# ID: svediakorp-gov531
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 156,911
# sentences: 4,712
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


Dan 20 Augusti.
301
nomi. PresteSt., afstog densamma. Om detta afslag på bildningens
fordran hos bildningens Stånd ej kunde undgå att förvåna,
så måste tillfredsställelsen bli ännu större, uär flere af
Ståndets inflytelserikaste medlemmar under åren mellan riksdagen
oell skolrevisiouen så helt och hållet ändrat åsigler, att de
hos Is.. M. på det bevekligaste förordat, hvad de i Ståndet under
riksdagen afslagit. Också skulle jag ingalundaefter detta förordande
upptagit R. St:s dyrbara tid med återupprepandet af denna min
motion, om icke 2:ne vigtiga omständigheter föranlåtit mig dertill:
l:o attén und. anhållan om nödiga anslag från skolrevisionens
sida hos K. AI., är något hell annat än anordnandet af
dessa anslag från folkrepresentatioueu, som dä sätter K. AI. i
tillfälle alt, om Han så för godt linner, gä R. St:s önskningar
till möte; 2:o att de af skolrevisiouen föreslagnc lärareseminarier,
ehuru i theoretiskt afseende måhända mer än fullt tillfredsställande,
dock, som mig synes, ingalunda äro det i praktiskt,
dä här en stor brist ligger förborgad, som, om den ej
afhjelpes, hotar alt mer än till hälften förminska deras kommande
nytta.
livar och en känner nemi. den skarpa strid, som i pedagogiskt
hänseende förts och ännu föres i fäderneslandet mellan
de s. k. gamla skolornas anhängare och de män, som velat
och äfven till en del åvägabragt genomgripande förändringar i
pedagogiken vid flere nya skolors bildande. Ulan att här inlåta
mig i bedömmandet, å hvilkendera sidan segren bör tillhörn,
synes det ligga för öppen dag, att striden medfört en stor
nytta för uppfostran och undervisning i allmänhet, genom det
lif, som inom häda skolorna sålunda underhållits. Denna strid
kan säkert icke än på länge slutas, och hör det ej eller måhända,
dä del gamlas rot är altför stark, fiir alt utan fara kunna
med våld uppryckas och den ungas ännu alltför svag, för
att hos den sansade och lorsigtiga delen af undervisningens vänner
för närvar, påräkna ett tillräckligt stöd vid en allmän reform.
Det nya undervisningssättets ide' och tillämpning äro
dertill, hos både lärarecorpsen i gemen och dess talrika öfver
liela landet spridda anhängare och vänner, för litet kända och, vi
våga säga, ännu för litet värderade. Det är derföre, som det
nija systemets vänner böra önska, och det gamlas beskyddare
ej utan orättvisa kunna motsätta sig en allmän bekantskap dermed,
först inom lärarecorpsen, och sedan medelbarligen genom
dorn hos den större publiken. De hafva sjelfva i revisionens
berättelse erkänt vigten och betydelsen af de nybildade skolorna,
vidgått deras i mänga fall glädjande rcsultater och öppet
berömt det sätt och den omsorg, hvarmed de blifvit vårdade
och skötta. Ja, de hafva förklarat, ali huru än läroverkens
öden inom fäderneslandet må blifva, de nya skolorna dock alltid
böra bibehållas och njuta Statens hägn. (se pag. !)0 rev.
berätl.) Nar motståndarne sjelfva, såsom aktningsvärde män
egnar, erkänna sådant, dä fordrar ock rättvisan, det de höra
önska den nya skolformen känd och förstådd af hvar och en,
302
Den 20 Augusti.
som har förmåga att sedan bedömma dess duglighet eller skada.
Sådant kan likväl aldrig ske fullstädigt genom upplysning
ur böcker, programmer, skoltabeller m. m. Den lefvande åskådningen,
den praktiska handläggningen, är den, sora förnämligast
undervisar; och denna kan endast vinnas genom unge,
för skolyrket sig danande mäns tillförbindande att å ort och
ställe genomgå en bestämd lärarecurs i det nya undervisningssättct.
Härmed är sammanhanget mellan lärareseminariers nödvändighet
och nödvändigheten för deras alumner att nu mera
göra sig hemmastadde med både de gamla och nya skolornas
läromethoder och uppfostringssätt förklaradt. Och härmed är
äfven bristen angifven uti den af revisionen föreslagna praktiska
cursen för lärareseminariet, dä revisionen endast ville förbinda
seminariets alumner alt inhemta tillräcklig öfning i undervisarekallet
efter gamla methoden, utan minsta skyldighet
att ens känna eller förstå den nyas, visserligen ännu mer erfarenhet
kräfvande former. Det är dock endast så, som man
med tiden kan få utrönt, om denna nya method bör stå eller
falla, eller hur mycket af den bör användas och hur mycket
bör förkastas. Ty när en yngre lärarecorps uppvuxit, bekant
med båda skolformerna och skicklig i bådas handhafvande, då
först kan man vänta sig en allmännare opartiskhet, ett mera
sansadt lugn vid pedagogiska ärendenas behandling, ett fullt
mognadt omdöme, hvad af det gamla bör bibehållas och icke
bibehållas, äfvensom hvad nytt hör tagas och icke tagas. Det
blir då icke två stridande partier, af hvilka, hvart och ett erfaret
på sitt vis, vilja öfvertyga hvarandra; det blir blott ett,
men nu icke mera parti, som väljer mellan eller uti tvenne för
det lika bekanta saker och älskar den ena så mycket som den
andra, ehuru blott uti det goda, som hvar och en äger.
Om denna enkla bevisning ej saknar kraft, så kunde ock
hopp vara, del de redlige och insigtsfull män, hvilka inom
skolrevisionen tillstyrkt lärareseminarier, äfven skola tillstyrka
deras iföreningsättaude med läroverk efter nya methoden, eller
egentligen nya elementarskolan i Stockholm. Under mer än 10
år lärare vid denna skola, har den, ej underligt, blifvit mig kär;
och hvar och en som vet, hvad 10 års uppoffrande verksamhet
för ett önskadt mål vill säga, förlåter vissten sådan tillgifvenhet.
Dock hindrade aldrig denna tillgifvenhet mig, i min ringa män, att
anmärka de brister, jag trodde mig vid elementarskolan finna,
och på min underordnade plats dem till rättelse anmäla. Så,
uppfostrad efter det gamla systemet och lärare efter det nya,
hatare af allt parti, vare sig åt ena eller andra hållet, sökte
jag ständigt jemföra de båda skilda lärosätten, och fann, som
mig syntes, båda äga företräden, hvilka vid en lugn pröfning
nog kunde förenas, om ifrarne efterskänkte något af sin ifrån
och blott ville lära känna och förstå hvarandra med oväld och frid.
Sådan var dock städse, är ännu och blir måhända länge svårt.
Det osvikligaste såsom del rättaste medlet vore, att bilda en lärarecorps,
som, sjelf hemma i båda sälten, kunde uppskatta beg
-
Den 20 Augusti.
SO 3
ges förtjcnstcr, i det den på samma gång förmådde undvika
begges fel. All partisöndring, all häftighet eller ensidighet skulle
sålunda af sig sjelf upphöra, och reformen, den lugna, sansade
reformen verkställas pä ett sätt, sorn borde tillfredsställa alla.
Det är ock derför jag hos R. St. får förnya min vid förra riksdagen
gjorda motion om lärareseminariers inrättning, utan allt
ytterligare reglemenlerande vid sjelfva förslaget, viss att H.
Stats- och Ekon.Utsk:n göra sig bekanta med skolrevisionens
förslag ; hvartill jag dock vördsamligen får göra det uttryckliga
tillägg, att den praktiska cursen ej endast vid cathedral- eller
trivialskola och gymnasium må fullbordas, utan äfven förbindas
med noga kännedom af, och tillräcklig öfning uti nya elementarskolans
undervisnings- och uppfostringssätt.
Det årliga anslag af 3000 r:dr h:co, som skolrevisionen
för ändamålet önskat, föreslås ock härmed vördsamligen att utgå
efter den anordning, K. M. vid blifvande organisation kan
finna för behofvet lämplig.
I sammanhang härmed och såsom både en nödvändig förbindelse
och följd af larareseminariers inrättning föreslås ytterligare:
alt f ör sökande till lärarebeställningar fastställas prof,
sorn, grundliga och tillfyllestgörande i afseende på utforskandet
af de sökandes kunskaper och praktiska skicklighet, äfven
genom domrarnes erfarenhet och öfverlägsna bildning kunde
göras så betydelsefulla och för samhället tillfredsställande som
möjligt. Motiverne till och ändamålet med sådane profs afläggande,
både vid inträdet i lärareseminariet och skolsysslors sökande,
äro för bekanta att här behöfva upprepas, och har jag
dem dessutom anfört i min sisth riksdag ingifuc motion om
lärareseminaricr.
Slutligen ville jag än en gång våga försöket att föreslå indigenalsrältens
upphäfvande för dem, som med goda betyg styrka
sig genomgått ett lärareseminarium, eller med loford tjenstgjort
ett sådant prof-år, hvarom min förra motion handlade. Redan
de sammansatta Utsk:n biföllo ej detta mitt förslag längre,
än så vida det hade afseende på ansökningen till gymnasialplatser;
men så stor är det rättas makt och så skyndsam i närvarande
tid dess seger, att skolrevisionen äfven härutinnan gif
vit
ett mäktigt stöd åt det förkastade förslaget; (se den und. berätt.
pag. 153) i ihy att den sjelf föreslår: att indigenalsrättigheten
vid ansökningar till läraresysslor, så inom skolan som särdeles
vid gymnasium och calimir alskolas reclorsclass, må upphöra.
Skälen lill milt förslag äro i min förra motion nogsamt angifna.
Om remiss till Stats- samt Besv.- o. Ekon.Utsk:u anhålles
vördsamligen.
Remitterades lill Stals- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk:n.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob, anförde skriftligen:
Ehuru jag är öfvertygad, att stabilitet i ekonomiska författningar
hufvudsakligen befordrar industriens tillväxt i landet,
304
Den 20 Åugusti.
förstår ja" dock dermed endast grunderna för denna lagstiftning.
Dessa få ej vara vacklande, och vid hvarje R. St:s sammanträde
genom olika åsigter störas i de verkningar, de utöfva på
näringarna, synnerligast på sådana, hvilka liro föremål för husfliten.
Genom denna stabilitet de sednare åren hafva också binäringarna,
så nödvändiga för ett land, der sysselsättning inom hus
större delen af året endast är möjlig, utvecklat sig med ständigt
förökad färdighet, och produetionen har stigit till den betydenhet,
alt binäringarna numera utgöra villkoret för folkrika
provinsers välbestånd. Men lika nödvändigt det är, att dessa
grunder tid efter annan icke förändras, lika angeläget är ock,
att deras tillämpning rättas efter stigande konstfärdighet och
derigenom tillkommet behof af skydd mot utländsk täflan för
sådana tillverkningar, som dels allt mer och mer förbättras och
fullkomnas, dels såsom nya äro föremål för den till flerfaldigt
industriella företag väckta husfliten. — I södra delen af Elfsborgs
län och dertill gränsande del af Småland hafva under de
sednare 10 åren bomullsväfnad, hel- och halfylleväfnad så allmänt
tilltagit, att i dessa på jordens bördighet vanlottade orter
sådan sysselsättning numera anses för hufvudnäring, och den
alltjemt ökade befolkningens enda tillflykt. Men ehuru konstfärdigheten
i sådana tillverkningar lill förvånande grad ökats,
att de till godhet och utseende tåla jemnförelsc med utländningens,
lida de redan mehn af, och hotas med undergång genom
vissa stadganden i nuvar. tulltaxa; och dä jag har öfvertygclsen,
att H. R. o. Ad. med mig delar den ekonomiska och
industriella grundsats för inhemska näringars uppkomst, förbättrande
och skydd emot utländsk täflan, att införseln af råämnen,
sorn äro nödvändiga för näringarnas bedrifvande, genom
lindriga tullafgifter, bör befordras, men deremot att införseln
af tillverkningar af samma råämnen, genom höga tullufgifter,
bär försvåras; får jag vördsamt föreslå:
l:o Att införselsförbudet af bomullslärfter och s. k. callico
höjes från 76 trådar på tummen i ränningen, eller som det i
orten kallas i varpen, till 88 trådar på tummen, såsom förut
faststäldt varit.
2:o Att införselstullen å dubbleradi hvilt bomullsgarn nedsältcs
från Hi sk. per U till 0 sk. och å det färgade lill 8 sk.
3:o Att det fastställes en behörig drawbak, eller återställande
af tullen ä råämnet bomullsgarn, vid utförseln af bomullsväfnader,
tillverkade af utländskt garn eller af garn öfver
N:o 26.
4:o Att införselstullen å slät halfylleväfnad höjes till 36 sk.
per It, i stället för 24 sk., som den för närvar, är, hvilket ungefärligen
blir 3 ä 3} sk. per aln, efter 10 ä 12 alnar på U.
5:o Att tullafgiften å faconerad halfylleväfnad höjes till 1
r:dr 16 sk. per U från 24 sk. såsom varande det enda medlet
att rädda den vigtiga tillverkningen af halfylledukar och shaw
lar
-
Den 20 Augusti.
303
tar under 10 r:dr r:gs värde, som nu öppet eluderas, derigenom
att sådan väfnad införes i hela stycken, som sedan sönderklippas
och förses med fransar.
6:o. Att införselstullen ä ditbbleradt kamullsgarn nedsättes
från 10 sk. per U till G sk. och å färgadl lill 8 sk.
7:o. Att drawback, eller återställande af tullen å ull- och
bomullsgarn vid utförseln af halfylle väfnader fastställes.
Begärdes på , bordet.
Frih. Nordenfalk, Johan: Sedan jag under den föreg:de
veckan varit på pcrmisson frånvar., och således icke i tillfälle
att under denria lid deltaga i R. o. Ad:s öfverläggningar; så
har jag nu efter återkomsten erfarit, att åtskilliga anmärkmr
blifvit gjorda emot K. M:s nåd. propos. om ändring i 17 cap.
8, 9 och 10 §§ Handels-b:n samt förklaring af 2 § i samma
capital, ang;de de s. k. tysta förmånsrätterna. Jag rille likväl,
så vidt pä mig kan ankomma, söka freda denna K. propos. i ett
särdeles vigtigt ämne från det, som jag tror, oförtjent.! missödet,
alt komma till Lag.Ulsk. beledsagad af ovedcrlagda anmärkare.
Men då jag icke kunnat erhålla del af dem, eftersom
prot. för den plenidagen ännu icke är uppsatt och justeradt,
förbehåller jag mig att en annan ptenidag fä, efter lagen kännedom
af prot., återkomma till ämnet.
Hr von Hohenhausen, Michael Silvius, uppläste
följande mern.:
Ehuru en dubbel postgång kring hela landet är på Kronans
bekostnad inrättad på Oland, så finnes likväl på Gottland, som
utgör ett särskildt län och stift, icke någon af Slaten underhällen
postföring inom ön, utan bekosta innevånarne sjelfva denna
postföring till samtlige modcrkyrkorne i hvarje pastorat samt
till öns köpingar vid dess landthamnar. Tillförene hade Gottland,
ifrån och med år 1831, under efterföljande tio år, äfven
vintertiden postgång tvenne dagar i veckan till fasta landet, dä
storm och motvind sådant icke förhindrade, eller hafsisen afbröt
all communication; men efter är 1840 har denna postgång blifvit
inskränkt lill en gäng i veckan. Den år 1842 af handelssocieletcn
i Wisby gjorda und. ansökan derom, att ön mätte återfå
den dubbla vinlerpostcn, bief afslagen, pä grund all postverket
då icke hade tillgång å medel alt densamma bekosta.
Om under denna riksdag, såsom är att hoppas, medel blifva
rundligare anslagne för postverket, till vidgade och lättade
postcommunicationers inrättande, får jag vördsamt derom anhålla,
att R. St. måtte i önsknings väg hos K. M. i und. förorda,
alt det ökade anslaget mätte komma äfven Gottland till fromma,
genom återställande af den dubbla postgången vintertiden,
och lill äfventyrs jemväl att få denna postgång så inrättad, alt.
den hlifver mei a snabb under den årstid, brefposten genom post1
H. 30
300
Den 20 Augusti.
ångfartyget fortskaffas. Under soimnarn, (lå posten går ifrån
och kommer till Gottland tvenne gånger i veckan, Olifver Wisbyposten,
för att komma i förbindelse med den ordinära posten
pil fasta landet, ena gången, nemi. dä lian afgår på Söndagsmorgon,
qvarliggaiide tvenne dygn i Westervik, och den andra
gången eli dygn. Denna olägenhet kan afhjelpas, derigenom
alt, hvilket ock skulle lända till hufvudsaklig fördel för Westervik,
en snällpost inrättades från nämnde stad, antingen lill
Linköping, eller genom Söderköping lill Norrköping, för att
sammanträffa med södra snäIIposlen. Såsom ett ytterligare skäl
lill bifall af min bär gjorda ansökan, torde jag kunna omnämna,
alt Wisby är den enda residensstad i medlersta och södra
Sverige, som hitintills icke haft någon fördel af de i riket inrättade
snällposter.
Om remiss af denna motion till Fl. Bevilln.Utsk. får jag äran
anhålla, emedan delta Ulsk. af gammalt verkställer revision af
poststyrelsens räkenskaper och förvaltning, och således är i bättre
tillfälle, än något annat Ulsk., alt frågan utreda och bedomina;
synnerligen som icke något af grundlagen häremot lagdt
hinder torde förefinnas, helst Riksd.Ordn. uti dess 34 §. 2 moni.
bjuder, att sjelfva ämnets beskaffenhet efter grundlagen, men
icke den hvarje särskildt Utsk. i allmänhet uppdragna befattning,
bestämmer, huruledes eli mål bör afgöras.
Remitterades lill Bevilln.Utsk.
IIr Westerstrand, Pehr, uppläste följande:
Rikets elementarläroverk, från början för andlig oell verldslig
cmlictsmannahildning ensidigt stiftade, alt uteslutande bibringa
s. k. lärdom, hafva väl i sednare tider fått inrymma någon
undervisning i de för allmänna medborgerliga lifvet nyttiga och
nödiga kunskaper; dock denna undervisning, ansedd såsom ett
barn af mindre ädel härkomst, hittills styfmoderligt behandlad,
likasom dessa kunskaper skulle kunna, antingen af den lärde
umbäras, eller för honom göra nog med att till de fiirsta begreppen
ytligt inhemtas, har man för deras bibringande inom
lärdomsskolorna afsell en högst ringa lid, glömmande, alt,
efter naturlig ordning, uppfostran till medborgare bör föregå
den till lärd.
Sådan är i de Hesta städer, der skolor finnas, gången af
den allmänna undervisningen. På några ställen hafva lärdomsskolorna
fält, särskildt för den allmänna medborgerliga bildningen,
tillsats af s. k. apulogistcfasser, på andra, dock fä ställen,
äro lärdomsskolorna till apologi stskolor förvandlade. Så
bar man synts anse, att den ena staden med dess omgifning
bade, för det uppväxande slägtet, behof endast af lärdom, och
att en annan kunde helt och hållet umbära densamma.
Det är enhet i den allmänna undervisningen, såväl som i
alla andra medborgerliga förhållanden, tiden fordrar. Att ge
den ena lärjungen hvad som nekas en annan, är icke någon
rättvisa. Att vid den späda aldren, då han i skolan inträder,
Den 20 Augusti.
lala honom göra val emellan do hada bildningsliuicrna, är en
orimlighet. De kunna deremot och böra förenas.
Möjligheten häraf är tydligen bevisad, ej mindre genom
fleråriga försök vid nija elementarskolan i Stockholm, från hvilken,
med allmännyttiga kunskaper rikligt försedde ynglingar
algått lill universiteten, och der ådagalagt sig äfven vara likaså
grundliga i lärdom, som de skickligaste gymnasister, än ock
genom afhandlingar i ämnet af lärda män, som onekligen deruti
äga vitsord, såsom Erkchiskopen Wallins tal vid invigningen
af nija cathedralsko/ehuset i Upsala d. ur Oct. t ti 3 7, Biskopen
A gard hs reservationer vid lärovcrksvomitiens betänk, af
d. 20 Dec. 1828, Professoren A. Fryxe[ls förslag till enhet och
medborgerlighet i de allmänna undervisningsverken, tryckt är
782.3, samt Lector Söderbergs och Rector Cramérs reservationer
vid skolrevisionens betänk, af d. t.3 Uec. t8/j. >. Jag åberopar
dessa, och behöfver ej vidlyftigt deducera det förslag,
jag 1111 ämnar afgifva.
Detta åsyftar ej någon rubbning i nu var. förhållanden,
hvarken emellan kyrkan och skolan, eller emellan dessa och
Slaten; ej något bestämmande af val emellan undervisningsmeIhodcr;
ej någon förändring i grunderna för läroverkens styrelse
och ekonomi. Det är endast en reglering af läroämnena jag
önskar, — sådan, alt de spädare lärjungarnas tid må ofiras,
mindre åt idéen att framför allt grundlägga deras classiska hildning,
än ål den nytta, de för det allmänna medborgerliga lifvcl
kunna draga af undervisningen, — sådan, att denna undervisning
mera blifver ett medel, än ett ändamål. Del är på
detta: liden flyr oell kommer ej äter, jag önskar, ali man sorgfälligt
må akta, — på denna den visa Försynens vink, som af
alla kan ses, men för hvilken ingen ostraffadt blundar.
Enligt K. skolordningen af d. 16 Dec. 182f), äro i en fullständig
lärdomsskola, med 4 classer och 5 lärare, af hvilka
2:ne böra till 4:de classen, läroämnena: christendom oell biblisk
historia, välskrifning, Svenska språkets rättskrifning, Latinska,
Grekiska och Hebreiska språken, malbematiken samt historien
och geographien, åtföljd af naturens elementära kännedom. Härtill
har väl, enligt sednare förordnanden, varit ämnad alt vid
några skolor läggas undervisningen i främmande lefvande språk,
men lönerna för lärare häruti böra, efter staten för läroverken
af d. 21 Dec. 1840, besparas.
I fullständig apologistskola, sådan den, enligt K. Br. af d.
1 Nov. 1839, i Wenersborg blifvit inrättad, med 4 classer och
4 lärare, äro läroämnena: christendom samt dogmatik oell kyrkohistoria,
modersmålet samt Tyska, Fransyska och Engelska
språken, håde i läsning och skrifning, historia och geographi,
arilhmelik, geometri och algebra, samt botanik och zoologi;
hvartill kommer undervisning i Latinska språket, alt pä extra
läsctimmar i de 2:ne öfversta classerna iuhemtas af dem, som
sådant önska.
I gymnasium äro läroämnena: theologi och kyrkohistoria,
308
Den 20 Å u g a s l i.
Latinska, Grekiska, Hebreiska, Franska, Tyska och Engelska
språken, matliematikcn, historien, geographien, philosopbicn sams
elementära fysiken oell nalurnlbistorien; undervisningen i de
lefvande språken doek högst inskränkt.”
Calkedralskolor finnas derjemte i universitetsstäderna Upsala
oell Lund, hvilka hafva tvenne afdelningar, den högre svarande
mot gymnasium och den lägre mot lärdomsskolan, nied
upptagande af alla deras läroämnen; oell hörer äfven lillcathedralskolan
en apologistclass. I liija elementarskolan i Stockholm,
med ålla classer och sju lärare, föredragas alla ofvanberörda
läroämnen, hörande sä viii till gymnasium som till lärdoms-
och apologistskola!!. Detta läroverk synes lämpligare höra
kallas centralskola.
Af stadgandet om läseordningen i lärdomsskolan inhemtas,
alt af de 32 läselimmarna i veckan, 10 äro inrymda åt Latinska
språket, så väl i prima som i öfriga elasser; och man kan
anse härmed vara i verket satt hvad en, numera afliden ephorus
i lifstiden offentligt yttrade; all nemligen hvad barnet till
15 a 18 års ålder läst, har, så länge det betraktas som gifven
kunskap, föga värde och glömmes oell förloras lätt: ali utvecklingen
af själsförmögenheterna, förmågan att fästa uppmärksamheten
vid det man hörer och läser, de mekaniska färdigheter,
som studier erfordra, minnets uppöfoing, inbillningskraftens
ledning lill det sant sköna och ädla, allt della är af oberäkneligt
värde, och hör framför allt annat vid valet af läroämnen,
vid läseordningen och sjelfva lärometboden alltid liafvas
i sigte: att allvarligt studium af Latinska språket, med skäl
kalladt själens gymnastik, utgör just det, hvarmed den för litterär
bildning ämnade gossen bör begynna sitt arbete, samt alt
förnämligast ifrån Rom bernias storhet i åsigler, noggrannhet i
detaljer, ihärdighet i bemödanden och kraft i utförandet af stora
värf till fosterjordens gagn och heder.”
För miu del tror jag, alt ett sålunda åsvftadt undervisningssystem
kan med någon fördel användas blott på rike mäns
barn, som hafva tillfälle alt fortsätta sina studier sä länge som
helst. Men för fattiga ynglingar, som i skolorna beklagligen
utgöra pluralilelen, göres vid 15 ä 18 års ålder behof af ett,
som uttränger allt annat, och det kallas brödstudium. Dessas
så sorgfälligt utvecklade sälsförmögenheler, utan alt vara försedda
med någon reel kunskap, kunna då liknas vid en väl uppbrukad,
men aldrig ordentligt besådd åker, hvilken slutligen
blifver ett onyttigt träde, deri frön till ogräs lättast gro. Ilvem
erkänner ej dessutom, all de Iärogrunder, han under barnaåren
inhemtade, alltid qvarsutit i minnet, och livad har han under
barndomstiden förmält hemta från Rom af alla de der förträffligheterna?
Har ej skörden hufvudsakligen bestått i glosor och
fraser, förenade med en hågdödande formlära i grammatiken af
ett språk, bland de svåraste alt läras? Jag bestrider ej nyttan
och nödvändigheten för hvarje litterärt bildad man alt hafva
studerat della språk, just för eli verkligt hemlandc af dc der
Den 20 Augusti.
303
förlräffliglieterna, i en Sider, då do kunna fattas och värderas;
men jag vill, alt lian som barn först ma göras något hemmastadd
i sitt fädernesland och i den honom omgifvande naturen,
försl besöka det lefvande Europa, innan han inträder i det
döda Horn.
För den lärjunge, som först inhemlat allmän satslära, använd
på modersmålet, och sedan studerat främmande, lefvande
språk, i synnerhet det Fransyska, skall studium af det Latinska
språket, som har så många likheter med det sistnämnda, blifva
dubbelt lättare, än för den späda nybegynnaren, och han skall
på hälften kortare tid deruti blifva lika fullkomlig, som nutidens
frän spädare åren latiniserade gymnasister. Så äfven
lilifver förhållandet med Grekiska språket. Såsom exempel derpå,
att, efter upphunnen mognare ålder, det är lätt att på kort
tid lära gamla språk, kunna anföras de vid philosophiska candidat-examens
undergående skicklige befunne orientalister, som
vid ankomsten till universitetet voro för den orientaliska litteraturen
alldeles främmande.
Jag anser alltså, att gymnasium bör utgöra fältet för den
egentliga lärdomen och början till högre vetenskaplig bildning,
samt att de, under detsamma, lägre afdelningarna utaf allmänna
läroverken böra förenas till en, med namn af elementarskola,
i hvilken så väl den allmänna medborgerliga bildningen, som
grundläggningen för öfvergång derifrån till lärdoms-afdelningen,
gymnasium, äro att finna. Denna skola föreslår jag alt inrättas
med fern classer och förses med en rector och fyra colleger
samt en dupplicant, som inom de fyra öfre classerna i undervisningen
biträder, der sådant erfordras. Särskilde apologister
och lärare i främmande lefvande språk vid skolorna blifva härigenom
öfverflödiga.
Häremot torde invändas, alt för mängden af lärjungar i en
sålunda af tvenne till en förenad elementarskola antalet af lärare
blifver för litet. Men i fä af de nya skolorna torde tilloppet
blifva så stort, som i Clara lärdomsskola i Stockholm,
der antalet under sislförflutna vårtermin uppgick till 197, och
denna skolas lärare äro ej llere, än de nu för en elementarskola
föreslagne. Dessutom kan, i händelse af clt alltför stort
antal lärjungar, lärarepersonalen förstärkas med extra dupplicanter,
för hvilkas aflöning ett särskildt anslag kunde vara alt tillgå.
Läroämnena i den föreslagna elementarskolan skulle blifva i
Första classen: chrislendom, efter cathechcsen, välskrifning,
allmän satslära, använd pä modersmålet, arithmetik, historia,
fäderneslandets, geographi, fysisk samt fäderneslandets, bota
nik,
första grunderna.
Andra classen: chrislendom, efter cathccbescn, samt biblisk
historia, välskrifning, Svenska språkets grammatik och rättskrifning,
Fransyska språkets innanläsning, med början till explieation,
arithmetik och geometri, historia, fäderneslandets och
början lill allmän, geographi, likaledes, botanik, zoologi, första
grunderna.
310
Den 20 Augusti.
Tredje classen: christendom, efter cathechesen, samt biblisk
historia, Svenska språkets rättskrifning, Fransyska språkets
explication, med grammatikaliska öfningar, Tyska språkets innanläsning,
mod början till explication, geometri och algebra, historia
och geographi, botanik och zoologi, mineralogi, första grunderna.
Fjerde classen: christendom, efter lärobok, Svenska skriföfningar,
Fransyska språkets läsning och skrifning, Tyska språkets
explication, med grammatikaliska öfningar, Engelska språkets
innanläsning, med början till explication, geometri och algebra,
fysik, första grunderna, historia och geographi, naturalhistoria.
Femte classen: christendom, efter lärobok, samt kyrkohistoria,
Svenska skrif- och declamations-öfningar, Fransyska
språkets läsning, med skrif- och talöfningar deruti, Tyska språkets
läsning, Engelska språkets explication, med grammatikaliska
öfningar, Latinska språkets studium, till de första grunderna,
geometri och algebra, fysik, astronomi, första grunderna med
globlära, historia och geographi, naturalhistoria.
För de lärjungar, som ej öfvergå till gymnasium, skulle
dispens från Latinska språket tillåtas, men ej frän något annat
läroämne.
Ofningarnc i musik och sång samt teckning och gymnastik
skulle blifva de förut vanliga, gemensamma med gymnasium,
der sådant finnes, men på andra ställen under särskilda, skolan
tillhörande lärare.
För gymnasium, dit lärjungar, i ofvanberörde stycken behörigen
underviste, skulle uppflyttas, föreslår jag, lill lika antal
som förut, följande ordinarie lärare, nemi.:
En Lector i theologi, moral och kyrkohistoria samt Hebreiska
språket;
En Lector i Grekiska språket och dess litteratur samt mylhologien;
En Lector i Latinska språket och dess litteratur samt rhelorikeu
och metriken;
En Lector i Fransyska, Tyska och Engelska språkens litteratur,
samt skrif- och tal-öfningar i det Fransyska;
En Lector i mathematiken, fysiken och astronomien samt naturalhistorien;
En
Lector i historien, äfven om konst och litteratur, samt geographien
och statskunskapen;
En Adjunct i pbilosophien samt Svenska skrif- och declamationsöfningar;
hvartill komma förut nämnda lärare i musik och
säng, teckning och gymnastik; men särskilde lärare i naluralhistorien
och främmande, lefvande språk skulle blifva obehöfliga.
För cathcdra/shola blifva naturligtvis läroämnena desamma
i öfre och nedre afdelningen, som i gymnasium och elementarskolan.
För intet annat af de främmande språken, än fördel Fransyska,
har jag föreslagit, att tiden må upptagas af skrif- och
talöfningar. Detta språk är nu hvad, vid elemcntar-läroverkcus
Den 20 Augusti.
311
förslå stiftelso, Latinet var, eller det allmänna communicationsmedlet;
och för hvarje bildad man är det nödigt att i dess talande
och skrifvande äga cn större färdighet. För öfrigt är
hjclpli‘gen tala och skrifva ett språk blott ett ålag för den,
som är öfvad i dess cxplication och grammalik. Vid universiteten
genomgås ock vanligen cn curs af Latinsk chriaskrifning
af dem, som deri skola aflägga prof. Tillfällen till Latinska
lalöfningar finnas der äfven. De torde i framliden blifva öfverIlödiga,
då man ändtligen hunnit fullkomligen inse det onyttiga
och, jag vågar säga, löjliga i dessa Iiirda colloquier, vid hvilka
ej något iikta Romerskt, hvarken i prononciation eller coust
.ruclion, står att igenfinna.
Alt en fullständig elementarskola kunde inrättas i hvarje
stad, som ej är desto obetydligare och intill en annan stad
närmare belägen, vore visserligen högst önskvärdt; men detta
skulle medtaga större kostnad, än Statens tillgångar medgifva.
Mitt förslag inskränker sig derföre till sådana skolors förläggande
på de ställen, der, enligt 1840 års stat, skolor med fyra
eller liera ordinarie lärare redan finnas, med undantag af Gefle
stad, som har fullkomligt surrogat derför i det nyligen derstädes
stiftade alhcncum, från hvilket, med någon i läroämnena
obetydligt förändrad reglering, lärjungar kunna beredas till
uppflyltning på gymnasium. Aflöningsmedlen för den i Gede
numera öfverflödiga lärdomsskolan föreslår jag deremot alt,
inom stiftet, få användas till en fullständig elementarskolas inrättande
i Norrtelge. Derjemte, i anseende sä väl lill staden
Halmstads aflägsenhet från någon stad, der större skola finnes,
som ock till det större tilloppet af lärjungar derstädes, har jag
trott denna stad, i stället för dess nuvarande skola med 3 lärare
och lika många classer, höra med en fullständig elementarskola
förses. I alla öfriga städer anser jag dels de på stat
redan uppförda skolorna, med 3 eller 2 ordinarie lärare och
lika mänga classer, böra, under namn af mindre elementarskolor,
bibehållas outvidgade, dock med förändring i läroämnena,
lika med de lägre classernas i fullständiga elementarskolor,
så alt inflyttning i dessas 4:de och 3:dje classer kan från de
mindre skolorna äga rum, dels mindre elementarskolor, med 2
classer och lika många lärare, böra, i st. f. nuvar. pedagogien,
inrättas. Varande vid de mindre skolorna förut ej några lärare
i teckning och gymnastik, utan endast en cantor; hvarvid
torde kunna förblifva.
I Stockholm synas 5 fullständiga elementarskolor blifva behöfliga
och böra förläggas i Storkyrko, Clara, Jacobs, Maria
och Catharina församlingar; hvaremot skolorna i Kungsholms,
Adolph Fredriks och Ladugårdslands församlingar kunna bibehållas
såsom mindre, med 2 lärare och lika många classer
hvardera.
I öfverensstämmelse med hvad sålunda är föreslaget, skulle,
utom centralskolan i Stockholm och atheneum i Gefle, komma
att finnas:
Gymnasium i Gefle, Linköping, Skara, Strengnäs, Westerås,
312
Don 20 Augusti.
Wexiil, Götheborg, Calmar, Carlstad, Hernosand, Wisby,
Stockholm; — 12 st.
Cathedralskola i Upsala, Lund; — 2 st.
Fullständig elementarskola
o
Hudiksvall, nu lärdomsskola med 4 classcrl
ä
Ärkestiftet.
.Strengnäs Stift.
>Weslcras stift.
och 1 apologistclass,
Norrtelge, nu lärdomsskola i Gefle, med 4
classer,
Linköping, nu lärdomsskola med 4 classer
och 3 apologistdasser,
Norrköping, nu lärdomsskola med 3 clas-'1 Linköpings Stift.
ser och 2 apologistdasser, l
Westervik, nu apologistskola med 4 classer,!
Skara, nu lärdomsskola med 4 classer och!
2 apologistdasser, ISkara stift.
Wenersborg, nu apologistskola med 4 classer,)
Strengnäs, nu lärdomsskola med 4 classcrl
och 1 apologistclass,
Nyköping, nu lärdomsskola med 4'classer'
och 1 apologistclass,
Orebro, nu lärdomsskola med 4 classer och
4 apologistdasser, I
Westerås, nu lärdomsskola med 4 classer’
och 2 apologistdasser,
Fahlun, nu lärdomsskola med 4 classer och]
2 apologistdasser,
Wexiö, nu lärdomsskola med 5 classer och
2 apologistdasser, (wexiö stift
Jönköping, nu lärdomsskola med 5 classer
och 2 apologistdasser,
Malmö, nu lärdomsskola med 4 classer och
2 apologistdasser, 1
Christianstad, nu lärdomsskola med 4 clas-)
ser och 2 apologistdasser, ,
Carlskrona, nu lärdomsskola med 3 classer'
och 1 apologistclass,
Götheborg, nu lärdomsskola med 5 classer
och 3 apologistdasser,
Halmstad, nu lärdomsskola med 3 classer,
Calmar, nu lärdomsskola med 4 elasser och) Calma stift
2 apologistdasser, /
Carlstad, nu lärdomsskola med 4 cl:lsscr]Carlslads
oell 2 apologistdasser, )
Hernösand, nu lärdomsskola med 4 classer
och 2 apologistdasser,
Frösön, nu lärdomsskola med 4 classer ochj
1 apologistclass,
Umea, nu lärdomsskola med 4 classer och|
1 apologistclass,
Piteå, nu lärdomsskola nied 4 classer och]
1 apologistclass,
Lunds slift.
1 Götheborgs stift.
'Hernösands stift.
Wisby
Lunds slift.
Den 20 Augusti. 313
Wisby, nu lärdomsskola med 4 classer I
och 3 apologistclasser, \ Wisb5' st,flStorkyrko
församling, nu apologistskola
med 2 ciasscr,
Clara d:o, nu lärdomsskola med 4 classer,
Jacobs d:o, nu apologistskola med 3 classer, ^ Stockholms stad.
Maria d:o, nu lärdomsskola med 4 classer,
Catharina d:o, nu apologistskola med 3
classer,
31 st.
Mindre elementarskola med 3 classer i
Wadstena, nu lärdomsskola, I , . . .. .
Wimmerby, d:o j Linkoping* st.ft.
Mariestad, d:o I
Alingsås, d:o i ara S,‘'L
Eskilstuna, nu apologistskola, 1
Askersund, d:o ' ) ^™nS"lis *"f'-
Sala, d:o Westerås stift.
Helsingborg, nu lärdomsskola,
Landskrona, d:o
Ystad, d:o
Carlshamn, nu apologistskola,
Uddevalla, nu lärdomskola, Götheborgs stift.
Philipstad, nu apologistskola, | .
Åmål, nu lärdomsskola, | Garlslads
Sundsvall, nu apologistskola, ) „ .. ,
Haparanda, ‘ d:o | Hernosands st.ft.
lö st.
Mindre elementarskola med 2 classer i
Söderhamn,
Enköping,
Oregrund,
Osthammar,
Sigtuna,
Waxholm,
Söderköping, nu apologistskola, J
Skenninge, nu lärdomsskola, > Linköpings stift.
Eksjö, d:o )
Ulricehamn, | Skara slif,‘
Lidköping, I
Sköfde, ( gjtara S|||-,
Hj°i . I
Falköping, |
1 H. 40
Ärkestiftet,
Den 20 Augusti.
Strensnäs stift.
Westerås stift.
Malmköping,
Thorshälla,
Mariefred,
Södertelge,
Trosa,
Arboga,
Köping,
Nora,
Linde,
Hedemora
Säther,
Grenna, Wexiö stift,
g. Cimbritshamn,
Engelholm,
Skanör och Falsterbo,
Sölfvitsborg, nu apologistskola,
Warberg, nu lärdomsskola,
Laholm,
Falkenberg,
Kongsbacka,
Marstrand,
Kongelf,*
Strömstad, nu apologistskola,
Borgholm, nu apologistskola, med 1 class,
Christinehamn, Carlstads stift.
Luleå, nu lärdomsskola, Hernösands stift.
Kungsholms församling, nu apologistskola,
Adolph Fredriks d:o d:o
Ladugårdslands d:o d:o
44 st.
Skolorna med 2:ne classer äro egentligen
rättande skulle komma att medföra någon ny
Lunds stift.
Götheborgs stift.
Calmar
stift.
Stockholms
? stad.
de, hvilkas inutgift;
men då
på 10 ställen redan finnas skolor, hvardera med på stat uppförda
2:ne lärare, och en sådan lärare linnes i Borgholm , samt
de öfriga städernas pedagogier hafva indelt kronotionde lill ett
sammanlagdt belopp af 565 tunnor, synes berörde nya utgift
ej kunna blifva mycket betydlig.
Skulle mina ofvan uttalade åsigter, i en för den allmänna
upplysningen högst vigtig fråga, lyckas alt vinna R. II. St:s
bifall, hemställer jag, att hos K. M. und. anhållan af R. St.
må göras, att dessa åsigter måtte tagas i nåd. öfvervägande,
när, enligt hvad i nåd. propos. om statsverkets tillstånd och behof
blifvit antydt, löneförhöjnings- och organisationsfrågor i allmänhet
rör-.de elementarläroverken framdeles komma att, i ett
sammanhang, af K. M. till nåd. pröfning företagas.
Om remiss till R. H. St:s Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk. å denna
motion, anhåller jag i ödmjukhet.
Begärdes på bordet.
Den 20 Augusti.
315
Gr. Lewenhaupt, Patrik Adolph, anförde skriftligen:
Da
det, ty värr, visar sig, alt man lill bevarande af enskilda
fordringar, äfvensom alt uppbördsman, till bevarande af
Kronans raft, allt för ofia måste söka qvarstad uti gäldenärs
egendom, men då det tillika ej är sällsynt, att denna med qvarstad
belagda egendom förskingras och ej kommer fordringsägare
lill godo, vore nödigt att författningen härom erhölle någon
skärpning och rättelse. Till bevarande af med qvarstad belagd
egendom äger man väl att sätta den i tredje mans vård, men
denna åtgärd är, särdeles på landet, ofta omöjlig, föranleder
till chicaner, kostnader och uppträden, hvarjemte detta stadgande
ofta blottställer execulorer, hvilka, med bästa vilja, icke alltid
kunna häruti efterkomma lagens föreskrift.
Utan att likväl vilja tillstyrka a fs k a lfa tide af denna föreskrift,
som någon gång kan vara lämplig och behöflig, ville jag
dock föreslå eu förhöjning i den nog låga plikten mot förskingring
af qvarsätt egendom, hvilken nu endast är stadgad till 13
r:dr 10 sk. b:co. Denna ringa plikt, i jemförelse med den förlust,
dd egendomen på executiv auction försäljes, ofta till -jtdel af
värdet, sätter mången gång gäldenären i frestelse alt förskingra
eller undangömma sin med qvarstad belagde egendom. Jag
lår derföre föreslå, alt böter mot förskingring af i qvarstad
satt egendom bestämmes, enligt vederbörande domares pröfning,
ifrån 13 r:dr 16 sk., till och med ända lill det förskingrades halfva
värde.
Om remiss af denna motion lill LagUtsk. får jag ödmjukast
anhålla.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Bildt, Knut, uppläste följande:
Jag får vördsamt väcka den motion, ult de officerare, som,
enligt 2 :dra artikeln, erlägga bevillning för inneha [vande tjenst,
mätte frun brutto-inkomsten få afräkna så stort belopp, som
de i accordsränta betala.
Ar 1833, dä arméens accorder reglerades, bestämdes, alt
alla dä i tjenst varande officerare skulle få sine erlagde accordssummor
liqviderade med armeens pensionscassas räntebärande
obligationer, hvarå de likväl skulle erlägga O proc. ränta,
och att de officerare, som derefter inträdde i rikets tjenst, eller
befordrades lill högre löner, skulle erlägga samma ränta, som
deras företrädare åtagit sig, intilldess hela accordsbeloppet klefve
amorteradt, och hvilket beräknades vara fullbordadt år 1870.
Denna reglering var obestridligt af lika stort intresse för Staten
som för enskilde, då derigenom alla tjeusteköp inom armeen
på sädane grunder afskalfades, alt ingen derefter kunde lillbakasältas
för bristande tillgång på accordssumma, hvarå förut
flere exempel funnits. Della förhållande vederlägger bäst del
inkast man gjort, alt del berott på arméens befäl sjelfvc att
316
Ben 20 Augusti.
ingå i tjensleköp, då förbud deremot fans i 1793 års aeeordsreglemenle,
sorn likväl hade den brist, att hvila på den obilliga
grund, att de erlagde aceorderne årligen förminskades med 2 proc.
af den erlagda summan; hvilket oek hade till påföljd, att lagen
sä småningom råkade i glömska, och alt det med visshet kan antagas,
att de fleste nu tjenande officerare måst vid sitt inträde
i tjenst underkasta sig det antagna accordssyslemet, som slutligen
framkallade den år 1S33 skedde reformen, hvars bestånd
berodde pä alt en ny generation ovillkorligen skulle inträda i
den föregåendes förbindelser. Den föreslagna eftergiften är så
mycket billigare, som de ålagda afgifterne nu blifvit genom
lag bestämda oell hafva till direct påföljd att ostridigt nedsätta
tjensteinkomsterna, som redan äro så knappa, alt de ej tåla någon
förminskning. Jag hoppas så mycket hellre framgång till
detta milt förslag, som detsamma sistl. riksdag framställdes inom
detta Ständ och var sä nära att lyckas, alt det blott var
en eller två röster i det förstärkta StalsUtsk., som afgjorde frågans
förfallande, hvaraf jag drager den slutsats, att någon brist
i ämnets utredning förefunnits.
Om remiss häraf till Hevilla.Disk. får jag vördsamt anhålla.
Remitterades lill Bevilln.Utsk.
Frih. Raab, Adam Christian, uppläste följande 2:ne
motioner:
! :o.
Sedan K. M. i nåder gifvit tillkänna sin afsigt alt framdeles
föreskrifva en ändamålsenligare beklädnad för armeen,
och det vill svnas mer än sannolikt, att K. M. derunder inbegriper
äfven beväringsmanskapet, är det visserligen öfverflödigt
alt molionsvis erinra om behofvet af förändring och förbättring
af våra heväringsynglingars närvar, beklädnad; men i afseende
på sättet, torde det tillåtas mig framlägga ett förslag, som, efter
min öfvertygelse, skulle med minsta kostnad uppfylla ändamålet.
Beväringsynglingarne, lili större del söner af egne hemmansägare
och näringsidkare, komma i egne snygga kläder till
mötesplatsen; här nödgas de afkläda dem, för att påkläda sig
Kronans persedlar, hvilka äro dem motbjudande, icke blott derföre
att de äro vanprydliga till utseendet och sällan passa till
deras växt, utan synnerligen derföre, att dessa persedlar icke
erbjuda den minsta säkerhet för uppfyllandet af de billigaste
fordringar på proprietet.
Nedstämd genom denna beklädnad, eller rättare ulklädnad,
mäter ynglingen med en viss förtrytelse företrädet hos den väl
klädde rekryten, som oftast är på samma tid och samma mönsterplats
inkallad till vapenöfning. Denna stora skillnad i det
yttre nedsätter beväringsynglingens anseende, sä i hans egna,
som andras ögon, nedanom rekrytens, och verkar ingalunda för
-
Den 20 Augusti
317
delaktigt på lians militärlska esprit, eller belåtenhet med sitt
yrke.
Dessa olägenheter kunde, så föreställer jag mig, lätt nog
afhjelpas. Beväringsmanskapet heslår sig nu med egna skjortor,
slrumpor och skor, mot erhållande af 1 r:dr b:co per man, i
slitningspenningar för hvarje möte. Egna mössor och halsdukar
består det sig vanligen också, ulan all ersättning; likaså
begagnar mången egna linnebyxor; en och annan egen frack.
— Om nu Kronans uniformsfraek ändras lill en kolelt med enkel
blå krage, hvartill skörten kunna användas, skulle detta plagg
lill formen likna de tröjor, sorn allmogen i flere landsorter begagnar,
och ändringen af en vanlig blå bondtröja till en uniforms-kolett
skulle blifva föga kostsam, äfven om den skulle,
för prydnadens skull, förses med en rad knappar, lika med
truppens af det rcgile, med hvilket manskapet exerceras, och
med axelsleifer och passe-poiler. Likaså kunde åter en dylik
uniformskollelt lätt ändras till civil tröja.
Efter en sådan uniformsförändring, skulle tvifvelsutan ett
erbjudande vid mönstringarne till beväringsynglingarna att, mot
en ersättning, svarande mot Kronans kostnad för underhållet af
den nuvar. uniformen, sjelfva fä hålla sig med kolett, hvita linnebyxor,
mössa och halsduk, i början af några, snart af många,
och efter några år af de allra flesta med största tacksamhet
och belåtenhet emottagas.
Genom denna enkla åtgärd skulle tvifvelsutan den fördel
vinnas, alt bcväringsynglingariie klefve bättre beklädda, att en
loflig täflan i yttre hållning skulle bland ynglingarne framkallas,
och alt de troligen i landsorten skulle behålla och begagna
sin uniform, som måhända slutligen skulle kunna öfvergå till
nationaldrägt.
2:o.
Den förtrytelse, som låtit, snart sagdt öfver hela landet,
förspörja sig öfver utöfningen af K. KammarColl. rättighet
att, så väl pä dess advocatfiscals anmälan, som pä enskildes
klagan, höja de markegångspriser, hvilka af länets deputerade
bestämmas, vinner en ökad näring af den verkliga obillighet,
som drabba den eller dem, hvilka tåligt låta sig nöja med den
lägre iustanccns beslut, den obillighet nemi., alt rättelser, som ske
i markegångstaxan, icke komma andra räntetagare eller räntegifvare
till godo, än dem som anfört klagomål, vare sig i K. KammarColl.
tillförhöjning af de priser, deputerade åsatt, eller hos K. M. till
nedsättning af K. KammarColl. derå gjorda förhöjningar.
Vid denna riksdag, liksom vid föregrde, är motion redan
väckt om bildandet af en annan auetoritet, än KammarColl., lill
upptagande och afgörande af dylika frågor. Utan att nu inlåta
mig i bedömmandet af delta förslag, får jag, ehvad K. KammarColl.
bibehålies vid pröfningsrälten af länets markegångspriser,
eller denna pröfningsriilt öfverflyttas pä annan myndighet, varsamt
föreslå, aliade ändringar uti markegångstaxan, som i
vederbörlig ordning slutligen varda fastställda, måga gälla icke
318
Den 20 Augusti.
blott för deri klagande, utan ock för alla andra räntegifvare och
räntetagare inom samma län.
Om remiss till StatsUtsk. får jag vördsamt anhålla.
Remitterades lill StatsUtsk.
II. Ex. Hr Gr. Löfwenhjelm, Gastaf, npppläste en så
lydande motion:
Då 11. St. vid förra riksdagen beslutade, att Riksg.conl:s
nuvar. bus skulle upplåtas åt Riksarchivet samt åt de under K.
Witterhets-, Historie- och Antiqvitets-Academiens inseende ställda
samlingar af antiqviteter, mynt och historiska märkvärdigheter,
anslogos särskilda medel för inredningen åt Riksarchivet,
samt särskildt 1000 r:dr b:co till rummens aptcrande för de sistnämnda,
under academiens inseende ställda samlingarne. Som academien
icke ännu fått tillträda den nya localen, hafva icke eller
de anslagne 1000 r:dr b:co kunnat användas. Rådet academien,
när hon, som man hör hoppas, snart får komma i besittning af
nämnde local, må kunna åstadkomma den inredning, som ovillkorligen
blifver nödig till skydd mot eld och tjufvar samt till
de dyrbara samlingarncs ändamålsenliga anordning, så föreslås,
icke blott att de redan vid förra riksdagen lill sådant ändamål
anslagna 1000 r:dr b:co, som icke fått begagnas, mätte af de
nu församlade Sländerne ånyo beviljas, utan äfven alt denna
summa, som för det uppgifna ändamålet är otillräcklig, mätte
förhöjas lill 2000 r:dr b:co, hvilka synas böra ställas lill Regeringens
disposition, för att i mån af behof lill Witterhets-, Historie-
och Antiqvitets-Academicn anordnas. Genom denna måttliga
summa sknlle del blifva möjligt alt gifva ett anständigt
skick och större offentlighet ät vära dyrbara samlingar, hvilka
i värde tälla med de flesta museer i Europa och i vissa delar
öfverträffa alla andra. I de usla små rum, der de nu mäste ligga
uppstaplade pä hvarandra, kunna de icke utan skam för uatiouen
förevisas allmänheten och de talrika främlingar, som under
en del af året nästan dagligen infinna sig, och icke sällan
uttrycka sin förvåning, att Staten för så dyrbara samlingar icke
äger någon bättre local.
Remitterades lill StatsUtsk.
Frih. Raab, Carl Gustaf, uppläste följande:
I flera landsorter förekomma tidtals brydsamma och betänkliga
tvisler vid den årliga afrads- och tiondespanmålens utgörande,
i anseende till påbudet af d. 22 Nov. 1834, alt säden skall
vara af ren och strid beskaffenhet. Jag bar med afseende
derå velat fästa R. II. St:s uppmärksamhet på denna olägenhet
och sältet, hvarpå den, efter mitt förmenande, må kunna afhjelpas.
För landlmän är tillräckligen kändt det svåra och
snart sagdt omöjliga att anskaffa spanmäl till den qualité,
som, efter den stränga tydningen vederbörande gifva åt uttrycken
uti ofvanuämnde K,, kungörelse, erfordras, för att spanmå
-
Den 20 Augusti.
319
leii skall anses viii rensad och strid. Man har inlagt i betydelsen
af strid beskaffenhet, att spanmålen skall vara så fullgod,
som den knappast under de bästa år kan presteras. Det
inträffar derföre, att när landtmannen vill utgöra denna räntepersedel
in natura och ankommer lill levereringsorten, efter en
resa af flera mil, mäste han understundom med oförrättadt ärcndc
återvända med den, på förut nämde grunder, casscrade
spanmålen, och nödgas derefter i stället fullgöra prestationen
med penningar, till ett, markegåugspriset och den i författningarne
stadgade förhöjningen motsvarande belopp, skattande sig
lycklig om han dermed undslipper, då exempel ofta förefinnas,
alt han tvingas alt, långt utöfver della, merendels alltför högt
uppjagade markegnngspris, godtgöra tiondetagaren, emedan tillgång
lill strid säd helt och hållet saknas i orten. Det visar
sig hvilka kostnader och förluster för jordbrukaren i allt fall
uppkomma, då afraden, till levereringsorten forslad, icke anlages,
och det mäste ligga i sakens natur, att Staten eller andra
tiondetagare icke i skatt billigtvis kunna fordra annan eller bättre
spanmål, än den skattskyldiges jord afkastar, då den är af
vanlig ren och god beskaffenhet. Då närvar, tids conjunctur oeh
den förlägenhet i ekonomiskt hänseende, som hufvudsakligast för
landtmannen gifvit sig tillkänna, synes uppmana R. H. St. att,
utan rubbning af bestående ordning, så vidt möjligt är, mildra
skattebördorna, så finner jag mig föranlåten föreslå, att ofvan
åberopade K. förordning mätte till sin ordalydelse sålunda förändras,
att, i stället för uttrycken väl rensad, och strid säd, utsättes
väl rensad och god säd, med bestämmande i stället af
en viss vigt å hvarje sädesslag, då vid fråga om spanmålens
gilltighet, skiljedomaren, som är Konungens Ref:h:de, blir
skyldig att ålägga vederb. räntetagare att emottaga en, med afseende
pä årets gröda, god och väl rensad spanmål.
Anhållande jag vördsamt om remiss af motionen lill vederb.
Utsk.
Frih. Cederström, Jacob: För min del anser jag den
af den sista värde talaren väckta fråga, om ändring i författningarna,
vara alldeles öfverflödig och verkligen skadlig, i stället
för gagnelig. Det är klart, att om säden är god och väl
rensad, så blir den icke casserad, men i motsatt fall casseras
den med rätta, på grund af den K. förordningen i ämnet,
som stadgar, att den skall vara afradsgild, d. ä. väga, råg 13^
L®1, vara väl rensad och hvarken grodd eller blandad med slösäd.
Jag anser således all förklaring af författningens stadgande
vara obehöflig, och följaktligen motionen öfverflödig.
Jag anhåller, att dessa anmärkn:r måtte få åtfölja remissen
till Utsk.
Remitterades till StatsUlsk.
Föredrogs ånyo och bifölls Const.Utsk:s d. 17 dennes f. ni.
320
Den 20 Augusti.
på bordet lagda meni. N:o 1, med anhållan om arfvoden för en
notarie och en cancellist.
Ånyo föredrogs Const.Ulsk:s d. 17 dennes f. m. på hordet
lagda mern. N:o 2, med uppgift å hvilande grundlagsförslag, i
afseende på nationalrepresentationens ombildning.
Några ledamöter hördes begära målets ytterligare bordläggning.
Frih. Cederström, Jacob: Jag skulle icke tro, att detta
meni. kan behandlas på samma sätt, som vanligen äger
rum, då bctänk:n upptagas till afgörande. Det har redan legat
på bordet sedan sista riksdagen; det tillhör R. o. Ad. nu alt
öfverenskomma om den dag, då detsamma bör förekomma till
Ståndets afgörande, utan afseende på första eller andra bordläggningen.
Om R. o. Ad. ville förena sig derom, alt denna
fråga skulle upptagas på första plenidagen efter det motionstiden
tilländalupit, så vunnes det ändamålet, att man icke af öfverläggningarne
i delta ämne hindrades alt begagna motionstiden
till motioners väckande, och att man derjemte får tillfälle att
utan afbrott behandla delta vigtiga ämne. Jag anhåller om II.
Ex. Hr Gr. o. Landtnäs propos. härpå.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Det är väl nästan
vigtigare än något annat, att denna fråga kommer att afgöras
på cn gång i samtlige RiksSt:n, och jag får derföre vördsamt
hemställa, om det icke är bäst, att Ståndet öfverlemnar till sin
Landtm, att, gemensamt med de öfrige Ståndens Talmän, öfverenskomma
om dagen, dä meni. bör föredragas.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, meddelade II. o. Ad. upplysning
derom, att i seduaste Talmansconference den öfverenskommelse
blifvit trä liad, att hvarje Talman inom sitt Stånd skulle
föreslå, att detta mål må förekomma till afgörande Onsdagen d.
2S dennes.
Sedan härefter Gr. Horn, Claes Fredr.: blifvit uppropad,
men förklarat, att han, efter delta tillkännagifvandc af II.
Ex. Hr Gr. o. Landtm., afstod från vidare yttrande, hemställde
II. Ex., om R. o. Ad. bifölle, att Coust.Utsk:s nu föredragna mern.
jemte dervid fogade grundlagsförslag finge uppföras först på föredragningslistan
Onsdagen d. 2S dennes, för att då till slutlig
pröfning förekomma; hvilket bifölls.
H. Ex. tillkännagaf derefter, att i nyssnämnde Talmansconference
äfven blifvit öfverenskommet, att till Stånden borde hemställas,
att valet af den s. k. opinionsnämnden må förrättas Lördagen
d. 31 dennes; hvarföre H. Ex. nu frågade, om R. o. Ad.
dertill ville lemna sitt bifall.
Ropades ja.
Hr von Heijne, Georg, uppläste följande motion:
Jag
Den 20 Augusti.
321
Jag tror mig blott helt kort behöfva fästa Bevilln.Utsk:s
uppmärksamhet på den missledande motsägelse, vissa §§ i nu gällande
bevilln.förordn. innehåller.
66 och 72 §§ bevilln.förordn. jemte den ed, som 122 § föreskrifver,
och deu loenia kännedom 68 § rättvisligen förutsätter
att taxeringscomitéen bör äga, och efter hvilken kännedom
coiniteen åligger att utröna egendomars beskaffenhet till utrymme,
jordmån, åbyggnad, belägenhet, afsättningstillfälle, förmåner
och onera, anser jag vara fullständiga föreskrifter för taxering
af jord, om nemi. den förvillande meningen, som sistnämnde eller
68 § innehåller om nytta och vägledning af i orten gångbara pris
vid värdets bestämmande, ur § utgår.
Lika förvillande och stridande mot taxeringsmännens ed
samt 66 och 72 §§ i bevilln.förordn., är föreskriften i 108 §,
att hus, åbyggnader och tomter i städcrne skola uppskattas efter
deras gångbara värde.
Jag önskar, att Bevilln.IItsk. ville utesluta ur 68 och 108
§§ de meningar, jag anser förvillande, på det icke fortfarande
jord eller hus må ryckas ur det proportionsvärde, de innehaft
till andra lika beskaffade jord- och husegendomar, för det de
blifvit försålde till annat pris, än det värde, hvartill de före
försäljningen varit uppskattade.
Derefter tilläde Hr von Heijne muntligen;
Jag anser det alldeles nödvändigt, att föreskriflerne rör:de
taxering af jord- och husegendomar, i den nya bevilln.förordningen,
icke komma att, som nu är fallet, strida emot den ed, taxeringsmännen
inför taxeringscomiteen aflägga. Taxeringsmännens
ed ålägger dem, att låta hvarje medborgare vederfaras lika
rätt; men detta är icke möjligt, om taxeringsmäunen nödgas göra
afseende på cgendomarnes gångbara pris. En sådan värdering
skulle blifva lika arbiträr, som egendomarnes gångbara
värde är föränderligt. Det lärer väl icke finnas någon ledamot
af detta Hus, som icke är öfvertygad derom, att egendomarnes
proportionella värde tilt hvarandra är det enda, hvarefter man
bör rälta sig vid taxeringsvärdets bestämmande, dä ingen klagar,
och minimilariffen ej understiges för län eller stad.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf: I anledn. af den motion,
som den siste värde talaren gjort, anhåller jag att dertill
få göra följande tillägg. Jag har låtit mig berättas, att bär i
Stockholm författningen skall vara sådan, att hus böra taxeras
till det belopp, som är högst, antingen den sista köpesumman
eller brandförsäkringsvärdet. Dervid äger det förhållande rum,
att mången låter brandförsäkra sitt hus mycket högre, än det
verkligen är värdt, blott för att få större belåningsrält derpå,
och den som sedan blir ägare af ett sådant hus kommer att
blifva lidande, för den förre ägarens lånespeculationer. Jag får
derföre, i sammanhang med den siste talarens motion, vördsamt
hemställa, om icke sista köpet må vara rätta grunden för be1
H. 41
322
Den 20 Augusti.
stämmande af taxeringsvärdet pä hus i Stockholm, och anhåller,
att delta yttrande matte fä åtfölja remissen af motionen lill Utsk.
Hr Aminoff, Johan Fredr.: Jag är skyldig upplysa den
siste värde talaren, att det icke är någon bestämd föreskrift,
som ålägger taxeringscomileen i Stockholm att taga det sista
köpet till grund för taxeringsvärdets bestämmande, om ock
detta köp vore högre än brandförsäkringsvärdet. Vanligen haiman
ansett brandförsäkringsvärdet böra gälla såsom bestiimningsgrund
för taxeringen, och delta är i allmänhet icke för
högt, utan merendels hälften af försäljningspriset. Då jag är
ledamot af Bevillu.Ulsk., och arbetar på den afdelning, der detta
ärende förekommer, sä blir jag i tillfälle ali i detta ämne
meddela Utsk. närmare upplysningar.
Remitterades till Bevilin.Utsk.
Ånyo föredrogs SlatsUtsk:s d. 17 dennes f. m. på bordet
lagda mein. N:o 3, med fullmäktiges i Riksg.cont. lill rikets
nu församlade Ständer afgifnc berättelse.
Lades lill handlingarne.
Föredrogs och bifölls StatsUlsk:s d. 17 dennes f. m. på bordet
lagda mern. N:o 5, ang:de riksdagskoslnadcrnes bestridande.
Då nu lill pröfning förekom StatsUtskrs d. 17 dennes f. m.
på bordet lagda mern. N:o 6, ang:de ersättning för Hr Landtm:s
och Hrr Talmannens riksdugskostnader, fann 11. Ex. Hr Gr. o.
Landtm, sig föranledd alt, medan delta honom enskildt rör:de
mål handlades, afträda, efter ail hafva anmodat R. o. Ad:s främste
närvar, ledamot II. Ex. Hr Gr. Löwenhjelm, Carl Axel, att
emottaga klubban.
Sedan 11. Ex. Ilr Gr. Löwenhjelm intagit Landtm:sslolcn
samt, efter föredragning af StalsUtsk:s förenämnde mern., hemställt
om H. R. o. A. behagade bifalla detsamma, anmälde och
yttrade sig:
Hr Printzenskjöld, Carl: Jag har mig visserligen bekant,
att, redan vid tvenne föreg:de riksdagar, den starka hushållsprincip
gjort sig gällande, att man nedsatt den underhållssumma,
sorn skäligen bort tillkomma RiksShns ordförande, och
synnerligen det första Ståndets, eller vår Landtm., tili ett belopp,
som vanligen tillägges embetsmän, af hvilka man icke
äger, pä långt när, sä stora fordringar, som dem man har af
det första Ståndets ordförande. Denna princip, om också under
2:ne föreg, riksdagar följd, bör väl derföre icke framgent få
göra sig gällande; enär den i sjelfva verket innebär en orättvisa.
Utsk. har anfört, som skäl för bestämmande af den föreslagne
summan, att ingen anleda, är förhanden, alt Talmännens
riksdagsomkoslnader böra blifva större vid denna riksdag,
än vidden förra. Måhända äger delta sin riktighet, i afseende
Den 20 Augusti.
på två Stånds ordförande; men hvad beträffar Landtm., så är
det icke förhållandet. Två af RiksSt:ns Talmän äro t jenstemän i
Staten och uppbära, äfven under riksdagen, oafkortadt sina vanliga
löneförmåner, hvilka, genom tillskott af det månadtliga arfvode!,
kunna beräknas till en sä stor underhällssumma, alt de
dermed kunna vara åtminstone någorlunda belåtne. Sådant var
vid sista riksdagen äfven förhållandet med dävar. Landtm.; nu
deremot är förhållandet annorlunda. Ingen af R. o. Ad:s ledamöter
kan tvingas ali vara riksdagsman, således icke eller Landtm.;
och han hade följaktligen kunnat undvika kostnaden att vistas 1
hufvudstaden, om icke K. M:s nåd. förtroende kallat honom alt
intaga denna vigtiga plats i riksförsamlingen. Detta mäste man
besinna; och dä Landtm, alldeles icke har några löneinkomster
på stat, hvilka, tillagde det lumpna arfvode af 400 r:dr b:co
i månaden, som Stats.Utsk. föreslagit, kunde göra totalinkomsten
tillräcklig för äfven det mest inskränkta lefnadssätt i hufvudstaden,
såvida han ej skulle nödgas lefva vida under den värdighet,
han bekläder; sä bestrider jag för min del bifall till
Utsk:s betänk., åtminstone sä vidt sorn det afser Landtnäs person,
och yrkar äterremiss, med påstående, ali Utsk. för Landtm,
mätte föreslå en summa, som skäligen motsvarar de kostnader,
han under sitt vistande vid riksdagen måste vidkännas.
Gr. Lövenhjelm, Carl Gustaf: Förenande mig med Hr
Printzenskjöld, får jag fästa Ståndets uppmärksamhet pä ett skäl,
som jag tror höra verka till äterremiss af del ifrägavar. betänk.
Om jag vid uppläsningen rätt uppfattat detsamma, så äro
anslagssummorna bestämde till samma belopp för Landtm, och
de öfrige Ståndens Talmän. Della synes mig icke vara rätt.
Landtm, presiderar här i en samling, vida talrikare än något
annat Stånd. Jag vill icke söka något annat skäl för äterremiss,
än obilligheten i alt anslå ett lika belopp för den representation,
som linnes åligga Landtm, för sitt Ständ, och för den representation,
som de öfrige talmännen kunna Vara befogade alt
utöfva i afseende pä deras Stånd.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: Jag vill visserligen
icke påslå, alt icke de skäl, som Hr Printzenskjöld här anfört
för beviljande af äterremiss, kunna hafva sin goda grund; men
såsom ledamot af StatsUtsk. tager jag mig friheten fästa Uppmärksamheten
derpå, att genom en sådan äterremiss ingenting
kommer att vinnas. Vid sista riksdagen och, om jag rätt påminner
mig, äfven vid J834 års riksdag, voro anslagen för
Landtm, och för de öfrige Ståndens Talmän lika stora. Delta
är en praxis, sorn de öfrige Stånden hädanefter icke lära frångå,
och jag fruktar derföre, att en äterremiss af detta betänk,
mera skulle skada lin gagna.
Frih. Cederström, Jacob: Jag instämmer med dem,
sorn begärt äterremiss, icke derföre alt jag hoppas, att Stats-.
Utsk:s majoritet kommer att tillstyrka någon förändring uti ifra
-
334
Den 20 Augusti.
gavar. betänk.; men derföre att Ståndet, när det nya betänk,
inkommer, blir i tillfälle att, utan afseende på SlatsUtsk:s förslag,
fatta sitt beslut i frågan, och således bestämma hvad arfvodet
bör blifva.
Ilr von Hartmansdorff, August: Jag erkänner gilltighelen
af de skäl, som Hr Printzenskjöld och Gr. Löwenhjelm
anfört för en ålerremiss; men jag tror också, att R. o. Ad.
bör taga i öfvervägande, hvad Frih. Tersmeden ä andra sidan
yttrat; och som jag dessutom tror mig veta, att vår Landtm,
icke önskar att någon åtskillnad skall göras emellan riksdagskostuaderna
för honom och öfrige Talmän; så tillstyrker jag
vördsamt, att det H. Ståndet måtte bifalla Utsk:s betänk.
Gr. Löwenhjelm: I anleda, af hvad Frih. Tersmeden
och Hr von Hartmansdorff anfört, tror jag, utan att frångå de
grundsatser jag redan yttrat, att det kanske är rättast och
klokast, att äfven vid detta tillfälle låta det gå, för att undvika
så många frictioner, man möjligen kan, helst vi hafva
bort, att II. Ex. Ilr Gr. och Landtm, sjelf hyser denna önskan.
Således tillstyrker äfven jag, att Ståndet måtte bifalla Utsk:s
betänk.
Frih. Cederström: Hr von Hartmansdorffs sednaste yttrande
är på sidan både om form och sak. Landtnäs vilja ingår
alldeles icke i behandlingen af frågan, utan det är endast hvad
Ståndet anser rätt, som kommer ait ligga till grund för Ståndets
beslut. Af sådan grund kan jag icke frångå mitt yrkande
af ålerremiss, på det att R. o. Ad. grundlagsenlig! må kunna
besluta i frågan, utan hinder af Ulsk:s förslag, såsom nu är
förhållandet, då Ståndet nödgas alt, ett af tvenne, oförändradt
bifalla eller afslä betänkandet. Jag anhåller om propos. lill
ålerremiss.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Det är med afseende på den
siste värde talarens anförande, som jag begärt ordet. Visser
ligen vet jag , att Ståndet skulle få tillfälle att, oberoende af
Utsk:s förslag, besluta i frågan, i händelse cu ålerremiss till
StatsUtsk. ägde rum; men om 11. o. Ad. verkligen skulle vilja
begagna sin rättighet att särskildt besluta en förhöjning af arfvodet
för deras Talman, och möjligen de andra Stånden härom
ägde en annan mening, eller om 2 Stånd stanna mot 2 i denna
fråga, så tror jag icke att någonting nöjaktigt derigenom
kunde vinnas. Det har visserligen varit brukligt, alt hvarje
RiksSt. för sig kunnat besluta om sin betjenings talrikhet och
allöning; men jag påminner mig icke, alt något Stånd vidtagit
ett sådant beslut, ronde sin Talmans honorarium. Jag skulle
för min del önska, att detta uteblefve, och vill derföre alldeles
icke tillstyrka en ålerremiss af betänk. Jag känner ganska väl,
huru praxis inom StatsUtsk. varit vid behandling af sådane
frågor som denna, och jag påminner mig, att vid sista riksdagen,
när denna fråga inom StatsUtsk. förekom, åberopades R.
Den 20 Augusti.
325
o. Ad:s egen önskan och beslut, att den förr vanliga omkostnaden
för Landtmarskalkstaifeln skulle upphöra. Detta var R.
o. Adis egen önskan, måhända alldeles förhastad, men som likväl
legat till grund för hvad de öfriga Stånden i detta fall beslutat,
och jag skulle icke tro, att det nu åtminstone vore välbetänkt
af R. o. Ad., alt frångå detta beslut.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: En värd talare har yttrat,
alt det icke är Landtmis önskan, som bestämmer, huruvida R.
o. Ad. skall bifalla StatsUtskis betänk, eller icke; men då den
tvist, som har uppstått, synes mig utgöra ett bevis på R. o.
Adis välvilja emot nämnde Landtm., och jag tror mig känna
hans önskan i della afseende; så vågar jag försäkra, att han
skulle med fägnad motse, om R. o. Ad. ville bifalla det betänk.,
som SlatsUtsk. afgifvit, hvarföre jag tillstyrker propos. derpå.
Många hördes yrka propos.
Hr Printzenskjöld: Till svar på hvad Gr. Horn yttrat,
angide indragning af koslnaderne för Landtmarskalstaffeln, får
jag äran tillkännagifva, att, dä jag å ena sidan med honom delar
öfverlygelsen, att R. o. Adis beslut derom var alldeles förhasladt,
så har likväl icke min anmärkn. emot StatsUtskis betänk.
gått derpå ut, att tillökningen i det månadtliga anslaget
för Landtm, borde blifva tillräcklig för honom, för att kunna
etablera en taffel. Jag hade blott önskat, att denna summa
blifvit så mycket förhöjd, alt han derföre kunnat hålla en sådan
taffel för sig och sin familj, som kunde svara emot den
värdighet han bekläder, och emot det Stånds värdighet, hvars
ordförande han är. En hvar lärer väl nödgas medgifva, att
400 ridr i månaden är otillräckligt, då frågan är att hålla våning
och equipage för sig och sin familj; att, med ett ord,
förse sig med alla behofver i hufvudstaden. Knappast någon
tjensteman af medelclassen kan lefva under den summa, som
här är i fråga; huru vill man då, att Landtm, skall kunna
göra det? Emedlertid och då jag hört af flere talare, att
Landtm, önskar bifall till betänk., vill jag visserligen icke vara
bland dem, som fortfarande yrka återremiss, men nedlägger i
prot. min reservation emot det förslag, som Utsk. framställt,
viss derom, att den lid skall komma, då man linner, att man
behandlat, icke blott Landtm., utan äfven i viss mån de öfrige
RiksStms Talmän på ett sätt, som icke är R. St. värdigt.
Uppå derefter af H. Ex. Hr Gr. och Ordföranden framställd
förnyad propos., blef StatsUtskis förevarande mern. af R.
o. Ad. bifallet.
Sedan II. Ex. Ilr Gr. och Landtm, återkommit och emottagit
klubban, föredrogs StatsUtskis d. 17 dennes f. m. på bordet
lagda mern. Nio 7, angide förskotter å allöningen för den
hos RiksStm och Utskin anställda betjening; hvarjemte upplästes
ett från Ilederv. RondeSt. ankommet prot.utdr. af d. 17
dennes, innehållande, alt som vid föredragning af StatsUtskis
326
Den 20 Augusti.
ifrågavar. meni, blifvit upplyst, att i den från Ilr Landtm, oell
Hrr Talmannen, rörande förenämnde förskott, till Utsk. albi Ine
skrifvelse, förelupit del skriffel, att, i st. f. de af BondeSt. för
dess cancelli, enligt prot.utdr. d. 24 nasti. Juli, beslutade oell
begärde 12 canccllist-arfvoden, endast förskott å 8 sådane arfvoden
blifvit för BondeSlis räkning reqvirerade, samt att Utsk.
af sådan anledn. icke föreslagit förskott å mera än 8 cancellistarfvoden
för Ståndets cancelli; BondeSt. beslutat, att till Utsk.
återremittera nämnde mern., med anmodan till Utsk. att uti
omförmälde afseende verkställa rättelse, så att förskotter å 12
cancellist-arfvoden för Ståndets räkning varda bestämde och
anordnade.
Hr von Hartmansdorff, August: Af det sednast upplästa
prot.utdr. har det H. Ståndet inhemtat, alt ett skriffel förekommer
uti StalsUtsk:s betänk., hvarigenom man kommit alt
föreslå endast 8 cancellist-arfvoden, i st. f. 12, såsom det bort
vara. Det är således nödigt att återremittera betänk., på det
att Utsk. sjelft må kunna rätta misstaget, en rättelse som icke
nu kan göras af Stånden.
Frih. Tersmeden, Wilh. Fredr.: I anledn. af Hr von
Hartmansdorffs anmärkn., får jag taga mig friheten upplysa, alt
skriffelet icke är begånget i StatsUtsk., utan förmodligen af
BondeSt:s Talman, emedan uti den uppgift, som koni ifrån Hr
Gr. o. Landtm, oell de öfriga Ståndens Talmän, upptogos endast
8 cancellister. Att en rättelse härutinnan bör ske, tror äfven
jag, men som det är klart, att, på grund af BondeSt:s återremiss,
StatsUtsk. kommer att föreslå 12 cancellister, i stället
för 8, så anser jag, alt denna rättelse kan lika väl utan återremiss
af Ståndet verkställas.
Hr von Hartmansdorff: Om detta icke är ett skriffel,
utan StatsUtsk. bar menat blott 8 och icke 12, så lärer R. o.
Ad. finna så mycket nödvändigare, all betänk, återremitteras,
och alt Ståndet icke omedelbarligen deröfver beslutar.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. ansåg
den emot StatsUtsk:s meni. gjorde anmärkn. föranleda till
detsammas återremitterande.
Ropades ja och nej.
H. Ex. framställde sedermera propos. å bifall lill detta
mern.
Ropades äfven ja och nej.
HrHjärne, Harald: I anledn. af Frih. Tersmedens yttrande
får jag äran nämna, att det förefaller mig nödvändigt, alt
delta betänk, återremitteras till StatsUtsk., för att der ändras;
ty om samma princip, som Frih. Tersmeden ansett böra ligga
till grund för R. o. Ad:s beslut, äfven följdes i Preste- och
BorgareSl:n, sä skulle betänk, genom 3 Stånds beslut blifva
antaget, och således BondeSt:s återremiss icke föranleda någon
Den 20 Augusti.
327
ändring af det inllutua skrilfelet. På grund häraf anhåller jag
om återremiss af betänk.
Frih. Tersmeden: Det är visserligen för resultatet likgiltigt
om betänk, återremitteras eller icke, och jag har för
min del afstyrkt återremissen egentligen på det skäl, att jag
ansåg, att densamma onödigtvis skulle förorsaka mera omgång
och skrifveri. I afseende deremot på Hr Hjärnes yttrande, att,
om 3 Ständ bifölle Utsk:s betänk., skrilfelet icke kunde blifva
rättadt, i enlighet med BoudeSl:s önskan; så är det klart, att
bifall till detta betänk, icke kunde hindra StatsUtsk. alt inkomma
med ett ytterligare betänk, och deruti föreslå, att BondeSt.
erhölle fyra cancellister till; och således återremissen öfverflödig.
Gr. Löwenhjelm, Carl Gustaf: Då tiden alltid är dyrbar
och i form intet hinder synes mig kunna uppstå, så till
styrker
jag det beslut, som Frih. Tersmeden yrkat. En återremiss
skulle föranleda mycket skrifveri; hvaremot en förändring
af 8 till 12 vöre enkel och lätt verkställbar. Jag tillstyrker
bifall till utlåt, och att skrilfelet må rättas på det sätt,
som Utsk. linner lämpligt.
Hr von Hartmansdorff: Det skulle vara ett alldeles
ovanligt förfarande, om R. o. Ad., med kännedom af ett fel i
ett betänk., som för första gången är framlagdt till afgörande,
likväl skulle bifalla detsamma, i stället att återremittera det.
Sådant skulle af BondeSt. möjligen kunna anses så, som hade
H. o. Ad. någon ling emot beviljandet af de cancellist-arfvoden,
StatsUtsk. utelemnat. Detta är visserligen icke Ståndets mening;
derföre synes mig riktigast vara att nu, såsom vid andra
tillfällen, iakttaga den föreskrifna formen. Den tillökning i
skrifveri, som derigenom skulle uppkomma, blir väl icke särdeles
stor, och då fråga är om arfvoden, så torde hvarken Utsk:ns
eller Ståndens cancellibetjening låta någon tidsutdrägt komma
sig till last.
Uppå derefter framställd förnyad propos. å återremiss till
StatsUtsk., blef denna propos. besvarad med starka ja samt åtskilliga
nej; hvarefter H. Ex. Hr Gr. och Landtm, förklarade,
att ja öfverröstat nej.
Föredrogs LagUtsk:s d. 17 dennes f. m. på bordet lagda
utlåt. N:o 1, i anleda, af verkställd granskning af R. Sl:s Just.-  Ombudsmans embetsberättelscr och allmänna redogörelse, jemte
cmbetsdiarier och registratur för den sedan sista riksmöte förflutna
tid.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Jag anhåller, att delta
betänk, mätte ånyo få hvila på bordet, emedan det ännu icke
blifvit tryckt, eller åtminstone ännu icke i cancelliet utdeladt.
Hr Printzenskjöld, Carl, förenade sig med Hr von Hartmansdorif.
328
Den 20 Augusti.
Föredrogs ånyo Exp.Utsk:s d. 17 dennes f. m. på bordet
lagda mern. N:o 4, i anleda, af återremisser af mern. N:o 1.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att R. o. Ad. visserligen
bifallit Exp.Utsk:s mern. N:o 1, hvari Utsk. begärt att genast
få uppbära det ifrågasatta antalet af arfvoden för dess
cancelli, men att nu, i följd af de utaf andra Stånd beslutade
återremisser, samt i öfverensstämmelse med Talmännens samt
Utsk:ns ordf:s af StatsUtsk. tillstyrkta förslag, att cancellibetjeningens
arfvoden må beräknas från inträdet i tjenstgöring,
Exp.Utsk. gjort förändrad hemställan i ämnet; vid hvilket förhållande
II. Ex. föreslog bifall till Utsk:s nu föredragne mern.
Ropades ja.
Föredrogs till remiss Hr Danckwardts, Magnus Georg, d.
17 dennes f. m. på bordet lagda motion om förändring i grunderna
för planpenniugars utgörande af utrotar till stamrotar vid
Jönköpings och Kronobergs reg:ten.
Frih. Peyron, Gust. Abraham, anförde skriftligen:
Den värde motionären har föreslagit, att R. St. ville hos
K. M. anhålla om den förklaring: ”att plaupenningarne af utrotar
till stamrotar vid Jönköpings och Kronobergs reg:ten må,
då godvillig öfverenskommelse derom ej kan emellan rotarne
träffas, bestämmas efter hvad torpet, med hvad dertill af stamroten
ensamt hestås i mulbete, gärdsel och vedbrand, kan anses
afkasta, enligt behörig värdering, och utroten i denna afkastning
betala sin lott efter dess andel i rolen.” Motionären
slöder billigheten och behofvet af en sådan förklaring på det
af honom uppgifna förhållande, att K. Br. d. 28 Oct. 1817, som
bestämmer den ersättning, hjelp- eller utrotarne äro skyldige att
till stamroten årligen utgöra med 10| kpr säd, icke skall, ”lika
litet som knektecontraclet, urskilja, att ersättningen icke bör vara
enahanda vid stamrotarnes större eller mindre hemmantal,
hvarföre den” (ersättningen) ”också, utan afseende derå, till lika
belopp allestädes utgått” — en obillighet, som, enligt motionärens
tanka, faller starkt i ögonen.
Att ojemnheter vid roteringens utgörande, ej blott särskilde
reg:ten emellan, utan oek inom en och samma provins, äga rum,
är en sanning, som icke hör nekas; men sådant kan icke afhjelpas
utan en hufvudsaklig rubbning eller förändring i de cmellan
Konung och jordägare slutade afhandlingar under namn
af knekte-contract, mer eller mindre inverkande på enskildes
härunder beroende rätt och säkerhet. Således äro stamrothållare
inom Skaraborgs, Westgötha Dahls och Elfsborgs reg:ten, enligt
contracten, förbundne att lemna soldalerne torp, öppen jord, vedbrand
m. in. utan rättighet att derföre af hjelp- eller utrotarne
erhålla ringaste ersättning. Annorlunda är förhållandet vid
de af motionären anförde Kronobergs och Jönköpings reg:ten,
hvar
-
Den 20 Augusti.
329
hvarest, jemlikt 7 punkten af K. Förordn. emellan allmogen och
soldalerne af d. 13 Maj 10S5 (icke af den 13 Maj 1083, som
af misskrifning uppgifvits) ”det hemmanet i roten, på hvilket
knektetorpet uppsattes”, (stamroten) ”är berälligadt att erhålla
en daler s:mt. hvilken måste samma hemman årligen af de andra
rotebönderua vedergällas och godtgdras.”
Sedan It. St., uti till K. M. afbiten und. skrifvelse d. 16
Maj 1815, ”i afseende ä jordlegans förvandling och ersättningarnes
bestämmande, funnit endast indelningsverket och knektecontracten
böra tjena till grund, och ersättningen ej böra fastställas
i annat äu spanmäl, eller deremot svarande penningar,
efter länets markegång, sä att i de orter, der knektecoutracten
berättiga slamrolarne till någon vedergällning af hjelprotarue,
denna ersättning må utgå till samma belopp, som knektecontracten
och indelningsverken utstaka, förvandladt i så mycket spanmäl,
hälften råg och hälften korn, som efter det årets markegång,
dä hvarje reg:tes kncktecontraet efter indelningsverket
upprättades, bcliiper mot de i conlractet utsatta penningar;” har
K. M., med bifall till R. St:s gjorda und. hemställan, genom
nåd. Br. d. 28 Oci. 1S17, förklarat, ”att de vid indelningen i
planpenningar föreskrifue 3 daler” (eller 1 daler s:int vid Kronobergs
och Jönköpings regiten) ”i det närmaste svara mot
10j:dels kpr spanmäl, samt att” (vid nämnda m. II. reg:ten)
”'planpenningar, i de händelser de enligt knektecontracten utgå
böra, eller behöriga öfverenskommelse!' till ett annat förhållande
icke föranleda, skola af hjelp- eller utrotarne samfäldt, och
i nion af deras andel i roten, till stamroten erläggas med 10 |
kpr säd, hälften råg och hälften korn, eller med penningar efter
markegång.” Särskildt har K. M., genom nåd. Br. d. 15
Mars 1826, behagat förklara, att frivilliga öfverenskommelse!'
om planpenningarnes utgörande äro tillåtna.
Jag har sålunda ägt tillfälle upplysa, ej blott att fullständiga
föreskrifter i förevar, ämne redan finnas utfärdade, än
jemväl, att desamma tillkommit i den ordning 80 § Reg.F. föreskrifver,
eller efter Konungens och R. St:s gemensamma pröfning
och beslut. Återstår nu alt utreda, huruvida dessa föreskrifter
äro, enligt den värde motionärens förmenande, så obillige,
alt desamma höra förändras.
Enligt 1 punkten af ofvan åberopade K. Förordn. af d. 13
Maj 1685 (eller kneklecontractet för Jönköpings och Kronobergs
län) höra rotebönderne, till hus och hemvist för soldaterne,
enhälligt hjelpas åt att uppbygga en stuga, liten lo och
lada, med fä- och foderhus, samt upprödja eller afbryta honom
a tunlands åker och en kåltäppa med en liten hage eller ängstycke
till tu lass, ”vald af den gårdens ägor, sorn vid indelningen
dertill förordnad eller utnämnd är.” Det torde härvid
icke utan uppmärksamhet höra lomnäs, att, vid indelningsverkets
upprättande, ej blott gårdarnes hemmantal, men i synnerhet
hemmanens godhet blifvit tagna i betraktande vid valet af
1 H. 42
330
Den 20 Augusti.
stamhemman, samt att den stamroten ålagda skyldighet att upplåta
jord, mulbete och bränsle ät soldaten, alltså af roteringscommissionen
tagits i öfvervägande på samma gång, som stamhemmanets
andel i roten bestämdes. Häraf förklaras ock, att,
vid eu del reg:ten, stamrotarne åtnjuta ingen ersättning för dessa
förmåners utgörande ät soldaten, och att, vid de reg:ten, såsom
vid Jönköpings och Kronobergs, der hjelp- eller utrotarne
planpenningar erlägga, denna ersättning utgöres af dessa sistnämnda
lill ett visst och I i ka belopp (förr 1 daler s:mt, nu 10|
kpr säd) utan afseende ä stamrotens ägande större eller mindre
hemmantal. — Det är ett kändt och jemväl af motionären vitsordadt
förhållande, att många soldater nu för tiden till sina
torp innehafva och bruka vida betydligare arealer af åker och
äng, än som i de ursprungliga knektecontracten varit bestämde.
Dessa s. k. inkräktning^r, hvilkas utläggande till stamroten, när
sådant påyrkas, bör äga rum, hafva under de 160 är indelningsverket
varit beståndande tillkommit med eller utan stamrotens
frivilliga begifvande, men utgöra, i begge händelserne,
stamrotens ensak, utan att hjelp- eller utrotarne äga att dermed
befattning taga. Att nu, på sätt motionären föreslagit, genom
en uppskattning vid hvarje rote af den åt soldaten upplåtna
jord m. II. förmåner, lägga grunden för bestämmandet af
de planpenningar, som af hjelp- eller utrotarne borde till stamroten
betalas, kunde lätteligen föranleda lill orättvisa mot de
förstnämnde, enär en stamrothällare, som funné för godt alt tillägga
soldaten större förmåner i jord, än som af kneklecoutractet
utstakas, på sådant säll och i den män jordlägenheternes afkastning
ökades, blefve i tillfälle ali otillbörligen beskatta sine
medintressenter i roten, utan alt, hvarken i de ursprungliga
knektecontracten, eller i de sedermera tillkomna författningar
rörtde indelningsverket, den ringaste grund för en sådan stamrotens
rätt igenfinnes.
Jag tror således, att, uppå alla dessa skäl, den ifrågavar.
motionen icke kan till någon R. Sits åtgärd föranleda, samt anhåller
vördsammast, att denna min tanka mätte fä åtfölja motionen
till vederb. Utsk.
Gr. Mörner, Carl: Då jag anmälde mig, för alt erhålla
ordet, i anledn. af Hr Danckwardt motion, skedde det egentligen
för all vitsorda de af honom uppgifne missförhållanden, i
afseende på utrotarnes skyldighet mot slamrotarna vid Kronobergs
reg:te. Det har under mänga är försports klagomål öfver
den ringa ersättning, sorn stamroten erhåller, nemi. 10j kpr spanmål,
fördelade på alla utrotarne, och det är äfven kändt, att
denna ersättning icke är betydligt ökad efter 1683 års kneklecontracter;
men här är icke någon fråga, hvarken om minskning i
soldatens villkor eller i hans iunehafvandc ägor. Här är blott
fråga om eu ändring i föreskrifterna rör:de fördelning af roteintressenteruas
ömsesidiga skyldigheter, eller af utrotarnes skyldighet
emot stamroten. Det har naturligtvis väckt någon af
-
Den 20 Augusti.
331
lind lius dessa ulrotars stamhåll, att för Smålands cavallen,
som är förlagdt inom samina provins, der detta missförhållande
äger runi, iiro rotarnes ömsesidiga skyldigheter stadgade efter
helt andra grunder, nemi. så alt, i brist af annan öfverenskommelse,
skall ersättning utgå elter laga värdering af soldattorpets
afkastning. Det är förmodligen på denna grund, som inIresscnterne
vid nämnde reg:le yrka, i likhet med hvad llr
Danckwardt nu föreslagit, att en ändring måtte ske i denna
skyldighet och en värdering verkställas, hvarigenom en rättvis
grund komme att följas vid bestämmande af utrotarnes skyldighet
mot stamroten. Jag lemnar derhän, huruvida en så beskaffad
ändring kan äga rum, men jag har ansett mig uppmanad
alt understödja en sådan af allmogen inom dessa orter, som under
liera år önskat denna jemkning. Jag Ilar äfven ansett mig
pligtig dertill, pä grund af de skäl, som Hr Danckwardt anfört,
och hoppas, all vederb. Utsk. fäster uppmärksamhet på vigten
af denna fråga, samt anhåller slutligen, att, dä motionen kommer
att remitteras, dessa anmärkn:r mätte fä till Utsk. medfölja.
Ilr Danckwardt, Carl: Jag har några tcmligcn grundade
skäl att besvara de anmärknir, som blifvit gjorda mot
motionen. Fiirst känna R. o. Ad:s ledamöter, att det är min
broder, som väckt densamma. Han är nu fränvar. och kan således
icke sjelf svara. Det andra är, att jag, såsom ledamot af
Ekon.Utsk., redan det är dä en af de författningar, Frih. Peyron
omtalat, grundlädes, sjelf deltagit i öfverläggningen till det sedermera
utkomna K. beslutet; ehuruväl jag dä inom Utsk. blef
iifverröstad och hade en annan tanka. Del tredje skälet är
ändlligen, att jag såsom domare handlagt mångfaldiga mål om
planpenniugar, hvilka uppstått till följd af de särskilda författningar,
som här äro i fråga. Grunden för dessa tvister hvila
egentligen pä den hänvisning, som linnes i ett sednare K. Br.,
pä frivilliga öfvcrenskommclser emellan rolarue. Allmänheten
har derigenom trott sig berättigad att väcka så beskaffade rättegångar,
och de uteblifva icke eller.
Om jag nu går tili de cardinalskäl, med hvilka Frih. Peyron
söker möta sjelfva motionen, sä inhemta!' R. o. Ad., att det
vore endast genom eli fullkomligt upphäfvande af de nu inom
hvarje särskild ort bestående verkligheter, som de åberopade
grunderna kunde göras gällande. Frih. Peyron har nemi. anfört,
att soldattorpen hafva en ännu större ägovidd nu, naturligtvis
på stamrotens bekostnad, än som i knekleeontracterna afsägs,
och som föranledde en bestämd lumpen afgift för nlrotarne
att betala. Skulle det nu vara en bättre method, att återföra
soldattorpen till deras ursprungliga förhållande? Jag tvifiar pä,
att något soldattorp, vid de regiten, som äro i fråga, har så små
ägor och sä få fördelar för soldaten i jord, som knektecontracten
bestämma. Att nu fråntaga honom hvad man en gång medgilvit,
låter sig icke göra, men följden blir, såvida icke den.
332
Den 20 Augusti.
antydda billiga förändringen inträffar, att slamroten får draga
hela bördan af den nya tillökningen för soldaten.
Jag förmodar, att jag icke behöfver anföra vidare skäl, för
alt klart uttrycka för 11. o. Ad., att hvad motionen åsyftar är
fred och förekommande af dylika återvinningsanspråk. På grund
häraf anhåller jag, att motionen måtte till vederb. Utsk. remitteras,
jemte de anmärkmr, som dervid blifvit gjorda.
Frih. Peyron: Jag har begärt ordet, blott för att genmäla
den siste talaren, att jag hvarken vid detta tillfälle eller någonsin
ämnar motsätta mig motionens syftemål, utan tvertora
önskar, att Utsk. måtte utreda detta förhållande. Jag uttryckte
blott, alt jag befarar, alt motionen icke kunde leda lill något
resultat från Ständernas sida.
Hr von Heijne, Georg: Jag har redan år 1823 på detta
rum väckt fråga om en reglering, i afseende på rotarnes inbördes
skyldigheter, hvilken likväl var ämnad att inskränka de alldeles
obilliga fordringar, som stamroten gjorde på utrotarne.
Det är samma förhållande vid Kronobergs som vid Jönköpings
reg:te, att planpenningar eller den s. k. torpskatten erlägges af
slrörotarne. När nu Landshöfdingarue hade latt befallning att
söka åstadkomma sådana frivilliga öfverenskommelse!-, som bär
iiro föreslagna, gjorde stamrotarne sina pretentioner så stora, att
det skulle hafva varit den största orättvisa oell obillighet att
uppfylla dem. Jag ansåg dä och anser ännu, att det är samma
förhållande med slamrotarues onus, att hafva soldattorpen på
sina ägor, och med deras anspråk att nu slippa detta onus, som
med den frågan om en allmänt lika beskattning på jorden. Dermed
äro förenade stora svårigheter. Det onus, som nu ligger
på stamroten, har dessutom gatt i arf och köp från långliga tider
tillbaka, och om det kanske från början icke var så billigt,
så är det likväl en sak, som alla innehafvare sedan är 1683
hafva känt. En billighet är det, att de få någon ersättning;
den få de också för det mesta, och vid det compagni, för hvilket
jag för många år sedan var chef, vet jag, att sådana frivilliga
öfverenskommelse!- blefvo åstadkomna, derigenom stamroten
fick öfver 10^ kpr. Om sådana frivilliga öfverenskommelse!-
i allmänhet kunde åstadkommas, vore del väl, men icke
tror jag att det kan ske utan rotarnes bifall.
Pä många ställen i min ort vet jag, att öfverenskommelser
äro träffade, hvarigenom stamroten erhåller hvad den billigtvis
kan fordra, och jag tror, att detta öfverallt sjelfmant skall jemkas,
så att icke någon ny författning, efter min tanke, i detta
afseende behöfves.
Hr Danckwardt: Den discussion, som Hr von Heijne här
börjat, synes mig icke egentligen höra till frågan. Jag är också
rotehållare inom samma provins, som Hr von Heijne afsett,
eller vid första lifgrenadier-reg:tet, men der inträffa helt olika
omständigheter och der känna vi ganska väl, att torpen äro i
Den 20 Augusti.
333
samma förhållande till hemmanssättningen så å stam som strörofe,
som de i första tiderne voro. Frih. Peyron har sjelf anfört,
hvilka olika grunder, som gälla vid olika regtten. Motionen angår
cgentl. Kronobergs och Jönköpings regtten och har derutöfver
endast full tillämpning på Calmar reg:te, som har sina rotar
inom de förstnämnde bägge länen. Jag trodde mig så tydligt
hafva uttryckt mig, alt Hr von Heijne hort hafva fattat den omständigheten,
som här egentligen utgör hufvudgrunden för motionen,
den nemi., alt i en så skogbeväxt ort som Småland, stamrolarne
lid efter annan icke ansett det för någon särdeles förlust
att låta soldalen på deras ägor haeka upp ett nytt halft
tunnland åker eller rödja en ny ängslägenhet, men i tidens
längd, då hvar och en arbetar på sitt hemmans uppodling, och
behöfver taga vara på sin enskilda äganderätt, blir det en värdeägande
mistning för den ena delen af roten, som måste ersättas
af den andra, såvida icke soldaten skall kosta stamroten
mera än utroten, då klart måste vara, att i samma förhållande
torpet bidrager till soldatens underhäll eller aflöning, blifva öfriga
villkoren nedsatte till utrotens lättnad. När nu förhållandet
verkligen är sådant och Konungen i ett sednare bref funnit
misstagen i ett förut på Ständernas tillstyrkan fatladt beslut
angtde dessa orter, samt uppmanat dem till frivilliga öfverenskommelser,
hvilka också till stor del redan blifvit träffade; så
lärer väl Hr von Heijne medgifva obilligheten deraf, att en och
annan utrote skall fä räkna sig till fromma orimliga sladgandeu
i en K. författn., som tillkommit till följd af ett af Ständerna
förut fattadt, förhastadt beslut.
Hr von Heijne: Till svar å Hr Danekrvardts anmärkn.
får jag blott nämna, att vid första lifgrenadicr-rcg:lel, der jag
tjent, är samma förhållande med planpeuuingarne, som vid de
Småländska reg:tena. Her finnas soldattorp, som hafva betydlig
jordrymd, synnerligast i skogstrakterna af Östergöthland, der
manga soldattorp föda 8 till 10 fäkreatur och en häst. Tvister
hafva äfven der uppstått emellan stam- och ströroten, men enligt
en K. befallning till Landshöfdingen blefvo rotehällarne uppmanade
till frivilliga öfverenskontmelser, som äfven ingingos för
omkring 20 är sedan, och derigenom planpenningarne förvandlades
lill spanmäl. Att samma förhållande äfven ägt rum vid Jönköpings
reg:te känner jag, emedan jag den liden der var rotehållare.
Ilr Danekrvardts nu föredragna motion, jemte de i anledn.
deraf nu afgifne yttranden, remitterades till Stats- samt Allm.
Besv.- o. Ekon.Utsktn.
Vid förnyad föredragning lades till handlingarne Ridd.Utsk:s
d. 17 dennes f. m. på bordet lagda mern., med ett mera. från
Hidd.Dircct. ang:de Major Königsfeldts afsägelse af lcdamotsplatsen
i Direct. för Malmö låuecontor.
334
Den 20 Augusti
-
Hr Paykull, Carl Samuel, uppläste Följande:
1 långliga tider och i synnerhet de sednare åren hafva
stora omkostnader gjorts, för att, medelst införskrifvande al utländska
afvelsdjur, upphjelpa de inom landel befintliga kieatursracerne.
Detta har dels lyckats, då de iuförskrifne kreaturen
blifvit valde bland passande meer, väl vårdade och
ändamålsenligt croiserade, men också, i motsatt fall, helt meli
hållet misslyckats. Under det att sålunda betydliga summor,
dels af Staten, dels af enskilde, uppoffrats, samt gått ur landet
för införskrifvande af utländska kreatur, har intet gjorts, för att
genom god värd och urval vid parningen, förbättra inom stammen
vära befintlige kreatursracer, hvarutaf manga äro ganska
goda.
Engelska fullblodshästar (visserligen vackra och förträffliga
såsom vagns- och paradhästar, men, genom sin ömtålighet
för kyla och en sämre fodring, fullkomligt oduglige för bergsbruket,
åkerbruket oell krigstjensten, i ett så nordligt land som
Sverige) hafva hufvudsakligen kommit i ropet och blifvit använde
vid Statens stuterier. Den Norrska hästracen är deremot
till allt, med undantag af paradhästar, särdeles användbar, och
torde i duglighet öfverträffa hvilken utländsk race som helst;
men för dess vidmakthållande och förbättring har ännu ingenting
blifvit gjordt, om man ej vill räkna uppskickande till Jemtland
af Engelska hingstar, och den derigenom skedde croisering, hvilken
snarare torde bidraga till dess försämring, än förbättring.
Hela norra och medlersta Sverige, med undantag af endel
af Upland, samt en stor del af södra Sverige, hafva stora naturliga
betesfält i sina vidsträckta skogar och bergiga hagar.
Att ej begagna dessa, utan sommarstallfodra, vore för en jordägare
lika oförnuftigt och snart ruinerande, som att derpå vilja
föda utländska stora kreatur; de må nu vara från Skottland
eller hvilket annat land som helst. Vi hafva Svenska kor, som,
med dessa beten, och i vinterföda ungefärligen hälften af hvad
de lättföddare utländska kreaturen fordra, mjölka 8 å 900 kannor
mjölk årligen: en mjölkafkastning som ej öfverträffas af de
nu sä berömda Ayrshirekorna och, i förhuIlande till fuderqvantiteten,
säkert ej af någon annan utländsk race.
På Gottland finnes en fårrace, hvilken, för sitt kött och
sin ull, gjort uppseende i Tyskland; — i Sverige är den
ej k ii nd.
Med anleda, af hvad jag nu anfört, anser jag, att öfverenskommelse
borde träffas med för nit och kunskap i saken
kände, enskilde personer, sorn, under K. Landtbruksacadcuiiens
och vederb. hushållningssällskaps öfverinseende, pä för ändamålet
passande egendomar, anskaffade utvalde afvelsdjur af Norrska
hästar, kor af ren inländsk race, och Gottlaudsfär, samt, genom
ändamålsenlig vård och urval vid parningen inom stammarne,
sökte uppdrifva dessa till högsta godhet. Det vore i mångå
afseenden nyttigt att lemna dessa kreatur åt enskilde personer
och ej vid de allmänna stuteri erne eller på Statens egendomar;
Den 20 Augusti.
335
ty dels blifva kreaturen på enskildes egendomar använda så,
alt de gifva högsta möjliga afkastning, dels blir det minde dyrt,
då hiistarne blifva använde i arbete, som är oundvikligt förderas
bibehållande af duglighet. För vinnandet af detta ändamål
får jag föreslå, att en erforderlig summa anslås, så vida ej någon
del af de, af H. K. M. till stamholländeriers bildande äskade
anslag härtill skulle kunna användas.
Anhålles om remiss härå till vederb. Utsk.
Remitterades lill StatsUtsk.
Gr. Wirsen, Axel, anförde skriftligen:
Om någon tvekan hittills varit rådande vid besvarande af
den fråga, ”hvilken är Sveriges modernäring;” så hafva de sednare
årens tilldragelser fullkomligt undanröjt densamma. Meningarna
hafva numera, så vidt jag varit i tillfälle att erfara
dem, förenat sig i den enda, utt det är landtbruket. Annu lor
2 eller 3 tiotal af år tillbaka, behöfde Sverige ärligen från utländningen
köpa 2 ä 300,000 t:r spanmäl, dä deremot nu, endast
under svåra missvextår, införsel af säd äger rum. Oberäknadt
en allt mera spridd kunskap i landtbruket, en frigjord inländsk
spanmålshandel och ett obehindradt användande af spanmåleu
i allmänhet, har ett omsorgsfullt skydd emot utländsk
medtäflan utgjort det medel, som verkat det närvar, lyckligare
tillståndet.
Annorlunda är likväl förhållandet med landugårdsskötselns
produeter; oaktadt denna del af landtmannanäringen utgör den
egentliga grund, hvarpå all rationel spaumålsproduction bör hvila.
Mäktiga intressen hafva der hindrat användandet af de medel,
som sä hastigt 1 y f ta t spanmålsproductionen till dess närvar, höjd.
För att ej blifva alltför vidlyftig, vill jag ej här uppräkna de
högst betydliga qvantiteter af landtmannaproducter, som, enligt
Generaltullslyrelsens uppgifter, årligen införas i landet till den
inhemska productionens förfång. En motion om motverkande
af detta för jordbruket nedtryckande förhållande i all sin helhet,
vore derföre af behofvet högeligen påkallad; men då den
med Ryssland gällande och för det landet sä gynnsamma handelslractat,
hvars tillvaro så betydligt motverkar vår egen ladugärdsproduetions
stigande, nästkommande år tilländalöper, och
jag hyser det glada hopp, att II. M. Konungen, äfven utan inverkan
ifrån representationens sida, ej låter våra östra grannar
fortfarande njuta så stora handelsfördelar pä den Svenske jordbrukarens
bekostnad, och då en i BorgareSt. af Hr Berg sisth
Lördag väckt motion säkerligen gifver anledn. till inom Stånden
blifvande sakrika öfverläggningar i detta ämne; vill jag nu uteslutande
fästa mig vid den af de utifrån importerade artiklar,
som mest af alla tynger på vår handelsvåg och som minst af
alla behöfde göra det — jag menar ullen.
Det är bekant, att stora bemödanden, för omkring 15 år
sedan, gjordes i afsigt att uppmuntra ullproductionen och fram
-
336
Den 20 Augusti.
gången var under de 5 första åren, då__ conjunclnren var fördelaktig,
verkligen öfver förväntan. Afven sedan liar denna
industri gått framåt, ehuru ined långsamma, stundom vacklande
steg. Hade man vid bemöda liderne för denna näringsgrens
ii [i [»hjelpande gått till väga annorlunda än som skedde, och ej
lernnat tillåtelse ät utrikes ull att, mot en tull, som kunde kallas
nästan ingen, få öfversvämma våra saluplatser; hade man
med ett ord ej nedrifvit med den ena handen hvad man uppbyggde
med den andra, och hade slutligen Sveriges landtmiin
lika väl insett och lika enigt arbetat för sin egen fördel, som
yllefabrikanterna, samt lika enträget kämpat för vinnande af
skydd åt sin näring, som de: så hade visserligen i detta ögonblick
ullproductionen stått pä en ojemförligt högre punkt, än
den pä hvilken den nu befinner sig. Under de höga ullprisen,
som rådde under de 5 åren 1830 till 1834, ökades ullproductionen
starkt, och den inhemska ullen fann en lätt afsättning.
Ullinförseln från utrikes ort utgjorde under de nyssnämnda 5
åren i medeltal omkring 1,200,000 fä, och då, efter ullens
plötsliga fall i hela Europa 1S35, ullproducenlcrne dock ännu
fortforo att öka sina hjordar, emedan schäferiernas stigande
utveckling ej kunde pä en gäng afbrytas, sjönk importen 1836
till 7G2.964 fä.
Sistnämda år hade man dock hunnit öfvertyga sig, att den
ofördelaktiga conjuncturen skulle blifva af längre varaktighet,
och genom 1835 års riksdag, som då var slutad, vunnit den
nedslående vissheten, att hvarken Regering eller Ständer äm
nade
göra något, för att skydda den nya näringen emot utländsk
coucurrence, under det dock klädesfabrikationen hugnades med
fortfarande absolut införselförbud på utländska kläden. Nu började
den andra perioden af ullproduclionens sednaste historia.
Schäferierna minskades hastigt, både i antal och storlek; ullimporten
steg under de 5 påföljande åren (1837—1841) till
ett medeltal af 1,543,000 fä om året, och uppnådde 1841 den
hittills högsta siffran af 2,155,822 fä. Under tiden hade dock
vid 1840 års riksdag en tull af 8 sk. b:co blifvit lagd på deu
fina ullen, men pä den grofva endast den låga afgiften af 2 sk.
b:co. Dock äfven delta ringa skydd tycktes verka välgörande
på ullproductionen, och schäferierne synas nu åter vara stadda
i någon, ehuru ringa tillväxt. — Det är i sanning ett af de
starkaste bevis för denna närings tjenlighet för vårt land, att
den under 6 är af den svåraste conjunctur (åren 1835—40),
hvilken ännu ej alldeles upphört, och utan skydd lemnad att
täfla med af naturen mera gynnade länders production, icke
alldeles gått under. En säker måttstock för den till- eller aftagaude
ullproductionen i vårt land ligger i jemförelsen emellan
ull-importen och productionen af yllefabrikaler. Om nemi. den
sednare stiger, utan att deu förre i proportion tilltager, måste
det, för denna ökade tillverkning nödiga råämnet vara produceradl
inom landet. År 1831 utgjorde värdet af yllefabrikationen
-
Den 20 Augusti.
337
nen s Sverige 2,794,458 r:tlr b:co, men år 1841 uppgick detta
värde till 4,036,098 r:dr. Värdet af nämnde fabrikation hade
således på II år stigit med 1,578,759 r:dr, eller 56£ proc.,
under det ull-importen på samma tid endast höjt sig med vid
pass 300,000 ti, eller omkring 25 proc. De i denna proportionsräkning
felande 378,000 ti ull, hvilka erfordrats om ullimporten
skulle stigit i samma förhållande, som ylletillverkningen,
måste derföre vara producerade inom landet, och om man
härtill lägger den betydliga consumtionen af ull för den stigande
husfliten, så kan man utan öfverdrift beräkna, att den inhemska
urliga ullproductionen, sedan 10 a 15 år tillbaka,
ökats med 500,000 ti. Denna industrigren väntar blott på ett
kraftigt skydd från statsmakternas sida, för att kunna återtaga
den afbrutna banan till en högre utveckling, hvartill alla elementer
äro för handen.
Hvad inverkan af den år 1840 bestämda tulltaxan beträffar,
så är det väl ännu för bittida att med full säkerhet derom
dömma. Nedslående är emedlertid alt se, att ännu finner ut
ländsk
ull, ehuru af sämre beskaffenhet, lättare afsättning än
bättre Svensk, hvilken betalas högre i Hamburg eller London
än här. Om någon finnes, som härpå tvillar, så hänvisar jag
honom till de till K. M. afgifne berättelser om ullculturen åren
1841 och 1842, båda tryckta i K. Landtbruksacademieus handlingar.
Der omtalas det märkvärdiga factum, att Svensk ull,
för hvilken de inhemske fabrikanterne ej bjödo ens 2 r:dr 24
sk. rgs per ti, betaltes i främmande land på öppen auction med
3 r:dr samma mynt. Men sådan måste följden blifva, då den
ena näringsgrenen gynnas på den andras bekostnad. För min
del skall jag icke yrka upphäfvande af det införselförbud på
utländska kläden, som våra fabrikanter försäkra vara nödvändigt
för deras bestånd; jag skall med tålamod finna mig deri,
att betala min andel i den skatt, som sålunda pålägges natio
nen,
i det den måste köpa klädet manga proc. högre än de
flesta andra folk; men jag fordrar deremot, att icke landets
modernäring, att icke laudtmannaindustrien äfven skall för samma
interesse uppoffras, och att jordbrukaren åtminstone mätte
erhålla en del af det skydd, som med så frikostig hand blifvit
tilldeladt fabrikanten.
Jag har i det föreg:de nämnt, hvilka de medel varit, som
verkat spanmålsproductionens närvar, höjd, och deribland funnit
den skyddstull, som denna vara tillgodonjuter. Vill man, hvad
ullen beträffar, vinna samma ändamål, så måste man begagna
samma medel. Men då, hvad den fina ullen angår, den å dylik
ull fixerade tull af 8 sk. b:co kan anses som ett någorlunda
verksamt skydd, hvaremot tullen å grof ull, nu utgörande endast
2 sk. b:co, på intet vis svarar emot ett sådant ändamål,
ehuru likväl producenten af den grofva ullen, för hvars frambringande
våra climatiska och öfriga förhållanden synas mest
tjenliga, oell i hvilken produclion äfven de minst bemedlade
1 II. 43
/
338 Den 20 Augusti.
jordbrukare med fördel kunna deltaga, ar egentligen den som
i första rummet behöfver skyddas emot den lyckligare lottade
utländska ullproducentens obegränsade medtäflan; får jag, stödd
pa de skäl jag haft äran anföra, härmed föreslå en förböjd
införseltull på den grofva ullen, till likhet med tullen å den
fina, så att ali ull, af hvad sort den vara må, erlägger en införseltull
af 8 sk. b:co per få, hvarigenom äfven alla de obehagligheter
och allt det underslef förekommes, som härrörer
af svårigheten att bestämma när ett parti ull må kunna kallas
fin eller grof.
Jag anhåller, att denna min motion mätte varda remitterad
till vederb. Utsk.
Remitterades till Bcvilln.Ulsk.
Hr Klingstedt, Gust. Fredr., hade inlemnat ett så lydande
memorial:
Sedan penningebristen i större delen af riket är rådande
och, utom i de norra orterna, penningetillgången mest utgöres
af privatbanksedlar, som hvarken kunna användas i Kronans
uppbörd eller inbetalning af cassalän, och mig veltcrligcn blott
en värd ledamot af delta Stånd talat i detta vigtiga ämne, så
vågar jag vördsamt göra följande framställning.
Enär, efter hvad mig är berättat, omkring 11 millioner
r.dr bancosedlar sedan realisations början gått ur rörelsen,
måste detta penningebelopp, lill afbjelpande af den allmänna
förlägenheten, på ett eller annat sätt åter sättas i omlopp, hvartill
förstärkning af bancodiscoutfonden torde blifva det lämpeligaste;
men dä, till bibehållande af bancoscdelns värde, det
blifver nödigt, att silfver till ett motsvarande belopp, efter realisationsgrunden,
ingär i banken, får jag vördsamt föreslå:
l:o Att R. H. St. till K. M. i und. ingå med föreslående, att
II. M. ville genom en allmän kungörelse uppmana rikets innevånare
att, till afhjelpande af den allmänna penningeförlägcnheten,
i II. St:s bank insätta det silfver, de anse sig
kunna umbära, såsom fond för en ny sedelstock, antingen
emot statsobligationer med 4 proc:s ränta, eller ock genom
försäljning till det högsta pris, banken anser sig kunna derföre
betala.
2:o I sammanhang hvarmed cn und. framställning torde göras,
att privatbankerna, så fort den dem beviljade oclroj går till
ända, indragas, så att blott ett godt och solid bancomyut
blefve i landet gängse, hvarigenom Slaten kan komma i åtnjutande
af den ränteviust, som nu går i privata händer,
hvaremot, utom redan befintliga filialdisconter i Götheborg och
Malmö, sådana torde behöfva anläggas i Jönköping, Fahlun
och Carlstad.
Denna min vördsamma framställning underkastar jag mera
kunnige personers granskning och utveckling, nöjande mig med
att hafva väckt en fråga, som kan hafva det största inflytande
Den 20 Augusti.
339
j/fi deu allmänna välfärden, oell anhåller, alt denna min motion
måtte remitteras till Stats- och BancoUlskm.
Remitterades till Stats- samt BancoUtskm.
U|i|ilästcs följande af Ilr Durietz, Fredr. Gustaf, inlemnade
motion:
Det är inom vårt fädernesland nogsamt ådagalagdt, hvilka
menliga följder bränvinet medförer, så i moraliskt som fysiskt
hänseende; och sedan olyckligtvis beredandet af detta fluidum
numera allmänneligen af jordbrukare betraktas som en nödvändighet
för menniskans och djurets existence och förkofran, samt
med hänseende tiil den i Bevilln.förordn. begagnade benämning
af husbehofsbränvinsbränning; vågar jag vördsamligen hemställa,
om icke de många fabriksinrältningar i denna s. k. industrigren
böra anses som ett missbruk, åtminstone en alltför vida
sträckt öfverdrift af ofvannämnda nåd. förordnings primitiva andemening.
Fabriker i hvilken annan riktning som helst, uppdrifne
till samma fullkomlighet som de ifrågavar., vore visserligen
högst berömvärda; men ej för tillverkning af en vara,
som, synnerligen i sednare tider, rönt så mycket motstånd af
upplyste män, hvilka nitälska för medmenniskors och fosterjordens
förbättring.
Jag vågar i anledn. häraf, och sedan så få inom detta
Stånd, sakkunnigare, afhandlat detta angelägna ämne, för att i
någon mån hämma den uppsjö af bränvin, hvaraf vårt land nu
öfversvämmas, och hvarpå det låga priset för denna vara är
ett talande bevis, vördsamligen föreslå, att hädanefter endast
enkel eller l:sta classens pannor må få begagnas med oförändrad
skatt, samt att dermed må tillverkas af hvarje panna
3000 kannor bränvin; men den som öfverskridcr detta qvantum,
må påläggas en ytterligare skatt af minst 4 sk. b:co per kanna.
Härigenom tror jag den mer och mindre bemedlade bonden
skulle tillskyndas, om icke nytta, efter mångens förmenande,
åtminstone i hans tanka bergning för dess ladugård, husbehofsbränningen
vara återställd, och en mera allmän belåtenhet skulle
otvifvelaktig! uppkomma, samt en betydlig minskning af
detta sä allmänt onyttigt ansedda fabrikat nödvändigt uppstå
inom landet.
Bland de anmärkmr häremot skulle kunna uppkomma, tror
jag vara, att mera eldningsämne derigenom blefve erforderligt;
men jag hyser den öfverlygelsen, att ganska få bränvinsbräunare
nedlagt denna handtering genom fabrikernes anläggning;
till och med de oerhördt lågt tryckta bränvinsprisen hafva ej
kunnat åstadkomma indragning af särdeles många mindre brännerier,
och således consumlion af eldningsämne icke betydligt
sparad, men val bränvinsqvantiteten oändeligen förökad. Att
helt och hållet förbjuda den så allmänt brukliga bränvinsbränningeu,
tror jag icke nu leda till clt önskvärdt ändamål; men
att gradvis återgå och aftaga dermed, detta påkallar både er*
340
Den 20 Augusti.
farenhet och upplysning. — Jag anhåller ödmjukl. att denna
motion måtte communiceras de öfriga Stånden, samt derefter
remitteras till R. St:s Beviiln.Utsk.
R. o. Ad. biföll, alt denna motion finge remitteras till Bevilln.
Ulsk. samt communiceras de öfriga RiksStm.
Hr Hammarberg, Carl Axel, hade inlemnat följande:
Ibland de ekonomiska frågor, hvilka icke uti ringa mån
inverka i statsekouomiskt samt industriell och moraliskt afseende
i landet, förekommer jemväl den, om grunderna för bränvinsbränningens
utöfvande samt dess beskattning. Då föreg:de
riksdagar härutinnan lemnat den erfarenhet, att ju mera man
velat föreskrifva om bränvinsrcdskapens beskaffenhet o. s. v.,
dessmer har uppfinningsförmågan och egna fördelar förmått
framkalla konstverk, hvilka, drifna med ånga, lemna en afverkning
så oerhörd, alt densamma hitintills icke blifvit i beskattningsväg
åtkomlig. Det är derföre icke min afsigt att med
denna motion föreslå någon egentlig förändring uti grunderna
för rättigheten att tillverka bränvin, sådana 1841 års förordning
härom bjuder, utan endast yrka en tillämpning häraf, förenlig
med förordningens unda och syftemål, i bredd med en
jemn och ärlig beskattning redskapen emellan, i förhållande
till deras afverkning; till bevis hvarpå jag torde få ådagalägga
det stora missförhållande, som härutinnan för närvar, äger rum.
Au gällande bränvinsförordnings 1 art. 2 § innehåller, att
rättigheten till bränvinsbränning åtföljer hemman eller hemmansdelar,
då de uppgå i taxering lill ett bestämdt minimivärde,
och 3 § föreskrifver, att pannerymden bestämmes efter föreg:de
års taxeringsvärde m. in. Med afseende härå är en tariff upprättad,
som upptager pannerymden i förhållande till taxeringsvärdet
sålunda, all, dä t. ex. för begagnande af en panna om
50 k:r i l:sta classen, erfordras ett taxeringsvärde af öfver
4000 r:dr, man således icke är berättigad derå innehafva den,
som innehåller 1 kanna derutöfver; men förordningen medgifver
mig likväl att å samma hemmans värde begagna enahanda pannervald,
om redskapen tillhör 2, 3, 4 eller 5 classerna, och
dessutom drifva densamma med änga. Häraf synes, att en stor
inconseqvens vidlåder denna förordning, som, så till sägandes,
i grunden uttalar en bestämd princip, hvilken åter uti tillämpningen
lillintetgöres. Jag tager mig alltså friheten föreslå, att
1841 års förordning sålunda må förändras och hädanefter tillämpas,
att endast ett högre taxeringsvärde å hemman må ligga
lill grund för begagnandet af sådan redskap för bränvinstill
verk ningen, hvarmed högre produetion kan vinnas, hvarigenom
jag jemväl föreställer mig, att andan af förordningen blifvcr
rätt tillämpad.
Hvad beskattningen åter beträffar, så är det klart, att det
ena missförhållandet varit en följd af det andra, så att äfven
härutinnan skäligen och rättvisligen kari vara lid få ändring.
Den 20 Augusti.
311
Det är naturligt, att en stor statsekonomisk förlust uppkommer
om och da tillverkningen af bränvin icke blifvit rätt beskattad,
oell del ligger en enskild orättvisa derutinnan, att, genom förordningens
orimliga beskaffenhet, den ene producenten njuter
fördel på den andres bekostnad. Då man numera, efter härutinnan
vunnen praktisk insigt och erfarenhet, bör kunna upplysa,
i hvad mån förordningen larfvar rättelse, får jag vördsamt anhålla
att, genom följande tableau, närmare belysa denna
fråga.
Jag antager nemi. såsom normal redskap lista classen med
eld, och då visar sig, att för begagnandet af en panna om 50
k:rs rymd erfordras ett taxeringsvärde af öfver 4000 r:dr, med
en skatt af 50 r:dr, med hvilken kan afverkas högst 18 t:r potates
i veckan, eller 450 t:r under hela tillåtna bränvinstiden.
I’å samma låga hemmansvärde får likvist begagnas en konstapparat,
t. ex. i 3:dje classen med ånga med 300 ridrs beskattning,
med en afverkning af 150 t:r i veckan, eller 3750 tuunder
6 månader, och vidare, att, om en konstapparat, drifven
med ånga, begagnas i 4:de classen, är skatten 600 r:dr och
averkningen 240 t:r, eller 6000 t:r på 6 månader. Häraf följer
således, alt afverkningsheloppet med redskap i 3:dje classen
för änga öfverstiger det med lista classcns för eld 8 gånger,
ehuru skatten derå endast är 6-dubbel, äfvensom att med 4:de
elassens redskap afverkas mer än 25 gånger lista classens, ehuru
skatten endast är 12 gånger större.
Skulle man nu, i fråga om rättvisare beskattning, vilja taga
delta förhållande till grund, hvilket stödjer sig på sakkännedom
och praktisk erfarenhet, så skulle t. ex. för begagnandet
af en 50 kirs panna i 3:dje classen med ånga erfordras
ett taxerings-hemmansvärde af öfver 32,000 ridr i st. f. 4000,
och skatten utgöra 400 i st. f. 300 ridr, samt då 4:de classens
redskap begagnades med ånga och enahanda kannerymd, erfordrades
ett taxeringsvärde af öfver 100,000 ridr i st. f. 4000,
med en skatt af 1250 i st. f. 600 ridr. Ett ännu större missförhållande
uppkommer naturligtvis vid begagnandet af 5:te
classcns redskap, med hvilka produclioncn lärer vara relativt
ännu större; men då jag icke bestämt känner förhållandet härmed,
har jag icke velat göra mig skyldig lill en möjligen oriktig
uppgift härom. Jag skulle visserligen helst vilja föreslå
ett rakt förbud, så väl för begagnande af koustapparater, sorn
ock för averkningen med ånga, enär detta allt för mycket afviker
från den s. k. hushchofshränningen; men då det icke vore
alt följa med sin tid, att motverka de fördelar, deni industrien
tillskapar, och hvarmed i denna fråga en förökad produetion
vinnes, i förening med besparing af lid, arbete och ved; så
torde det åtminstone vara billigt, hvilket jag tillförene haft
äran nämna, att beskattningen blir rättvist fördelad, äfvensom
förordningen förändras och tillämpas såsom den i sin princip
uttalas.
Jag tror derjemte, alt det är en ^villkorlig nödvändighet
342
Den 20 Augusti.
på något sätt hejda den enorma bränvinsproduclion, som nu äger
ram, och detta så väl ur moralisk som ekonomisk synpunkt: ur
moralisk, derföre att den oerhörda tillverkning af brännvin, som
nu uppkommit, hvaraf följer flerdubblad tillgäng än tillförne,
ovillkorligen bidrager till ökadt fylleri, och således menligt
inverkar på det moraliska tillståndet; ur ekonomisk synpunkt, derföre
alt då en gifven årlig öfver-produclion inträffar, icke allenast
omöjligheten inträder att afyttra tillverkningen, utan detta
måste ske lill ett pris, som icke lemnar någon vinning,
hvaraf följer allmän ekonomisk förlust. Väl har man både förr
och nu bort ordas om fri bränvinsbränning; en princip, hvilken
skulle hvila på den största rättsgrund. Jag nekar likvisst icke
dertill, alt jag för den skattdragande jordbrukaren skulle vilja
bibehålla detta prerogativ, såsom en billig ersättning för de
skatter och onera, hvilka ensamt vidlåda jordbruket, men hemställer,
om icke nära nog bränvinsbränningen kan anses de facto
fri, då förordningen derom tillämpas som nu sker, eller för alt
vara ännu tydligare, då eu hvar som önskar tillverka bränvin
endast behöfver innehafva en hemmansdel af några 1000 r:drs
taxeringsvärde. Jag känner anläggningar af ångbrännerier i
södra delen af riket, för hvilkas bedrifvande, då conjuncturerna
så bjuda, rudimaterier införskrifvas från Danmark, och då
nu införsel af bränvin är förbjudet, förmodligen för att icke
hindra debiten af Svensk production, så visar sig för mig icke
stor skillnad derutinnan, att dirccte intaga Danskt bränvin, eller
indirecte införskaffa sådant, medelst tillverkning af utlandets rudimaterier,
hvilket onda skulle försvinna af sig sjelf, om något
band i förordningen förefunnes mot en obegränsad inhemsk tillverkning.
Det lider intet tvifvel, att ju en hvar rationel landthushållare
vore mera belåten dermed att producera hälften
mindre bränvin än nu sker, enär han kunde påräkna en säkrare
afsättning härmed, och till högre pris, hvartill kommer behållningen
af besparda rudimaterier. Särdeles märkvärdigt företer
det sig med bränvinsproductionens årliga tilltagande, i bredd
med den städse afsedda nykterheten, helst vid betraktande deraf,
all orsaken till dessa missförhållanden egentligen igenfinnes
i en felaktig och orättvis förordning.
Då jag härmedelst tagit mig friheten åberopa skälen för
en billigare beskatlningsgrund m. d. m. får jag hemställningsvis
äran föreslå, om icke, med afseende å den besparing af tid,
ved och arbete, som uppkommer vid begagnandet af ånga vid
bränviustillverkuingen, det vore skäl ytterligare beskatta sådanc
verk 50 proc. utöfver hvad jag har haft äran uppgifva såsom
relativt riktigt, och tror jag, att då försl en rättvis beskattning
ägt rum, med hvilken allmänt och enskildt väl skulle
beredas.
Jemte det jag anhåller, att denna motion blir remitterad
lill Bevilln.- samt Allm. Bcsv.- o. Ekon.Utsk:n, får jag lika
vördsamt begära dess communicerande med öfriga resp. Medstånden.
Den 20 Augusti.
343
R. o. Ad. biföll, att denna motion finge remitteras till Bevilln.
- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:n, samt jemväl communiceras
Medständen.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: I anledn. af den af Gr.
Wirsén uppläste motion, som R. o. Ad. remitterat till Bevilln.-  Utsk., må det tillåtas mig alt få yttra ett par ord. Jag medgifver,
hvad ingen lärer förneka, att den näring, uti hvilkens
intresse den värde Grefven talat, är förtjent af uppmuntran,
såsom den naturligaste binäringen till vår förnämsta hufvudnäring.
Huruvida det medel, som Gr. Wirse'n föreslagit för befrämjande
af denna näring, är det ändamålsenligaste, torde förtjena
att noga öfvervägas. Då Grefven yrkat, att införseltullen på
utländsk ull i allmänhet mätte bestämmas till 8 sk., så drabbar
denna nya beskattning endast den gröfre ullen, emedan den finare
redan är belagd med denna afgift. Det lärer således mindre
kunna anses alt olägenhet deraf uppkommer för klädesfabrikalionen
inom landet. Deremot är det en annan näring, som
utgör en folknäring inom de vestra provinserna af landet, nemi.
tillverkningen af gröfre yllevaror, synnerligast uti Halland och
Westergöthland. För denna industri är det af stor vigt, att råämnet,
som icke finnes inom landet i tillräcklig mängd, må
kunna fås utifrån. Det är också derföre, som uti den K. propos:n,
rör:de tulltaxan, icke något förslag blifvit gjordt för det
ändamål, som Grefven afsett. Jag anser, att man noga bör afväga
fordringarne af de särskilda näringarnes intressen i detta hänseende,
och jag yrkar derföre, att Bevilln.Utsk., som kommer
att behandla frågan, måtte egna den allvarligaste uppmärksamhet
åt detta ämne, så att icke den näringsgren, jag nyss hade
äran nämna, mätte lida något melin af det förslag, som Grefven
framställt. Jag anhåller, att detta yttrande får åtfölja motionen
till Bevilln.- och Ekon.Utsk:n.
R. o. Ad. biföll, att detta anförande finge, jemte Gr. Wirséns
nyss väckta motion, remitteras till Bevilln.Utsk.
Hr af Huss, Olof Mauritz, hade inlemnat ett så lydande
mern.:
Redan vid 3:ne föregtde riksdagar, eller åren 1823, 1834
och 1840, hafva, i anledn. af väckta motioner, R. St. tagit i
öfvervägande frågan om de af kronobonden i Hernösands stift
utgående 124 domkyrkotunnor, hvilka, i st. att, såsom förhållandet
är inom rikets öfrige stift, komma stiftets domkyrka
till godo, tillfalla Upsala domkyrka, samt, uti und. skrifvelse!’
till K. M., anhållit om ett Dess nåd. förordnande, hvarigenom
ifrågavar. domkyrkotunnor måtte komma att till deras rätta ändamål
användas. Sådant har likväl icke ännu inträffat, men
bchofvet af ett dylikt förordande har deremot sedan sista riks
-
344
Den 20 Augusti.
dagen fått ökad kraft, derigenom alt, i st. f. den gamla nedrifna
kyrkan i Hernösand, en ny dyrbar domkyrka efter en
smakfull ritning börjat uppföras, som, i händelse byggnaden
kan, medelst erhållande af påräknade statsanslag och Hernösands
stads i allmänhet fattiga innevånares ansträngning till det yttersta,
fullbordas, dock mäste för dess framtida underhållande
och vårdande hafva någon säker årlig inkomst att påräkna.
Vid sådant förhållande ser jag mig föranlåten å nyo å ämnet
begära R. H. St:s uppmärksamhet, öfvertygad, att Hernösands
stifts rättmätiga anspråk, som redan vid 3:ne riksdagar blifvit
af R. St. erkände, äfven nu skola finnas på rättvisa och billighet
grundade.
Jag vill ej upptaga R. o. Ad:s dyrbara tid med att nu utveckla
skälen för dessa anspråk, utan anser det göra tillfyllest
att hänvisa lill innehållet af Ständernas vid sistförilutne riksdag,
under N:o 156, d. 8 Dec. 1840, aflåtne und. skrifvelse i
ämnet, hvilken skrifvelse jag anhåller mätte blifva uppläst i
det Utsk., till hvilket denna vördsamma motion torde blifva remitterad.
Det motstånd frågan väckt från Upsala Domcapitels sida,
oaktadt dess stifts kyrka är försedd med rikliga inkomster, ifråga
var. från Hernösands stift utgående domkyrkolunnor oberäknade,
grundar sig mindre på ett förnekande af Hernösands stifts
kyrkas rätt, än omförmälandet af behöfligheten för Upsala
domkyrka af äfven nu ifrågavar. anslag, samt af den omständighet,
att Upsala domkyrka vore att anse såsom ett nationelt
monument, och således i annan categori, än stiftskyrkor i allmänhet.
I anledn. af desse sednare uppgifter, bör jag dock anföra,
alt den första förekommer mindre sannolik, vid betraktande
af de fonder, Upsala domkyrka kunnat samla, och hvarom
utredning skett i R. St:s ofvanåberopade und. skrifvelse; och
om, hvad den sednare angår, den i viss mån måste medgifvas,
synes det mig dock vara ett åliggande för hela samhället och
icke för en mindre del deraf, att bidraga till upprätthållande
af ett riket i sin helhet hedrande storverk.
Hr von Hohenhausen, Mich. Silvius: I afseende på
den väckta motionen, om öfverflyttande af en viss del af den
spanmål, som går till Upsala domkyrka, hvilken är ett nationalmonument
för hela riket, till domkyrkan i Hernösand, får
jag äran nämna några ord, hvilka jag anhåller måtte få åtfölja
remissen till Utsk. Wisby domkyrka, som i storlek och
troligtvis äfven i prakt fullt motsvarar Hernösands domkyrka,
har likväl icke en enda tunna spanmål i inkomst ifrån stiftet,
dä deremot Hernösands har 75 tunnor. Härmed har jag velat
visa, att icke alla domkyrkor hafva inkomster ifrån stiften.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Upplästes och lades till handlingarne ankomne prot.utdr.
från
Den 24 Augusti f. m.
343
frun PresteSt. af d. 14, från BorgareSt. af (1. 17, samt från
BondeSt. af d. 14 och 17 dennes.
fl. R. o. Ad. åtskildes kl. j lill 3 e. m.
In fidem protocolli,
st Ibert Munck.
Lördagen den 24 Augusti 1844.
Plenum kl. 10 f. m.
Med tillkännagifvande, alt Hr af Harmens, Henrik Otto, och
Hr Prytz, Lars Adolph, såsom ledamöter, den förre i Stats-och
den sednare i Revilln.-Utsk., hegart och erhållit 3:ne veckors
ledighet ifrån d. 30 i denna månad, anmodade H. Ex. Hr Gr.
o. Landtm. R. o. Ad.-s Hrr Electorer ali sammanträda, för att
utse suppleanter för förenämnde Hrr under ledighetstiden.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf äfven, att Gr.
Levenhaupt, Gustaf, såsom fullmäktig för adliga allen Liljenberg
N:o 1431, inlemnat sin pollet, för att bereda plats för
ättens hufvudman, samt i stället uttagit pollett såsom fullmäktig
fiir adliga alten Palin N;o 2237; i följd hvaraf H. Ex., enär
Gr. Lewenhaupt sålunda afgått från den honom uppdragne befattningen
att vara Elector, anmodade Hrr Haakman att genom
skeende val ersätta denna ledighet bland Kleetorerue.
Frih. Nordenfalk, Johan; Såsom från var. från hufvudstadeu
vid det tillfälle, då K. M:s nåd. propus. ang;de de s. k.
tysta förmånsrätterna till vederb. Utsk. remitterades, har jag
först nu haft tillfälle laga kännedom om de i afseende pä densamma
gjorda anmärkn:r; och får jag i anleda, deraf utbedja
mig några ögonblicks uppmärksamhet, för att, enligt mitt i sista
plenum gjorde förbehåll, återkomma lill detta ämne.
De anmärkmr, som blifvit gjorda mot K. M:s ifrägavar.
nåd. propos. gä gemensamt derpå ut, att söka bevara åt myndlingar
den förmånsrätt de hittills haft, och hvilken man anser
särdeles vådligt att dem fråntaga. Man har icke egentligen
hvarken medgifvit elier bestridt de olägenheter, som åtfölja
desse tysta förmånsrätter, men desse olägenheter äro i alla läll
så påtagliga, alt det synes mig öfverflödigt att ingå i någon
undersökning eller bevisning om deras tillvaro och deras vigt.
Hvar och en, som har någon bekantskap med affärer, känner
1 H. 44
340
Den 24 Augusti f. m.
ganska väl hvilket afseende man håde inrikes oell utrikes, dä
fråga är om fastighetslån, fiisler sid en förmodad förmyndaregravation,
och huruledes det, å en annan sida, är rent af omöjligt
att fullständigt styrka, 0111 man är fri från förmynderskap,
eller icke. Eli sådant förhållande har till följd, alt en fastighetsägare.
som ar förmyndare och pä sin fastighet söker län,
hvarvid det villkor är fästadl, alt han mäste vara fri frän förmynderskap,
ser sig försatt i den ganska ledsamma nödvändigheten
att välja emellan att antingen se sig utesluten från möjligheten
all fä länet, eller oek ali söka eludera lagen. Det kan
visserligen icke finnas någon, och minst jag, sorn icke erkänner
samhällets eller Statens heliga pligt all genom sin lagstiftning
söka, sä vidt möjligt nr, taga värd om deras egendom,
som icke sjelfva kunna vårda densamma, oell del är i denna
syftning, sorn förmånsrätterna för omyndiga harn synas vara
tillkomna. Men vid denna, likasom vid hvarje annan lagstiftning,
hör man se till, alt man ieke sträcker föreskrifterna längre,
;in omständigheterna fordra, sä all nian ieke går förhi del
mål, dit man vill komma, och pä andra sidan om detsamma
råkar in pä sladganden, sorn i flera hänsceudeu kunna vara håde
olämpliga oell skadliga.
Motsländarnc till den K. propostn och deruti föreslagne lagförändringar
synas hufvudsakligen hafva utgått från del antagande,
att de omyndiges säkerhet varit särdeles stor genom den
lag, som är, oell skulle klifva liten eller ingen genom den lag,
som föreslås. Jag tillåter mig tro, att man vid detta antagande
icke fullt har gjort sig redo för förhällandet, oell ali man ieke
anställt noggranna oell oväldig» jemförelse!1 emellan det förhållande,
sorn varit, och del, sorn skulle blifva. Del är likväl, af
högsta vigt alt uppgöra en sådan jemförelse, på det att man
nili kunna se pä hvilken ståndpunkt IVägan befinner sig. Lätom
oss då lill en början se till, luiru beskaffad den stora säkerhet
är, sorn myndlingar haft genom hittills gällande lagstndgandeu.
Den förmånsrätt, sorn myndlingar haft i förmyndarnes lästa egendom
framför inteckningar, har sannerligen varit mera skenbar
än verklig, livar oell en kanner ganska väl, huru del kan
tillgå och huru det i sjelfva verket mången gäng tillgått, när
en förmyndare, sorn är fastighetsägare, velat söka sig ett län,
hvarvid det villkoret varit förknippad!, att någon förmyndaregravat
ion ej skulle vidhäfta honom. Han söker nemi., efter öfverenskommelse
med en arman person, att entledigas frän förmyoder-skåpet,
oell får det sålunda öfverllylindt pä nämnde person;
derpå lager han inteckning, och, några dagar eller veckor
derefter, återtager lian förmynderskapel. Dä frågar jag: hvart
har dä den stora säkerheten tagit vägen, som man tror ligga
förvarad i den lysta förmånsrätten? Den har blifvit helt och
hållet tillin! et gjord i detta fall, likasom dä förmyndare säljer
sin fasta egendom. Man hör också ej så strängt bedomina detta
förfarande, enär lagen är sådan, att den föranleder, nästan
tvingar dertill. Detta utvisar i allmänhet, alt den hittills gäl
-
Den 24 Augusti f. m.
347
landt; lagen om lysia förmånsrätter väl kan vara hinderlig för
c ii i både ekonomiskt och moraliskt hänseende redbar förmyndare,
utan att derföre vara tillräckligt, eller ens i någon mån
värnande emot en oredlig förmyndare. Man liar dessutom icke
fästat uppmärksamheten pä en omständighet, som är af beskaffenhet,
att sjelfva den lysta förmånsrätten skulle kunna återverka
lill myndlingens egen skada, nemi. i de fall, dä förmyndare
utlånar myndlings medel till annan person mot inteckning, hvarvid
myndlingens egendom just för den tysta förmånsrätten är
underkastad samma äfventyr, som hvarje annan iängifvares. ■—
Man kan väl i allmänhet antaga, alt förmyndaremedel äro lill
större summor af förmyndare till andra atlanta, än hos dem innestående,
och i samma män, som det så är, kunna oek de tysta
fönnonsrälterne äfven i denna riktning medföra större skada.
Sä visar sig nu den säkerhet, som vi haft; låtom oss se
lill, huru den säkerhet är beskaffad, som vi skulle få. Myndlings
medel skulle, enligt den i K. M:s nåd. propos. föreslagna
förändring, erhålla förmånsrätt, näst efter inteckningar, i förmyndares
fasta egendom, och vidare i hans lösören, hvilken förmånsrätt
hittills varit delad med uppbördsfordringar hos uppbördsman,
men som nu blifvit framflyttad framför dessa, hvilket är
en omständighet af icke ringa betydenhet. Ytterligare har man
sökt, sä mycket omständigheterna för det närvar, kunna medgifva,
att skärpa conlrollen på förmyndarne. Det är sant, att
i detta afseende återstår åtskilligt att önska, men man bör hoppas,
att dea lucka, som derutinnan finnes, skall kunna fyllas genom
communalmyndigheternas åtgöranden, ju mera desse myndigheter
hinna utveckla sig; och i sådant hänseende har genom K.
M:s nåd. propos. blifvit lagd i deras våld en rättighet, sorn förut
icke fans, dea nemi., att i franders ställe uppträda och fordra
redo af förmyndaren. Om denna rättighet iakttages, om
domaren tillika såsom öfverförmvndare iakttager sina åligganden
att värda pupillers rätt, sä synes det, som, genom alla dessa
stadganden sammaulagde, samhället sörjt för de omyndigas
säkerhet, sä mycket sorn det kan göra, utan att åsidosätta andra
lika vigtiga afseenden.
En anmärkare vid den K. propos. har åberopat fransyska
lagen; hans citation är naturligtvis ganska riktig, men icke fullständig.
Må det tillåtas mig att anmärka några omständigheter,
sorn skola visa, att det system uti ilrågavar. afseende, som
är följdt uti Code Napoleon, väsendtligen skiljer sig ifrån det
Svenska, samt att, om en jemförelse göres, den snarare kan åberopas
till stöd för det nya förslaget, än för det lagrum, som
hittills varit gällande. Förhållandet är nemi. för det första, att
de omyndige, enligt Fransyska lagen, ej hafva förmånsrätt i
lösören, utan endast i fastighet; redan deruti är en högst vigtig
skillnad. För det andra har förmyndaren, på det att inteckningshafvaren
ej må blifva lidande, sig ålagdt såsom en skyldighet,
alt sjelf besörja oui inteckning af myndlingens rätt i den
förres fasta egendomen, om lian har sådan. Uraktlåter lian det,
Den 24 Augusti f. m.
och låter inteckna fastigheten för annan skuld, utan alt tillkännagifva
ilen förmånsrätt, soto tnyndlingarne äga, så behandlas
han nästan såsom bedragare (”stellionataire”') oeh dervid följer
ett ganska strängt straff, nlom förlusten af medborgerligt rykte.
För det tredje är en extra förmyndare eller curator förbunden
att tillse, alt myndlingens rätt varder iakttagen, vid äfventyr
att sjelf ansvara för all skada, som kan deraf härflyta, oeh slutligen
är en K. proeuralor skyldig, samt myndlingarnes släglingar,
till oeh med vänner, berättigade att bevaka deras rätt. Hela
detta system, vid hvars vidare genomgående jag icke längre bör
uppehålla H. o. Ad., är således vida skildt frän det, sorn funnits
i Sverige, och kan tillföljd deraf ingalunda åberopas i annat
hänseende än det, alt man der, vida mer än i Svenska lagen,
sörjt för längifvarens trygghet, enär en pupills förmånsrätt
ej kan kallas tyst, såvida den alltid skall finnas jemte inteckningen
inregistrerad.
För öfrigt är att anmärka, alt delta system, som först infördes
genom Code Napoleon, har redan länge och nästan alltsedan
dess början af flera bland Frankrikes jurister befunnits
oriktigt och falskt, oeh man söker nu en öfvergång derifrån.
Afven i åtskilliga Tyska länder, der man antagit lagstiftningar
efter Code Napoleon, har man i denna del börjat göra förändringar
deruti; oeh eftersom man börjat åberopa utländska auctoriteter,
sä finnes delen man, som visserligen förljenar all åberopas
nemi. Professor Mittermaver, som, uti sin recension öfver
flera Europeiska lagstiftningar, i delta fall ogillar detta system.
Det må äfven vara tillåtet alt åberopa en, i juridiskt hänsende,
högt gällande auctorilet inom landet, nemi. den första lagcomitéen,
sorn utarbetat förslaget lill civillag, och hvars alla ledamöter,
Sveriges pä den tiden utmärktaste jurister, enhälligt föreslagit
samma lagsladganden, sorn den K. propos. nu innehåller.
Pä en lid, då man med allt skäl yrkar, alt credillagarne mätte
förbättras, hörman icke motsätta sig, att de af deni, somröra
realsäkerheten, vinna ilen fullkomlighet, som de nu icke äga, och
hvilket mål, såsom af hög vigt, den K. propos. åsyftat. Jag kan
således ej annat än pä alla dessa skäl önska, alt LagUlsk. mätte
tillstyrka bifall lill den i fråga var. propos., hvars antagande icke
kan leda till några olägenheter, men viii lill allmän båtnad. Jag
anhåller, att dessa anmärkn:r mätte fä åtfölja remissen till LagUlsk.
R. o. Ad. biföll, alt detta anförande finge remitteras till
LagEtsk.
Hr von Hartmansdorff, Ali g.: Jag anser olämpligt alt
för närvar, upptaga R. o. Ad:s tid med några anmärkmr vid
det af Frih. Nordenfalk nu afgifue yttrande, emedan denna dagar
egnad ät motioners väckande; men jag förbehåller mig rättigheten
att framdeles yttra hvad jag möjligen kail finna nödigt,
Den 2i Augusti f. m.
349
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinhold, anförde skriftligen:
K.
M. har, i dess nåd. propos. om statsverkets tillstånd och
behof, föreslagit R. St. att öka veterinaire-inrätlningens stat med
666 r:dr 32 sk.; med anledu. af Sundhelscoll. und. hemställan,
hvaruti hufvudsakl. anföres: l:o De inkomster vcteriuaire-inrättningen
haft af sin smedja, hvarmed, till en ganska betydlig
del, inrättningens utgifter varit bestridde, hafva de sednare åren
fiir det mesta upphört. Vcterinaire-inrättningen har nemi. redan
uppfyllt ett bland de vigtigasle ändamålen för dess stiftelse
: spridandet bland allmänheten af kunskap och skicklighet
uti hojbeslag ar e-kons t en, så att, sedan genom inrättningens försorg,
ej allenast hufvudstadcn och dess grannskap, utan äfven
rikets alla län blifvit försedde med skickliga hofslagare, är inrättningen
numera föga anlitad i och för hästars skoning i vanliga
fall, och saknar således den deraf härflytande inkomst, som
deremot faller den enskilda konstfliten lill godo. 2:o Genom
uthyrande af ett ridstall under vissa tider på dagen, har veterinaire-inrättningen
hittills åtnjutit en årlig inkomst af 300 r:dr,
hvilken nu kommer alt upphöra, sedan Svea artilleriregite uppsagt
det derom ingångna hyrescontractet. — Pä dessa grunder
har Sundhelscoll. i und. föreslagit, att veterinaire-inrätlningens
stat må erhålla en årlig tillökning af 2000 r:dr.
Jemte det jag förutsätter, att StatsUtsk. tager kännedom
om Sundhelscoll. und. hemställan af d. 27 Juni 1844, får jag
ytterligare anföra:
Af denna und. hemställan kan möjligen den slutledning göras,
alt veterinaire-inrättningcns 3:dje lärare hittills ej åtnjutit
iner än 666 r:dr 32 sk. ärlig lön, då deremot denna lön utgått
med 1000 r:dr; och befarar jag destomera, att en sådan
slutledning verkligen blifvit gjord, sora den förra summan utgör
just den i nåder föreslagna. Jag förmodar emedlertid, alt hvarken
K. M:s Regering eller R. St. skola förminska lönen för en
embetsman, som uti en högst trägen befallning uppoffrar sin
helsa och sina krafter till allmänt gagn; och vågar således yrka,
att 11. St. bevilja de af Sundhelscoll. begärda 2000 r:dr.
Sedan allmänheten för det mesta upphört att begagna inrättningens
smedja för friska hästars skoning, är deremot tilloppet
sä mycket större af felaktiga hästar, och af sådana, som
äro elaka alt sko; hvarigenom inrättningen, i stället för dess
forna vinst, tillskyndas en ansenlig förlust i tid och arbetskraft
samt materiel.
Till förut opåräknade utgifter och omkostnader hörer äfven,
alt velcrinaire-inrättningen lie sednare åren fått emottaga clever
dels frän gardets och artilleriets corporalskolor, dels från enskilda
possessionaten, samt slutligen från allmogen, som, efter
inhemtad kunskap om hofbeslagct, vid bruk och smedjor i landsorten
förfärdiga hästskor, dem de a marknader och i städerna utbjuda,
såsom gjorda efter vctcrinaire-inrältniugens modell. På des
-
350
Don 24 Augusti. I'. m.
sa elever lider inrättningen en betydlig förlust i verktyg och
materialier, såsom kol, jern, m. m.
Bland de inkomster, R. St. anvisat för velcrinaire-inrältningen,
ii ro upptagne hyror för de byggnader, som fordom begagnats
till kronobränneri, malt- och torkhus; men dä inrättningens
oundvikliga utgifter i och för undervisningens och sjuka djurs
behöriga vård alltid medtagit ärliga inkomsterna, hafva reparationer
ä dessa hus uleblilVit, i saknad af dertill erforderliga
medel. En nödvändig följd häraf har blifvit, ali husen förfallit,
taken blifvit otäta, magasinering under dem och uthyrande
för sådant ändamål omöjligt; hvadan en stiirre reparation å
dessa och flera andra af inrättningens byggnader är af högsta
behof påkallad. Den som känner localen, inser lätt, att velerinaire-inrältniugens
byggnader ej kunna underhållas för mindre
summa än 500 r:dr årligen.
Veterinaire-inrätlningens styrelse är vid vite ålagd, att omlägga
de den vidlyftiga localen omgifvande gator. Hvar och
en kan också lätteligen förvissa sig derom, att, sedan man fått
en häst botad vid inrättningen, äfventyrar man att bryta benen
af honom, när man färdas derifrån. Denna gatläggning ensam
kommer att kosta vid pass 1000 r:dr.
Veterinaire-inrätlningens instrumentaliesamling, hvilken är
ytterst vigtig, så väl för dess egna behof, som för alt eleverne
må erhålla redig kunskap om instrumenternas conslruclion och
bruk, hvarigenom de bland allmänheten kunna spridas, har hittills
varit i saknad af understöd. Visserligen har styrelsen häruti,
såsom i allt annat, hjelpt sig fram med det aldra nödvändigaste;
men om någon enskild önskar erhålla ett nytt instrument,
som för sjuka eller friska djurs behandling med fördel
af andra än djurläkare kan begagnas; så är det billigt och nyttigt,
alt han kan få det samma förfärdigadt efter en på inrättningen
befintlig modell. Härtill fordras medel, som för inrättningen
nu ej äro disponible.
Veterinaire-inrätlningens räkenskaper utvisa, alt ofvan anförde
förhållanden förminskat dess inkomster under de 2:ne sista
åren med 1500 r-.dr, hvilka, jemte de 500 r:dr, som inrättningen
frän den 1 nästkommande Oct. kommer alt sakna, såsom
hyra för ridhuset, hvilket såsom större operationssal i alla fall
är för inrättningen oumbärligt, utgöra de 2000 r:drs förhöjning
af årliga staten, som för denna vigtiga inrättnings bestånd är ett
nödvändigt villkor.
Jag vågar hoppas, att II. Ståndet ej med misshag anser,
det jag i denna fråga vågat uppträda. Jag har aldrig föreslagit,
här eller annorstädes, och kommer aldrig att förelså något,
som kan innebära misshushållning med Statens medel; men en
afgjord misshushållning synes det vara, att genom besparing af
nu ifrågasatte 2000 r:dr, äfventyra ett ändamälslöst användande
af redan gifna anslag. I jemförelse med det åsyftade ändamålet,
synes mig icke eller det nu begärda anslaget, jemte hvad
sorn förut är anvisadl, vara en öfverdrifven kostnad. Hvad ve
-
Den 24 Augusti f. m.
lorinaire-inrättningen redan uträttat för fäderneslandets ekonomiska
nytta, är för väl kändt, för att jag dervid behöfvcr uppehålla
mig. Inom en lid af 14 är hafva alla rikets län, cavallen-
och arlillerireg:ten samt större städer blifvit försedde med
vetenskapligen bildade velerinaireläkare. Den hastighet, hvarmed
inrättningens elever blifvit kringspridda frän Haparanda
till Ystad, bevittnar huru välkomna de äro hos allmänheten och
det förtroende de förstått att sig förvärfva. Dessa elever hafva
för del mesta utgått från den arbetande samhälisclassen, och
veterinaire-inrättningens lärare hafva i en stor scala löst det
svåra problem, alt på ingen annan underbyggnad, än den, som
folkskolan meddelar, grunda en vetenskaplig bildning, hvaraf
sjelfva vetenskapen i en framtid ej torde försmå alt återtaga
sitt lån. I stället för att fördom endast en och annan läkare,
linder Flormans handledning, vinnläde sig om romparativa anatomien
och physiologien, bearbetas nu dessa vetenskapsgrenar af
mer än 100 bland landets söner: och erfarenheten har i dylika
fall mer än en gång visat, alt snillets o förderfva de kraflerkäiina
ingen gräns, om äfven universitetens lärosalar ej för dem
varit öppnade.
Remitterades till StalsUtsk.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinbold, uppläste vidare
följande mern.:
Den förbistring, som är rådande i landels mått, mål och
vigt, iir allmänneligen känd och fordrar snar rättelse. En tunna
säd innehåller i den ena landsorten 42, i den andra 3(i oell
i den tredje orten 34 kpr. En t:a potates varierar emellan 24
oeb 42 kpr. Genom de mångfaldiga olika vigterna är oordningen
oell osäkerheten ännu större. Den icke räknekunnige
kiin omöjligen genom vägning hemma hos sig utröna, om han
köper och säljer hvad han uppgifves emottaga eller leverera
vid bruk och andra vågar. Jag får derföre vördsamt föreslå,
all R. St. bos K. M. i und. anmäla till förändring nu gällande
författning om mått, mål och vigt, enl. följande grunder:
l:o Inga nya mått eller vigter, och inga nya benämningar
i mått- och viglsyslemcn införas.
2:o Längdmåtten med sina afdeluingar förblifva oförändrade,
såsom de nu öfverallt i riket brukas.
3:o. a.) För rymdemältefi anlages kannan till enhet,
b) Eu tuuua för torra varor innehåller C3 kannor, eller 36
kappar.
e) Alla målkärl bilea, strukna, jemn! inehålla deri rymd,
hvarå de lyda; sä att' tunnemattet i eubisk form blifver 18jVoo
decimaltum högt, långt och bredt; och sä vidare för de mindre
mätten. Härigenom undvikes den orimligheten, alt behöfva använda
2:nc mälkärl, för att uppmäta eu tulina, nemi. både tuuneocli
kappemållet.
d) En tunna våta varor inqehåller 48 kannor.
352
Den 24 Augusti f. m.
4:o a) Till vigt antages den nu brukliga victualie-vigten
med sina underafdelningar.
b) Till pyndare för 1 Si och derutöfver antagas de, enligt
Fransysk och Rysk modell, af tackjern gjutna vigter, som ej
fordra någon tillsats af bly i och för justeringen, utan justeras
medelst utsvarfuiug af en con i botten, hvari stämpeln slas.
Dessa vigter kunna svårligen, utan synbart våld, förfalskas,
och behöfva ej hvarje år justeras; hvilket nu utgör ett. tryckande
onus för allmänna rörelsen, isynnerhet i hufvudstaden.
Dessa modeller finnas, i Svenska victualievigter, vid teknologiska
institutet, förfärdigade af mig vid Hellefors bruk, uppå
föranstaltande af institutets directeur.
5:o Ali handel efter andra mått och vigter, än de påbudne,
förklaras olaglig.
Begärdes på bordet.
Hr Ramsay, Bror Jacob, uppläste följande:
Tid efter annan hafva flere brandstodsbolag för landet
blifvit bildade, men alla hafva den olägenhet, att vara underkastade
allmänna lagens stadgande i 4, 5 och 6 §§ af 24 cap.
Byggninga-b:n, eller skyldige att utgifva brandstod till dem,
som icke äro ingångne i bolaget, mot rättighet all af deni erhålla
ersättning, dä eldolycka timar inom bolaget. Men skyldigheten
och rättigheten i dessa afseenden äro ingalunda jemngoda,
ty mängden af hemman äro nu inne i bolagen, hvaraf
blifvcr en följd, att då eldolycka drabbar ett hemman utom bolaget,
får bolaget ofta vidkännas en högst betydlig utgift, och
då motsatsen inträffar, drabbas de få hemman, sorn icke äro i
bolaget, deraf så ringa, att i de liesta fall omkostnaderna att
uträkna och uttaga beloppen äro högre, än hela afgiften kan
blifva. Inom Skaraborgs län, som har ett brandstodsbolag på
circa 19,000,000 r:dr b:co, voro utgifterna år 1843 för eldolyckor
till hemman utom bolaget det betydliga belopp af 6,845
r:dr 28 sk. b:co, hvaremot icke någon ersättning kommit bolaget
till godo. Häraf kan synas, huru obilligt det är, att ofvannämd»
lagrum oförändrade qvarstå, synnerligen dä de nu qvarstå
till skada, ej till gagn. Det är öppet för en hvar och när
som helst alt ingå uti brandstodsbolagen, som nu finnas inom
flere län, hvarifrån, dä eldolycka timål, erhälles full ersättning, i
enlighet med brandbref, deremot den, som är qvar uti häradseller
sockeu-braudstodslag, ersattes i allmänhet högst ringa
samt har dessutom betydlig omkostnad, omväg och tidsutdrägt,
för att utfå sin brandstod. Sedan nu mera linnas större brandstodsbolag
gemensamma för hela län, hvilka alla hafva lika olägenhet
af förenämd» förhållande, vill jag hoppas, att denna
mia motion blifver understödd af flere representanter; hvadan
jag tager mig friheten föreslå, det R. St. må fatta ett sådant
beslut: Inom län, der brandstodsbolag gemensamt för hela länet
* finnes, skall den vara befriad från brandslods erläggande, i enlighet
-
Den 24 Augusti f. tn.
353
lighet med 4, 5 och G §§ af 24 cap. Byggriingab:n, som uli
länets allmänna brandstodsbolag ingått eller ingår, i likhet med
hvad i K. förordn. d. 15 Juni 1818 stadgadt är för dem, som
ingått eller ingå i allmänna brandförsäkringsverket för byggnader
på landet.
H. Ex. Hr Frih. Gyllenhaal, Lars Herman: I anledn.
af Hr Ramsays nu väckta motion, anser jag mig böra upplysa,
det jag utarbetat ett förslag till en K. propus, i enahanda syftning
som motionären framställt; att Konungen öfver delta förslag
i nåder behagat infordra Högsta Domstolens utlåtande; att
detta utlåtande torde med det snaraste vara alt förvänta, hvarefter
ärendet kommer all inför Konungen i Statsrådet i und.
föredragas, och att således den K. propos. snart är att emotse.
För öfrigt får jag nämna, att jag, såsom enskild delägare i
brandstodsbolaget för Skaraborgs län, ej kan annat än på det
varmaste understödja den nu af Hr Ramsay väckta motionen.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Bergenstråle, Claes Gabriel, anförde skriftligen:
Inom vårt land uppstod, för ett par år sedan, fråga om
införandet af ränteförsiikringsanstalter, efter ungefär samma
grunder, som uli flere Tyska stater. Att börja med, omfattades
frågan med mycken liflighet; men dessa inrättningar lofvade
dock kanske mera än de kunde hålla; förvaltningen inom vårt
glest bebodda land förutsågs blifva både högst vidlyftig och
kostsam; farhågorna härför, jemte flere andra orsaker, hafva
emedlertid gjort, att intresset härför i'allmänhet har, om ej
utdött, åtminstone afsvalnat.
Emedlertid har ifrån tanken å denna invecklade inrättning
utgått ett annat förslag, under nanni af pensionsförening, hvars
syfte är enahanda, men som är högst enkel och som, om den
lofvar mindre briljanta resultatcr, troligen blir mera ordhållig.
Jag vill ej upptaga R. o. Ad:s tid med att uppläsa förslaget,
men för att derom gifva någon ehuru ofullständig ide', torde
det tillåtas mig alt nämna: Föreningen skulle bestå af 3:ne
classer: i den l:sta, som kallas pupillclassen, pensioneras barn,
hvars fäder dö innan barnet upphunnit 20 är; i 2:dra, som
kallas besparingsclassen, besparas räntorne å insatserna ifrån
fyllda 20 till 00 års allder, emedan man förutsätter, att under
den åldern är man bäst i tillfälle att sjelf försörja sig; uli
3:dje, eller lifränteclassen, kan man, om man sä vill, ingå
ifrån 2:dra classen och få pension redan vid 45 år; men ju
längre man qvarstår uti 2:dra classen och således sednare ingår
uli den 3:dje, ju större blir pensionen.
Om man antager, att föreningen vunnit den utveckling, att
räntan inom besparingclassen stigit lill omkrig 7 proc., så blir
resultatet af denna inrättnings organisation ungefär följande:
om en fader insätter för sitt barn 50 r:dr i pupillclassen och
1 II. 45
354
Den 24 Augusti f. m.
fadren dör innan barnet fyllt 20 8r, erhåller barnet en årlig
pension af 25 r:dr. När det fyller 20 år ingår pensionen till
2:dra eller besparingsclassen, och ger vid 00 år 40 r:dr i pension.
Ökes nämnde insats med 2 r:dr årligen ifrån det 20:de
till det 50:de året, blir pensionen vid 60 år emellan 70å80 r:dr.
Insälles dessa 50 r:dr vid barnets födelse uti 2:dra eller besparingsclassen,
så får det vid 50 års ålder en pension af 130
r:dr; men vill han ytterligare spara, och ej tillträda sin pension
förrän vid 60 år, så får lian 336 r:dr.
Delta förslag blef mig först för ett par dagar sedan tillsända
Jag tror mig veta, alt det är utarbetadt af Conrector
Filen i Jönköping, en man som gjort sig känd för djupa arilhmetiska
insigter oell en grundlig logik; jag bar ansett del vara
min pligt att å detsamma fästa R. o. Adis och Mcdsländers uppmärksamhet;
det är enkelt och fordrar ingen vidlyftig administration,
saint kan verkställas helst länsvis.
Att genom en sådan inrättning bereda tillfälle lill pensioner
för fattiga minderåriga barn och fiir en orklös ålderdom,
kan ej annat än påkalla hvarje fosterlandsväns behjertande.
Inom Jönköpings län finues, jemte Conrector Filen, flere personer,
som, jag kan försäkra det, äga nit för saken och som ej
skulle spara någon möda, för att inom länet sätta den i gång.
Men tillvägabringandet af allt nytt möter svårighet; menniskorna
vilja först se och erfara, innan man kan påräkna deras förtroende,
hvarförutan en dylik inrättning icke kan komma i
verksamhet. Refinnes förslaget godt och ledande till allmän
framlida nytta, vöre det önskligt, alt ett försök eller ett prof
dermed kunde göras, för att derigenom sedermera framkalla en
allmännare efterföljd; men som, af ofvan anförde skäl, ett understöd
af Staten dertill är oundvikligen af behof, får jag vördsammast
föreslå: alt R. St. malle, för tillvägabringandet af
ifrågavar. pcnsionsförening inom Jönköpings län, bevilja ett
räntefrilt lån af 10,000 r:dr pä 10 år, hvarefter det till Staten
skulle återbetalas med minst 1000 r:dr per år; alt lånet icke
skulle utgå förrän reglementet för föreningen vore uppgjordt
och af Is.. M. i nåder sanclioneradt, samt att den säkerhet, sorn
R. St., för länets ordentliga återbetalande, finna för godt föreskrifva,
är presterad och godkänd.
Remitterades lill StatsUtsk.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag bar uppsatt en motion
i samma syftning, som Frih. Bergenstråhles, men något
mera omfattande, och hemställer, alt fä densamma uppläsa, för
att på samma gång med Frih. Bergenstråhles komma under öfvervägande.
Hvarefter Frih. Raab uppläste följande:
Då de i Tyskland redan mångåriga räntefiirsäkringsanstalterne
här blefvo för eli par år sedan allmännare kända, omfattades
frågan med det lifligastc intresse, dels för idéens egen
D e n 24 Augusti f. nr.
355
skull, dels, millian da hufvudsakligast, för den oerhörda vinst,
som förcspcglades delägarne, da t. ex. cn person vid några och
40 ars ålder skulle erhålla en årlig pension af 150 r:dr såsom
frukt af cn i dess barndom gjord insats af 10. Sedermera sy
nes
intresset hos mängden hafva betydligen afsvalna!, förmodligen
derföre, att sednare caleuler hafva ådagalagt, alt de förespcglade
löftena icke på långt när kunna realiseras; men deremot
hafva samma caleuler förvissat oss om, att cn räuleförsäk
ringsa
lista It likväl förmår åstadkomma cn stor och obestridlig
nytta, hvilket ock är i ögonen fallande, dä man, utan djupare
forskning, betraktar dess grundidé', som iir cn pä fullkomlig
rättvisa och ömses hl i g Itet grundad pensionsinrättning, sorn
star öppen för hvar och cn af hvad samhiillsclass, alder eller
hön som helst, och sorn, jemte det den bereder de högsta möjliga
pensioner, innebär i sig sjelf borgen för sitt framtida
bestånd.
Det är sant, alt emot flere af de i Tyskland organiserade
ränteförsäkrittgsanstallcr hafva farliga motståndare uppträd!,
men alla dessa hafva endast klandrat sältet, hvarpå ideen blifvit
utförd, alldeles icke sjelfva idéen, den de deremot hylla.
Alt intresset för sjelfva saken icke svalnat i Tyskland, oaktadt
bristerna hos de äldre anstalterna blifvit blottade, bevisas deraf,
att inom ett är tvenne nya uppstått, en i Hannover och cn i
Darmstadt.
Man är ense om sparbankernas nylla; men skulle de icke
vara ännu nyttigare, om de gäfve cn högre ränta? och sådan
är räutcanstallens uppgift, som löses på det sättet, att delägarens
insats, bärande samma ränta, som i sparbanken, förökes
af arfsmedel efter afgående delägare. Det är gifvet, alt hvad
somliga sålunda vinna, mäste andra förlora, men de som förlora
äro döda — de förlora medel att njuta lifvet först när lifvet
upphör. Räuteförsäkringsanstallerna uttränga icke derföre sparbankerna
— tverlom, hemta de ömsesidigt stöd af hvarandra.
Sparbanken emottager sparpenningen för dagen, förvaltar oell
förkofrar den lills den blifvit fullvuxen för ränteförsäkringsanstalten.
Den större vinst, sorn ränteförsäkringsanstaltcn. 1cmnar
i framtiden, lockar penningen till sparbanken, som åt den
förra samlar insatser, hvilka eljest måhända ej blifvit besparade.
Flere skäl göra ränteförsäkringsanstaltcn nyttigare i Sverige
än i andra länder. Allmänna räntefoten är här högre,
hvarigenom också pensionerna blifva högre. Man bemödar sig
hos oss att tillvägabringa partiella pensionsinrältningar, likasom
hvarje liten Corporation vöre underkastad cn särskild dödlighetslag.
Större delen af dessa inrättningar skulle kunna till
gemensam fördel sammansmälta i ränteförsäkringsanstaltcn. Man
förebrår vår nation brist på sparsamhet och omtanka. Ränleförsäkringsanstalten
skulle uppmuntra dessa dygder. — Det klefve
för vidlyftigt alt här söka utreda alla ränteförsäkriugsanslaltens
fördelar. De äro af den vigt, att de förr eller sednare
35G
Den 24 Augusti f. ra.
skola göra sig gällande. Man gör sig emedlertid cn bestämd
förlust, då man dröjrr att tillegna sig dem.
Med ränteförsäkringsaiislallcn beslägtade inrättningar äro
de, s. k. lifförsäkrings- oell lifräntcanstalterne; båda mycket äldre
och införda i nästan alla civiliserade länder. Som dessa
inrättningar äro gamla, äro de ock allmänt kända och jemväl
mycket anlitade af Svenskar. Ehuru vi sålunda erkänna deras
nytta, ehuru den högre räntefoten gynnar dem här i landet mer
än annorstädes, fortfara vi att skicka våra premier till utländningen
för ett ändamål, som borde vinnas säkrare och fullkomligare
inom vårt eget land. Åtskilliga förslager med fullständigt
och tillförlitligt utförda beräkningar, lill plan dels för en
ränteförsiikringsanstalt ensam, dels för sådan anstalt i förening
med lif ränte- och lifförsäkringsanstalt, äro redan utarbetade,
hvarvid den erfarenhet, som de utländska anstalterna af dylik
art lemnat, blifvit samlad och tillgodogjord.
Då denna fråga, så vigtig för alla samhäilsclasscr, onekeligen
förljenar ett allvarligt behjertande äfven af R. St., må
det tillåtas mig att motionsvis upptaga den till ett riksdagsärende.
Jag vågar föreslå, alt R. St. behagade taga i öfvervägande,
huruvida icke en ränteförsiikringsanstalt i förening
med en I ifrän le- oell lifförsäkringsanstalt borde tillvägabringas
i Sverige, och i så fal! ingå lill E. M. med tillkännagifvande
af denna åsigt och med den undcrd. önskan, att K. M. i nåder
ville tillförordna cn comité, som finge sig uppdraget att, med
ledning af redan kända eller framdeles uppkommande förslag,
utarbeta och till K. M:s pröfning öfverlemna fullständigt förslag
dels lill organisation af en dytik anstalt, dels lill sättet för dess
bringande i verksamhet, och att K. M., i händelse förslaget
vunne dess höga sanction, ville i nåder befordra dess verkställighet.
Om remiss lill Allm. Besv.- och Ekon.Utsk. anhålles.
Remitterades lill Allm. Besv.- och Ekon.Utsk.
Hr Stråle, Wilhelm, uppläste följande motioner:
1.
Uti K. M:s dom af d. 28 Januari 1803, införd i nya lagsamlingen
pag. 87, fastställes den grundsats, att arfvinge, med
hvilken testamente icke, i stadgad ordning, blifvit communiceradt,
är berättigad alt, för klander deraf, tillgodonjuta den längsta
tid, som lagen i 15 cap. 5 § Arfda-b:u utsätter för arfs utsökande,
hvaremot, derest arfvinge icke klandrade testamentet
inom denna tid, han hade förlorat all rätt lill en sådan klandertalan,
äfven i den händelse, alt han af testamente ej erhållit
del; och då den i sistberörde lagrum utsatta tid af 20 år
blifvit genom K. förordn. d. 30 Maj 1835 inskränkt lill 10 år,
skulle deraf följa, att arfvinge, som af testamente ej erhållit
del, men försummade att inom 10 år klandra testamentet, vore.
Den 24 Augusti f. m.
357
(lil linn ej kunde visa laga förfall, skild ej mindre fran arfvet,
än äfven från rättighet lill klander af ett ont samma arf gjordt
testamente.
Att denna grundsats öfverensstämmer med lagstiftarens
mening, dertill föranleda discussioncrne vid 1731 års riksdag,
dä 15 och 18 cap. Arfda-b:n förevoro lill granskning af R. St.
Sä vidt kunnigt är, har ock denna grundsats merendels varit
i lagskipningeu hyllad, och man linner den ännu iakttagen i ett
mål, som pröfvades af Konungens Högsta Domstol d. 10 Oct.
1833. Men efter den tiden hufva domstolar (se Högsta Domstolens
prot. d. 20 Maj 1842) godkänt en annan åsigt, enligt
hvilken testamente synes kunna klandras å hvilken aflägsen tid
som helst, så vida nemi. icke testamentarien eller hans rältsiunehafvare
är i tillfälle visa, att testamentet blifvit i behörig
ordning med teslators närmaste arfvinge communiceradt och af
denne lemnadt oklandradt.
Det behöfver ej vidlyftigt ordas om den osäkerhet i äganderätten
och den mångfald af rättegångar, som skulle uppkomma,
derest förenämnde åsigt hunne göra sig mera allmänt gällande.
En hustru t. ex., som af mannen i testamente fält all
dennes egendom, låter detsamma lagligen bevaka, underrättar
derom mannens arfvingar och ingår med dem ett åsämjande,
till följd af hvilket allt klander af testamentet uteblifver. Hon
lefver härefter 40 ä 50 år och sitter i ostörd besittning af sin
genom testamentet förvärfvade egendom ; men under denna tidrymd
hafva bevisen ej mindre öfver verkställd communicalion
af testamentet, än äfven om den träffade föreningen, pä ett eller
annat sätt, gäll förlorade; och dä nu vid hennes död klandertalan
väckes af helt andra personer, än de, hvilka under en läng
följd af år varit mannens närmaste arfvingar; så skulle, enligt
ofvanberörde åsigt, dessa fjermare arfvingar äga klandra mannens
ofvanberörde testamente, och den mångåriga oklandrade
besittningen sakna ali betydelse såsom bevis derom, alt det bevakade
testamentet varit af närmaste arfvinge kändt och af
denne lemnadt utan klander.
Om, ä ena sidan, testamentstagare, som försummar att med
behöriga arfvingar communicera testamente, derigenom rättvisligen
blotlställes för arfvingars klander af samma testamente,
under den längsta tid lagen i 15 cap. 5 § Arfda-b:n lemnar arfvinge
för utsökande af arf efter afliden skyldeman; så synes
ock, å andra sidan, arfvinges rätt till klander af testamente ej
eller böra utsträckas öfver nämnde tidrymd; ty det mäste vara
fullkomligt rältsenligt, att arfvinge, som försummat iakttaga laga
tid att göra arfsanspråk gällande, och sålunda gått miste
oin en eljest ostridig arfsrätt, han har äfven genom en sådan
försummelse betagit sig tillfälle att, på grund af samma arfsrätt,
klandra det testamente, skyldeman må hafva till hans förfång
upprättat.
Uti 15 cap. Arfda-lnn stadgas i 2 §, att, om arfvinge hor
utrikes och kommer ej inom natt och hr samt med fulla skäl
358
Den 24 Augusti f. m.
visar, att iian är rätter arfvinge; tage då närmaste inländsk
arfvinge arfvet, om han inom tre månader efter natt och år
sin rätt lagliga bevakat; i 3 §: ”Nu häfver den döde skyldeman
inrikes; skifta de arfvet, och kommer ej skyldarc utländsk
arfvinge, inom natt och år efter dödsfallet, eller viser laga förfall;
behn lie då den arfvet, som i handom häfver, och gifve ej
något ut;” i 4 §: ”Ar rätter inländsk arfvinge inrikes, dock sä
fjerran boende, att han om arfvet ej kunskap hafva kan; eller
är han utrikes, och kunnigt hvar han är; då skall domaren
honom det veta låta. Kommer han ej inom natt och år, sedan
han det veta fick; håfve derå ingea talan, utan han viser laga förfall;”
i 5 §: ”Nu vet man hans inländske arfvinge, men ej
hvar han är; dä skall arfvet under säkert förvar sättas lill dess
han kommer, eller emot full borgen af fjermare lyftas. Kommer
han ej inom 20 (nu 10) år, vare från arfvet skild, der
han ej laga förfall viser;” och i 6 §: ”Vet man ej hans arfvinge,
och kommer ej bud af honom, eller viss kunskap hvar han
är, eller kommer han ej sjelf, inom natt och år; då falle arfvet
Konungen till, der ej arfvingen sedan laga förfall viser.”
Dessa lagrum, jemförde med discussiouerna under 1731 års
riksdag vid antagandet af nn gällande lag, utvisa, att den, som
efter skyldeman önskar taga arf, äfven har af nöden att sjelf
skalla sig underrättelse om tiden, då sky Idemannens död inträffar
och att derefter, inom stadgad lid, bevaka sin rätt. Arfvinge,
som bor på utrikes ort, underrättas ej om dödsfallet genom
domaren, men förlorar ändå sin arfsrätt, om han ej anmäler
sig inom natt och år från dödsfallet, äfvensom hans inrikes
boende närmaste arfvinge ej får i hans ställe träda lill
arfvet, så vida han ej sin rätt lagligen bevakar inom tre månader
efter det den, å utrikes ort boende arfvingen förlorat sin
rätt. I de fall, att rätter inländsk arfvinge är så fjerran boende,
att han om arfvet ej kunskap hafva kan, eller vistas utrikes
och kändt är hvarest; föreskrifves väl, alt han genom domaren
skall underrättas, att arf fallit honom till, för att sedan
inom natt och år efter det han erhållit denna underrättelse,
göra sitt arfsanspråk gällande; men icke må häraf dragas den
slutföljd, att hvarje inländsk arfvinge, och således äfven den,
som ej bor fjerran frän sky Idemannen, samt förthy ej kan vara
okunnig om dödsfallet, skall särskildt underrättas om arfvet,
och ännu mindre att, om en sådan underrättelse uteblifvcr, arfvingens
arfsanspråk alltjemnt står öppet, ej mindre för honom
än äfven för hans efterkommande. Tvertom synes det vara
klart, att lagstiftaren velat afskära sådane långvariga anspråk,
och då känd inländsk arfvinge, för hvars räkning arfvet, enligt
15 cap. 5 § Arfda-b:n, sättes under säkert förvar, skiljes från
delta arf, om han ej kommer inom 10 år, eller viser laga förfall,
änskönt hända kan, att han under hela denna tid varit å
utrikes ort i lofiige ärenden stadd, samt derunder ej fått kun
skap
om skyldcinannens död; sä synes med ännu mera skäl den
kände arfvinge, som stadigt bor och vistas inrikes, men under
Den 24 A ugust i f. m.
359
loppet af 10 år icke anmäler sig att ärfva en afliden anhörig,
om hvars frånfälle lian under en så lång tidrymd ej kunnat
vara i okunnighet, böra hafva förlorat sina arfsanspråk och
från arfvet varda skild.
I anledn. häraf, samt då arfvinges behörighet att klandra
testamente grundar sig på arfsrätten, men der denna är försutcn,
klander af ett om arfvet gjordt testamente måste vara ogillligt
och ej kunna af lagen godkännas; så och då nödigt synes
att i lagen utmärkes, att ett af arfvinge anstäldt teslamcntsklandcr
är ogildt, om arfsrätten redan är försuten, äfven om
cj visas kan, alt arfvingen af testamentet erhållit del; hemställes
om icke, till vinnande af enhet i lagskipningen, en ny §
må tilläggas 18 cap. Ärfda-b:n, af denna lydelse:
5 §. Arfvinge, sorn, enligt hvad i 15 cap. denna balk
sägs, försulit sin arfsrätt, äge ej klandra det testamente, som
om arfvet gjordt är, äfven i den händelse, att cj visas kan,
det testamente blifvit honom delgifvet, pä sätt i 1 § af detta
capitel stadgadt är.
2.
Genom K. förordn. d. 13 Juni ISOO stadgas, alt ilen, som
häfver fordran hos annan, i gods, penningar eller hvad det är,
och kräfver den ej skriftligen eller muntligen, eller gifver
den ej ann för rätta, eller hos Konungens Bef:h:de, inom 10 år,
må derå sedan icke någon talan äga; och innehåller K. kungörelsen
d. 21 Mars 1835, att nyssberörde stadgande äfven hör
tillämpas ä sådane fordringar, som genom dom eller utslag
blifvit fastställde.
Otvifvelaktig! är således, att prescriplionstiden, då fråga ej
är om fast egendom, är bestämd till 10 är, äfvensom alt den
fordringsägare, hvilken försummar att, under denna tidrymd i
ofvanomförmälde ordning, sin fordran bevaka, har derå sedan ej
vidare talan.
Men, på säll lagcomiteen i motiverne till 17 cap. Händelsen
Civilförslaget jemväl anmärker, gifver nu gällande lag icke
någon bestämd föreskrift om den lid, hvarifrån prescriptionen
bör räknas. En del anse denna tid taga sin början med den
dag, dä förskrifning eller annat fordringsbevis finnes vara utgifvet,
hvaremot andre räkna prescriptionstiden från förfallodagen,
så alt om A förbundit sig att till B utgifva en summa
penningar efter ätta års förlopp; skulle först tio år derefter
prescriptionstiden löpa tillända, och A således, i slutet af 18:de
året från skuldsedlens dag, kunna med gällande verkan lagsökas.
Lika med lagcomitéen torde man dock kunna antaga, att
genom sistberörde beräkningsgrund skulle ändamålet med prescription
komma alt förfelas. Hända kan nemi., att den, som
förbundit sig betala om 8 år, godtgör sin skuld inom 2 är, och,
derest sedermera genom någon tillfällighet den inlösta förskrifningen
kom i annor mans hand, vore det i sanning hårdt,
om ulgifvarcn, lö år efter uppgjord liqvid, skulle, oaktadt stad
-
360
Den 24 Augusti f. m.
gandet i 1800 års förordning, kunna blottställas fiir skuldens
betalning än en gång.
Man inser lätteligen, att en bestämd föreskrift i detta ämne
är af högsta vigt, till beredande af enhet i lagskipningen,
äfvensom till nödig upplysning för den, hvilken hos annan har
fordran, som ej förr än efter flere års förlopp till betalning förfaller.
I 17 cap. 1 §. Hande!s-b:n Civillagförslaget finnes jemväl
en sådan föreskrift meddelad, och jag hemställer derföre,
om icke, genom en i behörig ordning utfärdad förordning, må
varda stadgadt: alt den lid af tio år, som otnförmäles i K. förorda.
om förkortande af den uti 9 cap. 12 § Handels-b:n utsatte
tid, inom hvilken fordringar emellan enskilde kunna blifva gällande,
af d. 13 Juni 1800, skall räknas från den dag, då skuldebref
eller annan handling, derå fordran grundad är, gafs, eller
fordringen annorledes tillkom; samt att, der fordran ej till betalning
förfaller så tidigt, att den inom 10 år sökas eller kräfvas
kan, skall borgenär ändock, inom sagde lids förlopp, gäldenär
derom erinra eller sitt fordringsanspråk för rätta eller hos
Konungens Bef:h:de angifva, såvida han detsamma förvara vill.
3.
Uti 24 cap. 7 §. Rättegångs-b:n stadgas: ”Alle rättens
domar och utslag, som efter kungörelse å rättens dörr afsägas,
eller utgifvas, böra förut tvefaldt färdige skrifvas utan fel, alt delomännen
måge dem, med rättens underskrift och insegel, utan
uppskof undfå mot den lösen, som särskildt stadgadt är;” innehållande
K. br. d. 19 Aug. 1761, att hvarken hos Konung eller
i hofi- och öfverrätter må några domar i tvistemål offentligeu
afsägas, utan ett enda och lika expeditionssält, nemi. det
skriftliga, brukas i alla förekommande saker, undantagande fiscaliska
actioner, dock att domarne ofelbart äro förut, enligt
ofvannämnde 7 §., tvefaldt färdige, när anslaget sker.
Med anledu. af dessa stadganden har K. Svea Hofrätt, äfven
om svarande part uteblifvit, låtit för hans räkning dom eller
utslag utskrifva och honom emot lösen tillställa. Äfven K.
Götha Hofrätt har sedan år 1842 och efter ett då in pleno, efter
omröstning, taget beslut, der infört enahanda praxis. Deremot
hafva K. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge samt Konungens
Högsta Domstol förfarit annorlunda, sä att exemplar af dom
eller utslag der icke utskrifves åt uteblifven svarande part.
I öfverensstämmelse med den praxis, som sålunda inom Svea
Hofrätt äger rum, inträffar ock, att i de fall uteblifven svarande
der vinner saken, varder käranden ålagd att ersätta svaranden
hvad lill lösen af Hofrättens dom åtgår; ett åläggande billigt
och rättvist, såvida nemi. lagsliftaftarens mening varit och
är, att dom skall utskrifvas äfven åt den svarande part, som
ej tillstädeskommer. Den olika åsigt, som i sistnämnde fråga
yttras, synes äga sin grund deri, att en del domare hålla sig
endast till det bokstafliga stadgandet om tvefald utskrift af domen,
Den 24 Augusti f. m.
301
men, deremot andre, hanförande sig till de påföljder lagen för
uteblifvcn part utstakar, anse stadgandet, att dom skall tvefaldt
skrifvas och utgifvas, endast vara meddeladt under den förutsättning,
att begge parlerne tillstädeskommit, samt förmena, att då
part uteblifvit och således ej vållar domaren besvär, bör han
ej eller äga skyldighet lösa dom, så framt han ej af domen askar
del, i hvilket fall en afskrift deraf vore för honom nog.
Man kan i allmänhet taga för gifvet, att en svarande part
i en vigtigare sak, eller dä vederparten har något att vedervåga,
icke underlåter att genom alla instanserne bevaka sin
rätt, och att han uteblifver endast i det fall, att han anser det
väckta käromålet vara alldeles lagstridigt, och tror sig derföre
icke böra genom sin inställelse förlora tid och kostnader, helst
då, när motparten, i saknad af tillgångar, ej mäktade utgifva
rättegångskostnad; och då svarande part, som, efter det han vid
första domstolen ådagalagt ofoget af det instämde käromålet, icke
är skyldig der utlösa prot. och utslag (se 1S21 års expeditionstaxa);
så torde ock, dä han, i förlitande pä rättvisan af sin sak,
icke inställer sig vid de domstolar, der käranden än vidare
fullföljer målet, något gi11tigt. skäl ej vara för handen till svarandens
förpligtande att vid desse domstolar utlösa domarne,
emedan, i sådant fall, en processlyslen men obemedlad kärande
alltid hade öppet tillfälle att med orättmätiga anspråk vålla svaranden
förluster, åtminstone till de belopp, hvartill domslösen
uppginge.
Dä det härförutan synes böra få ankomma på svarandens
eget godtfinnande, huruvida han vill vidare än vid första domstolen
bevaka sin svarande talan, samt att hellre, än blottställa
sig för rättegången åtföljande kostnader, underkasta sig hvilken
utgång som helst saken må i högre rätt erhålla; sä och enär i
förevar, ämne, äfven inom Högsta Domstolen, meningarne äro
delade (se Högsta Domstolens prot. d. 14 Maj och d. 21 Juni
1844) samt en närmare föreskrift i frågan således är af nöden;
hemställes om icke, till befordrande af enhet inom lagskipningen
i förvarande fall, må varda genom författning förklaradt,
”att stadgandet i 24 cap. 7 §. Rättegåirgs-bin, att domen skall
tvefaldt färdigskrifvas, är vordet meddeladt under den förutsättning,
att så väl kärande som svarande tillstädeskommit, samt
förthy ej äger tillämpning, då endera af dem uteblifvit.
Dessa 3 motioner remitterades till LagUtsk.
Ilr L ågergren, Anders, anförde skriftligen:
Att vår tid har gjort mycket för undervisningen, hör med
tacksamhet erkännas; men della oaktadt återstår snart sagdt hälften
af samhällets, bildning kräfvande barn, fiir hvilkas uppfostran
Staten ej uttalat sin åsigt, mycket mindre sörjt derför genom
någon enda ledande anstalt. Det är nemi. döttrarne afdeclasser,
sorn likväl kallas bildade, hvilka i samhällets skolor blifvit
fullkomligen lottlösa.
1 H. 46
30?
Den 24 Augusti f. ra,
För ej längesedan troddes samhället blott böra besörja embetsmannahildningen,
likasom vore embetsmannen dess enda medborgare.
Sedermera erkändes dock hvarje medborgares rättighet
till undervisning, och Slaten förpliglades att inrätta folkskolor.
Dä flickan i dessa liek inträde, hade således Staten gjort första
steget till vården om hennes uppfostran. Men vid delta steg
anser mången, att samhället bör stanna, menandes att Staten ej
har någon förbindelse lill flickans ytterligare undervisning.
Ar dä ej qvinnan en laglig medlem af samhället? Arbetar
hon ej för dess båtnad med lika ansträngning, som mannen? Tryckes
hon ej af samhällets bördor, vågar vid dess faror och drubbås
af dess olyckor, i lika mån sorn mannen? Och vid fäderneslandets
nöd, månne det är qvinnan, som tvekar i uppoffringar
för det allmänna bästa ? Bör då ej samhället skänka samma
omvårdnad åt den uppväxande medborgarinnan, som det egnar
ål sina unga medborgare, så att lika barn fä njuta lika rätt?
Men, invänder man, denna hennes rätt består deruti,
att hon får stanna hemma hos sin moder, för alt der uppfostras
till sitt framtida kall. Antagom detta; men låtom oss tillika
efterse, om hemmet gör tillfyllest, utan skolans medverkan.
Mänga mödrar förstå ej att uppfostra barn; och många, som
kunna gifva en sedlig utveckling, kunna dock ej åstadkomma
någon iutellectuel förkofran. Mången mor är också af Härden
så bortryckt, af sjukdom så utmattad, af fattigdom så betryckt
och af göromål sä öfverhopad, att hon saknar lust eller kraft
eller tid för det mödosamma värfvet. Behöfvas icke skolor för
dessa mödrars döttrar? Vidare utvisar erfarenheten, alt hvarje
moder, sä vidt hon kan, sänder sin dotter i skolan. Hvarföre?
Manne för alt sjelf slippa besväret eller för att blindt följa efter
bruket? Att om mödrar i gemen påstå någonting dylikt, är
orimligt. Nej, en mor skickar sin dotter i skolan, emedan hon
känner sig behöfva skolans biträde, och hon bevisar således, att
dessa skolor äro af nöden.
Men om man än medgifver, att skolor äro nödvändiga, så
möter dock ett nytt inkast, nemi. all de ej böra vara offentliga.
Att vederlägga denna invändning skall följande korta historik
göra tillfyllest.
Det var en tid, då dotterns hela uppfostran skedde inom
modershemmet, och hemmets lefvande christendom samt dess
praktiska lynne gäfvo ät henne värma för religionen och duglighet
för hushållet. Småningom tilltog männernas bildning genom
den omvårdnad, som Staten tog om densamma; hvaremot
qvinnans bildning stod qvar på samma punkt, hvilket var en följd
af Statens uraktlåtenhet för dess framgång. Mellan mannens och
qvinnans ståndpunkter vidgade sig' ett svalg, som der förut hvarken
hade funnits eller anats. Det syntes sålunda tydligen, att
hemmet ej ensamt förmådde gifva den numera behöfliga undervisningen;
det syntes, alt skolor voro oundgängligen af nöden.
Skolor började ock uppslå, de första svaga försöken till fruntimmersskolor,
de sä kallade pensionerna. Meningen med dem
Den 24 Augusti f. m.
303
var alt förskaffa qvinnan hvad tidehvarfvet af heime fordrade,
nemi. en högre grad af bildning. Men denna hildning hlef ytlig,
odlande språk, utan förståndets skärpning, idkande vetenskaper
utan ordningens allvar, likande elter talenter, de der mera
skimrade än gagnade. Det falska i dessa principer förvärrades
vid utförandet, emedan pensionerna handlöst öfverlemnades åt
sitt öde, utan ledning af bildningens chefer, utan tillrättavisning
af samhället. Följden af en slik förderflig uppfostran blef vanligtvis
den, alt själen försjönk i en sjuklig senlimentalism, hvilken,
likt hvarje psykiskt ondt, undergräfde helsan och gjorde
qvinnan mer än efta retlig, svag och sjuk. Botemedlet häremot
kunde ej vara annat, än en religiös uppfostran i förening med
ordnade kunskaper, och fiirsöket till en dylik förändring blef
äfven af en enskild man gjordt och af en bevågen allmänhet
uppmuntradt. Den för Sverige oförgätlige Ärkebiskop Wallin
väckte hos tvenne yngre män den första ideen till en sådan
undervisningsanstalt, och genom sitt anseende samt moraliska
inflytande tillvägabragte han den första teckningen af elever,
och blef derefter inrättningens beskyddare oafbrutet till sin död.
Han ämnade, sedan hans anstalt visat frukter af sin verksamhet,
framställa densamma för Staten och begära dess mäktiga skydd.
Men döden förekom honom och beröfvade uppfostringsanstalten
stödet af dess grundläggare.? öfvertygande vältalighet och geuomdrifvande
kraft. Må likväl hans idé, stor, såsom det egnar
den store mannen, lala för sig sjelf och sjelf- bereda sin seger!
Då jag här slutar den sammanträngda historiken, återstår
mig blott att i få ord angifva orsakerna, hvarföre en normalanstalt
för fruntimmersbildningen bör finnas, och hvarföre en
privat inrättning, såsom ledande denna undervisningsgren, aldrig
kan erhålla den styrka och fasthet, dem en sådan anstalt bör
äga.
Hvarje gren af samhällsutveckling behöfver en föresyn; så
äfven fruutiinmersundervisningen. Bristen pä denna föresyn har
vållat dels den slapphet dels den förvirring, dem denna undervisning
iråkat. Uti hvarje stad anläggas väl undervisningsanstalter,
men den grundläggande har ingen mönsterskola, hvarefter
den kan bilda sin egen. Dä det merendels är lärarinnor,
sorn inrätta dessa anstalter, så händer så mycket oftare, att en
genomtänkt plan och en allvarlig sammanhållning saknas. Ägde
nu dessa lärarinnor en af Staten godkänd bildningsanstalt att
rådfråga, så är det tydligt, alt hvarje stad i riket kunde vänta
sig en förbättrad fruntimmersskola, emedan dess lärarinna,
för utbildningen lill sitt vigliga kall, alltid hade tillfälle att inhemta
hvad lärdom eller underrättelse, som helst hon behöfde.
Den föresyn, sora uti fruntimmersundervisningen behöfves,
kan aldrig i längden gifvas af en privat anstalt,-emedan denna
beror af det personliga förtroendet. Personerna vexla, och med
dem vexlar ofta förtroendet, ja ofta äfven grundsatserna, hvarefter
det hela styres. Skolan fäller, och den ide', för hvilken
den verkat, faller likaledes, för eli tio- ett tjugutal af är.
304
Den 24 Augusti f. m.
Men äfven om en sådan privatanstalt fortgår, har den dock
svårigheter ali bekämpa dem han troligen aldrig öfvervinner.
Fruutiminersundervisningen är t. ex. i nästan fullkomlig saknad
af lämpliga läroböcker. Dem vi äga, äro, skrifna för goss-skolan.
Men ingen skicklig lärare vågar försöket att afhjelpa denna
brist, dels derföre alt han deråt skulle egna flera års arbete,
dels emedan han för denna sin möda icke räknar någon af Slaten
erkänd merit.
En annan svårighet visar sig deruti, att likasom fordom
gossundervisniugen led af latinets öfverdrifna välde, så lider nu
fruntimmersundervisuingen utaf Fransyskans alltför trägna studium.
Dgtta språk upptager ensamt nästan lika mycken tid,
som alla de öfriga läroämnena tillsammanstagna. Gagnar det
dä i så högt mätt, att det förtjenar en så omätlig uppoffring?
Bildar det förstånd och hjerta iner än modersmålet? Och hvartill
tjenar det de flesta eleverna i det verkliga lifvet? De flesta
af dem komma i borgerliga förhållanden, hvarvid Franskans
öde blir att läsas, glömmas oell försvinna osaknad. Att här menas
Fransyskans öfverdrifna läsning, dess lediga skrifvande, obehindrade
talande oell fulländade prouoncialion, förstås af sig
sjelf; ty hehofvet af dess läsande och grammatikaliska ordnande
förnekar väl ingen.
Hvad här blifvit sagdt om Fransyskan, gäller äfven, och
måhända ännu mer, om musiken, pä hvilken otroliga summor,
oräkneliga timmar, otaliga mödor nedläggas — oell oftast förgäfves.
Deu unga eleven spelar och spelar, inöfvande det ena
stycket efter det andra och glömmande dem i samma ordning.
Som denna konst allt mer och iner, åtminstone i sin praktiska
utöfning, vändt sig frän det sant musikaliska, som bildar hjerta
och själ, till det rent mekaniska, som blott öfvar fingrar, så
blir äfven musiken, såsom skön konst betraktad, för de flesta
eleverna okänd, likasom fingerarbetet blir medelmåttans. Vid
nitton eller tjugu års ålder är alltsammans vanligen öfvergifvet
och står blott qvar, såsom ett plågsamt minne af en förspilld
tid.
Ingendera af begge dessa opinionens irringar vågar en enskild
skola alltför djerft bjuda spetsen, emedan den då skulle
undergräfva sill eget bestånd. Charlatanen deremot träder upp,
liknöjd för det lätta, men begagnande opinionen, oeh lian får
ofta största tilloppet af elever, under det den reformerandes skola
slår tom, gifvande förlust i stället för inkomst.
Just i följd af detta, hafva vi snart hunnit derhän, att, liksom
eleven fordom lärde för litet, hon nu tvingas lill häftiga oeh
onaturliga ansträngningar, Skolorna öfverbjuda hvarandra, oell
den skola, som mest charlataniserar, vinner ofta ett oförtjent
tillopp. Denna öfverdrift skulle hejdas, om Statens normalskola
ginge i spetsen, utvisande på samma gång det måttliga oell det
förträffliga. Den motslode dä lidens irringar med orubblig fasthet,
erkände äfven i felen en tendens lill förbättring oeh gjor
-
Den ii Augusti f. m.
365
de sig ej till en förtryckare, utan till en vårdande ledare oell
erfaren vän.
Slutligen må erinras, att man i flera Stater har insett och
afhjelpt behofvet af dylika anstalter för de bildade classernas
döttrar. Preussens och Rysslands hufvudstäder äga flera mönsterskolor
i denna undervisningens hufvudgren; och hopp torde
derföre vara, att Sveriges Ständer, behjertande samma behof,
anslå medel till dess afhjelpande.
En sådan normalskolas organisation torde kunna framställas
i följande grunddrag: Skolans styrelse handhafves utaf en, genom
II. M. Konungen i nåder utnämnd direction, bland hvars
medlemmar äfven fruntimmer höra finnas. Skolan skötes af 3:ne
lärare och eli lika antal lärarinnor, biträdde af behölliga exereitie-mästare.
Den förste läraren, som tillika är skolans rector,
hör vara prest samt förestå undervisningen i religionen och
modersmålet. Då den bokliga undervisningen meddelas af lärarne,
må deremot uppsigten öfver elevernas skick och seder
samt ledningen af deras fruntimmersarbeten öfverlämnäs åt första
lärarinnan, hvilken, under namn af öfverlärarinna, står rectoru
i myndighet närmast.
Med denna organisation sammanhänga skolans åligganden,
hvilka kunna inbegripas under följande 3:ne punkter: l:o Elevernas
ändamålsenliga uppfostran och undervisning; 2:o Bildandet
af lärarinnor samt bestämmandet af prof och betyg öfver
deras så väl kunskaper sorn undervisningsförmåga; 3:o Vidtagandet
af lämpliga åtgärder för läroböckers utarbetande.
För denna normalskola, hvars local alltid bör vara istockholm,
föreslås (då hvarje elev betalar 33 r:dr 10 sk.) ett ärligt
anslag af 3000 r:dr b:co, hvarförutan åt rector torde tillerkännas
samma meriter, som åt lärarne i Statens högre Lärdomsskolor.
Begärdes på bordet.
Gr. von Platen, Baltzar, uppläste följande anförande:
Ehuru den motion, jag nu går att väcka, vid första påseendet,
af flere torde synas omfatta ett intresse af nog enskild
natur, för att utgöra föremål för B. St:s behandling, sä är jagdock
inom mig fullt öfvertygad, likasom jag hoppas ali II.
Ståndet skall blifva det, att vid frågans närmare skärskådande
det skall finnas, huru nära sammanhang den ager med förhållanden,
ät hvilka det tillkommer hvarje upplyst samhälle alt
skänka en noggrann uppmärksamhet och en örn omsorg. Då
det nemi. mäste ligga ett sådant samhälle nära om hjertat, alt
se konster och vetenskaper uppblomstra såsom oundgängliga
villkor för menniskoslägtets framskridande i andligt och materielt
afseende, så låter det ej tänka sig, alt della samhälle
skulle med liknöjdhet kunna åse, att de män, hvars kunskaper
och skicklighet uteslutande egnals åt allmänt väl, skola se sina
mödor ökade af striden mot ekonomiskt betryck, eller att de,
då ålder och sjukdom matla de händer, som rastlöst arbetat
360
Den 24 Augusti f. m.
för det allmännas gagn och heder, skola, mot slutet af sin verksamma
lefnad, linna sig försatte i en ställning jemnlik deras,
som tillbragt ett helt lif i lättja och okunnighet. Det är på en
gäng samhällets högsta pligt och största fördel ali förekomma
ett dylikt förhållande, och det är af denna anledn., som jag icke
ansett mig böra underlåta att genom denna min motion sätta
R. St. i tillfälle att göra rättvisa ät en mans förljenster, hvilka
äro lika allmänt kända, som med sparsam hand belönade.
Denna man är nuvar. Ofvermechauieus vid Götha canal, Hr
Öfverste Gust. Lagerheim.
Ett uppräknande af alla de olika befattningar och uppdrag,
hvilka varit denne verksamme man anförtrodde, skulle blifva
nog vidlyftigt; det kan icke eller synas erforderligt, dä man
känner, att under loppet af sednast förflutna 30 år, hvilka varit
så rika pä allmänna och enskilda förelag, i den väg, pä
hvilken Öfverste Lagerheim förvärfvat sig lika stort ryckte för
snillrikhet i plan, som skicklighet i utförandet, icke ett arbete
af större omfattning blifvit utfördt, der icke antingen haus di~
recla ledning blifvit begagnad, eller hans djupa insigtcr och
mogna erfarenhet blifvit påkallade. Och icke har hans verksamhet
varit inskränkt inom någon särskild del'af fäderneslandet:
bevisen derpå sträcka sig från Norrbotten till Sundet, frän
Kattegatt till Östersjön. Bland dem alla skall dock ensamt den
förtjensten all hafva, under största delen af Gölha-canalarbetet,
deröfver ägt den högsta tekniska ledningen, vara tillräcklig
att ställa Öfverste Lagerheims namn i Svenska historien vid
sidan af de mäns, hvars snille, kunskaper och ihärdighet förvärfvat
Svenska folket ett så högt aktadt rum inom det bildade
Europeiska statssamhället. Att dessa Öfverste Lagerheims förtjensler
äro lika allmänt kända och erkända, derom är jag
fullt förvissad; men deremot är det mindre bekant, att denne
af fäderneslandet så förljentc man belinncr sig i knappa omständigheter,
samt att han, tärd af kropps- och själs-ansträngningar,
nu är så till helsan försvagad, alt han funnit sig nödsakad
att söka afsked från den befattning, han i Statens tjenst
under loppet af 16 år innehaft. För alt kunna erhålla den
oafbruten läkarevård, som hans närvar, högst betänkliga sjukdomstillstånd
erfordrar, har han i dessa dagar nödgats begifva
sig till hufvudsladen och söka inträde på Seraphimerlazarellet,
der han nu befinner sig. Omöjligt är det icke eller, all, så
vida sjukligheten fortfar eller förvärras, Öfverste Lagerheim
finner sig föranlåten att äfven lemna det verk, för hvilket haa
offrat 30 års trägen möda och omsorg, och hvars klena fiuanciella
ställning icke medger någon förhoppning alt derifrån bekomma
det understöd, hvilket, under andra förhållanden, Öfverste
Lagerheim af detsamma äger så rättvisa anspråk att påfordra.
Något tillfälle att genom egna tillskott bereda sig och
sin hustru, om hon öfverlefver honom, pensiönsrätt, har icke
för Öfverste Lagerheim yppats, emedan han tjenstgjorde vid
det s. k, Hydrotekniska Kontoret, för hvilken corps tillträde
l)en 24 Augusli f. m.
lill någon pcnsionsinrättning icke var öppet. Det är en hard
känsla för en man, Ii vilken sä förljenslfullt och oegennyttigt,
sorn Ofverste Lagerheim, gagnat det allmänna, att pä åldersoch
sjukdoms-dagen hotas af armodets betryck, eller att emotse
denna ställning för en cflerlefvande maka, sedan man slutat en
lefnad full af omsorger för allmänt nyttiga förelag. Men om
denna känsla för den enskilde är hård, så är ett förbiseende
å Statens sida af dess pligt att förekomma ett dylikt förhållande
lika orättvist. Det är ur denna synpunkt betraktadt, som
jag härmed får föreslå, att R. St. ville åt Öfverste Lagerheim
anslå en årlig pension af 1000 r:dr b;co, att utgå från den tid
han erhöll sitt afsked ur Statens tjenst, samt försäkra åt hans
hustru, om hon öfvcrlefvcr honom, ett ärligt understöd af 333
r:dr l(i sk. b:co, sä länge hon i cnkostånd fortfar.
Hr Rosenblad, Bernhard: Jag anhåller att få instämma
i den motion, som Gr. von Platen väckt, och att till densamma
tillstyrka bifall. Den, som utgör föremålet för ifrågavar.
motion, framdrogs af den store man, som grundläde Götha canal,
och vid dennes sida har han fullbordat | af detta verk samt
för alltid vid sidan af hans fästat sitt namn i Sveriges lideböcker,
så länge de förvara minnet af ett verk, sannolikt det
största i sitt slag, sorn ännu i verlden blifvit fullbordadt.
I egenskap af medlem uti den direction, hvilken Öfverste
Lagerheim såsom Öfvermechanieus tillhörde, har jag haft tillfälle
a*lt lära känna hans nit och hans uppoffringar, hvaribland
äfven den, alt i de knappa omständigheter, hvaruti han sig befann,
afslå de lockande anbud, som hans förvärfvade anseende
förskaffade honom af främmande makt, hvarigenom både hans
och hans familjs framtida utkomst varit betryggad — och della
endast af kärleksfullt nit för sitt fäderneslands och det verk
han egnat sina dagar. Det billiga anspråk pä erkänsla han
äger, hoppas jag att man icke måtte glömma, då han bortgår,
kallad härifrån, just till följd af de mödor och ansträngningar,
han offrat fäderneslandet.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Det är med verklig
tillfredsställelse, som jag erfar den nu väckta frågan. Ilr Gustaf
Lagerheim har gjort sig af det allmänna särdeles förtjent
håde som vetenskapsman och tjensteman. Hans vetenskapliga
förljenster äro utan tvifvel af oss alla kända och obestridda.
Såsom tjensteman har han flere år varit underordnad min
emhelsförvallning, och dä jag således torde anses behörig att
derom meddela ett omdöme, vitsordar jag, alt han äfven såsom
tjensteman gjort sig af det allmänna högt förtjent. I det jag
beklagar, att Regeringen varit obemyndigad alt lemna honom
den pension, hvarom nu är fråga, är det med glädje, likasom
jag linner mig af pligt uppmanad, att instämma i den väckta
motionen, såsom en rättvis gärd åt de egenskaper och den
mångsidiga verksamhet, hvarmed Hr Lagerheim gagnat och hedrat
sitt fädernesland.
36S
Den 24 Augusti f. m.
[Ir von Hartmansdorff, Aug.: Då äfven jag under någon
tid innehaft fortroendet alt vara Directeur uti Götha canalbolag,
anser jag mig jemväl af pligt uppmanad att understödja
den motion, som Gr. von Platen väckt, och för hvars framgång
Hrr Rosenblad och Fåhreeus talat.
Remitterades lill SlatsUtsk.
Hr Liljenstolpe, Axel Fredrik, uppläste följande:
Under förhoppning om ett lyckligare resultat, vågar jag
härmedelst vördsammast åtcrupplifva en af mig vid sistl. riksdag
väckt motion, om understöd af 4°° r:dr b:co ärligen ut
/’. d. Consulat-secreteraren Hr L. Thulstrup, boende h'dr i
Stockholm. — — Motionen lydde som följer:
’'Föga finnes för närvar, något ämne, som med mera värma
och välvilja af begge statsmakterna omfattas, än frågan om
folkundervisningen; ty ej anses någon uppotfring vara för stor
för befrämjandet deraf, genom bildandet och upprätthållandet
af offentliga och enskilda uppfostrings- och bildningsanstalter.
Vi hafva uti detta ämne fått emottaga K. M:s nåd. propos.,
och flerfaldiga enskilda motioner äro väckta uti enahanda syftning.
Barnaundervisninsren, detta ansvarsfulla och mödosamma
värf, sträfvandet att uppfostra och hilda nyttiga medborgare
inom alla samhällselasser, förtjenar ock representationens synnerliga
uppmärksamhet och behjertande; och de män, hvilka
deråt egnat sitt lif samt deras odelade verksamhet, äga följaktligen
det största anspråk på nationens erkänsla och tacksamhet.
Det är på grund häraf, samt med den fasta öfvertygelse,
att hvarje anslag, som göres till sådana ändamål, skall bära
de herrligaste frukter, och att Statens mellankomst att, då nöden
står för dörren, åt den förtjenstfulle och nitiske, då mera
orkeslöse barnauppfostraren lemna understöd, skall för dem,
hvilka bestridl denna mödosamma baua, vara en ädel väckelse
och uppmuntran, åstadkomma täflan och fördubbla ansträngningarna,
samt derigenom den oberäkneligt stora räntevinst, sorn
deraf uppkommer, snart amortera det sålunda använda capitalet;
det är, säger jag, af dessa anledningar, som jag ej tvekar
alt vördsammast föreslå, det en summa af 3 ä 400 r:dr b:co
årligen må anslås till underhåll ut en genom mångårig handledning
och bildande af det uppväxande sldgtct på det högsta
förtjent man, hvilken vid 65 urs ålder och, af olyckor samt
sjuklighet nedtyngd, befinner sig utur stund att kunna sig
sjelf försörja, nemi. f. d. Danska Consulat-secreteraren Hr
Ludvig Thulstrup.
Redan året efter det Hr Thulstrup öfverflyttade till Sverige
i egenskap af Secreterare hos Danska consulu i Malmö, började
han år 1805 att åtaga sig handledningen af ungdom, och, såsom
det honom jemte hans maka år 1808 d. 30 Juli vederbörl.
nicddelta naturalisalionsbevis innehåller, voro Hr Thulstrup och
hans
Den 24 Augusti f. m.
369
bans maka med ”barnaundervisning sysselsatte”, då dem, med
anledn. af utaf åtskilliga bland borgerskapet i Malmö och Landskrona
(hvaribland må nämnas Borgmästaren i Malmö, Commerccrådet
Norling, samt Uandlanderne Faxe, Pettersson och Snell)
under kriget emellan Sverige och Danmark hos Generalguverncuren,
Excellensen m. in. Hr Gr. Toll, för Hr Thulstrup och
hans maka särskildt och utun derus förevetande derom gjorda
begäran, genom Hr Grefve Toll, utverkades K. M:s nåd. tillstånd
alt i Sverige fä qvarstanna, mot a flaggan de af tro- och huldhets-ed.
Genom denna borgerskapets bemedling, egentligen föranledd
af den allmänna aktning Hr Thulstrup och hans maka redan då
tillvunnit sig, så väl för deras öfriga förhållanden, som ock för
deras ådagalagda förtjenstfulla verksamhet med barns undervisning,
fastades Hr Thulstrup vid Sverige, hvarest han sedermera
ständigt vistats, nästan oafbrutet intill sisllidne är egnande sig
ät detta ädla yrke.
1817 öppnade Hr Thulstrup bär i Stockholm en till sin
början inskränkt, sedermera allt mer och mer utvidgad uppfostringsanstalt
för gossar. Detta läroinstitut, som ifrån nämnde
är, såsom ett mönster för dylika inrättningar, alltsedan fortfarit,
mäste sistlidne är upplösas, dä Hr Thulstrup, för andra
gängen beröfvad en värdig maka och en öm moder för det till
deras handledning och vård ifrån rikets skilda trakter öfverleinnade
större antal elever, så väl af denna, sorn af andra
kännbara och deribland äfven pecuniära förluster nedtyngd,
samt. vid tilltagande hög ålder såg sig oförmögen att sä, som
lian alltid önskat, och, jag vågar påstå, äfven lyckats, uppfylla
detta ansvarsfulla och mödosamma lärarekall.
Ifrån detta läroinstitut hafva omkring 200 ynglingar utgått,
deraf flera directe till Upsala och Lunds universiteter
samt till krigsacademien vid Carlberg, äfvensom ett stort antal
sedermera egnat sig ät handel och näringar samt landthushållning,
hvarigenom, dels omedelbarligen dels medelbarligen, alla
samhällselasser skola njuta frukterna af det utsäde den ädle,
förtjenslfulle och samvetsgranne läraren nedlagt; och är det med
synnerlig förtröstan om framgång och bifall till det begärda
understödet åt en älskad och vördad lärare, som jag öfverlemnar
denna min motion lill rikets nu församlade Ständer, särdeles
som inom representationen finnas llere, dels mine medlärjungar,
dels fäder till barn, hvilka hafva den ifrägaställde åldrige läraren
att tacka för deras uppfostran och bildning, och hvilka alla
känna och erkänna de nu af mig omnämnda förhållanden.”
Tvenne ledamöter af delta Ständ förordade denna min
vördsamma framställning, nemi. Ilrr Lcfre'n och af Uhr, Gustaf,
utan att likväl framgång röntes för densamma vid nämnde
riksdag. Den siståberopade värde ledamoten har för alltid lemnal
delta rum; döden har bortryckt honom och med del samma
bcröfvat Hr Thulstrup en varm vän och förespråkare. Jag vädjar
till de öfriga Hrr ledamöter af II. Ståndet, hvilka äro närvar,
samt kunna intyga de af mig uppgifna förhållanden, alt benä1
II. " 47
370
Den 24 Augusti f. m,
get med deras vitsord vilja understödja mig, eller att åtminstone,
genom instämmande i motionen, gifva densamma någon
kraft vid dess afgång härifrån till vederbörligt Utskott.
Förutan alt en ännu mera framskriden ålder f. n. talar
ytterligare, än för 5 är sedan, för den nära 71 är gamle,
orkeslöse barnaundervisareti och handledaren, tillkommer nu
äfven, alt Hr Thulstrup, genom förlusten af sin broder, Generalchirurgen
och Commcndeuren m. m. M. Thulstrup i Christiania,
della är förlorat sitt hufvudsakligaste stöd till bergning.
Jag vet, att man, såsom ett inkast mot motionen, yttrat,
att Hr Thulstrup aldrig varit i Statens tjenst, och att han är
född Dansk. Detta är sant; men, enligt min förmening, skulle
dessa omständigheter tvertom kunna ännu mera tala för det
begärda understödet. Värd belöning eller uppmuntran uti en
så framskriden ålder synes mig i sanning den man vara, hvilken,
med det rika mätt af kunskaper, som en hvar, hvilken
känner eller känt Hr Thulstrup, vet honom äga, i sina bästa
år hit öfverflytta! och tillika med dess hustru upptagits till
Svenska medborgare, enligt det Hr Thulstrup och bans Fru d.
30 Juli 1808 meddelade naturalisalionsbevis, samt derefter under
en sä lång följd af är oafbrutet sysselsatt sig med det ansvarsfulla
kalt att undervisa och handleda barn och ungdom,
deribland några ynglingar, hvilka, efter att, genom föräldrarues
medellöshet., hafva i Hr Thulstrups hus åtnjutit fri undervisning
oell uppfostran, af honom sedermera bisprungils. Af
dessa sistnämnda må särskildt nämnas en, som äfven vid
krigsacadcmien af Hr Thulstrup underhölls, intill dess han slutligen
såsom fricadett intogs; ett vackert drag af oegennytta oell
uppoffring, som är värdi belöning, dä, såsom nu är fallet, nöden
står för dörren bos den för Sverige och ett stort antal dess
yngre söner mera än sin halfva lefnad — närmare 40 är —
uppoffrande naturaliserade främlingen.
Att Hr Thulstrup icke varit i Statens tjenst, säges vara
svåraste hindret för honom att erhålla understöd af allmänna
medel. Han har likväl under så många är, utan lön af Staten,
till hvilken han årligen crlagt betydliga contribulioner, fullgjort
det mödosamma lärarekallet, hvilket, ehuru hos oss svagt lönadt,
gemenligen leder till ett säkert bröd pä gamla dagar, antingen
vid skolorna oell academierna, eller ock vid erhållande presllägenheler.
Det är icke förrän efter 40 års vistande i Sverige
oell efter alt genast, året efter sitt hilflyItände, hafva börjat
åtaga sig handledning af ungdom, sorn Hr Thulstrup vid fyllda
70 år nödgas anlita Statens understöd.
Prejudicatet, sorn man befarar lenina, derest det begärda
understödet skulle bifallas, torde icke vara så farligt; och, ehuru
väl kännande landels mindre betydliga tillgångar samt behofvet
alt med dem varsamt umgås, tvekar jag likväl icke alt
hos R. H. St. vördsamt anhålla om ett årligt understöd af 4.00
r:dr b:c.o åt oftanårnnde Hr Thulstrup, och bos H. R. o. Ad.
särskildt, atl, jemte motionens remitterande lill 11. StalsUtsk.,
Den 24 Augusti f. m.
371
densamma må af de Hrr ledamöter inom H. Ståndet, som känna
de uppgifna förhållandena, af desse Hrr benäget understödjas.
.
Bilaga.
Undertecknade, hvilka antingen sjelfva, tillika med; motionären,
begagnat Hr Thulstrups handledning och ifrån bans pensionsinrätlning
afgått till nni.versiteterne eller krigsacademien,
samt i samma hus njutit föräidravård, eller ock hafva nära anhöriga,
med hvilka förhållandet varit sådant, instämma till alla
delar uti den af Hr Liljenstolpe väckta motion om ett anslag åt
Hr Thulstrup af 400 r:dr luca årligen under hans. återstående
lifstid. Stockholm d. 24 Augusti 1844.
Sten Sture, August von Knorring. Erik Posse.
Fullmäktig för N:o 1967.
Rosencrantz.
Hr Lefren, Johan Pehr: Då under sisth riksdag samme
motionär framställde en lika motion som i dag, log jag
mig friheten understödja densamma, pä grund af de skäl, som
linnas i prot. anförde. Jag anser som en pligt, att äfven denina
gång vitsorda den ifrhgavar. mannens förtjcnster. Såsom
chef för K. krigsacademien har jag haft tillfälle att emottaga
flere elever ifrån hans undervisningsanstalt, alla med beröm
derifrån utgångna, och jag har iifven vitsordat det speciella factum
om den vård han lemnat en obemedlad yngling till dess denne
kunde vid academicn blifva antagen, der fadren länge tjent som
lärare. Jag tillstyrker bifall till hvad som blifvit föreslaget.
Ilr Hederstjerna, Carl Johan: Äfvenledes instämmande
i hvad motionären om och för Hr Thulstrup anfört, kan jag
icke underlåta all understödja motionen; hvilket jag velat hafva
äran lill prot. anmäla.
Remitterades til! SlalsUssk.
Hr Rosenblad, Renihard, uppläste en så lydande
motion:
En allmän grundsats är den, att tull vid utförsel endast
bör åläggas sådane varor, hvilkas utförsel man af en eller annan
orsak anser sig böra förekomma eller .försvåra. I öfverensstämmelse
med denna grundsats hafva också lid efter annan de dryga
tullafgifterne ä vära utförselsvaror dels upphört deisi högst
betydlig mån blifvit nedsatta. Vid sista riksdag upphäfdes de
alldeles å våra fleste trädvaror, och sedan utfärdandet af 1841
års tulltaxa, har K. M. dels upphäft all exporttull å alun, beck,
brunsten, kobolt, rödfärg, tjära, färgmossa och kalksten, äfvensom
å flere sorter förarbetad koppar och jern, dels högst betydligt
nedsatt tullen å garkoppar, stångjern, smältstycken och
vissa sorter gjutet jeru; men i samma riktning torde man böra
fortgå.
Flere artiklar finnas i vår tulltaxa belagde med en ringa
372
Den 24 Augusti f. m.
afgift, ansedd såsom en slags recognition; men då utgörandet
af denna afgift medför en oftast vida större af tolag,
(från hvilken tullfria varor aro befriade), föranleder många
besvärande formaliteter vid utskeppningen och gifver Kronan en
högst obetydlig inkomst; torde den böra försvinna, hvilket också
R. o. Ad. vid sista riksdag för dess del beslöt. Jag får således
vördsamt föreslå, att angelica, anis, antimonium crudum,
bly oarbetadt, stilskrot, cicorierot, dun, fisk af alla slag, fjäder,
hampa-, lin-, rof- och rapsatfrö, glasskärf, hampa, horn,
humla, hår af alla slag, kalk släckt, kimrök, kli, knaper-, gällock
ekollon, lunta, mais, mastix, mjöl af vegetabilier, tobaksblad
och stjelkar, tran och späck , vismut och zink vid utförsel
blifva tullfria.
Dä under närvar, förhållanden för vår bruksrörelse allt
hvad som kan underlätta dess afsättning, utan att förnärma andras
billiga anspråk, bör verkställas, och då en utförselstull å
dess producter motsvarar ett premium för den utländska medtäflaren,
sä torde denna afgift å dessa producter i den förädlade
form, hvari de vanligen utföras, böra upphöra. Detta anser
jag äfven böra utsträckas till oarbetad messing, då åtminstone i
denna form vår gamla messingsulförsel kunde återvinnas, hvilken
de höga tuliafgifterne i främmande länder å arbetad messing
nära tillintetgjort. Jag får sålunda vördsamt föreslå, alt
koppar gårad, messing oarbetad, latun och trådband inbegripne,
pinschback, tomback och andra ej specificerade sammansatta
metaller, jern gjutet, bomber, kulor champlunerade till visst
mått och renfiiade, kanoner, stycken, uickhakar och mörsare
samt finare och gröfre lavetter, samt smidt eller valsadl stångjern
vid utförsel befrias från all tullafgift.
I 1841 års tulltaxa blef ulförselstullen å kreatursben förböjd
från 1 till 3 sk. per IM, och om jag ej irrar mig, hade
R. St. föreslagit en ännu högre tull. Följden har blifvit, att
redan första äret 1842 utförseln af denna artikel nedgick mot
förra året till f, en minskning, som sedermera ytterligare tilltagit.
Härigenom har en näringsgren för den aldra fattigaste
delen af Sveriges invånare nära tillintetgjorts, utan all i någon
mån gagna de få rationelle jordbrukare, för hvars skuld man
lärer fordrat denna höga afgift, glömmande att granskapet af
Sveriges små och t. o. m. af dess största städer icke i lika
mån gör lönande, som i granskapet af London, att använda de
dyrbaraste gödningsmedlen. Jag får sålunda vördsamt föreslå,
att utförselstullen å den i tulltaxan upptagna ariiklen ”ben andra
slag, oarbelade,” måtte upphöra.
Dä beklagligtvis det icke är att vänta, att, inom de först
härefter följande år, vår utförsel skall äter uppnå det värde,
som den i medeltal under sistförflulna år utgjort, och härigenom
på ett eller annat sätt värdet af importen mäste nedgå, hvaraf,
med afgifter och öfrige förhållanden oförändrade, en betydlig
minskning i tullinkomsterne mäste uppkomma, så befarar jag,
att, utan någon förändring i afgiftsbeslämmelser, den i K, M:s
Den 24 Augusti f. m.
373
nåd. propos. om statsverkets tillstånd och behof antagna beräkning
kommer alt gifva brist. En af våra betydligaste importarliklar
är calfe. Med oförändrad tullafgift liar införseln
förökats från 3,248,311 ti år 1833 till 6,227,012 ti är 1842.
Tullen derå är väl bestämd till 3 sk. per ti-, men som det meslainföres
fran Brasilien oell Ostindien, hvarvid åtnjutes en lindring
af 25 h 33j proc., så utgår den i sjelfva verket till härefter
nedsatt belopp. Afven med förhöjning af 1 sk., skulle den verkligen
erläggande afgiften knappast komma att uppgå till det i
Norrska tulltaxan stadgade belopp af 3 sk. Norrskt per ti,
men lemna en ökad inkomst, troligen öfverstigande 100,000
r:dr. Jag får sålunda föreslå, alt iuförselstullen å caffe förhöjes
till 4 sk. ti.
I afseende på den i allmänhet beviljade tullindring vid
direct införsel från vissa länder utom Europa, anser jag ingen
annan förändring böra ske, än alt om Förenta Staterne skulle
uppsäga den med Sverige och Norrige nu kraftägande haudelstrnctaten,
och derigenom den deraf för vår flagga härflylande
fördel upphöra, bör sådan lindring i afseende på iuförselu från
detta land alldeles upphöra.
Begärdes på bordet.
Derefter uppläste Hr Rosenblad, Bernhard:
Ehvad man må besluta om systemet för vår tullagstiftning,
står den grundsats fast, att de gällande lagarne böra eflerlefvas
och den redlige köpmannen skyddas emot intrång af lagbrytaren.
Visserligen försvåra våra vidsträckta kuster, med
deras skärgårdar, en noggrann tullbevakning; men exempel både
frän vårt eget land och våra grannar visa oss dock, att mycket
i denna väg kan uträttas. Sedan douanier-corpsen i Skåne
inrättades, hafva inkomstcrne vid denna provins tullkamrar
blifvit fördubblade och i en högst betydlig män lurendrejeriet
från Seland aftagit. Under mitt vistande på denna ö en längre
lid 1841 och 1842 varin jag den öfvertygelse, att insmuglingen
derifrån på Skåne var obetydlig, hvaremot den af bränvin från
Jutland ät Götheborgska kusten blifvit så betydlig, att man i
Danska statistiska beräkningar för denna slags rörelse på Sverige
och Norrige påfunnit ett eget konstord af Alborgs handel.
Hvarföre icke utsträcka användandet af denna nyttiga
corps?
För några år sedan infördes i Finland ett nytt system för
tullbevakning, som haft den påföljd, att fördubbla tullinkomslerue
och äfven för oss medförf den fördel, att det privilegium,
vi efter ännu beståndande traclat äga, att införa vissa eljest förbuden
varor, men som under många år endast stått på papperet,
under de sista åren till ett betydande belopp och en vigtig
lindring under vår handels kris, kunnat begagnas.
I Norrige har man antagit den kloka grundsatsen, att utmärkt
väl aflöna tullpersonalen och alt till en betydande de!
374
Den 24 Augusti f. m.
ställa denna aflöning på procent af tullinkomsten. En tjensteman
af 2:dra classen, en tullcasseur tjenar ofta för öfver 2000
Sp. eller 5333^- r:dr b:co. Men äfven med afdrag för spaniuals-
och exporttull, som hos oss hafva föga motsvarande, är
Norriges behalhia tullinkomst relativt vida större än hos oss.
Genom K. M:s nåd. stadga af d. 15 Maj 1843 om inrikes
tullbevakning och förpassning, upphörde den förut gällande föreskrift,
alt när vissa varor utöfver ett visst belopp fördes landvägen
från en till annan inrikes ort, förpassning derå från närmaste
tullkammare borde åtfölja. Jag befarar, att härigenom
en vådlig lättnad leinnats smuglaren, som endast han lyckats inpractisera
sitt gods inom visst afstånd frän kusten, tryggt kan
trotsa hvarje åtal. Exempel i detta hänsende lära icke saknas
och handelssocieteten i rikets andra stad lärer också anhållit
om ändring i denna frihet.
Med anleda, af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå
:
l:o att R. St. hos K. M. und. anhålla, att K. M. mätte bestämma
tullslatens löner i mera öfverensstämmelse med hvad
vigten, ansvaret och mödan af dess kall fordra, och på så sätt,
att en del af denna aflöning bestämmes i procent af behållen
tullinkomst, olika vid olika stationer, äfvensom att K. M. täcktes,
till vinnande af ökad säkerhet för den laglydige köpmannen
och för inhemska industrien, dels i vära skärgårdar och på
våra kuster låta införa en ändamålsenlig sjöbevakning, dels på närmaste
landstranden låta anställa en landkuslbevakning, der delina
icke redan linnes ; samt
2:o Att förslagsanslaget för tullverkets omkostnadsstal måtte
med en lämplig summa förhöjas, hvaremot beräkningen af bruttoinkomsten
af tullintrnderne med samma belopp äfven förböjes.
Jag anhåller, att denna motion måtte till Bevillu.- och kanske
äfven Ekon.Utsk. remitteras.
Gr. Löwenhjelm, Carl Gustaf: Med anleda, af den
motion, som Hr Rosenblad nu väckt och tvenne deruti förekommande
yttranden, anser jag mig skyldig alt för ett ögonblick
begära R. o. Ad:s uppmärksamhet. Jag kan beklagligen icke
annat än bevittna hvad Hr Rosenblad sagt rör:de det myckna
smugleriet ifrån Jutland på vår skärgård, oaktadt all sorgfällighet
ifrån tullstyrelsens sida, att sådant oskick förekomma. I
hvad Hr Rosenblad för öfrigt yttrat om skadligheten af den
sednast antagna förpassningssladgan, så tvingar Götheborgs stads
handelsintresse mig att äfven med honom förena mig om önskligheten
af en snar förändring härutinnan.
Hr Prytz, Lars Adolph: Jag anhåller, att Hr Rosenblads
motion, den han begärt skulle remitteras till Bevillu.-  Ulsk., måtte varda äfven till Ekon.Utsk. remitterad; emedan en
af mig väckt motion ronde förpassningsstadgan blifvit lill sistnämnde
Ulsk. afsänd, och då kunde begge dessa motioner blifva
på en gång afgjorde.
Den 24 Augusti f. m.
375
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då förevar, motion
afsäg, dels att Förslagsanslaget för tullverkets omkostnader
må förböjas, och dels und. anhållan hos K. M. om förstärkning
af tullbevakningen, H. Ex. ansåg sig böra hemställa, om
R. o. Ad. behagade remittera denna motion, jemte hvad i anleda.
deraf blifvit anfördt, till Stals-samt Allm. Resv.-o. Ekon.-  Utsk:n; hvilket bifölls.
Hr R o se n b I a d , Bernhard, uppläste ytterligare:
Genom upphäfvande af tolag å de vigligasle trädvaror och
dess nedsättning å stångjern och garkoppar hafva vissa städer,
särdeles Stockholm, Götheborg och troligen äfven Gelle, lidit betydlig
minskning i påräknade inkomster, en minskning, som komme
alt ytterligare ökas, om ali utförselstull å sistnämda artiklar
och således äfven tolag blefve tipphäfven. Visserligen
hafva dessa städers inkomster af tolagen i allmänhet gifvit vida
mer än hvad som vid dennas seduaste regleringar varit afsedt,
men då denna inkomstkälla gifver tillgång lill nyttiga communala
företag, som måhända eljest skulle lemnäs utan uppmärksamhet,
torde man böra bereda ifrågavar. städer en billig ersättning
på annat häll. Härtill kommer, att måhända nitet eljest
skulle afsvalna alt bereda de lättnader för handel och rörelse,
hvartill ifrågavar. städer väl äga skyldighet, men skulle
sakna en sporre, dä en förut ingående betydande inkomst just
af de varor, för hvars skuld nya anstalter behöfvas, komme att
upphöra. Sålunda t. ex. besvärar man sig öfver, alt anstalterne
pä Stockholms jernvåg för emottagande af jern äro så bristfälliga,
att ofta från Mälaresidan med jernlast ankommande fartyg
måst vänta hela 3 å 4 veckor, innan de fått lossa, ett uppehåll,
som ej kunnat annat än fördyra kostnaderne för en varu-utförsel,
hvilken, särdeles under närvarande tidpunkt, behöfver
underlättas.
1 rikets städer, särdeles de största, bar i sednare lider fattigdomen
bland de lägsta folkclassernc i en oroande grad tilltagit.
En af de hufvudsakliga orsakerna torde igenfinnas i en
tilltagande förtäring af bränvin. Under de goda tider, dä arbetskarlen
kan förtjena högst betydligt, och som kunde lemna en
vacker sparpenning för framlida välstånd, nedlägger lian oftast sitt
öfverskott i cn omättlig bränvinsiorläring; och försvagad arbetsförmåga,
vunna elaka vanor och bristande tillgångar att försörja
hustru och barn, när arbetsförtjensten blir knappare och sjuklighet
inträffar, samt deraf följande nöd och elände i rågadt mätt
blifva de oundvikliga följderne. Denna bedrölliga historia bar
beklagligtvis genomvandrats af en mängd hushåll. Vi se också
dagligen på Stockholms gator de sista stadier, ett antal af tiggare,
som låta oss i närvaro af ulländningar blygas, men mot
hvilka menskligheten förbjuder att i all deras stränghet använda
polislagarue, och den som stundom äger tillfälle kasta en
blick in i armodets egentliga boningar, blir då vittne till eli
elände, som låter hjertat rysa. — Nitet och välviljan hafva sökt
376
Den 24 Augusti f. m.
medlen att afhjelpa detta elände, särdeles att sträcka en hjelpande
hand åt de små oskyldiga, som på detta sätt blifva offer
tor fäders irringar och så lätt danas för brottet. Mycket har
visserligen den enskilda välgörenheten gjort, men detta är dock
otillräckligt, och dä bidrag i annan väg än den frivilliga erfordras,
månne det ej är billigt alt pålägga dom den vara, som
i så hufvudsaklig män framkallat det onda man vill afhjelpa?
R. St. hafva under sednaste riksdagar sökt i direct väg pålägga
bränvinet en ökad beskattning, men den de gjorda beräkningarue
alltid understigande inkomsten, oaktadt Stockholms importlistor
och de förfärliga garneringarne af dess skeppsbro med
bränsviusfastager tillräckligt ådagalägga att tillverkning och förtäring
af denna vara icke minskats, visar att dessa försök fullkomligt
misslyckais. Samma utgång hafva försöken att pålägga
krogarne dryga afgifter haft. Det enda krnflfulla sätt är att på
de stora consumlionsortcrue, de stora städerne införa en accis
vid införseln både land och sjövägen. I Stockholm och Götheborg,
der redan tullbevakning på landsidan finnes, skulle den
härigenom för rörelsen uppkommande olägenhet vara ringa, i
jemförelse med det stora målet, och om äfven en tullbevakning
åt landsidan infördes vid de större städerne såsom Norrköping,
Malmö, Gefle o. s. v., så, då dess föremål blefve inskränkt till
bevakning af bränvinsinförsel, komme den alt å den öfriga rörelsen
utöfva en föga besvärande inverkan. De mindre Städer,
som vill begagna rättigheten att beskatta bränvin för communala
behof, men der en bevakning mot landsidan skulle föranleda
relativt för betydliga kostnader, borde erhålla tillstånd att
fördela en summa, ansedd motsvara den bestämda afgiflen i städernes
bränvinsconsumtion, på alla bräuviusförsäljningsslällen efter
den andel, hvarje ansågs deri laga.
Jag får således förslå:
l:o Att R. St. medgifva, att de städer, som deraf vilja sig
begagna, må, efter förutgående anmälan hos K. M. och af K.
M. lemnadt nåd. tillstånd, pålägga införseln af allt slags bränvin,
land- eller sjövägen lill dessa släder, en accisafgift icke öfverstigande
4 sk. b:eo för kannan, hvaraf behållningen, efter afdrag
af hvad som kan erfordras i ökad aflöning och kostnad för
redan befintlig tullbevakning eller för införande af förut icke
befintlig tullbevakning, får användas dels till betäckande af de
förluster i förut påräknad tolag, dessa städer kunnat göra genom
tolagens upphörande i vissa varor, dels för fattigvård och fattiga
barns christiina uppfostran och understöd inom samma
städer;
2:o Att R. St. medgifva, alt i de smärre städer, der kostnaden
för införande af tullbevakning skulle komma att slå i för
stort förhållande till den i föreg:de punkt påräknade afgift, densamma
må, med K. M:s nåd. tillstånd, förvandlas till en motsvarande
bestämd summa, som fördelas till utgörande af hvarje inom
staden beläget bränviusförsäljningsställe, efter den andel hvarje
efter årlig taxering anses taga i denna försäljning;
3.o
Dan 24 Augusti f. m.
377
3:o Att II. St. hos K. M. anmäla ofvanstående beslut, med
underdånig anhållan, så val att K. 31. vid hvarje förekommande
fall måtte täekns, efter förutgående pröfning, bestämma både
beloppet af den åläggande afgiften inom det fastställda maximum
och behållningens fördelning åt de särskilda föremålen,
som att K. BI. tillika vid de städer, der vissa under landsrätt
lydande ställen äro så nära med städerne förbundne, att de i
detta hänseende böra dermed förenas, täcktes bestämma en lämplig
tull-linie, och derjemte i nåder inom ett visst afstånd från denna
tull-iinic förbjuda all bränvinsminutering.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Frih. von Paykull, Johan Gustaf, anförde skriftligen:
Bland stora män, som frejdat Svenska namnet, finnes kanske
ingen utmärktare än Linne'. Hans snille och hans förtjenster
äro för verlden bekanta och behöfver icke mer några loford,
men det är de minnen, som ännu i vårt land finnas af denna
lärda man, hvilka jag önskade att se räddade från en ytterligare
förstöring. Att rätt häfda minnet af sina yppersta män,
hr det sätt hvarpå nationen återgäldar den ära hon af dem fält
emottaga, och denna gärd af tacksamhet är en kraft, som lifvar
efterkommandes håg att följa värdiga efterdömen.
Det ställe, der Linne' mycket vistades och af honom ägdes,
heter Hammarby och är beläget nära intill Upsala. Det är af
ett mindre betydligt egendomsvärde, men af desto större ryktbarhet
såsom den store naturforskarens hem. 1 sitt nuvar. förfallna
skick är dock Hammarby en valfartsort för vetenskapsidkare
från alla länder, men Linnés trädgård ligger förvildad
och öfverväxt med buskar och gräs, såsom en betesmark. Flere
dyrbara qvarlefvor finnas doek efter den namnkunnige mannen
och de rum han begagnade äro ännu bibehållne i det skick
han lemnade dem. Den lärosal der han föreläste, visas äfven.
Om också nuvar. ägare har vilja och förmåga att vårda
och underhålla detta såsom sig bör, så äger dock nationen ingen
säkerhet att sådant i framtiden äfven iakttages. Jag föreslår
derföre, alt Hammarby måtte för allmänna medel inköpas
och antingen af Staten behållas och skötas, på sätt lämpligt kan
finnas, eller ock öfverleinnas till Upsala Academi pä sådana villkor,
som kunna förvissa fäderneslandet om en noggrann omvårdnad
och helgd af Linnés hemvist.
Remitterades till StatsUtsk.
Ilr Råfel t, Anton, uppläste följande:
Ibland Sveriges alla städer finnes ingen, ens med Carlskronas
halfva folkmängd, som ej, undantagande Norrköping, åtnjuter
förmåner af ett fullständigt elementarläroverk; tvertom befinnas
många städer, hvilkas folkmängd på långt när ej uppgår
till hälften af Carlskronas innevånare, hugnade med betydliga
1 II. 4S
378
Den 24 Augusti f. ra.
anslag för elementarundervisningen och derpå grundade fullständiga
inrättningar. Huru just Carlskrona och Norrköping kommit
att i delta vigtiga afseende så utomordentligt tillhakasättas,
känner jag ej. Hvad Norrköping angår, så göres saknaden af
ett efter ortens folkrikhet lämpadt elementarläroverk derstädes
mindre kännbart, i anseende till stadens nära grannskap med
Sveriges största gymnasium, Linköping; men det är obestridligt,
att Carlskrona har och måste hafva ett framför många städer
företrädesvis stort behof af någorlunda fullständiga elementarundervisnings-inrältningar,
till följd af dess innevånares samhällsställning,
deder, till stor del tillhörande embetsverk, i synnerhet
K. flottan, nödsakas bereda sina söners framtida utkomst
medelst en sorgfälligare intelleclucl uppfostran. Att också en
sådan föreställning gjort sig gällande hos Regeringen redan vid
stadens anläggning, vitsordas af det tidiga, år 1722, inrättandet
af en på kronotionde-anslag grundad trivialskola, försedd med
en rector, en conreclor samt 2:nc colleger, och bevittnas ännu
bestämdare af 1!) punkten uti Carlskrona stadsprivilegier d. 10
Aug. I6S0, hvarest stadgas, att ett gymnasium skulle här inrättas.
Sistnämde stadgande kom sedermera så litet till verkställighet, alt
icke allenast icke Illekinge, med dess vid pass 80,000 innebyggare,
i denna stund har något gymnasium eller ens någon enda
fullständig skola, (ett förhållande, som uti intet annat län äger
rum,) ulan äfven den skolan år 1722 tillerkända tionden, 200
tunnor spanmål, disponerades år 1727 till andra ändamål, hvarigenom
skolan småningom inskränktes, så att conrectorsbeställningcn
först upphörde, och sedermera tider funnits, då endast
en lärare, nästan lönlös varit anställd vid stadens s. k. allmänna
läroverk. I detta vacklande skick förblef ifrågavar. läroverk
nära ett helt århundrade, eller intilldess det genom K. M:s nåd.
bref d. 22 April 1819 förklarades för en lägre trivialskola, och
nu försågs med derefter lämpade löneanslag. Under det, till
följd af denna organisation, den sålunda i 3:ne classer fördelade
lärdomsskolan visade sig fullt tillräcklig för tillfället och med
förtroende anlitades alltmera, framträdde så mycket mera å andra
sidan saknaden af en allmän apologistundervisning, hvilken
icke eller stod att finna annorstädes inom länet. Redan på
lS20-lalet anmäldes i und. af Domcapitlet i Lund det trängande
behofvet af en apologistskola i Carlskrona; stadens innevånare
anhöllo lika underdånigt några år derefter om läroverkets
tillökning medelst inrättande af en eller två apologislclasser, äfven
med villkor att tills vidare sjelfve bekosta desse nya lärares
aflöning; 1S32 års skolrcvision tillstyrkte i dess und. berättelse
d. 13 Dec. 1832 (pag. 61) det successive inrättandet af
en fullständig lärdomsskola jemte 2:ne apologislclasser i Carlskrona.
Också blef, enligt K. M:s nåd. circulär till consistorierna
d. 1 Nov. 1839, en apologistiön beviljad vid härvarande
skola. Denna apologistclass, den första i Blekinge, som med
1840 års början trädde i verksamhet, har sedermera visat sig
sä otillräcklig' för ortens behof, att stiftsstyrelsen redan un
-
Den 24 Augusti f. m.
379
der niistpåföljande är nödgats bestämma för classen ett maximum
af 36 lärjungar, med rättighet för de utöfver detta antal
lill inträde anmälde ynglingarne att, i mån af blifvande vacancer,
derstädes få i sin ordning intagas. Detta stadgande, förcskrifvet
af en oundviklig nödvändighet, om ej classcns gagn
skall alldeles upphäfvas, verkar likväl särdeles menligt på de
gossar, hvilka således komma att under afvaklan på inträffande
ledighet förnöta dyrbara läroår utom läroverket, och bevisar
pätagligen behofvet af en eller två nya apologistclasser; ett hellof,
hvilket 1843 års skolrevision uti dess und. berättelse afd.
13 Dee. 1843 (pag. 35, 36 och 190) anmält till nådigt afhjelpande.
I öfverensstämmelse med denna Carlskrona stads allmänna
begäran, hvilken blifvit samstämmigt förordad af båda
sedan den tiden sammankallade skolrevisioner, vågar man hemställa
till K. II. St., om ej Carlskronas i delta afseende vanlottade
belägenhet förtjenar att behjertas, och om ej ensamt
rättvisan emot Blekinge län och särdeles emot Carlskronas samhälle
fodrar, alt sistnämnde stad hugnas med anslag till läroverkets
utvidgning till en fullständig lärdomsskola jemte 2:ne
eller 3:ne apologistclasser, eller, i händelse denna begäran ej
kan i sin helhet beviljas, företrädesvis till en eller två nya apologistclasser
jemte den redan derstädes befintliga. För att åskädligt
framställa behörigheten af omdömet om Blekinge läns
oell Carlskrona stads i bemälde afseende vanlottade belägenhet,
jemförd med rikets öfrige landsortsstäder, torde bifogade tableau,
hvaruti uppgifterne om städernes folkmängd äro heintade från Forsells
statistik och Konungens Bef:h:des femårsberattelser, men
öfrige uppgifter äro lånade ur åberopade 1843 års skolrcvisious
und. berättelse, göra tillfyllest.
Med anledn. af hvad jag sålunda haft äran anföra, ock
enär nu gällande, här i afskift bifogade löningsstat för lärarue
vid Carlskrona skola blott upptager 1500 r:dr b:co, hvaraf
1369 r:dr 30 sk. utgå af statsverket, får jag vördsamligeu väcka
den motion, att Carlskrona skola förvandlas lill en högre
lärdomsskola jemte 2:ne apologistclasser, samt att till allöning
för härigenom ökad lärarepersonal beviljas ett ytterligare
statsanslag af 3500 r:dr b:co, att utgå efter bifogade project
lill aflöningsstat.
.lag anhåller om remiss af denna min motion till Slalssamt
Allm. Besv.- o. Ekon.Utskai.
380 Den 24 Augusti f. m.
Bilaga N:o 1.
T a b l e a u.
Stadens namn.
Folkmängd.
[Antal af ordina-  rie lärare*i veten-  skaper och språk.
Antal närvarande
lärjungar vårter-  minen 1S43.
Ärligt statsanslag
till elementarläro-  verken.
Med Gymnasium:
Gelle
8,200
19
159
8,S80
Linköping
4,500
18
280
10,S4S
Skara
1,590
17
287
10,468
Strengnäs . . .
1,150
15
168
10,S00
Westerås
3,337
16
174
10,150
Wexiö ....
2,200
17
235
9,513
Götheborg . .
19,800
18
188
11,213
Calmar ....
5,920
16
182
9,510
Carlstad ....
2,817
16
207
11,446
Hernösand
2,196
16
148
10,701
Wisby ....
4,448
14
159
7,087
Utan Gymnasium:
Carlskrona . . .
12,850
4
98 (nu 108)
1,500
Norrköping . . .
12,S80
5
115
1,850
Malmö ....
9,720
7
106
3,202
Fabian ....
4,050
6
133
2,550
Orebro ....
4,198
9
182
3,960
Jönköping
4,215
S
97
3,300
Christianstad . .
4,710
6
91
2,330
Nyköping
3,280
6
99
2,490
Wennersborg . .
2,253
4
lil
1,800
Hudiksvall . . .
1,800
5
83
1,890
Umeå
1,280
5
59
1,858
Piteå
1,240
5
66
1,867
Bilagan N:o 2.) yu gäuande lönestat för Carlskrona lägre Lärdomsskola jemte en Apologistclass
1:0. Gamla lönen intill d. / Maj 181 g:
Återstående andel af den åt skolan anslagne Ronnebytionden,
hvilken andel numera utgår i contant af Statscont. med .
Ränta på ett till Carlskrona skola skänkt capital, hvilket
såsom lån innehafves af Carlskrona Storkyrkoförsamling .
Af Carlskrona borgerskap, i st. f. de afskaffade chorgångspen
ningarne, utgår nu ur Carlskrona drätselcommissions cassa
Fria husrum i lärohuset åt Collegerne, beräknas af Magisträ
ten till
•
2:0 Interims lönetillökning af statsanslag enl. K. AJlöningsstaten
d. 22 April 181g:
Anslagen kronotiondespanmål, som tills vidare utgår i contant,
beräknad enl. Malmöhus läns markegångstaxa, genom
Statscont
3:o. Af 1828 urs statsanslag till rikets allmänna
elementarläroverk:
Contant lönetillökning, som tillgodokommit vederb. lärare ifrån
år 1829, utgår genom Statscont. (enl. dess skrifvelse d.
7 Maj 1834) . . , _•
Ytterligare contant lönetillökning af samma statsanslag, ifrån
år 1840, utgår genom Statscont. (enl. K. circuläret d. 1
Nov. 1839)
Rector.
Äldre collega
S:a s:rum r:dr b:co
Carlskrona d. 5 Juli 1844.
5
30
14
350
80
120
000
2
17
9
16
172
82
300
24
12
Ingre collega
2
17
9
16
137
57
240
24
15
Apologist.
300
300
Cantor.
Summa.
50
(45
10
65
33
32
710-
229
420
8-
16
30
59
45
1500
382 Den 24 Augusti f. m.
Bilaga N:o 3.
Föreslagen lönestat för Carlskrona högre Lärdomsskola
jemte 2:ne Ayologistc lasser.
Banco.
R;dr
sk.
r.
för
Rector ............
1200
—
—
Conrector ...........
800
—
—
Aldsta collegan .
660
32
—
•C)
Andra collegan
. .
600
—
—
Yngsta collegan
533
16
—
59
Aldre apologisten
666
32
—
55
Yngre apologislen
533
16
—
Läraren i sång och musik
150
—
—
55
Läraren i Gymnastik
150
—
—
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskrn.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron, uppläste en
sä lydande motion:
Uti 34 § af Reg.F. stadgas, att ledamot af Statsrådet eller
af Just.rhdet icke må tillika annat civilt embete bekläda.
Hvad Just.rådet beträffar, så synes detta stadgande vara lemligen
oegentligt och icke uttryckande hvad dermed varit åsyftadt. Då
grundlagarne i hvarje särskildt fall skola efter deras ordalydelse
tillämpas, och nyssnämnde § i Reg.F. endast förbjuder ledamöterne
af Just.rådet att tillika bekläda annat civilt embete, sä
skulle man häraf kunna draga den slutföljd, att Hrr Just.råder
grundlagsenlig! kunde tillika bekläda embeten ai militärisk eller
presterlig beskaffenhet. Att lagstiftarens mening ej kunnat vara
sådan, torde dock få för gifvet antagas. Det lärer nemi. vara
klart, att då man ansett sig böra förbjuda Högsta Domstolens
ledamöter att tillika innehafva annat civilt embete, man
icke kunnat vilja medgifva dem rättigheten att bekläda någon
annan tjenstebefattning. Meningen har således påtagligen varit,
att förhindra dem ifrån att tillika med Just.råds-embetet
innehafva någon annan tjenst, af hvad beskaffenhet som helst.
Till grund för detta förbud finnas 2:ne skäl. Först och
främst böra nemi. ledamöterne af Högsta Domstolen kunna odeladt
egna hela sin tid och all sin omtanka åt det dem anförtrodda
högst maktpåliggande embete; ty pä dettas oväldiga och
samvetsgranna utöfvande äro, ej allenast den enskilde samhällsmedlemmens
lif och välfärd, utan äfven hela Statens bestånd beroende.
För det andra skulle innehafvandet af en annan tjenstebefattning
kunna i jäfsafseende blifva hindcrligt för, eller ock i annat
afseende menligt inverka på utöfningen af det vigtiga domare-embetet
i högsta instansen.
Då desse skäl äro mer än tillräckligt gilltige, för att utestänga
Högsta Domstolens ledamöter ifrån alt tillika innehafva
andra befattningar uti Statens tjenst, så synes det mig, sorn
Den 24 Augusti f. m.
383
desse skal borde i ännu högre grad hindra bemäldc ledamöter
att emottaga och bestrida sådane befattningar, för hvilka aflöningen
icke erhålles utaf Staten, utan antingen af bolag och
corporationer, eller utaf enskilde. De menliga följderne häraf
ligga nemi. i öppen dag. Man föreställe sig t. ex. att någre af
Högsta Domstolens ledamöter emottogo platser emot viss ärlig
lön såsom directeurer för bolag, hvilka förvaltade större capitaler,
och således svårligen kunde undgå att komma uti rättstvister;
att andre af samme Domstols ledamöter åter sysselsatte
sig med utredningen af större sterbhus, eller upprättande af
arfskiften, hvilka naturligtvis lätteligen kunde gifva auledn. till
nya tvister; samt att åter andre emottoge förmynderskap för
rika arftagare, om hvilkas ägodelar många processer naturligtvis
kunde uppstå, o. s. v.; och man inser lätt, att snart sagdt
knappt någon fråga af större vigt skulle kunna uti Högsta Domstolen
förekomma, deruti icke en eller flere af dess ledamöter
antingen vore jäfvige att deltaga, eller ock vid beslutets fattande
kunde finna sig besvärade af likheten emellan det till afgörande
förevarande målet och det, i hvars utgång ledamoten,
såsom bolags-direcleur, sterbhus-utredningsman eller förmyndare,
vore intresserad.
På de skäl jag nu haft äran anföra, anser jag den aktning
och det förtroende, som ifrån högsta lagskipande makten
böra vara oskil jäktige, ej kunna af densamma bibehållas, sä vida
ej dess handhafvare odeladt och uteslutande egna sin tid och
sine omsorger åt delta deras vigtiga kall; och är jag derföre
sinnad alt hos R. St:s Const.Utsk. göra framställning derom, alt
ett bestämdt stadgande i afseende härå må i grundlagen intagas.
Men om man å ena sidan fordrar, att embetsmannen skall
odeladt egna bela sin tid åt det honom anförtrodda embetes behöriga
handhafvande, så fordrar äfven rättvisan, å andra sidan,
att man förser honom med sådane löneinkomster, alt lian, utan
att behöfva besväras af några näringsbekymmer, ser sin egen
och sin familjs anständiga utkomst betryggad. Att högsta lagskipande
maktens handhafvare erhålla en sådan tillökning i sine
löneförmåner, alt de, befriade från alla näringsbekymmer, kunna
egna sig uteslutande åt sitt vigtiga embetes utöfning, det påkallar,
af förut anförde skäl, de skattdragandes egen fördel.
Statens värdighet bjuder det äfven. För bestämmandet af den
tillökning i löneförmåner, sorn bör desse embetsmän tillkomma,
linnes redan, såsom mig synes, en rättvis grund att följa. Efter
min åsigt mäste de personer, som i Konungens namn sjelfve
utöfva högsta lagskipande makten, och som således i sista instansen
besluta om medborgares lif och välfärd, anses bekläda
lika vigtiga, ansvarsfulla och maktpåliggande embeten, som de
personer, livilke endast med sine råd biträda Konungen i utöfningen
af högsta administrativa makten. Jag anser derföre rättvisan
bjuda, att de förre, eller ledamöternc af Högsta Domstolen,
både uti värdighet och inkomster sättas i fullkomlig likhet
med de sednare, eller ledamöterne af Statsrådet.
384
Den 24 Augusti f. m.
På de skäl jag här ofvan haft äran anföra, får jag derföre
till K. H. St:s bepröfvande vördsamt öfverlemna, huruvida
icke billighet och rättvisa bjuda, att ledamötcrne i Högsta Domstolen
af Staten aflönas lika med de consultativa ledamötcrne
af Statsrådet; och får jag, under förutsättning att denna min
åsigt af R. St. godkännes, vördsamligen föreslå, att de förre, i
likhet med de sednare, må erhålla 4,500 r:dr i lön samt 1,500
r:dr i s. k. taffelpenningar, eller tillsammans 6,000 r:dr b:co,
dock med det uttryckliga villkor, att de icke må åtaga sig någon
slags befattning hvarken af allmän eller enskild beskaffenhet,
härifrån endast undantaget det fall, då någon af bemäldc
ledamöter är lagligen pligtig att för någon nära anhörig förmynderskap
bestrida.
Om remiss lill StatsUtsk. af denna min motion får jag
vördsamligen anhålla.
Frih. Cederström, Jacob: Jag har visserligen ingenting
emot det förslag till löneförhöjning till Högste Domstolens ledamöter,
som den värde ledamoten framställt, samt att motionen
derom remitteras till StatsUtsk.; men jag bestrider, att delta
Utskott må såsom motiv upptaga den del af samma motion, som
förbjuder dem att förvalta andras egendom och som rörer tilldelande
af högre rang åt förenämnde Högste Domstolens ledamöter,
emedan dessa frågor involvera grundlagsförändring och
kunna såsom sådane icke här väckas eller nu blifva föremål för
behandling af StatsUtsk., icke eller i sådan väg af R. St.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Lagerheim, Lars Magnus, uppläste följande:
Söderhamns stad, mindre rådfrågande sina egna tillgångar,
än det kännbara behofvet för sjöfarten af llod-inloppets upprensande,
begärde och erhöll bifall vid sista riksdag å ett län
af 15,000 r:dr h:co för delta ändamål, hvilket lån K. M. sedermera,
genom nåd. skrifvelse till styrelsen för väg- och vattenbyggnader
af d. 25 Fehr. sisth år, fastställt alt till staden utlemnas
emot vissa af R. St. i allmänhet för sådane lån stadgade
villkor och skyldigheter å stadens sida. Vid slutligt och
nogare öfvervägande af den ofördelaktiga ställning, hvaruti
stadscassan sig befinner, och hvilken, såsom af hosföljande calcul
synes, utvisar för sisth år 1843 ett inkomstbelopp af 5,607
r:dr 21 sk. 1 rist. b:co, emot 6,496 r:dr 18 sk. 8 r:st. leeo
utgifter, samt en capitalbehällning från år 1843 af endast
7663 r:dr 25 sk. 5 r:st. b:co, emot en, efter den sista olyckliga
branden ännu återstående skuld till Riksg.cont. af 11,640
r:dr b:co, ansågo dock stadens innevånare alltför eftertänkligt
att ännu ytterligare sig skuldbelasta, icke blott med de ifråga var.
15,000 r:dr b:co, utan äfven derutöfver med 8,493 r:dr 38 sk.
b:co, som oundvikligen skulle erfordrats, alldenstund upprensningen
af inloppet, enligt det uppgjorda och i nåder fastställda
kost
-
Den 24 Augusti f. m.
385
kostnadsförslag^, uppgick till 23,493 r:dr 38 sk. b:co. Dessa
överskjutande 8,493 r:dr skulle dessutom icke ulan synnerliga
svåriglietcr och vida drygare lånevillkor kunnat anskafläs. Magistraten
oell borgerskapet förklarade sig till följd häraf nödgas,
ehuru ogerna, försaka det beviljade lånet och till en obeslämd
framtid uppskjuta den ifrågaställa upprensningen.
Men då behofvet deraf fiir sjöfart och handel dagligen
framträder allt mera tryckande, och det således ej blott för
Söderhamns stad, utan äfven för en betydlig del af Gefleborgs
län och der idkade flerehanda näringsgrenar, vore af synnerlig
vigt, att detta redan alltför länge påtänkta företag bragtes liil
verkställighet, hafva Söderhamns magistrat och borgerskap, vid
ett af mig i delta ämne med dem hållet sammanträde pä rådhuset
d. 1 sistl. Juni, hvarå prof., hosfogas, omsider beslutat sig
att öfvertaga hela upprensningen, enligt kostnadsförslag^ uppgående
till 23,493 r:dr 38 sk. b:co, i händelse den förändring
uti det åt staden vid sista riksdag för ändamålet beviljade låneunderstöd
af 15,000 r:dr b:co kunde beredas, alt 5000 r:dr
deraf såsom statsanslag, utan återbetalningsskyldighet, och de
återstående 10,000 r:dr såsom lån,, på de af K. M. i nåder förut
föreskrifne villkor, hlefve beviljade.
Såsom ett på den allmänna jernexporlen och trädvaruhandeln
fördelaktigt inverkande medel, får jag derföre hos R. St.
till gynnsamt bifall vördsamligen hemställa denna Söderhamns
stads och Gefleborgs läns vigtiga angelägenhet, under anhållan
om remiss till vederb. Utsk.
Bilaga N:o 1.
Söderhamns stads inkomster för sist!, året.
Tomtören ..... b:co r:dr 566: 30- 6.
Vretskatt och jordarreuden . . 1,804: 35. 11.
Byggnadsmedel  254:
Källarefriheten ......
Hamn- och prickare-penningar
Tolagsmedel
Mätarepenningar
Vägbods- och vägare-penningar .
Marknadsstånds-afgift ....
Burskapspenningar
Saköresmedel
Afgift till landsvägarnes underhåll
Båtsmans-vacancemedel ....
Influtnc räntor m. m.
254:
—
—
27:
44.
3.
768:
15.
—
579:
—
5.
64:
23.
—
474:
19.
6.
212:
12.
8.
29:
—
—
6:
46.
4.
167:
32.
—
150:
42.
—
»,106:
13.
7-
501:
7.
G-,
5,607: 21. I
-
19
380
Den 24 Augusti f. m.
■Söderhamns stads utgifter under sistl. året :
Aflönings- o. pensions-staten b:co r:dr 1,725: 26. 8-
Extra aflönings-stalen .... 35: 16. —
Krono-utskylder, hvaruti är inbe
räknadt
båtsmans-vacanceafgiften 200: 47. 10. ^ ^ ^
För stadens publike byggnaders oell
hus reparerande och underhållande
samt arbetskostnaden för canalens
rättande och andre för
staden nödvändige utgifter . 3,695: 24. 2.
El t års ränte- och capital-afbetalning
till Riksg.cont. å stadens
skuld (12,000 r:dr b:co) . . 840: — —A ^ 2
b:co r:dr 6,496: 18. 8.
Söderhamns stads cassas ställning vid fört. års bokslut:
Behållning från föreg, året:
Utestående restantier . . b:co r:dr 573: 13. 1.
capita ler 5,24S: 44. 10.
conU,,t 1,841: 15. 6.^^ 25 5
Skuld:
Till Riksg.cont. b:co r:dr 11,640.
Söderhamn d. 1 Juni 1844.
I’å Ekonomikammarens vägnar
P. Berglund.
Bilaga N:o 2.
Prolocoll, hållet å rådhuset i Söderhamn den 1 Juni
1844.
S. D. Sedan till resp. Landshöfdinge-embetet i länet magistraten
inberättat, hurusom Söderhamns stad numera sage sig
icke kunna begagna sig af det amortissementslån på 15,000 r:dr
lnco, till upprensning af inloppet till staden, hvilket lån, i anledn.
af stadens äldstes framställde begäran, genom riksdagsmannen
Hr Borgmästaren Westman, R. St. vid sist hällne riksdag
beviljat och K. M., medelst nåd. skrifvelse till K. Styrelsen
öfver allmänna väg- och vattenbyggnaderne i riket af d.
25 Febr. sistl. år, fastställt att till staden utlemnas, emot visse
af R. St. i allmänhet för sådane lån stadgade villkor och skyldigheter
å stadens sida; så hade Landshöfdingen i länet, Välborne
Hr L. M. Lagerheim, vid dess inträffande i staden, tillkännagifvit
sin önskan att med magistraten och borgerskapets
äldste hålla sammanträde, för utrönande, huruvida icke de hinder,
som borgerskapet emot förmodan ansett ligga i vägen för
det begärda lånets begagnande, kunde undanrödjas, helst Hr
Den 24 Augusti f. m.
387
Landshöfdingen, lika som Landshöfdinge-embetet tillförene, utaf
de till bemiilde embete remitterade och vidare lill K. M. afsiinde
bandliugarne i timnet, funnit, att den med länet afsedde
upprensningen vore för stadens vigtigaste näringar, handeln oell
sjöfarten, af högsta behof påkallad.
Dä till följd häraf Välborne Hr Landshöfdingen, efter
förutgängen kallelse å magistraten och borgerskapets äldste, pä
rådhuset uppträdde, inställde sig ock samtelige magistratens ledamöter,
äfvensom af handels-societetens medlemmar P. Berglund,
i egenskap af ekonomikammareus ordningsman, L. P. Edling,
J. D. Häggberg, A nders Edling och P. A. Sundh, samt
af handtverks-societctens ledamöter Glasmästaren J. Rosenqvist,
Kopparslagaren M. Fly, Svarfvareäldermannen P. M. Bergqvist,
Hattmakaren E. J. Modee och Färgaren Jon Gustaf Ellberg, alla
utgörande stadens äldste, hvarvid Hr Landshöfdingen, efter en
höggunstig helsning för första gången till magistraten och borgerskapet,
framställde anledn. till sammanträdet, och derefter
först genomsåg samt lät afhöras det, enligt K. M:s resp. Bef:h:des
förordnande, utaf vice Commissions-landtmätarén S. P. Bergman
upprättade och genom högståberopade nåd. skrifvelse fastställde
kostnadsförslaget af d. 12 Juli 1842, hvilket upptog hela arbetskostnaden
till 23,493 r:dr 38 sk. b:co, samt sedermera
gjorde ej allenast en allmän framställning om ärendets vigt,
utan äfven anmodade en hvar tillstädeskommcn att sine åsigter
i ämnet oförtäckt uttala; och sedan man allmänt funnit otillräckligheten
af det beviljade länet för arbetets fullbordande,
samt äfven insett oförmågan hos staden att företaga och fullborda
arbetet, utan annat understöd, än det nyssnämnde pä
amorlisscment ställde länet, enär derförutan staden oundgängeligcn
mäste anskaffa ett penningelillskott af 8,493 r:dr 38 sk.
b:co för samma ändamål, men deremot ä andra sidan framställt,
sig den svåra förlägenhet, som ej allenast hotade den här i
staden hittills varande och pä allmänna omsättningen betydligt
inverkande sjöfarten och handeln, så vidt den komme att sakna
den högst nödiga och i sjöstäder vanliga fördelen af inlopp,
och hvilken staden ej mäktade på egen bekostnad och af egna
medel vidmakthålla, fattades det enhälliga beslut, hvilket Välborne
Hr Landshöfdingen ock lofvade att på behörig hög ort
söka understödja, och, sä vidt görligt var, till realiserande befrämja
, att staden ville öfvertaga oell förbinda sig lill fullbordande
af nämnde företag, om för detta ändamål kunde fä påräknas
statsanslag af 5,000 r:dr b:co, utan återbctalningsskyldighet,
och dessutom ett amortissementslän af 10,000 r:dr b:co,
det sednare att betalas på det sätt R. St. förr beviljat det ofvannämnde
lånet af 15,000 r:dr, nemi. att efter 5 års
förlopp, räknade från lyftningsdagen, derunder ränta ej borde
beräknas, erläggas 5 proc. af primitiva capitatet ärligen, hvaraf
3 proc. ränta först beräknas af det vid hvarje liqvid återstående
capitalct och det öfriga utgår såsom afbetalning, intilldess
hela capitalct med ränta sålunda blifver till fullo betalt.
388
Den 24 Augusti f. m.
Hr Landshöfdingen gjorde härefter det uttryckliga förbehåll,
att den öfverenskommelse, magistraten och borgerskapets
äldste nu gjort i berörde afseende, mätte vidhållas med ett redligt
godkännande och vidblifvande, utan alt ryggas, helst som
Hr Landshöfdingen i annat fall komme att med ledsnad erfara
fruktlösheten af hela det nu hållna sammanträdet, såsom en följd
af borgerskapets vankelmod; och sorn alle härvid ytterligare
förnyade sitt enstämmiga antagande af beslutet, samt hemburo
till Hr Landshöfdingen skyldigaste och vördsammaste tacksägelser;
så skulle prot. häröfver författas. Ar och dag som ofvan.
F. IF. Linck,
Borgmästare och protoc.förare.
Magistraten: Juhan Brandt. And. Engberg.
01. Gabr. Hällström. P. 31. Jernberg.
Borgerskapets äldste: P. Berglund. P. A. Sundh.
I). Häggberg. II. Fredin. 31. Fly. P. 31. Bergqvist.
E. J. Modée. J. G. Ellberg. Jonas Rosenqvist.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Lagerheim, Lars Magnus, anförde vidare:
Då numera en större klädesfabrik, straxt invid Gelle stad,
utaf ett af de betydligare handelshusen derstädes blifvit anlagd,
med stora omkostnader och dyrbara machincrier, hvilken fabrik
redan i höst är ämnad alt sättas i gång, får hos R. St. jag
härmed vördsamt hemställa, att enahanda fördel t id ullinförsel,
som förut ät städerna Stockholm, Götheborg, Norrköping, Malmö
och Halmstad blifvit beviljade, äfven måtte komma Gefle
stad till godo, helst en sådan förmän med rätta kan anses vida
behöfligare för denna nordligt belägna ort, der fårafveln svårligen
till samma höjd kan uppdrifvas, som i rikets sydligare
delar.
Om remiss af denna motion till Bevilln.Utsk. anhålles.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Hr Silfverbrand, Gustaf Adolph, uppläste följande:
K. skiftes-stadgan af d. 4 Maj 1827, jemförd med K. kungörelsen
af samma dag och är, med flere författnir påbjuda,
det hvarje militie-, civil- eller ecclcsiaslik-bostäils-innehafvare
är förpligtad bekosta handtlangning, landtmätare-arfvode och
öfrige kostnader, till }s af det belopp, hvartill de uppgå, för ett
sådant under skifte anbragt boställe. Dessa kostnader fördelas
sedan att afgå på 20 är, det vill säga, att boställs-innehafvare,
som vid skiftets afslutandc och vidare innehafver bostället i 10
år, har ej mer än hälften af den utbetalte skifteskostnaden att
sig till godo beräkna utaf efterträdaren, och sedan den sistnämnde
äler innehaft bostället uti 10 är, upphör för honom all
crsättningsberäkning för ifrägavar. kostnader. Detta åliggande
Den 24 Augusti f. m.
389
för cn boställs-innehafvare är, sora mig synes, nog' kännbart,
och utgifterna deraf bafva ofta medfört ganska menliga följder
i den ekonomiska ställningen för liela framliden, åt den boställsinnehafvare,
hvilken varit nödsakad utbetala dessa dryga och
kännbara skifteskosluader. — Då nu härtill kommer, att lönen
för en tjensteman är beräknad för belt andra ändamål, samt
med noggrann hushållning nätt och jemnt för dem är tillräcklig,
och att ingen kan göra besparing af sine löneinkomster, så är
det nog bårdt nödgas utaf lönen gälda skifteskostnader för Statens
egendom, hvilken egentligen är anslagen till lönefyllnad
och bostad under tjenstetiden. Denna bostad är, utom dessa nu
uppräknade kostnader, nog dryg att lagligen underhålla och i
det skick vederb. aflemna till cn efterträdare i tjensten, om
det åsyftade ändamålet skall vinnas, nemi. alt af denna bostad
njuta vederbör, förmåner enligt stat. Jag kan icke neka, det jag
med upprördt bjerta sett, i synnerhet hvad underbefälet vid
mililiestaten beträffar, i hvilken beklagansvärd ställning de blifvit
satte, då nu ifrågavar. skifteskostnader, för de af dera innehafde
boställen, mäste gäldas till vederbör, landtmätare och
gode män m. m., jemte haudtlangnings-dagsverken, chartor och
handlingars lösen. I anleda, af hvad jag haft äran anföra, får
jag vördsamt hemställa, att hela kostnaden för ett laga skifte
eller annan landtmäteri-förrättning, och deraf åtföljande åtgärder,
hvilka enligt nu gällande författningar drabba boställsinnehafvare,
hädanefter måtte ensamt bekostas af Statens medel.
Skulle nu så hända, det Statens tillgångar icke medgåfve
bekosta allt; får jag i sådan händelse äran vördsamt föreslå,
att cn annan beräkningsgrund åtminstone mätte ändra nuvarande
förhållandet med ifrågavar. utgifter för boställs-innehafvare,
nemi. så, alt i stället för 20, de finge afgå på 40 år.
Remitterades till Allm. Besv.- och Ekon.Utsk.
Hr Lagerbjelke, Gustaf, anförde skriftligen:
Genom nåd. propos. d. 31 Dec. 182S samt skrifvelse d. 22
Febr. 1834, bar K. M. till rikets dä församlade Ständer öfverlemnat
förslag till ny stängselförordning, byggd på följande
hufvudgrundcr:
Att den, som stänga vill, äger dertill vitsord, så vida ägogränsen
är lagligen bestämd eller erkänd, men alt delägare,
sorn i tegskifte ligga, icke äga att stängsel mot hvarandra fordra;
Att ägare af skogs- och betesmark, som mot åker, äng
eller odlingsbar mark gränsar, skall vara pligtig att i hägnaden
deltaga; samt
Att delningsgrunden bestämmes, hvarken efter hemmantal
eller ägorymd, pä sätt nu stadgadt är, utan alt der ägor af
enahanda beskaffenhet, vare sig åker, äng, skog eller betesmark,
möta hvarandra, böra delägarne ä ömse sidor, till hälften
hvardera, fullgöra slängsclskyldighcten; men alt deremot, då
åker, äng eller vid laga skifte såsom inrösningsjord beräknad
390
Den 24 Augusti f. m.
odlingsbar mark möter skogs- eller betesmark, bör den seduares
innehafvare endast till l;del i stängseln deltaga.
R. St. hafva likväl ansett betänkligt häråt lemna bifall,
jemte flere, hufvudsakligen af skäl, att det för ägare af skogsoeh
betesmark ofta blcfve betungande att deltaga uti stängsels
upprättande emot angränsande åker och ängsmark, hvilka af
densamme hemtade största fördelen; samt att nu gällande författningar
fördelte hägnadsbesväret mera i öfverensstämmelse
med den nytta,’ de hägnadsskyldige ansetts draga af den upprättade
stängseln.
Dessa skäl, ehuru vid första påseendet gilltiga, förlora sig
dock, då man besinnar, att om ägaren af åker och ängsmark
väl af hägnaden drager största fördelen, sådan dock i betydlig
mån äfven tillskyndas betesmarks- och skogsägaren, hvaraf otvunget
följer, att denne bör, åtminstone till någon del, mot angränsande
åker och äng deltaga uti stägningsbesväret; att den påstådda
större billigheten af nu gällande grund för fördelningen
af stängselskyldighet beror af cn slump, enär hägnader i allmänhet
tjena till skillnad, icke emellan hela fastigheter, utan
endast emellan särskilda delar deraf, samt förhållandet i godhet
och vidd dessa mindre delar emellan kan vara fullkomligt motsatt
det, som äger rum emellan sjelfva fastigheterna; att en
mindre fastighet, just derigenom att den är mindre, äfven har
kortare gränsor att inhägna, då ojemna ägofigurer lika väl kunna
förelinnas vid stora, som mindre fastigheter; att nu gällande
delningsgrund nödvändigt måste göra hägnadsskyldigheten emot
ett skifleslags rågrannar, äfven efter verkstäidt skifte, till ett
skifteslaget gemensamma åliggande, hvilket, vid numera allt oftare
förekommande skiften och hemmansklyfningar, blir ett så
mycket svårare onus, möjligen tyngst drabbande de minsta hemmansdelarna,
hvilka, om de äro belägne i det inre af skifteslagets
ägoområde, kunna få sig påförd stängselskyldighet för rågångar,
invid hvilka de inga ägor hafva, och af hvilkas förseende
med hägn de ingen fördel kunna hemta, ett förhållande,
som blir ytterligare intrassladt, om uti skifteslaget finnes delägare
med rätt till delaktighet uti skogsmarken, men icke uti
inägorna, eller tvert deremot; att enligt 5 § af 1802 års stängselförordn.
, ”de förändringar skog och utmark kunna undergå
genom uppodlingar till åker, äng eller planteringar ej höra verka
lill annat förhållande i skyldigheten till hägnads upprättande
och underhållande”, hvarigenom denna skyldighet ofta är
beroende af en tillfällighet, huruvida en odling blifvit förr eller
sednare upptagen, samt huruvida tiden dertill kan vara känd
eller icke.
Till sin grund rättvisare, har den föreslagne lagen att dela
stängseln till hälften jemväl i tillämpningen det obestridliga företräde
för den att dela efter hemmantal eller ägorymd, att
vara enkel och bestämd samt lätt att verkställa, sä alt efter
densamma jordbrukarne kunna, utan främmande biträde, sjelfve
Den 2i Augusti f. m.
391
sig emellan upprätta slängselilelningar, samt att den icke lemnar
anledmr lill rättegångar.
På dessa jemte öfrige grunder, anförde uti motiverna för den
ofvannämnde K. propos. samt lagcomiteens förslag till 5 cap.
Byggn.-b:n om stängselskyldighet, äfvensom öfrige, af Högsta
Domstolens ledamöter m. fl. afgifne yttranden, vägar jag vördsamligcn
föreslå, att R. St. hos K. M. i und. anhålla, att K. M.
täcktes, med upphäfvande af hvad i ämnet förr varit stadgadt,
i nåder utfärda ny stängselförordning, i öfverensstämmelse med
K. M:s nåd. propos. till R. St. d. 31 Dec. 1828 samt nådiga
skrifvelse d. 22 Febr. 1834.
Remitterades till Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Ilr von Mentzer, Carl Fredrik, uppläste följande:
Ehuru jag fullkomligt medgifver den skadlighet för näringarne,
dessa blifva underkastade genom ofta skeende förändringar
uti författningar, äfven som det den nu gällande bränvinsbränningsförfattning
är i sitt slag den bäst emanerade, så, då i förhållande
till råämnet, det låga priset på hränviuet tydligt tillkännager,
att denna hränvinsförfattning, i stället att hämma öfverproductionen
af bränvin, befrämjar den; har jag trott mig
höra fästa R. II. St:s uppmärksamhet på detta förhållande och
uppgifva de förändringar, som, i min tanka, icke allenast skulle
hämma denna nu öfverklagadc öfverproduction, utan ufven hälla
bränvinet uti högre pris.
Jag får alltså för R. H. St. föreslå, det ett högre taxeringsvärde,
t. ex. 50,000 r:dr b:co, borde bestämmas för rättigheten
att begagna högsta tillåtna panncrymden, 90 k:r, af 2 och
3 classens apparater, samt att öO k:r vore den högsta tillåtna
pannerymd af 4 och 5 classsens apparater vid lika taxeringsvärde,
som för 90 k:r af 2 och 3 classens apparater vore nu
bestämde, och alt de öfrige af dessa classers pannor lämpades i
kanntal progressivt nedåt. Men då jag anser, att 1 classens pannor
böra få fortfarande begagnas vid gällande taxeringsvärde,
så bör, för målets vinnande, och för det icke dessa pannor må
framdeles som hittills favoriceras genom lindrigare skatt framför
de öfrige, samt derigenom åstadkomma anläggandet af en
mängd dylika, och således motverka ändamålet, å dessa pannor
från 10 till 40 kannor skatten höjas med 100 proc. De skola
det oaktadt härefter blifva lindrigare beskattade proportionaliter,
än de andra classers apparater. Jag vill tillika föreslå, det den nu
antagna bränvinsbränningstiden, 6 månader, måtte indelas uti 3
terminer i st. f. 2, hvarigenom bränvinsidkaren blefve lättare i
tillfälle bestämma sig att bränfia den fördelaktigaste tiden häraf,
och ej behöfva, som hittills skett, ofta bränna af en ringa
gröda och i pris stigande rudimaterier, i hopp att som vinst
åtminstone derigenom inbringa skatten, helst denna skatt, i följd
af förut skedd anmälan till begagnande af en lång bränvinstermin,
i alla fall måste betalas.
Slutligen önskade jag få fästa R. II. Sl:s uppmärksamhet
392
Den 24 Angus t i f. m.
på obillighcten att, genom afgift för bränvinsrcdskapens försegling,
ytterligare beskatta bränvinsidkaren, hvilken försegliugskostnad
i stället bör utgå af den höga skatt, som i öfrigt belastar
denna näring. Om jag icke här närmare förklarade mig,
skulle man kanske kunna finna besynnerligt, det jag, på samma
gång som jag yrkar högre skatt på någon del af bränvinsrcd
skapen, ger tillkänna en redan existerad hög skatt härå; men
då, af de skäl jag förut i afseende å beskattningen af 1 classens
pannor anfört, proportion i skatt å alla classerne bör finnas,
och detta nästan är omöjligt att söka genom lindring å de
redan högt beskattade, så har jag ansett den föreslagna förhöjningen
nödvändig.
Hvad i öfrigt beträfTar högre beskattning på bränvinsnäringcn
oell den förut gängse mening, att sådant skulle höja varuvärdet
och hindra öfverproductionen, så har erfarenheten visat
ett alldeles motsatt resultat. Deremot torde denna höga beskattr
ningsåtgärd till en del lyckats skilja bränvinstillverkningen från
jordbruket och öfverflytta den i fabrik. Jag vet ganska väl,
att man ansett en sådan förändring såsom statsekonomisk, i och
för besparing af arbetskraft och bränsle; men för min del och
med den erfarenhet jag häruti äger, tror jag likväl på grundade
skäl, att dessa mera theoretiskt än practiskt beräknade besparingar
på intet sätt uppväger den förlust, jordbrukaren lider
genom bränvinsbränningens öfverflyttning i fabrik och den deraf
uppkommande öfverproduction, som har till naturlig följd
varuvärdets fallande; och då ingen export af denna vara troligen
kan komma i fråga, så måste den consumtion deraf, som
man bemödat sig förebygga, i stället tilltaga och ökas.
Om remiss till Ekon.- och Bevilln.Usktn anhåller jag vördsamt.
Remitterades lill Bevilln.- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Vidare uppläste Hr von Mentzer, Carl Fredr.:
Af de onera, som för jordbruket är af den mest tryckande
beskaffenhet, då man undantager presterskapets aflöning, som
alltid står i främsta rummet, är utan motsägelse roteringen ; men
denna rotering blir med afseende å den ojemna fördelning ännu
mera tryckande, enär den utgår utan afseende å hemmanens
bättre eller sämre beskaffenhet. I Kullings och Gäseneds härader
af Elfsborgs län, der roteringen är indelt på halfva, bela
och aldrig öfver 1^ mantal i hvarje rote, är hemmansvärdet
oftast icke öfver circa 4000 r:dr, under det i andra orter roteringen
ofta har sig anslaget 2:ne hela mantal och deröfver
med hemmansvärde till circa 8 å 10,000 r:dr. Då nu denna
bårda och ojemna rotering existerat inom uppgifue härader uti
öfver 150 år, torde lättnad härutinnan vara grundad på både
rättvisa och billighet och skulle i betydlig mån underhjelpa
dessa jordbrukares ändock i alla fall hårda villkor.
Jag har i full dager velat framställa delta förhållande och
före
-
Den 24 Augusti f. m.
393
föreslår, att rättelse härutinnan måtte tillvägabringas, antingen
genom bevillning, vacanccmedcl, eller ock det dessa bardt roterade
hemmanen uti de uppgifne häraderne mätte få sig lilldclt
enahanda ersättning, som förut, under enahanda villkor oell under
samma förhållande, blifvit beviljade rotcringsskyldige i andra
orter.
Om remiss till vederb. Ulsk. anhåller jag vördsamt.
Begärdes på bordet.
Frih. Cederström, Thure Fredrik, uppläste följande
motioner:
1.
Uti urid. skrifvelse af d. 8 Dec. 1840 hafva R. St. hos K.
M. gifvit tillkänna, att de för deras del beslutat afskalfaudet utaf
den uppenbara kyrkoplikten. I nåd. svar härå, meddeladt å rikssalen
d. 10 Juni 1841, förklarade K. M., att K. M. delade den
af R. St. uttryckta åsigt, att kyrkoplikten vore ett föga lämpligt
straffmedel; men i betraktande deraf, alt förslaget blifvit utsträckt
äfven till Ijufnadsbrott, och då emot samma förslag blifvit
anmärkt, att en betänklig rubbning i nuvar. straffsystem syntes
uppkomma, derest tjufnader första och andra resan endast
skulle medföra penningeböter och enskild skrift, ansåge K. M.
sig förhindrad att förslaget bifalla.
Dessa förhandlingar ådagalägga nogsamt, att begge slalsmakterne
sammanstämt i den mening, att uppenbar kyrkoplikt
vore olämplig, i afseende å alla de brott, för hvilka den såsom
påföljd blifvit, jemte annan slralfbestämning, stadgad, endast med
undantag af stöld. Då likväl den skiljaktighet i meningen, som
i sistnämnde fall ägt rum, föranledt förslagets förkastande, men
samma betänklighet är destomindre väsendtlig, som den lätteligen
kan uudanrödjas, derigenom att, i sammanhang med kyrkopliktens
afskalfande, lagens hud i fråga om stöld sålunda ändras,
alt detta brott, första och andra gången föröfvadt, hädanefter
icke finge försonas med böter, utan skulle ovillkorligen med
urbota straff eller kroppsplikt beläggas, får jag nu förnya den
framställning jag i delta ämne vid föreg, riksmöte gjort.
Alt den uppenbara kyrkopliktens uppkomst helt och hållet
hr alt härleda från den religiösa åsigt, att förbrytaren, sedan
han utstått det straff den borgerliga lagen bestämde, borde
aflösas innan han i församlingens gemenskap åter blef upptagen,
inhemtas af 1 § i) cap. kyrkolagen af d. 3 Sept. 1686,
som stadgar, att uppenbar kyrkoplikt ”a'r den syndabekännelse,
som en syndare, lagvunnen och sakfallder gör inför församlingen,
då han tillstår sig vara uti den sak brottslig, för hvilken
han uppenbart skriftas, och betygar sin ånger öfver bemälde
synd, beder Gud och församlingen om förlåtelse samt utöfvar
bot och bättring.’5 Då likväl den uppenbara kyrkoplikten destomindre
motsvarar sitt åsyftade ändamål, som den numera, långt
1 H. 50
394
Den 24 Augusti f. m.
ifrån ait ur dess religiösa synpunkt betraktas, snarare anses
som ett strafT, hvarigenom den brottslige, satt pH pliktpallen,
blifver ett föremål för oirentlig vanära, samt det icke torde vara
obekant för en hvar, som i brottmålslagskipningen äger någon
insigt, att den uppenbara kyrkoplikleu, långt ifrån alt medföra
nyttiga verkningar, tvertom haft ett menligt inflytande och
oftast medverkat till demoralisation hos dem, som blifvit dömde
att undergå densamma, får jag vördsammast föreslå upphäfvaudet
af den uppenbara kyrkopliktcn, samt att för alla de brott,
hvarföre uppenbar kyrkoplikt hittills ådömts, enskild skrift och
aflösning hädanefter må åläggas. Till denna min motion vågar
jag destoförr förmoda bifall, som R. St. upplyst behagade linna,
alt den uppenbara kyrkoplikten, som måhända var öfverensstämmande
med tidsandan, då den infördes — en tid, som likväl
i religiöst hänseende var behäftad med många papistiska
villfarelser — är stridande ej blott emot vår tids upplysta åsigter,
utan äfven emot den Christna religionens anda. Härtill kommer
äfven, att den uppenbara kyrkoplikten, som, enligt 1734
års lag, endast är påbuden för ett enda fall, nemi. dä någon af
obetänksamhet smädar Gud, Hans heliga ord och Sacramenten,
tillkommit genom särskilda författningar, hvilka här blefve för
vidlyftigt alt upprepa, och hvaraf jag endast får nämna den
hufvudsak ligaste, nemi. K. förklaringen d. 23 Mars 1S07, som
i dess 43 punkt upptager de flesta fall, der uppenbar kyrkoplikt
bör äga rum, samt äfven förordnar, ej mindre hur förfaras
bör för den händelse, som ofta beklagligtvis inträffat, att
förbrytaren, sedau han utstått straff för det begångna brottet,
vägrar alt undergå uppenbar kyrkoplikt, än äfven huru förhållas
skall, i fall någon, till kyrkoplikt förfallen, fått tillfälle att
gä till Nattvarden innan den uppenbara kyrkoplikten blifvit
fullgjord.
Om denna vördsamma framställan vinner bifall, torde jag
derjemte få hemställa, att, med ändring af hvad lagen innehåller,
all stöld första och andra resan kan med penningar försonas,
det allmänna stadgande måtte beslutas, att stöld alltid skall
med kroppsplikt straffas.
I den händelse detta yrkande vinner afseende, får jag tillika
uppgifva förslag till förändrad lydelse af följande delar i
Missgerniugs-b:n, nemi.;
40 cap.
1 §. Hvar som första gången stjäl gods eller penningar
öfver 10 daler, vare, efter stöldens värde, förfallen till kroppsplikt
enligt de i 5 cap. 4 § Straff-b:n stadgade grunder.
3 §. Varder tjuf för stöld andra gången lagförd, straffes
som i 1 § sagdt är, och då ökas straffet med sex dagars fängelse
vid vatten och bröd. Kommer han tredje gången åter
— — —, å kronans fästning.
42 cap.
1 §. Stjäl, snattar eller uppsåtliga förfar eller undandöljer
tjenstehjon eller annan betjent något af dess husbondes egen
-
Den 24 Augusti f. m.
395
dom, ”vare straffet derföre dubbelt” mot annat snatteri ocb
tjufnad.
3 §. Stjäl skeppare, forman eller deras folk, hvad dem gifvet
är att fora eller förvara, ”ehvad det är litet eller mycket”, *)
gälde det äter och straffes med kroppsplikt, som i 40 cap. 2 §
sagdt är. I thy fall vare samma lag, der gästgifvare eller krögare
frän gästen stjäl.
43 cap.
1 §. Stjäl någon å åkeri eller äng, säd skuren eller oskuren,
hö eller halm, stackad eller ostackad, ”stände dubbel tjufsrätt”.
Om stöld af annan mans häst, boskap eller annat kreatur,
som går i bet ute å marken, inom eller utom hägnad, vare
lag som särskildt stadgad är **).
46 cap.
2 §. Stjäl någon mindre än 100 dalers värde, ”stånde dubbel
tjufsrätt”, arbete ocb dertill vid Konungens slott eller fästning
ett eller liera år efter brottets beskaffenhet.
3 §. Hvar som stjäl något af annan under gudstjensten antingen
inne i kyrkan eller annorstädes der uppenbar gudstjenst
hålles, eller stjäl ute å kyrkovall häst, eller hvad det är; ”Slände
dubbel tjufsrätt.”
Om remiss å denna min motion tilt LagUlsk. anhålles vördsamligen.
2.
Att frågan om lagmans- och kämners- samt riddaresynerälternes
upphörande icke är att anse såsom något hugskott,
utan alt densamma är djupt rotad i nationens öfvertygelse om
dessa institutioners olämplighet, visar sig nogsamt deraf, alt R.
St. vid 3:ne på hvarannan följande riksmöten beslutat afskaffande
utaf dessa domstolar, ehuru det icke lyckats att bos K.
M. vinna stadfästelse å denna begäran. Då nu de skäl, sorn 3:ne
gånger förmått Sländernc att till thronen framföra deras beslut
i delta afseende, ännu qvarstå, samt derjemte icke osannolikt
förekommer, att K. M. i nåder skall lemna sitt bifall lill hvad
af Ständerne uti detta hänseende varder beslutadt, får jag i likhet
med R. St:s beslut vid förra riksdagen föreslå:
l:o. Att alla kämnersrätter skola från en bestämd tid upphöra,
och att sådane mål och ärenden, som 'enligt lag och särskilde
författningar hörde till kämnersrätt, derefter omedelbarligen
upptagas af rådstufvurätt, på sätt redan sker i de städer,
der kämnersrätt ej finnes; börande jemväl de bos kämnersrätt
anhängige mål, hvilka icke vore afslutade när bemälde rätt upphörde,
öfverlemnas lill vederbörande rådstufvurätt att der fullföljas;
2:o.
Att lagmansrätter likaledes skola upphöra, på det sätt,
att vad, som emot häradsrätts eller härads-synerätts beslut cr
-
’) Orden ”ehvad det är litet ellér mycket” äro införda enligt stadgandet
i K. br. d. 17 Jan. 1741.
*“) K. Förklaringen d. 23 Mars 1807 19 punkten.
3‘Jö
Den 24 Augusti f. m.
iades eliel1 anmäldes sednare än 3:ue veckor före sista lagtima
lagmanstinget, samt ej å det tinget fullföljdes, borde hänvisas
till fullföljd hos vederb. hofrätt, och att de saker, hvilka
ä lagmansling fullföljda, icke derstädes innan årets slut afgjordes,
äfven skola till hofrätts behandling öfverlemnas;
3:o. Att riddaresyncrättcr ock höra upphöra, och de af
häradsrätt afdömde tvister om ägor och bolstada skäl hos vederbörande
hofrätt och derifrån bos Konungen i dess Högsta
Domstol fullföljas; och
4;o. Alt dä öfverflyttandet af kämnersrätternes domsrätl
lill rädslirfvurätterne torde hafva den följd, att för några bland
rikets städer flere afdelning»!' af rådstufvurätterna blefvo erforderliga
och för öfrigt reglementariska föreskrifter rör:de deras
organisation samt målens och arbetets fördelning kunde finnas
af nöden, R. St. mätte öfverlemna till K. M. att, efter vederhörandes
hörande, i öfverensstämmelse dermed att endast en
underrätt skulle finnas, sä i städerna sora på landet, vidtaga de
anstalter och åtgärder, samt stadga och till efterrättelse kungöra
de reglementariska föreskrifter, hvilka pröfvades lämpliga
för rådstufvurätternas organiserande och ordnande.
Den fråga, som af mig nu är vorden bragt å bane, är tillförene
sä fullständigt afhandlad, att det torde vara öfverflödigt
alt deraf göra en vidlyftig framställning; men då jag anser, att,
likasom hvarje dom hör på lag och skäl fästas, sä bör ock hvarje
motionär med bevis ledsaga de förslag han väckt, får jag
ttu här i korthet anföra de skäl, som grunda den af mig uti
förevar, ämne gjorda motionen.
Icke utan skäl har man anmärkt orimligheten af nu gällande
lagstadgande att för fullföljden af civilmål skall finnas
fyra instanser, dä deremot brottmål, som äro af en vida vigtigare
beskaffenhet samt svårare alt utreda, endast genomgå 3:ne
instanser ; alt detta stadgande vore destomera anmärkningsvärd!,
sorn del undantag deruti funnes, ali en stor del af de vigtigare
civilmålen, såsom concurs-, urarfva- och boskillnadsmål, förmyndares
förordnande och entledigande, intecknings- och lagfa
risö remien samt hosta lissy ner, vexel- och sjörättssaker jemte
frågor om landsköp, frän häradsrätt fullföljdes i hofrätt, äfvensom
att ägodelningsmäl från häradsrätt direele fullföljes hos
Konungen; hvartill kommer, utom de skäl, som kunna hemtas
frän främmande Minders lagar, den omständighet, som äfven af
dem, hvilka yrka bestånd af allt gammalt och häfdvunnet, torde
förtjena afseende, all enligt vära gamla lagar domstolsinrältningeu
i Sverige endast hesta 11 af 3:ne instanser, hvilket är att
inhemta af den gamla stads- och landslagen, samt af 1598 års
rällegångsstadga och 1(514 års rältcgångs-ordiuantie; att 1734
års tag äfven synes hafva velat stadga 3:ue instanser, emedan
den såsom allmänna domstolar blott benämner häradsrätt och
lagra,ansrätt pä landet, samt kaniners- och rådstufvurätt i staden,
och öfver dessa hofrätt, sorn i 8 Gap. 1 § Rätteg.b:n kallas för
Den 24 Augusti f. m.
397
Konungens högsta Nämnd, emot hvars dom, enligt 3 § samma
cap., vad ej finge tillätas.
Nu och ehuruväl den revision, hvilken, i följd af medgifvande!
uti 30 cap. Rätleg.b:n, att Konungens skärskådande underställa
hofrältens dom, blifvit inrättad, väl efter hand iklädt
sig egenskapen af allmän domstol, och i sjelfva verket blifvit
en 4:de instans, innan den såsom sådan i gällande grundlag erkändes,
och stadgades under namn af Konungens Högsta Domstol,
kan likväl något försvar derutaf för lagmans-och kämnersrätlernes
bibehållande destomindre hemlas, som tillökningen uti
instanserncs antal långt ifrån att gagna de rättsökande fastmer
endast åstadkommit långsamhet i lagskipningen, utan att öka dess
säkerhet; ett förhållande som svårligen kan jäfvas, då i betraktande
lagcs, alt i lagmans- likasom i häradsrätt endast ordföranden
är lagfaren, att bos lagmansrättens ordförande, hvilken
oftast mäste sakna den localkännedom häradshöfdingen äger, ej
kan förutsättas mera skicklighet och erfarenhet än hos häradsrätternes
ordförande, samt att då lagmansting endast hålles en
gång om äret, ett helt år från den dag då häradsrättens beslut
meddelas stundom förflyter innan målet kommer under lagmansrättens
pröfning, och i fall målet då blefve uppskjutet, åter
ett helt är går lill ända innan lagmansrättens dom erhålles.
livad åter vidkommer kämnersrätterne, så torde deras umbärlighet
vara ådagalagd derigenom, all af en del städer, deruti kiimnersrälter
saknas, några hafva en dubbelt större folkmängd än en
del af dem, i hvilka kämuersrälter finnas, utan att rättvisans
skipande mera blifvit eftersatt i de förra än i de sednare.
Om remiss af denna min motion till LagUtsk. anhålles vördsam
ligen.
Dessa Frih. Cederströms 2:ne motioner begärdes på bordet.
Frih. Rehbinder, Fredr. Wilhelm, uppläste ett så
lydande mern.:
Enär meningarne understundom varit delade i afseende å
K. M:s höga rätt att disponera de inom hufvudtitlarne på riksstaten
uppkommande besparingar, och jemväl R. St. vid sednaste
riksdag derutinnan bestämde vissa inskränkningar, samt dessutom
K. M. ansett sädane besparingar i flerfaldiga afseenden
icke böra obelingadt disponeras lill alla slags inom hufvudtitlarne
uppkommande behof, så och lill undvikande af tvister härom,
under den lid, sorn den vid denna riksdag skeende statsreglering
kommer alt vara gällande, får jag härmed äran föreslå:
det 11. St. mätte vid öfverlemnande af riksstateu uttrycka
den mening, att det är K. M. alltid obetaget att, tili sädane
föremål, som innefattas under de med en hufvudlilel i allmänhet
afsedda ändamål, efter nödigt ompröfvande, disponera de besparingar,
hvilka pä anslagen under samma hufvndlitel kunna
uppkomma eller beredas; dock med följande undantag:
398
Den 24 Augusti f. m.
l:o. Besparingarne å förslagsanslagen, hvilka böra minska
hufvudtitelns utgiftssumma;
2:o. Besparingarne å reservationsanslagen, hvilka böra reserveras
för att fylla samma anslags ändamål ett påföljande år,
då måhända större behof inträffar; och
3:o. Besparingarne å anslagen för materiella behof, hvilka
icke må öfverllyttas till utgifter för personel aflöning, utan
blott användas för materielen.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr von Matern, Johan Anton, uppläste följande.
Sedan en räddningsanstalt för vanartiga barn uppstått i Skåne,
har man i flere andra rikets landskaper varit betänkt att
ordna dylika anstalter, och i detta afseende redan tillvägabragt
icke obetydliga insamlingar. — Sålunda äro för detta ändamål
i Wermland af enskilda personer dels lemnade dels utlofvade
sammanskott, uppgående till omkring 3000 r:dr b:co, och ytterligare
lika beskaffade bidrag härtill kunna otvifvelakligt förväntas.
Men i närvarande tidpunkt, då förlägenhet hos många råder,
i följd af den ogynnsamma ställning, hvari en af provinsens
hufvudnäringar, jeruhandteringen sig befinner, kan man icke hoppas
att allenast genom enskilda gåfvor vinna tillräckliga medel,
för den i länet tillämnadc räddningsanstalt. Af denna anledn.
och enär det ändamål, som med anstalten vill vinnas, att till
dygd och arbetsamhet återföra barn, som belrädt lastens väg,
är för samhället af stort och oberäkneligt värde, synes mig, att
af Staten måtte kunna med skäl för detta ändamål begäras någon
uppoffring; och jag föreslår alltså, att R. St. täcktes med
något lämpligt anslag, såsom 1000 r:dr b:co ärligen, understödja
den i Wermland tilltänkta rädduingsanstalten, så att den må
komma till stånd och i verksamhet. Så väl ämnets vigt som
att första initiativet till en sådan anstalt i Wermland är fattadt
af det känslofullare könet, påkallar II. Ståndets ridderliga
behandlande af ifrågavar. förslag.
Hr Prytz, Lars Adolph: I händelse den åsigt gör sig
gällande, att Staten må med anslag träda emellan för vanvårdade
barns återförande från lastens på dygdens väg, så länge
ännu mycket återstår att göra för barnauppfostran och barnaundervisning,
till förekommande af barnens moraliska vanvård,
hemställer jag, huruvida ett statsbidrag bör för sådant ändamål
tillfalla någon viss ort och anser att det rätta vore, att detsamma
lemnades till fördelning på sådana räddningsanstalter i allmänhet,
och der de redan finnas, att, om något statsanslag beviljas,
bör det icke ske partielt till förmån endast för den tillernade
stiftelsen af ett dylikt räddningsinstitut i Carlstad, helst
ett sådant redan finnes i Skåne, äfven förtjent af statsbidrag.
Frih. Cederström, Claes Rudolph: Man har gjort anmärkn.
vid den gjorda motionen; jag ber att få understödja den,
ty en sådan anstalt synes vara för Wermland behöflig. Om
den Wcrmländska befolkningen tillförene har gjort sig känd för
Den 24 Augusti f. m.
599
redbarhet i tänkesätt, sä är en del af den uppväxande generationen
af ingenting mindre än (öfvande beskaffenhet. I Wermlands
skogar har innästlat sig ett folk, hvars obestånd egentligen
härleder sig från en fullkomlig brist på omtanka för nödig
utkomst vid skedde bosättningar, och hvars afkomma vid hvarje
är af svagare sädesskörd och äfven någongång eljest, till föga
båtnad för egen daning och för öfrige innevånarne, stryker omkring
i provinsen. Det är således af vigt, att man tager sig
af densamma.
Remitterades till StatsUlsk.
Hr von Matern, Johan Anton, uppläste derefter följande
motion:
Sedan beskällare från Strömsholms stuteri icke kunnat med
fördel begagnas till häslafvelns förbättrande i Wermland, enär
de föl, som efter dessa beskällare fallit, befunnits vanligen
mindre starka och uthållande samt följaktligen icke tjenlige för
allmogens tunga körslor, har en förening år 1839 i provinsen
bildat sig, för häslafvelns förädling, genom att anskaffa och på
åtskilliga ställen i länet lill allmänt begagnande hafva stationerade
beskällare af den kända, ihärdiga och kraftfulla Norrska
hästracen, från hvilken race de nu i Wermland inhemska hästkreaturen
otvifvelaktigt till större delen härstamma. Föreningen
bar, till verklig nytta för orten, sedan berörde år baft i
Wermland stationerade 4 ä 5 hingstar af nyssnämnde hästrace,
men då föreningen saknar utvägar alt, såsom behofvet fordrar,
öka beskällarnes antal och måhända icke eller förmår alt med
egna tillgångar länge underhålla och fortsätta anstalten, sådan
den för närvar, är, anser jag mig böra föreslå, att ett anslag
af 2000 r:dr b:co måtte af statsmedel lemnäs omförmäidc förening,
såsom bidrag till deri redan vidtagne anstalten för hästafvelns
förbättrande i provinsen, och med villkor att föreningen
i 10 års lid, efter det bidraget uppbäres, tillhandahåller å särskilda
ställen inom provinsen minst 8 fullgoda beskällare af den
Norrska hästracen. Som dylika beskällare nu mera i Norrige
kosta 2(i(i: 32 ä 300 r:dr b:co stycket, torde det föreslagna bidraget
kunna anses ringa och otillräckligt, om ej åtskilliga af
ortens innevånare fortfarande göra uppoffringar för det vigtiga
ändamål, man dermed vill befrämja.
Remitterades till StatsUlsk.
Frih. Rappe, Axel Ludvig, anförde skriftligen:
Redan vid sednaste riksdag väcktes fråga att skärpa straffet
för förfalskning af enskilda bankers sedlar, enär ett dylikt,
för det allmänna vådligt brott af lagen icke anses annnorlunda
än som en förfalskning i allmänhet, och således endast straffas
med 13 r:dr 16 sk. böter, samt ärans förlust; dock blef icke,
lill önskad påföljd, något afseende vid denna fråga fästad, och
bade, märkvärdigt nog, då ej eller någon förfalskning af dessa
bankers sedlar ännu hörts af. Under sist förflutna åren har e
-
400
Oen 24 Augusti f. m.
medlertid erfarenheten beklagligen visat, att förfalskningsindustrien
gjort allt för stora framsteg, och vederbörande industriidkares
djerfhet och antal tilltagit i samma mån, som kännedomen
af den ringa fara, härmed är fästad, blifvit allmän.
Hvilken villervalla i provinserna skulle ej uppstå, om det skulle
visa sig, alt en del af der gängse privatbankssedlar vore falska,
och då privatbankerna naturligtvis icke kunna lagligen åläggas
att inlösa dylika sedlar? Allmännheten blottställes i sanning
för allt för stora förluster, derföre att den emottagit ett
mynt, som både anses äga och verkligen, då det är oförfalskadt,
äger samma värde som riksmynt. För att åtminstone söka hämma
det onda, innan det allt för vida griper omkring sig, anser
jag mig uppmanad yrka, att högre stral!', än det nu föreskrifna,
måtte bestämmas för detta slag af förfalskningar, öfverlemnande
till vederb. Utsk. att öfverväga, huruvida icke samma
sträf!' bör åsättas som för förfalskning af riksbankens sedlar,
enär så väl brottets beskaffenhet som dieden af detsamma tyckes
vara nära lika. Men skulle Utsk. linna en lindrigare straffbestämmelse
mera lämplig, yrkar jag att den åtminstone mätte
blifva så allvarlig, att den afskräcker brottslingen och betryggar
allmänheten.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag anser mig så mycket
hellre böra understödja denna motion, som jag icke ser någon
annan utväg till förekommande af de ofta förnyade förfalskningarne
af privatbankssedlarne, än skärpning af straffet för
detta brott. Det är en känd sak, att detta förfalskande öfvergålt
till en riklig fabriksrörelse i vissa delar af södra Sverige
och jag understöder derföre motionen i allo.
Remitterades till LagUtsk.
Frih. Cederström, Claes Rudolph, uppläste följande:
I samma mån Statens tjenstemän tillhört de tjenstegrader,
som varit att hänföras till de lägre, hafva ock vissa corporationer
deraf under förcg:dc riksdagar varit aflägsnade frän en
af rättvisa och billighet påkallad förbättring i deras lönevillkor.
Till denna dass kan med skäl hänföras tjenstemännen eller den
s. k. betjeningen vid K. M:s och rikets Hofrätter. Ledamöterne
i desse embetsverk hafva under den sednare tiden blifvit
hugnade med ökade förmåner, och äfven vid denna riksdag har
nådig framställning från K. M. skett om anslag för beredande
af nödig tillökning i deras antal. Enligt hvad K. M:s nåd. propos.
om statsverkets tillstånd och behof antyder, skulle, i öfverensstämmelse
med hvad hofrätlerne hemställt, äfven de lägre
tjenstemännens lönevillkor blifvit föremål för R. St:s bepröfvande,
så vidt icke, af påtänkte förändringar i domstolarnes och
embetsverkens organisation samt embetsmännens åligganden och
andre dermed gemenskap ägande ämnen, betänkligheter uppstått
att för åtskiiligc tjenstemän bestämma löner, hvilka vid blif
van
-
Den 21 Augusti f. nj.
401
vändo rubbning af nuvar. förhållanden kunde påkalla ytterligare
förändring. Betänkligt torde emedlertid vara, alt, ensamt pä
denna grund, för det närvar, helt och hållet lemna åsido behofvet
af förbättring i desse tjenstemäns villkor, helst en slik förbättring
lätteligen kan ske, utan att sedermera ligga det ringaste
i vägen för den önskade reorganisationen, nemi. om de förhöjningar,
som varda tjenstemäunen tillagde, bestämmas att utgå,
icke såsom ordinarie lön på stat, utan såsom årligt arfvode,
intilldess slutlig reglering inträffar. Afven om det af K. M.
utlofvade förslag till förändring i domstolarne m. m. kommer
att föreläggas R. St. vid nästa riksdag, skulle möjligen hinder
kunna uppstå för dess antagande och tillämpning omedelbart
derefter, samt den ifrågaställde regleringen af lönerna på ordinarie
stat än ytterligare fördröjas. Och skulle väl icke i sådant
fall obilligt vara, att desse tjenstemän allt framgent förblefve
utan förbättring i deras ekonomiska ställning, under det
att i nästan alla andra embetsverk, äfven de, hvilkas omorganisation
länge varit förutsedd, de som innehafva lika tjenstcgrader,
redan en längre eller kortare tid varit i åtnjutande af
högre löner, dels på stat, dels fyllde genom arfvoden? Om
man tager i betraktande ej mindre det ökade antal af brottmål,
tvister och andre rältegångsärenden, som, jemfördt med
äldre tider, nu kommer till hofrätterne, än ock den långt större
vidlyftighet i allt, som i afseende på målens expedition åtgöres,
så faller det hvar och en i ögonen, huru för tjenstemännen
arbetet är på sednare tider mångfaldigadt, under det, å ena
sidan, lefnadskostnaden år efter år blifver dyrare, men, å den
andra, lönerna efter deras ursprungliga belopp, genom penningens
fallande värde under den mellanliggande tiden, i sjelfva verket
blifvit mindre, oaktadt någon förändring till siffran möjligen
förelupit.
Särskilda motioner i afseende å Götha Hofrätt och Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge äro eller blifva i annat RiksSt.
, efter hvad man uppgifvit, väckte, hvarföre denna omfattar
endast tjenstemännens ställning inom Svea Hofrätt. Efter hvad
kändt är har hos denna Hofrätt behof äfven yppats af ökadt
antal tjenstemän, men då denna fråga äger mera gemenskap
med möjligen blifvande ny organisation, torde sammanblandning
deraf med framställningen om förhöjning åt de redan befintlige
böra undvikas.
Af bifogade handlingar inhemtas, att secreteraren i Hofrätten
har i lön 765 r:dr, men vid de andre verken 1,200 r:dr
och derutöfver; advocat.fiscalen i Hofrätten 637 r:dr 24 sk.,
vid de andre verken 1,200 r:dr; vice advocatfiscalen i Hofrätten
493 r:dr, vid Kammarrätten 800 r:dr; actuarien och registratorn
i Hofrätten 413 r:dr, vid de andre verken 800 r:dr;
notarierne vid Hofrätten, med hvilka Jiscalerne äga lika lönegrad,
477 r:dr, vid de andre verken 800 r:dr, samt cancellisterne
vid Hofrätten 315 r:dr, men vid andre verk emellan
1 H. 51
402
Den 2 i Augusti f. m.
600 oell 500, oell minst 400 r:dr li:co. Flere af desse tjenstemän
dels sakna belt oell hållet, dels hafva alt påräkna endast
obclvdlig sportelinkomst. Denna sednare utgöres hufvudsakligen
af de poster, som i bilagdc intyg finnas upptagne för de
sista 5 åren och hvilka fördelas pä sätt samma betyg utvisa.
Den expeditionslösen, som härförutan i och för tjenstgöringeu
vid prol. i vissa mål tillfalla notarierne, lemnar föga behållning,
och den, som uppliäres af fiscalcrne för bevis och en eller
annan afskrift af utslag frän deras expedition— den enda sportclinkomst,
med undantag af äldste fiscalens andel i cancelliafgiftcn,
som deni tillfaller — uppgår, enligt hvad vitsordadt
blifvit, lill belopp af endast 30 å 40 r:dr b:co om året.
Efter uppgjord beräkning har en cancellist alt årligen,
utom andre göromål, som icke ringa upplaga hans tid, utskrifva
omkring 1,300 ark, dä hans lön, sorn understiger till och
med hvad vaktbeljente i åtskilliga andre verk åtnjuta, utgör
föga mera jin hvad som vanligen i arfvode för renskrifning bestås
och omöjligen förslår till de nödvändigaste lefnadsbcliofvcn.
Tjenstgöringeu inom Hofrätten upptager i öfrigt så tjenstemännens
lid, att den icke annat än undantagsvis medgifver förenande
dermed af annan Statens tjenst och derigenom försäkrad
större inkomst, hvilket häst vitsordas deraf, att icke llcre än
två af den talrika personalen innehafva annan Statens ordinarie
tjenst. Jemväl torde under betraktande komma, att äfven till
de lägste graderne vanligen icke någon befordras förr än efter
flerårig lönlös tjenstgöring inom yrket, då det ringa lönebeloppet,
otillräckligt för äfven den sparsammaste lefnad, lemnar
intet öfrigt till betäckande af förut yppad brist, som, åtminstone
för den medellöse, varit omöjlig att undvika; och torde
härvid särskildt beträffande fiscalcrne böra afscs, att nästan
utan undanlag på sednare lider hvar och en af dem, som befordrats
till ordinarie, förut såsom extra ordinarie fiscal vanligen
under två års lid utan lön bestridt fiscalsgöromål, hvilkas
omfattning och beskaffenhet både förutsätter förvärfvad längre
öfning i domarevärf samt i vigt och trägenhet torde stå framför
många tjenstebclättningar inom andre verk, hvilka af vida
större förmåner, än de som nedanföre komma att föreslås, äro
i åtnjutande.
Särskildt förekommer, såsom ytterligare skäl för en förhöjning
uti inkomster för Ijcnslcmänncn i Svea Hofrätt, att
dessas göromål uti icke ringa mån ökats och än vidare komma
att ökas, genom upphörande af en del privilegierade domstolar
och polismåls fullföljande till Hofrätt, dit de tillförene icke
kommit, incn nu i vida större mängd till Svea än till de andra
Hofrätterna lära fullföljas, äfvensom den drygare lefnadskostnad,
som med vistandet i hufvudstaden ovillkorligen är förenad.
Slutligen torde ock den mindre väl lottade ställning, hvaruti
llofrältens vaktbetjent sig befinner, vara förtjent af uppmärksamhet.
Vaktmästaren, hvilken, bland annat, del åligger
att tillhandahålla parter Ilofrättens utslag och domar samt har
Den 24 Augusti f. m.
403
om hand HofräUens skrifmaterial m. ni., uppbär för närvar, i
ärlig1 lön endast 195 r:dr, dä t. ex. den i Ii. St:s Kiksg.cont.
erhåller 400 r:dr, samt hofrältsposterne åtnjuta 141 r:dr, ett
belopp, sorn vida undeistiger hvad en vanlig' arbetare utan svårighet
i daglön här i staden bekommer.
Till afhjelpande af de obilliga förhållanden, som åfvan
blifvit anmärkte, får jag föreslå, det It. St. mätte anvisa medel
att från och med år 1845 och intill slutet af det år, då en
annan statsreglering varder antagen, användas såsom arfvoden
lill fyllnad i ofvanomförmälde Svea Hofrätts ordinarie tjensteroäns
och vaktbetjenles löneförmåner, så att desse, med inräknande
af hvad tjenstemännen och vaklbeljeningen enligt förut gällande
stat tillkommer, må uppgå lill följande belopp årligen för
Secretcraren till
Advocalliscaleu
Vice Advocatfiscaleu
....... 900.
Protonotarierne, hvarje ....
Actuarien
Registratorn
Notarierne, hvarje
800.
Fiscalcrne d:o
800.
Cancellislerne d:o
Dock att, i öfverensstämmelse med hvad Hofrätten uti ingifvet
förslag till K. M. hemställt, secreterareu i sådant fall, enär
han genom påräknade sportler här bättre lönevillkor än ISofrättens
öfrige tjenstemän, skulle komma att, i st. f. en tredjedel
af lösen för Hofrätten? domar, som nu tillfaller honom, åtnjuta
endast en femtedel af samma lösen, hvaremot skillnaden, som
efter beräkning af de sisla arens domslösen nära motsvarar den
föreslagne förhöjningen i seereterarens lön, skulle tilldelas sådane
tjenstemän inom Hofrätten, som för närvar, icke hafva
andel i samma lösen.
Dessutom för vaktmästaren lill . b:co r:dr 333: 10. •—
hofrätts-posterne, hvarje till  206: 32. —
Den summa, som för den föreslagne åtgärden erfordras,
uppgår väl till 10,519 r:dr 40 sk.; men den uppoffring å det
allmännas sida, som för fyllande af delta behof erfordras, torde
dock vara föga betydande, i jemförelse med den båtnad, sorn
genom dess afhjelpande skulle tillskyndas ett i samhällsordningen
och för den allmänna Iagskipningen vigtigt embetsverk.
Sedan denna motion blifvit skriftligen uppsatt, har underrättelse
mig meddelats, att den motion, som, efter hvad förut,
är nämndt, i enahanda afseende varit tillämnad för Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge icke varder väckt, eller alt åtminstone
icke med säkerhet sådant kan påräknas. Af denna anleda,
får jag, med åberopande hufvudsaklignst af de omständigheter,
som för bifall till framställningen nu äro anförde, åt ifrågavar.
motion gifva den utsträckning, att jag vördsamt föreslår, det
enahanda arfvoden måtte anslås åt tjenstemännen och vaktbetjentc
inom K. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge, endast med
m
Den 24 Auguiti f. m.
den olikhet att, i öfverensstämmelse med livad bemälde Hofrätt
uti ingifvet und. förslag till K, M. hemställt, löneförmålierne
för vaklbetjeningen bestämmas endast till 300 r:dr för vaktmästaren
och 200 r:dr för hvardera af hofrättsposterne.
Bil. N:o 1.
Kongl. Maj:ts Stater år i8f.3 för
Dess och Rikets Svea Hofrätt:
1 Secreterare . . . .  r:dr b:co 765:
1 Advocatfiscal
637: 24. —
1 Vice Advocatfiscal
493: — —
1 Fiscal  465:
3 d:o  1,395:
1 Protonotarie  499:
1 d:o
499:
1 Notarie  477:
7 d:o
3,339:
1 Actuarie 413: — —
1 Registrator 413: _ —
1 Cancellist  315:
7 d:o
2,205:
1 Vaktmästare 195: — —
1 Ilofrätts-post J . . . 141: — —
S d:o  1,128:
Dess KrigsHofrätt:
1 Secreterare 1,314: — —
1 Notarie S76:
Dess och Rikets KrigsCollegium:
1 Secreterare för artilleri- och pleni-ärenden 1,314: — —
1 Notarie för artilleri-ärenden  876: — —
1 Cancellist för d:o . . i . . . 438: — —
I Notarie för underhalls-ärendena  876: — —
Dess och Rikets CommerceCollegium:
1 Secreterare 1,314:
1 Cancellist  ; :  547:
3 d:o 1,641:
1 Advocatfiscal
1,314:
Den 24 Augasti f. m. 405
1 Registrator g^g.
öfvergängsStat
för
Dess och Rikets KammarCollegium:
1 Secreterare  1,239: 24. —
1 Notarie  797: 24. —
4 d:o  3,190:
1 Actuarie  797: 24. —
1 Registrator  797: 24. —
1 Cancellist  403: 36.—
4 d:o  1,615:
1 Advocatfiscal * 1,231: 24. —
1 Cancellist
430: — —
1 Vaktmästare
270:
1 Kammardräng 214: — —
3 d:o
642:
1 <l:o
214:
1 d:o i Archivi-contoret  214: —- —
1 d:o d:o ....... 213:
, c Dess och Rikets Kammarrätt:
1 Secreterare ... ,014
1 Protonotarie 939-
\ j:°
939:
} J;®
. 837:
1 Cancellist 4 j 425*’ Z Z
1 Actuarie och Registrator ....... 841:
1 Cancellist s . . . . 425:
1 Advocatfiscal ... i ...... . 1,314: — —
1 vice Advocatfiscal
837: — —
1 (jfvcrvaktmästarc  273: — —
1 Vaktmästare 211: — —
3 d:o
633:
Dess och Rikets Statscontor:
1 Secreterare  j 21^.
1 Advocatfiscal . .  i onn"
1 Notarie i.*.’ * 'gjjj Z Z
1 Vaktmästare
328;
m
Den 84 Augusti f. ra.
1 Kammardräng'  273: — —
5 d:o  1,365:
Rätteligen transumeradt utur de i K. Statscontoret förvarade
conceptstater intyga:
G. Lagerstråle, F. IV. Hwitfeldt,
Hofrättsfiscal. e. o. Hofrättsnotarie.
Afskriften
Bil. N:o 2.
Extra ordinarie inkomster, bestående af andelar af böter,
lösen för gravationsbevis och s. k. dombokspenningar, hvaraf
undertecknad, såsom innehafvare af Advocatliscalsbestiillningen
i K. M. och Rikets Svea Hofrätt, är i åtnjutande, hafva under
nedannämnde år utgjort:
för år 1839 b:co r:dr 675: 24.
„ år 1840 „ „ 705: —
„ år 1841 „ „ 740: 32.
„ år 1842 „ „ 813: 16.
„ år 1843 „ „ 786: —
Stockholm och K. Svea Hofrätts Advocatfiscals-contor d.
24 Maj 1844. Carl Henr. Pfejfer.
Den för K. M:s och Rikets Svea Hofrätts under nedanuämnde
år utfärdade domar influtne lösen, deraf ^:del tillkommit
secreteraren och de öfriga §:delarno fördelats i 16 lika lotter,
eller en sådan å hvardera af två protonotarier, actuarien, rcgistratorn,
sju notarier och fem cancellister, har utgjort:
Ar 1839 b:co r:dr 2656: 11.
1840 „ „ 2610: 40. 8.
„ 1841 „ „ 2751: 5.—
„ 1842 „ „ 2727: 38. 4.
„ 1843 „ „ 2431: 30.—
hvartill kommer för sista året den lösen, som från vederb.
Konungens Bef:h:de kan komma att inflyta för ännu outlöstc domar;
Betygar: Stockholm d. 24 Maj 1844.
Ex oflicio
G. Schöne.
Cancelliafgiften för besvär och skrifter, ingifne till secreterare-expedilionen,
hvilken afgift fördelas emellan secreteraren,
vice advocatfiscalen och äldste fiscalen till en tredjedel å hvardera,
bar uppgått:
År 1839 till b:co r:dr 485: 16.
„ 1840 — „ „ 485: 32.
„ 1841 — „ „ 509: 16.
,, 1842 — ,, ,, 4*>2: —
„ 1843 — „ „ 419: 16.
Betygar: Stockholm d. 24 Maj 1844-
Ex oflicio
G. Schöne
Den 2i Augusti f. m.
407
Den för handlingar uti
revisionssaker till K. M:s och Ri
kcts Svea Hofrätt influtne lösen, hvilken lill lika fördelning till
fallit acluarien, 2 protonotaricr och 6 notarier, har utgjort:
Är 1839 b:co r:dr 097
77
1840
77
77
548
77
1841
77
77
647
77
1S42
77
77
444
77
1843
77
77
582
24.
Och har cancelliafgiften
vädjade och instämde mål, concurser
samt årsproclama-ärendcn, hvilken afgift odelad tillfallit
actuaricn, uppgått:
År 1839 b:co r:dr 253: —
„ 1840 „ „ 200: —
„ 1841 „ „ 290: —
„ 1842 „ „ 380: 16.
„ 1843 „ „ 321: 16.
Betygar: Stockholm d. 24 Maj 1844.
Ex officio
L. II. Wretman.
Den för protocoll uti revisionsmål till K. M:s och Rikets
Svea Hofrätt influtne lösen, hvilken å 5 lotter fördelts emellan
regislratorn och de 4 domscaucellisterue, har utgjort:
Ar 1839 . .
„ 1840 . .
„ 1841 . .
„ 1842 . .
„ 1843 circa
b:co r:dr 133: 13.
„ „ 137: 39.
„ „ 144: 28.
„ „ 98: 25.
„ „ 140: —
Betygar: Stockholm den 24 Maj 1844.
Ex officio
Joli. Chr. Thilin.
1
1
1
3
1
1
l
1
1
1
1
1
Lika lydande med originalerna intyga:
G. Lagerstråle. F. W. Hwitfeldt.
Hofrättsfiscal. e. o. Hofrättsnotarie.
Bil. N:o 3.
Ordinarie aflönings-stat för Riksgäldscontorets embets- och
tjenstemän samt vaktbetjening.
lön
Secreterare hos Fullmäktige . . 2000.
Registrator och Archivarie . . 1200.
Ombudsman  700.
Commissaricr, hvardera 2000 r:dr, 6000.
Referendarie  1080.
Cancellist  400.
Kamererare i bokslutscontoret . 1200.
Bokhållare i d:o  700.
Kammarskrifvare i d:o. . . . 400.
Kamererare i revisionscontoret . 1200.
Cassabokhållare  700.
Contorsskrifvare  400.
arfvode
100.
100.
200.
100.
100.
summa
2000.
1200.
800.
6000.
1080.
500.
1400.
700.
500.
1200.
800.
400.
408
Den 24 Augusti e. m.
1 Vaktmästare 400. — 400.
3 Kammmardrängar, hvardera 300 r:dr, 900. — 900.
2 Ilusdrängar, hvardera 220 r:dr, . 440. — 440.
Transumt.
Bil. N:o 4.
Kongl. Maj:ts Stat för Dess och Rikets Skåne och Blekinge
Hofrätt
1 Secreterare . .
. 765
_
1 Advocatfiscal . .
. 637
24.
1 Fiscal . . . .
. 477
1 d:o
—
1 Notarie . . . .
. 497
1 d:o
1 d:o
1
1 Actuarie . .
. 413
1 Cancellist . . :
. 315
2 d:o . . . .
. 630
—
1 Vaktmästare . .
. 191
1 Hofrätts-post . .
. 137
1 d:o . . . .
Rätteligen transumeradt utur de i Statscontoret förvarade
conccptstater, intyga:
G. Lagerstråle.
F. IF. Hwitfeldt.
Hofrättsfiscal.
c. o. Hofrättsnotarie.
Remitterades till StatsUtsk.
II. R. o. Ad. åts ildes kl. -J till 3 e. m.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Lördagen den 24 Augusti 1844.
Plenum kl. 6 c. m.
Upplästes en af Frih. Hamilton, Hugo, inlemnad så
lydande motion:
Inom hufvudstaden har nyligen uppstått ett litterärt samfund,
under namn af Svenska fornskriftsällskapet, hvars syftemål
är, att genom tryck offentliggöra handskrifter från medeltiden,
hvilka kunna anses såsom källor för vår inhemska bildnings-
och språkhistoria under sagde tidpunkt. Genera enskilda
bi
-
Den 2i Augusti e. m.
409
bidrag har sällskapet lyckats erhålla medel, till att trycka första
häftet af sina samlingar. Men emedan man i längden föga
torde kunna hoppas uppå fortfarande enskilda bidrag af större
belopp, och samfundets bemödanden iiro af högsta vigt för
kännedomen af vårt modersmål, vårt äldre samhällslif oell deras
utveckling, samt de 10,000 r:dr, hvilka af 14. St. äro anslagne
till uppmuntran för litterära företag, icke böra upptagas
af ändamål, hvilka erfordra ett fortgående årligt understöd, får
jag hos R. H. St. vördsamt föreslå, att Svenska fornskriftsällskapels
åtgärder sålunda bistås af allmänna medel, att Staten
inlöser 300 ex. af de skrifter sällskapet utgifver. De inköpta
exemplaren skulle sedermera utdelas till både in- och utländska
offentliga lärda inrättningar, lill våra gymnasii- och
skolbibliolhek, m. m., samt återstående ex. förvaras för en framtid,
dä upplagan icke mera linnes tillgänglig uti bokhandeln.
På det att Slaten måtte erhålla Svenska furnskriftsäl/skapets
samlingar fullständiga, föreslår jag, att inköpet vidtager med
det redan utkomna l:a häftet af desamma.
Remitterades till Stals- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:n.
Ilr Klingstedt, Gustaf Fredr., hade inlemnat följande
:
Dels den äldre bekantskap, jag äger med Landskamereraren,
Kammarrättsrådet Ferlin frän dea tid han var Landskamererare
i Norrbottens län, och dels ägande närmare kännedom om
den svåra och under berörde tid länge fortfarande missväxten
der i länet, hvilken förorsakade Länsstyrelsen många bekymmer
och vidtagande af utomordentliga åtgärder för nödens afhjelpande,
har föranledt mig att, uppå Kammarrättsrådet Ferlins
begäran, göra följande vördsamma framställning.
Under den svåra fleråriga missväxten i Norrbottens län,
emellan åren 1827 och 1835, inträffade, att, dä länets beväringsmanskap
skulle år 1832 lill vapenöfning sammandragas,
det alldeles icke lät sig göra att underhålla manskapet efter det
i markegångslaxan utsatta dagportionspris, hvarföre K. M., uppå
Dess Bef:h:des derom gjorda underdåniga hemställan, genom
nåd. br. d. 14 Juni samma år, stadgade, att underhållet under
truppens marsch till och ifrån lägerplatsen finge utgå lill lika
belopp med det, hvartill underhållet vid vapenöfningsplatsen var
genom auction bestämdt eller 16 sk. b:co.
Enär derefter vid 1833 och 1834 årens vapenöfning bristen
pä födoämnen ännu mera tilltagit, i följd af den allljemnt
fortfarande missväxten, så att sistnämnde är räknades för det
fi:te af de i följd pä hvarandra inträffade missväxtåren, kunde
naturligtvis beväringen då ännu mindre än år 1832 underhållas
efter de i markegångstaxorna utsatte priser, hvarföre Konungens
Bef:h:de ansåg sig äga, till följd af ofvanåberopade K. br.
d. 14 Juni 1832, full befogenhet att tilldela beväringsmanska1
II. 52
410
Den 24 Augusti e. to.
pet, under marschen till och ifrån 1833 och 1834 årens vapenöfningar
åtminstone 50 proc. utöfver det i markcgnngstaxorne
för dessa åren utsatte dagporlionspris, särdeles som genom denna
förhöjning dagportioneu i alla fall icke uppgick till det belopp,
K. M. genom högslberörde'nåd. hr. tillåtit, eller 16 sk.
Den sålunda vidtagna, af beli ofve t högt påkallade åtgärden
blef likväl föremål för anmärkning af Olverrevisionsdepartementet,
som af Kammarrättsrådet Ferlin yrkade återbetalning
af det utöfver markegängen för sistnämnde åren utanorduadc
förhöjda dagportionspris, såsom stridande emot K. kungör, d.
27 Aug. 1816 ang. det Underhåll, sorn borde lemnäs tågande
trupper; och som ofvanåberopade K. hr. d. 14 Juni 1832 endast
hade afseende på förhållandet det året, ådömde K. Kammarrätten,
genom särskilda utslag d. 5 Apr. 1837, d. 28 Dec. 1838
och d. 15 Febr. 1839, Ferlin, soto i egenskap af dåvar. Landskamererare
i länet contrasignerat de utfärdade marsche-routerne,
att ersätta K. M. och Kronan hvad utöfver markegångspriset
till beväringsmanskapet i dagporlion blifvit utanordnadt, med
tillsammans för båda åren 411 r:dr 12 sk. 4 rst. b:co.
Dessa Kammarrättens beslut hafva väl, genom K. M:s bi lagda
nåd. utslag d. 10 Aug. 1839 och 49 Juni 1840, blifvit såvida
mildrade, att K. M., som ansåg samma beslut pä gällande
författningar grundade, likväl med nåd. afseende dels derå, ”att
en flerårig missväxt och deraf stegrade priser på födoämneu
verkligen påkallade den åtalade åtgärden”, och dels derå, ”att
förmånen af densamma tillfallit beväringsynglingarne, hos hvilka
någon återfordran vore icke allenast olämplig utan till en
del omöjlig”, täcktes af gunst och nåd förskona Kammarrättsrådet
Ferlin frän den ådömda ersättningen, ”anmärkniugsproc.
vederbörande inom Kammarrätten dock förbehållen;” såsom följd
hvaraf Ferlin blifvit nödsakad alt, på sätt jemväl bilagde 2:ne
originalqvittenser visa, till Kammarrättens Ofverrevisiousdepartement
inbetala nämnde anmärkmsproc., tillsammans utgörande
102 r:dr 39 sk. b:co; och det är äterbekommande af denna anmärkmsproc.
, sorn nu utgör föremålet för min vördsamma framställning.
Enligt gällande författningar bäfva redogörare i allmänhet
rätt att af vederb. målsägare, genom anställande reservationskraf,
återfordra hvad som i följd af anmärkmr vid kronoräkenskaperne
till utbetalning ådömmes; och i förevar, fråga antydes
dessutom detta bestämdt i nåd. utslaget d. 10 Aug. 1839; men
då jemväl i samma nåd. utslag förklaras, att återfordran hos
beväringsynglingarne af ådömda beloppet vore ”både olämplig
och lill en del omöjlig”, har Kammarrättsrådet Ferlin hvarken
kunnat eller ens ansett tillständigt alt hos dem, i följd af reservalionskrafvet,
göra sin rätt lill ålerbekommande af den del
af medlen, som utgör anmärkmsproc., gällande, hvarföre han
måst samma medel af egna tillgångar utgifva. Genom berörde
nåd. förklarande, att det vore både olämpligt och omöjligt att
medlen af beväringsynglingarne återfordra, har således det sär
-
Ben 24 Augusti e. m.
411
skilda förhållandet inträlfat, att Kammarrättsrådet Ferlin gått
inisle om ersättningen, hvilket likväl icke skett, om han låtit
Kammarrättens utslag emot sig vinna laga kraft. liela anmärkmsbeloppet,
anmärkn:s-proc. deri inbegripen, enär den sistnämnde
icke blifvit särskildt utdömd, hade han. väl då fått inbetala eller
förskjuta, men dess i författningarne förvarade rätt att, i följd
af reservalionskrafvet, summan återfordra af beväringsmanskapet,
som af medlen ensamt baft nytta, hade dä likväl varit för
honom öppen, och i sådant fall hade jemväl statsverket fått vidkännas
anmärkn:s-proc. Att Tit. Ferlin alltså genom berörde
förhållande kommit i oskyldigt lidande, är uppenbart, och då det
ej kan vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, alt
Slaten skall tillskyndas vinst på den enskildas bekostnad, får jag
vördsamt föreslå, alt Landskamererare!!, Kammarrättsrådet Ferlin
må tillerkä nnas rättighet att af Statens medel utbekomma
ifråga var, honom ädömda anmärknis-proc. 102 r:dr 3!) sk. b:co.
Anhållande vördsamligeu om remiss härå till II. SlatsUtsk.
Bil. Nio li
K. Mis nåd. resolution uppå de besvär nu. varande Landskamereraren
i Östergöthlands län Kammarrättsrådet P. R. Ferlin
i und. anfört deröfver, att sedan K. M:s och. Rikets Kammarrätts
Öfverrevisionsdcpartcments Militie-räkenskapscontor, vid
granskning af redogörelsen öfver kostnaderne för Norrbottens
läns beväringsmanskaps mönstringar och mölen år 1834, jemte
anmärkn., alt genom den af Landshöfdinge-cmbetct utfärdade
niarche-route nämnde manskap tillagts förhöjning i dagportionen
till 50 proc. utöfver det belopp, som jemlikt K. br. d. 27 Aug.
181(5 vore för tågande trupper efter årets markegångspris bestämdt,
gjort påstående, att besväranden, hvilken såsom då varande
Landskamererare i Norrbottens län marche-routen contrasignerat,
mätte tillförbindas alt hvad som utöfver markegångspriset
8 sk. 10 rist. för portion blifvit med 4 sk. 5 rist. för
hvarje portion utbetalt, eller för 113!) portioner 104 ridr 38
sk. 7 rist. bico, K. M. och Kronan ersätta; så har Kammarrätten,
efter vederbörandes hörande, genom utslag d. 5 Apr. 1837
sig utlåtit, att ehuruväl af Kammarrättsrådet föreburits, att
den anmärkte förhöjningen i dagportionerne varit föranledd deraf,
alt efter den fleråriga missväxt, som uti Norrbotten inträffat,
beväringsmanskapets underhåll under marsch till oell ifrån
mönstringar och möten år 1834 icke kunnat erhållas till det uti
markegångstaxa!! för året för dagportion bestämde pris, likväl
och enär K. M., i anledn. af R. Stis vid 1815 års riksdag gjorde
hemställan, genom nåd. br. d. 27 Aug. 1816. förordnat, att
ifrån och med d. 1 Jan. 1817 alet uti markegångstaxorne upptagne
pris skulle för ersättningsanspråk i och för underhållande
af lågande trupper tjena lill efterrättelse; alltså ålåge Kammarrättsrådet,
som underlåtit att ställa sig gällande författningar
till efterrättelse, all det anmärkte och till beloppet icke bestridda
värdetå 113!) dagpor tioner ersätta med tillhopa 104
■412
Den 24 Augusti e. m.
r:dr 38 sk. 7 r:st. b:co; till ändriugs vinnande hvarutinnan Kammarrättsrådet
Ferlin nu i und. andrager bland annat, att då K.
.M. år 1832, vid då inträffade enahanda förhållande, genom nåd.
hr. af d. 14 Juni nämnde är tillåtit, att dagportionen för trupperne
under marschen till och ifrån det årets vapenöfningar linge
utgå med 1(1 sk. b:co, eller till lika belopp med det hvartill
underhållet vid lägerplatsen genom auction var bestämdt, så hade
K. M:s Bef:h:de, enär länet år 1834, det i ordningen 6:te på
hvarandra följde missväxtår, var ännu mera utblottadt, ansett
sig kunna med 50 proc. utöfver markegångspriset förhöja portionsvardet,
som, denna förhöjning oaktadt, ej skall hafva uppgått
till det för underhållet å mötesplatsen bestämda pris, hvilket
sednare efter besvärandes förmenande otvifvelaktigt hade
blifvit det för manskapet under marschen gällande, om und. hemställan
derom ägt rum; bönfallande Kammarrättsrådet derjemte
i und., att för den händelse K. M. icke ansåge honom berättigad
lill befrielse från det ädömde ersältnings-ansvaret, af gunst och
nåd derifrån varda förskonad ; hvaröfver K. M:s Bef:h:de i Norrbottens
län blifvit hörd, Öfverrevisionsdepartemetets Militieräkenskapscontor
sig förklarat, och Kammarrätten med und.
utlåtande inkommit; Gifven Stockholms Slott d. 10 Aug. 1839-
K. M. har dessa und. besvär och nädeansökning, med hvad
dervid anfördt blifvit, låtit Sig föredragas, och funnit Kammarrättens
öfverklagade beslut grundadt på gällande författningars
tydliga föreskrift samt ingenting af klaganden andraget, som
till detta besluts upphäfvande lagligen kan föranleda; men K.
M:s höga uppmärksamhet bar dock intet undfallit, dels alt en
flerårig missväxt och deraf stegrade priser på födoämnen verkligen
påkallat den nu åtalade åtgärden, dels att förmånen af
densamma tillfallit beväringsynglingarne, hos hvilka någon återfordran
vore icke allenast i allmänhet olämplig, utan till en
del omöjlig, och i betraktande af dessa omständigheter täckes
K. M. af gunst och nåd förskona Kammarrättsrådet Ferlin från
den honom ädömde ersättningen; anmärkn:s-proc. vederb. inom
Kammarrätten dock förbehållen. Hvilket vederb. till und. efterrättelse
länder. Datum ut supra.
CAHL JOHAN.
C. IV. Riben.
Bil. N:o 2.
Till K. Kammarrätten levereras 26 r:dr 9 sk. 8 r:st. b:co,
utgörande anmärkn:s-proc. af de, enligt K. M:s nådiga resolution
af d. 10 Aug. sisll. är, efterskänkte 104 r:dr 38 sk. 7 r:st. b:co,
anmärkningsmedel vid räkningen för Norrbottens läns beväringsmanskap
för år 1834; å hvilka medel qvitto begäres. Linköpings
Landscontor d. 7 Nov. 1839.
P. R. Ferlin.
Ofvannämndc 26 r:dr 9 sk. 8 r:st. b:co levererade, som qvitleras.
Stockholm och Ofverrevisionsdepartcmentets Militie-räkenskapscontor
d. 11 Febr. 1840.
A. Holmbergsson.
Den 24 Augusti e. m.
413
Bil. N:o 3.
K. M:s nåd. resolution uppå den af Landskatnereraren uli
Östergöthlands liin Kammarrättsrådet Paul Roland Ferlin gjorda
und. ansökning, att, sedan K. M:s och Rikets Kammarrätt, genom
särskilda utslag d. 28 Dec. 1838 och d. 15 Fehr. 183!),
ålagt sökanden, som, i egenskap af Landskamererare i Norrbottens
län åren 1833 och 1834, contrasignerat de marehe-routcr,
i stöd hvaraf sistnämnde läns beväringsmanskap år 1833 samt
Westerbottens fälljägare-reg:te år 1834 i aflöning, under marsch
(ill och ifrån mölesplalserne, emot stadgandet uli K. br. d. 27
Aug. 1810, bekommit 50 proc. utöfver hvad markegångstaxorna
för nämnde år bestämma, att ersätta den derigenom uppkomna
tillökning uti aflöningen för nämnde trupper, utgörande 300 r:dr
21 sk. 9 r:st., K. M. måtte, i likhet med hvad genom nåd. resolution
d. 10 Aug. 1S39 i en alldeles enahanda fråga och vid
lika förhållande blifvit sökanden nädigst medgifvel, af gunst och
nåd frikalla honom från utgifvandet af berörde honom ådömda
ersättningssumma; till stöd hvarför sökanden i und. anfört, dels
att en flerårig missväxt inom Norrbottens län, och deraf orsakad
stegring i prisen på födoämnen, påkallat den åtalade åtgärden
eller portionsprisets förhöjning, dels att förmånen af denna
förhöjning tillfallit soldater och beväringsmanskap, af hvilka någon
återbetalning ieke skulle kunna fordras eller erhållas; öfver
hvilken ansökning K. M:s och Rikets Kammarrätt, efter det
dess Öfverrevisionsdepartaments Militie-räkenskapsconlor i ämnet
hördt blifvit, med infordradt und. utlåt, inkommit; gifven
Stockholms Slott d. 19 Juni 1840.
K. M. har denna und. ansökning, med hvad dervid anfördt
blifvit, i nåder låtit Sig föredragas; oell vill af gunst och nåd
befria Kammarrättsrådet Ferlin från utgifvandet af Kronans andel
i ofvanberörde honom ådömde ersältningslopp, med skyldighet
likväl för honom att gälda den cancelli- och revisions-betjeningen
inom Kammarrätten, pä grund af gällande författningar,
tillkommande observalions-proc. å samma belopp. Hvilket vedcrb.
lill und. efterrättelse länder. Datum ut supra.
CARL JOHAN.
G. B. Cederström.
Bil. N:o 4.
Sedan K. Kammarrätten, genom utslag af d. 28 Dec. 1838,
1 anledn. af anmärkmr vid Norrbottens läns beväringsmanskaps mötcsräkning,
ålagt Landskamereraren Ilr Kammarrättsrådet P. R.
Ferlin alt ersätta för högt beräknadt portiousvärde för en del
af länets beväring, med 222 r:dr 23 sk. 6 r:st. samt uti utslag
af d. 15 Febr. 1839, i följd af anmärkmr rör:de Westerbottens
fältjägarecorps marsch till och ifrån 1834 års möte, likaledes
att ersätta 83 r:dr 46 sk., utgörande tillsammans 306 r:dr 21
sk. 6 r:st., men K. AI. i skrifvelse af d. 19 Juni 1840 i nåder
efterskänkt Kronans deraf tillkommande andel 229 r:dr 40 sk.
2 r:st.; så har Ilr Kammarrättsrådet i sistl. Alaj månad insiindt
Kammarrälteus cancelli- och revisionsbetjenings andel 76 r:dr 29
414
Den 24 Augusti e. m.
sk. 4 r:st. hvilket, enligt förut afgifvet qvitto, härmed intygas
och crkäunes. Stockholm och Ofverrevisionsdcpartementets Mililie-räkenskapscontor
d. 5 Ort. 1S4JL
A. Holmberg sson.
Remitterades till Statslltsk.
Frih. Posse, Axel Göran, hade ingifvit ett så lydande
mern.:
Den klagan, med eller utan skäl, höres ej sällan håde inom
och utom tidningspressen, att embetsman äro för gamla
och tjena för länge. Hos våra förfäder hade man ålderdomen
i mycket anseende och anlitade dess, såsom man dä trodde, vidsträckta
erfarenhet och mogna råd ej mindre inom än utom embetsmanuakretsen.
Det är dock möjligt, att håde sjals-och kroppskrafterna
hos vår tids menniskor ej blott äro i aftagande, utan
ock vida under i styrka och spänstighet, mot hvad de varit fordom.
Orsakerna dertill höra icke hit hvarken att undersöka
eller utreda, ej ens om sjelfva förmodan är sann eller icke. Ej
eller är det min mening att nedsätta ålderdomens värde i, och
för sig sjelf, och än mindre att påslå, alt den åldrige embetsoch
tjeustemannen, som har själs- och kroppshelsa, är mindre
användbar och nyttig än den yngre med möjligen rörligare idrer
och lemmar; tvertoin vill jag yrka, att i’ vår oroliga tid, den
mognade kraften kunde vara i manga hänseenden gagneligare
än den möjligen och vanligen besinningslösa ungdomliga, sorn
nägongång ser för mycket på mulet och för litet på medlen att
ernå det, och hvarigenom för Regering och folk förhastade
eller skefva, haltande, föga beståndande eller illa grundade mätt
och steg så lätt kunna vidtagas, men som sedan äro svåra alt
ändra och förbättra.
Min afsigt är således ingalunda att i egentlig mening understöda
det mer eller mindre allmänna skriket öfver Statstjenarens
ålder, men så mycket mera den rättmätigare klagan ej
blott hos allmänheten, utan ock hos vissa embets- och tjenstemän
sjelfva, att de nödgas tjena för länge, äfven då deras kroppsoch
själskrafter icke motsvara deras egen vilja, och Statens billiga
anspråk, att vara nyttiga och kunna uppfylla sin bestämmelse.
Denna klagan är värd att behjertas både af Rikets Ständer
och Rikets Konung; och det är derföre jag vågar uppträda som
densainmas målsman, väl öfvertygad om ämnets vigt, men icke
om ntiu förmåga alt så utreda och bevisa det, som sig borde;
dock förvissad derom, att det Utsk., som kommer att närmare
behandla detsamma, liksom R. St. i allmänhet och Regeringen
särskildt, skola egna deråt en så förtjent och samvetsgrann uppmärksamhet,
att min välmenande afsigt icke kan förfelas.
Man vet att personalen inom krigareyrket, visserligen genom
egen omtanka och betydlig uppoffring, men dock i öfverensstämmelse
med allmän och enskild nytta, så åtgärdat, att dess
Den 24 Augusti e. m.
415
medlemmar liro pensionsmässiga vid 50 års Sider och kunna
till och med vid 45 år taga afsked, med rättighet att betala linde
återstående 5 åren, för att då njuta full pension. Deras tjeust
linder fredstiden, och andra hafva vi lyckligtvis icke erfarit
under en hel tjenstemans ålder, är visserligen icke mödosammare
eller ansvarsfullare än andra Statens embets- oell tjenslemäns,
på långt när må hända ej ens så besvärliga och maktpåliggande,
som t. ex. de flesta af laudtstatens tjenstemän,
landshöfdingar, landssecreterare, landskamererare och deras biträden,
samt kronofogdar, häradsskrifvare och länsmän, hvilka,
utan rättighet lill semester, utan vicarier, året om, dag ut och
dag in, äro träget sysselsatta och all deras tid och omtanka
upptagen, om de till Regeringens och folkets belåtenhet skola kunna
sköta sina så mycket mer vigtiga befattningar, som både
Kronans och enskildas rätt och hästa i ganska mänga hänseenden
hvila på dem. Dock kunna dessa embets- och tjenstemän
icke taga afsked med rättighet att komma i åtnjutande af full
pension förrän vid fyllda 70 år, om de ej med läkarebetyg förmå
styrka sin sjuklighet, då de vid 65 år erhålla pensionsrält.
Ar icke detta ett uppenbart missförhållande, oell en ovedersäglig
obillighet, alt ej säga orättvisa, att den mindre vigliga, mindre
sysselsatta och mindre ansvarsfulla delen af statstjenande
personalen, som äfven under tjenstetideu åtnjuter semestrar och
har andra alt sätta i sitt ställe, skall kunna komma i lugn vid
50 års ålder, och den andra delen, med besvärligare, vigtigare,
större själsansträngningar erfordrande och kroppskrafterna mera
undergräfvande befattningar, ej kunna få hvila sig förr än
20 är sednare. Ar icke detta sednare förhållande i samma
män en förlust för det allmänna, vida kännbarare, vida betänkligare,
vida vådligare, än en obetydlig penningeuppoffring, att
tjenslemannen vidhänger sin befattning såsom en räddningsp hinka
mot egen och sin familjs undergång, äfven sedan hans kroppsoch
själs-krafter äro medtagna, förslappade eller alldeles förtärda,
antingen af 50 års arbete, eller derigenom eller af någon
annan orsak sig ådragen sjuklighet?
Jag föreslår derföre vördsamt, icke att den raske och någongång
äfven i sednaste åldern med tillräcklige kropps- och
själsförmögenheter hegåfvade embets- och tjenstemannen vid någon
bestämd ålder må taga afsked, men att den svage och sjuklige,
som med läkarebetyg kan styrka delta förhållande, vid 60
års ålder, efter 30 års tjenstetid och minst 5 år i den befattning
lian sednast innehar, må kunna taga afsked med åtnjutande
af full pension, antingen att utgå af allmänna medel pä indragningsstat
eller af civilstatens pensionseassa.
Remitterades till StatsUtsk.
Upplästes följande af Hr Ehrenborg, Christian Abraham,
inlemnade anförande:
Få onera äro i vårt land så betungande, som väg- och bro
-
416
Den 24 Augusti e. m.
byggnaden, och fä drabba så orättvist. Underhållandet af Långebro
öfver Helgeå invid Christianstads stad har i långliga tider ålegat
7 härader, dels inora Christianstads och dels inom Malmöhus län, dä
deremot hvarken Christianstads stads eller åtskillige andre orters
innevånare, som mera ofta färdas öfver Långebro, än ofvannämnde
underhållsskyIdige, icke på ringaste sätt deltaga uti kostnaden
för underhållet af nämnde bro. Såsom ägare af hemman, belägne
inom ett af ofvannämnde 7 härader, emotser jag med bekymmer
den tid då Långebro inom kort mäste ombyggas. Någon
lindring i detta besvär skulle kunna åstadkommas, om alla
som färdas öfver bron, finge sig ålagdt att erlägga någon afgift;
och får jag af sådan anledn. anhålla, det läcktes R. II.
St. besluta om en dylik afgifts bestämmande för alla, som färdas
öfver ifråga var. bro, äfvensom det R. St. härom ville hos
K. M. i önskningsväg göra framställning.
Om remiss af denna min motion till vederb. Utsk. anhålles.
Remitterades lill Allm. Besv.- och Ekon.Utsk.
Hr Hjerta, Lars, hade inlemnat följande motion:
Delande den öfvertygelsen, att man icke onödigtvis bör
vidtaga förändringar i tullafgifterna å de varor, hvilka ingå såsom
vigliga beståndsdelar i ett lands varutillverkningar, anser
jag likväl denna regel tåla vid undantag för sådana fall, der
det bestående leder till bestämd melin för consumenten, utan tillräcklig
motsvarande fördel för dem, som deri befintliga föreskrifter
har för afsigt att skydda. Många sådana fall finnas ännu
i vår tulltaxa, men jag inskränker mig att nämna 2:ne sådana,
deri en rättelse synes böra lända till bestämd nytta, utan
alt någon lider deraf.
Under artikeln ull upptager tulltaxan för grof Jutsk och
Isländsk införseltull 2 sk. b:co 2?, med inskränkning af införselsrättigheten
endast till 5 städer: Stockholm, Götheborg, Norrköping,
'Malmö och Halmstad; men för all annan ull 8 sk.
Andamålet med detta stadgande kan tydligen ej vara att
specielt gynna Jullands eller Islands ullhandlare, utan att bereda
tillgång på all grof ull till billigare pris än den fina, och
att uppmuntra den finare fårafveln i landet med ett lämpligt
skydd. Det är likväl allmänt bekant, att den nyssnämnda inskränkningen
till Jutländsk och Isländs ull haft ett menligt inflytande,
då den alldeles stängt tillfället till införsel af den grofva
Engelska och Australiska ullen, som för vissa artiklars, t. ex.
filtars beredning, är synnerligen tjenlig, af hvilka sorter i syn
nerhet
den sednare kunde gifva en ökad sysselsättning åt vära
skeppsrederier, och som kunde erhållas till billigare pris än
den Jutländska. Detsamma gäller om åtskilliga slag af den
Ryska ullen. På denna grund anhåller jag, att II. Bevilln.Utsk.
läcktes, med bibehållande i öfrigt af lullbestämmelseu och af
skillnaden mellan afgiflen på fin och grof ull (ehuru den sednare
-
Den 24 Augusti e. m.
417
re visserligen synes öfverdrifven) föreslå R. St. alt borttaga orden
Jutsk och Isländsk, så alt enda skillnanden Liefve mellan
grof och fm ull.
Man skall kanske mot förslaget invända svårigheten att förekomma
underslef af lin ulls fört 11 Ilning för gröfre, oell jag
medgifver alt elt correcliv kan beliöfvas mot denna svårighet;
men detta kan väl vinnas, om det t. ex. påbjudes, att all ull
öfver ett visst värde anses såsom lin ull. Med den rättighet,
som enhvar äger, alt lösa en angifven vara efter anslag med 10
proc. utöfver angifna värdet, höra väl alla missbruken i det
närmaste kunna förekommas, och skulle en ytterligare coutroll
erfordras, så finnes denna deruti, om det föreskrifves, att auction
alltid skall utlysas å varan, sä snart den blifvit angifven
till tullbehandling.
Pä artikeln svafvelsyra utgör importtullen 6 r:st. b:co få,
sorn visserligen synes vara obetydligt. Med tolagen inberäknad
uppgår dock denna afgift till 1 sk. r:gs i det närmaste. Detta
utgör mer än 30 proc. af värdet, dä svafvelsyra^ enligt hvad
af facluror frän England och Belgien samt af priscuranter kan
iuhemtas, der pä stället levererad fritt om bord, kostar endast
23 francs per 100 kilogram, som gör föga öfver 2 sk. b:co
pr få.
Någon utsigt alt en svavelsyrefabrik inom landet skall inrättas,
finnes för närvar, alls icke, emedan anläggningen af en sådan
kostar omkring 50,000 r:dr b:co, och tillverkningen icke
kan bära^sig med den. afsättning, som här i landet är att påräkna.
Ä andra sidan är svafvelsvrån en nödvändighetsvara,
som ingår i behofverne vid färgeriet’, vid papperstillverkning,
vid blekerier, och i allmänhet utgör ett af de aldra vigtigaste
och oundgängiigaste reqvisita vid alla chemiska och tekniska
fabrikationer. En icke obetydlig tyngd hvilar i alla fall på
importen af denna vara, derigenom att den mäste införas i glaskärl,
att frakt och assurance derföre blifva dyra och tillsammans
redan uppgå till omkring 25 proc., helst om man räknar,
att bland ett större parti vanligen en eller annan flaska går
sönder under vägen.
Då det på grund af hvad jag nu haft äran anföra, vore en
stor vinst för en mängd näringar att hafva denna artikel sä
billig som möjligt, och ingen kan derpå förlora, när varan ej
inom landet tillverkas, samt den inkomst Slaten drager af denna
tullafgift är alltför obetydlig, för alt tagas i beräkning i bredd
med den fördel, som industrien skulle vinna genom befrielsen
från tullafgiften; så tager jag mig friheten vördsamt föreslå,
alt svafvelsyra må fä tullfritt införas i landet, ined öfverlemnande
till Regeringen att, i händelse en eller flere svafvelsyrefabriker
inom landet inrättas, kunna, sedan sådant skett, återställa
tullafgiften till dess nuvar. belopp.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
53
418
Den 24 Augusti e. m.
Ur Kröningssvärd, Garl Gustaf, hade ingifvit en
motion, så lydande:
På det alt de flere olägenheter desto förr jn hellre malle blifva
afhulpne, hvilka uppkommit medelst den uuvar. organisationen
af första domstolen å landet, häradsrätten, dels i det hänseende,
att i manga härader eller tingslag, särdeles inom dc
norra provinserna, allenast ett, eller högst 2:ne lagtima ting
ärligen hållas, hvarigenom, då verkliga hellof inträffar för denna
domstol alt, ifrån det ena tinget lill det andra, uppskjuta
fullföljden af der anhängige tvistemål, en rättegång ofta nog
kan i flere år fortfara innan domstolen ser sig oförhindrad att
densamma slutligen afgöra; dels derigenom all terminerne för
desse lagtima ting äro för åtskiliige landsorter genom äldre författningar
bestämde att hållas under årstider, hvilka dä kunnat
vara lämplige för der varande menigheter, men nu äro ganska
olämplige, dymedelst att näringar der sedermera blifvit etablerade,
hvilka, under samma årstider, i hög grad påräkna ortens
allmoges och öfrige arbetsclassers oafbrutna betjening, så alt
tingsfärder dä äro för nämnd, parter och vittnen ganska menlige;
samt i betraktande tillika af den omständighet, alt bibehållandet
af tagni ansrtitterne synes nu mera tämligen allmänt
vara ansedt, i eke blott onödigt, utan äfven skadligt, emedan
ganska mänga rättegångar genom deras tillvaro ändamålslöst
uttänjas: har jag härmedelst vördsammast skolat föreslå, att
det af den tillförordnade lagberedningen utarbetade och den 16
December 1842 till K. M. afgifne underd. betänk. ang:de domstolarnes
organisation, hvarigenom bland annat flere lingstermincr
för häradsrätterne, samt lagmansrälternes upphörande föreslås,
må under denna riksdag blifva ett föremål för 11. H. St:s
öfvervägande och antagande, samt att LagUtsk. följakteligen
måtte fä sig uppdraget, att samma vigtiga ämne upptaga och bereda,
samt med utlät, deröfver lill dc resp. RiksSl:n inkomma.
Remitterades till LagUtsk.
Hr Roos, Carl Ulrik, hade iulemnat följande 4 motioner
:
Under det å ena sidan klagan öfver brist på näringsufvägar
alltmera höres, klagas ä den andra, med icke mindre skal,
öfver fattigdomens tilltagande. Vid sådane förhållanden torde
icke med likgiltighet böra åses, att utländingar från ett visst
häll, nemi. Tyskland, hit öfverkomma och nästan uteslutande underslå
sig vissa näringsgrenar, som företrädesvis äro lönande,
såsom t. ex. sockerbruksrörelsen, under det att frän cl t annat
häll, eller Finland, fattige och folk af arbclsclassen hit öfverflytta,
och icke sä Ilan torde falla fattigförsörjningen till last.
Då Sverige ännu ägde Finland äfvensom besittningar i Tyskland,
knnde sådant skäligen opåtalt passera, men nu har
en annan sakernas ordning inlrädt, hvarvid satsen ”hvar tiggare
i sin socken” något mera noggrant torde böra tillämpas. Om
Den 24 Augusti e. m.
419
fattige oell niiringslösa fran Sverige öfverkomma lill Finland,
sa blifva de ålerskickade; men 0111 fattige från Finland öfverkomma
till Slockholm, så behöfva de endast inflytta till någon
landsman, slägting eller bekant oell der låta skattskrifva sig,
under en eller annan benämning, för att vara naluraliserade;
oell om någon från Tyskland fält höra att diverse- eller modehandel
eller något annat lätt och beqvämt yrke i Sverige
skall vara lönande, lärer han, för att komma i utöfning deraf,
i allmänhet icke söka Svensk medborgarerätt, utan belt enkelt,
antingen såsom betjenande eller associerad deltaga i någon här
förut varande Tysks rörelse, för att sedan, så snart sig göra låter,
uppslå för egen räkning. Särskildt vid den af utländingar
bär bedrifne handel, torde kunna anmärkas, att derigenom landet
påföres en hop onödigt kram och liixartiklar, äfvensom att, genom
utläudningarnes relationer på ulrikes ort och deras sammanhållning
här, de näringsgrenar, som af dem bedrifvas, pä ett eller
annat säll för infödingar blifva mindre tillgänglige och lönande.
Att dessa förhållanden förtjena öfvervägas, samt alt mera bestämda
och ändamålsenliga föreskrifter i afseende på utländningars
bosättning härstädes, äro behöflige, är utan allt tvifvel; och
jag hemställer således, att Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk., dit denna
min motion torde blifva remitterad, mätte taga ämnet i öfvervägande
samt föreslå de föreskrifter, som kunna pröfvas lämplige
och af bchofvet påkallade.
Remitterades lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
2.
I 1841 års stämplade pappers- eller chartac-sigillatat-förordning
är i vissa fall, dels befrielse helt och hållet och dels
lindring lill hälften i chartaiafgiften vissa classer medgifven,
hvaribland allmogen, som det heter, äfven förekommer. Då
likväl, enligt språkbruket, under benämningen allmoge hela
BondeSt. kan inbegripas, och meningen ingalunda synes kunna
hafva varit, ali från charljeafgiften befria denna den rikaste och
mest betydande lölkclass i samhället; men om än händelsen vore
sådan, hör dock rättelse derutinnan för framliden äga rum;
ty både emot den så allmänt påyrkade principen af jemn beskattning
och emot rättvisa, är det uppenbart stridande, alt den
mången gång rätt arme och behöfvande, ehuru ej bonde, skall
vidkännas afgifter, hvarifrån den rike, antingen alldeles är fritagen
eller lindrad lill hälften. Jag föreslår derföre, alt ordet
allmoge i nya blifvande ehart.sigill.-förordn., öfver allt der befrielse
eller lindring dermed skulle åsyftas, måtte uteslutas, samt
att ordalydelsen ställes så, att endast den verkligt fattige i thy
pä befrielse eller lindring må kunna göra anspråk; och torde
beräkningen af chart.sigill.-uppbörden, såsom följd häraf, jemväl
böra jemkas oell i någon män förhöjas.
Remitterades lill Bcviliu.Utsk.
3.
I 1841 års förordn. om stämplade pappcrsafgiflcn föreskrif
-
420
Den 24 Augusti e. ra.
vcs i 9 §, att hvarje utkommande tidningsnummer, tryckt pä
^ ark eller derunder, bor förses med ehart.-sigill.-stämpel till
1 rsl:s belop, hvarje helt ark lill 2 r:st, deröfver lill och med
1^- ark 3 runstycken samt så vidare, ulan att bestämdt är,
hvad storlek ett ark bör beräknas till. Denna uraktlåtenhet att
bestämma arkets slorlek, har nu föranledt dertill, att icke något
tidningsblad, huru stort som helst, lärer stämplas til! högre
afgift än den lägsta, som är 1 r:st. Såsom bevis härpå får jag
bifoga ett nummer af Aftonbladet, N:o 183 för i år, och ett
nummer af Stockholms Dagblad, N:o 184, äfven för i år, innehållande
20 dryga spalter hvardera och till qvadratinnehållet
ungefärligen motsvarande 3 hela ark hvardera, men dock utan att
vara försedda med högre stämpel än till I r:st. Att qvadratinnehållet
af dessa tidningsnummer verkligen motsvarar 3 tryckta
ark, lill bevis derpå får jag hosfoga löpande qvartalels taxa
för hyrkuskarne här i staden, på ett helt ark tryckt. Då nu
slämpelafgiflen för tidningar är så ytterst ringa, alt den, noga
räknadt, icke torde ersätta de dermed förenade kostnader,
och ännu mindre lemna någon ersättning för den mot stämpelafgiften
svarande befrielse från postporto, får jag föreslå och yrka:
l:o Att stämpelafgiften för tidningar malle lill den män ökas,
att någon skälig ersättning för postportofriheten derigenom
vinnes;
2:o Föreslår jag denna ökning lill 4 r:st. för \ ark, 8 r:st.
eller 1 sk. r:gs för helt ark, o. s. v. och
3:o Yrkar jag, alt omfånget af hvad som förstås med ett
ark, i den nya blifvande förordn. om stämpladt papper, måtte
i qvadrat bestämmas, sålunda, alt t. ex. ett ark torde få förklaras
motsvara en qvadratfot, o. s. v.
Remitterades lill Bevilln.Utsk.
4.
Tvifvelsutan skulle det för riksdagsmännen sjelfva utgöra
ett angenämt oell kärt minne samt för deras familjer ett nöje
och en fägnad, om ett exemplar af de blifvande kröningspenningarne
ät hvarje riksdagsman kunde blifva utdelade.
Då emedlertid R. St. såsom närvarande vid kröningsceremonien
äro förhindrade att afven närvara vid kröningspenningarnes
utkastande, — om än sådant vore passande, hvilket
ställes derhän—; så får jag härmed föreslå, att genom StatsUlsk:s
eller annan vederbts försorg, ett exemplar af de blifvande
kröningspenuingarne, emot qvitto ä upprättande listor, måtte
hållas hvarje i hufvudsladen närvar, riksdagsman äfvensom hvarje
af de vid riksdagscancellierne tjenstgörande personer, tillhanda.
Efter af H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställd, men af
Rådd. o. Ad:n med nej besvarad propos. på remiss af denna
motion till StatsUtsk., hemställde H. Ex om Ridd. o. Adra behagade
remittera densamma lill Stats- samt allm. Besv.- och
Ekon.Ulskm., och sedan denna propos. blifvit besvarad med ja och
nej, förklarade II. Ex. att han trott sig finna, att Ridd. o Ad.
dertill lemnat sitt bifall.
Den 24 Augusti e. m.
42!
Ilr Nordenanckar, Fredr. Wilh., uppläste 3 motioner,
så lydande:
1.
Ett tiotal af år har förflutit sedan jag, nästan ensam på
detta rum, vågade uttala misstroende till realisationens gäng och
de välgörande följder man deraf väntade. Min på dä nyssförflulne
arens cursförhållanden, och de då, mera än nu, gängse
fria handelstheorier, grundade fruktan för undervigt i handel,
ansågs såsom en stalsekonomisk förvillelse, emedan sådane förhållanden
alltid borde jemna sig sjelfva; och då jag, såsom en
följd af silfverutvexlingen yttrade farhåga för sedelstockens
indragning, bemöttes sådant med förespeglingar tvertom om rörclsecapitalels
förökning. Sveriges bank, menade man, hade
ett bättre förhållande emellan sina utelöpande sedlar och sin
metalliska cassa än någon bank i verlden; rörelsemedlets förökning
trodde man skulle, såsom ett medel till industriens lyftning,
bereda ett stigande välstånd och i följd af ökad produetion,
äfven ökad export, med återfrakt utaf silfver; ehuru theorien
säger, hvad andra länders erfarenhet bekräftar, att närmaste
följden af credilmyntets förökning under vidriga cursförhållanden
blir stegrade priser inom landet och ökad import, hvilken
den stigande produclionen först långt sednare skulle kunna gälda,
i fall att icke alltid en mellankommande reaction i myntvärdet
redan dessförinnan förstörde det artificiella lif den bildat.
Handelsbalancen, sade man, vore ett hjernspöke, som icke borde
skrämma någon, emedan export och import alltid mäste balancera
hvarandra; intet land kunde från utländningen införa mera
jin det exporterades värde. Det är sant, att en liqvid nationernc
emellan mäste förr eller sednare äga rum, men verldshandelns
historia gifver oss varnande exempel på huru ofta,
efter eu långvarig undervigt i varubytet, den utländska räkningen
måst jernnäs på bekostnad af landets inre välstånd, och
uppoffring af nationers ekonomiska och kanske äfven politiska
sjelfständighet.
Sedan Amerikas förenade Stater genom en långvarig undervigt
uti handel samt utländsk upplåning ådragit sig en skuld
till Europa, som år 1836 beräknades till 200,000,000 dollars,
afkastade de en stor del af bördan genom tusendetals bankrutter.
Den utvägen att bryta ingångna förbindelser är visserligen
verksam, men bör, så vida äfven national-äran skall bevaras,
icke medtagas i beräkning. Det var undervigt uti handel, i
den mening jag fattar den, som bcröfvade Portugal och Spanien
allt det guld, som Amerikas grufvor lemnat. Det var öfvervigt
i bandel, som hopade capitalerne till England, och gjorde öboerne
lill vcrldens förläggare. Alla Europas större nationer
hafva periodiskt erfarit de ädlare metallernas bortgång, cn följd
af politiska kriser, eller undervigt uti handeln. Sverige har
redan räknat flera särskilda myntförsämringar.
1664 bestämdes silfverdalern lill § af silfver specie.
1696  ^
•1 22
Den 24 Augusti e. m.
1716 bestämdes silfverdalen! lill £ af silfver specie.
1777 . .
1803 . .
1830 . .
oell häruti hade 1834 års Ständer bort linna lika manga varningar
emot ett blindt förtroende till lyckan. Lätom oss nu
tillse, hurudan den närvar, ställningen visar sig.
Under de första realisationsåren erhöll riket ett opåräkuadt
understöd, dels i guld och silfver, dels uti vexlar, genom det
utländska lån på 9,333,333^ r:dr, som bruksägare upptagit.
Bankens metalliska fond bibehölls härigenom till 1840 års slut
vid ett värde af 18,325,000 r:dr, eller circa 1 million större
än år 1834, men sjönk 1841 lill 16,900,000, och sedan de
genom upplåningen betingade silfverleverancerne upphört, nedföll
cassan är 1842 till 11,200,000 och utgör nu blott 7,763,534
r:dr b:co. Om silfver till ett värde af 4,000,000 r:dr antages
att hafva, utan inflytande på Sveriges rörelse, utgått till Finland,
så återstår likväl en minskning af nära 7 millioner, som,
med tillägg af utländska skulden, nu circa 8,700,000 r:dr (som
för räntor och amortering fordrar 500,000 r:dr ärligen i vexlar),
antyder en varuexportens undervigt på 15,700,000; och dessutom
kan med visshet antagas, att den större säkerhet i utländska
transaclioner, som realisationen lemnat, äfven föranledt
betydliga utländska upplåningar på enskilda händer. TullspeciaIcrue
visa, att under samma decennium importen från utlandet
ökat sig med circa 5 millioner utöfver hvad den utgjorde vid
periodens början.
Jag är likväl icke ibland dem som anse någon fara för
banken vara för handen, så vida man tillåter, att den handlar
efter egen fördel; ej eller kan jag finna, att det allmänna rörelsens
lidande, som nu öfverklagas, har sin hufvudsakliga orsak
i bankens indragningar; tverlom måste erkännas, alt nationen
i tillgänglige credilanstalter funnit kanske större understöd än
en sträng försigtighet bjudit, under en tid då förnämsta exportvarans
fall på verldsmarknaden blifvit en illa förstådd varning
emot ökad consumtion. Om till verkligen utelöpande riksmynt
lägges privatbankernas circulation, men afräknas de sednares
cassa och sedelcirculationen i Finland, så finnes att rörelsemedlet
utgjorde 1834
27,000,000: — —
och d. -jr- 1844
24,200,000:
således en minskning på 10 år af endast 2,800,000 r:dr b:co.
Under realisationsären hafva bankens utlåningar ökat sig
1841
1843
25,600,000:
24,600,000:
30
på fastigheter med
jern och vågförda metaller
discont och crediliver
326,551:
1,891,338:
5,056,197:
Summa r:dr 7,274,086: —
Den 24 Augusti e. m.
423
Privatbankerne hafva utlånat circa 6,000,000; Bruks- och
Skånska hy pollieksföreningarne hafva lemnat circa 14,000,000.
Således genom dessa kända inrättningar circa 27,000,000 ökade
länetillgångar.
Sådane, mine Hrr, visa sig de närvar, förhållandena, oell
del synes nu tillhöra 1844 års Ständer alt hota det sår, som
statskroppen lidit, och det är såsom ett ringa bidrag till ämnets
utredning, som jag till de särskilda Utsk., som frågan tillhörer,
vägar hemställa mina åsigler.
Under 2:ne föreg:de riksdagar, då jag varit hedrad med
R. o. Ad:s förtroende alt vara medlem af BancoUtsk., har jag
af skyldig omvårdnad om landets näringslif och under hopp om
bättre tider ansett mig böra yrka, att så länge bankens säkerhet
ej fordrade annorlunda, borde sedelstocken hållas uti oförminskadt
omlopp sålunda, alt hvad som i annan väg än silfvervexling
lill hanken ingick, äfven borde lill allmänna rörelsen
äler ulgifvas; men till förekommande af en i min tanka obehöllig
och skadlig ökning i hankens utlåning, har jag alltid ansett,
att bancovinsten hellre borde utgå till produetiva anslag.
Huruvida sådane grunder vid reglering af hankens rörelse äfven
nu kunna följas, heror af de åtgärder till realisationens
betryggande, som R. St. i annan väg eller utom bancoregleringen
nu gå att vidtaga.
Vid bristande tillgång på egna produeter, är det alltid i
första rummet de ädla metallerne, som för exporten tillgripas;
i samma mån försvinner äfven creditmyntet och inbördes förtroendet;
rörelsen lider. Handelsvågen skall visserligen, såsom
man säger, återtaga sin jemnvigt, men det är consumtionens
aflagande och varuprisens fall, häda delarne en följd af nöden,
som, dä öfriga förhållanden äro lika, utgöra villkoret för melallernes
återkomst. I st. f. alt Iikgi11 tigt åse dessa naturliga
följder af missförhållandet i nationens inre hushållning, är det
således i min tanka lagstiftande makternes pligt och statskonstens
problem att förekomma den nödens svältkur, som återställer
handelns jemnvigt, och att genom användandet af alla
de medel, som erbjuda sig, söka återföra till landet den ström
af ädla metaller, som utgör håde medlet och tecknet till stigande
välstånd och trefnad.
Slatshushållningsläran är, i min öfvertygelse, vida enklare
än man vill fatta den, och deruti gälla enahanda reglor, som
för individen; att omtänksamt arbeta och spara är enda medlet
till enskildt välstånd och summan af individernas årliga behållning
utgör ju Statens i det hela. Men Svenska nationen anklagas
i allmänhet för misshushållning och frikostighet, och samhället
saknar således den garanti för stigande välstånd, som
ligger i individernes förenade sträfvande att bevara och förkofra
en redan förvärfvad förmögenhet. Detta anlag att snarare
förtära än samla capitaler, har sedan realisationens början befordrats
genom milliontals ökade länetillgångar på landtegendomar,
pä bruk och på namn, hvilka, väl använde, hort lifva pro
-
424
Den 24 Augusti e. m.
duction och handel, men som, efter hvad alla tecken angifva,
blifvit missbrukade till stegrande af egendomsprisen och lill
ökad import. Tullspecialerne visa, i hvilken grad consumtioneu
af utländska varor tilltagit.
Lagstiftningen i ett land utöfvar ett mäktigt inflytande på
dess innevånares seder, karakter och moraliska utveckling, och
nian måste erkänna lagstiftarens rättighet och pligt att ingripa,
äfven med allvar, i det enskilda lifvet, och att icke alltför
svagt gifva efter fiir ropet pä frihet, när allmän ordning och
Statens fördel fordrar uppoffring och lydnad. Den inre moraliska
kraft till förkofran, hvarförutan alla konstlade fiuaneiella
åtgärder ingenting förmå, kan i min tanka framkallas af en
ändamålsenlig creditlagsliflning, som betryggar äganderätten,
som tvingar till ärlighet i handling, noggrannhet i uppfyllande
af förbindelser och varsam hushållning, dymedelst alt den befordrar
hastig indrifning af fordringen, punktlighet i liqvider,
skyndsam utredning af förfallne affärer, bestraffar den baukrutterade
vinglaren, på samma gång som den med mildhet uppmuntrar
lill ny verksamhet den, som endast olyckan störtat.
En lagstiftning i denna riktning måste mera än allt annat bidraga
lill realisationens bestånd. Det derigenom grundlagda förtroendet
man och man emellan skall befordra sedelstockens
hastigare omlopp, och med stöd af samma förtroende skall dea
idoge och sparsamme medborgaren aldrig sakna förlag till industriel
förkofran, om ock circulerande rörelsecapitalet vore än
mindre än det nu är. Endast under ett sådant creditsystcm,
som tvingar till ordning i affärer, kan en inre vexelrörelse
uppstå, och sådaue papper blifva industriens naturliga, och i män
af behofvet sjelfskapade rörelsemedel. Så länge capitalen brista,
fordras derjemte att i orterna spridda låneanstqlter lösrycka
sina tillgångar från länga löneterminer, för att under hastig
omsättning alltid hålla dem till hands för ögonblickliga lån pa
vexlar, och sålunda återställa liqvidernas ordning, när en tillfällig
rubbning inträffat.
Främmande för det juridiska yrket, har jag bort stanna
vid antydandet af de principer, hvarpå credillagslifluiugen bör
grundas; men dä ännu vid motionstidens slut de insigtsfullare
mcdlemmarne af II. Ståndet i detta ämne iakttagit tystnad,
tillåter mig sakens vigt att öfver principens tillämpning yttra
några ord.
l:o Af alla förslag lill åstadkommande af mera ordning i
affärer, som redan inom andre lliksSt. blifvit väckte, finnér jag
intet mera verksamt än det om borttagandet af den bevisningskraft,
som i Rälleg.b.-us 17 cap. 2 § blifvit tillerkänd handlandes
böcker. Man har föreslagit att, i utbyte eller till motvigt mot
rättigheten att med egen bok bevisa sin fordran, skulle gäldcnären
tillåtas att med edgång fria sig från krafvel. Afser man
endast rättvisan och controll emot misstag eller felaktig bokföring,
så torde denna modifikation möjligtvis vara antaglig,
men
Den 24 Augusti e. m.
425
men ur statsekonomisk synpunkt är den på långt när icke tillfredsställande.
Det länga utborgniugssystemet medför för säljaren
förluster i räntor, osäkerhet, en ständig missräkning på sin
egen ställning och förmögenhet, som omärkligen inleder honom
uti obestånd, och för köparen underhålles derigenom den farliga
frestelse till stigande skuldsättning, som undergräfver oberoendet
och den moraliska kraften till förvärf. Ur rent financiel
synpunkt bör man af detta oformliga creditbruks borttagande
eller inskränkning vänta sig, att ett större behof af circulerande
rörelsecapital uti landet skall uppstå, hvilket, i sin verkan
lika med en indragning, måste minska importen och sänka
cursen, under det att liqvidernas större säkerhet äfven skall
sätta den allmänna rörelsen i tillfälle att, såsom jag förut yttrat,
genom egna sjelfskapade creditpapper, undandraga sig beroendet
af sedelmyntet.
2:o De hitintills utkomne författningar om försäljning af
lösören, som qvarblifva i säljarens vård, hafva varit i fullkomlig
strid med det afsedde ändamålet; och jag föreslår således,
alt, med upphäfvande af de i ämnet och sednast d. 9
Maj 1835 utfärdade författningar, och på den grund, som, ehuru
måhända ofullständigt, blifvit uttryckt i 1 cap. 7 § Händelsen
af 1734 års lag, och hvilken grund jemväl öfverensstämmer
med gamla Romerska lagstiftningen, mätte meddelas
det stadgande, att vid köp af lösören äganderätten ej anses hafva
öfvergått lill köparen så vida icke effccternc äfven vcrkeligen
till honom öfvcrlemnas.
3:o Icke mindre vigtigt anser jag vara att, genom undanrödjande
af 1841 års nåd. lagförklaring, återställa fordringsägarens
rättighet alt vid bristande tillgång kunna bysätta gäldenären
för all ostridig och förfallen fordran, och jag förenar
mig i den motion härom, som redan från annat Stånd är lill
LagUtsk. öfverlemnad. Den skall i betydlig mån förekomma
frestelsen, som en svag lagstiftning framkallar, att antingen af
svek eller såsom en följd af åsidosatt ansträngning undandraga
sig uppfyllandet af ingångna förbindelser.
4:o I fall att de emot K. M:s nåd. propos. om tysta förmånsrätterna
gjorde erinringar skulle hindra dess antagande,
sä tror jag att redan mycket skall vara vunnet om alla sädane
förbindelser, Som nu äga förmånsrätt, kunde bringas till offentlighet,
hvarigenom äfven den enskilda vann tillfälle alt sjelf
undanrödja det hinder emot credit, sorn misstankan om tillvaron
af sådane okända förbindelser medförer, och jag föreslår derföre,
att den som inför domstol pä ära och tro antingen uppgifver
sig alldeles icke äga, eller ock till beskaffenheten uppgifver
sådan förbindelse, men sedan beträdes med falsk uppgift,
skall beläggas med straff, som pä II. Utsk:s förslag R. St. godkänna.
5:o Intet verksammare stöd skulle, i min tanke, kunna
gifvas den enskilda erediten, och ingen ting mera befordra,
1 H. 54
42G
Den 24 Augusti e. m.
punktlighet i liqvider, än om genom förenklad executiv behandling,
ostridiga fordringar kunde med mera skyndsamhet
och mindre kostnad indrifvas. Ett sådant ändamål skulle vinnas,
om i st. f. den ofta besvärliga omvägen att hos Konungens
Bef:h;de begära communications-resolutiou , det i vissa enklare
fall kunde göra tillfyllest för erhållande af utslag, att på lagsökningsakten
förete bevis, att densamma blifvit gäldenären viss
lid förut meddelad. Jag anhåller, att LagUtsk. mätte föreslå
sättet för vinnande af härmed nsyftadt ändamål.
fr: o Det största behof af reform påkalla visserligen äfven
de för concursmåls behandling gällande föreskrifter. Den långsamhet
och vårdslöshet, hvarmed concursäronden af curatorerne
sjelfva behandlas, ofta mera i cessionanlens än fordringsägares
intresse, synes mig utvisa behofvet äfven i denna del af offentlig
controll. I Konungariket Norrige lärer sådant redan
vara stadgadt, och jag anhåller, att LagUtsk. mätte i ämnet
afgifva förslag.
2.
Med åberopande af de moliver och den öfversigt af Svenska
bankens ställning, som jag i föreg:de motion bar framlagt,
och samtidigt med det tvång lill verksamhet och hushållning,
som jag ansett en ändamålsenlig credit lagstiftning innebära, är
det icke af mindre vigt att genom en, efter tullbevakningens beskaffenhet
lämpad skattläggning på importen, uppmuntra productionen
af nödvändighetsartiklar inom landet, och minska consuintionen
af de öfverflödsvaror, som tynga handelsvågen.
Comm.eollegii, med erkänd förtjenst uppgjorde beräkningar
upplaga en exportens öfvervigt under 8 år från 1835 års början
till oell med 1842 af icke mindre än . mill. r:dr sp.
deruti inbegripet bankens silfver och guld;
men om ä andra sidan afses bruksägares
qvarstående utländska skuld af minst ... 3 „ „ ,,
samt hvad frakthandeln under tiden inbringat,
och som uti allmänt tryck beräknats -  lill öfver 1 million om åtel, eller under S
år lill  8 „ „ „
så skulle Comm.eollegii missräkning utgöra
den orimliga summan af 17,| mill. silfv. sp.
med tillägg af den visserligen icke obetydliga skuldtillökningen på
enskilda händer till utländingar. Men äfven om man ej vill
tillerkänna dessa siffror full bevisningskraft, så framställer sig
likväl, enligt min öfvertygelse, ovädersägligen den slutsats, alt
hämmande af lurendrejeri och tullförsnillning påkallar II. Sits
största uppmärksamhet, och att en högst betydlig öfverimport
måste för realisationens bestånd blifva hejdad.
Lyckligast är den nation, hvars egen hushållsdrift gör lagstiftarnes
mellankomst och tvångsmedlet öfverflödigt, men här
torde vara säkrast att icke åsidosätta författningars ingripande
förmynderskap; helst jag anser, att det så kallade strypsyste
-
l>en 24 Augusti e. m.
427
mets tv,"mg, som i händelse af fortsatt silfvcrexporl otvifvelaktig!
måste inträda, medförer ett ännu värre nationens oell industriens
lidande. Alt prohibitiv.! laghud i bredd med penningeindragning
äro verksamma medel lill myntets förbättring, derom
kunna vi rådfråga erfarenheten t. ex. från 1817. Den 31
Mars sagde år förbjöds införseln af hvila bomullstyger och vissa
utländska drycker. Den 30 April utkom K. M:s nåd. kungör,
med varning emot öfverflöd. Samma dag utfärdades förbud mot
försäljning af kokt caffe samt emot försäljning af vissa ädlare
viner och utländskt bränvin, cider och porter, vid I6| r:dr bot
första gången och sedermera hvarje gäng 50 r:dr, särskildt af
värdar, köpare och säljare. Följden blef att cursen på namburg,
som var 128 sk. nedgick under loppet af äret till 120
sk. och år 1818 till 110 sk.
Förbud af denna art skulle troligtvis icke nu vinna R. Sits
och nationens bifall, och då jag hvarken tror alt vår nu ägande
tulltaxa hchöfvcr att vid sjelfva tullbestämmelsen undergå
betydliga förändringar, och jag ej har nog kännedom om sädadane
dclaljförhållanden, sorn vid tariffens uppgörande böra vid
hvarje artikel tagas i beräkning, inskränker jag mig lill följande
förslag:
]:o. Att Bevilln.Utsk., med fästadt afseende på det högst
betydliga beloppet af varor, sorn, efter hvad nu anmärkta förhållanden
antyda, under de sednare åren lill riket i oloflig väg
inkommit, mätte vid tullagstiftningen föreslå så ökade controllör
alt det skydd för inhemska näringar och den inskränkning i
förbrukningen af utländska öfverflödsvaror, sorn samhället bär
räll alt fordra äfven må blifva sanning.
I afseende pi beska Ifen het en af dessa controllör, åberopar
jag yttrandet i allmänt tryck af en värderad embetsman, sorn
just med afseende pä naturen af, och stället för sin verksamhet
förtjenar vitsord, och hvilken, ulan att i höga tullafgifler eller
förbud finna villkoret för näringarnes uppkomst, likväl såsom eu
nödvändighet yrkar, alt vår tullbevakning mätte erhålla en kraftfullare
och ändamälsenligare organisation. ”Den synes”, heter
det, ”hittills förnämligast varit grundad pä l(tullbevakning, men
vi anse att denna alltid blir otillräcklig, när den icke understödes
af en verksam sjnbeva/cning, oell alt derföre antalet af
tullfartyg, i synnerhet på våra vestra och södra kuster, såsom
de mest för smuglingsföretag utsatte, bör flerfaldigt förökas, icke
med ångfartyg, såsom i några länder varit försökt, dels emedan
dessa, med storlek att kunna hälla sjön i del stormiga Kattegatt,
blifva alltför kostbara bader att anskaffa och underhålla,
och dels emedan de observeras af smuglarne på allt för långt
båll, oell icke kunna gä nära land; utan just med sådana, pä
en gäng snällseglande oell styfva båtar, som nyttjas af kustboaruc,
och, lill undvikande af igenkännande, alldeles lika tacklade.
Eu flottilj af sådana bålar, hvilka borde bemannas med
kustboar, föras af flottans underskeppare eller dylika, med eu
lullolfieiant på hvardera, skulle, med urskiljning fördelad pä
428
Den 24 Augusti e. m.
kusterna oell divisionsvis sta lid under ledning af några marinofficerare,
förekomma sjuugling, så vidt sådant later sig göra
genom yttre bevakningsmedcl. Kostnaderna för anskaffandet af
t, ex. 50 dylika båtar skulle visst icke öfverstiga 100,000 r:dr
b:co, och det årliga underhållet icke 50,000.”
Jag föreslår således, alt K. St. till sådan ökad bevakning
mätte gifva nödigt anslag.
2:o. Återställandet af den nu upphäfne inrikes förpassningsstadgan,
med dervid nödige tillägg och förbättringar; samt
3:o. Nedsättning i det ansvar, sorn för misslyckade husvisitationer
blifvit tulltjenstemännen ålagdt, äfvensom återkallandet
af det i sednare åren meddelade stadgande, att husvisitnlioncr
icke må af tulltjensteman utom eget dist rict anställas.
4:o. Att creditupplag ej må tillåtas för manufactur- oell
öfvcrflödsvaror, med undantag af råämnen oell sädane halffabrikater,
som äro råämnen, hvarifrån likväl till sjöfartens uppmuntran
ett undanlag må äga ruin för caffe, som frän Transatlantiska
länder directe med Svenskt fartyg införes. Deremot anser
jag att lill fabrikationens och husslöjdens uppmuntran en
tu I lered i t pä 3 månader må beviljas de tyngre beskattade rudimaterierne
för inhemska industrien, såsom ull, garn, socker
och dylikt, dä Staten i creditupplaget under dess vård och försegling
äger lager qvar af varan, som gifver full säkerhet för
det debiterade tullbeloppet.
5:o. Alt fiir råämnen, som våra vigtigare fabriker förbruka
och som utifrån blifvit införde, en drawback mätte vid export
af fabrikatet beviljas, fullt motsvarande den erlagde importtullen.
Häribland förljenar artikeln socker särskild uppmärksamhet,
i anseende lill det betydliga importbeloppet af 16 millioner,
hvarpå kostbara raffinaderier blifvit anlagde; i beräkning äfven
på export af den förädlade varan. Men denna fabrikation
förljenar äfven af det skäl H. St:s synnerliga omvårdnad, att
2:ne andra stora fosterländska intressen hero deraf, nemi. skeppsredericrne
och jurntilluerknuigm. Den Transatlantiska sjöfarten
hvilar till betydlig del pä möjligheten att kunna såsom retourfrak
ter hemföra råsockret. Öfver 16 millioner ti hafva de sednare
åren blifvit med egne fartyg införde från Ostindien och
Brasilien, och i år lärer införseln till Slockholm och Norrköping,
således Götheborg oberäknadt, frän desse aflägsne länder
redan utgöra 12 millioner. Pä denna utväg alt taga socker i
retourlast, beror och möjligheten att kunna utföra Svenska jernet,
emedan återfrakten beläeker ditfrakten. Är 1841 utfördes
till dessa aflägsna länder icke mindre än 28,009 Sk« jern, samt
betvdligt af heck, tjära och trädvaror. 38 lastade fartyg utgingo
till Brasilien och 26 återkommo med retourlast. Då sträfvandet
nu bör vara att utvidga afsältningen af Svenska jernet
till transatlantiska länder, mäste man tillse, alt icke den jcrnexport
lillintctgöres, som genom råsocker-skeppningen till Sverige
blifvit befordrad. Sockerfabrikationen har svårt att på utländska
marknader concurrcra, dels emedan förädlingsmethoden
Den 24 Augusti e. m.
429
blifvit utomlands förbättrad, under det att vi ännu bär lillbakabållas
af meddeladt patent, som om 4 år löper lill ända, dels i
afseende till Belgiens och Hollands drawbacksystem. Jag föreslår
således:
6:o. Att äfven i det fall att någon tullförhöjning å råsocker
beslutas, dratvbacken å den förädlade varan mätte äfven
vinna en förhöjning, som fullt motsvarar införseltullen.
7:o. Anser jag en förhöjning i tullen på finare utländska
stål och jernarbeten böra beslutas.
3.
I sammanhang med hvad jag redan anfört om angelägenheten
att genom förbättrade credit- och tullagar gifva stöd åt
realisationen, framstår äfven behofvet af en i flere delar andrad
lagstiftning för Sveriges hank, hvars oformliga lånerörelser
gifvit capitalerna den riktning, som låntagande intressen
fordrat, men hvarvid man föga rådfrågat principen för all bankrörelse;
men dä jag såsom ledamot af BancoUtsk. blifver i tillfälle
att underkasta mina åsigter offentlig pröfning, och jag äfven
inser svårigheten och kanske vådan af att rubba det beslående
i detta ögonblick, då sinnena äro mera än vanligt oroade
och det allmänna misstroendet mot hvarje financielt beslut är så
högst stegradt, så inskränker jag mig dertill att i motionsväg,
såsom en ledning för Utsk., till offentligt bedömmande framlägga
följande enkla förslag:
l:o. Att bankens utlåning på fastigheter och i discontväg
icke må ökas utöfver det belopp, hvartill densamma vid sisth
riksdag bestämdes.
2:o. Att till undvikande så väl af frestelse till sådan ökning,
som af rörelsecapitalets förminskning, i större män än silfver
utvex Ii ngen medför, baneovinsteu må tili riksgäldscontoret
öfverlemnas, för all i produetiva anslag användas.
3:o. Alt accepterade inrikes vexlar alltid må äga förmånsrätt
lill låuetillgängarue uti handels- och näringsdisconten, icke
endast såsom hypothek vid lån, utan äfven att de efter påtecknadt
endossement må kunna af diseoulen öfvertagas, så vida de
äro betalbara i Stockholm, Götheborg eller Malmö.
4:o. Att bancodiscontens respit-tid må förkortas till en
månad.
5:o. Att vid inträffande tillfälle till silfverköp Ilrr fullmäktige
i banken må berättigas att såsom betäckning för dragande
vexlar låta i Hamburg nedlägga en silfvertillgång af
500,000 r:dr silfver sp.
6:o. Att Hrr fullmäktige må tillåtas att på Stockholms
och Götheborgs börser låta uppköpa fullgode, på utrikes ort
dragne vexlar, så snart sådaue kunna under 128 sk. erhållas,
samt att äter draga vexlar, antingen på egen tillgång å utrikes
ort eller på derstädes betingad credit, när silfverexport derigenom
kan förekommas.
7:o. Att för bedömmande af vexlars säkerhet och vexel
-
430
Den 24 Augusti e m.
affärer i allmänhet, bancostyrelsen sä väl i Stockholm som Götheborg
må till sitt biträde associera 2:ue ansedde och tjenlige
män, som för denna befattning erhålla lämpligt arfvode.
Dessa tre motioner begärdes på bordet.
Dr Liljeskjöld, Carl Gustaf, uppläste följande:
Under flere förflutne riksdagar har, dels i följd af nåd.
propos:r från K. M., dels genom motioner, väckta uti RiksSlin,
fråga om en förnyad lönereglering för landlstalen utgjort föremål
för R. St:s öfvcrläggningar. Råda statsmakterna hafva insett
och erkänt viglen och nödvändigheten af denna reglering,
för att dymedelst åt ledamöterne af nämnde tjenstemannaclass
bereda de förbättrade löneförmåner, som förändrade tidsförhållanden
påkallade, och som kunde anses skäligen motsvara de
både till mängd oeh maktpåliggande beskaffenhet i hög grad ökade
göromål, som landtstatens tjenstemän under sednare lider
fått vidkännas. Beklagligen har det dock stannat vid blotta öfverläggningarne.
Det resultat, som af dem bort uppkomma,
nemi. beslut om anslag till den erforderliga löneförbättringen
bar alltid uteblifvit, och man har den ena riksdagen efter den
andra städse anfört, att nödige tillgångar till ändamålet saknades
och att ifrågavar. angelägenhet således borde åt framtiden
öfverlemnas. Oin en så beskaffad åtgärd kunnat till sina följder
vara af mindre betydenhet för dem af landlslatstjenslemännen,
hvilka redan äga löner till det belopp, att någon väsendtlig
förhöjning utaf densamma icke torde ifrågakomma, så måste
det förhålla sig helt annorlunda med dem af desse tjenstemän,
hvilkas löneförmåner äro till den grad ringa, alt de knappast
öfverstiga hälften af hvad K. M. till R. St. redan vid ]828,
1829 och 1830 årens riksdag öfverlemnade projectstat upptager,
såsom för deras larfliga utkomst alldeles oundgängligt. Att
ett ej ringa antal bland landtstatens tjenstemän befinner sig uti
denna ställning, det är så allmänt kändt, alt några bevis derpå
icke behöfva anföras ; men om en jemnförelse dem emellan
i delta hänseende skulle äga rum, så lider det icke något tvifvel,
att bland alla vanlottade landtstatstjenstemän de uti Jemtlands
län, med undantag af ett enda fall, intaga det främsta
rummet. Till undantaget hörer kronofogden i llerjeådalcns fögderi.
Hans lön, indelad till hela sitt belopp, är någorlunda tillräcklig
för att försäkra innehafvaren om en skälig utkomst.
Difalles, såsom det bör förmodas, K. M:s nåd. propos. om anslag
af 400 r:dr b:co till löneförbättring åt häradsskrifvaren i
nyssnämnde fögderi, så blir äfven han i någon män försatt uti
en lyckligare belägenhet.
De öfrige tjenstemännen åter måste fortfarande kämpa mot
behofven, såvida ej någon åtgärd till deras afhjelpande vidtages.
Den uppsats å desse tjenstemäns löneinkomster, som härjemte
bifogas, upplyser, alt de hvarken för landssecreteraren, landskamcreraren
eller landträntmästaren uppgå till behållna 1000
Don 24 Augusti e. ra.
431
r:dr Ikco, att de för kronofogdarne i norra och södra fögderierne
obetydligt öfverstiga G00 r:dr, samt alt häradsskrifvarne
i desse fögderier åtnjuta hvardera endast omkring 533£ r:dr
b:co. Ingen skall kunna förneka, det ju ett sådant förhållande
förtjenar att på det ömmaste behjertas. När Staten fordrar af
sine tjenare, att de skola uppoffra både sin tid och sina krafter
åt det allmännas nytta, så synas de också å sin sida äga
ett. billigt anspråk att icke af Staten lemnäs uti en belägenhet,
som nära nog gränsar till nöd och fattigdom. En förbättring
uti omförmälde tjenstemäns nuvar. lönevillkor är således icke
blott rättvis, den är af behofvet högeligen påkallad. Att på ett
fullt tillfredsställande sätt uppnå detta mål, kan svårligen ske
annorlunda än vid den allmänna lönereglering för hela landsstaten,
hvarom K. M. tvifvelsutan lärer vid en kommande riksdag
nådigst göra framställning; men jag har trott, att under
tiden något bör göras lill afhjclpande af tjenstemännens mest
tryckande behof; och jag får af sådan anledn. härmedelst vördsamt
föreslå, att ofvan uppräknade landtstatstjenstemän inom
Jemtlands län, nemi. landssecreleraren, landskamererareu, räntmästaren
samt kronofogdarne och häradskrifvarne i Jemtlands
södra och norra fögderier måtte, såsom någon förbättring uti
deras ytterst knappa lönevillkor, tilläggas ett arfvode af 333.r r:dr
b:eo hvardera, alt årligen från och med inncvar. år utgå intilldess
ny lönereglering för landtstaten i allmänhet blifvit beslutad
och hunnit sättas i verkställighet. Anbållandes jag att denna
min motion matte till H. StatsUtsk. remitteras.
Bilaga.
Uppgift å nedannämnde landtstatstjenstemäns i Jemtlands
län årliga löneinkomster.
Landssecreleraren:
Ordinarie lön
. . 233:
16.
Resepcuningar
—
Expensmedel
32.
Sportler, högst
. . GGG:32.9ö6:
Landskamerer ar en.
Ordinarie lön
32.
17 t:r spanmål af bohemman, efter marke-
gångspris circa
. . . 100:
—
Extra ordinarie inkomster.
Provisioner å charUe-sigillaUe-medel
50: —
Saltpeter d:o .
8: —
Mötes d:o .
12: —
Bevillnings d:o .
30: —
Lösen för immissionsbref i kronohem-
man, circa
33: 16. m.
16' S00:
Landträntmästaren.
Ordinarie lön
. . . 732:
24.
Provisioner och remisslage, circa . .
. . 100:
— 832:
432
Den 24 Augusti e. m.
Kronofogden i Jemtlands Norra fögderi
Lön, indeld
d:o oindeld
Bostället
Fogdetjenare-lön
Resepenningar
Kronofogden i Jemtlands Södra Fögderi
Lön, indeld
Lön, oindeld
Bostället
Fogdetjcnarelön
Resepenningar
Häradsskrifvaren i Jemtlands Norra Fö
Lön, indeld .
d:o oindeld
Bostället
Resepenningar
Provisioner och debetsedelslösen ....
Häradskrifvarén i Södra Fögderiet.
Lön, indeld
d:o, oindeld
•
Bostället
Resepenningar
Provisioner och debetsedelslösen . . .
320:
—
100:
—
36:
—
—
97:
16<
320:
100:
—
40:
—
63:
—
97:
16.(
deri.
160:
—
66:
32.
44:
—
67:
32.
200:
— i
160:
_
66:
32.
40:
67:
32.
610: 16.
620: 16.
200: —
534: 16.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr Grundelstjerna Axel Wilh., uppläste 2:ne så lydande
motioner:
1.
Uti K. M:s vid denna riksdag till R. St. aflåtne nåd. propos.
ang:de statsverkets tillstånd och behof, hafva utgifterne
vid Postverket, i det skick detsamma för närvar, sig befinner, blifvit
förslagsvis beräknade till en summa af r:dr 450,000 oin året,
och statsverkets behållning af postmedlen till 125,000 ,,
tillsammans r:dr 575,000;
hvarjemte föreslås, att det öfverskott, som Postverkets inkomster
derutöfver årligen kunna lemna, må af K. M. få disponeras
till bestridande af kostnader för postanstalternes utvidgning
eller förbättring.
Om nu den för Postverkets årliga underhåll calculationsvis
upptagne summa, 450,000 r:dr blefve tillräcklig, hvilket dock
ej med full säkerhet kan antagas, enär större tillfallige och opåräknade
utgifter vid verket kunna förefalla, så skulle, efter
hvad de sednare årens erfarenhet visat, berörde öfverskott kunna
beräknas till omkring 26,000 r:dr om året, och dermed böra
icke obetydliga förbättringar i postanstalterne inom riket
kunna bekostas.
Skul
-
Don 24 Augusti e m.
433
Skulle emedlertid, i följd af gästgifvaresk jutscns öfverlåtamle
på entreprenad, legan för denna skjuls komma alt ökas
med till och med 8 sk. milen för hvarje häst, på sätt K. M.
uti en sedermera adalen nåd. skrifvelse stadgat, så får Postverket
vidkänna en betydlig tillökning i dess utgifter för posters
förskaffande.
Samtlige sniillposternc i riket (hvilka med högst få undantag
fortskaffas med gästgifvarskjuts, oeh, der beling derom
blilvit afslutade, för lika lega, som för gästgifvarskjuts erlägges)
färdas med skjuls efter en häst . . 54,340 mil på året.
För andra hästen, som af dessa poster
begagnas tillkomma circa  8,000 „ ,,
De ordinarie posterne befordras med gästgifvarskjuts
efter en och understundom
två hästar  27,672 „ „
samt enligt contracten likaledes och öfverhufvud
för vanlig gästgifvareskjuls
lega
37,366 „ „
Den för posthemmanen sedan är 1830 tillökade
postföring, hvilken godlgöres
med vanlig gästgifvare-skjutslega, uppgår
lil1 • ■ 10,651 „ „
Summa 138,029 mil.
En förhöjning i legan för dessa postföringar af 8 sk. milen
per häst skulle alltså medföra en ökad utgift för Postverket
af omkring 23,000 r:dr om äret, det vill säga största delen
af del beräknade öfverskottet till verkets förbättring.
Det är visserligen ännn osäkert i hvad mån gästgifvareskjulsen
kan komma att på entreprenad bestridas, men på det
alt det blifvande öfverskottet må med säkerhet kunna påräknas
för det af K. BI. afsedda ändamål, torde det blifva nödvändigt,
att, så vida postverkets inkomster genom förhöjda portoafgifter
icke komma alt ökas, II. St. å lliksg.cont. anvisa ett
lämpligt förslagsanslag, lill bestridande af den tillökning i postföringskostnader,
som i följd af skeende förhöjning uti gästgifvarc-skjulslegan
kan uppkomma.
Att delta mitt förslag må lill StatsUlsk. remitteras, derom
anhåller jag vördsamligen.
Remitterades till StatsUtsk.
2.
Sedan Ofver-Postdirecteursembetet år 1833 hos K. M. i
und. anmält, hurusom vid tillämpningen af stadgandet i då gällande
chartat-sigillatse-förordning ang:de portofrihet för sådane
i behörig ordning stämplade brochurer, som icke öfverstiga 4
ark, någon gång inträffat, att skrifter, hvilka utgjort delar af
en bok, tryckta bref med prenumeralionslistor, m. m., som icke
rätteligen kunde benämnas brochurer, likväl blifvit under denna
1 H. 55
-434
Den 24 Augusti e. m.
titel portofritt med posten afsönde, liar K. M. till förekommande
af dylika missbruk genom en i bestyrkt afskrift barbos
bilagd skrifvelse till Öfver-Postdirecteursembetet af d. 2 Nov.
1833 i nåder stadgat, att utgifvare af brochurer, som till portofrihet
för densamma sig aumiller, skall vara ovillkorligen skyldig
alt dervid aflemna ett exemplar af den tryckta skriften,
hvilken, då anmälan sker bos K. M:s Bef:h:de eller magistrat,
bör åtfölja den underrättelse derom, som till Ofver-Postdirecleursembetet
ingår, hvarefter på samma embetes pröfning skall
ankomma, om portofrihet för den anmälda skriften kan på grund
af K. kungör, om stämplade pappersafgiften bevil jas, eller icke;
och bar K. M. i samma nåd. skrifvelse tillika förklarat, att med
benämning brochure endast må förslås en mindre tryckt afhandling,
fulländad i ett häfte.
På K. M:s nåd befallning blef delta beslut uti dåvar. Postoch
Inrikes-Tidningen införd!, men då erfarenheten visat, all
utgifvaren af brochurer, för hvilka porlofrihet blifvit begärd,
icke alltid ställt sig berörde stadganden till efterrättelse, sä får
jag vördsamligen föreslå, att de samma uti afgifvande förslag
till ny förordning om stämplade pappersafgiften må intagas
; hvarom remiss lill Bevilln.Utsk. begäres.
Afskrift.
- Bilaga.
CARL JOHAN etc. etc.
Vår ynnest etc. Jemte anmälan hurusom, under tillämpningen
af stadgandet i nu gällande ehn rtse-sigi Hatat-förordning,
angtde portofrihet för såtlane i behörig ordning stämplade broehurer,
som icke öfverstiga 4 ark, någon gäng inträffat, alt
skrifter, hvilka utgjort delar af en bok, tryckta bref med prenumeratiouslistor
med mera, som icke rätteligen kunde benämnas
brochurer, likväl blifvit under denna titel portofritt med
posten afsände, håfven J, uti skrifvelse af den 8 sisth Oct., i
und. hemställt, om icke, till förekommande af dylika missbruk,
Oss skulle i nåder täckas förklara utgifvare af brochure, som
till portofrihet för densamma sig anmäler, hädanefter vara ovillkorligen
skyldig att dervid aflemna ett exemplar af den
tryckta skriften, hvilken, då anmälan sker bos Vår Bef:h:dc eller
magistrat, borde åtfölja den underrättelse derom, som lill
eder ingår, hvarefter på eder pröfning skulle ankomma, om portofrihet
för den anmälda skriften kunde på grund af Vår nåd.
kungör, om stämplade pappersafgiften beviljas, eller icke; Och
länder eder härå till nådigt svar samt egen och vederb. und.
efterrättelse, det Wi, jemte bifall till eder i omförmälda afseende
gjorda und. hemställan, funnit godt att, såsom ytterligare
tillägg i fråga om beskaffenheten af de såsom brochurer ulgifna
skrifter, för hvilka postfrihet må, enligt chartm-sigillataeförordningeus
ofvanberörde stadgande, tillgodonjutas, i nåder
förklara, alt med benämning brochure endast må förstås en mindre
tryckt afhandling, fulländad i ett häfte; börande detta nåd.
ben 24 Augusti e. m.
435
beslut, genom eder försorg, i Post- och Inrikcs-Tidningen införas,
för att komma lill allmänhetens kännedom. Wi befalle
eder Gud allsmäktig nådeligen. Stockholms Slott d. 2 Nov. 1833.
CARL JOHAN.
C. D. Skogman.
Till Ofver-Postdirectcursemhelet i fråga om skyldighet för
utgifvare af brochure!-, som för desamma söka portofrihet, alt
förete ett exemplar af den tryckta skriften.
iMed höga originalet lika lydande, intygar
Ex officin
P. L. Fyrwald.
Remitterades lill Bevilln.Ulsk.
Hr Bergenstråle, Claes Gabr.: Sedan full öfverty
gelse
vunnits om flen nytta, som jordbruksinslilutet å Degeberg
medfört, framställdes under förra riksdagen behofvet af flere
dylika inrättningar. II. St. anslogo dock endast 6000 r:dr, hvaraf
1000 skulle tilldelas de län, som visade sig först hafva organiserat
rättarc-skolor. Erfarenheten har ådagalagt, hvad man
ock kunde förutse, nemi. otillräckligheten af nämnde 1000 r:dr
för tillvägabringandet af ifrågavar. skolor. Dylika, men mera utsträckta
inrättningar, hafva visserligen i flere provinser blifvit
ordnade; dervid har dock måst tagas till hjelp den rikedom och
de redan förut samlade cassör, som uti desse af naturen bättre
lottade orter varit att tillgå.
Inom Jönköpings län har väl äfven en rättarc-skola blifvit
organiserad; men ehuru den med all möjlig omtanka blifvit
ordnad, uppfyller den dock ej fullkomligt det med densamma
åsedda syftemålet. Inom detta i allmänhet fattiga och magra
län finnas ganska få större possessioner, och äro der enskilda
uppoffringar icke myckel alt påräkna. Man har derföre mast
allt för strängt begränsa skolans verksamhet efter hvad det ringa
anslaget medgifvit; hvaraf den olägenheten uppstått, att allmogens
söner, för hvilka den egenteligen är åsedd, måste uti
årsafgift betala 66 r:dr 32 sk., och som en följd af denna höga
afgift kunna de der icke underhålla sig längre än ett ur,
hvilken lid är alldeles för kort till erhållande af en erforderlig
och fullständig undervisning.
Jag behöfver ej upptaga R. o. Ad:s tid med att utveckla
den allmänna nytta, som dessa skolor böra medföra, och ej eller
de flere skäl för anslagets otillräcklighet, emedan de säkerligen
det förutan håde inses och medgifvas. Jag får derföre endast
vördsamt anhålla, att det anslag af 1000 r:dr, som till hvardera
af dessa skolor vid sista riksdagen afsågs, matte förökas
till 2000 r:dr, hvarigenom åt desse inrättningar kunde gifvas
en organisation, som mera kunde motsvara det allmänna gagn,
man med dem bör åsyfta.
Remitterades till StatsUlsk.
430
Den 24 Augusti e. m.
Gr. von Schwerin. Adolf Henning;, anförde skriftligen:
I en tid, dä så mycket ordas och skrifves om grundskatten
och dess tryckande natur, är det hvarje representants skyldighet
att uppsöka andre på billighet och rättvisa grundade inkomstkällor,
så alt R. St., allt efter som den indirecta beskattningen
ökas, må kunna blifva i tillfälle alt förminska den synnerligen
för allmogen så tryckande grundskatten, intilldess denna
slutligen kan alldeles upphöra. Del är för delta ändamål jag
vågar föreslå en ändring i nu gällande författningar, som berättiga
tidningar och periodiska skrifter att portofritt försändas
med brefposten. Denna likaså obilliga som orättvisa förmån
är allmänt öfverklagad, då derigenom den behållning betydligt
inskränkes, som postverket till Slatscont. årligen ullcmnar.
Härvid torde äfven fä erinras, att den portofrihet, som
af tidningarne för närvar, åtnjutes, uteslutande eller åtminstone
hufvudsakligast tillgodokominer de mera välmående samhällsclasserno,
som både äga tid och förmögenhet alt läsa och hälla
tidningar. Detta är ingalunda fallet med de liesta af allmogen,
hvarföre jag ock är öfvertygad, alt dess upplysta representanter,
lika med mig, ogilla tillvaron af en fördel, som, på den
mindre bemedlades bekostnad, tillskyndas dels prenumeranter,
dels ock tidningsredactioner och utgifvare af periodiska skrifter.
Sjelf boendo på landet och en varm vän af tryckfriheten och
dess organer för dagen, erkännande den stora andel de hafva
i upplysningens spridande, kan och börjag dock ingalunda vara
blind för deu förlust, som tillskyndas Staten genom den beviljade
portofriheten; men då det ingalunda är min mening att på
något sätt hindra spridningen af nyttig kunskap, utan blott att
framkalla en indirect inkomst för Staten, skulle jag för min
del anse lämpligt, att tidningar och periodiska skrifter betala
till postverket blott hälften af den minimi-porto, 2 sk. b:co,
som der är antagen, eller 1 sk. b:co per lod. Denna portoafgift
för en väl ordnad tidskrift, likasom för prenumeranten,
ifall bladet derigenom blefve något dyrare, kan ingalunda blifva
tryckande och skall med nöje utgifvas af hvarje sann patriot,
dä del kan lända antingen lill en närvar, eller framtida
förminskning i den höga skatt, som den mindre bemedlade jordägaren
nu har alt erlägga. Dä det med säkerhet kan antagas,
att minst 400 skeppund sålunda ulan postporto kringföras till
alla landsändar, skulle, genom antagandet af mitt förslag, årliga
statsbidraget från Postverket ökas med minst 100,666 r:dr 32
sk. b:co. Viii torde man såsom argument mot detta förslag åberopa
den stämpelafgift tidningar och periodiska skrifter nu
måste vidkännas, enär mången anser denna afgift utgöra likasom
ett surrogat för portofriheten. Denna har dock med portofriheten
alldeles intet sammanhang. Stämpelafgiftcn ingår icke
till postverket och skulle ej eller vara tillräcklig till bestridande
af den transportkostnad, tidningarne medföra, då, som
jag tror, nämnde afgift föga öfverstiger 8,000 r:dr k:co om
året. Stämpelafgiften är tvertom af bevillniugs natur och inne
-
Den 24 Augusti c. m.
437
liar lika liten rätt till portofrihet för tidningar, som för spelkort,
hvilka äfven äro belagde med stämpelafgift, men derföre
ej portofrie.
Dessutom är betalning af postporto för de tidningar, som
vilja åtnjuta förmånen att åtfölja den ordinarie posten, nu så
mycket mer billig och nödvändig, som genom den af H. M. Konungen
till R. St. nyligen alldina nåd. propos. om förhöjning i
skjutslega!), genom skjutsens organiserande på accord, Postverkets
inkomster i annat fall komme att betydligen minskas,
dä man besinnar att förlusten pä snällposten, som årligen färdas
(>2,000 mil, efter en häst räknadt, ensamt skulle uppgå till
10,333 r:dr 16 sk. b:co.
Jag anhåller, alt denna min motion, att tidningar och
■periodiska skrifter, hvilka genom postverkets försorg afgå,
skola till detsamma erlägga en portoafgift af / sk. b:co lodet,
må blifva lill behörigt Utsk remitterad.
Degärdcs på bordet.
Hr Vult von St cijcrn, Henr. Wilh., uppläste följande
:
Det är mig visserligen icke obekant, att olika åsigler äga
rum med afseende pä ändamålsenligheten af de i sednare tider
inrättade laudlbruksskolor. Jag tror dock, att dessa undervisningsanstalter,
sä vida de ordnas på ett sätt, som i främsta
rummet alser vårt lands, från de flesta andra skilda förhållanden,
icke skola undgå alt blifva nyttiga. I någon mån har erfarenheten
redan bekräftat denna åsigt. Allmänna medel hafva
ock till detta ändamåls befordrande vid sednasle riksdag blifvit
anslagne; vid den närvarande hafva 11. St. redan i samma afseende
falt emottaga K. M:s nåd. propos. Jag vågar dock anse,
all den äskade summan af 1,000 r:dr b:co lill årligt understöd
lör hvarje dylik inrättning är otillräckligt; och ett anslag, som
lill ändamålets vinnande icke är lämpligt, blir i de liesta fall
endast bortkastade penningar. Om skicklige lärare skola lönas,
samt de utgifter af mångahanda slag, hvilka äro oskiljaktiga
från en dylik undervisningsanstalt, bestridas, utan att dessa
kostnader skola till en betydlig män falla lärlingarne till last,
sä är förutnämnde anslag alldeles otillräckligt. Att åter belasta
elevcrnc med dessa överskjutande kostnader, skulle endast göra
undervisningen för dyr och således obegagnad. Staten har ock
derföre såsom ett villkor för anslagets åtnjutande stadgat, att
10 elever vid hvarje af dessa inrättningar skola erhålla fri
undervisning, kost och bostad, mot rättighet för skolan att få
af deras arbete sig begagna, utan någon särskild ersättning.
Man trodde i början, att detta skulle bära sig, men snart betans,
att den förlust i lid och arbete, som uppkom genom clevernes
undervisning så väl inom hus som på fältet, reducerade
den lördel man påräknat af deras arbete högst betydligt. Resultatet
vid Sjögestads landtbruksskola i Östergöthland är nu,
438
Deli 24 Augusti e. m.
att, oaktadt provinsen genom nedläggandet af ett capital af
20,000 r:dr b:co i samma egendom sökt underlätta framgången
af företaget, så finner man sig ursländsatt att med de knappa
tillgångarne hålla undervisningen vid makt. Genom ett årligt
anslag af 3,000 r:dr b:co skulle det lyckas alt bibehålla ofvannämnda
undervisningsanstalt, belägen i en af Sveriges bördigaste
provinser. Då jag nu har äran vördsamt föreslå, alt R. St.
behagade för sagde ändamål anslå nämnde summa, finner jag
visserligen alt saken hade erfordrat en grundligare motivering,
om icke II. Stals-Utsk. ägde uti Östergöthlands landshöfding pä
en gång sin ordf. och en varm och upplyst försvarare af jordbrukets
intresse.
Remitterades lill StalsUlsk.
Frih. Stjernstedt, Jacob Theodor, anförde skriftligen
:
Bevilln.förordn. af år 1841 stadgar särskildt personel bevillning
för arbetsfolk i släderne och på landet, som icke äro
lagstadde och ej eller njuta ständig arbetslön, utan arbeta för
dagspenning, eller efter särskild öfverenskommelse och beting.
Då denna dass likväl hr utan förmögenhet och för sin bergning
icke bar annat att påräkna iiu den egna arbetskraften,
synes det föga öfverensstämmande med rikliga beskaltningsgrunder
alt pålägga densamma någon bevillning. En sådan bevillning
är egentligen en afgift på fattigdomen, som gör den
fattige fattigare och i sin män bidrager att försvåra ernåendet
af det mål, till hvilket samhället snarare bör i möjligaste måtto
jemna vägen för hvar och en. Daglönaren har genom sin ställning
i lifvet föga utsigt att kunna förvärfva sig så mycket, att
han och hans hustru äga hopp om någorlunda sorgfri eller åtminstone
för nöd tryggad ålderdom. Merendels blir honom intet
öfrigt för gamla dagar, och det fordras till och med lycka,
om icke en tillfällig sjukdom eller knappare arbetsförtjenst
redan under hans bästa ålder bringar honom i behof af andras
understöd.
Då dessa förhållanden tagas uti betraktande, bar man svårt
att göra sig reda för orsaken till den bevillning, K. St. lagt på
daglönaren, en afgift, för hvilken de i bättre omständigheter
varande äro befriade. Skulle afsigten dermed vara att motverka
tillväxten uti antalet af inhyses boende personer, så gifver
en närmare eftertanka äfvensom erfarenheten en motsatt slutföljd.
Bevillningen hr en alltför svag motvigt emot de starka,
i lynnet och naturen liggande bcvekelsegrunder, som förmå det
uppväxande slägtet att söka en sjelfständig utkomst; men bevillningen
hr tung nog att försvåra denna utkomst, och att för
en eller annan dag taga brödet från modren och barnet.
Pä dessa skäl föreslår jag vördsamt, alt Bevillningsstadgans
föreskrift'uti §§ 15 och 27, ang:de bevillning för arbetsfolk,
malte upphäfvas och försvinna, samt allt arbetsfolk, som är utan
Den 24 Augusti e. m.
439
förmögenhet, vara frikallade fran utgörande af annan bevillning
än den personliga skyddsafgiften af 24 sk. för man och 12 sk.
för qvinna.
Remitterades till Bevillu.TItsk.
ITr af Zellen, Nils, bade inlemnat följande memorial:
R. St:s år 1843 församlade revisorer hafva, i sammanhang
med den del af berättelsen 0111 granskningen af statsverkets
räkenskaper, som angår allmänna institutet för döfstumma och
blinda, fästat R. Sl:s uppmärksamhet på angelägenheten att genom
särskildt anslag gifva åt detta institut en utvidgning, öfverensstämmande
med dess benämning och med stiftarens afsigt.
Från början ämnadt att upptaga så väl döfstumma sorn
blinda, för att bereda och främja deras håde in tel leetue I la, moraliska
och industriella uppfostran, har institutet under den
förflutna tiden nödgats frångå den första planen och sett sig
nödsakadt att inskränka sin välgörande verksamhet endast lill
vården af döfstumma. Tillgångarnes otillräcklighet och saknadt
utrymme i den lägenhet på K. Djurgården, egendomen Manilla,
som institutet nu begagnar, hafva uteslutande föranledt denna
inskränkning. För närvar, finnes derföre vid detta institut allenast
en enda blind person. Denna underhålles på H. M. Konungens
bekostnad och har vid institutet förvärfva! kunskaper,
som hos mången med öppna ögon väcka förvåning. Men det är
dock blott en person för ett helt rike, hvilket, utom denne,
enligt statistiska uppgifter, inom sina landamären räknar 2639
blinda och 90 både döfstumma och blinda.
Af detta stora antal olycklige äro de fleste medellöse. I
saknad af lekamligt ljus sväfva de äfven i andligt mörker.
Ofta äro de af naturen utrustade med goda och ädla anlag;
men ingen uppsöker eller utvecklar deni. Utan både physisk
och moralisk vård, blifva desse olycklige varelser merendels
lemnade till rof ål nöd och elände, eller nödgas de att kringsläpa
sitt bedröfliga lif, utan annan sysselsättning än betllande.
Alt åt hela denna skara af beklagansvärda samhällsmedlemmar
bereda en lyckligare och bättre lott, är icke för Staten möjligt.
Menniskokärlek och enskild välgörenhet måste här, såsom vid
likartade tillfällen, mer tagas i anspråk, än allmänna anslag.
Men Staten bör icke derföre undandraga sig att härvid äfven
göra en uppoffring, ringa i jemförelse med det ändamål, som
sökes, att från följderna af en rå overksamhet rädda åtminstone
någre af de vanlottade, och ännu mera i bredd med fördelarne
af det efterdöme i afseende pä vården af sådaue, hvilket en
allmän uppfostringsinrättning kan gifva.
Ett institut för blinda bör också betraktas, icke som en
försörjningsanstalt, ämnad att underlätta enskildes eller communers
bekymmer för underhållet af vanföre anhörige eller fattighjon,
som ligga dem till last, men såsom en normal-inrättning,
med syftning alt åskådliggöra och tillämpa de nya melhoder för
410
Den 24 Augusti c. m.
hlinilas uppfostran och undervisning, sorn i Europas fleste civiliserade
lander äro långt före detta införda och begagnade, och
genom hvilka de, som åro beröfvade synen, beredas tillfälle
att förvärfva en bildning, som mildrar deras olycka och sätter
dem i stånd alt sjelfve förtjena sitt uppehälle. En sådan uppfostringsanstalt
för blinde synes lämpligast kunna organiseras i
likhet med institutet för döfstumma och, dermed så vidt görligt
är förenad, ställas under samma styrelse. Om företagets framgång
äger man destomer välgrundad förhoppning, som det torde
få anses för gifvet, att II. M. Konungen med nöje skall uppfylla
den i 1843 års revisionsberättelse uttryckta önskan, alt
II. M. täckes ät det blifvande institutet, så framt R. St. dertill
bevilja nödiga medel, upplåta passande rum i den intill Manhem
å Djurgården närgränsande, H. M. Konungen tillhöriga lägenheten
Öfra Manilla.
För att vid ifrågavar. institut kunna till en början underhålla
12 blinda, en ifrån hvarje stift i riket, skola, enligt af
sakkunnig person begärd och meddelad upplysning och gjord
ungefärlig beräkning, följande årliga anslagsbelopp vara erforderliga
:
Kost, beklädnad, ljus, ved, tvätt för 12 elever,
h 200 r-.dr  2,400: — —
En föreståndare, som äfven biträder vid den in
tellectuella
undervisningen  400: — —
En ordningsman eller vice föreståndare, äfven biträdande
vid undervisningen
333: 16. —
En lärare i de fleste delar af den iulellectuella
undervisningen  300: — —
En lärare i handarbeten  266: 32. —
En musiklärare (i början ambulatorisk) . . . 200: — —
En vårdarinna, som jemväl meddelar undervisning
i passande bandarbeten åt flickorna .... 300: — —
En person till biträde åt goss-eleverne . . . 166: 32. —
En d:o till biträde åt llick-eleverne .... 133: 16. —
Underhåll af malerialier m. 11. extra utgifter . 500: — —
Summa b:co r:dr 5,000: — —
Om denna, möjligast lågt beräknade, utgiftssumma skulle
vid företagets utförande befinnas icke fullt svara emot behofvet,
torde man tryggt kunna hoppas, att bristen skall af allmänhetens
välgörenhet beredvilligt fyllas. En härigenom uppkommande
tillgäng måste i första rummel användas att bekosta inredningen
af institutets local, inköp af möbler m. m. Blifva de
enskilda bidragen härtill otillräckliga, må äfven första årets
statsanslag härtill begagnas. När inrättningen kommit till fullbordan
och någon tid fortgått, bör binder icke uppstå att, utom
de från begynnelsen påräknade 12 frielever, deruti framdeles
intaga äfvenväl ett bestämdt antal betalande elever, helst, derest
detta antal icke blefve alltför stort, arfvodena till styres
manna
-
Den 24 Augusti e. m.
441
manna- och lärare-personalen, äfvensom flere andra utgifter,
icke loide i följd deraf påkalla tillökning.
Med åberopande af hvad jag sålundS haft äran i korthet
anföra, och förvissad att R. Sl:s omisskänliga nit för bildningens
och mcnsklighelens fordringar icke skall vägra att räcka en
hjelpsam hand åt en så beskaffad välgörande inrättning, föreslår
jag vördsamt, att R. St. må, till understöd för en under styrelsen
öfver allmänna institutet för döfstumma ställd och dermed,
så vidt görligt är, förenad särskild undervisningsanstalt
för blinda, anslå och å riksslaten uppföra en årlig summa af
5,000 r:dr h:co.
Jag anhåller, att denna min motion måtte varda remitterad
lill R. Sits StalsUtsk.
Remitterades till SlalsUlsk.
Hr Monlgom meric, Fabian August Carl, hade ingifvit
följande 2:ne motioner:
1.
Ödmjukast vågar jag fästa rikets nu församlade Ständers
uppmärksamhet pä ej mindre nyttan än nödvändigheten deraf,
att stadgandet i 10 cap. 8 § Byggn.bni mätte återfå sin ursprungligt
gällande kraft, så mycket mer som K. förordn. af d.
21 Febr. 1789 icke tillkommit i grundlagsenlig ordning, utan
såsom ett godtyckligt och endast enskildt hästa afseende ingrepp
i lagens helgd. Huru mycket, ja huru oberäkneligt denna undantagslag
skadat en af de vigtigaste och fordom rikaste tillgångar
i värt land, derom vittnar den allmänna klagan, sorn
redan med tilltagande omfång spörjes från alla orter, äfven de
nflägsnasle, att ej tala om dem, som äro belägna nära hafsbandet,
nemi. alt ej blott mastträd och spiror, utan oek byggnadsvirke
och l. o. m. vedbrand antingen äro i betänkligt aftagande
eller redan pä mänga ställen helt och hållet upphört, isynnerhet
sedan det blifvit en fiiiancespeculation att köpa' och sälja
jordegendom för skogens skull. Vårt kalla klimat har hort
och borde göra det tili en nalional-angelägeuhet och till en
samvetsgrann enskild omtanka att hushålla med skogen, som
derjemte kunnat vara en mycket maktpåliggande national-egendom
och är ännu lill en del nog betydlig alt förtjena all möjlig
vård och uppmärksamhet både af Regering och R. St.
Om remiss till vederbörligt Ulsk. får jag vördsamt anhålla.
Remitterades lill Lag- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utskiu.
2.
De sednare tidernas oftare än förut försporda betydliga
balancer hos uppbördsmäunen i landsorterna, och i följd deraf
stora förluster för statscassan, hafva fäst en alltför sorglig
uppmärksamhet alt icke förtjena det allvarligaste behjertande
hos rikets nu församlade Ständer. Delta behjertande bör afse
1 H. , 5(i
442
Den 24 Augusti e. m.
dessa vanlottade embets- och tjenstemäns usla lönevillkor, som
påkalla den snaraste hjelp, om ytterligare enskilda och allmänna
förluster skola kunna undvikas. Det är ett alltför mycket i
ögonen fallande missförhållande, att så maktpåliggande Statens
tjenare, som uppbördsmän och deras controlleurer, skola finnas,
de der ej hafva större årliga inkomster än 3 ä 400 r:dr. Detta
äger rum med kronofogdar och häradsskrifvare i åtskilliga
provinser. De öfriga landtslatens tjenstemän äro icke eller i
stort bättre villkor, emedan det finnes, såsom man för inig uppgifvit,
till och med landshöfdingar, hvilka dock äro Konungens
ombud och hafva derjemte ganska vigtiga befattuingnr, som
icke, då accords-amorlissemeutsräntan afdrages, hafva större
återstående lönebelopp än 2,000 ä 2,000 r:dr, landssecreterare
och landskamererare med 8 ä 900 r:dr, landträntmästare med
7 ä 800 r:dr, häradsskrifvare med 2 å 300 r:dr och krouolänsmän
med 200 r:dr.
Under flere föreg:de riksmöten har detta ömmande förhållande
i mer och mindre vidsträckt mån utgjort föremål för
Regeringens och R. Sl:s öfverliiggningar; men del oaktadt har
ännu ingenting väsendtligt, uträttats för dessa vanlottade embelsoch
tjenstemäns bästa. Nuvar. Regering har i dess framställning
om statsverkets tillstånd och behof fäst sin uppmärksamhet
på detta vigtiga föremål, men utan verkligare tillgörande
än det visserligen hugnesamma, men för de trängande behofven
föga tillfredsställande löftet, alt lill nästa riksdag hafva detta
ämne närmare utredt och en allmän lönereglering till dess
uppgjord.
Jag vågar emedlertid och till dess denna utredning och
slutliga reglering hinner för sig gå och lill verkställighet hringas,
föreslå all li. St. bevilja medel, som sätter Regeringen i
tillfälle:
l:o att fylla den brist, som ännu äger rum i det lönebelopp,
som är 1837 är bestämdt för hvar och en landshöfding,
emot det alt statscassan gör sig betald pä dessa förskotter efter
hand, som de landshöfdingar afgå, hvilka hafva större lönevillkor
än hvad nämnde års stat för dem upptager. Detta förskott
kan hvarken blifva betydligt, dä de landshöfdingar, som
sakna lönefyllnadeu, icke äro mångå, eller länge räntelöst utestå,
emedan de landshöfdingar, af hvilkas högre löner de nuvarandes
brist skall utgå, äro de äldsta och således snart komma
att lemna sina platser, ehuru väntan derpå för dem, som
sakna lönefylinndén, alltid är kännbar och tillika både orättvis
och obillig, dä de hafva samma ansvar, samma representation
och samma besvär i och för sitt embete, som de bättre lottade;
2:o att de af landssecreterare, landskamererare och landträntmästare,
som icke hafva 1,000 r:dr årlig lön, mätte få*en
årlig förskottsvis utgående fyllnad deri;
3:o att de kronofogdar och häradsskrifvare, hvilka nu
icke hafva 800 r:dr i årlig lön, på samma sätt erhålla fyllnaden
deri;
Den 24 Augusti e. m.
443
4:o alt länsbokhållare och läusnotarier få 4663 r:dr på
samma sätt; och
5:o att kronolänsman, som höra tillsättas i hvarje vidsträcktare
pastorat, erhålla en årlig tillökning af Iflöj r:dr i de 200 r:dr,
sorn de redan åtnjuta; denna reglering och dessa förskotter,
beräknade alt utgå ifrån och med innevar. år och fortfara till
dess landtstatens embets- och tjenstemäns löner i ett sammanhang
och i sin helhet hinna utredas, uppgöras och bestämmas.
Om remiss till vederb. Utsk. anhålles.
Begärdes på bordet.
Hr Durietz, Fredr. Gust., hade inlcmnal 4 motioner,
så lydande:
1.
Som kostnaden för skrifmaterialier och expenser, ved och
ljus för Krigseoll. och Krigshofrätten, Sjöförvaltningen och öfrige
militäre embetsverk icke kan pä förhand närmare bestämmas,
än samma slags kostnader för rikets Hofrätter, Just.Cancellersexp.
m. 11. civile embetsverk kunna det, så föreslås,
att StatsUtsk. mätte, vid nu afgifvande förslag till riksstat,
uppföra det pä 4:de hufvudtiteln varande bestämda anslag af
4,500 r:dr till skrifmaterialier och expenser samt ved och
ljus för Krigseoll., Krigshofrätten m. 11. verk, äfvensom det
på 5:te hufvudtiteln varande anslag af 2,500 r:dr till skrifmaterialier
och expenser för Förvälln. af Sjöärendena och
Commando-expedition, såsom förslags-anslag, i likhet med de
till enahanda ändamål varande anslag pä 2:dra, 6:te, 7:de och
8:de hufvudtitlarne.
Anhålles om remiss häraf lill R. St:s StatsUtsk.
2.
För att befria båtsmanshållet från alla de olägenheter, som
åtfölja dess åliggande alt förse båtsmännen med viss uppklädnåd
in natura, och för alt vinna den ändamålsenlighet uti
båtsmannens beklädnad, som är nödig för deras fulla tjenstbarhet,
har, som man vet, fråga uppstått om hålsmansheklädnadens
ställande pä passevolance efter ärligt bidrag, hvarigenom bätsmanshällel,
mot en viss, hvarje är till lika belopp utgående
afgift, skulle sättas i tillfälle att afbörda sig denna del af rustocii
roterings-skyldighelcn. För verkställigheten af delta förslag
möter emedlertid flera svårigheter, hvaribland en ganska
stor är förlagskostnaden vid Kronans öfvertagande af beklädnadsbestyret.
5:te hufvudtiteln lemnar härtill ingen tillgäng,
och båtsmanshållet torde icke eller vilja underkasta sig att
till Kronan öfverlemna den fullständiga uppsättning af beklädnaden,
som skulle påfordras för stränga iakttagandet af Kronans
rätt. Till befordrande af det goda ändamålet föreslår jag
derföre, att K. M. mätte bemyndigas att af öfverskotten pä
statsverkets inkomster disponera hvad som erfordras till första
444
Sen 24 Augusti e. m.
ändamålsenliga uppsättningen af båtsmannens beklädnad, i händelse
contract med båtsmanshållct uppgöres ont passevolance
för beklädnadens underhållande framgent af K. M. och Kronan,
mot visst årligt bidrag dertill af båtsmansbållet.
Jag anhåller, att denna motion måtte till R. Sits StalsUlsk.
remitteras.
3.
Regeringen bar i sednare tider vidtagit en åtgärd till bibringande
af exercis i utländsk örlogstjenst för yngre officerare
inom K. M:s flotta. Sålunda underhålles vanligen 2 ä 3 officerare
på Engelska krigsfartyg med ett ärligt penningebidrag af
75 £ St. till hvardera, hvilken summa ej lärer vara för högt
beräknad, tvertom hafva de fleste af egna medel mäst tillskjuta
mer eller mindre. Men som anslag af R. St. härtill saknas,
har desse medel tillkommit genom besparingar inom 5:le hufvudtileln
på summor, anslagne till andra ändamål, och dels genom
permitterade officerares tjenstgörings-penningar. Jag betviflar
ej nyttan af denna öfning, ulan är öfvertygad, alt den
för de fleste varit ganska ändamålsenlig; och sorn det ej kan
bestridas, att öfning till sjös för flottans personal är ett oeftergiflig!
villkor för ett skickligt begagnande under krig och vårdande
under fred af delta för landet så dyrbara vapen, så
vågar jag vördsamligen föreslå ett ärligt anslag af 3,000 r:dr
b:co, att dermed underhålla i utländsk sjö-krigsljenst 2 å 3
yngre officerare, för att äfven på detta vis sätta fäderneslandet
i tillfälle att inom dess sjöförsvar använda de nyttiga uppfinningar,
som tilläfventyrs hos oss kunna vara okända. Skulle
af en eller annan orsak någon del af, eller hela den begärda
summan icke för besagde ändamål begagnas, bör det sålunda
besparade beloppet få tillfalla anslaget för flottans öfning.
Om remiss häraf lill R. St:s StalsUlsk. anhålles ödmjukligen.
Dessa 3 motioner remitterades till StatsUtsk.
4.
Det förtroende R. St. hysa för Regeringens omtanka och
sparsamhet med de medel, som anslås till statsulgifterne, och
den öfvertygelse R. St. mäste äga om Regeringens förmåga att
inse, hvilka statsbehof för det närvar, äro angelägnast, äfvensom
omöjligheten för R. St. att nu bedomina i hvad förhållande
linicflotta och skärgårdsflotta böra stå till hvarandra, synas påkalla
förändring uti det vid sednaste riksdag af rikets dä församlade
Ständer fattade beslut, att föreskrifva en minimi-andel
af anslaget för flottans underhåll och nybyggnad att utgå till
Stockholms och Götheborgs stationer, och en bestämd fördelning
emellan liniefloltan och skärgårdsflottan af anslaget för exercis
af .flottans bemanning. Jag föreslår derföre, att sådan delning
af de vid denna riksdag skeende anslag' för dessa ändamål och
sädane föreskrifter för anslagens användande mätte undvikas
och utur riksstatcn försvinna.
Den 24 Augusti e. m.
445
Anhållcs om remiss häraf till R. Sl:s StalsUlsk. ödmjukligen.
Begärdes på hordet.
Hr von Axelson, Carl, hade inlemnat följande memorial:
Uti
K. kungör, d. 15 Juli 1841 stadgas, till följd af R.
Sl:s heslut i fråga om slämmoböterncs beräknande för Stockholms
stad, i olikhet emot hvad rör:de enahanda höler för öfrige
delar af riket äger rum, att höler för uraktlåten betalning
af kronoutskyIdcrne inom uppbördsslämmans slut, derstädes fortfarande
komma all utgå efter förut stadgad grund, eller enligt
K. hr. d. 11 Äng. 1813, hvarigenom bestämdt blifvit, alt böter
för ulskylder under 5 r:dr utgå med 1 sk. för r:drn, för utskylder
mellan 5 och 10 r:dr med 1^ sk., samt för dylika öfver
10 r:dr med 3 sk. för r:drn, och hvilka böter odeladt
tillfalla fattigförsörjningen derstädes.
Mig synes, att hvad för hela riket i allmänhet, rör:de beräkningssättet
för stämmoböter, såsom lag blifvit anlaget, äfven
för Stockholm hör gälla, och då af de utom Slockholm utgående
stämmoböter ^:dcl tillfaller kronouppbördsmännen, hvilka,
efter til lända I u pen uppbördsstämma, endast behöfva utskrifva
resi längder, hvarefter medlen genom länsmän och fjerdingsman,
nian all kostnad för uppbördsmännen, utsökas, borde sådan fördelning
af böterne jemväl äga rum i Stockholm, der restantiernes
antal de sednare åren sä tillväxt, att i en del trakter ända
till 2,500 debetspostcr vid uppbördsstämmans slut lära funnits
till rest, och der restantierue, med af uppbördsmännen derstädes
antagne enskilde biträden, på några fä veckor mäste utsökas
eller, vid bristande tillgång, till afskrifning befordras. För de
dermed förenade icke obetydlige utgifter åtnjuta uppbördsmänncn
i Slockholm icke någon slags ersättning, ehuru de mäste
aflöna så väl förenämnde, sorn de å contoren antagne, oundvikligt
behöll ige skrifvarebilrnden med sina egne, obetydlige, sedan
är ISIG ej förhöjde löner, utgörande endast circa 800
r:dr, med förhöjning för derunder beräknad spanmäl.
Dä jag för min del anser högst nödvändigt, alt uppbördsmän
böra vara sä aflönade, att de af sine ijenster hafva en åtminstone
tar 11 ig bergning, får jag vördsamt föreslå, att stämmoböter
i Stockholm må förklaras böra utgå till enahanda belopp i
förhållande lill ulskyldcrne, som för öfrige delar af riket stadgadt
är, och att af samma böter, till indrifningskostnadcrnes
bestridande, må uppbördsmännen i Stockholm tillfalla lika stor
andel, som deras vederlikar annorstädes åtnjuta; hvarå remiss
till Bevilln.Utsk. vördsamt begäres.
Remitterades till Stats- och Bevilln.Utsk:n.
Ilr Stuart, Fredr. Christoffer, hade ingifvit följande
motion:
Det skydd och den uppmuntran våra näringar i alla rikt
-
446
Den 24 Augusti e. ni.
ningar, mera vid sednare riksdagar än någonsin tillförene, från
representationens sida fått emottaga, hafva höjt den på en ståndpunkt,
som i många fall lemnat föga öfrigt att önska. Bestridas
kan dock icke, att de grenar af näringslifvet, hvilka innefatta
handtvcrkerierne, icke framgått med de raska steg inom
fäderneslandet, som i flere andra Europas länder, derifrån de
ännu hafva mycket och väsendtligt att inhemta. Utan att våra
handlverksidkare sättas i tillfälle att göra sig delaktige af den
konstfärdighet och de kunskaper, hvaraf andra länders äro mäktige,
skola de icke kunna uthärda någon täflan med dem, eller
minska eller förinta hchofvet af utländska hand t verks va rörs- införande.
I de fleste handtverk, hvaruti hos oss någon sig fördelaktigt
utmärkt, har merendels dess idkare, derest han icke
varit utländning, antingen vunnit sin bildning utrikes, eller-med
biträde af utländske arbetare infört och begagnat främmande
länders förbättrade arbetssätt och verktyger jemte de upptäckter,
hvartill vetenskaper och en rikare erfarenhet gifvil ledning.
Genom bildningen efter främmande mönster hafva våra fabriker
kunnat vinna den förkofran och den verkligen lofvärda ställning
de för det närvarande innehafva; och de bidrag frän
Statens sida, hvilka pä dem varit använda, till besök i ullanden
samt införskrifvande af modeller, machincr och skicklige
arbetare, hafva burit ali den goda frukt man haft skäl att vänta.
Beklagligtvis har icke samma frikostighet, samma berömvärda
omvårdnad och uppmuntran varit Icmnad åt fabrikernes,
att jag så må säga, moder, handtverkerierue, förutan hvilkas
skickliga och kraftiga biträde fabrikerne icke kunna åvägabringas;
och ina härifrån sökas orsaken hvarföre de förre ej framskridit
så långt som de sednare. Men hvad som ännu ej blifvit
gjort, kan göras. Vördsamt får jag derföre hos B. H. St.
föreslå, alt, till upplifvande och befordrande af handtverkerierne
i riket, R. St. ville af de under Comm.coll. förvaltning, ställda
fonder anvisa tillräcklige medel, hvilka finge, för understöd
lill oundvikliga utgifters bestridande vid burskaps sökande, verkstäders
uppsättande med erforderlige redskaper och verktyg; äfvensom
till nödige förlag, utdelas ht skicklige och genom rena
och goda seder samt en hedrande vandel utmärkte handtverksgesäller,
hvilka, efter aflagde goda kunskapsprof härhemma, under
minst 2:ne års tid genom resor samt arbeten å bättre verkstäder
i Tyskland, Frankrike, Belgien och England, eller åtminstone
i 2:ne af dessa länder, förvärfvat sig insigter och konstfärdighet
i de yrken de utöfva, och deröfver så väl som öfver
deras goda förhållande i allt öfrigt kunna förete tillfredsställande
betyg; dervid företräde torde böra lemnäs åt metallarbetare
och gesäller i sådana andra yrken, hvilka äro af väsendtlig
vigt för vårt Iand samt icke kunna utan kostsamma verktyg
och betydligare förskotter bedrifvas.
I allmänhet ingen vän af lånesystemer, hemställer jag tillika,
att hvad som, efter pröfning af Comm.coll., kan finnas böra
hvar och en, i förhållande till dess handterings vigt och be
-
Den 24 Augusti e. m.
447
skalFenhet, i omförmälde hänseende tillerkännas, varder honom
leninadt utan återbetalningsskyldighet, men med villkor likväl,
att han för medlens behöriga användande i det uppgifna ändamålet
inom viss tid till Collegium allemnar redovisning, samt
derföre ställer godkänd säkerhet.
Remitterades lill StatsUlsk.
Hr Printzenskjöld, Carl, anförde skriftligen:
Den starka påkänningen pä vår bank genom en silfveruttagning
under de sisla åren af mer än 3 millioner specie, hvilka
utgått ur landet, och dessutom ännu andra 3 millioner specie,
som, iudragne utifrån af enskilde, gått samma väg, visar
till hvilken oerhörd höjd varuinförseln stigit under dessa år
och huru angeläget det är, att genom lämpliga åtgärder inskränka
och minska densamma, om ej realisationens beställd allvarsamt
skall sältas i fara. Vill man begagna verksamma medel
till realisationens betryggande samt försäkra bankens och myntvärdets
bestånd, sä mäste man derföre tänka på åtgärder, som
kunna leda till minskning af den, så väl i loflig som beklagligtvis
äfven i oloflig väg, alltför högt uppdrifna importen.
Flera motioner hafva i den förra syftningen blifvit väckte;
en och annan äfven i den sednare. Jag vill öka dessas
antal dermed, att jag härmedelst föreslår en åtgärd, som jag
tror mycket skulle motverka den olofliga införseln, nemi. inskränkning
af rättigheten att förtulla lux och andra manufaeturvaror
till endast ett färre antal stapelstäder. Erfarenheten
har visat, alt då alla stapelstäder hafva rättighet att förtulla
utländska varor, trafikanterne i de större af dem finna sin uträkning
vid alt låta tullbehandla varorna i de mindre. Orsaken
är lätt insedd. I de större stapelstäderna äro tullljenslemännen
bättre lönte och följaktligen kan man lill dessa platser
finna aspiranter med större kännedom om varornas beskaifenhet
samt utinärktare duglighet och mera oberoende. Controller öfver
dem äro äfven lättare att utöfva, der ett större antal köpmän
finnes och der det således lättare kan inträffa, att vid anslag
ä packhusdörren om varor, som förtullas efter värde, någon
köpare framträder för att deni inlösa. Jemväl kunna de
särskilda rubrikerna å flerfaldig.! artiklar, som med hvarandra
äga likhet, af ett större antal controllantcr lättare urskiljas, och
den ena varans förvexling med en annan är således här svårare
att verkställa. Deremot äga uti de mindre stapelstäderna
dessa förhållanden icke rum. Der händer det alltså lättare, att,
ofta genom vederbörandes okunnighet, kanske ock någongäng
genom svekfullt förfärande, en vara vid förtullningen förvexlas
emot en annan. Ur dessa skäl anser jag den ifrägavar. inskränkningen
nödig. Den är dessutom redan, enligt nu gällande tulltaxa,
vidtagen med artikeln ull, och tillämpningen af enahanda
princip i afseende på andra varor bör följaktligen ej kunna
möta några vigligare invändningar och svårigheter.
448
Den 24 Augusti e. m.
Jag anhåller vördsamt, att denna min motion måtte till
vedcrh. Utsk. remitteras.
Begärdes på bordet.
Hr Cederschjöld, Rob. Theophron, uppläste följande
:
Vid sislförflutne riksmöte föreslog jag, uti en då afgifven
motion, att dc vid fångvården i riket anställde tjenstemän mätte,
i likhet med hvad genom K. br. d. 18 Nov. 1836 redan
blifvit tjenstemäunen vid tullverket i nåder medgifvet, berättigas
till pension:
a) af hela ordinarie lönebeloppet, då de i och för tjenslcn
blifvit genom yttre våld, eller andra olvckstillfälligheter skadade
till lemmar och helsa, samt dymedelst oförmögne till vidare
tjenstgöring, äfvensom dä de, efter redlig och trogen tjenst
i 30 år, hunnit öfver 60 års ålder;
b) af | utaf lönebeloppet, då de antingen hunnit till 60
lefnadsår, men icke tjeuat i 30 år, eller tjenat i 30 är, men ej
uppnått 60 år;
c) af halfva lönebeloppet, då de före uppnådde 60 år tjenat
i minst 25 år, eller vid en lägre ålder och efter kortare
tjenstetid voro till erforderlig tjenstgöring oförmögne, men utmärkt
sig genom skicklighet och pålitlighet.
Med anledn. af K. M:s i detta ämne aflåtne nåd. propos.
hafva rikets sednast församlade Ständer bifallit, dels att de vid
correctiousinrättniugarne anställde tjenstemän tillerkändes rättighet
att, sedan de minst 10 år tjenslgjort vid correclionsinrältningarne,
och i öfrigt under samma villkor, som för civile
embets- och tjenstemän redan voro stadgade, uppföras till pensioner
å allmänna indragningsstaten; dels ock att samtlige embetsman
och betjente vid fångvården utan undantag, då de i och
för tjensten blifvit genom af fäflgarne begånget väld skadade
till lemmar eller helsa, samt dymedelst oförmögne till vidare
tjenstgöring, utan afseende på ålder eller tjenstetid, berättigades
att såsom pension behålla hela sin ordinarie inkomst sådan den
genom föreg:de års stat blifvit bestämd.
Genom detta R. Sl:s beslut har visserligen äfven mitt ofvannämnde
förslag till en del blifvit bifallet; men dä man besinnar,
alt de ifrågavar. tjensterne äro af en högst trägen och
ansvarsfull beskaffenhet, samt fordra en oafbruten uppmärksamhet
och vaksamhet, trägen tillsyn och en punktlig noggrannhet,
omständigheter, hvilka verka ej mindre på kroppens än på själens
krafter och förmögenheter, tidigt undergräfva dem och
sätta mången ur stånd att en längre tid innehafva dylika tjenster;
och att desse just derföre fordra hos deras innehafvare
ungdom och styrka, som svårligen kunna till Statens båtnad bestridas,
då en framskriden ålder i förening med utståndne mödor
medtaga krafterne: så skall man säkerligen inse, att såväl
rättvisan emot dc ifrågavar, tjenstemännen, som äfven fördelen
för
Den 24 Augusti e. m.
44!)
för Staten att få desse befattningar ständigt besatte med fullt
pålitlige och skicklige personer, bjuda att vidtaga ytterligare
åtgärder till betryggande af de ifrågavar. tjenstemännens bergning
ocb utkomst, sä snart de genom ålder eller sjuklighet blifva
oförmögne att fullgöra deras mödosamma och ansvarsfulla
åliggande.
På de skäl jag sålunda haft äran anföra, får jag derföre,
under förnyande af den utaf mig vid sista riksdag i detta ämne
väckte motion, vördsamligen föreslå, att de vid fångvården anställde
tjenstemän och betjente måtte tilläggas pensionsrält i
likhet med den, som, enligt ofvan åberopade nåd. bref, redan
blifvit tjenstcmännen vid tullverket beviljad.
Om remiss af denna min motion till StalsUlsk. anhålles
vördsamligen.
Remitterades lill SlatsUtsk.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag föreslår, att räntan på de
i R. St:s bank belånade metaller, stångjern, tackjern m. II. måtte
nedsättas från 4 lill 3 proc. Slina skiil äro, att räntan varit
sä förr; att banken af dessa lån endast skördar vinst utan
risk, emedan bankstyrelseu äger att bestämma bcläningsvärdel;
alt om vi befinna oss i en period af ganska liten sedelstock i
allmänna rörelsen, intet lämpligare medel gifves att öka densamma,
än utställandet af sedlar på metallisk valuta.
Jag anhåller, att denna motion varder lill BancoUtsk. remitterad.
Remitterades lill BancoUtsk.
Hr Lagerhjelm, Pehr, anförde vidare:
Jag har en motion att göra i bevillniugsväg. Enligt nu gällande
bevillms-förordn. utgår bevillning af stångjerns-smidet
med minst !, af ortens hammarskatlspris. Verkan häraf har
varit, att i Orebro län, hvarest minimibevillningen är 8,200,000
r:dr i rundt tal och bevillningstaxeringen uppgick 1842 till
8,400,000 r:dr b:co, sattes taxeringsvärdet på stängjernssmidet
och manufacturen till 3,900,000 r:dr b:co, eller nära hälften.
Jag öfverlemna!- till Utsk. alt bedomina, om della kan vara billigt
under en tidpunkt, dä jernlillverkningcn lider af ett så
ögonskenlig! betryck af den svåraste conjunclur; ett förhållande,
en obillighet som pröfningscomiteerne dock icke kunna afhjelpa,
emot ordalvdelsen i bevilln.förordn. Jag föreslår, att delta minimum
uedsättes frän ^ lill ,'8.
Frih. Oxenstjerna, Carl: Jag anhåller ali få förena
mig med liv Lagerhjelm och instämma uti den af honom väckte
motionen samt att lill densamma få göra det tillägg, ali icke
blott det i omförmälde fall enligt bevilln:s-stadgan bestämde
minimum af J af hammarskattspriset mätte nedsättas till ,, utan
1 11. 57
i50
Den 2i Augusti e. m.
afven det i samma fall beslämde maximum af A matte förändras
till J. ,
Hr von Hartmansdorff, Au g., Jag tror det lidra lill
ordningen, att hvarje motion bör vara skriftligen aflemnad innan
den remitteras, och anhåller ali delta måtte iakttagas äfven
med Hr Lagerhjelms motion.
Föredrogs ånyo LagUtsk:s d. 17 och 20 dennes på bordet
lagda utlät. N:o 1, i anledn. af verkställd granskning utaf R. Sl:s
Just.ombudsmans embetsberälletser och allmänna redogörelse,
jemte embetsdiarier och registratur för dcu sedan sista riksmöte
förflutna tid.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att då Utsk. till kim -  nagifvit sig ämna framdeles afgifva utlåt, öfver de af Just.ombudsm.
framställde lagförslag samt hvad han yttrat om en af Högsta
Domstolen meddelad lagförklaring, syntes något annat nu
icke förekomma lill pröfning, än följande förklarande: ”att Jusl.-  ombudsmannen under den fortfarande embetsförvaltningen i allo
motsvarat R. St:s bonom visade förtroende, och således jemväl
uuder nu ifrågavar. tid ådagalagt de egenskaper, grundlagen
förutsätter hos R. St:s ombud”; hvarföre H. E. frågade,
om R. o. Ad. godkände detta LagUlskts yttrande, om sältet hvarpå
Just.ombudsman, utöfvat den honom anförtrodde embetsbcfatlning.
Ropades ja.
Hr Lagerbjelke, Carl Oscar, uppläste följande anförande
:
En förfaltare har med rätta sagt, att skråförfatlningarne
och lösdrifveriförordnfngarne dragit förbannelse öfver Svea rike.
Genom de förre hafva någre samhällsmedlemmar i viss
män, liksom det vore en jordtorfva, eller ett fysiskt ting, skiftat
emellan sig den alla af Gud förlänia rättigheten att nära
sig med sine händers arbeten; och för att få desto mera förtjenst,
har man utestängt andre från täflan, och för att fä arbetet
för bästa pris gjordt, har man lill en del godlgjort arbetaren
med den förhoppning, att han, då hail vissa år uppolfratt
sig för sin husbonde och mästare, möjligen kunde blifva sin
egen. Förhoppningarues mynt gäller högt, och arbetaren har
derför förskaifat sig det med desto större ansträngning, och ofta
först sent fått erfara, att ingen valuta var att erhålla för
det bedrägliga myntet.
Men har man genom skråförfaltningarne beröfvat en stor
mängd menniskor rättigheten att med vissa arbeten få lifnära
sig oell besvikit deni med nämnde falska mynt; så har man
dock genom lösdrifveriförordningarne gått mera ohöljdt till målet,
att nemi. skaffa sig arbete för godt köp, på arbetarnes bekostnad.
Endast i förbigående må nämnas, att man, för uppnå
-
Dem 24 Augusti e. m.
451
ende af berörde afsigt, belagt menniskor, liksom boskap, med
ulförselförbud och ulförseltull, som först under sednaste riksmöte
blefvo afskaffade. Förnämligast liar man dock sökt vinna
ändamålet, genom att ålägga en större del af landets innevånare
skyldighet att mot deras vilja träda in i krigstjenst eller tjenst
hos andra. I äldre författningar gifver man ganska ohöljdt
denna sin afsigt, att vinna fördelar på arbetarens bekostnad, tillkänna;
dock är numera den tvungna krigstjensten afskalfad, men
deremot beträffande tvånget att antaga enskild tjenst, har raan,
vand vid saken, sökt närmare bestämma och jemka de gamla
stadganderne, under föregifvande, att författningen härom, som
medför den verkan, att till förmån för de försvarsgifvandc nedsätta
de försvarsbehöfvandes villkor, endast åsyftar att skydda
samhället för rättskränkningar af personer ulan kända utvägar
alt på lofligt sätt vinna sin bergning, samt på det de icke må
falla fattigvården till last.
1833 års förordning om försvarslösa personer har delat alla
på oskäl grundade lagars öde, alt icke blifva och icke kunna
blifva strängt tillämpad. I dess första g stadgas: att dcu
person, som icke ingått i Kronans eller allmän tjenst, eller idkar
med behörigt tillstånd fria konster eller studier, eller handel,
fabriker, handtverk, sjöfart eller annat lagligt näringsfång,
jord eller bergsbruk, antingen såsom ägare, arrendator eller brukare,
eller bevisligen af föräldrar, anhörige eller andre personer
underhålles, eller är, enligt församlingens uti socknestämma
yttrade omdöme, känd såsom den der ärligen sig försörjer, antingen
genom egna medel eller genom arbete eller annan loflig
sysselsättning, eller af allmän barmhertighelsanstalt njuter
vård och understöd, skall vid manlalsskrifningarne, eller, när
deremellan fråga om laga försvar uppstår, ställa en, af en eller
flere personer ingången och till vederhäftigheten styrkt borgen
för egne, hustrus och hemmavarande barns kronoutskylder för
påföljande året samt för de böter och ersättningar till belopp
af 50 r:dr b:co, som kunna ifrågavar. person ådömmas.
Ang:de få af de hundratusentals menniskor, o.m hvilka det
kunde komma ifråga, lärer församlingarne å sockenstämma yttrat
sig, huruvida dessa personer äro kända att ärligen försörja
sig; och man torde hafva skäl tvifla på, att borgen för böter
och ersättningar, till belopp af 50 r:dr b:co, blifvit af någre
bland dem ställd. Deras antal alltså, som, enligt författningen
kallas försvarslöse och skulle såsom sådane behandlas, är större,
än alt det skulle kunna inrymmas i Sveriges alla publika
byggnader, om än desse alla samtlige vore till fängelser inredde.
Så vidt kronoräkenskapcrna utvisa, är det endast här i
Stockholm, hvarest nämnde personer ställa borgen för kronoutskylderne.
Ehuru till så ringa fordran nedsatt, är likväl författningens
föreskrift för dem i högsta grad tryckande; och huru
mycket mera skulle den ej vara, om författningen kunde i
all sin stränghet tillämpas. Men ej en gång af alla, hvilka
452
Den 24 Augusti e. m,’ J
enligt författningen borde förse sig med borgen* fordras den.
Man har consideration med aila f. d. embets- och tjenstemän,
äfven om de icke innehafva pensioner, med f. d. borgare,
med hustrur, enkor, af K. M. i nåder myndige förklarade
qvinspersoner, med fröknar äfvensom med döttrar afembetsoeh
tjenstemän samt af borgare, äfven om dessa adeliga och
oadeliga jungfrur skulle, som icke sällan händer, tillhöra classen
af liderliga qvinnor; och medgifver icke allenast alla desse
personer befrielse från borgens ställande, utan tillåter dem
ock att försvara tjenstehjon, hvilken tillåtelse bemälda qvinspersoner
ofta så begagna, att de under benämning piga försvara
en eller annan af lika lastbar vandel, som de sjelfva. Denna
consideration väcker afund hos en del andre personer, och
de fintligare af dem gifva sig orätta benämningar och kalla sig,
och blifva antecknade såsom antingen hustru, eller enka, utan
att vara eller någonsin hafva varit gift, eller borgaredotter, eller
kamereraredotter eller något dylikt, då deras fader deremot
tillhör eller tillhört arhetsclassen. Detta, som icke kan förekommas,
förvillar tabellverket och gifver förklaring på en,
dock mindre bidragande orsak till det öfvervägande antalet af
enkor och gifta hustrur, i jemförelse med euklingar och gifta
män, som linnas uppgifue.
Då näringsidkares rörelse vid taxeringarne vanligen bedömmes
efter det större antal arbetare, han sysselsätter, så för alt
få detta synligt i längderna vara så ringa som möjligt, sysselsätta
en del af näringsidkarne företrädesvis de vid K. Slottet,
K. Theatern, Banken, Iliksg.cont., eller andre allmänna inrättningar
anställde extra ordinarie arbetare samt stadens extra
drängar, för hvilka den enskilde näringsidkaren då ej behöfver
utgifva borgen; och exempel torde icke saknas, att näringsidkaren,
i stället att sjelf gifva borgen för en eller annan af sine
arbetare, antingen skaffar sådan åt dem af husägare, tjenstemän
eller andre, som ej drifva näring, och på hvars bevillning följaktligen
en så beskaffad borgens utfärdande ej inverkar, eller
ock afskeda en del arbetare vid den tiden mantalskrifuingen inträffar,
och låta desse sjelfve förse sig med borgen, bäst de
förmå.
För de hos andra anställde tjenare, då desse ej äro hos
husbonden boende, medför för öfrigt borgens anskaffande af husbonden
icke för dem någon särskild uppoffring; men det faller
sig ibland litet tungt eller löjligt för föreståndare af större fabriksinrättningar,
för casseurer och bokhållare å de större grosshandclscontoren,
ofta med fördelaktigare lönevillkor än råden i
rikets collegier, alt anskaffa borgen för de utskylder, lill det
jemförelsevis ringa belopp, som belöper på honom och hans tjenare,
bland hvilka kanske hans skoputsare är ordinarie vaktmästare
och kunde gifva både för husbonden och medtjenare
den äskade borgen, om husbonden deraf ville sig begagna.
Öfrige arbetare åter, som af de ännu öppna näringskällor
hafva sin utkomst, som lefva för dagen, kunna, som ofvan sagdt
Den 24 Augusti e. m.
453
är, icke anskaffa borgen utan ganska kännbar uppoffring. Näringsidkarne
kunna icke gifva den, utan äfventyr alt se sina
contributioner ökade. Härigenom inskränkes deras antal, sorn
lemna borgen, och dess anskaffande blir desto dyrare. An måste
vissa tjenslbarheter med vedsägning, gaturenhållning eller
dylikt utgöras, och än contant betalning erläggas för sådan
borgen.
För att visa huru känbart detta är för den, som skall skaffa
sig, och fördelaktigt för den, som utgifter borgen, får jag
anföra några exempel. Ilar gifvcs en Corporation i staden, som
bar hos sig anställde 30 st. extra ordinarie arbetare. Hvardera
måste erlägga 2 r:dr b:co, 15 månader i förskott, för sine
kronoutskylder och dessutom göra 12 dagsverken, hvilket bereder
corporationen en fördel af alt kunna räntefritt använda
fattige arbetares penningar och dessutom samma fördel, som om
den holle en dräng året om. Jag måste anmärka, att de fleste
desse e. o. arbetare låta antaga sig blott för alt vinna försvar,
och utan allt afseende pä framtida anställning. Dem kostar
således författningens tillämpning om borgen för kronoulskyldernes
ställande mer än en trettiondedel af hela deras arbetsförtjenst
på året, i sanning en ganska dryg contribulion.
Och likväl torde de vid nämnde Corporation anställde e. o. arbetares
uppoffring vara mindre än en stor del andras. En ruinerad
vaktmästare gaf ett är borgen åt 24 personer, och det
sades, alt af desse någre måst betala honom derföre till och
med 10 r:dr h vardera. För innevar. år försvarar en f. d.
brandmästare 30 till arbetsclassen hörande personer, utan att
sysselsätta en enda. Detta gör han troligen icke för intet. Vanligen
taga de enskilde, som lemna borgen, 3, 4, 5 eller än flere
gånger Kronoutskyldernes belopp; och då arbetaren ej har
mänga sådana försvarsgifvarc att välja på, händer ofta att lian
om 15 månader derefter, dä skatterna indrifvas, får sjelf betala
sina kronoutskylder, emedan försvarsgifvaren, ehuru behörig
försvarare, antingen var eller blifvit utfattig; och ett
i Kongl. Kammarrätten för närvar, hvilande mål visar, huruledes
en nu mera suspenderad tjensteman tillåtit sig att uppbära flere
ndr af hvarje person, för det desamme icke skulle behöfva
anskaffa borgen för kronoutskylderne, och derpå i mantalslängderne
oriktigt antecknadt, att den och den personen uppvist
den och den läkarens då och då utfärdade betyg om lungsigtighet,
vattensot eller annan sjukdom och deraf härrörarande oförmögenhet
alt antaga tjenst och ställa borgen, eller något
dylikt.
Jag bör upplysa, alt borgen för kronoutskylder ej erfordras
för sjuklige, vanföre, till arbete oduglige personer och af
hafvande qvinnor, eller dem som bereda sig till Herrans Heliga
Nattvard. Mången emellan 15 och 20 år låter derföre anteckna
sig flere år å rad, såsom beredande sig till H. II. Nattvard.
Och som skolungdomen icke eller behöfver anskaffa borgen, torde
icke så få antecknas såsom gående i skolan, ehuru föreslån
-
454
Den 24 Auigust i e. m.
daren för denna skola rätteligen är verksladsgcsällcn eller hamnbusen.
Något vederhäftighetsbetyg på borgen för kronoutskylderne
kommer aldrig i fråga, ty man antager, att den som skulle
kunna skrifva arbetare i sitt bröd, äfven bör kunna gå i borgen
för hans kronoutskylder. Detta är åter i den hårda författningen
en mildring, som nödvändigheten infört vid dess tillämpning
här i Stockholm. De åter, som ieke lill mantalsskrifningen
kunna skalfa borgen, utgöra ett ganska stort antal. Af
dessa låta en del anteckna sig i mantalslängderne, och en annan
del flyttar undan från de qvarter, der mantalsskrifningen
pågår, för att antingen snart efteråt flytta tillbaka, eller ock för
året begifva sig till annan bostad, der mantalsskrifningen redan
blifvit hällen, och dessa blifva icke någorstädes i mantalslängderne
tecknade, hvaraf den olägenhet uppstår, vid frågan örn
understöd af fattigmedel, att man ej vet till hvilken församling
de skola räknas. Om dem vårdar sig ingen. De äro utstötte
från menskliga samhället, och ej en gång prosten, som upprättar
husförhörsboken efter mantalslängden, vet af dem eller kan
vårda sig om dem. Om de icke hade fruktat för jägtandet efter
borgen, skulle de nog låtit anteckna sig i mantalslängderne,
och vissa vederbörande hade då icke behöft begära, alt åtgärd
måtte vidtagas, att alla personer blifva uppförde i mantalslängderne,
och andre vederbörande ej att fundera ut, hur sådant
skall i Stockholm låta sig verställa med personer, som icke
hafva stadig bostad och icke vilja uppgifva sig, eller ens äro
till namnet kände.
De som vid mantalsskrifningen uppgifvit sig och ej kunna
skaffa borgen, uppkallas flockvis i Policckammaren; men då vitén
ej skulle verka på personer, sorn äro utfattige och för hvilka
rum i fängelserne saknas, kan policemästaren icke göra annat,
än den ena 14:de dagen efter den andra ålägga deni skalla borgen.
Till medlet af Mars, då mantalslängderne skola inlemnas,
åstadkommer detta stort besvär för policemästaren, policebctjeningen
och de försvarslöse. En del af desse hafva väl under
tiden ställt borgen, sådan den är, men om en annan del, sorn
antingen icke velat eller icke kunnat det, sker anteckning att
personen är utfattig och icke kunnat skalfa borgen, och dermed
är borgenshistorien för det året slut.
En författning, som har sådane kännbare olägenheter, då
dess lindrigaste bud blott till en ringa del sättas i verkställighet,
bur skulle den kunna tillämpas i sin helhet? Sådant kommer
nu mera i allmänhet icke i fråga emot andra än kringstrykande,
arbetsföre tiggare och vanfräjdade personer; men
att undantagsvis få författningen tillämpad mot en oförvitlig arbetare,
så länge författningen ej är upphäfd, står öppet för hans
någorlunda mäktiga granne, som måhända tyckt, att den försvarslöse
begärt öfverdrifven betalning, för det han kanske i
eu bråd andtid räddat denne grannes skörd att stupa i åkern.
Den 24 Augusti e. m.
455
Sorn sagd t är, hör det dock till undantagen, att en oförvitlig,
försvarslös person blir såsom försvarslös behandlad, och
hundratusentals blifva det icke. Månne det derföre vore farligt,
eller kunde anses såsom en äfventyrlig öfvergång från en
utomordentligt sträng lagstiftning lill en allt för eftergifvande,
om förordningen om försvarslöse erkände den grundsats, att
livar och en person anses såsom god, såsom icke vådlig, till
dess motsatsen blifver bovist; att denna bevisning först då anses
fullgjord, n'dr personen blifvit öfvertygad antingen om
verkligen groft och vanfrujdandc brott eller att under hot
eller ock utan tillfällig nöd, söka sitt uppehälle med tiggeri,
eller att föra en lastbar, otuktig och liderlig lefnad; och
att man tilläte alla andra ostördt och utan vidare efterfrågan
draga sig fram bäst de kunde? Jag tror det icke. Då
lagstiftningen vårdar sig med så mycken noggrannhet om de
personers frihet och egendom, hvilka pä de lagstiftande sjelfve
kunna utöfva något inflytande, bör hon väl, för en onödig fruktan
om dessa sednares fördelar, alldeles förbise den i värt samhälle
nödvändige dagakarlens bästa, han som likväl uträttar så
mycket, hvilket den enskilde ej kan, eller ej medhinner, eller
hvartill Iian ej mäktar hälla enskilda tjenare året om?
Comitéen för fattigvården i riket utom Stockholms stad har,
i sill år 1S39 afgifua utlåt, om laga försvar, uppräknat de oliigcnbeter
1833 års förordning om försvarslöse medför; men
dess förslag till författning, i st. f. den nu gällande, synes förutsätta,
alt denna sednare verkligen skulle i allo tillämpas, och
då kunde förslaget möjligen anses såsom en mildring i lagstiftningen
om försvarslösa, ehuru det knappast bör så anses. Om
förslagets grundsatser anloges, är att befara, det inom kort de
tjenstlöse konime att först hänföras till de försvarslöse personcrne,
och efter någon tid, jemte de sednare, till lösdrifvarne,
så all samhället snart hade en dass af medborgare, som kallades
lösdrifvare, nära nog lika talrik som de försvarslöses dass
för närvarande. Förslaget innehåller äfven stadgande af den
mäst uppenbara orättvisa. Deribland må nämnas, att den utan
eget uppsåt, utan eget förvållande tjenstlöse skulle vara skyldig
pä sot kennämndens tillsägelse inställa sig lill arbete hos
den af församlingens ledamöter eller stadens innevånare, som
honom först påkallade, emot den arbetslön, som sockeunämnden
bestämde, nugot understigande ortens gångbara arbetslöner för
tillfället. Utom det häraf vore att befara, det bofaste personer
än mera komme att inskränka behofvet af tjenstefolk, för att
begagna dagakarlen för nedsatt dagspenning, påtvingar sig äfven
den fråga, antingen arbetaren, som med knölpåk i hand
hegärde vJ-0:del af patronens inkomst för dagen såsom lön, eller
patronen, som, med lösdrifveriförfaltningen och socknenämndens
beslut i handen, fordrade TVdel nedsättning under ortens
gångbara pris i dagakarlens lön, i moraliskt afseende vore hederligaste
karl.
456
Den 24 Augusti e. m.
Hvad jag sålunda ehuru ofullkomligt anfort, och än mera
hvad jag dervid känt, har hos mig uppväckt den önskan, alt
R. St., med tacksamt erkännande af hvad redan genom inrättning
af allmänna arbetscompagnier blifvit tillgjordt för reglering
af den vigliga frågan om försvarslöse personers behandling,
ville hos K. M. i und. anhålla, alt 1833 års författning om försvarlöse
måtte varda upphäfd; att en ny författning rörande behandling
af för samhället vådlige personer måtte utarbetas; alt
dervid såsom sådane inga andre måtte anses än den, som antingen
begått verkligen groft och vanfräjdande brott, och det endast
under en viss efter brotlets beskalfenhet lämpad tid, räknad
ifrån ulståndet straff, eller ock den, som belrädes att, under
bot, eller sjelf arbetsför utan verklig nöd, utöfva tiggeri,
eller slutligen den som förer en lastbar och liderlig lefnad; och
sist alt K. M. emedlertid och innan sådant allt medhinnes, i nåder
täcktes förordna, att den för visse invånare, ensamt i Stockholms
stad, hittills erfordrade borgen för kronoutskylder icke
hädanefter må deni alfordras.
Remitterades till Allm. Bcsv.- o. Ekon.Utsk.
Ilr Nordenanckar, Fredr. Willi., uppläste följande:
Rikets sednast församlade Ständer hafva genom votering i
förstärkt StatsUtsk. afgjort, att de 45,000 r:dr b:co, som 2:ne
RiksSt. beviljat för upprensning af Emm-ån i Calmare län, borde
icke till hela summan utgå såsom anslag, utan alt af densamma
endast 10,000 r:dr vore att anse såsom anslag utan återbetalningsskyldighet,
och att 35,000 r:dr skulle utgå såsom lån
under vissa villkor. Ibland dessa villkor befans äfven det, att
de jordägare, som skulle fä nytta af företaget, skulle för arbetets
utförande tillskjuta lika summa, nemi. 45,000 r:dr b:co,
emedan det bela beräknades till 90,000 r:dr, hvilken föreskrift
medförde nödvändigheten att, med anledn. af den är 1S39 verkställda
ägo-gradering, uppgöra en noggrann beräkning, utvisande
icke allenast den vinst, som af arbetet skulle uppstå för hvarje
delägare särskildt, utan äfven hvar oell ens tillskott lill arbetets
utförande. Denna del af landtmälarens förrättning blef
först i sistl. Sept. och Nov. månader aflemnad till delägarne, och
det är egentligen sedan den tiden, som verksamhet oell omtanka
blifvit använd, för att bringa arbetet i gång, så mycket angelägnare,
som, enligt den af K. M. fastställda planen, redan
i år betydliga upprensningar på 2:ne ställen borde verkställas.
De till K. M. i und. insände säkerhetshandlingar hafva under
d. 14 Febr. sistl. i nåder blifvit godkände, men hinder hafva
mött att i Riksg.cont. utbekomma länet, af hvilken orsak
icke allenast detta årets arbetstid gått förlorad, utan en verklig
förlust af flere 1000 r:dr för delägarne uppkommit, deraf att
brist pä penningar för arbetets bedrifvande gjort onyllige en
del
Den 24 Augusti e. m.
457
del malerialier, som icke framdeles kunna användas och alt antagen
arbetschef och tjenstemän varit utan gagn för företaget.
Det arbete, hvarom fråga är, måste utföras på en sträcka
af 8 mil och genomgår 7 socknar, fördelia i 2 härader. Denna fråga
väcktes första gången år 1785 af landshöfdingen i länet, som ä
Statens vägnar yrkade, att vattenytan skulle sänkas och vårflödena
förekommas eller minskas, och med längre eller kortare
mellantider har den ofta återkommit till 11. Si:s behandling,
för erhållande af anslag. Detta förhållande visar nogsamt
af hvilken stor vigt företaget är för hela den ort, hvarigenom
strömmen löper; och som, vid sisth riksdag, Statens tillgångar
voro öfvcrfyllda och betydliga besparingar upplagda, vill det
synas som R. St. icke hade bort vägra det af Konungens Bef:h:de
begärda bidraget till eli större arbetsförelag i en del af riket,
hvilken allt sedan är 1809 icke fått tillgodonjuta någon förmån
af de mänga millioner, som till dylika ändamål blifvit använda
på andra ställen. De former och föreskrifter, som II. St. gillade,
äro för läntagare sä betungande, och för Riksg.cont:s räkenskapsförare
sä besvärliga att iakttaga, att jag nu vågar vördsamt
föreslå:
|:o. alt de 35,000 r:dr b:co, hvilka R. St. anvisat såsom
lån för Emm-åns upprensning, må förvandlas till anslag;
2:o. att, emot det att delägare, hvilka erhålla fördel af
arbetet, tillskjuta den summa, som finnes dem påfiird i taxerings
handlingen,
dessa 35,000 r:dr jemte förut beviljade 10,000 r:dr
må användas så långt behofvet det fordrar till utförande af arbetena,
jordersätlningen, lösen af vattenverk m. m. i den ordning
arbetsplanen innehåller, äfven om de ofvanföre hvarje arbetsstation
befintlige jordägare skulle till större mängd vägra
alt i arbetsföretaget deltaga;
3:o. att i händelse 11. St. icke finna för godt bifalla föregående
2:ne förslag, de enda hvarigenom arbetet återigen kan sättas
i gäng, 8,098 r:dr b:co må anslås åt delägare, såsom ersättning
för redan gjorda eller contraherade utgifter, hvaröfver specifik förteckning,
jemte verificationer, skall till StatsUtsk. blifva inlemnad.
Anleda, till villkoret i 2 punkten är den, att alltsedan år
1839 hafva en del ägare till den jord, som skall förbättras i det
högst upp belägna Aspelands härad, dels alldeles förnekat alla
bidrag till företaget såsom skadligt, dels uttalat missnöje med
taxeringsförrättningen, utan likväl att under 5 års tid hafva vidtagit
någon åtgärd för att fä densamma förändrad, och att denna
minoritet, förstärkt af några delägare, som ångra ingångna förbindelser,
gifvit tillkänna, att den hvarken vill begagna lån eller
anslag, och att således arbetet skulle inställas till mehn för
strandägare i det nedanföre belägne häradet, der stora anstalter äro
vidtagne för arbetets utförande. I detta sakens skick anser jag
föreskriften i 2 punkten särdeles gynsam för vinnande af det
nyttiga resultatet, utan att någons rätt förnärmas. Skälen för
bifall lill min vördsamma motion äro:
1 H. 58
458
Den 24 Augusti e. m.
a) att K. M. för likartade företag i de norra orterna leinnal
halfva kostnaden såsom anslag;
b) att det enda företag i de södra orterna, hvilket af Staten
blifvit linderstedt på samma villkor som Emm-åns upprensning,
nemi. sjön Tåkerus nitappning, utföres nära nog på ett enda
ställe oell i en trakt, der förmögenheten oell välmågan är
allmän, och der sä väl den tillkomna nya jorden som den förbättrade
har ett ganska högt värde, dä deremot arbetena i Emman
utföra^ pä en sträcka af 8 mil, hvarest jorden är sönderdelad
i små hemmansdelar och der den icke har hälften så högt
värde som på Östergöthlands bördiga slättland;
c) att delägare, äfven i den lyckligaste händelse, enligt
handlingar, som skola Utsk. förevisas, nödgas tili arbetet utbetala
It) proc. af de hemmans hela bevillins-taxeringsvärde, hvilkas
ägor endast för den del, som gränsar intill strömdraget,
hafva nytta af vattenylans sänkning, och att, vid ett sådant
förhållande, Slaten väl kan ädelmodigt understödja sådana jordägare,
som offra så stora capitaler endast för möjligheten att
sedermera kunna använda ännu större;
d) att pä sednare 16 åren strömmen 4 eller 5 gånger midt
under sommaren stigit öfver sina bräddar och just nu åstadkommer
stora förödelser på den herrliga skörd, som i Juni månads
slut visade sig så vppig för förbifarande resande.
Om remiss af denna min motion till H. StatsUtsk. anhålles
vördsamt.
Hvarjemte Hr Nordenanckar inlemnade 2:ne bilagor, så
lydande:
I öfverensstämmelse med härstädes förvarade bevillningstaxeringsliandlingar,
varder härigenom på begäran intygadt, alt
följande taxeringsvärden varit för de tio sistförfluten åren åsatte
nedannämnde i Calmar län belägna hemman, nemi.
Säteriet Äsebo 3| mantal i Högsby socken och
Handbörds härad .  9,991 r:dr.
Ekenäs ^ m:ll d:o 2,166 „
Högsholms prestgård i m:tl d:o  2,665 „
Gubbemåla j m:ll i Fliseryds socken och samma härad 714 „
Åkerö N:o 1 | m:ll i Mörlunda socken och Aspolauds
härad 1,810 ,,
ibidem N:o 2, 3, 4 & 5 — 1 g m:tl boställe d:o d:o 5,810 „
ibidem N:o 6 ? m:ll d:o d:o ........ 2,890 „
ibidem N:o 7 i m:ll d:o d:o 2,S90 „
Lundtorps prestgård 1 m:tl d:o d:o  4,070 ,,
Åbo N:o 1, 1 m:tl boställe d:o d:o  3,780 „
N:o 1 Mörlunda -g m:tl, comministersboställe d:o . 2,250 ,,
N:o 1 Svinerstad | m:tl i Tveta socken d:o . . . 2,020 „
N:ö 2 ibidem § null d:o d:o  2,080 ,,
N:o 3 ibidem ^ m:tl d:o d:o  3,070 „
N:o 1 torp 1 m:tl d:o d:o  4,080 „
Transp. 50,286 r:dr.
Den 24 Augusti e. m.
459
Transp. 59,286 r:dr.
N:o2ibidem | m:tl i Tveta socken och Aspolands härad 1.980 ,,
N:o 1 Jareda j m:tl comministei'sbostäHe i Järeda
socken d:o  2,250 „
tillsammans 54,516 r:dr.
Femtiofyraluscnfemhundrasexton r:dr b:co. Calmar landscontor
d. 10 Maj 1844- Ex officio,
J. O. Siljeström.
Utdrag af taxeringsläugderna för slrömrensningsarbctet i
Emm-ån, utvisande de bidrag, som böra från samma hemman
ulga, om också Slaten anslår 45,000 r:dr till samma ändamål.
Äsebo 3fj m:tl 1,314: 33. 4.
Ekenäs i m:tl  301: 32. —
Högsholms prestgård J. . . 267: 5. 5.
Gubbemåla ^ null .... 166: 39. 2.
Åkerö N:o 1, 2, 3, 4, 5, 6 öC 7 . 2,107: 44. 9.
Lundtorp
1,218: 30. 3.
Aby N:o 1, 1 m:tl boställe . 701: 11. 4.
Mörlunda N:o 1, ^ m:ll . . 293: 20. 1.
Sinnerstad N:o 1, 2 <SC 3 . . 1,493: 39. 3.
Torp N:o 1 8C 2 . . . . 1,645: 17. 7.
Järeda iN:o 1, | m:ll boställe 337: 5. 1.
Hulr 9,947: 38. 3.
Rätteligen utdraget, intygar Staby d. 1 Juli 1844-
E. A. Nordenanckar.
Begärdes på bordet;
Föredrogs Hr af Dahlströms, Gustaf Jacob, d. 20
^dennes pä bordet lagda motion om förändring af nu gällande tu 11-  besty^imelser, i afseende på garn och lärfter samt ballylleväfnader.
Hr Prytz, Lars Adolph: De förändringar i nu gällande
tullbeslämmelser, som Hr af Dalström föreslagit, bafra alla sin uppgifna
anledn. i behofvet af åtgärder för husflitens befrämjande
och underlättande. Att vid de härtill föreslagna medlen misstag
af motionären blifvit begångna, är nödigt ådagalägga, till förekommande
af dels obehöllige, dels olämplige åtgärder.
I 1 punkten föreslår motionären: ”Att införselförbudet af
bomullslärftcr och s. k. callico höjes från 76 trådar på tummen
i ränningen, eller som det i orten kallas i varpen, till 88 trådar
på tummen, iåsom förut faststäldt varit.” — Redan vid 1834
års riksdag befans den inhemska bomullsväfnadslillverkningen
hafva vunnit en sådan förkofran, att förbudet å hvita bomullsväfnader
under 88 trådar på tummen i ränningen ansågs böra
nedsättas lill 76 trådar, och delta blef dritfjäderu lill en ökad
konstfärdighet, som, enligt motionärens eget medgifvande, under
de sista 10 åren stigit till en förvånande grad. Något skäl alt
återgå till det äldre stadgandet och derigenom inskränka den
täflan med utländska bomullsväfnadcr, hvaraf en deciderad fördel
blifvit hemtad, förefinnes således icke.
460
Den 24 A ugusti e. m.
I andra punkten lyder motionärens förslag: ”Atl införseltullen
å dubbleradt hvilt bomullsgarn nedsättes från 16 sk. per
U till 6 sk. och å det färgade till 8 sk.” Häruti ligga sådana
misstag, att hvad som åsyftas, är svårt alt utreda. Hvitt
bomullsgarn af de gröfre Nr:ne, eller under N:o 26, drager enligt
gällande tulltaxa icke högre tull jin den, hvartill motionären
föreslagit ncdsältningen, nemi. 6 sk. per U, och af de högre
eller finare Nr:ne endast 5 sk. Dubbleradt bomullsgarn åter
är hvad taxan, enligt verkliga förhållandet, kallar tråd, sorn
föga till någon väfnad, och således icke eller för husslöjden
begagnas, men som, i anseende till en undergången bearbetning
ifrån bomullsgarn till bomullstråd, rättvisligen i taxan är belagd
med den högre införseltullen af 16 sk. per £? i härfvor och
24 sk. nysläd. På färgadt bomullsgarn äro tullbestämmelserna
nu, för Turkiskt rödt 8 sk. och för allt annat 12 sk. pr tt.
Om det är det sednare slaget garn, som afses vid den yrkade
nedsättniugen till 8 sk. per S", sä är en sådan åtgärd obehöllig,
emedan importen deraf varit högst ringa, och tillräcklig tillgång
af inhemskt färgadt bomullsgarn linnes.
För husslöjdens befrämjande vore deremot skäl att nedsätta
tullen å hvitt bomullsgarn under N:o 26 till likhet med den
å N:o 26 och deröfver, eller 5 sk. per men i nuvar. förhållande
linner jag en betänklighet deremot uti den ännu betydliga
importen af det gröfre bomullsgarnet.
lili motionärens, i 4 och 5 punklerne, framställde yrkanden,
om minst 50 proc. förhöjning å införselIullen för halfylle—
väfnader i allmänhet, instämmer jag, ty husllilens riktning åt
denna näringsgren hör företrädesvis uppmuntras och understödjas,
och onekligt är, att den nu proportionaliter låga tullen å
halfytleväfnader har uppdrifvit införseln deraf och försvårat
afsättningen af inhemska bomullsfabrikater. Men alt, enligt förslagets
5 punkt, bestämma en högre tull för faconnerade än för
släta halfylleväfnader, mäste jag anse olämpligt, såsom cn ny
anledn. till de tallösa tvister och tolkningar, hvartill en dylik
åtskillnad i afseende på andra vafnadsslag gifvit näring. Det
öfverklagade missbruket alt halfylleviifnad iuförtullas såsom alngods,
för att sedermera klippas lill dukar, är till en del förekommet
genom stränga controllföreskriftcr, och för öfrigt är
det att sträcka tillsynen öfver dispositionen af en lagligen åtkommen
vara för långt, att i författningsväg vilja på förhand
bestämma till hvad klädesplagg den må användas eller ej.
Ett, i förening med förhöjd införseltull å halfylleväfnader,
ganska tjenligt medel till befordrande af den inhemska tillverkningen
af halfylledukar och shawlar, ligger i den nedsättning i
införseltullen å färgadt och dubbleradt kamullsgarn, som i motionens
6 punkt är åsyftad, och hvaruti jag således äfven instämmer.
Ett verksamt medel för husflitens förmånligare riktning äfven
åt tillverkningen af helylleväfnader, vore upphäfvande af
förbudet mot införsel af kardullsgarn, otvinnadt och odubbleradt,
under namn af dels klädmakaregarn, dels slreiehgarn,
Den 24 Augusti e. m.
4C1
mot en för inhemska tillverkningen afpassad skyddstull, hvilket
i enskilda fall redan medgifvits och hvartill särskildt gilltiga skäl
förefiunas i den höga importtull, hvarmed råämnet, ullen, är
belagd och som ej tål nedsättning, men hvarå man redan, för
inhemska ullproduetionens skydd, icke ulan skäl yrkat förhöjning.
Den i 3 och 4 punktcrne föreslagne drawback eller restilulion
af tullen för i n förd t utländskt bomulls- oell kamullsgarn,
vid uiförsel af bomulls- och halfylicväfnader, som af utländskt
garn blifvit tillverkade, anser jag, hvad bomullsgarnet angår,
icke slå i conseqvens med uppmärksamhet på den inhemska
bomullsgarustillverkningens befordrande, och hvad kamullsgarn
beträffar, vara obehöflig, om den begärda nedsättningen å inlorselstullen
derå beviljas. Lämpligare är det premium af tullmedlen,
som i 18 § af tulllaxeunderrättelserna redan finnes bestämdt
för utförsel af bomullsväfnad och åtskilliga andra väfnader,
hvartill äfven kunde oell borde tilläggas halfylleväfnad.
Genom en felaktig redaclion står premium för bomullsväfnad
der upptaget till endast 4 sk. för 1 st. af 50 alnars längd, sorn
bör rättas lill 4 sk. per få, såsom meningen synes hafva varit,
i enlighet med det vid 1839 års tullcomite förda och i dessa
hänseenden följda profocoll.
IIr af Dalström, Gustaf Jacob, Det är med fägnad
jag erfar, att den siste värde talaren, Hr Prytz, med mig hufvudsakligen
instämmer, då föremålet för mili motion varit att
söka befrämja husfliten till binäringarnas förkofran i landet,
genom nedsättandet af tullen på råämnen, som dervid förbrukas,
men deremot förhöjning i tullen på de alster, hvilka af samma
råämnen, af utländningen tillverkade, hit i landet införas. Jag
anser mig dock böra i korthet göra 2:ne erinringar vid talarens
anförande; nemi. att då förbudet på införsel af bomullslarfter
till 76 trådar på tummen finnes, men väfnadsfärdigheten i
landsorten så förökats, att sådan väfnad med lätthet nu tillverkas
till finheten af 88 trådar på tummen; synes det mig med
billigheten och skyddet för husfliten öfverensstämmande, att
förbudet af sådan utländsk vara till 88 trådar pä tummen utsträckes,
och har dylikt förbud förut ägt rum. Hvad åter vidkommer,
alt talaren anser dubbleradt bomullsgarn vara hvad
tulltaxan omförmäler såsom tråd, som inkommer i nystan eller
i härfvor, och endast nyttjas till sömnader, men icke till väfnad,
hvarföre han ock anser tullen för densamma icke vara för hög;
får jag till bevis på motsatsen uppvisa, alt jag nu har i mina
hiinder prof på halfylleväfnadcr, hvilka äro tillverkade af dubbbleradt
och till och med af trippleradt bomullsgarn; beklagande
att man vid tulltaxans upprättande icke känt, att sådant garn
begagnas både vid fabriker och i landets binäringar, der numera
betydliga qvanliteter af halfylleväfnad med dubbleradt
bomullsgarn till ränning eller varp begagnas, och hvilket är
skälet, hvarföre jag begärt, att den alltför boga tullen å sådant
462
Den 2i Augusti e. m.
garn malle nedsättas, och derigenom husflilen befordras, dä
möjlighet gifves alt till betydlig mån i halfyilcvälnad tälla med
utländska fabrikater. Bomullsgarn dubbleras väl nu understundom
för hand, men det blir aldrig så jemnt i snodden, som då
det tvinna» på machin, och derigenom förspilles också mycken
arbetstid.
Hr Prytz: Erkännande motionärens lofvärda afsigt: och
delande med honom samma önskan, att medverka till husilitens
befordrande, kan jag ej erkänna det föreslagna medlets ändamålsenlighet.
Att nu utestänga täflan med utländska bomullsväfnader,
genom återgående till den restriclivare införselsbestämmelscn
af 88 trådar på tummen i st. f. 76, och sedan man
i hela 9 år rönt den goda verkan af det nu gällande stadgandet,
vore, efter min åsigt, alt befordra husflitens tillverkningars
försämring, genom ett återfall ifrån det bättre skick, dit
de nu blifvit uppbringade, till ett sämre. Hvad åter angår uppgiften,
att till bomusllsväfnader verkligen begagnas hvilt dubbleradt,
och äfven trippleradt bomullsgarn, sä, då förhållandet
är sådant, förtjeuar denna omständighet uppmärksamhet, på det
att tulltaxan må complctteras, genom Bev.Utsk:s åtgärd, med
hvad deri nu i delta hänseende brister.
Remitterades lill Bevilln.Utsk.
Ånyo föredrogs Hr Westerstrands, Pehr, den 20 dennes
på bordet lagda motion, ang:de förändringar i läroverkens organisation.
Hr Lagergren , Aude rs: Fullt erkännande den rena viljan,
äfvensom lofordande den stora arbetsförmåga, som Hr Westerstrans
motion tyckes ådagalägga, då han visserligen har helt
andra göromål än pedagogik till sitt åliggande, måste jag dock
anmärka, att hans erfarenhet i min tanke ej synes motsvara
denna goda vilja och arbetsförmåga. Hr Westerstrand anger
sig visserligen icke vilja föreslå en ny organisation af undervisningsverken,
utan blott en ny reglering af läroämnena; men under
denna blygsamma titel döljer sig likvisst, såsom mig synes,
en plan till en alldeles fullkomlig reorganisation af alla våra
elementarläroverk. I denna nya organisationsplan visar Hr
Westerstrand sig dels höra till de ultra radikalaste omstöpare, dels
är han i somliga fall alldeles stationär. Han har t. ex. berömt
elementarskolan, såsom nästan den yppersta vi hafva, och till
och med velat gifva den namn af centralskola, men tyckes
likväl icke fästa något afseende på denna skolas läromelhod;
och dock ligger otvifvelaktigt uti elementarskolans egna både
method och form nyckeln till de flesta af dess lyckliga resullater.
Hr Westerstrand anser methoden såsom en fullkomlig
bisak ; ty han låter den gamla methoden qvarstå alldeles orubbad
uti hans nya organisation. Huru står detta tillsammans dermed,
att han berömmer elementarskolan såsom ett mönster? Vi
Den 24 Augusti e. m.
4C3
veta t. cx. att elementarskolan sammanhänger i (let nogaste, ifrån
den första classen till den sista; att den ingalunda bildar
2:ne läroverk, utan liknar i det afseendet de Preussiska läroverken
äfvensom våra calhedralskolor. Jag vill icke vidare
yttra mig om de speciella älskillnaderue emellan elementarskolans
och de nyssnämnde läroanstalternas methodik. Ur Westerstrand
deremot synes väl vilja bibehålla den omtvistade tvåfalden
af elementarläroverk, eller skillnaden emellan nederskölan
och gymnasium, han till och med flyttar gränsen emellan
skolan och gymnasium ännu högre upp, i det han till nederskolan
lägger ännu en class, så att den skulle komma att hilda
5 classer, i st. f. alt de nu vanliga skolorna blott hafva 4.
De fel, som man liiggcr trivialskolan och gymnasium till last,
såsom en följd af den skarpa gränsen emellan dessa båda läroverk,
kommer sålunda, i min tanka, att ännu mera vidlåda Hr
Westerslrands. Dessa fel äro å lärjungarnes sida, djekneskap,
öfversitteri hos de högre och ringa aktning för disciplin; samt,
å lärarnes sida, föredragets gränsande till den academiska förcläsningsmethoden.
Intet af dessa fel finnes uti Ilr Westerstrands
motion autydt att motarbetas.
Man har anmärkt mot lectorsplatscrne, alt de äro förenade
med consistoriiledamotskapet, och detta icke utan allt skäl.
Afven denna olägenhet undanrödjes ej genom Hr Westerstrands
förslag. Deremot tyckes Hr Westerstrand sätta all lycksalighet
uti Latinets uppskjutande. Uti denna fråga hör Hr Westerstrand
lill de ultra radikalaste och vill med ens hafva reformen
införd, utan att den på något enda ställe här, så vidt
jag vet, har blifvit vitsordad af erfarenheten. Det är åtminstone
att vara viss på sin sak. Hr Westerstrand torde likväl förlåta,
om andra önska gå till väga med något mera försigtighet.
Principfrågan om Latinets eller rättare de gamla språkens uppskjutande
och huru långt de böra uppskjutas, är ännu, enligt
min tanke, på långt när icke afgjord; tverlom fortgå tvisterne
derom ännu beständigt. Få, eller nästan ingen, vilja dock drifva
saken så på spetsen som Hr Westerstrand. Han har äfven
här betydligen afvikit ifrån sin i början beprisade mönsterskola.
Uti elementarskolan, hvars läsordning Hr Westerstrand vill
låta orubbad qvarstå, börjar Latinet först i tredje classen, och
Grekiskan i deu fjerde. Vid elementarskolans grundläggande
voro många öfverläggningar om huru länge Latinet skulle kunna
uppskjutas. Jag deltog i dessa öfverläggningar och kan försäkra,
att lärarne derstädes än i dag ej skulle vilja se detta
språks studium längre upskjutet, än som dä bestämdes. Hr Westerstrand
vill deremot uppskjuta Latinet ända till sin fjerde class
i ncderskolan, och der endast medgifva, att de första grunderna
deraf må föredragas. Vanligen skall dä gossen hörja sitt
Latin först vid 14 eller 15 års ålder. Sålunda vore nästan hela
den tid, då man ännu har i behåll det medfödda likasom instinclmässiga
uppfattandet af eli språk, försummad. Hvart skulle
sådant taga vägen, och det med de svåraste, från oss så af
-
404
Den 24 Augusti e. m.
lägsna språk som Latinet och Grekiskan? Detta uppskjutande vore
måhända dessa språks dödsdom, och jag frågar Hr Westerstrand,
om han har besinnat hvad följden skulle blifva af en
sådan dödsdom. Otvifvelaktig! att man af Grekiskan och Latinet
i allmänhet sedermera icke kände mer, än hvad man nu
känner af Hebreiskan, och hvar och en vet, att detta språks litteratur
är af ganska få känd. Jag vill icke stödja mig här pä
mig sjelf, utan hänvisar Hr Westerstrand till en i öfrigt tillräckligt
känd man, Hr Thiers i Frankrike, och huru han yttrat
om de gamla språkens studium.
”Det finnes ingen”, säger Hr Thiers, ”sorn icke hört sägas,
att ungdomen får lära Grekiska, Latin och de gamle republikernas
historia, men i öfrigt ingenting, som kommer densamme
till nytta ilifvet; samt att den deri införes bekant med den gamla
verlden och obekant med den nuvarande. Dessa åsigler, hvilka
begynte att utbreda sig vid slutet af sisth sekel, hade under
revolutionen studiernas allmänna förfall till påföljd. Under bemälde
tid var icke fråga om något annat än malhematik, fysik
naturalhistoria, nyare språk. Förste Consuln, när han bragte
allmänna undervisningen i ordning, drog ej i betänkande alt
återgå till Rollins melhoder, och återföra ungdomen till Roms
och Atheus gamla republikers kännedom. Denne store Ande
visste hvad den gjorde, och vi skola hafva stor orätt att åter
falla
i villfarelser, hvaröfver alla bildade män afkunnat vår
dom. Ja, mine Hrr, vi tveke icke alt utsäga det, den gamla
litteraturen, det Grekiska och Latinska språket, måste utgöra
grundvalen för ungdomens uppfostran. Andren J denna tingens
ordning, dä, vi väge att försäkra det, så skall nationens ande
genom ert förvållande urarta. Den tidiga ungdomsåldern är i
synnerhet tjenlig lill språkens inhemtande, ty under denna lid
är förståndet föga tjenligt till eftertankens öfning, men desto
mer till minnets. De ord, som under denna tid samlas af minnet,
blifva deri inristade ända till sednasle ålder. Vill man
derföre bringa ungdomens förstånd i verksamhet, utan alt
trötta det i olid, sa måste det näras genom språkens studium;
och hvilka skulle man framför alla andra välja, om icke
dem, som äro vetenskapens språk och dem man icke har något
tillfälle mer att lära, när man ur skolan iuträdt i lifvet?
En gång komne till en mogen ålder linna vi oss oingifne af
den närvar, verlden och på allt sätt manade att göra oss bekante
med Engelskan eller Tyskan, men Grekerne, Romarne äro då
allena ännu i menniskors minne och de komma ej för att genom
tusen intressen uppfordra oss alt lära deras språk. Och sedan, man
mäste säga det, känner man forntiden, och har man inträngt i dess
anda, så skulle man ej kunna trösta sig öfver den försummelse,
som blottställde våra barn för faran att blifva okunnige deri.
Utan de gamla språken känner man icke forntiden; man har
deraf allenast en blek oell ofullkomlig skuggbild; men forntiden
— lålom oss blott oförsagdt yttra det åt ett öfver sig
sjelf
Den 24 Augusti c. m.
465
sjelf stolt tidehvarf — den classiska forntiden är det skönaste
sorn gifves i verlden. Oberoende af sin skönhet äger den för
ungdomen ett företräde utan like. Den är enkel; och behöfver
man för ungdomens kropp enkel näring, sä behöfves ock
en dylik för dess sjgl. Sa litet man får genom lilliga retemedel
förstöra dess smak, lika otillständigt är det att öfverreta dess
själ, genom den moderna litteraturens ofta öfverdrifna skönhet. Homer,
Sophodes och Virgilius måste vid undervisningen i litteraturen
hafva samma rum, som Ph i di as och Praxiteles inlaga vid
undervisningen i konsten. Dessutom är det ju icke blotta ord,
som bibringas ungdomen, när man lär dem Grekiska och Latin
— det är ädla och upphöjda saker. Det är mensklighetens historia
i enkla, stora, outplånliga bilder. Och i en tid, sorn är så
positiv och en smula gemen, som vår, hvilken, när den ett ögonblick
träder utom det materiella interessets spher, i konster
ne
ingenting annat söker, än en falsk och öfverdrifven färg
att i en sådan tid aflägsna ungdomen från det antika, det enkla
skönas källa, vore ingenting annat, än att påskynda vår moraliska
förnedring”.
Hvad tycker Hr Westerstrand härom. Det är dock ingen gammal
ultra conservativ skolkarl, som skrifver så; ulan en modern
talare, den ofta häftige oppositionsmannen, den ständige motståndaren
emot Ludvig Philips politik, som uttalat dessa ord. Efter
denna citation kan jag kanske spara alla gamla auetoriteter.
Möjligen gäller denna nya mera för Hr Westerstrand.
Deremot är jag fullt öfvertygad, att det Högl. Utsk., som får
sig Hr Westerstrauds motion tillsänd, skall fästa ett allvarligt
afseende på hvad håde erfarenhet och förnuft lära. Man behöfver
ej vara någon blind ifrare för Latinets alltför tidiga läsning,
för alt finna det ogörliga och för all classisk hildning förderfliga
i Hr Westerstrands motion.
Utom detta som är erfarenheten och det pedagogiska förståndet
mest motsatt i Hr Westerstrands förslag, finnér jag samma
besynnerlighet i flera af hans öfriga indelningar af läroämnena.
Sä t. ex. har han visserligen angifvit modersmålet såsom grund
för allt språkstudium i första classen, men i den andra låter
han detta språkstudium öfvergå lill Fransyskan. Mången skulle
likväl tro, att Tvskan ligger närmare vårt modersmål än Fransyskan,
och ali således delta snarare än det Fransyska språket
borde utgöra en öfvergång frän modersmålet till de främmande
språken. Så ansåg man det också i elementarskolan; men här
har Hr Westerstrand, oaktadt sitt gillande af nämnde skola,
vändt upp och ned på detta förhållande. Vidare vill han visserligen
låta gossen lära att skrifva och tala Fransyska, men
i afseende pä Tyskan är han nöjd med dess blotta läsning. Jag
skulle dock tro, att för oss Svenskar är talande och skrifvande
af Tyskan nödvändigare, än af Franskan. Här finnes åtminstone
alltid flera Tyskar än Fransoser. Äfvenså ligga vi i våra näringar
och commerciella förhållanden mera i beröring med Tysk1
II. 59
40G
Den 24 Augusti e. ra.
landan med Frankrike. Jag tviflar likväl icke derpå, att ut i
en väl organiserad skola undervisningen bör bringas derhän,
att begge språken kunna hjelpligt läras både att tala och skrifva;
men om så icke skulle vara händelsen, så tvekade jag icke
i valet emellan Tyska och Fransyska.
I afseende på Christendomen, vill Hr Westerstrand börja
undervisningen med catechesen och derefter fortgå med bibliska
historien. Jag skulle likväl tro, att bibliska historien bör gifva
catechesen sin förklaring, och icke catechesen förklara bibliska
historien. Sålunda har man äfven förfarit i nya elementarskolan.
Der börjar undervisningen med bibliska historien och
sedan kommer catechesen. Cateehesens dogmer äro i sig sjelfva
svärfatlliga nog för det åttaåriga barnet; det kan väl behöfva
ett eller annat är uppöfva sin faltningsgåfva, innan det
börjar dermed.
Jag vill icke vidare trötta R. o. Ad:s tålamod, utan blott
angifva hvad jag anser vara den största bristen i Hr Westcrslrands
motion. Ilan har icke åsyftat något annat, än att
spheren för denna skola, som vi vanligen kalla apologistskola,
men som han benämner elementarskola, må blifva utvidgad och
lemna mera rum för den medborgerliga bildningen, innan den
lärdare bildningen vidtagit. För att viuna detta ändamål har
han ökat nederskolan med en dass, meu vid denna 5 dass afklipper
han all realistisk undervisning. Åtminstone har han
icke i sitt organisationsförslag uppgifvit huru den bör inrättas,
och likväl tyckes det vara lill den realistiska bildningens fromma,
som hela den stora förändringen är föreslagen. Hvartill
skulle då hela projectet tjena? Sä god, som Hr Westerstrands
elementarskola, är i det närmaste hvarje fullständig apologistskola.
Ilda ändamålet med Hr Westerstrands förslag synes sålunda
nästan endast reducera sig till ett försök att vilja utrota
Latinet och de gamla språken; i fall eljest något bestämdt ändamål
med detsamma varit åsyftadt.
En annan besynnerlighet ligger äfven i Hr Westerstrands
inrättning af hans särskilda elementarskola, till följd hvaraf
föräldrar, i st. f. alt, såsom nu, blott skicka sina barn till 2:ne
undervisningsverk, nemi. trivialskolan och gymnasium, kunde få
ofia nog skicka dem lill fyra särskilda skolor. Först linge man
skicka dem lill en skola med två elementarclasser. Sedan, om
njan icke bodde i en stad, der skolan bade 3 classer, så finge
man skicka barnet till en sådan; derefter till en skola med 4
classer och slutligen till gymnasium. Hr Westerstrands motion
skulle visserligen leda till ganska menliga följder för universitetsstudierna;
men dessa följders angifvande vill jag öfverlemna
åt universitetets lärare, viss alt de nog, när motionen kommer
till deras kunskap, uppträda deremot och andraga, hvad som
derom kan vara att nämna.
Jag anhåller nu endast, att mitt yttrande måtte få åtfölja
Hr Westerstrands motion till Ekon.Utsk., och tillstyrker Utsk.
att på Hr Westerstrands motion fästa intet afseende.
Den 24 A u g u 3 l i e. m.
407
Hr Tham, Carl Wilh. Au g.: Då jag lill del mesta i
sak öfvcrensslämmer med Hr Lagergren, då jag å andra sidan
erkänner och tror, alt hvar och en som iniresserar sig för
skolbildningen och äfven för universitetsbildningen, måste med
tacksamhet erkänna en sådan uppmärksamhet, iemnad åt skolväsendet,
som Ilr Wcsterstrands motion visar, — emedan man
måste önska, att hvar och en som har något inflytande i Staten,
må med deltagande följa skolan och universitetet—; så vill
jag icke vidare uppehålla mig vid Hr Westerstrands motion, så
vidt den angår skolverket i och för sig sjelf. Jag vill blott
anföra några få ord ur den erfarenhet jag har såsom academisk
lärare. Denna erfarenhet är visserligen ganska kort, blott
sedan några få år, men jag har haft tillfälle höra hvad äldre
kamrater tänkt i dylika frågor.
Den förnämsta representanten för det nya skolsystemet är
som man vet elementarskolan i Stockholm, hvartill kunna läggas
de realskolor, som blifvit bildade i Upsala och pä åtskilliga
andra ställen, samt slutligen äfven den å Barnängen, hvilken
hittills är af helt och hållet enskild natur, men i hvars styrelse
det vore önskligt att, genom Styrelsens egen försorg, Staten
komme alt deltaga, så att den derigenom komme i åtnjutande
af statsanslag, och klefve tillgänglig icke blott för rike mäns
barn. Dessa skolor hafva hittills skickat till academien ganska
fä lärjungar, men de som blifvit ditskickade hafva aflagt utmärkt
vackra examina. Man har visserligen velat påslå, att
under de sednare academiska studierna, vid hvilka eget arbete
och sjelfstudium kommer i fråga, mera än återgifvande af de
läxor man i skolan inhcmtat, elementarskolans lärjungar icke
skulle uppgå emot de gamla läroverkens lärjungar; men jag
tror likväl, att hvarken i afseende på elementar- eller de öfriga
uppräknade skolorna man har nog erfarenhet, för att rätt kunna
uppfatta lärjungarnes framsteg så väl i studentexamen som
de högre examina. Det nya systemet behöfver kanske ännu
ett om ej flera tiotal af år innan striden med det gamla kan
afgöras. Dä man besinnar, att elementarskolans lärjungar inskränka
sig till 100, och att de öfriga skolorna, som räknas
till det nya systemet, hafva ett annu mindre antal lärjungar,
sä att frän dem alla tillsammans icke flera lärjungar försändas
till academien än olla från ett eller några större gymnasier;
så mäste man erkänna, alt en tillräcklig erfarenhet ännu icke
kan vara vunnen. Och om den också vore vunnen, fruktar jagalt
Staten icke gjorde väl, om den ville för mycket reglementera
för skolan. Dermed menar jag icke, att icke Staten har
både rätt och skyldighet att bestämma hufvudgrunderna, mea
den bör ej ingå i detaljerna. Hvartill ett sådant reglementerande
kan lända, skall jag upplysa genom ett talande exempel
af den största reglementator, som kanske i sednare tider funnits,
nemi. Napoleon sjelf. Ilan emoltog de Fransyska skolorna ur
revolutionens hand i ett nästan förslördt tillstånd, han återupprättade
dem och ordnade dem alla efter eli system, det som
468
Den 24 Augusti e. m.
den tiden hade allmänna meningen för sig, och hvari hufvudsakligt
företräde lemnades åt de realistiske studierna. Han gick
så långt i detta afseende, alt lian icke blott inskränkte läsningen
af de gamla språken, utan äfven af andra, för skolorna ej
de minst vigtiga studier, de philosophiska och historiska. Ilan
reglemenlerade i detalj, och lade tunga band på lärarnes sjelfverksamhet.
Följden blef, att han lemnade skolorna och universiteten
efter sig i ett visst icke önskvärdt tillstånd, i ett
tillstånd, der de hafva svårt alt uthärda striden emot Catholska
kyrkan.
Jag tror, att det i allmänhet bör öfverlemnas åt skolan
sjelf att bestämma detaljerna. Och hvad särskildt angår Statens
deltagande i deu nu hos oss pågående striden emellan de gamla
och nya skolorna, bör Staten ännu icke vidare lägga sig deri,
än alt den genom anslag söker uppehålla och befordra dem
håda: att deu söker upphäfva de yttre olägenheter, hvaraf deu
gamla skolan, enligt hvad dess försvarare sjelfva erkänna, lider,
såsom att valet af lärare är inskränkt inom stiften, att de yngre
lärarnes inkomster äro för knappa m. m.; samt slutligen, att
Slaten utvidgar de nya skolorna. Så vidt jag vet, är också i
fråga att utsträcka elementarskolans antal af lärjungar ganska
betydligt. Det vore önskligt, så att den nya skolan kunde i
stone skala fä försöka sina krafter. Onskligt vore jemväl, alt
dylika skolor inrättades i flera större städer. Om den gamla
och nya skolan, under så vidt som möjligt lika yttre förhållanden
och med tillräckligt understöd, finge utkämpa siu strid
sinsemellan, tror jag att Staten sedermera med mognare omdöme
skulle kunna gifva utslaget; och det så mycket mera, som
det icke lär dröja länge, förrän skollärarne sjelfve på ett allmänt
möte, kanske här i Stockholm, komma alt discutera alla
de vigtigaste frågorna i detta ämne. Denna discussion kommer
säkert att föras ej såsom hittills skett vid våra skolrevisioner,
nästan blott af läroverkens styresmän, utan ock af lärarne sjelfva,
äldre och yngre. Den tiden är visst ej långt borta, då
stora reformer skola inträffa både vid skolorna och de högre
läroverken. Dessa reformer skola visst äfven omfatta universiteten,
som utan tvifvel komma alt undergå en ganska väsendtlig
förändring, hvarigenom studierna skola mera ändamålsenligt
än hittills riktas dels på blifvande embetsmäns bildning, dels
på vetenskapernas framsteg. Vid företagande af denna reform,
skall visserligen den comité, som lill dess förberedande blifver
nedsatt, finna sig föranlåten att lemna tillbörlig uppmärksamhet
åt alla förslag, som hittills blifvit väckta, eller genom dess
egen uppmaning, som ej kan uteblifva, kunna framkallas.
Utom del ofvannämnda medlet, alt, med sä vidt möjligt
lika yttre förhållanden, lemna ät de båda skolorna att sig emcllan
utkämpa siu strid, gifves det för Slaten ännu ett annat
ej mindre vigtigt, i afseende hvarpå jag öfverensstämmer med
det af Hr Lagergren i förra plenum väckta förslag om skollärare-seminarier.
Jag begärde dä icke bans motion pä bordet,
Den 24 Augusti e. m.
4G9
emedan motionären sjelf sade det vara lika lydande med det
han väckte vid förra riksdagen ; och jag anhåller nu blott alt
dervid få göra en anmärkn. Han har nemi. föreslagit, att dessa
seminarier skulle förläggas i uuiversitets-släderna, hufvudsakligen
derföre att de skulle kunna sältas i beröring med dervarande
cathedralskolor. Jag skulle likväl tro, att man kunde
hafva ett tillräckligt surrogat för dessa i Stockholms alla lärdomsskolor
samt härvarande gymnasium. Här vöre dessutom
tillfälle för skollärarue att i nya elementarskolan skaffa sig
underrättelse' ont det nya systemet. Jag anser nemi. lika med
Hr Lagergren att, för vinnandet af det med skollärare-seminarier
åsyftade ändamål, och för utvecklingen af hela vårt skolväsende,
är nödigt alt skollärarne inhemta kännedom af både
det gamla och det nya skolsystemet, sältas i tillfälle alt sjelfva
bedöma och att använda båda. Annu ett skäl, hvarföre det
vore tjcnligare alt hafva seminarierna förlagda i Stockholm än
i universitetsstäderna, är det allmänt kända förhållandet, att
vid vära universiteter de theoretiska studierna äro så alldeles
öfvervägande, alt de icke lemna tillräckligt rum för tillämpande
öfningar. Jag tror, att dessa kunna för skollärarne blott inom
Stockholm vinnas i tillräcklig utsträckning, genom den ofantligt
stora mängd af skolor af alla slag, som här finnas.
Dessa mina anmärkmr så väl i afseende på Ilr Wcsterstrands
motion om skolverkets organisation, sorn angående Hr
Lagergrens förslag om skollärare seminariers inrättande, torde
fä åtfölja remissen till vederh. Utsk.
Ilr Westerstrand, Pehr: Jag anser mig ej höra upptaga
R. o. Ad;s lid med ali besvara alla de detaljer, som emot
milt förslag till förändrad reglering af läroämnena i de allmänna
elementarläroverken blifvit anförda, och jag anhåller
blott att få nämna följande.
Man har antingen ej förstått eller ej velat förstå milt
syftemål med förslaget, som är en bättre hushållning med ungdomens
tid och ett tillfälle för alla alt få lära hvad som för
det allmänna medborgerliga lifvet hlifver dom nyttigt. Derföre
har jag föreslagit, alt de nu särskilda lärdoms- och apologistskolorna
må förenas lill en elementarskola; men jag har dermed
ej velat från den allmänna elementar-undervisningen utestänga
lärdomen, för hvars bibringande tillräckligt utrymme
skulle finnas i gymnasium. Om, med de tvenne särskilda skolornas
bibehållande, t. ex. en gosse insättcs i lärdomsskolan
och, efter hans genomgående af densamma, det utrönts, att
han för lärdomen ej haft någon fallenhet och fruktlöst skulle
försätta cursen deri, är det ej då illa bestäldt, att han, såsom
äldre, måste börja en ny curs i apologistskola!), för alt få
lära hvad i lifvet hlifver honom nyttigt?
Jag har sagt, att det vore önskligt, att en fullständig elementarskola
kunde komma att finnas i hvarje stad ; men då Statens
tillgångar ej medgifva sådant, har jag velat bibehålla de
470
Den 21 Augusti e. m.
redan inrattade skolorna med 2 eller 3 classer och blott få läroämnena
i desamma reglerade till likhet med de lägre clasernes
i fullständiga elementarskolan. Härmed har jag ej åsyftat
den orimligheten, sorn påbördats mig, att flyttning från en mindre
elementarskola med 2 classer forst skulle ske till en annan
mindre med 3 classer och derifrån sedan till fullständiga elementarskolan.
Jag trodde det vara klart, alt till denna skolas
3 class flyttning kan ske från 2 classen i en mindre skola. Men
för mången yngling inträffar det, alt han, utan att flyttas till
en större skola, från den mindre utgår till det allmänna lifvet.
Af denna orsak har jag föreslagit, att, näst efter modersmålet,
bör i 2 classen begynnas med Fransyskan, på det att i detta,
det nyttigaste af alla främmande språk, någon kunskap för de
utgående ynglingarne måtte vinnas.
Ilr Lagergren har behagat säga, att jag i vissa afseenden
genom förslaget visat mig vara en ultra. Jag skulle med skäl
kunna gifva honom denna titel, i afseende på hans förkärlek för
de gamla språken, i hvilkas studerande, företrädesvis framför
allt annat, lian anser ligga all lycksalighet. Jag hade deremot
trott, att studium af de lefvande språken, såsom behöfliga för
alla, borde föregå det af de döda språken, såsom hufvudsakligen
behöiliga för de lärda. Hr Lagergren har, såsom stöd för
sin mening, citerat ett yttrande af Fransmannen Thiers. Denne
store tänkare kail, som mången annan, ha öfverspända ideer.
Hvad han sagt kan passa för Frankrike, men icke för Sverige.
I Frankrike har den i skolan inträdande lärjungen redan undangjort
ett studium, som i andra länder för skolan återstår och
fordrar mycken lid, nemi. af det Fransyska språket. Man vet
dessutom, att Fransmän i allmänhet icke mycket vinnlägga sig
om kännedom af andra länder samt deras språk och litteratur.
De hafva så mycket mera tid alt studera de gamla språken.
Landet ar rikt och kan underhålla så väl många slags skolor,
sorn fattiga ynglingar under studietiden. Så är förhållandet ej
hos oss.
Såsom stöd för min mening om den nya methodens, eller
språkstudiets början med de moderna språken, företräde framför
den gamla, eller språkstudiets början med de gamla språken,
åberopar jag ytterligare exemplen från nya elementarskolan
i Stockholm. Denna skola bör ej mera anses för en försökskola.
Det förtroende den vunnit, så väl pä högre ort som
hos allmänheten, talar häremot. K. M. har, i sin nåd. propos.
om statsverkets tillstånd och behof, förklarat denna skola böra
utvidgas för ett fördubbladt antal lärjungar, eller från 100 till
200, och i nåder äskat anslag så väl till dess ständiga årliga
underhåll som till inköpande och inredande af nytt skolhus, rymligare
än den förut härtill hyrda localen.
Jag vill ej längre trötta R. o. Ad. med förlängande af den
preliminära discussionen i detta ämne. Jag anhåller vördsamt
om remiss, väl vetande, att det är Utsk. och ej motionären, som
har alt skilja emellan de olika meningarne.
Den 24 Augusti e. m.
471
Hr Lagergren: I afseende på hvad Ilr Tham anmärkt
vid min motion om lärareseminarier, vill jag blott tillkännagifva,
alt min önskan visserligen varit, alt dessa seminarier i allo
förlädes till hufvudstaden; men då skolrevisionen hade tillstyrkt
den praktiska curscns förflyttande till universitetsstäderna och
dess sammanbindande med cathedralskolan, ansåg jag det vara
häst alt föreslå det seminarium inrättades der. Det enda tillägg
jag gjorde, var, att de som genomgingo den praktiska cursen,
skulle jemväl tillförbindas att vid nya elementarskolan likaledes
genomgå en sådan curs. Skulle Ständcrue deremot hellre vilja
föreslå, att seminarierna i allo förlädes till hufvudstaden, så
vore det visserligen mest med min önskan öfverensstämmande.
Hvad Hr Westerstrands yttrande beträffar, får jag bekänna,
alt det förefaller mig sällsamt, dä han vill skjuta tillbaka
på mig beskyllningen att vara ultra för de gamla språken. Jag
har likväl varit med från elementarskolans första inrättande
och dervid deltagit i mångfaldiga öfverläggningar huru långt
de gamla språkens studium skulle uppskjutas. Der voro ganska
allvarliga öfverläggningar om Latinet ens borde uppskjutas
till tredje classen. Flere vore för, andre emot, men man stannade
slutligen vid det förslag, som jag gjorde, hvilket har visat
ett godt resultat; men jag vill låta Hr Westerstrand gå till
elementarskolan och fråga dess lärare, om de tro att man längre
skulle kunna med lycklig påföljd uppskjuta Latinet, och
jag är öfvertygad, att han får höra ett odeladt nej. Mitt bemödande
har alltid varit att hålla medelvägen. Jag tror, att
det går an att icke börja med Latinet i första classen, men jag
tror icke, att det går an alt uppskjuta dermed till gymnasium,
isynnerhet om detsamma uppflyttas i en ännu högre dass, såsom
Hr Westerstrand föreslagit. Det är den betydliga skillnaden i
våra åsigter.
Ilr Westerstrand har vidare berömt elementarskolan. Jag
är verkligen också en af dess berömmare, med den åtskillnaden
likväl, att jag berömmer elementarskolan och vill hafva läroverket
åtminstone i det närmaste liknande densamma, och Hr
Weslerslrad berömmer elementarskolan och vill hafva läroverken
i allo åtskilda derifrån.
Remitterades lill Allm. Besv.- o. Ekon.Ulsk.
Lades på hordet
LagUtsk:s d. 23 dennes afgifna utlåt, i anledn. af K. M:s
nåd. propos., ang:de bestämmande af vissa villkor för vinnande
af dispositions- och jordäganderält lill de s. k. kyrkohemmanen
i Halland; samt
Const.Utsk:s mern. N:o 3, med uppgift å hvilande förslag
till grundlagsförändringar.
Slutligen lades på bordet följande från Ridd.Utsk. inkoinne
472
Den 24 Augusti e. m.
Hörsamste memorial.
Från H. R. o. Ad. har till Ridd.Utsk. blifvit remitterad en
af Ilr Aminoff, Johan Fredrik, d. 3 innevar. månad vackt motion
derom, alt, till afhjelpande af den öfverklagade olägenhet,
som inträffat genom ofta skedde afsägelser utaf de R. o. Ad:s
ledamöter, hvilka blifvit i Ulsk. invalde, och genom deraf uppkomne
förhållande att Utsk:n icke varit f u 11 ta lige från R. o.
A:ds sida, suppleanter till Const.-, Stats-, Bevilln.-, Banco-,
Lag-, Allm. Besv.- och Ekon.- samt Exp.Utsk:n måtte väljas;
hvarjemte motionen äfven innefattade framställning om särskilde
föreskrifter ang:de ordningeu för desse suppleanters inträde i
ulöfningen af deras befattning och hvad för dem skulle vara
att iakttaga, om de önskade ledighet eller ville från riksdagsorten
afresa m. m.
Detta förslag, sådant detsamma under den hos R. o. Ad. i
ämnet förde discussion blifvit af motionären närmare bestämdt,
inskränker sig till val af suppleant för de händelser, att ledamot
i Utsk., hvilken icke frånträdt nämnde sin befattning eller
särskildt erhållit ledighet, blcfve af inträlfadt förfall hindrad att
vid Utsk:s sammanträde sig infinna; och har Utskottet jemväl
fått lill sig öfverlemnade särskilde yttranden af de R. o. Ad:s
ledamöter, hvilka vid frågans föredragning inom Ståndet uttalat
sina åsigter, och dervid varit mot hvarannan sk i Ija k lige från
2:ne synpunkter, nemi. ang:de motionens luglighet och dess ändamålsenlighet.
Vid pröfning af hvad sålunda förekommit har Ulsk. i förra
hänseendet funnit, alt dä motionären, enligt leornad förklaring,
med ifrågavar. förslag icke afsett ändring eller tillägg till Ridd.-  Ordn., ulan utgått från den åsigt, alt de ifrågakomne stadganderne,
så uppställde att de icke omfattade andre förhållanden
än dem, hvarom föreskrift uti Ridd.Orda. saknades, vore alt hänföras
till ordningsmål och att åtgärden skulle till följd af särskildt
heslut genast kunna vidtagas, samt H. Ex. Hr Gr. o. Landtm.,
med hänsigt lill den sålunda iemnade förklaringen, hvarken i
grundlagarne eller Ridd.Ordn. funnit skäl till vägran för propos.
å remiss, och remiss jemväl blifvit af R. o. Ad. beviljad,
skulle måhända frågan om motionens laglighet egentligen icke
vidare utgöra föremål för Ulsk:s bedömmande; men dä motsatta
åsigter i delta fall varit af flere ledamöter inom R. o. Ad.
understödde, och hinder för åtgärdens vidtagande ansetts ligga
uti befintlige föreskrifter egentligast i 79 §. Riksd.Ordn. samt
19 och 23 §§ Ridd.Ordn., torde Utsk., som delar dea mening,
att de föreslagne bestämmelserne lagligen kunna beslutas, böra
redogöra för de skäl, som för denna mening legat lill grund.
Desse äro hufvudsakligast:
Då 79 § Riksd.Ordn. bestämdt hänvisar till Ridd.Ordn., har
grundlagen sjelf föreskrifvit, att Ridd.Ordn., för de i § uppräknade
frågor, är enda gällande lagen. Den skall, enligt 12 §
Riksd.Ordn., vara i öfverensstämmelse med grundlagarne författad.
Detta laghud vore endast i det fall öfverträdt, om alla
be
-
Den 24 Augusti e. m.
473 ==
bestämmelser ronde de i 79 § Riksd.Ordn. afhandlade frågor
blifvit i Ridd.Ordn. tit elem naile. Så är dock icke förhållandet.
Ridd.Ordn. stadgar i dess 19 §, att Electorerne vid inträffande
ledigheter inom litslen, således icke dessförinnan och i förväg,
skola, efter anmodan af Landtm, in pleno, ”välja andra ledamöter i
de afgångnes ställe”. I 23 § stadgas, alt ”dä ledighet beviljats,
sker val till ny Utsk:s!edamot under lediglietstiden.”
Således efter ledighetens beviljande och icke på förhand.
Med dessa bestämda sladgauden är, för deri afsedde händelser,
ett förut trälfadt val af suppleanter oförenligt och kan endast
till förstärkta Utsk. — dä föranlcdt af Reg.F:s ordalydelse i
56, 69 och 71 §§ — äga rum; men enär likväl andra, i ofvananförde
19 och 23 §§ af Ridd.Ordn. icke omförmälde händelser
esomoftast kunna och pläga inträffa, hvarigenom antalet af Adelns
ledamöter blifver ofullständigt; nemi. när Utsk:slcdamot af inträffadt
förfall afhålles alt sammaukomsterne bevista, och då
Ridd.Ordn. derom ingenting stadgar, anser Utsk. det vara R. o.
Ad. desto mera obetaget, att för sistnämnde händelser träffa nödig
anordning, som 2:ne af Medståndeu, utan hinder af Riksd.-  Ordn:s fullkomliga tystnad i detta afseende, redan hafva vidtagit
enahanda åtgärd; hvilken, hvad angår Hederv. BondeSt.,
länge ägt runi, utan all veterligen deremot blifvit gjord anmärkn.,
som förändring derutinnan förauledt. Enär Utsk. således anser,
att emot åtgärdens laglighet icke någon grundad invändning
kan göra sig gällande, återstår hlott undersökningen om dess
'ändamålsenlighet. Då Utsk:s uppmärksamhet härvid varit fästad
derpå, att, å ena sidan, klagan någon gäng försports öfver fåtaligbeten
af R. o. Adis ledamöter i Utskär, hvarigenom, i vissa
delar, arbetet för medlemmar af de öfrige Riksstånden kunnat
blifva mera besvärande; äfvensom att, å andra sidan, enär i
Ulskm röstas per capita R. o. Ad:s lagliga rätt att lill besluten
lika med de öfrige Stånden medverka, genom någon ledamots
förfall och utchlifvande, kan blifva emot billigheten inskränkt,
har Utsk. ansett ändamålsenligheten af den föreslagna
åtgärden vara sä afgjord, att de llcre mot denna åsigt gjorde
invändningar desto mindre böra verka till afslag å motionen,
som de synas kunna lätt nog vederläggas. De väsendlligaste
skola bär nedanföre punktvis upptagas och bemötas.
l:o Möjligt ombyte af ordförande. Lärer genom omtanka
af Electorerne i alla de händelser förebyggas, då dermed någon
olägenhet kunde vara förknippad.
2:o. Uppkommande hinder för sednare anlände riksdagsmäns
inväljande. Då suppleanternes val icke afser verklig ledighet,
som förmedelst afgång eller särskildt beviljande inträffat,
utan endast tillfälliga förfall, som i brist af suppleanter nu lemna
platsen alldeles tom, synes denna invändning sakna all vigt.
Ledamöter, som efter Utsk:ns första bildande anlända till riksdagen,
kunna, äfven om förslaget antages, likasom hittills inväljas
då ledighet inträlfar, och kunna icke eller efter nu gällande
1 IL 60
474
Den 24 Augusti e. m.
bruk såsom suppleanter inträda i Utsk. vid tillfallen af kertare
förfall för någon ledamot.
3:o. Det, efter någras förmenande föga smickrande i fHrtroe/ulct,
att endast vara stal/d likasom i reserve. Men samma
betänklighet skulle då inträda vid alla val af suppleanter,
hvilka val dock redan nu äro för åtskilliga befattningar föreskrifna.
Mången, hvars tid eller böjelse icke medgifver en fortsatt
verksamhet, lärer icke ogerna linnas villig alt. sig densamma
för en eller annan gång åtaga; och då i allt fäll hvarje
uppdrag, som för fäderneslandets båtnad af II. o. Ad. lemnäs
till en dess medlem, icke torde kunna anses förringa atlemoltagas
och utföras, lärer en ömtålighet af nämnde ari in arken
vara riktig eller hos de Hesta kunna förutsättas.
4:o Ökad lätthet för Utsk:sledamiiter, att fran sammankomster
uteblifva. Oeana olägenhet, der den icke blifver afhulpen
genom ledamölernes eget nit alt motsvara det förtroende
de emotlagit, synes i öfrigt, pä säll här nedanföre skall visas,
kunna förekommas.
5:o. Den enda invändning, pä hvilken någon större vigt
synes kunna läggas, vore den, att, genom inträde af nya ledamöter,
sedan ärendena redan kommit under handläggning, arbetet
i Utsk-.n snarare hindras än befordras. Alt sådant, någon
gång, ehuru icke alltid eller särdeles ofta, skulle kunna inträffa,
kan väl icke förnekas; men dä den sorn till suppleant blifver
utsedd, i detta sitt uppdrag har ökad anledn. att pä förhand
söka vinna närmare kännedom 0111 de ärenden, som utgöra
föremål för behandling inom det Utsk., der han, vid
inträda dt förfall för ledamot, tager inträde; och dessutom
de R. o. Adis medlemmar, hvilka icke äro i Utsk. lill ledamöter
invalde, oberoende deraf, ofta nog under föregångne
discussiouer i ämnena och annorledes inhemtat känne
poni
om de förekomne frågornes beskaffenhet och lätteligen,
0111 de lill suppleanter väljas, utan särdeles omgång kunna,
innan de taga del i förefallande omröstningar inom Utskm,
fylla hvad i denna kännedom mä brista, anser Utsk. denna olägenhet
för ingen del jemförlig med vådan af de, genom uppkommet
förfall, slumpvis tillskapade majoriteter, som i vissa
Utsk. icke allenast kunna utöfva en förberedande inflytelse på
ärendenas gäng, ulan äfven vidtaga de vigtigasle beslut.
R. o. Adis oeflergilliga pligt emot fäderneslandet bjuder,
att icke genom efterlåtenhet eller åsidosättande af de utvägar,
som lagligen kunna beredas, försumma bevakandet af den uti
gruudlagarne R. o. Ad. tillagde rätt, att i bestämdt förhållande
till de andre Stånden deltaga i Utskins förhandlingar och beslut,
— en rätt, som af R. o. Ad. äges icke för dess enskilda medlemmars
skull, utan för det allmännas.
Sedan Utsk. sålunda sökt redovisa grunderne för dess ofvan
uttalade öfvertygelse, får Utsk., som med afseende å Hemliga
Utskis sammansättning och föremålen för dess verksamhet, lika
med motionären finner den föreslagne åtgärden icke lämpligen
Den 2\ Augusti e. m.
475
böra till nämnde Utsk. utsträckas, äran att, till II. R. o. Ad:s
antagande, föreslå följande stadgande:
l:o. Till alla Utsk., utom Hemliga och Ridd.Utskrn, väljas af
It. o. Ad:s Lleelorer, pa anmodan al Landtm, in pleno, suppleanter
lill | af del antal ledamöter, som R. o. Ad. till hvarje Utsk.
förordnar, dock att till LagUtsk., der, i anseende till ledamötcrncs
antal, nämnde förhållande icke kan bibehållas, 2 suppleanter
varda utsedde.
2:o. Ledamot al Utsk., som af förfall hindras att sammankomst
derstädes bevista, anmäle sådant skriftligen eller muntligen,
men så tidigt som ske kan, ej mindre hos Utsk:s ordf.,
än hos Landtm., hvilken sistnämnde derefter genast late utfärda
kallelse å vederb. suppleant samt meddela honom erforderlig
skriftlig handling, hvarmed styrkes, alt han, efter behörigt val,
äger att, i anledn. af yppadt förfall för ledamot (hvars namn utsattes),
i Utsk. inträda. Sådan handling företes hvarje gång
suppleant inlager rum i Utsk.
3:o. Af suppleanlerne inträde i utöfning af befattningen
fiirst den, som vid valet erhållit de flesta röster. Mellan två
eller lieie personer, som fått lika antal röster, skiljes genom
lottning. Yppas i något Utsk., genom anmälde förfall, flere än
en ledighet, inträde annan eller andre af suppleanterue i den
ordning, som, af erhållet röstantal eller, vid likhet i röster, genom
lottning bestämmes. När ledamots förfall upphört, träde
suppleant ut ur Utsk. och ledamot åtcrlage sin plats.
4:o. Vill suppleant sig denna befattning afsäga eller ledighet
söka, lände lill efterrättelse hvad som i 23 § Ridd.Ordn.
om Utsk:s-ledamot stadgas, och skride i sådant läll, efter skedd
behörig anmodan, Electorerue lill val af annan suppleant. Juträllär
för suppleant tillfälligt förfall, vare pligtig, att detsamma
lius Landtm, anmäla, pä det vid förefallande behof kallelsen
må kunna till annan behörig suppleant utfärdas.
5:o. Uraktlåter ledamot af de Utsk., uti hvilka R. o. Ad,
med de öfrige Stånden deltager, alt ställa sig till efterrättelse
hvad i 2 punkten föreskrifvet är, vare förfallen till det i 7 §
Orda.stadgan bestämde vite. Hvilket dock till R. o. Ad:s egen
pröfning vördsamt hänskjules.
Trenne ledamöters reservationer medfölja.
Stockholm (I. 24 Augusti 1844.
Pä lliddarhusUlskottets vägnar.
S. A- Sandels.
l. s.
Carl von Duben.
Hr Stråle, Wilhelm, anförde:
lfa 79 § Riksd.Ordn. uttryckligen föreskrifver, ali R. o. Ad.
ä<>-cr ställa sig Ridd.Ordn. till efterrättelse i afseende pä sältet
för Utsk-.sledamot alt erhålla ledighet och några inskränkande
bestämmelser härutinnan icke uti grundlagarne för öfrigt föreliuuas,
finnér jag för min del deu af Hr Aminoff väckta motion
ingalunda vara grundlagsvidrig, utan anser densamma endast
476
Den 2i Augusti e. m.
höra betraktas med hänsigt till de uti Ridd.Ordn. meddelade
sladganden.
Ridd.Ordn. 23 § innehaller huru tillgå skall om Ulsk:sledamot
vill afsäga sig sin befattning eller önskar ledighet under
en tid af lill och med tre veckor. Hr Aminolfs förslag åter
afser den händelse, att Utsk-sledamot under kortare lid än tre
veckor måste på grund af förfall afhålla sig från Utskrssammanträden,
och man torde väl alltså icke med fog kunna påslå,
alt Hr Aminoffs förslag är oförenligt med nu gällande föreskrifter;
men ett bifall till delta förslag skulle deremot medföra den
oformlighet, dels alt Irenne olika cathegorier af Ulskts ledamöter
uppkommo — nemi. l:o ordinarie ledamöter, 2;o ledamöter invalde
under ledighet och 3:o på förhand valde suppleanter att inträda
vid ledamots förfall— dels och att i ena fallet, eller i händelse
af ledighet, Electorerne borde genom särskildt val utse
suppleant, hvaremot, vid inträffande förfall, förut vald suppleant
skulle ingå. Mig synes till följd häraf åtminstone nödigt, att,
innan motionen bifalles, en förändring uti 23 § Ridd.Ordn. först
sker, så att på en gång valde suppleanter må kunna ingå bilde
i händelse af beviljad ledighet och vid inträffande förfall.
Vill man åter undvika den med en förändring af Ridd.-  Ordn. åtföljande tidsutdrägt och med förbiseende af nyssomförmälde
oformlighet nu genast företaga motionen lill afgörande,
tillhör det visserligen mig att öfverlemna ät Ståndets mera erfarne
ledamöter alt afgöra, huruvida förslaget innefattar ett sådant
tillägg till Ridd.Ordn. att detsamma jemlikt 41 § mäste
underställas K. M:s nåd. sanclion, men det torde likväl tillåtas
mig att för egen del yttra några ord. Att förslaget icke innefattar
ett till ordningsstadgan hörande mål, hvarom det tillkommer
Ståndet jemlikt 40 § Ridd.Ordn. alt afgöra, lärer vara
lika obestridligt, som alt det beslut R. o. Ad. uti ifrägakomne
hänseende må fatta icke kan lända till efterrättelse vid en kommande
riksdag. Förslaget skulle således endast afse förevar,
riksmöte, oell redan häruti ligger ett missförhållande, i ihy alt
pluraliteten nu skulle kunna förordna om suppleantens väljande,
men deremot vid ett annat tillfälle, under måhända förändrade
förhållanden, underlåta den föreslagna villkorliga complclteringen
uti Utsk:n. Såsom stöd för förslagets formella del åberopas
hufvudsakligen, att något stadgande uti Ridd.Ordn. icke förefinnes,
som förbjuder eller tillåter suppleanters väljande i Utsk:n,
och man vill härifrån komma lill den slutsats, att Ståndet skulle
vara oförhindradt att vidtaga dea föreslagna åtgärden. Fullföljes
detta påslående consecjvent, så följer deraf otvunget, att
R. o. Ad. skulle äga besluta om alla ämnen, derom Ridd.Ordn.
icke innehåller bestämda föreskrifter, endast med den inskränkning,
att beslutet blott kommer att gälla för samma riksmöte.
Af 41 § Ridd.Ordn. inhemlas likväl, att tillägg lill Ridd.Ordn.
kunna ifrågakomma, och alt dertill bland annat måste räknas
nya stadganden ang:de suppleanters väljande till Utsk:u, synes
mig så uppenbart, att jag för min del nödgas förklara motionen
Den 25 Augusti.
477
icke kunna till någon åtgärd föranleda, med mindre den behandlas
såsom ett förslag till tillägg uti Ridd.Ordn.
Uli denna reservation förenade sig Hrr Skjöldebrand, Carl
Fredrik, och af Wirsen, Carl Thure.
Vidimeras.
Carl von Duben.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. | lill 11 om aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
Söndagen den 25 Augusti 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 3 prot.utdr. för d. 24 dennes f. och e. m.
Frih. von Vegesach, Ernst Sune, uppläste följande:
Dä redan en längre tid af riksdagen är tilländalupen och
först uti sednasle plena 2:ne motioner blifvit väckta rör:de brhnvinsbränningen;
men då jag ej funnit dem tillräckligt strängt
afhandlade, för att tillvägabringa en mera genomgripande reform
i den öfverhandtagande bränvinsproduetionen, så får jag till R.
Sl:s behjertande göra följande proposition.
Det är troligen ej någon inom detta rum, som icke genom
bräuvinssupandet blifvit förorsakad mer eller mindre olägenheter
och ledsamheter. Tjenstefolks, daglönares och äfven Kronans
manskaps aflöningar, ehuru små de än äro, blifva dock, lill följd
af den ymniga tillgången på bränvin, tillräckliga för att hvarje
dag förskaffa dem eli rits; dessutom är det för en militär, hvad
Kronans manskap beträffar, med verklig ledsnad man mäste tillslå,
all den dåliga disciplinen och hållningen, som här och der
fäll inrota sig, helt och hållet har sin grund uli ett öfverdrif
vet
förtärande af spirituosa. Man talar ständigt om den uselhet
och den dåliga moralitet, som råder inom de lägre classer
na,
och den stora fattigdomen samt tiggeriet, som tilltager med
hvarje år; men hvaruti ligger grunden till detta onda? Att det
hr det ofta upprepade olycksaliga bränvinet, som är roten till
alla de eländen vi dagligen hafva tillfälle få se, derpå lär ingen
tvifla; men å andra sidan, hvad göres för alt förekomma detta
onda? har några försök gjorts alt minska denna giftiga dryck,
eller att beskatta densamma så, att både producenten och consumenten
får afsmak, den förra för att tillverka och den sednare
att förtära deraf till en öfverdrifven grad? har en gång
något försök vidtagits att controllera bränvinsbränningen, då
478
Den 25 Augusti.
bonden, som bränner till husbehof-med 12 k:rs panna, ej bränner
mera än -g af den, sorn med ångbrännerier bränner med en lika
stor panna? likväl äro deras utskylder lika stora och någon controll
på huru mycket dessa ångbrännerier tillverka linnes ej. Jag lorcslår
pä deri grund, att bränvinsbränniugen uti Sverige hädanefter
mätte bestämmas lill 3:ne månader på året, samt alt, för
conlrolls vinnande, mäskekaren mätte coutrolleras, och alt beskattningen
derefter mätte ske och alldeles icke efter pannerymden,
samt att en måttlig skatt, t. ex. 4 sk. b:co, måtte påläggas
hvarje kanna. Slutligen får jag nämna, del jag för min
del anser en inskränkning uti bränvinsbränuingen i nu var. svära
tider af behofvet högst påkallad. Jag anhåller, det denna motion
mätte remitteras lill Allm. Besv.- o. Ekou.Utsk.
Remitterades till Bevilln.- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:n.
Frih. Hermelin, Aug. Söderling, anförde skriftligen:
Jag har begärt ordet och anhåller vördsamt att fä väcka
en motion om läneanslag af allmänna medel till förmän för
den s. k. 11 iIIska skolan ä Barnängen, för beredandet, genom
denna skolas vidmakthållande och uppmuntran, af ett allmännare
införande af den nyare unden isuingsmclhoden eller s. k.
ämuesläsning.
I fä länder har frågan om en reform i skolväsendet blif
vit med mera allvar behandlad än här i Sverige. Om man granskar
hvad som blifvit y ll ra cl t om det närvarande skolsystemet
och det s. k. nya skolsystemet, skall man deraf finna, att en
öfvergång i åsigterue pä de sednare 15 åren ägt rum, det sednare
systemet lill fördel. Man må jemföra skolcomiteers och skolrevisioners
berättelser, rör:de allmänna undervisningen i riket, af
åren 1827 och 1843. Sedan llere utmärkte lärde och tänkare likasom
en större del af den upplystare allmänheten förenat sig i
frågan om en reforms behöflighet, förklarade sig llere ledamöter
af 1843 års skolrevision för densamma, och flere af det
gamla systemets ulmärktaste försvarare öfvergingo efter hand
till del nya, hvilket vunnit ilen framgång i allmänna tänkesättet,
att sista skolrevisionen i uud. tillstyrkt, allder lärare jem
te
ephorus förkarade sig för den nya skolmelhoden, Regeringen
matte tillåta dess införande. För alt utröna verkan af det
nya systemet, stiftades redan år 1830 en offentlig experinienlalskola
i Stockholm, den s. k. nya elementarskolan, och denna
skola har äfven vid innevar. riksdag blifvit af K. M. gyusamt
förordad.
Men man må derföre icke tro, att frågan om det nya skolsystemets
lämplighet och antagande öfver hela riket är bestämd
och afgjord. Väl hafva motiouer vid denna riksdag blifvit väckte,
som visa att detsamma har anhängare; man liar yrkat införandet
af ämnesliisuiiig i de skolor, der tre lärare finnas;
man har vidare föreslagit, att skollärare mätte åläggas att vid
Den 25 Augusti.
479
någon allmän undervisniningsanstalt taga kännedom om systemets
grunder oell tillämpning; men härmed är ej nog, om man
snart vill komma till målet. Härför finnes endast ett hufvudsakligen
verkande medel; systemet bör blifva kändt af hela
Svenska allmänheten, således ej blott i Stockholm, utan äfven i
landsorten. Hetta kan ej ske på annat sätt, än att en skola
finnes, dil hvilken som helst allägset boende familjefader kan
sända sina barn, eller förmyndare sin pupill till värd, sä i hänseende
till undervisning, som hvad i öfrigt lill uppfostran och
materiel värd hörer. En dylik skola finnes för närvar, inrättad
af det s. k. Hi Ilska skolbolaget å Barnängen. Denna skola stiftades
år 1829 förmedelst en aclieleckning af 70,500 r:dr leeo ;
och ehuru det frän början beräknade capital af 100,000 r:dr
ej blef fulltecknadt, öppnades dock skolan 1830 ä Barnängen,
der för närvar, kunna emmottagas 120 elever, hvilket antal
äfven, med utvidgade tillgångar, kan ökas till 150.
Inrättningen har likväl ännu icke inbringat ej eller lärer
den komma att inbringa inkomst eller utdelning till actieägarnc.
Deremot hafva ulgiflerne, hufvudsakligen för aflöning till flere
lärare samt underhåll jemte nödiga tillbyggnader vid den skolan
tillhörande större fastigheten, ökats lill den grad, att, vid betraktande
af de ingalunda deremot svarande inkomsterne, tvekan
uppstått ronde skolans fortfarande bestånd och verksamhet.
Syftemålet för min motion är egentligen, att det nya skolsystemet,
genom förebilden af en i enlighet med dess grundsatser
inrättad 1111 vidmakthållen skolinrättning, må blifva sä
allmänt kändt som möjligt utan att man måtte behöfva för
sådant ändamål i förväg använda medel—jag menar stora summor
— på reorganisalionen af redan inrättade skolor, innan ännu
opinionen, i följd af vunnen erfarenhet, hinner tillräckligt
stadga sig om de gruuder, hvarefter en sådan reorganisation
bör ske. Således, för min del, ej anseende tillräckligt, att blott
en skola i detta syftemål linnes, inrättad efter nyare systemet,
jag menar nya elementarskolan, önskar jag, att ännu en sådan
skola må finnas och fortvara. Att Hillska skolan, uti hvilken
det nya systemets principer redan vunnit stadga och utveckling,
och hvilken skola särskildt utmärker sig genom den
vård, äfven utom den egentliga undervisningen, den ät sina lärjungar
egnar, i detta afseende torde vara lämpligast, anser jag
med de gynnande vitsord skolan af flere utmärkta män redan
erhållit och det deltagande, hvarmed densamma af en större allmänhet
omfattas, ej vara af nöden alt vidlyftigare omorda.
Det är visserligen öfverflödigt att för R. o. Ad. fästa uppmärksamheten
på det nya skolsystemet, såsom redan tillräckligen
bekant för alla deni inom detta Stånd, som närmare intressera
sig för ämnet. Frågans vigt föranlåter mig likväl att
anföra ett kort utdrag ur en nyligen utkommen skrift, hvaraf
man öfver ämnet erhåller tillfredsställande klarhet.
”En af hufvudprinciperne för den nuvar. skolan,” säger för
-
480
Den 25 Augusti.
fattaren, ’'a‘r att lärjungarne skola lära sig allt genom läraren;
för den nya, att de skola lära sig sjelfva allt. Hvar oell en
inser redan, vid första uppfattningen af denna olikhet, hvilket
upplyftande och frigörande det ligger i den sednare principen,
hvilket nedtryckande och fängslande i den förra. Fäster man
sig vid denna skillnad mellan båda methoderne, att uti den ena
barnet får ingenting lära, utan ingjutet från läraren, uti den
andra, barnet skall hemta sig kunskaper sjelf; och tänker man
sig denna olika method genomförd genom hela barnets och ynglingens
ålder, under förutsättning, hvad som ej kan nekas, alt
den ena är en andlig afhängighet, det andra en andlig frihet;
till hvilket resultat af förslappning och slöhet mäste icke den
ene, till hvilket resultat af frihet och kraft den andra föra V
Utan att genom ytterligare cilalioner blifva alltför vidlyftig
och upptaga en dyrbar tid för R. o. Ad., går jag nu
att i korthet sammanfatta moliverne för min motion i önskan
att få utredt:
l:o Huruvida det icke vore lämpligt och ändamålsenligt, att
mellan Staten och det allmänna, å ena, och communen, eller
den enskilde, i form af bolag, ä den andra sidan, samverkan och
ömsesidigt understöd må äga rum för skolors stiftande och upprätthållande
samt undervisningens befrämjande;
2:o Huruvida icke för närvar, hufvudsakligt behof är, att
den nya undervisningsmethoden må blifva allmänt känd af al
la
classer inom samhället och i rikets särskida orter, och fördelarne
af denna method, i jemförelse med det gamla systemets,
genom erfarenheten tillräckligt och klart ådagalagde; och
3:o Huruvida icke Hillska skolan kunde, genom det exempel
den framställer, finnas för detta ändamål verkande, äfvensom
blifva en passande inrättning, der lärare ägde tillfälle alt
inhemta den nya undervisningsmethoden i dess specialiteter, jemte
de framsteg denna method i sednare tider kan hafva gjort.
Jag föreslår, att R. II. St. mätte bevilja bolaget för skolan
vid Barnängen ett lån från Riksg.cont. af 50,000 r:dr b:co, mot
första inteckningen, ett mindre amorleringslån oberäknadt, i Barnängsegendoinen,
löpande utan ränta, men med årlig afbetalningsskyldighet
al 2,000 r:dr b:co eller 4 proc., hvarigenom skulden
blifver inom 25 är fullt inbetald.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.-och Ekon.Utsk:n.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Under förra riksdagen
väckte jag en motion, hvilken då icke vann afseende hos R. St.
Omständigheterne äro dock ännu desamma; hvarföre jag vågar
förnya henne. Jag begärde nemi., att 8,000 r:dr b:co mätte anslås
för en gång till upprättande af chartor öfver statsförvaltningens
särskilda grenar. För hvarje sådan har man i Preussen
t. ex. upprättat en dylik t. ex. särskildt för krigsförvaltniugen,
särskildt för ecclcsiastiklörvaltningcn och af den sednare dubletter
-
Den 25 Augusti.
4S1
ter, nemi. eu för de protestantiska och en för de chatolska
församlingarne. För näririgarne finnas flere, t. ex. en för berverken,
och en för handaslögderne. I anseende till drätselverket
har raan en för tullväsendet o. s. v.
Fördelen af dessa chartor är, att som hvarje sådan icke
upptager andra gränsor, än de som höra lill styrelsegrenens områden,
och inga andra namn, än de som hafva afseende på
densamma, så kan icke allenast hvarje statens embetsman, utan
äfven hvarje enskild medborgare, som önskar taga kännedom oni
någon viss del af statsförvaltningen, genast erhålla en i möjligaste
måtto fullständig öfversigt deraf. När nu på hvarje af dessa
chartor tillika anbringas statistiska uppgifter, hörande lill styrelsegrenen,
med förklaringar öfver tecknen på chartan; så får
man, så att säga, genom en blick, en statistisk öfversigt, hvilken
ej af någon hok kan ersättas. Jag har all anledning förmoda,
att genom de förbättringar och lättnader i afseende på
charte-gravyren, hvilka konstens framsteg de sednare åren medfört,
mindre än halfva summan skall, på sätt bilagde P, M. utvisar,
förslå att anskaffa sjelfva chartorne. När då den andra
hälften kunde användas för att anskaffa de statistiska uppgifterne
och beskrifningarne, som dertill borde höra, så synes mig
kostnaderna äfven i detta hänseende kunna med det begärda
anslaget bestridas. Då K. M. redan äskat medel för sockencharlor
oeh, i fall de af Ständerne beviljas, tillgång äfven skulle
finnas för sjelfva grundläggningen af departemental-chartorna,
så hoppas jag desto säkrare, att den af mig uppgifna summan
skall blifva tillräcklig. Jag anhåller om remiss af denna
min motion till StatsUtsk.
Ö. P. M.
I anledn. af det mig benäget gifne uppdrag att uppgöra
kostnadsförslag för lithografiering af statistiska departementalchartor
öfver Sverige och Norrige, får jag ödmjukast tillkännagifva,
att dertill erfordras en summa af 3,666 r:dr 32 sk. b:co,
om nemi. dertill begagnas den för directionen till befrämjande
af vexelundervisning lithografierade charta som stomcharta, och
aftryck derutaf på andra stenar öfverllyttas, hvaruti sedan de
nödiga förändringarne anbringas. På detta sätt kunde då med
förenämnda summa tillvägabringas följande chartor, förutsatt att
originaler dertill lemnäs complett färdiga, nemi.:
1 charta för domstolar och fängelser;
d d:o för Landtförsvarsdepartementet;
1 d:o för Sjöförsvarsdepartementet;
1 d:o för väg- och vattencommunicationer;
1 d:o för bergverk;
1 d:o öfver orterna för fabriker och slöjder;
1 d:o öfver jordmånens beskaffenhet, stuterier, schäferier, hol
länderier
m. m.
1 d:o öfver landshöfdingedömen och fögderier, riksdagsmän
för Borgare- och BondeSt:n;
1 H. 61
482
Deri 25 Augustt
1 charta för Postverket med hvad dertilll hörer;
1 d:o för Tullverket;
1 d:o för Kyrko- och Läroverksärendena samt helsö- och fattigvärden
(Riksdagsmän i Presleständet).
För att visa att ofvannämnde sätt att transportera chartor på
sten är användbart, tager jag mig friheten bifoga en del af en
på sådant vis öfverflyttad charta. Slockholm den 24 Aug.
1844.
G. L. Dreijer,
Major och Inspecteur för Generalstabens
lithografiska inrättning.
Lades på hordet.
Frih. Raab, Adam Christian, uppläste 3 så lydande
motioner:
1.
I en lid, då penningen blifvit allt mera sällsynt, då den
skattdragandes förlägenhet, känd och erkänd af alla, utgör ett af
de vigtigaste föremålen för Ständernas behjertande, och likvisst
den ena motionen efter den andra framlrädt med nya anspråk
på nya utgifter, torde det måhända synas olämpligt att begära
något nytt anslag. Men, då det icke lärer kunna bestridas,
att jordbruket får vidkännas de största statsutgifterna och att
jordbrukarens förmåga att bära sina bördor beror pä beloppet
af den produetion, han förmår framkalla, men denna åter beror
på jordbrukarens insigter i sitt yrke; så torde en ringa utgift
för befrämjandet af nyttiga kunskapers spridande i denna väg,
vara att anse såsom ett förskott, hvilket bär tusenfaldt frukt.
Det anslag, som rikets sednast församlade Ständer jemte
upplåtandet af Ultuna kungsgård vid Upsala till ett landtbruksinstitut,
lemnade åt 5 lägre jordbruksskolor, har, ehuru otillräckligt
och förenadt med stränga villkor, likväl blifvit begagnadt,
sedan ihärdiga bemödanden och stora enskilda uppoffringar
blifvit använda för tillvägabringandet af dessa inrättningar.
De skolor, som på detta sätt kommit till stånd, hafva, så är det
mig sagdt, redau öfverträffa! förhoppningarna, och särskildt har
jag mig bekant, att lärlingar från Bjedesjö landtbruksskola i
Jönköpings län äro eftersökta från aflägsne landsorter; flere voro
vid städseltiden i är reqvirerade af landtbrukare i min ort
(södra Calmar län); endast en stod att få, de öfriga voro redan
upptagne. Men G sådana skolor i hela vårt vidsträckta
länd äro otillräckliga för behofvet, ty behofvet af upplysning tilltager
i samma mån förtroendet till upplysning ökas.
Mot landtbruksskolorna bar jag hört den invändning göres,
alt de endast gagna de större jordbrukarne, possessionaterne.
Detta är falskt. Den possessionat, som inför nya metboder
i sin hushållning och gör nya anläggningar, förlorar icke sällan
på experimenter, innan han kommer till insigt af det brukningssätt,
som är ändamålsenligast för den jordmån, han brukar
och den ort, han bebor. Bonden åser experimenterne, pröfvar
Den 25 Augusti
483
och behåller hvad han ser vara godt. Så sprides upplysningen
lill alla.
Jemte det jag får tillstyrka bifall till den af Hr Bergenstråle
förb gårdag motionsvis begärda tillökning i anslaget för
hvardera af redan befintlige lägre jordbruksskolor från 1 till
2,000 r:dr b:co, får jag på ofvan anförda skäl föreslå, alt Ii.
II. St. ville bevilja för ytterligare 6 nya jordbruksskolor ett lika
stort anslag lill hvardera, under de villkor och förbehåll,
som redan äro eller blifva föreskrifne för de redan inrättade.
2.
På de hufvudgrunder, som jag i min föregående motion
tillåtit mig andraga, och sedan erfarenheten ådagalagt, icke allenast
att de besök, som Agronomen Jonsson gjort i landet,
medfört verkligt gagn, utan ock att Jonsson, oaktadt sysselsatt
frän tidigt på våren till sent på hösten, omöjligen kan medhinna
att besöka alla reqvireuter, får jag förnya en motion, som
jag redan vid sisth riksdag gjorde, nemi. att R. H. St. ville
anslå medel till aflöning af änuuu en resande agronom, hvilken,
likasom Jonsson och under enahanda villkor som denne, tillförbindes
att besöka reqvireuter i landsorten.
Dessa 2:ne motioner remitterades till StatsUtsk.
3.
Sedan fråga inom II. PresleSt. blifvit väckt om en jemkning
och reglering af så väl pastorernes som comministrarnes
löner, oeh således initiativet till en tidsenlig reform af presterskapets
löncsätt utgått frän sjelfva det Ilögv. Ståndet, tillåter jag
mig, icke ulan allt hopp om framgång, motionsvis föreslå hvad
som länge varit föremål för en af mina fromma önskningar,
nemi. att presterskapets aflöning directc af församlingsboer/le,
eller de s. It. pastoraliernc, måtte upphöra, och att preste rskapet
i stället måtte, jemte bibehållande af sina boställen, få uppbära,
likasom andra tjenstemän, sin aflöning af Staten, antingen
i bara penningar, eller till en del i spanmål och till en
del i penningar.
Tillgång till betäckande af den statsutgift, som ifrågavar.
löneanslag skulle medföra, erbjuder sig naturligtvis genom uttaxering
hos alla dem, som nu aflöna presterskapet, motsvarande
de pastoralier, sorn nu erläggas. Öfvergången till ett nytt
löningssätt kan ej ifrågakomma fortare än i mån af nuvar. innehafvares
afgång, eller ined deras begifvande, och lönernas belopp,
som torde böra bestämmas i 2 eller 3 classer, skulle, efter
min förmening, lämpligast kunna bestämmas efter beräkning,
antingen öfver hela riket, eller särskildt i hvarje stift, af den
summa, hvartill alla pastoralier nu utgå, fördelad på antalet af
pastorater.
Det förslag jag härmedelst vågat framlägga synes måhända
allt för djerft och genomgripande; men innebär ingen ökad
utgift för den skattdragande, ej eller minskad inkomst för presleSt.
, medförer blott en jemnarc fördelning af båda delar. Skulle
484
Den 25 Augusti.
denna min uppgift bemötas med påpekande af kostnaden för
debitering, uppbörd och åter utdelning af ifrågavar. pastoralier,
så får jag erinra om de förluster, som mången prestman får
göra dels på åhörares underlåtenhet att liqvidera sina pastoralier,
dels på egen bristande vana och förmåga att realisera dem
till penningar, dels ock på kostnaderne vid sjelfva uppbörden.
Jag förmodar således, att dessa olägenheter kunna motväga
hvarandra. De äro i allt fall materiella och underordnade.
Den intellectuella vinsten genom antagande af mitt förslag vore
oberäknelig.
Nu, då presten oftast måste öppna sin bana inom församlingen
med en strid om rättigheterna; då han, om så kallad
sämja skulle vara eller blifva träffad, nödgas oftast uppbära
den i diverse poster och persedlar, såsom ost, mjölk, oller,
matskatt etc., hvilka hvar för sig äro för grannlagenheten motbjudande
och prestens värdighet stridande att emottaga; då åhöraren
sällan underlåter att betrakta pastorslönens utgörande
såsom en af sina tyngsta bördor, och vid hvarje sådan utgift
kanske erfar en motverkan till den kärlek, som borde draga
honom till sin själasörjare, — uppkommer ofta af sjelfva löuingssättet,
hvilket fått utseende af att mer bero på godtycke än
lag, en kallsinnighet, som är ingenting mindre än fördelaktig
för framgången af prestens embetsverksamhet inom församlingen,
som nedsätter det höga anseende, hvari presten bör stå
uti opinionen, och som beröfvar honom det förtroende, hvarförutan
han svårligen kan lyckas att åstadkomma åhörarnes moraliska
förbättring.
Efter uppläsningen häraf begärde Frih. Raab, alt denna
motion måtte remitteras till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.-  Utsk:n samt jemväl communiceras Hiigv. PresteSt., hvilket, uppå
derom af fl. Ex. Hr, Gr. o. Landtm, framställd propos., af R.
o. Ad. bifölls.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Vid förra riksdagen
väckte jag äfven en annan motion, som likaledes misslyckades.
Jag vill dock försöka, om hon vid denna icke kan hafva bättre
framgång, den nemi. att det s. k. mynthuset måtte inredas till
embetsrum åt samtelige Statsdepartement, med undantag för
det Utrikes. Omständigheterna äro i detta fall lika nu, som
då, hvarföre jag tager mig friheten upprepa hvad jag då härutinnan
yttrade:
Att här, såsom på andra ställen ofta brukas, förena embetsrum
för departementet med boningsrum för dess chef, har
liera olägenheter. Det kök och den betjening, som erfordras
för ett stort hushåll, medföra lära för eld och våda för Statens
handlingar, hvilka måste i embetsrummen förvaras. Afven om
denna fara kunde förekommas, så skulle svårigheten att finna
sådana hus, hvari embets- och boningsrum kunna lämpligen förenas,
vålla, alt de blefve spridda långt ifrån hvarannan och
Den 25 Augusti.
4S5
ifrån K. slottet, der Statsrådets sammanträden hållas. Sådant
åstadkommer binder för dess snara sammankallande, onödigt
besvär oell onyttig tidspillan, både för Depart.chcferna och för
allmänheten. De förre kunna ej, utan längre omgång, sammankomma
på K. slottet, när Konungen så befaller; de kunna
ej ögonblickligen träffas och samråda, eller få upplysningar från
hvarannan, när så bchöfves. Den rättsökande, som, i händelse
alla departementers embetsrum vore i ett hus, kunde inom några
timmar erhålla i det ena departementet de upplysningar,
som saknades i det andra, samt träffa så många exped.- eller
depart.-chefer, han för sina angelägenheter behöfde, skulle i
annat fall möjligen få tillsätta en hel förmiddag eller liera,
utan att ändock vinna sin åstundan. Särdeles besvärligt skulle
det vara, att förlägga Landt- och Sjöförsvars- samt Civil- och
Finance-depart:na i särskilda hus; ty emedan handlingar, protocoll
och coneept öfver de mål, som skola tillhöra de 2:ne
förra och de 2:ne sednare, äro gemensamma för den föreg:de
tiden, och svårligen kunna åtskiljas, emedan prot., som äro
föreningsbandet och rättesnöret både för afgörandet och för expeditionerna,
icke fä styckas; sä blefve de hegge departementen
redlösa, hos hvilka äldre handlingar saknades. Nära nog
samma förhållande skulle inträffa för Just.depart., med 1'ängvårdsmål,
aflönings-, befordrings- och organisalions-ärenden,
rör:de domstolsverket, hvilka förut hört till Kammar-exped.
Beröringen emellan fattig- och fångvården torde ofta göra samråd
och upplysningar nödiga emellan det sistnämnda och Ecclesiastikdepart.
Just.Statsexped. har alltför inskränkt utrymme i
de rum på K. slottet, hvilka Hofcaucellersexped. fordom begagnade.
Då de begge militäre Depart.cheferne tillika äro generaladjutanter
för landt- och sjöförsvaret, sä är det nödigt, att
deras befälsexpeditioner förläggas i samma hus, som deras civilexpeditioner,
för det behof, de ömsesidigt hafva af hvarannan
och af den gemensamma chefens samtidiga närvaro. Det förutgående
visar, att intetdera af de 7 RegeringsdeparUn, undantagandes
det Utrikes, hvilket torde höra pä K. slottet förblifva,
kan ulan olägenhet aflägsnas från de öfriga. I Norrige äro alla
Regeringsdepart:n förenade i samma hus; och jag har sett fördelarna
deraf. I Washington lärer förhållandet vara enahanda.
Men hvar skulle vi här finna ett hus, nog stort för att
inrymma 6 departement, hvaraf 2 hafva dubbla expeditioner,
nog närbeläget lill K. slottet, samt nog prydligt och ansenligt,
för att passa för sitt ändamål, om ej K. mynlhuset dertill begagnades.
Det har en stor gård, med fönster och ljusa rum,
äfven på insidorna. Endast bottenvåningen ät myntgatan är mörk.
Men denna behöfdes och kunde lämpligen användas till boningsrum
åt depart:nes vaktmästare, hvilka städse borde vara i huset
alt finna. Om Krigsexped. då utrymde våningen 2 trappor upp
i Comm.collegii hus, så kunde Bergscoll. i stället intaga den,
och begge näringscollegierne dädanefter, såsom lämpligt vore,
befinna sig i samma hus. Om armeens Generaladjutantsexped.
486
Den 25 Augusti.
flyttades till mynthuset, så Liefve vid Drottninggatan en stor
våning ledig, hvilken behöfdes för landscancelli och landscontor
i Stockholms län, hvilka nu sakna erforderligt utrymme, o. s. v.
Hvart myntverket borde flyttas, kan jag icke uppgifva; men
att det numera, då det verkligen och mycket begagnas till
myntning, samt enär den starka hetta, som erfordras till ädla
metallers smältning, gjort det till en ganska eldfarlig inrättning,
ligger högst olämpligt, med våda ej blott för Kronans embetsverk
och handlingar inom samma hus, utan äfven för slottet
och staden, lärer en hvar finna. Det är äfvenledes bekant, att
man på sednare tiden önskat, att det mindre huset, som äfven
begagnas af myntverket och som ligger mellan rådstugan och
den stora myntbygguaden, måtte, sedan alla kämnersrätterna
äro förenade i rådhuset, få begagnas till förvaringsfängelse, på
det att fångars transporterande den långa vägen mellan de
spridda_ fängelserna och kämnersrätten skulle kunna undvikas.
Afven denna fördel vunnes, om myntverket flyttades.
På alla förenämnda skäl hemställer jag vördsamt, att R.
II. St. ville hos K. M. und. anhålla, det K. mynlhuset malte
upplåtas till embetsrum åt de (» Regeringsdepart:n, utom det
Utrikes, samt alt R. H. St. ville anslå nödiga medel till husets
inredning för sitt ändamål, äfvensom till K. myntverkets och
dervar. embetsverks förflyttning annorstädes.
Jag anhåller, att denna min motion mätte till StatsUtsk.
remitteras.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag instämmer i allo med Hr
v. Hartmansdorff i den af honom nu väckta motion, och vill
blott tillägga den upplysning, att i händelse StatsUtsk. skulle
finna svårighet vid myntets förflyttning till en lämplig local,
just i denna lidepuukt ett gynnande tillfälle att en sådan erhålla,
erbjuder sig å Kungsholmen.
Lades på bordet,
Hr Lagerhjelm, Pehr, uppläste följande:
I sammanhang med den motion, jag uti sista plenum väckte
rör:de 73 § uti gällande bevilln:sförordn., får jag vördsamt fästa
uppmärksamheten på nödvändigheten att i likstämmighet förändra
74 § rör:de bevillning af manufactur. Denna § förmår
nemi., att ägarens behållna vinst skall anses från högst | till
minst } af samma bruks stångjernspris vid de bruk, der hela
eller en del af smidet till manufactur förädlas, men för manufacturverk
på köpt ämnesjern högst ^ och minst af ortens
hammarskaltspris. Jag föreslår, att heia denna skillnad emellan
eget och köpt ämnesjern måtte försvinna och ägarens behållna
vinst anses till högst 1lff och minst ?'0- af örtens hammarskattspris.
Hvarken ger manufacturen någon vinst, ej eller har man
skäl att emotse någon betydande förändring härutinnan. Tillverkaren
vore lycklig, om han utan förlust kunde bibehålla sitt
folk, och R. St. komma snart åter tillsammans, då tillståndet
Den 25 Augusti.
487
med denna gren af nationalindustricn kan a nyo skärskadas.
Jag anhäller om remiss till Bevilln.Utsk.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
Hr Aminoff, Joli. Fredr., anförde skriftligen:
Genom de motioner, som riksdag efter riksdag blifvit väckte
under vårt nuvar. nya statsskick, om en förändring af rikets
mått, mål och vigt, hade man hoppats, att denna af behofvet
högt påkallade förändring långt för detta bort antagas, helst
Regering och Ständer samverkat till vinnande af ändamålet.
På sådan grund har K. M. för längre tider tillbaka anbefallt
Vetenskapsacademien uppgöra ett förslag härutinnan, hvilket
gillades af R. St. vid 1823 års riksdag, som fann förslaget
godt och antagligt, och i följd deraf hegärde K. M:s stadfästelse.
Detta förslag har blifvit infördt uti 1825 och 1826 årens almanackor,
samt genom kungörelse öfver hela riket år 1827 allmänt
kunnigt. K. M. beslöt vid riksdagen 1828, att genom
nåd. propos. till R. St. öfverlemna förnyad granskning af förslaget,
med tillkännagifvande, att tillämpningen deraf ännu borde
fördröjas uti 10 år. R. St. instämde uti denna nåd. propos.,
samt tillstyrkte i und. den nya stadgans utfärdande lill efterlefnad
från och med år 1840. Vid 1840 års riksdag var författningen
icke utkommen, hvarföre nya motioner i ämnet väcktes.
R. St. heslöto då, att hos K. M. i und. anhålla, det undervisning
skulle från och med år 1842 meddelas uti folkskolorne
om decimalräkningen, och att sednast 10 år derefter
K. M. täcktes låta utfärda nåd. författning om det nya förslagets
antagande till efterlefnad. Med stöd af denna R. St:s und.
framställning, och då jag för min del tror, att inga 10 år behöfvas,
för att göra sig bekant med decimalräkningen och hvad
som har gemenskap med förändringen af rikets mått, mål och
vigt, så får jag vördsamt föreslå, att R. St. hos K. M. i
und. anhålla, det täcktes K. M. under loppet af innevar. år låta
utfärda den af Konung och Ständer redan antagne nya författning
om rikets mått, mål och vigt, till allmän efterlefnad från
och med år 1845.
Anhållandes jag, att denna min motion måtte blifva remitterad
till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: I anledn. af Hr Ami
noffs
nu väckta motion, får jag äran upplysa, att den af R. St.
under riksdagen 1840 lill K. M. allåtna und. skrifvelse, som
afsåg utarbetande af en handbok, rör:de rikets mått, mål och
vigt, blef oförtöfvadt efter ankomsten Konungen föredragen,
som åt dess Vetenskapsacademi uppdrog att en sådan handbok
utarbeta, för att vara i folkskolorne tillgänglig. K. Vetenskapsacademien
har, efter förnyade förfrågningar, gifvit det besked,
alt arbetet vore under handläggning, men ännu icke fullfärdigt.
Remitterades till Allm. Besv.- och Ekon.Utsk.
488
Den 25 Augusti.
Hr Lind af Hageby, Carl Au g., uppläste följande:
Uti en tid, då man anser som en pligt att, så vidt möjligt
är, erkänna gjorda tjenster, och när en man af utmärkelse bortgått,
måste väl den offentliga tacksamheten böra på en sådan
mans närmaste anhörig öfverflytta den gärd af rättvisa eller
erkänsamhet, som icke mera kan egnas åt den bortgångne personligen.
Nu mera framlidne Excellencen Gr. Adlersparre var
väl under nuvar. statsskick en af Sveriges utmärktaste män.
Till bildandet af detta statsskick har lian i väsendtlig man bidragit.
Men jag behöfver icke orda om hvad Sverige är honom
skyldigt; jag anhåller derför blott få hafva äran föreslå,
att fäderneslandet genom R. H. St. måtte, genom en lifstidsränta
af 1,000 r:dr b:co åt den bortgångnes efterlemnade maka,
Grefvinnan Adlersparre, egna en gärd af skyldig hyllning åt
den bortgångnes minne.
Remitterades till StatsUtsk.
Frih. von Döbeln, Napoleon, uppläste en så lydande
motion:
R. M. bar under innevar. riksmöte aflåtit en nåd. propos.,
ang:de förändrad lydelse af 1 § 23 cap. Ärfdab:n och tillägg
i 7 §. 20 cap. samma balk, och har härigenom galt R. St:s
önskan till mötes uti delar, som röra förmyndarevård: men ännu
har ej mig veterligen af någondera statsmakten något förslag
blifvit gjordt till en utveckling af 4 § 19 cap. Arfdalnn,
som den så väl synes behöfva. Denna § innehåller väl, att
”den som för vanvett, slöseri, eller andra orsaker ej kan vårda
gods sitt, varde under förmyndare ställd;” men den säger
hvarken af hvilken förmyndare kan ställas, eller i hvad form
detta skall ske, och måste således lemna rum för missbruk,
hvarpå ej torde saknas exempel. Dessutom är den tryckande
derutinnan, att den, med undantag af orsaken ”vanvett,” hvilken
naturligtvis upphörer då helsan återkommit, ej utsätter någon
tidlängd vid de öfriga fallen, hvilket strider emot erfarenheten,
som visar, alt ganska invecklade alfärer kunna redas och
ett oordentligt sinnelag förbättras, på tiderymden af 2 ä 3 år.
Lagen äger således uti detta sitt rum en ofullständighet, så
mycket mer i ögonen fallande, som den i öfrigt på tydligaste
sätt stadgar hvad som rörer personliga säkerheten, friheten och
egendomsrätten. Att rättelse häruti bör sökas innan nya lagen
blifver underställd Ständernas pröfning, synes mig klart, på
det samma felaktighet ej uti densamma må inflyta.
Med anledn. af 53 och 87 §§ Reg.F., jemförde med 33 §
Riksd.Ordn., vågar jag således motionera, att LagUtsk. täcktes
föreslå en förklaring öfver 4 § 19 cap. Arfdab:n, grundande
sig derpå:
Att
Den 25 Augusti.
4S0
ali de tili denna § upptagne orsaker lill förmynderskaps
förordnande, nemi. vanvett, slöseri, eller andre orsaker, böra
vara bevisade inför vederb. domstol, börande för vanvett intyg
vara skedt, af 2:ne läkare, hvaraf den ena, örn sjukdomsgraden
del tiIlater, väljes af ifrägavar. individ ;
ali liden för förinynderskapet bör, med undantag för vänfelt
oell för sist härefter slående fall, första gången vara 2 år,
och följande gånger samina tid, med tillägg af 1 å 2 år;
att förmynderskap för vanvett upphöre då 2:ne läkare,
hvaraf den ena kan, om så önskas, nises af förmyndaren eller
förniyndarne, intyga alt han eller hon helsan återfått;
att om fader, eller moder, eller barn, eller syskon lefva,
dessa allena må kunna söka ställa under förmynderskap; men
äro de alla döde, denna ansökan allenast må göras af någon
eller någre bland släglen, sedan, med undantag af vanvett, en
af ilen tillernade pupillen utvald slägtinge eller — dä någon sådan
mera ej är vid lifver., bekant, eller är frånvarande — annan
person blifvit hörd och dermed förenat sig;
att, med undantag af vanvett, ingen ansökan af fader, moder,
barn, syskon eller slägtingar må göras förr än viss lid efter
derom i vittnes närvaro gjord varning och då förbättring
bevisligen ej påföljt;
att tvungne kostnader, utgifter för lefnadsbehof, gjorde förluster,
samt- motgångar, ej kunna, om också årsulgift öfverstigit
inkomst, föranleda lill förmynderskaps underställande; och att
i alla de fall dä tvetydiga, eller endast obetydliga skäl finnas
emot den tillernade pupillen, domstolen snarare frie än fälle;
sak samma vare då andra orsaker än egendoms vårdslösande,
anföres emot den tillernade pupillen;
att, med undantag af vanvett, den som äger sjelfförvärfd
egendom, eller hvaröfver han eller hon äger fri dispositionsrätt,
ej må kunna ställas under förmyndare; all samma sak galle
med den sorn äger en del förmögenhet, hvaröfver lian eller bon
ej äger förordna, då han eller lion bevisat dess säkra bibehållande
;
jindlligen, att då förmynderskap förordnas med individens
eget samtycke, någon viss lid derföre ej ulsättes, och alt detsamma
upphöre så snart han eller hon det äskar.
Alt den förklaring af LagUtsk., som jag här föreslagit,
lämpar sig till 88 § Reg.f., vågar jag äfven till uppmärksamhet
antyda. '
Remitterades till LagUtsk.
Hr Rosenblad, Bernhard, uppläste följande 7 motioner:
1.
Otvifvelaktig! har icke någon enskild Corporation i Sverige
gjort större uppoifringar för allmänt nvtliga företag, med rin
1
H. “ 02
490
Den 25 Auga s t i.
gare egen ersättning, än Götha canalbofag. Det har Dör rar!a
lens byggnad af egna medel sammanskjutit öfver 3,140,000 r:dr
b:co samt sedermera, för anläggning och utvidgning af Motala
verkstad, npp,olfrat öfver 300,000 r:dr, en uppoffring sorn tfvarlemnat
skulder ännu tryckande bolaget. Den vinst, sorn vid
bolagets stiftande förespeglades genom beviljad disconträtt, inträdde
aldrig, då denna discont af bekanta orsaker föll i förtid.
All den utdelning, bolaget någonsin erhållit, har varit åp
1828 2 proc., 1837 2 proc, 1840 1 proc. 1841 3 proc. och
vid början af 1843 likaledes 1 proc. eller inalles 7 proc. för
bästa dassens adier och 4| för den andra; men af dessa ut
delningar
utgitigo de begge första och största i bolagets egna
obligationer, som pä samma gång ökade dess skulder, och som
då icke utan ganska stor rabatt kunde förvandlas i contant.
Dock har bolaget för dessa ringa utdelningar, utom för den första,
mäst erlägga bevillning, ehuru andra bolag för allmänt nyttiga
inrättningar, hvilka gjort vida mindre uppoffringar, såsom
t. ex. nya bolaget för Höganäs stenkolsverk, varit derifrån befriade.
Så länge bolagets actieutdelning icke öfversligcr 1 proc.
af tillskjutet capital, tyckes den begäran icke vara obillig, alt
få åtnjuta bevillniogsfrihet. dag får sålunda vördsamt föreslå,
alt i blifvande bevilin.förord»., den §, som kommer att motsvara
den 145 i närvar, bevillntsförordn., bland dem som åtnjuta
frihet från bevillning efter 2:dra artikeln införes: ’’Götha
caualbolag för den utdelning, som icke öfverstiger 1 proc. å
actie-eapitalet”;.
Remitterades lill Bevilln.Ctsk.
2.
Då erläggandet af den s. k. cancelligeböhren och sportlerne
vid Konungens cancelli upphörde, öfverllyllades en motsvarande
afgift alt utgå jemte iza vanliga stämplade pappersafgiflen. Men
då, ehuru denna afgift i mångå fall är högre än stämplade pappersafgiflen
(å fullmakter och constitutorialer l. ex. 7^ proc.,
under del alt den sednare endast utgår med 5 proc. af lönerne)
dess belopp likväl icke tagits i betraktande vid den andra afgiftens
bestämmande, så hafva de obilligaste anomalier uppkommit,
såsom t. ex. under del alt charteringen för förordnanden att vara
stadsmäklare i Slockholm, en befattning, som gifver af en enda
gren af dess rörelse ofta en inkomst af 10 h 11.000 r:dr b:co,
endast utgör 20 r:dr b:co, sä erlägges vid charleringeu af en
fattig tjenstemans fullmakt, som i lön äger 400 r:dr i ett för
allt, 20 r:dr i stämpel-papper och 30 r:dr i cancelligebubrsafgift
eller tillsammans 50 r:dr, utom sigillpenningar. En annan obillighet
företer denna afgift, caneelligebubren, nemi. den att de
fleste tjenstemän vid Konungens cancelli äro derifrån befriade
och sålunda, ehuru de i beviljad löneförhöjning äro de, som
egentligen tillgodonjuta denria inkomst, dock betala vid deras
fullmakters lösen endast y mot andra tjenstemän. Jag får sålunda
vördsamt föreslå, att den i 10 § af K. kungör, af d. 16
Den 25 Augusti.
Nov. 1841 äng. stämplade pappersafgiflen införda afgift, till ersättning
för cancelligebiihren oell sportlerne inom Konungens
cancelli, upphörer, emot det att den härigenom för ehartverket
uppkommande förlust ersattes genom en hillig fördelning pii den
egentliga slämpelpappersafgiflen, sådan den utgår efter 2 och
5 §§ i ofvannämnde stadga. Vidare anser jag mig höra fästa
uppmärksamhet på den efter föråldrade förhållanden i 7 § upprättade
seala för charlering af vexlar, der bland annat omnämnes
eli Norrskt mynt, som icke på 28 år funnits, och på nödvändigheten
att vid bestämmandet af afgifter å Svensk-Norrska
consulers diplomer eller ä löner, utgående lili Svensk-Norrska
diplomater och cousuler, införa bestämmelser, som icke förnärma
Konungariket Norriges rätt.
Remitterades till Bevilln.Utsk.
3.
I milt yttrande till H. 15. o. Ad:s prot. d. 7 dennes, innehållande
de grundsatser, hvarefter jag ansåg 11. Sl:s banks
verksamhet under närvarande förhållanden höra ordnas, omuämde
jag nyttan af en förstärkning af dess metalliska cassa. 1 öfverensstämmelse
dermed får jag föreslå:
l:o att R. Sl:s bank mätte uppdragas upptaga ett lån, ieke
öfverstigande 21 och icke understigande 2 millioner r:dr specie,
eller motsvarande belopp u I land k t mynt, att återbetalas inom
sednast 45 och tidigast 30 år från upptagandet;
2:o alt det. öfverlemnas åt Banco.Utsk., ali närmare bestämma
de villkor, sorn vid länets upptagande böra ligga lill
grund;
3:o alt i fall delta Utsk. skulle anse lämpligare, alt lånet
upplages af K. M. ä rikets vägnar, del äger alt derom göra
anmälan hos R. St.; samt
4:o alt de prot., hvilka vid detta ärendes behandling hos
Utsk. kunna föras, dels då upplysningar, allemnade af fullmäktige,
förekomma af-dea art, all de anses böra hällas hemliga,
dels då de i andra punkten omnämnde bestämmelser fattas, behandlas
på sätt 13 § i 1841 års baueoreglemente stadgar.
Begärdes på bordet.
4.
I öfverensstämmelse med de grundsatser för bankens sedelrörelse
jag i mill yttrande till prot. d. 7 dennes framställde,
och hvilka jag visade hafva varit allmänligen erkände och tillämpade
i eli land, rikt på erfarenhet och sakkännedom i detta
ämne, får jag vördsamt föreslå, alt, med upphäfvande af de i
.§§ 118 och 120 i nu gällande bancoreglemenle af 1841 innehållna
föreskrifter, följande nya stadgande införes : Bankens sedelstock,
hvartill räknas alla af banken ulgifna och icke inlösta
eller afskrifna sedlar, jemte den i depositionsafdelningen
inneslående fond för inlösen af ännu utelöpande r:gs-sedlar, äfvensom
behällniugaruc på räkning i depositious-afdelningen, antingen
492
Dea 25 A agus ti.
li11höranile enskilde personer oell helag eller på beviljade crediliv,
flir icke genom någon fullmäkligs olgärd ökas utöfver
dubbla beloppet al bankens capilalbchällniiig eller sednast afslutad
Iiufvudbok, med tillägg af ett belopp, motsvarande bankens
metalliska cassa.
Såsom skäl. för uteslutande af Statens och allmänna verks
behållningar på räkning, vid beräkningen af sedelstocken, får
jag åberopa hvad jag redan vid mitt förut Omnämnda anförande
d. 7 dennes yttrat, att banken icke här såsom i England beitöfver
vara beredd att livar 3 månad för Stålens ränlcliqvidcr
förskjuta flere millioner. Deremot har jag lill yttermera Irygghet
mot oförmodade sedelemissioner i beril k ningen inlagil behällningarne
å både allmänna och enskilda crediliver.
Id.'en för mitt förslag liil maximum för bankens sedel rörelse
är hörnlad från Sir Robert Peris bill rörande ny lagstiftning
för Engelska banken, med den skillnad, all han föreslog eu
ytterligare utsträckning, ulan någon på förhand bestämd limit,
men med villkor af Regeringens bil ali. Jag gillar eli sådant
tillägg fullkomligt, men under de hos oss herrskande fördomar mot
allt deltagande af Konungamakten i bankens förvaltning, anser
jag det ändamålslöst al i af mig eli sådant förslag framsta lies,
ehuru härigenom en stor förbättring skulle gifvas det förslag
jag nu väckt och vida fullständigare dess afsigt befräm jas, som är
att med full säkerhet för bankens credit och förmåga att uppfylla
sina förbindelser, sälla den mera i stånd, än efter nu gällande
föreskrifter, alt komma landels rörelse til! biträde, vid de
tillfällen, dä sådant verkligen behöfves.
Jag bör tillika fästa uppmärksamheten derå, ali. del af mig
föreslagna stadgande innehåller en icke förut befintlig inskränkning
i bancoslyrelsens rätt att under goda conjunclurer kunna
(ika dess rörelse och sedelstock pä eli sätt, som kunde gifva
ökad näring åt de svindlande speculalioner, sorn så ofta under
den goda liden lägger grund för en kommande dålig. Maximum
af hankens tillåtna sedelstock kunde efter mitt förslag endast
ökas med beloppet af den förstärkning dess metalliska
cassa erhåller, ej som nu i förhållande som 5 till 2, lill denna
förstärkning.
Såsom ett ytterligare betryggande af bankens oafbrutna silfvcrvcxling,
får jag föreslå, att del i lil g stadgade minimum för
metalliska cassan ökas frän 2 till 2| eller 3 millioner r:dr silfver
sp.
Enligt föreskrifterne i närvar. 110 § i baneoreglementet,
räknas till bankens metalliska cassa endast verkliga behållningar
af guld och silfver. Andra banker i samma ställning, som
den Svenska, såsom t. ex den Norrska och den Danska, äga
rätt alt till sin metalliska cassa äfven räkna behållningar, inlicsläende
hos säkra bankicrhus pä stora vexelplatser, emellan
hvilka och det egna landet vexelförhiudelsen är liflig. Fördelen
häraf är, alt helt och hållet kunna bespara all kostnad för
transport frän de stora vexelorlcrne af de ädla metaller, som
Den 25 Augusti.
m
bankens cassa kan erfordra, för alt mola lider af vcxelbrist; alt
härigenom äfven banken kan förstärka sin behållning vid en
ve.velenrs, sorn ieke är nog hög, för att betacka de dryga kostnaderna
för guld oell särdeles silfvers hitförande; och att någon om
oek ringa afkastning kan vinnas af dessa behållningar under den
lid, dä de icke behöfva användas. Olägenheterne deremot äro:
l:o ali man vid vexelköp och vexelförsäljning, oakladt all försiktighet,
kun göra förlusler; 2:o att likaledes, oaktadt allt
urval, dä man utsåg de bankierhus, till hvilka man anförtrodde
sina deposila, deras soliditet under en längre lid af är kumle
försvagas; och 3:o att vid politiska katastrofer man vore underkastad
all förlora dessa behållningar.
För egen del skulle jag visserligen anse besparingen och
vinsten åfelt sådant sätt alt fruklbargöra en del af hankens metalliska
cassa, för en längre lid af är öfverväga vådorna, men
största beläuklighelen linner jag deri, att med det hos oss rådande
misstroende och benägenhet alt ulan undersökning tadla
hvarje offentlig auctorilels handlingar, skulle förvaltningen af en
dylik fond för bancoslyreisen blifva ytterst betänklig. Såsom
frågan ar vigtig, har jag ansell mig böra fästa uppmärksamhet
pä dervid förekommande omständigheter, ulan ali sjelf i ämnet
väcka något förslag.
De onödiga hand, närvar, reglemente lägger för begagnande
af den goda liden lill metalliska cassans förstärkande, eller
all under den onda tillvägabringa denna förstärkning pä det
för hanken och del allmänna gemensamt bästa sätt, böra undanrödjas.
Sålunda får jag föreslå, atti § 112, efter orden ”dels
ock alt något köp af silfver för bankens räkning icke må ifrågakomma,
när cursen håller sig öfver pari”, må tilläggas följande
mening: ”sä framt ej upprätthållandet af hankens credit
det oundgängligen fordrar”; ett tillägg, som 11. o. Ad. 1834 för
dess del beslutade.
Ehuru både ordalydelsen af denna 112 § och 3:nc riksdagars
tolkning af densamma bort tillräckligen ådagalägga bancoslyrelsens
rätt att kunna lemna förskott vid inköp af metallisk
valuta, ett af de bästa och för banken minst dyra sällen
all befrämja dess införsel, torde dock sedermera yppade olika
meningar fordra en bestämd förklaring. Jag får sålunda föreslå,
alt i slutet af denna § införes följande tillägg: ”Bancostyrelsen
vare berättigad alt vid dessa inköp lemna förskott, dä den
finnér detta öfverensstämma med bankens fördel och säkerhet”.
§ 113 som inskränker bankostyrelsens rätt alt inköpa guld,
bör helt och hållet utgå, hvilket jag föreslår. Guldets vida
större beqvämlighet för salderaude af alla tillfälliga balancer
emellan det eua eller andra landet, har betydligen ökat dess
värde i förhållande lill silfver, sedan förbindelserne emellan de
olika folken blefvo mera fria. Också, för att icke gå längre
tillbaka än till slutet af Amerikanska kriget 1783, har sedan
dess medelpriset ä dukater uppgått från 92 ä 93 sk. sp. lill
omkring 102 sk. Under åren 1840 och 1841 föll i Hamburg
m
Den 25 Augusti.
guldpriset särdeles Iligt. Då härigenom hos Svenska baneostyrelsen
farhågor uppstodo om våda alt inköpa guld, uppgaf en
ledamot håde de tillfälliga orsakerne lill detta fall, och förutsade
att det snart skulle upphöra. Delta har också inträffat, och
guldet står nu på sitt förra värde, med smärre tillfälliga variationer.
Om mai) för riktigheten af den af erfarenheten vitsordade
sals, att. guldets relativa värde till silfver, beräknadt
efter längre tidrum, hör antagas skola stiga och icke falla,
önskas vitsordet afen auctoritet, rik pä personlig erfarenhet,
sä finner man detta i llr N. M. Rothschilds för en comité af
Brittiska underhuset rörde Engelska bankens Charter 1832 aflagda
och i comitéeus tryckta Report intagna Evideiices.
Begärdes på hordet.
5.
Vid den reorganisation af hancoverket, fullmäktige emellan
riksdagarne 1835 och 1840 verkställde, lyckades det att genom
en förenklad arbetsordning kunna indraga 42 tjenstemän
med aflöning, och att, ehuru de älerståendes, särdeles högsta
tjenslegradeus lönevillkor förhöjdes i någorlunda öfverensstämmelse
med det förändrade myntvärdet, nedsätta totalsumman af
aflöningsstaten.
Sedan dess har, dels genom vunnen besparing på den af
II. St. fastställda indragningsslat, dels genom en af bancofullmäktige
nyligen gjord indragning af en corn missa rict jensi inom
den vid sista riksdag fastställda aflöningsslat, full tillgång vunnits
för beredande af nedanstående högst nödiga Iönetillökningar.
Kamererarebefaltningen vid cassa-afdelningen är en af de
mödosammaste, ansvarsfullaste och vigligaste befattningar i banken.
På cassacomroissariens och hans noggranna granskning
för hvarje dag af liela cassarörelsen hvilar hankens hela säkerhet,
hvarföre de dagligen mäste innau aftonen verkställa en
fullständigt controllerad afslutning, ty hvarje casseur äger lill
obegränsadt belopp för bankens räkning emottaga penningeinsättningar
och öfver dessa utgifva attester, som för banken äga
förbindande kraft, äfvensom alt för sin rörelse reqvirera hvilka
penningebelopp han finner nödiga. Dessutom äger kamererare!!
jemte cassaeommissaricn vården af dagvexlingscassan, hvars belopp
alltid oförändradt är 200,000 r:dr, men der under expeditionstiden
oafbrutet casseurerne vexla den ena sedelvaleuren
mot den andra, och dä lättligen missräkningar kunna ske, för
hvilka vårdariie äro ansvarige. Också äger commissarien sig
anslaget 300 r:dr i missräkningspenningar, men kamereraren saknar
ett sådant anslag. Dä han alla söknedagar mäste infinna
sig i banken kl. 8 f. m. och ofta först kommer derifrån kl. 9
på aftonen, kan han ej hafva någon befattning jemte denna.
Äfvenledes saknar han alla tillfällen till sportler, som äro
t. ex. för hans vida mindre sysselsatta kamrater i depositafdelningen
icke obetydliga, lians enda löneförmåner äro 1,200 r:dr
i lön och 200 ndr i arfvode.
Den 25 Augusti.
495
Vid den sista organisationen inom bancoverket var der ingen
dass af tjenstemän, som blef mera lidande än 2 eller
s. k. bokhållaregraden. Deras antal uedsatles från 45 lill 28,
och deras ulsigter för framtida befordran förminskades i hög
grad, genom de nya befordringsgrunderne, sorn för dem, som
efter juridiska studier kasta sig på cancellisidan, öppna genvägar
till befordran. Också hafva sedan sista riksdag 3:ne utnämningar
skett lill bankens högsta tjenslegrad af personer, som aldrig
passerat bokhållaregraden, men det är dock denna, sorn
vanligen det trägnaste arbetet åligger. Deras lön är endast
700 r:dr, eller 100 r:dr mindre än motsvarande grad vid Statens
verk, hvarjemte 10 hafva särskilda arfvoden af 100 r:dr
för trägnare tjenstgöring.
Pä grund af hvad jag nu anfört, får jag vördsamt föreslå:
att, arfvodet för kamercraren vid cassa-afdelniugen förhöjes från
200 till 300 r:dr, oell alt för honom anslås 300 r:dr i missräkningspenningar;
samt
att lönen för tjenstemännen i 2 tjcnslegraden (nu 28 lill
antalet, men som Fullmäglige föreslagit att nedsättas lill 27) förhöjes
från 700 lill 800 r:dr.
Vid bancodisconlverket i Stockholm har sedan 1830 sjelfva
allmänna discontrörelscn ökats från 13 ä 14,000 till 17 ä 18,000
lån om äret. Dessutom liar tillkommit handclsdiseonlen med en
rörelse öfversligande 2 millioner r:dr. Under tiden hafva 2
tjenstemän med deras löner blifvit indragna, utan någon tillökning
i de öfriges.
Den bokhållaren, som förer allmänna disconlens lånebok,
som numera vuxit från 13 till 18,000 län för år, hvilkas alla
förändringar med största noggrannhet måste införas, hvarvid sakens
natur icke medgifver annan persons biträde, har derigenom
fält en af de mest trägna tjenstebefattuingar, icke tillå*
tande någon liten bitjenst.
För eancellislerne hos ombudsmännen hafva ock i hög grad
göromålen ökats.
Jag får sålunda föreslå:
att lönerne för bokhållarne i bancodisconten förhöjes från
700 lill 800 r:dr (i likhet med hvad jag föreslagit för samma
grad inom bancoverket), samt alt de bestämmas för hvardera
cancellisten till 400 r:dr (lika med 4 tjenstegraden i banken),
men med 200 r:dr arfvode för den sorn tjenstgör hos l:sta
och 100 r:dr d:o för den som tjenstgör hos 2:dra ombudsmannen
; och
ali arfvodet för bokens afslutande, för den bokhållare som
förer läneboken, förhöjes till 400 r:dr, utgörande en knapp proportion
mot de 150 r:dr den erhåller, som förer boken med depositafdelningen.
Slutligen anser jag mig böra fästa uppmärksamhet på den
högst betydliga tillökning, både bancodiscontverket enskildt,
och banken på det hela, sedan de sista 10 åren, vunnit i rörelse
och behållen inkomst (för banken från 346,000 r:dr 1834
496
Den 25 Augusti.
till 954,000 r:dr 1843), äfvensom pä den jemförelsevis med
t. ex. Engelska banken ringa personal och förvaltningskostnad,
hvarmed Svenska banken sköter sin vidlyftiga rörelse, och
hvaröfver en utredning finnes i fullmäktiges vid 1843 ärs revisionsberättelse
vidfäslade anmärkn:r.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag ber alt få instämma i den
af Hr Rosenblad nu väckta motion.
Remitterades till BaneoUtsk.
6.
En af de större anomalier, som ännu qvarstå i vår eljest
genom grundsatser af billighet utmärkta lagstiftning, är den,
att Kronan eller Staten sjelf i vissa fall afgör rättsanspråk
ställda emot henne sjelf, nemi. i afseende pä de s. k. äldre
kronofordringarne. Denna processordning, sä stridande mot den
naturliga grunden för pröfning af ratt parter emellan, torde
böra upphöra, oell dessa frågor, lika som alla fordringsanspråk,
böra öfverlemnas till domaremaklens afgörande. Men tillika
torde en prescriptionstid böra utsättas, inom hvilken alla, icke
redan förfallna anspråk af denna natur, skola göras gällande.
Jag får sålunda föreslå:
]:o att pröfningen och afgö.randet af alla s. k. äldre kronofordringar
öfverlemnas frän administration till domaremakten,
på så sätt, att de i lorta instansen upptagas och afgöras af
Svea Hofrätt, samt derifrån kunna vädjas till K. M. i Dess
Högsta Domstol;
2:o att alla vid detta års slut i Kammarcoll. anhängiggjorda
och ännu oafgjorda mål af detta embetsverk öfverlemnas
till K. Svea Hofrätts pröfning, börande sedermera en kungörelse,
upptagande målens titel, 3:ne gånger införas i sä viii Svenska
Statstidningen som Finlands allmänna tidning och HamburgcrCorrespondenten,
uppmanande vederb. fordringsägare att, inom
ett år efter sedan denna kungörelse varit 3:dje gången införd
i samtliga dessa 3:ne tidningar, deras talan vid Svea Hofrätt
fullfölja, vid vite, att den eljest ansågs försuten;
3:o att likaledes en kungörelse utfärdas, som i samma tidningar
infördes, uppmanande hvar och en, sorn förmente sig
äga dylik fordran hos Svenska Kronan, att inom tvenne år efter
att denna kungörelse varit i nämnda tidningar trenne gånger
införd, densamma hos K. Svea Hofrätt i laga ordning anhängig
göra, vid vile alt den eljest ansågs försuten;
4:o att vid afgörandet af dessa fordringsanspråk allmän
lag oell de särskildt i afseende pä dem utfärdade författningar
tjena till efterrättelse;
5:o att Kronans rätt bevakas af Kammarcollegii Advocat(iscalsembete,
efter de föreskrifter, Collegium kan för godt
finna lemna, dock med rätt för Riksg:s-cont:s styrelse att, om
den sa skulle finna lämpligt, äfven låta dess ombudsman iakttaga
contorets rätt;
alt
Den 25 Augusti.
497
fi:o att fiir öfrigt de, i oell för liqviden af fastställda fordringsanspråk
i Riksg:s-cont:s reglemente bestämda grunder, skola
tjena till efterrättelse, fiir sä vidt särskildt öfverenskommelse
emellan kärande parten och Riksg:s-cont. ej mellankommer.
Om remiss af denna motion till H. Stats- oell LagUlskin
anhåller jag.
Remitterades till Stats- samt LagUtskin.
7.
Bland de mest oroväckande föremål inom vara samhällsförhållanden
är tilltagandet af den samhällselass, sorn, med på
papperet åtnjutande af alla borgerliga rättigheter, i verkligheten
saknar nära allt, som kan gifva stöd åt hoppet, och göra det
samhälle, det fädernesland han tillhörer, för honom mera kärt.
En hufvudsak lill det onda, och sorn gör del sä mycket svårare,
emedan det antyder en kräfta, hotande intränga i sjelfva
grundvillkoren för samhällets styrka, är upplösningen af de små
föreningar, hvilka tillsammans hilda den stora kedja af gemensam
kraft, som ulgör Staternas styrka, och som under svåra
skiften så ofta räddat Sverige. Sålunda t. ex. har det palriarkaliska
förhållandet emellan husbonde och tjenare, sorn lät. den
erie anse den andres välgång lika med sin egen och utvidgade
Slaternes moder, familjelifvet, allt mer oell mer försvunnit och
leinnat runi för de lomma juridiska conlracts-förhällaudena.
Husbonden anser sig slippa besväret af Ijenarnes upptagande
inom sitt hus genom tilldelande af kostpenningar, tjenarne öfverlcmnas
obarmhertigt ät kroglifvet och dess förförelser, och
hans små bekymmer och deras lindring blifva för husbonden
likgilltiga. Men straffet följer, husbondens och hans familjs välgång
blifva också för hans tjenare likgilltiga, och man har ofta
sett dessa i husbondens boningar införa rånaren och tjufven. —
I forna lider, dä det verkliga Borgareståndet förvärfvade sin
styrka och sitt anseende, var föreningen emellan köpmannen
och hans bodhetjenter, handtverkaren och hans gesäller och
lärpojkar familjens; men huru är det nu? Huru mången handtverkare
upptager nu i sitt hus, vid sill bord, lill sin vård sina
gesäller och lärgossar? Deras vanliga tillflyktsorter krogarue
må härpå lemna svaret. Men ännu mera hotande är det från
Tyskland införda system, alt, med förjagande af alla landi bönder
och jordtorpare, införa de stora bruken, skötta af gifta
statdrängar, denna pä den friska jordbruksbefolkningen öfverflyttade
kräfta frän de stora fabrikerna. Skulle detta system
fä tilltaga, skulle otvifvelaktigt i Sverige uppstå en class af
parias, främmande för dess ära, sjelfständighet och samhällsordning,
och hvarthän detta skulle föra, kan man lätt inse.
Vid sista riksdag försökte jag alt genom föreslående af vissa
lagbestämmelser lägga ett hand på della förderflig.» system,
men jag saknade understöd, och inser läll, att, beniödanderne i
detta fall icke kunna utgå från den enskilde mannen.
1 II. 63
498
Den 25 Augusti.
Jag erkänner, att den enskilda goda viljan kan genom
verkningen pä bruket, sederne, göra mest, och att ett välförstädt
enskildt intresse ovillkorligen Ljuder della, men dä dessas
röst hittills ej förmått tillräckligt göra sig gällande, mäste lagarne
ocksä komma emellan. Jag får sälunda föreslä:
”Att R. St. hos K. M. anhålla, att K. M. mätte i nåder
uppdraga åt Dess lagberedning, alt föreslå sädane lagbestämmelser,
som kunna anses erforderliga, för att i möjligaste måtto
förekomma tilltagande af s. k. proletärer.”
Remitterades till Lag- samt Allm. Resv.- och Ekon.Utsk:n.
Hr von Troil, Emil, uppläste 5 motioner, så lydande:
1.
Civillagstiftningens föremål är, åtminstone i allmänhet, icke
att i samhället framkalla nya förhållanden, men alt bringa laglig
ordning i dem, som af gammal vana linnas eller genom
samhällets stigande utveckling framträda. De sednare äro omöjliga
att samfälldt af lagstiftaren pä förhand förutses, och
voro de det ej, skulle dock deras upptagande gifva lagverket
en onödig och odräglig vidlyftighet? 1 den män de visa sig,
höra de dock ej undgå hans uppmärksamhet och verksamhet;
annars inträder till en del ett tillstånd af laglöshet, oförenligt
med den gamla och godkända regeln för Sveriges lagskipning,
alt all dom skall grundas pä lag och skäl, men ej pä godtycke.
1734 års lag talar om handelsbolag af solidarisk beskaffenhet,
de enda hvaraf man på den tiden kände behof. Aclieholag
hafva dock numera redan under llere tiotal af är funnits
i Sverige, ingångna för communicationers öppnande, helsovård,
uppfostran, allmänna nöjen och mångfaldiga andra föremål. Beskaffenheten
och nyttan af dylika bolag äro för väl af allmänheten
kända, för att här behöfva utredas; men den omständigheten,
att de stå utom, för att ej säga i strid med vår gällande
lag, är af den betänkliga beskaffenhet, att den med möjligaste
första hör undanrödjas, så framt ej hvarje actie-ägare skall
vara så till sågandes handlöst öfverlemnad till domarens godtycke.
Fall har redan försports, der utmärkte lagfarne, i fråga om actieägares
rättigheter och skyldigheter, varit af motsatte meningar,
hvilket ej må förundra, då lagens bokstaf ej kan förenas med
en redan till ej obetydlig del vunnen häfd.
Huru snart det nya förslaget till allmän civillag kan i
sin helhet komma att af R. St. pröfvas, är mig ej bekant, men
pä de skäl jag haft äran anföra, föreslår jag, att K. St., utan
att afvakta denna tidpunkt, redan vid denna riksdag antaga och
till nådig sanction frambära den del af nämnda förslag, som
handlar om bolag, eller 13 cap. Handelsbo, hvaruti jag blott
ön$kar den förändring, att benämningen actic-bolug, som redan
genom allmänna språkbruket kändt, måtte begagnas i stället för
den af allmänt bolag, hvars betydelse ingen som ej läst lagen
lärer kunna gissa. I öfrigt är jag lycklig alt ej behöfva för
-
Den 25 Augusti.
499
söka någon egen motivering, då de allmängjorda motiverna för
förslag till ny civillag ofelbart iiro af LagUtsk:s lagfarne ledamöter
kände och förde öfrige tillgänglige; hvarföre jag blott
får till nämnda motiver hänvisa.
Remitterades till LagUlsk.
2.
De olägenheter, som rikshnfvudbokens sena afslutande medförer,
hafva länge varit insedde, synnerligen för det derigenom
vållade dröjsmål med statsrevisionerne, hvilka ofta ej inträffa
förr än efter den räkenskapsåret påföljande riksdag, då Stalsrådsprol:na
för samma lid blifva granskade och decharge meddelad.
— Decharge först och granskning sedan är någonting,
hvars oformlighet, alla reservationer oaktadt, ej kan förnekas;
den blifver desto mera i ögonen fallande om riksdagarne, enligt
hvad man förmodar, hädanefter komma att oftare inträffa, då
den ena riksdagen föga lärer erhålla tillgång till andra afslutade
räkenskaper än de som tillhöra tiden före föreg:de riksdag.
Jag tillstyrker derföre, alt R. St. mätte i und. begära att
med riksbokslutet måtte sä tillställas, alt det 8 ä 9 månader
efter calender-årets utgång kan för R. St:s revisorer eller StatsUlsk.
vara tillgängligt. Något oöfvervinneligt hinder för denna
nyttiga förändring tror jag ej förefinnas, allenast Statscont:s,
uti und. skrifvelse af d. 18 Rec. 1839 framställde förslag, att
de s. k. landtrUntorna mätte fä anses såsom inkomster för det
ur, under hvilket de inflyta, varder anlaget. Jag hänvisar till
sednare delen af nämnde skrifvelse, och är öfvertygad, att K.
Statscont. välvilligt skall meddela Utsk. alla de detaljerade upplysningar,
hvilka för förslagets utarbetande, för så vidt detsamma
kan tillkomma R. St., äro behöflige.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag får i anledn. af
Hr von Troils motion nämna, att Statscont. och Kammarrätten
nyligen i detta ämne afgifvit ett utlåt., just i den syftning, som
talaren önskat. När således målet kommer till StalsUtsk. kan
der blifva tillfälle till närmare utredning af saken.
Remitterades till StatsUtsk.
3.
Jag tager mig härmed friheten förnya min vid sisth riksdag
väckte motion, att R. St., såsom en förberedelse till de indelte
räntornes framtida ingående till statsverket, måtte i und.
hos K. M. anhålla om nedsättande af en comité, för att utröna
hvad de militära, civila och ecclesiastika embetsverken under
sistförflutne 10 är i sjelfva verket inom hvarje län uppburit i contant
inkomst af de dem tilldelte indelade räntor och kronotionde.
Såsom ledning för sina forskningar skulle comiterade äga rätt
att fordra framläggandet af de räkenskaper, som blifvit förde
vid reg:ternes löningsdirectioner, academier, skolor och andre
publika verk, och i öfrigt äga rätt af hvarje innehafvare af indelt
lön fordra bestyrkt uppgift på de pris, till hvilka hans.
500
Den 25 Augusti.
indelte räntor blifvit realiserade. Att sådant i vissa fall, såsom
då indelningshafvare!! in natura användt sin (önespanmäl, ej
Liefve görligt, förstås visserligen af sig sjelf, men corn i terade
skola dock, efter min öfvertygelse, så framt de med allvar gripa
saken an, blifva i tillfälle att förskaffa sig tillräckligt antal
af säkra underrättelser, för ett pålitligt beräknande af de penningevärden,
som rätteligen motsvara hvarje indelt lön, oell
sedan deras arbete blifvit fulländadt, kommer K. M. i tillfälle
att till II. St. framställa nåd. propus., om alla indelte räntors
ingående till statsverket, emot det att embetsmännen i utbyte
erhålla efter full billighet beräknade penningersättningar. I (ifrigt
tager jag mig friheten vördsamt hänvisa till hvad jag i
ämnet yttrat med auledu. af Hr Westerstrands motion om grundskatterne.
Hr Danckwardt, Carl: Jag tager mig friheten i allo
instämma uti den af Hr von Troil nu sednast väckta motionen.
Remitterades till StatsUtsk.
4.
Bland föremål, som å de fleste staters budgeter upptaga
ej obetydliga rum, äro understöd till aflidne embetsmäns eflerIemnade
enkor. Man har, ej utan skäl, ansett, att cmbetsmannen
borde egna sin tid ät statens tjenst, ostörd af enskilde näringsomsorger,
och att då han, efter en läng tjcnstcmannabaua
afgick frän jorden, utan alt derstädes hafva förvärfvat annat än
ett aktadt namn, sä tillhörde det samhället att ej låta dem, som
varit honom närmast, sakna hvad som, i anseende till de lefnadsvanor,
som härflutit från ett i samfundslifvet länge innehaft
rum, kan räknas bland det növändigaste. I Sverige hafva
desse omsorger blifvit underlättade genom 2:ne under, Statens
hägn stående föreningar, armeens och civilstatens enke- och
pupill-cassor. De äro likväl derutinnan skiljaktige, att dä den
förra utan undantag omfattar krigsmaktens personal från fältmarskalken
ända till fältmusikanten, så utesluter den sednare
ätskillige af Statens högre embetsman, såsom landshöfdiugarne.
Att en sådan reglering vunnit fastställelse, anser jag hvarken
rättvist eller klokt; men dä det lärer i allmänhet iä anses gifvet,
att högre tjeustebefattningar ej böra medföra minskade ekonomiska
fördelar, så torde ock fä antagas, att Staten har ett
åliggande att jemna nämnde missförhållande, då verkliga förtjenster
och verkligt behof sådant påkalla. Ett sådant fall är
för hand inom den landsort jag tillhörer. Det är framlidne
Landshöfdingen i Westerbotten, Frih. Georg Lars af Schmidts
efterlemnade Enkefru, född Hedenberg, för hvilken jag vägar
föreslå en, till beloppet föga betydlig pension å allmänna indragningsstaten.
Frih. af Schmidt, född af borgerliga föräldrar, ingick ung
i Statens tjenst, tjenade inom både flottan och armeen, och deltog
i (lere strider mot fäderneslandets flender; vid 45 års ålder
anförtroddes honom länestyrelscn i Westerbotten, hvarifrån han
Den 25 Augusti.
501
fiirst efter ganska nära ett fjerdedels sekels förlopp skildes genom
döden, som träffade honom vid fyllda 70 års ålder. — Om
redlighet oell eli oaöålligt nit att använda alla krafter till sitt
kalls fyllande äro egenskaper, som höra värderas, sä är visserligen
Frih. af Schmidt förtjent af ett vördadt och tacksamt
minne inom den provins hail förvaltade. Tiderna voro ej alltid
angenäma. Missväxter följde år efter år, så att hoppet om
något hällre nästan ville försvinna, och nöden, deri verkliga hungersnöden,
var allmän, synnerligen hland den i desse trakter
talrika classen af fattiga nybyggare. Till dess afhjelpande sparade
Landshöfdingen under desse många hårda år lika litet sina
enskilda tillgångar sorn sina em betsomsorger. Af sina Konungars
nåd emottog han mänga bevis. Sådane, för en hvar dyrbara,
upplättades af honom med en glädje, sådan sorn mången
vid äldre år ej är lycklig nog alt kunna njuta; dock verkade
denna lilliga känsla aldrig lill mannamån i handlings- och umgängessätt
mot dem, som ansågos olika hugnade. Vid 65 års
ålder hade han kunnat erhålla afsked med pension ä allmänna
indragningsstaten, som, med tillägg af hvad han för äldre tjenster
ägde rätt att ur armeens peusiouscassa erhålla, skulle hafva
lemnat full ersättning för landshöfdingelönen. Han trodde
dock, att den, som vill lefva af Staten, bör, sä länge han kan,
arbeta för den, och att det är sedan man vunnit erfarenhet af
tjernsten oell fullständig kännedom om länet, som man bäst kan
gagna detsamma. Genom att efter denna tidpunkt i 5 år bibehålla
sitt embete, besparade han allm. indragningsstaten en
sammanräknad utgift af 15,000 r:dr b:co. — Ett vackert drag
af oegennytta förekommer vid hans död, som inträffade år 1842
d. 31 Jan. 4 limme före midnatten. Ehuru eu pä stället varande
läkare försäkrade mig, att verkliga dödsstunden vid delta
tillfälle var omöjlig att bestämma, och att han ej skulle hafva
kunnat lemna intyg pä, att den ägt rum förr än några timmar
sednare, uppgafs dock det skenbara dödsögonblicket, hvarigenom
sterbhuset förlorade en månad af lönen.
Enligt bouppteckning utgjorde Friherrinnan af Schmidts andel
i boet 4000 r:dr, hvarå dock ej obetydliga afdrag ägt rum
för sedermera ådömde förbättringar vid afträdet af 3:ne till
landshöfdingelönen hörande boställen. Räntan å denna lilla summa,
jemte en pension ur arme'ens enke- och pupiltcassa af 125
r:dr, utgöra nu hennes enda tillgångar. Hon är 65 är gammal,
sä att hennes återstående lefnad kan efter naturens ordning ej
förmodas lång. Räntan å det capital hennes aflidne man bespart
allmaänna indragningsstaten utgör efter 5 proc. 750 r:dr
b:co årligen för all framtid. Jag föreslår, att Enkefru Friherrinnan
af Schmidt måtte å allin, indragningsstaten uppföras till
en årlig pension af 300 r:dr b:co.
Frih. Palmstjerna, Nils Fredr.: Då jag äger kännedom
af särskilda förhållanden, som tala för bifall till denna
Hr von Troils motion, uther jag mig R. o. Ad:s tillstånd att
Den 25 Augusti.
till StatsUtsk. directe få uppgifva hvad jag om desamma har
mig bekant.
Det passar icke alt här offentliggöra dessa förhållanden, mea
jag anser deni vara af natur att kunna betydligen verka lill
beviljande af hvad motionären föreslagit.
Hr Montgommerie, Gustaf Adolph: Äfven jag täger
mig friheten att pä det varmaste understödja Hr von Troils
motion. Det är allmänt bekant, att landshöfdinge-enkor icke
åtnjuta offentligt understöd af Staten af brist pä dertill anslagna
medel. Jag hoppas likväl, att Enkefru Friherrinnan af Schmidt,
som befinner sig i en behöfvande ställning och förtjenar att af
Staten blifva ihågkommen, mätte komma i åtnjutande af den
ganska ringa pension, som Hr von Troil föreslagit.
Remitterades till StatsUtsk.
5.
Det i Sverige sedan längre tid begagnade sätt för resandes
forlskaflände har, jemfördt med hvad man finner hos andra civiliserade
nationer, visat sig i dubbelt afseende illa beräknadt,
dä det både varit del för landets allmoge mest betungande och
för de resande det mest obeqväma. Genom det beslut, Regeringen,
i öfverensstämmelse med föregående Ständers begäran,
fattat, bör man hoppas, att det förstnämnde felet inom kort skall
blifva afhjelpt, men det sednare qvarstår oförminskadt och kommer
att blifva så mycket kännbarare, som den resande hädanefter
kommer att sakna hvad som för honora hittills hufvudsakligen
i fortskaffningssättct varit förmånligt nemi. det låga priset.
Deremot qvarstå oförminskade de båda olägenheterna af
dåliga qvarter och obeqväma åkdon, och det är förbättrandet af
dessa delar, som med denna motion åsyftas. Man torde invända,
att det är enhvar obelaget att för eget åkdon erhålla skjutshästar,
och denna utväg begagnas äfven i sjelfva verket af
de fleste, men det kan ej nekas, att densamma för den mindre
bemedlade medelclassen medför svårigheter, som i andra land
äro alldeles okända, och som vålla mången resas inställande.
För industrien och allmänna bildningen äro få saker mera befrämjande
än lätta och beqväma communicationsmedel emellan
provins och städer, oell de häda nämnda stora nationalkrafterne
finna i Europas rikare länder en snart sagdt dagligen förbättrad
häfstång i beqväma ångvagnar, postvagnar och diligencer *
af flere slag, som på bestämda tider genomlöpa landet i alla
riktningar. Jag vet alltför väl, att något dermed jemförligt, åtminstone
ej ännu, hos oss kan åstadkommas, men man hör åtminstone
se till hvad som kan göras. En betydlig uppmuntran
för inrättandet af diligencer finnes visserligen i den höjda
skjutslegau, men jag befarar dock att den kommer att blifva
otillräcklig, så länge desse inrättningar ej kunna begagnas af
andra än dem, som finna målet för sin resa på sjelfva diligenceliuicn;
de ater, som vilja begifva sig några mil på sidan om
Den 25 Augusti.
503
densamma, nödgas, i saknad af drägligt forlskaflhingsmedcl för
detta vägstycke, färdas liela vägen med egna åkdon och hållskjuts.
Den förbättring jag åsyftar, har jag påkallat i industriens
och bildningens namn, jag tillägger ännu ett som ej saknar
betydelse, det är Svenska civilisationens anseende. UlUindningar
af medelclassen, ovane att vid resor begagna egna åkdon, göra
det ej eller hos oss, och de återvända öfver våra gränsor med
en sönderskakad kropp, sorn någongång kommer dem att glömma
andra fördelaktiga intryck, dä ordet kurra samt beskrifningen
pä detta pinoinstrumcnt och dess verkningar blifver hvad de
om vårt land hafva alt meddela sina hemmavarande, som derigenom
afskräckas att besöka våra aflägsna bvgder.
Då jag yrkar, ali vid hvarje gästgifvaregård måtte för resandes
behof finnas någorlunda beqväma åkdon, kan det ingalunda
vara min mening alt dessa skola vara dyrbara oell praktfulla.
Någon viss modell kan jag sä mycket mindre föreslå, som densamma
torde böra i någon män bestämmas olika för särskilda
landskap; men såsom allmänna reglor derföre ville jag föreslå, att
åkdonets korg eller ock sätet, hvilar pä fjädrar af jern eller träd,
att stolen är stoppad och med snygg beklädnad, att foisack och
flyglar linnas till skydd mot regn och vägsmuts, och att den
som öppnar grindarne ej behöfver taga plats bredvid den resande,
hvarigenom denne och det inre af åkdonet skulle nedsmutsas
då viigarne äro djupa. Med iakttagande häraf, tror jag åkdonet
kunna vara så enkelt, att det af allmogen eiler dess sockenhandtverkare
kan förfärdigas, och torde en eller flere modeller
för hvarje län lämpligast kunna af Konungens Bef:h:de
fastställas. Det är tydligt, alt den resande mäste erlägga något
högre lega för det förbättrade åkdonet; den torde kunna bestämmas
till 12 sk. r:gs för enhet och 18 sk. för parvagn, för
milen räknadt.
Beträdande äter gästgifvaregårdarncs förbättrande såsom
spis- och nattqvarter, sä är första villkoret derför, alt de ambulatoriske
gästgifverierne afskafläs; ty föga torde kunna begäras
att någon skall nedlägga capital i byggnader och inventarier
för en rörelse, som man ej har rättighet utöfva mer
än hvartannat eller hvart tredje år, eller vecka. Derjemte vore
det måhända ej olämpligt, att vissa gästgifvaregårdar, belägne
4 å 5 mil från hvarandra, emot erhållande af något förhöjda
förmåner, förpligtades att hålla flere och bättre beskaffade rum,
inventarier, spisning m. m. Desse blefvo dä de vanliga nattoch
spisqvarteren; de mellanliggande endast tilIfä 1 lige.
Om hvad jag nu framställt afR. St. gillas, lärer und. skrifvelse
med anhållan om nödige åtgärders vidtagande komma att afgå.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.-Utsk.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf, anförde skriftligen:
Som jag icke var tillstädes i går e. m., då Hr West
erst rands motion om elementarläroverken remitterades, vill
jag nu anhålla att dervid få göra några aumärkmr. —
504
Den 25 Augusti.
Med Hr Westerstrand instämmer ja" fullkomligt., att språkstudiet
icke bör börjas med Latin, utan med ett lefvande språk.
Meu i valet af detta språk delar jag icka hans mening.
Det första främmande språk man skall lära, faller sig alltid
svårt. Man bör derföre helst börja med det som är i sig sjelf
lättast, nemi. mest beslägtad! med vårt eget. Derföre anser
jag Tyskan vara för oss lämpligare att börja med, än Franskan.
Men som tankegången och den deraf följande ultrycksmekanismen
är till en viss grad lika i alla språk, och många
ord i de särskilda språken härstamma från samma rot; sä blir
med hvart språk man lärt sig, det följande ännu lättare. Sedan
derföre skolgossen hade inhemtat Tyskan, Franskan och
Engelskan, skulle han pä gymnasium icke fä svårare alt lära
Latin, än hittills uägot af de lefvande språken.
För öfrigt är det vigtigt, icke blott att språken läras i
vederbörlig ordning, utan äfven att en lämplig method följes
vid lärandet af hvart särskildt språk. Den gamla methoden
att börja med gammatikan, är helt visst olämplig, i synnerhet
för ha rn. Hvad är nemligen grammatikan annat än en philosophi
(ifver språket. Man bör derföre hafva språket till en viss grad
inne, förr än man börjar philosophera öfver detsamma.
Hr Westerslrands mening kan jag deremot icke dela, att
christendom bör redan i 1 classen läras efter calechesen. och
dermed fortfara i de 2 följande classcrna. Calechesen tyckes
mig innehålla alltför mycken dogmatisk spetsfundighet, för att
kunna rätt fattas af barn, hvilkas moraliska känsla den icke
bjuder till ali, utbilda. Deremot tror jag, att en god biblisk
historia skulle vara lämpligare att börja med, och en säker
grund för den framtida religionsbyggnaden. Den religiösa läroboken
borde, enl. min åsigt, börjas med en enkel betraktelse
öfver naturen, sä att barnet kunde ifrån de synliga verkningarne
sluta till den osynliga orsaken, och lära sig att med häpnad
beundra Skaparens oändliga visdom, godhet och makt. Föröfrigt
skulle jag önska, att Gamla Testamentets 10 Guds Bud framställdes
hufvudsakligen såsom lefnadsreglor, för att undgå obehag och
lidanden äfven här i tiden, och Nya Testamentets lära om
hjertats förädling, eller den s. k. christiina kärleken, såsom
medel till vinnande af den högsta timliga sällhet. Derest ungdomen
sålunda blefve upplyst om sin sanna timliga fördel ; så
skulle menuiskorna just af begäret efter timlig sällhet säkrare
skyddas mot laster och brott, och manas till dygd, än blott genom
förespeglingar af slralf och belöningar — efter döden.
Remitterades till Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Hr von Hartmansdorff, Au g, anförde skriftligen:
Ärligen afgifver K. Comm.coll. und. berättelser dels om
beloppet af de varor, som in- och utföras, dels om vära
inhemska fabrikers och manufacturers ställning. Ehuru nyttiga
dessa underrättelser må vara för bedömmandet af vår egen
konstflit och för mottagandet af de åtgärder, som derpå böra
grun
-
Den 25 Augusti.
505
grundas; sfi förblifver kunskapen dock ofullständig, sä länge de
inhemska lillverkningarnes beskaffenhet icke är tillika känd.
För alt bereda denna kunskap, ocb med detsamma visa i hvad
män vi kunna åtnöja oss med egna ocb umbära utländska tillverkningar,
hafva slöjdexpositioner redan blifvit tid efter annan,
under R. St:s sednaste sammanträden föranstaltade. Men de
bafva skett genom ett sällkaps, Svenska industri-föreningens enskilda
åtgärd, ocb med ringa understöd af allmänna medel, e
medan
intet anslag för sådant ändamål funnits att tillgå. Följden
af dessa expositioners tillfällighet har varit, att slöjdidkaren,
oviss när de skolat inträffa, ej kunnat bereda arbeten, för att
der framställas. Mången aflägset boende har, emedan transportkostnaden
drabbat bonom enskildt, blifvit afskräckt alt insända
sina tillverkningar. Har lian likväl gjort det, men hvarken
fått sälja sin vara i hufvudstaden, eller erhållit någon uppmuntran,
icke ens dea, alt offentligen nämnas såsom en utmärkt
idkare af sitt yrke, sä må man icke undra, om han vid följan
de
expositioner varit trög alt förnya sina insändniugar, och om
dessa följaktligen för hvarje gång blifvit mindre talrika. A
andra sidan har, dä uti landsorterna ingen pröfning af de
insända tillverkningarne ägt rum, industriföreningen nödgats,
antingen ulan urskilning framställa allt hvad som blifvit insändt,
eller ock utsätta sig för insändarens missnöje och för det framtida
utcblifvandet af hans öfriga möjligen bättre arbeten. För
alt betacka expositionens kostnader, har en inlrädes-afgift mäst
tagas, högre än som behöfts, för att afhälla dem, hvilkas besök
endast skulle medföra oordning eller äfventyr. Ehuru ringa,
har den fordrade afgiftcn dock utan tvifvel utträngt mången
bland dem, som skulle haft största nyttan och nöjet af tiliverkningarnes
beskådande, nemi. gesäller och andra arbetare.
I Frankrike, hvarest dea första slöjdexpositionen hölls år
1798, och der 9 sådana numera inträffat, anser man hvart 5
år vara den rätta liden för deras förnyande. De ske der på
allmän bekostnad och under allmän tillsyn. Då således 1844
års exposition skulle föranstaltas, utgafs redan den 3 Sept. 1S43
af Fransmännens Konung en kungörelse, hvarigenom denna expositions
öppnande d. 1 Maj och tillslutande d. 30 Juui påföljande
är utsattes, samt med anlcdn. deraf grunderna till förberedelserna
antyddes. Dessa voro förnämligast, alt en jury, utnämnd
af preleclen i hvarje departement, skulle bestämma hvilka
tillverkningar som borde vinna inträde vid expositionen;
alt kostnaden för tillverkningarnes förande frän hufvudorlcu i
hvarje departement till Paris, och derifrån till samma hufvudort
åter, skulle på statens bekostnad bestridas; att en cenlraljury,
hvars ledamöter borde utväljas af ministern för åkerbruks-
och handelsdepartementet, skulle granska förljensten af
de utställda varorna. Konungen förklarade Sig vilja, i följd af
juryns berättelse, tillerkänna fabrikanter, hvilka ansågos dertill
värdiga, belöningar af medaljer i guld, silfver eller bronz.
1 H. 64
500
Dtn 25 Augusti.
De näringsidkare, sorn, genom anläggning af nya verk eiler inrättningar,
eller genom nya uppfinningar eller lillverkningssätt,
Dvilka ej egnade sig att utställas, bidragit till konsters oell
slöjders framsteg sedan 1839, skulle hos Regeringen anmälas
af hvarje departemenlsjury, när denna afgjort, att de företedda
tillverkningarna varit af beskaffenhet alt förtjena på utställningen
upplagas.
Tillämpningen hos oss af dylika, såsom de tjenligaste, efter
mångårig erfarenhet i Frankrike bepröfvade befordringsmedel
för slöjdexposilioner bör icke mola särdeles svårigheter, om
]:o anslag af allmänna medel af R. St. beviljas till kostnadernes
bestridande;
2:o om en allmän kungörelse af samma syftning, som den
ofvanämndc Fransyska, af K. M. utfärdades till landshöfdingarne,
med föreskrift om hvarje expositions begynnelse och slut,
och öfriga dithörande omständigheter;
3:o om landshöfdingarne droge försorg, att i hvarje län erforderliga
jurymän ulsägos för litlverkuingarnes hedömmande;
och om
4:o dessa kostnadsfritt för tillverkaren fördes lill hufvudstaden
och, efter utställningens slut, tillbaka igen, sä vida de
ej blifvit försålda.
Jag förmodar, alt, genom ett anslag af 5000 r:dr b:eo att
utgå hvart 5 år, eller genom 1000 r:dr b:co årligen, skulle
Sveriges varuförädling sålunda väsendtligen gagnas. Varorne
skulle vinna i godhet och prydlighet, då lillverkarne sage sig
blifva bekanta, hedrade och uppmuntrade för nya framsteg, samt
belönade icke blott derigenom, ulan förnämligast genom en större
och säkrare afsättning. Det ifrågavar. anslaget borde på
sådant sätt mångfaldigt återgälda sitt belopp, och den inhemska
konslfliten minska införseln i samma män, som nationalvälmägan
ökades.
Hvarefter Hr von Hartmansdorff muntligen tilläde;
Den summa jag nämnt, är tagen efter en ungefärlig beräkning,
eller, snarare sagdt, en sannolik förmodan, emedan bestämd
ledning i della läll saknas. Skulle 11. St. finna för godt
att bevilja anslag för detta ändamål, sä skulle detsamma naturligtvis
ställas under allmän tillsyn, och offentligen redovisas,
Om något då kunde besparas, sä komme det naturligtvis statsverket
till godo.
Hr Få hr mus, Olof Immanuel: Det förslag, som Hr
von Hartmansdorff nu väckt, synes mig vara förtjent af mycken
uppmärksamhet. Hufvudvillkoren för slöjdernas uppkomst och
trefnad i ett land äro idoghet och konstfärdighet. Såsom ett
dertill kraftigt bidragande medel anser jag äler, att tillfällen
beredas slöjdikarue att få sina varor kände och värderade af
en större allmänhet, ty derigenom väckes täflan, som, i samma
män den uppdrifver konstskickligheten, länder till fördel icke
mindre för slöjdidkarne sjelfve än för vartiförbrukarne och det
Don 25 Å ug u sti.
507
allmänna. Jag anser allmänna expositioner af konstalster, på
sätt föreslaget blifvit, såsom det ändamålsenligaste medlet till
vinnade af denna dubbla fördel. I detta Ögonblick är jag icke
i tillfälle att bedömma, huruvida den summa, som blifvit föreslagen
alt härtill anslås som understöd för en sådan anstalt, kan
vara för högt eller för lågt beräknad, men tror, lika med motionären,
alt, äfven i förra fallet, ingen förlust för statsverket
kan uppkomma; emedan det överskjutande beloppet för det allmänna
bespares. Dä jag för öfrigt i sjelfva saken belt och hållet
delar den åsigt som motionären framställt, anhåller jag att
med min röst fä understödja hans förslag.
Hr Hjerta, Lars: Afven jag instämmer med motionären
i den tanken, alt slöjdexpositioner kunna vara till stor nytta för
näringsflitens utveckling; men jag skiljer mig från honom i afseende
derå, alt jag icke anser nödigt att sädane expositioner
anställas helt och hållet gratis. Jag tror nemi., alt pluralitelen
af dom som besöka dessa expositioner ganska gerna betala
den ringa afgift som hittills erlagts, för nöjet att bese de
producler som blifva framställde, och vill man åter bereda dem
som icke äro i tillfälle, d. v. s. icke hafva råd att betala denna
ringa afgift, tillgång att beskåda produclerna kostnadsfritt,
sä kan ju alltför väl en särskild dag i veckan anslås för detta
ändamål. Pä grund häraf tager jag mig friheten, under instämmande
i det hela i motionärens förslag, att deruti vördsamt, föreslå
den förändring, helst som det begärda anslaget enligt
mill förmenande skulle blifva otillräckligt, om alla varorna skola
fä fritt transporteras till stället, att den ifrågavar. summan blott
må af Staten förskottsvis utbetalas, hvaremot Staten sedermera
bör fä ersättning sä långt det räcker af den inkomst, som tillfaller
expositionen genom försålda biljetter. Detta vore redan
en stor förmån för producenterna, och sannolikt är, att Statens
uppoffring skall blifva ganska ringa, emedan om tillfälle ali förskaffa
vissa produeter till expositionsorten berndes, och artiklarncs
antal dymedelst betydligen förökas, sä bör äfven inkomsten
af förevisningen blifva större.
Hr von Hartmansdorff: Jag befarar för min del, att
beloppet af inträdesafgifterne icke skulle blifva sä betydligt
som Hr Hjerta förmodar. Men i alla fall blefve kostnaden
för varornas transporterande ifrån tillverkningsorterne till hufvudstaden
och derifrån tillbaka utan tvifvel betydligast. Jag
gör denna anmärkning nu, på det att StalsUtsk. icke ma tro
att jag velat göra framställning om en utgift, som syntes mindra
än bon måhända sedan i verkligheten blefve.
Remitterades lill StalsUtsk.
Hr von Hartmansdorff, anförde ytterligare:
Vid sistl. riksdag yrkade jag, alt ett anslag af R. St. måtte
beviljas, för att fullständiga åtskilliga handlingar i Riksarkivet,
508
Den 25 Angnst!.
hvilka för den sednare tiden saknades. I anledn. deraf besluta
11. Si. en und. skrifvelse till K. M. af d. 17 Apr. 1841, af följande
innehåll: Dä. ehuru Cancelliord». af den 23 Ocl. 1809 stadgar,
alt concepler lill alla utgående K. bref skola af copister och e.
o. canceilisler ntskrifvas till s. k. registratur, hvilka böra inbindas
och efter 3:ne är tili Riksarchivet öfverlemnas, för
att derstädes till framtida efterrättelse förvaras, U. St. likväl
utaf en från Riksarchivet meddelad officiel uppgift inhemtat,
ali detta åliggande blifvit, särdeles under sednare tider, mer
eller mindre försummad!, sä att en mängd handlingar, hvilka
bort frän slatsexpcditionerne lill förvarande i Riksarchivet aflemuas,
under en längre tidrymd icke dit ingått, men det i många
hänseenden är af vigt alt hvad härom iir föreskrifvet varder
behörigen iakttaget; sa få R. St. hos E. K. M. i und. anhålla,
del vederb. må undfå nåd. befallning alt tillse och vaka deröfver,
alt de handlingar frän vederb. slatsexpedilioner, som skola
uli Riksarchivet förvaras, millie tili behörig ordning varda
dit öfveilemuade och derstädes finnas fullständigt att lillgå”.
Dä jag förra gi ngen gjorde min motion, anförde jag orsakerna,
hvarföre de i fr; gav. bristerna uppkommit, äfvensom
de skill, hvarföre jag ansåg otroligt, att felaktigheterna skulle
kunna afhjelpas ulan särskildt anslag. Ständerna beviljade likväl
icke något sådant, hvaraf följden äfven blifvit den som man
kunde förutse, nemi. att bristerne icke afhulpits. Jag hade
ämnat alt i detta ögonblick framlägga, huru betydliga dessa brister
äro: men som det i dag är helgedag och Riksarchivet i
följd deraf icke öppet, så har jag icke haft tillfälle att förskaffa
mig de dertill nödiga upplysuingar; men jag erhåller deni
utan tvifvel med det första och anhåller att då fä foga dem vid
den motion jag nu tager mig friheten att väcka. Jag föreslår
nemi., att den summa, som jag förra gången för detta ändamål
begärde eller 10,000 r:dr b:co, mätte för en gäng blifva beviljad.
Del skulle vara för tidigt att nu ingå i närmare utredning
af förhållandet, då jag icke kan med officiella handl, styrka
mina uppgifter, men del 11. Ståndet torde tillåta mig alt göra
det en annan gång.
Ladcs pä bordet.
Gr. Frölich, David, uppläste följande 2:ne motioner:
1.
Man hade väl kunnat förvänta, i anledn. af de flere flygskrifter
och tidningsartiklar i financiella ämnen, som på de sista
åren varit synlige, oell af den dessutom i allmänna samtal
lemligen ofta förekommande klagan öfver förlägenhet i allmänna
rörelsen, att vid denna riksdag skulle yppas ätskillige förslag,
åsyftande genomgripande förändringar i organisationen af
riksbanken, i privatbankväsensendet och creditlagarne; men vid
en allmän öfversigt af alla de motioner, som intill denna sista
timma af motionstiden äro kända, torde dock den reflection upp
-
Den 25 Augusti.
509
sta — möjligen under någon missbelåtenhet i landsortcrne —
att ännu icke något förslag med den vidt omfattande syftning
framlrädt i dagen, alt detsamma kunde anses hafva lill uppgift
alt nöjaktigt tillfredsställa ens skäliga anspråk, utan hafva samtlige
motionärer, som vidrört dessa ämnen, med undantag af en
som jag slraxt skall nämna, inskränkt sig till det partieHa, under
mer eller mindre yttrad tillförsigt, att de nya detaljbestämmelser
de föreslagit skulle kunna afhjelpa den allmänna förlä
genheten,
eller för framtiden trygga rikets flnarieiella ställning.
Jag vill ej nu vidlyftigt undersöka orsaken härtill, antingen
den ligger i en mera allmän öfvertygelse hos dem som med skäl
anses för sakkunnige, all förhållandet med det s. k. rörelse-capilalel
äfvensom med förlägenheten mäste hjelpa sig sjelf samt
alls icke är af natur alt nu kunna genom lagstiftning afhjelpas,
eller deri, alt R. St. i deras nuvar. organisation — den man hoppas
snart skola förändras — anses incompetente alt tillgodogöra
något dugligt förslag, äfven om ett sådant till sina principer
framlades af enskild motionär, eller ock slutligen deri, alt
man förvänlar det Regeringen skulle taga initiativet äfven i
dessa ämnen. I hvilkeldera fallet som helst torde nationen dock
hafva rätt alt la vela just nu, vid motionstidens slut, dels huru
R. St. sjelfva uppfattat vigten af dessa ämnen, dels ock huruvida
de tilltro sig alt motsvara den allmänna förväntan på
ändamålsenliga åtgärder, eller blott vilja låta hero vid några
dylika plastringar med bancoreglcmeutel, som vid alla riksdagar
äro vanliga.
Dä jag nu för min enskilda del förklarar, att jag icke lill
alla delar kan instämma i den äsigten, att den inträffade krisen
för riksbanken är öfvergäende, utan tror att den påkallar
om icke skyndsamma dock nog väsendtlig» åtgärders vidtagande,
såväl lill upprätthållandet af stadga i mynlväseendet som
afhjelpande af allmänna förlägenheten, så bekänner jag dock,
alt jag, synnerligen med afseende pä hvad jag ofvan yttrat om
vära riksdagsförhällanden, oell äfven lill någon del derföre alt
jag hvarken anser mig numera likasåväl som förr behöfva, ej
eller känner någon särdeles håg alt vidare framstå såsom en
organ för yppande af bekymmersamma förhållanden inom mitt
fädernesland, ämnat förhålla mig helt passiv, samt låta äfven
financefrågorne utveckla sig sjelf häst de gitta och kunna, förväntande
härutinnan som i öfrigt mera från Regeringens vaksamhet
och välvilja, än frän representationens åtgärder, ehuru det enligt
våra grundlagar egentligen tillkommer den sednare alt laga
initiativet i allt hvad som rörer banken och följaktligen penningeväsendet
i landet.
Då nu likväl i ett annat Stånd den rolen blifvit öfvertagen,
alt framlägga cu lika fullständig som uppskakande tablcau
öfver landels allmänna ställning uti hnancielt och industriell
afseende, då nemi. Hr Biskop Agardh, efter hvad jag hade tillfälle
åhöra i gårdagens plenum i PresteSt., lemnat åtskilliga
statistiska uppgifter, hvilka svårligen till riktigheten motsägas
510
Den 25 Augusti.
om de an kunna ur andra synpunkter betraktas, sorn derjemte
Hr Biskopen bestämdt uttalat den åsigt, att landets välstånd alltsedan
realisationens införande sjunkit och fortfar att sjunka i
cn förvånande grad, och då detta yttrande icke kan undgå att
ytterligare stegra nationens anspråk på riksdagsmannavcrksamhet;
så anser jag mig desto hellre uppmanad alt äfven begagna
motionsrätten, sorn lir Biskop Agardh, efter alla de tänkvärda
prcmisserue i hans framställnig, stannat vid den slutsats såsom
egentlig motion, att endast yrka, det BancoUtsk. skulle afgifva
l:o en berättelse om landets verkliga penningeställniug och utsigterne
för framliden, och 2o ett förslag till de åtgärder i
allmänhet samt de förändringar särskildt i eredilrörclsen, som i
anleda, deraf böra uti penningeväsendet vidtagas, icke blott lill
den närvar, förlägenhetens afhjelpande, ulan äfven till beredande
af ett bättre och lyckligare tillstånd nnder kommande lider.
Visserligen är nämnde motion till sin syftning tillräckligt
omfattande, men starka tvifvel synas böra uppstå om möjlighet
för BancoUtsk. att uppfylla motionärens blotta uppmaning, dä
elen icke är beledsagad af något positivt förslag lill vägledning.
Dessutom och ehuru jag för min del instämmer i det mesta af
hvad Hr Biskopen yttrat samt derföre, för att undvika vidlyftighet,
ber alt få hänvisa till hans motion, hvilken ofelbart af
tidningarne snart reproduceras, skiljer jag mig dock väsendtligen
derutinnan från hans åsigler, att jag icke tror, att realisationen
och penningeväsendets reglering i allmänhet vid 1830
och 1835 årens riksdagar jemte den nu inträffade ofördelaktiga
conjuncluren för jernexporten hafva ensamt vållat det nuvar.
tillståndet, eller att endast cn förändring i förstnämnde delar,
nemligen penningeväsendet, skulle afhjelpa de öfverklagade
bristerne och gifva nationen en säkrare riktning till välstånd
och förkofran. Afven jag har en längre tid bortåt sysselsatt
mig med funderingar öfver dessa ämnen och, under sorgfälligt
studium af för handen varande statistiska documenler, sökt genom
sammandrag och calculer i nästan samma riktning som Ilr Biskopen
komma till någon fullständigare visshet om de verkliga
grundorsakerne; och härunder har, på sätt jag redan antydt i
mitt yttrande, med anledn. af Hr Westerstrauds motion om grundskatlerne,
jag komit lill den slutsats, att nämnde orsaker till
välståndets aftagande ligga vida djupare än i blotta bankväsendets
felaktigheter. Ja, jag tror mig nu böra öppet uttala den
åsigt, så vidt den kan inrymmas och förstås i några få ord, att
om nationen någonsin skall komma pä den ståndpunkt, alt den,
någorlunda oberoende af tillfällige, den yttre handelns mest
gynnsamma conjuuclurer, hvilka merendels ligga utom gränsen
för ali säker beräkning, skall kunna stadigt framskrida lill välstånd,
så måste hela sältet för dess capitalbildning i allmänhet
undergå en betydlig förändring.
Att åstadkomma en sådan förändring, ja äfven att uppgifva
villkoren derföre, är visserligen icke en lätt sak, men den
Den 25 Augusti.
511
torde äfven vid denna riksdag böra allvarligen pä något siitt
inledas och förberedas; ty jag kan svårligen föreställa mig alt
nationen skulle vara belåten om man blott vidloge pallialiver,
och dymedelst blottställde densamma för att ännu en gång, när
verkningarne deraf visade sig antingen föga lyckade eller rent
af skadliga, komma ånyo i samma predicament att behöfva nya
förändringar. En gång måste väl det provisoriska lagstiftandet
taga en ända; men detta sker, efter min tanka, aldrig förr, än
man i botten undersökt det ondas natur, som skal! afhjelpas,
och först derefter föreslår botemedlen. Väntar man åter en
sådan undersökning och uppfattning af Regeringen och är villig
alt till benne öfverlemna initiativet i allo, så mäste man, med
uttrycklig uppmaning dertill, äfven lemna Regeringen medel till
alt ändamålsenligt motsvara densamma.
I följd af allt detta, vågar jag göra följande alternativa
motion, Ilvars båda delar också, i fäll man så för godt finner,
kan på en gäng bli föremål för R. St:s beslut, nemi.:
l:o alt ett särskildt Utsk. tillsättes, för att i möjligaste
målto sammanfatta och med hvarannan afväga den relativa viglen
af alia motioner, som vid denna riksdag antingen redan äro
väckte eller i anleda, af en sådan tilldragelse hädanefter inom viss
föreskrifven lid kunna väckas, och hvilka i mer eller mindre
män angå rikets financer, bankväsendet, credit hagarne och skatteväsendet,
lill den påföljd, alt ett gemensamt betänk, öfver landels
financielia och ekonomiska ställning inkommer lill R. St.,
såsom en grund antingen för deras genast vidtagande direcla
åtgärder eller för deras und. hemställande!! till K. M.;
2:o ali i fall man (inner olämpligt alt nu tillsätta eli särskildt
Utsk. och i händelse sakerna vid riksdagens slut skulle,
efter hvad för närvar, synes troligt, icke finnas fullkomligen utredda,
R. St. då, med erbjudande af ett årligt förslagsanslag af
8 eller 10,000 r:dr intill nästa riksdag, mätte hos K. M. i und.
anhålla om tillförordnande af en comité för sagde vigtiga ändamål.
2.
Under åberopande till en del af de motiver och skäl, på
grund af hvilka jag nyss hade äran föreslå tillsättande af ett
särskildt Utsk., äfvensom eventuell, att eli statsanslag uppfördes
i och för bildande af en comité', hvilken, enl. K. M:s nåd.
godtfinnande, kunde för samma speciella ändamål efteråt och intill
nästa riksdag sammanträda, tager jag mig nu friheten alt
väcka en annan motion, sorn, oberoende af den utgång den förra
kan fä, torde förtjena någon uppmärksamhet.
I hvarje af de särskilda styrelseverken finnas visserligen
redan någon viss embetsman och stundom en fiel bureau, som
är sysselsatt med statistik öfver de verket tillhörande ämnen.
Alla desse verk, jemte Ranken, Riksg.cont. och den speciella
s. k. Tabellcommissionen — med ett ord, rikets alla verk,
med undanlag af Slatscont. — afgifva äfven reguliert, dels hvart
5 år dels årligen, s. k. ”Und. berättelser till K, M ,” uppgjorde
512
Den 25 Augusti.
efter någon plan, sorn antingen blifvit långt för detta föreskrifven,
eller ock är lemnad åt verkets eget välbehag att lill form
eller method uppställa. En massa af voluminösa statistiska documenter
Unnas sålunda visserligen uti vårt land utgifua — i
synnerhet ont man dit äfven räknar hvad frän Hrr Landshöfdingar
i femårs-hera t leiser utgår. Landtbruksacademieu lärer lemna föreskrifter
för de sistnämnde, för att deråt gifva någon enhet.
Mången torde alltså föreställa sig, alt någonting i denna väg
så mycket mindre vore all vidare önska, som en enskild man, Hr
Öfversten af Forsell, långt för detta, ur dä varande källor gjort
ett sammandrag, eli arbete som också redan uppnått 3:ue utsålda
upplagor och med några tillägg efter hand förses. Men en hvar,
som icke ständigt följer och sjelf annoterar skeende förändringar
i enlighet med de vexlande successiva uppgiflerne, eller
som känner behof af att fä de lösa detaljcrne efter system ordnade
tillsamman och detta årligen, eller ock om någon önskade
alt under vissa högre synpunkter försöka att uppfatta i sin helhet
landets verkliga inre tillstånd; sä skall man snart finna svårigheten,
om icke omöjligheten alt ur dessa berättelser erhålla
nöjaktiga upplysningar; ty dels äro visa beräkniugssält — som
kunde vara öfverallt lika vid de särskilda emhetsverken i samma
sak — olika sins emellan, och således omöjliga alt sammanföra
med hvarannan (hvadan man finner, att enhet i grundsats
och ändamål saknas), dels förblifva desse urid. berättelser merendels
till formen stationära, ehuru de behöfde all, under bestämd
enhet i ledningen, med afseende på tid efter annan varierande
omständigheter, förändras så väl till uppställuingssätt
som innehåll, dels och slutligen saknas alldeles den väscndtliga
åtgärd, alt det vigligasle i dessa berättelser sammandrages under
vissa synpunkter, som förnämligast förtjena allmän uppmärksamhet
och kan blifva årligen meddeladt allmänheten i form af
synopliska tableaucr, d. v. s sädane af tabellcrne gjorda sammandrag
i någorlunda systematisk uppställning, hvaraf en hvar
activ medborgare, ulan alt egentligen vara bevandrad statsman
eller embetsman, kan med lätthet hemta en ständigt till hands
varande och säker upplysning rör:de sitt fädernesland och dagens
allmänna ekonomiska frågor. Det är klart, alt hvarje enskild
författares bemödande, att till fullo tillfredsställa nationen i så
vidsträckt målto och tillika conlinuerligen, mäste blifva otillräckligt,
ty dertill skulle fordras, att ny upplaga skulle totalt omarbetas
årligen. Likväl är ingen representant belåten med någon
mindre fullständig, concis och lätt tillgänglig hjelpreda, då
nationen af honom fordrar, alt han skall behörigen uppfylla sitt
kall. Om t. ex. en riksdagsman gjort sig den otroliga mödan
att, såsom Hr Biskop Agardh i sin sisth gårdag väckte motion,
samla en hel mängd statistiska facla, och han uppställt
demi en serie af calculer med siffror, så stannar måhända icke
dessmindre mången annan riksdagsman i tvifvel om graden af
deras noggranhet. Han känner en pligt att sjelf conlrollera densamma
-
Den 25 Augusti.
513
ma om lian kunde, men då lian icke detta kan, i de flesta fall,
så mäste han, antingen som man säger: ”jurare in verba Magistri”
(svära på Magisterns ord), eller ock neka dem deras
tillbörliga och välförtjenta trovärdighet.
Nu, dä man hädanefter torde hafva skäliga anledmr alt förvänta,
det cmbetsvcrken med uppmärksamhet på tidens tecken
skola sorgfälligt undvika allt sådant i sina und. rapporter, som
endast har för ändamål att skrytsamt afmåla med ljusa färgor
landels yppiga lior oell välståndets tilltagande förkofran, och
dä en hvar, när hans kall lordrar af honom ett allvarligt begrundande
af föreslagne nya omregleringar, endast lärer med vämjelse
anse hvarje statistisk framställning, sorn har den minsta
skymt af att vilja inleda nationen lill alt liksom ljuga i egen
pung, tror jag mig hafva träffat den rätta tidpunkten för att
genom denna motion offentligen förnya det för ett par är sedan
enskildt anmälda vördsamma förslaget om inrättningen af en statistisk
centralbureau, efter det mönster den Belgiska regeringen
år 1841 uppställt till föresyn.
En härhos fogad bilaga*) sådan jag nu är i tillfälle den
lemna, kan närmare upplysa organisationen, nemi. egentligen
sådan, att alla ledamöterne, utom särskildt tillsatte ordförande
och secreterare, bestå af sädane de administrative verkens ordinarie
tjenstemän, hvilka förut äro sysselsatte med det statistiska
arbetet, hvar inom det verk han tillhörer. De skulle alltså
hädanefter bli på en gång deltagande tidtals i uppgörelsen
af den gemensamma bestämningen af form och method för det
hela med alla dess delar samt fortfara tidtals med parliell-staI
ist i ken i det enskilda facket. Endast på delta sätt torde enhet
och fullkomlighet approximativt kunna ernås.
Alt uppgifva närmare detalj-förslag anstår mig naturligtvis
icke, dä det hela äfven beror pä Regeringens godtfinnande
och ompröfuing; men den anmärkn. torde höra tilläggas,
att nationen troligen skulle bli vida mer belåten med att slippa
tryckningskostnaden för de specifika berättelserue, hvilka
gerna kunde stanna olryckte i bureauen, eller hvaraf åtminstone
eli inskränkt antal exemplar kunde afdragas, i läll de skola
tryckas för att alltid vara tillgänglige på vissa ställen, t. ex.
vid filialbureauer, som troligen skulle uppslå i hvarje landsort.
Blifva de lill allmänheten kriugspridde synoptiska labieauerne
någorlunda fullkomnade, — hvilket likväl endast så småningom
låter sig göra — så kan, under det den eller de som äro i behof
af mera fullständiga uppgifter äga adressera sig till bureauen,
ändamålet pä det hela med vår statistik vinnas både säkrare
och för bättre pris.
Statistiken har i sednare tider allestädes sträfvat till alt
ernå mera vetenskaplig behandling; i delta land, der man är män
om noggrannhet och bemödanden torde också böra ytterligare gö
-
*) Denna handling, som till Ulsk. allemnats, är ej i Prot. intagen;
1 II. 05
514
Den 25 Augusti.
ras att bringa det goda vi redan i den vägen äga till ett för
landet passande system, helst alta statsekonomiska oell finaneiella
beräkningar, synnerligen i afseende på en hittills nästan
förbisedd omständighet, nemligen capitalbildniugens mer eller
mindre fullkomlighet, thy förutan mäste bli osäkra och ofta vitseförande.
Bemödanden uti denna riktning, företagna af enskilda
personer, mäste hafva öfvertygat dem lika med mig, att endast
en centralhureau, med rättighet att hos Riksdepartements-cheferne
anmäla förefallande behofver oell i öfrigt ställd under deras
öfverinseende, kan lenina dugliga materialier till lösning af de
stora problemer, som synas förestå nationen, ty endast den kail
vara i tillfälle att, vid gifven minsta vink, gå sä väl representationen
som Regeringen tillhanda med tillfälligtvis erforderliga
men dock högst nödiga uppgifter oell caleuler.
Jag anhåller vördsamt, att denna motion varder remitterad
till Stats- och Ekon.Ulskin samt communicerad med de resp.
Medsläuden.
Hvarefter Gr. Frölich muntligen tilläde:
För öfrigt kan jag icke annat än med glädje förnimma,
att jag en gång och i delta ämne synes lemligen nära sammanträffa
med Hr von Hartmansdorff; ty det nit, som han ådagalagt
i fråga om de Preussiske chartorne, tenderar, sä vidt jag nu
kail fatta, ungefär ät samma häll, som dit min motion syftar.
Dessa 2:ne motioner begärdes på bordel.
Hr Freidenfelt, Fredr. Daniel, uppläste en så lydande
motion :
En af förflutna tidens egenheter, hvars sjelfva grund och
föremål icke mera kan, enligt min öfvertygelse, med skäl försvaras,
qvarstår ännu. dag tror mig endast behöfva fästa R.
H. St:s uppmärksamhet på dess tillvaro, för att få delta, om
jag vägar säga, missbruk afskaffadt. Om jag icke alltför mycket
misstager mig, liar IA. M. redan afskalfat detsamma för
vissa embetsman, nemi. Statsrådets medlemmar, som icke mer
erlägga begrafningshjelp och ej eller fullmaktslösen; detta sednare
äfven ett ondt, som ännu vidlåder alla andra embets- och
tjenstemän, och pä ett känbart sätt, då de derjemte med \ års
lön skola aftjena begrafningshjelp, minskar embetsmannens
förut i allmänhet mer än måttligt tilltagna lönevillkor, om man
undantager vissa presterliga befallningar, snart sagdl de enda
i vårt land som äro väl lönte. Få äro de embets- och tjenstemän,
som kunna qvarstanna i Statens tjenst intill den ålder, då
de enligt 1111 gällande stadgar blifva berättigade lill den pension,
för hvilken de sjelfva, af egna medel, allt ifrån deras inträde
i Statens tjenst, ärligen gjort ganska dryga uppoffringar;
och ännu färre, jag vore böjd säga blott en och annan dör i
Statens tjenst. Hvem drager då den verkliga nyttan af dessa
iunehållningar, sorn göras af de förut oftast otillräckliga lönerna
— denna s. k. begrafningshjelp, som med £ år af tjenste
-
Den 25 Augusti.
515
mannens lein innehålles, sa väl vid hans första inträde i Statens
tjenst, sorn framgent vid hvarje befordran till högre grad? Åtminstone
högst sällan de betalande. På grund af hvad jag sålunda
vågat anföra, anser jag den nu utgående s. k. begrafningshjeipeu
höra försvinna, och får vördsammast föreslå:
l:o alt alla embets- och tjenstemän hädanefter mätte befrias
frän all begrafningshjelp aftjenaude; och som följd häraf
2:o de nu i tjenst, varande embets- och tjenstemän förklaras
berättigade att, vid skeende afgång ur Statens tjenst, från
Slatscont. återbekomma det belopp, de under namn af begrafningshjelp
hitintills aftjenat, och lill deras sterbhus, som nu
tjeua och dö i Statens tjenst, samma belopp mätte utbetalas.
Remitterades till StatsUtsk.
Hr D anckwardt, Carl, anförde skriftligen:
Liksom det utgör ett af statshushållningens åligganden, att
bringa hvarje kraft lill dess högsta utveckling, så tillhör den
jemväl att uppmärksamt förenkla förvaltningen öfver samhällets
tillgångar. Mot begge pligter har Staten länge felat genom bibehå
Ilandet af äganderätten till kungsgärdarne, hvarmedelst i
båda fall förlust för det allmänna uppkommit och lill följd af
sakens natur fortfarande mäste uppkomma, intilldess de arhändas
Staten.
Dä penningeslällningen i landet för närvar, icke medger
fördelaktig försäljning af faslighet och icke förespås kan, huru
snart en lyckligare förändring deri är att motse; men förnyade
arrenden pä 30 år af Statens egendomar skulle motverka eller
uppskjuta slulcliga öfvergången af kungsgärdarne till enskildt
ägo; föreslår jag vördsamt, att arrenden ä kungsgårdar, hvilka
hädanefter löpa till ända, icke må prolongeras pä längre tid jin
fem år, och icke eller med nya arrendatorer pä längre lid ingås;
hvarjemte jag hemställer, att R. II. St. nu fastställa den
grundsats, att samtelige för Statens räkning utarrenderade kungsgårdar
höra till den mestbjudande under enskildt äganderätt,
med lika skattskyldighet som för annan skaltejord, upplåtas,
när R. St. framdeles filina tiden dertill lämplig; och böra efter
mitt förslag inflytande köpeskillingar uteslutande användas för
större företag, hvilka stå i sammanhang med rikets försvarsverk
till lands och sjös.
Remitterades lill StatsUtsk.
Hr von Hohenhausen, Mich, Silvius, uppläste följande
anförande:
Gottland torde vara en ibland de provinser i riket, som
för sitt climat och jordmåns beskaffenhet mest egna sig till införandet
af ett mångsidigt jordbruk; meni medel alt det åstadkomma,
står ön nu genom bristande rikedom och inträffade enskilda
olyckor långt tillhaka. Utom ?:ne kungsgårdar finnas
icke på Gottland några större jordegendomar; der finnes icke
516
Den 25 Augnst i.
eller något enda säteri eller frälsehemman, således ieko stors
lockelser för män med stört e förmögenhet och håg för jordbruket
alt sig på ön nedsätta, oaktadt ciimatel och jordmånens
goda beskaffenhet.
Det är likväl ifrån innehafvare af större egendomar exemplen
på förbättringar i jordbruket vanligen utgå, de allena
kunna i stort verkställa försök dermed; hvad fördem sluleligen
lyckas, blifver sedan hos allmogen och öfriga jordägare elt
rättesnöre, det de icke underlåta att efterfölja, då sakens nytta
af en flérårig erfarenhet blifvit bestyrkt. Denna förmånliga inverkan
af till ögat och förståndet i stor skala talande exempel,
kan af nyss anförda skäl icke erhållas pä Gottland.
Man önskade derföre på Gottland kunna tillegna sig den
förmån R. St. vid sednasle riksdag beredde jordbruket, medelst
ett anslag för 5 län af 1,000 r:dr b:co årligen för hvardera,
lill upprättande af institut för rättarelärliugar; men det dervid
fästade villkor att sammanbringa en summa af 20,000 r:dr b:co,
för ali erhålla statsanslag lili delta institut, stod icke till inom
ön alt åstadkomma, synnerligen som nyligen förut en större
summa än denna, pä landet sammanskjuten bland nästan alla
folkelasser, för att genom ett ångfartyg bereda en säker communicalion
med fasta landet, hade till största delen ögonskenligen
redan då gått förlorad.
Priset å jordegendom på Gottland bar hitintills varit mycket
lägre än på fasta landet, så alt t. ex. egendomar, hvilka
i medlersta och södra delen af riket blifvit köpta för 20,000
r:dr b:co, skola troligen ännu på Gottland till lika god beskaffenhet
och storlek kunna inköpas för halfva summan.
Af dessa anförda skäl får jag hos R. St. vördsamt anhålla
om ett årligt anslag till upprättande af ett jordbruksinslitut på
Gottland, till den omfattning, som i allmänhet för rätlarelärlingar
afses, och alt anslagsbeloppet, på enahanda grunder med
dem Landshöfding Bergenstråle i sin ansökan för Jönköpings
län anfört, måtte bestämmas lill 2.000 r:dr b:co, under villkor
af, all inom Gottlands län anskaffades genom inköp eller flerårigt
arrende en för ändamålet tjenlig egendom af minst 10,000
r:dr b:eo värde; eller ock, såsom elt alternativ framstäldt, alt
R. St. täcktes till bushållssällskapel på Gottland anslå en årlig
summa af 1,000 r:dr b:co, för att den, emot redovisning, använda
lill elevers och lärlingars öfversändande och underhållande
vid i riket redan inrättade eller framdeles uppstående jordbruksinstitut.
Då R. St., vid beviljandet af elt anslag för visst ändamål
till en provins, torde vara angelägna om att känna hvad förtroende
Ständerna för ändamålets vinnande skäligen böra fästa
vid den rådande hågen för saken inom orten, äfvensom om den
administrerande myndighetens förmåga och goda vilja att målet
vinna, som medlen skall förvalta, sä får jag, för att ådagalägga
den håg för jordbruket och den allmänna anda för nyttiga inrättningars
utförande, som finnes på Gottland, äran omförmäla,
Den 25 Augusti.
517
att på Gottland liar icke blott det forsla liushallssällskap i riket
uppstått, nemi. år 1791, som allt sedan i verksamhet fortfarit,
nian jemväl den första brandstodsanstalt för egendomar på landel
bär blifvit stiftad, som nu på scdnasle åren vunnit efterföljd
i andra provinser. Härtill kan jag ytterligare lägga, att et t
enda gemensamt, af Konungen stadfäsladt reglemente gäller för
alla sockenmagasiner på ön, hvilka magasiner inom hvarje socken
uppgå till ett spanmålsbelopp, motsvarande * lunna på person i
församlingen. Alt öns innevånare bekosta postföringen inom
bela ön, har jag vid ett annat tillfälle bär nyligen omnämnt.
Beträffande åter hushållssällskapet, bör jag i min egenskap af
dess ordinarie ordförande affalla mig kort, då gagnet af dess
verksamhet icke af mig utan af Landtbruksacademien och länets
innevånare bör bedömmas. Jag får endast derom nämna, att
sällskapet allt ifrån sin stiftelse och ännu fortfarande gör icke
obetydliga ansträngningar och uppoffring af medel till jordbrukets
bästa till premier af flerfaldiga slag, och alt sällskapets
ledamöter nyligen åtagit sig under loppet af 3 år en fördelad
afgift till cassan, för att af denna tillökningssumma bilda en
särskild fond lill premier för vidtagande åtgärder för införandet
af en förbättrad skogshushållning bland hemmansägarne.
Frih: Cederström, Jacob: Jag instämmer i Hr von
Hohenhausens motion, och det sä mycket hellre, som det till
äfventyrs inom hela riket icke finnes någon provins, som hastigare
skulle kunna stiga i jordcultur, om ett rationell, på
sednare tiders rön grundadi brukningssätt af jorden der infördes.
Jordmånen på Gottland är af den ypperligaste beskaffenhet,
och med villkor jag nyss nämnde, skulle en dubbelt sä
stor folkmängd som den närvar, derstädes kunna hafva sin bergning.
Der finnes, mine Hrr, utom hvad jag nämnt om jordmånens
goda beskaffenhet, tillfälle till stora odlingsföretag; emedan
der finnes 53,000 tunnland s. k. myror af ypperligaste beskaffenhet
och som aftappade skulle gifva de rikaste skördar.
Jag bo ppas, alt SlatsUlsk., med ledning af de upplysningar det
kan inhemta i detta ämne, från framlidne Direeteuren Steffens
undersöknings- och afvägnings-handlingar, icke skall finna skäl
alt afstyrka motionen.
llemilterades till SlatsUtsk.
Hr Munck af Rosenschöld, Nils Rudolph, uppläste
följande (i motioner:
1.
Sorn det isynnerhet med afseende på Sundska tullen, hvilken,
ehuru förträffligt den genom våra commissarie!- sednast
reglerades, nästan qvarstår lika trycka nde, skulle vara af stor
vigt alt Höganäs blefve hamn; men jag hyser den åsigt, alt
Staten bör ej inlåta sig uti något företag, som ej gäldar omkostnaderna
tillbaka, så föreslår jag, att Höganäs stenkolsverk och
jordägare mätte mot nöjaktig säkerhet beviljas ett lika stort
518
Den 2 5 Augu st i.
riintefrilt lån, att inbetalas med 6 procent om året, som det
capital, hvilket vid sednaste riksdag begärdes för hamnbyggnad
derstädes, eller 70,000 r:dr b:co, alt dermed uppföra en nödocli
fri-hamn, dä penningarne kunde, på sätt nyss sagdt blifvit,
inbetalas genom de årliga hamnafgälderna, hvilka ej till något
annat ändamål linge användas. Att hamnen skulle blifva mycket
besökt af fartyg, hvilka behöfde haverera, är klart för en
hvar, som vet huru dyrt detta är i Helsingör och Köpenhamn,
der sådant vanligen af Sundet passerande fartyg verkslälles,
och som känner, att Kullen har det bästa skeppseke i norden
och utmärkt skickliga skeppstimmerman. — Om remiss till SlatsUtsk.
anhälles.
Remitterades lill StatsUtsk.
2.
Som det skulle blifva af stor vigt, så väl för det i annat
fall till undergång dömde stenkolsverket vid Höganäs, som ock för
hela den pä produclcr af alla slag rika, men ändock af brist
på afsättningsort fattiga Kullabygden, hvilken omger detsamma, i
fall Höganäs frän hy blefve förvandladt till stad; sä vägar jag
föreslå, alt R. St. hos K. M. i und. anhålla, alt stadsprivilegier
mätte utfärdas för Höganäs. — Om remiss lill Ekon.Utsk. anliällcs.
Remitterades lill Allm. Rcsv.- o. Ekon.Utsk.
3.
Som följden med vår realisation blifvit helt annat än den
lyckliga man förespeglade, sa vägar jag föreslå, alt R. St. ville
besluta, att ej mera silfver flir utvexlas, men deremot en rikshypot
heks förening inrättas till bibehållande af penningarnas
varde. — Om remiss till BaucoUlsk. anhälles.
Uppå af II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, framställd propos.
om remiss af denna motion till BancoUtsk., svarades med starka
nej, blandade med ja, hvarjemte motionen begärdes på bordet.
4.
Som den rang Sverige nu innehafver bland Stater icke
synes påkalla någon tädan uti ambassadprakt, så vågar jag
föreslå, alt det pä ministerstaten på tredje hufvudtiteln uppförda
anslag af 200,000 r:dr b:co, mätte nedsättas till det halfva
eller 100,000 r:dr b:co ärligen, oell detta med sä mycket mera
skäl, som del icke är att förutsätta, alt dä K. Al. sjelf icke
omgifver sig med någon lysande Hofstat, alt Högsldensamme
skulle önska att hans ombud i främmande länder skulle göra
det. — Om remiss till StatsUtsk. anhålles.
Begärdes på bordet.
5.
Som det lärer vara en uti all statshushållning antagen och
på fasta grunder hvilande åsigt, att de summor, som frän ett
Den 25 Augusti.
519
lands
ning uti della lands välstånd, hvilket fall skulle blifva sä mycket
kännbarare i Sverige, der delta rörelsecapital redan genom
remisser lill Hamburger bank torde vara alltför mycket uiinskadt,
så vägar jag föreslå, att R. St. vid del vid 1818 ars
riksdag åt Sveriges Enkedroltningar beviljade anslag, (50,000
r:dr b:co årligen, matie fästa det uttryckliga villkor, alt summan
nedsältes till 30,000 r:dr b:co ärligen för de Enkedrotlningar,
hvilka icke vistas uti riket. — Om remiss till StatsUtsk.
anhålles.
Dä Hr Munck af Rosenschöld slutat uppläsningen af denna
motion, ropades starka nej, hvarjemte motionen begärdes
pä bordet.
6.
Med kännedom af den så berömliga sparsamhet, som vår
nådige Konung, i della fall så olik de flesta andra Regenter, i
alla sina enskilda förhållanden visar, och föranledd af vårt
lands ringa tillgångar och folkets i allmänhet genom de stora
skatterna vållade utarmade belägenhet, vågar jag vördsammast
föreslå, att K. M:s hofhållningssumma mätte i vår riksstat
blifva lika med den, K. M. för detta ändamål erhåller såsom
Konung i Norrige, nemi. efter 1842 års Norrska riksstat,
eller 170,660 r:dr Svenskt b:co, och tror jag R. St. med
denna förändring skulle gå K. M:s önskningar till mötes uti
hans månhet om folkets väl, då han pä så sätt genom sin sparsamhet
sättes uti tillfälle all lindra folkets skattebördor; ty så
länge ingen nedsättning vidtages uti den enorma hofhållningssumrnan
af 630,000 r:dr r:gs årligen, utom en nästan lika stor
summa för underhållande af slott, lustslott och stall m. m.
och 300,000 r:dr från Riksg.cont., såsom den märkvärdiga
räntan, sä är K. M. förhindrad alt med sin så berömlig» sparsamhet
gagna det allmänna och lindra det för sådana ändamål
med skatter öfverdrifvet betungade folkets bördor, och denna
sparsamhet inskränkes till blott en enskild dygd. — Om remiss
till StatsUtsk. och communicalion med Medstånden anhålles.
Begärdes på bordet.
Gr. Snoilsky, Nils: Såsom värdigt föremål för R. IL
St:s deltagande och frikostighet, ber jag att vördsamt få anmäla
en synnerlig förtjent embetsmans enka, som med en oförsörjd
dotter blifvit genom mannens bortgång lemnad i stort behof och
fattigdom. Det är påkostande att nödgas uppgifva, det dessa
personer äro framlidne Just.Statsministern II. Ex. Hr C. P. Törncbladhs
efterlemnade maka, Fru Sophia Charlotta Törnebladh,
född von Oldenskiöld, och hans oförsörjda dotter, Fröken Sophia
Emilia Törnebladh. Det är måhända öfverflödigt att omtala,
det ifrågavar. embetsman har i lifstiden, efter det han under
manga är innehaft domarebefaltning på landet, haft sig anför
-
520
Den 25 Augusti.
trodt att vara R. St:s Just.ombudsm. och sedermera varit genom
Konungens förtroende kallad att dels förvalta Just.Cancellerseinbetet
och dels att såsom Statsråd inträda i Konungens Conselj,
hvarefter han slutl. utnämdes till det vigtiga enibetet af
Just.Statsininister och med detsamma Statsrådets främsta ledamot.
Men knappt bade ett år förlidit ifrån det Hr Törnebladh
för ålderdom och sjuklighet pä egen begäran fått nedlägga detta
embete och han, såsom den sista belöningen för sina mödor,
kommit i åtnjutande af den genom Konungens nåd honom beviljade
pension; dä döden, efter en långvarig sjukdom, slutade
pä en gäng hans plågor och hans lif. Den stora embelsmannaskicklighet,
sällsynta arbetsamhet och samvetsgrannhet, som,
i förening med ett anspråkslöst sätt alt vara, utmärkte Hr Törnebladh
under alla de mångfaldiga och vigliga befattningar han
i lifstiden beklädt, vitsordas icke blott af alla deni, hvilka lill
honom slått i något embctsförhällandc, utan äfven bekräftas af
det hedrande vitsord, som innefattas uti vår nyligen bortgångne
stora Konungs förklarande d. 5 Jan. 1843, dä K. M. tillät
denne sin trogne tjenare, att afträda från embetsmaunabanan,
nemi. ”att dä II. M. erinrade sig den mer än ett halft århundrade
långa embetsmannabana, som Hr Tönebladh tillryggalagt,
deu osvikliga rättrådighet som städse utmärkt hans domareåtgärder,
hans nitfulla hängifvenhet för fäderneslandet, hans bepröfvade
trohet, hans medlande karakter; kunde K. M. ej annat
än med ledsnad se honom afgå frän del vigtiga embete,
sorn utöfvar det högsta inseendet ä lagskipningen i riket.”
Det enda som störde Hr Törnebladhs lugn vid aftonen af
hans lefnad, var åtankan pä deu bekymmersamma ekonomiska
ställning, hvari hans bortgång skulle försätta hans enka och
barn. Men jag vägar hysa den förhoppning, atlR. St. skola med
ädel värma antaga sig den gamle förtjente emhetsmannens i betryck
varande familj; och jag uther mig derför alt vördsamt fä föreslå,
det Enkefru Törnebladh och hennes oförsörjda dotter Fröken
S. E. Törnebladh mätte af R. St. uppföras pä allin, indragningsstaten
för åtnjutande af en årlig pension i deras lifstid af
tillsammans (iött r:dr 32 sk. b:co.
Dä jag anhåller, alt denna min motion måtte till H. SlatsUtsk.
varda remitterad, utbeder jag mig tillika, alt till Ulsk.
särskildt få aflemna de handlingar, som i detalj styrka till
hvad grad Hr Törnebladhs efterlemnade qvarlåtenskap, sedan
skulder afgått, är otillräcklig för bestridande af haus enkas och
dotters framtida underhåll.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Då framlidne II. Ev. Hr
Törnebladh i lifstiden innehaft de högsta förtroenden i juridisk
väg, hvilka Konung och Ständer kunua lemna, han var nemi. i
mänga år R. St:s Just.ombudsm. och slutade sin embetsmannabana
såsom Just. Statsminister; så anserjag den motion, som Gr.
Snoilsky nu väckt, vara af beskaffenhet, att böra med deltagan
-
Den 25 Augusti.
521
do af 11. St. bemötas, och af enskilda riksdagsmän understödas,
hvilket, jag för min del anser mig pligtig ali göra.
Lades pä bordet.
Tlr Cederschjöld, Rob. Theophron, uppläste 2:ne motioner,
sä lydande:
i.
lili den berättelse, som R. St:s Jnst.ombudsm. näst före sistförflutne
riksmöte afgaf, förekommer (pag. 150) det yttrande,
att föreskriften i 100 § Reg.F., det Jnst.ombudsm. skall ”anmärka
la gomes och färfa/tningarnes brister oell uppgifva förslag
till deras förbättring”, antydde en pligt, som vore bland de
vigligasle af alla, men tillika den svåraste att uppfylla. I anleda.
häraf föreslog jag inom LagUtsk. vid sista riksdag en åtgärd,
hvarigenom den anmärkta svårigheten efter min åsigt
skulle kunna, om icke helt och hållet afhjelpas, åtminstone i betydlig
män förminskas; och som LagUtsk:s pluralitet delade min
åsigt, så blef en framställning i enlighet dermed intagen uti
Ulsk:s betänk. N:o 2. Men då flere af Utsk:s ledamöter häremot
sig reserverade på den grund, att den föreslagne åtgärden
ej blifvit inom något afRiksSt:n motionerad, hvarförutan LagIJlsk.
förmentes icke hafva bort frågan till pröfning upptaga;
så liar jag, enär reservanternes mening lärer af RiksSl:n hafva
blifvit gillad, ansett mig nu innan motionstiden tilländagå!' böra
ånyo väcka denna fråga, och delta sä mycket hellie, som llr
Just.ombudsm., uti dess för åren 1842 och 1843 afgifne berättelse,
bland annat yttrat, att det ej mätte ”undgå alt komma i
betraktande, huruledes anmärkte, uppenbart oriktiga tillämpningar
af lag, oin hvilke tillförene den pröfvande öfverdomaren
bestämdt uttalat sin mening, numera understundom lemnäs ulan
afgörande slut; ett förhållande, i följd hvaraf tvifvelsmål om
den rälla lagtillämpningen qvarstår, och en önskvärd enhet i
lagskipningen lärer fortfarande uteblifva”.
Fullkomligt instämmande i .1 ust.omhudsinis åsigt, det hans
uti ofvaunämnde grundlags-§ föreskrifne åliggande, ”att anmärka
lagars och författningars brister, och uppgifva förslag till
deras förbättring”, innefattar en af denne embetsmans vigtisa
.
i o O
ste plister, mäste jag äfven medgifva, att den är i högsta grad
svår, om icke omöjlig att så uppfylla, som ämnets beskaffenhet
det synes fordra, sii länge denna skyldighet, utan begränsning
i afseende pä dess omfång, och utan bestämd anvisning i afseende
på sältet att den fullgöra, endast i allmänhet är till efterrättelse
påbjuden. De fel, som af underdomare, under embelcts
utöfning, blifva begängne, böra visserligen, der de förefinnas,
alltid till rättelse beilras; men utgöra dock sällan säkra
bevis pä brister uti de af dem tillämpade lagar, helst det med
visshet torde kunna antagas, att, äfven om lagarne komma alt
blifva a lfa ttade i den närmaste möjliga öfverensstämmelse med
1 H. 66
522
Den 25 Augusti.
dét rätta, många misstag vid deras tillämpning likväl skola begås,
synnerligast af yngre tillförordnade domare; men desse
misstag äro i allmänhet mindre maktpåliggande, dä rättelse
derutinnan uti en högre instans kan erhållas.
Helt olika är deremot förhållandet uti högsta domareinstansen,
hvars beslut, ulan vidare apell, orubbligt mäste lända
till efterrättelse. Det skulle dock vara lika orimligt alt ovillkorligen
fordra, det Hiigsta Domstolens ledamöter aldrig skola
misstaga sig om lagens rälta förstånd, som det torde vara billigt
att önska, det lagarne, sedan brislerue blifvit afhulpne, ina
blifva så tydliga och klara, att, med mera sällsynta undanlag,
enhet och likstämmighet vid deras tillämpning råda, åtminstone
inom högste domareiustanseu, samt att dess domslut salunda
alltid må kunna bibehålla den aktning och det förtroende, sorn
i sä väsendtlig män inverka på medborgares trefnad oell belåtenhet.
Dä beståndet af denna aktning och delta förtroende
ytterst har sin grund i nationens öfvertygelse derom, alt högsta
domaremaktens beslut alltid öfvcrenslämma med det rätta, sä
synes del äfven vara en af lagstiftande maktens förnämsta plister,
alt omsorgsfullt undanrödja hvarje missförhållande, som i
mer eller mindre män kan göra denna öfvertygelse vacklande.
Om det således inträffar, ali Högsta Domstolens ledamöter såsom
skäl för sina beslut vid ett ärendes afgörande uttrycka satser,
af hvilka den ena slår i rak strid emot den andia, sii torde
det vara uppenbart, alt antingen båda, eller åtminstone den
ene af de hvarandra alldeles motsatta åsiglerne icke äga dea
ringaste öfverensstämmelse med lagens auda oell mening. Skulle
nu derjemte sä olyckligt inträda, all den sak, hvars rättvisa
beskaffenhet af 3 domstolar utan någon skiljaktighet ansetts
vara ostridig och klar, blefve, icke af Högsta Domstolen enhälligt,
ulan med en rösts pluralitet förklarad vara af motsatt natur,
eller om, hvad än värre vore, den högsta instansens beslut,
hvarigenom de underordnade domslolarnes sammanstämmande utslag
casserades, vare sig i afseende på resultatet, eller grunderne
derför, stöde i rak strid emot ett annat af samma lingsta
instans tili lika beskaffad sak mcddeladl domslut, sä torde det
icke med skäl kunna väntas, att hvarken den vinnande eller
tappande parten pä detta sätt skola blifva öfvertygade om det
crhäline beslutets öfverensstämmelse med rättvisa, utan hvilken
öfvertygelse den aktning, som utgör ett sä väsendtligt villkor
för högsta domaremakleiis helgd och anseende, dock icke kan
vara att påräkna.
De af mig nu uppgiliie missförhållanden med Mere af lika
beskaffenhet skola således, der de inträffa, efter mia öfvertygelse,
utgöra de säkraste och mesL ovedersägliga bevis derpå,
att brister eller olyd I ig* hel er förefinnas uti de laghud, hvilka
åberopats såsom stöd för besluten. Bestridandet af denna slutföljds
riktighet skulle emot de Högsta Domstolens ledamöter,
som till de af mig nu antydde menliga resultat kunde kontina
all medverka, innefatta en af de mest förnärmande tillvitelser,
Den 25 Augusti. 523
antingen om bristande förmåga att rikligt uppfatta innehållet af
tydlig och klar lag, eller ock om bristande vilja att densamma
riktigt tillämpa. Enligt 15 § uti den för 11. Sl:s Just.ombudsm.
fastställde instruetion, åligger det honom att i sin berättelse till
II. St. yrka en till enhet och sammanhang i lagskipningen verkande
förklaring af sådan lag, som, antingen genom sin otydlighet,
eller till följd af domares skiljaktiga begrepp om dess ändamål.
föranledt lill olika eller oriktiga tillämpningar deraf.
Pä de skäl jag nu haft äran anföra, får jag vördsamligen
föreslå, att nämnde § mätte, i enlighet med den af LagUlsk.
vid sisla riksdagen uti betänk. N:o 2 uttryckte åsigt, erhålla
ett sä lydande tillägg: och tillkommer det derföre Just.-  ombudsm. att, nar hans öfrige tjenstegöromål sådant medgifva,
laga kännedom om Högsta Domstolens prut. uti sådana derstädes
afgjorde vigtigare mål, der olika begrepp om lagens
(/rund och mening bland Högsta Domstolens ledamöter yppats,
samt uti berättelsen angifva de skilja/ctige åsigterne, och tillika
meddela yttrande, huruvida Just.ombudsm. anser desamme
påkalla förklaring, eller ändring af gällande lagar och författningar.
Om remiss till LagUtsk. af denna motion anhälles vördsamligen.
Hvarefter Hr Cederschjöld muntligen tilläde:
Till undvikande af missförstånd om meningen af den motion
jag nu tagit mig friheten att väcka, ber jag fä förklara,
att miu afsigt ingalunda är dea, sorn skulle Just.ombudsm. granska
alla Högsta Domstolens beslut, ulan endast att han mätte
giira det i sådana mål, som på ett eller annat säll kommit lill
hans kunskap, eller der parlerne hos honom förete mot hvarandra
stridande beslut i frågor af samma beskaifenhet.
2.
Ehuru knappt någon af lagens föreskrifter kan äga större
inflytelse på medborgares rättigheter i allmänhet, än de som bestämma
sältet, huru med död mans yttersta vilja förfaras bör,
och ehuru dessa föreskrifter synas vara ganska enkla, finnes
dock troligtvis ieke något lagsladgandc, som sä ofta blifvit på
olika och mot hvarandra stridande sätt tillämpadt. En till enhet
och sammanhang i lagskipningen verkande förklaring i detta
afseende synes derföre vara i högsta målto af behofvet påkallad.
De ifrågavar. föreskrifterne igenfinnas uti 18 cap. Arfdab:n,
der det heter i 1 §: ”Hvar som något testamente fått
häfver, vare skyldig, i staden inom sex månader, och å landel
sist å det ting, som infaller näst efter sex månader, sedan
han gifvarens död och testamentet veta fick, del inför domaren
att uppvisa; och gifve in tillika en riktig afskrift, som arfvingarne
tillställas skall. Häfver han det ej i handom, läte då rätten
veta, alt testamente lill honom gjordt är. Försummar lian
detta utan laga förfall; vare testamentet ogildt.” — — — —
3 § ”Vill man klandra testamente: gore det inom natt och år,
524
Den 25 Augusti.
sedan han derom kunskap fick, sotn i 1 § sagdl är, — — —
4 §. Ej ma någor annar, än närmaste arfvinge, klandra testamente;
och hvad af honom varder samtyckt eller försummad
t, derå måge sedan fjermare arfvingar ej tala”.
Vid en noggrann jemförelse af desse stadgande», har jag
trott mig tydligen finna, att lagstiftarens afsigt med föreskriften
om testamentes ”uppvisande”, icke varit, eller rimligtvis
kunnat vara någon annan, än den, alt bereda offentlighet ät
hvarje testamentarisk disposition, och såmedelst sätta den, hvars
rätt derigenom blifvit förnärmad, i tillfälle alt, genom anställande
klandertalan, fa'detsamma upphiifdl eller rätladt. Om t. ex.
2:né makar genom inbördes testamente angtde sin qvarlåtenskap
förordnade, ali den under deras harns lifstid skulle få af dem
besittas, mea derefter tillfalla desses harn, derest sådane fuunos,
sä synes det visserligen vara jemligen klart, alt testators
harn icke ägde någon auledn. all bevaka eli testamente, hvarigenom
deras lagliga arfsrätt blifvit inskränkt; och dä någon
bevakning icke eller kunde verkställas af teslalorernes ännu
ofödde barnabarn, till hvilkas förmän testamentet egentligen blifvit
upprättadl, sä vill det synas, som rätte personen att inför
domaren uppvisa testamentet skulle vara den af makarne, som
den andre öfverlefde, samt att testamentet, sedan det blifvit
sålunda bevakadt och ulan inskränkning godkändt af testalorerues
barn, borde i allo lända till efterrättelse, och således berättiga
teslalorernes barnbarn alt komma i besittning af hvad deni
genom testamentet blifvit tillagdt. Pä della sätt hafva äfven
lagens ofvanberörde stadgande» i lie re läll blifvit tillämpade;
men ty värr saknas dock ej exempel pä en tillämpning af alldeles
motsatt beskaffenhet, så nemi., att teslalorernes barnbarn
förklarats icke kunna komma i besittning af den genom testamentet
dem tillagde egendomen, af det skäl, att testamentet icke
tillika blifvit bevakadt af testatorernes barn, hvilkas arfsrätt likväl
blifvit inskränkt genom testamentet, och således ej funnit
sig äga någon anledn. att detsamma bevaka. Dä sådane emot
hvarandra stridande domslut otvifvelaktig! måste innefatta det
säkraste hevis derpå, att någon otydlighet förefinnes uti den lag,
hvarpå desamme sig grundar, så torde säkerheten fordra, attén
lill enhet och sammanhang i lagskipniugen verkande förklaring
af denna lag meddelas.
I den fullkomliga öfvertygelse, det lagstiftarens mening varit,
att hvarje testamentarisk! förordnande, som inom föreskrif\eu
lid varder inför domaren uppvist och derefter blifver af
testators närmaste arfvinge utan inskränkning godkändt, skall
lända lill efterrättelse, får jag, på det alt något misstag om
denna mening ej vidare må kunna äga runi, vördsamligen föreslå,
dels att uti 1 § af 18 cap. Arfdabtu näst efter orden: ”Försummar
han delta, utan laga förfall, vare testamentet ogildt”,
mätte tilläggas: derest detsamma icke redan blifvit inom nämnde
tid hos domaren uppvist och en riktig afskrift deraf aflemnad;
dels ock att uti samma cap. mätte intagas en särskild
Den 25 Augusti.
525
§ af följande lydelse: Arfvinge, som ej inom den i 3 § stadgade
lid i laga ordning klandrar ett honom behörigen deigifvet
testamente, anses hafva detsamma till alla delar godkänt.
Att denna min motion malte varda till LagUtsk. remitterad,
derom får jag vördsam ligen anhålla.
Dessa llr Cedersehjölds 2:ne motioner remitterades till
LagUlsk.
Frih. Gyllenhaal, Carl Henrik, hade iniemnat följande
:
1 en tid, då eu af våra vigtigasle näringar, den för Sveriges
utförsel mest betydande, jerutillverkningen, lider af en
handelskris, som hotar att blifva långvarig, är det nödigt, håde
alt gifva denna vigtiga näring alla de lättnader, vid beredandet
af afsättning, som äro möjliga, och att öppna nya utvägar för
vära andra inhemska tillgångar, att i sann naturlig väg blifva
tillgängliga både för inhemsk förbrukning och för utländsk afsättning.
Att öppna nya communieationer, att underlätta de
gamla, äro medlen. Det största företag, som i vårt land blifvit
gjordt i denna väg och måhända kan göras, är Götha canal,
genom hvilken i hjerlat af riket och emellan pä olika naturalster
rika provinser öppnats en förut saknad vallenförbindelsc
för en vidd af omkring 200 mil, utom den lättnad, förbindelsen
emellan dessa inre provinser och rikets öfriga erhållit genom
de förras förening med hafvet.
Farten pä Götha canal omfattar tvenne till deras beskaffenhet
skilda föremål, transitofarten fran haf till lia/' oell inre
forten. Dä den förra ligger utom omfånget af denria motion,
anser jag mig i afseende pä den böra inskränka mig till uttrycket
af den förhoppning, att, sedan Trollhätte canal nu erhållit
samma dimensioner som Götha canal, och upplinningen af
s. k. propeller ä ångfartyg erbjuder en utväg att undanrödja
den största svårigheten för canalledens begagnande utan behof
af omlastning, denna väg i en icke sä allägsen framtid skall
blifva af mycken vigt för handelsförbindelser emellan länderna
vid det inre af Östersjön och dess vikar och dem pä andra
sidan Kattegatt *).
*) Genom upphörande af behofvet att begagna skofvelhjul, kan
man gifva ängfartyg en construction, som ökar drägtig beten, i
förening med förmågan att motstå hafsvågorne, och då för varutransport
endast tiden för framkomsten med någorlunda säkerhet
kan bestämmas, det är likgiltigt om en och annan dag mera
åtgår, sä kan man för ångfartyg, hufvudsakligen beräknade för
varutransport, bespara en stor del af de kostnader, som göra
passagerarefartygen så dyra. Betänker man nu hvilka cjvantiteter
af dyrbara och litet skrymmande varor, som för det närvar,
föras från London och frankrike, öfver Hamburg, samt sedermera
landvägen till Lybeck och derifrån till hamnarne vid
Östersjön och Finska viken, bor den förutsättning icke synas
vågad, alt när begagnadet af propeller kommer att tillåta ångfartyg
ai nära lika construction med seglande fartyg att taga
526
Den 25 Augusti.
Men ehuru vigtig transitofarten än lofvar att blifva, är
dock den inre farten af mera omedelbar vigt för rikets egen
rörelse oell näringar, under vanliga förhållanden åtminstone.
Det är den, som för en betydlig del af riket skall bereda en
liittare och således indrägtigare afsättning för dess gamla producter,
bereda en ny afsättning för nya producter, som eljest
icke kunde tillgodogöras, och således först på detta sätt för innehafvaren
vinna ett värde, och slutligen genom befrämjad förbindelse
med rikets öfriga provinser, till ömsesidig fördel bereda
ett utbyte af ägande och behölliga varor, i många hänseenden
minskande behofvet af utländsk införsel. Har Götha
canal uppfyllt detta syftemål? Rån den göra det i ännu högre
grad, och hvilka åtgärder fordras i så fall?
Första frågan besvaras häst genom en enkel uppställning
af canalinkomsternas successiva tillväxt, då man i varuförteckningen
tinner mänga i förhållande till värdet tunga och skrymmande
varor, som utan detta transportmedel aldrig kunnat blifva
föremål för afsättning i aflägsna re orter *).
canalvägen, detta begagnande också för en större transitofait
skall komma att äga rum. (Ett seglande fartyg, kommande från
Brasilien, har redan före Trollhättans ombyggnad passerat Götha
canal.) Att vigten af Svenska canalleden emellan Öster- och
"Vestersjön icke saknat uppmärksamhet i det Östersjörike, hvars
varulörbindelse med länder utom Östersjön är den största, visar
det i sednare handelstractaterne emellan Sverige och Ryssland
införda uttryckliga förbehåll, att transitofarten på denna canalled
är lika fri och mot lika afgifter för Ryska fartyg och varor,
som för Svenska, en fördel, som R. kungör, af d. 25 Jan. 1833
redan förut beviljat alla nationer.
*) 1842 t. ex erlades vid Götha canal afgifter för nedanstående
varor (för det betydliga varubelopp, sorn ångfartygen förde, erlades
ingen särskild afgift, då dessa fartyg i ett för allt. betalte
en viss summa efter hvarje hästkraft): alun och alunslam 1730
t:r, ammunition 2 Sk?? 3 LMy aska 57 t:r, bark 204 Skfö, bastmattor
och borstar 166 st., beck, tjära och parma 700 l:r, benmjöl
och kreatursben 953 Sk?? 18 L??, bjelkar, timmer och
espingsvirke 1324/r tolfter, buteljer, tomma, 234,717 st , brunsten
och brunstensmalin 341f Sk??, bräder och plank 4240 ‘ tolfter,
cementbruk 258 Sk?? 17 L??, coakes och stenkol 9990 tunnor,
diverse köpmansgods (socker, caffe, kläden m. m.) 4732 Sk?? 12
LU 19 ??, ekvirke 316 Sk??, eldfast lera 29j- t:r, eldfast tegel
3266 st., fönsterglas 324|| kistor, fjäderfä 34 st., flyttgods 58?4
Sk??, fourage 50£ SkS, frö 248 tunnor, gevär 170 st., gärdsle
och stäfver 385£ tjog, hampa 170£ Sk??, husflyttning 350 Sk??,
jernsmide och gjutgods 20,450 Sk?? 9 L?? 1 ??, jernmalm 9068
Sköf, kalk och krita 3219£ t:r, kimrök 18 t:r, kork 2401 i gross,
kronoutredningspersedlar 79 SkS 6 L?? 9 U , krut 25 centner»
lefvande kreatur 60 st., lefvande träd 8 st, linoljekakor 508 Sk??
7 L??, läckt och sågbakar 3464 tolfier, löf 50 tjog, machinerier
345| Sk??, malen krita 2 SkS 3 LM, mastspiror och slanor 20*1
st., mjöl och gryn 6954- t:r> meubler och musikaliska instrument
601 st., papper 1731J ris, pottaska 102^ Sk??, rotfrukter och
frukt 1934J t:r, rödfärg och victriol 285 t:r, salt 11,925 f t:r,
sill och fisk 15,375 4 t:r, skiffermjöl 992 Sk??, skiffer, omalen
500 Sk??, skälspeck 21 t:r, spanmål 30,095| t:r, spanar och rib
-
Den 25 Augusti.
527
Cnnalholagets behållna inkomst för inre farlén, derunder
inberäkuad den det tillkommande andel i afgifterne vid Trollhättan
för varor och fartyg, som passera Götha canal eller äro
dit bestämda, äfvensom a Ig i fler för begagnandet af dockor, hamnar,
magasinet- o. d. m., har utgjort följande belopp: *)
Är 1832 från och med den 1 Oct. till och med den 31
Dec. 1833  b:co r:dr 34,113: 12. 4.
Är 1834
35,795: 8. 9.
„ 1835 ............ 40,912: 11. 7.
„ 1836 (då en betydlig nedsältn. i taxan skedde) 38,358: 30. 9.
,,1837
50,498: 8. —
,,1838
48,677: 22. 7.
,,1839
60,389: 41. 9.
„ 1840
61,443: 45. 1.
,,1841  72,306: 20. 11.
,,1812
68,804: 37. 8.
,,1843 • • • •
56,808: 11. 4.
Medeltalet för de 3:ne åren 1833—1835 (det sista qvartalet
1832 ansetts utgöra en del af är 1833) utgjorde
b:co r:dr 36,940: 10. 11.
„ för de 3 åren 1836 — 1838 „ „ 45,841: 17. 2.
utvisande en tillökning mot förcgtde
3 är af nära 24 f proc.
„ för de 2 åren 1839 och 1840 . . 60,916: 43. 5.
eller en tillökning mot föreg:de 3 åtal'
öfver 33,j proc.
„ för de 2 åren 1841 och 1S42 . . 70,555: 29. 4.
eller en tillökning mot föreg:de 2 åtal'
omkring ]3f, proc.
Hvaremot inkomsten för är IS43 visar en minskning af nära
19j proc. emot medeltalet för de begge förutg:de åren.
Vill man deremot beräkna medeltal för 5 är, sä uppkommer
följande resultat:
Medeltalet för åren 1834—1S38 var b:co r:dr 42,848: 14. 10.
visande en tillökning mot Usta äret,
omfattande 15 månader, af öfver
25,Sj proc.
,, för åren 1839—1843
63,950: 31. 4.
eller en tillökning mot förutg:de quinquettuium
af öfver 49jr proc.
bor 25J tolfler, sprutor, branö- 9 st., slen af flere slag 78.629J
8k£7, såpa 488 fjerdingar, tackjern 20,570 SkM 13 LTi 16 ti,
takrännor 11 st., takskiffer 53,400 st., takstickor oell bokspån
5,135,836 st., tegel, tak- och inur- 375,325 st., tomina kärl oell
fastager 1651 st., tran, oljor och sirup 24,8381 k:r, trädkol 7Jläst,
ved, stafrum 2715i tolfler, våtvaror 157,468J k;r, åkdon
och åkerbruksredskap 63 st., ägg 10 tjog, ökstockar och små
båtar 10 st. — 1663 seglande och 287 ångfartyg passerade cav.alen.
*) Härförutan uppbär bolaget inkomst af ti ansitofai ten och af den
icke till boställen anslagne del af dess fastigheter och jord.
528
Den 25 Augusti.
Delta förhållande under de. forsla II åren af canalenä begagnande,
under både goda oell dåliga conjuncturer, visar ett
gynnande resultat. Inkomsterne halva varit i ett niira oafbrutet
stigande, med egentligt undantag endast för del sista året.
Men den olyckliga conjunetur för afsättningen af vår förnämsta
exportvara, jernet, hvilken redan började är 1842, kunde i
samband med den samtidigt mer och iner tilltagande penningeoch
credit-bristen, icke undgå att äga inflyläudc på canalfarten,
likasom på nära all rörelse inom riket. Del är dock en för
framliden [öfvande iakttagelse, att ehuru del af dessa orsaker
särdeles ofördelaktiga äret 1843 ingår i beräkningen af medelafkastningen
under de sisla 5 åren, denna dock med nära 50
proc. öfverstiger den för förulgide quinquennium. Delta visar
den naturliga benägenheten till rörelsens tillväxt pä Götha ca
nals inre fart.
Den andra frågan, eller om denna tillväxt kan och biir i
högre grad påskyndas, och i sä fall genom hvilka medel, besvaras
genom undersökning, huruvida några hinder för en sådan
tillväxt finnas och om medlen för dessas undanrödjande
fordra större uppoffringar än som motsvara vigten af de vunna
förmånerna.
Det största hindret för en skyndsammare tillväxt i canalfarten
äro de å densamma lagdc algifter. Dessa utgå ä varor
efter classer, sålunda att för hvarje 1000 alnar canalsträcka
(hela cauallängden antages till 104.000 alnar) erlägges för 1
classens varor 0 rist., för 2 classens 4, för 3 elassens 3, för
4 classens 2, för 5 classens ett och för 0 classens ^ rist. bieo
för hvarje Ska victualievigt *). För större beqvämlighels skull
är canalen dolt i 10 (1 ist ricter, för hvardera af hvilka erlägges
afgift såsom för 10,000 alnar. Taxan kan icke utan bolagets
medgifvande nedsättas. Men bolaget har begagnat dess rätt alt.
medgifva partiella ncdsälluingar, särdeles vid befarande af clt
större antal caualdistricter. Ehuru billiga dessa afgifter i sig
sjelfva
*) Till 1 classen höra finare specerier, viner och likörer, finare
väfnader, fäigstofter, roedicinalier, balar af okändt innehåll,
och i allmänhet colonialvaror; till den 2, inhemska konstilitens
alster, såsom gröfre väfnader, glasvaror m. m., alla slags metaller
utom tack- och skrotjern , victualievaror, kläder, kreatur,
sill, fisk och salt, utländska trädsorter m. m ; till den 3, våtvaror
af Svensk tillverkning, spanmål utom hafre, frukter, frön
m.m.; till den 4, hafre, stenkol (af bolaget nedsatt till 5 classen),
rödfärg, heck och tjära m. m.; tillden 5, gröfre råämnen, såsom
trädvaror, tackjern m. m., rotfrukter, grönsaker o. s. v.; och
till den 6, malmer, kall;, kalksten, skiffer, torf m.m. Frie från
afgift äro ohuggen gråsten, gatsten, sand, jord, grus, lera, mergel
och gödsel. För fartyg erläggas särskilda afgifter. A lla Ki önans
fartyg äro afgiftsfria, äfven för medhafvande, Kronan tillhöriga
laddningar. Ångfartyg äro befriade från all afgift å medhafvande
varor, mot att i ett för allt erlägga 10 sk. bico för hvarje
af de 9 första canaldistrict de passera och 5 sk. för hvardera
af de 5 följande, för hvarje hästkraft af fartygets machineri.
I)i:n 25 Augusti.
529
sjelfva aro, gör tlock canalens stora längd, alla af bolaget beviljade
lättnader oaktadt, alt då liela canalcn eller nere districler
befaras, afgiften blir känbar för, i förhållandet lill viirdet
mera lunga varor. Salunda är fiir liela canal-linien afgiflen
å ett Sk®1 stångjern släp.vigt 40| sk. b:co, för I SkSf tackjern
14| sk., för en t:a hvete, bönor, arter, vicker, linfrö oell
bohvete 29,f sk., för en lia råg 251; sk., fiir en d:o korn 21,*
sk., för en d:o blandsäd 17 sk., en d:o bafra 12J sk., en d:o
gryn 38* sk., en famn ved 1 r;dr 3 sk., en tolft bräder från
21 £ sk. till 1 r:dr 20 sk. o. s. v. Närman deri ill lägger frakten,
blir sammanräknade kostnaden nog betydlig att förekomma
mycket begagnande af canalfartcn, som eljest skulle ägt runi,
saint således dels alt hindra producenten att välja den afsättning,
sorn eljest skulle varit mest fördelaktig, dels, särdeles
tor dc gröfre varornc, såsom kalksten, sandsten o. s. v., att
hindra ali afsättning. Deremot skulle en nedsättning af afgiften
ä stångjern lill 8 sk. per Sk?? (utgörande en minskning af iner
än 32 sk. b:co) eller lill mindre än vid Trollhättan, bereda
tillfälle för den betydliga jernproduetionen i Wermland alt, med
föga större kostnad än i Götheborg, kunna söka sin afsättning i
Stockholm, oell således vinna den stora fördelen alt icke vara
inskränkt lill en enda afsättningsort och dess pris. — Om afgiften
å tackjern nedsattes lill 3 sk., så skulle della utgöra en
lindring af nära 12 sk. b:co per Sk2Z, under närvar, lackjcrnspris
en icke obetydlig besparing. Om afgiften å hvete nedsättcs
I. ex. lill || sk., å råg lill 8 sk., å korn till 0 sk. och ä
bafra och blandsäd till 4 sk. för tunnan, så skulle denna nedsättning,
utgörande fiir råg 17^ sk. b:co, för korn 15,[ sk.
o. s. v., i icke obetydlig grad för Wester- och Östergöthlands
slätter vidga afsättniiigslillfäliena. I ännu högre grad skulle
della blifva förhållandet i afseende på trädvaror genom en proportionerlig
nedsättning, sorn kunde öppna vägen lill Slockholm
för vedskutor från Jönköping och Weslgötha-stranden af Wetlern
in. in. Men af bolaget kan man icke begära en sådan
åtgärd. Om än del icke är osannolikt, alt i framliden en ökad
varuqvanlilet skulle ersätta nedsällningen, så tillåter dock bolagets
närvar, ställning icke detsamma alt bära de första arens
förluster. Bolaget bar nedlagt öfver 3,150,000 r:dr pä canalbyggnaden,
förlorat öfver 300,000 r:dr på Motala verkstad,
och först i sednare åren kunnat uppbära någon utdelning å dess
adier, dock aldrig öfverstigande 1 proc. per år. Under de
första åren sedan nya Trollhätte-slussverk blifvit, och rensningsarbetet
i Götha eif blifver fullhordadt, kommer troligen icke
Götha canalbolag att i derigenom ökad fart finna ersättning
för förlusten af förut från Trollhättan utgående och då upphörande
bidrag. Om nu bolaget skulle i högre grad nedsätta afgiften
å vissa betydligare varor, än att denna nedsättning genast
klefve betäckt genom en i förhållande dertill ökad fart, sä kunde
del lätteligen under flere år komma att sakna utdelning,
1 II. 07
530 Den 25 Augusti.
hvilket skulle nedsätta actievärdet och troligen öfverföra en stor
del af de J af hela actiecapitalet, sora är belänt för underpris,
i nya ägares händer, och om iin desse komrae att i framliden
skörda dubbel vinst genom dä ökade utdelningar, komme detta
icke de närvar, aclieägarnc lill godo. En sådan nedsättning i
afgifter kan således endast tillvägabringas genom Statens mellankomst.
Denna kan ske på tvenne sätt, antingen genom inköp
af canalen, eller genom förvärfvad rätt för Staten att efter godtfinnande
bestämma caualtaxan, mot garanterande åt bolaget af
en minimiinkomst.
Beträifaude den första utvägen, så visar här under lil. A
bifogade förslag, att 0111 inköpet skedde mot erläggande af 25
proc. å actiecapitalet, och öfvertagande af bolagets alla fordringar,
tillgångar och skulder, skulle Götha canal med alla tillhörigheter,
inventarier o. s. v. komma att kosta Staten omkring
1.113.000 r:dr b:co, ulan att afse inuevar. jlrs öfverskott å
Canalinkomsterne, som lemnade en fond för canalbyggnadens
förbättring genom utbyte af broar och portar af träd mot andra
af jern. Bilagan lill. B visar, alt örn man ville infria
bolagets, endast ä gäldenärens sida uppsägbara skulder (vid
slutet af 1813 utgörande omkring 380,000 r:dr), skulle en utbetalning
af omkring 1,132,000 r:dr erfordras (hvaremot Riksg.-  cont. kunde afskrifva dess skuld till bolaget, öfverstigande
95.000 r:dr). För denna utbetalning äger Riksg.cout. full tillgäng
i dess fordran hos Banken af 1,143,500 r:dr; och genom
Öfvertagande af disconternes lån å actier, omkring 350,000 r:dr,
hvilka, utgifne efter 25 proc. ä actiecapitalet, kommu ali qvitta
sig sjelfva, skulle Bankens contanta utbetalning, vid liqviden af
Biksg:sconl:s fordran, komma att med sistnämnda belopp minskas,
och på samma sätt Riksg:scont:s eller Statens, då endast
omkring 770,000 r:dr koromo att återstå. Ville man ej infria
obiigalionsskulden, blefve contanta utbetalningen ytterligare nedsatt
till omkring 390,000 r:dr. Bilagan litt. €, innehållande ett sammandrag
af bolagets vinst- och förlust-räkning för de 5 sista åren,
risar, att för en köpeskilling af r:dr 1,113,000 skulle medeltalet
af behållna inkomsten för dessa 5 år lemna en afkastning af nära 4
proc., att efter 1841 års behållna inkomst denna skulle stiga till
nära 4Jj proc., och efter den för det genom olyckliga conjuncturer
särdeles dåliga året 1843 ändå öfverstiga 3 proc. Att, delta
oaktadt och fastän erfarenheten visat, att pä det hela canalinkomsterne
varit i afbrutet stigande, bolaget troligen skulle
emottaga det här ifrågasatta anbud, finner sin orsak deri, att
då en stor del actier äro belänta, och då bolaget äger en skuld
af omkring 400,000 r:dr, till större delen bärande 5 proc. ränta,
skulle det, helst under förut anförda förhållanden för den
närmaste liden, för actieiigarue vara bättre att för ett måttligt
pris nu realisera sina actier, än att afvakta cu framlida större
vinst, ehuru sannolik denna också vore.
Ett sådant inköp hade också den stora fördelen, att inom
Den 55 Angust i.
531
k or Inre tid kunna i allmänna rörelsen bringa en för densamma
behöflig större penningesumma, utgörande en andel af Stateus
lör pcnningecirculalionen ofruktbara besparingar.
Men säger man, alla industriella företag, och ett sådant
är Götha canal, förvaltas bättre af enskilda än af Staten.
Men är förhållandet verkligen sådant? Götha canalbolag beslår
af mer än 31,000 aclier, ställda på innchafvaren och
sålunda i hvarje ögonblick underkastade ombyte af ägare.
Inom gränsorna af det af K. M. utfärdade privilegium och
af de af K. M. stadfästade reglor, är det efter bolagstämmobeslut
som canalen förvaltas. Men vid dessa är sällan
ett större antal actieägare närvar., det beror af en tillfällig
öfvergång af större actiemassor från en till annan hand,
att belt oell hållet förändra de åsigter, som vid bolagsstämmor
göra sig gällande. Bolagets historia visar talrika prof härå.
Manne detta för ett sådant verk som Götha canal kan vara
nyttigt?
Den vigtigaste delen af canalförvaltningen är vården om
sjelfva canalens underhåll, att i lid de smärre åtgärder i delta
hänseende icke försummas, som, uraktlåtne, i en framtid skulle
påkalla de största uppoffringar. Hvar bar man mest att vänta
denna vård, antingen genom högsta ledningens öfverlemnande
åt ett sakkunnigt Statens embetsverk, såsom t, ex. styrelsen öfver
allm. vattenbyggnader, eller genom att anförtro deiiåtombylliga
botagsstämmomajoriteter, för hvilka beredandet af actieutdelningar
lätteligen kan fä mera vigt än undanrödjandet
af framtida vådor för canalen? Till beder för Götha canalbolag
börjag dock nämna, alt sä ej hittills varit förhållandet, och att
under de sista åren ganska betydliga, och under de inträffade
conjuncturerne kännbara omkostnader nedlagts på canalens förbättring
genom ett tidigare utbyte af broar och slussportar af
träd mot andra af jern, än anställda undersökningar visat oundgängligt.
Men orsaken härtill torde sökas i det förhållande,
att directionen inom sig äger medlemmar med — om jag så
får kalla det — född kärlek till canalen, och deribland en öfvermekanicus,
som sjelf byggt § af canalen, samt vid densamma
och dess framtid sålunda fästat sitt namns ära. Men månne
man alltid kan påräkna en sådan sammansättning, dä directionen
till större delen tillsättes af bolaget och framtida öfvermekanici
af deltas delegerade? För min del anser jag, på anförda skäl,
det vara bättre att Götha canal öfvergår till en statsegendom
*).
Men skulle man icke vilja vidtaga denna i min tanka bätre
utväg, återstår den andra, nemi. att, emot garanterande åt
*) Än om under ett tillfälligt vanpris å eanal-actierne, ett större
antal skulle öfvergå i utländska bänder, som frinno ett intresse
att låta canalen förfalla och som vid bolagasstämmor lätteligen
kunde vinna öfvervigt, då vanligen så få actieägare äro närvar.s’
5,i i'
Den ?5 Augusti.
bolaget af en miuimiinkomst, förvärfva rältigUeten att efter behag
bestämma taxan.
Pä sätt jag redan visat, ntgjorde, efter afdrag af restitnlioner,
caualbolagets inkomst af inre farten under 9:de canalåret
1841 r:dr 72,30(5: 20. 11. Att antaga denna inkomst såsom
den bolaget i medeltal kan påräkna, tyckes väl ieke vara
för högt tilltaget, då inkomsterne, på sätt redan är redovist,
med undantag för tiden af sednåst inträffade svåra conjnnctn
rer
för rörelsen, varit i oafbrutet stigande. Men af samma
skäl, som vid frågan om ett inköp af canalen anfördes, vore
det för bolaget lämpligt att i en sådan afhandling ingå (dä det
dessutom finge behålla dess andel i transitoafgifterne och afkastuingen
af faslighelerne).
Lät oss nu se hvilken uppoffring i begge fallen Staten
komme att underkasta sig, för att måhända ett fjerdedcis sekel
tidigare vinna de fördelar farten pä Götha canal kan bereda rikets
näringar och deras afsättning. Afgiflerne å de hufvudsak
liga
varor, hvarå nedsättning kunde ifrågakomma, (stångjern,
tackjern och spaunemål; inkomsten af de öfriga var för obetydlig
att synnerligen inverka på totalinkomsten) förhöll sig i
proc. under nedanstående nr till hela inkomsten som följer:
År 1835 — 03,2 proc.
., 1830 — 45,2 „
„ 1837 — 44,0 „
(För sednare är saknar jag uppgifter).
Men dä sedan den liden aversionsafgiflen för ångfartyg tillkommit,
som nu utgör en betydlig del af totalinkomsten, kail
för det närvar, andelen i denna för de afgifler sorn kunde komma
i fråga alt nedsättas, högst beräknas till 40 proc., d. v. s.
minskningen tili knappt 30 proc., hvilket efter förhållandet
1841 skulle göra en minskning af omkring 18,000 r:dr, som
dock lill en del skulle beläekas genom afgifterne å de ökade
varuqvantiteterne, som komma alt föras å canalen, och de i
samma män stigande hamn- dock- och dylika afgifter, och i den
män trafiken genom de gjorda nedsättningarne skulle ökas, skulle
Statens ersättningsbidrag minskas och slutligen försvinna*). Nu
frågas, månne beredandet, under närvar, conjuncturer, åt g af
rikets jernlillverkning af valet af 2 stapelorter för dess afsättning
i st. f. att äga blott en, af en betydlig nedsättning i kostnaden
för tackjcrns afsättning från Mälaren åt Venern, underlättandet
af gamla och öppnandet af nya produclioners afsättning
för de rika provinserne kring Götha canal och dess grenar,
med ett ord mångdubblandet och påskyndandet af de fördelar
för rikets inre rörelse, byggnaden af Götha canal åsyftat, icke
mer än motväga en temporär uppoffring af ofvanstående belopp?
Jag får sålunda vördsamt föreslå, att 11. St. mätte
*) För de första åren borde ock en del af bidragen från Trollhättan
behöfva inberäknas, innan den genom dess ombyggnad ökade
farten lemnat full ersättning.
Den 25 Augusti.
533
l:o hos K. M. anhälla, alt K. M. täcktes foga anstalt om
sådan skyndsam nedsättning i taxan föi; inre farlén å Gotha canal,
sorn kunde finnas nödig för befrämjandet af Hittad afsättning,
från och till de canalleden omgifvande provinser, af inhemska
produclioncr;
samt alt till den ändan berättiga K. M.
2:o alt med Götha canalbolag öfverenskomma, antingen
fl) om inköp af Götha canal med alla bolagets ägande fastigheter
och inventarier, emot erlägande af 25 proc. af actiecapilalct,
samt öfvertagande af alla bolagets fordringar och skulder;
eller
b) om öfverlåtelse åt K. M. eller slatsmakterne att efter förgodifinnande
reglera taxan för inre farten å Götha canal, emot
skyldighet att ersätta bolaget hvad denna afgift, med tillägg af
den för begagnande af bolagets hamnar, dockor, magasiner och
upplagsställen, något år kan komma att understiga 72,300 r:dr b:co;
äfvensom i händelse af inköp af Götha canal, att
3:o Riksg.cont. uppdrages att ombesörja liqvidcn, samt att
dertill använda erforderlige belopp af dess hos banken ägande
fordran, hvarvid banken i afräkning äger att aflemna de till
dess disconlinrältningar utställde reverser för lån, ulgifna mot
pant af aclier i Götha canalbolag, med tillhörande hypotheker.
Då denna motion står i samband med åtgärd erne att underlätta
närvar, pcnningeförlägenhet, anhåller jag om remiss till
såväl Banco- som StatsUtsk:n.
Bilaga Litt. A.
Förslag öfver kostnaden af ett inköp för Statens räkning
genpm Riksgtscoul. af Götha canal medelst. Öfvertagande
den 1 Jan. 1845 af alla canalbolagets tillgångar och skulder,
samt erläggande af 25 proc. af aclieeapitalet.
Inlösen af 31,412 aclier å 100 r:dr efter
25 r:dr b:co st b:co r:dr 785,300:
Öfvertagande skulder efter utgående
balanccn från år 1843:
Obligationer å 5 proc., uppsägbara å bolagets,
men icke å fordringsägarnes sida
379,670:
Upplupne outtagne räntor . . 16,910: 16. —
Outlagne förfallne acticutdelniugar 3,762: — —
Skuld till handels- och sjöfartsfonden
a 5 proc  24,000: — —
Pensions- och sparbanksfondernes
behållning  7,523: 36. 4.
Diverse skulder 340: 23. 4*
r:dr 432,206: 27- 8-  Tillkommer en år 1844 contraherad
skuld å 44 proc> liM Krigs
coll.
cassör ...... . 45,000: 477,206: 27. 8
Sta b:co r:dr 1,262,506^2^ 8-,
534
Dan 25 Augusti.
Genom (Ienna tillgång, hvaraf p. t. 24,000
i':dr iiro utlånta till Motala bolaget och 6,000
r:dr insalta i Östgötha bank, finnes full tillgång
icke endast för ombyggnaden af Söderköpings
sluss, utan ock ett öfverskott att använda
för liqvidcn af de till 1846 års början
gjorda återstående beställningar vid Stafsjö,
för utbyte af slussportar af träd och
broar af d:o mot nya af jern. — För ombyggnaden
af Söderköpings sluss är beräk
nadt
36,000 r:dr
Afgå Säkra fordringar och tillgångar:
Hos Riksg.cont. fond för större reparationer,
(och hvaraf räntan h 5 proc. ej ingår lill
bolagets allmänna, ulan till den s. k. extra
reparations-cassan) . r:dr 93,926: — —
D:o fond för ofulländade hamnarbeten
(dubbla anslaget) 1,942: — —
Tillsammas fordran hos Riksg.-  cont. h 5 proc  95,868: — —
Förskotter i och för extra
reparationscassan, ersatt år
1844
9,145: 40. 4.
Fordran hos Motala bolaget 14,000: — —
„ ,, diverse personer 9,725: 42. 10.
Contant behållning i cassorne 19,719: II. 8.
Adier i ångfartyget Vettern
r:dr 6,000, beräknade lill
16 proc., eller hvad som efter
skedd försäljning inflyter
i Sept. 1844 . . . . 960: 149,418: 28- 10-
Återstående kostnad b:co rdr 1,113,087: 28. 10.
Anmärkningar :
Bland lillgångarne äro icke afdragnc och för hvilka sålunda
ingen särskild lösen erlägges:
l:o. lili 1843 ars bokslut upptagna:
Inköpt fast egendom (utom
den af Kronan donerade)
r:dr . . . . . . . 27,733: 16. —
Grödor och inventarier vid d:o 913: 23. 4.
Arbets- och inventarie-förå
der
........ 23,466: 35. 9. ^ 113 * 27 1
2:o. Hela behållningen af canalinkomsten m. m. för år
1844, efter afdrag af kostnader och räntor, och sorn bör lemna
en mer än tillräcklig fond för liqviden af återstående beställningar
vid Stafsjö. Under första tiden af caualens byggnad
gjordes alla portar till slussar, dockor 0. s. v. af träd, men
sedermera af jern. För att fullkomna arbetet har man afsett
Dun 25 Augusti.
535
alt efter liand utbyta de först af träd gjorda broar och portar
mot andra af jern, dock med undantag af dock- och stäm portal',
som äro föga underkastade röta. Utom hvad förut i detta
afseende skett, beställdes är 1841 vid Stafsjö, alt inom 1848
levereras, 6 pär höga och 6 pär låga slussportar samt 16 broar
af jern, hvaraf 6 pär slussportar och 4 par broar inom 1843
blifvit aficmnade. Sedermera återslå att under åren 1848—1865
(beräknadt efter undersökning af närvar, slussportar och broar)
på lika sätt utbyta 7 pär höga, 4 pär låga slussportar och 8 st.
broar, hvarefter delta vigliga fullkomnande af canalarbetet är
fullbordadt. Alla kostnader härföre, beräknade för 1 par höga
slussportar till 2,700 r:dr, ett par låga till 2,000 r:dr och en
jernbro lill omkring 2,000 r:dr, fördelia på 18 år (1848—1885),
göra en extra utgift af omkring 2,300 r:dr för år.
Bilaga Litt. B.
Förslug till liqvid af ofvannämnda inköpskostnad.
l:o Enligt afhaudlingen d. 1 Jan. 1S45
Actiecapitalel ä 25 proe. r:dr 785,300: — - 1 Dock blefvo troligen
Förfallna räntor och uldel- >betydliga poster först
ningar  20,072: 10. -) efter hand ultagne.
Diverse skulder .... 340: 23.4. §00 312' 39 4
2:o Att, om man så funne lämpligt,
infria efter 6 månaders uppsägelse t. ex. d.
1 Juli 1845, obligationer å 5 proc. . . . 379,070: — —
0m man ville omsätta dem till lägre
ränta, bör det ej möta hinder.
nb. Obligalionerne äro beräknade efter
förhållandet d. 31 Dec. 1843. Någon minskning
inträder otvifvelaktig! år 1844 genom
lyftning af förfallna räntor, obligationer o. s. v.
S:a r:dr 1,185,982: 39. 4.
Härtill kan användas contanta cassa
bchallningcn
19,719: 11. 8.
Fordringar utom hos
Riksg.cont 32,S71: 35. 2.
Lösen för actierne i
ångfartyget Weltern . . 960: 53,550: 46. 10.
Återstående utbetalning . . . r:dr 1,132,431: 40. 6.
Dessa tillgångar äro beräknade efter
förhållandet d. 31 Dec. 1843. Den tillök
ning
1844 års inkomstbehållning gifver, kan,
på sätt antydt blifvit, bilda en fond för utbytet
af portar och broar af träd mot andra
af jern.
530
Den 25 Augusti.
Transp. 1,132,431: 40. 6.
Riksg:s-cont. kan afskrifva dess skuld
lill canalbolnget . . r:dr 95,808:
men hör inskrifva skulden
lill pensions- oell sparbankseassorne
samt till Krigs
coll.
cassör 52,523: 30, 4- 344- II S
Reslkostnad för Riksg:s-cont. b:co r:dr 1,089,087: 28- 10.
Då härtill lägges skulden till handelsoch
sjöfartsfonden, som torde kunna afskrifvas 24,000: — —
uppkommer Statens förut upptagne totalkostnad
r:dr 1,113,0S7: 28. 10.
Äfven för det. fall, att Riksg:s-cont. skulle inlösa bela obligalionsskulden,
äger det för bär ofvan upptagne utbetalning af
r:dr 1,132,431: 40. (i. full tillgång i dess fordran bos banken
af r:dr 1,143,500, och bankens contanla utbetalning af denna
kunde underlättas genom i liqvid allemnade fordringar för omkring
350,000 r:dr mot ä 25 proc. hypothicerade Götha canalaclier,
som pä detta sätt blefvo i qviltningsväg inlösta.
Bilaga Litt. C.
Sammandrag af Götha Canalbolags vinst- och förlust-räkning för arén 1839 —1S43.
År 1838
År 1S40
År 1841
År 1482
År 1843
Medeltal
Utgifter.
Directionens arfvoden och aflönin-  gar till embets- oell tjensteman
samt till slussbetjeningen ....
10,024
21
15.029
41
4
16,070
25
3
17,081
31
8
17,425
20
8
10,507
29
2
Canalens underhåll för äret . . .
6.005
20
9
7,528
STO
5
40
5
9,829
20
7
0,874
31
10
5,199
21
3
7,207
20
—
Omkostnader för canalfarten . . .
932
5
4
—
1,019
0
9
1,325 38
3
1,140
8
9
—
—
—
Pensioner utöfver räntan å pensions-  fonden
1,273
32
7
1,208
32
7
1,327
24
7
1,209 44
7
1,106
44
7
—
Underhåll till orkeslöse arbetare,
enkor och barn
1.004
44
789
24
—
771
10
4
1,007 10
3
903
20
_
—
_
Diverse utgifter
1,852
30
—
3,000
—
3,200
—
—
3.244 20
2
3,030
12
9
—
—
—
Öfverskott eller behållning ....
41,031
28
7
42,050
34
5
50.409
20
2
48,334 22
2
35,524
39
J,
43.602
J
8
S:a
09,384
44
3
71,083
39
9
83,293
11
8
79,13812
11
64,396
35
1
73,459 23
9
Inkomster.
Canalinkomst efter taxan för inre
farten
51.130
10
5
52,733
45
1 U02.971
36
1
58,900
17
—
48,93S
13
8
54,948
5
5
Bidrag eller andel afTrollhättansdio
8,093
34
6
7,709
4
—
7,832
36
4
8,080
47
1 1
6,289
7
10
7,002
10
0
Dock-, hamn- och upplagsafgifter
1,105
44
10
1,000
43
2
1,501
44
6
1,751
20
9
1,580
37
10
1,400
9
5
Andel i transitoafgift:s behålla. .
1,621
3
3
2,652
12
1
2,812
15
1
1.992
12
3
2,271
—
11
2,271
39
11
Inkomst af fastigheter
7,373
47
3
0,988
30
7
8.174
23 8
8,341
11
—
5.317
10
10
7.239
5
0
S:a
09,384
44| 3
71,083
39
9,83,293
11
8
79,138
12[11
64,390
35
1
73,45928
9
l)en 25 Augusti.
538
Den 25 Augusti.
Ibland utgifterne äro icke upptagne riintorne å hofagets
skulder och kostnaderne för dess sammanträden och revisioner,
såsom endast föranledda af bolagets tillvarelse.
Den visade behållningen utgör för en köpeskilling af omkring
1,113,000 r:dr b:co en afkastning af nära proc. efter förhållandet
år 1841, af nära 4 proc. efter medeltalet för alla 5
åren, och af öfver 3 proc. under det genom särskilda conjuncturer
dåliga året 1843.
Innan uppläsningen af förevar, motion hann blifva slutad,
anmälde sig och yttrade:
Hr von Hartmansdorff, Äng. Som klockan nu är nära
10, och det ännu lärer finnas 10 eller 12 motioner att uppläsa,
så torde molionsdagen gä till ända innan uppläsningen hunnit
fullbordas. Af sådan anleda, tager jag mig friheten hemställa
till Hr Gr. och Landtm, samt H. Ståndet, om det ej kunde
vara tillräckligt alt endast omnämna innehållet af de ingi fine
motionerne, och att de för öfrigt linge hvila på bordet lill
genomläsning af dem som sådant åstunda, för att sedermera i
ett kommande plenum remitteras.
Till denna Hr von Hartmansdorffs hemställan lemnade, uppå
derom af H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, gjord propos., R. o.
Ad. sitt bifall; till följd hvaraf Frih.- Gyllenhaal, nu icke till
slut uppläste motion Indes på bordet, samt ej eller öfriga nu
inlemnade, nedannämnde motioner blefvo uppläste, utan endast
deras föremål af II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, i korthet uppgå
fvos.
Hr af Robsham, Carl Reinhold, hade inlemmat följande
motion:
Dä Brabergs kungsgård i Östergöthland år 1837 upplåts ä
30 års arrende, hade en derstädes 1836 föregången landtmäleriförrättning,
som lades till grund sä viii för K. Bef:h:des kungör.
rörule kungsgården, som och för speculanlers beräkning,
upptagit åker, äng och odlingsmark till ett sammanräknadt belopp
af 873 tunneland. Tryggad vid denna uppgift, som också
intogs i det af K. kammarcnll. utfärdade arrende-conlract, hade
Lieutenant Augast Linnström inropat 30 års arrende å kungsgården
emot ett, efter de aulhenlika uppgiflerne lämpadt och
beräkuadt arrendebelopp, uppgående till 580 t:r spanmål. Se
dan arrendatorn tilllrädt arrendet, upplystes dock, alt de uppgifter
i afseende ä kungsgården, hvilka föranledt den högre arrendesumman,
saknade all grund. Arrendatorn Lieutenant Linnström,
sorn af kungsgårdens afkastning icke kunde utgöra det lill dubbelt
för dryga arrendebeloppet, sökte derå ny uppmätning och
gradering af genom k. Bef:h:de i länet behörigen tillförordnad
landtmätare, och denna uppmätning, verkställd i närvaro af kronans
ombud, och sedermera ytterligare conlrollerad af bäradsbesigtning,
adagalade dä, alt den jordrymd, som borde afkasta
arrendebeloppet och ersätta arrendatorns möda och arbete, och
som så väl i auctionskungörelsen som k. kammarcoll. utfärda
-
Den 25 Augusti.
539
de arrendeconlract blifvit upptagen lill 873 tunneland, Sker,
augs-och odlingsmark, samnianräköadi icke utgjorde mer jin omkring
hälften af hvad sålunda uppgifvet och contracteradt blifvit,
eller 493 tunneland af sagde beskaffenhet. Följden häraf
blef i första rummet, alt arrendatorn med hela sin enskilda, icke
obetydliga förmögenhet mäste fylla bristen i de årliga arrendebeloppen,
och har sedermera icke kunnat fullgöra de 2:ne sista
arens arreude-afgifl, och ser sig derjemte med en talrik familj
biagi till mindre lyckliga omständigheter. Under inflytande af
dessa tryckande omständigheter har arrendatorn funnit sig nödsakad
i laga ordning yrka ersättning för sina stora uppoffringar
och sitt lidande, och Lösings urtima häradsrätt har i dom
d. 14 Sept. 1842, den enda dom i saken ännu hunnit, afkunnas,
förklarat arrendatorn berättigad alt, jemte afträdande af arrendet,
af K. M. och Kronan njuta ersättning, icke allenast för
den förlust han fält vidkännas i ett allt fiir högt arrendebelopp
under de (i förflutna åren, ulan ock för mistningen af deri vinst
han bort kunna påräkna under de återstående arrendeåren, för
den händelse uppgiften rör:de kungsgården varit grundad. Men
dä arrendatorn hellre önskar att, emot en jemförelsevis ringa
ersättning, nedlägga sine, redan af domaren godkände och gillade,
betyd lige ersättningsanspråk ä K. M. och Kronan, än fortsätta
en rättegång, som möjligen kail blifva långvarig oell först
efter längre tid tillskynda honom ersättning; så föreslår jag,
att emot det arrendatorn afstär från alla ersättningsanspråk å
K. M. och Kronan i och för arrendet, af Brå bergs kungsgård,
och återkallar deri i detta afseende fortgående tvist, 11. St. eftergifven
och »(skrifver de 2:«e årens arrendebelopp tor kungsgården,
som för 1842 och 184-3 ännu finnas af arrendatorn
oguldne, äfvensom den husrötefcrisl å kungsgården, hvarföre hail
möjligtvis kan komma att häfla.
Denna afskrifning och eftergift, arrendatorn af R. St. söker
och begär, är, oberäknadi deri rätts- och billiglietsgärd den
innebär, för K. M. och Kronan af både vinst och fördel, enär,
ä ena sidan, de af arrendatorn väckte ersättningsanspråk kunna
föranleda till ganska drygare kostnader, och, å den andra sidan,
arrendatorn saknar aila tillgångar till gäldande sä väl af de
2:ne arens oguldne arrendebelopp, som ock af den möjligen blifvande
husrötebrislen, hvilka liqviders utgående af borges männen
derjemte är högsta ovisshet underkastad, enär borgesmänneiis
betalningsskyldighet, under de omständigheter som med arrendet
inträffat, är vorden förklarad tvistig.
Dä emedlertid, genom dc här ofvan uppgifne, och med bilagde
handlingar behörigen styrkte förhållanden, arrendatorn
Lieutenant Linnström blifvit genom missledande och alldeles oriktige
uppgifter införd i ett arrende af Brabergs kungsgård, hvarå
han med sin enskilda förmögenhet riktat K. M. oell Kronan,
uppoffrat allt hvad han ägt, eller omkr. 18,000 l’:dr för sin och
sin talrika familjs bergning, och i nedläggandet af sina redan
af domaren godkända ersättningsanspråk emot K. M. och Kro
-
540
Den 25 Augusti.
iian ytterligare beröfvar sig och sin Familj en framtida tillgång;
så föreslår jag, alt 11. St. måtte såsom ersättning för hans förluster
anslå, antingen 12.000 r:dr b:co i ett för allt, eller ock
1000 r:dr b:co ärligen intill dess han kan genom K. M:s nåd
blifva använd uti någon Statens tjenst, sorn kan lemna honom
och lians talrika familj larllig bergning. Alla saken närmare upplysande
handlingar skola varda till SlatsUtsk. öfverlemnade, och
lill hvilket Ulsk. jag anhåller att motionen mätte varda remitterad.
Lades pä hördel.
Dr Durietz, Fredr. Gostaf, hade ingifvit en motion
sä lydande:
Uti tind. skrifvelse af d. 20 Jan. 1841 hafva rikets då
församlade Ständer antagit en af K. Al. i nåder föreslagen ny
inqvarleringsorduing för städerne utom Stockholm, samt uppfört
det för de förhöjda inqvarteringspenningarne erforderliga anslag
24,000 r:dr h:«o på riksslalens dåvarande 3, numera 4 hufvudtitel;
men dä denna förmän i följd deraf endast blifvit tillerkänd
armeens befäl, men icke flottans, och mig vill synas billigt
vara, att flottan i denna del njuter lika rätt som armeen,
får jag vördsamt föreslå, att för della ändamål må anvisas ä
5 hufvudtitelu ett belopp af 10,000 r:dr b;eo, samt att K. St.
i und. må anhålla, det K.. Al. ville i nåder reglera inqvarteriugsersälliiiugcn
för de af flottans befäl oell underbefäl samt
öfrige corpser, som icke åtnjuta inqvartering in natura, efter
de af K. St. antagne, och af K. M. uti Dess ulgifna nåd. iuqvarteringsordning
för armeen fastställde grunder.
Såsom skäl för denna motion får jag anföra, alt de för
flottan nu bestädde inqvarleringspenningar äro vida lägre än armt/ens;
alt omöjligt är, all för hvad sorn nu erliältes, utgörande
t. ex. för en suballärnofficer 32 r:dr och för eu underofficer
10 r:dr b:co, med \ förhöjning för Stockholms station, bereda
sig nödig husvarelse ; saint alt vissa personer och tjenslcgrader
ingen inqvartering hittills varit bestådd, ehuru tilla synas vara icke
allenast i hellof äfen dylik förmän, utan äfven berättigade dertill.
Om remiss af denna motion till StatsUtsk.anhällesödmjukligen.
Lades pä bordet.
Hr af Donner, Gust. Wilh., hade inlemnat följande:
lili 10 § af 1S30 års mililie-boställsordning är stadgadt,
”att, vid chefs- eller regcmentsofficersboslälle, må regitets manskap,
i lur öfver liela reg:tet, samt vid cornpaguichefsbostälie,
i tur öfver hela compigniet, fä till handtlauguiug vid om- och
nybyggnad af karaktershus begagnas, efter den fördelning regementschefen,
till beredande af likhet i denna skyldighets utgörande,
låter uppgöra och gilla; kommandes det till sådan handtlangniug
vid chefs- eller reg:ts-olficersboslälle commenderade
manskapet, då bostället är beläget utom de beordrade compagliierncs
ståud, att undfå samma aflöning af bostaII.svassan för
marsch-dagar frän compagnisamlingsplatsen och dit tillhaka sorn
under arbetet bestås”, hvarjemte, enligt K. br. d. 5 Nov. 1811
Den 25 Augusti.
541
oell K. Krigs.coll. derpå grundade circulär af d. 23 i samma
månad, blifvit fiirordnadt, att betalningen för beriirde handtlangning
bör med 6 sk. b:co om dagen för hvarje man utgå.
Dä detta missförhållande, så väl med afseende på soldatens
förpligtande att ovillkorligen ställa sig lill efterrättelse ordalydelsen
af förestående §, sorn i anseende till den högst obetydliga
ersättning honom för det dryga, att icke säga obilliga
åliggande bestås, är i ögonen fallande, torde jag blott behöfva
fästa K. II. St:s uppmärksamhet derpå, för alt bereda soldalen
någon lindring i det onus, som ,synes allt för hardt drabba honom
lill vinning för Kronan eller den fond, som bestrider kostnader
för om- och nybyggnad af ofvannnmnde boställen. Exempelvis
vill jag blott anföra, att inom den ort, der jag är född,
eller Westerbottens län, hafva mänga soldater af den der förlagde
fältjägarecorps ända lill och med 15 mil, samt ända till
30 mil dä fråga är om uppförande af karaktershus ä regtlsolficersboslällen,
att tillryggalägga, och för hvilken förra marschkostnad
soldalen icke äger alt beräkna sig någon ersättning till
godo, förrän lian kommer till arbetsstället, sorn vanligt/is är beläget
nära vid compagnisarnlingsplatsen. Det synes derföre vara
billigt, all han, som i allmänhet icke är fullt tryggad till sin
bergning, eller kan sägas vara väl lollad, om icke alldeles befrias
från åligganden, sorn icke egentligen tillhöra hans tjenst,
åtminstone erhåller en efter nuvar. lefnadspriser lämpad högre
betalning för sin möda.
Jag föreslår alltså alternativt, att. stadgandet i 16 § af nu
gällande boställsordning, i hvad det rörer soldatens arbetsskyldighet,
må utgå; alt soldaten, så vida han icke derifrån hell och
hållet bIifver befriad, under arbetstiden, sorn likaväl kan inträffa
under höslottern eller skördetiden, som under andra perioder
af året, må få beräkna ersättning för sitt dagsverke efter
i orten bestämdt markegängspris, och detta så mycket mera,
som jag har mig bekant, att flere soldater förklarat sig villige
alt hellre erlägga 3 ä 4 r:dr b:co, för att blifva befriade från
en skyldighet, för hvars fullgörande entrepreneuren af en ny
byggnad, efter hvad mig veterligen är, icke är pligtig att välja
den lämpligaste eller minst bräda tiden af äret, dä arbetslöuerue
äro billigast, utan när som helst kan påkalla bans arbetsbiträde,
eller på den tid af äret, dä soldalen genom andras
betjenande kunde förtjena en ganska dryg dagspenning, eller nära
700 proc. högre än den fastställde betalningen. Slutligen
lär jag ödmjukast hemställa, om icke 11. St. må till K. M. ingå
med en und. framställning i ämnet. — Jag anhåller om remiss af
denna motion till behörigt LItsk.
Lades pä bordet.
Hr Hallenborg, Carl Johan, hade ingifvit 2:ne så lydande
motioner:
1.
Utaf de vid sisla riksdag beviljade anslag lill rättaresko
-
542 Den 25 Augusti.
lor har landtbruksskolan vid Orup i Skåne ärligen åtnjutit 1000
r:dr b:co. Della bidrag har visat välgörande verkningar. Allmogen
har omfattat denna inrättning med mycket förtroende, och
har ett betydligt antal elever af dess söner redan derifrån utgått,
och anmäla sig flera än sorn i brist af utrymme kunna
einollagas. Den der anlagde verkstad för åkerbruksredskaps
förfärdigande är äfven mycket anlitad; men oaktadt, skolan redan
hunnit sä långt, fattas mycket i brist af penningelillgångar
för dess fullkomnande, hvartill bland annat erfordras anställandet
afen veterinärlärare. De enskilda uppoffringarne, som varit
betydliga, kunna icke mera påräknas. Jag vägar derföre anhålla,
det B. St. ville till 2000 r:dr b:co ärligen förhöja det
redan beviljade anslaget, dii jag är öfverlygad, alt denna skola
skall genom bildandet af kunnige och idoge landtman flerläldt
återgälda de capitaler Staten derpå använder. — Om remiss
till StatsUtsk. af denna motion får jag anhålla.
2.
Ibland landtstatens tjenstemän inom riket finnas troligen
inga sämre ollonie, än kronofogden och häradsskrifvare!] i Ljunils
och Herrestads häraders fögderi af Malmöhus län. Den
förre har lön pä stal varierande elier riksmarkeg;
[ingen
, circa
r:dr
185:
— —
Respenningar
— —
Lön till en fogdetjenare
10:
— —
Provisioner
— —
Äklagare-andelar i böter
30:
— —
Nettobehällning af bostället, hvars ägovälde
till
större delen består af dålig sandig jordmån
• •
60:
S:a
r:dr
355:
Den sednare eller häradsskrifvare]) hade
1843
Lön pä stal
r-dr
108:
2.8.
och har dessutom reskostnads-ersältning .
. .
13:
— —
Provisioner för förenämnde är
206:
33. 6.
Sno
r:dr
417:
36. 2.
När frän dessa löneinkomster fråndragas utgifter för skri fibi
t riiden och reseutgifter i och för tjeusten, är lätt att inse,
att dessa tjenstemän nära nog äro lönlöse, och att de således
icke kunde uppehålla sig, om de icke ägde enskilda tillgångar.
Länge har behofvet af en löneförhöjning för landtstalen i allmänhet
varit insedd, och jag understödjer högeligen, att ett sådant
arrangement kunde ske vid denna riksdag; men osäker
om della kommer till verkställighet, får jag nu föreslå, att
förenämnde 2:ne tjenstemän, såsom mest vanlottade, mätte hvardera
erhålla af statsmedlen ett ärligt anslag af 500 r:dr b:co,
att utgå intill dess en lönereglering för rikets hela landtstat
Olifver uppgjord. — Om remiss af denna motion till StatsUtsk.
anhåller jag.
Dessa 2:ne motioner lades på hordet.
De n 25 Augusti.
543
Frih.Posse, Axel Göran, hade inlemnat följande mollön:
I
en lid, då fiingelseväsendet och dermed sammanhang- Hgande
frågor lifligt sysselsätta fosterlandsvännens deltagande
uppmärksamhet, och pallialivkurer härut innan mer än annorstädes
kunna medföra de mest bedröfliga följder, kan ett. dessa
dagar utkommande arbete af en man, den der under en lång
följd af år åt dessa ämnen egnat en oafbruten theoretisk och
praktisk uppmärksamhet, icke undgå att upptagas med bifall.
Dä del på detta sätt blir allmänhetens egendom, skulle man väl
tveka, att det bör verka allt hvad dess inneboende kraft förmår;
men jag har, det oaktadt, icke ansett öfverflödigt att pä
ett mera dircct sätt underställa delta arbete R. Sl:s bepröfvande,
hvarföre jag härmedelst får anhålla, att denna brochure,
kallad: ”Promemoria ang:de Sveriges försvarslöshelssyslem,
ingifven till H. E. Hr Just.Statsministern, af Claes Livijn,
Generaldirecleur och Riddare,” mätte remitteras lill H. Ekon.-  Ul.sk.,
med förslag till und. framställning i dessa ämnen.
Lades pä bordet.
Hr Silfverhjelm, Carl Adam, hade ingifvit en motion
af'följande innehåll:
Den finaneiella kris, som för närvar, trycker alla näringar
och all rörelse, och som af ganska naturliga skäl mäste för en
obestämd lid blifva allt mera känbar, är af den synnerliga
vigt, att den påkallar någon åtgärd frän R. Sl:s sida. Hr Rosenblad
har upplyst vid ett föreg:de tillfälle, att rörelse-capitalet
minskats med mer än Denna minskning har tillkommit på
2:ne sätt, nemi. i första rummet genom silfverexport, och i andra
rummet derigenom, alt bankens vinstmedel, hvilka vanligen
uppgå till en million årligen, till en del användas att amortera
bankens deposilionsskuld, uppgående till omkring 6 millioner,
och utgå således icke mer ur bankens hvalf. Att hindra rörelse-capitalets
minskning genom silfverexport, later svårligen
göra sig pä annan väg än genom en ändamålsenligare tulltaxa
och lifligare export» som, jemte väl ordnade credillagar, icke
endast kan hindra en ytterligare minskning, utan ock genom
öfvervigt i handeln öka de circulerande capitalerna, pä den
enda naturliga väg, som i längden äger bestånd, nemi. import
af silfver och guld. Dä emedlertid detta icke är eli ögonblicks
göra, ulan fordrar längre tid, så återstår endast att se till
hvad som ulan fara för bankens vexling kan åtgöras, för alt
icke ytterligare minska sedelstocken. Jag föreslår för sådant
ändamål, och för att i möjligaste måtto afhjelpa en stigande
financiel förlägenhet, att bancodisconlfonden successivt ökes med
4 millioner, på sådant sätt, att discontfoudens årliga ränlevinster
i första rummet dertill användas, och i öfrigt att banken till
detta ändamål upplager län af allmänheten, emot obligationer,
löpande med högst 4^ proc. ränta, och lill ett belopp af
544
Den 25 Augusti.
högst 2 millioner. Dessa obligationer surrogerade då mynt i
alla större liqvider oell vöre af ingen inverkan på bankens
vexlingsrörelsc; upplåningen hade derjemte den fördelen, att
framkalla oell göra fruktbara sådana capitaler, som hvila i allmänna
och enskilda cassör. Man må i öfrigt icke tro, att banken
är främmande för sådane låne-operationer; bela den s. k.
bandelsdiscoulen har genom en sådan upplåning tillkommit.
Bancodiscontens behållna vinstmedel eller ränlevinster uppgå ärligen
lill öfver ^ million, och skulle således inom kortare lid
af några få år fylla det föreslagna ökningsbeloppet.
Då jemte allt delta det strider emot nyttan af, och ändamålet
med all discontering, att lånen icke utfalla dä de sökas
och bifallas, utan först liera månader derefter, eller under en
tid, dä de ofta för låntagaren icke vidare äro behöflige; sä ock
för att i möjligaste måtto jemna detta missförhållande, föreslår
jag, att omsältnings-lerminerne mätte minskas från 5 till 4,
med ,j afbetalning i st. f. dock att denna förändring ieke
verkar retroactivl för län, som tillkommit före denna förändring.
Om remiss till BaneoUtsk. anhålles.
Lades pä bordet.
Hr Dalman, Willi. Fredr., hade inlemnat 3 motioner,
så lydande:
1.
Knappt bade några decennier förflutit efter antagandet af
vår nu gällande allmänna lag, innan man insåg olämpligheten
af den stora olikhet i dispositionsrätten öfver förvärfvad egendom
, som blifvit stadgad för land och stad. Efter landsrätt
ägde, oell äger ännu hvarje medborgare tillgodonjuta den naturliga
rättigheten att fritt råda öfver frukterna af sin verksamhet.
Samma väl grundade rättighet tillkommer R. o. Ad.,
enligt Ståndets privilegier, äfven i afseende på sådan egendom,
som eljest lyder under stadsrätt, nemi. aflinge hus och jord i städerna.
Ingen menlig följd af denna frihet har ännu yppats
under den hundraåriga liderymden af vår civillags tillvarelse.
Man har nemi. icke sett att testamentsrätten, fastän
obegränsad, blifvit missbrukad pä landel eller inom Adeln.
Det till förmynderskap gränsande tvång, som i detta hänseende
hvilar företrädesvis öfver städernas Borgerskap, Presterskapet
samt ofrälse män, som i städerna bo, synes alltså
vara lika så onödigt, som det är uppenbart rättsvidrigt och
nästan skymfligt för de medborgareclasser, hvilka, likasom i
följd af ett presumeradt lättsinne, blifvit utestängda från den
åt alla andra förunnade rättigheten alt råda öfver hvad deras
idoghet och mödor inbragt.
Redan år 1762 började man höra knot öfver detta otidiga
målsmanskap, hvilket ock genom en K. förordn. af d. 19 Aug.
samma är något mildrades. Denna mildring inskränktes dock,
såsom ofta händer, till en halfmesure; ty det gamla tvånget
skulle
Den 25 Augusti.
545
skulle fortfara för alla de fall, då den, hvilken lydde under
stads- eller presträtt, hade barn eller andra bröstarfvingar i
hvad led som helst. Ville man härigenom likasom antyda, att
föräldraömheten skulle vara ljummare eller mera underkastad
nyckfulla omvexlingar inom Borgerskap och Presterskap samt
ofrälse män i städerne, än bland R. o. Ad. samt ofrälse män
på landet? Man lärer likväl icke vilja påstå, att något enda,
från förnuft eller erfarenhet hemtadt skäl kan anföras för en
så orimlig, ja nästan löjlig supposition.
Jag vågar alltså föreslå, att de, emot billighet och rätt
stridande inskränkningarne i testamcntsfrihetcn efter stads- och
presträtt må för framtiden undanrödja^, genom upphäfvande af
de första inomenterne i 5 § 17 cap. Ärfdalnn, jemte förklaringen
deröfver i K. förordn. d. 19 Aug. 1762, samt att 4 § i
nyssnämnde cap. må, genom stadgandernes utvidgning, göras
lika gällande för alla medborgareclasser, ulan afseende på stånd
eller hostad. Dea i sistnämnde 5 § medgifna lösningsrätten synes
dock kunna tills vidare utan skada bibehållas. Denna 4 §
kunde då, med bibehållande af de gamla uttrycksformerna, få
ungefärligen följande lydelse:
”Ali allinge fastighet å land och i stad samt alla ärfda
eller förvärfda lösören må man bortgifva eller testamentera
till hvem man vill, skyld eller oskyld, barn eller andra bröstarfvingar.
”
Härvid horde dock bibehållas det redan i lagen stadgade
förbehållet, ”der omyndige barn äro, sorn icke äga något till
föda eller uppfostran, skall dem först, efter stånd och värde,
så mycket lemnäs, som domaren skäligt pröfvar, till dess de
sjelfve sig nära kunna”; emedan denna inskränkning dels är
lika för alla, och dels grundad i Statens obestridliga rätt att,
till undvikande af eget betungande, omedelbart vaka öfver föräldrarnes
pligt att försörja och uppfostra sina barn.
För tillvägabringande af enhet i lagstiftningen torde, om
ofvanstående förslag bifalles, 8 cap. 3 § Jordabm, om gåfva
med varm hand, ändras i enlighet dermed, så att de som förvärft
jord, hus och tomt i städerna, berättigades att denna sin
välfångna egendom helt och hållet bortgifva, och icke blott
till en sjettedel.
De stadganden, hvilkas upphäfvande jag föreslagit, hafva
väl ett slags historisk grund i en äldre, numera afskaffad lag;
men dels hafva de ursprunglige förhållanderna, hvilka grundläde
skillnaden emellan lands- och stadsrätt, för århundraden
sedan försvunnit och dels lärer icke rimligen det historiska
elementet, så vida det icke öfverensstämmer med rättvisans
kraf, utan gör den nya lagen orimlig och inom sig inconseqvent,
kunna åberopas såsom skäl för beständandet af ett lagbud. Besynnerligt
är, att, då lagstiftaren i 19 cap. Arfdabm förklara
till och med en minderårig, som uppnått 15 år, berättigad at
sjelf råda öfver det han sjelf kunnat förvärfva, så har dock
1 II. 69
546
Den 25 Augusti.
samma billiga frihet blifvit i allmänhet förmenad landets Presterskap
och Borgerskap m. 11., samt äfven för fullmyndig, af
hvilken dass sorn helst, inskränkt till J, i frågan om rättighet
att bortgifva faslighet i stad. Denna inskränkning är destomer
orimlig, som en person derigenom kan se sig störtad i obestånd
och förstörelse. Tänkom oss t. ex. en handlande, en fabrikant
eller någon annan, som, lydande under stadsrätt, nedlagt sin
förvärfvade förmögenhet i något industriell företag. Förgäfves
söker han alt, genom inbördes testamente med sin maka, förekomma
egendomens rubbning vid någondcras död. Inlrälfar det
t. ex. alt hustrun först afiider, måste han genast utur sin handel
och rörelse rycka det. capital, som utgör barnens mödcrnearf;
och hvad menlig inverkan denna hastiga rubbning ofta kan
medföra, beböfver ej någon förklaring.
Hedan vid de tvenne sista riksmötena blefvo motioner ä
denna syftning väckte, och, af II. St. bifallna, enligt R. St:s
und. skrifvelse!- till K. M. af d. 21 Febr. 1835 och 12 Dec.
1840, K. M:s nåd. sanctina underställda; men ehuru K. M. icke
meddelade sitt bifall lill R. Sits framställningar, har K. M. likväl
förklarat sig anse den föreslagna förändringen ”värd uppmärksamhet
och böra blifva föremål för vidare behandling i
sammanhang med förslaget lill allmän civillag.” För min del
hoppas äfven jag, att vi framdeles hafva att förvänta en fullkomlig
omarbetning af vår civillag; men som tiden dertill är
oviss, bör icke den obestämda förhoppningen afhålla oss att
under tiden söka afhjelpa åtminstone de uppenbara orättvisor,
hvilka finnas i nu gällande lagen; ty det skadliga och orättvisa
kan aldrig snart nog borttagas.
2.
Bland allmännast öfvcrklagade olägenheter i vårt samhällsskick
är otvifvelaktig! lagskipniugens stora långsamhet. Redan
i förra seklet, dä klagomålen häröfver hade dagligen ökat sig,
sökte man afhjelpa dem genom den bekanta För kort ningscommissionen,
hvars betänkande sedan ulgafs pä trycket, men
hvars resultatcr likväl blefvo af ringa vigt. Man sökte dä alt
för parter ne stänga utvägarue till tidsutdrägt, hvilket ock i
någon mån lyckats, men tyvärr har sedermera på ett annat
häll, nemi. hos sjelfva domstu/arne, yppats en vida betänkligare
disposition att fördröja målens afgörande, och hvilken ofta synes
mest röja sig hos de högre rätterne. Jag vill ej nämna inslanserucs
mängd, rättigheten att öfverklaga åtcrförvisningsbeslut
ända till högsta instansen, hofrälternas passiva åskådande,
huru underdomare mångdubbla akterna, t. ex. genom de ofta
vidlyftiga stämningarues afskrifvande i början af hvarje nytt
protocoll o. s. v. Jag vill blott för närvar, endast fästa uppmärksamheten
pä de förderlliga verkningarne af de s. k. ferier,
hvarigenom vissa domstolar tillåta sig alt, ofta för flera månader,
afbryta lagskipniugens jemna gång.
Den 25 Augusti.
5 47
Nästan under hela sommaren hvilar t. ex. i K. Svea Hofrätt
all handläggning af en mängd vigliga mål, emedan icke
mindre iin tre divisioner af fyra tinder samma lid taga sig ledighet.
Hlolt en enda division fdrhlifvcr verksam, egentligast
för Ijufvars och skälmars räkning, eller för att afgöra mål ronde
häktade personer. Alla andra medborgares angelägenheter fä,
tinder denna länga hvilotid, stå tillbaka. Rådhusrätten, åtminstone
här i Stockholm, har följt exemplet; en och annan kämnersrätt
börjar detsamma. Vid midsommaren börjar rastcliden,
och varar ända lill Oelober månads tillstundande- Om nu bänder
alt, t. ex. i ett hos K. M. fullföljdt besvärsmål, llofrällens
utlåtande infordras, och den divison, som afgjorl saken, ej kommer
att sammanträda förr iin vid feriernas slut, så får liela
saken, vare sig så vigtig som helst, hvila under (lera månader,
tills vederb. division äler samlas, och vanligen allärdas alltsammans
med tre eller fyra räder, innehållande, att K. Hofrätten
tiberopar de skäl, sorn i öfver kia gade utslaget blifvit anförda.
För denna obetydliga åtgärd erfordras en sä ofantlig tid, oberäknad!
den derefter följande langsamheten och insamlandet af
de resp. ledamölernes underskrifter, hvilka, hvar för sig, ofta
fordra ett par veckor. De merendels knappa rådrum, sorn ofta
under strängaste äfventyr lemnäs de rättsökande, stil icke väl
tillsammans med det oerhörda tålamod, som sedan röjes i rättens
egna åtgärder. Så t. ex. fick en fattig bonde i Westergöthland
14 dagars anstånd alt, vid talans förlust, anskaffa och
inlemna något prot. i eli mål, som nära rörde hans bela välfärd.
Oförmögen alt bestå sig skjuts, kunde lian ej fullgöra
detta ; och den lx. Hofrätten, som haft så brådt med den fattiga
parten, hvilade sedan i 5 år pä ett i några rader affattadt
utslag, innehållande — att saken ej kunde upplagas till
pröfning.
Beträffande rådhusrälternes ferier, kan äfven med skiil anmärkas,
att dessa domstolar, som skola handlägga vexel- och
sjörätlsmål, synas företrädesvis böra vara i verksamhet under
den tid, som i vårt nordiska klimat egentligast är egnad ät
handel och sjöfart. Hvem sorn meddelat Stockholms Rådhusrätt
tillstånd ali om sommaren hälla blott en division i verksamhet
och utesluta 2:ue sessiousdagar (Onsdag och Lördag), käuncr
jag icke; men att plägscden ar skadlig och ordningsvidrig, behöfver
icke bevisas.
Vid ett tillfälle, då fråga var väckt om lagtnansrätlcrnes
undanrödja tide, anmärktes hos R. o. Ad. af en närvar, hofrättsassessor,
all de K. hofrätlerne derigenom skulle alltför mycket
Öfverhopas med göromål. Vid ett annat tillfälle, dä feriernes
lämplighet var ifrågasatt, svarades, om jag ej missminuer
mig, att de K. hofrällernes göromål ej skulle racka till,
om alla divisionerne skulle arbeta året om. Sålunda åberopas
ömsom brist och ömsom öfverflöd på göromål, allt efter ögonblickets
behof. Säkert är emedlertid , ali alla rättsökande med
ovilja betrakta delta rättvisans årliga interregnum.
S48
Den 25 Augusti.
Att personerne behöfva hvila och recreation efter trägna,
ansträngande göromål, medgifves gerna; men det är skillnad på
individernes och på sjelfva lagskipningens hvila. Genom adjunctioner,
eller genom turvis begagnad tjenstledighet, såsom det
tillgår i Konungens Högsta Domstol, synes ferier kunna begagnas,
utan rubbning af ärendenas jemna gång; och dä jag föreslår
ett allmänt stadgande, förbjudande domstolars ferier utöfver
någon viss gräns, t. ex. 1, 2 eller högst. 4 veckor, vågar
jag äfven yttra den öfvertygelse, att referenters arbetsförteckningar
eller rotlar må betraktas icke såsom rätternes enskilde,
utan såsom publike handlingar, hvaraf utdrag böra få lösas, och
att, derest icke desto vigtigare skäl föiekomma, alla mål böra
föredragas i den ordning de inkommit.
3.
Behofvet af en lag för bolag, grundade på sammanskott
genom actier, bar länge förefunnits och de sednare arens tilldragelser
hafva visat, till hvilken osäkerhet samt hvilka tvister
och svårigheter saknaden af en sådan lag kan leda. Vår ännu
gällande hundraåriga lagstiftning för bolag förutsätter icke
dessa slags större associationer, hvilka i vår tid utgöra ett bland
de mäktigaste häfstänger för industriens oell med benne civilisationens
utveckling. Den strängare solidariska ansvarighet, som
15 cap. Handelsbo stadgar för bolag i allmänhet, måste emedlertid
hindra bildandet af bolag på actier, och de sednare ha
hittills här endast kunnat uppkomma, i följd af den, i min tanka,
oriktiga föreställning en och annan gjort sig, alt den personliga
ansvarigheten icke kunde utkräfvas af aetiebolagsmän.
Emedlertid och då bildandet af ifrågavar. slags föreningar både
är önskvärdt och, särdeles i ett land som Sverige, der de
stora capitalisternes antal är så ringa, och der mer än annorstädes
associalionsandan behöfver lifvas och uppmuntras för alt
tillvägabringa större industriföretag, bör blifva af väsendtlig
nytta för det allmänna, har jag trott det vara angeläget att för
nämnde slags bolag en särskild lag må af Konung och Ständer
utfärdas, byggd på de grunder, som uti andra länder äro antagne
och der visat sig ändamålsenliga. Jag föreslår fördenskull
en lag för actiebolag af följande lydelse:
§ 1.
Bolag, som består af lotter, ställda på innchafvaren eller
viss man, och hvari delägarne ej nyttja sina egna eller annan
persons namn uti bolagets firma, kallas actiebolag.
§2-
Dessa bolag benämnas efter hulvudlöremålet för sin verksamhet.
§ 3.
Bolagets angelägenheter besörjas af en styrelse, som af
actieägarne väljes och kan af den afsättas.
§ 4-
■_ i Styrelsens ledamöter äga icke någon personlig eller soli
-
Den 25 Augusti.
549
darisk ansvarighet för de bolagets förbindelser, som de, i följd
af sitt uppdrag, ä bolagets vägnar ingå.
§ 5.
I händelse af bolagets inträffande obestånd, äro actieägarne
icke skyldige att vidkännas någon större förlust, än beloppet af
del capital, de i bolaget insatt eller åtagit sig insätta.
§ 6.
Bolagets capital fördelas i lotter eller adier, hvardera på
lika summa. En actie kan sedan fördelas i couponer.
§ 7.
Adier, som äro ställda på viss man, skola särskildt inregistreras.
Hvarje öfverlåtelse af sådana adier anmäles hos styrelsen.
• , o . § 8‘
Actiebolag må ej npprättas utan Konungen gifver der lof
till och, efter pröfning af bolagets reglemente, derå lemnar sin
nådiga stadfästelse. Härom läte Konungen sedan allmän kungörelse
utfärda.
Delta förslag är hufvudsakligen grundadt på den lagstiftning,
som i Frankrike i detta ämne är gällande, enligt Cot/e de
Commerce Liv. I Tit. 3. §§ 29—37, hvilka alla angå de, acliebolag
motsvarande, s. k. Socictes anonymes.
Jag upprepar, det inrättningen af ifrågavar. bolag är af
stor vigt för utförandet af större allmänna företag, hvilka dels
öfverstiga några fä individers förmåga, dels äro förknippade
med en sådan osäkerhet i afseende på utgången och den deraf
viintade vinst, att de enskilda icke vilja blottställa sig för äfventyret
af betydligare förluster eller för vidsträcktare uppoffringar,
än som med visshet kunna af dem på förhand beräknas.
Jag döljer icke eller mina tvifvelsmål, att, derest en lag för
dessa bolagsinrättningar icke kommer lill stånd, vi troligen ej
eller vidare här i Sverige få se sådana associationer uppstå.
Blot de missbruk, som obestridligen kunna vara alt vid dem be
fara. torde likväl en icke obetydlig verksam garanti finnas, dels
uti Regeringens, under constilutionel ansvarighet, ägande pröfningspligt
och beslutanderätt i afseende å de reglor och föreskrifter,
hvilka skola för ifrågavar. bolagsinrättningar gälla, dels
uti det allmänna kungörandet af deras reglementen, hvarigenom
allmänheten blir i tillfälle att sjelf bedomina, i hvad mån de kunna
beräknas vara solida och förtjena förtroende.
Genom en särskild författning är i Frankrike stadgadt, alt
ansökningen om tillåtelse alt stifta actiebolag, hvilken skall ingifvas
till prefecleu i departementet, skall innehålla uppgift å
de affärer bolaget vill företaga, tiden på hvilket conlractet är
afslutadt, beloppet af capitalet, grunderna för förvaltningen m.
m. Innan prefecten insänder denna ansökning till ministern, bör
han skaffa sig alla nödiga upplysningar ang:de egenskaperna och
moraliteten (Tes qualiles et la moralite) vare sig hos förslagets
upphofsman, eller petitionärerne; han bör tillika gifva sitt yttrande
ang-.de sakens nytta och sannolikheten af dess framgång,
550
Den 25 Augusti.
äfvensom huruvida företaget synes strida emot sederna, mot redligheten
i handel eller god ordning i öfrigt. Jag förmodar, att
om K. St. för sin del besluta en lag i ämnet, och K. M. skulle
densamma bifalla, nyssnämnde eller likartade föreskrifter i afseende
på formen och behandlingen af ansökningarne till stiftande
af i fråga var. bolag komma att i sammanhang dermed af K.
M. meddelas.
Jag anhåller, alt denna min motion må varda till H. lagUtsk.
remitterad.
Dessa Hr Dalmans motioner lades på bordet.
Hr von Döbeln, Ernst Georg, hade ingifvit en motion
af följande innehåll:
En bland de kännbaraste brister inom vår siatslitteralur anses
det af många vara, att vi ej äga något verk, som tydligt
och klart framställer en öfversigt öfver styrelse- och embetsverkens
åligganden, krelsarne för deras verksamhet, deras särskilda
förhållanden til! hvarandra, gången af målen dem emellan,
med ett ord, en öfversigt öfver statsverkets organisation. Huru
ofta får man ej höra, icke blott af den enskilde medborgaren,
utan till och med af mången civil embetsman, som ändå
kan vara väl bevandrad inom sitt fack, den frågan: ”hvart hör
det eller det målet, hvar kan jag fä de eller de upplysningar
ne,
livart bör man vända sig för att fä denna fråga afgjord"’,
och dylikt. När sädane frågor kunna inträffa rör:de allmänna.
verk och mål, huru mycket svårare blir det ej då, att ha reda
på hvad som hörer till de lägre communala och locala auetoritelernas
verksamhetskretsar och åtgärder, samt de många uuderafhandlingarne
i de större verken. Den studerade juristen
är merendels den enda, som härvid kan hafva någon öfverblick
genom det han inlärt af alla de spridda, gamla och nya förordningar,
hvari organisationen och förändringar af sädane styrelseverk
äro anbefallde. En annan embetsman, eller den enskilde
får endast genom routine och efterfråguingar på mänga häll
och i åtskilliga böcker en knapphändig kännedom om sin närmaste
verksamhetsspher, så att man hjelpligen sträfvar sig fram;
säkerhet och en tydlig öfverblick öfver det hela är honom nästan
omöjligt alt vinna. Orsaken till ofvannämnde brist på ett
arbete öfver styrelsen och förvaltningens särskilda grenar, sammanfattade
i ett verk, får väl sökas deri, att ett sådant fordrar
mycken insigt och omsigt, mycket arbete, men att deremot hoppet
om uppmuntran från förläggares eller allmänhetens sida varit
ringa. Då nu förhållandet är sådant, och det uppenbart synes
af hvilken stor nytta och nödvändighet ett sådant verk är
både för Embetsmaunen och den enskilde, ja, för R. St. sjelfva,
enär, såsom det säges, reorganisationer och sammanslående af
liera Embetsverk vid någon kommande riksdag skola proponeras,
och det då kan vara godt att hafva en öfversigt öfver det
hela; sä tyckes det mig vara nödigt, alt Staten gör något för
att uppmuntra utgifvandet af ett sådant verk, och vågar derför
Den 25 Augusti.
551
i ödmjukhet föreslå, att ett honorarium af t. ex. 3000 r:dr b:eo
oell fri tryckningskostnad malte tilldelas författaren af ett arbete,
som i en kort, men fullständig oell tydlig öfversigt framställer
organisationen af hela vårt allmänna statsverk, såväl till
dess högre afdelningar, som ända ned till de allmänna cominunala
och locala auctoriteterna. Detta honorarium skulle utbetalas
sedan arbetet blifvit inlemnadl till, samt pröfvadt oell godkiindt
af juridiska faculteten eller en comité, hvilken äfven kunde
anmodas att lill författarens ledning lemna en utförligare
uppgift pä behandlingssättet. Skulle flera vilja täfla, kunde
blott fri tryckningskostnad, eller en mindre summa penningar,
bestås författaren lill näst den bästa afhandlingen öfver ifrågavar.
ämne. Tiden inom hvilken de böra vara inlemnade, bestämmes
lill sednast 2:ne år härefter. Skulle någon invända,
att det vore olämpligt, det till ett sådant verks utarbetande gåfves
anslag just nu, då så mycket skall komma att reorganiseras;
sä svaras, alt man just derföre behöfver se hvad man bar,
för att sedan säkert kunna afgöra, hvilket som är för litet eller
för mycket eller bra eller illa organiseradt; dessutom vet man
hvarken huru länge de omtalade förändringarne komma alt uppskjutas,
ej eller lill hvilken grad de komma att utföras.
Om remiss af denna min motion till vederb. Utsk. anhålles.
Lades på bordet.
Hr Nordenanckar, Fredr. Willi., inlemnade följande
motion:
Såsom en följd af förra riksdagens statsreglering och hufvudsakligen
af ökade tullinkomster, hafva betydliga öfverskoller
i Riksg.cont. uppstått, dem fullmäktige, enligt dertill lemnad auctorisation,
förräntat genom uppköp af obligationer, till ett belopp
vid 1843 års slut af icke mindre än 3,600,000 r:dr, hvaraf
likväl en del påräknas att till vissa ändamål framdeles utbetalas.
Pä samma gäng hopades capitalerna i R. St:s bank, hvars
öfverskott, förut beräknadt till 5 millioner, nu enligt sista bokslutet
ökat sig till 9,404,775 r:dr, men om disconternas vinst
för 1S43 och reservfond tilläggas, rätteligen utgör circa 10£
millioner, oanvändbara till siifverköp och fästade i lån, hvarifrån
de iiro nästan oåtkomliga, i fall behof deraf för banken skulle
uppslå. Tili samma system kan ock hänföras capitaliscringen
i Sverige af vissa statsutgifter, som hellre borde vara föremål
för ärliga directa statsanslag. Jag menar de allmänna
cassör, som med dryga förvaltningskostnader nu arbeta på att
systematiskt lägga under sig Svenska jorden. Jag kan icke gilla
den cirkelformiga statskonst, som sålunda sträfvar att tillvinna
Staten fordringar, som å andra sidan motsvaras af egna
medborgares skulder, och således icke göra samhället en sk. rikare
än det är. Må Statens tillgångar frikostigt användas till
producliva anslag, till näringarnes lyftning och arbetsamhetcns
uppmuntran, till all bryta nya banor för industri och handel,
552
Den 25 Augusti.
spridande af kunskaper och arbetsskicklighet i sådana yrken
som till Staten i rikt mått återgälda forlaget. StatsUtsk. skall
visserligen icke i K. M. nådiga propos. och motioner ifrån Stånden
sakna ledning för tillgångarnes producliva användning; men
i den händelse att, när Staten blifvit reglerad och alla rättmätiga
anspråk blifvit fyllda, ytterligare öfverskotter skulle återstå,
eller exempelvis ifrån banken erbjudas, så anser jag, att,
i st. f. fortsättning af förra riksdagens utlåningssystem, ett sådant
öfverskott hellre borde användas till något större allmänt
företag af rent fosterländskt intresse, och jag föreslår då att
Götha canal måtte för Statens räkning inköpas. Efter afgiftcrnas
nedsättning till ett belopp, som endast motsvarade årliga
uuderhållskostnaden vore denna communicalionsled, ograverad
af alla enskilda intressen, det vackraste arf den närvar, tiden
kunde lenina den kommande. Jag vågar icke nu såsom det allmännas
tolk sträcka eröfringsbegärel äfven till Trollhättan, eliuru
jag är öfvertygad att en dag skall komma, då man inser
att äfven denna nyckel till landets inre rörelse och transitofarten
hör öfverantvardas åt Staten i det hela.
Lades på bordet.
Ilr Nordenanckar, Fredr. Wilh., anförde muntligen:
Jag väcker äfven den motion, att å lliksbaukcn må lemnäs
creditiv åt privatbankerne, motsvarande 10 eller högst 15 proc.
af deras teckningssumma, såvida medel dertill kunna vara att
tillgå, utan sedelstockens förökande.
Lades på bordet.
Sedan härefter H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, frågat, om
någre (lere ledamöter ville väcka motioner, anmälde sig dertill
endast
Hr Lagerbjelke, Carl Oscar,som anförde skriftligen:
Till följd af utsökningslagarnes bristfällighet och den i K.
förordn. d. 9 Maj 1835 om lösöreköp gifna undervisning, är det
första som en lagsökt eller en till domstol stämd person vanligen
företager, näst anlitande af en advocat, som kan bortkrångla
saken, att anskaffa en afhandling, som utvisar att lian sålt,
eller af annan lant eller legt den egendom han innehar. Det
börjar ock blifva brukligt att till en god vän utgifva skuldsedel,
för densamma låta lagsöka sig, äfvensom låta sin egendom derför
utmätas. Sedermera transporteras skuldsedeln, och utgifvaren
återfår den, för att, när han derefter blir lagsökt och skall
undergå utmätning för verklig skuld, kunna lemna skuldsedeln
till samma eller en annan god vän, som säger: låt bli den der
egendomen, den är redan utmätt till gäldande af min fordran,
ehuru jag tillåter att den är och får förblifva osåld i gäldenäreus
hand.
Sjelf
-
Den 25 Augusti.
553
Sjelfva menskliglicten kräfver, alt en viin eller slägtinge
tua kunna rädda några möbler oell boliagsperscdlar för en skuldsatt
familjs behof, i följd hvaraf lösöreköp nu mera icke lärer
kunna lili realcontraclemcs elass återföras, sedan det lill och
med i länder, med lagstiftning, tuera grundad pä den Romerska,
t. ex. i Frankrike, räknas lill conceusualcontracler. Jag tror
alltså man bör åtnöja sig med all bestämma, alt lösöreköpet,
derest tradition ej genast sker, endast då, när vissa formaliteter
iakttagas, skall mot tredje man ega bestånd.
Till skydd för allmän rätt, och för alt i någon mån söka
afböja förslomförmälda tillställningar, vägar jag föreslå, ali R.
St. för deras del besluta, att, med upphäfvande af K. förordn.
d. 9 Maj 1S35, må stadgas som följer:
§ !•
Den som tillhandlar sig lösören och låter dem i säljarens
vård qvarblifva, eller ock lill annan på längre tid än en månad
lånar, leger eller annorledes förtror lösören, bör, såvida
samma lösören skola fredas från utmätning, eller icke kunna
upptecknas såsom säkerhet för den persons skuld, hos hvilken
de linnas, med sitt märke förse samma lösören och upprätta
skriftlig afhandling om köpet, lånet, uthyrandet eller nedsältniugen,
med noggrann förteckning å nämnde lösören och ä dess
märken, samt låta förteckningen af tvenne personer, som vid
afhandlingen när varit och lösörepcrsedlarne skådat, bevittnas,
äfvensom om egendomen finnes i stad, berörde handling, i Slockholm
hos Ofvcrstäthällare-embctets Cancelli och i rikets öfrige
släder hos magistraten, samt, om egendomen finnes ä landet, hos
kronofogden i orten, då utmätning eller uppteckning, der lösegendomen
är, ifrågakommer, och sednast inom två dagar efter
köpet, lånet eller nedsättningen, uppvisa och afskrift, som hos
nämnde myndigheter eller tjenstemän bestyrkes, aflemna; hvarom
bevis derstädes å original-afhandtingen skrifves, och anteckning
å afskriften göres.
Ar endast en del af egendomen märkt eller noggrant förtecknad,
skrifve vederb. ä ofvannämnde handling och afskrift,
att uppvisandet icke medför skydd frän utmätning eller uppteckning
för innehafvarens skuld i afseende på den del af egendomen,
som ej blifvit behörigen märkt eller förtecknad; men är
afhandlingen annorledes felaktigt upprättad, teckne slikt bevis
rör:de all i afhandlingen upptagen egendom.
§ 2'
Låter ägaren ofvanomförmälde lösören längre än ett år, från
den dag afhandlingen uppgjordes, förblifva i annans vård, skall
inom slutet af hvarje år, räknadt från sista uppvisandet, afhandlingen
för den i 1 § omnämnde myndighet eller tjensteman ånyo
företes och bevis derom å handlingen samt afskriften
tecknas.
§ 3.
Hvar som annan söker hos Konungens Bef;b:de eller doma1
H. 70
554
Den 25 Augusti.
ren för skuld eller hvad det helst är, som lill visst belopp i penningar
bcräknadt blifvit, eller ock utfordrar vissa lösören, äge
att, emot det ansvar och den säkerhet, som i 5 § omförmäles,
få vid kallelsen, till egen säkerhet upptecknad, värderad, märkt
och med förskingringsförbud, eller, der egendomen hos annan
person än svaranden finnes, med qvarstad belagd så stor del
af dennes egendom, sorn emot det utsökte beloppet svarar,
eller ock de lösören, hvarå anspråk väckt blifvit. Samma säkerhet
må äfven beviljas under lagsökningen eller rättegången,
innan densamma blifvit genom laga kraftvunuel beslut afgjord.
8 4.
Förskingringsförbudet eller qvarstaden må ej de personer
bevilja, som domhafvanden gifvit tillstånd att stämningar utfärda.
§ S.
Den som erhåller förskingringsförbud eller qvarstad, skall,
derest haus fordringsanspråk icke fullföljes eller genom laga
kraftvunuel beslut uuderkännes eller nedsiittes, i ersättning till
ägaren för hvarje år förbudet eller qvarstaden varat, utbetala
5 för 100 af bvad som blifvit med förskingringsförbud belägdt,
samt 10 för 100 af hvad som blifvit i qvarstad salt, och i hvilketdera
fallet som helst icke varder honom lillerkändt; skolande
sökanden eller käranden härför antingen ställa en af 2:ne
vederhäftig^ personer, en för begge och begge för en, ingången
borgen, som i Ofverståthållare-embetets Cancelli, hos magistraten
eller kronofogden förvaras skall, eller ock ett års sådan ersättning
förskottsvis i R. St:s bank eller i laudlräuteriet nedsätta;
afgifve ock enahanda borgensförbindelse, att ersättning för
det i qvarstad satta skall, i händelse det förskingras af den,
som detsamma anförtros, sedan iunehafvarens rätt att det behålla
upphört, varda ägaren godtgjord.
§ 6-
Ej må förskingringsförbud elier qvarstad meddelas å egendom,
förläning eller lön, som enligt lag eller särskilde föreskrifter
icke får i mät tagas eller deri införsel ej medgifves,
ej eller å handels-, fabriks- och mauufacturvaror, råämnen, gröda,
säd, foder och dylika varor, dem ägaren ej ämnar för längre
tid i samma form behålla; och icke eller med qvarstad beläggas
årlig inkomst af fast egendom, till mera än inkomstens
halfva belopp.
§ 7-
A egendom, som blifvit för en fordringsägare belagd med
förskingringsförbud eller qvarstad, eller ock i mät tagen, må
annan fordringsägare erhålla slik säkerhet, dock att den förstnämndes
rätt i köpeskillingen, när egendomen försäljes, varder
förvarad.
§ 8.
Fullföljes icke den påhegynta lagsökningen eller rättegången
i behörig ordning, eller underlåter sökanden eller käranden
alt inom hvarje års slut, räknadt från den dag förskingrings
-
Den 25 Augusti.
555
förbudet eller qvarsladen meddelades, i Stockholm hos Öfverståthållare-embelets
Cancelli och i landsorterne bos magistrat eller
kronofogde der svaranden bor, anmäla det lagsökningen eller
rättegången ej blifvit afgjord, samt aflemna förnyad säkerhet;
eller ock ställer svaranden icke 2:ne vederhäftige löftesmän, de
der, en för begge och begge för en, ingå borgen för hvad som utsökes;
förlalle förskingringsförbudet eller qvarsladeu: äfvenså
må det upphöra ä visse lösören, då andre fullgode sällas i stället,
och blifva af vederbörande upptecknade, värderade och med
märke försedde.
§ 9.
0 .
A de personer, som, enligt 1 § lösören öfyerlålit och emoltagit
samt kiipeskillingens belopp, äfvensom ä dem som, enligt
3 §, förskingringsförbnd eller qvarstad erhållit, och å dem hos
hvilka qvarstaden blifvit verkställd samt gäldenaren och värdet
å qvar,satta egendomen, upprätte Ofverståthållare-embelcts Cancelli,
magistrat och kronofogde för hvarje månad förteckning,
och läte densamma inom medlet af följande månad antingen införas
i stadens tidning, der sådan ulgifves i den stad der ofvanberörde
egendom finnes, eller ock frän predikstolen uppläsas
i den församling, der egendomen förvaras. Samma föreskrift
galle äfven rör:de de i 2 och 8 §§ föreskrifne anmälanden.
§ 10.
1 lösen för bevis, som enligt. 1 §, eller öfver verkställd
qvarstad, eller förskingringsförbnd, eller enligt 2 och 8 §§ gjord
anmälan meddelas, koslnaderne vid det i 9 § omförmiilda kungörande
i samma lösen inbegripne, erlägges 32 sk. b:co.
Ehnru detta förslag blifvit i lagform uppstiildt, anhåller jag,
ali H. LagUtsk., dit det torde blifva remitterad), ville mera fasta
uppmärksamhet vid de i förslaget ncdlagde grundsatser än
vid dess form, hvilken Ulsk. täcktes sjelf ombilda.
Remitterades lill LagUtsk.
Anmäldes och lades på bordet SlalsUtskis mern. N:o 9, med
återlemnande af Irenne frän Hederv. RondeSt. till Ulsk. remitterade
motioner, ang:de upphörande af eller nedsättning i personliga
skyddsafgiflen.
Upplästes ankomna prot.uldr. från de öfriga RiksSt:n. nemi.
från PresleSt. af tl. 17 och 20 dennes samt från Borgare- och
BondoSt:n af sistnämnde dag; hvarjemte föredrogs Prosten Lyths
af PresteSt. till
nicerade motion om upphörande af Kammarcoll. befattning att
conlrollera markegångssättuingarne m. m.
Lades till handliugarne.
IL R. o. Ad. åtskildes kl. i till II om aftonen.
In fidem protocolli,
Albert Munck.
556
Den 26 Augusti.
Måndagen den 26 Augusti 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 1 prot.uldr. för gårdagen samt pleniprot. för d.
20 dennes.
Öppnades Hrr Bänkmäns lista till val af en elector efter
N:o 1431. Hr Liljenberg, Fuilm. Gr. Lewenhaupt, Gustaf; och
befalis dertill hafva blifvit utsedd:
N:o 2237. Ilr Paliu, Fullm. Gr. Lewenhaupt, Gustaf.
Frih. Hermelin, Au g. Söderling: Jag får vördsamt
anhålla, att den af Gr. Frölich gjorde motionen, ang:de tillsättning
af ett särskildt Utsk., mätte föredragas om Onsdag 8 dagar
till och sättas främst pä listan.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde i anleda, häraf, om
R. o. Ad. behagade bifalla att med föredragningen af Gr. Fröliehs
ifrågasatta motion, som nu var upptagen pä föredragningslistan
under N:o 25, finge anstå till Onsdagen d. 4 nästkommande
Sept.
Ropades ja jemte några nej; hvarefter H. Ex. Hr Gr. o.
Landtm, förklarade sig hafva uppfattat svaret såsom bifall till
framställningen.
Föredrogs Frih. Raabs, Adam Christian, d. 20 dennes
på bordet lagda motion om beväringsmanskapets beklädnad.
Frih. Peyron, Gust. Abrah.: anförde skriftligen:
Innan denna motion kommer alt remitteras, torde det tillåtas
mig alt dervid lemna några upplysningar.
Att beväringsmanskapets beklädnadspersedlar icke konna
vara så väl coiiditionerade, sorn de förmögnare ynglingarnes
egna klädespersedlar, faller af sig sjelft, och kan ej afhjelpas;
lika så litet är det möjligt, att kunna förfärdiga deni sä, alt
de passa viii för de olika kroppssliillningarne, dä under loppet
af 15 ä 16 år lika sä stort antal beväringsynglingar efter
hvarandra begagna munderingarne, och detta under sä kort tid
af hvarje yngling, att någon ändring af persedlarne icke ens
kau komma i fråga, hvilket ock är händelsen så väl i Preussen,
som andra länder. Den gjorde jemförelse» emellan beväringsmanskapets
och rekryternes beklädnad är visserligen riktig;
men orsaken dertill igenfinnes uti hvad här ofvan är uämndt,
eller att den mundering rekryten uppdrager är antingen nygjord,
eller ändrad åt honom, oell lian behåller den hela tiden.
Proprieleten (? säges, men menas förmodligen snyggheten) kunde
väl önskas större hvad mössor, halsdukar, jackor och capotter
angå, ty dessa persedlar kunna icke tvättas (såsom del sker
med alla liunepersedlar); och händelsen kau således göra, att
Den 26 Augusti.
557
en beväringsyngling måste uppdraga sådana persedlar, som en
annan skabbig eller annars osnygg beväringsskyldig burit ett
eller flera år tillförene; men, huru afhjelpa detta? Förhållandet
torde blifva ännu betänkligare oro, såsom vid sista riksdag
yrkades, beväringsmanskapet skulle nyttja klädesbyxor utan lårfoder.
I händelse den värde motionären med sina anmärkmr
åsyftar Calmare reg:tes beväringsmanskaps persedlar, sä äro de
ingalunda sämre än andra reg:ters. Completteringen sker der,
liksom vid de andra reg:terne på grund och i män af laga besigtningar,
och så vidt mig är bekant, har anmärkmr deremot
icke blifvit gjorda af någon Inspecleur; och Generalbefälhafvaren
i 2 militärdistrictet har, i dess nyligen afgifna ärliga rapport,
icke anmält något, som skulle i det ringaste gifva anledn.
till stöd för det nu uppgifna förhållandet.
Hvad den föreslagne beklädnaden vidkommer, så har likartade
frågor flere gånger varit bragte å bane, men ej kunnat
medgifvas; och läcktes K. M. uti nåd. br. d. 24 Jan. 1835 bland
annat yttra: 8:o ”Vidkommande slutligen R. St:s uti 16 punk
ten
af deras und. skrifvelse, rör:de beväringsmanskapets beklädnad',
gjorda framställning, huruvida icke till de beväringsskyldiges
eget fria val kunde öfverlemnas att, emot en afpassad
lämplig vedergällning i penningar, sjelfve förse sig med rockar
och byxor, sd enär en slik förändring i suttet för beväringsmanskapets
förseende med beklädnad är stridande emot
beväringsstadgan, som bjuder alt beväringsmanskapet skall klädas
lika med Kronans manskap, hafva Vi funnit ifrugavar.
förslag icke kunna i nåder bifallas.” Visserligen torde 15
§ i beväringsstadgan kunna tydas annorlunda, ty den innehåller:
”Då beväringsmanskapet lill verklig tjenstgöring uppbådas,
skall detsamma af K. M. med erforderlig beklädnad, beväring
och annan utrustning förses”; men då beväringsmanskapet otvifvelaktig!
alltid lärer komma att sammandragas, öfvas och agera
gemensamt med stammen, och dess bestämmelse tvifvelsutan är
alt den förstärka, sä följer ock ovillkorligen, att det mäste vara
till alla delar lika beklädt och ulrusladt, för att med gämla
stammen kunna slä i led.
Rör:de dessutom kostnaden af det föreslagna bekläduadssältet,
skulle jag tro, att, genom project af contant ersättning för
bruket af jacka, byxor, mössa och halsduk, denna kostnad blefve
vida större än nu; ty Kronan skulle ju likväl alltid underhålla
capoller, remtyg, tross och utredningspersedlar. För s. k.
småpersedlarne skjorta, strumpor och skor erhåller, i likhet med
hvad motionären säger, hvarje beväringskarl 1 r;dr b:co, och
tiden hvarunder de begagnas är endast 14 dagar; således 3 sk.
5 r:st om dagen, som gör 23 r:dr 29 sk. 3 r:st om äret. Delta
är allt för högt, och jag förmodar, att, om contant ersättning
för de nu föreslagne persedlarne komme i fråga, skulle
denna säkert yrkas i samma proportion, men borde lämpligen
icke utgå till högre belopp än hvad Krigseoll., uti und. mern.
till K. M. d. 19 Maj 1842, i fråga om ny mötesplats för Olands
Den 26 Augusti.
samt Södra och Norra Möre härads beväringsskyldig, föreslog,
eller 2 r:dr b:eo för alla beklädnadspersedlarne, öfverrock inberäkna
d.
Lika med motionären hyllar jag ock den förhoppning, att
arméen torde snart nog komma att förses med en enklare och
ändamålsenligare beklädnad, än den nu brukade; och då kommer
säkert beväringsskyidige likaledes, att, i män af tillgångar,
med enahanda slags mundering blifva försedda; men just derföre
nödgas jag rent ut yttra mig ej kunna inse någon nytta
af den ifrägavar. motionen, sorn näppeligen torde kunna föranleda
till någon åtgärd af R. St.
Jag anhåller vördsammast, alt dessa mina tankar få åtfölja
motion till vederb. Ulsk.
Frih. Raab, Adam Christian: Jag är visserligen smickrad
af den uppmärksamhet, som Krigsministern behagat fästa vid
min anspråkslösa motion; men tillåter mig likväl, att emot de
anmärkmr, som den värde talaren framställt, yttra några ord.
Min motion har ingalunda gått ut på, att endast klandra den
uniform, hvilken för närvar, hestås åt beväringsmanskapet. Jäg,
kan ganska väl finna, att det vore för K. M. och Kronan omöjligt
att hålla sådana persedlar, som skulle passa för hvarje individ
af detta manskap. Och jag inser äfven, att en uniform,
som mäste räcka under loppet af många år, skall vid slutet af
sin tjenstetid få ett mindre fördelaktigt utseende. Men det har
varit just till undanrödjande af dessa olägenheter, hvilka onekligen
verka ofördelaktigt pä ungdomens lust för yrket, sorn jag
tillåtit mig framkomma med mitt förslag. Om ock delta förslag
skulle, på grund af den värde talarens gjorde anmärkmr,
gå i qvaf, hoppas jag likväl, att hvarken han eller någon annan
kan misstaga sig om alt afsigten å mia sida endast har
varit att vinna det ändamål jag i motionen antydt, nemi. större
snygghet i beväringsmanskapets klädsel, och att äfven genom
detta medel befrämja hos dem en ökad lust för yrket, utan att
förorsaka någon ökad kostnad för Staten.
Remitterades till Allm. Besv. o. Ekon.Utsk.
Föredrogs och remitterades äfven lill Allm. Besv.- och
Ekon.Utsk. II r B r å k e n h j e I m s, Pehr Reinhold, d. 24 dennes
f. m. på bordel lagda motion, ang:de förändring uti nu gällande
författningar our mätt, mål och vigt.
O
Ånyo föredrogs Hr Lagergrens, Anders, d. 24 dennes
f. m. på bordel lagda motion om inrättande i Stockholm af
en normalskola för frunlimmersundervisningen.
Hr Silfverstolpe, Fredr. Otto: Jag anhåller vördsamt
att i anledn. af den nu föredragna motionen få anföra några
ord. Hr Lagergrens motion innehåller ett förslag att här i
Stockholm mätte inrättas en normalskola för fruntimmers under
-
Den 26 A u gus ti.
559
visning. Vi veta alla, åtminstone de äldre bland oss, huru,
innan den, under framlidne Ärkebiskop Wallins inspeclion inrättade
fruntimmersskola här i Stockholm af den för tj en te Professor
Fryxell blifvit bragt till stånd, fruntimrens undervisning varit
i högsta grad .ytlig. Endast få kunskapsämnen hörde då
egentligen dertill, och den var ställd på hvad man kallar lalenter,
utan att åsyfta någon grundlig bildning. Sedan Professor
Fryxell här i Slockholm hade inrättat sin skola, fick i allmänhet
fruntimmers undervisning en annan riktning. Man började
finna, att man hade anspråk på andra egenskaper hos fruntimret,
både såsom blifvande maka och framförallt såsom blifvande
mor, uppfoslr,arinna för det kommande slägtet, än de taIenter
och ytliga kunskaper, sorn förut blifvit dem bibringade.
Många anmärkmr kunna visserligen göras mot den Fryxelska skolan
med mer eller mindre rättvisa; men det står dock alltid
fäst, att genom den riktning, som denna inrättning gifvit ät un
dervisningen,
har den gagnat icke blott de lärjungar, hvilka
derstädes åtnjutit undervisning, utan i en ännu vidsträktare män
har den gagnat genom det tvång, som den pålagt alla andra
undervisningsanstalter för fruntimmer, synnerligen i hufvudsladen,
alt rälla sig efter den riktning, som Wallinska skolan tagit.
Då likväl denna skola, ehuru den sedermera, under förtjente
föreståndare blifvit fortsatt, icke är annat än en privat
skola, och således heror på huruvida enskilde personer vilja fortsätta
i samma riktning, som de hvilka redan förestått skolan,
och huruvida denna skola får den credit hos allmänheten alt
den begagnas af ett tillräckligt antal lärjungar, för att kunna
bibehålla sig; så anser jag att det vore af mycken vigt, att en
normalskola för fruntimmers undervisning funnes här i Slockholm,
hvarigenom lärarinnor kunde hildas och vara i tillfälle
all erhålla kännedom om undervisningsmethoderne i de ämnen,
som tillhöra en mera grundlig uppfostran. Af dessa skäl tillstyrker
jag på det högsta bifall lill Hr Lagergrens motion, öfvertygad
derom, att den, om den bifalles, i framtiden bär goda
frukter.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Utsktn.
Föredrogs Hr Rosenblads, Bernhard, d. 24 dennes f.
m. på bordet lagda motion om upphäfvande af exporttullen å
vissa varor och tillökning af importtullen å calle.
Hr Fåhraeus, Olof Immanuel: Den värde motionären
har föreslagit frihet från utförselstull för åtskillige slag inländska
naturalster och en del förädlade varor, hvilka hittills
varit med utförselstull belagde. Jag får härvid anmärka, att
af de ifrågavar. artiklarne äro de fleste af sä ringa betydenhet
pä handelsvågen, att bibehållandet af tullen på dessa varor visserligen
utur financiel synpunkt kan anses likgiltigt. Bibehållandet
af utförselstullen har blott varit en följd af den antagna
principen, att utförseln af de råvaror, som kunna anses behöllige
560
Den 26 Augusti.
för våra inhemska näringar, borde genom en sådan tull för»
svåras. Hvad angår utförseltullen å kreatursben, sä har derom
varit mycken tvist under de sista tvenne riksdagarne. Jag önskar
att Bevilln.Utsk., för bedömmande af denna fråga, mätte
hemta upplysningar från de prof., som hållits hos 1834 och
1839 årens tulleomiteer, samt hos de två sista riksdagarnes
Bevilln.Utsk. 1 afseende pä motionärens slutliga yrkande, om
förhöjning af införseltull ä caffe, sä får jag åberopa hvad jag i
ett anförande för 14 dagar sedan haft äran yttra, om olämpligheten
under nuvar. förhållanden, att genom förhöjning i tullafgifler
åstadkomma ett högre pris på utländska varor, hvilka
vanan gjort till oumbärliga lefnadsbehofver. — Jag anhåller,
att detta yttrande måtte fä åtfölja remissen till Ulsk.
Hr Rosenblad, Bernhard: Ehuru jag icke för ögon
blicket
har bredvid mig förteckningen på de smärre varuartiklar,
för hvilka jag föreslagit exporttullens upphörande, så vågar
jag dock tro, alt det största antalet af dem icke varit sådant,
som på något sätt utgör ett betydligt föremål för varuforädling
inom landet, och att till och med en del af dem äro af
den obetydliga art, att jag betviflar, alt de någonsin kunna
blifva föremål för export härifrån. Della är t. ex. förhållandet
med zink, en metall, som i vårt land alltför litet förekommer.
Jag har föreslagit denna exporttulls upphäfvande af det skäl,
att jag har all anledn. förmoda, hvad jag äfven underställer
den siste värde talarens eget bedömmande, att denna lilla afgift
blifvit åsatt på samma grund, som den i England införda
s. k. recognitionsafgiften, hvilken utgör en half proc. på en
mängd exporlartiklar. Denna lilla afgift har i vårt land haft
den olägenheten, att den underkastat varorna en annan vida
större afgift, nemi. tolagsafgiften. Oberäknadt dessa afgifter,
har denna tull äfven underkastat ifrågavarande varor besvärande
controller, hvilka eljest icke ifrågakommit. Detta var skälet,
hvarföre jag så mycket mera ansåg mig kunna föreslå upphäfvandet
af ifrägavar. exporttull, som densamma hvarken hade
något inflytande på vårt lands näringar eller inbringade någon
betydlig statsinkomst. Jag hade visserligen under en särskild
cathegori uppfört en artikel, som på sitt sätt är ett råämne,
nemi. oarbetad messing, som nu drager exporttull, hvarifrån
den förädlade artikeln arbetad messing är befriad; men då i
värt land vanligen tillverkaren och förädlaren af messing är
samme näringsidkare, så kunde, genom borttagande af exporttullen
å ett råämne (eller halfförädlad vara) han sjelf tillverkat,
han icke lida, men väl vinna, om derigenom i någon mån
den utförsel af messing i denna form på t. ex. Frankrike kunde
återvinnas, som tullförhöjningarne på den förädlade varan
tillintetgjort. Hvad äter angår exporttullen på stångjern och
garkoppar, så tror jag det vara så mycket vigtigare att den
borttages, sorn, ehuru obetydlig denna tull kan synas vara,
nemi.
Den 26 Augusti.
561
nemi. 4 sk. i lull och 4 sk. i tolag på ett Sk& stångjern, så
utgör den dock i närvar, conjunclur en börda för den inhemska
tillverkaren och ett premium för hans utländska medtäflare.
Föröfrigt hör jag nämna, alt i anseende till den högst betydliga
minskning, som genom exporttullens borttagande skulle inträffa
uti vissa städers inkomster, så kan man anse såsom en
complcttering af min motion den särskilda motion om accisafgift
på bränvin, som blifvit remitterad lill ett annat Utsk.
Detta har jag ansett mig nu höra nämna, på det att det Utsk.,
som kommer att behandla min motion, mätte hafva kännedom
om alt en annan motion blifvit väckt, som dermed äger sammanhang.
Jag anhåller, att dessa mina tillägg matte få åtfölja
remissen till Utsk., och får för öfrigt åberopa de skäl för mina
förslag, sjelfva motionen innehåller.
Ilr Fåhreeus: Den siste aktade talaren har förklarat, att
afsigten med hans förslag att upphäfva exporttullen ä de ifrågavar.
artiklarna mindre varit alt undandraga dem denna s. k.
recognitionsafgift, utan fast mera alt befria dem frun den till
städcrne ingående s. k. tolagen, hvars belopp vore ofta högre
än sjelfva tullen. Jag ber att i detta afseende få upplysa, att
frågan om en förändrad reglering af tolagen just nu är under
K. M:s nåd. pröfuing och afgörande, och att jag hoppas, att
den olägenhet, som den siste värde talaren med sin motion åsyftat
att undanrödja, lätteligen kan häfvas, och derigenom en
enkelhet och lättnad i exportrörelsen vinnas, som kan leda till
det af motionären afsedda ändamålet.
Remitterades till Bevilln.Ulsk.
Föredrogs Hr von Mentzers, Carl Fredr., d. 24 dennes
f. m. på bordet lagda motion, om lindring i roteringen inom
Kullings och Gäseneds härader af Elfsborgs län.
Hr Silfverbrand, Gust. Adolph, anförde skriftligen:
I anleda, af den af Hr C. F. von Mentzer, d. 24 dennes
väckte och hordlagdc motion, rör:de roteringens förminskning
och jemkning i Kullings och Gäseneds härader af Elfsborgs län,
i hvilka härader de roteringsskyldige äro indelta ”på halfva,
hela och aldrig öfver mantal på hvarje rote,” torde jag få
upplysa, del en ännu strängare rotering vidlåder de rotcringsskyldige
i Jemtlands län, der ingen rotenummer utgör ett helt
mantal, men ofta -| och till och med derunder. Jag medgifver
visserligen, att icke allenast föreniimnde härader af Elfsborgs
län, utan äfven hela Jemtlands län påkalla en snar hjelp
uti detta hänseende; men som H. M., vår allernådigste Konung,
redan lärer gifvit Sin önskan tillkänna, nemi. alt en allmän
jemkning i de rolcringsskyldiges åliggande snart hör vidtagas;
alltså anser jag alla enskilda åtgärder i delta afseende vara
ändamålslösa. Man skulle sålunda, i sakernas nuvar. ställning,
1 II. 71
562
Den 26 Augusti.
nemi. om i detta afseende något företogs, gå H. M. Konungen i
förväg; handlingen Liefve alltså inconseqvent. Bäst torde vara,
att med den nu ifrågavar. roteringsjemkniug och nedsättning
för de roteringsskyldige i de tvenne omförmälde härader uti
Elfsborgs län finge anstå till dess den allmänna roteringsjemkningen
kommer att företagas och handläggas, samt i all dess
helhet ändra och rätta, der behofvet rättsenligt sådant påkallar
och kräfver.
Hr af Dalström, Gustaf Jacob: Med tillkännagifvan
dc,
- att i Kullings och Gäseneds härader blott sex fjerdingar
äro om hvarje rote, anser motionären denna rotering vara tryckande,
helst hemmanen i desamma äro af ett ganska lågt värde,
och yrkar derföre, alt ersättning måtte dessa hemman tilldelas.
Med anleda, deraf får jag äran vördsammast upplysa, att förhållandet
är detsamma vid liela Elfsborgs reg:te, emedan år
1682, då roteringen der blef fastställd, Konung Carl XI anbefallde,
att ett reg:le af 1200 man skulle uppställas inom de 7 häraderna,
der Elfsborgs regite är beläget, och hemmanen räckte icke lill
att göra större fördelning pä hvarje nummer än sex fjerdingar,
och på vissa, såsom i Marks härad, endast fem fjerdingar på
hvarje nummer. — Hvad ersättningen angår, så finnes icke något
sätt att vinna densamma. Jag förmodar väl, att vid något
regemente den rotejemkning ägt rum, att hjelprotar blifvit tilldelade
af hemman, som förut icke varit roterade; men sä kan
ej förhållandet blifva i närvar, fall, och jag anser derföre, att
det icke finnes någon möjlighet att bevilja ersättning åt Kullings
och Gäseneds härader, emedan dä en förändring skulle
tillvägabringas inom roteringen i hela Elfsborgs län och Dahlsland.
Frih. Peyron, Gust. Abrah.: Jag får förena mig uti
hvad den siste värde talaren yttrat, och dervid tillägga, alt
förhållandet är lika uti snart sagdt alla provinser. I afseende
på hvad Hr Silfverbrand yttrat om Jemtland, så bör jag här
hafva äran tillkännagifva, att K. M. redan vidtagit det beslut,
att för Jemtland söka bereda en lättnad i den nuvar. roleringen.
En förberedande åtgärd i delta afseende kommer att börja
med våren 1845, så alt lindring i roteringen förmodligen kan
inträffa inom 1846 eller 1847 års slut.
Hr Danckwardt, Carl: Jag får afstyrka bifall till Hr
von Mentzers motion, destohellre, som samma hårda roteringsgrund
eller sex fjerdingar är gällande för alla tre Småländska
infanterireg:terne, och lika svaga rotar finnas säkerligen vid
dessa reg:ter, som inom Kullings och Gäseneds härader.
Hr von Mentzer, Carl Fredr.: Jag har trott det
vara billigt, att en lindring gåfves åt de rotar, som blifvit
tyngre roterade, än andra rotar i Sverige. Nu har jag blifvit
upplyst, alt de hårdare roterades antal är mindre än deras, som
äro lindrigare roterade. På grund häraf anser jag, att det
Den 20 Augusti.
563
icke vöre svart åstadkommet eller olämpligt, att de som så
länge varit tryckte med en svår rotering, kunde erhålla något
understöd eller någon lättnad i denna rotering. Jag har visserligen
blifvit underrättad, att K. M. i denna fråga ämnar åstadkomma
en förändring, ledande till lindring för de roterade;
men innan denna kan blifva bragt till stånd, tror jag det vara
skäl att lemna understöd ät dessa rotar, som så länge lidit af
en hård rotering; hvarföre jag önskar, att motionen mätte blifva
remitterad.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- och Ekon.Utsk-.n.
Till remiss föredrogs Frih. Gcderströms, Thure Fredr.,
d. 24 dennes f. m. på bordet lagda motion, om afskallände af
den uppenbara kyrkopliktcn samt ändring uti slraffbestämmelsernc
för första och andra resan stöld.
Frih. Rehbinder, Fredr. Wilh., anförde skriftligen:
Tidens anda är att nedrifva, utan att åter uppbygga.
Frih. Cederström har, genom ifrågavar. motion, visat sig såsom
en lidens man. Det är sant, motionären har åtminstone försökt
uppbygga en dam, i st. f. den han velat borttaga, men han
vill borttaga en för ändamålet tjenlig och deremot ditsätta en
dam, som icke alls fyller ändamålet. Motionen afser nemi.
borttagandet af uppenbar kyrkoplikt, der sådan nu äger rum,
för förbrytelser emot äganderätten. Såsom hufvudslöd för delta
sitt förslag, åberopar motionären R. St:s vid sista riksdag i
delta hänseende fattade beslut, samt K. M:s, i följd af Ständernes
und. hemställan om kyrkopliktens upphörande, afgifna
nåd. yttrande af innehåll, alt det vore önskligt kunna borttaga
kyrkopliktcn, blott man hade något alt sälla i stället. (Konungen
afsiog emedlertid i sin vishet Sländernes und. hemställan,
och vi böra vara tacksamma derför.) Moiionären tror sig nu
hafva föreslagit något fullt molsvarigl, deruti alt böter för första
och andra resan stöld borde upphöra, oell deremot kroppsstraff
ädömmas. Men hvilket kroppsstraff? Jo, fängelse vid vatten
och bröd, hvilket äler, enligt min tanka, är det olämpligaste
och minst verksamma af alla straff. Dä K. M., genom förordn.
af d. 10 Juni 1841, täcktes i uädcr gå Sländernes vid sista
riksdag, uti und. skrifvelse, uttryckte önskan till mötes deri, att
afskaffa spöstraff för de tjufnader der böter ägde rum, äfvensom
att straffa första resan inbrott med ”spö eller fängelse vid
vatten oell bröd,” hvilket är detsamma som blott vatten och
bröd, enär praxis sedan blifvit, att i allmänhet för första resan
inbrott icke ädömma spöstraff, hvilket förut deremot bestämdt
för detta fall fans föreskrifvet, så borttogs redan en dam
emot de tilltagande stölderne. Tag bort kyrkopliktcn, och det
blifver långt värre. Frih. Cederström har ganska rätt deri, att
kyrkopliktcn från början icke varit ernad till straff, utan fastmera
till en restitution; men anse den huru man behagar, den
är dock så lill vida nyttig, alt den på mången verkar afskräc
-
564
Den 2G A u g u s 1 i.
tande. Jag är icke vän af granna theorier, roen destomera af
det praktiskt nyttiga. Frågan är helt enkelt den: hvilket straff
eller hvilken påföljd af hrottet aktas mest och afhållen dåliga
menniskor från begåendet af brott? Jag har i flere år praktiserat,
fiirst såsom extra, sedan såsom ordinarie landtdomare;
och jag svarar tryggt: att tjnfvarna hafva mycken respect för
kyrkoplikt och spöstraff, men deremot alldeles ingen för fängelse
vid vatten och bröd. Stöld är ett nesligt brott och måste
hafva till påföljd ett nesligt straff. Såsom sådane anses verkligen
spö och kyrkoplikt, men icke fängelse vid vatten och
bröd, hvilket åter är en följd deraf, att många andra i moraliskt
hänseende, jemförelsevis till stöld, ringa brott äro, i händelse
af bristande tillgång till böter, belagde med sistnämnde
straff, såsom till ex. obetydligare slagsmål, fylleri m. m. Skogsåverkan,
till sin natur rätteligen alt anse lika med stöld, är
icke belagdt med nesligt straff. I händelse af bristande hötestillgång,
ådömmes fängelse vid vatten och bröd. lluru anses i
allmänhet detta brott? Jo man kan begå skogsåverkan och ändock
vara lika bra karl för det. Hittills har en slik åsigt
ang:de stöld lyckligtvis ännu icke gjort sig gällande (ehuru jag
hört flere bland allmogen, sedan sista riksdag, yttra: ”nu sedan
det icke längre är något straff pä att stjäla, sä bli vi väl alldeles
öfverlupna af tjufvar”). Men om Frih. Cederströms motion
vinner framgång, så kommer stöld alt anses ungefiir lika med
åverkan, hvaraf följer att allmänheten kan komma att anse, att
man kan stjäla och ändock vara lika bra karl.
Jag vågar påstå, alt intet straff finnes i vår lagstiftning
antaget, som är mera olämpligt, än fängelse vid vatten och
bröd. Talar man härom med läkare, så säga de, att detta
straff är det värsta af alla och helt och hållet, för hela lifstiden,
förstör brottslingens physik; men delta påstående vederlägges
pa ett öfverlygande sätt af den mängd tjufvar, hvilka,
efter undergångne ända lill 28 dagars fängelse vid vatten och
bröd, utkomma lika friska och lika välmående, som de dit inkommo,
samt af tjufvarnas bestämda smak för detta straff. Ar
man nu theorelicus, d. v. s. såsom vår tids reformateurer, lefver
mest i ofta oulförbara theorier, så mäste man ju förkasta
detta grymma straff, som förstör den arme brottslingens kropp
för hela lifvet. Ar man åter practicus, framför allt, så måste
man ogilla ett straff, hvilket icke i ringaste målto verkar afskräckande
på brottslingen.
Med hvad jag nu haft äran andraga, tror jag mig hafva
visat, att Frih. Cederström icke föreslagit något antagligt straff,
i st. f. den för stöld i motionen borttagne påföljd af kyrkoplikt.
Fastmera skulle jag tro, alt de finnas, hvilka hellre
sitta på vatten och bröd, än erlägga åtminstone några betydligare
böter. Jag vågar derföre afstyrka dea uppenbara kyrkopliktcus
afskaffande, intill dess alt det nya, högst ändamålsenliga
och otvifvelaktig! för brottslingen afskräckande cellsystemet
kommit i full ordning och verksamhet, hvarefter, och
Den 26 Augusti.
505
så vidt delta straff kommer att tillämpas för tjufnadsbrott, någon
våda alt afskalfa kyrkoplikten otvifvelaktig! ieke längre förefinnes.
Remitterades lill LagUtsk.
Vid förnyad föredragning af Frih. Cederströms, Thure
Fredr., d. 24 dennes f. m. pä bordet lagda motion om upphörande
af lagmans- och kämners- samt riddaresyncrätlerne,
yttrade sig:
Frih. Rehbinder, Fredr. Wilh.: Afven mot denna
motion af Frill. Cederström anhåller jag alt fä göra några, ehuru
få anmärkmr, i hvad den angår afskalfandet af lagmansrätterne.
Frih. Cederström har äfven här visat, alt han blott har
velat borttaga, utan att sälta något annat i stället. Om lagmansrätterne
upphörde, klefve nemi. hofrältcrne alldeles öfverlupne
med arbete. Redan nu hafva hofrätterne mer än tillräckligt
alt göra, och likväl äro hofrätternes embets- och tjenstemän,
i förhållande till arbetets myckenhet och vigt, de sämst
lönade i hela Sverige. Det är likväl otvifvelaktigt, att om lagmansräUerne
upphäfvas, så kommer minst dubbelt så många vädjade
mål till hofrätterne som hittills. Jag tror således, att motionären,
i samma stund han föreslagit, att lagmansrätterne skulle
upphöra, äfven hade bort föreslå inrättande af nya divisio
ner i hofrätterne, t. ex. 2 i Svea, 2 i Götha och 1 i Skånska
Hofrätten. Som motionären underlåtit detta och således icke eller
begärt något anslag dertill, så anser jag det för närvar,
alldeles olämpligt alt godkänna motionen. Man bör icke eller
helt och hållet förbise, att det för allmogen blir ganska svårt,
med den rättegångsordning som i hofrätterne äger rum, att fullfölja
tvistemålen ifrån häradsrätt till hofrätt. Gemenligen tillgår
det så pä landet, att de vädjande uppdraga åt en nämndeman,
hvaraf minst en ifrån hvarje domsaga sitter i lagmansrätten,
att derstädes föra deras talan. Helt olika är det i hofrätterne;
der fordras att målet följes med ständig uppmärksamhet
af den, som har saken om hand, och det blir mångdubbelt
dyrt för allmogen att hålla ombud i hofrätten, emot den ringa
ersättning, som den ofvanbemälde nämndemannen fordrar
för sitt besvär. Man har visserligen gjort många anmärkmr
mot lagmansrätternas lämplighet, men man nödgas dock medgifva,
att en sak, granskad af 2:ne rätter, om begge öfvenrensstämma,
alltid kan anses säkrare bedömd, än den som granskas
blott af en rätt, och jag skulle tro, att hela felet vid lagmansrätterne
är det, att lagmännen äro för illa lönade och derföre
nödgas egna sig åt andra ijensler och sköta enskildas affärer,
hvaraf följer att de sällan sjelfve hålla sina ting. Om deremot
lönerne vore större och lagmännen i följd deraf icke behöfde
sysselsätta sig med något annat, så är det klart, att de äldste
och erfarnaste häradshöfdingar skulle söka lagmanstjenslerne,
och i sådan händelse är jag öfycrtygad, att lagmansrätterne skul
-
56G
Den 20 Augusti.
Ie befinnas både nyttiga och behöflig?. Jag anhåller, alt dessa
anmärkn:r måtto få åtfölja remissen till Utsk.
Ilr Cederschjöld, Robert Theophron: Den siste
värde talaren har såsom skäl för lagmansrätternes bibehållande
anfört, att göromålen i hofrätterne genom lagmansrätternas upphäfvande
skulle komma alt ökas. Detta är visserligen otvifvelaktig!,
ehuru jag icke tror, att det skulle inträffa i den proportion,
som den värde talaren uppgifvit. Men jag hemställer
till honom, huruvida detta kan blifva något skäl för bibehållande
af en domstol, såvida denna domstol föröfrigt anses vara
obehörigt organiserad, och alt lagmansrätternc äro obehörigt
organiserade, derom torde intet tvifvel uppstå hos en praktiserande
domare. Jag hemställer till hvar och en, huruvida det
kan vara ändamålsenligt, att när en domstol, bestående af en
lagfaren person och 7 icke lagfarne, nemi. nämndemännen, pröfvat
en sak, så skall denna sak vidare fullföljas hos en annan
domstol, äfven bestående af blott en lagfaren person och ett
antal nämndemän.
Detsamma är förhållandet uti slaJsdomsloIarne. I Stockholms
är förhållandet ännu värre. Der handläggas målen i
första instansen af 3 lagfarne personer, fullföljes sedan till
andra instansen, rådhusrätten och, om lyckan är god, kunna
de der blifva handlagde af tre personer, utaf hvilka icke
en enda är lagfaren. Hvar och en inser ganska väl, att sådant
är i högsta målto besynnerligt och kan ej leda till goda
resultater. Jag tror derföre, att den ifrågavar. motionen, lika
beskaffad med en, som varit handlagd vid föregrde riksdagar,
och som då, om jag ej misstager mig, af alla Stånden tillstyrktes,
har ganska goda skäl för sig. Såsom jag tror, har äfven
R. St:s Just.ombudsman i sin berättelse gjort framställning i delta
afseende. Jag tillstyrker, alt lagmansrättcrne målto försvinna
och att det således blott må blifva 3:ne instanser. Della
synes hafva ännu ett skäl för sig, ty då kan det icke inträffa,
att två domstolar i sina beslut stanna mot två, utan man mäste
i hvarje mål få två domstolars beslut emot en domstols, så framt
icke alla tre instansernas beslut sammanstämma.
Frih. Rehbinder: Jag anhåller endast att få erinra den
siste värde tataren, alt jag hufvudsakligen yttrat mig mot Frih.
Cederstöms motion, just derföre att hau icke föreslagit något
att sätta i st. f. lagmansrättcrne. Jag kallar det att sätta i
stället, om man inrättar flere divisioner i hofrätterne; ty för
det ringa antal embets- och tjentemän, som desse rätter nn, i
förhållande till sina göromål, äga, vore det alldeles omöjligt alt
medhinna göromålen, i händelse lagmausrätterne upphäfdes. Det
vore önskligt, i händelse någon hofrättsledamot är här närvar.,
alt han ville vitsorda det nu af mig uppgifna förhållandet.
Hr Rosenblad, Bernhard: Det förundrar mig, att en
så lagklok man, som den näst siste talaren, kunnat yttra, alt
Den 20 Augusti.
567
ingen tvifvel borde uppsta hos lagfarnc män, ang:de nödvändigheten
af lagmansrätternas upphäfvande. Den värde talaren måste
känna, att, då frågan förevar i Högsta Domstolen, voro tankarne
der mycket delade och att stora betänkligheter yppade
sig i denna fråga. En person, som icke är lagfaren, borde visserligen
icke inblanda sig i detta ärende, ulan öfverlemna det
till de lagkloke; men jag tillåter mig dock fästa uppmärksamheten
pä någre förhållanden, som tyckes bevisa behöflighelen
af lagmansrätterne. Det är sant, att lagmansrällerne äro organiserade
på samma sätt som häradsrätterne; men om man således
icke har att vänta större lagklokhet hos lagmansrätten än hos häradsrätten,
så hör man likväl betänka, att dessa domstolar äro de
enda, som inför folket verkställa undersökuingarne i de förekommande
målen. Det är der målen utredas, och det är på denna utredning,
derpå sedan sakens utgång heror i de öfrige rätterne.
Det är derföre icke så alldeles utan vigt, att tvenne sådane
domstolar, byggde på lika grunder, finnas. Om uti den ena af
dem någon uraktlåtenhet af ett eller annat skäl kunde äga rum,
så kunde detta rättas i lagmansrätten. Detta är en consideration,
som torde betyda något. En annan olägenhet, som blifvit
anförd, är den tidsspillan, som åstadkommes genom lagmansrätterne;
men denna kan lätt afhjelpas. derigenom, att man låter
lagmansrätten träda tillsammans lika ofta som häradsrätten. En
hufvudsak, som jag vågar underställa, är den, att då vi hafva
alt vänta af K. M. ett förslag till uy civillag, är det måhända
lämpligast alt uppskjuta behandlingen af dessa särskilda organisationsfrågor
och afgöra dem i sammanhang med andra frågor
som äro deraf beroende, på det R. St. måtte komma i tillfälle
att inse hvilka fördelar desamma kunna hafva. Derförinnan
torde vi böra inskränka oss till sådana lagförändringar, hvilka
afser förhållanden rörande creditlagstiftningen och dylikt, hvilka,
sedan den nu gällande lagen antogs, så betydligen i vårt land
förändrats, att nya stadganden blifvit oundgängliga.
Frih. Raab, Adam Christian: Då jag vid 2:nc föreg:de
riksdagar har biträdt deras mening, som önskat att lagmansrätterne
mätte upphöra, tillåter jag mig äfven nu yttra några ord
i anledn. af den i ämnet väckta motionen. Jag inlåter mig icke
i frågan om organisationen af dessa domstolar; utan vill endast
fästa upmärksamheten vid den rättssökandes verkliga olägenheter
af att lagmansrätterne finnas. Den rättssökande hyser i allmänhet
icke högre förtroende till det domslut, som fälles i lagmansrätten,
än till det i häradsrätten, men ett vädjande till förstnämnde
domstol förorsakar honom mycken tidsförlust. Lagmansrätlen
sammanträder endast en gång om året, och det händer ofta,
att mål blifva uppskjutne, hvarigenom således 2:ne år gå förlorade,
till större skada mången gång för den rättssökande, äfven om
han vinner frågan, än om denna instans aldrig funnits. Jag
hemställer, om den af motsidans talare förespeglade olägenheten,
alt hofrätterna skulle öfyerhopas med göromål, kunde blifva af
sos
Den 26 Augusti.
någon verklig betydenhet. Om dc alltför mycket öfvcrhopas
nied göromål, så har man ju den utvägen, att inrätta flere divisioner.
Behofvet deraf vill jag ej bestrida, men tror att den
tidsutdrägt sorn emedlertid kunde genom målens öfverhopande i
hofrätt föranledas, ej skulle blifva så stor, som den hvilken lagmansrätterncs
bibehållande föranleder. FIr Rosenblad har yttrat,
att det är nyttigt att 2:ne instanser finnas, hvilka begge afhandla
målen inför folket. Dertill får jag svara, att ganska fä
af folket äro i tillfälle att afhöra lagmansrätlcns undersökningar
och att också få af de rättsökande äro derstädes närvar.
Föröfrigt skulle detta af Hr Rosenblad anförde skäl lika väl
kunna användas såsom bevis för nyttan af att inrätta ännu flere
instanser, men jag hemställer om ett sådant skäl verkligen hör
få gälla för bibehållandet af domstolar, dem allmänna rösten
på goda grunder länge önskat få upphäfua. Jag tillstyrker
bifall till motionärens förslag.
Frih. Ridderstolpe, Fredr.: För allmänheten är det
en hufvudsak, att rättvisan skall vara så litet dyr som möjligt.
Min öfvertygelse är, att om lagmansrätterne upphöra, rättvisan
blir dyrare än om de fa vara qvar, och jag tillstyrker således
deras bibehållande.
Remitterades till LagUtsk.
Vid förnyad föredragning, remitterades äfven till LagUtsk.
Hr Nordenan c k ars, Fredr. Wilh., d. 24 dennes e. m. på
bordet lagda motion om förändring af credillagarne.
Föredrogs Hr Norde nan ekars, Fredr. Wilh., d. 24
dennes e. m. på bordet lagda motion om förändringar i tull-lagstiftningen
m. m.
Hr Fåh ra;us, Olof Im m anuel: Så vidt jag uppfattat
ifrågavar. motion vid uppläsningen, så har den egentligen 3 föremål:
det första att inskränka importen genom tullförböjningar;
det andra att genom creditupplagens förminskande verka till samma
ändamål; och det tredje att stärka tullbevakningen och derigenom
hämma den olofliga varuinförseln. I afseende på det
första föremålet, har jag redan i ett föreg:de plenum haft äran
yttra, att det i allmänhet icke är lämpligt att fördyra de införselsartiklar,
som vanan gjort till oumbärliga lefnadsbehof. Endast
vigtigarc statsintressen kunna skäligen föranleda undanlag
härifrån. Jag vill dessutom anmärka, hvad beträffar afsigten
att genom dessa åtgärder stadga vårt myntväsende, alt andra
länders erfarenhet ådagalagt, att dylika åtgärder icke varit erforderliga
för ändamålet. Vi hafva ett exempel nära till hands
uti brödrariket Norrige. Der äro, såsom bekant, endast trenne
artiklar förbjudne och två af dem äro af föga vigt. Icke dess
mindre har man sett, att myntväsendet der bibehållit stadga under
en lång följd af år. I afseende på creditupplag, så befarar
-
Den 26 A ugus li.
569
rar jag, att, om någon inskränkning deruti ägde runi, skulle
det inverka ganska störande på den allmänna handelsrörelsen.
Det är nemi. härvid icke allenast att taga i betraktande den
fördel, som de handlande hafva af credilupplagen genom anstånd
med införselstullens betalning tills varan frän upplagen disponeras;
en stor del varor inkomma äfven genom consignation från utländske
afsändare och komma icke i Svenka ägares händer, förr än de
bchöfvas till afsättning inom landet. Om creditupplagen icke
funnes, så skulle det ofta inträffa, att, på en eller annan handelsplats
brist kunde uppstå pä någon viss vara, och att derigenom
priset på densamma temporärt böjdes. Det är klart, alt
sådant skulle lända consumculerne och det allmänna lill skada,
och alt endast en eller annan importör skulle vinna derpå. Jag
får äfven i detta afseende åberopa det exempel, som Norriges
erfarenhet lemiiar. Der är tillåtelsen till creditupplag medgifven
ät hvarje köpstad vid kusten. Detsamma är äfven förhållandet
i Danmark, och pä intetdera stället känner man att några
menliga följder för myntväsendet deraf uppkommit. Flvad
angår förstärkning af tullbcvakuingen, så är jag visserligen af
den mening i allmänhet, att vära handels- och tull-lagar böra i
princip vara liberala, men deremot tillämpas oell handhafvas
med stränghet. Jag är således långt ifrån att icke instämma
uti motionärens åsigt om angelägenheten af all hafva en tillräcklig
bevakning; men anhåller likväl fä fästa uppmärksamheten
derpå, att verkan af tullbcvakuingen icke kan blifva annat
än approximativ i eli land, der en stor del af de restricliva
lullbeslämmelserna ännu qvarstå. England har föga större liltoral
än Sverige; men der är likväl kostnaden för tullbevakningen
nära 4 gånger större än hela Svenska tullupphörden. Vi
känna, att icke dess mindre öfverträdelse!1 af tullförfatlningarne
derstädes icke sällan förekomma. Huru skall då förhållandet
vara här, der, i förhållande till kust- och gränslinien, bevaknings-styrkau,
för alt icke uppsluka hela tull-intägten, aldrig
kan blifva tillräcklig för de större svårigheternas besegrande.
Ehuru jag, såsom jag förut yttrat, tror det vara af vigt, att
med noggrannhet och stränghet tillämpa de lagar, som äro gällande,
så har jag ansett mig för öfrigt höra anmärka, att det
medel, som af motionären blifvit föreslaget till kustbevakning
med Kronans fartyg, redan är af erfarenheten visadt vara mindre
användbart. Del ligger i sakens natur, alt då smuglaren
blott behöfver några fä timmar för att vid ett afpassadt tillfälle
nattetid ifrån främmande kust öfverfara lill den Svenska, så
mäste det vara helt och hållet en slump, om den seglande bevakaren
påträffar lurendrejareu. Den bevakning som verksammast
kan förekomma öfverlrädelserna, utgöres antingen fran
landtsidan, då kusten är öppen, eller, der skärgård finnes, af
smärre patrullerande farkoster. Af de kostnader, som åtgå till
större seglande fartygs utrustande, skulle, såsom jag tror, en
fjerdedel använd för coutrollernas förstärkande på förenämnde
1 H. 72
570
Den 20 Augusti.
salt, verka samma ändamål. Jemte det jag håller motionären
räkning för hans framställning i frågan för öfrigt, får jag slutJigen
erinra, alt något särskildt anslag af II. St. till tullbevakningens
förstärkande icke synes behöfligt för ändamålets vinnande,
emedan ulgifisanslaget för tullförvaltningen är ett förslagsanslag,
och II. St. vid sista riksdagen redan uttryckligen
förklarat, alt det tillkommer K. M. att till lullhevakningen af
t ul i intägten anvisa så stort belopp, som för ändamålet finnes
erforderligt. — Jag anhåller, all dessa anmärkn:r fä åtfölja remissen
till vederh. Utsk.
Hr Rosenblad, Bernhard: Till de skäl, som den si
ste
värde talaren anfört ang:de vådan att upphäfva rättigheten
till credilupplag, anhåller jag att få tillägga några ytterligare,
hvilka torde visa, att en sådan åtgärd, långt ifrån att befrämja
myntvärdets upprätthållande, skulle direct motverka detta ändamål.
Rättigheten till creditupplag medför för våra köpmän den fördelen,
att ifrån aflägsna orter, der varorne kunna tagas lör hästa
priset, större qvantiteler kunna hemföras af de varor, som
mest förbrukas. Det är kändt, att socker och caffe, som äro
vära förnämsta utländska consuintionsarliklar, löras direct, hufvudsakligen
från Brasilien och äfven frän Indien. Deraf har
Svenska frakthandeln stora fördelar; Svenska sjömanskapet
uppöfvas o. s. v. och derjemte har handelsvägen den vinsten,
att dessa varor betalas med lägre pris än de kosta i Europa.
Skulle nu den Svenska köpmannen underkastas den olägenheten,
att genast fä betala lull för de dyrbara laddningar af sådane
varor han hemfört, skulle delta ofruktbart öka de capitaler han
mäste i denna rörelse nedlägga, en kännbar svårighet i vårt laud
med dess credit- och penuingebrist. Jag förmodar, att den värde
motiouären hemtat sitt förslag från America, der en förut i
detta fall medgifven rätt blifvit upphäfven. Denna åtgärd var
likväl derstädes föranledd af stora förluster, och sjelfva rättigheten
af annan art. Tullkammaren ägde nemi. rättighet alt
utlemna varorne pä credit ät de resp. handelshus, för hvilka
de hade förtroende. Vid de stora bankrutter som der ägde rum,
hlef skattkammaren högst betydligt lidande, och i anledn. deraf
beslöt congressen att upphäfva denna rättighet. I afseende på
förstärkning af lullhevakningen, åberopar jag den motion, som
jag sjelf i della ämne afgifvit.
Hr Hjerta, Lars: Jag har med mycket intresse följt
denna diseussion och särdeles den siste värde talarens yttrande.
Motionären har nemi. i början af sin motion uppgifvit, att
Gamm.coll. skall hafva uti sin uppgift om beloppet uti exportens
öfvervigt öfver importen under 8 år missräknat sig på ieke
mindre än 17] millioner r:dr b:co. Jag hade derföre väntat,
att den siste värde talaren, som sjelf är ledamot af detta Collegium,
skulle besvara denna anmärkn. af motionären; hvilket
dock ej skett. Emedlertid ber jag nu att fä fästa uppmärksamheten
derpå, alt motionären sjelf Äfventyra! att utsätta sig
De n 26 Augusti.
571
för eli icke mindre misstag', då han ansett sig kunna uppgifva»
luiru myckel den Svenska fraktförtjensten utgjort under loppet
af de sisla åren, och sammanräknat de millioner han häruti
funnit, med den utländska skuld, för hvilken hruksägarne hälla,
för att få eli helt och hållet annat och så stort resultat,
som motionen innehåller, alt sätta emot det som Comm.eoil. uppgivit,
. Jag tror, alt motionärens beräkning vid detta tillfälle
rättfärdigar hvad en annan statsman en gång yttrat, alt ingenting
stundom är mera bedrägligt än siffror, nemi. i afseende pä
de resultater, man drager deraf. Jag tager mig friheten vid
detta tillfälle förnya den erinran jag utbad mig att fä göra vid
en föreg:de motion af Ilr von Hohenhausen, alt jag tror det icke
finnas något mera farligt, än att alltför nära vilja .sammanblanda
förhållandet emellan landels import oell export med dess financielia
förhållanden, sä lill vida som dessa röra bankens förmåga
att honorera sina förbindelser. Denna del af motionärens
åsigt har redan blifvit gensagd af Hr Fåhraeus med ett exempel
af Norrige. Jag lager mig friheten att tillägga ett annat
exempel, nemi. Danmarks, sorn visar, att hankens förmåga att
honorera sina förbindelser och inlösa sina sedlar med klingande
mynt icke ett ögonblick varit rubbad sedan realisationen
derstädes, oaktadt det landet har en lull-lagsliftning, som tillåter
införsel af alla slags utländska varor, mot en i allmänhet vida
lägre lull, än den hos oss gällande.
Hr Rosenblad: Jag erkänner, att del undfallit mig, som
ej var närvarande dä Hr Nordenanckar uppläste sin motion,
att han lärer i densamma intagit en tidningsartikel ror:de ett
förment misstag af K. Comm.eoil. uti uppgiflerne på den s. k.
haudelsbalanceu, eiler rättare rör:de en skiljaktighet emellan
Comm.collegii och Tullstyrelsens uppgifter. Då detta ämne
likväl nu här blifvit bragt å hane, sä anhåller jag alt få
upplysa förhållandet. Hvar och en som vili undersöka den
artikel som omnämndes, skall lätt inse, att dessa begge beräkningar
utgått från olika synpunkter. Della förhållande öfverensstämmer
med hvad som äger rum med 2me likartad» tabeller,
som i England årligen upprättas. Tullverket har tili
ledning för sin beräkning tagit det oförändrade tullvärdet pä
de varor som in- oell utföras, ulan afseende derpå om de importeras
eller exporteras med Svenska eller främmande fartyg,
för Svensk eller utlänsk räkning, om varan undergått förändring
i pris o. s. v. Sorn man känner, så är värdet pä främmande
varor i Svenska tulltaxan i allmänhet mycket högt ulfördt. Det
är endast rättadt efter varuprisena bär och icke efter hvad de
gälla pä den utländska inköpsorlen. På en mängd manufacturvaror
är detta pris flerfaldigt öfverstigande de pä sjelfva fabriksortcrna
gällande pris. Comm.eoil., som, för så vidt det
legat inom möjlighetens gräns, velat utreda hvad den i lullspecialerne
synliga införseln kostat och utförseln gifvit Sverige,
har derföre loljt en annan grund, nemi, alt vid utförsel bertik
-
572
Den 26 Augusti.
nu varans värde i utländsk hamn, eller afdrag af lull och andra
kostnader, när varan ullörts med Svenska fartyg och för Svensk
räkning, men i motsatt läll endast värdet i Svensk hamn, med
tillägg af lull och omkostnader, och efter samma grunder vid
införsel. Dä del varit omöjligt känna när ut- eller införsel
skett för Svensk eller utländsk räkning, har nian mäst antaga
delta förra vara förhållandet, när Svenskt fartyg begagnats, och
det sednare eljest, med undantag för Norrska lär ty g med trädlast
lill ett 3:dje land, och torde denna förutsättning i de fleste
fall vara riklig. Att på della säll olika siffror mäst blifva resultatet
af Coniin.coll. och Tullverkets beräkningar är ganska
gifvet. På samma säll hafva olika silfror uppkommit i 2:ne
officiella tabeller, sou» i England utkomma. Den ena upprättas
af tullkammaren efter en gammal taxa af 1698, med alldeles
oförändrade lullvärden för alla artiklar, och den andra upprättas
efter det verkligen gällande värdet, hvilket gifver eli helt
annat resultat, (lomm.coll. berättelse redogör uttryckligen för
de grunder, som Collegiuin följt vid sina beräkningar; och all
Collegium vid dessa alltid osäkra beräkningar, sä vidt vid sådane
slags beräkningar möjligt varit, närmat sig det verkliga
förhällandet, torde synas deraf, all pä de 10 år, som nämndes i
denna artikel, öfverskoltct lill fördel för Sverige, sedan man
afräknat allt håde in- och ulfördt guld och silfver, skulle blifva,
om jag rätt minnes, 17 millioner r:dr. Dervid har Collegium
uttryckligen förklarat, att frän beräkningar undantagas icke endast
de varor, som vid landtransport frän Norrige icke behöfva
vid lullkamrarne uppgifvas, utan derjemte alla varor som smuglas
in i riket. Anlager man smuglingen för 10 är hafva uppgått
lill 17 millioner riksdaler, med tillägg af den fraktförtjenst
Svenska handelsflottan haft emellan främmande hamnar och afdrag
af Svenska börsens conlributioner för begagnad utländsk
credit, sä tror jag att della icke skulle allt för myckel aflägsna
sig frän verkliga förhållandet, och följaktligen bevisa, alt
Collegium vid dessa beräkningar iakttagit all den noggrannhet
sakens natur medgifvit. Alt fullkomligt säkra resultaler deraf
icke kunna vinnas, kan ingen hällre bevittna än den som sjelf
lågt handen vid dylika beräkningar och sökt göra dem sä upplysande
som möjligt.
llr Hjerta: Eflcr de upplysningar, som den sisle värde
talaren afgifvil, och hvilka 11. o. Ad. utan tvifvel med nöje afbön,
anhåller jag blott fä förklara, alt min mening ingalunda
varit att insinuera, det Comm.coll. skulle hafva begått ett sä
betydligt misstag som motionären ansett. Jag har fastmera endast
velat fästa uppsamärksamheten pä faran att liigga sådana
pä höft uppställda beräkningar, såsom motionären gjort, till grund
för en tanke, pä hvilken man sedan vill bygga eli system. Den
tanka, hvartill motionären kommit på grund af sina beräkningar,
är, alt den stora differens, som skulle uppstå emellan Comm.-  coll. beräkning och det verkliga förhållandet, skall utvisa, huru
Den 26 Augusti.
573
slör qvantitet varor sorn ärligen blifvit insmuglade i landet.
Della sa foga pålitliga facil har motionären sedermera lagt till
grund för det syslom, som han velat införa. Jag upprepar, att
jag ansett nödigt fästa uppmärksamheten derpå, egentligen af
den orsaken, att sådana der stora summor, som uppgå till millioner,
möjligen kunde genom sina mänga nollor uppskrämma
åtskilliga lältrörliga inbillningar uli Bevilln.Utsk. och leda deni
in pä en alldeles falsk riktning lill uppsökande af orsaker, som
icke äro de rätta, och i följd deraf till föreslående af botemedel,
som icke leda till ändamålet, utan snarare måhända motverka
detsamma.
Gr. Frölich, David: Jag väntade i sanning icke, att jag
oförmodadt skulle uli denna discussion fä ett motiv för den
motion jag tog mig friheten väcka i går, om formerande afen
cenlralbureau för statistiska uppgifter; men då detta ämne icke
nu är under öfverläggning, sä tager jag mig friheten endast
yttra några ord, dels angående de upplysningar som IIr Rosenblad
afgifvit, dels om de af Hr Hjerta nppgifne misstag, dem
Hr Nordenanckar skulle hafva gjort. Hr Rosenblad har visserligen
riktigt, sä vidt jag kunnat fatta, upplyst derom, att Comm.-  coll. i sin berättelse, t. ex. den af är 1842, har i en not hänvisat
till den beräkningsgrund, med begagnande hvaraf Collegium
kommit lill de summor, som det upptagit. Denna beräkningsgrund
får man igensöka uli 1837 års berättelse, och der
står ungefärligen, att vid beräkningarne på import och export
alla utrikes ifrån inkommande varor äro uppförde efter det pris,
som gäller i den utrikes hamnen eller lastningsorlen, med tillagdeexpeuser
derstädes, och all de således äro ansedde såsom då blefne
Svenska, sä framt de äro införde för Svensk räkning i Svenskt
fartyg; att åter alla exporterade varor äro beräknade till de
pris, som de, enligt consulers rapporter, fått sig åsalle eller äro
gällande i utrikes hamnar. Denna grundsats för uppgörande
af den s. k. bandelsbalancen kan icke klandras, dä man allmänneligen
känner den; men då, som skett i 1842 års berättelse,
(tror jag), denna beräkningsgrund endast genom hänvisning
åberopas, men dess beskaffenhets omnämnande ånyo uraktläles,
och dä allmänheten, som läser den uppställde jemförelsen
för 10 år, hvilken i sanning synes haft en egen afsigt liksom
en egen förmåga alt förvilla begreppen, lätteligen kan hafva
glömt beräkningsgrunden, hvarpå densamma är uppgjord, likasom
den värde motionären det gjort; så är det svårt att frånkänna
Comm.eoll., eller den som uppställt ealculcn, all delaktighet
i skulden för misstaget. Hvad beträffar della misstag, sä
har jag för min del funnit, att detsamma hade kunnat undvikas,
om Collegium, jemte de uppställde tabeller öfver 10 års import
oell export, uti 1842 års berättelse bade behagat uppgifva summornc
af importen enligt tullspecialen. Jag har sjelf haft mycken
möda alt (inna detta värde på de importerade varorne för
är 1842, oell en lång uppsummering af tullspeeialeu har varit
574
Den 2G A u gus ti.
nödig, da till Iva rdct, d. v. s. det värde hvarefter förtullning skclt,
uppsteg till vida betydligare värde än det i iinportsumman uppgifna.
Hade nu Collegiura uppgifvit äfven tullvärdet, hvilket
varit för detsamma ganska lätt, så hade motionärens misstag
varit omöjligt. Nu är den differens emellan export och import,
som årligen visat sig, enligt hvad Hr Hjerta ganska riktigt anmärkt,
alldeles icke af den beskaffenhet, som motionären trott,
men deruti innefattas både handels-och fraktvinsten tillsammans,
och denna handelsvinst synes gä till 5 ä 6 millioner ärligen,
hvilket Högh Bevilln.Utsk. icke torde känna, men hvarom det
kunnat få begrepp, om (lomm.eoll. uppgifter varit något mera
fullständiga. Att fä denna handelsvinst skild frän fraktvinsten
har jag förgäfves försökt. Jag har i det afseendet vändt mig
icke allenast till embetsman inom Collegium, utan äfven till grosshandlande,
och de hafva sagt, att det är alldeles omöjligt alt
derom gifva någon upplysning. Jag lemnar derhän, huruvida
Collegium funnit något intresse vid alt gifva allmänheten någon
underrättelse om det summariska värde, på grund hvaraf tulltaxan
är uppgjord. I sådan händelse hade åtskilliga calculcr
kunnat göras mera säkra, och sådana misstag undvikas, som motionären
begått. Nu anhåller jag alt endast fä förnya den reflexion
med hvilken jag började, nemi. att jag, utan klander af
Collegii uppsatser på det hela, hvilka tvertom äro med noggrannhet
uppgjorde, anser det bästa beviset för ogagneligheteu
af det införda systemet, att afgifva en sådan berättelse utan en
sammandragen öfversigt öfver del hela, ligga deruti, att tvenne
sådana tidningsredaetioner som Aftonbladet och Winlerbladet
hafva misstagit sig pä Collegii berättelse och propagerat delta
misstag pä motionären.
Hr Rosenblad: Emot ett sådant skäl som det deu siste
Värde talaren anfört, såsom bevis för Comm.coll. försummelse
vid upprättandet af dess beräkningar, finnes naturligtvis intet
svar. Deremot fortfar jag att tro, att den som läser Collegii berättelser
med afsigt att förstå deras innehåll, lätteligen i dem
finnér den utredning jag nyss haft äran lemna. För den deremot,
som icke vill förstå och ändå domina, äro alla förklaringar
förgäfves. Såsom ledamot af Collegium, och sorn i sådan
egenskap upprättat en stor del af dessa handlingar, erkänner jag
gerna, att jag anser det fullkomligen omöjligt för oss och för
hvar och en annan alt göra dessa meddelanden så fullständiga
som vi skolat önska; men alt gå längre, och lemna uppgifter,
der inga data för våra beräkningar funnits, och der således allt
måste inskränka sig till gissningar, det har varit ett arbete,
Collegium icke velat företaga sig och hoppas få slippa. Hvad
angar de anmärkmr deu siste värde talaren gjort mot de grunder
Collegium följt vid sina beräkningar, sä tror jag, att de äro tillräckligt
besvarade genom den förklaring jag deröfver afgifvit,
och hvilken jag anhåller att få återkalla i Ståndets minne. I afseende
åter på hans önskan, att Collegium skulle hafva jemte
Den 26 Augusti.
575
sina egna äfven upplagit Tullverkets, pä tulltaxan grundade beräkningar,
sä anser jag detta ej skulle hafva varit till någon
nytta. Dessa beräkningar äro af annat slag och kunna icke,
ehuru de hafva del för sig alt dylika uli England under 146
år varit begagnade, lända till någon upplysning om hvad de varor
verkligen kostat, hvilka blifvit för Svensk räkning importerade,
emedan dessa varor icke inköpts efter det i tulltaxan
åsalte värde.
Hr Lefre'n, Johan Pehr: Jag instämmer till alla delar
i motionärens åsigter. Jag (inner naturligt, att der creditupplag
äger rum, mäste det alltid leda till en onödig import af varor,
i beräkning på framlida försäljning. Den saken hr klar. Jag
vili ej säga flere ord än dessa, anhåliandes att de få åtfölja remissen.
Hr Nordenanckar, Fredr. Willi.: Med undantag af
de anmärkmr, som den förste värde talaren mot min motion
framställt, tror jag alt discussioncn tagit sin gång på sidan om
ämnet. De fleste talare synas nemi. endast velat anmärka det
misstag jag begått, då jag såsom grund för motionen upptagit
Comm.collegii beräkningar, och Hr Rosenblad har särskildt velat
förklara skälet, hvarföre Comm.collegii beräkningar icke
kunnat blifva öfverensstämmande med Tullstyrelsens. Den som
behagar genomläsa min motion, skall finna att jag icke sjelf
satt fullt förtroende till Comm.collegii beräkningar. Jag har uttryckligen
förklarat, att Comm.collegii beräkningar äro med all
förtjenst uppgjorde, och alt således intet fel är af detta Collcgium
begånget; men det hör till sakens natur, alt sådane beräkningar
icke kunia blifva till siffror fullt tillfredsställande; men
då jag, såsom motiv tili det behof af en förstärkt tullbevakning
som jag framställt, önskade för mig kunna utreda den siffra,
hvartill den ololliga importen kunde antagas, ägde jag för denna
beräkning icke någon annan grund än de officiella tabeller,
som Comm.coll. framlagt. Dertill kommer äfven fraktförtjenslen,
ehuru äfven denna icke kunnat annat än approximativt beräknas.
Jag borde äfven göra afseende på den utländska skuld genom
hypolhekscassan, som är allmänt känd och som hr upptagen
lill 3,C00,000 r:dr silfv.sp. Jag har derigenom kommit
till den siffra af 17j million, som uti min motion uppgifves.
Sjelf misstroende dessa uppgifter, derföre alt jag visste, det
Comm.collegii beräkningar, ehuru med förtjenst uppgjorde, icke
kunde vara tili siffran pålitlige, har jag vidare yttrat, alt, ”utan
att kunna erkänna dessa siffrors fullt bevisande kraft”, jaglikväl
derutaf mäste leda mig till den slutsatsen, att en betydlig
tullförsnillning äger rum. Någonting annat bar jag ej sökt
bevisa, och långt ifrån att deruti vederlägga mig, bar Hr Rosenblad
sjelf täckts antyda, att den siffran hvarmed min beräkning
slutades, nemligen 17 millioner, troligen icke vore mycket
för hög. Milt misstag i detta fall synes således icke vara betydligt.
Hr Rosenblad har äfven i ett annat fall gifvit mig an
-
57C
Den 26 Augusti.
lcdn. att tro, det han ej genomläst min motion. 1 fråga om crcditup|)laget
har han talat om oriktigheten att förbjuda creditupplag
af socker och caffe. Uti min motion yrkas icke förbud
af creditupplag hvarken för socker eller caffe. Jag har tvertom
vidlyftigt anfört motiverna, hvarföre jag ansett att sockerhandeln
hurde särskildt skyddas, och äfven för caffe är undantag
gjort.
De vigtigasle anmärkmr emot min motion hafva blifvit gjorda
af den förste värde talaren, som indelat sina anmärkmr i tre
delar. Den första angår olämpligheten af att förhöja tullagifter.
Jag ber då att få fästa hans uppmärksamhet derpå, att
jag icke yrkat förhöjning af tull på någon enda artikel, med
undantag af fina stålarbeten. Jag tror således, att äfven denna
anmärka, går på sidan om mitt förslag. Huruvida creditupplag
bör bibehållas eller ej, är den andra vigtiga frågan. Den värde
talaren har sagt, alt om rättigheten till creditupplag borttoges,
så skulle det kunna inträffa, att brist på en eller annan artikel
uppstode, hvaraf en onaturlig stegring i priset kunde blifva
en följd. Jag har likväl yttrat, att rättigheten till creditupplag
icke borde borttagas pä någon nödvändighetsartikel, utan
endast på manufactur- och öfverflödsvaror, hvarmed jag har menat
sådana varor, hvilkas stegrade pris icke vöre någon statsekonomisk
förlust, utan tvertom mäste, i min tanka, lill Statens
fördel minska consumtion deraf. Den tredje anmärka, rörde
sjelfva tullbevakiiiugcn. Jag är tacksam för den värde talarens
medgifvande, att en ökad tullbevakning är af behofvet påkallad.
Efter detta medgifvande återstår således blott alt afgöra, huruvida
bevakningen bör ske antingen lill sjös eller (ill lands.
Jag mäste erkänna, att jag i denna fråga icke äger den
kännedom, att jag bör framträda med något positivt yrkande af
bifall till mitt förslag; men då den åsigt jag framställt i detta
ämne egentligen tillhör en erfaren tjensteman, i grannskapet af
deu kust, der, såsom jag tror, den största importen äger rum;
så har jag på hans ord trott att sjöbevakning vore mest ändamålsenlig.
Skulle den af mig föreslagna sjöbevakuingen kunna
utbytas emot en förstärkt landtbevakniug, ledande till samma
ändamål, som jag åsyftat, nemi. ökad conlroll ulan förhöjning
i tullafgifter; så har jag visserligen icke någonting deremot.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Man har i afton åter
upprepat den likgiltighet, sorn man förut yttrat för införselns
verkan på silfveruttagningen i banken. Jag anser mig derföre
böra upprepa, huru vigligt jag anser det vara, att man icke uppmuntrar
varuiuförseln sä, att utförseln af bankens silfver med
detsamma uppmuntras. Det är klart, att så länge införda varor
kunna med utförda varor betalas, sä varder bankens silfver
qvarliggande. Men lika säkert är, att i samma ögonblick som
de utförda varorna icke uppgå till värdet af de införda, så måste
mcllangiften hemtas ur bankens silfvcrhvalf. Sådant tillgår
helt enkelt på det sätt, att köpmannen lager de sedlar som han
af
Den 26 Augusti.
577
af kryddkramhandlare eller hvilken minuthandlare som helst
erhållit för de utländska varorna, går dermed till banken, uttager
i stället bankens silfver och skickar det till den utländska
fordringsägaren. Ingen köpman går oniidigtvis till hanken
och hemtar silfver, för alt utsända det, så länge han kan betala
med vexlar, emedan silfrets utsändande kostar mera i sjöförsäkring
och frakt än postpenningarne utgöra för en vexel,
hvilken icke ens behöfver recommenderas. Det är sålunda icke
af lättsinnighet man skickar ut silfver, utan derföre att det är
nödvändigt, i brist på annan lättare utväg alt betala. Bchofvcl
alt utskicka silfver bör man i möjligaste matto inskränka; och
derföre underlåta att uppmuntra införsel af alla sådana varor,
som på något sätt kunna umbäras. Om creditupplag är min
öfvertygelse lika med Hrr Nordenanckars och Lefrens, nemi.
att det lättar och uppmuntrar till införsel af främmande varor,
samt ali det följaktligen hör inskränkas så mycket som någonsin
rådligt är. Jag har icke sakkännedom nog, för att säga,
hvar den rätta gränsen bör vara, eller för hvilka varor ereditupplaget
holde alldeles försvinna; men klart synes det mig, ali
när köpmannen slipper betala införseltull för dc varor han pä
credit upplägger, så måste det ofta hända, att han införer sådana,
om hvilkas afsättning han är oviss. Finge han deremot
genast betala tull, så införde han inga andra varor eller större
belopp än dem, på hvilkas afsättning hail vore någorlunda säker;
det vore, efter min öfvertygelse, en fördel både för riket
och hanken; då toge man sin betalning hellre i goda vexlar, än
i varor, hvilkas afsättning vore tvifvelaktig och silfverfouden
blefve ej onödigtvis förminskad. Realisationen har bland andra
fördelar äfven medfört den, att tvisten om handelsbalancen,
hvilken för några år sedan ansågs såsom ett hjernspöke, nu är
afgjord; ty ännu säkrare än visaren på ett ur säger hvad tiden
är, visar bankens silfverfond om riket i det hela är i undervigt
i afseende på handeln eller icke. Comm.collcgii beräkningar
lemnar jag i deras värde; det är alldeles likgiltigt hvad
siffrorna säga; ullagningcn eller förökningen af bankens silfver
säger sanningen, och dervid kan man med trygghet hålla sig.
Creditupplagen oell de beräkningar som göras, föranleda åtskilliga
villfarelser om värdet af de införda varorna; i thy att
Comm.coil. i sina beräkningar öfver införseln endast upptager
sådana varor som äro förtullade. Mea då köpmannen mäste
till utländningen betala icke blott dc förtullade, ulan äfven dem
som upplagts på creditupplag, utan att tull derföre är betalt,
sä mäste införseln efter Cotnm.collegii beräkningar visa sig ringare
än hvad han i verkligheten är. Således om Comm.collegii
berättelse än skulle visa en öfvervigt i vår handel i afseende
på de förtullade varorna, kan likväl hankens silfverfond visa
undervigt, derföre att köpmannen ofta har betalt både de förtullade
och de oförtullade.
Hvad det åberopade förhållandet i Norrige angår, så är
1 II. 73
578
Dt 11 26 Augusti.
ställningen der sådan, att man icke liar några inhemska vara
förädlande
verk att skydda såsom i Sverige. I Norrige ut
skeppar
man sin fisk, sina trädvaror och sitt jern; man inskeppar
säd och alla möjliga fabriksvaror. Der kan fråga om ett
skydds- eller förbuds-system icke uppkomma förr än i det ögonblick
man af egen jord har födoämnen, och i sådan mängd alt
icke allenast trädhuggaren, sågaren och fiskaren, utan äfven
fabriksarbetaren kunna deraf hafva sin föda. Då först kunna
fabriker der anläggas. Norrige kunde icke för upprättandet af
en bank afvakta en sådan förändring i sitt närings-, handelsoch
tull-system. Anläggningen skulle då hafva dröjt alltför
länge. Bien Norrige har en stor fördel, nemi. den, alt dess
dyrbaraste utförsel består i ett födoämne, och en hvar vet att
magen är den som lika litet lemnar credit i andra länder sorn
hos oss. Den sorn har födoämnen att sälja, gör ock derföre
den säkraste marknaden. Kunde man lika väl äta jern som
fisk, så skulle Sverige ej vara i den förlägenhet om afsättning,
som nu är förhanden.
Frih. Cederström, Jacob: Frågan om handelsbalancen
liar vid alla riksdagar utgjort ett besynnerligt tvisteämne, det
ingen rätteligen velat förstå. Den enkla grunden för handeln
har likväl alltid varit och måste vara, alt köpmannen köper
varan der hon kostar minst, och säljer henne der hon gäller
mest, eller tager i utbyte den vara han får för bästa köp och
sorn i hemlandet eller annorstädes kan säljas till högre pris,
varan må beslå af silfver, guld eller hvad annan vara som
helst; och således, om han tvingas genom förbud af lagstiftningen
att icke följa denna grund, så tvingar man honom att göra
förluster och bcröfvar honom hans rättighet att vinna det högsta
möjliga, till alldeles motsvarande förlust för samhället. Med
silfver eller silfvermynt är förhållandet alldeles enahanda. Om
det gäller mera i ett land än i ett annat, tager man det der
det gäller minst och förer det dit, der det gäller mera, för
att sedermera för de penningar jag fått, köpa andra varor och
föra deni dit, der de gälla mera. Detta upplyser, enl. Dumboms
forna lära, bättre och enklare än all annan bevisning, hvad
som skett i Sverige och andra länder i afseende på utförseln
af silfver. Jag instämmer för öfrigt med motionären om nödvändigheten
af alt i Sverige hafva bättre coutroller mot tullförsnillningar.
Ilr Hjerta: Den utsträckning discussionen tagit med af
seende
på frågan om creditupplag, nödgar mig besvära II. o.
Ad. med några få ord. En värd talare har sagt, att creditupplag
hufvudsakligen endast leda till öfverspeeulation. Ilan
kan visserligen till en viss grad hafva rätt deruti, så till vida,
att mången varuimport kan ske i följd af denna rättighet, som
i annat fall skulle blifva ogjord. Bien jag är af alldeles motsatt
tanka med några talare derutinnan, att jag är långt ifrån
att anse detta för ett oudt. Jag ber att få fästa R. o. Ad:s
Don 26 Augusti.
579
uppmärksamhet deruppå, alt det är en händelse, som äger rum
med handelsvaror likasom med ali slags egendom, och som
framför allt äger rum i den egenltiga handeln, att varorna
kunna äga ganska olika pris pä olika tider. Hvad colonialvaror
beträffar, sä vet man, att prisen någon gång variera ända
till en tredjedel, om icke mera. Att nu kunna på främmande
ort inköpa en vara vid den lid, då hon har ett lågt pris,
eller då hästa tillfälle till frakt m. m. yppar sig, samt förvara
henne till dess man antingen kan afsätta henne med högsta möjliga
fördel, antingen på platsen eller genom återulförsel till
annan ort, måste således alltid blifva en vinst för den enskilde,
och, när man lägger alla enskildes vinst tillsammans, så uppslår
deraf en vinst för det allmänna. På denna grund, och
jemväl med stöd af hvad Frih. Cederström nyss anmärkt, tror
jag alt crcditupplag äro nyttiga, dels för att hafva varor till
hands när de säljas med fördel, och dels för att kunna inköpa
dem vid sådana tider, då de äro billigast i priset. Dessutom
tager jag mig friheten anmärka, hvad frågan om öfverspeculation
beträffar, att credilupplag jemväl snarare kan bidraga att
förekomma än alt föranleda öfverspeculation, i så målto nemi.,
alt emedan officiella uppgifter alltid finnas öfver inventarierne
på creditupplaget, sä har köpmannen deri någon ledning för
att beräkna huru långt della upplag svarar emot behofvet, och
sålunda derigenom någon gång bespara sig del misstaget att
införa samma vara, om redan öfverflöd deraf finnes; hvaremot,
om creditupplagen icke funnos, det lättare kunde hända, att
mänga köpmän samtidigt speeulerade pä samma vara, utan att
veta af hvarandra, och att en stockning deraf inträffade, svårare
och mera ruinerande i samma män som varulagret förtyngdes
genom åliggandet att genast förtulla detsamma.
Hr Fåhrmus: I milt förra yttrande underlät jag med
flit att nämna ett skäl emot de föreslagna åtgärderna till hämmande
af införseln utaf utrikes varor, som, i anledn. af hvad
sedermera under discussionen förekommit, jag nu anser mig
höra anföra. Den Stat, som ingenting vill köpa, får också ingenting
sälja. Om således införseln af utländska varor genom
konstlade åtgärder inställes eller försvåras, så måste del hafva
ett menligt inflytande pä utförseln af våra egna exportvaror.
Beklagligen har redan, genom en ogynsam conjunctur, äfsältningen
å utländska marknaden af vår förnämsta exportarlikel
blifvit betydligen förminskad. Det torde då vara så mycket
nödigare alt tillse, det icke äfven afsältningen af vår dernäst
vigligaste exportvara må möta hinder och olägenhet. Det är
kändt, alt i England för icke längesedan vidtogs en reglering i
afseende på införselstullen af trädvaror. Del har ausells, att
denna reglering varit gynnsam för Europeiska trädvaror, så att
de derigenom lättare kunnat uthålla täflan med deni från Canada.
Sådana tilldragelser hafva dock i handelsverlden på sednare lid
företett sig, — dc der genom ministericlla förhandlingar erhål
-
580
Den 26 Augusti.
lit någon vigt, — att auledn. icke saknas till den farhåga, alt,
om mera resi rict i va åtgärder vidtagas i de länders tull-lagslifning,
med hvilka England slår i handelsförhållanden, sådant
kunde för dessa länder leda till undantag eller inskränkning i
de fördelar, som genom förrberörde reglering af Engelska trädvarutulleu
i allmänhet medgifvits. Jag hemställer till eder,
mine Hrr, om icke detta vore att förekomma eli mindre ondt
med ett större. Jag bör slutligen fästa uppmärksamheten derpå,
att fråga kommit å bane om handclstractater äfven med
andra länder, till fördel för vår trädvaru-export; men äfven
dervid kunde det möta svårigheter, i händelse vi antoge mera
reslricliva grundsatser för vår import.
Jag anhåller, att dessa yllerl. anmärkn-.r måtte få åtfölja
remissen.
Hr von Hartmansdorff: Jag beklagar, alt jag måste
vara af en annan mening än den siste värde talaren : men jag
kan icke förneka en öfvertygelse, som jag så länge hyst och
hvilken ännu är hos mig lika Ullig. Saken skulle vara mig
likgilltig, om icke fäderneslandets väl vore i fråga; men då så
är, måste jag ock försöka alt kämpa för en sak, som icke är
min, utan det allmännas. För egen del tror jag alldeles icke
på verkan af de s. k. ömsesidiga eftergifterna Stater emellan,
ej eller på den satsen, alt den som icke koper, icke får sälja.
Om man tager exempel af ett mindre förhållande, så inser man
lätt huru dermed hänger tillsammans. Om jag tänker mig ett
vanligt torg i staden eller en marknad på landet, så är det
klart, att den som har bästa varan och säljer för bästa priset,
får afsättning, antingen han pä det torget eller den marknaden
köper någonting annat i stället, eller far hem med penningarne
i sin ficka. Man svarar: annat är förhållandet emellan den
ena Staten och den andra; vill man hafva någon eftergift i tull
på ena sidan, så begär den andra Staten något motsvarande på
sin sida, och man nödgas göra utbyte af fördelar samt se lill
antingen man derpå vinner eiler förlorar. Sådana afhandlingar
skedde lättare fordom, emedan ndringsidkarne i hvarje land då
ägde mindre kännedom om förhållandet hos andra och således
mindre visste alt iakttaga egen fördel än för närvarande. Nu
är det nästan ogörligt för någon Regering alt medgifva något
annat än hvad näringsidkarne sjelfve finna antagligt. Underhandlingar,
de må föras aldrig så väl, kunna emot den ögonskenliga
fördelen intet uträtta. Sker någonting annat, så kan
man nästan förutsätta, att fördelen stannar hos den starkaste.
Jag vill blott anföra ett enda exempel, nemi. af handelsförhållandet
mellan Frankrike och Belgien. Jag råkade för ett par
år sedan vara i Paris just då, när underhaudlingarne derom
drefvos, och hörde dagligen omtalas med hvad nit de sköttes
från Belgiens sida. Saken ansågs da vara, likasom afsättning ännu
är, en lifsfråga för Belgien. Man vet, att dess Drottning är
dotter af Konungen i Frankrike. Hans måg koni sjelf dit, för
Den 26 Augusti.
att bedrifva sitt lands angelägenheter; och man trodde att svärfadren
gerna hade gjort honom lill viljes, om Frankrikes intresse
varit förenligt dermed. Men detta lands näringsidkare,
särdeles i de nordliga departementen, uppreste sig deremot,
Franska Regeringen måste rätta sig efter deras fördel, och underhandlingen
slog ut lill Relgiens skada. Utan tvifvel går det
sä för hvarje annat land, som försöker att dela vinst med ett
starkare. Jag tror således, alt hvarje Stat måste se lill, att
han tillverkar goda varor och säljer dem för billigt pris; sker
det, så får han afnämare utan tractater; sker det icke, så blifva
underhandlingar fruktlösa.
Gr. Frölich: Denna discussion torde på det hela icke
blifva utan sin nytta, emedan den kan visa, att åtskilliga olika
tankar i detta sä många gånger debatterade ämne ännu finuas
qvar, och att de yppersta statsmän detta Hus innesluter ännu
tvista derom. Det torde således vara lämpligt alt nu, innan
frågan går till Utsk., en och annan vidare anmärkning derom
göres. Jag begagnar först med nöje tillfället att få förena mig
med den siste värde talaren om hvad han först yttrade, nemi.
att reciprocilets-lractater Stater emellan numera sällan anses
lända till fördel för det land, som i politiska krafter är underlägset;
men då jag gjort detta medgifvande, anser jag det vara
min skyldighet att förklara, att om Hr Fåhrams andragit detta
icke fullt grundade argument, för att besvara ett föregide yttrande
af Ilr Nordenanckar, så att argumentet skulle kunna anses
nästan såsom ett argumentum ad hominem för alla dem som
äga trädvaror att exportera, och sålunda äfven af dem uppfattats,
så var likväl det öfriga, som af Ilr Fåhraeus yttrades, nemi.
om nödvändigheten alt låta handeln reglera sig sjelf, så riktigt,
att jag tror icke sanningen deraf hör försvagas af den
anmärka. Hr von Ilartmansdorlf nu efteråt derom gjort. Jag
ber Hr von Hartmansdorff om förlåtelse, om jag vid detta tillfälle
har trott honom icke böra få sista ordet. Jag erkänner
hans nit för den sak han förfäktar, och det är ingen i delta
Hus obekant, ali det är restrictioner i handeln, som han förfäktar
likasom skvddssystemet. Men, mine Hrr, oaktadt den
grundsats jag ämnar förfiikta, redan genom Hrr Hjertås och
Fåhrmi yttranden blifvit belyst, ber jag dock att få kläda den
i en annan form. Jag tror, att man skulle kunna uppställa
argumentet så: antingen vilja Svenskarne hafva utrikes handel
eller vilja de det icke; vilja de hafva utrikes handel, så måste
de tillåta de handlande att handla så som med deras fördel
öfverénsstämmer. Alt föreskrifva huru och hvad de skola köpa,
är ett försök som ofta blifvit gjordt, och som alltid ländt,
icke till de handlandes förlust, men till det lands förlust, hvarest
en sådan lagstiftning gjort sig gällande. Det är icke genom
•sådana stadganden man förekommer förbrukning af de varor,
som, jag måste medgifva det, då rikets exportartiklar fallit i
deras vanliga värde, leda till en större sjlfverexport, hvilket
582
Den 26 Augusti.
är (let factum, hvaröfver FIr von Hartmansdorff nu beklagat sig.
Men sjelfva factum och dess orsak, sådan den till en del förekommer,
äro ett, ett annat är, huru det onda skall kunna hjelpas.
Det är nemi. en helt annan fråga, om man kan genom förbud
förekomma consumtion af utländska luxartiklar, eller om
det är nyttigt att sådana consumtionsartiklpr förbrukas. Jag
instämmer med Hr von Hartmansdorff i den sanning, att sedan
realisationen har exporten af bankens silfver blifvit en ganska
säker thermometer på nationalförmögenhetens tillväxande eller
aftagande, emedan i den vrå af vcrfdcn, der vi ligga, man kan
anse bankens silfver för en besparad nationalpenning, hvilken
användes när vi icke hafva annat alt exportera. Den satsen är
efter min tanke alldeles obestridlig; men jag påstår, all deraf
icke föijer, att man för framliden förekommer silfrels utförsel
genom en sådan föreskrift, som Hr Nordenanckar föreslagit. Det
följer icke, nemi. först derföre, att del minskar köpmännens
förmåga, för det andra derföre att det är omöjligt, äfven med
all försigtighet, att förekomma det andra än grosshandlare, d. v. s.
smyghandlare, förse sig med de största qvantiteter af silfverförrådet
för att kunna importera dessa varor. Det torde
vara omöjligt alt genom förbud eller högre tullafgifter tvinga
dem att bli exportörer af våra svärsålda producter såsom valuta
för de luxartiklar de inpraktisera. De köpa af exportörer
vexlar, så länge sådane finnas omkring pari, men då cursen stiger
deröfver, laga de silfver, emedan detta alltid finnes äfven
för deras räkning till hands al pari. En annan omständighet,
som talar för creditupplaget, har här icke blifvit nämnd, nemi.
att handlande stundom äro tvungne vid försäljning af exportartiklar
all taga sådana varor tillbaka, som ofta alldeles icke
kunna afsältas, men som de erhålla för godt köp, och hvilka
de upplägga antingen på nederlag, eller, då varan här är någorlunda
begärlig, såsom caffe och i synnerhet socker, äfvenledes
på creditupplag. Har partiet dä råkat bli för stort för inrikes
behof, så bänder ofta att en del af det sednare åter exporteras.
Skulle man nu förbjuda dem att pä detta sätt gä hit
med retour-frakt, och lägga upp sina varor tilldess de kunna
åter försälja dem, så skulle man beröfva dem och riket en vinst
och tillika göra frakthandeln omöjlig. Att reglera handeln genom
förbud för de handlande, är och förblifver efter min tanka
omöjligt; utan man återkommer lill den grundsats jag först uttalade;
frågan är: vill man handla eller vill man icke handla?
Hr Nordenanckar: I anledn. af hvad sednast blifvit
aufördt af de åtskillige talare, som yttrat sig i delta ämne, får
jag äran åter erinra derom, alt jag alldeles icke föreslagit tullens
förhöjande på någon artikel utom finare stålvaror, och alt
min mening således ännu mindre varit att införa något förbudssystem.
Här har vidare yrkats den sats, att om man vill exportera,
så måste man äfven importera. Jag har trott, alt exportörens
interesse bäst bevaras, om man försäkrar honom om ett
Den 20 Augusti.
583
rättvist pris pä den vara, som man nu helst bör söka importera,
jag- menar silfret, och af denna orsak har jag i en följande
motion uppställt den grundsats, att banken borde berättigas
att uppköpa vexlar sä snart cursen faller under 128. Hvad
angar Gr. Frölichs yttrande, att credilupplaget kunde betraktas
såsom en utväg att upplägga sädana varor, som sedan exporteras,
sä medgifver jag att en sådan transitohandel är nyttig och
bar äfven derföre uttalat den grundsats, att en drawback bör
beviljas för återexporterade varor. Derigenom tror jag att detta
nationella intresse äfven är skvddadt. Hvad särskildt angår
tullen på Svenska trädvaror, i afseende hvarpå en värd talare
förespeglat, att om vi införde alltför stränga tullförfattningar,
så skulle detta intresse förlora, ber jag få erinra derom, att
Engelska tullen varit bestämd för Oslersjövirke till den betydliga
summan af 22 £ per 10 tolfter och nedsaltes för några år
sedan lill 17 £ St , oell alt det, utan allt afseende på utländska
önskningarne, var endast de inre Engelska intressena, som verkade
denna nedsättning. Svenska trädvaror hafva aldrig varit
salta i annan catliegori än Nordiskt virke i allmänhet, och jag
skulle ej tro, att England höjer en sådan tull af det enda skäl,
att en god tullcontroll ulan förhöjda afgifter stadgas i Sverige,
hvilket är det enda jag med min motion åsyftat.
Hr Lefren: Sedan discussionen vändt sig något längre in
i det ämne, som har närmaste sammanhang med motionen, ber
jag att få yttra några ord. Här har blifvit sagdt, att det land
som ingenting vill köpa, får icke något sälja. Det är en allmännelig
sats, hvars värde jag icke vill för det närvar, bestrida;
jag vill blott försöka en liten tillämpning. Sverige är, relativt
till sin export och relativt till sin förmögenhet och relativt
till sin folkmängd, det starkast consumerande land i Europa.
Det skulle kunna med siffror bevisas, att Sverige på hvarje
million menniskor consumerar måhända 3 å 4 gånger mera
socker,-jemförelsevis med något annat folk; alt Sverige consumerar
3 ä 4 gånger mera caffe relativt till folkstocken än något
annat land i Europa; och möjligen skulle äfven kunna med
skälig säkerhet bevisas, att Sverige i proportion consumerar
mera vin än sjelfva vinländerna, då jag undantager det sämsta
slaget af vin, som der svarar emot värt svagdricka. Sverige
är således icke någon så dålig kund för ulläudningen, att han
skulle göra sig någon särdeles brådska att mot Sverige öfva
repressalier, i fall det skulle blifva så pass förståndigt, att se
tili sina tullförfattningar litet bättre än hittills. Jag tror icke
eller, att man skulle brådska med repressalier, om Sverige
skulle vidtaga sådana författningar som andra länder vidtagit.
Ett bevis på huru pass förståndiga vi äro, är att då andra länder
skaffa sig ett tillräckligt och lämpligt rörelsecapital, för att låta
sina näringar komma till flor och bestånd, så consumera vi så
mycket, att vi icke en gäng äga en skilling öfver att öka vårt
rörelsecapital och vårt grundcapital, för att öka vår förmåga
584
Den 26 A u gusti.
att producera mera för framliden. Vi hafva en lång tid legat
i händerna på Tumba pappersbruk; dit vända sig allas ögon
för alt få ett capital; men det är icke något capital; det ören
fix ide hos nationen att så är, emedan hon blifvit förvillad genom
ett långvarigt trassel i sina peuningeförhållanden. Det är
blott capital, som man genom flit, omtanke och sparsamhet skaffar
sig på den stora verldshandeln, när man utgör ett folk, som
deltager i verldshandeln. Jag tror, att Sverige har mycket ännu
att göra, för alt komma till den ställning i handelsväg, hvaruti
andra förståndiga nationer befinna sig, och jag kan icke dela
den liberalism, som här predikas till förmån för utländningen,
under förevändning att det skall vara nyttigt för fäderneslandet
att vara lättsinnigt. Vi måste skydda våra näringar och skalla
oss capitaler på annan väg än från Tumba.
Atskillige ledamöter yttrade härtill deras bifall.
Hr Fåhreeus: Då den siste värde talaren velat påstå, att
Sverige är det mest consumcrande land i verlden, eller att det
i förhållande till sin folkmängd consumerar mest af utländska
varor, så vågar jag påstå, att han gjort sig skyldig till en
öfverdrift. Jag hänvisar honom till tabellerna öfver Norriges
import; han skall deraf klarligen finna, att oändligt mycket mera
af t. ex. caffe och vin jemförelsevis consumeras i Norrige än i
Sverige. Hvad det öfriga af Hr Lefre'ns anförande angår, tror
jag det vara öfverflödigt att å min sida besvara något, om ej
hans hänvisning till förståndet i våra tullförfatlningar. Det ligger
deruti en, ehuru indirect, bestraffning, som drabbar både
mig och öfrige af den värde talarens motståndare, som bär
talat i samma syftning som jag. För min del bör jag likväl
deruti finna mig, då det träffar äfven högre, som baft att skaffa
med sednasle propos. ang:de tullregleringen.
Afven efter detta anförande hördes bifallsrop af många
ledamöter.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att Hr Nordenanckar
förevarande motion angick dels förökad tullbevakning, dels förpassningsstadgan,
dels husvisitationer och delscreditupplag samt
särskilde tullbestämmelser, hvarföre den syntes tillhöra 4 Utsk:s
behandling; men att då enligt grundlagen det Utsk., till hvilket
motionen blefve remitterad, vore berättigadt att sammanträda
med andra, H. Ex. ansåg sig böra föreslå remiss endast lill det
Utsk., af hvars behandling motionen hufvudsakligast vore beroende;
och hemställde H. Ex. fördenskull om II. o. Ad. behagade
till Bevilln.Utsk. remittera denna motion jemte hvad i anledn.
deraf blifvit anfördt; hvilket bifölls.
Vidare föredrogs Hr Nordenanckar, Fredr. Wilh.,
d. 24 dennes e. m. på bordet lagda motion om förändrad lagstiftning
för R. Sirs Bank.
Hr
Den 26 Augusti.
585
Hr Mannerskantz, Carl Axel: Jag instämmer visserligen
i hufvudsvftningen af det vackra oell sakrika anförande,
i afseende på regleringen af landets bancoväscnde och financiella
ärenden i allmänhet, som Hr Nordenanckar afgifvit; likväl
skulle jag vid en och annan punkt af hans förslag vilja göra
några aumärkntr. I 2 punkten har Hr Nordenackar föreslagit,
att bancovinslen skulle till Riksg.cont. öfverlemnas. Detta förslag
skulle jag endast villkorligt vilja tillstyrka. Det har nemi.
hittills varit stadgadt, att den årliga baucovinst, sora emellan
riksdagarne inflyter, skall förblifva till Bancoslyrelsens disposition,
för att hufvudsakligen användas till den metalliska cassans
förstärkande. Delta stadgande, om det ock ej fullt utsäger hvad
det menar, måste dock innefatta, att Bancostyrelsen derigenom
har erhållit till sin disposition hela den influtna bancovinslen,
för alt dermed strypa, i fall bankens silfverfond skulle få ett
visst, i bancoreglemts 120 § omnämndt ofördelaktigt förhållande
till den utelöpande sedelstocken. Och om nu 11. St. utan några vidare
föreskrifter blott skulle besluta, att den årliga bancoviuslen
skulle år efter är lill Riksg.cont. öfverlemnas, för alt, genom
att af Riksg.cont. användas till åtskilliga Statens behof, åter
i rörelsen utsläppas, så skulle deraf följa, alt denna Bancofullmäktiges
rättighet att indraga ett visst belopp af sedelstocken,
om det behöfves, skulle försvinna. Således vill jag endast sä
till vida tillstyrka ett sådant stadgande, som man, vid ordnandet
af bankens financer, ställer till Bancofullmts disposition eu
denna bancovinst motsvarande summa, hvarmed Bancofullmäktige
förpligtas alt, när behofvet så fordrar, draga in sedlar.
I den sista punkten har Hr Nordenanckar föreslagit, alt
Bankofullmäktige, vid fråga om inköp af vexlar, skulle få rättighet
att förstärka sig med ett par ledamöter, som Bancoslyrelscn
skulle äga att tillkalla. Alt söka kunnige mäns råd i
dessa ämnen tror jag väl vara ganska nyttigt, men jag fruktar
att denna åtgärd icke gör tillfyllest. Jag tror, att om man icke
gör en helt och hållet ny organisation af bankens Öfverstyrelse,
sä skall allt hvad man annars vill föreslå i afseende på en ny
reglering af bankens hela verksamhet — och hvaribland, dea
vigtiga rättighet, som Hr Lefre'n velat tillägga Bancofullmäklige,
att genom tillfällig begränsning eller utsträckning af bankens
lånerörelse efter behof öka eller minska sedelstocken, och
hvad Hr Nordenanckar i sin nu föredragna motion föreslagit, med
annat mera, bör inräknas — icke uppfylla ändamålet. Så länge
Bancostyrelsen är sammansatt, såsom den nu är, af personer, sorn
icke behöfva vara financierer, utan kunna vara valde, trenne utur
hvarje RiksSt., möjligen blott med afseende ä de politiska meningar
som de bekänna, sä kan man af dem icke mycket vänta, för utförandet
af deras dock så ytterst maktpåliggande och så synnerligen
svåra och ömtåliga förtroendeuppdrag. Jag tror, alt man borde
så inrätta Bancostyrelsen, att man för densamma sökte ut
några, säkerligen ganska få, af de personer, som inom landet
1 H. 74
586
Den 26 Augusti.
äro kände för att äga särdeles utmärkta financiella och dermed
sammanhang ägande kunskaper. BancoUtsk. gjorde derföre, efter
min tanke, bäst uti, att föreslå en fullkomligt förändrad
organisation af Bankens nuvarande Öfverstyrelse, i synnerhet i
afseende på sältet för dennas bildande. Detta kan förmodligen
icke tillgå på annat sätt, än att BancoUtsk. måste göra
upp ett förslag, och låta det inkomma till Consl.Utsk., som
i följd deraf skulle anmodas föreslå en förändring af den föreskrift
i grundlagen, som handlar om huru Baneostyrelsen af R.
St. skall väljas. Och jag tror, att man då skulle böra bestämma
ett valsätt af Bancofullmäktige, ungefärligen efter samma
grunder som den s. k. Tryckfrihetscomiteen nu viiljes, nemi.
att en nämnd, sammansatt af de särskilda RiksSlm, valde denna
Baneostyrelse. Derigenom endast skulle man möjligen kunna
fä personer så qvalificerade alt de med framgång kunde förvalta
ett så vigtig! åliggande, som ett helt lands penninge- och financeväscnde.
Viglen af denna min sednare anmärka., skulle jag
önska att BancoUtsk. toge i noga öfvervägande, när, som jag
får utbedja mig, hvad jag nu yttrat, kommer alt lill BancoUtsk,
åtfölja lie Nordenanckars nu föredragna motion.
Gr. Frölich, David: Jag bör bekänna, att jag icke tagit
notice om Hr Nordenanckars förevar, motion, af den orsak,
att, ehuru jag väntar mig att dcu värde talaren, såsom sjelf
ledamot af BancoUtsk. ganska grundligt gått till väga, så skulle
jag velat förbehålla mig och alla ledamöter, som intressera sig
för ämnet, att i ett sammanhang fä se hvad BancoUtsk. föreslår
i denna fråga. Då BaneoUtsk:s ledamöter sjelfva äga rätt alt
inom Ulsk. väcka motioner, kan jag icke riktigt göra mig reda
för ändamålet, hvarföre den värde motionären här framlrädt
med en motion, som gifvit den siste värde talaren anledning
att föra discussionen in på fältet af förändringar i conslitutio
nen.
Jag säger icke detta såsom ett klander emot Hr Manner
skantz’
yttrande, ty jag anser att det står i fullkomligt sammanhang
med motionen; och jag har egentligen endast begärt
ordet för ali få i prof. förbehålla mig att enskildt yttra mig,
när jag får se hvad BancoUtsk. i sin helhet kommer att föreslå,
ty jag tror icke att det kan vara nyttigt, hvarken för det
ta
Hus eller för de öfriga Stånden eller i allmänhet, all så bitvis
disculera hvarje fråga, som hörer till linancerna.
Remitterades till BancoUtsk.
Föredrogs Gr. von Sch wer i n s , Adolph Henning, d. 24
dennes e. m. på bordet lagda motion, om upphörande af portofriheten
för tidningar och periodiska skrifter, som genom Postverkets
försorg afsändas.
Ilr von Troil, Emil: Vi hafva här åter före en motion
om grundskattens afskaffande. En föregule motionär ville utbyta
den emot större tullafgifter; den närvar, har åter upp
-
Den 26 A ugusti.
587
funnit en utväg, som mahanda ingen förut tänkt på, men jag
tror dock, alt den i verkställigheten kommer att möta åtskilliga
svårigheter, hvarföre det vore önskligt att motionären behagade
bifoga några tillförlitliga beräkningar, huru den nya afgift
han föreslår skulle svara emot behofvet, om grundskatten,
såsom han önskar, afskaffades. I annat fall lärer, som jag befarar,
hans välmenta afsigt i delta hänseende icke lända lill
något resultat. De tidningar som afgå till landsorterna äro redan
i dubbelt afseende beskattade. En afgift erlägges nemi. till
Postverkets tjenstemän af 2 r:dr b:co pä hvarje exemplar, och
dessutom utgår en stämpelafgift såsom bevillning. Motionären
har föreslagit en tredje, hvilken skulle utgå såsom vanligt postporto,
beräknad efter 1 sk. b:co på lodet. Jag tror att stora
svårigheter skulle uppstå vid uppbärande deraf, och han har
icke i sitt förslag utvecklat, huru dermed skulle tillgå. Om
lidniugarne skulle charteras och redovisning deraf ske, uppkommc
sannolikt ett stort ökadt arbete derigenom för Postverkets
tjenstemän. En enklare utväg hade väl i sådant fall varit att
förhöja ehart* sigillatmafgiftcn, men motionären har icke velat
detta, emedan denna afgift, såsom han ganska riktigt uppgifver,
på grund af Ileg.F. 60 § är af hevillnings natur. Han har derföre
velat införa en annan slags afgift, som också, enligt samma
grundlags-§, är bevillning. Jag hemställer, om han i detta
afseende varit lycklig att träffa målet. Motionären är en varm
vän af tryckfriheten i allmänhet och har insett den stora nytta
tidningarne medföra. Jag har denna uppgift af ganska säker
hand, ty jag har läst den i sjelfva motionen. Men den man
älskar den agar man; så har åtminstone fallet varit vid delta
tillfälle; ty den skatt som motionären föreslagit att läggas pä
tidningarne skulle hafva den följd, att de flesta af deni komme
alt upphöra. Någon förlust tillskyndades sannolikt icke derigenom
de fä som kunde fortfara. Deras afsättning klefve måhända
ännu större än den för närvar, är, men förlusten stannade
hos allmänheten. Den offentliga discussion af allmänna ämnen
som utom representantkammaren föres af tidningarne, anses
öfverallt i conslitutionella stater vara nödvändig. Detta iir tcmligen
allmänt crkändl, sä att jag icke anser mig behöfva ingå i
någon bevisning derom. Men skall denna discussion leda lill
något ändamål, skall den icke urarta lill allt för stor ensidighet
i uppgifter och omdömen, så fordras det att de disculerande ej
skola vara alltför få. Motionärens förslag skulle sannolikt leda
till, att hela landsortspressen ginge under, och äfven de af hufvudstadens
tidningar, som icke hafva särdeles stort antal prenumeranter
för det närvar. De öfriga som qvarstannade skulle
sannolikt föra en ensidig talan, med eller utan afsigt, då ingen
funnes på den offentliga discussionens fält att dem vederlägga.
Detta är en politisk följd af förslaget, som måhända motionären
icke insett, men som jag anser vara af så stor vigt, att
jag detsamma helt och hållet afslyrkcr, så mycket mera som
588
Den 26 Augusti.
jag- skulle leo, alt de financiella fördclarne deraf, om man litel
närmare beräknar, förfalla till en fullkomlig obetydlighet.
Remitterades till Bevilln.Ulsk.
Vid föredragning af Hr Montgom meries, Fabian Aug.
Carl, d. 24 dennes e. m. på bordet lagda motion, om lönereglering
för laudtstalens embets- och tjenstemän, yttrade sig:
Hr F alira: tis, Olof Immanuel: Jag bar begärt denna
motion på bordet, för att kunna få en närmare kännedom derom,
än som kunde erhållas vid en hastig uppläsning. Jag har
nu, efter granskning af dess innehåll, funnit alt åtskilliga
uppgifter pä minimibeloppen af lönerna för landshöfdingar och
åtskilliga landtslalens tjenstemän icke äro tillförlitliga. StatsUtsk.
, till hvilket motionen torde remitteras, kan viunna öfvertygelse
derom genom jemförelse med de fastställda staterna.
Men då det föröfrigt icke kan finnas någon anledn. för mig att
bestrida förbättrandet af de visserligen i allmänhet otillräckliga
lönevillkoren för landlstaten, för den händelse att Statens tillgångar
sådant medgifva, så vill jag blott uttrycka den önskan,
att en sådan provisionel reglering, som motionen åsyftar, icke
må hindra eller försvära den reglering, som K. M. i propos.
om statsverkets tillstånd och behof antydt, i afseende å de indelta
lönernas ingående till statsverket, såsom villkor för den afsedda
definitiva löneregleringen för landlstaten.
Remitterades till Statslltsk.
O
Ånyo föredrogs Ilr Printzenskjölds, Carl, d 24 dennes e. m.
på bordet lagda motion, om inskränkning af rättigheten alt förtulla
lux- och andra manufacturvaror till endast ett färre antal
stapelstäder.
Hr Prytz, Lars Adolph: Äfven Hr Printzenskjöld har,
i den nu föredragna motionen, af bankens försämrade ställning
licmtat anledning att föreslå vissa restrictiva åtgärder i lull-lagstiftuingeu.
Jag lemnar derhän hvad afseende som bör fästas
å varuimportens öfvervigt öfver varuexporten, men jag tror
dock, alt en tillfällig undervigt för ett eller annat år i handeln
småningom rangerar sig sjelf, utan mellankomst eller förmynderskap
af en konstlad lagstiftning. Jag vill dock medgifva,
alt man i vissa delar eller i vissa varor, nemi. sådana luxartiklar,
hvilka i anseende till deras tyngd elier större volume
icke lätteligen kunna blifva föremål för smugting, må kunna
förhöja tullafgifterna, och i samma syftning med Hr Printzenskjöld,
har jag i ett föregående plenum härom afgifvit en motion.
Men det medel emot den öfverdrifna importen af sådana
artiklar, hvilket Hr Printzenskjöld här har föreslagit, måste jag
bestrida, såsom ändamålsvidrigt. Hr Printzenskjöld har nemi.
föreslagit, alt dylika varor skulle fä införas och förlullas i endast
några fä större stapelstäder. Ett sådant stadgande vöre
Den 26 Augusti.
589
cn orättvisa emot alla mindre stapelstäder, till fordel för några
fä större, och ulan att af mig kan medgifvas att controllerna i
de förra kunna anses mindre säkra än i de sednare. Det vore
en retelse till tullförsnillning i de orter, der den lagliga importen
blefve förbuden. I Sverige har man hittills endast å artikeln
ull stadgat ett sådant undantag, och delta med skäl,
för alt åt en ny uppväxande industrigren, ullproductionen, lemna
ett rättvist skydd, dä den fabrikation, för hvilken ullen ntgör
råämnet, åtnjuter förlmds-skydd. Och äfven häruti hafva concessioner
för flere andra städer redan lemnats. I England har en sådan
inskränkning af varuimport till endast några få platser visserligen
ägt rum, men vid tillfälle af förbuds upphäfvande, och för
att icke på en gäng lössläppa importen alltför obegränsadt. Här
åter gäller motionärens förslag, icke förut förbudna, utan tverlom
förut lili införsel tillåtna varor. Men i samma mån som
man vill reslrictiva tull-lagar, i samma mån måste man äfven
vilja ökade och mera kostsamma controller. Så har äfven motionären
velat. Jag deremot kan icke godkänna de förra och
måste äfven klandra att sjelf tillskapa sig den sednare nödvändigheten,
ty jag delar en värd talares åsigt, yttrad i ett föreg:de
plenum, att i all lagstiftning måste man sorgfälligt undvika
hvad som demoraliserar nationen och derjemte pålägger
densamma en tung beskattning. Det förra blir en följd af proI)
i Di ti va tull-lagar, det sednare af de dem åtföljande ökade bevakningskostnader.
Jag bestrider alltså motionen.
Hr Printzenskjöld, Carl: Hr Prytz torde icke med
tillräcklig uppmärksamhet hafva genomläst min motion, då han
trott sig i densamma hafva funnit ett förslag till förhöjande af
tullen å lux- och manufacturartiklar. Derom finnes icke ett enda
ord i motionen, som endast går ut på en restriction i afseende
på de hamnar, der lux- och andra manufacturvaror skulle kunna
införas. Således har jag intet att anföra till svar å hvad Hr
Prytz anmärkt i delta hänseende, ehuru, i händelse fråga derom
blefve väckt, mycket skulle af mig icke underlåtas att i anmärkningsväg
emot Hr Prytz framställas. Det skäl Hr Prytz
anfört, att ett sä beskalfadt stadgande som det af mig föreslagna,
skulle endast leda till försök att på annan väg eludera tulllagstiftningen,
och att dessa manufacturvaror skulle söka olofliga
vägar för deras inpraktiscrande i landet, gäller lika val under
närvar, förhållanden som om mitt förslag antoges. Den
skillnaden äger endast rum, alt dessa varor, hvilkas import blefve
inskränkt till vissa hamnar, vore att anse såsom rent af förbjudna
på andra ställen och måste som sådana då behandlas,
och man har erkänt den satsen såsom riktig, att det är lättare
att conlrollera insmugling af rent af förbjudna varor, än dem
som iiro tillåtna till införsel. Vidare har Hr Pryts anfort, att
anledn. hvarför ull fått det särskilda skydd, som blifvit detsamma
nieddeladt genom restriction af dess införande lill vissa hamnar,
ligger i nödvändigheten att uppmuntra ullculturen i riket,
590
Den 26 Augusti.
och detta är sant. Orsaken hvarför jag skulle önska bifall
till motionen, ligger också deruti, ehuru icke bestämdt uttaladt,
att äfven i sin män uppmuntra productionen af lux- och andra
manufacturvaror här i landet till sadan mängd, att man skulle
kunna undvara införseln deraf. Hafva andra städer, med afseende
å förändrade förhållanden, erhållit rättighet att införa ull,
så ser jag icke, hvarföre icke möjligen undantag, i händelse af
behof, skulle kunna äfvenledes göras i afseende på lux- och
andra manufacturvaror. Ändamålet är hufvudsaken, nemi.
att så vidt som möjligt är minska importen, och Hr Prytz har
icke bevist detta ändamål vara omöjligt att uppnå genom den
utväg jag föreslagit. Den uppgift Hr Prytz meddelat, alt enahanda
inskränkning, som här i afseende på ull äger rum, blifvit
i England vidtaget endast med sådana varor, som förut varit
till införsel förbjudna, men sedan medgifna, bör jag bemöta
endast med den anmärkn., att när Engelska lagstiftningen funnit
sitt lands intressen påkalla detta försigtighetsmått för till
införsel förut förbjudna varor, så bör sådant innefatta en uppmuntran
för Sverige att taga exemplet lill mera vidsträckt efterföljd,
ty naturligtvis hade inom England inskränkningen ej skett
om den icke varit nyttig, och jag skulle då tro att den för
hvarje land, der den mera allmänt tillämpas, mäste i samma
män medföra ökade fördelar. Jag har föröfrigt hört Hr Prytz
återkomma med det. af liberala tull-lagstiftare ofta anförda skälet,
att en sådan restriction, som den af mig föreslagna, skulle
leda lill ökade controllör och kostnader för nationen. Jag har
i detta afseende vid sista riksdagen uttalat den princip, att om
man vill hafva goda tullcontroller och vidmakthålla desamma,
så bör man också dertill anslå nödiga medel. Gör man icke
det, så skall tull-lagstiftningen, hvilken åyftar lika mycket att
bereda skydd åt inhemska fabriker och näringar som alt skada
inkomster åt Staten, aldrig uppfylla sitt ändamål. Det ligger då
i sakeus natur, att, likasom Postverkets medel böra i första
rummet användas till poslcommunicalionernes utvidgande och förbättring,
så bör man också i första rummet använda Tullverkets
inkomster lill tull-lagarnas kraftiga upprätthållande. Endast
hvad som derefter blir öfrigt äger Staten rättighet alt till
andra föremål disponera. Något vidare har jag vid detta tillfälle
icke att anföra, utan anhåller att detta mitt yttrande måtte
få åtfölja motionen till Utsk.
Hr Prytz: Om jag orätt yttrat, alt Hr Printzenskjöld föreslagit
förhöjda tullafgifter å luxartiklar, så har jag dock ej
i saken haft orätt, då Hr Printzenskjöld nu medgifvit dessa förslag
innefatta rent af förhud emot dessa artiklar, utom vid införsel
till några få ställen; ty förbud å en förut tilläten vara,
är en högre grad af inskränkning i handelsfriheten än förhöjd
tull. Mitt svar å den sednare delen af Hr Priutzensjölds sista
yttrande inskränker jag till ett erkännande af, att mina åsigter
i tull-lagstiftningsväg äro olika hans och att jag aldrig gillar
Den 27 Augusti. 591
en lagstiftning, hvarigenom nationen pålägges en öfverdrifven
och undviklig beskattning.
Remitterades till Bevilln.-samt Allm. Besv.-o. Ekon.Utskm
-
Lades på bordet:
StatsUtsk:s utlåt. N:o 10, i anledn. af återremisser å mern.
N:o 7, ang:de aflöningsförskolter till den hos RiksStm och Utsk:n
anställda betjening; samt
BancoUlsk:s mern. N:o 2, med öfverlemnande af Bancofullmäktiges
till Utsk. afgifne berättelse.
II. R. o. Ad. åtskildes kl. ^ till 10 e. m.
In fidem protocolli,
albert Munck.
Tisdagen den 27 Augusti 1844.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades ett prot.utdr. för gårdagen.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, yttrade, att, enligt samtliga
RiksStms beslut, val till ledamöter af den i 103 § Reg.F. omnämnde
s. k. Opinionsnämnden komme att ske nästa Lördag,
och att del vid föreg:de riksdagar varit vanligt att, utom de
12 ledamöter af hvarje Stånd, hvaraf denna nämnd skall bestå,
välja 4 suppleanter, helst det lätt kunde bända, att en eller annan
af de valde ordinarie ledamöterne icke kunde anträffas
under den korta tiden emellan valet och nämndens sammanträde;
hvarföre H. Ex. hemställde, om icke äfven denna gång 4
suppleanter för ledamöterne i omförmälde nämnd borde utses.
Ropades ja.
Jemte erinran, att följaktligen, jemlikt 33 § Ridd.Ordn.,
vallistorne borde upptaga 16 namn, och att de 12 som erhålla
flesta röslerne, blifva ordinarie ledamöter, samt de 4, hvilka dernäst
få största antalet röster, komma att blifva suppleanter,
hemställde II. Ex. jemväl, att, till vinnande af skyndsamhet vid
valets förrättande och likasom vid sista riksdagen skett, vallistorna
må uppgöras i alfabetisk ordning, dock ulan att uraktlåtet
iakttagande häraf borde föranleda till föröfrigt behörigen
upprättade listors casserande; hvilket bifölls.
Öppnades Ilrr Electorers listor till val af suppleanter i
592
Den 27 Augusti.
Stats- och BevilIn.Utsk:n under den ledighet, som blifvit beviljad
ledamöterne i dessa Utsk. Hrr:ne af Harmens, Henrik
Otto, och Prytz, Lars Adolph, och befunnos dertill hafva
blifvit utsedde i
Stats-Utskottet:
N:o 2,315. Hr von Schinkel, Berndt;
Bevill n in g s-Utskottet:
N:o 2,309. Hr af Dalström, Gustaf Jacob.
Frih. Cederström, Thure Fredrik: Som jag icke var
närvar, i gårdagens plenum, då Frih. Rehbinder, vid remissen
af min motion ang:de den uppenbara kyrkopliktens afskaffande,
deremot gjorde anmärkn:r, anhåller jag alt nu med några få ord
få bemöta desamma. Och får jag först förklara, att ehuru det
visserligen icke varit Hr Frih:s mening, att säga mig någon artighet,
jag tackar Hr Frih. för den compliment han mig sagt, då
han förklarat mig vara en tidens man, emedan jag öppet erkänner
mig vara en af tidens männer, ehuru mina begrepp i afseende
på tidens männer äro af en väsendtlig skiljaktighet med
dem Frih. Rehbinder hyser. Men då jag nu hemburit min tacksamhet
till Frih. Rehbinder för den compliment han, troligen
emot sin vilja, om mig yttrat, torde det derjemte tillåtas mig
fästa uppmärksamheten derpå, alt den praktiskt stationäre Frih.
redan vid början af anmärkn:rne icke synes varit besvärad af
någon logisk tankegång eller conseqvens; emedan Hr Frih. först
förklarar, alt tidens anda vore att nedrifva utan alt åter uppbygga,
samt att jag genom ifrågakomne motion visat mig vara
en tidens man; men straxt derpå yttrar; ”det är sant, motionären
har dock velat uppföra en ny dam, i st. f. den han velat
borttaga, ehuru han velat borttaga en tjenlig dam, samt deremot
sätta en annan, sorn icke fyller ändamålet”.
Hvad nu sjelfva saken beträffar, så öfverlemna!’ jag åt hvarje
upplyst man att blifva skiljedomare i denna fråga emellan
mig och den ädle Frih., och jag är trygg i medvetandet deraf,
att mina i detta afseende framställda åsigter destomindre må
anses för några hugskott, som desamma delas af den utmärkte
man, åt hvilken R. St. vid 2:ne riksdagar uppdragit Just.ombudm:sembetet.
Frih. har vidare förklarat, att jag som skäl för min motion
endast skall hafva åberopat Ständernas beslut vid förliden
riksdag samt K. M:s i anledn. deraf fattade beslut. Jag har
väl stödt min motion till en del pä den likstämmighet i äsigter,
som i detta fall fans emellan de hegge statsmakterna; men
jag har derjemte åberopat intyg af dem, som äro med brottmålslagskipningen
i landet bekanta; ett vitsord, som så mycket
mindre kan jäfvas, som af Just,Statsministerns berättelse rör:de
brottmålslagskipningen, för flere år, inhemtas, att de fleste domhafvande
på landet vitsordat kyrkopliktens olämplighet, såsom
icke motsvarande sitt ändamål, utan tvertom skadligt inverkande
-
Den 27 Augusti.
593
de pfi moralitelen hos de personer, som undergått detta straff;
emedan den som en gång stått på plikte-pallen, år inför den allmänna
opinionen så skymfad, att någon bättring för honom icke
ens är möjlig, hvarföre ock en sådan person är, snart sagdt,
utestängd ifrån samhället samt tvingas derigenom att, för lifvets
uppehälle fortsätta sin brottsliga lefnad, hvilket haft den följd,
som erfarenheten visat, att stölder på sednare tider tilltagit,
oansedt spö- och kyrkostraffen bibehållits. Jag har derjemte
erinrat, att detta straff vore stridande emot den Christna religionens
anda, emedan det måste stå i strid med densamma,
att kyrkan, under det allmän gudstjenst derstädes firas, göres
till en execulionsplats; och jag frågar: manne man ej här kan
tillämpa skriftens ord: ”Mitt hus skall vara ett bönehus, men
J håfven gjort det till en röfvarekula”? Den värde anmärkaren
har vidare förklarat, det han icke vore vän af granna theorier,
men väl af det praktiskt nyttiga, samt att frågan blott vore,
hvilket straff, eller hvilken påföljd mest afhåller dåliga menniskor
från brotts begående. Jag ber att få anmärka, att här icke
är fråga om några theorier, utan endast huruvida den uppenbara
kyrkoplikten motsvarat sitt ändamål, samt huruvida det
lyckats att, med bibehållande af delta straff, förekomma brott,
eller afskräcka från begående af brott, eller att förbättra den
brottslige. Jag tror att erfarenheten svarar nej.
Anmärkaren säger vidare, alt stöld är ett nesligt brott och
måste hafva till följd ett nesligt straff; sådant vore kyrkoplikt
och spöstraff, men ej vatten-och brödst rafi-, emedan detta sednare
äfven ädömdes för andra förseelser såsom slagsmål och fylleri.
Jag undrar ej pä, alt Frih., som är hatare af theorier, vill
hafva nesliga straff bibehållna; men som ett motstycke dertill
torde jag få erinra, att de berömdaste criminalister i Europa,
en Feuerbach, en Mittermayer 111. II. säga, att straffet bör vara
sådant att det i sig sjelf innehåller något afskräckande, men att
det nesliga deruti bör borttagas, emedan just den nesliga egenskapen
i straffet hetager den brottslige all möjlighet att komma
till förbättring. Frih. torde derföre benäget ursäkta, om jag,
oaktadt han sjelf berömmer sig af den långa tid han dels som
t. f. domhafvande dels som ordinarie praktiserat, vågar anse hans
auctorilet af ringa värde i jemförelse med de mäns, som jag
nyss citerat. Slutligen har Frih. framkommit med den luminösa
idéen, att som åverkan icke är belagdt med nesligt straff,
sä kan man begå åverkan och ändå vara hederlig karl, men att
hittills sådant icke varit förhållandet med stöld; men om min
motion ginge igenom, sä skulle man äfven kunna stjäla och ändå
vara hederlig karl. Det må vara den värde Frih. förbehållet
alt yttra sådant — jag vill ej svara derpå. Vidare säges,
att intet straff vore olämpligare än vatten- och brödstraffet. Jag
fortfar dock att tro, att det är vida lämpligare än spöstraffet,
samt alt detsamma i sig sjelf är strängt och afskräckande, om
icke underslef dervid begås, hvilket det åligger vederb. embets1
H. 75
Den 27 Augusti.
myndigheter att söka förekomma. Beträffande de uti slutet af
amnärkn-.rne mot tidens anda utdelade sidohuggen, lemnar jag
deni i sitt värde, under förklarande, att just dessa visa svagheten
af anmärkarens skäl, samt att de pä mig icke gjort annat
intryck, än att de i mitt minne återkallat skaldens ord:
Parturiunt moniés nascitur ridieulus mus. Jag anhåller, alt
dessa anmärkningar må i sammanhang med motionen remitteras
lill LagUtsk.
Frih. Rehbinder Fredr. Wilh. Jag förbigår de personligheter,
som Frih. Cederström tillåtit sig att emot mig rikta, och
hvilka jag anser icke förtjena något svar. Jag skall derföre
endast hålla mig till sak. Frih. Cederström säger, att stölder
tilltagit, oaktadt kyrkoplikt för närvar, äger rum. Detta är visserligen
förhållandet, men orsaken dertill är ingen annan än att
spöstraffet till större delen upphäfdes under förra riksdagen, d.
v. s. för första och andra resan stöld samt practice äfven för
första resan inbrott. Jag bör icke här förbigå, att Frih. Cederström
gifvit mitt gårdagsyttrande en oriktig tydning, dä han
dristat sig uppgifva, det jag sagt, att man kan stjäla och ändock
vara hederlig karl, derest kyrkoplikten komme att upphöra.
Jag har blott yttrat, att en slik åsigt kunde komma att hos
allmänheten, d. v. s. de obildade classerna, göra sig gällande ;
och jag fortfar i detta påstående, för hvilket jag redan gifvit
skäl. I öfrigt får jag nämna, att då jag yttrade mig öfver
Frih. Cederströms motion, voro flere possessionater här närvar-.de,
hvilka enskildt förklarade mig sitt bifall till min framställning;
och en bland dem berättade, att en person, som för åverkan
undergått vatten- och brödstraff, skulle hafva derom yttrat, alt
han icke ansåge detta straff svårare än som hade man bjudit
honom på thevalten.
Många röster hördes begära propos.
Frih. Cederström: Jag har endast begärt ordet för att,
i anledn. af Frih. Rehbinders förklarande att jag mot honom
tillåtit mig några personligheter, erinra, att jag endast gifvit
honom ett välförtjent svar pä de tillmälen, hvarmed han uppträdt
emot min person. I afseende på sjelfva saken anser jag mig
hafva visat otjenligheteu af den uppenbara kyrkoplikten och att
densamma, såsom stral!’ betraktad, ingalunda är att föredraga
framför vatten- och brödstraffet, och kan jag ingalunda öfvertygas
om motsatsen genom yttrandet om åverkan, hvilket brott
icke uti någon måtto är eqvivalent med de förbrytelser, derföre
uppenbar kyrkoplikt nu ädömmes. Jag anhåller att äfven
detta yttrande får åtfölja remissen.
Remitterades till LagUtsk. i sammanhang med Frih. Cederströms
till samma Utsk. remitterade motion om uppenbara kyrkopliklens
afskalfaude.
Föredrogs Hr Lagerhjelms, Pehr, d. 24 dennes e. m.
Den 27 Augusti.
595
på bordet lagda motion om nedsättning af bevillningen för stångjernssmidet.
Remitterades till Bevilln.Uisk.
Föredrogs Hr Nordenan eka rs, Fredr. Wilb., d. 24
dennes e. m. på bordet lagda motion, ang:de, det af R. St. vid
sist!, riksdag af statsmedlen beviljade understöd till upprensning
af Emm-ån i Calmare län.
Denna motion blef nu ånyo uppläst, på begäran af Frill.
Cederström, Jacob, som derefter yttrade:
R. o. Ad. har nu afliört denna motion, som icke går ut på
något mer eller mindre, än alt nuvar. Ständer skola förändra
hvad föreg. Ständer beslutat oell Konungen fastställt rör:de Statens
bidrag, samt pä grund hvaraf, enligt d. 5 Mars innevar. år
afslutadt contract, Directionen öfver väg- och vattenbyggnader
vidtagit nödiga anstalter för arbetets företagande. Det vore i
sanning en sorglig erfarenhet, om Sveriges innebyggare vid Emmåns
stränder skulle hafva sjunkit derhän, att vilja undandraga
sig uppfyllande af ingångne förbindelser för verkställande af ett
företag, hvartill Ständerne anvisat medel, dels som anslag, dels
sorn ilin. Ett sådant exempel kunde blifva smittsamt. R. St:s
mening vid lånebidragets meddelande under sisth riksdag har
varit, att befordra ett nyttigt ändamål, men att återbekomma
medlen för att underlätta andra lika nyttiga företag, och ingalunda
att bortskänka dem till enskilda personer pä samhällets
bekostnad. Huru kan man väl, med åsidosättande af ingångne
förbindelsers helgd, med förbiseende af all grannlagenhet, begära,
att Ständerne, några månader efter sedan contract om arbetets
verkställande blifvit t räfla dt, och ansvarsförbindelserne
af comiterade, med Hr af Harmens som ordf., afgifvits och af
Konungen fastställts, skola eftergifva skulden? Men detta är
icke den enda märkvärdigheten: R. o. Ad. har hört sig föreläsas,
att först under Sept. och Nov. månader sisth år afiemnades
af vederb. landtmätare till delägarne ägograderingsinslrnmenlet
öfver den jord, som för hvar och en af deni skulle genom
aftappningen blifva fruktbar och det tillskott, som på en hvar
delägare för arbetets utförande belöpte; men längre fram i motionen
förekommer en annan stroph, så lydande: ”anledningen
till villkoret i 2 punkten är den, alt alltsedan år 1839 hafva
en del ägare till den jord, som skall förbättras i det högst lipp
belägna Aspolands härad, dels alldeles förnekat alla bidrag till
företaget såsom skadligt, dels uttalat missnöje med taxeringsförrätlningen,
utan likväl att under 5 års tid hafva vidtagit någon
åtgärd för att få densamma förändrad.” Jag frågar, hvad det
vill säga, att delägarne först i Sept. och Nov. månader näst!,
år fått del af landtmäteriförrätlningen, men alt de väntat i 5
år för att skaffa sig ändring? Sådant lärer icke gerna kunna
förklaras. Man säger, att det skulle blifva besvärligt för Riksg,-  cont. alt uppgöra liqvid med jordägarne och controllera arbetet.
596
Den 27 Augusti.
Det måtte viii icke drabba jordägarne vid Emm-tms stränder,
om det blir besvärligt för Riksg.cont:s tjenstemän att uppgöra
dessa liqvider. Det medgifves att, på sätt som Direclionen öfver
detta arbete ställt till, sa får Riksg.eont., i afseende på de
föreskrifne säkerhelshandlingarne, i stället att endast hafva att
skalfa med Directionen, nu att göra med hvarje delägare särskildt,
derföre äfven ett conto för hvardera får nppgöras. Det
är ock allt; ty bevakningar och indrifvandet af de årliga afbetalningarna
måste tillhöra Konungens Bef:h:de genom kronohetjeningen.
Detta oaktadt, lära väl dessa svårigheter icke befinnas
betydliga, och än mindre uppväga hvad rättsförhållandet
inom ett samhälle fordrar, nemi. alt ingångne förbindelser skola
i helgd hållas. Det är ej nog, mine Hrr, att man kommer till
Ständerne och begär att fä slippa betalning af hvad man förbundit
sig att återgälda, man yrkar derutöfver särskild ersättning
för kostnader, som till förberedelserne blifvit utgifne. Jag
anhåller, att dessa mina anmärknrr måtte åtfölja Hr Nordenanckars
motion, om den varder till Ulsk. remitterad; ty i sin
uppställning är den i strid med 90 § Reg.F., som bjuder, att
man icke må göra till öfverläggningsämne inom RiksStin eller
deras Utsk. enskilda corporationers förhållande.
Hr af Harmens, Henrik Otto: Enligt den siste värde
ledamotens yttrande, känner R. o. Ad. hvem det är som bör
besvara de anmärkn:r, som blifvit gjorde vid den nu föredragna
motionen, och jag begagnar med nöje tillfället dertill, för
alt söka öfvertyga den värde talaren, att icke alla innebyggare
i den omtalta Emmå-daleu der nedsjunkit.
Den värde Frih. har sagt, alt man åsidosatte all granlagenhet,
då man framställde ett förslag, sådant som det upplästa.
Jag vet i sanning icke, hvarföre det är mera förbjudet att tala
för den sak som motionären bär framställt, än för hvarje annan,
då ifrån alla andra landsändar i riket likartade ansökningar
inkommit till R. St. under loppet af de sednare 20 åren;
och icke blott under den mera aflägsna tiden, ulan äfven vid
sistförflutne riksdag hafva R. St. lemnat bifall lill llerfaldiga
så beskaffade ansökningar. Beträffande sjelfva saken, är förhållandet
ingalunda sådant, som Frih. Cederström behagat uppgifva;
de sökande hafva aldrig begärt något lån, utan genom
Landshöfdinge-embetet anmält behofvet af ett anslag, med begäran
om undersökning af detta stora arbete, samt att berörde
anslag måtte lemnäs till lika stort belopp som det sökanderne
sjelfve till företagets fullbordande tillskjuta. 1840 års StatsUtsk.
beräknade summan till 90,000 r:dr b:eo, och 45,000 r:dr
utgjorde alltså delägarnes behof, för att kunna utföra det af
Konungen fastställda arbetet. Frih. har vidare anfört, alt det
icke kunde hänga tillsammans, att delägarne i arbelsföretaget
först under Sept. och Nov. månader nästl. år fått del af landtmäteriförrättniugen.
Jag hänvisar Hr Frih. i detta fall lill de
handlingar, hail som Fullm. i Riksg.eont. bort känna, i st. att
Den 27 Å ugujsti.
597
framkomma med oriktiga uppgifter. Ar 1839 uppgjordes de
jordtaxeringar, hvaröfver vissa strandägare yttrat missnöje,
men det var först i slutet af sistl. år, sorn koslnadernes fördelning
på de särskilda delägarne blifvit af landtmätare fullbordade.
Frih. säger, alt sedan contractet blifvit faststäldt, vore det icke
passande att deruti söka ändring. Man begär icke eller någon
ändring i villkoren, annorlunda än att desse må bli förmånligare,
på det att contractet må blifva uppfyldt, hvilket ibland
annat innehåller, alt om arbetet icke blir utfördt, uppstår som
följd deraf för delägarne, att penningarue skola återbetalas lill
Riksg.cont., tillika med derå löpande ränta, för all den tid de
varit från Conl. utclemnade.
Beträffande den i motionen omnämnda svårigheten för Riksg.-  cont:s tjenstemän, sä är hvad som i detta hänseende blifvit anfördt
visserligen icke ett blott påfund af motionären, utan bar
sitt upphof frän det Commissariat, hvars öfverstyrelse Frih. tillhörer,
och ber jag att nu få uppläsa sjelfva verba formalia
härom: ”Om man nu genomgår de insända repartilionslistorne,
finnér man, att endast någre få possessionater komme att ansvara
för några betydligare belopp, hvaremot det öfvervägande
antalet intressenter skulle erhålla så små andelar i lånesumman,
att dessas särskilda bokföring vore en uppenbar orimlighet.
Sålunda skulle t. ex. en låntagare blifva bokförd för ett capital,
stort 44 sk. 2 r:st., en annan för ett capital af 1 r:dr 7 sk.
10 r:st., en tredje för 1 r:dr 37 sk. 5 r:st. o. s. v. Att nu på
hvarje särskild sådan post uträkna först huru mycket derföre
borde årligen inbetalas, samt sedermera, huru mycket af de
skeende inbetalningarne utgjorde ränta, och huru mycket afginge
på capitalet, klefve måhända nära nog ständig sysselsättning
för en särskild tjensteman. Åtminstone blef det, enligt
Coinmissariernes tanka, omöjligt för Riksg.conl:s Bokslutskamererare
att, jemte sina öfriga, på sednare tider betydligt ökade
göromål, kunna medhinna denna särskilda bokföring.”
Del som nu blifvit uppläst, hoppas jag återförer i Frih:s
minne hvad som i denna sak passerat inom det embetsverk, Frih.
tillhörer.
Sedermera har Frih. yttrat, alt comilerade uppställt ansvarsförbindelsen.
Detta är sant, men den är godkänd af Konungen
, och Frih. Cederström torde ihågkomma instruetionen för
Riksg.cont:s Fullmäktige, hvari det bestämmes, att Konungen
skall godkänna, men Hrr Fullmäktige endast granska skuldförbindelsen.
Det är äfven sant, att en förbindelse är ingången
om ett arbetes utförande, men den var naturligtvis ingången
under de villkor som då förefunnos. Ibland Sländernes föreskrifter
var äfven den, att en del af arbetet skulle vara utfördt
under loppet af vissa år, och delägarne hade vidtagit alla
anstalter för att kunna uppfylla denna föreskrift. Man anhöll
under loppet af sistl. April månad om medlens utbekommande;
hinder mötte, och Frih. kan icke vara okunnig om desamma,
helst de voro af beskalfenhet alt Konungen fann för godt att
598
Den 27 Augusti.
träda emellan och förklara, att Riksg.contls Fullmäktige icke
ägde att af delägnrne fordra så beskaffad förbindelse som den
Frih. låtit utskrifva. Det är således icke delägarne, utauRiksg.-  cont:s Fullmäktige, som äro orsaken till den förlust som uppkommit,
icke delägarne som uraktlåtit uppfylla de föreskrifter
som blifvit dem meddelade.
Frih. Cederström: Den siste talaren nödgar mig alt
åter uppträda, för att lemna honom en upplysning, och för att
åter till h#nom skicka de yttranden han tillagt mig, men jag
icke haft, ty dem må han behålla för sig sjelf. Jag ber att fä
uppläsa det med Styrelsen för väg- och vatten-byggnader om
Emm-åns upprensning afslutade contract:
Afskrift.
”Sedan i anledn. af K. M:s nåd. propos. om understöd af
statsmedlen till upprensning af Emm-ån, Rikets sednast församlade
Ständer beviljat, dels ett anslag af 10,000 r:dr b:co, och
dels ett låneunderstöd af 35,000 r:dr samma mynt, att under
vissa villkor användas lill omförmälde strömrensningsarbete,
hvarmed åsyftas att förekomma de för jordbruket inom Järeda,
Gårfveda, Molilla, Tveta, Mörlunda, Högsby och Fliseryds socknar
vanliga öfversvämuingarne af detta vattendrag, samt K. M.
under d. 20 Sept. 1841 i nåder gillat och fastställt den af
Hr Capitainen C. A. Olivecrona, pä grund af föregångne ansökningar
och mätningar, är 1810 för ifrågavar. företag uppgjorda,
barbos i bestyrkt afskrift bifogade arbetsplan med tillhörande
ehartor, profilrilningar och kostnadsförslag, genom hvilket
totalkostnaden för nämnda arbete blifvit beräknad till 55,915
r:drb:co; så hafva, till fullgörande af R. St:s, för utbekommandet
af dylika anslag och låneunderstöd, gifne föreskrifter, undertecknade,
af intressenterna uti ifrågavar. arbetsföretag, enligt
äfven bilagde sammanträdets protocoll, behörigen utsedde
comiterade, med Styrelsen för allmänna väg- och vatten-byggnader
å K. M:s och Kronans vägnar, afslutat följande contract,
hvarigenom undertecknade comiterade å bemälda intressenters
vägnar åtaga och förbinda oss:
§ I
Att
arbetet skall af intressenterna börjas år 1844 och
fullbordas enligt ofvannämnde plan inom 4 år härefter, eller
före slutet af år 1847.
§ 2.
Alt intressenterna aflemna och använda sina bidrag till
arbetet i samma mån och i lika förhållande med statsbidraget.
§ 3.
Alt å det beviljade låneunderstödet 35,000 r:dr skall efter
5 års förlopp, sedan medlen blifvit af statsverket utbetalte, erläggas
5 proc. af primitiva capitalet årligen, hvaraf 3 proc.
ränta först beräknas å det vid hvarje liqvid återstående capital,
och det öfriga utgår såsom afbetalning, intill dess hela capitalet
med ränta sålunda blifvit till fullo betalt.
Den 27 Augusti.
599
§ 4.
Att till arbetet skall af intressenterne företrädesvis och
der sig göra later användas försvars- oeh sysslolösa personer.
§ 5.
All arbetet skall af intressenterne ovillkorligen fullbordas
enligt ofvannämnde af K. M. i nåder fastställda charta samt
plan och kostnadsförslag, på sätt bilagde afskrift utvisar, utan
att 'kunna af Slaten påräkna något ytterligare bidrag.
§ (i
Att
för så väl detta conlraet, som för återbetalningen af
låneunderstödet med derå stadgad ränta, ställa sådana säkerheter,
som af K. Al. kunna i nåder godkännas.
§ 7.
Att den af K. M. fastställda meraniimnde arbetsplanen
skall, så framt ej K. M., uppå derom gjord anmälan, skulle
förändring medgifva, oförändradt följas, vid del äfventyr, att i
annat fall K. M. må äga inställa all vidare utbetalning af statsmedlen
saint återfordra hvad deraf redan blifvit uppburet, att
på en gång eller successivt betalas inom den tid K. M. kan i
uäder bestämma — dock innan nästa riksdag.
Till yttermera visso äro tvenne exemplar häraf upprättade,
sorn skedde i Fliseryd d. 4 Dec. 1843.
U. 0. af Harmens.
J. G. Nordenanckar.
Vittnen:
G. H. Braun.
J. A. Klingström.
S. 11. v. Baumgarten.
Nils Peter Johansson.
Som närvarande
vittnen :
S. A. Peterson.
Erik Sköld.
J. P. Thunberg.
N. Hagström.
Närvarande vittnen:
Närvarande vittnen:
Joli. Fredr. Lekström.
S. Arrhenius.
Joli. Peter Carlsson.
Anders (bom.) Larsson
N. F. Petersson.
Erik Elofson.
Närvarande vittnen:
Som vittne:
JV. P. Lindevalch.
Magnus Nilsson.
Fr. Cecelius.
Pehr Blomberg.
H. B. Höglander.
vittne vid Blombergs underskrift:
Närvarande vittnen:
Pelli' Sabelström.
Nils Henr. Berg.
C. P. Eriksson.
0. G. Johansson.
I stöd af K. Br. d. 14 Febr. 1844, undertecknar och antager
Styrelsen för allmänna väg- och vattenbyggnader, å K.
M:s och Kronans vägnar, härmedelst föreslående contract. Stockholm
d. 5 Mars 1844.
A. E. von Sydow.
N. F. Åberg.
Likalydande med oss föreviste originalet intyga:
A. E. Johansson, M. D. Th. Algren,
E. O. Cancellist i K. Kammarcoll. Vice Notarie i K. Svea Hofrätt.
coo
Den 27 Augusti.
Jag har ingenting vidare att tillägga. Anraärkningarne tala
här för sig sjelfva, och ligga i contractets ordalydelse.
Hr Bråken hjelm , P eh r Reinh old : Jag ber blott att få
upplysa, alt någon fullständig förbindelse mellan strandägarne
vid Emm-ån samt K. M. oeh Kronan icke för närvar, finnes,
hvarföre Fullmäktige i Riksg.cont. kunnat underkänna det förslag
till förbindelse, som desse strandägare afgifvit. Det är i
allmänhet icke i sin ordning att åberopa handlingar från en akt,
som icke är fullständig, och påstå att ett mål icke skulle fä företagas
till pröfning af R. St., derföre alt det redan i regeringsväg
blifvit af Konungen afgjordt. I öfrigt tillåter jag mig
yttra, alt livad Riksg.conl:s Commissariat i denna fråga vidgjort,
är ingenting annat än hvad Commisariatet vid mångå andra dylika
mål föreslagit. Emm-åns strandägare hafva icke blifvit
mera prejudieerade, eller njutit mindre fördelar, än alla andra
Iänesökande. Dä ett sä stort, antal låntagare anmäler sig, att
en menighet af 200 till 300 personer framträder som gäldenärer,
så är det naturligt att Styrelsen söker att göra farten af
ån åtminstone möjlig, och det är äfven naturligt att Riksg.cont.
å sin sida icke kunnat vara alltför släppbändt vid uppgifvandet
af penningarne.
Frih. Raab, Adam Christian: Då jag torde vara en af
de få inom detta rum, som äger någon närmare localkännedom
om den ort, som utgör föremål för motionärens behjertande, anser
jag som en pligt att meddela några upplysningar. Jag kan
så mycket hellre göra det, som ingen af de egendomar, som jag
disponerar, ligger närmare än 5 mil ifrån Emm-ån, och jag således
är i frågan alldeles ointresserad hvad mig enskildt beträlfar.
Jag måste alltså vitsorda, att Emm-ån gör så betydliga
förhärjningar, att det utgör en önskan i hela trakten, att
dessa kunde bli hämmade genom de arbeten, som nu äro i fråga
att utföras. Det gifves hemman, mine Hrr, som vissa är
förlora större delen af sin gröda; jag har sjelf, på en resa i
denua trakt, följande Emm-åns stränder, sett i Juni månad den
herrligaste gröda man kunde önska att få skåda, men någon tid
derefter befans den alldeles förhärjad, och jag är fullt öfvertygad,
att den skada som Emm-ån åstadkommer under ett år,
så rikt på nederbörd som detta, uppgår till, om den icke öfverstiger
i värde, den summa hvarom nu är fråga. Calmar län
har dessutom intet år åtnjutit understöd från Statens sida; detta
län har icke behöft något sådant till sädesuppköp, och jag skulle
derföre tro, att detsamma ur sådan synpunkt kunde äga anspråk
pä något biträde. För min enskilda del, är jag motionären
tack skyldig, som väckt fråga härom.
Frih. Cederström: Jag vill blott med några ord besvara
Hr Bråkenhjelm. Det contract jag uppläst, är träffadt
mellan Styrelsen för väg- och vattenbyggnader samt Di
rec
-
Den 27 Augusti.
601
leclioncn på intressentcrncs vägnar, som i företaget deltaga
oell iir af Konungen i nåder fastsläidt. Hvad som felas är en
skuldförbindelse af dessa intressenter, hvarom tvist varit emellan
dem och Riksg.cont., men som, sedan Konungen allälil, ett.
nytt href i frågan, beror nu på slutlig pröfning.
Hr von Har tmansdorff, Äng.: Som jag ulöfvade
Landshöfdinge-embelet i Calmarc län vid den lid, dii i fråga var.
valtenaflappniugsföretag grundlädes, och jag dervid använde någon
möda, så kan jag mindre än eljest med likgiltighet se, alt
detta nyttiga arbete möjligen varder om intet, genom de svårigheter
som uppstått i afseende på bidragets utbetalning. Jag
vill ingalunda lägga Riksg.cont. lill last, alt. det, med någon öfverdrifven
försigtighet tillvägagåll, ty såsom förvaltande allmänna
medel, måste det tillse, alt säkerhet lemnäs, pä säll Ständerna
föreskrifvit. Men det är oek säkert, alt en sådan säkerhets
anskaffande är nästan ogörligt. Det skulle svårligen kunna ske
annorledes, än att några större jordägare vid Emin-äns stränder
försköte penningarne för öfrige strandägare. Men de förre kunna
ej göra det utan säkerhet. Denna äter mäste, i anseende till ägarncs
ombytlighet, naturligtvis beslå i inteckning, och hvilka
svårigheter möta ej dervid? Jordägarne äro icke blott, bönder
och herremän; der finnas boställsinnehafvare af 2:ne regrten
samt prester af 2:ne stift, kyrkor och andra som innehafva Kronans
jord. Strandägarn» hafva vanligen för kreaturens vallning
under belestiden sina ängar så lagda, att någon liten Ilik af
hvars och ens anlotl går till vattendraget. Somligas andelar
blifva derföre sä små, alt det ej lönar mödan inteckna dem.
Dii man dessutom vet, huru ogerna bonden later inteckna sitt
hemman, och derjemte huru rädd lian är för kostsamma förelag,
hvilkas framgång han icke kan beräkna; så bör en hvar inse,
alt allt för stora och mänga svårigheter deremot äro hopade.
När man dertill lägger boslällsinnchnfvares fruktan för förskott,
dem eflerlrädarue skola godtgöra, sii kan nian föreställa sig, huru
lätt man kommer derhän, att intet hlifver af alltsammans.
Jag befarade och yttrade vid förliden riksdag att så skulle gä ,
och yrkade fördenskull, att R. St. hellre mätte bevilja en mindre
summa, men gifva den såsom anslag under villkor, som kunde
vara betryggande för sjelfva företagets behöriga utförande;
men förgäfves. När man nu likväl ser, att, denna förutsägelse
beklagligen synes vara nära att gä i fullbordan ; så kan jag ej
annat än ånyo önska, att R. St. snarare mätte nedsätta den ifrågavar.
summan och gifva benne såsom anslag, än fortfara med
utlåningen och de säkerhetsmått, sorn försvära oell måhända alldeles
hindra verkställigheten. — Jag anhåller, att äfven dessa
anmärkiur måtte till SlalsUlsk. remitteras.
Hr Nordenanckar, Fredr. Wilh.: Hrr Bråkenhjelm
och von Hartmansdorff hafva redan upplyst, alt något contractsbrott
här icke är i fråga. 1 följd af de svårigheter sorn uppstått för
1 H. 70
C02
Den 27 Augusti.
penningarnes lyftande i Riksg.cont., har något arbete ännu icke
kunnat äga rum, och contractets villkor, att arbetet skulle enligt
arbetsplanen blifva redan under 1844 till en betydlig del verksteldt,
bar således icke kunnat uppfyllas — häruti hafva strandägare
icke haft någon skuld. En stor del strandägare, nemi.
de mindre hemmansägare i Aspelands härad, hafva äfven af denna
tidsutdrägt förlorat hågen för arbetet och uppställt hinder
deremot, sä att conlraclet kan i denna stund anses upphäfdt, utan
de strandägares i Hanbörds härad förvållande, emot hvilka
Frih. Cederström nu yttrat sig. Skulle icke R. St. vid denna
riksdag besluta något ökadl anslag utöfver de 10,000 r:dr, som
vid föreg:de riksdag beviljades, så lärer således arbetet icke
komma i fråga. Dernäst ber jag få upplysa 2:ne förhållanden,
hvartill Frih. Cederström gifvil mig anledn.: det ena, att skillnaden
emellan det af Frih. Cederström uppgifna uppskaltningsvärde
50,000 r:dr och de uti min motion uppgifna 90,000 r:dr,
ligger uti ersättningen för jord och vattenverk, hvarom allt
handlingarne upplysa; del andra, att då namnet Nordenanckar
under contractet förekommer, delta icke är min, ulan en släglinges
namnteckning.
Remitterades till StatsUtsk.
Vid förnyad föredragning af Hr D u r i e t z’, Fredr. Gustaf,
d. 24 dennes e. m. på hordet lagda motion, ang:de fördelningen
af anslagen för flottans underhåll och nybyggnad samt exercis,
anfördes skriftligen af
Frih. G yl le ngr a na t, Carl Aug. Burchard: Jag instämmer
så mycket hellre i den af Hr Durietz väckta motion i afseende
å fördelningen af 5:te hufvudtitelns anslag, som jag redan
i det protocoll, hvilket är vidfogadt II. M. Konungens nåd propos.
till R. St. om statsverkets tillstånd och hellof, uttalat enahanda
åsigler i hvad som rörer exercisanslaget. Jag skulle nu
vilja tillägga, att jag anser samma förhållande böra iakttagas
med anslaget för materieleu, ty det lärer icke kunna bestridas,
att Konungen häst är i tillfälle alt bedömma, sä väl huru e.xercis-auslaget
ändamålsenligast må användas, som ock, hvad materielen
beträffar, stationernas olika behof.
Jag anhåller, att delta anförande må jemte motionen varda
remitterad lill StatsUtsk.
Remitterades till StatsUtsk.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne LagUtsk.-s d. 24
dennes e. m. på hordet lagda utlåt., i anledn. af K. M:s nåd.
propos., ang-.de bestämmande af vissa villkor för vinnande af
dispositions- och jordäganderätt till de s. k. Kyrkohemmanen i
Halland.
På begäran af Gr. Gyldenstolpe, Anton Gabr., Hr
von Hartmansdorff, Aug., m. fl. ledamöter, lades ånyo på
Den 27 Augusti.
003
bordet Const.Ulsk:s d. 24 dennes e. m. på bordet lagda mern. N:o
3, med uppgift a hvilundc förslag till grundlagsändringar.
Likaledes bordlädes ånyo, på begäran af Gr. Gyldén
stolpe, Anton Gabr., Gr. Frölich, David, m. fl. ledamöter,
Ridd.Ulskts d. 24 dennes e. m. på bordet lagda memorial,
ang:de Hr Aminofls, Joli. Fredrik, motion om val af suppleanter
för R. o. Ad:s Utsk:sledamöler.
Föredrogs och remitterades lill SlalsUlsk. nedanuämuda, d.
25 dennes på bordet lagda motioner, nemi.:
Hr v on Hartmans d o r f fs, A u g., ang:de beviljande af statsanslag
till upprättande af charlot- öfver de särskilda grenarne
af statsförvaltningen;
Densammes, om det s. k. Mynthusets inredande till embetsrum
ät samtliga Statsdeparlemenlerne, med undanlag af Utrikes
Departementet;
Densammes, om ett anslags beviljande för att fullständiga
åtskilliga handlingar i Riksarkivet.
Remitterades till BancoUtsk. följande d. 25 dennes på bor
det lagda motioner;
Hr Rosenblads, Bernhard, om upptagandeaf ett Lån till
förstärkande af Bankens metalliska cassa;
Densammes, ont några förändringar i baneoreglementets 5
artikels 1 afd.
Remitterades till Stats- samt Allm. Besv.- o. Ekon.Ulk:n
Gr. Frölichs, David, d. 25 dennes på bordel lagda motion,
om inrättande af en statistisk cenlralbureau, hvarjemte bifölls,
att denna motion finge Medstånden communiccras.
Föredrogs Hr Munck af R osen sc hö Ids, Nils Rudolph,
d. 25 dennes på bordet lagda motion, om inställande af
silfverutvexlingen från banken samt inrättande af en rikshypotheks-förening.
*
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Den delen af Hr Munck
af Rosenschölds motion, som angår silfverutvcxlingens inställande,
innebär icke mindre än en anmodan till Sveriges R. St. alt
göra bankrutt. Man kan således väl veta förut, bvad afseende
som derå skall fästas i BancoUtsk. Jag hade således aldrig föreställt
mig, att en sådan motion skolat hos R. St. framställas,
aldra minst att det skulle ske på detta rum. Hr Munck af Rosenschöld
får naturligtvis sjelf ansvara för sin motion; men jag
har dock ansett mig ej kunna stillatigande medgifva, att en sådan
motion linge från Ståndet afgå.
Frih. Palmstjerna, Carl Dtto: Jag vågar hemställa
till Hr Gr. o. Landtm., huruvida icke denna motion innehåller
604
Den ‘il Augusti.
2:ne särskilda frän hvarandra skilda ämnen: det ena om inställning
af silfverulvexlingen, det andra om inrättandet af en
rikshypotheks-förening. Jag vill påminna mig, alt Iiiksd.Ordn.
fdreskrifver, ”ali i samma motion må icke mer än ett ämne alhandlas.
” Jag hemställer således, huruvida denna motion kau,
i det skick den nu har, remitteras, och om den icke bör delas
i 2:ne. Della, nemi. delning af motionen, beror visserligen pä
motionären, men jag hemställer, huruvida icke vår grundlag
förhindrar remiss af motionen, sådan den nu är.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, uppläste motionen och yttrade,
ali de deri upptagna ämnen visserligen icke voro likartade, men
att de likväl kunde anses äga sammanhang med hvarandra, dä
motionären föreslagit hypoteksföreningen såsom eli surrogat för
den silfverulvexling, han önskat fä inställd. Deremot förklarade
H. Ex. sig anse, att motionen borde behandlas icke ensamt
af liancoUtsk., utan äfven af LagUtsk., såsom åsyftande förändring
af myntbestämningslagen, och hemställde II. Ex. fördenskull,
0111 denna motion, jemte hvad Hr von Hartmansdorff och
Frih. Palmstjerna i anleda deraf' anfört, finge remitteras till
Banco- och LagUlsk:n.
Ropades mångå nej, hvarunder Frih. Palmstjerna anmälde
sig och, sedan han blifvit uppropad, yttrade:
Hvad mitt yttrande i detta afseende angår, så anhåller jag,
alt detsamma ej mätte till Utsk. remitteras, emedan det blott
rörde, huruvida motionen, sådan den nu är föredragen, kunde
remitteras. Dä Hr Gr. o. Landtm, anser, att dessa häda ämnen
kunna äga sammanhang med hvarandra, så vill jag visst
icke för min del motsätta mig remissen.
Hr Munck af Rosenschöld: Om den siste talaren, sorn
yttrat sig i afseende på grundlagsenligheten af min motion, är
densamme Frih. Palmstjerna, som vid sista riksdag var Landtm.,
sa förundrar mig hans minnesgodhet i afseende på grundlagen.
För min del kan jag likväl icke inse, alt mili motion står i
strid med densamma. I afseende på sjelfva motionen, får jag
hos Ridd. o. Adeln anhålla att få yttra mig.
Hr Munck af Rosenschöld uppläste derefter följande:
Hufvudlordelen med den vid 1834 års riksdag lillvägabragta
realisationen, eller utmyntandet och utlemnandet lill utvexling
af bankens silfvervaluta, skulle vara att uppehålla vårt mynt. uti
ett bestämdt värde lill ulländningarnas, eller hvad man med
andra ord kallar, alt styra cursen: men att sådant ej låter sig
verkställa genom en realisation, torde hvar och en som har
någon erfarenhet uti den vägen kunna inse; ty eli lands penningars
värde i förhållande till ett annat beror pä det ena landets
öfvervigt eller undervigt af utförsel till del andra och
derigenom större eller mindre tillgång pä vexlar. Att denna
afsigt, eller alt genom utförsel och derigenom uppkommen tillgäng
på utländska vexlar kunna bibehålla värt myntvärde, som
Den 27 Augusti.
605
genom en ökad införsel oell deraf uppkommen brist pä utländska
vexlar faller uti ett bestämdt förhållande till de nationers
mynt, med hvilka vi handla, genom realisationen, mindre än
förut, skulle vinnas, är klart; ty i och med detsamma ulländningarna
eller deras agenier kunde få silfver i st. f. våra förra
papperslappar, voro de ej tvungna att köpa något af oss i stallet,
för att fä valuta för de varor vi köpt af dem, och vår utförsel
minskades derigenom och cursen föll. Den crfarne torde
veta, att äfven när jag har silfvermynt och skall betala en
skuld på en längre aflägsen utländsk ort, och jag, för att ej
riskera de förlusler, jag kan göra genom att sända detta mynt
öfver hafvet, eller både kostnad och förlust landvägen, vill hafva
vexlar, och ej lätt tillgäng finues på säkra vexlar från den
ort dil jag skall remittera; så får jag betala en vexel vida öfver
mitt och delta landels mynts cursförhållande till Hamburger
bank. Att en sådan realisation för öfrigt, såsom den vi
hafva fält oss påtvingade uli Sverige, med sedlar af papper öfver
allt i omlopp uti bela landet och endast vexlingscontor i
Slockholm, endast kommer Stockholms köpmän och penningemän
samt utländningen med handel på Sverige, men icke öfrige Svenskar,
till godo, lärer hvar och en uti orterna hafva fatt öfvertyga
sig om; och att det litet verkar på cursen, i fall man vill
vexla sina papperslappar utrikes, att vi hafva denna realisation,
kan den få erfara, som vill vexla några hundra riksdaler uti
Danmark*>dä han ibland får gifva liera skilling på riksdalern;
och om han invänder deremot, att dessa papper lyda på specier,
hvilka derför kunna ulfås fullt ut lika goda med de Danska
specierna, fås det svar: ”ja men det är dock papper della och
icke specier”. Hade realisationen verkställts på det sättet, alt
inga papper fått gälla, utan silfrel hade spridts ut bland folket,
hade det åtminstone i så läll varit till mera nytta och ej så
lätt kunnat dragas ur landet; men se det lärer aldrig hafva varit
meningen. Man har äfven den olägenheten i orterna af realisationen,
på sätt den hos oss är verkställd, att, nu sedan si ifver
utvex lingen i banken blifvit så stark, att mången börjar befara,
alt knappt si I fver va luta finnes för den utelöpande sedelstocken,
man vid alla transaclioner med personer, som anse sig
böra vara säkra på, alt ej förlora genom myntvalvalion, hvilket,
när sisla realisationen gick under, inträffade för mänga penningemän,
måste utfästa sig att betala i silfver. I öfrigt
om också, hvilket jag tror mig hafva bevist ändock är motsatsen,
någon fördel i afseende på cursens styrande och tillvägabringande
af eli ständigt lika förhållande mellan vårt myntvärde
och det utländska skulle kunna åstadkommas genom realisationen,
sä är det dock endast köpmannen och de Svenska penningemän
och löntagare, hvilka vilja sätta sina penningar uti
utländska t. ex. Hamburger bank, som vinna derpå, och på
alla andra samhällsclassers förlust och fäderneslandets skada,
hvilket jag, då jag går att framlägga de olägenheter och olyckor,
som varit en följd af realisationen, tror mig kunna bevisa.
606
Den 27 Augusti.
Första Följden af realisationen och som J alla, mina Hrr,
kännen, är den, att man röfvat från oss vårt silfver; att sedelstocken
eller rörelsecapitalet inom landet på så sätt så hastigt
och kännbart minskats från 30 till 14 millioner, att allt välstånd
skulle vara förstördt och alla näringar hafva gått under,
om de icke fått räddning för en lid uti ett medel, som dock
sjelf innefattar uti sig en olycka och ett lands förderf, nemi,
privatbankerna. De räddade för tillfället, men hafva sedan skadat
dubbelt och skola göra det ännu mera, så att jag skulle
hafva föreslagit deras afskaffande sedan octrojerna tilländalupit,
sä framt ej redan motioner derom blifvit gjorda. Dessa privatbanker,
mina Hrr, räddade oss väl från det strypsystem, hvilket
skulle hafva blifvit en följd af realisationen och den derigenom
uppkommande silfverutvexlingen och följden deraf minskningen
uti rörelsecapitalet, hvilket uti Sverige till och med förut
var alltför litet; men då vi tillgrepo detta räddningsmedel,
kommo vi att bota ett ondt med ett som var sju resor värre.
Dessa privatbanker, enskilda inrättningar, beroende af det enskilda
intresset eller egennyltan, hafva med afseende på äganderätten
fått allas vår välfärd mera uti händer än del till och med
är tillbörligt att Staten har den; för dem kunna vi icke låsa
vära fickor, icke försäkra vår egendom, somliga af oss kunna
fä en ända till hälften förminskad förmögenhet, andra en möjligtvis
lika mycket förstorad, utan något vårt eget förvållande,
blott en följd af det sätt som privalbanksägarnes egennytta föreskrifver
dem att operera. Jag vill upplysa detta med exempel.
En omyndig ärfde, ett par år innan den öfvertillgång på penningar,
som privatbanksinrättningarna en tid tillkoustlade, och det
derigenom stegrade egendomsvärdet inträffat, en egendom; hans,
förmyndare sålde denna egendom, efter tidens pris högt betald,
för alt lättare kunna förvalta sin pupills förmögenhet; privatbankernas
penningeuppsjö inträffade straxt derpå; egendomen
steg till det dubbla; ofvaunämnde person blef myndig; han ville
gerna äga sin faders egendom; ett lån i privatbank var läll att
fä; lian tog det och köpte sin ärfda egendomen för det dubbla
han två år förut hade fått derför, och det ansågs vara godt pris.
Hade penningetillgåugen beständigt varit lika, hade han kunnat
begått sig pä sitt köp; ty egendomens afkastning, förvandlad uti
penningar, hade också varit större. Han omsatte sitt privatlån och
inbetalte det genom lån hos enskilda, som knappast visste hvart de
skulle göra af sina penningar; afkastningen använde han de första
åren på förbättringar af sin egendom, hvilka om kort tid skulle ej
blott återgifva det nedlagda capitalet utan mångdubbla egendomens
afkastning; och med bibehållande af samma penningeförhållande
uti landet, skulle han bestämdt ej blott hafva betalt sin skuld,
utan äfven blifvit en förmögen man. Privalbanksstyrelserna finna,
af hvad orsak som helst, för godt att indraga sina penningar
och ej lemna län, utom kanske till någon vän, som de unna
att göra en god egendomshandel; egendomarna falla plötsligt;
de enskilda vilja sjelfva begagna sina penningar, för alt derpå
Den 27 Augusti.
vinna mer än det hvartill den lagliga räntan kunde uppgå;
den ofvannämnde personen blir ansatt, kan ej reda sig;
egendomen blir executivt Forshld för hälften hvad han gifvit;
en privatbanksdeiägare har begagnat sina penningar för att
köpa den, och egendomsägaren har genom privatbanks-intressets
operationer mistat först hälften och sedan hela sin förmögenhet.
När det så kan gå till, hvilket, med den rättighet
privatbankerna hafva, ingen lärer vilja påslå vara omöjligt, kan
man ej annat än säga, att när Regeringen privilegierade privatbankerna
pä sätt som skett, gaf den vissa medborgare privilegium
på att ostraffadt bestjäla resten, och det på ett sådant sätt, att
dessa sednare omöjligt kunde förekomma det. Dessa privatbanker
äro, J kännen deras utlåningsrätt, privilegierade procenterier;
dclägarne deruti kunna laga sina 20 proc. årligen af
den egendom de likafullt begagna, och slutligen har man ej
fullkomlig visshet om säkerhet för deras papper, ehuru man i
vissa orter, der ej annat mynt finnes, är tvungen att på vinst
och förlust emottaga det. Dessa privatbanker hafva äfven
underlättat deras operationer, hvilka haft lust att utvexla Statens
silfver, emedan de skaffa dem penningetillgångar, hvilka de,
dessa inrättningar förutan, aldrig skulle haft. Jag torde uti
denna digression, som må ursäktas mig, hafva framställt det
olyckliga af privatbanksystemet. Att privatbankerna böra vid octrojernas
slut gå bort, men genast ersättas genom baneodisconten
eller dess lilialcontor, är klart, men ej böra dessa vara in
rättade pä samma procentarevis som de, hvilka vi hittills äga;
ty otillbörligt är, att en Stat pä sina medlemmar procentar, och
isynnerhet den, i hvilken sä sträng lag mot enskildt procenteri
finnes, som i vår. Ränta med omkostnader bör ej stiga till mer
än 4 proc., penningar alltid kunna fås mot säkerhet; gif sedan
den enskilde räntan fri , och han lärer icke få mer, om icke
af sådana som aldrig ämna att betala mer af hvarken ränta
eller capital än hvad han fäll pä förband.
Den andra olägenheten och olyckan af vår realisation har
varit en minskad utförsel och iikad införsel, hvarföre det så mycket
mera förundrar mig, ali män, hvilka intressera sig för upphjelpandet
af värt lands välstånd, medelst ökad exporthandel
och blomstrande fabriker och minskandet, att ej säga förhindrandet
af införseln af utländska fabrikater och öfverflödsartiklar,
kunnat vara så ifriga försvarare och genomdrifvare af den
famösa realisationen; ty genom denna realisation, för hvars ti 11-  vägabringande jag ofta hört dem tillskrifva sig hedren, hafva
de just uträttat motsatsen mot hvad de påstå sig önska, eller
de inhemska näringarnes upphjelpande och utländska fabrikaters
och öfverflödsartiklars bannlysande frän våra landamären. Ty,
mina Hrr, så länge den utländska köpmannen, för livad vära
handelsmän kunde vilja köpa, ej kunde få annat än papper, så
var han tvungen att antingen köpa af våra produeter något
igen för att få valuta för papperslapparna, eller också kunde
han ej sälja något pä Sverige. Häraf följde först, att våra
608
Den 27 Augusti.
köpmän voro i första rummet tvungne gtt inskränka sig till de
nödvändighetsvaror, hvilka vi behöfde af utländningen, såsom
salt m. m., för det andra att de ej kunde införa mera än hvad
de utförde; således mäste bestämdt införseln af öfverllödsarliklar
och fabriksvaror vara mindre, då utländningen endast kunde
få vårt silfver representerande papper, än nu, då de kunna
få silfver ; och på samma gång måste dä utförseln mera motväga
införseln och derigenom landets välstånd vara större: sa
att de Herrar hvilka på en gäng ifrat för realisationens verkställande
och för våra inhemska näringars och fabrikers skyddande
och att landets införsel må vara någorlunda rättad eller
dess utförsel, önskat och ifrat för tvenne ändamål, af hvilka det
förra, eller realisationen, vunnet, bestämdt skulle motverka det
sednare. Ty med realisationens verkställande undanrycktes det
väsendtligaste skyddet för Svenska näringarna och fabrikerna
mot öfversvämniandet af utländska fabrikaler; ty uti vårt pappersmynt
bade vi det förnämsta medlet att någorlunda bestämma
införseln efter utförseln. Men jag får skrifva detta sätt af
dem att tillvägagå på räkningen af dessa Herrars kortsynthet
uti det fosterländska.
Tredje olägenheten af realisationen är, att då Bancostvrclsen
häfver rätt att hälla bankens ställning dold, kan, då silfverutvexlingen
beständigt fortgår till utrikes orter, man vara i
tvifvelsmål, om man slutligen kan få någon valuta för de papperslappar,
som finnas qvar uti landet. Och den kanske största
olägenheten af alltsamman, deraf att bankens valuta skingras
och föres utur landet, är den att fäderneslandet är alldeles utom
det stöd, som det i nödeiis stund, anfallet med ett krig och
utan andra tillgångar, kunde hafva af en silfverbank. Mine fli r,
J tordén känna, att för ett krig nu för tiden är intet sä nödvändigt
som penningar; vi kunde hotas med en eröfring, vi behöfde
proviant, ammunition, vapen med mera af utländningar.
Riksförskrifningar ville ingen mottaga; man tänkte, det riket
går under och vi fä ej våra penningar; då, mina Hrr, hade en
realisation för ögonblicket kunna räddat fäderneslandet, verkställd
på så sätt, att R. St. hade beslutat, att silfret skulle tagas
ur banken, för att betala hvad vi behöfde frän utländsk
ort, och det representerande papperet förklaras för riksgäld och
Staten amortera denna skuld genom skatterna. Denna räddningsutväg
är, derigenom alt utländningarne redan hafva vår bankvaluta,
numera tillintetgjord, och våra medborgare skulle hafva ganska
svårt för att under ett krig rädda fäderneslandet undan en
pecuniär förlägenhet, i fall penningarne skulle användas hos någon,
som ej erkände någon annan valuta än silfver.
Dessa äro olägenheterna af realisationen, med många andra,
hvilka jag dels icke för vidlyftighetens skull velat vidröra, dels kanske
förbisett. När jag mot dessa sätter den enda verkliga förmån,
som realisationen medfört, eller att en del penningemän och stora
löntagare, hvilka velat sätta sina penningar uti utländska banker,
Den 27 Augusti.
609
kcr, t. ex. Hamburger bank, kunnat göra det ulan att förlora
pä eursen, så drager jag icke i betänkande, att förklara miu
öfvertygelse vara den, att det har endast kunnat vara okunnigheten
ledd af egennyllan, men aldrig patriotismen, som lillvägabragl.
1834 ars realisation. Denna realisation skall, såsom erfarenheten
visar oss med den vi förut haft, göra var bank tom
oell lägga bela vår penningeslock tili utläuduingarnes händer.
Denna kris kan väl genom nya uppoffringar åt ulländuiiigarne,
å Statens sida genom silfveruppköp, en lid förckommas, men aldrig
hindras; ju längre den utdrages på tiden, ju större skall
vår olycka uli financiell afseende slutligen blifva. Att fordra
alt enskilda skulle sammanskjuta silfver, för alt bibehålla denna
realisation, det vill säga för all gifva utländningarne tillfälle
ali ända lill det minsta komma i besittning af vära redbarheter,
det är alt vilja de skola offra lil fäderneslandets förrädare;
ty jag döljer icke min öfvertygelse, att 1834 års realisation
är i samma ealhegori sorn en förrädare mot sill fädernesland,
och alt sedan Carl Xlhs död, dä man med Hit förstörde
vår olyckliga arme och vära förråder, och lii t henden härja
det värnlösa riket, har ej sä olycklig händelse för fäderneslandet
inträffat sorn då beslut (ältades om 1834 års realisation
eller silfverul vexling; och jag förundrar mig, ali dä varande
11. St., med erfarenheten för ögonen, kunde vara sä obetänksamma
och kortsynta att ej se hvartut det lutade. Fortsattes den
pä sätt sorn hittills, befarar jag att en framlid kan komma oss
all fä sanna Julländningärncs ord uli en deras Stiinderförsamtings
adress: ”alt eli dåligt omgående med siIfrel har ofta verkat
ett blodigt omgående med stålet.”
.lag anser derföre, såsom jag i min motion vllrat, ali 11.
Sl. böra inställa bankens skyldighet alt utvexla mera silfver;
den återstående valutan inventeras; de derför utelöpande sedlarna
blifva fortfarande uti rörelsen; vi söka alt ersätta den, genom
de ständiga till utlandet verkställde silfverulvexlingarne,
uppkomna hrislen pä rörclsecapital, hvilken blir sä mycket större
om prival bankerna småningom upphöra, genom inrullandet af
en rikshypolhcksförcning, lolad pä samma grund sorn vära vanliga
provinsby pol heksföreningar, hvilka sedan borde försvinna,
med den skillnaden, att banken utfärdade sedlar iil hypolheksgifvaren,
(ungefär samma förhållande äger nu rum med Huseby
bruksägare och banken, ehuru hypolheksgifvaren der sjelf utfärdar
sedlarna, hvilket minskar conlrollen och är oriktigt).
Derigenom skulle vi lä eli säkert rörelsecapilal, som aldrig skulle
kunna dragas ur landet, och penningetillgången skulle alltiif
vara lämpad efter behofvet. Vi hafva haft en dylik inrättning
uli värt Riksgäldsverk, men fotad pii andra grunder; för densamma
var folkets förmåga att bära skatten ställd såsom hypolliek,
ehuru Staten gjort länet. Pä sätt jag ämnar föreslå, skulle
den enskilde göra län af Staten och ställa sin egendom uli
bypotliek; pä så sätt uppkom ingen valvaliou uli pcuuingnrucs
' 1 II. 77
CIO
D c 11 27 Augusti.
förhållande lill varuvärde, såsom då Slaten utgaf silt riksgäld
efter silt behof, nion ingalunda lämpa dl efter den för rörelsen
lichölliga sedelstocken. Jag skall framdeles lemna del Utskott,
dit denna motion är hegard att blifva remitterad, del af ett förslag
lill en dylik hypoteksförening. Ställningen med vårt peilningeväsende
tror jag livar oell en skall tinna för fäderneslandets
välstånd ganska betänkligt. Skulle någon känna någon
bättre utväg ali kunna afhjelpa det onda oell bättre kunna genomdrifva
den än jag, vore det mig kärl, oell jag Ivithtr icke
pä att de linnas; ty dels har jag, kännande den inom Huset rådande
majoriteten, ej vela! gjort mig mer möda med mill förslag
än hvad sorni kilade b'ehöfvas för alt det skulle kunna tjena
till utkast för en annan, sorn med mera lycka kunde i della
fall verka för fäderneslandets bästa, alldenstund jag äröfvertygad,
alt äfven om jag pä utarbetandet af ett dylikt förslag nnväudt
en tid af 5 timmar i stället för den jag användt af 5
minuter, och äfven om del vore, hvad det lin icke är, eller det
enda rälta, så skulle det mottagas med samma välvilja, och enter
några remisser och debatter, sorn mycket annat i Sverige,
fä hvila i glömskans utskott; dels liar jag under eli i Staten
rådande system, der frän del högsta till del lägsta allt var ari
linna utom det fosterländska, vall ett yrke, sorn leninar mig liten
tid att betänka Statens tillstånd. Jag är emedlertid öfvertygad
om det rälta uti den ä-sig jag i afseende på 18Ö4 års
realisation framställt. Om jag ej lyckas öfvertyga någon annan
derom, sä får tiden bedomina, hvilkeuderas felet varit. Jag vet
att min åsigt icke gör sig gällande, det smärtar mig, icke emedan
ilen är min, utan emedan jag är öfverl.ygad all den är fosterländsk.
Jag får sluta med alt förklara, alt jag ej inlåter mig
lili vidare discussion; jag har yttrat min öfvertygelse och dervid
blir jag; ulan sedan R. o. Ad. förklarat öfverläggningeu
slutad, anhåller jag om remiss lill RaneoUtsk.
Under uppläsningen af della anförande förmärkles buller
och mycken otålighet hos flere af Ståndets ledamöter.
Hr von Troil, Emil: f)cn nu föreslagna motionen förtjenar
visserligen icke att till discussion upptagas, och jag ämnar
icke eller dermed befalla mig; men då tecken lill oro förmärkts
hos cn del ledamöter inom detta lius, förmodligen af
farhåga, all blotta väckandet af eu sådan motion skulle kunna
åstadkomma någon fara för vår nu beslående realisation, så tager
jag mig friheten härutinnan bedja dem lugna sig. I alla
länder, der molionsrätten är fri, förekomma understundom motioner,
sorn hafva den egenskapen, att i mer eller mindre män
vara uppåt väggarna; och hvad särskildt angår förslag om rubbning
af lagligen fastställde myntrealisatioucr, så finnes med afseende
härå sedan 25'år tillhaka i England en bill, som af sin
upphofsman, bär namnet af ”Pecls bill.” iugen person med någorlunda
fiuancielt förstånd ifrågasätter att den kommer att rubbas;
likväl fans inom Engelska underhuset en gammal heders
-
Den S7 Augusti.
611
man, sorn för åtskilliga aktningsvärda egenskaper åtnjöt eli visst
anseende, men sorn var licliäflad med mycken envishet och saknade
rediga financiella begrepp, (del var Mr. Altnood frän Birmingham).
Ilan trodde alt industriens lif ej berodde af ett säkert
myntvärde, utan blott af en ständigt växande mängd af
pappersmynt. Han företog sig år efter år, ali föreslå upphäfvandel
af Peels hill; man fiislade derå ingen uppmärksamhet,
utan begagnade den utväg, som della lands representativa former
medgifva, nemi. ali genast förkasta motionen. Våra former
medgifva icke något, sådant, dä frågan är af allmän natur;
jag föreslår derföre 15. o. Ad. alt, ulan ali skänka motionen en
uppmärksamhet, som den icke förtjenar, helt tyst oell stilla låta
den gä sin cirkelgång till glömskans stilla rike.
Frih. Pal m s t j e r na, Nils Fredri k, förenade sig med
Hr von Troil.
Uppå derefter förnyad propus, af 11. Ex. Hr Gr. o. Landtm.,
biföll K. o. Ad., alt förevar, motion, tillika med hvad i afseende
derpå blifvit yllradl, finge till Banco- och Lag Hiskin remitteras.
Föredrogs IIr M u 11 e k a f R o s e n s c h ö I d s , Nils 15 ud
o I p Ii, d. 25 dennes på bordet lagda motion oui nedsättning
lill hälften af anslaget lill minislerstalcn.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Sorn jag anser Hr von
Troils anmärka:!' vid förra motionen vara lika användbara äfven
pä denna, sä instämmer jag med honom, att den mätte fä
i all still tiel remitteras.
Remitterades till StatsUtsk.
Vidare föredrogs Hr Munck af Rosense b ölds, Niis
Rudolph, d. 25 dennes pä bordet lagda motion, angide den
vid 1818 ärs riksdag af R. St. fastställda underhålissumma för
H. M. Eukcdrollningen.
Hr Lagerheim, Lars Magnus; Denna motion skulle innebära
ett verkligt contraetshroll emot hvad redan vid 1818
års riksdag af R. St. åt H. M. Konungen, utan något dervid fästadt
villkor, erbjöds och af honom antogs, till upplysning hvarom
jag anhåller att få uppläsa denna R. St:s skrifvelse:
”R. St:s und. skrifvelse om underhålissumma och Enkesäte
för II. M. Drottningen, i händelse af enketillstånd, samt Rosersbergs
Kungsgårds användande vid H. M. nuvar. Enkedrottuingens
död. — I sammanhang med regleringen af de K. Hofvens
statssunnnor, hafva R. St. äfven varit betänkte alt förordna 0111
II. M. Drottningens underhålissumma och Enkesäte, i del bedröfliga
fall, som Gud nådeligen länge fördröje, att Hennes Majit
blifver i enkestånd försatt; och hafva R. St. för Hennes Majit
fastställt Vid slikt fall enahanda summa af 00,000 ridr ärligen,
som för II. M. nuvar. Eukedrottiiingcn är bestämd, samt utsett
612
Den 27 Augus ti.
Ulriksdals K. Lustslott att såsom enkesäte upplåtas och af II.
M. för lifstiden begagnas och disponeras.”
Detta har sedan vid 182:5 års riksdag blifvit ytterligare
faststäldt, blott med den förändring, att i st. f. Ulriksdal, skulle
utbyte göras lill Rosersbergs K. Lustslott. Då således genom
Ilr Munck af Rosenschölds motion den helgd rubbas, som
bör vara oförkränkt bibehållen åt en allmän statshandling, får
jag till Hr Munck af Rosenschöld, som möjligen förbisett detta
af föregule R. St. lättade beslut, öfverlemna, huruvida ban icke
skulle finna sig böjd alt återtaga denna motion, och anhåller
jag att Hr Gr. o. Landtm., innan jag vidare fortfar, vill derom
till honom göra en framställning.
II. Ex. Ilr Gr. o. Landtm, tilfkännagaf, att Hr Munck af
Rosenschöld icke begärt ordet; hvarefter Hr Lagerheim ytterligare
anförde:
Då således Hr Munck af Rosenschöld fortfar att vilja göra
en framställning, som innebär ett conlractsbrolt af hvad den ena
statsmakten åt den andra erbjudit och af dea sednare blifvit
sanclioneradl, och ehuru 41) § Riksd.Ordn. (einnar en bestämd
rättighet alt vägra remiss af en motion, som befinnes vara
af den art, alt Ståndet deri ej kan instämma, inskränker jag
mig dock för det närvar., för att åt motionen ej lemna mera afseende
än den förtjenar, till den förhoppning, att R. o. Ad:s
allmänna ovilja likasom SlalsUtsk:s ogillande ej kan undgå alt
åtfölja en så oridderlig framställning.
Flere ledamöter yttrade härtill deras bifall.
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm, hemställde, om II. o. Ad. behagade
till SlatsUtsk. remittera förevar, motion tillika med Hr
Lagerheims anförande.
Ropades starka ucj, blandade med ja, hvarefter Gr. II o r n,
Glaes Fredr., som dervid begärt ordet, yttrade:
Då jag tyckt mig höra flere röster, som synas vilja vägra
remiss af Hr Munck af Rosenschölds motion, så tror jag, att R.
o. Ad., ledda af sin kanske billiga ovilja, likväl äro på väg
att begå en olaglighet. Jag lager mig derföre friheten göra
dem uppmärksamma på, att det icke kan vara förenligt med
Riksd.Ordn:s stadgande, alt å motion, af hvad beskaffenhet den
än vara må, då den inom den af grundlagen bestämda liden
blifvit väckt, vägra remiss. Viii vet jag, att prejudicat deremot
kan åberopas, men jag vill åtminstone för min del nu,
likasom vid ett föreg:de tillfälle, icke dertill lemna mitt bifall.
Häruti instämde Gr. Frölich, David.
Ilr Lagerheim: Ehuru jag redan förklarat, att jag vid
detta tillfälle ej yrkar vägran ä remissen, på det att alltför
mycket afseende ej måtte lemnäs åt en sådan motion, så förundrar
det mig likväl alltför mycket, att en så van riksdagsman
kan hysa den mening, att å motioner icke kan vägras remiss.
Vår grundlag stadgar uttryckligen i dess Riksd.Ordn.
Den 27 Augusti.
613
49 §, som föijer: ”Uppslår fråga om eller hvari remitteras bör,
kan denna fråga blott för den plenidagen läggas på bordet;
men i nästa plenum skall beslut ovägerligen fattas.” Jag frågar
hvar och en som rätt läser Svenska språket, hvarför lagstiftaren
skulle sagt: ”uppstår fråga om eller hvart’% så vida han
ej dermed menat, att frågan om äfven kunde vara underkastad
en vägran? Då nu äfven vid hvarje frågas remitterande, ej
blott hos R. o. Ad., utan äfven inom de andra Stånden, Talmännen
måste framställa följande propos.: ”bifaller Ståndet alt
denna motion får till det eller det Utsk. remitteras”; så hemställer
jag till Hrr:rne, om detta ej vore ett gyckelverk, så
vida Ståndet ej ägde rätt att vägra remissen. Dernäst bör
man ej lemna oanmärkt, att så väl i England som i Frankrike
finnes möjligheten att afskära en mängd orimliga motioner. På
det förra stället sker detta genom vägrad läsning, på det sednare
åter genom ett särskilt slags Utskott, hvilket tillsättes
med rättighet att granska motioner och blott antaga dem till
behandling, hvilka deraf anses förtjenta. Något som skulle
motsvara detta har säkert legat i lagsliftarens (anka, då han
här sagt dessa orden ”om” eller ”livart”; säkerligen har det
alltid ölliga åliggandet, som Talmännen fullgöra, att till sina
Stånd framställa propos. å bifall till remissen, äfven i detta
förhållande sin grund.
Gr. Frölich: Jag anhåller, att till svar å hvad den siste
värde ledamoten sagt i afseende på tolkningen af den upplästa §,
blott få erinra, att det finnes 3:ne slags frågor, nemi. de som
äro af allmän natur, de som icke äro hvad man kallar allmänna
och sådana som äro stridande mot grundlagen. Frågor som
icke äro allmänna, som icke behöfva till Utsk. remitteras, tillhöra
en af de calhegorier, på hvilka det der ”om” kan lämpas.
Ilvad sådana frågor beträffar, som äro mot grundlagen stridande,
så har den värde ledamoten der ännu en annan cathegori,
på hvilken samma om kan lämpas. Vare dermed nog sagdt om
orsaken till lydelsen af den upplästa §. Dä åter icke kan nekas,
att denna beklagliga motion är af allmän natur, emedan
den ej af Ståndet kan beslutas eller ens uteslutas, enär den
icke eller finnes vara mot grundlagens bokstaf stridande, så
finner jag med Gr. Horn ingen annan utväg, än att låta den
gä till Utsk., för att der jordfästas. Det har varit en af vår
gamla grundlags första och bästa principer, att vårda yttranderätten,
och derföre hafva sådana föreskrifter blifvit uttryckta;
så länge vi lefva under dessa föreskrifter, måste de åtlydas.
Detta tror jag kan vara tillräckligt i sjelfva formfrågan. Hvad
åter de analogier beträffar, som samme värde ledamot behagat
hemta från England och Frankrike, så lemnar jag dem derhän;
ty att tolka grundlagen efter analogier från främmande länder,
torde icke vara enligt med densamma.
Då nu Ilere af Ståndets ledamöter begärde ordet, yttrade
U. Ex. Hr Gr. o. Landtm., det han, innan de uppropades, ansåg
OJ 4
Den 27 A ugusti.
sig bora erinra, att icke någon yrkat, alt remiss å motionen
må förvägras.
Frih. Raab, Adam Christiana Jag kan icke annat än
högeligen förundra mig öfver den uppmärksamhet, som blifvit
skänkt åt denna fråga, och hemställer till Hrr:ne, om den ej
må remitteras ju förr dess hellre, för alt öfverlemnas åt glömskans
haf.
Gr. Horn: Jag skulle visserligen icke besvära II. Ståndet
med något vidare yttrande i denna fråga, om icke här vore
vidrörd en princip, sorn, om den icke vidare utvecklades, skulle
möjligen inleda oss i mången onödig discussion, helst dä jag
af det sätt, på hvilket en värd ledamot tolkat grundlagen,
skulle måhända föreställa mig, alt åtskilliga med honom kunde
dela- samma åsigter. Detta sätt all tolka grundlagen och läsa
Svenska språket, har visserligen redan af en annan ledamot
blifvit upptaget till vederläggning, men jag får ytterligare fästa
uppmärksamheten derpå, att dä i grundlagen förekommer oin
eiler kvart en motion kan remitteras, så förutsätter den verkligen
möjligheten af alt en allmän fråga skulle kunua vägras,
remiss, nemi. om den uppkommer efter motionstiden och icke
vidrör något af de ämnen, som redan blifvit behandlade. Det
är då, som H. Ståndet kan, genom sin pluralitet, afgöra, huruvida
denna motion kan afgöras eller ock vägras remiss. Jag
ber R. o. Ad. hafva godheten att fästa någon uppmärksamhet
vid den tolkning, som af en värd ledamot blifvit gjord af denna
vigtiga fråga, vigtig derför, alt den kan inleda R. o. Ad. i
ganska många brydsamma och bullersamma öfverlägguingar.
Jag vill icke vidare yttra mig härom, emedan Hr Gr., o. Landtm,
förklarat, alt ingen begärt vägran af remissen.
Frih. Cederström, Jacob: Då jag vid den af Hr Landtm,
framställda propos. å remiss af denna fråga, trott mig höra ett
öfvervägande nej, så drager jag deraf den slutsatsen, att R. o.
Ad. vill vägra remissen, och får af sådan anledii., med stöd af
49 § Riksd.Ordn. 1 morn., begära frågan på hordet.
Hr Munck a f R o s e n s c h öId, N i I s R u d o Iph: I fa 11 frågan
är begärd på bordet, och af Hr Gr. o. Landtm, förklaras
hvilande till nästa plenum, har jag ingenting att vid detta tillfälle
anföra.
H. Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Hr Munck
af Rosenschöld nu kunde fortsätta sitt yttrande, i fall han hade
något att i ämnet andraga.
Hr Munck af Rosenschöld yttrade derefter:
Derest frågan icke är lagd på bordet, utbeder jag mig att
få yttra några ord. Då jag ej bestridde Hr Lagerheims ordalag,
som skulle jag vilja förmå R. St. att begå ett contractsbrott,
så skedde det med afseende å den aktning jag är skyldig
det H. Ståndet. Om R. o. Ad:s ledamöter hafva blifvit missledda
af detta Hr Lagerheims fällda yttrande, sä får jag näm
-
Den 27 A ugust i.
C15
nn, att min motion icke innehåller, att ilen summa af 60,000
r:dr, som 1818 hlef H. M. Enkedrotlniagen anslagen, skulle
henne fråntagas, utan att blott hälften af denna summa skall
till henne utgå, i fall hon ej i Sverige qvarblifver.
Ilr Lagerheim: Jag har begärt ordet, för alt yttra, det
icke jag föranledt denna discussion om 49 §:s mening, utan de
lifr, som, oaktadt jag ej yrkat någon vägran å remissen, likväl
hafva velat förklara sina egna tankar, såsom de der borde vara
det rälta uttrycket af den gällande grundlagens mening. I öfrigt
hvad angår Gr. Frölichs yttrande, att det vore en skillnad
^emellan allmänna och enskilda frågor, så får jag endast genmäla,
att 49 § Riksd.Ordn. just på samma stalie upptager allmänna
frågor, och bör denna § sålunda här vara företrädesvis
fullt tillämplig. Hr Gr. Horn har anfort, att den i 49 § Riksd.*
Ordn. medgifna rättighet till vägran af remiss, endast skulle
afse sådaue motioner, som efter motionstidens slut blifvit väckte,
utan att äga en i grundlagen stadgad föranlcduing af redan
vidrörde ämnen. Denna tolkning vore i sanning sä mycket mera
föi ■underlig, som grundlagen i sådant fall endast skulle medgifva
rättighet, att icke företaga en grundlagsvidrig handling.
Jag vill ej längre upplaga R. o. Ad:s tid med en fråga, som
icke för närvar, här erfordrar tillämpning.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Då Hr Munck af Rosenschöld
i en föreg:de motion föreslagit R. St. att blifva löftesbrytare
mot en hvar som är innehafvare af bankens sedlar, så
hör det icke förundra oss, att han fullföljer och kröner sitt
verk med förslaget, att Ständerna mätte blifva löftesbrylare
äfven mot ett krönt hufvud. Jag har icke hört, att någon velat
vägra remissen: och linner således Frih. Cederslröins begäran,
att frågan derom mätte få hvila på bordet, sakna all anledning.
Min tanka är, att man icke bör göra mera afseende på
denna sak än pä deu förra; ty det är i allmänhet en regel, att
då man ogillar en handling, hör man ej göra handlingens upphofsman
till viljes. Troligen ser Hr Munck af Rosenschöld helst,
att mycket buller göres af hans motion. R. o. Ad. skulle sålunda
motverka honom, om intet afseende derå lemnäs. Jag
tillstyrker således att denna öfverläggning mätte upphöra.
Frih. Cederström: I fall R. o. Ad. vill fatta beslut om
remiss af frågan, bar jag ingenting deremot att invända. Jag
begärde frågan på hordet, endast för att få ett slut på denna,
i anseende lill ämnet, högst onödiga discussion.
Frih. Sprengtporten, Jacob Wilh.: R. o. Ad. syntes
mig nyss hafva vidtagit en ganska lämplig utväg att behandla
några likartade, af Hr Munck af Rosenschöld väckta motioner,
och jag linner således ingen anledn. att frångå delta sätt, som
jag gillar. Hvad för resten angår sjelfva den ifrågavar. motionen,
så gör jag mig fullt förvissad om, att R. St., utan att
låta slöra sig af Hr Munck af Rosenschölds motioner, i'delta
G16
Den 27 Augusti.
afseende fatta ett dem värdigt beslut, likasom jag ej anser att
åberopandet af några s. k. conlractsförhållanden är behölligl,
då jag af II. Ständcrnes välvilja och känsla ej befarar något
motstånd till hvad K. M. härutinnan äskar.
Gr. Hamilton, Henning Ludvig Hugo: Då, uppå Hr
Landtnäs propos. om remiss, åtskilliga ledamöter svarat nej,
förmodar jag att de dermed mindre velat uttrycka ett beslut
att vägra remiss, än en önskan, att så få som möjligt af de
andre Ståndens medlemmar måtte få kunskap 0111, att en motion
af denna beskaffenhet blifvit inom R. o. Ad. väckt, eller att
åtminstone derå matte fästas så litet afseende som möjligt. Jag
tager mig derföre friheten, att till Hr Munck af Rosenschöld
hemställa, huruvida han icke skulle vilja gå R. o. Ad:s önskan
till mötes, medelst återtagande af sin motion. Jag tror mig ej
fela mot grannlagenheten, dä jag såsom skäl derför anför, alt
l:a hufvudtiteln redan varit föremål för öfverläggning på StatsUtsk:s
utgifts-afdelning, och att det för Gnkedrottningcn begärda
anslag icke allenast icke rönt motstånd, utan ock, alt
den ende af afdelningeus ledamöter, som i frågan yttrade sig,
motiverade sitt bifall till den K. propos. på ett sådant sätt, alt
man deraf temligen bestämdt torde kunna sluta, alt Hr Munck
af Rosenschölds motion inom de öfriga Stånden ej skall röua
större sympalhier, än den-.redan mött inom R. o. Ad.
Under sådana omständigheter, och dä Hr Munck af Rosenschöld
saknar allt hopp, att uti StatsUtsk. fä understöd för sin
motion, hemställer jag till motionären, 0111 han ej skulle vilja
återtaga densamma och dymedelst gå R. o. Ad:s önskan till mötes.
Hr von Heyne Georg: Jag förenar mig så mycket hellre
med Gr. Hamilton och anhåller, att Hr Munck af Rosenschöld
måtte återtaga siu motion, som han ännu aldrig genom sina föga
ändamålsenliga motioner förmått åstadkomma annat än oro inom
Stånden. Jag vet visserligen sedan sisla riksdagen, att Hr Munck
af Rosenschöld hårdnackadt vidhängt hvad han framställt och
flere gånger uppehållit R. 0. Ad. genom de af honom begärda
voteringar; man hade dock hoppats, att några år skulle hafva
förmått verka lill Hr Munck af Rosenschölds förbättring, i synnerhet
dä han sjelf har yttrat, alt man pä den tiderymd sorn
förflyter mellan riksdagarne borde kunna blifva förnuftigare.
Jag förnyar ännu en gäng miu anhållan, att Hr Munck af Rosenschöld
ville återtaga den af honom väckta motion, som för
R. o. Ad. är på en gäng sårande och obehaglig.
Många ledamöter hördes häruti instämma.
Hr Tersmeden, Nils: Jag tror icke att vägran af remiss
å motionen bör ifrågasättas, men det måste vara hvar och
en tillåtet att dervid foga sina anmärkn:r, och således är det
äfven Ståndets rätt alt låta sina anmärkmr åtfölja motionen.
På sådan grund och då jag, ehuru öfvertygad, att denna motion
hvarken i Stockholm eller inom det öiriga Sverige kan tilläggas
-
Den ?7 Åugasti.
017
gas någon vigt, skulle tro alt utomlands stor vigt kan fästas
vid den berättelse, som i allmänna lidningarne kommer att meddelas
derom, att inom ett af vära RiksSt. en motion af sådan
beskaffenhet som den förevar, blifvit vackt, vågar jag föreslå,
att Hr Gr. o. Landtm, mätte göra hemställan om motionens remitterande,
med förklarande af R. o. Adis fullkomliga ogillande.
En stor del af Ståndets ledamöter yttrade härtill sill bifall;
men
H. E x. Hr Gr. o. Landtm, fästade uppmärksamheten derpå,
att en med Hr Tersmcdens begäran öfverensstämmande propus.
svårligen kunde, utan åsidosättande af grundlagens föreskrifter,
framställas, emedan ett förklarande af R. o. Adis ogillande
skulle innefatta ett hufvudsakligt beslut, som i en allmän
fråga ej finge fattas, innan den i Ulsk. varit föremål för behandling.
Många bifallsrop besvarade denna framställning.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik.! Sedan Hr Gr. o.
Landtm, nu yttrat den åsigt, alt Hr Landtm, icke anser sig befogad
alt tillfråga R. o. Ad., huruvida ej R. o. Ad. ogillar den ifrågavar.
motionen, och då jag anser gran olägenheten fördra, att, utan begagnande
af den rätt lill proposins yrkande som 55 § Riksd.ordn. medgifver,
underkasta sig den åsigt som Hr Gr. o. Landtm, framställt,
så kan jag likväl ej å andra sidan hvarken för mig eller för
någon annan ledamot af delta Stånd se något hinderlig!, att lill
prot. uttrycka ett enskildt ogillande, och anhåller jag i följd
häraf för min del, att det i prQt. mätte inlagas, alt jag ogillar
motionen.
Från alla sidor af salen hördes Ståndets ledamöter ganska
mangrant häruti instämma,
Gr. Löwenhjelm, Carl Gustaf: Jag är hufvudsakligen
och i alla delar förekommen af Gr. Cronhjelm. Jag ämnade
just framställa hvad han yttrat, och får jag således i allo med
honom förena mig.
Hr von Hartmansdorff: Jag ville för min del ock
så
instämma med Gr. Cronhjelm, om icke Hr Gr. o. Landtm,
redan hade yttrat sin åsigt om det uttryck den förre begagnat.
Jag hemställer derföre, om icke ordet ogillande må utbytas emot
ovilja.
I anledn. af detta Hr von Hartmansdorffs yttrande förklarade
II. Ex. Hr Gr. o. Landtm., att han önskade i R. o. Adis minne
återkalla sin nyss gjorde framställning, nemi. att H. Ex. ej kunde
meddela propos. till motionens ogillande, emedan derigenom
sjelfva saken skulle komma under pröfning, innanremisstillUtsk.
för sig gått; och erinrade H. Ex. derjemte, att. detta ingalunda kunde
utgöra hinder för någon af Ståndets ledamöter att enskildt
till prot. anföra sin mening om motionen.
1 II. 78
Cl»
Den 27 Augusti.
Hr Rosenblad, Bernh.: Jag skulle visserligen äfven
halfva instämt i hvad Gr. Cronhjelm yttrat, om jag ieke vore
öfvertygad derom, att med undantag naturligtvis af motionären
sjelf, det icke finnes någon af R. o. Ad:s ledamöter, som ej i
allo delar Gr. Cronhjelms ogillande.
Uppå härefter framställd förnyad propos. biföll R. o. Ad.,
alt ifrågavar. motion, med hvad i anledn. deraf blifvit anfördt,
finge remitteras till SlatsUtsk.
Föredrogs H,r Munck af Rose 11 sc h öl ds , Nils Rudolph,
d. 25 dennes på bordet lagda motion om nedsättning af
K. M:s Ilofhållningssumma.
Gr. Cronhjelm, Polycarpus Erik: I afseende på den
nu föredragna motionen, anhåller jag, att samma yttrande som
jag nyss afgaf mätte blifva i prot. intaget.
Ståndets ledamöter hördes ganska allmänt förena sig med
Gr. Cronhjelm.
Hr von II atm onsdorff, Au g.: Denna Hr Munck af Rosenschölds
motion är så mycket oriktigare, som han deruti utgått
från en felaktig jemförelse emellan Sverige och Norrige.
Förhållandet är nemi., att Norrige, som gifver Konungen 64,000
Norrska speeier elier 170,6861 r:dr Svenskt b:co, betalar efter
sin folkmängd mera än Sverige, som gifver 420,000 r:dr b:co.
Då nu folkmängden i Norrige förhåller sig till folkmängden i
Sverige såsom 2 förhåller sig till 5, så hurde vi för att motsvara
Norrmännen gifva 6,666J mera än vi göra. Om det ej
vore Hr Munck af Rosenschölds motion, som gåfve anledn. till
denna anmärkn., så skulle jag på grund häraf föreslå en förhöjning
i det anslag, som H. M. af Sverige uppbär; nu kan jag ej
göra det. Om Hr Munck af Rosenschöld ej begriper skälet dertill,
så lärer dock hvarje annan ledamot af R. o. Ad. inse detsamma.
Hr Rosenblad, Bernhard: Ehuru alldeles öfverflödigt,
torde det dock ej vara ur vägen alt anmärka, det ingen af
Sveriges Konungar uppburit så litet apanage som de begge sednast
regerande. Ar 1S09 bestämdes K. Hofhållningssumman till
325,000 r:dr silfvervärde = 866,666| r:dr b:co. Ehuru 1823
ökad till namnvärdet med 100.000 r:dr, utgår den dock ännu
med knappast halfva ursprungliga beloppet, eller 425,000 r:dr.
Det var dock ej detta, jag egentligen ville nu hafva äran anföra,
utan förnya hvad jag förra gången förklarade, att jag ej
instämmer med Gr. Cronhjelm, derföre att jag anser onödigt
att här yttra sin mening om denna motion, helst jag är öfvertygad,
att hvar och en vet att olika tänkesätt derom icke hos
R. o. Ad:s ledamöter kunna finnas.
Remitterades till StatsUtsk.
H, Ex. Hr Gr. o. Landtm, tillkännagaf, att Hr Munck af
Den 27 Augusti.
619
Rosenschöld begärt, alt denna motion äfven mätte communiceras
de öfriga Stånden, och frågade, om R. o. Ad. behagade dertill
lemna bifall.
Ropades starka nej jemte ett eller annat ja; hvarefter Hr
von Hartmansdorff, som hade begärt ordet, yttrade:
Då jag anmälte mig, ville jag i flere ord blott säga hvad
R. o. Ad. numera sagt med det enda ordet nej.
II. Ex. II r Gr. o. Landtm, förklarade, det han trott sig
linna, all 11. o. Ad. med nej besvarat den sist gjorda propos.
Föredrogs Gr. S noi Iskys, Nils, d. 25 dennes på bordet
lagda motion om pension för framlidne II. Ex. Hr Just.Statsministern
Törneblads efterlemnade enka och dotter.
H. E.y. Hr Frih. Gyllenhaal, Lars Herman: Jag har
nyligen fått veta att en sä beskaffad motion blifvit väckt, och jag
anser mig i anledn. deraf höra gifva tillkänna, alt K. M. varit
betänkt alt i samma ämne aflåta nåd. propos. till R. St., och att
denna K. propos. kommer Ståndet tillhanda så snart den hunnit
blifva uti Statsrådet justerad.
Remitterades till StatsUlsk.]
Remitterades lill Stals- o. BancoUlskm Frih. Gyllen haals,
Carl Henrik, d. 25 dennes på bordet lagda motion, om åtgärders
vidtagande till skyndsam nedsättning af taxan för inre
farten å Götha canal.
Till StatsUtsk. remitterades nedannämnda d. 25 dennes på
bordet lagda motioner:
HrafRobsahms, Carl Reinhold, om eftergift för
Lieulenanten August Linnström af 2 års arrendeafgifter för Bråborgs
kungsgård m. m.
Hr Durietz’ Fredr. Gust., ang:de reglering af iuqvarteringsersältningen
för flottans befäl och underbefäl, m. fl. corpser.
Vid föredragning lill remiss af Hr af Donners Gust.
Wilh., d. 25 dennes på hordet lagda motion, om förändring i
16 § af 1836 års mililie-boställsordning, yttrade sig
Hr von Troil, Emil: Den nu föredragna motion omfattar
visserligen en fråga, som ej kan räknas bland de stora, men
jag tror likväl, att den i viss mån är grundad på den billighet
och rättvisa, som man är skyldig hvar och en, följaktligen äfven
den indelta soldaten. Genom förändringar i myntvärdet,
hafva de gamla författningarne kommit derhän, att en soldat,
då han blifver commenderad till arbete å karaktershus-byggnader
å boställen, endast åtnjuter ett underhåll af 6 sk. b:eo.
Genom åen öfverenskommelse som Kronan ingick med rotehål
-
620
Den 27 Augusti.
larne om passevofaneen, iir det föreskrifvct, alt Kronan skulfe
lemna karlen underhåll sä ofta han är commenderad. Det synes
mig derföre som det äfven vid de comrocnderingar, hvarom
denna motion handlar, vore hans rättighet att erhålla så hög aflöning
åtminstone, att han derföre kan köpa hvad han behöfvcr
förtära, och då Kronan vid marscher och möten, då karlen ej
erhåller portion in natura, består honom contant 13 sk. 6 r:st.
b:co om dagen, anser jag billigheten fordra, att han erhåller
aflöning efter samma grund vid arbeten å karakterhus. Ulan
alt bestrida olägenheterna deraf, att bostäflscassan derigenom i
någon mån skulle komma att betungas, och att officersboslällenas
förseende med karaktershus skulle komma all något fördröjas,
tror jag likväl alt rättvisan mot manskapet i första rummet
bör afses.
Remitterades lill Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk.
Föredrogs Hr Hallenborgs, Carl Johnn, d. 25 dennes
på bordet lagda motion, om förhöjdt anslag för landtbruksskolan
vid Orup i Skåne.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Få torde de föremål vara,
hvilka mera förtjena allmän uppmärksamhet och biträde, än de
som befordra modernäringen, jordbruket. Såsom det säkraste
medlet dertill, anser jag vara, att tillfälle beredes för ynglingar
af de lägre classerna att deruti inhemta theorelisk och praktisk
undervisning. Ett sammanskott af 24,000 r:dr har för detta
ändamål blifvit gjordt, hvilket blifvit användt till ett jordbruksinstiluts
inrättande. Genom det anslag, som R. St. vid
sista riksdag lemnat, har denna skola fortsatt sitt arbete och har
ej varit overksam, dä 49 elever derifrån utgått. Att den ej
eller varit ofruktbar torde bevisas deraf, att desse elever varit
si mycket eftersökte, att de vanligen redan varit engagerade
innan de ännu undergått pröfningsexamen för alt från institutet
afgå. Beklagligen är likväl denna skola i del tillstånd, att den
ej utan nytt anslag kan fortsättas, och har jag derföre ansett
såsom en pligt att söka understödja den af Hr von Hallenborg
väckta motionen.
Remitterades till StatsUtsk.
Vidare föredrogs Hr Ha lien borgs, Carl Johan, d. 25
dennes pä bordet lagda motion, om förhöjning af löneinkomsterne
för kronofogden och häradsskrifvare!! i Ljunitz och Herrestads
häraders fögderi.
Gr. Posse, Fredr. Salomon: Då fråga redan blifvit
väckt om landtstatens lönereglering, hade jag visserligen icke
ämnat att för det län som är mig anförtrodt särskildt göra anmälan
om löneförhöjning; men dä ett stillatigande å min sida
skulle vara ett medgifvande, alt den af Hr Hallenborg väckta
motion i och för tjenslemännen i nämnde län vore obehöflig, så
Den 27 Augusti.
621
har jag tagit mig friheten-förklara, alt ifrågavar. 2:ne tjenstemän,
nemi. kronofogden och häradsskrifvaren i Ljunitz och Herrestads
häraders fögderi, äro hland hela Skånska, med ganska
små löner försedda landtstatcn, de sämst lönte. Då nemi.
Christianstads och Malmö län delades, klef ett af fögderierne
fördeladl på hegge länen, men för de båda fögderier, som derigenom
uppkommo, funnos icke dubbla löner alt tillgå, i följd
hvaraf dessa begge tjenstemän icke erhöllo mera än hälften af
hvad deras kamrater åtnjuta. Om derför bifall lill den af Hr
Hallenborg väckta motion kunde erhållas, vore jag tacksam,
och anhåller jag, att detta yttrande måtte till StatsUtsk. remitteras.
Remitterades till StatsUtsk.
Till Allm. Besv.-o. Ekon.Utsk. remitterades Frih. Posses,
Axel Göran, d. 25 dennes på bordet lagda motion, alt ett
af Gcneroldirecleuren Claes Livijn förfaItadt arbete, kalladt
”Promemoria ang:de Sveriges försvarslöshets-system,” må föranleda
till en hos K. M. skeende underdånig framställning i
ämnet.
Remitterades till BancoUtsk. Ilr Si 1 fverhjeIms, Carl
Adam, d. 25 dennes, på bordet lagda motion, om förökning
af Bankens discontfond m. m.
Remitterades till LagUlsk. Hr Dalmans, Wilh. Fredr.,
nedannämnda d. 25 dennes på bordet lagda motioner:
l:o Om förändring eller upphörande af de s. k. ferierne i
hofrätterne och de stadsdomstolar, der sådane äga rum;
2:o Alt de för testamenlsrälten i stad samt för Prester och
Borgare nu befintliga inskränkningar må försvinna, i hvad förvärfd
egendom och lösören beträffar;
3:o Att en lag för actiebolag må utfärdas.
Till StatsUtsk. remitterades Hr von Döbelns, Ernst
Georg, d. 25 dennes på bordet lagda motion, om anslag af
statsmedel till utgifvaude af ett arbete, innefattande öfversigt
af statsverkets organisation.
Remitterades till Stats- och BancoUtsk:n Hr Nordenanckar,
Fredr. Wilh., d. 25 dennes på bordet lagda
motion, om inköp för Statens räkning af Götha canal, och lill
BancoUtsk. densammes äfven d. 25 dennes bordlagda motion
om creditiv å Riksbanken för privatbankerne.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne StatsUlsk:s
d. 25 dennes på bordet lagda mern. N:o 9, med återlemnande
af 3:nc särskilda, utaf Jonas Johansson och Petter Pehrsson från
622
Den 27 Augusti.
Jönköpings län samt Ephraim Larsson från Elfsborgs län väckta
och af Hederv. BondeSt. till StatsUtsk. remitterade motioner,
ang:de upphörande af eller nedsättning i personliga skyddsafgiften.
Vid förnyad föredragning af SlatsUtsk:s d. 26 dennes på
bordet lagda utlåt. N:o 10, i anledn. af ålerremisser å mern.
N:o 7, ang:de allöningsförskotter till den hos RiksSt:n och Utsk:n
anställda betjening, fann R. o. Ad. för godt att bifalla berörde
mern. N:o 7, med den förändring, som uti utlåt. N:o 10 blifvit
föreslagen.
På begäran af Hr Mannerskantz, Carl Axel, och Hr
von Hartmansdorff, Au g., lades å nyo på bordet BancoUtsk:s
d. 26 dennes bordlagda mern. N:o 2, med öfverlemnande
af Bancofullmäktiges till Utsk. afgifne berättelse.
Lades på bordet:
Bevilln.Utsk:s mern. N:o 3, med återlemnande af Gr.
Anckarsvärds, C. II., till H. R. o. Ad. ingifna mern., om befrielse
i visst fall från båkafgiflers erläggande; samt
Allm. Besv.- o. Ekon.Utsk:s mern. N:o 2, om beräkning
af notarie-arfvode för de såsom notarier hos Utsk. anställde
cancellister.
Upplästes ankomna prot.uldrag från Högv. 1'rcsteSt. af d.
20 och 24 dennes.
Lades lill handlingarne.
H. R. o. Ad. åtskildes kl. ^ till 10 e. m.
In fidem protocolli,
silbert Munck.
■
Rättelse :
Sid. 153, rael. 8 nedifrån, står; banco-crediter; lör vara: blanco-crediter.
l
t
i
V
