# ID: svediakorp-gov557
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 155,343
# sentences: 5,183
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


1'ROTOCOLL,
HÅLLNA
HOS
/
HÖGLO F LIGE
MDHNlätSSAJKia ®®m Ä2»I2M,
VID
jTogtimo Utköiriiflen i
Åhus 1847 om 1848.
»frilSv Häftet.
—
STOCKHOLM.
Hörbergska Boktryckeriet,
1 84 8.
«s=*3
Onsdagen den 1 Mars 1848.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 10 prot.uldr. för d. 28 sistl. Febr.
Upplästes ett af Frih. Bonde, Knut Philip, inlemnadt
sålydande mern.:
Som enskildta angelägenheter tvinga mig alt för någon tid ifrån
riksdagen mig aflägsna, så får jag härmedelst afsäga mig min [ilats
som ledamot af Ridd.Utsk., men anhåller att det H. Ståndet benäget
bifaller, att jag må bibehålla min riksdagsmannarätt under fortgående
riksmöte.
Hr af Dalström, Gust. Jakob: Hindrad att alltid vara till
hands när någon ordinarie ledamot utaf Bevilln.Utsk. för dagen har
förfall, anhåller jag att få afsäga mig min plats såsom B. o. Ad:s
suppleant i berörde Utsk.
R. o. Ad. lemnade till dessa afsägelser sitt samtycke, hvarefter
Hr Gr. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att sammanträda till
utseende af en ledamot i Ridd.Utsk. efter Frih. Bonde, en suppleant
i Bevilln.Utsk. efter Ur af Dalström samt en suppleant i StatsUlsk.
efter Hr Lagerborg, Samuel Wilh., som blifvit vald till
ständig ledamot af sistnämnde Utsk.
Företog R. o. Ad. val af de 12 Electorer, jemte 4 suppleanter,
hvilka skulle äga alt, tillika med Electorer af de öfriga RiksSt:n,
utse R. St:s just.-ombudsman samt den man, som i vissa
fall skall honom i embetet efterträda; och befunnos, vid valförrättningens
slut, följande Hrr hafva blifvit ulsedde lill
Electorer:
N:o 35.
Gr. Gyldenstolpe, Adolf Fredric Nils,
193
röster.
— 110.
,, von Lantingshausen, Erik Albrekt, .
193
99
— 139.
,, Wirsén, Axel Emil,
190
99
— 119.
Frih. Lybecker, Fullm. Hr Peresvetoff Mo-
rath, And. Wilh., ....
192
19
— 220.
,, Palmstjerna, Carl Otto, . . . .
194
99
4
Den 1 Mars.
N.-O
254.
Frih. Lagerbjelke, Johan,
192
röster.
—
330.
11
Silfversparre, Fullm. Frih. Stjernstedt,
Aug. Wilh.,
192
11
—
331.
11
Adlercreutz, Carl Gustaf, ....
193
77
—
258.
Hr
Svenske, Fullm. Gr. Lewenhaupt,
Gustaf,
180
11
—
494.
5?
Croneborg, Fullm. Hr Tersmeden,
Nils Jak.,
193
11
—
743
11
Crafoord, Fullm. Hr Björnstjerna,
Joli. Magnus,
191
19
2209
11
af Harmens, Henrik Otto, ....
Suppleanter:
190
11
N:o
115
Gr.
Lagerbjelke, Gustaf,
180
röster.
—
1901
Hr
Olivecreutz, Fullm. Gr. Sparre, Erik,
178
ii
-—
102
11
Oxehufvud, Olof Philip, ....
177
ii
—
135
Gr.
Cederström, Fullm. Frih. Cederström,
Jakob,
165
ii
efter lottning emellan Grafvarne Lewenhaupt och Lagerbjelke.
Upplästes en af Ilr af Edholm, Erik, inlemnad sålydande
motion:
I anledn. af professoren och riddaren Cederschjölds under riksdagens
lopp nyligen timade död, och med stöd af 56 § i Riksd.-  Ordn., anser undertecknad sig pligtig, att hos H. R. o. Ad. göra
anmälan om hehofvet att för barnmorske-undervisningens jemna gång
få reservera det anslag af 600 r:dr, som 1840 års Ständer beviljade
åt professor Cederschjöld personligen.
Barmorske-undervisningen har sedan den tiden blifvit betydligen
utvidgad och fullkomnad genom tillägg till den, alltjemnt bibehållna,
gamla läro-kursen af en ny kurs i läran om instrumentalförlossningen,
dittills alldeles främmande för barnmorske-undervisningen.
Detta tillägg är af det omfång, att det af läraren påkallar
nya föreläsningar, ny handledning vid sjuksängen, och ny slutexamen.
Dessutom har tilloppet af elever årligen ökats och framgången
af den utvidgade undervisningen redan vunnit det förtroende i landsorterna,
att flera församlingar hos Sundhets-colhm anmält deras önskan
att blifva försedde med barnmorskor, som blifvit betrodde, att
i nödfall få använda instrumenter.
Jag anhåller derföre vördsammast, icke om något nytt anslag,
utan att det redan beviljade, som i flere år utgått för personens
skull, nu måtte, såsom högst behöfligt, få öfverflyttas på sjelfva saken,
eller, som är det samma, på barnmorske-undervisningen i dess
nu vunna fullständigare skick.
Jag anhåller om remiss till Stats-Utsk. af denna min ödmjuka
anmälan.
Remitterades till Stats-Utsk.
Den l Mars.
5
Anmältes och lades på bordet nedannämnde från Utsk:n inkomne
betänkm, utlåtrn och mera., nemi. från
B e villn ings -Utskottet.
N:o 7, angående postbevillningen;
N:o 8, i anledn. af såväl K. M:s nåd- propos., ang:de kurhusafgiftens
fortfarande, som Frih. Palmstjernas, C. 0., Hr af Grubbens,
jN. W. och Hr Westins i ämnet väckte motioner;
Banko-Utskottet:
N:o 35, i anledn. af vaktmästarnes vid banko-diskontverket ansökning
om löneförhöjning;
N:o 36, i fråga om afskrifning af f. d. riks-diskontverkets utestående
fordringar;
N:o 37, i anledn. af erhållen återremiss å mern. N:o 19, med
uppgift om och huruvida någon del af den sedan 1845 års början
upplupna bankovinst erfordras för bankens konsoliderande;
Allm. Besv.- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 31, i anledn. af väckt motion om bestämmande af minimi-
och maximi-belopp vid utarrendering af Lunds akademis hemman;
N:o 32, i anledn. af väckt motion om upphäfvande af stadgandet
om preskriptionstid, inom hvilken ägare af kronoskattehemman,
derå förmedling blifvit sökt, skola ansökningen härom
återkalla.
N:o 33, i anledn. af väckt motion om förändring af mötes
platserne
för båtsmännen inom Medelstads härad i Blekinge län;
N:o 34, i anledn. af väckt motion om antagande af den nu
brukliga viktualie-vigten, för uppvägande af varor af alla slag ;
N:o 35, i anledn. af återremiss utaf Utsk:s utlät. N:o 5;
N:o 36, i anledn. af återremiss af betänk. N:o 6; samt
N:o 37, i anledn. af återremiss utaf utlåt. N:o 7.
11. H. o. Ad. åtskildes kl. J till 4. e. m.
lii fidem protocolli,
Alberl Munck.
Lördagen den 4 Mars 1848.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.utdr. för d. 1 dennes samt pleni-prot:n för
d. 19 sisth Februari f. och e. m.
6
Den 4 Mars f. m.
I afseende den uti förenämnde nu justerade prut. förekommande
diskussion om anslag af 100,000 r:dr årligen till H. K. II.
Kronprinsens hofhållning hade Frih. Toll, Gustaf, inlemnat ett sålydande
anförande:
Som jag förmodat någon diskussion i denna fråga icke skulle
förekomma, efter den upplysning H. Ex. Hr Riksmarskalken afgifvit,
undanhöll jag mig, Ufven af sjukdom hindrad att häruti deltaga,
hvarföre jag nu ensamt i anledning af denna diskussion, anhåller
få till prot. afgifva den förklaring att jag i allo instämmer med
de Hrr som yrkat bifall till K. M:s nåd. propos., utan tillägg af det
villkor derföre, som StatsUtsk. bestämt, af följande skäl, nemi.:
l:o. Tror jäg i främsta rummet att rikets sannskyldiga nytta
kräfver upprätthållandet af den ära och makt, det genom K. Carl
Johans hjelte- och statskonst förvärfvat, såsom arf och skänk; erkännande
denna hufvudorsak till landels inre trygghet och lugn,
borde Sveriges folk veta, derpå ensamt kan bero, huruvida samma
ära, makt och anseende bland Staterna skall stå eller falla.
2:o. Jag såg den nya statsförfattning som revolutionen af 1809
tillvunnit sig, var icke ibland deras antal som härvid ens velat eller
kunnat tillvinna mig någon förtjenst, men väl ibland dem, som mäste
beundra den bragd af djerf tilltagsenhet, som, oansedt den med
vis urskillning valda tiden dertill, ovillkorligt skulle krossat hela företaget
i upplösning och splittring utaf egen vanmakt, om ej den
monarkiska formen hade fått bevaras, och hvars upprätthållande
element då förfäktades med sträng beslutsamhet. — Här må vi gerna
återväcka minnet af namnet Adlercreutz, ja alla dertill behjelplige
som förstodo förena dessa rent demokratiska former med den
monarkiska, och man måste tacka dem alla, de menade väl med
sitt land, men förmådde intet, för att ställa dessa former af det nya
statsskicket i det förhållande att nationel vinst deraf kunnat förspörjas.
— Man slöt fred, afträdde Finnland, lössläppte finanserna,
apellerade till Guds försyn alt genom ett underverk återställa lagarnes
makt, säkerheten för det allmänna och enskilta, som endast
namnet af revolution förmår bortjaga från samhällen, och slöt sig
omsider till den nödvändiga politiska förnedring att af Fransmännens
Kejsare bönfalla genom flere dyra beskickningar att fä förblifva qvar
bland Europas stater. För Eder, mine Hrr! som denna tid icke
voro samhällets medlemmar, eller möjligen sedermera icke betänkt
alla de händelser hvilka till följd af denna national-kraftens inre
upplösning bordt följa, må det tillåtas mig öppet erkänna, det jag
till min förvåning och oro erfor underrättelsen om att en i Erfurt
hällen öfverläggning emellan Kejsar Napoleon, Konungen af Danmark
och Kejsaren af Ryssland haft till föremål Sveriges delning,
hvaraf följderna skulle hopat på land och folk den myckenhet af
förtryck och plågor, som af blott detta beslut kunnat påkomma. —
Omsider liksom kallad af Försynen att beskydda statshvälfningens
barndom eller begynnelsen af denna för nationen nyfödda s. k. frihet
under en vacklande och svag Furstes ledning, uppburen af det
på l:sta Thronföljarcvalet grundade men felslagna hoppel, kom den
härtill värdige, ädle och store man, som med sin ära förenade sitt
Den 4 Mars f. m.
7
lands trygghet och ordning till mål för sine rastlösa bemödanden
och omsorger. — Det dröjde visserligen icke länge innan äfven han
måste röna den vanliga afanden i Svenska lynnet, som stämpla alla
företag, hvilka misstydas samt t. o. m. påbördar osannfärdiga motiver
i sine ädlaste förhandlingar. — Förgäfves stred han, som numera
vår Svenska Konungason, för landets väl och ära att afskudda
sig oket af våldets politiska förtryck, och återfå den förlorade sjelfständigheten:
man ansåg sig kunna ana annat än dessa stora föremål
och böra högljudt i tal och skrift på mångasätt fördunkla verkningen
af framgångame, ja man tvingade hans alltid vaksamma politik
lill större ansträngningar just derigenom, att man icke ville
förstå honom, och hans konungsliga sinne för sitt land, uppmanade
honom sjelf (genom de Hrr som närmast berättigade till hans höga
förtroende och vänskap såsom ambassadörer värdigast kunde och
borde föra sin talan direkte) införa sitt land i stadgad förbindelse
till Europas mäktigaste stater, som lyckades så fullkomligt vederlägga
all orättvisa emot hans tänke- och handlingssätt, att Sverige erhöll
stöd för sig, och det med sig äfven genom K. Carl Johans
medling förenade brödrarike uti den Europeiska politiken, och vi
minnas alla huru och på hvad vis man hugnades genom II. M.
Ryska Kejsarens besök hos vår Konung. Manne det likväl fick gälla
för hvad det var, nemi. en ära vederfaren Sverige, för dess Konungs
stora anseende och makt; nej det skulle ännu en orättvisa drabba,
och jag erkänner med glädje mig icke haft deri den ringaste del
såsom representant, emedan jag var frånvarande vid alla öfverläggningar
derom. — Det biet åt Konungen sjelf lemnadt att såsom arf
till sin egen dynasti öfverlåta kabinetts-kassans gjorda skuld för allt
hvad lill rikets trygghet, ära och sjelfbestånd mast genom alla dessa
svåra omsorger af Konungens vishet åtgöras; härmed visade sig Sverige
på ett efter min åsigt vanärande obetänksamt sätt i det allmänna
omdömet, så väl för dessa som öfrige välgerningar; hvaribland
må nämnas riks-skuldens betalande och penningeväsendets samt alla
öfriga näringsverks förbättringar, enligt Hr Edenhjelms värdiga anförande.
— Slutligen för det
3:o, hade jag hoppats för rikets ära, att dess ombud vid detta
tillfälle bordt förklara sin stora skuld till Konungahuset för den
flärdfria och dock omsorgsfulla uppfostran, den yngre K. familjen
fält njuta, utan all tunga för landet, hvars välsignelserika följder
af ren och sann Gudsfruktan, rättskaffenhet i ord och handling,
jemte mångsidiga kunskaper skola sprida det höga välgörande ändamålet
häraf i alla rigtningar till folkets kärlek och belåtenhet. —
Man ägde nu ett önskadt tillfälle att betyga folkets tänkesätt härom,
det skulle säkrare än nu afgifva svar på det af Konungen visade
behof för H. K. H. Kronprinsens hofhållning, hafva yrkat genast
anslående af den äskade summan, i st. f. det obestämda att utgå
först då H. K. H. Sig förmäler. — Häraf har jag ansett mig föranledd
nedlägga min reservation emot detta beslut med villkor, emedan
jag önskat summans uppförande nu vid riks-statens uppgörande,
samt den redaktions-förbättring deraf att R. St. blott anmäla sina
8
Den 4 Mars e. m.
und. förhoppningar att anslaget då H. K. H. sig förmäler må anses
tillräckligt.
Upplästes det hos R. St:s Electorer vid valet afR. St:s just.-  ombudsman hållna prot., så lydande:
Ar 1848 d. 1 Mars sammanträdde R. II. St:s valde Electorer,
för att utse 11. St:s just.-ombudsman; och hefunnos, sedan valsed-'
larne blifvit öppnade, rösterna hafva utfallit som följer: Kammarrådet
och häradshöfdingen Sven Lorentz Theorell . . 27 röster.
Vice Presidenten och Ridd. Carl Ludvig Landin . . 2,1 „
I följd hvaraf kammarrådet ock häradshöfdingen Sven Lorentz Theorell
blifvit utsedd att vara R. St:s just.-ombudsman. Ut supra.
A. F. N. Gyldenstolpe.
Aug. EV. Stjernstedt. Joli. Jak. Hedrén.
A. Hl. Brinck. Olaus Ericsson.
Äfvenledes upplästes samma Electorers vid valet af R, Stssjust.-  ombudsmans suppleant hållna prot. af följande innehåll:
Ar 1848 d. 1 Mars sammanträdde R. H. St:s valde Electorer,
för att utse den man, som skall efterträda R. St:s just.-ombudsman,
ifall han innan nästkommande riksdag skulle med döden afgå; och
befnnnos, efter valsedlarnes öppnande, rösterne hafva utfallit
som följer:
Hofrättsrådet och Ridd. Gr. Carl Göran Detlof Mörner, 26 röster,
Hofrättsrådet och advokat-fiskalen Carl Henrik Pfeffer, . 21 ,,
Hofrättsrådet Carl Göran Heijkenskjöld 1 „
varande alltså till R. St:s just.ombudsmans efterträdare utsedd Hofrättsrädet
och Ridd. Gr. Carl Göran Detlof Mörner. Ut Supra.
A. F. N. Gyldenstolpe.
Aug. IV. Stjernstedt. Joli. Jak. Hedrén.
A- M. Brinck. Olaus Ericsson.
Uppå Hr Gr. o. Landtm» i anledn. häraf gjorda hemställan,
beslöt R. o. Ad. anmoda Exped.Utsk., att uppsätta och till RiksSt:n
inkomma med förslag till de förordnanden, som för de sålunda utsedde
personerne borde utfärdas samt till den und. skrifvelse, hvilken
ronde ifrågavar. val borde till K. M. afgå.
Öppnades Hrr Electorers lista vid val af en suppleant i SlatsUtsk.
efter N:o 1620. Hr Lagerborg, Samuel Wilhelm; och befanns
dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 2051. Hr Furuhjelm, Elis.
Öppnades Hrr Electorers lista vid val af en suppleant i
Bevilln.-Utsk. efter N:o 2309. Hr af Dalström, Gustaf Jakob; och
befanns dertill hafva blifvit utsedd:
INT:o 2231. Hr af Burén, fullm. Gr. Ronde, Gustaf.
Likaledes öppnades Hrr Electorers lista vid val af en ledamot
Den -i Mars f. m.
9
i Ridd.-Utsk.: efter N:o 11. Ilr Bonde, Fullm. Frih. Bonde, Knut
Philip; och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 325. Hr Appelbom, Fullm. Gr. Lagerberg, Carl Sven Axel.
Upplästes till justering och godkändes Exped.-Utsk:s nedannämnde
förslag till R. Sirs und. skrifvelse!- till K. M.:
N:o 22, ang:de af K. M. i nåder föreslagen nedsättning uti
den af Stora Kopparbergs bergslag utgående kopparränta m. m.;
N:o 23, i fråga om upphörande af de bland Statsverkets ordinarie
inkomster upptagne gerningsören;
N:o 24, angalo jordafsöndring frän bostället Selleberg lill
byggnadsplats för skolhus i Rackeby församling inom Skaraborgs län;
N:o 25, i anledn. af K. M:s nåd. propos. om eftergift af kronans
rätt till ett efter trumpetaren M. Wippe! fallet danaarf;
N:o 26, ang;de eftergift af en liäradsskrifvaren J. E. Engström
ådömd ersättning;
N:o 27, ang:de väckt fräga_ om eftergift af ådömd ersättning i
följd af f. d. kronofogden Chr. Ohboms balans;
N:o 28, ang:de väckt fråga att öfverjägmästare-bostället Gate
måtte till Arvika köping öfverlåtas; samt
N:o 29, ang:de fältkamereraren Canons sterbhusdelägares befriande
från ådömd ersättningsskyldighet.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:s d. 19 och 28 sisth Febr. på bordet
lagda betänk. N:o 20, i anledn. af K. M:s nåd. propos., med
förslag till förordning ang:de handelsboks vitsord.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Vördsammast får jag anhålla
att förevar, betänk, måtte blifva punktvis föredraget, pä det
sätt att hvarje § af ifrågakomne lagförslag kunde särskildt för sig få
blifva föremål för diskussion och beslut. Sedan Hr Gr. o. Landtm,
härom täckts framställa propos. och i händelse Ståndet finner för
godt att besluta en sådan ordning för ärendets behandling, torde det
tillåtas mig att framdeles i sjelfva saken få yttra några ord.
I anledn. häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att Utsk:s betänk,
nu i sin helhet blifvit föredraget, samt att på diskussionen, enligt
hvilken proposm jemlikt 54 § Riksd.Ordn. borde inrättas, komme
att bero, huruvida särskilda propos:r öfver vissa delar af betänk,
borde framställas.
Hr Ehrenborg, Richard: Så länge heder, vederhäftighet
och pålitlighet icke med säkerhet kan påräknas hos hvar och en,
innebära kreditlagar något godt och nödvändigt, äfven om de skulle
grunda sig på förhållanden, sorn man icke i allo gillar. Särskildt
är det nödvändigt i fråga om den mindre handeln, dervid liqviden
svårligen kan vid dagligen och stundligen förefallande köp genast
uppgöras kontant eller med skuldsedlar, att lagen stadgar något
som garanterar denna handels obehindrade fortgång; men detta kan
ske, och kreditlagar kunna stiftas utan åsidosättande af aktning för
och behörigt afseende på den grundsats, som bör gälla för all lagstiftning,
att nemi. lagen bör i möjligaste måtto gälla lika för alla.
10
Den 4 Mars f. m.
Denna grundsats har hittills varit underkänd genom stadgandet i 17
cap. 2 § rätteg.balken. Delta förhållande har med rätta blifvit klandradt
såsom orättvist och vudligt. Orättvist derföre att den der omnämnde
rättighet varit handlande ensamt förbehållen och icke delats af
landtbrukare och andra medborgare som haft effekter att aflåta, samt derför
alt hela bevisningsrätten tillkommit handlanden, nemi. först genom
sin handelsbok och sedan genom sinedgång; Och vudligt derföre, att
vinningslystnaden möjligen kunde förmå dem till falsk ed. Endast
ett. parlielt afhjelpande af förstnämnda olägenheter skulle genom det
föreslagna stadgandet vinnas, enär handlanden i alla fall skulle hafva
qvar den honom egna rättigheten att åt hans bok lemnäs bevisningsrält.
Hvad åter edgången beträffar, fruktar jag att det onda snarare
skulle förvärras genom dess öfverflyttande från säljaren till köparen.
Den bildade allmänheten hyser gemenligen den föreställningen
att mened för det närvar, är ett sällsynt brott; men om man
rådfrågar erfarne domare, tror jag alt denna föreställning lätt försvinner.
Det är sannt att detta brott mera sällan blir bevist och straffadt;
men våra brottmälsannaler lemna dock en åtminstone moralisk
öfvertygelse om alt, bland den mindre upplysta delen af folket, mången,
vare sig af verklig depravation eller bristande insigt af edens
vigt, är nog svag att begå detta brott för vinnande af materiella syften.
Man måste visserligen i allmänhet erkänna riktigheten af den
grundsats, Utsk. anfört, eller att, med ed må man svara men ej
kära; men med stöd af förutnämnde förhållande, torde det vara
önskligt att oftare än det hittills inträffat, att handlande af vinningslystnad
äggats att begå mened, det skulle hända, ifall det förevar,
betänk, antages, att bland mängden af köpare, flere af behof eller
bristande förmåga att betala sin skuld, skulle frestas till detta brott
för att derigenom blifva sin borgenär qvitt. Och om också, enligt
det föreslagna stadgandet, domaren kunde hindra sådana personer
frän att gä ed, sä är det dock intet som hindrar att dylikt folk komma
att borga varor i det lugna medvetandet att i värsta fall kunna
svärja sig frie från allt kraf. Utom åstadkommandet af en lämplig
garanti för krediten, utgör äfven afhjelpandet af nämnde våda syftemålet
med det stadgande om motbok, som innehålles i 4 § af det
förslag till författning, som finnes i den K. propos:n. Utsk. har
afstyrkt nämnde § på den grund, alt det icke skulle tillhöra lagstiftaren
att ingå i bestämmelser om enskildta förhållanden, hvarförutan
Utsk. ansett att motbokens verkan bör ankomma på domarens pröfning
och att edgång bör af lagen föreskrifvas för alla tvistiga fall.
ålen jag hemställer om icke det både ur juridisk och moralisk synpunkt
vore vida lämpligare om lagen väl icke uttryckligen stadgade, för
att icke för strängt och uteslutande binda bevisningen vid en form,
men anvisade ett bevisningsmedel, som är utan all våda, och att
deremot på domarens pröfning må ankomma om edgång skall ske i
detta, som i andra fall. Mig synes derföre att lagstifningen i förevar.
fall borde vara så stäld, att lagen anvisade motboken som en
garanti för krediten och att den, behörigen upprättad, borde få gälla
såsom fullt bevis emot gäldenären, att handlandernes egna handelsböcker
alldeles icke böra tillerkännas annan eller större bevisnings
-
Dea 4 Mars f. ra.
tl
kraft, än hvarje annan dylik af kärandeparten upprättad handling,
oek att icke minsta stadgande örn edgång må i författningen om
denna sak inflyta; ulan att domaren må pröfva om och af hvilken
eden skall gås; i händelse nemi. han finner omständigheterna sä
tala för eller emot fordrans giltighet, alt han anser den ene eller
andre böra fylla sin bevisning med ed. Ingen ordentlig handlande
skulle deraf något lida; ty med sina ständiga kunder skulle han i
sådant fall hålla motbok, och af andra vederhäftiga köpare som tillfälligtvis
hos honom handla, kan han taga antingen kontant betalning
eller ock ett qvitto af den beskaffenhet att det motsvarar en
skuldförbindelse. Och hvad kunder af annan art beträffar, vore det
en fördel att, genom säljarnes varskoddhet, krediten ej utsträcktes
till dem, som ej ha vilja eller förmåga att betala. Tvist skulle då
långt mindre ofta uppkomma än nu; och i de jemförelsevis få fall
det skedde, skulle domaren icke sakna ledning för sin pröfning;
om t. ex., såsom uti 4 § af K. M:s nåd. propos. förutsättes, köparen
skulle dölja eller hafva förstört motboken, så vittnar detta om
att saken å köparens sida är sjuk och domaren lärer i sådant fall
ej tveka alt låta säljaren gå eden. Med undantag af sista morn.,
kan jag icke annat än gilla och förorda de stadganden, som K. M.
uti nyssberörde § af Dess nåd. propos. föreslagit och önskar, om
jag ock icke hoppas, att Utsk. ville, efter förnyad pröfning af frågan,
inkomma med ett förslag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
denna §. Och anhåller jag af sådan anledn. om betänk:s återremitterande
samt alt detta mitt yttrande dervid mätte få åtfölja.
Hr Oxehufvud, Olof Philip, anförde skriftligen:
Gillande i hufvudsakligaste delar de af Lag-Utsk. uti förevar,
betänk, uttalade principer, anser jag mig dock böra underställa H.
R. o. Ad:s pröfning en, efter min tanka, förekommande ofullständighet
i 3 § af nu föreslagna författning. — Denna § föreskrifver, alt
derest räkning blifvit köparen tillställd på sätt i 2 § sägs, men köparen
icke inom 6 månader derefter antingen bevisligen tillsagt säljaren,
att räkningen icke godkännes, eller öfver räkningen hos domstolen
fört klander, skall räkningen vara lika utmätningsgild, som
förfallet skuldebref. — Härmed är likväl icke något stadgadt, huru
förfaras skall, sedan köparen vidtagit den ena af de till hans godtycke
öfverlemnade åtgärder, nemi. den, att hafva bevisligen tillsagt
säljaren om räkningens förmenta oriktighet. — Man kan visserligen
härvid anmärka, att vid en så beskaffad händelse, tillkommer det
uppenbarligen säljaren, att vid behörig domstol göra sitt förmenta
fordringsanspråk emot köparen gällande; nien mig synes nödvändigt,
att någon lid, inom hvilken sådant ovillkorligen skall ske, bör vara
föreskrifven, och jag stödjer denna min åsigt på de af Utsk. pag.
8 anförde ganska riktiga grunder, såsom att oreda och osäkerhet
föranledes af långvariga bokföringar; att således lagstiftaren bör söka
förekomma sådane; samt att, derest handelsbok alltjemt medförde
vitsord, det fall kunde inträffa, alt en person, när han efter flera
års förlopp kräfves för en bokskuld, lilifver, änskönt att han anser
krafvet oriktigt, nödsakad, att låta utslaget ankomma på säljarens
12
Den 4 Mars f. m.
eller bokförarens edgång, hvilket åter kunde leda till de vådor, hvilkas
förekommande utgjort egentliga anledn:n till den nu föreslagna
lagförändringen. — Det är ostridigt, att derest icke någon tid bestämmes,
inom hvilken en handlande åligger, att underkasta domstols
pröfning den köparen tillställda, men af denna sednare icke
godkända räkningen, kan handlanden fördröja utsökandet af sitt förmenta
kraf inpå 10:de året, och hvarigenom såmedelst förfelades,
i afseende på nu antydda händelse, det mål, som genom
den föreslagna författningen åsyftats. — Jag vågar således föreslå
förändring och tillägg i 3 § på det sätt, att efter orden ”genom
rättegång klandrats,” tillägges: eller har riik ningen blifvit genomköparens
påskrift godkänd, vare dä räkningen lika gild, som
förfallet skuldebref. — Hur köparen pä nyss nämnde sätt
tillsagt, att han räkningen icke godkänner, äligge det den,
som varorna utborgat, eller hans rällsinneh afva re, att inom
natt och ur derefter vid behörig domstol sitt förmenta fordringsanspråk
anhängiggöra, sä vida den handelsbok, hvarpå
krafvet sig grundar, skall i detta hänseende äga det vitsord
1 § omförmäler.
Beträffande det af K. M. i Dess nåd. propos. föreslagna stadgande
i 4 §:n angale upprättad motbok emellan handlande och den
till hvilken han utborgat varor, så, och ehuru, på sättlllsk. anfört,
det föreslagna stadgandet, med de dervid begagnade ordalag, skulle
för kredithandeln medföra den icke obetydliga olägenheten, att änskönt
motbok lemnats oklandrad, köparen likväl ägde rättighet, att,
då motboken emot honom åberopades, söka att deri visa fel, och
derigenom göra dess verkan såsom bevisning ytterligare beroende af
tvist, och såmedelst uppehålla fordringsägaren i dennes tillständiga
rätt, samt änskönt, i enlighet med hvad Utsk. jemväl upptagit, verkan
af motböcker städse pröfvats efter de allmänna grunder för bevisning,
som lagstiftaren meddelat, jemförde med beskaffenheten af
samma motböcker, kan jag likväl, för min del, icke godkänna Utsk:s
förklarande, att en lagstiftning i den syftning, som den, hvilken
innefattas i nyssnämnde 4 § skulle vara både olämplig och ofördelaktig,
och till följd hvaraf Utsk. jemväl ansett samma § böra från
den föreslagna författningen helt och hållet uteslutas. Hvar och en,
som i någon mån känner handelsrörelsen i vårt land, kan icke vara
okunnig derom, att handlande med sina s. k. årskunder vanligast
föra motbok, äfvensom att ett sådant förhållande nästan utan undantag
äger rum vid bruk, fabriker och verkstäder; och då den nu
föreslagna författningen skulle innefatta bestämmelser om den bevisning,
som skulle tillkomma handlandes och varuförädlares böcker, så
kan jag icke inse, hvarföre föreskrifter ang:de de så allmänt brukliga
motböckerne skulle uteslutas och dessa motböcker derigenom
liksom ställas utom lagen. — Häraf skulle allmänheten lätteligen
kunna draga den slutsats, att motböcker numera icke skulle komma
att medföra något vitsord, samt att, derest en sådan vore af handlande
förd, denne sednare icke skulle i afseende på sin ägande fordran
kunna förfara på sätt nu föreslagna författning om handelsräkning
påbjöd, en slutföljd sorn likväl icke vore förenlig med de af
Den 4 Mars f. m.
13
Etsk. i dess betänk. angifne grunder. — Mig synes således icke
allenast lämpligt, utan alldeles nödvändigt för ifrågavar. författnings
fullständighet, att föreskrift derutinnan meddelas ang:de motböcker,
hvarföre och då den i K. M:s nåd. propos. upptagne 4 §, efter min
åsigt, icke innefattar tillräckliga bestämmanden, jag vägar föreslå,
att samma 4 g måtte, dock med följande lydelse, bibehållas; Är
emellan handlande och den, till hvilken Iian varor utborgat,
motbok förd, du skall den i begges ‘personliga eller deras
ombudsmäns närvaro ärligen a/slutas. Godkännes icke räkningen,
eller inställer sig icke köparen för motbokens af slutande,
eller företer han icke motboken, så att den fullbordas
kan; late dä handlanden ur hufvudboken utskrifva räkning,
och Järf ares i allo dermed, som här ofvan om räkning på
grund af handelsbok stadgadt är.
Jag tror, att genom denna uppställning af §:n skall reda i räkenskaperne
vinnas, och motboken förtjena vitsord, samt icke kunna
af gäldenären begagnas för vinnande af obehörig tidsutdrägt med
sin skulds godtgörande.
Gr. Sparre, Erik: Ehuru den förste värde talaren tycktes
hysa vissa betänkligheter emot flere delar af den föreslagna förändringen
af lagstiftningen an g: de handelsboks vitsord, hoppas jag dock
att han i hufvudsaken, eller i fråga om principen, icke har något
att deremot invända. Denna förändring har varit af allmänna opinionen
högt påkallad; och vid sednaste riksdag blef af R. St. ett
beslut i ämnet fattadt, hvilket dock icke af K. M. sanktionerades
i anseende till någon af högsta domstolen anmärkt ofullständighet.
Jag tror för min del att alla, som derå tänkt, äro ense om orättvisan
och olämpligheten deraf, att tillåla köpmannen icke allenast att
förebringa första hälften af bevisningen genom företeende af handelsbok,
utan äfven komplettera denna bevisning genom att sjelf med
ed styrka sin på boken grundade fordran. En förändring härutinnan
bör således oundgängligen ske. Men dervid bör man icke öfvergå
till den andra ytterligheten eller alt frånkänna handelsboken allt
vitsord, ty det vore lika olämpligt, utan endast fråntaga säljaren
rätt till edgång och öfverlåta den åt köparen, så vida nemi. hinder
deremot ej möta, hvilka domaren i hvarje fall äger att pröfva.
En talare har sagt alt edgång icke ovillkorligen borde föreskrifvas,
utan att man borde å hvarje särskildt fall ät domarens pröfning öfverlemna
huruvida edgång bör äga rum eller icke. Men detta är
just hvad den föreslagna lagen förutsätter och bestämmer; således
torde den invändningen icke förtjena något afseende. Vidare har
en värd talare, den som sist hade ordet, yrkat, att i lagen borde
stadgas en viss tid, inom hvilken handlanden borde underkasta domstols
pröfning den köparen tillställda, men af denne sednare klandrade
räkningen; och har han derföre föreslagit en preskriptionstid
af natt och år. Det är visserligen sannt att man derigenom skulle
kunna åstadkomma en inskränkning i den tid, som vanligen åtgår
innan affärerne emellan handlanden och säljaren formligen uppgöras;
men jag hemställer likväl huruvida det skulle vara lämpligt att gö
-
14
Den 4 Mars f. m.
ra en sådan ytterligare inskränkning i den bevisningskraft som man
numera velat medgifva handelsbok. Jag kan icke eller inse orsaken
hvarföre man skulle i detta fall stadga en preskriptionstid af natt
och år, då fordringsägare i allmänhet hafva en längre tid inom
hvilken de kunna göra sina anspråk gällande. Man måste så vidt
möjligt är undvika att lägga allt för tunga band på handel och vandel.
Slutligen är emot Utsk. anmärkt att den 4 §:n af den K.
proposm blifvit i betänk, utesluten. Såsom skäl för upptagande i
den föreslagna lagen af ett stadgande derom har man anfört, att
dylika motböcker vore nyttiga och nödiga såsom ett bevisningsmedcl,
att lagstiftaren borde anvisa ett bevisningsmedel så lämpligt som
detta och att det i alla fall berodde på domarens pröfning hvad vitsord
kunde en sådan handling tilläggas. Dertill får jag svara: att
ehvad denna 4 § antages eller icke, så lärer berörde bevisningsmedel
hädanefter som hittills komma att användas och då tvist derom
uppstår, pröfvar domstolen hvad afseende å den emellan parterne
upprättade motboken må fastas. Jag kan verkligen icke förstå, hvartill
ett stadgande i detta afseende skulle tjena; åtminstone borde väl
lagstiftaren för att vara konseqvent upptaga alla andra möjliga bevisningsmedel,
som uti ifrågavar. afseende kunna förekomma samt
yttra sig öfver deras vitsord, och det lärer vara omöjligt. Jag skulle
möjligen kunna fatta ändamålet med ett dylikt stadgande, om det
vore fråga om att i alla händelser lemna åt motboken fullt vitsord;
men sådan är icke meningen med den i K. M:s nåd. propos. förekommande
4 §, ty der heter det att endast i det fall att köparen
vanvårdat motboken, så att den förkommit, eller att handlanden
kunnat i den visa fel, som härrört af köparens åtgärd eller vållande,
åger handlanden rätt att med ed styrka sin handelsboks riktighet.
Med en sådan inskränkning ansåg Utsk. denna § vara obehöflig;
ty, såsom sagdt är, det ankomme i alla fall på domaren att
vid motboken fästa det afseende han anser den förtjena. Alla dessa
af mig nu upptagna invändningar anser jag således icke kunna föranleda
till betänk:s återremitterande och detta så mycket mindre,
som det redan lärer vara af 2:ne stånd bifallet. Jag anhåller om
propos. till bifall å betänk, i sin helhet.
H. Ex. Hr Gr. P osse: Då jag anmälde mig var det egentli
gen
i ändamål att till besvarande upptaga de anmärkn:r, som en
värd ledamot framställt emot 3 § af ifrågavar. förslag, men då den
sista talaren redan tillräckligen utredt denna del af frågan, så återstår
för mig endast att instämma uti hvad han yttrat. Beträffande
åter motbok och dess vitsord, anhåller jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att det nu förevar, betänk, ådagalägger huru lätt åsigter
och omdömen kunna förändras. Vid förra riksd. beslöto R. St.
en lag, hvarigenom åt motbok lemnades det vidsträckta vitsord, att
den skulle gälla för fullt bevis emot köparen, så vida icke fel deruti
kunde visas. Vid denna riksd. åter har Lag-Utsk. i sitt afgifna
betänk, uteslutit allt stadgande om motbok, hvaraf således följer att
den icke skall äga annat vitsord, än det domaren, efter vid hvarje
särskildt fall sig företeende omständigheter, kan finna för godt att
Den i Mars f. m.
15
densamma tillägga. Emellan dessa båda ytterligheter har K. M. i
Sin nåd. propos. sökt finna en medelväg, då K. M. deruti föreslagit
li. St. att stadga det motboken skulle gälla såsom fullt bevis
derest köparen icke inom 6 månader efter sista utborgningen motboken
klandrat. För min del är jag öfvertygad om lämpligheten af
ett dylikt stadgande; och om jag varit ledamot af Lag-Utsk. hade
jag ansett mig böra tillstyrka den nåd. proposis antagande i dess
helhet. Emellertid kan det icke bestridas att ju detta stadgande kan
ur lagen utgå, utan att dess sammanhang i öfrigt störes; och då
jag numera erfarit alt detta betänk, blifvit af 2:ne Stånd bifallet,
vill jag icke motsätta mig ett bifall af R. o. Ad. lill detsamma.
Hufvudsaken ar att den grundsats, som i allmänhet i fråga om rättstvister
gjort sig gällande, eller att med ed må man svara, men ej
kära, äfven i detta hänseende må tillämpas; och ett sådant ändamål
vinnes genom ett bifall nu af R. o. Ad. till Lag-Utsk:s förevar, betänk.
, hvadan jag vördsammast får tillstyrka Ståndet att i sådan
syftning fatta sitt beslut.
Frih. Cederström, Jakob: Detta betänk., som efter grundlagens
stadgande först skulle framställas till antagande eller förkastande,
lärer dock, att döma efter diskussionen, komma att punktvis
behandlas. Jag anhåller dä att fä yttra några ord ang:de motbok.
För min del anser jag, att det uti 4 § af den K. propos:n
intagna stadgande om motbok vore ganska lämpligt, om stadgadt
blefve att med motbok, för att äga vitsord, alltid skall iakttagas, att
reqvirenten egenhändigt inskrifver varan och dess qvantitet, den
handlande endast priset, eller, der varan icke kan lemnäs, öfver
penninge-kolumnen orden: finnes icke; emedan det skulle verka till
säkerhet i affärerne och fullt vitsord emellan handlanden och hans
kunder, om de hafva en sådan handling att rätta sig efter. Men
dervid synes det mig dock vara ett oeftergifligt villkor, att köparen,
som jag sagt, sjelf egenhändigt inskrefve reqvisition på allt hvad han
ville på kredit taga hos köpmannen, och att denne, i händelse den
reqvirerade varan icke vore hos honom att tillgå, bredvid reqvisitionen
gjorde en annotation derom. Då komme motboken att, efter
allmänna bevisningsgrunder, äga vitsord, enär köparens egenhändiga
reqvisition talade emot honom. Denna § behöfver således omredigeras;
den bör uppställas så att den tjenar till fullständig rättelse
emellan köpare och säljare; och framför allt bör den förbjuda säljaren
att sjelf uti motboken införa någon vara, utan har han endast
att till den af reqvirenten ditskrifna varan utsätta det pris han derföre
vill betinga sig. Jag anhåller i följd häraf att Hr Gr. o. Landtm,
behagade framställa propos. till bifall å de 2:ne första §§:ne, men
till förändring af den 3 § i enlighet med det af Hr Oxehufvud gjorda
förslag, samt att 4 § måtte till Utsk. återremitteras, för att der
omredigeras i öfverensstämmelse med den åsigt, jag här uttryckt.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Då Hr Gr. och Landtm,
i anledn. af min gjorda framställning behagat förklara, att diskussionen
kunde omfatta betänk, i sin helhet, viljandes vidare framdeles
yttra sig om föredragningssättet, sedan af diskussionen sig visadt
16
Den i Mars f. m.
om propos:n borde omfatta betänk, i sin helhet, eller om hvarje §
borde för sig framställas till antagande eller förkastande, så får jag
nu, för att i min ringa man bidraga till att framkalla det förhållande,
som jag anser vara det rättaste, fortfarande yrka pä §§:nes
punktvisa föredragning. Jag anser det nemi. vara af största vigt att
1 och 2 §§ blifva antagne, sådane som de så väl i K. M:s nåd.
propos., som i Utsk:s betänk, finnas uppställde. Hvad Hr Ehrenborg
emot dessa §§ anmärkt, tror jag bäst vederlägges af Lag-Utsk:s
motivering af sitt betänk., hvaraf det synes att Etsk., till förekommande
af de missbruk utaf edgången, som å ena eller andra sidan
skulle kunna, äga rum, föranledde af vinningslystnad eller andra orsaker,
stadgat en bestämd rättighet för domaremakten att i hvarje
särskildt fall pröfva, till hvem edgången må öfverlåtas. Hvad åter
den 3 § angår, synes mig den af Hr Oxehufvud nu föreslagna lydelse
deraf vara lämpligare, än den af K. M. proponerade, och af
Utsk. understödda redaktion. Som de af Hr Oxehufvud till stöd för
hans förslag anförde skäl synas mig vara fullt nöjaktiga, torde tiden
ej böra upptagas med deras upprepande eller ytterligare utläggning.
Slutligen kan jag icke instämma med Utsk. uti dess åsigt om obehöfligheten
och olämpligheten af ett i författningen inryckt stadgande
om handelsboks vitsord. K. M:s förslag till 4 § hade efter min
åsigt icke bordt ur författningen utgå; jag äskar alltså dess återinförande,
helst med det tillägg Hr Oxehufvud dervid ansett tjenligt.
Hvad så väl Utsk. i dess betänk., som en ledamot af detsamma nu här
muntligen anfört om det olämpliga af att i lag bestämma om de
särskilda sätt, hvarpå uppgörelser emellan handlande och köpare kunna
ske, synes mig icke öfvertygande. Hvad motbok beträffar, är det
alldeles icke något nytt sätt, som nu blifvit föreslaget, utan det är
tvertom ett arrangement, som länge och allmänt varit i bruk. Dess
nytta beror på lättheten att i vissa förhållanden på det sättet hålla
reda på affärer med hvarandra. Jag tror att det skulle vara ganska
besvärligt t. ex. för en bruksegare, om han icke hade denna utväg
att uppgöra med sina underhafvande, utan nödgades för hvarje fordran
hos dem utskrifva en räkning. Då jag anser tydlighet, bestämhet
och fullständighet vara något högst vigtigt att eftersträfva
vid lagars stiftande, måste jag instämma med dem, som yrkat återremiss
af betänk., dervid jag önskar Utsk. malte taga i öfvervägande
hvad Hr Oxehufvud anfört och föreslagit, hvaruti jag för min del
instämmer. De begge sista §§ af förslaget synas mig deremot böra
godkännas.
Hr Oxehufvud: Emot det af mig föreslagna tillägg vid 3 §,
har man anmärkt att det skulle innefatta en obehörig inskränkning
af den tid, som hvarje annan fordringsägare har att utsöka sin fordran.
Jag svarar härtill, att då den föreslagna författningen eljest
i flere fall stadgar en viss kort preskripttionstid, vet jag ej hvarföre
man ej äfven i detta fall kan stadga en sådan. Så t. ex. säges det
i 2 § att handelsbok ej har vitsord, ”derest icke inom utgången
af nästa år efter det, hvarunder utborgningen skett, handlanden bevisligen
-
Den 4 Mars f. m.
17
visligen tillställt gäldenär ordentlig räkning ä de borgade varorne,
eller oek honora derföre hos rätten eller K. bef:de sökt.” Funnes
ej detta stadgande, skulle han kunna dröja med lagsökning uti nära
10 år. Detta stadgande anser jag emellertid vara ganska lämpligt.
Jag inser då icke hvarföre raan icke jemväl skulle kunna föreskrifva
någon viss tid, inom hvilken handlanden, efter det att hans räkning
blifvit af köparen klandrad, borde göra sin fordran vid laga forum
gällande, så vida hans bok skulle äga vitsord. Den påföljd för uraktlåtenhet
deraf, jag föreslagit, innebär ungefär detsamma, som vår
nu gällande lag stadgar för det fall, att en fordran göres anhängig
hos K. bef:de, men der förklaras tvistig, nemi. att borgenären skall
göra sin talan gällande vid behörig domstol inom natt och är derefter,
vid förlust af sitt fordringsanspråk. Mitt förslag är likväl icke
så strängt, utan det innefattar blott ett stadgande, att genom sagde
försummelse den handelsbok, hvarpå krafvet sig grundar, skulle förlora
det vitsord I § eljest tillägger den. Delta synes mig äfven i
öfrigt stå i öfverensstämmelse med grunderne för ifrågavar. författning,
som bland annat syftar pä, att, så vidt möjligt och lämpligt
är, inskränka de långvariga utborgningar, hvaröfver man hil tills med
så mycket skäl klagat. Om handelsboken alltjemt skulle medföra
vitsord, kunde följden deraf blifva den, alt dä köparen, 9 å 10 år
efter det han tagit varor pä kredit, klafves derföre, han icke alltid
kunde med visshet kontrollera den tillställda räkningens riktighet,
utan då blefve nödsakad, att åt handlanden öfverlemna att med ed
fästa sin handelsbok. Afven för en redlig handelsman innebure det
ofta en stor svårighet, att så lång tid efteråt, svara för riktigheten af
det bokförda; äfvensom och då handlanden sällan sjelf förer sin bok,
han i detta fall ofta torde få svårt att få reda på den person som
vid tillfället varit hans bokförare. I afseende på hvad här är yttradt
om motbok, får jag endast åberopa hvad jag förut haft äran derom
nämna.
Gr. Sparre, Erik: Jag erkänner riktigheten af den utaf H.
Exc. Hr Gr. Posse gjorda anmärkning, alt Lag-Utsk:s åsigter i denna
fråga undergått förändring sedan förra riksd. Vid berörde riksd.
syntes man vara böjd för alt tillägga motbok det mest vidsträckta
vitsord, men dä nuvar. Lag-Utsk. tog frågan derom i öfvervägande,
kunde det icke undgå att finna, att vid betraktande deraf dels att
motböcker ofta lemnäs till dem af allmogen som knappt kunna läsa
eller skrifva, dels ock att dylika böcker ofta insändas till handlanden
och få hos honom qvarblifva en längre tid, man måste undvika
alt åt motboken lemna en så stor bevisningskraft, sorn den R.
St. vid förra riksd. ansågo den böra hafva. Gr. Posses yttrande i
öfrigt tyckes lemna rum för den förhoppning alt Utsk:s förslag, sorn
redan är af 2:ne Stånd bifallet, ifall det jemväl af R. o. Ad. bifalles
och således blir R. St:s beslut, skall varda af K. M. godkändt.
Jag tror då att det bästa vore att Ståndet nu antoge detsamma utan
återremiss. Men om Ståndets majoritet vill, med godkännande af
1 och 2 §§ utaf förslaget, återremittera de öfrige punkterne till
3 H. 2
18
Den 4 Mars f. m.
Utsk., så vill jag visserligen icke sätta mig deremot, ehuru jag icke
tior att det tjenar till något. Hvad 4 §:n i den K. proposin angår,
upprepar jag livad jag förut yttrat, att jag icke anser det deri
befintliga stadgande om motboks vitsord vara af någon särdeles vigt,
emedan det alltid lärer vara domaren obetaget att åt en ordentligen
inrättad och förd motbok lemna det afseende, som den förtjenar.
Den siste värde talaren har till svar å den af mig gjorda anmärkin
emot hans förslag, att detsamma skulle medföra en inskränkning uti
den tid, inom hvilken handlanden och andra personer hafva att utsöka
sine fordringar, yttrat, att en sådan kort preskriptionstid af
natt och år för det närvar, äger rum med skuldfordringsmål, sorn
hos K. bef:de anhängiggöras, men såsom tvistige af denna myndighet
hänskjutas till domstol. Detta är sannt, men torde dock icke
kunna anses inverka på förevar, fråga. Hr Oxehufvud har sjelf medgifvit
att den föreslagna författningen i öfrigt innefattar betydliga inskränkningar
uti de handlande förut tillkommande rättigheter och
förmåner, och då anser jag det icke vara lämpligt alt till dessa lägga
ännu flere och dymedelst lägga allt för stora band pä rörelsen.
Orsaken hvarför räkningen bör af handlanden köparen tillställas inom
det följande året efter det utborgningen skett, är den att köparen
då ännu kan anses hafva i friskt minne hvad han borgat, samt bedöma
om räkningen till varubelopp och pris är riktig, samt alt han
i motsatt fall må kunna klandra den. Agde handlanden rätt alt
dröja längre, så kunde det förhållande inträffa som Hr Oxehufvud
påpekat, eller att köparen nödgades öfverlåta edgången åt handlanden,
hvaraf 'missbruk kunde blifva följden. Dessutom torde väl
hvilken klok menniska som helst, då han sålunda formligen blifvit
genom räkningens tillställande kräfd, samt anser sig befogad att klandra
densamma, göra sig noga reda för hvad han icke gillar deruti,
så att han sedermera kan med ed befästa sitt klander, äfven om
någon längre tid skulle förlöpa innan handlanden anställer rättegång.
Och det ligger i handlandens tydliga intresse, att då han finner sin
räkning klandrad, anhängiggöra frågan derom vid domstol för att få
den utredd.
Hr Akerman: Den fråga, som nu är under öfverläggning,
är otvifvelaktigt af största vigt, kanske en af de vigtigare, som vid
denna riksd. förekommer. Icke derföre att, såsom en talare yttrat,
meningen vore alt ställa lagstiftningen i fråga om handelsboks vitsord
i öfverensstämmelse med lagstiftningen i allmänhet, och icke eller
derföre att. den ifrågasatta förändringen är af allmänna opinionen
påkallad; utan derföre att lagstiftningen i detta fall utöfvar det allra
största inflytande på våra kreditförhållanden och på den dagliga
handeln och vandeln. Det torde icke vara obekant för hvar och
en, som har någon kännedom om minuthandeln, att den till största
delen hyilar på utborgningssystemet, att handlanden lemnar kredit
till nästan hvem som helst, samt att allmänheten å andra sidan
lika lättsinnigt tar pä kredit, utan alt noga eftertänka om den har
råd att betala varan; och detta kommer sig deraf att köpmannen
har den utvägen att, i fall tvist uppstår om det borgade, med ed
Den 4 Mars f. nt.
19
fästa sin handelsboks riktighet. Detta olyckliga förhållande upphör
icke förr än man borttagit handlandens nyssberörde rättighet. Det
är otvifvelaktig!, att i afseende på denna slags handel skulle derigenom
myckel mera redighet uppstå, äfvensom handlanden skulle kunna
sälja för bättre pris, då han finge kontant betalning eller räntebärande
skuldsedel. I afseende på den större handeln, har man
ansell såsom en nationalvinst alt få fastställd en lag om inrikes vexlar,
och denna önskan uppfylldes vid 1835 års riksdag. Men man
insåg icke då, att den dävar. kreditlagstiftningen i öfrigt och i synnerhet
i afseende på handelsboks vitsord, lade oöfvervinnerliga hinder
emot ett allmännare införande af vexlars begagnande. Ty importören
eller den större handlanden är, i följd af det utaf berörde
lagstiftning skyddade utliorgningssystemet, nödsakad att ät minuthandlanden
lemna varor pä kredit, ty eljest blelve han utaf med
sina kunder; och pä det sättet kunna aldrig några verkligen solida
affärer uppgöras. Hvad nu beträffar de emot uppställningen afifrågavar.
lagförslag här gjorde anmärkmr, äro visserligen mänga af dem
utaf den vigt och värde, att jag vore villig alt godkänna dem alla,
om jag med detsamma vore säker på att då äfven få igenom de
hufvudsakligaste bestämmelserna i lagen. Men som jag befarar alt
ett uppskof eller en äterremiss kunde förhindra delta antagande, tror
jag del vara bäst att nu nöja sig med hvad Utsk. föreslagit. En
talare, den som först hade ordet i dag, ansåg lämpligast, att ur den
iträgavar. lagen borttaga allt stadgande om ovillkorlig rättighet för
någondera parten till edgång, samt alt öfverlemna frågan derom ät
domarens pröfning för hvarje särskildt fall. Jag medgifver att delta
kanske vore det rättaste; ty otvifvelaktig! skulle en sådan handling,
som en ordentligt förd handelsbok, äfven om den icke vore af lagen
omtalad, hafva ett ganska stort vitsord. Men, såsom sagdt är,
jag anser nödvändigt att den ifrågakomma förändringen en gång verkställes.
Man har vidare yrkat, att den uti K. M:s propos. förekommande
4 g om motbok och dess vitsord, och som Utsk. i sitt förslag
uteslutit, borde af Stånden upptagas. För min del har jag visserligen
icke någonting deremot: men dä man besinnar att ehvad
detta bevisningsmedel i lagen omtalas eller icke, det ändå alltid skall
i handel och vandel begagnas, så torde man finna att §:ns upptagande
ej är af någon särdeles vigt. Dessutom bör man icke, såsom
en föreg:de talare redan anmärkt, i lagen utpeka ett bevisningsmedel,
utan att äfven omtala älla andra sätt, som möjligen kunna
af enskilde med fördel begagnas. Då man nu derjemte besinnar,
att Utsk:s förslag, som af tvenne Stånd blifvit antaget, likväl blifvit
återremitteradt af det tredje, hvars ledamöter frän småstäderne troligen
ansett del såsom en pligt emot deras principaler, att söka bibehålla
ett till deras förmån stadgadt undantagsförhållande, så befarar
jag att om R. o. Ad. jemväl återremitterar betänk., på grund
af några mindre väsendtliga anmärkmr, följden deraf möjligen kunde
blifva, att saken äfven denna riksd. förfölle. Jag anser derföre
att man bör bifalla Utsk:s betänk, sådant det är.
Många ledamöter hördes ropa pä propos.
2 *
?0
Ilen 4 Mars f. m.
Hr Gunther, Glaes Ephi.: Då af de talare sora hittills
haft ordet, blott en enda, den som först yttrade sig, gjort anraärkn.
emot de första 2:ne §§, förmodar jag att R. o. Ad.-s pluralitet
jemväl är benägen att godkänna dem. Jag förbigår således hudet
närvar, helt och hållet att om dem yttra mig. Deremot torde
det tillåtas mig alt lill besvarande upptaga hvad i öfrigt blifvit emot
betänk, anmärkt. Dervid förekommer, att Hr Oxehufvud, med godkännande
af de grunder, hvarpå den 3 § är byggd, samt med gillande
af §:ns innehåll, föreslagit ett tillägg dertill, som skulle gå ut
på att ålägga handlanden, att, sedan den köparen tillställda räkningen
blifvit af denne klandrad, inom natt och år göra sin talan anhängig,
vid äfventyr alt han eljest skulle blifva sin fordran qvitt.
Detta var hans ursprungliga mening, så vida jag eljest rätt fattade
hans första skriftliga anförande. Sedermera tycktes han, till följd
af gjorda anmärka:!', hafva modifierat sitt förslag derhän, att den
fördröjda lagsökningen icke skulle för handlanden medföra förlust af
dess fordringsanspråk, utan endast förlust af det vitsord, lagen i öfrigt
tillagt handelsbok. Men ett sådant stadgande anser jag för min
del alldeles icke behöflig!, emedan §:ns stadgande, alt protesten
emot räkningen bcröfvar densamma all bevisningskraft, naturligtvis
måste uppmana handlanden att söka skaffa sig andra bevisningsmedel,
och att med det första draga saken inför domstol. Endast dä
vore ett tillägg till denna § nödvändigt, att mari ville gä så långt
i stränghet emot handlanden, att man ville stadga det denne förlorade
hela sin fordringsrält, ifall han försummade den föreskrifna tiden
för målets anhängiggörande vid domstol. Det oriktiga och
olämpliga i ett sådant lagstadgande är redan af Gr. Sparre visadt.
Hvad 4 §:n beträffar, så får jag nämna att uti nya civillagförslaget,
sådant som det för närvar, är beskaffad!, är den satsen uppställd,
att en efter ömsesidigt aftal lemnad och emottagen motbok skulle
anses äga fullt vitsord emot köparen, hvarigenom man undveke att
ställa saken på edgång. Den satsen lät ganska bra och LagUtsk.
vid förra riksdagen äfvensom dävar. R. St. gillade den; men då saken
kom för högste domstolen, anfördes der så många betänkligheter
deremot, att K. M. sedermera, i följd deraf, icke ansåg sig kunna
åt förslaget lemna sitt bifall. Hvad som förnämligast anmärktes
emot detsamma, var det, att ett så ovillkorligt stadgande icke vore
lämpligt i fråga om en handling, deruti köparen inskref reqvisition
pä allt hvad han önskade sig, ehuru han icke sedermera alltid bekom
det, hvadan det kunde hända att han blefve nödsakad betala
hvad han aldrig fått. Detta utgjorde äfven ett tillräckligt skäl för
nuvar. LagDtsk. att frångå denna stränga åsigt om motbokens bevisningskraft.
Jag erkänner visserligen att den kunde antagas, om man
lemnade gehör åt Frih. Jakob Cederströms anmärkn., att säljaren
icke Hnge i motboken inskrifva något förr än han derå erhållit köparens
skriftliga reqvisition, äfvensom att Hr Oxehufvuds föreslagna
till ägg till den 4 § i den K. proposm vore ett ganska lämpligt korrektiv
emot missbruk i detta fall. Men Utsk. har ansett allt stadgande
härom öfverflödigt, och åt domaren öfverlemna! att pröfva
motbokens vitsord. Man har visserligen, till stöd för åsigten om be
-
Den 4 Mais f.
21
hofvet af ett stadgande i lagen ronde motbok, anfört Iliand annat, att
all nytta af dessa nu allmänt brukliga handlingar eljest skulle förfelas
samt att den derigenom skulle vid domstolen förlora allt vitsord.
Jag frägar då huru gör man i denna stund? Fastän nuvar.
lag ej pä något ställe omtalar motbok, så begagna säljare och köpare
mycket allmänt denna fonn för räknings förande dem emellan,
och man synes dermed vara mycket belåten, äfvensom dylika handlingar
vid domstolar åberopas och af rätten anses såsom bevisningsmedel.
Om man således, pä sätt Utsk. föreslagit, ulstryker den 4
§ ur den K. propos:n, så skall ju samma förhållande, som hittills
ägt rum, fortfarande existera. Mig synes således denna § utan någon
slags våda kunna utgå. Hr Oxehufvud, som med Utsk. erkänt
att berörde 4 § i den K. propos:n icke är fullt tillfredsställande,
har derföre föreslagit en annan redaktion deraf, som han anser
fullt ändamålsenlig. Jag anhåller alt fä upptaga detta förslag
(ill granskning. Om jag rätt fattade hans mening, gick den ut derpå,
att pii del att motbok må medföra fullt vitsord, skall dermed
förfaras sä, att densamma skall vid hvarje års slut i bada parternes
eller deras ombuds närvaro afslulas. och att om läk ningen icke
godkännes, eller köparen vägrar att infinna sig eller icke vill förevisa
den, handlanden dä skall gä lill sin bok och derur utskrifva
räkning samt dermed förfara pä sätt lagen i öfrigt stadgar. Jag förmodar
alt meningen vore att om motboken efter dess afslutande af
båda parlerne godkändes och förseddes med deras påskrift derom,
densamma sedermera skulle gälla såsom fullt bevis, samt denna påskrift
gälla lika med en accept af räkning. Men för donna orsaks
skull behöfves alldeles icke något särskildt lagstadgande, ty lagens innehåll
i öfrigt gör dervid tillfyllest. Efter Hr Oxehufvuds förslag
skulle det ju i alla fall stå i köparens skön att underkasta sig den
föreslagna sluträkningen. Gör han det icke, så säger Hr Oxehufvud
sjelf att dä får säl jaren intet för sitt besvär, utan han mäste gå till
sin handelsbok. Således har han dermed medgifvit, att om motboken
icke erkännes, gäller den ingenting. Efter dessa anmärkmr
mot de förslag och invändningar, som här framställs i strid mot
hvad Utsk. tillstyrkt, slutar jag mitt anförande jned att tillstyrka R.
o. Ad. att bifalla LagUtsk:s betänk, sådant det är. Jag kan i det afseendet
icke instämma uti hvad min värda kamrat inom LagUtsk.,
Gr. Sparre, yttrat, om att det skulle vara likgiltigt för LagUtsk. om
R. o. Ad. bifölle eller återremitterade detta betänk., emedan Utsk.
för det närvar, är så upptaget af andra vigtiga arbeten, att det
helst önskar att ånyo fä företaga ett ämne, som troligen skulle,
i händelse af äterremiss, återkomma till Stånden i samma skick
som förut.
Hr Oxehufvud: Det är ett misstag af Hr Gunther, alt jag
skulle i min första framställning här i dag hafva påyrkat, att den
handlande, som icke inom natt och år eller det hans räkning blifvit
klandrad, anställde lagsökning, skulle förklaras sin fordran förlustig.
Den påföljd i det afseendet, sorn jag förordade, var endast
att den handelsbok, hvarpå räkningen grundade sig, genom berörde
IJ e n 4 Mars.
försummelse skulle förlora del vitsord, som författningen el jest medgaf
den. Sä yttrade jag mig äfven sisla gången jag hade ordet.
Jag talade visserligen äfven om den förlust af sill fordringsanspråk,
som den ulsalle sig för, hvilken, efter att hafva hos K. bef:de anställt
lagsökning och fått målet förvist till domstol, sedermera försummade
att inom natt och år derefter instämma sin talan vid vederbörligt
forum: men det var endast för alt visa alt mitt förslag
var mycket lindrigare. Hvad motbok beträffar, hr det vanliga förhållandet,
all den fortfarande föres för flere är, ulan att någon uppgörelse
emellertid sker, eller ens någon påskrift om godkännande
tagcs, och detta just derföre att icke något stadgande finnes i lagen
som uppmuntrar sådant. Det har derföre mångå gånger handt vid
den domstol, der jag är ordf., alt då tvist der anhängiggjorts ronde
motbok, har man gjort anmärkn. emot den ända t. o. m. 9 å 10
år tillbaka; och jag har icke ansett mig kunna vägra att pröfva
ett dylikt klander. Detta inträffar i synnerhet ofta vid bruk, der
inspektoren eller bokhållaren afslular motboken utan att taga underhafvandes
påskrift om godkännande af de honom deruti påförde
poster. Denna oreda härrör deraf, att lagen icke talar något om
molböcker och sättet för deras afslutande, och det är denna brist
jag velat afhjelpa genom don af mig föreslagna 4 § uti nu ifrågavar.
författning, hvilken jag högeligen önskar mätte af R. o. AcL
godkännas.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 c. m.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Alla talare som yttrat sig
i detta ämne, med undantag af en enda, hafva ansett förslaget lill
sin grund nyttigt och nödvändigt, ehuru flere ledamöter funnit sjelfva
uppställningen i vissa delar af detsamma vara mindre tillfredsställande.
2:ne af LagUtsk:s ledamöter, äfvensom Hr Akerman,
hafva likväl visat att dc gjorda anmärknme ickeäroaf någon särde
les
vigt. Men om man äfven skulle medgifva att flere §§ af förslaget
kunnat vara bättre och fullständigare redigerade, än som fallet
är, hemställer jag likväl om det vore skäl, alt derföre återremittera
betänk., i synnerhet då vi veta att 2:ne Stånd redan godkänt
detsamma. Om cn åferremiss möjligen verkade till rubbning
af LagUtsk:s åsigt, så kunde saken derpå blifva lidande, antingen
derigenom att förslaget förfölle eller alt vi hnge ett sämre förslag
än det förevar. Här gäller det fransyska ordspråket: le mieux est
1'ennemi du bien. Jag får derföre tillstyrka R. o. Ad. att anlag:»
förslaget sådant som del är.
Då nu öfverläggningen ansågs vara fulländad, yttrade Hr Gr.
o. Landtm., att å betänk, i dess helhet blifvit yrkadt bifall af flere
och flterremiss af 2:ne ledamöter, samt för öfrigt Frih. Cederström,
Jakob, begärt bifall å K. M:s nåd. propos. med undantag af 4:de §:n,
som Frilen ansett böra återremitteras, för att undergå förändring,
och Frih. Cederström, Claes Rud., anhållit alt, med bifall lill 1, 2,
5 och 6 §§ i K. M:s nåd. propus., 3 och 4 §§ matte återremitteras,
på de grunder Hr Oxehufvud i sitt upplästa anförande fram
-
De n 4 Mars f. m.
23
ställt; vid hvilket förhållande Hr Landtm, ansåg sig först böra framställa
propos. pä bifall lill betänk, i dess helhet och för den skull
nu linge hemställa, om K. o. Ad. behagade bifalla LagUtsk:s betänk.
N:o 20.
Denna propos. besvarades med starka Ja blandade med Nej, hvarefter
Hr Landtm, förklarade, det han trott sig finna alt Ja öfverröstat Nej.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rud.: På sätt grundlagen
föreskrifver, får jag anmäla, att anledn. är lill anraärkn. emot
följande Konungens rådgifvare, hvar för sig, nemi. emot Statsministern
för ulrikes-ärendena, emot cheferne för krigs-, civil- och finans-depart:ne
och anhåller jag om remiss härå till Const.UtSk.,
för hvilket anledmne uppgifvas skola.
Sedan Hr Munck af Rosenschöld härjemte afieinnat 3:ne förseglade
konvolut med adress lill Lonst.Ulsk., förklarade Hr Gr. o.
Landtm, all dessa 3 anmärkms-anledningar skulle komma att jemlikt
20 § Riksd.Ordn. lill Const.Ulsk. remitteras.
V id förnyad föredragning af StalsUtsk:s d. 20 och 28 sisth
Febr. pä bordet lagda utlät. N:o 76, angalo godtgörande af förskottsvis
utbetaldte understöd, i anledn. af den sisth är i Christianstad inträffade
eldsvåda, blef detta utlåt, af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs ånyo BankoUtsbs d. 26 och 28 sisth Febr. på
bordet lagda utlåt. N:o 24, i anledn. af K. M:s nåd propos.,
ang:de särskilda jemkningar tili det af K. M. och R. St. antagna
mynt-system.
Frih. Stjernstedt, Aug. Wilh., uppläste följande:
Sedan R. St. vid sisth riksdag beslutat att myntenheten skulle
fastställas till j- ndr silfver med benämning riksdaler, samt indelas i
48 sk. och hvarje sk. i 4 styfver, blef detta beslut af K. M. sanktioneradt.
Genom samma besluts verkställande hade också visserligen
en önskvärd och behöflig förenkling i vår penningeräkning lillvägabragts;
men då K. M. i nåd. propos. till R. St. vid denna riksdag lillkännagifvit,
att, vid de förberedande åtgärder som erfordrats för del
nya myntsystemets fullständiga ordnande och tillämpning, sådana upplysningar
vunnits, hvarigenom det kunde antagas att ett på decimalräkningen
grundadt myntsystem hvarken åstadkomme betydliga kostnader
eller företedde andra och större svårigheter, än som skulle
uppkomma vid tillämpningen af förstnämnde myntsystem, helst om
samtida verkställighet komme ali beredas åt förslaget om hemmansräntornas
förenkling och nya jordeböckers upprättande, så hade K.
M. funnit det vara lämpligare att förändringen af systemet för rikets
mynt verkstäldes enligt decimal-syslemet.
Enär sålunda den K. propos:n, med frånträdande af den förut
antagne tolfräkningen, antagit 10-talsräkningen som grundval för
myntsystemet, anser jag här icke vara fråga om en jemkning, såsom
förslaget i K. propos:n benämnes, utan eli helt och hållet nytt sy
-
24
Den 4 Mars f. ro.
stein vara öfverlemnadt till R. St:s granskning och beslut, hvadan
jag, lika med en af reservanterne i Ranko-Utsk., anser friigan om
lagstiftning i detta hänseende vara helt och hållet ”öppen”, och R.
St. således icke bundne af deras vid sista riksdagen fattade beslut,
sä mycket naturligare, som hvad R. St. kunde finna lämpligt, då
fråga var om 12-talets bibehållande, det samma förhållandet måhända
icke inträffar, då fråga är om 10-talets läggande till grund för
systemet.
Dä jag nu öfvergår till pröfning af Utsk:s på den K. propus:n
grundade förslag, sä får jag till en början förklara min öfvertygelse
derom, alt decimalräkningen, abstrakt tagen, äger uti all slags mätning
och räkning ganska stora företräden framför hvarje annat räkningsoch
mätningssätt, men då frågan blir om dess tillämpning, såsom
system i vissa uppgifna fall. mäste åtskilliga dermed sammanhang
ägande frågor lagas i betraktande. Sålunda tior jag att man, före
en så genomgripande förändrings antagande, bör taga i noggrann!
öfvervägande följande omständigheter:
Första frågan blir då: AV/n man antaga att Svenska folket i
allmänhet, sä väl inser fördelar ne af decimalräkningen, samt
förstår att gära sig desamma till godo? SA vidt denna fråga
icke kan för närvar, bestämdt jakande besvaras, tror jag att man
med yttersta varsamhet bör gå till väga, då fråga är alt rubba förhållanden,
som sä nära vext tillsamman med folkets vanor och bruk.
Och utan att folket fattar en sadan förändrings fördelar, är det
förgäfves man tror att genom lagstadganden kunna förändra dess
vanor i dylika fall, utan då blir följden att. det nya räkningssättet
blifver allenast en tillökning till de många gamla systemen som i
olika orter ännu med traditionens hela makt vidhållas. Vill man
således vinna detta önskvärda mål, decimalräkningens antagande af
folket, sä tror jag man bör vidtaga några förberedande åtgärder,
för ali lättfattligt göra fördelarne af decimalräkningen sä åskådliga
som möjligt. Exempelvis ber jag blott att i detta hänseende fä
nämna, att lill en början kunde, på samma sättsom vid sista riksdag
R. St. framställt den önskan, att en handbok måtte af Vetenskapsakademien
utgifvas. för att folkskolorne tillhandahållas, deri det
nya decimalsvstemet för mätt. mål och vigt vore klart uppstäldt,
Rikets nu församlade Ständer göra en likadan und. framställning i
afseende på en handbok om den nya decimalräkningen för mynt.
Dernäst, för alt göra decimalräkningens fördelar för folket lättfattliga.
och systemet således läll antagligt, tror jag att man bör
så vidt möjligt är vid förändringens beslutande utgå från det redan
befintliga, så att vid evalvation de mest brukliga myntvärdenas motsvarighet,
uti det gamla eller nya systemet, lätt finnas och så att
brutna tal icke behöfva användas. Att man lemnat detta villkor
ur sigle, tror jag har varj! förnämsta orsaken hvarföre den på ralionela
grunder stödda förändringen af mått, mål, vigt och mynt
i Frankrike haft för sitt antagande så stora svårigheter att bekämpa,
emedan den nya mynt-, mått- oell vigt-enheten icke var coramensurabel
med den gamla.
Slutligen anser jag, att vid en sä väsendtlig förändrings infö
-
Den 4 Mars f. m.
25
rande, som den ifråga var., och för att vinna alla de stora fördelarne
af decimalräkningens enkelhet och lätthet, bör samtidigt såväl
systemet för mynt, som det för mätt, mål och vigt behandlas, så
att öfverensstämmelse emellan dem alla konime att äga rum. Sålunda,
för att vinna denna nu antydda öfverensstämmelse, tror jag
det för närvar, vara lämpligast att icke ingå i pröfning hvarken af
myntenhetens benämning eller dess motsvarighet i nu gällande myntsorter;
men i den händelse, R. St. skulle vilja nu, oberoende af
mått, mål och vigtsystemen, besluta en stadgad myntenhet, så tvekar
jag icke att gifva företräde åt det af Frih. Wrede vid 1840 års
riksdag väckte förslag, framför hvarje annat då eller sedermera i
enahanda syfte framsläldt förslag. Dock på grund af hvad jag förut
haft äran anföra, tror jag för min del att R. St. nu endast borde
i svaret på den K. proposm och i anledn. af hvad deri yttrats
om det samband, hvari mynt-enhetens indelning i lOOdelar står
med det på 10-talsräkningen grundade systemet för mått, mål och
vigt, und. uttrycka den önskan, alt ett förslag till ett helt sammanhängande
system för dvcimalräkningens tillämpning på
mått, mål, vigt och mynt, hvilande på rent vetenskapliga
grunder, måtte blifva upp gjordt, samt till Rikets näst sammanträdande
Ständer öfverlemnadt.
Härefter upplästes, på begäran af Frih. Fock, Alex. Georg,
den vid förevar, utlåt, fogade reservation af Hr biskop Agardh.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: På grund af den nu upplästa
reservationen, får jag anhålla om återremiss utaf Utsk:s betänk.
I likhet med biskop Agardh, anser jag nemi., att om man vill införa
något nytt i förevar, afseende, man då bör söka göra förändringen
så allmänt nyttig som möjligt. Skälen derföre äro redan
af denne man, som kanske mer än de fleste har trängt in uti frågan,
utförligen framställde. Det hade varit önskligt att Ranko-Utsk.,
närmare än som skett, begrundadt de stora åsigter han framställt,
svnnerligast hans yrkande att man hör söka inrätta sitt system för
mynt, mått, mål och vigt så, att man derigenom bereder öfvergång
till ett för alla nationer gemensamt system. Hade Utsk. noga öfvervägt
denna idé, tror jag det ock funnit sig föranlåtet tillstyrka
R. St. att hos K. M. anhålla om uppställande af ett system i detta
hänseende, hvarigenom det af Hr Agardh åsyftade ändamål i en framtid
kunde realiseras. Det är klart att något så beskaffad! förslag icke
kan uppgöras, som vunne den närvar, generationens bifall. Dessförinnan
torde det uppvexande slägtet böra i folkskolorne erhålla en
fullständig undervisning om decimalsystemet, dess nytta och fördelar;
ty innan kunskapen derom hunnit sprida sig, tror jag att man förgäfves
söker genomdrifva något derpå bygdt förslag. Detta skulle
nemi. möta ett afgjordt motstånd inom största mängden af Svenska
folket, eller inom vårt bondestånd. Det torde således icke för det
närvar, vara att hoppas, att man skall kunna genomdrifva ett förslag
i den vägen, då det ieke har sin rot i en allmännare öfvertygelse
om dess nytta. Allt hvad som derföre nu är alt göra, synes
mig vara att söka få ularbetadt ett i alla afseenden tillfredsställande
förslag, som i en framtid, då upplysningen om sakens vigt och vär
-
26
Den 4 Mais f. m
de hunnit allmännare spridas, kan lill verkställighet befordras. Ur
denna synpunkt önskar äfven jag att betänk, måtte återremitteras,
pä det Utsk. mätte komma i tillfälle att taga saken närmare i
öfvervägande.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Då de ledamöter, som
lullills haft ordet, icke egentligen haft något alt invända emot sjelfva
idéen af decimalsyslemet, eller velat klandra Ulsk:s förslag,
i jemförelse med det närvar, förhällandet, utan endast begärt återremiss
af betänk, på grund af några andra särskilda omständigheter,
vill jag, under förbehåll att äter få ordet, ifall ett sä beskaffadt klander
här skulle förekomma, 1111 endast upptaga de anmärkmr, hvarpå
föreg:de talare motiverat deras yrkande om betänkts återremitterande.
Den ledamot af Ståndet, som i dag först yrkat ålerremiss, tycktes
utgå från den förutsättningen, att folkel i allmänhet icke ännu
skulle kunna inse nyttan af den föreslagna förändringen eller förstå
att densamma tillämpa ulan någon förberedande undervisning derom.
1 följd deraf har han äfven yrkal bland annat, att i folkets händer
borde sättas någon bok, som tydligen visade decimalsystemets fördelar
samt lärde huru det skulle användas, hvarom undervisning
jemväl, enligt hans tanka, borde i folkskolorne meddelas. Deremot
måste jag för min del förklara, att jag icke kan dela denna, den
värde ledamotens tanke; jag tror tvertom ali folket, eller, hvad man
egentligen med den benämningen åsyftar, allmogen i vårt land, står
pä den punkt af upplysning, att den mycket väl skulle inse nyttan
af decimalräkningen och förstå dess användande, ifall detta system,
på grund af K. M:s och R. St:s gemensamma beslut, skulle uti
mynträkningen införas. Jlin öfvertygelse derom grundar sig bland
annat derpå, att, vid detta måls behandling inom Banko-Ulsk., pluralileten
bland Utsk:s ledamöter af BondeSt. bestämt förklarat, det
de ansågo att den föreslagna förändringens införande alldeles icke
skulle möta några svårigheter från allmogens sida: och då en annan
ledamot af lltsk., af ett annat RiksStånd, uppträdde emot Utsk:s
förevar, förslag, hufvudsakligast frän den synpunkt, att allmogen i
Sverige icke skulle kunna nog hastigt lära sig decimalräkningen,
så erhöll han af en utaf BondeSt:s representanter det svar, att sä
tacksamt detta Stånd i andra fall vore för den omsorg örn dess bästa
man visade, så trodde dock den sistnämnde ledamoten, att Ståndet
i detta fall icke behöfde taga ett dylikt målsmanskap i anspråk.
Dessutom torde man böra taga i betraktande, att i ett land, som
förr varit med Sverige förenadt, nemi. Finland, har en likartad förändring
i myntsystemet blifvit införd, utan att sådant mött några
särdeles svårigheter eller erfordrat några förberedande åtgärder. Det
är väl möjligt att systemet i början väckte något missnöje hos somlige,
emedan man trodde att det var svårare att införa, än som sedermera
visade sig vara förhållandet. Men af personer, som åro i
tillfälle att närmare upplysa förhållandet, har jag hört, att man numera
allmänt, äfven bland allmogen, inser decimalräkningens fördelar,
och att ingen röst höjt sig som begärt del gamla systemet åter.
Jag anhåller dessutom fä fästa Ståndets uppmärksamhet på fördelen
I) e n 4 Mars f. m.
27
deraf, att uppskof nu icke äger runi med afgörande af frågan om
ett nytt myntsystems antagande. Det kan icke vara Ståndets ledamöter
obekant, att K. M. vid denna riksd. till Ii. St. ailätit nåd.
propos. om räntepersedlarnes reduktion. Om nu R. St. jemväl för
deras del skulle besluta en sådan reduktion, hvad blefve då följden
af nyssberörde uppskof? Jo, den att, om reduktionen verkställdes efter
nuvar. myntindelning, och lagstiftande makten vid en kommande
riksd. skulle besluta decimalsyslemets införande, sä vore det förra
arbetet förgäfves, och'finge omgöras, samt således allt det besvär
och all den kostnad, som derpå nedlagts, förspild. Man har
äfven sagt ali om någon förändring uti vårt nuvar. myntsystem skulle
äga rum i ändamål att fä decimalräkningen deri införd, så borde
della ske samtidigt med en af behofvet påkallad förändring i mått,
mål och vigtsystemen. Jag kan icke undertrycka den tanken, atl
detta yrkande icke synes mig väl stå tillsammans med de svårigheter,
man förespeglat skulle för vår allmoge uppkomma i och för
inlärandet af decimalsystemet. Vore detta för dem svårt, dä fråga
blott är om mynt, så synes det mig som skulle ändå större svårigheter
uppstå att på samma gång lära sig en alldeles ny indelning
af mått. mål och vigl. Ehuru jag ej befarar dessa svårigheter, anser
jag dock lämpligast vara, att decimalsystemets införande i handel
och vandel sker så småningom, och ali man först använder del
i fråga om myntet. .Något alldeles oundgängligt samband emellan
dessa reformer kan jag icke eller inse förefinnas. Det gifves många
länder, som hafva infört decimalräkningen för endera af mynt,
mått, mål eller vigt, men icke för de öfriga. För alt nu icke tala
om Ryssland, hvilket man synes hafva ansett vara mindre (jenligt,
sä anhåller jag att fä fästa uppmärksamheten på Italien och Portugal.
Der är decimalsystemet infört för mynt, men icke för mått,
mål eller vigt. Samma förhållande äger rum hos Holländarne, oaktadt
man påstått att decimalräkningen icke begagnades af något folkslag
utaf Germaniskt ursprung. För öfrigt lärer det väl vara en hvar
bekant, att uti den nåd. proposm i della ämne, K. M. förklarat sig
vara betänkt atl jemväl i mått, mål och vigt införa decimalfördelningen,
och delta just på grund af R. St:s vid 1823 års riksdag fattade
beslut. Frågan synes således endast reducera sig dertill, huruvida
man, vid decimal räkningens införande uti ett system för mynt,
mått, mål och vigt, skall fästa afseende på den kosmopolitiska åsigt
Hr biskop Agardh i sin reservation uttiyckt och sorn här vunnit
flere anhängare, eller att man bör söka förskaffa sig ett för hela
verlden gemensamt system i berörde afseenden. Med all den aktning
för den utmärkte vetenskapsmannen och skicklige stilisten, kan
jag icke undertrycka den tanken, alt det vid genomläsningen af
hans reservation föreföll mig, som om den aktade representanten i
detta fall hyst allt för sangviniska förhoppningar om den närmaste
framtiden. Jag fruktar alt dessa förhoppningar icke blifva realiserade
förr än den af många lilliga sinnen förespådda verldsrepubliken
inträffar. Jag kan likväl icke inse till hvad resultat dylika utopier
skola föra. För min del anser jag det vara säkrast alt skaffa sig så
mycket godt man kan fä för det närvar., och öfverlåta ät framtiden
25
Den 4 Mars f. m.
att sjelf ombesörja sina angelägenheter efter då varande förhållanden.
Då icke några andra grunder, än de af mig nu berörde, anförts
till stöd för påyrkad återremiss, kan jag icke heller inse behofvet
deraf, utan finner mig föranlåten att begära propos. till bifall å betänk.
i dess helhet.
O
Hr von Hohenhausen, Mich. Si 1 v.: Återremiss af Utsk:s
betänk, har blifvit begärd, på grund af nyss upplästa reservation;
men ehuru man alltid med nöje läser hvad som flyter ur denne
reservants penna, i anseende till så väl den stilistiska talent som de
genialiska idéer den framkastar, måste man likväl i praktiska ämnen
af sä prosaisk beskaffenhet som det förevar., icke låta förblända sig
af skenet och med förhoppning om framgång grunda sina beslut på
osäkra förutsättningar, huru snillrikt de än må framställas. Jag tillämpar
med rätta här hvad i detta plenum af Hr von Hartmansdorff
i en annan fråga blifvit yttradt — ”le mieux est Vennemi du bien.”
Fördelen af decimal räkningens införande, är högst väsendtlig genom
den stora lättnad den medför åt alla vid räkningars uppgörande
och granskande. De fleste förekommande missräkningar uti större
och mindre kalkyler äro, som vi nogsamt känna, att härleda
från nuvar. bråkräkning. Genom införandet af decimal-räkningeri
undvikes denna olägenhet, emedan bråken der alltid behandlas såsom
hela tal, och när fråga är om penningar och sort-räkning, uttrycka
alltid decimal-bråken en större eller en mindre myntsort, så
att ingen tidsförlust genom reduktion uppstår, eller minsta svårighet
om man icke med kalkylen går under ^ penning, som af Utsk. blifvit
föreslagen, och hvilken dock är , ' (l mindre än styfvern r:gds,
den minsta mynt-enhet, som i vanliga beräkningar förekommer.
Allmänheten begagnar gemenligen korta namn, och man erinrar sig
säkerligen, huru man tillförene här i Stockholm, i st. f. en styfver,
sade uti månglerirörelsen en vitten. Det är följaktligen icke troligt,
att $ penning kommer att af allmänheten så benämnas, utan styfver,
med hvilken han för öfrigt är så lika i värde. Jag förutser,
att betänk, blifver till Utsk. återremitteradl, men i sådant fall kan
jag icke annat än tillstyrka Utsk., att vidblifva sill förslag 0111 införande
af decimal-räkningen i vårt mynt. Härigenom skulle synnerligast
allmogen tillskyndas största fördelen genom den stora lättnad
i jemförelse med nuvar. räknesätt med hvilken räkningar, grundade
på decimal-systemet, kunna uppgöras; hvilket för allmogen är af sä
mycket mera vigt som man genom ökade kommunalbestyr tvingar
den i många fall till att blifva räknemästare. Derföre måste man
äfven tillse att denna tunga göres så lätt som möjligt, och att för
allmogen undvikes den nuvar. stora svårigheten att upptäcka och
rätta förelupna missräkningar, hvilka, såsom jag nyss nämnt, oftast
förekomma i bråkräkning.
Svårigheten alt införa ett nytt och bättre räknesätt i mynt, i
utbyte mot ett äldre, ligger alls icke uti myntets indelning, utan i
förändringen af räkne-cnhelen, uti hvilken man är van alt värdera
allting. Derföre var vid Gustaf den HI:s realisation, öfvergången
till r:dr silfver allt för svår för dem, som räknade daler silfver-mynt
Den 4 Mais f. m.
29
i sedlar, och ännu svårare för dem som räknade daler eller mark
koppar. Allmogen vidblef derföre sitt gamla räknesätt oell kunde
icke förmås att öfvergifva daler-räkningen. Samma svårigheter inträffade
äfven i Frankrike, dä man för några sekler tillbaka förändrade
räknesättet från livré till ecu. Man vidhöll det länge, men
måste slutligen öfvergifva denna räkne-enhet, emedan allmänheten
icke ville frångå det gamla räknesättet uti livré. Att införa en ny
räkne-enhet, dertill erfordras en läng följd af år. Allmänheten inom
vårt land har blifvit van att laga r:drn r:gds till räkne-enhet,
sedan länge i alla släder, och numera jemväl i landsorterne, der,
med fä undantag, r:drn r:gds utgör räkne-enheten. Det synes mig
således väl betänkt af R. St. att vid sista riksdagen föreslå denna
enhets bibehållande och hvilket beslut vunnit K. M:s sanktion. Vi
äro således frän den saken, och nu bör endast fråga vara om denna
enhets indelning. Det är således endast en jemkning af det äldre
sätt, hvaruti r:gds-r:drn är indelad lill det nya, som nu är föreslaget,
och dä, pä sätt jag förut nämnt, decimalräkningen har så väsendtliga
fördelar framför det nuvar. räknesättet, kan jag icke annat
än tillstyrka dess antagande. Jag älskar visserligen allt, som hör till
våra fornminnen och allt fosterländskt, men jag får icke låta hänföra
mig till afgudadyrkan deraf, så att jag i och härföre icke skulle
vilja antaga något otvifvelaktig! nyttigare, derföre att det står i strid
med det ganda.
Det har af flera reservanter, äfvensom af en talare här blifvit
anmärkt, att, om en förändring skulle införas borde företräde lemnäs
ät Frih. Wredes vid sisla riksdag gjorda förslag, att 24 sk.
r:gds borde utgöra räkne-enhet; men det förefaller mig förunderligt
att man icke bemärker, och jag anhåller alt få fästa synnerlig uppmärksamhet
derpå, att Frih. Wredes förslag mycket väl kan stå tillsammans
med det förevar. Herrarne känna nogsamt, hurusom i
Hamburg och Lybeck, hvarest såsom i Preussen, Sverige, Danmark
och Norrige r:dr-räkningen finnes, likväl de liesta, och alla räkningar
å mindre summor, föras i mark. Man begagnar sig utaf det
ena eller andra efter godtycke, men Statens räkenskaper, till följd
af föreskrift, föras uti r:dr. Så kan äfven ske i värt land om man
finner sig deri, och derföre kan Frih. Wredes förslag mycket väl
här tillämpas, emedan hans räkne-enhet, enligt Utsk:s förslag, är
deladt i hundra penningar eller styfver. Min öfvertygelse är, att om
man icke lägger hinder deremot, utan antager decimal-räkningen i
myntet, skall detta system småningom öfvergå till allmänhetens begagnande.
Oansedt att jag fullkomligt gillar hufvud-idéen af Utsk:s
myntsystem, nemi. den föreslagna räkne-enheten och dess fördelning
i 100-delar, så har jag dock åtskilligt att anmärka vid systemets detaljer.
Det synes mig vara ett fel att icke särskild benämning blifvit
föreslagen för räkne-enheten, nuvarande r:dr ngds, emedan en sådan
underlåtenhet kan leda till förvillelse, och derigenom vålla stora
förluster för godtrogna och mindre kunnige personer. Fastän b:co-sedelr:drn
afskaffas, återstår dock silfver-ndrn, och en sedel-r:dr som är
räkne-enhet med ett 4 gånger mindre värde än den förra. Om olämpligheten
af att låta denna sedel-r:dr fortfarande benämnas r:gds, äro
30
Den 4 Mars f. m.
alla ense. Jag kan icke heller påstå att benämningen ”kurant.”
ett utländskt ord, är rätt tjenlig; men lika litet lämpligt synes mig
vara, gifva sedel-r:drn lilläggsordel riksmynt, ty förutom alt ingen kan
förneka silfver-ndrn att vara ett riksmynt, är det oegentligt att kalla en
sedel för mynt, då den endast är en anvisning derpå, och blott ett
representativ deraf. Man slår och präglar mynt, men skrifver och
trycker sedlar. Hvarföre icke låta den ena såväl som den andra,
af de båda r:drne som skola bibehållas, fä kallas för hvad de verkligen
äro — r:dr silfver och r:dr papper eller sedel-r:dr?
Vid skrifvandet af dessa benämningar, äfven förkortade, uppstår ingen
tvetydighet. — R:dr-silf:r, R:dr-p:pr eller Sed.-R:dr. Man
har uti lltsk;s förslag gifvit sedel-ndrns 100-del namnet penning, del
fattiggör vårt språk pä en allmän benämning eller ock vållar det
tvetydighet, likasom namnet å dess halfva penning. Hvarföre icke
hellre föreslå att r:dr indelas i 100 tvåslyfrar och 40 mjskillingar
ä 5 styfver å hvarje, det medför beqvämlighet för alla och tilläggsordet
ny lill skilling försvinner med liden. Benämningen ^ penning,
skulle dessutom, såsom lång och fordrande tydligt uttal i handeln
på torgen, och att ej förblandas med penning, blifva villsam!.
Säkerligen skulle, om man låt r:drns 2(') ö fortfarande heta ^ penning,
allmänheten ganska snart gifva den namn af styfver; och
dä hafva vi 100 styfver på den af Frih. Wrede föreslagna Kronan,
som är lag-dalern. Wredes myntsystem är således Färdigt, om
och när man vill begagna det, blott man tillåter det att utveckla
sig sjelft..
I afseende på de af Utsk. föreslagne särskildta mynt, vill jag
framställa några anmärkmr. Det är ostridigt en stor obeqvämlighet
för allmänheten, om man gifver den en mångfald af kopparmynt.,
och sådant behöfves alldeles icke, derest man icke vill göra sig
skrupullös öfver småsaker eller endast afse myntmästarnes beqvämlighet.
Det är icke skäl att prägla det 12-lödiga silfvermyntet af
valörer under 24 sk. r:gds, emedan sådant mynt blir för allmänheten
obeqvämt; ty att handteras af grofva händer är det för litet. I
Frankrike, der allmänhetens beqvämlighet fått stå tillbaka för myntverkens,
är t-francs-stycket redan svårhandterligt, och det lilla silfvermyntet
\ franc, eller 25 centim, så svårt att begagna i handeln,
att denna myntsort, om än icke genom lag afskaffad, dock sällan
förekommer. Vårt silfvermynt af 8 sk. b:cos valör, är, för sin litenhets
skull, obeqvämt, synnerligen för arbetaren, men både rättvisa
och billighet påfordra att å hans fördel afseende bör fästas, i fråga
om småmyntet, helst om småsedlarne blifva afskaffade. Det får ursäktas
eller icke, men jag kan härvid omöjligen gifva myntmästarens
beqvämlighet, att slippa 2:ne olika smältor, företrädet framför allmogens
och arbetarens behof. Det är ett falskt föregifvande i myntverkens
interesse, att en starkare kopparhalt än den 12-lödiga skall
göra silfvermyntet osnyggt genom dess starka anlöpning af erg;
med konst kan väl sådant åstadkommas, men sker icke i den allmänna
rörelsen. Alla äldre personer, som påminna sig vära gamla
8-styfvers-stycken, minnas mycket väl att dessa små silfverpenningar,
oaktadt deras stora kopparhalt, icke voro osnygga, och i det hänse
-
Den 4 Mars f. m.
31
endet ojemförligt bättre än kopparslantarne. Silfvermyntet under
24 sk. r:gds bör alltså blifva 10 å 8-lödigt, ty allmänhetens beqvämlighet
fordrar det. Gör man det, sä får man, hvad behöfligt
är, ett skiljemynt såväl af silfver som koppar, men hvilket skiljemynt,
om skillingssedlarne borttagas, man hör lämpa efter räkneenheten
r:drn r:gds. På delta sätt får man, som för allmänheten
är af största nytta, ett silfvermynt i det närmaste motsvarande b:cosedlen
a 12 sk., nemi. ett myntstycke ä 75 halfva penningar; ett
fullt svarande mot 8 sk. b:co eller 50 halfva penningar, samt elt
nytt, det minsta skiljemyntet af silfver, på 25 halfva penningar.
Enligt min åsigt bör kopparmyntet endast utgöras af en slant
å 2 | penning eller 5 styfver, hvaraf 40 gingo på r:drn och således
20 pä den halfva, eller lika belopp som i Frankrike, sous pä
en franc; en slant ä en -penning eller 2:ne styfver, samt slutligen
en slant ä ^ penning eller en styfver. Gör man denna lilla
ändring, så slipper man det obeqväma större kopparmyntet och en
mångfald af slantar, samt har äfven i kopparmyntet Frih. Wredes
system, om och när man så vill, snart infördt. De som fatta tycke
för att till räkneenhet begagna halfva r:drn, vare sig under namn
af lagdaler, riksmark eller krona, och vilja förändra beloppet
till r:drs-räkningen, göra då detsamma med största lätthet genom
att dividera summan med 2 eller taga lialfparten deraf, och i motsatt
förhållande med lika lätthet genom att multiplicera beloppet med
2 eller fördubbla det, då man får Frih. Wredes föreslagna enhet.
Går man så tillväga, har man förändringen lätt införd. Mun behöfver
icke dä, för att vinna den stora fördelen, i handel och vandel,
af ett ändamål, enligt decimalsystems införande i mynträkningen,
afbida tillkomsten af en universal-monarki, att få systemet i
verksamhet, lika litet som att afvakta den tidepunkt, dä Styrelserne i
alla länder kunde komma öfverens att uppdraga systemets införande
ät en förening af vetenskapsmän från alla nationer. Jag anser mig
jemväl böra fästa uppmärksamheten derpå, att, hvad myntet beträffar,
om man ock kunde lyckas få ett och samma öfver hela verlden,
så kommer det ändock såsom bytesmedel och räkneenhet vid köpslut,
särskildta länder emellan, icke att blifva af lika värde, ty täta
kursförändringar, föranledda af olika liandelsfordringar säskildta länder
emellan, skall ständigt verka ändringar häri; och alltså den tilltänkta,
verldens eller Europas gemensamma räkneenhet med ett stadigtvarande
lika värde, omöjligen kunna någonsin komma att bestå.
I afseende på decimalräkningens införande i mått, mål och vigt, så
är det visserligen önskvärdt, att få systemet infördt, men man måste
lemna detta åt en snart kommande framtid, och vid dess införande
tillåta att, likasom nu å alnen både finnes ett decimal och
ett verkmått, samma förhållande i den allmänna trafiken, utom
Kronans tull, post m. fl., eller nuvar. verkmått efter duodecimi-räkning
må få bestå för en längre följd af år med kannan och skålpundet.
Hvad jag nu haft äran anföra, anhåller jag mätte få åtfölja
återremissen till Banko-Ulsk. i händelse sådan beslutes.
Hr Gripenstedt, Joh. Au g.: Om jag hade funnit, att meningarne
i allmänhet varit enige om ett oförändradt antagande af K.
32
Den i Klars f. m.
M:s propos., så skulle jag icke hafva framkommit med en tanke, som
kunde föranleda någon söndring uti denna enighet; men då jag erfar
att sä icke är förhållandet, och ser att af samtlige ledamöterne
inom BankoUtsk. mera än hälften varit af olika åsigter, så tager
jag mig häraf anledn. alt tro, det en ytterligare omarbetning af
Utsk:s förslag bör komma i fråga, och anser mig under sådana omständigheter
icke böra undanhålla min öfvertygelse om hvad som i
detta afseende är lämpligast.
Utaf alla olika myntsystem är otvifvelaktigt decimalsystemet det
mest fördelaktiga. Detta medgifver man visserligen också i allmänhet,
men vanligen blott pä den grund att systemet är så vigt vid
bokföring, samt summors sammanräkning och reducering. Jag tror
likväl att de största fördelarna ligga vida djupare och att saken bör
ses från en långt mera omfattande synpunkt. Enligt min åsigt måste
man nemi. vid såväl penningeräkning, som ali annan tillämpad
räkning, vare sig i längd, rymd eller vigt, alltid taga den abstrakta
räkningen till ledning, och denna är, såsom vi alla veta, redan bestämd
sedan årtusenden, och hos alla folk i verlden grundad på decimalsystemet.
Och hvarpå går all silfverräkning egentligen ytterst
ut? jo, derpå, att man i hvarje ögonblick skall hafva ett klart begrepp
om hvarje summas förhållande till dess första enhet, till sjelfva
det singulära begreppet, till ettan. Detta är också det, som bör
iakttagas vid alla de konkreta fall, der den abstrakta räkningen kan
komma i fråga att tillämpas och således äfven vid penningeräkning;
men detta äger likväl icke rum nu. Om jag frågar Eder, mine Hrr!
med det närvar, systemet då den sista enheten är 1 r:st., huru förhåller
sig 1 r:dr till denna enhet, så torde ingen af Eder i en hast
kunna besvara denna fråga. Deremot, så länge jag räknar och värderar
i samma mått som sjelfva ettan, så står begreppet alltid fast
och klart. Hvarje menniska fattar ögonblickligt att 9 r:st. utgör niodubbla
värdet af 1 r:st., men så snart man bryter enheten, så snart
man t. ex. säger 6 sk., då är det slut, då uppkommer en oreda i
begreppet och ett språng i jemförelsen, som först genom reduktion
kan återställas. Således, likasom uti den abstrakta räkningen, den
första ettan alltid utgör sjelfva utgångs- och stödjepunkten, sä borde
uti ett fullkomligt rationell myntsystem, också endast en enda enhet
finnas, nemi. den minsta som ansågs behöflig, och alla värden uttryckas
i denna myntsort. Sådant är äfven förhållandet i några
länder, såsom t. ex. Portugal och Brasilien, der Reis utgör den sista
såväl som den enda egentliga myntenheten. Visserligen räknas de
större summorna derstädes för beqvämlighetens skull uti Mil-Reis,
men delta är, såsom benämningen redan antyder, i sjelfva verket
blott att anse såsom en förkortning, och systemet qvarstår i allt fall
orubbadt. Ett sådant system är otvifvelaktigt det riktigaste, men
om man anser den praktiska nyttan, att äga flera mynt-enheter af
olika valör, vara öfvervägande, böra dessa likväl ovillkorligen alltid
stå uti ett sådant förhållande, att de i hvarje ögonblick kunna jemföras
med hvarandra och upplösas till enheter af det minsta värdet.
Ar detta resonement riktigt, och jag tror att det svårligen kan bertn
-
Den -4 Mars f. m.
33
stridas) sä följer deraf 2:ne satser: först och främst att decimalsystemet
måste läggas till grund för myntfördelningen, och för det
andra att man vid bestämmandet af den högre myntenhetens värde
bör utgå frän den lägsta, så att detta sista värde, som anses behöfligt,
alltid blifver det yttersta grundtalet •— blifver något som kallas
för ett.
Vill man nu efterse huru stort detta minsta värde, eller denna
sista enhet, här i landet bör vara, för att kunna tillbörligen nyancera
alla förekommande varu-priser, sä anser jag alt den säkraste
domstolen, nemi. erfarenhetens, i delta fall redan fällt utslaget, och
bestämt densamma lill 1 styfver. Beviset ligger lika enkelt som uppenbart
i det faktum, att styfvers-mynlet allmänt cirkulerar i rörelsen,
dä deremot de gamla runstyckena icke voro i omlopp, just
derföre att de icke behöfdes.
Härmed tyckes också hela systemet vara afgjordt. Ty denna,
den gamla, välbekanta och behöfliga slyfvern blifver bestående såsom
den sista myntsorten, om den högre enheten bestämmes till 24 sk.,
och denna sedermera enligt decimalsystemet indelas i 100 delar.
Hvad jag nu haft den äran alt anföra synes för mig redan på
ett afgörande sätt tala för myntenhetens bestämmande till 24 sk.,
men såsom ytterligare skäl härför tillkommer den påfallande lätthet,
hvarmed öfvergången till detta system från det närvar, skulle
gå för sig.
Tänkom oss systemet ulfördt. Enheten, kronan eller bankdalern
vore lika med 24 sk. — dess underafdelningar 75, 50, 25
styfver motsvarades precist af närvar. 18, 12 och 6 sk.; derefter
vidtoge nytt mynt i styfrar, lika (eller åtminstone så lika, att icke
det ringaste afseende behöfde göras på skillnaden) med det gamla.
Det är ju således påtagligt, att ingen menniska i Sveriges rike skulle
ett ögonblick vara villrådig om det nya myntet, utan att alla liqvider,
äfven dagen efter dess införande, kunde ske så obehindradt,
att allmänheten knappast skulle märka hvilken högst väsendtlig och
välgörande förändring som inträffat.
Jag ber nu, att såsom bevis på det nya räknesättets fördelar
och märkvärdiga enkelhet blott få anföra ett enda exempel.
Allmogen har ofta ränleliqvider å små summor, och ingen må
undra att den för närvar, dermed svårligen kan reda sig. Om jag
frågar hvad är 6 procent af 35 r:dr, så tror jag att få af allmogen
skulle kunna svara mig precist derpå och jag vågar t. o. m. påstå,
att mången af Eder, mine Hrr, skulle finna sig brydd att strax på
stående fot göra det.
Beviset härför ligger deruti, att beloppet verkligen utgör den
kuriösa summan af 2 r:dr 4 sk. 9 | rist. Det är icke så lätt att
med vår bråkiga räkning utfinna detta; men om man deremot antager
det nya systemet, så skall jag genast visa huru ofantligt ledigt
denna uträkning går för sig. Dä vore 35 r:dr lika med 70 kronor;
hvarje krona utgör 100 styfver eller hvad som är detsamma, en
styfver lika med en procent af kronan och sålunda 1 procent af 70
kronor lika med 70 styfver. f> procent vore då 6 gånger 70 styf3
II. 3
34
Den 4 Mars f. m.
ver eller 420 styfver lika med 4 kronor och 20 styfver, hvilket således
är (} procent af 35 r:dr. Så enkel är denna räkning.
Jag anser mig nu nöjaktigt hafva ådagalagt skälen hvarföre jag
önskar decimal-räkningens införande i vårt myntsystem med antagande
af 24 sk. till enhet. Denna åsigt delades äfven vid sista riksdagen
af R. o. Ad., som för sin del fattade ett sådant beslut, utfördt
i detaljbestämmelser så väl i afseende på myntslagens fördelning,
som deras utmyntning. Jag anser således R. o. Ad. böra
vidhålla detta sitt fattade beslut, och på denna grund återremittera
Utsk:s betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: 2:ne föregående talare hafva
yrkat återremiss af ifrågavar. betänk, och äfven jag instämmer
häri vördsamt; men jag utgår likväl från en helt annan synpunkt
än förenämnde ledamöter, hvilka berörde yrkande framställt på den
grund att decimalsystemet måtte införas icke allenast i fråga om
myntet, ulan äfven i afseende på mått, mål och vigt. Jag är deremot
af den tanken, att decimalsystemet lika litet bör läggas till
grund för mynt, som för mått, mål och vigt. Skälen härtill torde
jag icke behöfva nu upprepa, enär hvar och en är i tillfälle, att inhemta
dem af de betänk, bilagda reservationer, och får jag i sådant
afseende endast åberopa hvad biskop Heurlin och doktor Sandberg
m. fl. anfört. Jag tillåter mig allenast att utur doktor Sandbergs
reservation upptaga hurusom han lagt vigt derpå, ”att hos nästan alla
nationer af Germaniskt ursprung igenfinner man uti deras räknesystemer
mera sällan talen 5 och 10, men vanligen, jemte Indelningen,
talen 3, 6 och 12 likasom hos oss”. Doktor Sandberg har
jemväl fästat sig vid det förhållande, hvartill man skulle komma genom
antagande af Utsk:s system. Han yttrar nemi.: ”Det system, som
H. Utsk. förordat, tyckes icke vara ett af de lyckligaste. För att
kunna betala (i sk. r:gds fordras deraf 3 slvcken mynt, det ena af
10 penningar om 4 sk. !)| rist. r:gds, det andra af 2 penningar
om liff rist. ngds och det 3:dje på { penning om 2'H st.
Med alla dessa bråk får man ihop 6 sk. ngds. För att kunna liqvidera
18 sk. ngds fordras samma 3:ne stycken kopparmynt med
sina bråk jemte ett silfvermynt af ridr specie. Om icke Ständerne
blifva ense om något enklare och med nuvar. vanliga penningevärden
lättare jemförligt räknesystem, synes det mig vara bättre
att behålla det man har och hvarvid man är van.”
Gr. Cronhjelm har, till stöd för decimalsystemets införande här
i landet, åberopat att det vöre antaget i Finland och att man derifrån
icke försport något missnöje med besagde system. Jag tror
denna omständighet vara mindre bevisande i afseende på våra förhållanden.
Det är en känd sak, att Ryska Regeringen, sorn beherrskar
Finland, äger all ål sine innevånare, der sä lämpligt befinnes,
anvisa en vistelseort, som, i anseende till dess aflägsenhet, jemte
klimat och lokal förhållanden lärer vara mindre angenäm. Under
sådane omständigheter låter ett missnöje, äfven om det lill högre
eller lägre grad samt med eller utan fog i verkligheten har tillvaro,
sig icke förmärka; det är förklarligt nog. Att af tystnaden slu
-
Den 4 Mars f. m.
35
ta till belåtenhet, torde alltså ej lemna säkert resultat. Kan kännedom
om verkliga förhållandet åberopas, då först blifver det skäl att
derpå stödja sig. Dä emellertid dylika tvångsmedel, som de ofvan
anförde, hos oss icke finnas, torde ingenting hindra att ju missnöje
snart skulle hos oss visa sig, om ett för Svenska allmänheten misshagligt
myntsystem här i landet infördes.
Biskop Agardh har yttrat, att det vore önskligt, det alla nationer
ville antaga ett gemensamt myntsystem, hvilket skulle särdeles
underlätta handeln. Om så än vore, hvilken påstådda fördel
dock torde af inträffande olägenheter omintetgöras och i alla fall visar
sig under verldens nuvar. och förmodligen ännu länge fortfarande
skick blifva föga verkställbar, synes berörde syftemål ingalunda
vinnas medelst de nu ä bane varande förslagen. Den omnämnda
reservationen röjer sjelf bäst huru det alldeles icke ernås genom
antagande af Utsk:s förslag: det vunnes icke heller genom bifall till
det af Hr Gripenstedt förordade Frih. Wredes förslag. Ty blefve
icke, enligt delta sednare, vår myntenhet bestämd till 24 sk. r:gds,
då deremot den Franska myntenheten af 1 franc uppgår i värde
till 24 sk. h:co? Men så länge ingen kan hindra ländernes respective
regeringar att till myntets inre halt, dess skrot och korn, göra
de ändringar de finna tjenliga, så vore ju ingenting vunnet dermed
att man allmänneligen, ifall sådant ens läte sig göra, komme öfverens
om sinsemellan lika indelningar af myntenhelernas och dessas
ställande i nominell öfverensstämmelse med hvarandra i de olika
länderne.
För min del synes mig säkrast vara det man, på sätt Hrr Lagergren
och Sandberg föreslagit, stannade vid R. St:s sisth riksdag
fattade beslut, att bibehålla r:dr r:gds med dess 48 sk. och fördelning
i runstycken. Men skulle, på sätt Utsk. ej ansett lämpligt
för nya systemet, men för det gamla icke ovillkorligt afstyrkt, någon
utvidgning af myntformaten, ulan silfverförminskning och tliy åtföljande
myntförsämring, anses för ett bättre handterande af silfverpenningens
yttre skepnad möjligtvis tjenligt vid noggrannare öfvervägande
af denna speciella fråga, helst i sammanhang med den utgång
förslaget om de mindre sedelvalörernes indragning loide erhålla,
så vill jag i detta hänseende icke yrka ett bestämdt afslag å betänk.
, utan åtnöjer mig, såsom jag från början (illkännagifvit, med
dess återremitterande, under anhållan, att Utsk. mätte fästa benäget
afseende på ofvanstående, med hufvudsaklig hänvisning till uppgifne
reservanters tanka, af mig vördsamt gjorda anmärkmr. Slutligen
har Gr. Cronhjelm yttrat, att, ehuru somlige ansett såsom ett skäl
för nuvar. systemets bibehållande, att det vore till allmogens egen
nytta och fördel, har likväl en ledamot af BondeSt. inom Utsk. deremot
anfört, alt allmogen icke önskade något sådant förmynderskap,
förenande han sig med dem som yrka decimalernes införande; på
grund af hvilket yttrande Grefven synes anse BondeSt. önska det
vårt myntsystem måtte på det föreslagna sättet eller annat, pä decimaler
bygdt, förändras. Hvad af den förenämnde BondeShs ledamot
sålunda blifvit anfördt, må gälla för hans enskilda del; men till
stöd för min sats. och till bevis, att det ej är ett förmynderskap, utan
3 *
u
Den 4 Mars f. m.
ett biträde oell instämmande, som åsyftas, åberopar jag de reservationer
som äro afgifua af Johan Petter Andersson, Petter Gabrielson,
Lars Olsson och Anders Ersson. Dessa 4 ledamöter, hvilka uttalat
enahanda tanke med Hr Lagergren, biskop Heurlin oell doktor Sandberg,
tillhöra ju alla BondeSt.; och då man har den öfvertygelse]!,
att samma tanke delas af allmänheten, så vore det ju af flera skäl
olämpligt att, påtrugande menigheten ett på rent teoretiska grunder
nppgjordt förslag, frångå ett system, hvarvid man sedan så lång tid
tillhaka är van och hvars olägenheter — ty hvarje system har sådana
— icke för oss äro särdeles kännbara.
Ilr Lefrén, Joli. Pehr: Jemte det jag först vill uttrycka min
tacksamhet mot Ulsk., för det Ulsk. tillstyrkt antagandet af decimalfördelningen
för vårt mynt, anhåller jag att till besvarande få upplaga åtskilliga
här framställda anmärkn:r. Man har sagt att, innan man införde
decimalsystemet i mynt, mått, mål och vigt, borde undervisning
härutinnan lemnäs i skolorna. Detta yttrande har förefallit mig högst
besynnerligt, och jag frågar, om någon Europeisk, Asiatisk, Afrikansk
eller Amerikansk stal räknar efter annat än decimalsystemet?
åtminstone känner icke jag något folkslag, som icke räknar med 10
såsom grundtal. Man behöfver således icke i skolan försl lära sig
detta räknesätt, som hvar och en redan känner och dagligen begagnar.
Biskop Heurlin yrkar i sin reservation, att det s. k. duodecimal-systemet
skall bibehållas; men jag kan icke förstå möjligheten
af alt bibehålla ett räknesyslem, som hvarken vi eller något annat
folk begagnat, med undantag måhända af Judiska folket, i dess äldsta
tider. Det synes således påtagligt, att någon undervisning icke
behöfves i ett räknesätt, som man frän barndomen inlärt med tillhjelp
af de 10 fingrarna. Genom införandet af 1 O-delningar i mynt,
mått, mål och vigt försvinner den nu nödvändiga s. k. sorträkningen
hvars svårigheter äro nogsamt kände, äfven för den bildade delen
af folket, och hvartill orsaken är, alt man icke vid indelningarne
följt det naturliga 10-räkningssystemet som alla känna; Hr Gripenstedt
Ilar utredt detta ärende bättre än jag kunnat göra, och
jag instämmer således med honom. Ilan har likväl yttrat, alt man
till enhet för mynt borde (aga ^ r:dr r:gs eller 24 sk. Häruti nödgas
jag motsäga honom, ehuru likväl under förklarande, tilt jag hellre
antager hans förslag, än går miste om decimal-indelningen. Orsaken
hvarföre jag icke biträder hans förslag, utan önskar bibehållandet
af 1 r:dr såsom enhet, är helt enkelt den, att Svenska allmänheten
nu för tiden begagnar 1 r:dr r:gds såsom mätare af varuvärden och
att man icke bör härutinnan göra någen ändring, aldraminst då
man är sinnad att införa dess indelning i 10 och 100-delar i st. f.
sk. och rst:n. I anledn. af biskop Agardhs reservation, får jag erinra,
alt de många svårigheter som uppstodo vid det s. k. Fransyska
systemets införande, hade sin egentliga grund deri att systemet
byggdes på en längd-enhet, som förut icke var känd af allmänheten
såsom ett abstrakt mått, som var ?><t<sVt>7)ö af jordqvadranten,
på samma gång som man öfvergick till enhetens indelning efter 10-  lalsräkningen. Derigenom inträffade att allmänheten fick på en gäng
Den 4 Mars f. ni.
37
2 nya grunder för sitt begrepp, nemi. mj enhet och nytt indelningssätt.
För min del tillstyrker jag betänk, men, i händelse
K. o. Ad. beslutar ålerremiss, anhåller jag, alt detta mitt yttrande
mätte få åtfölja till Utsk.
Gr. Gyldenstolpe: Jag erkänner villigt, att jag icke alltid
uttrycker mig så tydligt som jag önskar, och det kan således vara
möjligt, att Hr Lefrén uppfattat mitt förra anförande, pä sätt han
yttrat. Jag hade likväl förmodat, att han bordt kunna förstå min
mening. Om nu förhållandet vore, att decimalsystemet funnes infördt,
ser jag icke något ändamål med vår närvar, diskussion, ty dä
behöfde man alldeles icke vidtaga någon förändring, vare sig i afseende
på mynt eller mått, mål och vigt. Frågan är här icke om
att i räkning börja med ett och sluta med 10, utan huruvida fördelningen
i 10-tal bör införas i mynt, mått, mål och vigt. Icke
eller är fråga här om sättet att med eller utan tillhjelp af fingrarna
räkna till 10 och uti 10-tal, utan såsom jag nyss nämnde, huruvida
1 O-delningen bör antagas för mynt-enheten och det är derom
beslut nu skall fattas. Dä jag förra gången yttrade mig, upptog
jag frågan ur en allmännare synpunkt, men kan denna icke'
göra sig gällande hos BankoUtsk. och R. St,, så får jag, frän det
mera poetiska, som efter min tanke ligger uti biskop Agardhs förslag,
nedstiga till det mera prosaiska uti Ftsk:s betänk, och dä måste
jag instämma i Ilr Gripenstedts yttrande, att, om decimalsystemet
skall införas, Frih. Wredes förslag är vida bättre än BankoUtsk:s,
emedan det förra åstadkommer mindre rubbning i nuvar. förhållanden,
och, om R. St. skola antaga något af de föreslagna systemen,
förordar jag derföre Frih. Wredes.
Hr Rosenblad, Bernh.: Ehuru i lmfvudsaken förekommen
af Hr Gripenstedt, har jag likväl begärt ordet, för att till besvarande
apptaga några här framställda anmärkmr. Man har, såsom stöd
för bibehållande af vårt nuvar. 12-taliga mynt-system, anfört, att
det är Germaniskt och af de fleste Germaniska folkslag antaget.
Det förhåller sig visserligen så, men det är äfven en sanning, att
hos större delen utaf dessa folkstammar af Germaniskt ursprung,
har en reform i detta system skett med den största lättnad. Jag
har sjelf öfverlefvat en sådan reform under mitt 3 eller 4-åriga vistande
i Preussen, dä der infördes en visserligen ofullständig decimalräkning,
dii man fördelade en thaler i 30 silber-groschen i st. f.
att den förut delades i 24 gute och 42 s. k. schlechte-groschen.
Detta skedde utan svårighet, och räkningen blef allmän, så att, när
jag 10 är sednare besökte detta land, hörde jag knappt någon räkna
efter den förra myntfördelningen. Gr. Cronhjelms uppgift ronde
förhållandet inom Holland är äfven riktig, Hvad åter angår en värd
ledamots yttrande, att, innan deeimalsystemct inom värt land infördes,
detsamma borde läras i skolorna, så har Hr Lefrén upplyst oss
om naturen af vära fingrar och lian Ivar derjemte yttrat, att deeimalräkningen
är medfödd. Den värde talaren begick likväl ett misstag,
då han uppgaf att alla, äfven Afrikanska, folk haft 10-talsräkningen,
ty jag har mig bekant en af denna verldsdels nationer, som
38
Den 4 Mars f. ra.
åtminstone för 40 år sedan icke hunnit längre i räknekonsten än
lill 5, nemi. Hottentolterne; men det var dock ett halfdecimalsystem,
rättadt efter fingrarnes antal pä ena handen. I afseende på upp
giften
ronde 12-talels begagnande lill 10-tal, har såtillvida en oriktighet
insmvgt sig. Våra förfäder hade visserligen benämningen
storhundrade och stortusende, men dessa tal uppkommo icke genom
12 gånger 12 o. s. v. utan genom 12 gånger 10 o. s. v. Verldens
räknessystem hade visserligen varit fullkomligare, om Carl Xlhs
förslag, att förvandla 12 till ett 10-tal eller andra enheter, hade
kunnat verkställas, dä 144 blifvit 100, 1728 ett tusen o. s. v.,
men som alla folk, litet längre försigkomna än Hottenlotterne, instämma
i de nu antagna fördelningarne, torde denna reform, ehuru
nyttig den kunde blifva, höra lill de overkställbara. I)e exempel,
Gr. Cronhjelm anfört, visa att det icke är nödvändigt, att införa decimalsystemet
i mått, mål och vigt på samma gång som i penningeräkningen.
I Preussen har man visserligen nu fördelat centnern
i 100 u i st. f. att den förut innefattade 110 U.f men i afseende
på skålpundets eller markens underafdelning, lodet, har man icke
gjort någon förändring, såvidt jag vet. Afven i Nederländerne är
gamla mättet bibehållet, ehuru vigten blifvit förändrad. Beträffande
det system, som bör företrädesvis antagas, sä får jag till alla delar
i det hänseende instämma med Hr Gripenstedt, att jag anser hufvudsaken
vara att decimalräkningen införes i värt myntsystem. Det
medför en väsendtlig lättnad i all räkenskap och har, såsom Hr Gripenstedt
nyss nämnde, blifvit fullkomligt infördt i Portugal och Brasilien,
hvarest man antagit Reis till enhet, och der föras räkningar
icke med kolumner utan man sätter ett komma framför de sista 3
siffrorne frän höger, sä får man den högre enheten Mill-Reis. Beträffande
åter företrädet emellan Frill. Wredes och förevar, förslag,
af hvilka jag vid förra riksdagen ansåg det förstnämnda äga företrädet,
är jag, efter afhörandet af Hr Lefréns yttrande i dag, numera
härutinnan tviflande. Fördelen af Frih. Wredes förslag är, att detsamma
såsom under-afdelningar bibehåller den öfver hela riket kända
styfvern, hvaremot det andra systemet har den fördelen att såsom
hufvudenhet hafva antagit 1 r:dr r.gds, men i dagliga rörelsen kan
ganska lätt hvilketdera systemet som helst tillämpas på de brukliga
benämningarne. Ingenting hindrar att kalla 2 penningar för 1 styfver,
och lika litet att kalla 2 kronor för 1 r:dr. Sålunda uppkomma
i begge fallen inga synnerliga olägenheter, och jag är villig att obetingadt
rösta för hvilket af dessa förslag som har mesta utsigten att blifva
antaget. Vidare anser jag mig, med anledn, af en gjord anmärkn.,
böra erinra, att benämningen penning är en af de äldsta i vårt land
och att den jemte öre och örtug utgjorde myntfördelningarne före
K. Gustaf I samt då var den lägsta. Jemte det historiskt märkvärdiga
i att nu till lägsta underafdelning af myntet, antaga hvad som
var det i äldsta tider hade ett sådant återupplifvande den fördelen,
att ingen förvillelse kunde ske i folkets begrepp, då det numera i
bruket icke uttrycker ett annat värde.
Sedan jag nu yttrat mig till fördel för Ulsk:s betänk., kan jag
Icke annat än på det högsta ogilla dess tillstyrkande, att ndrn icke
Den 4 Mars f. m.
39
skulle erhålla någon benämning till åtskilnad från andra riksdalrar.
Bifalles detta, och icke såsom K. M. föreslagit benämningen r:dr kurant,
eller någon annan motsvarande antages, skulle en stor förvillelse uppkomma
för den okunnigare delen af allmänheten, som i nära 50 är
varit van att se ordet r:dr på bankens sedlar, debetsedlar och i allmänhet
i alla liqvider inför lagen betyda banco och den enfaldige
och icke misstrogne skulle följaktligen lätt kunna derigenom bedragas.
Då frågan sisth riksdag förevar hos R. o. Ad., anförde jag ett
exempel ur min egen familj, som visade, huru lättman genom förvillande
benämningar kan gifva tillfällen att missbruka den okunniges
saknad af misstroende. Hvad i den vägen förr handt, kan äfven
hädanefter inträffa, och förekommandet häraf ligger inom vilkoren
för en god lagstiftning.
Utsk. har såsom skäl för sitt afstyrkande, att räkne-enlieten
icke må benämnas r:dr kurant, anfört att det möjligen kunde leda
till förvillelse, ang:de myntets rätta värde, helst uti vissa länder med
denna benämning förstås ett mynt af ringare värde än sjelfva hufvudmyntet.
Den som känner, att ett dylikt förhållande äger rum i
andra länder, är likväl i den ställning, att, om genom Svensk lag
1 r:dr kurant blefve lika med j r:dr silfver, eller med den nuvar.
r:gds-r:drn, han mycket lätt förstår skillnaden emellan denna r:drn
och 1 r:dr specie eller 1 r:dr b:co samt sålunda icke kan narras,
hvilket deremot otvifvelaktigt skulle inträffa med mångfaldiga personer
af den i dessa ämnen mindre kunniga allmänheten, med antagande
af Utsk:s förslag. I öfrigt hade jag trott, att, dä det är fråga
om myntets ordnande, man också borde utan att afvika från de
grunder för bankosedlarnes inlösning, som vid 1830 års riksdag
antogos, söka rätta de misstag, som då begingos vid bestämmande
af skrot och korn för silfvermyntet. Den dä bestämda 12-lödiga
halten, är för lag för det högre myntet och för det mindre är den
allt för obeqväm. Den ringare halten pä det högre myntet underlättar
dess förfalskning. Metallen silfvers enda, densamma uteslutande
tillhörande egenskap, är dess glans. Denna går förlorad vid en så stor
uppblandning af koppar, som med 4r. Af sådan orsak har man i
de länder, der myntet förut varit 12-Iödigt, funnit sig nödsakad att
förbereda en förändring härutinnan, såsom t. ex. i Tyska Tullföreningens
länder. Beträffande deremot det mindre myntet, sä gör
dess närvar, ringhet nödigt att gifva detsamma ett större omfång,
genom en större tillsats af koppar. Detta kan ske på 2 sätt, antingen
med att bibehålla lika innehåll af fint silfver, då myntningskostnaden
faller staten till last, eller alt betäcka denna genom afdrag
i fina innehållet. I sistnämnda fall blefve nödigt att förordna,
det ingen vore skyldig emottaga detta sämre skiljemynt öfver ett
visst lågt belopp. Men allt silfvermynt borde vid utmyntningen
förses med en skarp kant, sorn mycket försvårar efterapning.
Den ökade myntningskostnaden kunde betäckas genom en förhöjd
slagskatt. I händelse R. o. Ad. återremitterar frågan, anhåller jag,
att hvad jag nu yttrat, måtte fä älfölja lill Utsk.
Hr Gr. o. Landtm, hemställde om icke, i anseende till den
redan långt framskridna tiden och då 5 ledamöter hade anmält
40
Den 4 Mars f. m.
sig, att ännu afgifva yttranden uti förevar, ämne, R. o. Ad. behagade
uppskjuta öfverläggningen till e. m.; hvilket bifölls.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. | till 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck,
Lördagen den 4 Mars 1848.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 4 prot.utdr. för denne dag f. m.
Fortsattes den i förmiddagens plenum började öfverläggningen
om Banko-Utsk:s utlåt. N:o 24, i anledn. af K. M:s nåd. propos.,
angille särskilda jemkningar uti det af K. M. och R. St. antagna
mynt-system.
Ilr Aminoff, Joli. Fredr.: Jag hade önskat att man på
detta rum, så litet som möjligt, vidrörde andra staters inre förhållande,
utom i högsta nödfall, synnerligen under sårande uttryck.
Men då dessa staters förhållanden inom sig måste tagas i beräkning,
är första vilkoret, att hvad man anförer, öfverensstämmer med
sanna förhållandet, annars blifver man ej trodd framdeles. Man
bör upplysa, ej missleda omdömet, sä framt man vill att hvad man
anför, skall göra behörig verkan.
Här har blifvit på f. m. af en talare yttradt, att införandet af
decimal-räkningen i ett land som under flere århundraden stått uti
närmare förhållanden till Sverige, icke vore något bevis att detta
räkningssätt af allmänheten godkändes; emedan, i annor händelse,
en aflägsen vistelseort förestod de missnöjda.
Mig är det obekant, om denne talare haft någon närmare eller
direkt beröring med ifrågavar. land, hvarpå jag dock tviflar, ty då
hade lian erfarit motsatsen af hvad han anförde, och att ingen,
utan lagligen dömde missdådare, gjort promenaden från detta land
till den aflägsna vistelseorten.
Om milt vitsord har någon betydelse, så får jag tillkännagifva,
att jag nyligen besökte detta land, hvilket talaren åsyftade, samt
fann en allmän belåtenhet öfver decimalräkningens införande ja
ända lill den grad, att allmogen önskade, att den förra r:gds-räkningen,
som derstädes var vanlig, aldrig måtte funnits. Vill man
sak, så måste man också vilja medlen. Och säkraste medlet är, enligt
min tanke, att, till införande af decimal-räkningen, inora Sverige,
Den 4 SI a r s e. m.
41
man antager r:drn r:gds såsom enhet, hvarigenom ingen rubbning
uppstår i de allmänna och enskilta penningeförhållandena.
Jag inslämmer hufvudsakligen uti de talares åsigter, som önska
bifall till Utsk:s betänk.; men skall ej motsätta mig en återremiss,
om R. o. Ad. skulle så för godt finna.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Hr Gripenstedt som
börjat sitt sakrika anförande med anförande af ett exempel, för att
visa den fördel decimalsystemet erbjuder såsom hufvudräkning framför
det nu gällande myntsystemet, har såsom problem uppkastat, att
uträkna beloppet af G procents ränta å 35 r:dr. Med användande
af den af Frih. Wrede vid föreg: de riksdag förordade myntenheten,
har Ilr Gripenstedt visat: att 35 r:dr utgöra 70 kronor;
att 1 styfver utgör 1 procent på en krona: och att således 70 st.
utgöra en procent af 70 kronor. 6 gånger 70 är 420; således äro
420 styfver 6 procent å 70 kronor eller å 35 r:dr; men 420 styfver
äro, då man afprickar decimalerna, lika med 4 kronor och 20
styfver, hvilken summa således utgör 6 procents ränta pä 35 r:dr.
Henna räkning i hufvudet har lätt kunnat verkställas, det är sant;
men räkningen förefaller lika lätt, om man begagnar det af Etsk.
förordade system; emedan det är tydligt att 1 penning utgör 1 procent
på 1 r:dr, och således 35 penningar 1 procent på 35 r:dr,
hvaraf följer att 6 gånger 35 penningar eller 210 penningar utgöra
G procent på 35 r:dr. Men då decimalerne afprickas, utgöra 210
penningar 2 r:dr och 10 pennningar, hvilken slutsumma således är
6 procent af 35 r:dr. Denna sednare hufvudräkning, i enlighet
med den af Utsk. förordade mynt-enheten, är således lika lätt och
skyndsamt verkställd, som den förra var det enligt den af Hr Gripenstedt
på f. m. förordade och af Frih. Wrede vid sistl. riksdag
föreslagna myntenheten. R. o. Ad. torde deraf finna, alt vigheten
i räkning är oberoende af myntenheterna, så att hvad som är
lätt med den ena af dem, är lika lätt med den andra.
Då nu diskussionen inträdt på sjelfva ämnets område, anhåller
jag äfven få yttra några ord med anledn. af sjelfva den af Hr Gripenstedt
förordade myntenheten. Hr Gripenstedt har börjat sitt anförande
med att säga, det han, ifall meningarna inom Utsk. ej varit
delade, utan Utsk:s alla ledamöter varit ense om det föreslagna
systemet, icke skulle hafva satt sig deremot, på den grund att
han hellre önskade Utsk:s system, än bibehållandet af nuvar. förhållande.
Hr Lefrén, med hvilken jag förenar mig, har tvertom sagt
sig hellre önska Utsk:s system än det Wredeska (om jagså får nämna
det), men dock hellre detta sednare än det nuvar. Mig synes
sålunda, att Hr Gripenstedt och jag stå hvarandra temligen nära,
emedan vi båda äro ense om att antaga decimalsystemet.
Jag ber likväl att få anföra de skäl, hvarföre jag tillstyrker den
enhet, som blifvit af Utsk. föreslagen. Det första skälet, som hos
mig gjort sig gällande, är att jag vid denna riksdag vunnit den öfvertygelse,
att BondeSt. främst af allt sätter bibehållande af den enhet,
som för det närvar, äger rum. Då den K. propos:n från BondeSt.
till Utsk. remitterades, åtföljdes den af ett prot.utdr., hvaruti,
42
Den 4 Mars e. ra.
om jag ej missminner mig, omkring 20 ledamöter yrkade ovillkorligt
bifall till den K. propos:n, utan att fästa något afseende pä myntenhetens
förändrande; hvaremot endast 4 eller 5 ledamöter bestredo
propos:n. Dä saken kom till Utskrs behandling, var pluraliteten
af BondeSt:s representanter derstädes för decimalsystemet. Denna
pluralitet yttrade sig dock vilja antaga detsamma, endast under det
vilkor, att den nuvar. myntenheten kom att bibehållas; och minoriteten
af Ståndets ledamöter yttrade att, om de nödvändigt skulle
antaga decimal-systemet, så ville de åtminstone behålla den enhet
som för närvar, finnes. Dä man således, så nära man kunnat,
erhållit bevis derå, att allmogen, som utgör den största delen af nationen
och den del, hvilken måhända lättast skulle kunna förvillas
genom en förändring, genom sine representanter ifrat för nuvar.
enhets bibehållande; så torde man få laga för gifvet, att enda sättet
för vinnandet af det ändamål, för hvilket Ur Gripenstedt och jag
gemensamt ifra, nemi. decimal-systemets antagande, är att bibehålla
den nu befintliga myntenheten.
Ett annat skäl, som inom Utsk. af en ledamot nämndes, var,
att han hade anledn. förmoda, det man i Norrige äfven vore villig
att antaga decimal-systemet för mynt. Som bekant är, har Norriges
specie-r:dr lika silfverhalt med vår; men den är indelt i 120 sk.
lien värde ledamoten af Utsk. yttrade sig hafva anledn. förmoda, att
Norrmännen skulle vilja antaga J af samma specie-daler, eller 30
sk. norrskt mynt, till enhet, men alt de icke skulle vilja nedstiga
till någon lägre myntenhet. Det kan ej vara någon ledamot obekant,
hvilka fördelar ett gemensamt myntsystem skulle medföra för de båda
nationerna, åtminstone för gränsboerna ända upp ifrån Jemtland
ned till Bohus län; enär vi veta huru allmogen derstädes ömsesidigt
köper och säljer produkter från hvartdera landet, och att begge rikenas
mynt är gångbart på ömse sidor af gränsen, men att detta
förutsätter en myntevalvalion, som alldeles icke skulle behöfvas, ifall
ett lika myntsystem antoges i båda länderna. Dessa 2:ne förhållanden
äro af den natur, att de ej böra förbises vid bestämmandet af
myntenheten.
Dessutom ber jag att, likasom Hr von Hohenhausen yttrade,
fästa Hr Gripenstedt» uppmärksamhet, och deras som med honom
dela samma åsigt, derpå, att, genom ett ganska ringa besvär, igenfinnes
det s. k. Wredeska systemet i det af Utsk. föreslagna; att
nemi. det till prägling föreslagna minsta myntet, | penning, är just
lika med en styfver; att allmogen således kommer att fortfarande
behålla detta mynt, äfvensom troligtvis dess benämning; och att 100
sådana ^ penningar innehållas i den af Frih. Wrede föreslagna kronan.
Man har sedermera förordat fördelarna af nämnde system
vid öfvergången från nuvar. förhållande till det som genom förändringen
skulle uppstå. Men innan jag går att yttra mig deröfver,
torde jag först få framkasta den frågan, huruvida det vore så
särdeles tjenligt för ändamålets vinnande att göra allt hvad man kan
för att underlätta en sådan Öfvergång? Vi hafva i Sveriges olika provinser
högst olika räkne-enheter hos allmogen. I somliga hafva vi
koppar-dalern, sorn utgör 21 sk. r:gds; i andra åter silfverdalen!,
Den 4 Mais e. m.
43
sora utgöres af 8 sk. r:gds; derjemte hafva vi r:dr r:gds, b:co r:dr och
specie r:dr. Månne man ej med skäl kunde anse ändamålsenligt,
att på en gång införa en enhet, som icke jemt passade med alla
dessa räkningar; och hvarigenom man således på en gång blefve
befriad från all den der förbistringen, som i detta afseende nu
finnes bland allmogen? — Men är det så att man nödvändigt vill
afse den der lättheten af öfvergång, så vinnes den äfven ulan betydliga
svårigheter genom Utsk:s system; ty man behöfver i sådant
ändamål endast efterse hvad nuvar. priser utgöra i styfver.
T. ex. 6 sk. utgöra 24 styfver = 24 badpenningar = 12 penningar;
hvarigenom man straxt är inne pä det af Utsk. förordade system.
Man har i öfrigt under diskussionen alltför mycket fästat sig
vid vissa i allmänna handeln förekommande priser, såsom t. ex.
6 sk., 12 sk., 18 sk. o. s. v.; men det är ju hell naturligt att
priset mäste rätta sig efter myntsorterne, och alt, om man från
början begagnat det nu föreslagna systemet i ndr och penningar,
man då skulle nu haft värdena i stället antagna i ndr och penningar.
Frih. Cederström, Rudolf, har uppträdt mot allt slags decimalsystem,
på den grund, alt, enligt Frihts uppgift, alla de nationer
inom vår verldsdel, som äro af Germanisk stam, skulle hitintills
icke antagit något dylikt, och att således Svenska nationen
skulle bland dem blifva den första. Jag fästade redan i förmiddags
uppmärksamheten derpå, alt, som jag vill påminna mig, Holländarna
redan antagit decimalsystemet för mynt, ehuru ej för
mått, mål och vigt; men jag bestrider dessutom Frih:s uppgift,
att den Germaniska stammens afkomlingar skulle uteslutande hafva
användt duodecimalsystemet. Hade Frih-.n sagt, att de antagit
både duodecimalsystemet och decimalsystemet, så hade det ägt sin
riktighet; enär, på sätt llr Lefrén på f. m. nämnt, alla deras abstrakta
räkneenheter äro delade i tiondedelar, så alt t. ex. 10
.utgöres af 10 ettor, 100 af 10 tior o. s. v., men att deremot,
sä snart det varit fråga om underafdelningar af enheten i någon
verkligen förekommande vara, de vanligtvis indelat räkue-enheten
i 12 delar. De hafva således icke konseqvent genomfört något
system, utan ständigt sväfvat emellan båda, och det år just detta
sväfvande, som gör mynträkningen hos de Germaniska stammarna
alldeles ovetenskaplig; det är också derföre detta sväfvande, som
jag ville tillstyrka R. o. Ad. att frångå, genom bildande af ett
helgjutet system. Man har i historien exempel på, att just i vårt
land ett sådant bildande varit i fråga, ehuru det ej kom till verkställighet.
Det är nemi. kändt, att Carl XII ville indela alla högre
enheter i 12 delar, så att hvad vi kalla 100 skulle benämnas
med särskildt namn och delas i 12 delar, hvarigenom alltid
12 lägre enheter skulle komma alt innehållas i den närmast högre
enheten ; men vi veta ock alla att, ehuru konseqvent sådant
än var, det ej lyckades tillvägabringa, ulan att, på sätt jag nyss
haft äran nämna, de Germaniska stammarna haft och fortfarit alt
hafva både decimal- och duodeciraal-systemerna, det sednare för
44
Den 4 Mars e. m.
verkligen förekommande varor, och det förra för den abstrakla
räkningen.
Hvad Frih. Cederström yltrat om olämpligheten af det exempel
på hvilket jag hänvisat, nemi., att i Ryssland decimal-systemet,
i afseende på mynt, har varit redan länge infördt, samt äfven i
Finland för några år sedan antaget, så hafva Frihtns anmärkmr
i delta afseende blifvit utförligt besvarade och vederlagde af en
ledamot, som bättre än jag känner förhållandet, och som sjelf
haft tillfälle alt under årliga resor samtala med Finlands allmoge
i detta ämne; men som jag hindrades höra Hr Aminoffs yttrande fullkomligt,
så fattade jag ej huruvida deruti ingick någon upplysning
om de medel, som man förespeglat i det nämnda landet, skulle
kunnat påräknas för att förmå allmogen antaga det nya systemet.
Jag anser mig då böra nämna, att jag finner denna Friluns anspegling
snarare häntyda på det vanliga förhållandet alt, då en
sak ej låter sig på giltiga skäl lätt försvara, man då gerna tager
sin tillflykt lill sådane, som i sjelfva saken äga intet alt betyda.
Då jag sisla gången hade ordet, nämnde jag, att inora BankoUtsk.
en af BondeSt:s representanter skulle hafva undanbedt sig
det mälsmannaskap, man åtoge sig öfver allmogen, ithy att man
yltrat sig för dess bästa bestrida det nya systemet. Frilen har
deremot genmält, att detta ingenting bevisade, emedan 4 af
BondeShs representanter reserverat sig emot betänk. Jag nödgas
då upplysa Frilen derom, att 5 af samma Stånds representanter
inom Utsk., således pluraliteten, bifallit samma betänk. Jag tillåter
mig visserligen icke att af 4 eller 5 ledamöters tänkesätt draga
en slutsats om BondeSt:s allmänna tanka i saken; men då
Frilen uppställt en jemförelse, så skulle jag tro alt, dä BondeSt.
inom Utsk. äger endast 9 representanter, det snarare skulle tala
för än emot, att 5 af dem voro för betänk., och endast 4 emot
detsamma. — Hvad Frilen i öfrigt yttrat om svårigheterna i afseende
pä reduktionen, har jag redan besvarat, då jag vidrörde
Hr Gripenstedls yttrande; ty om jag skulle, som jag vill minnas
Frilen framställde, vilja finna motsvarigheten emot 4 sk., sä vet
jag naturligen att 4 sk. äro lika med lö styfver, = 16 badpenningar,
= 8 penningar; då jag således straxl är inne på del af Utsk.
förordade system.
Medan jag har ordet, ber jag att äfven få yttra mig i afseende
på ett par anmärkmr, som af Hrr von Hohenhausen och
Rosenblad blifvit mot LItsk:s betänk, framställda. Såväl Hr von
Hohenhausen som Hr Rosenblad hafva fästat sig dervid, att Utsk.
föreslagit enheten alt kallas ”riksdaler” utan något vidare tillägg.
De hafva båda förmenat missförstånd derigenom lätt kunna uppkomma
i penninge transaktioner, särdeles vid frågan om skriftliga
förbindelser; men jag får fästa uppmärksamheten derå, att K. M.
troligtvis alltid skulle, på sätt Utsk. föreslagit R. St., att i und.
hos Honom anhålla, anse nödvändigt alt utfärda en allmän kungörelse
om det nya myntsystemets antagande innan det sattes i
verket, och att en sådan kungörelse icke kunde blifva fullständig
utan att innehålla vissa föreskrifter huru förhållas skulle med
Den 4 Mars e. m.
45
evalverande af sådana summor, som i skrifne förbindelser äro eller
klifva utsatta, vare sig i silfver, b:co eller r:gds. Alt sedermera
inga större förvillelser köra kunna äga rum, tager jag för gifvet,
dels derföre, att den bildade klassen nog ser sig före, och dels
emedan, hvad den mindre bildade eller allmogen beträffar, det
icke finnes några orter, hvarest b:co-räkning bland den äger rum,
utan då den räknar r:dr, del alltid, så vidt jag varit i tillfälle erfara,
sker i r:dr r:gds, hvadan jag icke tror att någon förvexling
med b:co-r:drn skulle kunna komma att äga rum. Hvad åter förvexlingen
med specie- eller silfver-r:drn beträffar, så medgifver jag att
det förefaller äfven mig vidrigt, att hafva 2:ne enheter, en i silfver
och en i papper. Det vore visserligen vida bätire att man
på silfver-r:drn präglade 4 r:dr, och på den nuvar. \ r:dr specie,
2 r:dr o. s. v. Jag vet icke heller hvarföre man behöfver silfver-enhelen;
den synes alldeles öfverflödig; och hvar och en som
linge nuvar. specie-ndrn samt funne på honom prägladt: ”4 riksdaler”,
visste likafullt ganska väl hvad den hade för värde, nemi.
4 af de nuvar. rufina r:gds.
Vidare har Hr Rosenblad yttrat, alt det nuvar. 12-lödiga
systemet är olämpligt, emedan det är för mycket koppar deruti
för det finare myntet, och för litet för det lägre. Hvad det finare
myntet beträffar, delar jag fullkomligt Hr Rosenblads åsigler;
ty det är ej obekant, att i utlandet personer finnas, som, genom
chemiska processer, hvilka man i sednare tider förstått i betydlig
mån underlätta, afskilja kopparen från silfret, och att ju större
kopparhalt man lägger i myntet, ju mera uppmuntras denna slags
industri, emedan kopparen aldrig ingår i silfvermyntets värde.
Denna omständighet har likväl icke varit af Utsk. förbisedd; men
orsaken hvarföre Disk. ej föreslagit alt från det 12-lödiga systemet
öfvergå till 15-lödigt, som hos de fleste andre nationer nyttjas,
har varit den, att en betydlig mängd specie-r:dr redan är
utmyntad, att således de redan gjorda specierna ej mera skulle
duga, ulan måste nedsmältas och ommyntas, och alt sålunda slagskatten
skulle förloras. Men hvad äler det lägre myntet beträffar,
så nödgas jag bestrida Hr Rosenblads åsigt, att nerol, del 12-lödiga
silfret skulle innehålla för litet koppar. Utsk. har, vid denna frågas
pröfning, haft sig förevisade profver på lägre mynt, hvilka
varit 8-lödiga, d. v. s., att i hvart mynt har funnits så mycket
silfver som motsvarar myntets värde, samt dessutom lika vigt koppar,
hvilken ej varit i värdet inberäknad. Anlednm till den nedsatta
legeringen eller nedsalta halten skulle väl vara, alt myntet
derigenom blefve större och lättare all handtera; men Utsk. har
äfven varit i tillfälle skärskåda en mängd små mynt från andra
länder, hvaraf några l. o. m. äro mindre än vår nuvar. 12-lndiga
8 sk. b:co eller ndr specie. Det har visserligen ej undfallit
Utsk. att, ju mindre myntet är, ju lättare är det tappadt, ifall
man t. ex. ville stoppa det i fickan; men allt begagnande af småmynt
förutsätter skinnpung eller börs. Gör man deremot småmyntet
större genom att deri inlägga mera koppar, så uppkommer
derigenom den olägenhet, att dels man ger ett verkligt pre
-
46
Den 4 Mars e. m.
mjum åt elen som nedsmälter detsamma, oell dels alt det lättare
kommer att ärja sig och få utseende af koppar, på hvilken omständighet
R. o. Ad:s medlemmar troligen alla hafva sell exempel i
våra gamla 8-sk:r slagna under Gustaf lll-.s lid. Det var af så
dan
anledn. Utsk. föreslog 12-lödighetens bibehållande äfven för
del lägre myntet, eller för de nuvar. 24 och 12 sk. r:gds.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, får jag för min
del bestrida det yrkade afslaget å betänk. En återremiss deraf
vill jag väl icke sätta mig emot, ifall man tror sådant kunna vara
nyttigt för befrämjande af det ändamål, för hvilket jag ifrar;
men helst skulle jag se att betänk, bifölles.
Hr Gripenstedt: Då jag med Hr Lefrén ocb Gr. Cron
bjelm
delar samma öfvertygelse ang:de det som utgör den ojem
förligt
vigtigaste delen af frågan, nemi. decimalsystemets antagande,
är det för mig ganska motvilligt att med dessa Hrr nödgas
tvista om det mindre väsendtliga. Men sältet för detta systems
tillämpning kommer likväl efter min tanka att så betydligt inverka
pä sjelfva systemets framgång, att jag icke kan undertrycka
min mening i delta afseende, utan anser mig böra tillkännagifva,
det jag ej blifvit det ringaste rubbad i min öfvertygelse om företrädet
af det system, som jag i förmiddags log mig friheten all
inför R. o. Ad. förorda. Man har visserligen mot detsamma invändi
att, genom ett sådant system skulle räkningen, så snart den
gällde större summor, komma in på någonting obestämdt, och
förorsaka en oreda i begreppet. Hr Lefrén nämnde såsom ett exempel,
att om man ville tala om 35 kronor, så skulle det straxt
blifva nödvändigt att reducera dessa kronor till motsvarande r:dr,
för alt kunna göra sig en klar föreställning om summans värde.
Jag medgifver till en viss grad riktigheten häraf, men jag kan,
såsom jag tror, med ännu större skäl, återgälda samma invändning
mot llr Lefrens eget förslag, så snart räkningen går under
den deruti antagna enheten af 1 r:dr. Del är nemi. min fullkomliga
öfvertygelse, och erfarenheten skall en gång bekräfta mitt
påstående, att om detta af K. M. nu föreslagna system antages,
så skall bela den afsedda indelningen i penningar blifva någonting
dödfödt, som aldrig i verkligbeten kommer alt tillämpas annat
än på papperet. Hvarje summa, uttryckt i penningar, skall, för
att kunna estimeras, genast i tankarna nödgas undergå en reduktion,
antingen till den dubbelt större skillingen, eller till den hälften
mindre styfvern. .lag vill laga som exempel precist samma
summa som Hr Lefre'n, ocb säger, att om man skulle komma
alt tala om 35 penningar, så skulle föreställningen derom vara
dunkel intill dess man hunnit tänka sig tillbaka, och säga: jo!
det är 17| sk.; sammaledes om man nämnde 3 penningar, så
skulle man tänka: jo! det är 6 styfver, och först då skulle man
i dessa fall få klart för sig hvad som med dessa summor menades.
Med ett ord, man skulle aldrig kunna direkte värdera i den
nya myntsorten. Allt begrepp, all tillämpning skulle endast komma
att ske i de förut bekanta gamla värdena, styfver och sk.
Den 4 Mars e. ni.
47
Derföre är det också som det, enligt min öfvertygelse, är så högst
väsendtligt, att man, för att få den yttersta enheten, går tillbaka
till något redan nu befinlligt och bestämdt värde, och att delta
lämpligast borde vara styfvern, det lärer väl icke ens Gr. Cronhjelm
vilja neka, då han sjelf just nyss baserade sitt försvar för
penninge-syslemet derpå, att man i alla fall kunde gå ned till
halfpenningen. Men hvarföre då någon gång antaga penningen?
— Ett slutvärde måste man naturligtvis hafva, men detta får icke
vara någon halfva, utan något som kallas för ett. Detta är skälet
hvarföre jag måste anse slyfversystemet äga ett obestridligt
företräde framför det andra, äfven i theoretiskl eller rationell hänseende.
Betraktar man äter frågan med hänseende till öfvergången
från det gamla, så erbjuder detta system jemförelsevis kanske
ännu större fördelar. Detta är likväl sagdt under den förutsättningen,
som tyckes vara rakt stridande mot Gr. Gronhjelms mening,
att man hvarken kan eller bör försöka att genom det nya
förslaget sönderbryta de olika gamla räknesätten och rådande vanorna,
utan tvertom söka framskjuta ett system som är så beskaffad!,
att alla dessa gamla bruk och vanor kunna öfvergå på detsamma,
utan svårighet och rubbning; och det är just delta företräde
som den föreslagna enheten af 24 sk. i så hög grad äger.
Den är antingen jemn multipel af, eller står uti ett särdeles enkelt
förhållande lill alla de nu gällande räknesätten; vare sig r:dr
b:co eller r:dr r:gds, vare sig daler silfvermynl eller daler kopparmynt,
mark eller plåt, alla kunna de med största lätthet re
duceras
lill den nya enheten och det system som derpå bygges,
hvarföre jag också tror -att det allestädes skulle lätteligen
vinna insteg.
Annu en 3:dje omständighet finnes, som icke är af ringa
vigt, och som äfven synes mig bestämdt anvisa på detta värde
såsom mynt-enhet.
Denna omständighet är, att en mark v. v. myntsilfver, innehåller
jemt 100 sådana enheter eller kronor, och detta myntsystem
skulle således stå i ett nära och naturligt sammanhang med
det nya viglsystemet. Afven häraf, likasom af det förut anförda,
finnér jag fullt skäl att förblifva vid mitt förra yrkande: att R.
o. Ad. måtte vidhålla sitt vid förra riksdagen fattade beslut, och
i sådan syftning återremittera betänk.
Frih. Stjernstedt, Aug. Willi.: Då jag i mitt förra anförande
förordade, alt R. St. måtte för närvar, endast uttrycka den
önskan, alt K. M. måtte vidtaga de förberedande åtgärder, som kunna
anses vara behöfliga för decimalsystemets införande för mynt likasom
för mått, mål och vigt; så var det af den öfvertygelse att,
om ej decimalräkningen på en gång införes i mynt, mått, mål
och vigt, så skola många af de fördelar gå förlorade, hvilka man
eljest deraf kunnat vänta. Jag trodde ock att en sådan samtidighet
i införandet af decimalsyslemet för både mynt, mätt, mål och
vigt, skulle underlätta dess antagande af allmogen, för hvilken,
vid jemförelse af de särskilda räkningssätten, öfverensstämmelsen
48
Den 4 Mars e. m.
emellan de nya systemen för mynt, mått, mål och vigt gjordes
lätt åskådlig och dess ändamålsenlighet derigenom vida lätlfattligare.
Mitt yrkande, att några förberedande åtgärder måtte vidtagas,
stödjer sig derpå, alt vid förra riksdagen ingingo R. St. lill
K. M. med den und. anhållan, alt K.. M. täcktes låta lill tryck
befordra en handbok öfver decimalsystemet med hänseende till
mått, mål och vigt, för att folkskolorna tillhandahållas. Enär
R. St. då funno sådant lämpligt i afseende pä mätt, mål och vigt,
trodde jag att det icke kunde vara så olämpligt, då frågan nu
rörde våra myntförhållanden.
Hvad Frih. Cederströms, Rudolf, åberopande af 12-räkningens
ålder, såsom ett skäl för dess bibehållande beträffar, så ber
jag att få i det fallet fästa uppmärksamheten derpå, att den tid
12-räkningen i vårt mynt varit nyttjad, är icke längre än sedan
1776. Tillförene ända ifrån Gustaf I:stes tid var dalem delad
uti 32 öre, och den egentliga myntenheten var marken, som var
delad i 8 öre; sålunda bör tiden för 12-räkningens begagnande
ej lägga någon särdeles tyngd i vågskålen.
Om dock hvad jag förut yttrat i afseende på nödvändigheten
af förberedande åtgärder, ej skulle af R. St. anses maktpåliggande,
och man således redan nu skulle pröfva och antaga decimalsystemet
för mynt ensamt; så måste jag, enligt min förr uttalade
åsigt, fortfarande förorda det af Frih. Wrede vid 1840 års riksdag
framställda förslag, såsom, enligt min tanka, ägande ett obestridligt
företräde framför det af Utsk. föreslagna. — Hr Lefrén
bar visserligen i dag på f. m. funnit det af Disk. föreslagna system
hafva företräde framför Frih. Wredes; men jag anhåller att
just få åberopa Hr Lefren sjelf såsom förnämsta stödet för min
åsigt, enär Hr Lefrén vid 1840 års riksdag så kraftigt understödde
Frih. Wredes förslag och så fullständigt utvecklade detsamma,
att jag endast anser nödigtvatl få upptaga de hufvudsakligaste momenterna
af hvad Hr Lefrén då anförde, nemi.:
”Ett lands myntenhet måste, för att vara god, äga följande
hufvudegenskaper: 1) Dess inre värde bör vara sä afpassadt, att
enhetens lägsta underafdelning, d. v. s. lägsta skiljemyntet, svarar
mot de minsta liqvider, som i dagliga minuthandeln förefalla.
2) Dess vigt bör, så vidt möjligt, utgöra en jemn, för räkning
och myntfabrikationen väl lämpad del af landets vigt-enhet.
3) Dess varde bör också, om möjligt, fullt öfverensstämma med
en i landet ännu i lag stadgad juridisk räkneenhet. 4) Skulle,
såsom i Sverige nu är händelsen, landet i följd af föregångna oredor
i penninge- och myntväsendet, hafva flera olika, ännu af folket
i dagligt bruk begagnade räkne-enheter, sä bör den nya myntenheten
sä väljas, att de äldre särskilda räkne-enheterna beqvämligen
kunna med den nya myntenhelen jemföras. 5) Den bör äfven,
så vidt möjligt, kunna beqvämligen jemföras med myntenheterna
i de länder, med hvilka landet slår i handelsförhållanden,
samt företrädesvis med grannstaternas.”
Vi
Den 4 Mars e. m.
Vi hafva lyckligtvis det ypperligaste tillfälle att nu förskaffa
oss en mynlenhet, som, fullkomligare än vanligen i sådana fall är
att hoppas, uppfyller alla dessa 5 hufvudsakliga villkor. Denna
enhet har af Frih. Wrede blifvit uppgifven i dess lill Banko-Utsk.
remitterade förslag, samt utgöres af ett silfvermyut, svarande mot
^ af vår nuvar. specie-r:dr, således jemnt 24 sk. r:gds-sedlar. Låtom
oss efterse i Ifvad mån denna föreslagna myntenliet uppfyller
de nyss uppgifna 5 hufvudfordringarne.
l:o Frih. Wrede har föreslagit enhetens fördelning i 100-  delar, samt att denna hundradel skulle blifva minsta skiljemyntet.
Som nu 24 sk. r:gds äro lika med 90 styfver, så synes, att den
föreslagna mynt-enhetens hundradel skulle i det aldra närmaste
komma att öfverensstämma med värdet af en styfver r:gds, som
icke allenast är ett i landet allmänneligen kändt och begagnadt
skiljemynt, utan äfven utgör det minsta belopp, som i minuthandeln
vanligen ifrågakommer att liqvidera. Första vilkoret är således
pä ett högst lämpligt och lättfattligt sätt uppfyldt.
2:o Som ett silfvermynt af 24 sk. r:gds värde, enligt nu
gällande myntordning, väger jemnt TU vict.vigt myntsilfver,
beslående af | bergfint silfver och \ koppar, samt följaktligen 400
stycken sådana mynt innehålla jemnt 3 U bergfint silfver; så synes
häraf, att denna föreslagna mynt-enhet äfven fullständigt uppfyller
det andra villkoret.
3:0 Vår nu gällande allmänna lag utsätter de stadgade bötesbeloppen
i daler. Denna bötesdaler utgjorde, då lagen först utfärdades,
-i r:dr specie, (enligt 1716 års myntordning), men utgör
nu, som allmänneligen kändt är, i följd af sedan limade myntförändringar,
^ r:dr b:eo eller jemnt 24 sk. r:gds. Den föreslagna
nya mynlenhelen uppfyller således äfven det 3:dje hufvudvillkoret
[iå ett lika bestämdt som tillfredsställande sätt, emedan man
häraf t. o. m. kunde hemta anledn. lill eli ganska passande namn
för den nya myntenheten, samt lämpligen kalla densamma daler,
krondaler, eller kanske rättast, såsom Frih. Wrede föreslagit,
krona, för att såmedelst undvika namnförblandning med de s. k.
daler silfvermynt och kopparmynt, som ännu af allmogen i vissa
landskap begagnas.
4:o Den föreslagna nya enheten uppfyller äfvenledes 4:de
villkoret, nemi. det alt lätt kunna jemföras med alla de särskilda,
lid efter annan uppkomna räkne-enheterua, ty
1 r:dr silfver är jemnt 8 kronor,
1 r:dr b:co 3 kronor,
1 r:dr r:gds 2 kronor,
1 krona 3 daler silfvermynt,
1 krona 9 daler kopparmynt.
När derjemte öfverväges, alt, enligt Frih. Wredes förslag, utom
sjelfva enheten, äfven 2;ue mindre silfvermynt skulle utmyntas,
det ena utgörande | af enheten, det andra 4 densamma, det
förra således jernet svarande mot 18 sk. det sednare mot 12 sk.
3 fl. 4
50
Den 4 Mars e. m.
r:nds, hvarigenom allmänheten erhölle 3:ne silfvermyntstycken,
jemnt svarande mot de nu gångbara s. k. skillingssedlarna, nemi.:
1 krona = 24 sk. r:gds = 100 styfver,
% krona = 18 sk. r:gds = 75 styfver,
^ krona = 12 sk. r:gds = 50 styfver; så synes
klart, att, genom denna ändamålsenliga och välberäknade utväg,
ytterligare blifvit sörjdt för behofvet att försätta den nya myntenheten
och dess underafdelningar i ett redigt och lättfattligt förhållande
till de gamla, ännu mer eller mindre allmänt brukliga
räknesätten, emedan så väl enheten sjelf, (24 sk. r:gds), som dess
nämnde underafdelningar, 18 och 12 sk. r:gds, utgöra ett jemnt
antal s. k. mark, af hvilka, enligt den gamla dalerräkningen, 4
utgöra en odaler.
5:o Återstår att öfverväga förhållandet mellan den föreslagna
myntenheten och de länders räknemynt, med hvilka vi befinna
oss i närmare eller fjermare handelsförhållanden. Som Norrska
specie-dalern silfver är alldeles lika med 1 r:dr Hamburger
b:co, samt en Dansk riksbankdaler alldeles lika med -| r:dr Hamburger
b:co, samt denna sistnämnda är helt obetydligt mindre än
en Svensk r:dr silfver, enligt nu gällande myntfot; så synes
häraf, att
1 r:dr Hamburger b:co, är i det närmaste lika med 8 kronor.
1 Norrsk silfverspeeie 8 kronor.
1 Dansk riksbankdaler 4 kronor.
.1 Holländsk gulden 3 kronor.
1 Rysk rubel föga öfver 5 kronor.
1 Preussisk thaler 5 kronor.
1 Tysk riksdaler nära lika med 6 kronor.
1 Tysk gyllen dito  4 kronor.
1 L. Sterling är nära  36 kronor.”
Då, enligt hvad jag nu haft äran anföra, Hr Lefre'n lika fullständigt
utvecklat, som öfvertygande förordat Frih. Wredes i fråga
var. förslag, så behöfver jag blott instämma till alla delar i de
af Hr Lefren vid 1840 års riksdag yttrade åsigler i denna fråga,
och anhåller på den grund att R. o. Ad. mätte återremittera
Banko-Utsk:s nu föredragna betänk., samt ali mina dervid gjorda
anmärkmr mätte få återremissen medfölja.
Hr Bogeman, Carl Adolf: På sätt min vid betänk, bifogade
reservation utvisar, är jag ingen beundrare af decimalsystemet
i allmänhet, och ingalunda på sätt det af Utsk. nu blifvit
föreslaget.
Gr. Cronhjelm yttrade, då han på f. m. hade ordet, alt pluraliteten
af BondeSl:s medlemmar inom Banko-Utsk. hade förklarat,
att den ansåg allmogen hafva nog insigt i decimal-systemet
för att kunna det med lätthet förslå och fatta; och Hr Grefven
hemtade härutaf anledn. och stöd att förringa de betänkligheter,
som man hyste emot systemets införande. Jag ber dock alt, såsom
ledamot af Banko-Utsk., få, för min del, justera detta yttrande
derhän, att, enligt min uppfattning, pluralilelens af Bonde
-
Den i Mars e. m.
51
St. inom Utsk. mening ej var sådan, utan efter hvad jag tror
mig med visshet kunna erinra mig, förklarade denna pluralitet
att, sedan folkskolor numera blifvit inrättade och kommit i gång,
och man förmodade att undervisning i decimalsystemet der skulle
förekomma, den trodde alt allmogen i framtiden lätteligen skulle
kunna lära ätt fatta systemet.
Vidare har Hr von Hohenhausen, då han på f. m. hade ordet,
yttrat sig anse detta systems fördelar vara särdeles dråpliga
och vida öfverlräffande alla andra räknesätt; men hvaruti dessa
fördelar egentligen bestå, derom har Hr von Hohenhausen funnit
för godt att iakttaga vältalighetens tystnad. — Deremot hafva Hrr
Lefre'n och Gripenstedt sökt att med exempel sådant bevisa; men
de företräden, som nämnde Hrr uppgifvit, uppväga, enligt min öfvertygelse
åtminstone, icke de olägenheter, som i allmänna rörelsen
skulle åstadkommas, derest det nya systemet införes.
Lika med Hr von Hohenhausen har Hr Rosenblad förordat
att myntet ej borde utmyntas i så små stycken, som Utsk. föreslagit,
emedan det för en gröfre karl vore svårt alt handtera; men
i vårt grannrike Danmark har raan i flera år haft mycket mindre
mynt, än det nu föreslagna, utan att någon olägenhet försports
för allmänheten att detsamma handtera.
Hr Rosenblad har klandrat, att Utsk. afvikit så till vida från
den K. propos-.n att det borttagit benämningen ”kurant” från r:drn,
och att benämningen r:dr således står ensam qvar, enligt förslaget.
Jag bar bilrädt denna mening inom Utsk., och anser det
ej vara skäl att genom benämningen antyda något sämre mynt;
enär det bör vara lika godt som silfver. — Att benämna det,
på sålt llr von Hohenhausen antydl, med ”en r:dr papper”, anser
jag icke vara riktigt; det stöter örat och låter åtminstone
icke bra.
Pä dessa skäl och flera andra på f. m. anförda, yrkar jag
afslag å betänk, och instämmer med de Hrr, som yttrat sig i
sådan afsigt.
Hr von Hohenhausen, Mich. Silvius: Gr. Cronhjelm
har, i hvad han nu yttrat, motsagt hvad jag på f. m. anförde
om bchofvet alt genom särskildt namn skilja en olika sak från en
annan med samma namn, nemi. r:drn (r:gds) eller den r:dr,
hvilken af de nu brukliga 2:ne i papper skulle bibehållas och
enligt Banko-Utsk:s förslag endast komma att heta r:dr, från de
båda öfriga b:co r:dr och silfver-specie r:dr. Vill nu Banko-Utsk.
icke tillstyrka namnet kurant åt r:drn r:gds, så borde det åtminstone
låta denna för framtiden ensam blifvande sedel-r:dr få hafva
benämningen af hvad den verkligen vore: en r:dr papper,
i motsats mot en r:dr silfver. — Gr. Cronhjelm har förklarat
sig ej finna något skäl hvarföre man just nödvändigt skall hafva
2:ne olika riksdalrar med deraf följande behof af olika namn,
utan alt man gerna kunde afskaffa den gamla silfver-specie r:drn
och prägla ^ r:dr silfver för 1 r:dr, och specie-r:drn för 4 r:dr;
4*
52
Den 4 Mars e. m.
nien emellertid bär Banko-Utsk. såväl vid förra riksdagen sorn vid
denna, tillstyrkt att den gamla r:drn silfver, som i Sverige, fast
under olika benämningar, existerat sedan Guslaf d. I:stes lid, måtte
bibehållas och fortfara alt vara en r:dr silfver, då man ändå
vet alt den är 4 gånger så stor som den, hvilken redan af Konung
och R. St., samt af Banko-Utsk. jemväl nu är föreslagen lill räkne-enhet.
Utsk:s förslag är i delta hänseende ofullständigt, och jag
tror derföre, då den enfaldiges bedragande deraf underlättas, alt
det är nödvändigt, för att icke åstadkomma förvillelse, alt nian
låter sedel-rrdrn få ett bestämdt namn; antingen hvad den verkligen
är, nemi. en ”riksdaler papper”, eller ock hvad som i den
K. proposm är föreslaget nemi. en ”riksdaler kurant”. Jag ser
ingen olägenhet uti att antaga det, ehuru det utländska ordet ej
behagar mig.
Hr Bogeman har yttrat sig väl hafva hört mig anföra, alt
jag ansåge decimal-systemet hafva ett stort företräde framför det
andra duodecimi; men att jag ej förklarat, hvaruti detta bestode.
Det är möjligt alt, emedan jag haft en långvarig bröstsjuka, jag
talat så lågt att Hr Bogeman ej har hört det; men jag hoppas
dock att de fleste torde hafva hört det, enär jag verkligen fästade
mig vid denna sak och en längre stund sysselsatte mig med
att visa huru all räkning på sådant sätt är lätt att göra och högst
betydligt lättare att korrigera; alt taga reda på begångna fel,
hvilka oftast och lättast insmyga sig i bråken vid räkning i sorter;
att det således vore en vinst i lid för dem, sorn med räkning
hafva att göra, eller deraf på ett eller annat sätt bero, hvilket
är en hvar i samhället; och en vinst i tid för alla, mätte väl vara
något högst väsendtligt och vigtig!. Det var mina ord i förmiddags;
det måtte väl i förklaringsväg öfver decimal-systemets
fördelar få anses vara något.
I afseende på småmynt, har Hr Bogeman anfört, att man i
andra länder har ändå mindre mynt. Jag omtalade ock i förmiddags
småmynt i andra land, nemi. i Frankrike, oell omnämnde
dervid, att redan | franc år svårhandterlig och att £ franc eller
den på 25 centimes år så liten, att nian behöfver väla på fingret
för att taga den från bordet, hvarföre ock densamma ratas i rörelsen.
Om man ej vill slå en mångfald af kopparmynt , sorn vi
nu hafva och Banko-Utsk. föreslår att ytterligare tillöka, hvilken
mångfald af kopparmynt är ganska besvärlig i den allmänna rörelsen,
så bör man i st. f. de af Ulsk. föreslagna stora koppar
mynten
slå s. k. ”monnaies de billon”, som är ett med koppar,
eller annan oädel metall, starkare uppblandadt silfver mynt, som är
ett ganska beqvämt skiljemynt, och på allmänhetens beqvämlighet
bör man väl häruti hafva afseende, ty det vore oförsvarligt, ja
rent af oförnuftigt att sådant underlåta; och så borde så väl dessa
silfver-billons, hvilka böra gifvas någon mindre silfverhult än dess
motsvarighet i det egentliga silfvermyntet, men värdet ersatt i
alhagen, som kopparmyntet vara egentligen grundade på räkneenheten
eller sedel-r:drn och kunna jemväl vara det på decimalsystemet.
Genom tillsats af något mer koppar än i det vanliga
Den 4 Mars e. m.
53
och egentliga silfverraynlet, får man dessa silfverbillons större,
hvarigenom allmänheten icke blifver så utsatt för förluster genom
deras borttappande. Den nuvar. 12-sk:n är redan obeqväm såsom
ganska liten, och borde icke så vara; ty när man slår mynt, som
närma sig till skiljemyntet, bör man tillse att man gör dem för
allmänheten beqväma, synnerligen när förändringar äro i fråga,
då man utan all olägenhet det göra kan.
Hvad Frih. Wredes system beträffar, så skall jag omigen
upprepa och påminna alt detsamma finnes igen och innefattas uti
del i den K. propos:n föreslagna och af Banko-Utsk. tillstyrkta;
det kommer troligen, för att icke säga säkerligen, om decimalsystemet
antages, all af sig sjelft för dess beqvämlighets skull af
de flesta tillämpas; ty lika väl som man nu pä en ort, Hamburg
och Lybeck, efter särskilda förhållanden och enskildt beqvämlighet
räknar mark eller r:dr, lika väl kan man komma att på en annan
ort eller i Sverige räkna efter godtfinnande i r:dr och krona
eller lagdaler, riksmark eller hvad namn man vill gifva sedelndrns
halfva. Men då för närvar, fråga icke är eller får vara
alt ensamt antaga Wredes system, emedan ingen sådan motion
inom RiksShn derom blifvit väckt, och då Banko-Utslt. ej heller
gjort någon sådan; må väl allt hvad som om detta systems antagande
och förkastandet af räkne-enheten en r:dr r:gds, hvilken,
såsom jag redan uämnt, af Konung och R. St. är antagen, här
blifvit yttradt, gerna fä åtfölja ålerremissen, meu ingalunda kan
R. o. Ad. deröfver fatta ett beslut.
Det är blott om delta, jag härvid för denna gång velat
påminna.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: Jag upptager lill en
början Hr von Hohenhausens sista uttryck, att Banko-Utsk. ej skulle
kunna upptaga till bedömande och framställa till R. St. det
af Frih. Wrede vid 1840 års riksdag väckta förslag, emedan ingen
motion derom vid innevar. riksdag blifvit väckt. Jag finner
att inom Banko-Utsk., åtminstone 3 ledamöter hafva förordat detta
system; och då Banko-Ulsk:s ledamöter hafva motionsrätt, så
mäste deraf följa, att motion derom blifvit af någon inom BankoUtsk.
framstäld,' och att det alltså icke möter något hinder för
Utsk. att till antagande detsamma framställa.
Det var dock icke egentligen i afseende på detta, som jag
hade begärt ordet, utan endast för att fästa mig vid den punkt i
Utsk:s betänk., der det säges: ”Slutligen anhåller Utsk., att fä fästa
R. St:s uppmärksamhet derå, huruvida —- vare sig att det af
Utsk. nu föreslagna system för myntindelningen af R. St. godkännes,
eller att det vid sednaste riksdag antagna myntsystem bibehälles
— någon ändring i lagarne ang:de myntbestämningen och
för R. St:s bank, af d. 1 Mars 1830 kan anses vara af behofvet
påkallad”.
Del förefaller mig som, ifall någon ändring är af behofvet
påkallad, detta hade bordt af Banko-Utsk. framställas, och icke
54
Den 4 Mars e. m.
endast öfverleranas till R. St. att förklara, huruvida sådant skall
ske eller icke. Jag tror att denna fråga behöfver först en utredning,
innan R. St. kunna derom öfverlägga. Således förmodar
jag, att Utsk. i den återremiss, som jag hoppas kommer all äga
rum, uttalar sin åsigt om och huruvida någon ändring af dessa
lagar erfordras, på det att R. St. deraf må äga någon ledning
för sitt beslut i ämnet. Enligt min tanka erfordras en förändring,
men jag vill ej bestämdt påstå att så bör ske, utan anhåller derföre
att Utsk. mätte ingå i utredning af denna fråga, innan R. St.
deröfver fatta sitt beslut.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag anhåller att få anföra ett
exempel på hvilken lättnad, som skulle vinnas, om nuvar. fördelnings-system
helt och hållet skulle upphöra genom antagandet af
decimal-systemet för rikets mynt. Uti Banko-Utsk:s betänk. N:o
15 vid 1828 års riksdag (innes inlagen en omslutning af bankens
ställning vid särskilda realisationsepoker, med afseende å förhållandet
i jemförelse med bankens dävar. ställning, för att visa dess
relativa styrka vid den då föreslagna realisationen. Detta betänk,
är författadt af mig. Vid jemförelsen emellan omslutningen af
1778 års bokslut och dettas slutsumma befanns en skilnad på 1
r:st. För att kunna upptäcka och rätta felet, behöfde jag 8 dagars
arbete. Men om decimal hade varit införd i den bok, som
skulle omslutas och i det mynt i hvilket omslutningen skedde,
så hade troligen ett sådant misstag ieke kunnat inträffa, och om
det likväl ägt rum, ganska lätt varit rättadt.
Gr. Cronhjelm: Jag anhåller att få upplysa några missförstånd,
som under diskussionen emellan Hr Gripenstedt och mig
uppstått. Hr Gripenstedt har sagt att, derföre att jag hänvisat på
möjligheten alt från nuvar. prisförhållanden härleda sig till Frih.
Wredes system, medelst halfpenningen, jag derföre skulle ingått
på nödvändigheten af samma system. Jag ber dock Hr Gripenstedt
skilja emellan möjlighet och nödvändighet; ty jag har endast
sagt, att, för den som vill bereda sig en jemförelse emellan
priser, bestämda i nuvar. myntvärde och dem i en blifvande myntsort,
är det lätt att, om han så behagar, genom reducerande af
nuvar. myntsort i styfver kunna vinna visshet derom. Men jag
har aldrig sagt att sådant vore nödvändigt, hvilket jag så mycket
mindre kunnat göra, som jag yttrat, att jag förmodar priserna
nu likasom hittills komma att rälta sig efter mynlsorterne, och
icke tverlom.
Hr Gripenstedt har yttrat sig bestrida min åsigt, att man
borde framskjuta ett nytt system, som stöde ulan samband med
det nuvarande. Det system Utsk. framställt är väl icke utan allt
samband med det nuvar.; men äfven om så vore förhållandet, tror
jag att man sålunda lättast skulle komma från den nu i ämnet rådande
förbistringen bland allmogen, som på olika orter räknar i
r:dr, silfverdaler och koppardaler etc. etc. Mig synes det tydligt
att, så länge allmogen kan med lätthet reducera de gamla
myntsorterne till de nya, så länge kommer den ock att fortfara
Den 4 Mars e. m.
55
med att räkna i de förra. I Finland later sådant sig ej mera göra;
ty det nya systemet står der icke i något kommensurabelt förhållande
till det föreg:de; hvilket också gjort, att man der vunnit ändamålet
på kortare tid, än som förmodligen här komme att åtgå, ifall man
antoge den föreslagna kronan, sådan den af Frih. Wrede är framställd.
Att åter kronan utgör T£5 af viktualievigtens enhet eller
marken, synes mig icke vara af någon särdeles praktisk nytta; ty
om 100 kronor nu vägde ett ti viktualievigt, så, om såsom Hr Rosenblad
och Hr von Hohenhausen föreslagit, man förändrade kopparhalten,
skulle i och med detsamma det förhållande komina att
förändras, att 100 kronor vägde 1 mark viktualievigt.
I afseende på hvad Hr Rogeman yttrat, så är det visserligen sannt,
att BondeSt.-s representanter i Banko-Utsk. trott att folkskolorna skulle
bidraga till allmogens lättare undervisande i decimalsystemet, men
på det sätt nemi., som en af dem yttrade, att, ifall föräldrarne icke
ägde begrepp derom, så kunde barnen snart lära dem det, enär äfven
nu, ehuru i andra vetandets grenar, nu en sådan slags vexelverkan
mellan barn och föräldrar obestridligen äger rum; men alldeles
icke ansägo BondeSt:s representanter inom Utsk. en sådan
undervisning nödvändig före systemets antagande, hvilket bäst bevisas
deraf, att de icke förordade någon sådan, utan de förklarade
sig nöjde med att systemet sattes i verkställighet, när K. M. behagade
sådant anbefalla. Hade de ansett en föreg:de tid vara nödig,
så hade de troligtvis deremot begärt att systemet icke skulle sättas
i verket förr än 10 eller 12 år förflutit, så att det uppvexande slägtet
skulle hunnit inom folkskolorne lära sig detsamma.
Hr von Hohenhausen har, såsom mig synes, uttryckt sin förundran
deröfver, att Banko-Utsk. icke föreslagit alt prägla silfverr:drn
så, att den finge heta 4 r:dr i st. f. 1 r:dr specie. Jag får
i afseende derpå yttra, att fråga inom Utsk. väl varit väckt derom;
men att de, som väckte frågan, stannade i minoriteten. I alla fall
är det ej nödvändigt att göra en sådan förändring uteslutande, ty
båda delarna kunna stå tillsammans på myntet; och ifall detta betänk,
skulle återremitteras, så torde mitt yttrande i den delen få åtfölja.
En ledamot har här yttrat att det s. k. Wredeska systemet varit
inom Utsk. molioneradt, emedan flere ledamöter derinom yttrat
sig för detsamma. Det är väl sannt, att flere ledamöter yttrat sig
för samma system; men Ulsk. upptog det ej såsom dess kollektiva
motion. Nu föreskrifver likväl grundlagen, att frågor kunna väckas
antingen genom K. propos. eller inom RiksStin, eller ock, hvad
Bankofrågor beträffar, af Banko-Utsk.; men detta sednare stadgande
mätte väl alltid så förstås, att upptagandet skall grunda sig på Utskis
pluralitets eller kollektiva beslut. Men då denna fråga gjordes anhängig
inom Utsk., förkastades den genom votering äfven på den
grund att R. St. väl äga rättighet att remittera hvilket ärende de
behaga till ett Utsk; men att deraf ej följer att, derföre alt R. St.
remittera ett ärende till Banko-Utsk., samma ärende är ett bankoärende;
och då Banko-Utsk. icke äger rätt att upptaga andra än
banko-ärenden, kunde man sätta i fråga, huruvida Banko-Utsk. var
befogadt att upptaga förevar, fråga såsom sin motion. Det oaktadt;-
56
Den 4 Mars e. m.
underkastades denna fråga inom Utsk. votering, hvars resultat blef det
ofvanför nämnda eller att Utsk. beslöt icke upptaga den väckta frågan.
I afseende på det morn. i Utsk:s betänk., hvaruti Utsk. hemställer,
huruvida, antingen det föreslagna systemet skulle antagas,
eller det nu gällande fortfara, någon förändring i lagarne om mynt
eller för R. St:s bank skulle vara af behofvet påkallad; har af sam-'
me ledamot anmärkn. blifvit gjord; och jag anhåller att med några
ord få besvara densamma. De nu gällande lagar för R. St:s bank
och rikets mynt innehålla, att en r:dr silfver igenlöses nied 128 sk.;
men genom R. St:s beslut vid sista riksdagen, sedan det af K. M.
blifvit gilladt, igenflnnes ej numera värdet genom 128 sk., utan,
om lagarna skola sältas i paritet med gällande förhållanden, så borde
man med rätta säga, att 1 r:dr silfver igenlöses med 192 sk.
Skulle åter det nu föreslagna systemet antagas, så borde stadgas, att
1 r:dr silfver igenlöses med 2 gånger 192 = 384 penningar. Den
värde ledamoten har anmärkt, att Utsk., hellre än att hemställa sådant
till R. St., hade bordt yttra sin egen öfvertygelse i ämnet.
Da Utsk. likväl ej ansett sig tillkomma att behandla detta, har det
trott sig göra bättre i att välja den utvägen, att till R. St. framställa
behofvet, på det att R. St. måtte vara i tillfälle att remittera frågan
antingen till Lag-Utsk. eller till Lag- och BankoUtskm gemensamt.
Att Ranko-ötsk. sjelft skulle tillkalla Lag-Utsk:s biträde har
det ansett sä mycket mindre lämpligt, som R. o. Ad. torde erinra
sig, alt i den K. proposm ingick äfven fråga om jordeboksräntornas
reducering, och att förmodligen, pä sådan grund, R. o. Ad. beslöt
att den K. proposm skulle remitteras till Stats- och Banko-Utsk:n;
men att då de öfriga Stånden beslutit att proposm skulle ensamt
till Banko-Utsk. remitteras, R. o. Ad. äfven slutligen stannade i
samma åsigt.
Hr Fåhreeus, Olof Immanuel: I det hufvudsakliga finnér
jag mig tillfredsställd af det utlåt., som Banko-Utsk. i förevar, ämne
nu afgifvit. Jag bekänner mig nemi. af liflig öfvertygelse till anhängarne
af tiotalssystemet i ull slags räkning. En och annan af
detta systems vedersakare har talat om folkets vanor, och yrkat att
man bör foga sig efter dem. Folkets vanor utgöra en makt, som
äfven jag tillbörligen aktar, så vidt de nemi. icke utgöra ovanor eller
icke stå i vägen för verkliga förbättringar i samhällsskicket. Äro de
hinderliga för dessa, anser jag dem böra vika. Men jag tror, att
i denna fråga svårigheterna för verkställigheten icke äro så afskräcHande,
som man i allmänhet föreställer sig.
Det har blifvit anmärkt att det antal penningar, hvaruti den
antagna myntenheten skulle delas, uppstiger till allt för högt tal, så
att det blir obeqvämt för räkningen i hufvudet, synnerligen för den
mindre räknevana. Jag ber att deremot få erinra, att i Danmark
är riksbankdalern indelad i 96 sk., och i Norrige i 120 skillingar.
Jag har icke hört att i dessa länder allmänheten erfarit någon olägenhet
deraf. Man må icke invända att någon skiljaktighet i förhållandet
i nämnde länder äger rum derigenom att en mellanafdelning
emellan riksbankdalern och skillingen der finnes, emedan denna
Den 4 Mars e. m.
57
är endast mellanenhet för mynttecknen, men ingår alldeles icke i
räkenskapen. 12-talet i vårt gamla räkneväsende är i sjelfva verket
att anse såsom till sin grund sammanhängande med 10-tals-systemet,
ty tolfvan är en mätare af storhundradet eller 120-talet och
står således i samma förhållande till det, som tian lill 100-talet.
Principen är alltså icke främmande för allmänhetens föreställningssätt.
Svenska allmogen har dessutom ingalunda trögt begrepp för
uppfattning af nyheter i myntväsendet. Väl är det sannt, att i vissa
landsorter allt hittills bibehållit sig den gamla dalerräkningen och
somligstädes markräkningen; men detta har icke varit till hinder för
användandet eller gångbarheten af de tid efter annan förändrade
mynttecknen och i mångfald ökade sedelslagen. Förhållandet är således
i sjelfva verket endast det, alt man gifvit ett gammalt namn
ät en ny sak. Skulle de förespeglade svårigheterna äga någon vigt,
sä skulle de beslå deruti att allmogen skulle hafva svårt att göra sig
bekant med de nya myntslagen, men att sådant icke är förhållandet,
derom är jag öfvertygad. Vi veta, att under sednare tid en
mängd nya sedelslag kommit i omlopp, äfvensom åtskilliga nya kopparmynt
blifvit utgifna. Jag har under denna tid icke sällan gjort
landväga resor inom landet och således ofta kommit i nödvändighet
att göra penningeliqvider med allmogen. Jag har dervid med
verklig förvåning sett, huru de skjutsande, ända lill den minderåriga gossen,
med största lätthet och säkerhet handterat och beräknat de nya
mynten. Jag förmodar att många af eder,-mine Hrr! gjort samma
erfarenhet, .lag kan således icke tro, att ifrån den omständigheten något
egentligt skäl kan hemtas för att motsätta sig det föreslagna systemets
införande.
Jag har hört jemförelse göras emellan det här föreslagna myntsystemet
och andra nationers, och man har erinrat, att i allmänhet
hos folk af Germanisk stam, myntsystemet är grnndadt på 12-talet.
Då man härvid särskildt framhållit myntväsendet i England, ber jag
att i sådant afseende få nämna, att hvad detta land angår, en väsendtlig
skilnad äger rum. Ty mellan-enheten eller skillingen, står der
i decimalförhållande till lmfvud-enheten eller pundet, hvaraf följer,
att denna sednare enhet utgör jemt 2 storhundraden af den minsta
enheten. Samma förhållande äger rum med myntväsendet i Holland.
Derigenom är det klart, att saknaden af ett fullständigt användande
af decimalsystemet der mäste vara mycket mindre kännbart än i
Sverige.
Vid jemförelse emellan det af Utsk. föreslagna myntsystem med
det, som Frih. Wrede vid förra riksdagen föreslagit, och som här af
Hr Gripenstedt blifvit förordadt, har jag visserligen varit böjd att
gifva företräde ät det sednare, och det synnerligen derföre, att man
vid användandet deraf icke har behof att sönderdela skiljemyntsenheten
i något brutet tal; men jag har likväl vid noga öfvervägande
stannat vid valet af det system, som Utsk. föreslagit. Skälet
dertill är väl egentligen blott en opinions-sak, men likväl af stor
vigt, nemi. att genom en så ringa myntenhet, som | r:dr r:gds, totalsummorna
af skatter, löner och andra allmänna anslag skulle för
många, som icke närmare begrunda förhållandet, få ett afskräckan
-
58
Den i Mars e. m.
de och vilseledande utseende, hvilket lätteligen kunde leda till många
olägenheter.
Emot förslaget har jag blott att anmärka en omständighet, som
förut är angifven af Hr von Hohenhausen och Hr Rosenblad, nemi.
att StatsUtsk. icke gifvit något särskildt tillnamn åt den r:dr, som
skulle utgöra myntenheten, hvilket jag dock anser af behofvet högt
påkalladt, för att skilja den ifrån de annorlunda validerande riksdalrar,
som ännu äro gällande, b:co-r:drn och silfver-r:drn. Jag ber
blott att få åberopa, hvad de nämnde ledamöterne i delta afseende
yttrat, hvaruti jag hufvudsakligen instämmer, med yrkande afbetänk:s
återremitterande.
Öfverläggningen förklarades härmed vara fulländad, hvarefter
Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge de emot
Eanko-Utsk:s nu föredragna utlåt. N:o 24 gjorde anmärkmr föranleda
till detsannnas återremitterande.
Ropades starka Ja, blandade med Nej.
Gr. Cronhjelm: Då flere ledamöter af Ståndet yrkat bifall ä
betänk., hemställer jag vördsamt, huruvida icke Hr Gr. o. Landtm,
skulle läckas i vanlig ordning derå göra propos.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Sedan en så stor del af
denna dag blifvit inom detta Stånd använd, till att afhöra särdeles
stridiga meningar, och då de 3 öfriga Stånden redan lära hafva
återremitterat betänk., så kan jag, för min del, icke finna annat än
att rätta sättet för oss att behandla frågan, är att återremittera betänk.
Derpå har Hr Gr. o Landtm, gjort propos. Den har redan blifvit
besvarad med ja, hvadan jag hoppas att R. o. Ad. låter dervid bero.
Man skulle genom votering derom troligen uträtta ingenting;
ty äfven om R. o. Ad. bifölle betänk., så gjorde det intet till saken,
enär de 3 öfriga Ståndens återremiss likväl föranledde frågans upptagande
ånyo.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, sedan propos. på återremiss
redan blifvit framstäld, nu ansåge sig böra förklara, det han
trott sig finna att R. o. Ad. med öfvervägande Ja besvarat denna
propos.
Gr. Cronhjelm: För den händelse att Hr Gr. o. Landtm,
skulle hafva framställt proposni på bifall till betänk., så hade jag
visserligen icke begärt votering pä sätt den siste värde talaren sy
nes
förmoda; men jag gjorde min invändning, derföre att jag ansåg
de ledamöters rätt, som yrkat bifall till betänk., vara för nära
trädd genom en afvikelse vid detta tillfälle ifrån det vanliga sättet
att behandla frågan; och endast derföre yrkade jag den af mig liegärda
propos.; hvarföre jag nu endast får reservera mig emot det
sätt, som blifvit användt vid proposmes framställande.
Föredrogs ånyo Banko-Utsk:s d. 26 och 28 sistl. Febr. på
bordel lagda utlåt. N:o 25, i fråga om tillverkning och utgifning
från banken af sedlar ä 16, 12 och 8 sk. samt 14 och 10 sk.
kopparmynt.
Den i Mars e. m.
Sedan Hr biskop Agardhs detta utlät, bifogade reservation blifvit
uppläst, på begäran af Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.,
yttrade sig
Hr Rosenblad, Bernh.: Uti det förslag att afskaffa smäsedlarne,
hvilket Utsk. nu afgifvit, kan jag icke för min del instämma.
Jag anhåller om att först fä upptaga de skäl, hvarför Utsk. ansett
sig böra göra ett sådant förslag, och att sedermera fä granska Utsk:s
sätt att vederlägga de anmärkmr, som blifvit framställde emot ett
sådant förslag. Utsk. yttrar nemi. att ”genom vidtagande af en dylik
åtgärd, det ändamål, som med realisationen åsyftades, skulle väsendtligen
befrämjas. Det är nemi. otvifvelaktig!” säger Utsk. ”att,
så länge banken utgifver sedlar ä sådane valörer, hvarigenom äfven
mindre liqvider kunna med pappersmynt åstadkommas, skall silfver ej
i någon betydligare mängd spridas och bibehålla sig i rörelsen, likasom
att, innan detta sker, myntets värde icke kan anses vara i
det allmänna till fullo insedt och erkändt.” Riktigheten af denna
sats, kan jag icke erkänna, ty då allmänheten äger den obestridliga
rättigheten, alt taga ut silfver, men likväl företrädesvis tager bankosedlar,
så synes derigenom praktiskt bevisadt, att allmänheten både
inser och erkänner ”att sedelmyntet är lika godt med silfvermyntet.”
Sättet hvarigenom banken behåller sina sedlars värde, består deruti,
att banken sätter sig i stånd att alltid när som helst kunna invexla
sina sedlar, hvilket banken alltid kan, med den stora metalliska
fond, som banken nu äger, och den ytterligare säkerhet den vid sista
riksdagen erhöll genom fördubblandet af dess kapitalfond utöfver
dess skulder, hvilken aldrig får förminskas, utan alt genast fyllas af
först inflytande vinst, en åtgärd, som ytterligare måste stärka dess
kredit. Ty om, vid starka påkänningar, bankens metalliska valuta
icke skulle finnas tillräcklig, så skall banken med stor lätthet kunna
pä sin kredit anskaffa nya tillgångar.
Vidare säger Utsk. ”genom silfvermyntets spridande, förminskas
ock det äfventyr, som skall uppstå derest, i följd af ett fiendtligt
anfall eller andra olyckor, bankens redbara valuta underkastades förskingring
eller förstöring, emedan i sådant fall åtminstone den del
deraf vore räddad, som funnes i allmänhetens händer”. Om denna
sats vore riktig, så skulle icke någon säkerhet finnas, ingen behållning
kunna beräknas af den metalliska valuta, som finnes i banken,
och som, genom sednare årens klokt begagnade vexelöfverskott,
sä betydligen ökats, och då småsedlarne utgöra i r:drtal ett så ringa
belopp, jemförelsevis med de större, skulle genom deras indragning
föga vara vunnit; då borde alla sedlar indragas och endast
klingande mynt få finnas i rörelsen. Men lyckligtvis är icke en så
förstörande åtgärd, sorn indragning af allt kreditmynt i värt land,
behöflig. Visserligen står en Statsbank underkastad de samma politiska
revolutionernas omstörtningar, som alla andra Statsinstitutioner
och sjelfva Staten, men lyckligtvis åro dessa stora omströrtningar
högst sällsynta, och de mera tillfälliga förluster, som kunde föranledas
af Svenska bankens läge på en farlig gränsort, böra genom klokhet
och förutseende utan svårighet kunna förekommas. Om en gång
CO
Den 4 Mars e. m.
den fördom försvinner hos dem, som styra vår bank och stifta dess
lagar, hvilken hindrat inse sanningen af den sats, att endast man
har nog tillräcklig silfvertillgång, för att motsvara de vanliga efterfrägningarne
för bankosedlarnes lagliga inlösen med silfver, kan man
utan betänklighet lägga en stor del af den öfriga metalliska valutan
i guld, en metall, som genom sin större sällsynthet och genom dess
vida högre värde, äger lättare användbarhet än silfver för liqviderne
nationerne emellan, och derigenom vunnit en allt mer och mer
ökad efterfrågan och således ökadt värde emot den andra metallen,
allt i mån som handelsförbindelserne länderne qmellan blifvit mindre
hämmade och lifligare; så skall man tillämpa denna sats, skaffa mera
guld i de goda konjunkturerne, hvilket, om det behöfves, lätt kan
omsättas i silfver, och som, genom sitt i förhållande till vigten ungefär
16-dubbla värde, med 16-dubbel lätthet kan skaffas undan
fiendetillgrepp. Men äfven innan ett sådant utbyte skett, kan man
vidtaga åtgärder emot vådan, endast de vidtagas i tid. För det närvar.
har silfret i banken hopat sig till ett belopp, som motsvarar
ungefärligen 1600 hästlass; och det mäste då vara angeläget, att en
sä beskaffad valuta icke ligger vid rikets farligaste gräns, utan hvad
som icke behöfves för de mest trängande behof, måste förläggas till
en mera säker ort. Vi böra taga sådane åtgärder, att skydda denna
dyrbara statstillhörighet, på hvilken värdet skyddas, icke genom
att med en tvungen åtgärd bringa i säkerhet -,'K, som ligger i småsedlar,
utan derigenom, att man, utan några hämmande åtgärder,
gifver skydd åt alla ] |:delarne i alla myntsorter.
Vidare har Utsk. yttrat sig om den stora besparing, som skulle
vinnas genom småsedlarnes afskaffande och säger i detta afseende
att ”då kostnaden för dessa sedlars tillverkning och utgifning, belöper
sig till omkring 40000 r:dr årligen, skulle banken deremot, för
anskaffande af silfvermynt till det uppgifna beloppet komma för en
gång att vidkännas en utgift allenast motsvarande slagskatten, som
för 800,000 r:dr specie utgör, å | procent, 6000 r:dr specie, eller
16000 r:dr b:co. Härvid vill jag icke fästa mig vid att beräkningen
af kostnaden för småsedlarnes tillverkning är för högt tilltagen.
Efter det tryckta sammandrag af bankens bokslut, jag har i handen,
utgjorde totala kostnaden år 1846 för sedelblanketter för äldre sorter,
d. v. s. skillingssedlarne 22,229 r:dr 29 sk. inberäknad tryckning,
stämpling m. m., och hela kostnaden för underskrifterne å
alla sedlar 15,934 r:dr och 4 sk., d. v. s. att hela tillverkningskostnaden
icke uppgått till 38,000 r:dr, hvaribland är inberäknad
den onödiga hvitstämplingskostnaden, hvars afskaffande jag redan
1834 föreslog, 5319 r:dr 3 sk., så att endast 32 å 33000 r:dr
verkligen behöflig kostnad för småsedlarnes fortfarande erfordras.
Och dessutom måste man komma ihåg, alt om tillverkningen af den
till arktalet vida öfvervägande skillingssedelsorten vid bankens pappersbruk
skulle upphöra, den större andel de draga i de betydliga fanx
fraix då skulle öka kostnaden för de qvarvarande större papperssorternes
tillverkning.
Dock vill jag mindre fästa mig vid den för höga beräkningen
af den besparing, som genom upphörd tillverkning af småsedlar
Den 4 Mars e. m.
61
skulle uppkomma, men får anmärka, alt det är icke endast den
obetydliga slagskatten, som banken förlorar, genom att tvinga allmänheten
taga silfvermynt i st. f. b:co-sedlar. Slån mäste äfven
beräkna räntan ä det silfver, som derigenom drages utur banken,
och som för bankens öfriga behof blir alldeles förloradt. Man svarar
mig ä detta: silfret kan i alla fall icke lånas ut, och att banken
har stora fonder oullånta. Det vore orätt, att under nuvar. utsigter
för framtiden lägga medel uti Utländska fonder, men det finnes
dock ett sätt, alt göra det silfver fruktbart, man kan tro sig äga
öfver sina behof, här finnas Svenska fonder i utländskt mynt, löpande
på utländsk ort. Har banken 800,000 r:dr silfver mer än den
anses behöfva, så låt den för dem köpa så beskaffade obligationer,
då besparas de årliga räntor, som nu för dem gå ur riket, och endast
elter 4 procent skulle banken draga en behållen inkomst eller
vinst af 32000 r:dr silfver, och kunde vid behof använda de kopia
obligationerne på utrikes ort, till besparing i påkänningen af dess
metalliska kassa. 32000 r:dr silfver eller 85333-y r:dr b:co ny inkomst
af dessa 800.000 r:dr sålunda använda, i st. f. att emot innehafvarnes
vilja med dem inlösa småsedlarne, öfverväger vida de
33 eller 34000 r:dr b:co som småsedlarnes tillverkning, högt räknad,
kostar. Sedan jag således tror mig hafva vederlagt alla de stora
fördelar, som man anser sig böra kunna vinna genom småsedlarnes
tvungna indragning, kommer jag nu till olägenheterna deraf.
Man tvingar allmänheten att, mot dess vilja, utbyta ett mynt, som
den tycker om, och med hvilket dess vanor äro fästade, emot ett
annat, som det icke tycker om och för hvars begagnande den måste
vänja sig vid många hittills okända bruk, samt innan dess köpa
erfarenheten om deras nödvändighet med för den obemedlade känbara
förluster. Det är sannolikt ingen bland Eder, mine Hrr! som
icke vunnit den erfarenhet, att om man reser i landsorten och skall
betala qvarter och skjutspenningar, eller hvad som helst, så begäres
det alt få sedlar och icke silfvermynt. Om nu, det oaktadt, småsedlarne
afskaffades, så måste man för de små silfvermynten vänja
sig vid börs, en vana, som icke funnits här i landet på 100 år.
Vidare ligger en stor olägenhet deruti, att sådant mynt lättare
förfalskas, emedan det är mycket lättare, alt genom en falsk sammansättning
efterapa det nuvar. Svenska silfvermyntet, än att förfalska
bankens sedlar. Såsom vårt silfvermynt är beskaffadt, genom
det misslyckade valet af den 12-lödiga halten, kan man mycket lättare
missleda allmänheten genom utprångling af falskt silfvermynt
än af falska sedlar. Det hlefve derföre nödvändigt, att vidtaga kraftiga
åtgärder för alt göra det svenska silfvermyntet mera användbart.
Jag yttrade mig i samma anda i förmiddags, och får vidhålla
den mening, att man bör förbättra silfvermyntet så, att åtminstone
de större mynten få den egenskap, som är den enda, hvarigenom
silfret med säkerhet igenkännes nemi. glansen, ensam tillhörig denna
metall, hvartill fordras 14 å 15-lödig halt. Den fordom såsom
säkert kännemärke ansedda klangen, går äfven på det fina silfret
förloradt, om man såsom nu, gör myntstyckena tjocka, för att minska
nötningen. Detta kunde förekommas och de mindre myntstyc
-
62
Den -4 Mars e. m.
kena, hvilka blefvo för små, om de gjordes af ofvannämnda finhet,
kunde göras svårare att efterapa, om man försedde dem med en
kant, såsom pä de Engelska mynten, eluira derigenom kostnaden
skulle betydligen fördyras. Att nödig konstskicklighet dertill finnes
på vårt mynt, vill jag icke betvifla. Då kunde dessa småmynt utan
fara utmyntas underhaltiga eller s. k. Monnaies de billon (Scheidemiinze)
med villkor, att man ej afsåg någon vinst pä utmyntningen,
och att ingen förpligtades i betalning emottaga dem utöfver någon
viss mindre summa.
Således anser jag mig böra fästa uppmärksamheten deruppå att,
om man, oaktadt de af mig anförda skäl, nödvändigt vill afskaffa
smäsedlarne, sä blir det nödvändigt, att samtidigt företaga denna
förbättring af vårt silfvermynt. För öfrigt kan jag icke härvid underlåta
återupprepa en reflexion, jag ofta här anfört, nemi. att i vårt
land har ännu ingen erfarenhet kunnat ingifva — äfven hos mängden
af eljest skarpsinnige män — insigten af den i (mandela särdeles
bankoförhållanden så vigtiga sanning, att i de dåliga konjunkturerne
man icke bör misströsta om återkomsten af de bättre, i de
goda icke glömma, att, efter naturens ordning, sämre, förr eller sednare
måste komma. Således visste man, vid sista riksdagen, knappt
huru långt man i sina farhågor för då nyss öfverståndna dåliga konjunktur
skulle gå i restriktiva åtgärder. Nu hafva vi haft 2 särdeles
goda år, nu tyckes man glömma, att vi haft dåliga, alt sådane
kunna återkomma, utan i sitt öfvermod söker man medlen, att göra
af med de tillgångar, man i den goda tiden samlat till mötande
af den dåliga. Det är visst sannt, att bankens metalliska kassa är
nu 1 million r:dr större än den någonsin varit, att vid förra krisen
1,600,000 r:dr silfver utgingo, till inlösen af Sveriges sedelskuld i
Finland, men vi måste erinra oss, att dessförutan utgingo, för att betacka
vexelbrist, på 2 år omkring 2,000,000 r:dr silfver, att, af de
tillgångar vi nu samladt, en del härleder sig från lån.
Vidare böra vi erinra oss, att det var en fredlig tid i Europa
då så väl 1838 års påkänning, som sista krisen inträffade, hvilka
förutseendet väl är pligtigt att beräkna skola tid efter annan åter
inträffa, men som lättare i samma förhållandenas krafter, hvilka
framkallat dem, äfven finna sina naturliga botemedel; men jag tror,
att det är vågadt att förutsäga, att icke andra tider, mera kritiska
tider med deras inflytande kunna inträffa, och då kunna mera allvarsamma
faror uppstå. Kriserne i handels- och kreditförhållandena
blifva ändå större, fordrande större krafter att mötas med, hvilka
sålunda ej i förtid böra förskingras. Jag anhåller om afslag på
Utsk:s tillstyrkande.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Den sista värde talaren
har uppträdt till vederläggning emot de af Ulsk., i betänk,
anförda skäl; och jag anhåller derföre att något närmare få skärskåda
samma vederläggning. Otsk. har såsom skäl antagit, att silfrets
värde bör vara erkändt inom landet, såsom ett slags vilkor för realisationens
bestånd. Ulsk. har dock dervid förfarit ganska varsamt,
då det icke yttrat att realisationens bestånd endast och allenast skulle
Den i Mars f. m.
63
bero deraf, att silfver vore i rörelsen, men ansett att realisationen
förstärkes deraf. I anledn. af hvad Hr Rosenblad yttrat, torde det
tillåtas mig anföra en möjlighet, som gjort sig gällande under förflutna
tider, eller den, att vi ännu en gång skulle få antaga den
förut ofta anlitade utvägen att utgifva sedlar utan motsvarande valuta.
Jag har trott att då silfver förut vore ute bland allmänheten
och således dess värde erkändt från den sidan, så skulle såväl arbetaren,
som säljer sitt arbete, sorn producenten, hvilken säljer sin
vara, kunna säga att de icke vilja sälja deni för sedlar; hvarigenom
på förhand omöjligheten skulle vara ådagalagd att utgifva dessa sedlar
utan valuta, emedan de icke skulle blifva i allmänna rörelsen
mottagna. Hr Rosenblad har velat bestrida detta, då han säger, att
livar och en, som får sedlar, ju kan gå till banken och för dem
tillvexla sig silfver. Mig synes dock tydligt, att om R. St. ännu en
gäng skulle vidtaga åtgärden att utgifva sedlar utan valuta, så är det
väl icke troligt, att R. St. då skulle vara mindre kloka än‘förra gången,
d. v. s. de måste väl då till följd deraf stänga bankoluckan;
ty icke kan man förmoda att de skulle utgifva sedlar utan valuta
och på samma gång verkställa deras invexling, samt låta det silfver,
som vore qvar, gå sin väg. Om vi således antoge, att R. St. gåfve
jernbref åt banken på samma gång som de utgåfve sedlar utan valuta
och att vid tillfället intet silfver funnes i allmänna rörelsen,
så blefve det nödvändigt, att taga sedlarne derföre att de utgjorde
det enda sätt att tillvägabringa liqvider i den mindre rörelsen, men
om silfver funnes utelöpande, så kunde de, som hade att försälja
arbete eller varor, vägra att emottaga sedlar, och derigenom tvinga
köparen alt lemna silfver, hvarigenom det således icke skulle löna
mödan att försöka utgifva sedlar. Man kan visserligen säga, att sådant
icke ti 11 vägabringas genom indragning af sedlar i så liten skala,
som den Utsk. föreslagit; men allting måste hafva någon början;
att nu föreslå att alla sedlar till och med 10 r:dr rgds skulle
dragas in, skulle pä en gång förorsaka en rubbning, som hvarken
nr financiel eller statsekonomisk synpunkt vore tjenlig. Men jag
föreställer mig att om man vid denna riksd. har tillräcklig silfvertillgång
för att draga in småsedlarne, så skulle man vid en annan
riksd., ifall konjunkturen vore god, finna sig i tillfälle att draga in
32 skule b:co, kanske äfven 2 r:dr b:co-sedlarne, och slutligen äfven
de öfriga smärre sedlarne; ett korrektiv, som är det enda, mot
myntvärdets försämring vi här kunna tillvägabringa, så länge vi icke
tillåta privata aktie-ägare att ingå i banken, emot hvilka allmänheten
då, vid bristande tillgång, kunde vända sin talan. Hr Rosenblad
har äfven upptagit det skäl, Utsk. anfört, nemi. att åtminstone så
mycket silfver, som vore ute i rörelsen, skulle blifva förlust i händelse
af en olycka, d. v. s. 880,000 ndr silfver. Detta utgör, säger
Hr Rosenblad, endast T'T af hvad banken för närvar, äger.
Detta är visserligen sannt, men jag besvarar detta inkast på samma
sätt, som de förra. Detta är blott en början. Finner man sedan
saken vara af nytta och vigt, så kan man gå vidare framåt pa denna
bana, och för den händelsen att en kalamitet skulle inträffa, så
är åtminstone detta silfret frälst.
64
Den 4 Mars f. m
Hr Rosenblad säger, att, genom ett konseqvent fullföljande af
denna princip, borde intet silfver finnas i banken, utan alltsammans
komma ut. Detta skulle väl en hvar finna vara att gä lill
ytterlighet, och det vore väl dä riktigare att säga att inga sedlar
borde finnas under annat vilkor, än att man jemt hade sä mycket
silfver, som svarade mot deras belopp; ty i annat fall mäste man
väl skaffa sig silfver till utvexling emot de sedlar som presenterades.
Ilr Rosenblad har vidare invändt, alt man i Utskjs betänk, icke
tagit i betraktande räntan af det silfverkapital, som man i allmänna
rörelsen vill utsläppa. Jag tror att Utsk. deruti handlat riktigt,
att Utsk. icke räknat såsom förlust räntan på 880,000 r:dr silfver,
hvarom här är fråga; ty om vi antaga att banken har jemt så mycket
silfver, som behöfves för att inlösa de utelöpande sedlarne och
vi antaga alt dessa 880,000 ndr icke gå ut i silfver utan uti motsvarande
sedelbelopp, så måste ju en stor del af dem ligga inne för
att honorera det sedelbelopp, som kan komma att inlösas, hvaremot
när detta sedelbelopp blir invexladt, banken behöfver ett så
mycket mindre belopp af silfver, som den har en mindre utelöpande
summa i sedlar.
Den siste värde talaren har anmärkt, att, vid hvarje mindre
liqvid, man oftast hör den begäran att få summan i sedlar. Detta
är visserligen sannt, men jag föreställer mig ali, den tiden silfvermynt
här i landet var gängse och småsedlarne ännu icke funnos,
det fanns ett motsatt tycke emot det, som Hr Rosenblad nu nämnde.
Jag är äfven öfvertygad derom, att när mari förut utlemnade sedlar
ifrån banken, så mötte detta mera motstånd än man nu möter, när
man vill ersätta sedlarne med silfvermynt. Det vigtigaste skälet
hvarföre man nu icke skulle vilja hafva silfvermyntet, är att allmogen
icke har försett sig med börsar eller skinnpungar att förvara
det uti, och derföre lätt tappar det, då det lägges i en ficka; men
då man förut ville införa sedlar i st. f. silfvermynt, så mötte man
först det motståndet att allmogen icke hade några sedelböcker och
för det andra att den tvekade, huruvida papperslappen hade samma
värde som det motsvarande silfvermyntet.
Man har talat om, att den besparing i kostnad, som uppkommer
genom den föreslagna åtgärden, icke uppgår till mera än
40,000 ndr; men man bör icke förbise, att i samma mån som
indragning af smärre sedlar vid lycklig silfverkonjunktur utsträckes,
i samma mån minskas äfven bankens personal, hvarigenom äfven besparingen
måste blifva betydligt större.
Beträffande möjligheten af förfalskning, så kan den verkställas
såväl af sedelmynt som af silfvermynt, och om fråga är hvilketdera
som är lättare att förfalska, så tror jag att man icke deröfver kan
tillvägabringa någon positiv bevisning. Hvad jag åtminstone för närv.
kan såsom exempel åberopa, är, att på BankoUtsk:s bord förevisades
en apparelj för 24 sk:rs efterapning, inkommen ifrån någon af korrektions-
eller fängelse-anstalterna i riket. Den bestod af trädstämplar
för vattenstämplingen, och andra stämplar för trycket, så
väl gjorda, att jag betviflar, att man skulle utan stor svårighet varseblifva
efterapningen. Dessutom förevar icke länge sedan ett mål
om
Den 4 Mars f. m.
05
om afskrifning af 3 falska 3 r:dr lncosedlar, sammansatta af icke
gällande sedel-delar, och sorn bankofullm. afslagit att inlösa för prejudikatets
skull; men vid närmare efterseende upplystes, att inom
banken hade dock flera sådane sedlar förut blifvit emottagne såsom
riktiga, emedan förfalskningen var så väl gjord att den icke utan
allra största uppmärksamhet kunde upptäckas. Således har man
bevis på lättheten för det närvar, att förfalska sedelmyntet. I afseende
på siifvermyntet, har man åtminstone alltid klangen att tillgå,
hvilket åtminstone i andra länder anses utgöra ett bevis på myntets
äkthet.
Den värde talaren sade, all banken nu icke äger mera än
1,000,000jr:dr silfver utöfver hvad den hade då den förut stod på
sin bästa punkt, och att om detta betänk, nu bifölles, så skulle bankens
ställning nu icke vidare blifva bättre, än då; men straxt derefter
erinrade den värde talaren, att då voro ännu icke de i Finland
utelöpande sedlarne invexlade; och om man tillägger det silfver
som åtgick till dessa sedlars invexling, så lär förhållandet blifva, att
banken nu äger 4 millioner r:dr mera än den någonsin ägde då
den stod på sin bästa ståndpunkt. Det måste väl gifvas någon
gräns för silfverköpandet i banken. Banken äger för närvar, en ute
löpande
sedelstock af ungefärligen 43,000,000 r:dr ngds, hvaremot
den äger i reel valuta 34,000,000 r:dr ngds, om deruti inberäknas
ännu icke indragne vexlar samt Östgötha hypoteksförenings
å utländskt mynt ställde obligationer. Emellan förenämda 43,000,000
r:dr utelöpande sedlar och den metalliska valutan af 34,000,000,
tyckes sannerligen vara en proportion, som kan tillåta att utgifva
dessa 800,000 r:dr b:co i silfver. På alla dessa skäl, kan jag icke
annat än tillstyrka bifall till betänk., och får derjemte tillkännagifva
att, enligt de underrättelser som kommit mig tillhanda, detsamma
redan blifvit i de 3 öfriga RiksSt:n bifallet.
O
Frih. Åkerhjelm, Joli. Carl: Sedan ordf. i BankoUtsk.
så fullständigt vederlagt de skäl som af en talare inom detta Stånd
blifvit anförda emot bifall till BankoUlsk:s. betänk., så inskränker
jag mig blott till att anhålla, att R. o. Ad. ville detsamma bifalla
på de skäl som deruti finnas förebragte, äfven derföre att jag tror
att antagandet af detta förslag skall hufvudsakligen bidraga till realisationens
betryggande derigenom att det försvårar möjligheten af
förfalskning. Afven tror jag alt det skulle medföra den nyttan att
vänja Svenska allmänheten vid större sparsamhet, samt vid användande
af klingande mynt i den allmänna rörelsen.
Frih. Cederström, Jakob: Det har förefallit mig besynnerligt
att Utsk. nu Ilar kommit in med ett betänk., hvaruti Utsk.
har tillstyrkt smäsedlarnes indragning i anledn. af bankens större
förmåga nu än fordom att invexla sina sedlar-. När banken har
förmåga att invexla sina sedlar, så är det icke derföre skäl att indraga
dem, utan tvertom är det skäl att af erkänsla bibehålla detta
obetydliga kapital till uppmuntran för framtida behof; hvad finnes
väl för skäl att indraga småsedlarne för att tvinga ut skiljemynt
i silfver?
3 H. 5
66
Den 4 Mars f. m.
Den värde Grefven har äfven talat om möjligheten att, för
den händelse banken skulle komma i svårighet, R. St. ännu en
gång skulle blifva tvungna alt utgifva sedlar ulan valuta. En sådan
händelse vet jag aldrig hafva inträffat hvarken 1809 eller tillförne.
Vid alla föregående tillfällen blef visserligen banken medgifvet att
utgifva sedlar, men R. St. ätogo sig denna skuld och anvisade mede!
till dess betalande. Det var ett tvångslån, om man så får säga,
som R. St. ålade nationen för alt kunna utgöra de kostnader kriget
fordrade. Jag vill icke supponera att det af fiankolllsk. här
framställda förslaget kan komma alt vinna bifall. En värd talare
har likväl yttrat att efter de underrättelser, han erhållit, tre stånd
skulle hafva bifallit betänk, och att således inga småsedlar vidare
skulle komma i omlopp. Följden deraf skulle blifva att banken
finge kasta bort en hop tusentals ndr för alt låta slå silfverskiljemynt
till ersättande af småsedlarne, ty den summa som nu
finnes i sådant mynt skulle icke förslå på långt när. Man bör icke
heller förgäta, om småsedlarne icke funnes, hvad det skulle komma
att kosta staten att skicka ned skiljemynt i silfver till samtliga ränterierna
i landsorterna för att besörja utgifterna på hvarje ställe.
Dessa måste naturligtvis skickas i fastager, hvilket kommer att medföra
betydliga kostnader, då deremot de här beskedliga småsedlarne
gå på posten utan allt. slags besvär.
Man får icke heller förbise möjligheten af att Sverige kan fa
ett krig, att Sverige kan bli tvunget att sammandraga hela sin armée
på långt afstånd ifrån hufvudstaden. Då behöfves skiljemynt
till betydligt belopp för manskapets aflöning och huru vill den värde
talaren att man skall transportera allt detta skiljemynt till landsorterna.
Det går mycket väl an i sådana länder, som Frankrike och
Tyskland, der man kan genom vexlar skaffa sig mynt af alla slag.
Der går det an, ja, Gud bevars! och äfven på främmande botten
kan man hjelpa sig på del sältet, men inom sitt eget land der man
måste skaffa aflöning för dagen under hela månaders tid, der skulle
det blifva oupphörliga transporter af silfver emellan banken och
arméen och huru mycket skulle väl folket blifva belåtet med att fä
endast silfvermynt i st. f. sedlar. Räcker icke skiljemyntet till för
deras aflöning, huru skola de då skilja sig från marketäntarne ?
Skola de' gifva 2 ndr i sedlar i st. f. 8 skillingar b:co och sedan
äta på räkning; men om då vid en hastig rörelse marketäntaren icke
kunde medfölja, huru ginge det då. Man gore sig föreställning om
en armées ställning och man skall finna orimligheten af det framställda
förslaget.
Jag för min del förklarar betänk, högst obetänksamt. De som författat
det hafva icke haft något förutseende af hvad som kunde inträffa
i fäderneslandet i händelse af ett krig, och jag tillstyrker afslag
på betänk. Jag har visserligen hört åtskilligt annat, som kunde
förtjena att särskildt upptagas till besvarande, men det kan vara
öfverflödigt, ty betänk, är icke af den beskaffenhet att jag tror det
på Riddarhuset kunna bifallas.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Gr. Cronhjelm har redan
Den 4 Mais f. m.
67
besvarat en del af de anmärkmr, som blifvit gjorda emot Utsk:s betänk.
För dess godkännande tager jag mig friheten att tillägga
några skäl, och att jemväl söka vederlägga hvad Frih. Cederström
sednast anfört. Hr Rosenblad har sagt att allmänheten i Sverige
icke gerna tager emot silfvermynt. Det är sannt, men hvarföre är
förhållandet sådant? Jo! icke för den skull att allmogen hatar silfret,
utan derföre att påskriften derå är af beskaffenhet att menige
man och något hvar, fruntimmer deribland, icke så noga veta hvad
myntet är värdt. Så står det t. ex. icke på silfvermyntet 32, 12
sk. etc., såsom det står på pappersmyntet, hvarigenom värdet genast
faller i ögonen, utan der står i stället i r:dr, jr r:dr o. s. v.
Huru mycket är nn J r:dr värd? — Man måste då först eftertänka
huru många sk. -j- ndr utgör eller ti sk. —; sedan erinra sig
att dessa äro sk. species, värda 2| gånger så mycket i b:co-sedlar
eller 4 gånger sä mycket i r:gds. Multipliceras då 6 med 4 sä
får man ändtligen reda på att j r:dr silfver motsvarar 16 sk. b:co
eller 24 sk. r:gds.
Om i stället stöde på silfvermyntet huru många sk. det gäller,
sä vore olägenheten undanröjd. Allmogen skulle då lika gerna taga
emot silfvermyntet, som han tager en sedel.
Hr Rosenblad har trott att realisationen vore lika väl skyddad,
blott banken alltid ägde silfver tillräckligt för utvexlingen. Detta
kan vara på sitt sätt sannt, men den största säkerheten för realisationens
bestånd ligger väl deruti att silfver finnes i allmänhetens
händer, så att äfven gemene man kan genom känslen i fingrarne
fatta huruvida han blifver af staten och andra bedragen eller icke.
Tron .1, mine Hrr! att del hade varit möjligt göra en sådan bankrutt,
som Sverige gjort, om det hade funnits silfver i allmänhetens
händer. Nu har man ät hvarje innehafvare af b:co-sedlar, berättigad
att få 48 sk. silfver för 1 r:dr sedlar, gifvit 18 sk. Han har
således förlora! 30 sk. Tron J att det hade varit möjligt att utan
öppet våld och motstånd taga 30 sk. från hvarje ägare af 48 sk.
om silfver varit i omlopp och om han derigenom begripit huru stor
orätt man gjorde honom? Men då han på sedeln såg siffran 1 eller
2, så trodde han i sin enfald, att han verkligen fick värdet af
1 r:dr eller 2 ndr silfver, när han för sin vara, eller sitt dagsverke
emottog en sådan sedel ? Snarare fägnade han sig åt en förmodad
vinst, när honom genom sedelns fall inbillades, att både varor och
arbetslöner stego.
Då man hos Turkarne ej förstod alt göra sedlar för att dermed
belacka en bankrutt, utan slog piastern tunnare än han borde
vara, der tände folket i sin förtrytelse eld på Constantinopel och
man nödgades alltså akta sig för dylika finansiella åtgärder.
Hr Rosenblad har sagt att de 800,000 r:dr, som utgå bland
allmänheten för inlösen af småsedlarne, icke på något särskildt sätt
bidraga till större säkerhet om detta silfvers förvaring, enär det läge
säkrare i banken. Detta kan ur en viss synpunkt vara sannt;
men meningen är, såsom jag nyss sökte visa, att genom denna summa,
som är en ringa del af bankens redbarheter, betrygga realisationens
bestånd i det hela. Det är äfven klart att dä en hvar har
5 ’
68
Den i Mars f. m.
omsorgen att i stil ficka, sitt skåp eller sin låda förvara den andel,
han iver i de 800,000 ndr, så behöfver icke banken hafva delta
besvär, och att det skötes med sorgfällighet pä sätt Utsk. antydt.
Hr Rosenblad har talat om skyddandet af bankens redbarheter
på Carlsborg, eller något annat ställe inom landet. Denna fråga hörer
egentligen icke hit, utan är föremål för pröfning af Hrr ledamöter
i BankoUlsk., som väl i sinom lid lära underställa saken R.
St:s bepröfvande ifall de anse frågan vara af sådan vigt. Men på
förhand bör jag säga, att man kan draga i betänkande huruvida silfret
verkligen är i säkerhet pä Carlsborg, just för garnisonens beskaffenhet.
Så länge hon består af pionierer, så torde det vara säkrare
att hafva silfret här.
Hr Rosenblad har sagt alt 40,000 ndr, uppgifna såsom kostnad
för tillverkningen af våra nuvar. småsedlar, skulle vara en för
högt beräknad summa. Jag hade icke väntat mig denna invändning
mot Utsk:s yttrande och har således icke medtagit handlingar, som
kunna bestyrka det; men jag kan göra det till nästa plenum, om
någon tviflar på Utskis ord. Jag torde då kunna visa, att förhållandet
varit ofördelaktigare under de sednare åren, särdeles det sisla,
då sedelomsättningen varit ganska stark, och dä denna kostnad
uppgått öfver 50,000 ndr. Om man antager alt kostnaden utgör
blott 40,000 ndr om året, så skulle småsedlarne på de 50 år under
hvilken tid det silfvermynt, som präglas, kan antagas åtminstone
förblifva i omlopp utan att behöfva ommyntas, kosta 200,000
r:dr i st. f. 10,000 ndr som mynlningen af silfret skulle kosta.
J sen således, mine Hrr! hvilken förlust på sjelfva tillverkningen
man gör om pappersmynt bibehålles och hvilken vinst, man gör i
samma hänseende om silfvermynt införes.
Hr Rosenblad omtalar, att de 800,000 ndr som skulle utgå
bland allmänheten för småsedlarnes inlösen kunde, i händelse de i
banken förblefve, förräntas. Gr. Cronhjelm har redan antydt, att i
händelse banken fortfor att utgifva småsedlar, så måste han hafva
inneliggande silfver, till underpant på desse sedlars inlösen om den
begäres. Detta silfverkapital kan således icke förräntas, Att silfverkassan
i en hank kan vara mindre i förhållande till de utelöpande
sedlarne, än vår nu är, må vara möjligt, äfvensom att silfverkassan
må kunna till någon del utbytas emot räntebärande papper. Men
derom bör särskild framställning göras hos BankoUtsk. och frågan
derom icke sammanblandas med den förevar. Det är dessutom, såsom
mig synes, en motsägelse i Hr Rosenblads yttrande, då han
förut talar om skadan alt icke få utlåna dessa 800,000 Speciel- och
sedermera påstår att detta silfvermynts utgifning bland allmänheten
vore en förminskning af bankens förmåga alt vid kriser hålla sig
uppe. Det ena yttrandet står i strid emot det andra. Hr Rosenblad
vill på en gång både bibehålla myntet i banken och låna ut
det bland allmänheten.
Hr Rosenblad säger att man icke bör tvinga allmänheten att
taga hvad han icke vill hafva. Jag har redan uppgifvit skälet, hvarföre
allmänheten icke vill taga emot silfret, och har dervid äfven
anfort, hvarföre motsträfvigheten lärde huru det skulle kunna öfver
-
Den i Mars e. m.
vinnas och ske. Om allmänheten förnimmer, att hon icke så lätt
kan dragas vid näsan, när silfver är i hennes händer, så lärer hon
också blifva mera benägen för silfvers bibehållande. Hr Rosenblad
har omtalat det hinder för silfrets lifgifvande, sorn skulle härröra
af Svenska allmogens trasiga fickor och deraf härrörande våda för
myntets borttappande. Jag tror detta icke böra inverka på Edert
beslut, mine Hrr! dä J af Gr. Cronhjelm håfven hört hvad jag också
förnummit, eller att BondeSt. redan antagit Utskis betänk.
Hr Rosenblad har yrkat att silfvermyntcl borde förbättras då
man utgifver det. Jag har ingenting emot att denna förbättring äger
rum; men enligt Hr Rosenblads eget yttrande, denne f. m.,' är det
mindre silfvermynlet, nemi. det som skall användas till skillingssedlarnes
inlösen, lill sin halt alltför godt. Pä f. m. vill han alltså att
myntet skall försämras, nu på e. m. att det skall förbättras. Antingen
har han rätt på för- eller eftermiddagen? Jag tror att han
hade det pä f. m., emedan försämringen skulle beslå i en större
tillsats af koppar, hvarigenom myntet, utan alt innehålla mindre silfver,
blefve större och lättare handterlig!.
Frih. Cederström har förklarat sig anse det blifva ganska vådligt,
att, i händelse af ett krig, icke äga skillingssedlar för transportens
skull till den ort, hvarest en armé vore sammandragen. Frih.
Cederström har, likasom jag, deltagit i det stora kriget emot Napoleon
och han vet ganska väl att i de länder, hvarest det fördes,
icke fanns några småsedlar, och att vi likväl aldrig saknade smått
silfvermynt till vexling. Lika lätt skulle det gå hos oss, ty på samma
sätt, som man i landsorterna erhåller kopparslantar, hvilka icke
äro större och tyngre än de små silfvermynten, så bekommer man
äfven de sednare. Det bitr föga större svårighet för banken att
skicka dem, än att nu skicka sedlar, och i längden, utan tvifvel
lättare, emedan silfret ej förslites så hastigt som sedlarne. I Frankrike,
der så vidt jag vet det icke finnes mindre sedlar än på 250
francs, der saknas icke smått silfvermynt i landsorterne.
Om nu detta betänk., såsom jag tror mig veta, är bifallet af
3:ne stånd, så är det för sakens utgång visserligen likgiltigt, huru
det här afgöres. Men jag tror icke att det för Ståndets anseende
kan vara likgiltigt hurudant beslutet blifver. I allmänhet anser man
det såsom en skam för Sverige, att hafva de smutsiga och trasiga
småsedlarne. När en utlänning träder på Svensk botten och får i
sina händer en packa sedlar, hvilka äro så stinkande, att han vämjes
dervid och sä söndriga att en Svensk ofta tvekar, om de äro
gångbara eller ej, så är lian färdig alt bedöma folket efter dess mynt
och att anse oss med förakt. Jag har för min del blygts, då jag
med utlänningar kommit hem till Sverige, och sett hvilka miner de
göra åt vår fattigdom. Jag skulle önska äfven för denna orsak,
ehuru ringa den må synas, att vi blefve befriade ifrån småsedlarne.
Sedlar på högre värde kunna icke borttagas, ty de äro
behöfliga och nödvändiga, när man vill försända större summor på
längre afstånd, men för skillingssedlarne, för de små värden, som
gå man och roan emellan i den dagliga rörelsen, der anser jag silf
-
70
Den 4 Mars e. m.
ver vara att föredraga. Jag tillstyrker alltså vördsamt, att R. o. Ad.
måtte bifalla betänk.
Frih. Cederström: Jag kan icke neka, att jag med någon
förundran afhörl den skarpsinnige talare, som nyss uppträdde, hafva
yttrat sig så, som lian gjort. Han har framställt för R. o. Ad.
den supposition att örn Svenska bonden varit bekant med Sveriges
silfvermynt och dess värde, sä hade icke den bankrutt, som 1830
skedde, kunnat äga rum. Uet har verkligen förvånat att få en sådan
uppgift, såsom ett skäl till att indraga småsedlarne och utgifva
silfver såsom skiljemynt i Sverige. Jag var närvar, vid beslutet och
gick icke in derpå, utan satte mig deremot med all min förmåga
och beklagar mycket att salig Konungen gaf dertill sin sanktion,
men alldeles icke var det obekantskap med silfvermyntet och dess
värde, som bidrog till R. St:s och deribland äfven BondeSt» beslut,
ty BondeSt., såväl som de öfrige Stånden, hade en majoritet af personer,
som hade åtskilliga skulder, hvilka de tyckte det vara mycket
bättre att betala med ett underhaltigt mynt än med det vanliga.
Sålunda blef äfven den kontanta delen af ordinarie räntan mindre,
i den män man betalte den med ett underhaltigt mynt. Allt det der
förstod den olärda bonden alltför väl. Beslutet hade således sitt
ursprung i majoriteternas önskan att få betala sina skulder med ett
underhaltigt mynt och det kan den siste värde talaren icke, om han
nogare tänker på saken, vara okunnig om.
I afseende derpå att man under lyska kampanjen icke saknade
skiljemynt, så är det ganska riktigt, mycket riktigt, ja gudbevars;
men dervid är att märka, att arméen underhölls med subsidier och
med utländsk^ mynt, men icke var det det Kungliga Svenska skiljemyntet
som skickades till aflöningen, ty då hade vi sannerligen
varit utan. Det torde den värde talaren veta sjelf, att då hade vi
varit rakt utan möjlighet att fä aflöning. Jag vet icke om för närvar,
här finnes någon, som bevistade 1788 års krig. Jag har icke bevistat
det, men jag vet af dem, som deltogo deri, att sedelmyntet betaltes
med högt agio i silfver, emedan man icke orkade bära det
hederliga silfvermyntet då det ulbetalles i aflöning för en hel månad,
hvaremot det icke kostade någonting på att bära aflöningen för en
hel månad i sedlar. Efter jag nu har ordet, så önskade jag att få
öfvergå till några af Gr. Cronhjelm yttrade satser uti dess anförande
till svar på hvad Hr Rosenblad yttrat. Deri har Grefven yttrat,
att i den mån som bankens silfverfond skulle förminskas, kunde också
tjenstemanna-personalen indragas, hvarigenom äfven bankens förvaltningskostnad
komme att minskas. Detta är klart, och det är äfven
gifvet att om banken har silfver, utöfver sitt behof, så komma
R. St. troligen att besluta utlåning i motsvarande sedelbelopp, och
man börjar således en utvidgad bankrörelse; men jag tror icke
att Svenska folket i allmänhet kommer att blifva rätt belåtet med
en sådan hushållning, som den föreslagna, utan önskar snarare att
få behålla sina sedlar och hafva sin silfverfond i banken, till följe
deraf att det behöfver den till betalande af enskilda skulder utomlands
; men sannerligen jag tror, att det skulle blifva belåtet med
Den 4 Mars e. m.
71
alt man öfverlemnade åt privatbankägarnes skön att ensamma utgifva
sedlar, hvilka de förklara för mynt, men som icke är del,
ty efter 72 § Reg.F. må icke annat sedelmynt i riket gälla, än
det som af R. St:s bank utgifves. Jag förenar mig med dem,
som anhållit om afslag å belänk.
Hr Rosenblad: Ehuru visserligen det fattade beslutet icke blir
af någon verkan, i händelse den underrättelse är riklig, sorn blifvit
meddelad, att 3 Ständ skulle hafva bifallit betänk., anser jag
mig likväl böra till besvarande upptaga några af de anmärkn:r man
gjort emot mitt yttrande, hvaruti de Hesta punkterna icke blifvit
vidrörda. Hvad jag visserligen hört på andra ställen, men som Utsk.
haft den grannlagenheten att icke i betänk, framdraga såsom skäl
för tillstyrkande af småsedlarnes afskaffande, är alt det skulle vara
ett band på R. St:s sjelfständighet i fråga om att göra en framtida
myntförsämring, ett framtida upphäfvande af deras eget beslut om
realisationens verkställande. Detta band både tror jag är vanmäktigt
och obehöfligt. De fordna tider, då sådana myntförsämringar
skett, voro måhända ursäktade genom den ringa kännedom man ägde
om de förhållanden som bestämde ett sedelmynts värde. Men
med den sakkännedom som numera finnes i delta ämne, och som,
att döma efter sednasle 25 års erfarenhet, bör allt mer och mer tilltaga,
förmodar jag alt bland Svenska folkets representanter, R. St.,
icke någon majoritet skall kunna befaras göra sig gällande som kunde
vilja tillintetgöra den högtidliga försäkran Svea R. St. gifvit Sveriges
folk, att den för all beståndande rätt sä vigtiga oföränderlighefen
af myntvärdet skall blifva upprätthållen. Hr von Hartmansdorff
har betvillat riktigheten af min uppgift, dä jag sagt kostnaden för
småsedlarne vara mindre än 40,000 r:dr. Jag har i detta afseende
åberopat siffror ur det tryckta sammandraget af bankens sista bokslut,
hvilket jag har bredvid mig, och sorn gerna stätt till hans
tjenst. Jag tog likväl icke dervid i beräkning, att om tillverkningen
af småsedlar komme att upphöra, de betydliga faux fraix vid
bankens pappersbruk Tumba skulle komma alt i betydligare mån
förstora tillverkningen af de återstående större sedlarne och starkt
föröka kostnaden för dem.
Vidare har Hr von Hartmansdorff yttrat alt en motsägelse skulle
äga rum emellan 2:ne mina yttranden, men för dem af R. o. Ad.,
hvilka icke med nog uppmärksamhet afhört mig, får jag upplysa
förhållandet. Hr von Hartmansdorff bar nemi. anfört det vara en
motsägelse af mig, att på ena sidan hafva sagt att man skulle förränta
de 800,000 r:dr, som borde användas till småsedlarnes inlösen,
och på andra sidan yttrat alt utgifvandet af dessa 800,000
r:dr kunde försvaga bankens kraft att, vid möjliga kriser, möta påträngande
behof och lugna farhågorne. Han har likväl härvid antingen
icke hört eller förgätit, att jag sade, att om man anser banken
hafva 800,000 r:dr silfver, som kunde användas för andra behof
än de omnämnda, så kunde de användas på det fruktbarare sättet,
som jag anfört, och som skulle gifva vida mer i vinst än hvad
småsedlarne kosta.
72
Den 4 Mars e. m.
Vidare har Hr von Hartmansdorff sagt att hvad jag i eftermiddag
yttrat, skulle stå i motsägelse emot hvad jag anfört på f. m.,
då jag fann silfver-skiljemyntet för godt, hvaremot jag nu på e. m.
ansett det vara för litet godt. Han glömde likväl hvad jag yttrade
både på f. m. och e. m., nemi. om det större myntet, att det vore
för underhaltigt, men alt deremot det smärre myntet borde genom
tillsats af mera koppar göras större, emedan det vore för litet;
hvarjemte jag fästade uppmärksamhet både i f. m. och e. m. derpå,
att det vore nödvändigt att göra det bättre genom' den kanten sorn
jag yttrade borde tillsättas, som skulle försvåra eftergöring. Der var
således fullkomlig öfverensstämmelse emellan hvad jag yttrade i f. m.
och hvad jag yttrade i e. m.: endast de anmärkta bristerna å närvar,
silfvermynt skulle blifva så mycket kännbarare, om silfvermynt blefve
mera gångbart i allmänna rörelsen.
Vidare yttrade Hr von Hartmansdorff, att han, med ledsnad och
blygd för Sverige, hade sett huru utlänningen med vämjelse hade
emottagit våra smutsiga och trasiga småsedlar. Jag skulle för min
del vara mycket nöjd, om man icke hade något värre att blygas
för, än för våra småsedlar och deras smutsiga utseende, hvilket mycket
lätt kunde förändras genom vidtagande af längesedan föreslagna
förbättringar vid tillverkningen. För min del skulle jag snarare
blygas för om en ut länning kom att vid våra debatter höra, huru
inom oss sjelfve man föreställde sig möjligheten att Sveriges R. St.
skulle kunna förglömma de högtidliga löften de vid realisationen
gifvit Svenska folket.
Jag får förnya min anhållan om den propos. jag förut begärt.
Då nu öfverläggningen ansågs vara fulländad, hemställde Hr
Gr. o. Landtm, om R. o. Ad. bifölle Banko-Utsk:s förevar utlåt.
N:o 25, och besvarades denna propos. med starka Ja, blandade med
åtskilliga Nej, hvarpå Hr Landtm, tillkännagaf, det han trott sig finna
att R. o. Ad. med öfvervägande Ja besvarat denna propos.
Frih. Cederström begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag till voteringspropos.
:
Den som bifaller Banko-Utsk:s utlåt. N:o 25, voterar
Ja;
den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nej, anses berörde utlät, hafva blifvit af R. o. Ad.
afslaget.
Efter voteringens slut, befunnos röslerne hafva utfallit, som
följer:
Ja — 65.
Nej — 18.
Anmäldes och lades på bordet följande från ötskin inkomne
utlåt:n, mern. och betänk:n, nemi. från
Den 4 Mars e. m.
73
^ Stats-Utskottet:
N:o 73, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens 4:de
hufvudtitel:
N:o 74, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens 5:te
hufvudtitel;
N:o 79, i anledn. af erhållen återremiss å utlåt. N:o 36;
N:o 80, i anledn. af väckt motion, ang:de återställande till
Kalmar domkyrka af arrende-inkomsterne utaf jordlägenheter, tillhörande
Kalmar f. d. fästning;
N:o 81, i anledn. af väckta motioner om försäljning till skatte
af en del kronan tillhöriga fisken m. m.;
N:o 82, i anledn. af väckte motioner, ang:de förhöjning i priset
å saltpeter;
N:o 83, i anledn. af väckt motion om oplionrsätt för Umeå
stad till det s. k. Lazarcttsfisket eller Nya Försöket:
N:o 84, ang:de ersättandet af kostnaderne för den sednast sammankallade
Riks-rält;
N:o 85, ang:de det staden Wexiös näringsidkare beviljade förlagslåns
återbetalande till riksg.-kont.;
N:o 86, i anledn. af föreslagen afskrifning af det för Kottholmskanalens
anläggning och sågströmmens upprensning beviljade lån;
N:o 87, i anledn. af revisoren vid riksg.-kont. A. L. Kuhlaus
enkas ansökning om förhöjd pension;
N:o 88, i anledn. af väckt motion, ang:de Ridöns anslående
till allmänning åt Färentuna härad;
N:o 89, i anledn. af väckt motion, ang:de befrielse för gästgifvaren
Eskil Johansson från debiterad rotevakans-afgift;
Banko-Utskottet:
N:o 31, med hemställan, att ett tillfälligt förskott måtte meddelas
åt fonden för belåning af fast egendom;
N:o 32, i anledn. af återremiss af Ulsk:s utlåt. N:o 12;
N:o 33, i anledn. af mjölnaren Isak Forsells ansökning om
eftergift af straffränta samt rättegångskostnads ersättning till Bankodiskontverket;
N:o
34, i anledn. af commerce-rådet B. H. Santessons ansökning
om eftergift af öfverräntan af åtkilliga diskont-lån.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 27, i anledn. af väckt motion, ronde reorganisation af
Stockholms allmänna barnhus-inrättning;
N:o 28, i anledn. af väckt fråga om upphörande af Skånska
kavalleri-reg:tenas s. k. fot- och åder-möten;
N:o 29, i anledn. af väckt fråga om upphäfvandet af föreskrif
terne
ronde nummerhästarnes vid indelta kavalleriet förseende med
sqvadronsmärken;
N:o 30, i anledn. af väckt fråga om utgörandet af böterne för
vanvård af nummerhäst till rusthållsdelägarne;
N:o 40, i anledn. af väckt motion om förändring i sättet för
lumpsamling; samt
74
Den 4 Mars e. m.
N:o 42, i anledn. af väckt motion om förklaring af handelsordningen
d. 22 Dec. 1846, i fråga om förbud för glasförare m. fl.
att, för bedrifvande af detta yrke, i riket kringresa.
Anmäldes och begärdes pä bordet ett af Ridd.Utsk. under Nio
9 afgifvet sålydande:
Hörsamt memorial!
Medelst remiss af d. 29 sistl. December har II. R. o. Ad.
till Ridd.Utsk. remitterat en af Hr Frih. Palmstjerna, C. 0., d. 22
i samma månad väckt motion, om ett 9:de morms tilläggande lill
Ridd.Ordms Tule §, deruti Hr Frih:n, under anförande det ”behofvet
af en, efter tidernas beskaffenhet lämpad, större fullständighet
uti nämnde § säkert vore af de fleste R. o. Ad:s ledamöter iosedt'1,
till de redan befintliga stadganden, enligt hvilka Adelsman borde
från säte och stämma på Riddarhuset uteslutas, ytterligare föreslå
följande: 11 Adelsman, som hvarken vid universitet aflagt gradualexamen
inom någon fakultet; eller de 3 före riksdagen sist förflutne
åren erlagt minst 10 r:dr bico i årlig bevillning för fastighet, eller
å stat innehar tjenst, vare sig på grund af K. fullmakt, eller såsom
tjensteman uti Konungens cancelli, ett rikets collini, öfver-rält eller
R. Stis verk; eller till följe af innehafd sådan tjenst åtnjuter pension1’.
Och har Utsk. tillika fått emottagå de vid remissen utaf Hr Gr.
Hamilton, Henning, Gr. Lagerbjelke, Gustaf, Friherre Åkerhjelm,
Carl, Hr Tham, Wilhelm, Frih. Cederström, Jakob, och Hr von
Hartmansdorff, August, afgifne yttranden.
Detta ärende har Ridd.Utsk. egnat den omsorgsfulla pröfning,
vigten af detsamma kråft, och likmätigt sin pligt, går Utsk. nu att för
R. o. Ad. vördsamt framlägga resultaten af denna pröfning, hvarvid
Utsk., då inom Ståndet blifvit ifrågasatt, huruvida detta tillägg
kunde anses beroende endast af R. o. Ad., och ej, såsom ingripande
i Ståndets privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, enligt
114 § R.F. borde underställas samtlige Medståndens pröfning —
först torde derföre böra yttra sin åsigt vara den: att 12 § Riksd.
Ordn., utan hinder af 114§Reg.F., vid ifrågavar. fall bör tillämpas,
så mycket hellre, som denna åsigt delats af 1818 års Const.Utsk.,
och som R. o. Adis ledamöter vid 1823 och 1830 årens riksdagar
tillämpat den, då Side mom. af 7 § Ridd.Ordn. infördes.
Sedan Utsk. nu för R. o. Ad. framställt sina tankar om frågans
formella behandling, öfvergår Utsk. till redogörelse för dess beskaffenhet,
och för de åsigter derom, hvilka inom Utsk. gjort sig
gällande. Utsk. inser klart och erkänner, i likhet med motionären,
behofvet att frän representationsrättens utöfvande förhindra sådane
Adelsmän, hvars bildning och ställning i samhället äro af den beskaffenhet,
att de ej äga den sjelfständighet, som man med skäl anser
oskiljaktig från utöfvandet af representantens ansvarsfulla kall;
men ehuru Utsk. inser detta behof, har Utsk. ej kunnat erkänna de
medel, motionären föreslagit till målets ernående, så tillfredsställande,
att Utsk. kunnat förorda den inför R. o. Ad. och tror Utsk.
Den i Mars e. m.
75
sig bäst kunna framlägga sina skäl härför, genom att punktvis genomgå
förslaget.
Enligt lista punkten skulle representationsrätt medgifvas Adelsman,
som inom någon fakultet aflagt gradual-examen. Detta är
ett erkännande af den högre lärdomens anspåk, i hvilket Ulsk. icke
kunnat annat än instämma; om ock Utsk. måste medgifva, att fall
kunna finnas, då anspråk, grundade endast på dessa, en gång ägde,
och kanske sedan förlorade, kunskaper, icke tillika innebära en garanti
för ett värdigt utöfvande af den medgifna rättigheten; men
härvid möter, att enligt detta stadgande en juris eller theologie
kandidat, ehuru han aflagt särdeles vidsträckta, och den förra ett
för statsvärf vida mer dokumenterande kunskapsprof, än en filosofie
magister, likväl vore utesluten från den representation, dertill den
sednare hade sig rätt medgifven; ett förhållande, som äfven skulle
äga rum med Adelsman, som genomgått en kurs vid det högre militär-läroverket,
hvilka kunskapsprof dock torde böra anses lika dokumenterande
lill representationsrätt, som en filosofie-magisters.
I 2:dra punkten föreslås att erkänna representationsrätt åt Adelsman,
som de 3:ne sistförflutne åren erlagt minst 10 r:dr b:co i
bevillning för fastighet.
Ehuru Utsk. för sin del anser ägandet af fastighet vara ett sådant
villkor för representationsrättens utöfvande, alt det ej torde
kunna jäfvas, tror Utsk. dock alt bevillning är af en allt för ombytlig
och osäker natur, för att lämpligen kunna användas såsom
måttstock för denna dyrbara rättighet, enär bevillningsafgifterne vid
hvarje riksdag kunna, t. o. m. mot R. o. Adis egne åsigter, höjas och
sänkas, äfvensom alldeles borttagas, i hvilket sednare fall alla fastighetsägande
medlemmar af R. o. Ad. blefve sin representationsrätt
förlustige. Det taxeringsvärde af 5000 ridr bico, som efter nuvar.
grunder motsvarar den föreslagne bevillningen af 10 ridr, torde ej
heller vara någon lämplig bestämmelse; enär en egendom af detta
taxeringsvärde ej förmår försätta sin ägare, äfven om han vore skuldfri,
i en oberoende ställning, hvadan den garanti i berörde hänseende,
nämnde stadgande åsyftar, ingalunda vinnes, under det mången, för
representant-kallet, genom sin bildning, erfarenhet och ställning i
samhället för öfrigt, fullt qvalificerad person, af denna bestämmelse
blefve utesluten. Hvarje census är alltid mindre lämplig, saknar
samband med de öfriga bestämmelserne i motionärens förslag, och
är dessutom, med undantag af val inom Stockholms stads borgerskap,
helt och hållet främmande för Sveriges statsförfattning.
De 2:ne sista punkterne innefatta bestämmelser för representationsrättens
medgifvande åt Adelsmän, som innehafva eller innehaft
embete eiler tjenst. Enligt desse skulle den civila tjenstemannen i
allmänhet erhålla representationsrätt vida sednare än den militära,
hvilket förhållande torde vara så mycket oriktigare, som den civila
tjenstemannen, just genom beskaffenheten af sina insigter, torde vara
bättre qvalificerad till representant än den militära; äfven torde
bestämmelsen om pension ej vara fullt lämplig, enär den civila tjenstemannen,
först vid en ganska hög ålder, kommer i åtnjutande af
denna fördel, då deremot den militära erhåller den vida förr, och
76
Den 4 SI a r s e. m.
dessutom i vissa fall kan lemna sin tjenst 7 år innan han kommer
i åtnjutande af pension, under hvilken mellantid han alltid vore
utesluten från representationsrättens utöfvande.
Utsk. har äfven trott sig böra fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet
derpå, alt genom dessa bestämmelser representationsrätt ej tillgodokomme
ett större antal af clereci och läroverks-staterne, åtskillige
af justitie-, lands-, landtmäteri-, bergs- och Jägeri-staterne, flere
tjenstemän vid de förvaltningsverk, som icke kunna hänföras lill rikets
colhr, öfver-rätt eller R. St:s verk, äfvensom Riddarhusets egne
tjenstemän m. fl., hvilket förhållande ingifvit Utsk. allvarliga betänkligheter,
mot antagandet af denna punkt.
R. o. Ad. har hittills ägt en stor fördel genom sin mångsidiga
sammansättning. Denna fördel skulle R. o. Ad. förlora, om de antoge
Frih. Palmstjernas förslag, enär R. o. Ad., efter denna omorganisation,
kornme att bestå endast af följande 4 elementer: Adelsmän,
som tagit gradual-examen, fastighetsägare, tjenstemän och pensionärer.
R. o. Ad. skulle härigenom utestänga från sina öfverläggningar
och beslut all den erfarenhet, de kunskaper och den sakkännedom,
alla dess nuvar. öfrige medlemmar äga, hvilket Utsk. tror
vara hvarken nyttigt eller välbetänkt.
Det är på dessa samfäldta skäl, som Utsk., efter noggrann pröfning
af Frih. Palmstjernas förslag, samt sedan man inom Utsk.,
fastän utan framgång, medelst andra bestämmelser sökt nå motionärens
vackra och önskvärda mål, — ansett sig ej kunna understödja
Frih. Palmstjernas förslag, hvadan Utsk. vördsamt hemställer:
alt den af Ur Frih. Palmstjerna väckte motion icke
matte till någon B. o. Ad:s åtgärd föranleda; hvilket
dock vördsamt underslälles II. Ståndets eget bepröfvande.
4 ledamöters reservationer häremot medfölja.
Stockholm den 29 Febr. 1848.
På Riddarhus-Utskottets vägnar
L. von Stedingk.
fF. F. Dalman.
Emot Ridd.Utsk:s fattade beslut, att afslå Frih. C. 0. Palmstjernas
motion ronde inskränkning i utöfningen af II. o. Ad:s representations-rätt
inom vissa qualifikationer får jag mig reservera.
Så väl sjelfva motionen, som de modifikationer, och flere förslag
i samma syftning, hvilka blefvo uppgjorda inom Utsk., rönte
samma öde, men en af förenämnde slag, genom mig företedd, och
hvilken i ringa man endast till några detaljer skilde sig från hufvudmotionen,
blef afslagen allenast genom en rösts pluralitet; det är
derför som jag ansett mig pligtig härmedelst upplysa om förhållandet,
på det H. R. o. Ad. må komma i tillfälle bedöma detsamma
vid afgörandet, huruvida Ståndet bör bifalla Utsk:s betänk., återremittera
det, eller möjligen å denna reservation vilja fästa något
afseende.
Frih. Palmstjernas motion, äfvensom min dervid gjorda modifikation,
utgå ifrån 3:ne hufvudprinciper, nemi. högre KunskapsVrofi
besutenhet samt embetsmanna-erforenhet; svårligen lärer
Den 4 Mars e, m.
77
kunna bestridas, att icke dessa bestämmelser utgöra väsendtliga egenskaper
för representanten, och således ett vigtigt ändamål jemte
Ståndets anseende härvid var afsedt; deremot har visserligen yppats
den betänklighet i mångens föreställning, att en och annan värdig
ledamot blefve utesluten i det man ville frånskilja Ståndet sådana,
som i intet fall borde representera, men vill man en nyttig förbättring,
så bör man väl åsidosätta små beräkningar, helst om vid första
påseendet man skulle föreställa sig, att någon större förmåga,
om sitt riksdagsmannakall angelägen individ förmenades blifva utesluten,
det vid närmare skärskådande torde inses, att det i de flesta
fall berodde af honom sjelf att försätta sig i den ställning att
han kunde ingå under någon af föreslagna kathegorier.
Afven har jag föreställt mig, att sedan denna nyttiga och nödvändiga
förändring i R. o. Ad:s representations-rätt blifvit väckt,
skulle ett vidblifvande af nu gällande obegränsade sjelfskrifvenhet,
deraf stora olägenheter äro en obestridlig följd, kunna tydas, såsom
kallsinnighet af Ståndet för dess värdighet inom sig, och anseende
utom detsamma, samt då vi hafva hedren att benämnas rikets första
Stånd, vi borde äfven föregå med exempel att erkänna företrädet
ligga i representantens skicklighet, anseende och erfarenhet,
utan att likväl utesluta besutenhetens ratt.
Jag vågar derföre härmedelst vördsamt underställa H. R. o. Ad.
milt förslag till modifikation i Frih. Palmsfjernas motion, att införas
såsom 9:de mom. uti 7 § af Ridd.-Ordn. så lydande:
”Adelsman, som hvarken vid universitet aflagt gradual-examen
inom någon fakultet, eller slutligt kunskapsprof vid högre militärundervisningsverk
;
”eller de 3 före riksdagen sist förflutne åren erlagt skatt för
ägande fastighet i stad eller på landet taxerad till minst femtusen
(5000) r:dr b:co;
”eller å stat innehar, eller minst tjugo (20) år innehaft tjenst,
vare sig på grund af K. fullmakt, eller såsom tjensteman uti Konungens
cancelli ett rikets colhm eller R. St:s verk”.
Som jag äger skäl förmoda, att den värde motionären medgifver
denna modifikation, så lärer intet hinder möta för H. Ståndet,
om det skulle så för godt finna, att antaga denna för att vara dess
mening, hvarföre jag vördsamt anhåller om Högvälborne Hr Gr. o.
Landtm:s propos. derå, men i hvilket annat fall som helst, får jag
ödmjukast yrka återremiss af betänkandet.
G. E. Frölich.
Häruti instämma:
Knut Phil. Bonde. Rob. Montgomery Cederhjelm.
O. M. Björnstjerna.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. £ till 10 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
78
Den 8 Mars f. m.
Onsdagen den 8 Mars 1848.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 2 prot.utdr. för d. 4 dennes, samt pleni-prot:n för
d. 23 sistl. Febr. f. och e. m. samt den 26 i samma månad.
Upplästes till justering samt godkändes nedannämnde frän Exped.-  Utsk. inkomne förslag till R. St:s und. skrifvelser till K. M.:
N:o 30, ang:de ersättning för förskjutna kostnader, i anledn.
af kolera-farsoten;
N:o 31, ang:de ytterligare räntefrihet och anstånd med kapitalafbetalningarne
för det till nya rådhus-byggnaden i Wexiö afsatta
belopp af det staden beviljade byggnadslån;
N:o 32, ang:de eftergift af ett förre landskamererare!! G. Sylvander
till ersättning ådömdt belopp;
N:o 33, ang:de verkställd omröstning öfver högsta domstolens
ledamöter; och
N:o 34, ang:de val af Just.ombudsman och dess suppleant.
Äfvenledes upplåstes och godkändes Exped.Utsk:s förslag:
N:o 35, till R. St:s förordnande för häradshöfdingen, kammarrådet
S. L. Theorell, att vara R. St.-s Just.ombudsman; och
N:o 36, till R. St:s förordnande för hofrältsrådet m. m. Gr.
C. G. D. Mörner, att vara R. St:s Just.ombudsmans suppleant.
Upplästes ett af Frih. Bonde, Knut Philip, inlemnadt sålydande
mern.:
Af enskildte affärer hindrad alt ständigt under riksdagens lopp
qvarstadna i hufvudstaden, ser jag mig nödsakad att afsäga mig förtroendet
att vara bänkman, anhåller dock, att R. o. Ad. behagade
bifalla, att jag må bibehålla min riksdagsmannarätt under nu pågående
riksmöte.
R. o. Ad. biföll denna anhållan, i anledn. hvaraf Hr Gr. o.
Landtm, tillkännagaf, att val af en bänkman inom 9:de Bänknnsafd:n
komme att förrättas i början af nästa plenum.
Hr Björnstjerna, Oscar Magnus Fredr.: Af tjensleåligganden
hindrad att fortfarande vistas i hufvudstaden, anhåller jag
vördsammast att, med bibehållande af min riksdagsmannarätt, få afsäga
mig min plats såsom ledamot i Ridd.Utsk.
R. o. Ad. lemnade äfven härtill sitt samtycke; hvarefter Hr
Gr. o. Landtm, dels anmodade Hrr Electorer, att sammanträda för
att utse ledamöter i Ridd.Utsk. efter Hr Björnstjerna och Gr. Ehrensvärd,
Carl Albert, hvilken sednare, såsom fullm. för Adliga ätten
Schönström N:o 1056, i följd af fullmaktsutgifvarens död, återlemnat
sm pollett, dels tillkännagaf, att den genom Hr Björnstjernas afsä
-
Den 8 Mars f. m.
79
geise ledigblifna Bänkm:s-befattning inom 22 Bänkmis-afd. komme
att återbesättas genom val i början af nästa plenum.
Föredrogs och bifölls Bevilln.Utsk:s d. 1 dennes på bordet lagda
betänk. N:o 7, ang:de postbevillningen.
Föredrogs Bevilln.Utsk:s d. 1 dennes på bordet lagda betänk.
N:o 8, i anledn. af såväl K. M:s nåd. propos., ang:de kurhusafgiftens
fortfarande, sorn Frih. Palmsljernas, C. 0., Hr af Grubbens,
N. W., och Hr Westins i ämnet väckte motioner.
Hr af Grubbens, Nils Wilh., uppläste följande:
Detta Bevilln.Utsk:s betänk., anhåller jag vördsammast må blifva
återremitteradt af följande anledn:r:
l:o Har Utsk. alldeles med tystnad förbigått K. M:s i ämnet
gjorda nåd. propos., och i stället fäst sig vid en enda motionärs,
Hr Westins, enorma projekt samt föreslagit 16 sk. b:co för hvar
mantalsskrifven person årligen.
2:o Beslöts vid 1840 års riksdag att af de då till 12 sk. person
förhöjda kurhusmedlen, 2000 r:dr b:co jemte räntor skulle användas
till amortering af de 14000 r:dr skuld, hvaruti kurhuset då
häftade, och resten för patienternes behof. När nu hvarje sk:s förhöjning
räknas till 1000 r:dr årligen, så inses ju, att då 2j sk.
årligen tagits till amorteringen, 9| sk. varit fullt tillräcklige för
kurhusets behof, oaktadt både nybyggnader och planeringar m. m.
verkstäldts, hvilket aldrig vid 1840 års riksdag ens var beviljadt
eller påtänkt.
3:o Om kurhus-direktionen hushållat med stadens kurhus-medel,
har aldrig någon anticipation behöfts, men då 1200 r:dr b:co anslagits
åt 2:ne besigtningsläkare onödigtvis, ty stadens läkare hafva
alltsedan 1812 utan arfvode Verkstält dessa besigtningar, då 500
r.dr b:Co årligen ökats åt öfverläkaren och underläkare bibehållits
med 300 r:drs lön, hvilken tjenst tillkom, endast som biträde de
sednare åren för den gamla, numera aflidne öfverläkaren, så inses
genast att 2000 r:dr b:co blifva årligen bortslösade onödigtvis, och
att endast 7| sk. af inkomsterna återstå för patienterna.
4:o Begagnas nu icke mera chinarots- utan mall-dekokt såsom
varande billigare och lika nyttig för patienterna, alltså en besparing
för kurhuset; och dock föreslås förhöjning i st. f. nedsättning.
5:0 Anser jag den fattiga omöjeligen kunna betala kronans
kontribution och kurhusmedel m. m. om icke dessa blifva nedsatta
åtminstone till 8 sk., eller ock så ställes till, att de rika få betala
för de fattiga. — En person t. ex., sona har 18 personers hushåll,
med knappt någon årlig behållning, skulle således komma
att betala 6 r:dr 32 sk. kurhusmedel, hvilket vore enligt min
tanke orimligt hegardt.
6:o Är veneriska smittan nu icke i tilltagande, men var det
då vid 1S40 års riksdag, ty åren förut inpraktiserades utifrån en
ny-ympning af denna smitta, som var långsam och svår att häfva,
hvilket torde mycket bidragit till då blifvande kurhusskulden.
80
Den 8 Mars f. m.
Slutligen erkännes af Utsk., att, för närvar., kurhuset icke
häftar för någon skuld. — Då är ju rätta tiden inne att lindra
skattebördorna, i st. f. att öka dem, eller högst låta denna afgift
bero vid hvad K. M. proponerat till nästa riksdag.
Hr af Grubbens tilläde sedermera:
På sätt jag efter den skriftliga uppsatsen yttrat, anser jag
detta betänk, böra till Utsk. återremitteras, på det Utsk. må komma
i tillfälle att närmare öfverväga den K. propos:s innehåll.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: 11. o. Ad. torde, vid bedömande
utaf hvad Hr af Grubbens nu här anmärkt, böra jemväl
fästa sin uppmärksamhet derå, att en annan af Stockholms innevånare,
Hr Westin, yttrat sig i motsatt syftning. Den sistnämnde
har nemi. yrkat, att kurhusafgiften för hufvudstaden borde få
höjas icke blott till de 16 sk., hvarom Utsk. talat, utan ända till
ett maximum af 18 å 20 sk. b:co, emedan, säger han, det närvar.
maximibeloppet af 12 sk. för hvarje mantalsskrifven person
icke är för ändamålet tillräckligt, hvilket skall visat sig derigenom
att styrelsen, på det inrättningens bestånd icke mätte äfventyras,
varit nödsakad upptaga ett lån på 4000 r:dr b:co. Dessutom
har styrelsen, efter hvad upplyst blifvit, låtit, inrätta en särskild
kurhusanstalt utom den förut varande allmänna kurhusinrättningen,
samt funnit sig böra antaga ytterligare en läkare; för
hvilket allt den nödgats räkna på framlida högre inkomster. Under
sådane förhållanden kan jag icke annat än gilla Utsk:s tillstyrkande,
att maximiafgiften må kunna höjas till 16 sk. b:co.
Någon våda af detta betänkis antagande, kan jag icke inse, alldenstund
Stockholms stads innevånare icke derföre äro skyldige
att betala det högsta beloppet, ifall man skulle finna att det icke
behöfves. Men skulle det tarfvas, så vore det illa om stadens
innevånare vore genom ett R. St:s beslut förhindrade att åtaga
sig en dylik förhöjd afgift.
Hr af Grubbens har påstått denna afgift vara nog dryg för
somliga personer, och att det vore väl om hon lämpades efter
förmögenheten. Detta låter visserligen godt; men man bör besinna,
att de förmögne i allmänhet icke begagna sig af knrhusinrättningarne,
utan låta bola sig hemma. Deremot är det de
fattige, som intagas på sjukhusen och der njuta sjukvård för intet.
Utom för desse, är det visserligen äfven af stor nylla för husbönder
i allmänhet alt få sitt tjenstfolk, då de af sjukdomen angripas,
intagne på kuranstalten, men tjenaren sjelf har dock mera
gagn deraf, än husbonden. På dessa skäl anser jag derföre R.
o. Ad. böra bifalla StatsUtsk:s förevar betänk., hvarom jag anhåller
alt Hr Gr. o. Landtm, täcktes framställa propos.
Hr Fåhreeus, Olof Immanuel: Till hvad den siste talaren
anfört, i anledn. af de utaf Hr af Grubbens framställda anmärkrnr
emot Bevilln.Utsk:s förevar, betänk., anhåller jag att få
lägga några ord. Hr af Grubbens har påstått, att den K. proposm
Den S Mars f. m.
SI
i ämnet, vore af Utsk. med tystnad förbigången. Jag ber dåden
värde ledamoten taga närmare kännedom af ifrågavar. betänk.,
då lian skall finna att den nåd. propos-.n är nära nog ordagrannt
intagen uti recilen af detta betänk. Jag förmodar alt lian med
sin erinran menai, att man icke hållit sig vid de af K. M. föreslagna
siffror. Men dervid bör man först ihågkomma, att den
K. propostn afgafs vid början af riksdagen. De förhållanden, hvar
om
Utsk. erhållit kännedom, voro då icke kände och kunde således
icke i den K. propostn afses. Hr af Grubbens bar tillika anmärkt,
ali om kurhus-direktionen hushållat med medlen, hade
någon anticipation icke behöft äga rum. Härvid ber jag 1$. o.
Ad. taga i betraktande den omständigheten, att förvaltningen af
kurhusanstalten i hufvudstaden årligen revideras af särskilde utaf
församlingarne utsedde comilerade, och att denna granskning ligger
till grund för bedömandet vid afgiftens ärliga bestämmande.
Dessa förhållanden synas mig tillräckligt rättfärdiga Utsk:s förslag.
Om behofvet verkligen icke skulle vara så stort, som man uppgifvit,
sä kan man vara öfverlygad, ali Stockholms stads innevånare
icke tillåta att afgiflen höjes lill maximum, utan sälta den
så lågt, som omständigheterne medgifva. På dessa grunder och
då jag icke har anledn. att tro, del de anmärkmr emot förvaltningen,
som den värde ledamoten har afgifvit, äro tillförlitligare
än det vitsord sora förenämnde comilerade funnit sig i tillfälle
att lemna, anser jag mig böra, i öfverensstämmelse med den sista
talaren, hemställa om bifall till del föredragna betänk.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: De 2-.ne föregående talarne
hafva redan så fullständigt utredt förevar, fråga, att jag anser
onödigt att ingå uti någon ytterligare motivering af Utsk:s betänk.
Jag ber blott att få tillägga, alt då af comilerade bestämmes den
summa, som behöfves, och derefter uträknas huru mycket som
bör af hvarje mantalsskrifven person betalas, ända t. o. m. 16 sk.,
så mäste man väl också förutsätta alt afgiflen icke sättes högre
än nödvändigt är. Hr Westin har väckt denna fråga och med
handlingar visat det behof, som för det närvar, förefinnes. Det
är visserligen sanni att kurhuset numera icke har någon skuld.
Men det torde dock vara kändt, att denna smittas hämmande numera
fordrar större utgifter än förr; och det har varit skälet
hvarföre Utsk. ansett sig böra tillstyrka hvad nämnde representant
föreslagit. Jag tillstyrker bifall lill betänk.
Hr af Grubbens: Jag har visst icke förbisett premisserne
till Utsk:s betäuk., och det är också icke deremot, ulan emot den
konklusion, hvartill det kommit, som jag gjort anmärkn. Man
har här ibland annat sagt, att det blir nödvändigt att kunna höja
afgiflen ända till 16 sk. b:co Jag skulle icke hafva något'
emot det, om man ansåge nödvändigt att anskaffa större medel
för att förbättra eller utvidga sjelfva kurhus-anstalten. Men nu
har man användt den omlaldta anticipationen till att aflöna 2:ne
särskilde s. k. distriktläkare, och det är detta som jag hufvudsak3
H. 0
82
Den-8 Mars f. m.
ligen (adlat, såsom öfverflödigt. Att någon förhöjning utöfver det
redan nog stora beloppet af 12 sk. per person icke behöfves, dertill
hermar jag anledn. utaf öfverstäthällaren general Möllersvärds
yttrande förra gången förhöjning var i fråga. Han förklarade
nemi. då, att mer än 12 sk. icke behöfdes för anstaltens skötande,
samt för afbetalning af en då åsamkad skuld. Nu är denna
skuld betald, och dä synes del mig obegfipligt, att icke nyssberörde
belopp må anses vara tillräckligt.
Hr Stuart, Fredr. Christoffer: De anmärkmr Hr af
Grubbens framställt emot förevar, betänk., i afseende på den deruti
föreslagna förhöjning af maximiafgiften för Stockholms stad
lill 16 sk., synas mig icke vara förtjente af uppmärksamhet,»enär
det beror pä särskildt dertill utsedde comiterade, att i förhållande
till behofvet bestämma afgiftens belopp; och R. Sl:s tillgörande
är inskränkt lill fastställande af del maximum hvaröfver afgiflen
ej får gå. Af de utaf Utsk. uppgifne och af föreg:de talare vidrörde
förhållanden, inses lätt alt vådan år vida mindre deraf att
delta maximum sättes för högt, än att det sättes för lågt. Någon
anledn. alt nedsätta det under hvad Utsk. föreslagit, kan jag
således icke finna oell får derföre och pä de grunder i öfrigt. Hrr
von Hartmansdorff och Fähraeus anfört för min del vördsamt tillstyrka
R. o. Ad. att bifalla betänk.
Hr von Rosen, Georg Ludv.: Jag borde kanske icke inblanda
mig i denna speciella fråga, då jag icke känner förhållandet
med Stockholms stad; men då en talare här yttrat, att man
skulle kunna vårda kurhuspatienter för lindrigare pris, än lazaretlspalienler,
sä får jag för min del bestrida delta påstående, för
sä vidt min erfarenhet sträcker sig. Vid kurhusanstalten i det
län, som är mig anförlrodl, äger åtminstone ett motsatt förhållande
rum och del oaktadt all möjlig sparsamhet iakttages. Kurhuspatienternes
vård fordrar ej obetydliga summor i och för medicin,
särskild föda, tvätt m. ni. Jag inser således icke, hvarföre
man skulle nedsätta maximibeloppet under hvad Utsk. föreslagit,
isynnerhet dä jag tager för afgjordt att Utsk. förskaffat sig för
frågans bedömande nödige upplysningar. Jag saknar likväl i delta
betänk, en föreskrift, sorn dock endast rörer landsorterne. Den
förra författningen i ämnet stadgar nemi., att hvarje läns innevånare
äga alt låta bestämma kurhusafgiftens belopp antingen af
pröfningscomiteens ledamöter, eller genom särskilde dertill utsedde
comiterade. I Christianstad har man i en lång lid nöjt
sig med de förre, men efter förra riksd., kommo innevånarne öfverens
att utse särskilde deputerade. Häraf har man icke försport
någon olägenhet, om icke den, att dessa deputerade begärt resekostnadsersättning
hvilken i annat fall kunnat besparas. Jag ansåg
mig icke kunna annat än bevilja deras yrkande i det afseende!,
ehuru författningen ingenting derom föreskrifver, lika litet,
som den säger om beloppet deraf skall af hvarje kommun särskildt
betalas, eller om del skall anordnas af kurhusmedlen. Som sagdt
är, oaktadt författningens tystnad i denna fråga, ansåg jag dock
Ilen 8 Mars f. m.
83
böra anordnas den äskade kostnadsersättningen, för att icke visa någon
ovilja emot det fattade beslutet om särskilde deputerade. Jag
vet icke huruvida kammarrätten gillat detina åtgärd eller icke, likväl
vore det bra örn i sjelfva beslutet, om kurhusafgiftens utgående,
funnes något stadgande härom. Jag skulle derföre önska, att R. o.
Ad. ville, med bifall till betänk, i afseende på de föreslagna maximioch
minimi-beloppen, återremittera detsamma lill Bevilln.Utsk., med
föreläggande för Utsk. att föreslå ett stadgande i detta afseende.
Gr. Horn, Glaes Fredr.: Såsom det torde vara bekant, äro
Stockholms läns kurhusanstalter förenade med Stockholms stads. På
grund af den kännedom jag i följd deraf måste äga om denna inrättning,
tager jag mig friheten att, i motsats med Hr af Grubbens,
vitsorda att den skötes med all möjlig omsorg och med iakttagande
af all möjlig sparsamhet. Den af nyssnämnde ledamot klandrade
distriktläkaren måste likväl, efter min tanke, finnas, emedan smittan
på de sednare åren så tilltagit, att Stockholm, efter hvad sakkunnige
personer försäkrat mig, är öfver hela Europa den ort, som i detta
afseende visat det beklagligaste förhållande. Behofvet af att höja
den nuvar. afgiften, visar sig tydligen deraf, att under det sistförflutna
året kurhuset icke varit tillräckligt för patienternes inrymmande,
utan att man måst inrätta provisoriska sjukhus, samt för kostnadernes
bestridande anticipera på framtiden. Jag anhåller således
på grund häraf, att R. o. Ad. ville bifalla Utsk:s betänk, i denna,
liksom i öfrige delar.
Hr von Hartmansdorff: I anledn. af Hr von Rosens framställda
begäran om återremiss för bestämmande af den ersättning
hvilken hör tillkomma sådane särskilde comiterade, som, i st. f. den
hittills dertill begagnade pröfningscomitéen, kunna länsvis utväljas
för att utsätta kurhus-afgiftens belopp, får jag förklara det jag, för
min del, icke befarar, att inom kammar-rätten något klander af de
utbetalningar Hr von Rosen omnämnt möjligen skall väckas. För
denna omständighets skull behöfver betänk, visserligen icke återremitteras.
Mig synes åtminstone vara klart, att då ett läns innevånare
finna för godt att, till ifrågavar. bestyr, utse andre deputerade
än pröfnings-comitéens ledamöter, så böra länets innevånare jemväl
gälda de kostnader, som derigenom åstadkommas.
Hr Fåhranis förklarade sig vara förekommen af Hr von Hartmansdorff,
och derföre afstå från vidare yttrande.
Efter härmed fulländad öfverläggning, biföll R. o. Ad. Bevilln.-  Utsk:s förevar, betänk. N:0 8.
Föredrogos och biföllos BankoUtsk:s nedannämnde d. 1 dennes
på bordet lagda utlåt, och mern.:
N:o 35, i anledn. af vaktmästarnes vid bankodiskont-verket ansökning
om löneförhöjning; och
N:o 36, i fråga om afskrifning af f. d. riksdiskont-verkets utestående
fordringar.
6 *
Si
Den 8 Mars f. m.
BankoUtsk:s den 1 dennes på bordet lagda mern. I\:o 37, i
anledn. återhållen återremiss å mern. N:o 19, med uppgift om och
huruvida någon del af den sedan 1845 års början upplupna bankovinst
erfordras för bankens konsoliderande, blef härefter föredraget
och befanns icke erfordra någon annan II. o. Ad:s åtgärd, än att
läggas till handlingarne.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s nedannämnde
d. 1 dennes pä bordet lagda betänk:n och utlåt.:
N:o 31, i anledn. af väckt motion om bestämmande af minimi-
och maximi-belopp vid utarrendering af Lunds akademis
hemman;
N:o 32, i anledn. af väckt motion om upphäfvande af stadgandet
om preskriptionstid, inom hvilken ägare af kronoskattehemman,
derå förmedling blifvit sökt, skola ansökningen derom
återkalla;
N:o 33, i anledn. af väckt motion om förändring af mötesplatserne
för båtsmännen inom Medelstads härad i Blekinge
län; samt
N:o 34, i anledn. äf väckt motion om antagande af den nu
brukliga viktualievigten, för uppvägande af varor af alla slag.
Föredrogos och lades till handlingarne Ålim. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:s d. 1 dennes på bordet lagde mern.:
N:o 35, i anledn. af återremiss utaf Utsk:s utlåt. N:o 5;
N:o 36, i anledn. af återremiss af betänk. IV:o 6; och
N:o 37, i anledn. af äterrremis utaf utlåt. N:o 7.
Föredrogos, men lades, på flera ledamöters begäran, å nyo på
bordet, SlatsUtsk:s d. 4 dennes e. m. bordlagde utlåt:n:
N:o 73, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens 4:de
hufvudtitel; och
N:o 74, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens 5:te
hufvudtitel.
Vid föredragning af StatsUtsk:s d. 4 dennes e. m. på bordet
lagda mern. N:o 79, i anledn. af erhållen återremiss å utlåt. N:o
36, blef detta mern. lagdt till handlingarne.
Föredrogos och biföllos StalsUtsk:s nedannämnde d. 4 dennes
e. m. på bordet lagde utlåtin:
N:o 80, i anledn. af väckt motion, ang:de återställande till
Kalmar domkyrka af arrende-inkomsterne utaf jordlägenheter, tillhörande
Kalmar f. d. fästning;
N:o 81, i anledn. af väckte motioner om försäljning till skatte
af en del kronan tillhöriga fisken m. m.;
N:o 82, i anledn. af väckte motioner, ang:de förhöjning i priset
å salpeter:
Den 8 Mars f. m.
85
N:o 83, i anledn. af väckt motion om optionsrätt för Umeå
stad till det s. k. lazarettsfisket eller nya försöket;
N:o 84, ang:de ersättandet af kostnaderne för sednast sammankallade
riksrätt;
N:o 85, ang:de det staden Wexiös näringsidkare beviljade förlagslåns
återbetalande lill Riksg.kont.
N:o 86, i anledn. af föreslagen afskrifning af det för Kottholms-kanalens
anläggning och sågströmmens upprensning beviljade
lån;
N:o 87, i anledn. af revisoren vid Riksg.kont. A. L. Kuhlaus
enkas ansökning om förhöjd pension;
N:o 88, i anledn. af väckt motion, ang:de Ridöns anslående
till allmänning åt Färentuna härad; samt
N:o 89, i anledn. af väckt motion, ang:de befrielse för gästgifvaren
Eskil Johansson från debiterad rote-vakansafgift.
Föredrogs Ranko-Utsk:s d. 4 dennes e. m. på bordet lagda
mern. N:o 31 med hemställan, att ett tillfälligt förskott måtte meddelas
åt fonden för belåning af fast egendom.
Gr. Cronhjelms vid detta mern. fogade reservation, upplästes på
begäran af
Hr F åhraeus, Olof Immanuel, som derefter yttrade:
BankoUtsk:s förevar, betänk, finner jag gåtolikt, olagligt och
oklokt; gåtolikt, emedan det synes oförklarligt, huru det kunnat få
kraft af beslut, då, af Utsk:s 36 ledamöter, 21 deremot reserverat
sig; olagligt, emedan utbrytandet af ifrågavar. del. från lånerörelsen
i det hela icke är förenligt med den för Utsk. gällande instruktion;
hvarvid äfven bör anmärkas, att, genom förslagets antagande, R. St.
på förhand förbundit sig att fortfarande utvidga fastighetslånerörelsen,
på de öfrige fondernes bekostnad. Jag anser slutligen den föreslagna
åtgärden oklok, emedan genom lånerörelsens utvidgande i
en tidpunkt, då, såsom nu, man har mera skäl att klaga öfver för
stor än för liten länetillgång, man skulle framdeles betaga sig möjligheten
att från ifrågavar. fond anordna något lån, och sådant för flere
års tid, änskönt lånebehofvet dä tilläfventyrs kunde blifva verkligt
trängande. På dessa och på de af Gr. Cronhjelm i dess reservation,
samt af öfrige reservanter anförde grunder, anhåller jag om
afslag ä Utsk:s betänk.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag hade ämnat begära, att
såväl Hr Bogemans, som de öfriga reservationerne måtte blifva uppläste,
men om ingen af Ståndets ledamöter försvarar Utsk:s betänk,
så yrkar jag icke på uppläsningen.
Hr Gripenstedt, Joh. Au g.: På de skäl, som redan blifvit
anförde, vill jag blott hafva nöjet att äfven lägga min röst till
deras, som uttalat en förkastelsedom öfver delta betänk.
Uppå härefter framställd propos., afslog R. o. Ad. BankoUtsk:s
mern. N:o 31.
Sfi
Den 8 Mais f. m.
Dä nu föredrogs Banko! Itsk:s d. 4 dennes e. in. på bordet
lagda meni. N:o 32, i anledn. af återreniiss af Utsk:s utlåt. N:o 12,
blef detta mern. lagdt till handlingarne.
Föredrogos och biföllos BankoUtsk:s d. 4 dennes e. m., på bordet
lagda utlåt:n N:o 33, i anledn. af mjölnaren Isak Forssells ansökning
om eftergift af straffränta samt rättegångskostnads ersättning
till bankodiskontverket; samt N:o 34, i anledn. af commercerädet
B. H. Santessons ansökning om eftergift af öfverräntan af åtskilliga
diskontlån.
Hr Lefrén, Joli. Pehr, anförde skriftligen:
Sedan H. R. o. Ad. d. 4 dennes återremitterat BankoUtskrs
mern. N:o 24 rör:de mvnlenlietens benämning och indelning, samt
kopparmyntningen m. m., anhåller jag vördsamt att, till mitt samma
dag afgifna yttrande i frågan, fä göra följande tillägg, samt att detsamma
äfven måtte få medfölja återremissen.
Som jag ansåg den af Utsk. tillstyrkta tiodelningens införande
i myntet vara den ojemförligt vigtigaste punkten i förslaget, så
underlät jag med afsigt alt göra några anmärkmr vid Ulsk:s förslag
i öfrigt, samt tillstyrkte detsammas antagande oförändradt.
Men sedan förslaget blifvit återremitteradt af samtliga RiksSt:n,
tager jag mig friheten nu göra nedanstående anmärkmr vid det
samma,
med vördsam anhållan, att Utsk. läcktes å dem fästa någon
uppmärksamhet.
l:o Myntets enhet kan icke utan olägenhet helt naket kallas
riksdaler, emedan förblandning kommer att äga rum mellan
de 3:ne olika riksdalrar, som nu finnas. Att begagna riksdaler
kurant går ej heller an, emedan tilläggsordet kurant antyder ett
sämre myntslag, än landets hufvudmynt, hvilket strider emot sanna
förhållandet, och således nödvändigt mäste undvikas.
Jag föreslår derföre, lika med Utsk., att myntenheten må blifva
j r:dr silfver, men alt den må kallas: riks-mark. Detta namn
synes mig vara så mycket lämpligare, som j daler alltid hetat
mark, och således :j riksdaler bör hela riksmark, hvartill kommer,
att den äldsta r:drn specie verkligen var indelad i 4 mark.
2:o Myntenhetens tiondedel måste nödvändigt få eget namn,
emedan i vårt allmänna räkrtesystem hvarje 10-fald har eget namn:
tio — hundra — tusende, samt tiondedel — hundradedel —
tusendedel.
Jag föreslår derföre, att myntenhetens tiondedel må kallas
Krona samt således 1 riksmark = 10 Kronor = 100 ■penningar.
1 Krona = 10 penningar.
3:o Förslaget innehåller, att minsta silfvermyntet skall vara }
af myntenheten, således 25 penningar (12 sk. r:gds). Min tanka
är, att detta myntstycke bör försvinna, samt att i dess ställe präglas
2:ne myntstycken, det ena l af myntenheten (20 penningar),
det andra af myntenheten (10 penningar 1 krona).
Dessa begge myntstycken böra innehålla finsilfver i förhål
-
Den S Mars f. m.
87
lande till den del de utgöra af myntenhelen, men slås af 8-lödig
halt, hvarigenom de blifva lagom stora, det förra något större än
nuvar. r.dr Specie (] af enheten 12 sk. r:gds), det sednare
något mindre än delta.
Enligt detta förslag skulle silfvermynten blifva följande:
1 å 4 riksmark = 1 r:dr specie innehåller:
-j o o ti finsilfver — t g ö 0 koppar bruttovigt T|5 #.
1 å 2 riksmark = r:dr specie innehåller:
T o fl finsilfver — iJa & koppar hruttovigt TJS 8.
1 å 1 riksmark = { r:dr specie innehåller:
Hioff ti finsilfver — 8 koppar bruttovigt TBB #.
1 a J riksmark — r:dr specie innehåller:
1 »Vffff ti finsilfver — ,nVoo ti koppar bruttovigt , J o 8.
1 ä y riksmark (2 kronor 20 penningar):
töVö ti finsilfver — TBVe 8 koppar bruttovigt 1Ö?5B ti.
1 ä y1^ riksmark (1 krona 10 penningar):
VffaVo ti finsilfver — 1Ö'Ö% B ti koppar bruttovigt ö ti.
Remedium för de 2:ne minsta 8-lödiga mynten kunde bestämmas
lika med det, sorn nu är gällande för 1's r:dr species (12 sk. rgds).
Med tillhjelp af de 4 sistnämnde myntstyckena, kunna alla
10 tal liqvideras med begagnande af 1 eller 2: ne af dem. Skulle
man anse riksmarkstycket (kronan) vara för litet, sa kan det
utan skada uteslutas.
4:o Förslaget till kopparmyntet behöfver någon jemkning. Enligt
detsamma skulle 3:ne utmyntningsgrunder finnas.
1) 10 penningstycken å 600 r:dr per Sk t? Stäp.vigt (320 ti)
dä hvarje sådant mynt komme alt väga 0,0533333 etc. 8 -
2) 5 penningsstycken' å 500 r:dr per Sk# Stap.vigt D:°
0,032 8 (,' ’„ 8).
3) 2 pénningestycken å 400 r:dr per Sk# Stap.vigt D:o
0,0t6 8 (Als ti).
1 pennin gesly eken å 400 r:dr per Sk# Stap.vigt D:o -
0,008 8 GAs ti).
2 penningestycke ä 400 r:dr per Sk# Stap.vigt D:o
0,004 8 (lBVo ti).
Dessa myntstycken utgöra ojemna delar af marken, och det minsta
är alltför litet och ohandterligt.
Jag föreslår, att 10 penning af koppar icke må myntas, samt
att de öfrige må blifva:
1 å 5 penningar å 400 riksmark pa 1 Sk# stapel.vigt (500 pa
1 Sk# vict.vigt - ä 400 #), då hvarje styckes vigt blir 0,04 #
(isa &), gör 25 på 1 8.
1 å 2 penningar å 320 riksmark pa 1 Sk# stap.vigt (320 #)
(400 riksmark på 1 Sk# vict.vigt ä 400 ti)
0,02 # (TJB #) gör 50 på 1 ti.
lä 1 penning å D:o D:o
0,01 # (via), gör 100 pa 1 #.
lä» penning å D:o D:o .
0,005 # (T0V5 #) gör 200 pa 1 #.
88
Den S Mars f. ra.
Detta system är enklare, redigare, lättare att verkslälla, samt
lemnar mera passande mynt i afseende på storleken.
Om II. Utsk. behagar skänka dessa anmärkmr, sä väl vid silfver-
som koppar-mynten, någon uppmärksamhet, hvarom jag vördsamt
anhåller, så torde rättast vara att från K. myntet reqvirera opräglade
myntplattar på de af mig föreslagne myntstyckena, då
det skall visa sig, att mina anmärkmr äro grundade.
Remitterades till Banko-Utsk.
Föredrogos, men lades, på begäran af flere ledamöter, ånyo på
bordet Allm. Besv.- och Ekon.Utsk:s nedannämnde d. 4 dennes e.
m. på bordet lagde betänk, o. utlåt.:
N:o 27, i anledn. af väckt motion, ronde reorganisation af
Stockholms allmänna barnhus-inrättning; och
N:o 28, i anledn. af väckt fråga om upphörande af Skånska
kavalleri-reg:tenas s. k. fot- och ädermoten.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s d. 4 den
nes
e. m. på bordet lagde uttät:n:
N:o 29, i anledn. af väckt fråga om upphäfvande af föreskrifterne,
ronde nummerhästarnes vid indeldla kavalleriet förseende med
sqvadronsmärken; och
N:o 30, i anledn. af väckt fråga om utgörande af böterne för
vanvård af nummerhäst till ruslhållsdelägarne.
Föredrogs Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s d. 4 dennes e. m. på
bordet lagda betänk. IX:o 40, i anledn. af väckt motion, om förändring
i sättet för lumpsamling.
Hr von Stockenström, Carl Reinh. Polheim: Jag får
vördsammast anhålla det R. o. Ad. behagade afslå det nu upplästa
betänk. Vid denna riksdag har till Ekon.Utsk. inkommit åtskilliga
motioner, åsyftande att genom föreslagna inskränkningar uti den rätt,
att under kringresande i landet verkslälla uppköp af diverse saker,
som hittills varit medgifven för ätskillige personer, under namn af
lumpsamlare, glasförare, hästhandlare och flera, förekomma det ofog,
som af dessa personer skall i landsorterne föröfvas. Jag vill visst
icke bestrida det dylikt ofog kan hafva ägt rum; men jag har likväl trott
att de anmärkte missbruken kunnat förekommas om gällande författningar
behörigen efterlefvats. Dessutom mäste jag såsom en inkonseqvens
å Utsk:s sida anmärka, att Utsk. föreslagit inskränkningar
endast i fråga om lumpsamlare, men icke om de andra ofvannämnde
personerne. De förra hafva dock det företräde, framför de öfrige,
att de, genom sitt kringresande och uppköpande för pappersbrukens
räkning af lumpor, bereda en stor lättnad för denna ganska vigtiga
fabriksnäring. Slutligen har jag icke kunnat förbise, att den nu föreslagna
inskränkningen, i afseende på pappersbruksägares rättighet
att låta genom särskildta kringresande personer uppköpa sitt råämne,
står i strid med den handelsfrihet, som genom 1846 års författning
blifvit Svenska folket medgifven. Derföre hade Utsk., i och
Den S Mars f. m.
S0
med detsamma motionerne i ämnet blifvit tillstyrkte, jemväl bordt
föreslå R. St. att hos K. M. anhålla om npphäfvande af den §. i
handels-ordn:n, sorn medgifver handelsfrihet för medborgare i allmänhet.
Desse äro grunderna för mitt yrkande af afslag å betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Då jag begärt ordet för att
anhålla om bifall till Ekon.Utsk:s förevar, betänk., ber jag att i korthet
få redogöra för det förhållande som ledt Utsk. till det slut,
hvaruti det stannat, för så vidt skälen derföre skulle anses icke uti
sjelfva betänk, nog tydligen ådagalagde. Efter det K. com.-colhm.,
på grund af K. M:s nåd. skrifvelse d. 20 Januari 1824, d. 9 Febr.
samma år utfärdat en kungörelse, innefattande nu gällande sladganden
i ämnet, hafva vid alla påföljande riksdagar motioner blifvit
väckte, hvaruti äskats npphäfvande af berörde kungörelse samt i
stället föreslagits andra stadganden med syftning att förekomma eller
åtminstone minska anmärkta olägenheter. Vid verkställigheten af
sagde författning, har man icke kunnat undgå att finna, det till missbruks
förekommande föreskrifne kontroller varit af egenskap att endast
med största svårighet kunna pä ett tillfredsställande sätt uppfyllas.
Deri föreskrifves bland annat, att K. befrde icke må utfärda
pass åt lumpsamlare till kringvandring, med mindre än att de äro
af god fräjd. Betyg derom skall meddelas af vederbör, presterskap.
Huru kan väl denna auktoritet med full sakkännedom meddela sådane
betyg om personer, som under åratal kringstryka riket, och
ofta kunna på aflägse orter begå förseelser, hvarom presterskapet i
deras hemort icke äger någon kännedom? Då likväl någon bestämd
förbrytelse eller något anmärkn:svärdt emot dessa personer icke blifvit
hos vederbör, anmäldt, äger presterskapet ju icke rätt att vägra
betyg om fräjd. Af detta enkla, exempelvis anförda förhållande
visar det sig, huru föga gagneliga i verkligheten de föreskrifne kontrollerne
varit. Derjemte uppgifves det af personer, som synas äga
full sakkännedom, att lumpsamlarne under sina vandringar kringsprida
osedlighet; hvarförutan de plottra på allmogen öfverflödiga
och onyttiga saker, dem de i utbyte mot lumpor till liqvid erbjuda.
Det är egentligen från allmogen, som klagomål i detta afseende försports.
Vid sisth riksd. väcktes jemväl motion i ämnet af landsten
i Christianstad, Ilr von Rosen, i anseende till de oordningar, som
inom hans län i berörde hänseende yppat sig. På grund af allt
delta, har Utsk:s majoritet trott, att då 1824 års merberörde kungörelse
icke uppfyllde det dermed åsyftade ändamål, man borde vidtaga
något steg, som kunde på ett mera verksamt sätt afhjelpa de
anmärkta missbruken. Jag medgifver visserligen att dylika missbruk
jemväl må förefinnas bland glasförare och s. k. skojare, och att man
äfven ägt någon anledn. stadga inskränkning i deras nu ägande rätt
att kringvandra, så vida icke särskilda omständigheter väckt betänkligheter
mot dylik åtgärd; men dels kan jag icke inse att R. St.,
derföre att Utsk. icke föreslagit något i afseende på desse sistnämnde,
skulle anse sig förhindrade alt i fråga om lumpsamlare vidtaga
nödvändiga åtgärder; dels är det ock en väsendtlig skilnad emellan
den skada, som lumpsamlarnes kringstrykande förorsakar, och den
90
Den 8 Mars f: m.
sorn de mera fåtaliga glasförarne m, fl. kunnat åstadkomma. Jag
anhåller derföre, att 11. o Ad. ville, med behjertande af desse och
öfriga i Utsk:s betänk, anförda skäl, lemna sitt bifall till dess förevar.
betänk.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: Inom Utsk. har jag reserverat
mig emot ifrägav. betänk., och anhåller derföre i fullföljd deraf
att R. o. Ad. ville afslå detsamma. Jag anser detta betänk, vara
godtyckligt och orättvist. För det närvar, finnas kontroller stadgade,
som, ifall de efterlefvas, efter min öfvertygelse äro fullt tillräckliga
att förekomma de olägenheter, lumpsamlarnes rätt att kringvandra
möjligen må kunna åstadkomma. Utsk. bar visserligen sagt att dylika
olägenheter skulle existera, men något egentligt bevis derföre är
hvarken af Utsk., eller någon af motionärerne anfördt. Man
borde väl annars tro, att 0111 så stora missbruk vid nämnde rättighets
utöfvande inom riket ägt rum, sora man förespeglat, någon
lumpsamlare derföre blifvit tilltalad. SA vidt jag känner, har likväl
något sådant fall hittills icke inträffat. Afven, med antagande deraf,
att de anmärkta olägenheterne verkligen ägt rum, anser jag dem
dock icke vara af beskaffenhet, att man derföre borde förbjuda lumpsamlare
att fortfarande såsom hittills resa kring landet. Jag anser
Utsk. således hafva gått tillväga i en oriktig ordning. Om Utsk.
ansett de nu föreskrifna kontrollerne icke göra tillfyllest, borde det
hafva föreslagit deras skärpande; men att vilja borttaga missbruket
på det sätt, att man borttager allt bruk, är något för mycket orättvist.
Derföre att en och annan felar, bör väl icke alla de öfri
ge,
som icke felat, beröfvas sin rätt. Och det mätte väl vara en
genom den sednaste näringsförfattningen utvidgad och bekräftad
rättighet för hvarje välfräjdad Svensk man, att. få resa omkring och
på ett ställe uppköpa samt pä ett annat försälja hvilka varor han
behagar. Frih. Cederström, Claes Rudolf, har påstått att presterskapet
skulle vara nödsakadt att alltid på begäran lemna fräjdebevis,
och att, i händelse något brott eller något klandervärdt icke blifvit
emot den ifrågakomne personen anmärkt, presten skulle vara skyldig
alt gifva honom bevis om god fräjd. Detta tror jag icke vara
enligt med verkliga förhållandet. Jag förmodar nemi., att om individens
fräjd icke är för presten så väl känd, att han anser sig kunna
lemna honom bevis om oklanderligt uppförande, han då, sin
pligt likmätigt, i det äskade beviset införer något yttrande om att
personens fräjd är under så eller så lång tidrymd för bevisets utgifvare
”okänd”.
Om man nu betraktar saken från pappersbruksägare^ sida, så
måste man inse obilligheten deraf, att beröfva honom ett lofligt sätt
att skaffa sig för hans fabrikation nödiga rudimaterier. Det skulle
verka ganska menligt på denna numera ganska betydliga närings
gren,
om dess idkare tvingades att för lumpornes anskaffande hålla
sig ombud i hvarje socken. Dessutom skulle det mycket fruktade
kringresandet derigenom alldeles icke upphöra, emedan bruksägarne
naturligtvis måste skicka personer till de särskilda socknarne för att
afhemta de der uppköpta lumporne. Detta sätt skulle naturligtvis
Den 8 Mars f. m.
91
förorsaka honom mycket mera besvär och kostnad än det närvar.,
hvarigenom näringen naturligtvis skulle lida. Vid föreg:de riksd.
väcktes äfven en motion i samma syftning, ehuru likväl icke till
den utsträckning som Utsk. nu gifvit åt frågan. R. St. afslogo då
all förändring af gällande författningar i ämnet, och jag hoppas att
Utsk:s nu förevar, betänk, matte få samma öde.
Frih. Cederström, Ja k.: Utsk. har uti delta betänk, föreslagit
R. St. att hos K. M. begära upphäfvande af comm.collegii
kungörelse af d. 9 Febr. 1824 samt att i stället skulle föreskrifvas
det lumpor borde samlas inom hvarje socken af någon derstädes
boende person. Om man nu förutsatte bifall härtill från R. St:s
och sedermera från K. M:s sida, hvad blefve väl då följden af ett
så beskaffadt påbud? Jo visserligen den, att om någon inom socknen
boende person ville dermed sig befatta, så blefve den der befintliga
säljbara lumpen på ett ställe samlad. Men hvad nytta hade
väl samhället deraf? Naturligtvis ingen, såvida händelsevis ett pappersbruk
icke funnes derstädes. Således mäste ju den samlade lumpen
af någon dertill af bruksidkare!! utsedd person afhemtas. Men
detta tyckes Utsk. icke hafva begripit. Vid sådant förhållande måste
man ju ändå tillåta en kringresande klass af lumpsamlare, som
resa från socken till socken och samla lump. Jag måste säga, att
jag håller de värde reservanterne räkning för det de skiljt. sig från
Ulsk:s majoritet i förevar, fråga. Efter min öfvertygelse skulle Utsk:s
förslag icke lända till båtnad för samhället i det hela, och ännu mindre
för pappersfabrikationen enskildt; en näringsgren, som på de
sednare åren gått så framåt, att Vi numera icke behöfva köpa papper
utifrån, utan tvertom kunna till utlandet aflåta värt öfverflöd i
det afseendet. Om man nu lade hinder i vägen för lumpens samlande
inom landet, fruktar jag att bruksidkarne skulle nödgas förskaffa
sig sin rudimateria utifrån, hvilket för icke längesedan var fallet,
och det till betydliga qvantitetcr. Detta vore dock en riksförlust.
Frih. Cederström, C. R., har anklagat presterskapet att hafva
lemnat vanfräjdade personer bevis om god fräjd. Han säger nemi.,
att presten är skyldig att lemna fräjdebevis åt hvarje person, som
anmäler sig såsom lumpsamlare. Men om presten icke skulle känna
hans fräjd, så faller det af sig sjelf, att han i beviset sätter:
fröjden okänd. Gör han det ej, så står han derföre i ansvar. Att
en person, sorn varit straffad för stöld, anmäler sig hos presterskapet
och erhåller ett bevis om god fräjd, lärer väl aldrig hafva inträffat;
dertill äro vederbör, alltför försigtige. Jag anhåller om afslag
på Utsk:s betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Jag anhåller att med några
ord fä besvara de inkast, som emot min sednaste framställning
blifvit gjorde. Gr. Gyldenstolpe har bland annat sagt, att det för
pappersbruksidkaren skulle medföra allt för stor kostnad, om han
blefve ålagd att på annat sätt, än nu äger rum, låta ihopsamla sitt
råämne. Men jag hemställer om detta skulle blifva förhållandet.
Mig synes det vara klart, att man utan ökad, åtminstone med obetydligt
ökad kostnad skulle få sina lumpor, om de ihopsamlades af
62
Den 8 Mars f. m.
särskilde ombud inom socknarne eller inom vissa distrikter, jemfördt
med hvad för det närvar, utgifves åt de utskickade. Det fanns tillförene
en författning, som vid ansvar ålade rikets innebyggare att
vid efterfrågan utlemna sina lumpor åt pappersbrukens lumpsamlare.
Denna författning är visserligen för längesedan upphäfven; men kännedom
derom har, säges det, icke spridt sig öfverallt, utan troligen
finnes det ännu manga ställen, der allmogen fortfarande anser sig
vara skyldig aflemna sin lump. I alla händelser, ifall lumpsamlaren
pockar på sin förmenta rätt, såsom ofta lärer händt, och den hemsökte
nekar, uppstår ju lätteligen stora obehag, huru trätan än må
slutas; Man ger stundom vika, endast för att få husfred, fastän man
tror eller vet sig hafva rätten på sin sida. Sådane målningar afliöras
åtminstone frän allmogens sida. Tillförlitlige personer af andra
Stånd hafva deri instämt. Detta syntes Utsk. värdt att behjerta.
Frih. Jakob Cederström har yttrat, att de, som skulle afhemta
de inom distrikten samlade lumporne, vore att anse lika med de
nu vanliga lumpsamlare. Del tror jag dock beror på ett misstag; ty
det mätte väl vara skillnad emellan att resa omkring och samla lump
i gårdarne eller att blott afhemta den från ett bestämdt ställe, och
derpå föra den direkte till pappersbruket. Med dessa sednare botman,
efter min tanka, väl icke befara samma olägenheter, som med
de förre. Frih:n har vidare sagt, att man alldeles icke behöfver
frukta för att presterskapet skall utgifva obehöriga fräjdebevis, enär
vidrigt förfarande är ansvar underkastadt. Jag har icke heller sagt
annat. Men jag har trott att presterskapet icke alltid kan känna de
personers fräjd, som om bevis sig anmäla, i det man likväl icke
anser sig berättigad, att i prestbeviset inrycka sina tvifvelsmål om
en persons goda uppförande, då han måhända i sin ort ej uppfört
sig annorlunda än tillbörligt; och detta påstående vidhåller jag fortfarande.
Dessutom är här icke så mycket fråga om hvad man egentligen
kallar vanfräjdade personer, eller sådane som begått ett eller
annat brott, utan om sådane vanartige personer, som med tiggeri
och ofta med hot och pock besvära den om sina rättigheter mindre
underkunniga allmogen. Gr. Gyldenstolpe har anmärkt, att Utsk.
icke skulle bestyrkt de förhållanden det uppgifvit. Mig förefaller
detta besynnerligt; ty om så vore, skulle Utsk. väl vara skyldigt att
t. ex. med utdr. ur domböcker uppgifva och styrka enskilda fakta,
dem ledamöterne till stöd för sin öfvertygelse kunna äga att enskildt
erinra sig? Sådant skulle leda till en onödig och olämplig vidlyftighet.
Den allmänna meningen inom de särskilda RiksStm, torde
jemväl vid afgörandet här göra tillfyllest. De som hafva denna öfvertygelse,
torde på grund deraf få yrka den nu gällande författningens
utbytande emot en lämpligare. De åter, som äro af motsatt
tanke, behöfva naturligtvis icke rätta sig derefter. Mig synes omständigheterna
kräfva någon åtgärd i den rigtning som Utsk. föreslagit,
och jag ser ej för närvar, någon lämpligare utväg, än som
i dess förslag innehålles.
Hr Fåh ricus, Olof Immanuel: Lika med flereföreg:de talare,
kan jag icke gilla hvad Utsk. i förevar, betänk, föreslagit. Jag
Den- 8 Mars f. m.
93
lemnar i sitt falla värde det motiv som derföre legat till grund,
eller att de missbruk, lumpsamlare föröfvat, allmänt blifvit föremål
för klagan och påkalla rättelse. Jag vill icke bestrida att sådane
ägt rum; men om man vill förebygga dem, bör man deremot söka
andra korrektiver än dem Utsk. nu föreslagit. De inskränkningar,
Utsk. påyrkat, skulle verka särdeles hämmande för papperstillverkningen
här i landet. Det är nemi. klart, att råämnet för papperstillverkningen
i sådant fall skulle blifva fördyradt, och i samma mån
äfven fabrikatet. Derigenom äfventyrade man lätteligen, att i stället
att man hittills kunnat exportera icke obetydliga qvantiteter papper,
man kunde komma i behof att importera denna vara. Ett sådant
förhållande tror jag icke vore att eftersträfva, och på dessa samt de
flere skäl andre talare anfört, anhåller jag om afslag å Utsk:s betänk.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Det förefaller mig som om de,
som varit med om förevar, betänk., deruti velat uttala en protest
emot de nya näringsförfattningarne. Hvad tanke man än må hafva
om dessa författningars lämplighet, så synes det mig som om man
icke uti enstaka fall bör söka åstadkomma en förändring i de uti
berörde författningar uttalade principer. För min del är jag ock
öfvertygad, att man icke skulle lyckas att, på grund af Utsk:s ifrågavar.
tillstyrkande, få af K. M. medgifven en inskränkning uti den
rätt, som numera tillkommer hvarje Svensk medborgare, så länge
K. bef:de, på sätt nu är förhållandet, äro skyldige att lemna pass
åt alla s. k. välfräjdade och äfven straffade personer, som kunna
vilja kringstryka landet i akt och mening att utöfva någon loflig näring,
eller ock blott för att passa på tillfället att på olofligt sätt
skaffa sig förtjenst. Vid sådant förhållande, kan jag icke inse något
skäl, hvarföre man skulle beröfva lumpsamlaren det lofliga yrket;
följden kunde ju deraf blifva, att han sloge sig på olofliga näringsfång.
Dessutom äro dessa personer af större vigt för pappersfabrikationen,
än mängden föreställer sig. Jag tror derföre att, så länge
man har brist på denna vara och flere pappersbruk nödgas skaffa
sig sitt förråd utifrån, bör man snarare söka uppmuntra, än inskränka
detta näringsfång. Förslaget alt bruksägarne borde åläggas
hålla sig kommissionärer i landsorterne, kan jag icke gilla, emedan
ett sådant åliggande skulle vara allt för betungande för dem. Deraf
kunde ock uppkomma åtskilliga tvister emellan särskilde bruksidkare,
hvilka gjorde anspråk på en och samma persons verksamhet.
På dessa grunder instämmer jag med dem, som yrkat afslag å förevar.
betänk.
Hr Hammarberg, Carl Axel: Såsom min reservation utvisar,
har jag i denna fråga hört till minoriteten inom Utsk. Flere
föreg:de talare hafva redan uttryckt de åsigter, jag velat omnämna,
hvadan jag kan vara ganska kort. Det förefaller mig högst besynnerligt,
att Utsk. vill föreslå R. St. att stifta lagar om huru pappersbruksidkare
skola samla sitt behof af lumpor. Det sätt som derföre
föreslagits, är dessutom alldeles overkställbar!. 1 det län, der jag
bor, finnas 8 sådana bruk. Om nu dessa skulle i de särskilde socknarne
antaga hvar sin kommissionär, så blefve ju följden deraf myc
-
94
Den 8 Mars f. m.
ket trassel samt kollisioner emellan bruksidkarne. För öfrigt anser
jag det vara olämpligt och skadligt, att lägga dylika band, som de
föreslagne, på en näring, som i de sednare åren allt mer och mer
gått framåt. Tillverkningen i Sverige af papper uppgår för det närvar.
till ett värde af omkring 1 million r:dr b:co, hvaraf j exporteras.
Hittills har bruken icke inom landet kunnat få hela sitt behof
af råämne. Ett af de största pappersbruken, Klippan i Skåne,
får en stor del af sitt förråd af lumpor frän de Danska öarne. Om
då Utsk:s förslag nu går igenom, och jemväl bifalles af K. M., så
blefve idkarne af denna näring satte i förlägenhet om hvar de skulle
få sitt råämne. De nödgades då med stor kostnad hemta det utifrån.
Frih. C. R. Cederström har påstått, att presterskapet icke
skulle kunna med full visshet känna lumpsamlarnes fräjd. Jag får
dervid erinra, att förpassningen endast gäller för 3 månader i sender,
hvarunder lumpsamlarne vandra omkring. Skulle under den
tiden något straffvärdt begås af den förpassade, lärer vederbör, icke
underlåta att derom underrätta presterskapet. Dessutom åligger det
pappersbruksägaren att inom December månad hvarje år till K.
befrde insända förteckning på de personer, han för det följande året
ämnar att såsom lumpsamlare använda, hvilka då förses med prestbetyg
samt förpassning. Då synes det mig som om alla möjliga
mått och steg voro vidlagne till förekommande af de oordningar,
som här äro öfverklagade. Man har vidare framhållit den skada
och den förargelse, som desse lumpsamlare under sitt kringresande
förorsaka medelst tiggeri och obehörigt kringstrykande. Detta måtte
väl numera vara förekommit genom 1846 års faltigvårdsstadga. Man
har vidare anmärkt, att personer antagas, som icke äro fullt arbetsföra.
Detta är sannt, men det har jag ansett just vara en fördel
för samhället, emedan dessa eljest, hvar i sin hemort, skulle falla
fattigvården till last. På dessa och de ytterligare grunder jag redan
i min reservation framställt, anhåller jag vördsammast, att R. o. Ad.
behagade afslå Utsk:s förevar, betänk.
Hr Oxehufvud, Olof Philip: På de talares anföranden,
hvilka yrkat afslag å Ekon.Ulsk:s nu förevar, betänk., synes det mig,
som om något misstag skulle råda om Utsk:s verkliga mening. Utsk.
har alldeles icke ifrågasatt något förbud för lumpors uppköpande,
utan endast föreslagit att pass icke måtte hädanefter meddelas lumpsamlare
att kringresa hela riket. Utsk. har endast afsett alt den
särskildta klass af kringvandrande medborgare, som nu finnes, derigenom
skulle upphöra, hvilken klass eljest allt mer och mer skulle
föröka sig och numera komma i större sällskaper, åtföljde af qvinnor
och barn, som besvära allmogen med ett oblygt tiggeri. Comm.-  collegii merberörde kungörelse af d. 9 Febr. 1824 föreskrifver visserligen
flere kontroller till förekommande af missbruk, såsom t. ex.
att lumpsamlaren skall resa ensam; att han innan pass honom meddelas
skall vara försedd med bevis om god fräjd och vara hos bruksidkaren
mantalsskrifven. Detta sista stadgande lärer likväl, efter
hvad jag hört, sällan iakttagas. Den siste värde talaren yttrade
sjelf i Utsk., att det skulle medföra allt för stora olägenheter för
Den 8 Mars f. m.
95
pappersbruks-idkarne om de nödsakades alt hos sig skattskrifva alla sina
lumpsamlare. Han medgaf således derigenom sjelf, att författningen
icke efterlefdes. Lika litet iakttages den föreskriften, att lumpsamlaren
skall resa ensam. Vanligen är lian åtföljd af hustru och barn,
mången gång äfven af föräldrar och syskon, ja t. o. m. af mera
aflägsna slägtingar. Det är visserligen sannt, alt dessa personer då
medfölja utan pass; men dels verkar allmänna medlidandet, dels
också det besvär, som deraf blefve en följd, att man icke vill taga
någon strängare åtgärd emot desse försvarslöse personer, eller låta
häkta dem och föra dem till länshäktet eller närmaste kronobetjent.
Hellre söker man så godt man kan förnöja dem och att på det sättet
blifva dem qvitt. Härigenom uppvexer en generation, som blifver liksom
en särskild nomadstam inom samhället; och att sedligheten hos
folket derpå icke vinner, torde vara klart utan bevis. Hvar och en
som bor på landet, känner åtminstone lill huru dermed verkligen
sig förhåller. Man invänder härvid, att detta skall förebyggas genom
ordentliga fräjdebevis. Men huru skall väl presterskapet hålla
reda på individernes fräjd, dä de hafva rätt att kringstryka hela landet,
och då, såsom i Utsk. uppgafs, pappersbruksägare i Skåne
sända sina lumpsamlare ända upp till Norrland. Blifva de under
tiden lagförde och dömde för brott, åligger det visserligen domstolen
att derom lemna vederbör, underrättelse, men innan den kommev
presterskapet i lumpsamlarens hemort till handa, kan han flere gånger
hafva fått förnyadt betyg om god fräjd, pä grund af hans föreg:de
vandel. Då Utsk., sjsom sagdt är, alldeles icke föreslagit
något förbud för lumpors uppsamlande, utan endast att pass för sådant
ändamål icke måtte utfärdas, sä är, enligt min öfvertygelse,
den nya handelsordmn och dess föreskrifter på intet vis för nära
trädd. Dessutom har Utsk. liemtat det hufvudsakligaste skälet för
sitt tillstyrkande från sjelfva coniin.collegii meranämnde kungörelse,
der det mot slutet säges, att K. bef:de årligen skulle uppmana ägarne
af pappersbruken att förskaffa sig inom socknarne eller pasloraterne
bosatte lumpsamlare. Nu tyckte Utsk. att då en sådan uppmaning
under 24 års tid ägt rum, det icke kunde vara för tidigt
att genom en författning ålägga vederbör, såsom en skyldighet, hvad
som hittills berott på deras fria vilja.
Ytterligare stöd för denna sin åsigt hemtade Utsk. deraf, att en ledamot
inom Utsk. upplyste, att en pappersbruksägare i hans hemort
vidtagit denna åtgärd, hvaraf följden blifvit, att denne efter 3 års
förlopp fått mera lumpor än han behöfde, så att han nödgats kontramandera
en del leveranser. Det tyckes vara naturligt att samma
förhållande öfverallt bör inträffa. Ty allt efter som lumporne tillkomma,
kunna de aflemnas på särskildta ställen i socknarne och
del emot kontant betalning. Såsom nu tillgår, skall man vänta till
dess att lumpsamlaren kommer oeh denne är sällan försedd med
penningar, utan i stället medföra' han kryddor, nålar m. m., hvilket
allt icke lemnar säljaren någon reel valuta för sin vara, eller
uppmuntrar honom att förvara sina lumpor. Någon gång medförer
lumpsamlaren t. o. m. skadliga och farliga varor, såsom arsenik.
Jag hyser således den öfvertygelsen, att det vore både bättre för
Sfi
Den 8 Mars f. m.
samhället och fördelaktigare för pappersbruksägaren om saken så
ställdes, som Utsk. föreslagit. Man har vidare anmärkt, att den utkomna
nya lösdrifvareförordmn samt den nya fattigvärdsstadgan skulle
förekomma de missbruk man här omtalat. Dessa författningar
föreskrifva visserligen kontroller i detta hänseende; men många af
dem äro af beskaffenhet att icke någonsin kunna begagnas. Jag vill
endast nämna den omständigheten, att om en lumpsamlare blir beträdd
med tiggeri, så må han häktas och lill sin hemort återsändas.
Men hur skall detta kunna bevisas. Sällan äro andra dervid närvar.,
än husbonden och hans tjenstefolk, hvilka icke få villna om hvad
husbonden rörer. Häktas nu en sådan person för tiggeri och föres
till länsmannen, så nekar han dertill och då några lagliga bevis ct
mot honom ej kunna anföras, så mäste han släppas. Följden häraf
blifver, att ingen vill underkasta sig besväret med att lagföra en
dylik person, utan han får fritt gå omkring och drifva sitt ofog.
För öfrigt upptager Utsk:s betänk, så fullständigt skälen för det tillstyrkande,
hvaruti Utsk. stannat, att jag icke vill upplaga R. o. Ad.
med något vidare anförande i ämnet, utan slutar med alt anhålla
örn bifall till detsamma.
Frih. Raab, Adam Christian: För min del kan jag icke
godkänna de ”fullständiga skäl”, Utsk., enligt den siste värde talarens
åsigt, skall hafva anfört till stöd för dess tillstyrkande uti förevar.
fråga, utan jag uppträder för att yrka afslag å Utsk:s betänk.,
och det synnerligast af 2:ne skäl, som, sä vith jag förnummit, ännu
icke blifvit af någon talare vidrörde. Om man nemi. äfven
skulle medgifva riktigheten af de anklagelser, som emot denna klass
blifvit riktade, eller att de, under sken af att utöfva ett lofligt näringsfång,
äfven använda olofliga utvägar till förtjenst, genom att
försälja förbjudna varor m. m., så får man väl lof å andra sidan
erinra sig, att om man skulle beröfva dem den del af deras näringsfång,
som vore loflig, så kunde man derföre icke hindra dem alt resa
omkring och idka olofligt näringsfång, alldenstund pass för kringresande
numera icke kan förvägras välfräjdade personer. För det andra
synes mig Utsk:s förslag vara af den beskaffenhet, att dess tillämpande
endast skulle förvärra det onda. Utsk. har nemi. föreslagit
att inom hvarje socken skulle utses en person, som finge sig uppdraget,
att samla lumpor, d. v. s. att för hvarje socken skulle antagas
en lumpsamlare. Men är det nu skadligt för landet att det
finnes omkring 40 lumpsamlare för hvarje pappersbruk, så vore det
väl ändå skadligare att hafva ett ännu större antal. Dessa socknelumpsamlare
skulle dessutom troligen jemväl idka handel, hvadan de
nu i detta afseende anmärkte olägenheter komme att fortfara. Svårligen
lärer man äfven kunna hindra dem från att kringresa från
socken till socken och samla ihop lumpen för att sedan föra den
till bruket, och att på dessa resor förfara på sätt anmärkt blifvit.
På dessa skäl, kan jag icke inse annat än afl samhället på det hela
gjorde en ganska lumpen vinst på den föreslagna förändringen,
och yrkar jag derföre afslag ä betänk.
Hr
Den S Mars f. m.
97
Hr von Hosén, Georg Ludv.: Då jag vid förra riksd. icke
lyckades åstadkomma en förändring i nu gällande författning ronde
lumpsamlare, hade jag beslutat att vid denna riksdag icke dermed
mig befatta, men då fråga derom nu blifvit af andra personer väckt,
anhåller jag alt derom fä yttra några ord. Jag finnér mig dessutom
uppmanad af den ylterligarre erfarenhet jag har om sjelfva
saken, att till besvarande upptaga ett och annat yttrande, som här
afgifvits. En talare har sagt, att det sätt för lumpors insamlande,
som Utsk. föreslagit, icke skulle Vara verkställbar!. Detta mäste
jag bestrida, på grund af den kännedom jag har deraf alt, bland
andra, disponenten af Klippans bruk i Christianstads län, det största
pappersbruk i Sverige, förskaffar sig största delen af sina lumpor
på det sätt Utsk. förordadt. Han har visserligen äfven andra lumpsamlare,
hörande lill den gamla stammen, som kringresa landet,
men antalet deraf minskas årligen just i anseende till olägenheter,
som denna klass medlemmar förorsakar samhället, åtminstone så
länge den är sä organiserad, som för närvar, vid de flesta pappersbruk.
Man har äfven sagt alt inga andra dertill användas, än de
som äro mindre arbetsföra och som eljest skulle ligga församlingarne
lill last. Sä är dock icke förhållandet inom förrberörde län, ty
der ser man ofta starka och arbetsföra personer sysselsätta sig med
detta yrke. För lättsinniga och lättjefulla personer har det ett visst
behag att fä kringstryka och, under sken af lumpsamling, utöfva
tiggeri. Denna böjelse för kringstrykande är ett ondt, som allt mer
och mer tär omkring. Jag skulle derföre önska, att man ville genom
antagande af Utsk:s förslag minska den del af det onda, som
af lumpsamlingen beror.
Gr. Gyldenstolpe: Hr Oxehufvud har sagt att Utsk. icke
afsett att förbjuda insamling af lumpor, utan att man endast borde
förbjuda landsh.-ne att utfärda pass att resa för dylikt ändamål. Jag
medgifver att betänk, dertill föranleder; men om man tänker sig
huru det i verkligheten skulle tillgå ifall ett sådant förbud utkomme,
så finner man genast att det vore illusoriskt. Ty om lumpsamlaren
vägrades pass då han uppgaf sig ämna kringresa i afsigt
att samla lumpor, så kunde han ju uppgifva något annat ändamål,
och då kunde, enligt nu gällande författningar, pass honom icke
vägras. Under en sådan färd, ser jag icke eller att det kan vara
honom förbjudet att köpa lumpor af den som vill afyttra sitt förråd,
lika litet som det kan förmenas honom att köpa sig mat under vägen.
Resultatet blefve således enahanda. Det vore då bättre att låta förblifva
vid hvad som är, hvarigenom man åtminstone hade kontrollera
qvar. Frih. Raab har redan före mig fästat uppmärksamheten
derpå, att de öfverklagade olägenheterne af tiggeri, allmogens
trugande att köpa en hop kram, m. m. skulle likaväl fortfara, äfven
om lumpsamlarne förbjödos att handla med lumpor. Då är
det bättre att låta dem få behålla denna lofliga näring. Hr Oxehufvud
har vidare omnämnt slutmeningen i 1824 års merberörde
kungörelse, hvaruti K. bef:de anbefalles att uppmana pappersbruks3
H. 7
98
D c ri 8 Mars f. m.
ägaren att låta insamla sina lumpor på det sätt Utsk. nu föreslagit,
och har den värde ledamoten i anledn. deraf sagt, att ändamålet
med den föreslagna författningen endast vore att få såsom lag stadgadt,
hvad som förut blott var en uppmaning till vederbör. Men
hvad har väl följden blifvit af dessa uppmaningar, som nu i öfver
20 år ägt rum ? Jo alt högst fä efterkommit dem. Detta torde väl
bevisa, att det icke ligger i pappersbruksidkarnes intresse att så göra:
och om man nu ålägger dem att inrätta sin lumpsamling på
detta sätt, sä vore det till deras skada, och det lär väl icke vara
meningen. Jag anhåller fortfarande om afslag å betänk.
Hr Oxehufvud: Jag begärde ordet då Frih. Raab yttrade
att någon skillnad ej skulle föreflnnas emellan de personer, som resa
landet kring och samla lumpor och de, som, enligt Utsk:s förslag,
pappersfabrikanterne skulle inom socknarne dertill utse. Jag
förstår icke huru man ens kan påstå någonting sådant. Det måste
väl vara gifvet, att den som är hemma i socknen, har ett band mer
på sig alt uppföra sig skickligt, än detta kringstrykande folk, som
icke har något hem. Om den förre skulle resa omkring i socknen,
hvilket alldeles icke är för hans yrke nödvändigt — och dervid
färdas antingen gående eller åkande, så är det väl icke troligt, att
han derunder skall begå något eller större sjelfsvåld, än om han
annars färdades inom socknen. Något behof af att resa omkring i
socknen för att ihopsamla lumporne kan jag icke inse skall uppstå.
Ty om genom kungörelser från predikstolen eller på annat sätt göres
allmänt bekant, att lumpor emotlagas och köpas pä ett enda be-'
stämdt ställe inom socknen eller distriktet, så kan man taga för afgjordt,
att hvar och en, som har lumpor att aflåta, ditförer sitt
förråd deraf, då han vet att han får det kontant betaldt. Gr. Gyldenstolpe
har sagt, att äfven om man bi folie Utsk:s förslag, sä att
pass icke hädanefter skulle kunna för lumpsamlare utfärdas, så skulle
dock, enligt hans förmenande, det lika fullt kunna inträffa, att desse
personer begärde att resa och att de sedermera under resan uppköpte
lumpor. Derpå får jag svara att, efter mitt sätt att se saken,
kan K. bef:de icke lemna pass åt lösdrifvare, såsom desse i sjelfva
verket äro, utan att ett visst ändamål och viss bestämmelseort uppgifves.
Jag har visserligen sett pass, utfårdadt för dylikt folk, der
det uppgifna ändamålet varit att besöka slägtingar, men det var
dock något skäl. Att de nnder tiden uppköpa lumpor, kan icke
förekommas. Men hvad som är mest anmärkningsvärd! i närvar,
förhållanden är det, alt den nu gällande författningen uppkallat en
särskild klass af medborgare, som slagit sig på ifrågavar. industri
och det endast för att få föra ett nomadiskt lefnadssätt och derunder
skaffa sig förtjenst både på lofligt och olofligt sätt. Man har
sagt, att det skulle verka skadligt på pappersfabrikationen, ifall idkarne
deraf ålades att hålla sig bofasta lumpuppköpare i socknarne.
Jag tror att om man utbyter ordet ”skada” mot ”litet mera besvär”,
så träffar man det rätta närmare. Jag yrkar fortfarande bifall
ä betänk.
Gr. Mörner, Carl: Då så mångå talande skäl blifvit anförde
Den 8 Mats f. ra
99
till afslag å förevar, betänk., vill jag icke nu ingå i någon detaljerad
granskning af hvad Ulsk. tillstyrkt. Men då, på sätt Hr Hammarberg
omnämnt, inom Kronobergs län finnas 8 pappersbruk, hvaraf
ett med machinverk, torde jag äfven kunna yttra mig om lämpligheten
af berörde förslag. Jag får dä säga, att jag för min del icke
finner den föreslagna nild. skrifvelsen fullt ändamålsenlig. Det är
visserligen sannt, att lumpsamlarne icke alltid äro af bästa fräjd och
att de sällan äro välkomne der de infinna sig. Jag får likväl upplysa,
att under de sednare åren har någon större olägenhet af det
nu brukliga sätt att samla lumpor icke försports. Jag hemställer
dessutom till Hrnne, om det skulle vara lämpligt eller ens möjligt
för dessa 8 pappersbruksägare, alt uti ett län, som består af 90
socknar, hålla ett ombud för hvarje socken. De som dertill sig
anmälte, vore visserligen icke sådane som vore mindre arbetsföra,
det blefve lösdrifvare som helst önskade en sådan befattning. Jag
tror att församlingarne i sådant fall icke skulle finna sig särdeles
belåtna med den vidtagna förändringen i sättet för lumpors insamlande.
På dessa grunder och då det nuvar. sättet synes vara mest
öfverensstämmande med bruksägarnes egen fördel, kan jag icke annat
än instämma med de talare som yrkat afslag å betänk.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Man har påstått att några
olägenheter hittills i landet icke försports af lumpsamlarnes kringvandringar
och till stöd derför påpekat, att Utsk. icke kunnat uppgifva något
enda sådant fall. En sådan anmärkn. är äfven gjord af Frih. Jakob
Cederström. Men samme värde ledamot brukar eljest, när fråga är
om enskilde personers eller korporationers förfarande, förbjuda allt
vidrörande deraf såsom stridande mot 90 § Reg.F. Detta har han
nu förgätit. Likväl står der uttryckligen, hvad han många gånger
för Ståndet uppläst, att enskilde medborgares och korporationers förhållanden
icke må i RiksSt:n komma under öfverläggning. Antingan
man nu anser lumpsamlarne såsom en korporation, eller blott
såsom enskilde, så måste väl 90 §:n vara tillämplig äfven på dem.
Ekon.Utsk. torde således hafva handlat riktigt, som underlåtit att anföra
något exempel för sina satsers riktighet. Dessutom tror jag
icke att man har skäl betvifla de olägenheter Utsk. omförmält, enär
dessa mångfaldiga gånger förut varit anförde och åberopade. Den
saken torde således kunna anses för afgjord. Då följer dernäst att
undersöka om det af Utsk. föreslagna stadgandet skulle medföra någon
olägenhet för pappersbruksägaren. Denna fråga har Hr von Rosen
redan tillräckligt besvarat, då han upplyst att det största pappersbruket
i riket begagnar till lumpsamling det sätt, som Utsk. föreslagit,
samt derigenom fått fullt upp hvad det behöft och äfven derutöfver.
Dermed tror jag också Hr Fåhraei anmärkn., om den skada
som skulle tillskyndas riket genom förminskning i pappersutförseln,
vara tillräckligt vederlagd. Då återstår endast frågan om de
olägenheter som förmenas skola uppkomma. genom en förminskning
i antalet af de lösdrifvare, som ofta kalla sig lumpsamlare. Efter min
tanka, vore väl en sådan förminskning tvertom gagnelig. Nu säga
100
Den 8 Mars f. m.
åtskilliga ledamöter, att när man icke kan förhindra kringvandring
af landstrykare, sorn sälja glas och annat, så borde man icke hindra
lumpsamlare. Jag tillhör icke dessa filantropers klass, utan önskar
att riket mätte befrias från så väl det ena, som det andra slägtet af
landstrykare. Men, invänder man, om det sker på en gång, så uppkomme
allt för stora svårigheter. Jag befarar tvertom att derest en
så fullständig förändring nu ifrågakomme, skulle alltför många filantroper
resa sig upp till vederböra försvar, hvarföre jag inskränker
mig till att yrka, det R. o. Ad. mätte bifalla Ekon.Utsk:s förevar, i
alla afseenden lämpliga förslag.
Hr Gripenstedt, Joli. Au g.: Man har här tvistat huruvida
de faktiska förhållanden, sorn Disk. i sitt betänk, åberopat, ägde
runi eller icke; eller om lumpsamlarnes kringresande i landet verkligen
förorsakar alla de olägenheter man här omtalat. Ehuru det
äger sin riktighet att dessa påståenden alldeles icke äro med bevis
tillräckligt styrkte, vill jag likväl nu antaga att någon olägenhet i berörde
hänseende verkligen förefinnes. Detta antagande kan likväl
icke leda mig till den slutsatsen alt man bör gilla Utsk:s förslag.
Hr Oxehufvud och de öfriga Hrr, som så ifrigt talat emot lumpsamlarnes
rättighet att kringresa, torde böra erinra sig en annan klass
af medborgare, som vida talrikare vandra landet omkring, och mot
hvilka allt det onda, som förebrås lumpsamlarne, säkerligen med
ännu mera skäl kan sägas; jag menar de s. k. gårdfarihandlanderne
frän Westergötland. Men någon inskränkning uti dessa personers i
lag tillförsäkrade rättigheter har icke varit i fråga. Jag kan då icke
inse hvarföre man nu i fråga om de stackars lumpsamlarne skall
beskärma sig så mycket och vilja för dem allena göra ett undantag
från den allmänna regeln, att hvar och en må, med iakttagande af
föreskrifne vilkor, ärligen sig försörja på sätt honom bäst synes.
Man bör dessutom besinna alt,vi till.en del hafva dessa föraktade
lumpsamlare att tacka för uppkomsten och beståendet af pappersfabrikationen,
hvilken numera intager ett ej origtigt rum bland öfrige
fabriksnäringar. Att således genom restriktioner rubba denna fabrikations
närvar, fördelaktiga ställning, tror jag vore mindre väl betänkt.
Man gäger visserligen alt ändamålet lika väl och utan olägenheter
kan vinnas på det sätt Utsk. föreslagit, och har åberopat
exempel på ett sådant förhållande. Ingen bestrider, att, såsom undantags-fall,
beroende pä lokala förhållanden, mindre konkurrens
m. m., lumpsamlingen någon gång kan med fördel så bedrifva»;
men huruvida det såsom allmän regel kan och bör antagas, är dermed
ingalunda bevist. Tvertom, torde hvar och en vid eftersinnande
lätteligen finna, att det verkligen finnes små tillfallighetsförtjenster,
som menniskorna af en slags inre tröghet underlåta alt begagna,
så framt ej tillfälle dertill sjelfmant erbjuder sig. Just sådant
är förhållandet med lumpsamlingen. Man bryr sig ej derom att
lumporna få ligga der de falla, om icke någon kommer och tar dem
ur händerna på folket. Derföre tror jag det vara nödvändigt att
personer finnas, sorn äro afnämare af dessa småsaker, som eljest
skulle såsom onyttiga bortkastas. Dessutom bör man väl aldrig
Den 8 Mars f. m.
101
sträcka sin ifver att borttaga missbruk derhän, att man dervid jemväl
tillintetgör det nyttiga bruket, och på hvad sätt missbruket i detta
fall bör förekommas, har Hr Fåhraeus redan antydt. På dessa
och andra af flere föreg:de talare utvecklade grunder, anser jag mig
böra rösta för afslag å betänk.
Hr Hammarberg: Af alla de yttranden, som här afgifvils sedan
jag sist hade ordet, vill jag lmfvudsakligast fästa mig vid Hr von
Rosens. Denne värde ledamot har sagt, att ägaren af ett pappersbruk
i Skåne får största delen af sitt behof utaf lumpor på det sätt
insamladt, som Utsk. föreslagit. Det är väl möjligt alt sådant låter
sig göra i Skåne, en folkrik provins med få pappersbruk; men i
den provins, der jag bor, Småland, der det finnes icke mindre än
8 dylika inrättningar, torde det icke så lätt kunna ske. Hr Oxehufvud
har påstått, att om en lumpsamlare frän Skåne vandrar upp
till Norrland och der begår brott, samt derföre lagföres och dömes,
så kan det hända att presterskapet i hans hemort icke derom får
underrättelse. Men den värde talaren måtte väl känna att domaren
under en brottmålsransakning från vederbör, infordrar prestbetyg.
Då lärer väl presterskapet på samma väg kunna få underrättelse om
utgången af rättegången. Således torde den invändningen böra förfalla.
Jag vill icke längre uppehålla tiden, utan inskränker mig lill
att fortfarande yrka afslag å betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Jag anhåller att endast få
framställa 3:ne anmärkmr till svar å från motsatta sidan emot betänk.
gjorda inkast. Man har sagt att det icke är skäl att för missbruk
upphäfva bruket. Jag får härtill genmäla, att om ett bruk
öfvergått till missbruk, så är det skäl alt bruket, om icke helt och
hållet upphäfves, dock inskränkes. Vidare har man sagt, att pappersbruksidkare
genom den föreslagna författningen skulle sättas i
ett undantagsförhållande. Men det är just fråga om ett undantagsförhållande,
sådant det i allmänna författningar städse behandladt
blifvit, hvaröfver man ansett sig böra särskildt lagstifta. Slutligen
har man sagt, att de nuvar. lumpsamlarne skulle blifva utan sysselsättning,
i händelse förslaget antoges. Men hvad hindrar väl dessa
personer att antaga en dylik kommissionärs plats inom socknen,
eller, ifall detta anses för inskränkt, inom ett större distrikt. Det
må väl vara, att ståndspersoner icke äro så mycket besvärade af
deras nu öfverklagade tiggeri och öfrige oseder; men, om de ej våga
sig att besvära herrgårdarne, så taga de sin skada igen i folkets
aflägsna och låga hyddor. Allmogen är det, sorn mest har olägenhet
af dem, och det är med afseende på de från denna klass allmänt
försporda klagomål öfver nu brukliga lumpsamlingssättel, som
Utsk. ansett sig böra framställa förevar, förslag; yrkandes jag vördsammast,
såsom förut, bifall dertill.
Gr. Gyldenstolpe: Jag uppträder för all besvara 2:ne af
Frih. Cederströms anmärkmr. Frihm har nemi. yttrat, att, när bruket
öfvergått lill missbruk, det vöre riktigt att upphäfva detta missbruk.
Deruti instämmer jag fullkomligt, men då bör det äfven va
-
102
Den S Mai s f. m.
ra bevist, alt det blifvit ett allmänt missbruk. Något sådant är likväl,
hvad lumpsamlare beträffar, ännu icke ädagalagdt. Vidare har
Frih:n sagt, att de, som nu befatta sig med samlandet af lump,
kunde göras till kommissionärer inom socknen; men om man besinnar,
alt inom en socken icke finnes lump i någon större mängd,
så är också gifvet, att det skall blifva svårt för en lumpsamlare att
dermed försörja sig, hvilket han deremot kan, om han får fara från
den ena till den andra socknen och hopsamla sä mycken lump,
han kan öfverkomma. Jag tror således, att dessa Frih. Cederströms
anmärkntr icke böra hindra R. o. Ad. alt afslå betänk.
Hr von Hartmansdorff: Med afseende på Frih. Cederströms
sista yttrande, anhåller jag, att R. o. Ad. ville erinra sig hurusom
det icke lärer vara sä sällsynt, att lumpsamlare begå våldgästning,
ej allenast hos allmogen, under det karlarne äro sysselsatte med arbete
på ägorna, utan äfven pä herregårdarne, dä endast qvinnor
äro hemma. Sedan så mycket blifvit taladt om bruk, missbruk och
pappersbruk, önskar jag, att R. St., såsom ägare till Tumba pappersbruk,
icke måtte visa sig mera bevägna mot lumpsamlare i allmänhet,
än vederbör. Tumba har under de sednare åren gjort så
betydlig vinst, att, om lumpsamlingen skulle kosta något mera, banken
derigenom icke gör någon betydlig förlust. Då Gr. Gyldenstolpe
anmält sig till ordets erhållande, så bör jag erinra Ståndet
att han, som har mycken förtjenst af brukets lyckliga ställning, äfven
är mycket mån om dess fortfarande vinning.
Gr. Gyldenstolpe: Det smickrande vitsord, jag af den siste
värde talaren erhållit, kan likväl icke afhålla mig att uppträda emot
hans anförande. Det är klart, att jag icke kan äga något intresse
uti denna fråga, emedan Tumba pappersbruk i sednare åren icke
begagnat lumpsamlare, utan förskaffat sig lump på annat sätt och i
större partier; men derföre att delta bruk icke har lumpsamlare,
bör det icke vara andra pappersbruk betaget att betjena sig af dylika
personer, för erhållande af erforderlig lump. Jag förnyar min
anhållan om afslag å betänk.
Hr F å h r« u s: Till hvad jag förut haft äran i ämnet anföra,
anhåller jag, alt, i anledn. af hvad sedermera förekommit, få tillägga
den omständighet, att det af Utsk. framställda förslag, utom det, att
jag finner det olämpligt, måste i verkställigheten blifva kraftlöst.
Förslaget afser förbud för utfärdande af pass åt lumpsamlare, men om
desse icke begära pass såsom lumpsamlare, utan för resor i enskilda
angelägenheter, hvilket icke kan dem förvägras, såvida de äga
god fräjd, hvilket äfven nu, enligt gällande föreskrifter, är ett villkor
för tilldelande af resepass åt lumpsamlare, kan jag icke inse huru
deras resor i sädane ärenden kunna förekommas, enär det lika
litet lärer kunna förmenas behörigen förpassade personer, att inrikes
orter emellan forsla lumpor, som hvilken annan vara som helst.
Ofverläggningen förklarades nu vara fulländad, hvarefter Hr
Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade bifalla Allm.
Besv.- o. Ekon.Utsk:s förevar, betänk. N:o 40.
Den S Mars f. m.
103
Denna propos. besvarades med blandade ja och nej, och då
Hr Landtm, sedermera hemstälde om R. o. Ad. ville afslå detta
betänk., ropades starka ja, blandade med nej, hvarpå Hr Landtm,
tillkännagaf, det han trott sig finna, att denna sednare propos.
blifvit besvarad med öfvervägande ja.
Hr von Hartmansdorff och Hr Oxehufvud begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag lill
voteringspropos.:
Den som bifaller Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s betänk. N:o
40 voterar
jai
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, anses berörde betänk, vara af R. o. Ad. afslaget.
Vid voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit
som följer:
Ja — 44.
Nej -— 61.
Föredrogs och bifölls Allm. Besv.- o. Ekon.Utslcs d. 4 dennes
e. m. på bordet lagde betänk. N:o 41, i anledn. af väckt motion
om förklaring af bandels-orduingen d. 22 Dec. 1846, i fråga
om förbud för glasförare m. fl., att, för bedrifvande af detta
yrke, i riket kringresa.
Föredrogs ånyo Ridd.Ulskts d. 19 och 28 sisth Febr. på bordet
lagda mern. N:o 8, med utlät, öfver Ridd.Direktionens riksdagsberätlelse.
Delta mern. företogs punktvis till pröfning.
§ 1.
Utsk:s i denna § gjorda hemställan, blef af R. o. Ad. bifallen.
§ 2.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag tillstyrker H. R. o. Ad.
att godkänna hvad Utsk. i denna puukt föreslagit; men jag tager
mig friheten derjemte hemställa, att Ståndet måtte utsträcka detta
beslut så, alt man, i st. f. att säga, det afgiften skall fo/lfara
intill del är, då nästa riksdag slutas, måtte stadga, att afgiften
skall tills vidare fortfara. Örn ståndet så beslutar, kan afgiften
ändock vid nästa riksdag upphäfvas, om man finner sig icke mera
behöfva densamma. Rån man åter icke undvara henne, så
undviker man, att vid hvarje riksdags slut, såsom hitintills skett,
ingå lill K. M. med anhållan om utfärdande af förnyad kungörelse
derom. Till förekommande af en så öfverflödig åtgärd, har
jag ansett mig böra framställa detta förslag.
Hr Gripenstedt, Joli. Aug.: Min öfvertygelse är alt man
104
Den S Mars f. m.
rätteligen boule låta det förblifva vid hvad Kidd.Direkta] föreslagit,
nemi. ali ifrägavar. afgift hädanefter icke behöfde utgå, hvartill
skälen blifvit fullständigt af Ridd.Direklm anförda. Det hade
varit så mycket mera anleda, härtill, som, enligt hvad hvar och
en känner, beskattningsrätten tilkommer R. St., och således ett
enskilt Stånds beslut, att belägga dess medlemmar med större
eller mindre afgifter, icke ens bar lagligbeten för sig. Denna
sjelftagna beskattning är dessutom obehöflig, då Ridd.kassan är
tillräckligt rik, del bar Ridd.Direklm sjelf visat; men om R. o.
Ad., det oaktadt, vill fortfarande pålägga afgiften, vill jag åtminstone
protestera emot ett sådant förfarande, som det af Hr von
Hartmansdorff föreslagna, hvarigenom pålagan skulle ytterligare
perpetueras, ulan önskar då, att Ståndet hellre måtte godkänna
Utslcs tillstyrkande i denna del.
Hr von Hartmansdorff: Den ifrågavar. afgiften blir icke
långvarigare derföre, alt man nu affaltat beslutet så, sorn jag föreslagit;
ty det beror i alla fall på R. o. Ad. att upphäfva lieune.
Men jag tror, att hon är för Riddaflms-kassan behöflig i anseende
till de byggnader, som förr eller sednare mäste uppföras. R.
o. Ad. känner utan tvifvel, att fråga är om anläggandet öfver
Norrström af en bro, som skulle sluta vid gränden emellan Riddarhuset
och Rådstugan. Om, hvad troligt är, bron kommer till
stånd, så lära de byggnader, som nu utgöra Riddarhusets uthus
och om hvilkas borttagande motion varit väckt vid denna riksdag,
emedan de voro vanprydliga, förändras och försättas i sådant
skick, alt de svara mot den myckel besökta gata, vid hvilken
de ligga, hvarigenom de ock komma ali med tiden inbringa
Riddarhuset större inkomster. Derigenom vunnes äfven den fördelen,
att de eldfarliga uthusen, som nu omgifva Riddarhuset, blefve
undanröjda. Under sådane omständigheter, anser jag största
sannolikhet vara för handen, alt penningar lill en början behöfvas
utöfver nuvar. tillgångar och jag hoppas alltså, att R. o. Ad.
läcktes taga min hemställan under benäget öfvervägande.
Hr Prytz, Lars Adolf: Den ifrågavar. kapitations-afgiften
är visserligen icke större, än att hvar och en bör kunna densamma
erlägga; men då här är fråga om en större del af R. o. Ad.,
hvars rätt beror på värt beslut, tror jag, att man bör taga saken
i närmare öfvervägande. Dä emellertid Ridd.Direkt, mera än
Ridd.Utsk. är i tillfälle att bedöma behofvet af denna afgift, anser
jag mig böra, i öfverensstämmelse med Direktionens yttrande,
begära afslag å betänk.
Gr. Frölich, Gust. Erik: I anledn. af den siste välde
talarens yttrande, anhåller jag få lemna den upplysning, att Utsk.
ansett Ridd.Direkt, hafva mera af skyldighet än böjelse föreslagit
upphörandet af denna afgift, af det skäl, att Ståndet vid sisla
riksdag beslöt, att afgiften skulle fortfarande utgå till denna riksdags
slut, och räkenskaperne i öfrigt visade att för handen varande
behof icke fordrade dess fortfarande. Vid sådant förhål
-
Den 8 Mars f. m.
105
lande ansåg Ulsk. sig böra göra framställning om kapilalionsafgiflens
fortfarande utgående, så mycket hellre som annars i snar
framtid kunde komma att saknas tillgångar för fyllande af kostnader
vid blifvande reparationer å Riddarhuset, hvartill afgiften
egentligen skulle användas och i sådant fall Riddarhus-kassan då
möjligen måste anlitas, som dertill ej är afsedd, samt då härtill
kommer i utlät, vidrörde ränlenedsättning och svårighet för utlåning
af kapitalerna, så tager jag mig friheten tillstyrka antagandet
af Ridd.Ulsk:s förslag; men i händelse R. o. Ad. fäster sig
vid Hr von Hartmansdorffs tillägg, skall jag icke hafva något deremot
alt invända.
Frih. Cederström, Anders: Lika med Ilr Prytz, anhåller
jag om afslag å betänk. Ulsk. har föreslagit, alt afgiften bör fortfarande
utgå, men jag inser icke något skäl dertill. Ehuru jag äger
visserligen ringa hopp att vinna bifall till min önskan att fä afgiften
upphäfd, enär jag förutser, att jag nu lika litet sorn tillförene
skall segra, hoppas jag likväl, att, om Ståndet ämnar bibehålla afgiflen,
den icke mätte utgå längre än till nästa riksdag, och att den
då måtte upphöra. Det kan således förefinnas något skäl, att intill
denna tid bibehålla afgiften, som fråga är om nybyggnader, och jag
förmodar, att R. o. Ad. icke är villig att för sådana ändamål tillskjuta
nya medel.
Gr. von Platen, Baltzar: Ingen skulle hellre än jag tillstyrka
de tillskott, som för R. o. Ad. eller Riddarhusets bästa kunna
vara af nöden, men det kan dock icke nekas mig rättigheten att
tillse med hvad skäl dessa tillskott begäras. Jag finner då, att Ridd.-  Direktm, mot hvars förfarande jag icke vet några anmärkmr blifvit
gjorda, tillstyrkt afgiflens upphörande och såsom skäl för ett sådant
tillstyrkande har ordf. i Ridd.Utsk. uppgifvit, att Ridd.Direkt:n varit
dertill skyldig, enär Ståndets vid sista riksdag fattade beslut endast
afsåg afgiftens utgående intill slutet af denna riksdag. För min del
tror jag, att Ståndets beslut guller endast till en kommande riksdag,
och att nytt beslut då måste fattas; men det oaktadt mätte väl
Direkt :n vara oförhindrad, att tillstyrka afgiftens fortfarande eller upphörande.
Hr von Hartmansdorff har framställt beliofvet af samlandet
utaf en kassa till bestridande af kostnader i och för byggnader,
dem han förutser snart komma i fråga. Jag erkänner, att jag i allmänhet
är lika litet fallen, att samla kassor, innan de behöfvas, som
jag är villig att fylla de behof, sorn kunna uppstå, då andra utvägar
dertill saknas, nemi. sedan ordentligt kostnadsförslag blifvit uppgjordt.
Något sådant har här icke varit i fråga, utan man har endast
förmodat, att byggnader komma i framtiden att verkställas,
hvartill man på förhand vill samla en kassa; ty om jag riktigt uppfattat
Hr von Hartmansdorffs yttrande, gick det derpå ut, alt, genom
uppförandet af en bro emellan Norrmalm och Stockholms stad,
skulle åtskilliga förändringar af de till Riddarhuset hörande byggnader
blifva oundgängliga, och medel sålunda erfordras för bestridande
af kostnaderne härtill. Ar det så, att en eller flera af dessa byggnader
mäste borttagas, lärer sådant icke kunna ske utan ersättning,
106
Den S Mais f. m.
och då blir tids nog, att tillse huru mycket Ståndet bör tillskjuta.
På dessa skäl, och då jag icke hört någon anmärkn. framställd emot
Ridd.Direktms sätt alt vårda R. o. Ad:s angelägenheter, eller några
farhågor för blifvande reparationer af Riddarhusets byggnader,
hvars behof ingen bättre än Direktm lärer känna, yrkar jag afslag
å Utsk:s betänk, i denna del.
Ilr Prytz: Jag begärde ordet för att genmäla Gr. Frölichs
yttrande, men är häruti förekommen af Gr. Platen, och vill endast
tillägga, att jag anser Ridd.Direktm varit oförhindrad att tillstyrka
afgiflens fortfarande, om behofvet sådant påkallat, likasom att, i fall
afgiften icke erfordrades, tillstyrka dess upphörande såsom nu skett.
Hr Lefrén, Joli. Pehr: Jag tror i allmänhet, alt det är
bäst att icke i oträngdt mål förändra hitintills gällande förhållanden,
äfvensom att Riddarhusets kassa ieke blir någon besvärlig skatt att
förvara, om än denna afgift kommer att ännu några är fortfara.
Jag tillstyrker således, att den mätte utgå. Hvarje Adelsman, som
debiteras denna r:dr, är sannolikt icke obenägen, alt densamma erlägga,
och jag har åtminstone icke hört någon beklaga sig öfver
denna afgift. Hvad åter angår Hr von Hartmansdorffs framställning,
så anser jag det riktigt, att man icke onödigt bör besvära K. M.
med hemställningar, och på det att R. o. Ad. må sjelf vid nästa
riksdag kunna bestämma om afgiften bör under längre eller kortare
tid utgå, anser jag oss icke böra gå ett sådant beslut i förväg, och
derföre tillstyrker jag bifall till Hr von Hartmansdorffs framställning.
Frih. Cederström, Claés Rud.: Det synes mig, som R.
o. Ad., likasom den bör vara angelägen ätt lefva, icke blott för
dagen, utan äfven för en framtid, för sin framtid är min mening,
äger den, enligt min tanke, skäl alt söka bibehålla omvårdnaden af
Riddarhuset i materiellt hänseende, jemväl såsom en motsvarighet af
dylik omsorg i moralisk hänsigt. Jag har icke hört någon påstå,
att den ifrågavar. afgiften varit betungande för R. o. Ad.s medlemmar,
och då jag således icke inser, hvarföre denna afgift ej må fortfara,
tillstyrkes således för min del bifall till Hr von Hartmansdorffs
framställning. Blott derföre, att man icke godkänner Ridd.Direkt:ns
förslag, skulle man väl derigenom kunna tänkas fela i grannlagenhet
mot densamma. Sådant är ej antagligt, och jag är öfvertygad
att Direktionen sjelf ej kan hysa dylikt anspråk, enär den ej utgör
ett stadigvarande chefskap, utan endast en för Ståndets angelägenheters
besörjande och öfrig nödig omvårdnad utsedd delegation deraf.
Gr. von Platen: Möjligen har jag icke riktigt uppfattat den
siste värde talarens yttrande, och i sådant fall ber jag honom ursägta,
om jag lemnar honom ett svar, som icke hör hit; men jag
har åtminstone icke kunnat förstå hans ord annorlunda. Jag hemställer
nemi. till den värde talaren, örn han icke finner sig handla
riktigast, alt i denna likasom i alla andra frågor hålla sig vid sjelfva
saken, och icke inblanda omständigheter, sorn med ämnet icke
äga ringaste sammanhang. Jag tror, att om dylika utflvgter utom
ämnet undvikas, skulle detsamma vinna ganska mycket derpå. Den
Den 8 Mars f. m.
107
värde talaren har här sagt, alt de, som med honom äro af olika
tanke, lefva endast för dagen. Frågan är likväl nu helt enkelt den,
huruvida man har mera förtroende för Ridd.Direkhns eller Ridd.-  Utsk:s uppgifter, och pä grund af de skäl, jag förut anfört, nemi.
att Direktm, som jag tror, till Ståndets belåtenhet vidtagit större
reparationer, men det oaktadt icke funnit nödigt att ifrägavar. afgift
skall fortfara, anser jag detta för mig tala mera, än det tillstyrkande
Ridd.Utsk. afgifvit.
Hr Gripenstedt: Afven jag delar den åsigten, att man icke
i oträngdt mål bör göra innovationer, men, mine Hrr! hvad är hela
denna afgift annat än just en innovation! och, hvad värre är, olaglig
på köpet. Jag upprepar hvad jag sagt, att beskattningsrätten
icke tillkommer idigon annan än R. St. allena, och derföre har det
också handt att den, som icke velat erlägga afgiften, någon gång
svarat nej, utan att penningarna då hafva kunnat af den vägrande
utkräfvas. Ar sådant lämpligt? Många ledamöter af detta Stånd äro
i så små omständigheter att denna afgift för dem är verkeligen tryckande,
och hvarföre skall man då onödigtvis utpressa densamma.
Ar det icke både billigare och rättare att frångå denna innovation,
och återkomma lill det förra lagliga förhållandet? Jag yrkar derföre
afslag å betänk, i denna del.
Frih. Cederström, Jakob: En värd talare har visserligen
rätt derutinnan, att den beskattning, som R. o. Ad. beslutar, och
genom K. M:s kungörelse promulgeras, icke är af allmän beskattningsegenskap,
så att den fastställda afgiften kan utmätas hos den,
som densamma vägrar att erlägga. Detta innehåller äfven den K.
M:s kungörelse, som stadfäster R. o. Ad:s beslut; men just denna
rättighet att vägra betalning, då man icke är i tillfälle att den erlägga,
föranleder mig att tro, det man icke bör hafva någon farhåga
vid att låta afgiften fortfarande utgå.
Hr Lefrén: Frih. Cederström, Jakob, har uttryckt, hvad jag
ämnat yttra.
Hr Gripenstedt: Hr Lefrén har funnit Frih. Cederströms förklaring
alldeles nöjaktig, att bibehållandet af den ifrägavar. afgiften
icke medförde någon olägenhet, dä hvar och en kan vägra densammas
erläggande. Detta låter säga sig, och inkastet kunde äga något
värde, om hvar och en Adelsman, af hvilken afgiften utkräfves, hade
kännedom om denna rättighet. Men då de fleste af just dem, för
hvilka denna afgifts erläggande är känbar, äro okunnige om denna
dem tillkommande rätt, kan den af dem icke heller begagnas, och
afgiften blir derföre hos dem också i sjelfva verket nästan alltid
uttagen.
Hr von Hartmansdorff: För de personer, som hvarken
känna innehållet af K. författningar eller'söka derom förskaffa sig
underrättelse, vet jag ingen bot; och örn Hr Gripenstedt icke kan
uppgifva någon sådan, så lärer R. o. Ad. icke fästa afseende å hvad
han nu anfört. Jag hemställer, huruvida det icke vore mycket svå
-
108
Den 8 Mais f. m.
rare, att, om man afskaffade denna afgift, såsom flere ledamöter yrkat,
sedermera, då penningar behöfdes, åter pålägga henne? jag
hoppas att Ståndets fleste ledamöter anse afgiften böra fortfara, och
det må väl vara oss tillåtet, att hafva en sådan mening. Antages
då mitt förslag till ordställning, och man säger, att afgiften skall
utgå, icke till ett visst år, utan tills vidare, så undviker man icke
allenast sådana öfverläggningar, som den förevar., utan äfven alt vid
hvarje riksdag besvära K. M. med framställningar i ämnet.
Då nu öfverläggningen om denna § förklarades vara fulländad,
förklarade Hr Gr. o. Landtm., att han, då den enda ledamot, som
begärt att Utsk:s förslag mätte oförändradt antagas, afstått från denna
begäran, samt deremot yrkat afslag, ansåg sig böra först framställa
propos. ä Hr von Hartmansdorffs yrkande, hvilket närmast nfverensslämde
med Utsk:s förslag, och fördenskull nu finge hemställa,
om R. o. Ad. behagade bifalla Utsk:s i 2 § gjorda förslag med den
förändring, att orden ”intill slutet af det år, då nästa riksdag upphör”,
utbytas emot orden ”lills vidare”.
Denna propos. besvarades med starka ja, blandade med många
nej, hvarefter Hr Landtm, lillkännagaf, det han trott sig finna, att
härvid ja varit öfvervägande.
§ 3.
Utsk:s i denna punkt gjorda förslag bifölls.
§§ 4, 5 och 6.
Dessa §§ ansågos icke erfordra någon åtgärd.
§ 7, mom. 1, ang:de företrädesrätt till gratifikationer
af Bungencronska och Stjernereutziska testamentsjönderne jemväl
för de adliga enkor, hvilka är o döttrar af Adelsmän,
som tillhöra sedan år 1809 adlade ätter.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i delta mom. tillstyrkt.
Mom. 2, ang:de stiflsjungfmarnes antal, inskrifning
och afgång.
Delta mom. ansågs icke erfordra någon åtgärd.
§ 8.
R. o. Ad. fann denna § icke erfordra någon åtgärd.
§ 9, mom. 1, ang:de lånerörelsen och förändring af länereglementet.
Detta mom. ansågs icke erfordra någon åtgärd.
Mom. 2, ang:de de af von Liewenska fonden emot personlig
borgen utlånta medel.
R. o. Ad. lät vid den härom gjorda anmälan bero.
Mom. 3, ang:de afskrifning af ränteförlusten å brukspatronen
Johan Norströms lån.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i delta mom. tillstyrkt.
Den 8 Mars f. m. 109
§ 10.
Utsk:s tillstyrkande i denna § blef af R. o. Ad. bifallet.
§§ 11 och 12.
Dessa §§ ansågos icke erfordra någon åtgärd.
§ 13.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i dessa §§ hemställt.
Slutmeningen.
R. o. Ad. fann för godt, att, på sätt Utsk. tillstyrkt, förklara
Ridd.Direktionen sin tillfredsställelse och belåtenhet öfver det. sätt,
hvarpå Riddarhus- och Stiftsärendena blifvit sedan sista riksdag af
Direktionen förvaltade.
Då nu föredrogs Ridd.Ulskis d. 4 dennes e. m. på bordel lagda
meni. N:o 9, i anledn. af Frih. C. 0. Palmstjernas motion om
ett tillägg till 7 § oRidd.Ordn:n, blef detta mern. ånyo bordlagdt,
på begäran af Hr Akerman, Fredr., m. fl. ledamöter.
Anmältes och lades på bordet nedannämnde från Utskin inkomne
utlåt., mern. och belänk:n, nemi. från
Stats -Utskottet:
N:o 78, ang:de Riksg:skont:s förvaltning under den sedan sisth
riksdags början förflutna tid;
Lag-Utskottet:
N:o 22, med återlemnande af en inom Hederv. BondeSt. väckt
motion, angille föreskrifters meddelande i- afseende pä beskaffenheten
af länsmans fullmakter;
N:o 23, i anledn. af återremiss utaf Utsk-.s betänk. N:o 6, öfver
väckt motion, ang:de ändring i författningarne om bysättning;
N:o 24, i anledn. af väckt motion om förmånsrätt för förskott
på till försäljning lemnade varor;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 38, i anledn. af väckt fråga om Bibelcommissionens
upplösande;
N:o 39, i anledn. af väckte motioner, ang-.dc upptagande af
kollekter för missionsverkets räkning;
N:o 42, i anledn. af väckt motion om rättighet för rotehållare,
såväl vid soldat- som båtsmanshållet i Helsingland, att sjelfve disponera
de s. k. uddemantals- eller udderökskassorne;
No 4.3, i anledn. af särskilda motioner, dels i fråga om stadgande,
att personer, hvilka ådömas ansvar för 3:dje gången fylleri,
mätte, i st. f. vatten och brödstraff, förpligtas att undergå den s. k.
110 Den 8 Mars f. n.
Schreiberska fyllerikuren, dels ock om skyldighet för läkare oeh
läns-lazaretten i riket, att under uppgifne förhållanden å derstädes
intagne personer använda berörde kurmetod.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 11 Mars 1848.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 14 prot.utdr. för d. 8 dennes.
Hr af Grubbens, Nils Willi., uppläste följande:
Jag vågar vördsamt anhålla, att sorn reservation måtte i prot.
intagas, att om jag sisth Onsdags f. m. vetat, det kurhusets skuld,
14,300 r:dr b:co, lånade af allmänna fattigfondens medel, blifvit afskrifne
i st. f. betalde, hvilken skyldighet dock vid 1840 års riksdag
bestämdes som ett villkor sine qva non, så skulle jag visserligen
icke hafva yrkat nedsättning, utan snarare ytterligare förhöjning
å kurhus-afgiften; men som jag omöjligen af Utsk:s betänk, kunde
inse annat, än att summan var kontant betald, så må detta förlåtas
mig, äfvensom jag beder om ursägt, det jag anser en direktion, som
icke uppriktigt inför R. St. uppgifver huru deras handlingar varit
eller äro, ej heller böra hafva allmänhetens förtroende, ty nu har
Stockholms allmänhet i 7 år fått betala på 2:ne håll till en och
samma sak.
Justerades pleni-prot. för d. 28 sisth Februari.
Öppnades Hrr Electorers lista vid val af 2:ne ledamöter i Ridd.-  Utsk. efter N:o 1056, Hr Schönström, fullm. Gr. Ehrensvärd,
Carl Albert, samt efter N:o 2017, Hr Björnstjerna, Oscar Magnus
Fredrik; och befunnos dertill hafva blifvit utsedde:
N:o 20, Frih. Bonde, Carl Jedward; och
N:o 314, Frih. Toll, Gustaf.
Upplästes följande af Hr Rafel t, Anton, inlemnade memorial:
Hos R. o. Ad. får jag vördsamt afsäga mig att vara suppleant
i Bevilln.Utsk., under anhållan att vid min riksdagsmannarätt blifva
bibehållen.
Den 11 Mars f. m.
lil
R. o. Ad. lemnade härtill sitt samtycke, hvarefter Hr Gr. o.
Landtm, anmodade Hrr Eloctorer att sammanträda för att utse en
suppleant i Bevilln.Utsk. efter Hr Räfelt, samt en ledamot att inträda
i Const.Utsk. för en tid af 14 dagar, ifrån d. 15 dennes,
hvarunder Frih. Lagerfelt, Israel Carl Adam, erhållit ledighet
från sin befattning såsom ledamot i sistnämnde Utsk.
Företogs val till ersättande af ledigheter bland Hrr Bänkmän,
nemi. inom
9:rfe Bänkm:s-afd., efter N:o 11, Hr Bonde, Fullm. Frih. Bonde,
Knut Philip, och
22:dra Bänkm:s-afd., efter N:o 2017, Hr Björnstjerna, Oscar Magnus
Fredr.;
Och befunnos, efter valförrättningens slut, till Bänkman hafva
blifvit utsedde, inom
9:de Bänkm:s-afd., N:o 90, Hr Drake af Hagelsrum, Erik,
samt
22:dra Bänkm:s-afd., N:o 2034, Hr Adlerbrandt, Fullm. Gr.
Späre, Claes Otto.
Föredrogs ånyo StalsUtsk:s d. 4 och 8 dennes på bordet lagda
utlåt. N:o 73, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens
4:de hufvudtitel.
R. o. Ad. fann detta utlåt, böra punktvis företagas till afgörande.
Härvid förekom först Utsk:s hemställan om uppskof med
definitiva regleringen af de under ifraguvar. hufvudtitel förekommande
indelta spanmåls- och öfriga räntor.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: Då R. o. Ad. i detta
hänseende återremitterat StatsUtsk:s utlåhn N:ris 38 och 39, så anhåller
jag att R. o. Ad. ville göra detsamma i afseende på ifrågavar.
betänk., under åberopande af samma skäl, som då gjorde sig
gällande.
Hr von Hartmansdorff: Kanske att Ridd.sekreteraren kan
upplysa, om och hvad de 3 öfriga Stånden beslutat i afseende på
detta betänk.
I anledn. häraf upplyste undert. Ridd.sekreterare, att prot.-  utdr. ankommit, som utvisade, att Preste- och BondeSt:n bifallit den
i Slals-U(sk:s utlät. N:o 37, gjorda hemställan om uppskof med definitiva
fastställandet af Utsk:s beräkningar ronde de indelda räntornes
värden, samt att BorgareSt. låtit vid samma hemställan bero.
Hr von Hartmansdorff: I sådant fall anser jag saken bestämd
genom de 3 öfriga- Ståndens bifall, och dä lärer det vara förgäfves
att R. o. Ad. vidtager något annat beslut. StatsUtskis härvar.
ledamöter torde kunna upplysa, om de ej ansett frågan afgjord,
genom de öfriga Ståndens beslut?
Hr Gripenstedt, Joh. Aug.: Då StatsUtsk. haft sig bekant,
alt 3 Stånd bifallit den punkt i det första betänk., som afser ifra
-
112
Den 11 Mars f. m.
gavar. ämne; så ansåg Utsk. sig böra bibehålla samma redaktion, äfven
vid de öfriga titlarna, der någon sådan omständighet borde observeras.
Gr. Gyldenstolpe: Då förhållandet är sådant, anser jag återremiss
till ingenting tjena; och tager sålunda tillbaka min begäran
derom.
Uppå härefter framställd propos. blef Utsk:s förevar, hemställan
bifallen.
Sedermera företogos:
l:sta punkten, angille en besparad för delnings-gener alsin
tis användande till pensioner för general-befalliafvare eller
inspektörer för de särskildta vapnen samt reg:ts-, sekund- och
corps-chefer af arméen; 2:dra punkten, ang:de förökning af
anslaget för Topografiska corpsen, 3:dje punkten, ang-.de kommendants-statens
reglerande, 4:de punkten, ang:de förhöjning
af den under kontanta anslaget för indeldta arméen uppförda
ersättning för af ffestgötha reg:te tillförene innehafde förde!
s-räntor, 5:te punkten, an gide en kaptensbostället Hopa niemis
afkastning motsvarande ersättnings uppförande ä kontanta
anslaget för indelda er möen, och 6:te punkten, ang-.de
dispositionen af de indelningsräntor, som förut utgått ensamt
till rusthullarne vid södra bataljonen af Bohus-läns reg:te.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i dessa punkter hemstält och
tillstyrkt. ,
7:de punkten, 1 morn., angidc arfvoden för reserv-läkare.
Hr von Hartmansdorff: Jag hade väntat att Hr von Rosen,
som reserverat sig mot Utsk:s beslut i denna punkt, skulle hafva
sagt något i detta ämne. Hans reservation innehåller ej något annat
än ett åberopande af hvad han vid förliden riksdag sade. Bien
då han här tiger, så befarar jag att han affallit från sin mening.
Jag hade velat understödja den; men då hon af andra öfvergifves,
sä lärer det vara fåfängt af mig att söka upprätthålla henne.
Utsk:s utlåt, i detta mom. blef af R. o. Ad. bifallet.
2:dra morn., ang-.de. anslaget till resestipendier för militär
läk are.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i detta mom. hemställt.
8:de punkten, ang:de de å militie-boställskassan anvisa
de
löners och pensioners öfverflyIlning på allmänna indragningsstaten.
Hr Lefrén, Joli. Pehr: Jag yrkar icke afslag å Utsk:s utlåt.;
men då Utsk. säger: ”Då emellertid Utsk. för sin del icke kan inse
behofvet eller nyttan af denna särskilda kassas tillvaro, utan deremot
hyser den åsigt, att de med militie-boställskassan afsedda ändamål
skulle likaväl kunna uppfyllas samt derjemte en icke obetyd
-
Den H Mars f. m.
113
lig nedsättning uti de med den särskilda kassaförvaltningen förenade
dryga aflöningskostnader beredas, derest de kassan åliggande utgifter
komme att af statsverkets medel direkte bestridas”. Så får jag dervid
göra den anmärkmn, att hvarhelst en sådan administration förlägges,
antingen hon ligger qvar i krigs-collmi, der den från ålder
legal och dit den rätteligen hörer såsom en militärstaten tillhörig
åtgärd, eller hon förflyttas till ett annat förvaltande verk (vare sig
kammar-colhm eller något annat); så kommer hon på alla ställen
att medföra samma besvär med och af uppbärandet af räntorna,
och i tidernas längd medföra kostnader, som man nu förespeglar
såsom obehöfliga. Jag får upplysa, att det är icke allenast kassans
förvaltning, sorn utgör det hufvudsakliga besväret med denna admistration;
utan att det är sjelfva boställenas underhåll och förseende
med karaktersbyggnader, som utgör den ganska besvärliga och makt
påliggande delen af denna gren af förvaltningen. Vi hafva boställen
lill ett antal af 338, som skola på denna kassas bekostnad med
byggnader förses. Af dem hafva vi 218 bebyggda, och de öfriga
120 obebyggda, för hvilka nu till arméen betalas inqvarteringspenn
ingar.
Hr von Hartmansdorff: Då presidenten i krigs-colkm ej
gjort någon invändning emot denna punkt, så vill jag ej heller
göra det. Men jag vill göra en anmärkn. i afseende på framtiden.
Af Utsk-.s betänk., likasom af den K. propos:n kan inses, alt kassan
ej förslår till sitt ändamål. Likväl lemnar man henne ej den lindring,
som K. M. äskar. Hvad skall följden deraf blifva? Jo, den
förutsedda och förutsagda, att kapitalel årligen förminskas och att
hon följaktligen blifver ärligen så mycket oförmögnare att fullgöra
sin bestämmelse.
Man säger att medel kunna direkte af Statsverket utgå till officersboställenas
underhåll och bebyggande, men då det kommer derhän,
att man begär omedelbara anslag dertill, så torde sådant komma
att begagnas såsom skäl för indelningsverkets afskaffande. Man låter
först boställena slä obebyggda, och sedan har man ett nytt skäl till
hands, för att undergräfva en inrättning, på hvilken jag anser fäderneslandets
trygghet hufvudsakligen hvila. Jag vill ej för min person
hafva någon del i dylika saker.
Frih. Peyron, Gust. Abrah.: Jag begärde blott ordet, för
att instämma med de båda siste värde talarne.
Hr Lefrén: Jag instämmer till alla delar i den grundsats och
den farhåga, som Hr von Hartmansdorff yttrat ; men jag får upplysa
att tillfälligtvis, genom högre markegång, kassan för året icke
är i behof af att tillgripa något af sitt kapital. Detta är dock blott
för tillfället, och i framtiden måste kapitalet härigenom minskas;
men jag hoppas att denna minskning innan den kommande riksdagen
ej blir så stor, ehuru tillräcklig för att fästa vederböf:S Uppmärksamhet
på nödvändigheten af, att icke låta den vidare förminskas.
Faran för ögonblicket är ej stor; minskning har ägt rum un3
H. g.
114
Den II Mars f. m.
der föreg:de år, men eli år tiar den ökat sig igen; så att faran
står ej så alldeles för dörren, att det ej kan anstå med anslaget till
nästa riksdag.
Hr Gr. o. Landtm:s härefter till bifall å Utsk:s hemställan i
denna punkt framställde propos. hesvarades med ja och nej; hvarefter
Hr Landtm, lillkännagaf, det han trott sig finna att härvid ja
varit öfvervägande.
9:de punkten, ang:de unslag för inrättande af instruktionskompanier
vid indeldta infanteriet.
Hr Munck af R osen schöld, Nils Rud.: De sista händelserna
torde hafva mer än tillräckligt bevisat, att det icke är de stående
arméerna, utan folken, som afgöra rikenas öden; och tyckes
det sålunda vara skäl att folken ej påläggas några förökade skatter
för de stående arméernas bibehållande, pä annat sätt, än att underhålla
en sådan beväring som i sednare lider visat sig vara mest tjenlig.
Jag får derföre förklara att jag icke för min del kan lemna
min röst åt någon tillökning af anslaget flir vår stående armé. Vi
se att den Engelska representationen begagnat sig af de sednaste
tilldragelserna för att neka till en sådan förhöjning, och att den
Engelska ministéren icke allenast godkände detta, utan äfven nedsatte
den begärda tillökningen i skatterna med hälften af hvad den
varit begärd till; och jag skulle hemställa till vår ministére. huruvida
det ej vore rådligt, att följa den Engelska ministérens exempel,
på det att debet och kredit mätte komma alt gä jemt ihop.
Hr Lefrén: Jag kan icke undgå alt viddetta tillfälle uttrycka
min tillfredsställelse och, såsom god medborgare och gammal knekt,
min glädje deröfver, att SlatsUtsk. har tillstyrkt detta, för arméen
angelägna anslags utgående. Jag hoppas och tror att, om fäderneslandet
blifver pröfvadt, landets fiende nogsamt skall få förnimma,
att detta anslag gjort välgörande verkan. Arméen behöfver ledning
då den blir förökad med beväringsmanskapet. Ledarne mäste, så
vidt möjligt är, vara kunnige, och dertill fordras alt de nödvändiga
öfningarna må kunna i fredstid verkställas, hvartill åter erfordras
detta ifrågavar. anslag. — Jag tillstyrker R. o. Ad. att bifalla hvad
som här blifvit föreslaget, och jag anhåller att R. o. Ad. måtte vara
öfvertygad om, alt det är minimum af behofvet, som här är beräknadt,
och att beräkningen är byggd på all möjlig sparsamhet.
Hr Hammarberg, Carl Axel: Då Hr Lefrén yttrat sig i
frågan i samma syftning som jag ämnat, vill jag ej uppehålla liden,
utan anhåller blott om att få förena mig med honom i begäran
om bifall till betänk.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle
hvad Utsk. i den förevar. 9:de punkten tillstyrkt, besvarades denna
propos. med ja, men begärdes af Hr Munck af Rosenschöld
votering.
Upplästes till justering samt godkändes följande voteringspropos.:
' Den som bifaller hvad StatsUtsk., i fråga om anslag för inrät
-
Den 1 i Mar 5 f. m
115
tande af Instruktionskompanier vid indeldta infanteriet, i 9:de punkten
af dess utlåt. I\:o 73 tillstyrkt, voterer
•Ja ;
den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner nej, varder förenämnde punkt af R. o. Ad. återremitterad.
Vid voteringens slut, befunnos rösterne hafva utfallit, sorn följer:
Ja — 200.
Nej — 4.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag nedlägger min reservation
root delta beslut, hvarigenom ett anslag blifvit beviljadt för ett alldeles
onödigt ändamål.
Jag begagnar tillika tillfället att nedlägga min reservation emot
alla beslut, hvarigenom Statsbudgeten tillökas utöfver hvad den var
fastställd till vid förra riksdagen; ty när händelserna ej kunna verka
genom sina exempel, så måste de verka igenom sina följder.
10:de punkten, ang:de anslag för tillvägabringa udo, af en
ytterligare utsträckning af indeldta infanteriets reg:ts-möten.
Hr af Dalström, Gust. Jakob: Lika med en värd talare,
som förut yttrat sig i en föreg:de punkt, har jag med en gammal
krigares glädje deltagit i tillfredsställelsen deröfver, att Utsk. tillstyrkt
anslaget till instruktions-kompanierna; men jag mäste tillika utgjuta
min bedröfvelse deröfver, alt StatsUtsk. ej tillstyrkt de af K. M.
äskade 17.631 r:dr till arméens vapenöfningar. Jag nödgas uppehålla,
ganska kort likväl, R. 0. Ad:s tid, för att visa huru med det
fordrade anslaget tillgått. Genom K. br. af d. 23 Febr. 1813 ,
som stadfästade R. S(:s beslut vid föreg:de riksdag, stadgades att
rolehållarnes skyldighet, att under mötestiden in natura, underhålla
rotarna, upphörde, emot det alt rotehållarne betalade 8 r:dr per
nummer till bestridande af möleskostnader, d. v. s. till underhåll
pä stället och under marchen till och från mötesplatsen, jemte sjukvården.
Detta anslag eller denna beviljade passevolans-afgift utgick
ända till 1830 den 27 Mars, då den genom R. St:s beslut och ett
K. bref blef nedsatt till 7 r:dr per nummer. Sedermera vid 1840
—41 årens riksdag öfverlogo R. St. mötespassevolans-afgiften, hvarigenom
vid detta tillfälle krono- och skattehemman samt allmänna fridset
af R. St. erhöllo en gåfva af 220,669 r:dr, hvilken summa kastades
på den allmänna bevillningen eller på Statsverket. Jag skulle
önskat att passevolans-afgiften för hvarje nummer ännu fortfarit
med 8 r:dr, ty då hade K. M. ej varit i behof, att nu begära någon
tillökning i anslaget för arméens vepenöfningar. Denna r:dr,
som afkortades 1830, utgjorde likväl nära 30,000 r:dr, och nu begär
K. M. dock ej mer än 17,631. Den tid 8 r:dr per nummer
funnos att tillgå, hade arméen ändock färre föremål för sina vapenöfningar,
än den nu har: ty sedermera hafva tillkommit bajonettfäktning,
gymnastik, ökad fälltjenstöfning Och målskjutning i högre
8 *
116
Den II Mars f. m.
grad, ty dä best ods endast 3 skarpa patroner per man, hvilket var
sä godt sorn att, om jag sä får saga, kasta bort dem i luften. En
längre tid åtgår således till sådana vapenöfningar, än förut erfordrades.
Man bar nödgats att i sednare tider så mycket utsträcka fälttjenstgöringen,
emedan det befäl, som gjort krig, allt mer och mer
går ur arméens leder och det således är nödigt att uppöfva det
nya, om vi ej vilja all den militäriska skickligheten i fäll, helt och
hållet skall försvinna ur vår armé. Det är derföre, jag för min del
funnit del rätt bedröfligt, att StatsUtsk. ej ansett sig vara i tilfälle
att bifalla ifrågavar. 17,631 r:dr; och ehuru jag visserligen ej ser
någon framgång af en återremiss, önskar jag dock alt nedlägga min
protest emot ett sådant förfärande, nemi. att man ökar anspråken
på arméens tjenstbarhet, på samma gäng som anslagen nedsättas för
dess vapenöfning.
Hr Dalman, Gust. Jakob: R. o. Ad. bar rättvisligen lemnat
sitt bifall till hvad StatsUtsk. i 9:de punkten af detta betänk,
tillstyrkt; men då jag finner att Utsk. afstyrkt den efterföljande 10:de
punkten, mäste jag tillkännagifva det jag ej kan gå in derpå. Jag
har sjelf varit vid ett värfvadt reg:te. så att jag vet hvad sorn erfordras
för ett reg:tes öfning, och har i följd deraf också funnit den
tid, som nu beviljas, vara allt för knapp för de indeldta regdenas
öfningar. De kunna ej pä denna tid ens binna genomgå hvad som
föreskrifves i reglementena, synnerligen nu dä de så ofta ändras.
Än mindre kunna de hinna alt tillförlitligt öfva del. Så länge vi
hafva en indelt, armé, sä önskar jag att den mätte icke vara sämre
öfvad, än den nuvar. beväringen, sorn är ganska dålig. Jag begär
sålunda återremiss af ifrågavar. punkt.
Hr Hammarberg: Äfven jag, såsom äldre praktisk officer af
infanteriet, bar begärt ordet för att begära återremiss af SlatsUtsk:s
betänk, i denna punkt, ålan behöfver ej vara en man af facket för
att inse det de medel, som anslås till arméen, för det närvar, äro
otillräckliga. Beslutet, att inslruktions-kompanier fä äga rum, är
visserligen en ganska god sak, och kommer att lägga grunden till
den indelta arméens öfning; men det är blott en ringa åtgärd; ty
derigenom komma blott 8 å 10 man per kompani att öfvas, hvilket
är godt och väl; men skall man hafva armé, så måste den vara öfvad,
ty eljest är det detsamma som att ej hafva någon. De begär
da
17,000 r:dr mätte väl kunna anvisas till detta ändamål; ty då
beväringen i fältkompanierna kommer att sammanblandas med den gamla
stammen, är det alldeles nödvändigt att den gamla stammen har
full kännedom om, och färdighet i allt hvad som tillhörer vapnet.
Jag anhåller om återremiss, på det StatsUtsk. må närmare begrunda
saken och tillstyrka de af K. M. begärda 17,000 r:dr.
Frih. Peyron: De siste värde talarne hafva yrkat återremiss,
hvaruti jag har den äran alt instämma, helst dä jag tror denna fråga
slutligen beror på de sammansatta Utsk:ns utslag i afseende pä
beväringen och beklädnaden.
Hr Gripenstedt: Utan alli minsta män vilja bestrida nyttan
Den II Mars f. m
117
af det här begärda anslaget, tror jag det likväl vara skäl för R. o.
Ad. att bifalla StatsUlsk:s förslag i denna del. Den som verkligen
menar väl och med varm känsla omfattar landets försvarsverk, vill
naturligsvis gerna för sin del bevilja hvad som erfordras för dess
vidmakthållande; men, mine Hrr! vi äro ej allena de som afgöra
om dessa anslag, utan der finnas ännu 3 andra Medsländ, som derom
äga att besluta, så väl som vi, och bland hvilka den allmänna
sinnesstämningen visserligen icke är mycket böjd för ökade utgifter
till försvarsverket. Det är under bestämd öfvertygelse och kännedom
härom, som de ledamöter inom SlalsUtsk., hvilka önskade att åt
arméen förskaffa åtminstone det nödvändigaste, hafva ansett det vara
klokast att ej spänna bågen för högt. För min ringa del har
jag således för alt kunna hoppas vinna någon sympati för min mening
och för att lugna farhågorna att ej anspråken skola stegras allt
för mycket, trott mig böra på förhand förklara, det jag ej ämnade
yrka bifall till detta anslag jemte åtskilliga andra, blott för att få
det beviljadt, som jag anser vara det aldra nödvändigaste, nemi.
anslaget till inslruktions-kompanierne: och jag är bestämdt öfvertygad
derom alt de, som ganska tveksamma hafva voterat för detta
sistnämde anslag, skulle hafva haft ytterligare stora betänkligheter,
om de fruktat alt man sedermera med all makt skulle sökt genomdrifva
det efterföljande, och att alltsammans sålunda lätteligen skulle
gått förloradt om man ej på förhand förklarat sig villig att från
det öfriga afstå. Ur denna synpunkt tror jag det också vara rättast
att R. o. Ad., gerna uttryckande sin mening om behofvets nödvändighet,
likväl icke ville drifva saken lill afgörande i förstärkt Utsk.,
emedan jag förutser att man derigenom, såsom jag redan nämnt,
äfven ställer det större och vigtigare anslaget för instruktionskompanier
på spel. Jag tillstyrker derföre R. o. Ad. att bifalla denna
punkt.
llr Lefrén: Jag har hegart ordet för att upplysa att detta
anslag icke begäres för att åstadkomma en förhöjning af exersisdagarnas
antal för infanteriet mot hvad förut varit bestämdt, utan
för att komma derhän, att infanteriet kunde få sina 17 dagars reg:tsmöten,
ut- oell inryckningsdagarne inberäknade, pä sätt redan från
förra seklets början varit bestämdt. Nu har infanteriet på de sednare
åren icke varit i tillfälle att få mer än -J af denna öfningstid,
och det är allt för lil et, det vet hvarje militär.
Värdet af den siste talarens framställning lemnar jag åt hvar
och en att bedöma. Han har i vissa afseenden räll, men i saken
är det svårt att förena sig med honom; ty fäderneslandets hehof af
sin armé, påkallar omdömet åt andra sidan. Jag kan ej undgå att
fpr min del tillstyrka återremiss; del må sedan bero af SlalsUtsk.
att tillgöra hvad tillgöras kan. — Här är icke fråga om att drifva
sakerna till ytterlighet: ty ytterlighet kan det väl ej kallas, att vilja
underställa en vigtig fråga St,atsUtsk:s upplysta och mogna pröfning
ännu en gång. Så fattar jag saken och anser SlalsUtsk. böra, så
vidt tillgångarne medgifva. söka fylla eli stort och vigtig! behof
för arméen.
Den 11 Mars f m.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Jag hyser all skyldig
aktning såväl för de öfrige MedSl:ns, som för hvarje enskild riksdagsmans
öfvertygelse. Skulle derföre de öfriga Stånden bifalla StatsUtsk:s
betänk., så böjer jag mig derföre, såsom för elt R. St:s lagliga
beslut; men jag skulle å andra sidan tro, ali R. o. Ad. hvarken
trädde grannlagenheten eller andras räll för nära, genom alt
äfven yttra siv öfvertygelse i detta ämne. Skulle denna öfvertygelse
delas af något bland de öfriga Stånden, så blefve ju punkten
återremitterad, hvaraf följden naturligtvis skulle blifva frågans förnyade
pröfning inom Statslllsk.; vid hvilket tillfälle StatsUtsk. möjligen
skulle kunna förändra åsigt. I ett sådant fall tror jag ej, på sätt
en talare här framställt, att saken vore bringad tili någon ytterlighet.
Det historiska af ämnet är, att i äldre tider ägde, om jag ej
misstager mig, den indeldta arméen 21 dygns öfningar. Dessa nedsattes
sedan lill 17 dygn, och till deras bestridande anslogs en passevolans-afgift
af 7i r:dr utaf hvarje rote. Derefter nedsattes anslaget
till 7 r:dr och öfvertogs af Statsverket. I den mån varuvärdena
stegrats under sednare tider, har emellertid delta anslag blifvit
så otillräckligt, att reg:tena nu endast 2 år i rad kunnat hafva 17
dygns regdsmöte, och det 3:dje måst antingen inskränka sig till blott
8 å 10 dygns eller ock att blott exersera rekryterna.
Då sålunda fråga ej är om annat än att återbringa öfningsliden
till hvad den långt för detta varit, och ändock ej till den fulla
längd som i början gällde; så anser äfven jag att StatsUtsk. bör
å nvo taga ämnet i närmare betraktande; hvarföre jag anhåller om
återremiss af betänk, i denna punkt.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att anslag blifvit utfärdadt
till fortsättande af plenum kl. 6 e. m.
Hr af Dalström: Lika med en värd talare, Hr Gripenstedt,
känner jag, GudnåV. de öfriga Ståndens föga beredvillighet att tillstyrka
anslag för arméen och försvarsverket; men jag kan icke med
honom förena mig deruti, att man spänt bågen för högt, när 17,631
r:dr blifvit begärda för att öka liden för arméens vapenöfningar.
Jag får derföre , den äran anmärka, att då R. St. vid 1840—41
årens riksdag öfvertogo rotehållarnes passevolansafgift, så fördelades
ett belopp deraf på alla reg:ten, i mån af öfnings-kostnaderna de
förut haft, och i förhållande till personalen. Vid delta tillfälle fick
hvarje reg:te omkring 5000 r:dr; ett och annat något mer; några
litet mindre. Det var ej vid detta tillfälle möjligt, att gifva fullt ut
hvad som reg:tena behöfde för sina vapenöfningar. Det var ej nog
alt man mäste inskränka dem till 17 dygn, utan man kunde ej
ens, såsom Gr. Cronhjelm anfört, alla år bereda dem en så lång
öfningstid, utan antingen måste man hafva ännu kortare möten alla
år, eller ock hafva 17 dygns möten i 2 år, samt det 3:dje blott
exersera rekryter; och jag hemställer om det finnes någon armé i
Europa, som har så liten öfningstid!
Hvarföre delta anslag är så otillräckligt, härrörer äfven deraf,
att åtskilliga afbränningar derutaf äger rum, såsom t. ex. till portionsvärdets
förhöjning för särskilda kommenderingar af indelta ar
-
D c n 11 Mars f. ra.
11D
nimi, omkring 2000 r:dr; till vakanta rotar för upphörd passevolans
(hvilken borde af Staten särskildt betalas) 10,(500 r:dr; till
krigscollegii underhällsafdelning, samt till reg:ls-kommissarier, byggnaders
underhåll och inventarier m. m. åtgå 27,000 r:dr. Detta
belopp af summans förminskning för arméens vapenöfningar utgör
ej mindre än 39,000 ndr. Resten bar blifvit använd för arméen,
oell då K. M. nu ieke begär för densamma mer än 17,631 ndr,
så skulle jag ej tro bågen vara för högt spänd då fråga är om fäderneslandets
försvar.
Jag fortfar att yrka ålerremiss af denna punkt.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Det bör af ingen ibland R. o.
Ad:s ledamöter kunna ifrågasättas, all icke jag, lika med flera af de
talare, sorn förut yttrat sig, inser den stora vigten af bifall till det
anslag som K. M. för detta ändamål begärt. Jag gör det så myc
ket
mera, som enligt cn tabell, hvilken jag inför StalsUtsk. framlagt,
det visar sij att, under loppet af de sista 7 åren, arméens öfningst.
id i medelltl icke utgjort mera än 10i dygn per år. Det
bör icke heller kunna ifrågasättas att icke jag, lika varmt med mången
annan ledanot inom R. o. Ad., nitälskar för erhållandet af ett
anslag, som skille kunna förlänga de indelta regdenas öfningstid;
men jag mäste mdock i denna fråga förena mig med det yttrande,
som Hr Gripentedt bär afgifvit. Med den kännedom jag äger om
mer eller mintre benägenhet hos StalsUtsk. att tillstyrka bifall lill
anslag för armen, och med den kännedom jag tillika vunnit om
tillgängarnes otilräcklighel, skulle jag för min del anse det vara
klokt hanilladt a R. o. Ad. att vid detta tillfälle bifalla Stats-lltsk:s
betänk. Det ny.s afgjorda vigtiga anslaget till instruktions kompanierna
lyckades le som derföre nitälskade med mycken svårighet att
utverka. Besblet derom fattades med en enda rösts pluralitet. Denna
fråga blir roligen inom 2 Stånd afslagen, och den slutliga utgången
kommei således alt bero på Förstärkt SlatsUtsk. Jag är för
min del fullt jfvertygad derom, att om R. o. Ad. återremitterar
denna punkt 61 StalsUtsk., så kommer det icke att verka till någon
förändring f Utsk:s tillstyrkande, och ehuru myckel jag skulle
önska att kunn anskaffa ett sådant anslag, så erkänner jag dock
öppet, att jag icke kan i StalsUtsk., om frågan dit återkommer,
rösta för detsamia. Deremot tror jag för min del att om resultatet
blefve sådan, att såväl anslaget för instruktionskompanierna, som
väckt fråga on anslag lill indelta arméens öfningar skulle komma
att pä en gångblifva föremål för omröstning inom Förstärkt StatsUtsk.
, så skul man gå i mistning af båda dessa anslag. Skulle
åter endast ansget för instruktionskompanier komma under det förstärkta
StatsUtsk omröstning, så har jag temligen goda skäl att tro
att det bevilja; Ehuru mycket jag derföre skulle önskat att Statens
tillgångar teli de öfriga Med-St:ns bevågenhet hade gifvit mig
hopp att vinnabifall till ifrågavar. punkt, så tror jag likväl att det
nu skulle vara;lokast och rättast handladt af R. o. Ad., alt bifalla
betänk.
Hr von Urtmansdorff: Jag har i detta mål fästat mig vid
D e n II Mais f. m.
den reservation, soiu Hr af Harmeus bifogal Utsk:s utlåt., och hvilkens
mening Frih. Peyron bär äfven uttalat. Hr af Harmens säger
nemi.: ”Om brist pä Statens tillgångar eller andra omständigheter
lägga hinder i vägen för bifall till förslaget i sin helhet, sä synes
Utsk. hafva bordt tillse, det tillräckliga medel anvisades, antingen
för stående arméens eller beväringens fullständiga öfning. Ingendera
delen har skett, enär ifrågavar. 17,631 r:dr blifvit afsiågne
pä samma gång, som flere ledamöter i Utsk. uttalat sin afsigt, att
afslå äfven proposm om längre öfning för beväringen,”
Ingen af de talare, sorn yttrat sig och som kunna göra det
med sakkännedom, har nekat behöfligheten af ifrågjvar. anslag för
arméens öfning. Bade Hr Gripenstedt och Hr von Troil hafva erkänt
densamma och vi veta nogsamt att de nitälska för arméens
duglighet. Men farhågan har varit den, att de anela Stånden icke
skulle bevilja detta anslag. Men hvarföre skulle di blifva mera obenägna,
alt bevilja det redan af R. o. Ad. bifallm anslaget till instruktionskompanier
derföre att R. o. Ad. äfven b fallit det ifrågavar.
anslaget tili roteringsmanskapels längre öfning. Snille de förtörnas
deröfver alt R. o. Ad. i detta fall hade sin egen mening och skulle
de, i sin harm deröfver, afslå hvad de eljest slolal bifalla. Jag
kan icke föreställa mig att en sådan tankegång skdle fä insteg hos
våra Med-Ständ, och i alla fall, mine Hrr! man lur ju här endast
yrkat äterremiss, d. v. s. uppskof med beslutet i denna fråga, intilldess
man får se hvad StatsUtsk. föreslår i frågat om beväringens
exersistid. Skulle nu denna icke blifva utvidgad, utan fortfara lika
inskränkt som hittills, så har ju R. o. Ad. all aredn. till att försöka
att fä den stående arméens exersis något ölad. Sktdle man
likväl finna en allt för stor obenägenhet lias de öriga Stånden att
bifalla både anslaget till exersiskompanierna och til den stående arméen,
så hade R. o. Ad. i sitt val att gifva sitt billi till det alter-"
nativ, som Ståndet anser för att vara del väsendtliaste eller också
det alternativ, som Ståndet ansåge lättast kunna g; igenom hos de
öfriga Stånden. Att någon skada skulle kunna upflå genom ett sådant
uppskofsbeslul, som en äterremiss sålunda skue innebära, kan
jag icke fatta och derföre tillstyrker jag vördsamt al R. o. Ad. måtte
bevilja tjensamma.
Hr Nordenfeldt, Enar Wilh.: Då så rånga talare med
erfarenhet yttrat sig i denna sak, kan det med sk, synas förmätet
af mig alt uppträda; men sorn frågan i min tanka lar en sida, hvilken
icke blifvit vidrörd af föreg:de talare, sä må et ursägtas mig
att jag begärt ordet.
Mig förefaller, att dä ett anslag skall utgå, k man i första
rnmmet taga i betraktande huruvida anslaget är ovigt och nödigt,
samt dernäst de tillgångars beskaffenhet af hvilka let skall bestridas.
Dernäst kan man äfven med skäl betänka vad verkan anslaget
skall hafva på förhållandena inom landet, inslagen lill arméens
öfning hafva det egna, att blifva använda, fidelade i temligen
jemna summor, inom alla rikets provinser, ör dessa medel
upphandlas hufvudsakligen af landets produkter: säd,ött, fläsk, smör,
D c n II Mars T. m.
121
o. s. v. oell liela kapitalets belopp stannar således hos industriidkarne
och landtbrukarne. Det är frukterna af deras möda och
arbete, som uppköpas för dessa penningar. Då jag antager att Bevilln.
Utsk. och R. St. ställa skattefördelningen pä det sätt, att skatt
uttages af den, sorn kan utgöra densamma, så är ett så beskaffadt
anslag som delta af den natur, att det är en beskattning lagd på
den mera förmögna delen af nationen, hvaraf beloppet utgifves till
den mindre förmögna eller landtbrukarne. Men då det förut är af
andra talare bevisadt, att anslaget för sjelfva det åsyftade ändamålet
är nödvändigt och nyttigt, i hvilken åsigt jag fullkomligen och af
full öfvertygelse mig förenar, sä torde den andra åsigten, om den
behjertas af R- o. Ad. och af Utsk:s ledamöter i händelse återremiss
beslutas, öfvertyga dem alt, i jemförelse med anslag af annan
natur, man hellre bör bevilja sådant som helt och hållit stannar
inom landet, någorlunda jemnt fördeladt inom alla dess delar, än
andra, hvilka dels kunna lill någon del användas lill uppköp af utländska
alster, med mer eller mindre skäl kallade öfverflödsartiklar,
dels stanna på någon viss ort af riket, utan att spridas till de öfriga.
— Jag tror att detta skäl bör väga något vid bestämmande af
huruvida ifrågavar. anslag, som stannar inom landet, bör beviljas
eller icke. Jag anhåller att betänk, mätte till StatsUtsk. återre
mitteras.
Hr Gripenstedt: Jag uppträder blott för att besvara en fråga
som här blifvit framställd. Man har nemi. sagt: hvarföre skola
de öfriga Stånden vara mera obenägna att bifalla det föreg:de anslaget
lill instruktionskompanierna derföre att R. o. Ad. yrkat bifall
till äfven detta? Skulle det vara af förtrytelse? Nej ingalunda, men
om R. o. Ad. återremitterar denna punkt till StatsUtsk. och om
möjligen äfven PresteSt. beslutar en sådan återremiss, så skulle inom
förstärkta StatsUtsk., dit otvifvelaktig! äfven den andra frågan går,
ganska säkert följande förhållande vid omröstningen uppkomma. I
afseende på föreg:de anslag sä väga rösterna (jag vågar påstå det)
nästan alldeles lika. Jag har endast förhoppning att det möjligen
med ganska liten pluralitet skall kunna genomdrifvas. Om dä detta
sednare anslag äfven bringas under votering straxt efter, så blifva
dessa få personer, på hvilka afgörandet beror, otvifvelaktig! ännu
mera tveksamma, emedan de då resonera ungefärligen så här: Staten
har icke tillgångar för begge anslagen, men om vi nu bifalla
det första, sä kan det hända att man äfven genomdrifver det efterföljande,
derföre är det väl säkrast, att genast votera för afslag. Så
har man redan sagt och så kommer man otvifvelaktigt äfven att
' handla. Om deremot ingen votering yrkas rör:de det sednare anslaget,
sä att en hvar med säkerhet vet att endast det förra kommer
i fråga, så tror jag att de personer, som äro tvehågsna i sin
öfvertygelse och som ändock komma att afgöra beslutet, skola bevilja
det förra anslaget. På detta sätt föreställer jag mig utgången
och pä den räkningen lorden J, mine Hrr! finna, att man möjligen
riskerar det vigligare anslaget och får intet, ty det förevar, går i alla
fall aldrig igenom. Det torde sålunda verkligen vara bäst. att
12!
Den 11 Mart f. ra.
låta alla förhoppningar på detta sednare anslag falla så godt först
sora sist.
Hr von Hartmansdorff: I delta ögonblick vet icke Ståndet
och kan icke veta huru de öfriga Stånden afgjort den föreg:de punkten
om exersiskompanier, men hitom oss antaga, att blott ett Stånd
hade, jemte R. o. Ad., bifallit anslaget. Följden blefve då den, som
Hr Gripenstedt omförmält, nemi. att derom skulle löstas inom förstärkt
StatsUlsk. Finna R. o. Ad:s ledamöter då, efter ali hafva
inhemtat en sådan underrättelse och gjort sig närmare bekanta med
tänkesätten inom de öfriga Stånden, all det nu ifrågavar. anslaget ej
kan vinnas ulan att det förra äfventyras, så går det ju an, att, när
frågan till R. o. Ad. återkommer, låta den falla, som de öfriga ej
vilja medgifva. Men sådant är icke förhållandet i närvar, ögonblick,
hvarföre jag, på intet vis misskännande Hr Gripenstedts goda afsigt,
likväl anser mig höra vidhålla mitt yrkande på ålerremiss.
Sedan öfverläggningen härmed ansetts vara fulländad, hemställde
Hr Gr. o. Landtm., om R. o. Ad. ansåge de emot den förevar.
10:de punkten gjorda anmärkn:r föranleda till äterremiss, och besvarades
denna propos. med starka ja, blandade med nej; hvarefter
Hr Landtm, tillkännagaf, det han funnit ja hafva öfverröstat nej.
ll:te punkten, ang:de befrielse för rusthållare frun erläggande
af fourage passevolans för underhåll af indeldta
kavalleriets hästar samt ett deremot svarande, anslags uppförande
å stat.
Utsk:s tillstyrkande i denna punkt blef af R. o. Ad. bifallet.
12:te punkten, ang:de förhöjning af anslaget f ör Lifgardet
lill häst, samt det för försvarsverket i allmänhet eller
Krigs-collegii departementer anvisade anslags förminskande
med /o,ooo r:dr, motsvarande de å beklädnads-anslaget för
nämnde reg:te tillvägabrägle besparingar.
Hr von Troil: Då ifrågavar. punkt innehåller 2:ne morn.,
anhåller jag vördsamt alt Hr Gr. o. Landtm, täcktes på hvartdera
särskildt framställa propos.
Frih. Peyron: Jag instämmer visserligen uti hvad den siste
värde talaren sagt; men som sista mom. i denna punkt är åberopadt
i 22 punkten och dermed har snart sagdt oskiljaktig gemenskap,
så får jag vördsamt hemställa, att ifrågavar. 22:dra punkt äfven
nu må föredragas.
Då i anledn. häraf Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o.
Ad. ansåge 22:dra punkten af förev. utlåtande böra nu jemväl föredragas,
ropades Ja; och blef till följe deraf sistnämnde punkt,
ang:de anslaget för försvarsverket i allmänhet eller krigscollegii
departementer, nu uppläst.
Hr von Hartmansdorff: Jag tager mig friheten återkomma
till den hemställan, som Hr von Troil gjort, att lista mom. i denna
punkt måtte skiljas ifrån den sednare. Detta morn. innehåller
Örn 11 Mars f. m.
123
Utsk:s tillstyrkande att det ”för Lifgardet till häst uppförda anslag
må förhöjas med 3,177 ndr 20 sk., på det sätt, att beloppet af
kontanta penningar ökas med 3,930 r:dr 26 sk., och anslaget af
oindeld spanmäl minskas med 125 tunnor 16 kappar, motsvarande,
efter 6 r:dr per tunna, 753 r:dr.” Mig svnes som denna punkt icke
Sammanhängde med de följande 10,000 r:dr och icke heller med
den 22:dra punkten.
Frih. Peyron: Jag önskade blott att sista mom. af 12 punkten
måtte uppskjutas intilldess 22:dra punkten blir föredragen,
emedan de hafva mycken gemenskap med hvarandra.
Frih. Te r.smeden, Wilh. Fredr.: Här har af Hr von Troil,
understödd af Hr von Hartmansdorff, blifvit yrkadt, att de 2:ne
mora. i 12:te punkten skola åtskiljas. I ardedn. deraf, anser jag
mig böra upplysa, att dessa begge mom. ansågos inom StatsUtsk,
hafva ett oskiljaktigt sammanhang. Detta hindrar naturligtvis icke
11. o. Ad. att åtskilja dem i sitt beslut, men jag ansåg mig böra
delgifva R. o. Ad., att StatsUtsk. ansåg att denna nedsättning i anslaget
för krigscollegii departemenler borde blifva en ovillkorlig följd
af beviljandet utaf anslaget för Lifgardet till häst.
Hr von Troil: I likhet med hvad Frih. Peyron sednast föreslagit,
anhåller jag vördsamt om Hr Gr. o. Landtm:s propos. om
bifall lill det l:sta morn., och att det sednare mom. måtte få till
afgörande företagas i sammanhang med den 22:dra punkten.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade att han, enligt derom gjord begäran,
ansåg sig böra framställa särskilda propos:r å hvartdera mom.
af 12;te punkten och nu linge hemställa, om R. o. Ad. bifölle hvad
Utsk. i första morn. af denna punkt, i fråga om förhöjning af anslaget
för Lifgardet till häst, tillstyrkt.
Denna propos. besvarades med ja; hvarefter Hr Gr. o. Landtm,
erinrade att frågan om den ordning, i hvilken 2:dra mom. af 12:le
punkten borde till pröfning förekomma, redan vore afgjord, enär R.
o. Ad. bifallit den nyss gjorda propos:n, att 22 §:n skulle i sammanhang
med detta mom. företagas.
Frih. Tersmeden: Jag hemställer om beslutet var sådant, att
22:dra punkten äfven nu skall företagas. Om sä är, sä kan det icke
vidare hjelpas. Jag får likväl taga mig friheten fästa R. o. Ad:s
uppmärksamhet derpå, att 22:dra punkten involverar äfven ett annat
anslag, sorn kommer före den 22:dra punkten och som visserligen
bordt vara afgjordt innan den 22:dra punkten föredrages, nemi. att
anslaget för artilleri-underofficerarnes beklädnadspenningar skall ökas
med 2,560 ndr. Denna fråga borde väl först varit afgjord, innan
den 22:dra punkten företogs till afgörande.
Hr von Troil: Lika med Frih. Tersmeden anser äfven jag,
att det är alldeles omöjligt att nu till afgörande företaga så väl det
2:dra mom. af nu ifrågavar. punkt, som den 22:dra punkten i sin
helhet, förr än R. o. Ad. har beslutat öfver den punkt, sorn har
afseeende på förökande af artilleri-underofficerarnes beklädnadspen
-
124
Den II Mars f. m.
ningar. Jag förnyar således min vördsamma hemställan, atl sista mora.
i denna punkt nu måtte uppskjutas tilldess vi komma lill den
22:dra punkten.
Hr Gr. o. Landtm, föiklarade, att, enligt hvad han nu erinrade
sig, R. o. Adis förra beslut egentligen endast innefattat att 22:dra
punkten skulle föredragas i sammanhang med det nu ifrågavar.
morn., och atl derföre något hinder icke funnes för att, såsom nu
blifvit hegardt, uppskjuta pröfningen af 12:te punktens 2:dra mom.
tills 22:dra punkten enligt ordningen i Utskis utlät, förekomme;
hvarefter R. o. Ad., uppå derom framställd propos., biföll ett sådant
uppskof med pröfning af oftanämnde mom.
13:de punkten, an g: de den ti indra gningsstaten för Lifgardet
till häst qvarstående summas öfverflyttning på allmänna
indragningsstaten; 14:de punkten, ang:de orne hittills
från anslaget till oförutsedda behof årligen anordnade, till
qf)4 frdr S sk. beräknade utgiftsposters uppförande under
statsanslaget för Kronprinsens hussar-regrte; 15:de punkten,
ang:de förhöjning af för slags-anslaget till fouragering af
värfvade kavalleriets och artilleriets hästar; och 16:de [rankien,
ang:de anslaget till fouragering af artilleriets legde
hästar.
Hvad Utsk. i dessa punkter tillstyrkt och yttrat, blef af R.
o. Ad. bifallet.
17:de punkten, ang:dc anslag för underhåll af en Sappörtrupp.
Frih. Peyron anförde skriftligen:
I utlåt. N:o 73 öfver regleringen af 4:de hufvudlitelns utgifter
har StatsUtsk. dels i 17:de punkten afslyrkt den af K. M.
begärda underhålls-kostnad för en lill upprättande föreslagen Sappör-trupp,
dels pä grund af hvad i nämnde punkt blifvit anfördt;
uti den 30:de punkten, litt. K, af samma utlät, afstyrkt anslag för
uppsättningen af den ifrågavar. truppen.
Jemte det jag anhåller, att få fästa H. Ståndets uppmärksamhet
på Hr von Rosens, G., reservation i detta mål, har jag dessutom
ansett mig böra tillägga följande; ehuru jag redan i detta ämnet
haft här äran yttra mig på detta rum.
Behofvet af ingeniör-trupper har i alla Europeiska länder sedan
långliga tider tillbaka varit insedt. Icke blott, att man i och för
de egentliga fästnings- och belägrings-arbetena behöft särskilda stående
trupper, som bildats under olika namn af sappörer, piunierer,
minörer, m. fl. direkte till ingeniör-vapnet hörande manskap;
man har derjemte upprättat såväl pontonier-corpsen lill slående af
större fältbryggor, som äfven särskilda pioniär-corpser till förrättande
af alla under ett krig förekommande fältarbeten, såsom vägars
och öfriga förbindelsemedels, jord- och timmer-förskansningars,
förhuggningars, först ärkningsmedels m. m. anläggande och förbättrande,
byggnaders, murars, höjders, pass och positioners bete
-
Den II Mais f. ra.
125
dande till försvar, samt slutligen till förstörandet af dylika fiendens
anläggningar eller försvårandet för honom af deras begagnande.
— Att allt detta, huru stor arbetsvana ocfi slöjdfärdighet en
krigshärs trupper i allmänhet än må äga, icke kan verkställas af sig
sjelf eller utan ledning af förgångsman, är klart för hvar och en.
Men skulle man ock antaga, att vår Svenska soldat är särdeles passande
för de nämnde arbetena, så återstå dock alltid sådana konstigare
anläggningar, som l. ex. sapper, mingallerier, bryggor m. m.,
hvilka det, i synnerhet under fiendtlig eld, är alldeles omöjligt att
utföra, utan nödig handledning af deruti förut inöfvade arbets-förmän.
Ett vanligt landtbruk behöfver sina rättare, och till detta är
väl ändock vårt svenska manskap mer än till något annat inöfvadt!
Redan de krigserfarne Romarne insågo viglen af fältarbeten, hvilket
bevisas af deras förordning om hvarje decurias utrustning.. —
De sednaste krigen hafva ytterligare ådagalagt behofvet af ingeniör-trupper.
— I alla riken med ordnadi krigsväsende hafva derföre
dylika trupper blifvit upprättade; exempelvis, i ett af de största,
Frankrike, 3 reg.-ten; i ett af de minsta, Danmark, 2 kompanier.
— Afven i Sverige har denna nödvändighet före vår tid varit
erkänd. I äldre lider voro våra artilleri-kompaniers första numror
afsedda till sappörer och minörer. Pomerska fästningsbyggnadsstaten
uppsatte år 1778 en pionier-corps, sorn utom befäl kostade årligen
(1,916 r:dr i silfver. Denna corps visade ännu 0år 1807 sin stora
nytta, men den gick med Pomern förlorad. Ar 1798 uppsattes
400 man s. k. ”Valldrängar” af Finska medel. Vid 1813 års krig
mäste behofvet af ingeniör-lrupper ersättas genom dertill särskildt
beordradt manskap, sorn dock till följe af bristande öfning icke uppfyllde
sin bestämmelse! Sednare sökte man bilda en dylik corps af
sjö-officerare, sjömän oell skeppslimmermän. Med ett ord, vid alla
krigslillfällen har detta behof blifvit ådagalagdt och försummelsen
härutinnan varit dyrköpt. Man har nemi. i farans stund köpt den
med förlust af tid, hvilket nästan alltid varit förlust af blod. Detta
tarfvar ingen förklaring, då man besinnar, att kanske endast 2
eller 3 ingeniörbefäl vid hvart arbetsställe skola i krig leda och undervisa
flere hundra, stundom ända till tusen man.
Den nu föreslagna nummerstyrkan, endast 60 man, och de för
dess uppsättning nödiga medel, endast 8,995 r:dr äro väl så ringa
och obetydliga, då ett så vigtigt mål afses, att jag har svårt förmoda,
det R. St. härtill gifva afslag. Underhållskostnaden är visserligen
beräknad till 10,621 r:dr 42 sk. Men kostnaderna för nuvar.
kommenderingar ur indelta arméen å Carlsborg utgöra omkring
9,708 r:dr 32 sk. Då den föreslagna truppen tillika vore ämnad
att i dessa kommenderingars ställe inrättas, hvarigenom en förmån
för de indelta rust- och rot-hållen skulle uppstå, och då de sist
uppgifne medlen dertill användas, skulle följaktligen den årliga kostnaden
för sappörerna med dertill erforderligt befäl icke fordra en
större tillökning än omkring 913 r:dr. — StatsUtsk. har t. o. m. erkänt
nyttan och ändamålsenligheten af den ifrågaställde truppens
bildande, men dels ansett utväg lill den dertill nödiga kostnaden
kunna beredas genom minskning i den värfvade arméens numerär,
1 20
Den 11 Mars f. in.
dels betviflat lämpligheten af en värfvad trupps begagnande till fångbevakning.
Hvad det sednare skälet beträffar, så kan jag icke fatta
detsamma, och får i min ordning betvifla detta, enär en ständigt
kasernerad trupp väl måtte äga minst lika disciplin och ordningsva
na,
med en blott tillfälligt kommenderad. Hvad åter det förra skälet
angår, så kan jag icke nog mycket beklaga, att man så ofta
återkommer lill de två stora villomeningarne vid ordnandet af fäderneslandets
försvarsangelägenheter, nemi. att vår, jemförelsevis med
andra länder, ringa krigsstyrka skulle vara sä stor, att indragning
deruti kunde äga rum, och att vår, jemförelsevis med andra länder,
obetydliga krigsbildning, skulle göra en inskränkning deruti möjlig,
och äfven den nu ifrågaställde öfningen af en ingeniör-trupp obehöflig.
Jag kan icke nog beklaga, alt man fruktar en utgift af 913
r:dr för ett vigtigt ändamål.
De fä kamrater som ännu åro qvar, af dem som gjort sista
krigen, torde icke kunna jäfva hvad jag haft äran yttra, och anhål
ler
jag vördsammast om äterremiss i detta afseende af detta under
föredragning varande utlåt., anhållande att delta anförande får åtfölja
remissen.
Hr von Hosén, Georg Ludv.: Uti min reservation emot
denna punkt i S(atsUlsk:s betänk, har jag uppgifvit de skäl, hvarföre
jag icke kan instämma i _StatsUtsk:s fattade beslut. Jag behöfver
således icke här vara mångordig, men måste likväl, för att icke
beskyllas för att fela om jag icke yttrar mig då jag är reservant,
upplysningsvis meddela, att, enligt den K., proposm, kostnaden endast
utgör 913 r:dr b:co såsom tillökadl anslag för ifrågavar. corps’
aflöning och underhåll. K. M. har beräknat den ärliga utgiften för
detta ändamål till 10,621 r:dr 42 sk., men återstoden af dessa
10,621 r:dr 42 sk. sedan förenämnda 913 r:dr blifvit afräknade,
skulle utgå af anslaget lill fångbevakningen å Carlsborg, hvilken
komme att bestridas af denna trupp, i st. f. nu beordrade kommenderingar
ur indeldta arméen. Den egentliga skillnaden emellan
nu och förr skulle således endast blifva 913 r:dr årligen. När jag
nu beräknar, att jag kan få en brist i organisationen af vår armé
fylld med 913 r:dr och tillika min öfvertygelse är, att denna brist
bör fyllas, såsom något ganska väsendtligt för arméen, sä böra vi
väl icke tveka att bevilja denna ringa summa. Till slutsatsen om
vigten för vår armé att hafva en sådan trupp, ledes jag deraf, att
jag icke känner någon armé, som saknar en sappörtrupp. Vi behöfva
icke gå så långt utöfver våra egna gränsor för att finna det.
Vi kunna endast fästa uppmärksamheten på hvad vi hafva haft förut
och sedan längre tid. Så länge vi ägde Pomern, fanns en sådan
trupp på Pomersk stat, men sedan vi förlorade det, sä håfve vi varit
utan. I Finland var en permanent arbetskommendering af alla
reg:ten. De afsade sig den och betalte i stället en ganska talrik
trupp för att användas i detta fack. I ett sådant land som vårt,
der vi måhända böra på allt sätt befordra truppens framgång, så
skulle jag tro att sappörerna icke kunna anses mindre behöfliga än
i något annat land, och när man kan organisera en sådan trupp
Den 11 Mars f. m.
127
med så ringa kostnad som 913 r:dr, så ser jag intet skäl alt afslå
detta anslag. När man nu dertill lägger, att denna corps, ehuru
liten till antal, dock kunde till en början blifva en stam, med hvilken
en del af beväringsmanskapet kunde sammanslås, vore, genom
denna stams upprättande, början gjord till enahanda organisation
för detta vapen som för öfrige vapen inom arméen; sä tror jag äfven
att man derföre bör gå K. M:s önskan till mötes, så mycket
mera, som det måhända kunde anses för en besparing, ehuru den
icke blifvit upptagen, .lag får på dessa skäl tillstyrka återremiss af
Utsk:s betänk.
Hr Lefrén: Jag instämmer för min del i allo med hvacf af
Frih. Peyron och sednast af Hr von Rosen blifvit anfördt, men får
derjemte fästa uppmärksamheten på ytterligare en omständighet. Man
har sagt vid detla ärendes behandling,, att Svenska arméen skulle
lemna särdeles dugligt folk i fält för dessa arhetens bestridande. Jag
erkänner at t Svenska infanteriet, måhända mera än de flesta länders,
är egnadt för sådana arbeten i fält : men, mine Hrr! annat är massan
af de trupper, sorn skola utföra sjelfva arbetet, oftast under fiendens
eld, och annat är de ledande personer, som skola säga huru
arbetet skall bedrifvas, så att det blifver fort och ändamålsenligt
verkstäldt, ty detta är ju nödvändigt, såvida man icke vill uppoffra
en mängd af arbetare under fiendens eld genom den längre tid, som de
der måste uppehålla sig, i saknad af förgångsman, sorn kunna
leda dem sä att de hastigt utföra hvad sorn skall utföras. Denna
fråga innefattar således 2:ne högst vigliga omständigheter, den första
att bereda skyndsam och ändamålsenlig verkställighet af de förberedelser,
som i fält måste äga rum, antingen för att hastigt komma
ät fienden, eller all undandraga sig hans verksamhet; den andra,
som är högst väsendtlig, att icke uppoffra folk i oträngt mål genom
den okunnighet, som räder hos dem, som borde leda folket i farans
ögonblick. På grund af dessa skäl, tillagde till de många som förut
blifvit anförda, kan jag icke undgå yrka återremiss, helst summan
är så liten och den lilla trupp, som här vill bildas, blott är
60 man. Latom oss dela dessa 60 man i behofvets stund på alla
de ställen, der förgångsman behöfvas vid dessa nödvändiga arbeten,
och hvar och en inser huru oumbärliga de äro. Jag vägar likväl icke
yrka förökandet af truppens antal, ty jag känner hvilka svårigheter
som finnas, så fort det blir fråga om anslag, vore det också till sådana
ändamål^ som absolut bespara medborgares lif.
Hr af Dalström: Lika med föregående talare, yrkar äfven
jag återremiss på betänk., emedan jag i högsta grad känner behofvet
af den lilla sappörtrupp, som här är i fråga att föreslås. Jag
beklagar att icke Statens tillgångar förslå att göra den större, än
den nu är föreslagen, emedan det är den minsta, som kan ifrågakomma.
Jag vill likväl till de skäl, som blifvit anförda, tillägga,
att de indelta reg:tena hafva hvardera 8 stycken s. k. timmermän.
Dessa hafva i sednare tider efter en ny instruktion blifvit öfvade i
den s. k. sappör-tjenstgöringen. Detta är likväl ganska otillräckligt,
men om det funnes en elit-corps af sappörer med större vana vid
128
Den 11 Mars f. m.
dessa arbeten, så skulle den vid flere regdens samfälda öfningar
kunna inlära regrtenas timmermän i alla sappörtjensten tillhörande
förrättningar. Huru nödvändigt detta är under ett fälttåg, har förut
blifvit ådagalagdt. Jag vill påminna dem ibland eder, mine Hrr!
som gjort Tyska fälttåget, att vi hade då ingen annan sappörtrupp,
än ett kompani sjömän, såsom sappörer och pontonierer. Den var
ganska otillräcklig och alldeles oöfvad. I behofvets stund kunde den
icke fördelas på alla punkter, der den behöfdes. Jag vill påminna
mig ett tillfälle och derom erinra alla som voro närvar., då det var
fråga om att företaga några sappör-arbeten vid cerneringen af Maestricht.
Der fanns ingen sappör-trupp att tillgå, inga förgångsman
som kunde undervisa soldaterna. Man måste begagna de soldater,
som kunde föra yxa och spade, men de saknade förgångsman, som
kunde visa dem huru de skulle bära sig åt. Vid cerneringen och
sedermera eröfringen af Fredrikson och Gliickstadt i Holstein 1813,
måste sappörer lånas från en främmande makt. Om nu den föreslagna
sappörtruppen inrättades, så kunde den förstärkas genom dertill
utsedt manskap inom reg: t ena, samt derigenom vexa och blifva
tredubbel i fält.
Jag anhåller således att denna vigtiga punkt måtte blifva återremitterad.
Frih. Klinkowström, Rud. Mauritz: Dä främmande länders
exempel torde kunna tjena till någon ledning vid bedömande
af denna fråga, så torde det tillåtas mig att uppgifva följande data,
ronde proportionen emellan åtskilliga länders arméer och deras
geni-trupper.
Österrike har för en krigshär af 454,065 man, 6,250 man
geni-trupper, hvaraf 944 sappörer, 880 minörer och 4,426 pionierer;
Preussen med 216,000 man, nemi. den stående hären och
landtvärnets lista uppbåd, 2,606 man geni-trupper af alla brancher;
Bayern med 56,600 man, 618 man geni-trupp: Wurtemberg med
11,371 man, 129 man geni-trupp; Hannover med 21,800 man,
198 man geni-trupp; Danmark med en armé af 24,823 man, 295
man geni-trupp, Nederländerna med 54,472 man, 698 man geni-trupp
och Frankrike med en armé af 334,982 man, 5000 man geni-trupp.
Derjemte får jag anmärka, att de Tyska Förbunds-staterna hafva
ansett geni-trupper vara af den vigt, att de mindre Förbunds-staterna,
som icke äro i stånd att sjelfve hålla en öfvad geni-trupp, hafva
blifvit fritagna ifrån detta åliggande, som i stället är öfvertaget
af de stora staterna Preussen, Baden, Wurtemberg, Bayern etc.
De öfriga mindre staterna lemna endast truppkontingenter af hufvudvapnen,
artilleri, kavalleri och infanteri, men inga genitrupper. Man
har ansett dessa trupper böra utbildas under fredstid, och omöjligt
är att vid inträffande krig kunna anskaffa en så beskaffad trupp och
bilda den. Man har derföre öfverlåtit detta vigtiga åliggande ät sädane
stater, hvilka i sin fredsorganisation redan hade en sådan trupp.
Förenande mig med de talare, som förut yttrat sig i detta ämne
och här yrkat återremiss på den grund, att det är af ytterlig vigt
för
Den 11 Mars f. m.
129
för vår armé att, när den göres mobil eller sättes på krigsfot, den
äger en öfvad ingeniör-trupp, åtminstone en stam derför, får jag
anhålla om återremiss af betänk.
Dä nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Åd. ansåge
de emot den förevar. 17:de punkten gjorda anmärkmr föranleda
till densammas återremitterande, ropades starka ja, blandade med
nej; hvarpå Hr Landtm, förklarade det han funnit ja hafva öfverröstat
nej.
18:rfe punkten, an g: de anslag till beredande af tillfälle för
'A:ne officerare af landtarméen att ingå i utländsk aktiv
krigstjenst.
Hr Lefrén: Den summa, som af motionären är begärd, är ganska
ringa, om vi jemföra den med vära öfriga anslagssummor; men
summan är ganska vigtig för det ändamål, som motionären afsett.
Jag skulle önska att StalsUtsk. funnit utvägar att tillstyrka motionen.
Jag vägar likväl icke begära återremiss, ty detta anslag har ett ändamål,
som kan uppskjutas, ehuru sökande af bildning i de länder
der krig föres för arméens befäl visserligen är af deir vigt, att det
fullt ut skulle betala de kostnader, sorn derigenom kunde föranledas.
Det är med sorg, som jag nödgas bifalla Ulsk:s betänk., emedan
jag ser att vi ännu icke äro mogna att kunna taga i beräkning
hvad som egentligen bör konsidereras, såsom högst väsendtligt i
frågor om vårt försvarsverk.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i 18:de punkten tillstyrkt.
19:de punkten, ang:de väckt fråga, att de artilleri-officerare,
hvilka u rikets fästningar äro kommenderade, måtte
få sig tillagde enahanda aflönings- och öfriga förmåner,
som för närvar, tillkomma officerare af indeldta arméen, då
desse lill tjenstgöring u fästningarne kommenderas.
Utsk.-s i denna punkt gjorda tillstyrkande bifölls.
20:de punkten, ang:de förslags-anslaget för beväringens
vapenöfning.
Hr Stjernsvärd, Gust. Mauritz, uppläste följande:
R. o. Ad:s uppmärksamhet har jag trott mig böra påkalla till
ett ämne, af stor vigt för fäderneslandet och som Regeringen redan
gjort till föremål för R. St:s pröfning, nemi.: Landtförsvarets organisation.
Behofvet af en genomgripande förändring med Sveriges försvarsväsende
uppstod egentligen vid Finlands förlust. Väl hade redan
förut varit ifrågasatt, huruvida indelta arméen och båtsmanshållet
motsvarade den kostnad, som de erfordrade, eller uppvägde de
olägenheter, som deras anskaffnings- och underhålls-sätt för den jordbrukande
klassen medförde; men så länge Finland var ett afgörande
hinder för direkta anfall af Ryssland på moderlandet; så länge
de andra grannrikena icke ägde någon folkbeväpning, utan hufvudsakligen
endast värfvade trupper, hvilkas antal icke lätt kunde för3
H. 9
i:j,o
Den 11 Mars f. m.
ökas: men isynnerhet sedan Sveaborgs anläggning och skärgårdsflottans
organiserande gifvit åt Finland en förmodad, om ock öfverskaltad,
försvarskraft; ansågs Sveriges stående armé, betydligt förökad
med de värfvade reg.-ten, hvilka fästningssystemet i rikets södra
och vestra orter gjort nödiga, dä vara tillräcklig. Regeringen var
dessutom vand, att jordbrnkarues för rikets tillfälliga behof åtagna
tillfälliga uppoffringar, godtyckligt och ansvarslöst förvandlades i
ständiga skyldigheter, och kunde således påräkna, att genom sitt
maktspråk, med -y föröka indelta arméen, medelst utskrifning af det
eljest utaf rust- och rothållet blott för 1741 års krig åtagna varieringsmänskapet.
Man tänkte således icke då på någon förändring,
åsyftande hvad sorn nu förstås med ett national-Jörsvar. Den
ständiga arméen var allt. Den ansågs tillräcklig för subsidie-krigen;
möjligen, under en tid då den ”politiska jemvigten” spelte en rol
inom diplomatien, tillräcklig för att afvärja anfallen från Danmark
och Norrige; och, såsom det troddes, tillräcklig för att förstärka
Finska stridskrafterna. Franska revolutionen, med dess starkaste
stöd konskriptionen, framstod då ännu såsom olycksbådande för
Monarkerna, och Regeringarne hatade således all folkbeväpning, troende
att den skulle öfverallt bereda folkstyrelser. Det var således
först, då alla de gamla fördomarnes makt måste vika för farorna,
och Rysslands, Danmarks och Norriges förenade stridskrafter sattes
i rörelse, för alt hämma Sveriges Konungs halstarriga fiendtlighet
mot den hjerfve, Franska verldsbesegraren, som en folkbeväpning
här i landet påtänktes; men i följd af brådskan, planlösheten och
oskickligheten, att ej säga illviljan, vid dess organisation och utrustning
blef Land/värnet, i stället att gifva en förebild för landets
framtida försvarsorganisation, snarare ett medel att fortfarande afskräcka
från bildandet af ett på folkbeväpning grundadt nationalförsvar,
Likväl var het just ett sådant som behöfdes, då Finland
gått förloradt och Aland lemnades i Ryska maktens händer. Den
Finska, sjövanda kustbefolkningen förstärkte nu Ryska sjömakten
i dubbel män, då den förminskade våra egna krafter; och om vi
äfven med ofantliga uppoffringar för en örlogsflotta skulle upprätthålla
vår fordna jemlikhet med den Ryska i Östersjön, så förblef dock en
sådan n vanmäktig att hindra fiendtlig landstigning ifrån Finska hamnar
och Aland, allt ifrån Norrbotten ända till Södra Roslagen, samt
hvarje vinter utan all nytta. Då dessutom våra tillgångar icke medgåfvo
en sådan tällan, skulle alla våra kuster vara utsatta för samma
fara. Sveriges krigsmakt, i stället att förut mot den östra grannen
kunna bibehålla sin artfalls-natur, genom krigets genast skeende
förflyttande till närheten af Rysslands hufvudstad, mäste således
nu ordnas för det vidsträckta rikets försvar.
Anfallens möjlighet på en kuststräcka af 200 Svenska mil,
gjorde en stående här alldeles otillräcklig. En allmän beväpning
blef nödig, för att kunna skynda alt hindra landsättningar eller
bortdrifva den fiende som lyckats alt utföra den: och under det att
ett, pä sådan beväpning grundadt, central-försvar skulle blifva en
borgen för bevarandet af de folkrikaste och förmögnaste delarne af
landet, måste den äfven göras nog manstark, att i de derifrån af
-
Den t 1 Mars f, m.
131
lägsnare delar motstå en fiendes försök, att få fast fot och derifrån framtränga
i hjerlal af riket. Yxi folkbeväpning blef derför den enda säkra
grundvalen för vårt försvar; och oaktadt folkets ännu rådande häpnad
öfver landtvärnets öde, blef dess nödvändighet erkänd och å
nationens sida löftet om den uppoffring en sådan erfordrar, genom
K. St., redan 1810 gifvet och 1812 förnyadt.
Det fordrades emellertid en sådan fosterländsk anda, sorn 1809
bemäktigade sig Svenska folket, dä, midt under angreppen på dess
sjelfständighet, den äter uppgående lagbundna frihetens sol ingjöt
nytt hopp och skingrade enväldets mörker; det fordrades dessa redbara
sinnen, soia framhöllo medborgsmannapligternas heliga kraf
midt under mängdens förtviflan öfver landets lidanden, för att förmå
nationen till uppfattandet af folkbeväpningens princip; och om denna
princip icke genast kunde förverkligas; om extra voteringen
blef ett svagt medel, alt med den privilegierade jordens krafter biträda
uppoffringarne af den opriviligierade; om för stärk ning smanskapet
blott blef en öfvergång, hvarunder de förmögnare klasserne
ännu sökte undandraga sig de fruktade obehagen af deltagandet i
krigarnes mödor och faror; om slutligen sjelfva den nuvar. allmänna
bevärings-inrättningen, ehuru hufvudsakligen grundad på denna
princip, icke motsvarar alla dess fordringar; så kan det dock icke
nekas, att Sverige derigenom redan tagit ett så betydligt steg till
det stora målet, att det vore olyckligt för landets framtid, om lagstiftande
makten lät förmå sig att stadna pä halfva vägen. Man kan
med skäl säga ”olyckligt”; ty om ock vårt läge gjorde oss mer
tryggade för anfall, än verkligen är fallet; om Europas politik skulle
innebära någon garanti för intresset alt upprätthålla vår sjelfständighet;
om vår förening med Norrige och Danska folkets ställning
kunna afskräcka vår östra granne från eröfringsplaner, då vi
med odelade krafter kunna mola anfallen; och om således ett krig
icke synes vara att nu befara, eller under närvar, förhållanden fordra
några stora förberedande ansträngningar, så är det dock påtagligt,
alt sjelfva obestämdheten i systemet och halfliden i organismen,
skola föranleda betydligt större årliga uppoffringar af nationen,
än som eljest behöfdes; och detta måste i dt fattigt land medföra
ekonomiska lidanden, hvilka, dä de ovilkorligen ingripa i folkets moraliska
och näringsförhållanden, med skäl kunna kallas ”olyckliga”.
Också har betänkligheten af vårt försvarsverks otillfredsställande
skick utgjort föremål för såväl enskild, som allmän uppmärksamhet.
Ehuru, till följd af ståndsrepresentationens sammansättning, de klasser,
som mest lida deraf, äga allt för ringa kraft att göra sina billiga
anspråk gällande, hafva dock R. St. sjelfva härom yttrat en öfvertygelse,
som säkert kan antagas delad af hela nationen. Sedan
Regeringen, under flera års tid efter verldsfreden 1814 och 1815,
icke syntes påtänka någon ändamålsenlig reorganisation af försvarsväsendet,
utan endast, under stigande fordringar pa anslag för den
stående arméens underhållande, visade sig eftersätta såväl sjöförsvarets
som allmänna bevärings-systemets utbildning, afgäfvo R. St. d.
30 Sept. 1823 till Konungen en skrifvelse, ronde grunder ne för
132
Den 11 Mars f. m.
organisationen af rikets landt- och sjöförsvar, af följande
lydelse:
”Slormägtigsle Allernädigste Konung!
”1 anledn. af väckt fråga om nödvändigheten deraf, att rikets
stridskrafter varda använde på det för landet mest gagneliga och
tillika minst betungande sätt, hafva R. St., sorn anse rikets ekonomiska
ställning icke medgifva någon tillökning, utan fast hellre påkalla,
under freden, minskning uti statsbidragen, hos E. K. M. velat
i tind. anhålla, att E. K. JM. täcktes så organisera" rikets landtoch
sjöförsvar, alt derigenom, under minsta möjliga uppoffring från
nationens sida, i fredstid, ett kraftfullt motstånd mätte beredas, i
händelse af ett fiendtligt anfall; hvarjemte och då Sveriges trygghet
numera dels genom redan vidtagne försvarsanstalter och dels genom
föreningen med Norrige, blifvit väsendtligen försäkrad, samt ett kraftigt
understöd, i händelse af krig, åt riket boredt, R. St. få yttra
den und. önskan, att, vid arméens organisation, E. K. M. mätte
vara öfvertygad derom, att Svenska folket, för fattigt att täfla med
rikare nationer i underhållandet af en stor stående annee, vill och
skall, genom en allmän beväpning, bidraga till försvaret af sina
landamären, samt att, vid flottans organisation, E. K. M. täcktes
taga i nådigt betraktande de fördelar, våra kuster erbjuda, så i afseende
på mindre fartygs hastiga uppbyggande, som pä deras bemannande
med sjövandt folk”.
R. St. tillkännagåfvo äfven i deras und. skrifvelse ang:de dåvar.
3:dje hufvudtiteln (anslaget för försvars-verket):
”Att de då anvisade tillgångar borde blifva till ändamålen använde
på det sätt, som, med afseende på nationens ställning och
knappa tillgångar, kunde pröfvas ledande lill försvarsanstalternas upprätthållande
och förstärkning, samt möjligaste inskränkning i kostnaderne”;
och yrkade, ”att Konungen måtte täckas, för hvad i en
eller annan del af den militära omfattningen i öfrigt kunde finnas
nödigt, söka tillgång inom de redan varande anslagen”. Man finner
således R. St., redan för 25 år sedan, upplifva de i första åren
af vårt nya statsskick fattade principer för försvarsväsendets organisation,
nemi.: bevar ings-systemets utbildning, klist- och skurgår
ds-för sv arets fullkomnande och en mindre kostsam fredsorganisation,
som kunde medgifva en krigsorganisation, grundad
på allmän beväpning.
Jag lemnar å sido alla betraktelser öfver anledmne hvarföre
denna R. St:s anhållan på så länge icke ländt till något resultat.
En läng fred har lyckligtvis afböjt de vådor, en sådan
underlåtenhet kunnat ådraga för fäderneslandets sjelfständighet. Men
denna underlåtenhet att minska nationens årliga kostnader för försvaret,
för att bereda större tillgångar och en tillräcklig försvarsstyrka
i behofvets stund, har försvårat utvecklingen af nationens inre
krafter; den har hämmat mången välståndskällas åder; den har
skadat folkets intellektuela och moraliska lif; den har hindrat utbildningen
af den frihetskänsla,"sorn, lifvad af kärleken till fosterjorden,
uppmuntrad af belåtenheten med samhällsskicket och ledd af förtro
-
Den 11 Mars f. m.
333
endet till en fosterländsk Regering, är den säkraste borgen för ett
folks lyckliga framtid; den har en beklaglig andel i den liknöjdhet
för allmänt väl och den afvoghet mot enskilda uppoffringen, som nu
visa sig utgöra ett så sorgligt karaktersdrag hos slägtet.
Om under tiden inom administrationen arbetats på försvarsplaner,
så hade förmodligen detta arbete dock icke motsvarat fordringarne;
ty man hörde icke en gång från Regeringen löften derom,
under det att R. St. vid flera riksdagar emottogo förnyade yrkanden
på stats-anslag.
Det var först vår nuvar. Konung, som, straxt efter uppträdandet
på Thronen, gaf R. St. hopp, att finna planen till en ändamålsenligare
organisation af rikets försvarsväsende snart utarbetad; och 11.
St. hafva vid denna riksdag, genom de K. proposma om statsverkets
tillstånd och behof samt om förändring af bevärings-systemet, åtminstone
haft den tillfredsställelsen, att se Regeringen dela deras öfvertygelse
om en förändrings nödvändighet, samt emottagit de utlåtanden,
som cheferna för landt- och s jöförsvars-depart:n afgifvit, ang:de
de dem tillhörande grenar af försvaret.
Det kan emellertid icke undgå uppmärksamheten, att de förslag,
som sålunda kommit till R. St:s kännedom, icke kunnat emottagas
med den belåtenhet, som man bordt önska. Under det att
de hufvudsakliga grundas pä bibehållandet af hela den nuvar. ständiga
försvarsstyrkan, med förbättringar i öfning och utrustning, som
erfordra ökade kostnader, ifrågasättes en förändring af beväringspligten,
som, lemnande en del beväringsskyldige hopp om befrielse
från all öfning och tjenstgöring, utsträcker åliggandena för de öfriga,
utan att ändock lemna garanti för tillräcklig instruktion och tjenstbarhet.
Dertill begäres tillika betydligt ökade stats-anslag, utom de
enskildte uppoffringar, ett sådant system måste medföra. Afven fattas
den öfverensstämmelse i förslagen ang:de landt- och sjöförsvarets
personela organisation, som synes vara nödig, för alt ej framkalla
allt för stor olikhet i medborgarnes skyldigheter; och mankan
beklagligen motse, att dessa förslag således icke vinna R. St;s sympatier.
Det är under dessa förhållanden, som jag vågar framställa nödvändigheten,
att vara betänkt på tillvägabringandet af någon plan,
som, utarbetad i den anda,, hvilken redan i representanternas förhandlingar,
sedan nära 40 år visat sig rådande och således torde
kunna anses utgången från folkets allmänna tänkesätt, samt gemensamt
omfattad af Regering och Ständer, kunde blifva den grundval,
hvarpå rikets försvarsväsende för den närmaste framtiden borde
hvila. Manad af min inre öfvertygelse om denna nödvändighet, och
åsidosättande alla de enskildte betänkligheter, som ett sådant försök
för mig måste medföra, men endast i tillfälle att kunna våga företaget
i fråga om försvaret lill lands, hvars vigt jag likväl tror vara
öfvervägande, har jag derföre utarbetat ett Förslag till ny organisation
af land/.försvaret, hvilket förslag torde böra öfverlemnas
till de Utsk., hvilka komma att handlägga frågan om den föreslagna
förändringen af allmänna beväringsinrättningen.
Mången skall måhända anse denna min åtgärd förmäten, kan
-
134
Den 11 Mars f. m.
ske obefogad. I det förra afseende! öfverlemnar jag tryggt mitt förslag
till det 'allmänna omdömet, såsom åtminstone vittnande för ett
nitiskt, om ock svagt, bemödande, att gagna ett älskadt fosterland.
1 det sednare afseendet äter, anser jag mig skyldig uttala den öfvertygelse,
att lika som del är Konungamaktens rätt, att befalla öfver
rikets krigs makt och dess användande, är det Begerings
och Ständers inbördes pligt, att ordna och underhålla densamma,
efter en gemensam plan och stal. Det är sålunda R. St:s rätt,
att i denna del begagna initiativet, likaväl som Regeringens; och
en högsinnad Konung skall säkert icke i den enskilde representantens
bemödanden eller i R. St:s yttrade åsigter skåda en missaktning
eller brist pä förtroende.
Jag anhåller således om remiss af delta mitt anförande till
Stats- Lag- och Ekon.Utskm, lill hvilka äfven förslaget öfverlemnas,
på det Utsk:n må kunna ingå i den pröfning deraf, som vid behandlingen
af den K. proposm kan anses lämplig.
Förslag till förändrad organisation af landtförsvaret.
Första Afdelningen.
Granskning såväl af land tför svarets närvar, organisation,
sorn den af chefen för L a n dt för sv urs-dep a r t Het
föreslagna, jemförda med delta förslug.
Det mål, hvartill man måste sträfva i fråga om Sveriges
lundtförsvar är, att med den möjligaste minsta kostnad under freden,
i händelse af fiendtliga anfall, kunna åstadkomma de största
möjliga försvarskrafter. Landets vidsträckthet medför nödvändigheten,
att. dessa försvarskrafter mäste kunna skyndsamt anlitas, på liera,
sins emellan aflägsna punkter. All tanka pä försvarets åstadkommande
genom en stående armé är således overkställbar; endast
en allmän beväpning kan uppfylla fordringarne pä en dertill fullt
tillräcklig försvarsstyrka.
En sådan allmän beväpning förutsätter en förberedd kunskap
och öfning i vapnens bruk hos den manliga befolkningen, samt en
sådan organisation af stridskrafterna, att i hvarje rikets hufvuddel,
finnes genast att tillgå: anförare; kunnigt och krigsvant eller åtminstone
tillräckligt taktiskt bildadt befäl: och en tillräckligt öfvad och
med fältlefnad bekant styrka (stamtrupper), som kan gifva sammanhållning,
efterdömen och ledning ät dc hastigt församlade stridsmassorna.
Dessutom behöfvcs äfven under freden en ständig mindre styrka
för fästnings-garnisoner, den inre ordningens upprätthållande och
vissa vapens fullkomlighet, hvilka erfordra mera än vanlig färdighet
och skicklighet.
I samma mån ofvannämnde stamtrupper äfven motsvara sistnämnde
behof, kan fredsorganisation blifva mindre kostsam, och ändock
krigsorganisationens fordringar fullt motsvaras.
Men, för att tillvägabringa en sådan organisation af försvarspersonalen,
och göra den fullt motsvarande ändamålet, måste följande
vilkor uppfyllas:
Den II Mais f. m.
135
l:o Skyldigheten att försvara fosterjorden mäste vara allmän,
och inträda dä förmågan dertill börjar, för att fortfara så länge den
bibehålies.
Inrättningen af en landstorm, sorn inom egen landsbygd
kan gifva försvaret eller anfallet sin högsta möjliga kraft,
är alltså det yttersta ändamålet.
2:o En del af försvarsstyrkan måste vara af den rörliga egenskap,
alt den, fullt organiserad, hastigt kan samlas och användas
öfverallt, der dess tjenst påkallas.
Inrättningen af beväringsmanskapet bär således vara sä
fullständig som möjligt, så att det är nog stridbart och nog
öfvadt, för att genast kunna möta fienden.
3:o En slam måste finnas, som kan försäkra nationen, att äga
ett tillräckligt antal instruktörer och ledare för beväringsmanskapet.
Denna stam muste derföre vara så bildad och hängifven
sitt uppdrag, att nationen till den kan sätta fullt förtroende,
och det unga slägtet för den hysa aktning och tillit. Frivilligt
åtagande af uppdraget, uppmuntradt genom sådana lönevillkor,
att personalen kan vara tryggad för sin framtid,
äro vilkor derför. I den kan gerna hela arméens underbefäl
anses utgöra en del, och för öfrigt till densamma räknas
den ständiga styrkan af de vapen, som fordra ständigare
öfning.
4:o Befälet måste förena kunskaper, med den möjligast största
praktiska skicklighet och, tillräckligt för att öfvertaga ansvaret för
hela stridsmassans ledning, vara i tillfälle att egna sig åt sin pligt,
med all den kraft, som bildning, moralitet och ekonomiskt oberoende
kunna erbjuda.
Fillkoret för detta befäls verksamhet måste vara, att
förtjensten och tjenstenitet betryggas ont en framtid, men att
redan pligters uppfyllande försäkrar om nödig utkomst. Befor
dr ingssys temet mäste alltså lika litet innebära godtycke,
som omöjlighet att fortkomma genom ansträngda bemödanden.
5:o Arméens fördelning, mäste ske pä ett sätt, att den, så vidt
möjligt, har en enkel och lika organism, lämpad efter folkmängden
i dislrikterna, med högre befäl i lmfvudorlerna.
Bataljonen, såsom taktisk och ekonomisk enhet, måste utgöra
ett helt för sig; brigaden bör blifva den administrativa
enheten; och dea möjligen behäfliga distrikt-indelningen tillika
lämpas efter det strategiska behofvet.
Landtförsvarets nuvar. organisation motsvarar icke dessa fordringar.
Allmänna beväringsskyldigheten inträder för tidigt. Vid 20
års ålder är i allmänhet den nordiska ynglingens kropp icke nog
utvecklad för att uthärda svårare fatiger. Stadgandet att den yngsta
klassen ovillkorligen skall utgå före den äldre, gör att den uppbådade
delen är den minst användbara för fältlifvet, samt att, under
krigets fortgång, den öfvade och tjenstvanda delen utträder och
oöfvade inträda i deras ställe. Beväringens vapenöfning endast fölen
gång, äfven om den fortfor en längre lid, betryggar icke sä myc
-
13C
Ben 11 Mars f. m.
ket om manskapets färdighet, som en förnyad om ock kortare öfning;
och slutligen vållar legningsrätligheten, att behöfliga proportioner
af bildade och förmögne, för alt kunna förskaffa den förökta
försvarsstyrkan tillräckligt befäl, rubbas, försvarets hela börda kastas
pä de obemedlade samt betager inrättningen den fosterländska och
moraliska karakter, som borde framför allt bevaras.
Beväringens undervisning och öfning försväras och fördröjes derigenom,
att dess vapenöfning sker ensamt, och af otillräckligt anfall
instruktörer. Helt annorlunda blefve vapenöfningens resultater, om,
sedan rekrytbildningen under det ena året föregått, beväringsmanskapet
under det derpå följande förnyade sin vapenöfning tillsamman
med mera öfvade trupper; ett förhållande, som, om det kunde utsträckas
t. ex. till 2 är, skulle erbjuda hela nationen en så tillräcklig
stridbarhet, att dess sjelfständighet vore otvifvelaktigt betryggad.
Den ständiga arméens natur, att vara legotrupper, (vår
indelta armé är det likasåväl som den värfvade, emedan skillnaden
endast är i tiden för tjenstekontraktet, som inom den förra är
utsträckt till hvad helsa och krafter medgifva, men i den sednare
till vissa år) är icke öfverensstämmande med den väpnade styrkans
bestämmelse, att utgöra ett tillförlitligt värn för vårt nationella sjelfbestånd.
Ett sådant måste grundas på medborgerlig pligt och frivillighet.
Då har den väpnade styrkan att påräkna folkets sympatier
och statsmakternas förtroende.
Hvad tjenstbarheten angar, lemnar dessutom den indeldta arméens
legosätt mindre garantier, än den värfvades korta kapitulationstid;
hvaremot afgången vid den värfvade, under krig, till följd
af rekryterings-föreskrifterna är nästan omöjlig att ersätta.
Olämpligheten utaf en armées sammansättning af sä olika elementer,
som värfvade, indelta och bevärings-trnpper, visar sig dessutom
påfallande, dä man betraktar de invecklingar den medför inom
administrationen, den splittring den föranleder inom en stridsmassa,
som bör lifvas af en anda och en själ. Man kan icke en gång under
sådana förhållanden åstadkomma en krigslagskipning, som är
grundad på full jemlikhet inför lagen. Man har t. o. m. sett lagstiftningen
göra till ett vilkor lör heväringsskyldighetens åtagande,
att beväringsynglingarne icke inblandas med värfvade trnpperne, och
den indelta soldaten kan i följd af sin lego-natur och sin ringa bildning
och färdighet aldrig af beväringsynglingen *) anses såsom jemngod
med sig, sedan denne, oftast hastigare än elen af arbete och ålder
stelnade knekten, uppfattat sina krigiska pligter och hunnit större
färdighet.
Hvad särskilt indelta arméen under närvar, förhållanden vidkommer,
torde man med fog kunna tveka, om den ej, i st. f. att
vara en med verkliga fördelar förenad militärorganisation, endast i
sådant afseende är en idealism, en chiraére, tjenlig att uppduka som
skåderätt i lössläppla utflygter med ordet eller pennan. Indelnings
-
■) Ali här förstås beväringsynglingen sedan legningen upphört och
beväringsmanskapet erhållit den organisation detta förslag afser,
torde ihågkonimas.
Den 11 Mars f. ni.
137
verket har möjligen i sitt ursprung och i sin första enkelhet pä en
tid, då den inre rörelsen i landet icke var stor, varuomsättningen
ringa, och produktionen derföre inskränkte sig till hvarje orts behof,
kunnat varit ett medel, att under freden underhålla en styrka, som
fördelad på hela landet kunde der lättare förplägas, beklädas och
till vissa delar utrustas, än om den varit församlad i de få och i
allmänhet arma städerna. Den liden var det ock vida lättare för
jordbrukaren att åstadkomma natura-prestationer än penningar, och
fordringarne på soldaten, individuelt, voro inskränktare än nu. 1
vår tid är förhållandet annorlunda; och man måste nu emot denna
institution anmärka:
l:o Dess dyrhet, under de långa tider då truppen är overksam,
hvilket tyngst drabbar den jordbrukande klassen och detta så mycket
orättvisare, som soldatens underhäll nu mycket öfverstiger hvad
rust- och rothållare, vid den skadereglering hvarefter indelningsverket
utgjordes, medelst sladfästade föreningar och kontrakter åtogo sig
att utgöra.
2:o Dess numeriska otillräcklighet för försvaret i förening med
otillräckligheten af dess öfning, hvilket, då man besinnar att vid
uppbådning utom roteunderhållet full aflöning måste gifvas, gör vår
indelta armé dyrare än värfvade trupper och troligen, i förhållande
lill penning- och varu-värden, till en af de dyraste af alla ständiga
arméer.
3:o Dess rekryteringssätt, som medför svårighet för vidmakthållandet
af truppens tjenstbarhet, då dels afskedandet af mindre dugliga
ämnen medför ökade uppoffringar af rust- och rothållare, dels
bevekande omständigheter vanligen förekomma, emedan den indelta
soldaten, som vanligen tagit lega för att kunna taga sig maka och
få ett hem, snart är fader för en talrik oförsörjd familj, hvilket i
sin mån förvandlar vår indelta armé till en för landet alltför kostsam
invalid-inrättning.
4:o Dess menliga inflytelse på landels fattigpersonal; som onekligen
betydligt ökas genom soldatens oförmåga att i allmänhet med
sin rotelön försörja barnen, samt slutligen med hans egen och makans
personer, då han ej efter afskedstagandet kan lefva af den 1
sk. b:eo om dagen, som krigsmanshuspensionen lemnar honom.
5:o Indelta soldatens oanvändbarhet, såsom stam för beväringen,
har redan i det föreg:de blifvit antydd; det må blott tilläggas, att
afhjelpandet af detta förhållande icke är möjligt med bibehållande af
indelningsverkets nuvar. anda och organism. Skola dessa åter reformeras,
så att indelta soldaten skall kunna motsvara fordringarne
på en ledande stam, hlifver han ännu dyrare för staten och rusteller
rotehållaren.
Slutligen måste det erkännas, att oaktadt man ej kan beskylla
den indelta soldaten för brist på Svensk trohet och mannamod, så
vållar hans husliga och jordbruksförhållanden ofta en märkbar obenägenhet
för långvarigare utkommenderingar.
Hvad beträffar befälets nuvar. organisation, så visar den sig i
piånga afseenden vara otjenlig.
Sammansättningen af en del trupper, vittnar om ett lyckadl be
-
13S
Den 11 Mais f. m.
raödande alt pä bekostnad af det ändamålsenliga tillskapa en mängd
öfverllödiga befattningar. Man ser t. ex. vid kavalleriet, att Lifgardet
till häst, Lifreg:ts dragon- oell hussar-corpser samt Smålands
hussar-reg:te, hvardera endast utgörande en bataljon, det förstnämnde
på 4 och de öfrige på 5 sqvadroner hvardera, likväl äga lika
mänga reg:ts-oflicerare, som de Skånska kavalleri-reg:tena, ehuru
dessa hvardera utgöra 2:ne bataljoner på 5 sqvadroner hvardera.
Härtill kan ännu läggas att vid Kronprinsens hussar-reg:te, utgörande
en bataljon, men på 6 sqvadroner, reg:ts-officerarnes antal äfven
är lika med de förutnämnde, dock är här öfverallt sqvadronernes
styrka lika.
Vid infanteriet åter varierar bataljonernes styrka ifrån 278 till
563 man, hvilket gör att då bataljonernes antal uppgifves, har man
likväl ej något begrepp om den verkliga styrkan. Betraktar man
åter reg:ts-officerarnes antal, så finner man t. ex. vid lista Lifgrenadier—regitet,
med bataljoner af 563 mans styrka, samma antal
reg:ts-officerare som vid Nerikes reg:te, hvars bataljoner endast bestå
af 343 man. Vidare äger enahanda förhållande rum emellan
gardes-reg:tena och Jemtlands fältjägare-reg:te, de förra med bataljoner,
om 388, det sednare med bataljoner om 278 man; slutligen
har man Lif-reg:tels grenadier-corps, Smålands grenadier-bataljon,
Norrbottens och Vesterbottens fältjägare-corpser, hvardera utgörande
endast en bataljon, varierande i styrka emellan 445 och 334 man,
men ändock hvardera försedd med 2:ne reg:ts-officerare.
Ett ytterligare stöd för påståendet att reg:ts-officerarnes, egentligen
reg:ts- och corps-chefernes, antal öfverskrider behofvet, är att
indelningen i reg:ten, såsom icke utgörande någon taktisk enhet, helt
och hållet försvinner under krig och under all manöver. Under fredliga
förhållanden är visserligen af nöden en myndighet, i hvars hand
förenas sammanhållningen, underhållandet af en god militär-anda,
kontrollen öfver undervisningen och tjenst gölängen, ledningen af förvaltningen
etc.; och dä denna myndighet, i händelse den skulle
uppdragas åt hvarje chef för den egentliga taktiska enheten, bataljonen,
skalle i betydlig mån föröka kostnaderne, på samma gång
som det minskade det afsedda ändamålet, ifall hvarje bataljon komme
att administreras för sig, så bör visserligen en särskild myndighet,
en mellanlänk mellan de högre militär-cheferne och cheferne
för de taktiska enheterne finnas; men då dess verksamhet ej allenast
kan omfatta större antal trupper, än hvad som nu är fallet med
våra reg:ts- och isynnerhet vära corps-chefer (egentligen bataljonschefer),
så är ingenting som motsätter sig, utan tvertom, allt talar
för att våra reg:ls- och corps-chefer erhöllo hvardera ett större och
lika antal bataljoner under sitt befäl. Följden häraf blifver en besparing
i utgift, på samma gång det afsedda ändamålet vinnes.
Vid den uuvar. arméens sammansättning, bör man ej förbigå
gardes-reg:tenas. Ett garde anser jag visserligen böra finnas, dock
med helt och hållet annan sammansättning än det närvar., hvilket
alldeles saknar de egendomligheter, som böra finnas hos ett garde.
Gärdet bör, såväl till befäl som trupp, utgöra, om jag så får säga,
gräddan af arméen, hvarigenom det ändamål ernås, att på samma
Den II Mars f. m.
139
gäng det blifver en elittrupp, det också rättfärdigar det företräde
det äger och blifver derjemte en förmånlig slimulus till utmärkelse.
Underbefälet är, genom den talrika underofficers-corpsen, mera
dyrt för staten, än som behöfves, och denna corps natur, att
under ett sträfvande till högre anseende skilja sig ifrån soldatlifvets
enkelhet och besvär, verkar menligt på den anda, som bör råda
inom en krigshär. Den gör skilnads-linien emellan befälet och truppen
alltför bjert utom tjernsten, på samma gäng den i tjensten uppställer
en afledare af det direkta förtroendet emellan dem. Det är
genom den nitiska, skickliga och sedliga soldatens upplysning i anseende,
under bibehållande af bans egentliga stånd, som hela soldatståndet
bäst manas till efterslräfvandet af dessa egenskaper. Korpralens
ära, är en väckelse för truppens äre- och sede-känsla. En
talrik under-officers-corps liknar en mur, som betager truppen allt
hopp, att genom hvilka ansträngningar sorn helst förtjena militärisk
befordran, och detta är åtminstone ej väl förenligt med ett allmänt
bevärings-system.
Generalitetets olika grader, utan motsvarande tjenstebefattningar,
synes vara en lika stor öfverflödighet, som en lika aflöning för
general-befälhafvarne under det att distriktens olikhet för dem medför
sä högst olika kostnader, visar sig olämplig; och vid generalstabens
nuvar. sammansättning bör anmärkas:
l:o Att den nu befintliga general-staben icke utgör en särskild
corps, utan endast äger rum på bekostnad af fulltaligheten utaf det,
för reg:lenas behof afsedda befäl.
2:0 Att de närvar, föreskrifterne för inträde i general-staben,
endast afse inhemlandet af theoretiska kunskaper, men helt och hållet
förbise förvärfvande! af den praktiska duglighet och kännedom
om de olika vapnens egendomligheter, sorn för en general-stabs officer
är så nödvändig, om han skall kunna riktigt uppfylla alla sina
åligganden.
3:o Att general-stabs-officerares närvar, tjensteåligganden,
hvilka afskilja dem fräii all beröring med trupp, och uteslutande bestå
i expedilions-göromäl, icke äro af beskaffenhet, att bibringa dem
de egenskaper, som för beklädande af högre militär-befäl äro nöd
vändiga,
och för hvilka ifrågavar. officerare böra vara afsedda.
4:o Att genera!-stabens lönevilkor ingalunda äro sådana, att
de medföra den uppmuntran, sorn bör följa förökade ansträngningar.
Om sålunda sjelfva personalens närvar, sammansättning icke
motsvarar ändamålet, så kan man äfven med skäl påstå, att arméens
ekonomiska ställning ännu mindre motsvarar behofven, för en
på allmän beväpning grundad militär-organisation, och likväl skall
man vid betraktandet af sjelfva bristerne finna, att de icke kunna
afhjelpas-, utan i samband med reformen af personal-organisationens
brister.
Betraktom aflöningen!
Hvad först angår befälets aflöning, såväl vid den värfvade, sorn
vid den indelta arméen, så är den i allmänhet för liten., Aflönin
-
140
Den 11 Mars f. m.
gen bör vara sä beräknad att individen, äfven i lägsta tjenstegraden,
derå kan lefva utan att vara upptagen af ekonomiska bekymmer,
hvilka alltid menligt inverka på hans utöfning af tjensten. I
vår nuvar. ai mée, äro visserligen innehafvarne af generals-platserne,
samt reg.-ts- och corps-cheferne tillräckligen aflönta; några af dessa
t. o. m. öfver hvad behofvet fordrar; men gå vi åter till kompaniofficers-graderne,
framstår ett helt annat förhållande. De äro alla,
utan undantag, så aflönade, att innehafvarne, om de ej lia enskild
förmögenhet eller någon binäring, icke kunna uppehålla sig, utan
en betydlig skuldsättning; och hvarmed betala denna, då man beräknar
huru få af det slota antalet, sorn kunna blifva innehafvare
af de här ofvannämnde, bättre aflönade platserne, samt huru liten
den pension är, som erhålles efter att i rikets tjenst hafva användt
sin bästa ålder. Läggom härtill att för erhållandet af pension, måste
befälet sjelfva dertill bidraga. Det närmare förhållandet med
aflöningen och dess otillräcklighet inom kompani-officers graderne
vid indelta arméen inhemtas af här bifogade Tab. 36, *) hvilken
tyvärr visar, att hvad här blifvit anfördt, innebär en alltför dyster
sanning.
Betraktar man åter sättet, hvarpå befälets aflöning vid de båda
olika slagen af trupper (värfvade och indelle) utgår, så har befälet
vid de värfvade trupperne en stor fördel deri, att det på bestämda,
ehuru kanhända nog långt från hvarandra afskiljda tider, erhåller
sin lön i reda penningar; då deremot befälet vid de indelta trupperne
får uppbära sin, dels i penningar, dels i natura prestationer,
hvilka sednare ofta måste upptagas af flera olika personer, eller ock
i bästa fallet genom inkomsten af sitt boställe; men denna aflöning,
uppburen på del. ena eller andra sättet, utfaller dock alltid långt
efter den tid då den är förtjent, ofta nog först på det 2:dra året
derefter. Lägges nu härtill, att det indelta befälet, genom sitt aflöningssätt
gjordt till jordbrukare, drages ifrån sitt egentliga yrke
genom nödig omtanka för sitt ekonomiska bestånd, sä finnér man
lätt, alt detta aflöningssätt äfven menligt inverkar på utbildande af
skickliga ämnen för besättande af högre militärplatser. Till detta
sednare kan än ytterligare läggas, den korta öfningstiden för indelta
arméen.
Hvad åter angår truppens aflöning, så utfaller den vid värfvade
arméen i kontant, beräknadt per dag, men bör likväl aldrig i
penningar tilldelas manskapet, utan användas till att, genom vederbör.
reg:ts-befäls försorg, förse truppen med tjenlig föda. Detta är
visserligen nu till någon del fallet, men torde likväl ej vara utsträckt
så långt det bör och kan.
Vid indelta soldatens aflöningssätt är intet annat att anmärka,
än hvad redan vid rekrytningen blifvit nämndt; det är dyrare än
det borde och drager derjemte soldaten helt och hållet från sitt yrke,
samt mäste alltid förorsaka konsiderationer vid hans uppbådande
till vapenöfning och tjentgöring i allmänhet, emedan han genom
*) Denna, jemte öfriga i anförandet åberopade Tabeller, finnes intagne
i slutet af Häftet.
Den 11 Mars f. ra.
141
frånvaron från torpet mer eller mindre lider afbräck i de inkomster
han af detta (torpet) har att påräkna för sitt uppehälle.
Skådorn beklädnaden!
I vår nuvar. annee bekostas beklädnaden olika för de begge
olika slagen af trupper, nemi. för de värfvade trupperne helt och
hållet af kronan, och vid de indelte, dels af kronan, dels af rostoch
rotehällaren. Hvad åter anskaffningen vidkommer, sä sker den
vid de värfvade af vederbör, kompani-, sqvadrons- eller batteri-chefer,
hvilka med staten ingått kontrakt om truppens beklädande mot
erhållande af en viss summa penningar, hvars storlek beror dels på
truppens antal, dels på munderingens beskaffenhet. Detta anskaffningssätt
har flera olägenheter, bland hvilka de väsendtligaste torde
vara:
l:o Genom detta anskaffningssätt måste munderingen blifva
kronan dyrare, emedan den om anskaffningen kontraherande personen
alltid måste tillse, det han betingar sig en så stor summa, att
den icke allenast är tillräcklig för behofvet, utan äfven lemnar ett
tillräckligt stort öfverskott för att såväl ersätta allt det besvär och
den omtanka som med anskaffningen äro förenade, som ock betrygga
honom för all den risk, han ikläder sig genom kontraktets ingående.
2:o Verkar det menligt på soldatens ordningssinne, emedan
han aldrig kan förblifva i okunnighet derom, att en annan person,
hvilken är hans egen kompani-chef, har fördelen eller skadan utaf
det mera eller mindre ordentliga sätt, hvarpå soldaten vårdar sina
persedlar, m. a. o., att den person, som är hans naturliga målsman,
måste äfven vara vinsttagande af så väl honom som Kronan.
Hvad åter anskaffningssättet af indelta arméens beklädnad vidkommer,
så har det visserligen icke samma olägenheter, som för
den värfvade arméen, men dock alltid den, att ej göra soldaten intresserad
utaf att väl vårda sina persedlar, då såväl den aktsamme
som den oaktsamme åtnjuter samma förmåner.
Men om, enligt hvad här blifvit visadt, den närvar, organisationen
af landlförsvaret icke är tillfredsställande, skulle den väl blifva
fullkomligare genom det förslag, som R. St. nu emottagit ifrån
Regeringen, såsom depart:ts-chefens system och grunder för den
närmaste framtidens militär-organisation ?
Jag bar i detta afseende många tvifvelsmål; och ehuru det
und. mern. af landt(örsvars-depart:tets chef, som blifvit R. St. meddeladt
i sammanhang med den K. propos:n om statsverkets tillstånd
och behof, i många delar utvisar att samma principer hyllas, hvilka
här blifvit af mig åberopade, så äro de dock. vid förslaget om verkställigheten
alltför mycket åsidosatte.
Med förbigående af de delar, som stå i öppen strid med de
grunder jag redan antydt, såsom bibehållandet af för tidig beväringsålder;
öfning af blott en del utaf första beväringsklassen, uttagen
efter längdemått; bibehållandet af bruket, att blott kunna
uppbåda yngsta klassen först, o. s. v., innehåller förslaget åtskilligt,
som dels är alldeles oförenligt med andan af ett nationalförsvar,
142
Den 11 Mars f. m.
dels ändamåislöst samt medförande alltför stora kostnader för Staten
och de enskilde. Sä t. ex. icke allenast bibehålies rättigheten att
lega karl, utan den utsträckes äfven till legning af beväringsmanskap
inom sjelfva de beväringsskyldige klasserne, hvilket i grunden
rubbar hela inrättningens beräknade kraft.
Vidare yrkas, att den lill vapenöfning blott en gång uppbådade
beväringen, skall sammanhållas till 31 dagars möte, hvarigenom
tiden för öfningen omöjligen kan så bestämmas, att icke manskapet
undandrages jordbruket under den tid, då arbetsstyrka för det behöfves;
hvilket äter icke blifver fallet, så framt mötet hölls kortare
tid och förnyades flera år: ett sätt, som enligt hvad ock i ministerns
eget utlåt, säges, vore fördelaktigare ur militärisk synpunkt,
och väl beräknadt äfven utur ekonomisk. Mötets inskränkning till
en enda termin, gör att beväringsmanskapet omöjligen kan bibehålla
undervisningens och öfningens egentliga fördelar; hågen att inhemta
dem viker för tankan, att ingen verklig nytta deraf hemtas,
och den medborgerliga känslan insöfves af tron — ”nu är allt uppfylldt.”
Det synes deremot lätt förklarligt, att om beväringsmanskapet
sammandrages till öfning på så kort tid att jordbruket ej deraf lider
någon skada, så skulle manskapet hellre åtaga sig, att samlas 2 till
3 år i rad. En sådan ordning skulle äfven erbjuda stora fördelar,
icke blott i militäriskt, utan äfven i socialt och moraliskt afseende.
Den skulle gifva ynglingen ett högre begrepp om sina pligter mot
fosterlandet; genom ett återkommande samlif med jemnåriga väcka
lnst, att, jemte underhållandet af den militära bildningen, söka täfla
äfven i den medborgerliga. Den skulle stäfja hågen för alltför
, tidiga giftermål och bosättningar, samt hos massan utbilda det sinne
för uppmärksamhet, ordning och snygghet, som lägerlifvel erbjuder
såsom föresyn, och som beklagligen är sä mycket försummadt i fädernehemmet
eller drängstugan.
Den värfvade och indelta arméens bibehållande i förening
med bevar in gs-sy s temet, är, såsom redan anlydt blifvit, i hög
grad olämpligt, och äfven nödvändigt medförande betydligt förökade
kostnader vid detta systems utbildande, i stället att just det borde
kunna bereda nationen en stor lindring i utskylderne under fred.
En gardes-corps måste bibehållas; men den kan lämpligast organiseras
i sammanhang med sammansättningen af stamtrupperna. Derigenom
kan den, om dess anseende och aflöning så lämpas, lemna
tillfälle till uppmuntran inom dessa, samt till beredande af en stor
tillgång på underbefäls-ämnen. För bibehållandet af öfriga värfvade
trupper finnes intet skäl, om de kunna genom det af mig i
detta förslag förenade frivillighets, lottnings- och bytessystem a)
ersättas; och som borde tjena till grundval för stamtruppernas bildande,
sedan, under öfvergångsperioden från nuvar. organisation,
den första, eller frivillighets-principen, ensamt behöft användas. Hvad
de indeldta angå, har derom redan tillräckligt blifvit yltradt. De
kunna blott försvaga och fördyra en, på allmän beväpning grundad
försvars-organisation.
a) Se Ahl. 3, Art. 4.
D e n 1 i Mars f. ra.
143
Af hvad äfven redan finnes anfördt ang:de arméens sammansättning
i reg:len och corpser, dess rekrytering, aflöning, beklädnad,
organisationen af generalitelet och generalstaben
m. m., hvilket allt i Regeringens propus, i allmänhet är lemnadt i
sill nuvar. mindre ändamålsenliga, men kostsamma och såväl allmänna
som enskilda olägenheter medförande skick, kan slutas till det
otillfredsställande deri. Jag anser mig endast böra tillägga, hvad de
afsedda större öfning slö gr en beträffar, att deras nytta åtminstone
är tvifvelaktig, om de skola utföras på bekostnad af den allmänna
beväpningens individuella öfning. Alt de olika vapnen böra, emellanåt,
öfvas tillsamman; alt fälttjenst, äfven i större skala bör ofras;
sådant erfordras visserligen för alt befälet må praktiskt utbilda begreppen
derom. Men detta kan säkerligen, med vida mindre kostnad
för slaten och landet åstadkommas, om hela militär-organisationen
enkelt hvilar på beväringsprincipen, än om man skall låta värfvade
och indelta trupper lemna sitt kasern- och torp-Sif. Detta,
äfvensom alla öfriga lätt i ögonen fallande fördelar af en konseqvent
tillämpning utaf de grundsatser jag i början af denna framställning
uppställt, såsom en grundval för en ändamålsenlig organisation
af landtförsvaret, torde bäst inhemtas vid belraklandet af de
detalj-förslag, tabeller och motiver, som härefter meddelas; och hvaraf
såsom resultater finnes följande:
Då kostnaden för närvar, organisation af landtförsvaret, som,
inberäknad t indelningsverkets obekanta bi-kostnader, säkert kan antagas
utgöra öfver Oj millioner r:dr b:co, icke erbjuder pä papperet
en större försvarsstyrka i hela landet än 115,516 man, o) hvaraf
34,301 man med 5,222 nummerhästar och 128 kanoner måste
af staten och rust- eller rotehållarne ständigt bekostas, men af hvilka
icke ]-del, kanske icke J-del kan anses vara nog öfvad, för att
tjena till ledande stam för beväringen, samt af de öfriga påräknade
81,215 knappast ^V-del kan anses äga så mycken soldatbildning,
som erfordras för att genast med den ständiga styrkan kunna förenas;
och då efter Regeringens propos. en högst ringa mot den förökade
kostnaden svarande förökning af öfva de stridskrafter låter sig
hoppas; så skulle efter det af mig nu afgifna, i alla sina detaljer
utarbetade förslag med en bestämd, af folket inga särskilta bidrag
erfordrande kostnad af 5,715.811 r:dr b:co b), alla utgifter kunna
bestridas, för en för landtförsvaret påräknelig styrka af ända lill
142,262 man med 5,457 nummerhästar och 152 kanoner c);
hvaribland en ständig slam af 17,162 man, som alla voro i sina
särskilda vapen fullt öfvade, och hvaraf med temlig visshet hälften
a) Se Tah 33—35.
b) Se Tab. 1—4, 18—26, 28, 30 och 31 Lit. A och B; af hvilken
sistnämnde äfven inhemtas, att alla kostnader för så väl öfvergången
till den nya organisationen af landtförsvaret som materiellens
kompletterande, ingalunda komme att medföra några tillökade utgifter
för Statsverket, i anseende till den kapitalfond af 3,394,692
r:dr bxo som, i följd af förslaget, till detta ändamål klefve disponibel.
c) Se Tab. 3—11 och 32.
144
Den 11 Mars f. m.
skulle kunna, i hvarje ögonblick, begagnas såsom instruktörer för
beväringen, så att denna stam lemnade större garantier för den allmänna
beväringens snara bildning och säkra ledning, än den nuvar.
dubbla ständiga styrkan. Af de öfriga skulle omkring 41,700
man äga fullt ut lika mycken militärisk bildning, som åtminstone ildelar
af vår nuvar. indelta- och värfvade armée, 20,850 man, beväringsrekryter,
ungefär motsvara hvad den indelta rekryten är efter
ett enda möte, samt slutligen 62,550 man vara för arméen disponibla
reserv-soldater, hvilka alla deltagit i 3:ne års vapenöfningar.
Såsom förökning af försvaret tillkommer vidare en organiserad
landstorm 458,700 man, a) af hvilka hvar och en äfven
deltagit i 3:ne års vapenöfningar; hvarigenom man således skulle
kunna påräkna för tillfälligheten af flera anfall i olika delar af riket
följande försvarskrafter:
I Norrland.
Luleå- och Piteå dalarne  9,000 man.
Skellefteå och Umeå dalarne  9,000 ”
Gideå, Angermanna, Ljusdahls och Ljusne dalarne 18,000 ”
Dahl-elfs dalen
36,000 ”
I Svea Land.
Mälare och Hjelmare dalen
113,000 ”
/ Götha Land.
Motala dalen och Tjust  37,000 ”
Emm-å dalen, Kalmar och Ulekinge .... 72,000 ”
Skåne  77,000 ”
Halland och Bohus-län  37,000 ”
samt för central-försvaret vid Wenerns- och Wet
terns
stränder nya krafter af  109,400 man.
Till en hvars omdöme öfverlemnas, om ej en sådan organisation
skall erbjuda full trygghet för fosterlandet, att kunna göra all
tanka på landvinning under ett enda fälttåg för fienden outförbar.
Skulle det fall inträffa, att en eröfringsplan ifrågakom, af den be
skaffenhet,
att fienden beräknade, att genom flera års kampagner
underkufva landet, blir det en följd att hvarje organisation måste
lemna rum för den, som hela Svenska folkets frihets- och sjelfständighetskänsla
då komme att framkalla.
Det säkraste sättet, att med vårt lands läge förekomma en så
dan
plan, är likväl att den allmänna beväring sprincipen upprätthälles
af Regering, Ständer och hela nationen, såsom det enda säkra
medlet, att möta fiendens första anfall, hindra honom alt få fast
fot, samt således tvinga honom till så ofantliga rustningar, att han
i en enda kampagne måste söka underkufva hela landet.
Om, såsom chefen för landtförsvars-deparhtet erkänt, våra kusters
-
a) Se Tab. 32.
Den 11 Mars f. m.
145
sters vidd gör lill ett behof, att vara beredda på många punkter att
kunna möta Henden; så mäste det dock erkännas, att vårt insulära
läge åtminstone till den grad försvårar en så tilltagen anfallsplan,
att den icke gerna behöfver befaras. Att öfver Östersjön föra 100
till 150,000 man, erfordrar förberedelser och uppoffringar, som icke
lätt åstadkommas; och de skulle icke ändå vara tillräcklige, för
att underkufva Sverige, om dess folk, såsom en gång vära lader utlofvat,
genom en allmän beväpning och ungdoms-vapenöfning,
vill bereda sig till den kära fosterjordens försvar.
Efter uppläsningen häraf, begärde Hr Stjernsvärd, att hvad han nu
anfört, deraf 5 exemplar aflemnades, måtte communiceras de öfrige
Riks-St:n; hvarpå Hr Stjernsvärd aflemnade, samt till en del uppläste
följande till hans förslag hörande handlingar:
Andra Afdelningen.
Landtförsvars-Depart-.tet med tillhörande Expeditioner samt
arméens pr öfning s-comitécr.
Art. 1. Landtförsvars-departementet. a)
Landtförsvars-depart. utgöres af en chef och föredragande statsråd,
hvilken tillika är Konungens rådgifvare i kommando-mål, biträdd
vid ärendenas handläggning af 3:ne expeditioner, nemi.: Depart:s-chefens
expedition, depart:s kansli-expedition och depart:ts
förvaltnings-expedition b) samt vidare, i och för upplys
a)
Se vidare Ta!>. 1.
b) Genom sednaste förändring i Statsrådets organisation och införandet
af departemental-styrelsen afsågs större enhet i hesluten, mera
skyndsamhet i ärendenas gång samt särdeles den vigtiga fördelen
att hvarje föredragande statsråd skulle åligga och beredas tillfälle
att kunna kontrollera och vaka öfver verkställigheten af de beslut,
som på dess föredragning blifvit fattade. För vinnande af dessa
ändamål, särdeles det sistnämnda, angafs redan då, och har sedermera
af erfarenheten såsom en oafvislig fordran blifvit framställd,
nödvändigheten att vederbör, organer för de höga beslutens verkställighet
ställes i direkt beroende af de föredragande statsråden,
samt att till följd deraf. Styrelse- och förvaltnings-verken, hvilkas
tunga collegiala machineri och oberoende ställning synnerligen motverka
berörde syften, ombildas till ministrarne underlydande expeditioner
eller byråer. Det embetsverk som i första rummel tarfvar en
sådan ombildning är utan gensägelse, K. Krigs-colleg:m, der enhet i
beslut samt skyndsamhet och sammanhang i ärendenas behandling,
torde erkännas vara mest behöflige.
Detta verk består för närvar, egentligen af 6 utaf hvarandra oberoende,
från hvarandra genom bestämda gränsor skilda och för hvarandra
i afseende å göromålen främmande collegier, kallade afdelningar,
som endast genom utdrag af sina prot:r kommunicera. Presidenten
sitter väl öfver alla de mål som å dessa afdelningar föredragas,
men om denne äfven ägde de utmärktaste förmögenheter,
torde det blifva honom en omöjlighet, att så följa ärendena och
minnas besluten, att ej en likartad fråga och en K. föreskrift behandlas,
samt förklaras och tillämpas helt olika på den ena afd:n
än på den andra, och dessutom gäller ej hans åsigt emot de båda
förenade besittarnes. Följderna häraf äro lätta att inse och uteblifva
ej eller. Att de ej antyda enhet och sammanhang, torde icke
behöfva bevisas.
3 II. 10
146
Den 11 Mars f. m.
ningars meddelande oell förberedande åtgärder, af de för hvarje af
arméens hufvuddelar årligen sammanträdande pröfnings-comitéer.
Landlförsvars-depart. tillkommer:
l:o Ärenden, som röra landtförsvarets ordnande och vidmakthållande
samt den dervid anställde personal, dispositionen öfver de
till landtförsvaret anslagne medel och persedlar, fästningars byggnad
och underhållande, äfvensom alla undervisnings-anstalter, kyrko- och
sjukvårds-angelägenheter, pensions- och välgörenhets-inrättningar för
landtarméen och dertill hörande stater:
2:o Frågor om landttruppers kommendering lill tjenstgöring
eller användande till erfordeliga allmänna arbeten;
3:o Vården om de för landtförsvaret upplåtne boställshus och
byggnader; samt det kronan tillkommande inseende öfver styckebruken,
gevärsfaktorierne och krut-tillverkningen.
Under Landlförsvars-depart. lyda:
l:o Alla till arméen och landtförsvaret hörande stater och corpser;
2:o Krigs-vetenskaps-akademien, det högre militär-läroverket,
krigs-akademien samt alla öfriga militära bildnings- och undervisningsanstalter;
3:0
Alla till landtförsvaret hörande milda stiftelser;
4:o Comitéen för salpeter-ärendena.
Expeditions-chefs befältningarne vid deparl:ls 3:ne expeditioner
innehafvas endast på förordnande, hvarföre den befattning, hvilken
vid förordnandets erhållande innehades, bör stå öppen att återtagas
då förordnandet upphör, dock åtnjutcs under tiden af nämnde befattning
ingen slags inkomst; så länge förordnandet påstår medför
del för innehafvaren generalsvärdighet.
Art. 2. Departements-chefens Expedition. «)
Till denna expedition ingå alla mål som tillhöra Landtförsvarsdepart:tet
och hvilka, sedan de blifvit inregistrerade, af expeditionschefen
fördelas på vederbör, expeditioner: vidare handläggas af denna
expedition alla kommandomål.
För hvarje af berörde afd:r är en viss dag i veckan bestämd, då
de densamma tillhörande mål föredragas. De mål som inkomma
straxt derefter, måste således vänta på denna föredragning 8 dagar,
och remitteras de då, som oftast händer, för skriftliga upplys-’
ningars meddelande, till afd:s kammar-kontor, eller, för att granskas,
till revisionen, hvarigenom ofta flera veckor förflyta innan de
hinna afgöras. Till följe af dessa samt andra med de collegiala formerne
innerligt införlifvade förhållanden, kunna de åtgärder, som hero
af flera afd:r och i ett K. bref eller general-ordres anbefallas, i
flera veckor, ja t. o m. månader fördröjas.
Fördelarne af K. Krigs-collegii förvandling till en Landtförsvarsdepart.
tillhörande expedition (Förvaltnings-Expedition) äro:
l:o Enhet och skyndsamhet i målens behandling;
2:o Säkerhet, ty byrå-cheferne, som böra föredraga målen för expeditions-chefen,
skola dela ansvaret med den sednare, då de ej
skriftligen reserverat sig.
3:o Som alla tjenstemän äro väl aflönade och ej böra tillåtas innehafva
flera tjenster, kan af dem med skäl påräknas större kännedom
af göromålen och intresse för desamma; ett förhållande
som under nuvar. omständigheter motverkas
a) Se vidare Tab. 1.
Den 11 Mars f. m.
147
Den vid expeditionen befintlige deparhs-sekreteraren, hvilken
tillsättes endast medelst förordnande, utgör depart:s-chefens enskilta
kansli-biträde, -dels vid föredragningslistornes uppgörande och ordnande,
dels för utarbetande af sådana med landtförsvaret gemenskap
ägande mål och ärenden, hvilka depart:s-chefen finner för godt att
till dess handläggning öfverlemna.
Art. 3. Departementets Kansli-expedition, o)
Till denna expedition hörer det, som likmätigt Reg.F. skall
utfärdas, ang:de krigsmakten till lands, alla bref, ordres och instruktioner
som krigsväsendet röra och icke äro kommandomål;
jemväl fullmakter, konstitutorialer och afsked för alla officerare samt
deras vederlikar af arméen, vidare pensionsresolutioner för alla till
landtförsvaret hörande, med hvad mera som, under Konungens höga
namn, uti militära saker kommer att utgå.
Art. 4. Departementets Förvaltnings-expedition. a)
Till denna expedition hörer,
l:o Granskningen af förvaltnings-direktionernas b) redogörelser
såväl för medel som persedlar;
2:o Att uppbära hela anslaget för arméen och enligt af K.
M. fastställda stater, till förvaltnings-direktionerne afsända desammas
medelsbehof, ej allenast till aflöning, utan äfven för proviantering,
furagering, remontering, beväpning, beklädnad etc.
3:0 Att uppgöra en hufvudbok som utvisar arméens inkomster
och utgifter för hvarje år, hvilken hufvudredogörelse bör vara
verificerad af de räkenskaper, som från förvaltnings-direktionerna
blifvit insände till förvaltnings-expeditionen och derstädes undergått
granskning.
4:o . Att kontrollera förvaltningen af arméens reservförråd samt
granska och till kammar-rätten, i sammanhang med hufvudboken,
insända förrådsredogörelserna.
5:0 Att då depart:ts-chefen anbefaller upphandlingar för komplettering
af reservförrådet, anställa upphandlings-auktionerna och
liqvidera leverantörernes räkningar.
6:o Att verkställa utbetalningen af pensioner såväl till officerare
som soldater, antingen i förvaltnings-expeditionens kassa, eller
genom vederbör, förvaltnings-direktioner, eller genom K. bef:de; och
7:o Att för öfrigt verkställa sådana utbetalningar, som grunda
sig på K. M:s eller deparhs-chefens särskilda befallningar, samt
granska och liqvidera alla rese räkningar.
8:o Att uppgöra alla stater och öfverlemna desamma till depart:ts-chefens
vidare åtgärd.
Art. 5. Arméens Pröfnings-comitéer. c)
Af hvar och en af arméens hufvuddelar, general-staben, infanteri-,
kavalleri- och artilleri-vapnen samt ingeniör-brigaden, förord
-
o) Se vidare Tab. 1.
b) Se Afd. 3, Art 13.
c) Se vidare Tab. 2.
10*
148
Den 11 Mars f. m.
nas en s. k. pröfnmgs-cornitée, sammansatt af personer, hvilka i
sitt yrke förena theoretisk kunskap med praktisk duglighet, samt
derjemte hafva gjort sig kända för detalj-kännedom i alla organisativa
förhållanden af den del af arméen de tillhöra.
Dessa comitéer sammanträda samtidigt, en gång om året; under
vanliga förhållanden en månad hvarje gång.
Commitéen består af 1 ordf. och 4 ledamöter, alla med lika
rösträttighet.
Ordf. och ledamöter, med undantag af dem, hvilkas befattningar
medföra permanent egenskap, tillsättas medelst årligt förordnande,
af infanteri-, kavalleri-och artilleri-vapnen, alltid af olika brigader.
Pröfnings-comitéerne äro afsedda, dels att höras och afgifva
yttrande i alla vigtigare såväl allmänna som speciella frågor, hvilka
röra arméen antingen i sin helhet eller någon särskild del deraf,
såsom dess organisation, förvaltning, aflöning, underhåll, beväpning,
beklädnad, utredning, tross, undervisning, exersis, kassernering, sjukvård
etc., dels alt afgifva förslag (ill nyttiga, ändamålsenliga, och af
behofvet påkallade förändringar, hvilka anlingen med arméen i'allmänhet
eller någon af dess särskilda delar har gemenskap.
I frågor som röra arméen i sin helhet sammanträda alla comitéerna
in pleno, hvarvid chefen för landtförsvars-depart. förer
ordet.
De af pröfnings-comitéerne afgifna yttranden skola bifogas, då
med desamma gemenskap ägande frågor inför K. M. till afgörande
föredragas.
Tredje Afdelningen.
Arméen med tillhörande Staber.
Art. 1. Generalitet, o)
Generalitet utgöres af 5 general-befälhafvare, 1 inspektör för
kavalleriet, 1 general-fälttygmästare, chef och inspektör för artilleriet
samt 1 chef och inspektör för ingeniör-brigaden och öfver rikets
fästningar.
Villkor för förordnande till general-befälhafvare är, att vara
major eller öfverste vid general-staben, infanteri- eller kavalleri-vapnen.
För att kunna förordnas till chef och inspektör för artilleriet
eller ingeniör-brigaden fordras, att vara major eller öfverste vid det
vapen, hvaröfver inspeklions-förordnandet erhålles.
Hvar och en af generalitetet innehafver generals-grad.
Art. 2. General-Staben, b)
General-staben utgör en särskild corps, c)
а) Se vidare Tah. 3.
б) Se vidare Tab. 4.
c) Derigenom att General-staben utgör en särskild corps samt fordrin
garne
för densamma blifvit utsträckte lill speciel och praktisk kän
-
Den 11 Mars f. m.
149
För alt vinna inträde i general-staben erfordras, alt innehafva
subaltefn-officersgrad vid något af infanteri-, kavalleri- eller artillerivapnen
saint alt i denna egenskap hafva med utmärkelse tjenstgjort
minst 2:ne är, och att med approbation hafva undergått den, för
inträde i generalstaben, fastställda examen.
Efter uppfyllandet af de i föreg:de punkt omnämnde villkor,
erhålles, så framt ledighet äger rum, anställelse som elev i generalstaben
med denna beställning åtföljande lön och med bibehållande
af förut i arméen innehafvande gradbenämning. Tur som elev i
generalstaben räknas, utan afseende ä innehafvande grad, ifrån examens
dato. Bland flera sökande till elevsbeställning, gifvet’ högsta
examensbetyget företrädet.
För befordran inom general-staben erfordras att, vid de vapen,
(infanteri, kavalleri eller artilleri) som eleven vid dess inträde i generalstaben
ej tillhört, hafva tjenstgjort vid hvardera 2 år, samt 1
är med approbation vid general-stabens topografiska afdelning och j
är antingen i depart:s-chefens eller general-stabens expedition.
Ffler fullgörande af hvad föregule punkt omförmäler, erhålles
befordran till kapten i general-staben med tur och befordringsrätt,
dock med bibehållande af innehafvande elevs-lön, i händelse någon
kaptens lön ej är ledig. Skulle flera på en gång blifva kompetente
lill kaptens befordran, bestämmes luren dem emellan efter deras
tur som generalstabs-elever.
Art. 3. Arméens sammansättning lill vapen, fördelning
i corpser, förläggning samt indelning i
militär-distrikter. a)
Arméen utgöres af 1 gardes-brigad, 16 brigader linie-infanteri,
2 brigader linie-kavalleri, 3 brigader linie-artilleri med en tillhörande
allmän stab, samt 1 ingeniörbrigad.
nedom af de 3:ne liufvudvapnen, sä dels rubbas ej, som nu är fallet,
då officerarne endast från tillhörande reg:ten till general-stabs tjenstgöring
äro kommenderade, reg:tenas fulltalighet, dels blifver general-staben,
genom en mera mångsidig så väl theorelisk som praktisk
utbildning mera i tillfälle att, som sig bör, uppfylla det med
densamma afsedda ändamål.
a) Vid arméens sammansättning till vapen, fördelning i corpser, förläggning
och indelning i mililär-distrikt, har man ansett nödigt
taga följande i betraktande
l:o Att de taktiska enheterne inom hvarje vapen blifva lika stora.
2:o Att dessa enheter sammansättas till corpser, på ett sådant sätt
att desamma blifva tjenliga, så väl för krigsbruk som för administrationen
;
3:o Att, i afseende å förläggningen nödigt är att lämpa densamma
i förhållande till den manliga befolkningens antal i hvarje provins,
på det att de beväringsskyldige alltid må, så vidt möjligt är,
komma att tillhöra en corps som inom provinsen är stationerad;
4:o Att i hvad rörer indelningen i militär-distrikt, bibehålla densamma,
så väl, för att det under fredliga förhållanden må finnas en
högre kontrollerande militär-myndighet, som gifver enhet åt öfningarne,
som ock att i händelse af fiendtligt anfall, må i de olika
delarne af landet finnas personer, i hvars hand är förenad nog makt
150
Den 11 Mars f. m.
Gardes-brigaden ö) utgöres af:
En bataljon (4 kompanier) garde till fot, 1 bataljon (5
sqvadroner, hvaraf 1 sqvadron gensd’armer och 4 sqvadroner dragoner)
garde till häst, samt 1 division (2:nc batterier) (>U:gl ridande
gar desar lillevi.
Denna brigad är förlagd i Stockholm.
Linie-infantsriet utgöres af:
14 brigader, hvarje brigad bestående af 4 bataljoner, hvarje
bataljon af 4 kompanier, b)
Brigaderne ära:
1. Upländska infanteri-brigaden, förstärkt med bevärings-manskap
från Stockholms stad och län samt Upsala län.
2. Östgötha d:o d:o Linköpings och Calmar län.
3. Westgötha d:o d:o Skaraborgs län.
4. Södermanländska d:o d:o Nyköpings och Linköpings län.
5. Norra Småländska d:o d:o Jönköpings och Calmar län.
6. Södra Småländska d:o.d:o Kronobergs och Calmar län.
7. Dahl och Helsinge d:o d:o Fahlu och Gefleborgs län.
8. Westgötha-Dahls d:o d:o Elfsborgs län.
9. Elfsborgs och Bohusläns d:o d:o Elfsborgs, Götheborgs och Halm
stads
län.
10. Westmanlands o. Nerikes d:o d:o Westerås och Orebro län.
11. Norrländska d:o d:o Norr- och Wester-bottens samt
Wester-Norrlands och Jemtlands
län.
12. Wermländska d:o d:o Carlstads län.
13. Norra Skånska d:o d:o Christianstads och Malmöhus län.
14. Södra Skånska d:o d:o Mamöhus län.
De linie-infanteribrigader, hvilka förstärkas med beväringsmanskap
uteslutande från ett län, förläggas med alla sina bataljoner
på ett ställe; de åter, hvilka förstärkas med beväringsmanskap från
2:ne eller flere län, förläggas med sina bataljoner i förhållande härefter,
pä olika ställen.
Linie-kavalleriel c) utgöres af:
2:ne brigader, hvarje brigad bestående af en bataljon gendarmer
och 4 bataljoner dragoner; hvarje gendarm-bataljon bestående
för att kunna ordna försvaret i första ögonblicket. Vid indelningen
i militär-distrikt har äfven blifvit, så vidt möjligt varit, iakttaget
att hvarje distrikt innehåller lika antal corpser, ehuru det tyvärr
ej lä ti t sig göra att sammansätta dessa corpser af alla vapen. (Se
vidare Tali. 5—11.)
d) Se Xah. 5.
■i) Se Tah. 6.
c) Då det är å hvarje, äfven fullkomligt öfvadt, kavalleri medför ett
menligt inflytande att vid tjenstgörings-tillfällen sprängas, det v. s.
användas till spridda kommenderingar, och således detta ännu mera
måste blifva fallet med ett, som är sammansatt af stam och beväring;
så har, såväl till undvikande af denna förstörande verkan på
det egentliga linie-kavalleriet, gensd'arm-bataljoner blifvit föreslagna,
äfvensom derföre att den spridda tjenstgöringen fordrar helt andra
egenskaper, och en långt mera utsträckt öfning hos individen, än
hvad som fordras af en linie-kavallerist och ännu mera än hvad
som är möjligt bibringa en bevärings-kavallerist.
Den 11 Mars f. ra.
151
af 2:ne och hvarje dragon-hat aljon af 4 sqvadroner. «) Gendarmsqvadronerne
illgöras endast af stamtrnpper.
Brigaderne äro:
1. Upländska kavalleri-brigaden, hvars ,IT ,
dragon-bataljoner äro förstärkte med ;-^ISU a’ 1,1 ^ilino|’
bcvlrings-manskap från l0rebro och Skaraborgs lan.
1. Skånska kavalleri-brigaden , hvars ,... ...
, - , i U.liristianslads och
dragon-batanoner aro förstärkte med , ...
. ° . . f » (Malmohus lan.
beväringsmanskap tran
Af Upländska kavalleri-brigadens dragon-bataljoner förlägges 1
inom Upsala län, 1 inom Linköpings län, 1 inom Orebro län och
1 inom Skaraborgs län, samt af Skånska kavalleribrigadens dragonbataljoner,
2 inom Christianstads och 2:ne inom Malmöhus län, och
förstärkes hvarje af dessa bataljoner med beväringsmanskap frän del
län, inom hvilket bataljonen är förlagd. Kavalleri-brigadernes 2:ne
gensd’armes-bataljoner förläggas å lämpliga ställen, hvardera inom sin
tillhörande brigads stånd, a)
Linie-artillerietb') utgöres af:
l:o En allmän stab, hvaruti inbegripes tyg- och fyrverkareslalerne.
c)
2:o 3:ne brigader, hvarje brigad bestående af 3:ne fält-divisioner,
och 1 division belägrings- och fäslnings-artilleri. Hvarje division
fält-artilleri bestående af 2:ne åkande och 2:ne fot-batterier.
Hvarje division belägrings- och fästnings-artilleri bestående af 2;ne
a) Se Tab. 7.
b) Då artilleriet, genom den detta vapen tillhörande stora och dyra
materiel, ej kan administreras på samma satt som de öfrige vapnen,
har man ansett lämpligt att indela detsamma i en allmun stab och
tygstat samt brigader, desse sednare sålunda utgörande den egentliga
militär-organisationen.
Allmänna staben i nnefa tiar i sig:
l:o det antal officerare, utöfver hvad som finnes vid brigaderne,
hvilket är nödvändigt, dels för alt vid inträffande krig komplettera
befälet vid fot-artilleriet, dels för att användas till artilleri-befälhafvare
å fästningar samt till andra, vid detta vapen, förekommande
förrättningar.
2:o Hela den, för såväl underhållandet, som ock till vissa delar,
för förfärdigandet af vapnets materiel, nödige personal af handtverkare
och arbetsmanskap, med dertill börande militär-befäl och civil-personal
; och har nämnde stab blifvit organiserad till ett helt
för sig, emedan mera enhet gifves åt administrationen, derigenom
alt samtelige tygstationerne stå direkte under general-fält-tygmästarens
befäl och hvarigenom äfven undvikes det förhållande, som nu
äger rum, nemi. att clieferne för de olika tygstationerne icke allenast
stå under general-fält-tygmästarens ordres, utan tillika i vissa
fall under sine resp. reg:ts-chefers. Hvar och en inser lätt både
ogagnet och obehaget, att icke derjemte omtala det omilitäriska af
ett sådant förhållande.
c) Se Tab. 8.
152
Den 11 Mars f. m.
kompanier. Hvarje fältbatteri bestående af 4 kanoner, a) Batterierne
utgöra följande antal, och benämnas med hänseende å f?:g-talen
å sine kanoner; nemi.:
6-??:ge åkande kanon-batterier . . 9.
11-f?:ge d:0 d:o . . 3.
12-&:ge åkande granat-kanon-batterier 3.
24-S':ge d:o d:o 3.
ö-S^ge fot-batterier .... 12.
12-&:ge d:o .... 6.
Summa batterier 36. med tillhopa 144 kanoner.
Inom hvarje brigad äro fält-divisionerne, med hänseende till
:g-talen, sammansatte på följande sätt:
,, .... . . „ f2:ne åkande 6-ft: ge batterier,
En division bestående af < a . 7
f2:ne 6-K:ge fot-baltener.
II åkande 6-?i:gt batteri,
1 d:o 12-f?:gt granat-kanon-batteri,
2:ne ö-^ige fot-batterier.
!1 åkande 12-t?:gt batteri,
1 d:o 24-f?:gt granat-kanon-batteri,
2:ne 12-2?:ge fotbatterier.
Brigaderne äro:
1. Svea artilleri-brigaden, förstärkt med beväringsmanskap från
Stockholms stad och län.
2. Götha d:o d:o Götheborgs och Bohus län.
3. Wendes d:o d:o Christianstads län.
Allmänna stabens och fyrverkare-stabens station är Stockholm.
Tygstatens stationer äro; Stockholm, Götheborg och Christianstad.
Artilleri-brigadernes hufvud-stationer äro:
för Svea artilleri-brigaden, Stockholm,
för Götha d:o Götheborg,
för Wendes d:o Christianstad.
Ingeniör-brigaden utgöres af:
l:o En allmän stab. b)
2:o Ett ingeniör-kompani (sappörer, minörer, pontonierer). c)
Allmänna staben har sin hufvudstation i Stockholm.
Ingeniör-kompaniet har sin hufvudstation å Carlsborgs lastning.
Militär-distrikten äro till antalet 5, nemi.:
1 :sta Militär-d is frik tet.
Distriktet beslår af Malmöhus och Christianstads län.
a) Se Tab. 9.
2>) Då det för verkställande af de flesta fortiflkations-arbeten erfordras
väl inöfvadt manskap, så har ingeniör-corpsen fått sig sådant tillagt,
hvilket genom sin ständiga öfning, ovilkorligen med fördel skall
kunna användas till instruktörer för beväringsmanskapet, och hvarigenom
det göres möjligt, att med ett ringa antal befäl, inom ganska
kort tid inöfva detsamma och således erhålla den för vanliga
fältverks uppkastande, brolagningar, väganläggningar och reparationer
inöfvade ing enior-trupp, hvilken behofvet högeligen påkallar.
c) So Tab. 10.
Oen 11 Mars f. m.
153
i Norra Skånska infanteri-brigaden,
Södra Skånska d:o,
Skånska kavalleri-brigaden,
Wendes artilleri d:o.
2:dra Militär-distriktet.
Distriktet består af Kronobergs, Calmar, Jönköpings, Linköpings
och Nyköpings län.
i Södra Småländska infanteri-brigaden,
Norra Småländska d:o,
Östgötha d-o
Södermanländska d:o.
3:dje Militär-distriktet.
Distriktet beslår af Halmstads, Götheborgs och Bohus, Elfsborgs
och Skaraborgs län.
AVeslgölha infanteri-brigaden,
UVestgötha Dals d:o,
Brigader tillhörande distriktet äro: /Elfsborgs o. Bohus läns d:o,
jGötha artilleri-brigaden,
(Ingeniör-kompaniet.
4:de Milita r-distriktet.
Distriktet består af Stockholms och Upsala län,
(Gardes-brigaden,
Upländska infanteri-brigaden,
ungauer imnoranue u.sirnuer cu. jUpländska kavalleri. d:0>
(Svea artilleri- d:o.
5:te Militär-distriktet.
Distriktet beslår af Carlstads, Örebro, Westerås, Fahlu, Gefleborgs,
Östersunds, Hernösands, Umeå och Piteå län.
1Wermländska infanteri-brigaden,
Westmanlands o. Nerikes d:o,
„ , TT , ■ ,1
Dahl och Helsinge d:o,
Norrländska d:o.
De uti 2:dra, 3:dje och 5:te militär-distrikten förlagde bataljoner af
Upländska kavalleri-brigaden, stå endast i afseende å allmän ordning
och krigslydnad under general-befälhafvarnes uti sagde distrikter order;
i alla andra afseenden lyder berörde kavalleri-brigad under
generalbefälhafvare!! uti 4:de militär-distriktet.
Art. 4. Arméens rekrytering och dermed gemenskap
ägande förhållanden.
Arméen utgöres, med hänseende till truppen, af stam-soldater
och beväringssoldater.
Stamsoldaterne utgöras dels af dem som äro, och dels af dem
som icke äro beräknade för striden. Beväringens soldater, äro alla
beräknade för striden.
Stammens stridande del rekryteras, dels med beväringsmanskap,
dels med frivillige. Stammens icke stridande del, rekryteras uteslutande
med frivillige.
154
Den 11 Mars f. m.
Skyldigheten, att till rikets försvar som beväringssoldat ingå i
arméens leder, vidtager för hvarje Svensk man med fyllda 21 år,
och fortfar, under olika förhållanden, till fyllda 27 ar, eller i 6 år.
Aldern för hvar och en, beräknas från slutet af det år, inom
hvilket han är född.
Befrielse frän skyldigheten, att, inom klass-åldrarne, som beväringssoldat
i arméens leder ingå, äger rum för följande:
l:o De som genom lyten eller sjuklighet, äro till krigstjenst
oförmögne;
2:o De som äro under 5 fot och 5 tum;
3:o Äldsta brodern bland fader och moderlösa;
4:o Enda eller äldsta sonen, eller svärsonen, eller, om sådan ej
finnes, äldsta son- eller dottersonen, af enka eller fader, som är
blind eller som ingått i sitt 70:de år.
Skulle uti de fall, som 3:dje och 4:de punkterne anföra, den,
hvilken är befriad från beväringspligtens fullgörande, vara blind eller
genom kroppslyten oförmögen, att sig sjelf vårda, njuter brödren
näst efter honom, befrielse i dess ställe.
5:o Den som har en broder näst före honom i ålder, hvilken antingen
i och för beväringspligtens fullgörande befinner sig i arméens
slam, eller aflidit i tjensten, eller blifvit afskedad för blessyrer och
andra kroppsskador, erllållna under sin tjensteutöfning.
6:o Den, hvilken som frivilligt ingått i arméens leder;
7:o Kronans, städers och af K. M. erkända allmänna inrättningars
ordinarie embets- och tjenstemän;
8:0 De, som hafva inträdt i utöfning af presterligt embete eller
folkskollärarebefattning;
9:0 De som hafva med approbation undergått medico filosofie
kandidat-examen, samt fortfarande egna sig åt läkare-yrket;
10:o De för krut, svafvel eller gevärstillverkningen nödige arbetare.
Befrielse enligt 7, 8, 9 och 10 punkterne gäller, inom de olika
klassåldrarne, endast såvida personerne i de uppgifne befattningarna
fortfara.
11:0 De, som hafva antagit tjenst å koopvaerdiefartyg, äro, under
den tid verklig sjötjenst äger rum, befriade från beväringspligtens
fullgörande, men tillhöra, då detta ej är fallet, flottans beväringsmanskap.
För att som frivillig ingå i stammens stridande del, fordras:
att vara emellan 18 och 30 år; äga god kroppsbyggnad; vara utan
lyten, fel eller bräckligheter, samt ej under 5 fot och 7 tum lång.
För inträde i stammens icke stridande del, gäller enahanda föreskrifter
som i föreg:de äro anförda; för antagandet af handtverkare
fordras dessutom, att de äga erforderlig kännedom i det yrke,
hvaruti de skola användas.
Frivillige vid stammens stridande del, antagas af vederbör,
kompani-chefer; vid stammens icke stridande del, antages hvar och
en af detalj-befälhafvaren. Såväl för den ena, som andra erfordras
brigadchefens approbation, med derå följande stadfästelse af generalmönsterherren.
Den 11 Mars f. m.
155
Tjenstetiden för frivillige utgör 6 år, alltid räknade från d. 1
Augusti.
För beväringspligtens fullgörande gälla följande föreskrifter:
l:o I April månad verkställes årligen, på redan anbefaldt sätt,
inskrifnings- och approbations-mönstringar med alla de ynglingar,
som äro pligtige alt under året ingå bland allmänna beväringsmanskapet.
2:o Vid dessa mönstringar, som verkställas af landsh. i länet
eller dess ombud, biträdd af provincial-läkaren, äro närvar., oberäknadt
chefen eller cheferne för den eller de brigader, hvilka manskapet
skola tillhöra, ett till chefens biträde nödigt antal öfver- och
under-befäl.
3:o Af de vid mönstringen approberade ynglingar uttagas, i
de distrikter der linie-kavalleriet rekryterar, först så stort antal,
som för nämnde vapens rekrytering erfordras, och hvarvid synnerligt
afseende bör fästas vid dem, som redan kunna rida, och
äro' bekanta med hästens skötsel. Af detta antal uttages härefter
genom lottning så många som erfordras för rekrytering af liniedragonernes
stam; de återstående utgöra det för linie-dragonernes beväringsrekryter
nödiga antal.
Rekryterar äfven liniearlilleriet och ingeniörtrupperne i samma
distrikt, så förhålles först för artilleriet, och derefter för ingeniörtrupperne
på enahanda sätt.
Sedan förenämnde 3:ne vapen fått sitt behof uppfyldt, eller
ock genast, i ett sådant distrikt, der ej annat än infanteri rekryterar,
uttages för nämnde vapen, först genom lottning dem, som
erfordras för infanteriets stam, hvarefter alla de öfriga komma att
utgöra infanteriets beväringsrekryter.
4:o Första uttagningen för kavalleri-, artilleri- och ingeniörvapnen,
verkställes af dessa vapnen tillhörande militärmyndigheter.
5:o Sedan, på sätt i 3 punkten här ofvan är anfördt, bestämdt
blifvit, hvilken af de 2:ne kategorierne, antingen stammen eller
beväringssoldaterne, hvar och en kommer att tillhöra, äger frivilligt
byle af tjenstgöringsskyldighet rum emellan sådana personer af l:sta
beväringsklassen, hvilka förena de vilkor, som för ingång i det ena
eller andra vapnet äro föreskri fne.
Deremot är all legning, som har till föremål fullkomlig befrielse
från beväringspligten, helt och hållet förbuden.
6:o de af beväringsmanskapet, sorn ingå i stammen, äro förbundne,
emot aflöning, underhåll och beklädnad, till en ständig
tjenstgöring under loppet af 6 år, räknadt från d. 1 derpåföljande
Augusti, då de till tjenstgöring sig skola inställa. Under denna lid
beviljas likväl permission emellan de egentliga exersistiderne, på sätt
permitterings-föreskrifterne närmare bestämma.
156
Den 11 Mars f. ni.
7:o De öfriga af beväringsmanskapet, eller l:sla klassen, är o,
samina år de blifvit inmönstrade, i fredstid förbundne, emot aflöning
underhåll och beklädnad, till 21 dagars rekrvlöfning; vidare,
året derpå, eller då de tillhöra 2:dra klassen, till 14 dagars
öfning i förening med stammen, och 3:dje året eller i 3:dje klassen,
äfven till 14 dagars dylik öfning, allt in- och utryckningsdagarne
oberäknade. Härefter upphör, i fredstid, under de 3:ne
derpå följande beväringsåren, oaktadt qvarslåendet i rullarne, all
tjenstgör in"s-skyldighet.
8:o Under krig kommer all afgång vid den brigad, manskapet
tillhört, i första rummet att ersättas med dessa 3:ne bevärings
klasser
på sätt attö-.le klassen försl utgår, derefter 5:le och sist 4;de.
Kavalleriets gendarm-sqvadroner erhålla sitt manskap genom
öfverflvltning från tillhörande brigads dragon-sqvadroner; hörandes
vid dylik öfverflyllning inga andra än de som tjenstgjort
ett år samt förena intelligens med berömligt uppförande och duglighet
i tjenslen lill gendarmerne öfvergå.
Något afseende fästes ej dervid, att hvarje dragon-sqvadron
lika deltager i gendarmernes rekryterande, utan tillses endast att
det manskap, som öfverflyltas, äger de föreskrifne egenskaperne.
Gardets stridande del rekryteras endast med redan å linien
varande soldater; gardets icke stridande del rekryteras på enahanda
sätt, som vid linien äger runi, d. v. s. endast med frivillige.
För att som soldat blifva antagen vid gardet fordras, utom
frivilligt medgifvande, alt förut vid linien med utmärkelse hafva
tjenstgjort minst 4 år.
Att förstärka gardets leder, hafva alla liniens bataljoner, vid
artilleriet fält-divisionerne, hvar och en inom tillhörande vapen,
enahanda rättighet.
Ofvergången från linien till gardet sker sålunda: alt den i
tur varande brigadens lista bataljon lemnar 4 man, dernäst den
andra, o. s. v. hvarefter turen öfvergår till nästa brigad.
Bestämmandet af de soldater, som från en liniebataljon skola öfvergå
till gardet, tillgår sålunda: att hvarje kompani,- sqvadrons
eller batterichef föreslår 2 man, af hvilka bataljonschefen vidare
till brigad-chefens afgörande föreslår de, hvilka till gardet
skola afgå.
Antalet af dem, hvilka under loppet af året skola öfverflyttas
såväl till gardet som lill linie-kavalleriets gendarmer, bör vara
bestämdt före d. 1 April; sjelfva öfverflytlningen kommer likväl
icke att försiggå förrän med detsamma sommaröfningarne äro
slutade.
Efter fullgjorda 6 tjensteår, äger frivillig förnyelse af tjenstetiden
rum, såväl för manskapet vid gardet, sora för liniens stamsoldater
och frivillige.
Tiden å hvilken förnyelser af tjenstetiden får ingås, är alltid
3 år åt gången, och bör öfverenskommelse derom träffas
sista tjensleåret före d. 1 April.
Den 11 Mars f. m.
157
All förnyelse af tjenstetiden åtföljes af förhöjd aflöning. *)
Då K. M. anser nödigt till landets försvar sätta arméen på
krigsfot, skola 2:dra och 3:dje beväringsklasserne (beväringssoldalerne)
genast ingå i tjenstgöring vid sina brigader, och erhålla
då aflöning, underhåll och beklädnad lika med stammen.
l:sta bevärings-klassen (bevärings-rekryterne) och efter dem,
de, hvilka inträda i beväringsåldern under den lid kriget påstår,
ingår i arméens reserv för att dertill användas sedan 4:de klassen
enligt hvad i föregtde blifvit föreskrifvet, först utgått.
Den, som begått stöld eller blifvit till vanärande brott förvunnen,
är betagen det ärofulla kallet, att som soldat ingå, eller som
sådan förblifva i arméens leder, utan skall han till kronoarbelscorpsen
förflyttas för att derstädes fullgöra den, antingen frivilligt
ingångne eller beväringspligten åtföljande tjenstetid.
Art. 5. Arméens befordringslagar.
Allt inträde i arméens stridande del, sker som soldat, med
undantag för utexaminerade kadetler, hvilka äga att direkte som
officerare på linien och ingeniör-brigaden ingå.
Endast i mån af ledighet, som åtföljes af verklig lön, får
befordran äga rum, således inga öfvertalig» finnas, hvarken i en
eller annan grad, med undantag i underlöjtnants-graden för utexaminerade
kadelter.
All gradbenämning sker efter på stat innehafvande befattning.
Alla fullmakter på erhållne beställningar, äro befriade från
charta sigillata och all slags afgift för den befordrade.
För att befordras lill vice korpral erfordras, alt hafva bevistat
ett års sommaröfningar, samt att hafva tagit korpralexamen
och i öfrigt äga de för en korpral erforderliga egenskaper.
Befordringen tillgår sålunda, att för hvarje vice-korprals vakans
upprättar kompani-chefen, i hvars kompani ledigheten inträffat,
ett förslag, upptagande 3:ne soldater inom bataljonen,
hvilket förslag, försedt med vederbör, kompani-chefers och balaljons-chefens
yttrande, ingå till brigad-chefen, som, af de föreslagne,
utnämner den han anser skickligast.
För att befordras till korpral erfordras, att vara vice korpral,
bafva bevistat 2:ne års sommaröfningar, tagit korpralsexamen,
samt i öfrigt äga de för en korpral erforderliga egenskaper.
Befordringen tillgår på samma sätt, som för vice-korpraler,
men med den skillnad, att å förslaget uppföres 3:ne vice-korpraler.
Vid gardet gäller dessutom, att: vid dess infanteri-bataljon
livar 4:de, vid kavalleri-bataljonen hvar 3:dje och vid artilleridivisionen
hvar 5:le korpralsbefordran tillfaller de af liniens korpraler
af motsvarande vapen, hvilka i denna befallning med utmärkelse
tjenslgjort i sex år, men icke äga de för befordran till
under-officer nödiga egenskaper.
*) Se Tab:ne 12—14.
158
Den 11 Mars t. m.
De korpralsbefattningar vid gardet, hvilka af linien skola
återbesättas, fördelas lika i linicns brigader inom motsvarande vapen.
Nedtlyltning från såväl korpral som vicekorpral till soldat
kan af brigad-chefen anbefallas på vederbör, kompanichefs af bataljons-chefen
tillstyrkta anmälan.
För alt befordras lill under-officer (fanjunkare) på linien,
erfordras, att vara korpral; och i denna egenskap hafva tjenstgjort
minst ^ är, samt hafva tagit underofficers examen, och i öfrigt
äga de för en underofficer erforderliga egenskaper.
Befordran tillgår på samma sätt, som för korpraler, men med
den skillnad, att å förslaget uppföres 3:ne korpraler.
Af de vid hvarje liniebrigad inträffande under-officers-vakanser,
tillfalla vid infanteriet har 8:de, vid kavalleriet hvar 6:te och vid
artilleriet livar 10:de gardets korpraler af motsvarande vapen,
hvilka dertill blifvit frän gardist befordrade, och hafva fullgjort
de vilkor samt i öfrigt besitta de egenskaper som för befordran
till under-offfcer äro föreskrifna.
För att blifva under-officer (fanjunkare) på gardet erfordras,
alt vara under-officer på linien och i denna egenskap hafva med
utmärkelse tjenstgjort minst 6 år.
Lediga under-officersplalser vid gardet återbesättas efter tur
af liniens samtlige brigader af motsvarande vapen.
Alla under-officerare äro, i denna grad, i 2:ne år endast att
anse som konstituerade, under hvilken lid de af brigad-chefen
kunna uppå bataljons-chefens anmälan att de icke äga de för en
under-officer erforderliga egenskaper, antingen afskedas, om de befinna
sig utom beväringens klass-åldrar, eller, om de i nämnde
klassåldrar sig befinna, till korpral eller soldat nedflyttas.
Efter nämnde 2:ne år kan ingen under-officer skiljas från
sin innehafvande befattning, utan i enlighet med krigslagarne.
2:dra balaljons-adjntants- och väbels-beställningarne tillsättas
endast genom transport inom brigaden, från innehafvande kompani-adjutants
befattning.
Under-officers och korprals vederlikar af arméens icke stridande
del antagas, antingen direkte till dessa befattningar, eller
ock befordras de härtill.
Dylik antagning eller befordran inom brigaderne, sker alltid
af brigad-chefen, på anmälan af vederbör, befäl; vid artilleriets
allmänna stab, sker antagning eller befordran till under-officer
och vederlikar af general-fälttyg-mästaren, samt lill konstapel,
vice konstapel och artillerist samt vederlikar af tygmästaren
vid station.
Bland förenämnde personer gäller, för musiken, fyrverkarne
och arbetsmanskapet, samma föresksifter, ang:de afskedande eller
nedflyttning, som för underofficerare och korpraler äro anförde.
Handtverkarne kunna deremot icke nedflyttas.
Befordran till alla officers-beslällningar sker af K. M., t. o.
m. major, vid infanteriet, kavalleriet oell ingeniör-brigaden på brigad-chefens
och vid artilleriet på general-fält-tygmästarens förslag.
För alt befordras till under-löjtnant på linien eller ingeniör
-
Den 11 Mars f. m.
159
brigaden erfordras: antingen att vara utexaminerad kadett oell
hafva uppnått 18 års ålder, eller att vara under-officer eller korporal,
och hafva tjenslgjori under 3:ne års sommaröfningar, samt
tagit fastställd officersexamen.
För att blifva under-löjtnant på gardet erfordras, att som
underlöjtnant på linien hafva tjenstgjort 2:ne år, och härunder
ädagalagdl, jemte stadgadt uppförande, praktisk och theorelisk duglighet,
samt användbarhet, i förening med nit i tjensteulöfning.
Lediga under-löjtnantsplatser pä gardet, tillsättas sålunda:
vid hvarje ledighet, infordras från hvar och en brigadchef, vid
infanteriet eller kavalleriet, om ledigheten är vid något af, dessa
vapen, eller från generalfälttygmästaren, om ledigheten är på artilleriet,
uppgift, i förra fallet på en under-löjtnant, och i sednare
fallet pä fyra under-löjtnanter, (1 af artilleriets stab, och 1
af hvarje brigad) hvilka med utmärkelse tjenstgjort 2:ne år, samt
dessutom vid artilleriet, med approbation undergått, den för löjtnants
befordran fastställde examen.
Med ledning af sålunda inkomne uppgifter, föreslår gardets
brigad-chef, hos K. M. den, som på gardet anses böra inkomma.
Utaf all befordran från underlöjtnant, t. o. m. kapten, sker
| i tur och \ utom lur; detsamma utgör det vid artilleriet, och
ingeniör-brigaden, ett vilkor för befordran till löjtnant, att hafva
med approbation undergått den för dylik befordran fastställde
examen.
Alla befordringar t. o. m. kapten ske:
Vid gardes-brigaden inom hvartdera vapnet för sig;
Vid linie-infanteriet, linie-kavalleriet och ingeniör-brigaden,
inom hvarje brigad;
Vid artilleriet inom hela vapnet.
I och för befordran utom lur iakttages:
All årligen under stammens öfningar upprättas af brigacjcheferne
vid infanteriet och kavalleriet för delta ändamål en befordringstablå,
upptagande inom hvarje grad det under året för
dylik befordran möjligen ifrågakommande antal personer, och hvilka
utom 2:ne års tjenstetid i graden, jemte stadgadt uppförande,
hafva utmärkt sig för praktisk och theorelisk duglighet samt användbarhet
i förening med nit i sin tjensteulöfning; denna tablå
underställes general-befälhafvaren, hvilken vid sin inspeklions-förrältning
skall pröfva, huruvida de å tablån uppförda personer äga
de för befordran utom tur föreskrifne egenskaper.
Vid artilleriet upprättas dylika tablåer af brigad-cheferne,
de underställas vidare general-fälttygmästaren, som dem kompletterar
med nödigt antal af stabens officerare.
Vid ingeniör-brigaden upprättas ifrågavar. tablå af brigadchefen.
Med ledning af nämnde tablåer, äga brigad-cheferne vid infanteriet,
kavalleriet och ingeniör-brigaden, samt general-fälttygmästaren
vid artilleriet, hvarje gång befordran utom tur inträffar
att, hos K. M. föreslå den, hvilken de anse mest förtjent.
Skulle, när ordningen till befordran utom tur inträffar, den
160
Den 11 Mars f. m.
som är äldst i graden befinna sig å befordringstabläen, oell förtjena
att i främsta rummet blifva befordrad, anses han icke destomindre
befordrad utom tur, hvarföre nästa befordran kommer
att ske i tur.
Ang-.de befordran tilt kapten i general-staben, äro redan föreskrifter
gifne, der general-stabens organisation afhandlas. *)
All befordran till major sker utom tur ibland vapnets samleliga
kaptener; dock bör vid hvarje linie-infanteri, kavalleri-och
artilleri-brigad, hvar 4:de majorsvakans ersättas med en af gardets
kaptener, tillhörande samma vapen, hvarjemte dessutom hvar 6:le
majors-vakans inom hela linie-infanteriet bör ersättas med en kapten
af generalstaben.
Utnämnande till brigad-chef och högre grader sker af K.
M. på chefens för landtlörsvar-depart. förslag.
Alla iuom de olika officersgraderne varande, särskilta befattningar
utgöra ingen befordran, utan endast ett förordnande, hvilket
af depart:s-chefen i kommando-väg utfärdas; vid generalstaben
pä chefens för general-staben, vid gardes-brigaden på brigadschefens,
vid infanteri- och kavalleri-brigaderne på brigadchefernes,
vid artilleriet på general-fält-lygmäslarens, samt vid ingeniör-brigaden
pä brigad-chefens förslag. För att till liquidalions- eller
förråds-officer kunna förordnas, fordras dock alltid eget medgifvande.
Alla vid arméen varande civila tjenstemän, som äro officers
vederlikar, utnämnas af K. M.; ang:de deras föreslående och kompetens
gäller hvad för närvar, är föreskrifvet.
För alla öfverflyttningar från linien till gardet och tvertom
fordras medgifvande.
Rättighet att på derom gjord anhållan erhålla afsked, är
hvarje officer och under-officer lillerkändt, som ej mer befinner
sig i beväringens klassåldrar, eller som vid arméen tjenstgjort
i G år.
Med undantag af brigad-chefer och generalspersoner, hvilka
alla innehafva förtroende-embeten, kan ingen officer utan laga dom
mista sin innehafvande befattning, och dermed förenade förmåner
och rättigheter.
Art. 6. Arméens allmänna utredning och tross.
Allt hvad som tillhör arméens allmänna utredning och tross,
anskaffas, hekostas och ersättes af Kronan, der så ske kan, efter
bestämd brukningstid.
Uti allmänna utredningen och trossen inbegripes:
a) För alla vapen.
l:o Kasserner, förråds-, verkstads- och sjukhus.
2:o Kasern- och sjukhus-persedlar.
3:o Sjuk- och medicinal-persedlar.
4:o Kok- och köks-persedlar.
5:o
♦) Se Tab. 31 Lit. B.
Den 11 Mars f. m.
161
5:0 Ved och lysning.
6:o Troféer och kommunion-saker.
7:o Musikaliska instrumenter.
8:o Reserv-upplaget för beväringsmanskapets fullständiga beklädnad
och utredning.
9:0 Tältlags- och läger-trossen.
10:o Sjuk- och medicinal-lrossen.
11:0 Allmänna fortskaffnings-trossen med tillhörande utredning.
12.o Trosshästar med tillhörande stall-persedlar till det antal,
som erfordras utöfver hvad extra rotehållare vid inbrytande
krig äro förpligtade att aflemna.
13:o Exersis- och skarp-ammunition.
b) För kavalleriet och artilleriet tillkommer :
Stallar med tillhörande inventarier och lysning.
c) För artilleriet tillkommer:
Vapnets materiel med tillhörande utredning.
Anspannspersedlar (ridpersedlarne äro uppförde å truppens underhållskostnad).
d) För ingeniör- trupper ne tillkommer :
l:o Ponton-equipager med hvad desamma tillhöra.
2:o För fortifikations-arbeten nödige materialier och verktyg.
Som likväl detta organisations-förslag ej upptager andra kostnader
än dem, som utgöra utgifter för 4:de hufvudtiteln, så utelemnas
anskaffningskostnaden för hvad som tillhör arméens allmänna
utredning och tross och upptages här endast dess årliga underhäll,
hvilket blifvit förslagsvis beräknadt till 300,000 r:dr. «)
Ari. 7. Arméens aflöning./;)
All aflöning utgår i kontant lill enahanda belopp med aflöningsstalerne.
Aflöningen utbetalas för hvar och en, t. o. m. den dag, med
hvilken han upphör all arméen tillhöra.
Den egentliga aflöningen fördelas, med anledn. af de olika
förhållanden, hvarunder den ålnjules, i 3:ne slag, nemi.:
l:o Aflöning under aktiv tjenstgöring, hvilken till hvarje
löntagare utbetalas d. 1 i hvarje månad näst efter den, i hvilken
den är förtjent.
2:o Aflöning under permission, hvilken utbetalas på enahanda
sätt som den föreg:de. Skulle löntagaren ej personligen
uttaga aflöningen, fordras för lyftningen dess qvitto, jemte attest
af offentlig myndighet att han lefver.
3:o Aflöning under vistelse på militär- eller af allmänna
medel underhållet sjukhus, hvilken utbetalas d. 1 i först påföljande
månad efter den, i hvilken utgång från sjukhuset ägt ruin.
Aflöning för befäl och vederlikar utgår linder permission
med -f-delar och under vistelse på sjukhus med f-delar af aflöningen
under aktiv tjenstgöring; för trupp och vederlikar försvin
-
0) Se Tab. 31 Litt. B.
1) Se Tab. 12—14, 18—27, 36.
3 H.
11
162
Den 11 Mars e. m.
ner den egentliga allöningen under permission, under vistelse pä
sjukhus samt under all slags arrestering.
Antingen man är i aktiv tjenstgöring eller permitterad, inträder
sjnkhus-aflöning frän och med den dag, man på allmänt
sjukhus inkommer.
Löneförminskningen tillfaller: under permission, statsverket;
under vistelse pä sjukhus, sjukhuset, såsom den enda sjukvårds-ersättning,
hvartill någon arméen tillhörande är förbunden; under
arrestering, brigadens eller kompaniets mathållning.
Alla andra löneförminskningar och afdrag än de ofvan uppgifne
samt dem, hvilka, på grund af individens skuldsättning, af
allmänna lagen föreskrifvas, äro, af hvad slag de vara må,
strängeligen förbjudne.
Såsom aflöniugs tillökning utgår under särskilda förhållanden
:
l:o För såväl befäl som trupp och vederlikar:
Skjutsersättning och traktamente under emhelsresor, hvilket
utbetalas antingen i förskott eller efter förrättningens slut.
2:o För befäl och vederlikar ensamt:
Aflöningslillökning under marcher och tåg samt kommenderingar
utom brigadens stånd, hvilken utbetalas på enahanda sätt
som aflöning under aktiv tjenstgöring.
3:o För trupp och vederlikar ensamt:
Atlönings-tillökning föranledd af förlängd tjenstetid, hvilken
utbetalas som aflöning under permission och utgår under alla
förhållanden till sitt fulla belopp.
Ang:de beloppen för de olika slagens aflöningar se Tab. 12—14.
Art. 8. Arméens proviantering. a)
Proviant in natura eller densamma motsvarande portionsvärde
utgår för manskap och vederlikar under alla sådana förhållanden,
hvilka äro ali anse som aktiv tjenstgöring.
All proviant bekostas af Kronan efter ett faststäldt portionspris
af 10 sk. b:co, brödet inberäknadt; då likväl brödet öfverstiger 1 sk.
4 r. b:co Tt, bekostas jemväl särskildt den blifvande bristen.
Upphandling af proviant, så väl å station som i läger, verkställes
genom brigadernes förvaltnings-direktioners försorg.
Kokning för såväl brigader, som detacherade bataljoner, verkställes
så ofta ske kan vid matinrättning; i annat fall kompanivis.
I båda fallen bör provianten så fördelas, att den kommer att utgöra
3:ne måltider dagligen.
All proviant-utdelning in natura sker efter fastställd stat, och
verkställes, då kokningen sker kompanivis, i vanliga fall dagligen.
Under marcher och tåg erhålles proviant i qvarteren emot betalning
enligt markegång. Öfverstiger markegängen portionsvärdet,
ersättes bristen särskildt af kronan. Under kortare marcher, såsom
emellan station och den vanliga mötesplatsen, bör provianteringen
ske medelst torrföda, hvilken, pä en gång för hela tiden, utdelas
vid afmarchen.
a) Se Tab. 18—26.
Den 11 Mars e. m.
163
Proviant eller motsvarande portionsvärde tillfaller: för å sjukhus
befintlig sjuk, sjukhuset; för den, sorn i militärarrest undergår
vatten och bröd, antingen malinrättningen, om sådan finnes, eller
oek kompani-mathållningen.
Art. 9. Arméens inqvartering. «)
Rättighet till fri inqvartering äger hvar och en, som tillhör arméen
och befinner sig i aktiv tjenstgöring. Då hinder likväl möta
för dess utgående in natura, erliålles derföre en, till sitt belopp för
hvar och en bestämd, kontant ersättning.
Truppen och åtminstone en del af befälet böra alltid, der det
sig möjligen göra låter, vara kasernerade.
De af befälet, hvilka qvarblifva ä station under den årliga ofrivilliga
permitteringen, fortfara att tillgodonjuta fri inqvartering.
Ari. 10. Arméens personella beväpning, beklädnad,
remtyg och utredning.
Arméens personella beväpning, beklädnad, remtyg och utredning
fördelas för stammen, i anseende till olikhelen af dess bekostande,
brukningstid och underhållande, i 2:ne slag, nemi. stora
och mindre munderingen; för beväringsmanskapet äger deremot,
under fredstid, endast rum ett slags mundering eller beviiringsmunderingen.
All mundering anskaffas och bekostas af Kronan, det sednare
dock för stammen enligt olika grunder.
Stora munderingen utgöres af persedlar, som hafva bestämd
brukningstid, efter hvars förlopp de med nya af kronan ersättas.
Bristfälligheter, som å stora munderingen uppstå, afhjelpas pä kronans
bekostnad, så vidt ske kan, af brigadernes egna handtverkare.
De persedlar, hvilka, af soldaten genom dess förvållande förloras eller
förstöras, ersättas på dess bekostnad.
Mindre munderingen utgöres af persedlar som vid soldatens
inträde i krigstjensten lill honom en gång för alla utdelas, men
derefter af honom underhållas, ersättas och hållas fulltalige, dels med
det penningebelopp, som till detta ändamål för hvarje tjenstgöringsdag
soldaten tillgodo beräknas (vid infanteriet, inginiörtrupperne, belägrings-
och fästnings- artilleriet, arméens samtliga handtverkare,
sjukvaktare, fyrverkare och arbets-manskap 2 sk. per dag eller 15
r:dr 10 sk. årligen; vid kavalleriet, ridande och åkande artilleriet
samt fot-artilleriets stam 2 sk. 6 rst. per dag eller 19 r:dr 6 rst.
årligen), dels på bekostnad af den s. k. munderings-fanden.
Munderings-f onden (18 r:dr) tillägges soldaten vid dess inträde
i krigstjensten såsom dess tillhörighet, dock utan att han densamma
utbekommer, förr än han lemnar tjensten. Den är afsedd,
så väl till de ersättningar af stora munderingen som soldaten kan
blifva ålaggd, som ock till hjelp vid mindre munderingens underhållande,
dä de för detta ändamål soldaten anslagne medel vid något
tillfälle äro otillräcklige.
Vid hvarje qvartals slut, eller ock oftare, om soldaten med
o) Se vidare Tak. 15.
164
Den 11 Mars f. m.
permission eller på annat sätt från sin corps afgår, verkställes i den
af hvar oell en soldat ägande munderings- och liqvidations-hok, uppsummering
af dess debet och kredit; skulle dervid vara fallet att
dess kredit, oberäknad! munderingsfonden, som alltid bör vara eller
först göras fulltalig; upptager ett öfverskott och soldaten derjemte
äger alla sä väl stora som mindre munderingens persedlar, i fullt
brukbart skick, sa blifver det varande öfverskoltet till honom ulbetaladt.
linder soldatens vistelser på sjukhus, der särskild sjukhusbeklädnad
bestås, eller då han är permitterad, rymd eller hålles i allmänt
häkte, äger han icke alt sig tillgodo beräkna det för mindre munderingens
underhållande honom anslagne belopp.
Skulle soldat med afsked eller döden afgå under loppet af de
6 första tjensteåren, tillfaller dess mindre mundering och munderingsfond
kronan; sker dylik afgång efter fullgjorda 6 tjensteår, tillfaller
så väl mindre munderingen som munderingsfonden soldaten
eller dess rälts-innehafvare. Stora munderingen, antingen den är
uttjent eller icke, är alltid kronans tillhörighet.
Bevärings-mundcringen utgöres af persedlar, som hafva bestämd
brukningstid, hvarefter de med nya af kronan ersättas. Som
likväl bevärings-manskäpets tjenstgörings-skyldighet under fredliga
förhållanden inskränker sig lill en högst liten del af året, sä har
brukningstiden för detta manskaps munderings-persedlar blifvit bestämd,
så väl i förhållande till den tid de årligen begagnas, som
ock med hänseende till högsta möjliga tiden för deras varaktighet.
Då beväringssoldalerne till ständig tjenstgöring uppbådas, beräknas
brukningstiden för deras mundering lika med stammens.
Bevärings-munderingen är till sin fullständighet, olika för bevärings-soldaterne
och för bevärings-rekryterne. För de förra eller
bevärings-soldaterne, hvilka under sina öfningar äro tillhopaslagne
med stammen och i förening med denna utgöra den egentligt aktiva
delen af arméen, måste munderingen äfven för fredsbruk vara
nära nog lika med stammens, så väl för hehöflig omsättning af arméens
reserv-förråder, som för att undvika det menliga och stötande
afbrott i utseendet, som skulle uppstå, om soldater, hvilka tillhöra
samma trupp, voro olika beklädda. För de sednare, eller bevärings-rekryterna,
så är en mera fullständig mundering, i synnerhet
hvad beklädnaden vidkommer, ej allenast obehöflig utan äfven
öfverflödig. För denna del af bevärings-manskapet är kasken (krigshufvudbonaden)
äfvensom vapenrocken utesluten, och som lifplagg
endast blusen föreslagen.
Blusen är föga kostbar, passar lill hvilken person som helst,
tillåter under sig nyttjandet af egna kläder och kan lätteligen
blifva ett nationelt plagg, genom dess nytta vid de flesta borgerliga
förrättningar.
För att med hänseende så väl till blusen, (det egentliga
exersis- och arbetsplagget,) som med en större del af beväringsbeklädtiadens
öfrige persedlar, kunna tillskynda staten en bestämd
fördel genom befrielse från anskaffningen, så bör bevärings-manskapet
ej allenast tillåtas, utan äfven uppmuntras att, emot den
Den 11 Mars f. m.
165
i munderings-tariffen upptagna slitnings-ersätlning nyttja egna modell-enliga
persedlar. Vid bestämmande!. af ifrågavar. slitningsersätlning,
liar raan ansett hvarje persedel äga samma brukningstid
som för stammen är fastställd och derefter uträknat dess värde,
för den tid han årligen af beväringen begagnas.
Då likväl bevärings-munderirigen, sådan Jen i detta förslag
förekommer, ej är så fullständig som den för krigsbruk erfordras,
så bör i reserv-upplag linnas alla de artiklar, tom i och för
beväringssoldaternes fullständiga munderande och utrea<.Qde i likhet
med stammen äro af nöden, och ej äro af den beskaffenhet
att de med erforderlig skyndsamhet vid utbrottet af krig liliana
anskaffas.
Som under fredstid i följd af permission eller annan afbruten
tjenstgöring etc. en eller flere delar af stora- och beväringsmunderingen
kunna, efter den bestämda brukningstiden, befinnas
i det skick, alt de utan men fortfarande kunna begagnas, sä skola
alla de persedlar, hvilka under äret, i enlighet med tariffen,
böra med nya ersättas, dessförinnan af vederbör, general-mönsterherre
besigtigas, då, i händelse en eller flere persedlar äro sådane,
att de, antingen oförändrade eller som reparable, fortfarande
kunna begagnas, en förlängd brukningstid å dem bestämmes
och någon ersättning med nya således ej äga rum.
Oaktadt den besparing, som kan åstadkommas genom persedlars
förlängda brukningstid, utgår dock oförminskadt lill hvarje
brigad det i tariffen för stora- och hevärings-munderingen bestämda
årliga anslag, och skola de uppkomna öfverskottsmedlen
användas till underhåll af ifrågavar. munderingar, dels till anskaffande
i reserv-upplag af sådane persedlar, hvilka i förråden
minst äro försämring underkastade.
Hvarje persedel, tillhörande stora- och mindre munderingarne,
skall vara stämplad så väl med karlens inskrifnings-nummer,
som med året då persedeln utfallit.
Hvarje persedel tillhörande bevärings-munderingen skall endast
vara stämplad med året då densamma utfallit.
Då en soldat frän linien öfvergår till gardet, medtager han alltid
sin mindre mundering och munderingsfond, den större munderingen
qvarblifver vid corpsen och utdelas till den i den uppstådda vakansen
inträdande rekryten. Vid öfvergång frän liniens dragoner
till dess gendarmer, medtages så väl större och mindre munderingen,
som munderingsfonden.
Art. 11. Arméens remonlering och sadelmundering.
o)
De af befälet eller dess vederlikar, som böra vara beridne
och ej af kronan erhålla hästar in natura, skola sjelfva anskaffa
och i brukbart skick underhålla så väl hästar som sadetmunderingar,
emot det för hvar och en, till sä väl det ena som andra än
-
o) Se Tab. 17.
lee
Den 11 Mars f. m.
damålet, anslagna belopp, hvilket lill dem, på samma gång som
atlöningen, utbetalas.
Arméens nummerhästar (vid 1 in
för alla officerare ifrån och nied under-löjtnant t. o. m. kapten)
äro af tvenne slag, nemi. ständige och rusthålls-häslar. a)
De ständige hästarne anskaffas, remonteras och underhållas
af kronan.
Ruslhå-Vshästarne anskaffas, remonteras och underhållas, det
sednare likväl då de ej äro i aktiv tjenstgöring, af ruslhållarne,
livar JCb en emot ett årligt afdrag af 43 r:dr 16 sk. b:co ä den
rt-sthållsafgift, de hvardera till statsverket böra erlägga.
{Jti underhållet inbegripes äfven skoningen.
Sadelmunderingen för såväl de ständige som rusthållshästarne
anskaffas och underhålles af kronan efter enahanda grunder,
som stora munderingen.
Rusthållshästarnes årliga begagnande i fredstid är olika, i
följd af det olika ändamål, hvartill de skola användas, hvilket
för hvarje häst, en gång för alla, bör bestämmas.
Befälets samt de ständiga nummerhäslarne approberas af
brigad-chefen, hvars åtgörande vidare underställes general-roönsterherrens
pröfning. Rusthållshäslarne approberas å vanligt remonteringsmöte
af landslnn och brigad-chefen, hvilka hafva lika
pröfningsrätt, biträdda af brigad-veterinären.
För approbation så väl af befäls- som af ständige och rusthålls
nummerhästar erfordras, att hästen icke är under 4 år och
icke öfver 8 år gammal, icke är under 9 qvarter 3 tum, och
icke öfver 10 qvarter hög, oskodd bakom sadeln, är stark, felfri
och utan synliga åkommor, på färgen göres vid linie-trupperne
icke något afseende.
Befälets och dess vederlikars hästar, engång approberade,
kunna icke säljas eller bortbytas innan en annan bäst blifvit i
stället förevist och approberad.
Ang:de rusthållshästarnes vård, då de ej befinna sig i aktiv
tjenstgöring, gäller hvad redan i delta afseende är stadgadt.
All kassation af hästar sker vid general-mönstring.
Mot skyldighet att alltid prestera hästar och sadelmunderingar
till bestämdt antal, utgår under alla förhållanden till oförminskadt
belopp de, enligt stat, i förening med hästhållningsskyldigheten,
hvar och en af befäl och vederlikar, som skola vara
beridne, tillerkände inkomster.
Art. 12. Arme'ens furagering. i)
Så väl befäls och vederlikars, som ständige nummerhästars
furagering och underhåll bekostas af kronan, efter ett årligt, lill
«) För att undvika den stora kostnad, som underhållet af ett icke under
hela året behöfligt antal ständige nummerhästar skulle medföra,
har dessas antal endast blifvit taget så stort, att det är tillräckligt
för stam och bevärings-rekryternas öfning. Återstoden utgöres
af rusthållshhstar.
i) Se vidare Tab. 18—26.
| Den il Mars f. m.
167
120 r:dr bestämdt rationspris; detsamma gäller äfven för rusthålls-nummerhästarne,
så snart de ingått i aktiv tjenstgöring.
Befäl och vederlikar vid beridne trupper, hvilka sjelfva besörja
sina hästars anskaffning och remonlering, står det öppet, antingen
att sjelfva besörja furageringen, emot erhållande af bestämd valuta
för furage-ralionen, eller ock att få uttaga sina rationel- in natura, till
samma pris som truppen. Befäl och vederlikar vid oberidna trupper,
äga åter alltid att, emot bestämd valuta för furage-ratie*)en, sjelfva
besörja sina hästars furagering.
A station samt i läger besörjes furage-anskaffningen, äfvensom
allt, hvilket med hästarnes underhåll och vård har gemenskap,
genom brigarlernes förvaltnings-direklioners försorg. Under
marcher lemnäs, då så nödigt pröfvas, erforderligt furage af inqvarleringsgifvaren
emot betalning enligt markegång.
Art. 13. Brigadernes förvaltnings-direktioner jemte
dem tillhörande åligganden. «)
Likasom den högre eller dirigerande och kontrollerande militär-förvaltningen
är uppdragen åt landtförsvars-departitct, är den
lägre eller verkställande militär-förvaltningen uppdragen åt en
vid hvarje brigad förordnad förvaltnings-direklion.
Brigadernes förvalthings-direktioner äga att, i enlighet med
staterne och de från landtförsvars-deparhtet meddelade föreskrifter,
besörja aflöningens utbetalande, samt i mer eller mindre mån
anskaffning och underhåll af allt som i och för soldaten erfordras,
ifrån och med dess inträde i tjensten t. o. m. dess afgång
derutur; såsom proviant, beväpning, beklädnad, utredning, tross,
kassernering, sjukvård, hästar och furage m. m.
Hvad särskildt anskaffningen af soldatens beväpning och artilleriets
enskilta materiel vidkommer, så besörjes den uteslutande
af förvallnings-direklionen vid artilleriets allmänna stab.
Då hinder uppstår för förvaltnings-direktioncn att besörja
anskaffningen af en eller flera delar af hvad i föreg:de blifvit
omnämndt, så sker derom anmälan till chefen för landtförsvarsdeparl:tet,
hvilken låter, antingen besörja anskaffningen genom
deparhls förvaltnings-expedition eller ock utlemna det behöfliga
från arméens reserv-förråd.
All material-anskaffning sker genom offentlig entreprenadauktion;
hvad åter sjelfva förfärdigandet och underhållet af de
olika munderingarnes persedlar vidkommer, så bör detta, när så
ske kan, verkställas af brigadens egne handtverkare; kan åter
a) Då uti hvarje ordnad förvaltning, den verkställande delen aldrig
bör vara förenad eller inblandad med den kontrollerande (arméens
öfverstyrelse) oell det i öfrigt alltid är ändamålsenligare och fördelaktigare,
att anskaffningen besörjes af personer som stå i direkt
beröring med truppen och Bro fullt förtrogna så väl med dess behof,
som med de egenskaper, dugliga förnödenheter höra innehafva,
så har man ansett att hela verkställigheten af militär-förvaltningen
bör frånskiljas kontrollen och uppdragas ät en vid hvarje corps
inrättad förvaltnings-direktion■
168
Den 11 Mars f. m.
detta sätt icke användas, besörjes äfven förfärdigandet och underhållet
medelst entreprenad.
Nödiga förskottsmedel i öfverenstämmelse med slaterne ställas,
på deparl:s-chefens anordning, lill förvallnings-direklionernes
disposition, hvilka, så väl för dessa medel, som för förvaltningen
i alla dess delar, äga att inför deparhtets förvaltnings-expedition
aflägga årlig redogörelse.
Förvapnings-direktionerne arn sammansatte som följer:
\
Fid Gardes-brigaden.
Ordförande: Brigad-chefen:
JjinlamöLer: Bataljons-cheferne vid infanteriet och kavalleriet.
Divisions-chefen vid artilleriet.
3:ne Kaptener (1 af hvardera vapnet).
Liqvidations-officern.
Förråds-officerarne.
Brigad-läkaren.
Proviant-kommissarien.
S:ma 13 personer.
Vid hvarje linie-infanteri, kavalleri- oell artilleri-brigad :
Ordförande: Brigad-chefen.
Ledamöter: 2 Bataljons- (divisions-) chefer.
2 Kaptener.
Liqvidations-officern.
Förråds-officern.
Brigad-läkaren.
Proviant-kommissarien.
Sima 9 personer.
Fid artilleriets allmänna stab, tyg- och fyrverks-stater.
Ordförande: General-fält-tygmästaren (i alla frågor som röra arméens
beväpning och artilleriets materiel).
Vice Ordförande: Chefen för stabs-expedition.
Ledamöter: Tygmästaren i Stockholm.
lista Tyg-officern i Stockholm.
1 Disponibel Kapten.
Liqvidations-officern.
Förråds- (vapen-) officern i Stockholm.
Ammunilions-officern i Stockholm.
S;ma 8 personer.
Dessutom utgöra, vid hvarje tyg-station, tygmästaren samt
tyg- och förråds-officerarne en särskild, under artilleriets allmänna
stabs-förvaltnings-direktion lydande, direktion.
Fid ingeniör-brigaden:
Ordförande: Brigad-chefen,
vice Ordförande: Chefen för stabs-expedition.
Den 11 Mars f. m.
169
Ledamöter: 1 Kapten.
Liqvidalions-officern.
Förråds-officern,! ~ .. .... o
Läkaren, )da c1e Bnpas alt l,llSa
S:ma
6 personer.
Vid samtelige förvaltnings-dircktioner äro liqvidations- och
förråds-officerarne, läkaren och proviant-kommissarien endast rådslående
men ej röstberättigade ledamöter; detsamma gäller för
ammunilions-officern vid artilleriets allmänna stabs-förvaltningsdirektion.
Nämnde personer äro dessutom föredragande och
verkställare af direktionens beslut, hvar och en i sin detalj, nemi.
liqvidations-officern, i hvad som rörer all utbetalning samt redogörelse
för samteliga till direktionens disposition ställde medel;
förråds-officern, i hvad som rörer beklädnad, beväpning, utredning
och tross; proviant-kommissarien, i hvad som rörer proviant
och furage; läkaren, i hvad som rörer helsovården; och ammunitions-kaptenen
vid artilleriet, i hvad som rörer arméens
ammunition.
Vid direktionens sammanträden förer alltid aud^tören protokollet,
och är derjemte ansvarig för vården af direktionens handlingar.
Alla kontanta medel förvaras i en kista, hvartill finnas 3:ne
nycklar, af hvilka en förvaras af ordf., en af äldste ombytlige
ledamoten och en af liqvidalions-officern.
Alla röstberättigade ledamöter hafva gemensam ansvarighet
för de af direktionen vidtagne åtgärder; dessutom har hvar och
en endast rådslående ledamot, speciel ansvarighet i sin tillhörande
detalj.
Hvarje gång penningar skola inläggas uti eller uttagas utur
kassakistan, sammanträder såväl direktionens samtliga röstberättigade
ledamöter, som liqvidations-officern och protokollsföranden.
De, hvilka icke, i följd af innehafvande befattning, äro ständige
ledamöter, ombytas årligen.
Förordnande att vara ledamot i förvallnings-direktionen utgör
kommendering oell utgår, så vidt ske kan, i tur.
Vid direktionen skola följande handlingar finnas:
Summarisk Kassa-Journal öfver alla inkomster,lFöres af ordf.ochförQvittens-Journal
öfver alla utbetalningar. /varas i Kassakistan.
Detalj-Kassa-Journal öfver inkomster och utgifter,
Summarisk d:o d:o,
Rulla öfver effektiven, upptagande aliade olika förhållanden,
hvilka på ett eller annat sätt inverka
på aflöning och underhåll, såsom permittering,
kommenderingar, sjukdom, rymning, arrest etc.
Månadtlig aflönings-förslags-Journal,
Summarisk allönings-Journal,
Allmän liqvidations- och qviltens-bok,
Förteckning öfver inncstående munderingsfonder.
Föras af liqvidationsofficern.
Föras af liqvidations-officern.
170
Ben 11 Mars f. m.
Diarium öfver lill direktion ankomne nial och'
handlingar,
d:o öfver afgångne expeditioner,
Protokoll öfver öfverläggningarne,
Förteckning öfver direktionens arkiv,
Rulla öfver etfektiven,
Inskrifnings-rulla öfver officerare, upptagande in-l
trädet i tjenst, ankomsten till brigaden samt
afgången derifrån,
Inskrifnings-N:r-rulla öfver under-officerare ocli;
manskap, upptagande inträdet i tjenst, ankomsten
till brigaden samt afgången derifrån,
Förteckning öfver alla förrättningar hvaruti brigaden
eller något af dess detachementer deltagit,
samt öfver de med brigaden timade organisativa
förändringar.
Kontroll-förteckning öfver till förrådet inkorane
samt derifrån utlemnade materialier och färdiga
persedlar,
Förteckning öfver förfärdigade persedlar, tillika med
material-åtgången,
Förteckning öfver persedlar, hvilka af brigadens
handtverkare blifvit förfärdigade eller repare
rade,
Kontroll-förteckning öfver stora, mindre- och be
värings-munderingarnes, såväl i förråd som
bruk varande, persedlar.
Provianterings- och furagerings-staterne,
Kontroll-förteckning öfver åtgången af samt kost-^
naden för proviant och furage.
Journal öfver ammunitions-tillverkningen,
Kontroll-förteckning öfver ammunilions-åtgången.
Journal öfver sjukpersonalen,
Föras af auditören.
Föras af förråds-officern.
1 Föras af proviant-kommissarien.
Föras af ammunitions-officern
vid artilleriet,
föresafbrigadläkarcn.
Ars-redogörelser, uppgjorda af vederbör, redogörare, och försedda
med verifikationer samt godkände af förvaltnings-direklionen,
insändas inom d. 1 April årligen till landtförsvars-depart:tet,
för att, efter förutgången granskning i depart:s förvaltnings-expedilion,
lill kammar-rätten medfölja depart:s hufvud-bok.
Art. 14. Arméens permittering, a)
Permilteringen är af 2:ne slag:
l;o Den årliga, en gång för alla till antalet bestämda, hvilken
äger rum från slutet af det ena årets sommaröfningar, till
början af del följande årets, eller 288 dagar; samt
a) Se vidare Tab. 26—28.
Den 11 Mars f. m.
171
2:o Den tillfälliga, hvilken hetor på hvarje individs frivilliga anhållan.
All permission medför för hvarje dag följande afdrag, å hvad
hvar och en, armeen tillhörande, under aktiv tjenstgöring kostar
statsverket, nemi. för officerare, under-officerare och vederlikar:
•j-del af den egentliga atlöningen, samt för korpraler, soldater
och vederlikar: hela atlöningen, provianteringskostnaden och underhållet
af mindre munderingen, a)
För general-stabens, artilleriets allmänna stabs- och ingeniörbrigadens
disponibla officerare gälla enahanda afdrag sorn under
permission, så framt officerarne icke till någon bestämd, med
tjensten gemenskap ägande, befattning åro använde.
Ibland den för korporal»', soldater och vederlikar under permission
afdragne aflöning, räknas icke hvad som erhålles i följd
af förlängd tjenstetid, hvilket oförminskad! under all slags permission
utgår.
Permission under sommaröfningarne får icke utan för högst
vigtiga skäl begäras; den beviljas af K. M. i kommando-väg.
Alt emellan sommaröfningarne permitteras, äro årligen bestämde
:
Vid hvarje brigad linie-infanteri:
12 kompani-chefer eller 3 för hvarje bataljon,
12 kapten-löjtnanter d:o d:o,
12 löjtnanter d:o d:o,
12 under-löjtnanter d:o d:o,
2 förste-bataljons-adjutanler
2 andre d:o d:o,
64 korpraler eller 4 på hvarje kompani.
64 vice korpraler d:o d:o,
128 soldater eller 8 på d:o,
12 timmermän cllpr 3 på hvarje bataljon,
16 trumslagare eller 1 på hvarje kompani,
Vid hvarje bataljon linie-dragoner:
3 squadrons-chefer,
3 kapten-löjtnanter,
3 löjtnanter,
3 under-löjtnanter,
10 korpraler, hvaraf 2 på hvardera af de 2:ne
squadronerne, och 3 på hvardera af de 2:ne öfrige,
10 vice. korpraler d:o d:o,
100 soldater, efter 25 på hvarje squadron.
Vid hvarje bataljon linie-gendarmer:
1 squadrons-chef,
1 kapten-löjtnant,
1 löjtnant,
1 under-löjtnant,
8 korpraler, hvaraf 4 på hvarje squadron,
8 vice korpraler d:o d;o,
«) Se Tab. 27.
172
Den 11 Mars f. m.
100 soldater eller 50 på hvarje squadron.
Vid hvarje fältdivision linie-artilleri:
1 batteri-chef,
1 kapten-löjtnant,
1 löjtnant,
1 under-löjtnant,
7 konstaplar, hvaraf 4 på det ena batteriet, och
3 på det andra,
9 vice konstaplar, hvaraf 5 på det ena batteriet
och 4 på det andra,
50 artillerister, eller 25 på hvarje batteri.
Vidare ordnas permitteringen sålunda:
l:o Att vid infanteriet och dragonerne qvarblifva alltid 1, och
vid gendarmerne och artilleriet alltid 2:ne officerare i tjenstgöring
på hvarje kompani, squadron eller batteri.
2:o Att vid hvarje infanteri-bataljon alltid en bataljonsadjutant,
antingen den l:sta eller 2:dra, qvarblifver i tjenstgöring.
3:o Att å den squadron eller det batteri, vid hvilket det största
antalet korpraler permitleras, der permitteras ock det minsta
antalet vice korpraler.
4:o Att af timmermännen alltid 1 på hvarje bataljon qvarblifver
i tjenstgöring.
Emellan samtlige officerare och under-officerare bör permitteringen
så fördelas, att, med ledning af föreg:de bestämmelser,
alla ske lika rätt, d. v. s. att alla kompani-officerare vid infanteriet
och kavalleriets dragoner permitteras under loppet af ett
år 216 dagar hvardera, samt vid kavalleriets gendarmer och artilleriet
144 dagar hvardera; hvilken sednare bestämmelse äfven
gäller för infanteriets balaljons-adjuianter.
Af manskapet permitteras endast de, som hafva ådagalagt pålitligt
uppförande och äro fullkomligt kunnige i alla sina åligganden;
deras permissionstid utgör 288 dagar af äret, och tillfaller
hvar och en dertill berättigad, hvart annat år.
Vid general-staben, gardes-brigaden, artilleriets allmänna stab,
artilleriets belägrings- och fästnings-divisioner, samt ingeniör-brigaden
äger ingen bestämd årlig, utan endast tillfällig permittering
rum.
Den, så väl af befäl som trupp, hvilken, på grund af vederbörl.
militär-läkares tillstyrkan, erhåller permission, antingen för
att begagna brunnsdrickning eller vattenkur, är befriad från allt
löneafdrag, under den lid, han kuren undergår.
Art. 15. Arméens öfningar. a)
Vid den tid, som årligen för hvarje brigad särskilt bestämmes,
ingå i tjenstgöring alla såväl års- som tillfälligt permiltera
-
o) Vid ordnandet af arméens öfningar, har man ansett ändamålsenligt
vara, att stammens enskilta öfningar föregå dess med beväringen gemensamma;
derefter vidtaga stammens och heväringssoldaternes (den
aktiva delen af arméen) gemensamma öfningar, under hvilka en tult
Den 11 Mars f. ra.
173
de, för ali derefter, alli i följd af hvarje brigads förläggning, antingen
brigad- eller bataljonsvis, företaga 77 dagars öfning in- och
utryckningsdagarne oberäknade, sålunda: alt först öfvas stammen
enskildt för sig i 39 dagar, derefter stam och beväringssoldater
tillsammans i 14 dagar, och slutligen stammen gemensamt med
bevärings-rekrylerne i 21 dagar, allt in- och utryckningsdagarne
oberäknade. Härvid gäller alt beväringsrekryterne ej inrycka
förrän dagen efter sedan beväringssoldaterne utryckt.
På samma gång kavalleriets slam inrycker lill sina enskilda
öfningar, aflemnas å dess stationer de till densamma anslagne
rusthållshästar; vid åkande artilleriet sker aflemnandet af dess rusthållshästar
först sedan stammen varit i 7 dagar til! öfning sammandragen.
Aflemnandet af de beväringssoldaterne anslagne ruslhållshäslar,
sker vid samma tillfälle, då nämnde soldater lill öfning
inrycka.
Då beväringssoldaterne utrycka, återlemnas såväl stammens
sorn beväringssoldalernes rusthållshästar.
Ruslhålls-häslarne aflemnas och emottagas af rusthållarne eller
deras ombud; stammens, alltid å dess station; beväringssoldalernes,
ä del dem för öfnings undergående anvisade samlingsställe.
Stammens enskilla öfningar, äfvensom beväringsrekrylernes,
verkställas der sig göra låter å station, dit äfven beväringssoldalerne
inrycka, för alt vidare gemensamt med stammen till brigadens
eller bataljonens gemensamma mötesplats afmarchera. Efter
slutad öfning återmarchera stam- och beväringssoldaterne lill stationen,
hvarest de sednare aftackas. Marchedagarne inberåknas
alltid i öfningstiden.
Gardes-brigaden, linie-gendarmerne, åkande- och fästningsartilleriet,
hvilka endast utgöras af stamsoldater, verkställa årligen
77 dagars öfning, hvaraf likväl alltid linie-gendarmerne och åkande-artilleriet
undergå 14 dagars öfning på samma ställe och samtidigt,
de förre med dragonernes, de sednare med fot-artilleriets
stam och beväringssoldater.
Vid artilleriet vidtager, efter 45 dagars öfning, d. v. s. så
komlig amalgamation, de olika truppslagen emellan, äger rum, och
slutligen beväringsrekryternes, hvarvid stammen begagnas som instruktörer.
Angtde tiden, så bör den, efter hvarje provins olika klimat- och
och öfriga förhållanden, så beräknas, att alla öfningar äro slut då
skörden skall inbergas.
Föreskriften att beväringssoldaterne, der så ske kan, böra inrycka
till station för att derefter gemensamt med stammen afmarchera till
öfningsstället, hvarifrån de efter slutade öfningar skola till stationen
återgå för att derstädes aftackas, medför den nytta en ordnad militär-mareh
alltid åtföljer och vida öfverstigande den som skulle erhållas
genom dessa dagars användande på exersisfältet. Dessutom
besparas härigenom utgiften för uppbyggandet och underhållandet af
förrådshus på 2:ne ställen.
Rekryternes öfning åter, såsom endast utgörande vissa delar af
soldatbildningen, kan likaväl -ke å station som å mötesplatsen.
174
Den 11 Mars f. m.
snart rusthållshästarne äro ålerlemnade, under de återstående 32
dagarne af öfningsliden, de för året föreskrifne scienlifika öfningar.
Under öfningarne lägges, så väl för stam som beväring, yttersta
vigt på målskjutningens noggranna och ändamålsenliga verkställande;
den bör under liela öfningsliden dagligen fortgå, så
snart de nödige förberedelserne för densamma äro försiggångne.
När tjenlig plats å station saknas för verkställandet af stammens
cnskilta öfningar, och således beväringssoldaterna inrycka
direkte å mötesplatserne, skall, under nämnde soldaters och stammens
gemensamma öfningar, alltid 4 dagar användas till en mili
tär marche med dertill hörande fälttjenst.
Med samma dag beväringsrekryterne utrycka, och sedan
stammen varit i 77 dagar sammandragen, äro sommaröfningarne
slutade, och stammens årliga permittering vidtager.
Hvarken för manskap eller rusthållshästar hetalar staten inoch
utryckningsdagarne något underhåll; ej eller för beväringens
eller ruslhållshästarnes marchedagar till inryckningsorlen.
Kavalleriets rusthålls-remonter afiemnas till dressyr å tillhörande
station d. 1 Februari årligen, samt qvarblifva i tjenstgöring
till dess årets öfningar äro slutade.
Art. 1(5. Arméens inspektioner och mönstringar.
Hvarje brigad skall årligen under pågående öfningar 3:ne
gånger af general-befälhafvare eller inspektör inspekteras, nemi.
under stammens enskilda, under stammens och beväringssoldaternes
gemensamma samt under stammens och bevärings-rekrylernes
förenade öfningar. Hvart annat år förenas med stammens inspektioner
äfven general-mönstrings-förrätlning.
Utom nämnde inspektioner, bör äfven hvarje brigad emellan
öfningarne en gång i qvartalet inspekteras.
Vid inspektionerne böra nödiga åtgärder vidtagas för att bestämdt
utröna såväl den enskilda som den allmänna instruktionens
ståndpunkt; och bör till detta ändamål hvar och en af befälet inför
inspektören exersera och manövrera med så stor trupp, som
den, hvaröfver han enligt sin grad har att laga befäl, likväl iakttages
härvid, att hvarje major bör kunna föra linien, hvarje kapten
en bataljon, hvarje subaltern ett kompani, och hvarje underofficer
eller korpral en pluton.
Vid general-mönslringsförrättningen bör mönslerherrn företrädesvis
underrätta sig derom, att hvar och en vederfares rätt; att
alla förvaltningsåtgärder öfverensstämma med derom lemnade föreskrifter,
samt att beklädnad och öfrig materiel befinner sig i fullt
brukhart skick.
General-mönsterherrn äger äfven slutlig approbationsrätt öfver
sedan sista generalmönstring antagne rekryter och remonler, samt
att bevilja afsked och göra anmälan till pension då skäl dertill
äro för handen.
Till general-mönstrings undergående bör alltid hvarje brigads
samtlige bataljoner på ett ställe vara sammandragna.
Med hvarje inspektion förenas äfven brödmönstring.
Den 11 Mars f. m.
175
Hvad i föreg:de om inspektioner oell mönstringar blifvit stadgadt,
gäller ej i sin helhet för 5:te mililär-distriktet, nian bör
härom särskildt stadgas, med hänseende till detta distrikts vidsträekthet.
Art. 17. Arméens själavård, a)
I fredstid besörjes arméens själavård å stationen, af den församlings
pastor, inom hvilken truppen finnes stationerad; i läger,
af pastor i den församling, inom hvilken lägerplatsen är belägen.
Ersättning till presterskapet, såväl för dess embets-åtgärder,
som för betäckande af kostnaden för kommunion-vin, är, i ett för
allt, beräknad att af statsverket utgå med 24 sk. för hvar och en
arméens slamtrupper tillhörande person, eller för bela arméen med
8,581 r:dr, a) hvaremot alla slags personella afgifter komma alt
försvinna.
Art. 18. Arméens pensionering, b)
Rättighet lill Itel pension äger hvar och en, som tillhör arméen,
efter fullgjorda 30 tjensteår, och uppnådda 50 lefnadsår.
Såsom tjensteår räknas inga andra än dem, hvilka fullgjorts
uti ordinarie befattning i K. M:s och Kronans tjenst.
Uti tjensteärs beräkning ingår äfven den lid man innehaft
civil till pension berättigad befattning, med villkor likväl alt personen
minst i 20 år tillhört arméen.
All pensionering bestrides af statsverket, och utbetalas pensionerne
antingen på enahanda sätt, som aflöning under permission,
eller ock halfärsvis.
Arliga beloppet af hel pension är för befäl, underbefäl och
vederlikar lika med hälften af den vid linien för livar och en
under aktiv tjenstgöring bestämda aflöning; årliga beloppet af hel
pension för korpraler och vederlikar är en gång för alla bestämdt
till 40 r:dr b:co, samt för vice korpraler, soldater och vederlikar
till 30 r:dr b:co.
För erhållandet af full pension efter innehafvandé grad fordras
alt hafva innehaft samma grad i 2:ne år, i annat fall utgår
pensionen efter näst inunder varande grad.
Utan afseende på tjenstetiden, erhåller den helpension, som
kan bestyrka att han under utöfning af sin tjenstebefattning genom
blessyr förlorat synen eller någon lem, (hand, fot, arm, ben,)
de sednare antingen genom direkt förlust eller amputation.
Utan afseende på tjenstetiden, bekommer den half pension,
som under tjensteutöfning erhållit blessyrer eller ådragit sig bräckligheter,
hvilka äro af den natur, att de förhindra qvarblifvandét
i tjensten, och minska förmågan att sig försörja.
Pension med anledn. af blessyr utgår alltid efter innehafvande
grad, utan afseende på den tid graden innehafts. Anmälan
om dylik pension bör ske innan man från tjensten afgått.
o) Se Tall. 31. Lit. A.
fl) Se vidare Tab. 29—30.
176
Den 11 Mars f. m.
Hvar och en af arméens stridande del, ifrån och med soldat,
t. o. m. kapten, anses från och med den dag han lill pension är
berättigad såsom från tjensten afgången, samt upphör att åtnjuta
innehafvande befattning åtföljande lön, hvaremot han ifrån nämnde
dag äger att sin pension beräkna; för major gäller deremot,
såvida han är tjenstbar, föregide föreskrift ej förrän vid fyllda
60 lefnadsår; för brigad-chefer oeh alla dem, som hafva förlroende-embeten,
är ingen ovillkorlig tidpunkt, efter den i Irsta punkten
utsatta, bestämd, då de på pensionsstalen skola öfvergå, ulan
är detta endast och allenast beroende på K. M:s nåd. pröfning.
Hvar och en af at méens icke stridande del, äger att å pensionsslalen
öfvergå vid fyllda 00 lefnadsår.
Adömdt vanärande straff medför förlust af pension.
Såsom ytterligare medel att bereda dem, hvilka under en
lång och mödosam tjenstetid tillhört arméen, en för ekonomiskt
bekymmer fredad ålderdom, skola, sedan samtlige inom riket befintlige
postkontor blifvit, med hänseende lill inkornsterne, fördelte
i 3:ne lika delar, deraf tilldelas från tjensten med pension
afgångne officerare och under-officerare, hvilka äga familj och befinna
sig i behöfvande omständigheter. Af samma anledn, skola
afskedade korpraler och soldater företrädesvis blifva, då de dertill
äro förljente, använde vid den lägre lullbevakningen.
Art. 19. Landstormen, a)
Skyldighet att i landstormen ingå, vidtager för hvarje vapenför
man, samtidigt med utgången ur 6:te beväringsklassen.
Skyldighet att i landslormen qvarstå, fortgår till uppnådda
50 lefnadsår.
Landstormen delas i 2:ne uppbåd.
Till lista uppbådet räknas hvar och en ifrån inträdet i landstormen
till uppnådda 40 lefnadsår; till detta uppbåd ingår äfven
de af arméens rekryteringsreserv, hvilka icke blifvit uppbådade att
förstärka den aktiva arméen. Till 2:dra uppbådet räknas hvar
och en ifrån 40 till uppnådda 50 lefnadsår.
Först vid fiendtligt infall i riket vidtager landslormens tjenstgöringsskyldighet,
men inskränker sig äfven då, för lista uppbådet,
till försvaret af tillhörande provins, till hvars gräns nämnde
uppbåd kan beordras; för 2idra uppbådet till häradets försvar,
till hvars gräns detta uppbåd likaledes kan beordras.
Då landstormen uppbådas till tjenstgöring, bildar hvarje sockens
båda uppbåd hvar sitt kompani.
Kompani-befälet äga kompanierne sjelfva att utse, hvaremot
befälhafvare inom provinsen, för hvardera af dess olika uppbåd,
förordnas af K. M. Från såväl det ena sorn andra förtroendet
äger ingen afsägelse rum.
Under ali tjenstgöring är hvar och en, landstormen tillhörande
-
o) Se vidare Tab. 32.
Den 11 Mars f. m.
177
de person, skyldig att sjelf förse sig med vapen, och alla öfriga
förnödenheter, ulan att derföre af kronan äga anspråk på någon
slags ersättning.
Skulle, i händelse af tillgång, vapen till landstormen blifva
utdelte, skola de efter slutad tjenstgöring återlemnas.
Landstormen beräknas förslagsvis utgöra följande antal, nemi.:
l:sla uppbådet  250,200.
2:dra uppbådet  208,500.
Summa landstormens båda uppbåd 458,700 man.
Art. 20. Ekonomiska föreskrifter rörande befälet.
Officerares och under-officerares mathållning.
Såväl å station som i läger skall vid hvarje brigad, då så
ske kan, malhållningen för officerare och under-officerare ordnas
på följande sätt:
Öfversten och samtlige majorerne skola spisa tillsammans.
Alla kaptener och vederlikar d:o d:o.
Alla subalterner och vederlikar d:o d:o.
Alla under-officerare och vederlikar d:o d:o.
Vid detacherade bataljoner spisar majorn tillsammans med
kaptenerne.
Gifta officerare och under-officerare äro icke inberäknade i
föreg:de stadgande, då de befinna sig å station.
Mathållning anskaffas antingen genom ackord med enskild
person, eller derigenom att befälet sjelf besörjer sin matlagning.
Skulle officerare och underofficerare, då de sjelfva besörja
sin matlagning, önska utlaga proviant in natura, enligt provianterings-staten,
äro de dertill berättigade emot betalning enligt
portionspriset.
Befälhafvaren äger att tillse, det mathållningskostnaden för
hvardera af de olika borden afpassas efter dens lön, som innehafver
lägsta graden.
Hvad föreskrifterne om gemensam spisning vidkommer, gälla
de ovillkorligt endast för middagen.
Befälets rättighet att begagna soldater till uppassare.
På grund af frivillig öfverenskommelse, äga officerare och
under-officerare att till kallfaktorer begagna soldater.
Dylika kallfaktorer få likväl icke tagas bland rekryterne; de
äro under intet villkor befriade från någon annan slags tjenstgöring
än handräckningar.
Hr Hammarberg, Carl Axel, m. fl. ledamöter begärde,
att Hr Stjernsvärds nu afgifna förslag måtte få hvila på bordet.
Hr Gr. o. Land tm. yttrade, alt det af Hr Stjernsvärd upplästa
anförande, enär detsamma icke innefattade något yrkande
i afseende på den nu föredragna 20 punkten af StatsUtskis utlät.
N:o 73, borde särskildt för R. o. Ad. föredragas, samt nu, jem3
H. 12
17S
D e n 11 Mars e. m.
likt deu af flere ledamöter framställda begäran, komme att lag*
gas pä bordet.
Uppå sedermera framställd propos. biföll R. o. Ad. hvad StatsUtsk.
i 20:de punkten af utlåt. N:o 73, hemställt.
Härefter uppskjöts pröfningen af de återstående delafne af
StatsUtsk:s utlät. N:o 73 till eftermiddagens plenum, och åtskildes
H. R. o. Ad. kl. ^ lill 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck,
Lördagen den 11 Mars 1848.
Plenum kl. G e. m.
Gr. af Ugglas, Carl Ludv. Fredr.: Af tjenstgöromål
hindrad från utöfningen af den befattning, jag i egenskap af ledamot
i Bevilln.Utsk. innehar, får jag vördsamt anhålla derifrån
varda entledigad.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt samtycke, och i följd deraf
blefvo Hrr Electorer af Hr Gr. o. Landtm, anmodade, att i deras
nästa sammanträde utse en ledamot i Bevilln.Ulsk. efter Gr.
af Ugglas.
Fortsattes pröfningen af StatsUtsk:s utlåt. N:o 73, ang:de
regleringen af utgiflerne under rikstatens 4:de hufvudtitel.
21 punkten, ang:de tillökning i artilleri-underofficerarnes
beklädnadspenningar.
Utsk:s tillstyrkande i denna punkt blef af R. o. Ad. bifallet.
Dä nu, till följe af R. o. Ad:s pä f. m. fattade beslut, att
med pröfningen af 12:te punktens 2:dra mom. skulle uppskjutas
tills 22 punkten förekomme, Hr Gr. o. Landtm, lät uppläsa berörde
morn., ang:de det för försvarsverket i allmänhet eller
krigs-collegii departementer anvisade anslags förminskande
med 10,000 r:dr, motsvarande de å bekiddnadsanslaget för
lifgardet till hust tillvägabrugte besparingar, anmälte sig och
yttrade:
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: StalsUtsk:s ifrågavar.
förslag, alt förminska anslaget för krigs-collegii depart:r, måste
jag bestrida. Det torde vara allmänt kändt, alt redan för 8 år
sedan K. M. äskat en tillökning i dåvar. anslaget för krigs-collegii
deparhr; men i st. f. en sådan tillökning, gjordes en nedsätlning
Den 11 Mars e. m.
179
af vid pass 30,000 r:dr. Sedermera har krigs-collegii utredningsdepart.
arbetat med förlust hvarje år, enär anslaget varit otillräckligt
och äldre förråder i eli eller annat afseende måst tillgripas.
Om nu genom Lifgardets lill häst beklädnad någon besparing kunnat
åstadkommas, så åtgår likväl denna besparing lill bestridande
af de utgifter, hvilka i öfrigt tillhöra utrednings-deparhtet. Hr
von Troils, S., betänk, bifogade reservation är i dessa delar särdeles
upplysande och utvisar, att anslaget, sådant det oförminskadt
borde vara, likväl icke är tillräckligt för fyllande af alla behof.
Då K. M. nu icke äskat högre belopp, än anslaget förut varit, vill
jag icke påstå att en tillökning derutinnan skall ske; men deremot
anhåller jag, att denna punkt måtte återremitteras och yrkar
derjemte, att det hitintills varande anslaget mätte oförminskadt
bibehållas.
Frih. Peyron, Gustaf Abraham: Jag får till alla delar
förena mig uti Frih. Palmstjernas sednast yttrade tanke. Likväl
skulle jag tro, att det vore bättre att helt. enkelt afslå detta betänk.
Hr Lefrén, Joli. Pehr: Som nogsamt kändt är, har krigscollegiura
under sin förvaltning 2:ne slags förråder under det depart.
, hvars anslag nu är i fråga, nemi. utrednings-afd:n.
Det ena slaget af dessa förråder är det, som benämnes allmänna
förrådet, och har sedan längre tider tillbaka varit afsedt för arméens
behof i allmänhet. Det andra slaget är det s. k. krigsförrådet
som är särskildt beräknadl för beväringsmanskapets beklädnad
och utredning i händelse af krig. Dessa förblandas icke
med hvarandra. Öfver dem föres särskild redo och räkning och
det sednare, reserv- eller krigsförrådet, bibehålles alltid uti vederbörl.
skick, så att det icke förstöres genom lid och mal, i hvilket
afseende krigs-colhm frän detsamma i mån af behof uttager
persedlar för att användas vid armeen och ersätter förrådet med
nya persedlar af samma slag och beskaffenhet, hvarigenom detsamma
alltid bibehålles uti dugligt och ordnadt skick.
Men som anslaget för denna krigs-collegii afd. redan länge
varit otillräckligt till fyllande af de dagliga behofven, har krigscolhm
hvarje år måst tillgripa det allmänna förrådets behållningar,
så att i detta ögonblick en högst obetydlig qvantitet persedlar
återstår och således är det för krigs-colhm omöjligt, att i framtiden
bestrida ile årliga utgifterna för detta depart. Detta förhållande
har krigs-colhm hvarje år anmält hos K. M. och äfven
för denna riksdag. Hehofvet för denna afd. uppgår till 403,000
r:dr, men K. M. har icke funnit godt begära mera än 426,666
r:dr 32 sk., som det hitintills varit. Vid krigs-collegii beräkningar,
som slutat dermed, att anslaget för afd:n borde ökas till
463,000 r:dr, har likväl blifvit afräknad den besparing, som uppkommit
vid Lif-gardets till häst beklädnad. Således är denna besparing,
utgörande 10,000 r:dr, hvilka Stats-Utsk. nu föreslår att
afdragas, redan iakttagen uti krigs-collegii kalkyler, och om en
ytterligare nedsättning med dessa 10,000 r:dr komme att äga rum,
12 *
180
Den 11 Mars e. m.
skulle denna summa 2:ne gånger afdragas. Dessutom har StalsUtsk.
afdragit för alla 3 åren desse 10,000 r:dr, ehuru Stats-Utsk.
sjelft likväl uppgifvit, att för innevar. år, som är det första af den
nya Statsregleringen, behofvet för Lif-gardet till häst är oförändradt
bibehållet efter gamla regleringen. Då R. St. vid föreg:de riksdagar,
jag tror 1835 eller 1840, icke hade bifallit den nödiga förhöjningen
i anslaget, så ingingo R. St. efteråt med und. skrifvelse till
K. M., deri R. St. anmodade K. M., att, för den händelse krigscolhm
icke kunde med de beviljade anslagen besörja utgifterne,
krigs-colhm skulle vara oförhindradt, alt utaf det s. k. krigs-förrådet
taga nödiga persedlar för arméens behof, emot skyldighet att
till R. St:s revisorer aflemna uppgift å de belopp persedlar, som
på sådant sätt blifvit användt ur krigsförrådet. Krigs-colhm, som
blifvit anbefaldt, att med särdeles omsorg förvalta detta krigsförråd,
har, så länge några tillgångar funnits att påräkna uti det allmänna
förrådet, aldrig begagnat sig af omförmälde tillåtelse, att taga persedlar
ur krigsförrådet; men, sedan allmänna förrådet numera är
nära uttömdt, mäste krigsförrådet tillgripas och såmedelst en brist
uppkomma, som möjligen kan blifva ganska känbar, i den händelse
ett krig skulle utbryta. Jag anhåller om återremiss af denna del
utaf betänk, och önskar, att Utsk. mätte taga alla dessa omständigheter
uti öfvervägande och isynnerhet fästa afseende derå, att krigscolhm
icke kan uppfylla sin skyldighet med det anslags-belopp, som
nu af Utsk. föreslås. Beräkningarne, som klart utvisa detta, äro
Utsk. delgifne i all den fullständighet som vederbör.
Sedan härefter Hr Gr. o. Landtm., i anledn. af en talares
yrkande att ifrågavar. mom. måtte afslås, erinrat, att då denna statsreglerings-fråga
nu första gången voro föremål för R. o. Ad:s pröfning,
propos. på något annat beslut, än bifall eller återremiss ej
kunde framställas, hemställde Hr Landtm, om R. o. Ad. ansåge de
vid det nu förevar. 2:dra mom. af 12 punkten gjorde anmärkmr
föranleda till samma mom» återremitterande.
Ropades ja.
22:dra punkten, ang:de bestämmande af anslaget för försvarsverket
i allmänhet eller krigs-collegii departementer.
Frih. Peyron anförde skriftligen:
Stats-Utsk. har uti 22:dra punkten af dess utlåt., N:o 73,
angrde regleringen af utgifterna för 4:de hufvudtiteln, föreslagit
en minskning uti det kontanta anslaget för krigs-collegii deparhr
med 10,000 r:dr, hvilken summa med nästa års början blir disponibel
genom årliga besparingar, tillvägabragte genom den sednast
gjorda nedsättning i Lif-gardets till häst beklädnadsstat.
Det af mig afgifna und. betänk, till ordnandet af försvarsverket
till lands, äfvensom det prot. öfver landlförsvars-ärenden
hållet inför Konungen, hvilka båda åtföljde den K. proposm, utvisa
tydligen, att krigs-colhm ådagalagt sitt behof af tillskott såväl
för artilleri- som för utrednings-afd:n, att jag icke förordat de
förra, men deremot för de sednare tillstyrkt alla de skäl, som
Den 11 Mars e. m.
181
härvid ovilkorligen göra sig gällande. Anslaget för utredningsafd:n
har nemi. under alla år från 1830 till 1841 öfversligit
det derefter intill detta år utgående anslag, med undanlag af år
1838. Det har år 1830 utgjort 543,041 r:dr 13 sk., år 1835
494,784 r:dr 29 sk., och år 1841,—426,666 r:dr 32 sk., hvilken
sednare summa fortfarande intill dato bibehållits. — Utgifterna
deremot hafva årligen ökats, hufvudsakligen genom beväringsmanskapets
med hvarje år ökade antal. I medeltal hafva
för hvarje år efter 1841 dessa utgifter öfverskridit anslaget
med 37,995 r:dr 46 sk. 9 rst. Man begär nu att detta skall
minskas! — Jag frågar IT. Ståndet: är sådant billigt, år det ens
möjligt?
Utrednings afiks hushållsaktighel är bekant. A de bestämda
utgifterna har den af sitt nämnda anslag endast hafi 52,245
r:dr 18 sk. 2 rst. öfver, till beväringsmanskapets hela beklädnad
och öfriga effekter, till indelta armeens kapolter, remtyg, tross,
utrednings- m. fl. persedlar, till musik-inslrumenter och troféer,
till transportkostnader, förrådernas behofver, reparationer m. m.
Det förut lemnade anslaget har således icke kunnat räcka till.
Jag nödgas med bekymmer upprepa: man vill ändock minska
det!
Det s. k. kronans allmänna förråd har måst anlitas. Detta
hade bildats under fordna tiders större tillgångar. De åro nu i
det närmaste medtagna. Skulle man nödgas angripa reservjörrådet,
vår första, vår enda tillgång för 15,500 mans beklädnad
och utrustning vid ett blifvande krigsutbrott? — Det vöre att
sätta våra sista medel på ett tärningkast, det vore, minst sagdt,
illa beräknadt.
Ehuru visserligen K. M. äger rättighet dertill, ty då år 35
det blef af R. St. äskadt 90,000 r:drs tillökning i anslaget till
materiellen, eller för en gång 139,000 för hevärings-skyldigas
beklädnad och utredning, besvarades den nåd. propos. att tillgångar
ej funnos, men att R. St. öfverlemnade till K. M. att i detta
maktpåliggande afseende oförhindradt låta använda utredningsförrådet,
och derefter låta beloppet af de sålunda anordnade persedlar
komma till nästkommande Ständers kännedom.
Man har dock icke trott sig böra deraf begagna.
Utrednings-afd:s behof för de 3 följande åren belöper sig till
omkring 463,000 r:dr. Dess hittillsvarande anslag är omnämnt
vara 426,666 ndr 32 sk. Med 36,333 r:dr 16 sk. öfverstiga
sålunda utgifterna dess inkomster. — Krigs-colhm har för nämnde
afd. begärt denna fyllnad. — Då StatsUtsk. vid sitt utlåt,
bifogat en Tabell, Litt. B., som utvisar de särskilda föremål hvartill
utrednings-afd:ns för innevar. år fastställda anslagssummor äro
anvisade, har Utsk. visserligen ådagalagt, huru de disponibla medlen
måste användas, men deremot underlåtit att upptaga ett annat
af krigs-colhm upprättadt och till Utsk. äfven inlemnadt förslag,
som utvisar bristerna uti nämnde afd:s anslag, hvilka i medeltal uppgå
årligen för de 3:ne kommande åren till den nyss angifna summan
36,333 r:dr 16 sk.
isa
Den 11 Mars e m.
Jag har, hyllande förhoppningen att den förelagda planen för
beväringsmanskapets uttagning, vapenöfningar och beklädnad af II.
St. gillas, och att särskildt anslag för flottans beväringsmanskap under
5:te hulvudtiteln beviljas, icke uti ofvan åberopade tind. betänk,
och prot. föreslagit mer än 14,333 r:dr 16 sk. tillökning, men jag
har fästat uppmärksamheten derpå, att den uppgifna bristen, 36,333
r:dr 16 sk. ovilkorligen blifver erforderlig, derest icke den nämnda
planen blifver antagen. Huru mycket mera mäste jag icke nu
derom erinra, dä Stats-Utsk., långt ifrån att tillstyrka någon tillökning
i anslaget, föreslår en nedsättning deraf. De ifrägavar. 10,000
r:dr, som nu skulle indragas, hafva genom min försorg, såsom
anfördt är, blifvit å häst-gardets beklädnads-stat inbesparade, och
äro redan påräknade för flere andra krigs-collegii nödvändiga behof.
— K. 51. har ock Sjelf, uti förenämnde prot. nädigst tillkännagifvit,
att, blott med förutsättning, det R. Sl. såväl medgäfvo de allmänna
besparingarnes användande lili uppgifne behof, samt derjemte biföllo
de anordningar och särskilda anslag, som för beväringsmanskapets
utredning och beklädnad voro ifrägastallde, — någon tillökning
derutöfver å anslaget för utrednings-afd:s behof icke borde begäras.
Jemte det jag i öfrigt hänvisar till, och i alla delar instämmer
uti Hr von Troils, S., sakrika och högst förtjenstfulla reservation vid
StatsUtsk:s ifrågavar. utlät., fotad på de officiella uppgifter, krigscolhm
honom meddelat, reserverar jag min rätt alt fä vidare yttra
mig i frågan, då de sammansatta Utsk:n inkommit med sitt betänk.,
men yrkar emellertid att ingen nedprutning må å det ifrågavar.
anslaget för arméens materiel äga rum, i hvilket afseende jag vördsammast
anhåller om och tillstyrker återremiss, och att detta mitt
vördsamma anförande meddelas det II. Utsk.
Hr Lefrén: Då 12:te och 21:sta punkterne voro under öfverläggning,
hörde jag icke annat än, att beslut borde fattas, ronde
den 22:dra punkten. Jag önskar således, att mitt berörda anförande
mätte hänföras till den 22:dra punkten.
R. o. Ad. ansåg de emot förevar, punkt gjorde anmärkmr föranleda
till densammas återremitterande.
23:dje punkten, angtde anslaget till lifmundering för indelda
arméen samt dera uppkommande besparingars användande.
Utsk:s hemställan i denna punkt bifölls.
24:de punkten, ang:de nedsättning af stats-anslaget för
saltpeter-uppköp.
Frih. Peyron: Genom saknade upplysningar, lärer här ett
misstag skett. Utsk. anser det årliga Statsbidraget kunna minskas
med en summa, ungefärligen motsvarande en lågt beräknad
ränta d fondens återstående kapitalbehållning, och hemställer
alitsa: ”att stats-anslaget för saltpeter-uppköp må i den
blifvande nya riks-staten nedsättas till 180,000 r:dr.”
Vid 1846 års slut var visserligen behållningen af fonden r:dr
Den 11 Mars e. m.
183
592,758. 33. 9; då man nu afräknar 200,000, som deraf skola
begagnas för tillfälliga behof, så återstår ndr 392,758, — men,
mine Hrr! af denna summa äro, enligt K. M:s nådiga skrivelser af
d. 25 Jan. 1842 samt 8 Äng. 1844, räntefria län, pä 10 års afbetalning,
för sä väl saltpeterladors uppbyggande, som förskott till
inköp af sjudningspannor, till ett belopp vid sisth års slut af 244,770
r:dr utlemnade; således, dä denna summa subtraheras från behållningen
392,758 r:dr, återstår blott r:dr 148,000, och af sådan
summa kan omöjligt räntan uppgå lill det beräknade beloppet 14,000.
Resultaten af dessa i och för salpeternäringens förkofran, vidtagna
åtgärder, hafva redan visat sig mycket fördelaktiga; — år 1842
utgjorde saltpetertillverkningen 14,645 LU, men har de derpå följande
åren varit i stigande, och för år 1846 uppgått till 18,334
iM, samt förmodas hafva under sista äret, 1847, ytterligare ökats
till 20.000 LU-, fortfar detta, kan man säkerligen påräkna inom få
år det qvantum, krutbruken årligen behöfva, nemi 28,000 L«.
Emellertid, mine Hrr! om tillverkningen skulle stiga såsom det
skedde är 35 — till nära 34,000, sä kunde saltpetern icke lösas
med den hittills anslagna summan, och ali den således fcke kan
nedsättas, torde hvar och en finna. Jag hör ock ej förtiga, att ehuru
Kronobergs län erhållit det största låne-beloppet, r:dr 89,160,
så hafva flere riksdagsmän från samma län nu anmält sig till erhållande
af dylika räntefria län, och då sädane för näringen synas
vara mycket förmånliga, vore väl, att dertill medel fanns.
Jag bör ock hafva äran nämna, att sisth års (1847) statsanslag
ej är beräknadt vid den af mig ofvan omnämde behållningen
r:dr 148,000, men samma anslag erfordras till årets alla omkostnader
och den afverkade saltpeterns inlösen.
Jag skulle således tro, att del nuvar. statsanslaget, i enlighet
med den K. proposm, fortfarande till oförminskadt belopp borde utgå,
och får i sådant afseende äran anhålla om återremiss, samt att
dessa mina tankar meddelas Utsk.
Frih. Palmstjerna: Det skick, hvaruti detta ämne förekommit
hos StatsUtsk., förklarar orsaken, hvarföre Utsk. föreslagit dels
en minskning utaf den samlade fonden, och dels en nedsättning uti
det årliga anslaget för uppköp af saltpeter: men sedan Utsk. fattat
detta beslut och afgifvit sitt förslag till R. St., hafva händelser inträffat,
som måhända snart sätta Europas makter uti krigstillstånd.
Vi se redan armée-corpser uti marche och härar sammankallas och
sannolikt står en konflikt emellan demokratiens yttersta läror och
de mera godtyckliga regeringsgrundsatserne snart för dörren, hvaraf
ingen kan förutse följderne. Det vore emellertid under sädane
omständigheter att beklaga, om R. St. i någon mån minskade de
medel, som blifvit ställde tili K. M:s disposition för arméens materiel.
Den nu ifrägavar. summan är visserligen ringa vid jemförelse
med de behof, som vid krigsrustningar förekomma, men syftningen
i förslaget, att minska de till K. M:s disposition ställda medel
äro mig i delta ögonblik särdeles motbjudande. Jag tillstyrker derföre,
att R. St., långt ifrån att minska, snarare ville i möjligaste
18-4
Den 11 Mars c. m.
måtto öka de till K. M:s disposition ställde medel för arméens materiel
och att R. St. genom ett dem värdigt beslut måtte ådagalägga,
att de väl under freden yrka besparingar, men uti behofvets
stund icke tveka alt göra hvad uppoffring som helst, för att sätta
K. M. i tillfälle att bibehålla den sjelfständiga ställning, som höfves
vårt fädernesland. Ifrågavar. punkt är visserligen i öfrigt icke af
någon särdeles vigt, men i afseende på syftningen af frågan förenar
jag mig med den sista värde talaren och anhåller om återremiss,
på det att Utsk. måtte komma i tillfälle att taga saken i närmare
öfvervägande och se den ifrån den synpunkt, jag tagit mig friheten
här framställa.
Hr von Troil, Sani. Gust.: Till de många vigtiga skäl, de
båda föreg:de lalarne framlagt för återremiss af StatsUtsk:s förevar,
betänk., anhåller jag att få lägga ännu ett, nemi. att inom StatsUtsk.
ännu är oafgjord en af K. M. afgifven propos. om afskrifning af ett
lån utaf 48,000 r:dr, hvilka af saltpeter fondens medel blifvit lernnade
till Serafimer-lazarettet, och hvilken, om den bifalles, än ytterligare
kommer att förminska fondens tillgångar. Jag anhåller således
om återremiss.
Hr Munck af Rosenschöld: De yttranden, hvilka såväl krigsministern,
som de öfrige talarne afgifvit, bevisa, huru välbetänkt
man handlat, då 300,000 r:dr kunnat tillgripas utaf saltpeler-fondens
reserverade kassa. Frih. Palmstjerna har erinrat oss de sednaste
händelserna, och jag vill äfven göra en erinran härom, men
tror, att dessa händelser snarare skola verka till vår fördel, än att
de blifva en orsak till ökade anslag för saltpeterfonden och våra
krigs-anstalter.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemstälde om R. o. Ad. ansåge de
emot den förevar. 24:de punkten gjorde anmärkn:r föranleda till
återremiss, ropades starka ja, blandade med nej; hvarefter Hr Landtm,
förklarade, det han trott sig finna, att ja öfverröstat nej.
Hr Lefrén, Joh. Pehr: Jag anhåller att få förena mig'uti
den åsigt, Frih. Peyron yttrat.
25:te punkten, ang:de förhöjning af anslaget till ved och
ljus för fästnings- och garnisons-orter: 26:te punkten, ang:de
dispositionen af reservationerne ii anslaget till durchmarchkostnader
och 27:de punkten, ang:de det med 6000 r:dr till
ackords förskotter och ersättningar anvisade belopps upptagande
under benämning af reservalions-anslag.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i dessa punkter tillstyrkt, hemställt
och föreslagit.
28:de punkten, ang:de användandet af de löne- och inqvarterings
anslag för arméen, hvilka vid, verkställighet af
de utaf K. M. gillade förslagen till ordnande af försvarsverket
lill lands och sjös kunna blifva disponible.
Denna punkt ansågs icke för närvar, erfordra någon åtgärd.
Den 11 Mars e. m.
185
29:de punkten, ang:de de till 4:de hufvudtiteln hörande
ständiga anslag, hvari någon förändring ej blifvit ifrägasalt.
R. o. Ad. biföll hvad Ulsk. i denna punkt yttrat.
30:de punkten, ang:de de af K. M. äskade lill ständiga behof
icke hänförliga anslag, att utgå under 3 ur med ^ om
äret, nemi.:
a) till anskaffning af redskaps-, rid-, anspanns- och stallpersedlar
för det 6-pundiga fältbatteri, som ännu saknar dylika
persedlar, 20,000 r:dr; b) till kompletterande af besty eklången
u Waxholms fästning 24,850 r:dr och c) till kompletterande
af Carlstens fästnings bestyckning 49,680 r:dr.
Hvad Utsk. i fräga om dessa under Litt. a, b och c upptagne
anslag hemstält och tillstyrkt, blef af R. o. Ad. bifallet.
d) till anskaffning af nya gevär 100,000 r:dr.
Utsk:s härom afgifna yttrande, ansågs icke erfordra någon åtgärd.
e) till anskaffande af reserv-fänghålstappar samt rengörings-
och söndertagnings-verhtyg för till slagkruts antändning
förändrade gevär 10,000 r:dr■ f) till slagkruls-hufvars
tillverkning 10,000 r:dr; g) till fortsättning af Carlsborgs
fästnings byggnad 90,000 r:dr; och h) till fortsättning af
fästningsbyggnaderne vid Waxholm, Carlsten och Carlskrona
315,000 r:dr, att af K. M. efter omständiglieterne fördelas.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i afseende på dessa under Litt:s
e, f, g och h, upptagne anslag hemställt och tillstyrkt.
Hr von Wahrendorff, Martin: Jag beder Ståndet benäget
ursägta, att jag tager mig friheten yttra mig i ett ämne, som,
i visst fall, tyckes röra mig enskildt; men som dock, i främsta rummet,
rörer det allmänna, hvarföre jag på förhand får den äran fästa
uppmärksamheten derå, att icke de enskilda utan endast det allmännas
fördelar härvid ifrågakomma.
I egenskap af styckebruksägare, fastades min uppmärksamhet,
redan är 1837 under en utländsk resa, å den vigt, som vore att
fästa vid omständigheten att kunna tillvägabringa kammarladdningsinrältning
å groft artilleri, för begagnandet å fästningar. Lifligt uppfattande
denna åsigt, och återkommen till hemmet, beflitade jag mig
derföre om utförandet af en sådan idé, och blef jäg, efter flere misslyckade
försök, omsider i tillfälle kunna erbjuda K. Regeringen en
sådan piece till försök, hvilket und. förslag tillvann sig Konungens
nåd. bifall, efter föredragning i konseljen.
Till detta försök requirerades en kanon af den svåraste kaliber
som här i riket begagnas, nemi. en 72-ff:dig bombkanon med 7
decimal-tums kul-lopp, och denna piece presterades färdig till hösten
1841. — Någon försöks-skjutning dermed företogs dock icke förrän
på våren och sommaren år 1843, nemi. först mot skottvall, sedan
å kanonslup och sist å Waxholms fästning.
Comiterades utlåt, blef i allmänhet förmånligt med undantag af
180
Den 11 Mars e. m.
några mindre anmärkmr; men en stark kritik mötte sedan systemet,
särdeles af en vedersakare med det oblida yttrandet: ”att systemets
antagande vore att anse som en riksolycka”.
De gjorda anmärkmne vederlädes dock hufvudsakligen redan
vid påföljande försök med samma kanon år 1844 i Carlskrona å
linieskepp; och vederbör, der på stället, hvaribland nuvar. öfverste
Ehrenstam, lade den vigt vid saken, alt desse Hrr föreslogo det
piecen borde sprängas, till utrönande af dess effektiva styrka. I och
för detta ändamål anskaffades också projektiler; men saken förföll
förmodligen till glömska, då ingen vidare order utfärdades för sprärigningsskjutningen
eller fortsatta försök.
Inseende, i allt fall, att systemet icke skulle hafva en fullt öfverraskande
framgång, utan såvida tjenlig lavettage af ny beskaffenhet
äfven samtidigt kunde tillvägabringas, beflitade jag mig nu om
åstadkommandet af en sådan, och biet' i tillfälle att i Januari månad
år 1845 till K. M., vår nuvarande Konung, personligen und:st anmäla
, att jag ägde att kunna förevisa en 24-S’:dig kanon med
ny lavett, helt och hållet af jern, företeende hittills okända fördelar
för fästnings-försvaret.
K. M. täcktes genast lemna sin nåd. uppmärksamhet åt ämnet,
och förordnande en comité af 3:ne officerare, nemi. Hr kaptenen
vid K. M:s flotta (nu öfversten) Ehrenstam, Hr öfverste-löjtnant
Ståhl vid ingeniör-corpsen, tillika lärare vid K. krigs-akademien,
och Hr löjtnant Nykander vid K. artilleriet, tillika artilleristabs-officer
och nu lärare vid teknologiska institutet i Stockholm, således samtlige
män af tillförlitligaste vitsord, att redan påföljande Februari
månad utföra nya försök med denna piece och lavett vid Akers
styckebruk.
Comiterades berättelse innefattas hufvudsakligen i efterföljande
yttranden, hvilka jag ordagrannt får äran citera, nemi:
”Lavetten medgifver all möjlig beqvämlighet vid kanonens viskande,
laddande och affyrande, i anseende dertill, att kanonens
medellinie blott ligger omkring 4 fot öfver kassemattgolfvet. Kanonen
rekylerar och går af sig sjelf till valls med utomordentlig jemn
het
och maklighet, så att t. o. m. vredet hann uppskrufvas och
sparren utdragas under kanonens rörelse framåt; merendels stannade
kanonen i sitt ursprungliga läge, alltid utan stöt, och utan att
förorsaka den ringaste märkbara dallring å lavetten. Att dessa om
ständigheter
i hög grad mäste befordra hastig skjutning, samt i delta
afseende gifva eu bestämd öfvervigt åt kammarladdnings-kanonen,
jemförelsevis med den vanliga kanonen, är tydligt, hvarjemte, såsom
ganska väsendtligt, må anmärkas, att sidoriktningen och elevationen
förblifva oförändrade, hvarhelst kanonen vid framfarten stannar, i
anseende till lavettens stadighet samt ylet förhållande alt tapparne
och kammarstödet röra sig på jemnlöpande banor”.
”För att bedöma såväl kanonens sorn lavettens förhållande vid
hastig skjutning, företogs sådan med 60 skott i en omgång, med
0“elevation, 8 'if, laddning, en kula samt utan riktning. Härtill åtgick
en tid af 21 minuter 7 sekunder, eller vid pass 21 sekunder
för hvarje skott”.
l>en 11 Mars e. m.
187
”Skjutningen skedde under ganska ofördelaktiga förhällanden,
enär temperaturen var — 15°. Servisen, sorn utgjordes af styckebrukets
arbetare, hvilka under flere timmars lid stålt ute i kölden,
var genomfrusen och valhändt, samt dertill olämpligt klädd, i skinnpelsar,
förskinn och träskor”.
”Vid, efter slutad skjutning, anställd besigtning har icke den
ringaste bristfällighet å lavetten kunnat förmärkas”.
”Utan rengöring af kanonen skötos 90 skott, (en dag,) hvaraf
00 under hastig skjutning. Kammarens öppnande och slutande gick
vid det sista skottet lika ledigt som vid det första. Under hela försöksskjutuingen
förekom icke det ringaste skäl till anmärkn. enrot
kammarladdnings-inrätlningen”.
”Vid kanonens betjenande begagnades blott 4 man”.
Betraktas nu systemet i sin helhet, d. v. s. kammarladdningskanonen
jemte den derföre konstruerade lavetten, så synas fördelarne
deraf, för bruket i kassematter, i jemförelse med det vanliga, vara:
1. Att behofvet af utrymme blir betydligt mindre.
2. Att sköldmurarne kunna göras starkare.
3. Att stor besparing uti servis uppkommer.
4. Alt eldhastigheten blir större.
5. Att serveringen blir högst beqväm och föga tröttsam.
6. Att lavetten är af vida enklare konstruktion samt af ojem
förligt
större varaktighet”.
”Med afseende å kostnaden, utfaller denna ungefärligen lika
för nya och gamla systemet. Dock bär kostnaden icke betraktas
ensamt med hänseende till artilleri-materielen, utan mäste
dennas inflytande pä kaserna tt-konstruktionerne äfven af ses, i
hvilket fall det nya systemet äger ett afgjordt företräde och
mäste leda till ansenliga besparingar, oberäknadt andra vigtiga
fördelar''''.
Comiterade tillstyrka till sist:
”De hittills anställda försöken med kammarladdnings-systemet,
hafva ådagalagt hvilka vigliga fördelar genom detsamma sannolikt
kunna ernås. Men de hafva blifvit utförde i alltför liten skala, för
att derpå grunda ett afgörande yttrande öfver systemets antaglighet.
Jf denna anleda., och dä det för pägäende fästningsbyggnader
och fästningsbestyckningars anskaffande torde vara af
högsta vigt, att frågan snart af göres, väga vi i und. föreslå,
att ytterligare och vidsträcktare försök måtte blifva i nåder anbefalde,
till utrönande af:
”Kammarladdnings-inrältningens uthållighet och förhållande under
en längre fortsatt skjutning;
”Den nya lavett-konstruktionens tillämplighet för vallgångs- och
bombkanons-lavetter, samt
”Kammarladdnings-kanonens hållfasthet vid sprängskjutning.
”Vi våga i und. framställa såsom nödigt att dessa försök verkställas
såväl med en 24- eller 30-pundig kanon, som ock med en
7 tunis bombkanon, hvilka 2:ne kanoner således borde anskaffas”.
Detta utlåt, är undertecknadt d. 28 Februari 1845.
Ett vackrare resultat bar väl sällan eller aldrig vunnits vid för
-
18S
Den 11 Mars e. m.
sök med ett artilleri-system, sä olikt allt tillförene begagnadt, och
hastighets-skjutningen, utsträckt med 24-Sudige kanonen ända till
60 skott, verkställde pä 21 minuter, saknar, otvifvelaktig!, i hela
den kända verlden någonting dermed jemförligt.
Men ändock rönte försöket alls ingen påföljd, oaktadt den af
comiterade päpekade vigten af ämnet under pågående fästningsbyggnader.
Några nya piecer anskaffades ej, och saken tycktes
äter vara fallen i fullkomlig glömska, intilldess Hr general von Arbin
öfvertag general-fålttygmästarebefattningen och hade hunnit göra sig
närmare bekant med det ifrågavar. ämnet. H. M. K:s personliga
uppmärksamhet fastades då und:st åter, genom Hr general-fält-tygmästaren,
härpå, och H. M. beviljade att nya försök företogs med
den i Carlskrona en längre tid åsidolagde bombkanonen med dertill
hörande lavett, lämpad till sådane piecer, äfven enligt mitt nyare
förslag, och uteslutande af jern. Dessa försök afsägo egentligen lavetten,
hvarvid en mindre förändring nu är, lill nya försöks anställande,
anordnad af Hr general-fälttygmästaren.
Vid afgifvandet af artilleristabs-officeren Hr artilleri-kaptenen
von Normanns betänkande öfver förenämnde försök vid Akers styckebruk
i December månad 1847, anföres med afseende ä sjelfva
kanonen:
”Slutligen torde böra nämnas, ehuru icke direkte hörande lill
ändamålet med den anställda försöks-skjutningen, att icke någon den
ringaste anledn. förekommit till anmärkn. mot den till kanonen hörande
kammarladdnings-inrättning. Efter afskjutandet af de 154
skarpa skott, som prot:n upptaga, befunnos kammarladdningsdelarne
i samma skick, som före skjutningens början”.
Under tiden har ock ingått underrättelser från Bei lin af efterföljande
innehåll, hvilka här anföras genom nedanstående:
Utdrag af ”Artilleri-comitéens berättelse öfver de resultat, som
vunnits genom de i Berlin, åren 1843 och 1845, anställde skjutförsök
med kammarladdnings-kanoner af Wahrendorffska konstruktionen,
” nemi:
I. I allmänhet.
”Till försöken begagnades 3:ne stycken vid Akers styckebruk
gjutna fästningskanoner af jern”.
”Försöken utsträcktes:
”Med 6-pundingen till 580 kulskott
och 20 karteschskott.
”Med 12-pundingen till 600 kulskott
och 40 karteschskott.
”Med 24-pundingen till 600 kulskott
och 40 karteschskott.”
IV. Slutanmärkning :
l:o De försökte kammarladdnings-kanonerne af Wahrendorffska
konstruktionen hafva motsvarat alla fordringar af uthållighet, säkerhet
och verkan för användandet vid försvarsverk.
2:o Deras servering är lättare och säkrare än för de hittills använde
kanoner, och deras eld hastigare.
Den II Mars c, m.
189
3:o Desse kanoner egna sig isynnerhet till begagnande i kassematter,
alldenstund, inom fästningar, deras lösa beståndsdelar icke
föranleda till någon väsendtlig olägenhet; men väl deras säkerhet,
lätthet och beqvämlighet under serveringen erbjuda vigtiga fördelar”
(”erhebliche vortheile”).
Det är att bemärka, att under dessa försök, begagnade man sig
ännu af vanliga lavetter, hvarigenom systemets fördelar endast till
hälften ernås.
Skulle II. R. o. Ad. behaga fästa något afseende å de fakta i
sak, som här ofvan äro uppgifne, samt nitälska för möjliga resultatet,
att vid de Svenska fästningarne, nn under byggnad, kunna tillgodogöra
sig fördelarne af förminskade och starkare murverk, täckta
batteriers förökande utan betydliga kostnader, hvilken sednare omständighet
fått ökad vigt genom nya och förbättrade vapen för anfall,
så torde jag få hoppas begifvande till min vördsamma propos., att
med beslutet om bifall till anslagen för nya fästqingsbyggnader, enligt
Utsk:s tillstyrkan, den und. önskan måtte till K. M. framställas
och åtfölja, att K. M. täcktes låta försöken med kammarladdningskanoner
och nya lavetter bedrifvas med den skyndsamhet och i den
utsträckning, att en säker kännedom beträffande systemet måtte
vinnas, innan vidare arbeten företagas å nya fästningsbyggnaderne å
de punkter, der sådan bestyckning med fördel och minskad kostnad
möjligen kan blifva använd.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. G a b r.: Då jag anser Hr von
Wahrendorffs framställning som en ny motion, hvilken icke har
något sammanhang med 4:de hufvudtiteln, så anhåller jag, att denna
framställning måtte få hvila på bordet.
Häruti hördes flera ledamöter instämma.
Hr Lefrén: Det ämne, Hr von Wahrendorff framställt, är
af största interesse. Jag har omfattat detsamma med all den uppmärksamhet
min pligt fordrar, men jag tror att det icke hör till förevar.
fråga, och att det är en ny motion, som icke kan föranleda
lill remiss.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att Hr von Wahrendorffs andragande,
jemlikt den derom af flere ledamöter gjorda begäran, komme
alt hvila på bordet.
i) till Topografiska corpsens arbeten 36,000 r:dr.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i afseende å detta anslag hemstält.
k) till bestridande af kostnaden för uppsättningen af
den nya sappör-truppen.
Hr Lefrén: Om R. o. Ad. återremitterar sjelfva frågan om
anslaget, så hemställer jag, om icke äfven denna punkt bör återremitteras.
Frih. Peyron: Jag anhåller alt få förena mig med Hr Lefrén
i dess sednaste yttrande.
190
Den 11 Mars e. m.
Då nu Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. ansåge
de emot förevar, mom. Litt k. gjorde anmärkmr föranleda till återremiss,
ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter Hr Landtm,
förklarade det han funnit ja hafva öfverröstat nej.
1) Jemte begäran om R. St:s bifall till uttagande utur
det för krigsbehof bildade reservförråd för beväringsmanskapet
ej mindre af nödiga reqvisila till första uppsättningen
af det till vapenöfning päräknade manskaps beklädnad, än
ock af remtyg, utredning och tältlags-tross-effekter för detsamma,
äskade, anslag till arbetslöner för munderingarnas
förfärdigande samt anskaffning af hufvudbonader och tält ät
nämnde manskap, samt för förstärkning af berörde reserv-förrud.
Detta mora. ansågs icke nu erfordra någon åtgärd.
31:sta punkten, angide upphörande af nu gällande föreskrift
om redovisning i särskilda hufvudböcker af ordinarie
och extra stats-anslagen för fästnings-byggnader.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i denna punkt tillstyrkt.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Frånvar. då 22:dra
punkten i Utskrs betänk., rör:de anslaget till krigs-collegii utrednings-depart.
, föredrogs i sammanhang med den 12:te, ang:de nedsättning
i samma anslag, i anledn. af regleringen utaf lifgardets till
häst behofver, får jag härvid anmäla min reservation emot den af
Ståndet beslutade äterremiss af dessa båda punkter icke derföre, att
jag icke tror och är öfvertygad derom, alt anslaget behöfves för ulrednings-deparfct;
men som den K. propos:n icke gifver anledn. till
något ökadt anslag för detta behof, utan tvertom gifver tillkänna,
att, genom den med lifgardet till häst vidtagne förändring, en besparing
uppkommit, hvilken vida öfverstiger, hvad StatsUtsk. här föreslagit
i nedsättning uti anslaget för krigs-collegii utrednings-depart.,
anser jag Ståndet hafva saknat anledn., att yrka någon tillökning
uti anslaget. Min öfvertygelse är, att, om något behof af ökadt anslag
förefunnits, propos. härom bordt af K. M. till R. St. framställas,
hvilken sedermera blifvit föremål för R. St:s behandling.
Föredrogs ånyo StatsUtsk:s d. 4 och 8 dennes på bordet lagda
utlåt. N:o 74, ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens 5:te
hufvudtitel.
Detta utlåt, företogs punktvis till afgörande, hvarvid först förekom
Utsk:s hemställan, ang:de den för R. St. framställda plan
för sjöförsvaret.
Frih. Gyllengrana t, Carl Äng. Burch.: Redan vid början
af detta riksmöte gjordes den anmärkn., att kostnadsförslag saknades
till den upprättade och af K. M. gillade sjö-försvarsplanen.
Orsaken, hvarföre icke sådana kostnadsförslag åtföljde K. M:s propos.
om Statsverkets tillstånd och behof, igenfinnes i prot. öfver sjöärendena
för d. 9 Nov. sisth år, hvarest står ”Departds-chefen anmäl
-
l)en 11 Mars
m.
191
te och föredrog i irad.: l:o Ett af depart:ts-chefen på K. M:s nåd.
befallning uppgjordt, enligt prot. för d. 18 sistl. Maj, hos K. M- '
irad. anmält, samt vid detta prot. bilagdt förslag till fullkomligare
ordnande af försvarsverket lill sjös, i sammanhang hvarmed och sedan
K. M. i nåder behagat förklara Sig vilja, jemte pröfningen af
detta förslag, laga i nåd. öfvervägande, huru oell på hvad sätt verkställighet
må deråt beredas, depart:s-chefen, af sådan anledn. nu i
und. anförde, att den nybyggnad och förändring, som i händelse af
nåd. bifall lill förevar, förslag ifrågakommer, endast successivt kunde
sättas i verket, dels emedan alla de erforderliga arbetena icke kunna
medhinnas annorlunda än genom fördelning på en längre tidsföljd,
dels derföre, att det icke vore troligt, att rikets tillgångar skulle
medgifva anslående pä en gång af de för dessa arbeten erforderliga
betydliga summor.”
”Utgående från denna synpunkt, ansåg departis-chefen nybyggnad
af ångskepp och ångfregatter till en början ej böra ifrågakomma,
helst systemet för ångans användande såsom auxiliärkraft ännu
icke vore genom erfarenhet tillräckligt pröfvad, samt kostnaden för
nämnde slags fartyg för närvar, svårligen med någon säkerhet kunde
beräknas, då de fleste nu befintlige linieskepp genom förändring
torde kunna användas för utförande af förslaget i förevar, afseende.
Likaledes ansåg departts-chefen, att med nybyggnad af de felande
2:ne seglande fregatterne kunde t. v. anstå, emedan, då flottan redan
äger 6 sådane, det vore af mera vigt, att flottan i forsta rummet
försågs med de af behofvet sä högt påkallade ång-korvetterne
och ängbogseringsfartygen och borde således desse sistnämnde slags
fartyg först anskaffas”.
”Aproximativt kostnadsförslag är likväl till
men det oaktadt har Utsk. uti den föreslagna und. skrifvelsen
fästat sig vid de för utförandet af sjöförsvars-planen erforderliga kostnaderne.
Detta är det enda, hvaruti Utsk. skiljt sig från det anförande
till prot. inför K. M., jag nyligen uppläst. Det bar emellertid
aldrig blifvit ifrågasatt, att begära anslag till nybyggande af
större ångskepp eller fregatter. K. M. har begärt anslag endast till
nybyggnad af ångbogseringsfartyg, och hurudan Svenska flottan än
må komma att se ut i framtiden, blifva dessa alltid lika nödvändiga
icke allenast för flottan, utan äfven för arméens transporterande.
Emellertid, då den föresagna und. skrifvelsen, ehuru hvarken nyttig
eller nödvändig, likväl är oskadlig, vill jag för min del icke begära afslag,
utan anhåller endast, att detta mitt yttrande måtte i prot. intagas.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Det är naturligt att
StatsUtsk., som har att pröfva föreslagna utgifter och beräkna statens
tillgångar, som kunna förefinnas för bestridande af dessa utgifter,
icke bordt ingå i bedömande af den utaf K. M. för R. St. framlagda
plan för sjöförsvaret. Som vi nogsamt känna, upptager denna
plan en större mängd fartyg, för hvilkas anskaffande erfordras ganska
betydliga omkostnader; men, som sagdt är, Utsk. har, uti bedömande
af försvarsplanen, icke ansett sig böra ingå, utan Utsk. har endast
pröfvat de äskade anslagen. Deremot har Utsk. ansett R. St.
192
Den 11 Mars e. m.
böra reservera sig emot ett på förhand lemnadt godkännande af alla
de utgifter, sorn möjligen kunna blifva en följd utaf utförandet af
nämnde försvarsplan och Utsk. har derföre tillstyrkt ”att R. St.,
utan att ingå på frågan om statsmedels användande till ångskepp
eller ångfregatter, velat inskränka sig till beviljande af de oundgängligaste
anslag för sådana utgifter till sjöförsvaret, hvilka äro af skiljaktiga
meningar rör:de sjelfva försvarsplanen mindre beroende”. Det
var således en nödvändig försigtighet af StatsUtsk., att tillstyrka R.
St. att afgifva en så beskaffad skrifvelse, på det att man, genom
beviljande af de begärda anslagen, icke godkände försvarsplanen, och
att man, genom försvarsplanens godkännande, icke hade tagit på hand,
att bevilja hvad som framdeles kunde komma i fråga. Detta är anledningen
till den föreslagna und. skrifvelsen, hvilken, om Hrr:ne
behaga fästa uppmärksamhet derpå, är ganska försigtigt affattad.
En mycket skarpare skrifvelse har inom Utsk. varit påyrkad, hvilket
synes af en vid betänk, fogad reservation. Jag skulle derföre tro,
att det vore bäst att R. o. Ad. bifaller Utsk:s förslag.
Ur Coijet, Carl Fredr., anförde skriftligen:
I följd af den alltmera stadgade öfvertygelse, hvartill äfven jag,
genom en långvarig bekantskap med frågan om rikets sjöförsvar kommit,
är det en inre känsla som ovillkorligen uppmanar mig, att, så
godt som min ringa förmåga kan medgifva, vid detta tillfälle försöka
att meddela några upplysningar, så mycket mera som, då ämnet
för de fleste ledamöterne af detta H. Stånd är temligen främmande,
genom sakens behandlande från olika sidor och den meningskonflikt,
hvilken derigenom uppstår, II. R. o. Ad. måtte komma
i tillfälle att, så mycket säkrare, fatta ett fördomsfritt och till
fäderneslandets sanna båtnad bidragande beslut.
Sedan jag förutskickat denna förklaring, anhåller jag derföre
vördsamt om Ståndets benägna uppmärksamhet på hvad jag går
att anföra.
Den skiljaktighet i åsigter om beståndsdelarne af Sveriges sjöförsvar,
som i en längre följd af år pågått och som ännu icke upphört,
har icke föranledt någon rubbning uti detsammas beskaffenhet,
utan har detta fortfarande grundat sig på ett fåtaligt antal linieskepp
jemte några fregatter, såsom hufvudvapen, och ett äfvenledes inskränkt
antal skärgårdsfartyg såsom bivapen, de sednare likväl utan
tillhörande befäl, då det ansetts att linieskcpps-officern, just i följd
af denna sin egenskap, äfven vore passande till befäl å skärgårdsfartygen.
Det måste likväl falla sig för hvar och en klart, att så
länge linieskepp skola betjenas af samma personal som kanonslupar
och kanonjollar, de förre måste öfvervägande taga allas förmåga i
anspråk i följd, dels af det storartade i så väl sjelfva tanken som
utförandet af menniskosnillets snart sagdt djerfvaste skapelse linieskeppet,
dels af den långa erfarenhet, som erfordras för att med
fullkomlig skicklighet och förmåga sköta dessa skepp, dels af det
hänförande i att få segla, som på sjömannen, af helt naturliga skäl,
utöfvar en så magisk inflytelse, och slutligen äfven genom den förkär
-
Den 11 Mars e. m.
1«J3
kärlek som i sednare tider inom flottan herrskat, till det s. k. stora
vapnets företräde och skärgårdsflottans betraktande såsom bisak.
En följd häraf har äfven varit, att all öfning hufvudsakligen
afsett den seglande flottan, under det endast en högst obetydlig tillfallit
den roende. Orsaken härtill måste nemi., efter alla anledn:r,
uppsökas uti den nyss åberopade satsen: att den personal, som kan
föra linieskeppet genom sjön, tillika anses kunna föra kanonjollen genom
skärgården. Denna hypothes låter mycket trovärdig och är det,
hvad sjömanskapet angår, naturligtvis i fullt mått. Men uti det att
val sköta kanonslupar och kanonjollar ingår så mycket annat än
sjömanskap och främst af allt håg och lust samt interesse för vapnet:
och huru skall detta kunna ägas af dem, som i första rummet
hafva fullt upp att göra för att blifva dugliga skepps-officerare och
som sedermera aldrig få hvarken tid eller tillfälle, eller vid inträffande
krig tro sig blifva använde på det af sjömannen i allmänhet för
ganska tråkigt ansedda skärgårdsvapnet, hvilket icke tillåter någon
utflygt på det fria hafvet eller att besöka främmande luftstreck, utan
är inskränkt inom skärgårdens trånga gränsor samt dessutom kräfver
att man är lika mycket tjenstgörande till lands som på sjön. Man
igenfinner således häruti ett ytterligare skäl, hvarför skärgårdsvapnet
blifvit, om jag sä må säga, med mindre värma omfattadt och inom
flottan äger så få målsmän.
Jag vill derföre visst icke hafva sagdt, att öfningen på de seglande
fartygen, under hvad förhållande som helst, varit för stor, dä
den deremot efter mångas förmening icke på långt när varit tillräcklig.
En seglande flotta måste nemi. alltid till en viss grad vara
på krigsfot, hvilket vår flotta visserligen icke är, och sjömakterne
hafva en ganska stor proportion af antalet fartyg ständigt, året om,
uti tjenstgöring.
Uti det und. anförande, som åtföljt den plan 1 afseende på flottans
beståndsdelar, som af Hr chefen för sjöförsvars-depart. blifvit
afgifvet, yttras: ”Att Sverige för sitt sjelf-försvar och såsom medlem
af det Europeiska statsförbundet är i behof af en stark och effektiv
flotta, derom lära meningarne lika litet nu som fordom vara delade,
men så mycket mera skiljda hafva äsigterna varit i fråga om hvilka
certer krigsfartyg, antingen seglande eller roende, borde utgöra hufvudförsvaret.
Äfven denna skiljaktighet i äsigter, ursägtlig innan
ångkraften gjort så ingripande förändringar i stridssättet till sjös, har
tiden jemnat. Den kan ej eller numera uppstå, då ingen oväldig,
han må vara sjöman eller ej, lärer yrka, hvarken att en seglande
eller en roddflotta skall blifva hufvudförsvaret till sjöss för fäderneslandet.
Det är ångkraftens användande på krigsfartyg, och sednast
skofvelhjulens utbyte emot propellern, som åstadkommit denna utomordentliga
revolution i sjökrigsväsendet, och det kan ej mera bestridas,
att ju ångfartygen redan till stor del äro, och snart nog blifva,
det egentliga sjöförsvaret för alla sjömakter, synnerligen sedan desse
fartyg, med begagnande af propeller och machineriet under vattenytan,
icke blifva, mera än seglande eller ro ldfartyg, blottstälde för
fiendens kulor.”
3 H. 13
104
Den 11 Mars e. m.
Hvad sorn i denna citation anföres: att ångfartyg uti alla nationers
krigsflotlor tillkommit, är en sanning, lika mycket som det
är troligt att en hufvudsaklig del af striden emellan isynnerhet de
egentliga sjönationernas lloltor kommer alt med delta slags fartyg utkämpas
; men kan man derföre påstå att tvisten om, eller de skiljaktiga
åsigterna emellan, huruvida Sveriges sjöförsvar skall tillämpas
i skärgården eller pä hafvet, derigenom blifvit afgjord eller af liden
jemnad? det kan jag icke finna; på sin höjd alt ångkraften på endera
stället skulle absolut kunna inverka till det andras uteslutande.
Icke synes Ilr depart.-chefen sjelf just fästat så särdeles afseende pä
de lofordade ångfartygen, dä han bland den nya flottans 272 fartyg
endast anser att 32 skola vara försedde med ängmachiner. Som
emellertid Hr depart:s-chefen på, som mig synes, goda skäl ansett
”nybyggnad af ångskepp och ångfregalter till en början ej böra ifrågakomma,
helst systemet för ångans användande såsom auxiliär-kraft
ännu icke vore genom erfarenhet tillräckligt pröfvadt, samt kostnaden
för nämnde slags fartyg för närvar, svårligen med någon säkerhet
kunde beräknas, då de fleste nu befintliga linieskepp genom förändring
torde kunna användas för utförande af förslaget i förevar,
afseende,” föreslår Hr deparl:s-ehefen flottans oförändrade förblifvande
i sitt nuvar. skick, med omsorgsfullt bibehållande af de befintliga
linieskeppen, jemte den fåtaliga skärgårdsflottan, den sednare likväl
till antalet, åtminstone pä papperet, t. o. m. något förminskad.
Detta är således hufvudsumman af den plan som, till en början och
förmodligen för en längre tidsföljd, är ämnad att utgöra värt värn
på sjön och ehuru StatsUtsk. för sin del afstyrkt bifall till de föreslagna
ångskeppen och ångfregalter, har dess pluralitet likväl, om
än icke uttryckligen gilladt, åtminstone icke bestridt fullföljandet af
denna interims-plan.
Att Sverige, ända frän sin pånyttfödelse af den store Gustaf
Wasa underhållit linieskepp är en känd sak. Under sednare hälften
af 16:de och liela 17:de århundradet var vår linieflotta af den betydenhet,
att den ofta med framgång kunde kämpa om herraväldet
i Östersjön mot Liibeckska och i synnerhet Danska flottorna. Genom
K. Carl Xhs förmåga att skaffa medel och den tillgäng pä ekskog,
sorn då fanns i Sveriges nyförvärfvade tillhörighet Blekinge, nådde
Svenska flottan sitt Zenith och var vid denne konungs död den betydligaste
vi någonsin ägt. Efter K. Carl XII:s olyckliga krig aftog
flottan och var under 18:de århundradet icke af någon vigt, förr
än den, med utländska subsidie-medel, af K. Gustaf lil försattes i-kraftigt
skick. Ryska flottan hade under detta sekel tillkommit och var
en sä mycket farligare medtäflare, sorn detta rikes hjelpkällor, till
en del på Sveriges bekostnad, förökats till en ojemförlig grad.
Elter 1790 ars krig och sedan det tillkonsllade lifgifningsmedlet
”Subsidierne” tagit slut, har Svenska flottan varit i aftynande
tillstånd och kan numera icke täfla med Rysslands om väldet i Östersjön,
sedan den sednare blifvit upphjelpt till en förut okänd höjd.
Den räknar 27 linieskepp i Östersjön, utom 18 i svarta hafvet.
Af erfarenheten har det befunnits, att det hiltilsvarande anslaget
för fiol tans materiel icke varit tillräckligt för underhållandet af den
Den 11 Mars e. m.
195
sedan 1826 gällande planen för flottans storlek, uppgående till 10
linieskepp, 10 fregatter, 10 mindre fartyg och 250 skärgårdsfartyg,
ty af linieskeppen anses allra högst 6 i tjenstbar! skick, ehuru 4
dessutom finnes mer och mindre bristfällige och ofullfärdige, af fregatter
finnas 6 i sjön och en under byggnad, af de mindre fartygen
finnes ungefär fulla antalet samt af skärgärds-fartygen 244 mer och
mindre brukbara samt oduglige, af gillade och utdömda modeller.
Oaktadt detta förhållande mäste det dock rättsenligt erkännas, det
flottans administration med allt nit gått sä hushällsaktigt tillväga som
möjligt, men medlen hafva icke varit tillräcklige. Betydlig del af
detta anslag utgår för att från andra sidan af Östersjön anskaffa de
båda hufvudingredienserna ekvirke och hampa, hvarförutan icke ett
enda större krigsskepp kunde hyggås och utrustas. Vi äro således
helt och hållet i detta afseende beroende af utländsk medverkan, ty
den tid är förbi dä svenska ekskogar funnos att tillgå för linieskeppsbyggnad
och hampa har aldrig odlats annat än till obetydliga
qvanliteter. Dä det nya systemet alser flere större fartyg än det
gamla, blifver nuvar. anslagssumma dertill så mycket mera otillräcklig.
Om man mäste medgifva, att ingen uppoffring kan vara för
stor, då det är fråga om försvarandet af rikets sjelfbestånd, och att
således, om detta berodde deraf alt vi ägde först de 10 nuvar. linieskeppen
och, sedan det nya systemet skulle hinna att blifva af framtiden
utbildadt, de 16 ångskeppen och ångfregatterne, sä borde visserligen
Svenska folket åtminstone bjuda till att dertill lemna nödiga
medel. .lag måste derföre härvid utbedja mig, att fä försöka i
korthet utreda frågan om och beskaffenheten af denna flottas beståndsdelar
samt huruvida fäderneslandet af densamma kan, i behofyets
stund, vänta sig något verkligt gagn.
En flotta af linieskepp förutsätter att försvaret skall börja i öppna
sjön och alt meningen mäste vara alt på sådant sätt hindra fiendens
inträngande i vår skärgård eller alt landstiga på de öppna
delarna af kusten. För att en skeppsflolta skall, med något hopp
om framgång, inlåta sig i striden, får hon åtminstone icke vara betydligt
underlägsen fiendens, emedan inga andra fördelar, än deni
som den absoluta styrkan gifva, kunna vara att påräkna. För att
icke räkna för noga, så antagom till cn början att alla våra 10 linieskepp
vore hjelpligt brukbara. Huru många hafva våra presumme
rade
fiender att sätta deremot? Jo, Ryssland, såsom redan blifvit
nämdt 27 och England? Ja, det lönar knappt mödan att nämna,
ty någon jemförelse med den Engelska flottan lärer icke ens falla
försvararne af linieskepps-systemet in. Ryska flottan har en bestämd,
mycket fördelaktig och alltid fortfarande, organisation och en
öfning sä stor, att § af dess linieskepp hafva 3 månaders exercis
hvarje år, med samma befäl och samma besättning på samma skepp,
år ut och år in. Uti Svenska flottan hafva 3:nc linieskepp varit ute
på expedition sedan 1814, nemi: ett pä halftannat år, det försålda
skeppet Tapperheten, ett pä 6 veckor och eli på en månad. Visserligen
hafva Svenska sjöofficerare, hvilka varit i Engelsk oeh Fransk
tjenst, äfven lill en del varit tjenstgörande på dessa nationers linie
1,
3, *
litti
De 11 11 Mars e. ra.
skepp, men det är likväl ett faktum, att icke flere Svenska skepp
på dessa 33 år varit i rörelse.
För att nu återkomma lill frågan om förmågan hos våra 10
linieskepp att mäta sig med Rysslands 27, sä betviflar jag det någon
pä allvar kan tro det vara möjligt. Om man på ett öppet fält
t. ex. skulle uppställa 10 bataljoner infanteri emot 10 andra bataljoner,
vore åtminstone chansen pä den större tapperhetens sida och
det Svenska mannamodet, med sina gamla anor, kunde hafva allt
hopp att vid sådan händelse gå segrande ur striden; men 10 emot
27! då lika skicklighet nu för liden måste förutsättas, det hlefve en
hård kamp och efter alla beräkningar olycklig för den svagare. Efter
all anledn. kommer Ryssland således, i fall det någon gång i
framtiden skulle fä lust att fortsätta med de gamla eröfrings-planerne
emot Sverige, att, sedan det emot vår flotta afsändt hvad som kan
anses vara tillräckligt för dess tillintetgörande eller blockerande, använda
det öfriga alldeles så, som om vi icke hade några linieskepp;
och hvarmed skola vi då försvara oss emot denna återstod af Ryska
öfvermakten till sjöss, i fall den skulle göra påhelsning uti vår
skärgård?
Och i fall Ryska skeppsflottan lyckas bemäktiga sig några af
våra skepp, så kommer den ju sedan med förökad styrka, och hvarmed
skola vi då försvara oss?
Men nu är det en förbättring i afseende på artilleriets beskaffenhet,
som i sednare år blifvit alltmera antagen, alt nemi. utur
vanliga kanoner, fast af större kaliber än förut bruklige, skjuta ihåliga,
till crevad laddade, projektiler eller s. k. bomber och hvilket
förhållande äfven af Hr chefen för sjöförsvars-depart. i förbigående
nämnes, då han nemi. omtalar att: ”Den betydliga artilleri-effekt,
som åstadkommes af bombkanoner, har föranledt den förändring i
bestycknings-planerne, att dessa kanoner nu måste utgöra en väsendtlig
del af försvaret på fartyg af nästan alla certer; att ångbogserings-fartygen
och alla kanonsluparne må förses med hvardera en
bombkanon, anser” Ilr depart:s-chefen ”af vigt ” Denna förökning
af förstörelse-medel är den farligaste fienden emot stora fartyg, derigenom
att det skjuter dem i brand och möjligtvis, om flera explosioner
ske i vattengängen, äfven sänker dem. Detta är väl så tillvida
ännu blott en hypothes, efter som icke något sjökrig sedan
bombkanoncrnes allmännare införande ägt rum, men kan, efter alla
anledmr och gjorda försök, t. o. m. säkrare anses för gifvet än den
af Hr chefen för sjö-försvarsdepart. framstälda, om det uteslutande
användandet af ängmachiner å krigsfartyg.
Ett ibland bevisen på den förstörande förmågan hos de springande
bomberna är lätt att anföra och faller sig begriplig för en
hvar; om man nemi. med sådana projektiler beskjuter ett vanligt
trädhus, hvilket som helst, så kommer ju detta ovilkorligen att laga
eld, så mycket snarare om det är uppfyldt af hvarjehanda brännbara
ämnen såsom ett krigsskepp, hvarjemte det inneslutna manskapet,
genom verkan af bombspringningarne och äfven endast genom
krutrökens täthet, blifva försatte uti overksamhets-tillstånd.
Att krigsskepp, som beskjutas med bomber, sålunda snart blif
-
Den 11 Mars e. ni.
197
va efter en kort strid förstörde, lärer förefalla en hvar temligen påtagligt.
Detta blifver händelsen med de största tredäcksskepp som
bekämpa hvarandra och sålunda tillintetgöra hvarandra ömsesidigt.
Deraf följer, äfven i bästa fall, att våra 10 linieskepp, med största
skicklighet och tapperhet förde, medtagande de utvaldaste bland håde
befäl och manskap, icke positivt uträtta något mera än att i sitt
förderf äfven draga lika många fiendlliga med sig. Då återstår alt
tänka efter hvad vi hafva i behåll och hvad våra flender hafva. Vi
hafva nemi. inga och de hafva 27—10 eller 17. Hvarmed skola
vi emot dessa 17 försvara oss, om de intränga i vår skärgård? Jo,
mine Hrr! det är troligt att svaret på alla dessa frågor blifver, alt
vi skulle vara ganska belåtna med alt hafva hvad som helst, t. o.
m. kanonslupar, att sätta emot dem.
En skeppsflotta kan icke eller under kriget medelst nybyggnader
underhållas, annat än i högst obetydlig mån, dels emedan förråder
saknas för flere än högst några enstaka skepp, dels af brist på
tid samt äfven emedan tjenliga besättningar vanligen fela. Den styrka
man äger vid kampanjens början minskas således genom hvarje
batalj-tillfälle, utan att kunna underhållas, och slutar med att snart
reduceras till noll.
Jag tror mig härigenom hafva visat, att de't icke är tillförlitligt
för Sverige att - bygga på det nuvar., eller, som är detsamma, det
till interims försvar antagna systemet af 10 linieskepp. Nu lill
framtidsplanen, hvartill, såsom jag redan nämnt, StatsOtsk. väl icke
ansett sig böra tillstyrka R. St. att bevilja medel, men som jag dock
torde få med några ord belysa.
Om de bästa af de med omsorg bibehållna skeppen slutligen
förses med ängmachiner och förvandlas till 8 ångskepp, och vi derjemte
bygga de föreslagna 8 ångfregatterne, så förändras icke förhållandet;
ty kommer saken att duga, så är det gifvet att i Ryssland
vidtagas enahanda åtgärder och proportionen emellan Rysslands
och vår styrka lärer i alla fall nog blifva densamma. Det är lik
väl,
efter hvad man hittills vet, ganska tvifvelaktigt om de gamla
skeppen komma alt lill en dylik förändring befinnas användbara,
enär ångskeppen måste vara af annan form och i vissa fall af mycket
större dimensioner än de nuvar. och att således, oansedt kostnaden
af de dyrbara ångmachinerna, erfordra mycket högre byggnadsanslag.
Dessa ångskepp, ehuru fördelaktig sjelfva idéen må vara, hvilket
jag väl icke kan bestämt bestrida, oaktadt tviflare som påstå
motsatsen finnas, uthärda ändock icke flere bombskoll än de, som
icke hafva ängmachiner och kunna i alla fall, uti den klippfulla och
på de flesta ställen trånga och grunda skärgården, sällan under strid
begagna sina machiner eller Vara i rörelse, så väl för brist på utrymme,
som för faran att komma på grund. Dessutom, i fall de
skola landsätta eller ombordlaga trupper, mäste de under den tid
detta pågår vara stillaliggande samt derjemte, så länge de hafva transporten
ombord, vara så mycket mera utsatte för de, ibland den
hopträngda menniskomassan , högst verksamma bombexplosionerna.
Men de kunna äfven genom sitt djupgående, i anseende till bristan
-
195
Den 11 Mar s e. m.
de vatten, icke komma fram öfverallt hvarest de kunde behöfva»;
de flyta t. ex. icke genom Calmarsund och skärgården, i synnerhet
den inre, är pä mångå ställen derigenom spärrad för dem. De äro
således, såsom försvar för den af skärgård omslutna största delen af
kusten, af högst ofullständig beskaffenhet.
Lägger man dä dertill att brännmaterialet; stenkolen, skall utrikes
ifrån anskaffas till ganska stora, dyrbara och på mänga ställen
upplagda qvanlileter och hvilka af fienden kunna uppbränna» och
förstöras, om icke upplagsslällena äro befästade, så blifver detta slags
försvar icke allenast mångfaldigt dyrare än det nuvar,, utan äfven i
mänga afseenden lika osäkert och opålitligt.
Alt de öppna delarna af kusten, genom den föreslagna finreskepps
flottan, vare sig utan eller med ånga, icke kunna hållas befriade
frän landtsligningsförsök, det synes mig äfven, af hvad jag
haft äran anföra, vara ådagalagdt. Här äro likväl ej landtstigningar
så lätt verkstälde och landtförsvaret, som i alla händelser måste vara
det hufvudsakligaste, bör så mycket snarare vid dylika tillfällen kunna
med fördel användas, som dessa punkter icke kunna vara sä många
eller följaktligen så svåra att bevaka.
Men, säger man, om vi fä mera medel att disponera, så kan
naturligtvis underhållas, icke allenast den nu föreslagna sjögående
flottan, utan äfven, i mån som anslaget ökas, en betydligare. Detta
är naturligt, men vi blifva i alla fall alltid för mycket underlägsne
och genom sednare tiders alltmera förstorade mått på krigsskepp och
deraf följande ökade dyrhet, kan omöjligen en fattig nation täfla eller
bör icke ens försöka att på den banan följa med de rikare och
mäktigare.
Att icke, derföre all hafskust utgör en del af ett rikes gränser,
detta rike behöfver underhålla en sjögående flotta, derpå år en af
Östersjö-grannarne, Preussen, ett talande exempel. Preussen har
icke en gäng lättare fartyg till sjöfartens skyddande, ehuru dess handelsflotta
är betydlig.
Om hvad jag nu anfört befinnes, såsom jag förmodar, grundad!
på fullgiltiga skäl, så framställer sig belt naturligt den frågan:
Bör staten fortfarande offra stora summor åt underhållandet
a f ett f örsvarssystem, sorn icke, när det gäller, kan vara
till något positivt gagn, utan endast, genom absorberandet
af alta medel, förhindrar utvecklingen och antagandet af något
för vår egendomliga kustbeskaffenhet och våra tillgångar
mera lämpligt? Svaret härå synes mig ej kunna utfalla tvifvelaktigt.
Att, till handelns skydd på de aflägsnaste liaf och flaggans visande
samt till oroande af fiendens transporter, konvoyer och enskildta
handelsfartyg, och äfven för att kunna företaga diversioner i den
fiendtliga arméens rygg eller i dess eget land, likväl erfordras ett
antal sjögående segel- och ångfartyg af mindre eerter, derom hafva
aldrig några delade meningar funnits och deruti instämmer äfven
jag. Dessa mindre, i synnerhet ångfartyg, kunna ändock, försedda
med några grofva bombkanoner, ofta åstadkomma lika mycken ska
-
Den 11 Mars e. m.
199
da, som de större, enär verkan af bombernas explosioner är så öfvervägande
den af all annan artilleri eld.
Men nu säga motståndarne till skärgårdsflottan: all detta vapen
ingenting förmår uträtta emot stora fartyg, hvilka med sin öfvervägande
artilleri-eld förstöra dem och deras besättningar och, när de
tillika liro försedde med ångmachiner, med sina väldiga skrof öfversegla
dem. Detta skulle visserligen, uti några enstaka fall, kunna
inträffa i synnerhet med en illa anförd skärgårdsflotta och är ett så
mycket större skäl, att denna flotta icke bör lemnäs på vinst och
förlust i händerna på oöfvad! befäl, som det ej bör kunna inträffa
uti en skärgård, der man väljer sin ställning på ett med vapnets beskaffenhet
öfverensstämmande sätt; och dervid skola vi äfven ihågkomma,
alt fregatter och skepp ligga 18 å 24 fot djupt, då kanonsluparne
ligga högst 5, att djupgående fartyg alltid äro besvärade
af alt gä i vår krokiga och grundfulla skärgård, t. o. m. de utprickade
segellederne, och således så mycket mera dä de icke lä gå
dessa, utan skola på samma gäng manövrera, observera och undvika
grunden, servera artilleriet och släcka elden efter de träffande
och kreverande bomberne; det sednare, emedan bombkanoner placerade
på kanonslupar åstadkomma lika förödande skott då de begagnas
emot stora fartyg, som dä skepp med dylikt artilleri beskjuta
andra skepp. Skillnaden emellan träffsäkerheten är likväl högst
betydlig, härrörande både från de olika ligtningsmetoderna. och i
synnerhet från skotlmålens olika storlek. Ifrån skeppet gå största
delen af skotten genom den divergerande rigtningen på de många
spridda små föremålen af många skäl bom, hvaremot ifrån kanonsluparne
de, af fullkomligt motsatta skäl, träffa. Huru många bom
ber ett skepp tål för att ej uthärda flera, är väl icke utrönt och kan
aldrig på siffran bestämmas; men det säkra är: att då en tillräcklig
kanons!ups-styrka , försedd med bombkanoner, på lämpligt ställe möter
(ankommande större fartyg, den ovilkorligen skall blifva vinnande.
Att kanonslupar äfven komma alf springa i luften eller sänkas,
är lika gifvet, som att dessa få händelser, ibland den stora massan,
icke hafva mera inflytande på utgången af det bela, än då en aimée
förlorar några af sina fältpjeser, hvilka, isynnerhet i eget land,
snart med nya böra kunna ersättas, om sä pä förhand är rangeradt.
Om deremot den kedja af öar och skär, sorn, under namnet
skärgård, af alla länder i verlden endast finnes, till en oräknelig
mängd, utanför en del af Sveriges och Finlands kuster utströdde, likasom
till naturliga utanverk i och för landels försvar, skulle lemnäs
obehindradt, eller, som är detsamma, i följd af otillräckliga förr
svarsmedel, att af fienden inlagas, vore detta säkerligen det vådligaste
af allt; ty får han fast fot derstädes, kan han begagna tillfället
alt förnya hvad vid Bomarsund så mycket, med skäl, väckt vår förtrytelse
och alt sedermera återtaga hvad vi en gång låtit gå förloradt,
häfver sig måhända icke så lätt. Men om detta naturliga,
ehuru farliga, bålverk för Sveriges sjelfbestånd sorn sig bör, genom
en talrik oell väl sammansatt skärgårdsflotta, försvaras, så bör man
200
Den II Mars e. m.
kunna vara förvissad derom, att ett mäktigt, för att icke säga oundgängeligt,
bidrag till hela landets försvar derigenom åstadkommes.
Den egna beskaffenheten af den utanför största delen af våra
kuster belägna skärgården, som lika litet finnes utanför något annat
lands, utom som jag nämndt Finlands, som ordet finnes på något
annat språk, har varit den ursprungliga orsaken både till första inrättandet
af skärgårdsflottan och till det motstånd denna flotta rönt
hos våra örlogssjömän i allmänhet; det sednare af det skäl, som ofta
anfördts till bevis på odugligheten af kanonslupar och kanonjollar
med den konstruktion som de hos oss brukliga att uti ingen annan
nations flotta sådana blifvit byggda eller ansetts användbara. Då
man likväl tager i betraktande olikheten emellan andra länders nakna,
af hafvets skummande böljor sköljda samt för det mesta med
tidvatten besvärade, kuster och våra, som på de flesta ställen kunna
jcmföras med lugna insjöstränder, så har man häruti straxt en förklaring,
som jag förmodar måtte vara tillfyllestgörande, öfver sammansättningen
af våra skärgårdsfartyg. Dessa fartygs konstruktion,
utom alt praktiskt hafva visat sig vara duglig till krigsbruk,
är derjemte af så sinnrik, enkel, men tillika stark och
uthållig beskaffenhet, att, ehuru visserligen ingen lärer kunna
tilltro sig gä i förväg för de upptäckter af flere slag
sorn kommande tider kunna fä skåda, vi med full tillit kunna
antaga densamma för god och derpå, när som helst, bygga
vårt försvar, ända till dess något bättre verkligen blifvit uppfunnet
och pröfvadt. Att deremot oupphörligen dröja, utan att
begagna det rådrum, som en redan ovanligt långvarig fred skänker,
vore visserligen att våga mera än den på framtiden stälda osäkra
vinsten kan komma att återgälda och ett alltför dyrbart sätt för våra
tillgångars ringa belopp, hvilket tvertom fordrar, att man just begagnar
tiden för att småningom åstadkomma, hvad som derigenom
för bästa priset och endast derigenom i tillräckliga qvantiteter kan
erhållas.
Vår granne i Oster uppträdde till sjöss emot oss första gången
på sjön Pejpus år 1702, med en så väldig skara småfartyg, att allt
motstånd från vära derstädes stationerade, med endast några få små
jakter försedda, utmärkt tappre sjömän snart var förgäfves. Efter
K. Carl Xll:s död härjade Ryska gallererne utan motstånd våra kuster,
brände städer och byar, och det oaktadt en kombinerad flotta,
bestående af 11 Svenska och 20 Engelska linieskepp, enkom lill
detta ofogs hindrande var utrustad. Deraf stadgades lanken på behofvet
af särskildta mindre fartyg för försvaret af Sveriges kuster.
Den Ryska skärgårdsflottan, som nu för tiden består af ungefär
samma slags fartyg, som den Svenska, icke allenast underhålles,
utan förstärkes och öfvas, och man kan emotse att den skall, med
en högst betydlig styrka, komma att en gång anfalla oss; och minst
sagd t beklagansvärd! vore, om vi då, i följd af att icke hafva aktadt
varningsropen, skulle befinnas oförmögne och oberedde till ett
kraftigt och verksamt motstånd.
Det är dock härvid en stor lycka för den svagare alt veta, att,
om än striden ille på hafvet är beroende af den absoluta styrkan,
Den 11 Mars e. m.
201
så är likväl striden inne uti skärgården att förlikna vid den uti ett
kuperadt land, hvarest lokalerne af kloka, och i detta fall vid skärgårds-vapnets
egenheter vande, anförare kunna så väljas och begagnas,
alt fienden åtminstone icke på en gäng må kunna utbreda hela
sin styrka. Men härtill erfordras likväl, att den försvarande (lottan
ej är alltför otillräcklig, ty då kunna ej i öfrigt passande positioner
användas; och som en skärgårdsflotta icke, såsom en armée i
eget land, hvilken har hela befolkningen till hjelp, har någon att
räkna på utom sig sjelf, så måste detta äfven vid en skärgårdsflottas
organiserande tagas i öfvervägande.
Härmed vare dock icke sagdt att landstigningar på vår vidsträckta
kust kan, af hvad slags flotta som helst, bestämt förhindras,
just genom det lugnvatten sorn på en stor del af densamma råder
och som på så många ställen dertill erbjuder gynnsamma tillfällen;
men det är att laga i betraktande att, om landstigning skulle t. o.
m. vara fullbordad före ankomsten af egen flotta, den landstignes
transporter, så snart denna ankomst inträffat, komme alt afskäras
samt dess armée, genom landsättning af trupper, att tagas i flank
eller rygg, under det den försvarande hufvudarméen anfölle dess
front. En stor fördel uppstår nemi. deraf, att man på skärgårdsflottan,
i synnerhet med tillhjelp af bogserande ångfartyg, kan, på
lemligen bestämda tider komma fram till hvilka ställen på kusten som
behofvet för tillfället kräfver, medförande uti besättningarne en liten
armée eller, om tillgång på särskilda trupper finnes, en mer eller
mindre betydlig transport.
Hvad jag häraf drager för slutföljder äro: att Svenska skärgårdsflottan,
sorn ändock, efter min förmening, slutligen blifver
hvad man måste, hvad man blifver nödsakad gripa till för
att kunna försvara skärgarden och derigenom hufvudsakligen
landet i det hela, icke allenast emot flendtliga seglande och
ångfartyg utan äfven skärgårdsfartyg, och som dessutom har
den fördelen att, genom nybyggnader på cnskildta varf, under
krigets lopp kunna underhållas, till lidna förlusters ersättande,
under fredens lugn bör, till så stor styrka sorn våra
tillgångar medgifva, anskaffas, organiseras och med tillhörande
öfvad stam för befäl och besättningar förses samt
såsom fäderneslandets hufvudsakligaste värn på sjön anses.
Alt detta icke står tillsammans med den i förslaget upptagna
obetydliga styrkan af 72 kanonslupar och 120 kanonjollar, såsom
hufvudförsyarsmedel för så vidsträckta skärgårdar sorn de hvilka omgifva
Sveriges kuster, faller sig väl för de fleste tydligt, i synnerhet
då man besinnar att, ehuru visst icke skärgårdsflottan bör splittras i
alltför små afd:r, den likväl måste bestämt finnas på vissa vigtiga
så långt ifrån hvarandra aflägse punkter stationerad, att dessa fördelningar
icke kunna påräknas, att nog hastigt hinna bispringa hvarandra.
Då, med den kännedom jag kan hafva haft tillfälle förvärfva
om förhållandet och med afseende på den af Hr depart:s-chefen såsom
varande åf vigt anförda satsen : ”att alla kanonsluparne må förses
med hvardera en bombkanon,” jag icke kan inse hvad som me
-
202
Den 11 Mars e.
lias med det uttrycket att: då flottan bland annat redan äger 89
kanonslupar, häraf synes ”att 17 kanonslupar finnas utöfver det föreslagna
antalet sä alt nybyggnad lill ersättande af sådane, hvilka,
i följd af deras ålder och oanvändbarhet, utrangeras, ännu för längre
tid icke behöfver verkställas”, vill jag likväl icke vidare fästa mig
vid ordalydelsen af denna framställning, utan helt enkelt antaga alt
vi hafva 72 brukbara kanonslupar.
Detta antal af 72 synes, som jag redan nämnt, alltför ringa,
ty, utom den vigligaste fördelen att såsom hestyckade med bombkanoner
i passande lokaler kunna användas emot håde linieskepp
och skärgårdsfartyg, hafva nemi. kanonsluparne flere dylika ganska
väsendtliga framför den mindre cortén eller kanonjollarne; t. ex.:
de kunna lättare transporteras till hvilken punkt pä kusten som helst,
utan fara för sjön, oell dervid medföra både mera proviant och vatten
; de tåla mångfaldigt flere skott; de hafva större, dock ej, såsom
gallererne på sin tid, omättligt stora besättningar, hvilket väl afpassade
lagom i skärgårdskriget är en förmån i anseende lill så väl
den mycket ofta förekommande tjenstgöringen i land som genom den
ressurs hvilken derigenom uppstår under striden ombord, synnerligast
vid äntrings-tillfällen med fiendtliga kanonslupar och småfartyg;
de kunna äfvensom transport medföra ett mångdubbelt antal trupper
och slutligen är kostnaden, ehuru kanonjollarne i detta fall hafva
fördelen af mindre pris, då den fördelas på 50 ä f>0 år, sorn man
anser alt fartyget, dä det får stå på land orubbad! i sitt skjul, i allmänhet
hör räcka, högst obetydlig.
De 120 kanonjollarne äro i jemförelse med de 72 kanonsluparne
åtminstone icke för få, men har förmodligen berott derpå att detta
antal för närv. finnes, mer och mindre dugliga, att tillgå. Enligt
hvad jag skulle tro är kanonjollen eli, uti den mest slutna skärgården,
egentligen emot fiendtliga skärgårdsfartyg, användbart vapen.
Men dels tåla icke kanonjollarne den minsta sjögång ulan alt deraf
göra mycket osäkra skott, dels föra de endast 24-tt:ga kanoner sorn
skjuta massiva kulor, i st. f. att från kanonsluparne skjutas bomber,
fyllda med ända till 7 krut. Kanonjollarne kunna derföre icke,
med särdeles hopp om framgång, annat än vid nu för liden jemförelsevis
sällan inträffande tillfällen, användas emot skepp eller större
fartyg och äro således, när dertill läggas de olägenheter, som jag
förut nämnt vara fördelar för den större cerlen eller kanonsluparne,
i de fleste afseenden dessa underlägsne. Detta är äfven, jag vågar
säga det, opinionen hos alla män af yrket sorn anses med förtroende
hylla skärgårdsvapnet och hvilka, lill en del genom krigserfarenhet,
känna kanonslupens värde samt således, af innerlig öfvertygelse,
hade önskat all förhållandet emellan antalet af kanonslupar och kanonjollar
snarare hade blifvit omvändt och att kanonslupen hade blif-'
vit gjord till skärgårdsflottans hufvndvapen.
Till en skärgårdsflottas försättande i fullkomligare och mera
rörligt skick höra äfven passande, grundgående hogserings-ångfartyg.
De åtta som blifvit förcslagne utgöra visst icke ett för stort antal.
En skärgårdsflotta har sålunda följande fördelar: Alt, hvad sjelfva
materieln angår, kosta obetydligt i jemförelse med all annan sjö
-
Den 11 Mars c. ni.
203
materiel samt alt kunna inom landet till sina beståndsdelar anskaffas.
All, om den Ur väl organiserad, besätlningarne, som tillika skola
vara soldater, utgöra cn liten annee som ofta kan deltaga uti och
understödja kust-arméens operationer eller belt och hållet agera lill
lands, ifall årstid eller andra omständigheter hindra dess användande
ombord, och som utvisar att det namn, som den store stiftaren,
fältmarskalken Ehrensvärd, gaf åt sin skapelse, nemi. af arméens
flotta, icke var utan betydelse; samt
att dessa besättningars talrikhet, långt ifrån att vara någon olägenhet,
tvertom är en fördel, enär de hufvudsakligen bidraga till landets
försvar och det i alla fall icke låter sig göra att föra krig il
ian
folk.
Ehuru arméens flotta förklarats icke mera få finnas, kan dock
ej ur historien utplånas minnet af de lysande segrarne vid Fredrikshamn
och Svensksund, de ärofulla striderna vid Strömstad, Rimitokramp,
Bockholmssund, Kimitoström, Sandösund, Grönvikssund,
Palva, Kahiluoto, Rathan, m. fl. och det vore i sanning nedslående
om, med sådana föredömen, Svenska skärgårdsflottan skulle fä förfalla
till en obetydlighet, i st. f. att intaga sitt val liäfdade rum
ibland Sveriges försvarsanstalter.
Då, såsom jag förut nämndt, StatsUlsk. väl icke tillstyrkt användandet
af statsmedel till ångskepp oell ångfrégatter, har det
dock, genom de obestämda ordalag det begagnat, icke sökt förhindra
dessa medels användande till linieskepp i allmänhet eller uttryckt
dess åsigt, hvaraf Sveriges sjöförsvar egentligen borde bestå. Jag
får således, på grund af de skäl jag haft äran anföra, vördsamt föreslå
följande ändrade redaktion af den und. skrifvelse som lill K.
M., i afseende på Statsmedlens användande, torde böra aflåtas:
Att, enär Sveriges tillgångar icke medgifva ett sjöförsvar,
grundadi pä linieskepp, vare sig med användandet af ängkraften
till desammas framdrifvande, antingen såsom auxiliärl
eller hufvudsakligt medel, eller pä gamla viset, utan denna
krafts biträde, de beståndsdelar hvaraf detta försvar isynnerhet
synes böra utgöras och hvartill de af R. St. anslagna
medel böra användas, deremot af manga skal förnämligast
mäste grunda sig på en talrik, väl sammansatt, väl utrustad
och öfvad skärgårdsflotta, försedd med tillräckligt antal passande
bogserings-ängfartyg och sedan, så långt tillgångarne
medgifva, ett lämpligt antal sjögående segel- och ångfartyg,
de förra dock icke öfver fregatts, och de sednare icke öfver
korvetts storlek.
Efter uppläsningen häraf tilläde Hr Coijet, muntligen:
Jag får hos Hr Gr. o. Landtm, vördsamt anhålla, alt den af
mig nu föreslagna förändrade redaktion af den und. skrifvelsen, mätte
uti proposm intagas, och om så sker, kommer icke någon rubbning
att göras uti efterföljande punkter af betänk. Skulle åter Hr
Gr. och Landtm, emot 49 §. Riksd.Ordn. anse en sådan
204
Den 11 Mars e. m.
propos. icke kunna framställas, anhåller jag om ålerremiss, och att
mitt afgifua yttrande måtte få åtfölja till Utsk.
Frih. Tersmeden: Sannolikt har hvarje ledamot af detta
stånd, som deltagit i föreg:de riksdagar, med bekymmer bemärkt
den strid, som här städse varit ä bane om företrädet emellan skärgårds
och linie-flotlan. Genom den siste värde talarens yttrande,
hafva vi 1111 fått ett nytt uppslag på denna strid. I sednare tider
och i synnerhet efter sista riksdagen har, såvidt jag i den vägen
kunnat forska, som likväl är ganska obetydligt, man dock insett, att
ångkraften gjort en så genomgripande revolution i dessa olika åsigter,
att man nu ägt välgrundade förhoppningar, att denna strid numera
vöre utkämpad. Det oaktadt hafva vi nu fäll bevis pä motsatsen.
.lag hemställer lill eder, mina Hrr! huruvida det kan vara
skäl, att, sedan K. IM. stadfästat en plan för sjöförsvaret, 11. St. ingå
i betraktelser öfver samma plan. 11. St:s rätt är att säga, vi
lemna anslag till hvad som är hegardt, eller vi vägra de äskade
anslagen, men ingalunda tillkommer det R. St. att inlåta sig i betraktelser
öfver det ena vapnets företräde framför det andra; ty min
öfvertygelse är, att, om jag undantager våra sjö-officerare jemte en
eller annan ledamot, som djupare inträngt uti ämnet, majoriteten
saknar förmåga att inlåta sig i en sådan pröfning. Ar det vid sådant
förhållande icke rätta sättet att gå tillväga så, som SlalsUlsk.
gjort? Utsk. har genom den föreslagna skrifvelsen reserverat framtida
Ständers rätt att bedöma, huruvida dc hafva tillfälle, att gifva anslag
till den utvidgade planen för sjöförsvaret, och längre har Ulsk.
icke ansett sig böra eller kunna gå. Ar det då rätt alt på en sjöofficerares
förslag ändra StalsUlsk:s afgifna förslag till und. skrifvelse?
och jag hemställer, huruvida, på grund af en eller annans åsigt
om roddfloltans företräde framför linieflottans, det är skäl alt åter
beträda denna bana. Skall man nödvändigt göra det, så är det
en allmänt känd sats, alt ångkraftens användande har åstadkommit
en betydlig förändring i roddfloltans företräde framför den andra ;
ty hvar och en begriper, att ett med ångkraft försedt fartyg kan
inkomma uti hvilken skärgård som helst, der farvattnets djuplek sådant
medgifver, och att ett så beskaffadt fartyg, då det anfalles af
mindre skärgårdsfartyg, äfven kan åter utkomma i öppna sjön.
Hvad som egentligen gifvit företrädet åt dessa fartyg, har varit, att
0111 andra med ångkraft icke försedde fartyg inkommit i en skärgård,
de, i händelse af stiltje, måst qvarligga och kunnat förstöras utaf
ett mindre antal skärgårdsfartyg, men genom ångkraften är nu detta
förebyggt. Skola vi då icke fästa afseende pä hvad vetenskapen
för oss utvecklat? Skola vi fasthålla gamla idéer i den vägen och
skola vi ingå i dylika bedömanden? Stals-Utsk:s majoritet har icke
delat dylika åsigter och derföre har Utsk. endast afsctt hvad vi hafva
råd att gifva. Min öfvertygelse är att, om förhållandena icke
betydligt förändras, våra tillgångar medgifva anslag till utförande af
den plan, som nu blifvit af Regeringen öfverlemnad lill R. St., men
sådant hindrar oss icke att ingå i pröfning af vära närvar, tillgångar
och att, sä långt vi anse deni sådant medgifva, bevilja erfor
-
Den 11 Mars c. m.
205
derliga anslag. För min del kan jag således icke inse, att det af
Hr Coijet framställda redaktions-förändrings förslag till und. skrifvelse
bör rubba Ulsk:s förslag.
Härtill yttrades af åtskilliga ledamöter bifall.
Ilr von Wahrendorff, Martin: Med anleda, af den tablå,
som en af talarne framföre mig anfört, öfver hvad sjöförsvaret,
enligt dess förmenande, kräfver tor möjligen största utveckling
af kraft med tillgänglige anslag, anhåller jag vördsamt, att för min
räkning må lill prot. antecknas, till en del i sammanhang med hvad
jag i frågan om landtförs varet nyss hade äran anföra, att jag, äfven
livad sjöförsvaret beträffar, förmodar att stor vigt ligger å förbättringen
af den dertill hörande krigsmaterielen; ty det är gifvet, att krigsfartygen
hafva sin tillvaro endast eller hufvudsakligen för eldgapens
och servis-manskapets flyttbarhet till olika punkter på vattnet.
Om lill kammarladdnings-systemet för groft artilleri kunde anskaffas
en ändamålsenlig lavett för begagnande å fartyg, i den syftning
som redan är föreslagen af en äldre utmärkt officer vid K. M:s
flotta, så skulle, tvifvelsutan, en lika stor, om ej större, verkan vinnas,
med t. ex. 2 st. 30-tt :ge kammarladdningspiecer, som med 3
af gamla systemet; hvarjemte servisen för 2 piecer minskades till 8
man i st. f. minst 18 man för 3 piecer af sistnämnde system, hvaraf
kunde blifva en följd, att då för en gifven verkan, t. ex. af 30
piecer, detta antal piecer kunde förminskas till 20 stycken, och
skeppsskrofven följaktligen i samma proportion inskränkas, både med
afseende å förminskadt artilleri och manskap, oberäknadt besparingen
i provianteringskostnaden för den sålunda erforderliga mindre styrkan.
För de i artilleriet sakkunnige tillägger jag särskildt den anmärkn.
, för undvikande af klander mot det föregående, att under
strid lill sjös sker skjutningen hufvudsakligen horizontelt, utan behöflige
elevationsriktningar för hvarje skott särskildt, hvilket sednare
fordrar sin lid, ulan afseende å andra omständigheter.
Frih. Gyllengranat anförde dels muntligen dels skriftligen:
Jag hade icke trott mig behöfva uppträda till försvar af den
plan för sjöförsvaret K. M. gillat och hvilken blifvit R. St. meddelad.
Då emellertid en talare här bittert klandrat planen och föremålet
för klandret egentligen är de stora ångfartygen, anser jag min
pligt vara att icke genom stillatigande hos någon ingifva den förmodan,
att jag gillar de åsigter talaren velat göra gällande.
Om jag i delta anförande skulle, emot min vana, blifva något
vidlyftig, utbeder jag mig derför på förhand R. o. Ad:s benägna öfverseende;
men ämnet är af den vigt, ty del rörer till icke ringa
del fäderneslandets sjelfständighet, att det blefve ett fel att ej närmare
detsamma utveckla.
Om någon uti Julii Ccesars, Carl den Stores eller Napoleons
tidehvarf skulle dristat yttra den mening, att verldens öde vid blifvande
krig skulle komma att afgöra?, icke genom strider på fasta
landet, icke genom bärarnes öfverlägsenhet eller fältherrarnes skicklighet,
utan genom de striders utgång, sorn komma att levereras på
206
Den 11 Mars e. m.
håfven, vid stränderna eller på floderna, och genom öfverlägsna
krigsflottor och skickligheten hos deras anförare och bemanning, sä
skulle tvifvelsutan åtlöje blifvit dennes lott, och dertill hade icke heller
skäl dä saknats.
Verldshistorien är härutinnan den säkraste ledaren, och ehuru
Romrarne, sedan detta inkräktande folk lärt sig inse vigten och bchofvet
af krigsflottor, rustade och underhöllo sådana, och med deras
hjelp omsider underkufvade Carthago, och fastän verldens öde vid
Actium afgjordes i striden emellan Augustus och Antonius, kan ingen
sådan slutsats deraf dragas, som skulle verldens öde i allmänhet
berott uppå sjöstridernas utfallande, ty slaget vid Actium, ehuru
med skäl ansett sorn vållande till Antonii fall, var dock icke den
enda orsaken dertill; han hade nemi. äfven efter dess förlust ännu
möjligen med hopp om framgång kunnat bjuda sin medtäflare spetsen,
sä framt ej andra omständigheter, främmande för detta ämne,
vållat hans slutliga undergång.
Romerska riket ägde likväl efter eröfringen af Afrikas Norra
kust en lokal, den mest passande för sjökrigsväsendets utvecklande
till hög fullkomlighet, då det innehade icke endast Medelhafvets alla
stränder, utan ock de Spanska, Galliska och Brittiska vid Oceanen
belägne hamnarne; men ehuruväl det ej kan bestridas alt Roms
herravälde sträckte sig lika mycket öfver håfven som öfver fasta landet,
var det likväl omedelbarligen genom striderna pä det sednare
sorn inkräktningarne gjordes; herraväldet på det förra blef deraf
en följd.
Innan man kunde inse och förstå att del är herraväldet pä håfven
som kan gifva herraväldet på fasta landet, erfordrades den utveckling
af konster och vetenskaper, det omätliga stigandet af handeln
i alia dess grenar, som våra dagar bevittnat och, måhända framför
allt, den rigtning af menniskans spekulationsanda, som blifvit
en följd af vetandets så oerhörda framsteg.
Under Fransyska Kejsare-rikets lysande period, vilsefördes måhända
mången att tro, det ett universalvälde sådant som det Romerska
eller Caroli Magni åter med något sken af fasthet skulle kunna
beslå, men man erinrade sig oj då att Europa hade icke blifvit stillastående
i kultur och vetenskaper, man erinrade sig icke att det var
ej i den mäktige Kejsarens hand som herraväldet på håfven förefanns;
— och hvad blef också följden?
Det var ingalunda den Spanska patriotismen eller de Ryska isfälten
som besegrade den stora härföraren, ehuru bidragande orsaker
dertill; nej! det var det felaktiga systemet för krigens förande,
med andra ord: det var underlägsenheten på hafvet, som gaf utslaget.
Visserligen kan man säga, att Europas öde afgjordes på Leipzigs
och sednare på Waterloos’ slätter, och detta är så tillvida sanning,
att dess slutliga öde, om man så vill, der afgjordes; men detta
öde grundlädes i Toulon, vid Ouessant, vid Camperdouen, vid.
St. Vincent, vid Abuchir, vid Trafalgar och vid Köpenhamn.
Detta kan icke af någon som äger minsta kännedom om verldshändelserna
och deras resultater bestridas, men man har derå ej
gjort det afseende det förtjena!', ty huru eljest förklara att de lie
-
Den 11 Mars c. m.
207
sta Europeiska makter för tiotal af är efter dessa utomordentliga händelser,
icke sökt förekomma dylika för framtiden?
Alt man i England skulle vara högst belåten med ett sådant
sakernas förhållande är lätt begripligt, ty de Engelska statsmännen
hade sedan århundraden insett, att genom ett ihärdigt vidhållande
af det en- gång antagna systemet alt egna alla landels krafter lill,
och leda national-andan uteslutande åt det föresätta målet, herraväldet
på hafvet, skulle förr eller sednare detta mål hinnas, och deraf
kunna följa äfven herraväldet öfver fasta landet.
Visserligen hade Brittiska folket en härd kamp att bestå emot
den under det stora kriget mäktiga fienden, och mer än en gång
syntes faran vara stor och öfverhängaitde, men de omätliga resurser
ett sjöfarande och handlande folk äger framför andra, blefvo Atbions
frälsning.
När man fördomsfritt skärskådar förhållandena under förenämnde
tidsperiod, och jemför dem med hvad de blifvit sedan den tiden
genom konsternas framsteg, företer sig ovillkorligen den sanning,
att örn öfverlägsna krigsfloltor dä kunde åstadkomma sådane undransvärde
resultater, hvad kunna de icke nu åstadkomma?
Den öfverlägsenhet som Stor-Brittanien genom sin väpnade sjömakt
lillvällade sig öfver andra folk, verkade dock i allmänhet icke
direkte, de förlorade sjöslagen föranledde visserligen för Frankrike,
Holland, Spanien och Danmark stora förluster för handeln, ja den
snart sagt tillintetgjordes, men dervid förblefdet. Flottorna och synnerligen
de större skeppen kunde icke användas utom sin verkningskrets,
sä vidsträckt den ock kunde anses; men huru månne nu förhållandet
skulle blifva vid ett inträffadl, icke sjökrig, denna definition
passar ej mera till tiden, utan vid ett blifvande krig, ty alla
större krig i Europa blifva hädanefter sjökrig?
Vid besvarandet af denna fråga, torde det icke vara otillständigt
alt taga i betraktande hvad af krigsfloltor, oheräknadt deras
nytta dels i strider på hafvet dels att beskydda handeln, fordom kunnat
uträttas.
Det visar sig då, och historien mäste härvid ovilkorligen vara
ledaren, att krigsfloltor, om än aldrig sä stora och om än aldrig så
väl anförde, dock icke kunnat tillvägabringa några sådana resultater
sorn omedelbarligen ledt till länders eröfring eller nnderkufvande;
undantagen äro åtminstone få; fästningar hafva måst gifva vika, öar
hafva blifvit eröfrade, släder hafva blifvit uppbrände, och kuster understundom
härjade, ty der skepp och fartyg flyta och kunna röras,
finnes icke något af menniskohand uppbygdt som dem kan emotstå;
men dessa voro målen för deras förstörelseförmäga, ty till hjertat af
något land kunde de icke intränga, d. v. s. till hjertat af något
land kunde icke någon flotta af sådan betydenhet intränga, att våda
för landets sjelfständighet uppkom.
Der en större flotta kunde agera, såsom vid Köpenhamn ar
1807, blef utgången ingalunda tvifvelaktig. Det inkast skulle möjligen
kunna göras, alt skärgårdsflottor, eller flottor af grundgaende
fartyg, hafva i alla tider, sedan sådane byggdes, kunnat intränga i
skärgårdarne och på floderna och således varit i tillfälle bidraga till
208
Den 11 Mars e. m.
länders eröfring; men så hvarken är eller har förhållandet varit;
skärgårdsfartyg, sådane de ännu byggas och förefinnas, äro visserligen
af stor nytta och användbarhet, men icke kunna de tillvägabringa
något så stort resultat, som att bidraga till rikens och länders
eröfring, utan att af stora skepp understödjas.
Det är ångkraften, använd på fartyg, i förening med den höga
grad af fullkomlighet, hvartill artilleriet i våra dagar hunnit, som
gifvit sjövapnct den oerhörda öfverlägsenhet i hänseende till verldshändelserne,
som våra förfäder icke anade, och som, när profven
en gång komma att afläggas, troligen skall förestafva verlden lagar.
Så länge flottor, sammansatte af stora skepp, icke annorlunda
kunde röras än medelst vinden, och af mindre, genom åran, kunde,
som redan är anfört, icke i allmänhet något farligare för kontinental-makter
hända, än att en eller annan fästning eller stad förstördes,
och detta vanligtvis med stor uppoffring å den anfallandes sida.
Nu är förhållandet annorlunda; de största skepp, biträdde af
ångfartyg, hindras icke mera att intränga i de trångaste farvatten,
blott de hafva tillräckligt djup, och skärgårdsfartygen, fra indrag ne af
ångfartyg, förflyttas lätteligen från en krigsteater till en annan, men
framför allt annat är det de stora effektiva ängkrigsfartygen, som
kraftigast kunna medverka vid krigsföretagen, de må vara riglade
mot flottor, fästningar eller kuster.
Visserligen vitsordar historien, att landstigningar äfven fordom
någon gång företagits från stora flottor, hvaraf följden blifvit, dels
fred, dels ockupation, såsom t. ex. då Carl X ll landsteg på Seeland,
Engelsmännen i Egypten under Abercrombie och Fransmännen före
dem under Napoleon Bonaparte; men hvarken på Seeland eller i
Egypten kunde med de stridskrafter der förefnnnos, göras något sådant
motstånd, att segren skäligen kunde bestridas de anfallande, och
vid sådant förhållande var flottan mera att betrakta som ett transportmedel,
än anfallsvapen.
Om Engelsmännen råkat i krig med det Himmelska riket för
50 år tillbaka, så är väl möjligt att några kuststäder blifvit eröfrade,
att Chinesiska handeln blifvit förstörd och t. o. m. att alla flodmynningar
blifvit spärrade; men icke hade de slutliga fredsvilkoren blifvit
föreskrifne i rikets andra stad ombord å ett stort krigsskepp,
och till följd af sjövapnets öfverlägsenhet emot ett land till en stor
del omgifvet af hafvet och genomskuret af floder och kanaler.
Hvem skulle väl för 50 år sedan trott att linieskepp skulle
kunna operera i floden Yang-Tse-Kiang, och slutligen gå upp ända
till Nanking? det är ångan, endast och allenast ångan, som åstadkommit
dessa snart sagdt otroliga i östern timade händelser. Beväpnade
eller s. k. krigsskepp hafva sedan mer än 200 år .tillbaka ägt
en stor offensiv och en icke obetydlig defensiv förmåga.
Denna offensiva förmåga är nu genom ångans användande på
sjelfva fartygen blefven förskräcklig, i det de erhållit det enda de
tillförene saknade, eller rörlighet oberoende af vinden, jemte förmåga
att framgå emot densamma och in uti de trångaste skärgårdar.
Detta gäller för alla sorter fartyg, så väl små som stora, ehuru det
egent
-
Den 11 Mars e, m.
209
egentligen är de sednare som vunnit mest genom ångsystemet, hvarigenom
de blifvit de mest fruktansvärda vapen, som ännu af menniskan
kunnat åstadkommas.
Hvad jag nu anfört om krigsflottors öfvervägande inflytande på
krigens utgång, kan i allmänhet tillämpas för alla länder i Europa;
likväl göra lokalförhållanden härutinnan en icke obetydlig skiljaktighet;
så inses t. ex. lätteligen, att sjövapnet är för Frankrike, Ryssland
och Danmark vigtigaré än för de flesta Tyska staterna; men
alt inga länder i Europa äro i så stort behof af en stark och väl
organiserad sjömakt för sitt försvar som StorBrittanien och Skandi
navien.
I StorBrittanien har också detta vapen sedan sekler tillbaka
varit föremål för nationens högsta omtanka. I Sverige har förhållandet
beklagligtvis icke varit sådant. De orsaker, som föranledt detta
för fäderneslandet olyckliga förhållande, hafva stundom varit af
politisk natur, stundom af enskild.
Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här ingå i noggranna undersökningar
för att utforska de dolda driffjädrarne härför; jag åtnöjer
mig derföre med att endast som min mening yttra: att om
utrikes handeln varit hvad den bordt och kunnat vara, så hade
Svenska krigsflottan efter alla anledn:r icke nu stätt tillbaka för någon
makt i Europa, måhända med undantag af England.
Sedan jag nu yttrat mig om sjövapnet i allmänhet, utbeder
jag mig få fästa H. R. o. Ad:s uppmärksamhet för några ögonblick
på den mera speciella frågan om stora skepps företräde framför
smärre.
Jag tvekar då ingalunda att uttala den öfvertygelse, att hufvudsakligasle
afseendet vid bestämmandet af flottans styrka, bör fästas
å de större skeppen eller fartygen, namnet gör föga till saken;
ty det är redan anmärkt, att det är dessa som dragit mesta fördelen
af ångsystemet och derigenom vunnit en så stor öfverlägsenhet
öfver alla mindre fartyg.
Det har visserligen blifvit sagdt, att till följd af bombkanonsystemet,
skulle stora skepp lätteligen af mindre kunna förstöras, och
att dessa sednare uteslutande böra bilda landets sjöförsvar.
Jag åberopar så gerna erfarenheten och historien, öfvertygad
derom att dä icke blifva vilseledd i mitt omdöme; men här nödgas
jag erkänna, att ingen erfarenhet, ingen historisk grund hvarken
för eller emot är att tillgå, d. v. s. då frågan rörer bomhkanonernes
användande i sjöslriderne, skepp emot skepp, dessa må nu hafva
varit stora eller små.
Erfarenheten deremot, hvad beträffar stora skepps öfverlägsenhet
emot smärre, är omätlig, och detta måste så vara, det stora
skall alltid undantränga, krossa tillintetgöra det mindre, då förhållandena
för öfrigt äro lika, d. v. s. då de stora äro rörliga och försedda
med samma artilleri som de smärre, hvartill kommer deras
vida större förmåga att kunna emotstå projektilerne.
Då nu den s. k. skrufpropellern utom allt tvifvel kan användas
på alla sorter krigsfartyg, ligger äfven deruti ett skäl för större
3 H. ’ 14
210
Den 11 Mars e m.
fartygs nytta för fäderneslandet, enär redan färdigbyggda skepp till
ångfartyg kunna förändras.
Ingen erfaren krigare skulle väl vilja begagna vapen, de der
vore till beskaffenhet underlägsne fiendens, och icke bör det för någon
vara obekant, att alla sjömakter, utan undantag, endast och allenast
grunda sina sjöförsvar på flottor af stora skepp. Om ej vi
vilje lyssna till förnuftets och erfarenhetens gemensamma stämma,
så göra våra fiender det nog; de skola icke försöka anfalla Sverige
med en flotta af kanonslupar eller kanonjollar!
Mycket skulle ännu kunna anföras för nödvändigheten af en
stark och väl organiserad sjökrigsmakt och nyttan och behofvet af
krigsfartyg till Svenska kusternas försvar; men det redan anförda
torde vara nog, då jag vågar tro att hvarje sann fosterlandets vän
lika med mig inser denna nödvändighet. Icke heller vill jag klandra
att olika äsigter om materielen fordom förefunnits; nu kunna de
likvist svårligen ursägtas, och detta gäller ingalunda endast för män
af yrket, förhållandet är nu i sanning vordet så enkelt och tydligt,
att det icke behöfves vara sjömän för att inse, att båtar är ett sämre
försvar än skepp, att det mindre måste i striden gifva vika för
det större.
Jag har vid ett annat tillfälle yttrat, att i sjöförsvarets fullkomlighet
ligger en af grunderne för Sveriges sjelfständighet. Jag upprepar
här dessa ord. Jag hänvisar till fäderneslandets historia och
frågar om någon med den bekant kan annat än erkänna, att det
hvarit flottan som mer än en gång frälst detta älskade fädernesland
frän undergång?
Slutligen vill jag, såsom stöd för nödvändigheten att stora skepp
erfordras för Sveriges sjöförsvar, anföra en mans ord,, hvars erfarenhet,
fosterlandskänsla, förmåga och insigter ingen lärer vilja jäfva.
Det hände sig nemi. att för 19 år sedan efter en slutad expedition
med skärgårdsfartyg, företagen för att praktiskt utröna desse fartygs
användbarhet i alla möjliga fall, så vidt sådant inom skärgården
kunde ske, att framlidne H. Ex. Gr. Platen, som inbjudit alla expeditionen
följaktige officerare till middag, vid detta tillfälle yttrade
dessa märkliga ord: ”Jag har varit af den mening, att Sveriges
kuster lämpligast och säkrast skulle kunna försvaras endast och allenast
af skärgårdsfartyg, i förening med ångfartyg, men efter den
expedition, som vi gjort tillsammans, och de rön som med dessa
fartyg under expeditionen anställts, har jag så till vida ändrat min
tanka, att jag anser det Sveriges kuster icke annorlunda kunna försvaras,
än med alla sjövapnen i förening, från linieskeppet till kanonjollen.
”
Dessa voro de sista ord den oförgätlige Platen yttrade rör:de
försvaret af det land, som var honom så kärt, och hade han fått
lefva, lider det icke tvifvel, att sedan hans älsklingsföretag blifvit
fulländadt, hans alla bemödanden blifvit riktade derhän, att kunna
upprätta det då till förfall lutande sjöförsvaret.
Detta styrkes än ytterligare af hvad han till mig yttrade, då
jag af honom tog afsked. Han sade: ”Helsa edra kamrater i Carlskrona
och säg dem, alt hvad jag sade härom dagen, var mitt testa
-
Den 11 Mars e. m.
211
mente, min yttersta vilja; Gud välsigne eder, jag återser er aldrig
mera.” Dessa ord inpräglades så i mitt minne, att jag skulle kunna
aflägga ed uppå, att de äro desamma sorn yttrades.
Kort härefter gick den olyckliga aningen i fullbordan.
Att en sådan man, som Platen, ändrade sin en gång fattade
åsigt om rättaste sättet att försvara fäderneslandets kuster, är ett
icke ringa stöd, åtminstone för mig, att lika med honom utropa:
Sveriges kuster måste försvaras med alla sjövapen i förening, från
det stora skeppet (ill kanonjollen!
Denna Plåtens förändrade åsigt var ingalunda något löst hugskott,
han var icke den som byggde systemer på sådana. Nej, han
hade med den skarpsinnighet, som var honom egen, bedömt förhållandena
sådane han sett dem, och han kom till följd deraf till
det resultat vi redan veta.
Bland de storverk, som förevigat den oförgätlige mannens
namn, torde det icke vara det minsta, att han sålunda innan sin
död sökte utvisa den väg, som hans efterkommande hade att följa.
Frid vare med hans aska!!
Efter detta yttrande hördes åtskilliga bifallsrop.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rud.: Då ministernför
sjöförsvaret yttrat, att man ej behöfver vara man af yrket för att
bedöma ifrågavar. sak, är det med så mycket mera trygghet jag vägar
yttra mig uti nu föredragna ämne. Frih. Tersmeden har sagt,
alt han icke förstår den ifrågavar. saken. Denna bekännelse kunde
han hafva sparat sig, ty det finnér hvar och en af hvad han
yttrat. Frihm har yttrat, att striden om linieskepps- eller skärgårds-flottans
lämplighet för vårt sjöförsvar alltid väckt bekymmer
inom detta hus. Må så vara hos en och annan; men jag skulle
anse alt det alltid måste väcka tillfredsställelse alt män finnas nog
fosterländske och måne om iakttagande af sina åligganden, att de
uti ett för fäderneslandet så vigtigt ämne icke låta tillbakavisa sig
af obehagligheter och deraf, att de måste strida med inrotade fördomar.
Det ligger klart för en hvar, att vi vid frågan om vårt
sjöförsvar höra välja det vapen, som är mest ändamålsenligt i förhållande
lill de tillgångar, vi hafva att på detsamma använda. Frih.
Tersmeden har vidare funnit det oriktigt, att en representation vågar
sätta i fråga, att Konungens förslag ej alltid skola vara infalibla.
Jag hemställer till Frihm, hvartill en representation gagnar,
om den icke skall hafva skyldighet att pröfva de förslag, som från
Styrelsen inkomma. Jag vill instämma uti Hr Coijets utmärkta och
högst sakrika anförande. Man måste blott hafva sundt förnuft, för
att kunna inse förträffligheten af hans förslag. Man behöfver icke
vara en man af yrket, vid beräknandet af vara tillgångar, för att
inse, att äfven om vårt sjöförsvar grundas på ånga, måste vår uppmärksamhet
hufvudsakligast vändas åt den mindre eller skärgårdsflottan,
emedan vi icke hafva tillgångar till något aunat. Slutligen
har Frih. Tersmeden funnit det förunderligt, att R. o. Ad. skulle
på en sjö-officerares förslag våga sätta i fråga ofelbarheten af ett
14 *
212
Den 11 Mars e. m.
SlatsUtsk:s förslag till und. skrifvelse i afseende på flottans organisation.
En sådan ofelbarhet synes mig Utsk. med ganska ringa
skäl kunna tillräkna sig. om detsamma haft lika liten kännedom i
saken som dess ordf., hvilken varit nog upprigtig att genom sin bekännelse
tillkännagifva sin okunnighet. Frih. Gyllengranat har sagt,
att det ieke gifves någon enda stat, som grundat sitt sjöförsvar på
en mindre flotta och att Sverige aldraminst borde göra det. Hr
Coijet har uti sitt sakrika anförande vederlagt detta, då lian visat,
att det icke finnes någon stat, som har en så beskaffad skärgård,
ett sådant utanverk för sina kuster som Sverige och att det är sä
obekant för andra folk, att namnet icke linnes uti något språk.
Jag instämmer uti Hr Coijels förslag, och anhåller örn återremiss.
Hr Ehrenstam, Joh. Fredr.: Jag får till alla delar instämma
uti hvad nyss blifvit yttradt af Frih. Gyllengranat. Beträffande
det anförande, Hr Coijet 1111 afgifvit, och hvilket på det högsta förvånat
mig, tror jag, att R. 0. Ad. derpå bör göra det afseende,
Frih. Tersmeden föreslagit. Skulle^ emot min förmodan, något särskildt
afseende på Hr Coijets anförande göras, så får jag anhålla, alt
detsamma mätte få hvila på bordet och mig dymedelst beredas tillfälle
att fullständigt besvara detsamma. Jag anser detta anförande
innefatta så många, örn icke fullkomligt oriktiga uppgifter i sjövetenskapen,
åtminstone fullkomligt stridande med den erfarenhet, jag
under 30-årig tjenstetid förvärfva!, hvarföre jag tror, att detta anförande
bör närmare skärskådas. Då likväl min öfvertygelse är, att
Hr Coijets anförande icke kommer att föranleda till någon förändring
uti StatsUtsk:s förslag, så, och med det jag afslår från anhållan
om bordläggning af Hr Coijets anförande, får jag till Utsk:s belänk.
yrka bifall.
Hr Rå f e 11, Anton: Jag beklagar, att Hr Coijet framkastat ett
tvisteämne, som jag trott vara utkämpadt. Då jag emellertid nu
icke är beredd att besvara Hr Coijets långa anförande, önskar jag
alt instämma med Frih:ne Tersmeden och Gyllengranat.
Gr. von Platen, Baltzar: Jag hade icke ämnat deltaga i
den tvist, som här uppstått om linieflottans företräde framför skärgårdsflottans,
icke derföre att jag icke gillar i hufvudsaken, hvad Hr
Coijet anfört, utan derföre, att jag icke ansett detta tillfälle vara det
mest lämpliga, för fortsättande af en dylik tvist. Jag har nu, likasom
dä jag tillförene yttrat mina tankar i ämnet, ansett mig böra
tillkännagifva dem af farhåga, alt ett stillatigande möjligen skulle
kunna tydas derhän, som skulle jag frångått hvad jag förut tänkt
i saken, oeh af sådan anledn. har jag trott mig böra afgifva en reservation
emot en sådan tydning. Det är för resten egentligen emot
2:ne här under diskussionen framställda satser, jag önskar reservera
mig. Den ena af dessa satser är, att man synes vilja låta påskina,
att ångans tillkomst lnifvudsakligast och uteslutande gagnat det
större försvaret eller skeppen. Det är en sats, hvilken jag icke kan
medgifva; ty jag anser ångans kraft och bombkanoner hafva varit af
största vigt för sjöförsvaret, men jag anser äfven, att det varit af li
-
Den 11 Mars e. m.
213
ka mycken vigt för skärgårds-försvaret, som för de större fartygen.
Det är visserligen sannt, att genom anbringande af ångkraft å de
större fartygen, göras dessa mera oberoende af de ojemna vindar,
som vanligen råda i skärgårdar; men för hvar och en, som vänder
sina tankar derå, bör äfven vara tydligt, att skärgårdsfartygen blifvit
gjorda mera rörlige än förut, då de äga alt till sitt fortskaffande påräkna
ångfartyg, och då man talar om användandet af ångkraft såväl
på linieskepp som fregatter samt dermed förutsätter, såsom här
blifvit uppgifvit, att dessa fartyg skola ogenerad!, röra sig i den
Svenska skärgården, så hemställer jag till hvar och en, som tagit
närmare kännedom om våra skärgårdar, och om andra lärer väl
här icke vara fråga, huru lätt det är att, om fartyg göras af 160
ä 180 fot i längd, med dylika röra sig fram och tillbaka och uti
alla rigtningar. Den andra satsen, mot hvilken jag velat reservera
mig5 innefattar ett påstående, att Sverige eller snart sagdt hela verlden
skulle grunda sitt försvar på sjöförsvaret; och jag måste erkänna,
att jag icke kan tillskrifva arméen den ringa vigt, som den värde
talaren velat densamma tillegna. Några smärre anmärkn:r skulle
jag önska att göra; men vill nu inskränka mig dertill, att då
man talar om användande af större ångfartyg, önskar jag, att de
icke mätte byggas så stora och djuptgående, att de icke kunna ingå
i våra skärgårdars flesta farvatten, hvarigenom en stor del af den
utaf dem påräknade nytta går förlorad.
Frih. Gyllengranat har slutligen citerat ett yttrande, som, om
jag icke annorlunda kan upptaga det, då det anförts såsom afgifvet
man och man emellan, jag likväl icke likgiltigt kunnat afhöra. Jag
måste emellertid af nyssnämnda skäl inskränka mig till att endast
fästa uppmärksamheten på en liten brochur, som måhända tillvunnit
sig någon uppmärksamhet, då den år 1828 utgafs af den person,
som här blifvit omnämnd, och jag lemnar åt hvar och en, att
draga de slutsatser, han af samma arbete finner lämpligt att göra.
Hr von Troil, Sam. Gust.: Jag har begärt ordet icke för
att deltaga uti den strid emellan stora och lilla flottans företräde
sins emellan, som här åter uppblossat, utan derföre, att jag af en
värd talare, Frih. Gyllengranat, hört yttras satser så vådliga och i
min tanka så grundfalska, att jag icke stillatigande kan dem förbigå.
Frilen har nemi. sagt, att herraväldet på hafvet bereder herraväldet
till lands. Jag skulle på det högsta beklaga, om denna
sals vore sann, ty i afseende på flottan kan Sverige icke mäta sig
med Ryssland eller England, och skall Sveriges sjelfständighet och
oberoende derföre vara osäkert, derföre vara af fiender hotadl? Något
hvar torde finna, att Sveriges hufvudsakliga försvar måste vara
grundadt på landlarméen, och sjöförsvaret eller flottan måste deruti
till icke ringa del ingå; men vi må använda huru stora tillgångar
som helst på ordnandet af vårt sjöförsvar, så tviflar jag, att vi ensamt
med detta försvar kunna afhålla fienden från våra gränsor i
händelse af ett krig. Det är då landtarméen skall tillintetgöra hans
landstigningsförsök, och jag kan icke annat än på det högsta protestera
mot en sats, sådan som denna af Frih. Gyllengranat uttala
-
214
Den II Mars e. m.
de. I sammanhang härmed har blifvit anmärkt, att England och
Skandinavien äro framför alla andra länder mest i behof af stora
flottor. Jag erkänner vigten af en så betydlig flotta, som våra tillgångar
möjligen kunna tillåta för skyddandet af vår handel och för
att så mycket möjligt är bidraga till landets försvar; men jag tvifIar,
att i detta fall Sverige kan mäta sig med England i fråga om
krigsfartyg. Man har slutligen sagt, att alla krig hädanefter skola
blifva sjökrig. Delta kan visserligen vara sannt så till vida, som de
makter, hvilka äfven hafva kustländer, komma att till en viss del
deltaga uti sjökrigen på kusterne, men att de fleste krigen afgöras
på fasta landet och icke på sjön, tror jag ingen vill bestrida. Jag
för min del tillstyrker bifall till lltsk:s förslag i denna del, derföre
att jag anser den föreslagna und. skrifvelsen vara så försigtigt sammansatt,
som behofvet påkallat, och Utsk. i öfrigt iakttagit hvad det
bordt. Utsk. har nemi. icke ingått uti pröfning af den utaf K. 51.
framställda plan, utan endast yttrat sig om de anslag, som för uppbyggande
af fartyg varit för tillfället begärda.
Hr Lefrén, Joh. Pehr: Sällan har jag vid föreg:de riksd:r
tagit mig friheten deltaga uti striderne emellan stora och lilla flottans,
hvilken strid nu synes vilja åter uppblossa. Afven nu vill jag
endast med några fä ord vidröra denna fråga. Jag tror att de stridande
partierna göra bäst att iakttaga en viss fördragsamhet med
hvarandras åsigter, åtminstone bör ingendera tillmäta sig förmågan
att med sitt vapen ensam afvärja fiendtliga landstigningsförsök.
För min del tycker jag, att sä kunniga och skicklige sjöofficerare,
som de hvilka i denna strid deltagit, borde kunna inse, att sjövapnet
ändå alltid mäste blifva ett sekundärt försvarsmedel för hvad land
som helst. Efter man nu skall uttala sin öfvertygelse, så anhåller
jag att få säga min, som är, att så länge landtarméen icke är i det
skick, som erfordras för att fullt rustad kunna möta fienden, så länge
lönav det ej, att kosta mycket på flottan. Sätt den förra på en
fullständigt ordnad fot, och jag åtager mig att försvara landet äfven
om det icke skulle finnas någon enda åra att tillgå.
Härtill yttrade många ledamöter bifall.
Frih. Tersmeden: Det är verkligen ganska svårt för den,
som icke hör till någotdera vapnet, utan helt enkelt är svensk medborgare,
att kunna afgöra den fråga som nu diskuteras. Jag skulle
derföre tro det bästa vara, att icke inlåta sig vidare i striden om
stora och lilla flottans företräden, utan hålla sig vid den föredragna
punkten af StatsUlsk:s betänk, ronde 5:te hufvudtiteln. Berörde strid
har gått längre, än jag i början förmodade den skulle göra. Ty
det är icke nog med att stora och lilla flottan kommit i handgemäng,
utan äfven landtarméen har deri blifvit inblandad af Hr von
Troil, fastän det är fråga om att pröfva de under 5:te hufvudtiteln
äskade anslagen. Lika med Hr von Troil anser jag vårt landtförsvar
vara af högsta vigt, men med vårt insulära läge bör man också fästa
nästan lika mycken uppmärksamhet åt vårt sjöförsvar. Jag kan
derföre icke undertrycka den åsigten, att jag finner det vara olämp
-
Den 11 Mai s e. m.
215
ligt att, på sätt Hr vou Troil gjort, komma fram med Frågan om
landtförsvaret, under det vi diskutera frågan om anslag till flottans
behof.
Hr von Troil, Sam. Gust.: För min del finnér jag det vara
särdeles olämpligt af Frih. Tersmeden, att använda det ordet
”olämpligt,” om hvad jag yttrat. För öfrigt tror jag, att huru vi
än må ordna sjöförsvaret samt huru mycket vi må kosta på detsamma,
så lära vi dock icke mäkta afhålla fienden från att landsätta
trupper och härja landet, sä länge vi icke hafva en landtarmé
så organiserad att den, i samma ögonblick Henderne söka intränga
inom våra landamären antingen till lands eller från sjön, kan på
ett tillbörligt sätt tillbakavisa dem.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Som jag hvarken hörer till
landt- eller sjöförsvaret, torde några få af mig yttrade ord kunna
anses temligen opartiska. Den strid, som här nu uppstått, torde
väsendtligen härröra deraf, att man tillåtit sig göra nya motioner
under det att man öfverlägger om dem, som redan blifvit gjorde
och om aflåtna K. proposir, som R. St. hafva att pröfva. Pä f. m.
lingö vi en hel plan ang:de landtförsvaret och nu på e. m. hafva
vi fått en dylik för sjöförsvaret. Derförutan hafva vi en motion,
som rörer artilleri-väsendet, hvilande på bordet. Af allt detta har
handt, att lilla flottan råkat i strid med den stora, hvarefter båda
anfallits af landtarméen och slutligen har StatsUtsk:s ledamöter råkat
i strid med hvarandra. Om detta får fortfara, så lära vi väl
slutligen alla råka i strid med hvarandra. För att nu komma ifrån
detta och komma till ett allmänt fredsslut, så hemställer jag om
icke de stridande ville samfäldt nedlägga vapen, och att Hr Gr. o.
Landtm, måtte få framställa propos. på StatsUtsk:s förslag i denna
punkt, så att vi kunde få komma vidare.
Detta anförande föranledde många bifallsrop.
Hr Coijet: Jag beklagar att denna goda sak i mig fått en
dålig försvarare på delta rum, då jag icke är någon talare. Dessutom
har jag med verklig ledsnad förnummit, att en talare ansett
det anförande jag nyss uppläste hafva varit bittert. Emot detta omdöme
får jag reservera mig. Mitt syftemål dermed har alldeles icke
varit sådant, utan har jag endast uppträdt derföre, att jag kände
mig af min pligt uppmanad, att yttra mig i den syftning anförandet
utvisar, då ingen annan syntes vilja göra det. Striden emellan stora
och lilla flottan har länge pågått, och att den ännu icke är slut,
bevisas bäst af de skiljaktiga meningar bland män af vapnet, som
här försports. För min del vidhåller jag fortfarande mina yttrade
åsigter, då jag icke funnit mig vara i någon punkt vederlagd. En
talare, chefen för sjöförsvars-depart., har sökt visa de stora fördelar,
som en stark linieflotta medförer, och jag vill visst icke bestrida hans
resonnement; men frågan lärer väl här egentligen vara om detta öfverensstämmer
med Sveriges tillgångar, om det för det närvar, är
lämpligt att använda alla de medel, som landet kan vilja gifva åt
sjöförsvaret, till linieskepp. Efter min öfvertygelse vore det att ka
-
21 ö
Den 11 Mars e. m.
sta bort dessa medel. Ty om krig inträffade, fruktar jag man skulle
finna att de flesta af våra linieskepp äro uti obrukbart skick,
och om man närmare undersöker de bästa af linieskeppen, sä torde
de erfordra omkring 200,000 r:dr för att sättas på fullständig krigsfot,
och om alla 10 skola iståndsältas, erfordrades dertill åtminstone
en million r:dr b:co. Jag kan icke underlåta att fästa mig vid
ett yttrande, att uppfinningen af bombkanoner icke skulle hafva något
särdeles inflytande på frågan. För min del tror jag att denna
uppfinning just gjort en revolution inom sjövapnet. Att påstå det
dessa bombkanoner, serverade från skärgårdsfartyg, icke skulle hafva
någon verkan på så stora trädblock, som linieskepp, synes mig förunderligt.
Den comité, som år 1824 utsågs i Frankrike för alt göra
försök med den Paixhanska uppfinningen, hvilken var det första
försöket med bombkanoner och som hade till mål för försökens anställande,
erhållit ett gammalt linieskepp, yttrade bland annat: ”att
det föreslagna vapnet är af en så förstörande verkan, att det försäkrar
den nation om segern, som först antager det, och att det medför
en stor förändring uti sjöförsvaret. Effekten har varit förskräcklig
och sådan, att man tror att om en eller 2 bomber springa på
ett fartyg, skulle en sådan explosion derstädes uppkomma, att besättningen
åtminstone hindras frän att försvara skeppet; att om explosion
inträffade i vattengången, vore skeppet utan all fråga blottstäldt
för att sjunka.” Vidare yttrar kommissionen: ”att bombkanoner böra
användas på skepp, kanonslupar och ångfartyg och att skepp af
hvad storlek sorn helst på 900 å 1500 alnars afstånd aldrig skulle
hålla ut emot ett med sådane piecer bestyckadt batteri”. Denna
kommission utgjordes af 17 personer af högsta och högre graderne
inom Franska flottan. Jag vädjar dessutom lill de artilleri- och sjöofficerare,
som öfvervarit inom Sverige gjorda försök att med bomber
beskjuta om icke linieskepp, åtminstone Iinieskeppssidor liknande
skottaflor, huruvida de icke äro af samma mening. Att linieskepp
kunna taga sig fram på floden Jangtsekiang är visserligen
sannt, men det torde hafva kommit deraf, att Chineserne icke hade
några kanonslupar med borabkanoner att möta dem med. Hvad
StorBrittanien beträffar, så har denna makt en mängd dyrbara kolonier,
för hvars bibehållande åt moderlandet samt skyddande i öfrigt
frän fiendtliga anfall det hehöfver en högst betydlig flotta af stora
fartyg. Men Sverige bar ingen koloni och behöfver således ej för
sådant ändamål hålla sig stora skepp. Sverige behöfver först länka
på huru det skall försvara sig innan det tänker på något anfallskrig;
och för försvaret är, efter min öfvertygelse, skärgårdsfartyg vida
lämpligare. Hr Lefrén har sagt, att de medel, som äro i fråga att
anslås, bättre kunde användas pä landtarméen. Utan att vilja ingå
i bedömmande af denna sålunda uppkastade nya fråga, vill jag blott
hafva den äran anmärka, dels att jag icke åsyftat erhållande af nya
anslag, utan blott huru det hittills varande anslaget skulle kunna
bäst disponeras, dels ock att en väl organiserad skärgårdsflotta är en
god hjelp åt arméen. Hela den strid, såsom man kallat det, hvilken
här pågått, härrör egentligen derifrån, att SlatsUtsk. uti sitt förslag
till und. skrifvelse användt sådana ordalag, hvaraf man kunde
Den 11 Mars e. m.
förmoda, ali det ville medgifva elt forlsall användande af linieskepp
för vårt sjöförsvar; och det är emot en sådan åsigt, som
jag ansett mig af min öfvertygelse uppmanad att uppträda.
Många ledamöter ropade på propos.
Hr Munck af Rosenschöld: Hr Ehrenslams begäran, det
Hr Coijets anförande måtte få hvila på bordet, mäste jag såsom
grundlagsvidrigt motsätta mig. Detta anförande är afgifvet i anledn.
af StalsUlsk:s förevar, betänk. ang:de 5:te hufvudtileln och
torde således, i händelse detta betänk, återremitteras, böra få åtfölja
återremissen.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, hemställde
Hr Gr. o. Landtm, om R. o. Ad. bifölle hvad StatsUtsk. i inledningen
till utlåt. N:o 74, i afseende på planen för sjöförsvaret
föreslagit.
Denna propos. besvarades med stanka Ja, blandade med nej;
hvarpå Hr Landtm, förklarade, det han trott sig finna att Ja härvid
varit öfvervägande.
Hr Munck af Rosenschöld, begärde votering.
I anledn. häraf yttrade Hr Gr. o. Landtm., att R. o. Ad.
torde linna, att vid den begärde voteringen Ja-propos:n borde innefatta
bifall till Utsk:s förslag, men att, hvad Nej-propos:n beträffade,
Hr Coijet afgifvit ett särskildt förslag till propos., hvarjemte
han dock vilkorligen yrkat att ifrågavar. punkt måtte återremitteras,
samt den ledamot, som instämt med honom, äfven
hade yrkat återremiss.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag tager mig friheten fästa
Hr Gr. o. Landtm:s uppmärksamhet derå, att Hr Coijet i sitt
anförande yttrade att han önskade återremiss af förevar, punkt
uti betänk, endast i den händelse att Hr Gr. o. Landtm, förklarade,
att han, på grund af 69 § Reg.F., funne StatsUlsk:s redaktion
af denna punkt icke förr än efter föregången återremiss kunna
förändras. Jag får således anhålla, att Hr Gr. o. Landtm,
ville derom yttra sig och att jag derefter måtte åter få ordet.
Hr Landt ra. förklarade, alt han, då ifrågavar. punkt icke
rörde statens reglerande, ansåg sig icke vara hindrad att framställa
propos. å det förslag lill und. skrifvelse, som af Hr Coijet
blifvit äskadt.
Frih. Tersmeden: Någon återremiss lärer här icke behöfvas,
enär det heror på R. o. Ad. alt bifalla, afslå eller med förändringar
antaga förevar, punkt af Stats-Utsk:s betänk., utan att
någon återremiss deraf behöfver föregå. Således torde Hr Coijet
eller hvilken annan ledamot som helst kunna påyrka, alt få sitt
förslag upptaget såsom kontrapropos.
Hr Munck af Rosenschöld: Jag har begärt ordet endast
för alt i anledn. af Hr Gr. o. Landtnns yttrande anhålla, det Hr
Coijets förslag lill redaktion af den ifrågakomne und. skrifvelsen,
måtte blifva kontrapropos.
218
Den 11 Mars e. m.
Upplästes till justering och godkändes följande voteringspropos.
:
Den, som bifaller hvad SlatsUtsk. i inledningen lill utlåt.
N:o 74, i afseende på planen för sjöförsvaret, föreslagit, voterar
Ja;
den det ej vill, voterar
Nej;
Vinner Nej, anses R. o. Ad. hafva, med anledning af förenämnde
plan, beslutat, all R. St. böra till K. M. i und. yttra:
Alt enär Sveriges tillgångar icke medgifva ett sjöförsvar,
grundadt på linieskepp, vare sig med användandet af ångkraften
till desammas framdrifvande antingen såsom auxiliärt eller hufvudsakligt
medel eller på gamla viset, utan denna krafts biträde,
de beståndsdelar, hvaraf detta försvar isynnerhet synes böra utgöras
och hvartill de af R. St. anslagne medel böra användas,
deremot, af många skäl, förnämligast måste grunda sig på en talrik
väl sammansatt, väl utrustad och öfvad skärgårdsflotta, försedd
med tillräckligt antal passande bogseringsångfarlyg och sedan, så
långt tillgångarne medgifva, ett lämpligt antal sjögående segeloch
ångfartyg, de förra dock icke öfver fregatts och de sednare
icke öfver korvetts storlek.
Medan denna voteringspropos. utskrefs för alt blifva anslagen,
anmälde sig och yttrade:
Hr Munck af Rosenschöld: Då votering är begärd, torde
den i enlighet med grundlagens föreskrift böra genast företagas.
Jag anhåller derföre att den nu måtte få börjas.
Sedan voteringspropos:n hunnit utskrifvas och anslås, företogs
voteringen och vid dess slut befunnos rösterne hafva utfallit,
som följer:
Ja — 64.
Nej — 26.
Pröfniugen af de återstående delarne af StalsUlsk:s utlåt.
N:o 74, uppskjöts till nästa plenum.
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från Utsk:n inkomne
mern., belänk:n och utlåtm, nemi. från
Constitut ion s-Utskottet:
N:o 3, ang:de en af StatsUtsk. framställd anraärkn:s-an!edn.,
i följd af åtskilliga omständigheter vid inköpet af Ovenska faktoritomten
på Kungsholmen i Stockholm till ny lokal för mynt- och
kontroll-verken;
Lag-Utskottet:
N:o 25, i anledn. af väckt motion om förändring i Kongl,
förordmn d. 29 Juli 1812 ang:de åtskilliga omständigheter, som
böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistoriernes utslag;
Den 11 Mars e. m. 119
N:o 26, i anledn. af K. M:s nåd. propos. (N:o 15,) med
förslag till förorda. ang:de förlags-inteckning;
N:o 27, i anledn. af K. M:s nåd. propos. (N:o 56), med
förslag lill lag om aktiebolag;
N:o 28, i anledn. af väckt motion om bestämmande af lid
för vitesförbuds kungörande i kyrkorne;
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
N:o 44, i anledn. af väckt motion om vidtagande af åtskilliga
förändringar i nu gällande föreskrifter för skjutsningsbestyrels
utgörande;
N:o 45, i anledn. af väckte frågor om förändringar i resereglemente!;
N:o
46, i anledn. af väckte motioner om skyldighet för
resande att, vid reqvisition af skjuts, betala upphådningspengar;
samt
N:o 47, i anledn. af väckt motion om förhöjning af legan
för skjuts från Södertelje stad.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. 10 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Onsdagen den 15 Mars 1848.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades ett prot.utdr. för d. 11 dennes f. och e. m, samt
pleni-prot:n för d. 1 samt f. och e. m. d. 4 dennes.
Öppnades Hrr Electorers lista vid val af en ledamot i Bevilln.-  Utsk. efter N:o 311. Frih. af Ugglas, fullm. Gr. af Ugglas, Carl
Ludvig Fredrik; och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 2309. Hr af Dalström, Gustaf Jakob.
Hr af Dalström: Af för mig vigtiga skäl, nödgas jag afsäga
mig det förtroende, hvarmed R. o. Ad. behagat hedra mig, alt
vara ledamot af Bevilln.Utsk.; men jag anhåller lika vördsamt, att
likväl, under den tid tjensten mig det lillåter, få vistas vid riksdagen,
och att fä behålla min riksdagsmannarätt.
520
Den 15 M a r s f. m.
Öppnades jemväl Hrr Electorers lista vid val af en ledamot
alt i Const.Utsk. inträda under ordinarie ledamoten N:o 245,
Frih. Lagerfelt, Israel Carl Adam, beviljad 14 dagars ledighet,
räknad från d. 15 dennes: och befanns dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 139, Gr. Wirsén, Axel Emil.
Hr Gr. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att i deras
nästa sammanträde, dels lill följe af Hr af Dalströms afsägelse utse
en ledamot i Bevilln.Uisk., dels i anseende till Hr von Stockenström,
Carl Reinh. Polhem, beviljad 3 veckors ledighet, välja
en ledamot ali under denna ledighetstid i Allm. Besv.-och Ekon.-  Etsk. inträda.
Upplästes till justering och godkändes nedannämnde från
Exped.Utsk. inkomne förslag till R. St:s tind. skrivelser till K. M.
N:o 37, ang:de bildandet af ett nytt artilleri-batteri att förläggas
i Norrland;
N:o 38, ang:de godtgörande af förskottsvis utbetaldte understöd,
i anledn. af den sisth år i Christianstad inträffade eldsvåda,
samt
N:o 39, i anledn. af K. M:s nåd. propos., med förslag
ang:de handelsboks vitsord.
Frih. Gyllengranal, Carl Äng. Burchard: Då jag i
sista plenum uppträdde för att söka ådagalägga Sveriges behof af
en stark och effektiv flotta, gjorde jag mig skyldig till ett misstag
i afseende på ett siffertal, i det jag sade att ”det var för 29 år
sedan en hädangången stor man lill mig yttrade några märkliga
ord med afseende på Sveriges sjöförsvar”. Det var ej för 29 år
sedan, utan för 19 år sedan; ty det var 1829 i September månad,
hvilket stödes ytterligare deraf, att den ifrågavar. expeditionen
var 1829 och icke 1819. — I samma plenum anmärkte 2:ne
värde talare, att jag i mitt anförande skulle yttrat, det Sveriges
försvar uteslutande borde grundas på flottan. Jag gensvarade
ej då, emedan jag trodde alt möjligen några sådana ord skulle
händelsevis kunnat inflyta uti ett anförande, hasteligen sammanskrifvet;
men nu, då jag med uppmärksamhet åter genomläst
detta anförande, och deruti ej kunnat upptäcka ett enda ord,
hvaråt en sådan häntydning kan gifvas, så måste jag antaga alt
jag af dessa båda värde talare blifvit missförstådd. Jag gör detta
sä mycket hellre, som ingen kan högre än jag uppskatta nödvändigheten
af en armé — och en stark armé — för Sveriges
försvar. Jag förklarar tillika, att det är på den, som Sveriges sjelfständighet
ytterst heror; men jag vidhåller dock, att Sverige är i
behof af en stark och effektiv flotta. Det är dessa båda vapen i
förening som skola afvärja fiendens anfall på våra kuster och på
vårt land. De skola broderligt räcka hvarandra handen, till att
skydda och värna det älskade fäderneslandet; och icke må den
Den 15 Mars f. m.
221
äldre brödren misstycka, att den yngre vill med honom dela stridens
faror, för att försvara den gemensamma modren.
Fortsattes pröfningen af StatsUlsk:s utlåt. N:o 74, ang:de regleringen
af utgifterne under riksstatens 5:te hufvudtitel.
Dä härvid först förekom Utsk:s hemställan i fråga om definitiva
regleringen af de å denna hufvudtitel uppförde indclde
räntor, yttrade sig
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Då denna fråga lärer, enligt
de upplysningar som under sista plenum lemnades, redan vara
af de 3 öfriga Ständen afgjord, så är det utan ändamål att R. o. Ad.
återremitterar frågan. Men på det att R. o. Ad. måtte handla i
öfverensstämmelse med de tänkesätt, som det förra gången uttalade,
så anhåller jag att punkten måtte afslås. Då kommer grundsatsen
att vidhållas, men saken att i alla fall gå sin gång.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade, att han, då ifrägavar. hemställan
utgjorde en statsreglerings-fråga och nu första gången vore föremål
för R. o. Ad:s pröfning, ansåg sig, på grund af 69 § Reg.F.
icke kunna framställa propos. till afslag; hvarjemte Hr Landtm, erinrade,
att R. o. Ad. vid pröfningen af StatsUtsk:s utlåt. Nio 73,
bifallit hvad Utsk. i enahanda fråga, som den nu förevar., hemställt.
Hr von Hartmansdorff: Jag her om ursäkt för mitt förhastande.
Utsk:s nu föredragna hemställan biet uppå härefter framställd
propos. af R. o. Ad. bifallen.
lista punkten, ang:de anslag för tillökning af rnatroscorpsen,
2:dra punkten, ang:de anslag för tillökning af kanonier-corpsen,
samt 3:dje punkten, ang:de anslag för bildande
af ytterligare 2 :ne machinist-officer slöner.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i dessa punkter yttrat och tillstyrkt.
4:de punkten, ang:de anvisande af aflöningsspanmål samt
beklädnadsanslag för det ifrågasatta tillökade antalet af matroser
och kanonierer.
Frih. Gylengranat, Carl Äng. Burchard: Då, såsom en
värd talare anmärkt, de 3 öfriga Stånden redan fattat beslut i afseende
på dessa punkter, torde det vara utan ändamål att begära äterremiss
deraf; men jag anser mig likväl böra, för min del, reservera
mig emot beslutet, rör:de dessa 4 punkter, och särskildt emot
de skäl, som StatsUtsk. anfört för afslag af lista punkten.
Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att dä lista och 2:dra pnnkterne
af förevar, utlåt, redan blifvit af R. o. Ad. bifallne, R. o. Ad.
torde finna nu ifrägavar. 4:de punkt icke föranleda till någon åtgärd.
Ropades Ja.
5:te punkten, ang:de fördelningen af de i 5:te hufvudtiteln
under rubrikerne ”Förvaltningen af sjöärendena samt
222
Den 15 Mars f. m.
ajlöningsstaterne för flottans stationer i Carskrona, Stockholm
och Götheborg ” och ”materielen” förekommande anslag.
Denna punkt ansågs icke föranleda någon åtgärd.
6:te punkten, ang:de anslaget till exersis af flottans bemanning
och 7:<?e punkten, ang:de anslaget till skrifmaterialier
för hufvudtitelns öfrige stater.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i dessa punkter hemställt och
tillstyrkt.
8:de punkten, ang:de anslag till båtsmännens beklädnad,
och 9:de punkten, ang:de anslag för verkställighet af planen
för bevuringens vapenöfningar.
R. o. Ad. fann dessa punkter icke för närvar, erfordra någon
åtgärd.
10:de punkten, ang:de anslaget för lotseri- och fijringsstaterne.
Frih. Gyllengranat: SlatsUtsk. har föreslagit, att allt hvad
som utöfver ”det emot de förslagsvis beräknade båk- och lotsmedlen
samt Danska fyringsmedlcn svarande, reservationsanslag af 101,600
r:dr, utom indelningars beräknade värde till 307 r:dr 32 sk.”,
erfordras, skall bestridas af handels- och sjöfartsfondens medel.
Rland andra skäl derför, har StatsUlsk. anfört, att med detta år
denna fond ökas med 45,000 r:dr. StatsUtsk. har deruti irrat
sig; ty K. M. har under den 0 Juli 1847 i nåder anslagit 4,000
r:dr att utgå under åren 1849 och 50 samt 4,784 r:dr för 1851
lill sjömätningar, samt 30,000 r:dr att utgå till anläggande afen
docka i Stockholm. Då således denna summa af 34,000 r:dr
drages från de 45,000, återstår endast 11,000 r:dr. R. St. hafva
visserligen sjelfve i riksdagsbeslutet af år 1835 förordnat att
denna fonds medel få användas till handels och sjöfartens befrämjande
och således äfven för båk- och fyr-inrättningar; men der
står tydligen: ”upphjelpande af båk- och fyr-inrättningar”. Här
är dock icke fråga om upphjelpande af båk- och fyr-inrättningar,
utan här är fråga om att minska det ordinarie anslaget härföre,
alt återtaga hvad R. St. 1840 beviljat just i detta afseende. Jag
får derföre, för min del, bestrida ett sådant förfarande.
I händelse K. M. icke skulle bifalla denna ifrågasatta R. St:s
skrifvelse, så, hvad skulle väl följden blifva? Jo! alt först och
främst det blefve nödvändigt alt icke utbetala de 7,500 r:dr,
hvilka, för att gå R. S(:s uttryckliga önskan tillmötes, hafva under
3 år ntgålt till förbättrande af lotsarnas löner; och sedermera
alt åtskilliga fyrar måste släckas, hvilket hade sina menliga
följder. — I händelse åter K. M. skulle bifalla den ifrågasatta
skrifvelsen, så skulle den naturliga följden deraf blifva, att handels-
och sjöfartsfondens medel så hårdt kommo att anlitas, att
många för handeln nyttiga ändamål derigenom kommo att förfelas.
Dessutom ber jag att få upplysa, alt de s. k. konvoy-medlen
hafva ursprungligen varit afsedda, att skydda Svenska handeln
Den 15 Mars e. m.
223
i Medelhafvet, hvilket ock under manga år skedde. Detta behof
har visserligen nu upphört och ett annat förhållande inträdt;
men det lärer väl ej vara omöjligt, att Svenska handeln kan behöfva
dylikt skydd på andra farvatten än Medelhafvet. Då frågar
jag: hvar skola medlen dertill tagas?
På alla dessa skäl anhåller jag att R. o. Ad. måtte återremittera
denna 10:de punkt, med anmodan till StatsUtsk. att det
åter måtte uppföra den till uteslutande ifrågasatta summan af
15,611 r:dr 32 sk.
Hr von Troil, Sam. Gust.; De af Frih. Gyllengranat
framställda skälen för återremiss äro i sig sjelfve så lalande, att
jag för min del ej anser mig behöfva något dertill lägga. Jag
ber likväl att få fästa uppmärksamheten på hvad Frilun nyss
sjelf sagt, att de af StatsUtsk. beräknade 45,000 r:dr reduceras
till 40,000 några hundra r:dr, och att, då derifrån afdragas de
af K. M. anslagna 30,000 r:dr lill en dockas byggande i Stockholm,
återstår endast, som Frih. nämnt, en summa af nära 11,000
r:dr. Då dertill kommer, att StatsUtsk. tillstyrkt (i följande punkter)
ett anslag af 10,000 r:dr särskildt för förbättring af lotsarnas
lönevilkor, samt ytterligare att ett obestämdt anslag för prickning
i insjöarne på kanal-leden från Götheborg till Mera, att allt
af handels- och sjöfartsfonden medel tagas, så synes deraf tydligen,
att ingen behållning kan uppstå, utan att det är oundgängligt,
att de lotseri- och fyrings-slalerna anslagna medel böra
upptagas till det af K. M. äskade belopp.
Jag får således förena mig med Frih. Gyllengranat i afsende
på denna punkts återremitterande till StatsUtsk.
Frih. Cederström, Jakob: Den tillökning i inkomster på
denna titel, som genom särskild traktat erhållits för nyanlagda
fyrar vid Kattegat och Öresund, har af StatsUtsk. blifvit betraktad
såsom en anledn. att förminska anslaget; men StatsUtsk. må
väl ej kunna förmoda att Sveriges kuster hafva fått tillräckligt
med fyrar för hela sträckan emellan Haparanda och Strömstad.
Jag skulle tro alt man borde vara belåten med detta tillskott från
Danmark, men att det alldeles icke kan i någon mån verka på
de högst väsendtliga utgifterna för båk- och fyr-inrättningarna.
Jag förenar mig med Frih. Gyllengranat i anhållan om återremiss,
och att StatsUtsk. måtte åter uppföra de 15,611 r:dr 32
sk.; samt tillika anhåller jag all dessa båda ifrågavar. fonder aldrig
måtte sammanblandas, ehuru de förekomma under samma
titel.
R. o. Ad. ansåg de emot den förevar. 10:de punkten gjorde
anmärkn:r föranleda till densammas återremitterande.
Urte punkten, ang:de anslag till förbättring af l.otspersonalens
lönevilkor.
Frih. Gyllengranat: Af samma skäl, som jag nyss haft
äran anföra, får jag vördsammast anhålla om återremiss af äfven
denna punkt, jemte anmodan till StatsUtsk. att på ordinarie satt
224
Den 15 Mars f. m.
upptaga icke 10,000 ulan 13,000 r:dr, sedan båk- oell fyr-medlen
blifvit beräknade till 75,000 r:dr i st. f. 78,000.
Hr Gripenstedt, Joh. Aug.: Efter mitt förstånd gälla de
skäl alldeles icke bär, som blifvit anförda för återremiss af föregide
punkt. För att reda begreppet, måste man betrakta ämnet ur
2 synpunkter. Den lista: om anslaget är af sådan natur, att det
skäligen bör af handels- och sjöfarls-fondens medel bestridas.
Detta har jag hvarken hört de värde talarne som bär yttrat sig
eller någon annan motsäga. Det är nemi. alldeles uppenbart,
att en förbättring af lotsinrättningen ingår såsom väsendtlig del
uti befrämjande af handel och sjöfart, och alt sålunda dessa utgifter
verkligen äro af den natur, som åsyftas med handels- och
sjöfarts-fonden.
Den 2:dra frågan är: huruvida handels- och sjöfarts-fondens
ställning är_ sådan att den tillåter bestridandet af den föreslagna
utgiften? Afven af den utredning Frih. Gyllengranat här gjort,
visar det sig klart, att ett öfverskott utöfver de anvisade tillgångarna
finnes af minst 11,000 r:dr. Utsk. uppgifver visserligen
detta öfverskott till 45,000 r:dr, hvilket också var riktigt efter de
upplysningar som för Utsk. voro tillgängliga, ty Utsk. hade ej
tillfälle alt se det sista årets förslag; men om också, enligt hvad
Frih. Gyllengranat anfört, af detta öfverskott redan äro anslagna
30,000 r:dr till en ny dockbyggnad i Stockholm, samt äfven något
vidare till sjömätningar i Wenern (om jag ej fattade del oriktigt)
så återstår i alla fall den sagda summan af 11,000 r:dr såsom
disponibel. Således måste den fråga, jag nyss framställde,
nemi. om handels- och sjöfartsfonden medel äro tillräckliga, med
ja besvaras. Men dä denna äger tillgäng till dessa 10,000 r:dr,
och då ändamålet just är af sådan natur, som det tillhör denna
fond att bestrida; så tinner jag för min del i hvad som nyss
blifvit anfördt ej något skäl lill återremiss af denna puukt, utan
tror att denna summa rätteligen må anvisas på handels- och sjöfarts-fonden,
likasom den, hvilken förekommer i nästa punkt, och
hvarom framdeles torde blifva tillfälle att yttra sig.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag är till det mesta
förekommen af den siste värde talaren. Jag vill endast hafva
äran tillägga, att StatsUtskis tillstyrkande att, om några ytterligare
anslag för båk- och fyr-inrättningarne erfordras, dessa böra
lagas af handels- och sjöfartsfonden, stödjer sig på en skrifvelse
till K. M. ifrån R. St. vid 1834—1835 årens riksdag, och
således icke är ett nytt påfund af denna riksdags StatsUtsk.
Hvad särskildt beträffar den beräkning, hvarvid Frih. Gyllengranat
gjort anmärkn:r, eller alt det tillökade anslaget bordt upptagas
till 13,000 r:dr i st. f. 10,000, derföre att båk- och lotsmedlen
blifvit beräknade till 75,000, i st. f. 78,000 så tror jag
ej del kunna inverka på denna summa; emedan hela inkomsten af
baks- och fyringsmedlen härtill äro anslagna, och de ej blifva större eller
mindre i verkligheten genom en förändrad beräkning på papperet.
Nå
-
Ren 15 Mars c. m.
225
Något verkligt skäl för ater rein iss kan jag således ej upptäcka,
utan får anhålla att II. o. Ad. behagade bifalla denna punkt.
Hr von Hartmansdorff: Att penningar behöfvas för det
uppgifna ändamålet, har ingen bestridt. Att tillgångar af handelsoch
sjöfartsfonden finnas, vill jag gerna tro; men icke är det derföre
rätt, att anslå dem till detta ändamål. Det ifrågavar. behofvet
är icke tillfälligt, följaktligen kan det icke vara rätt, att dertill anslå
medel af en tillfällig tillgång. Statens ordinarie och ständiga utgifter
måste naturligtvis med Statens ordinarie och ständiga inkomster
bestridas. Att denna fond tillfälligt användes, såsom skett vid
Trollhätte kanals ombyggnad samt för den nya slussen här i Stockholm,
det må vara godt och väl; men att använda medel af sådan natur
till ordinarie statsanslag, det måste jag, för grundsatsens skull, på
det högsta bestrida.
Lika med Frih. Gyllengranat anhåller jag således att R. o. Ad.
måtte återremittera denna punkt.
Hr von Troil: Då jag inom StatsUtsk. biträdt det beslut, som
Utsk. i afseende på denna punkt framställt för R. St., nödgas äfven
jag förena mig här med de talare, som yrkat bifall till densamma.
Jag lier alt få fästa uppmärksamheten derpå, att emellan det nu
ifrågavar. anslaget och det föreg:de är den väsendtliga skillnad, att
det nu ifrågavar. är ett nytt anslag för ett ändamål, som ingen kan
anse vara främmande för handels- och sjöfartsfonden. Förra punkten
afsåg att borttaga ett gammalt statsanslag som till handels- och
sjöfarts-fondens hjelp blifvit lemnadt. Jag tror ock, på grund af
hvad Frih. Gyllengranat anfört, att denna fond i närvar, ögonblick
kan bära cn ärlig minskning svarande fullt ut mot det föreslagna
beloppet.
Derjemte ber jag att få fästa uppmärksamheten derpå, att betänk.
innehåller att denna fonds behållning vid sisth års slut uppgick
till 518,464 r:dr 16 sk. 5 r:st. b:co, deraf kontant 236,162
r:dr 4 sk. 7 r:sl. och ullånta 282,301 r:dr 19 sk. 10 r:st., och
att sammanräknade beloppet af de under sisth år från Sverige och
Norrige till fonden ingångna bidrag bestigit sig till 466,009
r:dr 32 sk.
En orsak till, hvarföre jag nödgas vid detta tillfälle anhålla om
bifall till denna punkt, är att jag, i likhet med hvad jag i föreg:de
plenum yttrade dä fråga var om anslag till indelta arméens reg:tsmöten,
har den bestämda öfvertygelse att, om R. o. Ad. skulle besluta
återremiss af denna punkt, densamma dock bifalles af de öfriga
Stånden.
Hr Gripenstedt: Att Svenska statsverket icke har öfverflödiga
tillgångar, det torde något hvar af Hrr:ne veta. Denna fond
deremot äger medel, det hafva alla medgifvit. Om man då vill sä
förfara, att de utgifter, som ovedersägligen tillhöra fondens ändamål
icke skola af densamma bestridas utan ytterligare lägger äfven dessa
på statsverkets knappa tillgångar; så kunde det ganska lätt hända,
3 II. 15
226
Den 15 Mars f. m.
mine Hrr! att R. St. slutligen funno sig föranlätne att resonnera
ungefär på följande vis: handels- och sjöfarts-fonden är rik, men
statsverket är fattigt. Då man emellertid gör omständigheter vid att
låta fondens tillgångar vederbörligen användas, så är den simplaste
utvägen att några procent af fondens inkomster indragas till statsverket,
och dermed är saken hjelpt. Detta är mycket enkelt, och
om det är meningen, att genom vägran af det hilliga slutligen framdrifva
ett sådant beslut, som naturligtvis leder till denna fonds förminskande
eller upphörande, dä bör man handla såsom Ilr von
Hartmansdorff föreslagit; men vill man alt den skall få behålla hvad
som nu ingår till densamma, så bör man bifalla StatsUlsk:s förslag
i denna del. Att tillgångar linnas, är redan medgifvet, och att dessa
t. o. m. skulle kunna ökas, är min öfvertygelse om K. M. (såsom
jag för min ringa del vågar tro att det kunde och borde ske)
sökte förmå våra vänner och bröder i Norrige att gifva ett något
större och mera rättvist fördeladt bidrag i detta hänseende. Detta
vore i högsta måtto billigt, helst då vi sett att utgifter, som egentligen
varit åsamkade för Norriges räkning, såsom förändring af flaggor
m. m., blifvit af detta anslag bestridda, lill hvilket Svenska statsverket
likväl med oproportionerligt större del bidrager.
Af alla dessa skäl tror jag, att R. o. Ad. gör rättast och klokast
uti att bifalla denna punkt.
Frih. Cederström: De af Hr von Hartmansdorff vid betänk,
gjorda anmärkmr äro enligt min tanka ganska välgrundade. Här
är fråga om aflöning till lotsar och ordinarie aflöningsmedel få väl
ej tagas från fonder, dit de egentligen aldrig hört och derifrån de
blott temporärt utgått. Aldrig måtte väl afsigten Vara, att grunda
Sveriges tillgångar på aflöningsmedel; på fonder, afsedda för särskilda
föremål af statens ordinarie inkomster eller bevillning, i fall de
förra icke förslå, måste alla aflöningar utgå. Vi hafva visserligen
haft tillfälle, under en långvarig fred, att få konvoj-kommissariatet,
numera handels- och sjöfarts-fonden, förbältradt derigenom att vi
ej varit i behof af att göra större rustningar för alt skydda och
konvojera handelsflottorna; men hvem kan garantera alt förhållandet
fortfarande blir sådant? Hvem kan garantera att, om större
rustningar behöfvas för att skydda vår handelsflotta på främmande
haf, icke då denna fond blir medtagen? Skulle vi då i förtid förslösa
dessa medel på en aflöningsstat, hvilken ovilkorligen måste vara
grundad på ordinarie inkomster af statsverkets medel eller bevilln.
och icke på medel nr en särskild fond.
Jag anhåller om återremiss och hoppas att R. o. Ad. beviljar
den.
Hr von Hohenhausen, Mich. Silv.: Jag förenar mig helt
och hållet med Frih. Cederström i hvad han nu anfört. Det kan
ej leda till annat än oordning, om man i den ordinarie aflöningsstaten
skulle taga en del dertill af medlen från statsverket, och en
annan del från särskilda fonder anslagna till andra ändamål. Om
från den ifrågavar. fonden medel utgå till fyrar, bakar etc. som
böra utsättas, då är det i full enlighet med hvad denna bör använ
-
Den 15 Mars f. m.
227
das till; ty ehuru ändamålet med bildandet af handels- och sjöfartsfonden
hufvudsakligen alltid varit att underhålla fredsverket med
Barbaresk-staterne samt att bekosta konvojer af fartyg under ofredlig
tid, så har det dock dernäst varit och är att jemväl på andra
sätt befrämja seglationen, d. v. s. handel och sjöfart, hvartill fondens
medel äro lemnade. Men att till en ordinarie aflöningsstat,
för en personal, som ej är aflönad från denna fond (och som hvarken
bör ej heller kan vara det, ty fonden räcker ej dertill), att
till den anslå en tillfällig inkomst, som då uppföres på aflöningsstat;
det leder icke blott till oordning och oreda i räkenskaperna,
utan det är äfven alldeles oformligt.
Jag kan således icke annat än tillstyrka återremiss af denna
fråga.
Hr von Hartmansdorff: Med anledn. af de båda siste talarnes
yttranden, hemställer jag till StatsUtsk:s ledamöter, huruvida
de kunna under nuvar. omständigheter, då det för vår sjöfart ej
ser rätt säkert ut, anse lämpligt, att borttaga från handels-och sjöfarts-fonden
de medel, som äro anslagna till att i farliga tider skydda
vår handel och sjöfart, för att i stället använda dem till sådana
inrikes behof, som här blifvit uppgifna. Skulle konvojer behöfvas
och det då heter, att medlen äro borttagna till aflöning; hvad skola
då de handlande säga? Och de böra väl hafva ett ord med i detta
fall, emedan de äro medlemmar af konvoj-kommissariatet. Hvad
skola väl jern- oell trädförsäljare säga, då de fä höra dessa medel
vara dragna från sitt rätta ändamål till ett annat behof? Det
är, som jag nyss haft äran nämna, blott tillfälligtvis, som man under
fredliga tider må använda handels- och sjöfarts-fonden för inrikes
behof, men sådant blott med vilkor att man ej betager sig
nödiga tillgångar för deras egentliga bestämmelse.
Ofverläggningen ansågs härmed vara fulländad; hvarefter Hr
Gr. o. Landtm, hemstälde, om R. o. Ad. bifölle hvad Lisk. uti den
förevar. ILte punkten hemställt.
Ropades ja och nej.
Då sedermera Hr Landtm, hemställde om R. o. Ad. ansåge
de vid 1 l:te punkten gjorde anmärkmr föranleda till samma punkts
återremitterande, ropades äfven ja och nej; hvarpå Hr Landtm, tillkännagaf,
det han trott sig finna att R. o. Ad. med öfvervägande
ja besvarat denna sednare propos.
12:te punkten, ang:de anslag för en ny lots- och båkinrättning
å de genom Göta Kanal förenade insjöar, samt handels-
och sjöjarts-fondens anlitande för upprättande och vidmakthållande
af nödiga prickar och sjömärken.
Hr Rosenblad, Bernh.: Innan jag vördsamt framställer min
anhållan om återremiss af denna punkt, anser jag mig böra upplysa
ett misstag, som blifvit begånget af den siste värde (alaren, då
lian ronde föreg:de punkt yttrade, att handels- och sjöfarts-fondens
15 *
228
Den 15 Mars f. m.
enda eller hufvudsakliga ändamål vore att konvojera handelsfartyg.
Delta var ett misstag. Sä var det fordom, men nu, då denna fond
har ett årligt anslag, uppgående till 10 procent af tullinkomsterna,
har, enligt den förklaring R. St. genom und. skrifvelse af d. 10
September 1834 afgäfvo, denna fond blifvit anslagen till håde skydd
och understöd för svenska handeln och sjöfarten; således ej endast
för det ganska vigliga ändamålet att skydda handeln och sjöfarten
under kinkiga och oroliga tider, utan äfven till sådant, sorn kan
uppmuntra Sveriges inrikes handel och sjöfart; hvarpå jag såsom
exempel vill anföra, huru helt nyligen ett mycket stort anslag blifvit
beviljadt alt af denna fond utgå till anläggande af en skeppsdocka
för Stockholms handelsflotta. Det måtte väl ej kunna nekas, att
bland Sveriges sjöfart intager den inrikes en ganska vigtig del, synnerligast
den som äger rum i medelpunkten af Sverige och dess
stora sjökommunikationer, de stora sjöarne Wettern och Wenern
samt Götha- och Trollhätte kanaler. Då nu till detta sednare ändamåls
befrämjande en summa af omkring 4000 r:dr, om jag ej
misstager mig, är begärd, sä måtte det väl vara billigt alt den lemnäs,
dä Sverige anslår 70,000 r:dr pä lotsmedlcn, utom de särskilda
anvisningarna på handels- och sjöfarts-fonden, för de yttre ändamålen,
hvilka lända lika sä mycket, om ej i högre grad ändå, den
främmande sjöfarten till gagn, som den Svenska. Jag vill här ej
tala om den vestra kusten, utan blott anföra den mycket dyrbara
fyrbåkens anläggande på Ostergarnsholmen, på östra sidan af Gottland.
Det ä*’ sannolikt ytterst fä Svenska fartyg, som gå öster om
Gottland, utan största delen äro de som gå på Rysslands kustprovinser.
Jag får vördsamt anhålla att denna punkt måtte blifva återremitterad
lill StatsUtsk:s närmare pröfning.
Frih. Gyllengranat: Jag vill erkänna att förhållandet med
detta anslag är olika med det som finnes i 10:de och ll:te punkterna,
derföre alt det är ganska obestämdt huru stora kostnaderna
skola blifva, och ytterligare derföre att det angår båk- och fyr-inrättningens
upphjelpande, hvartill R. St. vid 1834 års riksdag hafva
ansett att denna fonds medel få användas.
Af dessa skäl, vill jag ej begära återremiss af, utan tvertom
tillstyrkan till att StatsUtsk:s utlåt, mätte bifallas.
Hr Gripenstedt: Om jag ej misstager mig, äro nu 2 olika
frågor under öfverläggning gemensamt. Den första nemi. om anslag
till ett nytt lotsdistrikt; och den andra om anslag till en förbättrad
prickning, eller förbättrad organisation af prickning, samt att dessa
medel skola tagas af handels- och sjöfarts-fonden. Jag förmodar att
propos. blir gjord särskildt på hvardera af dessa båda punkter, men
anser också att de kunna mycket väl gemensamt diskuteras.
Jag vill då först yttra några ord om den l:sta punkten, nemi.
om anslaget till det nya lots-distriktet. Hr Rosenblad har underkänt
Utsk:s afstyrkan i den delen och begärt att anslaget måtte bifallas.
Jag deremot anser Utsk:s resonnement ganska riktigt. Det
ådagalägger nemi. att denna lotsinrättning, hvars nytta i öfrigt jag
Den 15 Mars f. m.
229
ej vill bestrida, likväl icke är i samma grad behöflig, som lotsverket
vid landets kuster; ty dess bestämmelse och gagn vöre mindre
för att förekomma olyckor, hvilka såsom erfarenheten visar högst
sällan inträffa på dessa farvatten, än för att derstädes befrämja en
skyndsammare fart. Vanligen ligga fartygen nu stilla i mörkret och
under svårare förhållanden, då de någon gång, om lotsar funnos,
skulle kunna våga sig ut, men för öfrigt draga de sig rätt väl fram
och skulle göra det ännu bättre om blott prickningen och sjömärkena
vore mera fullständigt och väl underhållna. Att dä göra en
sä betydlig uppoffring, sorn den ifrågavar., blott för att vinna en något
ökad hastighet i sjöfarten på Wenern tror jag icke vara skäl;
ty det förhåller sig ej som Hr Rosenblad trodde, alt det blott vore
4000 r:dr, hvartill summan skulle uppgå. Jag får upplysa R. o.
Ad. att detta är blott begynnelsen af början, ty hela summan går
till 13,000 r:dr om året, och det har Ulsk., såsom mig synes, med
skäl ansett vara något för mycket.
Jag får derföre för min del anhålla, att R. o. Ad. äfven måtte
bifalla detta l:sta mom. af denna punkt. —- Hvad det 2:dra
beträffar, har jag icke hört någon motsätta sig Utsk:s tillstyrkan deraf.
Frih. Gyllengranat, som varit emot Utsk. i de föreg:de punkterna,
har ansett detta vara ganska riktigt, hvadan jag får tillstyrka
R. o. Ad. att bifalla hela puiikten.
Hr von Hohenhausen: Jag begärde ordet egenteligen för
att upplysa derom, alt vid Östergarn (jag vet ej om det finnes något
ställe med detta namn annat än på Gottland), der är en gammal
fyr, som är ganska dålig, som har stort behof af att blifva
förbättrad och som det vore allt skäl uti att förbättra, helst då på
sednare lider håkar, som varit långt bättre, blifvit upphjelpta, såsom
Bokholmen t. ex. I afseende på sjelfva hufvudfrågan, förenar jag
mig i alla delar med Hr Gripenstedt.
Hr Gr. o. Landtm, förklarade det han, då den förevar. 12:te
punkten innehöll 2:ne morna-, ansåg sig böra, enligt derom gjord
begäran, framställa särskild propos. a hvardera mom. samt hemslälde,
om 11. o. Ad. bifölle hvad Utsk. i lista mom, angale anslag för
en ny lots- och båk-inrättning å de genom Götha-kanal förenade
insjöar yttrat.
Denna propos. besvarades med starka ja, blandade med nej,
hvarpå Hr Landtm, tillkännagaf det han trott sig finna att ja öfverröstat
nej.
Uppå sedermera framstäld propos., biföll R. o. Ad. Utsk:s tillstyrkande
i sednare mom. af 12:le punkten, rör:de handels- och sjöfarts
fondens anlitande för upprättande och vidmakthållande af nödiga
prickar och sjömärken.
13:de punkten, ang:de de under 5:te hufvudliteln uppförde
utgiftssummor, uti hvilka någon förändring icke ifrågakomma.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i denna punkt föreslagit.
230
Den 15 Mars f. m.
14:de punkten, ang:de de af K. M. äskade, till ständiga
behof icke härf örliga anslag, att utgå linder 3 år, med -j.-  del årligen, nemi.
a) J‘<,r nybyggnad °f cn Sngkorvett om 300 och 2:ne
ångbogserings-fartyg om 100 hästars kraft.
Frih. Gyllengranat: Jag beklagar pä det högsta, att Stats
Utsk.
icke kunnat utfinna medel (ill att bevilja den summa, K. M.
begärt för byggandet af 3 ångfartyg. Att desamma äro behöfliga,
lärer här ej behöfva sägas; men då det är nästan utan all tvifvel
att en återremiss ej skulle leda till något ändamål, så vill jag ej
heller yrka derpå, utan anhåller endast att, för min del, få reservera
mig emot detta beslut, sorn jag ej anser vara lämpligt.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. under Litt. A. af 14:de punkten
tillstyrkt.
b) till anskaffande af bombkanoner och projektiler c) till
den nya dockbyggnadens fullbordande; d) till gevärs anskaffande
och förändring; och e) till anskaffande af stenkol.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. under Litt. b. c. d. och e. af
14:de punkten tillstyrkt och hemstält.
f) till anskaffande af reservförråd för sjöh evar ingens
beklädnad, äfvensom, under förutsättning att utur det för
krigsbehof bildade reservförråd för beväringsmanskapet, för
sjöbeväringen erhuUes ej mindre nödiga reqvisita till första
uppsättningen af det lill vapenöfning påräknade manskaps
beklädnad, än ock remtyg, utredning och tälllags-tross-effekter
för detsamma, till arbets-löner för munderingar nes förfärdigande,
utredning och tält f ör nämnde manskap.
R. o. Ad. fann förevar, mom. Litt. f) ej för närvar, erfordra
någon åtgärd.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf att plenum komme att fortsättas
kl. 6 e. m.
Föredrogs ånyo Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s d. 4 och 8 dennes
på bordet lagda betänk. N:o 27, i anledn. af väckt motion,
rör.-de reorganisation af Stockholms allmänna barnhus-inrättning.
Frih. Sprengtporten, Jakob Willi., anförde skriftligen:
Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. tillstyrker i sitt betänk. N:o 27,
att R. St. må i und. anhålla, det K. M. täcktes utse och förordna
några erfarne män för anställande af noggrann undersökning rörande
tillståndet inom Stockholms allmänna barnhus, med åliggande
att föreslå sådane förbättringar i denna barmhertighets-stiftelses inrättning
och förvaltning, som kunna finnas tidsenliga och af behofvet
påkallade, samt att K. M., efter behörig granskning af det så
-
Deli 15 Mars f. ni.
231
lunda uppgjorda förslaget, behagade detsamma fastställa och till verkställighet
befordra.
Ehuru ovanligt i form det må anses vara, att R. St., endast
på grund af en motionärs uppgifter och omdömen, utan all granskning
af dessa och med förbigående af alla upplysningars eller förklaringars
infordrande från den styrelse, hvars åtgärder blifvit föremål
för anmärkmne, till K. M. framställa en begäran, såsom den
ofvananförda, får jag likväl förklara: alt då ett sådant förslag inom
representationen blifvit väckt och förvärfvat sig ett R. St:s Utsk:s
understöd, jag för min del, i egenskap af ledamot inom allm. barnhusdirektionen,
icke ämnar bestrida den ifrågavar. undersökningen,
utan inskränker jag mig endast lill att i möjligaste korthet meddela
de upplysningar, hvartill ämnets vigt gifver mig anledn.
Det är en irring af motionären, att fosterhjelpen för uttingade
harn nedgått eller blifvit till sitt belopp nedsatt, som är detsamma.
Den utgår oförminskad efter den tariff, som under en längre följd
af är varit fastställd, och har aldrig, efter hvad jag har mig bekant,
blifvit nedsatt, men väl i vissa delar förhöjd. Rätt ensidigt vore
det visserligen om fosterhjelpen kunde ökas eller vissa premier, under
särskilta stadier af fostervården, beviljas de fosterföräldrar, som
väl vårda barnen: men då barnhuset anlitas i en så stigande skala,
att fosterhjelpen, som 1843 för 2,570 uttingade barn utgjorde
48,000 r:dr, år 1847, för 3,069 barn, uppgick till 60,000 r:dr,
och inrättningens inkomster under tiden icke visat sig vara i stigande,
har barnlius-direktionen, som mångfaldiga gånger förehaft detta
ärende under bekymmersamma öfverläggningar, nödgats för det närvar.
härifrån afstå, hvarvid jemväl bordt tagas i betraktande, att den
fosterhjelp, som af barnhuset utbetalas, i allmänhet icke understiger
den, som af andra kommuner inom riket erlägges och äfVcn, åtminstone
i afseende å späda barn, står i jemförlighet med det underhäll,
som af barnhus utom riket beviljas.
Motionärens påstående att en bättre hushållning borde iakttagas
i afseende å proviantering och beklädnad, torde, hvad den förra
angår, få besvaras dermed, att utspisningsstaten, som är tillräcklig
men ej öfverflödig, är fastställd i samråd med öfverläkaren på
stället; att ingen portion utdelas, utan efter läkarens eller inspektörens
anteckning i dagsedlarne; att uppvägning och portionering äro
underkastade de strängaste kontroller, och alt hela mathållningen är
ställd på entreprenad, efter behörigen förrättad auktion, hvarvid det
minsta anbudet haft företrädet. På enahanda sätt besörjes beklädnadens
anskaffande. Då för hvarje spädt barn erfordras, så framt
snygghet skall knnna bibehållas, ett inventarium af nära 100 persedlar,
torde motionären tilläfventyrs från denna omständighet slutat
lill misshushållning i detta förvaltningsbestyr, ett omdöme sorn likvisst
jäfvas af erfarenheten och jemväl af öfverläkarens ganska ofta
förnyade klagan öfver beklädnadsförrådets otillräcklighet. Att för något
eller en följd af år brist i de årliga tillgångarne kunnat uppstå,
äfvensom att barnhusets kontanta kapital under olika perioder varit
nedgående, och åter, under andra, ökat sig, är ett förhållande, som
icke är nytt och en naturlig följd af så väl personalens som inkom
-
232
Den 15 Mars f. m.
sternas och tidernas omvexlingar, hvilka, hvad personalen angar, öro
så märkliga, alt då vid 1845 års början 203 harn i alla åldrar funnos
intagne ä barnhuset, dessa d. 1 Januari innevar. är utgjorde
320.
Den högsta kapitaltillgång, som barnhuset någonsin ägt, och för
hvilken det haft att tacka den enskilda frikostigheten och välgörenheten,
hvilka väl ännu icke må anses hafva tillslutit sin hand för
detsamma, har varit 514,575 r:dr. Den 1 Januari innevar. år utgjorde
barnhusets kapital 445,848 r:dr. Minskningen motsvaras likväl
till större delen, genom värdet af de nybyggnader, för elt belopp
af 64,402 r:dr, som under de sednare åren blifvit uppförde,
och hvaribland förefinnes barnhuskällaren, af hvilken bör kunna påräknas
en inkomst af minst 2,000 r:dr, motsvarande sålunda, efter
beräkning af 5 procents ränta, elt kapital af 40,000 r:dr.
Motionärens anmärkn., att för mycken uppmärksamhet egnas
de späda barnen, är besvarad af en reservant. Jag får blott tillägga,
att i afseende å grundsatsen, alt företrädesvis utbilda inrättningen,
som svårligen på en gång kan blifva en fullt lämplig vårdanstalt
för äldre och för späda barn, lill cn tillflyckt för dessa sednare,
råder inom direktionen, oansedt de meningsstrider, vittnande,
efter mitt förmenande, om nit och kärlek för inrättningen, som der
ofta förekomma, blott en tanka. Denna mening stödjer sig på många
skäl, såsom att dessa barns belägenhet är jemförelsevis mest
hjelplös och äfventyrlig. Att flere barnhus för äldre barn finnas
inom Stockholm, men endast ett för späda, hvilkas vård, inom en
stor stad, kommunen icke, utan mellankomst af en allmän inrättning,
kan åstadkomma, då deremot svårigheter icke i lika hög grad
möta, i afseende pä de äldre barnen.
Principen i sin tillämpning, har redan tillskyndat barnhuset en
inkomst af fattigvården, uppgående till 3- å 4,000 r:dr årligen,
som nu af stads-nämnden gäldas vid inlösen af äldre barn, hvilka
förut af barnhuset för intet fått emotlagas.
Hvad slutligen angår de klagomål, motionären anfört deröfver:
att ett betänk., ledande till en reorganisation af barnhuset, hvilket
betänk, likvist endast omfattar en del af frågan, och som K. M.
skulle hafva infordrat af direktionen redan 1842, ännu icke inkommit,
torde det tillåtas mig förbigå den period af detta ärendes handläggning,
då jag icke var ledamot af allmänna barnhus-direktionen
eller från 1842 till 1845 års början, och endast, hvad mig sjelf
rörer, förklara, att dröjsmålet har sin grund dels i ärendets ytterst
svårlösta och invecklade beskaffenhet, emedan man vid dess handläggning
träffar på frågor, som inför moralisten, vetenskapsmannen
och lagstiftaren ännu äro oafgjorda, eller åtminstone synas ganska
tvifvelaktiga, men som icke dessmindre äga det bestämdaste inflytande
på inrättningens form och verksamhet, såsom t. ex. denna:
huruvida omsättningen af späda barn, genom deras öfverlemnande
till fosterföräldrar, bör vara liflig, d. v. s., att barnen, efter emottagande!,
så fort som möjligt utlemnas, hvilket i hög grad i de flesta
fall gynnar de späda varelsernas lif och helsa och tryggar inrättningens
finansiella ställning, ejler om de späda barnen inom in
-
Den 15 Mars f. m.
233
»'Ritningen böra, på sätt nu i allmänhet sker, då icke läkaren finner
anledn. lill undantag, underkastas någon tids observation, lill
undvikande af de vådor för fostermödrar och familjer, samt kanhända
i ännu högre grad för inrättningen sjelf, som kunna uppstå
till följd af smittosamma sjukdomars spridande genom barnhusbarn.
Dernäst torde det tillåtas mig anföra, att vid den tidpunkt då
jag kunde egna mig åt utredningen af denna sedan flera år hvilande
fråga, förhållandena genom tillvexten af barnantalet, så väl inom
som utom hus, så väsendtligen förändrat sig, att alla byggnads- och
andre förslag, som med beräkning, grundad på detta barnantal, blifvit
uppgjorda, befunnos otillförlitlige och oanvändbare. Att direktionen,
ronde en väsendtlig del af förslaget, eller beträffande lämpligheten
att med barnhuset förena ett barnsjukhus och en klinisk
läroanstalt i större skala, alldeles hade förändrat åsigter, och slutligen
att, under den lid som detta ärende hvilat, flere betydliga förbättringar
som lill en del varit afsedda i detta förslag, beträffande
så väl mathållningen och beklädnaden, som nya byggnaders uppförande
och de förut befintligas apterande, härunder inbegripet borttagandet
af alla eldsfarliga och vanpi-ydliga trädbyggnader, som belastade
tomten, och uppförandet i deras ställe af sten, utaf gymnastik,
småbarns-skola, samt- tvätt och badhus i förening med en rörledning
från Clara sjö, som med tillhjelp af ett uppfordringsverk, som
drifves med änga, förser inrättningen med en god och ymnig vattentillgång
för alla sina hushållsbehof, blifvit vidtagne eller inledde;
samt alt direktionen, för att med sakkännedom och trygghet kunna
föreslå de ännu återstående ålgärderne, ledande till en reorganisation
af barnhuset, ägt skälig anledn. önska, att se det redan påbörjade
fullbordadt, för att icke företaga allt för mycket på en gång
och derigenom, i högre grad än vederborde, äfventyra sin egen ansvarighet
och inrättningens belastande med alltför dryga utgifter.
Detta, i förening med nödvändigheten alt ofta afbryta arbetet
för handläggning af vanligen förekommande mål inom denna vidlyftiga
administration, eller för att infordra upplysningar af vei'kets
tjenstemän, äfvensom att direktionens ledamöter icke kunnat uteslutande
egna sin tid åt denna inrättning, har vållat ett uppskof i frågans
formella och definitiva handläggning, hvarvid man fästat en
vigt, som det icke förtjenar, och som hade bordt lemnäs oanmärkt,
äfven på den grund, alt tid ovilkorligen är nödig för att reformera
en im-ättning, då reformens ändamål och nödtvungna fordran äro,
att inrättningens verksamhet bör utvidgas på samma gång som nya
tillgångar måste skapas icke blott för dess upprätthållande, utan till
betäckande af kostnaderne för betydliga byggnadsföretag och andra
materiella behof, och detta i en tidpunkt, då icke blott denna, utan
eu mängd andre likartade stiftelser uppställa anspråk på enahanda
omtanka och uppoffringar.
För den som skådar reorganisalionen af barnhuset på afstånd,
må denna förefalla lätt; för den åter, som skrider till handläggning
af ärendet, visar det sig snart, att frågan har för mångå utgreningar
för att kunna i sin helhet redas på en gång, och alt det endast
är småningom och under en lefvande uppmärksamhet på förvaltnin
-
234
Den 15 Mars f. m.
gen, som en sådan inrättning kan gå de förbättringar till mötes,
som äro verkställbara och hvaraf den må vara i behof.
Då jag funnit mig uppkallad att uppträda i denna fråga för
att meddela några upplysningar, som visserligen icke äro fullständiga,
men som likväl i sin mån torde kunna leda till skingrande
af en eller annan villfarelse, beträffande barnhusets förvaltning,
som under de sednare tiderna uppkommit, skulle jag slutligen
göra mig en välgrundad förebråelse, om jag icke begagnade
detta tillfälle, att till samtlige väre riksdagsmän af alla Stånd och
alla rättsinnige medborgare framställa den önskan, att de hvar
inom sin ort ville skänka de barn, som från barnhuset spridas
inom landet, en kärleksfull uppmärksamhet och omvårdnad, äfven
derigenom alt de vaka öfver och underlätta barnens emottagande
bos ömsinta och värdiga fosterföräldrar, och framförallt söka förekomma
sådane, på tillfälligheter eller en föga christelig farhåga
att barnen kunde i sinom tid falla fattigvården till last, grundade
kommunala beslut och tillgöranden, hvarigenom detta förhindras,
och hvilka beslut beklagligen icke äro utan exempel.
Frih. Cederström, Jakob: Del är verkligen beklagligt att
Utsk. i allmänhet med så mycken lätthet tillstyrka undersökningar
i både likt och olikt. Så är det äfven i detta fall. R. St.
hafva sjelfve genom sina delegerade vid hvarje revision tillfälle
att laga kännedom om barnhusets organisation och vård och kunna
således ganska väl se huru dermed tillgår. En begäran om
särskild undersökning, kan efter mitt förmenande icke leda till
något annat än hinder och besvär för den vanliga gången af
ärendena inom förvaltningen ; och jag tillstyrker derföre, lika med
Utsk:s reservanter, alt R. St. icke måtte bifalla, utan afslå detta
betänk.
Hr von Engeström, Jonas Fredr. Math., anförde
skriftligen:
Frih. Sprengtporten har visat oss barnhuset ifrån en sida.
Jag, som inom Ekon.Utsk. såsom ledamot deltagit i frågans behandling,
får framställa en annan sida deraf.
Då nu bifall till delta betänk, bestrides, tvingar mig min
känsla för det rätta alt, med förbigående af resuliaterna inom
barnhuset af den nuvar. förvaltningens verksamhet, hvarom hvar
och en som vill, på stället kan förvissa sig, i korthet yttra mig
ang:de de af offentliga handlingar sig visande anledn:ne till den
föreslagna skrifvelsen.
Redan 1841 ansåg direktionen sjelf en reorganisation af stora
barnhuset såsom af hehofvet högt påkallad. En comité
tillsattes till uppgörande af förslag lill denna reorganisation, hvilket
redan samma år blef färdigt. Läsningen inom direktionen
af detta förslag började dock ej förr än den 18 Juni 1847, oaktadt
1842 af K. M. lemnad och sedan förnyad befallning alt till
K. M. med detsamma inkomma.
1837 beslöt direktionen alt inrätta en sjuklokal vid barnhuset,
i brist hvaraf så många barn årligen vid barnhuset dö. An
-
Den 15 Mars f. m.
235
nu 1841 var raan ense om det trängande beliofvet deraf och att
detta behof först borde fyllas. Sedermera börjades småningom
att i stället byggas en mängd byggnader planlöst och ändamålsvidrigt,
stenmurar uppfördes, planeringar företogos m. ni., ja ett
tvätthus bland annat, hvartill tillåtelse meddelades af K. M. att
använda 16,000 r:dr utan entreprenad, men detta tvätthus kostar
redan 32,000 r:dr.
Detta allt ägde rum ungefär vid samma tid som fråga uppstod
att vid barnhuset inrätta ett clinicum, hvartill barnhusets
tillgångar hade med skäl kunnat tagas i anspråk. Rån meningen
vara att derigenom omöjliggöra en sådan anstalts förening med
barnhuset om ock K. M. skulle finna en sådan åtgärd, såsom den
är, af behofvet högt påkallad? Jag vill ej besvara denna fråga.
Af räkenskaperna inhemtas att barnhuset, oaktadt dess tillgångar
äro till följd af bristande god förvaltning i förhållande till
behofvet så små alt, enligt hvad en af revisorerne vid sista revision
i Utsk. upplyst, barnhuset ej kunde uppfylla sina förbindelser
så vida ej dödligheten vore inom barnhuset så stor, årligen
till Svea Rikes pastorer betalar mellan 2 å 3000 r:dr för vården
i landsorten af utlemnade barnhusbarn. Jag skulle misskänna
vårt upplysta och christligt sinnade presterskap om jag
skulle förmoda alt de icke utan detta för dem obetydliga arfvode
skulle egna dessa arma föräldralösa den vård, de så väl behöfva
och som de säkert erhålla. Den kärlek och det deltagande
som barnhusdirektionen tror sig köpa med 2 r:dr per stycke, är
ej mycket värd.
Vidare inhemtas att barnhusdirektionen ej betalar mer än
12 r:dr för året för de utpensionerade barnen öfver 6 år, till följe
hvaraf inträffar att blott de fattigare utlaga barnhusbarn och
ofta endast öfver somrarne då deras föda kostar mindre eller de
kunna göra något gagn och att många af dessa barn hösttiden
till barnhuset återlemnas, der barnens vård och dödligheten går
till vida högre belopp, än om pensionerna för dem något höjdes,
hvilket skulle lända till stor ekonomisk fördel för inrättningen
och särdeles båtnad för barnen, som nu med tårar skiljas från sina
fosterföräldrar.
Då nu barnhusets tillgångar ej äro tillräckliga för barnens
ändamålsenliga vård, synes onödiga utgifter, till hvilka jag räknar
nu anmärkta, böra indragas. Då Utsk. trott sig märka så många
brister i nuvar. förvaltning, och då Utsk. ej ansett den förvaltning,
som låtit sig komma dem lill last, vara den mest opartiska
bedömaren af sina egna åtgärder, har Utsk. ej tvekat att tillstyrka,
det R. St. hos K. M. måtte anhålla om förordnande af några
erfarne män för att närmare undersöka tillståndet inom stora
barnhuset, och detta så mycket hellre, som direktionen ej af
kommun tillsättes och icke eller af K. M. förordnas, utan vid inträffande
ledigheter kompletterar sig sjelf, hvarigenom andra åsigter
från direktionen för alltid synas vara förbjudna inträde.
Ytterligare har Utsk. genom den föreslagna åtgärden trott
sig kunna motse ett snarare utredande af förhållanden, som för
230
Den 15 Mars f. m.
staten äro af högsta vigt såsom en helig pligt och sora tillståndet
inom barnhuset synes högt påkalla.
Om bifall till detta Allm. Besv.- o. Ekon.Utskis betänk, tager
jag mig friheten vördsamt anhålla.
Hr Adelborg, Jakob, yttrade sig dels muntligen, dels
skriftligen:
Stockholms allmänna barnhus är en skyddsanstalt för sådana
späda barn, hvilka, födda af lasten eller eländet, annars hemfallit under
en för tidig död. — På det att denna inrättning, i enlighet
med denna mening, rätt skall uppfylla sitt ändamål fordras i följd
af omständigheterna, att den är en passagére lillflygtsort, ett slags
gästgifveri, (enligt K. M:s bref af d. 7 Maj 1785, nåd. instruktion
af d. 22 Oktober 1800 och d. 13 Maj 1825) för emottagandet och
räddandet af så många värnlösa barn som möjligt, medelst att, så
fort deras helsa och tillfället så medgifver, utackordera dem till passande
fosterföräldrar.
Denna inackordering måste fortgå oafbrutet; ty afsladnar den,
så afstadnar ock innan kort hela barnhusets verksamhet, det blir öfverfullt
och tillgångarna medtagna, under det att en mängd barn,
hvilka ej kunna blifva emottagna, förgås och barnmord direkte eller
indirekte framkallas. Om nu denna antydning för barnhusets hufvudsakliga
verksamhet och ändamål är riktig och för dess bestånd
nödvändig, så låtom oss nu se efter, huru det bör vara organiseradt,
för att bäst uppfylla detta sitt ändamål. Svaret härpå lyder i korthet
så: det bör vara så inrättadt, att de barn som komma dit
friska kunna, såvidt det beror på inrättningen, bibehållas sådana
och att de som vid intagandet är o sjukamå så fort
som möjligt är kunna återställas till helsan. Ar det nu så
organiseradt? Nej! — Vid inträdet i de salar der de späda barnen
och deras ammor ligga, finner man genast, att utrymmet är allt för
inskränkt; ty oaktadt att der är så rent och snyggt, som närvar,
omständigheter tillåta, så är luften till den grad oren, att en äldre
menniska ej utan olägenhet kan der dagligen vistas, huru mycket
mindre då ett litet spädt barn, hvars fina lungor visserligen ej äro
skapade för en dylik atmosfer. Härtill bidrager att väggarna uti flera
af salarna äro öfverdragna med en hinna af mögel; och att barnens
dagliga behof af ombyte i kläder torkas inne framför kakelugnarna;
och inga särskildta badrum finnas; att ammorna ej hafva kläder
af inrättningen, utan begagna sina egna, hvilka i följd af det
utblottade tillstånd, i hvilket en stor del vid deras antagande befinner
sig, äro af den uslaste beskaffenhet och således äfven egnade,
alt, då så många äro sammanhopade, bidraga till ökande af luftens
osundhet m. fl. orsaker, med hvars upprepande jag icke nu vill
trötta II. o. Ad. Af de öfver 80 ammor och omkring 140 späda
barn, som nu finnas i det öfverbefolkade barnhuset, har man också
svårt att utleta 10 af hvardera slaget, som hafva ett friskt utseende.
För att kunna hjelpa detta onda, fordras en rymligare och
mera systematiskt ordnad lokal samt tillfälle till ständigt bibehållande,
af en, för de späda, så nödvändig lifsförnödenhet, som en ren
Den 15 Mars f. m.
237
och obesmittad luft, genom torkanstalters anläggande nära intill,
men utom salarna, en särskildt närbelägen badlokal m. m. — De
sjuka barnen böra äfven naturligtvis skiljas ifrän de friska, för att
i särskildt sjukanstalt vårdas; ty när, som nu är förhållandet, de
sjuka och friska ligga om hvarandra i samma rum, så försvåras läkarevården
betydligt och otaliga andra olägenheter uppstå, som motarbeta
inrättningens goda ändamål. Då nu erfarenheten visar, att
om inrättningen skall, så vidt möjligt är, uppfylla sitt syfte, barnens
vistelse inom densamma bör blifva så kort som möjligt, d. v. s. att
de så fort ske kan böra blifva utackorderade till dugliga fosterföräldrar,
så tyckes det vara tydligt, alt det nödvändigaste är, att barnens
helsa vårdas så, alt de kunna uttagas. Dä nu ej detta är förhållandet,
utan betydliga och svåra brister förefinnas i afseende till
barnens hälsovård, i följd af lokala förhållanden och anordningar,
hvilka lägga bestämda och för närvar, ohjelpliga hinder i vägen för
det enskilda bemödandet, så tyckes den slutsatsen falla af sig sjelf:
att Stockholms barnhus, som det nu är organiseradt, ej gör den nytta
det kunde och borde. Hvad kan då vara orsaken härtill? Är
det den bristande tillgängen på penningar? Jag tror det ej! Är 1844
hade barnhuset en fond af 547,575 r:dr b:co utsatt till större delen
på 5 å 6 procents ränta, utom åtskilliga andra betydliga tillgångar.
Se här en ungefärlig uppgift på tillgångarna:
Ränta på kapitalet  27,000 r:dr.
3169 tunnor tionde spanmål
21,000 ,,
Andel i Stockholms Tolagsmedel  4,300 ,,
Öfverskottsmedel från Justilie-colkm och förmyndarkammarn
15,000 ,,
g-dcls procent af sterbhus inventariisummor inom
Stockholm
6,800 ,,
Andel i böter från poliskammaren och domslolarne i
landsorten  3,000 ,,
Diverse hyresmedel
5,000 ,,
Inlösningssumma för barn  20,000 ,,
m m. som här ej upptages.
Summa b:co 102,100 r:dr.
Dessa medel, hvilka ej blifvit för högt upptagna, borde, om de
blifvit rätt använda och en ändamålsenlig plan varit följd, räckt till
för att, långt före detta, åstadkomma en af beliofvet och den allmänna
rösten länge påkallad och högst behöflig reorganisation af hela
inrättningen. Nu har deremot ingen plan varit följd, och det är
just detta som man klandrar, icke nitet och den goda viljan hos
direktionens mångtaliga ledamöter, hvilka säkerligen hvar och en
för sig velat väl, ehuru bristande enhet och sammanhållning ledt rerultatet
af deras verksamhet till en ståndpunkt, hvilken ej kan vara
till allmän båtnad, enligt de rättvisa fordringar man bör hafva på
en inrättning, hvilken åtnjuter så betydliga inkomster såväl af allmänna
medel som enskiltas tillskott. Det har nu äfven kommit så
långt, att direktionen vid en af sina sednaste sammankomster måst
besluta, att i följd af ögonblickets förlägenhet den sorgliga utväg
blifvit nödig alt taga: att barnhuset t. v., måste tillstängas för
238
Den 15 Mars f. m.
emottagandet af bart), utom i de mest trängande fall. Då de
tillströmmande barnens antal ej förminskats, utan fastmer tilltagit,
så tvingas man, om man med allvar och känsla eftertänker detta
förhållande, till förfäran för de resultater som deraf skola blifva en
nödvändig följd. Det nu anförda faktum, en sorglig frukt af bristande
omtanka och insigt i förvaltningen, är ensamt ett tillräckligt skäl för
yrkande på att Utsk:s betänk, bör blifva antaget, men för dem som
ej finna delta tillfyllest, vill jag anföra följande, hemtadt ur barnhusetso
räkenskaper.
Ar 1841 d. 31 Dec. utgjorde barnhusets kapitalfond enligt
kassaräkningen *)
b:co 514,575 r:dr.
Deraf utlånte ä 6 procent  123,700 ,,
„ å 5 „
367,083 „
5, »4 „
500 „
kontant i banken  23,292 „
Donationer sedermera tillkomna:
af Hr Liebert, 1844
2,000 ,,
af grosshandlare Ekström, 1846
2,000 ,,
„ Rydberg, 1845
25,000 „
,, Nordlander, 1847
4,000 ,,
Summa b:co 547,575 r:dr.
n n 1
Ar 1848 borde således kapitalet, derest instruktionens ordalydelse
blifvit följd, (nemi. alt alla donationer skola till grundfonden
tilläggas och endast årliga räntan af dem användas), hafva utgjort
b:co r:dr 547,575; men befmnes i stället d. 1 Jan., enligt kassaräkningen,
vara: b:co r:dr 445,848,
deraf utlånte å 6 procent  14,200 r:dr
„ å 5 „  342,200 „
„ ä 4 „  30,500 „
i banken
58,948 ,,
Kapitalsumman har således blifvit förminskad med omkring
101,727 r:dr b:co; och hvartill hafva dessa penningar blifvit använda?
Jo, deraf hade åtgått vid 1847 års slut:
till en tvättinrättning r:dr 31,928: 1—
till barnhuskällarn
23,175: —
till en gymnastik
3,848: 36.
till vedbodar ,, 5,450: —
Resten har blifvit använd till diverse andra utgifter, med hvars
specificerande jag ej vill upptaga R. o. Ad:s dyrbara tid, ehuru dervid
äfven visserligen ett och annat vore att anmärka, utan nöjer
jag mig för närvar, med, att endast framlägga dessa fakta, hvilka
enligt min tanka äro tillräckligt bevisande, för att ådagalägga de
brister, som i den närvar, förvaltningen förefmnas och som visa att
stora summor blifvit förslösade, utan plan och eftertanka och utan
att barnhuset blifvit satt i stånd, att närma sig målet för sin rätta
verksamhet.
Tvättinrättningen kommer troligen att kosta, innan den blir
fullt färdig, omkring 40,000 r:dr b:co och har en ångmacliin sorn
årligen förtär omkring 200 famnar ved. Räntan efter 5 procent pä
') I enlighet med und. rapport till H. M. Konungen.
Den 15 Mars f. m
239
kostnadssumman gör 2000 r:dr b:co per är, och om dertill lägges
1000 r:dr b:co, som är det minsta, den ärliga utgiften för veden
kan upptagas till, och årslöner för machinist, tvätterskor, handtlangare
samt utgifter för reparationer m. m., så torde denna tvättinrättning
komma att minska barnhusets årliga inkomster med öfver
3,500 r:dr b:co eller räntan efter 5 procent på 70,000 r:dr b:co.
Af delta förhållande synes, alt denna afgift blir allt för stor och
att den måhända kunnat minskas till ja, | om en ändamålsenlig
tvättinrättning blifvit anlagd nere vid sjöstranden, dit barnhusets
tomt sträcker sig, och der en god anstalt i denna väg säkerligen
kunnat åstadkommas för den jemförelsevis ringa summan af 4,000
r:dr b:co. Men denna byggnad är icke allenast för dyr, ulan äfven
felaktigt uppförd, hvilket bevisas deraf: att valtenuppfordringsanstalten
ej lemnar fullkomligt rent valten; att sköljreservoirerna äro för
små, så att vattnet, som ej deruti kan hållas i ett ständigt och friskt
ombyte, allt för snart smutsas af det orena linnet: att torksalen är
allt för hög, så alt värmen som naturligtvis är starkast uppe vid taket,
ej vid torkningen kan fullt tillgodogöras m. m. Den i samma
lokal anlagda badinrättningen ligger alldeles för långt bort och kan
således icke begagnas af sjuka eller smärre barn, hvaraf följer att
den blir till föga nytta. De öfver badrummen belägna vattenreservoirerna
hafva blifvit så illa gjorda, att vattnet läker igenom och blir
väl deraf följden att alltsamman måste omgöras med temlig betydlig
tillökning i kostnaden. En centrumsåg drifves af samma ångmachin
i ändamål att begagnas till vedens söndersågning; men som vedbodarna
ligga på betydligt afstånd ifrån denna, sä torde kostnaden för
vedens transport, ifrån boden till sågen, i det närmaste medtaga den
besparing, som härigenom åsyftats. Men nog nu om denna byggnad
och de misstag som vid den blifvit begångna.
Vedbodarna hafva, som sagdt är, kostat 5,450 r:dr b:co och
borde hafva kunnat göras för 800 ä högst 1000 r:dr b:co. Jag
hemställer till hvar och en, sorn har någon kännedom om huru man
i allmänhet bevarar större vedförråd, om icke större delen af veden
kunnat med lika fördel förvaras under bar himmel inom en hög och
för stöld skyddande inhägnad ? En mindre bod för en del af björkveden
borde då varit det enda hus i denna väg, som behöfts.
Den dyrbara gymnastikbyggnaden är efter min tanke alldeles
obehöflig. Om barnhuset fortfarande skall äga bestånd och uppfylla
sin bestämmelse, och den antydning för dess rätta verksamhet, som
jag förut framställt, är riktig, så böra högst få barn blifva qvar inom
inrättningen till öfver 6 års ålder. Dessa små varelser behöfva, för
bibehållandet och stärkandet af sin helsa, endast den gymnastik, som
kroppens fria rörelser i den friska luften skänka; och härtill är
tillräckligt tillfälle på barnhusets rymliga gård. Vill man ändteligen
hafva en gymnastik, så vore en under bar himmel fristående, sådan
som funnits förut, allt hvad som kunde behöfvas. På ömse sidor
om delta hus, äro smärre tillbyggnader vidfogade, hvilkas ändamål
är sådant, att det åtminstone ej tillåter att direktionens omtanka om
barnens hälsovård ens här kan framstå utan klander, så vida n. b.
frisk luft anses för barns sundhet vara oundgänglig. — Gymnastik
-
240
Den 15 Mars f. m.
byggnaden kunde således helt och hållet varit hörta. Af de byggnader
som blifvit gjorda, återstår således endast barnhuskällaren, såsom
den enda, hvilken man kan säga är väl bygd och hvarå kostnaderne
blifvit väl använda.
Utom dessa framlagda fakta har jag, om så påfordras, en mängd
andra att anföra, som t. ex. det högst oriktiga arangementet med
mathållningen, anläggningen af gasberedningsboden alldeles utmed
barnens logementer m. m., men vill jag dermed ej nu upptaga tiden.
Om dessa betydliga summor, som på detta sätt nära nog onödigtvis
blifvit förslösade, i stället användts till en ändamålsenlig utvidgning
af lokalen för de späda barnen, inrättandet af ett barnsjukhus
eller till ökandet af fosterlönerna, för att befordra en lifligare
omsättning af barn m. m., så hade mycket verkligt nyttigt och godt
dermed kunnat uträttas och vinnas, samt en mängd späda lif kunnat
räddas till framtida utveckling för fosterlandet.
På grund af hvad jag nu haft äran anföra, hvaraf kan synas
att den närvar, direktionen, genom bristande enighet och plan i
sina företag, kommit till ett resultat, som för barnhusets framåtskridande
till sin rätta verksamhet ej kan vara gynnsamt och då
direktionen, oaktadt upprepade påminnelser, att till H. M. Konungen
inkomma med förslag till ny organisation af inrättningen,
ändock ehuru, som jag vill minnas, 3 år förflutit sedan den första
befallningen derom blef gifven, ännu ieke gjort det; så anhåller
jag att R. o. Ad. måtte bifalla Utsk:s förslag såsom af högsta behofvet
påkalladt.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr.: Jag har reserverat mig
emot detta betänk. Jag har aldrig besökt barnhuset och således icke
ingått i någon undersökning om huruvida de detaljerade upplysningar,
hvarmed den siste värde talaren sysselsatt Ståndet, äro grundade
eller icke, och anser dem icke heller utgöra föremål för Ståndets
pröfning. Jag erkänner att det må vara möjligt att denna likasom
många andra inrättningars organisation kan behöfva förbättringar,
men vill hvarken säga ja eller nej till den frågan, emedan
dertill skulle fordras att jag, såsom Utsk:s ledamot, skulle hafva ingått
i en undersökning om huru barnhuset för närvar, är beskaffadt,
huru stora dess tillgångar äro och huru de blifvit använda till uppfyllande
af hvad man synes fordra. I afseende åter på den olyckliga
ställning, hvaruti barnen skulle sig befinna, sä har jag sett en
und. rapport af barnhusets läkare gifven till K. M., hvaraf upplyses
att under de sednare åren dödligheten ibland barnen på barnhuset
varit vida mindre än under de föreg:de åren. Detta måtte väl åtminstone
bevisa, att icke ställningen derstädes är sämre än den under
föreg:de år varit; men låt vara att det behöfves en reorganisation
af barnhuset, så har ju Regeringen, på sätt jag i min reservation
omnämnt och Utsk. i sitt betänk, upplyst, redan vidtagit
en sådan åtgärd, ledande till det ändamål, Utsk. vill med den föreslagna
undersökningen framkalla, nemi. ett bättre ordnande af barnhusets
angelägenheter; och då anser jag att R. St. icke hafva att med
den
-
Den 15 Mars f. m.
241
denna fråga sig befatta. Det skulle verkligen se ut, som om R.
St. trodde att, om K. M. ville hafva en reorganisation af barnhuset,
K. M. icke skulle kunna verkställa den utan att behöfva
ett förord dertill af R. St. Så långt måtte det väl nu icke hafva
gått, alt K. M. icke kan få Sina beslut verkställda. K. M.
har ålagt barnhusets direktion att inkomma med ett förslag till
förbättring af barnhusets organisation, och således torde icke någonting
vara att göra i frågan, åtminstone intill dess vi få se,
att icke direktionen ställer sig den K. befallningen till åtlydnad.
På grund häraf, anhåller jag om afslag pä Utsk:s tillstyrkande.
Frih. Sprengtporten: Ehuru visserligen det icke skulle
vara svårt att här på stället upplysa de värde ledamöter af Allm.
Besv.- och Ekon.Ulsk., som här yttrat sig, om åtskilliga fakt iska
misstag rör:de barnhuset, lill hvilka de gjort sig skyldiga, så får
jag likväl för min del förklara, att jag, utöfver hvad jag redan
har yttrat i mitt skriftliga anförande, icke finner mig af deras
skriftliga anmärkmr föranledd till något annat, än att instämma
uti deras tillstyrkande af bifall till Utslcs förslag, på det att den
ifrågavar. undersökningen mätte äga rum och barnhusets direktion
sältas i tillfälle att försvara sina åtgärder på vederbörlig ort och
ställe, öfvertygad att ingen af direktionens ledamöter ämnar att
undandraga sig någon slags ansvarighet för hvad som är gjordt.
Hr von Hohenhausen, Mich. Sil v : Jag finnér ganska
naturligt af Frih. Sprengtporten att yrka bifall lill delta betänk.,
såsom varande ordf. i barnhusets direktion, emedan han måste
önska att den föreslagna undersökningen måtte ske; men å andra
sidan kan jag icke finna något skäl för R. o. Ad. att bifalla
ett betänk., sådant som detta, derföre att en och annan uppgifver
en hop brister, som kunna förefinnas på barnhuset, då samma
StatsUtsk:s betänk, omförmäler att K. M. redan infordrat direktionens
utlåt, ronde förbättringar i barnhusets organisation, fast
detta ännu icke hunnit ingifvas. Uti en sak, sådan som denna,
der så mycken osäkerhet råder vid bedömande af förhållandet,
der mäste man väl lemna tid lill lugn och försigtig pröfning af
hvad man ämnar framställa. Man måste lemna tid lill noggrann
undersökning af förhållandet och sådant sker icke i en hast. Den
ena kommer och vill hafva ändring i en sak och då skall undersökning
derom verkställas; i ett annat fall kommer någon annan
och vill hafva ändring, hvilket åter föranleder en ny undersökning.
Under det förhållande, sora här äger rum, när undersökning
redan är af K. M. anbefalld och skall fortgå, så finner jag
icke något skäl för R. St^ att inkomma med en anhållan om ytterligare
undersökning. Åtminstone måtte dermed kunna anstå
till nästa riksdag. I händelse K. M:s befallning dessförinnan icke
skulle hafva haft önskad påföljd efter den längre tid som då förflutit,
kunde möjligen vara ett skäl att dervid göra anmärkn. Nu
är det deremot alldeles icke så, hvarföre jag yrkar afslag på betänk.
3 H. 16
242
Den 15 Mars f. m.
Hr Gripenstedt, Joli. Aug.: De frågor, som hvar och
en måste för sig sjelf besvara för att kunna fatta ett grundadt
beslut i ämnet, torde vara följande 2:ne: Ar ställningen vid barnhuset
sådan som man skulle önska? •— och är det någon säker
anledn. att hoppas någon förändring af denna ställning, ifall den
icke befinnes vara den bästa möjliga och likväl öfverlemnas åt
sig sjelf, utan en framställning ifrån R. Sl:s sida?
Hvad den första frågan beträffar, så torde väl de faktiska
upplysningar, som här blifvit lemnade, redan vara någorlunda
tillräckliga för att öfvertyga hvar och en att åtskilligt betänkligt
vid denna inrättning lärer förefinnas. Jag tror dessutom att den
person, hvilken har den aldra närmaste befattningen dermed,
nemi. öfverläkaren på stället, måste hafva något vitsord i denna
sak, och han säger derom i sin tind. berättelse till K. M. följande
tänkvärda ord:
”Min öfvertygelse att endast på denna väg (en naturenlig vård
af barnen till helsans bevarande) någon verklig nytta för det allmänna
kan vinnas, ålade mig äfven, all, genom tind. ansökning
om afsked från öfverläkaretjensten vid barnhuset, sisth år nedlägga
vetenskapens protest mot de administativa åtgärder vid barnhuset,
genom hvilka jag befarade, alt läkaren der skulle än mer
beröfvas tillfället att verka för helsans upprätthållande”. Då han
offentligen kan yttra delta och verkställa sitt beslut alt begära afsked,
så torde det vara tillräckligt att öfvertyga hvar och en att
den frågan icke alldeles är så på det rena, och att man måste
anse något anmärkningsvärd! dervid förefinnas.
Rörtde den andra frågan, huruvida icke denna inrättnings
brister kunna afhjelpas genom direktionens egen försorg, torde
följande upplysningar kunna något vägleda omdömet.
Direktionen har sedan år 1841, då frågan om barnhusets
reorganisation försl väcktes, förfarit på följande sätt, enligt hvad
äfvenledes den af öfverläkaren på stället afgifna offentliga berättelsen
gifver vid handen. Han säger alt han för sin del omöjligen
kan ”fatta huru samma styrelse, som redan 1838, för vida
mindre trängande behof än sedermera, står hardt nära att på
barnhusets egen bekostnad uppföra ett särskildt barnsjukhus, sorn
1839 af barnhusets medel ger reseunderstöd åt mig, för att få
beskrifning om utländska barnhusens organisation, och på samma
gång redan anställer mig som clinisk idkare vid barnhuset, som,
efter erhållen beskrifning om en mängd utländska barnhus och
upplysning om det härvarandes brister och behof, år 1841 nedsätter
en reorganisations-comité, som den 17 Nov. 1841emottager
denna comités preliminära förslag, och det med uttrycklig
anhållan, att det aflemnade arbetet måtte snart pröfvas, för att
bereda möjlighet åt dess fortsättning, som, såväl i und. skrifvelse!1
till E. K. M. af d. 19 Febr. 1842, d. 11 Febr. och 9 Sept. 1843
och 22 Febr. 1844, som i und. berättelser till E. K, M. i Ordenskapitel
i November månad åren 1842, 1843, 1844 och i förklaring
lill E. K. M:s kammarrätt af d. 15 Febr. 1844, mer eller
mindre utförligt omtalar sina reorganisalionsplaner, och derige
-
Den 15 Mars f. m.
243
norn föranleder eu allmän väntan, att någon reform med ifver
och allvar bedrifves — detta allt oaktadt kunnat ända till inne
var.
stund uraktlåta pröfningen af de allmänna grunder, på hvilka
reformen skulle hvila, och slutligen inför E. K. M. nu helt
och hållet frånträda den åsigt om ett clinicum vid barnhuset,
hvilken varit reformförslagets utgångspunkt”.
När så har skett och detta t. o. m. föranled! 2:ne af direktörerna
Hr grosshandlaren Berg och åldermannen Westin att (enligt
prot. utdr.) gifva tillkänna, ”att de, med anledn. af ständigt
mötande hinder för reformens genomförande, funne sig föranlåtna
afsäga sig det dem lemnade uppdrag, att vara ledamöter i comitéen
för barnhusets reorganisation, och ville de, i samråd med
comilcéns öfriga ledamöter, i afgifvande skriftligt anförande, närmare
utreda reorganisations-comitéens oblida öde” — när, säger
jag, allt detta har skett, och när dessutom denna comité skulle
så till sägandes döma i sin egen sak, eller åtminstone skulle
hafva ett bestämdt intresse all bevaka såväl i sin egen reorganisationSplan
som i sin redogörelse — då hemställer jag om man
kan hoppas att på den vägen något i sjelfva verket blifver gjordt,
utan att andra, mera kraftiga åtgärder vidtagas.
Men är då icke saken af någon betydenhet, eller har icke
det allmänna någon rätt att tillse det inrättningen uppfyller sitt
ändamål? — Jo, utan tvifvel; begge delarna kunna icke nekas.
Att saken är vigtig, det tager jag för gifvet, att hvar och en
medgifver, och alt staten har rättighet att i förenämnde hänseende
mellankomma, torde en kort redogörelse för inrättningens uppkomst
och utveckling kunna gifva vid handen.
Barnhuset tillkom under Drottning Christinas tid derigenom,
ali den tomt, som barnhuset nu äger, ditskänktes, hvarjemte
bemälda Drottning till barnhuset anslog 40:de tunnan af all Kronans
årliga sädestionde uti Svea rike, och halfparten af Finland,
samt 1000 daler s. m. årligen af Kronans tullinkomster, hvartill
sedermera kommit sakören och böter, förmyndarekammarens öfverskollsmedel
af danaarf, sterbhusafgifler o. s. v., allt under en
fortfarande inkomst af kronotionde, uppgående till öfver 3000
tunnor säd. När nu så förhåller sig och detta motsvarar räntan
på ett kapital, stort 639,572 r:dr b:co efter 5 proc. kapitaliseradt,
så lärer det väl näppeligen kunna ifrågasättas huruvida
R. St. hafva befogenhet eller icke att deruti inblanda sig. Min
tanka i detta afseende är för öfrigt så fullkomligt och derjemte
så väl återgifven genom samme läkares yttrande, alt jag nu tager
mig friheten att här reproducera detsamma såsom mitt eget. Han
säger: ”Af dessa data vågar jag, efter min und. uppfattning, draga
den slutsats, alt för barnhusets betraktande såsom en Stockholms
stads enskilda inrättning, för dess styrelses rubricerande
såsom en kommunal-styrelse, intet stöd torde kunna hemtas, hvarken
från inrättningens uppkomst och utveckling, styrelsens fordna
eller närvar, organisation och redovisnings-skyldighet, eller inkomsternas
natur”.
16 *
244
Den 15 Mars f m.
Han säger vidare: ”Men om Staten äger obestridlig rätt, ali,
när det gäller medborgares lif och helsa, äfven tränga inom t. o.
m. det enskildta området med skyddande åtgärder, om alltså ej
heller någon kommunalinrällning kan medgifva ett monopol pä
medborgares helsa och lif utan kontroll af Statsmakterna, sä måste,
efter min und. tanka, Staten ännu mera vara berättigad, ja
förpligtad, att ät sig garantera alla möjliga fördelar af en inrättning,
sådan som barnhuset. Då delta barnhus under mer än
200 års tid af Staten åtnjutit säkert öfver 6 millioner r:dr sammanräknadt
bidrag, och derföre återgäldat Staten endast den i
alla länder och tider högst tvetydiga vinsten från dylika barnhus,
nemi. den ofta ringa öfverlefvan af ett ej sällan sjukligt slägte,
hvars belopp man i brist på statistisk redogörelse här t. o. m.
ej känner, samt för den medicinskt administrativa och vetenskapliga
erfarenheten endast på sednare lider lemnat några fragmenter,
af hvilka föga ljus och nytta kan hemtas, så vågar jag i djupaste
und. tro det vara Statens både rättighet och skyldighet, att,
för de millioner, med hvilka den går att framdeles underlätta
Stockholms åligganden, äfven mera se sitt eget ändamål tillgodo”.
Jag hemställer om någon kan jäfva detta yttrande och om
det icke sålunda är tid, att någonting verksamt och ingripande i
dessa förhållanden göres. Och hvem skulle väl kunna hafva nä
O
°
got deremot? Åtminstone ingalunda direktionen förmodar jag;
ty har den uppfyllt sitt åliggande, så är det ju för densamma en
tillfredsställelse att få sitt välförhållande pröfvadt och vitsordadt.
Har den återigen låtit sig felaktighet komma till last — nåväl!
så måste väl de värnlösas anspråk, äfvensom det allmännas rätt
och bästa gå framföre några enskildas obehag.
Jag tillstyrker bifall till Utsk:s betänk.
Hr von Hohenhausen: Jag ämnar ingalunda bestrida
statens rätt att efterse huru de medel förvaltas, som, genom allmänna
beslut, till en allmän inrättning utgå, men fråga är om
tidpunkten, när sådant bör ske. När K. M. anbefallt utarbetande
af ett förslag, men denna befallning icke blifvit efterkommen,
då blir det väl rätta tidpunkten att låta undersöka förhållandet
af andra personer, men i en sak af så invecklad beskaffenhet
som denna, bör man, efter hvad mig synes, icke mellankomma
med begäran hos K. M. om undersökning. Detta är milt skäl,
hvarföre jag icke instämt i Ulsk:s förslag och hvarföre jag fortfar
att yrka afslag.
Hr Ekströmer, Carl Joh.: Då den fråga, hvilken nu är
föremål för öfverläggning, nemi. den om allmänna barnhusets
reorganisation, varit till handläggning öfverlemnad åt det embetsverk,
hvaraf jag är ledamot, och jag således om densamma äger
någon kännedom, anser jag mig ock böra yttra några ord derom.
Att en reorganisation af denna vägörenhetsinrättnings administration
är af behofvet påkallad, derom skulle jag tro, att meningarne
i allmänhet icke äro delade. Direktionen har sjelf först insett
detta behof och derigenom gjort und. anmälan; men dels har
Den 15 Mars f. m.
245
ilen gått temligen långsamt tillväga med sin reorganisalionsplan,
dels icke böl jat från grunden. Hufvudsaken är nemi. alt bestämma
principen för barnhusets verksamhet; skall det, såsom nu är
händelsen, bilda, så till sägande, en kasern för barn, såväl i den
spädaste, som yngre barnåldern, samt en uppfostringsanstalt för
dem inom undervisningsåren? Eller skall inrättningens syftemål
fast hellre vara, att, så vidt ske kan, draga försorg såväl för de
späda som äldre barnen, förnämligast genom beredande åt dem
af omvårdnad medelst deras utackordering i enskildta hus, vare
sig i landsorlerne eller i hufvudsladen, och inrättningens hufvudsakliga
syfte snarare vara, att befordra oell besörja denna utackordering,
än att bilda en stor försörjningsanstalt lill barnens inhysande?
Har denna hufvudfråga blifvit på förband afgjord, ordnas
detaljerna sedermera utan svårighet. Direktionen synes deremot
hafva börjat med detaljerna, oriktigt uppfattat sättet för barnhusets
verksamhet, hvilket enligt min öfvertygelse vore, att i
möjligaste måtto befrämja utackordering af såväl äldre, som yngre
barn. Den har dock i sitt förfarande ingalunda handlat i strid
med gällande föreskrifter eller efter hvad jag kunnat finna någonsin
upphört, ali med nit och omsorg vaka öfver inrättningens
bästa, så vidt del, med den fattade åsigten om dess bestämmelse,
kunnat ernås. Den har ock haft stora svårigheter alt bekämpa.
Under det ett ökadi tillopp af värnlösa barn tagit inrättningens
både tillgångar och utrymme i ökadt anspråk, har utackorderingen
mött hinder, dels genom de allt för låga foslerlönerne, bestämda
mera efter inrättningens tillgångar, än efter den verkliga
underhållskostnaden, dels genom fruktan för utbredande af venerisk
smitta med ullemnade barn, om hvilkas helsotillstånd man
icke ägde full visshet, lill följe hvaraf raan ansett sig böra underkasta
dessa ett slags karantän på barnhuset, innan de till fosterföräldrar
i landsorten utlemnades; genom hvilket allt inrättningen
ofta är öfverfylld, och sålunda lätt kan blifva för de der
intagna barnens helsa och lif af det menligaste inflytande.
En i behörig rigtning genomförd ändring af administrationen,
skall dock tvifvelsutan öfvervinna dessa svårigheter. I afseende
på sättet att hringa saken i gång, hade jag, lika med Hr
von Hohenhausen trott, att då direktionen af K. M. blifvit anbefald
alt uppgöra reorganisationsförslag, det vore öfverflödigt, att,
på sätt ifrågavar. betänk, åsyftar, hos K. M. begära frågans behandling
af en särskildt comité, helst direktionen, som närmast
känner inrättningen och har erfarenhet af dess behofver, otvifvelaktig!
bättre bör vara i tillfälle att uppgifva medlen till dessas
uppfyllande, än några med inrättningen föga bekante comiterade.
Enligt min tanka vore lämpligast, om det förslag, hvilket direktionen
icke kan undgå att afgifva, derest K. M. så pröfvar nödigt,
underkastades sakkunniges granskning innan det anlages; men,
då barnhusdirektionens ordf., Frih. Sprengtporten, förklarat sig för
den af Utsk. föreslagna åtgärd, vill jag icke sätta mig emot del
af flera talare yrkade bifall- till betänk.
246
Den 15 Mars f. m.
Hr Adelborg: Hr von Hohenhausen har anfört, ”att då H.
M. Konungen infordrat af direktionen ett förslag till barnhusets
reorganisation, så vore det obehöfligt för R. St. att tillstädja någon
annan ålgärd, innan man liek se hvilka följder häraf vore
att förvänta och att man således med den föreslagna granskningscomitéen
gerna kunde vänta till nästa riksdag.” åled kännedom
om Hr von Hohenhausens allmänt kända redbara karakter, kan
jag ej annat än tro, att detta hans yttrande tillkommit deraf, att
han ej rätt eftertänkt de bedrötliga följder som skulle uppstå vid
ett längre uppskjutande af undersökningen om barnhusets förhållanden.
Dä direktionen oaktadt 3:ne förnyade påminnelser ej
ännu inkommit med något nytt förslag, så är möjligt, att ännu
en lång tid kommer att förflyta innan ett sådant blir färdigt;
men barnhusets närvar, omständigheter fordra en snar och verksam
förändring af sakernas ställning och följden af att det förblifver
i samma skick, blir en fortfarande hög mortalitet, hvilken nu
uppgår till ungefärligen 32 procent. Jag frågar om Hr von Hohenhausen
vill taga dessa smås död på sitt ansvar och om man
ej, då man är satt i tillfälle att beskydda någon, bör i första rummel
tillse vården om dem, som i följd af sin värnlösa belägenhet
äro inkastade i verlden utan annat menskligt skydd än det
en allmän inrättning skänker dem. — Hr Ekströmer har anmärkt,
att den föreslagna comitéen möjligen kunde blifva sammansatt af
för ämnet främmande personer och att deras tillgörande skulle
blifva icke allenast gagnlöst utan äfven af vådlig inflytelse på inrättningen
och har han i följd deraf förordat att direktionen sjelf
borde få uppgöra förslaget till barnhusets reorganisation. Då det
enligt Utsk:s utlåt, är H. M. Konungen som bör tillförordna de
personer, som skola sitta i den föreslagna comitéen, så hyser jag
för min del det fullkomliga förtroende till min Konungs nit och
omtanka för det allmänna bästa, att jag tror, att inga andra komma
att ingå i denna comité än sådana, som äro med ämnet eller
dylika ämnen hemmastadde.
FIr Munck af Rosenschöld, Nils Rud.: Uti Hrr Engeströms,
Adelborgs och Gripenstedts anföranden, hafva så vigtiga
skäl blifvit gifna till det beslut, Utsk. fattat om tillstyrkande af
en und. skrifvelse, och en så rörande framställning blifvit gjord
af det förhållande, hvaruti barnhusinrättningen sig befinner samt
så förvåningväckande och obestridliga uppgifter framställda om
den nuvar. direktionens förvända sätt och liknöjdhet att bestrida
sin förvaltning af denna inrättning, att jag vågar tro att ingen
med hjerta i bröstet skall vilja neka att till de värnlöses fördel
nedlägga sin röst för bifall till ifrågavar. und. skrifvelse. Jag är
fullkomligt öfvertygad, att inom R. o. Ad. finnes ingen så hjertlös,
att lian i detta fall skulle kunna låta sidointresset eller andra betänkligheter
verka till ett afslag.
Frih. Raab, Carl Adam: Efter som jag uppfattat denna
diskussion, så lära alla talare vara ense derom, att något måste
ben 15 Mars f. m.
247
göras för en ny organisation, men talarne här skilja sig endast
rörde rätta sättet för dess verkställande. De flesta talare hafva
tillstyrkt att R. St. måtte gå in till K. M. med ond. anhållan
derom att K. M. behagade i nåder förordna en särskild comité,
som utarbetade ett förslag till barnhusets förbättrande. Ulsbs reservanter,
Gr. Gyldenstolpe och Hr von Hohenhausen anse detta
vara öfverflödigt,'emedan K. M. redan har vidtagit mått och steg
för att göra en reorganisation och anmodat direktionen alt deröfver
afgifva förslag, men när nu K. M., oaktadt 3:ne förnyade
tillsägelser till barnhusets direktion, icke ännu erhållit något förslag,
och man vet alt denna direktion är en kommunalstyrelse,
som icke har sig ålagdt att utarbeta sådana förslag, så tror man
här att liden skulle endast onödigt uttänjas derigenom, att man
sökte på denna väg komma till målet och anser det för saken
vara bättre om R. St. ville hos K. M. anhålla om utarbetandet
af en plan till reorganisation af barnhuset. På denna grund tager
jag mig friheten att förorda Ulsk:s betänk, och anhåller om
bifall dertill.
Hr von Hohenhausen: Jag skall endast med få ord yttra
mig i denna sak.
R. o. Ad. har nyss hört af en man, som genom sin em
belsbefattning
är i cas att känna förhållandena sådana de åro,
att det förslag, hvarom nu talas, snart lärer kunna vara alt förvänta.
Del andra, sorn torde hafva undfallit såväl Hr Adelborg,
som andra talare här, är ett faktum, som äfven blifvit uppgifvit
uti den skrift, hvarur åtskilliga uppläsningar här blifvit gjorda,
nemi., alt de späda barnens helsotillstånd under de sednare åren
sig förbättrat, hvilket måste vara ganska lugnande att veta.
Frih. Toll, Gust.: Såsom boende i trakten af Stockholm,
anser jag mig skyldig hafva äran här upplysa, att barnens utsättande
pä landet icke sällan tillgår så, att de uttagas af fattiga
fosterföräldrar, som låta dem svälla. Della torde vara en auledn.
att taga närmare kännedom om den säkerhet, som kan lemnäs
af deni, hvilka emottaga barnen. Detta, har jag blott upplysningsvis
velat hafva äran andraga.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, hemställde
Hr Gr. o. Landtm., om R. o. Ad. behagade bifalla Allm. Besv.-  o. Ekon.Utsk:s förevar, betänk. N:o 27, och talef denna propos.
besvarad med starka Ja, blandade med Nej; hvarpå Hr Landtm,
tillkännagaf, det han trott sig finna, att Ja öfverröstat Nej.
Vid förnyad föredragning biföll R. o. Ad. Allm. Besv. o.
Ekoa.Utsk:s d. 4 och 8 dennes pä bordet lagda utlät. N:o 28,
i anhdn. af väckt fråga om upphörande af Skånska kavallerireg:teaas
s. k. fot- och ådermöten.
Då nu StalsUlsk:s d. 8 dennes på bordel lagda utlåt. N:o
78, anglie riksg:s-konl:s förvaltning under den sedan sisth riks
-
248
Den 15 Mars f. m.
dags början förflutna tid, föredrogs och punktvis företogs till afgörande,
bi föll os 1 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15,
16, 20, 22, 23, 24, 25, 27, 29. 31, 32 och 36 punkterne, ansågos,
2, 17, 18, 21, 28, 30, 33 och 34 punkterne icke erfordra
någon åtgärd, samt lät R. o. Ad. vid Utsk:s yttranden i 19
och 35 punkterne bero,
Anmäldes och lades på bordet nedannämnde från StatsUtsk.
inkomne utlåt:n:
N:o 90 ang:de regleringen af ntgifterne under riksstatens Öde
hufvudtitel; och
N:o 91, ang:de regleringen af ntgifterne under riksstatens 7:de
hufvudtitel.
H, R. o. Ad. åtskildes kl. ^ till 3. e. m.
In fidem prolocotti,
Albert Munck,
Onsdagen den 15 Mars 1848.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 3 prot.utdr., innefattande d. 11 dennes e. m. och
denna dag f. m. fattade beslut.
Med tillkännagifvande ätt Hr Fåhraeus, Olof Immanuel, begärt
och erhållit 3 veckors från d. 18 dennes beräknad ledighet från sin
befattning såsom ledamot af RevillmsUtsk., anmodade Hr Gr. o.
Landtm. Hrr Electorer att i deras nästa sammanträde utse en ledamot
för att under denna ledighets tid i nämnde Utsk. inträda.
Föredrogos och lades till handlingarne LagUtskts d. 8 dennes
på bordet lagde mern.:
N:o 22 i anledn. af återremiss utaf Utsk:s utlåt. N:o 4, anglie
väckt motion om föreskrifters meddelande i afseende på beskaffenlieten
af länsmans-fullmakter; samt
N:o 23, i anledn. af återremiss utaf Utsk:s betänk. N:o
6, öfver väckt motion, ang:de ändring i författningarne on? bysättning.
Vid föredragning af LagUtsk:s. d. 8 dennes på bordet lagda betänk.
N:o 24, i anledn. af väckt motion om förmånsrätt för förskott på
4
Den 15 Mars e. m.
249
lill försäljning lemnade varor, blef detta betänk, ånyo bordlagt, på
begäran af Gr. Lagerbjelke, Gust., och Hr Hammarberg,
Carl Axel.
Äfvenledes och på samma ledamöters begäran bordlädes ånyo
Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s härefter föredragna d. 8 dennes på
bordet lagda betänk. N:o 38, i anledn. af väckt fråga om bibelkommissionens
upplösande.
Föredrogos och biföllos Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s d. 8. dennes
pä bordet lagde betänkm:
N:o 39, i anledn. af väckte motioner, ang:de upptagande af
kollekter för missionsverkets räkning; samt
N:o 42, i anledn. af väckt motion om rättighet för rotehållare,
såväl vid soldat- som båtsmanshållet i Helsingland, att sjelfve disponera
de s. k. Uddemantals eller Udderöks-kassorne.
Föredrogs Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s d. 8 dennes på bordet
lagda betänk. N:o 43, i anledn. af särskilda motioner, dels i fråga
om stadgande att personer, hvilka ådömas ansvar för 3:dje gången
fylleri, mätte, i st. f. vatten- och brödstraff förpligtas att undergå
den s. k. Schreiberska fyllerikuren, dels ock om skyldighet för läkare
vid läns-lazaretten i riket, att under uppgifne förhållanden å
derstädes intagne personer använda berörde kurmetod.
Den vid detta betänk, fogade reservation, upplästes på begäran
af
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabi-., som derefter yttrade:
Jag nitälskar visserligen derföre, att de, hvilka äro begifna på
dryckenskapslasten, må från densamma afvänjas: men jag anser,
att en bestämd kurmetod för ett sådant afvänjande icke bör uti R.
St:s underd. skrifvelse föreslås, utan endast att R. St. hos K. M.
anhålla om vidtagande af åtgärder till hämmande af denna last, så
länge det är problematiskt, huruvida denna kurmetod är tjenlig, ty
jag har mig bekant, att personer, som undergått denna kur, återfallit
i lasten. Det år således högst osäkert, om den, som en gång
är begifven på denna last, kan genom medicinsk åtgärd derifrån af
hållas,
och jag tror derföre, att någon framställning i det afseendet
till K. 31. icke bör af R. St. göras. Den, som har den kraftiga
vilja, att han önskar begagna allt hvad som göras kan för att afvänja
sig från dryckenskap och är öfvertygad att han kan botas
derigenom, att han undergår en sådan kurmetod, finnér nog utväg
för densammas utförande, utan att K. 31. behöfver anskaffa rum åt
honom för sådant ändamål. På grund häraf och de skäl, som blifvit
uti reservationen anförde, yrkar jag afslag på betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Det är ett allmänt kändt
och öfverklagadt förhållande, att när dryckenskapslasten hunnit till
sitt yttersta stadium, den till en så hög grad öfverväldigar den,
250
Den 15 Mars e. m.
sorn deråt sig hängifvit, att derigenom den gnista af moralisk kraft,
som möjligen ännu hos honom qvarfinnes, svårligen kan återlyfta
den fallne från det iråkade förderfvet. Men en önskan om förbättring,
kan likväl hos honom äga rum. Det vore derföre önskligt att
på något sätt kunna komma den goda viljan till hjelp. Atskillige
Utsk:s-ledamöter af PresteSt, hafva omnämnt, hurusom till dem kommit
i nämnda belägenhet varande personer, hörande till deras församlingar,
med anhållan att, om möjligt, erhålla något stöd i deras
bemödanden att återvända till nykterhet, någon tillflygt att kunna
undergå en förbättringskur; men för närvar, har man likväl icke
kunnat anvisa dem något sådant. Utsk:s-ledamöter af BondeSt. hafva
äfven lemnat den upplysning, att atskillige på fylleri begifne personer
bland allmogen hos qvacksalfvare sökt bot för sin olyckliga
supvana. Vore det dä icke mera skäl, att man beredde dem en
sådan hjelp genom anställande af en ordentlig kurmetod vid länslazaretterne,
der personer, som deraf vore i behof, kunde vinna inträde?
Utsk:s afsigt har åtminstone varit den; men just derföre, att
man icke ansett sig fullkomligt säker om ändamålsenligheten af den
Schreiberska kuren, har Utsk. framställt sitt förslag alternativt: man
har nemi. begärt, att de, som önskade inkomma på lazaretten, måtte
der få undergå den Schreiberska kuren eller någon annan af lazaretts
läkaren i detta afseende tjenlig ansedd behandling. Emot
den Schreiberska fyllerikuren har blifvit invändt, att genom densamma
patienten någongång lidit till helsan; men jag föreställer mig,
att någon läkare icke föreskrifver denna kurmetod med mindre än
att patientens kroppskonstitution sådant medgifver, och om läkaren
finner den för hälsan vådlig, äger han ju enligt förslaget att föreskrifva
en annan ändamålsenlig behandling. På dessa skäl, anhåller
jag om bifall till betänk.
Hr af Grubbens, Nils Wilh.: Jag instämmer helt och hållet
med Gr. Gyldenstolpe deruti, att någon und. skrifvelse icke mätte
uti detta ämne till K. M. afgå. Det är för partielt att besvära
K. M. med sådana småsaker. Då man känner, att läkare föreskrifva
den Schreiberska kuren för dem, som vilja densamma undergå,
anser jag en sådan und. skrifvelse, som den föreslagna, så mycket
mera olämplig, som å lazaretterne, hvarest rum för sådana patienter
skulle upplåtas, icke kan hafvas den tillsyn, som i enskilda hus,
och såsom exempel derpå vill jag blott nämna, att ehuru bränvin
å lazarettet' i allmänhet är förbjudet att af patienter förtäras, insmuglas
sådant till dem dagligen, åtminstone på lazarettet inom Stockholm.
På dessa skäl förenar jag mig med Gr. Gyldenstolpe och
yrkar afslag å betänk.
Frih. Cederström, Jakob: Vid garnisons-reg:tena har den
Schreiberska kuren blifvit använd; men man har måst frångå den
samma,
då den icke medfört åsyftad verkan, utan tvertom förstört
de subjekter, som den undergått; och på grund af denna erfaren
het,
yrkar jag afslag å betänk.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Visserligen har man skäl, att an
-
Den 15 Mars e. m.
251
se den öfverhandtagande fylleri-lasten sora en epidemi, men jag anser
den vara mera moralisk än fysisk. Jag kan således icke annat
än afstyrka Utsk:s betänk., hufvudsakligast derföre, att jag anser våra
lazaretter, genom ett bifall till Utsk:s förslag, blifva öfverfyllde
af personer, som måhända utaf andra orsaker, än just eget begär
att öfvervinna fylleri-lasten, afpolleterades till dessa sjukinrättningar.
Dessutom, då kuren, som man vet, ännu är osäker, kan jag icke
annat än bestrida en hemställan, som K. M. otvifvelaktigt afslär.
O
Hr Akerman, Fredr.: Då jag till ledning för omdömet i
denna fråga har att åberopa den erfarenhet, som under loppet af
7 månader vunnits vid lazarettet i Hernösand, hvarest patienter till
behandling efter Schreiberska metoden varit intagne, anser jag mig
nu böra uttala, hvad jag deraf inhemtat. Under sjelfva kuren afledo
flere personer, ehuru jag visserligen icke kan säga, och långt
ifrån mig att påstå, att deras död varit en följd deraf, utan sannolikt
af kroppslidanden; nog af det verkade oro. Ätskillige genomgingo
kuren under dessa 7 månader 2 ä 3 gånger utan någon verkan,
då deremot andra, som begagnade den, sedermera, såvidt jag känner,
icke återfallit i dryckenskaps-lasten. Det är således tvifvelaktigt,
huruvida kuren är nyttig eller icke, åtminstone kan den icke
anses såsom ett radikalt botemedel. Önskar man likväl att ett ytterligare
tillfälle för kurens begagnande må beredas vid läns-lazaretterne,
tror jag, att det är oundvikligt nödvändigt att anvisa medel
för bestridande af kostn aderne, ty enligt hvad kändt är, hafva
läns-lazaretterne numera icke något anslag utaf Serafimer-gillet, utan
kostnaderne i och för kuren måste utgå af besparingarna utaf kurlms-afgiften.
Vid lazaretterne kostar hvarje patient 16 sk. om dagen,
men patienter, å hvilka den Schreiberska metoden användes,
deremot 40 sk. Vill man således experimentera i detta afseende
och se kuren ordentligt utförd, måste medel dertill anslås; men på
grund säväl af hvad jag nu anfört, som de af föreg:de talare uppgifna
skäl, att det är olämpligt att i frågor af så ringa betydelse som
den förevar, besvära K. M. med någon hemställan, afstyrker jag bifall
till betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: Jag finner med någon förundran,
alt man från flera håll anser ifrågavar. ämne sakna betydelse,
då, enligt min tanke, en sådan åsigt står i uppenbar strid
med den klagan, som öfver hela landet förspörjes öfver dryckenskaps-lastens
beklagansvärda öfverhandtagande. Hr Akerman har
sagt, att förslaget svårligen kunde på annat sätt verkställas, än dymedelst
att medel blefve af Staten anslagne för bestridande af kostnaderne
vid kurens genomgående. Jag inser likväl icke, att man
behöfver vidtaga andra åtgärder, än att upplåta rum å lazaretterne
för dem, som vilja begagna den ifrågavar. kuren; de öfriga erforderliga
kostnaderne kunna med största billighet påföras patienten.
Gr. Horn har sagt, att, om lazaretterne blifva upplåtne för dem,
som vilja undergå kuren, skulle de öfversvämmas af personer, som
möjligen af andra orsaker än eget begär att öfvervinna fylleri-lasten
afpolleterades till dessa sjuk-inrättningar. Äfven denna sats står i
252
Den 15 Mars e. m.
strid icke blott med motionärens förslag, utan äfven med Utsk:s
framställning, som går derpå ut, att kurens begagnande å läns-lazaretterne
må vara dem obetaget, som sjelfve frivilligt anmäla sig alt
densamma undergå. Jag tror således, att, dä man icke afser någon
särskild kostnad, som bör drabba statsverket eller läns-lazaretterne,
utan endast begär att på dessa sjukvårds-anstalter måtte upplåtas
rum för ändamålet, sådant ej saknar skäl för sig alt antagas.
Hr af Grubbens har yttrat, att man icke kuude på lazarettet hålla
sä sträng tillsyn och ordning, som uti enskilda hus. Jag är likväl
af motsatt tanke med honom, i det jag tror att man företrädesvis
på allmänna sjuk vårdsanstalter må äga att påräkna och fordra en
sträng ordning, strängare än annorstädes. Jag önskar, att man ville
taga närmare kännedom om Utsk:s förslag i sin helhet, och anhåller
om bifall till betänk.
Ilr von Hartmansdorff, Aug.: Att döma efter de här afgifna
yttranden, skulle man äga skäl att tro, det åtskilliga ledamöter
af detta stånd ansäge ifrägav. botemedel liksom en s. k. underkur,
hvilken dels antages ovilkorligen bota det onda, dels icke är
annat än skrock ock vidskepelse. Jag torde likväl få fästa uppmärksamheten
derpå, att kuren blifvit här i landet infördt genom Frih.
Berzelius, som hemtat beskrifningen ur utländska journaler och föranledt
våra läkare att försöka den. Hvad nu beträffar anmärk:n,
att kuren icke är ofelbar, så hemställer jag till en hvar, om någon
sjukdom finnes, för hvilken läkare kunna uppgifva ett ofelbart botemedel.
De kunna ju icke alltid bola frossan, dä hon är af svårare
art, ehuru gammal och väl känd sjukdomen är. Med hvad skäl
kan man då begära, att en metod, så litet bekant och försökt, som
den ifrågavar., skall vara ofelbar? Man säger, att K. M. icke bör
besväras med hemställningar i ämnen af så ringa betydelse som detta.
Men jag frågar, om det i vårt land finnes något ondt, som i
moraliskt och fysiskt hänseende skadar oss mera, än dryckenskapslasten.
Om någon bot för densamma kunde åstadkommas, så vore
det, i min tanka, det nyttigaste man för landet kunde uträtta, särdeles
som botemedlet är af den beskaffenhet, att den goda viljan
hos patienten kan genom detsamma göra sig gällande. Hvarföre
kan icke den moraliska kraft, som Gr. Gyldenstolpe här omförmält
såsom det förnämsta botemedlet, så föga förmå? Jo! derföre, att
den af begäret öfverväldigas. Men detta begär tillintetgöres genom
den vämjelse mot bränvins njutande, kuren medför. Vämjelsen
motar ju annan omåttlighet, hvarföre skulle det icke vara händelsen
äfven i detta hänseende? Man har vidare anmärkt, att på lazaretten
skulle saknas rum för sådana patienter. Om det så förhåller
sig på ett eller annat sjukhus, eller det inträffat, att patienter,
hvilka företrädesvis skola behandlas, upptagit rummen, så blifva de,
hvilka önska undergå kur emot dryckenskaps-lasten, icke emottagne,
ty desse fordra icke samma hastiga vård som de, hvilka afbrutit
arm eller ben och genast mäste intagas. När emellertid dryckenskaps-patienter
ankomma, böra icke blott läkarne vara skyldiga att
Den 15 Mars e. m.
253
behandla dem, utan äfven lazaretts-direktionerne att lemna dem
rum, eljest äro alla önskningar fruktlösa. Man har sagt, att just
för brist på utrymme vore det lättare för läkare enskildt, än för
lazaretten, alt emottaga fylleri-patienter. Jag tror, att det förhåller
sig tvertom; ty våra läkare, hvilka i allmänhet äro illa aflönade,
hafva sällan så rymliga bostäder, att de äga tillräckligt utrymme
icke allenast för sig sjelfve och sina familjer, ulan äfven för patienter.
Erfarenheten har ock visat, att så förhåller sig, hvarföre en
läkare inom hufvudstaden, hvilken sysselsätter sig med denna kur,
mäst anskaffa särskildta rum för sådant ändamål. Jag tror följaktligen,
att, om man vill bereda framgång åt saken, man bör antaga
Utsk:s förslag. Sådant hindrar ju icke läkare, att, när de så för
godt finna., mottaga patienter i deras boningar eller i andra enskildta
rum. Afven har man sagt, att kuren befunnits otjenlig, då den
blifvit använd vid garnisons-reg:tena. Patientens varaktiga återställande
beror naturligtvis på undgåendet af de frestelser, för hvilka
han, efter kurens undergående, blottställes och pä den förmåga han
äger, att draga sig undan förledande sällskap. Frih. Cederström
och Hr Akerman hafva, hvar för sig, sökt ådagalägga, att man med
den Schreiberska kuren icke vinner hvad man åsyftar. Jag skulle
kunna anföra många exempel pä framgången; men jag anser det
onödigt, emedan man här, såsom i andra hänseenden, alltid kan
hitta på exempel att kuren misslyckats. När så förhåller sig och,
pä sätt Frih. Cederström, C. R., redan visat, det är klart, att,
om lazaretten sakna medel att underhålla patienterne, så vägras deras
mottagande med mindre de sjelfve eller deras vänner eller anhörige
godtgöra kostnaden. Mig synes derföre, att den af Utsk. föreslagna
hemställan till K. M. aldrig kan skada, men väl gagna,
och då antalet af lazaretter är så stort och man icke äger någon
annan myndighet än Konungen, till hvilken man med hopp om
framgång kan vända sig i detta ärende, inser jag icke, hvarföre
man skulle underlåta att begagna sig af denna utväg, såsom i min
tanke den lämpligaste. Jag tillstyrker alltså bifall å betänk.
Hr af Grubb ens: Till en början vill jäg besvara de emot
mitt förra anförande gjorda inkast, att på lazaretten skulle den
Schreiberska kurmetoden kunna användas. Delta kan dock icke ske,
med mindre än man äger en fullkomlig sjukvakterska; och i alla
fall skulle möjligen kunna hända, att denna sköterska, i st. f. att
enligt föreskrift uppblanda bränvinet åt patienten, sjelf förtär detsamma,
enär läkare omöjligen medhinna bränvinets tillblandning eller
kunna så noga kontrollera henne. På Serafimer-lazarettet är
åtminstone en sådan tillsyn fullkomligt omöjlig. — Pä Barnängen
har en dylik kuranstallt genom enskild man blifvit anlagd och der
kan det låta sig göra att hafva en närmare tillsyn öfver patienterne,
hvars antal icke är så stort, men å ett allmänt lazarett kan det
icke ske och missbruk af bränvinet skulle endast blifva en följd af
dylika patienters intagande derstädes. En läkare, vid namn Marmfelt,
har haft en sådan inrättning, men den måste nedläggas, erne
-
254
Den 15 Mars e. m.
dan några patienter icke anmälde sig. Hvad åter angår Hr von
Hartmansdorffs yttrande, att läkare icke kunna bota frossan, så
hoppas jag, att, i händelse den värde talaren skulle blifva angripen
af denna sjukdom, han för densamma snart eller inom några
dagar skall vara botad. Jag anser detta yttrande så mycket
mera olämpligt, som det innebär afsigt alt vilja chikanera, och
det icke mindre än Sveriges läkare-corps. Hvad sjelfva saken angår,
anser jag den vara af del ringa värde, alt Konungen dermed
icke bör besväras och om en kuranstalt anseso nödig, finnes
tillfälle att begagna den antingen hos professor Akerman eller
vid Manilla; men att sådant icke låter sig göra å Seraflmer-lazarettet,
hvarest någon så beskaffad inrättning, som erfordras för
dylika patienters emottagande, saknas, har jag redan visat. Jag
afstyrker betänk.
Frih. Cederström, Jakob: Jag har begärt ordet i anledn.
af ett yttrande utaf Hr von Hartmansdorff, som anser fyllerilasten
vara en sjukdom, hvilken sålunda bör af läkare kureras lika
som alla andra sjukdomar såsom frossa, feber m. fl.; men skulle
samtlige laster, hvarföre då icke jemväl alla brott, rubriceras
som sjukdomar, sä blefve ju alla strafflagar och domare öfverflödige.
Läkaren ensamt öfverlemnades behandlingen af brottslingarna,
så att samtlige fängelserna blefve förvandlade till sjukhus
och vi få en hel mängd kurmetoder och medikamenter för alla
slags brott. Jag tror likväl, att läkare-corpsen icke är organiserad
för verkställande af straff för förbrytelser, utan för botande
af verkliga sjukdomar. En person, som är begifven pä dryckenskap,
är icke sjuk; och om han icke med kroppsaga kan kureras
för fyllerilasten, icke sker det genom kurmeloder, som gå derpå
ut, att patienten lemnäs bränvin i all mat. På sätt jag i milt
sednaste anförande omnämnt, har den ifrågavar. kurmetoden blifvit
använd vid samtlige garnisons-regdena inom Stockholms stad,
men blifvit förkastad. Försök hafva således blifvit anställda, men
kuren har befunnits oduglig, och då K. M. icke lärer sakna kännedom
om utgången af dessa försök, hemställer jag till eder, mine
Hrr! om det är troligt, att K. M. skall bifalla en hemställan,
sådan som den föreslagna. Jag afstyrker betänk.
Hr von Hartmansdorff: Hr af Grubbens har sagt, att
den Schreiberska kurmetodens användande skulle kunna föranleda
missbruk. Det förhåller sig så med alla nyttiga ting, att de
kunna missbrukas, men för missbrukets skull får man icke förkasta
bruket, en regel hvilken R. o. Ad. lät gälla häromdagen,
då lumpsamlare tillätos att framgent fara omkring i landet. Samme
värde talare har vidare yttrat, att vid lazarettet i Stockholm
kunde denna kurmetod icke begagnas, emedan ordning der icke
iakttages. Härom vill jag icke yttra mig, men finner klart, att
hvarest ordning icke iakttages, der kan hvarken den ena eller andra
kuren lyckas. Hr af Grubbens har trott, att jag på sitt sätt
velat nedsätta Svenska läkare-corpsen, genom mitt ytrande att de
understundom icke kunna bota frossan. Då Hr af Grubbens benäget
Den 15 Mars e. m.
255
egnat sin uppmärksamhet åt mig, hoppas jag, att han med lika välvilja
ville omfatta en annan ledamot af detta stånd, hvilken bättre
behöfver den, emedan han under flera år förgäfves sökt botemedel
för frossan, ej mindre utrikes än inrikes. Frih. Cederström, J., har
ansett olämpligt, att använda medicinska botemedel mot en last.
Enligt min åsigt kan det vara likgiltigt, hvari botemedlet består,
blott det är lofligt och medför åsyftad verkan. Frilen har vidare
sagt, att K. M. har Sig bekant den ifrågavar. kuren, utan att R. St.
derom göra någon anmälan; men Frihrn, som länge varit landsh.,
torde erinra sig, att läns-lazaretten icke underhållas af statsmedel,
utan af hvarje läns särskilda tillskott. Konungen kan följaktligen
icke disponera öfver sådana medel, och det skulle alltså synas besynnerligt,
om Konungen, utan någon dertill af R. St. gifven anledn.
, anmodade vederbör, lazaretts-direktioner, att på ett eller annat
sätt begagna sina medel för detta ändamål. Kommer likväl en
anhållan i ämnet frän R. St., så kan jag icke finna annat, än att
en deraf föranledd framställning kommer att anses såsom i allo befogad.
Jag hoppas och anhåller, att R. o. Ad., då denna framställning
icke kan skada men väl gagna, icke måtte förkasta henne,
utan bifalla Utsk:s betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: För 3:dje gången nödgas
jag uppträda, för att bemöta några inkast och besvära R. o. Ad.
med åhörande af framställningen utaf några grunder, som synas
mig understödja förslaget. Frih. Cederström, J., har förklarat att
kuren vore redan förkastad såsom oduglig, hvilken straffdom dock
är ej blott alltför sträng, men jemväl obillig i grund. Den Sclireiberska
kuren infördes här i landet pä grund af uppgifter från Tyskland,
hvarest den ansågs i allo uppfylla ändamålet; det enda man
kan anmärka vore möjligen att man måhända derefter tillämpade
den allt för vidsträckt. Erfarenheten har i detta, som många
andra fall meddelat sin rättelse, den han derjemte visat, att
någon fördel varit af kuren att hemta, och man bör väl då icke
vägra den, som sådant önskar, att komma i åtnjutande af dessa fördelar,
med iakttagande af de förbättringar i metoden, som under
lidernes lopp vid kuren kunna ske. Man har velat taga i anspråk
patientens moraliska kraft; men mine Hrr! rådfrågom erfarenheten,
och vi skole snart finna, huru svag denna kraft är hos de fleste
personer, som genom fylleri bringats lill det mest nedsatta både
psychiska och fysiska tillstånd; likväl saknas der icke alltid en qvar
lefva
af god vilja. Låtom oss derföre understödja denna vilja och
lätom oss visa, att vi åtminstone vilja göra något för att afhjelpa
det onda.
Många ledamöter ropade på propos.
Hr von Hohenhausen: Vid lazarettet på Gottland hafva försök
med den Schreiberska metoden blifvit anställde å 13 personer,
men hvilka försök misslyckats. De underrättelser jag i Stockholm
förvärfvat mig om denna metod, hafva ytterligare befästat mig i den
öfvertygelsen, att kuren icke är ofelbar, ty de flesta patienter haf
-
256
Den 15 Mars e. m.
va återfallit i lasten. Jag kan således icke neka, att äfven mig synes
det vådligt, att R. St. förklara sig hafva förtroende till en kurmetod,
som af erfarenheten icke blifvit godkänd. Pa sätt Frih.
Cederström, J., nämnt, är fylleri icke någon sjukdom, utan en last
och bör såsom sådan botas, då man sett, att medicinsk behandling
i den vägen icke något uträttat. Mot införandet af kuren vid lazaretten
möta stora svårigheter, enär man icke med vederbörlig noggrannhet
der kan verkställa kuren. Vaktaren bör alltid vara tillstädes
och nyckeln till det rum, hvarest patienten förvaras, lemnäs
i säkra händer, ty ofta falla patienterne uti vansinne. Får allmänheten
förtroende för en sak, vinner den nog efterföljd, utan någon
åtgärd å R. St:s sida. Jag afstyrker bifall till betänk.
Ropen på propos. förnyades.
Gr. Gyldenstolpe: Hr von Hartmansdorff har sagt, att det
vore honom likgiltigt, hvilka medel till fylleriets hämmande användas,
blott de äro lofliga och botade det onda. Men det är just frågan
derom, huruvida den Schreiberska kuren botar. Frih. Ceder
ström,
C. R., har yttrat, alt man borde göra något till fylleri-lastens
afhjelpande. Då nu min öfvertygelse är, att den förevar, kuren
icke botar, och då man genom den föreslagna und. skrifvelsen
icke gör något till lastens hämmande, anser jag icke böra vidtagas
en åtgärd, hvarigenom man i sjelfva verket gör intet. Om denna
kur verkade lika som botandet af frossa, d. v. s. att man icke finge
recidiv, som man säger, skulle jag på grund af egen erfarenhet
vilja tillstyrka förslaget, ty det är nu 17 år sedan jag blef botad
för frossan, och kunde man undgå att under 17 år falla i dryckenskapslasten,
vore en sådan kur icke att förkasta. Jag har emellertid
hört berättas, att personer, hvilka undergått denna kur, hafva
blifvit större drinkare efter inträffadt recidiv, och man lärer således
icke med den föreslagna kuren afhjelpa, utan tvertom föröka
det onda. Jag afstyrker bifall å betänk.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed vara fulländad, hemställde
Hr Gr. o. Landtm, om R. o. Ad. bifölle Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:s betänk. N:o 43.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Hr Landtm, hemställde sedermera, om R. o. Ad. behagade
afslå Utsk:s förevar, betänk., och sedan denna propos. blifvit besvarad
med starka ja, blandade med nej, förklarade Hr Landtm., det
han trott sig finna, att härvid ja varit öfvervägande.
Föredrogs Hr Stjerns värds, Gustaf Mauritz, d. 11
dennes f. m. på bordet lagda anförande, ang:de förändrad organisation
af landtförsvaret
Hr
Hammarberg, Carl Axel, uppläste följande: Hr Stjernsvärds
i förra plenum väckta förslag, är vackert, vittnar, till dess utförlighet,
om stor förmåga, i förening med insigt och allvarligt begrundande
af frågan, men torde vara allt för genomgripande och
Den 15 Mars e. m.
257
betänkligt, alt utföra, samt tåla en sakkunnigare granskning, än den
jag mig tilltror. Emellertid, och då Hr Stjernsvärd tyckes allt för
oblidt betrakta indelnings-verket, äfvensom arméens närvar, ställning
och förhållanden, kan jag icke underlåta, ehuru flyktigt tiden medgifvit
förslagets studerande, att för dess antagande yttra vissa betänkligheter.
Hr Stjernsvärd anser det landtförsvar, som grandas på vår indelta
samt värfvade armé, gemensamt med beväringen olämpligt, och
uppställer i dess ställe 3:ne andra benämningar: stamsoldat, beväringssoldat
och landtstorm, af hvilka stamsoldalerne skulle vara
för striden och rekryteras inom beväringsklasser, äfvensom bland
frivilliga. Beväringssoldaten skulle tjena i 6 år, deraf exerseras de
3:ne första, under olika tidslängd. Jag bekänner att jag i denna
förändring finnér föga afvikande från närvar, förhållande, hvad sjelfva
försvaret beträffar, enär indelta arméen nu svarar mot stamsoldater,
och t. o. m. skiljer sig till antalet från Hr Stjernsvärds antagna
numerär med blott några tusen man. Beväringssoldaten kan motsvara
3:ne klasser beväring, och landtstormen den öfriga delen deraf
o. s. v. Förslaget föreslår indragning af indelta arméen, mot en
årlig vakans-afgift; upphörandet af bostäder för befälet, och arrendebeloppets
ingående till en gemensam lönefond. Tiden medgifver
ingen närmare granskning af alla dessa detaljförhållanden, hvilka
väsendtligen synas med all omsorg uppgjorde och beräknade. Jag
vill dock ha äran fästa uppmärksamheten derpå, att ehuru vakansafgiften
är beräknad lägre, än hvad den motsvarande natura-prestationen
eller i kontant nu utgör, tror jag ingalunda, att rikets rustoch
rothållare vore i allmänhet benägne fullgöra roleringsskyldigheten
uti kontant afgift; icke att tala om de stora penningesummor,
som årligen skulle utbetalas från orten, utan att, som nu, der användas
och förtäras. Icke eller skulle den jordbrukande allmogen
utan förlust kunna aflemna söner och drängar till en ärlig exersis
af t. o. m. 77 dagar, som förslaget omtalar. Vidkommande beräkningen
af boställsarrendebeloppen, så befarar jag ock, att derutinnan
någon missräkning ägt rum, då det antages kunna utgå med
50 procent förhöjning, utöfver nuvar. uppskattningsvärdet. Detta
blir ock icke fallet i allmänhet; skilnaden i kalkylen utgör då omkring
280,000 r:dr b:co.
Hr Stjernsvärd ogillar tillvaron af vår indelta armé; men jag
har alltid föreställt mig, alt vårt landtförsvar hufvudsakligen hvilar
på nationalbeväringen, dock uti ovilkorligt samband med indelta
arméen, den jag vill tänka mig så disciplinerad och öfvad, att nära
nog hvarje man kan användas som instruktör, om under påkommande
krig flera klasser beväring skulle inträda i gamla stammens
leder, då den äldre samt erfarne soldaten skulle bidraga till beväringens
inlärande och, genom tillit och förtroende, gifva exempel och
lugna den 20-åriga ynglingen. Den väsendtliga förmån skall genom
närvar, beväringssystem alltid vinnas, nemi. att idéen om, samt skyldigheten
till nationalbeväpning, fast i inskränktare män än förslaget
förutsätter, bibehålies; och är jag öfvertvgad derom, att då vi kunna
bevara, bekläda samt underhålla en armé, bestående af den
nu värfvade, indelta samt 5 klasser beväring, fienden skulle få nog
3 H. 17
258
Den 15 Mars e. m.
af att intränga samt bibehålla sig i vårt för det mesta kuperade fädernesland.
Hr Stjernsvärd påstår, att den indeldta arméen icke utgör värnet
för vårt sjelfbestånd eller dess bestämmelse, äfvensom statsmakternas
förtroende till densamma icke förefinnes; att legosättet ej eller
lemnar garanti för tjenstbarheten. Att samma anda och själ ej
lifvas i en armé af indelt, värfvad och beväringstrupp. Att indelta
soldaten, i följd af legonatur och ringa bildning, af beväringen
icke anses med den jemngod, derföre, att den sednare hastigare
skulle uppfatta pligter och tjenstfärdighet. Jag ville bestrida större
delen af allt detta som påbördas indelta arméen, samt frågar, om
det icke är denna armé, som grundlägger vårt försvar? eller när
statsmakterna upphörde att hysa förtroende till arméen? Då legosättet
sker ibland de mest fysiskt utbildade ynglingar inom reg:tenas stånd,
ofta tagna ur det välmående bondehuset, hvarför skulle icke detta
lemna garanti för tjenstbarhet? och denna finnes ock i verkligheten.
Hvarföre skulle icke samma anda och själ, nemi. den, att försvara
fosterjorden, kunna lifvas uti en värfvad och indelt armé med en
nationalbeväring inflickad i dess leder? Huru kan väl Hr Stjernsvärd
påstå att soldaten står efter beväringen i bildning samt tjensteförmäga?
Detta är ett fullkomligt misstag, samt förhållandet alldeles
motsatt. Ytterligare benämner Hr Stjernsvärd indelningsverket, såsom
en idealism, chimére, tjenlig att uppduka såsom en skåderätt
med ordet indelningsverk. Jag ogillar detta yttrande, och anser
vårt indelningsverk för ett mästerstycke, värdigt den Regent, som
detsamma utförde, utgörande ett af de säkraste värn för vår sjelfständighet.
Sjelfva utlänningen beundrar samt afundas denna inrättning.
Såsom ytterligare skäl för sitt ogillande, anser Hr Stjernsvärd
dyrheten för jordbrukaren i allmänhet; att soldatlönen numera
är större, än primitivt var medgifvet; att indelta arméen är för
liten till numerären, med otillräcklig öfning; stående arméens dyrhet
i allmänhet, och ändtligen, att indelta soldaten förvandlas till en för
landet kostsam invalid-inrättning, fattigvården till last, oanvändbar,
såsom stam för beväring; hvarföre allt indelta arméen bör reorganiseras.
Hr Stjernsvärd medgifver att man väl ej kan frånkänna arméen
trohet samt mannamod, men att dess husliga lif och förhållanden
som jordbrukare skulle visa obenägenhet för kommenderingar
m. m. d.
Det skulle vara nedslående att höra vår indelta armé så beskrifvas
och vitsordas af en man, som står i dess led, om ej min egen
erfarenhet, vunnen i fält och på roten, sade mig något helt annat.
Man åberopar roteringsskyldigheten såsom ett onus för jordbruket.
Jag medger det, men allting kostar, dä man vill hafva det bra,
och hvem vill icke göra uppoffringar, då fosterjordens försvar sättes
i fråga. Man bör likvisst erinra sig, att då sjelfva soldattorpena utgöra
en väsendtlig del af soldatens inkomst, samt dessa bostäder vanligen
blifvit anlagda på stamrotens utmark, till ingen eller ringa
skada för jordägaren, blir roteringsskyldigheten mindre kännbar.
Det är väl sannt, att lönerna blifvit större än vid indelningsverkets
stiftelse, men detta har tillkommit deraf, att soldatens behof kan
Ben 15 Mars e. m.
259
vara olika nu mot förr, äfvensom uppodling och förbättring af det
gamla torpets ägovälde vanligast blifvit verkstäldt af soldaten sjelf
under dess innehafvande, men efter dess afgång i främsta rummet
och fortfarande kommit roten till godo. Man anser indelta arméen
af för ringa antal samt öfning, men månne man af sådant skäl skulle
indraga densamma? Får indelta arméen tillräcklig och grundlig
öfning, sådan som afses med införandet af exersis-kompanier, så anser
jag den talrik nog, då beväringen fyller resten. Att arméen skulle
vara oanvändbar såsom stam för beväringen, har jag tillförene
aldrig hört af någon framställas, och om detta vore fallet, så medger
jag gerna, att densamma ju förr dess hellre borde indragas.
Men jag är af alldeles motsatt tanka, och anser, med fulländad öfning
för gamla stammen, allt hvad man i den vägen kan önska,
vara vunnet. Beträffande det onda, att indelta soldaten efter afskedet
vanligen ligger församlingarne till last, får jag svara, att detta visserligen
inträffat, men förr mera än nu, derföre, att färre kommenderingar
beredt tillfälle för manskapet att uppodla egen lägenhet och
nu då man är betänkt på införandet af ränteförsäkringar inom arméen,
hvarmedelst en hvar vid afskedet blir tillförsäkrad full utkomst för
sig och de sina, så förfaller detta påstående. Att soldaten som
jordbrukare och husfader skulle i farans stund visa obenägenhet att
lemna hemmet, och af sådan orsak visa mindre mannamod i striden,
är hvarken af erfarenheten vitsordadt, eller från moralisk sida tänkbart,
enär, i motsats häraf, soldaten icke blott har sitt fädernesland,
utan jemväl sin egen torfva och ett kärt hem att försvara. Historien
har icke talat annorlunda, och hvar och när indelta arméen blifvit
kallad i fält har den utmärkt sig genom det bästa uppförande,
ordning och tapperhet. Om det är sannt, ali ynglingaåren bäst
passa för krigets uthärdande, är det dock lika sannt, att en gifven
fördel samt säkerhet ligger deruti, att i arméens leder finnas äldre,
erfarne och bepröfvade män, bredvid och tillsammans med hvilka
ynglingen får göra sig bekant med fältlifvet och med striden. Må
vår indelta armé förblifva hvad den varit och är, ett värn mot yttre
och inre oroligheter, och må inom detta hus intet försök göras,
att underkänna en armé framför och i hvars leder så många af
våra förfäder skördat lagrar och ära och förevigat sina minnen.
Härtill yttrades af flere ledamöter bifall.
Hr af Dalström, Gust. Jakob: Jag har begärt ordet icke
för att ingå i någon granskning af Hr Stjernsvärds förslag, hvartill
jag finner mig så mycket mindre befogad, som liden icke tillåtit
mig att laga närmare kännedom om detsamma, och hvilken granskning
dessutom tillhör det Utsk., som, efter erhållen remiss, kommer
att ärendet behandla, utan anhåller jag, att endast med några
ord fä yttra mig öfver förslaget i allmänhet. Till en början anser
jag mig böra tillkännagifva, alt jag finnér det vara förtjenslfullt af
Hr Stjernsvärd, att hafva uppgjort ett fullständigt förslag, hvilket
icke allenast till sina detaljer utan äfven i uppställningen är konsequeut,
något, som icke alltid är att påräkna, dä förslager framka
17*
-
200
Den 15 Mars e. m.
stas för att sönderbryta det bestående och det efter gammalt bepröfvade.
Enligt min åsigt är Hr Stjernsvärds förslag till en hufvudsaklig
del grundadt på landtvärns-systemet sådant det befinnes
inom Preussen, och jag måste då bedja Hrnne påminna sig orsaken
till uppkomsten af detta system och dess utveckling. Preussen hade
varit öfversvämmadt af fientliga härar, hvilka togo landet i besittning
och bortjagade Konungen. Då uppträdde landels ungdom
till strid emot förtrycket, och just denna ungdom visade sådana prof
af tapperhet, att det Fransyska väldet måste gifva vika. Det var
landtvärnet, å sina mössor bärande valspråket: ”för Gud och fäderneslandet”,
som utförde detta storverk och jag har sjelf flera gånger
varit ögonvittne till deras tapperhet. Det var således icke underligt,
att efter krigets slut försvaret inom Preussen grundades helt och
hållet pä landtvärn. Jag anhåller att likväl få fästa uppmärksamheten
deruppå, att Preussiska arméen nu torde vara helt annorlunda,
än då dessa trupper lifvades af fosterlandskärleken och hatet mot
förtrycket. Då fanns en stam för denna beväring, hvilken stam
var pröfvad under krigen; men numera finnes ingen annan stam
än den, som tillkommit genom sjelfva bevärings-systemet. Hr Stjernsvärd
vill gifva vårt land ett sådant försvar, men jag betviflar, att
det någonsin blifver antaget. Han utgår från den satsen, att stammen
skall tjena vissa år, så att den efter 10 års förlopp får vissa
förmåner och efter ytterligare 10 år andra, samt än ytterligare 10
år de största förmånerne. Jag hemställer, huruvida en sådan stam,
fördelad i garnisons-orter och i kaserner, är tjenlig att inympa
på sig landets unga försvarare, och huruvida den egentligen kan blifva
tjenlig för att utgöra arméens kärna. Uti Preussen inflickas icke
landtvärnet uti stammens leder, utan utgör särskildta reg:ten och
corpser. Helt annat är förhållandet i Sverige; här hafva vi, Gudi
lof, en stam, som äfven i utlandet anses vara den förträffligaste.
Blir denna stam tillräckligt bildad, tror jag att, i farans stund och
då fäderneslandets intressen påkalla dess kraftiga försvar, man inom
denna stam finner de bästa ledare för beväringen. Jag vill äfven
hafva nämnt, att denna beväring redan från barndomen är införlifvad
med den indelte Svenska soldaten, enär denne sednare vanligen
är uppfödd i samma ort, hvarifrån beväringen utgår. Hvarje
beväringsyngling har då i farans stund en af gammalt känd, erfaren
och fullkomligt bildad soldat, till hvilken den kan sluta sig med
fullt förtroende. Jag anser det derföre af stor vigt, att hafva en
stam, med hvilken beväringen på sådant sätt är införlifvad, och
tillsammans med hvilken den utgör en stark här, som strider, att jag
så må säga, pro aris et focis; och återkommen från striderna till
hemmet, mötes den der af allt hvad för menniskan är kärt och
dyrbart, hvaremot den föreslagna stammen endast återfinner sina
kaserner och garnisons-lifvet. Olämpligheten att bilda en sådan
stam som den föreslagna, är enligt min öfvertygelse påtaglig och
jag anser den dessutom vara otjenlig; men på det att den nuvar.
stammen må finnas fullkomligt skicklig och användbar uti nödens
stund, måste den lemnäs sådan bildning, att den kan utgöra skickliga
ledare för det unga beväringsmanskapet, till hvilka detta man
-
Den 15 Mars e. m.
261
skap således kan hafva fullt förtroende. Gifve Gud att R. St. en
gäng måtte tänka på angelägenheten, att gifva den nu ifrägav. stammen
den bildning, som är af behofvet påkallad! I början af detta
anförande yttrade jag, att jag icke ville granska det framställda förslaget,
och jag anser sådant äfven öfverflödigt af det skäl, att vi fått
mottaga K. M:s nåd. propos. om organisation af landtförsvaret. Vi
hafva således att dertill hålla oss, och R. St. hafva redan begrundat
densamma samt komma troligen att snart fatta sitt beslut i frågan.
Det torde således icke vara lämpligt, att nu framkomma med ett
förslag, som utgår från motsatta grunder. Derföre, om, som jag
förmodar, remiss kommer att ske till vederbörligt Utsk. af Hr Stjernsvärds
förslag, i hvilket fall jag anhåller, att detta mitt yttrande
mätte få åtfölja den samma, önskar jag, att Utsk. icke måtte fästa
något afseende å det väckta förslaget, såsom outförbar/, emedan
det för djupt ingriper i våra samhällsförhållanden, såsom obehöfligt,
dä vi redan äga den bästa stam för beväringen, och slutligen
skadligt, såsom innebärande förstörelse af det redan godkända bestående,
emot något obepröfvadt nytt.
Frih. Palmstjerna: Afven jag erkänner, att vid den mindre
grundliga granskning af Hr Stjernsvärds förslag, jag varit i tillfälle
företaga, detsamma synts mig outförbart. Det är mycket omfattande
och utarbetadt i de fleste detaljer. Flertalet af R. o. Ad:s ledamöter
torde således icke hafva tagit någon närmare kännedom
derutaf, utan endast, med förbigående af granskningen utaf siffror
och tabeller, helt flygtigt fästat sig vid de resonnementer, hvilka i
början af förslaget förekomma. Måhända hafva icke eller alla af
R. o. Ad:s ledamöter fästat sig vid de förändringar, sorn detta förslag
skulle medföra och, om jag så må säga, vid de i förslaget förekommande
särskilda motioner, ehuru författaren gifvit allt detta en
gemensam benämning af anförande. Dessa motioner innehålla:
först förslag till indelta arméens upphäfvande och bildande af en värfvad
armé eller med s. k. frivillige på 6 års kapitulationstid; vidare,
bevärings-ålderns utsträckning från 5 till 6 år, samt att derefter
de lieväringsskyldige ingå i landtstormen, hvars första uppbud
slutar vid 40 år och det andra uppbudet vid 50 år; att de till landtstormen
hörande äro skyldiga, att sjelfva förse sig med vapen och
alla andra förnödenheter, utan någon ersättning af Staten; att all
legning från bevärings-skyldigheten är förbjuden; men deremot blifvit
föreslagna flera undantag från beväringsskyldighetens utgörande,
sorn nu icke finnas. Den beväringsskyldige, som icke tillhör någon
af sistnämnde undantag, är underkastad att, efter vederböra godtfinnande,
blifva anställd vid artilleriet eller vid kavalleriet, eller, om
han icke anställes till tjenstgöring vid någon af dessa vapen, kommer
hans öde att bero af lottning, huruvida han nemi. skall tillhöra
infanteri-stammen eller bevärings-rekryterne, och utfaller lotten
så att han tillhör stammen, då får han en öfningstid af 0 är; skall
han åter tillhöra bevärings-rekryterna, underkastas han en exersistid
Usla året af 21 dagar, 2:dra året af 14 och 3:dje året äfvenledes
14 dygn. Den beväringsskyldige, som ingått vid arméen, kan
262
Den 15 Mars e. m,
vidare efter vederböra godtfinnande och 4 års tjenstgöring förflyttas
från landttrupp till gardes-infanteri, kavalleri eller artilleri. Med
arméens upplösning försvinna naturligtvis de nuvar. reg:tena, men
deremot bildas en gardes-brigad med en bataljon infanteri, något
kavalleri och artilleri, 14 infanteri-brigader af 4 bataljoner hvardera;
2 kavalleri-brigader och 2 artilleri-brigader. Dessutom förespeglar
föx-slaget en besparing af 700,000 r:dr; men jag skulle knappast
tro, alt denna kalkyl tål någon granskning, ehuru en sådan här vore
på sin plats, om R. o. Ad:s tålamod icke redan vore ultröttadt;
dock vill jag hafva anmärkt, att uti kalkylen portionspriset
för hela arméen är upptaget lill 10 sk. b:eo, utan att något annat
afseende blifvit fästadi derå, huruvida födoämnen kunna erhållas till
detta pris, än blott i visst fall i afseende på brödet. Vid hvarje
brigad skulle blifva en förvaltnings-direktion att ombestyra förplägning,
beklädnad, kasernering m. m.; men härmed förenade kostnader
är en omständighet som i förslaget blifvit förbisedd; hästrationen
är äfven bestämd oföränderlig till 120 r:dr per år. För alt
vinna inträde i arméen, måste man först tjena sorn soldat; dock
äro härifrån befriade de, hvilka genomgått krigs-akademien. Vidare
är föreslaget, att alla fullmakter skola befrias från chartae-sigillatie-afgift;
att inom hvarje hufvuddel af arméen förordnas en pröfnings-comité,
som skall höras och afgifva yttrande uti alla vigtigare
frågor, ronde arméen och hvilken comité äger att sjelfmant afgifva
förslag till de förändringar, comitén anser nyttige och nödige. En
del remonteringar skola ske på det sätt, att nuvar. rusthållare skola
dem ombesörja emot en bestämd summa af 43 r:dr 16 sk. om året;
men huruvida sådant är verkställbart, lemnar jag derhän. En kavalleri-officer
skulle ej få afyttra en häst, af sina egna, utan att en annan
i stället vore approberad; vid station må, enligt förslaget, icke
öfversten och majorerne spisa tillsammans med de öfrige officerarne,
utan hvarje grad af befälet spisa hvar för sig; men är det
en detacherad bataljon, dä tillätes majoren spisa tillsammans med
sina officerare. Jag hemställer till Eder, mine Ilrr! om sådant är
rimligt inom Svenska arméen. Arméens egna själavård upphör ock;
det nödiga skall besörjas af presterskapet på den ort, der station
är eller lägerplats begagnas. Slutligen innehåller förslaget, att arméen
skall pensioneras af staten och staten deremot lägga vantarne
på arméens pensions-kassa. Jag vill icke inlåta mig i några vidare
anmärkmr mot förslaget, utan tror, att R. o. Ad. af det nu anförda
inser omöjligheten att verkställa den på detta sätt föreslagna reorganisationen
af arméen. Enligt min öfvertygelse, böra de särskilda
förslag, Hr Stjernsvärds anförande innehåller, ovilkorligen anses
såsom nya motioner; men jag vill icke tvista om ord, utan må förslaget
gerna remitteras till vederbörl. Utsk., dervid jag blott vill göra
den hemställan, att Utsk. måtte först genomläsa capitlet om rekryteringen
och dermed gemenskap ägande förhållanden,
hvarefter jag förmodar, att Utsk. snart fattar sitt beslut.
Frih. Peyron, Gust, Abr., anförde dels muntligen dels
skriftligen:
Dea 15 Mars e. m.
Jb3
Jag har icke begärt ordet för att ingå i någon granskning af
förevar, motion. Jag lemnar den i sitt värde. Den vittnar om
mycken arbetsamhet och äfven skicklighet hos författaren. Men då
denne åberopat en und. skrifvelse af R. St. till K. M. vid 1823 års
riksd. och förundrat sig öfver att densamma icke ledi till något resultat,
torde det tillåtas mig att derom vördsammast lemna några
upplysningar.
Orsaken, hvarföre R. St:s åberopade und. skrifvelse af år 1S23,
icke föranledt till någon åtgärd, är, såsom jag bestämdt vet, den,
att Högst Salig Konungen ansåg rikets försvar icke kunna hufvudsakligen
grundas på corpser af sä oöfvad beskaffenhet, och af så
lös sammanhållning, som förhållandet med konskriberade trupper
pläga vara.
Likaledes ansåg K. M. icke jemnförelsen vara sann, emellan
Sveriges indelta soldat, med de stående härar i andra länder, då vår
indelta soldat, ehuru krigsman, ej upphör att vara både medborgare
och jordbrukare.
Det var en erfarenhet, som Högst Salig Konungen förvärfvat
under sin händelserika lefnad, och som jag tager mig friheten omtala,
emedan Hans regeringstid blifvit vidrörd, dock utan att jag,
som nyss nämndes, åtminstone för ögonblicket vill alls yttra mig
öfver den förevar, motionen.
Hr Nordenfeldt, Enar Wilh.: Jag instämmer med föreg:de
talare uti deras yttrade omdöme om den skicklighet, arbetsförmåga
och nit för saken, hvarom förevar, förslag bär vittne. Jag
vill dertill lägga att förslaget förutsätter hos sin författare en sällsynt
förmåga att runda meningarne så, att deras innehåll skulle
sprida en söt lukt för dem, som sätta några r:drs besparing af anslagen
på 4:de hufvudtiteln i första rummet och fäderneslandets
försvar i det andra. Dessutom finner man af sjelfva förslaget, att
författaren vill befria vissa medborgareklasser från dem åliggande
bördor, så att t. ex. om rotehållaren nu betalar 50 r:dr, skulle han
efter det nya systemet betala 30. Vidare är det föreslagit, att höja
det yngre befälets löner, så att t. ex. de kaptener, som nu hafva
800 r:dr, i stället skulle få 1200 r:dr, andra exempel att förtiga.
Det är således väl uppstäldt för att vinna hvad man med en utländsk
benämning kallar popularitet. Slen dä man genomgår det
hela af förslaget, innebär det, såsom Frih. Palmstjerna yttrat, sin
egen omöjlighet. Jag vill nu icke uppehålla mig vid hvad föreg:de
talare redan vidrört, utan går att granska ett par andra omständigheter,
med afseende på förevar, förslag. Detta afhandlar äfven frågan
om militärens pensionering och del från generalen till soldaten;
hvilken pensionering föreslås skola af staten öfvertagas, dock under
förutsättning, att arméens pensions kassa blefve till staten öfverlemnad,
emot en i grundlagsenlig väg lillvägabragt garanti för pensionernes
ordentliga utgående. Således förutsätter det ett tillägg i
grnndlagen och tillhör i delta afseende Const.Utsk. Vidare föreslås
i motionen att reg:ts-chefs beställningarne skulle indragas och ar
méen ställas på brigader. Dervid har motionären förbisett nödvän
-
264
Deu 15 Mars e. m.
digheten af dylika chefer, för bibehållande af en god krigskamratsanda
inom korpsen. Ty då han föreslagit bataljon såsom enhet och
derigenom officers-corpsens nedsättande lill halfva antalet emot hvad
den nu utgör, så måste följden blifva, att om på så små afdelningar,
som en bataljon, 2 eller 3 personer med mindre god anda
skulle inkomma, sä kunde dessa möjligen förstöra en förut rådande
god, svär att bilda och bibehålla utan ett större antals förenade
kraft. Författaren har visserligen i stället föreslagit brigad-chefer,
som under sig skulle hafva 4 bataljoner; men derigenom
skulle corpsens förläggnings-distrikt blifva i vårt glest bebodda
land, så utsträckt, att dess medlemmar högst sällan kunde sammankomma,
och det så högst vigtiga kamratskapsbandet i och med
detsamma vara upplöst. Oaktadt Hr Hammarberg temligen utförligt
till besvarande upptagit Hr Stjensvärds förevar, motion, kan jag
dock icke med tystnad förbigå hvad denne sistnämnde deruti yttrat
om den indeldta och värfvade armeéns eller sorn han kallar det,
”legotruppernes” opålitlighet för fäderneslandets försvar. Att de
icke äro tillräckliga ensamne, det har K. M. i Dess nåd. propos.
tillkännagifvit; och inom detta Stånd har det alltid varit en erkänd
sak, att, för landets försvar emot en fiendtlig invasion, icke den nuvar.
styrkan kan vara tillräcklig, utan att derjemte erfordras att
massor af folket sluta sig dertill. Men att Hr Stjernsvärd med ett
visst förakt benämnt den medborgareklass för legotrupper, hvarvid
han sjelf tjenar, det hade jag icke väntat mig. Villigt erkänner
jag att jag icke anser det vara någon skam att, lika som soldaten,
hafva förbundit mig, att våga lif och helsa, öfvergifva hem, hustru
och bai'n, kort sagdt, allt som äger värde för menniskan och att
derför emottaga den lön, staten kan bestå mig. Det gäller lika
mycket för den indeldta, som för den värfvade soldaten, att de af
staten åtnjuta lön och föda, men icke kan man derföre med skäl
benämna dem legotrupper i motsats mot frivillige. Att den Svenska
soldaten har ära och mod i bröstet, derom lemnar historien,
som, ehuru ofta missbrukad som den fallne Engeln säges bruka Bibeln,
dock äger vitsord om hvad som skett, på många af dess blad
ojäfaktiga bevis. Fä Leipzigs, Liitzens, Wärschälls, Narvas, Sikajochis
och många andra fält hafva dessa legotrupper skurit lagrar,
som, inflätade uti Sveas ljusa lockar, utgjort föremål för aktning
och beundran af hvarje för sitt fädernesland och dess försvar nitälskande
medborgare. Till slut instämmer jag äfven med Frih.
Palmstjerna uti det af honom här afgifna omdöme öfver förevar,
förslag. Lika med honom anser jag berörde förslag innefatta så
många olikartade ämnen, att det borde af samtlige Utsk:n behandlas,
hvadan jag också icke anser det löna mödan att nu ingå
uti en detaljerad granskning deraf, utan slutar min framställning
med den från en varm kärlek till fäderneslandet utgående önskan,
att: Gud mätte bevara oss från alt antaga sådana förslag, som utgå
från den grund, att såsom odugligt anse allt, som för närvar.
finnes.
Bifall härtill yttrades af flere ledamöter.
Den 15 Mars e. m.
265
Hr Gr. o. Landtm, vltrade det lian, i anledn. af livad nu blifvit
anfördt, ansåg sig böra fästa uppmärksamheten derpå, alt Hr
Stjernsvärd i sitt anförande icke framstält något yrkande, som kunde
gifva Hr Landtm, anledn. att anse det såsom en motion, hvadan
Hr Landtm, ansåge sig oförhindrad att derå framställa propos.
Hr Stjernsvärd hade begärt att lians anförande måtte remitteras till
Stats-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskm, men då den K. propos.
, hvarpå ifrägav. anförande hade afseende och vid hvars behandling
han önskat att detsamma måtte tagas i öfvervägande, hade blifvit
af II. o. Ad. till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. ensamt remitterad,
trodde Hr Landtm, sig böra föreslå remiss till sistnämnde Utsk.
Härvid anmälde sig och yttrade
Gr. Gyldenstolpe: Då Stats- och Ekon.-Utskms sammansatta
afd. redan företagit till behandling den K. propos. som gifvit Hr
Stjernsvärd anledn. till sitt anförande, så hemställer jag, huruvida
icke det är nödvändigt att remittera detsamma till dessa båda Utsk.
Hr Gr. o. Landtm, erinrade, att, äfven om R. o. Ad. remitterade
Hr Stjernsvärds anförande ensamt lill Allm. Besv.- o. Ekon.-  Ulsk., något hinder för detta Utsk. icke inträffade att derom öfverlägga
i sammanträde med StatsUtsk., derest sådant ansåges nödigt.
Hr Stjernsvärd: Att nu här ingå i försvar för mitt förslag,
anser jag hvarken behöfligt eller lämpligt, emedan jag efter bästa
förmåga sökt i den framlagda planen utveckla mina åsigter, hvadan
förslaget får tala för sig sjelf. Jag anser mig nu endast böra yttra
några ord om motiverne, hvilka en föreg:de talare funnit tillständig!,
att på sitt sätt vilja tyda, och är det i detta afseende jag bestämdt
får förklara, att endast de ömmande känslor jag hyser för
vår armé och dess afsedda ändamål, äro de som föranledt mig utarbeta
samt framkomma med förevar, förslag; och rädes jag icke uttala
min öfvertygelse, att vårt landtförsvar, såsom det nu är organiseradt,
är både bristfälligt och olämpligt. Af detta skäl, och då
juan icke kan hoppas att R. St. skola till fullkomnande af indelningsverket
anslå erforderliga medel, så måste man ställa till på
annat sätt, såvida man ej vill se sig af händelserne förbigången. Jag
hemställer lill dem af eder, mine Hrr! som nu här yttrat sig, dels
huruvida de verkligen tilltro sig kunna försvara fäderneslandet, i
händelse af en fiendtlig invasion med blott 22,000 man infanteri,
spridda öfver Sveriges hela vidsträckta yta, dels om de kunna anse
att den närvar, organisationen af vår armé äger behöfliga sympatier
af nationen, R. St. eller arméens befäl i sin helhet. För min del
tror jag icke att någoldera är fallet och jag är öfvertygad att hvarje
tänkande medlem af Sveriges armé måste vid närmare eftersinnande
finna, att den nuvar. organisationen af fäderneslandets försvar icke
ingifver hvarken betryggande tillförsigt eller skäl till belåtenhet. Det
torde äfven tillåtas mig att yttra några ord om lönerne, hvilka en
värd ledamot har påstått af mig upptagits för kompani-officerare och
lägre befattningar till högt belopp för alt söka vinna popularitet.
För att visa förhållandet med den närvar, löneregleringen inom ar
-
266
Den 15 Mars e. m.
méen, har jag uppgjort en tariff, (se den vid förslaget fogade Tab.
N:o 36) som upptager aflöningsförhållandena inom kompani-officersgraden.
Jag frågar den värde talaren huruvida han vågar påstå att
en person, som icke äger någonting annat än sin militära tjenst,
skall kunna lefva på de löner, som nu bestås, och hvaraf somliga
äro mindre än dem som erhållas af den simplaste tjenare. För alt
lefva, nödgas han således slå sig på något annat näringsfång. Att
en sådan organisation icke skall ingifva honom särdeles belåtenhet,
att han icke derunder kan förskaffa sig den erfarenhet i sitt fack,
som erfordras för den plats i samhället han innehar, det vågar jag
fortfarande påstå. Slutligen ber jag att få tillkännagifva, att då jag
yrkade remiss af mitt ifrågavar. anförande till Stats-, Lag- o. Ekon.-  Utsk:n, så var det i öfverensstämmelse med de yrkanden, som gjordes
när K. M:s propos. om beväringspligtens förändrade organisation
bär förevar till remiss. Men jag förklarar mig nu fullkomligt nöjd
dermed, antingen remiss sker till alla tre nämnde Utsk. eller blott
till ettdera af dem.
Hr Nordenfeldt: Jag vill endast med några få ord i frågan
om löneregleringen tillkännagifva, att meningen med hvad jag förut
i det afseendet yttrat, alldeles icke var att påstå, det lönerne för officerarne
vid arméen äro tillräckliga. Men jag ville blott säga, att
detta ieke vore ett skäl att verkställa en total omstörtning af hela
arméens organisation. För min del hyser jag det förtroende till K.
och R. St., att de skola inse behofvet af att jemnka det lägre befälets
löner i ett mera passande förhållande till hvad andra embetsman
inom samhället åtnjuta.
Hr Gr. o. Landtm:s härefter framställda propos. om R. o.
Ad. bifölle, alt Hr Stjernsvärds nu förevar, anförande jemte de i
anledn. deraf afgifne yttranden remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk. blef med ja besvarad.
Föredrogs Hr von Wahrendorffs, Martin, d. 11 dennes e. m.
på bordet lagda motion, ang:de fästnings bestyckning med kammarladdnings-kanoner.
Hr von Arbin, Axel, anförde skriftligen:
Den af Hr von Wahrendorff gjorda motion om en und. skrifvelse
till K. M. med anhållan om ytterligare försöks anställande med
det af honom uppfunna system för kammarladdnings-kanoner, vill
jag väl icke motsätta mig, men får likväl förklara, att jag anser
fullkomlig onödig. Hr von Wahrendorff erkänner sjelf att K. M:s
personliga uppmärksamhet blifvit fästad på denna sak, och att
artilleriets chef omfattat den med intresse, hvilket äfven bestyrkes
genom de upprepade och ännu alltjemt fortgående försök, hvilka
med dessa pieser blifvit verkstälda. Härmed tyckes mig att Hr von
Wahrendorff borde vara tillfreds och icke fordra mera; ty oaktadt
den fördelaktiga tanka man enskilt kan hysa om systemet, bör, genom
en del ofullkomligheters afhjelpande och en större erfarenhets
vinnande, allmänna omdömet mera stadgas, innan någon större be
-
Den 15 Mars e. m.
267
ställning kan göras. Att försöken emedlertid skola fortsättas, det
vet Hr von Wahrendorff, och således behöfves ju ingen skrifvelse
derom från R. St. till K. M., som Sjelf i nåder anbefallt dessa försök.
För öfrigt hör det lill historiken om kammarladdnings-kanonerne,
alt inrättningen, långt ifrån att vara en ny uppfinning, är känd,
nära nog ifrån den lid då krutet började användas till krigsbruk i
Europa, och att samma inrättning tid efter annan, kanske med mellantider
af 50 till 100:de år, ånyo uppdykat för att åter förkastas.
Såsom bevis härpå finnas otaliga gamla ritningar och modeller; och
om jag icke missminner mig, har man förra året vid Engelska kusten,
men säkert invid någon af de Danska öarne, ur hafvet uppfiskat
från derstädes för 2, till 300 år tillbaka sjunkna krigsskepp,
kanoner med kammarladdnings-inrättning. Att dessa varit till krigsbruk
begagnade, synes deraf att de vid upptagningen befunnits laddade
med kula. Jag har sjelf helt nyligen öfvertygal mig om förhållandet,
och har sett dessa kanoner, samt har äfven hopp om alt
få inköpa en sådan, såsom en märkvärdighet. Hvad jag nu haft
äran anföra, har ej lill ändamål att på minsta vis nedsätta Hr von
Wahrendorff? förtjenst om den af honom väl uttänkta och förbättrade
kammarladdnings-inrättningen, eller dess förtjenst om kanontillverkningen
i allmänhet, men endast för alt visa onödigheten af den
begärda skrifvelsen. Jag lemnar derhän huruvida motionen må till
Etsk. remitteras, men om sä sker, anhåller jag att detta mitt yttrande
må få åtfölja remissen.
Hr von Wahrendorff: Det är med verklig förvåning jag
afhört Hr generalen von Arbins anförande och de uppgifter, han
ansett sig böra meddela rör:de de slags kammarladdnings-kanoner,
som hafva sin tillkomst samtidigt med krutets uppfinnande. Så
vida det ej är Hr von Arbins mening, att, i täflan med min kanonmodell,
föreslå såsom mönster för nya bombkanoner med kammarladdning,
den intressanta modell från äldre tider, som den
värde talaren hoppades kunna förskaffa sig, kan jag icke inse i
hvad förhållande detta fynd står lill min propos. nu under öfverläggning
och hvartill det, i annat fall, kan tjena att bortblanda
ämnet genom att framdraga lill Ståndets uppmärksamhet historiken
om sådane kanoner, hvilka, redan sedan sekler, äro förkastade
såsom odugliga för krigsbruk.
Kamraarladdnings-idéens återupptagande för kanoner af de
aldra grofsta kalibrar och det derigenom, i så stor skala, lösta
problemet, alt bringa sådane kanoner till användbarhet för krigsbruk,
i vissa fall företrädesvis för vanliga kanoner, väckte redan
vid första underrättelsen det allmänna intresse, att England, Frankrike,
Österrike, Ryssland, Preussen, Portugal, Danmark och NordAmerikanska
Slaterne skyndade alt beställa eller att acceptera profpieser,
för att dels anställa egna försök, dels kunna bättre med
tankan följa dem, som, under uppfinnarens egen medverkan till
förbättringar, vore af dess egen Regering beslutade.
Jag har således i brefvexlingar med utrikes-krigs-depart:r ofta
varit i största förlägenhet att kunna redogöra för den långsam
-
268
Den 15 Mars e. m.
het, hvarmed försöken bedrifvits här hemma, hvilket förhållande
af desse deparhr omvexlande antagits såsom dekrediterande för
min uppfinning eller vitsordande om obeslutsamhet och liknöjdhet
inom Svenska krigsförvaltningen.
Denna min ställning blifver med hvarje dag mera obehaglig,
såväl i mina förhållanden till utlandet, som till mina egna landsmän,
hvilka i allmänhet ej kunna begripa att icke denna sak,
efter en 6-årig behandling, kunnat uppnå ett slut genom godkännande
eller förkastande af mitt föreslagna system.
Allmänheten skall rimligen förmoda detta senare redan vara
på god väg att inträffa, ehuru sådant ej är förhållandet, och den
för krigsväsendet, jag vågar säga, storartade idé jag vill synas hafva
tillvägabragt, dä den förbättrande inverkar på kanoner, lavetter,
kasemattbyggnader, servis, besparing m. m,, börjar snart nog
blifva ämne för åtlöje, i stället att, ändamålsenligare behandlad,
redan kunna hafva tillskyndat såväl det allmänna som det enskildta
betydliga fördelar.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabi'.: Att Hr von Wahrendorff
är missnöjd, det har man förnummit af hans anförande.
Han anser det nemi. vara oklokt och orätt handladt af vederbör,
att icke hafva antagit hans ifrågakomne uppfinning. För min del
förundrar jag mig icke deröfver, ty det är ofta fallet att de, som
göra uppfinningar, anse dem så förträffliga, alt de vilja att de
genast skola antagas. Dessa uppfinnare vilja likväl icke göra försöken
med upptäckten på egen bekostnad, utan fordra, att derföre
att en uppfinning blifvit tillkännagifven, skola andra företaga
stora och kostsamma försök för att för hela verlden ådagalägga
hvartill uppfinningen duger. Det är ett mycket beqvämt sätt alt
få gjorda uppfinningar kända och använda, isynnerhet om. dek
får ske på statens bekostnad. Mig synes likväl, som om det rät-.
tåste sättet vore, att den som gjort uppfinningen vore den förste
att bevisa dess duglighet, och att han borde göra de första försöken,
till dess han vore säker om uppfinningen duger. Hvad är
nu ändamålet med den Wahrendorffska motionen? Jo att Regeringen
må hufvudstupa anställa fullständiga försök för att få utrönt
om Hr von Wahrendorff^ uppfinning är god eller icke.
Men hvem skulle väl hafva vinsten häraf? Hr von Wahrendorff
har patent på ifrågavar. uppfinning, således torde ingen annan
kunna deraf sig begagna, ulan om uppfinningen godkännes, så
får Hr Wahrendorff ensam fördelen af de beställningar af de patenterade
kanoner, som för statens räkning kunna äga rum. Detta
torde ej vara fullt billigt, ifall Staten verkstält kostsamma försök
för utrönande af dylika kanoners ändamålsenlighet. Hvar och
en, som sett artilleriförsök verkställas, isynnerhet med så stora
kanoner, som de nu ifrågavar., torde kunna vitsorda, att de medföra
dryga kostnader. För min del tror jag icke att det är skäl
att skynda med dylika försök. Hr von Arbin har upplyst och Rivon
Wahrendorff erkänt, att försök med hans kanoner redan blifvit
verkställda och alt de komma alt fortgå, dock med iakttagan
-
Den 15 Mars e. m.
2G9
de af den försigtighet som alltid hör äga rum, när det är fråga
om att antaga något nytt, isynnerhet då det göres en så stor förändring
i existerande förhållanden, som de nya kanonernes godkännande
skulle medföra. Hr von Wahrendorff fruktar att han
icke i sin lifstid skall få se något resultat af de anställde försöken.
Jag önskar Hr von Wahrendorff en läng lefnad; men jag
önskar derjemte att Sverige icke måtte brådstört inledas lili kostsamma
försök, hvilka sedermera möjligen kunna finnas vara fruktlösa,
endast för att tillfredsställa Hr von Wahrendorffs önskan
att se sin uppfinning under sin lefnad krönt med framgång.
Jag tror äfven att en sann patriot icke bör så tänka och handla.
Om denne gjort en nyttig uppfinning, men finner att omständigheterne
äro sådane att den icke genast eller ens i hans lifstid
kan realiseras, så bör han finna sig belåten med den vissheten,
att saken i en framtid skall gagna hans fosterland, men han skulle
icke söka brådstörta sakens antagande, hvarigenom man möjligen
skulle kunna gå målet förbi. Så skulle jag handlat om jag
gjort uppfinningen, och jag skulle icke hafva begärt R. St:s bemedling
för att få fram en sak, hvilken, om den duger, går fram
af sig sjelf. Duger den deremot icke lill något, så bör framför
allt R. St. icke befatta sig dermed, endast för Hr von Wahrendorff^
skull.
Frih. Cederström, Jakob: Här är icke och kan icke blifva
fråga om att ingå uti något bedömande af det teckniska af
ifrågavar. uppfinning eller om det relativa värdet deraf, jemfördt
med de gamla kanonernes. Detta värde kan endast genom anställde
försök utrönas. Här är således endast fråga om man anser
att dylika försök böra anställas innan man skrider till bestyckning
af de fästningar, som nu äro under byggnad, för att vara
förvissad om att få de för behofvet bästa kanonerne; och då tror
jag att, utan afseende på hvem som är uppfinnare eller patentinnehafvare,
det för Sverige vore af vigt att de redan påbörjade
försöken påskyndas derhän, att frågan örn kammarladdningens användbarhet
må varda afgjord innan berörde bestyckning skall börja
att vidtaga. Denna sålunda nu väckta fråga kan icke anses
såsom en ny motion. Det är helt enkelt en framställning af Hr
von Wahrendorff, att R. St., i och med detsamma de bevilja ett
anslag till fästningars bestyckande, jemväl måtte besluta en und.
skrifvelse till K. M. med begäran alt K. M. ville låta påskynda de
pågående försöken med kammarladdnings-kanoner, så att K. M.
må blifva i tillfälle bedöma huruvida det vore för slaten fördelaktigt
att till de nya fästningarnes beslyckande beställa kanoner
efter gamla modellen eller efter den nya af Hr von Wahrendorff
uppfunna. Jag får derföre för min del först begära återremiss
till StatsUtsk. med Hr von Wahrendorffs anförande såsom anmärkn.
samt dervid tillstyrka Utsk. att föreslå R. St. att ingå lill
K. M. med en und. skrifvelse af det innehåll, meranämnde ledamot
föreslagit.
Hr Lagercrantz, Carl Gust.: Jag har begärt ordet en
-
270
Den 15 Mars e. m.
däst för att erinra Hr von Wahrendorff derom, att K. M. redan
beslutat att 4 kanoner, gjutne efter Hr von Wahrendorffs modell,
med tillhörande lavetter skulle beställas för Waxholms och Carlstens
fästningar för årliga försöks anställande. Denna nåd. befallning
har på det sätt blifvit iakttagen, att till en början blott
en kanon med lavett blifvit försök underkastad. Detta sätt att
verkställa berörde nåd. beslut tror jag vara bäst öfverensstämmande
med Hr von Wahrendorffs eget intresse, emedan på sådant
sätt de förbättringar å uppfinningen, som undertiden kunna
genom försöken påkallas, jemväl blifva i tillfälle att pröfvas. Att
Hr von Wahrendorff anser sådane förändringar nödvändiga, ådagalägges
bland annat utaf den värde ledamotens för, högst fä dagar
sedan till generalfälttygmästareembetet ingifne rapport, hvaruti
tillkännagifves att den förändring, som vid de sist anställda
försöken befunnits behöflig, numera blifvit verkställd och ali den
förändrade inventionen således vore färdig att när som helst ånyo
försökas. Jag tror således att från Regeringens eller artilleristyrelsens
sida icke något blifvit försummadt, som kunnat medverka
till sakens fortgång. Efter jag nu fått ordet, anser jag mig dock
icke böra försumma att uttrycka den synnerliga erkänsla jag sannolikt
i öfverensstämmelse med alla mina vapenbröder mäste hysa
för en man, som, sjelf icke tillhörande artillerivapnet, offrat
kostnader och möda på detta vapens förbättrande. Men på de
skäl, föreg:de talare redan omnämnt och dem jag sjelf nu påpekat,
anser jag en und. skrifvelse för det af motionären åsyftade
ändamål icke vara lämplig eller behöflig.
Hr von Wahrendorff: Den förändring Hr Lagercrantz
omtalat, rörer endast lavetten, som är af alldeles ny beskaffenhet
och för första gången blifvit försökt. Jag anmärker för öfrigt,
att det är just förslaget med de 4 kanonernes uppställande på
fästningar till årliga försök, som leder derhän, att lill oändlighet
utdraga försöket, hvilket på så sätt ej kan blifva fnlländadt
under min lifstid, såsom jag hade hoppats, om än denna utsträcktes
till yttersta möjligheten af mensklig tillvarelse. Ett sådant
förhållande gränsar till det obilliga och leder till den anmärkn.,
alt den som har en aldrig så litet oberoende ställning lemnar
icke, rimligen, sin verksamhet till det åtlöje, som skall åtfölja sådane
åtgärder, ej en gång dä de äro föranstaltade af dess egen
Regerings organer.
Man har uppgifvit ändamålet med det lillämnade långvariga
försöket skola vara, att erfara verkan af rost på piecernes kammarladdnings-delar.
Skulle man möjligtvis inom krigsförvallningen
vara okunnig om verkan af rost och medlen deremot och ej
vill tro på vetenskaplig erfarenhet, så vore förenadt med minsta
kostnad, att man anskaffade några svarfvade och renfilade jernstycken
af likgiltig form, lade dessa i särskilda kassematter, tvättade,
torkade och insmorde dessa med klöffett eller annat bättre
och gjorde detta årligen, då det otvifvelaktigt, efter 50 år t. ex.,
skulle visa sig, att ingenting vore förändradt, ehuru lika beskaf
-
Den 15 Mars e. m.
271
fad behandling vore tillräcklig hvart 10:de år, enligt hvad man
känner. Till ett sådant försök vore öfverflödigt bekosta kanoner.
Jag måste, genom ännu ett exempel, visa huru litet man
skyndat, eller rättare huru mycket man varit benägen för uppskof.
Sedan K. M. anbefallt förfärdigandet af 2:ne piecer, att försökas
på fartyg, hade dessa blifvit medlagne på sista expeditionen
till Medelhafvet; men denna expedition återkom efter ett år, utan
att hafva lossat ett enda skarpt skott med ifrågavar. piecer under
hela öfningsresan.
Behofvet af bättre kanoner visade sig emellertid äfven under
denna expedition, af den omständighet, att, sedan man, under
salut, skjutit armarne af en karl, förbjöds vidare salutering
med större antal skott, ån som fanns kanoner på ett fartyg, emedan
man ej vågade afskjuta 2 skott efter hvarann med samma
kanon.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag förstår intet af ifrågavar.
vetenskap och vill derföre icke yttra mig derom. Men jag
har af det sätt, hvarpå Hr von Wahrendorff här bemötts, blifvit
uppkallad att säga några ord. Det är en vanlig företeelse, att
ingen är profet i sitt eget land och att hvad man för dess bästa
uträttar, sällan erkännes eller värderas. Men den, sora gör en
nyttig uppfinning, borde väl åtminstone hoppas att icke se henne
så behandlad, som hon nu blifvit af Gr. Gyldenstolpe. Under
min sista utländska resa såg ojag, med tillfredsställelse för mitt
Svenska, sinne kanoner med Akers bruks stämpel uppställda i aflägsna
städers arseDaler, såsom i Gernia och annorstädes. I Berlins,
Wiens och Paris’ tyghus vill jag minnas mig hafva jemväl sett
kanoner af Hr von Wahrendorffs nya modell, och jag hörde personer
af vapnet på dessa ställen med aktning och beröm lala om dem.
Men när jag nu kommer hem, hör jag honom så bemötas sora
här skett. Detta gör mig ondt, ej allenast för Hr von Wahrendorffs
egen skull, emedan han ej något sådant förskyllt, utan äfven
derföre alt jag fruktar det ett sådant förfarande mot honom
skall afskräcka andra från bemödanden att först gagna fäderneslandet
med sina uppfinningar.
Hr Lagercrantz: Jag vill blott anhålla att få erkänna, att
jag i mitt förra anförande, på sätt Hr von Wahrendorff rätteligen
anmärkt, icke. gjorde skillnad på förändringar af lavettkonstruktionen
och på dylika å sjelfva kanonens konstruktion. Men
i enlighet med hvad den värde ledamoten sjelf yttrat, måste uppfinningen
af den nya lavetten anses såsom en ytterligare förbättring
af den ursprungliga uppfinningen och dessa båda uppfinningar
böra i ett sammanhang betraktas, om man deraf vill hafva
ett fullständigt begrepp. Jag tror således att den af mig omnämnda
förändring af den form lavetterne först hade, fullt försvarar
hvad jag sednast hade äran derom anföra.
Hr von Wahrendorff: Till hvad jag förut yttrat, anhåller
jag att få tillägga, att på samma gång jag beklagar de om
-
272
Den 15 Mars e. m.
ständigheter, som hafva föranledt en så lång tids utdrägt för försöken,
önskar jag det må anses tillständigt, att jag här nedlägger
uttrycket af den und. förbindelse, hvaruti jag står till H. M. Konungen
personligen för Dess höga anordnande vid flere tillfällen
för försökens fortgång, särdeles i Januari månad 1845, under
omständigheter, hvilka göra minnet deraf till det för mig mest
tillfredsställande, som passerat under den långa perioden af 6 år,
som denna affär varit offentligen å bane.
Gr. Gyldenstolpe: Hr von Hartmansdorff har ansett mig
hafva på ett opassande sätt bemött Hr von Wahrendorff. Jag beklagar
om mina ord fallit så att de kunnat tydas derhän. Min
mening bar åtminstone aldrig varit att på minsta vis såra Hr von
Wahrendorff och icke eller att nedsätta hans förtjenster såsom
uppfinnare. Men det har förefallit mig besynnerligt, att man vädjat
till R. St., för att få försök skyndsamt afslulade, hvilka enligt
deras natur icke kunna så fort afgöras. Härigenom kastas äfven
skugga på de auktoriteter, sora med saken haft befattning. Deremot
förundrar det mig alldeles icke att uppfinnaren önskar få
sin uppfinning så hastigt som möjligt antagen i det land lian bebor,
hvilket äfven sannolikt skulle hafva lill följd dess antagande
på utrikes ort. Om Hr von Wahrendorff^ uppfinning verkligen, på
sätt Hr von Hartmansdorff omtalat, i främmande länder omfattas
med särdeles uppmärksamhet, så förundrar det mig att dessa länders
Regering icke redan antagit den. Efter min öfvertygelse
bör orsaken härtill sökas deruti, att Regeringarne i berörde länder
väl hafva aktning och intresse för uppfinningen, men likväl
anse densamma ännu icke vara så fullständigt pröfvad, att de vilja
antaga den utan vidare försök. Så många uppfinningar göras
nu för tiden, äfven i artillerivetenskapen, så många modeller erbjudas,
att man verkligen blir tvehågsen om hvilken af dem man
skall antaga. Således må man hellre behålla det gamla man bar,
tilldess att man genom en längre erfarenhet blifvit öfvertygad om
det nyas lämplighet och användbarhet. Nu vill Hr von Wahrendorff
att man skall påskynda försöken och således icke gifva sig
tid att pröfva uppfinningen. Den ifrågavar. uppfinningen är af
beskaffenhet, att den icke kan pröfvas genom elt enda försök,
utan dertill fordras flere olikartade under en längre tid fortsatta
försök. Dessutom är det icke nog med kanoner, man måste också
hafva lavett dertill. Jag hemställer då till Hr von Wahrendorff
sjelf, huruvida han tryggt kan säga, att han är ense med
sig sjelf huru lavetten till hans kanon skall vara konstruerad.
Hr Lagercrantz har upplyst, att Hr von Wahrendorff dagligen
gör förändringar med sin uppfinning. Man torde således ej kunna
med visshet veta, när denna uppfinning må anses vara fullt
utarbetad. Så länge detta icke är ådagalagdt, torde man icke böra
brådstörta saken, aldraminst böra R. St. sig dermed befatta.
Hr von Wahrendorff: Till besvarande af Hr Gr. Gyldenstolpes
anmärkn:r, beder jag få fästa Ståndets uppmärksamhet
derå,
Den 15 Mars e. m.
273
derå, att det är comiterade, som redan i Februari månad år 1845,
således för 3 år sedan, anmärkte behofvet af skyndsamhet, såsom
af högsta vigt, för ett resultats vinnande, innan våra fästningar
redan voro färdigbyggda. Jag har aldrig begärt, att mina piecer
skulle ovillkorligen antagas, endast tillräckligt pröfvas, och pröfvas
skyndsamt samt på ändamålsenligt sätt; men icke uppställas
på fästningar utan att först vara godkände. Man uppför med
ringa kostnad en helt liten kasematt hvar sorn helst, — eller
har jag alt tillbjuda kostnadsfritt en sådan vid mitt styckebruk,
hvilken lokal äfven är den tjenligasle för försök, då små förändringar,
hvartill försöken kunna föranleda, der lättast verkställas.
Vidare har Hr Gr. Gyldenstolpe klagat öfver bristande patriotism
ä min sida. — Jag tror tvertom, att jag visat den tillräckligt i
fråga om egna uppoffringar, då jag tillbjudit Staten en kanon lill
prof, värd öfver 1000 r:dr b:co, med vilkor att icke fordra betalning
derföre om den icke visade sig ändamålsenlig. Då jag ansvarade
för piecens duglighet var det Statens intresse, som behöfver
kanoner, att försöka denna, och då resultaterne af försöken
här i Stockholm, på kanonslup, på Waxholm och i Carlskrona,
visat fördelarne af kanonen, jemförelsevis lill andra, och
jag, på grund häraf, fått min betalning derföre, kunde försöket
egentligen redan då anses sluladt ocb lyckadt; men om så hade
varit, skulle man väl ej hafva åsidolagt piecen utan all vidare
uppmärksamhet å ämnet.
För tillvägabringande af systemets utförande hade jag under
3:ne år användt tid, omtanka och betydliga kostnader för flere
försökspiecers anskaffande och försöks verkställande; gjort 2:ne resor
öfver Continenten och besökt en gång England, allt för uppfinningens
skull. Jag har vidare verkställt hvad jag aldrig åtagit
mig, nemi. att anskaffa 2:ne nya modeller till lavetter för mina
piecer, hvarigenom fördelarne af systemet fördubblats. Jag
har, år 1845, upplåtit till Stålens begagnande kostnadsfritt, för
försök, en 24 f?:dig kanon med lavett, som, med föregående egna
försök, slår mig till minst 2000 r:dr b:co. Men jag hemställer
till Ståndet, om det ej, i allt fall, ligger mera patriotism i utförandet
af en till artilleriets fördelar i högsta måtto inverkande
idé, ån uti bekostandet af några 1000 r:dr?
Hr Gr. Gyldenstolpe har frågat, hvarföre utlänningen icke
redan antagit systemet. Jag får svara, att jag icke sjelf kunnat
på en gång vara närvar, på flere ställen för att öfvervara försök
i stort, samt att jag alltid förväntat och hoppats, ali ett försök i
hemlandet skulle utföras ärligast och med större intresse för framtiden,
än utomlands. Jag får slutligen upplysa den värde Gr:n
att det patent, han omtalat, förfaller om ett år vid pass. Han
må deraf sluta till vinsten af detsamma. Hr Gr:ns öfriga anmärkmr
torde ej förtjena något besvarande.
Hr Prytz, Lars Adolf: Då här egentligen år fråga om
huruvida Hr von Wahrendorffs motion må till vederbör. Utsk.
3 H. 18
274
Den 15 Mars e. m.
remitteras eller icke, anser jag Frih. Cederström, Jakob, riktigt
hafva fUstat uppmärksamheten på obehötligbeten af att 1111 ingå tili
det teckniska af frågan. För min del linner jag, alt då Hr von
Wahrendorffs anförande afgafs i förra plenum i anledn. af StatsUlsk:s
betänk, ronde regleringen af anslagen under 4:de hufvudtiteln,
detta anförande slår i nära samband med den deri förekommande
frågan om vissa fästningars bestyckning, och kassemattcrnas
byggnadssätt med hänseende till de kanoner, som i deni
komma alt användas., och således bör det af honom väckta förslag
anses stå i direkt sammanhang med denna fråga, samt pä
sådan grund böra erhålla remiss till vederbörl. Ulsk,
Hr von Troil, Sam. Gust.: I fullkomlig öfverensstämmelse
med hvad Hr Prytz yttrat, får jag äfven för min del anhålla,
det Hr Gr. o. Landtm, läcktes framställa propos. till remiss
af Hr von Wahrendorffs anförande lill vederbörl. Utsk. En sådan
remiss torde så mycket mindre kunna bestridas, som Hr
Sljernsvärds motion, hvilken innefattar så många och olikartade
motioner, redan blifvit af Ståndet remitterad. Hr von Wahrendorffs
motion eller anförande står deremot uti eli bestämdt sammanhang
med en viss punkt uti K. M:s nåd. propos. örn Statsverkets
tillstånd och behof, i fråga om 4:de hufvudliteln och torde
således kunna och böra af StalsUlsk. upptagas och behandlas.
Hr Gripenstedt, Joli. Äng.: Då man nu här börjat tala
0111 det formella af saken, torde det tillåtas äfven mig, att derom
yttra några ord. Jag anser det vara en väsendtlig skilnad
emellan denna fråga och den som Hr Stjernsvärd väckt, beslående
deruti, att denna sednare icke innefattar något bestämdt yrkande,
hvadan hans anförande icke kan såsom en särskild motion
betraktas; då deremot Hr von Wahrendorffs framställning tydligen
och uttryckligen innehåller en motion, hvilken jag likväl
icke anser hafva föranledts af någon under riksd. inträffad händelse.
Jag förmodar derföre, att Hr Gr. 0. Landtm, icke kommer
alt framställa propos. till remiss häraf till något Utsk.
Hr Gr. o. Land tili. förklarade, att då någon motion ronde
fästningars bestyckning med kammarladdnings-kanoner icke honom
veterligen blifvit inom motionstiden väckt, och den af Alvon
Wahrendorff väckta fråga, såvidt Hr Landtm, kunnat uppfatta
meningen, icke varit omedelbarligen föranledd af något redan
faltadt beslut, eller redan upptaget ärende eller någon under riksdagen
inträffad händelse, ansäge Hr Landtm, sig, på grund af 56
§ Riksd.Ordn., förhindrad ali framställa propos. till remiss af Rivon
Wahrendorffs ifrågavar. motion.
Frih. Cederström: Jag kan icke instämma uti den uppfattning
af förevar, fråga, Hr Gr. o. Landtm, nu lillkännagifvit,
ulan får derföre anhålla att propos. måtte till Ståndet framställas,
huruvida det yrkar att propos. lill ålerremiss af punkten med Rivon
Wahrendorffs anmärkn. skall framställas.
Den 15 Mars e. m.
275
Hr Gr. o. Landtm, hemställde i anledn. häraf om R. o. Ad.
yrkade den af Frih. Cederström nu begärda propos.
Ropades starka nej, blandade med många ja, hvarefter Hr
Landtm, tillkännagaf, det han trott sig finna, att denna propos.
blifvit med öfvervägande nej besvarad.
Frih. Cederström och Hr Munck af Rosenschöld, Nils
Rud., begärde votering.
Upplästes lill justering och godkändes följande förslag till
voterings-propos.
Den som yrkar, att propos. af Landtm, framslälles å remiss
till (Ilsk. af Hr von Wahrendorffs nu föredragna motion, voterar
i»;
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, anses R. o. Ad. icke yrka en sådan propos:s
framställande.
Vid voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit sora
föl jer:
Ja — 15.
Nej — 73.
Hr Munck af Rosenschöld: Då jag anser att Hr von
Wahrendorffs motion omedelbart föranledes af det i 30:de punkten
utaf StatsUlskrs betänk. N:o 73 behandlade ärende om fästningars
bestyckande, nödgas jag nu reservera mig emot voteringens
utgång.
Då nu Hr Gr. o. Landtm., efter tillkännagifvande, alt han
förglömt, att jemte propos. till remiss af Hr Stjernsvärds nyss
föredragna anförande, framställa propos. å Hr Stjernsvärds begäran
alt hans anförande jemväl måtte communiceras de öfrige
RiksSlm, hemställde om R. o. Ad. bifölle en sådan coramunication,
blef denna propos. med ja besvarad.
11. R. o. Ad. åtskildes k). 10. e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
18'
276
Den IS Mars,
Lördagen den 18 Mars 1848.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prol.utdr. för d. 15 dennes e. m. samt pleniprot.
för d. 8 dennes.
Öppnades Hrr Electorers lista vid val af en ledamot i Bevilln.
Utsk. efter N:o 2309. Braf Dalström, Gustaf Jakob; och befanns
dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 2231. Hr af Buren, fullm. Gr. Bonde, Gustaf.
Öppnades jemväl Hrr Electorers listor vid val af Utsk:s-ledamöter
under permilterades frånvaro; och befunnos dertill utsedde i
Bevillnings-Utskottet:
under ordinarie ledamoten N:o 2317. Hr Fåhraeus, Olof Immanuel,
beviljad 3:ne veckors ledighet, räknad från d. 18 dennes:
N:o 1929. Hr von Björnmark, fullm. Gr. Lewenhaupt, Patrik
Adolf.
Allm. Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
under ordinarie ledamoten N:o 2077. Hr von Wright, fullm. Hr
von Stockenström, Carl Reinhold Polhem, beviljad 3:ne veckors
ledighet:
N:o 1087. Hr Tigerskjöld, fullm. Frih. Raab, Carl Adam.
Äfvenledes öppnades Hrr Electorers lista vid val af en suppleant
i BeviUn.Utsk. efter N:o 1413. Hr Råfelt, Anton; och befanns
dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 1428. Hr Ridderborg, Jakob Fredrik Georg.
Med tillkännagifvande att Hr af Geijerstam, Carl, i egenskap
af ledamot i StatsUtsk. erhållit 3 veckors ledighet från och
med d. 23 dennes, anmodade Hr Gr. o. Landtm. Ilrr Eleclorer,
att sammanträda till val af en ledamot i nämnde Utsk. under Icdighetstiden.
Föredrogs ånyo och bifölls LagUtsk:s d. 8 och 15 d:s på
bordet lagda betänk. N:o 24, i anledn. af väckt motion om förmånsrätt
för förskott på till försäljning lemnade varor.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Då det nu på listan närmast
varande målet är Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s betänk.
N:o 38, i anledn. af väckt fråga om bibelkommissionens upplösning,
och då denna fråga är väckt genom en motion i PresteSt.,
samt derstädes tyckes väckt mycken uppmärksamhet, hvilket synes
Den 18 Mais.
277
af de reservationer, som af PresleStis ledamöter i Utsk. blifvit afgifna
emot delta betänk.; så får jag vördsamt hemställa, det R. o.
Ad. måtte besluta, att dröja med öfverläggningen ang:de detta
betänk., till dess att PresteSt. fattat sitt beslut i ämnet.
Uppå i anledn. häraf framstäld propos. biföll R. o. Ad. att
med ytterligare föredragning af Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s betänk.
N:o 38 skulle uppskjutas, tills R. o. Ad. inbekommit underrättelse
huru delta betänk, blifvit af Högv. PresteSt. afgjordt.
Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Hr Uggla, Carl Gustaf,
erhållit 2:ne veckors ledighet ifrån och med d. 23 dennes från
sin befattning såsom ledamot af Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk., samt
anmodade fördenskull Hrr Electorer att utse en ledamot för att
under tiden i nämnde Utsk. inträda.
Föredrogs Const.Ulsk:s d. 11 dennes e. m. på bordet lagda
mern. N:o 3, ang:de en af StalsUtsk. framställd anmärkn:s-anledn.
i följd af åtskilliga omständigheter vid inköpet af Ovenska
faklorilomten på Kungsholmen i Stockholm, lill ny lokal för myntoch
kontroll-verken.
Frih. Gederström, Jakob: Det är bedröfligt att se, det
Const.Utsk. i så allvarliga frågor, som de ronde Statsrådets ansvarighet,
med förbiseende af grundlagens bestämda bud, framkommer
med ett betänk, i sådan form, som det ifrågavar. Utsk. har
härvid förbisett, att frågor ronde Regeringens och domaremaktens
beslut få i R. Stms plena hvarken väckas eller diskuteras. Utsk.
har förbisett alt, i och med detsamma som Utsk. här redogör för
innehållet af den anmärkn:s-anledn. som blifvit dit remitterad,
Utsk. jemväl har lemnat vägen öppen derför, att inom RiksSt:n
andra meningar kunna göra sig gällande, än de som ligga till
grund för Utsk:s betänk., och att således Stånden skulle, om de äro
af annan tanka, kunna återremittera betänk, med anmärkn:r emot
de slutföljder, Utsk. tillåtit sig att anföra; hvilka likväl aldrig få
blifva föremål för R. St:s öfverläggning in pleno.
Hade Utsk. ansett i det nu ifrågavar. fallet 76 § Reg.Fm
vara öfverträdd, så hade icke någon anmälan derom kommit lill
R. St., utan det hade varit Const.Utsk:s pligt att skicka handlingarue
till Just.ombudsmannen; men ett utlåt, öfver huruvida rikets
sannskyldiga nylla blifvit förbisedd i ett pnstaka fall vid inköp
eller försäljning af ett hus, genom den oinständighet att några
1000 r:dr af köpeskillingen ej genast erlades, är enligt min
öfvertygelse rent af lättsinne. Rikets sannskyldiga nytta beror
icke på sådant. Det är i hell andra frågor, af helt allmänneligare
beskaffenhet, som rikets sannskyldiga nytta kan förbises af
Konungens rådgifvare.
Då nu likväl Consl.Utsfcs betänk, i sådana frågor icke är af
beskaffenhet alt i RiksStms plena böra till någon diskussion föranleda
i afseende på deras innehåll; så har jag velat endast till
prot. nedlägga min protest emot den form, hvarunder Utsk. har
278
Den 15 Mais.
tillåtit sig att afgifva ifrågavar. betänk, rörde den anmärkn:s-anledn.
, sora dit blifvit remitterad. Sjelfva titeln på delta betänk,
innefattar en anmärkt), mot Ulsk., som tillut it sig att uppgifva
hvaruti denna anledn. beslår. Hvarföre har väl grundlagen bestämt,
att i sådana frågor inga andra ord få begagnas än de i grundlagen
upptagna, nemi. att del är anledn. till anmärkn. emot den eller
den af statsrådets ledamöter, hvarom remiss begäres lill Const.-  Utsk.; hvarföre äro dessa ordalag bestämda? Jo! derföre att Ulsk.
ej får för Ständerne tala om, hvaruti dessa anledn:r bestå, emedan
regeringsmaktens beslut och enskilda personers förhållanden,
statsråden härunder icke undantagne, i RiksStra icke få komma
under öfverläggning och således på det att de ej må kunna göras
till föremål för öfverläggning inom Stånden, är det otillständigt
af Utsk. att bereda RiksSlm utväg att upphäfva sig sjelfva lill
pröfvande, der Const.Utsk. ensamt, enligt grundlagen, äger döma,
men icke RiksSt:n efter derom möjligen skiljaktiga äsigter.
Jag förklarar att jag hoppas, det Utsk. efter underrättelse om
den öfverläggning, som detta betänk, föranledt, mätte komma till
besinning af sin pligt vid afgifvande af framtida betänk, i dylika
ämnen.
Hr Tersmeden, Nils Jakob: Frih. Cederström bar uppträdt
med en protest emot den form, Const.Utsk. gifvit åt ifrågavar.
betänk. Frih:ns sätt att uppfatta grundlagens anda i dessa
frågor, är oss nogsamt bekant sedan flere riksdagar tillbaka. Det
är möjligt att han uppfattar dem på ett rättare sätt än andra;
men tillika är det nogsamt bekant alt R. St. och deras Const.-  Utsk. sedan 30 år tillbaka hafva förfarit på samma sätt, som nuvar.
Const.Utsk.
Frilen har gått så långt, alt han sagt. det vara lättsinnigt
af Utsk. att yttra, det Konungens rådgifvare ej förbisett rikets
sannskyldiga nytta, då de uti ifrågavar. fall lemnat sill tillstyrkande.
Grundlagen säger dock i sin 107 § att, då Const.Utsk.
finner Konungens rådgifvare icke hafva iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, Utsk. äger att sådant för R. St. tillkännagifva. Likaledes
säger samma § alt då en motion i sådana ämnen i RiksSt:ns
plena väckes, skall den remitteras till Const.Utsk. för att
deröfver höras, och ali R. Sl. sedermera äga den afgörande rätten.
Såvida nu R. St. kunna afgöra en sak, måste de ock först deraf hafva
kännedom, och sätlet för R. Si:s afgörande i dylika frågor, är intet
annat än det, alt, ifall Const.Utsk. funnit skäl att tillstyrka den
föreslagna anmärkmn, det är 11. St:s rätt alt, om de så behaga,
hos K. M. anmäla deras önskan af den eller den rådgifvarens entledigande.
Att göra delta blindvis utan redogörelse från Utsk.,
anser jag rent af omöjligt; hvarföre jag anser Const.Utsk. i detta
fall hafva ägt fullt skäl till sitt här anmärkta förfarande.
Frih. Cederström: I anledn. af hvad Hr Tersmeden nu
behagat yttra, har jag ansett mig böra uppträda ensamt i afseende
på haus anmärkn. emot mitt yttrande, att Utsk. lättsinnigt
förfarit i detta hänseende. Jag nödgas då komma till bevisning
Den 18 Mars.
med den värde ledamoten. Hade lian läst den 107 § efter sin
riktiga ordalydelse, och tillika ihägkommit den 83 §:n, som säger
'att eller sin ordalydelse skall grundlagen tillämpas; så hade han
ej komuiit till det besynnerliga resultat, att ett enda enstaka fall
kan blifva inom Const.Utsk. ättled ti. ali göra anmälan efter 107
§, ty denna § lyder sä här, mine Hr: ”Skulle Const.Utsk. anmärka,
att Statsrådets ledamöter samfäldt eller en eller flere af
dem, uti deras rådslag om allmänna måll och steg, icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta”. Det är ej något enstaka fall,
som grundlagen här afsell, utan det är deras samtliga lill- eller
afstyrkanden, alla deras tillgöranden, icke ett enstaka fall och således
icke heller någonting af så lumpen beskaffenhet, sorn inköpandet
af ett hus, der icke hela köpeskillingen på en gäng belaldes.
Det mätte således icke vara möjligt, och jag hoppas det ej
mätte blifva det, alt Const.Utsk., om äfven ett förbiseende ägt
rum i ett enstaka fall, så att man t. ex. köpt eli hus och betalt
det för dyrt, skulle falla på den besynnerliga och verkligen grundlagsvidriga
idéen, att derföre anmäla Konungens rådgifvare efter
107 §. Något sådant har grundlagen icke stadgat och den har
eljest fastställt en så sträng behandling, der de verkligen öfverbevisas.
— Grundlagen stadgar der de icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta. Del är synnerligast och förnämligast vid ekonomiska
lagstiftningsfrågor, mine Hrr! Vid dessa lagstiftningsfrågor,
hvarpå de enskildas rätt och väl bero och allmänna hushållningen
i landet grundas och enskildas välfärd bygges, det är vid
dessa som de kunna förbise rikets sannskyldiga nytta, så alt de
kunna och böra anmälas; och sådana frågor åro af den beskaffenhet,
att de icke behöfva nämnas, de äro allmänneligen kände.
Utsk. behöfver dervid endast nyttja de ord, som grundlagen innehåller,
nemi. att vid granskningen af Stals-rådels prot. har Utsk.
funnit, att den eller de af Stats-rådels ledamöter hafva vid sina
rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, och öfverlemuar derföre lill 11. St. att pröfva huruvida
de anse rikets väl fordra att begära de anmärkte rådgifvarnes
entledigande.
Gr. Gyldenstolpe, Ant. Gabr.: För de fleste ledamöter
af detta hus, är det väl kändt, alt det icke lönar mödan, all tvista
med Frih. Cederström, Jakob, i grundlagsfrågor; men dä Frilen
protesterat emot Const.Ulskis förfarande i detta fall, anhåller jag
att ä min sida få protestera emot Friluns sätt att förklara grundlagen
i detta fall, hvilket enligt min öfvertygelse skulle leda derhän,
att den constitutiouella ansvarigheten hos Konungens rådgifvare
skulle nästan helt och hållet upphöra.
Const.Utskis ovilkorliga pligt är att, när en sådan anmärkn:sanledn.
dit remitteras, bedöma huruvida den äger grund eller ej.
Anser dä Const.Utsk. denna anmärkn. vara af så svår beskaffenhet,
att den skyldige bör ställas lill ansvar enligt 106 §, och således
ställas under riks-rätt, så anmäler Utsk. blott detsamma,
och då har ock Utsk. fullgjort sitt åliggande i det afseende!.. Men
280
Den 18 Mars.
då frågan icke är af denna beskaffenhet, anser jag att del tillkommer
R. St. att afgöra, huruvida denna anmärkn:s-anledn. föranleder
till ansvarighet efter 107 g, och alt detta icke må vara
Const.Utsk. ensamt förbehållet.
Frih. Cederström har sagt, att man ej kunde tillämpa 107 §
på ett enstaka fall. Detta förefaller mig besynnerligt! Om Statsrådets
ledamöter vidlogo en åtgärd, hvarigenom riket kunde försättas
i ganska svår belägenhet; då skulle ändå, enligt Frih:s uppgift,
rikets sannskyldiga nytta icke vara salt i fara? — Jag anser
således Const.Utsk. i detta hänseende hafva fullgjort hvad jag
anser vara grundlagens anda och mening.
Hvad sjelfva saken angår, anser jag den ej kunna till någon
annan åtgärd föranleda, än att betänk, lägges till handlingarna.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Det H. Ståndet vet nogsamt,
att anmärkmr mot Konungens rådgifvare äro af 2 slag:
antingen med afseende å 106 §, när de förmenas hafva öfverträdt
något grundlagsstadgande, eller ock, med afseende å 107 §,
när de anses hafva handlat emot rikets sannskyldiga nytta. Nu
är förhållandet sådant, att den anmärkn., som är i fråga, angår
öfverträdelse af 76 § Reg.F. och hörer sålunda, enl. min öfvertygelse,
till 106 §:n. Hörer nu anmärkn:n dit, så beror det på
Const.Utsk. allena att förklara henne antingen böra förfalla eller
ock sjelft föranleda åtal inför riks-rätt. När nu Utsk. icke vidtagit
denna sednare utvägen, så förefaller det mig klart, att anmärkmn
skall förfalla, och att betänk, endast kan läggas till
handlingarna. Likväl har Utsk., i st. f. att afgifva en sådan förklaring,
som enl. min tanka vore den lagenliga, och dermed synes
äfven Frih. Cederström instämma — tillåtit sig att behandla
denna anmärkn. efter 107 §, utsättande Konungens rådgifvare för
de beslut, Stånden kunna vilja fatta. Derutinnan har Utsk. efter
min tanka handlat orätt; och då del af Frih. Cederström blifvit,
såsom mig synes, tydligen ådagalagt, samt all rättfärdighet uppfyld,
så återstår blott att lägga målet lill handlingarna. Vi skulle
akta oss att ej af ett prejudikat i detta hänseende låta binda
oss för framtiden vid handläggningen af sådana mål, hvilka enligt
grundlagen ej tillhöra Stånden.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Då frågan i Utsk. förevar, tillhörde
jag minoriteten. Det kan således icke falla mig in, att nu
i sak försvara Utsk. Att jag icke bifogat någon reservation, kommer
sig deraf, att jag ansåg saken genom Utsk:s beslut vara afgjord
och att betänk, endast afgifvits ad notitiam.
Frih. Cederströms vrede emot betänk, kan jag alldeles icke
fatta, ty det står tydligen i slutet af betänk.: ”Hvilket sitt beslut
Const.Utsk. får R. H. St. härigenom vördsamt meddela”. Det är
således tydligt, att Const.Utsk. alldeles icke underställt R. St. detta
beslut, utan endast meddelat R. St. detsamma, såsom en gärd
af uppmärksamhet å Utsk:s sida.
Med anledn. af Gr. Gyldenstolpes sätt att tolka grundlagen,
anhåller jag att äfven få något utveckla det sätt, hvarpå jag tror
Den 18 Mais.
281
att dea bör förslås. Då den 106 § skall tillämpas, är det alldeles
uppenbart, att beslutet derom endast och allenast tillhör Const.-  Utsk. I fall Const.Utsk. anser riks-rätt böra ske, så blifva Konungens
rådgifvare derföre instämde endast och allenast på Const.Ulsk:s
beslut, likasom, i fall Const.Utsk. befriar Konungens rådgifvare
från riks-rätt, de icke heller blifva instämde, R. St. må i den
saken tänka hvad som helst. I 107 § åter stadgas att den anmärka.
, som göres af någon riksdagsman inom Stånden eller af
något Utsk., skall direkte till Const.Utsk. aflemnas genom remiss
frän Ständen, utan alt någon diskussion öfver ämnet på förhand
må ske. Det är uppenbart, att meningen med detta stadgande
är, att icke kittsliga anraärkmr må kunna föranleda lill kittsliga
diskussioner. Statsrådets prot. äro hemliga handlingar, af hvilka
ingenting får till allmänhetens kännedom komma, annat än hvad
Const.Ulsk:s ledamöter anser böra dit komma. Om grundlagen
skulle så tolkas, som Gr. Gyldenstolpe har uppgifvit, så berodde
det på hvarje representant, att draga under Ståndens öfverläggning
hvilka stats-rådets prot. som helst. Delta är dock icke grundlagens
mening, ty om så kunde ske, blefve det ju ett nonsens
att stadga det hemligheten skulle bevaras vid anmärkn:s-anledn:r,
och att de skola förseglade inlemnas, för att förekomma sådan
kittslighet, som icke blefve förekommen, om ej saken kunde i
Const.Utsk. begrafvas. Jag anser Const.Utsk. i dylika frågor vara
ett slags jury, hvilken äger att befria, och då det har befriat, är
saken dermed slut. Deremot äger Const.Utsk. icke att delinitivt
fälla en Konungens rådgifvare efter denna (107) §, utan då Utsk.
ansett en Konungens rådgifvare böra ställas till ansvar enl. 107
§, dä skall saken bos R. St. anmälas för att af dem i sista hand
afgöras, antingen de vilja att anmälan skall ske hos K. M. eller
de vilja låta frågan förfalla. Häraf följer dock ingalunda, att det
ej må vara Const.Utsk. tillåtet, om det så finnér för godt, att visa
R. St. eller det Utsk. som väckt en anmärkms-anledn. den uppmärksamhet
att, då en anmärkn. blifvit lill Utsk. från R. St. remitterad,
underrätta dem huru detta ärende aflupit. Något annat
bar ej heller i förevar, ärende skett, hvarför jag ej inser någon
så svår synd, som Frih. Cederström påstått, vara begången.
För min del anser jag något annat beslut, än att lägga mern.
till handlingarna, icke kunna af R. o. Ad. fattas, hvarföre jag
vördsamt derom anhåller.
Många ledamöter hördes ropa på propos.
Frih. Cederström: Af Gr. Lagerbjelkes yttrande är jag uppkallad
att ännu till prot. lägga några ord i denna fråga. Ilan
har nemi. yttrat, att Utsk. ansett uppmärksamheten emot R. St.
fordra, att Utsk. tillkännagaf innehållet af den, från StatsUlsk.
till R. St. anmälda och från R. St. till Const.Utsk. remitterade,
anmärkn:s-anledn:n. Han har yttrat alt det beror på Const.Utsk.
att kungöra hvad det finnér lämpligt af stats-rådets prot., som
det har under läsning. Det är i afseende på dessa 2:ne yttranden,
som jag begärt ordet.
Den 18 Mars.
Den uppmärksamhet, som visas R. St. genom att, på sidan
om grundlagen, lemna dem tillfälle till öfverläggning öfver statsrådets
tillgöranden, anser jag ej vara någon loflig uppmärksamhet.
Långt derifrån! Det är ett medel, hvarigenom man leder
representationen in på revolutionernas bana. Const.Utsk:s hela
tillvaro är byggd derpå, att del skall hindra sådana öfverläggningar
inom Stånden.
Consl.Utsk. äger alt granska stats-rådels prot., hvilket bör
ske med det allvar och den noggrannhet, att Utsk. uppfattar hela
sammanhanget af alla styrelsens åtgärder från den förflutna riksdagens
början till dess alt en ny inlrädt. Finner då Utsk. att
anledn. finnes till anmärkn. mot Konungens rådgifvare, så får i delia
fall ingen vidare pröfning af R. St. äga rum, än den i grundlagen
bestämda; ty derom stadgar grundlagen i 106 §, all Utsk. skall
öfverlemna handlingarna tilln just.ombudsmanneu. Något annat
får ConstUtsk. ej besluta. Återigen i afseende på den 107 §:ns
tillämpning, der äger Utsk. fullkomligt fria händer alt pröfva,
huruvida det bör till R. St. anmäla, att den eller de af Konungens
rådgifvare i sine rådslag ej iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
eller att någon stals-rådets ledamot ej med nit, skicklighet
och drift sitt förtroende-embete utöfval; men att Utsk. till stöd
för sin åsigt anförer uppgift öfver målen och tillslyrkanderne ur
stats-rådels prot., dertill lemnar grundlagen ingen anledn., icke
en enda bokstaf till stöd. Väl finnes del i tryckfrihetslagen, alt
Statsrådets prot. icke må till tryckning befordras utan med vederböns
tillåtelse. Nåväl, Coust.Utsk. skulle då kunna kringgå
della grundlagsbud, anse sig såsom vederbör, och i sina betänkm
inlaga de stats-råds-prot., som det behagar, hvarigenom de jemväl
komma i R. Sits prot., möjligen stympade, möjligen hela, och
således naturligtvis offentliggöras, hvartill K. JV1. dock ensam mäste
vara den vederbör., som kan gifva tillåtelse. På sådant sätt
skulle lagen kunna kringgås — och lag är ännu aldrig skrifven,
hvarken i Sverige eller annorstädes, sådan att den ej kan kringgås
— men den bör väl aldraminst kringgås af ett Consl.Utsk.,
på sätt att del säger sig af uppmärksamhet för principalerne (R.
St.) inkomma med, icke allenast beslutet i ämnet, utan äfven motiverna
dertill. Hvad hafva R. St. dermed alt skaffa, och hvarifrån
taga sig ledamöterne af Consl.Utsk. den öfvertygelse att, om an
mälan
enl. 107 § sker, den skall af Utsk. vara motiverad, anuorlunda
än med de ord, som i grundlagen finnas: ali efter slutad
granskning af stals-rådets prot., har Utsk. funnit att den eller de
af Konungens rådgifvare icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta,
eller icke ådagalagt den oväld, nit, skicklighet och drift, som för
deras förtroende-embetes utöfvande varit nödiga; öfverlemnande
till R. St. att pröfva huruvida de anse rikets väl fordra, att hos
Konungen begära de anmärkte rådgifvarnes endtledigande.
Frågan är så enkel, att den, som ej glömmer att den 90 §
finnes i Reg.F., aldrig kan komma fram med ett sådant betänk,
som det förevar. ,
Den 18 Mars.
2S3
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rud.: Att Konungens
rådgifvare, i det af Coust.Utsk. uti nu förevar, mein. behandlade
ärende, handlat emot 106 § i grundlagen, det torde vara så
tydligt, att derom intet tvifvel kan uppstå. Orsaken hvarföre
Lisk. åsidosatt 106 § är förmodligen, alt Utsk. förbisett densamma,
ty det kan omöjligen hafva gjort det frivilligt. Men då sjelfva
grundlagen eller Const.Utsk. icke iakttagit grundlagen, återstår
för den öfriga representationen ingen annan utväg alt behandla
frågan, än att, som jag, reservera sig emot detta Coust.Ulsk:s heslut,
hvarigenom det ej, i anledn. af den väckta anmärkn:s-anled:n,
hade som sig bordt ställt denne Konungens rådgifvare under tilltal
af riksrätt; samt emot det beslut, hvarigenom Const.Utsk. —
genom att tillskicka representationen nu föredragna mern. — lemnat
ett nytt bevis på sina improviserade åsigter om grundlagen.
Uppå härefter framställd propos. fann R. o. Ad. Const.Utskis
förevar, mern. N:o 3 icke erfordra annan åtgärd, än att läggas
till handlingarne.
Föredrogs och bifölls LagUlsk:s d. 11 dennes e. m. på bordet
lagda betänk. N:o 25, i anledn. af väckt motion om förändring
i K. förordnm d. 29 Juli 1812, ang:de åtskilliga omständigheter,
som böra iakttagas vid ändrings sökande i konsistor jernes
utslag.
Föredrogos men lades på begäran afGr. Mörner, Carl, och
Gr. Frölich, Gust. Erik, ånyo på bordet LagUlskis d.‘11 dennes
e. m. bordlagde betänk:n:
N:o 26, i anledn. af K. M:s nåd. propos. (N:o 15) med förslag
till förordn. ang:de förlags-inleckning; och
N:o 27, i anledn. af K. M:s nåd. propos. (N:o 56) med
förslag till lag om aktie-bolag.
Vid föredragning af LagUtsk:s d. 11 dennes e. m. på bordet
lagda betänk. N:o 28, i anledn. af väckt motion om bestämmande
af tid för vitesförbuds kungörande i kyrkorne, blef delta betänk.
af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk:s d. 11 dennes e. m.
på bordet lagda betänk. N:o 44, i anledn. af väckt motion om
vidtagande af åtskilliga förändringar i nu gällande föreskrifter för
skjutsnings-bestyrets utgörande.
Gr. Lewenhaupt, Patrik Axel: Anledmn till den nya
skjutsregleringen lärer hvar och en inse hafva varit att först och
främst befria jordbruket från skjutsningen, samt sedermera alt
upphäfva eller afskaffa den så klandrade hållskjutsen i anseende
till den immoralitet, som åstadkommes derigenom alt allmogen
eller dess tjenare få lof att under längre tid uppehålla sig pä
284
Den 18 Mars.
gästgifvaregårdarna och sålunda undandragas, såväl som häslarna,
deras uppsigt.
Huruvida den nya skjulsregleringen i första afseendet vunnit
ändamålet, torde ännu ej vara af erfarenheten bekräftadt, då
den nya stadgan blott en kort tid varit satt i verket. Jag skulle
tro alt der, hvarest skjutsentreprenören verkligen är entreprenör
för skjutsen, der är detta ändamål vunnet; men ännu lärer
förhållandet vara sådant, att på de flesta ställen han icke är det
de facto, utan blott till namnet, så nemi. att reserven ännu fortfar
alt biträda vid skjulsningen. Der allmogen anser som en förmån
för sig att få skjutsa, der är förhållandet enahanda, med
den skillnad blott, att der är det en verklig lunga för allmogen
alt entreprenören åtagit sig skjulsningen, emedan de på flera ställen
fä lof att betala denne entreprenör för att få deltaga i
skjutsen.
Med afseende på det andra målet med skjutsregleringen,
nemi. nödvändigheten att borttaga skjutsen i anseende till den
immoralitet som den åstadkommer, så skulle jag tro, att på de
flesta ställen har detta förhållande mera ökats än minskats, ännu
åtminstone; ty der entreprenören gjort öfverenskommelse med en
stor del af de reservskyldige att biträda vid hållskjutsen, der inträder
just det förhållande man velat undvika, nemi. alt tjenare
och hästar ligga längre tid vid gästgifvaregården, hvarunder folket
fördrifver tiden med supande och blifva sålunda lika immoraliska
som genom bållskjutsningen. Jag skulle äfven tro, att
man kan hemta anledn. att förmoda, det den nya skjutsstadgan
ännu icke visat sig, i betydlig män åtminstone, befria jordbruket
frän skjutsningen, just derigenom alt man vid denna riksdag finner
att pluraliteten af BondeSt. begärt förhöjning i skjutslegan.
Detta tyckes bevisa, att bönderne sjelfve önska att få skjutsa,
deremot att de få högre skjutslega och derigenom äfven högre
vinst än förut. Delta må man ej förtänka dem; men om en högre
skjutslega beviljas än den nuvar., så skulle det slutligen kunna
hända att BondeSt. begärde alt få återgå till det förra
förhållandet, sedan del hunnit inse att det har fördel af
att skjutsa.
De som egentligen hafva fördel af den nya skjutslegan, äro
kronofogdar och länsmän, i anseende lill den högre ersättning
de få för skjuts i och för de exekutiva åtgärderna. Det kan visserligen
vara bra för dem, att hafva fått någon förhöjning i lön;
men det förundrar mig på del högsta, alt icke allmogen inser,
alt det är just dem sjelfve, som det värst drabbar, derigenom alt
de exekutiva åtgärder, de äro underkastade, derigenom blifva dem
mycket dyrare. Samma förhållande inträffar i afseende på den
ersättning, som allmogen i della hänseende måste lemna landtmätare
m. m. d.
Flera andra olägenheter hafva äfven uppkommit genom den
nya skjutsregleringen, nemi. att del finnes icke mindre än 5 särskilda
slags skjutslegor, nemi. 10 sk. b:co för den vanliga skjutsen
utan entreprenad och på landet, 24 sk. b:co för skjuts på
Den 18 Mars.
2S5
landet med entreprenad, 20 sk. b:o för vanlig skjuts i städerna,
28 sk. b:co för skjuts med entreprenad i städerna och stundom
32 sk. b:co. Således 5 olika sätt! Detta har ock föranlåtit utländningar
att tro det vara prejeri af allmogen, och de hafva äfven
sökt att göra sina klagomål gällande genom anteckning i dagböckerna.
Det har t. o. m. handl att de infunnit sig hos mig
på landscancelliet, för alt yrka ersättning för de prejerier de ansett
allmogen hafva gjort dem, emedan de ej kunde tro, att så
många olika betalningssätt existerade inom samma provins. Jag
har haft mycket besvär med att öfvertyga dem om, alt det alldeles
icke är prejeri, utan alt förhållandet är lagligt. Det är
min fullkomliga öfvertygelse, att jordbruket borde vara befriadt
från skjutsningen; men dä man kan anse, alt detta onus för
jordbruket utgör på sätt och vis en grundskatt för detsamma, efter
som det existerat i så långliga tider, så skulle jag äfven tro,
att det vore skäl att jordbruket genom en särskild bevilln. befriade
sig derifrån. 1 sådant fall vöre, enligt min öfvertygelse, det
lyckligaste för så väl jordbruket, som den resande, alt skjutsningen
öfvertoges af staten. Samma förhållande borde äfven vara i
afseende på väghållningen (jag tager mig friheten alt nämna
detta ehuru frågan icke hör hit); men jag tror likväl alt allmogen
icke är villig att gå in på detta, aldrahelst då, som jag förut
tagit mig friheten nämna, allmogen på flera ställen verkligen
är i behof af skjutsningen och derföre icke velat gå in på entreprenad.
Utsk. tillstyrker en förändring i den nya skjutsstadgan, hvarigenom
det skulle bestämmas, att icke flere hästar skulle behöfvas
hällas framme vid gästgifvaregården, än som förut varit föreskrifvet.
Jag skulle dock tro, att i denna fråga det finnes 2:ne
parter, hvilkas rätt bör göra sig gällande, nemi. de skjutsandes
å ena, och de resandes å andra sidan. Jag tror att man icke ensamt
bör afgöra en författning till förmån för den ena parten,
nemi. de skjutsande, särdeles som i detta fall de resandes är
mycket talrikare; och isynnerhet är det ett skäl äfven alt, då de
resande åro skyldige att betala högre skjutslega, de äfven vinna
en förmån genom all några flera hästar, i proportion till de resandes
antal, vore att tillgå. Utsk. säger visserligen, att för den
som vill komma fortare står det fritt att beställa hästar genom
förbud. Det medgifver jag, men resorna komma att blifva mer
kostsamma, om man tillika blefve tvungen all vid alla tillfällen
beställa hästar genom förbud eller posten.
Utsk. tillstyrker äfven att gästgifverirörelsen måtte förenas
med entreprenaden. Jag får anhålla att Hr Malmstedts reservation
i detta hänseende mätte få uppläsas.
Sedan till följe häraf Hr Malmstedts vid Ulsk:s betänkande
fogade reservation blifvit uppläst, tilläde
Gr. Lewenhaupt: Då denna reservation är stödd på så
väl billiga, som lagliga grunder, så får jag i allo förena mig med
den värde reservanten. Derjemte får jag äfven upplysa, att re
-
28 C
Den 18 Ulars.
servalionen är framställd af en person med fullkomlig sakkännedom,
emedan han i flera år varit kronofogde i Halland. Jag får
äfven tillägga att, såvida lllsk:s tillstyrkande skulle kunna göra
sig gällande, så skulle det vara alldeles stridande emot äganderätten,
ty det liar sällan inträffat, hvad Utsk. här tillstyrkt, nemi.
att taga gästgifveri-rörelsen från dess innehafvare annorlunda än
som eli straff, hvartill han blifvit lagligen dömd. Skulle man nu,
blott derföre att en entreprenör inställer sig att antaga entreprenaden,
på honom öfverflytta gästgifveriet, hvarigenom denne snarare
genom krogrörelsen derstädes skulle söka sin vinning, än genom
skjutsningen; då skulle jag tro ett sådant förfarande vara
olagligt.
Dessutom anser jag, att den nya skjnlsstadgan ännu varit
allt för litet pröfvad, för alt man verkligen skulle kunna inse,
huruvida den framdeles kommer att leda till det resultat som afses.
Jag får således vördsamt tillstyrka R. o. Ad. att afslä detta
betänk.
Hr Hammarberg, Carl Axel: Sedan jag anmälde mig,
har Gr. Lewenhaupt så fullständigt utvecklat frågan, att jag blott
anhåller att få förena mig med honom. Inom Utsk. har jag tillhört
den åsigt, sora godkänt 2, 3, 5, 6 punkterna, men ej den
4:de, hvilken jag för min del anhåller att fä bestrida. Det ligger
i sakens natur att, om R. St. skulle bifalla 4:de punkten af
ifrågavar. förslag, så skulle den allmänna skjutsförhöjningen lända
blott entreprenören individuelt till nylla; men då 1844 års
författning afsåg att från jordbruket borttaga detta onus, var det
meningen alt sådant skulle ske de facto, äfvensom att de resande
borde genom en mera underlättad tillgång på hästar få ersättning
för den drygare kostnaden. Om nu det ifrågavar. förslaget
ginge igenom, så komme alt inträffa, hvad som äfven nu på somliga
ställen är fallet, att gästgifvaren är den sannskyldige entreprenören,
men reservlaget skjutsar alldeles som förut. Huru kan
det vara möjligt, alt medgifva en entreprenör all endast hälla 1
eller 2 hästar all prestera vid anfordran, och sedermera så lång
tid, 1 å 2 eller flera timmar, för de öfriga. Det är jordbruket,
sorn i första rummet bör underlättas, hvilket ingalunda sker pä
det sättet, ulan derigenom att entreprenören kommer att skjutsa
Tor allt. De, som egentligen hafva, elier komma alt få, största
nyttan af delta förslag, äro i främsta rummet kronobe!jeningen,
derföre alt de äga 50 procents förhöjning för skjutsen dä de resa
med egna hästar. De som i främsta rummet åter lida skada,
äro de fattigaste. I den ort, der jag hor t. ex, finnas beklagliga
exempel derpå. Der finnas omkring 30 000 innevånare, hvaraf
många fattiga, så att omkring 1,000 utmätningar ske på äret.
När dä kronobeljeningen vid utmätningen äger rätt att laga 50
procent mer för skjutsen, så är det ju klart, att förlusten mest
drabbar den fattige. Dessutom vore det en indirekt beskattning
pä hela massan af nationen, ty det är ju tydligt att, om entreprenad-priserna
stiga, så mäste ock priserna stiga på alla varor i
Den 18 Mars.
287
landet, sora transporteras af den handlande, fabrikanten etc.; ty
dessa måste lägga den förökade transportkostnaden på varorna
och sålunda beskatta hela massan af folket.
.lag känner få förändringar, som medfört så stora olägenheter
som denna. Staten förlorar derpå mycket och nästan hvar
och en enskild; t. o. m. en och annan entreprenör har måst göra
konkurs för sin åtagna förbindelse, åtminstone känner jag flera
exempel derpå. Jag skulle således anse, alt vi gerna kunna
låta saken vara som den är, utan några vidare föreskrifter, hvilka
underlätta entreprenaden, (ill dess alt man får se hvarthän den
nuvar. författningen slutligen leder. Alt man velat till den grad
underlätta entreprenaden, att man velat nolens volens fråntaga
gäslgifvarne den rättighet, som är dem garanterad och i följd
hvaraf de hafva inköpt sina hemman, och att denna rättighet
skulle flyttas på ett annat hemman, det är högst orimligt och jag
får högeligen bestrida ett sådant förfarande.
Jag skulle tro att 2:ne särskilda proposir böra göras på detta
betänk.; den lista nemi. lill antagande af 2, 3, 5 och 6 punkterna,
samt den 2:dra proposin till förkastande af lista och 4:de
punkterna; hvarföre jag ock auhåller om särskilda proposir i dessa
2:ne hänseenden.
Frih. Cederström, Jakobi Det nu förevar, betänk, företer
den egenheten, att Utsk. uppskjutit alt afgifva utlåt, i 7ide punkten
af motionen, men deremot yttrat sig öfver de 6 föregide.
Jag vill i afseende derpå endast till prot. hafva anmäldt, att jag
icke kan gilla ett slikt förfarande af Allm. Desv.- o. Ekon.Utsi:.,
hvarigenom det inkommer med 2:ne utlåtin i anledu. af en och
samma motion.
I sjelfva saken är del ju helt tydligt, alt hvad Utsk. föreslagit
R. St. att hos K. M. anhålla om, skulle medföra den följd,
alt entreprenaden vid hvarenda gästgifvaregård blefve öfvertagen
af gäslgifvarne, emedan de icke behöfva hålla flera hästar än tillförene,
och med bibehållande af reserven ändå hafva högre skjutslega.
Man vinner sålunda ej del åsyftade ändamålet, eller att befria
jordbruket för skjutsskyldigheten, der ej de jordbrukande sjelfve
med entreprenören konlraherat att med honom deltaga deruti.
Någon förändring eller förhöjning af skjutslega» för entreprenad
är alldeles icke tänkbart att R. St. skulle vilja gä in pä, eller alt
K. M. skulle bevilja den, om icke allmogen, som är skjutsskyldig,
skulle med detsamma befrias frän den honom förut ålagda skyldighet
till häll- och reserv-skjuts.
Hvad Utsk. behagat yttra om gästgifveriernas flyttning till
andra ställen, derom finnes författningar, hvilka, utan afseende pä
hvad Utsk. har föreslagit, skola följas, och hvilka K.. M., om än
R. St. bifalla förslaget, ej lärer förbise. Dä derom förut är stadgadt,
tyckes vidare stadgande vara öfverflödigt. Skulle en gäslgifveristalion
befinnas otjenlig, så går den saken sin vanliga gäng,
att, sedan vederbör, blifvit hörde, K. bef-.de deröfver yttrar sig,
28S
1) e n 18 Mars.
och det kan ej, det får ej tillgå på annat sätt, än lagarna derom
bjuda.
En följd af Utsk:s betänk, och dess behandling är, att R. St.
stadna i den svårighet att 2, 3, 5 och 6 punklerne äro af Utsk.
afslyrkta, den 7:de uppskjuten och den l:sla och 4:de tillstyrkta.
Man kunde visserligen för det närvar, tillämpa den förändrade
grundlagens förklaring, alt, utan afseende på Utsk:s betänk., R. St.
afslå motionen i sin helhet; men som Utsk. ännu icke yttrat sig
öfver den 7:de punkten, ang:de förändringen i 1827 års resereglemente,
är det dock kanske bäst, alt afvakta det särskilda betänk,
ronde denna 7:de punkt, och afslå de 6 föregtde punkterna samt
således jemväl hela delta Utsk:s betänk.
Frih. Cederström, Claes Rud.: I betraktande af hvad
här redan är anfördt, och då Hr Malmstedts reservation blifvit
uppläst, så torde det vara onödigt att upptaga tiden med begäran
om uppläsande af Hr Munck af Rosenschölds särskilda mening.
Hade jag i Utsk. varit närvarande vid prot:s justering, skulle jag
ej hafva underlåtit att i denna reservation instämma. — Vid bedömande
af entreprenadskjuts-inrättningen, har man —
Detta yttrande hade blifvit afbrutet genom ankomsten af
Hr stats-rådet m. m. Frih. Gust. Abr. Peyron, som å K. M:s höga
vägnar aflemnade 2:ne Dess nåd. propos:r till R. St.
Fortsättande mitt påbörjade anförande, anhåller jag att få anmärka
följande. Vid bedömande af entreprenad-skjutsinrättningen
har man visserligen i allmänhet trott sig deri se ett aktningsvärd!
bemödande att underlätta afhjelpandet af de vid skjutsbestyret
förut varande olägenheterna; men jag får, såsom min enskilda
erfarenhet åtminstone, tillkännagifva, det dessa olägenheter
i sjelfva verket ej blifvit dymedelst afhulpna ej eller några betydande
fördelar allmogen tillskyndade. Tverlom har det flerestädes
visat sig att vid gästgifvaregårdarna de tillförene skjutsskyldige
ånyo anmäla sina hästar till skjutsning, hvarvid de, efter att
af den resande hafva undfått den nu gällande skjutslegan, endast
få behålla deraf lika mycket som de förr behöllo, lemnande det
öfriga till entreprenören. Der så tillgår, kan man åtminstone ej
påstå det någon fördel är uppkommen för någon annan än sistnämnde
person, men icke för den jordbrukande allmänheten.
Deremot torde ju vid sådant förhållande samma sedeförderf, som
man tillförene öfverklaga! såsom ägande rum vid gästgifvaregårdarna,
derigenom att allmogens söner och drängar der uppehålla
sig och förnöta ett sysslolöst lif, jemväl fortfarande vara derstädes
befintligt. Af allt det föregtde följer, att jag icke tror alt man
bör, till uppmuntrande af entrepreuadskjulsningen, vidtaga de åtgärder
dem Utsk. vid behandlingen af 4:de punkten af motionen
föreslagit. Det vore ock, enligt min öfvertygelse, att lägga hinder
i vägen för allmänna trafiken, alt föreskrifva, det hästantalet
icke finge ökas till mera än förut fanns, innan entreprenaden infördes.
Der trafiken ökas, bör, enligt min tanka, K. behde vara
full
-
Den 18 Mars.
289
fullkomlig! berättigad alt också öka hästanlalet. Skulle man återigen,
sora Utsk. i sednare mom. föreslagit, yrka alt, lill underlättande
af entreprenad, gäslgifveribefattningen måtte å annat
hemmans innehafvare såsom entreprenör öfvertlytias, så vore sådant
likaledes enligt min öfvertygelse ingalunda önskvärdt. Hr
Malmstedt har i sin reservation närmare utvecklat olägenheterna
deraf. — Alt, såsom Gr. Lewenhaupt tillstyrkt, afslä hela betänk.,
det möter den svårighet, att man i ock med detsamma skulle
ogilla Ulskis förfarande i afseende pä 2, 3, 5 och 6 punkterna;
men i dessa punkter har Ulsk. lemna! utan afseende motionärens
förslag, i del Utsk. nemi. icke tillstyrkt skjulslegans förhöjande till 32
sk. b:co eller de öfriga i ofvan uppräknade punkter föreslagna åtgärder;
följaktligen tror jag, alt det rätta sättet att behandla delta
utlåt, vore det, att, med gillande af hvad Utsk. ronde 2, 3,
5 och 6 punkterna anfört, äfvensom med godkännande af del behandlingssätt,
Utsk. i Tide punkten föreslagit, det H. Ståndet behagade
afslå hvad Utsk. i lista och 4:de punkterna föreslagit.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag kan icke i allo instämma
med föregide talare. Dä skjuts-frågan vid föregide riksdagar
varit föremål för diskussion på Riddarhuset, har jag instämt
i den meningen, att det icke vore nyttigt, att allmänt förhöja
skjutslegan. Jag kan således icke annat än gilla hvad Utsk. har
föreslagit i afseende på 2, 3, 5 och 6 punkterna; men jag var
ledamot af Allra. Besv.- o. Ekon.Ulsk. vid 1840 års riksdag och
instämde i allo uti vidtagandet af den åtgärd, som då af Ulsk.
föreslogs och af R. St. beslöts, alt hos K. M. anhålla om den författning,
sora sedan blifvit utfärdad i afseende på inrättande af
entreprenadskjulsen. Jag tror ock, alt denna åtgärd varit ganska
nyttig, der författningen verkligen blifvit efterföljd och entreprenaden
kommit till stånd. Jag kati icke med föregide talare instämma
deruti, ali en allmän klagan eller eli allmänt missnöje
deröfver försports. Det heror pä hvilka man frågar. Frågar man
en och annan resande, sä får man visserligen höra klander och
missnöje yttras deremot. Frågar man åter den stora mängden,
så får man ett annat svar; åtminstone har jag af de fleste förnummit
del svaret, alt de hafva varit ganska nöjde dermed. Den
har kommit lill stånd vid de flesta gästgifvaregårdar i min ort,
och på ingen vet jag de olägenheter hafva inträffat, som Frih.
Cederström, Rudolf, nyss förespeglal. Han uppgaf nemi. att det
skulle pä sådana stationer der entreprenad blifvit inrättad, hafva
inträffat, att skjutsningslystne inställt sig och fortskaffat den resande,
till förfång för entreprenören. Om så är, ligger ju äfven
deruti ett skäl, för hvad Utsk. i dessa punkter föreslagit, nemi.
att underlätta entreprenaden, emedan det just då blir svårt
för entreprenören, när han icke får skjutsa, att hålla ett stort
hästantal.
Man fruktar alt Ulskis förslag skulle åstadkomma en allmän
förhöjning t skjutslegan för hela landet. Nåväl! om det kan ske se3
H,  19
290
Den IS Mars.
norn entreprenadskjuls, så anser jag det vara ganska väl. Hrrtne
torde besinna, att om en skjutshäst för några år sedan kostade
100 r:dr, så kostar den nu öfver hufvud tagit 200 r:dr. Det är
således icke obetydligt svårare nu, än för 10 å 12 är sedan, att
hålla skjutsen. Man bör ock besinna, att prisen pä foder och
spannmål stigit betydligt mot hvad de voro för nämnde tid tillbaka.
Det torde således äfven deruti ligga ett betydligt skäl att
underlätta de skjutsskyldige.
Man har äfven sagt, att det vore ett ytterligare sätt att preja
de olyckliga, som behöfva deraf begagna sig. Jag medgifver
det; men det gifves en annan väg för all deruti åstadkomma rättelse
och den talare, som framställt denna anmärkn., bar sjelf
väckt motion om en förändring, som i sin mån skall afhjelpa
denna olägenhet. På denna väg kan den icke afhjelpas. Jag
tror del vackraste ändamålet med 1844 års författning hafva varit,
att från jordbruket borttaga tvånget af skjutsningen, och der
den verkligen så blifvit betraktad, har den åstadkommit gagn och
belåtenhet. I de flesta län hafva ock landshme sä uppfattat denna
författning, hvarigenom äfven på de flesta ställen derinom entreprenader
kunnat tillvägabiingas till, som jag tror, hela länets
belåtenhet; men det gifves onekligen många orter, hvarest svårigheter
blifvit lagda i vägen för dessa förbättringar, och det står
naturligtvis alltid i laudshtns skön alt göra det, genom att föreskrifva
eli större hästantal, än som behofvet oundgängligen påkallar.
Jag känner bestämdt eli län, hvarest intet sådant kan
åstadkommas, just derföre, ali hästantalet, som blifvit utsatt, varit
så betydligt, att det ej kunde fyllas genom entreprenad.
Jag tror således, ali den första delen af hvad Utsk. har tillstyikt,
borde bifallas, och ali det visst icke saknar skäl för sig,
nemi. den del deraf, som föreslår K. St., att ingå lill K. M. med
begäran om föreskrift för K. beftde i länen, alt icke bestämma
större antal hästar att vara tillgängliga vid gästgifvaregården, än
som förut skolat vara tillgängliga, och att, i afseende på tiden,
hvarinom hästarna skola vara till hands, den må bestämmas lika
med hvad förr varit bestämdt. Jag skulle således för min del vilja
tillstyrka bifall af Ulsk:s förslag t. o. m. det som rörer hästantalet
och tiden för hästarnas inställande; men jag ber att få
hell och hållet afstyrka bifall till den sednare delen af förslaget,
som går derpå ut, alt man skulle förflytta gäslgifverierna från deras
nuvar. ägare till andra. Della vore ett så orimligt ingrepp i
den äganderätten, att jag hoppas, alt intet af RiksStm skall kunna
bifalla en sådan åtgärd. Jag känner gästgifverier i min ort,
som äro betalade med åtminstone dubbla värdet af gärden, just
för gäslgifverirällighetens skull. Hälften af det nedlagda kapitalet
skulle således genom den nu föreslagna åtgärden så lill sågandes
försvinna för ägaren. Det vore ett ingrepp i den ägande rätten,
hvarpå jag ingalunda kan ingå, utan jag afslår i allo den
sednare delen. Jag ber i allt fall, att i afseende å den första
punkten få, om R. o. Ad. täcks fästa något afseende på min tillstyrkan,
tillägga ett ord, som skulle deruti inflyta. Der står nemi.
1) e n 18 Mars.
291
”ali R. Sl. hos K. M. i lind. anhålla, det K. M. läcktes meddela
den nåd. föreskrift, ali det antal hästar, hvarmed en entreprenör
bör vara försedd, för alt vid anfordran de resande tillhandahållas,
icke malle best ani mas högre” etc. Jag ville här tillägga ett
ord, så all det komme all slå så här; ”icke får i allmänhet bestämmas
högre, än [ill det antal som under förut, varande förhållanden”
etc.
Jag anhåller alt della mitt förslag måtte få blifva föremål
för Hr Gr. o. Landtm:» propos.
Hr von Engeström, Jonas Fredr. Malth.: Då jag
bland moliverna för afslag af betänk, hört upprepas, alt det är
tlere som skjutsa, än sorn skjutsas, så borde jag kanske här ej
uppträda lill försvar för betänk.; men då jag tillika är öfvertygad,
alt de resandes fördelar icke hufvudsakligen böra tagas i betraktande,
så ber jag att få framställa några skäl för bifall lill detta
belänk. Jag har så uppfattat K. förordn. i afseende pä skjutsskyldigheten,
att den åsyftar såsom hufvudsak de skjutsandes befrielse
frän della onus, hvilket äfven i moraliskt hänseende medför
belvdligt svåra följder. Så hafva äfven många, kanske de fleste
af K. befide uppfattat denna förordn., hvarigenom ock inträffat,
alt i manga ja i de flesta län, der K. bel':de velat saken, entreprenader
kommit lill stånd; men der hafva K. befide icke ålagt
enlreprenörerue att ständigt hålla ett större hästantal tillgängligt,
än som förut varit vanligt. I andra län åter har förhållandet varit
att, ehuru de skjutsskyldige visat sig villige att ingå på entreprenad,
densamma likväl ej kunnat komma till stånd, emedan K.
bef.de
för de resande. Att skjntsningen är ett onus, lärer icke kunna
nekas, ehuru jag visserligen hört sägas, alt den mångenstädes skulle
anses som en vinst. Likväl, dä på de flesta ställen icke obetydliga
afgifter betalas lill entreprenören för hans åliggande, så
torde detta vara säkraste beviset för att det verkligen af de skjutsande
anses vara ett onus, om äfven möjligen de resande skulle
någon gång tycka motsatsen. Här har den anmärkn. blifvit gjord,
alt genom nuvar. förordn. betalningen för skjutsen skulle vara allt
för myckel olika. I afseende derpå skulle, i händelse entreprenaden
underlättades genom antagande af nu föreslagna betänk., vid
färre gästgifvaregårdar, än som nu är fallet, denna olikhet komma
alt äga rum.
Jag kan icke erkänna, all jordbruket är förpligtadt att bestrida
skjutsen, Utsk:s majoritet ansåg visserligen omöjligt, all
för närvar, från jordbruket helt och hållet förflytta delta onus;
men derföre atl det icke ansett jordbruket nu genast kunna befrias
derifrån, utan allt för stort hämmande af trafiken, så är derföre
intet skäl alt jordbruket skall med allt för stora årliga afgifler
lätta agremangen för dem, som äro roade eller i behof af alt
genomströfva landet i olika riktningar. Då entreprenader nästan
öfverallt genom tillskott af de skjutsande understödjas, visar sig
19*
m
Den 18 M a r s.
klart att den resande färdas pä den skjutsandes bekostnad. I horn
stor mån dessa afgilter till lörman för de resande skola erläggas
af de skjulsskyldige, beror pä skjutslegans böjd.
Utsk. bar jemväl till entreprenadens underlättande tillstyrkt,
alt gästgifverirörelsen mätte kunna la förflyttas till de ställen, der
entreprenaden (innes. Emot delta tillstyrkande liar jag hört flera
protester, hufvudsakligen utgående derpå, alt del skulle vara ett
ingrepp i ägande rätten. Att Utsk., genom sin tillstyrkan, icke
åsyftat något sådant ingrepp, tror jag vara ganska klart för hvar
och en, som genomläser U(sk:s betänk. Del säger nemi. alt, . . .
”i händelse stationernas förläggande till andra hemman i närheten
af de nuvar. gästgifvaregårdarna skulle underlätta entreprenaders
ingående och lokala förhållanden derföre icke lägga hinder i vägen
för sådana förflyttningars lillvägabringande, vidtaga nödiga
åtgärder”. Det är således under förutsättning af att ”inga hinder
ligga i vägen”, som K., behde skola öfverlemna en sådan rättighet.
Dessutom torde det vara alla bekant, att gästgifverierna nästan
öfverallt för de dem åliggande skyldigheter äro befriade, redan
sedan längre lid tillbaka, frän flera af det öfriga landet åliggande
onera. Deraf synes att gästgifverirörelse!) blifvit ansedd
som ett onus, och icke som ett privilegium, hvarföre befrielse
från andra utskylder tillerkänts gäslgifverigårdar. Om nu staten
finner nödvändigt att borttaga ett onus, utan att fordra ersättning
derföre, kan sådant visserligen ej innebära något ingrepp i ägande
rätten, helst fråga aldrig uppstått ali återtaga den frihet från
utskylder, de härföre åtnjutit.
Frih. Raab har ganska upplysande omtalat det sanningsenliga
förhållandet, ali skjutsningsbesvär^ verkligen i sednare tider, såväl
genom den lifligare omsättningen af hästar, som genom de
stegrade priserna pä landtmanuavaror, blifvit än mera försväradl.
Att dä, i samma män delta onus ökas, betalningen äfven må ökas,
det tyckes ligga sä inom billighetens och rättvisans gränsor, att
jag ej förmodat någon invändning deremot kunna ske, utan jag
tillstyrker hell och hållet Utsk:s förslag, kanske med tillägg af ordet
”i allmänhet”, som Frih. Raab föreslagit, såsom något modifierande
det allt för stränga stadgande, som Utsk. tillstyrkt i afseende
på hästarnas antal.
Gr. Lagerbjelke, Gust.: Man har emot den sednare delen af
Ulsk:s förslag anmärkt, alt en olaglighet skulle ligga deruti. Denna
anmärkn. tror jag bäst vederläggas genom uppläsningen af
sjelfva förslaget, som säger: — —; ”äfvensom alt K. bef:de mätte
i nåder anbefallas, ej mindre att, der sådant ulan förnärmande
af laglig rätt låter sig göra” — —. Denna reservation
af Utsk. tror jag fullt bevisa, att del ej åsyftar någonting, som pä
något sätt förordar ett ingrepp i äganderätten. Pä de ställen der,
enligt hvad Utsk. föreslagit, del kan förenas med laglig rätt, tror
jag för min del det vara godt och nyttigt om Utsk:s förslag efterföljdes.
Då dessa motioner i del Hederv. BondeSt. väcktes, förklara
-
Den IS SI a rs.
293
de Ståndel <let vara liela Slåndels mening och önskan sorn vore
ultrycki deruti, oell då denna fråga till sä väsendtlig del rörer
BondeSl., så tror jag del vara så mycket mera rätt och billigt,
ali R. o. Ad. går RondeSt:s uttryckta önskningar lill mötes. I
allmänhet kan det väl sägas vara nödvändigt, att den resande har
hästar alt tillgå för sin resa, men å andra sidan bör det ock vara
den resandes skyldighet alt betala hvad resan verkligen kostar,
och della gör ej den resande så länge betalningen är så låg, alt
skjutsen hvilar som eli tryckande onus pä den skjutsskyldige. Jag
anser sålunda bifall lill Ulskis förslag vara ett närmande till billighet
och rättvisa i denna gren.
Hvad beträffar Frih. Cederslröms, Rudolf, anmärkn., att det
möjligen skulle komma alt blifva en hämmande hållhake på kom*
muuikationerna, dä trafiken framdeles komme att ökas; så får jag
fästa uppmärksamheten derpå, alt härigenom visserligen lägges eli
hinder för K. beläde att föreskrifva eli större antal hästar att bållås
pä stall, men alldeles icke i afseende ä antalet af de hästar,
som skola tillhandahållas efter någon tids väntan. I afseende pä
del af Frih. Raab föreslagna införandet af ordet ”i allmänhet”,
tror jag det ej vara tjenligt, emedan jag anser, att det skulle endast
åstadkomma en synnerlig otydlighet, hvilket man bör, så vidt
möjligt är, i författningar söka undvika.
På dessa skål anhåller jag om bifall till betänk.
Hr von Rosen, Georg Ludv.: Den fråga, som nu är föremål
för öfverläggning till följe af Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s
betänk, har fästat min uppmärksamhet allt sedan K. M:s nåd. författning
i afseende på entreprenad-skjuls afgafs; och jag deltog
sjelf i öfverläggningarna derom inom Ekon.Utsk. vid den riksdag,
dä den und. skrifvelse!) härom till K. M. afgick. Jag fick då en
ganska vigtig ledning för de åtgärder jag sedermera i afseende
härpå, såsom landsh. haft att iakttaga. Under alla de resonnementer,
sorn både inom Utsk. oell inom Stånden hördes, utgick
man från den ganska rikliga grundsatsen, ali skjutsen borde afsöndras
från jordbrukets skyldigheter; och att K. M. detsamma
åsyftat genom stadfästelsen af dessa R. St:s önskningar, synes tydligen
af ingressen till denna författning, hvarigenom K. M. klarligen
tillkännagifver Sin afsigt att, sä vidt möjligt, frikalla jordbruket
från skjutsskyldigheten. När sedermera, för alt hjelpa och
göra detta möjligt, K. M. biföll en högre skjutslega för entreprenaden,
så underlättades derigenom befrielsen från häll-och reservskjulsskyldighelen
till ensior del; men i samma mån som skjutslegan
ökades, uppkom deraf en verklig svårighet för de resande.
När de resande i många år haft den lagliga rättigheten att resa
för ett visst pris, så syntes äfven billigheten påkalla, att någon
förmån lemnades åt de resande. Det är här anmärkt, att i de
flesta län K. bef:de egenteligen hållit sig dervid blott. Jag vill
bestrida detta såtillvida, att jag gjorde det blott till någon del,
nemi. så, alt den förmån borde lemnäs de resande, att icke allt
för länge fä uppehålla sig pä gästgifvaregårdarna och vänta, utan
231
Den 18 Mars.
att de voro säkra om att emot en billig afgift fä skjuts sä fort
som möjligt. I synnerhet var della nödvändigt i milt län, der
all hållskjuts indrogs. Så har jag sett och betraktat saken; men
jag bekänner att jag ansåg derjemte, att en sådan föreskrift för
entreprenören, alt hålla ett visst antal hästar i mer eller mindre
mån större, än det förut varande, hufvudsakligen gick derpå ut,
att den K. förordn. skulle blifva en sanning, ty bade icke ett
visst antal hästar blifvit bestämdt alt linnas på station, så hade
skjutsen utgått som förut och reserven blifvit hållen af entreprenören
blott med en förhöjd skjutslega. Olius att skjutsa är relativt
till lokalen och folkmängden inom de olika länen. Jag medgifver,
att inom åtskilliga län bar roan velat göra stora uppoffringar
utan att ändå kunna vinna ändamålet; icke derföre att
del bestämda hästantalet varit för stort (ty just på det stället,
der det minsta antalet blifvit bestämdt, bar det mött de största
svårigheterna), utan af det skäl, att ingen entreprenör kan bålla
entreprenadskjuts med någon vinst, så framt han ej tillika har
gästgifverirörelsen. Inom Hera härader af Christianstads län inkomrao
från höger och venster petitioner och mener emot entreprenad-auktioners
anställande. De trugade och bådo att slippa
någon förändring. K. M;s föreskrift var dock gifven och måste
sättas i verket och auktioner utlystes; meningen entreprenör anmälde
sig. På alla dessa skäl inser jag icke hvarföre Ekon.Utsk.
vill förändra en författning, som så nyligen blifvit utfärdad. Jag
är fullkomligt öfvertygad om att, der entreprenör kunnat anskaffas,
så hafva de skjuttsskyldige dermed varit belåtne; men der
entreprenör ej kunnat anskaffas, så har skälet legat i att de reservskyldige
lagt sig deremot. Det är den ena frågan, och jag
betvifla!- alt någon kan beskylla K. bef;de öfver Christianstads län
alt hafva bestämt för högt det antal hästar, som skolat finnas vid
gästgifvaregårdarna. Jag vill likväl upplysa, att en del reservhål'
lare deröfver klagat och saken har gått sin gång samt K. bef:des
beslut har af kammar-colhm blifvit stadfästadt. Jag skulle tro att
det största felet, om jag så får säga, hos nnvar. förordn. ligger
tili en bristande förberedelse för entreprenaden. Den drabbar olika
genom det olika antal reservhästar, som varit förut anslagna
till gästgifyerigårdarna, och hvilket för K. bef:de ej varit möjligt
att förändra. Jag vill derpå anföra ett exempel af 2:ne gäslgifvaregårdar,
som ligga emellan Höör och Christianstad. Alla resande
som skola passera den ena mäste ovilkorligen passera den
andra, så vida ej någon skulle stadna på vägen, hvilket dock bänder
ytterst sällan, Der betalar vid den ena hvarje heraman 33
r:dr 16 sk. b:co till entreprenören, under det att vid den andra
hvarje hemman blott betalar 16 r:dr 32 sk. b:co, och på detta
sätt beredde sig de båda enlreprenörerne 500 r:dr hvardera af
de reservskyldige. När sedermera delningen skedde, blefvo de
missnöjda och klagade öfver orättvisa och obillighet. Det kunde
jag naturligtvis ej afhjelpa; men hade en förberedande åtgärd
blifvit vidtagen, innan entreprenaden skett, så hade mera jemnhet
i betkattningen derigenom kunnat åstadkommas. Jag hem
-
Den 18 Mars.
295
ställer dock, om det är skäl att nu ändra en författning, som möjligen
ännu går framåt.
Andra delen af Utsk:s betänk, är visserligen ganska försigtigt
uttalad genom de orden, att ”der sådant utan förnärmande
af laglig rätt låter sig göra” skola gästgifverierna förflyttas d. v. s.
med andra ord, alt ingen flyttning kan ske ulan ägarens begifvande,
och om entreprenören än får gästgifverirörelsen, så händer
att lian efter 5 år upphör med entreprenaden, men vidhåller
gästgifveriet; ty skjutsen och gästgifverirörelsen äro helt olika saker.
Den sednare är indelt på vissa hemman, som hafva den
antingen som ett onus eller som en förmån, det må den bäst bedöma,
som har den. Då nu Utsk. sagt, ”såvida lagligen” kan
ske, så har jag visserligen ingenting deremot; men det är detsamma
som att säga, att det ej skall ske, och då vet jag ej hvartill
det tjenar, att gifva en sådan föreskrift.
Af aila dessa skäl, finner jag för mig anledn. vara, att afstyrka
bifall till Utsk:s betänk.
Frih. Palmstjerna, Carl Ollo: Uti den uppfattning af
ändamålet med författningen om entreprenader och skjutsskyldighet,
som man här har framställt, nemi. att jordbruket derigenom
skulle befrias ifrån delta onus, har jag icke kunnat instämma.
Jag har uppfattat författningen sålunda, alt grunden varit att sjelfva
skjulsningsskyldighetens fullgörande skulle öfverflyltas pä dem,
som kunde finna sig belåtna med att skjutsa, och att visserligen
jordbruket ännu ytterligare skulle vidkännas della onus på det
sätt, att betalning af de sk julsskyldige borde erläggas till entreprenörererne;
men att deremot ingen skulle vara nödsakad att
med egna hästar och eget folk bestrida skjutsningen, samt alt
sålunda största delen af hvad detta onus har obehagligt skulle komma
att öfverflytlas på dem, som frivilligt kunde sig detsamma
åtaga. Sä skulle jag äfven tro att författningens mening i allmänhet
blifvit uppfattad i landsorterna och äfven på detta sätt
tillämpad. Det torde förefalla hvar och en klart, att verkställigheten
af författningen, på det sätt att jorden skulle blifva helt
och hållet befriad ifrån detta onus i allmänhet, icke låter sig göra.
Pä många gäslgifvaregårdar är de resandes antal så olika,
att den ena dagen kan utgå 7 å 8 hästar, den andra dagen deremot
70 å 80 hästar. Hvilken entreprenör skall kunna åtaga sig
skyldigheten alt under sådana förhållanden anskaffa hästar, såvida
icke de kringboende vilja öfverenskomma med honom att deltaga
i detta onus med sin arbetskraft och sina hästar. Detta anser
jag icke vara någon slags olägenhet, ty när skyldigheten att
skjutsa heror på hvar och en alt åtaga sig eller icke, så är detta
onus snarare en fördel för dera, som vilja på detta sätt använda
sina hästar och sitt folk. Att någon förmån för de resande skulle
med författningen vara afsedd, har jag icke uti densamma på
något sätt kunnat upptäcka. Påföljden af författningen torde de
flesta af oss, som i allmänhet äro resande, tillräckligen veta icke
vara någon förmån för de resande, utan tverlom, ty man får lie»
296
Den 18 Mars.
lala mera oell får ofia sämre hästar än förut; men emellertid är
författningen ntgifven och måste ätlydas och de resande få nöja
sig med ali färdas efter författningen. Sällan får man likväl sämre
hästar, än alt man icke kommer milen fram på 1$ timme.
Hvad beträffar antalet af hästar vid gästgifvaregårdarne, hvarom
här är något taladt, och som Utsk. har tillstyrkt, borde bestämmas
sålunda, alt entreprenören icke pålägges skyldighet att
vid anfordran anskaffa (lere hästar, än det antal som förut vid
gästgifvaregården varit för resandes fortkomst dagligen hållet, sä
torde hvar och en, som närmare ser pä författningen, finna, att
Utsk:s tillstyrkande öfverensstämmer fullkomligt med författningens
anda och bokstaf. Författningen innehåller nemi. alt hästantalet
skall så bestämmas, alt de resandes fortkomst icke blifver
mera fördröjd hädanefter än hittills, d. v. s. alt det hästantal, som
förut funnits genast tillgängligt vid hvarje gästgifvaregård, skulle
äfven fortfarande vara på lika sätt tillgängligt. Det antal hästar,
som inom ,] timme bordt anskaffas, skulle fortfarande af entreprenören
inom ^ timma tillhandahållas o. s. v. för de hästar, som
först på längre afstånd kunde erhållas.
Att författningen skulle lägga något hinder i vägen för trafiken,
kan jag icke inse, enär den medgifver och, såsom jag tror,
t. o. m. tydligen säger, att hela det antal af hästar, som för de resande
behöfves, skall af entreprenören presteras, ehuru icke alla
genast. Jag kan således ej annat finna, än att Utsk:s betänk,
endast afser ett yrkande af iakttagandet utaf författningens ordalydelse;
att således, der denna ordalydelse på ett eller annat ställe
kan vara öfverträdd, denna skrifvelse skulle hafva till verkan
att det rättades efter författningens mening och i min tanka äfven
efter dess ordalydelse. Dä BondeSt., såsom det synes af
Ulsk:s betänk., och såsom vi äfvenledes alla känna, har genom en
mängd motioner ådagalagt huru mycken vigt, BondeSt. fäster vid
frågan om skjutsningsbesväret, och Utsk:s utlåt, här visar alt ingen
af BondeShs ledamöter har sig emot Utsk:s beslut reserverat,
och alt de således tyckas vara belåtna med Uisk:s tillstyrkande,
så finner jag deruti för min del mycket skäl all vördsamt tillstyrka
bifall till samma utlåt., enär det icke innebär någon olägenhet,
utan blott ett yrkande pä författningens verkställande och
åtlydnad. Detta i afseende å innehållet af första delen i Ulsk:s
tillstyrkande.
Hvad den andra delen angår, så är det redan af Gr. Lagerbjelke
anmärkt, att det är helt och hållet oskadligt att Utsk. sä
ger,
att en förflyttning af gästgifverirörelsen endast bör ske der
del utan något förnärmande af någons lagliga rätt låter sig göras.
Det torde vara en erfarenhet pä många ställen, alt olägenhet
uppstår i afseende derpå att gästgifverirörelsen är på eli ställe
och entreprenaden för hästarnes anskaffande på ett annat ställe.
Åtminstone har det i Linköpings län inträffat, alt derigenom
olägenheter på åtskilliga ställen uppkommit, som måhända ock
troligen hade kunnat lätteligen förekommas om något bemödande
ägt rum att få gästgifverirörelsen förflyttad till entreprenadstället.
Den 18 Mars.
297
Det beror ändock naturligen alltid på gästgifvaren att medgifva
delta eller icke, enär hans lagliga rätt är derunder inbegripen.
Hittills har det icke varit tillåtet alt göra sådana öfverflytlningar
för tillfället, d. v. s. att öfverflytta gästgifverirörelsen lill entreprenörens
bostad, der hästar ne finnas för tiden hvarunder entreprenaden
varar; utan hittills har gästgifverirörelsen endast kunnat
öfverflyttas på andra hemman i enlighet med de föreskrifter som
tillförene varit gällande, och således för en fortfarande framtid,
.lag finner således i den andra delen af Utsk:s tillstyrkande ingen
olägenhet på något sätt, utan tvertom anser jag att det pä
ett eller annat ställe kan vara gagneligt att gästgifvaregården förflyttas
till annat ställe, än der den förut varit.
Hvad Frih. Raabs förslag angår, hvaruti jag tror att Hr von
Engeström var nära att förena sig, så kan jag icke finna skäl dertill,
utan afslyrker tillägget af orden i allmänhet, emedan de innefatta
en otydlighet, som jag tror att man i alla afseendeu bör
söka lill att undvika, helst dä fråga är om föreskrifter, som böra
åtlydas. Jag vågar derföre, på de skäl som jag nu framställt och
äfven dem, som Gr. Lagerbjelke och Hr von Engeström förut anfört,
tillstyrka bifall till Utsk:s förslag i detta hänseende.
Gr. Mörner, Carl: Lika med Hr Frih. Palmstjerna vill
jag ej motsätta mig bifall lill Ctsk:s ifrågavar. betänk., hvaraf ingen
annan följd uppkommer, än att skjutslegan öfverallt kommer
att betalas med 24 sk. b:co hästen.
Då jag likväl nu hört flere talare anse att inom flere län
man motverkat tillvägahringandet af entreprenader, så anser jag
mig böra närmare redogöra för mina förfoganden i denna del, för
alt derigenom freda mig från ett oförtjent tillmäle.
K. M:s nåd. bref af d. 2 Aug. 1844 anbefaller i 2 § landsbom
att bestämma det antal hästar, sorn entreprenören bör hålla
genast vid anfordran och efter bestämda tider, äfvensom om
beskaffenheten af åkdon, ridsadlar m. m.
I öfverensstämmelse med de af K. M. sålunda meddelte föreskrifter,
har jag låtit af vederbör, kronobetjening hälla undersökningar
å alla gästgifvaregårdar i lånet, för alt efter samråd
med de skjntsskyldige söka åvägabringa entreprenader. Vid 10
gästgifvaregårdar beslutade man sig derför och kontrakter blefvo
afslutade på stadgade vilkor. Ingen klagan förspordes öfver de
lider, som blifvit bestämda för hästarnes inställande å dessa 10
stationer, oaktadt den trakt der de äro belägne är glest bebodd och
den magraste delen af Småland; och för alt visa ali häslantalel,
hvarmed entreprenören borde vara försedd å samma ställen, år
betydligt förminskadt och icke ökadt eller öfverdrifvet, bör jag
jemväl exempelvis nämna, att vid Ljungby, der, om jag rätt minnes,
8 större landsvägar sammanstöta, hästarnes antal är minskadt
från 54 till 32, i Nygård från 19 till 10, i Skeen från 21 till 10
o. s. v. Häraf torde inhemtas, att åtminstone i Kronobergs län
entreprenader om häslhällningen ej blifvit motverkade. Afven ä
andra ställen inom länet hafva, under enahanda vilkor som stad
-
298
Den 18 Mars.
gais å förenämnde 10 gästgifveriet entreprenader blifvit medgifne;
men emedan de skjutsskyldige måste der hufvudsakligen biträda
med skjutsningen, hafva klagomål anförts öfver de föreskrifne
vilkoren, och denna klagan är mig veterligen ej pröfvad, åtminstone
i högsta instansen.
Jag håller före, alt man borde låta tiden närmare ådagalägga
i hvad mån de af K. M. gjorda bestämmelser för skjutsningens
öfvertagande genom entreprenad medföra åsyftad nytta, och att
man derföre ej borde så hastigtrubba hvad i delta afseende är nyligen
förordnad!. Det beror alltid på K. M. att ändra eller upphäfva
de bestämmelser, som stå i strid med författningar, men jag
är af den tankan, i alla fall, alt man gerna kan bifalla betänk.
Gr. Lewenhaupt: Jag har begärt afslag å betänk, utan afseende
derpå, att Ulsk. afstyrkt åtskilliga af motionärerna föreslagna
ändringar och tillstyrkt andra af dem. Jag anser att om
ett afslag å betänk, beslutes, så förfaller hela frågan, och det är
så, jag anser förhållandet böra blifva; ty denna fråga är, såsom
förut blifvit nämndt, så ny, alt den verkligen behöfver, mer än
som skett, af erfarenheten pröfvas. Här äro nu så mänga stridiga
åsigter i afseende derpå om saken i alla delar är förmånlig eller
icke, att jag tror tiden böra bestämma huruvida någon förändring
framdeles bör göras; och jag begär derföre afslag af betänk.
En värd talare har här sagt, alt mitt yttrande skulle innefatta
att den nya skjutsstadgan befordrar prejeri af kronobetjentgen.
Jag får anföra, ali den värde talaren belt och hållet bar
missförstått mig, ty jag har bestämdt icke kunnat säga något sådant,
då det tillkommer en landsh. att i första rummet afböja
prejeri, hvilket jag äfven skulle hafva gjort, om sådant kommit i
fråga. Jag har deremot yttrat, att kronobeljeningen vinner på
den förhöjda skjulslegan derigenom, att den alldeles utan prejeri
äger rättighet att räkna sig tillgodo skjutslega efter den nya stadgan,
hvilket är fördelaktigt för den, emedan den i allmänhet reser
med egna hästar. Jag bar alldeles icke talat om något
prejeri.
Här har den siste värde talaren yttrat att Ulsk:s förslag, att
gästgifvaregårdarna skola kunna förflyttas lill entreprenadställena,
alldeles icke är någonting olagligt, enär Utsk. tillägger, att sådant
må ske, der inga hinder ligga i vägen eller laglig rätt deremot
strider; men då jag anser att laglig rätt i alla händelser strider
emot den saken, så förfaller den frågan af sig sjelf, likväl förutsatt
att icke K. M. och 1$. St. annorlunda besluta, emedan del är de,
som stifta lag. Eör öfrigt får jag anföra, att då här blifvit yttradi,
att åtskilliga landsbo- hafva sökt alt motarbeta entreprenaderna
så mycket som möjligt, så tager jag alldeles icke åt mig
denna tillvitelse såsom tillhörande mig, emedan jag på allt sätt
sökt att befordra och lätta entreprenaderna och t. o. m. gått så
långt, att jag fastställt plikter för dem, som gått entreprenörerne
i förväg medelst skjutsning, hvilket ofta varit händelsen i Halland,
der nästan alla varit emot entreprenaderne, emedan de anse sig
Den 18 Mars.
299
verkligen behöfva inkomsten af skjulsen, lill följe hvaraf det varit
mig omöjligt att på Hera än 8 ställen åstadkomma entreprenad,
oaktadt alla mina bemödanden att gå Regeringens önskningar till
mötes. Jag fortfar således i min anhållan om afslag å betänk,
af det skäl, ali jag anser det vara erfarenheten, sorn skall bestämma,
huruvida de förmåner, som äro åsyftade, framdeles kunna
vinnas genom denna åtgärd och hemställer således, alt författningen
intillrles mätte fä blifva oförändrad.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag har visserligen icke varit i
tillfälle att höra allt hvad som blifvit yttradl för och emot förevar.
betänk. Jag ber således R. o. Ad. benäget ursäkta, om jag
i mitt yttrande skulle komma alt upprepa hvad som redan äranfördt
eller också om jag skulle komma alt uraktlåta frågor, som
här blifvit framställda, hvilkas granskning tillhör enhvar, som härom
har sakkännedom. Jag vill således blott fästa mig vid i fråga
var. betänk. Jag finner det beklagligen alltför ofullständigt,
alltför oegeniligt, för att ens förtjena den anmälan, som flere af
Ståndets ledamöter här tillstyrkt, nemi. en skrifvelse till K. M.
Ulsk. har visserligen upptagit hvad de egentligen skjutsskyldige
haft att anföra emot de stora olägenheter, som de äro underka
stade,
och sökt alt i betänkts slutmening fästa sig vid del Imfvudsakliga,
som måhända har föresväfvat BondeSt. vid behandlingen
af frågan, nemi. att skjutsenlreprenaderne skulle vara försvårade
genom deras åtgärd, som haft sig ålagdt, att dem tillvägabringa.
IJtsk. har sökt att afstyra detta hinder genom alt begära en föreskrift,
som icke är öfverensstämmande med nu gällande författningar.
Byggn.-balken ålägger K. bef:de att tillse, det resande
icke hädanefter fortkomma långsammare, än förut. Lien K. författningen
ålägger K. bef:de att tillse, det samma hästantal må
finnas hädanefter som tillförene. Om nu ordalydelsen i denna
sednare författning skulle så lydas, som Utsk. del gjort, och hvaruti
flere talare äfven instämt, att nemi. icke större hästanlal skulle
få påläggas någon gästgifvaregård, än det som fanns förut alt
tillgå, så blefve en följd att dessa hästar, för att ständigt vara
att tillgå på gästgifvaregården, skulle ständigt vara gående. Detta
är väl en sak, som icke låter sig verkställa , utan de resande
skulle väl då egentligen blifva de gående. Hittills har icke blott
hela gäslgifvareskjutsen, utan äfven reserven dagligen utgått. Om
nu icke flera hästar skulle finnas på en gästgifvaregård, än just
samma antal, som förut, och samma antal resande fortfarande
skulle färdas fram, som förut upptagit liela hållet och hela reser
ven,
så är det väl klart, att dessa hästar icke skulle få någon hvila.
Det är äfven klart, att någon timma på dagen skall denna skyldighet
för gästgifvaren börja, om man 1111 I. ex. såsom förut bestämmer
skjutsentreprenadens början ifrån kl. 6 på e. m. och alla
hästar äro utgångna kl. 5, så har likväl den resande rättighet,
då han kommer vid denna tid, alt genast finna alla hästar tillgängliga,
hvilka skola finnas på gästgifvaregården, Hvar och en inser,
att delta är en ren omöjlighet. Skulle man således strängt följa
300
Den 18 Mars.
den K. författningen, så hade det ålegat alla K. bef:de att nära
nog fördubbla antalet af de hästar, som borde vara tillgängliga.
Det vore i min tanka en öfverdrifven sak och hvad på mig ankommer
inom det län, som K. M. i nåder anförtrott mig, så har
det visserligen icke kommit i fråga; men jag har äfven nödgats
afse hvad K. ål. befunnit de resandes beqvämlighet fordra, och
derigenom har det äfven händt, att det hästantal, som genast bör
linnas för de resande, blifvit större, än man kanske på åtskilliga
orter önskat. Jag ber äfven att få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet
på en oful Islä ndighet i betänk., som icke upplager det fall,
der någon reservskjuts icke finnes, ulan endast hållskjuts. Jag
tillåter mig äfven nämna att, så länge författningen icke går till
grunden och intilldess det blir möjligt att organisera entreprenader
med afseende pä landets lättnad från skjutsningsbesväret, så
blir hela inrättningen efter min mening förfuskad. Skjutsningsskyldigheten
har alltid varit af mig ansedd såsom eli större moraliskt
än ekonomiskt ondt; och uppmuntrar man de förut skjutsskyldiges
qvarblifvande vid sitt åliggande, derigenom alt de få
det någorlunda bättre betaldt, så klaga de alldeles icke. Huruvida
den högre betalningen kan i någon män motsvara del onda,
som alltid vidlåder skjutsen, blir en annan fråga. Alt befordra
entreprenader pä sådant sätt, som nu måste ske, derigenom att
hela reservlaget qvarblifver vid sin skjutsskyldighet, anser jag vara
alldeles stridande emot författningens anda. Att bibehålla de gamla
gästgifverierna vid sina fordna rättigheter, tror jag stå i fullkomlig
strid med frågans framgång. Innan således förberedande
åtgärder vidtagas, för att åstadkomma en verklig entreprenad, anser
jag föga vara vunnet med hvad som redan är gjordt. Gästgifvaregårdarne
borde i min tanka ovillkorligen vara en häradets
eller statens egendom, sä att en gästfifvare mäste tillika vara entreprenör
och kunna på det stället inflyttas och derifrån afflytta» så
fort han icke fullgör sin entreprenad, oberoende af äganderätten lill
stället. Nu hafva enlreprenaderne blifvit oändligen försvårade just
genom äganderätten till gästgifvaregårdarne och genom gästgifvarerältigheterna.
Således uppslår fråga huruvida man, med förbiseende
af föreskrifterna i Byggn.-balken, skulle kunna etablera entreprenader
utan gästgifveriet-, oaktadt detta icke är bestämdt i lag utsatt. Mig
synes att om någon hufvudsaklig förändring eller förbättring skall
kunna åstadkommas, så måste också en förändring i vår civil-lagsliftning
äga rum. Jag skulle visserligen äfven, på grund deraf
att Ulsk. har afslyrkt hvad jag anser vara en af de väsendtlig»*
sle frågorna, nemi. att K.. M. må kunna efter godtfinnande bestämma
skjutslegan, anse att Ulsk:s betänk, borde förkastas; men
då man hufvudsakligen fästat sig dervid, att BondeSt. är nöjdt
med betänk., sådant som det redan är uppstäldt, så vill jag icke
sälta mig emot det, emedan bifall till delta betänk, icke kan i
min tanka föranleda den ringaste åtgärd af Regeringen i öfverensstämmelse
med denna skrifvelse, utan endast och allenast gifva
anledn. dertill, att K. M. fäster ytterligare uppmärksamhet på
denna fråga och måhända infordrar detaljerade upplysningar, som
