker,
hvilket missförhållandes rättande vore önskligt mätte kunna
tillvägabringas. Alltinlill 1770 låg nämnde dyrbara samling i Domkyrkans
fugtiga hvalf, der den af mögel och mal var nära att aldeles
förstöras; dock, sedan, uppå derom gjord und. framställning,
K. M. tillåtit, att samma bibliothek fick med Gymnasii-bibliotheket
förenas, biet detsamma till Gymnasiihuset upflyttadt, hvarefter 1773
uprättades och trycktes en knapphändig katalog öfver de böcker, som
voro i det skick, att de kunde vidare förvaras. Men förutom att
denna katalog är i viss mån felaktig är den derjemte så ofullständig,
att den ingalunda upfyller det dermed afsedda ändamål, enär
t. ex. ofta innehållas 10 ända till 30 särskilte mindre arbeten eller
ströskrifter i samma band, då i katalogen blott den första skriftens
titel är anförd, hvilket förhållande är så mycket mer anmärkningsvärdt,
som enl. kännares utsago åtskilliga af dessa smärre skrifter
skola vara ytterst sällsynta och af stort värde. Doctor Brannius,
under hvilkens värd bibliotheket var updraget, var i tiotal af år
sysselsatt att uprätta en fullständig katalog öfver ifrågavar. gamla
boksamling, men hvilket trägna och mödosamma arbete han icke
under sin lifstid hann fullborda i afs. å katalogens kollationering och
renskrifning. I Bibliognosliskt hänseende vore det således af vigt att
sistnämnde katalog blefve tryckt, enär nu dyrbara skatter förvaras,
utan att i brist på kännedom derom, de kunna blifva af en allmännare
nytta. I nuvar. Bibliothekaries tid hafva årligen en mängd
af band i detta bibliothek blifvit uphjelpte med bibehållande af deras
antika utseende i öfrigt. Under de senare åren hafva af Elementar-läroverkets
bibliothek årligen omkring 400 volumer varit
utlånade dels till lärare och lärjungar, dels till andra personer.
Till bibliothekets underhåll är T'ff af de s. k. Fellingsbro-medlen
anslagen, hvilken andel går, jemte några andra smärre bidrag, till
ett årligt belopp af omkring 140 ä 150 r:dr b:co.
Elementar-läroverkets Naturhistoriska och andra samlingar hafva
likaledes upkommit genom enskilte personers frikostiga donationer
under de sednare 30 åren. Sålunda finnas: l:o En ej obetydlig
samling af upstoppade däggdjur, foglar och större fiskar. 2:o
I sprit inlagde amphibier, fiskar och anatomiska praeparater. 3:o
Cramer, skeletter och fogelägg m. m. 4:0 En rik och dyrbar samling
insekter och crustaceer, förvarade i 7 skåp. 5:o Snäckor, musslor
Den 30 December f. m.
267
och petrifikater ra. m. i elt skåp och 6 pulpeter. 6:o En betydlig
raineralie-samling förvarad i 2:ne större skåp. 7:o Herbarier
i 3:ne större skåp, hvaribland det utmärkta Herbarium normale,
som ulgifves af Pi of. Fries. 8:o En Ethnographisk samling. 9:0
En större mynt- och medalj-samling i guld, silfver, koppar och
bronz ra. m. För nu upräknade samlingars värd och underhåll,
hvartill må räknas upstoppning af till samlingarne skänkte djur,
anskaffande af sprit, glasburkar och nya skåp efter behof, utrymmes
beredande och anordning för de ständigt sig ökande samlingarne;
för allt detta finnes icke något anslag. Men dä i betraktande ta
ges
alla dessa samlingars betydenhet och den nytta de ändamålsen
ligt
vårdade kunna lemna ej blott närmast och hufvudsakligast Läroverket
utan äfven vetenskaps-forskningen i allmänhet, vägar jag
härmed hos R. H. St. vördsamt föreslå, det måtte ett årligt anslag
af 200 r:dr b:co beviljas att till de Strengnäs Elementarläroverk
tillhörige och under dess vård ställde bibliolhek samt andra samlingar
utgå på sätt och med de vilkor R. St. kunna finna skäligt
att för det afsedde ändamålets vinnande närmare bestämma.
I sammanhang med nu framstäldte ämne anhåller jag att
tillika få fästa H. R. o. Ad:s upmärksamhet å förhållandet med lönevilkoren
för Läraren i Naturalhistorien vid Strengnäs Elementarläroverk,
åt hvilken tillika alla ofvannämnde betydliga samlingars
vård, tillsyn och ordnande äro anförtrodde. Härvid torde först böra
erinras att på 1770-talet inrättades vi Strengnäs Gymnasium en
Medicinsk Lection, hvartill derjemte hörde vården af Domkyrkans
förutnämnde bibliolhek. Härvid anslogs som lön 30 T:r Spanmål,
hvaraf 15 T:r skulle beräknas såsom arfvode för nämnde bibliotheks
vårdande. Några år sednare inrättades, genom donation af
Biskop Serenius, en Naturalhistorisk Lection med penningelön,
hvilken dock befanns otillräcklig för innehafvarens skäliga bergning,
hvadan i början af 1790-talet dessa bägge lectioner förenades.
Enl. 1849 års öfvergångs-stat upgår visserligen ifrågavar. Lectorslön
till 600 r:dr i likhet med öfrige Gymnasii-Lärarnes, som icke
äro ledamöter af Stiftets Consistorium, men vid den lönereglering
då nämnde öfvergångsstal bestämdes, togs aldeles icke i betraktande,
att primitift de 15 T:na spanmål voro icke Lector s-lön, utan
arfvode för vården af Domkyrkans bibliolhek. Genom inberäkning
af dessa 15 T:r spannemål i Lektors-lönen saknas sålunda all lön
eller arfvode för Bibliothekarien, hvilken dock har sig ålagd vården
icke blott af Domkyrkans till 2,000 volumer gående boksamling,
hvartill förr nämnde 15 T:r spanmål, såsom Bibliothekarii-arfvode
anslogos, utan äfven af Gymnasii-bibliotheket, upgående till omkr.
11,000 volumer äfvensom de förut upräknade naturhistoriska m. fl.
samlingar. Med afseende härå och då f. n. förutnämnde befattningar
förestås af en man, som, förenande en stor vetenskaplig bildning
med det varmaste nit i bibringandet åt lärjungar af de kunskaper
hans lärarekall honom ålägger, under ospard möda och med
egna upoffringar ådagalägger sitt lifliga intresse för allt, som med
hans vetenskap eller hans befattningar vid Läroverket kan stå i gemenskap,
vågar jag vördsammast föreslå det R. H. St., såsom med
268
Den 30 December f. m.
billighet och rättvisa öfverensstämmande, mätte till Läraren i Naturalhistorien
vid Strengnäs Elementarläroverk, Hr Doctor Ponten,
hvilken tillika har vården och ansvaret för Läroverkets bibliothek
och betydliga Naturhistoriska m. fl. andra samlingar, anslå å stat
en årlig lönefyllnadssumma af 200 ndr b:co.
Remitterades till StatsUtsk
Ilr Rääf, Leonh. Fredr., anförde skriftligen:
Jag bryter i dag en föresatts, lika gammal med mina riksdagsvärf,
att icke begagna den motionsrätt som grundlagen, i min
tanka, alltför frikostigt tilldelar, och hvars missbruk kanske mera
än något annat föranledt klandret öfver vår Riksd.-Ordn.
Då jag nu, genom andragandet af 2:ne motioner, frånträder
detta beslut, sker det, i ena fallet, under känsla af undersåtligt
pligt och sedan jag, vid både förra och denna riksdagen förgäfves
väntat att den skulle upfyllas af någon annan mera berättigad än
jag lill afseende hos R. St.; och hvad min 2:dra motion vidkommer
härflyter den af kärlek till en vetenskap hvilken jag i hela
mitt lif sökt gagna.
Hr Rääf, upläste härefter följande motion:
Jag tager mig friheten fästa detta och de öfriga Ståndens up
märksamhet
på ett förhållande som påkallar rättelse.
D.D. K.K. II.H., de Irenne Arffurstarne, hafva för ringa anslagssumma,
20,000 r:dr tillsammans, och H. K. II. Prinsessan
ingen sådan.
20,000 r:dr, lika fördelade på 3:ne, utgöra för hvardera
6,666| r:dr.
Detta belopp är alltför litet, antingen man betraktar det med
afseende på D.D. K.K. H.H:s ställning, eller jeraförer det med hvad
H. M. Konungen såsom Arf-Furste åtnjöt.
6,6663- r:dr äro ej mera än hvad flere af rikets högre embetsman
i lön upbära, och föga öfver hälften af hvad Utrikes Ministern
allena, utom fri boning, undfår. Antingen D.D. K.K. H.H.
uppehålla sig vid något af Universiteten för att studera, eller De
vilja resa omkring i riket, för att lära känna dess särskilda landskap
och innebyggare; så är summan otillräcklig för det sätt hvarpå
det höfves Dem att upträda. Annu ogörligare är det för Dem
alt, med dessa tillgångar, resa i främmande länder, ett bildningsmedel,
som enskilde män, äfven med mindre betydliga tillgångar,
pläga nu för tiden bereda sina söner.
D.D. K.K. H.H:s underhåll måste följaktligen, till stor del, bestridas
af H. M. Konungens Hofhållningssumma, hvilken icke medgifver
en dylik nedsättning.
Hennes belopp understiger vida hvad andra jemförliga och ringare
samhällen åt sina regerande hus anslagit. I Råjern utgör civillistan
2,953,000; i Belgien 1,631,000; i Sachsen 1,246,000; i
Danmark 1,207,000; i Hanower 996,000 och i Wurtemberg 959,000
r:dr. Slorherligliga huset i Baden undfår nära dubbelt så mycket
Den 30 December f. m.
209
som det Kongliga i Wurtemberg, eller 1,814,000 r:dr allt b:co.
Likväl har ingen af dessa Regenter att underhålla 2:ne Hof, eller
att årligen resa mellan 2:ne på 60 Sv. mils afstånd från hvarandra
belägna hufvudsläder. Genom Carl XIV Johans utomordentliga frikostighet
vandes fattige af alla Stånd att tillita Konungens enskilda
tillgångar, på det sätt som dittills varit i Sverige oerhördt, och som
ännu fortfar.
När R. St., enl. 7:de § i 1812 års riksdagsbeslut, ökade dåvar.
Kron-Prinsens anslag till 100,000 r:dr, bestämde de den 13-årige
Arf-Prinsens till 16,666| r:dr. Då Kron-Prinsen, vid 1815 års
riksdag, vägrade mottaga en Honom erbjuden förhöjning i Sin anslagssumma,
ökades deremot, enl. R. St:s underd. skrifvelse af d.
7 Juli samma år, den 16-årige Arf-Prinsens med 33,333^ r:dr,
eller till jemna 50,000 r:dr; hvarjemte ät Honom, för en gång,
beviljades 40,000 r:dr b:co, till anskaffande och upköp af hvad H.
K. II. till Egen Hofhållning behöfde.
Den gamla Prinsessan Sophia Albertina, som före 1809 hade
haft 38,000 r:dr i silfver, hvilka, vid 1809—10 årens riksdag,
blifvit nedsatta till 28,990 ndr, erhöll 1815 förhöjning med
12,000 r:dr eller till 40,990 r:dr.
Medel-kursen på Hamburg år 1815, var 100 sk, i stället att
han nu är 128. De 50,000 r:dr som II. K. II. Arf-Prinsen då
åtnjöt motsvarade följakteligen 64,000 r:dr b:co, och de 40,990 ndr
som Prinsessan undfick motsvarade 52,000 r:dr i nu gällande
mynt.
Att, oagtadt allt detta, R. St. icke åt Arf-Furstarne anslagit
mera än förutnämnda 20,000 ndr, och åt H. K. II. Prinsessan
intet, härrörer deraf, att denna summa beviljades, enl. R. St:s
underd. skrifvelse N:o 278 d. 28 Dec. 1829, för 21 år sedan, då
de äldste Prinsarne ännu voro späda barn, samt den Kongl. Prinsessan
och Hertigen af Dalarne ännu icke födda. Att II. M. Konungen,
vid Sitt upstigande på Thronen, föreslog nedsättning i
Kron-Prinsens anslag, emedan Han då var oförmäld, till 25,000
r:dr, samt hvarken då eller sedermera, oagtadt förändrade förhållanden
genom de Kongl. Rämens till vext och tillökning, äskat
någon förhöjning i Deras anslag, härrörer utan tvifvel af grannlagenhet,
emedan summornas tillökningar förut upkommit, icke på
grund af Kongl. propos:r, utan till följd af enskilda motioner.
En motsvarande pligtkänsla, ä R. St:s sida, synes mig ålägga
dem alt icke längre låta sakens nuvar. skick i detta hänseende
fortfara.
Jag föreslår derföre:
att R. St. måtte, från och med början af år 1851, bevilja
D.D. K.K. H.H. Arf-Furstarne och den Kongl. Prinsessan
ett anslag af 60,000 r:dr, till fördelning Dem emellan så
att hvarje Arf-Prins erhölle nu, såsom 1812, en tunna
guld, eller 16,666| r:dr, och den Kongl. Prinsessan 10,000
ndr om året.
Hela anslagets belopp, för 3 Kongl. Prinsar och 1 Kongl.
Prinsessa, af hvilka den äldste är 23, och den yngste 19 år, blef
-
270
Den 30 December f. m.
ve icke ens så stort sora det, hvilket R. St. år 1815 beviljade åt
en enda 16-årig, Arf-Furste, vid en tidepunkt då vi, med de ännu
känbara bördorna efter vårt olyckliga, blott 5 år förut slutade
krig och straxt efter ett nytt sorn, ehuru segersällt, likväl medförde
upoffringar, drogo skatter som sedermera blifvit, i mångfaldiga titlar,
högst betydligt nedsatta.
Hr Edenhjelm, Gillis: För min enskilda del är jag motionären
mycken tack skyldig för den framställning han gjort, och
biträder densamma så mycket heldre, som jag inser billigheten och
rättvisan deraf, och det förundrar mig att Ständerna nog länge förbisett,
hvad som från uiåldriga tider varit en skyldighet, att nemi.
anslå medel till de Kongl. Barnens underhåll sedan de kommit till den
ålder de nu innehafva. Om bristande medel må här icke talas ifall
man rätt vill begagna de hjelpkällor som finnas. Skänk ej bort
millioner till lurendrejare och lagbrytare, utan förändra tullagarne
på ett mera ändamålsenligt sätt, borttåg den skadliga husbehofsbränningen,
och nya inkomstkällor skola deraf för nationen upstå.
Förändra Privat-bankerna när Octroyen är förbi och låt dem drifvas
för Statens räkning, i st. f. att jag, och flere med mig af desamma
hafva fördel, och häraf skall en icke obetydelig inkomst beredas.
Remitterades till StalsUtsk.
Hr Rääf upläste vidare en sålydande motion:
linder ledning af numera frami. Generalen Frih. af Tibell
börjades redan 1827 samling, ordnande och afskrifning af rikets
offentliga handlingar, att i tidsföljd aftryckas, hvaraf första bandet,
under namn af Svenskt Diplomatarium, utkom 1829 hufvudsakligast
bearbetadt af d. v. Riksantiqvarien Liljegren, som äfven medhann
andra bandet, fördeladt i 2:ne vohlmer.
Hans efterträdare, Riksantiqvarien Hildebrand, har icke låtit
detta angelägna arbete hvila. Tredje bandet, i 2:ne afd:r, är af
honom fullbordadt, och försedt med ett trefaldigt register; så att
vi nu äga alla hittils kända offentliga handlingar från början af
800-talet till och med år 1326, aftryckta uti 2,060 numror, med
den största noggrannhet, alltid efter originaler, der sådana kunnat
upletas, annars efter de trovärdigaste bland tillgängeliga afskriften
Under
200 år har behofvet af en dylik samling varit insedt
och dess utförande efterlängtadt. Om en sådan funnits skulle de
ypperlige män, som på förra århundradet utredde våra häfder,
hafva lemnat ingenting öfrigt att önska; men det är tydligt att,
dä historieskrifvare!! sjelf måste från hundrade olika ställen och källor
sammanleta sina ämnen skall under dessa förberedande forskningar,
hans tid försvinna, hans ungdomsifver och snillets eld slockna, och
lian skall, med allt sitt bemödande, ändock blifva i okunnighet
om en mängd handlingar, som åt hans berättelse kunnat gifva en
helt annan vändning.
Den 30 December f. m.
271
I våra dagar bearbetas Sveriges allmänna historia och dess
kyrkas, hvar för sig, af 2:ne utmärkte män. De erkänna det stora
gagn de njutit af Svenska Diplomatarium, de beklaga att fortsättningen
för dem felas, hvarigenom deras arbete försvåras och fördröjes.
Men det är icke blott rikets allmänna öde, som en sådan samling
uplyser; hvarje stad, hvarje landsort, hvarje slägt, skall der finna
sina urkunder, ofta vidrörande ganska vigtiga rättsfrågor, hvarpå ett
bland många exempel inträffat i denna månad, då en från Norra
Ångermanland hitsänd dom, fälld för 400 år sedan, här uttydd
och förklarad, betryggat en ifrågasatt betydande ägande rätt.
Den första delen utkom egentligen genom enskild Riddersmans
upoffringar. Hvad understöd Canzli-Rådet Liljegren erhöll för den
andra, är mig mindre noga bekant; men jag känner att n. v. Riksantiqvarien
icke begärt, och icke erhållit minsta ersättning för sin
stora möda med 3:dje bandets tvenne afd:r och det dervid fogade
omsorgsfulla, registret, samt att hans tryckningskostnad, ökad öfver
vanligheten genom registrets dyrhet, blifvit med platts ersatt dels af
de 202 exemplar hvilkas inlösen K. M. behagat för statsverkets
räkning anbefalla, dels genom frikostighet af Högv. PresteSt. som
af egna medel inköpt ett antal.
Den tidepunkt, hvarvid arbetet nu befinner sig, är icke jemförligt
med den föregtde. Hvad hittills blifvit utgifvit har för större
delen varit tillgängligt i Kongl, permebref-samlingens originaler
eller uti domkyrkors och klosters registraturer. För de tidehvarf
som tillstunda, ökas materialierna i mängd, och äro kringspridda,
icke blott kring bela riket, uti Akademie- och Gymnasie-bibliotheker
samt hos enskilde, utan äfven i fremmande länder, särdeles i Köpenhamn
och Finland. Att dem sammanleta erfordras resor, med biträde af
en i det gamla språket och skrifsättet kunnig medhjelpare; emedan
utgifvarens tid omöjligen kan tillräcka äfven för afskrifningens
mödosamma göromål, då honom åligger att ordna verket, kollationera
afskrrfter och läsa corecturen.
Så mycket mindre är delta omöjligt för nuvar. Riksantiqvarie,
som hans egentliga tjenstebefattning erfordrar en stor ansträngning;
och ingen, åtminstone af dem som besökt hufvudstaden, lärer vara
okunnig om alt genom hans nit och ihärdighet rikets samling af
antiqviteter, förut liknande en obetydlig skräphög, nu blifvit mångdubblad,
upstäld på ett för landet hedrande och för vetenskapen gagneligt
tätt, och ständigt förevisad med den största beredvillighet.
Icke eller lärer för någon studerad man vara obekant att han
medhunnit ordna en god del af rikets högst dyrbara mynlsamling,
utgifva förteckning öfver Anglosaxiska mynt, som väckt Europas
förundran, samt i handskrift författa beskrifning öfver enskilde
Svenskars skådepenningar, hvarmed detta land, rikare än hvarje
annat på stora män, bevist sin tacksamhet i ymnigare mått än något
samhälle sedan Romarnes tider.
För allt detta och såsom vårdare af Bankens äfven af honom
i vissa delar upställda kabinett, njuter han i årlig lön, efter afdrag
af kronoutskylder, blott 1,753 r:dr.
272
Den 30 December f. m.
Hans tillgångar kunna således icke medgifva att göra egna
upoffringar på ifrågar. angelägna verk som, utom hans biträde, lärer
komma att upskjutas för lång tid, hvarunder en mängd handlingar
skulle genom hvarjehanda olycksfall försvinna.
Jag tager mig derföre friheten föreslå att R. H. St., för utgifvandel
af en 4:de del af Svenskt Diplomatarium på minst 50 ark,
täcktes anvisa en summa af 1,000 ndr b:co, beräknad att utgöra
kostnadsersättning för nämnda nödvändiga resor och forskningar samt
skrifvarebiträde, och under förutsättning att K. M., hädanefter liksom
förut, torde nådigst belacka tryckningskostnaden genom inlösen
af vissa exemplar, hvilka sedermera kunna utgöra en värderik gengåfva
för de skänker Svenska bibliotheker och Akademier från utlanden
ofta erhålla.
Derjemte vägar jag utbedja att R. H. St. behagade anvisa 200
r:dr årligen, intill nästa Statsreglering, ställda under Kongl. Vitterhets-,
Historie- och Antiqvitets-Akademiens disposition, för att besörja
den hittills, genom brist på medel, eftersatta afritningen af qvarvarande
Sigiller vid redan aftryckta handlingar, hvarigenom detta
verk skulle erhålla en nu af hvarje forskare saknad fullkomlighet,
hvars gagn icke lärer bestridas och icke behöfver bevisas.
Afven denna motion remilerades till StatUtsk.
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr., upläste följande:
Den under århundraden förde och i våra dagar beständigt förnyade
klagan öfver de tunga skattebördor, som trycka jordbruket,
har föranledt Styrelsen, att, i den män de alltjemt ökade anspråken
på samhällsinstitutionernes utvecklande och fullkomnande lemnat
medel tillgänglige, söka tillvägabringa förminskning i nämnde
skattebördor, hvarjemte det utgjort föremål för nitiske och fosterländske
mäns allvarliga begrundande, huruledes för berörde ändamåls
ernående verksammare medel mätte utfinnas, än de osäkra
och otillräckliga, som besparingar å Statsmedlen syntes kunna erbjuda.
— Ett 35-årigt fredslugn bar visserligen alstrat en, inom
fosterlandet måhända tillförene okänd, allmännare välmåga, men
detta fredslugn, som i framtiden tilläfventyrs torde komma att sakna
en motbild, har likväl ej mäktat lyfta industrien inom vårt
land lill den höjd, att denne lill någon betydligare del förmått öfvertaga
de skattebördor, som hvila på jordbruket. Under sådane
förhållanden synes det icke vara välbetänkt, att, under förhoppning
på en framtida möjlig, fastän, efter mitt omdöme, föga sannolik
industriel utveckling, upskjuta med åtgärder, för lättandet af jordbrukets
bördor. — Gland resultaterne af ofvannämnde forskningar
har det förslag för åvägabringandet af nedsättning i grundskatterne,
som afl. H. Ex. Gr. Magnus Björnstjerna -framställt i en af honom
utgifven, år 1833 tryckt afhandling, — ”Om beskattningens grunder
i Sverige” —, synts mig vara förtjent af serdeles upmärksamhet,
hvarföre jag, som med den vördade hädangångne delar öfvertygelsen
om angelägenheten af grundskatternes förminskning, i hufvud
-
Den 30 December f. m.
273
vudsaklig öfverensstämmelse med de af honom stadgade grunder,
härefter går att föreslå en sådan nedsättning. — Den betydliga del
af Svenska jorden, som ej drager någon eller endast en obetydlig
grundskatt, synes mig erbjuda en utväg att åstadkomma en nedsättning
i den skaltlagde jordens grundränta, förutsatt alt medel
kunna beredas att lemna den oskaltlagda jordens egare full ersättning
för den minskning i kapitalvärde, dess egendom genom skattläggning
måsle undergå. — För beredandet af ifrågakomne medel,
måste till en början den jord naturligtvis stå i ansvar, som lättnaden
skulle tillgodokomma och något Statens verk borde upträda
såsom verkställare af liqviderne emellan ersättningstagare
och ersältningsgifvare. — Hitintills synes åtgärden ej möta
serdeles svårighet, men om densamma skall hafva något syfte,
måste tillses, att den andel af grundräntan, hvarifrån ersältningsgifvarens
jord skall befrias, på görligaste korta tid försvinner, vare
sig att detta sker uteslutande eller till viss del på jordegarens bekostnad.
Sedan jag sålunda framställt grunddragen af det sätt, hvarpå
jag föreställt mig, att en nedsättning af grundskatterne borde och
kunde beredas, så och då det, efter mitt förmenande, ej vore
lämpligt att för verkställandet, från R. St:s sida söka framkalla ett
förslag, får jag vördsamt föreslå, att R. St. till K. M. matte framställa
deras underd. önskan, alt K. M. täcktes, i öfverensstämmelse
med ofvannämnde hufvudgrunder, hvilka härefter ytterligare utvecklas,
låta utarbeta och till näst sammanträdande R. St. öfverlemna
ett förslag till grundräntornes fördelande och nedsättande.
Såsom bilaga till det förslag, jag här ofvan framställt, anhåller
jag att mera i detalj få anföra de hufvudsakliga grunder, på
hvilka jag anser, att den i motionen afsedda åtgärd borde hvila.
l:o. De grundräntor, som skulle blifva föremål för åtgärden äro:
o) Jordeboks- och hemmantalsränlan.
b) Kronotionde-spanmålen.
2:o. Den oskattlagda jord, som skulle komma att grundskatt åsättas,
borde framgent bibehållas vid sin nu egande benämning
och de friheter, för hvilkas afträdande ersättning ej är ifrågasatt
att lemnäs.
3:o. All i mantal salt jord, som besittes under eganderätt, bör
ingå i grundskattejemningen och på det alt ännu varande
Kronohemman ej må derifrån uteslutas, böra åboerne åläggas
att begagna den medgifne skatteköpsrätten. — Då det jemväl
vore en fördel alt den egendom, som innehafves under fideikommissrätt,
ingick i den föreslagne skattejemningen, torde
hindret deremot kunna undanrödjas, om sådane vilkor för
lyftandet af den blifvande ersättningssumman stadgades, att
efterföljande fideikommissinnehafvares rätt derigenom betryggades.
4:o. För att bereda skattejemningen, är nödigt att söka värdet af
all den jord, som i densamma ingår. Detta ändamål loide
kunna vinnas, om medium af sistförflutne 10 årens taxerings2
II. 18
274
Den 30 December f. ni.
vården å denna jord sammanlägges med värdet af derifrån
utgående nu ifrågavar. grundräntor. Delta grundt äntornes
värde bör utrönas pä det sätt, alt detsamma förvandlas
efter medium af sislförflutne 10 årens Markegångspriser
ifrån kronovärdie till r:dr b:co, och derefter hringas till kapital
efter 100 för 5. — Denna sålunda upkommande summa
uttrycker den ifrågavar. jordens värde, om ingen grundskatt
derifrån erlades.
5:0. Jemföres nu grundräntornes hufvudbelopp med fastighelernes
totalvärde, utrönes, huru stor proc. det förra utgör af det
sednare och denna proc. utgör grundräntans medium af den
jord, som i skattejemningen ingått.
6:0. Den fasliglielegare, som nu betalar mindre i grundskatt än
medium, och som i följd af en skattejemning skulle komma
att betala mer, än han nu erlägger, blir derigenom berättigad
alt erhålla ersättning för hvad lian förlorar af dess fastighets i
köp, arf eller upskattning beräknade värde, nemi. ersättning
för differencen emellan hvad lian nu betalar mindre i grundskattens
medium, denna difference förvandlad till kapital ä
100 för 5.
7:o. Den fastighetsegare, som nu betalar mer i grundskatt än
medium, och som i följd af en skattejemning skulle komma
alt betala mindre, än han nu erlägger, blir skyldig alt gifva
ersättning för hvad han vinner i dess fastighets derigenom
ökade värde. Ersättnig gifves ej för mer, än för differencen
mellan hvad fastigheten nu betalar i grundskatt och hvad grundskattens
medium utgör; differencens belopp förvaudladt till
kapital å 100 för 5.
8:o. Ersättning till de jordegare, som få grundränta eller jiögre
sådan sin jord åsatt, sker uti af Riksg:s-kont. utfärdade 5
proc. bärande obligationer, med till minimibeloppet bestämdt
ärligt amortissement.
9:0. Ersättning till Riksg:s-kont. för derifrån till skattejemningens
verkställande utfärdande obligationer, utgår frän de jordegare,
som få grundräntan förminskad, på det säl t, alt den grundräntas
penningevärde, hvarmed grundskatten förminskas, förvandladt till
kapitala 100 för 5, inlecknas i egendomen. — A det sålunda
intecknade kapitalet erlägges ej allenast ränta Ji 5 för hundrade,
u an jemväl den amorteringsproe., som kan komma att
bestämmas.
10. På storleken af den blifvande amorteringsproe. och på möjligheten
att till lägre ränta än 5 proc. omsätta Riksg:s-kont:s
utfärdande obligationer beror, när den i föreg:de mom. omnämnda
inteckning kan, såsom till fullo inlöst, varda dödad
och den intecknade jorden sålunda komma i åtnjutande af de
fördelar, som nedsättning i grundräntan afser.
Den 30 December f. m.
275
11.'O De i föreg:de mom. omnämnde inteckningar blifva oupsägbara
å Riksg:s-kont:s sida, men kunna, om sä åstundas, efter
6 månaders upsägning, inbetalas af faslighetsegaren.
Sluteligen anser jag mig böra fästa upmärksamheten derå, att
den af mig nu föreslagne åtgärd är nödvändig ej allenast i ändamål
alt bereda nedsättning i n. v. grundränta, men derföre att sådan
nedsättning, äfven om den, emot förmodan, pä annan väg skulle
kunna beredas, ej med bibehållande af skyldig rättvisa emot innehafvare
af privilegierad jord skulle kunna tillämpas, enär gäldandet
af den sålunda ensidigt beredde fördelen skulle, mer eller mindre
direkt, drabba innehafvare af den oskattlagde jorden.
Begärdes på bordet.
Gr. Horn, Claes Fredr., upläste följande:
Bled anledu. af R. St:s Revisorers berättelse, väcker jag den
motion att StatsUtsk. vid reglementet af Postverkets Stat måtte vidtaga
de åtgärder som kunna föranledas af de uplysande anmärkmr,
dem jag utber mig att serskildt få Utsk. meddela.
Remitterades till StatsUtsk.
Frih. Raab, Adam Christian, upläste en sålydande motion:
Annu för 30 år sedan importerade Sverge -årligen i medeltal en
half mill. t:r spannemäl. Genom de åtgärder, som tid efter annan
blifvit vidtagne för jordbrukets uphjelpande, har spannemåls-produktionen
stigit derhän att den icke allenast under de sednare åren
ersatt flen minskade potatesskörden, utan ock lemnat ett öfverskott
af vid pass i mill. t:r lill utförsel. Produktionen har således ökals
med 1 mill. tunnor, utan att räkna den spannemål, som konsumeras
af den ökade befolkningen. Men Svenska jordbruket har visat
sin förkofran, ej blott i de ökade tillgångarne af spanmål, utan ock
i ökad produktion af ladugårdsprodukter.
Följande ur tullspecialerne hemtade upgifter ådagalägga förhållandet
dermed.
Ärlig import af ladugårdsprodukter: Medeltal.
1832-41. 1842—49.
(10 år) (8 är).
Fläsk \M 8950. 3209.
Hornboskap st. 1368. 1038.
Kött, saltadt t:r 3682. 1771.
Ost Lti 17234. 7900.
Smör d:o 84246. 23196.
Om ock någon tullförsnillning egt rum å en eller annan art.,
äro dock dessa siffror säkra bevis på de betydliga framsteg ladugårdsskötseln
i allmänhet gjort.
18*
276
Don 30 December, f. m.
Slen så lyckligt är ej förhållandet med fårafveln. Af ailm
lill importerades i medeltal frän 1832—1841 ari. 1,361,090 få
under de sednaste åren från 1842—1849 ,, 1,951,025 ,,
hvaraf | a | grof, resten lin ull. De sisla
af ofvannämnde åren nemi. 1849 har importen
stigit af grof ull till ,, 1,923,471 ,,
och af lin ull lid
762,820 ,,
eller tillsammans 2,686,291 få Ull.
Importen af ull var således under loppet af sista året circa dubbelt
större än den under förra quinquennium årl. varit i medeltal.
Det torde likväl ej vara tvifvel underkastadt, att icke Svenska
landtbruket skulle kunna frambringa landets behof af ull. Dertill
gifva de fortgående odlingsföretagen och den i sednare tiden på en
ökad foderproduktion riktade omtankan de bästa utsigter.
Att befrämja fårafveln är således af stor vigt för landets industriella
och linanciella förkofran. För framkallandet af fin-ulliga
schäferier har Staten också gjort betydliga upoffringar; men deras
resultater, ehuru tvifvelsutan upvägande kostnaden, hafva ej upfyllt
de fölhoppningar, man derpå byggt. Orsaken till dessa mindre
fördelaktiga resultater torde väl till en del bero på prisförhållanden;
men ock deri ali de finulliga fåren fordra en omsorgsfull vård af
dyrlegda herdar, som ej kunna bekostas för mindre fårhjordar,
hvarföre ock de fina fåren blott på större egendomar kunna med
fördel underhållas.
Största delen af Sverges jord är likväl delad i mindre bruk,
som ej, hvardera, kunna föda ett större antal får. Då de mindre
färhjordarne ej bära kostnaden af en sorgfällig vård, böra de derföre
vara af en oöm, härdig race.
Sådan egenskap hafva visserligen de gamla Svenska fåren,
men de äro hvarken kött- eller ullrika. Att med bibehållande af
deras härdighet gifva dem sistnämnde egenskaper, är den npgift,
sorn hör lösas, för att göra fårafveln lönande och således mera utvidgad
i Sverge.
I sådan afsigt hafva åtskilliga hushållssällskaper hos K. M. i
urul diet begärt anslag för införskrifvande af grofulliga köttrika får. Ofver
denna fråga har K. Landtbruksakademien afgifvit sitt betänk., som
finnes infördt i 9:de del. af dess handlingar pag. 50—72, och
tillstyrkt att 4 stamschäferier för grofva får, nemi. 2:ne af Cheviot
och 2:ne af Leicester-race måtte i riket inrättas.
Under åberopande af de motiver, som i sistnämnde betänk,
blifvit anförda, och i öfverensstämmelse med önskningar inom det
hushållningssällskap hvaraf jag är medlem, får jag vördsamt föreslå
att 11. St. ville afse erforderligt belopp för upköp å lämplig ort
och transport hit af passande djur för 2:ne stamschäferier af Cheviots-
och 2:ne eller åtminstone ett schäferi af Leicester-race hvardera
schäferiet bestående af 60 tackor och 3:ne baggar.
Remitterades lill StatsUlsk.
Den 30 December, f. m.
277
Fril). Raab, upläste jemväl en motion af följande innehåll:
En af samhällets angelägnaste frågor är den i 140 år påtänkta
förenklingen af vårt intrasslade beskattningsväsende. De vid sista
riksdag gäckade förhoppningar om denna frågas lyckliga lösning
hafva vid början af denna blifvit återlifvade genom K. M:s nåd.
löfte om framställning i ämnet.
Som jag vet all inom detta Stånd manga med mig anse såsom
en fosterländsk pligt att befrämja ifrågavar., af behofvet högt
påkallade, reform, har jag trott mig gagna saken, då jag med begagnande
af den utväg motionsrätten erbjuder, söker ådagalägga att
den K. propos:n i ämnet kail, äfven i detta Stånd, påräkna ett
varmt understöd.
Det är af denna anledn. jag tillåter mig att, i samma syftning.
som motioner redan i 2:ne andra Ständ äro väckta, vördsamt
föreslå att 11. H. St. ville för sin del besluta antagandet af det förslag
till förenkling af beskattningsväsendet samt upbörds- och redogörelseverket,
som den enskildt i nåder utsedde komitéen i underd.
betänk, af d. 30 April 1847 för K. M. framlagt, för så vidt och
i alla de punkter, som ej samma förslag redan föranledt beslut,
eller är på K. M:s nåd. åtgärder beroende, samt med antagande af
alternativet a) i 4:de punkten.
Begärdes på bordet.
Hr Ribbing, Arv., upläste en sålydande motion:
Den som med upmärksamhet följer tidens och händelsernas
gång linna den sanning städse bekräftad att hvarje lag, som stiftas
i annan rigtning än Guds bud leder till samhällets uplösning.
Några och 70 år hafva snart förflutit sedan konung Gustaf
den 3:dje utfärdade Sitt, som det heter ”Nådiga bref ang:de barnamord
af d. 17 Oct. 1778.” Af Tabell-commissionens sednaste
5:årsberättelse, omfattande just den tiderymd, som förflutit sedan
nämnde bref utfärdades, synes det ock som om det befrämjat desse
barnamord oaktadt dess yttrade afsigt att dem förekomma. Berättelsen
lyder nemi. pag. 64 sålunda: ”Oansedt de allmänt kända
”redan under första perioden till förekommande af barnamord vid”tagne
författningar befinnas de dock ingalunda förminskade, utan i
stället ansenligt nog förökade” utom i Stockholm der äktenskapen
till 600 förminskats och de dödfödda barnens antal Oodubblats likasom
de i hela landet tilltagit. Det synes således att författningen
icke förmått minska barnamorden, som dessutom på en annan
väg sä ansenligen tilltagit genom fosternes förderfvande redan i moderlifvet.
Då den utfärdades, föddes ännu öfver hela riket 34 äkta
barn, som hade erkända föräldrar, hvilka blifvit vigda till kallelsen
att de förre vårda och upfostra, emot 1 oäkta som saknade sådane
föräldrar. Nu födes, alt i hela riket räknadt, icke „mer än 11 äkta
mot 1 oäkla och i Stockholm hvartannat oäkta. Ater hvart annat
och 3:dje af dessa oäkta barn här i liufvudstaden och hvart 4:de
och 5:te i allmänhet förgås redan innan de blifvit årsgamla, då deremot
dödligheten bland de äkta inskränker sig till hvart 7:de och
278
Den 30 December, f. m.
8:c!e. Deraf är klart alt ett mångdubbelt större antal barn än de
som deruti mördades vid den tiri då författningen om barnamord
utfärdades nu både directe mördas och långpinas lill döds i saknad
af det stöd äktenskapets i den offentligen erkända föräldravårdens
heliga band dem lemnar och att, pä della sätt, efter författningens
utfärdande, tusentals flere oäkta barn genom förgörelse eller undandragen
moderlig näring och faderlig vård förgäs, än som skedde
innan denna författning utkom; men, frågar man ändå kanske, är
det då verkeligen denna författnings skuld att de oäkta barnen
nu mera till sådan mängd allas, födas döde, eller, lefvande framkomne,
mer eller mindre hastigt och grymt aflifvas; och derpå må
svaras: att om än andra orsaker dertill bidraga, så torde dock författningen
deri hafva sin dryga del, enär hon i l:sta, 6:te och Tule
punklerne på flere sätt skyddar och förhemliga!' eller lemnar ostörd
den osedlighet hvarunder de oäkta barnen allas, på samma gäng
som hon uphäfver lagens stadgande i 3 Cap. lide och 12:te §§
kyrkolagen om inskrifning i kyrkoboken af föräidrarnes, ”oell (som
det heter) deras namn som vittnen liil dess (barnets) döpelse varit
hafva” och stadgandet derom ali i fall föräldrarna t c lie gifva
sig tillkänna ransakning vid verldslig rätt skall anställas
lill deras framilafvande; och häri ligger just afvikelsen
ifrån ej mindre Guds bud än naturens och samhällets många andra
lagar, då enär författningen, som tillkommit, utan Svenska folkets
bifall, försvåra tillsynen öfver (»de budets efterlefnad och borttaga
4:de budet att hedra fader och moder för alla barn som icke få
veta hvilka deras föräldrar äro och med detsamma för dem npliäfver
alla i Giftermåls, och Missg:sB:ne utsatt förbud af straff för äktenskap
i förbudna leder och för blodskam. Författningen beröfvar
således också de oäkta barnen det goda löftet som budet att älska
och ära sina föräldrar har med sig för barnen, att dem skall väl
gå och att de skola länge lefva på jorden. Att deras lifstid der
icke blir lång det hafva vi, hvad flertalet angår, af Tabellverket redan
inhemta!: alt den icke blifver lyckosam det se vi af Brottmålsransakningarne:
de som söka i familjelifvet och en rättskaffens
vandel en godtgörelse, som ingen bättre än de behöfde i.ersättning
för lie gladare barndomsminnen man dem beröfvat, kunna icke i
äktenskapet vara ostörda af farhågan att hafva slutit i förbudna led
en förbindelse, som sedoläran och lagen ogilla.
Men det är icke nog med att ulfärdaren af det nåd. brefvet i
de åberopade punkterne tyst och liksom ovetande lemnat Guds och
mensklig lag å sido, månne författningen icke upmanal lill dess öfverträdande
i sista eller 8:de punkten, af följande lydelse:
”Till lättnad af den förlägenhet hvaruti qvinna som framfödt
oäkta barn, nödgas finna sig, då lion ofta i stor torftighet, mäste
sörja för barnets skötsel och föda, samt derunder hafva uti sitt
foster ett talande bevis till sin förbrytelselse och sorn jemväl kan
vara hinder för hennes giftermål., ville K. M. i noder vara
betänkt på medel och utvägar till sådane barns upfödande och nu
emedlertid anbefalla Dess Bef:h:de i orterne att, till understöd för
lägrade qvinnors barn, hvilka föräldrarne sjelfva icke förmå med
Den 30 December f. m.
279
tillräckligt uppehälle förse, använda de medel som till deras disposilion
och till O fversly reisen öfver Barnhuset aflemnas.”
I detta-stadgande skulle väl således äfven beredas en ersättning
åt de oskyldige barnen för hvad de föregående författningspunkterne
dem beröfva!; men, ty värr någon Konglig nåd förslog
aldrig att ersätta den moder naturen gaf och barkbrödet från föräldrarnes
händer i de landskap der folkmängden, enl. Tabellcommissionens
berättelse, starkast tilltager, blef hälsosammare än hvetebrödet
här i hufvudstaden, hvarest stora barnhuset ofta blef de smås
benhus. — Den välkända klagan: du gör folkena myckna, men
dermed gör du icke glädjen större, uprepar Tabellcommissionen pag.
63 der den stödd pä föregtde facta, förmäler huru som med folkökningen
”osedlighet, lättsinnighet och allt mer ökad pauperism tillväxt
och omsider s i tagit öfverhand att lika snara som alfvarsam"ma
botemedel, i deli mån de ännu äro möjliga, synas vara oundgängligen
af nöden för Rikets framtida bästa.'"
Dagarne för barnens högtid äro nyss förflutne. Om ett bland
dem hette det en gång att man gladde sig åt hans ankomst så som
man glädes i skördandena, såsom man glad är då man skiftar byte.
Bytet befår i läran, som befäster Guds bud. Ett årtionde slutar
snart under hvilket, och de 6 föreg:de den ifrågav. författningen varat.
Till rikets framlida bästa, om jag det rätt förstår, ville jag
föreslå uphäfvande af det endast för köttet och sinnligheten nåd.
1778 års bref, men för hvars stadganden, så mångå små barn under
namnlösa qval redan qvidat ut, i saknad af den moderliga och
faderliga vård, som framför alla borde ägnas åt de tu som höra himmelriket
lill, i fa<t tro derpå, att hvart och ett af dem är högre att
akta än någon annan, vore iian äfven bland barnavännens om företrädesrätten
(vistande lärjungar.
Hedan för många år sedan framställde jag från detta rum nödvändigheten
af omförmälta lagförändring, men utan framgång. —
Månne nu, genom beståndet af desse lättfärdige hud, nog gift blifvit
spridt i blodådror och tänkesätt för att, genom sine verkningar i
försvagande kropps- och själs-sjukdomar, slägte efter slägte, öfvertyga
om skadligheten af att bihålla lagar, hvilka strida mot det stora
ljus, som skiner klarliga och som allena förmår skingra skuggorne
i landet der Folkräknaren med astronomens visshet ser förut att
eljest mörkret skall inträda. Jag förnyar
Yrkandet om uphäfvande af K. brefvet om barnamord d.
17:de Oct. 1778 åtminstone lista, öde, 7:de och 8:de
punkterne och återställande af kyrkolagens fullkomliga kraft
i 3 Kap. 11 och 12 §§ med dit hörande stadganden.
Hr Bibbing, tilläde sedermera:
Jag skulle vilja underställa delta Stånd huruvida förevar, ämne
är af den vigt att det bör delgifvas de öfriga Stånden.
Denna motion remitterades till LagUtsk. hvarjemte R. o. Ad.
beslöt, att densamma, derest erforderligt antal exemplar aflemnades,
skulle kommuniceras de öfrige RiksSt:n.
280
D en 30 December f. m.
H. Ex. Hr Frill. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit
nifärdadt till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Föredrogs och remitterades lill LagUtsk. Hr Granfel ts, Adolf
Fredr., och Ilr Hjertås, Lars, d. 28 dennes f. m. på bordet
lagde motioner om afskaffande af rättigheten för husbonde att tilldela
tjenstehjon husaga.
Föredrogs och remitterades till Stats- och LagUlsktn Hr Cederschiölds,
Rob. Theophr., d. 28 dennes f. m. på bordet
lagda motion, ang:de bestämmande af en viss plan för upbyggande
af cellfängelser i riket; hvarjemte denna motion, enl. motionärens
derom gjorde begäran kommunicerades de öfriga RiksStm.
Föredrogs och remitterades till StatsUtsk. Hr Cederschiölds,
Rob. Theophr., d. 28 dennes f. m. pä bordet lagda motion, att
aflöningen för Fångvårdsstyrelsens embets- och tjenstemän måtte
varda bestämd i likhet med den, som nyligen blifvit fastställd för
Krigs-eoll:m, Stats-kont. och General-Tullstyrelsen.
Föredrogos och remitterades lill LagUtsk., Hr Ribbings,
Arv., nedannämnde d. 28 dennes f. m. på bordet lagda motioner.
l:o Ang:de aflåtande af en underd. skrifvelse till K. M. ronde
regleringen af domsagorne på landet;
2:o Ang:de en anmodan till LagUtsk., att upgöra och för R.
St. framlägga förslag till dels ett förändradt straffsystem och dels
serskilda författningai' rör-.de vissa brotts bestraffning; och
3:o Ang:de tillägg vid 13 Kap. 1 § 11.13. samt 3 Kap. 10 §
Skiftesstadgan.
Föredrogs och remitterades till StatsUtsk. Hr Rosenblads,
Bernh., d. 28 Dec. f. m. pä bordet lagda motion, om vissa extra
ordinarie anslagssummors öfverflyttaude lill den ordinarie eller s.
k. RiksStaten.
Föredrogs och lades till handlingarne Exp.Utsles mern. N:o 5,
i anledn. af erhållen anmodan om införande i Riksdagsbeslutet af
K, M:s nåd. skrifvelse, angnle åtskilliga föreslagna lagförändringar.
Föredrogs Gr. Mörners, Otto Gabr. d. 28 dennes e. m.
på bordet lagda motion om ett Statsanslag af 6000 r:dr till lön
för en konservator och inköp af inhemska konstalster m. m.
Frih. Bennet, Carl Stephan: Gr. Mörners motion, med
sina många och olikartade punkter, tyckes utgöra ett helt opus af
anmärkn:r mot den motion, jag inför R. o. Ad. hade äran afgifva
Den 30 December, f. m.
281
för några dagar sedan. Ehuru Gr:n öfver höfvan täckts loforda
min motion, och upmauar R. o. Ad., alt taga den i nogsamt
betraktande, slutande med att i alla delar öfverensstämma med mig
i afseende pä anslaget (»000 r:dr, sä är likväl tendensen stridande
mot min. För att visa huru mindre behöflig min begäran är, säger
lfr Gr:n bland annat, att han ej inser, huru konstsinnet skall
kunna lyftas med några tusende r:dr, utdelade till artisters upmuntrande.
Jag har deremot visat huru det möjligen skulle kunna
spridas. Konstsinnet kan delas i två brandler, nemi. konstnärens
och den beskyddandes. Konstnären söker att utveckla sitt konstsinne
genom nya skapelser oell beskyddaren är det medel, hvarigenom
kännedomen om dess alster sprides. Jag har icke begärt
(»00(1 r:dr lill upmuntran, jag har begärt det sorn en billig vedergällning
för utmärkta och skickliga konstnärer. Gr. vill nedsätta
denna summa till 2000 r:dr och har ämnat den endast åt yngre
konstnärer. Han åsyftar, som mig synes, läroverkens vidare utbildande:
det är vackert; men jag har icke åsyftat detsamma och
anser alt Staten kan nöja sig med denna inrättning, sådan den är.
Då jag väckte min motion, så ville jag föra talan för en samhällsklass,
som ägde anspråk på samhällets npmärksamhet, — jag talade
för artister med utvecklade anlag — jag sökte finna ett medel
alt inom landet kunna bibehålla dessa utmärkte män, som haft
fäderneslandet att tacka för sin upfostran. Det var deras talan
jag förde. Gr. Mörner tyckes mig hafva fört dens talan, hvilken
han åberopar hafva lill K. M. inlemnat ett mern. innehållande
bland annat frågan om inrättandet af en konservatorsplats. Jag har
icke läst detta mern., och ämnar icke taga någon del deraf, såvida
icke Konungen med stöd af detta mern. hemställer till R. St. att
löneanslag för nämnde plats måtte beviljas, och innan dess anser
jag icke R. St. behöfva eller ens böra till Konungen inkomma med
något förslag i ämnet och jag anhåller att R. o. Ad. icke måtte
dervid fästa någon upmärksamhet, helst Öfver-Int:ts-emb:s till K.
M. i nnderddiet afgifna utlät, i ämnet är af följande lydelse:
”Sedan Ed:s K. M:t genom nåd. remiss af d. 24 sisth April, infordrat.
Ofv.Intend:ts-emb:s underd. utlåt, öfver härhos återföljande,
af N. M. Mandelgren lill E. K. M. i undcrd-.het ingifne skrift,
har embelet, vid deraf tagen kännedom, slädnät i tvekan om skriftens
egentliga mening, antingen Mandelgren velat genom densamma
fästa E:s M:s höga upmärksamhet på sin egen genom vidsträckta
resor förvärfvade lärdom och konstbildning eller framställa sig såsom
den skickligaste person för den konservatorsplats, hvars inrättande
han föreslår såsom behöfligt, ”icke allenast för vården och
tillsynen af E:s M:s och Kronans samt andra Statens offentliga
samlingar, utan äfven att, vid inträffande behof, Staten må ega vid
sig fästad en person, som med bepröfvad konsterfarenhet, redlighet
och sakkännedom kan anlitas att med uplysningar tillhandagå och
efter updrag iståndsätta de på äldre dyrbarare konstverk yppade bristfälligheter,
” — eller afsigten varit att upträda såsom åklagare mot
det sätt, hvarpå samlingarne i E:s K. M:s Museum våidas och
handhafvas, eller om slutligen kostnadsfri uplåtelse af en atelier för
282
Den 30 December f. m.
konstverks restaurerande i något af Kronans hus är det verkliga,
likasom det upgifna, hufvudmålet för Mandelgrens vidlyftiga underd.
framställning.
Under denna ovisshet om skriflens egentliga syftning anser
Ofver-Inl;ts-emb. sig nödsakadt att åtminstone vidröra alla de ifrågasatta
ämnena.
Utdragen af Mandelgrens reseanteckningar innehålla upgifter,
som dels hvila på en tydligen oriktig upfaltning af förhållanden,
dels åter äro allmänt kända; och dessa utdrag i sin helhet äro af
en högst enfaldig natur, med föga eller intet värde, så att de slutsatser,
som derifrån kunna dragas om Mandelgrens vetenskapliga
och artistiska bildning, ej blifva synnerligen gynnsamma.
Hvad åter beträffar frågan om inrättandet af en konservalorsbeslällning
på Stat, torde det icke tillkomma Ofver-Int:ts-emb. att
derom, äfvensom om Mandelgreus kompelence lill platsen, yttra
sig, förrän E. K. M. i nåder pröfvår skäligt att uttryckligen i detta
ämne infordra Embetets underd. utlåt.
Då vidare de oförsynta anklagelser, Mandelgren gjort emot
förvaltningen af E. K. M:s Museum, lill större delen röra förhållanden,
sorn skola inträffat, förrän undertecknad tillträdde Chefskapet
för Museum, så har häröfver infordrats förklaring af Karnereraren
derstädes, Hof-intendenten och Ridd. von Höök. Af denna
förklaring, som härjemte i underckhet bifogas, täcktes E. K. 51.
inhemta det grundlösa och osanna i Mandelgrens angifvelser: och
svårligen torde någon finnas, som med större kärlek och samvetsgrannhet,
än Musei nnvar. Kamererare, skulle egna sig åt vårdandet
af E. K. M:s konstsamlingar. Angalo särskildt Mandelgrens upgift,
att katalog öfver Musei gravure-samling saknas, är äfven denna
upgift ogrundad, då en sådan, af Hof-Iutendenten von Röök författad
katalog finnes, tillika nied det fullständiga invenlerings-inslrument,
som med E. M:s nåd. tillstånd år 1844 uprättades. Att
gravnresamlingen påkallar ett mera systematiskt ordnande, förnekas
ej: men, då det ringa utrymmet i nuvar. lokalen icke medgifver
samlingens upställning på det tillgängliga och ändamålsenliga sätt,
som för en väl ordnad offentlig gravure-samling fordras, hvaremot
ett tjenligare utrymme är att hoppas och förvänta i den blifvande
Nalional-Museibyggnaden, har det ansetts lämpligt attupskjuta gravurernas
slutliga ordnande, tilldess de hunnit i nämnde byggnad
inflyttas.
Allt för sant är beklagligtvis hvad Mandelgren yttrar derom,
att många dyrbara konstalster gått genom vanvård förlorade; det
skedda kan ej göras ogjordt, och för framtiden torde ett bättre förhållande
vara att emotse till följd af tidens stigande uplysning, och
en allmännare spridd konstbildning, hälst när denna en gång vinner
ökad väckelse och näring genom inrättandet af ett NationalMuseum
med utrymme för de konstskatter, som annu kunna räddas
från förstörelse.
Deremot kan en större säkerhet mot konstalsters vanvård ingalunda
vinnas genom att tilldela Mandelgren eller någon annan
kostnadsfritt atelier i någon af Kronans egendomar, hvartill föröf
-
Den 30 December f. m.
283
ligt allt utrymme saknas i de hus, som äro ställda under ÖfverInt:!s-emb:s
tillsyn. Uplysningsvis torde dock fä i underd:het tilläggas,
att anordnandet af en verkstad för restaurering af tallor m.
m. varit afsedt i de hittills för National-musei-byggnaden upgjorda
programmer och förslagsritningar, sä att nämnde behof äfven torde
komma all genom den blifvande byggnaden fyllas.
Med djupaste vördnad trohet och nit framhärdar
Stormägligsle Allernädigste Konung:
E:s K. M:S
underdånigste tropligtigste tjenare
och undersåte.
M. G. Anckarsvärd.
11. // . Bredberg.
Stockholm d. 8 Maj 184!).’'
Jag har upläst detta Öfver-Int.-embet:s svar, för att gifva R.
o. Ad. del af innehållet utaf den af Gr. Mörner sä mycket lofordade
Hr Mandelgrens skrift och det inflytande densamma må hafva
pä de åtgärder han söker att R. o. Ad. må vidtaga.
För öfrigt har Gr:n, utom den konservators beställning som skulle
inrättas med thy åtföljande lön af 13334 r:dr, föreslagit att en af Canzlirädet
Krutmeijer egande gravyrsamling skulle inlösas med 1000 r:dr;
det är visserligen sannt, att, för pengar får man allt, men ännu
är icke mig velterligt denna konstsamling till salu utbjuden; men
vore så händelsen, skulle det vara intressant att veta till hvilket
pris egaren skulle vilja densamma afyttra. Enl. hvad jag tror mig
känna ernar bemälte Canzliräd behålla denna samling sä länge
han lefver.
Gr. Mörner har likaledes velat, att man af den begärda summan
6000 r:dr skulle använda en del, eller 1000 till inlösen af
konsthistoriska saker: sådant är likväl något som tillhörer Witterhets-,
Hist.- o. Anliq:ts Akad. och summan af henne använd, skulle
pä intet sätt komma Artisterne direkt till godo.
Ett belopp af 2000 r:dr har Gr:n velat anslå till några yngre
talangfulla artister: jag har redan sagt huru yngre artister äro upmuntrade,
och ehuru jag är långt ifrån alt vilja motsätta mig någon
åtgärd som kunde lända till deras ytterligare understödjande,
så får jag likväl yttra, att sådant ingalunda varit afsedt i min
motion.
Derefter föreslås, underligt nog alt till Artisternes och Lilteratörernes
pensionskassa skulle af ofvanberörde 6000 r:dr lemnäs
4664 r:dr årligen, då, motionären i sammanhang härmed nämner
Konstföreningen, så synes det icke heller varit ur vägen, om han
hade föreslagit att R. St. i densamma borde taga lotter.
Om den ädle Gr:n framställt alla dessa sina förslag, hvart för
sig, skulle jag gifvit min tillstyrkan deråt i den mån, som jag förmått,
men då de alla sammanflutit i en enda upsats, på ett sätt,
som strider mot hvad jag önskar, så nödgas jag afstyrka hans framställning.
Om Gr:n vill alt andre 6000 r:dr må användas på sätt
284
Den 30 December, f. m.
lian föreslagit, så har jag ingenting deremot, blott den summa jag
begärt, utgår lill de af mig afsedda ändamål.
Slutligen får jag lill Hr Frih. o. Landtm, vördsamt hemställa,
huruvida Gr. Möruers omförmälda motion är affaltad i öfverensstämmelse
med 51 § Riksd.Ordn. och om den således må kunna
till Utsk. remitteras.
I anledn. häraf förklarade II. Ex. Hr Frih. o. Landtm, att
han, då det i Gr. Mörners motion ifrågastälde anslag af 6000 ndr
endast afsåg befrämjandet af de sköna konsterne, ansåg den derjemte
föreslagna fördelning af denna anslagssumma till flere dertill
hörande föremål icke vara stridande emot det i 51 § Riksd.Ordn.
intagne stadgande, att flere mål af olika beskaffenhet ej böra i en
skrift sammandragas; hvarefter Gr. Mörners i frågavar. motion jemte
Frih. Rennels nu afgifna ytrande remitterades lill StatsUtsk.
Föredrogs ett från LagUtsk. inkommet mera. N:o 1 i anledn.
af väckte motioner, angalo enskilde personers assignations-rätt å
R. St. Bank; och ansåg R. o. Ad. de i detta mein. omnämnde
motioner tillhöra BankoUtskis behandling.
Uplästes en af Gr. von Rosen, Fredr. Carl, inlemnad
sålydande motion:
Med anledn. af den inverkan, som de senaste årens politiska
tilldragelser i utlandet utöfvat, så väl å penninge-marknaden derstädes,
som å alla större industriella företag och associationer, —
samt lill följd af åtskilliga nyligen i jernvägs-angelägenheterne timade
väsendtliga förändringar och förbättringar, har den Engelska
association, som, — på grund af den Ofverste-löjtnanten Gr. Adolf
Eugene von Rosen, år 1845, nådigst meddelade oktroj, — intresserat
sig för anläggandet af en jernväg emellan Örebro och Hult
vid sjön Wenern, önskat några jcmnkningar i villkoren för den af
R. St. vid sistförflulna riksdag, i afseende å berörde företag, lemnade
garanti, så väl i fråga om bankarnes och machineriernas byggnad,
som ronde åtskilliga ekonomiska detaljer; — och får jag, hos
R. II. St. anhålla, att sådane af verkligt behof påkallade jemnkningar
måtte, till befrämjande af det för hela riket högst gagneliga
företaget, vidtagas; — skolandes jag, i vanlig ordning, till det
Utsk., till hvilket denna min motion remitteras, meddela nödiga
uplysningar och den framställning i ämnet som förenämnde association
kan finna skäl att göra, — så fort fullständiga detaljer häröfver,
inom några veckor från England hit anlända.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Anckarsvärd, Aug., hade inlemnat en motion af följande
innehåll:
Uti 12 § af det för R. St:s Riksg:s-kont. gällande reglemente
förekommer åtskilliga stadgande!!, i afseende å den af Hjelmare
Kanal-bolag årligen fr. o. m. 1840 bildade fond för nämnde kanals
Den 30 December f. m.
285
framtida underhållande, hvilka synes erfordra några af omständigheterna
oudgängligen påkallade förändringar.
Enl. planen för samlande af berörde fond, skulle densamma,
genom årligt afsättande af 750 r:dr b:co, utgörande ränta å en uti
Kanal-bolagets fastigheter stora Wallby och Oppeby intecknad skuldförbindelse
ä 15,000 r:dr b:co, samt ränta på ränta ä 5 proc. årligen,
upgå år 1939 till ett belopp af öfver två millioner r:dr b:co;
och i afseende å förvaltningen af denna sålunda växande fond,
hafva R. St., uti omförmälda reglemente, bland annat, stadgat:
Uti l:a morn.: att, i den mån de af Kanal-direktionen samlade
fond-medel upgå, tills vidare, till högst 6000 r:dr, det
skulle åligga direkt, att (ill Riksg:s-kont. aflemna sådana
hine- och säkerhets-handlingar, som öfverensstämma med
reglementet för dessa medels utlåning.
Uti 2:a morn.: att de för dessa lånehandlingar inflytande räntemedel
böra af direkt, upbäras och förvaltas, etc.
Uti 4:de mom.: att fondens medel skola, på direkt:s ansvar, göras
fruktbärande efter en, tills vidare, lill fem proc. bestämd
räntefot.
Uti 5:te mom.: att, utom den serskilda förbindelse direktm borde
(ill riiksg:s-kont. afgifva, i afseende derå att de föreskrifna
låne- och säkerhets-lrandlingarna varda å bestämda tider och
till fastställda belopp aflemnade, direkt, blifvit ålagd att hos
Riksg:s-kont. ställa antaglig säkerhet för ett belopp af 5,000
r:dr utaf de under direktms vård befintliga, reparationsfonden
tillhörande, medel,
och näst efter 10:de moni.: alt då för till Riksg:s-kont. aflemnade
säkerhets-handlingar, någon inteknings-förnyelse, bevakning
eller utsökning erfordras, skulle direkt, foga anstalt härom,
utan att kontoret dermed behöfde taga någon befattning;
och borde således de låne- och säkerhets samt öfriga handlingar
som direktm, för fullgörandet af detta åliggande,
måste begagna, uppå skeende anmälan hållas densamma tillhanda
emot dess angifvande förbindelse att handlingarna till
kontoret återställa så snart de blifvit för ändamålet begagnade.
Svårigheterna för Hjelmare Kanal-direkt., hvars lönlösa ledamöter
bo på spridda från kanal-verket mer och mindre aflägsna
ställen, att f. n., och än mer i tidernas längd, vederbörligen fullgöra,
hvad förenämnde reglementariska föreskrifter innehålla, äro
så stora att de nära nog gränsa till det omöjliga; och sådant har
redan leonhart uppenbarat sig. Att i Sverige, der publika papper
saknas, göra allt större och större kapital-utlåningar mot godkänneliga
inteckningshandlingar eller andra räntebärande papper å 5 proc.
ränta; — att förvalta, vårda och bevaka en fond, hvars säkerhetshandlingar
förvaras uti ett R. St:s verk, långt aflägse från den ort
der direkt, har sin egentliga verkningskrets; — oell att behöfva
ställa serskild säkerhet för 5,000 r:dr, då en annan för 15,000
28 G
Den 30 December f. m.
r:dr förut i samma afseende blifvit lemnad, är allt mer fm man af
Hjelmare Kanal-direkt, billigtvis kan eller bör begära.
Med stöd af hvad jag nu anfört, föreslår jag följande förändrade
stadganden uti 12 § af Riksg:s-konl:s reglemente:
Uli l:a morn.:
Som svårigheter torde möta att anskaffa antagliga säkerlietshandlingar
till de i planen uptagna bestämda belopp, synes
olämpligt att tillsvidare bestämma något maximum i detta
hänseende.
Uli 2:a mom.:
Att ränte-afkomsten af de lånehandlingar som blifvit eller
blifva aflemnade till Riksg:s-kont., må af detsamma upbäras
och förvaltas, enär sådant derstädes hör kunna verkställas
med mera lätthet och mindre omgång.
Uti 4:de mom.:
Att ränle-foten, dels med hänseende till de här förut antydda
på förhand icke beräkneliga svårighet- att få kapitaler
säkert placerade, dels ock i anledn. af ränte-fotens sänkning
i allmänhet, må bestämmas tillsvidare till 4 proc.
Uti 5:te morn,:
Att, sedan den till Riksg:s-kont. aflevererade fonden upgått
till 15.000 r:dr, den emedlertid der hypothiserade inteckningen
å samma summa i bolagets fastigheter, då må till
detsamma återställas; äfvensom att, emedan direkt, iklädt
sig förbindelse för de under dess värd befintliga reparationsfonder
tillhörande medel, det hypothek å 5000 r:dr som i
berörde hänseende blifvit af en utaf direktms ledamöter
deponeradt hos Riksg:s-kont., måtte honom återlemnas.
Näst efter 10:de morn.:
Att Riksg:s-kont., och icke direkt., bör foga anstalt om
intccknings-förnyelse, bevakning och utsökning, der sådant
erfordras, för de lånehandlingar som lill Riksg:s-kont. blifvit
öfverlemnade.
samt att redaktm af berörde 12 § må i öfrigt erforderligen rättas.
Alternativt får jag, med hänseende till min öfvertygelse att
soliditeten af Hjelmare Kanal-byggnad gör det sannolikt att en betydlig
del af ifrågavar. fond aldrig kommer att för kanalens behof
erfordras, företrädesvis hemställa huruvida det icke må vara lämpligare
och nyttigare att de af direkt, samlande fond-medel varda i
runda summor, enl. planen, aflemnade kontant till R. St:s Bank,
för att der förstärka t. ex. fonden för fastighets-lån eller Diskontrörelsen,
eller på annat sätt, efter R. St. förgodtfinnande, göras
fruktbara, och sålunda accumnleras för det med Kanal-reparationsfondens
bildande afsedda ändamål.
Härå anhåller jag om remiss till vederbörande Ulsk.
Den 30 De ceni lier f. m.
287
Gr. Liljencrantz, Gust. Fredr., hade inlemnat en sålydande
motion:
I ändamål att söka verka för sedlig och materiel förkofran bland
den stora massan af Svenska folket, hafva någre för allmänt väl
nitälskande personer fran skilda delar af riket, på inbjudning af
Hushållnings-sällskapet i Jönköpings län, sammanträdt bär i Stockholm,
för att öfverlägga om de åtgärder, som, för vinnande af sagde
mål, vore att vidtaga.
”Man bar under dessa rådplägningar kommit till den öfvertygelse,
att, fastän mycket kan vara att för den goda saken uträtta
på den väg man först ämnat beträda, nemi. att bilda ett sällskap
utsträckt öfver bela landet, hvars ledamöter genom goda efterdömen,
råd och verksamt biträde skulle söka alt höja den sjunkande moraliteten
samt förekomma, der görligt vore, de vanligaste anlechne
lill en tryckande fal tigdom, så är detta medel dock af många skäl
ensamt icke tillräckligt verksamt. Man bar deremot trott, att det
goda ändamålet bäst skulle befrämjas genom en utsträckt och lifvad
verksamhet hos de i länen inrättade Husbållnings-sällskapen.
Allestädes göres behof utaf införandet af passande binäringar
bland allmogen, olaf inrättande af ränleförsäkringsanstaller, sparkassor
och dylikt, att ej tala om de fördelar, som skulle upstå genom
ett ändamålsenligt ordnande af de för jordbruket ofta skadliga
förhållanden, som ega rum emellan jordegare å ena sidan samt
landtbönder, torpare och arrendatorer å den andra. Allt detta kan
och bör vara föremål för Hushållnings-sällskapens omtanka; och män
med nit och förmåga att verka i denna riktning, skola ej saknas
inom någon provins, blott man kan och vill afhjelpa del förnämsta
hindret, mot all nyttig verksamhet, saknaden af nödiga medel.
Det är möjligt, alt hos ett eller annat af våra hushållningssällskaper
mindre verksamhet försports, men flertalet af dem företer
motsatsen, och man kan med skäl vänta, att deras mångsidiga
verksamhet allt framgent kommer alt vinna i omfattning och följder.
Man förgäle ej, att hvad af desse sällskapet- hitintills uträttats,
blifvit framkalladt genom enskildes upoffriugar af penningar
samt tid och möda, utan att desse olika slag af upoffriugar, i brist
af tillräcklige medel, förmått framkalla sådane resultater, som svarat
emot de trägna omsorger, det allvarliga nitet egnat desse sällskapers
mångartade åligganden.
Saknaden af penningar bör derföre, åtminstone i någon mån
afhjelpas, såvida man skall kunna hoppas, alt den så lyckligt uttänkta
institution, som vi kalla Hushållningssällskap, skall upfylla
sin bestämmelse, hvilken blir allt högre och vidsträcktare, ju mera
samhällsförhållanderne mångfaldigas; och det är i sådan afsigt, jag
blifvit anmodad, att inom delta II. Stånd motionera ett årligt anslag
af Ett tusende r:dr för hvarje hushållningssällskap i de större länen,
samt i proportion derefter för dem i de mindre, att användas
till ofvan upgifne och andra med Hushållningssällskapernes tillgöranden
sammanhang egande ändamål.
Remitterades till StatsUtsk.
288
Den 30 December, f. m.
Gr. Sparre, Erik, hade inlemnat 2:ne motioner af följande
innehåll:
l:o
Till förekommande af det hinder mot besvärsmåls afgörande i
Hof-rätterue, hvilket, efter hvad erfarenheten visat, ofta inträffar
derigenom att än den ena, än den andra parten med tydlig afsigt
att uppehålla målet, underlåtit att fullgöra det, som i meddelad
kommunikations-resolution blifvit honom (ill iakttagande föreskrifvet,
får jag vördsamt föreslå att, med ändring af hvad ålskillige
författningar i ämnet innehålla, det mätte stadgas att i alla besvärs
mål,
med undantag endast af sådane, som röra häktad person, samt
dem, uti hvilka klagan är af allmän åklagare förd, Hof-rätt, der
den pröfvar besvären vara af den beskaffenhet att annan deröfver
höras må, bör så inrätta kommunikations-resolntionen, som i fråga
om skuldfordringsmål redan i K. Förordningen d. 28 Juni 1798
sagdt är, i hvilket afseende något undantag icke synes mig böra
ega rum derför att under-rätt möjligen uraktlåtit att fullständig besvärshänvisnig
meddela. Tillika får jag hemställa att den i K.
Förklaringen d. 23 Mars 1807 stadgade lid för klagande i brottmål
alt fullgöra kommunikations-resolntionen må lämpligen förkortas.
2:o
Sedan längre tider tillbaka har det oskick sig inrotat att rättsökande
parter, missnöjde med lägre auktoritets beslut, tillåtit sig
att., i stället att inom rätter lid ordentligen fullfölja sin talan i
högre rätt, dit endast inlemna en skrift innefattande anmälan af
missnöje med beslutet samt anhållan om anstånd af längre eller
kortare lid för talans utvecklande samt ingifvande af det öfverklagade
heslutet med dertill hörande prot. Häraf föranledde olägenheter
äro allmänt insedde och öfverklagade och till afhjelpande
deraf får jag föreslå det lagstadgande att den, som i högre rätt vill
föra klagan öfver lägre embetsmyndighets beslut, bör inom besvärsellcr
vadetidens utgång inlemna, jemte klagoskriften, alla i målet
hällne prot. samt det öfverklagade beslutet och i vademål tillika
bevis om erlagdt vad, vid äfventyr att, om något häraf försummas,
sådant icke utgör hinder för målets afgörande, såvida klaganden icke
visar laga förfall, i hvilken händelse honom hör genom beslut, som
efter anslag utgifves, föreläggas ny kort ; lid med enahanda äfventyr.
Dessa motioner remitterades till LagUtsk.
Gr. Mörner, Otto Gabr., hade inlemnat följande motion:
Den Handels-ordn., som blifvit af K. M. i nåd. faststäld d.
22 Dec. 1846, har, hvad idkandet af s. k. landthandel vidkommer,
medfört följder som i hög grad påkalla ett alfvarligt behjertande
af Regering och Ständer.
En af de största olägenheter vid sådan landthandel är alt
handelsboden gemenligen urartar till en lönnkrog; en annan olägenhet
-
Den 30 December, f. m.
289
genhet är att kringboende allmoge genom försåtlig kredit inlockas
i en skuldsättning som leder till armod. Anledmne härtill äro att
pä landet sättet hvarpå handeln utöfvas är nästan utan alla kontroller
då vederbör. Krono-betjening oftast äro för aflägse boende att
hålla noga tillsyn, något korrektif i konkurrens svårligen kan förefinnas
samt hvarje ansökning om rättighet till landthandel, enl.
25 § af ofvannämnde Handels-ordn. ovilkorligen måste bifallas om
laga hinder icke förekomma; — men dessa laga hinder äro så få
och så lätt kringgångna att de blott erbjuda allt för svaga garantier.
Då emedlertid kommunens trefnad och ekonomiska samt moraliska
välfärd i hög grad äfventvras genom anläggande af sådane
handelsbodar och det sätt hvarpå de handhafvas, tyckes billigheten
fordra, att likasom i stad burskaps vinnande och idkandet af handel
äro underkastade flerfaldiga kontroller, äfven å landet före pröfvandet
af ansökning om landthandels-rättighet, församlingen finge
tillfälle deröfver yttra sig samt egde öfver handelsboden utöfva närmaste
polisupsigt. Då sådane bodar genom lägre hyror samt frånvaro
af konkurrens äfven ega stora fördelar emot de i städer belägna,
hvilka utgöra mångfaldiga afgifter, synes billigheten fordra
att en serskild årlig afgift till socknens fattig-kassa pålades landthandlaren,
som dessutom vid lösen af tillståndsbeviset borde till
länets "hospital erlägga en större summa.
Afven har missförstånd upkommit af Handels-ordn:s 6:te § om
minst tre mils afstånd från närmaste stad. Genom en sednare förklaring
af år 1848 bör sagde afstånd beräknas äfven från köpingar;
men huru afståndet bör beräknas om efter landväg eller sjöväg,
eller båda skifte-vis, eller efter afståndet i rät linie; derom
har tillämpningen varit olika. Då Handels-ordn. afser att försäkra
städer och köpingar en viss omkrets till idkande af den handel
hvarföre de utgöra dryga utlagor och exempel ofta förefinnas att
en ort kan ligga blott en mil land- och sjö-väg från stad, ehuru
stora landsvägen utgör öfver tre mil, synes afståndet i rät linie
enl. charta, vara den enda billiga norm.
Med anledn. af det nu anförda får jag föreslå det R, St. i
underd:het till K. M. framställa om nådigst urfärdande af sådane
förklaringar till Handels-ordn. af d. 22 Dec. 1846 hvarigenom
stadgades:
vid 6:le §
”morn. 1. På minst tre mils afstånd i rät linie efter charta från
”närmaste stad eller köping,” etc.
Utom de i § 2 mom. 3 stadgade förbehåll, tillägges, att bränvin
ej må försäljas i mindre parti än 7\ kanna, vid äfventyr af
handelsrättigheters förlust.
Tillägges bestämmelsen om den afgift som till socknens fattige
bör utgå, emotsvarande hvad handelsbodar i städer eller köpingar
måste utgöra.
Vid § 23 tillägges:
”Finnes laga hinder mot bifall till ansökningen ej förekomma
2 H. " 19
Den 30 December f. m.
samt församlingen eler handelsboden skall öppnas densamma tillstyrkt,
ege Vår Bef:li:de att för sådan närings utöfvande å upgifvet
stalie vederbörl. tillståndsbevis utfärda, hvarvid sökand,en (ill
länets hospital erlägger 20 r:dr b:co.
§ 31.
Den deruti omnämnde polis-upsigt samt rättighet att göra beslag
utsträckes jemväl till Socken-nämndens ledamöter.
Vördsami igen anhålles alt denna motion må remitteras till
Allm. Besv. o. Ekon.Ctsk.
Ilr Ribbing, Arvid: Instämmande i syftningen af hvad motionären
anfört och med kännedom huru ganska svårt det ofta är,
att i bevis leda brännvins-minuterings-förbrytelser, önskar jag att
lill förslaget få lägga: alt handelsrättighet icke finge på landet längre
fortfara, än sådant skedde utan bränvinsförsäljning och med den
sockens bifall, inom hvilken boden är belägen, så att när en sådan
handlande gjort sig känd för bränvins-minutering, skulle det bero
af Socknen att förbjuda honom vidare bedrifva handelsrörelse.
Remitterades till Allm. Besv. o. Ekon.Utsk.
Ilr Olivecrona, August, upläste följande:
Härigenom vågar jag vördsamt föreslå, att, för åstadkommande
af en regulier Paketfart emellan Sverige och några af de förnämsta
Handelsplatser viii Atlantiska hafvet och Medelhafvet, tjenliga åtgöranden
från 11. St:s sida måtte ske, och får jag, till stöd för detta
mitt förslag, åberopa bilagan Litt. A., hvaruti jag sökt framställa
och utveckla mina åsigter i delta, tvifvelsutan vigtiga ämne. Ofvertygad
derom alt H. R. o. Ad. delar denna tanka och för sjelfva
sakens värde öfversel- med de mångå brister, som min framställning
deraf innebär, får jag anhålla, all detta anförande mätte lill vederbörligt
Utsk. varda remitterad!.
Litt. A.
Om Paketfart.
Få länder hafva ett så fördelaktigt läge i afseende på handeln
som Sverige. Beläget emellan Nord- och Östersjön, dessa måhända
till sitt omfång mest traffikeradc haf, borde vårt land vara lika verksamt
som det är gynnadt af naturen. Det är en sanning alt Sverige
är omgifvet af folkrikare länder i hvilka konstfärdighet och
kapitaler räckt hvarandra handen, så alt vi blifvit den efter ganska
betydligt; men det är icke derföre sagt att man skall upgifva en
täflan, utan fast heldre med allvar sätta alla krafter i rörelse och
göra denna, ”Public spirit'\ som är själen i allt nationernas framåtskridande,
lefvande verksam äfven hos oss.
Det första villkoret för att väcka och befordra en sådan allmän
anda, är att alltjemt utvidga spåren för den industriella verksamheten
så långt kommnnikations-medlen kunna föra oss, och ej
stadna ensamt vid beröringen med det oss närmaste; ty en industriel
täflan med våra mäktigare grannar om priset för den högsta fullkorn
-
Den 30 December, f. m.
291
ligheten tillåta oss ej våra materiella krafter, om vi ock kunna
täfla med dem i snille och sinne för skön konst.
Men ju mera våra industriella företag riktas på afsättning hos
dessa andra nationer, hvilka stå på en lägre utveckligsgrad än vi
sjelfve, dess mera ökar sannolikheten att hos dem kunna fördelaktigt
afyttra produkter af vår större konst och arbetsskicklighet,
samt att skörda en icke oansenlig vinst af en lönande byteshandel
med de produkter jordbruket och andra moder-näringar kunna afkasta
utöfver eget behof.
Om vi, hos hvilka fabriker och näringar till följd af mindre
kapital-styrka och ett ej nog allmänt utbildadt praktiskt förstånd,
och då vi ännu icke hunnit att höja oss öfver medelmåttan, afnndsjukt
söka en förskansning bakom förbud och höga skydds-tullar,
för att derigenom påtruga oss sjelfve sämre fabrikater än våra grannar
kunna lemna oss bättre och för billigare pris; så uppresa vi
emot oss de svåraste hinder för ett vidsträckt utbyte af våra egna
alster, kommunikationernas fullkomnande och för framskridande i
arbetskicklighet. Erfarenheten lemnar tillräckligt öfvertygande bevis,
att det är omöjligt hindra fremmande produkter, hvilka i godhet
och pris vida öfverträffa våra egna, att på smyghandelns många vägar
komma till oss. Men om vi begagna, oss gifna, naturliga hjelpmedel
, åkerbruk, skogar och bergverk; rätt sköta dem, och upkalla
alla elementer för en rationel fabriks-rörelse, utveckla arbetsskickligheten
och med omtanka förvalta kapitalerna; så skola dessa sednare
snart hopa sig och befästa politisk makt och social utveckling.
Hittills hafva nästan alla våra fabrikanter och handtverkare endast
spekulerat på den inhemska förbrukningen, der de öfver allt
stöta på, brottas med och ofta kullkastas af lurendrejeriet, som förser
konsumenterna med varor, för vida bättre priser. Men då man
med skäl bör hoppas alt åsigterna en gång blifva fördomsfriare i
afseende på Tullagarna och fri införsel af alla slag utländska fabrikater
medgifves, emot erläggande af en så lagom afpassad tull,
att det ej lönar sig att smuggla i stort; så börjar äfven en ny epok
för de Svenska fabrikerna, handtverken och slöjderna, hvilka ledde
att spekulera på afsättning i den allmänna verldsmarknaden, skola
der, i stället att envist kämpa emot krafter dem de ej kunna hindra
att verka, och sins emellan tvista och kifvas om en ringa förtjenst,
inom en trång krets — finna tillräckligt med konsumenter och
fullt upp med arbete.
Men, har jag sagt, för att väcka denna fria företagsamhetsanda
och hålla den vid ett friskt lif måste alla producenter inom
landet, fabrikörer, handtverkare och köpmän, stå i en närmare vexelverkan
med och alltjemnt upsöka nya konsumenter, för hvilket
ändamål kommunikalions-medel böra organiseras så, att de sprida
ett nät öfver den möjligast största yla.
Det torde ej behöfvas spilla några ord på vigten af kommunikations-medel
i allmänhet. De som ligga oss närmast tillhanda och
som vi dagligen skåda, äro tillräckliga bevis,
Man ser ock alt öfvertygelsen om nvttan att anlägga nya och
19*
292
Den 30 December, f. m.
förbättra äldre kommunikationer är numera sä allmän, att R. St.
pä allt sätt söka understödja alla bemödanden i denna väg, och Sverige
har, under det dyrbara fredslugn det nu i många år ostördt njutit,
rest sig everdeliga momenter, vittnande om snille och kraft. Men
det är icke nog att skapa dessa storverk och sedan med armarna i
kors njuta af betraktandet, man måste ock söka att af dem draga
all möjlig fördel och genom de redan anlagda bereda utvägar till
vida större ansträngningar och upoffringar för kommande tiders gagn.
Af alla nationer visa oss de Förenta Staterna bäst fördelarna
af inre kommunikationers anläggning af alla slag, samt en såvidt
möjligt samtidig utsträckning till de stora verldsmarknaderna. Genom
större och mindre kanaler, öpnade transportleder för de voluminösa
delarna af åkerbrukets produkter, och genom seglande paketfartyg
öpnades samtidigt en någorlunda beräknelig väg för afsättning
ät flere håll. Det inre transport-systemet erhöll blott en fortsättning
utöfver håfven. Då kapital-styrkan tillät att bygga jernvägar
vnnno de inre kommunikations-anstalterne cn förr aldrig anad
fullkomning, men samtidigt dermed framgick Ang-paket-farten, så
som en trogen bundsförvandt öfver håfven. Utan en sådan Paketfart,
hade spekulations-andan ej fritt kunnat nyttja sina snabba vingar
: köpmännen hade icke på förhand kunnat så noga beräkna beliofven
på andra sidan hafvet, och hvarken i lagom tid kunnat föra
sina varor lill torgs, eller genom sina agenter ouphörligen kunnat
inhemta nya ämnen för spekulationens verksamhet.
Det är icke det samma, alt på vinst och förlust sända fartyg
med laster som att, med lokalkännedom, afpassa det rätta tidsmomentet,
då varan är begärlig och saknas på beröringspunkterna.
Det förra är spel, men det sednare handel. Det är icke eller detsamma
att på långa omvägar sända bref med, eller att sjelf gå om
bord på andra nationers Paketer till de för handeln aflägsnaste orter,
som att ega landsmäns kölar under sina fötter, inrättade efter deras
vanor och priser och med lastrum att kommendera. Många omständigheter
hindra och försvåra ett allmännare begagnande af fremmande
Paket-fartyg; allt deremot lockar att med egna Paketer, genom
mindre kostsamma medel kunna besöka lmfvudorter för afsättning
och derifrån uppsöka nya konsumenter.
Om vårt land någonsin vill emotse en lid för blomstrande industri
och handel, så måste dessförinnan det allmänna intresset
vända sin håg på utbildandet af kommunikationerna i allmänhet
och samtidigt på en vidsträckt paket-fart. Perioden är redan inne
alt börja med den sednare om de inre kommunikationerna skola
motsvara sitt afsedda ändamål.
De stamleder, uti hvilka vår handel lämpligen kan delas, och
derefter en regulier kommunikation medelst Paketer verkställas äro:
En Paket-linie till Norra Amerika
„ Vestindien
„ Södra Amerika
,, Medelhafvet.
Samt slutligen en kombinations-linie från Vestindien öfver Söderhafvet
och Indien till Sverige, då Panama-kanalen en gång öpnas.
Den 30 December, f. m.
293
Om dessa stamleder för den stora verldshandel öpnas genom
direkta och reguliert afgående Paketer, ej så mycket afsedda för
millionärens beqvämligheler och pretentioner om skeppsbord som
fastmer att bereda tillfälle för personer af vanlig förmögenhet och
köpmän med måttliga kapitaler att besöka ofvannämnde verldsdelar,
sä tror jag att snart nog agenter för våra handelshus skulle sprida
sig omkring och bosätta sig, och är det just sådane samband med
moderlandet som åstadkomma liflighet i handeln och säkerhet att
afsluta affärer, med större fördel för respektive hus. Den Svenska
transatlantiska handeln drifves f. n. medelbart genom utländska
yexlar, hvilket måste försvåra större eller hastigare spekulationer.
Dessa svårigheter jemte de större omkostnaderna, som drabbar den
medelbara handeln, kunna dock lill stor del minskas genom de direkta
förbindelserna med vissa stamorter, hvarest kredit genom fasta
etablisementer vinnes.
De berörings-punkter, som för de upgifne stamlederna med skäl
kunna antagas fördelaktigast valda äro:
l-.o New-York, för den Nord-Amerikanska linien.
Genom vår jernhandel stå vi, såsom exportörer, redan i en
stark förbindelse med de stora städerna New-York och Boston och
en liflig import af kolonial-varor sker derifrån. Passsagerarefarten
har dock hittills varit helt och hållit beroende på platser
om bord på befraktade fartyg, hvarföre dessa lägenheter
ock endast begagnas af personer som icke hafva råd alt betala
den dryga resekostnaden på de Amerikanska Pakelerna. Men
ehuru dessa kommunikationer blott i högsta nödfall begagnas
af resande och emigranter afgår sällan något fartyg till de
nämnde städerna utan medföljande passagerare. Anledn. är
således alt med temligen visshet påräkna, det en regulier paketfart,
med billiga afgifter i serskildta klasser, icke blott skola
uptaga den nuvar. trafiken utan antalet passagerare ansenligen
och alltjemnt ökas. Samma förhållande skall troligen inträffa
med fraktgods. Jern-afsändningarna äro mera än tillräckliga
att dermed fylla de utgående och varu-omsättningar tillräcklig
för de återvändande fartygen, hvartill kommer att en resande
köpman, som kan disponera en del af lastrummet ej gerna går
och kommer tomhänd!. Man kan äfven göra sig den förhoppningen
att paket-farten skall föranleda en transito-handel med
en del Östersjö-produkter på kanalvägen hemtade till Götheborg.
Från New-York, såsom varande Nord-Amerikas största handelsstad,
stå kommunikationer öpna för ganska billiga priser
lill alla Unionens städer och kunna köpmän och resande derifrån
med lätthet ställa sig i beröring med hvilken del som helst.
2:o St. Barthelemy för den Vestindiska linien.
Sverige eger lyckligtvis en fast punkt i denna rika verldsdel
af oskattbart väde som stapelort för dess handel, om dess
värde såsom sådan en gång erkännes. Denna Ö i medelpunkten
af Antillerna eger en ganska bra hamn för mindre
djupgående fartyg och har en redd som är säker större delen
294
Den 30 December f. m.
af äret. Genom omtanka kan hamnen betydligen förbättras
och det är en möjlighet att hamnbyggnad kan verkställas för
djupgående fartyg. On lider hufvudsakligen af vattenbrist
(farskt) men tillräckliga cisterner kunna troligtvis byggas, som
kunna förse innevånare och skeppningar med tillräckligt förråd.
Hela sträckan af de länder som omgifva den Mexikanska
viken och de liesta af öarne bebos till större delen af Plantageägare
och halfvilda folk, som äro föga eller intet bekanta
med fabrikationen af de allra enklaste konst- och
slöjdalster och gifver således ett det rikaste fält för afsättning
af alla den Enropeiska industriens alster. NordAmerikanerna
drifva här en liflig handel dels med egna,
dels äfven sådana Europeiska varor, hvilka icke blifvit föryttrade
i deras hemland. Af Svenska industriprodukter finnas
en mängd likartade, hvilka kunna afsättas med fördel till
samma pris. Men som minuthandeln är den vigtigaste och
omsättningen af varor ej får ske i stora partier och de flesta
hamnarne äro ganska grunda så mäste fartyg likartade med de
Nord-Amerikanska begagnas, — merendels skonertar. Då nu
stora skepp äro fördelaktigast att begagna såsom kommunikations-medel
emellan stapelorterne Götheborg och St. Barthelemy
men icke passa för spridningen af varorna till de Vestindiska
hamnarna i allmänhet, så inses lätt fördelen att på
St. Barthelemy anlägga stapelplats och varf för mindre fartyg,
passande att sprida handeln i alla riktningar. An mer skulle
den Vestindiska handeln blifva liflig från denna Ö om den lagstiftande
makten ville medgifva tull-lindring för de varor, som
exporterades till och importerades från densamma.
3:o Rio Janeiro, för den Syd-Amerikanska linien.
Rio Janeiro är den största och rikaste af alla Syd-Amerikanska
städer och alltså den plats som företrädesvis bör sökas.
Hamnen är ock lemligen flitigt besökt af Svenska fraktsökande
fartyg och derifrån lill andra Amerikanska städer finnas paketlinier
i gång. Syd-Amerikas stora rikedom på kolonial-varor
och tropiska alster, Bio Janeiros vidsträkta handel med alla
städer pä kusten och det inre af landet, dess hamn, som fylles
af alla nationens fartyg, gör att ett lifligt utbyte af fremmande
varor måste ega rum. Såsom fördelaktigast för afsättning och
att uprätthålla paket-farten genom fraktgods från Sverige kan
isynnerhet räknas proviant-artiklar af alla slag, deribland hvetemjöl,
saltadt kött, smör, ost, potates samt allahanda preserver;
så maltdrycker och beredda liqeurer och annat dylikt,
samt i andra och tredje rummet jern, trädvaror och fabriksprodukter,
såsom linne- och bomulls-varor, jemte en mängd
artiklar tillhörande Europeisk lyx. Af kolonial-varorna böra
retur-frakterna kunna fyllas.
Det Svenska jernet vore säkerligen mera begärligt i SydAmerika
såsom rudimaterie än det nu är, om mera omsorg
fästes vid varans förberedande, men det klagas öfver dess ojemna
halt. Jernets företräde framför det Engelska erkännes emedan
Den 30 December f. m.
293
det kan bearbetas för smidet på stället lättare än det Engelska,
sorn måste alltför mycket vräkas, genom dess ojemna beskaffenhet.
De Engelska Exportörerna hafva genom bättre beredning
utträngt det Svenska jernet ur handeln, men delta
för vår jernhandel missgynnande förhållande skulle säkerligen
förändras om Svenska fabrikanter underkastade sig mödan att
på stället, så väl i Rio Janeiro som andra Syd-Amerikanska
orter, göra sig bättre bekante med konsumenternas behof, samt
0111 alla de olika slag af tillverkning, såväl stångjern som klensmide,
hvilka kunna vara begärlige å de serskildte ställena.
Jag är således öfvertygad att det reguliera sambandet med
Brasiliens hufvudstad skulle bereda våra moder-näringar och
möjligen äfven fabriker en betydlig afsättning på stället och
underlätta förbindelsen med den öfriga kuststräckan.
4:o Alexandria, vidrörande Havre de Grace., Lisabon, Gibraltar
eller Malta, för Medelhafs-linien.
Baket fart på denna väg torde kanske af mången anses mindre
nödvändig, då de alltmer utbredda jernbanorna på kontinenten
gör passagerare-trafiken på deni till flere Europeiska
hamnar mera angenäm och hastig än sjöledes. Likväl vågar
jag påstå att en regulier sjöledes transport är förmånlig folden
Svenska industrien äfven på denna väg. Ty i Levanten
är åminstone den Svenska köpmannen och fabrikanten ännu
alldeles för litet hemmastadd med alla de medel till afsättning
och varu-utbyte som i dessa rika länder kunna npsökas och
begagnas. Malta är isynnerhet en tjenlig nederlägsplats för
spridningen af Svenska produkter inom Medelhafvet och är en
allmän föreningspunkt för kommunikationer.
Det är emedlertid svårt att kunna på förhand närmare upgjfva,
hvilka råämnen och fabrikater, som på alla beröringspunkterna
kunna förse Paketernas laster, men man har skäl
att antaga, att tillräckliga frakter innan kort icke böra saknas.
Slutligen torde jag få anföra några ord om kombinations-linien
öfver Söderhafvet, ehuru detta må anses ett mål, för en alltför aflägsen
framtid.
Söderhafs-orterna äro af Svenskar ännu ganska obetydligt kände
än mindre besökte af våra köpmän och fabrikanter. Dock måste
det stora verldshafvet, omslutande mera än |:delarna af jorden, angränsa
länder, utmärkta lika mycket genom stark befolkning, som
en obegränsad rikedom af de herrligaste alster, som naturen slösat
på de tropiska nejderna, hvilka kunna erbjuda ett rikt utbyte i
handeln. Den vestra kusten af Amerika från Chili till Californien,
står i afseende på större delen af nödvändighets-artiklar i beroende
af tillförsel från Europa och Norra Amerika. Nästan alla slags
fabrikater kunna der afsättas. Men det är ock en allmänt bestående
regel i handeln att, som kapitalerna bära höga räntor och således
förlagen måste hastigt omsättas, så måste exportörerna från Europa
och Norra Amerika noga beräkna lasterna efter konsumenternas behof
för tillfället. Men sådant är ej möjligt utan någorlunda reguliera
kommunikationer och på stället väl hemmastadde agenter.
2tl<5
Den 30 December f. m.
Går man vidare på denna väg träffas Sandviksöarne oell föreningspunkten
för den vigtiga industrigrenen Hvaliiskfångslen i Söderhafvet.
En beröring nied sagde öar skulle icke allenast lemna
tillfälle till afsättning för mångfaldiga artiklar och varuutbyte, utan
ock underlätta möjligheten äfven för oss att underhålla hvalfiskskepp
i dessa trakter. Man vet nemi., att sådana expeditioner icke kunna
med fördel hållas i rörelse om det icke sker för flere år på en
gång. Om ej insamlade produkter afhemtas med serskilta fartyg,
och fiskareskeppen ej regelmässigt kunna påräkna förstärkningar af
manskap och förnödenheter frän hemlandet, kunna de icke med serdeles
fördel bedrifva fisket. Såsom Svenskt näringsfång i dessa
trakter, vore likväl ifrågavar. fiske af dubbel vigt derigenom, att
icke allenast importen af utländsk tran och olja betydligt nedsattes,
utan berörde fartyg konsumerade till större delen Svenska produkter.
Om Panama-kanalen inom några år öpnas skall rörelsen
mellan Westindien och Amerikas vestra kust blifva ganska liflig,
serdeles med mindre djupgående fartyg; huru vigtig bör då ej S:t
Barthelemy blifva för en vidsträckt rörelse på denna offanlliga sträcka
och huru nödvändigt att i tid bereda industriens riglande åt detta
håll.
Batavia, eller annan plats på Java vore dernäst den tjenligaste
beröringspunkten för paketfarten. Agenter för den Svenska
handeln, bosatta derstädes, skulle kunna sköta de Ostindiska affärerna
på China och Öarna. Paketerna borde derifrån beröra Bombay
för handeln på Ilindostan och Persiska hafvet, samt slutligen Capstaden
under vägen till Sverige.
Man måste antaga Götheborg såsom den enda tjenliga utgångspunkten
för detta kommunikationsnät, emedan dess hamn är den
enda här i Norden, som vanligen är tillgänglig hela året om och har
dessutom i sitt granskap den alltid säkra tillflyktsorten, Marstrand.
Känsö hamn är nästan alltid öppen, varande helt nära Götheborg.
Den Sundska tullen undvikes ock genom antagande af denna punkt.
Det stora inre kanalsystemet har äfven sin slutpunkt härstädes, och
mer än hälften af Sveriges folkmängd kan räknas stå genom vattenkommunikation
i beröring med denna stad. Detta nära samband
med Götheborg skall i en framtid blifva af ännu större vigt om de
utstakade kanal- eller jernvägslinierna en gång komma att utföras.
Såsom hufvudgrund för Pakelliniernas ordnande har jag antagit:
Att fartygsbyggnad, utrustning, befragtning m. m. bör skötas
af ett bolags direktion och att detta bolag indelades i lotter eller
aktier, antingen för hvarje paketlinie särskildt eller alla samfällt;
alt Staten, åtminstone under de första 10 åren gifver ett skäligt
bidrag i anslag, här föreslaget lill 8000 r:dr b:co för hvarje paket
om året de första frenne och sedermera 6000 r:dr; — att fartygen
ovilkorligen i fredstid skola bemannas af flottans personal och
föras af dess befäl; samt att skeppen så konstrueras att de i krig
kunna bära ett någorlunda effectivt artilleri.
Skälen för dessa fordringar äro i korthet:
l:o Att erfarenheten bedröfligt nog visat att om kronans embetsmän
