# ID: svediakorp-gov566
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 65,737
# sentences: 2,143
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Den 29 Juli f. ra.
301
öfverlemnar lugnt åt opartiske domare att afgöra, huruvida det
var förtjent eller icke.
Man säger visserligen, att det oaktadt, saknar hela denna
fråga i sitt närvar:de skick alldeles för mycket de erforderliga upplysningarna
— men om sä är, kari detta väl åtminstone ej räknas
såsom ett fel hos Styrelsen, enär hon lemnal alla de upplysningar,
som finnas tillgänglige. Det slår ju i alla fall R. St.
fritt, till hvilka frågan nu är öfverlemnad, att skaffa sig vidlyftigare
upplysningar, innan de fatta sitt beslut om de anse detta
vara behöfligt. Men, mine Hrr! för min del tror jag, att någon
vidare utredning, hvilken förnämligast skulle bestå i en nogare
granskning af koslnads-beräkningarna, icke egentligen är nödvändig,
just derföre, att man för det allmännas deltagande denna
gäng har valt en form som gör det öfverflödigt, att äga alla de
bestämda garantier, för beräkningarnes tillförlitlighet som ovillkorligen
skulle behöfvas i fall den fordna formen för dylika arbetens
bispringande blifvit bibehållen, nemi. ett visst kapitaltillskott,
såsom fallet var t. ex. med Götha kanal samt flera andra.
Under sådana förhållanden, var naturligtvis ingenting billigare
och riktigare, än att R. St. skulle med visshet vela, huruvida
de uppgifter, hvarpå förslaget grundade sig, voro på siffran
tillförlitliga. Nu är förhållandet deremot hell annorlunda, ty ett
sätt har blifvit föreslagit, hvarigenom man undgår alla de olägenheter
och äfventyr, som det gamla medförde, och måste medföra
genom möjligen felaktiga beräkningar. Och likväl detta sätt för
Statens mellankomst, har det icke blifvit klandradt! och klandradt
just derföre, att del vore nytt! Så vidt jag förstår att göra en
enkel logisk slutsats, måste det likväl förhålla sig alldeles omvändt;
ty när ett gammalt har visat sig vara oriktigt, så måtte
det väl också vara klart att för att vara riktigt, mäste det som
föreslås vara nytt, och således denna egenskap i och för sig sjelf
icke vara ett fel utan en förtjenst. Detta visar sig äfven tydligt
vid minsta 'eftersinnande. Ty antagom att förslaget, sådant det
blifvit uppgjordt, icke kommer att visa sig fullkomligt riktigt vid
verkställighet, (hvilket jag också på intet vis tilltror mig att
bedöma). Hvad blir då följden? Alldeles ej någon förlust för
Slaten, men väl för aktieägarna. Slaten betalar i intet fall mera
än den åtagna bestämda summan. Räntan är således fixerad,
och aktiernas kapital-värde ställa sig i förhållande derefter, så alt
den aktie som efter 4 proc. räntefot gifver 4 r:dr i ränta, kommer
ock att i kurs gälla 100 r:dr, han må nu vid arbetets fullbordan
hafva kostat mer eller mindre. Det är således tydligt
att om byggnadsförslaget kommer alt kosta dubbelt, enligt beräkningen
så blir effekten den, att aktierna falla lill hälften af sitt
nominel-värde, så alt den aktie, som måst inbetala 1000 r:dr, i
st. f. beräknade 500, efter 4 proc., kommer att återfalla till dessa
500 efter samma ränta. Detta är helt enkelt och naturligt.
Så har äfven förhållandet varit t. ex. med Södertelje kanalaktier,
som raan vet nedfallit från 500 till 100, just derföre att den
ränta som hvarje aktie lemnar ej motsvarar ett högre kapital,
302
Den 29 Juli f. m.
fastän det nominella beloppet är femdubbelt. Då Staten således
genom den form af garanti för en viss summa, som blifvit vald,
på intet vis sammanbinder sitt biträde med den större kostnad,
hvilken kan ifrågasättas såsom möjlig, så synes det mig också deraf
följa, att Slaten vid detta tillfälle alldeles icke har behof af
den visshet om förslagernas tillförlitlighet sora varit nödvändig, om
hjeipen lemnats genom kontanta tillskott såsom förr varit brukligt
vid likartade företag, och alt man således gerna kan förtro
sig lill de beräkningar som blifvit framlagda. Man har här afstyrkt
frågan af det skäl att hela företaget endast vore grundadt
pä förtroende för Gr. von Rosens uppgifter.
Men jag tror mig nu hafva visat alt denna omständighet är
aktieägarnes ensak, och aldrig kan gälla mera än som skäl för
deni att se sig före. Hvad Slaten deremot enligt min tanka bar
att öfverväga, är, huru vida någon allmän nytta och således vinst
för Slaten eller samhället uppkommer af förelaget. Utan att så
är förhållandet, har Staten naturligtvis icke något motiv att göra
en betydlig uppoffring, men om en vinst för Staten deraf anses
härflyta, då är också Statens ställning vid detta tillfälle alldeles
likartad med dess förhållande till leverantörer i allmänhet. Till
en sådan säger Staten: Gif mig så och så mycket af den varan,
så skall ni få så och så mycket penningar; och till förevarande
bolag säger Staten: lemna mig en jernväg, och jag garanterar
eder 4 proc. af denna uppgifna summa på 15 år. Hvad är då
Statens ändamål härmed? Jo det är, alt förskaffa sig den vinst
och allmänna nytta som existensen af den föreslagna jernvägen
medför, såsom valuta för sina uppoffringar. Det är således pä
denna punkt som undersökningen bör falla. Den bör gä ut på
att utröna, huruvida detta förelag verkligen skall bidraga till någon
nytta för det allmänna eller ej; om det skall bidraga till
ökad produktion, lill ökad välmåga, till ökad styrka, säkerhet och
trefnad — med ett ord, till befordrande af de ändamål som Staten
kan hafva alt behjerta. Della är det som enligt min tanka
bör undersökas, och ej så mycket det som egentligen och uteslutande
rörer de enskilde aktieägarnes fördel, hvarom de sjelfve
lämpligast må hafva omsorgen.
Då jag nu vill söka ingå i en dylik pröfning, måste jag i
främsta rummet fästa mig vid den statsekonomiska sals, som jag
här hört yttras af Gr. Anckarsvärd, alt lättade kommunikationer
icke skulle bidraga till en ökad produktion. Jag trodde detta
likväl vara så godt som ett axiom. Jag trodde det vara gifvet,
och medgifvet af hvar och en, åtminstone af alla dem sora äga
någon grundegendom, att dess värde, i följd af dess produktion i
ganska betydlig mån beror på dess mer eller mindre lätthet till
afsättning. Eller är ej en af de aldra första och vanligaste frågorna
då man Vill hedömma en egendom och bestämma dess
värde: huru långt är det till afsättnings-orten? — Och hvarföre
inverkar detta på värdet? Jo derföre, att ju närmare denna plats
är, ju högre kan produktionen uppdrifvas, eller rättare sagt, ju
mera lönar det sig att producera. Behöfver jag utveckla detta?
Den 2'J Juli f. m.
303
eller är det ej sjelfbegripligt alt alltid en gräns finnes för hvad
som lönar sig och icke lönar sig, och att denna gräns utvidgar
sig i samma mån som transportvägen är kort och afgiften derigenom
förminskas? — Om jag sålunda kan flytta sjelfva afsättningsorlen
närmare, sä ökar jag kapital-värdet af egendomen derigenom,
att jag ökar möjligheten till en större produktion. —
Men hvad är då en jernväg att närmast förlikna vid? Jo, såsom
jag föreställer mig, vid en segelbar flod eller strand. Hvar man
vet emellertid, att den egendom, som är belägen vid hafskusten,
eller en flod alltid är mera värd än eljest, just derföre, att den
eger lättare tillfälle till afsättning af sina produkter. Sålunda, i
och med detsamma som en jernväg kommer i granskapet af en
egendom, och sålunda lättar möjligheten till afsättning, så ökas
egendomens värde.
Man har gjort ett inkast mot gagnet af jernvägarnes inflytande
i sin helhet, genom det påståendet att de väl öka produktionen
i de trakter, som de genomgå; men att detta sker på bekostnad
af de mera aflägsna orterna. Man har föreställt sig deras
verkan liksom en sugning, en rubbad jemvigt allenast, så att
hvad som vunnits på en punkt, förlorats genom en motsvarande
brist på en annan.
Om detta inkast vore grundadt, så vore det visserligen också
ganska tänkvärdt. Men för min del anser jag, att fastän
dess gill tighet under vissa omständigheter ej alldeles kan bestridas,
så äger delsammma likväl ingen tillämplighet på våra förhållanden
i Sverige. Min mening är, att i de länder och orter,
der en mängd städer och industriidkande platser finnas, der en
stor handel och fabriksrörelse utvecklat sig; der drager sig också
rörelsen företrädesvis till de punkter som hafva den bästa belägenheten,
under det de som äro i detta afseende mindre gynnade,
småningom aftyna. Men detta äger, såsom jag nyss nämnde
ingen tillämplighet för oss. I ett land som Sverige, der endast
ganska få platser finnas, som hafva betydligare handel eller
industri, och der åtminstone den trakt som förevaride jernvägen
skulle genomlöpa, uteslutande sysselsätter sig med produktion af
råämnen, måste naturligtvis förhållandet vara annorlunda; ty det
är tydligt, alt fastän den som kommer att bo närmast intill jernvägen,
och sålunda får den lättaste afsätlningen, också derigenom
kan odla och producera med mesta fördel, så sker detta likväl
ingalunda på bekostnad af dem som bor längre bort, hvilka tvertom
äfven deraf draga vinst, ehuru i mindre grad än de förstnämnda.
Detta lärer vara obestridligt, ty, för att återtaga den jemförelse
jag förut begagnat, om en egendom som ligger invid kusten
af ett segelbart vatten, i anseende till belägenheten, äger ett
högre värde än den som ligger 2 å 3 mil derifrån, så försämras
väl ej dessa något aflägsnare orter derigenom, utan deras värde
förhöjes i alla fall ganska betydligt emot om alldeles ingen afsättningsplats
vore att tillgå. Det vill således synas mig såsom
ådagalagdt, att jernvägens inflytande här i landet icke kan vara
304
Den 29 Juli f, m.
skadligt för någon, titan gynnsamt och gagneligt för alla i den
ort den genomgår, ehuru till högre eller lägre grad.
Man har äfven vid detta tillfälle yttrat en sats, som för mig
åtminstone låter ganska besynnerlig. Det var nemi. med afseende
å det skäl StatsUtsk. anfört — ett mindre skål, det ärsannt,
men dock en sak ali taga i betraktande — att, då våra orter
stundom hemsökas af missvexter, vore jernvägen ett lämpligt medel
att låta den ena ortens öfverproduklion komma den andra
lil godo, eller, för att tala enkelt, alt befordra nödiga undsältnings-afsändningar
frän den ena orten till den andra. Man säger
nu, att detta alldeles icke behöfves, och att dessa undsättningar
kunde i stället lika väl gå på slädföre. Men lått nog tyckes
det mig kunna inses, att detta uppgifna surrugat, högst ofullkomligt
ovisst uppfyller ändamålet, ty vanskligt torde det blifva
alt kunna skaffa sig ett godt slädföre, just när undsättningarna
behöfvas och måste afgå.
Man har äfven mot jernvägar i allmänhet anfört ett politiskt
skäl, bestående deruti, att det skulle vara orätt och skadligt,
samt t. o. m. farligt att sammandraga så betydliga massor af arbetsfolk
som vid dylika arbeten erfordras.
Detta är likväl endast att med andra ord säga, att det skulle
vara orätt, skadligt och farligt att gifva arbetslösa sysselsättning.
Jag tror deremot för min del, tvertom, att det är både rätt och
nyttigt och klokt, att så vidt man kan gifva arbetslöst folk sysselsättning,
hvarigenom deras verksamhet, som eljest är riktad
emot samhällets förkofran och säkerhet, i stället blir vänd till
dess nytta, och de sjelfva derigenom göras till gagnande medlemmar
af Staten i st. f. skadliga.
Denna punkt är vigtig, mine Hrr! det är den kinkigaste delen
af hela frågan efter mitt omdöme.
Och derföre vill jag också försöka att i afseende på grundsatsen
om Statens förhållande till de arbetsbehöfrande uttrycka
mig med klarhet och bestämdhet. Min tanke är den: Alt lika
litet som Staten kan och bör åtaga sig någon förbindelse att bereda
arbetsförtjenst åt hvarje arbetslös som det fordrar, likaså riktigt,
nödigt och rent menskligt är det också, att Staten, så vidt
den kan, utan att såra principerna för sitt bestånd, söker underhjelpa
den fattiges omsorg och sträfvan, att genom arbete sig ärligen
försörja — d. v. s. med ett ord: ingen pligt, men dock
ett bemödande å Statens sida att efter behof bereda arbetsförtjenst.
Det är visserligen sannt, att når ett dylikt allmänt, större
arbete upphör, så uppstår derigennm äfven en tillfällig förlägenhet.
Men lika så visst synes det mig också, att dä detta arbete
är af sådan art som det ifrågaställa, hvarigenom nya näringar,
nya odlingar, med ett ord ett ökadt produktionslif otvifvelaktigt
måste framkallas, så beredes i och med detsamma äfven för framtiden
nya tillfällen till arbetsförtjenst och nya utvägar till försörjning,
just i den ort der anläggnings-arbetet upphör, och detta
gör
Den 2!) Juli f. m.
305
gör efter min tanka att öfvergången med mindre svårighet reglerar
sig, oell utan fara kan motses.
Erfarenheten bestyrker äfven denna mening, ty nian någon
sådan stor olägenhet oell våda som nu förespeglas, hafva ju åtskilliga
andra allmänna arbeten blifvit utförda (till stor del genom
enskifta arbetare) hvilka likväl icke efteråt lemnat lika mänga
medel lill utkomst som detta. Man bör nemi. besinna, att
utom och utöfver den tillökning i medlen till arbete och förtjenst,
som medelbarligen mäste uppstå genom tillkomsten af en
jernväg, så blir också omedelbarligen vid sjelfva jernvägen i och
för dess bruk och tillsyn tillfälle för ganska mänga alt vinna sin
bergning. Der behöfves ett betydligl antal tjenstemän; likaledes
betjening vid stationerna, vaktare vid banan, handtverkare, arbetsfolk
o. s. v., och mången sorn nu saknar utväg till sin försörjning
skulle der kunna finna en sådan.
Utan att vidlyftigare ingå i ämnet, torde man således kunna
antaga, att de uppgifna olägenheterna af förelaget åro öfverdrif11a,
men att de fördelar sorn deraf skulle följa, i åtskilliga afseeuden
vore högst väsendtliga.
Helt annat blir emellertid förhållandet om man utgår från
den grundsats som en af reservanterna gjort, och uppställer sin
åsigt om Statens lycka och ändamål såsom han. Om man nemi.
anser som regel, att all materiell förkofran, all industriell utveckling,
bör motverkas såsom skadlig; om man har till syfte
att söka återföra den raenskliga odlingen, såsom missriktad, lill
sin utgångspunkt — naturtillståndet; med ett ord, om man hyllar
tillbakaskridandel såsom princip, då bör man visserligen också
afslå delta förslag så väl som hvarje annat som innefattar ett
framsteg. Men, mine Hrr! behöfver jag upptaga detta system till
någon vederläggning? Behöfver jag upptaga tiden för att visa huru
detsamma är lika falskt lill sin grund, sora bedröfligt till sitt
väsende, och omöjligt i sin tillämpning? Nej! säkerligen icke! ty
jag är öfvertygad att B. o. Ad. temmeligen enhälligt med mig
delar den öfvertygelsen, att hvad som med skäl kan förebrås vår
tid med hänseende till dess rådande materialism och egoism, har
sin rätta grund i en förslappad religiositet, en förslöad känsla
för pligter och rättvisa, samt i brist på en sann upplysning; och
att den närvar, statskonstens problem således består uti att söka
förstärka dessa moraliska krafter, (de enda som kunna reglera
menniskans lif), men icke uti en barbarisk och fruktlös kamp mot
det menskliga snillets och verksamhetsbegärets inre drift till utveckling.
Hvad jag nu haft den äran att anföra har åtminstone för
mig varit tillräckligt att grundlägga öfvertygelsen ora det ifrågavar:de
företagets nytta, och om riktigheten deraf, att detsamma i
någon mån af Staten understödjes.
Men om det nu vore i fråga, att den föreslagna garantien
skulle taga sin början i detta ögonblick, och att i och med detsamma
större eller mindre uppoffringar nu genast skulle behöf7
H. “ 20
300
Den 2!) Juli f. m.
*as; sä erkänner jag alt, i anseende til! den nämnde mindre
gynnsamma financiella ställningen, skulle jag tveka, och till och
med vara besluten att ej tillråda ett sådant steg å Statens sida.
Men då det åtminstone nu till en början, eller åtminstone för
den till som arbelet varande icke ådrager Staten någon kostnad,
utan tvertom är en utväg alt lindra financicllt betryck, och att,
genom betydligt större tillfälle till sä väl arbete som afsättning,
förbättra den nuvai:de ställningen; så tror jag mig handla i det
allmännas intresse, dä jag vågar tillstyrka, att StatsUtsk:s förslag
i detta hänseende varder bifallet.
Åtskilliga ledamöter yttrade härtill bifall.
Gr. von Rosen, Adolf Eugene: Det skulle i sanning
vara ganska afskräckande för mig att uppträda emot Riddarhusets
3:ne veteraner, om jag icke hade en så stark sak att försvara.
Det är också en egen omständighet, att vid de enda tillfällen,
dä jag bär pä Riddarhuset blandat mig i diskussionen,
jag alltid haft Hr Gr. Anckarsvärd till motståndare: första gängen,
då det var fråga om anslag till Götha kanals fullbordande;
andra gången, då det gällde förslaget om arméens och llottans
förminskande, och tredje gången i dag. Den lörsta frågan afgjordes
sä, att ”Sveriges blåa band”, Gudi lof, nu valtrar tvärs
öfver landet. Den andra fick sådan utgång, att ännu, ärad vare
Gud, svajar den gula och blåa flaggan öfver våra hvita däck
i oförminskadi antal, och ännu stå våra härar lika fulltaliga, färdiga
att med namnen af sina segrar döpa nya slagfält, eller att
om så fordras, qväfva uppror, dä det tjuter pä våra gator. Och
i dag hoppas jag, att mine landsmäns sunda omdöme och omsorgen
för deras egen och barns fördel skall hjelpa mig att också
nu, gå segrande ur striden.
Det är äfven i sanning ganska betydelsefullt för framtiden
och reder kanske mången gåta från det förflutna, att en af commerce-collegii
ledamöter är den förste, som här uppträder för att
tala emot lättade kommunikationer i vårt land. Hr Rosenblad
har börjat med att klandra, det man tänker pä att anlägga jernvägar
i Sverige, då Götha kanal ännu existerar. Hr Rosenblad
har på ett eget sätt tydt orsaken till denna kanals, jag vill ej säga
misslyckade, men högst ofullkomliga uppfyllande af dess bestämmelse.
Jag tyder den på ett belt annat sätt. Den Svenska
ingeniör-vetenskapen låg, så att säga, i sin linda, dä Götha kanal
påtänktes af ett ibland våra största snillen en af de kraftigaste
män, som någonsin funnits inom vårt land. Förlåten mig,
mine Hrr! den rörelse jag ej kan undertrycka, då jag talar om
Gr. von Platen. Denna man har haft ett alltför afgörande inflytande
på min förflutna lefnadsbana och äfvenså på min återstående,
för att jag skulle kunna vilja på något sätt förklena el
ler
nedrifva något af bans verk. Vare långt ifrån mig att vilja
på något sätt mäta mig i förmåga med denne store man, med
detta snille; men i känslan för mitt fädernesland, i begäret att
tjena detsamma, eftergifver jag honom icke en hårsmån, icke det
Den 29 Juli f. m.
307
ringasto. J veten, mine Hrr! huru Göta kanal uppköra. Sverige
var utraattadt efter en blodig och långvarig strid; sinnena
voro nedtryckta, industrien hade nästan upphört, och det fanns
ingenting som uppehöll den sjunkande nationalkänslan.
Det var dä nödvändigt att åter upplyfta den; man måste
skapa något, som äterväckle Svensken till känslan af sitt eget
värde, sin egen förmåga. Det var dä ej underligt, att tre millioner
r:dr b:co blefvo tecknade på 3 dagar. Sedermera först uppgjorde.
man, att, jag må så säga, kanalens anläggning, och det
var just i detta förhållande som ett misstag låg. Och likväl förebrår
mig Gr. Anckarsvärd att jag ej ännu har aktieteckningen
färdig.
Hr Rosenblad har förebrått mig alt jag framkommit med
planen till jernvägarnes anläggning, då del bordt vara Staten,
som skulle gjort det. Jag äter tror, att de fleste af mine åhörare
ej skola tillräkna mig delta såsom ett fel. Jag tror snarare,
att det talar för ett företag, om det finnes enskildte personer,
som velat uppoffra cirka 80,000 r:dr till förberedelserna derför.
Mig veterligen finnes det ingen i delta land mer än Frih. Hermelin,
som förut gjort något dylikt.
Jag vill nu tala om orsakerna, hvarföre Götha kanal i utförandet
öfverstigit de kalkyler man gjorde. Afven jag har känt
Telford, och är stolt öfver att med honom hafva mången gång
samtalat i detta ämne. Så länge denna civil-ingeniör-vetenskapens
fader lefde, hade jag all fröjda mig åt hans vänskap och
välvilja. Men han kände ej på förhand Sverige, och detta gjorde
i främsta rummet, alt kanalen måhända fick en annan riktning,
än sednare undersökningar kanske skulle hafva gifvit den.
I andra rummet förökades kostnaden deraf, att, då vid kanaler
största delen af arbetet går på djupet och verkställes under den
naturliga jordytan, undersökningarne måste förete mera osäkra
resultater. Jag vill med afseende derå blott anföra såsom ett enda
exempel, att en af slussarne vid Söderköping var nära halffärdig,
då man en morgon vid ditkomsten fann den nära försvunnen.
Det var nemi. i botten på densamma en källa uppsprungen,
hvilken låg så djupt, alt man ej kunnat se eller förmärka
den. Följden deraf blef, att man måste gifva linien en
helt annan riktning. Sedermera inverkade de påföljande krigsåren
betydligt och ganska menligt på kanalarbetet. Man förlorade
derigenom, att jag så må säga, filen af detsamma. Penningen
fick ett förändradt värde, och man undanryckte kanalen det stöd,
den haft i sin diskont. Man förminskade anslagen; och här på
Riddarhuset stred man beständigt, om man skulle gifva så eller
så mycket mindre. Den ständiga osäkerheten om anslagssummorne
förorsakade ojemnhet i arbetets gång och förändring af
arbetsplanen. Det var då naturligt, att ensamt derigenom skulle
arbetet blifva dyrare, än som var beräknadt eller hvad det hade
bordt blifva. Men dertill kom dessutom, all sjelfva arbetet måste
förändras. Man öfvertygade sig nemi. om nödvändigheten att
20*
30S
Den 29 Juli f. m.
göra allt arbete mera solidt, än hvad här brukligt var, och af
större dimensioner. Med ett ord, det år en gifven sak, att kostnadsberäkningen
ej kunde slå in med verkligheten vid ett arbete,
som börjades 1809 och ej slutades förr än 1832. Penningens
förändrade värde, och lidens fordringar på en hell annan
utveckling, gjorde förändring i alli. Se der orsakerne, hvarföre
Götha kanal i verkligheten kostat så mycket mera, än man vid
början förmodade. Men är del derföre sagdt alt förhållandet
skall blifva detsamma med jernvägarne? Finnes någon orsak,
hvarföre de skola undergå samma lag, drabbas af samma öde,
som Götha kanal? Ingalunda! Vi arbeta till största delen ofvan
jord. Vi arbeta på en linea, hvars fall blifvit ganska noggraunt
afvägdt, och hvilken är den lättaste, jag för ett dylikt företag
gerna kati föreställa mig. Den går så lillsägandes igenom en
fortgående dalgång, och har inga stora moras, inga stora bergshöjder
att passera. Jag vågar således påstå, att vi icke äfventyra
de misstag i beräkningen af kostnaden för arbetets utförande som
begingos vid Götha kanal-arbetet. Visserligen kan jag nu om
jernvägen, lika så litet som Gr. von Platen om kanalen, bestämt
säga, all jag skall blifva under siffran, men det kan jag ärligt bedyra,
att jag framställt sakerna samvetsgrann!, såsom de ligga
för ögat, och att jag alltid i frågan om kostnadsförslaget tagit
den högre siffran i st. f. den lägre. Jag har gatt så långt mitt
förstånd räckt. Mera kan man ej begära.
Man har klandrat, att ej kostnadsförslaget blifvit framlagdt
till granskning hos styrelsen för väg- och vattenbyggnader.
Detta hörer ej egentligen hit enligt mitt förmenande åtminstone;
flaen eftersom vi äro här församlade alt tala sanning, så må man
tillåta mig säga, att del hade varit föga rättvist att framlägga
detta förslag för styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader, då,
såsom Hr Rosenblad sagt, detta embetsverks styresman redan a
priori förklarat saken omöjlig. Denna enkla, denna simpla utsago
om allting, så lätt att uttala; så svår att bevisa.
Dä, när fråga uppstod, om tillvägabringandet af ett för fäderneslandet
högst nyttigt, ehuru här i landet nytt, företag, den
förutnämnde styrelsen redan hade, som jag sagdt a priori uttalat
sin förkastelsedom; och då ingen af dem, som skulle döma om
saken, egde någon praktisk kännedom derutinnan, eller åtminstone
ej större än Sir John Rennie och jag; då vill jag fråga, om
det hade varit rättvist, att låta ett sådant företag gå lill detta
embetsverk, som att dömrna af dessa förhållanden, troligtvis
lagt ljussläckaren öfver alltsammans! Jag tror således att man
handlat rätt uti, att ej hafva framlagdt förslaget för denna styrelse;
och jag förmodar, alt detta är ett bland de skälen, hvarföre
man ej inom StatsUtsk. infordrat meranämnde styrelses utlåt, i
saken.
Gr. Anckarsvärd har äfven klandrat att detta kostnadsförslag,
då det blifvit uppgjordl. och framlemnadt af mig, som här i landet
ej vore känd som Ingeniör, blifvit utan vidare granskning till
R. St. öfverlemnadt. Må man förlåta mig att jag ehuru obehag
-
Den 29 Juli f, m.
309
ligt det är, nödgas här tala om mig sjelf. Det gamla ordspråket
är kändt: ”inger, är profet i sitt eget land”. Fransyska och Engelska
regeringarne hafva tillåtit mig att, ehuru främling, få utan
naturalisation verkställa åtskilliga arheten för deras mariner; och
i England har jag haft den sällsytna utmärkelsen, att blifva antagen
såsom en af de 8 Ingeniörer, som i fråga om machiners
förfärdigande för flottan hafva tillåtelse att lill amiralitetet inlemna
anbud. Detta hindrar visserligen intet, att det icke varit
mycket bättre, om jag äfven i Sverige byggt många saker; men
jag tror ej detta kunna vara någon serskild anledn. att fördömma,
det jag kommit fram med detta förslag. Det har redan länge
funnits till skärskådande hemma hos mig; och det är ej mitt
fel, att man ej velat taga fullständig kännedom derom. Hvarföre
har man ej gjort sig möda dermed? Det skulle tvifvelsutan hafva
förkortat debatter både här och i de andra RiksShn. Dä man
ej ens gjort sig mödan, att granska detta kostnadsförslag, så kan
jag ej heller finna, hvad orsak man skulle hafva, att misstänka
detsamma ej vara riktigt och ärligt nppgjordt. För öfrigt kan
jag ej inse, hvad kostnadsförslaget har med sjelfva den förevar:de
frågan att skaffa; ty icke blifver det K. St. som komma att granska
det dä R. St. aldrig kunna komma att betala mera än en viss
bestämd summa. Detta tillkommer naturligtvis det blifvande bolaget,
hvilket, såsom det sker i andra länder, troligen kommer att
för sitt räkning antaga den ingeniör, som de anse lämpligast och
tillförlitligast att utföra detta företag, .lag vet alldeles ej om det
blir jag. Törhända blir det näston annan. Derom kommer bolaget
att besluta, dä det blir samladl.
Gr. Anckarsvärd har sagt, att det vore en omöjlighet att
jernvägen skulle kuuna hafva något inflytande på forslingen här i
landet, och att det vore en löjlighet att tala om att på jernvägen
öfverföra fartyg. Jag vill dä ej gå längre tillhaka i historien än
lill Carl Xif:s tid, då vi veta att man drog en hel galere-eskader
en mil öfver land emellan Dynekihl och idefjorden. Vi veta dessutom
ganska väl, att man dagligen drager tipp på land stora fartyg,
ja! både fregatter och linieskepp. Man sätter dem blott på
en slags stor släde, som går på ett lutande plan, en verklig jernväg,
(jag talar här om de så kallade Amerikanska slips) och det
är en £ timmas göromål, att få dem på land. Hvad skulle väl
då hindra, att man på en jernväg emellan Hjelmaren och Wenern
satte några kanonslupar och öfverförde dem från den ena delen
af landet till den andra, särdeles om kanonerna uttoges och fördes
särskildt? Skilnaden här emellan och alt föra dem pä Svea
kanal, om den funnes till, är blott att, då det på kanalen skulle
fordras minst 50 timmars tid dertill, skulle det på jernvägen blott
behöfvas 12 timmar.
Man säger också, att. en jernväg skulle tillintetgöra eller skada
Götha kanal, och man tager sig anledn. af denna ringa fart,
som nu existerar på denna kanal, att förutsäga och påstå alt farten
skall blifva lika ringa på en jernväg. Jag tror tverlom, att
den ifrågavar:de jernvägen långt ifrån att skada kanalen, skall blifva
310
Den V!) Juli f. ni.
dess bästa bundsförvandt. flen skall sätta lif i den industriella
rörelsen och visa att, tverleinot Gr. Anckarsvärds åsigter, det är
högst vigtigt att varan färdas fort igenom landet; och jag är öfvertygad
om att Götha kanals aktier skola till följd af jernvägars
anläggning, snarare stiga än falla. Hvad äter beträffar frågan ona
den ringa rörelsen och farten, sä ber jag alt fä erinra derom,
att den med afseende å Götha kanal härleder sig förnämligast från
den orsaken, att det ej varit egentligen commerciella personer som
haft styrelsen af förelaget. Jag vill ej kasta skugga på deras nit
och drift för den goda saken, och ej heller pä deras talenter i
öfrigt, men det är gifvit, att det kommerciella intresset kommer
först i andra rummet hos personer, som ej gjort handel och industri
till sin hufvudsak. Deraf har följden blifvit, alt taxan för
kanal-umgälderne blifvit salt sä hög, att den utestängde en ganska
betydlig del af trafiken. Sä t. ex. är det nästan omöjligt att
med fördel fräu Omberg föra kalk till Stockholm; emedan tunnan
kalk, som pä det förra stället är ganska lågt i pris kommer
alt stå alldeles för dyrt i Slockholm, för de dryga umgäldernas
skuld, hvilka sålunda utesluta denna varas användande helt och
hållet',' eller åtminstone lill en stor del.
Äfvenledes liar man sagdt, alt Götha kanal ej egentligen fick
någon annau fördel, än alt man tillät bolaget att drifva diskontrörelse.
Jag ber alt i anledn. deraf fä nämna, att då jag reste
ifrån England hit lill Stockholm, ansågs del, att jag ej hehöfde
skaffa någon annan fördel ät bolaget än tillåtelsen att drifva en
sådan diskoulrörelse. Vid öfverkomsten hit mölles jag likväl naturligtvis
af alla privatbankers intressen, och jag lät hela den saken
tälla. Men jag försäkrar eder, mine Hrr, all meddelandet af
en tillåtelse till ifråga vande jeruvägs-bolag, att drifva en dylik diskontrörelse
som Götha kanal-bolag ägde, skulle hafva varit ett vida
kraftigare handtag för detsamma än någonsin den ifrågavartde garantien
af 5 proc. utdelning.
Gr. Anckarsvärd har sagdt att han icke kan förstå, hvilken
rörelse jag ser eller förutser på den väg, hvarom nu är i ftäga
och att man borde vänta med att anlägga jernvägar lill dess att
det verkligen Annes någon betydligare rörelse. Det är dock ej
på sä sätt man framskridit i andra länder. Hade man i Norra
Amerika väntat med att anlägga vägar, och i synnerhet jernvägar,
till dess att någon rörelse sjelfmant uppstått i dess urskogar; så
skulle dessa skogar sannerligen slått qvar orörda tills de multnat
bort. För min del har jag helt annat begrepp, än Hr Gr:n, om
den rörelse som kan komma ali uppstå i Sverige. Äfven jag har
rest genom den trakt, hvarom Hr Gr:n talade, och delta för ej
längre tid sedan än 10 dagar. Jag färdades i Örebro län uppåt
norra trakten, och tick det infallet, efter en stunds färd, alt räkna
huru många jag mötte; och jag räknade lill ej mindre än 120
innan jag kom fram. Detta vittnar åtminstone icke om, att der
ej tinnes någon rörelse eller att der ej kan blifva någon. Men
der finnes äfven en annan uppgift i afseende härå, nemi. att man
i fjol betalade 26,000 r:dr för blott forsling af köpmansgods på
Den 29 Juli f m.
311
denna väg; hvilket man ej kan kalla en obetydlighet. Jag bar
likväl ej kunnat i öfrigt anföra några bestämda siffror härutinnan,
emedan vi i statistiskt hänseende äro ganska fattiga på uppgifter i
allmänhet. Det har aldrig fallit någon in här i Sverige uudanlagandes
Malmöhus läns hushållningssällskap att räkna efter huru
stor rörelse kan vara i landet. Uti Slockholm l. ex. der det i
i sekler existerat bevakning vid landitullarne, bar det varit mig
omöjligt, att fä vela huru många resaude som på en viss lid passerat
till eller ifrån staden. Huru skulle det då kunna låta sig göra,
att lägga fram faktiskt bestämda uppgifter på hvad rörelsen är
eller förmodligen kommer att blifva?
Milt försvar, — ali jag så må kalla det — är ganska svårt
ali ordna. Jag bar blifvit anfallen på sä mänga punkter, ali jag
sannerligen ej vet, hvilkendera jag skall först eller sist bemöta.
Må man då benäget öfverse, om jag ej besvarar de gjorda aumärkmne
i alldeles samma ordning som de blifvit framställde.
Gr. Anckarsvärd bar klandrat riktningen af den föreslagna
linien. Hr. Gr:n har gillat samma åsigter som en anonym författare
i en tidning uttryckt, samt önskat att linien emellan Slockholm
och Upsala företrädesvis kommit i fråga; och Hr Gr:n bar
tillika klandrat, att jag som skäl deremot anfört den större kostnaden
af denna linea och i synnerhet att jag dervid ville förlägga
hufvudstalionen vid Höda Bodarne eller Nybrohamnen, hvarvid Hr
Gr:u såsom motskäl omförmält, huruledes en mängd exempel finnes
derpå, all jernvägarne ej gä in uti hufvudsläderne, ulan stadna
uti deras yttre delar. Jag anser mig dock dervid böra anmärka,
att det ingalunda varit bristande vilja som vållat detta i
amira länder, ulan har orsaken dertill varit att ersältuings-koslnaden
för de hus som hade måst uedrifvas, skulle blifvit alltför
oerhörd för att man skulle kunna företaga sig något dylikt. Likväl
har man i London, der man ej tvekar ali göra stora uppoffringar
för ett stort mål, ej dragit i betänkande, att låta nedrifva
2,000 hus, för att kunna ända in i sjelfva London införa SouiliWestern-jernvägen;
och sammaledes kommer det all framdeles
gä på manga andra ställen.
Hr Gr:n har yttrat mycken farhåga för, att jernvägarne skulle
i politiskt hänseende ådraga Sverige stora vådor för dess lugn och
sjelfbestånd. För min del deremot kan jag alldeles icke hysa någon
sådan fruktan. Visserligen har man hår yttrat, att jernvägarne
skulle till en stor del vara orsaken lill de folkrörelser, som pä de
sednare lider egt rum i andra länder; men det har enligt min
öfvertygelse ej varit fallet. Afven jag har reseminnen, äfven jag
har skådat största delen af Europas länder, ej såsom lourist seende
allt ani ingen genom förtjusningens eller mjelisjukans synglas,
ulan såsom i åratal bosatt och skattdragande i flere af dera; och
jag skulle kunna uppgifva helt andra orsaker till de nyligen limade
stora häudelserue på den Europeiska kontinenten. Jag skulle
vilja förklara dem genom dåliga lagar och genom lagstiftare som
velat gå för långt uli, antingen alt bibehålla dessa dåliga lagar,
eller deras alltför häftiga npphäfvande. Deruti, tror jag vi böra
312
Den 29 Juli f. m.
söka orsaken till de rörelser sora inträffat i Europa, och alldeles
ej uti jernvägsföretagen.
Hvad äler beträffar Gr. Anckarsvärds och Hr Rosenblads anmärkn:r
annnie bildandet af dylika bolag, och det ”laisser aller”
hvaråt de Engelska bolagen skulle vara lemnade; så ber jag att
få upplysa, det sådant visserligen egde rum tillförene, men alt
detta förhållande blifvit alldeles förändradt på de 2:ne sista åren.
Det är just en af de väsentligaste anledningarne till de olyckor
(financiela nemi.) sora inträffat i England, att jernvägsholageu
der alltid skulle hafva deponerat 10 proc. innan lagstiftande makten
upptog dera lill debatt. Detta gjorde att man verkställde subscription,
innan raan ännu bade någon rättighet, och att bolagen
voro formerade, innan de hade fått sig octroij beviljad. För att
visa hvilken verkan detta haft och måste hafva haft på rörelsen i
landet, ber jag ad, få något närmare ingå i förhällanderne. Den
Engelska lagen, sådan den då var, stadgade, att ingen sådan parlamentsakt
kunde nekas, om den vore petilionerad under iakttagande
af vissa bestämda vilkor, hvaraf jag såsom exempel blott vill
nämna, att man skulle hafva satt sig i beröring med hvarje jordägare,
öfver hvars mark jernvägen skulle komma att gä. Om
dessa betingelser voro uppfyllda, sä kunde parlamentet ej längre
neka att företaga frågan. Pä detta sätt. blefvo uti en enda stad i
England ej mindre än 14 serskildta jernvägar projekterade att,
föga divergerande frän hvarandra, gå nästan i samma riktning;
men för alt bolagen skulle få gä in med sin anhållan till parlamentet,
fordrades vidare att T'0 af aktiesumman vore deponerad,
hvaraf hände, att alla de 14 bolagens aktier voro att tillgå på
Börsen, långt förrän någon enda octroij var beviljad för uågotdera
af dera. Till följd af den Engelska lagen sorn troligen är R. o.
Ad. bekant, att hvarje industri-fråga skall innan den förekommer
i parlamentet undersökas af en serskild komitte', tillsatt af parlamentet,
(och gifve Gud att det vore sä äfven här i Sverige!)
måste alla dessa petitioner granskas af denna komitté, hvaraf en
betydlig tidsutdrägt uppkom, synnerligen då, af dunkel aning om
hvad som hända skulle, denna komitté fästade den aldra största
noggranhet vid genomgåendet af alla deras papper, för att om
möjligen kunna utfinna något skäl till vägran. Det är tillika klart
att under hela den tid, som denna granskning inför komittéen
varade, slego eller föllo de olika bolagens aktier allt eftersom det
ena eller andra projektet ansågs hafva mer eller mindre hopp om
slutlig framgång. Dä nu till slut blott en af dessa 14 linier,
kunde blifva den bästa och var tillräcklig för ställets rörelse, sä
är det klart, att alla de omkostnader, som blifvit gjorde för erhållandet
af octroij för de 13 linierne och som aldrig i något fall
understigit 20,000 P. St. för hvarje bill, skulle gå förlorade.
Då dertill kora allt, hvad som på aktiespelet förlorats och som på
Fransyska börsen kallas; spelats ”å la hansse et ä la baisse
samt slutligen det totala intetvärdet af de 13 bolagens aktier,
finner man lätt, att oerhörda förluster skulle uppstå. Detta är
orsaken till de olyckor, som inträffat på börserna i Paris och
Den 29 luli f. m.
313
London. Må man i öfrigt akta sig för att tillskrifva jernvägarne
enda orsaken till den kris, som 1846 började oell, jag medgifver
det, till en viss grad existerar ännu. Tvertom är det jernvägarne
som göra dessa kriser mera lätt öfvergående. Jag ber om
tillgift för att jag går något tillbaka till en tid, som just ej bar
direkt alt göra med del närvarande öfverläggningsämnet; men jag
måste göra det, för att bevisa, all det ej är jernvägarne, som
undergräfl det merkantila förtroendet i England. Jag måste gå
tillbaka i tiden nära 20 år, ty det är ända sedan dess, som ifrå
gavar:de
stora kris daterar sig. Det är säkerligen alla af eder mine
Hrr, bekant, att år 1834, (om jag räll minnes) den så kallade
slafbillen blef antagen. England gaf då 20,000,000 P. St. för
att lösa slafvarne i kolonierne, och det är derifrån som nuvande förlägenhet
daterar sig. Denna ålgård förorsakade en mycket stark
kris i kolonierne, ty det slaftil 1 verkade sockret i Brasilien och annorstädes,
der slafhandeln ännu var tillåten, blef nu naturligtvis
mindre dyrt än det Westindiska; hvarigenom den Weslindiska
egendomen föll betydligt i värde och de stora handelshusen i England,
som förskjutit penningar åt plantage-ägarne, gingo miste
om sin årliga rembourse. Ett af dessa hus hvilket nu galt under
och som äfven hade något inflytande på vår börs, kan tjena
sorn exempel. Det hade förskjutit ej mindre ån 600,000 P. St.
åt plantage-ägarne, ett under vanliga omständigheter ej särdeles
stort belopp och delta hus måste, i sl. f. alt hafva varit dessa
kolonisters förläggare, slutligen sjelft blifva egare af de sedermera
föga gifvande plantagerne. Härefter kom det Ost-Indiska kriget,
sorn i allmänhet hade eli menligt inflytande på Engelska rörelsen
och som på det hus särskildt hvarom jag talar, hvilket hufvudsakligen
sysselsatte sig med den West- och Ost-Indiska handeln, hade
den inverkan, att dess Ost-Indiska vexlar (som vanligen utgifvas
på 24, minst 12 månader) kommo protesterade tillbaka. Derpå
inträffade hungersnöden i Irland och Mexikanska kriget, hvilket
tillsammans gjorde alt England, i st. f. ali förut alltid i Amerika
hafva en god afsättning för sina fabrikater, nu gick miste derom
och måste på samma gång derifrån köpa en mängd födoämnen
per kontant för att. undsätta de svältande Irländarne, hvarigenom
alla de kontanta penningarne vandrade ur landet, och manufakturisterne
ej mera kunde fä sina varor saide. En allmän förskräckelse
uppstod, vexlarne pä Osl-Indien protesterades och så
inträdde den förfärliga krisen som ej haft sin make sedan 1720
då det s. k. South Sea Company gick öfverända. Det var nu
naturligt att dä jernvägarne (jag talar om de reela som blifvit
verkställde) hade en stor massa kapitaler subscriberade, som under
vanliga förhållanden på intet sätt skulle generat subskribenlerna,
måste desse nu, dä alla de förutnämnde hjelpkällorna upphörde,
sälja en del af sina aktier; d. v. s. att t. ex. en person
som hade 100 aktier på Birmingham-jernvägen (jag talar nu om
saker, som de facto händi) blef tvungen alt hasteligen sälja en
del af dem för att rädda 1000 aktier som han hade subscriberat
och till en del inbetalt pä andra jernvägar. Häraf hände, att på
314
Den 20 Juli f. m.
en gäng en slör massa jernvågs-aktier blefvo ali lillgå på börsen;
och deruti, mine Hrr, sen j en lätt färklaring öfver huru det är
möjligt att, under det alla de 50 större jernvägarne i England i
medeltal gifva 6| proc. deras aktier på börsen likväl slodo endast
till 50 proc. Man liar svårt att förklara för sig della förhållande,
men att sä är, är ett factum, föranledi af en mängd
sammanstötande omständigheter; och det vore allt för orättvist alt
tillskrifva jernvägarne ensamne orsaken dertill.
Hvad nu beträffar jeruvägarnes inverkan här liksom i andra
länder, så må man förlåta mig om jag säger alt, vare sig man
betraktar den ur politisk eller ekonomisk synpunkt, det är omöjligt
att föreställa sig, det en inslution, som är med lika mycken
acclamation anlagen uti det demokratiska Amerika, sorn i det
autokratiska Österrike, eller Ryssland, eller Preussen, kan vara
politiskt oriktig; eller att de många millioner menuiskor, som
finnas i det öfriga Europa, skulle årligen öka antalet af sine jernvägar,
om det vore financielt elier nationell origtigt. Det existerar
en alldeles för stor olikhet emellan de länder, som af jernvägarne
genomkorsas, för att. en sådan förutsättning skulle kunna
äga någon trovärdighet. Således äfven om jag ej skulle anföra
något annat bevis, tror jag blott i anledn. häraf, att det är räll
och bra, all införa jernvägar här i Sverige; ty en erfarenhet
hemtad från så många och olika håll, kan ej vara annat än riklig.
Men jag tror derjemte, att jernvägars anläggning här i Sverige
skall långt ifrån, att, som man påstår, vara skadlig för vår nationalitet,
och vår moralitet, tvertom befordra båda delarne. Vår
befolkning, mine Hrr, är Gud nå’s ej sådan att vi behöfva frukta
öfverbefolkning ännu på mångfaldiga år. Hafva vi någon olycka,
består den sannerligen deruti, alt vi äro för mycket spridda, så
att vi ej i behofvets stund kunna lemna hvarandra den ömsesidiga
hjelp, som är af nöden. Det ligger sekler emellan det öfvermått
af population, som finnes pä vissa andra ställen, och den
brist som existerar hos oss; och det beror endast pä oss sjelfva
att afhjelpa det, och att med så mänga andra länders erfarenhet
för ögonen, söka att så ordna sakerna att vi ej dermed begå de
misstag, som der ägt rum. Då jag underd. lill H. M. ingick med
min petition, hade jag ock redan derföre på förhand, så vidt
mig möjligt varit, öfverlänkt de olika riktniugarne af blifvande
jernvägar, och anhöll äfven om octroij för eli vida större antal
jernvägar, än jag någonsin kunde hoppas eller förmoda alt i min
lifstid få se utförda; och detta ingalunda af orsak, att kompaniet
utaf snikenhet ville gapa öfver mera än det kunde svälja, utan
just för alt från och med första början genom framläggandet af en
ordentlig plan i dess helhet, förekomma de misstag och förluster,
som i andra länder inträffat derigenom att företagen
blifvit planlöst påbörjade och ofta öfvergätt till partisaker. Om
man genomläser min petition lill K. M. skall man äfven finna,
att jag deruti föreslagit, att Staten skulle utöfva en fullständig kontroll,
öfver såväl sjelfva anläggningen af jernvägarne, som deras
riktning och framlida tillvaro. Deruti säges lydeligen att K. M.
Den 29 J uli f. m.
315
skall sanctionera reglementet och deruti ligger Sfven svaret på Gr.
Anckarsvärds anmärkn., att planerna ej anun äro genomgångna.
De behöfva ej genotngås förr än de skola sanctioneras af K. M.
Likaså är det roed den anmärkn., som blifvit gjord deremot, att
Kammar-CoH. ej blifvit hördi med afseende på kronans jord, som
skulle beviljas. Det kan ju finnas nödigt att af en eller annan orsak
förändra riktningen af sjelfva linien; och dä skulle allt det
arbete, som i sistnämnde hänseende blifvit nedlagt hafva skett förgäfves.
Det skulle dessutom då hafva blifvit nödvändigt att uppskjuta
arbetet till nästa riksdag, och sä lörhända från riksdag lill
riksdag, så att det aldrig blifvit färdigt.
Att jernvägs-arbelarne skulle i hufvudsaklig mån hafva bidragit
lill de kommunistiska ideernas spridande, vågar jag såsom
åsyna vittne både betvifla och bestrida. Med mycket få undantag
har det ej varit den med jernvägs-arbeten sysselsatta folkmassan,
som deltagit i, eller förorsakat de kommunistiska och sociala
hvälfningarne'; ty då den får arbete, bryr den sig oftast ej om
att politisera, och jernvägs-arbetarne i England och Frankrike vela
ganska väl, att då det allmänna förtroendet blifver stördt minskas
äfven deras förtjenst. Visserligen har måhända en del jernvägs-arbetare
i Paris deltagit i upproret derstädes, men jag tror
dock i ganska obetydlig mån.
Jag ber att med anledn. häraf få rätta ett obetydligt, eller
åtminstone för ifrågavar:de ämne fullkomligt likgiltigt misstag, som
Gr. Anckarsvärd begått genom alt säga alt inga naiional-verkstäder
existerat i Paris. Jag vet visserligen, att de ej existerat i
någon betydlig män, men Hr Gr:n har dock medgifvit, att för
skräddare-arbetet der fanns några national-verksläder; och jag kan
sjelf intyga, alt i det, invid fordna Tivoli belägna qvarteret funnos
2:ne stora naiional-verkstäder, och af alla de arbetare, som
der funuos, ingen deltagit i oroligheterna. Och hvarföre detta, mine
Hrr? Jo derföre att de hade till ledare verkliga ingeniörer, som
utgått ifrån 1'ecole des Arts et Metiers. Ingen enda man knappt
af desse arbetare försummade sig vid appelin. Detta i förbigående
sagdt.
Törhända vore äfven här tillfället, att nämna något om de
reservationer, som blifvit StatsUtsk:s utlåt, i ämnet bifogade. Den
första reservationen är afgifven af llr Rääf. Jag erkänner fullkomligt
den talent, som Hr Rääf i allmänhet besitter, alt göra
sina föredrag, äfvensom allt hvad han skrifver, intressant, men
att döma af Hr Rääfs ifrägavartde reservation, skulle man tro, att
den värde reservanten önskade föra oss tillbaka till vårt ursprungliga
vildhetstillständ. Visserligen är det varmt om hjertal dä
man läser Fenimore Coopers sköna beskrifning om den röde mannen
i sitt naturtillstånd. Visserligen beundrar man vildeus kraftiga
gestalt och dess yttre sinnens skärpa. Man förvånas öfver
hans förmåga att kunna se hvar den röde eller hvite mannen
framgått på det gräs, der den hvite ej kan skönja del minsta
spår af en menniskofot, och man kan ej annat än beundra det
öras finhet, som uppfattar med lätthet de ljud, hvaraf vi ingenting
316
Dea 29 Juli f. m.
förnimma. Men jag frågar en och hvar, om det vore önskligt,
att återgå till detta vildens tillstånd? Om man skulle vilja blifva
återförsatt bland dessa vildar, som ej känna någon vän, blott fiende?
Må detta tillåtas mig att med afseende härå åberopa en
period af mitt eget lif. Visserligen har jag ej med den röde
mannen genomvandrat Amerikas urskogar, men jag har varit i
beröring med folk, som stå nära lika lågt som han på bildningens
trappa. Jag har haft beröring med Albanesen och Mainoten. Äfven
jag hade min lilla lifvakt af bepröfvad trohet, af hvilken ingen
enda skulle vägrat, att vid min första tillsägelse gå och hämta
mig det eller det hufvudet, öfverlemnande derefter ät mig att göra
upp räkningen med vår Herre och de beståndande lagarne. Men
jag har äfven dervid sett lifvets skuggsidor; ty om dessa män
föra herdeslafven i den ena handen, föra de dock yataganen i
den andra; och jag hoppas att man ej vill införa ett sådant förhållande
här.
Hvad åter beträffar Hr Rääfs yttrande, att machinerierna förorsaka
veklighet hos befolkningen, så har väl sällan något orättare
omdöme blifvit yttradt. Jag frågar hvar och en, som rest genom
Englands fabriksdistrikter, synnerligen de som hafva mesta beröringen
med ångmacbiner, om befolkningen utgöres af förvekligade
män? Jag är öfvertygad att någon fysiskt kraftfullare befolkning
ej finnes någonstädes. Det är visserligen sannt, att deras tankeförmåga
ej så mycket skärpes till att förbättra deras eget handarbete;
men de tänka så mycket mera på utvecklingen och förbättringen
af den mångfaldigt större kraften som de hafva om
händer, och en mängd förbättringar och förenklingar i verktygen
härleda sig just frän desse arbetares eftertanka och åskådning af
machinerna.
Samma värde reservant säger att vi skulle blifva odugliga
sjömän, i samma stund som vi börja att i st. f. seglande fartyg
använda ångfartyg. Jag vädjar dock lill eder mine Hrr, 0111 ej
våra ångbäts-kapitener äro både i bildning, uppfattning och hastighet
i manövren vida öfverlägsne Mälarens och Östersjöns kustseglare.
Hvad är väl orsaken till, att i Fransyska, Österrikiska och
Engelska flottorna den officer är berättigad till en högre grad,
hvilken har studerat vetenskapen om ångmachinerne. Jo utan
(vifvel är orsaken den, att man måste vara än mera instruerad
för att blifva kapten å ett af kronans ångfartyg än för alt blifva
blott sjöofficer; och jag vågar tillägga, att de skickligaste sjömän,
som England äger, är dess ångfartygskaptener, som med sina fartyg
i alla riktningar och på aila tider genomkorsa verldshafven.
Gr. Anckarsvärd har fästat sig vid en mängd mindre saker
i StatsUtsk:s betänk., och bland annat dervid uttryckt farhåga för
att kronoparkerne skulle blifva utödde genom den gifna tillåtelsen
att derifrån hemta materialer. Samma anmärkn. har blifvit gjord
af så väl Hr Rääf som andra reservanter. Det synes mig likväl
naturligt, att då StatsUtsk. föreslagit att bolaget skulle fä sig virke
utsynt från kronoparkerne, kan meningen dermed — då dessa
parker lyda under en serskild administration — ej vara någon
1) e n 29 Juli f. m.
317
annan än den, att sådant blott får ske i den raan, som är förenlig
med skogarnes existens. Ej är det fråga om att utöda dem ;
det innefattar och sjelfva ordet utsyning. Ej heller kan det vara
Uisk:s mening att denna tillåtelse skulle vara för evig tid, åtminslone
har jag, det måste jag erkänna öppet, ej kunnat inse något
tvifvel existera om, att SiatsUlsk. blott afselt sjelfva anläggningen
af sjelfva jernvägen, och att underhållet utan tvifvel alltid
måste falla på bolaget.
Då jag här talat om Utsk:s betänk., ber jag att blott i förbigående
få nämna, att jag på intet vis fäster mig vid den förminskning
som StalsUtsk. föreslagit å de af mig ifrågaställde fördelar,
som borde beredas bolaget. Jag fäster mig ej dervid emedan
jag medgifver att, hvad StatsUtsk. föreslår är i alla fall rättvist
och liberalt, men isynnerhet emedan, enligt min öfvertygelse, viglen
af R. St:s beslut ej ligger egentligen uti de större eller minförmåner.
som beviljas, utan deri att, om detta betänk, blifver
antaget, den Svenska lagstiftningen faktiskt visat, att den tager
intresse uti ett sådant verks utförande som det förevarande.
Gr. Anckarsvärd har sagdt att det vore högst oriktigt, att
octroij blifvit hos K. M. begärd, innan ännu aktie-summan vore
fulltecknad, emedan det skulle kunna hända, att, sedan R. St.
beviljat ett anlsag för att garantera det blifvande bolaget 4 proc.
under 15 år, aldrig något bolag skulle komma att bildas. Jag
kan likväl försäkra, att under nuvaride förhållanden, och under den
nuvar:de krisen, skulle det ej vara möjligt att bilda ett jernvägsbolag
i något land, hvilket som heldst, der ej lagstiftande makten
hade uttalat sin afsigt att befrämja och beskydda jernvägarnes
anläggning. Jag ville dessutom nämna alt Hr Grin betydligt
misstagit sig uti den meningen att icke några aktier skulle vara
tecknade; emedan eli ganska betydligt belopp redan är tecknadt,
ehuru jag ej velat pådrifva aktie-teckningen innan man visste om
Slaten ville taga företaget under armarne, ty det är en gifven
sak, att sådant skall betydligt bidraga lill företagets befrämjande.
Jag tror derföre att jag deruti handlat rätt, och detta så mycket
mer, som jag ej kan inse hvilken stor olycka som skulle uppstå,
om Stateu skulle hafva sagt sig pä förhand vilja befrämja en sak
som sig företeende omständigheter hindra att kunna sältas i verket
på några år. Jag vågar likväl tro, alt den ifrågavar:de teckningssumman
3,000,000 r:dr ej är större, än att den skulle kunna
anskaffas. Jag vågar tro att mina landsmän redan i industriel
hänseende ådagalagt nog mycken spekulalions-anda, för att berättiga
till denna min förmodan. Dessutom, jag upprepar det, är
redan ett ganska betydligt aktiebolag tecknadt.
Hvad beträffar ledamöternas af RondeSt. inora StatsUtsk. reservationer,
får jag säga, att de vittna alltför mycket om, att hela
deras intresse är fästadt vid kommunen. Detsamma må till
en del sägas om den anmärkning, som Gr. Anckarsvärd gjort
deremot, alt södra Sverige, Småland och en mängd andra provinser,
som icke komma alt genomgås af den nu ifrågavarrde jernvägen,
ej heller deraf komme att draga nytta. Om man ej vill
318
Den 29 Juli f. m.
såsom omöjligt antaga det jernvägsnåt öfver hela Sverige, som Hr
Gr:n finner så risibilt, måste man väl begynna med en del deraf;
och då ligger det i sakens natur, alt man skall börja med
den del deraf soto är nödvändigast och som medför största nyttan.
Om man då börjar med den nu föreslagne delen, hvilken
förenar Sveriges 2:ne största vattenbassiner, och hvilken ovilkorligen
måste hafva ett ganska förmånligt inflytande på de omkring
dessa vatten liggande 8 provinserne; sä luiru är det dä väl
möjligt alt icke äfven den öfrige delen af Sverige deraf skulle
hafva nytta? Jag tror att samhället i sin helhet, alltid har nytta
af hvad som gagnar hvarje dess särskildta del, äfven om det ej
alltid direkte gagnar alla på eii gäng.
Vidare har Hr Gr:n fästat sig vid min beräkning på transito-handel.
Och Hr Rosenblad har äfven funnit det löjligt och
orätt af mig att kunna säga, att jernvägarne någonsion skulle
kunna föra transito-handeln, eller att de i transportkostnadernas
ringhet skulle kunna täfla med kanalen. Jag ber att med anledn.
deraf få förklara att jag ej på något sätt är sangvinisk i
mina förhoppningar om, att denna ifrågavande linien, som ej är
mer än 8 mil läng och sorn endast förenar Hjelmaren med Wenern,
kan blifva någon stor vehikel för transito-hadeln; utan då
jag talat om transito-handeln, så liar det alltid varit med afseende
på linien emellan Stockholm och Götheborg i dess helhet, och
jag förklarar ännu, att jag anser det, när hela linien blir färdig,
blifva förmånligare i de flesta fall, att frakta varorna öfver land
och göra omlastningar i Götheborg och Slockholm, än alt gå igenom
sundet; och till och med förmånligare än att gå igenom kanalen.
Grunden till denna min öfvertygelse är, att tullafgifterna
i sundet äro ganska betydliga, och att resorna ofta genom den
omvägen förlängas så, att skeppen ej hinna att göra mera än en
resa om året t. ex. till Amerika, i stället alt de eljest skulle kunna
göra 2:ne om de ej gingo längre än till Götheborg hvar gång.
I sammanhang härmed får jag äfven nämna att ett bland de många
skälen, hvarföre Götha kanal ej uppfyllt sin bestämmelse är att
slussarne äro för små. De kunna ej genomgås af större fartyg
än de på 80 å 90 läster, och verldshandel föres ingalunda på
så små fartyg, utan på vida större, till följd hvaraf en transitofart
å densamma är omöjlig för vesterhafsfarare. Det är ock naturligt
att förhållandet skulle blifva sådant, då Götha kanal byggdes
för 30 år sedan, innan skeppsbyggeriet ännu hade tagit sin
sednaste utveckling, genom hvilken fartygens längd blifvit så
mycket förökad, jemförd med deras bredd. Hvar och en som befarit
kanalen, vet sjelf huru små de ångbåtar äro som derpå kunna
färdas. Kunde man deremot gå igenom den med ångfartyg,
som hade dubbelt så stor kraft, sä skulle man ock göra resorna
på mycket kortare tid.
1 anledn. af hvad Gr. Anckarsvärd sagt om, att den simplaste
och enklaste vägen från Götheborg till Slockholm vore genom
Götha kanal, vill jag tydligt och klart bevisa, att jernvägen
skulle blifva ett vida beqvämare transportmedel, äfven om dea
Den 29 Juli f. m.
319
blott utfördes i det nu föreslagna ofullständiga skicket. Jag säger
”ofullständig/ter, derföre att linien nu måste stadna vid
Örebro, då den bordt föras fram åtminstone till Köping, hvarigenom
man skulle hafva förenat Wenern direkte med Mälaren,
i st. f. att man nu måste begagna Hjelmaren och dess slussverk
som mellanlänk. Nu finnes det, som J veten, mine Hrr! en nyligen
inrättad diligens emellan Örebro och Hult (likväl redan för
27 år sedan af öfverste Forsell och amiral Cronstedt projektarad).
Genom denna simpla inrättning är det redan möjligt att på 52
timmar Hytta en skeppslast från Götheborg till Stockholm. Hade
man nu en jernväg, hvarpå man gjorde färden emellan båda
sjöarne på 5 timmar i st. f. på 12, så skall jag bevisa, att man
skulle kunna på 36 timmar från Stockholm till Götheborg föra
ej allenast passagerare utan äfven större skeppslaster. Hade vi
nemi. jernväg ända från Köping, skulle vi kunna härifrån gå dit
på 5 timmar, emedan man kunde göra ånghåtarne vida större än
då de skulle gå genom Hjelmare kanal, och följaktligen äfven
gifva dem hastigare fart. Antagom derefter att det erfordras 3
limmar lill ur- och ilastning; eluira jag sett en hel ångbåtslast
blifva i Arboga framför mina ögon i- och urlastad på 6 qvart.
Händelsen var nemi. att vid min ankomst till Arboga, ångbåten
ej ännu hade kunnat anlända för dimmas skuld. Han kom dock
snart och stadnade på vanligt ställe, då jag hade tillfälle att se
den, som jag sagdt på 6 qvart taga ur den ena lasten och in
den andra. Nu vet man likväl att det drager betydligt mera tid,
ali på sådane små farlyg taga in dylikt packgods, vagnar o. m. d.
än det fordras på en jernväg, der allting är väl ordnadt och af
passadt.
Men antagom alt dertill skulle åtgå 3 timmar, hvilket
tillsammans med de förut beräknade 5 gör 8. Derefter antager
jag 5 timmar för passagen till Hult. Summa 13 timmar. Vidare
10 timmar (som är något för mycket) för passagen öfver
Wenern, och 12 timmar för att derefter gå utföre till Götheborg,
hvilket äfvenledes är väl mycket. Således på summa 35
timmar skulle jag knnna från Stockholm till Götheborg föra ej
allenast en utan flere ångbåtslaster. Jag frågar nu, år ej detta
vida större hastighet, .än de 4 dygn som nu åtgå, så vidt jag vet,
alt gå frän Stockholm till Götheborg?
Då man äfvenledes sagt, att det för Sveriges försvar ej vore
af någon nytta, alt hafva jernvägar; får jag lof att anföra ett
exempel, som ligger oss i liden så nära, att vi ej hafva kunnat
förgäta det, nemi. de sednaste händelserne i Paris. Hade ej jernvägarne
med deras eleclromagnetiska telegrafer funnits, hade
Paris förmodligen i detta ögonblick varit en stenhop. Det var
blott genom dessa 2:ne inrättningar, som det var möjligt att liksom
genom ett trollslag, lill Paris förflytta trupper, förlagda på 8,
10 å 12, kanske 20 dagsmarscher derifrån. Och är det möjligt,
att genom jernvägarne betydligt lättare använda trupperna tilt
ett upprors hämmande måste det väl äfven, så vidt jag kan
förstå, vara samma förhållande då det är fråga om landets försvar.
Skulle vi blifva anfallne, så kunde väl den ifrågavar. lilla
320
Den 29 Juli f. m.
bilén jernväg ändå befrämja truppernas hastighet med 5 å t» dagars
tid. Jag tror således att det ej behöfves, att vidare orda om
jernvägarnes väsendtliga vigt i detta hänseende.
Jag säger vidare att jernvägars anläggande genom hela landet,
skall hafva eli ganska vigtigt inflytande på moraliteten. Jag
är ingalunda bland dem som tro, att forsslingen skall derigenom
förminskas, och jag har aldrig sagt det, utan tvertom tror jag
att den skulle betydligt förökas; men den skall tillika förändras
så till vida, att allmogen, då, i st. f. att nu göra 10, 12 å 20
mil långa resor och ligga hvarenda natt pä krog, skulle komma
att göra så mycket kortare, men ock tätare resor ned till jernvägen,
hvilket naturligen skulle i hög grad befrämja allmogens
trefnad inom hus. Likaledes skulle det blifva möjligt för handaslöjden,
ali lättare utveckla sig och täfla med maschinerierna (om
en sådan täflan för våra handaslöjder nödvändigt skall äga rum),
derigenom att de kunnna hastigare och således äfven för hällre
pris, afsätta sina varor. Jag vill blott derpå anföra ett exempel.
Vi känna alla, alt allmogen i Vestra Wåhla i Upland producerar
en mängd stolar. Nästan alla våra rörelser här i Stockholm
äro komna derifrån. För det närvarande måste de köras bit på
hjuldon. Bonden kan ej lägga mera än 3 dussin stolar pä lasset,
och om det är utmärkt vackert väder och godt väglag kan han
möjligen göra hitresan på 3 å 4 dagar; men då komma stolarne
hit sönderskafde och försämrade, och bonden har nödgats gå hela
vägen bredvid lasset, och förstöra kanske både sig hästar, samt
har under vägen atil upp en stor del af förtjenslen. Ginge nu
deremot en jernväg genom Upsala län, förde bonden sina stolar
lörhända blott en mil och hade sålunda på ett värde af 40 å 60
r:dr, sorn de 3 dussina stolar kunna kosta, sparat in 10 r:dr i
transportkostnaden. Jag tror att sådant skulle i icke ringa mån
bidraga lill den producerande allmogens förkofran.
Hvad slutligen beträffar den anmärkn.-n att jernvägarne väl
kunna befordra produktionens förökande, men ej förökad afsättning;
då frågar jag hvar och en, sora något känner till grunderne
för all handel, om ej hastigheten i transporten skall förminska
transportkostnaden, och följaktligen äfven varupriset? Och då
varupriset blir lägre, är det ju gifvet att konsumenten kan köpa
större qvantiteter än förut. Det är således positift gifvet att afsättningen
skall betydligt underlättas genom jernvägarne.
Om jag ännu lemnat några antnärkmr obesvarade, ber jag
att under loppet af diskussionen framdeles få upptaga dem till
besvarande.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad., då tiden redan
vore långt framskriden samt åtskillige talare anmält sig till
afgifvande af yttranden i detta ämne, behagade uppskjuta öfverlägguingen
till eftermiddagens plenum.
Ropades ja.
An
-
Den 29 Juli f. m.
321
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från Utsk:n in'
komne mera., utlåt:n och betänkm, nemi. från
Constitutions-Utskottet:
N:o 31, med utlåt, i anledn. af talmannens i BorgareSt.
vägran att meddela propos. uti en om införselsförbud uppkom*
men fråga;
Stats-Ut'skottet:
N:o 266, i anledn. af återremiss å mern. N:o 215, ang:de
de i Reg.Fms 63 § föreskrifna kreditivsummor;
N:o 267, ang:de arfvode för vården, utdelningen och redovisandet
af de för innevarande riksdag uppköpta skrifmaterialier
m. 11. effekter;
N:o 268, ang:de verkställd omröstning i anledn. af RiksSt:ns
skiljaktiga beslut, ronde åtskilliga lill regleringen af Riks
statens 8:de och 9:de hufvudtitlar hörande frågor;
N:o 276, med förslag till 2:dra afdelmn af det nya regie*
mentet för riksg:s-kont.;
N:o 277, i anledn. af väckt motion, ang:de försäljning eller
utarrendering af kronohemman;
N:o 278, i anledn. af verkställda omröstningar, ang:de tull*
bevillningen ;
N:o 279, ang:de verkställd omröstning i anledn. af RiksSbns
skiljaktiga beslut ronde ifrågastäldt låneunderstöd till reparation
af hamnen vid Westerås;
N:o 281, i anledn. af erhållen återremiss å vissa punkter af
betänk. N:o 30, ang:de statsverkets och andra af allmänna medel
bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning åren
1842—1843;
N:o 282, i anledn. af erhållne återremisser å betänk. N:o
206, ang:de dels R. St:s revisorers år 1847 afgifne berättelse om
statsverkets och andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning, dels vissa uti 1845 års enahanda
berättelse förekommande frågor;
N:o 283, i anledn. af K. M:s nåd. remiss å kammar-collegii
berättelse ang:de Sala silfververks ränte-ersättnings-fond, för redogörelse-tiden
från och med d. 1 November 1842 till samma
dag år 1846;
N:o 287, ang:de ifrågaställde anslag för aflöning af landsstats-tjenstemän
och betjente;
Banko-Utskottet:
N:o 87, med förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i
5:te artikeln af gällande Banko-reglemente;
N:o 88, ang:de instruktion för R. St:s BankoUtsk. vid nästkommande
riksdag;
N:o 89, i fråga om kungörandet af de förändrade stadgan*
den, som uti Banko-reglementet komme att intagas;
7 H. 21
322
Den 29 Juli f. m.
N:o 90, i anledn. af RiksSt:ns skiljaktiga beslut ang:de utlät.
N:o 75;
N:o 91, i anledn. af RiksSt:ns beslut, ronde utlät. N:o 76;
N:o 92, i anledn. af erhållen återremiss å utlåt. N:o 80;
N:o 93, med förslag till åtskilliga förändrade föreskrifter i
8;de artikeln af 1845 års Banko-reglemente;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 108, i anledn. af väckt fråga om en extra krigshjelps
erläggande utaf presterskapet;
N:o 109, i anledn. af väckt motion om den till staden Sala
donerade jords skiljande frän tomterna;
N:o 110, i anledn. af väckt motion oni upphörande af den
genom K. General-Tullstyrelsens cirkulär af d. 10 Febr. 1838
föreskrifna kontroll vid atlaslning från Norr- och Vesterbottens
läu af saltad lax och smör;
N:o lil, i anledn. af väckt motion om ränteförsäkringsanslalters
inrättande i hvarje län och om husbönders tillförbindande
att uti dessa anstalter insätta ett visst årligt belopp för hvarje
tjenare;
N:o 112, i anledn. af återremiss å betänk. N:o 92, ang:de
väckta motioner om revision och reorganisation af hospitals-anstalterne
i riket;
N:o 113, i anledn. af återremiss utaf Utsk:s betänk. N:o 81,
ang:de förändring i vissa föreskrifter uti inqvarterings-ordningen
för städerna utom Stockholm;
N:o 114, i anledn. af erhällne återremisser af Utsk:s betänk.
N:o 91, ronde folkundervisningen i riket;
N:o 115, i anledn. af väckta motioner, om nästa riksdags
hållande i någon annan stad än Stockholm.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 29 Juli 1848.
Plenum kl. £ till 6 e. m.
Upplästes till justering samt godkändes följande från Exped.-  Utsk. inkomne förslag till R, St:s und. skrivelser till K. M.:
N:o 149, ang:de ifrågaställde extra statsanslag till föremål,
tillhörande Civil-departementets handläggning;
Den 29 Juli e. m.
N:o 150, ang:de låneunderstöd för iståndsältande af Wisby
hamnbyggnad; och
N:o 151, ang:de sältet, ordningen oell vilkoren för utbetalning
af anslags- oöh lånebidrag till befrämjande af allmänna
arbeten.
Fortsattes öfverläggningen om StatsUtsk:s utlåt. N:o 262, i
anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de öfverste löjtnanten m. m.
Gr. A. E. von Rosens und. ansökning om understöd från Statens
sida till anläggning af en jernväg emellan Örebro och Hults lastageplats
vid Wenern.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Efter att hafva på f. m.
så länge och vidlyfligt upptagit R. o. Ad:s tid, skulle det visserligen
vara ganska oparlamentariskt, om jag nu uppträdde, för att
i lika mått besvara mina motståndares sednare yttranden. Jag
anser mig likväl icke kunna underlåta att fäsla uppmärksamheten
på den ganska naiva bekännelse, Gr. von Rosen afgifvit, dä
han yttrade, att orsaken hvarföre ett af rikets embetsverk, eller
styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader, icke blifvit hördt öfver
Grtns projekt, varit den, att man på förhand visste att detta Statens
ansvariga embetsverk vore emot saken. Då detta yttrande
icke blifvit motsagdt af någon utaf Statsrådets närvande ledamöter,
har jag ansett mig böra omnämna det, på det att åtminstone
af prot. må intyga, satt någon inom detta hus fästat uppmärksamheten
vid så beskaffade motiver för ärendets behandling inom
vårt land. Om jag kunnat rätt i minnet bibehålla hvad som yttrats,
så har en Statsråds-ledamot anfört, att orsaken hvarföre Regeringen
icke grundligare än som skett, behandlat detta ärende,
innan detsamma öfverlemnades till StatsUtsk., vore den, alt Regeringens
framställning ingalunda skulle innehålla någon K. propos.
eller något förordande af saken. Detta påstående bestrider
jag, ty alla de af Regeringen framställde yttranden, som gå ut
på att säga det ämnet är af vigt för den inhemska handeln, industrien
m. m., och som tala om de väsendtliga fördelar, hvilka
skulle kunna tillskyndas fäderneslsndet, måste väl anses innefatta
ett förordande. Detta är dock ett sätt att ställa sig bakom kanonerna
och alt skjuta R. St. före sig, som jag på det högsta
måste ogilla. Jag måste öppet tillkännagifva att jag och den värde
Statsråds-ledamoten uppfattat Styrelsens åliggande i detta fall
från helt olika synpunkter. Vidare har Hr Gr. von Rosen, lill
stöd för nyttan af jernvägs-anläggningar, anfört ett skäl, som i
hans tanke måtte varit rätt slående. Han har nemi. sagt, att i
Österrike och Ryssland har jernvägssaken med acclamation blifvit
omfattad. Enl. hvad mig är bekant, har åtminstone hittills hvarken
i Österrike eller Ryssland någon annan vilja rådfrågats än
sjelfherrskarens egen. Huru förhållandet hädanefter kan komma
att blifva i det ena riket, lemnar jag derhän. Men hvad Ryssland
beträffar, tror jag bestämdt att den acclamation, som dec
21*
324
Den 29 Juli e. m.
kunnat äga rum icke kan utgöra något skäl för oss att förfara på
samma sätt. Om de öfrige argumentet- den värde Gr:n anfört
icke varit mera inverkande på huset än det nu omnämnda, tror
jag raan icke har mycket skäl, alt lemna sitt bifall till förslaget.
Hr Gr. von Hosén har velat gifva mig dementi i afseende på
national-verksläderne i Paris. Jag hemställer huruvida han varit
på stället. Jag har varit der och jag har förnummit att omkring
150,000 sysslolösa arbetare drifvit omkring på gatorna. Om Hr
Grin ville citera huru stort antal stenhuggare och andra af honom
omnämnde arbetare, som verkligen haft sysselsättning under
den sednare liden, så tror jag alt skilnaden mellan hans och
mina uppgifter icke skall blifva stor. På grund af hvad jag i
början af detta mitt yttrande sagt, anser jag mig böra innehålla
alla de många anmärkmr som jag i saken kunde hafva att göra.
Jag anser mig nemi. hafva tillräckligen motiverat min mening.
Gr. von Rosen har äfven haft tillfälle att yttra sig, hvadan det
numera endast bör anses tillkomma huset att bedöma hvilkendera
af oss som haft mästa skälen för sig.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Under flerfaldiga resor inom
Europas större kontinentala länder, alltid företagna med Heta års
mellanskof, har jag haft tillfälle öfvertyga mig om de omätliga
framsteg, så i merkantilt som industrielt hänseende, de länder
gjort, hvilka lyckats tillegna sig det stora fortskaffningsmedlet:
jernvägar. Den första känsla som hos mig väcktes vid betraktandet
af dessa jernvägar, var den af beundran öfver deras stora
vigt och inflytande. Den andra åter, jag tillstår det, var en känsla
af nedslagenhet, vid tanken derpå, att vårt land troligen aldrig
skulle kunna komma i åtnjutande af samma fördelar. Jag
var nemi. öfvertygad, att Sveriges lokala förhållanden lade hinder
deremot, äfvensom att klimatet förbjöd deras användande vintertiden;
och slutligen trodde jag, att kostnaderna derföre skulle öfverstiga
vårt lands förmåga. Till följd af de noggranna lokala
undersökningar, som här blifvit verkställda och hvarmed hvar och
en kan göra sig bekant, som vill derom på jernvägsbyrån förskaffa
sig underrättelse, är det numera utredt att Sveriges naturbeskaffenhet,
långt ifrån att lägga hinder i vägen för en jernvägsanläggning,
tvärtom, åtminstone der den första jernvägsliniea
är föreslagen att framgå, företer en jordyta, i många hänseenden
jemnare och tillgängligare för jernvägsanläggning, och framställande
vida mindre svårigheter genom naturhinder, än många andra
länder. Den andra orsaken, hvarföre jag för min del fruktade
att jernvägar i vårt land icke skulle medföra den åsyftade nyt
tan,
var öfverlygelsen att de icke vintertiden skulle kunna befaras.
Att detta är en villfarelse, tror jag hvar och en måste erkänna,
som tagit kännedom af de skrifter som i sednare tider i
ämnet utkommit, hvaribland jag särskildt får nämna den intressanta
brochyr som blifvit af Gr. von Rosen utgifven. Lättheten
att nyss före afgången af en train, förutsända en särskild lokomotiv
med tillhörande snöplog; de sandstrutar som vid vagnarna an
-
Den 29 Juli e. m.
325
bringas, och sora under färden på de möjligen af isbark belagda
skenorna, utsålla en fin sand, jemte flera sednare tiders uppfinningar,
hafva i dessa afseenden haft alla svårigheter. Hvad nu
koslnaden beträffar, har Gr. von Rosen uti sitt till K. M. ingifne
förslag uppgjort en kalkyl, som, efter mitt förmenande, innebär
mycken trovärdighet. Enligt detta förslag skulle kostnaden
för en jernväg emellan Örebro och Hult, uppgå till ett belopp af
3,240,000 r:dr. Man har velat göra åtskilliga anmärkn:r emot dessa
siffror. Siffror äro i allmänhet af den beskaffenhet all det är lätt
att deremot framställa anmärku:r. Den ena anser uppgiften vara
för lågt, den andra för högt tilltagen. Detta beror på hvars
och ens individuella uppfattning. För min del tror jag, att om
man opartiskt bedömer saken, man skall finna, att kostnaden är
snarare för högt än för lågt beräknad. Men äfven om, för den
händelse att R. St. ikläda sig ifrågavar:de garanti, det uppgjorda
kostnadsförslaget skulle, såsom man påstått, komma att öfverskridas;
hvem skulle väl då förlusten drabba? Månne statsverket? Nej.
StatsUtsk. har endast tillstyrkt, att statsverket skulle garantera
bolaget en ränteinkomst af 4 proc. på den summa, hvartill Gr.
von Rosen beräknat kostnaderne skola uppgå. Om således ett
större anläggningskapital erfordras, är det aktieägarne, som ensamne
komma att vidkännas denna förlust. Slaten har icke något
dermed att skaffa. Deremot är del både troligt och möjligt
att Staten endast kommer att utbetala en mindre del af den årliga
garantien allt efter som jernvägen bär sig mer eller mindre
väl. Ty endast för det fall att inkomsten af den ifrågavar:de
jernvägen, sedan den blifvit till allmän trafik öppnad, icke skulle
lemna någon behållning utöfver underhållskostnaden, inträder
Statens skyldighet att betala hela garantien. Om den deremot
lemnar en half proc:s behållning, behöfver Staten ej betala mer
än 3| proc. Lemnar den 1 proc., svarar Staten endast för de
3 återstående procenten o. s. v. För min del kan jag icke föreställa
mig att man skulle kunna uppnå ett så stort oell sä önskvärdt
mål som jernvägars anläggande för en jemförelsevis så ringa
uppoffring å Statens sida som här möjligen kan ifrågakomma.
På andra ställen har Staten sjelf ingått som delägare i jernvägsbolaget
eller också har den sjelf bekostat jernvägens anläggande.
Der har Slaten underkastat sig en stor risk, men den har ändå
så handlat för alt uppnå det önskvärda målet. Här deremot är
den möjliga förlusten på förhand bestämd. Den kan icke öfverskrida
den stadgade maximi-summan och all anledn. är, att den
ifrågavande garantien aldrig skall komma att lill sitt fulla belopp
anlitas. För min del kan jag icke annat än på det högsta önska
att R. o. Ad. måtte bifalla det föreslagna understödet för ett företag,
som efter min öfvertygelse, kommer att börja en ny tidpunkt
för Sveriges välstånd och lycka. 2:ne RiksStånd hafva redan
med en högst öfvervägande pluralitet lill betänk, iemnat sitt
bifall och jag hoppas att R. o. Ad. äfven skall uttala sitt gillande
af ett så nyttigt företag. Här har på f. m. framställts åtskilliga
mer eller mindre vigtiga anmärkntr, så väl emot StatsUtsk:s
326
Den 29 Juli e. m.
betänk., som emot jernvägar i allmänhet. Flera af dessa hafva
visserligen blifvit af Hr Gr. von Rosen i dess anförande på f. m.
vederlagde, men åtskilliga andra återstå ännu obesvarade; och
som man ofta är fallen för alt tro att de anmärkn:r, som ej upptagas
till vederläggning af motståndare, äro af dem gillade, så
tar jag mig friheten att här med några ord vidröra den. Man
har särdeles fästat sig dervid att Stalsötsk. icke infordrat yttrande
af styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader. Om tiden också
medgifvit detta, hemställer jag likväl lill eder, mine Hrr! om det
för berörde styrelse, äfven med förutsättande af den utmärkta
skicklighet och sakkännedom i öfrigt, hvarföre densamma gjort
sig känd, vore möjligt alt med tillförlitlighet yttra sig i ett för
densamma, om icke helt och hållet främmande, åtminstone nytt,
ämne, eller uppgöra mera pålitliga och tillfredsställande kalkyler,
än de som af Englands skickligaste ingeniör blifvit uppgjorde.
Här är dessutom icke fråga om ett arbete för Statens räkning,
Om sä hade varit förhållandet; om Staten skulle ingå såsom aktieägare,
eller om Staten skulle med en viss summa bekosta arbetets
utförande, dä hade del också, såsom ätskillige talare här
yrkal, varit StatsUtsk:s ovilkorliga pligt att infordra meranämnde
styrelses utlåt., innan det tillstyrkte R, St. att till företaget bevilja
medel. Men jag får fästa uppmärksamheten derpå, att icke
en enda styfver kommer att af riksg:s-kont. uthetalas, förr än
jernvägen är fullt färdig. Endast frän det ögonblicket vidtager
Statens garanti och dä kan jag icke inse det ringaste behof af
en närmare granskning utaf ett kostnadsförslag, hvars bedömande
kommer att bero på det blifvande bolaget. Man har äfven klandrat
att ingen tid blifvit bestämd inom hvilken jernvägen skulle
vara fullbordad; men det är ju bolagets egen förlust om det
en gång påbörjade arbetet ej nog hastigt afslutas, ty dessförinnan
utbekommas inga medel. Såsom ett ytterligare skäl
hvarföre man icke borde bevilja den ifrågavartde garantien har
man ordat mycket om Götha kanal. Man har påstått att jernvägen
skulle anläggas i samma direktion sora berörde kanal. Jag
anhåller fördenskull att få fästa uppmärksamheten derpå, att detta
är ett misstag, ty Götha kanal stryker fram genom Öster- och
Westergöthland och slutar vid Götheborg. Deremot genomskärer
den nu föreslagna jernvägen provinsen Nerike, och Götha kanal
står, så vidt jag känner, icke i störte beröring med Nerike än
med Skåne eller någon annan provins af Sverige. Att således säga
det den projekterade jernvägen skulle dragas i samma linie
med Götha kanal, är, efter min öfvertygelse, alldeles oriktigt. I
den händelse att jernvägen kommer alt utvidgas, hvilket dock
beror derpå, huruvida den nu projekterade banan kommer att bära
sig, först då kommer den i någon beröring med närande kanal.
Men långt ifrån att skada den, kommer jernvägen att för
kanalen blifva af stor nytta, ungefär så, som tvenne kanallinier,
hvilka afskära hvarandra, äfven gagna hvarandra. Man säger att
Götha kanalbolag icke bär sig. Felet dertill ligger enligt min
tanke, hos kanalens administration. Hvar och en vet att i stal
-
Den 29 Juli c. m.
327
let att såtla taxan så lågt att det vore i allmänhetens intresse
alt begagna kanalen, är taxan så uppdrifven att det icke lönar
sig att linder vanliga förhållandan pä densamma försända spanmål
och andra landtmannaprodukter från Westergöthland och öfriga
kanalen omgifvande provinser. Dessutom har kanalbolaget
icke några ångfartyg till boxering. Förr än en sådan åtgärd
blifver vidtagen, förr än det blir bestämdt huru lång tid som
behöfves för ett fartyg att genomgå kanalen, förr kan man icke
begära någon betydligare afkomst deraf. Dessutom kan man af
hvarje skeppare få erfara att de lägre kanaltjenstemännens aflöning
är sä ställd, att plikterne för de förseelser som under farten
på kanalen kunna af skeppare begås, såsom t. ex. att stöta
emot slussportarna, tillfalla tjenstemännen. Del är således slussvaktarens
euskilta intresse att icke i tid varua för dylikt, emedan
ju (lere förseelser som begås, desto större blifva deras inkomster.
Jag skulle tro att om jernvägar införas i Sverige, skall det
exempel på ordning och låga afgifter, som komma att lemnäs,
vara för kanalen en föresyn, hvars efterföljd i längden skulle
gagna densamma. Gr. Anckarsvärd har påstått att jernvägar så
mycket mindre skulle kunna få förtjenst, som alla de varor, hvilka
voro beräknade att forslas på densamma, komme att fortfarande
under alla tider föras på kanalen. Jag vill då ytterligare
fästa bans uppmärksamhet derpå, att den projekterade jernvägen
icke skulle komma att genomstryka samma provinser som Götha
kanal. Huru kan dä Hr Gnn föreställa sig att de metaller, den
spanmål och de trädvaror, sora finnas i Nerike och närmaste distrikter,
att dessa varor skulle kunna transporteras på kanalen.
Endast pä jernvägen kan sådant ske. Man har förebrått Disk.
att det underlåtit alt skaffa sig någon säkerhet derför att arbetet
blifver färdigt inom någon viss tid. Jag får nu upprepa
hvad jag förut anförde, eller att den största säkerheten för arbetets
fullbordande ligger uti det fästade vilkoret, att den ifrågavande
garantien icke vidtager förr än arbetet är färdigt. I detta
vilkor ligger en mäktig sporre för bolaget att sä mycket som
möjligt påskynda arbetets fullbordande, för att sä mycket tidigare
komma i åtnjutande af statsmedlen. Man har äfven påstått att
Utsk. icke föreslagit någon garanti för underhållet. Detta yttrande
innebär dock ett misstag. Uti 2:dra punkten af sitt ifrågavar:de
betänk, säger Utsk. nemi.: ”bolaget åligger att, i öfverensstämmelse
med det reglemente, som af K. M. i nåder utfärdas,
fortfarande underhålla jernvägen i fullt ändamålsenligt skick;
skolande sådant genom vederbörlig besigtning årligen styrkas, innan
utdelning å jernvägs-aktierne får äga rum”. Då detta stadgande
således innehåller att någon utdelning på aktier för året
icke må äga rum förr än besigtning föregått, så torde deruti ligga
den säkraste garanti för jernvägens framtida underhäll. Man
har ytterligare fästat sig dervid att StatsUtsk. i slutet af lista
punkten säger: ”kunnande denna Statens ansvarighet i intet fall
utsträckas utöfver 129,600 r:dr för året, hvaremot derest anläggningskostnaden
icke skulle uppgå till förslagssumman, berörde
328
Den 29 Juli e. m.
ansvarighet inskränkes till ett belopp, svarande emot fyra proc.
å den verkliga utgiften, deruti likväl inberäknad fem procents
ränta å aktie-kapitalet under byggnadstiden”. Man har klandrat
detta beräknande af 5 proc:s ränta under byggnadsåren. Det
torde dock för en hvar vara klart att den, som företager sig ett
arbete, beräknar icke blott hvad detta arbete kostar honom i kontant,
utan äfven den ränteförlust han under byggnadsåren måste på
kapitalet vidkännas. Dä nu StatsUtsk. föreslagit att Statens garanti
skulle minskas, i händelse anläggningskostnaden skulle komma
att understiga den beräknade summan af 3,250,000 r:dr, sä
har Utsk. ansett billigt, att nian tilläde bolaget rätt att vid beräkningen
af summan, dertill lägga räntan å arbetskapilalet under
byggnadstiden. Det förefaller mig särdeles besynnerligt att
en sådan anmärkn. här kunnat göras, ty man må säga hvad man
vill, så är och förblifver den obillig. Man har vitlare klandrat
att uti 5:te punkten endast slår att Staten äger rätt att deltaga
i granskningen af förvaltnivgen utaf bolagets angelägenheter, men
icke i sjelfva styrelsen deraf. Jag bör då fästa uppmärksamheten
derpå att vägen, med alla dess tillhörigheter, under alla förhållanden
kommer att förblifva ett enskildt bolags egendom. Staten
har således icke rätt att inblanda sig uti dess förvaltning,
utan endast att granska densamma, samt kontrollera huruvida den
summa som Staten påföres till utbetalning, verkligen instämmer
med räkenskaperna. Man har påstått att en af Utsk. i 6 punkten
föreslagen förmån, eller att bolaget ”ulan kostnad eller årlig
ersättning, erhåller upplåtelse af den för jernvägs-anläggningen
erforderliga, Kronan tillhöriga, jord” skulle vara särdeles betungande
för Staten och att man derigenom skulle komma att bortskänka
jord till obegränsadt belopp. Jag vill då fästa uppmärksamheten
derpå, att bolaget säkerligen kommer att noga beräkna
den jordrymd som för densamma är behöflig i och för jernvägens
anläggande, emedan dess inköpande blifver temligen kännbart på
de ställen, der bolaget nödgas inlösa den efter expropriationslagen;
samt att, då man icke kan förutsätta alt bolaget skulle
vilja försöka att af Statens mark tillvälla sig en större jordbredd
än af enskiltes, eller att, om så vore, styrelsen skulle dertill lemna
sitt bifall, så blifver den jordrymd Staten kommer att tillsläppa
icke särdeles betydlig. Dessutom tillkommer det K. M. att
bestämma reglementariska föreskrifter, så väl i afseende på kontrollerna
som i fråga om allt annat. Vidare har man talat om
vådan af att tillåta bolaget ”att, för jernvägs-anläggningen, från
Kronans parker inom Örebro län, efter utsyning, kostnadsfritt erhålla
nödigt, för andra ändamål icke disponeradt, virke”, och ansett
att följden deraf kunde blifva att kronoparkerne i Örebro län
blefvo alldeles förstörda. Jag får då fästa uppmärksamheten derpå,
att våra kronoparker i allmänhet äro indelta till trakthuggning;
att en viss hushållning är för dem införd så att endast ett
bestämdt qvantum skog får derifrån allemnas och att det således
är detta qvantum som kommer bolaget till godo och äfven det
endast för så vidt som det icke är till andra ändamål dispone
-
Den 29 Juli e. m.
329
raat. Dessutom gäller här samma sats som jag nyss anförde,
eller att StatsUtsk. icke kan ingå i några närmare detaljer: det
tillkommer Styrelsen. Det är icke StatsUtsk. som uppgör vilkoren
med Gr. von Rosen, utan StatsUtsk. föreslår endast R. St.
de vilkor på hvilka R. St. för deras del vilja medgifva Statens
garanti för ifrågavaride jernvägs-anläggning. Afven har man ordat
om att Svenska allmänheten på detta sätt skulle lockas in på
företag hvilka aldrig komma att bära sig; att enskilta förtjenster
och allmän skuldsättning häraf blefve en följd m. ni. Jag tror
icke Svenska allmänheten kan så lätt som man förmodar öfvertalas
att ingå i aktiebolag, åtminstone har det hittills i Sverige
varit ganska svårt att anskaffa den för dylika företag erforderliga
teckningssumman. Dessutom torde det dervid alltid vara individen
sjelf som äger att bedöma, huruvida han kan förlora eller
vinna på ett företag, hvaruti han ämnar ingå; ty Staten får och
kan icke vara hans förmyndare. Hvad åter angår garantien för
jernvägsbanan, kan jag icke finna att någon fara är för handen.
Frågan här är nemi. endast, alt Staten möjligen skulle kunna
komma att under loppet af 15 år utbetala en maximisumma af
129,000 r:dr, en summa, som efter min öfvertygelse icke under \
något år kommer att till sitt fulla belopp utgå. Huru man kan
påstå att Staten derigenom skulle inledas på skuldsättningsbanan,
det förefaller mig högst besynnerligt. Om man ser att denna,
den första jernvägen bär sig, skola ovilkorligen flera jernvägsbolag
bilda sig, som utan tillskott eller garanti af Staten skola
utvidga berörde bana. Rär den sig åter icke, så lärer all fråga
om flera dylika företag uteblifva. Att således säga, att man genom
den nu ifrågavar:de garantien skulle inledas på skuldsättningsbanan
är att. aflossa ett skrämskott, hvars verkan likväl torde
uteblifva, derföre att den icke häller streck inför den lugna
pröfningen. En talare har påstått att den första jernvägen borde
anläggas emellan Upsala och Stockholm. Hr Gr. von Rosen
har redan framställt så många grundade skäl för den föreslagna
linien, att jag endast hänvisar till hans yttrande. Man har äfven
frågat om det vore klokt alt under Europas nuvande politiska
tillstånd sammandraga stora massor af arbetare, och om tidpunkten
i öfrigt vore väl vald för detta arbete, då våra tillgångar
äro så inskränkta. För min del tror jag tvärtom att den
närvar:de tidpunkten är den mest lämpliga för ett sådant arbetsföretag.
Såsom hvar och en känner, hafva R. St. vid denna
riksdag icke kunnat anslå annat än högst ringa medel till industriella
företag. Inom den kommerciella verlden hafva de detta
år i Europa inträffade oroligheter verkat ett stillestånd i rörelsen,
som naturligtvis i sin mån kommer att inverka på vårt land.
En mängd personer skola blifva sysslolösa. Kan någonting då
vara ändamålsenligare än att använda dem till ett arbete, der de
kunna förtjena sig uppehälle. Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, alt då man har anledn. förmoda det utländska
kapitaler komma att ingå i det ifrågavande företaget, så
är det af icke ringa vigt alt det må ske under en tidpunkt då
•
/
330
Den 29 Juli e. m.
en stockning i handeln inträffar, ty då vi det oaktadt mäste införskrifva
samma belopp af kolonialvaror, som förut, så vore det en
särdeles lättnad för vår handelsbalans om främmande kapitaler
vid samma tid i landet inströmmade. Den värde talare som
egentligen här yttrat sig emot SlatsUtsbs betänk., har sagt, att
han icke kunnat begripa huru jernvägarne kunde användas i och
för försvarsverket. Gr. von Rosen har i det afseendet lemnat en
så fullständig vederläggning att för mig nästan intet återstår att
tillägga. Jag ber endast att få fästa uppmärksamheten på förhållandet
i Sleswig och Holstein. Vi veta nemi. huru snabbt trupper
transporteras ifrån Tyskland in i Sleswig. Dessutom torde
något hvar känna att det är jernvägarne som räddat Paris från
ödet att förvandlas till en grushög. Hade man icke der genom
jernvägar haft tillfälle att i hast sammanföra tillräckligt antal
trupper för alt qväfva den sista insurrektionen, hade förmodligen
i denna stund en af Europas herrligaste städer blott utgjort en
stenhop.
Det är vidare sagdt, att man icke nu borde inlåta Staten på
detta företag, emedan jernvägsaktierna öfver hela Europa fallit i
värde. Jag ber att i det afseendet få åberopa hvad Gr. von Rosen
redan fullständigt ådagalagt, eller att det är den närvartde
politiska och merkantila konjunkturen i Europa och de många
bankrutter, som lill följd deraf inträffat, som varit anledntn till
jernvägsaktiernes fall, derföre att dessa och andra dylika papper
till hvad pris som helst måst försäljas, för att anskaffa reda penningar.
Den säkra inkomst, som de flesta jernvägar i Europa lemna,
är tillräckligt bevis derpå, att dessa aktier under vanliga förhållanden
äro ganska goda papper. Men dä man blir nödsakad
att i hast förvandla en mängd af dessa aktier i penningar, är det
gifvet att de måste falla i värde. Afven har man här ansett oriktigt
att Staten skulle uppoffra så mycket för en lokalangelägenhet.
För det första måste jag dä fästa uppmärksamheten derpå
att nyttan af den ifrågavartde jernvägslinien alldeles icke kan
anses vara blott lokal, dä den sammanbinder tvenne stora vattenbassiner,
som befinna sig i beröring med Sveriges bördigaste provinser.
Då en så beskaffad komraunikations-linie, som en jernväg,
är föreslagen att anläggas i midten af riket; månne det då
icke är skäl alt hela landet dertill lemnar bidrag? Denna invändning
härflyter af den hos Svenskarne inrotade olycksaliga afundsjukan
och oviljan att bidraga till företag, hvaraf man sjelf
icke kan skörda någon direkt vinst och det är detta som gör att
så många nyttiga företag hos oss icke blifva utaf. För min del
skall jag alltid lemna min röst lill understöd åt allmänt nyttiga
arbeten, äfven då dessa utsträcka sig blott till en mindre del af
landet. Man har ytterligare här framkastat en mängd anmärkmr
af särdeles ringa vigt. Jag anser mig deraf blott böra upptaga
en enda och det endast för att visa att man liksom den, hvilken
håller på att drunkna, och fattar tag i halmstrået för att hålla
sig uppe, äfven här i sin nöd tillgriper både likt och olikt. Man
har nemi. påstått att i vårt land icke skulle vara brist på till
-
Den 29 Juli e. m.
331
räckliga transportmedel. Jag hemställer dock huruvida man med
fullt allvar kan påstå detta. Hvar och en som känner verkliga
förhållandet kan äfven vitsorda alt hvad som egentligen brister
oss är just kommunikationsmedel. Hvar och en känner nemi.
de outtömliga rikedomar vi hafva i våra malmstreck, och våra
skogar, men man vet också att dessa just, i anseende till transporternes
svårighet icke lemna någon särdeles stor afkastning.
Örn dessa alster nu kunde på jernvägar transporteras fram till
afsättningsorten, så skulle de kunna lemna en riklig afkastning.
Jag anhåller dessutom att fä fästa uppmärksamheten derpå att så
snart en jernväg uppstått i ett land, så är det ganska naturligt
att trafiken på denna jernväg till en början kommer att utgöras
förnämligast af de alster, som produceras i grannskapet af densamma.
Snart finner man då fördelen af att anlägga mer eller
mindre långa sidobanor, som sätta de aflågsnare orlerne i beröring
med jernvägen. Dessa sidobanor äro till en början ganska
enkla. Dragare begagnas i st. f. ångkraft, ty en enda häst fortskaffär
ulan svårighet 15 å 20 tunga vagnar. Emellertid tilltager
rörelsen, sidobanorna förlängas, personal trafiken å dem ökas och
snart förvandlas äfven en och annan af dessa till riktiga jernvägar,
genom den mägtigaste af alla driffjädrar, orternas eget intresse.
Detta är den naturliga tillkomsten utaf dessa sidobanor;
ty i samma män som trafiken ökes omkring hufvudlinien, tilltager
äfven antalet af sidolinier och på sådant sätt blir en jernvägslinea
gagnande ej blott för de socknar med hvilka den står i
direkt beröring, utan för alla de delar af landet, som med densamma
kunna sätta sig i samband. Man har här talat om huru
föga städerne Orebro och Stockholm vunnit genom den tillökta
kommunikationen medelst ångfartyg. Utan att nu vilja ingå i bedömande
deraf huruvida dessa städer vunnit eller icke, på berörde
kommunikationsmedel, så är det åtminstone säkert att det omgifvande
landet derpå vunnit högst betydligt. Om jag blott taget
till exempel en enda landtmannaprodukt, så befinnes det på sätt
af Gr. von Rosens förtjenstfulla brochyr utvisar, att då år 1838
88 smör passerade Hjelmare kanal, uppgick beloppet deraf
1846 till 1800 1$, alla andra bevis att förtiga. Detta visar att
i samma mån, tjorn lättare kommunikationsanstalter uppstå, eller
hvad som är detsamma, i samma mån som afsättningen lättas,
ökas äfven produktionen och lill följd deraf äfven trafiken.
Den siste värde talaren har påstått att man icke kan för
godt pris transportera effekter på jernvägar. I detta hänseende
torde jag blott få hänvisa honom till förhållandet vid alla de utländska
jernvägarna. Nyss hemkommen från en resa i främmande
länder, torde han sjelf haft tillfälle erfara huru ringa
transportkostnaden är med dessa kommunikationsanstalter, och huru
otaligt många menniskor af alla klasser, äfven de mest fattiga,
som på sådant sätt färdas. På de flesta jernvägar finnas 3 å 4
slags olika vagnar med olika priser efter hvars och ens förmögenhetsvilkor.
Man behöfver blott se på en passagerare-train, för
att derom öfvertyga sig. Det är vidare sagt att jernvägar allde
-
332
Den 29,tJuli e. m.
les icke äro behöfliga eller nyttiga, då fråga uppstår om undsättning,
emedan undsättnings-spannmålen lika väl kan fraktas sjöledes.
Afven utan att taga i betraktande vintren, som i detta
hänseende afbryter rörelsen en så lång tid af året, har erfarenheten
från den sednaste missvexten visat huru litet våra nuvande
kommunikations-anstalter förslå i det afseendet. Ty man kunde
icke då, oaktadt de största bemödanden, föra ett tillräckligt qvantum
spannmål till de nödlidande provinserne från Westergöthland
och andra trakter af Sverige, der öfverflöd rådde, dels derföre
att transporten föll sig särdeles dyr och äfven derföre att
tillräckligt antal dragare icke fanns till transporternas verkställande.
Härvid ber jag att slutligen få fästa uppmärksamheten på
ett yttrande sora synes mig vara särdeles naivt, (för att begagna
ett den värde talarens eget uttryck) innefattande påståendet att
aktieägarne skulle genom Statens försorg återfå hela sitt utlagda kapital,
i händelse StatsUtsk:s ifrågavar:de betänk, varder godkändt.
Utsk. har föreslagit att Staten skulle garantera aktieägarne en inkomst
under 15 år af 4 proc. å det utlagda kapitalet. Att detta
skulle svara emot tecknings-kapitalet i sin helhet, eller 4 ggr 15
är lika med 100, är åtminstone för mig ett nytt räknesätt. Afven
om detta skulle vara inhemtadt under den utländska resan,
fruktar jag dock att det icke skall lyckas den värde talaren att
bibringa den Svenska allmänheten en sådan räknekonst, och detta
oaktadt allt det intresse han hyser för Svenska folkets upplysning.
Jag får dock ännu en gång fästa uppmärksamheten uppå
den ringa vådan af att antaga detta betänk. Den högsta förlust
som kunde drabba Staten vore att, i händelse jernvägen ej
skulle lemna någon inkomst, få under loppet af 15 år årligen
utbetala 129,000 ndr b:co. Men ett så otroligt förhållande kan
ej gerna inträffa, som att jernvägen ej skulle under berörde tid
något enda år lemna behållning utöfver hvad som erfordrades
till banans underhåll. Och om man också ville antaga detta,
hemställer jag dock om en utgift af 129,000 ndr b:co om året,
— hvilket för de 15 åren sammanlagt skulle utgöra 1,900,000
r:dr — skulle kunna verka skadligt på våra finanser. Dertill är
summan både för obetydlig och fördelad på allt för många år.
Dessutom får man aldrig begära att dylika utgifter skola lemna
någon direkt vinst åt Staten. Det är indirekte, genom ökad produktion,
som de skola betala sig. Hvad den nu ifrågavande beträffar,
skall den enl. min öfvertygelse i mångfaldigt mått uppvägas
af den vinst, som jernvägsanläggningen kommer att medföra
för de ifrågavande provinserne. Hvar oeh en som rest på
de utländska jernbanorne torde känna att öfver allt vid stationerne
finnas hopade stora förråder af spannmål och andra effekter
af alla slag. Dessa äro vid trainens ankomst redan pålastade särskilda
vagnar, hvilka fästes vid de öfrige, hvarefter resan åter
fortsattes utan något särdeles uppehåll. Till följd deraf uppstår i
orten en rörelse hvaraf den svårligen kan göra sig en föreställning,
som icke sjelf på stället observerat den. Jag har med egna
ögon på Tyska jernvägar sett hurusom bondhustrur rest flere mil
Den 29 Juli e. m.
333
på jernväg för alt i städerne få afsätta grönsaker, ägg och andra
obetydliga produkter. De begagnade sig af jernvägen såsom varande
det billigaste fortskaffningsmedlet, och det hade icke för
dem varit möljligt att uti penningar förvandla produkter af så obetydligt
värde och så ringa belopp om de icke uti jernvägen haft
ett snabbt och billigt kommunikationsmedel med städerne. Jag
anhåller alt få anföra blott ännu ett enda bevis på huru stor rörelse
jernvägarne kunna åstadkomma. Då jag för några år sedan
var i Rhentrakten firades i staden Maintz en fest till Guttenbergs
minne. Man hade nemi. i denna stad åt Guttenberg upprest en
minnesstod, som skulle invigas på en viss dag. På denna dag
transporterades omkring 13,000 personer på jernväg emellan Frankfurt
och Maintz. Jag hemställer till Eder mine Hrr, huruvida
under vanliga förhållanden och med våra vanliga kommunikationsanstaltei,
ens en tiondedel af denna menniskomassa kunnat på
samma tid framföras. Detta är endast ett ringa bevis på den
otroliga rörelse, som uppstår i de trakter, der jernvägar anläggas.
Otaliga andra skulle kunna framdragas, men jag har redan allt
för länge tagit R. o. Adis uppmärksamhet i anspråk. På alla de
skäl jag nu anfört, kan jag icke annat än på det högsta tillstyrka
bifall till StatsUtskis betänk, i detta ämne. Jag ber R. o. Adis
ledamöter vara öfvertygade derom, att jag icke lättsinnigt gifver
min röst för den ifrågavaride jernvägen. Jag har länge varit tveksam
i detta afseende; så tveksam, att då personer, som lifligt intresserat
sig för jernvägsanläggningen i vårt land, för någon tid
sedan anmodade mig att skrifva en artikel öfver deras nytta i
militäriskt hänseende, ansåg jag mig ej böra foga mig efter deras
önskan, derföre att jag sjelf ej var fullt förvissad om möjligheten
att tillvägabringa och underhålla dylika kommunikations-anslalter
i Sverige. Det är blott genom ett noggrant studium af tillgänglige
källor i denna fråga, som jag numera kommit till den säkra
öfverlygelsen, att jernvägar kunna med lätthet anläggas i vårt land
och alt de i framtiden komma att bära sig. Jag hyser derföre
äfven det fasta hopp att R. o. Ad., rikets första Stånd, icke skall
afslå StatsUtskis förevaride betänk.
Hr Rosenblad, Rernh.: Då jag hoppas, att de ledamöter
af detta Stånd, som afhört hvad jag på f. m. yttrat, täckes
erinra sig innehållet deraf, är jag också öfvertygad, att de skola
finna att de skäl jag anfört emot ifrågavaride betänk, knappast
blifvit vidrörda, än mindre vederlagda uti de yttranden, som sedermera
förekommit. Af denna anledn. och för att icke för mycket
förlänga den redan nog länga öfverläggnigen, skall jag denna
gång blifva ganska kort. Jag vill blott tillåta mig några ord i
anledn. af den siste värde talarens anförande, hvilket vid slutet
syntes innebära, att han egnat ämnet studier, hvilka skingrat de
dubier han derutinnan förut hyst, samt förmått honom att understödja
det ifrågavaride förslaget. Jag vill blott fästa mig vid några
af hans yttranden, hvilka gifva anledn. till tvifvel huruvida
han under dessa studier nog fullständigt begrundat de omständig
-
334
Den 29 Juli e. m.
heter, sorn dervid bordt företrädesvis tagas i betraktande. Den
värde talaren, Hr von Troil, har vid ett tillfälle, då han yttrat
sig emot mig, sagdt att den föreslagna jernvägen skulle genomskära
Götha kanal, men vid ett annat, då han genmälte ett yttrande
af Gr. Anckarsvärd, förklarat, att jernvägen alldeles icke
skulle komma att vidröra kanalen. Dessa begge yttranden kunna
naturligtvis icke båda vara riktiga, men om Hr von Troil sträckt
sina omtalta studier till en blick på kartan, hade han funnit, alt
den föreslagna jernvägen icke pä flera mil vidrör Götha kanal,
men alt båda utgöra länkar i olika sammanbindningslinier emellan
Stockholm och Götheborg, och att således tillkomsten af denna
nya förbindelse emellan Rikets hegge störste städer möjligeii
kunde komma alt skada den gamla. Vidare har Hr von Troil
såsom skäl för sin förhoppning om den stora nytta, han väntar
sig af den föreslagna jernvägsanlägguingen emellan Hult och Örebro,
åberopat sin egen erfarenhet, huru han, jag tror, att det var
på jernvägen till Wien, mött bondgummor, som rest flera mil för
att sedermera på jernväg föra sina grönsaker och ägg till försäljning
till Wien. Detta var dock lill Wien, en stor monarkis hufvudstad
med 400,000 menniskor, men om några gummor i Wermland
eller Nerike resa flera mil för alt få färdas på den projekterade
jernvägen komma de dock icke längre än till Hult, eller Örebro,
på ingendera af hvilka ställen någon särdeles afsättning å
deras ägg och grönsaker torde vara att förvänta, och de som bo
på några mils afstånd från Örebro skulle troligen finna sin uträkning
att begagna de egna transportmedlen kanske en mil längre,
men deremot bespara frakten på jernvägen. Hvad vidare beträffar
Hr von Troils anförande, tillstyrkande af den stora nyttan af en
jernvägsanläggning emellan Hult oell Örebro, af det factum, att
han sett 1600 personer på jernvägen från Frankfurt arn Mayn
komma till Maintz, för att bevista Guttenbergs-feslen, får jag erinra,
att Frankfurt arn Mayn är den största handelsstad i det inre
af Tyskland, på ett afstånd af 40 å 50 mil från hafvet pä alla
håll och att Maintz, på ett afstånd af endast 2\ mil fråu Frankfurt
är nederlagsorten för de flesta varor som föras upp eller ned
på Rhen, Tysklands största flod. Så snart Ilr von Troil kan lemna
den ringaste utsigt för att Örebro skall blifva ett Frankfurt
och Hult ett Maintz, kan jag försäkra Hr von Troil, att jag skall
med all ifver understödja den nu ifrågavaride jern vägsanläggningen,
ehuru flerdubbelt längre, än den emellan de begge nämnda
Tyska städerna. Jag bestrider visserligen icke eller nyttan af en
jernväg emellan Örebro och Hult, t. ex. för i granskapet vande
bergslager, men jag bestrider denna nytta vara nog stor för att
rättfärdiga, isynnerhet i närvande ögonblick, de betänkliga uppoffringar
från Statens sida, som här åro föreslagne, uppoffringar så
väl i pekuniert afseende, som af moralisk ansvarighet, på sätt jag
på f. m. sökt utreda. Det hade varit önskligt att Hr von Troil
behagat sträcka sina studier till det yttrande i ämnet, hvilket den
embetsman afgifvit, som är af K. M. tillsatt för att i dylika frågor
sie yttra, ja? r °nar öfver-direktiiren öfv r väg- och valten
-
Den 29 Juli e. m.
335
byggnader i riket. Chefen för detta embetsverk, denne oväldiga
embetsman, oväldig derföre att han icke har något personligt intresse
i saken, och som är ansvarig inför lag i sina uppgifter och
inför allmänna omdömet för sina slutsatser, denne man har på
grundliga skäl förklarat sig i allmänhet inse jernvägsanläggningar
ännu i vårt land föga lönande. Det hade, såsom jag förut yttrat,
varit mycket öuskligt att Hr von Troil under sina studier äfven
tagit kännedom om berörde utlåt, och jag måste högligen ogilla,
att StatsUtsk. icke infordrat det. Då jag kom upp i e. m. och
innan jag fick höra Hr von Troils anförande, trodde jag mig hafva
i förmiddags begått ett misstag, dä jag förebrådde StatsUtsk. att
hafva förbigått de vilkor, som K. M. uppställt för jernvägsföretag
i Dess allmänna resolution af den 27 Nov. 1845 uppå Gr. von
Roseus ansökning, och trodde, att StatsUtsk. förutsatt, att denna
resolution, såsom allmän, äfven måste gälla för detta speciela fall
utan behof att upptagas af Ulsk. Af Hr von Troils yttrande finner
jag deremot, att åtminstone hvad honom beträffar, detta ej
varit förhållandet, och då qvarstår min förra anmärkn. i sin fulla
kraft. Bland de saknade vilkoren anmärker jag synnerligast, att
något stadgande ej förefinnes, som bestämmer viss tid för arbetets
fullbordande och som ålägger bolaget att ställa nödig säkerhet,
ett säkerhetsmått, påkalladt af hvad som passerat i andra
länder, såsom i England. Hvad detta land beträffar är det obestridligt
att, om också andra orsaker medverkade till all framkalla
den kris, som åren 1846 och 1847 derstädes inträffade, den
genom lockande beskrifningar uppväckte jernväge-manien, hvarigenom
öfver 200,000,000 P. St. blefvo lockade i nya jernvägslinier,
till större delen af föga lönande ari och som skulle till en
betydlig del inbetalas, likväl ägde en slör andel i berörde kris.
Detta medgifves i de derefter utkomna tidningar och politiska
skrifter. Det af mig nyss omförmälda af K. M. i dess berörde
nådiga resolution af år 1845 stadgade vilkor voro derföre att anse
såsom af erfarenheten påkallade, och utgöra ett vackert minne
i föredragande depart:s-chefens mogna sätt att behandla de honom
tillhörande ärenden. Då var det likväl icke fråga om att Staten
hvarken genom sin garanti eller med penningeanslag skulle träda
emellan och sälta sitt intresse på spel eller derigenom lemna någon
moralisk ansvarighet för de jernvägar, som voro ämnade alt
hyggås. Enär nu förhållandet är helt annorlunda än då, hade det
varit så mycket angelägnare att föreskrifva samma vilkor. Med
afseende på hvad Gr. von Rosen anfört, kan jag icke annat än
hysa förvåning, — om något i denna sak kan förvåna mig —
deröfver alt Hr Gr:n, ombud för det bolag som sökt ifrågavar:de
förmåner af Staten, på detta rum kunnat såsom skäl, hvarföre
hans ifrågavartde ansökning icke blifvit understäldt den embetsmans
granskning, som i dylika frågor bör höras, anföra att samma
embetsman ogillade Hr Gr:ns åsigter i ämnet. Jag har redan
anspeglat på ett utlåt, af berörde embetsman, och erinrar mig detsammas
innehåll, ehuru det var länge sedan jag läste det. Jag
erinrar mig hurusom chefen för väg- och vatenbyggnader, likmä
-
336
Den 29 Juli e. m.
tigt sin pligt, i utlåt, uppdrager en noggrann teckning af förhållandet
med jernvägar i andra länder. Han har deruti utredt en
fråga, för hvilken Utsk. alldeles icke har gjort sig reda, och som
efter hvad mig vill synas, helt och hållet undfallit Hr von Troils
studier, jag menar den dryga kostnad som erfordras för underhållet
af en jernväg, en kostnad, som icke alls kan jemföras med
hvad en kanals underhållande erfordrar.
På dessa skäl kom denne ansvariga embetsman till det resultat
att han, oaktadt han erkände den stora nyttan af jernvägar,
äfven för vårt land, icke vågade tillstyrka att låta Staten
träda emellan för att uppmuntras till deras anläggande i Sverige.
Nu kommer jag till den anmärkn. Hr von Troil i sin afhandling
framställt i fråga om Götha kanal, som gick ut på att förespegla
att orsaken hvarföre denna kanal icke lemuade någon betydlig
behållning åt dess aktieägare, vore den att taxan skulle vara för
hög. Jag vill gerna erkänna, att för kringliggande orter vore det
af stor fördel, om kanaltaxan för inre farten kunde nedsättas, men
jemförom den med den vanliga på jernvägar. Det vore verkligen
oförlåtligt, om på en kanal, som kostar så litet att underhålla i
jemförelse med hvad som erfordras för en jernväg, om de på en
kanal, der stora laddningar kunna föras i ett enda fartyg, utan
att fordra några synnerliga kostnader, alt taxan vore så dryg att
jernvägsfrakten blifvit lägre. Afgiften för kanalens begagande
för varutransporter bestämdes i början efter fördelning i sex klas
ser,
och med en ursprunglig beräkning af 6 r:st. för första klassen
ända ned till ^ r:st. för den sista, beräknadt efter tusen alnar.
Detta är ytterligare modifieradt af bolaget då kanalen passeras,
så att nu betalas 1 r:dr 13 sk. för första klassen för hela
kanallinien. Detta är för dyrbarare varor. För sista klassen betalas
icke mer än 5 sk. 1$ r:st. för hela Götha kanal, som har
en längd af nio mil, eller ungefär samma längd som den projekterade
vägen mellan Orebro och Hult skulle komma att få. I
Tyskland var förhållandet med jernvägarne, enligt ”Lisie der
Börsen Halle” att afgiften i medeltal utgjorde 3 silbergroschen
per tysk mil, d. v. s. för transport på en sträcka af 13^ tyska
mil (eller ungefär detsamma som Göta kanals längd) i medeltal
utgjorde 7| ndr Svenskt b:co, eller sex gånger så mycket, som
den högsta afgiften vid merberörde kanal eller 72 gånger så mycket
som den minsta afgiften derstädes. Vända vi nu oss till andra
länder t. ex. Belgien hvilket jag år 1838 genomfarit i flera
riktningar, så finna vi, enligt Hr Rydqvist’s bok om kommunikations-anstalter,
att i detta rika land, hvars produktion är omätlig,
der sålunda på korta jernvägssträckor, stora transporter af
dyrbara varor, att icke tala om passegerare, äga rum, hvilka
lemna de stora summorna för att betäcka kostnaderne för underhållet
och någon behållen inkomst och sålunda transporten af
tyngre artiklar, som man vill underlätta, kan sättas mycket lågt.
Bland dessa intager jern första rummet, men detta oaktadt är
taxan för transport af jern på Belgiska jernvägarne vida högre
än
Den 29 Juli e. m.
337
än på Götha kanal, eler deri utgör en af hufvudartiklarne. Derjemte
mäste äfven betraktas, att ehuru dyrbara manufakturvaror,
som föras på Belgiska jernvägarne det är egentligen derföre persontrafiken
lemnar den hufvudsakligaste inkomsten. Jag får förnya
min anhållan om älerremiss.
Gr. von Rosen, Adolf Eugene: Gr. Anckarsvärd har
börjat sitt anförande pä e. m. med att tillägga ett af mig fäldt
yttrande, egenskapen af naivitet. Då uti naivitet ingår begreppet
sanning, kan jag icke annat än finna mig smickrad deraf. Jag
beklagar blott att jag icke kan återgifva komplimenlen. Hr Gr:n
har dock icke riktigt tolkat mina ord, då lian uppgifvit, att jag
beslridt hans yttrande ang:de atelierne i Paris. Jag vill minnas
att mina ord föllo sig ungefär så, att, då jag hade ordet, ville
jag besvara ett Hr Grins yttrande i detta afseende; att jag icke
bestred, det ju national-verksläderne icke varit fullständigt organiserade;
men alt jag trodde det likväl åtskilliga sådane funnits
organiserade så, som de bort vara. Jag sade, att några få atelier
existerade, men ej alla. Det år mig ingalunda obekant, att det
finnes i Paris mer än 150,000 arbetare. Jag kan till och med
specificera antalet för de särskilda yrkena. Endast i Faubourg
St. Antoine fanns under mitt vistande i Paris öfver 30,000 snickaregesäller.
I hela Paris uppehöllo sig öfver 4000 menniskor,
som endast sysselsätta sig med förfärdigandet af forte-pianos. Det
är då klart att i en sådan stad, den tredje i ordningen bland
Europas fabriksstäder, det icke kan vara svårt alt sammanbringa
150,000 arbetare. Det har just legat ett stort misstag deruti,
att man förvandlat Paris från hufvudstad lill en stor fabriksstad.
Alt dessa arbetare till stor del äfven deltagit i upproret, derom
finnes icke något tvifvel. Vi finna äfven af tidningarne att upproret
just blifvit bland dem orgaasniradt. Hr Grin har vidare
sagdt, att han icke hyste något förtroende till milt yttrande, att
ideen om jernvägar blifvit med acclamation eraoltagen i Ryssland
och Österrike, emedan han trodde, att det endast varit sjelfherskarnes
vilja, som gifvit impulsen til dylika vägars anläggande i
dessa båda länder. Men, mina Hrr, Sjelfberrskarens vilja kan måhända
tillvägabringa hvad som heldst, utom att skapa förtroende
i handel och speculationer, om icke spekulationerne eller företagen
genom sin egen natur ingifva förtroende till dem. Staten
kan endast skydda och uppmuntra dylika anläggningar, icke befalla
dem, då de äro bildade pä enskild förtagsamhet. I ofvan
nämnde
båda länder är det förnämligast privata personer, som
företagit jernvägs-anläggningar under Statens skydd och uppmuntran.
Det vore nu öfverflödigt att derom vidare utbreda sig. Alt
de icke blifvit med acclamation emottagne, äfvensom att de måhända
icke skyddas af den mivar:de styrelsen i det ena landet,
Österrike är väl möjligt, men hvad den styrelsen egentligen skyddar,
det vete Gud. Ar det den styrelsen, Hr Grin påpekat, så
har han otvifvelaktig! rätt. Den värde talaren har vidare påstått
7 H. 22
338
Den 29 Juli e. m.
alt innan jernvägar ifrågakommo, genomkorssades de särskildte
Europeiska länder der sådana nu äro anlagde, af flera tusende diligenser.
Det må förlåtas mig, om jag tilltror mig att bättre
känna den saken, enär jag alltsedan år 1828 har öfver halfva tiden
vistats utomlands och gjort mig bekant med de Europeiska
kommunikations-anstalternas utveckling. Då jag nyssberörde år
var i Paris, fanns det icke mer än ett diligens-bolag ”/a Messagerie
Royale”, utom den vanliga Malle-poslen, som bestred rörelsen
mellan nämnde stad och Calais, och huru fort gingo dessa?
jo, ”la malle”, som förde posten, gjorde resan på _ 36 limmar;
nu går densamma malle-posten på 15 timmar. Afven i Tyskland
var diligensernas antal inskränkt, och man färdades långsamt
på dem. Jag for en gång en vinter såsom kurir emellan Munchen
och Berlin. Dertill åtgick fem dygn. Och huru var förhållandet
i England? Emellan London och Liverpool gingo endast
tvenne diligenser, som behöfde 36 limmar för resan. På vägen
emellan Liverpool och Manchester var ej trafik för mer ån
en enda diligens morgon och afton. Detta var de tusentals diligenser,
som skulle hafva genomkorsat Europas länder. Hvad nu
Hr Gr:ns yttrande på f. m. beträffar, innefattande, att dylika diligenser
icke skulle bära sig i Sverige, så får jag upplysa honom
derom, att jag af en utaf det härvarande diligens-bolagets egna
medlemmar hört uppgifvas, att diligensen för närvande lemnar
en behållning af 13 å 14 proc. Orsaken hvarföre diligens-bolag
dock icke bär sig utan statsanslag, samt diligensen för öfrigt icke
uppfyller, hvad man väntat sig deraf, är den, alt man icke ställt
den på dagliga reseturer. Det är nemi. klart, att man icke kan
vänta flera dagar på en sådan diligensresa, dervid man dessutom
är osäker om att fä plats på diligensen som endast rymmer sex
personer. Hvar och en reser väl då heldre med skjuts eller egna
hästar. Om det nu funnes dagliga diligenser, äfven om endast
3 eller 4 personer deruti på en gång finge plats, skulle det
bära sig ändå bättre. Att på sätt Hrr Rosenblad gjort, ingå i
en mängd små detaljer, torde under en diskussion, sådan som denna,
icke vara lämpligt, då man icke kan göra det så fullständigt
att några bestämda konklusioner deraf kunna dragas. Dessutom
har den värde ledamoten, såsom jag tror, begått ganska stort
misstag, då han jemfört afgiften för Götha kanals begagnande
med transportkostnaden på Jernvägar. Han har dervid i fråga om
kanaler, endast i beräkning tagit kanal-afgiften, utan att nämna ett ord
om frakten eller kostnaden för sjelfva fortskaffningsmedlet eller fartygets
användande, i jemförelse hvarmed kanal-afgiften bör vara en
obetydlighet. Pä jernvägarne ingå alla dylika kostnader uti den för
deras begagnande fastställda afgiften. Det må tillåtas mig att med
några exempel visa den verkliga stora skillnad til jernvägarnes
fördel, som i det fallet äger rom. Innan jernvägen emellan Manchester
och Liverpool blef anlagd, kostade det 2 P. St. och åtgick
3 dagar att fä en tönn jern förd från den ena staden tili
den andra. Nu kostar det icke mer än 5 shilling och åtgår på
sin höjd 10 timmar. Så har det gått och så kommer det att gå
Den 29 Juli e. m.
339
äfven här. Den, som för några och 30 år sedan med Svenska
armeen såg, i hvad skick den s. k. Liineburger Heide då befann
sig, och jemför den med dess nnvaride utseende, torde kunna bedomina,
hvilket underverk jernvägsanläggningen derstädes framkallat.
För ungefär tre år sedan gick endast en diligens emellan
Hamburg och Berlin, men i våras, vid den tid då oroligheterne
började i sistnämnde stad, afgick tre (rainer om dagen från hvartdera
stället, som förde flera hundrade gånger mera passagerare,
än den ensamme diligensen förut kunde fortskaffa.
Ilr von Hartmansdorff, Aug.: Då i detta ämne redan
så mycket blifvit tahult skulle jag icke besvärat R. o. Ad. med
något yttrande, om jag icke ansåge inträdandet på systemet af
jernvägars underhåll på Statens bekostnad medelst ansvar för viss
ränta, skola föra vårt penningfattiga land med hastiga steg till
financielt förderf. Det är för att nedlägga min varning, och om
hon intet förmår, min protest emot ett så farligt företag, sora
jag nu vill yttra mig.
Med dem, som talat för jernvägs-anläggningar, måste man
erkänna de stora fördelar, som jernvägar medföra i hvarje land
och huru angenäma de äro att begagna. I de flesta länder pä
Europas fastland bar jag haft tillfälle att försöka dem och varit dermed
särdeles belåten; men jag har deraf icke blifvit så förblindad
eller förtjust att jag fördenskuld ville påföra mitt fädernesland
något, som det, efter min öfvertygelse, för det närvande
icke bar förmåga att utan skada utföra, eller framgent bära.
Ar då denna inrättning af så stor nytta för vår handel? Jag
kan icke annat än bestrida det. Redan har man anfört huru vår
handel är lättad genom farleder på vatten mellan rikets flesta delar.
Med Sverige förhåller sig icke så som med åtskillga andra
kustländer i Europa att det bar ett större bördigt fastland bakom
sig. Sverige har der endast Lappmarker och ödemarker från
hvilka någon väsendtlig fördel hvarken finnes eller är alt förvänta.
Det är således endast rikets egna varor, som ifrån utlandet skola
föras lill hamnarne. Främmande fabriksvaror, socker och kaffe,
som från kuslstländerna skulle forslas upp i landet, väga eller skrymma
ej så mycket, att det är värdi att tala om.
Hvad resande beträffar så vet man att de på fasta landets
jernvägar utgöra ett ofantligt stort antal, ett sådant, att det icke
kan förliknas med hvad som i vårt land är att påräkna. Jag vill
påminna mig nyligen hafva läst i Augsb. Allgemeine Zeitung,
alt de resandes antal på den Badenska jernvägen vid Rhen utgjorde
för en månad omkring 200,000 personer. Huru lång tid
skulle det icke erfordras i Sverige för att på en väg erhålla så
många resande! Man skulle således icke kunna egentligen påräkna
annat än varutransporter. Hurudant år väl då förhållandet med
dem för närvartde i Sverige? Huru ringa är icke vår inre rörelse,
huru fördelad på en stor yta, huru obetydlig på hvarje punkt för
att underhålla en jernväg! Huru mycket mindre bl ifver då icke
22*
340
Den 29 Juli e. m.
inkomsten när de resandes antal varder så ringa, som här i Sverige
måste blifva förhållandet? I andra länder har man gjort den erfarenheten
att det är på de resandes afgifter, som jernvägens underhåll
förnämligast bör grundas. Jag tror att Gr. von Rosen
bestridt sådant; och jag har inga tryckta uppgifter till hands för
att honom vederlägga; men jag vägar emedlertid åberopa min
egen erfarenhet, så långt hon sträcker sig, att jag allestädes sett
ett vida större antal jernvägsvagnar begagnade af resande, än upptagna
af varuforsling. Andra skola ofelbart säga detsamma. I
Sverige äro våra sjöar och kärr med sina isar om vintren ersättningen
för jernvägar. Genom dem göras här med lätthet, samt
på det enda sätt som ofta är möjligt, den forsling af varor, från
aflägsna hemman, skogar och grufvor i det inre af landet hvilken
aldrig kan af jernvägar ersättas. När bonden på vintervägarne
för sina varor till de större vattendragen, så fortskaffas
de om sommaren sjöledes till vågarne eller stapelstäderne och vidare
utrikes. Detta förhållande kunna jernvägarne icke förändra;
ty det är grundadt på sakens natur. Det är ogörligt att förskaffa
oss så många och så belägna jernvägslinier att de göra dessa
körslor umbärliga. När man nu dertill besinnar att snön om
vintern skulle hindra farten på jernvägarne, så måste jag betvifla
att de här under nämnde årstid kunna vara användbara. Gr.
von Rosen har påstått motsatsen och anförde, om jag rätt minnes,
bevis derföre från Norra Amerika. Men enhvar som läser
tidningarne har från våra grannländer troligen förnummit huruledes,
i Holstein och äfvenledes i Tyskland, yrväder ofta gjort jernvägarnes
begagnande omöjligt. Huru ringa är väl dock storleken
af dessa naturhinder i berörde sydligare länder mot hvad de äro
hos oss? Då således jernvägarnes begagnande om vintern blefve
högst ringa i afseende dertill att de flesta körslor ske från det
inre af landet och skogarna till vattendragen; och enär jernbanan
svårligen kunde under denna årstid begagnas för snö, men
tjenstepersonalen i alla fall måste aflönas, sä bör man inse huru
dyra de skulle blifva att underhålla. I sådana omständigheter
lärer det jemväl vara svårt, att under långa mörka och regniga
eller kalla höst- eller vinternätter, hindra det icke jernvägsskenor
och andra jernvägens tillhörigheter bortstulos. Der farten är
tät och bevakningen ständig, der kan man förekomma sådant;
men hvem kan uthärda att med öfverdrifna kostnader, utan motsvarande
inkomst, hålla en bevakande personal, som under den
oblida årstidens längd, och pä de stora afstånd, som hos oss förekomma
skulle blifva tillräcklig?
Man synes äfven räkna på transito-handel. Gr. Anckarsvärd
och Hr Rosenblad hafva likväl redan ådagalagt, att delta är en
missräkning. Hvad blir då följden? Jo att vära jernvägsanläggningar
hvarken blifva behöfliga för den inre eller yttre rörelsen,
eller för transitofarten; man må nu tänka sig den från Ryssland
till England eller tvertom.
Men, säger man vidare, för rikets försvar är en eller flera
jernvägar, af väsentlig nytta. Jag erkänner visserligen att deras
Den 29 Juli e. m.
341
begagnande vore särdeles beqvämt; men månne det för rikets försvar
ej vore af vida större vigt, om den tilltänkta så kallade Svea
kanal blefve utförd, än att få en jernväg anlagd i samma linia?
Om berörde kanal utfördes, hvilken, efter bvad jag vill minnas,
icke skulle komma all kosta mera än hvad man beräknat för den
ifrågavar:de jernvägen, så kunde våra skärgårds- och transportfartyg
föras från Stockholm till Götheborg och tvärtom utan att
behöfva gä ut i Östersjön, hvarigenom de äfventyra att borttagas
eller förstöras af fiendtliga fartyg. Om den ifrägavande jernvägen
blefve anlagd, sä fruktade jag att man skulle sakna förmåga
alt, efter den penninge-ultömning som derigenom skett, företaga
någon kanalanläggning i samma linie, oaktadt kanalen hade den
fördelen med sig alt bättre än Götha kanal, skydda vår inrikes
handel och bidraga till landets försvar under krigstider. Gr. Rosen
har väl påstått, att ej mindre handelsskepp, än kronans fartyg
skulle med deras kanoner kunna lyftas upp pä land, och om
jag ej orätt uppfattade hans yttrande, föras på jernvägar från en
tiel af riket till en annan, såsom det under Carl XII till någon
del skedde, när de s. k. krigsgalererne drogos öfver land från
trakten af Strömstad lill Idefjorden. Om detta äfven låter sig
göra med nu brukliga skärgårdsfartyg hvilket jag öfverlemnar till
sjöofficerares och andra sakkunnige mäns bedömande; sä fordras
dock dertill ofantliga kranar och andra dylika redskap, hvilkas
kostnad skulle ytterligare öka jernvägens. Aro de beräknade?
och hvad skulle väl utlänningen samt andra sakkunniga personer
tänka om dylika företag?
Man säger slutligen att, om icke något annat skäl talade för
jernvägars anläggande här i landet sä borde man ändå företaga
dem emedan det vore en skam för Sverige, som också är ett lofligt
Konungarike, att icke hafva jernvägar, när så många andra
länder, hvilka ej äro bättre eller förnämligare, likväl hafva sådana.
Det är pä modet att hafva jernvägar och således borde
äfven vi hafva dem, då vi naturligtvis äfven vilja vara med om
hvad som brukas här i verlden. Denna åsigt är dock, efter min
tanka, alltför ungdomlig, för att förtjena något afseende. Man
måste naturligtvis vid detta såsom vid andra företag afse ej mindre
behofvet och nyttan deraf än sin egen ställning och sina tillgångar.
Jag har förut yttrat mig ang:de behofvet; nu torde jag
få tillägga några ord ang:de tillgångarne. Först vill jag dock
fästa mig vid ett här fäldt yttrande, innefattande, att Staten borde
uppmuntra den ifrägavande jernvägen om icke för annat, åtminstone
för att på försök utröna huruvida dylika anläggningar
kunna i Sverige bära sig eller ej. Delta försök är detsamma som
ett rön huruvida vi hafva förmåga att lefva öfver våra tillgångar?
Frågan besvarar sig sjelf. Sveriges R. St. hafva, i närvarule ögonblick,
icke förmått bifalla Konungens framställningar om anslag
till beklädnad af beväringen och till exersis af Sveriges landtoch
sjöförsvar. Ständerne hafva icke kunnat bevilja hvad som
erfordras för att hålla våra förbrytare i tjenliga fängelser. Under
sådana omständigheter vill man likväl att R. St. skola göra an
-
342
Den 29 Juli e. m.
slag till anställande af jernvägsförsök för att vara på modet. Detta
förslag är af alldeles samma egenskap som en uppmaning till enskild
man, att lefva öfver sina tillgångar, emedan del är så angenämt,
och hedersamt. Men dylika försök sluta vanligen för den
enskilde med gäldstugan. Samma aktning, som han vinner på
ett lefnadssätt som föra honom dit, samma aktning skola Svenska
folkets representanter förvärfva om de, af fäfånga företaga sig
något, som de icke mäkta utföra. Man talar om, att på jernvägarne
ej blott tusendelals menniskor, utan äfven kreatur färdas
förträffligt. Afven jag har sett ej allenast menniskor utan hela
hjordar af Ungerska fyrfolingar färdas såsom resande på jernväg
till Wien. Detta kan visst vara, håde för landtman och stadsboer
en angenäm anblick; men deraf bör man dock icke låta
förleda sig till att äfven i Sverige inrätta så dyrbara transportmedel
för dylika resande, hvilka kunna gä på ångbåt, såsom hos
oss oxdrifter redan göra frän Norrköping till Slockholm.
Förutsatt att jernvägen mellan Örebro och Hull en gång blifvit
färdig, så skulle han naturligtvis sedermera underhållas. Kunde
det ske med de inkomster, som af jernvägen påräknas, så behöfde
man icke begära understöd af R. St. Men just denna begäran
visar att anläggareu sjelf icke tror företaget vara sådant
ali det kan bestå af sig sjetft, utan det måste ske på andras bekostnad.
Denna omständighet borde framförallt, afskräcka oss ifrån
att lemna vårt samtycke lill StatsUtsk:s hemställan. När vägen
en gång blifvit färdig och kostat flera milioner r:dr, så säger man
det vore skada att låta ett så ypperligt arbete förfalla; och emedan
företaget ej bär sig sjelft, så fä R. St. bekosta underhållet.
De klaga deröfver; men då hillar raan på att säga dem att orsaken
hvarföre jernvägen icke bär sig, är den att vägen är den enda i
sitt slag; Lätom oss anlägga flera, ett belt nät af jernvägar öfver
hela landet så bära de sig desto bättre. På det sättet bringar
man Staten i Sverige frän den ena uppoffringen till den andra
på sätt som man gjort i andra länder.
Huru förstörande jernvägsanläggningarne verkat på handelsoch
kredit-förhållanderna i flera länder har Hr Rosenblad så tydligen
visat; att jag icke tror det Gr. von Rosen förmår jäfva hans
uppgifter. De öfverensstämma med dem man äger äfven frän andra
håll. Men då man bär taladt om utkomsts beredande för
den personal som skulle erhålla sysselsättning och arbetsförtjenst
genom jernvägars anläggande så, och enär denna del af frågan hörer
till det (mandelia, bör här svaras derpå. Jag erkänner visserligen
att det vore en fördel om en mängd arbetslösa personer
derigenom finge uppehälle för några år. Men man måste ock se
på slutet af dylika företag för att rätt bedöma deras verkan i
detta afseende. När jernvägen blifvit fullbordad, hvarthän skola
då de många dermed förut sysselsatta arbetarne, taga vägen?
Troligen hade, efter Götha kanals fullbordande bekymmer förderas
bergning uppstått, om de icke till största delen bestått af kronans
manskap. Bättre arbetare kunna väl icke fås, äfven i detta
hänseende. Troligen förestår oss derföre från jernvågs-bolaget en
Den 29 Juli e. m.
343
dylik begäran, med Götha kanalbolags fordna, att få använda
kronans manskap. Ar man beredd på detta tillägg i anspråken?
Man har påstått att den närvar.-de konjunctnren vore särdeles fördelaktig
för dylika företags påbörjande. Jag tror tvertoru, alldenstund
öfver hela Europa för närvar:de råder en stor brist på kapital
och kredit i anseende lill de oroligheter som på så många
ställen utbrustit och den jäsning i sinnena, som nästan öfver allt
uppenbarar sig. Denna penningebrist är för mig så att säga
en tröst i den olyckan, att R. o. Ad. samt R. St. i allmänhet
skulle bifalla StatsUtsk:s förslag; ty då erhölles i alla fall inga
medel af bolaget; då skulle den icke komma lill stånd, och då
sluppe vi att betala någon ränta. Men omständigheterne kunna
förändras; och äro äfven för ögonblicket till vår fördel. Man vet
nemi. att kapitalisterne i främmande länder icke gerna väga att
låna ut sina penningar i anseende till dervarande osäkerhet. Om
nu vårt fädernesland är nog lyckligt att kunna förblifva i ett
lungnare tillstånd än audra riken, sä skulle det kunna hända att
penningar utifrån hitkomme för att nedläggas i ett företag, der
R. St. försäkrat deltagarne om 4 proc. årlig ränta på deras kapital.
Detta synes Gr. von Rosen också hafva förväntat. Jag bestrider
alldeles icke hans välmening med sitt förslag och vill pä
intet vis förringa hans förtjenst. Det är derföre jemväl påkostande
för mig att nödgas strida mot en man, lill hvilken jag länge
stått i vänskapliga förhållanden. Men man måste åsidosätta alla
sådana afseenden, då fäderneslandets välfärd är i fråga. Jag minnes
dessutom att Gr. Rosen förut varit medverkande till en afhandling
mellan oss och utländningar, hvilken icke var lycklig
utan snarare menlig både för Sveriges fördel och för dess frihet
att handla efter eget godtfinnande. Jag önskar att R. o. Ad. vid
detta tillfälle måtte laga sig till vara för nya vidt utseende åtaganden
root främlingar, och anhåller derföre om äterremiss.
Hr von Hohenhausen, Mich. S i 1 v.: Jag ämnar visserligen
icke ingå i någon granskning af det kostnadsförslag Gr. von
Rosen till Regeringen ingifvit och sorn upplysningsvis blifvit till
StatsUtsk. aflemnadt, i anledning af de 2:ne motioner, som un
der
riksdagens lopp blifvit väckte och till särskildta Utsk. remitterade.
För att verkställa en sådan granskning äger jag — jag
hade så när sagt, lika liten — men jag menar, vida mindre förmåga,
än den SatsUtsk. möjligen äger, ehuru detta Utsk. synes
icke hafva gjort sig särdeles mycken möda med en sådan granskning.
För mig, som icke är kunnig i saken, likasom för Utsk.
synes berörde kostnadsförslag vara så uppgjordt, att den kalkulerade
summan bör räcka till, isynnerhet då arbetet icke här, såsom
vid kanalers anläggande skall företagas djupt under jordytan.
Jag anser derföre, för min del, det vara sannolikt alt förslaget är
riktigt, så vidt nemi. man på förhand kan bedöma det; men detta
kostnadsförslag är icke pröfvadt af de sakkunnige män, som inom
landet varit alt tillita, utan StatsUtsk:s tillstyrkande grundar sig
endast på god tro om förslagets riktighet och på denna tro vill
344
Den 29 Juli e. m.
Utsk. att Stånden också godtroget skola bygga sina beslut, ty någon
ledning för bedömandet deraf hafva vi icke från regeringens
sirla erhållit. Detta skenbart besynnerliga förhållande i en sak
af denna vigt är likväl ganska lätt förklarligt. Gr. von Rosens
kostnadsförslag var, på sätt upplyst blifvit, knappast fullt färdigt
då hans egen motion i ämnet denna vinter skulle handläggas af
Ekon.Utsk., dit densamma hade blifvit remitterad. Undersökning
af merberörde förslag kan icke ske blott på papperet utan måste
jemväl försiggå på sjelfva fället. Tiden har följaktligen icke medgifvit
att deröfver höra styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader
innan Regeringen, lill upplysning i frågan, mäste sända Gr. von
Rosens förslag till SlatsUtsk.; till hvilket den andra motionen, i
ämnet, afgifven af Frih. Alströmer, blifvit remitterad, såsom bekant
är, och derstädes lill ompröfning företagen. I Ekon.Utsk. tillhörde
jag majoriteten på den afdelning som behandlat detta ärende.
Till följd af de upplysningar, som Gr. von Rosen på ett klart
men framför allt lättfattligt sätt meddelade, ansåg afdelningen
bans förslag förtjent af en särdeles uppmärksamhet från R. St:s
sida och man beslöt derföre att tillstyrka en und. anhållan hos
K. M. att Gr. von Rosens plan mätte blifva verificerad och i
frågans hela vidd af sakkunnige män bedömd på det att R. St.
vid en kommande riksdag mätte blifva satte i tillfälle att kunna
bedöma kostnaderne samt förmånerne och olägenheterne af jernvägsanläggningen
emellan örebro och Hult; äfvensom att kunna
jemföra det med anläggningskostnaden, samt förmånerne och olägeuheterne
af en kanal emellan Hjelmaren och Wenern. I detta
slut stannade afdelningens pluralitet. Men dä sedermera blef bekant
alt StatsUtsk. icke ville behandla Frih. Alströmers motion
gemensamt med Ekon.Utsk., utan ensamt deröfver sig yttra, måste
naturligtvis liden derföre afvaktas och numera det blifvande utlåt,
från Ekon.Utsk. öfver Gr. von Rosens dit remitterade motion blifva
någonting helt annat än hvad jag nyss nämnde vara majoritetens
pä afdelningen tanka. SlatsUtsk. har nemi. sett saken från en
helt annan synpunkt, nemi. den optimistiska. Delta Utsk. har
ansett, att då det 1111 ej vore fråga örn att af Statsmedlen utbetala
någon svårt anskafflig summa, eller tillförbinda landet att för det
närvaride eller under näst påföljande år ansvara för någon afgift
eller förmån lill jernvägsanläggningen (utom afträdelse af kronojord,
och timmer frän kronans skogar hvarom jag sedermera skall
yttra mig), utan att sådant först då skulle kunna ifrågakomma,
sedan jernvägen blifvit färdig, så borde man laga saken lätt och
icke förhala tiden med att uppskjuta frågan till definitift afgörande
vid en annan riksdag, utan har StatsUtsk. derföre inkommit roed
sitt förslag i ämnet, en tillrådan att så godt som obesedt bifalla
saken. R. St. skola således nu taga frågan om jernvägsanläggningen
i betraktande ensamt ur denna synpunkt, ulan att kunna
jemföra den med kanalfrågan; de skola deröfver besluta i sakens
nuvar:de outredda skick, och pä god tro att företaget kan bära
sig sjelft, åtminstone icke för statskassan blifva tunghället, förbinda
Staten till framtida möjliga stora utgifter. Mig synes likväl
äfven då StatsUtsk. varit af en sådan tanke, det hade varit förslg
-
Den 29 Juli e. m.
345
tigare liandladt å Ulsk:s sida att inskränka sig till att blott föreslå
R. St. att åtaga sig den oftanämnda garantien och måhända
derjemte, dock varsammare, jag menar klarare och bestämdare
än som skedt, tillstyrka beviljandet af de öfrige ifrågakomne förmånerne,
men deremot helt och hållet afhålla sig frän att ingå i
några ytterligare stipulationer och bestämmelser, ulan öfverlemna allt
sådant åt K. M. att efter ompröfvande derom besluta. Då hade
det kommit att åligga, för sina rådslag och åtgärder, ansvarige
personer att tillse det undersökningen blifvit fullständigt och med
noggrannhet verkställd; hvarförutan man derigenom hade förebygdt
ett framtida klander mot R. St. för bristande förutseende i
fråga om de vilkor, som här i betänk, af StatsUtsk. äro föreslagne,
och hvilka då de binda händerna på Styrelsen blifva en
undskyllan för de möjliga bristerna i de öfriga stipulalionerna af
det blifvande kontraktet. Med ett ord det hade funnits några
som vore Konungen och nationen personligen ansvariga för sakens
behandling. Hvarken StatsUlsk:s ledamöter eller R. St. kunna anses
vara det, ty förutom att voterings-sedeln är sluten, sä vid en kommande
riksdag då statsmedel härtill skola anslås, utgöra båda dessa
auktoriteter möjligen belt andra personer, hvilka oaktadt de på
sig fått hvälfda tyngden af vårt beslut alldeles icke behöfva eller
kunna ansvara för hvad vi nu göra; men kommande Ständer böra
visserligen fullgöra de förbindelser, som de närvar:de å Statens
vägnar ingå. Varsamhet deri är derföre en oeflergifvelig
pligt. Jag tror således, på grund af de skäl jag nyss anfört, att
Utsk. äfven i detta afseende gått för långt i sitt förslag, nemi. i
onödiga och menliga detaljer. Men å andra sidan anser jag att
Utsk., då det gått så långt in uti detaljer som det gjordt, äfven
bort gå ännu längre. Ty då de till bolag inbjudne inhemske och
utländske män af R. St:s beslut finna hvilka vilkor som af denna
statsmakt blifvit föreskrifne för förmånernes åtnjutande, skola de
sannolikt anse det vara obilligt, kanske orättvist, om Regeringen
dertill lägger andra nya för bolaget betungande vilkor. Någon
förändring uti hvad R. St. beslutat då det sammanhänger med ett
statsanslag som kommande Ständer skola anvisa, kan Regeringen
naturligtvis icke vidtaga; men deremot kan och bör hon för rikets
nytta dertill lägga nya vilkor och bestämmelser. Men skriket
skall den då fä emot sig, derföre skola väl de stora bladen
såsom vanligt draga försorg. Det låter nemi. så förträffligt för
den korttänkta hopen att taga den enskildes försvar emot samhället.
För den händelse att någon skulle vilja påstå att den K.
resolutionen Gr. von Rosen förut erhållit på jernvägars anläggande
i vårt land, med alla i densamma befintliga stipulationer, enl.
StatsUtsk:s afsigt ocb mening, äfven skulle vara bindande för ifrågavande
fall, får jag hänvisa lill sjelfva betänk., der denna omständighet
blott upptages i historiken öfver frågan, men alls icke
uti sjelfva förslaget, nämnes icke ens i motiverne dertill, och der
är blott fråga om en jernväg emellan Orebro och Hult; hvad som
i betänk, omtalas hafva förut i denna fråga blifvit vidgjordt, är
blotta anförandet af ett faktum, hvarigenom StatsUtsk. vill visa
346
Dea 29 Juli e. m.
att Gr. von Rosen vore behörig man, med hvilken man i denna
sak kunde göra öfverenskommelser. Det vill synas uppenbarligen
varit Utsk:s afsigt att icke binda det blifvande entreprenadbolaget
vid alla de vilkor och stipulationer som omförmälte oktroj
innehåller, ty ehuru Utsk. i sitt förslag upptagit ordagrannt
en del af de i oktrojen eller förenämnde K. resolution stadgade
vilkor, har det likväl icke föreslagit alla, utan uteslutit vissa såsom
t. ex. frågan om taxan för varor och passagerare, om krigsmaterielens
förande m. m. Dessutom då man vill låta påskina
att det är mer än tänkbart att vi skulle kunna erhålla en jernväg
mellan Stockholm och Götheborg måste jag bemärka alt icke
heller är någorstädes nämndt om elektromagnetiska telegrafer. Om
en gång denna jernväg emellan Götheborg och Stockholm kommer
till Stånd, och i sammanhang dermed en dylik anlägges
emellan Petersburg och Abo i det Ryska riket, så är det att förmoda
det en stark transito-handel, hvarom i motionerna ordas, öfver
Sverige kommer att äga rum, dock icke med varor utan blott
med handelsnotiser. Dervid åro nyssnämnde telegrafer af mycken
nytta, men de borde dock såsom i Preussen ställas till Regeringens
disposition, så att jernvägsbolaget endast under Regeringens
kontroll hnge dem begagna. Bland de i betänk, föreslagna
vilkor förekomma några, som synas mig icke vara nog
klara och bestämda. Sålunda är det i första punkten omnämndt
att ”derest anläggningskostnaden icke skulle uppgå till förslagssumman,
berörde ansvarighet inskränkes till ett belopp, svarande
emot fyra proc. å den verkliga utgiften, deruti likväl inberäknad
fern procents ränta, ä aktiekapitalet under byggnadstiden”.
Häraf synes dock icke om med de omnämnde fem procenten menas
fem proc. af hela det tecknade aktiekapitalet eller blott å
det successive inbetaldta kapitalet som till byggnaden åtgått.
Man måste dock ihågkomma att det till en stor del blir utländningar
som komma alt deltaga i anläggningen, och då är det af
stor vigt, så väl för deras säkerhet som nationens och dess heders
skull, att ingen tvetydighet eller minst på förhand gifven anledn.
till tvist må förefinnas. På ett annat ställe förekommer: att om
”bolagets inkomst något eller några år skulle öfverstiga sex proc.
af dess i och för banans anläggande och underhåll utbetalde kapital,
åligger det bolaget etc.” Med uttrycket ”bolagets inkomst”
menas väl här nettobehållningen af jernvägen? Hvarföre de der
orden ”något eller några år”, sedan de tio åren förlupit, skola
stå der, kan jag icke fatta. Det kan möjligen föranleda till tvist
derom, huruvida den stipulerade utbetalningen skall ske under
alla år, efter de tio, till dess statskassan blifver tillfullo godtgjord
eller hvartannat af de år då inkomsten öfverstiger sex procent
o. s. v.? Mig synes att för hvarje år, efter de tio åren,
som en sådan öfverskjutande inkomst förefinnes, bör utbetalningen
äga rum, hvarföre det också nyss citerade ord borde utbytas emot
ordet hvarje. Vidare förekommer det i 6:te punkten, der talas om
den egentliga ”jernvägs-anläggningen” — att med sistnämnde
uttryck kan förstås (såsom i punkten a synes vara förhållandet),
Den 29 Juli e. m.
347
tiden under det man anlägger jernvägen, och icke en benämning
af det fullbordade arbetet; men detta synes osäkert vid litt. b,
der det är fråga om upplåtelse af virke från kronans parker i
Orebro län; åtminstone är det mindre tydligt om den der medgifna
rätten till utsyning och kostnadsfritt erhållande af virke
endast skall räcka under byggnadsåren elier om denna rättighet
äfven skall sedermera fortfara i och för underhållet af jernvägen.
Gr. von Rosen har sjelf medgifvit alt delta stadgande innebären
otydlighet. Vänder man sig nu till den s. k. oklrojen för att i
denna del der söka ledning för sitt omdöme, ehuru icke en bestämd
upplysning om Utsk:s mening der får sökas, så blir förhållandet
än mindre tydligt, ty deraf vill det nära synas som om
Gr. von Rosen blifvit tillerkänd en ständigt fortfarande utsyningsrätt.
Det heter nemi.: ”att hvad anginge sökandens nnderd. anhållan
att från kronans parker och allmänningar måtte förjernvägarnes
behof\ efter utsyning, kostnadsfritt lemnäs tjenligt virke
etc.” En större tydlighet hade således af StatsUtsk. bort
iakttagas vid redaktionen af omförmälle punkt, litt. b, tydeligen
och bestämdt inskränkande ulsyningsrätten till byggnadsåren. Gr.
von Rosen har visserligen här inför R. o. Ad. sjelf förklarat att
han icke ville yrka på någon annan tolkning af merberörde stadgande,
men dä det likväl, efter hvad Hr Gr:n nyss tillkännagifvit,
är osäkert om han kommer att med ifrågavar:de jernvägsanläggningen
taga befattning, är så mycket mindre hans enskiita
omdöme afgörande i frågan. Tolkningen kommer således att bero
på det blifvande bolaget, och således kan äfven här lätteligen,
ja troligen, tvistigheter uppstå då en utsträckt tydning af orden
skulle leda till en stor vinst för bolaget med motsvarande förlust
för Staten. Hvad nu jernvägsanläggningen i sin helhet eller
omförmälta stora utsträckning beträffar, måste jag erkänna den i
militäriskt hänseende obestridliga och stora nyttan för landets försvar
att hafva en jernväg emellan Stockholm och Götheborg, om
densamma kunde utan statskassans alltför stora betungande underhållas.
Med denna militära nytta kan ingalunda jemförasden
vida ringare, som af en kanalanläggning emellan Hjelmaren och
Wenern skulle kunna ernås, ehuru kanalen är af vida större militäriskt
gagn än jernvägen mellan Orebro och Hult. Men för
åstadkommande och underhållandet af en jernväg mellan Stockholm
och Götheborg möta med afseende på kostnaden så stora
svårigheter, att bäst torde vara lemna tankan derpå å sido. Det
försök som nu föreslås på en bana, som anses vara den mest lönande,
kommer visserligen att innefatta en proba för dylika anläggningar;
ty lyckas ej denna jernväg, så kan man vara säker
på att jernvägar ej eller annorstädes i vårt land bära sig.
I kommercielt hänseende åter är på ifrågavar:de korta linie
en jernväg ingalunda alt föredraga framför den nyssnämnde kanalen
emedan de till Götheborg inkommande fartygen som kunna
passera Trollhåtte-kanalen, måste urlastas i Hult och varorne åter
ilastas i Örebro uti andra fartyg ; i sednare fallet kunna mindre
fartyg utan omlastning gå från Götheborg till Mälarens småstä
-
348
Den 29 Juli e. ni.
der och ända fram lill Stockholm. Deremot är det alldeles påtagligen
klart alt den nu ifrågakomne jernvägsanläggningen skulle
likasom en kanal mellan Wenern och Hjelmaren, hvilken sistnämnde
sjö tillfryser nära liktidigt med kanalen, medföra betydliga
lokala fördelar för de bergslager, som höra till Orebro län
eller angränsa dertill och för de bruk och bergsmän, ända upp i
Dalarne, som kunna på Strömsholms kanal nedsända sina effekter.
Särskilt för staden Götheborg skulle en stor fördel deraf
uppstå, derigenom att denna stad, vare sig genom kanal eller
jernväg, blefve närmad lill Mälaren och som följd deraf, satt i en
mera direkt och snabbare beröring med medlersta delen af Sverige.
Götheborg skulle också derefter i en snar framtid komma
alt såsom förläggare åt Mälare-provinserne till stor del supplera
Stockholm, måhända till och med blifva förlagsman åt hufvudstadens
minuthandlare. Förutom såsom skeppsredare deltagande i
den stora frakthandeln, mäste Stockholms grosshandlare då inskränka
sig till Ostersjö-handel, emedan de icke kunde, om än
understödde af Liibeckarne, med fördel täfla med Götheborgs
handlande, dels i anseende till tidigare islagd och sednare öppen
skärgård, dels ock i anseende till förlust i tid på längre sjöväg
och deraf drygare transportkostnad hufvudsakligast dock genom
Öresundska tullen. Oansedt denna sannolika påföljd, bestrider jag
icke möjligheten deraf att Sveriges fördel på det hela deraf befrämjas,
äfven om Stockholm i st. f. att såsom nu vara Sveriges
största handelsstad, skulle till följd af jernvägsanläggningen eller
Svea kanal nedsjunka lill blott en fabriksstad, hvilket en talare
nyss före mig påstod för en hufvudstad vara en olycka, isynnerhet
då fabriksväsendet drifves i stor skala, hvilket dock för Stockholm
ej är att befara då någon betydlig afsättning å manufakturer
å utrikes ort ej kan ens tillfälligtvis beräknas. Oaktadt de
anförda sannolika påföljderne af den föreslagna jernvägen, om de
voro att efterlängta och jag trodde att den fullbordade jernvägen
skulle gifva så god inkomst att den kan bära underhållskostnaden,
så äro dock såsom mig synes, så väsendtliga anmärkn.-r framställda
emot det sätt hvarpå Utsk. behandlat denna fråga alt jag
såsom gammal man och i öfrigt såsom riksdagsman inför mitt
samvete ansvarig för hvad jag gör, icke kan lättsinnigt för fåfängan
eller nöjet att snart få en jernväg i landet å Statens vägnar
ingå på en garanti för ett företag hvartill icke ens planen, af
dem det vederborde, blifvit undersökt, och garantien så mycket
mera äfventyrlig, som densamma icke med noggrannhet blifvit
bestämd. Långt ifrån att hafva någon förbindelse att godkänna
ett så ringa utredt förslag bör jag, och hvar och en annan riksdagsman
finna sig pligtig, att afvisa detsamma. Såsom StatsUtsk:s
betänk, nu är uppstäldt kan således jag icke taga på mig ansvaret
att godkänna det, utan måste derföre anhålla om återremiss.
Hr Gripenstedt, Johan Au g.: På f. m. afgaf Gr. von
Rosen det yttrande att han ansåg orsaken hvarföre utlåt, icke
Den 29 Juli e. m.
349
infordrats från styrelsen öfver väg- och vattenbyggnader, hafva
varit den, att chefen för detta verk redan på förhand yttrat sig
emot jernvägars anläggande i vårt land. Tvenne talare hafva
sedermera upptagit detta yttrande, och en af dem har, besynnerligt
nog, liksom velat göra Styrelsen ansvarig derföre. Då tystnad
å min sida möjligen skulle kunna gifva styrka åt en sådan
tolkning, har jag ansett mig böra förklara att skälet hvarföre yttrande
från något embetsverk icke blifvit äskadt, ingalunda varit
det af Gr. von Rosen förmodade, utan helt enkelt det att K. M.
som icke ämnade afgifva något tillstyrkande eller någon propos.
i ämnet, icke eller ansåg nödigt eller nyttigt att något utlät, deröfver
infordra. Detta var det sannskyldiga skälet och icke någonting
annat.
Frih. Cederström, Jakob: Mig synes det vara af ganska
stor vigt, att då fråga är om uppgörande af kontrakter emellan
kronan och enskilde, de vilkor, som deri skola ingå göras så tydliga
att någon misstydning deraf icke må kunna äga rum samt
att förekommas mätte, det Staten icke gör större uppoffringar än
afsedt varit. Under öfverläggningen på f. m. har Gr. Anckarsvärd
gjort anmärkn. vid litt. b') af öde punkten, i fråga om rättighet
till utsyning å kronans parker m. m. Hvad nu först angår
frågan om erhållande af virke å kronans parker, så förhåller
det sig dermed så att kronoparkerne i Nerike äro försålde. Deremot
finnes det kronoallmänningar, och dessa betydliga nog, såsom
t. ex. Tiveden och Käglan. Om nu från dessa kronoallmänningar
skulle tagas allt det virke, som för jernvägsanläggningen
erfordras, så befarar jag att de hemmansägare, som från dessa
allmänningar haft behöfligt skogsfång icke få det qvantum virke,
som författningsenligt tillkommer dem. Detta virke är dock icke
på förhand disponeradt utan sådant sker årligen, och således kan
bolaget yrka på att K:s bef:de tillägger dem det disponibla virke,
som afverkas vid trakthuggningarne. Deraf uppkommer således i
första rummet brist på byggnadsvirke och vedbrand för en mängd
hemmansägare. Desse, hvilka vid skattläggningen berättigats till
utsynings erhållande, men nu plötsligen blifva denna rättighet
beröfvade, vända sig då lill vederbörande och begära förmedling.
Jag anser således att man icke bör till bolaget upplåta mera än
ett bestämdt qvantum af årshygget, d. v. s. hvad som kan återstå
sedan hemmanen fått den utsyning, som för dem af K:s bef:de
i orten ansetts behöfligt till vedbrand och byggnad, men icke
till afsalu. Derutinnan äro författningarne ganska tydliga. Men
om nu bolaget, under påstående att det icke är förut disponeradt
från kronoallmänningarne, borttager allt det byggnadsvirke,
som derifrån ärligen afverkas och mähända äfven yrkar att få
detsamma på kronans bekostnad levereradt vid jervägsstationerne,
så befarar jag, att räntan på det kapital, som bolaget sålunda
förvärfvar i skogseffekter uppgår till fullt ut lika mycket, om ej
större belopp, än det af Staten garanterade årliga räntebeloppet
af 129,000 r:dr. Det blefve då icke blott 1,350,000 r:dr, som
350
Den 29 Juli e. m.
under loppet af 15 år skulle komma bolaget tillgodo, utan dertill
borde också läggas värdet af skogselfekterne och forslingen,
hvadan ett högst obetydligt belopp behölde af bolaget tillskjutas.
Ett sådant förfogande skulle förorsaka stort missnöje och, såsom
jag nyss nämnde, framkalla rättvisliga anspråk på förmedling och
dertill vilja R. St. väl icke låta föra sig genom sitt beslut i denna
fråga. På grund häraf önskar äfven jag att betänk, måtte
varda återremitteradt, på det att Utsk. må komma i tillfälle att
genom öfverläggning med Gr. von Rosen förskaffa sig underrättelse
om huru mycket virke, som erfordras till jernvägen och sålunda
sätta R. St. i tillfälle alt bedöma hvad som dertill verkligen
åtgår, innan man upplåter Statens egendom. Hvad åter angår
rättigheten, att kostnadsfritt begagna kalk och stenbrott på
kronans ägor, torde bolaget böra hänvisas alt vända sig till vederbörande
bergmästare i orten för mutsedels erhållande. En sådan
mutsedel, då den innehåller bestämd uppgift om stället kan
icke vägras någon, hvarken inländsk eller utländsk man, och dess
uttagande medförer ej annan kostnad än lösen för resolutionen.
Att således på sätt Utsk. föreslagit i massa lill bolaget upplåta
å kronans mark befintlige kalk- och stenbrott, vore, enligt min
tanka, att ingripa i den enskildes rätt, att när som helst begära
inmutning af grufvor och stenbrott, som förut ej blifvit i vederbörlig
ordning inmutade. Vidare förefaller det mig besynnerligt
nog, att, då man talar om fyllandet af hvad som årligen kan
brista i fyra procent af byggnads-kapitalet, man icke bestämdt
någon viss siffra, som ovilkorligen skall beräknas såsom inkomst.
Kunde man supponera att jernvägen under alla 15 åren icke
lemnar någon inkomst och att Staten således får tillskjuta hela
beloppet, då skulle jag för min del helt och hållet afstyrka medgifvande!
af den ifrågasatta garantien. Således torde återremiss
böra ske äfven på det att Gr. von Rosen må få lemna StatsUtsk.
upplysning om den summa man kan beräkna årligen skall vid
ränteliqviderne behöfva af statsverket tillskjutas, hvarigenom äfven
en ledning lemnades för K. M.; vid uppgörande af det blifvande
kontraktet emellan kronan och bolaget. Derigenom undviker man
äfven, att kasta hela obehaget af det slutliga beslutet i detta mål
på K. M., som måhända eljest blefve nödsakad att tillägga en
mängd nya vilkor. Sä böra R. St. icke handla; de böra tvertom
söka skydda Konungmakten från alla dylika obehag och snarare
taga dem på sig sjelf. Jag upprepar min anhållan om återremiss.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Redan från längre tider
tillbaka har man insett fördelen och vigten af att äga en föreningslinia
emellan Wenerdalen å ena sidan samt de sinsemellan
förenade Mälare- och Hjelmare-dalarne å den andra. Ty Sveriges
geografiska konfiguration, för öfrigt så lyckligt lottad med talrika
sjöar och vattendrag, saknar, såsom enhvar känner, en naturlig
sammanbindningslinea emellan förbemälde större vattendrags-systemer,
hvarmedelst en lättare och hastigare kommunika
-
Den 29 Juli e. tn.
351
(ion, än som nu låter sig verkställas, kunde komma att äga rum.
Denna saknad har också icke undgått den för våra inhemska
kommunikalions-anslalter så nitiske Gr. von Plåtens uppmärksamhet.
Den rigtades fastmera med den grundlighet, som var en
honom tillhörande egenskap, under tlerfaldiga undersökningar,
uppå utvägarne att en dylik brist framdeles kunna afhjelpa. Men
då, på nämnde tid, användandet af jernvägs-anläggningar, ännu
icke var allmännare infördt, afsåg man, vid tanken på en sammanbindning
af förenämnde sjödalar, en kanalbyggnad, såsom sättet
för målets ernående. Men då svårigheter härvid yppade sig,
så lemnade Gr. von Platen denna idée; i det han egnade hela
sin verksamma lefnad ät fullbordandet af Götha kanal. Då det
nu af Hr von Hartmansdorff blifvit nämndt det en framtida anläggning
af den s. k. Svea kanal, skulle för den inrikes rörelsen troligtvis
medföra större fördelar, än hvad af en jernväg kunde förväntas,
och den värde ledamoten antagit kostnaden för densamma
till ungefär motsvarande hvad lill den föreslagne jernvägen
är beräknad att åtgå, så torde det tillåtas mig att, i anledn. deraf
inför R. o. Ad. meddela några pä authentika handlingar grundade
uppgifter i ämnet.
Svea kanal är, enligt kostnadsförslag af Hr öfverste-löjtnant
Edström af d. 22 Juni 1840, lång öfver land — 4 mil och
13,200 alnar, och genom sjöar — 6 mil och 15,780 alnar, eller
tillsammans 11 mil och 10,980 alnar, och inalles 55 slussar.
Dess kostnad är i nyssnämnde förslag upptagen till öfver
4 och en half millioner r:dr b:ko. Men dervid bör anmärkas
alt uti denna summa icke ingur jord er sättning, som måste blifva
mångfaldigt dyrare än för jernvägen, både för behofvet af
större bredd och längd, inköp af ångfartyg, verkstäders anläggande
och höstäders uppbyggande för tjenstemän och betjente.
Alla desse, eller deremot svarande kostnader äro i de för
jernvägen beräknade tre millionerna intagna.
Jernvägen är öppen hela året, och passagen derå mellan
Hjelmaren och Wenern fordrar 3 timmars tid.
Kanalen skulle blifva otillgänglig för trafik under den kalla
årstiden och passagen derå fordra en tid af tjugu timmar.
Men den största svårigheten för Svea kanal är alt det synes
af kostnadsförslaget, att man ingalunda är öfverens om huru
vatten skall anskaffas på största höjden (mellan Olsboda och
Lel-elfven).
Man uppger nemi. 2 alternativer.
Det ena är att höja vattenytan i sjön Möckeln 7 fot, dervid
likväl ingen kostnadsberäkning förekommer öfver den skada,
som derigenom förorsakas. Detta förklaras vara det sannolikt ofördelaktigaste.
Det andra är att dämma Wåtsjöus utlopp i sjön Möckeln
vid Walåssens bruk, som till den ändan måste raseras, ocb öppna
ett annat utlopp åt Wåtsjön genom en vild skogsmark ner i
Holmsjön och vidare fram lill sjön Ölen. Men någon redovisning,
om det verkligen finnes en sammanhängande låg dalgång
352
Den 29 Juli e. m.
emellan dessa 3 sjöar, och hvad en sådan graf skulle kosta, om
den är utförbar, finnes alls icke i kostnadsförslaget.
Det synes således som om sjelfva hufvudfrågan om Svea
kanals anläggning alldeles icke vore utredd. Jag har icke anfört
detta af någon motvilja mot en möjligen skeende framtida
anläggning af Svea kanal; utan jag har åberopat ofvanstående
faktiska förhållanden derföre, alt man velat begagna sig af utsigten
å de fördelar, dem en sådan kanal kunde medföra, för att,
medelst hänvisningen på kanalens framdeles möjligtvis förestående
anläggning, undanskjuta den fråga, som för det närvande är
framställd, nemi. den om en jernvägs anläggande genom ungefär
samma delar af riket, der kanalen var ämnad att framgå. Men
att på sådant sätt till förmån för en kanal, hvarpå man sedan
längre lid tillbaka icke mera synes hafva tänkt, troligtvis verkställande
af densamma hindrad genom de olägenheter och svårigheter,
som emot företaget visat sig förefinnas, vid detta tillfälle
af sådan anledning motarbeta ett arbete, hvars företagande
och hvars fullbordan man, i händelse af R. Sl:s bifall lill StatsUtsk:s
förevar:de förslag, torde inom en nära stundande tiderymd
få förutse; det är ett förfaringssätt, sora jag icke kan godkänna,
än mindre låta på mig inverka till frånträdande af mina åsigter
i detta ämne. Ty att jernvägars anläggning och ångvagnars begagnande
derå, utgöra en af vår tids märkvärdigaste industriella
uppfiningar, det lärer väl icke kunna förnekas. Och att Sverige,
jernets hemland, skulle afsäga sig att af denna uppfinning draga
fördel, det vill och det kan jag icke föreställa mig. Jag vågar
dessutom påstå, att den föreslagna linien är en den mest lämpliga,
såsom vald att utgöra en början till dylika företag. Den kan
nemi. likväl i och för sig sjelf, om man så vill, utgöra ett slutet
helt, under det att den både vid ändpunkterne och under loppet af
banan, erbjuder många tillfällen till dess förlängande och utbredande.
Hvad åter beträffar vilkoren för det understöd, som Staten
härvid skulle lemna; så om man jemför detsamma med de
understöd, sora för andra kommunikations-anstalter i vårt land
blifvit tid eftar annan medgifne, synes mig mycken billighet i
detta hänseende nu vara iakttagen. Hr von Hartmansdorff har
visserligen häremot gjort invändning, med påstående, att ett medgifvande
till hvad härvid blifvit föreslagit, torde komma att leda
till statsverkets framtida ruinerande. För min del kan jag dock icke
inse, huruledes en årlig utgift, i värsta fallet, af 129,600 r:dr, under
loppet af femton år, skall kunna anses verka så förstörande på Statens
finanser, att deras undergång deraf vore att i någon mån befara.
En annan af nyssbemälde talare jemväl framställd anmärkn.
innebar, att då man ansett sig icke kunna gifva hvad som säges
behöfvas för fängelsebyggnaderne, bör man också icke ikläda sig
något ansvar för ränta till det_ aktiebolag, som åtoge sig utförandet
af ifrågavar:de jernväg. Afven i denna del nödgas jag förklara
mig vara af en motsatt mening. Ty just genom att bereda
tillfällen till arbetsförtjenst, helst medelst sådana arbeten, som
äro
Den 20 Joli e. m.
353
äio af produktiv natur eller ock ländande till uppmuntran för
produktion, genom lättade kommunikations-anstalter, undanrödjer
man i och med detsamma många anledn:r lill de brott, som alstras
af arbetslöshet. Man invänder att, då detta arbete blifver
slutadt, hvart skall då arbetspersonalen taga vägen? Bland aliade
otaliga invändningar, som, på sin tid gjordes emot anläggandet af
Götha kanal, torde väl äfven denna icke blifvit förbigången. Men
erfarenheten har visat, att de personer, hvilka arbetat på nämnde
kanal, hafva derigenom, i murare-, timmermans- och andra
handtverk, förvärfvat sig en arbetsskicklighet, som gjort dem mycket
användbare och eftersökte såsom arbetare, för enskildes räkning,
inom en betydlig del af detta land. Samma förhållande
skulle säkerligen också inträffa med dem som vid jernvägsbyggnaden
blefve anställde.
Hr Gr. Anckarsvärd har på f. m. i dag, uti ett längre föredrag
anfört alla möjliga tänkbara, och jag vågar tillägga otänkbara
skäl emot detta förslag. De flesta af dessa äro redan af föregide
talare vidrörde och bör af mig derföre icke vidare omförmälas.
Ett af dem anhåller jag dock att få till skärskådande
upplaga. Den värde talaren behagade nemi. göra en sammanställning
emellan jernvägs-arbeten och de s. k. national-verkstäderne
i Paris, hvilka sistnämnde onekligen bidragit att försätta
Frankrikes hufvudstad i en så högst olycklig ställning. Ilr Gr:n
gifver äfven jernvägarne en dryg andel i skulden för Frankrikes
iråkade olyckor. Jag kan icke erkänna detta, tvärtom tror jag
att det framskridande i industriell och merkantilt hänseende, hvartill
höra förbättrade kommunikationsanstalter, som Regering och
folk bemödat sig att framkalla icke varit skadligt, utan tvärtom.
Det bade otvifvelaktig! för landet varit högst välgörande och önskligt,
om en för landets förkofran så nitälskande administration i
dessa sina bemödanden längre fått fortfara. Så mycket mera är
jag alltså öfvertygad att det orofulla och beklagliga tillstånd hvaruti
Frankrike sig nu befinner, alldeles icke har sin grund i jernvägsanläggningarne.
Detta tillstånd härleder sig fastmer hufvudsakligen
från den oförnöjsamhet, som vida skiljd från en sann
patriotism, gaf sig luft hos äldre och yngre exalterade personer,
hvilka fulle af lättsinne och fåfänga, uppträdde såsom talare vid
reformbanketter och andra tillfällen, der de, under hållande af
incendiära tal upphetsade de oupplysta folkmassornes sinnen, samt
derigenom i främsta rummet föranlede de oroligheter, som inträffade,
samt de olyckor som deraf blefvo en följd, och hvilka äro
för nogsamt kända, för att här behöfva närmare angifvas.
Dä en af reservanterne i StatsUtsk. antydt huruledes den
ränte-garanti, hvilken Utsk. föreslagit att Staten skulle ikläda sig
för jernvägsanläggningsföretaget, skulle innefatta en fullkomlig nyhet
inom den industriella verlden, och samma åsigt jemväl under
öfverläggningen inom detta hus i någon mån synes hafva framträdt,
torde det tillåtas mig att erinra derom, att enligt tillför7
H. 23
354
Den 29 Juli e. m.
litliga uppgifter, har Engelska Regeringen beviljat till en jernvägsanläggning
på ön Ceylon af 10 å 11 Svenska mil, garanti å 5
proc. för en anläggnings-kostnad af 12,000,000 r:dr b:ko. Samma
Regering har tillen jernvägsanläggning på Trinidad, af 8 Svenska
mils längd, beviljat garanti å 5 proc. på 3,000,000 r:dr b:ko
anläggningskostnad, samt dessutom utlofvat bolaget en skänk af
öfver 100,000 Svenska tunnland jord, när vägen skulle blifva färdig.
Likaledes har Ungerska Regeringen år 1834 beviljat till en
jernvägsanläggning emellan Fiume vid Adriatiska hafvet och
Ronau (omkring Petervardein), hvars högsta kostnad skulle få gå
till 36,000,000 r:dr b:ko, på 30 års lid en garanti af 3 proc.
ränta, sålunda att dessa skulle utgå oafkortade, äfven om jernvägen
gaf 2 proc., hvarigenom med största sannolikhet 5 proc. ränta
garanterades bolaget. Vidare äro jernvägs-anläggningar företagne
vid Demerara och New-Brunsvick, med beviljade ungefär lika förmåner
som på Ceylon och Trinidad.
Man kan visserligen häremot invända, att värt land icke i
rikedom, folkmängd och naturliga förmåner på långt när kan
täfla med dessa länder; men så bör man också icke å andra sidan
lemna ur sigle att flera af dessa anläggningar blifvit företagne
i aflägsna kolonier, hvaråt man likväl icke tvekat att ägna
sä betydliga garantier; då deremot bär är fråga om att garantera
räntan för kostnader till ett arbete, som skall företagas i sjelfva
hjertat af riket, egnadt att pä ett sätt, som efter min öfvertygelse
blifva öfverstigande värdet af den garanti, Staten ikläder
sig, lifva rörelsen i landet och befordra folkets välstånd till ökad
förkofran. Jag tillstyrker derföre bifall till StatsUtsk:s betänk.
Frih. Hamilton, Hugo: Jag har redan vid ett föreg:de
tillfälle uttalat min öfvertygelse i denna sak, innefattande att det
vore högeligen önskvärd!, särdeles för vårt fäderneslands förhållande,
att erhålla de lättade kommunikationsmedel, som inom alla
andra länder visat sig vara den mägtigaste häfstången till åstadkommande
af en större nationell välmåga, en lifligare industri
inom landet samt en större lätthet för befolkningen att berga sig.
Detta oaktadt och ehuru ogerna jag sätter R. o. Ad:s tålamod
på prof, kan jag likväl icke nu underlåta alt med några ord söka
bemöta dem bland de visserligen af många och mägtige talare framställde
inkast, som under diskussionen blifvit gjorda, men icke
af någon förut blifvit besvarade, äfvensom de anmärkmr, som af
flere reservanter blifvit uttalade. Jag skall dervid söka iakttaga
den största möjliga korthet. Bland reservanterne är det en som
beklagar alt jernvägarne och ångan i allmänhet skola uttränga de
nu använda kommunikations-medlen eller rättare sagdt de krafter
som åstadkomma de nu brukliga sätten för transporters verkställande.
Han befarar sålunda ibland annnat att seglationen skulle
komma alt gå under. Ett faktum är likväl att seglationen aldrig
varit så utvecklad och antalet af seglande fartyg så stort som i
vår tid. Vidare påstår samme värde reservant att den sysselsättning
med forsling af effekter, som vår allmoge hittills haft och
Den 29 Juli e. m.
355
sorn hos dem skall utvecklat omtanke och krafter, skulle genom
jernvägars anläggande försvinna. Detta påstående torde jag få
besvara med den erfarenhet jag sjelf varit i tillfälle att inhemta
såväl under föreg:de resor i utlandet, som sednast i år under en
resa som jag i tjensteärender företagit och hvarunder jag äfven
ansåg min pligt fordra att skaffa mig del af den erfarenhet som
man om jernvägarne vunnit. Dervid har jag erhållit den högst
frappanta upplysning att öfverallt der jernvägslinier öppnats har
priset på hästar varit i stigande och stått ganska högt, äfven der
jernvägar endast ett år varit begagnad. Hvad vill detta såga an
nat
än att behofvet af forsling ökats i starkare proportion än antalet
af formän och dragare medgifvit. Hvar och en torde oskså
finna att pä sätt en talare redan före mig anmärkt, det nuvar:de
forslingssättet i Sverige ingalunda kan lida något verkligt afbräck
genom jernvägars anläggande, enär transporlerne till dessa komma
att lemna full sysselsättning åt den forslande allmogen. Den
omförmälde reservanten säger ytterligare att jernvägarne skulle
skapa rikedom blott på ändpunkierne, men icke på mellanliggande
eller aflägsnare punkter. Afven detta är oriktigt. Ty erfarenheten
öfver allt har visat att jernvägar spridt välmåga, ej
blott till de mest aflägsna orter, äfven om dessa icke i samma
mätt, som de närmast liggande orterna, kunnat immediale deltaga
i de välsignelser, som jernvägarne åstadkomma. Ty den lifligare
rörelsen och ökade afsättningen har framkallat ökad produktion,
hvaraf följden blifvit att innevånarne kunnat berga sig bättre
än förut. Samma erfarenhet lärer äfven att icke blott vid ändpunkterne
utan äfven vid mellanliggande stationer är rörelsen
liflig. Der sammanhopas nemi. en mängd landtmannaprodukter,
för att på jernvägen bortföras lill sin bestämmelseort. Hvad åter
angår jernvägarnes inflytande på moraliteten, torde det icke för
detta ypplysta Ståndet behöfva omtalas, att numera en vida större
del af menniskoslägte! än förut kommit i åtnjutande af civilisationens
och kulturens välgerningar. Det är dem nu möjligt icke
blott att kläda och föda sig bättre än förut, utan äfven att erhålla
undervisning för bättre pris än förr. Dertill hafva machiner
och de öfriga uppfinningar sednare lider lemnat hufvudsakligen
bidragit. Dessa machiner äro naturligtvis af mångahanda
slag; dit höra t. ex. äfven förbättrade åkerbruksredskap. Nyssnämnde
förhållande har man väl ej skäl att klaga öfver, man må
för öfrigt vara så konservativ som möjligt är, eller tillhöra hvad
parti som heldst. Man har i dag här anmärkt emot StatsUtsk.
att det icke skulle hafva behandlat denna fråga med vederbörlig
uppmärksamhet, att Utsk. icke stadgat tillräckligt många och nog
tydligt uttalade vilkor för det tillstyrkande, som meddelats R. St.
För min del kan jag icke tro annat än alt Utsk. jemväl afsedt
den officiella behandling, som citeras i premisserne till Utsk.-s
betänk., nemi. 1845 års resolution, hvarest de vilkor äro stadgade,
under hvilka endast octroj på jernvägsanläggning kan erhållas.
Dessa vilkor äro redan så allmänt kända ej blott af oss utan
23*
356
Den 29 Juli e. m.
äfven af alla som kunna vara hågade att ingå i det blifvande bolaget,
om något sådant kommer till stånd, att det alldeles icke
behöfdes ytterligare omnämnas i StatsUtsk:s betänk. Det kan således
icke gerna blifva fråga om att utsätta K. M. för det obehag,
hvarom flere ledamöter bär talat. StatsUtsk:s betänk, innehåller
ganska riktigt endast de vilkor, hvarunder R. St. för deras
del bevilja vissa förmåner åt ett blifvande bolag; hvilka förmåner
naturligtvis aldrig komma att af bolaget åtnjutas, så vida det ej
äfven uppfyller alla de öfriga vilkor, sorn i oktroj-resolutionen äro
omnämnde. Bland dessa sistnämnde vilkor finnes äfven ett om
tiden för arbetets fullbordande, hvarom man här talat. Del heter
nemi. der i slutet af 3:dje punkten: ”dels ock för företagets verkställighet
inom viss tid, som af K. M. blefve bestämd etc.” Jag
vill icke trötta R. o. Ad. med uppläsandet af hela punkten, då
hvar och en haft tillfälle att uti betänk, deraf taga kännedom. Man
har här emot Gr. von Rosens kalkyler gjort en anmärkn., som
ej af någon före mig upptagits till besvarande, innefattande att
man ansåge den till 250 r:dr per tunnland beräknade jordersättning
vara för lågt tilltaget. Det är väl något svårt att riktigt
på förhand bedöma detta; men då man af meddelade upplysningar
finner alt banan skulle löpa genom från exportorterne lemligen
aflägsna skogsmarker, som till en stor del bestå af sandbackar,
sä tordeo det vara temligen gifvet att beräkningen är tillräckligt
hög. Åtminstone får jag förklara, att skogsägarne på min ort
skola anse sig särdeles lyckliga om de kunna för ett sådant pris
få sälja sina skogsmarker. Att den blir något högre på stadsjord
är naturligt, men detta inverkar i alla fall högst obetydligt
på det hela. Man har anmärkt att aktieteckningen hittills gått
så trögt. Denna anmärkn. är redan af en annan ledamot besvarad
och jag får tillägga alt den hittills tecknade summan uppgår
till 6 å 700,000 r:dr b:ko. Att under den tid frågan berodde
på R. St:s pröfning, teckningen skulle nästan afstanna, torde
för hvar och en vara tydligt, ty del är klart att åtminstone
hvarje klok affärsman, som vore sinnad att i bolaget ingå, borde
afvakta R. St:s beslut innan han tecknade sig för delaktighet uti
bolaget. Det är vidare sagt att de större företag till kommunikationernes
förbättrande här i landet som man hittills verkställt,
icke medfört de fördelar man önskat och väntat. Detta vill jag
gerna medgifva, ty man kan önska sitt fädernesland de största
möjliga välsignelser, utan att en sådan önskan kan uppfyllas.
Deremot vore det väl strängt om man påstode alt de icke uppfyllt
något af hvad man deraf väntat sig. Jag vädjar lill de Hrr,
som äro från Westergöthland och frågar dem om icke jordegendomarne
i Westergöthland i allmänhet stigit omkring 50 proc. i
värde, sedan Götha kanal öppnades; och om icke landtmannaprodukterne
derifrån i medeltal stigit omkring 25 proc. sedan dess.
Detta landskap, fordom Sveriges kornbod kalladt, hade på en tid
nedsjunkit i välmåga: men sedan kanalen blef färdig, har välmågan
åter höjt sig i en progressiv skala. Detta lärer väl ingen
kunna bestrida. Det är väl möjligt att, på sätt en talare här
Den 29 Juli e. ra.
357
yUrat, den icke så direkte verkat till förmån för Stockholm; men
jag tror dock att äfven denna stad kan hafva någon nytta af att
i ett svårt år kunna draga spanmål från aflägsnare provinser.
Hafva de anlagda kanalerne icke gagnat på annat så hafva de
åtminstone framkallat en ökad rörelse med ångfartyg. Såsom ett
motskäl emot dem som påstå att lä resande skulle komma att begagna
den projekterade jernvägen, ifall den blefve anlagd, behöfver
jag blott hemställa till dessa Hrr, om väl någon för 25 år
sedan skulle hafva trott att cirka 50 ångbåtar hafva sysselsättning
med transporter emellan Stockholm och kringliggande orter. Då
man för ej så många år tillbaka betvillat att en ångbåt skulle kunna
bafva vinst på alt gå emellan Norrköping och Stockholm, gå
der nu tre och aktieteckning för den fjerde är i fråga. Sammalunda
är förhållandet med åugbåtsfarten på Norrland. När fråga
derom först uppstod; frågade man hvem som väl skulle kunna
komma att resa från detta folkfaltiga land. Innan kort hade likväl
2:ne ångbåtar full sysselsättning, nu är del fråga om att bygga
ännu 2:ne nya fartyg för denna kommunikationslinie och sedermera
måhända än ytterligare två och man tror alt det ändå
icke skall räcka till. Hvarföre skulle då ej en liflig rörelse lika
väl kunna uppstå på en linie förenande rikets 2:ne största vattendrag?
En värd talare har sagdt att antagande af ifrågavar:de förslag
skulle kunna leda till landets financiella förderf och att dess
kapitaltillgångar deraf skulle förstöras. Utom det att jag aldrig
kan undei trycka den anmärkn. att den värde ledamotens uttryck är
något för mycket tilltaget, äfven för den händelse att de ifrågakomne
1^ millionerne skulle helt och hållet förstöras, på sätt lian
yttrat; så tager jag mid derjemte friheten att erinra, att kapitaler
nedlagde på produktiva företag alldeles icke förstöras. Man
torde i allmänhet icke kunna tala om att kapitaler förstöras, såvida
man ej rent af bränner upp dem eller på dylikt sätt tillintetgör
dem. Men att använda kapitaler på ett företag, som icke
blott i och för sig sjelft är nyttigt och produktivt, utan jemväl
under företagets verkställande lemnar arbetsförtjenst åt en mängd
familjer, — det kan man visserligen icke kalla alt förstöra kapitalerne.
Att i ett sådant land, som England, der till följd af den
stora rikedomen på kapitaler, spekulationsbegäret en tid varit
högt uppdrifvet samt nu sednast kastat sig uteslutande på jernvägsanläggningar,
en återgång skulle en gång inträffa var naturligt,
och det var så mycket naturligare att förlägenheten der nu
skulle uppstå, då sedan en större handelskris der inträffat. Att
enahanda förhållanden skulle kunna uppslå och framkalla enahanda
resultater i vårt penningfattiga land, torde väl ingen med full
öfvertygelse kunna påstå. Att handelskriser äfven här kunna inträffa
är mycket möjligt, men ej kunna de uppstå till följd af jernvägsanläggningar.
Lika litet kan jag instämma i det här yttrade
påståendet att jernvägsariläggningar skulle i Sverige skapa en sådan
mängd sysslolöse arbetare; som under detta är i flere Europeiska
länder stört lugnet och freden. Det kan visserligen ej nekas
att hvad Frankrike beträffar, en del af de arbetare, som i dess
358
Den 29 Juli e. m.
hufvudstad tillställde oroligheter, utgjordes af från jernvägarne afskedade,
sysslolösa personer; men icke får man söka anledn. dertill
i sjelfva jernvägsföretagen. Ty om landet hade fått fortfarande
bibehålla det lugn, det sedan en längre lid tillbaka åtnjutit
och om icke anarkiska män arbetat på dess rubbande, hade arbetarne
aldrig behöft lemna jernvägarne, emedan de der haft full
sysselsättning. Om eljest de underrättelser jag sökt förskaffa mig
äro tillförlitliga, så bestod största delen af de arbetare, som deltogo
i oroligheterne af sädane, som arbetat för lyxen och rikedomen
och hvilka till följd af revolutionen blefvo helt och hållet
utan sysselsättning; ty de rike och förmögne drogo sig antingen
undan, eller om de qvarslannade i Paris, tordes de dock ej visa
det välstånd hvarmed de förut framstått, af fruktan alt anses för
aristokrater. När då dertill kommer alt arbetarne från många
håll (ingo höra den satsen försvaras, att de ägde rätt att utfå lön
och betalning, utan att hafva ärligt förtjena! det, så är det väl
naturligt att lillgångarne lill uppehälle åt den talrika arbetsklassen
allt mer och mer minskades. För all tala med en gammal
liknelse, så handlade de såsom gumman i fabeln, hvilken slagtade
hönan som värpte guld ät henne. Då redan så mycket blifvit
ytlradt i frågan vill jag icke längre uppehålla Hrrme, utan
slutar med att uttrycka min tacksamhet för Ulsk., som gifvit oss
della förslag samt att tillstyrka R. o. Ad. att antaga detsamma.
Frih. Fock, Alexander Georg: Bland de många inkast
emot nyttan af jernvägsanläggningar i vårt land, som här blifvit
anförde, är det utan tvifvel ett bland de vigtigaste, som afser de
stora kostnader, dessa anläggningar förmodas medföra. Det kan
måhända synas djerft af mig att till besvarande upptaga de så
genomgripande aumärkmr, isynnerhet då jag icke har andra skål
alt ställa deremot än hvad jag genom mina studier i ämnet kunnat
inhemta. Men äfven med fara att, såsom en föreg:de talare,
derföre blifva apostroferad, vågar jag dock anföra resultatet af mina
forskningar i detta afseende. I Frankrike har förhållandet
varit att jernvägsföretagen i början helt och hållet öfverlemnades
ät den enskilda spekulationen. Den första jernbanan i detta land,
mellan St. Elienne och Audrieux anlades år 1828 eller 1829. Alla
jernbanor, som sedermera allt intill år 1840 inrättades i Frankrike,
till och med personella, hade lokala intressen att tacka för
sin tillkomst. Följden blef att de icke anlades efter något visst
system. Behofvet af ett sådant system och att få jernvägarne inrättade
lill större nytta för landet i allmänhet, befanns likväl allt
mer och mer trängande. Men då regeringen slutligen år 1842
fann sig nödsakad att taga itu med dessa företag för alt briuga
dem till ett helt, kunde det ej ske utan oerhörda uppoffringar
och under vilkor, som man här knappast kan föreställa sig. Lagen
af den 11 Juli sistnämnde år stadgade att staten skulle betala
^ af jordersåttningen, och bekosta sjelfva jernvägsanläggningen
med dess konstbyggnader. Rörelsematerialens bildande
öfverlemnades deremot åt enskilde. Följden blef också att statens
Den 29 Juli e. m.
359
kostnader för jernvägsanläggningar uppgått till 700,000,000 francs,
och de privata bolagens till 500,000,000. Ungefär likadant är
förhållandet i Preussen,oehuru ej i så stor skala, derföre alt man
der började sednare. Ar 1842 fallade regeringen derstädes det
beslut att kraftigt understödja jernvägsanläggningar och anslog derföre
250,000,000 thaler lill åstadkommande af ett jernvägsnät af
220 tyska mil. Till beslyrkande af Gr. von Rosens yttrande att
ideen om jernvägar med acelamation emottogs och omfattades i
detta land, anhåller jag att här få anföra, att den kommitté af
100 personer, som nedsattes för pröfvande af jern vägsfrågan, enhälligt
förklarade att de ansågo en förhöjning af saltskatten vara
för Preussen mindre skadlig än saknaden af sådane kommunikationsanslalter.
Jag anser detta vara ett talande bevis för den dä
rådande öfvertygelsen om jernvägarnes nytta. Alla jernvägar i
Preussen hafva efter denna tid anlagts af privata män med af Regeringen
lemnad garanti för en viss ränta på olika antal är. I
de länder der Staten från början sjelf utfört jernvägsanläggniugarne,
såsom i Relgien och Hannover, (framför allt Belgieu), der
har jernvägarne icke förorsakat annat än godt, och från dessa
land har någon klagan deröfver icke försports. Regeringen i Belgien
ansåg dessa anläggningar, såsom ett medel till välmågans
förökande och att förhjelpa Staten från dess financiella betryck.
Det enda land der jernvägsanläggningarne lyckats utan en sådan
ledning från statens sida, är Förenta Staterne. I intet land hafva
också dessa anläggningar lemnat så lyckliga resultater, som derstädes.
Det finnes i Staten New-York en jernväg, sora lemnar
akiieägarne 12 proc. årlig behållning. Nord-Amerikas jernbanor
bilda en väglängd af öfver 6000 egelska mil, och behållningen
deraf utgör i medeltal 6 proc. Dessa uppgifter äro hemtade från
Stuchlié voies des Communications aux Etats Unis. Jag anser
således den stal handla klokt, och tillgodogöra sig hela Europas
erfarenhet som från första stunden i sin hand tager ledningen af
jernvägsföretagen och ordnar dem till ett helt. Ty den dag kommer
alltid, förr eller sednare, då sådant blir oundgängeligen nödvändigt,
och medförande större kostnader ju längre det dragit
på tiden.
Man har jemfört kostnaderne för transporter på kanaler med
frakten på jernvägar. Hr Rosenblad har uppgifvit det kostnaden
för en viss vigt i varor skulle på de tyska jernvägarne uppgå till
ungefär 27 sk. b:ko per mil, hvaremot kostnaden på Götha kanal
för samma vigtbelopp endast skulle utgöra frän 1 till 6 r:st.
per 1000 alnar. Jag har ej fördelat kanallängderna på aln. Men
för hela sträckan från Sjötorp till Söderköping äro de likväl betydliga,
och torde kunna inhemtas af följande exempel. För några
veckor sedan ankom hit till Slockholm en till mig destinerad
Wener-skuta, hvars last var värd emellan 8 å 9000 r:dr. Skutan
hade ungefär 18 kommers-lästers dräglighet och var i öfrigt af
sådan beskaffenhet att den icke kunde begagnas till forsling af
kronans effekter. Kanal-umgälderne uppgingo likväl till 202 r:dr
b:ko och frakten för lasten, ett item som Hr Rosenblad i sin be
-
360
Den 29 Juli e. m.
räkning uteglömt, till 550 r:dr r:gds. Omkostnaderne för deuna
last uppgick således till omkring 850 r:dr sistnämnde mynt, d.
v. s. ungefär 10 proc. af varans värde.
En talare här, har också förespeglat oss att de s. k. rails
på jernbanorna skulle kunna stjälas hort. Med anledn. deraf tager
jag mig friheten upplysa att dessa omkring 15 fot långa valsade
jernskenor, vid sjelfva vägbanden temligen bastant fästade,
väga 1| Sk??, kunna således ej med lätthet undandöljas; och hvartill
tjufven skulle använda dem är något svårt att utfinna. Till
lugnande af dylika farhågor får jag dessutom anföra den erfarenhet
man i vårt land äger att vid vägarne befintliga jernsaker icke
bortstjälas; jag menar de vid vägen slående misstolparne i Nyköpings
län, hvilka i allmänhet åro af tackjern, och som i långliga
tider slått orubbade, äfvensom jerukätlingar vid broar och
allmänna platser. 1 hvad jag för öfrigt ämnat anföra är jag af
föregule talare förekommen och vill derföre icke nu uppehålla tiden
med vidare ordande i saken, utan slutar med alt uttrycka
den förhoppning att R. o. Ad. måtte bifalla StatsUtskis förevarande
betänk.
Gr. von Rosen, Adolf Eug.: Då jag nu ånyo tagit mig
friheten begära ordet, är det visserligen icke för att förlänga diskussionen.
Jag är tvärtom intresserad af, att den så snart som
möjligt må kunna slutas. Så mycket är dessutom redan i ämnet
yttradl, att föga återstår att dertill lägga. Men jag anser
mig dock icke kunna undgå att till besvarande upptaga några
bär gjorda anmärkmr. Hr von Hartmansdorff har nemi.
bland annat förklarat det vara omöjligt, att vi i Sverige skulle
kunna få tillräckligt antal passagerare för våra jernvägar, i
synnerhet då man anställer jemförelse med det antal, som freqventerar
jernvägarne i andra länder. Derjemte har han sagdt,
att oaktadt jag uppgifvit, att varutransporten vore det, som lemnade
hufvudsakligaste inkomsten, skulle han dock under sina resor
i Europa funnit ett motsatt förhållande, eller att passagerare-afgiften
vore hvad man hufvudsakligen påräknade. Beträffande farhågan
för brist på passagerare, får jag fråga, om man någonsin
skulle kunnat tro, att icke mindre än 15,500 personer under loppet
af förra året på ångbåt färdats från Malmö (som visserligen
icke är någon stor stad) till Köpenhamn och Lybeck, hvilket dock
var fallet. Jag tror alt man deraf kan draga den slutsats, att när
man anlägger kommunikations-anstalter, skola de också begagnas.
Hvad åter varorna beträffar, så kunna resande i allmänhet icke öfverallt
bedöma trafiken på jernvägar, emedan man på många ställen
isynnerhet i Tyskland pä de linier der endast enkla banor begagnas,
låter till undvikande af uppehåll och olyckor, varutrainerna
gå endast om nätterne. Jag bygger icke denna uppgift på lösa
berättelser eller egen uppfattning, ulan den är hemtad ur Baron
von Redens bok, som är författad efter autentika källor. Denna
bok beslår redan af nio volymer, och jag skulle önska, att alla
Den 29 Juli e. m.
301
här hade samma tålamod som jag att genomgå dem, då måhända
andra åsigter skulle göra sig gällande. Såsom jag redan yttrat,
vill jag icke trötta R. o. Ad. med en längre diskussion i ämnet,
ehuru det icke skulle, då jag i 3:ne är hållit på att samla facta
rör:de jernvägsanläggningar, vara någon svårighet att med deras
omförmälande upptaga flera plena. Emedlertid är det, då man
samvetsgrannt gifvit sig denna möda, smärtande alt blifva tillvitad
att hafva uppgifvit hvad som icke skulle vara gruudadt på
verkliga facta. Man har äfven här uppdragit en skildring af de
olyckor, som skulle drabba Sverige, i händelse detta betänk, skulle
bifallas. Nå väl, när nu andra få göra hypotheser, hvarföre
må det då icke äfven tillåtas mig att få göra det och beskrifva
Sverige ungefär så, som jag ser det om några år, ifall jernvägar
införas. I stället för omätliga fält, dränkta af vatten, som verka
froster samt sprida frossor och andra sjukdomar bland de närboende,
skulle man få se herrliga ängar och åkrar. I st. f. att
den fattige arbetaren i Småland nu icke vet huru han skall förtjena
sitt sparsamma bröd med ansträngdt arbete, skulle man få
se, betande på fälten tusentals hjordar, som sedermera forslades lill
Göteborg eller till Halmstad, för att slutligen utskeppas till England,
och der försäljas till höga priser. Såsom bekant är, tager
England största delen af sitt behof utaf slagtkreatur ifrån kontinenten.
Hvarföre skulle det då icke hemta det från Sverige?
Det största hindret derföre nu, är utan tvifvel det förhållandet,
att kreaturspriserne i Sverige äro högre än i England. Detta
skulle dock afhjelpas genom kommunikations-anstalternas förbättrande.
Alt den skildring, jag nu uppdragit, icke innefattar en
omöjlighet, en blott dröm, torde kunna bevisas af den hastiga tillväxt
i välmåga, Skottland fått, alltsedan detsamma år 1745 förenades
med England. Det förra landet var förut nära nog en
ödemark. Nu säljas 3 å 4 hundra tusen kreatur årligen till England
från Skottland, som blifvit rikt och välmående, ifrån att
förut hafva varit bebodt nära nog af vildar. Man hyser farhåga
för den personal, som vid jernvägs-anläggningen skulle anväudas,
och som efter arbetets slut skulle falla kommunerne eller det allmänna
till last. Må man förlåta mig, om jag tror, att många
år ännu skola i Sverige förflyta, innan en verkligen duglig arbetspersonal
skulle der sakna sysselsättning. Vi hafva så många
sjöar att sänka och kärr att uttappa, att man dervid skulle kunna
lemna arbete till en ganska stor personal under en mängd af
år, blott man ville efter någon viss plan företaga dessa arbeten.
Hr von Hartmansdorff har åberopat den långvariga vänskap, som
existerat oss emellan. Jag tillstår, att jag smickrat mig med, att
jag ännu åtnjöt denna vänskap från den värde ledamotens sida.
Men jag måste här säga, såsom ordspråket lyder: ”Gud bevare
mig från mina vänner, mina fiender skall jag söka reda mig
med”. Jag säger detta, emedan, ehuru måhända högst få af det
H. Ståndet torde hafva förstått det, under Hr von Hartmansdorffs
varning till R. o. Ad., att icke inlåta sig i ett företag, som af
mig blifvit föreslaget, derföre att ett annat, som jag ledt, kostat
302
Den 29 Juli e. m.
Staten betydliga summor, låg en allusion på den olyckliga s. k.
skeppshandeln, som för 20 år sedan väckte en sådan sensation
på detta rum,
Jag anser det icke ädelt af Hr von Hartmansdorff att sålunda
väcka de döda ur grafven och framkasta denna sak, i hopp att
deraf draga fördel såsom argument mot det företag jag nu proponerar.
För mig är det högst odiöst att på detta rum stiga upp
och tala om mig sjelf i en sak, som för så många år sedan passerade
nära nog i enskildta lifvet. Jag nödgas det likväl, för att
rättfärdiga mig för den nyssnämnde allusionen. Det är högst
oparlementariskt att nu framdraga denna sak och isynnerhet att
deruti inblanda mig. Jag frågar dem af Eder, mine Hrr 1 som
då voro i tillfälle att följa förhandlingarne ronde denna fråga,
huruvida mitt namn någonsin på detta rum eller ens någonsin i
de allmänna bladen förekom klandradl? Nej aldrig! Mine Hrr!
denna sak, som var af politisk natur, och hvilken jag icke utan
att såra grannlagenheten, kan närmare detaljera, den har man
nu framdragit såsom skäl, hvarföre raan borde taga sig tillvara
att lemna mig sitt förtroende i en industriel fråga. Månne detta
väl är ädelt eller rättvist handladt? Mina förhållanden i denna
sak voro af ganska ömtålig natur; egentliga ändamålet med hela
företaget fick jag i anseende till dess politiska natur icke yppa,
och i följd deraf råkade jag äfven på sitt sätt i strid med mina
förmän, på hvilkas välvilja jag satte det aldra högsta värde, och
hvilka omfattat mig med nära nog faderlig godhet. Amiralerne
Lagerbjelke och Nordenskjöld, hvilka ansågo, att företaget skulle
medföra Svenska flottans förstöring, då jag tvertom dermed afsåg
Svenska flottans fördel. Hvem som hade rätt, lemnar jag åt hvar
och en att bedöma efter sina åsigler, såsom icke hörande hit.
För renheten i mina afsigter torde tala, att jag alltsedan stålt i
vänskapliga förhållanden till individerne af det handelshus i England,
hvars agent jag var, och hvilket hus likväl förlorade så stora
summor på skeppshandelns återgåug, att hvarje Svenskt hus
kunnat deraf äfventyra sitt bestånd. Att åter det sätt, hvarpå
jag handlar i denna saks utförande, var det rätta, vågar jag hoppas,
då jag ända till hans dödsdag ägde Högstsalig Konung
Carl Johans välvilja, och under min mångåriga frånvaro i främmande
länder, dock ofta hade lyckan att erhälla vänliga hälsningar
från honom, — och tillika har jag varit nog lycklig att kunna
bibehålla nyssnämnde mina förmäns välvilja, oaktadt vi hade
så olika åsigter i sjelfva saken; såsom bevis hvarpå jag vill taga
mig friheten nämna, alt, då jag för någon tid sedan beklagade
mig för H. Ex. amiral Lagerbjelke, alt han reste åt landet, innan
jernvägsfrågan var afgjord, svarade han mig, ”åh för en sådan
fråga kunde jag väl komma lill staden”. Afven det Engelska
huset, hvilket, såsom jag nyss sade, förlorade så stora summor
på affären, erbjöd mig tvenne år sednare att för dess räkning
och med ett arfvode af 2000 P. St. om året afgå till Peru,
för att derstädes uppgöra deras affärer med Regeringen och grufvokompagnien.
Då jag på detta sätt lyckats bibehålla alla de olika
Den 29 Juli e. m.
303
parternas välvilja, vågar jag också smickra mig med hoppet, alt
mitt tillgörande varit klanderfritt, äfven om jag genom mitt deltagande
i denna sak skulle hafva förverkat Hr von Hartmansdorffs
vänskap. Jag hade hoppats på grund af denna vänskap, på hvilken
jag öppet tillstår, jag sall ett stort värde, att Hr von Hartmansdorff
velat på förhand med mig ingå i pröfning af den fråga,
hvilken vi nu hafva under handläggning, hvilket Hr von Hartmansdorff
äfven lofvat mig. Jag kan blott beklaga att icke sä
skett, ty ulan tvifvel är det rätta sättet, att ledamöterne af representationen
bjuda till att pä förhand för hvarandra reda frågorne
och på så sätt förkorta sjelfva debatten. Jag yrkar fortfarande
bifall på StatsUtsk:s betänk.
Många bifallsrop hördes efter detta anförande.
Hr von Troil: Jag begärde ordet egentligen för att värna
StatsUtsk. emot de anmärkn:r, som här af åtskillige talare emot
detsamma blifvit framställde, för det alt Utsk. icke skall hafva
sträckt sina bestämmelser och vilkor för detta företag så långt
att K. M. derigenom besparats obehaget alt nödgas tillägga nya
vilkor. Hvad jag i det hänseendet ämnat yttra är redan så fullständigt
framställt af Frih. Hamilton, att jag endast behöfver,
jemte hänvisning till hans yttrande, för R. o. Ad. upprepa, alt
K. M. i dess nåd. resolution uppå Gr. von Rosens ansökning bestämdt
förklarat dels, öfver hvilka punkter K. M. redan fattat beslut,
dels ock i hvilka fall R. St:s und. mening skulle inhemtas.
Det är öfver de sistberörde punkterne, som StatsUtsk. nu yttrat
sig. Jag tror således det vara ådagalagdt att StatsUtsk. handlat
rätt i denna fråga. Öfrige emot detta Utsk. riktade anmärkmr
äro redan så fullständigt besvarade af föreg:de talare, att jag skulle
fela mot en skyldig uppmärksamhet för Ståndet, om jag upptoge
liden med ytterligare ordande i saken. Jag anhåller derföre endast
att få nämna för Hr Rosenblad alt han begått åtskilliga misstag
i sina uppgifter. Gr. von Rosen och Frih. Fock hafva redan
upplyst hurusom Hr Rosenblad vid sin jemförelse af kostnaden för
varors transporterande på Götha kanal och pä de Tyska jernvägarne,
i förra fallet endast i beräkning upptagit sluss- och andra avgifter
för kanalens begagnande, men alldeles icke talat om frakt
och öfrige kostnader, hvaremot den värde ledamoten beräknade
allt detta då han uppgaf koslnaderne för jernvägars begagnande.
Jag ber att få upplysa honom om ett annat misstag, som han
begått. Han har nemi. beklagat att jag under mina studier i
jernvägsfrågan icke tagit kännedom af det officiella utlåt. Styrelsen
öfver väg- och vattenbyggnader i ämnet afgifvit. Jag ber då
att få upplysa alt delta s. k. officiella utlåt, icke är något annat
än ett enskildt anförande af chefen för berörde Styrelse, afgifvet
år 1846 vid en session, hållen hos Wetenskaps-akademien. Jag
omnämner detta endast för att visa huru liten trovärdighet Hr
Rosenblads ord förtjena.
Öfverläggningen ansågs härmed varara fulländad, hvarefter
364
Den 29 Juli e. m.
Ilr Gr. o. Land t ra. yttrade, att då jemte det de talare, som
yttrat sig, i allmänhet yrkat dels bifall och återremiss å Utsk:s
förevar:de utlåt., Gr. Anckarsvärd derå yrkat afslag, Hr Landtm,
i afseende derå finge förklara del han, såvidt Gr:ns yrkande om
fattade
hela utlåt., ej ansåge sig kunna framställa den begärda
propos:n till afslag, men alt uti Utsk:s utlåt, förekommo 2:ne
punkter, som efter Hr Landtnäs öfvertygelse voro af beskaffenhet
att icke hafva sammanhang med Statens reglerande eller riksg:skont:s
inkomster och utgifter eller styrelse och förvaltning, hvarföre
Gr:n, derest han önskade en delning af utlåt, samt propos:s
framställande å serskilda delar, kunde i afseende på dessa punkter
få den propos. han yrkat; men i alla händelser önskade Hr
Landtm, att få veta om Gr:n fortfore i sitt yrkande med afseende
på utlåt, i dess helhet, emedan det i sådant fall vore nödigt
att inhemta Ståndets tanke huruvida proposm borde framställas.
Gr. Anckarsvärd: Utan att derföre i ringaste mån frånträda
hvad jag ansell vara en riktig uppfattning af grundlagens
bestämmande i detta hänseende och fastän jag fortfarande är öfverlygad
derom att denna fråga icke äger den ringaste gemenskap
med den för handen varande statsregleringen och att detta
betänk, således nu kunnat framställas till bifall eller afslag, vill
jag dock, enär ingen annan af R. o. Ad:s ledamöter lemnat denna
min mening något understöd, icke nu fortsätta mitt yrkande
i detta afseende, emedan det visserligen vore alltför obefogadt af
mig att ensam vilja yrka en annan propos. än den Hr Gr. o.
Landtm, förklarat sig kunna framställa. Att åter begära särskild
propos. pä de obetydliga punkter, som efter Hr Gr. o. Landtnäs
förklarande kunna komma under en sådan kategori, vore visserligen
öfverflödigt, och underkastar jag mig derföre Hr Grins förklaring
i delta hänseende under vidhållande af min enskilda åsigt
om det grundlagsvidriga deruti.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade
bifalla StatsUtsk:s förenämnde utlåt. N:o 262, ropades
starka ja, blandade med många nej, hvarpå Hr Landtm, tillkännagaf
det han trott sig finna denna propos. besvarad med öfvervägande
ja.
Hr Lind af Hageby, Carl Aug. Ludv., begärde votering.
Hr von Hartmansdorff: Jag tror, att flera af Ståndets
ledamöter önska veta huruvida Hr Gr. o. Landtm, ämnar alt afsluta
plenum efter voteringens slut, och jag får derföre anhålla
att vi måtte erhålla underrättelse derom.
I anledn. häraf tillkännagaf Hr Gr. o. Landtm., att från
Exped.Utsk. inkommit åtskilliga förslag till R. Sl:s und. skrivelser
till K. M. m. m., hvilka så hastigt som möjligt borde förekomma
lill justering, för alt sedermera afsändas till de öfrige
RiksStm, och att Hr Landtm, derefter ämnat efter voteringens
slut föredraga dessa skrifvelse-förslag, hvarjemte Hr Landtm, hem
-
Den 29 Juli e. m.
365
ställde om R. o. Ad. efter slutad votering och sedan de till Ståndet
inkomne skrifvelse-förslag förekommit till justering, behagade
åtskiljas.
Ropades ja.
Upplästes lill justering och godkändes följande förslag till
voter:s-propos.:
Den som bifaller StatsUtsk;s utlåt. N:o 262, voterar
ja;
den det ej vill, voterar
nej;
vinner nej, anser R. o. Ad. berörde utlåt, på grund af deremot
gjorde anmärkn:r böra återremitteras.
Vid voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit,som följer:
Ja —96.
Nej — 42.
Hr von Hartmansdorff: Så vidt jag kunnat märka, deltog
Gr. von Rosen, Adolf Eugene, i den nu verkställda voteringen.
Om det så förhåller sig, hvilket de Hrr, som vid Landtnusbordet
sutit, kunna upplysa, så befarar jag att voteringen är
olaglig, såsom stridande emot bokstatliga innehållet af41§Riksd.-  Ordn., hvilken har en så lydande mening: ”hörande för öfrigt
och i allmänhet iakttagas, att i mål, som personligen röra en
ledamot af något RiksSlånd, må han väl i plena eller Utsk.
öfverläggningarne, men ej besluten, öfvervara”. Nu står det i
Utsk:s betänk.: ”att i anledn. af Gr. von Rosens i und. gjorda
ansökning om tillstånd etc.” Följaktligen är det öfver bemälte
Grefves und. ansökning, som R. o. Ad. voterat. Då nu bemälde
Gr. det oaktadt deltagit i voteringen, måste 41 § Riksd.Ordn.,
enl. min åsigt, anses vara öfverträdd, hvilket jag härmed får
anmärka till den verkan deraf kan anses böra följa.
I anledn. häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att, såvidt han
hade sig bekant, detta mål icke personligen rörde Gr. von Rosen
på det sätt som meningen med grundlagens stadgande måste
afse, nemligen alt voteringen skulle direkt gifva ett utslag foreller
emot den person, hvars deltagande i voteringen ej vore tillåtet.
Det mål, som nu vore i fråga, rörde visserligen eli jernvägsbolag,
för hvilket man visste att Gr. von Rosen intresserade
sig, men endast på sådan grund och såvida, på sätt Gr. von Rosen
enl. Hr Landlims uppfattning hade tillkännagifvit, Gr:n icke
ingått såsom delägare i detta bolag eller sjelf visste om han dermed
skulle få befattning, trodde Hr Landtm, icke Gr. von Rosen
kunna anses såsom part i detta mål, hvarföre också och ehuru
det vore möjligt att några andra för Hr Landtm, obekanta förhållanden
kunde existera, som gjorde Gr. von Rosens deltagande
i denna votering olagligt, Hr Landtm, icke haft något skäl att
vägra Gr:n att dervid afgifva sin röst.
Gr. Anckarsvärd: Såvida grundlagarne skola vid hvarje
tillfälle efter deras ordalydelse tillämpas, kan jag icke annat än
instämma i den åsigt Hr von Hartmansdorff nu uttryckt. Jag
360
Den 29 Juli e. m
tror icke att något annat bolag till jernvägsanläggningar inom
vårt land är kändt, än det, som gjort Gr. von Rosen till sin representant,
och hvilket bolag bemälde Gr:s ansökning afsåg oell
angick.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Till att börja med
får jag säga att det icke upplystes af de handlingar, som till
StatsUtsk. atlemnats, och således icke eller af det från berörde
Utsk. inkomne betänk., huruvida något bolag för anläggande af
jernvägar i Sverige äunu är bildadt, och så vidt jag känner är
det ännu icke upprättadt. Gr. von Rosen har ingått till K. M.
med en skrifvelse, deri han för bildande af ett sådant bolag tillstyrkt
vissa förmåner. Det är detta som StatsUtsk:s betänk, afser.
Jag skulle derföre tro att den af Hr von Hartmansdorff åberopade
grundlags-§ icke är på delta fall tillämpligt. Om berörde §
skulle så strängt tolkas, som Hr von Hartmansdorff nu gjort, så
skulle t. ex. vid tullfrågors behandling, hvarje industriidkare vara
förment att deltaga i beslutet om sådane artiklar, som hörde
till industri, eller i sådane voteringar, af hvars utgång han kunde
hafva mer eller mindre nytta. Detta har hittills icke inom
något Stånd varit ifrågasatt. Såsom jag redan yttrat kan omförmälde
grundlags-§ icke tillämpas på förevar:de fall, utan bör voteringen
få förblifva gällande.
Hr von Hartmansdorff: Då man röstar öfver beskattningsfrågor,
vare sig tull be vil ln:s- eller någon annan, eller öfver
anslagsfrågor, röstar man icke öfver någon enskild persons skatt, utan
man röstar öfver den skattläggning, som drabbar alla andra medborgare
lika mycket som en sjelf. Här är nu fråga om landets
beskattning för en viss koporations skull. Denna korporation finnes
icke till, säger Frih. Tersmeden. I sådant fall, och då det
icke heller kan finnas någon som representerar en obefintelig korporation,
bar K. M. och StatsUtsk. lill R. St:s pröfning framställt
en ansökning af ingen. R. St., och deribland R. o. Ad. i
detta ögonblick, hafva då beslutat öfver ingens begäran. Kan
det anses riktigt att ett Utsk. behandlar sina principaler, så som
det anser otillåtet för hvar och en annan att handla mot sin hufvudman?
Gr.
af Ugglas, Carl Ludv. Fredr.: Med anledn. af de
anmärk:r Hr von Hartmansdorff och Gr. Anckarsvärd nu bär
framställt, tar jag mig friheten till dessa Hirs bepröfvande hemställa
huruvida icke följden af antagandet utaf den vidsträckta
tolkning de gifvit åt 41 § Riksd.Ordn., skulle blifva att hvarje
riksdagsman, som begagnat sin motionsrätt, borde förklaras obehörig
att i voteringen öfver sine motioner deltaga. På det sättet
skulle en stor del af Ståndens ledamöter kringskäras i sin riksdagsmannarätt
i frågor deruti de möjligen skulle kunna vara parter.
Dessutom hemställer jeg om det väl i moraliskt hänseende
är rätt och lämpligt att framkomma med denna anmärkn., då
man af den nu skedda voteringens utgång kan finna att ett eller
annat tiotal af röster mer eller mindre ej verkat på resultatet.
Den 20 Juli e. m.
367
Hr von Troil: Då en koalition uppgöres emellan yttersta
högra och yttersta venstra sidan för att genomdrifva ett visst syftemål
är det icke att undra öfver att hvilka medel som helst dertill
begagnas. Sålunda hafva flere anmärkn:r under diskussionen
i dag framställts emot SlatsUtsk:s behörighet, alt framställa sitt
förslag, hvilka anmärkmr dock blifvit af Ståndet underkände.
Nu få vi höra påstående derom att den nyss slutade voteringen
borde förklaras ogiltig, derföre att Gr. von Rosen, som är den,
som på bolagets vägnar skall hafva framställt en und. ansökning
i ämnet, äfven i voteringen deltagit. Jag hemställer då huruvida
icke de ledamöter af Ståndet, som möjligen redan tecknat sig
för aktier i det blifvande bolaget, äfven skulle kunna anses hafva
varit obehörige att i voteringen deltaga. För öfrigt hafva Frih.
Tersmeden och Gr. af Ugglas redan sä fullständigt ådagalagt obefogenheten
af denna anmärkn. att jag endast har att förena mig
med dem i yrkande derpå att den gjorde framställsingen må få
förfalla.
Frih. Tersmeden: Hr von Hartmansdorff har hemställt
huru det varit möjligt för StatsUtsk. att tillstyrka den föreslagna
garantien och uppställa de i betänk, omnämnde vilkoren för Statens
understöd åt ett visst jernvägsbolag, så vida icke ett sådant
bolag redan funnits. Dermed förhåller det sig så att förslag till
bildande af ett dylikt bolag verkligen inkommit till Utsk., och
som Utsk. ansåg det nyttigt för landet, att ett sådant bolag bildades,
har det tillstyrkt vissa förmåner för det bolag, som kunde
bildas för åstadkommande af en jernvägslinie emellan Örebro och
Hult. Detta sätt att gä tillväga för att få ett nyttigt företag i
gång är dessutom alldeles icke någonting ovanligt, utan vid flere
tillfällen begagnadt.
Hr Dalman, Wilh. Fredr. Achates: Jag anhåller att få
i sin helhet uppläsa 41 § Riksd.Ordn., för att visa att den icke
kan tillämpas på det fall Hr von Hartmansdorff uppgifvit. Den
lyder sålunda: ”Statsrådets och Högsta Domstolens samtlige ledamöter
äfvensom Just.kansleren och Just.ombudsmannen kunna ej
säte och stämma i sitt Stånds plena förnekas, enär de, enl. hvad
hvarje Stånds särskilda ordningar stadga, dertill berättigade äro;
dock för Statsrådets ledamöter, de särskilda fall undantagna,
då dem, enl. Reg.Fm, uppdraget är, att med Konungslig makt
och rätt styra. I Utsk. eller val till Utsk:s-ledamöter må icke
någon af förenämnde personer deltaga”. Det sista morn., åt hvilket
möjligen skulle kunna gifvas den tillämpning Hr von Hartmansdorff
åberopat, lyder så: ”Ej må någon, af hvilken R. St.
kunna fordra redo och ansvar, inväljas i Utsk., der redovisning
för hans egna göromål och embetsåtgärdar kan förekomma; börande
för öfrigt och i allmänhet iakttagas, att i mål, som personligen
röra en ledamot af något Riksstånd, må han väl i plena
eller Utsk.-öfverläggningarne, men ej besluten, öfvervara”.
Utaf ordalydelsen af denna § synes således tydligen att för tillämpningen
af denna § skall beslutet afse en fråga dervid den
368
Den 2'J Juli e. m.
ifrågakorane personen vore ställd i någon ansvars- eller redovisningsskyldighet
till R. St. på sätt §:n omförmäler. Ilan är då
icke ens berättigad att öfvervara beslutet. Men då grundlagen
skall tydas efter ordalydelsen och något grundlagsstadgande mig
velterligen icke finnes, som förbjuder den riksdagsman, som väckt
en motion eller till K. M. ingått med en ansökning, som till
StatsUtsk. blifvit öfverlemnad, att vid voteringen deröfver i sitt
Stånd deltaga, så kan jag icke inse hvad stöd Hr von Hartmansdorff
och Gr. Anckarsvärd kunna i grundlagen finna för det yrkande
de här framställt. För öfrigt är det redan af flere talare
upplyst att den af Gr. von Rosen afgifna röst alldeles icke haft
något inflytande på voteringens utgång och förmodar jag derföre
att voteringen mäste anses vara laglig.
Gr. von Rosen, Reinhold: Om jag rätt förstått Hr von
Hartmansdorffs anmärkn., så innebar den att hvarje riksdagsman,
som är ombud eller delägare i ett bolag, icke skulle äga rätt att
deltaga i voteringar, dervid bolagets intresse vore i fråga. Vi
hafva likväl vid många föregående tillfällen, då fråga varit om
anslag till kanaler och andra arbeten sett att just de personer,
som deraf mest varit intresserade, deltagit icke blott i diskussionen,
utan äfven i beslut och voteringar deröfver. Ar detta ett
missbruk, så har det dock numera vunnit häfd och bekräftelse såsom
prejudikat. Jag anser det derföre vara föga grannlaga att
vid detta tillfälle så strängt tillämpa lagen som Hr von Hartmansdorff
velat göra.
Hr von Hartmansdorff: Den mening Hr Dalman nyss
uppläste ur 41 § Riksd.Ordn., och som börjar med orden: ”börande
för öfrigt och i allmänhet,” bevisar nogsamt att §:n icke
handlar blott om Konungens rådgifvare och öfrige der omförmälde
embetsman, utan äfven om riksdagsmän i allmänhet. Jag
vet ganska väl, att denna ena röst, som Gr. von Rosen afgifvit,
icke betyder något vid en sådan pluralitet, som den ifrågavar:de;
men jag tror dock att de maktägande, det vill här säga de fleste,
böra, såsom alla andra, iakttaga grundlagen. Man talar här
om grannlagenhet; men den bör väl iakttagas så väl af de öfverlägsne,
som den af de underlägsne begäres. Här synes mig grannlagenheten
hafva fordrat att den person, hvars ansökning varit
föremål för pröfning, afhållit sig från att i omröstningen derom
deltaga.
Hr Roos, Jonas Emanuel: Det är nu första gången denna
riksdag, som jag utber mig att under några ögonblick få taga
R. o. Ad:s uppmärksamhet i anspråk för hvad jag har att i denna
fråga anföra. Jag får då till en början gratulera mig sjelf
öfver alt jag qvarstannat i salen efter voteringen, hvaruti jag deltog.
Vi hafva nu stridt hela dagen om en fråga, som varit ett
särdeles föremål för allmänna uppmärksamheten och hvarvid R. o.
Ad.,
Den V9 Juli e. m.
309
Ad., efter hvad voteringen utvisar, fästat ett synnerligt intresse.
Men om nu den meningen skulle kunna göra sig gällande att
voteringen vore olaglig, skulle del genom en surpris kunna hända
att sedan de liesia ledamöter af Ståndet redan bortgått, vi
finge börja ånyo att behandla ett ämne, hvarom vi hela dagen
hållit på att diskutera. Jag har varit nied alltsedan 1818 års
riksdag, ofta deltagit i R. o. Ad:s sammankomster, men aldrig
har det dervid mig veterligen handt att man, efter någon af de
ofta vigtiga voteringar, som dervid förekommit, ifrågasatt att den
som väckt en fråga icke skulle haft rätt att deltaga i beslutet
derom. Jag vet visserligen att min röst i detta fall icke betyder något;
men i anseende lill sjelfva sakens vigt, intresserar jag mig
på det högsta derföre att den nu skedda voteringens laglighet må
blifva erkänd, och har jag derföre velat uttala min åsigt härom.
Gr. af Ugglas: Ehuru jag icke hyser någon farhåga för
sakens utgång här hos R. o. Ad., tager jag mig likväl friheten
till Hr von Hartmansdorff och Gr. Anckarsvärd hemställa om de
icke ville afstå från deras anmärkn. Jag tviflar dessutom på att
många af de ledamöter, som voterat med dem, skola finnas villige
alt låna sig till hvad man skulle kunna kalla en politisk öfverrumpling.
Så vidt jag kan minnas, har en sådan händelse
icke inträffat på Riddarhuset alltsedan den famösa voteringen om
fideikommisset1, dä lill följd af försummelsen att aflägga en sedel
förseglad, den skedda voteringen måste göras om igen, hvarigenom
del ock lyckades att genomdrifva ett beslut, som var stridande
emot pluralitetens mening. Jag hoppas att det nu icke
skall lyckas lika väl som då.
Hr von Hartmansdorff: Jag gjorde min anmärkn. genast
efter voteringens slut, då det anmärkta förhållandet ännu kunde
vara i friskt minne, men jag har alldeles icke varit angelägen
derom alt anmärknm genast skulle pröfvas. Om någon vill begära
frågan på bordet, står det honom ju fritt. Lika litet är jag
angelägen om all saken uppskjnles för att en annan gång förekomma,
ty deraf skulle blott följden blifva, det vi komma att, genom
ytterligare öfverläggningar, förspilla tid. Jag är ock öfvertygad
att, äfven om R. o. Ad. erkände riktigheten af min anmärkn.
, skulle utgången af en ny omröstning blifva detsamma
som af den nu skedda. Men jag har likväl ansett det vara min
pligt att uttala min mening om den oformlighet, som ägt rum.
Frih. Alströmer, Carl Jonas Oscar: För principens
skull beklagar jag alt Hr von Hartmansdorff först vid detta tillfälle
kommit att göra en sä beskaffad anmärkn. emot formen,
som den ifrägavande, då så många tillfällen förut erbjudit sig att
dermed framkomma. Sålunda inträffade vid förra riksdag samma
förhållande som nu, då det var fråga om anslag till Emåns upprensning.
Dåvar. Utsk:s utlåt, derutinnan var grundadt på en
ansökning af Hr af Harmens och åtskillige andra personer. Hu7
H. 24
370
Den 29 Juli e. m.
ruvida Hr af Hannens, då denna fråga förekom här på Riddarhuset,
deltog i voteringen, derom kan jag icke bestämdt uppgifva
; men alt han öfvervar beslutet, det erinrar jag mig nogsamt;
och likväl gjordes då ej någon anmärkn. deremot.
Hr von Troil: Såvida Hr von Hartmansdorff ej åtnöjer sig
med att hafva gjort den ifrågavar:de anmärkn:n, ulan yrkar på
beslut deröfver, nödgas jag anhålla att frågan nu mätte afgöras,
på det att vi må slippa allt vidare ordande i denna obehagliga,
och, såsom jag tror, för dem som dermed framkommit, mindre
ärofulla sak.
Gr. Anckarsvärd: Jag skall först utbe rr.ig att man ville
något mera än som hittills skett, välja sina uttryck. Jag tror
icke att hvarken ära eller vanära kan vid denna frågas behandling
ifrågakomma. Det måtte väl vara hvarje representants rätt
och pligt att af grundlagen söka inhemta rätta begreppet om formernes
riktiga iakttagande. Att i detta fall uttala sin mening,
lär väl ej kunna anses vara ett större fel än om det sker vid
andra frågor. Det är ju i alla fall majoriteten som skall afgöra
saken. Jag insisterar för ingen del på något beslut öfver den
väckta anmärkmn, ty jag inser mycket väl att det vore orimligt
att begära det hela den nu försiggångna voteringen skulle göras
om igen, emedan resultatet af en ny votering förmodligen blefve
detsamma. Emedlertid har jag icke kunnat neka mig att hafva
biträdt Hr von Hartmansdorffs anmärkn., då jag ansett det vara
tvifvelaktigt, huruvida det varit lämpligt att i den nyss anställda
voteringen en person deltagit, som af sakens utgång bestämdt
varit intresserad, såsom hittills varande den enda synliga delägaren
i det bolag, hvarom fråga varit. Uti uttalande af en sådan
åsigt kan väl ej ligga någonting så särdeles fördömligt, aldraminst
Stånds-ledamöter emellan, dervid man borde kunna vänta någon
fördragsamhet emot olika tänkande och åtminstone att icke beskyllas
för oädla motiver, hvilka beskyllningar dock frän visst håll
så frikostigt och med en sådan öfverlägsenhet i tonvigt nu meddelats.
Man borde väl dock respektera olika länkandes öfvertygelse.
Emedlertid öfverlemnar jag frågan helt och hållet till Hr
Gr. o. Landtnäs bedömande, linder protest emot det af flere ledamöter
gjorda påståendet att jag och Hr von Hartmansdorff varit
obefogade att göra den framställda anmärkn. och att vi dertill
saknat anledn. af grundlagens ordalydelse.
Hr von Hartmansdorff: Afven jag öfverlemnar gerna åt
Hr Gr. o. Landtm, att afgöra denna sak, men beklagar att fördragsamheten
är så ringa hos dem som hafva segren i sina
händer.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att då R. o. Ad. före voteringen
beslutat, att, sedan densamma förssiggått samt de från Exped.-  Utsk. inkomne skrifvelseförslag förekommit till justering, plenum
skulle afslutas, så innefattade detta beslut naturligtvis, alt icke
beslut i någon annan fråga denna afton finge fattas. I händelse
Den 29 Juli e. m.
37
Hr von Hartmansdorff och Gr. Anckarsvärd hade fortsatt sitt yrkande
att den nu väckta frågan borde blifva föremål för en pro*
pos. till R. o. Ad., hade Hr Landtm, följaktligen nödgats förklara,
att han icke ansåg sig kunna framställa denna fråga förrän
i ett följande plenum, men sedan nu, enligt Hr Landtm:s uppfattning,
förenämnde ledamöter afstått från sitt yrkande och åtnöjt
sig dermed, att de lingö sina anmärkmr antecknade i prot.,
torde R. o. Ad. finna att ingenting annat återstode än att öfvergå
till justering af de inkomne skrifvelse-förslagen.
Ropades ja.
Upplästes till justering och godkändes nedannämnde från
Exped.Utsk. inkomne förslag lill R. St:s und. skrifvelser till
K. M.:
N:o 152, i anledn. af K. M:s nåd. propos., ang:de ruslhållarnes
inom det s. k. Kungsöhrs län befrielse från erläggande af
lösen för de ränte-dagsverken, hvilka af deras egande stamhemman
skola utgöras;
N:o 153, i fråga om rättighet för Dahls häradsboer till utsyning
på Ombergs kronopark ;
N:o 154, i anledn. af anmärkt olagligt förfarande utaf Styrelsen
öfver Kongl, och Hvitfeldlska stipendii-inrättningen;
N:o 155, ang:de en vilkorlig pension åt kanslirådet 0. Sundels
enka;
N:o 156, ang:de statsanslag till arméens pensionskassa; samt
N:o 157, om låneunderstöd af allmänna medel till reparation
af domkyrkan i Linköping.
Då härefter till justering anmäldes Exped.Utsk:s under N:o
158 afgifna förslag till R. St:s und. skrifvelse till K. M., i anledn.
af Dess nåd. propos. om tillåtelse för banken och riksg:skont.
att, i utbyte mot nu innehafvande obligationer af arméens
accords-amorterings-fond, mottaga nya sådana, ställda på förlängd
inlösningstid, blef detta förslag lagdt på bordet, till följd af derom
utaf Gr. Lagerbjelke, Gust., gjord begäran.
Upplästes till justering samt godkändes Exped.Utsk:s under
N:o 159 afgifna förslag till förordnande för utsedde ledamöter t
komitéen för tryckfrihetens vård.
Slutligen upplästes till justering och godkändes följande från
Exped.Utsk. inkomne förslag lill §§ i riksdagsbeslutet:
N:o 14, ang:de val af just.ombudsman och dess suppleant
samt komiterade till tryckfrihetens vård;
N:o 15, ang:de båtsmans-beklädnadens öfvertagande af
Kronan;
24*
372 Den 29 Juli e. m.
N:o 16, ang:de folkskole-afgiftens fortsatta utgörande samt
om närmare bestämmande dervid.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 om aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Måndagen den 31 Juli 1848.
Plenum kl. ^ till 6 e. m.
Justerades ett prot.-utdr. för d. 29 dennes samt pleni-prot.
för d. 1 dennes f. m.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Af åtskilliga, länge uppskjutna,
för mig verkligt angelägna omsorger, föranlåles jag att
aflägsna mig från hufvudstaden för en tid, längre än tre veckor.
Då jag är i ovisshet, huruvida den allmänt hysta och jemväl af
II. M. Konungen nådigst uttryckta önskan, om riksdagsärendernes
afslutande inom en kortare tiderymd, verkligen må kunna ernå
fullbordan, nödgas jag alltså vördsammast anhålla att R. o. Ad.
behagade tillåta mig att från och med nästk. Fredag varda endtledigad
från de befattningar, dem jag genom det H. Ståndets förtroende
fått mig uppdragne, nemi. att vara Bänkman å den Bänkm:s-afd.
jag tillhörer, äfvensom att vara ledamot så väl i Allm. Besv.- o.
Ekon.Utsk., som uti förstärkta StatsUtsk., samt att vara snppleant
i förstärkta BankoUlsk.; jemte del jag, efter att sålunda hafva
lemnat berörde uppdrag, med hvilka jag varit hedrad, ägde att
vid min riksdagsmannarätt fortfarande varda bibehållen.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt samtycke; hvarefter Hr Gr.
o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att sammanträda tillval af
en ledamot att i st. f. Frih. Cederström inträda i Allm. Besv.-  o. Ekon.Utsk. från och med nästa Fredag, samt tillkännagaf att
val af en Bänkman inom öde Bänkm:s-afd:n, till ersättande af
den genom samma ledamots afgång uppkomna ledighet, komme
att förrättas i början af plenum nästa Lördag.
Öppnades Hrr Elektorers listor vid val af nya ledamöter '
Stats-, Bevilln.- och LagUtskm; och hade dertill blifvit utsedde i
Stats-Utskottet:
efter N:o 189. Hr Rääf i Småland, Leonhard Fredrik:
N:o 1988. Hr Adlersparre, Georg Axel.
l)cn 31 Juli.
373
Bevillnings-Utskottet:
efter N:o 359. Frih. af Klinteberg, fullm. Hr Aminoff, Johan
Fredrik:
N:o 115. Gr. Lagerbjelke, Gustaf.
Lag-Utskottet:
efter N:o 1563. Hr Cederstråhle, Johan Casimir:
N:o 1606. Hr Flack, Johan Fredr. Philip.
Öppnades jemväl Hrr Electorers lista vid val af en ledamot
i BankoUtsk. att inträda under ordinarie ledamoten N:o 1055.
llr Bråkenhjelm, Per Beinhold, beviljad 3:ne veckors ledighet;
och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 189. Frih. Funck, Fredrik Alexander.
Föredrogs Exped.Utsk:s under N:o 158 afgifna, d. 29 dennes
e. m. på bordet lagda förslag till R. St:s und. skrifvelse till
K. M., i anledn. af Dess nåd. propos. om tillåtelse för banken
och riksg:s-kont., att, i utbyte mot nu innehafvande obligationer
af armeens accords-amorterings-fond, mottaga nya sådana, ställde
pä förlängd inlösningstid.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: I § 75 Riksd.Ordn. innefattas
stadgarna om RiksStms voteringar sins emellan. Enl. dessa stadganden
fordras till bifall i somliga frågor alla 4 Ståndens sammanstämmande
beslut, i andra åter blott 3:ne Stånds; eller,
tvert deremot, för afslag i somliga frågor, ett Stånd uti andra 2
Stånds afslag, för att frågan skall sålunda vara med R. St:s rätt
afgjord; men sedan frågan genom någon af dessa voteringar blifvit
afgjord, är det icke längre de olika Ståndens, utan det är R. St:s
beslut, och det är i R. St:s namn som skrifvelsen derom till K.
M. skall vara affattad. Det bör och kan således icke i dessa skrifvelser
inrymmas ett protokoll öfver huru voteringen aflupit, utan
deruti skall endast intagas hvad R. St. beslutat. Så har också formen
för R. St:s und. skrifvelser hittills varit. Vid ett enda föreg-.de
tillfälle under denna riksdag har Exped.Utsk. redan försökt att
annorlunda förfara, nemi. vid besvarandet af en K. propos. ronde
grundlagsförändringar; men detta försök misslyckades, sktifvelseförslaget
återremitterades och måste förändras. Uti nu under
handläggning varande skrifvelse-förslag har Exped.Utsk. ännu en
gång företagit sig att till svar å K. M:s nåd. propos. införa ett
helt protokoll öfver huruledes 2:ne Stånd slädnät emot 2, och
frågan således på grund deraf förfallit. Jag skulle dock för min
del tro, att i delta fall, som i alla föreg:de, det vore rättast, att
Exped.Utsk. gjorde upp sitt förslag i R. St:s namn, sägandes helt
enkelt: alt R. St. ej hafva funnit skäl att bifalla Konungens
propos.
Jag anhåller derföre vördsamt om åtcrremiss af detta skrifvelse-förslag.
374
Den 31 Juli.
Hr Printzensköld, Carl: Jag vill visserligen ej bestrida,
att en återremiss må ega rum, om R. o. Ad. skulle anse de skäl,
som Gr. Lagerbjelke anfört, vara af beskaffenhet att till en sådan
åtgärd böra föranleda. Jag ber dock att få fästa uppmärksamheten
på det skiljaktiga mellan nu förevar:de fråga och den, som
Gr:n åberopat såsom bevis för riktigheten af sin sats.
Denna skiljaktighet, som är ganska väsendtlig, består deruti,
att uti grundlags-frågor har hvarje Ständ för sig, då det beslutar
afslag å en K. propos., lika makt med alla 4 RiksStm tillsamman.
Det är således en nödvändighet att, när blott ett enda
RiksStånd afslagit en K. propos. om grundlags-förändring, uppsätta
skrifvelsen såsom ett R. St:s beslut; hvaremot det förhåller
sig helt annorlunda med andra frågor, särdeles sådana som äro
af egenskap att böra jemlikt 75 § Riksd.Ordmn förfalla, ty då
har alltid, åtminstone under innevande riksdag så länge jag haft
den äran att vara ledamot af R. St:s Exped.Ulsk., anmälan derom
skett på enahanda sätt, sorn det nu förevar:de skrifvelse-förslaget
utvisar. Grunden för detta expeditionssält, hvilket jag tror hafva
vid förflutna riksdagar äfven varit begagnadt, ligger deruti, att
till K. M. icke bör frambäras ett tillkännagifvande att Dess propos.
blifvit afslagen, då så icke sig förhåller; utan att skrifvelsen
bör affattas i sådana ordalag, som sanningsenligt ådagalägga beskaffenheten
af Idet resultat, i anleda, af Konungens framställning,
som hos Ständerna uppkommit. Nu har Exped.Otsk. icke
såsom Gr. Lagerbjelke påstår, uti skrifvelse-förslaget infört någon
anmälan, att 2 Stånd stadnat emot 2, utan förslaget innehåller
endast tillkännagifvande, att saken fått hos R. St. en sådan utgång
att den jemlikt 75 § Riksd.Ordn. förfallit. Derigenom hafva
R. St., på ett med sanna förhållandet öfverensstämmande sätt,
hos K. M. lillkännagifvit huru saken, vid handläggningen deraf
hos R. St., aflupit; och då grundlagsstiflaren förutsatt, att i frågor,
som af Konungen till R. St. framställas, utgången kan blifva
sådan, som händelsen är i förevande fall, så är del ock, i
min tanke, R. St:s pligt, alt gifva deras und. svar en sådan uppställning,
som om detta förhållande innefattar bestämd och tydlig
underrättelse. Och det är på grund deraf, som jag anser
skrifvelse-förslaget vara riktigt, och derföre tillstyrker att detsamma
må af R. o. Ad. varda gilladt.
Gr. Lagerbjelke: Den siste värde talaren har sagt, att,
då vid grundlagsfrågor, ett Stånd afslår frågan, så handlar det
med R. Sl:s rätt, och att man derföre bör, då afslaget gällt en
K. propos., i R. St:s namn uppsätta skrifvelsen om detta afslag af
ett enda Stånd. Jag får då fästa den värde talarens uppmärksamhet
derpå, att uti ekonomiska frågor 2:ne Stånd, som afslå,
handla med R. St:s rätt, och att man således, om man vill gå
konseqvent till väga, bör förfara på samma sätt, som den värde
talaren ansåg vara det rälta vid ett Stånds afslag på en grundlagsfråga.
Ordalydelsen i förevande skrifvelse-förslag är visserligen så
-
Den 31 Juli.
375
dan, som Hr Printzensköld uppgifvit; men då den säger alt: dä
vid pröfningen häraf — nemi. den K. propos:n — sådane skiljaktigheter
uppstått i RiksSt:ns beslut, all pä grund af 75 g Riksd.-  Ordn. frågan förfallit etc., så är ju delta, som jag i mitt förra
anförande hade äran säga, ett slags protokoll öfver voteringen.
Det innehåller alldeles detsamma som om raan sade, att 2:ne
Stånd hafva bifallit och 2:ne Ständ hafva afslagit frågan.
Om ett sådant prot., i st. f. ett utlåt, i R. St:s namn såsom
beslut, någon gång vid ett dylikt tillfälle blifvit afgifvet, sä har
likväl motsatsen ägt rum vid 100 och flera, och torde sålunda
ej kunna nekas vara den rätta och vanliga praxis; hvarföre jag
vördsamt förnyar min anhållan om återremiss.
Hr Printzensköld: Jag ber att få fästa Gr. Lagerbjelkes
uppmärksamhet på grundlagens ordalydelse i afseende å de frågor,
som angå grundlagsförändringar. Det står uttryckligen uti
81 § Reg.F:n: ”Antaga icke RiksSim samfäldt Konungens propos.
, vare den afslagen, och atlemne R. St. sitt afslag med skälen
dertill skriftligen hos Konungen”. Några så beskaffade ordalag
hafva likväl icke blifvit begagnade för de frågor, som,
ehvad de af Konungen eller enskilde motionärer blifvit framställde,
äro af den natur, alt de förfalla i händelse 2 Stånd stadna
emot 2, ty då heter det endast att frågan skall förfalla utan alt
vid den riksdagen å nyo kunna väckas eller upptagas.
Man bör, så vidt möjligt, i sina expeditioner till Konungen
begagna de ordalag sora i grundlagen förefinnas, och sä har äfven
Exped.Utsk. gjort i förevande fall, hvarvid jag ingalunda tror
Exped.Utsk. hafva brutit emot de former, som rätteligen böra
följas af R. St. vid deras und. svar på Konungens framställningar.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Om man uti de underd.
skrifvelserna till K. M. skulle göra den specifikation, som Exped.Utsk.
nu föreslagit; så gjorde man ju intet annat än förklarade i und.,
alt den pluralitet, som grundlagen fordrar, för att beslut skall af
R. St. öfver frågan vara fattadt, ej är vunnen. Detta innehåller
ju således detsamma som att bell enkelt säga, det R. St. ej funnit
skäl eller lämpligt vara, att bifalla hvad K. M. föreslagit. Då
är det väl bättre, alt, på sätt Gr. Lagerbjelke föreslagit, begagna
den sednare utvägen, än alt vidtaga den förra, som egentligen
hänvisar på inachineriet och icke pä slutsatsen. Jag tillstyrker
alltså jemväl, att R. o. Ad. måtte återremittera förslaget.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade
godkänna ifrågavar:de förslag till und. skrifvelse, ropades
starka nej, blandade med ja, hvarpå Hr Landtm, hemställde om
R. o. Ad. ansåge de emot samma förslag gjorde anmärkmr föranleda
till återremiss, samt denna propos. blef med ja besvarad.
Föredrogs ånyo Const.Utsk:s d. 25 och 26 dennes på bordet
lagda mern. N:o 29, med utlåt, i anledn. af återremiss från 3:ne
376
Den 31 Juli.
Stånd å mern. N:o 21, innehållande förslag till ändringar och
tillägg i 56 och 81 §§:ne Reg.F:n ra. m.
Detta mern. företogs punktvis lill afgörande.
lista punkten, innehållande hemställan, att RiksSt:n måtte
foga sig efter hvarandra i afseende pä ett nu af Utsk. afgifvct
sammanjemknings-förslag, hvarenligt, i fråga så väl
om ett grundlags-förslags antagande till grundlagsenlig bordläggning,
sorn om dess ovilkorliga förkastande och om de förändringar
Utsk:s förslag borde undergå, 3:ne Stånds sammanstämmande
meningar skulle blifva afgörande, och omröstning
i förstärkt Utsk. komme att äga rum endast då 2
Stånd stannat emot 2.
Bifölls.
2:dra punkten, innehållande hemställan att R. o. Ad. måtte
frånträda sitt yrkande örn upphäfvande af Stundens rätt
att med förändringar antaga ett af Const.Utsk., efter återremiss,
omarbetadt eller vidhållet förslag.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Då intet af de öfriga
Stånden instämt i R. o. Adis mening i denna punkt, och dådet
är bättre att få någon förändring än ingen; så tillstyrker jag för
min del att R. o. Ad. mätte antaga hvad här är föreslagit.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i förevaride punkt hemställt.
3:dje punkten, innehållande framställning derom, att R.
o. Ad:s, i fråga om ett förändradt behandlingssätt för Konungens
grundlagsförslag, gjorda anmärkning borde förfalla;
och 4:de punkten, innehållande hemställan att R. o. Ad. ville
frånträda sin anmärkning, att då Konungen vägrar sanction
ä ett af R. St. antaget grundlagsförslag, skälen derför ej
behöfde meddelas.
Bi föllos.
5ite punkten, innehållande hemställan till BorgareSt., att
biträda Utsk:s nu afgifna förslag; och Gite punkten, innehållande
hemställan till BondeSt., att f örena sig med de andra
RiksSt:n.
Lades till handlingarne.
Tide punkten, innefattande Utsk:s sammanjemkade, i st. f.
det i mern. N:o 21, sub N:o 1, framlagda, substituerade
grundlagsförslag.
Härvid gjordes ingen anmärkn., i anledn. hvaraf Hr Gr.
o. Landtm, förklarade, att då R. o. Ad., pä sätt Utsk. hemställt,
frånträdt sina emot Utskis förra förslag gjorda anmärknir i
de delar, som varit stridande emot Utskis nu framlagda förslag,
samt några anmärknir emot detta förändrade förslag icke förekommit,
detsamma komme att hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästa riksdag.
Den 31 Juli.
377
Föredrogs ånyo Const.Utsk:s d. 25 och 26 dennes på bordet
lagda mern. N:o 30, med voler:s-propos. i anledn af ett Stånds
vägran att förena sig med de öfriga Stånden om antagande af de
förslag, Const.Ulsk. i mern. N:is 24, 25 och 26 framställt.
Hr von Hohenhausen, Mich. Sil v.: Den grundlagstolkning,
som Const.Ulsk. här vill sätta i verket, och som det enligt
ett föreg:de betänk, vill göra till lag, anser jag för närvande
ej ega tillämplighet, utan först vid nästkommande riksdag kunna
sättas i verket, i händelse den då blir af R. St. antagen och af
Konungen sanctionerad. Jag vill ej vidare upptaga tiden, utan
blott reservera mig mot detta förfaringssätt som jag anser stridande
mot grundlagens föreskrift, hvilken icke medgifver en sådan
votering som här blifvit föreslagen.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Den fråga, som den siste värde
talaren här nu vidrört, har under flera riksdagar varit en tvistefråga,
och torde äfven under den kommande blifva det, till dess
att 56 § blir förändrad; men under denna riksdag torde emedlertid
saken vara afgjord, sedan en voter:s-propos. i ett fall, alldeles
likartadt med della, redan blifvit bifallen af R. St. och bland dem
äfven af R. o. Ad.; hvarföre jag anhåller att R. o. Ad. ville i
conseqvens dermed bifalla dessa voler:s-propos:r.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att han i anledn. af Hr von
Hohenhattsens framställning, finge åberopa hvad Hr Landtm, förut
i en likartad fråga haft äran anföra, nemi. att han visserligen delade
Hr von Hohenhausens mening om rätta tolkningen af Reg.Fms
56 §, men då Const.Ulsk. pä förhand uttalat sin mening derom,
oell deraf åtminstone måste anses uppenbart, att frågan icke vore
af den klara beskaffenhet, på grund hvaraf Landtmarskalk enl. 55
§ Reg.Fm vore berättigad att vägra propos. ansäge sig böra framställa
den af Gr. Lagerbjelke begärda propos. lill bifall å Utsk:s
förslag till ifrägavar:de voler:s-propos:r.
Uppå sedermera framställd propos. biföll R. o. Ad. Utsk:s i
förevar:de mern. afgifna förslag till voter:s-propos:r.
Föredrogs ånyo StatsUlsles d. 17 och 19 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 242, i anledn. af dels K. M:s nåd. propps. ang:de
beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelse-verkets förenkling,
dels enskilda i samma ämnen väckte motioner.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag drager ej i tvifvelsmål
att ett betänk, af den vidlyftiga beskaffenhet, som detta, måste
punktvis föredragas. Men om R. o. Ad. nu, då betänk, första
gängen föredrages, skulle särskildt genomgå hvar och en af de
många (60) punkterna ■—• samt vid hvarje af dem kämpa om
bifall eller äterremiss så skulle måhända hela veckan dertill åtgå.
Det kunde då dessutom hända, att vid olika punkters afgörande
helt olika pluraliteter vore närvande, och att följaktligen besluten
ej blefve med hvarannan öfverensstämmande. För att i möjliga
-
378
Den 31 Juli.
ste måtto bespara tid, och då Hr Gr. o. Landtm, förklarat sig
icke kunna göra andra propos:r än antingen till bifall eller till
återremiss; så kommer hvarken afslag eller förändring att i allmänhet
ega rum vid denna föredragning. När såsom jag förmodar,
återremiss nu blifver i vissa väsendlliga delar af R. o. Ad.
beslutad; sä skulle följden blifva, när saken till Ståndet återkommer,
att samma kamp måtte förnyas. Jag vågar derföre vördsamt
underställa R. o. Ad., om man ej till dessa öfverläggniugars
säkerhet kunde vidtaga den utvägen att betänk, väl punktvis genomginges,
men att öfverläggningen derom mätte börjas med 3:<ije
och 20:de punkterne, samt att om dessa varda af R. o. Ad. återremitterade,
betänk, må i sin helhet till Lisk. återförvisas, äfven
om en eller annan punkt skulle vid den påföljande granskningen
ulan anmärkn. förbigås. Hvarje ledamot vare likväl förbehållet,
att under skärskådandet af någon viss punkt tillika yttra sig öfver
andra som dermed sammanhänga. Visar det sig vid dessa 2-.ne
väsendlliga punkter, att Utsk:s mening är den rådande så blifver
den naturliga följden deraf, att de dermed sammanhängande också
bifallas. Skulle åter en motsatt mening blifva rådande, sä blifver
följden den, att man vål genomgår hvarje serskild punkt för
sig och dervid gör sina anmärkmr men att man deröfver ej fattar
beslut, ulan låter allt det öfriga med hufvudsaken återgå till
Htsk. Derigenom äfventyrar man ej heller att genom något på
förhand fattadt beslut möjligen inskränka den frihet, man möjligen
ville hafva vid behandlingen af en påföljande puukt.
I anledn. af detta anförande yttrade Hr Gr. o. Landtm.,
alt lian visserligen vid ett föreg:de tillfälle, dä ett utlåt, från StatsUtsk.
förekom, förklarat sig anse alt, endast återremiss eller bifall
kunde beslutas, nemi. såvidt StatsUtsk:s utlåt, rörde antingen Statens
reglerande, eller riksg:s-kont:s inkomster och utgifter eller
styrelse och förvaltning, men att uti nu förevar:de uilät:de förekommo
åtskilliga punkter, hvilka icke egde sammanhang ined uägotdera
af dessa föremål, och i afseende på dem Hr Landtnäs uti
ett annat mål afgifna yttrande, naturligtvis icke kunde vara i sin
helhet tillämpligt. Hvad åter det nu ifrågaställde beslutet anginge
så torde R. o. Ad. linna att härmed icke kunde af R. o. Ad.
fattas något beslut, som skulle afskära en ledamots rätt att enl.
54 § Riksd.Ordn. få serskilda propos:r framställde, i händelse under
öfverläggningen sjelfva ämnet blefve skildt uti flera delar, och
all således, derest nu ett beslut i öfverensstämmelse med Hr von
Hartmansdorffs förslag komme att fattas, dervid dock för hvarje
ledamot borde förbehållas rättighet, alt i afseende pä hvar och en
punkt, som kunde blifva föremål för enskild framställning, erhålla
serskild propos., samt följaktligen beslutet komme att gälla endast
i det fall, alt R. o. Ad;s samtlige ledamöter förenade sig om att
icke yrka serskild propos. på någon af de i Hr von Hartmansdorffs
förslag icke serskildt omförmälde §§.
Hr Sandströmer, And. Peter: Lika med Hr von Hartmansdorff,
anser jag nödvändigt, alt betänk, punktvis föredrages.
Den 31 Juli.
379
Då derjemte de båda omförmälde punkterna (nemi. den 3:dje och
20:de), såsom afhandlande, den förre frågan om ordinarie räntornas
förvandling i penningar, och den sednare, frågan om dispositionen
af de ordinarie räntorna och kronotionden, äro de hufvudfrågor,
hvarpå hela systemet hvilar; så har jag visserligen ingenting
att anmärka emot det gjorda förslaget, men efter det förklarande,
som Hr Gr. o. Landtm, afgifvit, kan jag endast yttra
alt jag för min del, ej skall, i händelse dessa båda punkter, emot
hvad jag hoppas, blifva af R. o. Ad. återremitterade, motsätta
mig alt de öfriga punkterna äfven må få medfölja.
Hr von Hartmansdorff: I fall ingen af Ståndets ledamöter
har något emot alt eli sådant behandlingssätt användes, så är
det ju ingenting som hindrar att det må gå i verkställighet.
Hr Printzensköld, Carl: Jag vill visserligen icke bestrida,
att ju ett sådant föredragningssätt, som det Hr von Hartmansdorff
föreslagit, och hvilket förslag Hr Sandströmer äfven för sin
del biträd!, må iakttagas; men ordningen synes dock fordra, att
man ej först går till den 3:dje punkten och derifrån hoppar ända
till den 20:de, om del ock må medgifvas ali dessa båda punkter
äro de vigtigaste, utan torde det vara riktigt, sedan början
skett med den 3:dje punkten, återgå till l:sta punkten af betänk,
och öfverlägga — om sä finnes nödigt — så väl om den som om
alla de efterföljande punkterna tills man kommer lill den
hälst jag för min del tror att äterremiss äfven i andra punkter,
än just de nu i ifrågavar:de, äro af behofvet påkallad, och således
jemväl lärer komma att af R. o. Ad. beslutas.
Hr von Hartmansdorff: Hr Printzensköld har troligen ej
fullt uppfattat mitt förslag. Det innebär nemi. att om R. o. Ad.
behagade börja öfverläggningen med den 3:dje och 20 punkten,
och om de båda blifva af R. o. Ad. återremitterade, sä skulle jemväl
de öfriga punkterna varda likaså; med förbehåll likväl för
hvem som vill, alt äfven vid dem göra de anmärkmr han behagar.
Jag tror således att här är full frihet lemnad en hvar att
göra och låta efter eget godtlinnande.
Då nu öfverläggningen om föredragningssältet förklarades vara
fulländad, hemställde Hr Landtm, om R. o. Ad. ansåge ifrågavar:de
utlät, böra föredragas punktvis.
Ropades ja.
Ilr Land tm. hemställde vidare om R. o. Ad. ansåge att
härvid början borde ske med 3:dje punkten och att derefter 20:de
punkterne före de öfriga punklerne borde föredragas.
Ropades ja.
Då härefter Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att Hr von Hartmansdorffs
förslag ytterligare innehöll, all i händelse de nyssnämnde
3:dje och 20:de punkterne blefvo återremitterade, jemväl de
öfriga punkterne af Ulsk:s utlåt, skulle återförvisas, samt derjemte
380
Den 31 Juli.
hemställde om R. o. Ad. bifölle detta förslag, likväl med hvarje
ledamot enl. 54 § Riksd.Ordn. förbehållen rätt att äfven ä sistnämnde
punkter erhålla serskild propos., om sådant yrkades och
dessa punkter under discussionen varit föremål för framställning;
blef äfven denna propos. med ja besvarad.
Härefter föredrogs.
3:dje punkten.
Hr Printzensköld: Måhända vill det synas förmätet af
mig, att uppträda vid detta tillfälle, då jag måste börja med det
förklarande, alt del sker såsom vedersakare till de fleste af de
förslag, som blifvit af Statsötsk. till R. St:s antagande framställde.
Jag har visserligen icke annat att åberopa till stöd för denna min
djerfhet, än att jag alltifrån mitt första inträde på tjenstemannabanan
— således under 31 års lid — egnat hela min verksamhet
ät handläggningen af just de ärender, som omhandlas uti StatsUtsk:s
betänk. Men om jag till följd af detta förhållande vågar
att i mina omdömen uti någon mån lita på den erfarenhet sorn
jag under denna icke så korta tjenstetid förvärfvat; så hoppas
jag att R. o. Ad. skall med undseende fördraga hvad jag går att
emot betänk, vördnadsfullt anföra.
Innan jag likväl ingår i någon granskning af sjelfva förslaget
anser jag mig böra fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på åtskilliga
reflexioner, som förekomma i skatle-föreuklings-komiléens betänk,
enär det är detta som legat till grund, ej blott för den K. proposm
utan jemväl uteslutande för det i den nu föredragne punkten
framställde förslag, hvilket Konungen likväl icke funnit sig i
nåder kunna godkänna. Jag gör det, på det att R. o. Ad. deraf
må kunna inhemta beskaffenheten af de rättsbegrepp och de grundsatser,
som vid frågans behandling hos komiterade gjort sig gällande.
Sedan komiterade på ett, jag erkänner det, förtjenst fullt
sätt ådagalagt, huruledes eganderätten skulle i väsendtlig mån förnärmas,
i händelse den af åtskillige ledamöter af det Hederv. Ronde
St. i motionsväg gjorda hemställan om skatternas jemnande
blefve bifallen; och sedan komiterade på grund deraf afstyrkt all
förändring af dessa grundskatter, så hafva komiterade omedelbarligen
derefter, nedskrifvit följande till sin syftning högst märkliga
yttrande, hvilket jag anhåller att få uppläsa. Komiterade hafva
nemi. sagt:
”Då en dylik skattejemnkning hufvudsakligen blifvit ifrågasatt
för att bereda utväg till någon lindring i de dryga bördor,
som nu hvila på den skattskyldiga jorden, hvilken ock onekligen,
i allmänhet, är deraf i behof; så böra emedlertid komiterade, vid
detta tillfälle, icke dölja den öfvertygelse, att med afseende å de
här ofvan anmärkta svårigheterna att med bestämd grundskatt å
egendomar, hvilkas värden i tidernas längd betydligen omvexla,
åstadkomma någon verklig fortfarande jemlikhet uti denna beskattning,
de åtgärder, för nyss omnämnda ändamåls vinnande
vidtagas, snarare böra åsyfta att småningom, — märken väl, mine
Hrr, hvad som följer — då det utan märkbar olägenhet och
Den 31 Juli.
381
rubbning i enskild rätt skulle kunna luta sig göra, berecia
öfvergång till eli annat system, samt till en början, — således
endast och allenast till en början — på sätt redan vid serskilda
tillfällen med flere skattelitlar egt rom, i den mån sådant, ulän
ökad beskattning i öfrigt, kan för sig gå, hindra en del af de serskilda
skattebördor, som utom grundskatten, nu trycka den skattskyldige
jorden.”
Vill man nu på ett tydligare språk öfversätta detta yttrande,
så lyder det så:
Komiterade hafva väl icke vågat tillstyrka npphäfvande nu
genast och på en gäng af den grundskatt, som från ålder åligger
en del af den svenska jorden, för att låta andra hemman och lägenheter,
som från denna skatt hittills varit befriade, uti betalningen
af densamma taga del, emedan orättvisan af en sådan åtgärd
är allt för uppenbar, för att icke genast falla i ögonen och
sålunda sprida missnöje i landet. Men kan förändringen ske småningom
och efter hand, så alt man icke så noga märker den rubbning,
som derigenom förorsakas i egande rätten, hvarigenom saken
åtminstone får sken af laglighet, då kan — dä hör den äga rum.
Man måste således börja med att på de bättre lottade hemmanen
öfverflytta en del af de skattebördor, som utom grundskatten, nu
trycka den skattlagda jorden. Derefter kan man fortsätta öfverllytlningen
i små porlioner hvarje gång, tilldess nivelleringen blifvit
fulländad, utan alt behöfva bekymra sig om, alt innehafvarne
af den icke skattlagda jorden, för de bördor denna på det sättet fått
sig ålagda, icke njutit den ringaste ersättning. Jag hemställer lill
eder, mina Hrr, om ej läror af dylik beskaffenhet äro nära beslägtade
med dem, som kommunismen söker göra gällande, och
om icke uti komiterades ofvan anförde yttrande den satsen temmeligen
tydligt finnes uttalad: att ”man skall taga der det finnes
och lägga der det tarfvas”. Jag kan åtminstone ej på annat sätt
för mig göra detta yttrande begripligt, och då måste jag också i
högsta grad ogilla detsamma. När desse män af deras Konung
erhållit det förtroende-uppdraget att utarbeta förslag, ej till en ny
skattejemkning, ty det har K. Bl. aldrig åt dem uppdragit, utan
till en skatteförenkling; så hade det varit deras pligt att efter förmåga
fullgöra det sednare, men icke taga sig anledn. af några
enskildas motioner, att framkasta satser och förslag, de der åsyfta
att bereda en viss samhällsklass fördelar på öfriga medborgares
bekostnad och således uppenbarligen strida emot der ätlsgruuder,
på hvilka hvarje lagbundet. samhälle såväl i administrativt sorn
juridiskt hänseende måste hvila.
För att än ytterligare ådagalägga märkvärdigheten af de tänkesätt,
de moliver och de rättsbegrepp, som hos komiterade varit
rådande, får jag hänvisa lill det yttrande, som pag. 50 i komiterades
betänk, förekommer. Komiterade, som vidlyftigt sökt ådagalägga
förträffligheten af den förvandling till kontante penningar
utaf natura-persedlarne, hvilken de företrädesvis tillstyrkt, hafva
likväl ej kunnat bestrida möjligheten, af en myntförsämring,
och således ej heller, att de hemman, som erhålla sin grund
-
382
Den 31 Juli.
skatt förvandlad i penningar, derigenom framdeles kunna i denna
skatt vinna betydlig lindring emot nu. Sedan komiterade gjort
detta medgifvande sä yttra de, såsom orden lyda, att myntförsämringen
: r,derest den verkligen kommer att inträffa, måste ega rum
så långsamt, att, om man än antager möjligheten deraf, att grundskatterne,
derest de voro i penningar bestämda, sålunda successivt
blefvo nedsatte under de belopp, hvartill de skulle hafva uppgått,
så framt de fortfarande funnits i persedlar bestämde oell lösningspriserna
af varuvärdenas omvexling beroende, en dylik nedsättning
blefve snart sagdt omärklig. En icke ringa del af den ordinarie räntan
utgöres dessutom redan för närvarande med bestämdt penningebelopp;
och i afseende på alla de räntor, ifrån hvilkas utgörande
befrielse, i följd af andra onera, ålnjutes, såsom af rusthåll, gästgifveriet
m. fl. vore möjlig förändring i beloppet för Staten likgiltig”.
Vill man nu på ett tydligare språk, jemväl öfversätta dessa
ordalag, så komma de att lyda sålunda: komiterade medgifva visserligen,
det grundskatternes förvandling i kontanta penningar kan,
i händelse af myntförsämring hafva till följd nämnde skatters förminskning,
ehuru detta är af ingen betydenhet, då myntförsämringen
måste antagas icke kunna ske annorlunda än ganska lång
samt,
hvarigenom skattenedsättningen också icke låter sig så tydligen
förmärkas. Vidare medgifva komiterade, att denna skattenedsättning
icke kan blifva allmän, utan att den endast kommer
de hemman lill godo, hvilkas persedelränlor nu i verkligheten antingen
i natura eller efter markegångspris utbetalas, ty de hemman,
såsom rusthåll, gästgifverier m. fl. hvilka äro befriade frän
utgörandet af sina räntor i följd af andre dem ålagda, emot grundskalterne
svarande onera, kunna naturligtvis uti dessa sednare icke
njuta någon lindring; men eftersom innehafvarne af dylika hemman
sjelfve uppbära räntorne, så all Staten med dem icke ome
delbarligen
har att skaffa, så är det också för Staten likgiltigt,
om dessa hemmans innehafvare, jemförelsevis lill innehafvarne af
de öfriga med grundskatt belagde hemmanen, blifva lidande derigenom,
att de icke erhålla minskning i deras natura-prrestationer
i samma mån som räntorna, genom myntförsämringen, blifvit förminskade.
Jag har likväl trott det vara det första och oeftergifligaste
vilkoret för en Regering, att så väl i juridiskt som i administrativt
hänseende utöfva rättvisa mot alla samhällsmedlemmar. Vill den
uti grundskatterne tillvägabringa en förändring, så är det ingalunda
värdigt att säga: vi skola söka att för Er, som hafva hemman,
öfver hvilkas räntor vi kunna disponera, bereda lindring i skattebördorna,
men detta göra vi ej för Er, som hafva hemman, hvilka
ej till Staten betala direkta afgifter, ulan i stället utgöra naturapraestationer:
ty J uppbären sjelfva räntorne af Edra hemman,
och om J sålunda blifven nödsakade att fortfara roed Edra naturaprmstationer
till oförminskadt belopp, fastän de öfverstiga det värde
hvartill räntorne, genom inträffande myntförsämring nedgått,
så är det en sak, som för Staten är fullkomligt likgiltig. —
Den 31 Juli.
383
Delta är en lära, hvars följder icke så lält kunna beräknas, och
man hade, innan den uttalades, bordt närmare öfverväga beskaffenheten
af densamma. — Later det väl med rättsbegreppen och
med den omsorgsfulla vård, som en Regering är pligtig att i lika
mått ägna åt alla medborgare, sig förena, att söka åt somliga bereda
lindring i deras skatter, men på samma gång förklara sig likgiltig
för om dessa fördelar icke komma andra lika berättigade
lill godo? Och månne ej split och oenighet häraf skulle alstars
inom landet? Hvem kan väl t v i fl a derpå? ty, säga hvad man vill
så skall grundskattens förvandling i penningar, i samma ögonblick
som myntet af en eller annan orsak faller i värde, oundvikligen
leda derhän, alt den ene jordegaren tillskyndas en förmån, hvaraf
den andre, som mäste oförändradi bibehålla de onera, han fått
sig pålagda, icke kan komma i åtnjutande, och denna skall då
med skäl kunna beklaga sig öfver en Regering, som ej förmått
bättre förutse händelsernas gäng, än att den vidtagit åtgärder af
den natur, att de måste gynna vissa skattdragande medborgare på
sina likars bekostnad.
Sädane, Mine Hrr, äro de rättsbegrepp, som finnas uttalade
i delta betänk.! Må det då ej väcka föruudran, om man till detsamma
sätter föga förtroende.
Ilvad nu sjelfva den föreslagna ränleförvandlingen beträffar,
så, enär komilerade erkänt det ligga inom möjlighetens gräns, att
en myntförsämring kan ega rum, hvilken möjlighet ligger desto
närmare för handen, som, då det är R. St:s rätt att ensame öfver
banken förfoga, häraf följer det de jemväl äga i sin magt, att
Konungen ohördan, så förvalta denna bank. att dess sedlar kunna
liil deras nu ägande värde i betydlig mån försämras; finner
jag ensamt denna omständighet innefatta tillräckligt skäl för mig
att bestrida verkligheten af den fördel, som man af den ifrågavar.
de
vandlingen skall ske i silfver efter 1830 års myntfot, men hvarest
ligger garantien derföre, att denna myntfot skall för alltid bestå?
Bära väl fordna realisationer vittne om en sådan narraktighet?
Och huru hafva de försäkringar som lemnades vid dessa tillfällen
blifvit uppfyllda? — Icke en gäng de förskrifningar, som ntgäfvos
på silfver specie skyddade deras innehafvare från förlusten af
sin rättmätiga egendom, sedan bankens sedlar fallit i vanvärde;
ty man dömdes att taga dessa sedlar i betalning för den valuta i
silfver, som man hade leranat, ända tilldess bankens bankrutt-tillstånd
genom 1830 års myntlag blef stadfästadt och gjorde slut
pä ivisterne. Hvad som skett under en förfluten tid kan äfven
den kommande tiden förnyas; och det måste då vara af yttersta
vigt, att i en fråga af sådan art som denna, äfven fästa uppmärksamheten
pä denna kommande tid, men icke ensamt bedöma den
efter det närvande ögonblickets förhållanden. Så gjorde också
den store rikshushållaren Carl XI, dä han beslöt, att alla räntor
skulle till största delen utgå i nalura-persedlar. Han, den store
mannen, förutsåg icke blott möjligheten af myntets försämring, utan
äfven att en mängd andra omständigheter kunde verka till ned
-
3S4
Den 31 Juli.
sättning af penningens värde; men att deremot priset å de natura
persedlar, hvaraf grundskalterne beslå, alltid skulle följa sin lid,
och att således skatternas beräkning i säljbara varor innebar den
största säkerhet, att proportionen emellan dem och hemmanens
värde alltid skulle oförändrad bibehållas.
Pä dessa grunder -— hvilka, i händelse af framdeles skeende
försök att dem vederlägga, jag förbehåller mig att närmare få utveckla
— yrkar jag alt den föredragna punkten ej mätte bifallas,
ulan varda till StatsUtsk. återremitterad.
Frih. Cederstr örn, Jakob: Den föreg:de talaren har visserligen
gjort några obestridliga anmärkmr emot Utsk:s betänk, i
afseende på det lättsinniga — må jag få nyttja det ordet — uti,
att taga skattebördor ifrån den ena medborgaren och kasta dem
på den andre, och den värde talaren har jemväl rätteligen upplyst
de följder, som af myntförsämring skulle föranledas; men han
har icke upplyst del oriktiga tili komiterades uppgift, att den skattskyldiga
jorden nu är för bårdt betungad af sina skattebördor.
Del torde derföre tillåtas mig, alt erinra om en sak, som komiterade
bordt hafva sig bekant, nemi. att den nuvar:de skattläggningen
är åsatt efter ett myntvärde, som är 1668 års, af hvars
riksdaler vår nttvar:de utgör en fjerdedel i r:gds räknadt. Hade
nu räntorna med penningarne derunder gått ut efter den myntfoten,
så hade likväl ej skäl varit alt säga, att jorden vore mera
tryckt nu än då. Den är det ej heller, ulan den är tvertom mindre
tryckt nu än dä, i alla afseenden, och i synnerhet genom de
skedda myntförsämringarne; och hemmanens betydligt bättre afsedda
skick. Alt dessutom vilja gifva en del af jordegarne lindring
i sina onera, och ej vilja gifva de öfriga medborgarne någon
lindring i bevillningen, hvilken tvert deremot naturligtvis kommer
att höjas i samma mån, som grundskatterne förminskas; det
vittnar ingalunda om den rättvisa, som bör iakttagas vid skatternas
fördelning. Komiterade hafva förbisett att det finnes grundlags-sladganden
här i landet, och att dessa grundlags-stadganden
ej kunna ostraffadt förbises. Dessa stadganden vilja i främsta
rummet med Staten ständigt bibehållas vid sina ordinarie inkomster,
och sedermera att hvad för statens behof utöfver de ordinarie
inkomsterna tarfvas, det ensamt skall genom bevillningar fyllas.
Om man nu förskingrar de ordinarie inkomsterna, så följer af sig
sjelft, att för hvarje riksdaler som man lager derifrån, skall en
brist uppstå, som till samma belopp måste genom bevillning fyllas.
Detta är ju klart! Ja, säger man, men då måste ju också de deltaga
deruti, som fått en lindring i de vilkor som de hade förut.
Men hvilka voro då dessa vilkor? Jo, de hade kronans jord åt
sig upplåten emot eneviss skattskyldighet som blifvit dem ålagd.
Hvem är då berättigad att taga denna skattskyldighet ifrån den
enskilde medborgaren och lägga den på en annan, då den skattdragande
varit nöjd med sitt kontrakt uti 170 år, och ingen af
dem nu skulle vilja sälja skatteräntan för de der 10 årens kronovärdi,
Den 31 Juli.
385
värdi, och anse sig belåtne, utan han skulle tilläfventyrs laga
1000 r-.dr för hvartdera af dessa årens kronovärdi. — Den som
under sådana förhållanden vågar säga att jorden är för hårdt beskattad
borde blygas alt se folk i synen. — Att den är hårdt
beskattad, då den går på det sättet i köp man och man emellan!
Jag anhåller att denna punkt måtte återremitteras, och att
R. o. Ad. ej måtte medgifva räntornas förvandling. Jag kommer
framdeles att yttra mig i åtskilliga delar emot komiterades
förslag och Utsk:s betänk.; och skall jag söka att visa, huruvida
man med sakkännedom om rikets drätsel har uppgjort det förslag
som af komiterade blifvit framstäldt och af Ulsk. tillstyrkt.
Hr Sandströmer: En värd talare har, innan han ingått i
detaljerna af den fråga som nu utgör föremål för R. o. Adis öfverläggning,
ansett nödigt att söka slämma R. o. Ad:s tankar om
tendenserna af komiterades åsigter på ett med hans syftemål öfverensstämmande
sätt. Han har företagit sig en öfversättning af
de ord som komiterade pä några ställen begagnat; men det händer
någon gång att öfversättningar göras alltför fria, och då man
i sådant hänseende har ett ordspråk om öfversättning af sjelfva
bibeln, böra komiterade ingalunda förundra sig öfver all deras betänk.
blifvit föremål för en dylik. Jag anhåller derföre, att ytterligare
för R. o. Ad. fä uppläsa den puukt, som varit föremål för
öfversättningen. Den lyder:
”Då en dylik skattejemkning hufvudsakligen blifvit ifrågasatt
för att bereda utväg lill någon lindring i de dryga bördor, som
nu hvila på den skattskyldiga jorden, hvilken ock onekligen, i
allmänhet, är deraf i behof; så böra emedlertid komiterade, vid
detta tillfälle, icke dölja den öfvertygelse, att med afseende å de
här ofvan anmärkta svårigheterna att med bestämd grundskatt å
egendomar, hvilkas värden i tidernas längd betydligen omvexla,
åstadkomma någon verklig fortfarande jemlikhel uti denna beskattning,
de åtgärder, som för nyss omnämnda ändamåls vinnande
vidtagas, snarare böra åsyfta att småningom, dä det utan märkbar
olägenhet och rubbning i enskild rätt skulle kunna låta sig
göra, bereda öfvergång till ett annat system, samt lill en början,
på sätt redan vid serskilda tillfällen med flera skattetitlar egt rum,
i den mån sådant utan ökad beskattning i öfrigt, kan försiggå,
lindra en del af de serskilda skattebördor, som utom grundskatten
nu trycka den skattskyldiga jorden.”
Hvad hetdsl för åsigt komiterade härutinnan hyst, synes den
vara temligen likgiltig för behandlingen af nu under öfverläggning
varande 3:dje punkten, som handlar om sättet att förenkla de
hvarje hemman äsalte räntor, under det att det upplästa stycket
ur komiterades betänk, angår frågan derom, huruvida genom en
jemkning, emellan de olika egeudomarnes skatter, mera jemlikhel
i grundskatternas utgörande skulle kunna beredas. En så beskaffad
åtgärds vidtagande har dessutom blifvit afstyrkt, och då synes
det ännu mera öfverflödigt, ali orda om de åsigter, som komite7
H. 25
386
Den 31 Juli.
rade derjemte hafva yttrat ang:de hvad framdeles, tilläfventyrs
skulle kunna åtgöras. Då sådant emedlertid skett, ber jag att få
fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå att komiterade utredt och
förklaradt, att den genom ifrågasatt skatiejemkning åsyftade jemlikheteu
i bördorna, ingalunda skulle kunna på delta sätt tillvägabringas,
och alt det äfven vore ändamålslöst att göra en dylik
jemkning, enär den i tidernas längd skulle komma ått åter föranleda
behof af enahanda åtgärd. Vid detta förhållande och under
det, efter min öfvertygelse, riktiga antagandet, att hvarje skatt
borde utgå i visst förhållande till den afkastning hvarpå den grundades.
Hafva komiterade endast yttrat den allmänna reflexion, alt
den åsyftade jemlikheten icke kan vinnas med mindre än sjelfva
beskaltnings-grunden, förändras; men att om man vill på dylikt
sätt bereda den tyngdbeskatlade jorden någon lindring, det då
syntes lämpligare, alt småningom borttaga några af de bördor
som ulan grundskatten, belasta dylik jordegendom.
Det har blifvit anmärkt, att en sådan åtgärd, hvars möjliga
vidtagande i framtiden, komiterade ifrågasatt, skulle vara stridande
emot alla rättsbegrepp, och all Slaten derigenom förnärmade andra
medborgare, hvilkas bördor blifva ökade. En sådan sals leder
derhän, ali all skatt, som en gång blifvit införd, måste i
evärdliga tider vara orubblig; ty det ligger i sakens natur alt om
någon skall lindras från en skatt, som han anses bära för mycket,
så mäste en rubbning åstadkommas. Jag tror dock för min
del, alt, man i sådant fall ej kan tillvägagå med mera moderation,
eller mera söka att bevara allas rätt, än då man, som komilerade
gjort, tillstyrker alt dylika åtgärder om de skida vidtagas ej
böra sällas i verket annorlunda, än i den mån det '''utan märkbar
olägenhet och utan rubbning i enskild rätt kan låta sig
göra”. Sådant innebär ju motsatsen af det hvarför man beskyllt
komiterade. Det innebär nemi. just bevarandet utaf lielgden
af hvarje enskilds rätt. Jag ber ock att härvid fä erinra,
huruledes R. St. vid föreg;de riksdagar flera gånger lindrat jordens
bördor, t. ex. genom att borttaga mötespassevolancen, som
var en afgift, hvaraf den roterade jorden drabbades. Ora nu, pä
sätt den siste värde talaren behagat yttra, detta förslag vore lättsinnigt
derföre att en lindring i den enes skatt komme att drabba
den andre; så hafva komiterade åtminstone den trösten att de
få dela detta oblida omdöme, med föregtde Ständers beslut, hvilkas
exempel de följt.
Man har äfven här yttrat att, då enl. komiterades förslag
alla sådana hemman, som ej utgöra sina räntor, olan som derför
äro underkastade vissa prestationer, ej skulle blifva delaktiga af
de förmåner rånleförvandlingen ansetts medföra; sä innebure detta
en orättvisa, och att detta vore ovärdigt eu Regering att visa en
sådan likgiltighet för den ene medborgarens rättigheter, alt den
ej skulle bry sig om att bereda äfven honom den fördel, som hon
beredt andra, hvilket vore stridande mot den opartiskhet, som
Staten är skyldig hvar och en af sine medborgare. Jag kan icke
rätt fatta meningen med denna anmärkn., ty alla skattskyldiga
Den 31 Juli.
387
liemmansräntor skulle ju förvandlas efter samma grund och för
öfrigt mäste, antingen hemmansräntor komma att bestämmas i
persedlar eller i peuningar för de hemman hvilka i st. f. räntor,
utgöra vissa praestationer, det vara alldeles likgiltigt, huru deras
i följd deraf, afkortade räntor i berörde afseende beräknas, emedan
sådant ej inverkar pä deras skattskyldighet. Jag kan således
för min del ej linna någon orättvisa emot dessa sednare hemman
ligga uti den förändring, som ränteförvaudlingen kan medföra för
dem, hvilkas räntor verkligen utgå.
Må det för öfrigt tillåtas mig att yttra, det man åtminstone
bör hålla komiterade räkning derför, att de tydligt uttalat sina
åsigter, och icke sökt att föra någon bakom ljuset, i afseende å
syftet af de åtgärder som komitterade ansett lämpliga att vidtaga,
utan fullständigt framställt motiverne för sina förslag.
I afseende pä sjelfva hufvudfrågan ber jag att få uppläsa det
yttrande, som komitterade derom afgifvit. Det lyder:
”Vid fråga derefter om det ena eller andra af förutnämnda
2:ne allernativers" (nemi. att räntorna skulle för framliden antingen
utsättas i penningar, eller ock utgå i färre persedlar,) ”företräde
i öfrigt ; så har såsom skäl för hemmansränlornas bestämmande
i persedlar, blifvit anfördi, att denna skatt derigenom alltid
komme att jemkas i förhållande lill varuvärdenas omvexling. Detta
skäl är likväl endast riktigt under förutsättning, att de skattskyldiges
inkomster af sina egendomar och följaktligen tillgångarne för
skatternas utgörande, som alltid borde vara grunden för deras belopp,
i samma mån omvexlade; men att så icke är händelsen,
inses lätt vid öfvervägande deraf, att då priserna stiga, sådant
vanligen är en följd af missvexter och dylika omständigheter, som
vålla ringa tillgång på de produkter, hvilka äro i fråga, hvadan
en i dylika produkter bestämd skatt då innefattar vida större andel
af afkastningen, än under vanliga omständigheter, och således
det orättvisa, och för jordägarne menliga förhållande uppkommer,
att skattebördorna ökas i den mån, tillgångarne för deras utgörande
förminskas, hvaremot när ymnig tillgäng uppstår och priserna
falla, motsatt förhållande eger rum”. (Detta är ett förhållande
som jag anser stridande mot all riktig beskattningsgrund).
”Derjemte inträffar äfven, i följd af ett dylikt beskattningssätt,
att i alla de, ej sällan förekommande fall, då skatterna äro utsatte
i sådane effekter, hvilkas värde, vare sig i följd af ständigt tilltagande
konsumtion eller småningom minskad tillgång, mer och
mer stegras, såsom t. ex. skogsprodukter, beskattningens tyngd och
ojemnhet förökas. Den rättvisa i beskattningen, som man på
nyssnämnda sätt vill tillvägabringa, vinnes således icke derigenom,
men vida mera genom en penningeränta, som när penningen är
rätta mätaren af varuvärden medför den fördel, ali skattens påräknade
förhållande lill egendomarnes afkastuiug och värde icke
af tillfälliga orsaker kan undergå någon väseudtligare rubbning,
emedan mindre produktion vanligen godgöres genom förhöjda
priser”.
25*
388
Den 31 Juli.
Det har likaså blifvit af komiterade anmärkt, att räntorna
för närvarande uti flera provinser utgå i penningar, hvarigenom
dessa provinser njuta den förmånen att, äfven om varu-värdena
stiga, icke vara underkastade den olägenheten deraf, som drabbar
dem, som fortfarande äro ålagda att utgöra sina räntor in natura.
Jag hemställer då, huruvida det är förenligt med den rättvisa i
beskattningen och den billighet mot alla medborgare, som man i
anmärknme emot komiterades förslag åberopat, och som jag anser
framför allt böra iakttagas, att låta ett sådant beskattningssätt,
fortfara, som för vissa delar af riket kan leda derhän att egendomarne
derstädes kunna få sina räntor till värdet förhöjda, under
det att egendomarne i andra provinser, genom sina räntors utgörande
i penningar, äro försäkrade att aldrig blifva underkastade
en sådan förhöjning? Sålunda hafva de så kallade conquetterade
provinserna, genom räntornas bestämmande i penningar, blifvit
bibehållna vid ständigt samma belopp, under att i andra orter
räntorna betydligt stigit; och olikheten härutinnan är så stor, att
då t. ex, ett hemman i Malmöhus län med en ränta efter kronovärdi
af 19 r:dr 45 sk. 6 r:st., ännu utgör densamma oförändrad,
så har den till 18 r:dr 33 sk. 7 r:st. bestämda räntan af
ett hemman i Stockholms län ökats ända till 183 r:dr 44 sk.
3 r:st. Ar sådant rättvist? Sådane bevis pä den stora olikhet
som uppkommer af persedelskallen, må äfven anmärkas, att dä
räntan af eli hemman i Upsala län. år 1844 utgjorde 96 ridr
4 sk., steg densamma år 1845 till 131 r:dr 45 sk. 3 r:st., eller
nära 38 proc. och sådant just dä innehafvaren i följd af missväxt
egde de minsta tillgängarne alt betala en dryg skall. Sammalunda
har händt, att ett hemman i Stockholms län, som 1834
betalde 158 r:dr 5 sk. 1 rist. nödgades 1845 betala en ränta af
221 r:dr 15 sk. 1 rist. eller en förhöjning af 40 proc. allt under
det att hemman i de delar af riket, som ej äro underkastade denna
föränderlighet af räntan, bibehållit sin gamla skatt oförhöjd.
Detta är i min lanke ej rättvist!
Beredandet af en förändring utaf det vidlyftiga ränteväsendet
i Sverige, bar under en läng följd af är utgjort föremål för Svenska
folkets iifliga önskningar och för styrelsens bemödanden. Vid
serskilda tillfällen hafva ock R. St. beslutat vidtagande af åtgärder i
och för detta ändamål. Del är således redan för läng tid tillbaka
erkändt, att en förenkling af värt skatteväsende är af behofvet
påkallad. Derom bör således ej mera behöfva alt tvistas, ty
den tvisten är redan afgjord; hvarföre här endast kan blifva fråga
om burti denna förenkling skall tillgå. Och i afseende derå
tror jag komiterade hafva, vid behandlingen af delta ärende, nogsamt
ådagalagt, att del svårligen låter sig göra, att förvandla de
nuvande persedelräntorna till färre persedlar, utan alt det skulle
föranleda till de aldra ytterligaste strider om förvandlingsgrundeu.
Man talar om, att man ej bör ingå på en förvandling i penningar,
emedan följden deraf kan blifva, att genom varuvärdets fall,
räntan kommer att understiga det belopp den i annan händelse
skulle utgjort, och att Staten sålunda blefve lidande. Men om
1) e n 31 Juli.
380
man till en del medgifver möjligheten häraf, så mäste man väl
äfven medgifva att i samma ögonblick som man vill försöka alt
utbyta den gamla skatten, som utgår i en mängd räntepersedel-,
sä att ensamt jordeboksränta!! består af ej mindre än 295 serskilda
titlar och manlalsränlan beräknas efter 155 serskilda grunder,
skall den farhåga uppstå, att dessa nya persedlars värde möjligen
kan komma att förvandlas i belt annan proportion, än de gamla
persedlarnes. Att utbyta dessa persedlar innebär ju möjligheten
af en olikhet, och — på hvilkendera sidan olägenheten deraf
skulle falla, tror jag svårligen att någon kan föruisäga. Manne
det då ej är bäst, för att slita den långvariga tvisten, alt bestämma
de nu ifrågavande, liksom alla andra skatter, i den allmänt
antagna varumälaren eller mynt, och således för alla delar af riket
på samma sätt, som jag nyss nämnt att förhållandet är i de
couquetterade provinserna? Betänk, utvisar att komiterade, då de
framställt della förslag, väl icke underlåtit att, för den händelse
att detsamma icke skulle finnas lämpligt, framställa ett annat alternativ;
men då komiterade gjort detta, så hafva de äfven, pä
samma gäng, utvecklat de svårigheter, som, enligt hvad jag nu
haft äran ytterligare anmärka, skulle möta verkställigheten deraf.
Då nu det första alternativet blifvit af SlatsUlsk. tillstyrkt och af
2:ne RiksStånd redan antaget; sä anser jag mig äfven böra tillstyrka
R. o. Ad. alt genom bifall till detta förslag, göra ett slut
på de mänga och länga striderna om denna sak.
Hr Printzensköld: I den ganska trogna öfversättning, som
jag tasrit mig friheten verkställa utaf ett par strofer i komiterades betänk.
, har Hr Sandströmer trott sig finna ett bemödande å min sida att
stämma R. o. Ad;s opinion för de åsigter, som af mig blifvit uttalade.
Man finner häruti ett förnyande af det försök, som vid ett föreg:de
plenum af denne talare blifvit gjordt, att tillägga sina motståndare
hemliga motiver för sitt handlingssätt. Jag hade likväl bordt kunna
hoppas pä motsatsen, eller att man skulle fästa sig endast vid
de yttranden jag afgifvit. Det har varit min rättighet att uppläsa
de stycken i komiterades betänk., som jag ansett företrädesvis förtjena
uppmärksamhet, och dä jag derefter med andra tydligare ordalag,
troget ålergifvit deras verkliga mening och innehåll, skall man
uti denna min åtgärd förgäfves söka upptäcka annat syftemål än
att jag sanningsenligt velat lägga i dagen beskaffenheten af de
läror och grundsatser, som hos komiterade gjort sig gällande. Att
jag ej heller misslyckats häri utan tverlom ganska riktigt uppfattat
komiterades åsigter, sådane de äro i verkligheten, fastän de
icke blifvit uttalade med så tydliga ord, att de genast falla en
hvar i ögonen, derföre ligger beviset uti den fullkomliga tystnad
hvarmed Hr Sandströmer gått förbi sjelfva saken, sådan som jag
framställt densamma. Ty icke med ett ord har han sökt vederlägga
hvad jag anfört, så vida man ej vill såsom vederläggning
betrakta den anmärkn. han sjelf gjort, att de af mig upplästa
stycken i komiterades betänk, rörde sådana ämnen som nu ej
skulle vara föremål för Ståndets pröfning. Jag ber likväl att
390
Den 31 Juli.
häremot få erinra det komilerades betänk, i sin helhet, legat till
grund för StatsUtsk:s behandling af del ärende, hvars föredragning
nu är börjad. Att grauska de motiver, som komiterade i mer
eller mindre tydliga ordalag uttalat till stöd för deras meningar
och åsigter i alla de serskilda frågor, som betänk, omfattar, är
då en lika obestridlig rättighet som skyldighet för en hvar, som
önskar att göra sig ett klart begrepp om den inre halten af komilerades
arbete för att derigenom erhålla en säker utgångspunkt
för dess bedömande.
Hr Sandströmer har sagdt, att i fall han anser den af komiterade
föreslagna ränteförvandling ej vara antaglig, så skulle aldrig
grundskatt kunna rubbas. Neji visserligen icke på det sätt,
som komiterade åsyftat, ty denna rubbning öppnar vägen för
grundskatternes fullkomliga upphäfvande ensamt lill fördel för
dem af hvilkas hemman de utgöras. Men hvar ligger rättvisan
för en sådan åtgärd? Kan det, med denna rättvisa vara förenligt,
att vidtaga sådana anstalter, hvarigenom del är alldeles uppenbart,
att den ene medborgareklassen skall lid efter annan tillskyndas
fördelar på den andras bekostnad? Öfverflytta!' man icke derigenom
i sjelfva verket ett betydligt skattebelopp icke endast på
andra innehafvarne af all den privilegierade jorden utan jemväl
på andre skattdragande medborgare; ty det ligger ju klart i sakens
natur, att i samma mån som myntet af en eller annan orsak
faller i värde, i oell hvarmed grundskatten, då den endast
består af kontanta penningar, också lill sitt värde förminskas, i
samma mån uppstår äfven genom denna skalteförminskniug i Statens
inkomster en brist, som oundvikligen måste ersättas. Och
hvilka drabbas väl dä af denna ersättning? Jo, just de medborgara-klasser,
hvilka icke förut varit pligtiga att med hemmansegaren
deltaga i erläggandet af hans skatter. Såsom stöd för riktigheten
af de åsigter komiterade hyllat i della hänseende, har Hr
Sandströmer anfört, huruledes R. St. skulle vid föregtde riksdagar
hafva npphäfl åtskilliga onera som ålegat den skattskyldiga
jorden, och den värde talaren har dervid bestämdt åberopat 1840
års riksdagsbeslut om mötes-passevolancens upphörande. Ja, mine
Hrr, jag minnes beklagligtvis alltför väl de många förunderliga
saker, som inträffade vid delta riksmöte, och bland dem äro visserligen
icke den tilldragelsen en af de minst märkliga, att R.
St. tilläto sig, att på alla andra skattdragandes bekostnad, från ett
onus befria sådane medborgare, som voro lagligen förbundne att
vidkännas detsamma. Men för det att R. St. någon gång tillförene
begått en uppenbar orättvisa, att icke rent af säga våld, emot
en stor del af Sveriges befolkning, så bör man väl icke derifrån
hämta skäl att oafbrutet fortgå på samma förderfliga bana. Tvärtom
synes mig exempel af dylik art böra innefatta en kraftig väckelse
att för framliden skipa rättvisa emot alla och alt sålunda
icke till den ena medborgareklassen utdela förmåner, som till sina
följder komma att för de andre blifva i hög grad betungade.
Jemväl har Hr Sandströmer, velat tillmäta komiterade såsom
en förtjenst att de öppet uttalat sina åsigter. Jag måste dock
Den 31 Juli.
391
högtidligen förklara, det jag anser häruti alls icke ligga någon förtjenst.
Komiterade hafva i detta fall endast fullgjort en oeftergiflig
pligt, som åtföljde det uppdrag de erhållit af sin Konung.
De egde ej rättighet att förtiga de cåsigler som hos dem gjort sig
gällande. Men jag beklagar endast, att dessa åsigter, just varit
sådana, som uppenbarligen innebära ett försök att kränka eganderätten,
i st. f. att komiterade bordt efter yttersta förmåga söka
att hälla den i helgd. Till försvar för ränteförvandlingen till
kontant har Hr Sandströmer tillika uppläst en lång strof ur
komiterades betänk., hvaraf äfven jag tagit kännedom; och deruti
har den värde talaren hufvudsakligen fästat sig vid hvad komiterade
yttrat ang:de den stora orättvisa, som skulle drabba räntegifvaren
derigenom att han, då högre priser inträffa, i följd af
missväxter eller andra förhållanden, måste dyrare än eljest lösa
sina räntepersedlar. Men hvaruti består väl då denna orättvisa?
Är det icke en känd sak, att under mindre goda år, med i följd
deraf stigande priser å all slags säd, landlegendomarne vanligen
lemna större inkomst, än under ymniga skördar, då spannmålen
snart sagdt faller i vanvärde? Är det då icke billigt, alt Staten
som ä sin sida, mäste till högre pris betala den spannmål som
upphandlas till altmänt behof, jemväl af den skattdragande erhåller
högre lösen för hans hemmansräntor? För mig är det ej möjligt
alt häruti kunna upptäcka någon orättvisa, men väl ligger
en sådan klar för mina ögon uti ett förslag, som går ut derpå,
att Staten skall dyrt köpa sin spannmål, men det oaktadt åtnöja
sig med en låg lösen för densamma af räntegifvaren. Jag kommer
härvid tillbaka på kapitlet om rättvisa i beskattningen och
frågar hvem som skall betala skilnaden, eller bristen? Jo det
kommer att ske af dem, som dertill ej förut haft någon förbindelse.
Hr Sandströmer har vidare frågat R. o. Ad., huruvida det
är rättvist att fortfara med en beskattning som ökar räntorna i
vissa provinser, men ej uti andra, och till bevis pä motsatsen bar
Hr Sandströmer anfört åtskilliga exempel, af lika beskaffenhet med
dem som i komiterades betänk, finnes upptagne. De skola nemi.
visa den skilnad, som uppstått i tidernas längd imellan de räntor
som utgå i de conqueterade provinserna, och dem som utgöras
af Sveriges öfriga provinser. Jag ber dock att få erinra Hr
Sandströmer, det de räntor som erläggas inom förstnämnde provinser
förblifver oförändrade, ej på grund af Svenska Regeringens
beslut, utan i följd af fredsfördrag, de der innefattat det uttryckliga
vilkor, att dessa provinser ej skulle under något vilkor eller
för någon tid betalas med utgörandet af de dem åliggande räntor,
på annat satt, ån som vid provinsernes afträdande till Svenska
kronan var förordnad!. Detta och ingenting annat har föranledt
den anmärkta olikheten, hvilken ökat sig i samma mån, som myntets
värde allt mer och mer blifvit försämradt; men om en fredstraktat
befriat vissa provinser från deras räntors förvandling till
natura-persedlar, kan väl derifrån hämtas något lagligt skäl eller
ligger deruti någon giltig orsak att i öfverensstämmelse härmed
392
De q 31 J uli.
förändra de grundskatter som för hela del öfriga landet, snart
sagdl från urminnes tider varit gällande? Visserligen skulle, på
sätt jag i det föreg:de redan anmärkt, delta bereda en icke ringa
fördel ål de skattlagde hemmanens ägare, då, efter hvad till
och med af Hr Sandströmer är vordet erkändt, skatterna derigenom
kunna i tidernas längd förminskas. Men på hvilken rättsgrund
kan väl en sådan fördel försvaras, då den icke låter sig
hämta från det förhållande som äger rum med de conqueterde
provinserne? Ar det väl möjligt, att Hr Sandströmer vill påstå att
skattehemmansägaren lider orätt, om han i framtiden får lösa
sina räntor med större penningebelopp än nu? Jag ber då Hr
Sandströmer ihågkomma, att, i samina män som, genom myntets
minskning i värde, det nominela priset å persedelskatterne
stiger, i samma mån blir äfven hemmanens nominela penningevärde
förökadt, så att räntans förhållande till hemmanets försäljningsvärde
alltid kommer att blifva oförändradt, på det sätt att
om räntan varder genom myntförsämring t. ex. fyrdubblad emot
nu, så kommer också sjelfva hemmanets försäljningsvärde att uppgå
till fyrdubbelt belopp. Och just denna omständighet ligger
för öppen dag, i liela orättvisan af den åtgärd, som komiterade,
i afseende på skatteförenklingen, företrädesvis hafva föreslagit.
Flr Sandströmer har äfven sagt, att sådana förändrade omständigheter
i framtiden skulle kunna inträffa, hvilka gjorde det
lika möjligt för den enskilde, som för Staten, att förlora på förvandlingen.
Må det så vara! Men icke äro vi här församlade,
såsom Svenska folkets representanter, i ändamål att vårda Statens
angelägenheter genom ett slags terningspel, hvilket blefve händelsen,
i fall man skulle så behandla denna sak, att det sedermera
berodde af en slump om den ene eller andre derpå komme
att vinna eller förlora. Det är vår oeftergifliga pligt, att härvid
gå tillväga med den varsamhet, att, så långt menskligt förutseende
sig sträcker, så väl Statens som alla dess medborgares rättigheter
lika kraftigt betryggas, emedan deruti ligger det främsta
vilkoret för hvarje lagbundet samhälles trefnad och bestånd.
Vidare har Hr Sandströmer sagt, det han trotsar hvem som
heldst, alt kunna utfinna några persedlar, som ej i värde kunna
förändras; så att genom en persedelförenkling, alltid samma olägenheter
skulle komma att uppstå, som genom persedlarnes förvandling
ensamt till penningar. Jag har ej heller någonsin påstått,
att en skatteförenkling kan, under iakttagande af full rättvisa
mot alla, låta sig verkställa. Det är blott komiterade som
trott sig utrustade med en sådan fullkomlighet, att de ej tvekat
antaga, det den af dem föreslagne förändring skulle leda till ett
så lyckligt förhållande; och jag får för min del förklara, att, eftersom
det sanningsenligt ligger utom möjlighetens gräns, att
någonsin kunna utfinna några persedlar, som man med full visshet
kan säga bättre skola uppfylla ändamålet än de nuvaride, jag
anser det hafva varit vida bättre, om komiterade rent af erkänt
sin oförmåga i delta fall, än att de, såsom nu, inträdt på en bana
som uppenbarligen ådagalägger, att man vill gynna den ene med
-
Den 31 Juli.
393
borgaren gå den andres bekostnad. Det är sanni, som Hr Sandströmer
yttrat, att denna fråga förevarit, och blifvit af R. St. så
väl som af Konungen behandlad i mera än 100 år; men just i
della förhållande ligger det klarasle bevis på omöjligheten att,
med bibehållande af allas rätt, komma till det mål man åsyftar.
Nar man läser den med särdeles skicklighet och förtjenst sammanfattade
berättelse, som komiterade låtit inflyta i början af deras
betänk., ang:de allt hvad som för ränteförenklingens tillvägabriugande
blifvit tillgjordt, så finner man de öfvervinnerliga
svårigheter som dervid beständigt lågo i vägen; ty då t. ex. R.
St. vid en riksdag hade fattat beslut, det alla räntor skulle efter
vissa grunder förvandlas till kontanta penningar, så behöfdes ej
längre lidserfarenhet än intill nästpåföljande riksdag, för att öfvertyga
om oriktighelen af detta beslut, hvilket derföre då af
Ständerne upphäfdes med förklarande att råntorne skulle utgå
som förut in natura eller efter markegång. Likaledas finnpr man
af denna berättelse huruledes KaramarKolhm gång efter annan
förändrat sina åsigter i frågan, så att colhm vid det ena tillfället
förklarade skatteförenklingen kunna på det och det sättet,
låta sig verkställa, men åter igen, sedan colhm fått del af ett
annat vid en påföljande riksdag uppgjordt förslag, förmälde sig
hafva funnit detta sednare förslaget vara bättre, och på sådan
grund frånträdde det förra. Uti alla dessa så märkliga förhållanden
ligger det mest ojäfaktiga bevis på omöjligheten att på den
väg, som alltsedan fråga väcktes om skatternes förenkling, blifvit
beträdd, uppnå det resultat, som man åsyftar.
Man må önska huru lifligt som helst, att komma till ett
mål, som man anser gagneligl för det allmänna, och öfvertygelsen
om detta gagn må äfven vara enhällig; men kunna hindren
derföre ej undanrödjas på annat sätt, än att det måste ske genom
förnärmande af andras ägande rätt och genom ökade bördor
för andra skattdragande medborgare, då bjuder aktningen för
både den förre och de sednare att öppet och oförstäldt förklara,
det målet icke bör på sådana grunder söka vinnas, utan att bättre
är att låta saken alldeles falla. Hr Sandströmer har i detta fall
varit af en annan mening och ansett den långvariga tvisten heldre
böra slutas, än att lemna frågan åsido. Jag måste dock djupt
beklaga en sådan åsigt, såsom vittnande om en benägenhet, som
icke borde finna rum, att genomdrifva en åtgärd, hvars rättvisa
och laglighet man förgäfves söker försvara. Under eli revolutionstillstånd,
der våld går framför lag, kunna, på det af komiterade
och StatsUtsk. föreslagna sätt, tvister slutas af sådan beskaffenhet,
som den ifrågavar:de, men under tider af lugn och
fred inom samhället, då lagarne hafva sin kraft och genom dem
hvarje medborgares rätt bör omsorgsfullt vara skyddad, då befaller
vördnaden för dessa lagar, att icke omhvälfva de förhållanden,
som bestå, för att införa nya i stället, så vida ej sådant
kan ske på en väg och i en ordning att dervid en lika vård
egnas ål allas sannskyldiga intressen och rättigheter. Slites tvisten
på annat sätt, så skall missnöje ej uteblifva hos alla dem,
394
Den 31 Juli.
som derigennra blifvit förnärmade. Och den tid kan varda kommande,
då efter och i följd af den gamla tvisten nya kunna uppstå,
hvilkas slitning icke torde för domaren medföra särdeles belåtenhet.
Frih. Cederström, Jakob: Jag vill endast med några få
ord bemöta Hr Sandströmers yttrande derom, att man borde åsyfta
jemlikhet i jordens beskattning. Huru är det väl tänkbart
att tillvägabringa en sådan likhet i hemmanens beskattning?
Granskar man grunderna för skattläggningen skall man finna, att
endast öppen jord upptogs i beskattningen och att skogen dervid
alldeles ej ingick i beräkningen; så att t. ex. ett hemman som
ej hade mer än 300 tunnland jord af all slags mark beräknades
för ett mantal, under det att ett annat, som hade visserligen blott
3 å 4 tunnland jord i odlad mark och äng, men egde 10,000
tunnland skog, ej skattlades till mer än ^ mantal. Nu äro likväl
dessa 10,000 tunnland skog lika mänga tunnland odlad mark
och äng. Skulle nu detta allt uppskattas, och grundräntorna
derefter förökas, och sedermera pä alla mantalen fördelas efter
samma grunder, så skulle ej allenast detta möta oerhörda svårigheter,
ulan det vore äfven orättvist och stridande emot den försäkran
som våra lagar gifva, att skattebördorna ej få ökas pä något
hemman. De få ej ökas med ett enda runstycke.
Hvad beträffar den ändring som R. St. beslulat med mötespassevolansen,
så vill jag erinra derom, att den alldeles ej hörde
till Statens ordinarie inkomster, utan den berodde på ett kontrakt
ingånget på 15 är mellan kronan och de rust- och rolehållande
hemmansegarne; hvarigenom det naturligtvis berodde på
hvilkendera parten som helst, kronan eller rust- och rotehåHaren,
att efter de 15 årens förlopp upphäfva kontraktet.
Hr Sandströmer har visserligen äfven rätt deruti, att eftergift
i verkliga grundskatter någon gång af R. St. blifvit medgifven,
såsom t. ex. då mantalsafgiften blef förminskad o. s. v.;
men deruti ligger intet skäl att ytterligare tillstyrka dylika brott
emot våra lagar.
Hr von Hartmansdorff: Det ifrågavar:de ämnet är så
vidlyftigt, så genomgripande och så grannlaga, att raan ej kan
utan tvekan, eller farhåga att misstaga sig, behandla det. Nödigt
hade det följaktligen varit, att dithörande frågor blifvit framför
andra af vederbörande utredda, hvartill äter fordrades att de
fått tillfälle att sig deröfver yttra. Jag erkänner villigt den förtjenst,
som komiterade förvärfvat genom sitt stora arbete; men
det är blott den ena eller rättare ingendera parten som yttrar
sig. De, hvilkas rätt är i fråga, räntegifvare och räntetagare hade
naturligtvis bordt höras först, och dernäst de embetsverk, som
äro tillsatta för att göra rättvist afseende både på den enes och
andres anspråk. Ingendera delen har likväl skett; hvilket är så
mycket mera oväntadt, för alt icke säga förvånande, som R. St.,
i deras und. skrifvelse ang:de detta ämne vid förliden riksdag
1)en 31 Juli.
395
bestämdt begärde, att ränlegifvarne måtte deröfver blifva hörde.
I sin deiom afgifna und. skrifvelse N:o 233, af d. 24 Maj 1845
säga R. St.:
”På det att statsverket må kunna med någon sannolikhet
beräkna hvad belopp af natura persedlar, som af räntegifvare
kunna komma ali uti de särskilda orterna levereras, få R. St.
likaledes i und. anhålla, att E. K. M. täcktes låta alla räntegifvare
läns- eller distriktvis höras, huruvide de önska att framgent
bibehålla sin nu egande optionsrätt, eller huruvida de åstunda
all för framtiden ovilkorligt erlägga räntor och kronotionde i
kontant”.
De skattskyldige, till hvilkas målsmän komiterade gjort sig,
hafva icke blifvit hörde. Om de sä blifvit, månne det ej kunnat
hända, att de sagt liksom bonden inför Danmarks Höjeste Rätt,
när han hörde sin advokat utmåla hans lidande? Jag hade aldrig
Irolt, att mig vederfarits så mycken orätt som den Herrn
säger”.
10 § Reg.F:n fordrar, att vederhör:de embetsverk skola höras.
Detta har icke heller skett. Det uppgafs nyligen här, då
jernvägarna voro i fråga, att man undvikit vederborde embetsverks
hörande, emedan man fruktat deras ogillande. Kan en dylik
farhåga nu äfven hafva ägt rum, och vederbördes hörande
derföre blifvit uraktlåtet? Jag vill hoppas att detta ej må hafva
varit orsaken, utan att denna fastmera varit brådskan, att åstadkomma
något, som man ansett företrädesvis godt och nyttigt.
Men emedlertid saknar den, som önskat se saken grundligt och
fullständigt behandlad af dem, som böra äga bästa sakkännedomen,
deras vägledning, hvilken han så väl behöfver. Det har
dessutom ej varit ett arbete att genomgå på en vecka eller par.
Det skulle fordrats flera månaders ensamt deråt egnad uppmärksamhet,
för att deröfver afgifva ett moget omdöme. Huru vill
man dä, att vi, ulan vägledning af landslunes, consistoriers eller
collegiers utlåta), för att icke åter lala om räntegifvares oeh räntetagares,
skola, inom en så kort tid, kunna falla ett beslut, som
någorlunda tillfredsställer rättvisans fordringar, enär man ej kan
göra alla till viljes. Det är förunderligt att SlatsUtsk., som vid
denna riksdag (lere gänger tvekat och dragit sig tillbaka från tillstyrkandet
af R. St:s åtgärder, dä sakerna varit outredda, nu likväl
icke dragit i betänkande att framställa detta ärende lill slutligt
afgörande. Till bevis på hvad jag säger, anhåller jag få
anföra StatsUtskrs utlåt. N:o 74, ang:de del af K. M. begärda anslaget
för att anskaffa ångfartyg till flottan.
Deruti hemställer Utsk. ”att R. St. måtte till K. M. i und.
yttra, det R. St., i saknad af behöriga kostnadsförslag, och detaljerad
framställning af sättet för planens utförande icke kunnat
i dess bedömande sig vidare inlåta, än att de finna berörde plan,
till väsendtlig del bero på förutsättningar, hvilka ännu icke hunnit,
genom en längre eller fullständigare erfarenhet pröfvas”
o. s. v.
396
Deu 31 Juli.
I fråga om domsagornas förändrade indelning, yttra Stalsoch
LagUtsk:n gemensamt i deras betänk. N:o 38:
”Då emedlertid, efter hvad i den nådiga skrifvelsen föruiäles,
frågan om den förändrade fängelse- och domsago-regleringon,
hvarå de nu i nåder framställda förslag sig grunda, och i hvilken
fråga afbidades infordradt utlåt, från en af rikets hofrätter
ännu ej blifvit af K. M. hufvudsakligen [oöfvad och afgjord”, etc.
”hafva Utsk;n som under dessa omständigheter sakna nödig ledning
för bedömande af de utaf K. M. uu ifrågaställa åtgärders
lämplighet och nytta, funnit sig föranlåtne alt afstyrka R. St:s
bifall lill hvad uti förevar:de nåd. skrifvelse blifvit föreslaget”.
I dessa myckel ringare mål har SlalsUlsk. således haft betänkligheter,
för bristande utredning, men icke så uti detta, det
största och vigtigaste, som StatsIJtsk. under denna riksdag haft
att handlägga. Jag anser, för min del, det sätt, hvarpå saken hittills
blifvit behandlad, vara för R. St. en tillräcklig anledning att
icke inlåta sig i någon hufvudsaklig pröfning af ärendet, förr än
de erhållit sådana upplysningar, som de dels sjelfva begärt, och
dels grundlagen äskat.
Men efter vi ändock hafva kommit att tala om saken, så
bör jag icke underlåta, att derom yttra, samt underställa Ståndet
min mening.
Det är naturligt att, sedan penningar blifvit uppfunna —
om jag så får uttrycka mig — man företrädesvis begagnar sig af
dem i st. f. varors utbyte, och att man sålunda gerna ser, det
skatterna jemväl åro i penningar bestämda, emedan del är lättare
att räkna, uppbära och redovisa dem. Men ser man pä sjelfva
grundförhållandet, så är det af olika beskaffenhet. Det visar
nemi. att matvaran, födoämnet, är den säkraste mätaren af alla
andra varors värde, emedan arbetarens uppehälle och arbetsförmåga
deraf af henne bero, och emedan det är arbetet, samt dess
lön, dagspenningen, som ytterst bestämma de flesta varors värden.
När man derföre ser till, i hvad förhållande matvaran och
arbetslönen slått lill hvarandra på särskilda tider, så finner man
att de öfverhufvud hafva förblifva jemnast sig emellan, ehuru
stor skilnaden i andra pris, än må hafva varit. Men på samma
gång man finnér stadgan i matvarans och arbetslönens värden,
erfor man äfven, att penningen ej bibehållit sitt. Det
mynt, som förtjenar namnet, eller silfverpenningen har fallit i
värde, först genom Amerikas upptäckt och den derigenom i verldshandeln
inkommande myckenheten af silfver, att sedermera, då
inflytandet häraf upphört, har de ädla metallernas värde ytterligare
fallit, genom begagnandet af pappersmynt i st. f. silfver.
Det gör de ädla metallerne mindre behötliga i allmänna rörelsen,
följaktligen mindre efterfrågade och mindre dyra än förr. Penningen,
eller varan silfver har sålunda under flera århundraden
fortfarande fallit. Hos oss har myntvärdet derjemte förringats af
ett skärskildt skäl, hvilket ej ligger i penningen sjelf, ulan i vår
fattigdom. Hade vi haft silfvermynt allena: så vore af anledmr,
som jag visat, penningen nu mindre värd än för 300 år sedan.
Den 31 Juli.
307
Men vi hafva dessutom ntgifvit pappers-mynt, som ej kunnat enligt
löfte inlösas med silfver, utan vi hafva gjort stats-bankrutt,
hvarigenom peuninge-värdet än ytterligare fallit. Vära skatter
betalas, och vår rörelse bedrifves, som hvar man vet, ännu i
denna stund med papper. De redan gjorda förlusterna derpå och
dess osäkerhet för framtiden mäste följaktligen vid delta tillfälle
lagas i beräkning. J velen, mine Hrr! att vår sista realisation
gjordes på del sätt, att ägaren af 1 r:dr b:ko sedlar, i st. f. att
derföre, enligt sedelns lydelse, erhålla 48 sk. silfver, ej fick mera
än 18 sådana; följaktligen blott jj af hvad honom med rätta
tillkom. Penningen har sålunda i Sverige försämrats icke blott
derföre, alt silfrel fallit i värde, ulan äfven derföre, att Svenska
Staten betalat med sedlar pä bankens kredit, hvilka denne ej
kunnat inlösa annorlunda än, såsom jag sagt, med 37£ procent,
hvilka med andra ord utgjorde den utdelning fordringsägarne erhöllo
i kommersen.
Efterser man åter huru det förhåller s-ig med matvaror, t.
ex. med de båda räntepersedlarne smör och spannmål, hvilka
komiterade alternatift föreslagit att sätta i st f. alla andra, sä finnér
man att dess värde, af redan anförda orsaker, stigit, i samma
män, som penningen förringats, och att Kronans inkomst skolat
i samma förhållande minskas, om hon haft sina inkomster ställda
i penningar och ej i räntepersedlar? Efter en uppgift, som
jag har frän tillförlitlig källa, kostade 1 LS smör under Gustaf
Wasas lid, efter beräkning i vårt nuvar:de riksg:s-mynt, 2 r:dr
8 sk. Ser man efter smörets närvar:de pris, så visar den tabell,
som komiterade uppgjort öfver markegångsprisen under 20 är
1824—1843, att i Upsala län t. ex. smöret varit uppe 1838 ända
till ett värde af 9 r:dr 24 sk., och att medelpriset under de
20 åren varit 8 r:dr 19 sk. 6 r:st. riksgts. Smörprisel är sålunda
öfver hufvud taget, nära 4 gånger högre nu än under Gustaf
Wasas lid. Det vill med andra ord säga: att, om han, uu
der
sin regering antagit penuingeränta i sl. f. smörränta, så hade
kronan nu blott haft 2 r:dr 8 sk. i st. f. 8 r:dr 19 sk. 6
r:st., eller föga mera än J i behåll af hvarje pund smörränta i
Upland. Detta hade skett på 300 år.
Förhållandet med spannmålen är alldeles enahanda. På 150
år eller halfva tiden, har säden stigit hälften så mycket eller 2
gånger. Under Carl XI:s tid, på 1680-talet, således för 160 år
sedan, uppgjorde han, med åtskilliga landsorter öfverenskommelse
om kronotiondens lösen i ond och god tid, råg och korn öfverhufvud
till 1 r:dr 16 sk. silfver för tunnan, d. v. s. 5 r:dr 16
sk. riksg:s-mynt. Fördubblar jag detta värde, så får jag ungefär
ligen
det nuvar:de priset på en tunna hälften råg och hälften
korn eller 10 r:dr 32 sk. riksg:s. Medelmarkegångsprisel i Upland
under de förutnämnde af komiterade uppgifna 20 åren har
varit 10 r:dr 39 sk. riksg:s. Således något mera än dubbelt mot
priset i Carl XI:s tid. Också har något mera än 150 år sedermera
förflutit. Hade han ej öfverenskomma om penningar, så
hade kronan nu, för hvarje bortslutad tunna, haft 10 r:dr 29 sk.
39
Den 31 luli.
i st. f. 5 r:dr 16 sk., hvarmed hon nu får åtnöjas. Sådan, mine
Hrr! är Statens förlust, och sådan kommer den alt blifva när
man införer penningar i st. f. räntepersedlar.
Men, säger man, hvarföre skall denna nedsättning fortfara?
Hon kommer efter min tanka att göra det, ej allenast derföre,
att penningen öfverhufvud faller i värde, äfven om han är af
silfver; utan i synnerhet derföre, att man i Sverige ej kan hafva
någon förtröstan till, än mindre någon säkerhet om silfvermynts
bibehållande i omlopp eller sedelmynls upprätthållande i
silfvervärde genom dess inlösen vid anfordran med de ullofvade
redbarheterna. Se vi tillbaka på vår historia, så visar hon oss,
att intet krig, der ej eröfringar gjorts, blifvit af Sverige fördt,
utan att statsbankrutt och statshvälfning följt derpå.
Carl Xl:s krig i Tyskland och Skåne drog Öfver oss enväldet
och till betäckande af Statens behof den våldsamma reduktionen.
Man tog der något fanns, och lade der det tarfvades. J
veten, mine Hrr! att Carl XII:s krig medförde regementsförändring
och mynttecken; att de båda krigen under den s. k. frihetstiden
medförde bankens oförmåga att göra rätt för sig. Mössornas
strypsystem oell den derpå följande statshvälfningen 1772.
Kriget 1788 medförde envälde ocb riksgrs sedlar. 1808 års krig
återställde friheten, men Finland var förloradt och myntet förändrades.
1808 och 1809 årens krigskostnader kunde riket ej
bära. Man utgaf sedlar på bankens kredit, och när bon ej kunde
inlösa dem med silfver, så slängdes bankoluckan. Om statsbankrutten
än icke erkändes förr än genom myntbestämningen
1830, då man omsider beslöt att åter börja silfverutvexlingen,
så var, när denna förut upphörde, och kursen öfver höfvan steg,
bankrutten likväl gjord.
Vår fattigdom, som vållar, att vi, i st. f. att betala krigsgärd
med reda penningar, eller med varor, eller med lån, som
icke genast i behofvels stund erhållas, slå sedlar på bankens kredit,
den kommer att länge vidlåda oss. Hvad är väl händelsen i
detta ögonblick efter 33 års fred och så många lyckliga år? Jo,
mine Hrr! att man vill undvika betala en ringa krigsgärd för
pågående rustningar, och att man talar om att dertill begagna
blifvande bankovinst. An mera, då det är i fråga att förändra
72 § Reg.Ftn, för att betrygga bankosedlarnes inlösen, så tvekar
man, på sätt den nyligen beslutade voteringen om denna fråga i
först. Const.Utsk. gifver vid handen. Hvad betyder väl allt detta?
Det röjer tanken på framtida bankrutter. Ocb likväl skulle
vi besluta persedelräntornas förvandling i penningar, hvarigenom
vi utsatte Regeringen och räntetagarne för den inkomstförringelse,
som deraf skulle följa? Kronans behof äro ej tillfredsställda,
och löntagarne äro nog illa aflönade ändock. Särdeles är det
förhållandet med militären, som genom ränlepersedlarnes förenkling
en gång för alla i penningar ocb genom dessas uppbörd af
kronan skulle se indelningsverket undergräfvet och sin framlid
blottställd; icke blott derföre att han finge ringare lön, utan äfven
derföre, att han skulle moltaga henne af statsverket. I hän
-
Den 31 Juli.
delse detta vore oförmöget att betala honom den, så kunde det
hända, att, under det mannen i krig lefde af fält-aflöning, eller
knappt erhölle den, finge hustru och barn hemma svälla, emedan
den ordinarie lönen icke utbetalades; likasom det tillgår i
Portugal och andra länder, med ringa tillgångar och dålig
kredit.
Följden för kronan af en sådan förändring skulle blifva en
minskning af de ordinarie inkomsterna, eller af dem, som ej af
R. St. allena bero. Dessa kunna de ej nedsätta eller borttaga efter
behag, såsom bevillningen; ty Konungens samtycke fordras
dertill, hvad ordinarie inkomsterne beträffar. Utsk:s förslag innebär
alltså ett stort äfventyr äfven för Konungamakten, utan
att det påtagligen synes vara så farligt. Men man gör benne
i sjelfva verket mera beroende af R. St:s välbehag; man försvagar
henne i samma mån man gör henne den s. k. parlamentariska
styrelsen, underdånig.
Följden för lönlagarne blifver icke blott den jag redan omförmält.
Den minskade inkomsten skall förringa deras sjelfständighet
och duglighet. Om lönerna varda sä ringa och så beroende
af R. St., att män med kunskaper och skicklighet ej längre hvarken
vilja qvarblifva, eller ingå i officers- eller andra embelsmanna-copser:
så skola dessa förfalla. Sker det, mine Hrr! sä förfalla
med detsamma odlingen och hennes magt i Sverige. Svenskarne
äro för fä, och deras land för fattigt till att kunna underhålla
en odling, oberoende af embetsmännen. Här finnes ju
knappt någon enda vetenskaps-idkare, som icke är tjensteman,
civil, militäre eller ecclesiastik ? Om, för dem, utvägen att lefva
sorgfritt och sjelfständigt blifver stängd, af hvem skall odlingen
uppehållas?
Ser raan saken blott från ränlegifvarnes synpunkt: så blifver
verkan af denna förändring, i samma mån skattenedsätlning dermed
följer, en i ögonen fallande fördel. Utan tvifvel är det
denna lockelse, som gör Utsk:s förslag så begärligt. Men vinsten
tillfaller blott den, som för ögonblicket är hemmanets innehafvare;
ty i samma ögonblick, som skatten är förminskad, stiger
hemmanets värde i motsvarande grad. Dess innehafvare för ögonblicket
får visserligen en högre köpeskilling; men den som köpt
hemmanet af honom, och betalat det högre priset, blifver ej för -  mögnare än säljaren var före skatteuedsättningen. Den högre
afgäld, som säljaren förut betalade till kronan, måste köparen erlägga
i ränta pä den förökade köpeskillingen. För köparen måste
det vara likgiltigt, antingen han betalar samma penningar
till kronan såsom skatt, eller lill kapitalisten såsom ränta. Hvad
som intresserar köparen, eller den behållna inkomsten, blifver
densamma. Det blifver för honom enahanda förhållande som redan
äger rum med säteriägaren. Han betalar mindre till kronan,
men måste i stället anskaffa en högre köpeskilling. Mången torde
måhända anse detta nya förhållande såsom en stor fördel för
den störste jordägaren för BondeSt., och tvifvelsutan är det sjelft,
af samma lanke. Men jag är af en motsatt. Gifvet är det vis
-
400
Den 31 Juli.
serligen att jordägarne för ögonblicket vunne; men det kunde
blott ske litet i sönder, emedan förändringen eljest blefvc för
våldsam, för att kunna lyckas. Likväl, och som alla hemman,
blefve dyrare, efter som skatten minskades, så skulle i framliden
bonden, som sällan är kapitalist, kunna mindre än tillförene
köpa jordegendom. Hvad är det väl som gjort, att BondeSt. i
Sverige kunnat förvärfva en sådan myckenhet af jord, att derpå
intet exempel torde finnas i de flera andra länder? Utan tvifvel
ligger orsaken deri, att jorden här varit mindre dyr, emedan hon
är hårdare skattlagd, och att bonden, hvars förnämsta kapital är
hans arbetskraft, kunnat anskaffa den ringa köpeskillingen.
Tag bort detta förhållande, och man skall se huru det i
framtiden går den mindre bemedlade bonden. Delta förslag,
ehuru man icke vill tro och ännu mindre åsyftar det, torde dock.
likasom flere nyare så kallade reformer, medföra den verkan, att
göra den rike rikare, och den obemedlade oförmögnare att taga
sig upp. När Utsk. i lista punkten af sitt betänk, ej velat tillstyrka
en allmän jemkning i skattebördorna, hvilket utan tvifvel
har sin grund deruti, att steget ej blott varit våldsamt, utan
jemväl ändaraålslöst emedan skattehemman sedan måst betalas
lika högt som säterier, hvarföre skulle då Utsk. komma fram med
ett förslag, som på sitt sätt, fastän långsammare och omärkligare
medförer samma verkan, lindring för den som är skyldig att
utgöra skatten, och betungande af den, som icke är det, ty skatterna
skola dock slutligen af någon utgöras?
Hr Sandströmer säger, hvarföre skall man icke göra alla
andra hemmansägare i Sverige lika lyckliga som de Skånska,
hvilka ej hafva så höga räntor på sin jord? Jag påstår att Skåningarne
alls icke äro lyckligare än Smålänningarne eller andra
landskaps innebyggare; ty jorden i Skåne kostar så mycket högre
köpeskilling; och är så mycket svårare för bonden att förvärfva;
det är alltsammans. Också äger den Skånska bonden proportionaliter
mindre jord än den Småländske.
Men, mine Hrr! saken måste, äfven ur andra synpunkter,
ur dem som äro för jordägaren genast ofördelaktiga, af lagstiftaren
betraktas. Så länge grundräntan bibehålies oförändrad, och
hemmanets innehafvare kan räkna på denna stadga: så vet han
ock, att hemmanet ej kommer att vidare belastas med andra
skatter, än den ringare tillfälliga bevillningen, och han ställer
sig derefter. Men minskas eller borttagas grundskatterna, så
mäste naturligtvis bevillningatne höjas i samma förhållande, som
grundskatterna minskas. I stället för dessa, som voro oföränderliga
på hvarje hemman måste jordägaren utgöra andra som äro
föränderliga och beroende till deras belopp ej blott på R. St. som
åtaga sig dem; utan äfven på taxeringsmännen, som ålägga dem.
I stället för en beskattningsgrund, som var lagd, och en
skattläggning som var gjord en gång för alla, och hvarefter jordens
ägare beräknade med någorlunda visshet sin utskyld och sin
behållning, blifver han underkastad nya hevillningsgrunder för
hvarje
Den 31 Juli.
401
hvarje riksdag och ny skattläggning för hvarje års taxering efter
sina grannars och vedersakares välbehag. Om de allt för hardt
uppskatta hans egendom så kan han väl söka rättelse; men kost*
naden är gifven och vinsten oviss. Mycket måste han äfventyra.
Jag vill såsom bevis i delta hänseende anföra ett yttrande af en
Norrsk bonde, hvilken, efter den nya författningens införande i
Norrige, klagade öfver att han var för hardt beskattad. Man
svarade honom: du var icke nöjd, när Konungen lade skatten på
dig och nu, då dina grannar och sockenboer ålägga dig den, klagar
du äfven. Bonden invände: Förr var det mycket bättre;
Konungen kände mig icke, och ville ej göra mig för när. Men
grannen känner mig, han är min afundsman och vill åt mig;
derföre är jag oskäligt behandlad.
När all skatt är utsatt i penningar, så är det gifvet, alt
jordägaren måste anskaffa dem, ehuru svårt det än faller sig.
Huru trög är icke varu-omsättningen i detta land? Huru små äro
icke städerna? Stockholms och törhända äfven Götheborgs torg,
äro de enda nog stora för afsältningen. Men om Ostgötarne t.
ex., hvilka vid flera föreg:de riksdagar vägrat att betala penningar
i st. f. säd, och som nu lära hafva förnyat sina invändningar
deremot i BondeSt., om de skulle åläggas, att i penningar
betala alla sina kronoräntor; hvar skulle de få mynt ifrån? Om
de vid afradsliden körde sin säd till Norrköping, Linköping, Söderköping,
Wadstena eller Skenninge, så skulle torgen derstädes
blifva så öfverfyllda, alt bönderna finge taga vida ringare betalning
för sin säd, än markegången utsatte, eller rätta priset vore.
Följaktligen blefve de lidande pä uppsägningsrättens afskaffande,
det är på mislningen af den fördelen alt kunna lemna sin räntesäd
in natura. Bibehållas de åter vid den, så är det dem, liksom
räntelagarne hittills, temligen likgiltigt antingen markegången
på säd är högre eller lägre, ty uppsägningsrätten godtgör
missförhållandet.
Följden af den föreslagna ändringen skulle, för andra medborgare,
än jordägaren, naturligtvis blifva den, alt de Hnge gälda,
hvad han sluppe betala, ty de länder, hvarest grundskatterna
äro ringa eller afskaffade, hafva, i det hela, icke mindre, utan
större utskylder än Sverige. I samma man Statens ordinarie inkomster
minskades genom penningevärdets fall, måste han hafva
ersättning i bevillningar. Läggas de blott på jordägaren, så vinner
han intet annat än osäkerhet. Läggas de äfven på andra
medborgare, så blifva de oförskyldt lidande, såsom Frih. Ceder
ström
och Hr Printzensköld redan anmärkt. Finnes något giltigt
skäl att göra den ene rikare på den andres bekostnad? Kan någon
ådagalägga rättvisan eller billigheten af ett förfarande, hvarigenom
den ene utan sin förtjenst får en skänk, som alla andra
utan sin förskyllan skola betala?
Man bör icke heller förbise, mine Hrr! att kronoräntan på
Sveriges jord är att betrakta såsom någonting motsvarande inkomst-taxan
i England. Uet är en skatt som förmögenheten i
7 H. 26
402
Den 31 Jul i.
Sverige utgör; ty huru ringa är hos oss all annan egendom, i
jemnförelse med jordägarens? Skatten infördes i England derföre,
att man funnit de s. k. konsumtions-skallerna trycka alltför hardt
på hvarje medborgares, äfven den fattigastes, förbrukning af lifsmedel,
kläder och andia förnödenheter. Når man i det rika
England funnit förbrukniugsskatternaa för tunga och fördenskuld
företagit sig att beskatta förmögenheten; är då liden inne, att i
det fattiga Sverige lindra eller borttaga skatten från förmögenheten
och lägga henne på den fattige, på den som ingen jord äger,
på den, som mindre förmår fylla Statens behof än jordägaren?
Den förmögne borgaren är nu måhända lindrigare beskattad än
andra; men sådant bör kunna afhjelpas, utan att kasta beskattningens
grunder öfver ända.
Mot den försämring af kronans inkomster och af löntagarnes
vilkor, hvilken af förändringen skulle följa, finnes i min tanke
ingen annan säkerhet än den, alt behålla räntepersedel såsom
grundberäkning för utskylderna. Återstår då frågan huru
räntepersedlarne skola rätteligen förvandlas, sä att hvarken räntegifvare
eller räntetagare blifva lidande. Men dermed, eller med
sjelfva hufvudsaken hafva komiterade och StatsUlsk. mindre sysselsatt
sig. De hafva helt enkelt tagit bort det väsendteliga, räntepersedeln
och uppsägningsrätten, med ett halft undantag för
den ringare delen eller kronobonden, som väl skulle utgå efter
markegång, men icke få uppsägas till leverering in natura. Jag
har redan sökt visa huru äfvenlyrligt det vore att ingå på detta
förslag. Den yttersta borgen för säkerheten att lika rätt skall
ske både räntegifvare och räntetagare, ligger i den ömsesidiga
uppsägningsrätten.
Dessa grundförhållanden må man ej borttaga, utan att i
stället sätta annan säkerhet både för kronan och låntagarne, hvilken
vore så tillförlitlig att man kunde på den bygga bättre och
riktigare förhållanden, än som hittills ägt rum, eller åtminstone
lika goda. Vill man nödvändigt förändra den gamla grunden, så
bör man förut hafva gifvit Konungen den rättighet, Han nu ej
äger, nemi. veto i bevillningsfrågor, eller rättigheten att förklara
det ingen skatt må nedsättas eller horttagas utan Hans samtycke.
Derigenom skulle någon trygghet finnas för Konungen att bibehålla
kronans inkomster och förmågan alt allona Statens och kyrkans
tjenare. Nu skulle den icke finnas; och jag kan ej annat
ån beklaga, att en sådan förringelse af Konungens makt skall
förordas af Konungens rådgifvare.
Hr Sandströmer uppgift om skillnaden mellan räntan af ett
hemman i Skäne och annorstädes i riket är för oss, mine Hrr!
det aldra bästa beviset på storleken af kronans förlust, om hon
annorstädes toge penningar i st. f. räntepersedlar. Hr Sandströmer
har talat om den skillnad som till räntegifvarens förfång
uppkommer genom missväxter och om den förhöjning i varuväret
som uppstår vid öfverg ången från ett godt år till ett ondt
år. Men han har förtegat att dessa omvexlingar i motsatt förhållande
verka till räntetagarens förlust, hvilken lika väl bör ta
-
Den 31 Juli.
403
gas med i beräkningen, synnerligen då komilerade sjelfve föreslagit
i afseende på markegångssäliningen, att ett medelpris för
20 år skulle läggas till grund. Derom vill jag blott i förbigående
med afseende å detta sednare förslag anmärka, att ibland andra
af förra Ständer uppgjorda förslag i detta hänseende finnes
ett, som i min tanke var bättre än komitéens, bestående deruti,
att man årligen uteslöt ett och intog ett annat år i beräkningen,
hvarigenom förmedlingen blef jemnare än den som nu synes uppkomma,
då hvarje medel markegång skulle gälla för 5 år i sänder.
Hr Sandströmer har yttrat, att man borde göra ett utbyte
af det föränderliga varuvärdet mot det oföränderliga penningevärdet;
men om R. o. Ad. funnit milt anföranda väl grundad!, så
bar Ståndet redan sett, att matvaran ej är så föränderlig som
penningen, och att man följaktligen genom den sednares antagande
till rättesnöre, utsätter sig för en större föränderlighet och
ett ständigt fall.
Öfriga anmärkmr torde jag få uppskjuta tills de särskilda
punkterna föredragas.
Gr. Sparre, Erik: Det är icke utan mycken tvekan jag
vågat begära ordet i det ämne, som utgör föremål för R. o. Ad:s
öfverläggning. Ehuru jag, så väl under mina studier som under
sednare tider, och särskildt med afseende å denna fråga deråt
egnat någon uppmärksamhet, erkänner jag likväl villigt, att jag
icke genomträngt ämnet så fullständigt, som jag skulle hafva önskat;
men den omständigheten, att alla de talare, som yttrat sig
med undantag af dem, som, efter hvad vi känna, verksamt deltagit
i förslaget, helt och - hållet talat för afslag å betänk., eller
åtminstone förklarat, att de i ingen mån kunde biträda detsamma,
denna omständighet, säger jag, har nödgat mig att yttra min
mening, enär den i Hera afseenden skiljer sig ifrån deras. Jag
vördar den försigtighet, med hvilken gamla embetsman draga i
betänkande att vidröra gamla former, som växt fast inom nationen
och som genom åldren vunnit helgd och styrka; men må de
tillgifva ungdomen, att den någon gång (inner deras betänksamhet
gå något långt. (Jag skulle icke tillåta mig denna anmärkning,
om jag icke redan förut funnit den gjord). Må de tillåta
den unga tiden, att framställa förslager, hvilka de sedermera
kunna underkasta sin mognare erfarenhets pröfning.
För min del anser jag behofvet af en förenkling i skatteväsendet
så nödvändig, och tror den vara af allmänna rösten så
högt påkallad, alt jag i det afseendet måste instämma med Hr
Sandströmer, att fråga endast kan blifva om sättet för dess verkställande.
Att det måste ske, är otvifvelaktigt. Det nuvar:de
skatteväsendet är till sina grunddrag urgammalt. Deruti ligger
väl ej ett bevis på att det måste ändras; men tillägger man att
de samma persedlar, som för många hundra år tillbaka stå qvar
i jordeböckerna, så måste det vara uppenbart att deruti tarfvas
någon ändring. Jordeboks- och heramantalsräntorna bestå af en
404
Den 31 Juli.
hel mängd persedlar, som ulkräfdes af de skatlegifvande producenterna
på en tid då, i brist af penningar såsom cirkulationsmedel,
konsumenterna vanligtvis taga sin vara ur första hand.
Dessa förhållanden hafva helt och hållet förändrats; hvarje vara
går genom flera särskilda händer; det blir icke mera nödvändigt
att taga den ur första hand, hvilket skulle medföra stor svårighet;
åtskilliga af de persedlar som finnas upptagna i dessa räntor
produceras, lill följd af den nya riktning industrien tagit, icke
mera åtminstone i den ort der de skola utgöras, och redan detta
är ett bindande skäl hvarföre vid förändrade tidsförhållanden en
förändring i det gamla skattesystemet måste göras. Men det gifyes
flera andra. Man har i allmänhet kommit derhän, att hvar
och en vill känna hvad han skall betala. Han vill kontrollera;
han vill sjelf kunna pröfva, om han icke blir påförd mer eller
mindre, än han rätteligen bör utgöra. Med det nuvar:de skatteväsendet
blir detta nästan omöjligt; ty man kan icke af allmänheten
fordra denna insigt i kameral väsendet, eller den ihärdighet
som behöfves, för att göra den erforderliga utredningen huruvida
hans debetsedel slår in eller icke.
En mängd af de småpersedlar, hvaraf hemmantalsräntorna
nu bestå, utgå i brutna tal af de små hemmansdelarna, och dessa
persedlar kunna icke utgöras in natura. Denna omständighet
har gjort, att dessa persedlar för syn skull med sitt värde afskrifvas
från den ena markegångstaxan i den andra. Om man således
på en gång förvandlar dessa persedlar i penniugar, så gör
man intet annat än legaliserar hvad som de fakto redan äger rum.
De skäl, som blifvit anförda emot dessa förändringar, hafva icke
på mig gjort det intryck, att jag funnit mig förbunden eller nödsakad
att afstå ifrån min mening.
En talare har yttrat, att den omständigheten, att man tänkt
på denna sak i hundra år, bevisar, att det är omöjligt drifva den
igenom. Skola vi således i all evighet stå qvar på samma punkt,
derföre att man hittills icke lyckats öfvervinna svårigheterna? Om
våra företrädare misslyckats, så blir detta ett skäl för oss att behandla
saken med omtanka; men vi böra icke helt och hållet afstå
frågan och med ens säga: det kan icke ske. Således, för att
sammanfatta min åsigt, instämmer jag i förslaget så lill vida, att
jag anser de många småpersedlar, hvaraf hemmantals- och jordeboksräntorna
bestå, böra förvandlas i penningar. Jag skulle hafva
dragit i betänkande att uttrycka denna tanka, om jag icke
sett, att män, för hvilkas insigler och omdömen jag hyser den
största aktning före mig uttalat denna mening.
Inom K. M:s konselj har Hr statsrådet Faxe uttalat denna åsigt,
och jag tager mig friheten att inför R. o. Ad. uppläsa några ord
af hans yttrande: ”Det synes bättre att bibehålla vissa i hemmansräntorna
inbegripna persedlar och tjenstbarheter till beloppet oförändrade
och förvandla de öfrige till bestämd penningeränta. Härvid
kunde icke befaras att skatterna skulle blifva högre, än under nuvar:de
förhållanden, utom i det knappast tänkbara fall, att de till penningar
förvandlade räntepersedlarne skulle framdeles falla i värde och
Den 31 Juli.
405
förlusten för Staten synes icke heller kunna blifva af någon betydenhet,
om förenklingen verkställes så, att icke mera än ^ eller
högst { af de persedlar, som för närvaride lösas efter markegång,
förvandlas till pengar, och att denna åtgärd hufvudsakligen
vidtages i afseende på sådana persedlar, hvilkas värde minst
är underkastadt förhöjning eller omvexling.”
Afven en ledamot af komitéen har yttrat samma åsigt, nemi.
Hr Stuart. Han har företrädesvis önskat, att alla persedlarna
skulle utgå i penningar och med ens dertill förvandlas. Men
han har likväl, såsom ett alternativ, föreslagit, att, med undantag
af hufvudräntepersedlarna, ”alla öfriga under ordinarie räntan
inbegripna persedlar mätte ofördröjligen varda förvandlade i
penningar samt derefter för all framtid få med ett visst bestämdt
belopp i kontant utgöras. Genom en sådan lätt verkställbar
förändring, komme ej allenast uppbörds- och redogörelseverket
alt genast erhålla ett mycket förenkladt skick, utan äfven
Staten att till väsendtligaste delen betryggas emot de förluster,
som, under förtusätlning af framdeles ökade värden å nu varande
ränlepersedlar, möjligen kunna befaras genom hela grundräntans
utsättande i penningar.” Detta yttrande har utgjort eli högst
vigiigt stöd för min mening, och som jag, lika med den ifrågavar:de
reservanten och Hr statsrådet Faxe stadnar här och icke
vill ingå på, att hela räntan förvandlas i penningar, så ber jag
alt fä med några ord anföra skälen dertill. Jag anser de skäl
oemotsägliga som bär blifvit anförda emot alla räntors förvandlande
i penningar. Jag vill ej trötta R. o. Ad. med att upprepa
dem. De kunna i största korthet sammanfattas i de ord: att
myntvärdet faller genom tingens naturliga gång och genom slalsbankrutten,
hvarpå vår historia ger bedröfligt många exempel.
Komilerade hafva sjelfve erkänt detta; och jag har icke förmått inse
orsaken, hvarföre komiterade och SlalsUisk. utan afseende härå,
gått längre än K. M. StatsUlsk. bar likväl gått ännu längre än komiterade,
hvilka endast alternativt föreslagit persedlarnes förvandling
i penningar. 1 föreg:de Ständers beslut, som här blifvit åberopad!,
hade komiterade intet stöd för en sådan åtgärd.
Af den mängd handlingar, som i ingressen till komiterades
förslag åberopats, finnes icke någon, som innehåller yrkande derom,
med undantag af en framställning i BondeSt. om hemmantalsräntans
afskaffande. Alla öfriga hafva icke innehållit någon
framställning om räntornas förvandling i penningar. Vid 1840
års riksdag gjorde StatsUtsk. ett sådant förslag, men detta förslag
föll. Vid 1844 års riksdag framställde SiatsOtsk. ett nytt
förslag om de indelta räntornas förvandling lill vissa persedlar,
räntegifvarnes hörande i frågan o. s. v. Detta vann majoritet hos
RiksStm. Månne det icke hade varit vist, att, då man hade
ett sådant beslut att stödja sig på, i öfverensstämmelse dermed
föreslå åtgärder till förändringens verkställande? Var det väl klokt
beräknadt alt i tider af politisk tvedrägt utkasta ännu ett frö till
osämja, och detta det aldra farligaste, i den mån det enskildta
intresset deruti ingår. Den ifrågaställa förändringen fordrar o
-
406
Den 31 Juli.
tvifvelaktigt en uppoffring å räntetagarnes sida. Billighet och politisk
klokhet synes föreskrifva, alt man ej fordrar denna uppoffring
pä en gäng större än alt man kunde hoppas den skulle vinna
framgång. Man hade haft så mycket mera skäl att hoppas
den, om man endast gick på den bana, som R. St. hade anvisat.
Nu fruktar jag att hela frågan kunde misslyckas eller utfö
ras
på ett sätt, som kanske medför mera nbelåtenhet än tillfredsställelse
och detta ej allenast från räntelagarenas sida, utan äfven
frän ränlegifvarenas i de sädserikare provinserne; ty vi känna
att åtskilliga ledamöter inom BondeSt. protesterat emot den
utsträckning som StalsUtsk. gifvit åt förslaget, och emot upphäfvande
af optionsrätten hos räntegifvarne. Jag ber de Hrr om
förlåtelse, som otvifvelaktigt med mera sakkännedom än jag, kunna
bedöma frågan, att jag vägar framträda, klandrande deras åtgärder;
men saken är så vigtig och den vändning, som den nu
fått, så beskaffad, att jag icke tvekar att utsäga att, om denna behölliga
reform skulle för denna gång falla, just emedan man velat
gä för långt, sä stadnar ansvaret på dem. Ora vi för denna
gång skulle afstå från förslaget att förvandla hela grundräntan i
penningar, men inskränka oss lill småpersedlarna, så utgöra dessa
omkring ^:del af hela räntan. Detta skulle otvifvelaktigt i väsendtlig
mån bidraga till förenkling af skatteväsendet samt göra
det möjligt för de skattdragande att kontrollera sina debetsedlar.
Detta är ju redan något vunnet, och till och med hufvudändaruålet
med hela åtgörandet. Ty en nedsättning i skatterna afses
icke och icke kommer eller genom förslaget att vinnas förr än i en
oviss framtid om penningens värde faller. Ora nu detta inträffar,
sä förlora väl ränletagarne äfven genom småpersedlarnes förvandling
något; men efter hvad jag redan nämnt, dessa utgöra
blott ^:del af räntan, och denna uppoffring är, för så vidt jag
fattar, nödvändig, för att utan orättvisa emot räntegifvarne åstadkomma
förenkling, som på ett eller annat sätt måste ske. Man
må icke förundra sig om räntelagarne säga nej till en förändring
som hotar dem med en alltför stor förlust, helst de frukta, att
genom statsbankrutter eller penningevärdets fallande,deras inkomster
kunna alltför mycket förminskas, eller att Slaten som också
är räntetagare, kan komma att på detta sätt vidkännas förluster.
Jag har förgäfves sökt efter de skäl, på grund hvaraf komiterade
eller StatsUlsk. icke antagit detta förmedlings-förslag. Det
hufvudsakligaste skäl som blifvit anfördt deremot är, att derigenom
icke skulle åstadkommas likhet för räntegifvarne, ali en
del skulle njuta större fördelar än andra, alt på somliga orter en
sådan förenkling är gjord, på andra icke. Men jag svarar: der
förenklingen redan gått för sig, der behöfves ingen vidare åtgärd.
Att man icke kan göra likhet i beskattning, det hafva alla talare
medgifvit. En sådan likhet, om den också vore rättvis, kan icke
vinnas så länge de sammanlagda räntorna i de eröfrade provinserna
utgör 18 r:dr och i Stockholms län 180 r:dr. Huru vill man då
kunna åstadkomma jemnlikhet i beskattningen; men någon för
-
Den 31 Juli.
407
enkling i skatteväsendet kan väl vinnas, och delta är hvad som
i synnerhet fordras.
Ehuru jag således icke kan gilla Utsk:s förslag, så vill jag
likväl ännu en gång göra det förklarande, hvarmed jag började,
nemi. att jag på det aldra högsta nitälskar för något åtgörande i
detta afseende. Jag har den öfvertygelsen, alt det vore af den
mest skadliga verkan, om II. o. Ad. icke ville göra något åt saken.
Det fordras efter min öfvertygelse oeftergiflig!; och om jag
skulle tveka emellan 2:ne ytterligheter, så går jag snarare in på
att göra för mycket än för litet, ty pä den punkt vi nu stå kunna
vi icke stadna. Om således betänk, blir återremitterad!, så
skulle jag för min del önska, att den mening jag framställt, som
jag ej utgifvit för min utan såsom deras, hvilka i ämnet hafva
mera insigt och mera omdöme än jag, mätte tagas i öfvervägande
inom StatsUtsk.
Ilr Gripenstedt, Joli. Au g.: En värd talare har börjat
sitt yttrande med åtskilliga anmärkmr, ang:de det formella af denna
frågas behandling. Samma anmärkn-.r gjordes redan här på
detta rum, när frågan remitterades till StatsUtsk. och besvarades
då, pä ett i min tanka nöjaktigt sätt. Jag anser mig derföre nu
kunna förbigå desamma, sä mycket heldre som, i fall de skulle
föranleda tlil något resultat, sä ginge detta ut på något helt annat,
än hvad som nu kan blifva föremål för beslut, nemi. en anmälan
i anmärkningsväg enligt den vanliga val kända formeln.
Så vidt deremot dessa anmärkmr nu skulle kunna utöfva något
inflytande på R. o. Ad:s närvarande öfverläggning så mäste det
vara pä den grund, att frågan enl. den värde talarens mening
vore allt för litet utredd. Anmärkmne öfverginge derigenom
egentligen på Ulsk., och han har också ganska riktigt begagnat
tillfället, att klandra StatsUtsk., derföre att detta, som vid andra
tillfällen afslyrkt förslager på grund af, deras outredda skick, likväl
nu ansett sig oförhindradt att pröfva frågan, och afgöra densamma
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med komiterades förslag.
Jag hemställer likväl, om ett ämnes votering blott och bart beror
på mängden af de akter, som äro bifogade, eller på antalet
af de personer som yttrat sig, och om icke alla behöfliga, och t.
o. m. alla möjliga, upplysningar ang:de ett ämne kunna finnas på
ett ställe lika så väl som på många. Säkerligen har också SlatsUtsk.
så funnit förhållandet vid delta tillfälle; då det icke åberopat
någon brist på upplysningar, utan i stället fullständigt handlagt
ärendet.
Oaktadt den temligen skarpa, och som mig synes obefogade,
tillrättavisning, som en värd talare här har tillåtit sig emot en
annan derföre alt denna tagit sig friheten fästa uppmärksamheten
på det bemötande, som här försports alt genom allehanda generella
satser och fria tolkningar på förhand slämma sinnena till
misstro och afvoghet mot förslaget och dess upphofsman, så vågar
jag likväl yttra samma åsigt som den klandrade talaren, och
kan efter mitt förstånd ej inse något annat rimligt syftemål med
4 OS
Den 31 Juli.
åtskilliga utlåtelse!', sora ej kunna anses höra till ämnet, än just
delta. Eller var det ej Hr Printzensköld som först slog larm om
kommunismen och dess faror, samt till komiterade och StatsUtsk.
ställde förebråelser för de förborgade läror i sådan syftning som
skola finnas inlagda i delta förslag? Men om någon mening skall
vara häruti, så mätte det väl vara den, alt i förslaget vore fråga
om någon fördelning af egendom, eller ett upphörande af äganderätten.
Den värde talaren torde likväl hafva svårt alt bevisa,
att den minsta anledn. förefinnes till något sådant. Då han talar
om forntida orättvisor såsom följder af förslaget så hvilar detta
helt och hållet på förblandningen af begreppen om ett hemman
och ett hemmans egare. Man säger nemi., och det med fullt
skäl, att fastän ett hemman ofta är 3 eller 4 gånger så mycket
beskattadt som ett annat, så begås derigenom icke någon orättvisa,
Hvarföre? Jo derföre att rätt och orätt i detta afseende
måste här föras endast lill ägaren och icke till hemmanet. För
hemmanet är det likgiltigt hvem som bibehåller afkastningen, om
större eller mindre del deraf utgår som skatt till Staten, eller
stannar qvar i ägarens kassakista. Men för denne sednare existerar
deremot ett tydligt rättsanspråk, att oförkränkt få behålla
livad han lagligen äger. Ej mer, ej mindre. Då nu jordens olika
beskattning redan varat i sekler, och således hvarje ägare af
jord, vare sig högt eller lågt beskattad, äger densamma på de
vilkor som nu finnas, och som funnos långt före honom, så är
det klart att ingen nu kan sägas lida orätt af den olika beskattningen,
eller äga några anspråk, som skall grunda sig derpå, att
hans företrädare på hemmanet för några hundrade år sedan förmenas
hafva blifvit förfördelad. Allt detta är temmeligen obestridligt.
Men huru kan då den värde talaren frångå just dessa
grundsatser, så snart han talar om en befarad rubbning i skatterna
för framliden? Och hvarföre söker han att för detta fall förvexla
hemmanet med den framlida ägaren? Ty klart måtte det
vara, att om någon förändring i tidernas längd skall uppkomma
(hvilket jag sedermera skall laga mig friheten att närmare berö
ra)
så måste detta ske småningom, ja nästan omärkligt, genom
jemkado varuvärden, och dä inträffar ju det förhållandet att äfven
om i en aflägsen framtid någon jemkning i grundskalterne
skulle äga rum, så kan denna hänföras endast lill hemmanet
som är beståndande, men ej till ägarue, hvilka liksom tiderna
omvexla.
Men låtom oss nu undersöka om, och på hvad sätt den omtalta
skatterubbningen skulle komma att inträffa. Naturligtvis
skulle det ske derigenom, att grundskatterna i allmänhet skulle
förminskas, och alt genom denna relativt större förminskning på
den skattskyldiga jorden, skulle genom en återverkan skatterna
genom ökad bevillning förhöjas på den mindre skattskyldiga jorden.
Men hvarigenom skulle då skatterna förminskas om den här
föreslagna förvandlingen vidtoges? Jo, såsom Hr von Hartmansdorff
ganska riktigt yttrat på tvenne sätt, nemi. först och främst
om myntvärdet underginge någon våldsam förändring genom stats
-
Den 31 Juli.
409
bankrutter eller, såsom det i mjukare språk benämnes, genom
nya realisationer.
Men är någon sådan olycka och skam för nationen verkligen
att befara ? Man har visserligen här uppräknat alla de bedröfliga
och föga hedrande mynt-regleringar, som hittills skedt här i landet,
och deraf, såsom det kan tyckas med skäl, hämtat anledn.
till farhågor för framtiden; men jag vill dervid blott göra den
högst vigtiga påminnelsen, att under den förflutna tiden, dä alla
dessa oordningar ägt rum, har Svenska penninge-väsendet, eller
hvad som är detsamma Svenska banken, varit en hemlig låneinrättning,
som i tystnad och mörker blifvit förvaltad. Och just
derigenom har också åtskilligt dervid kunnat företagas, som nu
mera
icke skulle vara möjligt, då den allmänna rösten ofelbart
skulle höja sig deremot och förbjuda detsamma. I bankens offentlighet
ligger således efter min tanka den aldra största garanti,
att en sådan fara icke för framtiden finnes, åtminstone icke på
långt när i den skala, som den blifvit framhållen. För öfrigt
får jag derjemte påminna Eder derom, mine Hrr, alt här i detta
förslag aldrig är fråga om att förvandla räntorna i pappersmynt,
ty den som behagar efterse finnér ganska tydligt enl. ordalydelsen
ali de skulle ”bestämmas och utsättas i silfver” samt deras värden
för framtiden ”beräknas och utgöras” efter myntbestämningslagen
af år 1830. Om det således skulle hända, hvilket jag med
full förtröstan till Svenska folkets heder och redlighet förmodar
och hoppas aldrig mätte komma att ske, alt denna lag en gång
upphör att vara gällande, och blir ersatt af en annan, så kommer
äfven detta icke att inverka på skattebeloppet, annat än nominellt
till siffran, ty det bestämda, utsatta silfvervärdet, blir i alla
fall det, som skall erläggas först efter en annan beräkningsgrund.
Häraf synes således att den föreslagna skatteregleringen är oberoende
af realisationen, och att någon rubbning i denna ej inverkar
på skatternas eller lönernas belopp.
Det enda sättet, hvarigenom skatterne skulle minskas, vore
det, att sjelfva penningens värde föll, eller, för att uttrycka mig
niera tydligt, att förhållandet mellan silfrets och varornas värde
skulle förändras. Nu är, för att taga ett exempel, 1 tunna råg
i värde lika med 3 r:dr i silfver. Anlagom detta. Om det då
skulle hända, att detta förhållande rubbades, så att t. ex. en tunna
råg blefve värd 4 r:dr i silfver, så är det ganska riktigt, att
om rågen nu en gång för alla förvandlas i silfver, så kommer
kronan vid den tiden då prisförändringen förutsättes, endast att
uppbära f af det belopp som skulle hafva utfallit ifall rågen varit
bibehållen såsom räntepersedel. Nu bör härvid likväl anmärkas,
att om också det är temmeligen tydligt att ej precist samma
förhållande mellan silfrets och rågens eller andra varors värde,
för evigt, kan bestå, så är det deremot efter mitt omdöme ingalunda
på förhand bestämdt afgjordt, att en möjlig rubbning af
detta förhållande, nödvändigt måste utfalla till förminskning i silfrets
värde.
Den föregående tidens erfarenhet är visserligen sådan, och
410
Den 31 J ul i.
man har nu åberopat densamma, såsom stöd för sin åsigt att varuvärdenas
förändring skall fortgå i samma riktning som förut,
men den förflutna tiden och den närvar:de äro hvaranda så väsendtligen
olika, alt detta icke kan antagas såsom ett afgörande
bevis. Högst betydligt utvidgade odlingar, äfvensom förbättrade
methoder i nästan alla delar af landlhushållningen, synes mig
tvertom lemna skälig anledn. till den förmodan, att produktionen
af jordens alster åtminstone skall hålla jemna steg med produktionen
af ädla metaller och att det således är en möjlighet, att prisstegringen
i framtiden utfaller alldeles omvändt emot hvad hittills
varit händelsen. Men antagom äfven, att denna förändring Olifver
sådan alt någon minskning af skatterna för jorden småningom i
tidernas längd — således utan personlig orättvisa för någon —
kommer att äga rum. Ar väl derigenom någon olycka skedd?
Visserligen! om man, såsom Hr von Hartmansdorff, antager såsom
synonymer, alt vara jordägare, och att vara rik; ty han säger ju,
att om man lindrar jordägaren, så är det endast en skänk åt de
förmögnare i samhället, och derigenom blifva således dessa ord för
honom liktydande. Jag tror likväl för min del alt om man vill
efterse huru det härmed förhåller sig, och t. ex. granska inteckningarne
i jordegendomen så skall man finna, att jordegaren i
Sverige icke är så uteslutande rik, som den värde talaren synes
tro, utan tvertom, att den mångenstädes tryckes kanske rätt tungt
af sina skattebördor och skyldigheter.
Man har vidare sagt, att följden af en sådan skatt-reduktion,
i framliden vore den, att som kronans ordinarie inkomster derigenom
minskades, så skulle konungamakten derigenom också göras
mera beroende än nu. Om så vore, så vore detta visserligen
ett högst betänkligt inkast som jag skulle anse såsom afgörande
i vågskålen, men nu mine Hrr, vågar jag påstå att denna skickligt
framhållna farhåga endast och allenast är en chimére. Om
man nemi. granskar förhållandet emellan Statens ordinarie inkomster
och de inkomster, dem Staten ovilkorligen behöfver,
så befinnes att dessa ordinarie inkomster icke utgöra mera än
omkring | af de absolut nödvändiga stalsbehofven, och alt det
således är en ren omöjlighet, att samhället kan existera endast
genom dem. K. M:s och kronans beroende af de extra ordinarie
inkomsterna, eller hvad som är detsamma, af R. St:s skattebevillning,
är således enligt mitt omdöme redan så stort att det icke
kan blifva större, och under sådana förhållanden må det tillåtas
mig att förespegla en förökning af det som redan är ett
maximum.
Ytterligare har man uppgifvit såsom en olägenhet af skatteförenklingen,
att den skulle sätta de lönlagande i ett större beroende
än hittills samt att det slutligen en gång skulle kunna
hända, att Staten väl uppbär inkomsterna, men icke aflönar sina
embetsman. Ifrån denna förutsättning har man sedermera utvecklat
och utmålat, om jag så får uttrycka mig, alla de samhällsolyckor,
som tvifvelsutan af ett sådant förhållande skulle blifva en
följd. Men jag vill nu blott påminna derom, att åtminstone i
Den 31 Juli.
411
denna punkt är härom alldeles icke fråga. Frågan är endast nu
huruvida så väl löntagare som Staten skulle kunna utfå sina indelningar
i silfver i st. f. in natura.
En annan punkt handlar derom, huruvida indelningarna skola
ingå lill Slaten och genom dess försorg hällas löntagaren tillhanda,
eller om löntagaren skall fä direkte eller genom ombud lyfta
dem på ränterierna, eller af indelningsgifvarne. Der vore således
måhända rälta tillfället att tala om hvad man nu i detta afseende
velat anföra. Hvad nu sjelfva saken vidkommer, så torde jag
kanske äfven få fästa uppmärksamheten på en omständighet, som
talar till fördel för en sådan förändring, som den ifrägavar:de,
nemi. att sältet för skatternas utgörande derigenom blifver likformigt
öfver hela riket, hvilket icke är förhållandet. Såsom bekant
är, utgår grundskatten i de s. k. eröfrade provinserna allt
sedan deras införlifvande med Sverige enligt ett faststäldt belopp
i penningar, och den har derigenom i tidernas längd blifvit betydligt
lindrigare än i det öfriga riket; men min afsigt är icke
att påstå, alt nu för närvarande någon orättvisa sker genom denna
olikhet i beskattning. Jag har tvertom, redan från början sökt att
visa att deruti icke ligger någonting orätt mot någon, men deremot
påstår jag, att om också status qvo för ögonblicket kan försvaras
på rättsgrund, så blir det en orättvisa, att äga så olika beskattningsmeihoder,
att de ändringar som framtiden kan medföra
icke skulle komma att verka lika för alla.
Men just denna olikhet, — denna olika utsigt för framtiden
blifver ju tydligen följden, om räntornas förvandling såsom förslagets
motståndare påstå, skola verka till skattens förminskning, och
likväl blott en del skattskyldiga skulle få motse och åtnjuta den
fördel sora dermed vore förenad.
Den stränga rättvisan fordrar således efter min tanka att det
närvarande skattebeloppet ej ökas eller minskas för någon, men
att sättet för dess utgörande ställes lika för alla, eller åtminstone
efter den gemensamma grund, att framtida prisförändringar ej
komma den ena mera till godo ån den andra; och då detta resultat
endast kan vinnas genom en sådan åtgärd som den föreslagna,
så måste väl äfven häruti ligga ett motif till dess antagande.
För att ytterligare visa och bevisa vådan af den föreslagna
förändringen, och fördelen af att förblifva vid det gamla, har man
anfört hurusom Konung Carl XI, hvilken hvar och en måste erkänna
hafva varit en stor Regent, hade det förutseendet att sätta
skatterna till en stor del i natura-persedlar och att skälet dertill
låg i hans omtanka, alt derigenom för framtiden bättre betrygga
kronans inkomster. För min del vågar jag likväl tro alt mänga
omständigheter kunde hafva dertill bidragit, och delta skulle vara
märkvärdigt att veta, hvarifrån den värde talaren fått en sådan
bestämd uppenbarelse, om de motiver som legat till grund för
Konung Carl XI:s beslut. Den som vill jemföra förhållanderna
vid denna tiden med de närvar:de, skall säkerligen i den offentliga
olikheten, vare sig i tillgång på penningar, på afsättning, på
412
Den 31 Juli.
bandel och rörelse i alla afseenden, (inna öfverflödig anledning,
att utan missaktning mot Carl Xbs vishet, antaga, att om också
skatternas utgörande in natura då kunde vara det lämpligaste, så
kunna de deremot för närvande med stone skäl utgöras i den
qvantitet, som nu blifvit den allmänna eller enda mätaren af
alla värden, nemi. penningen.
Hvad jag nu haft den äran alt anföra, har måhända varit
föga upplysande, men det har åtminstone varit tillräckligt alt öfvertyga
mig om håde nödvändigheten och billigheten af en snar
förändring i det närvande skatteväsendet; äfvensom det är min
öfvertygelse alt ehvad denna förändring sker genom skatternas
reducerande till några få räntepersedel' in natura, eller lill en
enda eller silfver, så kunna häda delarne ske utan fara, och till
stort gagn för det allmänna. I valet emellan håda alternaliverna
anser jag likväl att förvandlingen i silfver äger företräde såsom
det rationellaste och fullständigaste som ej vidare behöfver
omgöras, och jag får på grund häraf tillstyrka antagandet af den
puukt af förslaget som nu är under öfverläggning.
Hr Stuart, Carl Gust.: Såsom ledamot af den komité,
hvars tillgöranden blifvit här så bittert klandrade, anser jag mig
uppmanad att yttra några ord i det vigliga ämne, som nu utgör
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning. Med all den förmåga jag
äger, med odelad uppmärksamhet och med outtröttligt nit har jag
egnat mig åt de arbeten, som blifvit nådigst uppdragna åt nämnde
komité. Jag har alltid förutsett omöjligheten att kunna lösa
det ifrågavande problemet på ett sådant sätt, att allas åsigter och
anspråk derigenom skulle blifva tillfredsställda. Jag bar således
förberedt mig, och en hvar, som i reformväg vill åstadkomma något
vigtigare resultat, måste förbereda sig på, att framställningarne
härom skola möta motstånd ifrån den ena eller andra sidan.
Jag äger likväl i denna stund och kommer alltid att äga det lugna
medvetandet, att, så godt jag förmått, hafva sökt uppfylla det
erhållna uppdraget att förlika den gamla tiden med den närvande,
och ali utarbeta ett förslag, hvarigenom åsyftas att till ömsesidig
tillfredsställelse sluta den gamla striden emellan de skattdragande
och de löntagande samhällsklasserna, hvilken strid förr eller sednare
måste slutas, så vida ej hela samhällets lugn och trefnad
derigenom skall äfventyras.
I anledn. af del missnöje, Hr Printzensköld yttrat med det
sätt, hvarpå komiterade fullgjort sitt uppdrag, får jag, hvad mig
personligen beträffar, förklara, att jag trotsar Hr Printzensköld att
under sin tjenstebana visat sig mera nitisk för det sanna och rälta,
och mera angelägen om rättsbegreppets orubbliga tillämpning.
Likaledes kan jag försäkra Frih. Cederström, att jag hvarken för
närvande ej heller någonsin framdeles kan erkänna, alt komiterades
betänk, innehåller något sådant, som hindrar dem, hvilka
deltagit i detta betänk, att se Hr Frih:n och hvem det vara må
”i synen”.
Emot komiterades förslag äro en mängd anmärkn:r framställ
-
Den 31 Juli.
413
da, hvilkas fullständiga besvarande skulle alltför mycket upptaga
tiden, och jag anhåller således endast, att få fästa mig vid några
få af de oftast upprepade anmärknme.
Man harvid denna frågas diskuterande här från flera håll hört
yttras stora farhågor, alt realisationen icke skulle kunna äga bestånd
och ali dess rubbning skulle, i händelse nu förevande förslag
antoges, åstadkomma det mest olyckliga inflytande på landets
beskaltningsförhälianden och hela drätselverk. Det är visserligen
sanni, att om realisationen skulle rubbas, så skulle förutvarande
beskattningsförhållande icke kunna oförändradt fortfara. Det nu
antydda inflytandet blefve dock icke mera farligt eller vådligt för
det allmänna, än de i mångfaldiga andra hänseenden förderfliga
resultater, som i del olyckliga fall, att realisationsgrunden skulle
rubbas, ovilkorligen måst uppkomma. Dessutom bör härvid icke
förbises alt, enl. det af Utsk. tillstyrkta förslag, skulle de skatter,
om hvilka nu är fråga, utsättas i silfver och sålunda icke blifva
beroende af det nominella penningevärdet. Genom grundskatternas
utsättande i metallisk valuta borde alltså de farhågor anses
undanröjda, som från realisationens nu förespådda obestånd skulle
hafva sitt ursprung. Den ofta upprepade framställningen, att
penningevärdet har fallit så mycket i jemförelse med varuvärdet,
härleder sig för öfrigt lill största delen derifrån, att man icke
gjort sig nog reda för dessa värdens inbördes förhållanden. Hr von
Hartmansdorff har anfört några förmenta exempel, huruledes varuvärdena
under tidernas längd stigit, emot deras fordna belopp.
Här har bland andra varor uppgifvits artikeln smör. Jag får
med anlcdn. af denna uppgift upplysa, att på sätt en uppsats,
som jag har i banden utvisar, finnes uti en s. k. ”värdering på
alla inländska och utländska varor, som öfver hela riket gälla skall
för år 1523” ett pund smör visserligen icke upptaget till mer än
en mark. Men en mark penningar var den tiden ett ingalunda
obetydligt belopp, ty enl. det kontrakt, som af Gustaf I år
1521 afslöts med mvntmäslaren Gynter Laijs, skulle denne, jemte
andra myntsorter, slå ett stort rundt mynt på ett öre, hvaraf
13 kast eller 52 stycken skulle väga en mark. En mark penningar
motsvarade följaktligen 8 st. sådana stora mynt.
Uti 1621 års riksdagsbeslut fastställdes lösningsprisel för den
under Landtogsgärden inbegripna spanmål till 2 dkr 8 sk. silfm:t.
I början af 1600-talet ägde riksdaler och dalem samma värde.
Enligt 1664 års myntordning skulle riksdalern bestå af 52 och
Svenska dalem af 32 öre. Med tillämpning af dessa beräkningsgrunder
finner man, att äfven om spanmålspriset under förflutna
tider stigit i förhållande till silfvervärdet, denna prisstegring icke
är särdeles betydlig. Jag har redan antydt, att om någon rubbning
i realisationen skulle äga rum, så kunde den icke komma
alt så synnerligen inverka på den fråga, som nu är före, emedan
de nu af markegångspriserna beroende räntor alltid skulle lösas
efter silfverberäkning; och det torde väl också böra tagas i betraktande
att om, genom realisationens rubbning en väsendtlig
förändring i alla varuvärden skulle ske, det ingalunda vore
414
Den 31 Juli.
billigt, alt Staten skulle vara den ende som härigenom icke komme
att blifva lidande. Det kaotiska tillstånd sora visar sig, när
man ser i kronans räkenskaper de flere hundra persedlar, som
der finnas upptagna och deras nästan oförklarliga förvandlingssätt,
då t. ex. den ena varan eller prestationen skall utgå i något
helt annat än räkenskapen upptoge, kan omöjligen allt framgent
fortfara o. s. v. Att dessa invecklade förhållanden måste
förändras och någon förbättring införas äfven inom denna del af
administrationen, derom borde någon skiljaktighet mellan de eljest
stridiga opinionerna icke förelinnas. Det hörer till sakernas
naturliga gång, att det oafvisliga behofvet af förbättringar
måste göra sig gällande, och förr eller sednare skall detta äfven
inträffa med jordbeskaltningen. Det är redan anmärkt, att under
de långliga tider, hvarunder man försökt åstadkomma någon reda
i detta ämne, det ena förslaget efter det andra kantrat, och det
är med kännedom häraf, som jag, enl. hvad min komiterades betänk.
bifogade reservation visar, anser att något annat tillfredsställande
och ändamålsenligt förslag icke kan vinna framgång och
verkställas, än alla räntepersedlars förvandlande i penningar; en
åtgärd, som förr eller sednare kommer att vidtagas. Hr Sandströmer
har redan upplyst om de ojemnheter, som nuvar:de förhållanden
medföra och dessa kunna icke tillfyllest förekommas på
något annat sätt, än att all beskattning fastställes till visst belopp
i penningar eller den bestämda mätaren för alla varor, på
det hvar och en skattskyldig må kunna beräkna och kontrollera
huru mycket han näppeligen skall betala.
Med afseende å det nuvar:de beskattningssättets obilliga och
tryckande beskaffenhet, vill jag för öfrigt blott exempelvis erinra,
hurusom på sätt förhållandet i vissa delar af Upland, der trävaror
utgöra en väsendtlig del af persedelräntan, oaktadt den skattskyldiga
jorden för närvar:de alls icke, eller blott i ringa mån,
producerar den persedel, efter hvars värde skatten skall beräknas.
Utan att jordens afkastning lemnar en ökad tillgång lill skatternas
utgörande skulle dock dessa komma alt oafbrutet öka sig i
den mån trävarupriserna, till följd af en alltid tilltagande konsumtion
stiga. I afseende på en mängd andra artiklar hafva likaledes
förhållande under den långa tid, som förflutit sedan jordbeskaltningen
utsattes i ännu fortfarande persedlar, undergått
högst anmärkningsvärda och för den skattdragande särdeles kännbara
förändringar.
Hr von Hartmansdorff har yttrat den åsigt, att födoämnen
skulle vara en säkrare varumätare, än penningen. Denna sats
kan jag för min del icke fatta. Penningen är och måste vara
den enda måttstocken för varuvärdena, och jag vet icke huru man
kan säga, att värdena å de varor, som skola mätas, utgör den
säkraste och orubbligaste mätaren på desamma. Om varans värde
skulle antagas såsom mätare, så blefve det naturligt, att denna
mätare just komme att sakna den väsentligaste egenskapen eller
oföränderlighet, som hvarje mätare bör äga. Sålunda skulle
Oen 31 Juli.
415
densamma i fråga om artikeln spanmål åren 1844 och 1845 hafva
gjort ett språng af omkring 100 proc.
Man har redan yttrat farhågor derför, att den föreslagna
förenklingen af räntepersedlarna eller deras sättande i kontant
skulle komma att alltför menligt inverka på Statens inkomster
och göra K. M. för mycket beroende af R. St:s beslutande rätt
i beskattningsfrågor. Delta kunde visserligen vara sanni, i fall
de skatter, hvarom nu är fråga ännu utgjorde en lika betydlig
del af statsinkomsterna, som i fordna tider; men då värdet af de
skattepersedlar, hvilka för närvaride skola utgöras in natura eller
efter markegängspris, enl. hvad bilagorna till komiterades betänk,
ådagalägga, endast uppgär till omkring 1,800,000 r:dr, hvaremot
de öfriga kontanta stalsintraderna utgöra nära 11,000,000 r:dr;
så finner en hvar huru obetydligt det verkar på det hela, om
statsinkomsterna framdeles icke komma att ökas lill följd af någon
förmodad höjning i skattepersedlarnes värde och lösningspriser.
Man har äfven i afseende på de räntor, som in natura utgå
till vissa embetskorpser, såsom till arméens befäl och tjenstemännen
vid undervisningsverken yttrat, att denna erahetsmannapersonal
ingalunda kunde vara belåten med kontanta löneanslag,
hvarigenom den skulle blifva beroende af R. St:s godtycke, enär
dessa anslag vid riksdagarne kunde minskas och lill och med helt
och hållet indragas. Men om man tänker sig möjligheten alt R.
St. skulle under närvande förhållanden vilja indraga de hittills
beviljade kontanta fyllnadsanslagen för indelta löntagare, hvilka
anslag ensamt för befälet vid indelta arméen öfverstiger 217,000 r:dr
så skulle i sanning bibehållandet af de nuvar:de räntorna, hvilka
för nämnde befäl enl. ofta åberopade betänk, uppgå endast till
300,000 r:dr, blifva alltför otillräckligt för detsammas aflönande.
De kontanta anslagen hafva också nästan ständigt blifvit ökade
och ytterligare förökning deraf oupphörligen äskats, hvarigenom
viglen af de indelta ränteanslagen mer och mer minskats.
Fördelen för ränlegifvarne af det förslag koraiterade framställt
borde väl icke kunna betviflas, men när man fordrar af räntegifvaren
å ena sidan, att han skall afstå från optionsrätten, eller
rättigheten att få aflemna en del af sin ränta in natura, så bör
man väl äfven å den andra sidan försäkra honom derom, att han
i afseende på denna räntas lösningspris icke skall vara helt och
hållet beroende af tillfälliga markegångssättningar, hvilkas inflytande
på skattebidragens belopp icke kan af den skattskyldige förutses
eller motarbetas. Möjligheten att kunna förutse och på förband
beräkna skatternas belopp måste obestridligen vara en stor
fördel för Sveriges allmoge, äfvensom hvarje annan jordbrukare;
och det är just denna fördel som kommer att tillskyndas hvarje
fastighetsägare genom hemmansräntornas förvandling i vissa oföränderliga
penningebelopp.
Då jag förmodar, att den diskussion, som nu är börjad, icke
under detta plenum kommer att afslutas, så vill jag icke längre
uppehålla tiden, utan tillstyrker blott på det aldravarmaste R. o.
Adis bifall till den nu föredragna punkten.
416
Den 31 Juli.
Frill. Gederström, Claes Rud., anförde skriftligen:
På sätt af betänk, synes, hafva komiterade afgifvit 2:ne al»
lernaliva förslag, dock nied lemnadt företräde åt det ena, detsamma
som nu är af StalsUtsk. tillstyrkt, under det alt del andra
utgjort föremål för K. M:s i ämnet atlåtne nåd. propos. I ett så
vigtigt ärende, der det är fråga om att, vare sig till penningeafgifter
förvandla de hittills in natura utgående räntor, eller att
reducera nämnde persedlar till eli färre antal, bestående af dylika
af en mera hufvudsaklig beskaffenhet, torde en särdeles varsamhet
vara högeligen af nöden. Af StalsUtsk. häfver R. St. vid
detta tillfälle visserligen erhållit en så knapphändig ledning, som
möjligt varit; ty Utsk. har inskränkt sig till den föga upplysande
förklaring, att Utsk., ”vid öfvervägande af alla de framställningar,
sora blifvit gjorda både för och emot ifrågavar:de 2:ne
förslag, funnit det förra af koraiterades allernativer medföra så stola
och öfvervägande fördelar, att Utsk., med åberopande af hvad
komiterade i ämnet yttrat, till R. St:s bifall hemställa förslberörde
alternativ”. Lyckligtvis har Utsk. dock icke underlåtit referera
de skäl, hvilka föranlåtit K. M. att för sin del antaga, icke
detta, utan det andra alternativet; hvilka skäl i betänk., pag. 12
och 13 återfinnas. Mig synes de, i hvad de innehålla emot det
nu framställda förslaget, äga största giltighet. Jag torde få utur
utlåt, anföra följande: K.. M. ansåge emot l:sta alternativet ”förekomma
— — — — — — påkallad” etc. Härefter har
K. M., i följd häraf, i nåder föreslagit det sednare alternativet.
I intet fall anser jag R. St. böra med mindre försigtighet gå tillväga
i en så djupt ingripande fråga, på hvars afgörande, uppå
det med rättvisa och statsklokhet mest öfverensstämmande sätt,
landets framtida väl så väsendtligen beror; hvadan och då, med
fästadt afseende å penningens felaktiga natur, isynnerhet i vårt
land, der silfret är sällsynt, ett bifall till StatsUtsk:s förevar:de
betänk., helst i en af dess vigtigaste punkter, vore efter min åsigt
ingalunda välbetänkt; och då dess antagande således synes mig
olämpligt, af många skäl, dem jag för tidens vinnande ej bör nu
åberopa, helst de tillförene t. ex. vid ärendets första remitterande
noggrannt blifvit från flere håll anförde, får jag vördsammast
hemställa alt ålerremiss derå måtte af R. o. Ad. beslutas.
Jag får härtill lägga ännu ett ytterligare skäl. Redan vid
remissen af den K. propos:n anmärktes det man saknade embetsutlålrn
öfver frågan från de embetsverk, hvars verkningskrets
kunnat göra deras mening i ämnet önskvärd att känna. Det är
icke min mening att härvid göra någon annan anmärkn. än att,
hurusomhelst man må anse saknaden i förenämnde hänseende vara
kännbar eller ej, så synes mig, att om än K. M. i anseende
till arten af det förslag, hvarvid K. M. i nåder funnit godt stadna,
ej ansett behof af underordnade auktoriteters yttranden vara
erforderlige, Utsk. bordt känna sig pligtigt att, när det fann sig
böjt för ett annat förslag, än det i den K. proposm innefattade,
då likväl söka förskaffa sig tillförlitliga omdömnen från veder
bör:de
-
Den 31 Juli.
417
bör:de embetsverk rör:de berörde, af K. M. ogillade förslag. Utväg
härtill stod Utsk. grundlagsenligen till buds, genom det tillfälle
R. St:s delegationer äga att vända sig till den enkom
dertill förordnade statsrådsledainot, samt af honom begära att få
inhemta nödiga upplysningar i förekommande ärender. Om Utsk.
sålunda hade förfarit, innan det behagade till R. St. öfverlemna
dess eget välvisa bedömande af frågan, så sage utlåt, kanhända
betydligt annorlunda ut. Desto mindre kan ett bifall nu vara
för R. o. Ad. tjenligt att afgifva; utan, då afslag icke för närvar:de
lärer vara med formerne förenligt, återstå endast att den
förevar:de punkten må varda återremitterad, hvarom jag, såsom
förut, vördsammast anhåller. Huruvida det i K. M:s nåd. propos.
afgifne förslag utgör den bästa och antagligaste utväg för frågans
lösning, derom tilltror jag mig icke att i delta ögonblick afgifva
min mening; men det bestämda företräde detta förslag äger framför
det af StatsUtsk. förordade, är hvad jag vågar fortfarande vidhålla.
I alla fall blifver Utsk. genom en återremiss försatt i tillfälle
granska ärendet under dess särskilda synpunkter; hvarefter
man torde få hoppas deraf ett hugneligaré resultat.
Med några ord må till sluts af mig beröras hvad Gr. Sparre
anfört, med mycken värma, om det ”oeftergifliga” af ett tillgörande
å R. St:s sida i ämnet, i anseende till det förespeglade
misstag, som skulle, af underlåtenhet härutinnan, hos de dervid
intresserade troligtvis föranledas. Sådana skäl verka icke på mig.
Ett misstag, hvilande på ouppfyllda förhoppningar om ökade fördelar,
mera än på några verkliga eller bevista rättsanspråk, torde
icke böra sammanliknas med vigten af statsmakternes åliggande
att i allt främja hvad de anse vara rätt, och, för landets väl
och trygghet gagneligt. Jag har i sådant hänseende ansett mig
böra emot personer af motsatt öfvertygelse, förfäkta det företräde
jag anser K. M:s propos. äga framför Utskrs förslag; min varma
önskan är att Utsk. må grundligen gå tillväga vid förnyad behandling
af detta ärende; dervid icke lyssna blott på det ena örat,
utan ock på det andra; icke låta sig hänföras af den lockelse, som
ligger uti förenklingsprocessens skenbara lätthet och behag, lika
litet som af den enträgenhet, hvarmed åtskillige intresserade förmälas
påyrka en utgång i likhet med nu gjorda förslaget; utan att
med blicken fästad på samtidens i det förflutna grundade rätt,
stödd på rättvisans fasta grundsatser, i allt åsyfta det mål, som
för framtiden oaflåtligen må lifva oss alla, men som fordrar både
allvar och kraft, och försakelse af lifliga, lättare hänförda, bifall;
det mål, hvarom jag talar, uttryckes i detta valspråk: ”Allt
för Fäderneslandet!”
Många ledamöter ropade på propos.
Frih. Cederström, Jakob: Jag skall icke uppehålla R. o.
Ad. med många ord. Jag har endast att lemna Hr Gripenstedt
en upplysning, nemi. om orsaken hvarföre Carl XI visste så väl
att persedelvärdet var säkrare än penningar. Det inträffade nemi.
7 H. 27
418
Den 31 Juli.
alt åtskilliga räntelagare hos honora anhöllo, att utfå kronoräntor
i kontant efter kronovärdi, emedan det hade råkat blifva högre
än det förut hade varit, och då svarade Konungen : ”det skolén
J få, men J veten icke hvad J begären”, och då de några år sednare
åter önskade ändring härutinnan fingo de till svar: ”nu fån
J behålla räntornas kronovärdie, kronan behåller förvandlingen.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Här hafva under loppet
af denna discussion redan blifvit afgifna så många förtjenslfulla
yttranden till försvar för komiterades och StatsUtsk:s förslag
i 3:dje punkten att det kunde vara öfverflödigt att dertill lägga
något. Jag skulle dock anhålla att få yttra några ord.
Först i afseende på formen har Hr von Hartmansdorff yttrat
att då StalsUtsk. vid förr afgifna betänk, flere gånger afstyrkt de
gjorda förslagen, derföre att de icke voro utredda, så hade Stats
Utsk.
bordt gä till väga på samma sätt äfven med detta förslag.
Men förhållandet är att StatsUlsk. ansett detta förslag just vara
ovanligt fullständigt utredt. Det är ovanligt att till ett Utsk:s behandling
aflemnas ett förslag, så grundligt beredt som detta, hvilket
en hvar, som deraf tagit kännedom, torde kunna vitsorda.
Detta är äfven orsaken hvarföre StatsUlsk., efter moget bepröfvande,
har tillstyrkt det så som StalsUtsk. gjort.
Hvad beträffar sjelfva frågan eller alla räntepersedlarnes förvandling
i penningar, hvilket alternativ Utsk. ansett vara att föredraga
framför det andra, som blifvit i K. M:s nåd. propos. föreslaget,
så medför det, på sätt redan af flere talare blifvit yttradt,
så mycken enkelhet, sä mycken reda, så mycken lätthet för de
skattdragande att beräkna sina skatter, äfvensom så mycken jemnhet
i inkomster för ränteågare, att allt har gjort att StatsUlsk.
ansett, att det i allmänhet vore fördelaktigare alt räntorna på detta
sätt erlades. Här har visserligen blifvit anfördt, att det skulle medföra
större säkerhet om i stället för penningar vissa persedlar hade
antagits som K. M. föreslagit, nemi. spanmäl och smör. Förhållandet
med spannmål är likväl det, att det finnes väl ingen räntepersedel
som så varierar det ena året från det andra, och ser
man efter hvilka år denna persedels värde är högt i pris, så är
det just sådana är, dä den skattdragande har svårast att den erlägga,
d. v. s. under missväxtår. Förhållandet är det, att då den
skattdragande har svårast att framföda sig sjelf, så skall han betala
den drygaste skatten. Ar det önskligt, att ett sådant förhållande
skall fortfara? — Jag tror det icke.
Hvad beträffar att räntornas förvandling skulle åstadkomma
en skattelindrindring i framtiden, så är det visserligen en möjlighet
och erfarenheten har till en del visat att så har skedt, d. v.
s. att penningen i förhållande till varan icke har fullt det värde,
soni den hade för sekler tillbaka. Likväl är skillnaden i penningens
värde under särskilda perioder icke fullt så stor, som Hr von
Hartmansdorff har sökt ådagalägga genom jemförelse emellan myntvärdet
nu och myntvärdet för en längre lid tillbaka. Hr Stuart
har ådagaiagdt att en daler svarade emot en större qvantitet silf
-
Den 31 Juli.
419
ver under Guslaf I:s lid än sedermera. Om man evalverar den
riktigt, så finnér man att en tunna säd under Gustaf I:s tid verk
ligen
kostade omkring 10 r:dr r:gds. Således anser jag att förhöjningen
i varuvärdena verkligen icke är så stor, som man här
förespeglar. Om man för jemförelsen väljer en sednare lid, sä
finner man att under de sednare några och 30 åren hafva spannmålspriserna
öfverhufvud ganska obetydligt förändrat sig. Ju
mera landets odling tilltager, hvilket tyckes fortgå, desto mera
tillgång på spannmål skall det blifva. Vi se nu alt förhållandet
är här i landel att våra spannmålspriser hafva sänkt sig till den
ståndpunkt, hvarpå de stå i andra länder, hvaremellan priskilnaden
förut varit betydlig.
Här har af en talare blifvit yltradt, att det icke vore skäl,
att göra njigon förändrig med dessa räutepersedlars utgörande, efter
man dermed har varit nöjd i 200 år. Om man icke vill taga
något annat vitsord, så vitsordar komiterades betänk., grundad! på
riksdagshandlingar, alt så icke är förhållandet, enär denna fråga
före denna riksdag har varit föremål för R. Si:s handläggning
under mera än 130 år. Dessutom sedan R. St, vid 1830 års
riksdag medgifvit att opinionsrätlen skall försvinna för de till kronan
ingeånde räntorna, men bibehållit optionsrätten för de räntor
som utgå till enskildta räntetagare, så är det temligen gifvit att
missnöje har uppkommit, enär den ena ränlegifvaren finner, att
han får betala mera än hans granne, som har precist samma skatt.
Att ett sådant förhållande icke bör fortfara längre, det torde vara
temligen gifvet och att denna optionsrätt icke kan tagas bort på
annat sätt än alt räntorna alltid skola utgå i penningar, synas äfven
vara klart.
En talare har äfven yttrat, att det blir svårt för räntegifvarne
i alla orter, att afsätta sina persedlar och förvandla dem i
penningar. Såsom vi veta, sä består BondeSt. hufvudsakligen af
räntegifvare. Man har nu sett att BondeSt. med stor pluralitet
har antagit detta betänk. Deraf torde kunna slutas med temlig
säkerhet att räntetagarne i allmänhet icke anse det vara svårt för
sig att afsätta räntepersedlarne och förvandla dem i penningar.
Det torde äfven medgifvas att förhållandet nu i den vägen är
mycket olika emot hvad det var för längre tider tillbaka. I hvarje
provins finnes här en lätt afsättning af den hufvudsakliga räntepersedeln,
som är > spanmål, och det exempel Hr von Hartmansdorff
anfört från Östergöthland kan verkligen icke annat än förundra.
Jag känner knappast någon provins der jag anser afsättningen
bör vara så lätt som i denna, hvilken utom öfriga släder,
har en ganska betydlig handels- och fabriksstad i sitt sköte, utom
att Götha kanal löper derigenom och hafvet liggger vid dess
ena sida.
Då jag hör att R. o. Ad. är otålig att komma till slut på öfverläggningen,
så vill jag icke längre upptaga tiden, och an håller
om bifall till 3:dje punkten.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Jag har begärt ordet icke för
420
Den 31 Juli.
att till vederläggning upptaga de anmärkn:r, som emot StatsUtsk:s
betänk, i detta afseende blifvit gjorda, ty af den reservation jag
bifogat betänk, synes att jag önskat att Utsk., i stället att föreslå
alla räntornas förvandling i penningar, skulle hafva inskränkt sig
till att bifalla den del af K. M:s nåd. propos. i detta afseende,
som föreslagit att räntorna skulle sättas i spannmål och smör,
hvartill jag likväl, för min del skulle ansett vara af särdeles vigt
om man lagt ännu en tredje, nemi. dagsverken. Dagsverken hade
då kunnat motsvara alla de nuvande små persedlarne, och hade
lika med dem bordt utgå i penningar, aldrig in natura. De
hade dä blifvit en af behofvet påkallad regulatur vid spannmålseller
smör-prisens hastiga stegring eller lika hastiga fallande; men
jag erkänner att, ehuru lifligt jag önskat alt StatsUtsk. följt denna
grund vid uppgörande af sitt betänk., derföre, att jag tror alt
den stora samhällsfrågan i sådant fall hade kunnat genomföras,
utan alt väcka betydligt missnöje inom landet och inom de talrika
klasser, som närmast äro intresserade deraf, så får jag likväl
lika öppet erkänna att jag anser saken vara af den omätliga vigt
att jag, derest det skulle komma i fråga, att afgifva min röst för
den nu föreslagna punkten, sådan den är af Utsk. föreslagen eller
för ett rent afslag, likväl icke skulle tveka alt lemna min röst
till bifall för densamma. Det torde vara något hvar ibland
R. o. Adis medlemmar nogsamt bekant, hvilken svårighet att kontrollera
hvad man skall till kronan betala, som är en följd af
det nuvande invecklade systemet. Jag har under flere år såsom
varande ordförande i löningsdirektionen vid lif-reg:ts dragonkorps,
understundom gjort mig mödan att uträkna de räntepersedlar, som
tillhöra hemmanen. Detta har icke kunnat verkställas utan den
största svårighet med tillhjelp af jordebok, ortens undervisningar,
nya och gamla indelningsverken m. m., och jag är fullt öfvertygad
om att högst få räntegifvare icke kunna kontrollera huruvida
den uppbörd, för hvilken de debiteras, är i allo öfverensstämmande
med verkliga förhållandet eller icke. Man behöfver endast
erinra att talen äro så brutna, att 364idels oxar, halfva får, ^idels
stockar o. s. v., ingå i beräkningen, äfvensom brutna tal af diverse
småpersedlar. Jag tror således för min del, att saken är af
den vigt att man icke längre kan uppskjuta att vidtaga någon åtgärd
till dessa olägenheters afhjelpande, likasom jag å andra sidan
önskat, att man icke gått så långt som man nu gjort, utan
inskränkt sig till att antaga K. M:s nåd. propos. Jag vill fördenskull
icke nu sälta mig emot en återremiss; men skulle sedermera,
jag upprepar det ännu en gång, fråga blifva att välja emellan
antagande af den nu föreslagna punkten eller ett rent afslag
derå, så tvekar jag icke att dertill lemna mitt bifall.
Sedan öfverläggningen nu ansetts vara fulländad samt Hr
Gr. o. Landtm:s först till bifall och sedermera till återremiss
framställda proposir, blifvit besvarade med ja och nej, blefve
dessa proposir i samma ordning af Hr Landtm, förnyade, samt
ånyo besvarade med blandade ja och nej; hvarpå Hr Landtm.
Den 31 Juli.
421
förklarade, det han trott sig finna, att hans sednast framställda
propos. till återremiss blifvit besvarad med öfvervägande ja.
Hr Sandströmer och Frih. Hamilton, Hugo, begärde
votering.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Vördsammast vågar jag
anhålla, det Hr Gr:n och Landtm, behagade godhetsfullt meddela
upplysning, huruvida det måhända, i anseende till den långt
framskridna liden, torde vara Hr Gr. o. Landtnäs afsigt att, efter
slutad votering, låta Ståndet åtskiljas; hvarom jag för min del,
och tilläfventyrs flere med mig, skulle önska erhålla underrättelse.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han ämnade efter voteringens
slut, dels låta till justering uppläsa några prot.utdr. och
frän Exped.Utsk. inkomne förslag till åtskilliga und. skrifvelse!-  och en § i Rikdags-beslutet, dels till bordläggning anmäla några
från SlatsUtsk. inkomne betänk:n, samt hemställa om R. o. Ad.
behagade åtskiljas sedan voteringen försiggått samt nyssnämnde
ärender förevarit.
Ropades ja.
Upplästes sill justering samt godkändes följande förslag till
volens-pros.:
Den som bifaller 3:dje punkten af StatsUtsk:s utlåt. N:o
242, röstar
ja;
den det ej vill, röstar
nej;
vinner nej, anser R. o. Ad. de emot förenämnde punkt gjorde
anmärkn:r föranleda lill densammäs återremitterande.
Vid voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit,som följer:
Ja —41.
Nej — 58.
Upplästes till justering och godkändes följande från Exped.-  Utsk. inkomne förslag till R. St:s und. skrifvelser till K. M.:
N:o 160, med förslag till ny lag, ang:de inteckning i fast
egendom;
N:o 161, ang:de förändring i hemmantals-räntans utgörande
af åtskilliga hemman å Wisingsö;
N:o 162, ang:de ändring i föreskrifterne om sältet för fångars
transporterande; och
N:o 163, ang:de inqvarterings-skyldigheten i Stockholm.
Hr Lind af Hageby, Carl Aug. Ludv.: Då jag af enskilda
angelägenheter är hindrad att vara ledamot i tvenne Utskott,
får jag afsäga mig min plats i Bevilln.Utsk. Ar det mig
tillåtet, alt föreslå min efterträdare, så skulle jag önska, att Hr
von Hohenhausen blefve dertill utsedd.
I anledn. af denna afsägelse anmodade Hr Gr. o. Landtm.
422
Den 31 Juli.
Hrr Electorer att efter Hr Lind af Hageby, utse en ledamot i
Bevilln.Utsk.
Upplästes till justering och godkändes ett af Exped.Utsk. under
N:o 17 afgifvet förslag till § i riksdagsbeslutet, ang:de förändrade
grunder för beväringsmanskapets tjenstgöring m. m.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från StatsUtsk.
inkomne mern. och utlåtrn:
N:o 284, med förslag till allmänna bestämmelser, ronde utgåendet
och användandet af de vid innevande riksdag för tillfälliga
statsbehof anvisade anslag;
N:o 285, i anledn, af väckt motion om statsanslag till lönefyllnad
åt häradsskrifvaren i Calix fögderi af Norrbottens län;
samt
N:o 286, i anledn. af väckt motion ang:de lönefyllnad åt
häradsskrifvaren i Ölands Norra Mot, U. Björklund.
Slutligen justerades 3 prot.utdr. ronde af R.. o. Ad. uti innevande
plenum fattade beslut.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 11 om aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
