# ID: svediakorp-gov538
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 158,854
# sentences: 5,946
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


PROTOCOLL,
HÅLLNA
HOS
HÖGLOFLIGE
mmimmämt &mm9
VID
Krtimn Hiköfcagen t «$*tockl)olm
År 1§44.
Femte Häftet.
S T OCRHOL M.
II Ö It I! E R (’. S K\ BoKTRYCKEKIET,
1845.
Måndagen den 2 December 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag ser främst pä föredragningslistan
star upptaget det förslag till und. skrifvelse, hvilket
i sista plenum bordlädes. Dä en läng öfverläggning om detta
förslag utan tvifvel kommer att äga rum; sä hemställer jag vördsamt,
om icke R. o. Ad. skulle behaga sätta detta mai sist på
listan, pä det alt vi nu mätte fä oafbrutet fortsätta öfverläggningarne
om bevilln.förordn.
Uppä härefter af H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställd propos.
, biföll R. o. Ad., att Exp.Ulsk:s ifrågavar. under N:o 37 afgifna
förslag lill und. skrifvelse, ang:de ytterligare conlroller öfver
vissa föreskrifters efterlefnad inom Catholska församlingen i
Riket, skulle ä föredragningslistan sist uppföras.
Fortsattes pröfningen af Bevilln.Utsk:s d. 23 och 27 sisth
Nov. på bordet lagda betänk. N:o 11, ang:de grunderne för den
blifvande allmänna bevillningen, samt föreskrifterne för tillämpningen
deraf.
42:dra punkten, ang:de öfverjlyttande of prat färingen vid
Taxeringscomiléernes sammanträden ifrån häradsskrifvärne pä
kronofogdarne.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Bevilln.förordn. har i dessa
§§ ålagt kronofogdarne ett besvär, hvilket i min tanke icke
hade bort dem påläggas. Jag har redan i min reservation yrkat
bibehållande af den gamla författningen, der ifrågavar. åliggande
tillhör häradsskrifvaren. Jag tror kronofogdarne redan förut vara nog
belastade med göromål och alt man idre bör pälägga deni ökadt
ansvar. Deras tid är ändock nog upptagen och deras åligganden
flere än deras lid medgifver dem att uträtta. Pä denna grund
får jag anhålla, att det i nu gällande författning varande stadgande
måtte få qvarstå och att häradsskrifvarne få bibehålla de åligganden
de hittills haft. Det är sant, alt äfven uti den gamla författningen
var det kronofogdarne ålagdt att föra prot. vid taxeringscomiteerna;
men dessa voro då ordnade på annat sätt. Landshöfdingen,
eller den han dertill förordnade, var då ordför., och
det kunde således då vara lämpligt att en honom underordnad
Den 2 December.
tjensteman förde [irol.; men dä numera icke sä tillgår, så anser
jag detta vara ännu ett skäl, hvarföre kronofogden icke bör föra
prot. Jag yrkar bibehållande af det gamla förhållandet.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag yrkar äfvenledes afslag
å detta Bevilln.Utsks tillstyrkande och att det måtte få förblifva
vid det gamla förhållandet, som ägt rum sedan sista bevilln.
förordn. utkom. Det skäl Utsk. anfört, nemi. att erfarenheten
visat, att, i följd af nu gällande bevilln.förordn., på landet
bildat sig taxeringsdislricter, sammansatte af flere paslorater, äger
visserligen sin riktighet på vissa orter; men på andra ställen deremot
finnas icke sådana större taxeringscomiteer, utan en comité'
sammanträder inom hvarje socken. Pä sådana orter skulle kronofogdarnes
göromål blifva mycket förökade genom åliggandet att
föra prot, vid dessa sammanträden. De äro visserligen, ehuru i
min tanka oriktigt, ålagde att vara närvar, vid taxeringscomiteerna;
men som kronofogdarne hafva mänga slags tjenstegöromål,
hvilka äro af större angelägenhet, än det alt vara närvar, vid
laxeringarne, så hä'nder det understundom att de, förhindrade genom
andra tjenstegöromål, i sitt ställe skicka subslituter till taxeringscomitéerna.
fläraclsskrifvarnes tid medgifver ganska väl alt
i laxeringscoraiteerna föra prot. De skola i alla fall anteckna
livad comiteerna besluta och införa det i längden, och detta är
egentligen det rätta prot. som föres. Något discussionsprot. plägar
icke i allmänhet vid taxeringscomiteernas sammanträden föras,
och om det skulle föras någon gång, så är det helt kort, så att
befattningen dermed för häradsskrifvaren icke upptager någon så
läng tid, alt det på något sätt hindrar och distraherar honom
från bans öfriga åligganden. Det nu föreslagna åliggandet för
kronofogdarne skulle för dem endast blifva ett nytt besvär, utan
att medföra någon nytta för det allmänna; och då kronofogdarnes
göromål i alla fall äro så talrika, sä anser jag ieke skäl att
påföra dem ett nytt besvär, hvilket icke medför det ringaste gagn
för det allmänna. Jag tillstyrker afslag å Utsk:s hemställan idelina
punkt.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: När man läser 2
morn. af 8 § i nu gällande bevilln.förordn., sä står der tydligt:
”kronofogen skall äfven vara tillstädes, att med nödiga upplysningar
tillhandagå, vid enahanda bot för förfallolöst uteblifvande, som
ofvan stadgadt är.” Då kronofogden således i alla fall skall vara
tillstädes, så förfaller den invändningen, att hans göromål skulle
blifva eftersatte, derigenom att han, till följd af det stadgande som
detta förslag åsyftar, blefve nödsakad att göra onödiga resor.
Han skall likväl i alla fall vara pä stället, för att meddela nödiga
upplysningar. Frågan reducerar sig derföre endast dertill, huruvida
kronofogden, när han ändock skall vara på stället närvar.,
bör föra prot. eller icke. Dervid företer sig, såsom det väl lärer
vara för II. o. Ad. bekant, att näst före sista riksdagen funnos,
utom laxeringscomiléer, äfven beredningscomiléer. Dessa
beredningscomiteer skulle efter författningen omfatta endast 1 soc
-
Den 2 December.
5
keil och der var det icke kronofogden ålagdt, hvarken att vara
tillstädes eller föra prof., men deremot var lian då ålagd att
vid taxeringscomileen föra prot. När nu den nya författningen
sammanskrefs, så sökte man sammandraga ur gällande författningar
föreskrifterna om cmbetsmännens åligganden vid de då
bestämda comiiéerna; men förmodligen uteglömde man dä, eller
förbisåg stadgandet, att kronofogden skulle föra prot. vid taxeringscomilcen.
En ledamot har sagt, att då landshöfdingarne vore tillstädes
vid comiteerne,' så kunde det vara lämpligt att en honom underordnad
embetsman förde prot. Jag vet icke hvarföre man behöfver
antaga, alt landshöfdingen mindre är tillstädes nu än förr. Jag
tror icke, att landshöfdingen var tvungen att alltid personligen vara
närvar, utan alt han förmodligen begagnade ombud vid taxeringscomitéerna,
och jag förmodar att fogden enligt bevillningsförordms
stadgande ålåg att föra prot., äfven då landshöfdingen icke
sjelf, utan allenast dess ombud var vid taxeringscomileen närvar.
Man har sagt, alt fogden ofta är hindrad att närvara vid dessa
laxeringscomileer, och att lian derföre ofta måste skicka annan
person i sitt ställe, för alt med nödige upplysningar tillhandagå;
och detta oaktadt böter för förfallolöst uteblifvande. Om fogden
det oaktadt uteblifver frän sammankomsten och ditskickar annan
i sitt ställe, så blir väl icke saken värre än att denna substitut
kan föra prot., äfven om det icke blir alldeles lika lätt att föra
prot. vid en taxeringscomite' sorn det var att föra det vid beredningscomiteerue,
hvilka endast omfattade en socken, då deremot
Hera socknar, och till och med flera pastorater kunna slä sig ihop
om en taxeringscomite. Man har sagt, att häradsskrifvare!! kunde
ganska väl föra prot. vid taxeringscomileen, emedan detta prot.
icke blefve vidlyftigt. Om det icke blir vidlyftigt, så måste det
icke eller vara något särdeles besvär för kronofogden att föra detsamma,
när han i alla fall skall vara på stället närvarande, vid
bötesansvar.
Ytterligare har man kallat detta stadgande en af Utsk. föreslagen
nyhet. Det synes tydligen i 1835 års bevilln.förordn., alt
detta stadgande alldeles icke innebär någon nyhet. Det står der
i 109 §, att ”vid taxeringscomileen skall, jemte häradsskrifvare!!,
äfven kronofogden vara tillstädes, att med nödige upplysningar tillhandagå”;
och vidare:” Förmena dessa tjenstemän afvikelse frän denna
stadga vara gjord, anmärke de sådant i prot., sorn af kronofogden
föres och jemväl skall upptaga taxeringsmännens utlåtande öfver
anmärkmrne.” I nuvar bevilln.förordning står äfven, att kronofogden
skall vara tillstädes för alt meddela nödiga upplysningar,
vid böter för förfallolöst uteblifvande. Om vid sådant förhållande
det stadgas, att, dä häradsskrifvaren, sorn skall föra längderne,
har tillräckligt att göra, fogden, som ändock skall vara tillstädes,
bör föra ett litet prot, så skulle jag icke tro att han derigenom
blir mycket besvärad, helst om, på sätt en ledamot har anfört,
fogden alltid kan skicka en substitut.
6
Den 2 December.
Iler von Hohenhausen, Michael Silvius: Jag får i
alla delar förena mig uti hvad Gr. Posse och Frih. Palmstjerna
nyss anfört emot antagande af Utsk:s förslag. Ifrån Gottlands län
förhåller det sig så, att man har funnit beqvämt att låta taxeringscomite'erna
vara lika många och på samma ställen nu, som de
förut voro. Detta är en laglig rättighet och således kan icke någon
ändring deri göras. Att nu taga kronfogden ifrån en mängd
göromål, som han har att uträtta och draga honom till en soekencomite',
för alt der stå och gagnlöst förspilla sin tid, under det han
nödgas försumma de vigtigaste tjensteåligganden, tror jag icke vara
lämpligt. Då kronofogden äfven har en mängd andra åligganden
utom det alt vara närvar, vid dessa comiteer, så ankommer
det på landshöfdingen att tillse, hvilket som är det angelägnaste.
På Gottland har det, såsom jag nyss nämnt, varit alldeles
gagnlöst att låta kronofogden förspilla sin tid med att vara närvar.
vid alla sammankomster i de små districter, som de gamla
taxerings- och pröfningscomiteerne haft. Om flere pastorater förenade
sig om en comité', så kunde stadgandet om kronofogdens
skyldighet att infinna sig vid comiteerna hafva något skäl för
sig; men som hevilln.förordn. mcdgifver ali dessa comitéer kunna
vara en för hvarje socken, så finnes icke något skäl att stadga en
dylik skyldighet för kronofogden. Jag afstyrker detta onödiga
stadgande och, om comiléerna icke kunna hjelpa sig sjelfva i ett
så lätt bestyr, så må man väl aldrig vilja tala om communalinrättningar
i vårt laud. Dessutom kunna de vid delta tillfälle laga
häradsskrifvaren lill biträde.
Ilr von Hosén, Georg Ludv.: När en förändring göres,
så hör man väl göra sig reda för skälet, hvarföre förändringen
skall göras. Jag har icke kunnat uppfatta detta uti närvar, fall af
de föreg:de talarnes yttranden. Jag tror, att den förra bevilln.-  författningen var i denna punkt sakenligare och i form riktigare
än den nu föreslagna; ty vanligen sätter man icke den till prot.,
som sjelf kan blifva part, och jag vet icke någon orsak hvarföre
kronofogdarne skola vara närvar, i taxeringscomitéerna, så framt
de icke hafva påståenden alt göra, eller rättigheter att bevaka i
en och annan taxeringsfråga. Dä synes det väl mindre lämpligt
att kronofogden för protocollet, än häradsskrifvaren. Deremot kan
häradskrifvare)! derjemte äfven föra längden; ty det är prot. som
grundlägger längden. Man kan icke skrifva längden förr än prot.
är uppsatt. Jag kan således icke finna något skäl till förändring;
hvarföre jag önskar att det måtte få förblifva vid hvad förra bevilln.
förordn. i detta afseende stadgar.
Gr. Cronhjelm, En värd talare har sagt, att, man icke
borde taga kronofogden ifrån angelägnare göromål, för att lå
ta honom gagnlöst förspilla sin tid vid taxeringscomitéernas
sammanträden. För den händelse att R. o. Ad. skulle anse
att kronofogden alldeles icke behöfver vara vid taxeringscomitéen
närvar., sä vill jag icke emotsälta mig detta. Det blir då en sak
för sig. Men såsom jag uppfattat de värde talarnes yttranden,
Den 2 December.
7
så åsyfta de, alt kronofogdens pligt att tara närvar, vid laxeringscomitéerna
skulle komma att oförändrad fortfara. När det nu är
förhållandet, att kronofogden skall i alla fall vara närvar., så är
fråga nu icke mera om att han onödigt förspiller sin tid der, utan
fråga är om han icke gagneligt må kunna tillbringa tiden vid
dessa sammankomster, när han i alla fall måste vara der. Om
deremot Ståndet beslutar, att fogden alls icke behöfver vara närvar.
, då har jag ingenting att deremot invända. Vid närvarande
förhållande deremot har Utsk. ansett, att han kan föra prot., enär
häradsskrifvaren der har ett mycket vidlyftigt göromål, nemi. att
uppläsa och föra längderne. Då bevilln.författn. på åtskilliga ställen
stadgar, alt vissa ämnen skola föras till prot., så hade Utsk.
trott, att det skulle gå fortare med förrättningen, om den ena af
ifrågavar. personer skötte prot. och den andra längderna.
Den siste värde talaren har frågat, hvad skäl Utsk. haft för
detta beslut. Detta står i moliverna, nemi. alt ”då erfarenheten
visat, att, lill följd af nu gällande bevilln.stadga, på landet flerstädes
bildat sig större taxeringsdistrict, sammansatta af flere pastorat,
hvarigenom häradsskrifvarnes befattning med taxeringslängdernas
uppläsande och förande vid taxeringscomitéernas sammanträden uteslutande
upptager tiden för dessa tjenstemän; så anser Utsk. nödvändigheten
påkalla, att protocollsföreningen vid nämnde förrättningar
öfverflyttas på kronofogdarne, hvilka vid sista riksdag haft ett
sådant åliggande och i allt fall skola vid taxeringarne vara värvarande.
” Jag tycker skälet är temligen tydligt uttryckt här. Om R. o.
Ad. underkänner detta skäl, så skulle jag för min del anse, att, för
att conseqvent genomföra de motskäl, som här blifvit anförda, R.
o. Ad. måtte besluta, att kronofogden icke alls behöfver vara vid
taxeringarne närvarande; ty om han skall vara der, då tyckes det
väl för arbetets fortgång vara bättre att lian för prot., än alt han
gör ingenting, och att den andre tjenstemannen skall göra alltsammans.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Jag är i allo förekommen
af den siste värde talaren och önskar, att om någon förändring
skall göras i förordn. af den 8 Juni 1841, kronofogden åtminstone
till någon nytta måtte blifva vid förrättningen närvar.
Frih. Cederström, Jacob: Efter den gamla författningen
åligger det kronofogden att vara närvar, vid taxeringscomiléen, och
den lext, som der qvarstår, kan jag icke tolka så, alt icke han
bör föra prot. Den lyder sålunda: ”Såväl häradsskrifvaren som kronofogden
åligger, vid påföljd, som för andra fel i tjensten, att,
enär antingen vid värdering af hemman och lägenheter, eller annars,
Kronans rätt varder förnärmad, sådant i prot. anmärka. Skolande
taxeringscomitéen vara förbunden, att de gjorde anmärknnne
granska, och utlåt, deröfver i prot. meddela”. Här står visserligen icke
uttryckligen nämnt, att de skola föra prot.; men det står, att de
skola anmärka i prot. om de anse Kronans rätt förnärmad. Detta
har blifvit så tillämpadt, att kronofogden städse, och det i min
lanke fullkomligt med rätta, har fört prot., under det alt härads
-
8
Den 2 December.
skrifvaren har fört längden, och jag för min del anser det ingalunda
lämpligt, att den som är ansvarig för längden äfven för
prot., enär en mängd siffror i längden helt simpelt insättas med
tillämpning af författningen och aldrig controlleras af comilcen.
Då fråga nu blir om en grundsats, eller derom att en person skall
uppföras ur en class, der han förut stått, till en högre class, så
är det väl lämpligt att prot. dervid till rättelse föres af en annan
person än den, som för längden. Man kan icke conlrollera siffran
och den blir också sällan uträknad vid comitéens sammanträde,
utan insättes efteråt af häradsskrifvaren på eget ansvar. När
nu kronofogden skall vara närvarande, så framställer jag till eder
mine Hrr, hvad han har för svårighet att föra det nämnde vidlyftiga
prot. och deruti anteckna de beslut, som af comilcen fattas.
Delia medför ett obetydligt besvär för kronofogden; men är
i min tanka nödvändigt, för alt conlrollera häradsskrifvarens arbete.
Frih. Palmstjerna: Om controll på häradsskrifvarens åtgärder
vid taxeringscomiléen skulle äga rum, så att dermed verkligen något
vunnes, så skulle en lika lydande längd, som häradsskrifvarens,
förås af annan person. Om denna fördes af kronofogden, så kunde
del vara något ändamål med hans närvaro; ty dä skulle han
allt efter som häradsskrifvaren införde siffror, införa samma siffror
i sin controllerande längd. Det egentliga prot. vid taxeringsförrättningen
är den längd som häradsskrifvaren för, och hvad för
öfrigt i prot. intlyter är i allmänhet endast några få beslut om
grunderna för taxeringen, hvilka sedermera äfven införas i längden.
Några vidlyftiga anteckningar i prot. göras icke, så framt
icke de närvar, äro af olika tankar eller fatta beslut, hvilka göra
någon ändring i hvad förut varit brukligt. Då kan sådant
kotoma att införas i ett särskildt prot., hvars vidlyftighet dock är
så ringa att det alldeles icke kan hindra häradsskrifvaren ifrån
att fullgöra sina åligganden i afseende pä taxeringslängdens complettering.
Nu säger man, att då prol:s vidlyftighet är så ringa,
sä kan kronofogden icke vara mycket besvärad deraf. Såvida
kronofogden alltid måste vara närvar, så vore han visserligen också
föga besvärad af denna proltsföring; men om han icke behöfver
föra prot., så är han ofta derstädes en öfverflödig person. Om
då andra tjenstegöromål af vigt vid samma tider förekomma, så
kan han frikallas ifrån att vara närvar, vid taxeringscomite'en och
en annan person i hans ställe dertill beordras, hvilken icke är
lämplig att föra prot. I alla fall är det den närvar, kronobetjent
len, som skall bevaka Kronans rätt. Ilan är vid dessa comile'er,
såsom Ilr von Hohenhausen anmärkt, att anse såsom part, och
således icke lämplig att föra prot. Enligt den förra bevilln.förordn.
var det kronofogden ålagdt att föra prot., hvilket härrörde
deraf att landshöfdingen var närvar. Nu är det icke så. Här
är visserligen sagdt att ingenting hindrar landshöfdingen att äfven
nu vara närvar.; men jag ber om ursäkt, att jag anser ett betydligt
hinder nu vara i vägen. Då fordom taxeringscomitéerna
voro på 20 å 25 ställen, så äro de deremot nu på 100 ä 130 ställen
-
Den 2 December.
9
len inom samma län. Det är således omöjligt för landshöfdingen
att vara närvar, vid alla laxeringscomiteer, efter den författning
som nu gäller. Det är ännu på många orter ganska få socknar,
som hafva förenat sig om en enda taxeringscoraite', utan taxeringen
sker ännu oftast inom hvarje socken särskildt. Derigenom förfalla
för dessa orter alla de skäl, dem Bevilln.Utsk.anfört för detta stadgande,
sora verkligen är en nyhet. Jag afstyrker således detta
förslag. Skulle 11. o. Ad. derjemte finna för godt att besluta, alt
kronofogdar helt och hållet befrias från att vara närvar, vid laxeringscomiteerna,
så skulle jag visserligen under vissa förbehåll då
kunna instämma i en sådan mening; men som fråga derom icke
har varit väckt, så torde icke eller en öfverläggning i detta ämne
för närvar, kunna leda till något resultat.
Hr Printzenskjöld, Carl: Jag får hörja med det tillkännagifvande,
att jag har deltagit i det beslut, hvaremot flere värde
talare här gjort anmärkn.-r. Mig synes likväl, att Gr. Cronhjelm,
som försvarat betänk., har så fullständigt utredt förhållandet och
så tydligen ådagalagt billigheten af den utaf Utsk. tillstyrkta ändring,
att jag för min del har föga eller intet att dervid tillägga.
Jag har sjelf varit tillstädes vid taxeringar inom ett län och der
haft tillfälle att af erfarenheten göra mig förvissad om behofvet
af att både kronofogden och häradsskrifvare!! äro tillstädes. Den
ena kunde meddela upplysningar, som voro främmande för den
andra. Någon möjlighet lärer således icke finnas att, på sätt
Frih. Palmstjerna, om också blott villkorligen medgifvit, befria
kronofogden ifrån skyldigheten att vara tillstädes vid taxeringscomile'en.
När en skyldighet icke kan eftergifvas, så synes det
mig som de värde talare, hvilka afstyrkt bifall till Utsk:s förslag,
begått en motsägelse, då de påstått, alt kronofogden icke är i tillfälle
alt föra taxeringscomite^ns prot. Det följer väl af sig sjelf, att
om han är förbunden alt vara tillstädes, sä måste han väl samtidigt
äga rådrum att till prot. fatta de beslut, som taxeringscomiteen
meddelar.
Hvad angår befogenheten af den förändring, som nu blifvit
föreslagen, men hvilken man velat bestrida, på den grund att häradsskrifvaren
skulle vara behörigare än kronofogden ali föra prot.,
så får jag till svar derå anföra, hvad Gr. Cronhjelm redan yttrat,
nemi. att denna skyldighet åläg kronofogden innan beredningscomitéerna
indrogos och deras göromål öfverllyttades på taxeringscomitéerna.
Således är delta göromål, som man 1111 återigen vill ålägga
kronofogden, ingalunda vidlyftigare äh det han tillförene har
haft sig ålagdt. Man säger väl, att (axeringscomile'erna äro flera
än de voro fordom, då
inom åtskilliga län har bibehållit taxeringsdislricterne, till lika liten
rymd som beredningsdistricterne fordom omfattade. Det är
väl en möjlighet att förhållandet är sådant, och jag vill ej bestrida
det; men hvad jag med visshet vet, är att inom många län
af Riket de fordna taxeringsdislricterne hafva inom sig inneslutit
5 H. 2
10
Den 2 December.
alla de beredningsdistricter, som fordom tillhörde det förstnämnde
distrietet. Sålunda må jag exempelvis anföra, alt inom Stockholms
län, Sotholms härad, beslående af många socknar, hvilka
förut utgjorde särskilda beredningsdistricter, nu tillsammans utgöra
ett enda faxeringsdistrict, detsamma som förut fans innan beredningscomiteerna
indrogos. Inom Jemtland, der jag också specielt
känner förhållandet, äro taxeringsdistriclerue äfven bildade
af hvarje helt tingslag, som vanligen består af elt pastorat med
många socknar, oaktadt dessa socknar hvardera inom sig förut
hade en beredn.comité. Man finnér häraf, huru communerna
sökt att, till lättnad vid taxeringarne, antingen bilda nya taxeringsdislricter,
eller bibehålla de gamla, så ali icke något förökadt göromål
hvarken för häradsskrifvaren eller kronofogden derigenom
kan uppkomma. Alt påstå det kronofogden icke kan föra prot.,
derföre att han skall i egenskap af part bevaka K. M-.s och Kronans
rätt, tror jag icke är så alldeles riktigt eller rättsenlig), och
icke eller alt en sådan skyldighet för kronofogden skulle strida
emot det fordna förhållandet. Den ledamot, som gjorde denna
framställning, lärer väl icke bestrida, att en sådan skyldighet alt
föra prot. och att bevaka Kronans fördelar åläg kronofogden den
lid han verkligen förde prot. inom laxeringscomiteerna. Det är
dessutom kändt, att, enligt vår hevilla.stadga, är delta åliggande
att föra prot. och bevaka Kronans intresse gemensamt för både
kronofogden och häradsskrifvare och att de således hvar för sig
äro pligtige, då de finna sig dertill befogade, anmäla de anmärkmr
som kunna emot taxeringscomitéens åtgärder förekomma. Man
har äfven påstått, att orsaken dertill att kronofogden förde
prot. vid fordna laxeringscomiteerna varit den, att landshöfdingen
då var tillstädes såsom ordf. Detta skäl är för mig fullkomligt
främmande. > Jag tror, att både häradsskrifvaren och kronofogden
stå i sådana förhållanden till landshöfdingen, att den ena
lika väl som den andra kan i landshöfdingens närvaro föra prot.
För öfrigt bör man ihågkomma, att landshöfdingen nu, lika såväl
som fordom, är berättigad att i egenskap af ordf. bevista taxeringarne.
Att det vore en omöjlighet för landshöfdingarne att
under ett och samma år bevista deni alla, ligger för öppen dager,
och detta lärer icke eller någon vilja påstå; men den värde
ledamot, som anmärkt omöjligheten, lärer dock väl medgifva, alt
om landshöfdingen bevistar några taxeringscomiteer årligen, sä kau
han, äfven om det är hundratals comitecr inom länet, dock slutligen
hafva bevista! dem alla. För min del kan jag icke annat
än tillstyrka bifall till Bev.Utskis förslag. Det innebär en återgång
till hvad som i min tanke var nyttigt, och nödvändigt; ty
man må säga hvad man vill, så är häradsskrifvaren i närvar, ögonblick
så öfverhopad med göromål, att kronofogdarne ingalunda
kunna anses mera tryckte deraf än de förstnämnde.
Hr von Hohenhausen: Hvad först beträffar, alt det stadgande,
som nu tillkommer, icke skulle verka någon förändring emot
det i 1841 års bevilln.stadga införde, enär kronofogden äfven dä
Den 2 D e c e m b e r.
11
var ålagd alt vara tillstädes, så nämnde jag nyss, alt kronofogden
äfven är ålagd att inom vissa tider fullgöra en liel hop andra
åligganden, och då mäste väl det angelägnare få gå framför det
andra. Då nu här kommer att förordnas, att kronofogden skall
föra prot. vid taxeringscomiteerna, så kunde deraf hemtas anledn.,
att hela comiteen blir overksam och ingenting kan uträtta, i händelse
kronofogden icke kommer dit och ingen annan i haus ställe bl ifver
förordnad. Detta är skillnaden. Uti de län der communerne
för sin beqvämlighet funnit för godt att låta de fordna beredn.-  comiteernas districler vara dislricter för taxeringscomiteerna, för
att slippa göra några resor, i sådana län lärer icke något det ringaste
gagn kunna vinnas deraf, alt i Stockholm och andra län församlingarne
förenat sig till de gamla taxeringsdistricterna.
Jag får fästa Frih. Cederslröms uppmärksamhet på, att då
på Gottland tillförene sällan var mer än fyra och aldrig öfver sex
taxeringsdistricter på landet, så finnas der nu minst 43. Att nu
förspilla sin lid vid eli prot., som verkligen är gagnlöst, emedan
häradsskrifvare!) också skall föra ett prot., och att vara med pä
gästabuden i 20, 30 ä 40 dislricter, kan jag icke finna på något
vis vara en gagnelig sysselsättning för kronofogdarne. När Bevilln.
Utsk. nu icke har bestämt, ali stadgandet endast gäller de
orter, der manga pastoraler förenat sig om en taxeringscomité,
så mäste jag vidblifva mitt yrkande på afslag å detta Bevilln.Utsk:s
tillstyrkande.
Frih. Ridderstolpe: Som ett skäl för obehöfligheten af
den förändring , hvilken den nya bevillningsstadgan föreslår i
st. f. hvad den gamla innehåller, har blifvit anfördt, att kronofogdens
åliggande att föra prot. vid ifrågavar. förrättningar icke
skulle utgöra någon controll på häradsskrifvarne. Det utgör åtminstone
ett vitsord pä längden, och derföre är detsamma af en
obestridlig nytta. Jag tror, alt om Hrrme gå till enkelheten af
frågan, sä skola proleslanterne ge vika, ty. den gamla författningen
säger tydligt, att kronofogden skall vara närvar., men bestämmer
icke den nytta han vid stället skall göra. Den nya författningen
bestämmer ganska tydligt denna nytta, som man af dess
antagande väntar sig. Hvad kan hindra landshöfdingen, hädanefter
1 ikasåväl som hittills, att förordna en annan i fogdens ställe,
om fogden genom laga hinder är afhållen ifrån alt infinna sig
vid förrättningen? Sådant medför tvertom en stor nytta, ty derigenom
att en annan än kronofogden blir förordnad till denna befattning,
så blir det en man af folket, som får vänja sig vid den
förrättningen, och derigenom tjenar man den allmänna åstundan
efter communala inrättningar. Jag fortfar att, på de grunder,
som Gr. Cronhjelm så väl har utvecklat, önska bifall till förändringen.
Gr. Cronhjelm: Om R. o. Ad. läcktes tillåta mig att uppläsa
2 mom. af 59 § af nu gällande bcvilln.förordn., så torde
R. o. Ad. linna, alt kronofogdens bestyr äfven för närvar, icke
äro sä alldeles utan vigt vid taxeringseomileerne, såsom flere vär
-
12
Den 2 December.
de talare här hafva framställt. Detta mom. lyder sålunda s ”Såväl
häradsskrifvare som kronofogde åligger, vid påföljd som för
andra fel i tjensten, alt, enär antingen vid värdering af hemman
och lägenheter, eller annars, Kronans rätt varder förnärmad, sådant
i prot. anmärka.” Således synes häraf tydligen, att fogden
skall vara vid comite'en närvar, för att der bevaka Kronans rätt,
och i händelse man skulle träda densamma för nära, sådant i
prot. anmärka, och delta utgör, enligt hvad Frih. Cederström anmärkt,
en af fogdens eontrollerande åtgärder, hvilka jag icke anser
alt man kan borttaga, utan alt äfventyra förluster för Kronan.
Man har sagt, att om det förslag, som Bev.Utsk. nu framställt,
skulle antagas, så vore en taxeringscomite' hindrad att fullgöra
sina arbeten, i händelse icke kronofogden vore för tillfället
närvar., eller med andra ord, att taxeringscomitéen då vore redlös.
Jag kan icke förmoda, att om landshöfdingen ger kronofogden
ordres att bestrida förrättningar på andra ställen, samtidigt
med comiteens sammankomst, han icke förordnar en annan person
i fogdens ställe för att uppfylla de vigliga åligganden, som
det af mig uppläste 2 mom. i 59 § för honom bestämmer. Åtminstone
kan jag icke föreställa mig, att icke fogden skickar en
annan man i sitt ställe, till fullgörande af de vigtiga åligganden,
som författningen för honom föres|srifver. Deremot skulle jag tro,
att då fogden är förbunden att vara närvar., antingen han förer
prot. eller icke, så är comiteen ogilltig, i händelse han icke infinner
sig, emedan det mig veterligen icke finnes någonstädes stadgadt,
att comiteen får företaga sina arbeten, då fogden icke är
närvar., för att uppfylla den controll för Kronans bästa, som 59
§ innefattar.
Hr von Rosen: Man skulle tro, att detta ämne vore
af mycken vigt, enär discussionen deröfver kan så länge fortsättas.
Jag vill icke uppehålla R. o. Ad., men bestrider deras mening
som tro, att någon ytterligare controll ligger hos dem som
föra prot. Prot. skall justeras inför comiteen innan den åtskiljes; men
det kan vara likgiltigt hvem som fört det, ty taxeringscomite'ens
ledamöter lära väl tillse, att prot. öfverensstämmer med de beslut,
som commitefen fattat. Sedan prot. är justerad t, så finnes deruti
conlroller på häradsskrifvaren, ehvad det är han eller någon annan
som fört prot. Jag bestrider nödvändigheten elier behofvet
att ändra hvad vi under lie år brukat, och önskar derföre, alt Ii.
o. Ad. måtte afslå Utsk:s hemställan i denna punkt.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Under den tid då både
beredn. och taxeringscomite'er funnos, voro taxeringscomite'erna så
få, ali häradsskrifvare och kronofogdar kunde medhinna att vid de
sednare förrättningarne vara tillstädes, utan att tjenstens öfriga göromål
blefvo derpå lidande. När man ville till församlingens beqvämlighet
borttaga beredn.comiteerna, så bestridde jag den förändringen,
befarande att taxeringscomiteerna derigenom skulle blifva
allt för många. Då svarades, att besväret med de många beredn.
comileerna vore olidligt, och alt flere församlingar visserligen
Den 2 December.
13
skuHe förena sig om gemensamma taxeringscomitcer, hvarigenom
besväret icke ökades för kronobeljeningen. Nn liar likväl inträffat,
att taxeringcomitéerna blifvit allt för många, så att kronobetjeningen
måste vid dem varda sällsynt. Dä är det väl icke skäl
alt än mera hindra kronofogden från sina öfriga förrättningar. Fordra
R. St. att han skall vara tillstädes vid de mänga taxeringscomite'er
som finnas, så bör de också bevilja anslag åt vice kronofogdar,
som sköta tjensten under det att de ordinarie sitta i taxeringscomiteen,
eller tvertom. Att icke gifva anslag, men borttaga
den ordinarie kronofogdens tid på sätt här är föreslaget, det måste
jag högeligen afstyrka. Skulle dock R. St. fatta ett dylikt beslut, så
kommer det allmänna att blifva lidande derpå, och man får göra en
ny förändring vid nästa riksdag. Bättre synes mig vara, att nu
föranstalta så, att någon skada icke uppkommer. Att låta föra, så
att säga, tvenne prot., en längd af häradsskrifvaren och ett prot.
af kronofogden, är i min lanke öfverflödigt och kan åstadkomma
trassel, i händelse olikhet emellan kronofogdens och häradsskrifvarens
prot. skulle uppstå. Om de tvista pä stället, så kan rättelse
ske, men det kan också hända att man i brådskan icke är nog
uppmärksam derpå vid sammanträdet. När sedan både längd och
prot. skola hafva vitsord, så vet man icke hvilketdera som gäller.
Jag afstyrker förändringen och anhåller, att R. o. Ad. ville låta
förblifva vid hvad hittills stadgadt är.
Frih. Cederström: Man har erinrat om den tid, då beredn.-  comiteerna voro första instansen och taxeringscomile'erna voro den
andra, hvilken sistnämnde nu är den enda instans; men man har
icke erinrat sig hvad taxeringscomitéerna dä voro, nemi. controllerande
emot det sträfvande, som måste ligga hos beredn.comiteerna,
att göra debiteringen så låg som möjligt, att söka i möjligaste
mån undandraga sig bidragen. Taxeringscomitcen var till, för
alt tillse att en någorlunda jemn taxering målte ske socknarnc
emellan, så att icke en socken kunde undandraga sig sina skyldigheter,
hvarigenom den andra skulle blifva lidande. Af dessa tvenne
instanser återstår nu endast den ena, laxeringscomiteen, men
kronofogden har icke derigenom blifvit befriad ifrån sitt åliggande
alt vara närvar. Nu händer det, att man i den ena socknen nedsätter
taxeringen så mycket, som författningarne möjligen medgifva,
under det man uti en annan socken håller sig vid billighet
och hvad som förut varit ansedt såsom grunden för en jemn taxering;
då inträffar det synbarligen, alt der socknarna bibehålla taxeringscomitéerna
vid lika små dislricter, som beredn.comite'erna
fordom hade, så är det till följd deraf, att man önskar nedsätta
sina afgifter sä mycket som möjligt, ty komma flera socknar tillsammans,
så följer det af sig sjelf, att man vill jemna afgifterna
och tvinga dem sorn nedsatt sina afgifter att hålla sig till hvad
som är rätt och billigt. Att kronofogdarne äro nödvändiga vid
taxeringarne lärer väl ingen kunna bestrida, som varit med om
taxeringsgöromål och vet huru ofta det förekommit att, på grund
dels af häradsskrifvare^ anmärkt!, dels äfven på kronofogdarnes,
14
Den 2 December.
göra förändringar lili längden. Om för öfrigt häradsskrifvare!! är
villig att biträda någon socken uti att få sina afgifter nedsalta,
är det väl då troligt att lian skall göra någon aumärkn. emot ilen
socken vid taxeringscomiteen? — Nej. Derföre bör fogden vara
tillstädes, för att hindra allt sådant. Den protisföring, som är
frågan om, mine Hrr, den har fogden, och icke häradsskrifvare!!,
vid taxeringscomiteen allt sedan 1810 städse förrättat. Prot. och
längden äro två alldeles skilda ting. Prot. innefattar de få beslut,
som fattas äng:de böter för uteblifvcn uppgift till taxeringen samt
ronde ändring uti taxeringsåtgärderna. Längden deremot måste upptaga
aila punkter som förekomma, alla siffror som ensamt bero
pä taxeringsmännen. Jag kan icke föreställa mig, att icke, genom
uppmaningar från landsliöfdingarne, socknarne skulle kunna förmås
att förena sig till större taxeringsdistricter, och om det icke
är möjligt, så är det ingen omöjlighet alt förordna dugliga länsmän
att fungera såsom kronofogdar vid de tillfällen, dä flere taxer
ringscomitecr på samma tid, inom en kronofogdes district, hafva
sina sammankomster. Alt deremot fråntaga kronofogden dess skyldighet
att föra prot. vid taxeringarne, vore det samma som alt
säga, att det skall få hero på häradsskrifvare, om en socken skall
kunna lill större eller mindre grad undandraga sig deltagandet uti
den allmänna bevillningen, i st. f. att beskattningen hör blifva
jemnt fördelad på alla.
Gr. Cronhjelm: Jag anhåller om R. o. Ad:s tillgift derföre
att jag ännu en gång i denna fråga uppträder; men då frågan
gäller bevakande af Kronans rätt, så tror jag att man bör mindre
afse skyndsamheten än det rätta. En värd talare har börjat
med att yttra, alt fogdarnes tid skulle blifva allt för mycket upptagen
af resor, i händelse Utslcs förslag antogs; men derjemte
slutat med det tillstyrkande, att R. o. Ad. mätte låta det förblifva
vid det närvar, förhållandet. Det nuvar. förhållandet iir just
att kronofogden skall vid alla taxeringscomitéer vara tillstädes, icke
allenast för alt meddela upplysningar, utan äfven för det vigliga
åliggande, som uti 2 moni. 59 § innefattas, nemi. alt i prot. an
teckna,
huruvida Kronans rätt på ett eller annat sätt varder förnärmad
af de beslut som fattas. Af allt sorn nu blifvit anfördt,
vill det synas mig, som det vore en vedertagen sed, att befria
kronofogdarne från deras åliggande att vara närvar, vid taxeringscomiteerna;
men som derom icke någon bestämd upplysning blifvit
lemnad, utan man torde få antaga, att författningen är gällande,
då frågar jag ännu en gång: är det då för mycket begärdt,
att kronofogdarne skola föra prot., helst de i alla fall måste till
prot. anteckna allt sådant, hvarigenom K. M:s och Kronans rätt
kan anses blifva förnärmad. Man påstår det vara öfverflödigt att
fogden förer prot., derföre alt en längd i alla fall skall föras, och
således tvenne prot. derigenom uppkomma. Längden måtte väl
vara en sak och prot. en annan. Detta kan väl icke kallas en längd,
dä det tydligen tinnes stadgadt, att allt sorn kan anses förnärma
Kronans räll skall af fogden i prot. anmätkas. Jag tror mig sä
-
Den- 2 December.
15
ledes skäligen tydligt hafva visat, att Kronans lätt förnärmas, i
läll fogden icke är närvar, vid taxeringscomiteerna, och det bestrides
icke af någon, att han skall vara der närvar. Man saknar
likväl icke all anledn. att förmoda, att fogden hittills icke varit
närvar., och i sådant fall kan jag icke finna annat, än att de värde
talarncs förslag gå ut på att skaffa lindring åt tjenstemännen
på Kronans bekostnad.
Hr Aminoff, Johan Fredr.: Denna discussion var redan
börjad dä jag bär inträdde, så alt jag icke vet om någon omnämnt
skälet, hvarföre kronofogden blifvit utesluten ur den nu gällande
be v i 11 u.för fa ttn.; men i händelse det icke förut är omnämnt af
någon; som försvarat Utsk:s betänk., så torde jag få upplysa, att
det härrör helt och hållet af glömska, att icke kronofogdens åliggande
att vid taxeringscomiteerna vara närvar, kom att införas i
nu gällande bevilln.förorda. Hvarken det prot. som fördes på afdelningen
eller det som fördes i bevilln.Utsk. upplyser någonting
om denna förändring, och secreteraren har sjelf erkänt, att det är
en ren glömska. Det var förut en ovillkorlig skyldighet för kronofogden
att föra prot. Denna skyldighet ansågs således verkligen
hafva fortgått, när beredn.comiteerna upphörde, emedan kronofogden
alltid har fört prot. vid taxeringscomiteen. Delta är så mycket
nödvändigare, som häradsskrifvaren har så mycken sysselsättning
genom längdens förande, att han knappast hinner med ögonen
följa hvad som är skrifvet och göra beräkningarne; skall han
nu ytterligare, hvilket äfven är hans skyldighet, fästa sin uppmärksamhet
vid att bevaka Kronans rätt, så kan verkligen sådant
glömmas, om än ej af enskilda orsaker. Det är kronofogdens
åliggande, hvilket ännu qvarstår i bevilln.förordn., att vara närvarande
vid taxeringscomiteerna, och honom åligger således att
med uppmärksamhet följa ärendenas gäng. Om han då, när
lian är närvar., får det ökade besväret att föra prot., hvilket alltid
skall justeras innan comitéen åtskiljes, så kan detta för honom icke
vara särdeles betungande. Comite'erna, räcka sällan i flera dagar;
men då så inträffar, så justeras prot. alltid i häradsskrifvarens
närvaro, och dä rättas de misstag, sorn kunna hafva influtit. Dervid
gifves tillfälle att iakttaga såväl Kronans som den enskildes
rätt, och meningen måtte väl vara att vid sådana comitéer göra
hvar man så mycket rätt som möjligt, hvilket blifver omöjligt,
ifall man icke. begagnar sig af de controller, som äro nödvändiga.
Jag tillstyrker bifall till Utsk:s betänk, i denna punkt, isynnerhet
på den grund, alt det förut har varit en skyldighet för kronofogden
att vara närvar, vid taxeringscomiteerna, hvilket ännu finnes
stadgadt uti den 59 § i nu gällande bevilln.förordn.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Då discussionen börjades,
trodde jag att denna fråga skulle vara ganska snart afgjord. Jag
hörde flere af Hrr Landshöfdingar sammanstämma i den äsiglen,
att kronofogden icke borde föra prot. Sedermera yppade sig under
öfverläggniiigen, att flere, dels nuvar. dels f. d. landshöfdingar, hade
en olika åsigt och yrkade bifall till Ulsk:s förslag. Häruti haf
-
10
Den 2 December.
va redan 3:ne af Utsk:s ledamöter instämt. Det torde nu tillåtas
mig, såsom endast taxeringsman, alt äfven få lägga några ord till
dem som yrka afslag. Förhållandet är troligen olika på olika orter;
men i den ort, der jag bor och hvarest häradsskrifvaren förer
prot. vid taxeringscom i teerna, har jag funnit, att han gör det
med en särdeles lätthet. Prot. har ett oskiljaktigt sammanhang
med längderne. Skulle nu kronofogden föra prot., hvartill han
visserligen kan hafva lid, då han i alla fall skall vara på stället
närvar., så följer dock deraf, alt hans tid kan blifva mera upptagen
efter förrättningen, enär protocollsföranden bör medtaga sitt
prot.; och då nu kronofogden och häradsskrifvaren icke ho på samma
ställe, men skriftelig communication dem emellan i afseende på
prot. erfordras, så torde detta förorsaka mera tidspillan för kronofogden,
än sjelfva protocollsföringen gjort. Gr. Cronhjelm och
Frih. Cederström hafva klart och tydligt bevisat, alt kronofogden
hör vara närvar., såsom controllant å Kronans vägnar. Jag kan
icke linna annat, än att det skulle vara ett stridigt förhållande, att
protocollsföranden controllerar det af honom sjelf förda prot., som
innefattar den rätt han skall bevaka. Af desse samfälde skäl anser
jag, att det uuvar. förhållandet hör bibehållas och önskar således
att få blifva räknad bland protestantcrnc.
Frih. Palmstjerna: Här är sagdt, ali det alltsedan 1810 varit
kronofogdens skyldighet att föra prot. Under en synpunkt kan
det verkligen vara så; men den förändring som vid sista riksdagen
skedde, bestod egentligen deruti, all taxeringscomileerne upphörde
och de förut varande beredn.comiteer erhöllo en förbättring
i karakter och blefvo kallade taxeringscomiteer. De nuvar. taxe1'ingscomite'er
äro derföre intet annat än de förut varande beredn.-  comiteer. Vid dessa beredn.comiteer har kronofogden aldrig fört
prot., emedan han icke var skyldig att vid dera vara närvar. Af de
gamla taxeringscomiteerna återstår således intet annat än namnet,
och vid beredningseomite'erna, som motsvaras af de nuvarande taxeringscomiteerna
har det aldrig varit kronofogdens skyldighet att
föra prot., hvarföre jag helt och hållet bestrider den slutledningen.
Man har sagt, att Konungens Bef:h:de skulle kunna förmå socknarne
att sluta sig tillsammans, så att många socknar förenade
sig om en taxeringscomite". Detta torde visserligen på många ställen
låta sig göra; men på andra ställen skall man måhända icke
gå in derpå, dels för att icke nödgas begifva sig långt, för att infinna
sig vid taxeringscomiteerna, dels emedan man ogerna underkastar
sina inom socknen varande förhållanden bedömmande af de
andra socknarnes deputerade. Jag skulle tro, att det icke åligger
Konungens Bef:h:de alt, lill beqvämlighet för visse personer, men
ökadt besvär för andra och tvertemot socknarnes intresse, söka att
förmå dem att upphöra med den förut iakttagna ordningen vid
uppgörande af deras taxering. Här är föröfrigt sagdt, att 2:ne
taxeringslängder icke äro af nöden alt föra. Jag förmodar, att
detta har afseende pä mitt yttrande; men jag har aldrig sagt sä,
utan
Den 2 December.
17
utan jag sade, alt, om på sätt Frih. Cederström äfven ansåg, prot.
borde controllera längden, i min tanka någon controll öfver längden
endast derigenom kunde vinnas, att en särskild längd fördes
af kronofogden.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, hemställde
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm., om R. o. Ad. behagade bifalla de af
Utsk. föreslagna förändringar i bevilln.stadgans 58, 59 och 86 §§.
Ropades starka nej, blandade med ja.
II. Ex. hemställde vidare, om R. o. Ad. ansåge Utsk:s förslag
uti förevar, punkt böra afsläs, med oförändradt bibehållande
af ifrågavar. §§ i nu gällande bevilln.stadga.
Ropades starka ja, blandade med många nej, hvarefter II. Ex.
förklarade, att ja härvid öfverröstat nej.
Frih. C ederström begärde voternig.
Upplästes till justering och godkändes följande voler.propos.:
Den som bifaller de af Bevilln.Utsk. i dess betänk. N:o 11
föreslagna förändringar i bevilln.stadgans 58, 59 och 86 §§,
voterar
ja?
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, anser R. o. Ad. Utsk:s förslag i denna del höra
afslås, med oförändradt bibehållande af förenämnde §§ i nu gällande
bevilln.stadga.
Efter voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit, sorn
följer:
Ja — 31.
Nej — 41.
43:dje punkten, arg:de Riksdagsm. Nils Pettersons motion,
om upphö/vande af föreskriften, som ålägger husbonde att till
taxeringscomité aflemna uppgifter å innehafvande fastigheter
och deras värden.
Utsk:s i denna punkt afgifne yttrande blef af R. o. Ad.
bifallet.
44:de punkten, ang:de Hr von Heijnes, Georg, motion i fråga
om tillämpningen af grunderne för fastighetsvärderingen,
samt de af Utsk. i anledn. deraf föreslagna ändringar uti bevilln.
stadgans 68, 72, 76 och 108 §§.
Frih. Palmstjerna: I 68 § har Utsk. föreslagit en förändring,
hvarigenom Utsk. borttager den förut varande anvisningen
för taxeringsmännen, att hemta vägledning för fastighetstaxering
af de i orten gångbara prisen. Jag tror för min del, att de i orten
gångbara pris och egendomsvärden verkligen böra vara vägledning
för taxeringsmännen, och att således detta stadgande icke
5 P. 3
18
Deji 2 December.
bör borttagas eller utbytas emot ett annat, som säger ingenting,
eller om det säger någonting, så ålägger det taxeringsmännen ett
bestyr, som de icke kunna utföra, nemi. undersökning om egendomens
beskaffenhet, förmåner och onera. Jag tillstyrker således,
att den förändring i 68 §, som af Utsk. är föreslagen, icke må
antagas, utan alt den gamla § måtte få förblifva gällande, och
anhåller att sedermera få ordet i anledn. af den nästföljande §.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag har visserligen icke
någon moralisk förbindelse att försvara Utsk:s åtgörande i detta
afseende såsom Utsk:s ledamot, emedan jag icke varit närvar, vid
handläggning af hvarken denna eller den följande §; men jag kan
icke för min del neka, att icke bela denna del af Utsk:s betänk.,
som innehåller svar på Hr von Heijnes motion om förändringar
uti 68, 72, 76 och 108 §§, verkligen står i fullkomlig öfverensstämmelse
med min öfvertygelse om hvad som är billigt och rätt.
Den 122 § ålägger taxeringsledamot vid dyr ed att tillämpa föreskrifterne
i bevilln.stadgan. Om det nu stadgas, att egendomar
skola taxeras, med afseende på gångbara pris vid försäljning i orten,
så skulle deraf hända, att egendomarne komma upp lill det
verkliga värde, till hvilket de möjligen skulle kunna säljas. Det
har deremot visat sig af erfarenheten, såsom vi alla veta, att egendomar
i den ena orten äro taxerade i ett helt annat förhållande
än egendomar i en annan ort. Dä man nu förut, så i det ena
länet som i det andra, vid hemmanens taxeringar icke gerna
har velat öfverskrida den minimitariff, som för hvarje län är upprättad,
så har man klandrat detta, emedan det slått i fullkomlig
strid emot föreskrifterna i den nu förändrade §. Jag tror för
min del, all om man är ense om en sak, sorn manvill åstadkomma,
utan alt den ena betungas mera än den andra, så bör man
icke bibehålla ordställningar, hvilka ålägga en förbindelse alt handla
på annat sätt, än sorn häfd och bruk har gillat. Jag anhåller
om bifall till denna och Ulsk:s betänk;s öfriga §§ i detta afseende.
Gr. Cronhjelm: Om det icke i den gamla författningen i
detta afseende finnes några andra olägenheter, än att praxis står
i strid emot stadgandet, sä skulle jag kanske dragit i betänkande att
föreslå någon förändring i den gamla författningen: men så är det, ty
värr, icke. Såväl Ilr von Heijnes motion som åtskilliga andra, af
hvilka jag baft tillfälle taga kännedom, antyda, att en egendom,
som i sednare lid gått i köp, har erhållit ett förhöjdt taxeringsvärde
i öfverensstämmelse med försäljningspriset, oaktadt andra
lika goda egendomar, sorn icke gatt i handel pä långliga tider,
fått bibehålla sitt taxeringsvärde. Det är naturligt, att då R. St.
fastställt en minimitariff, och tillåtit beskattningen alt sänkas så
lågt, blott den icke understiger tninimitariffen, så har det inträffat
i alla länen, att jordegendomarne verkligen uppföras lill ett
lägre taxeringsvärde, än som motsvarar deras egentliga värde. Om
nu denna § skulle fä qvarstå orubbad, så lemnade den rättighet
att höja taxeringsvärdet för en egendom sedan den gått i handel,
och pä detta sätt skulle innehafvare!! af en sådan få betala en
Den 2 December.
19
högre afgift, än innehafvarne af andra lika goda egendomar, sorn
icke gall i handel man och man emellan. På sådan grund kan
jag för min del icke annat än på det högsta tillstyrka bifall till
Ulsk:s förslag. Man har invändt deremot, att detta förslag inför
ett nytt uttryck, då nemi. § innehåller, att det åligger comileen, ”att
utröna egendomarnes beskaffenhet, till utrymme, jordmån, åbyggnad,
belägenhet, afsättningstillfälle, förmåner och onera, för att,
på grund af en sålunda verkställd undersökning om förhållandet,
kunna åstadkomma en rättvis taxering”' etc. Detta uttryck är visst
icke nytt, och om man vill göra afseende på ordens mängd, så
har den nya redactionen den förmånen, alt den borttagit två oriktiga
ord, ehuru den bibehållit alla de öfrige; ty uttrycket i den
nu gällande författningen lyder sålunda: ”Af de handlingar och
upplysningar, comileen samlat, och den locala kännedom comite'-  en bör äga, åligger den att utröna egendomarnes beskaffenhet, till
utrymme, jordmån, åbyggnad, belägenhet, afsattningstillfälfe, förmåner
och onera.” Således finnes hela det citerade uttrycket äfven
i den gamla redactionen; men deremot har man uti den nya
borttagit uttrycket ”gångpara pris,” emedan frågan icke tyckes
vara om att taxera upp egendomarne till det aldra högsta och
derigenom skaffa Kronan den största möjliga inkomst, ulan endast
derom, att hvarje egendoms innehafvare skall taxeras lika med
andra, i förhållande till sin egendom. Derföre kan man med skäl
säga, att alla jordvärden icke äro absoluta värden, utan alt de
äro relativa, och måste så förblifva, om någon rättvisa i taxeringen
skall kunna äga rum. Jag tillstyrker bifall till Utsk:s betänk.
Frih. Cederström: Jag instämmer med Frih Palmstjerna
i dess tillstyrkan af afslag pä Utsk:s förslag i denna punkt. Den
ledning, som i comiteerna bör tagas af det sista köpet eller de
gångbara prisen, är verkligen icke annat än en ledning, och den
är bättre än hvad Ulsk. nu velat sätta i stället.
Frih. Palmstjerna: Mitt yttrande åsyftade icke, att uttrycket:
”utrymme, jordmån, åbyggnad, belägenhet, afsättningslillfälle,
förmåner och onera,” skulle vara ett nytt uttryck, utan att den
undersökning, som nu blifvit laxeringscomite'en ålagd, vore ett
nytt stadgande, som skulle sätta myror i hufvudet på taxeringsmännen,
kanske lika mycket som det förra stadgandet, om icke
mera, då det nemi. förut var föreskrifvet, att försäljningsvärdet
eller egendomsvärdet skulle tjena till vägledning. Med della uttryck,
att det borde tjena till vägledning, måste förstås, alt derpå
skall göras det afseende som det förljenar, och att, när flera egendomar
säljas uti en ort, deras försäljningspris böra tagas i betraktande
och jemföras med hvarandra, samt deras taxeringsvärde
bestämmas i förhållande till försäljningsprisen; men alldeles
icke så, att försäljningsvärdet skulle antagas till taxeringsvärde.
Detta stadgande har icke eller, örn icke undantagsvis, blifvit annorlunda
tiliämpadt.
Hr Printzenskjöld: Då jag städse ansett och alltid kom
-
20
Den 2 December.
mer att anse den största möjliga tydlighet i en lag böra finnas,
och det således bör vara ett bemödande för den som skall göra
denna lag, att så redigera den, alt de deruti möjligen befintlige
otydligheter försvinna, så har jag på denna grund delat det beslut,
hvaruti Bevilln.Utsk. uti förevar, fall stannat. Det är nemi.
tydligt och klart vid genomläsning af detta morn., der orden ”gångbara
pris” förekomma, att man icke bestämt, huruvida dessa ord
hafva afseende på egendomarnes producter eller på egendomarne
sjelfve. Denna otydlighet har också föranledt till en olika tilllämpning
af §. För att undanrödja dessa af Hr von Heijne anmärkte
olägenheter, har Bevilln.Utsk. ansett det vara nödigt att
borttaga de ifrågavar. orden, och detta så mycket hellre, som i
1835 års bevilln.stadga de vore ställde i sammanhang med egendomsvärdet,
och det sålunda der var bestämdt uttryckt, alt det
gångbara egendomspriset skulle tagas till grund för taxeringen.
Jag tror således icke, att, på sätt Frih. Palmstjerna anmärkt, någon
svårighet vid taxeringen, genom den af Utsk. föreslagna redactionen,
skulle uppkomma. Icke eller tror jag, att någon svårighet
kan äga rum vid den undersökning, som i § omformäles,
enär det står att taxeringsmännen böra utröna alla de omständigheter,
som kunna inverka på egendomarnas taxeringsvärde. Jag
tillstyrker således att redactionen, sådan som Utsk. föreslagit den,
måtte bifallas; börande jag dock tillkännagifva, alt jag grundar
detta mitt tillstyrkande på förutsättning, alt Utskrs förslag i den
föregtde 50 § om ett ordsjitbyte emot ett annat må ogillas, emedan
man der har den rätta och verkliga grunden för egendomars
uppskattning.
Frih. Ridderstolpe: Då jag utgår från den grundsatsen,
att det ingalunda vore nyttigt om alla egendomar uppskattades
till deras egentliga värde, utan att uppskattningen bör ske på
grund af hemmanens och lägenheternas förhållanden sins emellan,
så kan jag icke gilla den ändring i 68 och 76 §§, som nu
har blifvit föreslagen. Om alla egendomar skulle uppskattas efter
deras egentliga värden, så skulle det medföra flerahanda ledsamheter.
För det första skulle de cassör, som låna på egendomsvärden,
kunna blifva högligen bedragna. Genom de taxeringsvärden,
som på detta sätt inom flere districter blifvit fastställde,
bar redan en allmän cassa blifvit lidande på halfva taxeringsvärdet.
Hvad skulle det icke blifva för en oreda, om man nu skulle
inleda taxeringsmännen i den pligten att upptaxera hvarje egendom
till sitt verkliga värde. Vi hafva länge suckat under en föreskrift
i bevilln.stadgan, som har sagt, att köpeskillingen skall
läggas till grund vid egendomars taxering. Det har varit två
hemman inom samma by, hvardera af lika öretal, hvaraf det ena
hemmanet har blifvit såldt till högt pris. För det hemmanet hafva
taxeringsmännen, bundne af bevilln.författningens stadgande, nu
nödgats bestämma taxeringsvärdet efter köpeskillingen, under det
att det andra bredvid liggande hemmanet, som icke gått i handel,
har förblifvit vid sin gamla taxering. Detta är orättvist; men
Den 2 December.
21
dertill skulle man komma, om uti de tvenne citerade §§ de ordalag
användas, som äro föreslagna. Uti 68 § står det: ”För att,
på grund af en sålunda verkställd undersökning af förhållandet,
kunna tillvägabringa en rättvis taxering.” Det är icke förhållandet
af sjelfva egendomen i och för sig, utan det är egendomens
förhållande till andra egendomar, som bör l'gga till grund för
taxeringsvärdet. Uti 76 § är det åter anfördi om sågverk, samt
valk-, stamp-, olje- och andra än mjölqvarnar, att de skola till ”deras
rättmätiga värden upptagas.” Delta vore i min tanka ganska
orättvist. De böra upptagas till det värde de äga uti förhållande
till andra dylika inrättningar. Då få vi en taxering, som
är jemn och billig, och taxeringsvärden, som icke illusoriskt kunna
bedraga Kronan. Jag kan således, hvad dessa begge §§ angår,
icke annat än tillstyrka afslag å den föreslagna förändringen.
Gr. Cronhjelm: Jag nödgas beklaga, att den siste värde
talaren så förstått Utsk:s betänk., eller med andra ord sagt, att
Utsk. uttryckt sig så obegripligt, enär jag kan försäkra den värde
talaren, att Utsk:s mening ingalunda varit någon annan än den
som han framställt, nemi. att egendomarne icke hädanefter skulle
få, såsom hittills stundom händt, taxeras lill deras gångbara pris,
utan till deras relativa värden. Den nuvarande § räknar upp allt
livad som skall undersökas, men tillägger derefter orden: ”i orten
gångbara pris”. Della uttryck: ”i orten gångbara pris” har verkat
derhän, att Kronan ansett sig böra höja värdet. Nu har Hr
von Heijne-väckt sin motion, och Utsk. afgifvit detta tillstyrkande,
på sätt Hr Printzenskjöld upplyst, just på del att icke något annat
värde må kunna sältas på en egendom än ett relativt, d. v. s.
ett värde som står i förhållande till värdet på alla andra egendomar,
som med den ifyågavar. äro lika goda. En värd talare har
nämnt, alt denna § förutsätter, att taxeringscomitéen skulle göra
någor, ny undersökning. Jag torde få uppläsa §, sä att R. o. Ad.
må finna att någon ny undersökning alldeles icke är i fråga. Paragrafen
lyder sålunda: ”Af de handlingar och upplysningar, commiteen
samlat, och den locala kännedom, connteen bör äga, åligger
den att utröna egendomarnes beskaffenhet till utrymme, jordmån,
åbyggnad, afsättningstillfälle, förmåner och onera”. Allt detta
stod i den förra §. Det åligger comitéen att (aga kännedom af
allt, för att, på grund af en sålunda verkställd undersökning, tillvägabringa
värderingen. Då det nu står: ”För att pä grund afen
sålunda verkställd undersökning kunna tillvägabringa en taxering”,
så kan ingen, som läser detta, undgå att inse, att ordet ”sålunda”
refererar sig till de afseenden, som undersökningen om egendomens
värde bör omfatta. Sålunda synes häraf tydligen, att Utsk.
endast velat bestämma en rättvis grund för egendomarnes värdering,
och förhindra att det ofoget hädanefter kunde göra sig gällande,
som, med stöd af nuvarande redaction, på några ställen ägt
rum, nemi. att egendomar, som gått i handel, hafva blifvit högre
taxerade än andra, som icke på 50 år varit försålde, men som
äro lika goda med de förra.
22
Den 2 December.
Frih. Ridderstolpe: Jag tror mig blott behöfva uppläsa1
§, för att öfvertyga Gr. Cronhjelm, alt ordet relativa icke der finnes,
eller att der icke är någon tendens dertill, att egendomarnes värde
skulle bestämmas relativt till andra egendomar. Der står ju
tydligt: ”Af de handlingar och upplysningar, comiteen samlat och
den locala kännedom, comiteen hör äga, åligger den att utröna egendomarnes
beskaffenhet, lill utrymme, jordmån, åbyggnad, belägenhet,
afsätlningsställe, förmåner och onera, för att, på grund af en sålunda
verkställd undersökning om förhållandet, kunna tillvägabringa en
rättvis taxering, hvarvid äfven bör afses, huruvida den ifrågavar.
egendomen genom eldsvåda, vattenflöde eller andra olyckshändelser
blifvit försämrad.” Står der något ord, som kan föranleda taxe1'ingscomite'en
att betrakta en egendoms värde relativt till andra
egendomars värden? Får jag lof att fråga, om man häraf någonsin
kan annat än finna sig pligtig att uppskatta en egendom till
dess verkliga (effectiva) värde, och icke tro sig äga rätt att snegla
på en annan egendom och jemföra honom med den som skall
värderas. Det är just för att undvika ett sådant misstag hos taxeringsmännen,
som jag ifrar mot Ulsk:s förslag i denna fråga. Föröfrigt
får jag förklara min tillfredsställelse öfver att finna, att Gr.
Cronhjelm i botten är af samma tanka som jag.
Hr von Hartmansdorff: Jag lager för afgjordt, alt en
hvar önskar, det billighet må vid taxeringen iakttagas. Derom kan
man inom del H. Ståndet icke vara oense. Men frågan är om
sättet att komma derhän. Vinnes detta säkrare, om de, ordalag
bibehållas, hvilka för närvar, stå i bevilln.förordn., eller genom
Utsk:s förslag? För min del anser jag den gällande författningen
vara all föredraga. I 68 § har man anmärkt orden ”gångbara
pris”; men dervid hör man komma ihåg hvad Frih. Palmstjerna
redan yttrat, att de skola, tjena lill en vägledning. En hvar som
deltagit i en taxeringsförrättning vet också att det så tillgår. Om
icke de gångbara prisen skulle tjena till vägledning vid taxeringen,
hvad hindrade dä taxeringscomiteerne i ett helt län att gå
så godtyckligt tillväga, att de icke ens hunne till det för länet stadgade
minimibelopp. Sådant skulle blifva en anledn. att begära
nedsättning derunder och tvista derom. Att det gamla stadgandet
icke är äfventyrligt att tillämpa, när man jemför ordalagen i
68 och 72 §§, vet en hvar. Det står nemi. så här: ”och åligger
det taxeriugseomiteerne med omsorg tillse, att alltid värdet må föras
lill dess rätta belop, så att alla medborgare i samhället, i förhållande
till deras egendom, lika beskattas och den ena icke mer
än den andra undanhålles.” Nu kunde man säga, att häraf följer,
det hvarje egendom skall uppdrifvas till det högsta möjliga belopp,
efter jemförelse med egendomar, sorn blifvit försålda. Men sedan
kommer ett tillägg i denna § af följande innehåll: ”ägande comite'erne,
att, så länge denna stadga, enligt R. St:s beslut och Reg.F.,
länder till efterrättelse, årligen, medelst höjning eller sänkning,
till jemförelse med rätta egendomsvärdet, jemka detsamma till närmaste
möjliga inbördes likhet; dock alltid med noga iakttagande
Den J Dac ernber.
23
deraf, att den för hvarje län i tabellen fastställde minimisumman
icke understiges.” När man rätteligen tillämpar detta stadgande,
så tillser man, att ingen egendom blir olika taxerad emot en annan,
hvars afkomst är lika. Derigenom föranledes ofta nedsättning,
till och med emot ägarens vil ja. Sådan har min erfarenhet
varit, både såsom tjenstförrättande Landshöfding och såsom President
i Kammarrätten. Personer, som funnit sin räkning vid att
få sina egendomar högt laxerade, hafva fått afslag derpå, emedan
jemnhet i beskattning egendomarne emellan bör iakttagas. Det är
således i min tanka ingen fara att låta det gamla stadgandet qvarstå
, meu deremot skadligt att borttaga det. Jag anhåller således
om afslag på ifrågavar. förändring.
Hr Printzenskjöld: Jag skulle för min del tro, att de
anmärknrr, som Frih. Ridderstolpe framställt emot ifrågavarande §,
sådan den blifvit af Ulsk. föreslagen, förfalla, om Frih. täcktes
genomläsa den 72 §. (58, 70 och 71 §§ innehålla alla de grunder,
hvarefter egendomar, verk och lägenheter skola värderas. Sedan
dessa föreskrifter blifvit meddelade, så följer den af mig nu citerade
72 §, deruti det verkligen står, att det värde som egendomarne
åsättes skall vara relativt lill andre egendomars värden, så
att den ena egendomen icke mer än den andra betungas. Jag föreställer
mig derföre, att i den nu under discussion varande § intet
sådant förtydligande, som Frih. önskat, är af behofvet påkalladt.
Anse R. o. Ad. den förra redactionen vara lämpligare, än den af
JJtsk. föreslagne, så är jag visserligen icke nog egenkär för att vilja
fullfölja yrkandet af bifall till Utskrs förslag; men jag skulle likväl
tro, att det ändamål som sökes, vinnes bättre genom bifall
till Utsk:s förslag, än genom bibehållande af den gamla ■§, enär,
på sätt Hr von Heijne upplyst, det misstag verkligen blifvit begånget,
alt egendomarne, utan någon närmare undersökning
om förhållandet, blifvit taxerade till det pris, hvartill de sednast
blifvit försålde, en orättvisa, som nu är så mycket nödvändigare
att observera, som del understundom händer, alt man af okunnighet
betalar mer för en egendom, än den verkligen är värd, hvilket
ingalunda bör utgöra någon anledn. att till Kronans fördel öfverdrifvet
beskatta en sådan köpare. Jag anser de skäl, som blifvit
anförde emot detta förslag, icke verka till afslag på detsamma.
Hr von Schantz, Carl Jacobr Det har velat synas mig
som man likasåväl efter den gamla författningen sorn efter den
nya kan komma derhän att uppdrifva egendomarnes värde till en
öfverdrifven höjd. Om man frångår den gamla författningen, sä
ligger likväl i den nya redactionen, enligt min tanka, eli tillfälle alt
uppdrifva egendomarnes värde, snart sagdi utan alt taxeringscomi.
teen äger rättighet att vika derifiån, en sak, som skulle alldeles
rubba den taxeringslängd, som nu ligger till grund för taxeringen.
Den nya redactionen tror jag likväl leder närmast lill den grunden,
som är hvarje taxeringsledamot ålagd, nemi. att söka utröna
beskaffenheten och förhållandet emellan egendomarna, hvilket ännu
mera belyses genom den 72 §, som äfven af de värde talarne har
24
Den 2 December.
blifvit åberopad. Dessa skäl anser jag så talande för min öfvertygelse,
att jag icke tvekar att tillstyrka bifall till Ulsk:s förslag i
denna §.
Gr. Cronhjelm: En värd talare har i 72 § citerat några
uttryck, för alt deraf leda sig lill ett ogillande af den nya redaclionen.
De citerade uttrycken i den 72 § innehålla: ”Och åligger
det taxeringscomileerne med omsorg tillse, att alltid värdet
må föras till dess rälta belopp, så att alla medborgare i samhället,
i förhållande till deras egendom, lika beskattas, och den ena
icke mer än den andra undanhålles”. Jag kan icke undgå alt finna
besynnerligt, att man velat citera den 72 §, för att motivera
ett förkastande af Utsk:s redaction af den 68 §. Utsk:s redaction
har just tillkommit, för att sätta den ifrågavar. § i harmoni med
den 72 §. När den ena § innehöll, att man skulle tillse att alla
egendomar blefvo relativt lika beskattade, men den andra deremot,
att de egendomar som gått i handel skulle uppskattas efter deras
gångbara pris, så var det väl någon strid dessa §§ emellan. Just för
att upphäfva motsatsen emellan desse §§, är det som Utsk. borttagit
dessa orden ”gångbara pris”, helst då Utsk. afsett att, på sätt
Ur von Schantz nämnt, man har tagit dessa ord till förevändning
för alt orimligt högt uppdrifva egendomens värde och derigenom
tillskynda den enskilde en orättvis beskattning. På sådan grund
kan jag för min del icke finna annat, än att den nya redactionen
är bättre än den gamla, och att den förra bör antagas.
Man har sagt, att om orden ”gångbara pris” uteslötos, så skulle
deraf kunna uppstå den följden, alt egendomarnes taxeringssnmma
inom ett län kan blifva nedsatt under minimivärdet, eller
under minimitariffen. Sådant kan jag icke anse någonsin kunna
blifva möjligt; ty då jag läser minimitariffen, så finner jag, att
det icke beror på taxeringscomiteernas skön att höja eller sänka
summan af hemmanens taxeringsvärde för hvarje län, utan att
denna summa måste minst uppgå till det belopp, som finnes uti
minimitariffen utsatt. Tariffens rubrik lyder nemi. sålunda: ”Tariff
öfver värdet å hemman, som innehafvas med äganderätt, samt
de i 2 art. 20 § af bevilln.stadgan omförmälde hemman, hvilket
värde hvarje år, intill nästa riksdag, icke får för något län uppskattas
lägre, än här utsättes.” Häraf synes det ju tydligt, att
ifrågavar. värde icke får komma till en lägre punkt, än minimi
tariffen
medgifver. När man då funnit, att de ofvannämnde orden
åstadkommit chikaner och oreda vid §:s tillämpning, så anser jag
alt Utsk. har ganska rättvist förfarit, dä Utsk. föreslagit denna re
dactionsförändring,
och yrkar således bifall lill betänk, i denna punkt.
Frih. Ridderstolpe: Jag har alt tacka Hr Printzenskjöld för
det bemödande han gjort sig att visa att jag hade orätt, helst han
derigenom har bevisat mig, att jag ytterligare bör önska afslag på
den nu föreslagna förändringen. Visserligen är delta förslag ett
menskligt, men att det till den grad skall vara menskligt, alt det
syndar i en §, för att godtgöra det i en annan, det finner jag icke
vara
Den 2 December.
25
vara behöfligt. Jag fortfar således att önska afslag på betänkandet.
Hr Oxehufvud, Olof Philip: Sedan jag begärt ordet,
är jag egentligen förekommen af Hr von Schantz och Gr. Cronhjelm,
och jag instämmer helt och hållet uti hvad de yttrat. Här
har blifvit anmärkt, att genom borttagande af orden ”gångbara pris”
man har gjort det omöjligt för taxeringsmännen att komma till det
relativa värde på hvarje egendom, som förut ägt rum. Jag tror
deremot alldeles motsatsen. De flere gånger jag varit ledamot och
ordf. i taxeringscomiteer, vet jag att det har handt, att flere ledamöter
hafva fäst sig vid orden ”gångbara pris”. Deraf har följt,
alt heraman, som kort före comiteernas sammanträde gått i handel
och blifvit lill högt pris försålde, hafva blifvit uppskattade till
detta höga pris, då deremot andra hemman, i samma ort belägne
och till godhet fullt jemförlige med de nyssnämnde, men hvilka
icke gått i handel, hafva blifvit taxerade lill ett vida lägre belopp.
Deruti ligger visserligen en orättvisa. Att begreppet af en relativ
uppskattning är inlagdt i den nya redaclionen synes mig tydligt,
ty der står orden ”kunna tillvägabringa en rättvis taxering.” Jag
kan icke föreställa mig, alt en taxering skulle kunna vara rättvis,
så framt den icke är relativ, och således ligger uti ordet ”rättvis”
just det, som man har anmärkt skulle uti § felas.
Den 72 §:s sista morn., som blifvit åberopadt, tror jag icke
egentligen har så nära sammanhang med den 68 §, sorn här blifvit
antydt. Den 68 § är numera för taxeringscomitéen; förut var
den för beredn.comiteen. Den afser det första stadium af taxeringen.
Den jemkning, som i sista mom. af 72 § är åsyftad, kan
icke gerna tillkomma taxeringscomiteerna eller de mindre districler,
der de äga rum, utan dem tillhör egentligen pröfningscomitéerna.
Just i anseende till den olika tydning, som den förra författningen
åstadkom, tillföljd af det der begagnade uttrycket ”gångbara
pris”, hvilket deremot i den nu föreslagna redactionen har
blifvit uteslutet, anser jag §, sådan den nu är föreslagen, vara tydligare,
än den förut har varit, och jag tillstyrker derföre bifall
till Bevilln.Utsk:s förslag i denna punkt.
Hr Rosenblad, Bernhard: Då det förmodligen är me*
ningen, alt bevillningen skall utgå rättvist, så är väl ingenting
nödvändigare än att utesluta termen ”gångbara pris”, så att egendomarne
blifva taxerade efter sitt verkliga värde. Dermed menar
jag icke det högt uppdrifna värde, som en egendom genom någon
tillfällighet har fått, utan det verkliga värde, sorn egendomen har
till andra egendomar i granskapet. Det är allmänt kändt huru
olika stadgandet om minimkariffen, hvilket infördes till säkerhet
för Kronan och till säkerhet för medskattdragande, har blifvit förstådt
och lilllämpadt i olika län; ty på samma sätt som ett värdt
,.Utsk. vid denna riksdag har tagit miste om maximum och minimum,
så hafva äfven åtskilliga taxeringscomiteer gjort samma
misstag och trott att minimum skulle vara maximum. R. o. Ad.
5 H. 4
20
Den 2 December.
torde påminna sig, huru vid 1829 års riksdag R. St. erhöllo en
K. propos., som föranledde en eftergift af gilltige och grundade
anmärkn:r, som voro väckte i Kammarrätten emot ett olagligt förfarande
att alldeles öfverdrifvet nedsätta taxeringsvärdet. Huru
långt detta liar gått, kan man se, om man jemför förhållandet i
olika orter. Då finner man, att i vissa orter bevillningsvärdet på
ståndspersoners egendomar uppgår till § af det verkliga värdet,
hvaremot i andra orter de gångbara försäljningsprisen uppgå ända
till 6 å 7 gånger taxeringsvärdet. I Östergöthland och Småland
är detta väl icke helt och hållet fallet; men förhållandet är likväl
helt annat der, än här uppe. Om vi taga tabellen och jemföra
summorne för de särskilda länen, så finnér man, att taxeringssumman
för Kronobergs län är nära 4000 r:dr mindre än för
Upsala län och mindre än Södermanlands län, som icke har hälften
af dess folkmängd. Jag tror, att denna så helt och hållet
missförstådda tariff bör alldeles försvinna, emedan den har gagnat
till intet.
Gr. Sparre Erik: Mig synes, att de misstag taxeringsmännen
någon gång torde hafva begått, i det de alltför mycket fästat sig
vid orden gångbara pris i 68 § bevilln.förordn, icke bör gifva anledn.
till att ur den ifrågavar. § utesluta hela denna mening, emedan
densamma i min tanka icke bör föranleda en sådan misstydning.
Jag anhåller derföre vördsamt att få uppläsa nr 68 § den
mening, som blifvit utesluten: ”och må i afseende på den nytta och
rättelse, som vid vissa tillfällen derigenom kunde hemtas, de i orten
gångbara pris, då taxeringsmännen finna det lämpligt, till
vinnande af en rättvis taxering, tjena dem till en vägledning och
jemförelse vid värdets bestämmande.” Jag skulle tro, att man vid
en uppmärksam genomläsning häraf icke kan föranledas till det
misstag, att taga saluvärdet till en ovillkorlig norm för taxeringen,
utan alt denna mening innehåller en ganska riktig antydning, alt
försäljningsvärdet endast bör tjena till en vägledning och jemförelse.
Jag skulle derjemte tro, med den ringa erfarenhet jag har
om taxering af egendomar, alt en sådan taxering är ganska svår
att verkställa på en enda egendom, och tror alt sådana taxeringar
ganska ofta bevisa ett stort missbedömmande af det rätta värdet.
Annu snarare måste sådant inträffa, då en taxeringscomité skall
på en gång bedömma en mängd egendomars värde. På dessa skäl
anser jag för min del, att orden ”gångbara pris” kunna blifva
taxeringsmännen en ganska nyttig vägledning vid bedömmande af
egendomarnes ratta taxeringsvärden.
Gr. Po sse, Erik Arvidsson: Efter den erfarenhet jag vunnit,
tror jag knappast, att någon af de föreslagna förändringarne
är så angelägen som denna. Uttrycket ”gångbara pris” leder lill
missförstånd och förvillelser. Jag tror mig kunna gifva många
bevis derpå, huru ett hemman vid den ena taxeringen blifvit mycket
högt uppskattadt, i likhet med köpeskillingen, men vid en påföljande
taxering åter nedsatt till dess förra lägre taxeringsvärde.
Den 2 December.
27
Det kan t. ex. hända, att den ena hälften af samma hemman blifvit
försåldt till ett högt pris oell till följd deraf erhållit ett högre
taxeringsvärde än den andra hälften. I sådant fall borde, om
gångbara priset skall tagas lill rättesnöre, den hälften, som ej gatt i
köp, höjas lill lika taxeringsvärde; i annat fall blifva 2:ue likahemman
olika taxerade. Nu frågas om della är rättvist och billigt?
Ehuru jag på det hela gillar förslaget, får jag dock anmärka,
att deruti finnas några ord, hvilka tyckas vara öfverflödige,
emedan de möjligen skulle kunna leda till missförstånd. Jag vilt
likväl icke påstå, att detta nu bör blifva föremål för någon sär-j
skild öfverläggning. Uti betänk, står; ”för att på grund af en
sålunda verkställd undersökning om förhållandet etc.” Jag tror
det vara alldeles nog, om här stod: ”för att på grund af dessa förhållanden
tillvägabringa en rättvis taxering”; ty eljest skulle möjligen
en eller annan kunna fatta det så, att någon särskild undersökning
skulle komma i fråga, och derföre tror jag dessa orden
äro öfverflödiga. Det skall likväl vara mig likgilliigt, om de
öfverflödiga orden borttagas eller icke. Jag tillstyrker bifall till
Utsk:s förslag.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Till en del är jag förekommen
af Gr. Sparre, som i min tanka har ganska riktigt häntydt på
den rätta meningen af det nu gällande stadgandet i bevilln.förordn.
Jag medgifver, att den förändring, som nu är föremål för
R. o. Ad:s öfverläggning, måhända är den vigtigaste som blifvit
föreslagen i hela bevilln.författn., och att det fordras en ganska
noggrann pröfning af de grunder, som läggas för taxeringscomitéernas
åtgärder i detta fall. Jag finner äfven, att Utsk. haft för
afsigt att reglera detta förhållande till ett önskligt mål, då det yttrat,
att, till förekommande af en så beskaffad oriktig tillämpning
af grunderne för fastighetsvärderingen, Utsk. ansett sig böra
föreslå de förändringar i G8, 72, 7ö och 108 §§, som Utsk:s nu
framlagde förslag närmare utvisar. Men vid jemförelse af <>S och
72 §§ förefaller det mig temligen tydligt, som bevilln.Utsk. skulle
hafva för afsigt att nedbringa allt fastighetsvärde i Sverige till minimitariffen’;
ty utan ett sådant antagande af Utsk:s mening kan
jag sannerligen icke förklara mig den rälta tydningen af 72 §, dä
der står: ”vid den uppskattning af fastigheter, som, efter nu stadgade
grunder fasställes, åligger det taxeringscomitéerne att, med
hänsigt till det förhållande för hvarje län, som särskildt bifogade
tabell utmärker, lika noggrant som allvarligt, utreda de orsaker,
hvilka åstadkommit nedsättning i fastighetsvärdet.” Det förutsattes
således ett allmänt nedsättande af fastighetsvärdet, för att komma
till minimitariffen. Jag skall icke klandra denna åtgärd, om
nemi. den står tillsammans med den beräkning af bevilln.summan,
som jag förmodar att Utsk. har uppgjort. Men för att rättvist
tillämpa denna grund och komma till det relativa värde på egendomarna,
som en värd ledamot af bevilln.Utsk. har förklarat vara
Utsk:s önskan, så måste naturligtvis ett normalvärde finnas. Detta
normalvärde, grundadt på minimitariffen för hvarje län, kan i
28
Den .2 December.
min tanke ej blifva annat än det sopa uppkommer när man dividerar
minimitariffens summa för länet med hemmansnummern.
I sådant fall skulle t. ex. i Stockholms län, der minimilariffen utgör
ungefärligen 16,000,000 r:dr och hemmanens antal är närmast
4000, medelvärdet för hvarje hemman blifva omkring 4000
r:dr. Hvilket hemman inom länet är det då, som har detta värde
? Jag ser icke ens möjligheten af att finna ett hemman, som
rättast har detta jemförliga normalvärde och efter hvilket sedermera
de öfriga relativa värden skola beräknas. Deraf uppstå de
största svårigheter och nära nog omöjligheter att komma lill någon
verkligt rättvis taxering. Jag anser det derföre icke rådligt att
godkänna hela den häntydning för laxeringscomitéens bedömmande
af hemmanens värde, hvarå den 72 § numera kommer att häntyda.
Hr Oxehufvud: Jag instämmer fullkomligt i den af Gr.
Sparre yttrade åsigt, att ordalydelsen i den förra bevilln.förordn.
har blifvit orätt uttydd, då man har tagit försäljningssumman till
norm för taxeringen; men då det visat sig, på sätt flere talare
upplyst, att på åtskillige orter flere af taxeringsmännen likväl hafva
tydt detta lagstadgande på sådant sätt, så tror jag, att det är
nödvändigt att detsamma undergår en förändring, som gör det
tydligare. Det är icke sagdt, att taxeringscomileerne äro sammansatte
af personer, som äro vane att lyda en lag af ett sådant
omfång som bevilln.förordn. De hålla sig direct lill de ord, som
för ögonblicket falla i ögonen, och de ledamöter som bättre förstå,
fä stundom långa stunder sysselsätta sig med att söka tillvägabringa
en riktig tillämpning af lagbudet, hvaruti de likväl ofta
nog misslyckas. Såsom jag förut nämnt, så skulle den nu föreslagna
förändringen alldeles utesluta och omintetgöra en så beskaffad
förvillelse i tillämpningen, som hittills ägtrum. Jag medgifver
alltför väl, att det af Gr. Posse föreslagna uteslutandet af
de orden: ”På grund af en sålunda verkställd undersökning om
förhållandet” må kunna utgå, och att man i det stället må sätta:
”på grund deraf;” men detta är visserligen icke någon hufvudsak.
Vidare har blifvit anfördt emot 72 §, att den skulle vara i
behof af en annan lydelse, än den som den hittills har haft, derföre
att det icke skulle vara rätt att hålla sig vid minimilariffen,
som R. St. alltid foga vid bevilln.förordn. Jag tror icke, att man
kan fordra af ett län, att det skall utgöra en större bevillning,
än som är af detsamma påräknadt. Om fastighetsvärdet inom länet
uppgår lill det belopp, hvartill detsamma uti minimitariffen
finnes upptaget, så måste Staten väl få dermed vara belåten.
Denna minimitariff kan dessutom aldrig tillämpas af taxeringscomitéerne;
ty dessa kunna icke veta huru dermed kommer att
till slut utfalla. Det är endast pröfningscomileen, sorn får taga
minimitariffen till rättesnöre; men då går det icke an att, på sätt
Gr. Horn anfört, dividera den i tariffen upptagna summan med
hemmanens antal i länet och sedermera tillämpa den derigenom
erhållna summan, vid bestämmande af hemmanens taxeringsvärde
inom hela länet. Detta skulle vara den största orättvisa man
Den 2 December.
29
kunde tänka sig. Man vet nemi. allt för val, att i Sverige äro
liemmanen af en mycket ojemn beskaffenhet. Månget 1‘8 hemman
i en ort är mycket mera värdt, än ett helt hemma i en annan
ort. Sålunda är åtminstone i min ort fallet det, att månget
£ hemman der har vida större värde, än månget helt hemman
annorstädes o. s. v. Deraf har blifvit en följd, att då man vid
pröfningscomiléerna har funnit, att taxeringssumman för länet har
allt för mycket öfverskridit minimitariffen, så har pröfningscomiteen
nedsatt taxeringsvärdet på hvarje hemman med 3, 4 a 5 proc.
öfver hela länet. Sålunda har den proportion, som taxeringsmännen
bestämdt, blifvit bibehållen, och ingen orättvisa har derigenom
kunnat uppstå; utan, om en nedsättning har skett, så har den
skett efter de grunder, som taxeringsmännen hvar i sitt district
stadgat, genom det värde fle åsatt hvarje hemman. Jag kan derföre
icke frångå min förut yttrade mening, att tillstyrka bifall till
den förändring, som Bevilln.Utsk. nu föreslagit, såsom ledande till
en tydlighet, hvilken förut verkligen icke fans.
Hr Aminoff: Så mycket jag kan minnas, så tror jag, att
Hr von Heijnes motion egentligen hade afseende på egendomar i
städerna. Han citerade åtminstone exempel på förhållandet här i
Stockholm. Här finnas hus, som ägas af flere intressenter, der
en och annan del blifvit till högre pris inköpt, dels af dem som
förut varit intressenter, dels af andra personer. Då har det alltid
händt, att den del af huset, som sålunda gått i handel, har
blifvit taxerad till det värde, hvartill den har blifvit såld. Hr
von Heijne insåg det orättvisa deruti, att en del uti ett hus skulle
beskattas högre än de öfriga delarne i samma hus. Det är å
andra sidan sant, att i Stockholm egendomarne alltid taxeras efter
deras brandförsäkringsvärde, så framt icke huset försäljes, då
taxeringen alltid rättas efter sista köpeskillingen. Detta inträffar
måhända äfven i de öfriga städerna, och på denna grund har
Utsk. trott sig böra taga bort orden ”gångbara pris,” pä det att i
stället det relativa värdet till andra egendomar måtte tagas till
grund vid taxeringen. Hvad åter beträffar landet, så tror jag att
der sällan inträffar, alt egendomar taxeras efter den sista köpeskillingen
; åtminstone kom sådant icke i fråga den tid jag var
landtbrukare, utan den proportion, som var satt emellan hemmanen
inom en socken, blef alltid bibehållen, antingen egendomarne
försåldes till högre eller lägre pris. Det är således egentligen
uti städerna, som taxering efter sista köpeskillingen förekommer,
och jag anser, att Utsk., i hvars beslut jag deltagit, har haft ganska
rätt uti den föreslagna förändringen, hvarigenom Utsk. sökt
alt åtminstone åstadkomma rättvisa vid taxeringen. Då nu derjemte
68 § i Utsk:s förslag är alldeles öfverensstämmande med
den 72 §, så anser jag att R. o. Ad. bör bifalla densamma.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Flere värde talare bafva redan
antydt den stora olägenhet, som uppkom vid taxeringsvärdets
bestämmande, till följd af orden ”gångbara pris.” Jag instämmer
med dem och får säga, att den erfarenhet, jag har af sådana för
-
30
Den 2 December.
hållanden, är, att egendomsinnehafvare anmält sig hos pröfningscomiteerne
om att få taxeringsvärdena förhöjda på sina egendomar,
för att derigenom kunna erhålla större lånesummor. De
hafva då nästan såsom rättighet påstått detta, när egendomarne
nyligen gått i handel; men då man funnit det föreslagna värdet
allt för högt, så har man endast bestämt ett lägre värde. De
hafva alltid stödt dessa påståenden på den i bevilln.förordn. införda
termen ”gångbara pris.” Jag skulle kunna anföra många exempel
derpå, att hemmansdelar af lika hemmantal och likg beskaffenhet
med andra hemmansdelar uti samma hemman, från hvilket
de blifvit sålda, det oaktadt hafva blifvit olika taxerade. Jag
tror, att Frih. Ridderstolpe och jag äro af samma åsigt, fastän vi
se saken ur olika synpunkter. Frih. Ridderstolpe säger, att i den
citerade § icke något är nämndt om det relativa taxeringsvärdet.
Jag skalle likväl tro, att, då man nämnt en rättvis taxering,
detta måste betyda, att de taxeringar som göras, böra ske
efter samma grunder, och då blifva taxeringarne relativa den. ena
till den andra. Den siste värde talaren har nämnt om det olika
förhållande, som äger rum inom södra och norra delen af Riket
och inom norra och medlersta delen sinsemellan. Jag känner
måhända icke huru förhållandet är derstädes; men jag känner ett
län, och i det länet är taxeringsumman 1,000,000 r:dr högre än
den i minimitariffen bestämda. Jag anser således icke, att taxeringen
der kan vara för låg, och hade detta varit förhållandet, så
skulle vederbörliga anmärkmr från auctoriteterna visserligen icke
uteblifvit. Föröfrigt skulle jag tro, att det icke kan vara R. St:s
mening, att taxeringen skall till högsta möjliga belopp uppdrifvas,
och då minimitabellen fullt uppfylles, så måste ändamålet med
taxeringen redan derigenom vara vunnet.
Jag tror, att genom den term, som här står, nemi. ”rättvis
taxering,” det ändamål vinnes, som varit åsyftadt, nemi. att taxeringen
må blifva relativ. I fall någon taxeringscomité skulle finna
sig föranlåten att för mycket nedsätta taxeringsvärdena inom
districtet, så åligger det pröfningscomiteen att icke underlåta rätta
de fel som äro begångna. Af alla dessa skäl tillstyrker jag
bifall på Utsk:s förslag.
Frih. Raab: Då man tager i betraktande, att öfverläggningen
nu endast gäller den 68 § och att vi hafva 3 eller 4 andra
§§ under samma punkt att discutera, så skulle man visserligen
draga i betänkande att begära ordet, för att uttänja en discussion,
som redan varat länge nog; men jag har begärt ordet, för att
om möjligt förkorta discussionen. Jag vill till mina motståndares
behjertande framställa en liten jemförelse emellan de olägenheter,
som de hafva förespeglat å ena sidan, och de olägenhet-, som kunna
uppkomma, i händelse de lyckas göra sin åsigt gällande i denna fråga.
De olägenheter, som motsidan har förespeglat, gå egentligen derpå ut,
att Staten möjligen skulle kunna komma i mistning af omkring 8 ä
10,000 r:dr, derigenom att taxeringsvärdet icke för något lätt öfversteg
det uti minimitabellen utsatta belopp. Detta vore allt hvad man
kunde förlora. A andra sidan deremot tror jag det vara till corn-'
Den 2 December.
31
pleti evidens bevisadt, att mångfaldiga olägenheter kunna uppkomma
deraf, att folk icke riktigt fattar meningen af den gamla
§, utan deraf missledas till att grunda sin taxering på försäljningspriset.
Jag anhåller således om bifall till den 68 §, sådan den
af Utsk. blifvit föreslagen.
Frih. von Kraemer, Rob. Fredr.: Långt ifrån att kunna
inse vinsten af det redactionsförslag, som här blifvit så mycket
omtvistadt, tycker jag att man snarare tvistar om Påfvens skägg.
Taxeringsmännen äro pligtige att efter ed och samvete värdera
egendomen. De skola taga ledning af bevilln.förordn. efter deras
bästa öfvertygelse, men de äro alldeles icke bundna vid sista köpeskillingen.
Jag anser det således alldeles likgiltigt om dessa
orden stå der eller icke, och derföre yrkar jag bifall å Utsk:s
förslag.
Hr Printzenskjöld: Till rättelse för discussionen vågar
jag i största ödmjukhet anhålla att få vela af Hr Gr. o. Landtm.,
huruvida de i Hr von Heijnes motion omförmälde §§ blifva föremål
på en gång för discussionen, eller om hvar och en särskildt
bör handläggas. Jag liemtar anledn. till denna min förfrågan af
flera talares yttranden, hvilka omfattat samtliga §§.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att Frih. Palmstjerna
vid början af discussionen begärt, alt 68 § ensam måtte blifva
föremål för propos., och att denna begäran ej kunde förvägras,
samt H. Ex. således, oaktadt discussionen sedermera hvälft sig äfven
omkring de öfrige i nu föredragna punkten omnämnde §§,
skulle framställa särskild propos. i fråga om 68 §.
Hr Printzenskjöld: Efter den upplysning, som Hr Gr. o.
Landtm, nu meddelat, vågar jag vördsamt anhålla hos de ledamöter,
som ämna yttra sig i ämnet, att de täcktes endast hålla
sig till 68 J. Då vi komma till de öfriga i Hr von Heijnes motion
omförmälde §§, förbehåller jag mig att äfven i afseende på
dem få göra åtskilliga anmärkmr.
Hr Rosenblad: Jag vill endast återkalla i minnet, att det
är den högst obilliga minimitariffen, som hittills helt och hållet
har missledt förhållandena i landet. När t. ex. Christianstads
och Malmöhus län, hvilka icke betala några liemmansränlor in
natura, endast äro tillsammans upptagna till 30 millioner, så äro
Upsala, Stockholms och Nyköpings län, som tillsammans äga mycket
mindre folkmängd och med dryga hemmansräntor, beräknade
till 39 millioner. Vid ett sådant förhållande betyder det föga,
om man t. ex. i Malmöhus län betalar en million öfver minimitariffen,
såsom en värd talare uppgifvit, och jag hemställer till
Gr. Posse, om de 4 å 5,000 mantal, som finnas i detta län, kunna
anses upptagna till sitt rälta värde med 20,000,000. Detta
gör endast 4 ä 5,000 r:dr per mantal, hvilket icke är hälften,
kanske icke ens i eller ^ af deras verkliga värde. Månne icke
det förhållande är grundadt, som jag hört af personer ifrån Skå
-
32
Den 2 December.
ne, att egendomar, som blifvit försålda icke strövis utan i massa,
hafva blifvit betalta med 5 ä 6 gånger taxeringsvärdet, utan att
de varit på något sätt öfverbetalta. På andra ställen deremot,
t. ex. i Upsala, äro taxeringssumman och köpeskillingarne nära
nog öfverensstämmande. Derigenom har en ganska obillig beskattning
uppkommit emellan dessa delar af Riket. När detta har
kunnat ske under det en föreskrift funnits om gångbara pris, hvad
skulle icke då kunna ske om man borttoge denna föreskrift. I
alla fall finner jag det för min del vara vigtigast, när Utsk. icke
funnit skäl till en mera billig omarbetning af den ifrågavar, minimitariffen,
att vi helt oell hållet borttaga den.
H. Ex. Ur Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. be
hagade
bifalla den af Utsk. föreslagna förändring i 68 §.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter II. Ex. förklarade
att ja öfverröstat nej.
Frih. Raab: Jag vågar vördsammast föreslå, att Hr Gr. o.
Landtm, täcktes samtidigt föredraga 50 och 57 §§, emedan det
förekommer i båda ett ord, emot hvilket reservationer blifvit
afgifna.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om icke R. o. Ad.
tilläte, att 72 § först blefve företagen till pröfning.
Ropades ja och nej, hvarjemte
Hr Printzenskjöld anmälde sig och yttrade:
Frih. Raab har visserligen rätt deruti, att 50 och 57 §§ hafva
gemenskap med hvarandra, och det kunde visserligen vara nyttigt,
att de i ett sammanhang företoges; men jag skulle för min
del tro, att det vore ännu nödigare, att 50 och 72 §§ i ett sam
manhang
företoges, alldenstund den gamla redactionen i 72 § omtalar
rätta värdet, och jag har biträdt den redaction, som finnes
i 72 §, derföre att när den inom Ulsk:s afdelning uppgjordes 50
§ var oförändrad, och jag således grundade detta mitt biträdande
på det då i 50 § befintliga stadgande.
Frih. Raab: Jag vågar då vördsamt hemställa, om man icke
kunde på en gång företaga alla dessa 3 §§ till afgörande.
Då härvid H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o.
Ad. ansåge lämpligt, att 50 § nu blefve föredragen, anmälde sig
åter och yttrade:
Hr Printzenskjöld: Mig synes det vara af vigt, att den
50 §, på sätt Hr Gr. o. Landtm, täcktes föreslå, varder först till
afgörande företagen, emedan ordalydelsen af densamma kommer
att åtminstone bestämma mig för bifall eller afslag å den 68 §.
Uppå härefter af II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, förnyad propos.,'
biföll R. o. Ad., att 50 § af Ulsk:s förslag till bevilln.stadga nu
skulle till pröfning förekomma, och blef densamma till följd deraf
uppläst.
På
Den 2 December.
33
På begäran af Hr Printzenskjöld upplästes jemväl den del af
dess vid Utsk:s betänk, fogade reservation, som angick den nu
föredragna §, hvarefter
Hr Printzenskjöld yttrade:
Den reservation, som nu blifvit uppläst, innehåller de skäl,
som föranledt mig ali icke deltaga i den redactionsförändring, som
Utsk. föreslagit-. Man kan visserligen deremot invända, alt det missförstånd,
sorn, enligt flera talares påstående, på åtskilliga ställen uppkommit
genom ordet rälta värdet, icke blifvit undanröjdt; men efter
min öfvertygelse bör i hvarje författningen allmän grund finnas, som
genomgår densamma. Vi mäste medgifva, att vid fastigheter, såväl
i städerna som på landet, bör sjelfva grunden för alla taxeringscomiteer
vara egendomarnes rätta värde, ehuru tillämpningen
deraf under tidernas längd blifvit inskränkt. Pä de skäl jag
i den nyss upplästa reservationen anfört, yrkar jag således, att
50 § mätte fä qvarstå oförändrad.
Frih. Raa b: Jag uppträder ingalunda för att försvara ordet rättmätiga,
som är insatt i st. f. ordet rälta värdet, ehuru jag visserligen
anser det förra bättre; men med åberopande af hela denna discussion,
hvartill jag tror mig icke behöfva tillägga några vidare
motiver, tager jag mig friheten föreslå, att man i andra mom.
af 50 §, p. 4(5 i Utsk:s betänk, blott tager bort följande mellanmening:
”med iakttagande deraf, alt hemmanen icke uppskattas
ander deras rättmätiga välde.” Jag hoppas att Ståndet inser, att
man genom denna mellanmenings borttagande har vunnit allt
hvad man önskar, utan att på något sätt träda K. M:s och Kronans
rätt för nära.
Frih. Palmstjerna: Jag instämmer helt och hållet med
Frih. Haab, som har bevisat nyttan deraf att ur § borttaga dessa
ord, som ingenting betyda, och blott åstadkomma förvillelse. Det
var på samma grund jag äfven bestridde den föreslagna ändringen
i 08 §, men bär, då fråga är om sjelfva grundsatsen, anser
jag det ännu vigligare och förenar mig derföre i Frih. Ilaabs
framställning.
Gr. Cronhjelm: Jag medgifver med Hr Printzenskjöld, alt
ordet rälta borde stå första gången egendomarne taxerades till
sitt värde; men, på sätt här blifvit upplyst, är förhållandet nu
mera sådant, alt de endast hafva relativa värden. Alla hafva lägre
värden än det verkliga, och sedan en sådan taxering en gång
är skedd, så anser j'«S icke riktigt att orden rälla värden stå
qvar. Utsk. ansåg att uti uttrycket rättmätiga värden vore nedlagd
en slags relativ bemärkelse, och derföre begagnades det; men
jag medgifver, alt den redaction, som Frih. Raab föreslagit och
Frih. Palmstjerna understödt, är ännu bättre, hvarföre jag gerna
förenar mig med dera.
Gr. Horn: Jag vill göra den anmärkn. emot Revi!ln.Ulsk:s
5 H. 5
u
Den 2 December.
förfarande med uppställning af grunderna för bevillningen, att Bevilln.
Utsk. efter min tanka icke undanröjt de svårigheter, som
uppstå vid laxeringscomite'erna, genom bibehållande af denna partiella
föreskrift i nu gällande bevilln.stadga. Då jag antager, att
Bevilln.Utsk. haft för afsigt alt nedbringa fastighetsvärdet till minimitariffen,
sä fruktar jag, alt taxeringscomiteerna skola komma
i den största ovisshet om sättet för deras tillvägagåeude. Det uttryck,
som nu här är begagnadt af Utsk., att neuri, egendomarne
böra uppskattas till deras rättmätiga värde, hänvisar på denna
Utsk:s afsigt. Måhända hade man i st. f. rättmätiga kunnat säga
deras af mål la värde, enär det är synbart, alt egendomarnes
rätta värde alldeles skall förbises och således endast minimivärdet
tagas i betraktande. För min del anser jag deremot, att det rätta
värdet hör vara den rälla normen för beskattningen, och då
minimivärdet endast bestämmer det lägsta möjliga värde, dit egendomarne
endast genom olyckor kunna nedgå, hvilket icke är att
hoppas, så anser jag det oriktigt att bibehålla den häntydning lill
minimitabcllcn som Utsk. gjort. Huru skulle dessutom taxeringscomiteerna,
med afseende på denna (abell, gå tillväga? De hafva
derför ingen grund. Det skulle då vara, som jag tog mig
den friheten alt nämna, ett normalvärde, hvarefter allting skulle
kunna afmälas. Vöre det en enda taxeringscomilé för länet, så
kunde detta låta sig göra, men nu uppstår en ren omöjlighet att
tillämpa det stadgande, som 2 mom. i 50 § innehåller.
Hr Prin tzenskjöld: Den redaclionsförändring, som Bevilln.-  Utsk. här föreslagit, ehuru efter min tanka olämplig, hade likväl
den fördel med sig ali åtminstone icke borttaga ali grund, som
borde tjena taxeringscomiteerna till ledning vid utöfningen af deras
uppdrag. Det förslag, som Frih. Raab framställt, och hvilket,
för mig åtminstone oväntadt nog, blifvit af Frih. Palmstjerna
understöd!, borttager helt och hållet alla grunder för taxeringscomiteerna
alt kunna vid värdebestämningen af fastigheter förfara
som sig bör. I händelse en tvist uppstår om en egendoms taxeringsvärde,
så famlar man ju i mörkret, derest denna mening, på
sätt Frih. Raab föreslagit, borttages, ty Bevilln.Utsk. har med
största omsorg sökt att i alla de påföljande §§, der ordet rätta
funnits, omskrifva meningen, sä alt detta ord blifvit alldeles uteslutet.
Jag nämnde i mitt förra yttrande, att hvarje lag måste
vara stödd på någon grund; tager man bort orden rätta värde,
så finnes ingen sådan; och det skall komma derhän, att taxeringsvärdet
nedtvingas till minimitariffen. När vi komma till de efterföljande
§§, som röra städerna, så skall det befinnas, att samma
princip äfven der blifvit följd; och då ingen minimilariff är fastställd
för städernes taxeringsvärde, sä kan det blifva ovisst huru
långt nedsällningen deraf kommer att utsträckas. Den ordställning,
som man vill taga bort, har varit begagnad, såsom jag tror,
alltsedan 1812. Man har derigenom på den långa lid, som sedermera
förflutit, haft tid alt vänja sig vid betydelsen och tilllämpningen
af densamma. Man har ock derigenom kommit till
Den 2 December.
35
det resultat, att egendomarne nu vanligen taxeras till ^understundom
blott till hälften af deras gångbara värden. Undanrödjer man
denna häfdvunna grund, så veta icke taxeringsmännen om deskola
bibehålla egendomarne vid de värden, hvartill de nu äro taxerade,
eller om de skola nedtrycka dem lill minimitariffen. Meningen
med minimitariffen borde dock endast vara, pä sätt Gr.
Horn har nämnt, att utgöra ett värn derföre, att bevillningen skall
komma statsverket till godo lill del belopp, som R. St. påräknat.
Jag tillstyrker således, att ordalagen i den gamla bevilln.författn.
må bibehållas.
Frih. von Krsmer: Jag anser, alt minimitariffen är alldeles
oundgängligen nödvändig. Deremot kan jag icke gilla den af
Frih. Raab föreslagna redactionsförändring, men jag finner icke
eller ordet rättmätig små riktigt god svenska; jag skulle tro, att
ordet tillbörlig vore bättre passande.
Gr. Cronhjelm: En värd talare här midtemot har yttrat,
att han förmodade det Utsk. önskat, att de rätta värdena skulle
förbises och egendomarne i stället taxeras efter minimitariffen.
Jag kan försäkra, alt, så vidt jag vet, har icke inom Utsk. varit
fråga om att söka nedsätta hemmanen jemnt och rätt till den ifråga
var. minimitariffen. Jag får ännu en gång nämna, att ordet
rätta värdet kunde visserligen vara riktigt första gången hemmanen
underkastades taxering, men alt det numera icke leder till
någon annan följd, än att ålägga taxeringsmännen att, efter försäljningen
af någon egendom, uppbringa den till högre värde, än han,
i jemförelse med alla andra, bör erhålla. I alla fall, och om afsigten
än vore, såsom man tyckes förmoda, att nedgå rätt och
jemnt till minimitariffen, så vore sådant väl icke så farligt; men
jag vill fästa uppmärksamheten derpå, att såsom 2 mom. 50
§ nu är uppstäldt, innebär det en tydlig motsägelse. Det står
nemi. der: ”med iakttagande deraf, alt hemmanen icke uppskattas
under deras rälta värde, äga comiteerna rättighet alt göra den
nedsättning behofvet verkligen fordrar.” Då man nu kan antaga,
att hemmanen per medium äro dubbelt sä mycket värda, som de
äro taxerade till, så innefattar det ju en orimlighet, då man säger,
att man får icke uppskatta hemmanen under deras rätta värde,
men väl göra den nedsättning tariffen medgifver. För att undvika
denna motsägelse, begagnade Utsk. ordet rättmätiga. Jag får
för min del uppriktigt medgifva, att jag anser Frih. Raabs redaction
bättre; men skulle Ståndet icke vilja antaga den, så har jag
ingenting eller emot att ordet tillbörlig nyttjas, emedan äfven det
leder till samma mål.
Frih. Ridderstolpe: Minimitariffen lärer vara en effect af
R. St:s åsigter af förhållandena länen emellan. I det län jag bebor,
är i afseende på minimitariffen förhållandet sådant, att egendomarne
der äro öfverhufvud beskattade till 75 proc. af deras
verkliga värde. Jag gratulerar således de landskaper, der
egendomarne endast äro uppskattade till hälften af den vanliga köpeskillingen.
Hvad angår den föreslagna förändringen, beträffande or
-
36
Den 2 December.
tlet rättmätiga i jemförelse lill ordet rälta värdet, så kan jag
icke annat än önska, alt förändringen mätte gillas, emedan
ordet rättmätig möjligen kan medgifva någon rclativitet, men ordet
rätta värdet naturligtvis skall föra taxeringsmännerna lill den
öfvertygelse, att relati vi telen icke får tagas i betraktande, utan att
hemmanen skola beskattas till det värde, som de verkligen äga.
Frih. Haab: Jag vet i sanning icke livad betänklighet man
skulle hafva för alt borttaga dessa ord. Den störsla olägenhet,
som deraf skulle kunna uppstå, vore att hemmanen sattes ned lill
minimitariffen, och hela förlusten för Staten kunde deraf blifva
cn 8 å 10,000 r:dr. Jag begärde egentligen ordet i anledn. af
Gr. Horns yttrande, att denna föreskrift icke skulle kunna tillämpas,
med mindre än alt det funnes en enda laxeringscomite' för
hela länet. Jag ber att få fästa uppmärksamheten derpå, att det
finnes cn pröfningscomite för liela länet, hvilken det tillhör ali
uppböja värdet derhän, att del kommer upp till minimitariffen,
i händelse det möjligen skulle understiga densamma. Jag har
derjemte några ord alt säga till svar å Hr Printzenskjölds yttrande,
ehuru jag fruktar att framkalla alla de skäl, hvarmed Hr
Printzenskjöld så rikt vet att möta sina motståndare. Hr Printzenskjöld
bar yttrat, alt del icke finnes någon grund qvar, då man
tager bort ordet rätta värdet, men Hr Printzenskjöld medgifver,
att man icke bar rättat sig efter detta ord, medan det funnits i
hevilla.förcrdn. Hvad kan del då skada, om man lager bort det.
Slutligen har ett annat förslag blifvit framstäldt, nemi. alt insätta
ordet tillbörliga i st. f. rättmätiga. Jag tror visserligen, att
om mängden skulle så förslå ordet tillbörliga, som den värde talaren,
så skulle detta ord ganska väl kunna användas, men mången
föreställer sig, att med ordet tillbörliga menas detsamma som
med rätta värdet, och dä vinnes icke någonting dermed. Jag kan
således icke afstå från milt yrkande alt fä bort liela mellanmeningcn.
Hr Rosenblad: Efter det beslut, som R. o. Ad. fattat rör:de
08 §, så står det i fullkomlig conseqvens att borttaga den menins,
som Frih. Raab nämnt; men jag hemställer, om man icke ytterligare
skulle vilja borttaga de andra missledningar, hvartill samma
stadgande under 20 års tid varit orsaken; och dä numera min
i ra i tariffen verkligen icke kan tjena till någon controll, utan tvertom
åstadkommer olikheter, såsom jag förut nämnt, så tillstyrker
jag alt hela 2 mom. i denna § mätte utgå och jemväl det åberopande,
som i 70 § sker af minimitariffen, eller med ett ord
sagdt: jag anhåller att minimitariffen helt och hållet måtte borttagas.
Frih. Pa 1 m st jerna: Då jag under den långvariga discussionen
om ordalydelsen af den 68 § trodde mig finna, alt det var
R. o. Ad:s mening, att man skulle åsidosätta det rätta, och att
det alls icke var afsigten, alt jordegendomarne skulle beskattas annat
än till ett relativt värde; att således en jemnhet i taxeringsvärde
vid beskattningen skulle äga rum emellan alla hemman, och
att man skulle fä nedgå till det bestämda minimivärdet, samt att
således det verkliga värdet, eller saluvärdet alldeles icke komme
Den 2 December.
37
i betraktande; sä ansåg jag det vara olämpligt alt låta detta ord i
50 § stå qvar, ehuru orden uti 68 § skola ligga myckel tyngre på
taxeringsmännens samvete än den gamla författningens uttryck.
Jag ser icke eller hvartill den nu ifrågavar. meningen gagnar;
men om andra icke länka på samma sätt, så har jag visst icke
något horn i sidan till den här meningen, blott den icke innehåller
någon motsägelse. Det kan likväl icke nekas, att om ordet
rätta värde står qvar, så strider det emot afsigten, då den
icke är att komma till rätta värdet. Jag skulle tycka, att man då
hellre skulle kunna begagna ordet jemförlig och låta meningen erhålla
följande lydelse: ”med iakttagande deraf, att hemmanen icke
uppskattas under deras med hvarandra jemförliga värde.” Då haiman
uttryckt hvad man vill, och jag hemställer om Ståndet icke
skulle vilja stanna dervid.
Frih. Cederström: Jag instämmer hellre med Frih. Palmstjerna,
än att man, på sätt Hr Rosenblad begärt, skulle borttaga
och ogilla hela minimi tariffen, ty detta måste jag bestämt motsätta
mig. I sådan händelse funnes det ju ingen gräns för nedsättningen,
utan det skulle kunna bända, alt slatsbehofven icke blefvo
fyllda, utan en alldeles oberäknelig brist kunde uppkomma för
statsutgifternas bestridande.
Hr von Hartmansdorff: Jag finnér öfverensstämmande
med 11. o. Ad:s förut fattade beslut, att äfven i denna 50 § lemna
godtycket så fritt spelrum som möjligt, och att låta nedsättningarne
hafva sin gång ända ned till minimilariffen; men att gå ännn
längre, på sätt Hr Rosenblad föreslagit, det måste jag bestrida.
Jag bar redan undrat deröfver, att ingen af Konungens Rådgifvare
bestridt detta godtycke i afseende på bevillningen, hvarigenom dess
belopp ulan tvifvel kommer att förringas. Skulle man gå så långt
som Hr Rosenblad önskar, så vet jag icke hvad medel till bestridande
af Kronans utgifter skulle erhållas. Om R. o. Ad. beslutar,
att bevillningens belopp för fast egendom skall nedgå ända
till minimilariffen, så hoppas jag, alt en motsvarande nedsättning
pä afgiften för embetsmännens löner äfven måtte beviljas. Om
man är 1823, då minimilariffen fastställdes, rättade sig efter egendomarnes
rälta värde, och det nu medgifves, att de vanligen icke
äro taxerade till mera än hälften deraf, så skulle jag tro, att Bevilln.
Ulsk. kommer att föreslå, det bevillningen af löner och andra
sådana tillgångar jemväl nedsättas till hälften.
Hr Printzenskjöld: Den reservation, som jag afgifvit, torde
nogsamt ådagalägga, att jag icke blott velat det rätta och således
deruti instämt med Frih. Palmstjerna, utan äfven, på sätt Rivon
Hartmansdorff anfört, icke velat lemtia godtycket spelrum.
Den 6S §, hvaröfver R. o. Ad. sednast beslulit, är till sin uppställning
sådan, att man, efter de grunder, som der äro utstakade,
kan och bör utfinna egendomarnes rätta värde. Uttrycket de gångbara
prisen, som der varit införda, var, på sätt jag under discussionen
anmärkt, alltför otydligt, för att kunna tjena till ledning för taxe
-
38
Dea 2 December.
ringscomiteerna, och borde borttagas för att icke leda till förvillelse.
Jag yrkade i mitt förra yttrande, att den ifrågavar. 50 §
mätte få oförändrad qvarstå. Frih. Palmstjerna och Hr von Hartmansdorff
hafva på ett lyckligt sätt ådagalagt detsamma. Jag vill
såsom ytterligare skäl anföra, att om t. ex. en egendomsägare är
missnöjd med det värde, hvartill lians egendom blifvit taxerad och
söker förhöjning; huru skall dä taxeringscomiléen förfara, derest
man borttager den enda grund, som finnes i bevilln.förordningen,
nemligen ordet rätta värde. Då kommer den säkert att förfara
efter godtycke. Om orden deremot få qvarstå, sä måste taxeringsmännen
på ed och samvete, efter att hafva utrönt de förhållanden,
som 68 § omförmäler, uppskatta egendomen till dess rätta
värde. Jag fortsätter mitt yrkande, att denna § må oförändrad
bibehållas.
Gr. Cronhjelm: Jag nödgas bestrida Hr Rosenblads yrkande,
att minimitarilfen skulle komma att försvinna, och jag delar i
detta afseende de skäl, som af andra talare blifvit anförda. Jag
kan för öfrigt alldeles icke finna, att af den ifrågavar. ordställningen
blir en ovillkorlig följd, att man måste nedgå lill minimitaliffen;
ty härskall ju i alla fall stå, att comiterade äga rättighet
att, när behofvet det verkligen fordrar, göra den nedsättning minimitariffen
medgifver. Således kan sådant i alla fall icke blifva
nödvändigt. Föröfrigt får jag åberopa hvad jag sade nyss, att det
visserligen icke föresväfvat Utsk. någon afsigt att gä ned lill minimitariffen;
men om behofvet verkligen skulle kräfva det, hvad är
väl för ondt deruti? Man har sett många hemman, hvilka hade
mycket högre beskattning förut, med afsigt nedsättas lill minimitarilfen,
och jag skulle kunna citera län, som nu stå på 200,000
r:dr nära intill densamma, och detta tycktes icke vara stor skillnad
på ett helt län. En värd talare har sagt, att han föreställer sig,
att om denna § blir antagen, på sätt Bevilln.Utsk. föreslagit, så
skulle Bevilln.Utsk:s nästa åtgärd vara att föreslå nedsättning till
hälften af bevillningen på embetsmäns löner. Om någon motion
i sådan syftning lill Bevilln.Utsk. inkommer, så kunde jag visserligen
för min del understödja densamma; men jag befarar, att den
icke skulle vinna särdeles bifall hos Ståndet, hvartill jag sluter af
den votering i afseende på bevillningen af embetsmäns löner, som
i sista plenum förevar.
Ofverläggningen rör:de 50 § förklarades nu vara slutad, hvarefter
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställde propos. till bifall å den
af Utsk. föreslagna förändring i sagde §.
Hopades starka nej, tillika med ett eller annat ja, hvarpå H.
Ex. förklarade, att nej öfverröslat ja.
II. Ex. hemställde vidare, om R. o. Ad. ansåge, att 50 § i
nu gällande bevilln.stadga borde oförändradt bibehållas.
Ropades starka nej, blandade med ja.
Med förklarande, att II. Ex. trott sig finna, att äfven denna
propos. blifvit med öfvervägande nej besvarad, hemställde H. Ex.
Den 2 December.
39
nu, om R. o. Ad. ansåge, att den af Ulsk. föreslagne 50 §
borde antagas med uteslutande af följande mening: ”med iakttagande
deraf, att hemmanen icke uppskattas under deras rättmätiga
värde”.
Ropades ja och nej, hvarjemte Hr Printzenskjöld anmälde
sig och yttrade:
Jemte det jag vördsamt anhåller om votering, får jag utbedja
mig, att såsom ja-propos. må antagas bibehållande af nuvar.
redaction.
Gr. Cronhjelm: Jag har väl icke hört, att H. Ex. Ilr Gr.
o. Landtm, ännu förklarat, huru han uppfattat den sista propos.,
men i alla fall tager jag mig friheten hemställa, om icke Hr Gr. o.
Landtm, täcktes göra propos. äfven på Frih. Palmstjernas förslag.
Man torde då utröna, hvilket förslag som har de flesta rösterna för
sig, och i händelse votering i alla fall skulle begäras, sä torde
detta förslag blifva contrapropos., ifall ja-propos. blir bifall tili
Utsk:s betänk.
Frih. von Kraemer anmälde härvid, alt han afstod från sitt
i ämnet gjorda förslag.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han framställt
propos. å Hr Printzenskjölds förslag och förklarat, att han trott sig
finna att densamma blifvit af R. o. Ad. med öfvervägande nej besvarad.
Med anledn. deraf hade Hr Printzenskjöld begärt votering
och deraf följde, att i ja-propos. borde intagas Hr Printzenskjölds
förslag, att 50 § i nu gällande bevilln.stadga må oförändrad
bibehållas. Hvad åter contrapropos. anginge, så återstode,
sedan numera Frih. von Kraemer afslålt frän sitt förslag, 3:ne
förslag, som kunde ifrågakomma, nemi. först Frih. Raabs, som
afsåg uteslutande af meningen: ”med iakttagande deraf, att hemmanen
icke uppskattas under deras rättmätiga värden,” sedan Frih.
Palmstjernas, som åsyftade att ordet ”rättmätiga” skulle utbytas
emot orden ”med hvarandra jemförliga”, samt slutligen Hr Rosenblads,
som innehöll, att sednare momentet af 50 § skulle utgå.
Frih. Cederström: Jag ber att vördsamt få erinra, att på
den propos. Hr. Gr. o. Landtm, gjorde på bifall till den gamla
redactionen i bevilln.förordn. svarades nej, och Hr Gr. o. Landtm,
yttrade, alt han så uppfattat svaret. Då begärdes ingen votering.
Hr Gr. o. Landtm, föredrog derefter propos. på den förändring
Hr Rosenblad föreslagit. Derpå svarades ja och nej, hvarpå genast
votering begärdes. Då således voteringen icke blef begärd
efter det första beslutets fattande, så lärer derom icke fä voteras,
ty ett fattadt beslut får icke upprifvas. Valet af voteringspropos:r
måste således inskränka sig emellan Hr Rosenblads förslag och någon
af de öfriga i ämnet framställda frågorna, men får alldeles
icke omfatta §:s oförändrade bibehållande, sådan den lyder i nu
gällande bevilln.förordn. Jag tillstyrker, alt man malte sätta Frih.
Palmstjernas förslag emot Hr Rosenblads.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, förklarade i anledn. häraf, att
Frih. Cederström skulle haft ganska rätt i sin nu gjorda fram
-
40
Den 2 December.
ställning, såvida Frih. kunnat utreda, huru den sista propositionen
blifvit besvarad; men det hade icke blifvit tillkännagifvet,
huruvida ja eller nej dervid varit öfvervägande, och derföre hade
icke votering i fråga om denna propos. kunnat begäras, utan
måste den nu begärde voteringen haft afseende på den näst förut
gjorde propos., hvilken, enligt den af H. Ex. afgifne förklaring,
blifvit med öfvervägande nej besvarad.
Frih. Cederström: Jag skulle vara af alldeles samma tanka,
som Hr Gr. o. Landtm., i händelse icke Hr Gr. o. Landtm.,
efter det han tillkännagifvit, huru han uppfattat svaret pä den
föreg, propos., hade föredragit en ny propos. När derpå svarades
olika och en person begärde votering innan Hr Gr. o. Landtm,
uppfattat svaret, så ändrar det icke förhållandet af en redan fastställd
propos. Det är öfver den nya propos. som votering blifvit
begärd, och icke öfver den redan afslagna.
II. Ex. Ilr Gr. o. Landtm, yttrade, att det icke kunde
vara om den sednast framställda propos., som voteringen blifvit
begärd, då det icke vore kändt huru den blifvit besvarad, ty H. Ex.
hade kunnat komma att tillkännagifva, det han funnit densamma
besvarad i öfverensstämmelse med Hr Printzenskjölds mening, och
i sådant fall kunde Hr Printzenskjöld icke behöft att derom begära
votering, hvaraf det visade sig, att anledn. till begäran om vo
tering
öfver en framställd propos. icke förefunnes, innan Landtmarskalken
tillkännagifvit huru samma propos. blifvit besvarad.
Frih. Haab: Med den föreställning jag hade, att endast tvenne
alternativer funnos utom Hr Rosenblads förslag, var jag sinnad alt
tillkännagifva, alt jag afstod från mitt yrkande; och då nu Hr Gr.
o. Landtm, förklarat, alt votering kommer att äga rum öfver Hr
Printzenskjölds förslag och frågan gäller en contrapropos. till detsamma,
så vill jag äfven i detta afseende afstå från mitt förslag.
Hr Rosenblad: Ingen art af advocatur lärer väl kunna beröfva
min föreslagna contrapropos. sin rätt; men då den icke blifvit
understödd, skall jag sjelfmant afsäga mig att göra den gällande,
ehuru jag fortfar att anse den riktig.
Hr Printzenskjöld: Den framställning, hvarmed jag beledsagade
min begäran om votering, ådagalade tydligen, att det var
i anledn. af det sätt, hvarpå Hr Gr. o. Landtm, uppfattat svaret
ronde bibehållande af den gamla redaclionen, som föranledde mig
att begära votering, och jag kan icke medgifva, att frågan om den
sednare framställningen var så långt avancerad, att min rätt att
få votering icke var öppen. Jag afstår icke från densamma, emedan
jag anser saken vara af den vigt, att den förljenar den noggrannaste
handläggning.
Frih. Cederström: Jag känner ingenstädes i grundlagen
föreskrifvet, att vid en propositions besvarande i ett Stånd, det
är Landtm, eller Talman ålagdt, att tillkännagifva huru han uppfattat
-
Den 2 December.
fattat svaret, ninn väl känner jag följande stadgande i 53 § Riksd.-  Ordn.: ' Enär eli ämne slutligen skall afgöras, böra alla dertill
hörande handlingar uppläsas, så framt någon Ståndets ledamot sådant
åslundar. Ej må något mål till slutligt afgörande företagas
förr, än Landtmarskalk eller Talman förut inhemtat, huruvida
Ståndet anser öfverläggningen fulländad, hvarefter propos. justerad
framställes. Besvaras propos. med ja, må väl erinringar dervid i
tjenliga ordalag göras, men ingen försöka att beslutet genom ny
öfverläggning upprifva. Besvaras propos. med ja, blandad! med
några nej, eller tvertom, och de, som öfverröstade äro, ej begära
votering, låta de, om dem så godt synes, sin särskilda mening i
prot. anteckna; kunnande sådant dem ej i något fall förvägras.
Begäres af en eller (lera votering, och han eller de ej vilja derifrån
afslä, då skall voter.propos. jemte tydlig contrapropos. genast
författas, justeras ochtinslås, samt voteringen straxt derefter
för sig gå” etc. Dä nu Hr Printzenskjöld icke begärde votering förtån
Hr Or. o. Landtm, gjort framställning om Hr Rosenblads förslag
och svaren derpå utfallit blandade, sä måste det vara på grund
af denna propos. och ingen annan, som voteringen begärdes.
Hr von Hartmansdorff: Af den § Frih. Cederström uppläst,
befarar jag, alt han har orätt. Hvem kan vela, huruvida han
blifvit öfverröslad, om det icke af Landtm, förklaras? At Landtm,
vända sig alla oell han hörer bäst allas ord. Jag som sitter här
borta kan svårligen höra om ja eller nej vid ropen öfverväger.
Hr Prinlzerskjöld siller väl ett stycke längre fram, men många
sitta ändå närmare Landtm., och det kan icke lämpligen vara någon
annan än han, som förklarar burn svaret utfallit. Jag auhåller,
att vi mätte få komma till den hotande voteringen och det
så mycket hellre, som endast tvenne meningar återslå, mellan
hvilka röstas skall.
Gr. Cronhjelm: Jag kan icke neka, att jag anser, att Hr
Printzenskjöld egentligen hegärde votering i frågan om den sista
propos., eller Hr Rosenblads förslag; men detta anser jag å Hr
Printzenskjölds sida hafva varit ett förbiseende, och att han glömt
att begära votering sä hastigt som han bort göra. Dä det således
lärer varit Hr Printzenskjölds afsigt att begära votering ronde den
föreg:de propos., och isynnerhet dä Hr Gr. o. Landtm, äfven uttryckt
sig så anse saken, hemställer jag om det icke vore liberalare
att ej undertrycka Hr Printzenskjölds mening för denna stricta
observans af formen.
Upplästes lill justering följande förslag till voter.propos,:
Den som anser, att 50 § af nu gällande bevilln.stadga bör
oförändrad bibehållas, voterar
i»;
Den det ej vill, voterar
nej:
Vinner nej, anser R. o. Ad. Bevilln.Ulsk:s i dess betänkande
N:o 11 tillstyrkta redaction af samma § böra antagas, med den
5 H. «
Den 2 December.
förändring, att det deri införde ordet ”rättmätiga” utbytes emot
orden ”med hvarandra jemförliga”.
Frih. Cederström: Till voteringspropos. har nu blifvit uppförd
en fråga, som redan, efter Hr Landtm:s uppfattning, blifvit
af R. o. Ad. afslagen. Då Hr Printzenskjöld icke dervid hegärde
votering, så har lian enligt grundlagens föreskrift ingen annan rätt,
än att i tjenliga ordalag till prot. föt klara sin mening. Jag får
lill prot. protestera emot detta brott emot grundlagen, alt ånyo besluta
öfver en afgjord sak, och anser mig icke kunna deltaga i
den votering, hvartill voteringspropos. nu blifvit uppsatt.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad.
bifölle det nu uppläste förslaget till voler.propos.
Ropades ja, hlandade med nej, hvarefter II. Ex. förklarade,
det han trott sig finna, alt ja dervid varit öfvervägande.
Vid voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit, som följer:
Ja — (i.
Nej — 34.
Hr Printzenskjöld: Jag får emot delta beslut mig vördsamt
reservera, med förklarande, att jag anser en grund derigenom
vara lagd uti bevilln.förordn., som kan medföra de mest vådliga
följder.
Då nu till pröfning företogs den af Utsk. föreslagna förändrade
redaction af bevilln.stadgans 72 §, yttrade sig
Hr Printzenskjöld: Sedan denna §, sådan den nu lyder i
Utsk:s förslag, blifvit af Utsk. antagen, så gick Utsk. tillbaka till den
50 §, som förut blifvit lemnad oförändrad, och vidtog dermed den
förändring, som R. o. Ad. nu bifallit. På det att icke följderna
af denna redaclionsförändring må blifva allför vådliga, så yrkar
jag, att 72 § i nu gällande bevilln.förordn. måtte få förblifva
oförändrad.
Frih. Cederström: Med det beslut, som R. o. Ad. nyss genom
votering lättat, står den 72 §, sådan den i Ulsk:s förslag
lyder, i fullkomlig conformitet, hvarföre jag tillstyrker bifall lill
densamma.
Gr. Horn: Jag tog mig friheten fästa uppmärksamheten derpå,
att 72 § stod i strid med den förut gällande principen för
beskattningen af fastighet; men dä R. o Ad. genom den sista voteringen
frångått denna princip, och ansett att beskattningen ovillkorligen
skall nedgå lill minimitariffen, finner jag denna § dermed
stå i fullkomlig conformitet.
Frih. Raab: Ulan att ingå på Gr. Horns åsigt, att vi hafva
ovillkorligen bestämt minimitariffen till taxeringsvärde, hvilket alldeles
icke är fallet, får jag förena mig med Frih. Cederström.
Jag ber endast att få fästa Ståndets uppmärksamhet derpå, att om
§ bibehölles efter den nu gällande förordningen, så skulle det uttrycket
qvarstå, att egendomarnes värde alltid skall uppföras till
Den 2 December.
dess rätta belopp. Det vill säga, alt det skulle dä lyckas Hr Printzenskjöld
att i denna § fä in livad lian förgäfves sökte fä in uti
cn annan. Jag hemställer om detta vore conseqvent och hoppas
alt detta icke vidare behöfver afhandlas.
Hr Printzenskjöld: Jag beklagar utgången af den votering,
som sednast ägde rum; måhända finnas grunderna dertill
annorstädes än i sjelfva saken, men jag anser det vara min pligt,
att, så långt jag förmår, söka försvara de grunder, hvarpå, efter min
åsigt, bevilln.förordn. bör stödjas. Hvad Frih. Raab anfört, tror jag
så mycket mindre förtjena afseende, som Friherren icke täckts
läsa § lill punkt. Om Friherren det gjort, så skulle han säkerligen
funnit, alt orden rutla belopp der icke stå isolerade, utan
att det heter: ”att alltid värdet må föras till dess rätta belopp,
så att alla medborgare i samhället, i förhållande till deras egendom,
lika beskattas,” Der synes hvad orden rälta belopp här åsyfta.
Nödvändigheten bjuder att i ord uttrycka några grunder,
hvarefter taxeringscomileerna må kunna fullgöra sitt kall. Jag
kan icke neka lill, att jemväl inom Ulsk. ådagalades en syftning,
som jag ej kunde gilla, att nedsätta taxeringsvärdet till miuimitariffen.
Man gick så långt, att man icke blott uteslöt de ord,
som kunde medföra någon grund för laxeringsmännen, från de §§,
som rörde fastighetsvärden på landet, utan jemväl från deni, som
angingo städerna. Jag yrkar bibehållande af den gamla §, hvilken
ingalunda står i strid med de §§ R. o. Ad. förut antagit.
Hr von Hohenhausen: Sedan R. o. Ad. beslutit förändringen
i 68 §, så anser jag dermed marchen vara öppnad åt
den tendens att komma ned lill minimilariffen, hvarpå arbetats i
flera år. Ty man har nu bestämt förklarat, att det icke är fråga
om det rätta, utan om det relativa värdet, och dermed anser jag
saken vara afgjord. Jag har sedan icke stridt deremot, ty jag
supponerar, att samma åsigt gillas af tre Ständ eller åtminstone
går igenom i förstärkt Utsk., men jag gratulerar pröfningscomiteerna,
som hädanefter skola sammanträda.
Hr Printzenskjöld: Jag bestrider den slutföljd Hr von Hohenhausen
dragit af den 68 §, sådan den nu blifvit antagen. Jag
hemställer hvad det är, som skall bestämma en jordegendoms värde,
om icke dess utrymme, jordmån, åbyggnad etc. Hvem är det
som köper en egendom och icke täger alla dessa omständigheter
i betraktande? Således uppstår ingen nödvändighet att antaga den
72 § af Utsk:s förslag, derföre att man antagit den 68- Bibehåller
man i den 72 § den gamla författningens ordalydelse, så har
man åtminstone vunnit den förmån att få en norm, som taxeringsmännen
förstå, ty den norm som Utsk. föreslagit, skall sannolikt
icke för dem blifva begriplig.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla den af Utsk. föreslagna förändring af 72 §.
Ropades starka ja, blandade med åtskilliga nej, hvarpå H. Ex.
förklarade, att ja öfverröstat nej.
44
Den 2 December.
Ulsk:s förslag (ill ändring i 76 § blef härefter till pröfning
företagen.
Frih. Cederström: Jag hemställer, huruvida ieke ordet
rättmätig i denna § må utbytas emot jemförlig, i likhet med
hvad 11. o. Ad. gjorde vid den 50 §.
Frih. Palmstjerna: Jag fruktar, att det ord Frih. Cederström
föreslagit, icke kan lämpligen införas, emedan det icke är
sagdt hvarmed dessa värden skola jemföras, ty här äro stampverk,
sågverk och mjölqvarnar i allmänhet omnämnde, utan att något
är bestämdt i afseende på dessa verk, och således ordet jemförliga
kan tillåta en nedsättning lill hvad som helst, enär de ändå
blifva med hvarandra jemförliga. Jag skulle tro, alt i detta afseende
vore lämpligare om man uteslöte dessa ord: ”till deras
rättmätiga värden upplagas, samt.” Meningen blefve då efter min
öfvertygelse riktigare, emedan qvarnar, stampverk etc. då få ett
jemförlig! värde med hvad de ge i afkastning. Föröfrigt öfverlemna!'
jag saken helt och hållet till Ståndets afgörande.
Frih. Cederström: Just på grund af det skäl, som Frih.
Palmstjerna sednast anförde, nemi. att värdena höra jemföras på
grund af deras inkomst, så kan jag icke finna annat än alt jag
har rätt deruti, alt ordet jemförlig bör begagnas.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Uti Frih. Palms!jernäs förslag
instämmer jag, äfven af det skäl, alt lili ganska mångå orter
finnes icke mera än en qvarn inom taxeringscomiteens district,
och man har således ingenting att jemföra den med.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Det synes mig som Frih. Cederströms
förslag derutinnan vore bättre, att om ordet jemförlig införes,
sä kommer icke allenast alt först bestämmas dessa verks afkastning,
utan värdet kommer äfven att modereras på samma sätt
som i fråga om landtegcndomar. Dä denna princip har blifvit
följd vid tvenne föregående voteringar, så torde den äfven böra
följas nu.
Gr. Cronh jelm: Så riktig jag för min del ansåg den ifrägavar.
redactionen vara, då den tillämpades på den 50 §, så
oriktig finner jag den här. Åtminstone skulle jag anse det vara
nödvändigt att säga, att dessa verk skola uppskattas lill deras
med hvarandra jemförliga värde; ty om man, pä sätt jag tyckt
mig finna alt en talare önskat, skulle utesluta dessa ord, så kan
jag icke finna hvad man skulle jemföra dem med, då meningen
väl icke kan vara, alt de skola jemföras med jordegendomar.
Derföre skulle jag tillstyrka antagande af Frih. Palmsljernas förslag.
Frih. Cederström: Jag ber att få erinra den siste värde talaren,
alt jag aldrig talat om uteslutande af något annat än ordet
”rättmätig.” Allt det andra må stå qvar och endast ordet
”jemförlig” införas i stället.
Gr, Posse, Fredr. Salomon: Utan att vilja göra något
Den 2 December.
45
bestämdt yrkande, ber jag alt få upptaga det förslag, som vid ett
annat tillfälle gjordes af en annan värd talare, och hemställer om
vi icke skulle kunna på ett lämpligt sätt komma ifrån saken, genom
att insätta ordet tillbörliga i st. f. rättmätiga.
II. K x. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att lian, då bifall lill
Ulsk:s förslag icke blifvit vrkadt, saknade anledn. att derå framställa
propos. och således endast de nu yrkade förändringarne
kommo alt blifva föremål för propos., samt hemställde derefter,
om R. o. Ad. ansäge, att, på sätt Frih. Palmstjerna föreslagit, ur
76 § borde uteslutas orden: ”till deras rättmätiga värden upplagas,
samt”.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter II. Ex. förklarade
sig hafva uppfattat detta svar såsom bifall till den gjorda
propos.
Det af Utsk. framställde förslag till förändring i 108 § blef
nu till pröfning företaget.
Ilr Printzenskjöld begärde uppläsning af sin vid Ulsk:s
betänk, fogade reservation i hvad den 108 § angick, och sedan
denna uppläsning för sig gått, yttrade
Ilr Printzenskjöld: Under åberopande af den upplästa reservationen,
får jag vördsamt anhålla om afslag pä den af Utsk.
föreslagna redaction. Hvad taxeringsvärdet på faslighet inom stad
beträffar, så har man icke någon minimitariff, som förhindrar,
ali icke husens värde nedsältes så lågt som helst. Innan man
beträder denna bana, torde det derföre vara nödigt att, genom en
minimitariff för taxeringsvärdet af fastighet äfven inom städerna,
tillse alt Kronan får, om icke fullt ut, åtminstone till någon del
sin rätt.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Efter min tanka står denna
108 § i full öfverensstämmelse med R. o. Ad:s beslut om 68
§, hvilket, om jag icke missminner mig, biträddes af Ilr Printzenskjöld.
Om vi nu skulle insätta gångbara värdet till norm för
stadsegendom, så blefve det alldeles i strid med hvad vi beslutit
om landtegendom. Jag tillstyrker bifall till denna §.
Ilr Printzenskjöld: Mitt förslag står så mycket mindre i
strid med den 6S §, som jag har föreslagit att utbyta ordet
gungbara emot rätta. Då jag tillstyrkte bifall till den 68 §,
förutsåg jag sannerligen icke, att R. o. Ad. skulle utesluta ordet
rulta ur de §§, der grunden skulle läggas för tillämpningen af
68 §. Detta afstyrkte jag och gick deruti ända derhän, att jag
vågade besvära R. o. Ad. med en votering. Hvad taxeringsvärdet
i städerna beträffar, får jag ånyo fästa uppmärksamheten derpå,
att för städerna finues icke någon minimitariff, och att således
någon annan bestämdare grund måste läggas, än hvad som
skett för landlegendomar. Mitt förslag står således hvarken i
strid med sjelfva saken, eller med den princip, som jag yrkat för
taxering af fastigheter på landet.
46
Den 2 December.
Frih. Raab: Det enda skäl Hr Printzenskjöld anfört, som
kan äga någon skenbar gilltighet, är att städerna icke hafva någon
minimitariff, men deremot tager jag mig friheten erinra om
föreskriften i denna §, att brandförsäkringssnmman får på intet
villkor understigas, och att laxeringsmänncn äga att på verkliga
skäl höja husens värde utöfver denna summa.
Många ledamöter ropade på propos.
Hr Prin tzenskjöld: Den siste värde talaren synes hafva
förgätit, att många egendomar icke äro brandförsäkrade, och att
således taxeringsvärdet å alla sådana fastigheter kan af taxeringsmännen
helt och hållet godtyckligt nedsättas.
Hr von Schantz: Det är erkändt, alt brandförsäkringssumman
ligger lill grund för taxeringen af de stadsegendomar, som
äro brandförsäkrade. Hvad de öfriga beträffar, så har jag såsom
ägare af fastighet i stad mig väl bekant, att icke eller de få något
annat värde sig åsatt, utan tvertom jemför man dessa gårdars
värde så nära som möjligt med de brandförsäkrades, och bestämmer
derefter taxeringssumman. För min del ser jag derföre icke,
att någon minimitabell för städerna är så särdeles behöflig;
hvarföre jag tillstyrker bifall ä Utsk:s förslag.
Hr von Hartmansdorff: Jag finnér visserligen öfverensstämmande
med de beslut, som förut äro fattade, att man äfven
här lemnar spelrum åt ett godtycke, hvilket i detta fall kan blifva
så mycket större, som ingen minimitariff för städerna finnes.
Jag ser emedlertid häruti ett ytterligare stöd för den tanke jag i
början yttrade, att R. o. Ad. aldrig bort ur 68 § borttaga de ordalag,
hvilkas bibehållande jag förgäfves sökte försvara.
Den af Utsk. föreslagna redaction af 108 § blef härefter af
R. o. Ad. bifallen.
45:te punkten, ang:de Hr Fr. Sundfors motion om bestämmande
af värdet å hus i städerne utan afseende pä. brandförsäkringssumman.
Ulsk:s i denna punkt afgifne yttrande blef af R. o. Ad.
bifallet.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. ^ till 12 på aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Den 4 December f. m.
47
Onsdagen den 4 December 1844.
Plenum kl. $ till 10 f. m.
Upplästes till justering och godkändes Exp.Utsk:s ncdannämnde
förslag till R. St:s und. skrifvelser till K. M.:
N:o 40, ang:de inköp och utdelning af ett antal exemplar
utaf Svenska Fornskrift-sällskapets handlingar;
N:o 41, ang:de upphäfvande af 3 § i 2 cap. Giftermålsb:n;
N:o 42, ang:de kungörandet af handlingar, som af utländska
sjöfarande böra vid hitkomsten till Riket medföras, till bestyrkande
af fartygets nationalitet.
N:o 44, ang:de upphörande af den nedsatta tullen å från
Finland inkommande varor.
Äfvenledes upplästes lill justering och godkändes Const.Utsk:s
under N:o 8 afgifna förslag lill § i riksdagsbeslutet, ang:de Ulldisconlcredilivet.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af en ledamot i Allm.
Besv.- o. Ekon.Utsk. efter N:o 2283. Hr Akrell, Carl; och befans
vid valförrättningens slut dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 360. Frih. Trolle, Nils.
Upplästes ett från Hederv. BondeSt. ankommet prot.utdr. af
d. 30 sisll. Nov., innehållande inbjudning till de öfriga RiksStm
att i BondeSt:s beslut sig förena, dels om antagande af 11 § i
Bevilln.-, Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms betänk. N:o 1,
ang:de grunderne och villkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin, dels ang:de upphörande af bränvinsbrännings-redskapens
försegling, och dels beträffande bränvinsbrännings-rättighetcn efter
den tariff å jordvärdet Ståndet fastställt.
Hr von Hartmansdorff, Au g., anhöll alt denna inbjud
ning
måtte få hvila på bordet.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: I fall denna inbjudning
skall hvila på bordet, så har jag icke något anspråk att mitt
yttrande för närvar, skall till någon verkan föranleda; men jag
får äran nämna, att denna inbjudning, daterad någon dag i förra
veckan, redan är af 2 Stånd afgjord och afslageri, hvarföre jag
vördsamt hemställer, alt den äfven måtte af R. o. Ad. afslås.
Hr von Hartmansdorff: Efter den upplysning, som nu
blifvit meddelad, afstår jag från yrkande på inbjudningens bordläggande.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad.,
enär de frågor, hvarpå BondeSt:s inbjudning hade afseende, redan
48
Den 4 December f. m.
blifvit genom 3 Stånds sammanstämmande beslut afgjorde, ansåge
denna inbjudning icke kunna antagas.
Ropades ja.
Fortsattes pröfningen af Bevilln.Utsk:s d. 23 och 27 sistl.
Nov. på bordet lagda betänk. N:o 11, ang:de grunderne för den
blifvande allmänna bevillningen samt föreskrifterne för tillämpningen
deraf.
46:tc punkten, nng:de Hrr Lager hjut ms och Geijers motioner
i fråga om bevillningen af bruk och bergverk.
Ilr af Harmens, Henrik Otto: Efter min förmening tror
jag, att Bevilln.Utsk. icke fästat tillräckligt afseende vid de förhållanden,
som af molionärerne blifvit uppgifne, och detta synes
af den vederläggning, som Utsk. velat göra. Då man följer de
uppgifter i den medlersta delen af Utsk:s resonnement i detta ämne,
som börjas med orden: ”under öfverläggningen i detta ämne
har Utsk. inhemtat” etc., måste man gå tillbaka till tiden före
1S03 års författning. Man vet, att ali beskattning då i Sverige
nästan uteslutande utgjordes af grundskatt, och att de nyare bcskattningsmethoder,
som redan då gjorde sig gällande i andra
länder, ännu icke hunnit hit. Hela första delen af ötsk:s betänk,
i detta ämne upptager blott en recit om förhållandet med denna
grundskatt under benämning af hammarskattsjern. Denna afgift
utgick endast för rättigheten att få tillverka stångjern till visst
belopp. Vidare åberopas de nedsättningar, som äro gjorda för
manufactursmidet, allt å grundskatt, och slutligen har man som
skäl mot beviljande af hvad molionärerne begärt, uppgjort en calcul,
eller jemförelse mellan den bevillning, som bruksrörelsen betalar
och den som utgår af jordbruket. Siffran ^'0- måtte vara
ett tryckfel, eljest kan jag ej förstå denna sista del af den s. k.
vederläggningen. I slutet af resonnementet i denna punkt kommer
Utsk. till det resultat, att ingenting kan beviljas, på den
grund, att alla medborgare i Riket då skulle åläggas den bevillning,
hvarifrån bruksägarne skulle befrias. Jag har några handlingar
här, som utvisa de inkomster, hvilka Staten haft under de
förflutna 5 åren af bergverken, hvaribland äfven afgifterne från
koppar- och alunverken finnas intagne; men då de äro sammanlagde
med stångjernshandteringen, så kan man finna, att denna
missräkning i calculen icke kan blifva betydlig, emedan kopparoch
aluntillverkningen är så ringa, i jemförelse med stångjernstillverkningen.
Det befinnes efter denna uppgift, som är ett utdrag
af i Riksg.cont. upprättadt sammandrag öfver allmänna bcvilln.
i fråga om bergverk för åren 1838—1842, att bevillningen
utgjort från 57,425 r:dr till 64,421 r:dr. Det sista året eller
1842 var exporten af stångjern 424,538 Skf?, utgörande efter
pris af 16 r:dr per Skfå 6,892,508 r:dr. Utaf detta försäljningsbelopp
har Staten erhållit i
Be
-
Den 4 Decemijer f. m.
49
Bevillning  04,421: 27. 1.
Tiondelaekjern  80,000: — —
Ilammarskatlsjeni v . . . . 70,000: — —
Tull oell tolag ii 8 sk. lier Skit  70,750: — —
201,177: 27. 1.
och vill man se huru förstörande verkan är af denna beskattning,
så må man fördela ofvaunämnde 201,177 r:dr på exporterade
424,538 Skit, så finner man, att afgiften belöper sig till 34 sk.
per Sk/t, och man kan deraf sluta till huru tryckande denna afgift
mäste vara, dä producenten tillika skall täfla på främmande platser
med främmande nationer. Jag får nu upptaga slutet af Utsk:s
yttrande, att lindringen för jernhandlci ingen skulle blifva en börda
för öfrige medborgare. Af flere skäl tror jag denna sats icke
vara riktig: först har SlaisUtsk. gifvit Ständerne tillkänna, i
det betänk., som upptog Riksg.cont:s behållningar, alt ulgifterne
skulle ärligen kunna ökas till ett belopp af 150,000 r:dr, utan
all stalsbristsumman deraf skulle behöfva förändras; men, mine
Hrr, vill man icke fästa sig dervid, och vill man försäkra Staten
om större inkomster än möjligen kunna behöfvas, sä finnas dertill
andra utvägar. Jag nämner detta, icke för att yrka att den bevillning,
sorn erlägges af jordbruket, skall höjas, men för att visa
alt utvägar finnas för Utsk. att gå billiga önskningar till mötes.
Först vill jag nämna, att det vore väl om Utsk. behagade jemföra
de längder, som från liäradsrättcrne årligen ingifvas på köp
af fastigheter, och jemföra dem med fastighetsvärdena i de orter,
der försäljningarne ägt rum. Någon ledning mätte man åtminstone
hafva af dessa uppgifter, och jag är öfvertygad, alt om en
sådan granskning anses behöflig, så lärer minimitariffen på många
ställen komma att förändras; men jag förnyar hvad jag började
med alt säga: jag yrkar icke delta, jag ville blott visa möjligheten
för nedsättning af bevill ningen för bergverken, ulan alt begå
någon orättvisa mot andra medborgare. Vill man nu icke fästa
sig vid jordbeskattningen, så mäste man taga i betraktande andra
näringar, som äro jemförlige med jernhandteringen, d. v. s.
fabriksinrättningar. Den förnämsta är klädestillverkningen, hvaraf
värdet är 1839 uppgick lill 3,803,439 r:dr, men 1843 ända till
5,090,626 r:dr, hvaraf man finner ett förökadt tillverkningsvärde
ifrån 3 lill 5 millioner. Under denna tid har denna näringsgrens
afgifter lill Staten varit i jemnt fallande, allt som lillverkningsbeloppet
stigit, så att 1839, då tillverkningen var lägst, var
skatten högst, nemi. 3,285 r:dr 39 sk., men dä tillverkningsvärdet
var högst, eller 5,090,626, utgjorde skatten endast 3,078 r:dr.
Man finner af den uppgift jag här äger, att Norrköpings stad för
hela sitt tillverkningsvärde under dessa 5 år betalt högst 1,812
r:dr 24 sk. och lägst 1,780 r:dr. På grund af hvad jag nu anfört,
anhåller jag om bifall till Hr Geijers motion och afslag å
Ulsk:s betänk.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Det är visserligen
5 H. 7
50
Den 4 December f. m.
icke med någon angenäm känsla, som jag, till försvar för Ulskts
betänk., nödgas uppträda mot intresset för en näring, som utgör
den andra i Riket, och hvilken förtjenar allt del skydd samhället
kan lemna, utan allt för stor obillighet mot öfriga samhällsintressen,
helst denna näring till stor del lemnar tillgångar till
betäckande af Rikets stora import. Delta ämne har inoln Bevilln.-  Ulsk. utgjort föremål för långvariga och sorgfälliga undersökningar.
Utsk. hade, under samtliga näringarnes nuvar. betrykta belägenhet,
gerna önskat att kunna föreslå beskattningslindring för
dem alla; men då detta troligen icke låtit sig göra, i anseende
till den förväntade statsbristsummans belopp, och då det problem
Utsk. haft alt lösa endast bestått deruti, att föreslå relativa beskallningsgrunder
mellan de olika näringarne, emedan de absoluta
afgiflerne eller sjelfva sifferbeloppen icke kunna föreslås förrän
statsbristsumman bl ifver känd, sä följer deraf, alt frågan huruvida
lindring kunde föreslås för någon särskild näring, nödvändigt mäste
föregås utaf en undersökning, huruvida denna näring befinner
sig i mera missgynnande förhållande än de öfrige. Vid en sådan
undersökning har Utsk. visserligen icke förbisett, alt bruksägare,
särdeles under de sista åren, lidit af en svår conjuuclur,
som bidragit till betydlig nedsättning i jernprisen; men det har
icke eller undgått Ulsk:s uppmärksamhet, att en stor del af denna
förlust delats af tackjernstillverkarne, utan alt desse å sin sida
baft tillfälle att dela förlusten med någon annan. Då dertill kommer,
att de jordbruksalster, som vid bruken behöfvas för alt hållas
arbetarena lill handa, äfven i betydlig mån till priset fallit, så att
man, utan att för myckel misstaga sig, kan påslå, att det förhållande,
som för närvar, äger rum mellan spanmålspris och jern pris,
i det närmaste är orubbadt mot hvad det förr varit, och vidare
betraktas, alt grundskatten för stångjern 1843 blifvit nedsatt till
1 proc., då deremot laekjernstillverkningen ännu utgör ungefärligen
4 proc. grundskatt, samt att genom K. kungörelsen d. 8
April 1S43 nedsättning i, dels befrielse frän export-tull för åtskillige
jerndimensioner blifvit medgifven, så har Utsk. icke ansett
sig kunna föreslå någon lindring för bruksägare i bevillningsväg,
pä det ej öfrige näringar skulle för mycket betungas. Vid en
billig jemförelse näringarne emellan, har Utsk. funnit, ali de alla
lida af en mindre god conjunctur, och derföre icke kunnat undgå
att stanna vid del resultat, som betänk, företer, hvarföre jag
nödgas anhålla om propos. till bifall derå.
O
Frih. Åkerhjelm, Johan Carl: Frånvar. då delta ämne
inom Bevillu.Ulsk. handlades, var jag ej i tillfälle att framställa
de skäl, som efter min (anka tala för en förändring af 73 och
74 §§ i nu gällande bevilln.förordn. och får derföre nu anhålla,
alt i korthet redogöra för mina äsigter i ämnet. Dessa §§ stadga
nemi. först, att behållna vinsten af stångjernssmidet skall läggas
till grund för bevillningens utgående; men ytterligare stadga
dessa §§ äfven, att denna behållna vinst skall beräknas till högst
| och minst l af hammarskattspriset och alt sedermera den på
Den 4 December f. m.
51
hvarje Sk(£ sålunda uppkommande behållning skall cåpitaliseras
efter 5 för hundrade. Uti dessa stadganden ligga, efter min tanka,
tvenne orättvisor, den ena bestående deruti, alt jag skall förvandla
behållningen lill capital, med beräkning af 5 för hundrade,
dä det är nogsamt bekant, att, i köp man och man emellan, köparen
vanligen beräknar att erhålla minst 8 proc. af ett capital,
nedlagdt i en så precaire rörelse som denna. Den andra orättvisan
ligger deruti, att bevilln.förordn. sladgar, alt bruksägaren
ovillkorligen skall äga en behållning å hvarje Sk^ smide af minst
l af hammarskaltsjernpriset, hvilken behållning är vida för högt
tilllagen, dä det torde vara allmänt kändt, att de flesta bruksägare
under de sednare arens dåliga jerncoujunelurer haft måhända ingen
behållning, om de beräkna i penningar värdet af effecter och
prodncter, som deras egna skogar lemna lill handteringens bedrifvande.
Hvad äler beträffar tillämpningen af dessa stadganden, så
erfår man, alt en härd med 450 Sit smide, då priset är 13 r:dr
24 sk. per Sk2?, uppgår till minst 13,500 r:drs värde och efter
enahanda beräkningsgrund högst till 40,500 r:drs värde. Afven
torde det vara bekant, att smidesrätlighelen under de sednare
åren ägt ett högst ringa värde, och att bruk blifvit försålda vida
under dessa pris. Såsom elt skäl all icke bevilja någon nedsättning,
har Utsk. anfört, alt, vid jemförelse mellan bruk och landlegendomar,
bevillningen för de förre utgör men å de sednare,
efter vanlig beräkning af 4 proc., omkring af inkomslbeloppet.
Huru Bevilln.Ulsk. kunnat uppgöra denna beräkning, derpå
har jag ej kunnat fä någon reda. Af ofvananförde skäl torde
billigtvis inses, att det bör lemnäs taxeringsmäunen öppet, när de
anse behofvet sådant påkalla, alt få anlaga en lägre beräkningsgrund
än nu är stadgadt, lill hvilket ändamåls vinnande jag föreslår,
i likhet med motionärerne, alt i 73 § ^ förändras lill Tff
och i 74 § -pä utbytes emot 2'ff, hvarå jag anhåller om Hr Gr.
o. Landtnäs propos.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag var icke rätt island
att falla hvad IIr af Harmens framställt i afseende på den bevillning,
som utgår af klädestillverkningen; men jag hörde några siffror
nämnas, hvilkas riktighet jag icke kan erkänna. Jag är ej
för ögonblicket försedd med handlingar, för att kunna upplysa om
beloppet af den bevillning, som för klädestillverkningen utgår ifrån
Norrköping, men till elt helt annat belopp än det Hr af Harmens
uppgifvit, kommer man om allt sammanräknas, det kan jag försäkra.
Jag har ej med stillatigande kunnat afhöra den uppgjorda
caleulen, hvarföre jag tagit mig friheten yttra dessa ord.
Gr. Cronhjelm: Jag hade visserligen icke ämnat att tilllägga
något till hvad jag förut yttrat, om jag ej dertill blifvit
uppmanad af en värd ledamot, för att förklara den calcul han
sagt sig icke förstå. Enligt de §§, som ålägga bevillning, är det
bekant, att sedan brutto-inkomsten blifvit besiämd och alla afdrag
derifrån gjorda, så att netto-inkomsten blifver deraf gifven, så skall
den anses som 5 proc. af ett capital, som deraf uträknas, och för
52
D eii 4 December f. m.
detta capital skall lika bevillning utgifvas, sora af jordbruk, nemi.
2 per mille. Ett exempel torde bäst utreda frågan: om jag antager'ett
bruk, sora renderar 500 r:dr bruttobebållning, ocb jag
skulle eapitalisera denna summa såsom utgörande 5 proc. af ett
capital, så måste detta capital uppgå lill 10,000 r:dr, hvaraf skall
betalas 2 per mille, d. v. s. 20 r;dr eller ,,‘5. Om man deremot
antager en landtegendom, som renderar samma summa och anser
den som 4 proc. af eli capital, emedan man i allmänhet torde
kunna anse, att jordegendom icke afkaslar mera, sä blifver detta
capital gifvet, och dä man efter detsamma beräknar bevillningen,
sä kommer den att uppstiga lill 2'6 af afkaslningen.
Gr. P osse, Erik Arvidsson: Vid jemförelse af detta och
StatsUtsk:s betänk. N:o 33 litt. C. finnér man den princip hafva
gjort sig gällande, att minska grundskatter på bekostnad af ökad
bevillning. SlalsUtsk. har efterskänkt 40,000 r:dr eller halfva
grundskatten af lackjernstillverkningen; och en gång bortgifne,
torde de bli svåra att äler bekomma. Jag skulle icke motsätta mig
om alla skatter af hvad namn som helst kunna efterskänkas oell
försvinna ; men då detta icke låter sig göra, tror jag, att dä behofvel
sä fordrar, bör man hellre minska bevillningen, som kan
förändras, emedan den är tillfällig, än göra partiella presenter af
grundskatter, som troligen för alltid gä förlorade. Alla de skäl,
som Bevilln.Utsk. framdragit ronde beviljade förmåner för stångjernslillverkningen,
äro icke lillräcklige för att öfvertyga mig, att ju
ej samma tillverkning för närvar, behöfver stöd och lättnad. Det
är sant, att i sednare tider tillkomne smiden äfven under sisll.
riksdag fått ganska betydliga förmåner, ocb detta är billigt, men
de gamla smidena hafva emedlertid icke erhållit någon betydlig
nedsättning, i synnerhet om grundskatten eller hammarskatten
skall utgå till visst belopp, utan afseende på årets tillverkningar.
I närvar, stund påkallar både jordbruket och alla bruksnäringar
nedsättning, men tillgängarne medgifva det icke; man måste således
inskränka sig till behjertande af den rörelse, som mest inverkar
på det allmänna, och i sådant fall måste jernhandteringen
komma i första rummet, såsom den hvilken kan och bör skaffa
de mesta penningarne ifrån utlandet, och derföre tillstyrker jag bifall
till Hrr Lagerhjelms och Geijers motioner. Vidkommande skillnaden
mellan köpt och eget ämnesjern, sä fruktar jag, att Utsk.
icke tagit i beräkning den ränta, som försvinner för ämnesjernliliverkaren
af hans eget capital, vida öfverstigande transportkostnaderna
för det kopia jernet. Dessutom händer ganska ofta, att
det egna ämnesjernet får transporteras lika läng väg, som det
köpta. Af denna anledn. tillstyrker jag upphäfvande af skillnaden
emellan eget och köpt ämnesjern i fi äga om beskattningen.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Då jag vördsamt åberopar hvad
Hr af Harmens, Frih. Åkerhjelm och Gr. Posse anfört, utber jag
mig att få framställa några anmärkmr vid Usk:s förslag; men vill
dessförinnan fästa uppmärksamheten derpå, att under discussionen
man sammanblandat Hr Geijers och min motion, som sinsemellan
Den 4 D e c e ni Ij e r f. m.
53
hafva en väsendtlig skillnad, derutinnan nemi. att den förra afser
nedsättning håde i maximi- och minimibeloppet, inom hvilket en
laxeringscomité skulle äga alt bestämma hevillningen, då deremot
min motion bibehåller maximum sådant det är, men endast åsyftar
rättigheten att kunna nedsätta minimibeloppet. Det är nödigt
alt observera denna skillnad, emedan jag icke yrkar nedsättning
i allmänhet, ulan blott att åt laxeringscomiléen måtte öfverlennäs
alt förfara i full conseqvens efter bevilln.förordms egna principer.
Detta är hvad jag påyrkar, således icke någon absolut nedsättning,
endast alt göra möjligt för laxeringscomiléen att rätta sig
efter de grundsatser, som Bevilln.Utsk. sjelf nedlagt i sitt arbete.
Ulsk. har med mycken sorgfällighet utvecklat historiken af della
ämne, men efter densammas slut kommit till åtskilliga framställningar,
vid hvilka jag ber att fä nedlägga några anmärkn:r. Utsk.
säger pag. 21: ”att då hammarskatten utgår med 1 proc. af slångjernslillverkningen,
utgör deremot grundskatten å tackjernstillverkningen
4 proc.” Sländerne hafva likväl beslutit att nedsätta
tackjernsskatten , ehuru detta ännu icke då var afgjordt, när
Utsk. fattade sitt beslut i denna fråga. Denna skatt är nu nedsatt
lill hälften emot hvad den förut varit. Dernäst har Utsk.
gjort en jemförelse mellan bruk och landtegendoinar, och säger,
att jordbruksnäringen får vidkännas en jemförelsevis högre bevilln.
beskattning än bruksrörelsen; men då bruksvärdet skall rälta
sig efter inkomsten af näringen, och man kan visa, att jernsmide! är
sådant alt det ger ingen inkomst, då är ju skillnaden mellan bruk
och landtegendomar, som dock gifva någon afkastning, enorm.
Likaledes säger Disk., alt jernhandteringen fått åtnjuta vissa fördelar.
Det är sant, men flere torde dock återslå, hvaraf den bör
komma i åtnjutande, beroende af den ekonomiska lagstiftningen.
Taxeringscomileerna åter böra kunna rätta sig efter existerande
förhållanden, hvartill fordras att nedsätta minimum, men ej maximum.
Vidare förekommer i Utsk:s betänk., alt bruksrörelsen
åtnjuter lindring i hevillningen, genom betydligt nedsatta hammarska
ttspr is. Delta är en fördel, som atnjutes då prisen på varan
äro låga. Likaså kan man kalla det en fördel för räntegifvaren,
att priset på spanmålen är lågt. Utsk. säger vidare, att
om någon lättnad borde beredas, sådant lämpligast lillvägabragtes
genom ytterligare minskning af hammarskalten. Delta är alldeles
mot min princip: jag begär ingen nedsättning, endast en större
latitud för dem som skola tillämpa bevilln.förordn. Jag begär
blott, att taxeringscomiteerna skola utföra den princip, som Bevilln.
Utsk. nedlagt i sitt betänk.; och hurudan är den? Läs nu
33, §, der det heter: ”Då af fastigheter, efter deras värde, samt
af handel, näring och rörelse, efter inkomsten, bevillning utgår”,
etc. 73 §, mot hvilken min motion är riktad, börjar pä samma
sätt; men huru slutar den? Jo, med att sätta en bestämd gräns,
hvarunder comiteen icke får gå. Det är denna inskränkning, som
jag bestrider. Vidare förefaller i Utsk:s utlåt., att ifrågavar. förändring
sannolikt skulle föranleda en sådan nedsättning uti bruksuppskaltningen,
att en motsvarande förhöjning i taxeringsvärdet
54
Den 4 December f. ra.
af andra fastigheter och näringar ej kunde undvikas. En värd
talare har anfört, huru svårt det varit, att fästa afseende på dessa
motioner, just emedan man kände den betänkliga ställning, hvaruti
jordbruket sig befann, och då ännu statsbristssumman icke
var gifven, fruktade man att lättnaden, som bereddes den ena näringen,
skulle falla desto tyngre pä. de öfrige. Frågas då: huru
tungt skulle den falla pä de andra näringarne, i händelse bevillu.-  författn. lämpades efter min motion? Lätom oss se. Jag supponerar
ett bruk, som äger 1,000 Sk?? smide; jag antager, att hammarskaltspriset
vore 13 r:dr 24 sk.; t deraf utgör 1 j r:dr, eller
det lägsta hvartill taxeringscomiteen får nedsätta bevillningen.
Om taxeringscomiteen håller ett högre värde, det rörer ju icke
denna principfråga. Jag vill utvidga minimigränsen och då beliöfver
jag icke resonnera öfver huru taxeringscomiteen förhåller
sig vid tillämpningen af ett högre värde, då den icke rubbat maximum.
Det är således frågan om hvad det skulle verka på taxcringscomileen,
om den finge rättighet att kunna hälla sig vid
-j‘ff i st. för Det bruk, som beskattas till }(, skall betala
r:dr på hvarje Sk??, således för 1,000 Sk?? 1,500 r:dr, och dä
denna summa efter 5 proc. reduceras till ett capital, så blir följaktligen
detta bruks capitalv;irde 30,000 r:dr. Nu utgår 2 r:dr
för tusende, således är sjelfva bevilln.summan 60 r;dr. Vi hafva
talat om bruk med 1,000 Sk?? årligt smide; supponera att Sverige
hade 600 sådane bruk, så vore det 600,000 Sk??. För att se
effeclen af det hela, så skall jag multiplicera de 600 med 60.
Det är i denna stund det lägsta, hvartill en taxeringscomite' äger
att nedsätta denna inkomst. Om man alltså utvidgar taxeringscom
i teens makt att i st. f. I nedsätta till -,‘g, då har man gjort
möjligt att denna skatt kunde förminskas lill halfparten af hvad
den nu kunde minst vara. Nu är beloppet 36,000 r:dr i sitt
minsta, det är således endast 18,000 r:dr i fråga, till följd af min
motion, men icke efter Ilr Geijers; ty dessa motioner skilja sig
åt pä det sätt, att min icke rubbar egentligen sjelfva inkomstkällan,
utan sätter endast vederbörande taxeringseomiteer i ständ
att så förfara, alt vid tillämpningen af 73 § i bevilln.förordn.
dess egen princip må blifva en sanning. Dessa 18,000 ndr de
skulle möjligen kunna gå förlorade. När man nu icke rubbar
maximum och man vet att taxeringseomiteer ne kunna besluta
uppsättning till j, J., då hafva ju taxeringscomitéerne i sitt våld
att taga tillbaka dessa 18,000 r:dr ett kommande år. Hvad båtman
då förlorat? Intet. Min motion innebär således, att taxeringsenmiteerne
skulle fä en utvidgad makt, ett utvidgadt område för
bevilln.förfaltms tillämpning och derjemte sättas i tillfälle att göra
rättvisa åt näringarne. Till följd af hvad jag haft äran föreslå,
skulle följande beslut uppkomma: vid 73 § pag. 53, skulle
orden J utbytas mot samt vid 74 § g utbytas mot 2'ö.
Hr von Schantz, Carl Jacob: Det är ytterst bekymmersamt,
att af de jernverksägare, som yttrat sig i det ämne, som utgör
föremål för I\. o. Ad:s öfverläggning, höra uppdragas de sorgliga
målningarne öfver denna närings tillstånd, samt behof af ned
-
Den i December f. m.
55
sållning i bevillniugen; men ännu mera nedslående blir det om
man fia nisl äller den enkla fråga, hvilken näringsgren inom milt
fädernesland är det som ej lider af betryck och förlägenhet? Frågar
man slöjde- oell näringsidkaren om dess ställning, så mötes
man af klagan öfver ingen afsättning, trög omsättning och osåld
tillverkning. Frågar man jordbrukaren om dess ulsigter för framlida
bergning, svarar han med en sorgsen blick, som nogsamt
uttrycker, all bans produetion står honom i högt lillverkningspris,
dä han icke destomindre, för penningebehof och omsorgen att i
det längsta göra hvar man rätt, nödgas afyttra sin vara för nedsatt
pris; hvart man vänder sig är förlägenheten bestämd och
svårigheten alt berga sig constaterad. Om jag skulle från denna
premiss närmare granska jernverksägarens ställning, vill det visa
sig för mig, att han, ehuru med nedtryckt pris ä sin tillverkning,
likväl har mera i behåll, efter det _fall skogens alster, tackjernet
och. jordbruket fått vidkännas. Ägare af skog se sig i denna
stund nödsakade att lill bruken lemna sin vara lill ett pris, som ej
lemnar den torftigaste bergning, dä priset derå är nedsatt lill J
mot hvad det var för 2 är sedan. Tackjernstillverkaren, som under
en gyldene lid kunde emot skäligt pris afyttra sin vara och
hälla skogsvärdet uppe, mäste i denna stund se den tungt tillverkade
varan nedtryckt under | af hvad den var för 2 är sedan.
Jordbrukaren, som arbetar med lika höga arbetslöner och under
samma skatter, kan af sin med svett och möda bedrifna handtering
icke hemia större belöning, än att skalla sig lycklig om han
bar vatten och bröd öfrigt, sä framt han med bokslut utreder sin
handtering. Beräknar man resultalerne af hvad jag haft äran anföra,
skall det befinnas, hvad af ingen med ringaste rättvisa kan
nekas, alt ingen af uäringarne njuta lön för sina ansträngningar.
Men också skall det lätt synas, att skogsägarens ringa belöning för sin
egendom och arbete, masugnsägarens knappa behållning och jordhrnksidkarens
svältcur, alla tillsammans bidraga alt göra jernverksägarens
belägenhet bättre än deras, som förse honom med sina
behof. Vi känna med obestridlig visshet, all när de 2:ne rudimaterierna
kol och tackjern fäs för skäliga pris, så lemnar jernhandleringen
lön för arbetet; vi känna, att när jordbruket mäste
lemna säden för lågt pris, så uppkommer icke den förlust pä smideslön,
som genom smedens skuldsättning och landlbondens förlag
ofia i brnksboken upptaga en betydlig del af behållningen. Sammanlägger
jag nu dessa omständigheter, vill det visa sig för mig,
som jernverksägaren icke skulle stå på den klena punkt, alt nedsättning
af dess bevillning skulle, förent med rättvisa, böra i fråga—
gakomma. Jcrnverken hafva dessutom under loppet af sislförtlutne
riksdagar och äfven deremellan njutit icke obetydlig lindring,
den jag ingalunda afundas dem, men som likväl, när Statens tarfvor
äro stora, botar alt hvälfva på andra grenar af rörelsen tyngden
att genom directa eller indirecta laxationer fylla hvad som
genom concessioner ät jcrnverken kommer att visa brist. Kunde
man lindra alla, o! jag skulle med gladt sinne rösta för nedsättning
för dem alla, men nu kan jag ej med min röst biträda ifra
-
50
Den 4 December f m.
gavar. förhandling lill jcrnhandteringens förmån, utan måste bestrida
alt den ena näringen vinner på den andras bekostnad. Såsom
bevis för jcrnverkens hårda taxering, bar af en talare blifvit
uppgifvet hvad bergverken taxera oell deri ulan frånskiljande blifvit
intaget alun och koppar. Jag skulle önskat, att den egentliga
jcrnverkens taxation varit utmärkt, för alt kunna bedomina hvad
som utan förblandning verkligen tillhörer den sistnämnde. — Ilär
liar blifvit sagdt, alt hemmansköp slå vida högre än i förhållandet
med köpeskilling för bruk. Jag fäster talarens uppmärksamhet
på alla de motiv, som leda till en mindre hemmansdels köpvärde,
hvilket många gånger kan bringas till ett öfvervälde, utan
alt bevisa något i det bela. Hvad angar bevillningens belopp i
en uppgifven fabriksstad, t villar jag lika med en annan talare, sorn
förut yttrat sig, alt den uppgifne bevillningen är sä låg. En värd
talare bar upprepat, att lian icke vill hafva någon nedsättning i
brukens bevillning, men väl skaffa taxeringscomiléen en större latitud,
för att med mera rättvisa komma till den rälla punkt, der
taxeringen bör stanna. Jag -frågar honom på samvete om saken
icke blir den samma som nedsättning, oell alt den nu begärda -,‘ff
kommer att mera tillämpas än , J. När alla uäringarne
behöfva lindring, men ingen kan fä nedsättning, i följd af Statens
redan kända behof, vädjar jag till H. Ståndets rättskänsla om det
blir skäligt alt gifva nedsättning ät en, och röstar till följd deraf
för bifall lill Ulskrs tillstyrkan.
Frih. Cederström, Jacob: Till hvad Hr von Schantz anfört
och hvilket utgör en bestämd och sann lalla af förhållandet
näringarne emellan, anhåller jag att få lägga några ord. Jag vet
mig i min ungdom hafva sålt säd till Dannemora bergslagen och
fått ett Sk# jern i utbyte mot en tunna råg. Hvar finnes nu
det ställe, der man får ett Sk# jern för en l:a råg? Af samtlige
våra näringar finnes ingen, som af samhället åtnjutit så många
tillskott och förläningar, som jernhandteringen. Kronans skogar
och domainer hafva blifvit delade emellan jernbruken, och nu tillböra
de dem äfven till största delen såsom skatteköpta för en
lumpen penning. Dessa bruk klaga nu, att ett minimum finnes,
hvarunder en (axeringscomile icke får nedsätta deras beskattning.
Den här begärda nedsällningen började både med afseende å såväl
maximum som minimum; det yrkade den ene motionären;
den andre påstår nedsättning endast i minimum, men bibehåller
maximum och således äfven möjligheten för taxeringscomiléen alt
komma dit. I så måtto är den sednare motionen, eller Hr Lagerhjelms
bättre än den förra, eller Hr Geijers, men den är åter
sämre än den sistnämndes deruti, att om minimum en gång väl
är borta, så kommer man ännu lägre ner i beskattningen, och
möjligen till ett minimum, som man ej har någon rätt att begära.
Jag kan för min del ej annat än helt och hållet instämma
i Utsk:s afstyrkande af begge molionerne och tror, att vi för jernhandteringen
gjort nog i uedsättningsväg, för att icke förstöra den
sam
-
Den i December f. m.
57
samma. Det later tilläfventyrs något paradoxt, men det torde
dock ligga en djup sanning deruti, alt om man försöker att nedsätta
denna näringsgrens skaller till intet, så förstörer man näringen
i. st. f. att uppmuntra densamma.
Gr. Cronhjelm: Utaf en värd talares yttrande skulle möjligen
de af li. o. Ad:s medlemmar, som icke gjort sig besvär att
genomläsa reservationerne lill Utsk:s betänk., kunna draga den slutsats,
att Utsk. å sin sida försummat uppställa en calcul, ungefärligen
i motsvarighet med den som den värde talaren har uppställt.
Jag torde då få fästa uppmärksamheten derå, alt en af
Utsk:s ledamöter af BorgareSt. har, som grund för sitt yrkande,
att minimibeloppet skulle nedsättas lill 1's, i sin reservation uppställt
en calcul af ungefär enahanda riktning som den, hvilken
den värde talaren framställt, hvaraf synes, att då denna calcul varit
föremål för Utsk:s granskning, Utsk. icke försummat att uppgöra
en sådan, för att äfven derigenom leda sig till någon grund för
sina åsigter. Jag vill derföre icke säga, alt den calcul, sorn uppgjorts
i Utsk., varit lika med den i reservationen, men deraf följer
likväl, att Utsk. icke förbisett en dylik. Jag hade visserligen
icke ämnat alt orda mera i delta ämne, och ber nu blott få upptaga
tilt besvarande ett af de skäl sorn blifvit nämnt; ty om man skulle
hafva förbisett detta skäl, skulle det visserligen hafva utgjort
en hög grad af försumlighet å Utsk:s sida. Den värde ledamoten
har nemi. förmenat, att bruken icke erhållit någon lindring, derigenom
att priset å hammarskatten blifvit nedsatt, emedan denna
nedsättning skett i förhållande med de gångbara prisen, som fallit,
och detsamma inträffat med jordbruket. Detta skäl talar mera
mot den värde talarens åsigt än för densamma, ty om spanmålen
faller i pris aldrig så mycket, så får landtegendomarne dock
det ena året betala lika stor permille-afgift, som under det andra,
och för jordbrukaren återstår då icke annat, än det sorn i dylika
läll äfven återstår Jör bruksägaren, nemi. alt trösta sig med hoppet,
att ett kommande års afkastning blir större och att han möjligen
då kan genom en större inkomst godtgöra den skatt, som föreg:de
året föll sig alltför tryckande.
Hr af Ilarmens: Man har betviflat riktigheten af de uppgifter
jag lemnat: det är möjligt alt de kunna vara till någon del
bristfälliga, men sådane de äro, anhåller jag emedlertid att de må
få intagas i 11. o. Ad:s protocoll, på det alt vederbörande må sättas
i tillfälle att lemna de vederläggningar, hvartill de kunna linna
sig befogade. Jagskall dessutom anhålla alt till prot. få lemna
en annan uppgift, som jag endast tagit ur minnet, den nemi.
alt en fabrikant i Norrköping låtit hallstämpla tillverkningar för
ett år till 100,000 r:dr och han befinnes i samma års taxeringslängd
beskattad till 1200 r:dr. En värd ledamot har i synnerhet
klandrat, att representationen vågat uppträda mot den s. k.
minimi-beskattningen, som nu ålåg brukshandteringen. Jag skall
i afseende derpå nämna, att jag en gång befunnit mig i belägen5
II. 8
58
Den 4 December f. ni.
heten af ledamot i taxeringscomité, och i följd af denna minimibcskattning
måst lill några och 20,000 ndr uppskatta en brukslägenhet,
till hvilken saknades smide och kol, och ej kunde prodocera
på långt när så mycket som motsvarade beskattningen.
Jag förenar mig i öfrigt med Hr Lagerhjelm och Frih. Åkerhjelm.
Hr von Troll, Samuel Gustaf: Jag hade visserligen icke
ämnat att yttra mig i detta afseende, men då jag tili min förundran
erfarit, att icke blott Bevilln.Utsk:s ordf., utan äfven åtskilige
andra ledamöter af Huset, på grund af enl. mitt omdöme
temligen skefva åsigter, kunnat hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla
om propos. på bifall till Bevilln.Ulsk:s förevar, förslag, har jag ej
kunnat underlåta att i anledn. deraf yttra några ord. Att vidlyftigt
ingå i en cliscussion öfver detta ämne, torde vara så mycket
öfverflödigare, som saken redan är fullständigt utvecklad af
föreg:de talare. Jag anhåller likväl att fä fästa uppmärksamheten
derå, att hav är alldeles icke fråga alt bestämdt nedsätta en skatt
för bruksägare. Desse betala först grundskatt och derefter hammarskatt
för det smide, hvartill bruket är berättigadt. Denna
hammarskatt utgår lill oförminskadt belopp antingen smidet minskas
eller icke, och derjemte tillkommer i sista rummet bevillning
på den vinst, sorn kan anses uppkomma af den egentliga jerntillverkningen.
Här är endast fråga alt så inrätta bevilln.förordn.,
att den bevillning, som bruksägaren på denna vinst skall erlägga,
måtte vara rättvis. Den gamla bevilln.förordn. föreskrifver, att
denna presumtiva vinst icke får beräknas till öfver ^ eller under
af försäljningspriset. Nu är det likväl factiskt bevisadt, att
ganska manga bruk smida med ren förlust, åtminstone utan all
vinst, dä man tager i betraktande den vinst, som de pä sjelfva fabricalionen
skulle hafva. Således är här endast fråga att ställa
så lill, alt beviliningen blir lämpad efter denna vinst. Det rätta
vore således efter min förmening, alt hvarken föreslå något maximum
eller minimum, men jag vill ej utsträcka mitt påstående så långt.
Hr Lagerhjelm har blott begärt, att maximum malle fortfarande
fastställas till af försäljningspriset, men att minimum deremot
skulle nedsättas lill -,'g, och såvida R. o. Ad. täcktes ingå på denna
Hr Lagerhjelms framställning, så synes mig att ingen orättvisa
kan inträffa. Man har velat anställa jemförelse mellan jordbruket
och jernhandteringen. Jag skulle tro, alt om man ginge
till grunden, skulle man finna, att jordbruket erhållit ganska betydliga
lättnader i sina utskylder. Det är ej längre sedan, än
sisth riksdag, som mötespassevolancen ifrån jordbruket öfverflyttades
på den allm. beviliningen; på samma säll har sallpetergärden upphört.
Dessutom ber jag alt få fästa uppmärksamheten derpå, alt
jernhandteringen är den förnämsta källa, hvarmed vi skola betäcka
större delen af vår import, och att denna handtering har att kämpa
med svåra conjuncturer. Den som något så när följt förhållandena
med jernhandteringen i främmande länder, känner alltförväl,
att det är den stora massa af jern, sora produceras i England,
och det låga pris, hvartill detta jern kan försäljas, som är
Den 4 December f. m.
50
den egentliga orsaken lill det vanpris, hvarmed vära producenter
hafva alt kämpa. Helt annorlunda är förhållandet med jordbruket.
Jag erkänner visserligen, att, isynnerhet i år, jordbruket haft
alt kämpa med många svårigheter; men dessa äro dock öfvergående.
Jordbrukaren kan rikta sin håg åt boskapsskötsel och andra
utvägar till förtjenst, och i samma ögonblick han det gör, skall
han på fördelaktigt sätt kunna afsätta sin spanmål. Dessutom,
om jernhandteringen i följd af ökad beskattning skulle komma att
ligga under, så vore det just jordbruket, som derpå komme alt förlora,
emedan då för detsamma ett af de första afsältningstillfällen
komme att gå förlorade. En värd talare har tyckts påstå, altjernhandleringen
icke skulle hafva något alt klaga öfver, då man kunde
få en t:a säd i utbyte mot 1 SkSf jern. Jag förmodar, alt detta
är ett misstag, möjligen har man kunnat fä eli SkSf tackjern,
men ingalunda stångjern för en t:a säd. Jag slutar med att upprepa,
att här är alldeles icke fråga om någon nedsättning i skatt,
utan blott att åt taxeringscomiteen lemna en latitud att kunna bestämma
den bevillning, som bruksägare böra erlägga i mån af conjuucturer.
Jag yrkar propos. på bifall lill Hr Lagcrhjelms förslag.
Hr Lagerhjelm: Det är för att rätta ett misstag, som jag
uppträdt. Jag får bekänna, att jag ej förstår den calcul, som Utsk.
uppställt, men min egen förstår jag. Misstaget består deruti, att
en värd talare anmärkt mot min motion, att den vore sämre än
Ilr Geijers, derföre att all begränsning vore borta; tvertom, det
är samma minimigräns i båda molionerne, men jag har lemnat
maximigränsen orörd, hvilket Hr Geijer icke gjort. Och det är
härom jag velat upplysa, på det att icke något misstag mätte äga
rum vid beslutets fattande.
Frih. Åkerhjelm: Sedan jag sist hade ordet, har Bevilln.
Ulsk:s ordf. upplyst hvilken beräkningsgrund som följts, för att
Utsk. skulle komma till det resultat, rörde förhållande i värde
mellan jord- och bruksegendomar, som betänk, innehåller. Jag
ber att få fästa uppmärksamheten derå, att den beräkning, hvarpå
denna jemförelse baserar sig, är just den som af mig och flere
talare blifvit bestridd, och jag kan ej finna annat, än att det
bevisningssätt sorn Utsk. begagnat, är högst besynnerligt. — En
värd talare har sagt, att man borde akta sig att, genom nedsättning
i skatterna, förstöra sjelfva näringen. Jag kan ej neka lill att
detta uttryck förefaller mig högst besynnerligt, ty deraf skulle följa,
att bästa sättet till näringarnes uppmuntran vore att ålägga
dem dryga skatter, och det kan ej annat än förvåna mig, att
Presidenten i R. Kammarcoll. hyser sådana statsekonomiska åsigter.
Hr Printzenskjöld, Carl: Den vederläggning, som åstadkommits
såväl af ordf. i Bevilln.Utsk. som andre värde ledamöter i anledn.
af anmärkmr, framställde emot nämnde Utsk:s nu föredragna betänk.
, är, efter min öfvertygelse, så fullständig och upplysande, att
föga eller intet dervid är att tillägga; men jag ber likväl till ytterligare
stöd för viglen deraf, alt icke de väckta motionerne varda
60
Den 4 Decemlier f. m,
bifallne, alt la fästa uppmärksamheten derå, alt, enl. bevilln.sammandraget
för år 1842, hela den laxerade bevilln.summan efter
alla de i bevilln. sladgan uppförda I i ilar endast med 200,000 r:dr
öfversleg slalsbristsumman. åled de redactionsförändringar och
äfven i vissa fall vidtagna förändringar i afseende på grunderne
för taxering af fastigheter i städerne och å landet, som dels Utsk.
föreslagit och dels äfven af Ständerne blifvit gillade, är det tvifvelsutan
att förutse, det en högst betydlig nedsättning i taxeringsvärdet
å dessa fastigheter kommer att äga rum. Skulle nu ett
bifall lill dessa motioner följa, är det lätt att inse, att jemväl stångjernsbruken
korn me att, i afseende på deras taxeringsvärde, betydligen
nedsättas. Den ene af de två motionärerne har uppgifvit,
att taxeringsvärdet å bruken i Nerike uppgår för det närvarande
till 3,900,000 r:dr, hvilket jag för jemnhelens skull vill antaga
till 4 millioner: skulle nu, på sätt denne motionär föreslagit, minimiberäkningen
för inkomsten till capitalisering, nedsättas till 1,g
i st. f. -J, så är sannerligen fara värdt, ali dessa 4 millioner taxeringsvärde
komme, i följd af den större lalitude, som skulle (emnås
åt taxeringsmännen, att nedsättas till 2 millioner r:dr. Samma
förhållande skulle jemväl inträffa i Rikets öfrige län, der stång
jernsbruk
linnas, oell följden blefve den, att bevillningssnmman
komme att i samma mån förminskas. Det är af stor vigt att fästa
uppmärksamhet på ett sådant förhållande, och jag tviflar icke
på, att om den minimilariff, sorn nu finnes för taxeringsvärden å
stångjerns- och manufacturverkcn, skulle nedsättas lill hälften, sä
skulle i samma mån taxeringsvärdet å dessa verk öfverallt komma
att förminskas. För öfrigt får jag förklara, det jag ingalunda
kan godkänna de skäl, sorn de värde ledamöter, hvilka klandrat
Utsk:s betänk., velat hemta, dels från de ofördelaktiga handelsconjuncturer,
hvaraf smidet lider, dels af de framställningar, som gjorts
rör:de kostnaderne för stångjernstillverkningen, för så vidt uti dessa
kostnader blifvit inbegripna de producter och tjenslbarheter, slångjernstillverkarne
sjelfva äga af den jord, som tillhör bruken, emedan
i sådant fall det ingalunda blir svårt att komma lill eli resultat,
som visar alt bruksrörelsen icke lemnar ringaste behållning.
Skulle man i contant förvandla allt det arbete, som erfordras
för att producera t. ex. 1 tunna spanmål, så skulle denna
tunna bli sä dyr, alt den till och med aldrig skulle ulan förlust
kunna försäljas, hvilket dock icke, åtminstone ej alltid, är förhållandet.
Hvad transportkostnaden beträffar, torde äfven de värde
anmärkarne taga i betraktande, att de liesta jordägare icke hafva
tillfälle att afsätta sin spanmål vid egendomarne, hvilket deremot
ofta inträffar vid stångjernsbruken, utan nödgas transportera densamma
ofta 15 lill 20 mil, och att de sålunda lida lika mycket
i hänseende till transporlkostnaderne för deras varor, som stångjernslillverkarne
för sina. Man har äfven anfört, att de förmåner,
som blifvit stångjernstillverkarne beredde, icke åro, jemförelsevis
med dem som jordbrukaren åtnjuter, af den vigt, att de kunna eller
böra verka till något afseende på hvad Utsk. här framställt.
Jag ber att få erinra derom, att stängjeriiglillverkarne hafva en
Den 4 December f. m.
01
väsendtlig förmån framför jordbrukaren, nemi. det absoluta importförbud,
som för allt stångjern är gällande. Jordbrukaren deremot
måste concurrera med ulländningen vid försäljningen af sina
alster, ulan undanlag, och den tull för utländsk spanmål som
gäller, är sä låg, alt exempel ej saknas, att spanmål importerats
frän utrikes ort oell sälls lill lägre pris, än landtbrukaren sjelf
kunnat densamma afsätta. Öfverväga!- man dessa omständigheter,
så skall man finna, att det icke står så illa till med jerntillverkaren
; tvertom tror jag, alt hans belägenhet är lika lycklig om
ej vida lyckligare än jordbrukarens. Det är visserligen sant, att
jordbrukaren på sednare tider vunnit någon lindring i sina bördor,
genom passevolance-afgiflens borttagande och saltpelergärdens
upphörande; men huru obetydliga äro icke dessa minskningar,
jemförelse med de fördelar, som stångjernstillverkarne
erhållit. Jag för min del tror, att stångjernstillverkarne och jordbrukarne
kunna hafva att kämpa med lika svåra conjuncturer för
ögonblicket, och måste lida dem under förhoppning om ett öfvergående
till bättre förhållanden, och tillstyrker derföre bifall lill
Ulsk:s förslag.
r>
Frill. Cederström: Frih. Åkerhjelm har förundrat sig öfver
mitt yttrande, alt en för stor nedsättning i brukshandteringens
skatter skulle vara för denna näring vådlig och skadlig, såsom
för densamma förstörande, och derföre trott, det skulle jag anse
att en hög beskattning vore för densamma fördelaktig. Jag
recommenderar åt Friherren alt läsa hvad de s. k. Economisterne
i Frankrike, som drefvo en slik sats, yttrat, men jag tillhör
ingalunda dem och gillar ej deras lära. Jag vet hvad som kan
blifva följden af att undandraga näringarne skatter i Sverige, der
det finnes en ganska känd term, eller den bekanta Svenska afundsjukan,
som i reactionär väg snart kommer tillbaka, och då det
tilläfventyrs händer, att den, som varit oförnöjd och lyckats undkomma
utgörandet af den mindre skatten, och sålunda velat skaffa
sig fördelar på andra näringars bekostnad, sedermera får betala
mer för mindre. Häruti får den värde Friherren rätt på hvad
jag menade med vådan för brukshandteringen att söka vinna en
otillbörlig nedsättning. Hvad åter en annan ledamot yttrat, att
man aldrig skulle hafva fått tillbyta sig ett SkZ? stångjern mot
en tunna råg, så var måhända den värde ledamoten icke född vid
den tid då sädane byten skedde; men att sådane ägt rum, det är
ett factum. Medan jag har ordet, ber jag att få rätta ett misstag
i mitt första yttrande i afseende på maximum och minimum. Hr
Lagerhjelm har önskat nedsättning i det sednare lill 50 proc. och
Hr Geijer jemväl en sådan nedsättning i afseende på maximum,
och deruti finnér jag Ilr Geijers förslag vara sämre än Hr Lagerhjelms,
emedan derigenom kan man ej komma lill det maximum,
som na är bestämdt.
Hr La g erli j el m : Det är åter i afseende på ett misstag, som
eu värd talare här begått, som jag utbeder mig alt få yttra några
62
Den 4 December f. m.
ord. Den värde talaren liar sagt, att ”bifaller man Hr Lagerlijelius
motion i detta afseende, sä följer deraf nedsättning till hälften af
de inkomster, som Kronan för närvar, äger af de ifrågavar. bergverken.
” Bevillningen af dessa bergverk bar för år 1835 — 1840
utgått med 65,514 r:dr 30 sk. 4 rist.; märkandes dock, att denna
inkomst härflutit icke blott från stångjernsbruken, utan äfven
från manufacturverken inom riket, äfvensom från svafvel- och alunverken.
Den nedsättning, som möjligen skulle kunna blifva en
följd af min motion, skulle komma att belöpa sig till en summa
af 18,000 r:dr. Jag får likväl dervid fästa Herrarnes uppmärksamhet
derå, att en dylik nedsättning alldeles icke är en absolut
följd af min motion, utan innebär denna blott ett förtroende
till taxeringscomiteerne, då deremot de värde ledamöter, hvilka
här talat emot min motion, måste hysa ett misstroende till samma
comiteer. Det är blott denna ytterligare rättelse jag velat anmärka,
alt nemi. allt hvad af min motion följer, är icke mer och
icke mindre, än en öppnad rättighet för taxeringscomiteerne att
göra stadgandet i 33 § i bevilln.förordn. lill en sanning, vid tillämpningen
deraf på 73 och 74 §§ i samma förordning.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Någon synnerlig insinuation
för Hr Waerns motion har jag icke här hört yttras; hvad som
egentligen utgjort föremål för discussion, har varit den af Hr Lagerhjelm
väckta. Denna motions öde inom detta Hus kommer
säkerligen att afgöras af Hrr ledamöters öfvertygelse om den mer
eller mindre fara, som de möjligen kunna anse vara förknippad
med antagandet af ett nedsatt minimibelopp emot det som nu förefinnes,
d. v. s. med andra ord: faranatt åt taxeringscomitéerne
lemna en ytterligare latitud, än den, som hittills varit åt dem upp,-  låten. För att bedömma del tillkommande, tror jag det alltid vara
intressant att skärskåda det närvar.
Då Westmanland är ett län, som till ganska stora qvantiteler
producerar jern, så tager jag mig deraf anledn. att anföra, hvad
som derstädes vid sista pröfningscomiteen hlef beslutet. En niondedel
af ortens hammarskaltspris uppgick då till 1 r:dr 26 sk.
8 r:st. pr Sk#. Comitéen classificerade bruken i 4 classer, hvaraf
den 4 classen omfattade de minst lönande bruken; och ehuru
jernbruk af till och med 2 och 3 classerna, såväl genom vågattester,
som genom export-bevis, tydligen ådagalade, att de icke
haft mera än 1 r:dr 24 sk. i productionsvinst å Sk# af sitt jern,
så fann ändock comiteen, naturligtvis enligt nu gällande lagar, att
4 classens bruk skulle taxeias till en productionsvinst af 1 r:dr
26 sk. 8 r:st per Sk#; det var således de sämsta bruken, som
måste vidkännas denna contribution. Den 3 classens bruk taxerades
lill 1 r:dr 32 sk. 9 r:st. pr Sk#, bruk af 2:dra classen till
1 ndr 40 sk. 11 r:st. samt bruk af 1 classen till 2 r:dr b:co pr
Sk#, hvilket utvisar, att, oaktadt bevis företeddes derå, alt en sådan
productionsvinst på långt när icke hade ägt rum, man dock
var fallen för att debitera bruken för den vinst, ja för den höga
vinst, hvarom jag nu haft äran lemna upplysning. Jag tror sä
Dsn 4 December m.
63
mycket mindre någon fara vara dermed förenad, att åt taxeringscomitéen
lemna en dylik latitud, lik den Ilr Lagerhjelm i sin motion
afser, som vi böra komma ihåg, ”att allmänna tron på förmånlighcten
af att på kragen hära jernets tecken och dertill den
nationella fallenheten ali tro, det alltid fett finnes i grannens gryta,
” merendels sätta laxeringscomitecrna i sinnesstämning att icke
taga den minsta af den productionsvinst, som kan åstadkommas.
När man dertill lägger, att här finnas bruk (jag menar i Westmanland,
hvilken provins jag känner, emedan jag der är boende),
som äro på öfvergångsperioden — mine Hrr! bruk, hvilka i så ringa
qvantitet och så ofördelaktigt producera jern, att de hålla på
att förvandlas i jordbruk; anse dä Hrrtna rätt och billigt vara,
att afskära comitéerne möjligbeten att vid taxeringen af ett bruk,
sora knappast har 40 sk. vinst pr Ski? å sitt jern, kunna understiga
det nu varande minimibeloppet eller 1 r:r 26 sk. 8 r:st.
pr SkSf? Kan det väl innebära någon fara, att åt taxeringscomit
(ferne gifva en sådan latitud, endast med afseende på de bruk, som
så ofördelaktigt producera sitt jern, att de gå, så att säga blott
för att föda arbelarena, då man dessutom bör vara öfvertygad derom,
alt der man känner någon productionsvinst hafva ägt rum,
der blifver den äfven debiterad? _ Man har jemfört jordbruket
och jernbruken med hvarandra. Afven jag känner, att åkerbruket
ingalunda i närvar, ögonblick är fördelaktigt; men jag håller
mig till den gamla regeln: ”nullum magnum parvumve sine comparatione-.
” de måste jemföras, och hvad jernet då angår, så ser
man ofta på våra öfverfyllda vågar, att det icke kan exporteras.
Vill man då att brukspatronerne skola äta jern? Man kan det
icke, men man kan förtära säd. När det blifver öfverproduetion
af säd, kan man gömma den till ett annat år, dä det lönar sig
bättre att sälja densamma, och då den i alla händelser blifver förr
såld än jernet från våra vågar. Hvad beträffar det inkast, att jernet
ofta vore illa smidt, så medgifver jag det visserligen; men
jag ber dock Hrr:ne taga i betraktande sakens verkliga förhållande,
att Hrr:ne mätte se våra vågar fyllda med jern, under det
alt magasinerne stå tomma på spanmål. Delta malle väl bevisa,
alt man alltid behöfver säd, men icke jern. Jag sluter mig till
Hr Lagerhjelms motion.
Gr. Cronhjelm: En värd talare har fästat uppmärksamheten
å den förmenade oriktighet å min sida, att jag anställt en jemförelse
emellan hammarskatten såsom en grundskatt och per milleafgiften
för landlegendomarne såsom en bevillning. Det är kändt
genom bevillningsförorduingens stadganden, hvilka redan länge varit
tillämpade, att då första gången landlegendomarne skulle i taxeringsvärde
uppföras, måste sådant ske med betraktande af den afkomst
de åt sine ägare inbringade, hvilken afkomst åter naturligtvis
skulle beräknas efter ett medelvärde å spanmålen. När nu
så bände, ett eller annat år, att spanmålens värde understeg det
från början antagna medelvärde, efter hvilket egendomarne blifvit
taxerade, så följer deraf, att egendomarne för detta år måste be
-
64
Den 4 Decmber f. m.
tala en större permille-afgift, än de egentligen bort utgöra, äfvensom
att ägarne måste finna sig tröstade af möjligheten, alt ett annat
år spanmålsprisen skulle öfverstiga samma medelvärde. Så måste
äfven Hrr brukspatroner göra under de år, då conjuncturerne
äro svåra, och det var denna jemförelse, på hvilken jag anspeglade.
En värd talare på denna sidan bar, med afseende å de uppgifna
bevillningsbeloppen af 2'» och af brukens och landtegendomarnes
inkomster, begärt en upplysning på hvad sätt, man kommit
till samma belopp. Jag lemnade denna upplysning, men får
äfven tillika nämna, att denna beräkning endast grundar sig på
den ena af premisserne för brukens beskattning, men icke pä den
andra, nemi. den af ett maximum och ett minimum. Då jag gjort
detta medgifvande, bör man icke derföre antaga detsamma såsom
ett motskäl, och jag får ännu en gång upprepa hvad jag sist yttrade,
att jag anser ej detta skäl behöfvas, för att komma till det
resultat, hvartill Ulsk. ledt sig, alldenstund de öfrige af Utsk:s
skäl ej blifvit vederlagde. En värd talare har uttryckt sin förundran
deröfver, att jag kunnat uppträda lill försvar för Utsk:s
betänk. Till svar derå får jag nämna, att det aldrig väcker min
förundran, om en ledamot af R. o. Ad. försvarar sin öfvertygelse.
I detta ömtåliga ämne hade jag önskat, att icke hafva varit satt
i nödvändighet att såsom ledamot af Bevilln.Ulsk., i hvad på min
röst berodde, uppträda såsom skiljedomare emellan 2:ne näringar,
som troligen ligga hvarje fosterländskt sinnad representant lika varmt
om hjertat; men om det å ena sidan var för mig svårt att till
fördel för det ena eller andra intresset afgifva min röst, så var
det å andra sidan nödvändigt att, lill grund för denna rösts afgifvande,
lägga de undersökningar, spm voro mig möjliga att anställa,
d. v. s. att söka skaffa mig en öfvertygelse i ämnet, så samvetsgrann
som den stod att vinna. Då jag således delat Utsk:s
öfvertygelse och bilrädt betänk, i denna del, har jag ansett såsom
en moralisk pligt att försvara ett beslut, hvaruti jag deltagit, äfvensom
jag ansett mig böra underkasta mig denna moraliska pligt,
äfven om det skulle uppväcka en eller annan ledamots förundran.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme
att fortsättat kl. (i e. m.
Hr von Hartmansdorff, Aug: Närén näring befinner
sig i betryck, så är det billigt, att de bördor, som på henne hvila,
lindras. Men om detta är rättvist för en näring, måste det äfven
så vara för andra. Månne icke förhållandet i närvar, ögonblick
är sådant, att icke blott jernhandteringen, utan äfven landtbruket
och andra näringar äro lidande? Dä lärer väl äfven billigheten
fordra, att om man beviljar nedsättning åt den ene, så
bör man göra likaledes ät de öfrige. Huru har dermed tillgått
hitintills? Jo, man bar medgifvit nedsätlningar åt jernhandteringen;
men hvilka hafva jordbruket och de öfriga näringarne fått?
Det vöre naturligtvis väl och behagligt, om nedsättning kunde
medgifvas åt dem alla; men statsbebofven tillåta det icke. Under
Den 4 December f. m.
65
sådane förhållanden mäste man tillse, att jemlikliet iakttages näringarne
emellan. Man säger, att jernhandteringen drifves med
förlast; så är äfven utan tvifvel förhållandet på många ställen
med jordbruket. För detsamma medgifves likväl icke bevillningens
nedsättning under en viss proc. af taxeringsvärdet, och detta
får i sin ordning icke nedsättas så lågt, att minimitariffen understiges.
På samma sätt som jernbruksägaren klagar, alt jernpriset
fallit, så kan jordbrukaren klaga, att sädesprisen förringats.
De sednare hafva måhända fallit vida mera, ty de uppgå nu knappast
till | och kanske pä många ställen ej mera än till | af hvad
de förut varit. Då jordbrukaren således får vidkännas en förlust,
för hvilken någon skattenedsättning ej beviljas honom, kan jag
icke medgifva någon sådan för jernbruksägaren, utan tillstyrker
bifall å Utsk:s betänk.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Jag nödgas åter begära ordet,
endat för att göra en rättelse i mitt förra yttrande, på det
att detsamma icke må föranleda någon särskild discussion eller
propos. Jag bar nemi. åberopat Hr Geijers reservation, då min
mening var att endast åberopa Hr Lagerhjelms. Jag anhåller, att
denna rättelse må vid utskriften af prot. anmärkas.
Hr Printzenskjöld: Då jag varit den, som anfört, huruledes
en nedsättning till hälften af stångjernsbrukens nuvar. taxeringsvärde
äfven skulle medföra en nedsättning till hälften af den
bevilln.afgift, som af desamma utgår, så anser jag den anmärkn.,
som af Hr Lagerhjelm sednast blifvit framställd, gälla mig och ingen
annan. Hr Lagerhjelm har till vederläggning af mitt anförande
sagt, att den nedsättning af bevillningen, som af bifall till
hans motion blefve en följd, icke skulle uppgå till mer än 18,000
r:dr på det hela. Jag får i anledn. deraf fästa den värde talarens
uppmärksamhet derpå, att om IL St. skulle medgifva, att minimum
vid beräkningen af behållningen för hvarje stångjernsbruk nedsatles
från | till T'g, skulle ju derigenom taxeringscomiteerne, på
sätt jag förut yttrat, få en vida större latitud än de nu äga, för
minskning af brukens taxeringsvärde. Om t. ex. Hr Lagerhjelm
ägde ett bruk, som förut varit uppskattadt lill en behållen afkastning,
motsvarande f af hammarskattspriset, men rättighet
blefve taxeringsmännen medgifven, att nedsätta denna afkastning
till af nämnde pris, månne icke då bemälde taxeringsman
skulle kunna säga, att Hr Lagerhjelms bruk skall uppskattas efter
den sednare normen? Om nu taxeringscomitderne sä förfore
med alla bruken, månne icke den följd deraf skulle uppkomma,
att taxeringsvärdet för samtelige bruken skulle nedsjunka till hälften
emot nu. Samme värde talare har sagt, att hans afsigt vore
blott att bereda taxeringsmännen tillfälle att göra den 73 §
till en sanning. Denna rättighet äga de i alla fall lika vidsträckt,
som rättigheten att göra den 72 § (hvilken rörer fastighet å landet)
lill en sanning, nemi. genom nedsättning af taxeringsvärdena
till den minimitariff, som såväl för faslighet å landet som för
5 H. 9
66
Den 4 Der,ernber f. m.
stångjernsbruken blifvit fastställd. De följder, som tillämpningen
af en så beskaffad minimitariff, sorn den Hr Lagerhjelm föreslagit,
ovillkorligen komme alt medföra, skulle, enligt min förmening,
blifva ganska vådliga. Frih. Ridderstolpe har såsom skäl för sin
mening uppgifvit, att ett bruk i Westmanland, som bevisligen
icke ägde för hvarje Sk ti stångjern större behållning än 40 sk.,
likväl blef uppskattadt efter 1 r-.dr 26 sk. 8 r:st. för hvarje Sk??.
Möjligen kan orsaken härtill ligga uti tillämpningen inom laxeringscomiteen
af det utaf Frihm citerade ordspråket, att det alltid
är god mat i grannens gryta; men om en jordägare skulle kunna
bevisa, att lian af sin egendom ej haft en skillings behållen
inkomst, tror väl Ilr Friherren, att detta olyckliga förhållande skulle
föranleda till en derefter lämpad nedsättning i egendomens taxeringsvärde?
För min del tror jag det icke, äfven om ej minimitariffen
derföre lade hinder i vägen, och bruken få väl då också
lof att i detta fall dela lika öde. Det är visserligen sant, att
man kan gömma på spanmålen i hopp om en fördelaktigare afsättning;
jag skulle dock tro, att detsamma kan med jernet iakttagas.
Visserligen behöfves mera spanmäl än jern, men den produceras
också i större myckenhet; och dä jernet dessutom är en
produet, som ovillkorligen är säljbar i alla länder, så synes mig,
att man bör, i afseende på dess försäljning, ganska lätt kunna följa
precist samma grunder, som Hr Frih. Ridderstolpe ansett böra
iakttagas vid försäljningen af jordbrukets alster. Jag tillstyrker
bifall till Utsk:s betänk.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag gillar den grundsats, att
bevillning måtte åläggas eller rättare sagdt minskas å näringarne
efter behof. Det synes mig, som Bevilln.Utsk. tillämpat denna
princip på en af Rikets modernäringar, nemi. på jordbruket, men
alldeles icke pä en annan af dem, eller på smidet. Jag skulle
dessutom vilja erinra, alt en jemförelse emellan dessa näringars
beskattning är föga lämplig, dä nemi. jordbrukets bevillning utgår
efler egendomens capitalvärde, men bevillningen på bruket
åter efter den behållna vinsten af en fabrik, som dessutom lider
af en grundskatt, hvilken ingen annan fabriksrörelse i Sverige är
underkastad. Om man nu vill fortsätta jemförelsen emellan afkastningen
af ett bruk och afkastningen af en landtegendom, så
skall likväl förutsättas, att jernbrukens afkastning ovillkorligen
skall inom landet consumeras, hvilket likväl icke är förhållandet.
Man ser sådant vid landtbruket, emedan det ringa öfverskott, som
ur landet utgår i handeln, vanligen balanceras af en motsvarande
import vid andra tillfällen. Då jordbruket dessutom har sä
många andra ressourcer än blott och bart den att försälja spanmålen,
då andra produeter finnas för landlmannanäringen, så anser
jag det vara alldeles oriktigt, alt endast och allenast taga
spanmälsprisen lill grund för en jemförelse med bevillningen å en
annan med landtbruket så olika produet som jernet.
En värd talare har till stöd för sin mening sagt, att en egendom
vinner icke någon nedsättning i dess bevillning, derföre att
Den 4 December f. m.
67
sädesprisen falla, och alt på grund deraf det skulle vara orått att vil ja
nedsätta bevillningen å jernlillverkningeu, då jernet faller i värde;
men den värde talaren torde icke hafva erinrat sig, att värdet af
en landtmannaproduct faller egentligen derföre, alt productionen
af samma vara blifvit ökad och att deruti således visar sig ett
förhållande, som icke äger rum vid jernlillverkningeu. När ett
bruk, så funderadt sorn våra Svenska, förut betalar en bevillning af
sin jordegendom, så anser jag det vara alldeles oriktigt, att vidare
belasta sjelfva näringen med någon bevillning, såvida icke denna
näring har en bestämd behållning. Det torde likväl i nuvar.
tidpunkt vara utrönt, att bruken, såsom fabrik för sig endast och
allenast, icke hafva en behållning, motsvarande den minimitariff,
som Bevilln.Utsk. velat stadfästa. Det är temmeligen allmänt bekant,
alt flere bruk för närvar., endast såsom fabrik, gå med förlust,
åtminstone lemna de ej någon behållning. I sådant fall finner
jag alldeles icke iakttagen den ringaste grundsats, då man,
detta oaktadt, yrkat belasta denna näring med en bevillning, alltid
dervid ihågkommande, att dess fabrik betalar en grundskatt,
som fabrikerne i allmänhet ej måste vidkännas. Det borde dessutom
enligt min öfvertygelse vara en statsekonomisk åsigt, att söka
befordra det lägsta möjliga tillverkningspris af vårt stångjern,
äfvensom det möjligen skulle kunna ingå i denna åsigt, att snarare
befrämja productionen deraf genom exportpremier, än att
hindra densamma genom en beskattning. På grund häraf skulle
jag visserligen vilja borttaga minimiiariffeu för bevillningen pä
bruk; men inskränker mig dock lill de yrkanden, som i detta
afseende blifvit af Hr Lagerhjelm framställde och tror, att 11. o.
Ad. för närvar, icke kan komma längre, om det än vore R. o.
Ad:s öfvertygelse att snarare befria jcrnhandteringen från minimilariffen,
än att bestämma den till ,,8 såsom 11 r Lagerhjelm det
föreslagit. Detta blifver således hvad jag i detta fall kommer
alt yrka.
Frih. Åkerhjelm: Jag ber få upptaga några skäl, som blifvit
anförde af en värd talare, hvilken hyser en åsigt, motsatt emot
min. Den värde ledamoten har nemi., såsom skäl för afslag å
Hr Lagerhjelm» motion, anfört, alt det här vore fråga om en
direct skaltenedsättning för bruken, och att, genom bifall lill nyssnämnde
motion, man skulle öka den möjligen blifvande statsbristsumman.
Jag ber i anledn. häraf fä fästa uppmärksamheten derå,
all här ingalunda är fråga om någon direet skattenedsättning, utan
blott att bringa den 73 och 74 §§ i bevilln.förordn. derhän, alt
det måtte blifva möjligt för taxeringseomite'erne att beskatta bruken
efter deras verkliga värden, af hvilket äfven torde finnas, att
detta af den värde talaren anförda skäl icke billigtvis kan antagas
såsom verkande till afslag för ofvanomförmälde motion. Såsom
ett ytterligare skäl för bifall derå, ber jag fä anföra ett förhållande,
som för närvar, genom tillämpning af desse ofvan citerade
§§ uppkommit. Detta är nemi. att bruksegendomarne hafva, efter
alt hafva undergått värdering på här anförde grunder, blifvit
cs
Den 4 December f. m.
uppskattade till alltför höga värderingspris, i förhållande till deras
verkliga värden, och alt de allmänna cassör, som utlånat penningar
åt desse bruk, måhända genom denna oriktiga taxeringsgrund
blifvit förledda att utlåna medel till vida högre belopp, än deras
reglementen dem tillåtit, i den händelse taxeringen varit riktig
och i öfverensstämmelse med sanna förhållandet upprättad. Jag
fortfar således att yrka propos. å Hr Lagerhjelms motion.
Hr La gerli j el m: Tvenne värde talare hafva åter fallit in i
den förvillelse, i att tro, det en skattenedsättning skulle blifva en
ovillkorlig följd af min motion. Jag instämmer i hvad den siste
värde talaren anfört, och ber blott få tillägga en omständighet,
för att till full evidens ådagalägga det ingalunda den följd af min
motion vore alt befara, som de värde ledamöterne ansett. Antagom
t. ex. en taxeringscomite', sammansatt af de Hrr ledamöter,
hvilka nu lala emot mig: skulle väl denna comité nedsätta bevillningsvärdena?
Visst icke. Kan man då väl säga, att af min
motion följer en ovillkorlig skattenedsättning? Det är ju en absurditet.
Då nu öfverläggningen ansågs vara fulländad, framställde H.
Ex. Hr Gr. o. Landtm, propos. till bifall å Utsk:s yttrande rör.de
Hrr Lagerhjelms och Geijers ifrågavar. motioner, och blef denna
propos. besvarad med starka nej, blandade med ja.
Då härefter H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, i afseende på nyssnämnde
motioner började framställa en ny propos. anmälde sig
Hr Lagerhjelm, som, genast uppropad, yttrade:
Då man väl först yrkat, men sedermera afstått från bifall till
Hr Geijers motion, så lärer fråga endast och allenast nu vara,
huruvida R. o. Ad. täcktes bifalla min motion, och får jag i
anledn. deraf vördsamt anhålla, om Hr Gr. o. Landlm:s propos.
till bifall å densamma.
Frih. Cederström: För att hastigast komma till ett slut i
denna fråga, anhåller jag om votering emellan Hr Lagerhjelms
förslag och Ulsk:s betänk.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att sedan nu votering
blifvit begärd, komme voter.propos. att uppsättas, samt lillkännagaf
derjemte, att afsiglen med den sednare propos., som H. Ex.,
innan Hr Lagerhjelm anmälde sig, börjat framställa, icke varit annan,
än att hemställa, huruvida R. o. Ad. bifölle Hr Lagerhjelms
förslag.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag till voter.
propos. :
Den som bifaller BevilIn.Utsk:s, i dess betänk. N:o 11, afgifna
yttrande, ang:de Hrr Lagerhjelms och Geijers motioner i
fråga om bevillning af bruk och bergverk, voterar:
ja;
den det ej vill, voterar
nej:
Den 4 December f. m.
69
Vinner nej, anser R. o. Ad., att, pä sätt Hr Lagerhjelm nu föreslagit,
det i bevilln.stadgans 73 § bestämda minimum af £ utaf
hammarskatlspriset må nedsättas till x'ff, samt att den i 74 § bestämda
skillnad i värderingen å manufacturverk emellan eget och
köpt ämnesjern må försvinna och ägarens behållna vinst anses till
minst 2V
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit, som
följer:
Ja — 44.
Nej — 03.
47:de punkten, ang:de tillägg och förändring i 8o § af
hevilla.stadgan, i fråga om åliggande för kronofogde att tillse,
det hvarje skattskyldig, enligt taxering smännens heslut, behörigen
debiteras.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Då R. o. Ad. i sista plenum
beslöt förändring i skyldigheterne för kronofogdarne vid taxeringscomiteerne
till hvad före sisth riksdag för dem stadgadt var,
och då delta tillägg är en följd af det förut gjorda, så anser jag
icke några vidare skäl behöfva anföras för dess borttagande.
Ilr von Rosen, Georg Ludv.: Den förändrig, som Utsk.
här föreslagit, vet jag sannerligen icke huru den skulle kunna
tillämpas. Om kronofogdarne skulle tillse, det häradsskrifvarne
debitera hvarje skattskyldig enligt taxeringsmännens beslut, så
tror jag det äfven vore billigt, att fogdarne erhölle tillträde till
pröfningscomiléernes prot., enär det är pröfningscomite'erne, som
besluta om några förändringar i taxeringscomiteernes beslut skola
ske eller icke ske. Då nu kronofogdarne icke hafva tillgång lill
desse prot. och dessutom uppbördslängderne på landscontoren granskas,
der det alltid blifver tillfälle att se, huruvida häradsskrifvarne
rikligt upprättat längderne eller ej, så anser jag det nu föreslagna
tillägg i hvad kronofogdarne redan åligger såsom varande
någonting på en gång oformligt och overkställbar!, och får jag sålunda
tillstyrka afslag å Utsk:s i denna del gjorda hemställan.
Gr. Cronhjelm: Vi hafva nu åter kommit till en §, i
hvilken det kommer att visas, hvad båtnad uppkommer, derigenom
att kronofogden, på sätt nu gällande bevilln.förordn. föreskrifver,
endast är en tyst åhörare vid taxeringscomitéer, utan
att ikläda sig annan befattning, än att, på sätt författningen stadgar,
lemna de upplysningar som af honom äskas. Under förra
plenum hade jag äran uppläsa 2 mom. af 59 §, som utvisar, att
kronofogden är att vid taxeringscomite'erna betrakta såsom actor
för Kronans räkning; åliggandes det honom alt tillse, det Kronans
rätt icke varder förnärmad. Det nu af Bevilln.Utsk. framställda
förslag är icke någonting nytt, utan är detsamma, som igenfinnes
i 109 § af 1833 års bevillningsstadga, hvilken lyder sålunda:
”Vid taxeringscomite' skall, jemte häradsskrifvaren, äfven kronofogden
vara tillstädes, att med nödiga upplysningar tillhandagå;
uteblifver någon af dem, ulan tidigt anmäldt laga förfall, bote
70
Den i December f. m.
sorn i 79 § stadgadt är. Kronofogden åligger tillse, det hvarje
skattskyldig, enligt taxeringsmännens beslut, behörigen debiteras.
För siffran ansvare i öfrigt liäradsskrifvaren. Förmena dessa tjenstemän
afvikelse ifrån denna stadga vara gjord, anmärke de sådant
i prof., som af kronofogden föres och jemväl skall upptaga
taxeringsmännens utlåt, öfver anmärkmrne.”
Således åter ett fullmäktigskap eller åliggande att bevaka
Kronans rätt. Jag finner visserligen ganska conseqvent, att sedaii
man beslutat, det Kronan i det ena fallet icke skall hafva någon
som bevakar sin rätt, man äfven beslutar detsamma i det andra;
men jag kan icke nu heller, fastän R. o. Åd. fattade det omnämnde
beslutet i sista plenum, i denna del godkänna, att detta
åliggande från kronofogden skall borttagas, som förut i långliga
tider ägt rum, emedan jag anser, att det ringa besvär, lian derigenom
får, då han i alla fall bör vara vid comite'en närvarande
för att i andra fall bevaka Kronans rätt, i andra afseenden alldeles
icke kan jemföras med den skada, som Kronan kommer att
lida, derigenom alt ingen anser sig skyldig, att för det här vidrörda
ändamålet bevaka densamma. Historiken af saken, sådan
den genom enskild upplysning blifvit leornad af Bevilln.Utsk:s secreterare,
(som äfven var secreterare i detta Utsk. vid sisth riksdag)
är den, att när man i 1841 års bevilln.förordn. skulle sammandraga
på ett ställe, hvad som förut var anbefaldt, såväl för
berednings- som taxeringscomitécrne, så uteglömde man detta
stadgande i ofvanciterade 109 §.
Frih. Cederström: Det har inom Bevilln.Utsk. rädt någon
okunnighet om förhållandena, då Utsk. föreslagit det stadgande,
som här förekommer. Det är nemi. icke kronofogden, som har
någon uppsigt öfver siffrorne i taxeringslängden eller debiteringen,
utan är det liäradsskrifvaren, som skall ansvara för siffrorne i
längden, äfvensom det tillkommer honom att upprätta förslag lill
uppbördsboken och utskrifva debetsedlarne; uppbördsboken lemnäs
sedermera till landscontoret att der blifva föremål för granskning
och jemförelse med taxeringslängdcrne. Om landskamreraren dervid
försummar alt anmärka de oriktigheter, som möjligen kunna
i uppbördsboken hafva blifvit begångna, så är del landskamereraren
jemte liäradsskrifvaren, som derför kommer att ansvara. Sedan
uppbördsboken sålunda undergått granskning, påtecknas den
af landshöfdingen med ordres till fogden, som icke har någon annan
ansvarighet, än den att tillse, det den skattskyldige erlägger
hvad honom genom uppbördsboken är ålagdt. Det är sålunda uppbörden,
som åligger kronofogden, men icke debiteringen, ty denna
besörjes af liäradsskrifvaren. Jag förenar mig med de llrr ledamöter,
hvilka yrka afslag å denna § af Utsk:s betänk.
Frih. Palmstjerna: Afven jag anhåller om afslag å detta
tillägg, enär det skulle införa i bevilln.författn. ett åliggande för
kronofogden, hvilket vid sisth riksdag, då denna författning utfärdades,
befalis olämpligt alt deruti intaga. Jag lemnar i sitt
värde de upplysningar, hvilka secretcraren i Bevilln.Utsk. afgifvit,
Den 4 December f. m.
71
emedan ålskillige andre hans tillgöranden, efter mitt omdöme,
icke varit af beskaffenhet, att man kan sätta särdeles förtroende
till hans meddelanden, och anser jag, att Rikets vid sisth riksdag
församlade Ständer icke funnit detta stadgande välbetänkt, utan
derföre borttagit detsamma. Om kronofogden åligger alt iakttaga
Kronans rätt, så är det derföre icke honom ålagdt, att vid taxeringscomiteerne
se häradskrifvaren på fingrarne, hvad han skrifver
i sin längd. Om en sådan tillsyn skulle kunna äga rum, så
skulle äfven kronofogden föra en dylik längd och sedermera densamma
med häradsskrifvaren collationera; men då nu icke vid taxeringscomite'erne,
fogdarne föra en sådan längd, så kunna de icke
eller verkställa denna tillsyn på något sätt, hvadan jag, då jag
anser att det föreslagna tillägget icke skulle kunna uppfylla det
åsyftade ändamålet, nödgas yrka afslag å detsamma.
H. Ex. Ilr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla den af Utsk. nu föreslagna 80 §.
Ropades starka nej, blandade med några ja.
H. Ex. hemställde derefter, om R. o. Ad. ansåge 80 § i nu
gällande bevilln.förordn. böra oförändrad bibehållas.
Ropades ja.
48:de punkten, ang:de förändring af 83 och 84 §§ samt
tillägg vid 6 §; 49:de punkten, ang:de ett tillägg vid 102 §;
50:de punkten, ang:de Hr C. F. Woirus, J. A. Kjellbergs och
E. G. Lindströms motioner om särskild pröfningscomités bestämmande
för Götheborgs stad; och 51:sta punkten, ang:de
ett tillägg vid 120 §.
Hvad Utsk. i dessa punkter hemställt, ytlradt och tillstyrkt,
blef af R. 0. Ad. bifallet.
52:dra punkten, ang-.de förändring af 123 §.
II. Ex. Ilr Gr. 0. Landtm, anmärkte, att uti det af Utsk.
i denna punkt afgifne redaclionsförslag influtit det tryckfel, att
orden ”ledamot af taxerings- samt pröfningscomite' njuta i och för
utöfningen af deras kall” blifvit begagnade i st. f. orden ”ledamot
af taxerings- samt pröfningscomite' njute i och för utöfningen af
dess kall”; hvarefter H. Ex. hemställde, om R. 0. Ad., med rättelse
af detta tryckfel, behagade bifalla Utsk:s förslag.
Ropades ja.
53:dje punkten, ang-.de förändring i i38 §.
Den af Utsk. i denna punkt föreslagna förändring blef af
R. 0. Ad. bifallen.
54:de punkten, ang:de åtskilliga tillägg uti tfS § 1 mom.
Hr Prytz, Lars Adolph: Jag hade inom det II. Utsk. begärt
ett ytterligare tillägg till detta morn., hvilket dock icke derstädes
vann bifall. Jag anhåller nu att få uppläsa slutet af min
reservation, der jag utvecklat skälen för denna min begäran. Det
lyder sorn följer: ”Slutligen, och då ett af mig inom Utsk. af
-
72
Den i December f. m.
gifvet förslag, att uti 145 §:s 1 morn., jemte det beslutade tillägget
af häst- och båtlega samt beklädnads- och beväringsanslag
för tjenstemän och betjente vid Tullverket, skulle intagas beslagare-andelar
för förbrutet dömdt, i Riket olof igen inför dt,
gods, blifvit underkändt, dock med den ringa pluraliteten af endast
3:ne röster, framställer jag samma förslag inför de H. RiksSt:n,
under anförande i korthet af de skäl, som lala för detsamma.
Före 1835 års bevilln.stadgas tillämpning blefvo dylika beslagare-andelar
icke påförde bevillning, sedan, vid en derom uppkommen
tvist, K. M., genom nåd. br. af d. 19 Juli 1814 till
General-tulldirectionen, i nåder förklarat, att beslagare-andelar af
confiscerade varor och böter i confiscatiousmål icke kunna bevillning
åläggas. Men efter år 1835 har, till följd af den tolkning,
man gifvit samma års bevilln.staga, bevillning ansetts böra påföras
beslagare-andelar. Härigenom hafva en mängd anmärkningsmål
rör:de högst obetydliga summor uppkommit och föranledt
en vidlyftig skriftvexling. Beslagsmål afgöras ofta i högsta instansen
först efter 2 å 3 års rättegång, och beslagaren vet således
icke, hurudan utgången kan blifva och huru mycket honom må
tilldömmas, men måste emedlertid, med större eller mindre summor,
godtgöra beslagsbiträden och angifvare, hvilkas namn måste
förtigas och emot hvilka inga anspråk på deltagande i det långt
efteråt utgående bevillningsbeloppet kunna i laglig väg göras gällande,
och på förhand kan detta belopp aldrig beräknas, emedan
del heror af den summariska höjden af beslagarens sammanräknade
löneförmåner och extra ordinarie inkomst. Då nu för öfrigt
Kronan åtnjuter minst en fjerdedel, men i alla de fall, då godsägare
ej kan sakfällas, hälften af beslagare-andelar, taxeras beslagare
effective 2:ne gånger för gjorda beslag, och då man tager
till grund för beräkning af hvad Kronan kan tillfalla i bevilln.-  proc., af beslagare-andelar, medelbeloppet af de under sistförflutne
3:ne år öfver hela Riket beslagare tilldömde summor, så utgör
detta circa 75,000 r:dr, hvarå bevillningen, beräknad till 1 å 2
proc. ej uppgår till mer än circa 1,000 r:dr; hvaraf vill synas,
att denna ringa inkomst för Staten gerna kan och bör uppoffras
för fördelen af den uppmuntran till nit och oförskräckthet i tjensten,
som lemnäs beslagare, om de, utan gravation af bevillning,
få uppbära hvad de förvärfvat med äfventyr för lif och lemmar
och under åsidosättande af alla andra obehag och olägenheter, som
beslagsåtgärder ådraga förrättningsmännen.”
Mitt förslag innehåller således, att näst efter det af Utsk. i
§ 145 föreslagna tillägg, skulle intagas ”beslagare-andelar för förbrutet
dömdt, i Riket olofligen infördt gods.” Af det H. PresteSt.
har samma förslag redan blifvit bifallet och jag vågar hoppas,
att R. o. Ad. finner detsamma grundadt på skäl, sora icke torde
kunna underkännas, hvarföre jag hos Hr Gr. o. Landtm, vördsamt
anhåller om propos. derå.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag anhåller blott att i allo
få instämma med Hr Prytz, och detta så mycket hellre, som det är
en
Den 4 December f. m.
73
en allmänt känd sak, att tullbetjeningen icke är tillräckligt högt
aflönad, i jemförelse med den befattning, som den innehar.
Ilr Aminoff, Johan Fredr.: Jag vill ej neka dertill, att jag
tillhörde den del af Utsk., som voterade för afslag å den af Hr Prytz
väckta motion, och detta emedan jag dä, under discussionen öfver
samma ämne, ej fann saken så fullständigt utredd, som den
sedermera, genom den af Hr Prytz afgifna reservation det blifvit.
Jag har nu förändrat åsigt och tillstyrker bifall till motionen,
särdeles med fästadt afseende derä, att tullbetjeningens lif vid beslags
verkställande ofta äro lika exponerade, som våra lif och
lemmar det äro på Stockholms gator för det närvarande.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Redan i min reservation har
jag tillkännagifvit, det jag instämmer i Hr Prytz’ mening. Jag
vill således icke vara vidlyftig förmedelst utvecklandet af de skäl,
som jag anser tala för densamma, utan ber blott att i allo få instämma
i hvad Hr Prytz nu sednast anfört.
H. Ex. Hr Gr. o. Land tm. fästade först uppmärksamheten
derpå, att äfven den nu ifrågavar. § innehöll ett tryckfel, enär
deri förekom ”befrielse efter 1 art. njuta” i st. f. ”befrielse efter
2 art. njuta”, hvadan rättelse derutinnan syntes böra äga rum.
R. o. Ad. hördes häruti instämma, hvarefter H. Ex. Hr Gr.
o. Landtm., med erinran alt hvad Hr Prytz föreslagit afsåg icke
någon rättelse i hvad Utsk. föreslagit, utan ett tillägg dertill, hemställde
om R. o. Ad. bifölle de af Utsk. uti förevar, punkt föreslagne
förändringar i första mom. af 145 § samt ansåge, att, på
sätt Hr Prytz föreslagit, i samma mom. näst efter orden ”betjente
vid tullverket” borde tilläggas: ”beslagare-andelar för förbrutct
dömdt, i Riket olofligen infördt gods.”
Ropades ja.
55:te punkten, ang:de Riksdagsm. Sven Isakssons motion
i fru ga om befrielse frun bevillning efter 2 art. för kronobetjeningens
andelar af bötesmedel; och 56:te punkten, ang:de
Ilr A. M. Brincks motion om befrielse frun bevillning för fastigheter,
som innehafvas af städer och fattiginrättningar.
Hvad Utsk. i dessa punkter yttrat och föreslagit, behagade
R. 0. Ad. bifalla.
57:de punkten, ang.-de Hr Rosenblads, Bernhard, motion
om Götha Canalbolags befriande från bevillning för den utdelning,
som icke öfverstiger en procent u actie-capitalet.
Hr Rosenblad, Bernhard: Om Bevilln.Utsk. varit genereust
emot dem, som i förhållande till deras tillgångar betala litet,
så har Utsk. deremot varit hårdt och strängt emot dem, som
hafva litet att betala af, men som varit vanlottade i deras företag.
Detta har varit förhållandet med Götha canalbolag; och då
Utsk. icke kunnat bestrida sanningen och riktigheten af de upp
5
H. 10
74
Den 4 December f. m.
gifter, hvilka motionären såsom stöd för sin anhållan framställt,
så har Utsk. emot densamma anfört skäl, hvilka dels äro oriktiga,
dels ock icke röra sjelfva saken. Det är visserligen sant, att statsverket
redan fått vidkännas högst betydliga uppoffringar för Götha
canal-anläggning; men det är icke Götha canalbolag, som framkallat
dessa uppoffringar, utan tvertom är det Staten, som anmodat
ett enskildt bolag alt företaga ett för Staten nyttigt verk, af
hvilket Staten ensam dragit fördelarne. Ett så stort förelag i enskild
väg, på hvilket öfver 3 millioner r:dr blifvit uppoffrade, har
troligen aldrig i Sverige blifvit lillvägabragt, likasom ett sådant
sällan måhända burit mindre frukter. Då är det äfven temmeligen
hårdt, att så der bortvräkas med förständigande, att ”ni må
af edert lilla betala 6 gånger så mycket som andre betala af sitt
stora.” Vidare har Utsk., såsom skäl för sitt afstyrkande, sagt,
”att de fleste nuvar. delägarne i canalbolaget blifvit innehafvare
af actierne emot ett capitalvärde, ungefärligen motsvarande proc.-  utdelningen.” Det är visserligen sant, att i synnerhet de större
actierne öfvergått på främmande händer, men mer än hälften af
actie-capitalet kan dock anses ännu vara i de ursprunglige ägarnes
eller dess arfvingars händer och skulle således förmånen af
den ifrågasatta bevillningsfriheten komma dem till godo. Jag vågar
underställa dessa förhållanden R. o. Ad:s rättvisa bepröfvande
och får derjemte hos Ilr Gr. o. Landtm, vördsamt anhålla om
propos. till afslag å Utsk:s gjorda tillstyrkande, på det att bland
dem som åtnjuta frihet från bevillning efter 2 art. måtte införas:
”Götha canalbolag för den utdelning, som icke öfverstiger en proc.
å actie-capitalet.”
Frih. Cederström: Med Hr Rosenblad instämmer jag i
billigheten af detta undantag, enär Götha canalbolag står i en helt
annan cathegori, än alla andra bolag i Sverige. Utsk. har sagt,
att i anseende till de stora uppoffringar, som Staten redan måst
vidkännas för Götha canalanläggning, så fann Utsk. icke skäl att
tillstyrka den ifrågasatta bevillningsfriheten, af farhåga dessutom,
att andra associationer då äfven skulle kunna påyrka enahanda
fördelar. Man må då jemföra Statens bidrag med de enskildes
till detta företag samt dem båda med hvarannan väga, och man
skall finna, att om icke desse enskilde bidrag hade varit, så hade
icke eller Götha canal kunnat komma till stånd; ty icke hade
Staten beviljat 12 millioner r:dr på en gång till detta företags
utförande? När nu likväl detta arbete blifvit genom enskildes bidrag
verkstäldt, så vill jag väl förmoda, att, intilldess actierne gifva
den afkastning af 5 proc., som privilegierne bestämma, någon
bevillning för desamma icke kan komma i fråga att erläggas. Det
måste vara klart, att då detta bolag å ena sidan förbundit sig,
att aldrig för sig behålla mera än 9 proc., om än inkomsterna
skulle blifva aldrig så stora, utan skall i sådant fall den öfverskjutande
inkomsten till Staten öfverlemnas, så måste väl Staten
å andra sidan, då bolaget icke får fullt en proc., bifalla, att denna
ringa utdelning må befrias från alla afgifter. Jag anhåller således
om afslag å Utsk:s i denna del gjorda hemställan.
Den 4 D e e e m b e r f. m.
75
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, då bifall till
Utsk:s förslag icke blifvit yrkadt, saknade anledn. att framställa
propos. till bifall derå, samt derföre finge hemställa, om R. o. Ad.
ansåge, att bland dem, som åtnjuta frihet från bevillning efter 2
art., borde i 145 § införas: ”Götha canalbolag för den utdelning,
som ej öfverstiger en proc. å actie-capitalet.”
Ropades ja.
58:de punkten,
hvarigenom Höganäs st enkols grufva varit befriad frun bevillning
efter 2 art., samt införande af rubriken ”Stenkolsverk”
under bokstafven S. i 24. §.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Jag kan icke bestrida de
motiver, hvilka Utsk. andragit såsom skäl för sitt i detta ämne
fattade beslut, att nemi. Staten redan till sä betydlig del bidragit
lill i frågavar. stenkolsgrufvas bästa, att tiden nu kunde vara inne,
då denna äfven borde återgälda något: men jag tror likväl för
min del, alt denna tid icke kan vara inne, sä länge actieägarne
af detta stenkolsverk ännu icke ägt en skillings inkomst. Jag tror
således, att så länge detta förhållande fortfar, är det billigt, att
den lindring, som grufvan hittills haft-' vid bevillnings erläggande,
äfven framdeles får fortfara; och anhåller jag till följd deraf om
afslag å Utsk:s i denna del gjorda hemställan, med anhållan tillika,
alt 5 mom. i 1841 års bevilln.förordn. måtte bibehållas, eller
alt Höganäs stenkolsgrufva, såsom varande ett företag af större
patriotisk omfattning, måtte intill nästa riksdag varda befriad
från bevillning efter 2 art. Denna kan icke i alla fall blifva särdeles
stor, då jordegendomen och alla inkomster, som för öfrigt
der finnas, med undantag blott af sjelfva grufvedriften, äro värderade
och beskattade.
Hr Rosenblad: Det är en mycket vigtig consideration, som
här undfallit Bevilln.ötsk., ehuruväl man borde väntat af ett
Etsk., som visat så mycket, måhända i vissa fall allt för långt
sträckt nit för de Svenska näringarne, att det fästat någon mera
uppmärksamhet å ett Svenskt näringsföretag, på hvilket så stora
enskilda uppoffringar blifvit nedlagde. Utsk. har nemi. alldeles
förbisett de härda slag, som våra sednare tullförfattningar gifvit
Höganäs stenkolsverk, derigenom att den tull på införsel af Engelsk
stenkol, som förut var bestämd lill lö sk?; först blifvit nedsatt
till 4 sk. och sedermera alldeles borttagen. Då man dessutom
tager i betraktande den omständighet, att de Svenska fyrarne,
som förut brände Svensk stenkol, numera hafva dermed
upphört, emedan densamma ansågs såsom mindre användbar; sä
vore det verkligen att åt Höganäs stenkolsverk gifva dråpslaget,
om man nu pålade detsamma den ifrågasatta bevillningen. Följden
deraf skulle endast blifva den, att påskynda nämnde verks
nedläggande, hvarigenom Staten icke,. blott förlorade bevillningen,
utan äfven de särskilda inkomster, som hon nu uppbär af den
mängd menniskor, som der lefva, och jag kan således icke annat
70
Den 4 December f. m.
än instämma med Gr. Posse samt begära propos. i öfverensstämmelse
med den af honom uttryckta åsigt.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. an
såge
5 mom. i 145 § af nu gällande bevilln.stadga böra oförändradt
bibehållas samt i följd deraf den nu af Ulsk. i 24 § under
bokstafven S. införde rubriken ”Stenkolsverk” böra uteslutas.
Ropades ja och nej, hvarjemte
Gr. Cronhjelm anmälde sig och yttrade:
Jag för min del finnér icke någon våda vid att, under 24 §
litt. S., rubriken ”Stenkolsverk” införes, enär detta blott gifver
tillkänna, alt stenkolsverk i allmänhet skola beskattas, men icke
kan medföra någon beskattning för Höganäs stenkolsgruva, då för
densamma ett undantag finnes gjordt i 145 §. Denna 24 § innefattar
i sådant fall ingenting annat, än att, om något stenkolsverk
finnes, som bär sig, det då icke skall vara från bevillning
fritaget, hvartill jag verkligen icke eller inser något skäl.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Ehuru jag är den, som väckt
fråga om befrielse från den ifrågavar. bevillningen för Höganäs
stenkolsgruva, instämmer jag dock med Gr. Cronhjelm derutinnan,
att uti 24 § må under bokstafven S införas rubriken ”Stenkolsverk.
”
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde härefter, om R. o.
Ad. ansåge, att det i nu gällande bevilln.stadga intagna 5 mom.
af 145 § borde oförändradt bibehållas.
Ropades ja.
Uppå sedermera framställd propos. biföll 11. o. Ad. Utsk:s
tillstyrkande, alt uti 24 § må under bokstafven S. införas rubriken
”Stenkolsverk.”
59:de punkten, ang:de Gr. .Inehar svär ds, Carl Henrik,
motion, i fråga om lindring i kronoutskylder ne för tjenstehjon,
som tiga f eller flere minderårige barn.
Frih. Palmstjerna: Jag kan icke godkänna de skäl, hvilka
Utsk. i detta afseende anfört. Visserligen kan man å ena sidan
säga, att den mängd bosättningar af personer, hvilka icke äga någon
egendom, bidraga till pauperismen; men det lärer väl ä andra
sidan icke eller kunna nekas, att om man med bevillning belägger
sådane personer, som ingenting äga, så bidrager detta äfven
till pauperismen. Således har Utsk. förmedelst sitt afslag
tillstyrkt något, som, utfördt, just skulle leda till det resultat,
som Utsk. velat undvika, nemi. den sä mycket öfverklagade pauperismen.
Utsk:s förslag är egentligen, alt stal-torpare icke skola
erhålla samma lindring i bevillningen, som jordtorpare för 4 eller
flere minderårige barn. För min del ser jag icke någon skillnad
i beskattningsväg emellan dessa slag af torpare; dock skulle någonderas
villkor vara sämre, så är det egentligen stat-lorparens,
emedan han icke har någon utsigt för sin framtid, icke har nå
-
Den i December f. m,
77
got hopp, att kunna sammanspara något, som på ålderdomen kan
tjena honom till bergning. Då sålunda hans belägenhet i detta
afseende är sämre än jordtorparen, hvarföre skulle han då ej, såsom
denne, komma i åtnjutande af den lindring i bevillningen
för minderåriga barn, hvarom här är fråga? Att tjenstefolk, hvilka
äro i husbondens bröd, icke erhålla någon så beskaffad lindring
i bevillningen, det är rätt, ty har husbonden råd att hålla
tjenstefolk, så må han äfven betala deras bevillning; men med
statfolk är det likväl annorlunda, ehuru Utsk. ansett dem stå i
samma ställning, som tjenstefolk i allmänhet. Då jag dessutom
anser såsom varande mindre nyttigt det hinder emot tidiga bosättningar,
hvilket Utsk. anser ligga i nödvändigheten för stattorpare
att betala bevillning, så tillstyrker jag i denna del Gr.
Anckarsvärds motion, och att uti 147 §, der det står: ”torpare,
gerningsmän” etc., det hädanefter måtte komma att stå: ”jordtorpare,
stat-torpare, gerningsmän” o. s. vi
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Bevilln.Utsk. har antagit, att
i händelse någon skattenedsättning gjordes till förmån för det
tjenstefolk, som hade flere än 4 minderåriga barn, så skulle denna
lindring i bevillningen hufvudsakligen komma husbönderne
tillgodo, hvadan Utsk. äfven afstyrkt den väckta motionen; men
Utsk. har likväl dervid förbisett den omständighet, att om äfven
en sådan lindring kommer husbönderne tillgodo, så beror det af
dem alt antaga hushåll med färre eller flere barn. Hvar och en
som är något bekant med förhållandena på landet lärer intyga,
att det för arbetsfolk är svårt alt föda och uppfostra sina barn,
icke allenast genom de kostnader barnen förorsaka, utan äfven
emedan svårigheten att erhålla en god tjenst för dem alltid måste
blifva större ju flere barn de hafva, emedan husbönderna, väl vetande
hvilka kostnader derigenom kunna komma dem till last, i
allmänhet icke gerna antaga hushåll med många barn i sin tjenst;
och ifrågavar. skattelindring skulle sålunda äfven komma tjenstelijonet
till godo, genom en minskad svårighet att erhålla tjenst.
Utsk. har vidare sagt, att ”Ulsk. skulle anse mindre välbetänkt,
att nu mera, dä antalet af näringslöse i så hög grad tillväxt, stadga
en befrielse, som i någon mån kunde antyda ett gillande af
sådane bosättningar, hvilka betydligt bidraga till den allmänt öfverklagade
pauperismen”; men Utsk. har icke handlat conseqvent,
då Utsk. tillstyrkt en sådan befrielse för inhyseshjon, hvilket i
min tanka kan vara vida vådligare, än om denna lindring beviljades
för de lagstadde tjenstehjonen. Jag får således, på grund
af hvad jag nu haft äran anföra, lika med Frih. Palmstjerna yrka
bifall till den af Gr. Anckarsvärd väckta motion, hvarigenom
äfven stat-torpare skola komma i åtnjutande af enahanda rättigheter
med öfrige torpare.
Frih. Ridderstolpe: De motiver, hvilka Utsk. framdragit
lili ifrågavar. fall, härflyta frän den Svenska arfsynden, att hålla
sig till person och förbise principen. Hvad betyder det hvem
som i sisla rummet skulle vidkännas förmånen af en lindring i
78
Den 4 December f. m.
bevillningens utgörande? Frågan gäller här blott, huruvida den
ene uslingen är dertill mindre berättigad än den andre; om den
ene har någon 3:dje man, som betalar för sig, det hörer ej lill
saken. Jag tillstyrker således bifall till Gr. Auckarsvärds motion,
men anhåller tillika, då jag nu har ordet, att få andraga något,
som jag emot den förändrade §:s redaction har att anmärka. Jag
saknar nemi. deruti bestämning af huru lång tid _der omförmälde
föräldrar äro frikallade från mantalspenningar. Äfvenledes torde
någon controll böra föreskrifvas derå, att afkortning för vaccination
icke mera än en gång må äga rum.
Härvid blef Frih. Ridderstolpes anförande afbrutet af II. Ex.
Hr Gr. o. Landtm., med tillkännagifvande, att frågan om lindring
i bevillningen för föräldrar, som hafva 4 vaccinerade barn, förekomma
i nästa punkt.
Frih. Ridderstolpe: Då har jag ingenting vidare att vid
denna punkt tillägga, anhållandes jag att, då nästa punkt blifver
föredragen, deröfver få yttra mig.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jemte det jag instämmer
med de talare, som yttrat sig i ämnet, tager jag mig friheten
fästa uppmärksamheten derå, att åtminstone i de orter, der
jag kan hafva någon erfarenhet, har förhållandet verkligen varit
det, att stat-torpare, till följd af nu gällande föreskrifter, varit befriade
från den ifrågasatta bevillningens erläggande. Meningen
med Gr. Anckarsvärds motion måste sålunda hafva varit den, att
få ett förtydligande härutinnan, hvilket jag dock hittills ansett
mindre nödvändigt, enär ordet ”torpare”, som uti 147 § förekommer,
enligt min förmening innefattar så väl jord- som stat-torpare.
Då nu likväl Utsk. tydligen visat, att Utsk. icke så förstått
denna §, så torde ett sådant förtydligande, sorn det Gr. Anckarsvärd
motionerat, vara så mycket mera af behofvet påkalladt;
hvarföre jag äfven vördsamt tillstyrker dess antagande.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge,
att Utsk:s yttrande ronde Gr. Anckarsvärds ifrågavar. motion
borde ogillas samt att i bevilln.stadgans 147 § näst framför
ordet ”torpare”, borde införas orden ”jord- och stat-”.
Ropades ja.
60:de punkten, ang:de Riksdagsm. Johannes Johanssons
motion i fråga om bevillningsafdrag för 4 vaccinerade barn.
Frih. Ridderstolpe: Uti 147 § finnes icke någon tid utsatt
för föräldrarnes fri kallande från mantalspeuningars erläggande.
Någon controll derå att afkortning för vaccinationen icke
mera än en gång erhålles, torde jemväl böra föreskrifvas. Dä
torpare och inhysesfolk flytta från en ort till en annan, kunna de
lätt på flere ställen, utan att uppbördsförvaltningen kan det controllera,
erhålla den medgifna afkortningen. Om deremot församlingens
pastor finge för alla till dylik afkortning berättigade personer
inom församlingen årligen och på en gång reqvirera med
-
Den 4 December f. m.
79
len vid nppbördsstämman och dem till vederbörande utdela, med
skyldighet att om utdelningen göra anteckning i kyrkoboken och
i afllyltningsbetyget, skulle en lätt controll i ämnet vinnas, tillika
med en enkel verification för afföringen i Kronans räkenskap.
Frih. Palmstjerna: Den lindring i bevillningen, som hittills
åtnjutits af dem, hvilka låtit vaccinera sina barn, anser jag
böra fortfarande beviljas, emedan den förlust i penningeinkomst,
som Staten i följd deraf måste vidkännas, är så högst obetydlig i
jemförelse med den vinst, som Staten deraf hemtar, i det att
personer af ingen bildning och ingen uppfostran genom samma
lindring uppmuntras att låta vaccinera sina barn. Driffjädern, 40
sk. för en gång, är visserligen obetydlig; men är dock en påminnelse
om en fördel, som åtföljer en skyldighet, och om personer
i den belägehet, som här afses, uppfylla sina skyldigheter, så
må man väl unna dem någon fördel, helst då den är så ringa,
som den här ifrågasatta. Då dessutom en mängd fattigt folk, som
bo aflägse från de personer, hvilka verkställa vaccination, ofta
hafva både besvär och omkostnader, för att kunna låta vaccinera
sina barn, så synes mig ofvanberörda lindring blott vara en billig
ersättning för de utgifter, de under en förfluten tid för detta vigtiga
statsändamål mäst vidkännas, hvarföre jag äfven tillstyrker
fortfarande af denna Statens åtgärd.
Gr. Cronhjelm: Den ifrågavar. lindringen vid bevillningens
utgörande har existerat i nära 30 år. Orsaken hvarföre Utsk. nu
föreslagit densammas upphörande har varit den, att Utsk. förmenat,
det någon sådan numera icke behöfdes för det dermed afsedda
nyttiga ändamålets vinnande. Det bör dervid icke lemnäs
oafsedt, att, då denna fråga förevar först på Utsk:s-afdelningen
och sedermera inom Utsk., så mötte icke motstånd, hvarken från
Preste- eller BondeSt:s sida, utan tvertom yrkades inom Utsk. bifall
lill densamma af båda dessa Stånd; af det förra på den grund,
att säkerligen, äfven om den ifrågasatta lindringen borttoges, vanan
att låta vaccinera sina barn vore hos allmogen så inrotad och
fördelarne deraf så insedde, att vaccination i alla fall skulle komma
att fortgå, samt af BondeSt:s ledamöter, emedan de äfven insågo
samma lindring nu icke längre vara af nöden påkallad. För
öfrigt företedde sig den svårighet, alt 40 sk:s afdrag å bevillningen
för ifrågavar. personer icke skulle låta sig verkställa, alldenstund
för ett sådant hjonelag skyddsafgiften uppginge för qvinnan
till 12 sk. och för mannen till 24, eller tillsammans till endast
30 sk. Beträffande Frih. Ridderstolpes inkast om nödvändigheten
af att stadga i detta afseende conlroller, så har Utsk. icke ansett
sig kunna föreslå några sådane, när Utsk. föreslagit sjelfva lindringens
upphörande; men jag bör likväl icke lemna oanmärkt, att
just svårigheten att vidtaga desse controller i förening med de
upplysningar, som inom Utsk. lemnades, att personer flera gånger
tillskansat sig den lindring, sorn enligt nu gällande författning
finnes beviljad, hafva för Utsk. utgjort ytterligare skäl, hvarföre
Utsk. nu ansett sig böra tillstyrka lindringens afskaffande.
80
Den 4 December f. m.
Frih. Ridderstolpe: Naturligtvis skall den erfarenhet jag
inhemtat i den ort jag bebor, ligga till grund för mitt yttrande;
och jag har verkligen derstädes funnit mycken svårighet vid att
få folket till att låta vaccinera sina barn. Skulle nu den för dem
medgifna lindring upphöra; så fruktar jag, att man helt och hållet
skulle förlora frukten af hvad man i så mänga år bearbetat
för alt ernå. Jag sluter mig till den af Frih. Palmstjerna uttalade
mening samt anhåller, att den afkortning i bevilln.afgiften, som
hittills ägt rum för de, hvilka hafva 4 vaccinerade barn, äfven
framdeles måtte få likasom hittills fortfara, samt att det H. Utsk.
måtte taga i närmare öfvervägande det förslag till controller, som
jag nyss haft äran uppläsa.
Frih. Palmstjerna: Hvad angår conlrollen derför, att ifrågavar.
lindring icke skulle kunna åtnjutas mer än en gång, så
anker jag den vara ganska lätt, enär rättigheten att afdraga de 40
skillingarne vid det 4:de barnets vaccination är gifven. Om hjonelaget
flyttar till annan ort och der företer sina barn med begäran
om ifrågavar. lindring, så vore det ganska vårdslöst om
denna dem beviljades, innan man hade gjort sig underrättad hu
ruvida
icke denna lindring redan varit åtnjuten i den ort, hvarifrån
de kommit. Hvad åter sjelfva beloppet angår, så har det
blifvit sagdt, att 40 sk. är mera, än hvad man förmodar att ca
pitations-afgiften
skall blifva; men då R. o. Ad. beslutit, att ca
pitations-afgiften,
som för mannen utgör 24 sk. och för (jvinnan
12 sk., skall ökas med en bevillning af 24 sk. för inhyseshjon, så
torde väl tillfälle blifva att för dem göra det ifrågasatta afdraget.
Att PresteSt:s ledamöter inom Utsk. varit af den mening, som är
motsatt emot min, derom har Gr. Cronhjelm lemnat upplysning;
men jag får dervid äran tillkännagifva, att, ehuru jag har mycket
förtroende för H. PresteSt:s beslut i allmänhet, så kan jag
dock icke tillerkänna detsamma ett normalomdöme i beskattningsfrågor,
som skulle helt och hållet öfverskygga det, som andra
kunna hafva. Jag anser alt PresteSt. bedömt denna fråga
oriktigt, och ur en alltför inskränkt synpunkt, då jag deremot ser
den ur en allmännare, som har afseende på Rikets allmänna säkerhet,
för att i framtiden äfven äga förhoppning derom, att det lyckliga
förhållande, som i detta afseende nu äger rum, äfven må fortfarande
komma att bestå.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att Frih. Ridderstolpe
emot 1 mom. af 147 § anmärkt, att någon tid icke vore utsatt,
hvarunder de deri omnämnde föräldrar skulle vara frikallade från
mantalspenningars erläggande. I fråga derom innehölle dock §,
att dessa föräldrar ”skola, enär de hafva 4 barn och derutöfver,
att ett eller flere giften, under femton år, i den ålagde bevillningen
njuta ett afdrag af 4 sk. för hvarje barn , hvarjemte föräldrarne
för mantalspenningar äro frikallade”; och meningen dermed
vore väl den, att de skola åtnjuta befrielsen för mantalspenningarne
så länge de hafva fyra barn eller derutöfver och så länge dessa
-
Den i December f. m.
81
sa äro under 15 år; vid hvilket förhållande H. Ex. finge fråga,
om Frih. Ridderstolpe ansåg någon annan tidsbestämmelse nödig.
Frih. Ridderstolpe: När det är fråga om mening, så
hör man uttrycka den mycket tydligt, isynnerhet när man talar
vid Svenska allmogen. Denna nation har nemi. den egenskap,
att när den blifver väl instruerad, så lyder den ock; men då dertill
behöfves att man mycket tydligt uttalar hvad man vill, så
önskade jag, alt denna § matté blifva så tydlig, att icke blott vi
förslå densamma, utan sä att äfven de, för hvilka vi skipa lag,
måtte vara innerligt öfvertygade, att dem sker rätt.
I anlcdn. häraf frågade H. Ex. Hr Gr. o. Lan dm. hvilket
förtydligande Friherren önskade få i 147 § infördt, hvarpå Frih.
Ridderstolpe iippgaf sin afsigt vara, att i § skulle bestämmas, att
ifrågavar. befrielse skulle åtnjutas af föräldrarne årligen, så länge
de hade det utsatte antalet barn.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, uppläste nu ånyo de af honom
nyss citerade orden i denna §, samt framställde derefter den förfrågan,
om det vore Friherrens mening att der nästefter orden
”hvarjemte föräldrarne” skulle upprepas: ”när de hafva 4 barn
och derutöfver under 15 år.”
Frih. Ridderstolpe förklarade, att hans mening var att få veta
Ulsk:s mening.
Härvid yttrade H. Ex. Hr Gr. o. Landtm., att om Frih:n
ville framställa förslag lill propos., H. Ex. genast skulle till R. o.
Ad. göra hemställan i ämnet.
Frih. Raab: Om man genomläser stadgandet i 147 §, såstår
der, att ”De af allmogen, som äga eller bruka hemman, hvilkas
värde icke öfversliger 1000 r:dr, torpare, gerningsmän, inhyseshjon,
bruks- och fabriksarbetare å landet, arbetskarlar samt fiskare
på landet, fiskare och sådane torflige personer i städerne, som
ej äro borgare, så väl som förenämnde personers enkor, samt gemenskapens
hustrur och enkor skola, enär de hafva fyra barn och
derutöfver, af ett eller flere giften, under femton år, i den ålagde
bevillningen njuta ett afdrag affyra skillin ga r för hvarje barn,
hvarjemte föräldrarne för mantalspenningar äro frikallade.” Jag
frågar vördsamligen, om icke detta förhållande kommer att upphöra
då barnen växa upp, samt om meningen med detta stadgande
kan vara någon annan än den, att föräldrarne blott så länge
de hafva 4 minderåriga barn kunna komma i åtnjutande af den
ifrågasatta afkortningen. Jag har åtminstone aldrig funnit, att denna
§ blifvit missförstådd, och hemställer således om någon förändrad
redaction deraf kan anses vara af behofvet påkallad.
Frih. Ridderstolpe: I anledn. afsa många förfrågningar
öfver det otydliga i den gamla författningen, skulle jag önska,
att den nya blefve tydlig.
Hr Aminoff: Jag är skyldig upplysa Frih. Ridderstolpe der5
H. U
S2
Den 4 December f. m.
om, att, då denna fråga inom Utsk. förevar., så fannö BondeSt»
dervarande ledamöter denna § ingalunda otydlig. Huru man än
må läsa densamma, tyckes mig, att den är ganska klar; enär så
snart ett barn går in i sitt 16 års ålder, det icke längre lärer
kunna anses såsom hörande under ealhegorien af ”minderårig”.
Då jag dessutom fruktar, att en förändrig möjligen icke skulle
göra densamma så tydlig, som den nu är, så tillstyrker jag att
mom. måtte få oförändradt qvarstå.
Gr. Cronhjelm: Afven jag anser författningen, på sätt nu
sednast blifvit nämndt, fullkomligt tydlig, och tillstyrker således
bibehållandet af redactionen, sådan den nu är; befarandes jag dessutom,
vid detta tillfälle, att om man skulle söka göra den ännu
tydligare, det skulle inträffa hvad tyvärr ofta handt, alt nemi.
stadgandet blefve' otydligt.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla det af Utsk. till redaction af 147 § afgifne förslag,
såvida det angick den af Frih. Ridderstolpe ifrågasatta tidsbestämmelse.
Ropades ja.
H. Ex. H r. Gr. o. Landtm, yttrade derefter, att ifråga ont
det af Utsk. uteslutna 2 mom. af 147 § blifvit yrkadt dels bifall
till Ulsk:s hemställan, dels att detta mom. måtte oförändradt bibehållas,
och dels att bevillningsafdraget borde bestämmas till det
belopp, hvartill skyddsafgiften komme att uppgå.
Gr. Cronhjelm: Jag torde få fästa uppmärksamheten derå,
att en afkortning af 40 sk. blifver omöjlig, om skyddsafgiften icke
förhöjes. Del är visserligen sant, att en sådan afkortning kan äga
rum för inhyseshjon, som betala arbetsbevillning, men för torpare
låter det sig icke göra, enär en sådan med hustru tillsammans
blott erlägger 36 sk.
Frih. Palmstjerna: Då denna afkortning låter verkställa
sig åtminstone för en del skattskyldige och äfven varit gällande
under en tid, då skyddsafgiften varit nedsatt till det belopp, hvartill
densamma nu uppgår, samt då det dessutom är en möjlighet,
att denna vid innevar. riksdag kommer att förhöjas; så anser jag
för min del, att stadgandet åtminstone för närvar, bör qvarstå.
Bevilln.Utsk. torde i alla händelser hafva för sig öppet lemnadt,
att när slutliga förslaget inkommer, såväl till skyddsafgiften, som
till bevilln.förordn. i öfrigt, taga denna fråga om sättet för afkortningens
verkställande uti öfvervägande.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle,
alt, såsom Utsk. hemställt, det ifrågavar. 2 mom. ang:de
bevillningsafdrag för 4 vaccinerade barn må från 147 § uteslutas.
Ropades starka nej, blandade med några ja.
Uppå härefter framställd propos. förklarade R. o. Ad. sig anse
detta mom. böra i 147 § återinföras.
H. Ex. framställde härefter, att Frih. Ridderstolpe särskildt
afgifvit förslag till controll derå, att icke ifrågavar. bevilln.afdrag
Den 4 December f. m.
83
må mera en gång åtnjutas, samt att detta förslag innehöll, att
församlingens pastor mätte fä för alla lill dylik afkortning berättigade
personer inom församlingen ärligen och på cn gång reqvirera
medlen till uppbördsstämman och dem till vederbörande utdela,
med skyldighet att om utdelningen göra anteckning i kyrkoboken
och i aftlyltningsbetyget.
Hr Aminoff: Sedan R. o. Ad. beslutit, att detta mom.
i gamla författningen skulle oförändradt qvarstå, så skulle
jag för min del tillstyrka, att några vidare tillagg icke må komma
d fråga. Jag gör delta på den grund, att i alla prestbetyg
(Innes upptaget huru stort antal barn hvarje person har, äfvensom
huru mänga af dem hafva blifvit vaccinerade.
Frih. Ridderstolpe: Jag anser det medföra så litet besvär
för pastorerne, men deremot sä mycken nytta för uppbördsförvaltningen
att på prestbetyget anteckna huruvida den ifrägavar.
lindringen blifvit åtnjuten eller icke, att det ena med det andra
ej kan compareras, utan att allmänna nyttan fordrar det pastorerne
underkasta sig ett dylikt omak.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Om jag icke orätt fattat
Frih. Ridderstolpes förslag, så innebär det, att uppbörd först skall
ske och sedermera restitution lemnäs genom pastor i församlingen.
Jag hemställer till Hr Frih. huruvida det icke då vore enklare,
om häradsskrifvare:! årligen till pastor aflemnade en förteckning
på de personer, hvilka erhållit afkortning och att derom sedermera
vid samma personers afflyttning från socknen af pastor å beviset
antecknades?
Frib. Ridderstolpe förklarade, det han medgaf lämpligheten
häraf.
Frih, Raab: Mig synes, att desse båda förslag hafva ett godt
syftemål, men då jag icke tror, alt del 11. Ståndet efter en sä hastig
pröfning är i tillfälle att besluta, hvilketdera af dem är det bästa,
så hemställer jag, om det ej vore tillfyllestgörande, att de utlåtanden,
som i anledn. af frågan här blifvit afgifne, åtfölja återremissen
lill Bevilln.Utsk.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade härvid, att någon återremiss
i detta ämne icke blifvit beslutad, samt hemställde derjemte
lill Frih. Ridderstolpe, om icke Frih. ansåg bäst att ifrågavar.
förslag upptoges såsom en motion', hvilken kunde få lill Bevilln.-  Utsk. remitteras.
Frih. Ridderstolpe: Min afsigt var, att Hr Gr. o. Landtm,
ville inhemta det H. Ståndets tanka ang:de mitt förslag, samt att
detsamma sedermera måtte få till Utsk. åtfölja.
Hr Aminoff: Jag hemställer till de Hrr, hvilka begärt återremiss,
om de ej skulle vilja derifrån afstå. Då saken i min tanka
är tydlig och bestämd, enär det både vid mantalsskrifningen
och å debetsedeln synes om en sådan afskrifning ägt rum, och då
84
Den 4 December f. m.
dessutom det nu föreslagna sätt att gå tillväga blott skulle medföra
bråk och besvär för pastorerne, som hafva nog mycket att
sköta förut, så afstyrker jag hvarje förändring i den nuvar. redactionen
af denna §.
H. Ex. Ilr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
Frih. Ridderstolpes af H. Ex. nyss uppläste förslag höra bifallas.
Ropades nej.
6lista punkten, ang:de lindring i bevillningen efter 1 art.
för fiskare i Bohus län.
R. o. Ad. biföll Utsk:s i denna punkt gjorda tillstyrkande.
Lades på bordet nedannämnde från Ut skin inkomne utlåtrn,
betänkm och mern., nemi. från
Stats- samt Allm. Bes v.-o. Ekon.U tskotten:
N:o 14, i anledn. af väckte motioner om anslag till beredande
af undervisning åt allmogen uti tillverkning af s. k. Niirnberger-kram
m. m.
N:o 15, i anledn. af väckt fråga, att landshöfdigesätet i Götheborgs
och Bohus län måtte förläggas till Uddevalla, och att af staden
Götheborg med dess område måtte bildas ett ståthållareskap;
N:o 16, i anledn. af väckt motion om rättighet för väghållare
inom Åkerbo härad att hemta väglagningsämnen å Kuugsölirs
skog och utmark;
N:o 17, i anledn. af väckt fråga om indelta soldatens befriande
från arbetscommenderingar för allmänna eller enskilda
bolag, eller, i motsatt fall, om ersättning för soldaten eller rotehållaren
för de kostnader, som genom dylika commenderingar
dem tillskyndas;
N:o 18, i anledn. af väckt motion om rättighet för innevånare
i Åse härad af Skararaborgs län att erhålla utsyning å krotioparkerne
Hunne- och Halleberg;
Banco-Utskottet:
N:o 29, med förslag till en i vissa delar förändrad reglering
af Bankens lånerörelse m. m.;
Lag- samt Allm. Bes v.- o. Ekon.Ut sko t ten:
N:o 14, i anledn. af väckta frågor om ändringar och tillägg
uti samt förklaring af K. M:s nåd. stadga om skiftesverket i Riket
d. 4 Maj 1827 samt K. kungör, d. 9 Juni 1832;
N:o 15, rör:de Utskms betänk. N:o 7, i anledn. af väckt
motion om vidtagande af försigtighetsmått emot Catholicismens
utbredande.
Allm. Besv.- o. Ekon-Utskottet:
N:o 95, i anledn. af väckt motion om tillåtelse att årligen
få utföra 50,000 skeppund tackjern;
De» 4 December e. m. 85
Expeditions-Utskottet:
N:o 10, ang:de bestämmande af dagen, då nästa lagtima
riksdag skall taga sin början.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. | till 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Onsdagen den 4 December 1844.
Plenum kl. G e. m.
Justerades 1 prot.utdr. för denna dag f. m.
Upplästes ett prot.utdr. från Hederv. BondeSt. af d. 2 dennes,
innehållande inbjudning lill Medsländen att deltaga i det, vid
föredragningen af StatsUtskis utlåt. N:o 63, i anledn. af hegardt
anslag i st. f. den hemmansägare inom Landa socken af Halland
tillerkända, men dem frånröfvade utflyttningshjelp, af BondeSt.
fattade beslut, alt ett till 500 r:dr b:co nedsatt belopp borde i
nämnde afseende utaf allmänna medel utgå.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, att denna inbjudning
måtte fä läggas på bordet, för att förekomma i sammanhang
med pröfningen af StatsUtskis på R. o Adis bord hvilande utlåt.
N:o 63; hvilket bifölls.
Fortsattes pröfningen af Bevilln.Utsk-.s d. 23 och 27 sisth
Nov. på bordet lagda betänk. N:o*ll, angide grunderne för den
blifvande allmänna bevillningen samt föreskrifterne för tillämpningen
deraf.
62:dra punkten, angide redactionsfbrandring i tf.8 § af
hevilla.stadgan; 63:dje punkten, angide infordrande af statistiska
upplysningar i afseende på uppskattningen af fastighetsvärdet
inom länen; och
motion i fråga om fortfarande lindring i bevillningen för Borås
stad.
Hvad Utsk. i dessa punkter föreslagit, tillstyrkt och hemställt,
behagade R. o. Ad. bifalla.
65:te punkten,
borgs stad.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: I händelse Ståndet beviljar
denna befrielse för Wenersborgs stad, månne icke en an
-
S6
Den i December e. m.
nan stad, som undergått samma olycka soia Wenersborg, nemi.
Wexiö, äfven vore förtjent af samma eftergift. Jag är för min
del icke benägen för eftergift i allmänhet, eller förminskningar i
Kronans inkomster; men mig synes, att billighet bör iakttagas,
och om man vill vara frikostig emot den ena, som undergått en
olycka, så bör man äfven vara det emot den andra, som haft
samma öde. Således om R. o. Ad. vill bifalla lindringen för
Wenersborg, så yrkar jag att den måtte äga ram äfven för W exiö.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Det har visserligen icke
undfallit IJtsk., att äfven Wexiö undergått en sådan eldsvåda, som den
hvilken gifvit anleda, till den lindring, som nu blifvit föreslagen för
Wenersborg; men då ingen motion i och för en dylik lindrings
beredande för Wexiö blifvit väckt, så har Etsk. ansett sig sakna
anledn. att i sådant afseende inkomma lill K- St. med något förslag,
helst Utsk. förmodar, att om Wexiö ansett sig behöfva erhållande
af en dylik lindring, motion derom säkerligen inom BorgareSt.
hade blifvit väckt.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då hvarken i nu
gällande bevilln.stadga eller uti det af Utsk. uppgjorde förslag något
stadgande med särskildt afseende på Wexiö stad vore intaget,
det nu af Hr von Hartmansdorff framställde yrkande syntes böra
anses som en särskild motion, hvilken innan den afgjordes borde
remitteras lill Bevilln.Utsk.
Häruti instämde Hr von Hartmansdorff, hvarefter H. Ex. Hr
Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle Utsk:s tillstyrkande,
att intill nästa riksdag alla tomter, hus och byggnader i
Wenersborg må befrias från bevillning, på sätt Ulsk:s förslag
närmare utvisar.
Ropades ja.
GG:te punkten, ang.-de utgörandet och fördelningen af
städernas saluaccis.
R. o. Ad. biföll hvad Utsk. i denna punkt föreslagit.
67:de punkten, innehållande anmälan, att innan R. St. fastställt
grunderne för den blifvande allmänna bevillningen samt
bränvinsbrännings-rattighetens utöfvande, och deraf sig visat,
i hvad man de vid bevilln.stadgan fogade formulär till debetsedlar,
mantals- och taxeringslängder m. m. böra undergå
förändring, Utsk. icke vore i tillf atle att derom meddela utlåt.
R. o. Ad. lät vid denna anmälan bero.
68:de punkten, innehållande tillstyrkande, att R. St. vid
öfvcrlemnandet af bevilln.stadgan, uti underd. skrifvelse hemställa,
det K. d/., efter öfvervägande af hvad, i afseende å
såväl böters belopp och fördelning samt andra i författningen
förekommande lagstadganden, som af embets- och tjenstemän beroende
verkställighctsåt gärder, på Dess nåd. pröfning ankommer,
må täckas allmän författning i 'ämnet meddela.
Den 4 December e. m.
87
Detta tillstyrkande blef af R. o. Ad. bifallet.
Då nu alla de uti Utsk:s betänk, förekomne punkter blifvit
pröfvade, föredrog II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, de uti Utsk:s förslag
till ny bevilln.stadga gjorde mindre redactionsförändringar,
hvilka Utsk. icke uti förenämnde punkter omnämnt, men uti förslaget
med cursiv stil utmärkt.
Härvid förekommo:
l:o. De vid slutet af 4 §2 mom. tillagde orden: ”dock med
undantag af hvad 27 § stadgar, under rubriken inspeclorer”,
och 2:o de med hänvisning till handelsexpediler uti if § intagne
rubriker ne: ”Bokhållare vid städernes bruk, manufactuvier
och boktryckerier”Cassörer vid städernes bruk, manufacturier
och boktryckerier”Commissionscontorsf'öreståndare
och Commissionär er, som icke äro borgare,” ” Fact or er vid städernes
bruk, manufacturier och boktryckerier” samt ”Fältskärgesäller
i Stockholm och Götheborg samt första classens städer.”
Dessa redactionsförändringar blefvo af R. 0. Ad. bifallne.
3:0. Den i 14 § under rubriken hästhandlare förekommande
mening: ”Under sudan hästhandel begripas icke de bylen
eller försäljningar, af hvilka en fastighetsinnehafvare, i
och för sin rörelse, har behof.
Gr. Cronhjelm: Uti betänk, förekommer pag. 17 ett fel,
uppkommet genom oriktig utskrifning före tryckningen. Der stå
nemi. orden: ”Under sådan hästhandel begripas icke de byten
eller försäljningar, af hvilka en fastighetsinnehafvare, i och för
sin rörelse, har behof.” Ordet ”rörelse” har här inkommit i st.
f. ordet ”fastighet,” hvilket uttryck verkligen var begagnadt uti
det exemplar, som af Utsk. godkändes.
II. Ex. Hr Gr. 0. Landtm, hemställde, om R. 0. Ad. an
såge
den af Utsk. föreslagna ifrågavar. redaclionsförändring böra
bifallas med den förändring, att ordet ”rörelse” utbytes emot ordet
”fastighet.”
Ropades ja.
Hr Printzenskjöld, Carl: Jag hade önskat att den redaction,
som Utsk. här föreslagit, icke hade blifvit bifallen. Den
är oriktig till sin uppställning, emedan den börjar med ordet
”hästhandel,” då likväl hästhandel är förut omtalad, och slutar
med orden: ”de byten och försäljningar, af hvilka en fastighetsinnehafvare,
i och för sin rörelse, har behof.” Icke kunna så
beskaffade försäljningar, hvaraf en fastighetsinnehafvare i allmänhet
har behof, inbegripas under benämningen hästhandel. Jag
tillstyrker en förändring af redactionen, emedan jag icke anser
den vara språkriktig. Man skall väl först uttrycka det riktiga
begreppet och sedan deraf göra tillämpning på det enskilda fallet.
Gr. Cronhjelm: När hela rubriken handlar om hästar, sä
kunna väl icke orden ”byten” eller ”försäljningar” refereras till
88
Den 4 December e. m.
någonting annat. Jag har väl icke något emot Hr Printzenskjölds
tillstyrkande, men jag skulle tro, att Utsk:s redaction är riktig.
Det händer väl ofta, alt man i en mening ullemnar subjectet,
dä man talat derom förut. Anledn. till detta tillägg var det, att
åtskillige af allmogen hade anfört besvär deröfver, att de hade
blifvit taxerade såsom hästhandlare.
Härvid yttrade H. Ex. Hr Gr. o. Landtm., att han, innan
discussionen fortsattes, ansåg sig böra fästa uppmärksamhet derpå,
att den nyss framställda propos. blifvit med ja besvarad och alt
således ett beslut blifvit fattadt, som icke utan votering kunde ändras.
Frih. Ridderstolpe, Fredr., anmälde sig vara förekommen
genom den af H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, gjorde framställning.
Hr Printzenskjöld: Frågan är af alltför liten vigt att jag
skulle vilja besvära R. o. Ad. med någon votering. Jag skall således
endast reservera mig emot ett beslut, deruti man liar inlagt
ett begrepp, som är alldeles oegentligt. Jag hade trott, att man
skulle vara angelägen om bestämdhet i uttryck vid redigering af en
författning. De värde ledamöter, som sitta och skrifva förfaltningarne,
äro kanhända icke alltid de som tillämpa dem. De
som hafva fått delta bestyr hafva ofta ganska stor svårighet att
utfinna hvad lagstiftaren åsyftat.
4:o. Den i 1/j. §, med hänvisning till handelsexpediter,
intagna rubriken: ”Inspectorer vid städer nes bruk, manufacturier
och boktryckerier” och 5:o Det i 2g § i st. f. ordet
”hammarsmeder” intagne ordet ”hammarsmedsmästare.”
Dessa redactionsförändringar behagade R. o. Ad. bifalla.
6:o. Den vid slutet af 33 § 2 mom. införde mening:
”Och skall i dom eller utslag, som utfärdas, föreskrift om
iakttagande af föreg:de stadgande meddelas.”
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag vill icke uppehålla
R. o. Ad. med någon discussion i detta ämne, men finner stadgandet
vara ganska olämpligt.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad.
behagade bifalla ifrågavar. redactionsförändring.
Ropades ja och nej.
Gr. Cronhjelm: Det är väl icke egentligen jag, som inom
Utsk. har föreslagit denna förändring, utan har det skett af en
annan ledamot med mera kännedom i det juridiska yrket; men
då ingen annan här anmält sig att redovisa för denna förändring,
så skall jag söka göra det, så godt jag kan. Förändringen består
i följande: ”Och skall i dom eller utslag, som utfärdas, föreskrift
om iakttagande af föreg:de stadgande meddelas.” Det föreg:de
stadgandet afsåg capital be vinningen, och ålade domare och executorer
att, då rättegång eller lagsökning uppslår, ställa sig ifrågavar.
Den i December e. m.
80
gavar. stadgande till noggrann efterrättelse. Man anmärkte inom
Ulsk., att detta förutsatte, att vid utslags utfärdande domaren
först skulle genom någon slags correspondance skaffa sig säker upplysning
om, huruvida detta bevillningsafdrag var betalt. Pä det
att sådant icke numera skulle fördröja utslaget, har Utsk. gjort
sitt förslag, hvarigenom utslag kan utfärdas, utan att domaren behöfver
inhemta dylik underrättelse förut, eller utan att execulionsmålet
behöfver fördröjas till dess underrättelse erhålles, huruvida
hevillningsafdraget blifvit erlagdt eller icke. Och som Utsk. funnit,
att under flera riksdagar såväl ankomne R. propos. som enskilda
motioner uttalat den allmänna önskan, att sådana måls afgörande
måtte så mycket som möjligt påskyndas, så trodde Utsk.
sig härigenom snarare hafva föreslagit ett tjenligt stadgande, än
ett otjenlig!.
Hr Printzenskjöld: Då Frih. Palmstjerna anmält sig an-:
se ifrågavar. redaclionsförändring olämplig, så får jag till Frilen
vördsamt ställa den frågan, om Frilen anser det olämpligt att redigera
en lag så, att deu kan tillämpas, eller om del vore lämpligare
alt bibehålla en lag, som aldrig vunnit tillämpning. Frilen
torde visserligen i sin egenskap af executor hafva utfärdat tusentals
utslag, der just denna föreskrift blifvit meddelad, som Bevilln.
Utsk. nu uppställt i form af lag, med förbigående af den
föreskrift, som bevilln.stadgan nu innehåller. Hvar finnes väl
någon executor, som ingår i pröfning om, huruvida bevillningen
har blifvit erlagd. Han föreskrifver, att gäldenärén skall betala
sin skuld med ränta, minskad med bevillningsafdrag, utan att inlåta
sig i undersökning, huruvida bevillningsafdrag för den förflutna
tiden verkligen har ägt rum eller icke. Sä veta vi äfven,
att, vid bevakningar uti borgesmäns concurser, man icke behöfver
svära på att borgesmannen har fått tillgodonjuta bevillningsafdrag,
utan endast derpå, att han skall få åtnjuta det. Således står
detta stadgande i fullkomlig conformite med hvad som brukas,
och jag hade sannerligen trott det vara ett godt ändamål att vinna,
att ställa lagen sä, alt den är enlig med det praktiska för
hållandet,
och således kan tillämpas.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag får visserligen erkänna,
att jag underskrifvit trettio ä fyratiotusen utslag, som innehålla
den föreskrift, sorn Hr Printzenskjöld nu omnämnt; men det
hindrar icke alt jag finnér det ganska olämpligt, att Bevilln.Utsk.
föreslår R. St. att fatta ett beslut, hvilket borde af LagUtsk. föreslås.
Det tillhör alldeles icke Bevilln.Ulsk. att föreslå lagstadganden,
om huru executionsverket skall handhafvas, samt hvad domar
och utslag skola innehålla. I den § uti Reg.F., som bestämmer
Bevil!n.Utsk:s verksamhet, finnes icke ett ord om dylika stadganden
såsom tillhörande detta Utsk. att föreslå B. St.; och det
var derföre jag fann detta stadgande vara olämpligt. Dessa voro
mina ordalag, och ehuru sjelfva stadgandet i sig sjelf är ganska
lämpligt, sä förändrar det icke saken till Bevilln.Utsk:s fördel.
5 H. 12
90
Den 4 December e. m.
Hr Printzenskjöld: Sedan Frih. Palmstjerna nu uppgifvit
motivet för sitt förklarande, att stadgandet vore olämpligt, så får
jag till upplysning i anledning deraf meddela, att det ingalunda
undföll Bevilln.Utsk:s uppmärksamhet, att detta stadgande rätteli
gen bort af LagUtsk. ensamt behandlas och således utgöra föremål
för den civila lagstiftningen, i den ordning som grundlagen
föreskrifver. Men under handläggningen af delta ärende upplystes
det af Utsk:s secreterare, att vid sislförflutne riksdag, likaså val som
vid alla de förflutne riksdagarne, denna fråga varit af Bevilln.-  Utsk. ensamt behandlad. Jag som mycket älskar formerna hade
önskat, att frågan blifvit behandlad efter Friherrens åsigt; men
då bruket hade varit så gammalt, ansåg jag mig icke böra sätta
mig emot att låta Bevilln.Utsk. fortfara på den gamla banan, ehuru
jag lika med Frih:n anser den fullkomligt oriktig.
Gr. Cronhjelm: Jag anhåller att få uppläsa den 33 § uti
nu gällande bevilln.förordn.: ”Då af fastigheter, efter deras värde,
samt af handel, näring och rörelse, efter inkomsten, bevillning utgår,
utan allt afdrag för gäld, så komma icke de inlecknade och
i rörelsen instuckne capitalen, såsom, enligt ofvanberörde grund,
redan till bevillning beskattade, att i sådant afseende särskildt
upptagas.
”Sorn likväl låntagaren endast förskottsvis erlägger den bevillning,
hvilken för utlånta medel belöper, vare det hans ovillkorliga
rätt, att della förskott af långifvaren återfå, med fem
proc. af räntan för alla utlånta capital, utan afseende derpå, om
de äro intecknade eller icke, så framt nemi. räntan är till mer
än fem proc. bestämd. Låntagaren ålnjute detta afdrag vid hvarje
räntebetalning, och gifve han derå qvitto. Gitter ej långifvaren
med sådant qvitto eller annat laga bevis styrka, att bevillningsafdrag
vid hvarje ränteliqvid låntagaren verkligen tillgodokommit,
åge då den sednare, vid slutliga liqviden för lånet, föra
honom det lill last, för alla de år, inom den för fordringars
utsökande i lag stadgade tid, det icke förut fått åtnjutas; vare
ock låntagaren i detta fall berättigad till laga ränta för beloppet
af hvarje års afdrag, från den lid, då det rätteligen bort honom
tillgodoräknas. Domare och executorer åligge att, dä rättegång
eller lagsökning uppstår, ställa sig stadgandet härom lill noga efterrättelse;
och må dom eller utslag icke utfärdas förr, än säker
upplysning om verkställigheten af föreg:de stadgande blifvit inhemtad.
”
Så lyder den nu gällande föreskriften i detta ämne, och efter
uppläsning häraf, hoppas jag att Frih. Palmstjernas obenägenhet
emot Bevilln.Utsk. åtminstone för detta tillfälle måtte upphöra,
då jag torde få fästa uppmärksamheten derpå, alt Utsk. icke
tillåtit sig att införa något egentligen nytt stadgande, utan endast
på ett för utsökningsverket tjenligt sätt förändrat tillämpningen
af det gamla, derigenom att, enligt Utsk:s förslag, föreskriften om
iakttagande af detta stadgande skulle uti domen intagas. Då Utsk.
således icke gjort annat, än ställt § i conformite' med de nu ankomna
K. M:s nåd. propos. rörande executionsmåls påskyndande;
Den 4 December e. m.
91
så anser jag för min del, alt Utsk. icke på ringaste sätt orätt
förfarit. Dessutom torde jag få fästa uppmärksamheten å den
punkt (pag. 33 i sjelfva betänk.), som nyss blifvit af R. o. Ad.
bifallen, nemi. det förslag till R. St., som icke förut varit i bevilln.
förordn. införd t, alt underkasta alla uti bevilln.förordn. förekommande
lagstadganden K. M:s nåd. godkännande.
Frill Palmstjerna, Carl Otto: Att Bevilln.Utsk. föreslagit
alt underkasta K. M:s bifall alla i bevilln.förordn. icke förut
införda stadganden är en åtgärd, som visserligen icke kan räknas
till lagstiftningsförslag, och som jag för min del anser hade bort
iakttagas vid föreg:de riksdagar, hvilket visserligen äfven till någon
del skett, ehuru icke så formligen som vid denna riksdag
ganska riktigt nu äger rum. Föröfrigt torde det icke kunna bestridas,
att den nu föreslagna förändringen i författningen, på sätt
en värd talare af Bevilln.Utsk. medgifvit, bort af LagUtsk. föreslås
och det var endast dertill jag hållit mig. Föröfrigt må för
min del secreteraren gerna belastas med Utsk:s skulder.
Uppå härefter framställd propos. blcf det af Utsk. afgifna
redaclionsförändringsförslaget af R. o. Ad. bifallet.
7:o. Det i 3j § införde stadgande om bevillnings utgörande
för sådane k ar ak t ersJ'ullmak ter, hvilka ”frän och med
ur 1842 meddelats elter hädanefter” meddelas.
Gr. Cronhjelm: Jag anhåller att få uppläsa en af mig i
afseende på denna § afgifven och betänk, åtföljande reservation,
hvilken lyder sålunda: ”Då det väl icke lärer kunna på rationella
grunder bestridas, all hvarje årlig bevillning å ett af Konungen
förlänadt nådebevis utgör el t indirect ogillande eller motverkande
af den ifrågavar. nådebevisningen, betraktad såsom ett
belöningsmcdel, hade det visserligen varit att önska, alt den i §
37 stadgade bevillning aldrig kommit i fråga. Men då denna
bevillningsgrund numera, genom dess vid dera riksdagar förnyade
stadgande, erhållit ett slags häfd, hade, efter min åsigt, den af
Ulsk:s första afdelning tillstyrkta billighetsåtgärd bort antagas, att
föreslå undantag från denna bevillning sä ofta de ifrågavar. fullmakterna
äro förenade med verklig tjenstgöringsskyldighel för
Statens räkning; — och för den händelse, att man icke velat erkänna
rättvisan af ett dylikt undantag, hade man åtminstone bort
förkorta den i 3 mom. bestämda lid till en månad, hvarigenom
embels- och tjenstemän, som antingen äro alldeles lönlöse eller
njuta lön, svarande mot lägre grad, än den, hvari de äro pliglige
att vid påfordran tjenstgöra, åtminstone i vissa fall befriats frän
erläggande af årlig bevillning för en fullmakt, som i alla fall ålägger
dem, i förhållande till tillgångarne, ofta kostsam tjenstgöring.”
Jag skulle, på sätt min reservation innehåller, önska alt denna
redaction aldrig hade i bevilln.förordn. inkommit. Jag kan icke
dölja den öfvertygelse, att första gången denna § af R. St. föreslogs,
Styrelsen varit fullt berättigad att vägra dess införande uti
författningen, emedan jag aldrig kan frångå, att detta stadgande
92
Den 4 December «. m.
utgör ingrepp i Konungens prerogativer; men ett sådant afslag
å Styrelsens sida vidlogs icke då förordningen första gången öfverlemnades
till K. M., utan förordningen utgafs i sitt oförändrade
skick, hvilket äfven sedermera efter flere riksdagar fortfarit, dock
med den skillnad, alt, ända till och med 1835 år$ riksdag, alla
sådana emhets- och tjenstemän, hvilkas fullmakt innehar en skyldighet
att vid påfordran tjenslgöra, befriades ifrån den ifrågavar,
bevillningen. Dessa embetsman voro naturligtvis antingen surnumerära
officerare af lägsta graden i armeen, eller officerare, som
i armeen ägde högre grader, än som svarade mot den af dem
uppburna lön, eller ock civile tjenstemän, som innehade fullmakt
pä högre tjenst, än den, hvars lön de uppburo. Med ett ord,
ända lill iS35 års riksdag voro inga andra underkastade bevillning
af karaktersfullmakt, än sådana som blott hade resolution
pä namn heder och värdighet, utan skyldighet att vid påfordran
i en eller annan väg tjenstgöra. Jag bestrider visserligen icke
den åsigten, att äfven dessa resolutioner aldrig bort beläggas med
bevillning, emedan om, såsom icke lärer kunna bestridas, dessa
karaktersfullmakler utgjorde ett nådebevis å Konungens sida, ett
stadgande om bevillning på desamma alltid måste betraktas såsom
ett indirect ogillande omdöme öfver dessa slags resolutioner; men
dä K. M. en gång tillåtit delta stadgandes införande i författningen,
och dä man med säkerhet kan sluta dertill, att inga andra
erhålla öppna bref eller resolutioner å karakter eller namn, beder
och värdighet af tjenst, än sådana personer som sjelfva söka desamme,
torde jag nu få inskränka mig till hvad min reservation
innehåller, eller att detta stadgande måtte förändras lill öfverensstämmelse
med 1830 års bevilln.förordo. Vid föredragning af
detta ämne i PresteSt., har också PresteSt. i öfverensstämmelse
dermed fattat sitt beslut, och jag anhåller nu att få uppläsa prot.-  utdr. ang:de detta Stånds beslut rör:de 37 §: ”Ståndet beslöt, att
i 1 mom. af denna § näst efter ordet ”arfvode” skall tilläggas:
uller tjenstgöringsskyldighet, i 3 mom. af samma § orden ”ett
är” utbytas mot en månad, samt orden ”samma tid” i nyssbesagde
mom. förändras till löpande aret."1 Jag hemställer, att 15. o. Ad.
mätte instämma i delta PresteSlis beslut.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr., anförde skriftligen:
Då föreskrifterna i 70 § lieg.F. och 31 § Riksd.Ordu. äro
bestämda, lärer Ståndets rätt att pröfva hvarje § i den föreslagna
bevilln.förordn. vara obestridlig och stå fast; § må nu vara ny
eller gammal, förändrad eller oförändrad. Bland alla dessa §§,
till antalet 153, är den 37 måhända den minst antagliga. Den
strider, l:o mot första axiomet i beskattningslärans a. b. c., nemi.:
föremål för beskattning är inkomst. Inkomsten må nu härröra
af egendom eller af arbete, beskattningen må vara direct eller,
såsom lagd på förbrukning, indirecte träffa dea inkomst, som för
en hvar bör utgöra förbrukningens måttstock — alltid är det inkomst
, ingenting annat, som rimligtvis kan och bör beskattas.
En tom litel är ingen inkomst. För det andra öfverskrider den
-
Den i December e. m.
93
na § gränsen af finance-lagslifining, åsyftande ett ingrepp inom
Konungamaktens område. Genom sitt beslut i en härmed sammanhängande
grundlagsfråga, har Ståndet redan förklarat sig icke
medgifva ett ingrepp i denna riktning; men genom ifrågavar.
beskattning åsyftas i så måtto ett ännu starkare ingrepp, att den
icke väl står tillsamman med obehindrad utöfning af den rätt,
som i 4S § Reg.F. är Konungen tillagd, att nemi. efter godtfin-.
nando utnämna till beställningar inom Sitt Hof.
Men, säger man, det moraliska ändamålet: antidosis mot titelsjukan!
Jag tror mig vid nyssnämnde tillfälle hafva bevisat,
och Ståndet hafva insett, att lämpliga curmelhoden för denna löjliga
sjukdom är diet, och att dess föreskrifvande efter omständigheter
lämpligast öfverlåtes åt Regeringen. I dess eget, d. ä. i
Statens intresse ligger det, att sparsamt umgås med hedersbelöningar;
ty detta nödmynt förlorar annars sitt värde. Men att
klokt och hushållsaktigt begagna detsamma, är i en monarki
svårt, i en fattig monarki knappast möjligt. Eller hvarföre lägger
man icke likaledes bevillning på ordnar?
Men om, å ena sidan, en bevillning på titlar syftar till inskränkning
i Konungamakten, så går, å andra sidan, jag så långt,
alt jag vill bevisa, det densamma är tillika i ett annat afseende,
i alldeles motsatt riktning, rakt grundlagsvidrig emedan den på
Konungen öfverfiyltar den beskattningsrätt, sora i 57 § Reg.F. är
R. St. förbehållen. Huruvida icke, emellan riksdagarne, det skulle
vara både grundlags- och ändamålsenligt, att med nödiga förbehåll
åt Konungen provisoriskt öfverlemna en och annan särskild
gren af beskattningsrätten, så vidt nemi. den afser indirect beskattning;
denna fråga hörer icke hit. Bien, ehvad mening man
än må hysa i sednare hänseendet, torde väl alla vara derom ense,
att en direct beskattningsrätt, godtyclcligen utöfvad, som särskildt
drabbar de personer, hvilka af Konungamakten utses, icke kan
medgifvas. Nu beror det af Konungen att utdela titlar eller utnämna
till lönlösa beställningar. Utnämningen sker, den kungöres.
Tillåter då den vördnad, man är skyldig sin Konung, att
den utnämnde å sin sida offentligen tillkännagifver sin vägran?
Jag tror det ej. Konungen har således pålagt honom för lifstiden
skatt och tunga. Han nödgas, som ordspråket lyder: ”inghiottir
amaro e sputar dolce”; det är, när man det uttyder:
”svälja bäskt och spotta ut sött.” — lian tiger, svettas och betalar.
Men, invändes, karaktersfullmakter tilldelas icke, befordringar
lill lönlös beställning ske icke, utan efter den befordrades åstundan.
Jag ber om förlåtelse, att jag bestrider denna invändning;
ty jag bestrider den på egen erfarenhet. Jag trotsar hela verlden
att bevisa mig, det någonsin jag yttrat åstundan till, långt mindre
sökt någon enda af de lönlösa beställningar, lill hvilka jag
tid efter annan blifvit utnämnd, om än jag bort anse, således mottaga
dem såsom bevis af Konungens nåd. gillande af det sätt, på
hvilket jag sökt uppfylla hvad som i verklig och allönad tjenstebefattning
mig ålegat. För att qvarblifva vid det exempel, hvarom
jag kan tala med bästa kännedom: den mig nådigst tilldelade
94
Den 4 December e. m.
Generalsgrad är förbunden nied tjensteåligganden, hvilka icke tillhöra
mig såsom Envoye'. Ja, de föranleda åtskillig kostnad, af
skäl, som här icke är stället att förklara, men som af flere, äfven
här närvar., torde vara kända. För dessa kostnader har jag icke
begärt särskild ersättning; men att R. St. skulle derjemte pålägga
mig särskild bevillning för min grad i armeen, likasom böter
för en förment fåfänga, hvartill jag icke bekänner mig skyldig,
— om detta är rimligt — då, mine Hrr, är 2x2 = 5H!
Må likväl ingen tro, att jag för det lumpna föremålet af några
riksdalers årlig utgift ödat Ståndets tid. Redan min egen tid
uppskattar jag högre. Jag strider för grundsatser: för Konungamaktens
helgd, för Ständernes egen heder, som ingalunda befordras
genom absurda beslut. Jag yrkar vördsamt, att 37 § förkastas.
Frih. Cederström, Jacob: Jag anhåller att få erinra R.
o. Ad. derom, att bevillningens grunder, som vid 1809 års riksdag
fastställdes, då gingo ut derpå, att bevillning skulle erläggas
af den behållna inkomsten. Om dessa grunder varit qvarstående,
hade det väl då varit möjligt för Ulsk. att inkomma med ett sådant
förslag, som denna § innehåller? Hade det icke varit en ren
omöjlighet för Revilln.Ulsk., att vid 1812 års riksdag bestämma
bevillning på titlar, i st. f. på inkomst. Det slutade med att
man lill och med fick betala bevillning för fönster och skorstenar.
Från dessa orimligheter har Ulsk. kastat sig in i politiska
förhållanden och sålunda belade de med bevillning titlar, sora K.
M. tilldelade personer, hvilka Utsk. tilläfventyrs icke ansåg hade
bort få dessa titlar, utan afseende derpå att denna bevillning träffade
K. nådebevisningar. Då R. St., efter 16 § Reg.F., icke
kunna lägga skatt och tunga på någon Konungens undersåte, utan
K. M:s bifall, så skulle R. St. oberoende af honom på detta sätt
göra det och tvinga honom att, för hvarje titel han utdelade åt
en person, ålägga samma person en bevillning. Det orimliga i
detta förhållande är så påtagligt, att om man återgår lill den tid,
då de grundlagar stiftades, hvarefter vi lefva, så bör man verkligen
icke tveka alt förena sig med den siste värde talaren och
begära afslag på hela §.
Hr von Troil, Samuel Gustaf: Det inträffar understundom,
att, då man vill uppnå ett godt ändamål, så får man icke
alltid alltför envist sträfva efter det absolut riktiga, utan man får
nöja sig med om man kan komma till något, som är bättre än
det bestående, äfven om det icke vore precist hvad man i allo
gillar. För att tillämpa ifrågavar. grundsats på 37 § af Bevilln.-  Utsk:s betänk., anhåller jag att få fästa uppmärksamhet på, att då
denna § är af två RiksSt., såsom jag tror, bifallen, och då det
3:dje RiksSt. derom beslulit, på sätt dess här uppläste prot.utdr.
innehåller, så kommer beslutet icke alt bestämmas af frågans utgång
hos R. o. Ad. utan genom votering i förstärkt StatsUtsk.
Skulle R. o. Ad. nu, på sätt de tvenne sista talarne yrkat, förkasta
hela §, så är det vida större anledn. att förmoda att ingen
-
Den i December e. m.
95
ling vinnes, än om R. o. Ad., i likhet med livad Gr. Cronhjelm
föreslagit, skulle förena sig i antagandet af den redaction, som
PresteSt. redan beslutit. Det är på grund häraf som jag, lika
med Gr. Cronhjelm, vågar vördsamt anhålla om R. o. Ad:s bifall
lill den redaction af §, som PresteSt. antagit.
Hr Aminoff, Joli. Fredr., anhöll att få veta, huruvida
från de öfriga RiksSt:n ankommit prot.utdr., som innefattade deras
beslut i detta ämne.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, behagade i anledn. häraf tillkännagifva,
att prot.utdr. ankommit, som utvisade, att PresteSt.
beslutit, på sätt Gr. Cronhjelm upplyst, samt att BondeSt. bifallit
hvad Utsk. i denna del föreslagit; men att från BorgareSt. icke
ankommit underrättelse om dess beslut i afseende på ifrågavar. §,
utan endast prot.utdr. rörtde pröfningen af en föregide del af Bevilln.
Utsk:s betänk. N:o 11.
Sedan härefter, uppå Hr Aminoffs begäran, dess vid Utsk:s
betänk, fogade reservation blifvit uppläst, yttrade
Hr Aminoff: Jag erkänner fullkomligt hvad tvenne talare
redan yttrat, alt då denna § infördes i bevilln.förordn., man verkligen
gjorde ingrepp i Konungens prerogativer. Det var, som
sagdt är, verkligen ett fel, att sådant kunde tillåtas. Regeringen
förbisåg dervid sina rättigheter. Men sedan § nu blifvit införd
och riksdag från riksdag bibehållen, så lärer det kanske vara svårt
att helt och hållet få den bort. Jag hade således naturligtvis önskat
att få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på min reservation
och få dess samtycke till densamma; men då denna reservation
till största delen instämmer med Gr. Cronhjelms förslag och det
beslut, som PresteSt. fattat, så inskränker jag mig till att yrka
bifall till PresleSt:s beslut. Om R. o. Ad. vill saken, så skola de
också begagna de medel, som för dess ernående erbjuda sig. Om
R. o. Ad. och PresteSt. förenade sig om alt helt och hållet afslå
37 §, men Borgare- och BondeStm deremot skulle bifalla denna
§, så fruktar jag, att man inom förstärkt Bevilln.Utsk. icke skulle
vinna någonting; men man bör väl söka att vinna hvad mankan
i detta afseende, och detta torde inträffa om man nu förenar sig
nied PresteSt. Jag skulle derföre önska, att R. o. Ad. ville befria
såväl militäre som civile tjenstemän i allmänhet från bevillning
uti ifrågavar. hänseende, men låta bevillningen qvarstå för
resolutioner å namn, heder och värdighet, då icke någon tjenstgöring
dermed följer. På detta sätt kommer frågan till förstärkt
Bevilln.Utsk., då jag har anledn. att hoppas framgång för min åsigt,
emedan inom Utsk., sedan denna fråga var afgjord, en stor del
af BorgareShs ledamöter ansågo den vara billig och rättvis, så att
det torde inträffa, att äfven BorgareSt. förenade sig med PresteSt.
och R. o. Ad. När sålunda ledamöterna af 3 Stånd äro af
denna åsigt, så kunna vi hoppas alt på detta sätt få bort en orättvis
beskattning. Jag tillstyrker således, att R. o. Ad. ville instämma
i PresteSt:s beslut.
9(5
Den 4 December e. m.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: Jag nekar icke, att det
kan vara ganska många tjenstemän inom de lägre graderne, som
icke hafva någon lön, kanske knappast ljuspenningar, i fall de äro
civile, hvilka kunna finna det hardt att erlägga denna bevillning,
och om det kunde förenas med Ståndets värdighet, skulle jag äfven
rösta för att gå in på att söka endast det inskränktare syfte,
som Gr. Cronhjelms reservation och flera ledamöters muntliga
yttranden nu afsett. Jag anser detta icke förenligt med Ståndets
värdighet. Jag har icke uppträdt på min bänk och upptagit
Ståndets tid, för besparingen af en utskyld, som i allt fall är obetydlig;
men vore den ock tryckande, vore min åsigt densamma.
Min afsigt är nemi. endast att förmå Ståndet att öppet uttala den
öfvertygelse, att föregide R. St. icke handlat rätt, då de gjort bevis
af Konungens nåd och välvilja till föremål för beskattning.
Dessa R. St. hafva dervid förfarit på ett sätt, som jag icke vill
beteckna med det epithet, som egentlligen skulle motsvara föremålet.
Det är en opinionsyttring ronde olämpligheten deraf, som
jag önskade att R. o. Ad:s beslut nu skulle uttrycka. Huru det
må gå uti det förstärkta Utsk. kan vara mindre maktpåliggande.
Jag inser likväl icke hvarföre vid de voteringar, som i della Utsk.
skola förekomma, contrapropositionerna icke skulle kunna blifva
så ställde, att icke äfven Gr. Cronhjelms reservation kommer till
omröstning, och att dä ändamålet möjligen äfven skulle kunna
vinnas. Jag fortfar att yrka afslag på denna § uti den föreslagne
bevilln.förordn.
Gr. Cronhjelm: Uti sak har jag intet att tillägga till hvad
jag sista gången anförde; men det synes mig obilligt att få uppbära
förebråelser att genom min reservation hafva tillstyrkt II. o.
Ad. en åtgärd, som icke skulle vara med dess värdighet förenlig.
Om det icke skulle vara med Konungamaktens värdighet förenligt
att tillåta införande af denna §, så torde det vara förenligt med
R. o. Ad:s värdighet att bringa den uti ett billigare skick, än
den för närvar, sig befinner.
Hr von Hartmansdorff: I sjelfva saken instämmer jag
med Frih. Palmstjerna, Nils. Jag kan icke eller påminna mig
annat än alt R. o. Ad. vid föreg:de riksdag afslagit all bevillning
på karaktersfullmakter, på den grund som Frih. Palmstjerna nu
har uppgifvit; men jag har icke protocollet till hands och kan
derföre icke bestämdt upplysa förhållandet. Jag trodde icke eller,
att någon medlem af Ståndet skulle försvara denna oriktiga
afgift och var sålunda oförberedd på det motstånd, som nu göres
emot afslag på denna §. Jag får lika med Frih. Palmstjerna fästa
Ståndets upppmärksamhet derpå, att äfven om man ser sig
slutligen få orätt, så bör man likväl, när man är öfvertygad om
alt man har rätt, uttala denna mening inför alla dem som kunna
fälla ett riktigt omdöme i fäderneslandets angelägenheter, de
må vara större eller mindre. Denna fråga är egentligen vigtig
derföre, att den är ett bemödande af R. St. att tillintetgöra Konun
Sa
-
Den 4 December e. m.
97
gamaklens utöfning i ett visst hänseende. Vid denna riksdag har
Ståndet redan afslagit den inskränkning i Konungamakten, sorn
man i delta hänseende åsyftat. När nu detta är gjort i grundlagsenlig
väg, så försöker man en utväg att vid beskattningen
vinna samma ändamål, som man förut icke kunnat vinna genom
grundlagsstiftning. När R. o. Ad. liar salt sig emot detta in
trång
på Konungamakten på ett sätt, så anser jag öfverensstämmande
med enligheten af Ståndets handlingssätt, att Ståndet gör
likaledes i beskattningsväg. Derföre tillstyrker jag, att, på sätt
Frih. Palmstjerna yttrat, 11. o. Ad. mätte afslå hela den §, sorn
stadgar bevillning på karaklersfullmakler, det må sedermera gå
med den saken uti förstärkt Utsk. huru det kan.
Hr von Troil: Orsaken hvarföre jag röstar för Gr. Cronhjelms
förslag, deruti PreslcSt. sig förenat, är den, att jag tror
frågan böra betraktas ur den synpunkten, att här är fråga om två
slags karaklersfullmakler, den ena utan och den andra med tjenst.
Då R. o. Ad. ofelbart är det Stånd, inom hvilket de flesta karaktersfullmakter
utdelas, så tror jag, alt det vid detta tillfälle vore
en vacker handling, alt icke helt och hållet afslå förevar. 37 §,
utan i stället besluta, att någon så beskaffad bevillning, som nu
blifvit af Utsk. föreslagen, icke måtte komma i fråga vid de tillfällen,
dä minst en månads tjenst om året äger rum. Det är
just detta, som PresleSt. beslutit. Dessutom tager jag mig friheten
fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på vådan i afseende på utgången
i förstärkt Utsk., i händelse vi fatta ett annat beslut än
PresteSt.; ty då votering först skall förekomma om contrapropos.,
så är det ganska naturligt, att medlemmarne af Borgare- och
BondeStm, hvilka äro emot alla slags jemkningar uti denna §,
komma att förena sig antingen om ett rakt afslag eller antagande
af § sådan som den hittills varit, i hvilket fall det vore högst
troligt, att det nuvar. förhållandet skulle komma att fortfara. Af
alla dessa skäl får jag förnya min anhållan om propos. på instämmande
uti PresteSt:s i ämnet fattade beslut.
Hr Printzenskjöld: När denna § var under handläggning,
såväl på afdelningen som sedermera inom Bevilln.Utsk., sökte jag
att efter yttersta förmåga göra för Utsk:s ledamöter begripligt, att
den beskattning, som här är i fråga, icke blott är orättvis, utan
äfven innefattar ett försök att förhindra utöfningen för K. M. af
de Honom i grundlagen tillerkändg prerogativer. Man sökte der
vederlägga min framställning, men jag kunde ingalunda af de skäl,
som der framställdes, finna mig öfvertygad. Jemkningar äro vid
alla tillfällen ganska olämpliga; men vid detta tillfälle anser jag
dera vara det mera än eljest, emedan den jemkning, som här är
i fråga, skulle innefatta ett slags underkännande af sjelfva principen
för beskattningen. Jag tillstyrker derföre, att, hellre än att
antaga sådana jemkningar, rent af afslå § och blottställa sig att
derigenom ingenting vinna. Man har då åtminstone vunnit så
mycket, att man vidhållit principen.
5 II. 13
9S
Den 4 December e. m.
Hr Aminoff: Det är verkligen hardt för Utsk:s ledamöter
alt här blifva offentligen reprocherade för det att de vidhållit de
principer, som R. St. i förra bevilln.förordn. stadgat, lag har
ännu icke hört någon af Ulsk:s ledamöter, sorn talat för den förändring
jag påyrkat, ogilla den princip för bevillningen, sorn förut
varit gällande, och påstå att den är olaglig eller oriktig. Jag
utber mig att få fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att ingen
motion blifvit vackt om borttagande af 37 § i bevilln.förordn.
Det var af rent nit, sorn ålskillige ledamöter pä allt sätt sökte
alt få bort hela §. Delta lyckades nu icke; men hade kanske
lyckats om man genast sökt framlägga de skäl, som sedermera
genom reservationerna blefvo tydligare utvecklade. Nu har Utsk:s
ledamöter endast galt in på den här föreslagne förändringen, och
om man hade yrkat hela §:s utgående, sä hade det måhända
blifvit ett fullkomligt afslag. Om vi nu afslå licia denna §, hvad
gör R. o. Ad. dä? Jo, Ståndet förelager sig att beskatta de mindre
bemedlade, eller dem som göra tjenst utan lön, hvaremot meningen
med det föreslagna stadgandet är, att de, som kunna kommenderas
i tjenst, skola vara befriade från bevillning, och de, som
icke äro i tjenst, skola erlägga bevillning för fullmakter, öppna
bref och resolutioner på karakter eller namn, heder och värdighet
af embete eller tjenst. Jag finner det i högsta grad obilligt,
om R. o. Ad. för sin del helt och hållet afslår ifrågavar. 37 §,
hvarigenom man alldeles går miste om det ändamål, för hvilket
PresteSt. redan sökt att gå R. o. Ad:s önskningar till mötes. Jag
tillstyrker bifall lill PresteSt:s beslut i detta afseende och har anledn.
anhålla, att detta beslut må blifva uppläst, emedan jag tror,
att det finnes någon skiljaktighet emellan detsamma och hvad Gr.
Cronhjelm nyligen uppläste.
Till följd häraf upplästes ur PresteSt-.s prot.utdr. ronde pröfningen
af Bevilln.Utsk:s betänk. N:o 11, följande: ”37 §. Ståndet
beslöt, att i 1 mom. af denna § näst efter ordet ”arfvode” skall
tilläggas: eller tjenst görings sky Idig het, i 3 mom. orden ”ett år”
utbytas mot en månad, samt orden ”samma tid” i nyssbesagde
mom. förändras till: löpande uret.'1''
FIr von Hohenhausen, Mich. Silvius: Ehuru jag visserligen
måste erkänna, att i förstärkt StatsUtsk. skulle kunna så
gå, som af en ledamot här blifvit antydt, att en del af de voterande
skulle kunna votera emot hvad som vore närmast öfverensstämmande
med deras sak, blott för att kunna fullkomligt omstjelpa
hvad som icke kunde helt och hållet stå tillsammans med
hvad de önskade; så får jag likväl af sådan orsak icke frångå hvad
jag anser vara rätt, och när alla ledamöterna, så vidt mitt minne
medgifver, inom Bevilln.Utsk. afslogo detta, ehuru jag hörde
på det högsta stridas deremot, så anser jag mig skyldig att nu
yrka afslag på §, icke allenast på de skäl, som här blifvit anförde,
att den innebär ett inträng på Konungamakten, utan äfven
derföre att den öppnar ett vådligt fält för tyrannen att missbruka
en sådan beskattning. Under partitider kan hvem som helst
Den 4 Deccmlier e m.
9!)
drifvas i landsflykt, derigenom att man tager ifrån honom allt
hvad lian har, om lian blifver qvar, i fall lagar stiftas med speciell
afseende på den man vill förfölja.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: Jag vore verkligen skyldig
en värd talare på andra sidan, Gr. Cronhjelm, en ursäkt för
dé uttryck jag begagnat, om jag trott, att en tillämpning deraf
på Hr Grefven skolat kunna ifrågasättas. Dä jag talat om Ståndets
värdighet och de föreslagna beslutens öfverensstämmelse, mer
eller mindre, med denna, så har jag dermed endast afsett saken,
om hvilken vi nn öfverlägga, och alldeles icke något särskildt tillstyrkande,
vare sig det ena eller andra, af de flere Hrr ledamöter,
som hos R. o. Ad. eller inom Ulsk. sig i frågan yttrat eller
lill betänk, medverkat. Min tanka härom är följaktligen rent
objectiv och åsyftar intet omdöme om personliga åsigter.
Frih. Cederström, Jaeol): Jag har begärt ordet i tvåafseenden.
Först i anledn. deraf, att en ledamot i Bevilln.Utsk.
har förklarat, att frågan icke blifvit genom någon motion väckt,
utan att Utsk. hade af egen drift gjort förändring uti den §, som nu
är föredragen. Det behöfves alldeles icke någon motion till grund
för Utsk:s handläggning af bevillningsgrundernes fördelning, emedan
grundlagen ålägger Ulsk. att opåmint med betänk, derom till
R. St. inkomma, och R. St. äga sedan rättighet att pröfva detta
betänk, och förkasta hvad de icke finna tjenfigt, af det som blifvit
föreslaget, eller hvad de önska skall qvarstå oförändradt såsom
i gamla bevilln.förordn. I fråga om antagandet af PresleSt:s beslut
i detta ämne, så måste jag erkänna, att jag anser nämnde
Stånd hafva gjort så obetydliga jemkningar i Ulsk:s förslag, att de
helt och hållet lemnal å sido sjelfva grundsatsen, som är den att
aldrig beskatta hvad som icke verkligen är inkomst; ty der ingen
inkomst finnes, der må icke eller någon skatt åläggas. Jag
kan således icke tinna någon fara vid, att ställa i bredd med PresteSt-.
s förslag ett rent afslag af §; öfvertygad derom alt delta
upplysta Stånd skall, när frågan förekommer i förstärkt StatsUtsk.,
med nöje finna grundsatsen rent tillämpad af R. o. Ad. och förena
sig med oss, samt att jemväl i de tvenne öfrige Stånden finnas
tillräckligt många ledamöter, hvilka äga nog rättskänsla, för att
inse orättvisan af alt beskatta en sak, som icke medför något
gagn för innehafvaren. Förenande mig med Frih. Palmstjerna,
förnyar jag min begäran om afslag på denna §.
Hr Prytz, Lars Adolph: I öfverensstämmelse med den
åsigt, som den siste värde talaren yttrat, att det vore Bévilln.Otsk:s
rättighet alt, utan någon väckt motion, upptaga såväl den i fråga var.
§ sorn alla andra till discussion inom Utsk. och deruti föreslå ändringar,
hade jag inom Utsk. väckt en särskild motion om den
ifrågavar. §:s uteslutande. Denna motion disenterades på afdelningen,
och resultatet, deraf var det beslut, att § skulle så förändras,
ali öppna bref skulle bibehålla den i § stadgade bevillning, men
att deremot fullmakter, som medförde tjensleskyldighet borde va
-
100
Den 4 December e. rn.
ra ifrån bevillning befriade. Della på afdelningen fallade beslut
blef af Ulsk. underkänd t oell § erhöll dess ntivar. skick. Jag
erkänner visserligen, att det vore mest principcnligl att, pä salt
jag äfven yrkade, upphäfva § på de skäl, som Frih. Palmstjerna
och flera andra talare för denna mening hafva anfört. Men dä
man med säkerhet kan beräkna, alt della icke skall lyckas, enär
två Stånd redan lära hafva beslut it alt bibehålla § ulan förändring,
och det tredje Ståndet, PresleSt., liar anlagit den förändring
i §, som pä afdelningen föreslogs; så tror jag att mangér
rättare lili att åsidosätta hvad som vore mest önskvärd! och med
Ståndets värdighet mest förenligt, för alt åtminstone vinna något
ändamål. Man kan ifrån det steg, som Ståndet nu tager, sedan
vid en annan riksdag komma till det mest radikala, nemi. att
upphäfva hela denna §. Jag anser fullkomligt talande skäl vara
anförde för antagande af den redaction, hvilken PresleSt. genom
sitt beslut har gillat, och deruti får äfven jag för min del instämma.
Ilr von Hartmansdorff: Då jag förra gängen hade ordet
glömde jag bemöta en invändning, som förut var gjord, nemi.
den alt K. M. flere gånger tillåtit detta stadgandes inföiande i bevilln.
förordn., och alt följaktligen ingenting deremot 1111 vidare vore
att erinra, ulan att man borde lala förblifva vid hvad förut
stadgadt varit, endast med den jemkning, som nu är föreslagen.
Deremot får jag anmärka, att K. M. ingalunda lemnat någon tillåtelse,
ty bevilln.författn. utfärdas, såsom hvar man vet, af 11.
St. Om något fel blifvit begånget, så beslår del deri, alt Konungens
rådgifvare icke hafva på della rum best ridt en inskränkning
i hans makt. Men sedan R. St. en gäng fattat beslut i saken,
då var det ej mera lätt för Konungen att hjelpa den. Här
är sagdt, att R. 0. Ad., för att vinna något, borde gå in på den
jemkning, som Gr. Cronhjelm och andra talare förordat. Jag vill
för min del på intet sätt underkänna deras goda afsigter och vet
ganska väl med hvilka svårigheter de haft alt strida inom Utsk.;
men nu är ställningen den, att här finnes blott två utvägar att
välja på. Den ena är att förklara 2 gånger 2 vara 4^ och der
på vinna något; den andra att förklara 12 gånger 2 vara 4 och
derpå förlora. Jag finner det sednare vara lika öfverensstämmande
med Ståndets rättskänsla, som med dess sjelfförsakelse, och
hoppas derföre att R. 0. Ad. ogillar denna §.
Då nu öfverläggningen ansetts slutad, hemställde H. Ex. Hr
Gr. 0. Landtm., örn R. o. Ad. ansäge, att de förändringar, som
PresteSl:s nyss uppläste beslut åsyftade, böra i 37 § äga rum.
Ropades starka nej, blandade med ja.
H. Ex. hemställde härefter, om R. 0. Ad. ansåge att 3 artikeln,
ang:de afgift för karaktersfullmakter, borde ur bevilln.stadgan
uteslutas, samt att till följd deraf nummerordningen för efterföljande
artiklar och §§ borde rättas.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarpå II. Ex. tillkän
-
Den 4 December e. m.
101
nagaf, alt lian trott sig finna denna sednare propos. besvarad med
öfvervägande ja.
8:0 Åtskilliga i 3g § intagne redactionsförändringar och
9:0 de vid slutet aj 44 § intagne orden ”Academiens rector
eller ett af honom utsedt ombud,'''', i st. f. ”ett af Academiens
rector utsedt ombud”
Dessa förändringar blefvo af R. o. Ad. bifallne.
10 o Det i So §:s 2 morn. i st. f. ordet ”rälta" införde
ordet ”rättmätiga.”
I afseende pä denna redactionsförändring bade R. o. Ad. förut
fattat sitt beslut, hvadan nu någon åtgärd härvid icke erfordrades.
ll:o De i i mom. af S2 § tillagde orden"pastor oberäknad
;” 12:o De i 54 § tilla gde orden ”vederbörande pastorer
oberäknade" och 13:0 Den förändrade redaetionen uf förs ta
meningen i 5~j §.
R. o. Ad. biföll dessa redactionsförändringar.
14:0 Det i ii2 § i st. f. ordet "rätta” införde ordet
”rättmätiga”.
Gr. Cronhjelm: För alt sätta denna §i öfverensstämmelse
med de föregående förändringarne i samma syftning, kunde visserligen
ordet ”rättmätiga” bär utbytas emot något annat, och jag
får i sådant afseende föreslå, att det må komma alt heta: "tillbörliga
belopp.”
Hr Printzenskjöld: Lika litet som jag kan understödja det
förslag, som Gr. Cronhjelm här har framställt om utbyte af ordet
”rättmätiga”, som Bevillu.Utsk. i denna § har infört, emot ordet
”tillbörliga,” lika litet kan jag godkänna det förstnämnda ordet.
Jag tror nu tiden vara inne för R. o. Ad. att vidtaga en åtgärd,
som åtminstone skyddar emot de vådliga följdei, hvilka säkerligen
skulle uppkomma, derigenom att man icke på något ställe i förordningen
uttrycker någon allmän grundsats, som bör följas vid
beskattningen. Detta tillfälle är nu för handen. När pröfningscomiteens
äliganden börja att omtalas och bestämmas i denna §,
och derefter utvecklas i den näst påföljande, så synes det mig vara
ganska lämpligt att här bibehålla det ord, som i den gamla
bevilln.förorda, varit brukadt, nemi. ordet "rätta belopp”. Derigenom
hindras man att ingå på den väg, dit den nu föreslagna
redaetionen skulle leda. Jag tillstyrker således, att den gamla bevilln.
förfaltms § må blifva i oförändradt skick bibehållen.
Frih. Cederström, Jacob: Utan alt yttra något om skiljaktigheten
emellan de ordalag, som Hr Printzenskjöld tillstyrkt, och de,
som nu här skulle införas, anhåller jag alt R. o. Ad., med minne
af hvad som beslöts i ett föreg:de plenum ronde utbytet af ordet
”rätta värde” emot ”jemförliga värde,” nu ville förvandla ordet
”rättmätiga” till ”jemförliga,” och delta så mycket hellre, som §
lyder: ”För alt granska laxeringscomileens åtgärder vid tillämpning
af denna stadga, skall i hvarje län en pröfningscomile' hällas,
102
Den 4 Decmber e. m.
sorn åligger vidtaga alla nödiga rättelser, och, efter inhemtad noga
kännedom, tillse, att fastighetsvärdet pä landet, äfven med afseende
på de skiljaktigheter, som emellan laxeringsdistricten sig
förete, alltid sättes lill sitt rättmätiga belopp, men aldrig under
den summa, som för hela länet blifvit påräknad, och i bifogade
minimitariff är upplagen”. Det är de olikheter, som förefinnas
emellan taxeringarne inom de särskilda dislricten, som af pröfningscomite'en
skola jemkas och rättas. Jag anser derföre den
term, som Frih. Palmstjerna föreslagit, såsom den enda rätta och
tillämpliga i detta falt, bör tagas; till måttstock för denna cumites
tillgörande.
Frill. Raab, Adam Christian: Frih. Cederström har förekommit
mig uti del förslag jag velat göra, och jag vill nu endast
erinra derom, att den af Frih. Palmstjerna’ föreslagne ordställningen
lydde: ”med hvarandra jemförliga värde”, hvilken ordställning
jag anser här vara den rälta.
Hr Printzenskjöld:: Jag bade sannerligen icke föreställt
mig, att man i en författning skulle vilja införa osvenska i. st. f.
rena språket. Jag hemställer till de värde ledamöternas egen ompröfning
hvad det betyder, alt sätta fastighetsvärdet till dess jemförliga
belopp. Den ena Friherren såväl som den andra måste
väl medgifva, att derigenom icke något det ringaste begrepp b 1 ifver
uttryckt. Hvad skall fastighetsvärdet jemföras med? Skall det
jemföras medsig sjelf? Jag hade trott, alt en storhet, för att kunna
jemföras, nödvändigt mäste hafva en annan att jemföras med.
Här är nu fråga om pröfningscomitéens tillsyn deröfver, ali laxeringscomiteen
vid fullgörande af deras uppdrag rätteligen gatt tillväga,
och denna tillsyn beslår deruti, att pröfuingscomiléen skall
noga hålla hand deröfver, att hemmanen icke värderas under deras
rätta belopp, hvilken norm taxeringscomiteen således äfven
måste iakttaga. Enär det är af yttersta vigt att bibehålla en
grund för pröfningscomitéens åtgärder, afstyrker jag bifall till såväl
Utsk:s förslag, som den af Friluue Raab och Cederström nu föreslagna
ordställning.
Frih. Raab: Pä Hr Prinlzenskjölds fråga, hvarmed fastighetsvärdet
skulle jemföras, får jag svara med den frågan, om icke
pröfuingscomiléen har tillfälle att uppställa jetnförelser emellan
hemmanens värde, då pröfningscomiteen kan jemföra alla hemmanen
inom ett län med hvarandra.
Hr Printzenskjöld: Det är mig visserligen icke obekant,
att en mängd fastigheter uti taxeringslängderne finnas upptagna,
hvilka kunna blifva föremål för jetnförelser; men jag hade trott,
alt man hort förändra ordställningen så, alt denna mening blifvit
uttryckt, och icke göra den sådan som Friherrarne Raal) och
Cederström föreslagit, emedan jag icke begriper meningen med
den af Friherrarne föreslagna ordställningen ”jemförliga belopp”.
Frih. Raab: Jag ber alt endast få tillägga ett enda ord uti
den propos. jag begäll, och torde då Hr Prinlzenskjölds anmärkn.
Ben 4 December e. m.
103
förfalla. Paragrafen skulle da få följande lydelse: ”För att granska
laxeringscomiléens åtgärder vid tillämpning af denna stadga,
skall i hvarje län en pröfningscomite' hållas, som åligger vidtaga
alla nödiga rättelser, och, efter inhemlad noga kännedom, tillse,
alt fastigheterna å landet, äfven med afseende på de skiljaktigheter,
som emellan taxeringsdistrictén sig förete, alltid sättes till deras
med hvarandra jemförliga värde, men aldrig under den summa,
som för hela länet blifvit påräknad, och i bifogade minimitariff
är upptagen.” Jag anhåller vördsamt om propos. till bifall på
detta förslag.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
112 § böra erhålla följande lydelse: För att granska taxeringscomiteens
åtgärder vid tillämpning af denna stadga, skall i
hvarje län en pröfningscomite hållas, som åligger vidtaga alla nödiga
åtgärder, och, efter inhemlad noga kännedom, tillse, att fastigheterne
å landet, äfven med afseende å de skiljaktigheler, som
emellan taxeringsdistrictén sig förete, alltid sältas till deras med
hvarandra jemförliga värden, men aldrig under den summa, som
för hela länet blifvit påräknad, och i bifogade minimitariff är
upptagen”.
Ropades starka ja, blandade med några nej.
Hr Printzenskjöld begärde votering, samt att dervid
bifall till redactionen i nu gällande hevilla.förordn. måtte blifva
contrapropos.
Upplästes till justering och godkändes följande voteringspropos.:
Den som anser 112 § i det af Bevilln.Utsk. vid dess betänk.
N:o 11 fogade förslag lill bevilln.stadga böra erhålla följande lydelse:
För att granska taxeringscomiteens åtgärder vid tillämpning
af denna stadga, skall i hvarje län en pröfningscomite' hållas, som
åligger vidtaga alla nödiga rättelser, och, efter inhemlad noga
kännedom, tillse, att fastigheterne å landet, äfven med afseende
på de skiljaktigheter, som emellan taxeringsdistrictén sig förete,
alltid sältas till deras med hvarandra jemförliga värden, men aldrig
under den summa, som för hela länet blifvit påräknad, och
i bifogade minimitariff är upptagen, votekar
ja:
Den det ej vill voterar
nej;
Vinner nej, anser R. o. A., att 112 § i nu gällande bevilln.-  stadga bör oförändrad bibehållas.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit, som följer :
Ja — 47.
Nej — 12.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Som jag icke bade
tillfälle alt vara närvarande i början af detta plenum, och således
icke fick öfvervara öfverläggningen om 37 § bevilln.förordn. ang:de
bevilln. på karaktersfullmakter, så tager jag mig friheten anhålla
104
Den 4 December c. m.
att få lill prot. nedlägga min reservation emot nämnde beslut.
Jag skulle tro, att denna bevillning i allmänhet icke har så mycket
skäl för sig, hvilken åsigt äfven inom R. o. Ad. äfven har
gjort sig gällande. Om Ständels verkliga önskan hade varit att
fä någon förändring i nuvar. bevillu.förordn., så troT jag att Ståndet
hade gjort klokast och äfven rättast att förena sig i det beslut,
som PresteSt. har fattat, och hvilket innefattas i Gr. Cronhjelms
förslag. Hade jag varit närvar, så hade jag yrkat bifall
till nämnde Stånds beslut, och som jag hör, att R. o. Ad. beslutit
borttagande helt och hållet af nämnde §, sä får jag anmäla
min reservation deremot.
Hr von Ho hen hausen: Jag får till protocollet anmäla
min reservation emot det sednast fattade beslutet, hvarigenom, efter
all sannolikhet, uti alla länen endast miuimilariffen kommer
att tjena till grund för taxeringen. Jag gör detta så mycket
mera, sorn denna tariff, för hvar och en som granskar den,
måste synas obillig länen emellan. Alltså tror jag, att Bevilln.-  Utsk. hade bort gifva ett förslag lill rättelse uti tariffen, ilian Disk.
genom de föreslagna ordalagen inledde dertill, alt densamma slricte
skulle komma att följas.
Hr Printzenskjöld instämde i denna reservation.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller att få instämma i
den reservation, som Hr von Hohenhausen afgifvit, emedan jag icke
talade i saken innan linn afgjordes. Jag ansåg nemi. förgäfves
att söka ändra den riktning till beslut, som R. o. Ad. i detta afseende
redan tagit och som jag förutsåg skulle fullföljas.
14:o. De uti usta mom. af 121 § lillagde orden: "och protocollsfärande
vid taxeringcomiléerne derstädes.'1''
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Då Utsk:s förslag, att
kronofogdarne skulle föra prot. vid taxeringscomileerna, icke blifvit
af R. o. Ad. gilladt, så torde R. o. Ad. finna delta tillägg:
”och protocollsföranden vid taxeringscomiteerna derstädes”, som tillkommit
i denna §, numera icke är så lämpligt som det hade varit
om Utsk:s förslag blifvit antaget, och jag hemställer derföre,
att detsamma mätte få utgå.
Hr von Hohenhausen: Jag har visserligen icke den nu
gällande bevilln.förordu. här på stället; men icke annat än jag
kan erinra mig, var äfven kronofogden upptagen. I afsende pä
sjelfva beloppet af arfvodet för protocollsföranden vid taxeringscomite'erna
för olika län, har det för Gottland varit i yttersta
grad knappt, under det att det varit ytterst öfverflödigt för
andra län.
Gr. Cronhjelm: Såsom en följd deraf, att Utsk:s förslag,
att kronofogden skulle föra protocollet vid taxeringscomiteer på
landet, icke blifvit antaget, kan jag så mycket mindre liltstyrka
förkastande af detta förslag, som Utsk. icke föreslagit, att kronofogdarne
skulle vara protocollsförande i städernas taxeringscomiteer.
Den 4 December e. m.
105
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Den gamla författningen
innehåller: ”Till kostnaders bestridande vid taxeringarne, ”arfvode
för protocollsförande derstädes, äfvensom till uppmuntran för städernas
uppbördsman, häradsskrifvare och öfrige tjenstemän, hvilka
vid mantalsskrifning och taxering genom flit och noggrannhet
gjort sig deraf förtjente, anslås en och en tredjedels procent af
hela länets bevillningssumma, hvilken af pröfningscomiteen, innan
den åtskiljes, fördelas.” Efter del förslag, som nu af R. o. Ad.
är antaget, att häradsskrifvare:! är protocollsförande i taxeringscomiteerna,
tror jag icke, att, om det tillägg, som Ulsk. nu föreslagit,
bibehålies, derigenom uppkommer någon förändring uti det
hittills varande förhållandet, enär häradsskrifvaren i alla fall får
sin andel uti arfvodet. Om kronofogdarne fritagas frän protocollsföringen,
så komma de icke eller att blifva delaktige af detta arfvode,
och således tror äfven jag, alt ingen förändring uppkommer,
derigenom att det uttryck får qvarstå, som Bevilln.Utsk.
har föreslagit.
Frih. Palmstjerna: Jag erkänner, att jag misstog mig vid
mitt första yttrande, när jag icke märkte, alt denna förändring
blott angår protocollsförande i släderne, och jag har nu ingenting
att anmärka emot Ulsk:s förslag.
Ifrågavarande tillägg i 121 § blef af R. o. Ad. bifallet.
15:o. åtskilliga i 3 mom. af >36 § gjorde redactionsförändringar;
och 16:0 Det i i j?> §, i st. f. ordet ”instituteti”
införda ordet ”undervisningsanstalter".
Dessa förändringar blefvo af R. o. Ad. bifallne.
17:o. De uti 147 § tillagde orden ”så ä landet som i
städerne.’’
Med erinran, att denna § förut i vissa delar, hvarom nu
icke vore fråga, varit under pröfning, hemställde II. Ex. Hr. Gr.
o. Landtm., om R. 0. Ad. biföll, att, på sätt Utsk. föreslagit, orden
”så å landet som i städerne” införas i 147 §.
Ropades ja.
Sedan numera alla de uti Bevilln.Utsk:s betänk. N:o 11 upptagne
frågor samt jemväl de föröfrigt uti Utsk:s förslag till bevilln.
stadga tillstyrkte förändringar blifvit af R. 0. Ad. pröfvade,
hemställde H. Ex. Hr Gr. 0. Landtm., om R. 0. Ad. tilläte, att föredragningen
af hvad Utsk. i öfverensstämmelse med 1111 gällande
bevilln.stadga föreslagit, måtte få ske på det sätt, att §§ uppnämndes
och den ledamot, som hade något att anmärka, gåfve sådant
tillkänna vid upprop af den §, hvaruti rättelse ansåges nödig.
Ropades ja.
Då till följd häraf de uti Utsk:s förslag till bevilln.stadga förekommande
§§ uppropades, uppstod discussion om dem, som här
nedanföre upplagas.
5 II. 14
100
Den 4 December i:, m.
2 §■
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: I 2 § hade jag att föreslå
ett tillägg, hvarigenom slutet af 1 morn. skulle få följande lydelse:
”näst före taxeringen af länets deputerade sälte markegång;
men för löntagare, som genom anförde besvär vunnit förhöjning
i den sålunda satte markegången, uträknas lönen efter förhöjningen,
hvilken löntagaren åligger att, vid samma ansvar, som för
uleblifvenuppgift till taxeringen, åsin löneuppgift anmäla och utsätta”.
Gr. Cronhjelm: Jag vill visserligen icke bestrida, att det
icke är något ondt uti, att delta tillägg göres; men jag torde få
fästa uppmärksamheten derpå, att lönen bör uppgifvas till det belopp,
som den utgjort efter föreg:de års markegång, och att pröfningscomitéen
naturligtvis bör, i händelse detta icke skulle iakttagas,
upptaga lönen till dess verkliga belopp. För öfrigt lära
conlrollerna i detta afseende vara svåra, ty författningen är sådan,
att den, som anför besvär öfver markegångssältningen, får utslaget
endast till fördel för sin egen person, och det lärer vara svårt för
comiterade alt vela, hvilka enskilda personer, som fått sådana utslag
till sin fördel, och således äfven ganska svårt för comite'en
att iakttaga den nödiga controilen. Jag tillstyrker derföre, att mern.
må blifva oförändradt.
Frih. Cederström, Jacob: Detlaf Frih. Ridderstolpe föreslagna
rättelsen är verkligen med ordning och rättvisa öfverensstämmande.
När en person genom anförda besvär har vunnit förhöjning
i den markegång, hvarefter hans lön beräknas, så lärer
det falla af sig sjelf, att hans löneinkomster derigenom förändras,
och detta lärer väl icke vara någon hemlighet inom länet, och
dä lärer det äfven vara lämpligt, att han åtägges uppgifva denna
förhöjning till taxeringscomiteen.
Gr. Cronhjelm: Det siste värde talaren tyckes hafva uttryckt
sig så till vida i samma anda som jag, att han yttrat, att
ett sådant enskildt fäldt utslag rör:de markegångsberäkningen icke
kan vara okändt för Konungens Bef:hde, och det var just på sådan
grund, som jag trodde, att icke något tillägg behöfde införas,
emedan dä det är bekant för landshöfdingeembete!, rättelse kan
göras vid pröfningscomiteen uti hvad sora försummas vid taxeringseomiteen.
Jag bestrider föröfrigt icke sjelfva tillägget, ehuru
jag anser det obehöfligt.
Hr Printzenskjöld: Jag får vördsamt hemställa till Frih.
Ridderstolpe, om icke han skulle vilja afstå från det förslag till
tillägg, som han uppgifvit. Jag skulle för min del tro, att någon
fara för att tjenstemäns löner icke blifva beskattade efter den
grund, som Frih:n önskat, och som verkligen är den rätta, ingalunda
är förhanden; ty, såsom mig synes, så kan den näst före
taxeringen satte markegången icke hafva afseende på något annat
än den markegång, som genom laga kraftägande beslut gäller för
den person, hvars lönevillkor skola efter markegången uträknas.
Mig synes icke något förtydligande här vara af behofvet påkalladt.
Häruti instämde Frih. Raab.
Den i D e c e m b e r e. m.
107
Frih. Ridderstolpe: Jag finner, alt Hr Printzenskjöld liar
helt och hållet missförstått mig. Jag tänkte binda controllen vid
dens intresse, som uppgifver sin lön, efter det är två sätt att beräkna
lönen. Konungen har rätt »tt af löntagaren erhålla contributionen,
uträknad efter samma tariff, som löntagaren ägt rätt
att debitera räntegifvarne. Enär nu hvarje löntagare, som anfört
besvär öfver den af deputerade satte markegång, äger rättighet
att få sin lön beräknad efter det af Kammarcoll. satta pris,
så vore det högst vigtigt, att vid en taxering den, som uppger
sin lön, äfven på sin uppgift utsatte om han anfört besvär eller
icke, och således örn han kommer i cathegori att åtnjuta förhöjning
eller ej. Det är ganska svårt för en taxeringscomité att veta
om den eller den inom dess dislrict har klagat eller icke, och
detta har varit ganska mycket krångel nnderkastadt. Just derföre
har jag trott det vara vigtigt att få detta tillägg gjordt
och derigenom blefve det mycket lätt att controllera taxeringsuppgifterna.
Frih. Tersmeden: Jag kan icke finna, att någonting egentligen
vinnes genom hvad Frih. Ridderstolpe här har föreslagit.
Det är i min tanka ganska gifvet, att löntagarens bevillning påföres
efter hvad han uppgifvit till taxeringscomiteen, så vidt icke
denna uppgift blir antingen förhöjd eller nedsatt. I delta fall
åter är det en gifven följd af denna förhöjning eller nedsättning,
att afgiften kommer derefter antingen att höjas eller minskas;
således skulle jag tro, att någon särskildt föreskrift i den
vägen icke beliöfves, då afgifterne i alla fall komma att rättas
efter förhöjningen eller nedsättningen. Dessutom är det
vid pröfningscomiteen tillfälle att granska detta, och om slutligen
Kammarcoll. skulle göra någon förändring uti grunden för någon
persons taxering, så kommer afgiften att rättas derefter.
Frih. Ridderstolpe: Frih. Tersmeden skulle hafva rätt,
om icke förhållandet vore olika för hvarje person, om förhöjningen
eller minskningen i afgifterna gällde öfver en bank ; men då
nu besvären af en embetsman, som klagar, blifva särskildt för honom
bedömde, och hans taxering sedermera afgöres efter en helt
annan norm, än taxeringen för den som icke klagar, och då dessa
personer stå bredvid hvarandra och se ut alldeles på samma
sätt i deras fysionomier, så kan hvarken taxerings-eller pröfningscomiléen
se om den ene klagat och den andra icke. Nu äga
de rättighet att af sina räntegifvare få ut lönen efter det förhöjda
priset, om de hafva klagat och fått rätt; då bör ju också K.
M. och Kronan af dessa löntagare fa uppbära sina afgifter efter
den förhöjda normen. De löntagare åter, som icke hafva klagat
och få sina löneförmåner bestämda efter den af deputerade länsvis
satta markegåugen, de kunna icke åt Kronan ge mer än i
förhållande till hvad de få ut. Nalurligtvis underkastar jag mig
Ståndets bedömmande af frågan; men jag önskar att åtminstone blifva
förstådd.
108
Den 4 December e. m.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag tror icke alt raan beliöfver
befara, att embetsmännen komma att betala för litet, och att om
någon förseelse dervid äger ruin, Kongl. Kammarrätten icke kommer
att anmärka det. Jag har baft den erfarenheten, alt tvenne
gånger blifva fordrad för löneinkomster, som jag aldrig uppburit.
Jag förmodar, att det handt andra på samma sätt och alt de lyckligare
ledamöter, som hafva större inkomster, än som de blifvit
debiterade för, lära få finna alt Kammarrätten nog äfven hittar
vägen till dem.
Jag får nu hemställa till R. o. Ad., huru länge vi skola hålla
på med detta betänk. En gång hafva vi gatt igenom hela
betänk, med Utsk:s alla tillstyrkanden, sedermera äfven gått igenom
de förändringar och tillägg, som i hvarje särskild § skulle
inflyta. Skola vi nu, för hvar oell en af de 153 §:ne få en särskild
discussion, så hemställer jag när vi en gång skola hinna till
hevilla.förordms slut.
Frih. Ridderstolpe: Jag tänkte verkligen icke så personligt
som Hr Rosenblad nu trott frågan vara, om huruvida jag önskade
att få bibehålla lika lön som jag har elter icke. Hvad åter
beträffar Hr Rosenblads yttrande, ang:de hevi lin.förordn., som man
aldrig blir af med, så tror jag, att det förhåller sig så dermed,
som med den, hvilken byggde åt sig en graf, och blef ledsen deröfver
att den icke nog fort blef färdig. Han sade: ”Jag tror, att
jag slipper aldrig det bär bålet.”' Hr Rosenblad skall få se, att
lian slipper icke den här bevilln.förordn. på tre år.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. an
såge
Frih. Ridderstolpes nu gjorda förslag böra bifallas.
Ropades nej.
Frih. Ridderstolpe: Uti 3 mom. nödgas jag äfven föreslå
eli tillägg, hvarigenom mom. skulle få följande lydelse: ”Den
som på flera ställen eller olika orter åtnjuter löneinkomster, skall
för deras sammanlagda belopp till den taxeringscomitéen, inom
hvilken han är mantalsskrifven, uppgift aflemna och på ett ställe
taxeras.”
Gr. Cronhjelm: Jag ber att få fästa den siste värde talarens
uppmärksamhet derå, att 2 morn. af 40 § innehåller ett
stadgande för detta fall, nemi. alt embets- och tjenstemän böra
debiteras och taxeras på de ställen, der de hafva tjenst.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
det af Frih. Ridderstolpe föreslagna tillägg uti 3 mom. af 2
§ böra äga rum.
Ropades nej.
14 §.
Frih. Boye, Fredr.: Uti den nu föredragna 14 § och den
afdelning, som angår bevillningen i städerne, har Utsk. infört ”Di
-
Den 4 December e. m.
100
recteurer, Theater-, vid andra än Konungens spectacler, erlägga
årligen r:dr 25.
och dessutom för hvarje representation i Stockholm . „ 4.”
Att direcleurerne för en enskild theater i Stockholm äro taxerade
till 25 r:dr finnér jag billigt, emedan det förmodligen grundar
sig derpå, alt man anser honom hafva en inkomst af 500
r:dr årligen; men att man särskildt beskattar representationerna,
det tyckes dock vara något obilligt. All grund för vår taxering
livilar derpå, att man skall betala 5 proc. af sin behållning. Nä
väl! nu antager man, alt en theaterdirecteur ger 200 representationer.
Han får då betala i bevillning derför S00 r:dr, d. v. s.
han beskattas för en behållning af 16,000 r:dr. Tycka Herrarne
att jag lager till för mycket, så vill jag endast antaga, att han
icke ger mer än 3 representationer i veckan, d. v. s. 150 representationer
om året. Han skulle då få vidkännas en bevillning
lill Staten af 600 r:dr, således för en behållen inkomst af 12,000
r:dr. Jag hemställer om delta är rättvist. Ar det väl troligt,
att en theaterdirecteur vid en enskild theater i Stockholm, när han
betalat alla omkostnaderna, skulle hafva en behållning af 12,000
r:dr? Jag frågar eder för öfrigt, mine Hrr, på hvad rättsgrund
har man betagit en theaterdirecteur den rättighet, som tillkommer
hvarje annan medborgare, att sjelf till comiteen uppgifva sin behållna
inkomst och derefter blifva taxerad? Ger han upp sin inkomst
för ringa, så ligger correctivel deremot i taxeringscomiteens
beslut. Klagar han deröfver, så kommer pröfningscomiteen
alt afgöra hans besvär. Jag kan för min del icke annat finna,
än att denna beskattning icke är på något sätt rättvis. Jag vill
icke här vidröra frågan om en annan utgift, som drabbar theatrarna,
hvilken är ganska dryg, nemi. den afgift af 4 r:dr b:co
af hvarje representation, som nu utgår lill K. theaterns- och capcllets
pensionscassor; men då beslutet derom redan är fattadt,
sä inskränker jag mig nu till en vördsam hemställan, om icke
billighet och rättvisa fordra, att theaterdirecteurerne i Stockholm
vid enskilda theatrar få till taxeringscomite'en sjelfve uppgifva sina
inkomster och derefter blifva taxerade, samt att dessutom den
här bestämda afgiflen för hvarje representation måtte borttagas.
Gr. Cronhjelm: Utan att bestrida hvad den siste värde
talaren yrkat, anser jag mig dock pligtig att upplysa, att uti de
sifferbelopp, vid hvilka den värde talaren fästat sig, ingen förändring
i den gamla bevilln.förfaltn. blifvit föreslagen.
Frih. Boye: Jag har visserligen icke sagt, att detta är något
nytt stadgande; men jag har redan vid den förra bevilln.förfaltms
uppgörande funnit detta förhållande vara ganska opassande,
och önskar nu kunna få detsamma ändradt, ehuru jag vid förra
riksdagen icke yttrat mig i saken; men det är bättre sent än
aldrig. ,
Frih. Tersmeden: Sedan Hr Gr. o. Landtm, medgifvit en
sådan genomgång af bevilln.förordn., som nu är företagen, så ta
-
110
Den 4 December e. m.
ger jag mig friheten fästa mig vid en annan punkt i samma §,
hvilken lyder sålunda: ”Utländningar (deruti ej inbegripne Norrmän
för Norrska producter), som resa omkring i landet och för
egen räkning, eller såsom utskickade för andra, utbjuda eller sluta
handel om utländska varor, skola vid ankomsten erlägga 50
r:dr, som beialas i gränsorten, hvarest å resepassel skall antecknas,
huruvida berörde afgift blifvit erlagd, och för den tid, dé utöfver
tre månader sig i Riket uppehålla, dessutom 50 r:dr för
hvarje månad, hvilken afgift vid ankomsten äfven behörigen nedsättes
för den tid, de uppgifva sig vilja i Riket qvarstanna utöfver
de Irenne månader, för hvilka förstnämnde afgift blifvit bestämd,
emot rättighet att af den för sednare tiden nedsatta afgiften
vid utresan återbekomma, hvad efter nu stadgade beräkningsgrund
för hel månad kan vara för mycket erlagdt. Den utländning,
som, utan att hafva nämnde afgift behörigen erlagt, beträdes
med att utbjuda eller sluta handel om utländska varor, skall, jemte
afgiftens erläggande, böla 300 r:dr b:eo, hvaraf hälften tillfaller
åklagaren och hälften fattigcassan i den stad eller socken, der förseelsen
ägt rum. Föröfrigt iakttages, hvad allmänna lagen, i 5
och 7 cap. Håndelsb:n och särskilda författningar, i afseende på
dylik handel, stadga.” Wig förefaller det, alt för en nation, som
anses vara så gästfri som den Svenska, dessa på utländningar lagda
afgifter äro alldeles för dryga.
H. Ex. Ilr Gr. o. Landtm, gaf Frih. Tersmeden tillkänna,
alt vid pröfning af en utaf de i Ulsk:s betänk, upptagna punkter,
Utsk:s förslag i fråga om utländningars beskattning redan blifvit
af R. o. Ad. bifallet.
Frih. Tersmeden yttrade, att han i sådant fal! endast finge
reservera sig emot beslutet.
Hr Aminoff: Jag är skyldig att upplysa Frih, Boye, att, hvad
beträffar thealerdirecteurer, de verkligen blifva taxerade efter
deras egen uppgift; men att ifrågavar. 4 r:dr, hvilka under tvenne
titlar nu betalas, äro gammal bevillning, som förut varit anslagen
till Stockholms stad och dess theatercassa, och ehuru man
möjligen kan anse den vara orättvis, så grundar den sig likväl
på en gammal praxis. De andra Stånden hafva likväl återremitterat
denna punkt om den allmänna bevillningen af theaterdirecteurer,
och ifall Frih. yrkar det, så torde en äterremiss af denna
punkt kunna göras. _
Gr. Cronhjelm: Hr Gr. o. Landtm, liar redan förklarat
frågan rör:de utländningar vara afgjord; men icke dess mindre
torde jag få anhålla om tillstånd att upplysningsvis nämna, att
Ulsk:s förslag i afseende på utländningar verkeligen utgår från en
gästfriare synpunkt, än den, som i förra bevilln.författn. hade gjort
sig gällande; emedan stadgandet i den förra bevilln.förordn. var
sådant, att vederbör, ofta icke kunde underlåta att affordra resande
utländningar de stadgade afgifterne, antingen de voro handlande
eller icke, emedan dc icke kunde komma i tillfälle att utröna
Den 4 December e. m.
lil
huruvida sådant var förhållandet eller ej, och således måste för
säkerhetens skull pålägga nämnde ulländningar denna bevillning.
Jag känner särskildt, alt i diplomatisk väg hafva kommit reclamalioner
i sådant afseende. Nu är denna olägenhet afhjefpt, derigenom
att, om afgiften upptages vid gränsorten, sådant skall
antecknas å resepasset. En resande utländning, som icke är handlande,
behöfver således icke erlägga denna afgift, och då sker ingen
anteckning derom å resepasset. Men om personen beträdes
med att, emot sin uppgift i detta afseende, drifva handel inom landet,
så får han erlägga de böter, som blifvit i författningen stadgade.
Frih. Sprengtporten, Jacob Wil h.: Jag förenar mig i
den hemställan, som Hr Aminoff gjort, att punkten måtte återremitteras
till Bevilln.Utsk., för att närmare upplysas. Det förefaller
mig, om det verkligen är afsigten att dessa 4 ndr skola gå till
stalscassan, såsom hade statseassan verkligen förbehållit sig allt
för många friplatser vid represenlationerne.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Som i 14 § bland öfriga
lill städerna hörande personer blifvit förbigången en hel dass
af personer, om hvilka det icke blifvit bestämdt huru de skola taxeras,
så får jag vördsamt föreslå ett tillägg uti denna §. Förhållandet
är nemi. att, enligt flera K. resolutioner, dels gemenskapen
vid garnisonen i Stockholm, dels gevärsfacloriarbetare, saltpetersjudare,
krutarbetare, tyghus-, archlie- och rustkammarebetjente samt
Stockholms stads sprntlagare, jemte flera andra personer, som äro
anställde vid Iv. M:s verk och stater, blifvit medgifne rättighet
att utöfva handtverk, dock utan rättighet att sätta sig tillsammans och
hälla verkstäder eller salubodar. Af detta förhållande har det inträffat,
att hos taxeringscomitéen här i Stockholm uppstått mycken oenighet,
huru dessa personer borde beskattas, enär en stor del af taxeringsmännen
påstått, att sådana personer borde taxeras såsom borgare,
hvilket blifvit för dem ganska betungande, men andra deremot
ansett, att de borde jemföras med Kronans handtverkare vid amiralitetet,
artilleriet eller fortificationen och således påföras bevillning
till ett belopp af 2 r:dr b:co. Afven inom pröfningscomite'erna
hafva i dessa frågor olika beslut blifvit fattade, i följd af olika
åsigter hos de personer, som i comite'erna deltagit, hvaraf händt,
att omnämnde personer än blifvit påförde bevillning till 15
r:dr b:co och än taxerade till blott 1 r:dr b:co. För min del
finner jag obilligt, alt sådane personer, hvilka genom särskilda resolutioner
fått sig tillagd rättighet att försörja sig med det handtverk
de hafva lärt, utan att likväl äga rättighet att hålla verkstäder
eller salubodar, skola såsom borgare taxeras, och jag får
derföre för min del föreslå, att det tillägg måtte göras i denna
§, att alla de personer, som på grund af särskilda K. resohr
eller förfatln-.r äro berättigade att utöfva det handtverk de sjelfve
lärt, ulan rättighet att hålla verkstäder eller salubodar, skola taxeras
på samma sätt som Kronans handtverkare vid amiralitetet,
eller med 2 r:dr b:co påföras bevillning.
Frih. Raab: Jag vill visst icke neka, att jag i hufvudsaken
112
Den 4 December e. m.
skulle vilja instämma uti den åsigt, som af Fril). Boye blifvit
framställd och af Hr Aminoff understödd, men jag vill erinra mig,
att vid ett föreg-.de plenum blifvit förklarad!, att inga andra frågor
kunde göras till föremål för beslut i Ståndet, än de, om hvilka
det antingen varit motioner väckta, eller hvarom fråga inom
Utsk. blifvit väckt. Jag hemställer till R. o. Ad., om icke en sådan
förut uttalad åsigt lägger hinder i vägen för upptagande af
de förslag, som nu blifvit här framställda.
I anledn. af detta yttrande, erinrade H. Ex. Hr Gr. o.
Landtm., att hans förklarande icke varit sådant som Frih. Raab
uppgifvit, utan deremot innefattat, att H. Ex, ansåg R. o. Ad:s
ledamöter vara berättigade alt yrka förändring i allt hvad som förekom
i den föreslagna bevilln.författn.; men hvad deremot beträffade
Frih. Cederströms, Thure, nu framställda yrkande, finge H.
Ex. tillkännagifva, att det afsåg en fråga, som icke förekom i
Ulsk:s förslag, och således, derest Frih. Cederström fortfore i sitt
yrkande, borde anses såsom en ny motion.
Hr Aminoff: Jag tänkte hemställa till Frih. Cederström,
huruvida han icke skulle vilja afstå ifrån sitt yrkande, ehuru
riktigt det också må vara. Jag kan försäkra Frih. Cederström,
att i Slockholm ingen blir glömd, som bör blifva beskattad.
Ofverläggningen förklarades härmed vara fulländad, hvarefter
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle
Utsk:s förslag i fråga om theaterdirecteurers beskattning.
Ropades nej.
H. Ex. hemställde vidare, om R. o. Ad. ansåge theaterdirecteurer
icke böra erlägga särskild bevillning för hvarje representation
i Stockholm.
Ropades ja.
Frih. Raab: Hr Gr. o. Landtm, gjorde endast propos. på
befrielse för theaterdirecteurer i Stockholm. Jag vågar vördsamt
hemställa, om det icke också vore billigt, att ifrån denna afgift
befria theaterdirecteurer i andra städer och orter, och anhåller
vördsamt om propos. derå.
H. Ex. Hr Gr. o. Landm. yttrade, att orsaken, hvarföre han
framställt propos. endast i afseende pä theaterdirecteurer i Stockholm,
varit den, att H. Ex. icke hört Frih. Boye göra ett vidsträcktare
yrkande.
Hr Aminoff: I händelse jag icke kommer för sent, så anhåller
jag, att den af Frih. Boye väckta motion må blifva återremitterad
till Utsk. emedan jag bestämdt känner, att något af de
andra Stånden har återremitterat denna puukt.
Frih. Sprengtporten förenade sig med Hr Aminoff.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Dä jag anmälde mig, så hade
Frih. Raab ännu icke yttrat sig. Milt ändamål var då att
hem
-
Den i December e. m.
113
hemställa, att theaterdireteurer på landet äfven mätte blifva befriade
från denna afgift, likasäväl som de i Stockholm. Jag hade
ämnat alt i händelse de icke innefattades i Frih. Boyes framställning,
få dertill göra detta tillägg; men som Frih. Raab redan
gjort det, så afslår jag derifrån.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, erinrade, alt om han icke misstog
sig, var det betänk, rörde theaterdirecteurer, hvilket af andra
Ständ blifvit återremitterad!, ett af Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
afgifvit betänk, om erläggande af afgift till Theatercassans pensionsiurältning,
hvilket utgjorde ett frän nu förevar, ämne afskild fråga.
Frih. Boye: Frågan om erläggande af 2 r:dr till K. Theaterns
pensionscassa och 2 r:dr till Hofcapellet har redan förevarit
uti Ekon.Utsk:s betänk. N:o 35, som blifvit återremilteradt och återkom
i betänk. iN:o 87, hvilket jag icke tror hafva varit föredragit;
men Ekon.Utsk. bar der vidblifvit sin första tanka, och således
afslagit den lindring som begärdes. Den afgift af 4 r:dr, som theaterdirecteurer
skola betala för hvarje representation, är en verklig bevillliingsafgift;
men den afgift, hvarom jag nu talar, är en alldeles särskild
afgift, utom nyssnämnde 4 r:dr, och frågan om den sednare afgiften är
en ekonomisk fråga. Det obilliga i dessa afgifter ligger deruti, att en
annan person skall kunna säga till theäterdirecteuren: Du har minst
32,000 r:dr i årlig behållning och derför skall du gifva 4 r:dr
hvarje afton; då deremot hvar och en som äger borgerlig rörelse,
får sjelf uppgifva sin inkomst och derefter blifva beskattad. Jag
anhåller, alt orden: ”Och dessutom för hvarje representation i
Stockholm 4 r:dr”, måtte utgå, samt att theaterdirecteurerne, likasom
andra, i stället få sjelfva uppgifva behållningen af sin rörelse.
Skulle Ståndet besluta en återremiss, sä har jag ingenting deremot,
blott ändamålet vinnes.
H. Ex. Hr Gr. o. Land tm. yttrade, att det visserligen blifvit
begiirdt, att han skulle framställa propos. till återremiss af ifrågavar.
del af Ulsk:s betänk., men alt den nyss framställda propos. i fråga
om theaterdirecteurer i Stockholm blifvit med enhälligt ja besvarad,
och H. Ex. i följd deraf nu finge, i anledn. af Frih. Raabs
begäran, hemställa, om R. o. Ad. ansåge, att theaterdirecteurer ej
borde betala särskilld bevillning för de representationer, som af
dem gifvas i öfriga släder och orter.
Ropades ja.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Ehuru jag visserligen
skulle tro, alt jag på grund af 56 § Riksd.Ordn. äger rättighet att
väcka den motion, som jag här har gjort, så, enär Hr Gr. o.
Landtm, förklarat, att milt förslag icke nu kan komma under pröfning,
vill jag icke fortsätta dea af mig gjorda framställningen,
utan afstår jag derifrån.
27 §.
Frih. Ridderstolpe: Uti 27 § och det morn., hvaruti
vissa ägare eller innehafvare af jord befrias ifrån afgift för rätla5
H. 15
114
Den 4 December e. m.
re, önskar jag fä göra tillägg, hvarigenom mom. skulle fä följande
lydelse: ”De ägare eller innehafvare af jord, som sjelfve densamma
med egna dragare bruka och som sjelfva, i bruk ning sarbetet
deltaga, och således icke hafva hos sig anställde rättare,
skola ifrån den för lättare stadgade bevillningen vara befriade.”
Detta är ett förtydligande, som jag af erfarenheten vet vara högst
nödvändigt. Jag går alltid ut ifrån den synpunkten, att man bör
göra rättvisa emot alla, och alt när en får draga hnfvudet genom
länken, sä är det en orättvisa emot de andra, sorn stride
följa lagen.
Häruti instämde Gr. Florn.
Gr. Cronhjelm: Det morn., som finnes i Utslcs förslag och
som äfven är bibehållet sådant det var i den förra bevilln.förordn.,
lyder på följande sätt: ”De ägare eller innehafvare af jord, sorn
sjelfve densamma bruka, och således icke hafva hos sig anställde
rättare, skola ifrån den för rättare stadgade bevillningen vara befriade”;
hvaremot jag har trott mig finna, att Frih. Ridderstolpe
velat tillägga, alt dessa personer böra bruka jorden med egna
dragare och sjelfva i brukningsarbelet deltaga. .lag hemställer,
huruvida det kan vara obekant för taxeringsmännen i orten, 0111
en person sjelf brukar sitt hemman eller icke. Jag skulle derföre
icke tro det vara nödvändigt att precist utsätta, såsom villkor
för befrielse frän rättare-afgift, ali jordägaren brukar jorden med
egna dragare och sjelf i arbetet deltager. Ett dylikt tillägg åsyftar
visserligen att lemna taxeringscomile'en en upplysning, som
man förmodar alt den förut saknar; men om man inför detta
tillägg, så hemställer jag, huruvida det icke kunde leda lill eluderande
af författningen; ty det fordrades ju icke annat, än att en
person för sådant ändamål köpte sig ett par dragare och sjelf
nyttjade deni några gänger. Jag tror det vara säkrast att öfverlemna
detta åt taxeringsmännens omdöme, och jag tror, att taxeringsmänneu
icke behöfva något särskildt stadgande för delta fall.
Frih. Ridderstolpe: Med anledn. af hvadden siste värde
talaren anfört, får jag göra honom uppmärksam derpå, att det är
angeläget att icke i vägen för taxeringscomileens omdöme lägga
en ofullständig föreskrift uti §. Huru mången bonde är det icke,
som äger 1, 2 till 3 hemman och brukar dem sjelf på det sätt,
alt han går och röker sin pipa, ställer ej ut arbetet om morgnarne,
och ser till endast logafmätningen; kan han sägas bruka
gården sjelf? Jag skulle icke besvära herrarne med dessa uppgifter,
om jag icke vore öfvertygad, att just dessa åsigter delas af folket
på landet. Med undergifvenhet upptager jag här det ena nederlaget
efter det andra; men om folket på landet vet, att jag här
har'framställt det sanna förhållandet, dä de derjemte veta, att de
icke häfva någon talan, sedan de valt sina representanter, då tror
jag, att de lika sä väl som jag skola trösta sig.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag hemställer till Frih.
Ridderstolpe, huruvida icke Frih. skulle finna meningen vara bestämt
uttryckt, om de ord han föreslagit: ”Med egna dragare”,
Den i December e. m.
115
ntgingo, och om morn. finge följande lydelse: ”De ägare eller innehafvare
af jord, som sjelfva densamma bruka och som sjelfva i
brukningsarbelet deltaga, och således icke hafva hos sig anställde
nätCate;” etc. Om det, på sätt Frih. Ridderstolpe föreslagit, skulle
stå: ”med egna dragare bruka och sjelfve i brukningsarbelet deltaga”;
sä skulle tvenne villkor för befrielsen äga rum, hvilket möjligen
i tillämpningen kumle förorsaka förvillelse; enär man kan
bruka jorden med egna dragare men icke dessmindre hafva rättare
och alldeles icke i brukningsarbelet deltaga. Den som sjelf
deltager i brukningsarbelet, lian bär deremot alltid egna dragare,
hvarmed han brukar jorden. Jag tror derföre, att ifråga rar. uttryck
är öfverflödigt och snarare skulle leda lill något missförstånd.
Frih. Ridderstolpe: Då jag föredrager en mager förlikning
framför en fet process, så drager jag in mina dragare och
niedgifver hvad Frih. Palmstjerna yttrat.
Gr. Horn: Jag skulle önska, att i detta morn., ordet ”således”
bortloges, nemi. på grund att jag af egen erfarenhet vet, att tvist och
svårighet verkligen uppstått alt bestämma, huruvida qvinlige ägare
af jord, som visserligen sjelfva skulle kunna deltaga i arbetet, ulan
att likväl leda detsamma, skola vara befriade från bevillning för
rättare. Om ordet ”således” bortloges, sä blir meningen myc—
ket tydligare.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
det ifrägavar. mom. af 27 § böra erhålla följande lydelse:
”De ägare eller innehafvare af jord, som sjelfve i brukningsarbelet
deltaga, och icke hafva hos sig anställde rättare, skola ifrån
den för rättare stadgade bevillningen vara befriade.”
Ropades starka nej,, blandade med ja.
Propos. till bifall å den af Utsk. uti ifrägavar.. mom. föreslagna
redaetion blef härefter framställd och besvarad med
starka ja, blandade med nej, hvarpå H. Ex. Hr. Gr. o. Landtm,
förklarade sig hafva uppfattat detta svar. såsom bifall till Uisk:s förslag.
Hr Printzenskjöld: Jag ber vördsamt att få återföra R.
o. Ad. för ett ögonblick lill ordalydelsen af den 14 §. Jag vill
ingalunda föreslå någon ändring i R. o. Ad:s beslut, utan blott
fästa uppmärksamhet på nödvändigheten*af att göra cn liten redactionsförändring.
R. o. Ad. beslöt nemi., att de tvenne rader
i denna § skulle utgå, som bestämma en afgift för llieaterdirecteurer,
af 4 r:dr i Slockholm och 2 r:dr på andra orter, för
hvarje representation, som de gifva. Men nti nästa morn. står:
”En lika afgift för hvarje represenlationsdag, såväl i städerne som
på landet, skall erläggas af kringresande in- eller utländska personer,
hvilka etc.” Genom de omförmälde tvenne radernas utgående
komma orden en lika afgift att hänföra sig till 25 r:dr,
sorn står näst förut, såsom theaterdirecteurers bevillning, och det
torde således vara nödigt alt genom en liten redactionsförändring
uttrycka, alt dessa utländningar blott skola erlägga 2 r:dr
i bevillning. Jag erkänner, att jag vid detta hastiga genomgående
116
Den 4 December e. m.
af författningen icke hann genast fästa uppmärksamheten på denna
omständighet, men jag hoppas att Ståndet nu rättar densamma.
Frih. Tersmeden: Då R. o. Ad. beslöt, att denna afgift
för theaterdirecteurer skulle upphöra, så tager jag för gifvet, såsom
en följd deraf, att äfven den afgift skulle försvinna, som är
bestämd i nästföljande morn., och hvarpå Hr Printzenskjöld fästat
uppmärksamhet. Skulle detta icke anses vara afgjordt, anhåller
jag om propos. på äfven denna afgifts afskaffande.
Hr von Hohenhausen: R. o. Ad. har beslntit om theaterdirecteurer,
men dertill kan icke räknas lindansare och de som
visa vilda djur, med flera, hvarom fråga icke blifvit väckt, och jag
finner icke skäl att Ståndet i deras beskattning gör någon ändring.
Hr Printzenskjölds hemställan om en redactionsförändring är således
af behofvet påkallad, ehuru en sådan redaction kanske bäst
verkställes af Bevilln.ötsk., dit saken i alla fall kommer, emedan
de andra Stånden troligen fattat olika beslut. Något hinder för
Ståndet alt göra denna ändring kan jag icke inse, då det icke är
fråga att i ringaste mån förändra sjelfva beslutet i sak.
Fiih. Raab: Jag instämmer fullkomligt med Hr Printzenskjöld
om nödvändigheten alt göra en redactionsförändring, men
hvad Frih. Tersmedens förslag beträffar, att de i följande mom.
uppräknade herrar frondörer skulle slippa att betala bevillning
för sina representationer, så kan jag deri icke instämma, så mycket
mindre som de icke äro, i likhet med theaterdirecteurerne,
ålagde någon personlig bevillning. Jag yrkar, att de mätte
bibehållas vid den afgift, som § i Utsk:s förslag för dem bestämmer.
Frih. Tersmeden: Jag kan icke dela Frih. Raabs fruktan
för frondörer i detta afseende, och jag kan icke eller frångå, att de
genom R. o. Ad:s redan fattade beslut äro befriade från ifrågavar.
afgift. Då theaterdirecleurerne nemi. äro derifrån alldeles befriade,
och dessa herrar skola betala samma afgift som theaterdirecteurerna,
sä är det ju tydligt, att de ingenting skola erlägga.
Hr Printzenskjöld: Till följd af denna discussion, torde
det väl blifva nödvändigt alt R. o. Ad. fattar eli beslut, huruvida
dessa personer skola befrias frän den ifrågavar. afgiften, hvilket
jag för min del afstyrker. Lämpligast torde vara, att R. o. Ad.
fattar sitt beslut i frågan och öfverlemna!- redactionen åt Bevilln.
Utsk.
Frih. Sprengtporten: Jag får blott i anledn. af Frih.
Tersmedens yttrande nämna, alt i egenskap af utländningar erlägga
ifrågavar. personer ingen bevillning, då deremot theaterdirecteurer
äro ålagde en särskild afgift. Det torde således vara
skäl, att denna föreskrift bibehålies i bevilln.förordn., men att redactionen
ändras efter Hr Printzenskjölds förslag.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle,
att kringresande in- eller utländska personer, hvilka med
Den 4 December e. m.
ii7
särskildt tillstånd gifva representationer af mechaniska konster,
lindansning, konstridning m. rn., eller sådana, som kringföra och
visa främmande djur m. m. skola erlägga den dem i Utsk:s förslag
påförde afgift, och att Bevilln.Utsk. borde rälta redaelionen
af den mening, hvari denna bevillningsafgift är bestämd.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter 11. Ex. förklarade,
all ja öfverröstat nej.
3« §•
Gr. Cronhjelm: I afseende på denna § anhåller jag att få
uppläsa den korta reservation, som jag deremot afgifvit: ”Beträffande
bevillning för testamenten, enligt 3(i §, anser jag, alt af all
beskattning utgår den, som erlägges för testamenten, gåfvor och
fideicommiss, med minsta olägenhet för den skattskyldige; och då
en beskattning oundvikligen för statsntgiflernes bestridande mäste
äga rum, men det pä samma gång torde få anses billigt och
gagneligt, att samhället mera uppmuntrar den förmögenhet, som
bildas genom eget arbete, än den, som endast genom arf förflyttas >
i nye ägares händer, hade jag ansett, att, vid fråga om bevillning
efter denna §, undantag åtminstone ej bort göras till förmän för
syskon och deras barn.” § säger nemi., att det icke blott skall
göras undantag för maka och arfvingar i rätt upp- och nedstigande
led, ulan äfven för syskon och deras barn. Jag anser det vara
en riklig slalsekonomisk princip, alt mindre beskatta den förmögenhet,
som hildas, än den som förflyttas, emedan samhällets
förkofran ökas genom det förra slaget, men bibehålies alldeles
oförändrad genom det sednare. Detta är en principfråga, sorn
jag blott bar velat framkasta, men för den händelse, alt densamma
af ingen annan bland Ståndets ledamöter godkännes, så vill
jag icke derpå insistera.
Hr von Hohenhausen: Jag kan icke gilla hela denna
princip och är rädd, att den icke har någon annan grund, än en
slags afundsjuka emot den som får. Han skattar ju af den egendom
han får, liksom alla andra; hvarföre skall han då åläggas någon
särskild afgift ? Denna afgift har till någon del blifvit mildrad
af Utsk., hvartill jag gerna samtycker; men lill den skärpning
Gr. Cronhjelm nu föreslagit, måste jag tillstyrka afslag.
Frih. Raab: Jag instämmer fullkomligt med Hr von Hohenhausen,
och då Gr. Cronhjelm förklarat, all han icke insisterar på
sitt förslag, vill jag icke upptaga II. o. Ad:s tid med någon vederläggning
deraf.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: För min del får jag
vördsamt förklara, att jag icke eller kan instämma i Gr. Cronhjelms
förslag, emedan jag anser det vara ganska billigt, alt skyldemän
i rätt upp- och nedstigande led äfvensom syskon och deras
barn njuta befrielse från bevillning för de testamenten, gåfvor
och fideicommisser, de kunna erhålla. Utom hvad som förut blifvit
nämndt, har jag ännu ett skäl för denna min åsigt. Förhål
-
118
Den 4 December e. m.
landet är nemi., alt arfsrätlen är olika i stad och på landet samt
för frälse och ofrälse personer. Om nn en frälseman har förvärfvat
sig någon egendom, deröfver han kan disponera, och lian äger
en bror eller en syster, så anser jag, att han hör äga tillfälle att
jemna den obillighet, som lagen i detta fall stadgar, samt att han
hör kunna förordna, att hans syster skall få lika stor lott som
brodern, utan att hon derföre bör erlägga någon särskild afgift i
bevillning. Jag tillstyrker derföre bifall ä Utsk:s förslag.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: Jag förstår fullkomligen
och delar till en viss grad Ståndets lätt begripliga och förlåtliga
otålighet, att slutligen få öfverlägguingen om denna förordning
fulländad. Likväl förekomma deruti sådana stadganden,
hvilka vid en öfverläggning omöjligen kunna alldeles förbigås, utan
att anmärkmr ske deremot, när nemi., enligt den anmärkandes
öfvertygelse, saken är af nog stor vigt för att förtjena det. Sådant
är förhållandet med denna §, och jag skulle, derest någon
utsigt vore alt få en sådan mening af detta och de öfriga Stånden
antagen, ovillkorligen rösta för hela §:s förkastande, eller åtminstone
för afgiftens nedsättande till ett ojemförligt ringare belopp,
än hvartill den af Utsk. är bestämd. Denna afgift strider
nemi. emot sjelfva principen för en sund beskattning. Det är
afkastning eller inkomst, som är föremål för beskattning; den
beskattning, som .deremot utgår af de skalldragandes capital, är
oriktig. Följaktligen äro alla afgifter af testamenten, gäfvor och
fideicommiss, som väsendtligen inflyta på capilalets belopp, i statshushållningen
ett fel, och hela § derföre i och för sig sjelf förkastlig.
Hellre än uti Gr. Cronhjelms förslag, instämmer jag således
deruti, att den af Utsk. här föreslagna modification må upprätthållas,
och dymedelst åtminstone syskon och syskons barn vara
befriade från dessa 6 proc. Föröfrigt tillåter jag mig fråga,
huruvida de, längre ned i denna § med cursiv stil tryckta ord
utgöra ett tillägg lill den nu gällande, bevilln.förordn., i hvilken
händelse jag förbehåller mig ordet.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, upplyste, alt de med cursiv
stil gjorde tillägg redan voro af R. o. Ad. pröfvade; hvarefter
Frih. Palmstjerna yttrade, att hans derom gjorde framställning
förfölle.
Hr Printzenskjöld: Jag, som under Bevilln Utsk:s öfverläggning
i denna fråga delat samma tankar, som Gr. Cronhjelm,
anser mig böra vördsamt upplysa R. o. Ad. derom, att den utsträckning,
som 1840 års bevilln.förordn. innehåller lill syskons
barn, bar först blifvit gjord nämnde år. I 1835 års bevilln.-  förordn. var befrielse från den här ifrågavar. afgift endast medgifven
för makar och skyldemän i rätt nedstigande led samt syskon.
En så beskaffad rättelse har icke eller blifvit gjord uti chartaesigillalae-förordn.
, så att syskons barn icke äro befriade från den
charta:-sigillatae-afgift, som för testamenten skall erläggas.
Frih. Tersmeden: I motsats mot hvad Gr. Cronhjelm yr
-
Den i December e. i».
119
Isat och i öfverensstämmelse med Fril). Palmstjerna, kan jag icke
annat än anse, att hela den 30 § innehåller en beskattning, sorn
är i högsta grad orimlig. Frih. Palmstjerna har redan fullständigt
utvecklat skälen derför, hufvudsakligast bestående deruti, att
all bevillning bör utgå af inkomst och icke af capital. Att genom
en bevillning försvåra förflytllningen af ett capital frän den
ena handen till den andra, dertill (innes intet skäl, om icke det
att Stalén är i en så nödställd belägenhet, att den icke kan undvara
en sådan inkomst. Jag vet icke huru högt denna inkomst
har uppgått, men jag förmodar, att den icke är särdeles stor, åtminstone
är den tillfällig oell olika det ena året med det andra.
Jag vet icke huruvida det går an, all Ståndet nu helt och hållet
utesluter denna §, sedan en eller annan förändring deruti redan
blifvit gjord till följd af väckta motioner. Detta bestämmer Hr
Gr. o. Landtm, bäst; men om det går an, så anhåller jag att
Ståndet, på de skäl som blifvit anförda, måtte afslå hela denna §.
Hr Oxehufvud, Olof Philip: För min del yrkar jag
bibehållande af 36 § i dess nuvar. lydelse, och det är af det
skäl, att jag icke kan inse hvarföre man skulle ålägga syskons
barn en sådan bevillning, då de alltid äro samarfva med syskon,
och denna bevillning är afsedd att utgå för arfvingar i fjermare
led. Testamenten lill syskon och deras barn kunna icke ens komma
i fråga, sä vida de icke äro flera och testamentet gynnar företrädesvis
ett af dem, emedan de i annat fall äro sjelfskrifna
arfvingar. Jag ser intet skäl alt förändra §.
Hr Aminoff: Om jag ansåg det möjligt att utesluta hela
§, skulle jag dertill bidraga, men då delta knappast numera lärer
kunna ske, så afstyrker jag åtminstone, att den icke måtte utsträckas
till syskon och deras barn. Jag tror icke eller, att denna
fråga här kan afgöras, utan alt, i händelse man önskade en förändring,
den borde återremitteras till Bevillu.Ulsk. för att af detta
Utsk. i förening med LagUtsk. afgöras. Det är nemi. en ganska
otillbörlig rättighet, som Bevilln.Utsk. tagit sig, all öfver verkliga
lagfrågor allena besluta. I afseende på chartae-sigillatse-förordn.
vill jag nämna, att mycken strid just om denna punkt uppstått,
och att den ännu icke är afgjord.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, innan öfverläggningen
vidare forlginge, borde fästa uppmärksamheten derpå,
att R. o. Ad. bifallit de af Utsk. särskildt föreslagna förändringar
i denna §, och följaktligen numera fråga ej syntes kunna uppstå
om att utesluta § i sin helhet.
Gr. Cronhjelm: Här kan icke vara fråga om antagande af
den princip, att beskattningen endast skall utgå af inkomst; ty
det är redan en afgjord sak, att capitaler jemväl skola beskattas.
Hade det varit fråga om sjelfva principfrågan, då skulle jag möjligen
kunnat instämma i den åsigt, att hela § borde utgå; men
nu anser jag, alt man på den redan lagda grunden bör söka
komma till ett så fördelaktigt resultat som möjligt, och derföre
120
D-en 4 December e. m.
tog jag mig friheten att framställa frågan ur en slatsekonomisk
synpunkt. Jag yttrade likväl, att jag icke skulle insistera på min
framställning, om den icke af andra ledamöter understöddes. I
afseeude å Hr Aminoffs anmärkn., anser jag mig böra nämna,
att här alldeles icke är fråga om någonting annat, än att ålägga
en bevillning, och alt således LagUtsk. omöjligen dervid kan hafva
något att uträtta.
Frih. Tersmeden: Uti Hr Gr. n. Landtnäs förklarande, att
dc förändringar i 36 § hevilla.fördn., hvilka Ståndet redan beslutit,
göra det omöjligt att förkasta hela §, kan jag väl icke fullkomligt
instämma, emedan de förändringar, som äro gjorda, måtte
hafva skett under förutsättning att § blir antagen, ty eljest vore
det genomgående, hvarmed vi nu sysselsätta oss, öfverflödigt.
Men jag underkastar mig den förklaring, som Hr Gr. o. Landtm,
gjort, och, utgående från den synpunkt jag redan framlagt, tager
jag mig friheten föreslå, att denna bevillning nedsältes från hvad
som är föreslaget, nemi. 6 proc., till 3 för hundrade. Derigenom
blir åtminstone denna afgift icke sä kännbar, som den för närvar,
är, då Staten verkligen tager brorslotten i första årets inkomst af
hela capitalet. Mitt förslag är således, att siffran 6 förändras lill
siffran 3.
Hr von Hartmansdorff anhöll att få instämma med Frih.
Tersmeden.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle
den af Ulsk. föreslagna 36 §.
Ropades nej.
Propos. om R. o. Ad. ansåge, att i 1 mom. af 36 § orden
”syskon och deras barn”, borde uteslutas, blef härefter framställd
och jemväl med nej besvarad.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde vidare, om R. o. Ad.
ansåge, att den i 36 § 1 mom. bestämde bevillning borde nedsättas
från 6 till 3 för 100.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter H. Ex. förklarade,
det han trott sig finna, alt ja härvid varit öfvervägande.
Hr Printzenskjöld: Sedan R. o. Ad. nu beslutit nedsättning
af testamentsbevillningen från 6 till 3 för hundrade, så tager
jag mig friheten fästa uppmärksamhet på den obilliga beskattning,
som förekommer i 3 mom. af denna §. Der står nemi.:
”För testamente eller gåfva af årlig ränta eller afkomst, utan äganderätt
till sjelfva egendomen, vare bevillning två proc. af capitalsumman,
utan afseende på, till hvilken capitalet anslaget är.” Om
sjelfva capitalet är bortgifvet till en person, men årliga räntan
till en annan, sålunda, att den som fått capitalet icke kommer i
besittning af detsamma förr, än den som fått usus-fructus atlidit,
så uppkommer af delta stadgande den följd, att, efter det nu gällande
1 morn., Staten uppbär tillsammans 8 proc., och efter R.
o.
Den t December e. m.
121
o. Ad:s nyss fattade beslut om detta morn., tillfalla Staten likväl
icke mindre än 5 proc. Det kan väl icke vara billigt, att Staten
tager högre afgift af ett testamenteradt capital, derföre att afkomsten
är anslagen åt en annan person under dess lifstid. Om
R. o. Ad. delar denna åsigt, så hemställer jag vördsamt, om icke
bela denna punkt kunde ntgå, eller, i händelse R. o. Ad. anser
ett sådant missförhållande böra qvarstå, att det åtminstone måtte
så modifieras, att denna bevillning nedsättes till ] ^ proc. Jag
ber dessutom att få fästa uppmärksamheten på de svårigheter, som
skola uppkomma vid uppbärande af denna dubbla bevillning. Porgen
måste naturligtvis ställas för denna afgifts erläggande, såväl
af den person, som fått capitalet, som af den som fått inkomsleD.
Nu kan det hända, att den som fått afkomsten, kan lefva i 20
eller i 40 år. Hvem skall dä vaka öfver borgensförbindelsens
gällande kraft för sjelfva den bevillning, som skall af capitalsuraman
utgå. Dessa omständigheter torde leda till någon förändring
af sjelfva stadgandet, men att här föreslå redactionen torde icke
vara lämpligt, utan får jag derföre anhålla om återremiss till
Revilln.Utsk.
Frih. Cederström, Jacob: Jag anhåller, att Hr Printzenskjöld
måtte afstå från sin begäran om återremiss, och att bevillningen
i detta mom. nedsättes till hälften af livad förut varit
häfver, nemi. till 1 proc.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge,
att bevillningen för testamente eller gåfva af ärlig ränta eller
afkomst, utan äganderätt till sjelfva egendomen, borde bestämmas
lill 1 proc. af capitalsumman.
Ropades ja.
Hr Printzenskjöld: I följd af de bestämmelser, sora R.
o. Ad. nu beslutit ronde testamentsbevillningen, hemställer jag,
om icke rättvisan fordrar, att jemväl nästföljande mom. undergår
en dylik förändring. Der står: ”Af arfsmedel i lös eller fast
egendom, capital och fordringar, som tillfalla andra arfvingar, än
i rätt upp- och nedstigande led, samt syskon och deras barn, 3
proc., såvida arfsbeloppet uppgår till 300 r:dr.” Det finnes intet
skäl, hvarföre arfvingar skola betala större bevillning, än på grund
af arfslagarne dem åligger, då de icke genom något testamentarisk!
förordnande äro gynnade. Jag hemställer derföre, om icke.
samma princip, som vid de föreg:de morn., här måtte följas, och
således denna bevillning till hälften nedsättas.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge,
att bevillningen af arfsmedel i lös eller fast egendom, capital
och fordringar, som tillfalla andra arfvingar, än i rätt uppoch
nedstigande led samt syskon och deras barn, borde bestämmas
till 1^ proc.
Ropades ja och nej, hvarjemte
Frih. Tersmeden anmälde sig och yttrade:
Ehuru jag visserligen önskar all nedsättning af bevillningen
5 II. 10
122
Den i December e. m.
i denna §, men tror att det icke vore lämpligt att alldeles borttaga
detta morn., så länge man bibehåller denna beskattning på
förflyttning af egendom, och då nedsättning till hälften i detta
fall blir den ojemna siffran 1^, föreslår jag, att denna bevillning
beslärames till 2 proc.
Frih. Fi a a b: Jag skulle till och med vilja föreslå, att detta
mom. finge qvarstå alldeles oförändrad t. Ett arf som tillfaller så
aflägsna slägtingar, som dem om hvilka här är fråga, är nästan
lika kärkommet och opåräknad!, som en gåfva eller ett testamente.
Propos. till bifall å 4 mom. af 36 § blef härefter framställd,
men med nej besvarad.
Då nu H. Ex. IIr Gr. o. Landtm, vidare hemställde, om
R. o. Ad. ansåge, alt den uli ifrågavar. 4 mom. utsatte bevillning
af arfsmedel borde blifva 2 proc., blef denna propos. med ja
besvarad.
55 §•
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Jag hemställer vördsamt, om,
sedan K. M. numera utfärdat en författning, som stadgar nya och
utsträckta grunder för rösträttighet i sockenstämma, samma grunder
icke borde antagas för val af ledamöter i taxeringscomiteerna.
Rösträttighet i sockenstämma är nemi. numera utsträckt till alla
dem, som betala 2 artikelns bevillning, och jag skulle tro, att detta
vore en ganska god grund för val af taxeringsman. Den 55 §
skulle således erhålla följande lydelse: — — — "ordentligt val,
hvarvid jordägaren sjelf röstar, om han ej genom särskild öfverenskommelse
sin rätt till åboen upplåtit, men rösterne i öfrigt
beräknas på sätt Iv. förordn. om sockenstämmor i Riket d. 29
Aug. 1843 stadgar.”
H. Ex. Ilr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
55 § böra erhålla den af Gr. Lagerbjelke föreslagna lydelse.
Ropades ja.
62 §.
Frih. Ridderstolpe: Den 62 § innehåller: ”Till taxeringscomiteen
behöfver ej husbonde afgifva förteckning å de personer,
för hvilkas bevillning han ansvarar, hvaremot honom ovillkorligen
åligger att anmäla och, på sätt om mantals- och skattskrifning
stadgadt är.” Här önskar jag få tillagdt: u in duplo författade
förteckningar. Vidare står i §: ”uppgifva sitt embete och tjenst”,
och der vill jag tillägga den sammanräknade ”lön och inkomst
han deraf njuter” etc. Skälet är, att man aldrig får förteckningarne
in duplo, och att det ofta händer, alt löntagare icke sammanräkna
sira löner. För försummelse i detta hänseende har jag
tre år å rad i pröfningscomiteeu nödgats belägga med böter en
numera afliden biskop, som fann sig ingalunda tvungen till delta
sammanräknande af prebende-afkomster med öfrige löneförmånerne.
Gr. Cronhjelm: Den siste värde talaren har önskat tven
-
Den 4 December e. m.
123
ne tillägg vid denna §. Hvad det första beträffar, så stadgas i
denna §, att förteckningarne böra afgifvas ”[>å sätt om mantalsoch
skaltskrifningar stadgadt är”, och stadgandet om mantals- och
skattskrifuingar i 42 § innehåller, att förteckningarne skola tvefuldt
författas. Det är således onödigt att i denna § upprepa,
att de skola in duplo författas.
Frih. Ridderstolpe: Den siste värde talaren har så till
vida rätt, alt om man genomgår alla författningar, som blifvit
utfärdade i Sverige, sa kan man slutligen få reda på förhållandet;
men då 11. St. hafva ingått till K. M. med en anhållan, att i en
författning icke en annan må citeras, utan att dithörande stadganden
ordagrant intagas, så hemställer jag, om det är R. St. värdigt
att sjelfva bryta emot denna föreskrift. Jag fortfar alt yrka
införande af de tillägg, jag haft äran föreslå.
Gr. Cronhjelm: Om R. St. till Konungen ingått med und.
anhållan, att i en författning andra författningar icke skola endast
åberopas, utan mera nldragsvis citeras, så kan det icke här tillämpas.
Ilär citeras nemi. icke någon annan författning, utan det
är blott fråga om man skall behöfva i en § upprepa hvad som
i en annan § af samma författning är sagdt, och det torde icke
vara hehölligt. — Hvad jag sagt om det första af Frih. Ridderstolpe
yrkade tillägg, gäller äfven om del andra. Det begärda stadgandet
finnes nemi. i den 2 §, der det står: ”Alla em bets-och tjenstemän
samt betjente, af llof-, Civil-, Minister-, Militär- och
Ecclesiastik-slaterna, äfvensom vid öfriga allmänna verk, privilegierade
bolag och inrättningar, af hvad beskaffenhet de vara må,
i städerna och pä landet, skola för den sammanräknade lön, de
af en eller flera tjenster åtnjuta, antingen i penningar, utan afseende
derpå, att den fond, hvaraf anslaget skett, kunde vara med
bevilln.afgift belagd, kronotionde!!, spanmäl från Kronans magasiner,
indelta hemmansräntor, anslagen åker och äng, eller andra
sådana lägenheter, erlägga sin bevillning.”
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla 02 § i Utsk-.s förslag,
Ropades ja.
04 §-
Frih. Ridderstolpe: 1 mom. af denna § lyder: ”Den som,
efter hvad förut stadgadt är, bör skriftlig uppgift lill taxeringscomiléen
aflemna, men förfallolöst uteblifver, och ej sjelf eller genom
ombud denna skyldighet fullgör”, här vill jag tillägga eller
ofullständig tipp gift afgifver etc., emedan det inträffar så ofta,
att uppgifterna afgifvas ofullständiga. Jag vill icke upptaga tiden
med vidare skäl, utan anhåller blott om propos., säker om
att få afslag.
Gr. Cronhjelm: Om man kunde förutsätta, att alla de,
som det åligger att inlemna dessa uppgifter, voro så skrifkuuniga
och i etymologisk t hänseende bildade, alt det endast härledde sig
124
Den 4 December e. m.
af brist på vilja, om förteckningarne blifva ofullständiga, så skulle
jag icke bestrida Frih. Ridderslolpes yrkande; men det är allmänt
bekant, att bland allmogen är icke skrifkonsten så allmänt spridd,
och det torde derföre vara ganska svårt att bestämma gränsen för
de fel, som borde beläggas med böter. Jag tror således, att det
är bäst att bibehålla § oförändrad.
Frih. Raab instämde häruti och afstod från vidare yttrande.
II. Ex. Ilr Gr. o. Landtm:s härefter lill bifall å 64 § i
Utsk:s förslag framställde propos. blef med ja besvarad.
Frih. Ridderstolpe: Såsom en ytterligare anmärkn. vid
denna § får jag yttra, att jag anser böterna böra fördelas likasom
för mantalsskrifning är stadgadt. Såväl för uteblifvande från
taxering som mantalsskrifning påförande böter böra, för conlrollens
skull, under titel ”bötesmedel” uti Kronans räkenskaper upptagas
och redovisas.
Hr Printzenskjöld: Jag delar så mycket hellre Frih. Ridderstolpes
nu framställda mening, som hans förslag står i fullkomlig
conformite' med det i 43 § stadgade ansvar för den, som
underlåter att vid mantals- och skattskrifningen sig behörigen inställa
och meddela nödiga uppgifter.
Hr von Hartmansdorff: Jag anser mig äfven böra understödja
Frih. Ridderstolpes förslag i detta fall, och det så mycket
mera, som jag vill påminna mig, alt en sådan föreskrift funnes
inlagen i 1812 års K. författning. Om nu icke bevilln.-
förordn. innehåller detsamma, så skulle dessa båda förordningar
stå i strid med hvarandra.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Jag protesterar emot den
föreslagna fördelningen af bötesmedlen, hvilken jag anser såsom
hittills böra ske, så att socknens fattige få sin andel.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, förklarade, alt då detta Frih.
Ridderstolpes förslag afsåge en förändring i 64 §, och R. o. Ad.
nyss, på framställd propos., bifallit samma § i sin helhet, så kunde
II. Ex. icke framställa någon propos. i öfverensstämmelse med
ifrågavar. förslag.
Hr von Hartmansdorff: Då Hr Gr. o. Landtm, så förklarat,
så kan jag icke bestrida det. Jag bör likväl säga, det jag
tyckte, alt Frih. Ridderstolpe anmälde sig innan § afgjordes.
I anledn. häraf yttrade II. Ex. Hr Gr. o. Landtm., att
Frih. Ridderstolpe visserligen hade anmält sig att tala när 64 §
uppnämndes och då framställt ett förslag, hvarom R. o. Ad. öfverlagd
och i följd af hvilken öfverläggning II. Ex. framställt
propos. till bifall ä 64 §; men att det först var efter det denna
propos. blifvit med ja besvarad, som Frih. Ridderstolpe anmält
sitt sednare förslag.
Frih. Ridderstolpe: Om jag får anse mitt yttrande såsom
en af mig väckt motion, så kanske jag förkortar discussionen.
Den 4 December e. m.
125
II. Ex. Ur Gr. o. LandLm. förklarade, att en sådan motion,
hvilken skulle afse förändring af ett hos R. o. Ad. fattadt
beslut, icke här kunde få väckas.
Härvid yttrade Frih. Ridderstolpe, att han icke visste huru
de öfriga Stånden heslutit, hvarefter H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, lillladc,
att Friherrens ifrågaslällde motion skulle afse upprifvande af
R. o. Aals beslut, och följaktligen ej kunde upptagas.
71 §.
Frih. Ridderstolpe: I denna § förekommer: ”brandförsäkring
å hus, hvilka på mindre lägenheter eller lustställen blifvit
uppförda och deraf utgöra egentliga värdet.” Jag önskar här tilllägga:
genom den inkomst de såsom uthyrda skulle inbringa.
Jag underställer Hrnne om det ligger någon rättvisa deruti, att
om man har en lägenhet på stadsjord, och illa sköter den eller
låter den, hvad man kallar, ligga för fäfot, så är raan lii från
bevillning; men om man har den patriotismen att väl sköta den,
och gör sitt nit för Sveriges förskönande genom all bebygga den
och brandförsäkra huset, så blir man straffad med en contribulion
så stor, att den är flera gånger större, ä;i hvad man får betala,
om man har begått ett tjufnadslirott. Ar det på detta sätt,
som Europa blifvit förskönadt och som Sverige skall blifva Europeiseradl?
Det är ju att arbeta emot principen för ett lands både
förskönande och conserverande. Jag anhåller om införande af det
tillägg jag föreslagit, på det att icke de medborgare, som äga en
knapp förmögenhet, men ändå använda den på landets förskönande,
måtte blifva så bestraffade som hittills skett. Hrnne torde erinra
sig, att slolt blifvit köpta här i Sverige, J afsigt endast hos
köparen alt rifva ned dem och sälja teglet. Är sådant icke barbariskt,
men skall det icke hända i ett laud, der lagarne äro så
stränga, som den ifrågavar.
Gr. Cronhjelm: Jag vill icke ingå i någon undersökning,
huruvida den bevillning, som pålägges de i denna § omförmälda
lustställen, bidrager till nejdens försköning eller icke. Jag vill
blott fästa uppmärksamheten på den svåra belägenhet, hvari man
försätter de personer, som skola taxera dessa luslslällen, när de
icke få någonting bestämdt att rätta sig efter. Hittills har normen
varit brandförsäkringsvärdet; nu tillstyrker Frih. Ridderstolpe,
att den skulle bero af hvad de kunna inbringa. Hvad ett hus
i staden såsom uthyrdt kunde inbringa, är icke obekant; till kännedom
deraf kunna taxeringsmännen komma genom jemförelse med
afkomslen af andra hus. Men huru skall en laxeringscomité kunna
säga hvad ett lustställe utanför staden skulle kunna inbringa,
om det vore uthyrdt? Härvid komma tvenne förhållanden i betraktande,
nemi. huruvida dessa lustställen äro belägna utanför en liten
eller en stor stad. Går man lill de förra, så ser man dem
sällan uthyrda, och taxeringscomiteen har just derföre icke någon
ledning att gå efter; talar man deremot om dem, som äro
belägne kring Stockholm, så befarar jag, att Friherrens ändamål
120
Den 4 December e. m.
lielt och hållet skulle förfelas; ty det synes mig klart, att för de
luststallen, som ligga här omkring, betalas så betydliga hyresbelopp,
att om de skulle taxeras derefter, blefvo de säkert mycket
högre beskattade, än efter Utsk:s förslag. På dessa skäl anhåller
jag om bifall till Utsk:s förslag, hvilket öfverensstäramer med
hvad förut stadgadt varit.
Gr. Lagerbjelke: För min del skulle jag tro, att ifrågavar.
lustställen äro af fullkomligt samma egenskap, som de, hvilka
omtalas på städernas mark i 108 §. Det vore derföre billigast,
om de taxerades efter samma grunder, hvarföre jag föreslår
följande redaclion: — — — —; "hvaremot hus, hvilka på mindre
lägenheter eller lustställen blifvit uppförde och deraf utgöra
egentcliga värdet, uppskattas i förhållande till deras beskaffenhet,
läge och förmåner, hvarvid de hyresbelopp, som möjligtvis lemnäs
i afkastning, samt, å brandförsäkrad egendom, brandförsäkringssumman,
må tjena taxeringsmänuen till ledning och jemförelse.”
Frih. Raab: Jag vill visserligen icke motsätta mig den utsträckning
af §, som Gr. Lagerbjelke sednast föreslagit; mig sy
nes
likväl, att den är lemligen öfverflödig. Hvad Frih. Ridderstolpe
önskat få bort, har Gr. Lagerbjelke' önskat bibehålla, och i
det sednare instämmer jag. Föröfrigt vill jag blott fästa uppmärksamheten
derpå, att det i 108 § icke ovillkorligen är föreskrifvet,
att taxeringen skall rättas efter brandförsäkringssumman,
utan blott att denna skall tagas till ledning.
Frih. Tersmeden: I likhet med Frih. Ridderstolpe kan
jag icke finna annai, än att det sednare mom. af 71 § bör verkligen
utgå. Skall det qvarstå, så blir troligen följden den, att
108 § kommer att leda till en högre beskattning, än som varit
åsyftad. Jag kan icke eller finna något skäl, hvarföre hus på en
lägenhet utanför stad skola betala högre bevillning, derföre alt de
äro brandförsäkrade. Således tror jag, alt hänvisningen på denna
ledning bör helt och hållet borttagas.
II. Ex. IIr Gr. o. Landtm, yttrade, alt om han riktigt fat
tat
Frih. Ridderslolpes mening, hade Frih:n önskat, att uti 71
§ icke något skulle uteslutas, utan endast ett tillägg göras.
Frih. Ridderstolpe bejakade, att han endast önskar ett så lydande
tillägg: ”genom den inkomst de såsom uthyrda skulle inbringa.
”
Då härefter II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställde propos. till
bifall å Ulslcs förslag till 71 §, blef denna propos. medja besvarad.
83 §.
Frih. Ridderstolpe: I § 83 förekommer samma sak angående
den dubbla uppgiften. Efter orden: ”der personen är
mantalsskrifven” önskade jag tillägga: och der han bör sin uppgift
in duplo afgifva, men jag fruktar att R. o. Ad. vill bibehålla
det såsom det är.
Den i December e. ra.
127
Gr. Cronhielm: Jag har på denna anmärkn. intet annat att
svara, än hvad jag nämnt vid en föreg:de § och dervid R. o. Ad.
lät förblifva. 42 § innehåller det stadgande Frih. Ridderstolpe
önskar, och jag anser det öfverflödigt att här upprepa det.
II. lis. llr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagada
bifalla den af (Jtsk. föreslagna 83 §.
Ropades ja.
lili §•
Gr. Posse, Fredr. Salomon: I § 116 är prescriptionstiden,
inom hvilken man äger anföra besvär hos pröfningscomiteen,
utsatt till kl. 12 samma dag, då comiléen sammanträder.
Vanligen är landskamererare!! vid comiteeu närvar, och skall
göra de påståenden emot en felaktig beskattning, hvartill anledn.
[innes. Ilan bör således äga någon tid på sig att pröfva de
besvär, som skola inlcmnas, och derföre skulle jag vilja föreslå,
att besvären skola inlemnas innan kl. 12 dagen före comitéens
sammanträde. Såsom nu förhållandet är, sammanträder comiteen
ofta före klockan 12, och landskamereraren får då emottaga nya
besvär, sedan han redan är upptagen med föredragning af andra,
och kan således icke få någon stund att taga kännedom af de
sednaste. Deremot ser jag icke något skäl, som skulle kunna hindra
IL o. Ad. att besluta, att besvären skulle inlemnas en dag förut.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag tager mig likväl friheten
att fästa den siste värde talarens uppmärksamhet derpå, att
någon olägenhet för den som besvärar sig kan uppkomma, då lian
icke får tillfälle alt med den ledamot af pröfningscomiteen, som
är från bans ort, få sina besvär medförda och inlemnade till comite'en,
hvilken utväg skulle honom betagas genom detta förslag.
Han skulle dä i stället blifva nödsakad alt genom bud, postgång
eller genom anlitande af en commissionär få sina besvär inlemnade,
och detta skulle för honom medföra både svårighet och
kostnad.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Jag medgifver, att det motskäl
som den siste värde talaren anfört, och hvilket jemväl under
öfverläggningen inom ötsk. framkastades, förtjenar att tagas i betraktande,
och om jag icke blifver understödd, vill jag icke yrka
propos. å mitt förslag, ehuru jag för min del är öfvertygad, att
ganska mycket vore vunnet, om detsamma antoges.
Ilr Printzenskjöld: Till det skäl emot antagande af Gr.
Posses förslag, som Frih. Palmstjerna anfört, får jag lägga det,
att det synes mig vara en oformlighet att ingifva besvär till en
myndighet, hvilken ännu icke blifvit organiserad, och detta blefve
händelsen, om besvären skulle ingifvas till pröfningscomiteen, dagen
innan den hade sig till verksamhet constituerat.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: I anledn. af den siste talarens
yttrande, ber jag att få nämna, att deu oformlighet, hvartill
128
Den 4 December e. m.
han anser mitt förslag leda, redan nu existerar, emedan Jlfi §
innehåller, att besvären skola ingifvas, ”antingen förut hos Konungens
Bef:h:de, eller sednast klockan tolf å den dag, comiteen
sammanträder.” Detta skal kan jag således icke gilla.
Frill. Raab: Jag tillåter mig fästa Gr. Posses uppmärksamhet
derpå, att om någon annan lid föreskrifves, så sprider sig
kännedomen derom icke så hastigt till allmänheten, och mången,
som vant sig vid rättigheten att få inlemna sina besvär innan kl.
12 å den dag, då comite'en sammanträder, kunde på della sätt
måhända komma att förlora sina fatalier.
Hr von Hartmansdorff: Jag erkänner mig vara af den
mening, som Gr. Posse uttalat. Man får i en pröfningscomite',
under förvänlan af de besvär, som möjligen kunna inkomma, sällan
med någon fart börja arbetet förr än tolfslaget är förbi. För
min del tror jag, att, utan olägenhet för de klagande, kunde tiden
för besvärs anförande gerna utsättas såsom Gr. Posse nyss
föreslagit. Men om man anser denna förändring vara ett alltför
stort afbrott från hvad hittills brukligt varit, sä tager jag mig
friheten föreslå, att man mätte utsätta, det besvären skola vara
inlemnade före klockan 9 den dag, då comitéens sammanträde
äger rum. Då vunnes åtminstone tid för landskamererarcu att
genomgå handiingarne, utan att föredragningen allt för mycket
fördröjdes.
Gr. Posse, Fredr. Salomon, anhöll att få instämma i
det sist af Hr von Hartmansdorff fällde yttrande.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla det af Utsk. framställda förslag till llti §.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter H. Ex. förklarade,
alt ja öfverrösta! nej.
128 §.
Frih. Ridderstolpe: Uppbördsböckerna för landet kunna
ej hinna upprättas till den 1 November; ty all debitering, som
beror på förvandling efter markegång, kan ej verkställas förr än
K. Kammarcoll. yttrat sig öfver markegångstaxan. Detta sker ej
förr än i niedio af November, och innan beslutet binner meddelas
häradsskrifvare!!, är November månad i det närmaste förliden,
och häradsskrifvaren då sysselsatt med mantalsskrifningarne.
Tiden för uppbördsböckernas afgifvande från häradsskrifvarne
synes alltså böra framflyttas lill den 31 December det löpande,
eller 15 Januari det påföljande året, som är tidigt nog, när uppbördsstämman
ej hålles förr än i sista hälften af Februari månad.
Stadgandet om uppbördsböckernas afgifvande står troligen qvar
sedan 1815 och synes då afsett det genom K. br. af d. 18 Sept.
samma år meddelade förordnande, att särskild landsbok skulle
för bevillningen af öfrige riksgäldsmedel upprättas, hvilket numera
upphört.
I
Den i December e. m.
129
I enlighet med denna anmärkning önskade jag att ändring
matte ske i denna §.
Gr. Cronhjelm: För min tiel är jag verkligen ledsen, att
jag så ofta måste uppträda i anledn. af de anmärkmr, som af
Frih Ridderstolpe framställas; men dä Frih. haft den godheten
att förut meddela mig dessa anmärkningar, har jag äfven haft tillfälle
att undersöka dem, och, så mycket på mig ankommit, sökt
inom Ulsk. till antagande befrämja dem jag deribland funnit ändamålsenliga,
hvilket likväl ofta mött svårighet. Friherren har
här föreslagit, att uppbördsböckerna icke borde afgifvas vid den
tid, som § bestämmer, utan något sednare, t. ex. i medlet af Januari.
Men härvid förekommer, att i flere fögderier äro uppbördsdislricterna
sä stora, att uppbördsslämmorna mäste börjas redan
vid Januari månads ingång, och 129 § föreskrifver, att debetsedlarne
skola vara att tillgå fyra veckor innan uppbördstiden infaller.
Dä det derjemte är stadgadt, att uppbördsböckerna förut skola
i landscontoren granskas, så kan jag icke se, att häradsskrifvarne
kunna få dröja med deras aflemnande så länge som Frilun önskat,
Hr Printzenskjöld: Jag understödjer vördsamt Frih. Ridderstolpes
förslag, tinder öfverläggningen i Revilln.Utsk. om denna
§, fästade jag uppmärksamheten på det ändamålslösa uti förevar.
stadgande. Del är nemi. allmänt kändt, att uppbördsstämmor
numera icke utlysas under det löpande året, ulan alt de blifvit
framflyttade till Februari och Mars månader följande året.
Det är, på sätt Frih. Ridderstolpe nämnt, omöjligt att häradsskrifvaren
kan hinna upprätta uppbördsboken till den 1 November,
emedan detta ej kan ske förr än markegångstaxorna undergått
granskning hos Kammarcoll. Derföre Var dett ordning tillförene
iakttagen, att häradsskrifvare!! författade uppbördsbok öfver
de personella utskylderna och äfven öfver bevillningen, för så
vidt den var till sitt belopp bestämd och af honom känd, men
deremot måste han uppskjuta nied complettering af uppbördsboken,
intill dess att Kammarcollegii granskning försiggått. Men
detta stadgande kan och behöfver icke numera iakttagas, hvarföre
cn annan termin bör utsättas, och jag förenar mig med Frih., att
den 15 Januari dertill torde lämpligast utsättas, såsom den dag
då uppbördsböckerna borde vara allemnade. Att på sätt Gr, Cronhjelm
anfört, landscontoren skola speciell granska uppbördsböckerna,
finnes ingenstädes föreskrifvet. En generel granskning har
visserligen landscontoren sig ålagd, men om Grefven täckes gå till
ett landscancelli och se uppbördsböckerna, t. ex. för Westmanlands
eller Westergöthlands län, så skall Gr. finna sig öfvertygad om
omöjligheten för alla landsconlorels tjenstemän att, under den korta
tiderymd, som förflyter från uppbördsböckernas aflemnande till
dess de skola åter utgifvas, medhinna hvad jag förmodar att Grefven
förstår roed ordet granskning.
Frih.' Palmstjerna, Carl Otto: Hufvudsakligen i denna
fråga instämmande med Frih. Ridderstolpe, anser jag, att uppbörds*
5 H. IT
Den 4 December e, m.
böckerna numera icke kunna till den 1 November afleranas fullständiga,
det vill säga upplagande för hvarje skattskyldig allt hvad
de skola innehålla. Det är måhända, såsom Gr. Cronhjelm anfört,
något ställe, der uppbördsstäramorna börjas redan i Januari
månad, men detta är en omständighet, som kan ändras, emedan
icke något fögderi är så stort, att icke, om uppbörden börjas i
Februari månad, kronofogden äger tillräcklig tid att innan Mars
månads slut förrätta uppbördsstämmorna. Likväl anser jag, att
nppbördsböckerna kunna och böra aflemnas till den 1 Januari, på
det att landscontoret jemväl må äga tid att fullgöra den generella
granskning, som är nödvändig. Att en speciel granskning icke
skulle kunna verkställas, har redan Hr Printzenskjöld upplyst, enär
dessa uppbördsböcker utgöra så stor volura och upptaga så många
siffror att åtskilliga veckor lill en sådan granskning skulle behöfvas.
Men äfven för den generella granskningen behöfver landscontoret
tillgång på nppbördsböckerna under en tiderymd af åtminstone
14 dagar eller 3 veckor. Frih. Ridderstolpe föreslog
också den 1 eller 15 Januari såsom termin för uppbördsböckernas
aflemnande. Jag tillstyrker det första alternativet. Till dess
anser jag att uppbördsböckerna kunna vara färdige, enär allt hvad
som rörer bevillningen bör vara i uppbördsböckerna infördt innan
den 1 November och således innan markegången sättes. Sedan
markegången är satt, införas de öfriga persedlarne, som skola
i uppbördsboken intagas, och ehuruväl Kammarcoll. någon gång,
tyvärr alltför ofta, deruti gör ändringar, kunna likväl äfven dessa
förändringar till årets slut hinna införas. Jag tillstyrker således
bifall till förslå alternativet af den utaf Frih. Ridderstolpe föreslagna
förändring.
Gr. Cronhjelm: Det skulle möjligen kunna synas något
förmätet, alt, sedan tvenne Landshöfdingar och Kammarrättens Advocatfiscal
uppträdt i ämnet, jag, som är alldeles oerfaren i sådana
ärenden, framställer några inkast; men jag ber att det snarare
får anses såsom ett bevis derå, att jag på förhand sökt göra
mig reda för de anmärkn-.r, Frih. Ridderstolpe mig meddelat, och
att jag äfven uppfattat de betänkligheter, som inom Utsk. blifvit
uttalade emot dessa anmärkntr. Hr Printzenskjöld bar nämnt, att
■uppbördsstämmorna ske i Februari och Mars. Jag vill icke bestrida,
att detta kan vara händelsen i vissa orter, men hvad jag
med säkerhet vet, är, att i den landsort jag bebor, börjas uppbördsstämmorna
redan i medlet af Januari. Om nu också ingen
särdeles vidlyftig granskning i landscontoren skulle förrättas, så
kan jag likväl icke tro annat, än att åtminstone en vecka behöfves
dertill, isynnerhet om jag inräknar den lid, som åtgår för
nppbördsböckernes inskickande och återsändande. Derjemte skola
debetsedlarne för de skattskyldige vara att tillgå 4 veckor före
uppbördsstämman. Detta gör 5 veckor tillsammans. Om jag nu
förutsätter, att uppbördsstämman hålles i början af Januari, så
måste häradsskrifvaren hafva uppbördsboken färdig till början af
December. Jag skulle icke eller tro, att det går an att uppskju
-
Beit i December e. m.
iSi
-
ta uppbördsstämmorna till Februari manad ; ty om detta lät sig
göra, s;1 kan jag icke första hvarföre kronofogdarne nu började
sina resor straxt efter jul, då hvar och en gerna då vill vara hemma,
och årstiden icke är den behagligaste för resor.
Hr Westerstrand, Pehr: Hufvudsakligen instämmande i
Gr. Cronhjelms sednaste yttrande, får jag erinra, att ifall föreskriften
i 129 § skall kunna uppfyllas, att debetsedlarne, som
grunda sig på uppbördsboken, skola vara utgifna 4 veckor före
uppbördstiden, det alldeles icke går an att flytta fram tiden för
uppbördsbokens ingifvande så långt, som här blifvit föreslaget.
Enligt K. br. d. 2 Nov. 1836 och K. Slatscont:s kungör., d. 8
Dec. samma år, är det öfverlemnadt åt Konungens Befdide alt utsätta
den enda ordinarie uppbördsstämma, som numera äger rum,
på den för innevånarne lämpligaste tiden i Januari, Februari eller
Mars månader. Skulle nu uppbördsboken icke vara färdig förr
än i slutet af December, sä behöfves derefter först någon tid att
påse den i landscontoret; så skola ordres till uppbörden påtecknas,
och derpå skola debetsedlarne efter uppbördsboken författas
och utgifvas, samt först fyra veckor derefter uppbörden kunna börjas.
Jag tror således, att längre än till den 1 December kan tiden
för uppbördsbokens afgifvande icke lämpligen utsträckas.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Då uppbördsboken skall
innehålla förteckning äfven på de skatter, hvilka utgå efter förvandling,
sedan markegångspriset är satt, och detta icke bestämmes
af deputerade förr än i början af November—inom den 4
November hvarje år — och då sedermera besvär deröfver få inom
viss tid anföras hos Kammarcoll., så kunna dessa efter förvandling
utgående persedlar icke införas i uppbördsboken förr än November
månad är förfluten. Således förefinnes en bestämd omöjlighet
för häradsskrifvaren att till den 1 November inlemna uppbördsboken,
såvida den skall vara complett. Jag anser, att delta
icke kan medhinnas förr än till årets slut, men det hindrar icke
att uppbördsstämmorna kunna börja med Februari månad, ty debetsedlarne
skrifvas af häradsskrifvaren på samma gång som uppbördsboken,
och kunna således genast utlemnas lill de skattskyldige.
Det torde äfvenledes böra tagas i betraktande, att under November
månads lopp hr häradsskrifv*ren sysselsatt med mantalsskrifningen,
och kan då svårligen verkställa det arbete; som fordras
för att complettera uppbördsboken, utan är nödsakad att dröja
dermed till dess mantalsskrifningen är slutad. Den enda svårighet,
som skulle möta för debetsedlarnes utskrifvande på samma
gång sorn uppbördsboken, vore den, att landscontoret gjorde någon
ändring i uppbördsboken; men man bör kunna förutsätta: att
sådana sällan inträffa, och när så skedde, då finge rättelse i dessa
fall sedermera verkställas. På annat sätt kan jag icke se huru
tiden skall räcka till för alla, som hafva bestyr med detta ärende.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Medgifvande fullkomligt hvad
Frilune Ridderstolpe och Palmstjerna anfört om omöjligheten att
132
Den i De c em lier e m.
erhålla uppbördsboken cora piel t lill den 1 November, kan jag
dock icke Underlåta alt förklara, alt jag känner flera ställen, der
oppbördsstämmorna hafva börjats i Januari och man det oaktadt
icke mera än nätt och jemnt hunnit sluta dem inom föreskrifven
tid. Det högsta uppskof jag derföre skulle vilja medgifva för uppbördsböckernas
atlemnandc vore lill året slut. Således vill jag biträda
det första alternativet af Frill. Kidderstolpes förslag, jemväl
på den grund att bäradsski ifvaren under November månad är så
sysselsatt med mantalsskrifningen, att han på samma lid icke kan
medhinna uppbördsbokens completterande.
Hr Westerstrand: I händelse den ordning skulle införas,
att debetsedlarne ulgifvas på samma gång som uppbördsboken, sä
torde det blifva nödvändigt alt ändra den meningen i 128 §, der
det står: ”alt efter undergången granskning påtecknas ordres till
uppbörden,” Aro debetsedlarne redan utgifna, så inser jag icke
hvartill sådana ordres skola tjena.
Hr Printzenskjöld: Något behof af förändring i den 128
§:s nuvar. redaction kan jag icke inse. För mig synes det nemi.
tydligt och klart, alt den föreskriften, att uppbördsordres skola påtecknas
uppbördsboken, kan icke innefatta något hinder för häradsskrifvaren
att, på sätt Frih. Palmstjerna uppgifvit, utskrifva
debetsedlarne på samma gång som uppbördsboken, emedan delta
icke utesluter möjligheten, i händelse felaktigheter blifvit aflaudscontoret
anmärkta, att i uppbördsordren införa och således bereda
rättelse vid uppbörsstämman.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: I afseende på hvad Hr
Westerstrand anfört, får jag förklara, ali min mening endast varit,
att debetsedlarne kunde färdigskrifvas på samma gång som uppbördsboken,
men att de icke skulle utlemnas förr än uppbördsboken
återkomme granskad ifrån landscontoret.
Då nu öfverläggningen förklarades vara slutad, hemställde
H. Ex. Hr Gr, o. Landtm, om R. o. Ad. bifölle 128 § i
Utsk:s förslag.
Ropades nej.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm. hemställde, om R. o. Ad. ansåge
128 § böra bifallas med den förändring, att tiden, inom hvilken
uppbördsböckerne böra till vederbörande aflemnas, bestämmes
till den 15 Januari påföljande året, i st. f. den 1 November löpande
året.
Ropades ja och nej, hvarjemte
Hr Printzenskjöld anmälde sig och yttrade;
För att göra förändringen så lätt verkställbar som möjligt,
vågar jag hemställa, om icke Friherrarne Ridderstolpe och Palmstjerna
skulle vilja tillåta, att man bestämde tiden inom den sista
December hvarje år.
Då härefter H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om
Den 4 December e. m.
133
11. o. Ad. ansäge, att ifrågavar. § borde bifallas med den förändring,
att tiden, inom hvilken uppbördsböckerne böra till vederbörande
atlemnas, bestämmes tillden 31 December hvarje år, blef
denna proposition med ja besvarad.
129 §.
Hr Westerstrand: Efter det beslut, som nu är falladt i afsende
på 128 §, vill jag erinra, att det alldeles icke blir möjligt
att hålla någon uppbördsstämma i Januari, såvida föreskriften
skall stå qvar, att debetsedlarne skola vara inlemnade 4 veckor före
uppbördsstämman. Jag instämmer nemi. helt och hållet med
Gr. Posse, att uppbördsboken bör vara påtecknad innan debetsedlarne
utgifvas, och således är den föreskriften, alt uppbördsstämmorna
få hållas under Januari, Februari och Mars, såvida förfelad,
som de alldeles icke kunna hällas i Januari. Det torde således
vara nödigt att förkorta den lid af 4 veckor före uppbördsstämman,
inom hvilken debetsedlarne nu skola vara utdelade.
Gr. Cronhjelm: Vi stöta nu genast på olägenheter af
det nyss fattade beslutet. Jag för min del anser dessa fyra veckor
vara för allmogen af särdeles vigt, icke blott derföre, att den
må få tillfälle att se skatternas belopp, utan särdeles för att haf
va
tid på sig att skaffa medel till deras betalande. Jag tror, att
denna tid ganska välbetänkt har varit fastställd till 4 veckor, och
jag tror icke, att den kan minskas utan melin för de skattskyldige.
Då II. o. Ad. emedlertid nu fattat ett sådant beslut som skett,
så vill jag likväl icke bestrida denna åtgärd, isynnerhet som hela
frågan ändå kommer att bero på Konungens granskning.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag ser för min del icke
någon nödvändighet att minska den lid af 4 veckor, hvarinom
debetsedlarne skola aflemnas, oaktadt tiden för uppbördsbokens afgifvande
nu blifvit framflyttad. Deremot anser jag det vara ganska
angeläget för den skaltskyldige att erhålla debetsedlarne fyra
veckor innan de skola betalas. Jag bar förut anmärkt, att ingen
uppbördsstämma behöfver hållas förr än i Februari, efter de icke
behöfva vara fulländade förr än med Mars månads utgång. Det
beror på Konungens Bef:h:de att bestämma dessa lider, och om
det skulle finnas flera socknar inom ett fögderi, än antal dagar i
Februari och Mars månader, hvarpå jag likväl mycket tviflar, så
kunna uppbördsstämmorna ske j)å ett ställe för 3 ä 4 socknar på
dagen, ty äro de så mångtaliga, så äro de också ganska små, och
de skattskyldige få då icke sä långt att gå till uppbördsstämman.
I vidsträcktare län äro icke så många socknar, ty de äro glest
bebodda, och der torde således sextio dagar räcka till för alla
socknarne. Skulle emedlertid så vara, att häradsskrifvaren icke
binner alla debetsedlarne fullt färdiga till 4 veckor innan den
första uppbördsstämman äger rum, hvilket förutsätter att uppbördsstämmorna
blifva vidlyftiga och komma att upptaga läng tid,
så kan han skicka debetsedlar först till de socknar, der de
första uppbördsstämmorna hållas och till de andra sedermera. Här
134
Den 4 December e m.
har blifvit sagtlt, att debetsediarne icke borde utlemnas till de
skattskyldige förr än uppbördsboken är granskad och påskrifven
af Konungens Befdv.de. Delta anser jag icke nödigt och icke eller
möjligt att verkställa, såvida uppbördsstämmorna skola börja i Februari
månad. Vederbörande på landscontoret kunna i alla fall
icke medhinna att jemföra siffrorna i uppbördsboken med debetsediarne,
utan dessa äro uppgjorda på häradsskrifvarens ansvar.
När uppbördsboken är granskad, så aflemnas den till kronofogden,
som då äger alt jemföra uppbördsboken med debetsediarne när
de företes. Jag anser således hvarken någon ändring behöfva göras
i denna § eller någon svårighet uppstå, till följd af R. o. Ad:s
nyss förut fattade beslut.
Hr Printzenskjöld anhöll att få till alla delar instämma
med Frih. Palmstjerna.
Frih. Ridderstolpe: Det må vara mig tillåtet att fästa
Gr. Cronhjelms uppmärksamhet derpå, att ingen förmån uppstår
deraf, att uppbördsstämmorna utsättas tidigt. Trösken räcker nemi.
för allmogen långt in i Januari, och innan de hinna föra säden
till torgs och få penningar att betala sina skatter, så är månaden
slut, och dessförinnan är det icke värdt att kronofogden reser
på uppbördsstämmor, ty han kommer då bern med tomma händer,
och det är just en tjenst man gör allmogen med att utsätta
uppbördsstämmorna så sent som möjligt.
Hr Westerstrand: I anledn. af Gr. Cronhjelms yttrande,
att bevilln.förordn. skulle underställas K. M:s pröfning, anhåller
jag blott att få nämna, att det redan vid en föreg:de § är erinradt,
att en sådan pröfning icke äger rum, utan att bevilln.författn.
utfärdas af R. St. allena, och icke kommer lill någon pröfning
bos Konungen.
Gr. Cronhjelm: I afseende på Hr Westerslrands sista yttrande,
torde jag få hänvisa till pag. 33 i Utsk:s betänk., näst före
rubriken ”reservationer.” Frih. Ridderstolpe har sagt, att det
icke är någon fördel att uppbördsstämmorna utsättas tidigt; jag
tror det också, men så tidigt måste de likväl utsättas, att uppbörden
kan hinna verkställas. Dä markegångstaxorna alltid måste
vara af Kammarcoll. justerade innan slutet af November, såsom
Frih. Ridderstolpe sjelf medgifvit, så skulle jag trott, att häradsskrifvaren
fått tillräcklig tid på sig, om han blifvit ålagd att
insända uppbördsböckerna till elen 1 December, och då hade
allmogen kunnat få tillgodonjuta sina 4 veckor; men efter R. o.
Ad:s nyss fattade beslut, befarar jag, att ett af två skall inträffa,
antingen alt uppbördsstämmorna icke hinna slutas inom behörig
tid, eller ock att icke allmogen får tillgodonjuta dessa fyra veckors
förberedelse.
Hr von Hohenhausen: Jag vill blott förklara, att jag
instämmer i Frih. Palmstjernas yttrande. På Gottland händer
det ganska ofta, att man icke får veta Kammarcoll. bestämmande
af markegångstaxan förr än långt in i December, och således är
Den 4 December e. m.
135
det omöjligt att få uppbördsböckerna färdiga förr än lill den 1
Januari. Hvad sjelfva debetsedlarne beträffar, så är redan anmärkt,
att de icke granskas annorstädes än vid sjelfva uppbörden
af kronofogden. Med det beslut, som R. o. Ad. fattat, kan allting
ske såsom sig bör, och jag tillstyrker derföre, att ingen förändring
göres i denna §.
Uppå härefter framställd propos. biföll R. o. Ad. 129 § i
ötsk:s förslag.
133 §.
Frih. Ridderstolpe: Jag hade att anmäla ronde 133 §,
att efter orden ”erhållne uppbördsordres” borde äfven stå jemte
uppbördsbok; ty om häradsskrifvaren får uppbördsordres, men
icke uppbördsboken, så befaller man honom någonting, som är
omöjligt att verkställa.
Hr Printzenskjöld: Om jag icke misstager mig alltför
mycket, så tecknas alltid uppbördsordres på uppbördsboken, och
han får således båda delarne på gamma gång. Jag skulle derföre
tro, att den förändring, Frih. Ridderstolpe här föreslagit, icke
är nödig.
Frih. Ridderstolpe: Det händer ganska ofta, att härads
skrifvaren
får särskildt ordress och särskildt boken lill uppbörd.
1 alla fall är föreskriften otydlig och bör rättas.
R. o. Ad. biföll 133 § i Ulsk:s förslag.
147 §.
Hr Westerstrand: I 147 § uppräknas de personer, hvil
ka
skola enär de hafva fyra barn och derutöfver, af ett eller flera
gillen, under femton år, i den ålagde bevillningen njuta ett afdrag
af 4 sk. för hvarje barn, hvarjemte föräldrarue för mantalspenningar
äro frikallade. Jag tror, alt man icke behöfver sälta
in i denna förordning, att föräldrarne äro ifrån mantalspenningarne
frikallade, emedan mantalspenningarne äro en ordinarie Statsinkomst,
hvarom icke någonting kan bestämmas i en bevilln.förordn.
De föräldrar, som hafva 4 barn, äro efter förordn. d. 8
Mars 1770 befriade från mantalspenningar, och jag tror att man
åtminstone borde här insätta, att dessa föräldrar äro, eril. K. förf.
d. 8 Mars 1770, från mantalspenningar frikallade. Vi hafva haft
ett exempel vid förra riksdagen, då det var fråga om att förkorta
tiden för dem, som erlägga mantalspenningar, från 15 till 17 året.
Underdånig framställning gjordes då hos Konungen i ämnet, och
hans bifall måste afvaktas, innan författningen kunde sättas i verket.
Gr. Cronhjelm: Det är visserligen sant, på sätt jag för
en stund sedan åberopade, att bevilln.förordn. skall underkastas
K. M:s nåd. sanction; men då undantag i bevillningen icke tillhöra
de frågor, som Konungen grundlagsenlig! kan pröfva, och då
R. St. icke hafva rätt att stadga om grundskatterna, så kan jag
icke annat än till alla delar instämma i Hr Westerstrands yrkan
-
136
Den 4 December e. m.
de. Härvid torde jag få fästa uppmärksamheten derpå, alt emellan
det åberopande Hr Westerstrand äskar, är den skillnad från
dem jag förut i dag bestridt, att här är fråga om att åberopa en
annan författning, då jag deremot endast satt mig emot alt i den
ena § upprepa hvad som är sagdt i en annan § af samma författning.
H. Ex. Hr Gr. o. Landt m. yttrade, att denna § förut varit
föremål för öfverläggning, i anledn. af Frih.'Ridderstolpes förslag
om deusammas förtydligande, men H. Ex. finge erkänna, att
han ej kunde erinra sig, huruvida Lanledn. deraf propos. till godkännande
af § i dess helhet blifvit gjord och bifallen.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Emot det tillägg Hr Westerstrand
anfört, skulle jag icke hafva något att invända, såvida
icke § redan vore af R. o. Ad. bifallen. Den har nemi. förut
varit föremål för en ganska lång öfverläggning, samt sedermera
blifvit pä Hr Gr. o. Landtm:s propos. antagen.
Sedan härvid undertecknad t. f. Ridd.secret. genomögnat memorial-protm,
ronde pröfningen af förevar, betänk., och dervid
befunnits, att ifrågaställde förändringar uti 147 § vid flere tillfällen
varit föremål för R. o. Adis beslut, men icke kunnat upptäckas,
att vid något af dessa tillfällen denna § i sin helhet blifvit
bifallen, behagade H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, sådant tillkännagifva
samt, med förklarande att således något hinder för upptagande
af Hr Westerstrands nu gjorda förslag icke mötte, hemställa
om R. o. Ad. ansåge att uti den mening af ifrägvar. §,
hvaruti omtalas föräldrar, som, då de hafva 4 barn eller derutöfver
äro för mantalspenningar befriade, borde åberopas K. förordn.
d. 8 Mars 1770.
Ropades ja.
Då härefter några ytterligare anmärkmr mot Utsk:s förslag
till bevilln.stadga icke afhördes, hemställde II. Ex. Hr Gr. o.
Landtm., om R. o. Ad. bifölle Ulsk:s förslag i de delar, hvarom
R. o. Ad. icke förut beslutit.
Ropades ja.
Gr. Cronhjelm: Jag föreställer mig, att i den propos.,
som Hr Gr. o. Landtm, nyss framställt, innefattas icke allenast
minimitariffen utan äfven accisafgiflerua för städerna.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, erinrade, att Utsk. i fråga om
saluaccisen hade i dess betänk, föreslagit ”att de städer, uti hvilka
ofvannämnde rättighet ännu icke är .landtmannen medgifven,
fortfarande böra erlägga ifrågavar. salu-accis-ersättningsafgift, enligt
härbos jemväl bilagda förslag till tariff för reparation afsaluaccis-ersältningen
utaf släderne”, samt att R. o. Ad. bifallit detta
förslag.
Gr,
Den i December e. m.
137
Gr. Cronhjelm: Minimitariffen går väl förut; men den
torde kunna anses innefattad i Hr Gr. o. Land tili :s sista propos.
Vid förnyad föredragning, blefvo, på begäran af Frih. Ridderstolpe,
Fredr., Frih. Raab, Adam Christian, Gr. Gyldenstolpe,
Anton Gabr., m. fl., Const.Utsk:s nedannämnde,
d. 27 sisll. Nov. på bordet lagde mern. ånyo bordlagda:
N:o 10, rör:de StalsCtsk:s anmärkn. i fråga om de år 1841
fastställda löningsstater för Kammarcoll. och Kammarrätten;
N:o II, ang:de StatsUlsk:s anmärkn., i afseende på fortfarande
utbetalning af f. d. Stats-secrelerarne Glips och von Hartmansdorffs
löner;
N:o 12, ang:de SlalsUtsk:s anmärkn. i afseende på f. d. Just.-  cancelleren Nerman beviljade undantag från förfallningarne om
begrafningshjelps aftjenande;
N:o 13, rör:de Statslllsk:s anmärkn. i afseende på en åt befälhafvande
Amiralen i Carlskrona anslagen represenlalionskoslnadsersättning;
N:o
14, röt:de StatsUlslcs anmärkn. emot pensionering åfelt
Statsråd, som icke i 5 år delta embete innehaft;
N:o 15, ang:de af Riksdagsfullm. M. Pehrsson yttrad anmärkmsanledn.
, i anseende till medgifvandet för Finska och Åländska
fartyg att ytterligare i 3 år användas till inrikes transport af trävaror
och tjära frän de Norrländska länen;
N:o 16, ang:de af Riksdagsfullm. Carl Ersson yttrad anmärkn:s-auledn.
, i afseende på behandlingen af skedda auetionsanbud
å vissa till Strömsholms kungsladugård och stuteri hörande
lägenheter;
N:o 17, ang:de StatsUlsk:s anmärkn. i frågan om afskrifning
af ett från Handels- och Sjöfartsfonden till Direetionen öfver segelfarten
emellan Wenern och hafvet ulbetaldt lån; samt
N:o 18, ang:de fullbordad granskning af de i Statsrådet förda
prolocoll.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr.: Då det är af vigt, alt
de ärenden, som röra statsregleringen, så skyndsamt som möjligt
afgöras, får jag föreslå, att alla StatsUtsk:s betänk, från och med
N:o 68 till och med N:o 77 mätte flyttas upp pä listan och sättas
näst efter Const.Utsk:s nu bordlagda betänk:u.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde om R. o. Ad. behagade
bifalla Gr. Gyldenstolpes förslag, att Statslltslcs utlåtm
ronde statsregleringen må uppflyttas pä föredragningslistan och
uppföras näst efter Const.Utsk:s nu föredragna mern.
Ropades ja.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. nära 12 på natten.
In fidem prolocolli,
Albert Munch.
18
13S
Den 5 December.
Thorsdagcn don 5 December 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Föredrogos ånyo och biföllos Const.Utsk:s nedannämnde d. 27
sisil. Nov. oell 4 dennes på bordel lagda mein.:
N:o 10, ronde Slal.sUlsk:s anmärkn. i fråga om de år 1841
fastställda löningsstater för Kammarcoll. och Kammarrätten;
N:o 11, ang:de StatsUtsk:s anmärkn. i afseende på fortfarande
utbetalning af f. d. Stats-secreterarne Grips oell von Hartmansdorff»
löner;
N:o 12, ang:de StatsUtsk:s anmärkn. i afseende på f. d.
Just.-cancelieren Nerman beviljade undantag från författningarne
om begrafningsbjelps aftjenande;
N:o 13, rör:de SlatsUlskis anmärkn. i afseende på en åt
befälhafvande Amiralen i Carlskrona anslagen representationskostnadser-sättning;
N:o
14, ruride StalsUtskis anmärkn. emot pensionering af
ett Statsråd, som icke i 5 år detta embete innehaft;
N:o 15, ang:de af Riksdagsfullm. M. Pehrsson yttrad anmärkmsanledn.
, i anseende till medgifvandet för Finska och Åländska
fartyg att ytterligare i 3 år användas lill inrikes transport af trävaror
och tjära från de Norrländska länen; samt
N:o 10, ang:de af Riksdagsfullm. Carl Ersson yttrad anmärkms-anledn.
, i afseende på behandlingen af skedda auetionsailbud
å vissa till Strömsholms kungsladugård
lägenheter.
Vid förnyad föredragning af Const.Utskis d. 27 sisth Nov.
och 4 dennes på bordet lagda mern. N:o 17, ang:de StalsUtskis
anmärkn., i frågan om afskrifning af ett frän Handels- och Sjöfarts-fonden
till Directionen öfver segelfarten emellan Wenern och
hafvet utbetalt lån, yttrade sig
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Då jag vid delta tillfälle
inför R. o. Ad. uppträder, sker det mera såsom en gärd af tillbörlig
uppmärksamhet enrot det RiksSt., som jag har äran tillhöra,
än af någon öfvertygelse om eli verkligt behof att närmare
utreda frågan. Denna är, efter mitt uppfattningssätt, så enkel,
att det snarare förundrar än liedröfvar mig, att stridiga meningar
kunnat uppstå om rätta behandlingen deraf. För att visa skälen
till den anmärkta rådgifvareätgärden i en klarare dag, torde jag böra
i minnet återkalla de föreg:de tilldragelserne i den sak, hvarom
fråga är. Förhållandet dermed är i korthet följande.
Härefter uppläste Hr Få hr arns följande:
Directionen för segelfarten emellan Wenern och Westerhafvet,
som redan hade tillvägabragt en bogseringsanstaR emellan
Götheborg och Ströms canal, och som med K. M:s nåd. tillstånd
Ben 5 December.
139
gatt i författning om anskaffande af ett ytterligare oångfartyg för
utsträckandet af bogseringen från Ströms canal lill Akerström, hade
vid slolet af år 1835 hos K. M. begärt ett lån af 30,000
r:dr, till fyllnad i det erforderliga kostnadsbeloppet för samma
ångfartyg. Under d. 5 Dec. 1835 beviljades detta län från Hand.-  o. Sjöf.fonden, enrot 5 proc. ränta oell capitalets successiva återbetalning
med 5,000 r:dr årligen. Den 1 Mars 1836 utbändigade
Direct. en skuldförbindelse, hvaruti Direct. utfästade sig ansvara,
att vid anordnandet af de medel K. M. redan anslagit och
vidare kunde täckas anslå till DirecOs disposition för elffartsfonden,
hvars samtlige bade dåvarande och blifvande inkomster skulle
utgöra Hand.- o. Sjöf.fondens säkerhet för lånets återbetalning
och räntans godtgörande, noga tillse och iakttaga, att det belopp
afsattes och i behörig ordning Hand.- o. Sjöf.fonden godlgjordes,
som enligt skuldebrefvet borde till sistnämnde fond inbetalas.
Enligt af K. M. sedermera vidtaget beslut, skulle första afbetalningen
ske vid slutet af Juni månad 1S37; men sedan det inköpta
ångfartyget redan i Juni månad 1836 af våda uppbrunnit,
beviljades anstånd med första afbetalningen till Juni månad 1838,
och genom nåd. br. d. 19 Dec. s. å. biföll K. M., att med både
ränte- och capital-afbetalningar å ifrågavar. lån linge tills vidare
anstå.
Emedlertid blef nya Trollhätte Canalbolag under loppet af år
1838 octrojeradt. Genom det för bolaget utfärdade privilegium
uppdrogs åt detsamma utförandet af de arbeten, som omfattade
segelleden från Wenersborg till 300 alnar nedom Ströms canal.
I sammanhang dermed blef, genom K. br. d. 23 Juni 183S, Direct.
för segelfarten emellan Wenern och hafvet upplöst samt i dess
ställe en ny styrelse organiserad för arbetena i nedra delen af
Götha eif och i Götheborgs hamn, under benämning af Direction
för Götheborgs hamn- och elf-arbeten. (Jag anhåller, att R. o. Ad.
ville fästa uppmärksamhet dervid, alt allt detta tilldragit sig före
det tidskifte, som den af Coust.Ulsk. nu fulländade granskning
omfattar).
Den 8 Sept. 1841 gjorde Convoy-commissariatel hos K. M.
und. hemställan, huruvida någon åtgärd borde vidtagas för indrifvandet
af Hand.- o. Sjöf.fondens ifrågavar. fordran. Direct.
för Götheborgs hamn- och elf-arbeten, häröfver hörd, sökte ådagalägga,
alt Direct. icke skäligen kunde tillförbindas att godtgöra
denna fordran, enär länet tillkommit för lättnad i trafiken ä den
del af elfven, som derefter blifvit ställd under inseende af Trollhätte
canalbolag, som äfven blifvit berälligadt ali uppbära de å samma
del af elfven inflytande seglalionsafgifler. Direct. hemställde i
anseende härtill, att lånet mätte varda utskrifvet, hvilken hemställan
äfven af Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader
understöddes.
K. M. infordrade derefter und. utlåt, i ämnet från Just.-  cancellers-embetet, som, på grund af de utaf Direct. för Götheborgs
hamn- och elf-arbeten uppgifne förhållanden, ansåg någon betul
140
Den 5 December.
ning för omförmälde försträckning lagligen icke kunna nämnde
Di rect. affordras.
Vid detta sakens skick, och då i öfrigt härvid förekom, all
äfven om de för Götheborgs hamn- och elf-arbeten otillräckliga inkomster,
Direct. ägde alt uppbära, skulle tagas i anspråk, sådant
likväl icke kunde ske utan anvisning af motsvarande särskilda
anslag af allmänna medel för dessa arbetens fortsättande, hvartill
åter annan tillgång icke förefunnes, än det öfverskott å bidragen
lill Hand.- o. Sjöf.fonden, som är att använda till Svenska handelns
och sjöfartens upphjelpande och befrämjande, och hvartill
väsendtligen hörde, att de arbeten, hvilka ät bemälde Direct. uppdragits,
varda ändamålsenligt utförda, fann K. M., i öfverensstämmelse,
såsom Const.Utsk. förmält, med Statsrådets enhälliga tillstyrkande,
genom nåd. resolution d. 18 Mars 1843, godt tillåta,
att frågan om Direct:s förpligtande att berörda län till capital
och ränta återbetala finge förfalla, och alt detsamma således finge
utur räkenskapen afskrifvas.
Efter uppläsningen häraf tilläde Hr Fåhraeus:
Sådant är i korthet förloppet af saken. Const.Utsk. säger nu:
låt vara att något kraf emot Direct. för Götheborgs hamn- och
elf-arbeten icke hade kunnat anställas, för äterbekommande af det
frän Hand.- o. Sjöf.fonden utgifna länet; men anspråk på ersättningsansvar
hade kunnat väckas emot ledamölerne af f. d. Direct.
öfver segelfarlen emelian Wenern och hafvet; ty denna Direct.
var, enligt Ulsk:s förmenande, i följd af dess vid lånets emottagande
afgifue förbindelse, naturligen förpligtad att vidtaga erforderiige
åtgärder för förbindelsens transporterande på annan vederbörlig
aucloritet. Utsk. tror ock att eftergiften skulle innebära
ett vådligt prejudicat, som kunde uppmuntra andra att pä samma
väg söka bereda sig enahanda förmåner. Slutligen yttrar Utsk.,
dels att en så betydlig summas afskrifvande icke bort ske ulan
föregående framställning till II. St., dels ock att, likmätigt 11. St:s
und. skrifvelse af d. 23 Febr. 1835, Comm.coll. samt handelssocieteterne
i Rikets större sjö- och stapelstäder bort höras, innan
afskrifning beviljats. De tvenne sista punkterne utgöra formfrågor,
som först torde böra upptagas. 11. St. hafva vid flere tillfällen
sjelfve förklarat, att Hand.- o. Sjöf.fonden fortfarande vore
ställd till K. M:s disposition. Något undanlag för större summor
liar aldrig varit betingadt. Om således anslaget gällt skillingar
eller fondens hela behållning, så mäste, efter mitt begrepp, anvisningen
anses lika behörig. Hade Ständerne menat något annat
med den medgifna dispositionsrätten, så skulle en bestämd
gräns hafva blifvit utstakad, der disposilionsbehörigheten borde
anses upphöra. Dä så icke skett, har hos mig aldrig någon tanka
kunnat uppstå om något behof af R. St:s medverkan för dispositionen,
hvarken af större eller mindre summor å ifrågavar. fond.
Att här varit fråga om ett anslag i form af afskrifning, förändrar,
såsom lätteligen torde inses, icke i ringaste mån förhållandet;
ty afskrifvandet af ett lån är i sjelfva verket icke annat, än
Den 5 December.
lil
ali förvandla lånet lill eli direct anslag. Alt R. S(:s skrifvelse af
d. 23 Febr. 1835 afselt Comm.collegii och handelssocieteternes
hörande i frågor om anslag å Hand.- o. Sjöf.fonden, har sin fulla
riktighet, men K. M. behagade, i anledn. af denna skrifvelse, pä
salt dess nåd. kungör, af d. 19 Aug. 1S35 utvisar, besluta, att
Comm.coll. och handelssocielerne i Rikets större handels- och stapelstäder
skulle höras endast i de fall, der K. M. kunde pröfva
nödigt att deras utlåt, inhemta. Uti ifrågavar. fall var från dessa
myndigheters sida icke något att upplysa. En remiss skulle således
varit utan allt ändamål, och kunde följaktligen icke komma i fråga.
Jag ber för öfrigt att härvid få erinra, att den åberopade
regeringsåtgärden af d. 19 Aug. 1835 passerat 1840 års Const.-  Ulsk. utan känd anmärkn. Hufvudskälel för Const.Ulsk:s anmärkn.
synes vara hemtadt från den omständighet, att man för ersättning
af lånet icke hållit sig till ledamöterne af f. d. Direct. öfver segelfarten
emellan Wenern och hafvet. För mig är det alldeles
ofattligt, huru det på verkligt allvar kunnat komma i fråga, att
ledamöterne i en Direct., som K. M. tillförordnat — ty, märken väl,
mine Hrr, att här icke var fråga om något contract med enskild
Corporation — att, säger jag, ledamöterne af en sådan Direct. skulle
kunna tillförbindas alt med enskilda tillgångar ersätta ett till
den förvaltade fondens förstärkning af K. M. beviljadl lån, och
sådant sedan Direchs befattning indragils, samt de förvaltade medlen,
hvilka uttryckligen i den afgifna förbindelsen förklarats skola
utgöra säkerhet för Hand.- o. Sjöf.fondens fordran, blifvit i föreskrifven
ordning till annan myndighet Öfverlemnade. Genom denna
förbindelse hade Direcbs ledamöter ingalunda iklädt sig någon
personlig borgensförbindelse; de hade uttryckligen endast åtagit
sig att ansvara för tillsyn derå, alt af den förvaltade fonden erforderliga
belopp skulle blifva afsatte och till Hand.- o. Sjöf.fonden
inlemnade, för del ifrågvar. lånets amortering. Denna förbindelse
var således i sjelfva verket ingenting annat, än hvad hvar
och en embetsman i ett förvaltande verk genom sjelfva embelseden
åtagit sig, nemi. att ställa sig bestämda inslructioner till
efterrättelse. Vid sådant förhållande samt då befattningen tillika
med fonderne blifvit öfverlemnade lill den nya Direct. för Götheborgs
hamn- och elf-arbeten, måste också den af Consl.Utsk.
ifrågaställa pligt alt transportera förbindelsen på en annan myndighet
anses vara behörigen fullgjord. Emedlertid för alt göra
sig förvissad, huruvida icke något skadestånd skulle kunna å ena
eller andra sidan ifrågakomma, i följd af någon oriktig behandling
af saken, inhemfade K. M. Just.caneellers-embetels utlåt, i
ämnet; men då della icke gaf anledn. till något sådant, sä återstod,
efter min tanka, ingen annan åtgärd, än den K. M. täcktes
besluta. Consl.Utsk. har, såsom förut är nämndt, jemväl anmärkt,
alt den medgifna eftergiften innebure ett farligt prejudicat, som
skulle kunna uppmuntra andra att på samma väg söka förskaffa
sig enahanda förmåner. Jag har härtill intet annat att svara,
än att om det vore gifvet, att, sedan eli publikt understöd blifvit
någon beviljadt, hvar och en annan skulle äga ett oeftergiflig! an
-
Den 5 December.
språk att erhålla detsamma, så har det varit i hög grad obetänksamt,
att någonsin ett allmänt understöd blifvit meddeladt.
Jag har nu i saken icke något vidare att tillägga. Det lagrum,
hvartill Const.Utsk. för tillämpning i denna fråga hänvisat, rörer det
dyrbaraste i lifvet, förtroendet i det allmänna. Ingen skall mera
villigt än jag erkänna krafternes otillräcklighet, alt på den ansvarsfulla
plats, der Försynen ställt mig, kunna motsvara detta
förtroende. Det tillkommer icke mig att dömma i hvad mer eller
mindre mån, jag kunnat lyckas att vinna eller förtjena att
bibehålla det. I hvarje fall, tröstad genom afsigternes renhet,
skall jag, i händelse af framgången af Utsk:s förslag, vara
beredd alt med ostörd samvetsfrid återställa del dyrbara pund
mig varit förlrodt.
II. Ex. Hr Gr. Björnstjerna, Magnus: Detta mål är
för väl kändt för R. o. Ad. och har nyss blifvit för väl utredt,
för att jag skulle behöfva att dertill lägga den minsta upplysning.
Min mening är nu således blott den, att resumera detta
mål, för att derigenom leda mig lill några slutföljder. Målet
rörer ett lån, lill hvars gäldande all tillgång saknades, det
rörer ett lån af en cassa, som icke står under R. St:s disposition,
och hvarmed således Const.Utsk. icke hade något att göra, det
rörer ett lån, lill säkerhet för hvilket var gifvet ett ångfartyg,
som hrunnit upp. Det synes således, sorn det sunda menniskoförståndet
skulle säga, att icke något annat än afskrifning skulle i
denna sak kunnat äga rum. Också synes, att den hufvudsakligaste
anmärkt)., som är gjord i denna fråga, är mindre riktad emot
sjelfva behandlingen deraf, än deremot, att afskrifningen skett
kort tid förr än R. St. samlades. Meningen dermed är således,
att förvandla Statsrådets ledamöter allt mer och mer till R. St:s
verktyg; att allt mer och mer återgå från de grunder, som i
1801) års monarkiskt const i t ut jonella grundlag innefattas, alt återgå
från dem lill 1720 års arislocraliskt republikanska grundidé.
Grundidéen af Sveriges nuvar. Statsråd är något helt annat, än
den af 1720 års Reg.F:s Rikets Råd. Dessa Rikets Råd utgjorde
egentligen folklribuner. Konungen kunde icke utvälja (lern annorlunda
än efter en lista af 3:ne namn, öfverlemnad af R. St. Detta
framställde det vidunderliga skådespelet af en Konung, omgifven
af folkombud, som i första instansen der utgjorde en opposition.
Att en sådan grundlag icke kunde medföra några lyckliga
följder har historien visat. Det är en varning för oss att icke
ingå på denna hana och att icke steg för steg vilja återföra Statsrådets
ledamöter till hvad Rikets Råd voro. De äro icke verktyg
för den lagstiftande makten, de äro Konungens rådgifvare. Man
kan icke tänka sig den Regering ägande den minsta kraft, som i
sitt eget sköte skulle finna den starkaste opposition. Detta är egentligen
hvad jag har velat anmärka vid den behandling, som Const.-  Utsk. har gifvit åt detta mål, och anser derföre, att Ulsles anmärkn.
bör helt och hållet ogillas samt derefter läggas lill handlingarna.
Den 5 December.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Då jag åtnjuter det dyrbara
förtroendet att vara en bland detla H. Stånds medlemmar i
Const.Utsk. och då mitt namn icke synes bland reservanterne, så
torde måhända någon tro, det jag i detta mål varit af plurali tetens
mening inom Utsk. Men så är icke förhållandet. När målet
lörevar i Coust Utsk., hade jag ledighet derifrån, i anseende till
min sysselsättning i Unionscomiteen. Men hade jag varit der tillstädes,
så hade jag deltagit i den reservation, som Gr. Gyldenstolpe
afgifvit; hvilket jag nn får den äran förklara. För öfrigt,
och då ett annat betänk, snart förekommer, der min reservation
jemväl saknas, så får jag nämna, att auledn. dertill är densamma.
Jag var visserligen tillstädes under en vecka i Const.Utsk., då anmärkrnr
mot Konungens rådgifvare förehades; men dels ansåg jag
mig jäfvig att deltaga i ett mål, och dels var jag af redan uppgifne
orsaker icke tillstädes i Utsk. dä betänk, i sin helhet afgafs, hvarföre
någon min reservation icke kunde detsamma åtfölja. Jag får således
nu i allmänhet förklara, i likhet med hvad jag yttrat vid föreg:de
riksdag, att jag anser såsom ett missbruk af 107 §, att tillämpa den
dels på aflidne dels på afgångne rådgifvare. Denna § åsyftar att
göra en rådgifvare oskadlig, men icke att förringa en rådgifvare,
hvilken antingen genom döden eller genom afsked utgått frän
Statsrådet.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han, enär godkännande
af den i Coust.Utsk:s mern. framställda anmärkn. ej blifvit
yrkadt, icke hade anledn. alt derpå framställa propos., utan finge,
i öfverensstämmelse med hvad Gr. Björnstjerna begärt, hemställa,
om R. o. Ad. behagade besluta, att detta mern. skall läggas till
handlingarne, med förklarande, alt detsamma ej föranleder lill någon
åtgärd.
Ropades ja.
Föredrogs ånyo Consl.Utsk:s d. 27 sisth Nov. och 4 dennes
på bordet lagda mern. N:o 18, ang-.de fullbordad granskning af
de i Statsrådet förda prot.
Efter uppläsning af den del utaf detta mern., hvari Utsk.,
med anmälan alt den verkställda protocollsgranskningen icke föranledt
någon tillämpning af 100 § Reg.F., pröfvat skäligt alt,
enligt Reg.F:s 107 §, emot vederbörande ledamöter af Statsrådet
anmärka rådgifvare-ålgärderne i 6 särskildt omnämnde mål, yttrade
sig
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag anhåller, all den nu
upplästa delen af Const.Utsk:s utlåt, måtte först få pröfvas och
sedermera den återstående delen blifva föredragen, emedan jag
anser dessa båda delar vara åtkilde, icke endast genom det streck,
sorn uti betänk, finnes dem emellan, utan äfven genom deras olika
beskaffenhet. Man må för öfrigt länka huru som helst om
Const.Utsk:s behandling af målen, så kan det likväl icke nekas
att Utsk. i den nu upplästa delen hållit sig inom den gräns, som
för Utsk:s rättigheter är i grundlagen utstakad. I den sednare
144
Den 5 December.
delen aler anser jag Utsk. hafva galt utom alla så väl tillbörlighetens
som grundlagens gränsor, hvarföre jag anhåller, alt den
måtte blifva ogillad.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle,
alt den nu upplästa delen af Ulsk:s meni. först skulle företagas
till pröfning, och, sedan beslut derom blifvit fatladt, återstående
delen af mern. linge förekomma.
Ropades ja.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: I afseende å samllige
de punkter, sorn uti nu föredragna del af Const.U(sk:s meni. N:o
18 uppräknas, instämmer jag lili de yttranden, som redan blifvit
fällde af. Gr. Björnstjerna och Hr von Hartmansdorff. Om än
Const.Utsk., vid uppställningen af dess anmärkmr, i formelt afseende
icke öfverskridit gränsen af sin grundlagsenliga rätt, har likväl
Utsk., enligt mitt förmenande, deraf gjort ett ändamålsvidrigt bruk
och en alldeles falsk tillämpning. leke är 107 § i 1809 års
grundlag menad såsom ett medel alt till 11. Sl:s pröfning framdraga
handläggningen af enstaka mål; dertill finnes 100 § isamma
Reg.F., såvida vid behandlingen af dessa mål någonting blifvit
tillstyrkt, som varit stridande emot Rikets lag. Ändamålet
med 107 § är för allmänt kändt för att behöfva nu af mig ånyo
utpekas: alt nemi. R. St. skulle hos K. M. anmäla, det de trott
sig finna en fullkomlig oskicklighet, brist på nit, oväld elc. hos
Hans rådgifvare. Ett sådant resultat kan af dessa isolerade anmärkmr
icke emot ifrågavar. personer åstadkommas. Dessa anmärkmr
kunna således icke till någon påföljd föranleda. Särskildt
får jag anhålla, att Ståndet för elt ögonblick ville fästa sin uppmärksamhet
vid den andra punkten bland de nyss föredragna,
hvilken börjar pag. 9 och forigår till 11. Dä, för någon lid sedan,
en ny ansvarighetslag för Statsrådets ledamöter utgjorde föremål
för Ståndets öfverläggning, gjorde jag för mig sjelf en anmärkn.
, hvilken jag nu verkligen ångrar att icke hafva meddelat.
Visserligen hade man påtänkt, att icke från ansvar enligt 106 §
utesluta de ledamöter af Statsrådet, som, när aumärkn. sker, redan
utträdt; men deremot synes man alldeles hafva förglömt de
döda. Nu visar likväl erfarenheten, att äfven de döda kunna blifva
utsatte för anmärkn., och det är i sanning mera lycka än
konst, att C„nsl.Utsk. icke på numera aflidne Statsrådet Törnebladh
användt den 106 § i st. f. den 107 § i Reg.F. Emedlertid,
till hvad åtgärd från Sländernes sida skulle en anmärkn.
emot en död rådgifvare föranleda? Jag får nu hemställa, om icke
Ståndet behagade återremilera den 2.dra punkten af detta betänk.,
med hemställan, att Utsk. i detta ärende ville vända sig tillden underjordiska
öfverdomstolen: Minos, Aeachus och Radamanlhus.
Hr Rosenblad, Bernhard: Då jag anmälde mig, var visserligen
min tanka, att yttra mig öfver detta betänk, i dess helhet;
men sedan R. o. Ad. beslutit, alt först särskildt företaga de emot
ve
-
Den 5 December.
145
vederbör, ledamöter af Statsrådet anmärkta rådgifvare-åtgärder,
inskränker jag nu mitt yttrande till denna del, under anhållan
att återfå ordet, när sednare delen af betänk, förekommer.
Const.Utsk. bar, enligt 107 § Reg.F., anmärkt 0 rådgifvareåtgärder.
Denna § innehåller följande: ”Skulle Const.Utsk. anmärka,
att Statsrådets ledamöter samfäldt, eller en eller flere af
dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit
Rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande icke
med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-embele utöfvat,
äge då Utsk. att sådant tillkännagifva för R. St., hvilka, om
de finna Itikets väl det kräfva, kunna hos Konungen skriftligen
anmäla deras önskan, att Han ville ur Statsrådet och
ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärka, blifvit
gjord.'1'1 Då detta lagbud beviljar den här omförmälda anmärkningsrätt,
på det att R. St., om de finna Rikets väl det
kräfva, måtte kunna hos Konungen anmäla deras önskan om den
Statsrådsledamots entledigande, emot hvilken anmärkn. blifvit
gjord, så saknar det all tillämpning, när, såsom här är förhållandet
i de 5 målen, anmärkn. rörer personer, som dels redan afträdt
ur både Statsrådet och Rikets tjenst, dels äfven lemnat det
timliga. Dä i dessa frågor ingen åtgärd kan blifva en följd af de
framställda anmärkmrne, är ali öfverläggning om dem eller pröfning
af deras behörighet ändamålslös, hvarföre jag anhåller om
propos., att de 5 mot framlidne II. Ex. Törnebladh och f. d.
Statsråderne af Wingård, Grubbe och Heurlin anmälda anmärkmr
mätte läggas till handlingarne.
Den mot Statsrådet Fähraeus gjorda anmärkn. är den enda,
sorn i form är riktig och kunnat föranleda någon åtgärd. R. o.
Ad. har redan genom sitt beslut öfver mern. N:o 17 underkänt
denna anmärkn., och derigenom uttryckt sin hyllning åt 2:ne
stora grundsatser, den ena af rättvisa i sak och den andra af erkännande
af det nit, som, när det gäller att uppfylla stora pligter,
icke drager i betänkande att sätta äfven de dyrbaraste enskilda intressen
på spel. I vårt land, der embetsmannaskicklighet och erfarenhet,
hvilka icke utan skada för regeringsärendenas gång kunna
saknas hos Depart.cheferne i Statsrådet, mera sällan äro förenade
med en oberoende förmögenhet, der måste man hålla det
nit räkning, som lemnar en angenäm och säker embetsställning,
för att hörsamma sin Konungs kallelse till den, under vära närvarande
förhållanden ingalunda afundsvärda platsen af medlem af
Statsrådet, och som, utan afseende på anfallen från höger eller
venster, känner sin pligt att icke öfvergifva sin Konung, så länge
han ännu tror sig kunna vara Honom och fäderneslandet nyttig.
Hr Hjerta, Lars: Det kan visserligen icke dragas i tvifvelsmål
hvad resultatet skall blifva af pröfningen utaf detta betänk.,
nemi. att del blir lagdt till handlingarna, och jag har icke begärt
ordet, för att sätta mig deremot, men jag har trott, att det kan
finnas äfven en annan sida af saken, än den, som här blifvit
5 H. 19
146
Den 5 December.
framhållen. Det måste visserligen erkännas, såsom en sanning,
att det är rätt att icke till sin yttersta gräns tillämpa den constitutionella
ansvarigheten sådan den finnes i 107 §, annat än i
de mest vigtiga fall. Men, mine Hrr, det är å andra sidan, af
lika stor vigt för ett folk, att den auctoritet, som å representationens
vägnar är satt att utöfva controllen på Styrelsen, icke
dervid förfar med efterlåtenhet. Jag tror, att Const.Utsk. om det
också vid första påseendet skulle synas hafva felat i formen, eller
gjort sig skyldigt till de anmärkmr, man här så frikostigt gjort
emot detsamma, likväl vid närmare granskning skall befinnas hafva
förfarit så som det bort, med det samvetsgrannaste uppfattande
af sitt åliggande. Man har sett huru ofta det händer, särdeles
på detta rum, att då andra af Ständernes Utsk. hos de respective
RiksSt:n föreslå, att R. St. må ingå till K. M. med någon
und. skrifvelse, för att deri t. ex. begära vissa förändringar i
förvaltningen, så söker man vanligen att få sådane förslag afslagna
på den grund, att man säger: dessa mål tillkomma icke det
eller det Utsk. att utlåta sig öfver, det har ingen rätt att göra
sådana anmärkmr, det tillkommer endast Const.Utsk., som läser
Statsrädsprotin. Det är ock bekant, att vid den ena riksdagen,
då anmärkn. förekommit emot någon särskild del af förvaltningen,
det ganska ofta blifvit emot anmärkn. anfördt och såsom prejudicat
åberopadt, alt Const.Utsk. vid en föreg:de riksdag lemnat utan
anmärkn. mål, som varit af likartad beskaffenhet med dem, som
varit i fråga. Af alla dessa skäl anser jag Const.Utsk. hafva gjort
rätt deruti, att icke i något fall göra sig skyldig till en uraktlåtenhet,
ulan för R. St. anmäla hvad det ansett anmärkningsvärde
För öfrigt tror jag icke, att de ledamöter inom Utsk., som i detta
fall vunnit pluralileten för sig, varit, om jag får nyttja detta
uttryck, nog enfaldiga, för att föreställa sig,- alt Ständerne skulle
vilja emot en död man eller emot en sådan embetsman, som redan
lemnat Rikets tjenst, tillämpa en §, som icke mera emot
dem kunde komma i fråga. Jag föreställer mig endast, att Utsk.
ansett det vara dess pligt att uttala ett sådant omdöme, som att
den eller den föredraganden i omförmälde fall icke förfarit rättsenlig!,
egentligen derföre att Utsk. verkligen icke enligt grundlagen
har hvarken något åliggande eller någon pligt alt se på åtgärdernas
qvantitaliva beskaffenhet till deras resultater, utan endast
på deras rätlsenlighet, och att ingenting i detta afseende kan
anses för ringa. Jag föreställer mig att Utsk. ansett, att en sådan
anmälan från dess sida skulle kunna hafva inflytande lill den
moraliska kraft och verkan, som den för framtiden kan förmå.
Detta och ingenting annat anser jag hafva varit ändamålet med
Utsk:s anmärkmr. Man påstår, att Utsk. hort på de särskilda fall,
som dessa concreta mål angå, hafva tillämpat den 106 och icke
den 107 §• Men vi ihågkomma säkerligen alla från föreg:de
riksdagar, hvilken bestraffning och stundom hvilken storm, som
blifvit uppväckt emot Const.Utsk., derföre att det tillämpat 106 §
för sådane mål, som man dertill ansett för obetydliga. Utsk. har
troligen vid denna riksdag tagit dessa föreg:de anmärkmr ad no
-
Den 5 December.
147
lam, och då förstår jag icke huru Utsk., med uppfyllande af sin
pligt, kunnat göra detta på ett lenare sätt, än genom det blotta
omdöme, som det, visserligen utan någon bitterhet, uttalat. Jag
skulle derföre också tro, att hvar och en, som icke direct vill
försvara de anmärkte åtgärderne i de här omförmälde särskilda
fallen, äfven ganska väl kan gilla Utsk:s förfarande, fastän dessa
mern. läggas till handlingarue.
Hr Gripenstedt, Joh. Aug.: Uti de fleste talares anföranden
vid detta tillfälle har det ingått såsom en väsendtlig beståndsdel,
att speculera öfver ändamålet med den 107 § i Reg.F,
För min del skulle jag tro det vara bäst att mindre sysselsätta
sig dermed, än med sjelfva innehållet af sagde §. Man finnér då
lätteligen, att denna § afser 2:ne alldeles särskilda frågor. Först
bestämmer den Const.Utsk:s rätt och pligt att pröfva Statsrådsprot:n,
och om deruti finnes något anmärkningsvärdt vid något
eller några af Statsrådets rådslag ang:de allmänna mått och steg,
så att Rikets sannskyldiga nytta icke blifvit iakttagen, eller alt
Konungens rådgifvare icke med oväld, nit, skicklighet och drift
sitt förtroende-embete utöfvat, då kunna sådant för R. St. tillkännagifva.
Detta är första momentet. § säger vidare, att R.
St. äga att, på grund af detta tillkänoagifvande, hos Konungen
anmäla sin önskan om dessa Statsråds entledigande, så framt de
anse Rikets väl sådant kräfva. Det är således tydligt, att uti
denna § ingå tvenne alldeles olika bestämmelser. Det ena rörer
Const.Utsk., det andra R. St. Hade man såsom sig bort skilt
dessa begge, efter min tanka, bestämdt olika frågor från hvarandra
och åt hvardera inrymt en särskildt §, så bade man icke eller,
såsom nu, råkat i förvillelse och tvekan och tvist om ändamålet
med Utsk:s anmälan. Och hvad behöfves väl att pbilosophera
deröfver, huruvida stadgandet tillkommit endast och allenast
för att åt R. St. genom Ulsk:s tillkännagifvanden lemna en
ledning för deras petitionsrält, eller om ändamålet äfven varit,
att på detta sätt låta det anmärkningsvärda af rådgifvarnes handlingar
en gång komma till nationens och historiens kännedom, —
Det är tydligt, att, i hvilket fall som helst, Utsk. blott äger alt
ställa sig §:s föreskrift lill efterrättelse, och tillkännagifva hvad det
funnit anmärkningsvärdt. Detta är dess åliggande, och detta har
Utsk. också tillbörligen uppfyllt. Nu inträder R. St:s rätt att af de
tillkännagifvanden, Utsk. meddelat, göra det bruk, som dem bäst
synes. För min del anser jag visserligen icke, att dessa anmärkmr
äro af den beskaffenhet, att man deraf kunnat hemta ringaste anledn.
att begära ett entledigande af någon bland de anmälda
Konungens rådgifvare, äfven om dessa ännu hade varit i tjenst.
Men jag ser icke eller, hvarföre Ständerne eller R. o. Ad. särskildt
skulle öfver anmärkmrne uttrycka någon ogillande opinion. Jag skulle
tro, att om man antager Ståndets handlingssätt vara ett sant uttryck
af dess tänkesätt, så behöfver man också endast låta handlingen
tala. Vill man derföre icke göra något bruk af anmärkmrne, utan
helt enkelt lägger betänk, till handlingarne, med förklarande, att
148
Den 5 December.
det icke kan verka till någon åtgärd å Ständernes sida, så behöfves
icke något vidare ogillande, såsom här blifvit yrkadt, hvilket
dessutom är alldeles oformligt. För min del begär jag derföre,
att propos. å den delen af detta mern., som nu är föredragen,
må blifva lika med den föreg:de, eller alt densamma, såsom icke
föranledande till någon åtgärd, måtte läggas till handlingarne.
Frih. Cederström, Jacob: Det ämne, som för närvar, utgör
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning, är af för mycken allvarlig
beskaffenhet, för alt det skulle kunna förbigås, enär det rörer
ett grundlagsvidrigt och på sidan om hvarje Svensk författning
från Const.Utsk. till R. St. afgifvet utlåt. Const.Ulslcs bestämmelse
i afseende på den 107 § Reg.F. är af den siste talaren
ganska riktigt efter denna §:s innehåll framstäldt; men samme
värde talare har dock litel på sidan om grundlagen försökt
tillämpningen af hvad som af denna § skall följa och gillat Utsk:s
anmärkn. i betänk. N:o IS. Jag vill derföre litet närmare följa
detta Utslcs tillgörande vid detta betänk., för att utreda, huruvida
det, med iakttagande af dess bestämmelse, att uti Sverige utgöra
en statsmakt på sidan om R. St., hvilken vid granskningen af
Statsrådets protocoll pröfvar hvad som bör anmälas efter 107 §
eller bör till åtal efter 106 § directe till Just.ombudsm. öfverlemnas,
kan anses hafva fullgjort hvad grundlagen detsamma i detta
afseende ålägger.
Mine Hrr! dessa båda §§ i vår grundlag äro bland dem,
vid hvilka vårt statsskicks innersta lif är fästadt. Ett förbiseende
af detta Utsk:s både bestämmelse och rättighet försätter
Staten i ett revolulionstillstånd, deruti vi icke veta hvar vi
äro eller hvart vi kunna komma. Const.Utsk. har här, efter att
hafva förutsändt den korta mening, att ”någon tillämpning af 106
§ Reg.F. har den verkställda prot:sgranskningen icke föranledt;
men deremot har Const.Utsk., efter öfvervägande af förekomna
omständigheter, pröfvat skäligt att, enligt Reg.Fts 107 §, emot
Vederbör, ledamöter af Statsrådet anmärka rådgifvare-åtgärderne i
följande mål,” uti Irsta punkten, ang:de afskrifning af ett från
Hand. o. Sjöf.fonden till Direct. öfver segelfarten mellan Wenern
och hafvet utbetalt lån, ”ansett rådgifvare-åtgärdén i detta mål
utgöra ämne för anmärkn. emot föredragande Deprts-chefen, Hr
Statsrådet Fåhraeus; hvilken anmärkn. Utsk. alltså, enligt 107 §
Reg.F., härmed får R. St:s vidare pröfning vördsamt underställa.”
Vidare har Utsk. uti 2:dra punkten, ang:de förnyad octroj för
Wermlands provincialbank, med beviljande hvaraf K. M. uti nåd.
resol. d. 17 Oct. 1840 fastställt förnyade bolagsreglor och nytt
utlåningsreglemente för nämnde inrättning, ”trott den anmärkn.
mot ärendets behandling, som Utsk. icke kunnat undgå att här
framställa, ej höra sträckas till Statsrådets öfrige ledamöter, ehuru
desse i föredragandens und. tillstyrkande instämt.” Med hvad rätt
kan väl Utsk., vid läsningen af Statsrådets protocoll och pröfningen
af rådgifvarnes åtgärder, fria den ene rådgifvaren och fälla
den andra, då deras tillstyrkanden varit enahanda? Med hvad rätt
har Utsk. försökt att anmäla' den ene efter 107 §, men förbigå
Den 5 December.
149
den andra? Det är icke Const.Utsk., som är domaren öfver tillämpningen
af 107 § Reg.F., ty detsamma tillkommer blott att
göra anmälandet, på grund af anmärkmr; det är R. St., som pröfva
huruvida Rikets väl kräfver, alt hos K. M. begära de ifrågavar.
rådgifvarnes entledigande. Ett annat förhållande passar icke; men
för R. St. är det särdeles lyckligt finna, att till Utsk:s anmälanden
107 § Reg.F. icke gifvit anledning.
3:dje punkten angår sportelersällning till Postinspectoren i
Carlstad, Majoren Flach. Här åter slutar Utsk. med följande stroph :
”Med afseende äfven derå, att fråga nu var om ett vida betydligare
anslag, än som tillförene i lika hänseende beviljats, och att
ersättningen åt en derförutan veterligen val lönad tjensteman anslagits
till högre belopp, än Postverkets styrelse föreslagit, har
Const.Utsk. funnit föredragandens omförmälda tillstyrkande påkalla
en ogillande uppmärksamhet.” Jag anhåller att fä veta från hvilken
bestämmelse i 107 § Utsk. tagit sig rätt att påkalla en ogillande
uppmärksamhet från R. St:s sida? Runna R. St. möjligen
gifva bifall till en dylik framställning, gifva en ogillande uppmärksamhet
åt ett Statsråds tillgöranden? Finnes det för R. St. någon
annan utväg, än att, då 107 § Reg.F. kan af R. St. tillämpas,
förklara huruvida de anse Rikets väl kräfva, att hos Konungen
begära någon Statsrådsledamols entledigande? Dessa enkla
frågor hade icke bort undfalla Utslcs uppmärksamhet, då detta
Utsk. handlade dessa mål.
Vid 4:de punkten, ang:de Ilr Just.rådet af Role'ns und. klagan
öfver K. Statscont-.s beslut att indraga hans lön såsom Secreterare
hos f. d. Direct. öfver Nummerlotteri-inrättningen, slutar
Utsk. sålunda: ”Enär nu Ilr af Rolén, som d. 17 Mars 1841 i
nåder utnämndes till Just.råd, hvilket embete ej lämpligen var
med hans innehafvande secreleraretjenst å stat förenligt, icke kunnat
vid Just.rådsplatsens emottagande vara i okunnighet om R.
St:s af K. M. godkända och Nummerlotteridirect. meddelade beslut,
ang:de lotteri-inrättningens upphörande och villkoren för tjenstemannapersonalens
öfverflyltande å indragningsstat, och bemälde
Just.råd sålunda icke ägt någon laglig rätt alt, sedan lian med
secrelerarebefattningen upphört, secreterarelönen ä indragningsstat
framgent bibehålla, har Const.Utsk. sett sig föranlåtet anmärka,
att föredraganden, vid afgifvande af ofvananförda und. tillstyrkande,
sin rådgifvarepligt icke vederbörligen iakttagit.” I händelse
här verkligen funnits anmärkn.anledn., så hade den lagenligt,
i jemförelse med de 106 och 107 §§ i Reg.F., omöjligen
kunnat anmälas efter den 107 §, utan hade den ovillkorligen hort
behandlas efter den 106. Nu är emedlertid denna fråga i besvärsväg
afgjord, och i sådant fall kan jag icke begripa, huru Utsk.
emot 90 § Reg.F. tillämpat den 107 § och det ensamt emot föredraganden?
Jag Iemnar således derhän, hvilka motiver här kunnat
göra sig gällande; men jag förslår, att ämnet icke hade bort
af Utsk. dragas under R. St. enligt 107 §.
Den 5:te punkten, ang:de skatteköp å hospitalshemmanet Jer
-
150
Den 5 December.
la, slutar sålunda: ”Ärendets behandling vid föredragningen i
Statsrådet innefaltar sålunda, efter Const.Ulsk:s förmenande, skäliga
anledn:r till grundlagsenlig anmärkn., hvilken Ulsk., i följd
häraf, trott sig böra emot föredraganden t. f. Dep:tschefen Hr
Statsrådet Grubbe, tijl R. St:s vidare pröfning framlägga.” Vill
väl Ulsk. här, i ren parodi med grundlagens särskilda bestämmelser
i 107 §, framställa till R. St. att pröfva, huruvida R. St.
finna Rikets väl kräfva, att hos K. M. begära entledigande af ett
Statsråd, som redan är ur Statsrådet skild? Jag begär att få veta,
om det kan anses vara ett iakttagande af den myndighet, som
Const.Ulsk. i Sverige grundlagsenlig! äger, att dämma emellan
Ständer och Konung i frågor om Statsrådets tillgöranden, att, säger
jag, förbise denna offentliga myndighets vigtiga och höga bestämmelse,
och komma fram med dylika anmälanden?
Slutligen ang:de R. St:s und. skrifvelse om åtgärders vidtagande
i afseende på de Halländska kyrkohemmanet slutar Utsk.
dermed, att ”Utsk. har i följd deraf funnit sig icke böra underlåta
att emot bemälda Hr Statsråd anmärka det, efter Utsk:s omdöme,
oriktiga i hans framställning, då målet till K. M:s nåd.
afgörande anmäldes.” Häremot har jag ingenting annat att säga,
än hvad jag nyss hade äran anföra. Jag kan, efter hvad jag nu
yttrat ronde den första perioden af detta betänk., icke annat än
helt och hållet ogilla Const.Utsk:s förfarande, såsom i ren grundlagsstridig
anda uppfaltadt, icke innefattande något af hvad ett
Const.Utsk:s betänk., som rörer granskningen af Statsrådets prot.,
bör innefatta.
Jag anhåller nu att få yttra några ord i anledn. af hvad Hr
Hjerta i ämnet anfört. Hr Hjerta har sagt, att det är vigtigt
för ett folk, att den myndighet, som skall utöfva controllen öfver
Regeringen och Statsrådets ledamöter, tillser att desse ledamöter
göra rätt och detta för R. St. redogöra. Jag får erinra, att den
värde ledamoten visar sig vara i behof af att återgå till grundlagens
läsning, på det alt han må finna, att det icke tillhör delta
Utsk. att redogöra för något annat, än hvad de anse sig kunna
kort, enkelt och bestämdt efter den 107 §:s lydelse anmäla, dervid
ämnet icke skall uppgifvas; ty hvad som Utsk. efter 106 §
pröfvar såsom börande åtalas, det kommer icke nu anmäiningsvis
till Ii. St., utan beordrar Utsk. Just.ombudsm. att detsamma i
laga ordning fullfölja. Samme ledamot har sagt, att Utsk. förfarit
rätt, då det sålunda, såsom i mern. 18 skett, redogjort för åt
skilliga
mål, som i Statsrådet förekommit, dä, K. M:s beslut fattats
i strid med samtlige Statsrådets tillstyrkanden. Det är svårt
att veta för oss andra, som icke varit ledamöter af Gonst.Utsk.
vid denna riksdag, huruvida icke möjligen derstädes flere dylika,
lika välgrundade anmärkn., som dem jag nyss refererat, genom
den förseglade sedeln kunnat förfalla, i st. f. att ännu ytterligare
hafva förökat denna lista, till intet gagn ledande, men hvilken
väcker oro och split inom folket och verkar till förakt för denna
representationens delegation i st. f. vördnad, som den borde förtjena.
Men, mine Hrr, Const.Utsk. måste vara varsamt vid utöf
-
Den 5 December.
151
ningen af de rättigheter, sora grundlagen detsamma tillagt; det
måste med kraftfull hand mota hvarje försök, hvarje ord, som
kan vara ett brott emot de former, sora i 100 och 107 §§, efter
hvilka dess granskning af Statsrådets prot. är inskränkt, kan
förekomma; hvad derutöfver försökes är ett brott emot samhället.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Då jag har äranatt vara ledamot
af Const.Ulsk., så har jag äfven derigenom rättighet att förmedelst
reservation gifva tillkänna min öfvertygelse. Då jag har begagnat
denna rättighet, torde det måhända synas öfverflödigt att
jag nu stiger upp på detta rum; så är det likväl icke, ty R. o.
Ad. står uti en annan ställning till Const.Ulsk. än hvar och en
af R. o. Ad:s ledamöter står lill detsamma. Såsom ledamot af
Const.Ulsk. äger jag nemi. icke rätt att bedomina dess förfarande,
såsom ledamot af R. o. Ad. åter äger jag samma rättigheter, sora
tillkomma detta Stånd. Det är i kraft af denna rättighet och tillika
måhända till följd af någon skyldighet å min sida, att tillkännagifva
de åsigter jag hyser uti en så stor och vigtig principfråga,
som den nu ifrågavar., som jag nu går att af R. o. Ad.
utbedja mig några ögonblicks uppmärksamhet.
Const.Utsk. har uti 106 och 107 §§ Reg.F. sig föreskrifvet
livad sorn, detsamma åligger; men samma Utsk. har det oaktadt,
på sätt en värd talare anmärkt, derutöfver utsträckt sin
verksamhet. Jag har inom detta Utsk. frågat, hvem gifver eder
rätt att kasta ut omdömen, hvilka icke grunda sig på någon § i
grundlagen, och hvilka såsom _sädane mäste vara för R. St. lik—
gilllige och utan allt värde? Ar detta förfarande af en delegation
af R. St. ej att lättsinnigt missbruka den makt, som samma Ständer
lagt i dess händer? På dessa frågor har jag fått det svar,
att det vid en eller annan riksdag förut händt, att Utsk. tagit
sig makt att för R. St. gifva tillkänna, hvad det hvarken efter den
106 § eller efter den 107 § kunnat anmäla, men som dock Utsk. ansett
hafva varit af beskaffenhet, att icke hafva bort med stillatigande
förbigås. Jag vill icke neka, att ett sådant sätt att gå till
väga låter möjligen tänka sig; men dä måste äfven de omdömen
som fällas, hvila på en riklig grund, samt hafva lill föremål stora
och vigtiga saker. Om nu deremot desamma äro oriktiga samt
dessutom endast angå småsaker, hvad skall man väl då säga om
dem? Jag är skyldig R. o. Ad. en bekännelse, lag har deltagit
i en af de anmärkmr, som inom Utsk. äro gjorde, men detta mitt
deltagande har icke ledi derhän, att jag tillerkänt mig äga någon
rättighet alt anmäla detsamma för R. St., alldenstund naturen af
106 § är sådan, att den förutsätter ett bestämdt förhållande, för
hvilken händelse äter en kedja af mål måste uppkomma. Ager
då en Ulsk:s ledamot rättighet att förbise ett enda mål, uti hvars
behandling hans omdöme säger honom, att någon felaktighet blifvit
begången? Jag tror det icke; men jag upprepar det ännu en
gång, jag har icke eller ansett mig äga rätt alt anmäla det för
R. St. Till följd af hvad jag nu haft äran anföra, anser jag det
vara min rätt, att såsom ledamot af R. o. Ad. ogilla Utsk:s förfarande.
152
Den 5 December.
Hr Grubbe, Sam tiel: I anledu. af Const.Utsk:s mot mig riktade
anmärkning, ang:de skatteköp å hospitalshemmanet Jerla, anser jag
det för en pligt, såväl mot mig sjelf, som mot det Stånd, af hvilket jag
har den äran att vara en medlem, att redogöra för de grunder, af hvilka
mitt und. tillstyrkande blifvit förauledt, på det att denna redogörelse,
förvarad i 11. 11. o. Ad:s prot., må tjena till bevis, att jag
i detta mål icke utan den noggrannaste pröfning afgifvit mitt af
Utsk. klandrade yttrande.
Jag vill här icke fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet på det
mindre vanliga förhållande, alt Utsk., i sitt mern. ang:de fullbordad
granskning af de i Statsrådet förda prot., riktat anmärkmr
enligt Reg.F:s 107 § mot redan, vare sig genom döden, eller genom
erhållet nådigt afsked, afgångna Statsrådsledamöter. Dä det
i Reg.F-.s 107 § bestämdt angifna ändamål, på hvilket Utsk. med
sina anmärkmr bör göra afseende, är det, alt R. St. må kunna,
om de finna Rikets val det kräfva, hos Konungen anmäla deras
önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån embetet skilja
den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord; så synes
det visserligen med skäl kunna sättas i fråga, huruvida Const.-  Utsk. må vara befogadt alt göra någon anmärkn., enligt denna §,
mot en redan afgången Statsrådsledamot. Men då grundlagen likväl
icke innehåller något uttryckligt förbud häremot, vill jag ej
i mitt erhållna afsked frän Statsrådsembetet söka ett skydd mot
det slags opinionsyttring, hvilken Utsk. genom sin anmärkn. afgifvit.
Deremot tror jag mig ej höra underlåta att i ett annat hänseende
göra en erinran mot Utsk:s sätt att förslå och tillämpa
Reg.F:s 107 §. För hvar och en, som med uppmärksamhet genomläser
denna § och jemför den med den 100, måste det genast
röja sig, att, såsom ock i synnerhet af en bland reservanterna
mot Utsk:s mern. blifvit anmärkt, en väsendtlig skillnad äger
rum mellan dessa grundlags§§. Då nemi. i den 10Ö § är fråga
om uppenbara öfverlrädelser af Rikets grundlag, eller allmän lag,
sä är klart, alt en enda sådan öfverträdelse, såvida den i sjelfva
verket är uppenbar och otvifvelaktig, måste utgöra för Const.Utsk.
en tillräcklig och fullgilltig anledn. till anmärkn. emot den eller
de Statsrådsledamöter, sorn begått denna öfverträdelse. Deremot
då Reg.F:s 107 § icke handlar om beifrandet af lagstridiga åtgärder,
utan om en anmälan till R. St., att en eller flera Statsrådsledamöter,
uti deras rådslag om allmänna mätt och steg,
icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, eller att någon föredragande
icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-embete
utöfvat, måste det vara tydligt för hvar och en,
som besinnar, huru svårt och nästan omöjligt det ofta är att med
full säkerhet afgöra, huruvida en viss åtgärd öfverensstämmer eller
ej med Rikets sannskyldiga nytta, att en sådan anmälan, åsyftande
alt bereda en eller liera Slalsrådsledamöters entledigade ur
Statsrådet, icke skäligen eller rimligen skulle kunna grundas derpå,
att Statsrådet, eller någon ledamot deraf, i hänseende till
ett enda mindre betydande mål, råkat vara af annan tanka än
det
Den 5 December.
det granskande Ulsk., ronde hvad som är för Riket nyttigt eller
skadligt. Om lagstiftaren verkligen hade åsyftat en sådan hårdhet
eller obillighet, så skulle han, i st. f. att använda orden: ”deras
rådslag om allmänna mått och steg”, (hvilka ord tydligen stå i
pluralis,) nyttjat orden: något af deras rådslag. Omisskänneligen
var det lagstiftarens mening, att Gonst.Utsk. skulle taga en
granskande öfversigt af Statsrådets och hvarje särskild Statsrädsledamots
hela embetsförvaltning, under den sedan närmast föreg:de
riksdag förflutna tid, och uttala ett på denna granskning grundad!
omdöme om denna förvaltnings allmänna karakter. Om denna
åsigt äter erkännes såsom den rätta, så är klart, att det blott
är så vida Ulsk. genom denna granskning kommer till det allmänna
resultatet, att Statsrådet, eller någon af dess ledamöter, i
sina rådslag om allmänna mätt och steg icke iakttagit Rikets sanskyldiga
nytta, eller alt någon föredragande icke med oväld, nit,
skicklighet och drift sitt förtroende-embete utöfvat — ett omdöme,
hvilket, i denna allmänhet uttryckt, ej billigtvis kan grundas på
ett enda tillstyrkande, åtminstone i ett mål af mindre betydlig
vigt, utan blott på flera, ja temligen många sådana — som Ulsk.
enligt grundlagens anda och mening bör, till den i RegF:s 107
§ angifne påföljd, detta förhållande för R. St. tillkännagifva.
Då emedlertid Utsk., i strid häremot, mot mig anmärkt mitt
tillstyrkande i ett enda, mindre vigtigt mål, kan jag ej undgå att
finna det oväntadt och mindre grundlagsenlig!, att Utsk. riktat
sin anmärkning mot mig ensam, ehuru, enligt hvad Utsk. sjelf
erkänt, Statsrådets samtlige dåvar. ledamöter voro om detta tillstyrkande
ense, och derom afgifvit ett gemensamt yttrande. Må
man likväl ej på det sätt misstyda denna min anmärkning, som
om jag missunnade mina fordna Herrar Colleger den frikallelse
de åtnjutit frän det klander, hvilket blifvit rikladt blott emot mig.
Sådan är alldeles icke min mening. Men jag kan dock ej underlåta
att lägga en särskild vigt på den omständigheten, att atla
Slatrådets ledamöter voro öfverens om det ifrågavar. tillstyrkandet,
emedan mitt misstag, (i fall man nemi. ville antaga att ett
sådant vore begånget,) ulan tvifvel skulle inför hvarje billig domare
få en lindrigare karakter, och synas mera ursäktligt, då jag
blott uttalat en för hela Statsrådet gemensam öfvertygelse, än det
skulle varit, om jag framställt och vidhållit en särskild mening,
hvars riktighet jag genom de öfrige Statsrådsledamöternas skiljaktiga
åsigt haft anledn. att betvifla. Det här ifrågavar. målet förekom
till afgörande få månader sedan jag ifrån det vetenskapliga
lif, åt hvilket jag dittills egnat hela min verksamhet, blifvit kallad
till deltagande i öfverläggningarue rör-.de alla de till statsförvaltningen
hörande ärenden. Ej under då, om jag, med billigt misstroende
till min egen ofullkomliga embetsmanna-erfarenhet, ansåg
för min pligt att, vid de tillfällen, vid hvilka jag befann mig i
någon tvekan om det rätta, rådgöra med Statsrådets öfriga, i praktiska
embetsmanna-värf mera öfvade ledamöter, hvartill ock ett
ganska godt tillfälle erbjöd sig genom de då vanliga s. k. Stats5
H. 20
154
Ilen 5 December.
rådsberedningarne, i hvilka en föredragande, efter alf hafva redogjort
för hvarje mål och framlagt sin åsigt deraf, kunde inhemta
de öfriga Statsrådens tankar, och genom dem antingen finna sin
öfvertygelse bekräftad eller ock se den mer eller mindre modifierad
och förändrad, innan han inför Konungen afgaf sitt officiella
yttrande. Jag underlät icke att begagna mig af denna utväg, alt
inhemta de öfriga Statsrådsledamöternas mening, i hänseende till
det här ifrågavar. målet.- I synnerhet rådgjorde jag derom med den
dåvar. t. f. Just.Statsministern, en man, lika allmänt högaktad för
sina insigter, som för sin redlighet, och hvilken, utom det alt
han nu förvaltade Rikets högsta juridiska embete, förut i en läng
följd af år åtnjutit det förtroende af R. St. att såsom deras Just.
ombudsman hålla hand öfver lagarnes efterlefnad. Och det var
först sedan han, efter en noggrann genomläsning och granskning
af alla till delta mål hörande handlingar, gifvit sitt bestämda
tillstyrkande, och jag derjemte förvissat mig om tilla de öfriga
Statsrådens härmed sammanstämmande tanka, som jag trodde mig
kunna och böra afgifva det yttrande, hvilket, i Statsrådets gemensamma
namn, i Statsrådsprot. förekommer.
Jag har trott mig böra nämna detta mitt förfarande, för att
ådagalägga, att jag i delta mål icke gäll lättsinnigt och obetänksamt
tillväga. Emedlertid vet jag dock ganska väl, att den försigtighet jag
sökt iakttaga, om den ock i subjeclivt hänseende skulle kunna
till mitt urskuldande anföras, likväl alldeles icke utgör ett bevis pä
sjelfva åtgärdens riktighet i och för sig sjelf, om hvilken dock
här hufvudsakligen måste vara fråga. Jag går derföre nu alt undersöka
huru härmed förhåller sig, och att för delta ändamål företaga
en närmare granskning af alla de skäl, på hvilka Con;.!.-  Utsk. grundat sitt ogillande af denna åtgärd.
Utsk. börjar med följande ord: ”Om nu än för fullkomligen
säkert må antagas, att i detta särskilda fall försäljningen beredt
liospitalsinrättningen en verklig fördel, tror dock Const.Ulsk. i allmänhet
den grundsats böra vidhållas, att fromma stiftelser icke
utan äfventyr för eget bästa kunna afhända sig ägande-rätten till
deras jordegendomar. Såsom ledande till ett menligt prejudicat
måste alltså Statsrådets yttrande i det nu omhandlade målet kunna
anses mindre välgrundad!.” Om Utsk. här ej på ett fullkomligen
bestämdt sätt erkänt, att ”i detta särskilda fall försäljningen
beredt liospitalsinrättningen en verklig fördel”, synes det dock åtminstone
temmeligen benäget att medgifva detta. Det är således
icke med afseende på någon förlust, som hospitalsinräl(ningen lidit,
som Utsk. ansett sig böra ogilla åtgärden, utan egentligen med
afseende på den af Utsk. angifna grundsats, hvilken Utsk. troi i
allmänhet böra vidhållas. Hvad 1111 denna grundsats beträffar, så
vill jag alldeles icke bestrida den, såvida den tages i den mening,
att en from stiftelse, i allmänhet laget, icke bör afhända sig en
sin jordegendom genom en vanlig eller egentlig försäljning, medelst
hvilken den för alltid afslår både sjelfva äganderätten och
afkastningen af denna egendom, mot en bestämd penningsumma,
hvilken genom penningvärdets omvexlingar möjligen kan i framti
-
Den 5 December.
155
den nedsjunka lill en obetydlighet. Men elt helt annat omdöme
torde böra fällas om en skalleförsäljning, sådan sorn den, hvilken
i förevarande fall ägde rum. Man erinre sig, alt det här ifrågavar.
hemmanet redan förut var för evärdeliga tider öfverlåtet åt
dess nuvar. innehafvare och hans arfvingar, mot en oföränderligen
bestämd, dels i spanmål och dels i penningar ingående ränta,
hvilken aldrig kunde förhöjas med en enda kappe säd, eller en
enda skilling i penningar: man erinre sig vidare, att hospilalsinrältningen
genom det skedda skatteköpet förvissades ali för alla
tider få bibehålla denna ränta lill bela dess oförminskade belopp;
äfvensom den bibehöll rättigheten att, i fall hemmanet komme att
försäljas, detsamma antingen efter hembud före tredje uppbudets
beviljande till sig lösa, eller, om hospitalsstyrelsen sådant icke önskade,
åtnjuta recognitionsafgift med 3 proc. af köpeskillingen;
alt således, med ett ord, höspitalsinrältningen för all framtid bibehöll
alldeles samma afkomst och fördelar af hemmanet, som det
skulle haft, om skatteköpet icke hade ägt rum, men att den derutöfver,
och såsom en ren vinst, erhöll den betingade skatteköpesk
ill ingen, utgörande tio års ränta, det vill säga tio gånger lif
l:r spanmål och 50 r:dr i penningar, eller ett capital af 12 a
1300 r:dr, hvars ärliga intresse, omkring 70 r:dr b:co, kommer att
utgöra en förökning af hospilalsinrättningens inkomster och i sin
män bidraga till att öka dess tillgångar för uppnåendet af dess
bestämmelse. Mig synes det klart, att hospitalsinrättningen härigenom
icke förlorat något, utan tvertom vunnit, då den, utan att
blottställa sig för något slags osäkerhet eller förminskning af den
af hemmanet påräknade afkomsten, erhållit en icke alldeles obetydlig
förökning af sina inkomster. Jag har sjelf under en lång
följd af år deltagit i styrelsen af en from stiftelse, hvars ekonomiska
bestånd hufvudsakligen är grundadt på afkomsten af betydliga
jordegendomar, nemi. Upsala Universitet. Man bar der ofta
ansett det för Universitetet fördelaktigt att mot förmånliga villkor
skatteförsälja academihemman. Alan har till och med stundom
yrkat; såsom med Universitetets fördel öfverensstämmande, att alla
dess jordegendomar borde småningom lill skatte försäljas, mot förbehåll
af den nu af dem utgående hemmansräntans bibehållande
såsom frälseränta, i hvilket fall universitetet, med bibehållande af
alla dess nuvar. inkomster, skulle genom de erhållna skatteköpeskillingarne
vinna elt ganska betydligt capital, hvars årliga ränta
komme att utgöra en betydlig förökning af Universitetets inkomster.
Vare nu härmed huru som helst, sä är dock säkert, att
man i vissa särskilda fall funnit det för Universitetet fördelaktigt
att skatteförsälja åtskilliga af dess jordegendomar. Jag har här i
min hand en af nuvar. Käntmästaren vid delta Universitet mig benäget
meddelad officiel uppgift ror:de dessa i äldre och nyare tider med
K. M:s nåd. tillstånd verkställda skatleförsäljningar. Jag vill ej upptaga
II. 11. o. Ad:s tid med uppläsandet af hela denna uppsats:
jag ätnöjer mig med att blott anföra ett enda exempel, nemi.
skatteförsäljningen af 2:ne hemman, Grytjom i Upland och Siggeboda
i Nerike (båda hörande lill den stora donationen af de Gu
-
155
Den 5 December.
stavianska arfvegodsen), hvilken försäljning, föreslagen af Consistorium
Academicum och tillstyrkt ej mindre af Universitetets dåvar.
Höge Canceller, vår nuvar. Konung, än af K. Kammarcoll., beviljades
genom K. M:s nåd. skrifvelse till Universitetets Canceller af d. 30
Juni 1832. Jag har här äfvenledes i min hand Const.Utsk:s vid
1834 års riksdag afgifna dechargebetänk., hvilket ådagalägger, att
detta Const.Utsk. — hvilket likväl, såsom bekant är, för en annan
rådgifvare-åtgärd satte hela statsrådet under Riksrätt, — icke hade
det minsta att erinra emot denna af föredraganden och Statsrådet
tillstyrkta och af K. M. gillade abalienation af tvenne till en from
stiftelse hörande jordegendomar. Jag döljer ej, alt jag vid frågan
om skatteköpet ä Jerla hemman gjorde ett hufvudsakligt afseende
på detta prejudicat, äfvensom på de flera liknande, orp hvilka jag
hade kännedom. Jag föreställde mig, alt del, som befunnits både
lagligt och nyttigt år 1832, skulle i ett analogt fall erkännas
för lika lagligt och nyttigt några år derefter.
Utsk. fortfar vidare: ”Täger man derjemte i betraktande,
att en likadan ansökning för samma lägenhet, men utaf annan
man, blifvit, endast 15 år förut, af K. M. afslagen, erhåller Statsrådets
i närvar, fall afgifna underd. tillstyrkande ett än betänkligare
utseende.” Afven jag erkänner, att denna omständighet i
början gjorde mig tvekande. Men vid sakens närmare betraktande
bortföll för mig denna betänklighet. Emellan de tvenne här
ifrågavar. tillfällen, då skatteköp å Jerla hemman af innehafvaren
blifvit föreslaget, ägde den hufvudsakliga skiljaktighet rum, att vid
det ena af dessa tillfällen bestreds och vägrades det föreslagna
skatteköpet helt och hållet af hospitalsdirect., såsom förvaltare och
vårdare af hospitalets rätt, hvaremot vid det andra tillfället samma
direct. uttryckligen lemnade sitt bifall till det begärda skatteköpet,
såsom för liospitalsinrättningen fördelaktigt. Dä det nu
utan tvifvel vid fråga om ett föreslaget conlract utgör en högst
väsendtlig åtskillnad, huruvida det bifalles af båda contrahenterna,
eller blott af den ena utaf dem; sä kan det väl ej väcka någon
förundran, att det här ifrågavar skatteköpet, hvartill K. M.
icke kunde lemna sitt bifall vid det tillfälle, då det väl föreslogs
af den ene contrahenten, men bestreds af den andre, kunde 15 är
sednare af K. M. bifallas, då begge contrahenierne voro derom
fullkomligt ense.
Emedlertid skulle dock visserligen, oaktadt denna begge contrahenternas
sammanstämmande önskan, Statsrådet icke bort tillstyrka
nåd. bifall till det föreslagna skatteköpet, om något förordnande
vore gällande, som lade hinder i vägen mot skatteköps
beviljande för hospitalshemman i allmänhet. Ilvad nu denna fråga
beträffar, så medgifver Const.Utsk., att det i hospitalsombudsman
nens
utlåt, åberopade K. br. af d. 7 Dec. 1796 rörer endast de
i Skåne belägna hospitals-, barnhus» och domkyrkohemman. Men
deremot anmärker Utsk., att ”vid den und. föredragningen synes
vara förbisedt, att K. M. uti nåd. br. d. 16 Dec. 1812, som ut
färdats
från Ecclesiastik-expeditionen och genom K. Kammarcoll.
meddelats vederbör, till efterrättelse, afslagit den af BondeSt. vid
Den 5 December.
157
1809 är riksdag gjorda tind. hemställan, att domkyrko-, liospitalsocli
andra till fromma stiftelser anslagna hemman mätte fä till
skatte försäljas, under nåd. förklarande, det härutinnan kommer
att förblifva vid hvad K. br. d. 7 Dec. 1796 innehåller och stadgar.
” Jag vill till bemötande af denna anmärkn. icke fästa mig
dervid, att delta K. br. icke utgör en af de båda Statsmakterna
antagen lag, utan endast innehåller ett K. M:s eget höga beslut,
från hvars tillämpning det utan tvifvel måste vara K. M:s rättighet
att i ett särskildt fall medgifva ett undantag, i fall omständigheterna
dertill funnes föranleda. Men deremot tror jag mig
böra erinra, att detta K. br., (hvilket jag här har till hands, och
erbjuder mig att in extenso uppläsa, om så erfordras), alldeles
icke kan anses handla om ett fall, sådant som det. här ifrågavar.
Detta K. hr. af d. 16 Dec. 1812 åberopar det förut afgifna K.
br. af d. 7 Dec. 1796, hvilket innehåller, att de i Skåne belägna
domkyrko-, hospitals- och andra till fromma stiftelser anslagne
hemman hädanefter böra hvarken genom skatteköp afsöndräs
frun de stiftelser, hvarunder de tyda, eller annorlunda
upplåtas än genom arrende på u5 till 3o år, med iakttagande
af vissa dervid stadgade grunder, hvilketallt här föreskrifves i
det bestämdt angifna ändamål, att de stiftelser, åt hvilka hemmanen
blifvit anslagne, måtte, genom successivt förhöjda arrenden i
mån af hemmanens stigande odling, af dem vinna en förökad inkomst.
Med bestämdt åberopande af denna i nämnde K. br.
meddelade föreskrift stadgar nu K. br. af d. 16 Dec. 1812, att
det härvid kommer alt förblifva. Då det nu måste vara klart för
hvarje läsare af nyssnämnda K. br., att den deruti meddelade
föreskriften, det de ifrågavar. hemmanen hvarken böra genom
skatteköp afsöndras, eller annorlunda upplåtas än genom arrende
på 25 till 3o år, utgör ett oskiljaktigt helt, hvilket bör i
sin helhet fattas och tillämpas, och att det följaktligen vore en
alldeles oriktig tillämpning deraf, att tillämpa den ena hälften af
föreskriften, äfven der den andra icke kan tillämpas, så mäste väl
ostridigt deraf följa, att hela föreskriften, såsom åsyftande att bereda
de fromma stiftelserna en ökad inkomst genom successivt förböjda
arrenden, icke kan anses gälla om andra till fromma stiftelser
anslagna hemman, än sådana, i hänseende till hvilka föreskriften
kan i sin helhet tillämpas och efterkommas, det vill säga,
sådana som man har i sin makt att på a5 till Jo år utarrendera,
och att således denna föreskrift alldeles icke kan anses gälla
om ett hemman, hvilket en gång för alla är för evärdeliga lider
öfverlåtet mot en ränta, hvilken aldrig kan i minsta mån höjas.
Att nämnde K. br. af d. 16 Dec. 1812 icke borde anses handla
om ett sådant hemman, och således ej kunde lägga något hinder
i vägen för det derå föreslagna skatteköpet, syntes mig vid
målets föredragning följa af sakens natur, och min öfvertygelse
derom stärktes ytterligare, l:o deraf, att K. Kammarcoll., till
hvilket detta K. br. är utfärdadt, och hvilket således ej kunde antagas
vara i okunnighet om dess innehåll, deraf alldeles icke fann
sig förhindradt att år 1826 tillstyrka alldeles samma slags skat
-
158
Den 5 December.
teköp å detta hemman, som det, hvilket nu blifvit beviljadt; 2:o
deraf, att K. M., genom nåd. hr. af d. 12 Mars 1823, under förklarande,
att föreskriften uti K. hr. d. 7 Dec. 1796 icke vore
uti dä för hand varande fall tillämplig, icke funnit K. br. af d,
16 Dec. 1812 lägga något hinder i vägen för det af K. M. medgifna
evärdeliga afsöndrandet af 350 tunneland skog å Sickla-ön
ifrån Danviks hospital, mot en årlig afgift af 5 kappar spanmål
för hvarje tunneland; och 3:o ändteligen deraf, att K. M. lika litet
funnit nämnde K. br. af d. 16 Dec. 1812 lägga något hinder
i vägen för den, genom det ofvannämnda K. hr. af d. 30
Juni 1832, beviljade skatteförsäljningen af academihemmanen Grytjom
och Siggeboda, hvilken skatteförsäljning hvarken af K. M.
lärer kunnat beviljas, eller af 1834 års Const.Utsk. lemnäs utan
anmärkn., om K. br. af d. 16 Dec. 1812 borde anses innebära ett allmänt
och ovillkorligt förbud mot allt skatteköp ä fromma stiftelsers
jordegendomar, utan afseende på de i särskilda fall förekommande
förhållanden.
Det här anförda utgör hvad jag trott mig böra yttra till
rättfärdigande af mitt af Const.Utsk. klandrade und. tillstyrkande.
Jag öfverlemnar nu åt hvarje opartisk och rättsinnig att bedömma
mitt förfarande, tryggande mig vid mitt samvetes vittnesbörd, alt
jag i detta, likasom i alla andra mål, i hvilka jag såsom en af
Konungens rådgifvare haft att yttra mig, aldrig tillstyrkt något
annat, än hvad jag efter den noggrannaste pröfning ansett vara
öfverensstämmande så väl med lagar och författningar, som med
Rikets sannskyldiga nytta. Jag vågar slutligen hoppas, att äfven
den, sora, oaktadt allt hvad jag här anfört, möjligtvis icke skulle
i afseende pä det här ifrägavar. målet gilla min åsigt, likväl icke
skall anse min åtgärd hafva varit af den beskaffenhet, att den,
enligt grundlagens rätt förstådda anda och mening, bort blifva ett
föremål för en anmärkn., sådan Const.Utsk. trott sig böra deremot
rikta.
Åtskilliga bifallsrop hördes efter detta anförande.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Jag ämnar icke ingå i
utredning af något ärende, som hörer till Coust.Utsk:s förevar,
betänk.; men dä en värd ledamot här uppträdt och försvarat det
sätt, hvarpå Utsk. begagnat den 107 § Reg.F., och dervid tillika
förklarat, att detta sätt vöre en utväg att begagna, dä Utsk:s tillämpning
af 106 § misslyckats; så anhåller jag alt fä yttra några
ord om den uppfattning, som jag gjort mig af grundlagens
mening med dessa båda §§:s användande. Grundlagen har stadgat
2:ne särskilda sätt, hvarpå Konungens rådgifvare kunna dragas
till ansvar: det ena, att rådgifvarne för öfverträdelse af lag,
ställas lill rätta inför domstol, hvarom 106 § handlar, och det
andra, alt samma rådgifvare, antingen derföre att de icke iakttagit
Rikets sannskyldiga nylla, eller derföre att de icke med oväld,
nit, skicklighet och drift sitt embete förvaltat, anmälas hos Konungen,
till entledigande derifrån. I begge fallen är det en bestämd
och gifven påföljd, som åsyftar antingen laga ansvar inför domstol,
Den 5 December.
159
eller också anhållan om deras afskedande. Grundlagen har velat
se den skyldige bestraffad och den oskicklige aflägsnad från Konungens
rådkammare. Finnes det något 3:dje ändamål, som grundlagen
åsyftar? Den talare, som uppträdt, säger, att 107 § gör en
skillnad derutinnan, alt Const.Utsk. äger tillkännagifva hvad det
erfarit, beroende det sedermera på R. St. att begagna delta tillkännagifvande,
om de finna Rikets väl det kräfva. Om ett sådant
tillkännagifvande icke skulle medföra påföljden af den enes
eller den andres aflägsnande ur Statsrådet; så kan jag ej finna
åtgärden innebära något annat, än att antingen klandra de afgångne
eller ock att klandra och varna de qvarvarande rådgifvarne.
Att klandra de afgångne kan icke för riket medföra någon
nytta; det kan endast nedsätta de afgångne, hvilket ej måtte vara
ett föremål värdigt en riksförsamlings verksamhet. Det är i min
tanka alltför lågt, alltför mycket personligt förföljande, för att
höfvas ett folks representanter. Det andra ändamålet, nemi. att
varna dem, som ännu åro Konungens rådgifvare, bör man dernäst
taga i öfvervägande. Hvad vill det säga annat, ån att gifva
dem en tjenlig förmaning? Tillkommer det nationalrepresentationen?
Det visar icke grundlagen. Kan det vara nyttigt för ett
rike, att de, som omgifva Konungen uti hans råd, genom dylika
förmaningar erhålla föreställningar, likasom en underlydande af
sin förman eller barn af sin fader? Jag bet viilar det. De rådgifvare,
sorn omgifva Konungen, böra näst honom hällas i helgd.
Alt gräla på dem, för alt förringa dem, det må vara värdigt tidningar,
som gnata, men icke R. St., som äga anklaga eller begära
entledigande. Man säger, att eftersom man funnit några anmärkmr
efter 106 § icke leda till påföljd, så har man tillgripit
den 107 §. Det vill säga, att eftersom man funnit Riksrätten
ogilla de anmärkmr man förut gjort, så har man nu velat göra
sädane, som domstolen icke kan ogilla; men då bör man taga
sig till vara, att de ej ogillas af det rättvisa omdömet, då bör
man i desse anmärkmr omfatta alla, som deltagit i den åtgärd,
man klandrar. Hvad rätt har väl Const.Utsk. alt anmäla den
ene till entledigande, under det att Utsk. derifrån befriar den
andre? Sådane undantag omtalar icke grundlagen. Utsk. kan på
sådant sätt förfölja den ene, medan det gynnar den andre? Alla
borde i lika fall väl dela lika öde? Utsk. har riktat anmärkmr
efter 107 § mot rådgifvare, som äro afgångne, under det att Utsk.
utan anmärkn. lemnat andra rådgifvare, som deltagit i den klandrade
ålgården, men äro qvar. Ar sådant oväld?
Jag vill ej vidare utreda den skefva uppfattning af frågan,
som på den motsatta sidan blifvit gjord; jag är öfvertygad, att
det H. Ståndet nogsamt inser hvad som i detta fall egnar R. St.
och dess egen värdighet.
Ilr Tersmeden, Nils: Jag har, såsom ledamot af Const.-  Utsk., haft det svåra och mindre behagliga uppdraget, att granska
Statsrådets prot. Min reservation gifver tillkänna, att jag icke
biträdt de anmärkmr, som dervid af Utsk. äro gjorde, ehuru jag
160
Den 5 December.
icke i densamma utvecklat alla mina skäl dertill, emedan jag icke
är älskare af långa reservationer. Jag uppträder således icke för
att försvara Const.Utsk:s åtgärder, utan blott för att fästa mig
vid betänk:s behandling här inom det H, Ståndet, vid sjelfva
formfrågan.
Här bar af cn värd ledamot, på grund af ogillande af Utsk:s
förfarande, blifvit yrkadt, att betänk, måtte återremitteras. Grundlagen
förbjuder visserligen icke en ålerremiss — det är sant —
men jag tror dock, att återremiss af ett sådant Const.Ulsk:s befänk.
är mot grundlagens anda stridande. Samme värde talare
har sagt, att skälet för denna återremiss skulle icke vara något
annat, än att Utsk. derigenom skulle komma i tillfälle att remittera
målen till Minos’, Radamanthi och Aeachi domstol. Jag anser
detta den värde talarens yrkande således blott såsom en ordlek
och tror icke att lian fullföljer detta påstående. Andre ta
lare
hafva åter yrkat, att Utsk:s betänk, måtte af det H. Ståndet
ogillas, hvilket jag äfven, ehuru detta visserligen icke eller finnes
i grundlagen förbjudet, dock för min del anser oformligt, enär,
enligt min öfvertygelse, ett ogillande lika litet som ett gillande
deraf är att i grundlager» finna. Const.Utsk. har sig uppdraget
att granska Statsrådets prot., hvilka delta Utsk. ensamt kan se,
men som icke komma lill R. St:s kunskap på annat sätt, än såsom
Cousl.Utsk. dem uppfattat och till R. St. medelst dess berättelse
ingifvit, beroendes det sedermera af samma Ständer att uttala
deras opinion, huruvida de gjorde anmärkmrne äro riktiga
samt i sådant fall förfara på sätt den 107 § föreskrifver. Erhålla
de åter ej denna påföljd, är hvarken gillande eller ogillande af
en gjord anmärka, på sin plats; och då jag tror, att något sådant
förut icke ägt rum, så förenar jag mig i detta fall helt och
hållet med Hr Gripenstedt, som yrkat, alt betänk, helt enkelt
måtte blifva lagdt till handlingarne, inskränkande jag dock mig, i
denna min anhållan, blott till Usta delen af detsamma. Jag anser
icke ett RiksSt. hafva rätt att ogilla detta betänk., likasom
hade Const.Utsk. förmedelst detsammas afgifvande förfarit grundlagsvidrigt,
ty det har Utsk. icke gjort i afseende på de anmärkmr,
som här i betänkts Usta del äro framställda.
Jag vill vidare fästa mig vid några här fällda yttranden af Frih.
Cederström. Frilen säger nemi. rörtde 2:dra punkten i Const.Utsk:s
meni. N:o 18, som handlar om förnyad octroj för Wermlands provincialbank,
att Utsk. har grundlagsvidrigt förfarit, då det blott till anmärkn.
anmält föredraganden, men icke Statsrådet, som biträdt
samma beslut. Mig synes likväl, att den 107 § bestämdt utvisar,
att sådana fall kunna äga rum, i det den säger, att den företrädesvis
hos en föredragande fordrar, det denne skall med
”oväld, nit, skicklighet och drift sitt förtroende-embete utöfva.”
Jag kan således tänka mig, att Utsk., om vid ett måls behandling
det finner, att Rikets sannskyldiga nytta icke blifvit iakttagen,
att, säger jag, Utsk. då anser den föredragande företrädesvis
dertill hafva varit orsaken, emedan det tvifvelsutan ofta beror af
ho
-
Den 5 December.
1C1
honom och af den framställning han åt saken gifver, huruvida de
öfriga Konungens rådgifvare dertill lemna deras af- eller tillstyrkande.
Det ifrågavar. målet rörer en privatbank och hufvudsakligen
ett dess reglemente, hvilket blifvit i likhet med ett föregule
reglemente utfärdadt, skiljande sig från detsamma blott i en enda
puukt, hvilken sednare omständighet hos Utsk:s ledamöter stadgade
den mening, att det vore hardt att tillämpa samma straff ä
Statsrådets samtlige ledamöter, som å föredraganden, då denne
möjligen hade underlåtit att å berörde åtskillnad reglementena
emellan fästa deras uppmärksamhet. Frih. Cederström har ytterligare
sagt, att Ulsk. förfarit grundlagsstridig! vid behandlingen
af det 3:tlje målet, som rörer sportelersättning till Posliuspeeloren
i Carlstad; hvarvid Hr Frilen fästat synnerlig uppmärksamhet vid
de ord, som förekomma i slutet af denna punkt i Ulsk:s betänk,
och som lyda sålunda: ”Ulsk. har, med afseende äfven derå, att
fråga nu var om ett vida betydligare anslag, än som tillförene i
lika hänseenden beviljats, och att ersättningen ät en derlörutan
veterligen väl lönad tjensteman anslagits till högre' belopp, än
Postverkets styrelse föreslagit, funnit föredragandens omförmälda
tillstyrkande påkalla en ogillande uppmärksamhet.” Jag ber likväl
Hrr:ne gå tillbaka och se på början af betänk., deruti Ulsk.
säger, ”att det icke funnit några skäl lill anmärkmr efter den
J06 §, men deremot efter öfvervägande af förekomna omständigheter,
pröfvat skäligt att, enligt Reg.F:s 107 §, emot vederbör.
ledamöter af Statsrådet anmärka rådgifvareåtgärderna i följande
mål. När Utsk. nu tillägger, ”att det funnit omförmälda
tillstyrkande påkalla en ogillande uppmärksamhet,” så ser
jag den saken så, att Utsk. funnit, alt det bar påkallat dess egen
ogillande uppmärksamhet. Den uppmärksamhet åter, som R. St.
derpå skulle fästa, den är förut omtalad, nemi. alt mulet är anmäldt
efter den 107 § och ingenting vidare. Frih. Cederström
säger tillika, att 4:de punkten, ronde rättigheten för Hr Just.rådet
af Rolehi, att å indragniugsstat bibehålla sin lön, såsom Secreterare
vid f. d. Directionen öfver Nummerlotteri-inrättningen,
icke bade bort utgöra föremål för Ulslcs behandling. Hvad mig
enskildt beträffar, var delta mål just det enda, som jag ansåg kunna
utgöra föremål för anmärkt!., ehuru jag ogillade densamma,
förnämligast för sakens ringa vigt och vidare af det skäl, alt densamma
gällde en person, sorn redan var ur Conseljen afgången.
11. St. hade nemi. i December månad 1840 gått in till K. M.
och i und. begärt Nummerlotteriets upphörande samt tillika föreslagit,
”att de samma inrättning tillhörande tjenstemän skulle
fä bibehålla sine löner såsom pension, intilldess de ä annan stat
erhölle högre lön, arfvode eller pension, än de vid inrättningens
upphörande ä dess stat innehade.” K. M, började dä med att
förklara, ”det K. M., vid ärendets pröfning d. 31 Dec. 1S40, väl
funnit godt uppskjuta meddelandet af nödiga föreskrifter, beträffande
sättet för lotteri-inrättningens slutliga upplösning, men deremot
anbefallt Directionen öfver samma inrättning all, under afbidan
af detta K. M:s beslut, låta från början af år 1841 lills vidare
5 H. 21
162
Den 5 December
inställa all försäljning och dragning af lotter för inrättningens
räkning;” under d. 3 Febr. biträdde K. M. i Statsrådet R. Sl-.s
framställde und. önskan samt ogillade äfven de af R. St. uppgifna
grunder för Nummerlotteri-inrättningens tjenstemäus uppförande å
allmänna indraguingsstaten.” När nu Hr Just.rädct af Role'n en
månad efter detta K. M-.s nåd. tillkännagifvaude blef till Just.rådsembete!
uppböjd, men det oaktadt liek framgent bibehålla secreterarelöneu
å indragningsslat; så bar jag icke kunnat godkänna
del skäl, hvarpå föredragandens i delta afseende gjorda und. tillstyrkande
sig grundade; nemi. att K. M. icke de jure eller genom
ntgifven författning upphäft Nummerlotteriet förr än några
månader efter Hr af Rolens nmförmälda utnämning. I följd häraf
har jag icke kunnat anse det ifråga var. målet hafva varit fullt
riktigt behandladt.
Här är sä mycket både vid denna och föregsde riksdagar
taladt om den 107 § Reg.F., att jag icke vill dervid länge uppehålla
mig; jag ber blott alt med några ord fä upptaga hvad
Hr Gripenstedt yttrat, lian liar fästat Ståndets uppmärksamhet
derå, att det vore ConstUtsk:s skyldighet att, efter skedd granskning
af Statsrådets prot., om de funnit något deruti anmärkningsvärdi,
sådant för 11. St. tillkännagifva. Samma åsigt hyllas af
många och har äfven gjort sig gällande inom Const.Utsk.; men
den är dock icke min. Jag anser icke, att Const.Utsk. bör gifva
R. St. anledn. all fästa sig vid småsaker. Hr Gripenstedt har
enligt min förmening icke rätt uppfattat den 107 §. Jag läser
den i sammanhang, jag stannar ej vid ordet tillkännagifva, såsom
han det gjort, och dä finner jag alt der står: ”hvilka om de finna
Rikets val det kräfva, kunna hos Konungen skriftligen anmäla
deras önskan, att Han ville ur Statsrådet och ifrån embetet
skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord.”
Detta förutsätter, att en anmärkning skall hafva blifvit gjord, och
den anser jag efter denna § ej kunna göras mot en ur Conseljen
redan afgången person och att meningen med denna § är den, att
Const.Utsk. icke har att fästa sig vid andra föredragande eller
Statsräder än de, som äro ledamöter af Conseljen. lietta gäller
dock endast om 107 §, med 10(i § är förhållandet helt annat.
Jag har ingenting vidare att tillägga, ulan anhåller vördsamt,
alt R. o. Ad. rätt och slätt ville lägga Const.U(sk:s förevar mern.,
i hvad första delen beträffar, lill handlingarne.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabi-.: Jag anhåller alt sjelf
få uppläsa den del af min reservation, som rörer den nu föredragna
delen af Consl.Ulskis betänk. N:o IS. ”Efter verkställd
granskning af de i Statsrådet sedan början af sisth riksdag förda
proh, har Const.Utsk. af de deri förekommande mångtusende regerinsärendeu
funnit 6 (säger sex) vara af den beskaffenhet, alt
Utsk. ansett 107 § Reg.F. derpå böra äga tillämpning. Då, enligt
83 § af samma RegF., grundlagarne skola efter deras ordalydelse
tillämpas, borde man således ej kunna betvifla, det ju icke
rådslag, som i dessa ärenden blifvit af vederbör, fyra olika föredraganden
afgilne, uppenbarligen ådagalägga, alt bemälde Stats
-
Den 5 December.
163
rådsleda möter dervid antingen ”icke iakttagit Rikets sannskyldiga
nytta,” eller också ”icke med oväld, nit, skicklighet och drift sitt
förtroende-embete utöfvat.” Huruvida åter man icke torde kunna
sådant betvifla, öfverlemnas åt Svenska folkets representanters
opartiska omdöme att afgöra. Enligt min uppfattning, äga icke
desse enstaka rådslag, äfven om de med yttersta stränghet bedömmas,
den inneboende skadlighet, hvars fortsatta utveckling
Reg.F:s 107 § afser att hämma, genom den deruti åt R. St.
erkända och förvarade rättighet, att begära aflägsnandet af en
rådgifvare, hvars bibehållande ansågs hiuderligt för Rikets väl.
Jag förutsätter nemi. alt om den 107 § skall kunna rimligen
tillämpas på ett enda, ja, till och med på 2:ne rådslag, såsom
här är framstäldt, måste dessa antyda en så i ögonen fallande
brist på omdömesförmåga, att derom bos R. St. ej kan uppstå
mer än en mening. Detta är påtagligen icke förhållandet med
de af Const.Utsk. såsom klandervärda anmälda rådslag, hvarföre
jag också reserverar mig emot alla de beslut, Ulsk. härutinnan
fattat, och sådant, icke allenast i fråga om den sak, hvarom dessa
beslut handla, utan jemväl i afseende på de personer, mot hvilka
desamma riktas, i Iliv ali då, på sätt jag uppfattar meningen
af den 107 §, denna endast har för afsigt ali bereda allägsnandet
ur Statsrådet af någon dess ledamot, men icke att förfölja
honom älven sedan han icke mera finnes i Statsrådet eller på
jorden, jag med stöd häraf anser en bortgången Statsrådsledamot
böra vara fredad mot all tillämpning af nämnde §. Denna § är
ett medel att vinna ett gifvet ändamål, och hvarföre dä framtaga
och tillämpa medlet, långt eller sedan ändamålet vunnits”?
Jag behöfver således icke uppträda lill något försvar för
Coust.Utskrs betänk., hvilket jag i allo ogillar; men jag har ansett
mig böra uppträda i anledn. af de anföranden, som här blifvit afgifna
öfver detta betänk., för att pä samma gång äfven kunna framlägga
mina åsigter om Coust.Ulskis skyldighet och pligt i afseendn
på tillämpningen af 1 Of* och 107 §§ Reg.F. Jag anser för
min del, att del icke är Const.Utsk. någonsin medgifvet att, om
Utsk. anser den 10(5 § böra tillämpas, underlåta alt göra detsamma,
och dymedelst, på sätt en värd talare uttryckt sig, behandla
sakerna på ett lent sätt, eller om jag sä får säga, ”stryka
öfver med harlöten,” hvilket jag icke anser vara dess rättighet,
sä snart någon Konungens rådgifvare uppenbarligen handlat emot
allmän lag eller grundlag. Den 107 §:s tillämpning kan icke eller
ifrågakomma såsom en lindrande omständighet i de fall, då
sädaue åtgärder hafva blifvit af Statsrådet vidtagne, som förtjena
åtal efter den 106 §, ty det är icke Coust.Utslcs rättighet alt efter
behag använda desse båda §§, då det bestämdt finnes i grundlagen
föreskrifvet huru de skola användas. Deremot anser jag,
att. den 107 §:s tillämpning aldrig bör komma i fråga för ett
eller par enstaka fall, äfven om desamma kunna innebära en felaktighet,
som möjligen icke är stridande emot grundlag eller allmän
lag. Jag anser väl, att en rådgifvare möjligen kan fela någon
gäng, men att Const.Utsk. för en enda sådan obetydlighet
104
Den 5 December.
skall anmäla honom till afgång ur Konungens Statsråd, det kan
jag ingalunda erkänna. Delta är min åsigt af dessa bada §§.
Hvad nu beträffar de anmärkn:r, som Const.Utsk. i detta
betänk, gjort, så, om de granskas hvar och en för sig, skall man
icke i dem kunna finna någonting, som kan häntyda derpå, alt
de föredragande, emot hvilka desamma blifvit riktade, icke iakttagit
Rikets sannskyldiga nytta, äfvensom det lika litet finnes någon
af de klandrade åtgärderne, som kan gifva anledn. förmoda,
att den föredragande icke med oväld, n't, skicklighet och drift
sitt embete utöfva t! Då således å ena sidan, enligt min öfvertygelse,
icke minsta skäl för Const.Utsk. har förefuhnits att framställa
dessa anmärkmr, men å andra sidan mig synes, att man
icke har rättighet att ogilla den öfvertygelse, på hvilken Utsk.
dem grundat, så, dä dertill kommer, att Utsk. icke framlagt någonting
till R. St:s bifall eller afslag; torde icke något annat för
R. o. Ad. återstå, än att lägga denna del af betänk, till handlingarne.
Hr Hjerta: En värd talare, som sjelf i egenskap af medlem
af Konungens Conselj varit föremål för en af Const.Utsk:s
anmärkmr har, på ett så fullständigt, och, såvidt det vill synas
af de framställde omständigheterne, visserligen tillfredsställande
sätt, redogjort för sin åtgärd i denna sak, att, utan tvifvel, ingenting
vidare dervid för närvar, är alt säga; men samma värda
ledamot har äfven tolkat en mening i 107 § på ett sätt, som
jag för min del anser skulle leda lill en äfventyrlig slutsats. Ilan
har nemi. uppläst början af denna §: ”Skulle Const.Utsk. anmärka,
att Statsrådets ledamöter samfäldt eller en eller flere af dem,
uti deras rådslag om allmänna mätt och steg icke iakttagit Rikets
sannskyldiga nytta,” och deraf dragit den slutsatsen, att det
här icke kunde blifva fråga om ett enstaka rådslag, utan alt det
skulle vara flere, ja, såsom den värde ledamoten trott sig finna
”mångå.” Jag ber alt få fästa uppmärksamheten derå, att ordet
”deras,” som står bredvid ordet ”rådslag,” nödvändigt måste hänföras
till Konungens ”rådgifvare,” som äro i § omtalade i pluralis
och icke egentligen till ordet ”rådslag,” ty då skulle ordet ”sine”
varit begagnadt. Således tror jag icke, att af denna ordställning
den slutsats kan dragas, som den värde talaren gjort. En
annan talare, som sjelf varit ledamot af Const.Utsk., har redan före mig
framställt en mening, som jag delar, att ett enda rådslag skulle kunna
vara så stridande emot Rikets sannskyldiga nytta och så äfventyrligt,
att det kunde påkalla en anmärkn. frän Const.Utsk., hvilken åter
kunde föranleda R. St. att begära den ifrågavär rådgifvarens entledigande.
Jag säger visst icke, att något sådant här inträffat i
något af de omförmälda fallen; men något besynnerligt förefaller
det väl, att medan man å ena sidan framställer det påståendet,
att icke något enstaka fall någonsin kan befinnas vara af beskaffenhet
att böra utgöra föremål för anmärkn. från Const.Utsk.
efter 107 §, man å andra sidan klandrar, att Utsk. icke framställt
något dylikt fall, bland de flera sorn blifvit anmärkta. Huru skall
nu något Const.Utsk, bete sig, för att gå medelvägen emellan desse
olika fordringar? Det synes som de ledamöter, hvilka fram
-
Den 5 December.
105
ställt dessa bada meningar egentligen syftade derhän, att icke i
något fall anmärkmr skulle till R. St. iian Const.Utsk. framkomma;
ty nästan omöjligt måste det val vara att antaga, att någon
Konungens rådgifvare finnes, hvilken skulle visa brist på oväld,
nit, skicklighet och drift i mångfaldiga ärenden, alla af den egenskap,
att lian, till följd af hvart och ett för sig, kunde göra sig
förtjent af anmälan att ur Konungens Conselj varda aflägsnad.
Man synes öfverhufvud vid bedömmandet af den 107 § hafva
betraktat den såsom om den icke borde komma i fråga annorlunda,
än om den kunde såsom ett slags thordön rulla öfver hufvudena
i Konungens Conselj; jag tror likväl, att denna åsigt är för
mycket en reminiscence från den första menlösa tiden, då Svenska
folket nyss hade inträdt på den constitntionella banan. Jag
har haft äran att flere riksdagar hafva varit ledamot af R. o. Ad.,
äfvensom före denna lid tjenstgörande i Cancelliet härstädes, och
jag påminner mig ännu ganska lifligt, sedan en riksdag för 21
är sedan, hurusom det vid den tiden nästan gick en rysning genom
bela Riddarhussalen, då blott någon ledamot uppsteg och
yttrade, att det vore anledn. till anmärkn. emot den eller den bland
Konungens rådgifvare, samt dervid aflemnade sin förseglade rulle.
Jag tror, alt dessa tider äro förbi; jag tror, alt Const.Utsk. kan
göra en anmälan till R. St., en anmärkn. mot en Konungens
rådgifvare, samt att denna anmärkn. kan af R. St. gillas, utan att
den ifrågavar. rådgifvaren derföre behöfver förlora något i den
allmänna aktning lian i öfrigt för sin person kan åtnjuta. Jag
tror, alt Konungens rådgifvare i detta fall befinna sig i samma
ställning, som en domare eller embetsman i allmänhet, hvilken
kan vara högst hedrad både af sine kamrater och af allmänheten,
ehuru han någongång blifver underkastad, för någon felaktighet,
en fiscalisk action och jemväl derför dömd lill ansvar; ty misstag
äro oskiljaktiga från alla menniskor. Jag anser derföre icke,
pä sätt jag förra gången antydde, att Ulsk. på sidan om grundlagen
uppfattat sitt kall, och jag liemtar ett ytterligare stöd för ett
af de skäl, som jag då hade äran nämna, just af ett anförande
af Hr Grubbe sjelf, som sökte alt finna en anledn. för sitt urskuldande
i det omförmälda fallet i den omständigheten, alt 1834
års Const.Utsk. bade lemnat utan anmärkn. ett dylikt mål. Det
är derföre det kan vara nyttigt, äfven för Konungens framtida
rådgifvare, att se, huru ett föregule Const.Utsk. har bedömt likartade
mål, och jag tror icke, dä Utsk. i detta afseende uttrycker
sin mening på ett moderat sätt, att derpå kan tillämpas
hvad en ledamot här yttrat, nemi. att ett dylikt förfarande vore
att anse såsom en husbondes varning eller förmaning till sitt tjenstefolk,
äfvensom alt Const.Utsk. synes kunna med lugnt sinne
mottaga den beskyllning, som en ledamot af R. o. Ad. här gjort
detsamma, att det nemi. genom ett dylikt handlingssätt skulle utsätta
sig för det allmänna föraktet.
Frih. Cederström: Jag har begärt ordet i anledn. af någre
af Hr Tersmeden emot mitt yttrande framställda anmärkmr. Hr
Tersmeden har nomi., i anledn. af min anmärkn. emot den 2 punk
-
166
Den 5 December.
ten af Consl.Ulsk:s förevar, mern., frågat, huruvida icke Ulsk. skulle
företrädesvis kunna linna föredraganden hafva mot Rikets sanskyldiga
nytta eller med väld och oskicklighet behandlat ett mål,
deruti äfven de öfrige StatsRädets ledamöter med honom instämt.
Jag hemställer lill den värde ledamoten, hvars skarpsinne jag värderar
och hvars i öfrigt kända karakter är utan ringaste möjlighet
att kunna misstänkas för någon slags flärdfullhet, jag hemställer
till honom, huru han då anser de öfrige Statsrådsledamölernas skarpsinnighet
och skicklighet, dä de icke vid målets föredragning förmått
upptäcka detta mot Rikets sannskyldiga nytta stridande tillstyrkande,
eller den bristande skicklighet, som möjligen vid dess behandling
kunnat förefinnas? Jag kan ej fatta ett sådant förhållande.
I afseende på den 3 punkten, har den värde ledamoten ansett, att
då Utsk. börjat med de orden: ”att den verkställda protocollsgranskningen
icke föranledt någon tillämpning af 106 §”; så skulle Utsk.
äfven vara berättigad! att sedermera i 3 punkten förklara, ”det
Utsk. funnit föredragandens omförmälda tillstyrkande påkalla en
ogillande uppmärksamhet.” Finnes väl dessa ord att uti 107 §
tillrättafä? Ar väl der något, som kan lagligen blifva Utslcs
term, än att Ulsk. anmäler, att det, vid granskningen af Statsrådets
prot. funnit, att Statsrådets ledamöter samfäldt en eller flere af
dem, uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit
Rikets sanskyldiga nytta, eller alt någon föredragande icke med
oväld, nit, skicklighet och drift sitt förlroende-embele utöftat?
Det är termen, men att anmäla delen åtgärd påkallar en ogillande
uppmärksamhet, alt uppgifva speciella mål efter 107 §, är grundlagsvidrigt
och medför ingenting annat, än en obehaglighet för
den, mot hvilken anmärkn. oriktigt göres.
Hvad slutligen beträffar den 4:de punkten, så har Const.-  Utsk. icke iakttagit hvad grundlagen i allmänhet bjuder, hvilket
dock vid behandlingen af mål efter den 106 § är af obeskriflig
vigt. lleg.F:s 90 § stadgar, alt under R. St:s eller deras Utsk;s
öfverläggningar och pröfning må icke uti något annat fall eller
på något annat sätt, än denna grundlag bokstafligen föreskrifver,
komma frågor om embets- och tjenstemäns till- och afsättande;
regerings- och domaremakternes beslut, reslulioner och utslag;
enskilda medborgares och corporationers förhållanden, eller verkställigheten
af någon lag, författning eller inrättning. Det är oeftergiflig!
emot denna grundlagens tydliga §, som Utsk. har syndat
och syndat så, att någon förlåtelse kan detsamma icke derföre
meddelas? Men då detta Utsk. icke kan ställas till ansvar inför
någon domstol; så återstår intet annat medel, än att tyst och stilla
lägga Utsk:s betänk, till handlingarne, helst detta innefattar ett
strängare ogillande, än om ordet ”ogillande” intages i [troi.
Ilr Grubbe: Då jag redan med eli längre anförande upplagil
H. 11. o. Ad:s lid, ämnar jag ej nu ytterligare förlänga discussionen.
Jag anhåller blott all, i anledn. af en af Hr Hjerta
gjord anmärkn., fä lill mitt förra anförande tillägga några fä ord.
Jag tror mig härvid böra först och främst förklara Hr Hjerta min
Den 5 December.
167
tacksamhet för det gillande omdöme lian uttalat öfver hvad jag
lill milt rättfärdigande nn anfört. Hvad åter beträffar hans anmärkn.
rörde mitt sätt att förstå Reg.F:s 107 §, så är det visserligen,
enligt hvad jag redan yttrat, min tanka, att Const.Utsk. enligt
denna § bör uttala ett totalomdöme om hvarje Stalsrådsledamots
hela embetsförvaltning under den lid, hvilken Utsk:s granskning
omfattar. Men jag glömde i mitt förra anförande att tillägga,
att det dock äfven, i min tanka, någon gäng kan inträffa, att
en enda rådgifvareåtgärd kan vara tillräcklig, för att föranleda en
anmärkning enligt denna §. Men dertill fordras, enligt min öfvertygelse,
alt den ifrågavar. åtgärden är af stor vigt och af ett
väsendtligt inflytande på Rikets välfärd, eller att den hos en föredragande
röjer en tydlig och uppenbar brist på oväld, nit, drift
eller skicklighet. Om t. ex. Statsrådet genom sitt tillstyrkande förledt
Konungen att börja ett orättvist, onödigt och för Riket förderfligt
krig, så skulle en sådan rådgifvare-åtgärd visserligen ensam
utgöra en fullgiltig anledn. till anmärkn. enligt 107 §. Men
också vore en sådan rådgifvareåtgärd af något större vigt, än tillstyrkandet
af bifall till ett skatteköp å ett till en from stiftelse
anslaget halft hemman. Man kan i min tanka på Const.Utsk:s
användning af RegF:s 100 och 107 §§ tillämpa Leopolds ord:
Det är till stora fall, som blixten måste sparas.
Det förefaller mig, uppriktigt sagdt, som om Const.Utsk. vid
denna riksdag användt sina åskviggar, icke på stora, ulan på temmeligen
obetydliga fall.
Frih. Ridderstolpe, Fredr: För att vara lycklig, måste
man inse sin lycka. Huru lycklig bör icke den Svenska nationen,
vid jemförelse med andra, känna sig efter att hafva fått den grundlag,
som 1809 gaf henne! Men man måste då äfven med urskiljning
och varsamhet begagna den moraliska makt, som grundlagen
gifvit åt R. St:s delegationer. Det finnes ingenting i naturen af
välgörande beskaffenhet, som icke, missbrukad), kan vara förstörande.
Sjelfva elden, så nyttig den är, så behöflig, hvad kan icke
den vara förstörande? Har icke Const.Ulsk:s majoritet nu lekt med
elden? Det är till stora fall, som åskans vigg bör sparas! När nu
Const.Utsk:s majoritet icke har insett det sublima i grundlagen,
sä frågar jag, om dess utlåt, förtjenar att läggas till handlingarne
eller att förkastas?
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, hemställde
Fl. Ex. Hr Gr. o. Landtm., om R. o. Ad. bifölle, att den nu föredragna
delen af Const.Utsk:s mern. N:o 18 finge läggas till
handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. anser densamma icke
erfordra någon åtgärd.
Ropades ja.
Härefter framställdes såsom föremål för öfverläggningen, den
sednare delen af Utsk:s mern., rör:de regeringsåtgärder, som afvlkit
från Statsrådets enhälliga underd. tillstyrkanden; men då uppläsningen
deraf börjades, anmälde sig och yttrade:
Den 5 December.
Frih. Cederström: Jag hemställer, huruvida den nu föredragna
delen af Const.Ulsk:s mern., bör få uppläsas: Jag anhåller
att få yttra mig öfver ingressen, och tror att dermed all läsning
af det öfriga är onödig.
Utsk. har mot tydliga ordalydelsen af 2 mom. i 37 § Riksd.-  Ordn., der det heter att: ”Intet Flsk., Coust.- och BancoUtsk:n
allena undantagna, vare berättigad! att väcka frågor till afgörande
i R. St:s plena, eller att upptaga andra ämnen, än de från
plena remitterade,” ansett sig berältigadt att för R. St. anmäla
de mål, uti hvilka besluten mer eller mindre afvika frän Statsrådets
enhälliga underd. tillstyrkanden. Äro väl dessa mål af beskaffenhet,
att 107 § Reg.F. derå kan finna tillämpning ? Finner icke
Utsk. den 37 § 2 mom. Riksd.Ordn. i afseende på Const.Utsk.
icke har någon tillämpning annat än i 107 § Reg.F.? Att om
Utsk. i något annat fall väcker frågor i RiksStåndens plena, så
bryter Utsk. emot grundlagen? Här är icke fråga, mine Hrr, att
dömma öfver Konungens Statsråd, här är fråga om att få kunskap
om hvilka af Konungens åsigter varit i strid med rådgifvarnes;
och dessa har Utsk. ansett sig böra pä grund af 37 § 2 mom.
Riksd.Ordn. till R. St:s afgörande anmäla! Detta är ett tilltag af
Utsk. som af R. St. bör ogillas och tillbakavisas, pä det alt en
dylik åtgärd i en framtid icke vidare måtte komma i fråga. Jag
anhåller således om Hr Grefven och Landlmarskalkens propus,
lill ogillande af denna sednare del af Utsk:s mern., jemte anhållan
tillika, att den ej måtte ens få för H. Ståndet uppläsas.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, det han icke fann något
hinder för uppläsningen af hvad Utsk. anfört, men att på
R. o. Ad. berodde, huruvida den behöfde ske, hvadan II. Ex.
hemställde, om R. o. Ad. ansåge nödigt att ifrågavar. uppläsning
ägde rum.
Ropades nej.
II. Ex. Hr Gr. Björnstjerna, Magnus: Förevar, mern.
lemnar ett bedröfligt bevis på det outredda af våra constitutionella
förhållanden, enär sjelfva det Utsk., som skall tyda dessa, finnes
vara deladt i tvenne liendtliga läger, af hvilka det ena fäller, när
det andra friar; af hvilka det ena tillämpar 107 §:s moralika ansvar,
när det andra tillämpar 106 §:s juridiska, och der principfrågor
måste afgöras medelst lottning.
Detta förhållande är i sanning bedröfligt för den constitutionelt
sinnade medborgaren, som deri ser ett grundadt skäl att i
folkets sinne undergräfva allt förtroende till våra samhällsinrältningars
styrka och vishet.
Ur detta chaos af stridiga åsigter framstår likväl en conseqvent
genomlord tanka, om man kan kalla det fortsatt absurda
för conseqvent, den nemi. af en ledamot i nämnde Utsk., som i
hvarje ansvarighetsfråga, äfven den af ringaste halt, anser sig böra
fälla den Statsrådets ledamot, som utgör föremålet för den
gjor
-
Den 5 December.
1C9
gjorde anmärkn., och som, när han icke vunnit majoriteten på
sin sida i detta syfte, söker åtminstone alt trösta sig medelst alt
fälla den i sina reservationer. Denne ledamots anföranden förtjena
så mycket mera att undersökas, som han, troligen genom
trollkraften af sin vältalighet, eller genom visheten af sina statsmannainsigter,
eller genom det upphöjda af sina tänkesätt, tillvunnit
sig ett sådant inflytande inom Utsk., att tvenne Stånds ledamöter
derstädes snart sagdt icke utgöra annat mera, än ett
echo af dess tanka; och som dessutom äfven är den ledande personen
af tvenne HiksSt;s majoritet. Af dessa skäl tror jag mig böra
undersöka den af nämnde ledamot Utsk:s mern. bifogade reservation,
för att se, huruvida grundligheten deri svarar mot ordrikheten,
och huruvida de af honom framställda principer följas i
tillämpningen, han gör deraf.
Innan jag skrider till denna undersökning, måste jag likväl
yttra min ledsnad öfver, att denna ledamot icke finnes inom dessa
murar, för att kunna besvara de anmärkntr, jag ämnar rikta emot
honom; det är en följd af vår fyrdelning, som jag med bästa
vilja icke kan afhjelpa. Som dess reservation emedlertid linnes
framför oss, tilltalar oss på sätt och vis, måste den besvaras, så
vida man icke skall tro, att Ståndet erkänt dess riktighet. Mina
anmärkn:r torde äfven komma honom tillhanda, om icke annorstädes,
i våra protocoller, så att han inom sitt Stånd kan vederlägga
dera, om han så mäktar.
Reservationen börjar med en längre ingress, efter hvilken
han yttrar sig på följande sätt: ”Det tillhör, efter milt förmenande,
hvarje ledamot af Const.Utsk. — den nemi., som äger hjerta,
icke blott för sig sjelf och sin enskilda ställning, ulan ock för
det allmänna och för Regeringen — att egna en särskild uppmärksamhet
åt regeringsärendenas natur, och det som i det framfarna
regeringssystemet kan anses hafva utgjort det fortfarande,
det bestående 1 Med betydelselösa tillfälligheter, hvilka icke innebära
något utmärkande — någonting af egenskap att i det stora hela
utöfva inflytelse — behöfver han icke sysselsätta sig.” Efter den
sålunda framställda principen, alt Const.Utsk. icke bör bedömma
en Regering annorlunda, än efter det ”fortgående, det beståndande”,
och icke efter ”betydelselösa tillfälligheter”, upplager reservanten
några få, de mest betydelselösa mål i verlden, såsom utnämnandet
af ett Kammarråd, afskrifningen af ett län, (ill hvars
gäldande all tillgäng saknas, och skatteköpet af en hospitalshemmansdel
med häda parters samtycke, för att hänföra dem till ansvar
efter 107 § Reg.F., hvilken, enligt dess eget anförande, icke
hör tillämpas annorlunda, än för en hel serie af regeringsärenden.
Jag hemställer äfven, om dessa mål äro af ”egenskap att i det
stora hela utöfva inflytelse”, såsom reservanten yrkar i sitt princip-anförande.
Han fortsätter på följande vis: ”Jag har förutskickat denna
betraktelse, för att desto lättare kunna utmärka den högre stalsmanna-synpunkt,
utur hvilken jag anser företeelserne vid gransk5
II. 22
170
Den 5 December.
ningen af Statsrådets prot. böra uppfattas.” Är det således utur en
”statsmanna-synpunkt”, som reservanten deltagit i Utsk:s beslut,
att till ansvar efter 107 § Reg.F. kalla en allmänt saknad, för
flera år sedan afliden Just.minister, och deltagit i samma lllsk:s
beslut, att tillämpa denna §, (som åsyftar den anklagades skiljande
från embetet), emot andra aktningsvärda rådgifvare, hvilka redan
skiljt sig från dessa embeten? Kan det väl vara ”stalsmannavishet”,
att väcka de döda, och att förafskeda de förafskedade?
Om sä är, voro Axel Oxenstjerna, Kichelieu och Canning icke
statsmän. En löjlighet är åtgärden, en löjlighet, som kastar en
skugga på det Svenska folkets sunda omdöme i andra nationers
ögon, och nedsätter det förnuftsenliga af våra samhällsinrätlningar;
för detta står reservanten främst till ansvar, om icke inför
Riksrätt, så inför det sunda förnuftets domstol, der han säkert
skall blifva fälld.
Reservanten fortfar på följande vis: ”Det är icke småsinnets
jagande efter anmärkn.-anledmr, som bör leda Const.Utsk:s tillgörande.
” Men jag frågar, hvad annat än ”småsinnets jagande efter
anmärkn.-anledmr”, drifven till sin yttersta potens, är det icke,
som föranleder anklagelser såsom de, hvilka reservanten framställt
om en secreterarelön i Nummerlotteriet; om en sportelersättniug
för en postmästare i Carlstad; om en sex månaders lön såsom ersättning
för en begrafningshjelp!!! Att med sä högttrafvande ord
komma lill så små resultater, och detta i rak strid med de sjelfuppställde
principer, synes mig icke vara värdigt en Fredrik den
stores lärjunge.
Reservantens citation af Fredrik den store, såsom Kronprins,
faller nog mycket i det löjliga för den som litet läst historien;
ty han vet, att Konung Fredrik, mognad genom erfarenheten och
regeringens praktiska utöfning, öfvergaf de philosopliiska och philantropiska
åsigter, hvilka han hyllat som Kronprins och som
skriftställare, och att han, utan att försaka den ädla grund, från
hvilken de utgingo, lärde sig att modifiera dem efter det verkliga
lifvets hårda kraf; att det var då först, som lian erhöll, och
sorn han förtjente namnet af Fredrik den store. Reservanten synes
hafva afstannat i läsningen af sin Preussiska historia på halfva
vägen, och att deri, som i mycket annat, endast hafva uppnått
den halfbildning, som är särare än okunnigheten sjelf, emedan
den med bildningens anspråk förenar okunnighetens misstag.
Härpå har reservanten gifvit högst talande bevis i sina anföranden
om sjöförsvaret under loppet af sislförflutne riksdag, och om
landtförsvaret under loppet af denna.
Stora fraser utan mening tillhöra i allmänhet demagogers
yttranden; jag har hört mig led derpå i min ungdom, dä jag öfvervar
de sista dyningarne af den Franska revolutionen; jag har
hört mig led derpå under min mannaålder, då jag öfvervar reformbillens
genomdrifvande i England, och jag har fullt tillfälle
att höra mig led derpå, sedan dessa fraser nu äfven uppnått valhalla
nord, liksom annat skräp, som icke finner afsättning mer
hos andra folkslag. Det är folkets frihet dessa demagoger påstå
Den 5 December.
171
sig försvara, under det alt de sjelfve äro de störste despoter när
de komma till väldet; det är menniskans rättigheter de försvara,
utan att låtsa veta, att dessa rättigheter måste gifva vika för samhällets
rättigheter, om detta skall kunna bestå; det är folkets väl,
som allena ligger dem om hjertat, under det att de föreslå åtgöranden,
hvilka, om de antogos, skulle störta folket uti en afgrund
af olyckor. Objudne sakförare af fofket, påminna de mig
de 3:ne skräddare från en nordlig provins, som inlemnade en petition
till Parlamentetet, börjande med orden: ”Vi, det Engelska
folket.” Den långa erfarenhet jag vunnit af dessa folktalare, torde
tillåta mig att samvetsgrant och utan förmätenhet varna mina
landsmän för deras ordkrams bedrägliga innehåll. Det är icke till
R. o. Ad. jag i detta afseende vänder mig — dess bildningsgrad
är för hög, dess omdöme för stadgadt, dess principer för fosterländska,
att i minsta mån kunna förledas af ofvannämnde ordkram,
som dagligen ökar sig, så väl i tal som i tryck — det är
i hoppet att mitt anförande äfven kan höras utom dessa murar,
som jag vågar framställa dessa välmenta råd till dem af vära medborgare,
som äga en mindre erfarenhet än jag.
Men jag har redan för länge uppehållit R. o. Ad:s tid med
den ofvannämnde reservantens anförande. Jag skyndar derför att
öfvergå till ett vigtigare ämne, ett ämne, som rörer en af den
monarkiska samhällsordningens grundprinciper.
Const.Utsk. har för första gången sedan 1809 till grundlagsenlig
anmärkn. upptagit regeringsmål, i hvilka Statsrådets samtlige
ledamöter reserverat sig emot de af Konungen fattade beslut.
1 hvad ändamål, frågar jag, har detta kunnat ske? Den gjorda
reservationen befriar Statsrådets ledamöter ifrån allt ansvar; att
påstå, de borde hafva resignerat för sä eländiga mål, som de anmärkte,
kan icke på allvar hafva varit Utskrs mening, ehuru det
nyttjats såsom förevändning. Hvad annat föremål kan Ulsk. då
hafva haft, än att kasta en skugga på den aflidne Konungens minne
och att åtala dess beslut.
Låtom oss nu först undersöka dessa besluts mer eller mindre
riktighet. Konungens beslut måste och böra ofta vara stridande
mot Statsrådets tillstyrkanden, i följd af våra ansvarighetslagars
natur, som afse mera bokstafven, än lagens anda, och tillåta icke,
efter den uttydning, som Stånden allt mera vilja gifva dem, att
öfverträda denna bokslafs föreskrifter. Tvenne ingredienser ingå
likväl i den administrativa styrelsen, sä väl som i den juridiska.
Det ena heter billighet, det andra heter lagens ordalydelse. Domaren
rättar sig hufvudsakligen efter den sednare, men Konungen,
som äger benädningsrätten, bör rätta sig efter den förra.
På samma sätt förhåller sig inom den administrativa grenen af
regeringsärendena. Statsråden äro nödtvungne, om de icke vilja
blottställa sig för den 106 §:s ansvar, att ordagrant följa hvad R.
St. föreskrifvit; men Konungen, som är öfver detta ansvar, honom
tillhörer att i sina beslut följa billighetens grunder, så vidt
all billighet ej skall utestängas från Sveriges landamären. Jag
hemställer nu, huruvida det i dc åberopade fallen icke var billigt
172
Den 5 December.
alt 2:ne publika verk, som hade ålagts betydligt ökade göromål,
icke äfven borde erhålla ett något ökadt salarium; om det icke
var billigt, att Secnndchefen för Konungens Svea Lifgarde (det
gula regementet, som föll vid Lutzen i sina raka leder, liksom
etet stridde der) fick bibehålla ett boställe, sorn han innehaft allt
sedan Carl XI:s tid? Konungen följde således billigheten, och gjorde
rätt deri; Statsrådet åter följde bokstafven, och gjorde äfven
rätt deri.
Autagom likväl exempelvis, att Konungen skulle misstagit sig
i sitt beslut; nä väl, hvad innehåller Reg.F:s 3 § härom? ”Konungens
Majestät skall hållas i helgd och vördnad; Haus gerningar
vare mot allt åtal fredade.” Om den lefvande Konungens gerningar
äro fredade för allt åtal, huru mycket mera böra icke den aflidne
Konungens vara det, i grafven, som försonar allt! Del synes mig
en profanation af den höga skuggan, att kalla henne ned inför
Coust.Ulsk:s låga tribunal. Den gamla historien påstår, att offerpresterne
i Memphis ägde rättighet att ransaka sina Konungars
gerningar, efter döden; men vårt Const.Ulsk. äger icke denna rättighet.
De Egyptiske Konungarnes historia tecknades på templets
murar; men lltsk:s griffel är för svag att göra det. Framtiden,
den oväldiga allena, kan teckna den, när dagens småbestyr sjunkit
i glömskans natt. Denna framtid skall omtala mildheten, visheten,
rättrådigheten af Carl Johans regering, de hundrade fältslag,
i hvilka han deltagit, det fria val af tvenne fria folk, som
fästat Dess dynasti på Skandinaviens throner; skall omtala mötet
i Trachenberg, der han uppgjorde planen, som frälsade Europa
från det Franska oket; skall omtala slagen vid GrossHeeren, vid
Dennewits, vid Leipzig, der denna plan af Honom till stor del utfördes.
Dessa stora och ärorika bedrifter skall historien omtala,
men icke giftet, som söker att utplåna dem.
Const.Ulsk. har således öfverskrida grundlagens föreskrifter,
ett så mycket oförlåtligare fel, som det är tillsatt att öfvervaka
dess upprätthållande. Jag föreslår derföre, alt det ogillas af II.
o. Ad., och att dess betänk., efter detta ogillande, utan vidare åtgärd
lägges att afsomna i handlingarnes digra sköte.
Många ledamöter gåfvo härtill bifall tillkänna.
Ilr Rosenblad: Hvarje läsare af nu föredragna del af Utsk:s
utlåt, har otvifvelaktig! gjort sig den fråga: hvad kan Utsk:s afsigt
hafva varit med anmälandet, alt K. M., uti vissa uppgifna
fall, begagnat Dess conslitutionella rätt att fatta beslut, skiljaktiga
från hvad Statsrådets närvar, ledamöter enhälligt tillstyrkt?
Manne, att emot rådgifvarne anmärka de afgifna, men icke
följda ruden? Detta har ej kunnat vara afsigten, då Utsk. sjelf
förklarat anmärkn. i dessa mål, hvarken efter 10(i eller 107 §,
kunna äga rum. Månne, att, i strid med den helgd, grundlagarna
tillerkänna det Konungsliga Majestätet, rikta en pil
utaf klander åt den nyss öppnade Konunga grafven? Om, emot
ali förmodan, afsigten varit sådan, kommer otvifvelaktigt pilen alt
återstudsa emot dem, som afskjulit den, för det fall likväl, alt
Den 5 December.
173
liistorien ens finner det löna mödan att uppteckna deras namn.
I Sveriges häfder, så rika på stora Konungsliga minnen, har
Cahl xiv Johan intagit ett ärofullt ruin vid sidan af den förste
Wasa och dennes store Sonson. Lik Gustaf Eriksson gaf Flan
det folk, som gifvit Honom en krona, i gengåfva en långvarig fred,
ökadt välstånd, och förmågan att, under skydd af en ny Konungaätt,
bevara sjelfständighet, frihet och ära, men Han gaf det äfven
den ökade styrkan af föreningen med eli ädelt brödrafolk.
Måtte endast hvarje redlig Svensk och Norrman djupt känna sanningen
af den grundsats, att en samdrägtig förening kring Sveriges
och Norriges gemensamma Konungalhron utgör villkoret för
beståndet af nyssnämnda dyrbara föremål, hegge folkens sjelfständighet,
frihet och ära, och då skall det nyss brustna Konungahjertats
varmaste önskan blifva uppfyldt, det inål vinnas, för hvilket
Han egnat åt så stora bemödanden — Brödrafolkens lycka under
Konung Oscar och Hans efterträdare.
Mycket vore alt tillägga, men tiden är långt liden och här
torde det vara öfverflödigt. Jag inskränker mig således lill att
förena mig med Hr Gr. Björnstjerna i anhållan om propos., att
R. o. Ad., roed ogillande af den i sednare delen af nu föredragna
betänk, innehållna framställning, måtte lägga densamma till
handlingarna.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Den ringa vigt min
röst äger inom detta Hus, skulle visserligen icke behöfvas, för att
åt den sednare delen af Const.Utsk:s mern. bereda det öde, som
detsamma förtjenar; men dä fråga nu synes gälla, huruvida den
för monarkien så högst vigtiga och äfven i RegF:s 3 § uttalade
grundsats, nemi. att ”Konungens Majestät skall hållas i helgd och
vördnad, och Hans gerningar vara emot allt åtal fredade”, fortfarande
skall äga bestånd eller icke; sä anser jag det både för en
pligt och en tillfredsställesse att offentligt få uttrycka mitt ogillande
af G011st.Utsk:s förfarande. Utsk. har här framställt en berättelse
om 5 mål, hvaruti den aflidne Konungen varit af olika tankar
med samtlige Sine rådgifvare. Man frågar, med hvad rätt
har Const.Utsk. gjort denna framställning? Utsk. åberopar 2 mom.
af 37 § Riksd.Ordn., der det heter, att "Intel Utsk., Coust.- och
BancoUtsk:n aliena undantagna, vare berättigadt alt väcka frågor
lill afgörande i R. St:s plena, eller alt upptaga andra ämnen, än
de från plena remitterade” etc. Jag vill här icke fästa mig vid
ordet ”afgörande”, ehuru det bestämdt tillkännagifver, att inga andra
frågor få väckas, än sådane, som kunna föranleda lill något
R. St:s beslut; men jag fäster mig deremot vid beskaffenheten
af de frågor, till hvilkas väckande det åberopade mom. lemnar
rättighet. Härvid kan väl icke afses alla slags frågor, som ligga
inom gränsorna af menskliga vetandet. Meningen måste väl vara,
att Utsk. äger väcka sådana frågor, som ligga inom Utslcs attributioner;
och för alt i detta afseende skaffa sig en öfvertygelse,
behöfver man icke gå tillbaka längre, än till 29 § i samma Riksd.-  Ordn., som i 1 mom. säger, att Const.Utsk. tillkommer att upptaga
174
Den 5 December.
frågor och till plena afgifva förslag om ändringar, förbättringar
och förklaringar af Rikets grundlagar, och hvars 2 morn. tillägger
Const.Utsk. rättighet att granska Statsrådets prolocoll, samt i afseende
å denna rättighet stadgar, att om ”Ulsk. af desse protocoll
finnér, att någon Statsrådets ledamot eller någon för tillfället
förordnad föredragande, eller den embetsman, som i commandomål
Konungen råd gifvit, uppenbarligen handlat emot Reg.F:s
tydliga föreskrift, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf, och af
andra Rikets gällande lagar, eller underlåtit att göra föreställningar
mot sådane öfverlrädelser, eller dem vållat och befrämjat genom
uppsåtligt fördöljande af någon upplysning, då skall Const.-  Ulsk. ställa en sådan under tilltal af Just.ombudsmannen inför Riksrätt;”
samt vidare, att om ”Utsk. skulle anmärka, alt Statsrådets
ledamöter samfäldt eller en eller (lere af dem, uti deras rådslag
om allmänna mått och steg, icke iakttagit Rikets sannskyldiga
nytta, eller att någon föredragande icke med oväld, nit, skicklighet
och drift sitt förlroende-embete utöfvat, skall Utsk. då sådant
för R. St. tillkännagifva”. Här har Const.Utsk. anmält, att alla
Statsrådsledamöter afstyrkt de fern särskilda regeringsåtgärder,
som af Const.Utsk. anmärkas, hvadan Utsk. således icke eller bär
framställt några anmärkmr emot Konungens rådgifvare. Mot hvilken
har då Const.Utsk. rätt att något anmärka? Const.Utsk. synes
bär hafva velat kasta skugga på en afliden Konung. Pilen
träffar icke den store mannen på andra sidan grafven, och Const.-  Utskis framställning förmår icke eller fläcka hans minne inom
häfdernas verld; men vårt minne skulle fläckas, om vi icke
ogillade detta Utslcs förfarande. Jag anhåller derföre, att denna
del af betänk, måtte läggas till handlingarne, med uttryck af Ståndets
ogillande, samt med bestämdt förklarande, att Const.Utsk.
härigenom öfverskridit gränsorne för sina attributioner.
Hr F abrams, Olof Immanuel: Den del af Utsk:s betänk.,
som nu är under öfverläggning, förekommer mig af den gållika
beskaffenhet, att derpå skäligen torde kunna lämpas hvad den
störste läraren sagt om vinden: att man icke vet hvadan den kommer
eller hvart den far.” Jag har nemi. förgäfves sökt att deruti utleta
någon egentlig orsak eller något egentligt ändamål. Såsom
en föregale talare redan anmärkt, utstakar grundlagen för Const.-  Ulsk. 2:ne vägar, då det vid granskning af Statsrådets protocoll
finner anledn. att anmärka något emot regeringsåtgärderne; den
ena, att enligt 106 § Reg.F. låta instämma till åtal vederb. Statsrådsledamöter
inför Riksrätt, och den andra, alt enligt 107 § af
samma grundlag anmäla den Statsrådsledamot, emot. hvilken anrnärkn.
förekommit, bos R. St., för att, derest Iian finnes hafva
förverkat deras förtroende, då anmäla honom hos Konungen till
entledigande. Dessa 2:ne vägar finnas, och icke flere. Allt hvad
Const.Utsk. eller något Riksstånd, för ändamålet att åstadkomma
någon påföljd för anmärkta regeringsåtgärder, vidtager annat, än
detta, är att gå utanför grundlagen. Jag vill icke och anser mig
knappt berättigad att antaga det syfte, som flere talare här förut
Ren 5 December.
175
anlydt för Const.Utsk:s ifrågavar. meni. Då jag jemför innehållet
af detta mern. med de vid detsamma fogade reservationer, synes
den mening dunkelt framskymta, att det varit rådgifvarnes pligt
alt, då Konungen icke varit af samma tankar med deni, afträda
från sina embeten. Jag bestrider visserligen icke, att sådane förhållanden
kunna äga rum, då det är en Statsrådsledamots moraliska
pligt att nedlägga sitt embete; men jag kan ej sträcka det
derhän, att sedan K. M. bifallit 999 tillstyrkanden, men ogillat
det 1000:de, det då skulle vara ett Statsråds skyldighet att afgå
frän sitt embete. Jag skulle anse detta vara en straffvärd glömska
af 4 § Reg.F., sorn likväl måste anses innehålla grundtanken
för vår constilution. Jag har redan nämnt, att jag icke med säkerhet
kunnat utfinna någon egentlig mening i denna del af mera.,
och derföre anser jag mig icke eller ulan fara för misstag vidare
kunna yttra mig derom. I afseende på den formella behandlingen,
instämmer jag med Frih. Cederström och hemställer, att mern.
i denna del måtte läggas till handlingarne, med ogillande.
Gr. Gyldenstolpe: Jag anhåller att få uppläsa den delaf
min reservation, som rörer den nu föredragna, sednare delen af
Const.Utsk:s mern. och som lyder sålunda: ”Utsk. har slutligen —
manne för att äfven här handla utan ändamål? — omtalat, att K.
M:s höga beslut emellanåt afvikit frän Statsrådets ledamöters enhälliga
tillsyrkan, hvilket jemväl med några framställda exempel är vordet
ådagalagdt. Den anmälan till R. St. derom, att 9 § af Reg.F.,
deri det heter: ”Konungen dock förbehållet att allena besluta” varit
icke sällan en sanning under större delen af den tiderymd,
som de granskade protocollen omfatta, anser jag som en utsträckning
af Utsk:s bedömmande utöfver hvad grundlagen bestämmer.
Utsk. äger nemi. icke, i min tanke, att göra andra framställningar
ang:de Statsrådet, än dem, som kunna medföra en tillämpning af
10G eller 107 § Reg.F. Att delta oaktadt framkomma med berättelse
om regeringsåtgärder, dervid de afgifua rådslagen icke
ogillas, och således Statsrådets ledamöter undgå allt åtal, men
hvarvid anmärkes, att K. M. fattat ett beslut, stridande mot nämnde
rådslag, skulle derföre kunna uppfattas som ett försök, att göra
det nådiga beslutet och den höga personlighet, som bestämt detsamma,
till föremål för R. St:s öfverläggningar, hvilket väl icke behöfver
bevisas vara stridande mot grundlagens både anda och bokstaf.
Ehuru jag icke vill påstå, att detta egentligen varit afsigten med
det gjorda meddelandet, har jag dock inom Utsk. bestridt allt sådant
såsom olagligt och vådligt, äfven om man dermed åsyftat
blott att hos blifvande eller varande Statsrådsledamöter inpregla
den grundsats, att då afseende synes icke fästas vid deras ”underrättelser
och råd,” de äga en moralisk pligt att ej längre qvarstanna
vid sina förtroendeembeten, en grundsats, sorn 1809 års
lagstiftare hvarken antydt eller uttalat, och som derföre äfven
1844 års Const.Utsk. icke ens indirect bort vidröra. Jag reserverar
mig derföre jemväl emot denna, enligt min åsigt, nu till
intet ledande berättande framställning och anhåller i anledn. häraf,
S/G
Den 5 December.
att R. o. Ari. måtte, med ogillande af denna Coust.Utsk:s framställning,
lägga betänk, till handlingavne.
Ofverläggningen förklarades härmed vara slutad, hvarefter
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att alla de ledamöter, som talat
i ämnet, yrkat, alt ölsk:s åtgärd mätte ogillas, och att då härvid
Gr. Cronhjelm bestämdast gifvit sin tanke tillkänna, det vore
i öfverensstämmelse med hans yrkande, som H. Ex. ansåge sig
höra framställa propos., hvarföre II. Ex. finge hemställa, om R.
o. Ad. behagade besluta, att lägga sednare delen af Utsk:s förevar,
mern. till handlingarne, med förklarande, alt R. o. Ad. anser
Const.Ulsk., genom anmälan till R. St. af regeringsåtgärder, uti
hvilka besluten afvika från Statsrådets enhälliga tillstyrkanden,
hafva öfverskrida gränsorne för den i grundlagen för delta Etsk.
utstakade verkningskrets, oell att R. o. Ad. derföre ogillar Utsk-.s
berörde åtgärd.
Denna propos. blef af R. o. Ad. enstämmigt och lifligt med
ja besvarad.
Vid förnyad föredragning, lades, på begäran af Gr. Gyldenstolpe,
Anton Gabr., Gr. Lagerbjelke, Gustaf m. fl., ånyo
på bordet StatsUtsk:s nedannämnde d. 30 sisth Nov. på bordet
lagda ullåt:n och mern.:
N:o 68, i anledn. af erhållen återremiss å betänk. N:o 33,
angule beräkningen af statsverkets inkomster;
N:o 69, i anledn. af erhållne äterremisser å betänk. N:o 35,
ang:de regleringen af utgifterne under 2:dra hufvudtiteln;
N:o 70, i anledn. af erhållen återremiss å utlåt. N:o 36,
ang:de utgifterne under riksstatens 3:dje lnifvudlitel;
N:o 71, i anledn. af erhållne äterremisser å betänk. N:o 37,
angule utgifterne under riksstatens 4:de lnifvudlitel;
N:o 72, i anledn. af erhållne äterremisser å betänk. N:o 38,
ang:de utgifterne under riksstatens 5:te hufvudtitel;
N:o 73, i anledn. af erhållne äterremisser ä betänk. Nio 39,
angule reglering af utgifterne under öde hufvudtiteln;
N:o 74, i anledn. af erhållne äterremisser å betänk. N:o 40,
angule reglering af utgifterne under riksstatens 7ule lnifvudlitel;
N:o 75, i anledn. af erhållne äterremisser å utlåt. N:o 41,
ang:de utgifterne under riksstatens S:de hufvudtitel1;
N:o 76, i anledn. af erhållne äterremisser å betänk. N:o 42,
rörtde regleringen af utgifterne under riksstatens 9ule hufvudtitel;
samt
N:o 77, ang:de tiden, då den nya statsregleringen vidtager.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Då R. o. Ad. säkert finner
angelägenheten deraf, att dessa nu ånyo bordlagde StatsUtsIcs
betänk, snart blifva för R. o. Ad. föredragne, anhåller jag, ali Hr
Gr. o. Landtm, täcktes föreslå R. o. Ad., att desamma samtligen
från
Den 7 December f. m.
177
från N:o 08 till och med N:o 77, ställas främst på listan till föredragning
i nästa plenum.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att dessa mål, i
följd af den ordning, hvari de redan voro å bordslistan upptagna,
borde blifva de första ä föredragningslistan för nästa plenum.
Frih. Palmstjerna: Jag förmodade, att då ett betänk, för
K. o. Ad. föredrogs och ånyo lades på bordet, skulle det äfven
komma att stå efter öfrige ännu icke föredragna betänkm, hvarigenom,
då listan för närvar, är flere alnar läng, de af mig nyss
nämnde StatsUlsk:s betanien måhända först efter flere plenidagars
förlopp skulle blifva R. o. Ad. föredragna; men dä likväl Hr Gr.
o. Landtm, lärer följa en annan ordning i sina befallningar ang:de
föredragningslistans upprättande, sä har jag dervid ingenting vidare
att för det närvar, erinra.
I anledn. af delta yttrande behagade H. Ex. Hr Gr. o.
Landtm, förklara, att det under denna riksdag varit vanligt, att
de mål, sora blifvit ånyo bordlagde, fatt behålla deras rum å iistan
till nästa plenum.
Upplästes och lades till handlingarne ifrån de öfriga RiksShn
ankomne prot.uldr., nemi. frän PresteSt. af d. 20, 23, 27 och
30 sisth Nov. samt d. 2 dennes, från BorgareSt. af d. 23, 27
och 30 sisth Nov. samt från BondeSt. af d. 23, 27 och 30 i
samma månad samt d. 2 dennes, äfvensom en ifrån PresteSt.
communicerad motion af Comministern Janzon, om anslag till nykterhetsskrifters
ingifvande.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. i lill 10 om aftonen.
In fidem piotocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 7 December 1844.
Plenum kl. 10 f. m.
Justerades 4 prot.uldr. för d. 5 dennes.
Justerades pleniprot. för d. 27 sisth Nov. f. m.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, alt bland R. o.
Ad:s Hrr Electorer ledigheter uppkommit efter Hr Celsing, Lars
Gustaf, som blifvit utsedd till ledamot i StatsUtsk., samt Hr von
Beskow, Bernh., som erhållit introduetion bland Friherrar och se5
H. 23
178
Den 7 December f. m.
dermera icke uttagit pollett; hvarföre H. Ex. anmodade Hrr Bänkman
att sammanträda, för att återbesätta dessa ledigheter bland
Electorerne.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, gaf jemväl tillkänna, att Hr
von Rosen, Georg Ludv., anmält sig vara af embelsgöromäl nödsakad
att afresa från riksdagen, samt derföre anhöll att, med bibehållande
af riksdagsmannarätt, blifva entledigad från sin befallning
i StatsUtsk. ifrån nästa Onsdag.
R. o. Ad. biföll denna anhållan, hvarefter II. Ex. anmodade
Hrr Electorer att utse en ledamot i StatsUtsk. i st. f. Hr von
Rosen.
Sedermera och i enlighet meri den öfverenskommelse, sora i
gårdagens Talmausconference blifvit träffad, hemställde II. Ex. Hr
Gr. o. Landtm., om R. o. Ad. bifölle, all valet af ledamöter i
förstärkta StatsUtsk. utsattes till nästa Tisdag d. 10 dennes.
Denna hemställan blef med ja besvarad, hvarefter II. Ex. yttrade,
att antalet af de suppleanter, som vid berörde val borde
utses, nu jemväl syntes böra bestämmas. Vid sista riksdagen hade
15 suppleanter blifvit valde och H. Ex. finge hemställa, att
afven nu detta antal af suppleanter till förstärkta StatsUtsk. måtte
utses.
R. o. Ad. biföll jemväl denna hemställan, hvarpå II. Ex.,
med erinran om Ridd.Ordms föreskrift, alt, vid de valförrättningar,
hvarvid ett visst antal suppleanter tillika skola utses, för att
inträda i man af inträffad ledighet, valet skall ske på det sammanlagda
antalet af ordinarie och suppleanter, fästade uppmärksamheten
derpå, alt, enär StatsUtsk. borde förstärkas med 21 ordinarie
ledamöter, vallistorne borde innehålla 36 namn.
Föredrogs ånyo StatsUlsk:s d. 30 sisth Nov. och 5 dennes
på bordet lagda utlåt. N:o 68, i anledn. af erhållen återremiss å
betänk. N:o 33, aug:de beräkningen af statsverkets inkomster.
Frih. Cederström, Jacob: Emot den första delen af betänk.
finnes naturligtvis icke någon anmärkn. att göra, då 3 Stånd
i den frågan redan hafva beslutit. Uti den sista delen deremot
yttrar Utsk.: ”Då R. St. ännu icke fattat beslut i afseende på
grunderne för de exlra-ordinarie statsinkomsternas utgörande, så
lärer det för närvar, icke tillkomma Utsk. alt någon framställning
härom, eller ang:de restantierne, till R. St. afgifva.” Detta
kan jag icke för min del gilla. Utsk. måste absolut uppgifva den
aproximaliva calcul, hvarefter restanlierna böra och kunna beräknas
att ingå, eller också blir det icke möjligt för R. St. att kunna
derom besluta med någon slags sakkännedom, enär Utsk. ensamt
äger tillgång till de handlingar, som kunna lemna ledning i
detta afseende. När någon sådan calcul nu icke blifvit uppgifven,
så nödgas jag begära återremiss, eller rättare att ett prot.-
Den 7 December f, m.
17!»
utdr. måtte lill Utsk. expedieras, deruti Utsk. förständigas, ali inkomma
med uppgift på det belopp, hvartill Utsk. anser alt restantierna
kunna beräknas att ingå.
I anlcdn. af della anförande fästade II. Ex. Hr Gr. o.
Landtm. 11. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att StalsUtsk. i dess
utlåt. N:o 33 afgifvit förslag till de nu ifrågasatte inkomsternes
beräknande, men att R. o. Ad. beslut it alt med pröfningen deraf
skulle anstå intilldess det förslag, som Revilin.Utsk. tillhörde alt
derom afgifva, lill II. St. inkommit.
Uppå härefter framställd propos. blef StatsUtsk:s förevar, utlåt.
lagdt till handlingarne.
Ånyo föredrogs StatsUlslcs d. 30 sisth Nov. och 5 dennes
på bordet lagda utlät. N:o (59, i anledn. af erhållne ålerremisser
å betänk. N:o 35, ang:de regleringen af utgifterna under 2:dra
hufvudliteln.
Detta utlåt, företogs punktvis till afgörande.
Lo Jng:de 2 punkten af Utsk:s ut lat. N:o 3S, eller frågan
om löneanslag för en ny assessor i 11. Svea Hofrätt.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: På de skäl jag haft tillfälle
att anföra, såväl uti min reservation emot SlalsUlskis betänk.
N:o 35, som då diScussionen öfver detta betänk, hos R. 0. Ad.
förra gången ägde rum, får jag vördsamt anhålla, att R. 0. Ad.
ville fatta det beslut, att ifrågavar. 1,500 ndr uppföras såsom lön
för en assessor i Svea Hofrätt.
II. Ex. Hr Gr. 0. La ndtm. hemställde, om R. 0. Ad. bifölle
det af K. M. äskade anslag af 1,500 r:dr, att såsom lön pä stat
för en ny assessor i K. Svea Hofrätt pä 2:dra hufvudliteln uppföras;
men innan denna propos. hann blifva besvarad, anmälde och
yttrade sig
Frih. Raab, Adam Christian: Jag vågar vördsamt hemställa,
huruvida icke vid delta beslut bör göras det villkor, som
af R. 0. Ad., när frågan här förra gången förevar, betingades,
nemi. att i fullmakten skulle göras följande tillägg: ”Hvarvid han
äger att åtnjuta den lön och öfriga förmåner, samma tjenst, enligt
stat och författningar, nu tillkomma, intill dess, i anledn. af
väckt fråga om förändrad organisation af Rikets Hofrälter, löneförmånerna
och tjenstgöringsskyldigheten för Hofrätternas ledamöter
kunna blifva annorlunda bestämda, då N. N. kommer att ställa
sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som i detta afseende
varda meddelade.”
Frih. Palmstjerna: Då denna utväg att förvissa sig derom,
att en assessor i Svea Hofrätt vid förändring uti hans tjenstgöringsstation
icke skulle kunna göra några svårigheter i afseende
på lönevillkoren, härledt sig ifrån Just.Statsministerns yttrande
härstädes under öfverläggningen om StatsUtsk:s betänk. N:o 35, så
180
Den 7 December f. r».
loide R. o. Ad. kunna vara försäkrade derom, all sådana försigtighetsmått
lära blifva vidtagne af K. M., alt R. St. icke äfventyra
några större utgifter för dess ändamål, än som nödvändiga äro, och
att således R. o.'Ad. vid detta tillfälle icke bör finna något behof af
att vid detta anslag göra ett så beskaffadi förbehåll, som det Frih.
Raab har föreslagit, hvilket skulle kunna, om frågan förekommer till
votering i förstärkt StalsUtsk., möjligen hafva den olägenheten
med sig, att om ett eller annat ord tili denna tillagda mening
vore af den beskaffenhet, att K. M. vid utfärdande af fullmakten
skulle finna skäl alt ändra ordalydelsen, så kunde endast delta och
del föga vigtiga villkoret blifva ett hinder för utbetalningen af
detta anslag af 1,500 r:dr b:co. Jag hemställer om icke, med
förtroende till K. M:s nåd. omtanka i delta afseende, R. o. Ad.
kunde stanna vid alt fatta det beslut, som jag tagit mig friheten
föreslå.
Frih. Raab: Jag får vördsamt fästa uppmärksamheten vid,
att då detta ärende förra gängen här förevar och återremitterades
till Utsk., så blef just detta villkor, som jag alldeles icke tagit
ur mitt egel hufvud, utan ur betänk., hos R. o. Ad. föreslaget.
Den siste värde talaren har sagt, att det visserligen vore
obehöfligt att göra ett sådant villkor, emedan det skulle falla af
sig sjelf, att en assessor vore pligtig alt tjenslgöra, hvar helst K.
M. befaller; men jag skulle tro, att någon olägenhet kunde uppstå
deraf, att delta villkor icke blefve intaget i beslut, emedan en
assessor, i händelse ett sådant villkor icke vore föreskrifvet, då
han fått fullmakt pä en bestämd tjenst, möjligen skulle kunna
göra den invändningen, alt han icke vore pligtig att åtaga sig
en dylik befattning ä ett annat ställe än det, hvarå fullmakten
lydde, och således skulle R. St. möjligen kunna ännu en gång få
ett förslag lill lönens uppförande pä indragningsstat. Jag skulle
derföre tro, att om äfven icke någon slags skada skulle uppkomma,
i händelse villkoret uteblefve, sä skulle det likväl vara försigtigast
alt göra detta villkor vid anslagets beviljande.
Hr von Hartmansdorff, Äng.: Den afsigt, som Frih.
Raab här uttalat, är, såsom jag förmodar, den hvilken de fleste
af R. o. Ad:s ledamöter hysa, nemi. att anslaget må blifva beviljadt
på sådant sätt, att, om en förändrad organisation af styrelseverken
inträffar, medlen icke må vara förspillda. Men månne
man skulle behöfva eller böra bestämdt utsätta ett sådant villkor,
eller föreskrifva Konungen de ordalag, som i en blifvande fullmakt
böra begagnas. Jag är lika med Frih. Palmstjerna öfvertygad,
att om delta af K. M. äskade anslag varder bifallet, så
lärer Konungens rådgifvare nog hafva den omlankan att tillse det
lönerna icke medgifvas, utan på sådana villkor, att de blifva användbara
äfven i händelse en reorganisation af hofrätterna skulle
inträffa. Om K. M. skulle förordna annorlunda, så vore ju i
och med detsamma ändamålet förfelad!. Man bör icke kunna
antaga att sådant händer. Bör nu R. o. Ad., under tvifvelsmål
Den 7 December f. m.
181
härom, föreskrifva ett villkor, föreskrifva huru ordalagen böra
ställas uti en K. fullmakt? På detta rum har ofta fråga uppstått,
om R. St. borde få fästa bestämda villkor vid anslag som göras.
Jag är i allmänhet emot sådana villkor, men ännu mera bestrider
jag dem, när fråga är om uppgörandet af ordalagen lill en
fullmakt. Hvad har lagstiftande makten med en sådan expedilionsätgärd
egentligen att skaffa? Om nu R. o. Ad. beslöte att
förestafva ett formulär för fullmakten, och PresteSt. ett annat; så
skulle man möjligen komma att i förstärkt Statslltsk. rösta om
ordalagen uti en assessors-fullmakl; kan sådant vara lämpligt? Jag
hemställer således vördsamt, att R. o. Ad. ville, utan tillägg, bifalla
den framställning, som Frih. Palmstjerna gjort.
Då härefter H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, förnyade sin nyss
gjorda propos., blef densamma besvarad med starka ja, blandade
med nej, hvarpå H. Ex. förklarade, det han trott sig finna, att
ja öfverröslat nej.
2:o Ang:de 2 punkten af StatsUtsk:s utlåt. N.-o 35, eller
frågan om löneanslag för fyra nya ledamöter inom K. Götha
Hofrätt.
Frih. Palmstjerna: På de grunder jag förut haft äran
anföra, motser jag vördsamt, att R. o. Ad. mätte fatta det beslut,
att anslagen för fyra nya ledamöter inom Götha Hofrätt
äfvenledes bifallas och uppföras såsom löner pä stat.
Uppå härefter framställd propos., biföll R. o. Ad., att det
af K. M. äskade anslag af (5,600 r:dr, skulle, såsom lön på stat
för fyra nya ledamöter inom K. Götha Hofrätt, uppföras på 2:dra
hufvudtiteln.
3:0 Ang:de i5 punkten af SlatsUtsk:s utlät. N:o 35, eller
frugan om anslaget till fängars vard och underhäll.
Hr von Hartmansdorff: Jag anhåller vördsamt, att R.
o. Ad. mätte bevilja de 600,000 r:dr, som R. o. Ad. ville medgifva
när betänk, remitterades.
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag kan icke erinra mig,
att något sådant beslut vid ålerremissen af R. o. Ad. fattades.
Jag tror blott, att R. o. Ad., på grund af Frih. Palmstjernas yrkande,
beslöt ålerremiss af den ifrågavar. punkten, och anhåller
alt få veta, om R. o. Ad. verkligen fattat något annat beslut.
Hr von Hartmansdorff: Jag torde kunna lemna den upplysning,
som Hr Mannerskantz önskat. R. o. Ad. beslöt icke att
bevilja 600,000 r:dr, emedan 69 § Reg.F. då förhindrade det.
Om Ståndet dä hade fattat ett sådant beslut; så bade jag nu icke
behöft yrka det.
Hr Mannerskantz: Mig tycktes, att Hr von Hartmansdorff
i sitt föreg:de anförande nämnde, att R. o. Ad. borde vidblifva
det beslut, sora R. o. Ad. vid ett föreg:de tillfälle ronde denna
punkt fattat.
182
Den 7 December (. m.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att lian äfven ville
erinra sig, att R. o. Ad. återremitterat ifrågavar. punkt, utan alt
dervid förklara lill livad belopp R. o. Ad. ansåg ifrågavar. anslag
böra bestämmas, men att, för vinnande af säker upplysning
derom, prot.utdr. i ämnet blifvit efterskickadt. Då likväl nu Hr
von Hartmansdorff, som åberopat R. o. Adis förut fattade beslut
instämt deruti, att R. o. Ad. om denna punkt ej fattat annat beslut
än att densamma skulle lill följd af gjorda anmärkmr återremitteras,
syntes propos. genast kunna framställas.
R. o. Ad. hördes häruti instämma, hvarefter H. Ex. Hr Gr.
o. Landtm, hemställde, om R. o'. Ad. bifölle SlatsUtsk-.s i dess
utlåt. Nio 35 afgifne och nu vidhållne yttrande röride förslagsanslaget
till fångars vård och underhåll.
Ropades ja och nej.
Hr von Hartmansdorff-. Jag anhåller om propos. till
R. o. Ad. på beviljande af 600,000 ridr.
Frih. Cederström, Jacob: Ståndet bar återremitterat 15
punkten, på grund af den anmärkn., som Frih. Palmstjernas reservation
gaf anledn. till, deruti den behöfliga summan blifvit
uppgifven till minst 600,000 ridr. Det är väl icke skäl att Ståndet
besluter alt endast uppföra 450,000 ridr, då man vet, alt utgifterna
gå lill öfver 600,000 ridr. Jag skulle derföre anhålla,
alt vi måtte få propos. derpå, att punkten bifallcs på det sätt att
600,000 ridr komma att pä stat såsom förslagsanslag uppföras.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att R. o. Adis
prot.utdr., som nu ifrån Cancelliet inkommit, utvisade, alt R. o.
Ad. vid. denna punkts återremitterande icke förklarat till hvad
belopp ifrågavar. anslag ansågs böra bestämmas.
Frih. Raab: Jag kan icke neka, att icke jag gillar samma
åsigt, som Hr Mannerskantz yttrat, nemi. alt det vore mera lämpligt
här att R. o. Ad. inskränkte sig attobesluta det belopp, som
i K. M:s nåd. propos. blifvit begärdt. Ä andra sidan vill jag
icke förneka, att skäl finnas för handen, hvilka tala för Frih. Palmstjernas
åsigt; men då K. M. icke har begärt mer än 450,000
ridr, och då sannolikt utvägar icke komma alt saknas till fyllnad
äfven i en större summa, så ser jag icke hvarföre R. o. Ad. nu
skulle besluta ett högre belopp än 450,000 ridr, och yrkar således
bifall till' Ulskis förslag i denna punkt.
Hr af Harmens, Henrik Otto: Det är visserligen sant,
alt omkostnaderna för fångvården under de förflutna åren hafva
öfverstigit det ifrågavar. beloppet af 450,000 ridr; men K. M.
har uti Dess nåd. propos. gifvit tillkänna, att en förminskning i
kostnaderna troddes kunna äga rum. Föröfrigt är denna utgift
ett förslagsanslag, och det tillhör Riksg.cont. att fylla Statens behof
i denna del, äfven om summan skulle behöfva att fördubblas.
Vi veta alla, att Riksg.cont. har mycket stora tillgångar och att
svårigheter icke kunna möta, att emellan dessa riksdagar begagna
Den 7 December f. m.
183
dera till sitt hela belopp. Jag anhåller derföre, att R. o. Ad.
måtte begagna äfven detta tillfälle för att sätta i circulalion de
stora capitaler, som från riksdag till riksdag hopas i Riksg.cont.
Hr von Hartmansdorff: Jag vill börja med upptagande
af det skäl, hvarmed Hr af Harmens slutade. Månne R. o. Ad.
sätter mera penningar i omlopp, derigenom alt Ståndet anslår
450,000 r:dr, än om det beviljar 600,000 r:dr? Jag skulle tro,
alt förhållandet vore omvändt. Frågan är, hviiketdera må vara
rättast, antingen att bevilja 450,000 eller 600,000 r:dr? K. M.
har visserligen icke begärt mera än 450,000 r:dr; men år 1843
uppgick kostnaden till 780,000 r:dr och medelbeloppet för de sista
åren utgör 630,000 r:dr. Hvartill skulle det dä tjena att endast
bevilja det lägre beloppet, om icke för att derigenom visa
Statens utgifter vara mindre, än de verkligen åro, och trösta sig
dermed, att Riksg.cont. nog hade medel att lemna fyllnaden, om
brist uti anslaget uppstår, emedan detta är ett förslagsanslag.
Hvad skulle följden deraf blifva? Jo, om R. St. beräkna tillgångarne
för statsverkets utgifter efter det här uppförda beloppet, så
skulle 150,000 r:dr åtminstone komma att årligen brista i anslaget
för fångars vård och underhåll, eller kan någon tro att brottsligheten
här i landet skulle kunna på en gång så hastigt aftaga,
att denna summa till följd deraf kunde besparas? Kan man hoppas
sådant i närvar, ögonblick, då penningeförlägenheten trycker
och hindrar den enskilde att företaga större arbeten, hvarigenom
den arbetsbehöfvande och fattige kan vinna sysselsättning? Jag
tror att man bör uppgöra statsutgifterna så, att de uttrycka en
sanning. För min del förmodar jag, att man kommer sanningen
närmast, om man beviljar de ifrågavar. 600,000 r:dr. Om detta
belopp icke åtgår, så är ingenting förspildt; men man har emedlertid
rättat tillgångarne efter hvad som visat sig vara behöfligt.
Hr Silfverstolpe, Fredr. Otto: Hvad angår den frågan,
huruvida mer eller mindre penningar skulle komma i rörelse om
anslaget bestämdes till 600,000 eller till 450,000 r:dr, så skulle
jag tro, alt icke ett runstycke hvarken mera eller mindre i ena
eller andra fallet kommer i rörelsen. Eftersom anslaget är ett
förslagsanslag, så mäste, i händelse utgiften kommer att öfverstiga
450,000 r:dr, bristen fyllas af öfverskotlen och de besparingar,
som på andra titlar vinnas. Denna fråga anser jag således
icke böra verka på beslutet. Hvad som synes mig här böra bestämma
beslutet är, alt, då anslaget är ett förslagsanslag och det
således är likgiltigt lill hvilket belopp det bestämmes, och
då 2:ne Stånd redan bifallit samma summa, som Utsk. har föreslagit,
man således möjligen, i händelse della Stånd äfven besluter
nämnde summa, kan undvika en votering i förstärkt Utsk.,
hvarmed jag tror, att man i allmänhet bör så litet som möjligt
uppehålla sig i sådana frågor, der det icke är nödvändigt.
Frih. Cederström: Då här alldeles icke är fråga om ett
anslag, som nödvändigt bör lill siffran bestämmas, ulan ett an
-
184
Den 7 December f. m.
slag, som i egenskap af förslagsanslag, troligen kommer, äfven till
(500,000 r:dr uppfördt, att öfverstigas, så verkar det endast på
bestämmandet af statsbristsnmmans belopp. Om man nu önskar
att få en falsk summa, derigenom att man beräknar statsanslagen
för lågt och lill följe deraf bevillningssumman för liten för alt
fylla de verkliga statsbehofven, så vinner man derigenom intet
annat, än att man finge en mindre siffra på papperet, än som
verkligen motsvarade utgifterna, till följd hvaraf en brist skulle
komma att uppstå i tillgångarne för statsbehofvens fyllande i detta
fall. Delta verkar visserligen ingenting i sak för statsverket,
emedan hvad belopp än summan kommer alt uppgå till, densamma
i alla fall måste utgå och bristen fyllas på något sätt af Riksg.-  cont., om icke R. St. anvisa andra utvägar. När fråga nu är att
beräkna utgiften, så bör den väl bestämmas någorlunda i öfverensstämmelse
med hvad erfarenheten gifver vid handen, på det
att den statsbristssumma, som genom bevillning skall fyllas, icke
må upptagas lill 150,000 r:dr mindre än den verkligen behöfs.
Jag kan derföre icke frångå hvad Frih. Palmstjerna rätteligen anfört,
och yrkar således, att anslaget må uppföras till 000,000 r:dr.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag skulle för min del visserligen
önskat, att K. M:s propos. innehållit en vida större summa
för detta ändamål, än som dertill är uppförd, enär jag är fullkomligt
öfvertygad derom, alt denna summa kommer att uppgå
till sex, sju, kanske till och med åtta hundrade tusen r:dr, emedan
jag alldeles icke hyser de glada förhoppningarne, att, genom
de redan vidtagne åtgärderne, eller dem som kunna vidtagas, till
R. St:s nästa sammanträde, för fångars vård och underhåll med
allt hvad dertill hörer, vi skulle vinna sådana nödiga förändringar
i detta afseende, att en mindre summa kunde göra tillfyllest.
Med afseende derpå alt anslaget är ett förslagsanslag, och då jag
förmodar, att Riksg.cont. under loppet af de kommande åren blir
i tillfälle att utan all olägenhet fylla den uppkommande bristen,
samt då jag dessutom anser, att man i närvar, fall så litet som
möjligt bör öka bevillningen, då utan all fråga hvarje skilling
kommer att direct kännas, som under nuvar. förhållanden skall
uttaxeras, så anser jag bäst vara ali vidhålla hvad StalsUtsk. i
detta fall tillstyrkt.
Hr von Hartmansdorff: Om någon önskar att utgifterna
skola synas mindre än de verkligen blifva och att tillgångarne beräknas
högre än de kunna varda; så måste man, för att bringa
statsverket fram till nästa riksdag, skuldsätta Riksg.cont. Jag får
då förklara, det jag åtminstone icke tillhör deras antal, utan att
jäg för min del önskar, det man med statsregleringen må komma
sanningen så nära som möjligt; ty man måste i alla fall betala
hvad som erfordras. Nödgas man fylla bristen genom upplåning,
så får man äfven betala ränta i st. f. att endast liqvidera utgifterna,
i fall det skedde med skattemedel.
Hr
Den 7 December f. m.
183
Hr af Harmens: I andra länder följer man en alldeles
motsatt grundsats mot den, som nu sednast blifvit framställd.
Man föredrager nemi. att en ringa brist uppstår, hellre än att
statsverket samlar stora öfverskott. Af denna auledn. tror jag
också, att R. o. Ad. bör bifalla Utsk:s förslag.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf, att det svar R.
o. Ad. afgifvit på den redan i detta ämne gjorde propos. ieke
varit så bestämdt, att II. Ex. kunde afgöra, huruvida ja eller nej
dervid varit öfvervägande, och alt då de fleste ledamöter, som
sedermera yttrat sig, yrkat bifall till Utsk:s yttrande, II. Ex. ansåg
sig böra i öfverensstämmelse dermed framställa förnyad propos.
, innan propos. å Hr von Hartmansdorff*! förslag gjordes; lill
följd hvaraf H. Ex. hemställde, om R. o. Ad. behagade bifalla
15 punkten af StatsUtsk-.s utlåt. N:o 35.
Ropades ja, blandade med många nej, hvarefter II. Ex. föiv
klarade, det han trott sig finna, alt ja härvid varit öfvervägande.
Hr von Hartmansdorff begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag till voler,
propos.:
Den som bifaller 15 punkten af StälsUtsk:s utlåt. N:o 35,
ang:de regleringen af utgifterne under riksstatens 2:dra hufvudlitel,
voterar
ja?
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, besluter R. o. Ad., att förslagsanslaget i 2:dra hufvudtiteln
till fångars vård och underhåll bestämmes lill en summa
af 000,000 r:dr.
Vid voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit, som
följer:
Ja — 54.
Nej — 33.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, lillkännagaf, att plenum kommc
ali fortsättas kl. 6 e. m.
Ilr von Hartmansdorff: Emot det beslut, som R. o. Ad.
nu genom votering fattat, får jag mig vördsamt reservera. När
Ståndet derigenom anslagit en mindre summa för ifrågavar. ändamål,
än som efter all sannolikhet dertill behöfves ; så synes Ståndet
dermed hafva uttryckt den tanken, att stalsregleringen skall grundas,
icke på verkliga tillgångar, utan på.skuldsättning af Riksg.-  cont., hvilket är detsamma som skuldsättning af Riket. Detta
är hvad man i andra länder kallar att uppgöra stalsregleringen
med statslån. Detta är en stor grundsats i frågan om ett Rikes
drätselverk; och jag skulle hafva önskat, att den hade blifvit öppet
framställd af SlalslJtsk. och öppet afhandlad inom Ståndet,
innan han antogs. Det är ingen småsak att i förbigående inläg5
II. 24
Den 7 December f. m.
ga en sådan grundsats i clt beslut. Nu är deri så att säga i
tysthet framsmngen, och jag ville önska, att den icke i ilere fall
må göra sig gällande.
Gr. Mörner, Carl Göran Detloff: I den af Hr von
Hartmansdorff framställde reservation anhåller jag att få förena
mig.
Frih. Cederström: Jag instämmer i den af Hr von Hartmansdorff
gjorda reservationen, så mycket hellre, som Sverige står på
en helt annan punkt i ordnandet af sin drätsel än något annat land.
Sverige skall i slutet af April månad hafva i sin cassa de medel,
hvaraf Statens inkomster under följande delen af året och till
påföljande April skola bestridas, och då går det icke an att tillställa
det sä, att dessa inkomster, som den sista April skola inflyta,
komma att uteblifva. På sådant sätt skall det icke vidare
blifva sanning, att Sverige under utgiftsäret lefver på det föreg:de
årets inkomster.
4:o. A)/g:de de öfrige punkterne af StatsUtsk:s utlät.
N-.o 35.
Utsk-.s härom gjorde anmälan lades till handlingarne.
Vid förnyad föredragning lades till handlingarne StatsUlsk:s
d. 30 sisth Nov. och 5 dennes på bordet lagda mern. N:o 70, i
anledn. af erhållen återremiss ä utlåt. N:o 36, ang:de utgiflerne
under riksstatens 3:dje hufvudtitel.
Ånyo föredrogs StalsUtsIcs d. 30 sisth Nov. och 5 dennes
på bordet lagda utlåt. N:o 71, i anledn. af erhällne återremisser
ä betänk. N:o 37 ang:de utgiflerne under riksstatens 4:de huf
vndtileh
Delta
utlåt, företogs punktvis till pröfning.
usta punkten, litt. a) till och med m).
Lades lill handlingarne.
Litt. n),
2:dra punkten, litt. a), och 2 mom.
Lades till handlingarne.
3:dje morn. förra delen, ang:de det af K. 31. till arfvo
den
för 20 reserv/äkare äskade anslag.
Hr Lefren, Joli. Pehr: Jag yrkar för min del vördsamt
bifall till K. M:s nåd. propos. Detta ärende har från början
fått det utseende, som vore här meningen att skaffa pension
ät de äldre läkarne. Sä är icke förhållandet. Jag har haft äran
att vara med i den comité', som har tillstyrkt denna åtgärds vidtagande,
och jag känner således noggrant hvad som med densamma
har varit äsyfladt. Förhållandet är nemi. sådant, att en läkare,
Den 7 December f. m.
187
ehuru mycket lill åren kommen, är, i följd af sin vunna erfarenhet,
alldeles förträfflig att förestå de slående sjukhusen under
krig. Der kommer icke någon slags fatigue i fråga, utom den
alt gå ifrån det ena sjukrummet till det andra och sköta de sjuka.
De läkare deremot, som äro tjenstgörande vid sjelfva trupperne,
måste nödvändigt äga den vigueur, som fordras för alt icke
allenast dela samma mödor och besvär som soldaten, utan måhända
ofta uthärda ännu mödosammare kroppsliga ansträngningar,
emedan deras biträde fordras natt och dag, för att sköta de sjuka
och blesserade. För att nu förvissa sig om att alltid hafva fullkomligt
tjenstbara läkare vid sjelfva trupperne, måste man tillse
att det blir en möjlighet för de äldre att kunna frångå den activare
delen af fältläkareljensten, för att blifva reservläkare, afseddc
icke alt vara pensionärer, utan all blifva föreståndare för de slående
sjukhusen i fält. Man har framställt denna fråga redan från
början af riksdagen så, som hade det varit meningen att skaffa en pensionsanstalt
för de äldre läkarne, och när en gång ett vigtigt
ärende har kommit, så att säga, på sned, så är det nära nog omöjligt
ali hjelpa den saken för den riksdagen lill rälta igen. Jag
inskränker mig således för denna gången att för min enskilda del
förklara, alt jag anser delta anslag vara för armeen af aldra största
vigt i fält, och jag beklagar, alt det icke finnér de sympathier,
som det förtjenar. Jag kan likväl icke underlåta alt begära, alt
II. o. Ad. vill lemna bifall lill K. M:s propos. i della hänseende,
på sätt som Utsk. förra gången föreslog, och anhåller, alt Hr Gr.
o. Landtm, läcktes i sinom tid derom framställa propos.
Frih. Cederström, Jacob: Redan förra gången StatsUlsk:s betänk.
i delta ämne förevar, tillstyrkte jag fyllande af ifrågavar. behötliga
läkareantal, och jag yrkar derföre nu afslag på denna SlalsUtsk:s
hemställan, så mycket mera som denna hemställan står i
strid med den öfvertygelse Utsk. ansett sig böra vidblifva, ehuru
Utsk. gifvit vika för de anmärknrr, som inom RiksSlm blifvit
gjorda. Om dessa anmärkntr, såsom vederbort, hade blifvit sammanjemkade,
skulle ett helt annat resultat hafva uppstått, ty det
hade ganska väl kunnat låta sig göra att bifalla Konungens propos.
, om Utsk. föreslagit den jemkning, att, i st. f. att dessa afskedade
regementsläkare skulle få frihet att vistas hvar de behagade,
de borde åläggas att förblifva vid den station eller det regemente,
dit de hörde. * Då hade frågan troligtvis blifvit bifallen
af alla fyra Stånden. Jag yrkar lika med den siste värde talaren,
att R. o. Ad. ville bifalla K. M:S propos., pä det sätt, att
dessa afskedade regementsläkare, som ingå i tjenst som reservläkare,
böra vara stationerade inom det regementes stånd, dit de
förut hört.
Frih. Peyron, Gust. Abrah.: Jag begärde ordet för att
få förena mig i den reservation, som Hr af Ekströmer bifogat
SlatsUlslcs nu förevar, betänk. Saken är icke allenast nödvändig
för arméen utan äfven af vigt och nylla för landet. Föröfrigt,
instämmande i de skäl, som Hr Lefren och den siste värde talaren au
-
Den 7 Deceniberf. m.
fört, -får jag vördsamt anhålla, alt Ståndet ville såsom sin gemensamma
tanke besluta bifall till K. M:s nåd. propos. i ämnet.
Gr. Mörner, Carl Göran Detloff: Efter att hafva hört
de föreg:de talarne, är det icke utan någon tvekan, som jag begärt
ordet, för att fullfölja den åsigt, jag tog mig friheten framställa
förra gången detta ämne förevar. Skälen dertill torde det
tillåtas mig i korthet andraga: Utsk. har i sitt förra betänk, med
bestämda ord sagt: ”Af förutnämnda comilerades yttrande bar
Utsk. iuhemlat, att då regementsläkare åtnjuta i lön 700 r:dr,
men vid afskedstagande erhålla i pension endast 400 r:dr, de
föreslagna arfvodena åsyftade att bereda regementsläkarne tillfälle
att, när de genom ålder och tjenstetid blifva till pension berättigade,
kunna från tjenslen afgå till reservläkarebefattningar, utan
minskning i förut inneliafde lönevillkor, hvarigenom vunnes den
dubbla fördel, att den egentligen activa fältläkarecorpsen bibehölles
mera tjenstbar, och att arme'en, i händelse af krig eller eljest,
när så kunde erfordras, hade att påräkna ett större antal läkare,
än som nu förefinnes, och hvilket vore för ändamålet alldeles otillräckligt.
” Del är icke för att bedömma hvad som för ammen
kan vara tillräckligt eller otillräckligt, som jag har begärt ordet;
Utsk. har icke eller framställt några materialier för den frågans
afgörande; men huruvida det åsyftade ändamålet genom detta anslag
vinnes, är något, hvarom jag för min del tror att hvar och
en kan fatta en bestämd öfvertygelse. Personer, som vid en framskriden
ålder begära afsked, emedan de icke kunna utöfva den
tjenst de innehafva, blifva troligen föga tjenstbara för armeen, i
händelse af ett krig. Om dessa personer således icke i fredstid
kunna bestrida regementsläkareljenslen, så lära de svårligen finna
sig vid att bestrida en vida besvärligare tjenst i fält, och icke eller
hira de, i händelse af elt krig, lemna en ort, der de åtnjuta ett
allmänt förtroende och öfvergifva en vidsträckt praktik, för alt,
mot ett arfvode af 300 r:dr, låta släpa sig efter en arme'. Man
skall efter min tanka hafva en god tro, för att hoppas sådant.
En annan fråga är, om detta förslag är billigt. Regementsläkarne
åtnjuta för närvarande 700 r:dr i lön för en under fredstid
ingalunda besvärlig tjenst. Efter att hafva, linder sina bästa
år åtnjutit denna lön, får han framför alla andra tjenstemän i
Sverige den förmån, att vid 50 års ålder åtnjuta 700 r:dr af Staten,
utan några åligganden emot densamma, sä länge fred räcker.
Han får behålla hela sin lön, såsom ett priemium, derföre att han
skall mera obehindradt få sköta sin enskilda praktik. Andra tjenstemän
finna sig väl och rikligen belönade, om de vid 65 års
ålder, utan förmåga att vidare någonting uträtta, få behålla den
lön de redan haft, utan den minskning, som Staten genom åtskilliga
afdrag fråntager dem. Den militära tjenstemannen kommer
aldrig i åtnjutande af denna fördel, om han än tjenar Staten aldrig
så länge. Hvad (innes då för billighet deruti, att regementsläkaren,
som kanska under hela sin tid haft den minst mödosamma
tjensteii, "Skall framför alla andra Statens tjenstemän, på detta
Den 7 December f. m.
ISO
sätt priviligeras utan nytta för Staten? Jag yrkar derföre bifall
lill Utsk:s sednare hemställan.
Hr von Rosen, Georg Ludvig: Samma skäl, som jag lill
prot. anförde när StatsUtsk:s första betänk, i ämnet var före, gälla
hos mig äfven nu för att yrka bifall lill K. M:s propos. och
afslag å Utsk:s sednare betänk. I detta afseende får jag nämna,
alt jag sett på armeens och det allmännas fördel, men icke på
läkarnes. Om någon särskild fördel för dem dermed är förenad,
så ser jag likväl ingen skada deruti, men hufvudsaken är att fylla
armeens behof i en angelägenhet af den vigt, som dess helsovård.
Man kan på kort tid möjligen exercera fram rekryter, men man
kan icke på några dagar exercera fram läkare, och våra sednare
krig hafva visat de olyckliga följderna af brist derpå. Man bar
sagt, att det endast vore fråga om afsked och pension åt dessa
läkare. Hr Lefren har tydligen förklarat, att detta icke är förhållandet;
men sista gången målet var före, uppstod en slags fruktan,
att utgifterna från armeens pensionscassa skulle ökas genom
denna organisation, och jag beklagar att en sådan småsak skulle
kunna göra intrång på ett ämne af den vigt som detta. Jag tillstyrker
bifall till K. M-.s propos. och afslag å Utsk:s betänk.
Hr Lefre'n: Då jag förra gången hade ordet, tror jag mig
temligen klart hafva ådagalagt den hufvudsynpunkt, från hvilken
jag tror att detta ärende bör uppfattas, och alt här icke är fråga
om att gynna läkarne, utan att fylla ett af arméens vigtigaste behof,
när krig utbryter; men jag har begärt ordet för att särskildt
nämna några ord i anledning af Gr. Mörners framställning.
Han tyckes hafva lagt mycken vigt på den obillighet, som här skulle
vara tillämnad emot andra tjenstemän, som också i sinom tid
blifva pensionsberättigade. Härvid torde likväl böra tagas i betraktande,
att enligt de statistiska uppgifter, som stå att erhålla i
alla länder ang:de mortaliteten inom de särskilda yrkena, befinnes
förhållandet vara, att då medelåldern för personer i allmänhet är
60 år, så är medeltalet för läkarens ålder 40 år. Denna omständighet
torde något inverka på billighetsfrågan. Armeens väl
är hufvudsaken, men billigt är också, att personer, hvilkas lifstid
i allmänhet är nedsatt till två tredjedelar af andras, något förr
än andra komma i åtnjutande af någon lindring i sina åligganden,
och man kan icke begära af en tjensteman vid 50 års ålder,
att lian skall kunna följa den activa arme'en natt och dag
på bivouaker. Deremot kan lian vid 50 år, ja lill och med vid 70
års ålder, vara alldeles förträfflig vid arme'ens slöra sjukhus och
der göra mera gagn än 10 yngre läkare, ehuru han vid bivouakerua
icke skulle kunna uträtta så mycket som en yngre. Deri
ligger den stora militärfrågan, och deri ligger jemväl billighetsfrågan.
Jag bar, så godt jag kunnat, försökt att utreda ämnet, och
jag vågar försäkra, att frågan icke är så likgilllig som man tror,
utan den verkar djupt på ett stort behof, när krig inträffar.
Man behöfver blott läsa comiterades betänk., som är lagdt till grund
för den K. propos., för att se hvilka rysligheler, som Sverige un
-
190
Don 7 December f. m.
dergått genom försummande att bilda läkare under fredstid och
genom vanvård af sjuka när krig uppstått. Så väl i Carlskrona,,
som i Finland och på andra ställen hafva 10, 12, 13 tusentals
personer dött af brist på läkare, och det vore lättsinne alt icke
söka förekomma sådana vådor för framtiden.
Gr. Mörner: Hvad som kunde bereda armeen under krig
en verklig tillgång på läkare, skulle jag med min röst icke vilja
motsätta mig; men hvad som endast åsyftar att under fredstid
förspilla Statens tillgångar, för att under krigstid ändå vara utan
läkare för arme'en, det motsätter jag mig, och det blefve efter
min tanke följden af det begärda anslaget. 500 r:dr i pension för
en läkare vid 50 års ålder, som sedan icke har någon offentlig
tjenst, är redan en vacker belöning, och kan vara tillräckligt för
den assurance Hr Lefrén önskar, att man skulle lemna dem. Jag
kan icke öfvertygas, att man skulle kunna förmå dessa läkare att
gä ut i krig, derföre alt man gimder fredstid lemnade dem ett
förhöjdt arfvode af 300 r:dr. Ar deras praktik, på den ort, der
de hafva tillbringat hela sin tid, icke mera värd än 300 r:dr, så
äro också deras kunskaper så ringa, alt armeen kan af dem skörda
ingen nytta. Aro de deremot omtyckta i sin hemort, så öfvergifva
de icke denna praktik, utan de komma dä att genom
presenterande af ett läkarebetyg på en gång undandraga sig tjensten
och arfvodet. — Det är ur den synpunkt, att detta anslag icke
skulle leda till ändamålet, som jag motsätter mig detsamma. Hade
det blifvit begärdt någonting, endast i händelse af krig, så skulle
jag mycket gerna tillstyrkt detsamma, men dessa penningar tror
jag vore ganska illa använda. Jag fortfar derföre alt yrka bifall
till Utsk:s förslag.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: Jag förmodar, att
man skall finna sig mera böjd att bifalla den K. propos., om man
blott gör sig reda för sjelfva saken. En värd talare har särdeles
fästat sig dervid, alt det icke vore -troligt att så gamla personer,
som ifrågavar. reservläkare, skulle lemna sin praktik, för att medfölja
i krig och släpas bakom arme'en. Detta torde härledt sig
deraf, att en af de föreg:de talacne har antydt, att deras egentliga
sysselsättning komme att blifva vid armeens större sjukhus.
Jag medgifver visserligen, att dessa sjukhus icke få vara för långt
aflägsna från armeen, ehuruväl jag icke kan finna, alt läkarnes
tjenstgöring vid dem kan blifva för en äldre person så särdeles
betungande; men jag torde få fästa uppmärksamheten på den omständighet,
att antingen kriget föres utom landets gränser eller
inom desamma, så mäste oundgängligen s. k. depoter bildas inom
landet för armeens rekrytering, och vid dem fordras ovillkorligen
läkarevård. Della synes mig kunde blifva den egentliga verkningskretsen
för dessa reservläkare; tv vid depoterne behöfvas oundgängligen
läkare, och tjenstgöringen der blir icke mera betungande,
än hvilken annan läkarepraktik som helst. Jag tillstyrker således
bifall till K. M:s propos.
Den 7 December f. m.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Jag har icke med min
röst bilrädt Utsk:s nuvar. förslag, emedan de emot Utsk:s första
förslag anförde skäl och crini ingar icke kunnat på något sätt
rubba min öfvertygelse om nyttan af detta anslag. Utsk. har
icke eller sagt sig vara rubbad i sin öfvertygelse; utan har endast
gifvit vika för de många anmärkmr, som blifvit gjorda inom
lliksStm. Jag anser i allmänhet icke, att skäl böra gifva vika
för mängdens yttranden, och har derföre icke kunnat instämma
med majoriteten inom Utsk., ehuru min reservation icke kommit
alt medfölja. Här har hufvudsakligen blifvit invändi emot den K.
propos., att del deri begärda anslag icke skulle uppfylla sitt ändamål,
och man har ansett, att läkare vid så framskridande ålder,
sora är förutsatt för dessa reserv-fältläkare, icke skulle vilja medfölja
i krig, utan använda alla lagliga medel för att undgå uppfyllandet
af sina åligganden. Jag delar icke denna öfvertygelse.
Jag tror, att detta ändamål, som under åren 17S8och 1808 årens
krig visat sig vara af så särdeles mycken vigt för armeen och
för hela nationen, skulle i betydlig män vinnas genom antagande
af den K. propos. Tjenstgöringen för reservläkarne skulle, efter
comiterades för detla ändamål uppgjorda plan, blifva vid arméens
stora sjukhus eller fälllazaretter. Dessa äro vanligen inrättade på
sådana ställen, som, ehuru icke långt aflägsnade från armeens rörelser,
likväl kunna förblifva längre tider orubbade. Hvar och
en torde finna, att en tjenstgöring der icke kan blifva alltför besvärlig
för en läkare emellan 50 och (»0 år eller derutöfver, om
han, såsom jag förutsätter, är lifvad af en varm fosterlandskärlek,
och af den moraliska pligten att gälda Staten de förbindelser,
hvari han står för sin lön och pension under färeg:de tid. Jag
hyser den tanka om Svenska läkaren, att dessa bevekelsegrund^
skola förmå honom att gerna lemna den krets, hvaruti han vistats,
för alt inträda i reservläkarecorpsen emot det arfvode, hvarom nu
är fråga, och derföre tillstyrker jag bifall å K. M-.s nåd. propos.
Hr Lefrén: I anledn. af Gr. Mörners sista yttrande, får jag
nämna, att jag icke har den öfvertygelse om läkarecorpsens moral,
att den i farans och belmfvets stund, dä menskligheten påfordra:- dess
biträde, skulle afstå frän sina pekituiära förmåner, för alt undandraga
sig dessa pligters uppfyllande. Erfarenhet visar ock någonting annat.
Huru många af de civila läkarne funnos under den svåra tiden
1808, sorn undandrogo sig att natt och dag sysselsätta sig med
dessa sjuka krigare, som hemfördes fastfrusna i sina båtar frän
sjöcampagnen. Jag känner ingen som undandrog sig, och minst
skulle de hafva undandragit sig, om de dertill varit förpligtade
genom en längre tid åtnjutna pékuniära fördelar. Men om man
ändtligen skall taga egennyttan med i beräkningen och frånkänna
det moraliska bandets verkan och kraft, sä vill jag erinra derom,
att dessa läkare äfven hafva en särskild fältaflöning och således
äfven kunna påräkna en pekuniär vinst. Behofvet af läkare i
fält afhjelpes icke derigenom, såsom t. ex. blifvit föreslaget, att
man skulle öka antalet af bataljonsläkare, ty landet kan icke un
-
192
Den 7 December f. m.
der fredstid genom läkarepraklik föda denna mängd af läkare.
Derföre måste man se till, alt de läkare, som kunna i landet födas,
blifva tillgängliga för armeen när krig inträffar, och detta
sker genom det nu framställda förslaget, såvida som detta ändamål
kan vinnas, ty man kommer ändå alltid i den ställning,
när krig inträffar, att hafva brist på läkare inom landet, ty sjukligheten
plägar merendels sprida sig äfven inom landet, sedan den
inkommit i armeen. Men man hör dock vidtaga de utvägar, som
erbjuda sig, och icke förbise dessa stora fördelar för consideralioner
af mindre vigt och värde. Jag tillstyrker bifall till den K.
propos., med det tillägg måhända, som Frih. Cederström yrkade.
Gr. Mörner: I praktiska ämnen skulle jag tro, att man
bör fästa afseende på praktiska förhållanden. Vi hafva haft en
tid, då läkares såväl som andras menniskokärlek sattes på prof,
nemi. då choleran var här i Stockholm. Jag har mig bekant, och
flere Ståndets medlemmar torde känna detsamma, att under denna
lid måste såsom läkare vid ett sjukhus anställas en person utan
all medicinsk underbyggnad, en person, som var anställd vid de
civila embetsverken. En sådan brist på läkare var väl icke då inora
landet, och sådana hinder mötte väl icke, för att commendera ut någon
af dessa bataljonsläkare och regementsläkare, eller hvad allt de
heta; men de infunno sig icke. Danska läkare kommo hit och fingo
söka sig om efter sin föda, men några Svenska läkare strömmade
icke till Slockholm. Om man äfven vill anse, alt dessa läkare
då kunna beliöfvas på den ort der de funnos, så följer också deraf,
såsom Hr Lefren nyss yttrade, att ett under krig tillräckligt
antal läkare icke skulle kunna hafva förtjenst under fredstid, utan
man borde derföre så laga, alt de läkare, som ett land under
fredstid föder, skulle under krig vara att tillgå för armeen. Det
förhållande skulle då komma att inträffa, att när dessa läkare
bortcommenderadcs, så skulle brist på läkare uppstå i de orter,
der de förut haft sin utkomst. En täflan skulle derigenom föranledas
emellan den enskilde och staten att öfverbjuda hvarandra,
och då härtill kommer, att dessa läkare äro vid en framskriden
ålder och hafva större inkomster pä den ort, der de äro kände,
så tror jag' att utgången snart skulle vara gifven. Huru lång
tid man i alla händelser skulle kunna påräkna dessa 50- och 00-  åriga läkares biträde till någon verklig nytta, är lätt att förutse.
Deremot tror jag det vara så mycket säkrare, att hvarje regementsläkare
skulle under fredstid vid 50 års ålder taga afsked, då han
af armeens pensionscassa får åtnjuta 400 r:dr och å stat 300,
summa 700 r:dr, eller allt hvad han förut haft och dessutom vara
fri från alla skyldigheter.
Hr Lagerhjelm, Pehr: I anledning af de anmärkmr, som
bär under discussionen blifvit gjorda, tillstyrker jag afslag å StatsUlsk:s
nu förevar, betänk. Man fruktar, alt den kostnad, hvaruti
Staten på förhand genom delta anslag skulle inleda sig, likväl
icke skulle försäkra Staten om detta behofs fyllande när det in
träf
-
Den 7 December f. m.
193
träffade. Jag mäste förklara, att den erfarenhet jag vunnit, gör
mig förvissad, alt de läkare, sorn åtagit sig ett sådant kall, äfven
skola fullgöra det, och i farans stund tror jag att man aldraminst
behöfver frukta, att någon Svensk drager sig tillbaka.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, hemställde
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm., om R. o. Ad. behagade bifalla
Utsk:s i nu förevar utlåt. N:o 71 gjorde hemställan, att det af K.
M. till arfvoden för 20 reservläkare äskade anslag, 6,000 r:dr årligen,
icke måtte af R. St. beviljas.
Ropades ja och nej.
II. Ex. hemställde härefter, om R. o. Ad. hifölle StatsUtsk:s
i utlåt. N:o 37 gjorda tillstyrkande, att ifrågavar. anslag af 6,000
r.dr årligen må beviljas, med und. anhållan hos K. M., att reservläkarne,
så vidt ske kan, i fredstid blifva använde vid allmänna
helsQvården i de landsorter, der behofvet påkallar ett ökadt läkarebiträde.
Ropades starka ja, blandade med ganska många nej, hvarpå
II. Ex. förklarade, det han trott sig finna denna sednare propos.
besvarad med öfvervägande ja.
Gr. Mörner begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag till
voler.propos.:
Den som bifaller StatsUtskis, i dess utlåt. N:o 71, gjorda hemställan,
att det af K. M. lill arfvoden för 20 reserv-läkare äskade
anslag, 6,000 r:dr årligen, icke måtte af R. St. beviljas,
voterar
jai
den det ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, bifaller R. o. Ad. hvad StatsUtsk. uti dess utlåt. N:o
37 i afseende på ifrågavar. anslag tillstyrkt.
Vid voteringens slut befunnos rösterne hafva utfallit, som följer:
Ja — 47.
Nej — 59.
3:dje inom., sednare delen, ang:de ett särskildt anslag lill
resestipendium för bataljonsläkare och Garnisons-sjukhusets
sjukhusläkare.
Hvad Utsk. i afseende på detta anslag, i dess utlåt. N:o 71,
tillstyrkt, blef af R. o. Ad. bifallet.
4:de, S:te och 6:te morn., 'äfvensom litt. b).
Lades till handlingarne.
Litt. c), ang:de anslag till exercissqvadroners underhåll.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sitt i ämnet förut fattade beslut.
5 II. 25
104
Den 7 December f. m.
Litt. d), an g: de anslag till underhull för instructionscompagnier
vid indelta infanteriet.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: DA denna punkt förra
gången förevar, förklarade Ståndet sig anse det af Konungen äskade
anslaget för exercis-compagnierna böra beviljas. Jag hemställer,
att K. o. Ad. nu mätte så besluta.
Hr von Rosen: Af samma skäl, som jag reserverade mig
emot Utsk:s betänk, i detta fall, förra gången nu föredragne ämne
förevar, reserverar jag mig äfven nu, och tillstyrker bifall till
den K. propos.
Frih. Peyron: Jag har begärt ordet, endast för alt förena
mig med den siste värde talaren och Hr Lefre'n.
Hr Lefren: Jag känner få utgifter, som äro vigtigare för
Svenska arméen, och tillstyrker derföre bifall lill den K. propos.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad.,
med afslag å Utsk:s ullät:n i denna del, behagade bevilja det af
K. M. till underhåll för instructions-compagnier vid indelta in
fanteriet
äskade anslag af tillsammans 37,500 r:dr årligen.
Ropades ja.
Litt. e) och f), samt 3:dje och f.-de punkterne.
Lades till handlingarne.
5:te punkten, litt. a) ang:de anslag till försvarsverket i
allmänhet eller Krigscollegii Departementer.
Lades lill handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sitt i detta ämne förut fattade beslut.
Litt. b), c), d), e) och f), samt 6:te punkten litt. a), b)
och c).
Lades till handlingarne.
Litt. d)
dernes magistratspersoner och borgare vid besigtningar.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sitt i ämnet förut fattade beslut.
Litt. e) och J).
Lades till handlingarne.
Litt. g) ang:de anslag till skrifmaterialier samt ved och
ljus för I{. lirigscollegium rn. fl. verk.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. lät
dervid bero.
Litt. h).
Lades till handlingarne.
Härefter förekommo nedannämnde punkter, rör-.de till ständiga
behof icke hänförlige anslag.
Den 7 Decem 1)er f. m.
105
usta 'punkten, an gide anskaffning af sängar, sängklädespersedlar,
husgeråd m. m. för instructionscompagnier vid indelta
infanteriet.
Hr Lefren: Såsom en följd af R. o. Ad:s nyss fatlade beslut
om bifall till anslaget för exercis-compagnierna, torde också
den K. propos. i denna del böra bifallas.
Hr von Rosen: Om jag icke miss minner mig, så var det
inom Utsk. en discussion derom, att om äfven anslag till exerciscompagnierna
bifölls, så borde likväl anslaget till materielen afslås,
under förutsättning, att Konungen af de till exercis-compagnierna
anslagna medel vore oförhindrad att först taga hvad sorn
behöfdes till materielen och sedan detta behof vore fylldt börja
med sjelfva truppens exercis. Möjligen skulle vi således lättare
vinna vårt ändamål, att få det första anslaget medgifvet, om vi
icke yrka på det nu ifrågavar.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr.: Jag skulle för mindel
tro, att den af den siste värde talaren uttryckta åsigt är den som
lättast blifver af de öfriga RiksStm bifallen, då den icke leder lill
någon ökad kostnad. Jag får derföre vördsamt föreslå, att R. o.
Ad. förklarar K. M. äga, rättighet alt, af det beviljade anslaget för
första året, få använda hvad som erfordras till anskaffande af materiel
för de ifrågavar. compagnierne.
Gr. Cronhjelm: Jag delar så mycket hellre Hr von Rosens
åsigt, som detta anslag skall ulga från och med näsla års
början, och tiden således torde vara för kort att redan lill nästa
är sätta dessa exercis-compagnier i verket. Denna medelväg torde
också dertill bidraga, att sjelfva saken så mycket lättare kan
förmodas vinna bifall inom det förstärkta StalsUlsk.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle
Ulsk:s i denna punkt afgifna yttrande.
Ropades ja och nej.
Frih. Palmstjerna: Jag hemställer, att R. o. Ad. måttebifalla
Gr. Gyldenstolpes förslag; likväl med den ändring, att man
begagnar uttrycket öppet lemnadt, i st. f. rättighet för Konungen
alt använda dessa medel till materielens anskaffande; ty Konungens
rättighet vill jag icke sätta i fråga.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde härefter, om R. o.
Ad. behagade bifalla Utsk:s ifrågavar. yttrande, med förklarande,
alt K. M. är obetaget, alt af anslaget för instructions-compagnier
vid indelta infanteriet för det första året använda hvad som erfordras
till anskaffande af materiel för dessa compagnie!'.
Ropades ja.
2:dra, 3:dje, f.-de, S.-le, 6:te och y:de punkterne.
Lades till handlingarne.
S:de, g. de och loide punkterne, an g ide anslag till bestyck
-
196
Den 7 December f. ra.
ning af Carlstens fästning samt fortsättning af befästningsarbetena
vid Carlsborg och Carlsten.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sina härom fattade beslut.
11:te punkten.
Lades till handlingarne.
i2:te punkten, ang:de anslag till befästningarne i Stockholms
skärgård.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sitt i detta ämne förut fattade beslut.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Gr. Posse,
Fredr. Salomon, och Hr Prytz, Lars Adolph, hvilka i
anseende till embetsgöromål, nödgades lemna riksdagen för längre
lid, anhöllo att, med bibehållande af deras riksdamannarätt, blifva
entledigade från sina befattningar såsom ledamöter i Bevilln.
Utsk.
R. o. Ad. lemnade härtill sitt bifall, hvarefter H. Ex. Hr
Gr. o. Landtm, anmodade Hrr Electorer att i deras nästa sammanträde
välja nya ledamöter i Bevilln.Ulsk. efter Gr. Posse och
Hr Prytz.
Lades på hordet nedannämnde från Utsk:n inkomne ullålm,
mern. och betänkm, nemi. från
Stats-Utskottct:
N:o 78, i anledn. af väckta motioner om beredande af aflöning
för en vice Bibliothekarie vid K.. Bibliotheket.
N:o 79, i anledn. af väckte motioner om anslag för en gång
lill inköp af instrumentalier ro. m. för trenne navigationsskolor ;
N:o 80, i anledn. af K. M:s nåd. framställning om afskrifning
af eller ersättning för åtskilliga dels på öfverskotten af statsverkets
inkomster anordnade, dels från K. Statscont. af under
händer hafvande medel bestridda utgifter;
N:o 81, i anledn. af Kronofogden A. G. Lidinsons tind. ansökning
om eftergift af honom ådömd ersättningsskyldighet i och
för uraktlåten bevakning af Kronans fordran i en concurs;
N:o 82, i anledn. af väckt motion om öfverlåtelse till Haparanda
stad af capitainsboslället vid Norrbottens fältjägarecorps,
Hapaniemi N:o 1, £ mantal;
N:o 83, i anledn. af väckt motion ronde Waxholms stads
innevånares besittningsrätt till derstädes befintliga tomter och lägenheter
;
N:o S4, i anledn. af väckt motion, ang:de befrielse för en del
hemmansägare i Hortlax by från erläggande af tillökningsskatt;
N:o 85, i anledn. af väckt motion angtde upphörande af rotehållares
vid cavalleri-regementena åliggande alt utgöra s. k.
trosspassevolance-afgift;
Den 7 December e. m.
197
N:o 86, i anledn. af väckt fråga om utbekommande af ytterligare
begrafningshjelp efter atlidne Landträntmästaren Alm;
N:o 87, i anledn. af föreslagen lindring uti villkoren för de
lill odlingsföretag inom åtskilliga län meddelade statsbidrag;
N:o 88, i anledn. af dels K. M:s nåd. propos. ang:de förre
Dep:ts-chefernes vid General-Tullstyrelsen Presidenten af Billberghs
och Cancellirådet Valerii befriande från ådömdt ersättningsansvar
i målet ronde den efter atlidne Uppbörds-tnllförvaltaren Finér yppade
balance, dels särskilda motioner i fråga om beviljandet af
enahanda eftergift för förre Kamereraren, Kammarrättsrådet Winroth
och förre Controllören Middendorff;
N:o 89, i anledn. af K. M:s nåd. propos. om ett ytterligare
anslag af 4,000 r:dr årligen till understöd för rust- och rotehållare
i Jemtland;
N:o 98, med förslag i afseende på aflöningen för den hos
RiksSt:n och Utsk:n anställda betjening;
Allm. Besvärs- och Ekon omi-U t sk o t te t:
N:o S9, i anledn. af väckt motion om ränleförsäkrings-, lifränte-
och lifförsäkringsanstalters inrättande i Sverige;
N:o 90, i anledn. af väckt motion om hämmande af handeln
med Apolheksprivilegier;
N:o 91, i anledn. af återremiss af betänk. N:o 25, ang:de
väckt fråga om inköp till kyrkorna i Riket af en ny upplaga utaf
psalmboken med choralmelodierna och messan;
N:o 92, i anledn. af väckt motion om tillåtelse att få inrymma
skattlagd qvarn och husbehofsqvarn i samma qvarnhus;
N:o 93, i anledn. af erhållen återremiss af belänk. N:o 37;
N:o 94, i anledn. af erhållen återremiss af betänk. N:o 44,
ang:de väckt fråga om förbättring af lotsstatens lönevillkor.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. J till 3 e. m.
In fidem protocolli,
Alberl Munck.
Lördagen den 7 December 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Föredrogs ånyo StatsUtsk:s d. 30 sistl. Nov. och 5 dennes
på bordel lagda utlåt. N:o 72, i anledn. af erhållna återremisser
ä betänk. N:o 38, ang:de utgiflerne under riksstatens 5:te hufvudtitel.
Detta utlåt, företogs punktvis lill afgörande, hvarvid först
förekom:
198
Den 7 December e. m.
Utsk:s tillstyrkande, att It. St. malte hos K. M. i and.
anhålla, att de å denna hufvudtitel anvisade medel ej må användas
till nybyggnad, förbyggnad eller svårare reparation af
linieskepp, i vidsträcktare män, än att de redan under byggnad
varande skepp fullbordas.
Hr Rå felt, Anton: Då denna punkt förra gången förevar
inom detta Stånd, behagade R. o. Ad. densamma ogilla. Jag anhåller,
att R. o. Ad. nu ville vidblifva denna sin tanke, och i
likhet med PresteSt. den nu upplästa punkten afslå. Jag anhåller
följaktligen hos Hr Gr. o. Landtm, om propos. på afslag.
II. Ex. Hr Gr. Björnstjerna, Magnus: Jag har redan i
ett föreg:de plenum, då denna punkt förevar, yttrat mig i denna
fråga, för att söka bevisa, huru nödvändigt det är att borttaga
en §, som kastar en fördömelsedom öfver den stora flottans tillvarelse,
eller åtminstone ger ett betydligt företräde åt den roende
flottan, då denna sednare, enligt denna §, skulle få ett vida större
anslag, i förhållande till dess behof, än den stora flottan. Att nu
återupptaga R. o. Ad:s tid dermed vöre öfverflödigt. Jag skall
likväl söka resumera de argumenter, på hvilka jag då stödde min
lanke. De äro: alt localiteterne för skärgårdsflottans operationer
mycket förändrats sedan den tiden, då vi förlorade Finland, förlorade
Sveaborg, förlorade den Åländska skärgården; att sistnämnde
flottas conslruclion sedan dess undergått den stora förändring,
att den icke mera är lämplig att agera på djupare vatten; att
ångkraftens användande, isynnerhet på sjöförsvaret, förändrat hela
dess nuvar. skick; att det synes oriktigt, alt i en tidpunkt, då
knappast en väfstol kan gå utan medelst ångkraft, vilja framdrifva
en hel flotta med handkraft; alt en fiendtlig landstigningsarmé omöjligen
kan komma till Sverige annorlunda än på en seglande flotta
; att en sådan flotta går på de djupare vattnen, således på våra
öppna kuster, dit skärgårdsflottan icke kan komma; att denna
flotta följaktligen är utan all sorts nytta för Rikets försvar ; samt
slutligen, att den betydliga besättning den klafver, kunde bättre
användas till Rikets försvar på annat håll. Af dessa förenade
skäl, och då den stora flottan egentligen måste utgöra Sveriges
värn; då Sverige haft en sådan allt sedan monarkiens äldsta tider,
och icke kan vara en sådan förutan; då Sverige med densamma
kan bidraga till den Europeiska jemnvigtens bibehållande,
som den icke kan med en skärgårdsflotta, bör värt förnämsta-jsträfvande
vara riktadt åt den stora flottans fullkomnande. Sedan jag
afgaf förstnämnde yttrande, har jag läst det sista häftet af de
Gustavianska papperne och fnnnit der en traclat, hållen hemlig
tills dato, som äfven bestyrker denna min åsigt. Denna afslutades
1784 med Frankrike. Om R. o. Ad. så tillåter, vill jag ur
nyssnämnde brochure uppläsa följande stycke: ”Besöket blef ej helt
och hållet utan politiska följder. Genom en convention, sorn tecknades
i Versailles den 1 Juli, afstod Frankrike till Konungen och
Kronan Sverige ön S:t Barthelemy i Westindien, emot erhållande
af vissa handelsförmäner, hvarigenom den nederlagsfrihet i Wis
-
Den 7 December e. m.
199
mar, som 1781 hade blifvit Frankrike af Sverige beviljad, öfverflyilades
till Götheborg. Men Franska hofvets beredvillighet alt
bibehålla och stärka den gamla förbindelsen med Sverige, stannade
ej dervid. Ett nytt vänskapsförbund (pacte d’amitie/) blef af
Gustaf III föreslaget och af Ludvig XVI, efter åtskilliga jemkningar
och förändringar, samtyckt. Denna nya alliance och subsidietractat
tecknades i Versailles d. 19 Juli. Villkoren voro följande:
Frankrike förband sig att, utom de ordinarie subsidier, som
genom den förnyade conventionen af 1783 blifvit betingade, dessutom
årligen under sex års tid, ifrån d. 1 Juli 17S4, erlägga
derutöfver en summa af 1,200,000 livres — att i händelse Sverige
blefve anfallet, bistå detsamma, tvenne månader efter skedd anfordran,
med en hjelpsändning af 12 linieskepp, 0 fregatter och
12,000 man trupper, eller att i stället lemna 24,000 livres i månaden
för hvarje 1,000 man, och äfven för hvarje krigsskepp
en viss summa, hvilken för tillfället skulle bestämmas. A
Sveriges sida upplifvades de föreg:de tractaternes förbindelser,
med det tillägg, att, i händelse Frankrike funne sig angripet och
begärde Sveriges bistånd, då komma det till hjelp med en flotta
af 12 linieskepp.” Man ser deraf, hvilken vigt Frankrike, som
den tiden rivaliserade med en sjömakt, England, lade på en flotta
af linieskepp. Samma förhållande kan äga rum mot hvilken makt
som helst. En flotta af 12 linieskepp är ganska betydlig, och
skulle verkligen gifva åt Sverige ett anseende, som det utan en
sådan flotta aldrig skall kunna vinna. Jag får då hemställa hvad
en skärgårdsflotta väl skufle kunna uträtta i sådant afseende, hvilken
icke ens kan gå på Alands haf. Jag understödjer nu hvad
jag förut yrkat i detta ämne, nemi. att Ulsk:s hemställan i denna
del måtte helt och hållet förkastas, af de ytterligare skäl, att den
af Utsk. föreslagna åtgärd skulle visa misstroende till Regeringen,
samt derföre att dessa medel blifva bättre använda utan en sådan
fördelning.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
afslå StatsUtsk:s ifrågavar. tillstyrkande.
Ropades ja.
Härefter företogos:
hsta, lidra och 3:dje punkt er ne.
Lades till handlingarne.
jule punkten, litt. a), ang-.de löneanslag för fijra capitaincr.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vid
Utsk:s härom afgifna yttrande lät bero.
Litt. b) och c).
Lades till handlingarne.
. Litt d)
undervisningsverkets ordnande; litt. e), angide förhöjning uti
båtsmanscorporalernes arfvoden; samt Utskis yttrande i anledn.
200
Den 7 December e. m.
af Hr F. G. Durietz’ motion om reglering af inqvarteringsersättningen
för flottans befäl och underbefäl samt öfriga
corpser.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. lät
dervid bero.
Utsk:s efterföljande yttranden, rör:de anslags öfverflyttande,
såväl inom de särskilda afdelningarne af denna hufvudtitel,
som derifrån till riksstatens 2: dr a hufvudtitel, äfvensom
5:te punkten.
Lades till handlingarne.
6;te punkten, ang:de anslag till flottans underhåll och
nybyggnad.
Hr Rå fel t: Jag måste bestrida denna fördelning af anslagen
emellan Götheborgs och Stockholms stationer, och gör det
af följande skäl: för det första, emedan jag anser det vara inconstitutionelt
och utvisa ett misstroende till Styrelsen; för det
andra, emedan jag anser, att det skulle leda till misshushållning
med Statens medel; och för det tredje, derföre att det dermed
egentligen åsyftade ändamål icke på detta sätt kan vinnas, emedan
det icke hindrar Styrelsen alt både vid Stockholms och Götheborgs
stationer bygga större seglande fartyg.
Häruti instämde H. Ex. Hr Gr. Björnstjerna.
Uppå härefter af II. Ex. Hr Gr. 0. Landtm, framställd
propos., biföll R. 0. Ad. förevar. (} punkt, med den förändring,
att dispositionen af det ifrågavar. anslaget öfverlemnas lill K. M:s
nåd. pröfning, utan att någon fördelning deraf emellan flottans
särskilda stationer i Carlskrona, Stockholm och Götheborg af R.
St. beslutas.
7 :de, 8:de och gide punkter ne, yttrandet i anledn. af Hr
F. G. Durietz’ motion om anslag till underhållande af 2 ä 3
yngre officerare i utländsk sjötjenst, äfvensom io:de och inte
punkter ne.
Lades till handlingarne.
12: te punkten, angide anslag till skrif materialer och expencer
för hufvudtitelns öfriga stater.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. 0. Ad. lät
dervid bero.
i3:de, t fide och i5:de punkterne samt yttrandet i anledn.
af Hr E. D. Grapes motion, att Eggegrunds fyr måtte af allmänna
medel underhållas.
Lades till handlingarne.
Vidare förekommo följande punkter rör:de anslag för tillfälliga
behof:
usta
Den 7 December c. m.
201
t:sta •punkten.
Lades lill liandlingarne.
2: dr a punkten, ang: de ifrågasatt anslag för nybyggnad
af krigsångfartyg och ångkraftens användande på flottan tillhöriga
fartyg.
Frih. Gyllengranat, Carl Aug. Burchard: Att nu
ånyo upprepa skälen för nyttan och nödvändigheten af ångfartyg
för Sveriges sjöförsvar torde vara så mycket mera öfverflödigt, inom
detta Hus, som en värd talare, H. Ex. Hr Gr. Björnstjerna,
vid ett föreg:de tillfälle, med så mycken sakkännedom och så mycken
skicklighet behandlat ämnet. Jag är också öfvertygad, att de
fleste här redan stadgat sitt omdöme i saken. Men sedan denna
fråga förra gången här förevar har, om jag så må uttrycka mig,
ett ekonomiskt skäl tillkommit. K. M. har nemi. i sin nåd. propos.
om anslag af 300,000 r:dr lill krigsängfartygs byggande visserligen
afsell, att medel dertill icke skulle saknas; en mening,
som det må vara mig tillåtet att tro, det StatsUtsk. icke delat;
sedermera har det likväl blifvit bekant och allmänt kändt, att tillräckliga
tillgångar finnas. Jag vågar således, med detta skäl till
hjelp, tilstyrka, alt Ulsk:s betänk, i denna del varder afslaget,
och alt K. M:s nåd. propos. om ett anslag till krigsängfartygs
byggande malte af R. o. Ad. varda bifallen.
Hr Råfel t: Hr Frih. Gyllengranat har redan yttrat hvad
jag ämnat säga i denna sak, så att jag ej har något att dertill
lägga. Jag vill nu endast anmärka, att nästan alla andra sjöfarande
nationer i Europa hafva fästat ett särdeles afseende på
krigsångfartyg. Så liar England uppbringat sin ångflotta till ett
antal af 100 fartyg, Frankrike till 90, Ryssland 22, Holland 9
Danmark 3 å 4. Vid föreg:de riksdag liar man yrkat, alt Styrelsen
måtte fästa mera afseende på detta förhållande; nu när K.
M. begär 300,000 r:dr för detta ändamål, så afslär man det. Jag
kan ej finna någon conseqvens i detta beteende. Man mäste ej
veta livad man vill. Pä dessa grunder anhåller jag, att R. o.
Ad. ville bifalla K. M:s nåd. propos. och bevilja de begärda
300,000 riksdalerne.
Uppå härefter af H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställd
propos., behagade R. o. Ad., med afslag å U(sk:s utlåt, i denna
punkt, besluta, att, för nybyggnad af krigsångfartyg och ångkraftens
användande på flottan tillhöriga fartyg, skulle på 5:le hufvudtitcln
uppföras det af K. M. äskade anslag af 300,000 r:dr, att
utgå under loppet af 3 år, med ^ om året.
3:dje, f:de, S:le och 6 te punkterne.
Lades till liandlingarne, med förklarande i afseende på den
del af 5:te punkten, som rörer ifrågasatt anslag för inrättande af
en ångpanneverkstad i Carlskrona, att R. o. Ad. lät dervid bero.
5 H. 20
.502
Den 7 December e. m.
Slutligen företogs och lät R. Ad. bero vid Utsk:s nu algi fira
yttrande, ang:de de 245 tunnor, som uti den utlåt. N:o 38 bifogade
tabell blifvit i eolumnen för spanmål under lönerne uteglömde.
Ånyo föredrogs StatsUlsk:s d. 30 sistl. Nov. samt 5 dennes
på bordet lagda betänk. N:o 73, i anledn. af erhållne återremisser
å betänk. N:o 39, ang:de reglering af utgifterne under ö:te
hufvudtileln.
R. o. Ad. företog delta utlåt, punktvis lill pröfning.
usta och T.dra punkterne samt 3:ilje punkten, morn a),
till och med, é).
Lades till handlingarne.
Mom. f) ang:de väckte motioner om lönetil/ökning för åtskillige
landt stuts-1 jent eman.
Den af Hr von Rosen i fråga härom afgifna, vid Utsk:s utlåt,
fogade reservation upplästes, på begäran af
Hr von Hohenhausen, Mich. Silvius, som derefter
anförde:
På grund af de skäl, som Hr von Rosen i sin reservation
anfört, får jag äran till R. o. Ad. hemställa, att ifrågavar. reservationsanslag
malte blifva bestämdt till 10,000 i st. f. 0,000 r:dr,
hvilket vore en alltför ringa summa för att kunna motsvara det
uppgifna hehofvet.
O
Hr Akerman, Fredr.: Da detta ärende sist förevar hos
R. o. Ad. anfördes åtskilliga omständigheter, som sedermera kommit
till SlalsUtsk:s kännedom och hvaraf jag för min del hade
hoppats den påföljd, att SlalsUlsk., dä 3;ne Stånd återremitterat
dess första utlåt., med bestämdt förklarande, att ett anslag skulle
beviljas, hade tillstyrkt ett så stort anslag, att K. M. kunnat
dermed under tiden och intilldess en slutlig reglering af desse
tjenstemäns löner blefve vidtagen, afhjelpa det största hehofvet.
Äfven jag anser det föreslagna beloppet af 0000 r:dr vara för
ringa för ändamålets vinnande. Jag hade önskat, alt ett anslag
nu kunnat beviljas, åtminstone lill det belopp af 21,000 r:dr,
hvilket, enligt en ötsk. meddelad uppgift, skulle höja lönen för
dessa tjenstemän lill 800 r:dr för hvardera. Men jag inskränker
mig nu till att anhålla, det summan åtminstone mätte höjas lill
10,000 r:dr.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: Då jag var hland dem,
som vid det tillfälle, då återremiss begärdes, sökle göra Ståndet
uppmärksamt på obilligheten af de lönevillkor, under hvilka endel
af ifrågavar. embetsman för närvar, tjenade, så kan jag icke
undgå att finna, det StatsUtsk. med väl långt drifven sparsamhet
påtänkt en så nödig förbättring derutinnan. Då likväl
icke något större resultat i detta afseende slår nu att vinna, vill
jag inskränka mig dertill att förena mig med de värde talare, som
Den 7 December e. m.
203
ansett det af Ulsk. föreslagna belopp för ringa, och derföre yrliat,
att summan måtte bestämmas till 10,000 r:dr.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Då före sisth riksdag
ett förslag utarbetades till reglerande af landtstatens lönevillkor,
korn man till det resultat, alt en summa af omkring 150,000
r:dr skulle för ändamålet erfordras. Dermed skulle likväl lönerne
icke blifva reglerade annorlunda, än att tjenstemännen ändock
finge i allmänhet en ganska knapp utkomst. StatsUtsk. har nu
föreslagit ett reservationsanslag till K. M:s disposition af 6000
r:dr. I hela Riket finnes tillsammans 224 kronofogdar och häradsskrifvare.
Då detta anslag fördelas på dem alla, så gör det i
medeltal 26 r:dr 32 sk. för livar och en. Antar man att blott
hvar fjerde af dessa tjenstemän skulle vara i behof af någon tillökning
för det närvar., sä blefve summan 106 r:dr 32 sk. för
dem hvardera. Det synes deraf lätteligen, alt med detta bidrag
föga är för ändamålet vunnet. Möjligen har likväl StatsUtsk., vid
bestämmandet af denna summa, afsell, andra lika trängande behof,
och jag bör derföre icke yttra något om ilen ringa frikostighet
Ulsk. visat. Då emedlertid en upplyst ledamot af Utsk. trott
sig kunna föreslå en summa af 10,000 r:dr, så tvekar jag icke
att med flere föreg-.de talare instämma i den Hemställan, att R.
o. Ad. ville till det ifrågavar. ändamålet bevilja denna summa.
Gr. Mörner, Carl Göran Detloff: Då frågan om statsregleringen
förra gången förevar, inom della Stånd, förekom äfven
lill handläggning SlatsUlsk:s utlät, i anledn. af enskilda motionärers
förslag om lönetillökning för åtskilliga utaf de äldre tjenstemännen
inom hofrätterne.. StatsUtsk. hade afstyrkt dessa motioner.
På den anmärkn. jag dä tog mig friheten framställa, jag
sökte nemi. alt visa, det desse tjenstemän måhända vore sämre lottade
än någon annan embetsmannaclass inom Sverige, ja sämre
lottade än mången vaktmästare, svarades mig härstädes, att sorn
det endast angick en fråga, väckt af en enskild motionär, och icke
något af K. M. äskadt anslag, hade Utsk. icke ansett sig böra derpå
fästa något afseende. Det nu ifrågasatta anslaget är icke eller
grundad! pä annat än enskild motionärs förslag. Dertill kommer,
att då vid förra riksdagen, på sätt nyss blifvit nämndt, ett förslag
i denna syftning blef väckt, har K. M. vid början af denna
riksdag gifvit tillkänna, det han ämnade taga frågan derom i öfvervägande
i sammanhang med andra löneregleringsfrägor, och
derefter på en gäng meddela sin framställning. StatsUtsk. har
icke dessmindre frångått det afstyrkande, som i förra betänk, var
framstäldt i fråga om lönetillökning för kronofogdar, samt nu för
dem tillstyrkt ett anslag af 6,000 r:dr årligen. Jag missunnar
visserligen icke dessa tjenstemän den lönetillökning, som här blifvit
dem af StatsUtsk. beredd; men jag skulle tro, att man kunde
åtnöja sig med hvad Ulsk. beviljat, helst man ihågkommer, att
Utsk., med den speciella kännedom det äger om förhållandet, ansett
sig icke böra tillstyrka ett högre anslag än delta, såsom varande
det, som desse tjenstemän nu behöfde. Förhållandet med
Den 7 December e. m.
ifrågavar. tjenstemän är icke eller så svårt, som man velat utgifva det.
Vi veta att de hittills alldeles icke svultit ihjel, och jag tror, att
man utan någon fara skulle kunna låta saken hero vid hvad StatsUlsk.
föreslagit, under afbidan af den reglering, som K. M. kan
finna för godt att föreslå.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Då denna fråga förekom vid
slatsregleringen, var jag bland dem som yrkade på ett anslags
beviljande för en nödig löneförbättring ät kronofogdar och häradsskrifvare
i Riket. Jag gjorde det, oaktadt det icke var på grund
af någon K. propos., som detta anslag ifrågakom. Jag gjorde det
under den fulla öfvertygelse, att vid den reglering, som K. M. har
för afsigt att förelägga R. St., dä tiden dertill är inne, ett sådant
anslag alltid blir af nöden, samt attén reglering utaf landtslatens
lönevillkor aldrig kan ske, utan-att en löneförbättring dervid mäste
beviljas. Jag ansåg således icke något ondt kunna uppstå deraf,
att under tiden till K. M:s disposition ställdes en större eller
mindre summa, för att afhjelpa de angelägnaste, för handen varande
behofven. Jag tror icke, lika med den siste värde talaren,
att det kan blifva en anledn. för bedömmande af behofven i denna
del, att en embetsman icke svultit ihjel under ntöfningen af sin
tjenst. Men säkert är det, alt en och annan af kronofogdarne
skulle möta en så sorglig lott, om de icke på annat sätt kunde
förskaffat sig medel att lifnära sig, än med den ringa lön, som
bestås dem af Staten. Jag tror icke, att detta förhållande är önskvärdt
eller bör bibehållas, och pä grund deraf yrkar jag, att den
möjligen största summa, som vid detta tillfälle kan ifrågakomma,
måtte till K. M:s disposition öfverlemnas. Jag inskränker mig således
till hvad jag tror vara möjligt, nemi. att 10,000 r:dr måtte
blifva den summa, som bestämmes för ifrågavar. ändamål.
Frih. Cederström, Jacob: Jag har aldrig satt i fråga alt
icke enskilda motioner böra behandlas med lika allvar och lika
noggrann pröfning, som K. propos:r, som röra anslag, eller afgifvas
i lagstiftningsväg. Jag har således icke varit bland dem, på
hvilka Gr. Mörner hänsyftade, såsom de der hade yrkat, att
frågan om lönelillökning för tjenslemänuen i Svea Hofrätt icke
borde tagas i betraktande, derföre att den vore af enskild motionär
väckt. Jag är tverlom öfvertygad, alt i afseende pä partiella
löneförhöjningar, den enskilde motionären har säkrare kännedom
om förhållandet uti enskilda läll, än mången gång kan blifva
Styrelsens lott, hvilken får det ofta först i sista hand, sedan besvären
blifvt så altmänneliga, att den icke kan undgå att derom erhålla
kännedom. Det är tydligt, alt allmänheten i afseende på
kronobeljeuingen känner bäst om desse äro tillräckligen lönade,
eller om de sjelfva mäste understödja dem. StatsUlsk:s ledamöter
af allmogen, med hvilken kronobetjeningen står i en ständig
och jemn beröring, har äfven vitsordat ett sådant behof. Det är
af obeskriflig vigt för samtlige innevånare i landet, att det förhållande,
som nu existerar på flera ställen, mätte kunna undvikas
Den 7 December e. m.
205
oell ju förr desto hellre upphöra. På dessa skäl kan jag ej annat
än instämma med Hr von Hohenhausen uti den begäran han
gjort, all anslaget matte höjas till 10,000 r:dr.
Hr von Hohenhausen: Jag vill blott i afseende på hvad
som blifvit yttradt derom, att vissa tjenstemän inom hofrätterne,
med mycket små löner, ja till och med såsom vaktmästarne, icke
nu kunnat få någon lönetillökning, hafva äran fästa uppmärksamhet
derpå, att dessa tjenstemän naturligtvis äro på den lägsta
graden och derifrån hafva utsigt, hela vägen uppåt till framtida
befordran, under det att kronofogdarne vanligen stanna på den
post, dit de kommit och icke längre framskrida, utom i några
få fall. Om jag ville fästa mig vid Gottlands län, så är 400 r:dr
det högsta, hvartill varande kronofogdars löner' kunna beräknas
att uppgå, under det att deras uppbörd går till 50,000 r:dr.
Vi hafva många olyckliga exempel på försnillningar, som der ägt
rum. Jag anser det icke vara skäligt af Staten att låta ett sådant
förhållande fortfara. Fordom, dä der funnos »ånga kronohemman,
fingo dessa kronofogdar ofta sig tilldeladt särskilda hemman,
då sådane blefvo ledige. ‘ Det var en ersättning för dem; det var
personligt och har icke blifvit tilldeladt åt andra. Jag får på
dessa och andra här förut omnämnda skäl tillstyrka, att R. o. Ad.
måtte bevilja ett reservationsanslag af 10,000 r:dr, hvilket icke uppgår
lill hälften af den summa, som, sista gången detta ämne här
förevar, blifvit uppgifven såsom behöflig.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag vill visserligen icke
här fästa mig vid den omständighet, som af en föreg:de talare
blifvit omnämnd, att K. M. icke i detta afseende aflåtit någon
propos., och erkänner, att StatsUtsk. och R. St. äro pligtige alt
fästa afseende vid enskilda motionärers förslag. Men jag måste
fästa mig vid en annan vigtig omständighet; vid den frågan,
huruvida detta anslag kan anses vara af den ovillkorligaste nödvändighet
påkallad, vid det förhållande, hvaruti landets tjenstemän i
allmänhet nu sig befinna, så att Ständerne höra bevilja detsamma.
Jag har visserligen icke satt mig emot, då Ståndet velat bevilja
anslag, som varit af verkligt behof påkalladt, men jag kan icke
finna, alt detta anslag är af en sådan beskaffenhet. Lika med en
värd talare midt emot, tror jag, alt kronofogdarne, så vidt jag vet,
hafva goda inkomster. I allmänhet är förhållandet det, att de
liesta kronofogdar samla förmögenhet. Man säger, alt kronofogdarne
förvärfva den på enskildt väg, nemi. på loflig väg; och jag nekar
ej att en stor del af deras förvärfning sker utom lönen. Men
om lönen äfven ökades, så vore likväl dessa förvärfningsmedel ändå
qvar, ty det skulle lika litet då som nu kunna sättas i fråga,
att kronofogdarne skulle kunna förmenas att åtaga sig de enskilda
förtroenden, hvartill deras platser gåfvo dem tillfälle. Jag vill
ieke nu ingå i någon undersökning om häradsskrifvarnes lönevillkor
äro sämre, än kronofogdarnes; men då vi nu hafva all anledn.
all tro, att en lönereglering för dessa tjenstemän icke så
206
Den 7 December e. m.
länge uteblifver, då vi kunna förvänla, att K. M. kommer nied
propos. om en allmän lönereglering för landtstatens tjenstemän,,
så hemställer jag om vid sådant förhållande och då landet är i
ett financielt betryck, vi böra bevilja en förhöjning i anslaget utöfver
hvad ölsk. tillstyrkt. För min del anser jag, att StatsUtsk.
i allmänhet vid denna riksdag icke gått för sparsamt tillväga med
sina anslag. Jag tillstyrker derföre, att StatsUtsk:s förslag i detta
afseende måtte bifallas, och lägger åtminstone dertill min röst.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: En värd talare har yttrat,
att StatsUtsk. vid delta tillfälle fästat afseende vid enskilda motioner,
då det deremot vid ett annat fall förklarat, att då någon
K. propos. icke ankommit i ämnet, borde man icke å en enskild:
motion fästa något afeeende. Jag ber dock att få fästa den värde
talarens uppmärksamhet derpå, att det första betänk. StatsUtsk.
afgaf i denna fråga, var alldeles i enlighet med denna princip,
emedan Utsk. då afslyrkte något anslags beviljande. Men vid
en återremiss från tre Stånd bar StatsUtsk. fattat en annan åsigt,
och tillstyrkt ett anslag. Jag skulle tro, att då 3:ne Ständ återremitterat
detta första betänk, med förklarande, det de ansåge liehofvet
påkalla en förbättring uti kronofogdarnes och häradsskrifvarnes
lönevillkor, uttrycker, äfven detta, att dessa 3 Stånd ansett en
sådan förbättring hafva varit af högsta behof påkallad. Att dessa:
tjenstemäns löner äro försmå, det tror jag dock att hvar och en
måste medgifva, isynnerhet hvad beträffar häradsskrifvarne, hvilkas
löner inom det län, der jag är i tillfälle att bedömma förhållandet,
icke uppgå till 400 r:dr. Hvad äter angår påståendet om
lättheten för dem att på annat sätt förtjena hvad de behöfva, så
är förhållandet sådant, att deras tjenst är så trägen, att icke många
tillfällen till biförtjenster kan af dem begagnas. Jag kan äfven
förklara, att enligt den 10-åriga erfarenhet jag haft, har visst
icke dessa personer samlat någon förmögenhet, och jag tror, alt
om inom den ort, der jag är bekant, någon kunnat göra det, så
befinna sig likväl de fleste i ytterst dåliga omständigheter. Jag
tillstyrker således bifall på den utaf Hr von Hohenhausen och flera
andre talare gjorde framställning, att det tillstyrkta anslaget
mätte höjas till 10,000 r:dr.
Hr von Hohenhausen: Jag vill ingalunda bestrida, att på
vissa orter kronofogdarne äfvensom häradsskrifvarne äro väl lönte,
alt på en del orter det kan vara tillfälle för dem till biförtjenst,
samt alt deras tjenst medgifva dem tid att dertill egna sig; deremot
linnas andra orter, der intet af dessa förhållanden äger rum.
Det anslag, som här är hegardt, är icke att fördela öfver hufvud,
utan att utdela der lönen är otillräcklig. Jag nämnde, alt på
Gottland kronofogdarnes löner icke uppgå till mera än knappa
400 r:dr, och häradsskrifvarnes till omkring 300 r;dr. Detta är
förhållandet då allt är taget i beräkning. Den uppbörd de hafva,
har jag redan omnämnt, och de olyckor, som i landet timat, äro
icke så gamla, att någon kunnat glömma dem, och jag anser det
Den 7 December e. m.
207
'vara både vår pligt och rätt, att när man kan söka hindra det,
sådant icke måtte mera inträffa.
Hr von Rosen, Georg Ludv.: I anledn. af hvad jag hört
af närvar, discussion, anhåller äfven jag att få yttra några ord.
Min lanke är, att hvad beträffar lönen för embetsman, vare sig
kronofogdar eller andra, bör någon förhöjning icke äga rum på
annan väg, än genom K. M:s försorg, som lättast är i tillfälle att
öfverse och pröfva del hela äfven i detaljerne, isynnerhet när det
gäller enstaka embetsman, den eller den embetsmannaplatsens förbättring
lill lönevillkor. Det har varit många motioner väckta i
delta ämne, och jag tror, att SlatsUlsk. gjort rätt, som föreslagit
detta anslags beviljande; ty följden blir densamma om ansökningarne
hafva förespråkare inom Utsk:n eller Stånden, sorn känna
antingen individen eller localen der lian bor. Utsk. fästade icke
afseende på dessa motioner första gången, hvaraf följden blef en
äterremiss från 3:ne Stånd. Om jag minnes rätt, framställde
BorgareSt. vid återremissen vissa villkor, som voro temligen bestämda.
Det är tillika allmänt kändt, alt landtstatens lägre tjenstemän
äro för det mesta illa hinte, hvarföre jag tror, alt Utsk.
icke kunde undgå att vid återremissen fästa afseende derpå,
isynnerhet som det finnes en uppgift på behofvet af löneförbättring
i delta fall, uppgjord i form af förslag lill allmän lönereglering,
hvilket förslag för flere år tillbaka blifvit till K. M.
inlemnad och af Konungen till Sländerne vid sisla riksdag framställd,
ehuru R. St. då afslog densamma. Jag tror dock, att Utsk.
i detta fall icke handlat fullt rätt, som icke beviljat mera, då på
den förteckning, som blifvit Utsk. delgifven, en summa af omkring
22,000 r:dr är uppförd såsom varande behöflig, för att
höja lönerne för ifrågavar. tjenstemän lill det belopp, som vore i
enlighet med det förslag, som ett Stånd uppgjort, och ännu mindre
hade Utsk., vid sådant förhållande, bort nedpruta summan
till det obetydliga beloppet af 6,000 r:dr. Jag tror, alt om endast
dessa 6,000 r:dr anslås, skulle de vara illa använde penningar.
Den mängd af dessa embetsman, som hafva behof af understöd,
skulle alldeles icke kunna hjelpas med en så obetydlig
summa. Vilja icke Ständerne bevilja större anslag, ser jag icke
något ändamål uti att alls bevilja något. Jag tror snarare då, att
man skulle göra illa och sätta Regeringen i bryderi, om man gåfve
den dessa drickspenningar alt utdela, i st. f. att anslå hvad
som behofvet klafver. Behofvet gör sig gällande nära nog öfverallt,
om ock en och annan kan vara tillräckligt lönad. Att man
har sagt, att en del fogdar äro förmögne, det lemnar jag derhän;
men jag tror icke, alt de blifva det, åtminstone i den del af Norra
Skäne, der de icke hafva några indelta räntor, utan endast
jordhemman sig anslagne. Efter den erfarenhet jag derom äger,
hafva de deraf knappt så mycken inkomst, som kronontskylderna
utgöra. Mig är bekant, att en kronobetjent i Chistianstads län
begärt att slippa sitt boställe. Den lilla conlanta lön, de nu hafva
på omkring 300 r:dr, blir lill mesta delen uppäten af de bi
-
208
Den 7 December e, m.
träden, som de nödgas använda. Således hafva de icke något
annat att lefva af, än hvad de förtjena på enskilda förtroenden,
eller också i en olaglig väg. Hvad detta sista beträffar, så önska
vi något hvar, att det måtte upphöra. Jag hemställer huru det
skall kunna upphöra, förr än dessa tjenstemän sättas i den belägenhet,
att de icke behöfva gå denna väg. Det blir alltid för
länsstyrelsen svårt och nära nog omöjligt att hindra det öfverklagade
onda, nemi. del prejerisystem, man är utsatt för från dessa
tjenstemäns sida, förr än de blifva lönta i laglig väg. Jag tillstyrker
afslag å detta Utsk:s betänk., såvida icke Ståndet skulle
vilja öka summan till 10,000 r:dr, ty dessa 6,000 r-.dr, använde
i denna väg, skulle jag ause blott som bortkastade penningar.
Gr. Mörner: Att en del kronofogdar kunna vara mindre
väl lönte, vill jag icke bestrida; men att Ulsk. icke har lemnat
någon sådan utredning af saken, att det är möjligt för R. St.
att derpå grunda något tillförlitligt omdöme, det vägar jag å andra
sidan påstå. Ulsk. säger, att det fått sig meddelad en tabellarisk
framställning öfver vissa kronofogdars och häradsskrifvares
lönevillkor, enligt hvilken ”det skulle för lönernes fyllande lill
800 r:dr erfordras ett årligt tillskott från statsverket af 21,800
r:dr 8 sk. 9 r:st.; men då, med den speciella kännedom, Ulsk.
äger om förhållandet i afseende på inkomsterne vid åtskilliga i
tabellen omnämnde fögderier, summan för flere af dem påtagligen
beräknats allt för ringa, har Utsk.” etc. Således anser Utsk.
den grund, hvarifrån tabellens författare utgår, icke vara någon
grund alt bygga på. Den innefattar äfven, efter Ulsk:s tillkännagifvande,
oriktiga uppgifter; hvarföre också Utsk., på dessa skäl,
icke ansett sig böra tillstyrka ett högre auslagsbelopp än 6,000
r:dr för detta ändamål. Jag kan derföre icke förstå, på hvad
grund R. o. Ad. nu skulle kunna komma till en större summa.
Alt icke alla kronofogdar äro illa lönie, derpå kan jag händelsevis
åberopa några kronofogdars egna utsago. Jag hade äran att
vara utsedd till revisor af civilstatens pensionscassa. Vi hade då
bland fullmäktige, om jag icke minnes orätt, 3 eller 4 kronofogdar.
Dessa kronofogdar yrkade allmänt, att blifva förflyttade i
en högre pensionsclass inom pensionsinrättningen, emedan det
pensionsbelopp de nu åtnjöto, vore alldeles för ringa i förhållande
till deras inkomster. Detta deras anspråk biträddes icke af de
öfrige fullmäktige. Men sedermera hafva de på enskildt väg, gemensamt
med häradshöfdingarne, sökt förbättra sina pensioner.
Behofvet af lönetillökning kunde således icke för dessa vara alldeles
så stort, som man i allmänhet uppgifvit det. Vid ett sådant
förhållande tror jag för min del, att man gör bäst uti att
bifalla den summa, som StatsUlsk. har föreslagit; helst om man
tager i betraktande, att Konungen vid denna riksdag icke äskat
något anslag för ifråga var. tjenstemän.
Hr von Rosen: Gr. Mörner har afgifvit ett factum, som
jag icke vill bestrida, men förmodar dock, att de kronofogdar,
sora
Den 7 December e. m.
som han omtalat, icke varit illa lönade. Det finnes visserligen
dem som kunna hafva tillräckligt. Det synes utaf den förteckning,
som kommit Ulsk. tillhanda, att det finnes många kronofogdar
och häradsskrifvare, som icke äro upptagna på listan, och
som derföre ansetts icke behöfva någon löneförbättring. Förmodligen
hafva dessas anspråk gjort sig gällande, hvarföre äfven de
som voro illa lönte kommit i samma pensionsclass, emedan man
icke kunnat uppföra de illa lönte i en, och de väl lönte i en annan
pensionsclass. Jag vill visserligen icke bestrida, att Gr. Mörner
kan hafva rätt deruti, att Ulsk. icke redogjort för de speciella
förhållandena inom desse tjenstegrader. Det var svårt för
Utsk. att göra det, då Ulsk. icke kunde känna det pä annat sätt,
än efter ofvannämnde förteckning. Den som intresserar sig för
denna fråga, kan se föregide riksdags prot., vid det tillfälle, då
K. M. afgaf Dess nåd. propos. till 11. St., efter det Kammarcoll.
blifvit i saken bordt, i hvilka prot. också dessa specifica uppgifter
kunna erhållas. Här har icke varit fråga om någon viss fogde,
som skulle få lönetillökning, utan man har beräknat summan
in brutto. Om nu fråga varit om en formlig lönereglering
för dessa tjenstemän, så hade Utsk. tagit väl litet till, för att ändamålet
dermed skulle kunna vinnas. Jag tror det vore bättre
om man ansloge hälften af den summa, som anses vara tillfyllestgörande,
tilldess K. M. hinner föreslå en ny lönereglering för
landtstatens tjenstemän. Jag tillstyrker derföre, att ett anslag af
10,000 r:dr, såsom afhjelpande de partiella behofven i detta afseende,
måtte beviljas.
Frih. Raab: Jag har icke kunnat blifva öfvcrtygad af de talare,
som utgått från en annan åsigt, än den jag hyser i denna
sak. Hr von Rosen har visserligen sagt, att en så liten summa,
som dessa 6,000 r:dr, vore det icke värdt ätt taga emot. Dea
borde enligt hans mening anses som en drickspenning, hvarföre
han ansåg, att då man icke kunde få så mycket, som för ändamålet
vore behöfligt, vore det bättre att icke deraf begagna sig.
Han har likväl nöjt sig med en medelsumma af 10,000 r:dr.
Jag hemställer då, om icke detta också måtte kallas en drickstyfver.
Här är sagdt, att då 3:ne Stånd återremitterat frågan
första gången det hos dem förevar, så hade likväl StalsUtsk.
bort derpå göra afseende. Detta har StatsUtsk. gjort. Utsk.
har derpå fästat det stora afseende, att Ulsk. i st. f. det
alt Utsk. förra gången icke anslog något, nu anslagit en så stor
summa, att både kronofogdarne på Gottland, i Skåne och på
många andra ställen kunna deraf få en icke obetydlig hjelp.
De 22,000 r:dr, om hvilka Hr von Rosen talat, vore ämnade för
hela landtstaten, och det var med afseende på hela landtstatens
behof, som Hr von Rosen reserverade sig. Denna reservation erinrar
mig att, då vid förra riksdagen frågan om en sådan lönereglering
förekom, meningen var, att lönetillökningen äfven skulle
lillgodokomma landssecr.eterare, länsbokhållare och länsnotarien
5 II. 27
210
Den 7 December e. m.
Denna utsträckning liar visserligen af motionären, Hr Montgommery
blifvit yrkad, men ingen talare liar vid detta tillfälle vågat
den uppgiften, att landssecreterarne skulle vara stadde i behof af
lönelillökning, och jag tror knappast, att någon kan komma fram
med ett sådant påstående, dä målens antal på de sednare åren
mångdubblats och deras inkomster således derefter ökats.
Då öfverläggningen härmed ansetts fulländad, och sedermera,
efter framställde propostr först till bifall å Utskis i utlåt. N:o 73
gjorda tillstyrkande, och sedan till det beslut, att å 6:te hufvudtileln
till K. M:s nåd. disposition skulle uppföras ett reservationsanslag
af 10,000 r:dr årligen, att användas till arfvoden åt de
kronofogdar och häradsskrifvare, hvilka af förbättring i sina aflöningsvillkor
finnas i mesta behof, H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, fann
sig icke kunna bedomina huruvida vid dessa proposirs besvarande
ja eller nej varit öfvervägande, blefvo samma proposir förnyade,
hvarpå H. Ex., på grund af dervid afgifna svar, förklarade, det han
trott sig finna, att R. o. Ad. bifallit den sednare propos.
fide och 5:te punkterne.
Lades till handlingarne.
6:tc punkten, rör:tle anslaget till vägar och communicationer.
Bifölls.
7:de punkten, mom. a).
Lades till handlingarne.
Morn. b), rör-.de åtski/lige lägre landtbruksskolor.
Lades lill handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sitt i ämnet förut fattade beslut.
8\de punkten, inom. a), rör-.de anslag för Svenska trädgårdsföreningen.
Utsk;s härom, med frångående af sitt förra beslut, gjorda
tillstyrkande blef af R. o. Ad. bifallet.
Mom. b) samt g-.de och
Lades till handlingarne.
n-.te punkten, ungide undervisningsanstalter för handel
och sjöfart.
Hr Akerman: Då detta ärende sist förevar i Ståndet, sökte
jag alt ådagalägga det behof af tillökt anslag, som visat sig i
afseende på navigationsskolan i Hernösand. Jag uppgaf då förhållandet
i afseende på del lästetal, som belöpte sig på de fartyg,
som tillhörde denna stad samt de under denna navigationsskolas
district hörande släder; jemförande detsamma med förhållandet
inom andra orter, der navigationsskolor finnas inrättade. Dä, så
vidt jag fann, var det ingen talare, som hade något alt invända
emot uppgifterne derom, äfvensom ang:de antalet af elever — en
Den 7 December e. m.
211
uppgift, sora var grundad på officiella handlingar. Derutaf visade
sig, att antalet af elever var dubbelt större vid Hernösands
skola än vid Malmö, oaktadt anslaget för Malmö är 15.000 och
för Hernösand endast 5,000 r:dr. Ehuru liei e upplysningar kommit
StatsUtsk, tillhanda från de 'öfrige Stånden, liar dock Utsfc.
för Hernösands skola tillstyrkt eli anslag af endast 200 r:dr årligen.
Jag är visserligen tacksam för della lillökla anslag, mea
beklagar, att detsamma icke tillfredsställer ett oundgängligt behof.
När man besinnar, alt vid denna skola, under de 2:ne år den
varit i verksamhet, omkring 30 elever årligen njutit undervisning,
så torde man finna, att då anslaget till lärarnes allönande endast
uppgår till 500 r:dr, man icke dermed kan komma långt, eller
ändamålet dermed vinnas, samt att för detta fall, eu tillökning
af 200 r:dr icke är tillräcklig. För att ytterligare styrka de uppgifter,
som jag muntligen afgaf, dä frågan sist här förevar, har jag
sedermera till StatsUtsk. inlemnat en frän Comm.coll. mig meddelad
uppgift på de fartygs lästetal, som tillhörde de särskilda navigationsskoledistrieterne.
Deraf iuhemlas, att de under Calmar
navigationsskolas district hörande fartyg uppgå i lästetal till 3,734,
de under Malmö till 1,762, samt de under Hernösands lill 8,222.
Om man nu jemförer detta förhållande med det antal elever, sorn
vid dessa särskilda skolor njutit undervisning, så torde man finna,
att det yrkande jag framställt om förhöjning i anslaget för Hernösand,
var grundadi icke allenast på ett bestämdt behof, utan
äfven på billighet. Jag tager mig derföre friheten framställa den
önskan, att II. o. Ad. måtte besluta, alt den tillökning, som kommer
Hernösand till godo, åtminstone måtte bestämmas till 500
r:dr, dä det blir en möjlighet för skolan att kunna hålla sig
2:ue lärare, utan hvilka hela anstalten kommc att förfela sitt ändamål.
Hr von Hohenhausen: Jag anhåller, att det måtte blifva
upplyst, huruvida prot.utdr. från Borgare- och PresteSlm till R.
o. Ad. ankommit, och deras beslut i sådan händelse uppläsas, samt
jag derefter återfå ordet.
II. Ex. Ilr Gr. o. Landt m. behagade upplysa, att endast från
BondeSt. prot.utdr. ronde pröfningen af förevar, utlät, ankommit.
Hr von Hohenhausen: Navigationsskolan i Wisby förhåller
sig till elevernes antal alldeles såsom den i Hernösand. Efter
de uppgifter jag i Comm.coll. härom erhållit, har delta antal
det ena äret stigit, och det andra varit något mindre. Gottland
är en ö, och en stor del af dess innevånare åro sysselsatta
med sjötjenst. I nästan alla sjöstäder träffas Gotllänningar, såsom
sjömän på coopvardifarlyg. De återkomma om hösten och
genomgå cursen vid skolan under vinterns lopp. Skolan är icke
så absolut afsedd för någon viss ort. Oaktadt jag framställt min
ifrågavar. motion, på grund af den utaf skoldirect. lill Comm.-  coll. gjorde ansökan, så nödgas jag likväl finna mig belåten med
hvad som blifvit beviljadt, när jag ser de anslag, som frän andra
håll varit äskade och blifvit gifne.
212
Den 7 December e. m.
Ilr Rosenblad, Bernil.: Under åberopande af hvad jag
förra gången yttrade, då samma ämne förevar, vill jag nu endast
återkalla i R. o. Ad:s uppmärksamhet, alt på Gottland är sjöfarten
en folknäring, och att Wisbys aflägsenhet från de orter, der
navigationsskolor finnas, är en orsak, som gör det af så mycket
mera vigt, att en fullständig skola der måtte finnas. Hvad Norrland
beträffar, liar redan länets Höfding upplyst huru betydlig den
skeppsfart är, som idkas inom dess navigationsskolas district, hvarföre
man bör bemöda sig att på denna ort underlätta fallenheten
för skeppsfarten såsom en folksnäring, isynnerhet då man
borttagit eller är på vägen alt borttaga rättigheten att begagna
främmande lands fartyg vid transporten af varor. Då en sådan
skolanstalt naturligen skall bidraga till alt höja denna näring, så är
verkligen ett eget anslag af 500 r:dr för hvardera af dessa skolor
alldeles oumbärligt. De hafva ändock fått nästan för litet.
Vid Carlshamn är förhållandet icke detsamma. Dess belägenhet
intill Calmar, Carlskrona och Malmö gör det af mindre vigt att
en skola der finnes. Jag får således, enär dessa 500 r:dr icke
betyda mycket i en stats budget emot vigten af det dermed afsedda
ändamål, äran tillstyrka, att R. o. Ad. måtte bevilja 500
r:dr till hvardera af skolorne' i Hernösand och Wisby jemte
den summa af 200 r:dr, som Utsk. för skolan i Carlshamn tillstyrkt.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: I anledn. af hvad Ilr
Rosenblad yttrat, får jag fästa uppmärksamheten derpå, att den
motion, som handlar om tillökning i anslaget för Wisby navigationsskola,
icke framställt beliofvet större än till 200 r:dr, och att
således vid denna riksdag icke kan ifrågakomma något högre anslag
för Wisby, än hvad nyss sades; förutom det som möjligen
skulle der kunna erfordras till insti umentalier och hvarom särskildt
utlåt, är af Utsk. afgifvet. Hvad Hernösands skola angår, så har
motionären begärt ett anslag af 1,500 r:dr. I denna summa
kan således inberäknas de 500 r:dr, som den värde motionären
sist yrkat, utan att den gräns öfverskrides, som han
ansett vara den rälla. Dessa 500 r:dr, som Hr Akerman yrkat
måtte ytterligare lill Hernösands skola anslås, förmodar jag bör
densamma beviljas, i anseende lill Hernösands aflägsenhet från
alla andra skolor, den vidsträckta sjöfart, som der idkas, och det
behof af instruerade sjöcapitainer, som der förefinnes; isynnerhet
om man dertill tager i betraktande den fråga, som redan är väckt
och underhandläggning i afseende på Finska skeppares och Finska fartygs
begagnande för sjötransporter emellan de norra ot terne och
Stockholm. Jag tillstyrker således ett tillökadt anslag af 500
r:dr till Hernösand, men till Wisby endast 200 r:dr.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad., med
bifall till hvad Utsk. i utlåt. N:o 73, beträffande navigalionsskolorne
i Carlshamn, Wisby och Carlskrona tillstyrkt, behagade besluta,
att för navigationsskolan i Hernösand å stat uppföres ett
förökadt anslag af 500 r:dr.
Den 7 December e. m.
213
Ropades ja och nej, hvarjemte
Hr von Hohenhausen anmälde sig och yttrade:
Jag anhåller hos Hr Gr. o. Landtm., det frågan om ökadt
anslag för Hernösand måtte blifva föremål för en särskildt propos.;
på det att icke, då det kan hända, att några ledamöter skulle vilja
afslå anslaget för Hernösand, det ifrågakoihne anslaget för Calmar
och Wisby måtte röna samma öde.
Frih. Raab: Om det icke anses vara för sent nu, får jas
vördsamt anhålla örn propos. till bifall å Utsk:s betänk.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då nu propos. å
bifall till Utsk:s tillstyrkande blifvit begärd, borde denna propos.
först framställas, hvadan H. Ex. hemställde, om R. o. Ad. bifölle
hvad Utsk, i fråga om ytterligare anslag för navigationsskolor
uti utlåt. N:o 73 tillstyrkt.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter II. Ex. förklarade,
det han trott sig finna, att ja härvid varit öfvervägande.
i2-.te,
Lades till handlingarne.
Föredrogs ånyo och företogs punktvis lill afgörande SlatsUtsk:s
d. 30 sisth Nov. och 5 dennes på bordet lagda utlåt. N:o
74, i anledn. af erhållna återremisser å betänk. N:o 40 ang-.de
reglering af utgifterne under riksstatens 7:de hufvudtitel.
r.sta, 2-.dra, 3-.dje, f-.de och 5:te punkterne.
Lades lill handlingarne, med förklarande i afseende på den
del af sistnämnde punkt, som angår Hr Grundelstjernas motion
om anvisande af ett förslagsanslag å Riksg.cont. lill bestridande
af den tillökning i poslföringskostnader, som i följd af skeende
förhöjning uti gästgifvareskjutslegan kunde uppkomma, att R. o.
Ad. lät dervid bero.
6:te punkten, ang-.de förslagsanslaget till Tullverkets utgifter.
Hr Rosenblad: Resultatet blir visserligen detsamma huru
man beräknar anslaget för Tullverkets utgifter; men då del är bättre
alt räkna rätt, än att räkna orätt, då K. M. i delta afseende
föreslagit det annorlunda, än StatsUlsk., samt då motioner för det
närvar, äro under vederbörligt Utsk:s handläggning, sorn afse att
föra lönerne för tjenstemännen vid Tullverket under rubriken inkomster,
och detta fullkomligen ersätter bristen genom den ökade
inkomst, som den bereder, så skulle jag anse det vara olämpligt
att bestämma reservationsanslaget mindre, än K. M. föreslagit.
Jag får derföre tillstyrka, att anslaget mätte bestämmas till
100,000 r:dr högre, än Utsk. föreslagit; hvaremot vi, när vi komma
till beräkningen af tullinkomsterne, ganska gerna kunna lägga
dessa 100,000 r:dr till beräkningen af brutloiukomslerne.
214
Den 7 December e. ra.
Hr Prytz, Lars Adolph: Till de skäl, den siste värde
talaren anfört för anslagets beviljande lill det belopp, som K. M.
föreslagit, anser jag mig ytterligare böra tillägga ett, alt då Bevilln.
Utsk. uli dess na fulländade genomgående af tulllaxau har
föreslagit en förhöjd tull å hvarjehanda varuartiklar, så blir deraf
en nödvändig följd, om man nemi. antager att della förslag kommer
att vinna bifall inom Stånden, att bevakningen mäste ökas
och förstärkas. Jag tillägger delta skäl, för att instämma med
Hr Rosenblad uli dess yrkande, att förslagsanslaget malte blifva
sådant det af K. M. blifvit proponeradi, nemi. 900,000 r:dr.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Om R. o. Ad. skulle
stanna i det beslut, att bevilja eller låta uppföra å riksstalens 6:te
hufvudtitel 900,000 r:dr såsom anslag för Tullverkets utgifter, så
uppkomme det förhållande, att R. o. Ad. blef ensam om della
beslut, emedan 2:ne af de öfriga Stånden beslulit 800,000 r:dr
och det 4:de 562,000 r:dr. Då uppstår fråga huru det skall i
riksstaten uppföras. Enär Stånden stannat i olika beslut, måste
troligen votering för sig gå i förstärkt StatsUlsk. emellan de olika
meningarne och det kunde då möjligen hända, att resultatet ulfölle
så, att blott 562,000 r:dr blefvo beviljade. Dä skulle R. o.
Ad:s afsigt alldeles förfelas. Jag ville derföre tillstyrka R. o. Ad.
att stanna vid hvad Ulsk. i detta afseende föreslagit.
Uppå härefter af H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställd pro
pos.
biföll R. o. Ad. hvad Utsk. i fråga om förslagsanslaget till
Tullverkets utgifter tillstyrkt.
Litt. o) och i).
Lades lill handlingarne.
Litt. c), ang:de ifragaslälld sammanslagning af de tvenne
anslagen till byggnader och reparationer i Stockholm och i
landsorten.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. lät
dervid bero.
Litt. d), e), /) och g).
Lades till handlingarne.
Ånyo föredrogs SlatsUlslcs d. 30 sisth Nov. samt 5 dennes
på bordet lagda utlåt. N:o 75, i anledn. af erhållne återremisser
ä utlåt. N:o 41, ang:de utgifterne under riksstalens Sale hufvudtitel.
Äfven detta utlåt, företogs punktvis lill afgörande.
usta och 2:dra punkterne.
Lades till handlingarne.
3:dje punkten, ang:de anslaget för K. Bibliotheket.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. vidblef
sitt i ämnet förut fattade beslut.
Den 7 December e. m.
215
4:<le punkten, litt. a').
Lacks till handlingarne.
Litt. b), ang:de anslag för bildande af ett särskildt pastorat
af Loos capell-lag.
Hvad Ulsk. i fråga härom uti utlåt. N:o 75 tillstyrkt blef
af U. o. Ad. bilällct.
Litt c) och rf).
Lacks till bandlingarne.
Litt. e) ang:de ifrågasatte bidrag till underhållandet af
lVisby domkyrka.
Hr von Hohenhausen, Mich. Silvius: Från R. o. Ad.
likasom frän PresteSt. har till SlalsUtsk. blifvit återremitterad frågan
om anslag af 50 t:r spanmål lill Wisby domkyrka. Denna
är en af de största kyrkor i Riket; den åligger samma skyldigheter
med afseende pä underhåll af skrudar och annat, som tillhörer
en domkyrka, och som äfven åligger öfrige domkyrkor i
Riket, hvilka hafva ganska betydliga anslag. Den jag tror har
minst är Hernösand; den har likväl 30 t:r. Wisby domkyrka är
en bland de kostsammaste att underhålla, genom dess stora tak,
dess många torn och dess konslrika zirater. Dä nu i år en tillgång
yppat sig af 104 t:r spanmål, vågar jag derföre hos R. o.
Ad. förnya den framställning jag gjorde dä frågan sednast förevar,
och anhålla, all R. o. Ad. ville anslå 50 t:r spanmål lill underhåll
af Wisby domkyrka, intill nästa riksdag eller intill dess
den då blifvande statsregleringen vidtager. Men då den reglering,
som, på IL St:s begäran, nu pågår med kronotionden och tertialen
på Gottland, redan dessförinnan lemnat en tillgång, böra naturligtvis
medlen lill ifrågavar. understöd tagas frän densamma.
Hr Rosenblad, Bernhard: Vid reformationen, då beklagligtvis
större delen af Wisby dyrbara kyrkor öfverlemnades åt
ödeläggelsen, valde man icke den vackraste, S:t Maria-kyrkan,
utan den nuvarande, lill domkyrka. Sedermera har äfven vid
företagna reparationer den antagna stilen på flera ställen blifvit
bortskämd. Det oaktadt är likväl denna kyrka till sin byggnad
och beskaffenhet en verklig domkyrka. Den är icke blott en vanlig
kyrka, i en stad, som tillfälligtvis fått sig ett biskopssäte förlagdt
inom sitt område, hvarföre dess kyrka blifvit kallad domkyrka;
ulan den är verkligen en af Sveriges vackraste andliga
minnesvårdar. Den behöfver således något mer understöd, än
hvad Wisby försvagade stad numera kan lemna, för att kunna
underhållas på ett sätt, att dess dyrbara minnen icke gå förlorade.
Dä äro dessa 50 t:r det minsta, som man bör anslå. Denna
kyrka har mindre inkomster sig anslagna, än någon annan domkyrka
i Riket; till och med Hernösands har mera, och likväl haiman
för densamma begärt en icke obetydlig tillökning. Jag får
derföre, lika med Hr von Hohenhausen, anhålla, det R. o. Ad.
216
Den 7 December e. m.
ville vidblifva det beslut, som R. o. Ad. fattade då frågan förra
gången förevar.
Frill. Raab, Adam Christian: Då någon tillgång yppar
sig, finnes det alltid personer, som hitta på utvägar att begagna
dem, och som söka att draga åt sig denna tillgång. Jag klandrar
visserligen icke Hr von Hohenhausen, som naturligtvis måste hafva
en öm omvårdnad om den stad, der han såsom landshöfding
residerar; men jag hemställer till eder, mine Hrr, om den satsen
kan antagas, att den som först håller sig framme och begär att
fä en yppad tillgång, äfven skall deraf komma i åtnjutande. Wisby
stad är en ganska folkrik stad och har hittills åtminstone varit
ansedd som en ganska förmögen stad. Mig vill det synas,
som om man, ifall man nu lemnar Wisby det begärda anslaget,
blefve nödsakad att äfven understödja stiftskyrkorna i Riket i allmänhet,
något som jag alldeles icke skulle vilja gilla. Jag tillstyrker
derföre bifall till betänk.
Hr von Hohenhausen: Del lärer icke finnas någon stiftseller
domkyrka, som icke har ett anslag, derföre att en mängd
kostnader å densamma äga rum, som icke drabba andra kyrkor.
När nu Wisby domkyrka är en af de svåraste att underhålla och
en af de största och yppersta i Riket, samt ingen annan domkyrka
saknar något anslag, så torde det anses såsom ett af billighet
påkalladt anspråk, att då en tillgång yppat sig, denna domkyrka
då måtte deraf komma i åtnjutande. De ifrågavar. tunnorne
spanmål utgå från orten, nemi. från Wisborgs kungsladugård.
Hvad Wisby stads folkrikhet beträffar, har den visserligen
öfver 4,000 innevånare, men hvad dess rikedom deremot angår, så
är beklagligtvis förhållandet det, att det största antalet af dess folkmängd
består af fattige. Att handeln på sednare tider nedgått
och att i följd deraf de fattiges antal betydligen ökats i förhållande
till dem som hafva någon enskild förmögenhet är allmänt
bekant. Således långt ifrån alt vara i välstånd, är staden snarare
att anse som fattig. Det oaktadt har denna stad med de största
ansträngningar gjort stora omkostnader till för det mesta productiva
ändamål, såsom bland annat till förbättrande af dess hamn,
hvartill staden sammanskjutit 40,000 r:dr. Den erhöll väl äfven
dertill statsanslag, men nyssnämnde summa torde dock befinnas
vara rätt betydlig för denna stads samhälle. Då man sålunda ser
de bemödanden denna stad gjort för nyttiga företag, tror jag det
vara mycket skäl, att R. St. nu visa sin välvilja emot densamma.
Hr Rosenblad: I anledn. af hvad Frih. Raab här yttrat,
anhåller jag att få fästa hans uppmärksamhet derpå, att alla domkyrkor
i Riket, med undantag af Wisby, hafva anslag af kronotionden
till sitt underhåll. Det särskilda förhållandet, att Gottland,
då reformationen inträffade, icke utgjorde ett särskildt stift,
jemte andra omständigheter utgöra orsaken dertill, att denna kyrka
icke har något anslag; då deremot en annan domkyrka, hvilken
finnes i en stad, som ligger midt emot, den nemi. i Calmar
(och
Den 7 December e. m.
217
(och hvilken kan sättas i jemförelse med Wisby domkyrka till
storleken, och som visserligen icke är sämre i afseende på förmögenheten)
har ett icke obetydligt anslag sig förbehållet, nemi.
visst af hvarje kyrka i stiftet, och dessutom ett särskildt bidrag
af R. St.
Hr Bildt, Knut: Som jag är innevånare i staden Wisby,
anhåller jag alt, i anledn. af hvad Frih. Raab yttrat, få säga några
ord. Han sade, att Wisby skulle vara en förmögen ort och
en så folkrik stad, alt den sjelf kunde bekosta sin kyrkas reparerande
och underhållande. Jag har haft tillfälle att, såsom ledamot
af taxeringscomilé, erfara, att förhållandet icke är sådant,
utan hvad som här blifvit föreslaget, behöfves ganska väl för kyrkans
underhåll. Jag får derföre förena mig uti den af Hrr Hohenhausen
och Rosenblad framställde begäran, att dessa 50 t:r
mätte beviljas.
Frih. Raab: Hr Rosenblad har gjort en jemförelse mellan
Calmare och Wisby domkyrkor, uppgifvande, att Calmar har så
betydliga anslag, som en tunna af hvarje kyrka i stiftet. Jag minnes
icke för ögonblicket af huru många socknar Calmar stift består,
men jag tillåter mig erinra Hr Rosenblad, att Calmare stift
icke består af mer än halfva Calmare län, hvaraf följer, alt den
inkomst dess domkyrka kan hafva, icke är särdeles betydlig. Dessutom
är Calmar domkyrka onekligen en af de vackraste, om icke
den vackraste af alla Rikets domkyrkor. Hr Rosenblad har visserligen
upplyst mig derom, att alla stiftskyrkor äga anslag af kronotionde,
med undantag af Wisby; men på Gottland äger det
förhållande rum, att hela kronobonden blifvit anslagen till presterskapet.
Jag vidblifver min öfvertygelse i ämnet, nemi. att
man icke skulle göra klokt uti att bifalla detta anspråk, lika litet
som de anspråk i allmänhet, hvilka begäres endast på grund
deraf att anslag i samma väg förut blifvit beviljade.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: En hvar som besökt
Gottland, har på denna ö sett bibehällne de vackraste minnen af
byggnader från forntiden, egentligen beslående af kyrkor. Staden
Wisby visar i detta fall en mängd märkvärdigheter; såsom stadens
och stiftets kyrka, har man bibehållit en af de större och
vackrare. Om nu denna kyrka icke skulle erhålla något understöd
af allmänna medel, så är att befara, att, då staden befinner
sig i den belägenhet, som Hr von Hohenhausen uppgifvit, äfven
denna kyrka med tiden blefve en ruin. Jag kan således icke annat
än tillstyrka R. o. Ad. på redan anförde skäl bevilja af allmänna
medel något understöd åt denna kyrka. Det förhåller sig
visserligen så, som Frih. Raab anmärkt, att kronobonden pä Gottland
är öfverlåten lill presterskapet. Men om detta var ett misstag
när det skedde, så är det väl något, som domkyrkan i Wisby
ingalunda bör umgälla. Det är dessutom bekant, att en ny reglering
med tionden på Gottland och aflöningen af presterskapet
derstädes är under uppgörelse, hvadan denna fråga framdeles kom5
H. 28
218
Den 7 December e. m.
mer att pröfvas. Jag tillstyrker vördsamt, att R. o. Ad. matte
bifalla hvad Hr von Hohenhausen begärt.
Gr. Mörner, Carl Göran Detloff: Den siste talaren åberopade
deras vittnesbörd, som varit på Gottland och haft tillfälle
se, alt der finnas de vackraste minnesvårdar från forntiden. Jag
har äfven varit på Gottland och der haft tillfälle se huru dessa
forntida minnesvärdar blifvit på det högsta vanvårdade. Pä denna
grund tillstyrker äfven jag det af Hr von Hohenhausen begärda
anslag, på det icke samma bedröflrga förhållande mätte inträffa
äfven med denna kyrka. En stor del af dessa minnesmärken äro
till den grad vanvårdade, alt, det mäste gå något hvar lill hjerta t
att se det. Alt 1111 utsätta detta vackra, nu återstående minnesmärke
från forntiden för ett lika öde, dertill vill jag icke med
min röst bidraga. Det förhållande, att det på Gottland gått så
långsamt med regleringen af presterskapets aflöning, kan visserligen
förefalla bedröfligt, men är likväl icke någon tillräcklig auledn.
att åstadkomma ett annat lika bedröfligt förhållande. Det är full
anledu. att hoppas, det någon gång den ifrågasatta förändringen
af pastoraten derstädes och regleringen af presterskapets aflöning
skall komma till stånd. Då det här endast är begärdi ett anslag
under tiden, tills dess en sådan ny reglering har för sig gått, så
skulle jag tro det vara af billighet och rättvisa äfvensom af högsta
behof päkalladt, alt anslaget beviljades, pä det att icke, under
det man häller på alt reglera, det hvartill anslaget skall användas,
mätte sönderfalla till en ruin.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Det är visserligen möjlit,
alt Wisby domkyrka är i behof af ett anslag, men jag hemställer
till R. o. Ad., huruvida Ståndet verkligen är i tillfälle att
bedomina den saken. Frågan är framställd af en enskild motionär,
för hvilken jag har den största aktning, men som visserligen
är intresserad i frågan. Att på en enskild motionärs framställning
bevilja ett anslag af denna beskaffenhet, del tror jag icke
vara det rätta. 1 allmänhet tror jag icke att det är skäl att Sta
ten
bidrager till kyrkors underhäll; och skall något undantag derifrån
äga rum för bibehållande af en kyrka af sä stort omfång
och af den beskaffenhet, att församlingen icke kan göra det, så
bör förhållandet dermed förut vara undersökt och behofvet behörigen
styrkt. På dessa grunder anser jag mig icke kunna tillstyrka
bifall till den väckta motionen, utan får i det afseendet
förena mig med Frih. Raab.
Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr.: Jag anhåller att få
besvara den siste värde talarens framställning. Det var icke lång
stund sedan R. 0. Ad. biföll en framställning om ett tillökt anslag
för en navigationsskola, som var väckt af en enskild motionär.
Jag finner icke delta vara ett skäl att afslä ett auslag, sora
för öfrigt finnes vara behöflig!. StatsUtsk. har äfven i sina utlåt,
tillstyrkt flere anslag, som varit begärde af enskilde motionärer,
såsom t. ex. anslaget till Hr Capitaine Cronstrand. Det var icke
Den 7 December e. m.
219
pröfvadt af Regeringen, ej eller liar Regeringen derom lill Ständerne
framställt någon propos., och likväl har det af Ständerne
blifvit beviljadt. Det kan således icke anföras såsom skäl emot
beviljande af ett anslag, att det blifvit framsläldt af enskild motionär.
Om Ständerne anse det vara nödvändigt, så lärer det
väl beviljas, utan afseende derpå oin det gått den formella vägen
eller icke. För min del anser jag det vara skäl alt lemna anslag
till underhåll af en sliflskyrka, som icke förut åtnjuter något anslag
af Slaten.
Frih. Cederström, Jacob: Jag ser icke hvad det finnes
för skäl alt undandraga denna domkyrka ett sådapt understöd af
Staten, som de öfrige sliftskyrkorne i Riket redan åtnjuta. Det
vore besynnerligt om man skulle undandraga detta, ett bland de
äldsta och herrligaste minnesmärken från forntiden ett anslag,
hvaraf det är i behof. Det bör icke kunna väcka det minsta tvifvel
att det ju är lika lagligt, som om en propos. derom kommit
från K. M. Delta är alldeles likgilitigt i afseende på frågan om
billighet och rätt. Jag tillstyrker för min del det begärda auslaget
till Wisby domkyrkas underhåll.
Hr von Rosen, Georg Ludvig: Afven jag är af den tanken,
att en enskild motion bör kunna väcka samma uppmärksamhet
som något annat. Men då bör också denna enskilda motion
vara så utredd, att det blir möjligt för StatsHlsk. att fatta
eli bestämdt begrepp om verkliga behofvet af ett sådant begärdt
anslag. Jag tror, att nu ifrågavar. ämne var så outredt, då det
till StatsUtsk. öfverlemnades, att Disk. icke kunde bevilja något
anslag i delta afseende. Det finnes icke någon uppgift i fråga om
kyrkans inkomster, eller någon pålitlig specifik tableau öfver dess
utgifter. Således var det svårt för StatsUtsk. att göra något annat
än hvad det gjort. Kunna sedermera inom Stånden upplysningar
gifvas, som lemna någonting mera vid handen, än hvad
motionären redan har framställt och som bättre utreder saken, sä
har jag ingenting emot att ett anslag beviljas. Men jag tror icke,
att StatsUtsk. gjort rätt om det slumpat så der på enskilda motionärers
tillstyrkande, då saken för öfrigt icke blifvit fullt utredd.
Detta var opinionen inom Utsk. och har gifvit anledn. till delta
Utsk:s utlåtande.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Af StatsUtsk:s utlåt. IN:o 41 synes
det, alt den ifrågavar. motionen är väckt af stiftets Biskop,
således visserligen af enskild motionär, men som dock i detta ämne
framträder uti en officiel egenskap. Motionären har föreslagit,
att, såsom bidrag till underhållandet af Wisby domkyrka,
måtte beviljas enahanda fördel, som under namn af domkyrkotunna
utgår till de öfriga sliftskyrkorna i Riket; såsom stöd för
hvilken framställning åberopats, att änskönt Kronan icke uppbar
någon tionde på Gottland, utan efterlåtit den lill presterskapets
atlöning, stiftets pastorer likväl erlägga 93 t:r spanmål under
namn af bibeltryckstunna, hvilken spanmål kunde i stället komma
220
D e 11 7 I) e c e m b e r e. m.
domkyrkan till godo, äfvensom motionären slutligen hemställt, alt
en mindre del häraf, t. ex. 23 t:r, kunde anslås såsom lön åt
domkyrko-sysslomannen. Af sjelfva motionen, som mig veterligen
icke blifvit af någon vederlagd, synes det, som skulle Wisby
domkyrka vara i saknad af en fördel, som de öfriga stiftskyrkorne
i Riket åtnjuta; af hvilken orsak och då tillika man torde inse
billigheten och rättvisan deraf, att Wisby domkyrka, såsom ett nationalminnesmärke
underhålles, och icke lemnäs lill förfall, hvilket
skulle blifva en säker följd, om de begärda medlen blefve
henne förvägrade, jag för min del yrkar bifall tili motionärens
gjorda anhållan.
Hr Rosenblad: Jag har visserligen icke varit motionär i
denna fråga och har icke eller haft tillfälle att göra några beräkningar
i detta afseende; men jag skulle dock tro, att det icke
erfordras mera än den mest ytliga kännedom om Wisby domkyrka,
för att linna, det en kyrka af denna beskaffenhet till sitt
underhåll larfvar vida mera än hvad staden Wishy, under nuvar.
förhållanden, dertill har råd att lemna. Dä StatsUtsk. ansett sig
böra föreslå understöd för utgifvande af ritningar öfver Egyptiska
monumentet’, men nu, då fråga är om den ringa summan af 300
r:dr till underhållande af ett bland våra vackraste monumenter,
som för Sverige måste äga mera värde än de Egyptiska, sä anser
jag skäl nu icke vara att bifalla Utsk:s i denna del gjorda
tillstyrkande.
Frih. Raab: Jag beder om förlåtelse att för 3:dje gången nödgas
uppträda i denna fråga. De Hrr ledamöter, hvilka hafva yrkat
det ifrågavar. anslaget, hafva sett saken ur 2:ne synpunkter. Den
ena orsaken, hvarföre man ansett sig böra bifalla motionärens begäran,
är den, alt man icke ansett Wisby domkyrka böra vara
lottlös, då andra sliftskyrkor i Riket ägde ett emot det äskade beloppet
svarande anslag. Jag tillåter mig alt bemöta detta inkast
med det tillkännagifvande, som icke kan vara de värde talarne
obekant, att nemi. Wisby stift fordom hört tinder Linköpings stift,
och att vid dess frånskiljande derifrån, moder-domkyrkan naturligtvis
vidblef de inkomster hon förut haft. Det andra sättet, på
hvilket man försökt alt utverka detta anslag, har varit, att söka
anslå känslan förmedelst en jemförelse emellan detta Svenska minnesmärke
och de Egyptiska monumenterne. Jag tror mig visserligen
icke eller sakna känsla, men jag tror derför icke att jag, såsom
representant, bör bifalla anslag för att tillfredsställa mitt
skönhetssinne i detta afseende. Här har blifvit sagdt, att något
hinder icke bör möta, derföre att motionen är framställd af enskild
motionär. Det medgifves, all denna omständighet ej innebär
något hinder för bifallet, men något skäl må ej deraf kunna sökas
lill det äskade anslaget, ty då skulle man i så beskaffade frågor,
som denna, komma derhän, att icke något anslag bör kunna
nekas. Jag kan icke annat än vidblifva min förut i detta ämne
yttrade mening.
Den 7 December e. m.
221
Hr von Hohenhausen: I anledn. af hvad en värd talare
i afseende på detta måls utredning anfört, så får jag förklara, att
jag visserligen icke läst den af stiftets Biskop i detta ämne väckta
och lill SlalsUlsk. från PresteSt. remitterade motion, raen dock har
all anledn. förmoda, att förhållandet med Wisby domkyrkas inkomster
af motionären blifvit vederbörligen ulredt. Emedlertid,
då det, såsom hörande till min tjenstebefattning, åligger mig att
vara ledamot i kyrkorådet öfver Wisby domkyrka, så får jag här
lill prolocollet lemna den upplysning, att nyssnämnde domkyrkas
inkomster äro af beskaffenhet, alt de omöjligt förslå till hennes
underhåll, hvilket torde bäst bevisas deraf, att alla reparationer,
såväl af kyrkans inre, såsom af orgeln etc., som ock af dess yttre,
hittills alltid och i allo måst utgå förmedelst taxation af sjelfva
staden. Såsom ledamot af kyrkorådet öfver Wisby domkyrka, anhåller
jag alt till prot. få afgifva denna upplysning, stående det
Hrnne fritt att derå fästa det afseende de behaga.
Den motion, som af Hr Biskop Hallström blifvit väckt, innehöll,
att Wisby domkyrka skulle fä tillgodoräkna sig de 93 t:r
spanmål, hvilka nu af stiftets pastorer under namn af bibeltryckstunna
erläggas; men som dessa 93 t:r voro anslagne till skollärares
löner vid Nya Elementarskolan kunde de naturligtvis icke för
det begärda ändamålet anvisas. Då frågan förra gången förevar,
upplyste jag om den tillgång af 104 t:r, som yppat sig, och hade
jag dervid den äran hos B. o. Ad. göra framställning derom, att
af dessa 104 t:r måtte anslås 50 t:r till underhäll af Wisby
domkyrka med hvad dertill hörer, på det att, då tillgång finnas,
denna kyrka icke måtte i detta hänseende vara den enda vanlottade
bland alla Rikets öfriga stiftskyrkor. Jag kan nu icke annat
än vidblifva hvad jag då yttrade och får således till R. o. Ad.
hemställa, det R. o. Ad. mätte för berörde ändamål bevilja 50
t:r spanmål, att af Wisborgs kungsgårds arrendemedel utgå.
Hr von Hartmansdorff: Det har blifvit anmärkt, såsom
ett skäl, hvarföre Wisby dom- eller stiftskyrka icke borde få något
anslag af Slaten, att ön Gottland fordom hörde under Linköpings
stift, och följaktligen hade sin domkyrka i Linköping.
Men R. o. Ad. finnér nogsamt, att Linköpings domkyrka icke
blifvit mindre, derföre alt Linköpings stift förminskats med ön
Gottland och att således Linköpings domkyrka nu behöfver samma
anslag som förut. Derifrån är således intet att taga. Här
har ock blifvit sagdt, att man icke äger rätt att öka de skattdragandes
bördor, derföre att den ene eller andre begär anslag. Jag
gör mig det begrepp om ett samhälles bidrag, att deras utgörande
sker, för alt undenstödja dem, som icke kunna hjelpa sig sjelfve,
och i denna belägenhet är Wisby domkyrka, eller den menighet,
sem bör henne underhålla. Att så verkligen förhåller sig, derom
lärer R. o. Ad:s Hrr ledamöter vara tillräckligen öfvertygande, när
de 2:ne högsta myndigheterne på ön hafva detsamma vitsordat.
Hvad är skillnaden i deras yttranden, sådane de blifvit afgifne här
och sådane de skulle blifvit afgifna till K. M. Jo, om de af
-
222
Den 7 December e. m.
gifvits till K. M., sä harle detta skedt skriftligen och 1111 äro de
anförda muntligen. Aro de väl derföre mindre tillförlitliga? Här
har nyss blifvit af Hr Rosenblad erinradt om StatsUtsk:s frikostighet
för att underrätta oss hurudana de Egyptiska fornlemningarne
äro beskaffade, under det att vi vanvårda våra egna. Detta påminner
mig om en parodi, som gjordes på en viss förfaltare i
Tyskland, som vanvårdade sina egne barn, under det att han sysselsatte
sig med uppfostran af andras. Likaså göra vi under
det vi sysselsätta oss med de Egyptiska fornlemningarne och gifva
ut våra penningar för detta ändamål, så att vi vanvårda vära egna
byggnader. Kan sådant vara lämpligt eller riktigt?
Ofverläggningen ansågs härmed vara slutad, hvarefter II. Ex.
Ilr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle hvad Utsk.
i fråga om bidrag till underhållande af Wisby domkyrka yttrat.
Ropades starka nej, blandade med ja.
H. Ex. hemställde vidare, om R. o. Ad., med afslag å Utsk:s
utlåt, i denna del, behagade besluta, att lill underhåll för Wisby
domkyrka skulle af Kronans behållna arrendespanmäl af Wisborgs
kungsladugård, anslås 50 t:r årligen, att intill nästa riksdag utgå;
hvilket bifölls.
Litt. f) och g) samt 5:te och 6:te punklerne.
Lades till handlingarne.
7:de punkten, litt a) och b), ang:de förhöjning i anslaget
för elementarläroverken i allmänhet samt särskildt anvisande
af anslag för nya Elementarskolan i Stockholm.
Hr von Hartmansdorff: StatsUtsk. har, då fråga varit om
användande af de medel, som blifvit elementarläroverken beviljade,
föreslagit, att de 6,800 r:dr som skulle komma nya Elementarskolan
till godo, mätte tills vidare utgå. Utsk. har derigenom
uttryckt, att skolan icke skulle komma på ordinarie stat. Men
då detta hvarken öfverensstämmer med K. M:s nåd. propos. eller
med den välvilja, som detta H. Stånd redan uttryckt genom bifall
lill denna K. M:s nåd. propos., i hvad den rörer nämnde
skola, så hemställer jag vördsamt, all orden ”tills vidare” mätte
borttagas.
Uppå härefter framställd propos. blef Utsk-.s utlåt, i denna
del bifallet, med den förändring, att de uti Ulsk:s nu gjorda hemställan
förekommande orden ”tills vidare” skulle uteslutas.
Litt c), d) och e).
Lades till handlingarne.
Litt. f) ang-.de motioner om löneförhöjning till Upsala
och Lunds cathedralskolor, samt anslag för en conrector vid
Wisby högre lärdomsskola.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Af den uppgift, som
man äger öfver anslagen för cathedralskolorna i allmänhet inom
Den 7 December e. m.
2 23
Riket har det befunnits, att den i Upsala icke har fullt hälften
så stort anslag, som hvar och en af de öfrige, hvaremot den
har ett, i förhållande till dessa, jemförelsevis strörre antal lärjungar.
Upsala cathedralskola hade nemi., under loppet af år
1843, 293 lärjungar och ett anslag till lärarnes lönande af 4,620
r.dr, hvaremot en annan skola den i Westerås under samma tid
haft 116 elever, men 10,150 r:dr i anslag. Ungefär ett lika förhållande
är med de öfrige skolorne, ehuru lärjungarnes antal något
varierar. Antalet af lärare vid Upsala cathedralskola är lika
betydligt, som vid de öfrige skolorna i Riket, men dels tjena de
för knappa löner, dels hafva de inga alls; de uppfylla sitt åliggande
att undervisa ungdomen endast af nit för det allmänna hästa.
Under sådane förhållanden anser jag, att R. St. äga många
skäl att bevilja något anslag för Upsala cathedralskola; men då
R. St. icke kunde ingå uti en organisationsfråga, uti pröfning eller
bestämmande af huru mångå lärare, som böra anställas, och uti
hvilka ämnen, så anser jag att R. St. icke kunna ingå i någon
lönereglering i och för lärarne i denna skola; och får jag med
anledn. häraf till R. o. Ad. hemställa, det R. o. Ad., i enlighet
med sitt förut i detta ämne fattade beslut, ville bifalla, alt ett
anslag af 3000 r:dr ställes lill K. M:s nåd. disposition att användas
till lärarnes aflöning vid Upsala cathedralskola.
Hr Tersmeden, Nils: Den långa discussion, som föreföll
då detta ämne första gången inom det H. Ståndet förevar,
tycktes väcka Ståndets lifliga intresse, och var det också med ett
allmänt bifall, som det II. Ståndet för sin del tillstyrkte ett särskildt
anslag af 3000 r:dr för Upsala cathedralskola. Man invänder ganska
riktigt, att man icke kan bestämma någon stat på denna skola,
så länge det icke sker i sammanhang med den öfriga regleringen
för läroverken; men jag tror, att behofvet för Upsala cathedralskola
är så stort, att det verkligen kan anses tryckande, emedan
det är med yttersta svårighet, som undervisningen derstädes
de sednare åren kunnat blifva bestridd. Frih. Palmstjerna har
sednast upplyst det tänkvärda förhållande, som vid denna skola
äger rum, nemi. att lärjungarnes antal snart sagt är dubbelt större
än vid de öfrige skolorne i Riket, då deremot denna skola, i
förhållande till de andre, blott är i åtnjutande af ett hälften så
stort anslag. Jag har ett nytt skäl, hvarföre jag begär det R. o.
Ad. mätte vidblifva sitt första beslut i denna fråga, deruti, att
jag sednast hört, del 2;ne af skolans skickligaste lärare i rectorsclass
nu söka sig derifrån till ett annat gymnasium. Ett sådant
förhållande ådagalägger svårigheten att vid denna skola fä behålla
de lärare, som så förtjenstfull! uppehålla dess anseende. På dessa
och öfrige af Frih. Palmstjerna anförda skäl, hemställer jag, att
R. o. Ad. måtte vidblifva sitt förut i denna fråga fattade beslut.
Hr Rosenblad: Då R. o. Ad. förra gängen, då frågorna
om anslag för Upsala ocb Lunds calhedralskolor voro föremål för
R. o. Ad:s öfverläggning, återremitterade den förstnämnda af dessa
frågor, med förklarande, del R. o. Ad. ansåg ett anslag af
22i
Den 7 December e. m.
3000 r:dr för Upsala catliedralskola vara af behofvet påkalladt,
men deremot biföll den af StatsUtsk., i afseende pä cathedralskolan
i Lund, gjorda hemställan, så gick R. o. Ad. i min tanka
verkligen alltför styfbroderligt tillväga i afseende på denna sistnämnda
läroinrättning. Upsala cch Lunds sift hafva ungefärligen
en lika stor folkmängd. Upsala stift bar ett gymnasium och en
catliedralskola; Lunds stift har intet gymnasium, ulan blott en
enda catliedralskola, och likväl afslog man för denna det äskade
anslaget. Elium PresteSt. i detta afseende varit billigare, i det
att det H. Ståndet yrkat ålerremiss af frågan, vill jag dock icke
derutinnan med detsamma mig förena, af det skäl, att det öfverskott,
som uppkommer af förra anslaget till elementarläroverken
i allmänhet, derigenom alt den nya Elementarskolan i Stockholm
fått sig lilldeladt ett särskildt anslag, lemnar K. M. tillfälle öppet
att få godtgöra cathedralskolan i Lund den orättvisa, som densamma,
enligt mitt förmenande, sålunda fått vidkännas.
Gr. Mörner: Enligt hvad Utsk:s betänk, utvisar, är här nu
fråga om att bevilja ett anslag utöfver hvad K. M. begärt. K. M.
har pröfvat behofvet och bestämt en summa, och derutöfver är nu
fråga att, på en enskild motionärs framställning, göra en tillökning.
Delta skulle jag för min del tro vara ingalunda lämpligt, särdeles
då man icke känner, huru K. M. ämnar fördela det anslag Han
begärt, och man således icke kan veta, om det icke just är afsedt
till de löneförhöjningar, hvartill denna summa af 3000 r:dr skulle
af det H. Ståndet anslås. Då nu härtill ytterligare kommer, att,
i händelse man beviljade ifrågavar. anslag för Upsala cathedralskola,
men icke för Lunds, en bedröflig brodertvist emellan dessa
båda skolor skulle uppstå, hvartill början redan visat sig inom
detta Hus; så kan jag icke annat än tillstyrka bifall till SlatsUlsk:s
gjorda framställning.
Frih. Raab: Jag anser visserligen, att något anslag sällan kan
beviljas för något mera nyttigt ändamål, än för undervisningen i
allmänhet, och vill ej bestrida det behof af det ifrågavar. anslaget,
i hvilket Upsala catliedralskola för närvar, skulle sig befinna; men
jag mäste dock fästa mig vid ordställningen i StatsUlsk:s betänk.,
der det heter: att de 0,800 r:dr, som K. M. begärt, äro beviljade,
och att af desse 6,800 r:dr K. M. är oförhindrad att anvisa
hvad som för de angelägnaste tillökuingarne vid Upsala och Lunds
calhedralskoior erfordras, intill dess en allmän lönereglering för
Rikets elementarläroverk kan tillvägabringas. Vid sådant förhållande
skulle jag föreställa mig, att behof nu icke är, att gå utöfver
det redan beviljade anslaget, och nödgas jag på detta skäl rösta
bifall till Utsk:s betänk.
Hr Lagerhjelm: Jag ber att i R. o. Ad:s minne få återkalla,
hurusom det, förra gången, då denna fråga förevar, utreddes
mycket väl, att af de flere motioner, som i enahanda syftning hade
blifvit väckte, blott en enda, nemi. frågan om ett anslag för
Up
-
Den 7 December e. m.
225
Upsala cathedralskola, genom den af Hr Frih. Kraemer vid StatsUlsk-.
s betänk, i denna fråga afgifne reservation, befans i det fullständiga
skick affattad, att R. o. Ad. ansåg sig dervid böra fästa
någon närmare uppmärksamhet. Enär på de skäl, som af Hr Tersmeden
redan blifvit anförda, R. o. Ad. dä fattade sitt beslut, som
innehöll, alt icke bevilja hela det af motionären äskade anslag,
utan blott 3000 r:dr alt, såsom arfvoden för vid cathedralskolan
i Upsala anställde lärare utgå, intilldess K. M. finner för
godt att uti ett sammanhang pröfva frågan om behofven för elementarläroverken
i Riket, sä linner man tydligen, att fråga här
icke är att öka anslaget i det hela, utan alt den ifrågavar. skolan
blott tills vidare måtte blifva hulpen, och får jag för min del
vördsamt anhålla, det R. o. Ad. ville vidblifva sitt en gång i ämnet
fattade beslut.
Frih. Palmstjerna: K. M. har i Dess nåd. propos. om
statsverkets tillstånd och behof, omförmält: ”att, utom den
af R. St. vid sisth riksdag gjorde und. hemställan om en sådan
förändring af Frösö skola i Jemtland, att ynglingar skulle derifrån
kunna utexamineras, för att afgå directe till universitetet, jemväl
från flere stift, städer och läroverk inkommit und. ansökningar
om stiftandet af nya skolor, om utvidgning af redan befintliga och
om löneförbättringar; att den förlidne år samlade Revision öfver
elementarläroverken likaledes i sin und. berättelse föreslagit åtskilliga
förändringar i läroverkens organisation i allmänhet, indragning
af vissa och utvidgning af andra skolor i särskilda anstalter
till bildande af skollärare, en allmän löneförhöjning för lärarne, samt
flere andra dels anslag, dels åtgärder för skolornas bringande i ett fullkomligare
skick ; att under sådane förhållanden, och då en omfattande
föredragning af denna berättelse hvarken ännu kunnat eller under
riksdagens lopp kunde, i anseende lill de yttranden och upplysningar,
som af vederbör, måste infordras, inför K. M. äga
rum, det vore i allmänhet stridande emot riktiga grunder att lill
afgörande företaga särskilda löneförhöjnings- och organisationsfrågor
och dem till R. St. framställa; men att, då likväl dels en eller
annan fråga vore af de öfriga alldeles oberoende, dels vissa förbättringar
kunde linnas vara af den art, att deras uppskjutande
icke allenast skulle förnärma de billigaste anspråk, utan och verka
skadligt för framtiden, K. M. funnit sig böra göra framställning
om beviljande af dertill erforderliga anslag.” Bland dessa
sednare finnes, uii K. M:s nåd. propos., upptagen nya Elementarskolan
i Stockholm, för hvilken K. M. äskat ett anslag af 6,800
r:dr, äfvensom åtskilliga motioner blifvit väckte om anslag för
gymnasium i Gelle, Nyköpings högre lärdoms- och apologistskola,
skolan i Westerås, gymnasium i Carlstad, Upsala och Lunds cathedralskolor,
samt för Wisby högre lärdomsskola. Då nu genom
det anslag af 6,800 r:dr, som redan är bevil jadt, tillgångar finues
för större delen af desse läroverks behofver, men vid betraktande
af de för Lunds och Upsala cathedralskolor lili motioner ilråga5
H. 29
226
Den 7 December e. m.
satte belopp, uppgående ensamt till omkring 10,000 r:dr, denna
summa af 6,800 ndr måste jemförelsevis anses för otillräcklig,
så måste väl de qvarstående ouppfylda behofven anses såsom statsbehof,
hvilka det måste vara angeläget att snart se af statsverket
uppfyllde. Dessutom, då Lunds cathedralskola i anslag åtnjutit
öfver 5000 r:dr, oaktadt denna skola ej haft mer än 197 lärjungar,
och således kunde anses vara mindre i behof af ett anslag
än Upsala cathedralskola, som ej haft fullt 4,500 r:drs anslag, med
ett antal lärjungar af 293; sa har jag trott, äfvensom 15. o. Ad.
delat samma öfvertygelse, att en tillökning, utöfver hvad af K. M.
var satt i fråga, endast borde ske lili förmån för Upsala calhedralskola.
Någon slags brodertvist torde icke böra äfventyras,
enär, just genom della särskilda anslag för Upsala skola, den i
Lund kan, i män af behof, få någon tillökning genom de medel,
som nu, utöfver hvad förut varit, blifvit ställde lill K. M:s nåd.
disposition.
Frih. Raab: Frånvarande då denna fråga förra gången hos
det H. Ståndet förevar, torde det förlåtas mig, om jag icke har
fullkomlig kännedom om det beslut, som då af det H. Ståndet fattades.
Om nu emedlertid förhållandet är det, att R. o. Ad. redan
fattat sitt beslut i detta ämne, så vore det förgäfves och orätt
af mig alt söka bryta detsamma, hvilket jag får förklara ingalunda
varit min mening, då jag blott framlagt mina tankar i denna
fråga, under förutsättning, att någon definitiv åtgärd i densamma
icke ännu hade af R. o. Ad. blifvit vidtagen. Jag nekar visserligen
icke, att behofvet för Upsala cathedralskola kan vara ganska
stort, men att det skulle vara så tryckande, som här blifvit uppgifvit,
till en dylik förmodan bar jag icke någon anledn., då
Konungens rådgifvare i ecclesiastikärendena, hvilken jag ser vara
här närvar., icke uppträdt till understöd för denna mening. Jag
tror mig veta, och flere med mig känna helt säkert också, alt lönerne
vid ett och annat läroverk betydligt öfverstiga den nytta
de kunna åstadkomma; så t. ex. vet jag ett gymnasium, der lönerne
uppgå så högt, att de belöpa sig på hvarje dervarande
gymnasist till emellan 3 och 400 r:dr årligen. Under sådane
förhållanden, och då man vet sådane ressoureer vara på några
ställen, är det hårdt att nödgas anslå medel pä andra ställen, under
det att nyssberörda missförhållanden ännu fortgå.
Hr Silfverstolpe, Fredr. Otto: Då jag på visst sätt blifvit
uppkallad att yttra mig i denna fråga, anser jag det såsom en
skyldighet förklara, att behofvet för Upsala cathedralskola icke allenast
är så stort, som här blifvit uppgifvet, utan äfven mycket
större. Förhållandet med denna skola är bland annat, att en af
lärarne derstädes afstått hela sin lön åt 2:ne andre, på det att
skolan skall kunna drifvas med fart.
Då nu öfverläggningen förklarades vara fulländad, yttrade
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm., att, enär ingen af de ledamöter,
sem yttrat sig i ämnet, yrkat förhöjda anslag för Lunds cathe
-
Den 7 December e. m.
227
dralskola, och Wisby högre lärdomsskola, propos. komme att framställas
särskildt helräffande dessa skolor och särskildt i fråga om
Upsala cathedralskola, och H. Ex. na finge först hemställa, om
R. o. Ad. hifölle Utsk:s utlåt., ang:de löneanslag för Lunds cathedralskola
och conrector vid Wisby högre lärdomsskola.
Ropades ja.
Propos. till bifall å Ulslcs hemställan i afseende på löneanslag
för Upsala cathedralskola, hiel' härefter framställd, men besvarad
med starka nej, jemte ett eller annat ja; hvarpå H. Ex.
Ur Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad., med afslag å Utsk:s
hemställan i denna del, behagade besluta, att ett anslag af 3000
r:dr årligen beviljas till nödige arfvoden för lärare vid sistnämnde
skola, intilldess K. M. finner för godt att i ett sammanhang
pröfva frågan om behofven för såväl denna skola, sorn öfrige elementarläroverken
i Riket; hvilket bifölls.
8:de punkten.
Lades till handlingarne.
(jule punkten, ang-.de ifrdgasläldt ökadt anslag för Gymnastiska
central-institutet.
Lades till handlingarne, med förklarande, alt R. o. Ad. lät
dervid bero.
io-.de
Lades till handlingarne.
Litt. c), ang-.de anslag till den för sjukas behandling med
electricitet och galvanism i Stockholm stiftade inrättning.
Lades till handlingarne, med förklarande,, att R. o. Ad. vidblef
sill i ämnet fattade beslut.
ir.le, inte,
Lades till handlingarne.
15-.de
liga arbetens ut gifvande.
Utsk:s härom i utlåt. N:o 75 afgifna yttrande blef af R.
o. Ad. bifallet.
16-.de
döfstumma.
Hr Bildt: Då denna fråga förra gången hos det H. Ståndet
förevar, hade jag äran deröfver yttra några ord. Jag får nu
fästa uppmärksamheten derå, att denna punkt innehåller 3:ne
särskilda frågor: nemi. l:o frågan om tillökning uti atlöningen för
lärarne vid institutet för döfstumma; 2:o om stipendier för seminarister
och 3:o frågan om inrättande af en undervisningsanstalt
för blinda, å hvilka särskilda punkter jag får anhålla, det Hr Gr.
o. Landtm, täcktes framställa särskilda propos:r. Hvad sjelfva saken
228
Den 7 December e. m.
beträffar, får jag äran anföra, att det förefaller mig temmeligen
besynnerligt, det H. StatsUtsk., oaktadt 3:ne RiksSt:s i detta ämne
uttryckta önskan, likväl icke derå fästat något afseende.
Utsk. har börjat med att afslå det anslag af 1000 r:dr, som
blifvit äskadt att utgå till en förhöjning af lärarnes aflöning;
jag kan icke gilla detta Ulsk:s förfarande och får, såsom ytterligare
stöd för min mening, åberopa hvad föreståndaren för ofvannämnde
institut, uti en af honom ntgifven promemoria, deröfver
yttrat: ”1 öfrigt gör jag mig förvissad, alt II. Utsk. ej skall tinna
lärarepersonalens nämnde lönevillkor för höga, derest, särdeles hvad
beträffar de personer, som egnat sin verksamhet åt elevernes intellectuella
undervisning, i betraktande (ages, att dessa personer
måste helt och hållet egna sig åt institutets tjenst, och en sysselsättning,
som icke lemnar någon utsigt lill utkomst på annat
sätt eller genom annan verksamhet. I sammanhang härmed torde,
i afseende på olikheten af handtverkslärarnes löner, vara nödigt
upplysa, det orsaken dertill är den, att lärarne i skomakeri och
skrädderi nästan uteslutande äro sysselsatte med arbeten för
elevernes förseende med skodon och kläder, hvarför någon särskild
betalning ej erhålles, då deremot snickeri- och smedslärarne
äro i tillfälle att emottaga beställningar utom inrättningen, för
hvilka de kunna påräkna särskild arbetsförtjenst.”
Hvad angår andra punkten, eller frågan om stipendier för
seminaristen, så vill jag icke dervid fästa mig, utan öfvergär jag
till den 3;dje, eller frågan om ett anslag för inrättande af en undervisningsanstalt
förblinda. Jemte det jag anhåller, att H. Ståndet
ville bifalla denna af Hr af Zelle'n väckta motion, får jag äran
anföra hvad samma promemoria i detta afseende utvisar. Den
säger nemi. att ”både menskligheten, civilisationen och sjelfva statens
ide' kräfva högeligen, att af det allmänna något göres för de
ifrågavar. olyckliges lyftning och för möjligheten för dem ali kunna,
utan andras betungande, sig sjelfva försörja.” Vidare tillägger
samma promemoria, att ”nästan alla civiliserade nationel hafva detta
insett och behjertat och att främst bland dem står, i detta likasom
i alla andra philontropiska slräfvanden, Stora Brittannien;
det underhåller nemi. för närvar, icke mindre än 10 uppfostringsoch
4 arbetsanstalter för blinda. Dernäst kommer Österrike med
6, sä NordAmericanska Fristaterna med 5, Preussen och Schweitz
hvardera med 4; Frankrike och Sachsen hvardera med 3; Neapel,
Danmark, Bayern, Wurtemberg, Braunschveig, staden Hamburg,
hvardera med 2; Ryssland, Holland, Belgien, Baden samt städerne
Frankfurt am Mayn och Lybeck, hvardera med 1. Vårt fädernesland,
som dock i öfrigt och med skäl räknar sig till antalet
af Europas eultur-stater, har deremot ingen.” Jag har, då
detta mål förra gången utgjorde föremål för R. o. Ad:s öfverläggning,
anfört de skäl, hvarför jag tror, att detsamma, såsom varande
en cullurfråga, bör af R. o. Ad. bifallas och jag får således nu,
med upprepande deraf, blott förnya denna min vördsamma anhållan.
Frih. Palmstjerna: Jag får hos Hr Gr. o. Landtm, anhålla,
det Hr Landtm, täcktes först till beslut föredraga endast
Don 7 D e c e m b e r e. m.
220
frågan om lönelillökning för lärarepersonalen vid institutet för
döfstumma, jemte frågan om stipendier för seminaristen, hvilka
skulle meddela preliminär undervisning åt de döfstumme i orterne,
samt att först derefter, sedan R. o. Ad. i dessa frågor fattat
sitt beslut, frågan om ett anslag till en undervisningsanstalt förblinda
mätte komma under öfverläggning.
Jag torde, medan jag nu bar ordet, få yttra mig i afseende
på de 2:ne första punkterne. Hvad angår ett anslags beviljande
för stipendier åt seminaristen, så tillstyrker jag, pä sätt Utsk. föreslagit
oell af enahanda skäl, afslag ä denna del af motionen.
Hvad åter den andra af de båda punkterna vidkommer, eller den
om lönelillökning för lärare och öfrige tjenstepersonalen vid institutet
för döfstumma, tillstyrker jag vördsamt att samma tillökning
måtte af det H. Ståndet bifallas. Då frågan i StatsUtsk. förevar,
bade man icke der alla de upplysningar, hvilka jag sedermera
erhållit i afseende på förenämnde behof. Det bar nemi.
nu blifvit upplyst, att föreståndaren, eller första läraren, för närvar.
är i åtnjutande af en lön, stor R:dr 1,000: — —
2:dra läraren
600: — —
3:dje „ af ett arfvode af
133: 16.—
En ordningsman af en lön stor ... ,, 160: — —
En gouvernante för flickorna „ . . . ,, ]40: — —
Lärare i skomakare-handtverket .... „ 83: 16. —
„ i skräddare- „ „ 83: 16. —
,, i snickare- ” ...... ,, 33*. 16. —
„ i smeds-
50: — —
Tillsammans 2,283: 16.
Detta anslag för föreståndaren är troligen ett af de otillräckligaste,
som i Riket finnas; och då dertill kommer, all institutet, som
tid efter annan genom beviljade anslag blifvit till den grad utvidgad!,
att detsamma, som i början endast ålåg att gifva uppfostran
ät 13 elever, utom dem som mot betalning kunde inlagas,
nu är pligligt att uppfostra och bilda 52 fri-elever, hvarigenom
lärarepersonalens arbete och verksamhet, och hvad föreståndaren
särskildt beträffar, ofta med uppoffring af egna medel, mångdubbelt
mäste tagas i anspråk; så tillstyrker jag vördsamt, alt R. o.
Ad. ville bevilja en summa af 1,000 r:dr att ställas till K. M:s
nåd. disposition, för alt såsom lönetillökning, i främsta rummet
för föreståndaren, samt sedermera jemväl, i män K. M. pröfvar
nödigt, för öfrige tjenstepersonalen vid institutet för döfstumma
utgå.
Hr Prytz, Lars Adolph: StatsUtsk. bar i denna punkt afslagit
3:ne väckta frågor, i afseende på institutet för blinda och
döfstumma. Hvad först beträffar frågan om ett anslag till stipendier
för seminarister, har Utsk. anfört gilltiga skäl för sitt afstyrkande
af anslag i det hänseendet; hvarföre jag ej bar något
att dervid anmärka. Den andra frågan åter, ang:de löneförbättring
för lärarne vid institutet, bar Utsk. på ganska knappa skäl
afslagit. Frih. Palmstjerna har nyss anfört de skäl, som tala för
230
Den 1 December e. m.
ett sådant anslag, och jag instämmer med honom deruti. Men
vid den 3:dje frågan, rör:de ifrågasatt anslag af 5,001) r:dr till
inrättandet af en undervisningsanstalt för blinda, har Utsk. afslagit
densamma, på, såsom mig synes, halfva eller alldeles inga
skäl. Utsk. har nemi uppgifvit, att då endast 12 elever skulle
kttuna bildas vid institutet, så vore det icke skäl att för dem bevilja
ett anslag, emedan de kunde af andra i sina hemorter undervisas
i de stycken, som för dem kunde vara nödiga. Det är i
sanning beklagligt, att Utsk. anfört ett så svagt skäl och icke kunnat
finna utväg till ett anslag förde mest vanlottade af våra likar.
Huru man nu skulle kunna i landsorterna lemna undervisning ät
blinda, derom har jag förgäfves sökt alt förskaffa mig upplysningar.
Jag tror icke, att någon undervisningsanstalt der finnes, utan
det är belt och hållet slumpen, som den blinde har att tacka för
att han af någon barmhertig like erhåller undervisning i de enklaste
religionsbegreppen. Allt deras vetande inskränker sig till
catechesen samt till några psalmer, som de lära den lid deskola
gå lill nattvarden. Sällan utvidgas deras vetande derutöfver;
iiögst sällan utvecklas och användas de anlag de kunna hafva för
handaslöjder. Jag tror, att om också detta anslag icke skulle
blifva fullt tillräckligt för ändamålet, i den inskränkta scala, som
här är föreslagen, så skulle likvisst dessa 12 elever blifva sådane
personer, som, utplanterade i landsorlerne, skulle kunna bibringa
andra i samma olyckliga belägenhet den kunskap, de sjelfve erhållit,
och derigenom blifva nyttiga både för sig sjelfva och andra.
Jag tror således, att denna anstalt skulle rikligen återgälda
den kostnad, som derigenom skulle drabba Staten. Utsk. har äfven
erkänt nyttan af denna inrättning, men likväl kommit till
det resultatet att vidblifva sitt förra yttrande, oaktadt 3:ne Stånd
instämt i återremiss, med yrkande af bifall till det utaf Hr af
Zellen väckta förslag. Man måste derjemte taga i betraktande,
att vid första organisationen af institutet för blinda och döfstumma,
var meningen, att såväl blinde som döfstumme skulle kunna
der undervisas; men .anslagets otillräcklighet har icke medgifvit
en kostnad för inrättningen uti en sådan dubbel scala. Den har
således måst inskränkas lill döfstummas vårdande och undervisande,
med ett enda undantag. Detta undantag finnes der ännu.
Denna person har redan erhållit den grad af undervisning, att
hon kan blifva nyttig för andra såsom lärarinna. Dertill kommer
en annan omständighet, som gör denna tidpunkt till den rätta
för det nu ifrågavar. anslagets beviljande. Det är, alt Konungen öfverlåtit
en för institutet lämplig local, nemi. öfra Manilla, genom
hvars användande kostnaderna blifva mindre, än om hvardera af
instituterne skulle hafva en, från hvarandra aflägse local. Nu kunna
de hafva samma lärare och gemensam ekonomisk förvaltning;
flera andra kostnader, som nu blifva gemensamma, skulle i
annat fall drabba hvardera särskildt. Sålunda blefve anslaget tillräckligt.
Jag tror, att Utsk. för lösligt behandlat denna fråga och
fästat för litet afseende på de skäl, som af trenne Stånd blifvit
framställde; helst en promemoria blifvit från directionen öfver
Den 7 December e. m.
231
della institut till Olsk:s behjertande inlemnad, hvarå mera afseende
synes hafva bort fäslas. Jag anhåller, lika med Frih. Palmstjerna,
att Hr Gr. o. Landtm, ville göra propos. särskildt pä
hvardera af de 3:ne frågorna.
Frih. Raab: Jag instämmer med de 2;ne föreg:de talarne
uti anhållan, att desse 3:ne punkter i Utsk:s betänk, mätte särskildt,
hvar och en för sig, för R. o. Ad. föredragas, äfvensom
jag för resten i allo mig förenar med hvad Frih. Palmstjerna i
ämnet anfört. Hvad den 3:dje punkten angår, kan jag icke, lika
med den andre värde talaren, yrka afslag å Utsk:s gjorda hemställan,
hvilken jag för min del gillar. Jag anser nemi. den summa
af 5,000 r:dr, som af motionären är begärd, vara för stor, i förhållande
till det antal elever, som vid den ifrågavar. anstalten för
blinda skulle åtnjuta undervisning, enär vid anställd uträkning
befmnes, att kostnaden för hvarje elev skulle belöpa sig till öfver
400 r:dr. Hå dessutom de blindas antal i Sverige öfversliger
2,000 och således icke mer än 1 af 400 skulle vinna inträde vid
den ifrågasatta anstalten, sä synes mig som skulle densamma, enligt
nu uppgjorda plan, icke komma att uppfylla det afsedda ändamålet.
Af alla våra lidande medmenniskor anser jag inga mera
förtjena vårt behjertande, ån de döfstumme; ty en jemförelse
emellan desse olycklige och de som äro blinda säger mig, att de
förre i sä måtto äro olyckligare, som de icke kunna njuta någon
undervisning, såvida de icke komma till ett för detta ändamål
särskildt afsedt institut, då deremot, på sätt Ulsk. ganska riktigt
säger, de blinde lili deras landsorter äro i tillfälle att erhålla en
sådan. Med stöd af hvad jag sålunda haft äran anföra, skulle jag
tro, att om ett anslag skall för detta ändamål beviljas, så mäste
det af motionären nu framställda förslag först omarbetas, innan
anslaget kan af R. St. beviljas.
Hr von Rosen: Jag har icke delat Utsk:s tanka i denna
del af betänk., och har derföre äfven reserverat mig emot Utsk:s
i ämnet fattade beslut. Vid den första punkten, som angår förökade
löner för lärarepersonalen vid institutet för döfstumma, har
jag ingenting vidare att anföra, sedan den blifvit af Frih. Palmstjerna
sä fullständigt utredd. I afseende på den 2:dra punkten,
gillar jag Utsk:s tillstyrkande, men icke så med den 3:dje. Det
synes mig nemi. som det H. Utsk., då 3 RiksSt. med en så betydlig
majoritet återremitterat målet, borde hafva fästat större
uppmärksamhet å detsamma, än det nu gjort. Jag vill icke uppehålla
det II. Ståndet med några ytterligare motiver för denna
min åsigt; jag hänvisar i detta läll endast till den allmänna menniskokärleken.
Hr von Hohenhausen: Då, ehuru begäran här blifvit
framställd, att dessa 3:ne punkter måtte särskildt föredragas, discussionen
likväl tagit sitt lopp öfver alla 3, så skall äfven jag,
då detta kanske äfven kan vara lämpligare, följa samma väg. Jag
instämmer då först med dem, som ansett, att ett anslag för sti
-
232
Den 7 December e. m.
pemlier åt seminarister är öfverflödigt, hvaremot jag, på sätt äfven
föreg:de talare här yrkat, tror att löneförhöjning bör äga
rum för lärarepersonalen vid institutet för de döfstumme. Hvad
åter vidkommer frågan om ett anslag för en undervisningsanstalt
för blinda, sä tror jag, i motsats emot en annan talare, hvilken
yrkat att dermed skulle uppskjutas, mycket skäl vara att densamma
bifalla. Jag stöder mig dervid icke blott pä den af 3:ne
RiksSt. i detta ämne beslutade återremiss, utan äfven på det beslut,
hvilket, om jag icke är oriktigt underrättad, BondeSt. skulle
hafva fattat i denna fråga, och som skulle innebära bifall lill motionärens
förslag. Om så är förhållandet, att detta Stånd icke
inskränkt sig att, i likhet med det II. Utsk., blott behjerta denna
sak, utan äfven låtit den, i hvad på detsamma beror, gå i verkställighet,
så kan jag icke neka, att ju icke detta hos mig bidra
ger
lill en böjelse att söka medverka till denna i min tanka så
rättvisa och behölliga anstalt. Att frågan om den ifrågasatte inrättningen
icke eller är sä alldeles oundersökt, torde bäst synas af den
pro memoria, som Directionen öfver institutet för döfstumma afgifvit,
och hvaruti upplyses, att K. M. täckts i nåder anvisa en local,
den K. M. vore sinnad att för detta ändamål upplåta. För min
del kan jag icke inse annat, än att det antal af 12 elever, som
vid den ifrågasatta inrättningen skulle njuta undervisning, är ganska
tillräckligt, enär dessa, dä de återvända till sine hemorter,
kunna med sina kunskaper gagna, icke blott de, som varit blindfödde,
ulan äfven de, hvilka framdeles hafva den olyckan att förlora
sin syn. Jag kan, hvad mig beträffar, icke annat än särdeles
behjerta och deltaga i detta förslag. Den, som legat på sjuksängen
under långa mörka nätter och räknat klockslagen, den
kan icke annat än hysa deltagande för de olycklige, för hvilka
natten icke häfver någon ända; och hvem af oss mine Hrr kan
vela, om icke hos ett blindfödl barn försynen ofta nedlagt en sådan
forskningsförmåga och sådane naturanlag, att de, om de blefve
utvecklade, skulle kunna i rikt mått återgälda hvad de kostat
fäderneslandet, genom den ära och det gagn de kunna bereda
detsamma.
Ilr Prytz: Den siste talaren har redan kraftigt besvarat den
af Frih. Raab gjorda anmärkn. emot bifall till Hr af Zeheus motion.
Jag ber blott att få fästa uppmärksamheten derpå, att om
man fördelar kostnaderne, d. v. s. dessa 5,000 r:dr, blott på de
12 eleverne, så synes kostnaderne visserligen vara drygare, än att
detta statsanslag borde beviljas; men man måste besinna, hvad äfven
Hr von Hohenhausen anfört, att dessa 12 elever, om de intoges
från särskilda orter, skulle, vid återgåendet lill hemorterne,
dit medföra en kunskap, som de kunde meddela åt andra
lika olyckliga. Det är således icke blott på dessa 12 elever,
man bör fördela kostnaden, utan äfven taga i beräkning den nytta,
som genom dem sprides efter hand till hela landet. Dertill
kommer, alt kostnadsförslag^ väl upptager endast 12 frielever,
men
Den 7 December e. m.
233
men localen lemnar utrymme för circa 30 betalande elever derutöfver,
hvilka, utan särskild kostnad för undervisningen, kunna
emottagas derstädes. Det måste öka vigten af en undervisningsanstalts
organiserande, der icke blott ett ringare antal fattiga elever
kostnadsfritt kunna intagas, ulan äfven ett större antal emot
betalning, och derifrån alla kunna utgå, danade lill gagnelighet i
samhället. Jag yrkar, lika med Hr von Hohenhausen, i mensklighetens,
upplysningens och nationalärans namn, bifall till det
begärda anslaget.
Frih. Palmstjerna; Det är icke utan en viss förlägenhet,
som jag uppstiger för att tala emot ett anslag till den ifrågasatte
inrättningen för blinda. Det deltagande för mensklighetens olyckor
och den varma philantropi, som hos föreg:de talare framkallat
deras tillstyrkande till det begärda anslaget, fruktar jag nemi.
redan verkat så på atlas mening i detta afseende, att de skäl, som
från en annan sida, från den kalla eftertankans, komma alt anföras,
icke skola blifva så gällande; men då min öfvertygelse är,
att nämnde anslag icke skulle komma att gagna i förhållande till
dess belopp, så anser jag mig likväl böra uttala den.
Hvad är ändamålet med den projecterade anstalten? Skall
det blifva en anstalt, der undervisning för blinda bör fortgå och
bedrifvas med alla de utvägar och hjelpkällor, som sednare tiders
erfarenhet i detta afseende gifver vid handen, för att hos de på
institutet intagne personer utbilda all inneboende förmåga i de delar
af deras organer, som icke af naturen äro förblindade? Om
undervisningen skall drifvas så långt, att desse personer skola
blifva praktexemplar, för att tjena lill bevis på möjligheten af,
att äfven hos dem, som sakna synen, kunna framkalla förmågor,
som äro förundransvärda i många afseenden; sä är detta visserligen
ganska vackert, men icke har nationen och det stora antalet
blinda, som finnas i vårt land, deraf någon särdeles nytta. Det
blifver då en konstanstalt, som rikare stater kunna hafva råd att
inrätta och bekosta, mea på hvilken vi icke hafva tillfälle att
uppoffra de medel, som endast med stor svårighet af de skatt
dragande
måste utgöras. Ar åter meningen, att uti denna anstalt
ett visst antal bliuda skola inlagas och njuta undervisning, för att
sedermera derifrån utgå lill landsorterne och der sprida de kunskaper
de vid centralinstitutet inhemlat, samt på detta vis gagna
andre likar, som befinna sig i samma olyckliga belägenhet, som
de sjelfva? Om då äfven antages, att hos de personer, som från
detta institut utgå, förmåga skulle finnas att kunna meddela andra
blinda undervisning, så återstår likväl den omständighet, att,
för detta ändamåls vinnande, andre instiluter eller samlingsställen
skulle finnas, der undervisning kunde bibringas ortens blinde. Jag
tvitlar på, att den kostnad, som häraf måste blifva en följd, skulle
gerna af ortens innebyggare betalas. Desse från institutet sålunda
utgångne personer skulle till deras hemorter återkomma
med helt andra vanor, än dem de förut ägt; främmande för de
5
H. 30
234
Den 7 December e. m
ras omgifning, med en riktning för deras själs- och kroppskraft
ter, som icke i hemorten funne något motsvarande, skulle de, enligt
min förmening, finna sig långt olyckligare, än de voro, då de
från hemorten afgingo, der de, om de qvarstannat, kunde af slaglingar
ocii vänner hafva erhållit den vård och den utbildning för
deras själsförmögenheter, hvaraf de kunnat vara i behof. Vanligtvis
äro de blinde nöjdare och gladare, än de som se; mångfaldiga
exempel finnas derpå, som livar och en af oss torde hafva
alt åberopa. Vi se,äfven dagliga exempel pä större själsbildning
hos blinde, utan inverkan af något institut. I Småland finnes
t. ex. en skollärare, som, ehuru blind, i 15 eller 16 år undervisat
ortens barn på ett lyckligt och godt sätt, och som i socknen
är ansedd för den bästa skollärare de kunna önska sig.
När man tager i betraktande den omständighet, att i Sverige finnas
blinda till ett antal, som öfverstiger 2,(500 och dervid besinnar,
att af desse blott 12 skulle kunna vid en dylik inrättning
vinna inträde, så synes mig denna plan vara så uppgjord, ali den
icke kan i någon väsendtlig mån uppfylla det afsedda ändamålet,
hvarföre jag i denna del tillstyrker bifall till Ulsk:s förslag.
Frih. Cederström: Det är ett factum, att hvarje statsanslag
till bestämdt ändamål måste af landets innebyggare, som genom
sina representanter det bifallit, utgöras. Frågan är således
icke här, om de begärde medlens utgörande, utan gäller den helt
enkelt nyttan af det föremål, hvartill desse medel skulle anslås.
Nu är det af den siste talaren erkändt, att det funnits blinde,
som till och med varit skollärare; jag hemställer då till den värde
talaren, huruvida icke en undervisningsanstalt, der sådane lärare
kunde bildas till större antal än de nu finnas, kunde anses
vara af nytta för landet? Man har sagt, att det antal elever, som
vid en sådan anstalt skulle njuta undervisning, är för ringa, då
detsamma belöper sig till endast 12 personer, hvaremot antalet
af blinde i Sverige uppgår till öfver 2,600; men jag får dervid
erinra, att desse 12 äro frielever och att det ingalunda förhindrar
inrättningen att emottaga 12 gångor 12 disciplar, för hvilka
socknarne sjelfve betala. Således skulle det missförhållande,
som den värde talaren uppgifvit, af 6 lärare för 12 elever,
upphöra, allt efter som det funnes antal blinda i landet, som
skickades till inrättningen. Naturligtvis är det blott yngre personer,
som här kunde komma i fråga, och jag får säga, att i
fråga om en sådan undervisningsanstalt, sorn den nu ifrågasatta,
anser jag njugghet å Statens sida icke vara på sitt ställe. Om
ock några tusen r:dr skulle bortkastas på ett dylikt försök, så är
det åtminstone en Statens skyldighet att söka göra en sådan inrättning
möjlig; lyckas åter företaget, så äro de dertill använde
penningarne ett capital, som kommer att bära rika frukter åt hela
landet.
Hr Prytz: Jag utber mig att med några ord få bemöta
Frih. Palmstjernas sista anförande. Andamålet med ifrågavar.
institut antager Frih:n vara ett utaf de 2:ne, antingen att bilda
Beli 7 December e. m.
235
praktexemplar af undervisade blinda, hvartill man kan räkna den
blinda flicka, å hvars undervisning nu så stora omsorger blifvit använda,
egenteligen för att visa hvad man kan åstadkomma, eller
att de skulle få någon undervisning i någon handaslöjd, som kunde
göra dem nyttiga både för sig sjelfva och andra. Dä det sednare
är det rätta ändamålet, så kan man med skäl vänta, att undervisningen
icke sträckes längre, än att den blifver allmänt nyttig.
Det tillhörer naturligen en klok directions omsorg att tillse,
det anslaget användes på det ändamålsenligaste sätt: och det blir
det, om sådan undervisning der bibringas ät blinda, att de kunna
försörja sig sjelfva och, då de återvända till sina hemorter, kunna
meddela denna undervisning åt andra. Jag tror derjemte, att
det tillhörer directionen att tillse, det lefnadsvanorna vid institutet
icke blifva sådana, alt de blinda, återgångna till sina hemorter,
skulle finna sin ställning olycklig, derigenom att de komme
i saknad af någon vid institutet åtnjuten ekonomisk fördel, då de
deremot blifvit försatte i den lyckligare belägenheten att nyttigt
kunna använda den tid dc eljest, ifrån lefnadens början till dess
slut, hade blifvit nödsakade ali tillbringa i den completlaste overksamhet
och mest hjelplösa belägenhet. En lika anmärkn. skulle
man, med samma skäl, kunna göra emot undervisningsanstalten
för de döfstumma, hvilka äfven, vid utgåendet ur institutet, skulle
kunna anses till deras olycka hafva fått lefnadsvauor, som de
icke derefter kunde få fortfarande tillfredsstälda. Jag får nu fästa
mig vid det exempel, som Frih. Palmstjerna anfört af en blind,
som, genom den undervisning i enskild väg honom kunnat bibringas,
nu är ganska nyttig såsom skollärare. Jag frågar Frilen, om
icke detta exempel är det bästa bevis, huru, vid en ändamålsenlig
undervisningsanstalt, flere blinde skulle kunna danas att göra
lika nytta, i stället för att nu blott någon enda har att tacka
slumpen för ett sådant danande eller en utveckling af dess anlag.
Om, såsom Frilen vidare sade, det antal blinda vore så obetydligt
och ringa, hvilket å institutet kunde intagas, i jemförelse med
det stora antalet af 2,600 inom bela landet, så frågar jag, om det
är skäl att undandraga några olyckliga sin hjelp, derföre att man
icke kan utsträcka den till dem alla, samt om det icke är skäl
att hjelpa så långt man kan, der hjelp onekligen behöfves.
Frih. Raab: Jag har begärt ordet, för alt frigjöra mig från
ett klander, som skulle kunna drabba mig, om jag förstodes så,
att jag icke ömmade för de olycklige blinde, derföre att jag här
motsätter mig beviljandet af ett för dem begärdt anslag. Detta
är ingalunda fallet, utan skulle jag lill och med gerna tillstyrka
ett ännu större anslag, blott jag såg, att det åsyftade ändamålet
kunde vinnas. Det har blifvit sagdt af 2:ne värde talare, att
möjlighet vore, att vid den ifrågasatte undervisningsanstalten intaga
mera än 12 elever. Jag får då fästa uppmärksamheten derå,
att betänk, ingalunda gifver anledn. till en dylik förmodan, ty
der står endast taladt om 12 elever, men alldeles icke om, huruvida
utrymme finnes för flere. Jag tillåter mig vidare fästa
23 G
Den 7 December e. m.
uppmärksamheten på sjelfva uppställningen af det gjorda förslaget,
hvaraf torde synas, att lärarepersonalen, dess löner samt öfrige
utgifter äro tilltagna i en scala, som vida öfverstiger hvad som
tyckes kunna erfordras till de 12 elevernes undervisning och underhåll.
Hade här varit fråga om en inrättning, der flere personer
kunnat erhålla undervisning och vård, och som sålunda bättre
motsvarat ändamålet, så hade jag visserligen med min röst bidragit
till dess befrämjande. Man har anfört, såsom stöd för den
mening, att det begärda anslaget borde beviljas, att de blinde, som
åtnjutit undervisning vid institutet, skulle sedermera vid återkomsten
till landsorten, undervisa andra olyckliga, som voro i samma
belägenhet som de sjelfve. Jag kan icke föreställa mig, att förhållandet
skulle kunna blifva sådant, och enligt min förmening,
är det att anse såsom ett undantag, att en blind kunnat blifva
skollärare. En stor skillnad förefinnes onekligen mellan de döfstumma
och de blinda, i det de döfstumma icke kunna bibringas
hvarken moraliska eller rättsbegrepp, annorlunda än genom den
undervisning de åtnjuta vid en särskildt för dem inrättad anstalt,
och är det af desse skäl, som jag trott, alt man icke borde bifalla
förslaget i dess nuvar. skick.
Hr Bildt: Till de Hrr ledamöter, hvilka sett denna sak från
den kalla beräkningens sida, får jag lemna den upplysning, alt
undervisningen vid det ifrågasatta institutet för blinda skulle komma
att blifva ganska praktiskt användbar och sålunda för fäderneslandet
ganska nyttig. Den i ämnet afgifna promemorian säger
i detta afseende, alt, ”i likhet med insliluterne för blinda i andra
länder, bör vid det, såsom jag vågar hoppas, härstädes blifvande,
undervisningen varda trefaldig, nemi. intellectuel för förståndet och
minnet, technisk i handarbeten, såsom väfning, korgflätning, borstbidning,
tillverkning af tågmattor, af listmattor och af listskor, samt
specielt för flickorna, i sömnad,stickning, virkning, knyppling, tillverkning
af papp- och halm-arbeten m. m. samt musikalisk. I
afseende å den sistnämnda, eller den för de blinda i allmänhet
så kära undervisningen i musik, särdeles den andeliga, bör, såsom
bevis på framgången deraf i andra länder, här icke lemnäs
oanfördt, att, både i Tyskland och Frankrike, elever, som utgått
från derstädes befintliga institut för blinda, blifvit anställde såsom
organister vid kyrkor, och att för närvar., enligt tillförlitliga underrättelser,
sådane befattningar vid icke mindre än 5 kyrkor i sjelfva
Paris samt för öfrigt i Frankrike vid 7 cathedraler och lika
många landskyrkor innehafvas af blinda personer. Hvarjemte och
såsom exempel på hvad blinda personer med kraft och ihärdighet
i viljan kunna uträtta, bör nämnas, att äfven här i Sverige
2:ne nu åldrige blinde finnas, som ifrån yngre åren med barnaundervisning
försörjt och ännu försörja, den ene sig sjelf och den
andre både sig sjelf och sina gamla, orkeslösa föräldrar.” Detta
tyckes utvisa, att vid det ifrågasatta institutet verkligen vore något
att inhemta. Det är ett misstag, att antalet af elever skulle
inskränkas till 12; ty dessa äro fri-elever och rum finnas lill oell
Den 7 December e. m.
237
med för 24 a 36. På dessa skäl och med stöd af hvad jag för
öfrigt i ämnet anfört, yrkar jag bifall till Hr af Zelle’ns motion.
Sedan nu öfverläggningen ansetts slutad samt II. Ex. Hr Gr.
o. Landtm, förklarat, att, i öfverensstämmelse med hvad som
blifvit begärdt, särskild propos. skulle blifva framställd uti hvar
och en af de härvid förekommande frågor, hemställde H. Ex. först,
om R. o. Ad. bifölle Utsk:s i denna punkt afgifna utlåt., såvidt
detsamma angick Riksdagsm. Zetterbergs förslag om beviljande af
anslag till stipendier för seminarister, som skulle komma att meddela
preliminär undervisning åt de döfstumma i orterna.
Ropades ja.
Propos. till bifall å Utsk:s utlåt, öfver Riksdagsm. Zetterbergs
motion om ett anslag af 1,000 r:dr till löneförbättring åt lärarne
vid institutet för döfstumma, blef härefter framställd, men besvarad
med nej, hvarpå H. Ex. hemställde, om R. o. Ad., med afslag
ä Utsk:s utlåt, i denna del, behagade bevilja ett anslag af
1,000 r:dr årligen till förbättring i lönevillkoren för lärare och
vårdare vid institutet för blinda och döfstumma; hvilket bifölls.
Vidare framställdes propos. å bifall till Utsk:s utlåt, öfver Hr
af Zellens motion om anslag af 5,000 r:dr årligen till understöd för
en under styrelsen öfver ifrågavar. institut ställd särskild undervisningsanstalt
för blinda.
Denna propos. besvarades med blandade ja och nej, hvarefter
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad., med af
slag
å Ulsk:s utlåt, i denna del, behagade bifalla Hr af Zelle'ns
nyssberörde motion.
Ropades starka ja, blandade med många nej; hvarpå H. Ex.
förklarade, det lian uppfattat R. o. Adis svar såsom bifall till den
sednaste propos.
tn-.de, i8:de och ig.-de punkterne.
Lades till handlingarne.
■20:de. punkten, angide begärde anslag till räddningsanstalt
er för vanvårdade barn; och 21 :sta punkten, litt. a), angide
förhöjning uti anslaget för Riksarchivets flyttning.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. lät
dervid bero.
Hr von Rosen: Jag begär att få reservera mig emot det
af Utsk. fattade beslut, att icke tillstyrka något anslag för ifrågavar.
räddningsanstalt, och detta af det skäl, att jag tror, det
framtiden en gång icke skall lacka oss för ett beslut, hvarigenom
dessa vanvårdade barn lill slut falla samhället lill last.
Hr Ehrenhoff, Gust. Herrman, och Hr Prytz förenade
sig med Hr von Rosen.
Litt. i).
Lades till handlingarne.
238
Den 7 December e. m.
Litt. c), ang:de anslag till inköp af någon lämplig tocaf
till begagnande af nya Elementarskolan.
Ilr von Hartmansdorff: Delta Stånd har i afseende på
nya Elementarskolan bifallit K. M:s nåd. propos., att anslag till
inköp af ett skolhus måtte beviljas. De öfriga 3:ne Stånden hafva
återremitterat denna fråga, och huru hon nu af dem blifver afgjord
kan jag icke veta; men jag önskar och anhåller, att R. o.
Ad. måtte vidblifva sitt beslut, utan afseende derpå, huru dermed
kan gå i de öfrige Stånden. R. o. Ad. har dermed uttryckt en
välvilja för denna skola, som jag önskar åtminstone måtte qvarstå,
om allt annat faller.
Uppå härefter af II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställd
propos. blef Utsk-.s i fråga om detta anslag afgifna yttrande lagdi
till handlingarne, med förklarande, alt R. o. Ad. vidblef sitt
derom förut fattade beslut.
Litt. di).
Lades till handlingarne.
Då nu ånyo föredrogs StatsUt.sk:s d. 30 sisth Nov. och 5
dennes på bordet lagda utlåt. N:o 76, i anledn. af erbällne återremisser
å betänk. N:o 42, ang:de regleringen af utgifterne under
riksstatens
till pröfning.
Pensions stater ne.
i:sta, 2 :dru och 3:dje punkt er ne.
Lades till handlingarne.
Allmänna Indragningsstaten.
Utsk:s yttrande om de föreslagna öfverflyttningarne frun
andra titlar af åtskilliga löne-ersättningar, m. m.
Lades till handlingarne, med förklarande, att R. o. Ad. lät
bero vid Utsk:s förslag i frågan om Invatidhusfondens heramansräntor,
hvilken fråga R. o. Ad. väl hade uppskjutit, men sedermera
till pröfning förehaft och återremitterat.
Mom. a), ang:de anslaget till anskaffande af teckningar
utaf inhemska växter till ett nytt arbete i Sveriges flora.
Ulsk:s i fråga härom uti utlåt. N:o 76 gjorda tillstyrkande
blef af R. o. Ad. bifallet.
Mom. b) till och med g).
Lades till handlingarne.
Mom. h), ang:de pension åt f. d. Statsrådet m. m. Grubbe.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: I öfverensstämmelse med
hvad jag haft äran förut yttra, när frågan förra gången förevar, hemställer
jag äfven nu, att R. o. Ad. måtte för sin del bevilja f. d.
Statsrådet Grubbe den pension, K. M. för honom äskat.
Den 7 December e. m.
239
Frih. Cederström, Jacob, instämde med Hr von Hartmansdorff.
Uppå härefter framställd propos. biföll R. o. Ad. Utsk:s angde
pension åt f. d. Statsrådet Grubbe afgifna utlåt, med den förändring,
alt pensionsbeloppet bestämdes till 3,000 r:dr.
De öfriga mom. i) till och med u), samt Utsk:s yttrande
om bibehållandet af de i utlåt. N:o 4 2 icke omnämnde, meri i
den dervid fogade tabell intagne unslag, som uti sednast fastställda
riksstat varit å allmänna indragningsstuten uppförde.
Lades till handlingarne.
Föredrogs ånyo och bifölls StalsUtsk:s d. 30 sisth Nov. och
5 dennes på bordet lagda mern. N;o 77, ang:de tiden, då den nya
statsregleringen vidtager.
Då nu ånyo föredrogs Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utskrns d. 27 sisth Nov. f. m. på bordet lagda utlät. N:o 12, i
anledn. af väckta motioner om rättighet för Hernösands domkyrka
att komma i åtnjutande af de 124 t:r spanmål, som från Hernösands
stift ärligen utgå till Upsala domkyrka, blef detta utlåt, ytterligare
bordlagdt, på begäran af Frih. Hermelin, Aug. Söderling,
Frih. Raab, Adam Christian, och Gr. Gyldenstolpe,
Anton Gabriel.
Ånyo föredrogs Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms d.
27 sisth Nov. f. m. på bordet lagda utlät. N:o 13, i anledn. af
väckt fråga om inrättande af en central-styrelse, hvarunder Rikets
consistoriel' samt presterskap och lärare vid läroverken borde
lyda m. m.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag bestrider icke bifall till
StalsUtskrs betänk.; men jag vill med få ord säga, det jag anser
ett centralverk lika så nyttigt för Ecclesiaslik-dep:let, som för någon
annan af de särskilda förvaltningsgrenarne.
R. o. Ad. biföll Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-Ulsk:ns
utlåt. N:o 13.
Vid förnyad föredragning af LagUtskis d. 27 sisth Nov. f. m.
på bordet lagda betänk. N:o 31, i anledn. af väckta motioner,
angide förändring i vissa delar af nu gällande lagstadganden om
giftorätt och arfsrätt samt morgongåfva och fördel, blef detta betänk.
ånyo bordlagdt, på begäran af Frih. Cederström, Thure
Fredr., och Hr Prytz, Lars Adolph.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. ^ till 11 om aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
240
Den 9 December.
Måndagen den 9 December 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Juslerades 10 prot.utdr. för d. 7 dennes f. och e. m.
Hr Bildt, Knut: Jag får vördsamt anhålla, att Ståndet läcktes
inbjuda Högv. PresteSt. att biträda dess i 16 punkten af
Statslltsk:s belänk. N:o 75 fattade beslut, lill hvilken inbjudning
jag så mycket mera hoppas att PresteSt. skall lemna bifall, som
flera vigtiga upplysningar, sedan ärendet förra gången förevar,
hafva blifvit meddelade af Directionen öfver institutet för blinda
och döfstumma,
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. bifölle
Hr Bildts förslag, att Högv. PresteSt. måtte inbjudas att instämma
i det af R. o. Ad. fattade beslut, rör:de anslag till institutet
för blinda och döfstumma, eller 16 punkten af StatsUlsk:s
utlåt. N:o 75.
Ropades ja.
Upplästes till justering och godkändes Exp.Utsk:s nedannämnde
förslag lill R. Sles und. skrifvelse!' lill K. M.:
N:o 44, ang:de afskrifning af Majoren C. Wenus’ skuld till
fordna Spinn- och Corrections-inrättningen i Stockholm;
N:o 45, ang:de ersättning till Elfkarleby gästgifverihemman
i Upsala län, för förlorad mark, i följd af en väganläggning;
N:o 46, ang:de upplåtande till Solna församling af en Carlbergs
kungsgård tillhörande jordrymd;
N:o 47, ang-.de nedsättning af arrende-afgiften för Motala
kronofiske och mjölqvarn; samt
N:o 48, ang:de utsyning af virke å kronoskog inom Skaraborgs
län för knektestugors uppbyggande.
Äfvenledes upplästes till justering och godkändes Exp.Utsk:s
under N:o 9 afgifna förslag till § i riksdagsbeslutet, ang:de inteckning
af lifstidsstädja och undantagsaftal.
Med tillkännagifvande, att Hr Björnstjerna, Joli. Magnus, som
varit suppleant i StatsUtsk., hade inlemnat den pollett han såsom
fullmäktig för adliga ätten N:o 2051 Furuhjelm innehaft, anmodade
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm. Hrr Electorer att utse en suppleant
i StatsUtsk. i st. f. Hr Björnstjerna.
Föredrogs ånyo Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskms d.
27 sisth Nov. och 7 dennes på bordet lagda utlåt. N:o 12, i
anledn. af väckta motioner om rättighet för Hernösands domkyrka
att komma i åtnjutande af de 124 tunnor spanmål, som från Hernösands
stift årligen utgå till Upsala domkyrka.
Den 9 December.
241
Dea vid delta utlåt, fogade reservation af Or Biskop Hedren
upplästes på begäran af
Hr von Hartmansdorff, A tig., som derefter yttrade:
Det är icke blott Hr Biskop Hedrén, som varit af denna
åsigt. Hr von Rosen liar instämt i hans reservation och dessutom
hafva emot Utskrns betänk, reserverat sig Frih. Hamilton,
Hrr von Troil, Råfelt, Munck, Möllersvärd, Stenhammar och Utterström.
På grund af de skäl, som blifvit i reservationen anförda,
anhåller jag, att R. o. Ad. måtte afslå detta betänk.
O
Hr Akerman, Fredr.: Jag undrar för min del icke på,
om många skulle vara af den tanke, som är uttryckt i reservationen,
att de domkyrkotunnor, hvarom nu är fråga, lagligen tillhöra
Upsala domkyrka, och att det således endast vore Hernösands
kyrkas behof, som talar för sak. För denna mening blir man
lätt benägen, vid betraktande af det stora och sköna Upsahitemplet,
dervid så många fosterländska minnen äro förenade. Afven jag
skulle ingenting högre önska och skall med min röst alltid bidraga
dertill, att detta sköna ålderdomsminne må bibehållas och
bevaras från förstörelse. Men jag inser icke derföre, hvarför man
skall hindras från att utöfva rättvisa, och rättvisa anser jag vara
förenad med Hernösands stifts anspråk. Om man återgår litet till
historien af ifrågavar. tunnor, så finnér man, att vid samma tillfälle,
som | utaf tionden bestämdes alt utgå till delning emellan
biskopen, kyrkoherden och socknens fattige, fastställdes äfven, att
från hvarje kyrkoherberge skulle jemväl utgå dels vin- och byggnadssäd
och dels de s. k. domkyrkotunnorna. Då detta beslut
fattades, tillföllo Upsala domkyrka 124 t:r frän den del af WesterNorrland,
som nu hör under Hernösands stift. Dessa 124 t:r anslogos
icke, såsom reservationen påstår, bestämdt till Upsala domkyrka,
utan tillföllo henne på grund deraf, att hon då var domkyrka
äfven för WesterNorrland. Hernösand har sedermera blifvit
förordnadt att utgöra ett särskildt stift, och i och med detsamma
har denna rättsgrund förfallit. Reservanten har påstått,
att vid Hernösands stifts inrättande skedde en delning af domkyrkotnnnorna.
Så är likväl icke förhållandet. Jag har skaffat
mig afskrift af det K. br. d. 5 Mars 1648, som bestämde anslaget
för Hernösand. Detta bref är utfärdadt, icke då Hernösand
gjordes till ett stift, med biskop och capitel, utan då en superintendent
utnämndes att föra styrelsen. Orden i brefvet lyda så
här: ”Eljest och såsom Wi håfve beviljat till kyrkans förfärdigande
och vidmakthållande, så väl som ett särdeles hus upprättande
i Hernösand, hvarest preslerskapet sine synodos och andre publike
sammankomster hålta och hafva kunna, TO tunnor spanmål årligen
af någon der när behållen kyrkotionde till YVår vidare förordning
framdeles; så vele J ock, sådan Wår nådige vilje och
förordning till följe, låta se efter, hvarest så mycken spanmål af
behållen kyrkotionde der i nejden kan vara att tillgå, och låta
den till Hernösand årligen riktigt levereras, till Wår vidare förkla5
II. 31
242
Den 9 December.
ring. Dermed sker Wår nådige vilje och nöje.” Af de sisla orden
synes det som örn man dä redan varit, betänkt på, att framdeles
göra en annan förändring. Så har äfven tillgått, dä på andra
ställen delar af stift förordnats att utgöra särskilda stift. Wermland
och Dalsland hörde t. ex. förut till Skara stift. Först blef
äfven der en superintendent, och till honom anslogos domkyrkotunnorna
af Wermland; men från Dahlsland utgingo dessa tunnor en
längre tid till Skara, ehuru Dahlsland äfven hörde till Carlstads
stift. Då fråga väcktes 1747 om det obilliga häruti, förklarade
R. St., att de ansågo orättvist, alt domkyrkotunnorna tillföllo det
stift, hvarinom de utgingo, och på deras hemställan beslöt K. M.,
att domkyrkotunnorna från hela Carlstads stift skulle tillfalla Carlstads
domkyrka. Man har således ett prejudicat för det nu ifrägavar.
ärendet, der förhållandet är alldeles enahanda. Reservanten
talar om obillighet, och säger, alt om de 70 till Hernösand
anslagna tunnorna hade sparats i 200 år, sä skulle man nu hafva
14,000 t:r. Såsom det synes af det bref, jag nyss åberopade,
anslogs hälften af dessa 70 tunnor lill ett synodalhus, så alt endast
hälften således återstod för kyrkan, eller, med afdrag af den
s. k. rågen, 2 kappar på tunnan, 33 tunnor. Det der sättet att
lägga ihop, är visserligen ganska vigt, men man skulle med samma
skäl kunna säga, alt om någon af våra förfäder för 200 år
sedan hade lagt ihop en tolfskilling, och låtit den förräntas år
från år, så skulle vi otvifvelaktigt vara rika allihop. Reservanten,
som af den siste värde talaren är åberopad, säger vidare, att
Utsk:ns förslag är vådligt. .Jag erkänner visserligen, att om någon
länge innehaft en egendom eller hvad som helst, så är det obehagligt
att nödgas återlemna det, men då detta återtagande vore
grundadt på rättvisa, så hoppas jag, att sådana ord, som att tala
om vådlighet, icke må hindra det rättas framgång. I följd af de
skäl, som jag nu haft äran anföra, anhåller jag vördsamt, att Ståndet
behagade bifalla betänk.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Om jag med den siste
värde talaren kunde instämma deruti, att det vore en rättvisa,
om ifrågavar. J24 t:r skildes från Upsala domkyrka och lades till
Hernösands, så skulle jag också tillstyrka bifall till de förenade
Ulsk:ns utlåt.; men jag kan icke se saken från den sidan. Ehuruväl
mitt namn icke står bland reservanternas, har jag likväl
inom Utskm varit af en annan mening, och vid voteringen lagt
nej i denna fråga, som, om jag minnes rätt, med en rösts pluralitet
afgjordes. När Hernösands stift skildes från Ärkestiftet, så
blefvo icke, på sätt, som då Carlstads stift skildes ifrån Skara, de
lill Upsala utgående domkyrkotunnor lagda till Hernösand, utan
ett särskildt anslag skedde lill Hernösands domkyrka, på det att
Upsala domkyrka skulle få behålla hvad den hade, utan rubbning.
Man ansåg, att Upsala domkyrka vore ett minnesmärke af den
forntida byggnadskonsten, som gjorde Riket heder, och att lion
vore för stor för att af sin egen församling kunna underhållas.
Ett betydligare statsanslag var derföre nödigt, för att upprätthålla
Den 9 December.
243
henne i elen glans, sorn man ansåg, att Rikets första domkyrka
borde äga. Deremot tyckte man, att 70 tunnor borde vara nog
för Hernösands domkyrka, pä samma sätt som man ansett, att 70 t:r
voro nog för Carlstads, hvilken icke eller begärt något tillskott, utan
kunnat underhållas i ganska godt skick, genom detta statsanslag jemte
församlingens egna bidrag. På samma sätt hade Hernösands domkyrka
bort kunna underhållas och upprätthållas, om medlen der
blifvit använda med besparing och communen vederbörligen dertill
bidragit. Om Hernösands domkyrka emedlertid skulle vara i
behof af större anslag, hvilket väl är möjligt, så ser jag likväl
deruti ingen grund, att Upsala skall hädanefter mindre än hittills
behöfva det understöd, som man nu vill fråntaga henne. Att taga
från den rike och lemna åt den fattiga, liar visserligen under
det förflutna århundradet varit brukadt afen beryktad person, men
jag tvillar på att R. St. böra gå denna väg. Om R. St. vilja anvisa
ett anslag för Hernösands domkyrka, så skall jag icke motsätta
mig det, såvida behofvet blir riktigt utredt. En motion har
blifvit gjord om ett lån af 40.000 r:dr för Hernösands domkyrka,
hvartill bifall redan blifvit tillstyrkt på en afdelning i StatsUtsk.
Om R. St. bevilja detta län, så skulle jag tro, att allt hvad som
för tillfället bör göras, är gjordt för Hernösands domkyrka. Vid
ett annat tillfälle kan kanske blifva utredt om hon behöfver något
ytterligare statsanslag. För närvar, finnes ingen calcul uppgjord,
som utvisar med huru mycket församlingen sjelf bör bidraga,
eller om det måhända också finnes någon landsförsamling,
som deruti bör deltaga. Skulle Hernösands domkyrka erhålla dessa
124 t.r tillika med de 70 t:r, som förut äro henne anslagna,
sä blefve det tillsammans 194 t:r, eller lika mycket som Linköpings
domkyrka har till sitt underhåll och lill underhållande af
dervarande synodalbehof och biskopshus och mera sådant. Denna
kyrka är likväl säkerligen 4 gånger större än Hernösands domkyrka
kommer alt blifva. Skulle nu så stora statsanslag göras
lill Hernösands, så borde andra domkyrkor i Riket äga ännu mera
grundade anspråk derpå, isynnerhet som flera af dem äro vackra
iemningar af forntida byggnadskonst, hvilket icke kan vara händelsen
i Hernösand. Jag afstyrker således Utskms ifrågavar. förslag
och hemställer, att R. o. Ad. måtte fatta det beslut, alt sakerna
förblifva i den ställning de äro, intilldess utredt blifver, hvad ytterligare
anslag från Statens sida kan erfordras för Hernösands
kyrkas underhåll.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: I händelse domkyrkolunnorne
vore en afgift af de olika stiften till deras domkyrkor, så skulle
äfven jag anse, att Hernösands domkyrka hade en obestridlig rätt
till ifrågavar. tunnor, men om deremot domkyrkotunnorna äro
ett statsanslag till vissa förnämligare byggnader, så tror jag icke
att Hernösand dertill kan åberopa någon rättighet, utan frågan
blir då, såväl, huruvida man anser Hernösands domkyrka behöfva
ett statsanslag, som, delta förutsatt, om detta anslag bör tagas
ifrån Upsala domkyrka, emedan densamma nu har för mycket.
Tionde-afgiften betraktades såsom en kyrkans tillhörighet ända till
2i i
Den 9 December.
reformationens lid, då f deraf indrogos lill Kronan, som i stället
bland annat ålog sig alt underhålla domkyrkorna, skolorna och
en del af fattigvården. Den lill domkyrkornas underhåll anslagne
spanmål lemnades lill en början directe af Staten, men man fann
derefter beqvämare och med mindre omgång förenadt, att låta
domkyrkorna directe uppbära afgiften från kyrkoherbergena, i hvilka
Kronans lionde insamlades. Detta var endast ett olika uppbördssätt,
och förändrar ingalunda afgiftens natur. Jag tror mig sålunda
hafva ådagalagt, att domkyrkolunnorna icke äro en stiftsafgift,
utan ett statsanslag. Frågan blir således, huruvida man anser
Hernösands domkyrka förtjena ett statsanslag. Jag vill icke deruti
närmare nu inlåta mig, men hvad jag anser för gifvet, är att
detta anslag i intet fall bör tagas från ett af landets herrligaste
minnesmärken, hvars inkomster, om de ock något skulle öfverstiga de
oundgängliga dagliga behofven, säkerligen ganska väl kunna användas
att återställa kyrkan i det bättre skick, hvaruti hon befann
sig, innan hon af en stor eldsvåda skadades. På dessa grunder
afstyrker jag bifall ä Utskms betänk.
Frih. Cederström, Jacob: Hr Akerman har talat förbifall
till Utsk:s betänk, och trott sig stöda sitt yrkande pä rättvisa
och behof. Hvad den första frågan beträffar, sä är den redan af
de tvenue sista talarne besvarad, och jag vill derföre ej ingå deruti;
men behofvet tager jag mig friheten alt bestrida. Hernösands
stift häfver icke redovisat för förvaltningen af de 70 t:r,
som det i 200 är uppburit. Om denna förvaltning varit aldrig
så litet ändamålsenlig, så hade medlen varit fullkomligen tillräckliga,
både att bygga kyrkan och att underhålla henne; och sedan
jag nu lior, att äfven fråga är väckt örn ett lån af
40,000 r:dr, så måste jag säga, att jag för min del finner
svårighet alt dertill lemna bifall, förrän man kan från or
ten
skaffa reda och räkning på förvaltningen af det statsanslag
Hernösands kyrka redan i 200 år uppburit, helst möjligen ett
rättsanspråk kan göras gällande emellan förvaltaren och kyrkan.
Emedlertid är detta en fråga, som blir tillfälle att lala om, när
Utsk. inkommer med betänk, ronde det begärda lånet. Hernösands
kyrka, som är en trädkyrka, hade så mycket mer bort kunna
underhållas med sitt statsbidrag af 70 t:r, som Wisby domkyrka,
hvilken nu först sökt få sig 50 t:r anslagna af ett Kronan
förbehållet arrende på ön, hittills af staden Wisby ensam blifvit
underhållen. Ehuru hon icke kunnat underhållas till den
prydlighet, hon bör komma att äga, eller förses med nytt orgelverk
och så vidare, är hon likväl icke så förfallen, att hon
icke för dem, som komma till ön, utan skam kan visas såsom
ett ganska hedrande minne från forntiden. Jag tillstyrker afslag
å betänk.
Hr Rosenblad, Bernh.: I det betänk., som SlatsUlsk.
bär jemte ett annat Utsk. behandlat, har Utsk. utgått från en hell
annan synpunkt, än då det vid statsregleringen behandlade frågan
om ett anslag till en annan domkyrka, som ägde intet statsan
-
Deli i) December.
245
slag, men sorn är en af de vackraste minnesmärken af medeltidens
byggnadskonst i Sverige. Då medgafs endast 50 t:r för den,
som har intet anslag, men nu har Utsk. tillstyrkt att gifva icke
mindre än 124 tunnor åt en kyrka, som redan förut har 70 tunnor,
som på intet sätt är något minnesmärke, och som icke annorlunda
skiljer sig, t. ex. från kyrkan i Sundsvall, än derigenom
att ett biskopssäte tillfälligtvis blifvit förlagdt i Hernösand. Såsom
domkyrka har den inga förbindelser, om icke att biskopen der
håller prestvigningar, och derför mätte 70 l:r vara en fullkomlig
ersättning. Det kan således icke finnas någon anledning att bereda
Hernösands kyrka, som i detta ögonblick icke lärer finnas,
ett lika stort anslag, som Linköpings, särdeles om det skall ske
på bekostnad af den i alla hänseenden dyrbaraste och vackraste
kyrka Sverige äger. Det har redan förut blifvit utredt, då denna
fråga förevarit, att ingenting skulle kunna rättfärdiga en sådan
åtgärd, och man behöfver i detta afseende endast återkalla i minnet
på hvad sätt dessa anslag tillkommit i det gamla Sverige.
När reformationen skedde, så hade de dåvarande domkyrkorna,
bland hvilka Hernösands icke fans, stora egendomar, hvilka af
Konung Gustaf I reducerades. Deremot gaf lian till ersättning åt
dessa domkyrkor, af den likaledes ifrån biskoparne tagne tionden, en
tunna af hvarje kyrkoherberge. Det har visserligen sedermera
handt, att när nya superintendentier, såsom de först kallades, och
sedermera domkyrkor, inrättades, så hafva de också fått del af de
förra kyrkornas anslag, men de hafva sällan fått mera än 70 t:r,
och då det icke finnes någon lag, som säger, att hvarje domkyrka
skall hafva en tunna af hvarje herberge, så har Hernösand alldeles
ingenting att pocka på. Jag förenar mig således med dem,
som yrka afslag å betänk.
O
Hr Akerman: Sedan jag sist hade ordet hafva flera talare
uppträdt i en motsatt syftning emot mig. De hafva
grundat sina yttranden på kameralistiska åsigler, som icke öfverensstämma
med mina. Jag åberopar i den vägen, hvad jag förut
anfört, till en del grundadt på officiella handlingar, hvarmed jag tror
mig hafva styrkt rättsgrunden för Hernösands stift att komma i åtnjutande
af dessa domkyrko!unnor. Nu vill jag endast, i anledn.
af en värd talares önskan att få veta, huruledes man hushållat
med de der 70 tama, nämna, att ehuru jag föreställer mig, att
det föga kan intressera honom att se de mångåriga räkningarne,
så skola de stå honom till tjenst, om lian så behagar. Jag vill likväl
påminna, att det icke varit 70 t:r, som tillkommit kyrkan,
utan endast 33, och alt dessa kunna finnas för alla åren i behåll,
torde man kunna inse deraf, att kyrkan, som till en början var
ganska liten, sedermera har tre särskilda gånger blifvit tillbyggd
och 1719 af Ryssarna totalt nedbrändes, och sedan måste hyggås
om, hvarefter hon, sä godt tillgångarne medgifvit, blifvit underhållen.
En värd talare har satt i fråga, om det icke vore i församlingens
förmåga att sjelf åstadkomma hvad som erfordrades. Jag vill meddela
den upplysning, att församlingen utgöres af Hernösands stad,
240
Den 9 December.
sorn räknar 2038 innevånare, och en liten landsförsamling,
som heter Hernö och har 400 innevånare. Stadens innevånare
utgöras af några förmögna och några behållna handlande samt
några embetsman, i öfrigt af fiskare, som med möda undgå att
hemfalla till stadens fattigvård, handtverkare, som hafva föga behållning
af sin näring, och slutligen af s. k. arbetsfolk, som, i anledn.
af en nästan långt drifven välvilja hos stadens styrelse, hafva
fått sätta sig ned endast på grund af deras blotta ansökningar.
Sådan är församlingens ställning, och deraf torde Ståndet kunna
bedöma dess förmåga i afseende på kyrkans underhåll.
Frih. Tersmeden, Nils: Jag delar deras åsigt, som yrka
afslag å betänk., och vill biolt tillägga några ord i anledn. af Hr
Åkermans yttrande. Han stödjer Herösands) kyrkas anspråk förnämligast
på rättvisans grunder. Jag kan likväl icke finna annat,
än att de 70 t:r, som Hernösand äger,oäro af Staten anslagne
och all rättvisa således uppfylld. Hr Akerman har sagt lill
stöd för sin åsigt, att dessa 70 t:r hade blifvit Hernösand tillagda
genom ett särskildt K. bref redan 1648. Detta är ganska sant,
men detta br. står i mycket nära sammanhang i afseende på tiden,
med det beslut, som togs 1647, hvarigenom Herösands stift skildes
från ärkestiftet. — Såväl prosten Säve i sin motion, som biskop
Hedren i den upplästa reservationen, hafva gjort ett misstag
i deras beräkning, som dock kanske hvilar på ett tryckfel. De säga
nemi. att om dessa 124 t:r lägges till Hernösand, skulle 500
t:r stå qvar för Upsala domkyrka. Förhållandet är likväl, att
Upsala domkyrka nu icke har mera än 558 t:r, och om derifrån
tagas 124, så återstår endast något öfver 400 t:r, då således det
missförhållande skulle uppkomma, att Upsala domkyrka icke skulle
få stort mera än dubbelt emot en kyrka af den beskaffenhet,
som Hernösands lilla samhälle kan behöfva. Jag kan nemi. knappt
sätta Hernösands kyrka i någon annan cathegori än kyrkorna i
Sveriges öfriga städer, och de kunde göra ungefär samma anspråk.
Utsk:n säga i sitt betänk.: ”att Upsala domkyrka, äfven utan ofvanberörde
124 t:r spannmål, äger tillräckliga tillgångar för tillfälliga
reparationer samt kyrkans framtida underhäll.” Frih. von
Kramer har i en reservation vid sisth riksdag fullständigt bevisat,
att Upsala domkyrka icke nu har för stora inkomster. Jag vill
icke trötta R. o. Ad. med uppläsning deraf, men det är otvifvelaktigt,
att om dessa 124 t:r, som nu användas till mindre
reparationer, skulle fråntagas Upsala domkyrka, så skulle hon inom
några få decennier finnas i stort behof af statsanslag. Tjy att
Staten har skyldigheter att upprätthålla Upsala domkyrka, tror jag
ingen nekar, men hvar och en torde deremot icke biträda den
mening, att det är Statens skyldighet att underhålla Hernösands
domkyrka. På dessa grunder och i anledn. af hvad som förut
blifvit anfördt, yrkar jag afslag å betänk.
Då nu öfverläggningen förklarades vara slutad, framställde
11. Ex. llr Gr. o. Landtm, propos. lill bifall å Stats- samt
Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:ns förevar, utlåt.
Den 9 December.
247
Ropades starka nej, blandade med ja.
11. Ex. hemställde derefter, om R. o. Ad. behagade afslå
detta utlåt.
Ropades starka ja, jemte åtskilliga nej; hvarpå H. Ex. förklarade,
det han trott sig finna den sednare propos. hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad.
Hr Åkerman begärde votering, men då till följd derafvoter.
propos. hade blifvit skriftligen författad samt skulle uppläsas
till justering, förklarade lian sig afstå från denna begäran.
Föredrogs ånyo LagUtsk:s d. 27 sisth Nov. och 7 dennes
på bordet lagda betänk. N:o 31, i anledn. af väckta motioner
ang:de förändring i vissa delar af nu gällande lagstadganden om
giftorätt och arfsrätt, samt morgongåfva och fördel.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Ehuru obetydligt inflytande
min röst må äga inom detta II. Stånd, kan jag likväl
icke undgå alt uppträda till försvar för LagUlsk:s förevar, betänk.,
hvilket, enligt min öfvertygelse, är både riktigt till sin grundsats,
samt i sina följder, om det antages, af stor båtnad för fäderneslandet,
hvilket omdöme svårligen lärer kunna jäfvas, då man besinnar,
att någon rättsgrund icke förefinnes för den olika arfsoch
giftroätten enligt stats- och landsrätt, emedan barn af samma
föräldrar måste, efter all rättside', äga lika rätt lill arf, antingen
föräldrarnes egendom ligger inom en stads område, eller hundrade
alnar derifrån pä landets gebiet, och dels att de nuvar. arfslagarne
alstrat ett inveckladt rättssystem samt split, oenighet och
tvister enskilde emellan. Hvad åter sjelfva lagen beträffar, så
qvarstår densamma hos oss såsom en lemning från fordna tiders
barbari, då qvinnans rätt icke var erkänd i samhället samt då
hennes öde nära nog var lika med slafvens; ett förhållande, hvilket
ej är obekant för en hvar, som icke är främmande med vår
äldre historia samt med våra äldre lagar. I de gamla landskapslagarna,
der arf egentligen betecknar vapen, som var det första
arf hos vare fornfäder, hade man uteslutit qvinnan från rättighet
till arf, samt tillåtit mannen att med våld laga henne lill äkta,
hvilket förhållande fortvarade till öfver medlet af 13 seklet, då
den ärofulle grundläggaren af Sveriges hufvudstad, den store nirger
Jarl, som först i Sverige erkände och skyddade qvinnans rättigheter,
genom sin bekanta lag om qvinnofriden sälte en gräns
för våldsfrieriet, hvarefter man, uti de i 14 seklet utkomne lagar,
enligt stadslagen tilläde qvinnan lika rätt till arf med mannen,
och enligt landslagen gaf henne half rätt till arf emot mannen.
Från den tiden har den olika arfs- och giftorätten efter stads- och
landsrätt fonlefvat uti våra lagar, men det må mig vara tillåtet
att hoppas, att 19 seklets upplyste lagstiftare måga borttaga en
lag, som är orättvis till sin ide', samt endast grundar sig på ett
misskännande af den värnlösas rättigheter, hvilkas skyddande deremot
bör vara en pligt för den som känner, att den sanna rid
-
24S
Den 9 December.
(farligheten äger sitt burskap uti hjertats ädelhet samt upphöjda
tänkesätt, men icke uti slumpen att vara en ättling af lysande
anor.
Emot den föreslagna förändringen har man yltrat, att densamma
skulle leda till jordens alltför stora styckande. Så är likväl
icke förhållandet, emedan det med fördelningen af jorden förhåller
sig på samma sätt, som derest man vill dela ett klot, eller
hvarje annan yta, att nemligen man alltid får de bästa delarne, om
delningen sker i lika delar, hvilket mathematiskt kan bevisas.
För öfrigt hafva vi inom det gamla Sveriges odalbyggder ett
ganska praktiskt exempel derpå, att icke någon olägenhet uppkommer
af den lika arfsrätten, nemligen inom VVärends härad, der qvinnan
ända sedan 1154 ärft lika med mannen. Af sådan anledn.
och då detta betänk, åsyftar att införa billighet i lagstiftningen
och att förekomma många onödiga rättegångar och tvister om
arfsfrågor, får jag tillstyrka bifall till samma betänk., dock med
den förändring, att 2 mom. af 3 § i 9 cap. Giftermälsbm måtte
utgå, emedan, om arfs- och giftorätten blir lika, det icke är skäligt
att morgongåfvan qvarstår, ty qvinnan skulle i sådant fall
komma att erhålla större lott i boet än mannen. Detta mitt förslag
instämmer jemväl med det beslut BondeSt. i detta ämne fattat,
hvarföre jag anhåller, att R. o. Ad. måtte instämma deruti.
Visserligen vore i afseende på sjelfva betänk, några mindre betydliga
anmärkmr att göra; men jag vill icke framställa dem,
emedan de möjligen skulle kunna leda till ett motsatt resultat emot
hvad jag önskar. Slutligen får jag förklara, alt jag tror, att detta
Stånd skulle vara nog högsinnadt att, genom antagande af detta
förslag, lägga ett offer pä fäderneslandets altare, äfven om detsamma
skulle vara emot ståndsintressets enskilda nytta.
Hr Printzenskjöld, Carl, anhöll, att de vid förevar, betänk.
fogade reservationer måtte uppläsas.
Till följd häraf upplästes såväl Hr Giinlhers och Hr Lagergrens
reservationer, som de första sidorne af Gr. Mörners reservation,
hvarefter
Hr Printzenskjöld, med anmälan alt han ansåg uppläsningens
fortfarande öfverflödig, yttrade
Den nu upplästa reservationen af Hr Lagergren innehåller
så fullständiga motiver för ett afslag å detta betänk., så vidt det
rörer lika arfs- och giftorätt, att jag för min del anser öfverflödigt
att något vidare dertill lägga, utan inskränker mig alt tillstyrka
afslag å denna del af betänk.
H. Ex. Hr Gr. Björnstjerna, Magnus: Om den af Utsk.
åsyftade förändringen af våra arfslagar utgjorde endast en lagfråga,
skulle jag, som icke är jurist, visserligen icke yttra mig
deri, ehuru nära den rörer hvarje enskild man; men, mine Hrr,
den utgör derjemte en politisk fråga af största vigt, och är det
derföre jag vågar framställa min åsigt derom.
Den 9 December.
249
En berömd författare, Tocqueville, har uti sitt arbete öfver
den Nord-Americanska democratien, infört följande yttrande (se
cap. 3, Etat social des Anglo-Americains): ”Lagstiftaren,” säger|han,
”har ett ofelbart medel i sina bänder att i förhand bestämma en stals
tillkommande öden, och alt förvandla den från en monarki till en republik,
eller från en republik lill en monarki; delta medel ligger i arfslagarnc.
” Tocqueville har fullkomligen rätt. Anlagom en republik, som
lill arfslag stadfäste förstfödslorätten, sä komme den att småningom
förvandla sig till en aristocrati, hvilken snart skulle leda till en
monarki. Änlagom åter en monarki, som inför den lika arfsrällen,
sä komme den att öfvergå till en democrati, hvilken slutligen
skulle leda till republiken. Det är denna tanke, som synes
hafva varit syflet för deras sträfvande, hvilka under de sista 20
åren sökt att omskapa våra arfslagar, och hvilka äfven hunnit sä
långt deri, att nu 2:ne RiksSt. antagit förslaget.
Sveriges arfslag följer en medelväg emellan ofvannämnde ytterligheter,
en medelväg, som icke litet bidragit att utbilda Sveriges
nuvar. statsskick sådant det är, till en lagbunden monarki,
inom hvilken de aristocratisk-conservativa och de democratiska
progressiva elementerna slå lika fria och oberoende bredvid hvarandra.
Denna arfslag, utan att befordra förstfödslorätten, lemnar
likväl åt sonen, i concurrence med dottern, den dubbla lotten af
jord, och lättar sålunda möjligheten för honom att ostyckadt bibehålla
den af fadren ärfda jorden. Det är häri, som företrädet
egentligen ligger i den gamla lagen emot den nya, mindre i faclioneringarnes
olika förhållanden. Om hemmanet delas efter den
gamla lagen, hälften till brödren och hvar sin fjerdedel till 2me
systrar, eller delas efter den nya lagen i tre lika lotter, kan såsom
factionering vara nära likgilltigt för staten, men skillnaden,
den stora skillnaden ligger deri, att den gamla lagens syfte är,
att hemmanet skall bibehållas helt, enär i det åberopade fallet t.
ex. blott hälften deraf behöfver lösas, under det alt den nya lagens
syfte är, att hemmanet skall styckas, enär §:delar deraf måste
lösas, hvilket naturligtvis är svårare för sonen, än det förra
alternativet, och sätter honom mera pä obestånd än detta. Enahanda
är proportionen i alla andra factioneringar. Alt afhjelpa
detta medelst en lag, som bestämmer minimibesutenheten, ur ganska
svårt, hvarpå Irland lemnar ett bedröfligt exempel, der den
stora styckningen härrör från arrenden och underarrenden, hvilka
en sådan lag icke kan afhjelpa. Dessutom ligger en uppenbar
motsägelse i en arfslag, som säger stycka, emot en annan
lag, som säger stycka icke.
Den urgamla odallagen, som ligger till grund för vår arfslag, har
i 500 år bibehållit åt Sverige ett oberoende Adelsstånd och ett oberoende
Bondestånd, utgörande båda intergrerande delar af den lagstiftande
makten ; den har åt brödrafolket bibehållit det sednare Ståndet
ännu mera oberoende än hos oss, derföre att äldste sonen der
äger rättighet att, emot lösen till sina syskon, inträda i en odelad
besittning af sina fäders jord. Likväl vill man nu öfverändaka5
H. 32
250
Den 0 December.’
sta denna grundval för Skandinaviens fria Bondestånd, och öfverändakasta
derjemte de dermed sammanhängande otålige öfverenskommelser
inom familjerna, giftermålsförhållanden, jordupplåtelser,
skuldsättningar, lösningsfrägor m. m. och hvarföre allt detta?
Jo, för theorien af en billighetsgrund, som verldshistorien förnekar,
emedan man icke torde kunna bestrida, att förfädren äfven
kände hvad billigheten fordrar, och älskade sina döttrar lika ömt
som vi. Man vill gå längre hos oss, man vill stifta en lag, som
emot all Europeisk lagprincip, verkar retroactivt, enär den förflyttar
äganderätten till en stor del af Sveriges jord, från den
nuvar. lagliga arftagaren, till en annan, som får den lill skänks!
Den lika arfsrätlen infördes först i den Nord-Americanska
fristaten, genom de Puritaner, Qväkare och Methodister, som coloniserade
denna stat, likväl icke förr, än den genom en revolution
skilt sig från moderlandet. Uti landets localförhällanden,
med millioner tunnland ännu obrukad jord, kunde styckningen
icke blifva «å farlig; likväl klagas äfven der öfver jordbrukets förfall,
och linnes flera stater, inom hvilka man i stället att producera
boskapsafvel, lagt sig på att producera slafafvel, såsom mera
lönande.
Frankrike följde det Americanska efterdömet i början af sin
revolution; den lika arfsrätten infördes, och Napoleon, tvungen
genom dess tillvarelse, upptog den i sin codex, men sökte likväl
att mildra dess menliga följder, medelst inrättandet af majorater.
Antalet jordlotter, som den Franska statistiken kallar parceller,
uppgick då till 25,000,000. Revolutionen var förbi 1804; likväl
hafva sedan dess, och allenast genom lagens verkningar, parcellernes
antal ökat sig från 25 millioner, till det oerhörda antalet
af 125 millioner! (Se Poncelet, Histoire du droit civil en France
1838, se Villeneuve de Borgemont, se D’Argoult, President i Franska
Banken, ”sur la loi des ce'reales.” Denne_författare upptager antalet
parceller till 123,500,338; men hans uppgift är ett par år
äldre än den ofvan följda, och parcellernes antal ökar sig med
en million om året, troligen tilldess de nedgå till den mathematiska
punkten, som icke mer kan delas.) Enligt officiella, statistiska
uppgifter äger Frankrike en jordrymd af 50 millioner hectarer
odlad och odelbar jord; om man fördelar dessa 50 millioner
hectarer på de befintlige 125 millioner parceller, så finner man
att medelstorleken af hvarje parcell utgör £ hectar, vill säga ungefär
ett Svenskt tunnland. Detta utgör medelstorleken af ett
Fransyskt jordegods. (I några provinser, såsom Champagne, finnes
visserligen större egendomar, men deremot går styckningen så
mycket längre i de andra departementen). De nppgifne 125 millioner
parceller tillhöra omkring 11 millioner ägare (Enligt Gr.
D’Argoults ofvan åberopade arbete, är antalet ägare ej mera än
4,200,000, som hvardera äger 51 parceller, men Gr. D’Argoult
räknar mera efter familjer, de andra statistiker efter individers
antal.); så att hvarje ägare äger i medeltal 11| parcell, vill säga
omkring 11£ tunnland. Genom giftermål hafva parcellerna sålunda
förenat sig, men de hafva icke förenat sig till sitt läge,
Den 9 December.
251
Sro skilde från hvarandra, ligga inom olika socknar och inom olika
departementer, hvarigenom allt sambruk och all rationel behandling
af jorden mäste försvinna. En naturlig följd deraf är, att
plogen nära nog försvunnit från Frankrikes jord, der spaden allena
nu finnes, att ängen försvunnit, alt i följd deraf nära nog
all boskaps- och hästafvel försvunnit, alt desse måst införskrifvas
från främmande länder för flere millioner om året, att åkern
allt mera förlorar sin bördighet, alt man med mera arbete nu
producerar mindre spanmål, än förr, och att folket lefver uslare
an före revolutionen, hvarken har kött eller ost, eller smör, eller
mjölk, utan nödgas lifnära sig med vattensoppa och något kål
eller fläsk deri. (Hurudan allmogens ställning i Frankrike är,
torde bäst kunna inhemtas genom att kasta en blick på dess lefnadssätt,
jemfördt med allmogens i andra länder. Härom yttrar
sig Geographen Berghaus (Allg. Länder- lind Völkerkunde,
Stuttg. 1840 B. V p. 78): ”Franska bonden nöjer sig i allmänhet
med ett stycke dåligt bröd, och kryddar stundom sin sparsamma
måltid med en rätt kål och en hit fläsk; i vissa trakter
af Lothringen känner han intet annat än poläter och litet sur
mjölk. I Berry njuter han vanligen blott en soppa, afredd med
nöt- eller rofolja och uti hvilken en lunn brödskifva simmar.
Franska medelståndet eller allmogens lefnadssätt, hvad honing,
kläder, mat, dryck och andra comforts beträffar, tål icke den ringaste
jemförelse med de motsvarande folkclassernas i England, ehuru
delta sednare land af naturen blifvit vida mindre gvnnadt.
Hyddorna äro i allmänhet dåliga, för alt icke taga smutsen i beräkning,
hvilken är ett Franskt nationallyle. Vår tids behof af
huslig beqvämlighet och yttre trefnad har i Frankrike sträckt sig
blott lill städerna.”)
Men om denna arfslag inverkat menligt på det Franska folkets
materiella behof, sä har den inverkat ännu menligare på dess
intellectuella bildning. Parcellägaru, urståndsatt att gifva någon
uppfostran åt sina barn, ja till och med ovillig dertill, har, änskönt
Regeringens bemödande att inrätta folkskolor, nedsjunkit
till en sådan grad af okunnighet, att det i sanning är förvånande.
Enligt officiella uppgifter utgör antalet conscribcrade, vid 21
års ålder, som icke kunna läsa, följande:
Oförmögne att läsa och skrifva  16,855,000.
Oförmögne att skrifva, men kunna läsa något . . 7,097,000.
Som kunna något läsa och skrifva 6,96S,000.
Summa 30,920,000.
Af Frankrikes 34 millioner, finnas således ej mindre än omkring
31 millioner, som antingen alldeles icke kunna läsa, eller blott
ofullkomligt kunna det. (I departementet La Cerreze finnes på
1000 conscriberade vid 21 års ålder 819, som hvarken kunna läsa
eller skrifva, i Morbihan 796, i Allier 785, i Finisterre 768,
o. s. v.; i de 17 departementer, der bildningen är störst, finnes
600 bland 1000, som ej kunna läsa och skrifva). Detta, mine
Hrr, är resultatet af en 50-årig revolution, som förde orden folkets
väl och folkets upplysning till valspråk! Må man icke tro,
252
Den 9 December.
alt jag på något vis förnekar de stora fördelar i andra afseende»,
som Franska folket vunnit genom sin stora revolution; mea dessa
fördelar voro redan vunna år 1790, då den constitutionella
monarkien var införd och af Konungen sanctionerad. Hvarföre
då (som äfven är fallet hos oss) å nyo kasta sig in pä revolutionernes
bana, sorn ingen vet hvarthän den leder?
Med dessa facta (af den Franska arfsrältens verkningar) framför
ögonen, kan ingen med godt samvete rösta för den föreslagna
arfslagen, om icke den, som, nedsjunken i den politiska natt,
hvilken allt mera utbreder sina svarta vingar öfver Sveriges landamären,
är oförmögen alt bedömma dess menliga följder.
Arfslagarne utgöra den vigtigaste af alla samhällsfrågor; det
fordna Grekland stoltade med tvenne lagstiftare Solon och Lycurgus:
vi äro lyckligare, vi hafva 23 uti ett enda Stånd, det icke
mest upplysta af de fyra, hvilka alla tro sig mäktige att behandla
den vigtiga frågan; liksom vi der funnit 33 lagstiftare, som
med lika vishet yrkat husbehofsbränningens drifvande hela året
om med så godt som ingen skatt! Om den af den nya arfslagen
följande större styckning af hemmanen går lika fort här
som i Frankrike, så kommer inom 40 år det ännu välbergade
BondeSt. att ersättas af utsvultne proletärer, eller för att nyttja
ett af den liberala sidan mera godkänt ord, af utsvultne trashankar,
hvilka, sittande på en åttiondedels eller hundradedels hemman,
med flyttpannan framföre sig och oragifne af hungrande
barn, som icke ens kunna sin aftonbön, till ersättning för delta
elände komma att, enligt personlighetsprincipen, erhålla den medborgerliga
rättigheten att välja en annan trashank, att stifta lagar
i den rent democratiska representationen, med hvilken man
vill lyckligtgöra del Svenska folket.
En icke aflägsen framtid skall utvisa hvem som handlat mera
för Svenska folkets bästa, den som tillstyrkt, eller den som afstyrkt
denna lag. För min del öfverlemnar jag i detta afseende
med fullt förtroende minnet af mitt namn till framtidens dom.
Många ledamöter hördes härtill yttra bifall.
Frih. Cederström, Claes Rudolph: Då jag i denna fråga
har begärt ordet, har det icke skett af den anledn., som skulle
jag förmätet tro, att jag af mig sjelf skulle kunna i detta ämne
anföra något, som kunde bestämma R. o. Ad:s beslut. Utom
det att jag hänvisar lill de prot., som utvisa huru denna fråga
vid sista riksdag inom detta Ständ på ett grundligt sätt behandlades,
och derefter pä ett, efter min öfvertygelse, lika så klokt
som rättsenligt sätt afgjordes, anhåller jag att för Ståndet få uppläsa
de offentligen yttrade åsigter, dem en utmärkt rättslärd, Professor
Schlyter, för några år sedan vid Upsala Universitet, i ämnet
framställt. Han har visserligen sedermera i sina tryckta skrifter
låtit inflyta en del af dessa åsigter; men kanhända, och som
det tyckes, hafva de icke framträngt till alla detta Stånds medlemmar.
Det torde derföre icke vara öfverflödigt att derpå fästa
någon uppmärksamhet, sä mycket mindre, som man visserligen
Den 9 December.
253
icke kan neka, att i denna fråga, både inom och utom Sverige,
kunna citeras stora namn äfven för den motsatta åsigten. Men
med åsidosättande af allt afseende på berömda namn oell utmärkta
auctoriteter, torde jag få anhålla, att 11. o. Ad. ville benäget afhöra,
hvad jag bär går att meddela.
Talaren uppläste härpå följande:
”Ifrågavar. förslag lill lika andel i egendom förmedelst giftorätt
uppgifves vara grundadt på makarnes jemnlikhet i omsorger,
förbindelser och bördor. Af denna förmenta jemnlikhet skall således
följa, att en fördelning af inbördes rättigheter, som hvilade
på annan grund, ej skulle ”stå att förena med äktenskapets väsende.
” Vi kunde förfäras öfver det oväntade resultat, hvartill
man i denna fråga kommit, att nemi. den hittills gällande giftorätten
efter landsrätt ej står att förena med äktenskapets väsende.
Men vi behöfva ej taga så illa vid oss; ingen fara är på färde.
Äktenskapet är grundadt på naturliga förhållanden, för hvilka det
här uppställda jemlikhetsbegreppet är alldeles främmande. Enligt
dessa naturliga förhållanden äro hvarken båda könen i allmänhet,
eller raan och hustru i synnerhet, eller bror och syster, eller äldre
och yngre syskon, på det sättet ställda i bredd med hvarandra,
att en jemlikhet dem emellan skulle vara en nödvändig följd
af en sådan förment naturlig jemnlikhet. Tvertom, just den naturliga
olikheten har föranledt en olika fördelning af inbördes
rättigheter emellan desse personer, hos det ena folket på ett sätt,
hos det andra på ett annat.”
”Då man vill ådagalägga makarnes jemlikhet i pligter, heter
det: ”att det är mannens pligt att anskaffa hvad som fordras för
hustruns och barnens underhåll, och hustruns alt det med sparsamhet
och klokhet använda.” Om ock denna fördelning af makarnes
pligter vore noga afmätt, måste man medgifva, att det vill mera
säga att anskaffa hvad som fordras till en annans underhåll, än
att använda hvad en annan åt en anskaffat. Men utan att vilja
neka huru oändligen mycket ankommer på hustruns klokhet i användandet,
få vi besinna, att äfven omsorgen att väl använda det
förvärfvade i första rummet måste tillhöra mannen, enär Lagcomiteen,
som, för att vara conseqvent, hade bort tillägga makarne
i allt jemlika rättigheter, ej kunnat undgå att förklara, att mannen
är hustruns målsman, och äger öfver boet råda; att hustrun
ej är tillåtet att sluta något aftal om fast egendom, ej eller pantsätta,
sälja eller bortgifva något af lösören i boet, utan mannens
tillstånd. Jag anför detta till vederläggning af Lagcomitéens
jemnlikhetstheori.”
”Förslaget om den lika giftorätten sammanhänger nära med
det om den lika arfsrätten för håda könen, hvilket Lagcomitéen
grundar på, som det heter, ”den klara och ovedersägliga rättvisan
af en jemnlik egendomsfördelning emellan barn, som med lika
anspråk på föräldrars kärlek och omvårdnad, också måste va
-
254
Den 9 December.
ra lika berättigade till deras förmögenhet, då den går i arf.” Ilar
stöta vi åter emot ett af dessa lätt tillverkade rättsbegrepp, hvarigenom
årtusendens lagstiftning med ett penndrag ganska behändigt
casseras, likasom om hos intet folk hvarken förstånd eller
rättvisa funnits förr, än de stora rättsbegreppen nu ändtligen hunnit
upptäckas. Den som ej tror, att all upplysning och rättvisa
är uteslutande vår tids tillhörighet, skall svårligen låta inbilla sig,
att hos alla de folk, som antingen alldeles icke tillerkänt dotter
jemte son, eller ock tillagt henne en mindre lott, detta härrört
deraf, att föräldrarne icke erkänt sina barns ”lika anspråk på deras
kärlek och omvårdnad,” och derföre icke skulle hafva unnat
dem lika arfsrätt, om en sådan verkligen hade varit en nödvändig
följd af den lika omvårdnaden, och om ej andra skäl gjort,
att den lika omvårdnaden ganska väl kunde bestå med en olika
arfsrätt, och till och med funnits göra den nödvändig. Om, utan
afseende på olika behof eller andra vigtiga skäl, som kunde fordra
en olika fördelning af arf emellan barn af olika kön, likheten
i sig sjelf skulle vara ett oeftergifligt kraf af rättvisan, så
skulle samma grundsats gälla i afseende på andra mål, der likväl
det falska i ett sådant abstract resonnerande, utan hänsigt till verkliga
förhållanden, blefve alltför uppenbart; man kunde t. ex. säga,
att om ett syskon, i anseende till sjuklighet, dagligen får till lifs
en mängd medicamenter, så fordrar rättvisan, ali de andra syskonen,
utan afseende på deras välmåga, skola förplägas med en lika
dosis pulver och mixturer. Visserligen vore ett sådant påstående
orimligt; men om all rättvisa grundar sig på ett abstract jemnlikhetsbegrepp,
för hvilket alla i erfarenheten gifna förhållanden
äro främmande, kan det ej vederläggas. Då i vårt fädernesland
döttrar först blefvo berättigade alt ärfva med half lott mot bröder,
är det alldeles icke så afgjordt, som man förmenar, att denna
döttrarnes arfsrätt var endast ett steg till en förändring i
lagstiftningen, som ej kunde helt och hållet på en gång genomföras,
eller blott en grundval till lagens vidare fullkomnande i
framtiden, nemi. vår tid, som först skulle komma under fund
med hvad barnens lika anspråk på föräldrarnes kärlek och omvårdnad
kräfde. Jag för min del tror, att 13:de århundradets
lagstiftare i detta fall visste ganska väl hvad de gjorde, just derföre
att de sågo mera på sakernes inre förhållanden, som erfarenheten
till deras öfvervägande framställde, än på vissa, för tillfället
uppgjorda rättsbegrepp, hvilka på den liden ej ännu kommit
särdeles i bruk.”
Jag förbigår här nämnandet af de skäl, som Prof. Schlyter
emot lagförslaget yttrat, i afseende å delsj jordens bibehållande inom
de slägter, som af ålder densamma ägt, dels faran af en alltför
långt sträckt hemmansklyfning, skäl, hvilka synas mig fullständigt
utredda i de anföranden, som föregingo detta Stånds beslut
i ämnet vid sistförflutna riksdag. Jag fortsätter här endast
uppläsandet af de slutbetraktelser, hvarmed Prof. Schlyter afslutat
sin afhandling i frågan: ”Då våra förfäder, med all kärlek för
sina döttrar, ej ansågo lämpligt att, genom en jemn delning mel
-
Den 9 December.
255
ten söner och döttrar, bereda åt dera begge lotter, som för ingendera
blefve tillräckliga, så bar detta skäl till en olika delning
vunnit en ökad vigt på vår tid, då jordens klyfning mångenstädes
gått så långt den tål, ja ännu längre. Jag känner att i vissa
orter fingerade köp och andra tillställningar i föräldrarnes lifstid
äro brukliga, för att förekomma arfskiften, just derför att man
väl vet förut, att bröderne, redan nu, enligt lag, ofta ej kunna
lösa ut systrarne utan att utarmas och brista i fullgörande af åtagne
skyldigheter. Lagstiftaren gjorde mycket bättre att på detta
betänkliga förhållande vända sin uppmärksamhet, än att göra lagförändringar,
som ej hafva annan grund, än blotta talesätt, och
ej lära hafva annan verkan, än att fördubbla den nöd man ville
afhjelpa. Om det nu alldeles icke är rådligt att utvidga döttrars
på landet arfsrätt lill likhet med söners, så fordrar analogien ock,
alt den olika giftorätten bibehålles. Ty då, till följd af den olika
arfsrätten, mannen i allmänhet måste anses hafva dubbelt så stor
egendom som hustrun, så är det billigt att härpå vid boets delning
bör göras afseende. Der förhållandet är i märklig mån annorlunda,
år tillfälle öppet att genom förord göra den jemkning
i giftorätten, som till förmån för en rikare hustru kan synas
rättvis.
Vore än ej de nu omnämnda lagförslagen så i högsta måtto
orådliga, så har i allt fall intet gilltigt skäl blifvit anfördt till
förkastande af de lagar, som nu i dessa delar gälla, och ännu mindre
någon säkerhet blifvit gifven för en verklig vinst, som, genom
de föreslagna förändringarne, skulle stå att ernå, enär utförandet
af en ytlig jemnlikhetsprincip, som ej tål ringaste pröfning,
ej kan innefatta någon verklig fördel; och det är dä skäl
nog att blifva vid det gamla, som väl bör a/skaffas, då det
icke'Auger, men alldeles icke får undanrödjas, endast för att
lemna runi för experimenterande med allehanda nyheter.
Att de för landet gällande skäl för den olika gifto- och
arfsrätten, ej kunna lämpas på städerna, der förmögenheten ej är
väsendtligen grundad på fast egendom, är klart; också har der
från äldre tider den olika arfsrätten ägt rum. Men behöfver man
väl derföre antaga, alt städernes innevånare af ålder varit förnuftigare
och rättvisare mot sina barn, än landets? För öfrigt, likasom
stadsboernes förmögenhet, såsom nyss är anmärkt, ej är väsendtligen
grundad på fast egendom, så är ock förhållandet med
de på landet boende presters; och utan tvifvel är detta grunden
till den gifto- och arfsrätt efter stadslag, som åt presters enkor
och barn blifvit år 1590 förunnad, och sedermera genom presterskapets
privilegier bekräftad, samt i nu gällande teg upplagen.”
Härefter tilläde Frih. Cederström muntligen:
Jag skulle för öfrigt anse, att Ståndet blefve tacksamhet skyldigt,
om någon af de ledamöter, som vid sista riksdagen yttrade
sig i denna fråga, nu åtminstone ville meddela Ståndet grunder
na
för sina åsigter. Pä grund af hvad jag haft äran uppläsa, får
jag tillstyrka, alt Ståndet besluter bibehållande af nu gällande
256
Den 9 December.
arfsrätt, och derigenom bevarar icke allenast Adelns utan äfven
BondeSt:s och med detsamma hela Sveriges framtida välfärd.
>V F Hr Hjerta, Lars: Om man ville bedömma den nu förevar,
frågan endast från den absoluta rättvisans synpunkt, så tror jag,
att icke mycket olika tankar skulle uppstå, huru den borde afgö
ras.
Jag tror icke, att någon far, om han endast ville rådfråga
sin känsla af rättvisa, skulle med handen på sitt hjerta kunna anse
det ena barnet mindre berättigadt till arf efter honom, än det
andra. Men det är bekant, alt man i alla tider i denna sak,
kanske mer än i de flesta andra, rättat sitt omdöme efter hvad en
värd talare kallat politiska skäl. Jag ville snarare kalla dem andra
borgerliga, för den absoluta rättsgrundsatsen främmande skäl;
men de må äfven gerna kallas politiska. Afven ur ett sådant
politiskt skäl vågar jag bestrida hvad de sisla värde talarne yrkat.
Detta skäl är helt kort och enkelt, nemi., att då mannen efter
lag hos oss, lika som ännu i alla andra länder, har större borgerliga
och politiska rättigheter än qvinnan, så bar han äfven i följd
deraf lättare att taga sig fram i verlden, än det värnlösare könet,
som derföre har så mycket större skäl att göra anspråket gällande,
att tillgodonjuta åtminstone den billighet från lagstiftarens sida,
som ligger i rättigheten att få njuta lika arf med bröderne
efter sina föräldrar. Detta är det positiva, på grund hvaraf jag
yrkar bifall å betänk.; men jag skulle dessutom anhålla att få besvara
några af de inkast de föreg:de talarne här framställt.
Den siste värde talaren har uppläst ett yttrande af en mycket
lärd och mycket historisk Professor, (Hr Schlyter), som sökt ett af de
hnfvudsakligaste skälen för bibehållande af den olika arfsrätten deruti,
att förfädren stiftat den nu gällande lagen. Vi veta likväl alla, att
i forntiden hade mannen åt sig accaparerat alla rättigheter, och
qvinnan hade så godt som inga. Det har tillhört Christendomen,
och den genom dess utbredande allt mer och mer sig utvecklade
humaniteten, att tillerkänna qvinnan den ena rättigheten i samhället
efter den andra, fastän ganska mycket härutinnan ännu
återstår. Man har numera temligen allmänt kommit öfverens om,
att det anses utgöra ett bevis om den ståndpunkt, hvarpå ett folk
befinner sig i civilisation, huru det står till med qvinnans rättigheter,
och härtill hör otvifvelaktig!, att den lika arfsrätten mellan
bröder och systrar börjat alltmer erkännas. En annan värd
talare har såsom utgångspunkt för sittt anförande åberopat ett
yttrande af en berömd politisk författare, att ett folks politiska
tillstånd heror helt och hållet af de lagar, som detta folk gifver
sig. Jag instämmer helt och hållet i denna sats, men jag kan
icke instämma i tillämpningen deraf. Ty då den värde ledamoten
på denna grund har resonerat sig till den slutföljd, alt en
lika arfsrätt skulle föra till democrati och republik, så skulle väl
också häraf följa, att de Stånd i Sverige, inom hvilka en lika arfsrätt
nu gäller, borde vara mera republikanska och democratiska,
än de Stånd, der denna rätt icke gäller. Nu är likväl förhållan
-
Den 9 December.
257
landet, alt detta exempel ej är adaeqvat, emedan man ej kan uppdraga
någon viss gränslinea eller göra något närmare bestämmande,
huruvida prester och borgare hos oss äro mera republikaner,
än Adeln och BondeSt. Jag tror, att man får rätta detta omdöme
efter andra grunder. Hvad föröfrigt åberopandet af den i
många afseenden utmärkta författaren Tocquevilles yttrande beträffar,
så anser jag det bevisa mindre än intet; jag vågar hemställa
till den värde ledamot, som citerade honom, huruvida det
icke är bekant, att Tocqueville sjelf är långt ifrån att fördömma
den lika arfsrälten i Frankrike. Samma värde talare har dernäst
uppdragit en förvånande och säkerligen för mången fasansvärd
målning öfver de bedröfliga resultater, hvartill den lika arfsrätten
i Frankrike skulle hafva ledt för det landets välstånd. Sålunda
har han bland annat beskrifvit för R. o. Ad., huruledes
den Fransyska jorden är delad i ej mindre än 125 millioner parceller.
Jag tillstår, alt jag i början på det högsta förundrade mig
häröfver, vid besinnande deraf, att Frankrike icke har mera än
några och 30 millioner innevånare, och att egendomarne således
skulle vara omkring fyra gånger så många som samtlige dessa innevånares
antal, qvinnor och barn inberäknade. I detta afseende
har likväl den värde talaren sedan tagit Huset ur den villfarelse,
hvaruti hans yttrande kunde inleda det, då han sedermera förklarat
sin uppgift sålunda, att en och samma ägare stundom skulle
rå om parceller, belägna i olika och långt frän hvarandra belägna
trakter. Härigenom har han ju sjelf visat, att det der förfärliga
ordet parceller, som måhända var beräknadt att göra någon
effect på Husets känsla, i sjelfva verket icke kan betyda någonting
annat än det sätt, hvarpå sjelfva jorden blifvit uppmätt,
och att det skett efter en annan grund än det hos oss brukliga
af hemmantal. Om jag nu mäter den Svenska jorden efter qvadratalnar,
och sedan säger; att den innefattar så och så många millioner
af dessa qvadratalnar, så kan jag icke se att deruti ligger i
och för sig sjelf någonting så förfärligt; och annat har den värde
talaren ej kunnat visa med sitt exempel, då sjelfva det uppgifna
antalet af parcellerna, jemfördt med. folkmängden, tillräckligt ådagalägger,
att icke hvar och en sådan innehafves såsom särskild
egendom, hvilket vore den enda omständighet, hvarifrån han kunde
hemta stöd för sitt påstående. Vill man åter af samma exempel
härleda den slutsatsen, alt i Frankrike skulle råda ett allmänt
elände, så ber jag att fä inför 11. o. Ad., som troligen
känner detta bättre än jag, få fästa uppmärksamheten derpå, att
Frankrike sedan revolutionens början ökat sitt välstånd mångfaldiga
gånger; att dess handel nu är mångfaldiga gånger större änden
tiden; att detta ägt rum, oaktadt Frankrike under de sista 50 åren
måst uthärda förfärliga krig, och betala oerhörda summor till det
öfriga Europa; att den Franssyka staten visserligen har en stor
statsskuld, men att likväl innehafvarne af denna ofantliga statsskuld
för det mesta finnas inom landet, och att denna sista omständighet
ensam bevisar, alt der, oaktadt den lika arfsrätten,
5 II. 33
258
Den 9 December.
finnes innehafvare at en stor förmögenhet. Härvid hör äfven märkas,
att de flesta Fransyska förfaltare, jag säger med flit de flesta,
och ehuru jag nu icke är i tillfälle ali på stället framdraga några
speciella exempel, sä är del likväl icke svårt att göra det när
som helst, att, säger jag, de flesta Fransyska förfaltare öfver
statsrätt och allmän hushållning äro ense derom, alt den lika
arfsrälten varit för detta land af de mest välgörande följder, och
såsom bevis derå torde det fä gälla, att, sä vidt jag vet, under
de sista tjugo åren, sedan Pärskammaren afslog frågan om
återinförandet af förstfödslorälten, icke något enda förslag liar blifvit
väckt till förändring af den föreskrift i Gode Napoleon, som
bestämmer lika arfsrätt. Till denna omständighet vill jag ännu
lägga en annan. Det är visserligen sant, att England, hvarest
ännu majoraler och primogenitur existera, är på det bela ett ännu
rikare land än Frankrike; men för det första skall man besinna,
att England icke består ensamt af Stora Britlanien: det räder
dessutom öfver en folkmängd af mer än 100 millioner i sina
colonier och Indien. England samlar från alla dessa colonier
enorma capitaler, och vill man jemföra Frankrikes välstånd med
Englands, så mäste man afdraga hvad England hemlar frän dessa
colonier. Då tror jag all räkningen skulle slä vida bättre utför
Frankrike. R. o. Ad. känner dessutom, att hvad pauperismen beträffar,
så har den i England en vida förfärligare och mera
hotande fysionomi än i Frankrike. Jag tror icke, att man skulle
kunna uppleta inom bela Frankrikes gränser några ställen, delen
så stor del af befolkningen befinner sig i ett så uselt skick,
som innevånarnc i qvarteret S:l Giles i London, som ligger nära
invid den rikaste handelslrafiken och aristocratiens praktfullaste
palatser. Man behöfver blott härom läsa berättelsen, som blifvit
afgifven af den comité, som under de två sista åren, näst före
della, varit nedsatt, för alf utröna tillståndet derstädes. Vi känna
dessutom, mine Hrr, alt i England väcker, justi närvarande ögonblick,
det jordbrukande folkets belägenhet, och icke blott qvinnornas
deribland, utan sjelfva mankönets, de aldrastörsta bekymmer.
Vi känna huru under de sisla månaderna de Engelska tid—
ningarne omtalat de lika (äta sorn rysligaste händelser af mord1
rand, förorsakade af förtviflade äboer pä landet, som af de stora
godsägarne blifvit drifna frän sina små arrendelägenheter. Vi
känna tillståndet med dessa fattiga qvinnor i den Engelska hufvudstaden,
hvilka icke kunna under 20 timmars dagligt arbete
med den yttersta ansträngning erhålla så mycket att de kunna
lifnära sig, och, efter de berättelser, som dagligen meddelas, icke
allenast i tidningarne, utan äfven i Parlamentets reports, icke kunna
få sig en bil kött på hela veckan. Jag hemställer om dessa
förhållanden äro mera hugnande än i Frankrike, der fattigdomen
åtminstone icke är så allmän, eller så ytterlig, om den också utan
tvifvel der, likasom annorstädes, finnes mer än det vore önsklhq.
Då jag bör att flera talare hafva anmält sig och saken således
kommer att vidare discuteras, skall jag för närvar, åtnöja mig
Don 9 Deccmlicr.
259
med dessa anmärkmr, »ader förklarande, afl jag rustar för bifall
ä betänk.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Ehuru jag visserligen
lill en stor tiel är förekommen af Hr Hjerta, med hvilken jag till
alla delar instämmer, kan jag dock icke undgå att göra några anmärkmr
emot Hr Gr. Björnsljernas anförande, deruti han, efter
citerande af ett uttryck hos Tocqueville, har velat gifva frågan
den vändning, att hon borde ur en politisk synpunkt betraktas,
samt förklarat, att de personer, som i 20 år stridt för den lika
arfsrätten, dermed åsyftat att införa i Sverige democratien. Jag
får pä det högsta protestera emot eri sådan tydning, åtminstone
hvad mina åsigter beträffar, hvilka äro fullt ut lika monarkiska
som llr Gr. Björnsljernas, ehuru de icke äro så arstocratiska som
den värde Brefvens, och jag vågar tro, att de fleste af dem, som
med mig i denna sak dela lika åsigter, i allo instämma uti denna
min protest. För min del kan jag icke finna hvad den lika arfsrällen
äger för samband med democratien, utan tror jag, att de
gjorda förtydningarne endast äro foster af en upprörd fantasi,
samt all de af sådan anledning blifvit framställde utaf den värde
talaren.
Gr. Björnstjerna har vidare yttrat, dels att Frankrike, der
det lyckats democraterne alt införa den lika arfsrätten, vore
ett sorgligt exempel på de menliga följderna deraf, emedan
dels folkel i Frankrike nedsjunkit till en nära nog gränslös okunnighet,
och dels sjelfva landet så sönderstyckats, att det nu vore
deladt uti 125 millioner parceller. Innan jag nu går att bemöta
dessa inkast, vill jag pä förhand anmärka, alt den lika arfsrätten
i Frankrike infördes genom Code Napoleon, samt att det må vara Hr
Grefven förbehållet alt påstå, att den store Napoleon var en democrat.
Hvad nu beträffar Grefvens hiskliga målning af okunnigheten
i Frankrike, så kan jag visserligen icke för närvar, bestrida de
af Grefven uppgifna siffror, att nemi. 31 millioner af Frankrikes
innevånare dels icke kunde läsa och dels icke kunde skrifva, men
jag får förklara, alt jag, som helt nyligen besökt Frankrike, funnet,
alt man icke i något annat land gjort mera för att befordra
upplysning såväl bland de bildade classerna, sorn ock hos sjelfva
folket, samt att skolorna vore i det bästa skick, och jag vågar säga
vida bättre än hos oss. Om det oaktadt det i Frankrike skulle
finnas en i proportion till folkmängden större del af folket, än
hos oss, som icke kunna läsa och skrifva, sä härleder sig detta
icke ifrån införandet af den lika arfsrätten, utan från det förtryck,
hvari den Franska nationen befann sig före revolutionen. Vare
sig härmed huru som helst, vågar jag dock påstå, att upplysningen
bland alla classer i Frankrike gjort jättelika framsteg under
detta århundrade. Hvad deremot vidkommer inkastet, alt
Frankrike är fördeladt uti 125 millioner parceller, så betyder detsamma
icke något annat, än om man, för att använda detta exempel
på vårt fädernesland, sade, alt Sverige är deladt uti så och sä
Den 9 December.
mångå millioner geometriska tunnland. Men då Hr Grefven utaf
tle anförda exemplen från Frankrike synes vilja anspegla huru
jorden i Sverige skulle alltför mycket sönderstyckas, derest den
lika arfsrätten här infördes, anser jag mig höra fästa uppmärksamheten
derpå, alt det af sakens natur måste vara klart, att
hvarje innevånare i Frankrike måste få en till arealen vida mindre
jordyta än den Sveriges innevånare kan erhålla, dä Frankrike,
hvars hela areal knappt är större än Sveriges, räknar en folkmängd
af 35 millioner, men innevånarnes antal hos oss endast uppgår
lill 3:ne millioner. Hr Gr. Björnstjerna har ytterligare förklarat,
att förslaget skulle leda dertill, att vi skulle få proletärer och trashankar.
Detta är för mig alldeles ofattligt. Jag kan för mindel
icke finna, ali det skulle leda lill förökandet af trashankarnes antal.
Tvertom skulle jag tro, ali detta förslag, långt ifrån att
medföra en sådan följd, skulle åstadkomma helt andra resultater.
Vidare får jag fästa uppmärksamheten derpå, att samme värde talare
förklarat, att i Grekland funnos endast två lagstiftare, men
att hos oss finnas inom eli enda Stånd 23 motionärer i denna
lagfråga. Alt framkomma med sådana jemförelser anser jag olämpligt.
Jag vill icke jemföra någon af BondeSl:s ledamöter, eller
någon medlem inom detta eller de andra Stånden, hvarken med
en Solon eller en Lycurgus, men jag tror det oaktadt, att det icke
kan förmenas någon att, i öfverensstämmelse med grundlagen,
väcka de frågor, som han anser vara nyttiga, och just detta antal
af 23 ledamöter inom BondeSt. tyckes visa, att detta Stånd,
som frågan närmast rörer, icke frpktar de följder, som den värde
talaren förespeglat, emedan jag skulle tro, att detta Stånd, liksom
alla andra, måste vara angeläget om sitt eget bestånd.
Slutligen får jag anmärka, att det ingalunda förundrar mig,
att detta förslag möter ett häftigt motstånd, ty hvarje förslag af
en omfattande natur hafva alltid mött ett svårt motstånd. Sådan
är alla tiders erfarenhet. Men sanningens och rättvisan hafva
dock alltid till slut behållit segern. Reformationen förföljdes från
sin vagga och de som stridde för densammas heliga sak bannlystes
och förkättrades; men oaktadt alla bannlysningar kröntes den
dock med seger. Så till och med Christendomen sjelf rönte i sin
början de svåraste motstånd, och den omfattades icke af denna
jordens mäktige, utan af publikaner och fiskare, enligt hvad den
heliga Skriften oss lärer. Då nu detta förslag är bygdt på rättvisa
och billighet, så skall det, ehvad öde det än nu må fä, dock
i tidernas längd göra sig sin rätt gällande och slutligen segra.
Jag fortsätter min begäran om bifall till LagUtsk:s förevar, betänk.
Frih. Cederström, Jacob: Det bör icke förundra någon
om fördomar och vanor åro starka, och blifva lifligt uttryckta,
när dessa vanor och fördomar hafva gått igenom sekler; mendet
hindrar dock icke, äfven om rättslärde skulle uppträda i sina lärostolar
för att försvara dem, att icke sanning och rätt en gång
skall komma alt gälla framför dogmatiska fördomar. Här har
icke blifvit anfördt ett skäl emot rättsgrunden af detta förslag,
Den 9 December.
261
utan endast förespegling om de möjliga följder, som skulle kunna
inträffa af den lika arfsrätten, t. ex. obesutenliet och omöjligheten
för den af bröderne, som blefve qvar vid hemmanet, att mäkta
utlösa dc öfriga. Är delta icke Frii Märthas bekymmer ? Hvad
hafva vi att göra med den saken? Om det är rätt, att syskon
ärfva lika, hvad hafva vi med följderna att skaffa? Ar det väl
icke sä, som den värde professor Schlyter rätteligen anfört, alt
del finnes icke någon rättsgrund till att man skall få ärfva alls?
Vill man upphäfva ali arfsrätt, så går det visst an alt låta Staten
ärfva alltihop, och tilldela hvar och en efter förtjenst; men
livart toge sådana lagstiftningsgrunder vägen? Deremot har man
å andra sidan sökt att polilicera med oss och påstått, att det tillhör
monarkien alt hafva olika arfsrätt och olika förmögenhet;
att således hafva olika fora för olika Stånd; men man glömmer
der, att om också häruti skulle ligga en skenbar sanning för
den absoluta monarkien, så är icka ett ord deraf sant i afseende
på den constitulionella monarkien, sådan den Svenska är; och sådan
den igenfinnes i 16 -§ Reg.F., nemi. en till den största
möjliga fullkomlighet utbildad republik. Om det är Konungens
skyldighet att skydda hvars och ens rättigheter, så vill
jag väl fråga, huru detta skall kunna ske om en person skall
skickas från Torneå till Ystad för att blifva dömd. Ilan
skall dömmas der han år domicilierad. Hvartill skola vi hafva
qvar den i 1734 års lagverk, under helt olika förhållanden
stadfästade, olika arfsrätten och de olika fora privilegiata för vissa
stånd och yrken, då de numera äro på sidan om det statsskick,
hvaruti vi lefva? Hvart skulle det leda, om man ville vindicera
mannens större rättigheteter än qvinnans, derifrån alt lagen gör
mannen till qvinnaus målsman? Om det vore tvertom, om qvinnan
blefve mannens målsman, skulle då arfsrätten blifva omvänd,
skulle man då, på frågan, om förhållandet borde omvändas, svara
såsom nu: Ja, Gud bevars!? Man säger, att det är mannen, som
skall förvärfva, men man glömmer att det är hustrun, som skall
sparsamt hushålla med hvad mannen förvärfva!, och hvem kan
svara för att icke hushåll finnas, der hustrun förvärfvar mera än
mannen? Låtom oss icke försöka att skapa oss rättsbegrepp, der
sådana icke finnas. Rättigheten för alla alt ärfva lika inom
slägteu är så påtaglig, att jag icke tror, att en redbar person
finnes, som icke vill skifta jemnt emellan sina harn; gör han
icke det, så ligger fördomen bakom honom och han rår icke
med sig sjelf. Det är min tanka, och för många år sedan, från
det mitt andra barn föddes, och då jag icke ägde någon ärfd
jord, förordnade jag, att söner och döttrar skulle ärfva lika.
Men, mine Hrr, detta lagförslag har ett fel; det felet nemi.
att bredvid den lika arfs- och giftorätten har det bibehållit
morgongåfvan. Den måste hort; ty i och med detsamma sorn
lagen blir klar i detta fall, så blefve morgongåfvan ett privilegium
för qvinnan på barnens bekostnad. I denna del förenar jag
mig således med Frih. Cederström, Thure.
202
Den 9 December.
Frill. Palmstjerna, Nils Fredr., anförde skriftligen:
Det förundrar mig ej, att mångå röster höjts och höjas för
den förändring, som af LagUtsk. föreslås. En viss känsla af förment
billighet, vacker och naturlig, talar ju för densamma; vid
ytligt påseende tyckes ju saken vara klar, som dagen. Häri, synes
det, kan man ju, utan synnerlig ansträngning af tankekraften,
inse det riktiga och med all beqvämlighet vara liberal.
Vära förfäder, likväl, stiftade icke lag efter dunkla, hjertnjupna
känslor: de leddes dervid af ett sällan irrande, nästan alttid
sundt, ofta djupt förstånd. De voro oss härutinnan öfverlägsna:
dock, äfven vi böra söka tillvägagå ”consilio alque sapientia,
” och icke lättsinnigt förlora ur sigte ”clara majorum
exempla”.
Ett närmare eftersinnande leder i detta fall snart nog på spåren
af de grunder, pä hvilka våra urgamla arfslagar hvila, äfvensom
till inseende af de skäl, som ännu i dag böra bestämma vårt
beslut alt upprätthålla dessa lagar i sin helgd. I afseende härå
åberopar jag såväl Hr Lagergrens, som Hr Gr. Mörners reservation
samt det, uti den sistnämnda till en del anförda, läsvärda
yttrandet af Hr Prosten Bergqvist, vid förra riksdagen. Att i andra
vändningar upprepa hvad redan blifvit så väl sagdt, vöre ett
missbruk af Ståndets tålamod. Jag kan följaktligen fatta mig
kortare.
Det är ett fullkomligt misstag, att härleda arfverätt af naturrätt.
Ingen födes till verlden med naturligt rättsanspråk på
annan egendom, än den han sjelf kan förvärfva. Den andel honom
tillkomma må, af hvad som förutan bans tillgörande förefinnes,
tillerkännes honom icke af naturen, utan af lagen; och denna
rättar sig, i främsta rummet, efter samhällets högre förhållanden
och syftemål. Med ett ord, arfslagar äro till sin grund politiska
lagar.
Om än jag tror det, vet jag det ej — Gud allena är Den,
som vet det — huruvida vårt slägles bestämmelse är den, alt
ännu bär på detta klot upphinna målet: Förnuftstat. Deremot
vet jag, alt i en sådan stat helt andra lagar för arf, för egendom
i allmänhet, skola uppkomma, än de, som vi nu äga eller
påtänka — deremot vet jag, och uttalar det med öfvertygelsens
fulla kraft, att hvarje falskt eller förtidigt steg, som i vigtiga lagstiftningsfrågor
tages, leder icke till, fastmer ifrån målet. Det
steg, hvartill man vill missleda oss, är vigtigare än af mången inses:
det väsendteliga, i en urgammal ärfdabalk är, bland föremål
för reformer, ett af de aldrasista. Vaktorn oss att icke rubba sådana
grundvalar I Vi förmå ej att beräkna de anspråk, som kunna
väckas, när början skett att sätta allt i fråga, äfven det mest
positiva, det minst föränderliga i Sveriges Rikes lag. Kärnan af
denna lag är sammanvuxen med Sveriges jord, med dess seder
och språk: en lika väsendtlig beståndsdel af Svenska folkets individualitet.
Men — skola då lagarne vara oföränderliga? Skola de ej
lämpas efter tiden, förbättras när de erkänts bristfälliga? Jo visst!
Den 9 December.
263
Absolut stillestånd bör, kan likaså litet finnas i menskliga frihetens
område, som det finnes i naturen; och, redan vid öfverfäggningen
om en annan punkt af nu förevarande betänk., torde
visa sig, att jag röstar för en förändring, när den är icke blott
oskadlig, utan i den gifna tidspunkten tjenlig. Misstaget ligger
icke deruti, att man förändrar, utan alt man förändrar i otid,
sådant sora ännu bör i långliga lider qvarstå.
Men (enligt hvad som förljndes) Hederv. BondeSt. bar antagit
förslaget! Den tid varder kommande, om den föreslagna förändringen
blifver lag, då det Hederv. Ståndet lärer ångra delta beslut;
och en lika ånger skulle, hos R. o. Ad., — bittert men försent
— påminna om ett förhastande, derest Ståndet lät hänföra sig
att deruti instämma. Särskildt för della Stånd anser jag frågan
vara af så stor vigt, i en icke alltför aflägsen framtid, att, derest
genom bifall af de tre Stånden, den skulle ankomma på Konungens
afgörande, R. o. Ad:s pligt vore den, att, instämmande
i Riksdagsm. Petter Pehrssons motion, hos K. M. i und. bönfalla
att, för sin del, blifva från denna förändring i nåder förskonad;
ty, för att låna ett uttryck af en värd talare i mitt
granskap, för hvilken jag hyser en stor högaktning: ”en sådan
lagstiftning får jag undanbedja mig”! ehuru jag aldrig, om icke
digerdöden hemsöker, kan komma att ärfva en qvadrattum af Sveriges
jord.
Örn det af mig berodde att, vid en möjligen förestående omröstning,
bestämma propos., och contrapropos, skulle de blifva ungefärligen
af följande lydelse: Den der vill ytterligare påskynda inträffandet
af den tid, då Sveriges sjelfägande allmoge skall förvandlas till
jordtorpare ät Banken och capitalisten: den der vill befordra tillväxten
af backstugufattigdom: den der vill efter möjligheten hasta
med den upplösnings-process, hvarmed en välsignad början skett
längst för detta, för alt blifva qvitt all Adel, först till gagnet,
straxt derefter äfven lill tomma namnet: den der förmenar, eller
låtsar förmena, alt en lagbunden monarki ändock kommer att äga
bestånd i Sverige: den som vill att jorden ännu allmännare, ännu
fortare skall förvandlas lill en ur hand i band löpande handelsvara,
och anser kärleken till den ärfda torfvan såsom ett föremål
för den upplystes smålöje — han voterar ja;
Den det icke vill, voterar nej. — Vinner nej, vare Utsk:s
förslag, om ändringar i Giftermålsbm samt i 3:dje cap. Årfdabm
förkastadt; dock med förbehåll af öfverläggning om dess alternativa
förslag, rör:de utsträckning af istadarätten.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: Vi hafva tillräckligt många jurister,
som önska att sätta lagens grimma på naturen, för att jag
skulle vilja ingå i någon undersökning, huruvida naturen skulle vilja
låna sig lill piedestal åt den nya lagen. I frågan om fältet
för den attack jag skulle vilja göra på Utsk:s förslag är jag
brydd i anseende dertill, att frågan här blifvit skärskådad från
så många sidor, att för mig knappt blifvit lemnad någon annan
än den physiska. Jag skall upptaga denna, men dä måste jag
261
Den 9 December.
också gå ända lill frågans rot, för alt kunna utreda, huruvida den
föreslagna lagförändringen verkligen är med naturen enlig. Det
vanda ögat finner från början, att, livad utrymmet beträffar, sonen
i förhållande till dottren redan tager ut brorslotten i moderlifvet.
När lian kommer att taga modersmjölken visar lian, i förhållande
till systern, alt naturen icke är främmande för brorslotten. Lålom
oss för jemförelsens skull antaga, alt brödren är ett år äldre
än systern, då följa de hvarandra så, alt deras förhållande
kunna löpa parallell med hvarandra. De hinna icke väl från att
krypa och lära sig gå, förr än gossen sliter dubbelt så mycket
kläder som flickan och äter dubbelt så mycket som hon. När
skolans tid kommer, hvad kostar icke gossen emot flickan. När
han skall till gymnasium och lill academien, på samma sätt. När
han återkommer vid 20 års ålder, hvad har han icke kostat föräldrahuset,
då deremot dottern har dels fått sin daning af modren
och dels sin inslruclion af fadren på hans lediga stunder.
Men sonen kommer ytterligare att kosta betydliga summor, då
han skall införas på embelsmannabanan. Han må blifva soldat
eller skrifvare, så beslå hans inkomster till en början af en föga
betydlig underofficerslön, i ena fallet, och i det andra af några
ömkliga ljuspenningar. Dottren är deremot då färdig att gå in
i gifte, och man kan då i ordets egentliga bemärkelse säga, alt
hennes utstyrsel är hemmaväfd. När man sålunda jemför naturen
hos dessa olika barn, så finner man, att arfsrälten också bör
blifva olika. Skäm icke bort denna qvinna, denna jordiska engel,
som är rik genom fåtalet af sina behof; låt henne härefter, som
hittills, vara nöjd med sin lott; låt henne få hälften emot brödren
och ändå genom sin hushållsaktighet mången gång kunna
understödja sin bror och hans barn. Ge vi henne nu lika arfsrätt
och sedan göra henne fullmyndig vid samma ålder som brödren,
så är jag öfvertygad att icke ett sekel skall förflyta, förr än
hon med afund skall se tillbaka på våra dagar. Hon skal! då inse,
att hon genom dessa ynnestbevis af den nya lagen blott blifvit
satt i en ställning, der hon blifvit förledd att hjelpa flera än
hon bort hjelpa och ruinerat sig sjelf.
Om jag på en annan sida skulle betrakta hvart denna lag
skulle leda i afseende på BondeSt., så låten mig upprulla en tafla,
som ingalunda ligger utom probabilitetens gräns, nej, som ligger
inom verklighetens. Föreställom oss, mine Hrr, att en possessionat,
som tillbringar vintrarne i Stockholm, men om våren vill
förbyta rännslenarnes mefitiska ångor emot landsluften, kommer
till sitt landtgods och roar sig med ali se sitt eget tjenstefolk
blanda sig kring majstången med gårdens arbetare och kanske en
och annan odalbonde med sina döttrar. Bonddottren finnner då
den näpna Stockholmsjungfrun lika afundsvärd, som hon finner
den utstyrda betjenten förtjusande. Fåfängt ställer sig odalbonden
emellan en sådan ny passion och påminner dottren, alt hon är
ämnad till maka åt grannens son; fåfängt säger jag, ty den slipade
betjenten förändrar position, och brudstolen blir ett räddnings
-
Den 9 December.
2G5
ningsmedel, f hvilka händer faller dä hemmanet? Mågen får då
samma räll som sonen, hvilken i all sin tid sysselsatt sig med
hemmansbruk, då deremot^ mågen icke kan något annat än servera
bord ocb köra på resor. Ar det så, som den Svenske odalbondens
jord i framliden skall komma att skötas med skicklighet.
Mine Hrr! Jag önskar, att Sverige må få behålla ett odalmannaslånd,
som utgjort dess stolthet redan i sekler; ocb som jag anser,
alt den nya lagen skulle i grund skaka det, sä kan jag icke annat
än äska afslag å Utsk-.s betänk.
Gr. af Ugglas, Carl Ludv. Fredr.: Då så många talare
med större erfarenhet och sakkunskap, än min, yttrat sig i detta
ämne, skulle jag visst icke nu uppträdt, om icke några yttranden
af Frih. Cederström, Thure, och Hr Hjerta påkallat ett svar.
Hr Hjerta har vändt sig emot det af Frih. Cederström, Rudolph,
upplästa anförande af Professor Schlyter och, likasom Frih. Cederström,
Thure, förklarat, att icke någon rättsgrund skulle förelinnas
för den olika arfsdelningen. Mig synes likväl, alt Professor
Schlyter på historisk grund uppfört en sådan, och en annan rättsgrund
tror jag finnas i mannens större behof än qvinnans och
deras olika bestämmelse i staten, hvilket skulle göra en lika fördelning
dem emellan fullkomligen orättvis. — Hr Hjerta har vidare
framställt den slutledning Gr. Björnstjerna dragit af en sats
hos Tocqueville, såsom måhända främmande för Tocquevilles mening.
Delta är likväl icke förhållandet, ty Tocquevilles egen slutledning
är affattad i ungefär följande ord: att sedan genom dessa
arfslagar, förmögenheten splittrat sig i otaliga delar, så bygger på
detta stoft democratien upp sin thron. Alt Tocqueville med dessa
ord afsett jemväl förhållandet i Frankrike, kan på sidan efteråt
finnas, dä han börjar ett stycke med de orden: ”Vi Fransmän,
med hänseende till dessa förhållanden, kunna icke förneka denna
sanning”. Frågan torde således vara, huruvida aristocratien ellef
democratien är gagnelig. I detta fall tror jag, att ingendera bör
stå ensam. Man kan icke stäfja democratien. Den är ock aktningsvärd,
om dess mål är att massan af nationen oupphörligt
skall framgå till mera ljus och upplysning; men dertill mäste den
hafva en ledning, och denna ledning kan icke lemnäs annat än
af den högre utrustade, som broderligt skall lyfta den lägre upp
lill samma höjd som sig sjelf, och då först skall aristocratien upphöra.
Jag röstar för afslag å betänk., och anser, att ehuru denna
fråga icke tillhör Adelns privilegier, så hade den likväl bort göra
det, emedan Adeln genom dess antagande, efter min tanke,
snart sagdt har bäddat sin graf.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Under tre eller fyra
riksdagar efter hvarandra har jag deltagit i örverläggningen om
denna fråga. Hvarje gång hafva samma skäl blifvit åberopade
för bifall till enahanda förslag, som LagUlsk. nu afgifvit. Jag
anhåller alt få uppläsa hvad jag derom yttrade vid sista riksda5
H. 34
2 00
Den 9 December.
gen, emedan det nästan fullständigt upptager svar pä de yttranden,
som vid delta tillfälle blifvit ur den motsatta åsigten anförda.
Hr von II ar t mansdor ff-uppläste härefter sitt i R. o. Ad:s
protocoll vid sista riksdagen å 80 och följande sidor af 13 häftet
förekommande yttrande i ämnet, och tilläde sedermera:
Af hvad som vid detta tillfälle blifvit af andra talare sagdt,
skall jag anhålla alt få besvara något. Det bar blifvit sagdt, att
man skulle hafva en stor svårighet att skifta arf, när arf skall
skiftas olika; men jag är öfverlygad om, alt der arf finnes alt
skifta, lära arfvingarne gerna åtaga sig besväret att uträkna hvar
sin andel. Dessutom tror jag, att de tvister och svårigheter, som
genom den föreslagna förändringen skulle uppkomma inom slägterna,
blefvo ganska stora. Det har blifvit sagdt, att man borde
bringa ett offer på fäderneslandets altare, derigenom alt man bortloge
den olika arfsrätten. Min tanka om sådana offer är den, att
man bör åtminstone icke offra fäderneslandet sjelft, och det är
hvad jag tror skulle lill en betydande del inträffa, om en så olycksbringande
lag antoges, som den föreslagna. Man har sagt, att den
lika arfsrätten icke medför democratiska tänkesätt, och att derpå
bland annat PresleSl. i vårt land vore ett bevis. Detta kommer
sig likväl utan tvifvel deraf, att PresteSt. i vårt land har en grundlig
bildning och ali dennas verkan på själsförmögenhelerna och
pä omdömet alltid är starkare än egennyttan, såvida icke sjelfva
hjertat är förderfvadt. Det är således PresleSt:s bildning och förstånd,
som gör att denna arfsrätt icke på dem verkar så menligt,
som den eljest skulle göra. Man säger, att i Frankrike har gjorts
mycket för att sprida upplysningen; men de beklagliga förhållanden,
som Gr. Björnstjerna bär uppgifvit, äro nogsamt kända. Qvantiteterna
kan jag icke bedömma, men det allmänna förhållandet
känner jag. livad bevisar det? Jo det bevisar, efter min tanka,
att penniuge-uppoffringar i och för upplysningen eller hvad det
vara må, hjelpa icke, om sjelfva grunden är felaktig i sin rot. Här
har blifvit af en värd talare, som jag beklagar, att vid detta tillfälle
hafva bland mina motståndare, ytlradt, att det ofta är hustron,
som försörjer mannen och att detta borde tagas i betraktande
vid detta tillfälle. Jag hoppas, att ingen af R. o. Ad:s
ledamöter misstagit sig derom, att man icke bör stifta lagar för
undantagen, icke för sådana hushåll, der mannen är ett sjåp, utan
för sådana hushåll, der mannen är hvad han bör vara. Jag anhåller
om afslag på Ulsk:s betänk., och att propos. mätte framställas
på det sätt, som Frih. Palmstjerna, Nils Fredr., har begärt.
H. Ex. Ilr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel: Det är svårt för
mig, sedan R. o. Ad. afhört så många goda talare i detta vigtiga
ämne, att nu uppträda, så mycket mera som jag icke förut
varit derpå beredd. Jag skulle visserligen kunna måhända innehålla
helt och hållet med hvad jag ämnar säga, om jag icke ändock
trodde, att jag kunde hafva ett och annat skäl, som kunde
verka på öfvertygelsen hos en och annan af eder, mine Hrr,
Den 9 D e c e m b e r.
207
Man har utgått från den punkten, ali det vöre en moralisk
skyldighet att göra lika räll åt alla liarn, och man har, för att
understödja denna sals, uppställt en bestämd jemlik het könen
emellan. Del är den, som man måste först undanrödja, för att
återkomma på den rätta vägen. Könen hafva hvart och ett af
naturen sin egen bestämmelse, af Skaparen gifven. Mannen tillhör
det med sin arbetskraft sörja för familjen. Dermed kan aldrig
jemföras qvinnans tillgörande i detta afseende. Mannen har
dessutom skyldigheten att sörja för barnens moralitet och uppfostran.
Det kan icke qvinnan. Ilon kan blott i barnaåren ingifva
de första intrycken. Oändligt mycket ligger visserligen deruti,
och den qvinna är högt förtjent af allas tacksamhet, som uti
barnens späda hjerta inplantar de tidigaste frön till dygd och religion;
men när barnet går ut ifrån modrens vård, då är det,
som fadren skall svara för dess vidare utbildning. Således stå
icke qvinnan och mannen på samma linea i den vägen. Qvinnan
är dessutom i många andra hänseenden olika lottad emot mannen,
och hennes första förlust är alt förlora sitt namn. Redan
detta bevisar hennes underlägsenhet, flon får icke ens behålla
sitt namn. Jag har redan, såsom jag tror, tillräckligt visat, hvilka
stora skillnader naturen, och sedermera äfven samhället nedlagt
emellan mannen och qvinnan, hvarigenom jag velat undanrödja
den jemlikhetsprincip, som man här sökt att uppställa. Jemlikheten
är en slags sjukdom, som går igenom hela verlden och
smittar alla sinnen och, ehuru aktningsvärd i sin rot, medför stora
olägenheter. Man får likväl icke betrakta den frågan ensamt inden
moraliska synpunkten, utan jemväl ur en politisk. Mannen
bar inom samhället vida större behof af förmåga, och för alt kunna
skaffa sig den, hehöfver lian äfven den större arfsrällen. Det
gifves dessutom en annan omständighet, som strider emot antagandet
af detta förslag, nemi. omöjligheten att verkställa detsamma.
Om Herrarne föreställa sig den lika arfsrällen gående ad infinitum,
så skall i de flesta fall egendomen styckas uti allt mindre
delar och slutligen stanna, jag vet icke hvar. Man skulle dä
till och med komma under den jordbesittning, som varit sä länge
omtvistad, nemi. besutenheten, och slutligen låta de icke vidare
dela sig. Det är väl icke skäl alt göra en sådan lagstiftning,
när den icke kan verkställas, den må då vara huru riktig som
helst. Detta är äfven för mig ett skäl alt förkasta den föreslagna
lagförändringen.
Man har här anfört exempel af Frankrike och England. Man
har sagt, att Frankrike vunnit ofantligt mycket genom den lika
arfsrätlens införande. Måhända har man härvid begått ett litet
misstag. Frankrike har egentligen vunnit på den plundring, som
verkställdes pä kronogodsen och de stora adliga godsen. För en
lid är det nemi. sant, att en sönderclelning af allt för stora possessioner
kan göra alt ett land utvecklar stora krafter, men när
åter dessa possessioner genom delning blifva så små att de icke
gifva utkomst åt sina innehafvare, så går det baklänges. Detta
har redan handt i Frankrike och man skulle icke så mycket höra
26S
Den D December.
talas om S:t Simonism, pauperism oell alta möjtiga ismer, om
icke detta vore cn allt för bedröflig sanning. Detta förhållande
har hildal ett stort antal alldeles utfattiga menniskor i landet, och
det är de, som småningom skota öfversvämma heta Europa. Såsom
eli skäl att antaga den föreslagna lagen har man anfört, att
den store Napoleon hade antagit denna arfslag uti sin Gode. Na
poleon
hade icke fria händer. Denna lagstiftning fans före honom,
och han hade icke varit nog mäktig att tillintetgöra arfslagarne
i Frankrike, äfven om han hade velat det. Alt ifrågavar.
lag finnes införd uti Gode Napoleon vittnar således alldeles icke om
Napoleons bifall dertill, utan om hans vanmakt. Man har äfven
föreställt oss, alt vi bort gå fram med tiden, Ja väl! jag vill också
gå framåt, men jag vill ieke ramla för det. Jag vill veta huru
jag går, och det är hvad man bör undersöka, innan man tager
ut steget. Jag slutar med att förklara, att jag ämnar votera
emot lagförslaget, och förenar mig till atla delar uti Frih. Palrnsljernas
framställning.
Gr. Posse, Erik Arvidsson: Jag har begärt ordet, för
att gifva tillkänna, det jag instämmer i deras åsigt, som önska
den lika arfs- och giftorätten, ehuru jag finner af förevar, disenssion,
att jag kommer att stanna i minoriteten. Jag begagnar detta
tillfälle för att fästa mig vid ett eller annat yttrande. Att genomgå
allt, som blifvit sagdt emot Utsk:s betänk., dertill skulle fordras
vida större förmåga, än jag äger, och dessutom får jag bekänna,
att, ehuru vältalighetens ordsvall blifvit begagnadl till sin
ytterlighet vid detta tillfälle, kan jag dock icke säga, att det i
minsta mån har rubbat min öfvertygelse om riktigheten af den
lika arfsrätten. llr Lagergrens reservation har blifvit åberopad;
densamma afser hufvudsakligen en allt för stor jordsöndring eller
hemmansklyfning, hvarigenom besutenheten skulle minskas. Jag
får fästa uppmärksamheten derpå, att giftermål inom samma classer
jemna arfsförhällandena. Om pä del ena stället sonen får mera
och doltreu mindre, så har detta visserligen, äfven hittills,
kunnat hjelpas genom giftermål, men jag tror, att om båda finge
lika mycket, så kunde giftermålen gå sä mycket lättare för sig
och egendomen lika väl inom Ståndet bibehållas.
Äfven en annan reservation har blifvit åberopad, hvilken innehåller
den märkvärdiga frågan: hvad har arf för grund? Jag
vill icke ingå i de djupa resonnementerne i detta ämne, utan svarar
blott, att så länge icke lagarne bestämma, att staten bör ärfva
allt hvad som finnes, så är det en rättsgrund, att barn, i första
rummet, och slägtingar dernäst, böra hafva rättighet till arf.
Jag frågar, hvilken bevisning är åstadkommen om olägenheten af
lika arfsrätt inom de tvenne Ständ, som redan haft densamma
lika länge, som den olika arfsrätten har funnits inom de båda
andra Stånden. Jag medgifver, att de förespeglingar vi hafva hört
under denna discussion äro afskräckande, men de grunda sig icke på
bevis, ulan blott på suppositioner. En värd talare har, såsom bevis
på sin åsigt, åberopat Wärends härad. Kan man väl med rik
-
Den 9 December.
liga grunder, säga, att den lika arfrätten har åstadkommit något
ondt inom denna ort? Jag vill icke uppehålla R. o. Ad. med
de mångfaldiga svar, som skulle kunna anföras i följd af hvad
som blifvit yttradt, utan slutar med alt yrka bifall lill Utsk:s
förslag.
Ilr von Troil, Samuel Gust.: Jag har med uppmärksamhet
åhört den föregående discussionen, men har, oaktadt alla de
anmärkn:r, sorn emot det föredragna betänk, blifvit framställda,
likväl derigenom endast funnit mig alltmera styrkt i den öfvertygelse,
jag redan länge hyst, att både rättvisa, billighet och statsklokhet
påkalla den af Utsk. föreslagna förändring i nu gällande
arfslagar. Bland alla de talare, som hittills yttrat sig, har nästan
ingen kunnat bestrida billigheten af en dylik åtgärd; men desto
mera vigt har man försökt att fästa vid de skäl, som ifrån den
politiska och statsekonomiska synpunkten kunnat emot densamma
anföras. Det gifves en taktik, som ej sällan med fördel användes
under den parlamentariska debatten, och hvilken äfven i dag har
blifvit af flere talare ganska lyckligt begagnad, det är att dä fullgoda
skäl saknas, för drifvandet af en sats, man söker föra discossionen
ä sidan om ämnet, för att derifrån afvända uppmärksamheten.
Mycket har i detta afseende blifvit ordadt, men jag
skall ej till besvarande upptaga dessa yttranden af mine värde
motståndare. Jag skall hvarken med den ene räkna eller uppmäta
Frankrikes parceller, följa den andre på dess dans omkring
majstången, eller med den tredje undersöka, huruvida ej rättvisan
fordrade, att, om den lika arfsrätten blifvit införd, de friska barnen
i ett hus skulle tvingas att förtära lika mycket mcdikamenter,
som det sjuka. Jag vill icke besvara alla dessa yttranden,
utan endast hålla mig till hvad som i sak blifvit anfördt. Man
har talat om den länga tidsföljd, hvarunder arfsförhållandena varit
ordnade efter nu gällande lag, och man har deraf velat hemta
ett stöd för afstyrkandet af alla förändringar i densamma. För
mig synes det deremot ovedersägligen klart, att en orättvisa, som
fortfarit under sekler, just för denna långa continuitet, mer än
någon annan, erfordrar rättelse. Dessa lagar voro stiftade på en
tid, då civilisation och förmildring i seder befunno sig pä en helt
annan ståndpunkt än nu. Mannen var då allt, och qvinnan intet,
om ej den förres betydelselösa bihang genom lifvet, verktyget
för hans råa passioner. Dessa förhållanden äro nu förändrade.
Qvinnan har återtagit den plats inom samhället, som skaparen för
henne bestämt; och jag frågar eder, mine Hrr, böra ej arfslagarne
då undergå en derefter lämpad förbättring. Man säger, alt
den olika arfsrätten har ett tvåfallt syftemål: att bibehålla jorden
inom slägterna och att förekomma dess styckning i allt för små
lotter. Hvad det första af dessa ändamål beträffar, eller jordegendomens
bibehållande i större massor pä få händer, visar den dagliga
erfarenheten, huru föga man lyckats med nuvar. förhållanden
uppnå detta ändamål. Der flera arfvingar finnas till en egendom,
m äktar sällan en af sönerne utlösa sina syskon, så framt han ej
270
Den 9 December.
genom giftermål eller andra förhållanden kommit i besittning af
en förmögenhet, som sätter honom i tillfälle att erlägga lösningssumman.
Derföre ser man äfven, vid ganska många tillfällen, den
fasta egendomen öfverflyttas pä en af mågarne kanske oftast försäljas.
Men orsaken till denna egendomarnes förflyttning ligger
vida djupare. Den återfinnes i 1809 års riksdagsbeslut; i R. o.
Ad:s då gjorda afsägelse af rättigheten att uteslutande innehafva
säterier, och i de nya grunder, som då uppgjordes för stiftandet
af fulcicommisser. Ville man bibehålla jorden inom slägterne och
förekomma de större egendomarnes styckning, då skulle man tagit
steget fullt ut och hos oss, likasom i England, hafva allmänt infört
majdrats-systemet. Denna grundsats har likväl aldrig inom
Svenska nationen slagit fast rot, och finner med hvarje år allt
färre förespråkare. Hvad jordens styckning i allt för små lotter
beträffar, är den en följd af vår ekonomiska lagstiftning, men ingalunda
af arfslagarne. Det är den vidt utsträckta hemmansklyfningen,
det är rättigheten att anses besuten på en jordlapp, der
ingen verklig besutenhet äger rum, som dertill är vållande. Systern
är äfven nu berättigad att utbryta sin lott, och då den är
vida mindre, än den skulle blifva med lika arfsrätt, mäste man
medgifva, alt i många fall bemmanens ytterliga sönderstyckning
just genom det gamla stadgandet befordras, långt mera än genom
det nu föreslagna. Alla de olägenheter man i delta hänseende
förespeglar af den olika arfsrättens upphörande, kunna och böra,,
enligt mitt förmenande, förekommas genom utvidgande af lestamentsrätteu
och genom förbättrade ekonomiska lagar. I äldsta
tider hade den Svenska qvinnan ingen arfsrätt. Det var Birger
Jarl, som först rättade detta missförhållande. Han gick redan långt
nog för sin tid, då han berättigade qvinnan att ärfva hälften emot
mannen. Hennes rätt till arf i all slags egendom blef derigenom
erkänd. Politiska considerationer och egennyttaus beräkningar bos
de lagstiftande männerne äro troligen orsaken, att man sedermera
ej vågat fullt uttaga steget. Det tillhör vår upplysta tid att afhjelpa
denna brist, ty hvar finnes väl anledn. alt qvinnan blott
skall äga half arfslott. Med lika mycket skäl kan man säga, att
hon af den gemensamma egendomen ej bör erhålla mera än en
fjerdedel eller en åttondedel emot mannen. Gif henne lika eller
intet, och man går åtminstone conseqvent till väga. För hälften
finnes ingen annan grund att åberopa, än seklernes häfd. Om
denna häfd varit orättvis, om den innebär en ibland de största
brister i vår lagstiftning, så tillhörer det i främsta rummet detta
upplysta Stånd att lemna qvinnan den upprättelse, hvaraf hon så
länge varit i mistning och hvartill hon har så rättmätiga anspråk.
Denna upprättelse kan ej länge uteblifva. Den allmänna rösten
har i detta fall allt för tydligt och allt för högljudt uttalat sig,
och det är denna röst, mine Hrr, hvartill vi böra lyssna, derföre
att det ej är hotets, men billighetens och rättvisans. Dcsutom,
hvad har väl R. o. Ad. att frukta af en dylik förändring. Om
qvinnan erhåller lika arfsrätt med mannen, återfår den sednare
genom giftermål hvad han förlorar i arf. Skola ej barn,
Den 9 December.
271
som hafva lika anspråk på föräldrars kärlek och omvårdnad, också
vara lika berättigade alt dela den förmögenhet de lemna efter
sig? Skall hrodren, hvars uppfostran och fortskaffande i verlden
kostat vida mera än systerns, och som tyvärr ej sällan genom en
lättsinnig lefnad medtagit en betydlig del af förmögenheten, det
oaktadt efter föräldrarnes död taga dubbel lott emot henne? Och
har ej denne broder, antingen han inträder på embetsmannabanan
eller inom de närande yrkena, vida lättare att betrygga sin
utkomst, än den värnlösa systern, hvars hårda lott det ofta blir
alt äta slägtingars nådebröd, eller genom handarbeten uppehålla
ett glädjelöst lif? Söker man ej nu ofta alt genom testamenten
eller konstlade köpeafhandlingar mildra arfslagarnes orättvisa? och
skulle ej alltid denna utväg återstå för de föräldrar, som af en
eller annan orsak funno sig befogade att gynna ett eller några af
sina harn pä de öfrigas bekostnad? Må man dessutom besinna,
att i vår egoistiska tid sällan några giftermål knytas, utan ett nog
långt sträckt afseende på den förmögenhet, qvinnan i boet medför.
Derföre denna mängd af ogifta qvinnor, hvilkas trånande,
ensliga lif är ett talande bevis, att de ej uppfylla sin bestämmelse.
Derföre denna mängd af karlar, som, af naturen danade till
förträffliga familjefäder, föredraga en lefnad hunden af inga fjättrar;
som gå hort utan att vårdas af en huld makas ömma omsorger,
och lemna efter sig inga andra afkomlingar, än dem, som
sakna namn, förmögenhet och uppfostran. Bevilja qvinnan lika
arfslott med mannen, och dessa missförhållanden skola lill största
delen bortfalla, giftermålen tilltaga och sedligheten i ej ringa mån
befordras. Må man ej eller lemna ur sigte olämpligheten af en
lagstiftning, som bestämmer olika arfsgrunder för olika samhällsclasser;
som säger, att Borgarens och Prestmannens dotter ärfver
lika med sonen, men Adelsmannens och Bondens endast hälften;
som försäkrar döttrarne om lika arfsrätt sä länge förmögenheten
består i stadsegendom, men sorn endast berättigar dem till half
lott ifrån det ögonblick samma förmögenhet blifvit öfverflyttad i
jord ä landet; som i dag medgifver lika rätt åt ofrälsemannens
barn, men i morgon förändrar dessa grunder, derföre alt han för
sina förtjenster mot fäderneslandet under tiden blifvit adlad; som
för den del af B. o. Ad., hvilken sedan 1809 tillkommit, bestämmer,
all den äldsta grenens söner skola ärfva dubbelt emot döttrarne,
men att ibland alla de öfriga afkomlingarne lika arfsrätt
skall äga rum. Att alla dessa förhållanden äro både olämpliga
och obilliga, lärer väl ej kunna bestridas, oaktadt alla både skäl
Och solismer man för deras bibehållande kan framlägga. Mine Hrr!
den fråga, hvaröfver vi nu gå att besluta, är af en för hela fäderneslandet
omätlig vigt. Alltsedan införandet af vår nuvarande
samhällsförfattning har den vid nästan alla riksmöten blifvit upptagen.
I början vågadeo endast få röster höja sig för en så genomgripande
reform. Ar frän år har dock deras antal ökats,
och BondeSt., den samhällsclass, för hvars bestånd man af förändringens
antagande förespådde de största vådor, biträdde redan
vid 1840 års riksdag densamma. Huru lifligt deltagande denna
272
Den 9 December.
vigtiga samhällsangelägenhet tillvunnit sig hos den stora massan
af Sveriges innevånare, skönjes bäst deraf, att, såsom flere talare
redan förut anfördt, vid innevarande riksdag ej mindre än 21
medlemmar af BondeSt. i motionsväg bragt ämnet å bane, och
att den lika arfs rät ten af samma UiksSt. blifvit antagen med 67
röster emot 23. Afven BorgareSt. har biträdt denna åsigt, och
PresteSt., som redan vid flere föregående riksdagar hyllat samma mening,
lärer väl ej nu frångå densamma. Skall väl B. o. Ad. ensamt
deråt vägra sin sanction? Nej! jag vågar ännu hoppas en
mera rättvis utgång. Med all den aktning jag för egen del hyser
för de utmärkta medlemmar af detta Hus, i hvilkas åsigter jag
så ofta instämmer, men emot hvilka jag nu nödgas såsom motståndare
uppträda, tvekar jag ej att öppet erkänna, att ett afslag
ifrån R. o. Ad:s sida skulle af den stora tänkande delen af Svenska
nationen kunna anses såsom förestafvadt af egennytian och
slåndsfördomarna. Men, jag upprepar det ännu en gång, denna
utgång bör ej vara att frukta. Vi stifta här lagar både för oss sjelfva
och för Sveriges qvinnor, och Riddersmannen, hvars sköna
lott det alltid varit alt värna den svagares rätt, skall ej, i det
afgörande ögonblicket, fatta ett beslut, stridande mot billighet,
rättvisa och oegennytta.
Jag anhåller vördsamt om Hr Gr. o. Landtnäs propos. på bifall
till de delar af betänk., som handlar om giftorätt och arfsrätt,
men afslag å den del, som rörer morgongåfvan.
O
Atskillige ledamöter yttrade bifall till detta anförande.
Frih. Cederström, Claes Rudolph: Sedan Hr von Hartmansdorff
genom sitt vid en föreg:de riksdag anförde yttrande
villfarit min önskan, alt något af de yttranden, som vid sisla riksdagen
grundläde det då fattade beslutet, måtte uppläsas, så har
jag endast fä ord att tillägga. Jag anhåller likväl att få uti största
korthet möta några föregående talares yttranden. Hr Hjerta,
Lars, har förklarat, att uti det af mig npplästa yttrandet af Professor
Schlyter icke funnits något annat skäl för den gamla arfsoch
giftorättens bibehållande, än att den vore en lemning från åldriga
tider. Jag förmodar, att den värde talaren sjelf, vid ett
närmare genomseende af detta anförande, måhända ändrar öfvertygelse
i det fallet. Hr Hjerta har uppdragit en ganska bedröflig
målning af de lägre classernas förhållande i England, och tillskrifver
deras belägenhet belt och hållet det förhållande, att i England
all jord är fideicommiss. Jag tror för min del, att denna
belägenhet måhända bör med mera skäl tillskrifvas helt andra
förhållanden, såsom t. ex. fabriksväsendets i England långt drifna
höjd jemte flera andra omständigheter. Vidare anhåller jag
alt få med några ord vidröra Frih. Cederslröms, Thure, yttrande
i anledn. af det motstånd han väntar sig, såsom jag hoppas, med
mycket skäl, för den sats han anfört. Frih. Cederström har
nemi. erinrat derom, att alla nya och stora ideer mött ovilja,
såsom t. ex. Luthers reformationside m. fl.; men härvid ville
ias
Ben 9 December.
jag påminna, att ej endast de gagneliga nya idéerna någon gång
mött motstånd, utan detsamma tiar, lyckligtvis, äfven vederfarits
andra nya ideer, som varit ingenting mindre än nyttiga, t. ex.
Erik Janssons och diverse andra förslagsmakares, hvilka rönt
motstånd och ieke lyckats genomdrifva sina satser. Äfvenledes
ber jag att få fästa uppmärksamheten på Frih. Cederstöms, Jacob,
uppfattning af det utdrag af Professor Schlyters anförande i frågan,
som jag haft äran uppläsa, dervid Frih. Gederström trott sig
finna den uppgift, att endast lagen i detta afseende har grundat
mannens rättighet. Bemälde Professor har tvertom ådagalagt, att
lagen endast gifvit ett uttryck åt naturens eget bud. Slutligen
har Frih. Cederström, Jacob, yttrat, att icke något skäl vore anfört
emot den åsigt han hyllar. Jag får deremot åberopa hvad
Doctor Schlyter i detta afseende sagt, och får dessutom tillägga,
att, hvad skäl beträffar, så böra de först framsökas till stöd för
deras satser, sorn åsyfta tillvägabringandet af en förändring, då
deremot de, som försvara det bestående, i främsta rummet äga
att afbida och vederlägga dessa skäl, förr än någon bevisningsskyldighet
för deras egna åsigter kan dem åläggas. Men att skäl
icke desto mindre blifvit framställde, å den sida jag tillhör, måste
jag likafullt vidblifva.
Föröfrigt får jag helt och hållet förena mig uti hvad Hr von
Hartmansdorff och Frih. Palmstjerna anfört emot hvad motionären i
denna fråga yttrat och anhåller, att R. o. Ad. ville vidblifva det
beslut, som Ståndet vid förra riksdagen i detta ämne fattade. Om,
såsom jag lifligen önskar, PresteSt. äfven fattar ett dylikt beslut,
torde med skäl kunna sägas, alt det icke vore för första gången
under innevarande riksmöte, som dessa båda Stånds beslut försäkrat
grundvillkoren för det gemensamma fäderneslandets väl.
Hr Hjerta: Sedan jag förra gången yttrade mig, haf
va
flera talare på ett så sakrikt sätt försvarat samma åsigt, som
jag, att jag icke skulle begärt ordet, så framt det icke vore nödvändigt
att förklara några, såsom jag tror, missförstådda uttryck i
mitt förra anförande. En värd talare på andra sidan har förmenat,
att jag skulle hafva sagt, det Toqueville icke yttrat något om
democralien, såsom en följd af arfslagar. Jag har blott sagt, att
jag trodde mig kunna trotsa, att Tocqueville på något ställe yttrat
sig ofördelaktigt om arfslagarne i Frankrike. En värd talare,
Frih. Cederström, har sednast fästat min uppmärksamhet derpå,
att förhållandet med pauperismen i England ej skulle vara en följd
af fideicommisserna utan af manufacturförhållanden. Det kan likväl
vitsordas af en hvar, som haft tillfälle att läsa hit ankomna
tidningar, att arbetarens ställning i England för närvarande
uti åkerbruksdistricterne är mycket svårare än i manufacturdistricterna.
Det är nemi. en följd af det nya åkerbrukssystemet
och jordens sammanhållning i stora egendomar, att de små lägenheterna
blifvit lagda till gemensamt bruk, hvarigenom mindre antal
menniskor behöfvas för jordens skötande, och en stor mängd
5 H. 35
374
Den 9 December.
personer blifvit uppsagde och utan arbete. I Frankrike, deregendomarne
äro mycket mera styckade, mår den jordbrukande
folkmassan vida bättre. H. Ex. Gr. Björnstjerna har visserligen
afmålat tillståndet der såsom mycket uselt; men han bar deremot
öfverhoppa! förhållandet i England, och gjort rätt deri, så till vida,
sorn det skulle alldeles tillintetgöra det argument, han af sin
uppgift velat hemta, i afseende på arfslagarnas följder. För öfrigt
tror jag, att om man vill jemföra den Franska landtmannens belägenhet
i hänseende till lifsmedel m. m., sorn han uppräknat, med
livad en stor del af den arbetande befolkningen här i Sverige
har att föda sig med, nemi. de sorn icke hafva någon egen jordegendom,
ulan arrendatorer af mindre lägenheter, d. v. s. frälsebönder
och torpare, sä skall de sednares icke vara på något sätt
bättre, ty jag hemställer, huruvida det icke hör till ett undantag
och måste räknas till en höglid för deni, om de fä smaka en bit
färskt kött någon gång i månaden mellan sin sill, sin potates och
sin valtvälling. En annan värd talare har såsom exempel och lill bevis
emot den lika arfsrätten åberopat den förfärliga taflan af det
inlellecluella tillståndet i Frankrike. Jag ber likväl alt få föra
honom till minnes, ali redan för 20 år sedan hade Baron Dupin
upprättat statistika tabeller öfver förhållandet med upplysningen
och det moraliska tillståndet i detta land, och när man läser dessa
tabeller, så torde man finna, alt antalet af dem, som kunde
läsa och skrifva ingalunda var mindre, utan tvertom större i de departementer,
i hvilka jordegendomen är mest fördelad. Dessutom
har man äfven här välbetänkt glömt bort, att förhållandet i England
och i Frankrike är ungefär likadant i detta hänseende. Flere
talare, som förut yttrat sig öfver della ämne, hafva anfört bevis
derpå, att, ehuru jorden i allmänhet är mindre styckad, så bidrager
dock denna styckning dertill, att man kan förvärfva smärre
jordlotter, och den är således ett medel för sparsamheten att
kunna förkofra sig. Jag vill blott tillägga, att man i en sak, som
denna, måhända icke hade skäl att så mycket röra sig med declamationer,
som här skett. Jag vill för att rättfärdiga detta yttrande,
som man kanske skall klandra, framställa några få uttryck.
Blan har åberopat såsom argument i hufvudsaken ett yttrande af
en namnkunnig person, deri han säger, att om man skulle behandla
frågan om arfslagarne endast ur theoriens synpunkt, så
borde hvar och en få taga med sig sin egendom i grafven. Jag
hemställer, mine Hrr! hvad ett sådant uttryck väl kan betyda?
det betyder jemt detsamma som intet, ty det innefattar ingenting.
Man har talat mycket om de skyldigheter, som åligga mannen
framför qvinnan, om haus förbindelser alt ingå i Statens tjenst,
att åtaga sig borgerliga pligter, o. s. v; men jag hemställer, om
man icke på andra sidan kan vända om detta yttrande och kalla dessa
mannens skyldigheter för rättigheter, som deremot äro qvinnan
beröfvade, och hvilka alla lemna tillfälle att förvärfva en
plats i det borgerliga lifvet. Jag vill alls icke ingå på det capitlet,
i hvad mån det vore rätt att tillerkänna qvinnan sådana
rättigheter, jag vill blott påstå, att det är ett factum, att hon
Den 9 December.
m
icke liar dessa rättigheter och alt lion i följd deraf åtminstone kan
äga några anspråk på likhet i arfsrätt. Man har lalat om den
Svenska individualiteten, såsom den der särskildt skulle fordra den
olika arfsrältens bibehållande. Jag hemställer, hvad betyder della
uttryck? Det reducerar sig endast tillen fras. Manbar talatom,
att qvinnans skönaste lott vore att vara nöjd med allt, och att?
detta vore ett argument, men äfven detta argument består ju endast
i en fras. Eller månne den talaren, som yttrat det, kan förklara
det på annat sätt? Jag tror, altoni man ville rådfråga qvinnorna
i denna sak, hvilket visserligen icke sker, så skulle de, betacka
sig mycket för dcu compliment de härigenom erhållit, milde
se ändamålet dermed. En värd talare har yttrat mycket om
den nödvändiga ömheten för BondeSt. Del synes 111ig likväl, att
denna ömhet för BondeSt. är nära nog af samma slag, som den
nyssberörde ömheten för qvinnan, och jag tror för min del, alt
BondeSt. sjelf i detta afseende nog vet sin egen fördel, utan alt behöfva
några målsmän inom detta Ständ. Man har frän förra
riksdagen uppläst anföranden, deruti det blifvit sagdi, alt BondeSt.
endast varit förledt af elaka rådgifvare, och man har trott, att
BondeSt. i allmänhet skulle vara helt annorlunda sinnadt, än dess
representanter. Om della varit förhållandet, så hemställer jag,
huru det hade kunnat tilldraga sig, alt då, efter 3 års frånvaro,
BondeSt:s riksdagsledamöter återkommit till en ny riksdag, Utsk-.s
förslag kunnat blifva bifallet medo långt större pluralitet inom
BondeSt. än vid förra riksdagen. Ådagalägger icke delta, alt den
känsla af rättvisa, som jag vill kalla naturlig, men som man å
andra sidan kallar onaturlig, har slagit rot just hos den dass af
medborgare, som verkligen är fastvuxen vid den Svenska jorden,
och följaktligen äfven måtte vara i någon besittning af den der
särskilda Svenska individualiteten, som den värde ledamoten här
midtöfver omtalat? Man har ytlrat sig om den svårighet för B.
0. Ad., som genom lika arfsrätlen kunde uppkomma, då genom
giften med ofrälse en större del af Ståndets egendom kunde frångå
Ståndet. Jag medgifver, att detta kunde vara ett skäl, åtminstone
ett politiskt, för den olika arfsrältens bibehållande, om
det stod ensamt; men jag hemställer likväl, om icke den
befarade minskningen på andra sidan ersättes i vida högre grad
derigenom, alt Adelsmän gifta sig med rika ofrälsemäns döttrar,
och det torde derföre kunna tagas för afgjordt, att de värde motståndarne
åtminstone icke misstycka att arfsrätten är lika för söner
och döttrar inom de borgerliga classerna. Jag slutar med
alt åberopa hvad en värd talare nyss före mig yttrat derom, att
det alltid varit ansett såsom en Riddersmannapligt att skydda den
svagare, och hoppas att en sådan appell till B. 0. Ad:s känsla ej
skall vara förgäfves.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Sedan jag begärde
ordet, hafva så mänga talare yttrat sig uti det ämne, hvarom jag
hade tänkt tala, att jag har föga eller intet ali tillägga. Jag ville
likväl fästa uppmärksamheten pä ett yttrande, ■ som här blifvit
Den 9 December.
fäldt. Det liar nemi. blifvit sagdi, au en lag af samma beskaffenhet,
som den nu föreslagna förändringen, varit orsak till Franska
jordbrukets försämring. Detta är ingalunda sanning, ty förhållandet
är, att det Franska jordbrukets förbättring daterar sig
från 1*78!), samt att, efter antagandet af Code Napoleon, åkerbruket
i Frankrike gjort de största framsteg, ehuru detsamma ännu ej
är jemförlig! med det Engelska. Jag vill ej trötta med att längre
behålla ordet; men då Hr von Hartmansdorff uppläst sitt anförande
i frågan vid förra riksdagen, får jag anhålla att Hr Gr. o. Landtm,
täcktes tillåta det en cancellisl (inge uppläsa det sakrika yttrande, som
Hr Emil von Troil afgaf då denna fråga förra riksdagen förevar.
Härvid ropades åtskilliga nej, men yttrade H. Ex. Ilr Gr. o.
Landtm, alt Frih. Cederströrns begäran svårligen kunde förvägras,
hvarefter dock, innan det ställe i K. o. Ad:s prot. vid sednasfe
riksdag, der Hr von Troils berörde anförande var upptaget, blef
igenfunnet, Frih. Cederström äter begärde ordet och yttrade:
Då Ståndet har visat en särdeles otålighet att få afgöra frågan,
så, ehuru jag finnér det ganska illiberalt af det ädla Ståndet
och i synnerhet af mina vedersakare, att, då de hafva afhört
ett yttrande i motsatt riktning emot den mening jag försvarat,
de icke skulle vilja afhöra äfven ett yttrande till försvar
för den sats jag yrkar, vill jag dock afstå ifrån min begäran.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Ifrågavar. ämne är redan af
så mänga latenlfulla talare ulveckladt alt endast obetydligt kan
för mig återstå att tillägga. Jag anhåller derföre blott att mig
måtte tillåtas med några få ord vördsamt fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet
på det nära sammanhang arfslagarne hafva med hela
den gamla Svenska odalrätten. Enligt vära äldre lagar ansågs
odaljord såsom en ättens gemensamma tillhörighet, till en viss
grad såsom dess fädernesland, på besittningen hvaraf dess anseende
och ställning i det stora allmänna fäderneslandet berodde och
hvaraf derföre endast nyttjanderällen ansågs till den ättens enskilda
ledamot, som innehade jorden, öfverlemnad. Derföre medgafs
qvinnan, dä manlig arfvinge fans, med den aflidne i samma led
beslägtad, ursprungligen icke någon arfsrätt, emedan jorden i sådant
fall skulle dragas ifrån släglen. Denna åsigt af en ättens
gemensamma rätt till jorden var så starkt rotad, att icke en gäng
det catholska preslerskapet, så mäktigt det var, förmådde att i lagen
införa den fullkomliga teslameutsfrihet, sorn det till Kyrkans
fördel åstundade, och ehuru Birger Jarl införde arfsrätt för qvinnan
med mannen, så erhöll sonen tagelott samt dubbel arfslott.
Odaljorden fick aldrig säljas förr, än den var hembjuden
till slägten och hela släglen förklarat sig icke vilja inlösa den ;
hvilket stadgande icke förr än några få år före införandet af vår
nu gällande lag på så sätt ändrades, alt bördsrätten flyttades till
efter försäljningen af jorden, samt att bördeskillingen bestämdes
efter köpesumman, i stället alt den förut fastställts genom värdering.
Man har väl icke eller nu föreslagit upphäfvande af lagens
Den 9 December.
rn
sladganden om arfvejord, men man bar föreslagit en förändring
lili arfslagarne, hvarigenom det blefve omöjligt alt jorden hädanefter
under en längre tid komme att gå i arf inom samma slägt.
Man bar väl sökt att vederlägga detta dermed, att hvad sonen
förlorar genom den lika arfsrätten kan man återfå med sin hustru.
Detta är dock påtagligen ett misstag, ty just att lian skulle
ersätta minskningen af sitt eget arf med sin hustrus, bevisar
bäst att den föreslagna arfslagen skulle befordra jordäganderättens
rörlighet. Frågan blir således: skall i framtiden' jorden komma
att anses såsom en vara af värde, endast efter den inkomst, som
derutaf kan dragas, eller skall den Svenska jordbrukaren i framtiden,
såsom hittills, betrakta den jord han plöjer, såsom en del
af det fädernesland, som burit hans fäder, och som, vore den än
arm och fattig, likväl med honom är förenad med starkare hand,
än att den skulle kunna honom genom någon annan ersättas.
Jag begär afslag på betänk.
Många ropade härefter på propos.
Hr Gunther, Claes Ephraim: Det ringa inflytande min
enskilda mening kan hafva inom detta Hus, och min ringa förmåga
alt göra denna mening gällande, gör att jag alltid med tvekan
uppträder pä detta rum; och denna tvekan är naturligtvis
ännu större, då frågan är om ett så vigtigt ämne, som det förevarande,
särdeles sedan discussionen redan sä långt framskridit
och sä många frejdade talare yttrat sig för en motsatt åsigt mot
min. Men då jag, såsom ledamot i LagUtsk., deltagit uti Utsk:s
öfverläggningar i detta ämne och dervid biträdt pluraliletens mening,
utom i en enda punkt, deruti jag reserverat mig, anser jag
såsom en skyldighet att redogöra för motiverna till mina åsigler.
I fråga om den lika arfsrättens rättvisa och naturliga billighet
skall jag vara ganska kort. Meningarne derom kunna vara ganska
olika, alltefter de olika grunder hvarifrån man utgår; men
om frågan nu vöre att stifta lag i ett ämne, der ingen lag förut
fans, är jag öfvertygad, att ganska få nu för tiden skulle vara sinnade
att stifta olika arfslagar för personer af olika kön. Säkerligen
skulle de flesta då låta den åsigt gälla, som anser den naturliga
rättvisan fordra en lika arfsrätt för både man och qvinna;
och det bästa beviset derpå torde jag få hemta från de länders
exempel, som på sednare tider stiftat helt och hållet nya civillagar.
Så vidt jag känner, har icke något land ibland dessa antagit
en olika arfsrätt, utan de hafva alla antagit den Franska principen
af lika arfsrätt, och detta oaktadt åtskilliga bland dessa lagar
stiftades just under den period, då den allmänna opinionen i
Europa var ganska reactionär emot de Fransyska ideerna. Afven
i denna del skulle jag således tro, att de skäl, som Utsk. framställt,
borde kunna göra sig företrädesvis gällande, d. v. s. i fall
frågan endast skulle ses ifrån den naturliga rättvisans synpunkt.
Men då förhållandet är sådant, att vi redan hafva en lag i ämnet,
om hvars partiella förändring nu blott är fråga, så känner
jag för min del, alt det är utredningen af de politiska grunder
-
278
Den 9 December.
na, som hufvudsakligen böra bestämma beslutet; och jag säger
della sä mycket hellre, som jag i allmänhet erkänner statens
rättighet att besluta om arfslagarne efter sina politiska ändamål.
Det är också hufvndsakligast från denna synpunkt jag utgått, vid
bestämmandet af min åsigt i ämnet. För närvar, hafva vi nemi.
så invecklade arfslagar, att sannolikt intet annat land dertill kan
uppvisa motstycke. Vi ärfva här olika efter olika kön och olika
stånd, efter arfvingarnes olika egenskap af bröstarfvingar eller sidoarfvingar,
efter egendomens olika belägenhet i stad eller på
landet, efter dess olika beskaffenhet af lös eller fast, ärfd eller
förvärfd, och sluteligen älfver man stundom olika i ett sammansatt
förhållande af alla eller flere af dessa omständigheter. Men
så invecklade arfslagar kunna icke vara öfverensstämmande med
statens ändamål. Staten bör uti all sin lagstiftning, och särdeles
den, som så nära rörer alla enskilda förhållanden man och man
emellan, som arfslagarna, söka att vara så enkel som möjligt, och
att uppställa sä generella reglor, att undantagen ej blifva flere,
än oundgängligt är. Detta anser jag i synnerhet vara angeläget
i ett land, der man stadgat en så enkel rättegångsordning, att i
allmänhet hvarje part skall kunna sjelf ordna och utföra sina angelägenheter
håde inför rätta och äfven, der behofvet deraf förekommer,
utom rätta, såsom vid arfskiften och boulredningar.
Man har dervid icke, såsom i andra länder, förordnat, att vissa
dertill antagna personer skola vara sysselsatta med sådana ärenden,
utan man har öfverlemnat åt hvar och en att derom anlita
hvem lian behagar. l’ä landet händer också merendels, att boutredningarne
verkställas af nämndemän eller personer af mindre
vidsträckta kunskaper; men följden af de invecklade arfslagarne
är ock, att misstag begås till och med af lagfarna personer. När
nu dessa och flera dylika olägenheter uppstå, i följd af nu gällande
arfslagar, måste det anses högst vigtigt att genom en förändring
uti ifrågavar. arfslagar kunna komma till mera enkelhet
i omnämnda förhållanden. Dervid finnes det tvenne utvägar alt
välja på, nemi. att antingen göra arfslagarne efter landsrätt lika
med dem efter stadsrätt, eller tvertom. För min del ger jag icke
bestämdt företräde åt någondera, emedan jag endast utgår från
den politiska nyttan af enhet och likstämmighet i lagen; men
när man besinnar, att allt sedan år 1809 nära nog vid hvarje riksdag
motioner blifvit väckta om förändring af arfslagarne för landet,
under det man aldrig funnit en enda motion väckt om de
för landet gällande arfslagars tillämpning i städerne, så var det
naturligt, att Utsk. skulle häraf finna sig uppmanadt att, så framt
målet skulle vinnas, företrädesvis föreslå en förändring i den syftning,
som dess förslag nu innehåller. Efter hvad jag nyss haft
äran anföra, förmodar jag, att ingen af II. o. Ad:s ledamöter lärer
förneka de olägenheter af det nuvar. invecklade arfsystemet,
hvilka jag här sökt att ådagalägga. Men, säger man, dessa olägenheter
äro dock af secundär beskaffenhet och böra stå tillhaka
för de politiska och statsekonomiska skäl, som i andra hänseenden
tala för den olika arfsrättens bibehållande; och när man när
-
Den 9 December.
279
mare eftersöker och granskar dessa skäl, finner man dem egentligen
bestå uti farhåga för jordens alltför stora styckning, särdeles
hos BondeSt., som i den olika arfsrätten skulle hafva ett medel
att skydda sin besutenhet. Jag befarar likväl, alt hela denna
argumentation grundar sig på ett misstag, dervid man orätt
gifver den nuvar. olika arfsrätten samma verkan som primogenitur;
och hvad BondeSt. särskildt beträffar, så har det såväl vid
denna som föregående riksdagar visat, att Ståndet sjelf är af en
annan tanka i detta ämne, dervid det, så vidt min erfarenhet sträcker
sig, icke endast är de ledamöter af BondeSt., som församlats
till riksdagarna, hvilka hysa den af Ståndet uttalade åsigten, utan
äfven deras committenter. Jag har såsom domare på landet haft
tillfälle att erfara detta. I allmänhet händer det nemi., att bonden
lemnar sitt hemman ifrån sig redan under sin lifstid, och
tillåter en af sina söner, vanligtvis den äldsta, alt behålla hemmanet,
emot det alt han löser ut sina syskon, och dervid inträffar
äfven ofta, att den äldsta sonen något gynnas på de öfriga syskonens
bekostnad. Detta är i sjelfva verket således en slags primogenitur,
som, i ändamål af egendomens sammanhållande, sökt
alt på sidan om lagen göra sig gällande inom BondeSt. till förmån
för den äldste sonen; men af den bestämda löseskillingen
utdelar bonden sedermera ej sällan lika lotter åt sina öfriga barn,
utan skillnad emellan söner och döttrar, samt erkänner dermed
billigheten af den lika arfsrätten, der primogenitur icke får eller
kan äga rum. Hvad åter R. o. Ad. beträffar, så kan jag icke
finna, att detta Stånd för sina familjer skulle vara i behof af en
annan arfslag, än de andra bildade samhällsclasserna i staten.
Erkänner man, att arfslagen efter stadsrätt är den rätta för Borgare
och Prester, hvilket i allmänhet vill säga för de ofrälse ståndspersonerne,
och om man grundar detta erkännande derpå, att sönerne
genom en dyrare uppfostran redan uttagit sin brorslott, så
måste man väl erkänna, alt samma lag äfven är den rätta för
R. o. Ad., såvida man härvid betraktar R. o. Ad. endast såsom
enskilda samhällsmedlemmar, och icke såsom RiksStånd. 1 detta
sednare afseende deremot tror jag visserligen, alt det »vöre fördelaktigt
för R. o. Ad:s söner att fortfarande hafva företräde
framför döttrarne vid arfs skiftande; men anser dock vinsten deraf
vara alltför obetydlig, för att uppväga olägenheterna af den olika
arfsrättens bibehållande. Ty vill man gå till sakens bolten,
så måste man erkänna, att det enda, som i det afseende, hvarom
här är fråga, eller i afseende på egendomens sammanhållande, är
af något verkligen verksamt inflytande, är primogenituren, och alt,
der icke den finnes, är det blott ett palliativ att dela olika, så
snart delning skall äga rum. Jag ber ock att få fästa uppmärksamheten
på den arithmetiska sanningen, att i fråga om all styckning
det måste vara vida fördelaktigare oeh gifva större delar,
om delningen sker tili hälften, än om den sker med tredjedelar,
eller hvilken annan proportion som helst; hvaraf äfven följer, att
så länge det är syster tillåtet att in natura uttaga sin systerlott,
så länge kan man ej genom arfslagar förhindra jordens allt för
280
Den 9 December.
stora styckning, utan sådant måste ske genom de ekonomiska författningarne
ang:de hemmansklyfning.
Detta är hvad som utgjort motiverna för mitt tillstyrkande,
i fråga om arfsrälten. Hvad giftorätten beträffar, så gäller för
likhet deruti samma grunder, som för arfsrätten, och ännu mera
i samma mån man erkänner det tillhöra statens moraliska intressen
att förhindra, det giftermålen ingås på grund af ekonomiska
beräkningar om vinst på endera sidan. Blir den ifråga var. grundsatsen
af likhet införd uti den ena af dessa lagstiftningar, så måste
den nära nog införas äfven uti den andra. Jag har dock i detta
afseende uti en särskild punkt reserverat mig mot Utsk:s förslag.
Jag gillar fullkomligt Gr. Mörners i dess reservation framställda
anraärkmr emot inconseqvensen i Utsk:s förslag i denna del, och
jag sökte äfven inom Utsk. genomdrifva de satser, som Gr. Mörner
uti sin reservation visat vara de rätta, ehuru jag endast har
reserverat mig i den frågan, att giftorätten icke bör vara olika
eller annan i stadsfastighet, än i fast egendom på landet. Det
linnes ej eller, mine Hrr, så vidt jag vet, någon enda grund,
isynnerhet om man i allt öfrigt vill göra förhållandet lika på
landet och i staden, hvarföre man skulle gifva den fasta egendomen
i stad mindre vigt, än den fasta egendomen på landet, och
således med nuvar. lag säga, att giftorätt skall äga rum i den
ena, men icke i den andra. Får giftorätt icke äga rum i afseende
på den ärfda eller före äktenskapet förvärfda fastigheten på
landet, så bör den icke eller äga rum i afseende på sådan fastighet
i stad. Men då kommer man till den princip, som jag hyllat,
att giftorätten endast bör sträckas till den fasta egendom, som
under äktenskap förvärfvas jemte alla lösören, i afseende på hvilka
sistnämnde ingen lagstiftning ansett sig kunna göra någon
skillnad emellan de ärfda och de förvärfda. Jag har äfven inom
Utsk. varit emot bibehållande af morgongåfvan, såsom en utsträckning
af hustruns rättigheter utöfver hvad billigheten och likheten
i makarnes ömsesidiga förmåner fordrar; men om, efter hvad
jag här tyckt mig finna, den hufvudsakligaste meningsstriden är,
att antingen bifalla Utsk:s betänk., eller ock afslå detsamma, så
vill jag icke genom några modificationer i Utsk:s förslag inveckla
frågan, och afstår således ifrån hvarje förslag, som skulle åsyfta
en sådan modification.
Slutligen anhåller jag, att, i anledn. af några yttranden, som
här blifvit fällda, fä anföra några ord. Man har sagt, att man
genom ett lands arfslagar lätteligen skulle kunna ombilda en democrali
till en monarki, nemi. medelst införande af primogenitur, och
en monarki till en democrati medelst en lika arfsrätt. Den förra
satsen är riktig, men jag tror icke så i afseende på den sednare.
Ty om man delar egendomen emellan flera arfvingar och
icke tillägger hela arfvet åt den äldste, så har man redan derigenom
kommit sä långt på styckningarnes bana, att det är af föga
inflytande, om delningen göres i lika delar, eller i olika. Hvad
Hr von Hartmansdorff citerat ifrån sista riksdagens öfverläggnin
gar
-
Den 9 December.
281
gar i detta ämne, kan förtjena mycket afseende såsom skäl i allmänhet
emot införande af lika arfsrätt, emedan det stöder sig på
åsigten af ett naturligt behof för sönerne af en större andel i arfvet.
Men dermed är frågan icke löst, enär vi redan hafva tvä
särskilda arfslagar, och frågan i min tanke endast är att välja
emellan en af dessa; men icke att bibehålla begge. Hr von Hartmansdorff
har äfven sagt, att om det nuvar. förhållandet föranleder
lill hvarjehanda tvister, så skulle det likväl icke blifva bättre
genom införande af den nu föreslagna förändringen, enär mångfaldiga
tvister till följd deraf skulle uppstå emellan arfvingar.
Jag har sett denna sals framhållas äfven af en bland reservanterna;
men jag kan i sanning icke förstå hvad härmed menas.
Ar det fråga om tvister, som skulle kunna uppkomma genom felslagna
förhoppningar på ett arf, som först framdeles skulle falla,
så måste jag säga, att jag icke tror, att lagstiftningen kan hafva
något särdeles att skaffa med så eventuella förhoppningar, eller
behöfva alt derå fästa synnerligt afseende. Sist får jag, i anleda.
af Frih. Palmstjernas yttrande, att, i händelse de tre öfriga
Stånden biföllo Utsk:s förslag ronde den lika arfsrätten och
giftorätten, lian ville tillstyrka R. o. Ad., att vidtaga den utväg,
sorn i Petter Pehrssons motion (innes antydd, d. v. s. att hos K.
M. anhålla, alt för R. o. Ad., de nuvar. arfslagarne måtte oförändradt
få blifva gällande, äran nämna, att detta förslag verkligen
inom Utsk. bar varit under öfverläggning och der äfven af mig
blifvit förordadt, emedan jag önskade, alt R. o. Ad. icke skulle
påtvingas några nya arfslagar, så länge de med sina nuvar. arfslagar
äro belåtna; men raan fann inom Utsk. så många svårigheter
vid att uppgöra ett förslag i denna syftning, åtminstone så
länge man icke ännu kände R. o. Ad:s egna tankar i ämnet, alt
man ansåg sig derå för närvar, icke kunna fästa uppmärksamhet.
Ropen på propos. förnyades.
H. Ex. Hr Gr. Björnstjerna: Man åberopar Wärends härad
i Småland, der den lika arfsrätten äger rum, såsom bevis på,
att den icke medfört några skadliga följder; ett i sanning något
negativt och menlöst skäl, ali tillvägabringa ändringar af en urgammal
lag, som icke eller medfört några skadliga följder, utan
tvertom i det öfriga Sverige. Men hvad är uppkomsten lill denna
arfslag i Wärends härad? Jo, under ett Danskt anfall, sprungo
kaflarne, men qvinnorna försvarade sig. Till belöning derföre
erhöllo dessa qvinnor af Konung Sverker den lika arfsrätten, äfvensom
rättigheten alt hafva fältmusik vid sina bröllopp. Karlarlie
deremot straffades medelst en till denna dag ulgående s. k.
springeskatt, och medelst förlusten af deras dubbla lott i arfvet.
Men, mine Hrr! de Svenske männen hafva ännu icke sprungit i
massa; må de derföre förskonas från Konung Sverkers strafflag.
Hvad Svenska allmogen beträffar, är jag fullt öfvertygad, att
tre fjerdedelar deraf önska den gamla arfslagens bibehållande.
Må hvarje socken samla sig till stämma, och vi få §e om icke
5 H. 3ö
282
Den 9 December.
sä är. De som lägga sä mycket vigt på opinionsyttringar, må de
försöka denna; jag uppfordrar dem dertill, om de töras. I mån,
säger man, som bildningen hos ett folk hunnit allmännare sprida
sig, kan dess styrelseform blifva mera democralisk. Jag medger
delta, men hvarken utvisa de Franska siffrorna om antalet, som
konna läsa i detta land, alt denna bildning hunnit sprida sig,
änskönt den 50-åriga s. k. friheten, eller utvisa de Svenska siffrorna
af vår criminalstatistik, af våra catechesförhör, och af de
beslut, som det Hederv. BondeSt. tagit i brännvinsbränningsfrågan
m. fl., att ett sådant förhållande inträffat, hvilket genom hemmansklyfningen
och skiftena alltmer torde försvåras. Låiom oss
derföre först söka att sprida denna allmänna bildning, innan vi
grunda lagar på hvad som icke finnes.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Dä jag beräknar den utgång,
som denna fråga vid sista riksdagen inom detta Stånd fick,
så äger jag föga förhoppning alt något annat beslut vid denna riksdag
derom skall fattas; men jag anser dock såsom en skyldighet
att icke lyst nedlägga min voteringslapp, utan öppet uttala den
åsigt jag hyser. Jag anser den grundsats, som af en värd talare
är utlryckt, alt han blott i politiskt afseende vill betrakta saken,
här icke vara tillämplig, emedan jag omöjligen kan medgifva, att
någon rubbning i det afseendet skulle kunna ske genom denna
lags antagande. Men en annan åsigt framställer sig äfven för
mig, nemi. rättsgrunden. Jag kan icke fatta, huru man rättsenligt
kan göra skillnad emellan barn af samma föräldrar. Man har
sagt, att en son behöfver mera än en dotter. Det är sant; men
detta är just ett skäl, hvarföre jag anser den nu gällande lagen
så mycket mera orättvis; ty sedan sönerne nu, för deras första
uppfostran och inträde pä embelsmannabauan eller i något annat
yrke, ur ett mindre förmöget bo af föräldrarne njutit vida mera
understöd än döilrarne, så få dessa vid föräldrarnes död af hvad
sorn kan återstå endast ärfva hälften emot sönerne. Jag frågar:
är delta en rättvis princip? Och jag kan för min del icke besvara
denna fråga med ju! — Jag anser mig visserligen komma
att tillhöra minoriteten vid det beslut, som It. o. Ad. går att fatta;
men det må vara. En värd talare har här framställt alla de
invecklade förhållanden, som genom vära arfslagar åstadkommas.
Jag vill söka undvika, så mycket som möjligt, att säga om hvad
som redan är sagdt och således endast fästa uppmärksamheten på,
att dessa invecklade förhållanden skulle till en stor del försvinna,
om den lika arfsrätten infördes. Jag kommer således alt rösta
för den lika arfsrätten och den lika giftorätten, samt att morgongåfvan
derjemte må försvinna.
Ur von Hartmansdorff: Jag finner mig uppkallad att
yttra några ord i anledn. af Hr von Troils anförande. Ilan har
sagt, alt de talare, som yttrat sig för en åsigt, motsatt hans, skulle
utan tvifvel anses handla af egennytta. Jag får alltså förklara,
att jag ingenting har att ärfva efter föräldrar, som längesedan äro
döda, icke eller efter svärföräldrar, som äfvenledes gatt till den
Den 9 December.
283
eviga hvilan. Jag har icke eller några harn. Jag talar således
endast för det lands väl, hvilket jag tillhörer. Samme värde talare
har yttrat, alt de tjugu motioner, som vid denna riksdag
blifvit väckta för den mening han hyllar, torde bevisa något för
åtgärdens nytta. Deremot kan jag anföra, att det väl torde finnas
trettio motioner för husbehofsbränningen, utan alt de bevisa
hennes gagnelighet för Riket. Samme talaren säger ock, alt han
skulle hafva hela den tänkande delen af nationen på sin sida.
Jag lyckönskar honom till sin lycka; ehuru beklagligt det må
vara för mig och andra, som dela min mening, alt ej få räknas
till de tänkandes antal. Men hvarföre återhålles då den värde
ledamoten af vära betänkligheter, yttrade inom detta och de öfriga
Stånden? Hvarföre går iian icke ännu längre för att göra
allting lika? Hvarföre föreslår han icke, alt fideieomisserna mätte
npphäfvas, enär de, i hans lanke, böra medföra en ännu större
orättvisa, än den sorn ligger i den olika arfsrätten? Den värde
talaren har förklarat tiden, som delar dessa tänkesätt, vara upplyst;
men tillika sagt, att samma lid vore egoistisk. Månne icke
dessa begge lidens egenskaper, om begge äro lika sanna, kunna
(jvittas emot hvarandra? En annan talare har sagt det vara R.
o. Ad:s pligt att hylla qvinnan. Jag tror, att hon är mindre belåten
med vackra tal om billiga lagstadganden och lika arf, än
dermed att hon får sig en bra man. Om hvarje ogift medlem
af R. o. Ad. tillser att sä sker, blifver qvinnan bättre lottad, än
om hon med större arf förblifver ogift.
Frih. Palmstjerna: Jag börjar med alt lugna Ståndet genom
den förklaring, alt jag icke länge skall upptaga dess tid.
Må Ståndet ej eller befara, att jag ämnar ingå i svar å yttrandet
af en talare, på sidan midt emot mig. Jag förmår ändock
ej att med denne värde talare, Hr Hjerta, Lars, tälla i urbanitet.
Han har stämplat några uttryck uti mitt anförande såsom vore
de ett betydelselöst prat. Tilläfventyrs torde dc, icke desto mindre,
ej hafva saknat sin betydelse för dem, för hvilka de yttrades.
Nej, jag har begärt ordet för att i korthet svara den värde
talaren, min granne, som vädjat till Ståndets ridderlighet och
trott, det Svenska R. o. Ad. icke skulle underlåta att här försvara
qvinuans rätt. Vöre det fråga om qvinnans rätt, så skulle jag
vara den första i ledet och säkert icke den siste; men derom är
icke nu fråga, ty ingen har ifrågasatt, att icke qvinnans rätt, sådan
lagen har utstakat den, må vara oantastad. Men äfven mannens
rätt bör vara oantastad; och, när följderna af lagforändringen
afses, så innebär här mannens rätt Statens rätt. Ät denna
rätt äro vi skyldiga alt uppoffra äfven vårt rykte inom den delen
af nationen, som Hr von Troil ansett för den tänkande; men
som jag tillåter mig tro i denna fråga vara den korttänkta.
Hr von Troil: Afven jag skall endast ett ögonblick upptaga R.
o. Ad:s tid. Jag är dertill uppkallad, för att frikalla mig frän en beskyllning
att hafva yttrat, att de ledamöter, som hyst en motsatt åsigt
emot min, skulle handlat af egennytta. Något sådant har jag al
-
.284
Den 9 December.
drig yllrat. Jag har deremot till prot. anfört, att, enligt mitt
förmenande, skulle, i händelse af eli afslag från 11. o. Ad., den
utgången af frågan kunna af den största delen af de länkande inom
nationen tydas såsom förorsakad af egennytta och ståndsfördomar.
Deruti ligger väl något helt annat, än hvad man påbördat
mig. Den utmärkta högaktning jag hyser för de värde motståndare,
som emot mig uppträdt, så väl som oskicket af ett dylikt
uttryck, förbjuda mig alt någonsin använda det. Jag anhåller
endast nu få bedja Ståndet all icke låta allt för mycket skrämma
sig af den ytterliga sönderdelningen af parceller i Frankrike,
som en värd talare har påstått vara en följd af den lika arfsrättens
införande. Den är en följd af den ekonomiska lagstiftningens
brister, af den derstädes allt för långt medgifna jordafsöndringen,
men ej af arfslagarna. För öfrigt liar jag visserligen antecknat
åtskilliga af de yttranden, som här blifvit emot mig uttalade;
men vill icke upptaga It. o. Ad:s tid med deras besvarande.
Jag anhåller endast att fä sluta med de ord, som jag förra
gången yttrade, då jag hemställer, huruvida det vore R. o. Ad.
värdigt att fatta ett beslut, stridande emot bibehållande af qvinnans
rättigheter.
Gr. Spens, Jacob Melcher: Jag vill icke längre uppehålla
R. o. Ad. uti en sak, som är så mycket omtvistad; jag är
hufvudsakligen förekommen, i hvad jag ämnade anföra, af Hr
Gunther, Hr von Troil och Gr. Posse, Fredrik, hvilka yttrat sig
sedan jag begärde ordet. Jag vill nu endast uttrycka min öfvertygelse,
olika emot den H. Ex. Gr. Björnstjerna framställt,
ang:de del resultat, som skulle erhållas, derest opinionsyttringar
af allmogen inliemtades genom subscriptionslistor. Så som jag
tror mig känna allmänna tänkesättet, sä anser jag, att resultatet
deraf skulle utfalla helt annorlunda. Detta torde också bevisas af
de nästan alltid förekommande exemplen, att personer, hvilka kunna
disponera om sin förmögenhet sjelfve, föreskrifva för sina efterkommande
det arfssält, som nu är fråga om att införa. Skulle
de icke anse delta stadgande vara riktigt, så skulle de väl icke
genom ett sådant förordnande söka göra det gällande. Jag torde
icke behöfva yttra något vidare, för att tillkännagifva min åsigt i
ämnet och förklarar, att jag röstar för bifall till betänk.
Starka rop på propos. hördes åter.
II. Ex. Hr Gr. Björnstjerna: En föreg:de talare, sjelf
jurist och ledamot i LagUtsk., har yttrat, att det icke finnes något
Iand i verlden, der arfslagarne åro olika som i Sverige. Förhålladet
är likväl alldeles Iverlom; ty i de flesta länder är arfsrätten
olika för jord och för lösegendom, (hvilket mycket öfverensstämmer
med vära förhållanden emellan lands- och stadsrätt),
och olika för man och för qvinna.
Det är ledsamt, att jag, som icke är jurist, nödgas ingå i
denna bevisning; men som vära liberala jurister tyckes vara något
okunnige i hvad beträffar andra länders arfslagar, äfvensom om
den politiska betydelse, sorn dessa lagar utöfva, skall jag söka alt
gifva dem någon ledning deri.
Den «J December.
285
Jag skall börja min undersökning med våra stamförvandter
af Germaniskt ursprung. Den Tyska arfslagen, i synnerhet den
Preussiska är grundad på den Juslinianska, med tillägg af dess
Noveller. Den antager visserligen den lika arfsrätten, men antager
den endast i sammanhang nied en stor testamentarisk frihet, inskränkt
blott genom den s. k. portie legetime, utgörande denna ej
mera än en fjerdedel af arfvets hela belopp.
Denna Tyska s. k. allmänna arfslag följes blott i städer och
för den lösa egendomen; svarar således emot vår stadsrätt. Denna
följes blott i släder och för den lösa egendomen, af följande
skäl: l:o Att större delen af Adelns fastigheter på landet utgöres
af fideicommisset', majorater, riddaregods och lehngods; 2:o Att
dessa gods, ora äfven köpte af ofrälse, bibehålla sin natur och
öfvergå lill den äldsta sonen, led efter led; 3:o Att BondeStånddets
jordfastigheter äro antingen af alodial, lodial (odal) natur,
eller af frälse natur, (annan natur finnes ej i Tyskland). I det
förra fallet öfvergå de, liksom våra kronohemman, till äldste sonen, led
efter led; i det sednare fallet, då gården, ehuru innehafven med äganderätt,
likväl erlägger frälseräntor till den primitiva ägaren, lyda de i
arfsförhållanden under land-sed, och denna lemnar med fä undantag
hela gården till den äldste sonen; (i vissa provinser, såsom i
Westphalen, till den yngsta, under namn af minorat). I båda fallen
förblifver gården således ostyckad, då de öfrige bröderne erhålla
en ringa lösen, och systrarne ej annat än en utstyrsel när de
gifta sig.
Den Engelska lagen lemnar hela jordfastigheten till äldste
sonen ab intestalo, då testamente icke finnes, men delar den lösa
egendomen lika arfvingarne emellan utan skillnad på kön, som
efter vår stadsrätt. Enahanda är förhållandet i de flesta Italienska
stater, i Sicilien och större delen af Spanien. I Asturien,
der folket är af Göthisk härkomst, älfver brodern dubbelt mot
systern, liksom i Sverige.
Enligt den Ryska arfslagen erhåller dotter, i concurrence med
son, icke mera än T'T af jorden, men | af den lösa egendomen.
Enligt brödrafolkets arfslag, sednast reglerad den 26 Juni
1821, är, som jag redan anfört, den äldste sonen berättigad att,
emot lösen till sina syskon, inträda i en odelad besittning af sin
faders efterlemnade landtgods, eller af hufvudgården, i full den
aflidne ägt flera gårdar; ja till och med enligt den Franska lagen
kan testator, allt efter barnens antal, disponera hälften, § och |:delar
af sin egendom efter behag, (se Code Civil, art 913) hvilken större
lott oftast tillerkännes den äldste sonen.
Det här i korthet anförda, torde vara tillräckligt för att bevisa,
att Sverige, långt ifrån att vara det enda laud, der arfslagarne
äro olika för jord och lösegendom, för man och qvinna,
blir, om den nya lagen går igenom, det enda land i verlden, der
dessa skillnader icke äga rum. Intet folk i verlden handlar så
obetänksamt för sin framtid, som vi göra, i detta afseende som i
många andra.
2se
Den 9 December.
Arfslagar, såsom många andra, hafva öfverallt blifvit stiftade
för politiska statsbehof, och aldrig efter den s. k. rättskänslan
eller naturliga billigheten; Monlesquieu lägger den största vigt
härpå. Det är, säger han, en olycka, som åtföljer menskligheten,
att lagstiftaren tvingas att göra lagar, i strid till och med med
den naturliga känslan. Skälet är, alt lagstiftaren mäste göra lagar
mera för samhället, än för medborgarn, mera för medborgarn
än för menniskan, och tänka främst pä republikens bästa (se Esprit
des lois). Andra länders arfslagar gifva äfven en större testamentarisk
frihet än vår. Den Romerska var i detta afseende nära obegränsad;
så är den Engelska ännu. Jag tror, att vår nya civillag
äfven föreslår en sådan; hvarföre då skilja denna fråga frän den
förevarande ? deri mäste ligga något fördoldt ändamål, som alltid
är misstänkt; frimodigheten utgör redlighetens stämpel.
Jag har under loppet af detta anförande icke nämnt ett ord
om R. o. Ad., dels derföre att dess fastigheter ännu beslå af
större gods, som kunna lala någon styckning, innan de nedgå till
den mathemaliska punkten, som den Franska parcellen snart synes
uppnå, och dels derföre, att Ståndets intressen böra gifva vika
för de allmännas. Men det är dessa, hvilka i synnerhet äro
botade, och det är dessa jag trott mig böra taga i försvar mot en
lag, som, i fall den går igenom, snart skall tillintetgöra ett hittills
oberoende BondeSt., öka fattigdomen i landet till en oerhörd
grad, och icke allenast tillintetgöra all möjlighet af en stigande
bildning, utan skall, i förening med andra democratiska åtgärder
i representation, lagstiftning och samhällsordning, försänka det
fordom moraliskt, religiöst och loyalt sinnade Svenska folket till
en grad af materiel och inlellectuel uselhet, sorn jag, som upphunnit
aftonen af min lefnad, är glad alt icke behöfva öfverlefva.
Gr. Seth, Bror: Jag anhåller blott att till alla delar få
instämma uti det af Hr von Troil afgifna yttrandet och anhåller
om bifall lill betänk.
Ofverläggningen förklarades härmed vara fulländad, hvarefter
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att han ansåg propos. först
böra framställas å första alternativet i Utsles betänk, emedan R.
o. Ad;s bifall till detta alternativ skulle hafva till följd att betänk,
i öfrigt förfölle, och, i händelse R. o. Ad. deremot behagade afslå
samma alternativ, något hinder icke mötte att sedermera besluta
i frågan om de öfrige delarne af betänk. I afseende på första alternativet
hade Hr Hjerta och Gr. Spens yrkat, att detsamma måtte
i sin helhet bifallas; Frih. Cederström, Thure, med hvilken
flere förenat sig, hade åter yrkat bifall dertill, med den förändring,
att lagens stadgande uti 9 cap. Giftermålsbm, ang:de morgongåfva,
jemväl skulle upphäfvas, och slutligen hade Frih. Palmstjerna,
med hvilken äfven flere andra ledamöter sig förenat, yrkat afslag,
med förbehåll, att sedermera sednare alternativet, ang:de utsträckning
af istadarätten, måtte få pröfvas.
Frih. Cederström, Thure Fredr.: Jag hemställer till Hr
Don 9 December.
287
Hjerta och IIr Gr. Spens, om icke de, lill ändamålets vinnande,
skulle vilja förena sig uti den af mig begärda propos.
Hr Hjerta: Till tidens vinnande vill jag gerna afstå från
den af mig begärda propos., så mycket hellre som jag icke liar
någonting emot alt förena mig med Frih. Cederström.
G. Spens: Afven jag afstår ifrån den af mig begärda propos.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att sedan nu Hr Hjerta
och Gr. Spens afstått från sina yrkanden, endast 2:ne propos:r
voro begärde, af hvilka H. Ex. ansåge sig först böra framställa den,
som minst afvek från Utsk:s betänk., samt hemställde derefter,
om R. o. Ad. bi folie första alternativet af LagUtsk:s förevar, betänk.
med den förändring, att nu gällande lagsladgande uti 9 cap.
Giftermälsbm ang:de morgongåfva jemväl upphäfves.
Ropades starka nej, blandade med många ja.
H. E. hemställde vidare, om R. o. Ad. behagade afslå första
alternativet af ifrågavar. betänk., med R. o. Ad. förbehållen
rätt alt, utan hinder af detta afslag, sederine:a få pröfva det sednare
alternativet.
Ropades starka ja, blandade med nej, hvarefter H. E x. Hr
Gr. o. Landtm, förklarade, det han trott sig finna, att R. o. Ad.
med öfvervägande ja besvarat den sednare propos.
IIr von Troil begärde votering.
Upplästes till justering och godkändes följande förslag till
voter.propos.
Den som bifaller första alternativet i LagUtslcs betänk. N:o
31, med den förändring i Utsk:s förslag, att nu gällande lagstadgande
uti 9 cap. Giftermälsbm ang:de morgongåfva jemväl upphäfves,
voterar
ja;
Den del ej vill, voterar
nej;
Vinner nej, afslås LagUtsk:s förenämde betänk, med R. o.
Ad. förbehållen rätt alt, utan hinder af detta afslag, sedermera
pröfva det sednare alternativet, ang:de utsträckning af istadarätten.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, fästade härefter uppmärksamheten
derpå, att LagUtsk:s betänk., utom den nu votering underkastade
delen, innehöll 2:ne punkter, hvilka efter voteringens slut
borde förekomma till afgörande.
Hr von Hartmansdorff: Den återstående frågan om istada-rälten,
anser jag vara så skild ifrån den nu afgjorda, att hon
gerna kunde hafva utgjort föremål för ett särskildt betänk. Jag
hemställer således, om icke R. o. Ad. behagade uppskjuta hennes
afgörande till nästa plenum.
2SS Den 10 December.
I anledn. häraf, heraslälkle H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, om
R. o. Ad. behagade åtskiljas efter slutad votering.
Ropades ja.
Vid voteringens slut befunnos rösterna hafva utfallit, som följer:
Ja — 31).
Nej — 99.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. J till I på natten.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Tistlag-on den 10 December 1844.
Plenum kl. 9 f. m.
Justerades 2 prol.uldr. för gårdagen.
Justerades [ileni-prot. för d. 27 sisth Nov. e. m.
Upplästes följande af Hr 0 xe h u f v u d , Olof Philip, inlemnade
meni.:
Jag får härigenom vördsammast anhålla, att, med bibehållande
af min riksdagsmannarätt, vinna entledigande från den
af 11. R. o. Ad:s Hrr Eleclorer för mig utsedda ledamolsplats i
Ekon.Utsk.
R. o. Ad. behagade härtill lemna sitt bifall, hvarefter Hrr
Electorer af H. Ex. Hr. Gr. o. Landtm, blefvo anmodade att i
deras nästa sammanträde utse en ledamot i Allm. Besv.- o. Ekon
Ulsk.
i. st. f. Hr Oxehufvud.
Företoa: R. o. Ad. val af 21 ordinarie ledamöter och 15 supleanter
uti förstärkta StalsUtsk., och befunnos, efter valförrättningens
slut, sedan emellan dem, som erhållit lika antal röster,
lottning blifvit anställd, dels lill afskiljande af dem, hvilka borde
blifva ordinarie ledamöter, dels till bestämmande af den ordning,
i hvilken supleanteme herde, i händelse af behof, inträda, hafva
blifvit utsedde till
Ordinarie Ledamöter:
N:o 90. Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik . . . 137 röster.
„ 91. „ Kalling, Fullm. Gr. Bonde, Guslaf 93 „
N:o
Den JO Dece ni ber.
m
N-.o
117.
Gr.
von Stedingk, Ludvig Ernst
93
röster
59
118.
95
von Essen, Fullm. Gr. Gyldenstolpe,
Carl Aug
137
95
99
140.
99
Björnstjerna, Magnus
94
*5
59
3.
Frih. Gyldenstjerna, Nils Christoffer . .
93
95
99
161.
99
von Höpken, Folina. Hr von Troil,
Sam. Guslaf
136
99
v
213.
99
Armfelt, Fullm. Hr Bogeman.
Joli. Ludv
137
55
55
245.
95
Lagerfelt, Carl
137
59
59
326.
99
Lagerheim, Fullm. Gr. Gyldenstolpe,
Anton Gabriel
93
99
99
342.
59
von Stedingk, Fullm. Frih. Lovisin,
Adolph
93
99
99
440.
Hr
Didron, Fullin. Hr Ulfsparre, Georg
137
99
99
645.
95
Möllersvärd, Carl Henrik
136
99
95
792.
59
Lagerhjelm, Pehr
93
99
99
SI 8.
95
Reenstjerna, Abraham ....
93
95
95
1476.
99
Riben, Carl Wilhelm
99
97
1563.
99
Cederstråle, Johan Kasimir . . .
137
99
55
1612.
99
Grundelstjerna, Axel Wilhelm
137
55
95
2013. B „
Rosenblad, Bernhard
93
99
95
2132. B„
af Klercker, Fredrik . . .
55
99
2308.
99
af Ström, Israel Adolph ....
93
59
Suppleanter:
N:o
2292
Hr
af Edholm, Erik .......
93
59
95
734.
59
Taube, Fullm. Gr. Piper, Carl Fredr.
93
99
99
145.
Frih. Stiernstedt, Jacob Theodor . . .
93
59
99
1S3.
99
d’Albedyhl, Christer Henrik . .
93
99
95
1861.
Hr
von Hartmansdorff, August
99
99
1939.
99
Silfverstolpe, David Ludvig . . .
93
55
95
1304
95
Kuylenstjerna, Otto Wilhelm . .
92
55
99
76.
Frih. Kruuse, Fullm. Hr von Hohenhausen,
Michael Silvius
92
55
95
48.
59
Creutz, Fullm. Gr. Mörner, Carl
92
99
99
380.
99
von Schulzenheim, David . . .
92
99
99
2275
Hr
Lefren, Johan Pehr
59
95
44.
Frih. Wrede, Fabian Jacob ....
92
59
99
184.
Hr
Silfversvärd, Fullm. Hr Stjerngranat
Gustaf
91
99
99
92.
Gr.
Horn, Claes Fredrik . . . . .
91
99
7»
1786
Hr
Blomstedt, Christian Jacob . . .
91
99
H. R. o. Ad. åtskildes kl. | 5 e. m.
In fidem protocolli,
Albart Munck.
37
Den 11 December f. m.
Onsdagen den 11 December 1844.
Plenum kl. 10 f. m.
Öppnades Hrr Eleclorers listor till val af ledamöter i nedann
lim lide Utsk.; och befunnos dertill hafva blifvit utsedde, uti
S tats-U tskottet:
efter N:o 1905, Hr von Rosen, Georg Ludvig,
N:o 1917, Hr Berg von Linde, Johan Albrecht;
B e v i 11 n i n g s - Ut skottet:
efter N:o 195, Frih. Gyllenkrook, Fullm. Gr. Posse, Fredrik Salomon,
och N:o 702, Hr Prytz, Lars Adolph,
N:o 245, Frih. Lagerfeldt, Israel Garl Adam, samt
N:o 2221, Hr af Wirsen, Carl Thure;
Allmänna Besvärs- och Ekonomi-Utskottet:
efter N:o 102, Hr Oxehufvud, Olof Philip,
N:o 293, Frih. Falkengren, Fullm. Gr. Hamilton, Malcolm.
Öppnades jemväl Hrr Eleetorers lista till val af en suppleant
i StatsUtsk.: efter N:o 2051, Hr Furuhjelm, Fullm. Hr
Björnstjerna, Johan Magnus; och befalis dertill hafva blifvit
utsedd:
N:o 440, Hr Didron, Fullm. Hr Ulfsparre, Georg, med 16
röster.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, anmodade Hrr Bänkman att,
sedan nu Frih. Lagerfeldt, som varit Elector, blifvit vald till ledamot
i Bevilin.Utsk., utse en Elector i hans ställe.
Fortsattes pröfningen af LagUtsk:s d. 27 sisth Nov. och 7
dennes på bordet lagda betänk. N:o 31, i anledn. af väckta motioner,
ang:de förändring i vissa delar af nu gällande lagstadganden
om giftorätt och arfsrätt, samt morgongåfva och fördel.
Sedan R. o. Ad. den 9 dennes fattat sitt beslut i afseende
på första alternativet i detta betänk, förekom nu till pröfning:
Utsk:s yttrande i anledn. af Petter Pehrssons förslag, att,
derest Ii. o. Ad. för deras del ej skulle medgifva den föreslagna
förändringen i arfs- och giftorätten, densamma måtte
vidtagas för BondeSt.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: Då jag tror mig kunna
förutse, alt Hr Gr. o. Landtnäs propos. möjligen torde lyda
på att lägga denna punkt af betänk, lill handlingarne, så får jag
blott påminna om hvad jag uti mitt yttrande i sista plenum fö
-
Den 11 December f. nr.
291
reslog, i afseende å den åtgärd, jag ansåg för detta Stånd lämplig,
i händelse de tre öfriga Stånden skulle förena sig i bifall till
Utsk:s förslag om införande af lika giftorätt och arfsrätt. Jag förmodar,
all, i fall den del af belänk., som nu föredrages, blifver
lagd till handlingarne, något hinder icke dymedelst kan uppstå
för vidtagande af den åtgärd, hvarom jag förbehållit mig att, i
händelse PresteSt. bifaller betänk., få göra framställning?
Frih. Raab, Adam Christian: Om jag vore af samma
åsigt, som den sisie värde talaren, så skulle jag visserligen förena
mig med honora, men som jag anser, att allt skäl är för hand,
att medgifva förslaget i denna del, så anhåller jag vördsamt om
Kr Gr. o. Landlrms propos. på bifall till denna punkt af §.
Gr. Lagerbjelke, Gustaf: Då inom detta Hus fråga har
blifvit väckt, alt lill K. M. ingå med en sådan und. anhållan,
som Frih. Palmstjerna föreslagit, så anser jag för mindel, att det
vore att helt och hållet afskära Frih. Palmstjernas mening, om
man nu afgjorde denna punkt, innan det är kändt, hurudan! beslut
PresteSt. kommer att fatta; ty om PresteSt. bifölle Utsk:s
förslag rör:de giftorätten och arfsrälten, sä vore genom ett sådant
beslut, som den siste värde talaren har yrkat, Frih. Palmstjernas
mening helt och hållet afskuren, men om deremot PresteSt. afslår
betänk., så förfaller hela frågan. I alla händelser anser jag
derföre rättast att uppskjuta beslulet om denna punkt, intilldess
det blir kändt hvad beslut PresteSt. i afseende på hufvudfrågan
fattat.
Frih. Raab: Jag ber vördsamt om tillgift, att jag i så måtto
misstog mig, att jag trodde det vara den aldra sista delen
rör:de isladarätten, som nu föredrogs. Jag finner att det endast
var fråga om Petter Pehrssons motion och förenar mig nu till alfa
delar med den siste värde talaren.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
att med pröfningen af Ulstus yttrande öfver Riksdagsm. Petter
Pehrssons förslag borde anstå intilldess flögv. PresteSt. i afseende
på LagUtsk:s ifrågavar. betänk, fallat sitt beslut.
Ropades ja.
Det af Utsk. framställda alternativa förslag till förändring
i Jirfdabm 3 cap. 2, 3 och 4 §§ i afseende på utsträckning
af isladarätten för syskons afkomlingar.
R. o. Ad. biföll detta förslag.
Föredrogs ånyo LagUtsk:s d. 27 sisth Nov. f. m. på bordet
lagda betänk. N:o 32, i anledn. af väckt motion om bestämmelse
af viss tid, hvarifrån den i K. förordn. d. 13 Juni 1800 bestämda
prescriptionslid för fordringars utsökande räknas må.
Hr von Hartmansdorff Au g.: Jag anhåller, att
cret. måtte upplysa om del är bekant huru de öfriga Stånden afgjort
detta betänk.
292
Den 11 December f. m.
Undertecknad (. f. Ridd.secret. hade till följd häraf äran tillkännagifva,
att förevar, betänk., enligt ankomna prot.utdr., blifvit
bifallet af samtliga de öfriga RiksStm.
Uppå härefter framställd prnpos. blef detta betänk, jemväl
af R. o. Ad. bifallet.
Föredrogs och bordlädes ånyo, på begäran af Hr von Hartmansdorff,
Äng. och Hr K åfelt, Anton, LagUlskts d. 27
sisth Nov. f. m. pä bordet lagda betänk. N:o 33, i anledn. af
väckt motion, ang:de förändradl sätt för kyrkoböckers förande och
skärpta controller i afseende på deras förvarande.
O
Anvo föredrogs LagUtsk:s d. 27 sisth Nov. f. m. på bordet
lagda betänk. N:o 34, i anledn. af väckt fråga om förtydligande
af de i lag och särskilda författningar innefattade bestämmelser,
angtde straffet för inbrottsstöld.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag anhåller, att Ridd.secret.
äfven här mätte upplysa luiru detta betänk, blifvit af de öfriga
Stånden afgjordt.
lindert, t. f. Ridd.secret. tillkännagaf, att samtliga de öfriga
RiksStm bifallit detta betänk.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Under sådant förhållande
vill jag icke bestrida bifall till betänk.; men måste dock anmärka,
att LagUtsk. har här begagnat den ordställning, som det
tyckes företrädesvis älska i fråga om lagförklaringar, nemi. att
lagrummet bör ”i öfverensstämmelse med den gifua tolkningen
sä förstus.” Jag skulle hafva önskat andra ordalag, men dc
kunna numera icke rättas.
Propos. å bifall till LagUlskts betänk. N:o 34 blef härefter
framställd och af R. o. Ad. med ja besvarad.
Föredrogos ånyo och biföllos LagUlskts ncdannämnde d. 27
sisth Nov. f. m. på bordet lagdc betänk.:
N:o 35, i anledn. af väckt motion, angtde förklaring af 18
cap. Arfdabtn; och
N:o 36, i anledn. af väckt motion om förlängd - lid för besvärs
anförande öfver underrätts utslag vid husesyner å prestebohl
i Helsingland.
Ånyo föredrogs LagUlskts d. 27 sisth Nov. f. m. på bordet
lagda betänk. Nto 37, i anledn. af väckt motion derom, alt K.
förordn. d. 1 Maj 1800, som innefattar förbud att vid försäljning
af fast egendom göra förbehåll om rätt lill densammas återlösande,
måtte tilläggas relroactiv verkan.
Gr. Mörners vid delta betänk, fogade reservation upplästes, på
begäran af
Den 11 December f. m.
2(J3
Gr. Lagerbjelke, Guslaf, sora derefter yttrade:
Angelägenheten af det stadgande Gr. Mörner i sin reservation
föreslagit, synes mig af honom vara så väl bevisad, att jag
anser öfverflödigt att deri ill göra något (illägg. Jag får derföre
anhålla om propos. på bifall lill det af Gr. Mörner gjorda förslaget,
hvilket, efter hvad jag tror mig veta, redan är af något ibland
de öfriga Slånden antaget, hvarom jag anhåller, alt Ridd.secret.
måtte få meddela upplysning.
Undert. t. f. Ridd.secret. lillkännagaf, att flög v. PresteSt. återremitterat
och Vällofl. BorgareSt. samt Hederv. BondeSt. bifallit
ifrågavar. betänk.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag är i hufvudsaken förekommen
af Gr. Lagerbjelke; men sedan betänk, nu är bifallet
af två RiksSt., så fruktar jag att ingenting skulle kunna vinnas
genom det beslut R. o. Ad. i denna del kunde fatta. Jag är för
öfrigt motionären tack skyldig för det han fästat uppmärksamheten
på ett förhållande, som kan lända den enskilda köparen till
mycket förfång. LagUtsk. bar ganska riktigt erkänt de olägenheter,
hvarpå motionären fästat uppmärksamhet, men resonnerat så,
att som lagstiftaren ej äger upphäfva verkan af enskilda personers,
under skydd af gällande lagar ingångne aftal, eller gifva ny lag,
med tillbaka verkande kraft, anser Utsk. sig icke kunna understödja
motionärens förslag. Den menliga verkan, som Utsk. sålunda
befarat, tror jag skulle alldeles undvikas genom antagande
af Gr. Mörners i dess reservation afgifna förslag. Dä man har
ansett, att tysta förmånsrätterna vore menliga, sä ligger deruti ett
bevis derför, alt ingenting kunde vara menligare för enskildas transaclioncr,
än om det här omnämnda, i 1810 års författning tillåtna
tysta förbehållet vid köpeafhandlingar finge existera, utan att
någon viss tid föreskrefs, då anspråken borde göras gällande. Jag
vägar vördsamt hemställa till Hr Gr. o. Landtm, hvad lämpligaste
sättet vore att behandla frågan. Jag hade visserligen önskat
en äterremiss; men då 2 Stånd redan bifallit Utsk:s betänk., så
fruktar jag att numera ingenting är alt vinna dermed; men har
åtminstone velat förklara min önskan, att det i Gr. Mörners reservation
framställda förslag hade blifvit bifallet.
Gr. Lagerbjelke: Sedan det blifvit upplyst, att PresteSt.
återremitterat betänk., så afstär jag ifrån den af mig nyss begärda
propos. på bifall lill Gr. Mörners förslag, och anhåller i stället
om äterremiss af betänk.
Häruti instämde Hr von Hartmansdorff, Äng.
IL Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåge
de emot Lagölsk:s betänk. N:o 37 gjorde anmärkn:r föranleda
lill detsammas återremitterande.
Ropades ja.
Vid förnyad föredragning biföllos Lag- samt Allm. Besv.-
294
Den 11 December f. m.
o. Ekon.Utskms nedannämnde, d. 27 sistl. Nov. f. m., på bordet
lagda betänk:n:
N:o 9, i anledn. af väckt fråga om ändring i K. för
ordn.
d. 10 April 1810, rör.de afgärda hemmansägares rätt alt
söka skifte å skog och utmark;
N:o 10, i anledn. af väckt fråga om vidtagande åtgärder att
förekomma tilltagandet af s. k. proletärer;
N:o 11, i anledn. af väckta motioner om åläggande för alla
hemman alt, utan afseende på deras olika natur, deltaga i
byggande och underhåll af prestgård, tingshus och häradsfängel
se;
samt
N:o 12, i anledn. af väckt fråga om åliggande för husbonde,
hvilken i sin tjenst antager vanfrejdad eller försvarslös person från
annan socken, att om den inflyttades framtida bergning draga
försorg.
Ånyo föredrogs Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Ulskms d. 27
sisth Nov. f. m. på bordet lagda betänk. N:o 13, i anledn. af
väckt fråga om prygelstraffels afskaffande in. m.
Frih. Palmstjerna, Carl Otto: Ehuruväl detta Lag-Utsk:s
betänk, är bifallet af tre Stånd och således lärer komma att till
K. SI. ingå såsom ett R. Sl:s beslut; så kan jag likväl icke underlåta
alt anmärka, att LagUtsk. bar behandlat frågan temligen
lösligt och icke med den betänksamhet, som jag bade förmodat
alt LagUtsk. skulle iakttaga vid behandling af så vigtiga frågor,
som denna. Visserligen har LagUtsk. icke tillstyrkt någonting
bestämdt, men det anser jag för min del vara ett så mycket större
fel uti Utsk:s utlåt.; ty när man ingår till K. M. med en tind.
anhållan, sä bör man väl deruti också nedlägga uttrycken af hvad
man vill, hvad man önskar och begär, och icke endast nyttja allmänna
uttryck, hvilkas egentliga betydelse kan, efter hvars och
ens individuella äsigler, utsträckas åt höger eller venster. Det
obestämda och sväfvande uti förslaget är således i min lanke ett
betydligt fel. Då Utsk. dessutom börjar med att säga, att omarbetning
af krigslajjarne för närvar, förehafves, hvilket äfven är
mig bekant; så anser jag alt några partiella ändringar uti hittills
gällande krigslagar icke nu böra ske, utan man bör afvakta den
tid, hvilken man kan hoppas icke blir sä aflägsen, då en ny lagstiftning
i detta hänseende kommer att införas, hvilken innehåller
ett nytt system efter samma grunder, genomfördt från början
till slut för alla frågor och alla straffbestämmelser, sä att det blir ett
helt, der den ena delen står i förhållande till den andra, på sådant
sätt alt ändamålet dermed uppfylles. Detta har Utsk. icke
vid andra och tredje punkterna tagit i betraktande, utan likasom
återtagit den grunsals Utsk. sjelf stödt sig pä i första delen af
sitt betänk.
Hvad angår den aldra sista delen af betänk., så anser jag
den också alldeles ofullständig, då LagUtsk. icke föreslagit ordalagen
till den förändring uti gällande författning, som Utsk. an
-
Den 11 December f. m.
2<J5
ser att R. St. borde hos K. M. begära måtte blifva utfärdad, utan
i stället hänvisat till andra författningar. På dessa skäl hemställer
jag, huruvida icke R. o. Ad. skulle finna för godt att afslå
detta LagUtsk-.s betänk., men jag ämnar icke drifva denna mening
så långt, alt jag besvärar R. o. Ad. med någon längre discussion,
ifall Ståndet icke är benäget att bifalla denna min
tanka.
Sfe H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, ytttrade, det han, i anledn. af
Frih. Palmstjernas tillkännagifvande, att tre Stånd bifallit förevar,
betänk., ansåg sig böra upplysa, att det blifvit bifallet i sin helhet
af Preste- och BondeSt:n, men BorgareSt. bifallit detsamma
med den förändring, att uti den af Utsk. tillstyrkta underd. skrifvelse,
rör:de prygelstraffets användande inom värfvade och indelta
arméen, orden ”i möjligaste målto inskränkes” blifvit utbytte emot
orden ”må helt och hållet upphöra.”
Sedan härefter, på begäran af Hr von Troil, Samuel
Gustaf, hans vid Utsk:s betänk, fogade reservation blifvit uppläst,
yttrade sig
Hr von Troil: Det ifråga var. betänk, sönderfaller egentligen
i tvenne afdelningar, nemi. den af Utsk. föreslagne underd.
skrifvelsen i afseende på prygelstraffets användande inom armeen,
och den del af betänk., som har afseende på straffbestämmelser
för beväringen. Hvad den första af dessa delar beträffar, så har
Utsk. föreslagit en skrifvelse lill K. M., hvilken visserligen enl.
mitt förmenande är mycket oskyldig, emedan den endast innehåller
en underd. anhållan, ”att K. M. täcktes i nåder vidtaga
sådana åtgärder, hvarigenom användande af prygelstraffet, såsom
extra-judiciel bestraffning inom den värfvade och indelta armeen,
i möjligaste måtto inskränkes.” Om således R. o. Ad. skulle i
detta fall besluta att bifalla Utsk:s betänk., så skall jag visserligen
för min del icke hafva något att direct invända deremot; men anhåller
likväl att äfven vid denna punkt få göra några anmärkmr. Först
och främst, att, i händelse en sådan underd. skrifvelse skulle afgå,
det i min tanka vore bäst att utesluta orden ”den värfvade
och indelta”, så att skrifvelsen angick armeen i allmänhet.
För öfrigt är skrifvelsen i alla delar öfverflödig, då, såsom man
har sig ganska väl bekant, redan under loppet af flere år den
anda varit rådande inom hela arméen och meddelats densamma
ifrån det högre befälet, att så litet som möjligt utdela prygelstraff.
Hvad äter angår den sednare delen af betänk., eller prygelstraffets
begagnande för beväringsmanskapet på Gottland, så får
jag fästa uppmärksamheten derpå, att Lag- och Ekon.Utskms majoritet
hafva förbisett möjligheten att verkställa det bestraffningssätt,
som den velat införa. Vid Gottlands nationalbeväring är
nemi. beslraffningssältet endast bestående af arrest, hvilken är indelad
i olika grader, nemi. den första ifrån 4 till 8 dygn, den
andra ifrån 8 till och med 15, den tredje ifrån och med 15 t.
o. m. 30 och den fjerde ifrån 30 t. o. m. 40 dygn pä högvakt.
Jag vill vid detta tillfälle icke uppehålla mig vid andra bestraff
-
296
Den il December f. m.
ningssält, än deni som kunna anses såsom extia-jndieiella, och jag
hemställer då, huruvida det är möjligt att t. ex. en soldat, sorn
emot slutet af mötet hegar en förbrytelse af svårare art, och derför
skulle kunna åläggas ett efter Gottlands nationalbeväring lämpadt
straff af t. ek. 15 dygn, skulle kunna undergå ett sådant
straff, då möjligen endasten eller två dagar återstå. Inom Gottlands
nationalbeväring är förhållandet helt olika. Der utgör beväringen
den stående milisen på ön, färdig att i hvarje ögonblick
tjenstgöra. Der kan möjligen den brottslige bevakas i sitt hem. Vid
den öfriga beväringen inom Sverige är sådant icke möjligt, ty
icke kan man hemskicka bonddrängen och sätta honom i arrest
inom den bondgård, der han hor. Sådant borde likväl blifva följden
af antagandet af den här föreslagna förändringen, och pä
dessa grunder jemte de flera, sorn jag tagit mig friheten att i min
reservation åberopa, och hvaribland jag hufvudsakligen vill fästa
mig dervid, att man icke gjort något undantag för det legda folket
vid beväringen, anhåller jag 0111 propos. på afslag. Oaktadt
något hvar vet att ganska många dugliga karlar finnas bland det
legda beväringsmanskapet, måste man likväl medgifva, att en stor
del af detsamma, synnerligen i trakten häromkring Stockholm,
består dels af personer, som genom ett mindre pålitligt uppförande
hafva i förtid blifvit skilda från de indelta regementena,
och dels af uttjenta garnisons-soldater, hvilka icke fått recapitulation.
Dessa ingå pfla såsom legda karlar vid beväringen. Om
någon kunde behöfva afstraffas med prygel för sina förseelser, sä
vore det visserligen dessa. Jag tror nu, att då man icke har
gjort undantag för de legda inom beväringsmanskapet, så duger
det icke alt der afskaffa prygelstraffet. För min del önskar jag
visserligen lifligt och hoppas att få se den dag uppgå, då delta
straff icke må användas på soldaten, förrän han först blifvit nedflyttad
i en straffclass; men jag tror, att i närvar, ögonblick det
vore oförnuftigt och alldeles för tidigt att fatta ett sådant beslut,
som Utsk. här föreslagit. Pä grund häraf får jag för min del
vördsamt anhålla, att Hr Gr. o. Landtm., täcktes göra propos. på
afslag utaf den sednare delen i den föreslagna skrifvelsen ronde
beväringen. Hvad den första delen beträffar, så vill jag icke vara
envis, ehuru jag anser den öfverflödig och till intet gagnande.
Jag anhåller således blott, att man der måtte utesluta orden: ”den
värfvade och den indelta.”
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Uti inledningen till motiverna
för Utsk:ns förslag säga de sig vara öfvertvgade, att ”de
reglementariska föreskrifter, som erfordras för tillämpning af denna
grundsats (nemi. den, som Utslcn hylla), hvilken hör kunna,
oberoende af de förväntade nya krigslagarne, genomföras, lämpeligast
och säkrast öfverlemnas till K. M., såsom krigsmaktens högste
Befälhafvare.” När Utskm så tänka, förundrar det mig, att
de likväl infört förslag till underd. framställning hos K. M. Lika
med Frih. Palmstjerna anser jag obehötligt att R. St. ingå
med
Den 11 December f. m.
med någon sådan. Ingen lärer under närvar, omständigheter kunna
befara, att straffen blifva för svåra, vare sig för militärer eller
någon annan. Hvartill skall det då tjena att göra dylika underd.
framställningar? Ar det för alt i alla hänseenden få påminna om
allting? Mig synes sådant vara olämpligt, i synnerhet då nian
kommer med något, sorn, efter hvad Frih. Palmstjerna rätteligen
anmärkt, i sig sjelft är ingenting sägande, utan blott innehåller
en påminnelse. Jag hemställer derföre vördsammast, att R. o.
Ad., utan afseende på de beslut, som de öfriga Stånden i detta
hänseende hafva fattat, mätte afslä betänk. Då för öfrigt flere
militärer hafva anmält sig att tala, så förmodar jag, att ämnet
derigenom får en vidsträcktare utredning; men jag skulle tro, att
man ju förr dess hellre borde komma lill det beslut, som Frih.
Palmstjerna föreslagit.
Hr Brakel, Mauritz Gustaf: När en lagstiftare stiftar
en strafflag, bör han göra afseende på tvenne ting: först på straffet,
i och för sig sjelf, den brottsliges tillbörliga näpst och möjliga
förbättring, sedan på efterdömet, som straffet verkar på andra.
I krigslagstiftningen ingår det förra afseendet lill obetydligare
del, då deremot det sednare utgör sjelfva hufvudgrunden för
denna lagstiftning. För att kunna göra det möjligt för en befälhafvare
att hafva sin här ordnad, lydig och disciplinerad, för att
kunna göra det möjligt för en enda vilja att till ett mål leda så
många olika viljor, måste det finnas lagar, som genom exemplet
starkt verka på sinnena. Krigslagarna äro till icke så mycket för
den felaktige, som icke mer för dem, som icke äro det, icke så
mycket för att straffa öfverträdelsen, som icke mer för alt förekomma
dess förnyande. Det är ur denna synpunkt, mine Hrr,
som jag anser prygelstraffet till sin princip vara riktigt. Soldaten
ser eller hör ett fel vara begånget; det verkar då helt olika på
honom, om han äfven får se huru straffet följer snart, rättvist
och oblidkeligt, om han har det så till sägandes under ögonen,
eller om han blott en tid derefter får höra, att den felaktige varit
i arrest. Det är ett ord, som han ej tänker på, ett ord, som
går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag anser prygelstraffet
dessutom vara nödvändigt för vissa regementen. Våra
värfvade regementen bestå nemi. till största delen af pojkar eller
män, hvilkas föga vana vid ordning eller lydnad, hvilkas oroliga
och obändiga lynne ej tillåtit dem att förblifva i något bestämdt
samhällsyrke. De äro ofta af naturen oförskräckta, sökande faran
af kärlek till densamma; de kunna vara djeflar mot fienden i bataljen,
men äro ofta svåra för befälet att hålla i styr efter densamma.
För vår indelta arme och för vår beväring anser jag visserligen
icke prygelstraffet vara så oundgängligt, men tror det för desamma
ännu vara ganska lämpligt. Hvaraf bestå dessa trupper? Af
bondens söner. Huru hafva dessa bondsöner blifvit uppfostrade?
Pojken agas af fadren, bonddrängen af husbonden. Hvarföre skulle
då icke soldaten af ett rättvist och upplyst befäl på samma;
5 fr, 38
29S
Den 11 Decembsr f. m.
salt kunna straffas, som han från barndomen varit van vid. Man
fordrar af soldaten ett hardt lynne och glömmer, alt hos harda naturer
klemigheten blott alstrar förakt. Men, säger man, detta
straff är vanärande. Det vanärande, mine Hrr, ligger i felet, ej
i straffet. Soldaten vet bestämdt hvad han har att göra och
hvad han icke får göra; underlåter han då något af det förra eller
gör något af det sednare, stånde han då sitt kast. Man säger,
att detta straff är vanärande, men besinnar ej, att de bragdrikaste
nationer användt detta straff. Republiken Sparta i dess
skönaste dagar piskade sina krigare till döds, krigare med medborgarerättigheter;
Rom, då dess örn flög med seger från Ebro
till Eufrat, hade sina fasces, och virgis csedi var der. ett ganska
vanligt straff; Fredrik den andre i Preussen sparade ingalunda
käppen, och frihetens skötebarn, Frankrike hade, icke prygelstraffet,
det är sant, ty det är hos Fransmännen en egenhet i lynnet
att aldrig hafva kunnat fördraga det, men i dess ställe sansculotten
med sin bödelyxa, som ingalunda skonade hvarken soldatens eller
generalens nacke.
Man har föreslagit en s. k. straffclass, dit de prygelbara enligt
dom skulle nedflyttas; men denna straffclass är, enligt min tro,
ful lill sin tanka, skadlig till sina följder. Ful lill sin tanka,
derföre att den för dålighet utmärker, utpekar soldaten, och en
soldat, som sålunda förblifver utpekad, anser jag ej böra få bära
de blå och gula färgerna, ärans gamla färger; skadlig till sina
följder, derföre att detta bestraffningssätt kommer att alstra å ena
sidan öfversitteri och förakt, å andra sidan modlöshet och afund.
Och är det meningen, att det skall blifva straffsoldater inom compagnierna,
straffcompagnier inom regementena, straffregementen inom
armeen, sä blifver åtminstone denna tillställning något alldeles
nytt, ty det häfver varit fordomdags för tapperhet, trohet,
ihärdighet och mod, som våra regementen varit utmärkta. Slutligen
anser jag, att Konungen och dess generaler äro vida mer i
tillfälle att dömma hvad krigsagan kräfver, än bonden Jonas Johansson
och Just.Ombudsmannen, och det är äfven ur denna synpunkt,
som jag får yrka afslag å Utsk:s betänk.
Hr Munck, Bror Gust. Reinh.: I det sammansatta Utsk.
har jag varit af den mening, som nu föredragne betänk, innehåller,
och anhåller nu att få till besvarande upptaga några emot
betänk, gjorda anmärkmr. Hvad först angår den und. skrifvelsen
lill K. M., som åsyftar inskränkning i prygelstraffet för indelta och
värfvade arme'en, så hade visserligen Utsk. kunnat affärda motionen
derom, med den förklaring, att frågan, som egentligen tillhörde K.
M:s nåd. pröfning och bedömmande, icke borde föranleda någon
åtgärd ifrån R. St:s sida; men sedan frågan återigen vid denna
riksdag blifvit väckt, så ansåg Utsk., att det icke skulle ligga någon
oformlighet uti, alt R. St. i detta vigtiga ämne uttalade sin
åsigt, isynnerhet om uttrycket deraf komme att innebära en rättvisa
åt soldaten för dess med hvarje år förbättrade conduite.
Den 11 December f. m.
IFär liar blifvit sagdt, att förslaget ur temmeligen lösligt uppgjordt,
men tillika att krigsartiklarna icke borde partielt förändras.
Det har väl icke kunnat vara de värde talarnes mening,
att Ulsk:n bort inkomma med förslag til! helt nya krigsartiklar.
Om det är en sanning, att behofvet af det kränkande prygelstraffet
sedan är 1812, då K. M:s nåd. circulär angtde förändringar i
krigsarliklarne utkom, betydligt förminskats, och det till den
grad, att liela regementsmöten tilländalupit, utan alt prygel kommit
i fråga; så må väl också medgifvas, att soldaten, som således
i allmänhet gjort sig förtjent af en mildare behandling, bör, så
länge han icke genom svåra och förnyade förseelser förverkat
rättighet till denna mildare behandling, hafva den fördelen att
veta sig bestämdt vara fredad för prygel, isynnerhet sorn detta
bestraffningssätt, så länge det utan större inskränkning ännu qvarstår,
just lill följd af sin natur att ögoblickligt kunna tillämpas,
är så lätt att missbruka. Redan vid förra riksdagen ifrade jag
för inskränkning i prygelstralfet. Min erfarenhet sedan dess har
befästat den öfvertygelse jag förut ägde, att prygelstraffet i de aldra
flesta fall hos soldaten egentligen blott injagar skräck och en
djurisk undergifvenhet för befälet, hvilket ändamål ingalunda, åsyftas,
och deremot i högst få fall verkar lill moralisk förbättring;
ty det dödar all ambition. Detta straff bör således, i min tanka,
så mycket som möjligt inskränkas, och jag tillstyrker derföre
vördsamt bifall till den underd. skrifvelsen. Hvad sedermera vidkommer
den underd. anhållan, som åsyftar att prygelstralfet för
beväringsmanskapet skall helt och hållet upphöra, så får jag fästa
uppmärksamheten derpå, att erforderligheten af något strängt
straff för beväringen bar inträffat myckel sällan och nästan alldeles
icke på Gottland, der prygelstralfet hittills icke kommit ifråga.
Armeens skickliga och nitiska befäl har förstått att med goda lämpor
bibringa beväringsmanskapet långt mera, än man i förhållande
till den korta exercistiden kunnat förvänta; men om också någongång
ett strängare straff blefve för beväringen nödigt och i
följd deraf en längre tids arrest behöfde användas, så hemställer
jag, om förlusten af de öfningsdagar, som härigenom för en eller
annan bev.äringsyngling kunde uppkomma, skulle kunna jemföras
med den förlust, som träffade den beväring, hvilken genom prygelstraffets
undergående möjligen kunde äfventyra hela sin framtid,
derigenom att han af sina kamrater för alltid blefve med
förakt ansedd. Jag anhåller att fä fästa uppmärksamheten derpå,
att detta förakt icke borde träffa den bestraffade, om straffet är
obilligt; men mängden är icke mäktig denna urskiljning. Man liar
sagt, att länga arreststraff icke kunna verkställas, om de t. ex., skulle
komma i fråga vid slutet af ett möte. Jag hemställer, om icke
vid sådana fall arresten kunde undergås i allmänna fängelser.
Man har också anmärkt, att ingen skillnad är gjord emellan straff
för legd och icke legd beväring. Min' öfvertygelse är, att om
prygelstraffet för beväringen upphör, så kommer icke mycken legning
i fråga. Jag tillstyrker, på det skäl jag nu haft äran anföra,
vördsamt äfven i denna del bifall till Otskls' förslag.
300
Den il December f. m.
IIr af Georgii, Carl Evert: Dä jag sjelf är anställd vid
en corps, hvars bestämmelse är att exercera beväringsmanskapet
för Stockholms stad och län, så hade jag särskildt ämnat fästa
mig vid den del af Ulsk:s betänk., hvilken afser beväringens öfver
hela Riket ställande tinder de krigslagar, hvilka nu gälla för
Gottland; men sedan Hr von Troil, Samuel, i sitt yttrande, bland
annat deremot utvecklat de skäl, som jag tänkt anföra, vill jag
blott nämna, att, utom overkställbarheten af Utskrs förslag, och
hvarom redan är taladt, fmnes vid Stockholms beväringsmanskap
ett betydligt antal legde, det största öfver hela landet. Under det
aldrig, så vidt jag sjelf minnes, eller hört omtalas, någon af de
egentligen beväringsskyldige gjort sig förfallen till, elfer erhållit
prygel, så förefinnes under mötena allt för många exempel på
motsatsen inom antalet af de legde. Att då, i st. f. prygel
bestraffa dessa med arrest, såsom på Gottland, kan här endast tilllämpas
i tält, och erfarenheten liar visat detta vara utan ändamål,
hvarför jag anser afstraffning med prygel böra qvarstå, till dess
något annat straff i dess ställe kan anvisas och användas. För
öfrigt fäster jag mig vid ett yttrande af Hr Munck, att nemi.
legningen skulle upphöra, om prygelstraffet borttogs, hvilket jag,
för min del, med kännedom af all hett andra skäl, än fruktan för
prygel, förorsaka det stora missbruket af legning på det högsta bestrider.
I enlighet med hvad jag yttrat, instämmer jag med Hr
von Troil, Samuel, och begär afslag på de sednare punkterne i
Ulsk:s betänk.
Hr Bildt, Knut: Jag får för min del tillstå, att man bör
göra det största afseende på det beslut, som trenne RiksSt. i denna
fråga redan fattat. De utgöra i alla hänseenden majoritet i
denna fråga, och jag tycker det icke vara riktigt, att emot deras
tanka vilja bibehålla prygelstraffet, som nu mera icke synes särdeles
lämpligt. Våra krigslagar hafva enligt tidernes kraf blifvit.
förändrade: år 1798 afskaffades spöstraffet, såsom extra judiciel
bestraffning, 1812 tog man bort galuloppet. Tiderna hafva mycket
förändrat sig sedan dess och sederna blifvit mildare. Jag
skulle tro, att man i detta fall har allt skäl att göra afseende på
hvad som tilldragit sig. Den grundsats, som synes mig här vara
uttalad, att beväringen skulle bestraffas olika med den öfriga armeen,
anser jag vara ett stort misstag. Beväringen utgör icke en
särskildt corps, utan den ingår uti den indelta armeen, som är dess cadre.
Den mening, att endast de legde beväringskarlarne skulle vara underkastade
prygelstraffet, kan jag icke godkänna. Må man icke glömma, att
indelta arme'en egentligen består af legda soldater ; och hvaraf består
den värfvade arme'en? Jo, de äro legda allesammans. Jag tror likväl,
alt dessa legda soldater, af den indelta och värfvade arme'en,
hafva gjort så mycket skäl för sig vid fäderneslandets försvar, som
någon kunnat af dem fordra, och böra således icke i något fall
tillbakasältas. Del finnes visserligen fall, som enligt krigsartiklarne
skola bestraffas med arrest första gången, men man har icke
kunnat låta en karl uadrergå den .arrest af 8 lill 14, dagar, hvar
-
