# ID: svediakorp-gov525
# author: 
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: Digitaliserat riksdagstryck 1521--1970
# subtitle: Ståndsriksdagen: adelsståndet (1627--1866)
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 
# retrieveDate: 2020-03-22
# sourceDescription: Governmental texts digitised by Riksdagsförvaltningen (the Swedish Parliament administration) and made available via Kungliga biblioteket (National Library of Sweden, KB), under a Creative Commons CC0 1.0 licence.
# genre: governmental
# subgenre: ståndsriksdagen, nobility
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: Kungliga biblioteket (National Library of Sweden)
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: KB (https://riksdagstryck.kb.se/)
# retrieveFormat: txt
# annotation: tokens
# annotationMethod: automatic
# words: 67,070
# sentences: 2,405
# sentenceOrder: original
# URL: https://data.kb.se/datasets/2017/09/riksdagstryck/
# cite: 
# availability: Creative Commons CC0 1.0 Public Domain (https://riksdagstryck.kb.se/)


D e u 4 Juli
dactionen. Hvad saken angar elier frågan om förklädring
af i cap. 2 §:n StrafF~b:n i sammmanliang med K.
brefvet den 2'5 Sept. 1777, får jag blott åberopa hvad
jag yttrade, då samma förslag blef af R. o. Ad. ocb,
pra jag ej bedrager mig, af samtliga RiksSt:n bifallet vid
förra riksdagen. Jag skall ej belasta prot. med upprepande
af de skål, som dervid blefvo anförda; de öfverensstämma
hufvudsakligen med hvad i reservationen erinras. Men då
jag således för andra gången understödjer Ötskrs framställning
i sak, ber jag att, livad redactionen angår, få yttra,
att för min del anser jag Hr Cedersehjölds redaction äga
stort företräde framför Utsk:s, och vågar således tillstyrka,
att propos. tili bifall å betänk, måtte göras i öfverensstämmelse
med hans redaction. Det egentliga företräde, jag anser
denna redaction innefatta, består deruti, att den bestämmer
sjelfva brottet, och derigenom förekommer det olika
förstånd derom, som domstolarna visat sig äga. Jag tror
mig icke öfverträda go §:n Reg.F:n, då jag, utan alt nämna
de speciella målen, likväl drager R. o. Äd. till minnes, huru
inom samma Hofrätt och inom en kort tid en division
ansett 1777 års bref vara generelt, och en annan tillåtit sig
en tolkning deraf, till följe hvaraf den generella författningen
underkastades ett undantag af specialiteter, d. v. s., efter
min tanke, att den erhöll en förklaring, alldeles afvikande
från sjelfva författningens mening. Författningen är generel,
och antager alt man allmänneligen förstår hvad som
menas med crimen Ises* majestatis, Så ansåg den ena divisionen,
den apdra uttryckte deremot en motsatt mening.
Jag respeeterar desse domares öfvertygelse, — qvot capita tot
census; men då jag är skyldig att såsom representant framställa
min mening, kan jag ej underlåta alt nämna, det jag
aldrig trott, att någon domstol, och ännu mindre en öfverdomstol,
skulle tillåta sig att, genom tolkning af en generel
lag, förvandla den till speciel. Allt detta missförstånd försvinner,
om man antager Hr Cedersehjölds reservation, och
jag förnyar således min hemställan, att Hr Landtm, täcktes
meddela propos. till bifall å betänk, i öfverensstämmelse
med den redaction Hr Cederschjöld föreslagit.
Hr Cederschjöld, Pehr Gust.: Såsom en inledning
till hvad jag egentligen ernar föreslå, skall jag utbedja mig
att få göra några anmärkn:r vid sjelfva det förslag Utsk.
uppgifvit. Utsk. säger nemi , att detta förslag skulle vara
och åsyfta ett undantag från allmänna lagens stadgande i 1
cap. 2 §:n Strafl-b:n, När jag går till denna §, finner jag
alt den lyder sålunda: ”Dråpare och andre grofve missgerningsman
skola genast å färska gerning gripas, i häkte sättas
och utan uppskof för rätta ställas.” Här handlas sålunda
blott om dråpare och andra grofva missgerningsman,
nemi. sådana, hvilkas missgerning är uppenbar. Men i frå
-
D e ii 4 Juli.
ga om lasteliga yttranden, är det just den fråga, om någon
brottslighet ägt rum, som bör pröfvas. Förr än detta Ur
utrönt, kan man icke säga, om något brott blifvit begånget,
icke heller anse den tilltalade såsom en missgerningsman.
Förhållandet är alldeles enahanda som med den, hvilken
t. ex. ger någon en örfil, utan att deraf kanhända på
8 eller i4 dagar förmärkes något illamående. Under denna
lid kan gerningsmannen icke vara underkastad arrestering
elter nämnda |, utan först, om den slagne sedermera dör,
eller läkaren förklarar hans lif i följd af örfilen vara i fara.
Dessförinnan kunde man icke veta att grof missgerning var begången.
Sålunda är äfven talaren eller författaren icke underkastad
arrest, förrän det är bevist, att han begått brottet,
så att jag i en motsatt tolkning ej kan se annat, än ett
förfarande af samma beskaffenhet hos domareraakten, som
den Gustaf III sjelf öfverklagade, då han i sitt bref af år
1777 nämnde, ”att domarena af undersåtlig vördnad tro Konungens
välbehag och deras pligt bäst uppfyllda genom stränghet
i ransakningen och bevakningen.” Jag anser till och med
vådligt att förklara denna författning utgöra ett undantag från
allmänna lagen; ty det beror af andra statsmakten att ogilla
detta lagförslag, och då har Representationen emedlertid
förklarat sig anse, qtt 2 §:n i cap. StrafF-b:n är tillämplig
äfven emot dem, som i tal, skrift eller tryck yttra sig
emot Konungens person eller gernjngar. Det är just detta,
som jag vill varna Representationen för att erkänna, emedan
jag anser för ett fullkomligt missbruk, att arrestering
skett innan det är säkert att brott blifvit begånget. Den
andra anroärknm jag vill göra är den, att Utsk. föreslagit,
att de ej må i häkte inmanas, förrän efter det K. M. förklarat
undersökningen böra fortgå. Detta är mycket för
tidigt. De böra ej kunna i häkte inmanas, förrän rättegången
kommit så långt, att det är bestämdt uttaladt af vederbör.
auetoritet, domstol eller jury, att uttrycket är brottsligt.
Jag kan således ej annat än instämma i Hr Cederschjölds
reservation emot Utskrs betänk.; men jag fruktar,
att han äfven stannat för tidigt, och icke tagit steget fullt
ut, då han öfverlemnat åt domarens pröfning att bestämma
när arrestering skall äga rum. Jag vill icke åt domaren öfverlemna
att pröfva detta, ulan jag vill, att det skall vara
bestämdt sagdt, alt förrän handlingen är på vederbörligt
sätt förklarad brottslig, får icke arrestering ske. Jag skall
nu utbedja mig att få uppläsa mitt skriftliga anförande.
Hr Cederschjöld uppläste derefter följande:
Ingen lär kunna bestrida, att ju yttranden om Konungens
person eller gerningar äro, i afseende på deras möjliga brottslighet,
i sjelfva verket enahanda, de må hafva blifvit framställda
antingen muntligen eller skriftligen, eller ock genom
tryck. I båda fallen måste vederbörlig pröfning föregå, in
-
Den 4 Juli.
3o3
han de kunna anses för brott. Det muntliga eller skriftliga
yttrandet måste nemi. pröfvas af vanlig domstol, oell
det tryckta yttrandet genom en tryckfrihets-jury. Det iir
derföre högst besynnerligt, alt båda slagens tilltalade behandlas
i vissa väsendtliga delar på alldeles motsatta sätt.
Den som ådragit sig åtal genom tal eller skrift, låter mati
tillgodonjuta den förmånen af 1777 års konungabref, alt
åtalet icke fullföljes, förrän Konungen deröfver yttrat sigj
men man tvingar honom deremot att i häkte afbida detta
yttrande, och örn åtalet skall fullföljas, har han fått dväljas
i häktet under hela rättegången. Den deremot, sorn
blifvit tilltalad för likartadt tryckfrihetsbrott, har man nekat
ofvannämnda förmån af 1777 års konungabref; men deremot
lemnat den åtminstone fullt motsvarande förmånen att
få njuta sin frihet intill dess juryn förklarat honom skyldig.
Billigheten och den strängaste rättvisan synas derföre fordra,
att de tilltalade böra i båda fallen få njuta båda slags
förmåner till godo, nemi. icke blott den, att Konungens
vilja bör inhemtas, huruvida åtalet skall nedläggas eller
beifras, utan äfven den, att icke kunna häktas, förrän
juryn eller domstolen förklarat, att det åtalade yttrandet
verkligen vore brottsligt. Det är till vinnande af
denna utsträckning i del åsyftade lagförslaget, som jag anhåller,
att Utsk:s betänk. N:o 66 mätte blifva återremitterad
t.
Frih. Gederström, Anders: Jag vill visserligen icke
motsätta mig en återremiss, men jag anhåller dock att få
genmäla Frih. boye med erinran derom, att just uti det af
Friherren anförda exempel, att en öfverrätt kunnat olika
tolkaöcap. 1 §:n Missg.-b:n, jemfördt med 1777 års K. bref,
ligger efter mitt begrepp det största skäl hvarför Utsk. ej
kunnat antaga det förslag till redaction, som Hr Cederschjöld
i sin reservation uppgifvit. Om man nemi. förutsätter, att
icke en öfverrätt kan eller bör anses kunna handla så försumligt,
att den orätt tolkar hvad som är tydligt och klart,
så måste deraf följa, att icke Tryckfrihets-förordningen nog
tydligt och klart utsätter, huru härvid skall tillgå. Skulle
nu förhållandet vara sådant, att rättelse häruti behöfves; så
hemställer jag, om icke denna rättelse bör ske i den ordning
grundlagen bjuder, enär Tryckfrihetslagen är en grundlag,
i följd hvaraf rättelsen bör ske i Tryckfrihets-förordnm
och icke i en särskild författning. Skulle man i en särskild
författn. kunna ändra eller förtydliga grundlagarna,
så ville jag se hvilken grundlag ej skulle kunna ändras i
hvad skepnad som helst. Det är på denna grund jag anser
LagUtskrs betänk, hafva företräde framför det i reservationen
gjorda förslag.
Hvad åter angår Professor Cederschjölds anförande, så
får jag emot detta endast genmäla, att om den värde leda
-
3o/(
Den 4 Juli.
molens argumentation vore riktig, så kunde ingen arrestering
äga rum, med mindre än alt man öfverköra den brottslige
på bar gerning; ty i andra fall finnes, förrän domen
faller, ingen juridisk visshet om den anklagades brottslighet.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Jag kan
icke instämma i den utsträckning, som Hr Cederschjöld,
Pehr Gustaf, velat gifva ät mitt förslag. Han har anfört,
att då i cap. 2 §:n StrafF-b:n endast stadgade, att dråpare
och andre grofve missgerningsman skola genast å färska gerning
gripas och i häkte sättas, så borde delta stadgande ej
vara tillämpligt på dem, som lasteligen utlåta sig om Konungen;
men härvid har han förbisett, att då delta lagstadgande
skrefs, stadgade 5 cap. 1 §:n Missg-b:n för sådant brott
lifvets förlust, hvilket nyligen blifvit ändradt. Då ett så
svårt straff stadgades för brottet, så måste den sorn begått
detsamma anses såsom en grof förbrytare. Delta svåra straff
qvarstår ännu alternativt i det nya lagstadgande, sorn sedan
tillkommit, och jag tror derföre, att det nödvändigt måste
lemnäs åt domarens pröfning, huruvida den tilltalade hör
inmanas i häkte. Men deraf följer icke, att han genast
skall häktas, då K. M. beslutat, att undersök ningen bör fortgå;”
ty här, såsom i hvarje annat mål, bör domaren tillse;
huruvida sådana Omständigheter emot dén tilltalade förekommit,
alt anledn. är till lians inmanande i häkte. Jag
tror äfven, att det är ett misstag att häktande aldrig borde
äga rum för förbrytelse emot Tryckfrihets-förorordntn, förrän
juryn förklarat den anklagade skyldig. Man kunde ju
tänka sig, att en person i tryckt skrift formligen uppmanade
till uppror. Haus förbrytelse vore constaterad, och jag
vill då fråga, om det ej vore domarens pligt alt genast förordna
orri förbrytarens inmanande i häkte, ehuru juryn naturligtvis
icke förr än någon tid efteråt kunde meddela sitt
fällande utslag. Hvad åter angår Frih. Cederströms anmärkn.
, att det icke skulle vara min rättighet att här föreslå
någon ändring i Tryckfrihets-förordnln, emedan någon
ändring deri på detta sätt ej må tillvägabringas; så får jag
blott ånyo erinra honom om hvad jag förut framställt, att
här icke är fråga om någon förändring i Tryckfrihets-förordntn;
ty för att förändring skall anses ske i en lag, måste
samma lag innehålla något stadgande i det ifrågasatta ämnet;
men nu innehåller Tryckfi ihets-förordningen icke ett
enda ord om huruvida den tilltalade skall i häkte inmanas
eller icke. Derom gälla allmänna lagens stadgandet), hvilka
igenfinnas i Straff-b:n. Jag vill ytterligare, för att visa
riktigheten häraf, återkalla i den värde talarens minne, att
då fråga uppstod örn ändring i 5 cap. 1 §:n Missg.-b:n, så
väckte ingen fråga om att Tryck fri hets-förordn:n derjemte
borde ändras, på det att det nya lagstadgandet äfven skulle
blit
-
I) e n 4 Jul i
-
blifva tillämpligt i tryckfrihetsmål. Vi hafva också sedan
sista riksdagen haft tillräcklig erfarenhet deraf, att denna
ändring i 5 cap. i §:n Missg.-b:n blifvit af domare tillämpad
i tryckfrihetsmål, eluira Tryckfrihetslagen ej undergått förändring.
Derom kunna likväl meningarna vara delade,
emedan Tryckfr.fcirordn:ti i detta afseende hänvisar till
ett bestämdt lagrum; men då samma förordning, såsom jag
nyss nämnde, icke innehåller ett enda ord om huruvida häktande
skall äga rum eller icke, så måste allmänna lagens
stadganden derom, och de förändringar, sorn deri äga rum,
vara tillämpliga äfven i tryckfrihetsmål.
Frih. Boye: Jag begärde ordet egentligen för alt få
rätta min begäran om proposition. Jag erinrade mig icke,
att LagUtskrs betänk, första gången är före, och derföre
begärde jag propos. till bifall, men begär nu att få förändra
mitt yrkande lill anhållan om återremiss. Efter mig
har Frih. Cederström talat. Hvad han yttrat har efter mitt
begrepp blifvit fullkomligen vederlagdt af den sista värda
talaren. Jag begriper rätt väl, att af Frih. Cederströms
framställning kan den, som icke känner hvarken den ena
lagen eller den andra, blifva confunderad i sitt begrepp;
men jag förstår alldeles icke, huru man kan förblanda frågan
om tryckfriheten med denna fråga, som rörer något
helt annat; och ville jag gå till väga på det sätt Frih. Cederström
ansett nödigt, skulle jag kunna anse mig hindrad
att besluta om förändring i alla frågor, som angå brottmål.
Frih. Cederström, Gust. Carl: Jag anhåller vördsamt
att få instämma med Hr Professor Cederschjöld, hvilkens
åsigter jag delar. Jag gör det så mycket hellre, som
jag för min del anser, att i den händelse en person, som
är verkligen oskyldig, åtalas för förbrytelse mot 5:te cap.
i §:n Missg.-b:n, så är det ett moraliskt åliggande för K. M.
att anbefalla åtalets fullföljande, för att derigenom gifva
den åtalade tillfälle att inför samhället rättfärdiga sig. Så
länge 1777 års K. bref fortfar att vara gällande, tror jag
den utväg, Hr Professor Cederschjöld föreslagit, vara den
enda rätta; helst skulle jag likväl önskat att nu fä väcka
motion om upphäfvande af ifrågavar. författning, emedan
den icke blott står i strid med vårt constitutionella statsskick
och de principer, som i allmänhet finnas uttryckta i
vår grundlag, utan äfven med gällande rättegångsformer;
men —fdetta lärer numera icke låta sig göra.
Hr Cederschjöld, Pehr Gust.: Hr Cederschjöld,
Robert, har emot mitt anförande invändt, att det ej skulle
gå an att lemna den enligt 5 cap. 1 §:n Missg.-b:n tilltalade
på fri fot, emedan brottet möjligen kunde beläggas med
lifsstraff. Men just att brottet är begånget, är hvad sorn
skall bevisas, och förrän detta är bevisadt, kan han icke
9 H- 39
3o(i
Den 4 Juli.
behandlas såsom brottslig. Dessutom ur äfven samma straff
eller lifvets förlust stadgadt för den örfil, som jag nyss omnämnde,
och som kanske 14 dagar efteråt vållar döden.
Men förrän läkaren förklarat, att denna örfil varit eller kan
blifva vållande till döden, måste den som utdelat örfilen icke
vara underkastad arrestering. Och med all aktning och
respect för vara domstolar i allmänhet, vill jag för min del
inskränka deras pröfningsrätt så mycket sorn möjligt, när
det gäller en menniskas frihet. Och om en sådan grof
brottsling tilläfventyrs rymde, hvad vore då olyckan? Han
hade då dömt sig sjelf till att aflägsna sig från sitt fädernesland,
oell det vore kanske just det lämpligaste straff för
alla sådana brottslingar, som varit missnöjde med fäderneslandets
öfverhet, att de (ingo söka sig ett annat land och
en annan öfverhet. Hvad åter beträffar det af samma talare
anförda exempel, att den åtalade tryckta skriften kunde innefatta
uppmaning till myteri och uppror; så föreställer jag
mig att i sådant fall vederbör, skulle så mycket skyndsammare
behandla målet och dermed desto snarare blifva färdige.
Dessutom, ifall den tilltalade vidtagit någon åtgärd
för att sätta sin uppmaning i verkställighet, så blefve lian
derför särskildt behandlad.
Hvad sedan angår den framställning Frih. Cederström,
Anders, behagat göra, att man icke i denna författning
skulle kunna omnämna tryckt skrift; så får jag blott erinra,
att i Tryckfr.förordms 5 § 6 mom finnes följande stadgande:
”Uppstår fråga om boktryckares eller författares al en
tryckt skrift tilltalande eller hörande, böra han eller de vid
sådan rätt personligen tili svars stånda, men åtnjute i öfrigt
deras rättegångsförmåner enligt allmän lag och särskilda
författningar, uti allt hvad genom detta förordnande icke
uttryckeligen annorlunda stadgadt är.” Således kunna rättegångsförmånerna
utsträckas så mycket man behagar i allmänna
lagen, blott det icke motsäger något, som är bestämdt
stadgadt i Tryckfr.förordntn. Och att här nu är fråga
om en rättegångsförmån, kan jag ej sätta i tvifvelsmål, då
saken angår, att den tilltalade må få vara på fri fot för att
kunna höra sig om efter jurymän och dylikt.
Frih. Cederström, Anders: Likaså conseqvent som
det är alt i Tryckfr.förordn:n åberopa och häntyda till
allmänna lagen och särskilda författningar, likaså olämpligt
torde det vara att i en speciel lag ändra, förtydliga eller åberopa
de bestämmelser, som tillhöra en grundlag. Det har ej varit
min mening, att 5 cap. i §:n Missg.-b:n och 1777 års förordn.
icke skulle kunna förändras, samt sedan äfven tillämpas
i afseende på tryckfrihetsmål ; men att i en så beskaffad
förordning införa hvad i afseende på tryckt skrift skall
ske, anser jag vara ganska olämpligt, ty då vet |ag icke
hvartill Tryckfr.förordnln skulle tjena, hvilken efter min
Den 4 Juli.
tanke bör, elei sådant beböfves, hänvisa till allmänna författningarna,
och icke tvertom, de allmänna författningarna
bestämma hvad i tryckfrihetsmål skall iakttagas.
Frih. Boye: Det skäl, som Frih. Gustaf Cederström
anfört, vore lätt vederlagdt, och skulle behöfva upptagas,
om fiägan vore om afskaffande af 1777 års bref; men jag
tager mig friheten erinra, att sådan är icke frågan. Frågan
är ora ett förtydligande af detta bref, och detta är något
helt annat. Jag tror mig icke behöfva lemna något vidare
svar på Frill. Gustaf Cederströms framställning. — Frih. Anders
Cederström har fortsatt sitt påstående att ifrågavar.
förtydligande skulle innefatta en ändring i Tryckfr.förordn:n
och således vore grundlagsvidrig, men han har icke
behagat säga oss hvilken § eller hvilka ord i Tryckfr.-  förordn:n han åberopar. Deremot har Professor Cederschjöld
påtagligen visat motsatsen af hvad Frih. Andeis
Cederström sagt. Må den värde Friherren, då lian åberopar
författningarna, icke förlita sig på, att vi alla, som här linnas,
skola känna dem utantill; må han vara god och säga
oss hvilken § han vill åberopa, på det vi må pröfva, om
den har tillämplighet till frågan, eller icke. I öfrigt ber
jag att, i anledn. af Professor Cederschjölds anförande, få
erinra, att frågan här gäller icke blott förtydligande af 1
cap. 2 §:n SlralF.-b:n, utan äfven förtydligande af 1777 års
K. bref. Jag tager för gifvet, alt Hr Professoren, genom
det motstånd han gör i afseende på tydning af nämnda § i
Straff.-b:n, icke vill motarbeta det lyckliga resultat, som kan
inträffa i frågan om förklaring af 1777 års bref. Båda dessa
stadganden, så väl den åberopade §:n i Straff-b:n, som
nyssnämnda K. bref äro här framställda till förklaring, och
jag kan ej föreställa mig, att Hr Professorens mening varit,
att genom en motsägelse till förklaringen i afseende på
Straff-b:n, en motsägelse som täl att länka på, vilja hindra
förklaringen af 1777 års bref.
Gr. Spens, Carl Gustaf: Uti den debatt, som nu är
före, är det egentligen j:ne frågor, som tyckas böra öfvervägas.
Den ena är den af Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf,
väckta frågan ang:de sjelfva formen eller regeln lör häktandet.
Den skall jag alldeles förbigå, emedan jag icke uppfattat
den så tydligt, att jag kan tilltro mig alt bedomina
denna fråga. Den andra är den af Frih. Cederström, Anders,
väckta frågan, huruvida !.agUtsk:s redaction är så
alldeles förkastlig i de delar, som af Hr Cederschjöld, Robert,
blifvit framställda, i afseende på möjligheten att grundlagen
genom införande af orden ”genom tryck” uti civillagen
kunde komma att blifva förbisedd. Denna fråga tror
jag icke vara så alldeles ulan sina betänkligheter, sorn här
blifvit påstådt. Vi skola komma ihåg, att grundlagen ändras
på ett annat sätt än civil-lagen. Här är icke fråga, alt
3oS
Ben 4 Juli.
jag på något sätt disputerar Hr Cederschjölds rättighet att
väcka frågan, eller LagUtskts att tillstyrka, samt R. St:s att
bifalla förändring. Med ett ord, jag bestrider ingen myndighets
rätt att enligt 87 §:n Reg.F:n behandla frågan om
denna förändring, nemi. att uti ifråga var. stadgande införa
orden: ehvad den åtalade förbrytelsen blifvit begången
genom tal, skrift eller tryck; men om man
intager dessa ord i civil-lagen, så liar man med detsamma
förbered t möjligheten att, vid en annan riksdag, orden ge
nom tryck kunna borttagas, och följaktligen gjort möjligt
alt., enligt 87 §:n Reg.F:n, utan iakttagande af den för
grundlags-förändringar stadgade form, facliskt förändra villkoren
för tryckfi ihets-actioner i afseende på 5 cap. 1 §:n
Missg.-b:n. Detta tror jag skulle vara undviket, om Hr Cederschjölds
correclion af LagUtskts förslag finge följande lydelse
: ehvad förbrytelsen skett på ett eller annat
sätt. Jag tror, ali det bör i civil-lagen sägas, att alla de
särskildta sätt, på hvilka denna förbrytelse kan ske , skola
behandlas lika; men att raan icke bör försöka att räkna
lipp dessa sätt, emedan man då kan komma derhän, att
nian en annan gång tager bort det ena sättet. Man har
frågat hvilken § i Tryckfr.förordnln det vore, för hvars rubbande
man kunde frukta. Det är just den af en värd talare
citerade 5 §:n 6 mom , deri det står, att den i tryckfri
hetsmål
actionerade skall åtnjuta de rättegångsförmåner, som
allmänna lagen och särskilda författningar honom lemna.
Jag tror, att just der är det tydligen stadgadt, att grundlagens
mening är, det förbrytelser, begångna i tryck, skola
behandlas lika med förbrytelser i tal och skrift; och det
åstadkommes bäst derigenom, att man icke i civil-lagen omnämner
det speciella sätt, hvarpå förbrytelsen sker.
Frih. Cederström, Anders: Då flere personer af
erkänd skicklighet yttrat sig emot min mening, så vill jag
icke, derföre att jag ej kan dela deras, påstå att min är
den rätta, utan underkastar jag mig de sakkunniges omdöme.
Jag vill blott besvara Frih. Boyes anmärkn., att jag
icke åberopat någon § i Tryckfr.förordntn såsom grund för
min erinran. I afseende på ifrågavar. förbrytelse stadgar 3
§:n 4 morn. att såsom missbruk af tryckfriheten skall anses:
"allt slags Jasteligt yttrande om den regerande Konungens
höga person eller gerningar, eller dess Gemål Drottningen,
eller Rikets bestämda Thronföljare: brottet skall stralfas enligt
Missg.-b:ns 5 cap. 1 §, och skriften confiskeras.” Men
det bar icke varit mig behöfligt alt åberopa något särskildt
stadgande, utan har jag åberopat Tryckfr.förordntn i gemen,
emedan jag ansett, att der bör införas allt som rörer tryck,
de speciella stadgandena må nu innehålla hvad som helst.
Enligt mitt förmenande både kan och bör i Tryckfr.förordntn
stå, att den eller den författningen eller lag—§:n må i afse
-
Den 4 Juli.
3og
ende på dertill hörande förbrytelser tillämpas; men att i
dessa författningar eller lagbud skall sägas hvad i afseende
på tryck bör ske, det anser jag för min del icke rätt, underkastande
i öfrigt mitt omdöme härutinnan mera upplystes.
Frih. Boye: Jag tackar den sista talaren för det han
uppläst den § i grundlagen, som han åberopar; ty just genom
denna uppläsning tror jag all tvekan är undanröjd
derom, att frågan huruvida saken blir tydligare eller icke
tydligare genom ordet tryck, alldeles icke får någon tillämpning
af den upplästa §:n, eller icke har med densamma det
ringaste sammanhang. En värd ledamot, Gr. Spens, har
framställt en tanke, som gerna kan bifallas. Det kan vara
mig lika mycket om det af Hr Cederschjöld i dess redaction
nyttjade ord tryck står qvar, eller om det utbytes emot
den ordställning Hr Grefven föreslagit. Jag vill likväl till
Grefvens eget bedömmande framställa, om icke orden "på
ett eller annat sätt" äro underkastade alldeles samma
äfventyr som ordet "tryck". Kan ordet "tryck” borttagas
vid nästa riksdag, så kunna äfven orden ”på ett eller annat
sätt" då borttagas: hvarföre jag icke ser hvad man vinner
mer i säkerhet genom det ena än genom det andra. Jag
förnyar min begäran om återremiss.
Hr Cede r s c h j ö I d, Robert Theophron: Jag begärde
ordet, egentligen för att yttra mig öfver hvad Gr.
Spens anfört; men som jag blifvit öfverhoppad vid uppropet
till ordets erhållande, så har Frih. Boye redan hufvudsakligen
förekommit mig med anförande af hvad jag velat
yttra. Gr. Spens har sagt, att om Ständerne vid denna
liksdag i författningen intogo ordet tryck, så skulle de vid
nästa riksdag icke kunna utesluta det. För mig visar det
sig icke fattligt, hvarföre Ständerne, om de vid denna riksdag
bestämde sig för en författning, deri detta ord förekom,
icke äfven kunde borttaga det vid en kommande riksdag.
Jag ämnade likväl att, i händelse R. o. Ad. skulle finna ordet
tryck böra utgå, föreslå ett sådant stadgande, som Gr.
Spens tillstyrkt; men jag befarar, att det också kunde gifva
anledn. till misstydning; och då jag haft tillräcklig erfarenhet
för att se att man i lagstiftning knappt kan vara
nog tydlig för att icke gifva domare anledn. till en olika
tolkning, så har jag trott det vara bäst att nyttja så bestämda
ordalag, att icke någon förnuftig menniska kunde derom
laga miste. Då jag naturligtvis önskar förändring i Utsk:s
förslag, förenar jag mig med dem, som yrkat återremiss;
men jag vill icke gifva anledn. till en onyttig sysselsättning
för Utsk., och får derföre anhålla, att Hr Ridd.Secret:n behagade
upplysa, huruvida måhända det ifrågavar. förslaget
är bifallet af de öfriga Stånden, då jag för min del afstår,
och hoppas att äfven de öfrige talarne, som yrkat återre
-
3io
u 4 Juli.
miss, sisola afstå från denna begäran, på det att R. St. så
mycket snarare må kunna hafva definitivt afgjort frågan,
och icke något hinder för K. M:s bifall, såsom vid sista
riksdagen, uppslå derför alt frågan så sent till K. M. inkommit.
Undert. Ridd.Secret. tillkännagaf, alt ingen underrättelse
från de öfriga Stånden ankommit, huru detta mål
hos något af dem blifvit afgjordt.
Ilr Cederschjöld, Robert Theophron, yttrade,
utan att af Landtm, vara uppropad, att han i sådant falt
yrkade återremiss.
Gr. Spens: Hr Cederschjöld, Robert, har förmodligen
missförstått min mening, då han yttrat sig icke uppfatta,
huru efter min tanke det skulle hindra R. St. att vid nästa
riksdag borttaga orden ’’i tryck,” alt de vid denna riksdag
inkommit i en författning enligt 87 §:n Reg F:n. Delta
har aldrig varit min mening; tvertom, min mening var just,
alt om denna specification i författningen insättes, blir vägen
för Ständerna öppnad att vid en annan riksdag, genom
borttagande af orden ’’i tryck,” factiskt förändra villkoren
för tryckfrihels-actioner. dag förenar mig för öfrigt helt
och hållet i begäran 0111 återremiss, och hoppas att innan
detta betänk, från LagUtsk. återkommer, det mätte kunna
inkomma från Const.Utsk. någon fråga 0111 förtydligande af
5 §:n 6 mom. Tryckfr.förordn:n i afseende på den omständighet,
som 1777 års K. bref omförmäler. Intet annat jag
kan påminna mig, är en sådan fråga längesedan väckt i
Const.Utsk. och beroende på dess pröfning.
Ilr Frih. o. Landtm, uppropade Hr Cederschjöld, Robert
Theophron, och då denne sade, att han icke anmält
sig att få ordet, yttrade Hr Landtm., att han trott Hr Cederscbjölds
sist yttrade ord innehölle en anmälan, och att Hr
Landtm., för att icke åter få den förebråelsen att hafva
förbigått Hr Cederschjöld, hvilket Landtm, veterligen icke
lieber förut skett, hade nu uppropat honom.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Jag gaf
endast tillkänna, att jag, sedan Hr Ridd.Seeretm upplyst
att ingen underrättelse om de öfriga RiksSt:s beslut ankommit,
fortsatte mitt yrkande af återremiss.
Frih. Boye, Fredr.: Ehuru jag till större delen är
derom öfvertygad , och en längre erfarenhet sagt mig , att
det nästan är omöjligt att skrifva en lag, likasom att göra
ett testamente, som icke kan tydas på alne sätt; så tror jag
dock, att man, såvidt möjligt är, bör söka att göra en lag
i yttersta grad tydlig, på det att den icke måtte med sundt
förstånd kunna lydas på mer än eli sätt. Vi hafva helt nyligen
haft den erfarenhet, att just detta K, bref blifvit ut
-
D e ii 4 J >' t i.
tydt så olika af aktningsvärda män och domare, att de
tvertemot hvarandra tolkat dess mening. JNär nu i Hr Cederschjölds
förslag till redaction de orden influtit, som förekomma
att åtminstone en dylik förtydning må kunna ske,
nemi. orden genom tal, skrift eller tryck, och fastän jag
medger, att ordet tryck kunnat vara borta, då orden
skrift och tryck äro synonyma i Svenska språket, önskar jag
dock, att det må qvarstå, på det att den invändning ej må
göras att skrift ej är detsamma som tryck ; jag anser då för
min del att detta memor. bör återremitteras, och att jemväl
de anmärkntr, som Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf, gjort,
kunde vara upplysande i afseende på sjelfva redactionen, så
att icke häktande må få komma i fråga, förrän domstolen
finner den tilltalades brottslighet vara af den beskaffenhet
att domstolen enl. lag kan säga att målet börjar blifva så
besvärande för parten, att häktande ej kan underlåtas. Jag
yrkar således återremiss.
Frih, Boye, Ludv.: Jag anser mig böra yttra mig och
erinra derom, att för det jag begärt antagande af den redaction,
Hr Cederschjöld, Robert, i dess reservation föreslagit,
på den grund att jag anser derigenom ett lagligt undanrödjande
af allt tvifvel om rätta förståndet af föreskriften i 1777
års bref kunna vinnas, har jag på intet sätt motsagt hvad
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf, yttrat om rätta förståndet af
ifrågavar. § i Straff-b:n. Långt ifrån att bestrida riktigheten
af hans erinran, påminner jag mig, att jag vid föregrde
riksdagar talat ganska varmt för det begrepp om författningen,
som Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf, nu framställt, och
jag förenar mig således 1 allo uti hvad han sagt; men jag
finner alldeles ingen stridighet emellan detta begrepp oell
den af mig tillstyrkta redactionen. Jag tror, att det ena icke
motsäger det andra, och att man helt simpelt kan begära
ett förtydligande af 1777 års bref, utan att derigenom
hafva förnärmat det begrepp om lagrummet i Stra(f-b:n, som
Hr Cederschjöld vill hafva bevaradt.
LagUtskts betänk. N:o 66 återremitterades.
Hr Ribbing, Bengt, uppläste följande:
Sedan i gårdagens plenum genom omröstning blifvit beslutadt,
att Const.XJlsk:s mern. N:o i3, utan att återremitteras,
till omedelbarligt afgörande skulle företagas, och sådant
äfven skett, ehuru detta mern. är af den beskaffenhet, att
det icke i enlighet med 56 §:n Reg.F:n har kunnat till antagande
eller förkastande ulan förändringar eller
tillsatser framställas, och sådana anmärknlr deremot blifvit
gjorda, att Utsk. , enl. nyssnämnda §:s innehåll, deraf
bort, innan afgörandet, erhålla del, hvarigenom Utsk. blifvit
salt i tillfälle att tillkännagifva, huruvida det anser Rikets
väl kräfva, att R. St. hos Konungen skriftligen böra anmäla
Den 4 Juli.
deras önskan, att Han ville utur Statsrådet och från embetet
skilja den eller deni, mot hvilka anmärkn. blifvit gjord, och
hvilka ej redan derifrån förut på ett eller annat sätt afgått,
och hvarigenom äfven betänk, hade kunnat blifva så uppsläldt,
att propos. i enlighet med 56 §:n Reg.F:n hade kunnat
till antagande eller förkastande framställas; så
anhåller jag att till prot. härmedelst få afgifva min reservation
emot den, efter min förmening, emot grundlagen stri
diga
behandling af detta maktpåliggande ämne, och hvarigenom
jag blifvit betagen tillfälle att i beslutet få med min
röst deltaga.
Hr Ribbing, Arvid: Äfven jag anhåller alt få instämma
i denna reservation, då jag anser, att det synnerligen
för framtiden, om också icke för detta tillfälle, varit af
vigt, att låta denna frågas behandling och afgörande få en
med grundlagarna öfverensstämmande form.
Hr Westfelt, Nils: Den af mig i går afgifna reservation
var i samma syftning, som den nu anmälda, hvarföre
jag fullkomligt instämmer deruti. Men jag förklarar
äfven, att jag anser mig pligtig här uttala den mening, att
jag icke funnit Const.Utsk:s betänk, sådant jag skulle önskat.
Jag hade önskat att Utsk:s betänk, varit så uppstäldt, att vi
dertill här icke behöft säga annat än ja eller nej, d. v. s.
uttala en fällande eller friande mening. Jag förklarar högtidligen,
att jag hade uttalat meningen fällande, och det har
jag velat tillkännagifva.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron, uppläste
följande:
Till R. o. Ad:s prot. får jag härmedelst vördsamt reservera
mig emot Hr Frih. o. Landtnäs förfarande uti gårdagens
aftonplenum, då Hr Frih. o. Landtm, vägrade att uppropa
mig och en äldre talare, som till ordets erhållande sig anmält,
samt såsom skäl för denna sin vägran anförde, att då
votering till besluts fattande i afseende på Const.Utsk:s mein.
N:o i3 blifvit begärd, så borde voteringen genast försiggå.
Det var mig ej obekant, att 53 §:n Riksd.Ordn. innehåller
ett sådant stadgande; men då det ej var uti sjelfva saken,
som jag ämnade yttra mig, utan endast ang:de det jäfsförhållande,
som jag förmenade kunna äga rum för några af
R. o. Ad:s ledamöter att uti densammas afgörande deltaga ,
så trodde jag rätta tidpunkten att göra framställning derom
först inträffa, sedan discussionen uti sjelfva saken blifvit
slutad, och fråga således uppstod om formen för beslutets
fattande. Det var då, som jag till de R. o. Ad:s ledamöter,
hvilka tillika äro ledamöter af Riksrätten, hemställde, huruvida
de icke, med afseende derå att flera frågor, rör:de hvilka
R. o. Ad. jemlikt 107 §:n Reg.Ftn skulle fatta beslut,
jemväl voro hänskjutna till Riksrättens handläggning, ansågo
Den 4 Juli.
3i3
sig böra underlåta att deltaga uti R. o. Ad:s beslut, för att
icke derigenom blifva jäfvige att vara ledamöter uti Riksrätten,
samt såmedelst tilläfventyrs göra det omöjligt för
denna rätt att under åratal taga någon befattning med dc
ärenden, om hvilka Const.Utsk. beslutat en sådan åtgärd.
Jag föreställde mig, att man med skäl skulle kunnat förebrå
mig att hafva handlat oskickligt, derest jag, medan discussionen
i sjelfva hufvudämnet ännu fortgick, hade deruti inblandat
denna jäfsfråga ; och jag skulle då måhända rättvisligen
hafva gjort mig förtjent af att blifva uti mitt anförande afbruten
af Hr Frih. o. Landtnäs klubba, hvars begagnande emot
mig förliden gårdag deremot var så mycket mer oväntadt, som,
äfven om den tolkning Hr Frih. o. Landtm, nu gifvit åt 53
§:n Riksd.Ordn. verkligen vore riktig, den åtminstone, mig
veterligen, tillförene ej blifvit så tillämpad, enär Hr Frih. o.
Landtm., sedan discussionen i sjelfva saken blifvit slutad, derefter
alltid tillåtit hvarje talare att yttra sig uti de frågor,
som sedermera i formelt hänseende kunnat uppstå i afseende
på sjelfva beslutets fattande. Emot Hr Frih. o. Landtnäs
vägran att uppropa mig, reserverar jag mig äfven af det
skäl, att 53 §:n Riksd.Ordn. ej synes mig rimligtvis kunna
vara mera hinderlig för Frih. Boye och mig att få ordet,
än den i sådant afseende varit hinderlig för Frih. Jacob Cederström
och Hr Stråle, hvilka båda tillätos att, sedan votering
var begärd , få yttra sig uti den af mig framställda
frågan.
Beträffande åter det af mig anmärkta jäfsförhållande,
hvars framställande säkert af mången ansetts obehöfligt; så
tror jag mig hafva erhållit det säkraste bevis påanmärkntns
behöflighet just genom de yttranden , som tvänne af Riksrättens
ledamöter i afseende derpå afgåfvo. Den ene af dessa
ledamöter, Frih. Cederström, förklarade nemi. att han ganska
väl kände innehållet af i3 cap. i §:n Rätteg.-b:n, samt
att han derföre icke ämnat att i R. o. A:ds fattade beslut
deltaga. Hr Frihtn godkände således den af mig framställda
jäfsanmärkn:ns riktighet. Den andre Riksrätts-ledamoten, Hr
Stråle, förklarade åter, att hans deltagande uti R. o. Ad:s
beslut ej skulle kunna göra honom jäfvig att äfven handlägga
de till Riksrätten hänskjutna ärenden; men att han
likväl, sedan anmärkn. derom blifvit gjord, ej ämnade deltaga
uti R. o. Ad:s beslut.
Att många bland R. o. Ad:s ledamöter skulle tro min
jäfsanmärkn. ej förtjena afseende, derpå var jag beredd; men
att en af Högsta Domstolens ledamöter, hvars insigter, oväld
och skicklighet äro allmänt kända och erkända, skulle anse
sig kunna deltaga uti R. o. Ad:s meranämnda beslut, utan att
derigenom blifva jäfvig att vara ledamot uti Riksrätten vid
handläggning af förutnämnda dit hänskjutna ärenden,— det
9 H. 4°
3<4
Den 4 Juli.
var för mig så ovänladt, alt jag började frukta, det jag misstagit
mig i min motsatta åsigt.
Jag vet val, att i3 cap. t §:n Rätteg.-b:n , på sätt Hr
Stråle anmärkt, i afseende på jäf emot domare innehåller,
bland annat, följande ordalag: "eller bäfver han i annan rätt
"i samma sak domare varit;” och jag vet äfven, att ett RiksSt.
ej kan såsom en rätt anses. Men jag har icke heller förbisett
att, då 1734 års lag antogs, RiksSt:n icke ägde rättighet
att öfver Konungens rådgifvare meddela en sådan förkastelsedom,
som den, hvilken uti 107 §:n af den långt derefter
antagna Reg.Fm blifvit R. St. medgifven.
I betraktande häraf, och med afseende derå, att >3 cap.
I §:n Rätteg.-b:n såsom jäf emot domare äfven innehåller:
"eller häfver han något slut fattat, som elen saken rörer,"
synes den, som gjort sig reda för egentliga grunden till, och
afsigten med de af lagen antydda jäfsförhållanden emot domare,
ej med fog kunna bestrida, att de Riksrättens ledamöter,
som deltagit uti R. o. Ad:s beslut i afseende på tillämpning
af Reg.F:ns förutnämnda 107 §, derigenom blifvit
jäfvige att uti Riksrätten handlägga de dit hänskjutna ärenden,
af hvilka flera äga ett oskiljaktigt samband med dem ,
som legat till grund för R. o. Ad:s öfverläggning och beslut.
Om t. ex. någre af Riksrättens ledamöter skulle såsom
ledamöter af detta Stånd hafva beslutat, alt, jemlikt 107 §:n
Reg.Ftn, till entledigande i underd. anmäla de af Statsrådets
medlemmar, som biträdt beslutet om förändring af 18iS
års förordning ang:de Mosaiske trosbekännares rättigheter
och skyldigheter; skulle väl samme ledamöter då kunna anses
ojäfvige att uti Riksrätten handlägga det dit hänskjutna
åtal emot åtskilliga af Statsrådets medlemmar för beslutet
om samma förordnings utfärdande?
Om någon skulle invända, att Statsrådets ledamöter troligtvis
ej brytt sig om att framställa en sådan jäfsanmärkn.;
så får jag endast fästa hans uppmärksamhet derpå , dels att
i3 cap. 1 §:n Rätteg.-b:n ålägger domaren att sjelfmant träda
ifrån rätten, då han vet jäf med sig, dels att Just.ombudsmannen
är actor inför Riksrätten, samt att hans skyldighet
i första rummet är att tillse det domstolens ledamöter äro
competente samt ojäfvige att handlägga och afdömma målen.
Frih. Boye, Ludv.: Ang:de den siste talarens reservation
har jag icke något att yttra,— den må gerna gå; men
då Hr Stråle icke är närvar., är jag skyldig att inför R. o.
Ad. upplysa ett missförstånd. Hr Stråles kunskaper, bans
rättskaffenhet, sätta honom, jag åberopar allmänna omdömet,
högt öfver alla småaktiga anmärkningar. Ett missförstånd
eller en otydlighet af Hr Cederschjöld eller mig var orsaken
till bans yttrande. Jag påtager mig gerna ett fel, hellre än
jag tillåter en obehörig anmärkn. emot honom. Om Hr Cederschjöld
och jag erinrat oss att göra en skilnad emellan
Den 4 Juli.
315
den första voteringen och den andra, eller de påföljande, så
hade Hr Stråle aldrig framställt sitt yttrande, derom är jag
öfvertygad. Nu trodde han, att jäfsfrågan blott angick den
första voteringen, som endast rörde behandlingssättet, och
deri var han icke jäfvig , utan hade han rätt att deltaga i
beslutet. Men åter i den påföljande voteringen, om hvilken
han säkerligen ej trodde sig tala, uti den var han jäfvig att
deltaga, just af det skäl som Hr Cederschjöld nu framställt.
Ett missförstånd i uppfattningen bör icke lägga grund till
ett missförstånd i omdömet, aldraminst dä det gäller en utmärkt
förträfflig domare.
Ånyo föredrogs Const.Utskls d. 27 sisth Juni på bordet
lagda mern. N:o i4, med förslag till ändring af 10g §:n Reg.-  F:n och 80 §:n Riksd.Ordn., rör:de tiden för riksdags fortfarande.
Frih. Spr e n g t p o r te n , Jac. Willi.: Sedan erfarenheten
tydligen ådagalagt, att 1809 års grundlagsstiftare misstagit
sig i afseende på möjligheten att kunna afsluta riksdagarna
inom den korta tid af 4 månader, som blifvit bestämd
för deras fortsättande, så synes det ganska klart, att ett förändradt
stadgande i 10g §:n Reg.Fm är af behofvet påkalladt;
och jag kan icke föreställa mig, att K. M. skulle anse
af någon vigt för sig, att bibehålla det onyttiga praerogativet
att kunna upplösa riksdag inom en så kort tid, att Sländerne
skulle nödgas återvända med oförrättade ärenden. Jag instämmer
således till alla delar i principen för det förslag,
som Const.Utsk. afgifvit, nemi. att riksdagstiden må bestämmas
till 6 månader , och att det må bero af öfverenskommelse
emellan de båda statsmakterna att derefter förlänga
denna tid. Men det är i afseende på ordalagen i förslaget,
som jag ville framställa några anmärkntr , i händelse R. o.
Ad. kunde anse dem af det värde, att Ståndet ville förklara
deni för sina gemensamma tankar. Jag får i första rummet
fusta uppmärksamheten derpå, att det synes temmeligen ändamålslöst,
alt denna tiderymd af 6 månader skall vara fördelad
i först 4 och sedan 2 månader, som Ständerne skola
kunna begära, och Konungen ej skull kunna vägra. Detta
reducerar sig helt enkelt till en öfverflödig skrifvelse för
Exped.Utskottet. Jag hemställer således, att denna punkt,
hvilken icke innehåller annan mening än en slags påminnelse
till Ständerna att skynda sig med ärendenas behandling, en
påminnelse, som ej synes behöflig, måtte erhålla denna lydelse:
’’Ej må riksdag utan Konungens och R. St:s bifall
''kunna upplösas, förrän 6 månader lilländagått.” §:n refererar
sig för öfrigt, i afseende på riksdagstidens förlängning,
till ett beslut, som skall fattas af 4 RiksSt. Då fråga uppstår
om en förlängd tid, kan jag icke inse någon slags nytta
deraf, att beslutet fattas af 4 eller 3 Stånd. Det bör bero
af majoriteten, och något lämpligare sätt att utröna majori,-
316
Den 4 Juli.
telen un att, i händelse olika tankar uppstå inom Stånden,
anställa votering i förstärkt Utsk., torde icke kunna finnas.
Jag föreslår derföre, att i stället för samtliga RiksSt:n eller
3 RiksSt. må införas R. St. §:n slutar sedermera med det
tillägget, att, om Ständerne anhålla om ytterligare förlängning,
den må beslutas för bestämd tid af båda statsmakterna.
Detta skulle kunna missförstås, och följden kunde blifva den,
att om Ständerne med Konungen öfverenskommit om en viss
gifven tid, något vidare beslut sedan ej kunde fattas af Konung
och Ständer, att ytterligare i händelse af behof förlänga
tiden.
På alla dessa skäl hemställer jag , alt §:n i sin helhet
malte få följande lydelse: "Ej må riksdag utan Konungens
"och R. St:s bifall kunna upplösas förrän 6 månader til län—
"dagått från den dag, då Konungen låtit om statsverkets
"tillstånd och behof R. St. eller deras StatsUtsk. underrätta.
"Efter denna tids förlopp skola R. St. åtskiljas, såvida icke
"Konungen och R. St. minst i4 dagar förut hafva öfverenskomma
om ytterligare förlängning. Der så oförmodadt
"hända skulle alt, när riksdagen skall upplösas, R. St. icke
"bade staten reglerat, eller någon ny bevillning till bestämdt
"belopp sig åtagit, fortfare den förra bevillningen intill nä"sta
riksdag. Är åter bevillningens hela belopp bestämdt,
"men R. St. icke om fördelningen deraf ense, då skola, ef"ter
den fastställda bevillnings-summans förhållande till den,
"som vid föreg:de riksdag blifvit fördelad, de i den sista
"beviIln:s-förordn:n stadgade artiklar jemlikt ökas eller min"skas;
och uppdrage R. St. deras fullmäktige i Banken och
"Riksg.cont. att en ny bevillnts-förordn. på sådan grund
"uppgöra och utfärda." — Jag anhåller hos Hr Landtm, om
propos. på denna förändrade redaction af 109 §:n.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Yi känna allesammans
, huruledes vi först i dag klockan £ till 2 åtskiljdes
efter gårdagens plenum. Det visar sig äfven, huru glest
besatt Riddarhussalen är, och då en grundlagsförändring ar
löre, anser jag grannlagenlielen fordra, att man så ställer till,
att Ståndet så talrikt som möjligt får yttra sig, och får jag
derföre anhålla att denna fråga må blifva ytterligare bordlagd.
Frih. Gederström, Jacob, förenade sig med Hr Bråkenhjelm.
Gr. Horn, Claes Fredr.: Jag instämmer visserligen
med den sista talaren deruti, att Riddarhusets bänkar i dag
förete mera tomhet än i går; men detta är för mig ingen
anledn. att instämma i begäran om bordläggning af en fråga,
som redan är under discussion , helst jag tror att detta
ämne, då det icke hitkallat flera deltagare i debatten, än
som nu finnas närvar. , icke har något intresse af särdeles
vigt för den frånvar. majoriteten af Huset. Jag yrkar säle
-
Den 4 Juli.
des, att vi måtte få fortsätta discussionen och nu afgöra
denna fråga.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, att sedan 2:ne ledamöter
begärt detta mern. hvilande på bordet , det komme
att hvila till nästa föredragning.
Likaledes begärdes , vid förnyad föredragning, ånyo på
bordet af Hrr B råk e n h j el m, Pehr Reinh., samt Bogeman,
Carl Adolph, Const.Utsk:s den 27 sistl. Juni första
gången bordlagda memorialer:
N:o i5, med förslag lill ändring i 68 §:n Riksd.Ordn. ;
N:o 16, med förslag om borttagande af 8:de mom. uti
4 §:n Tryckfr.förordningen.
Föredrogs ånyo StatsUtsk:s den 27 sistl. Juni på bordet
lagda utlåt. iN:o 171, ang:de väckt motion om upphörande
af Kronans rätt att, till utgörande in natura, utfordra ränledagsverken
på Wisingsö, m. m.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag skulle önska,
att någon af StatsUtskrs härvar. ledamöter måtte tillkännagifva,
huru förhållandet är med betänk, om hemmansräntornas
indragning från indelningshafvarne. Jag kan icke påminna
mig, att något sådant betänk, förevarit, och om det
icke skett, samt Ståndet icke deröfver fattat något beslut ;
så lärer det vara orätt att nu på förhand besluta i en detaljfråga
öfver ett ämne, som grundar sig på en större reglering.
I händelse den större regleringen skulle förfalla, hade
man beslutat en förändring, som icke kan låta sig göra,
och följaktligen gått i förväg med det som bort komma
efteråt.
Gr. florn, Claes Fredr.: På grund af den anmärkn.,
som af den sista värda talaren blifvit gjord, skulle jag äfven
vilja tillstyrka, att detta betänk, icke till afgörande företages,
förrän det betänk., som rörer räntorna i allmänhet,
blifvit för Ståndet föredraget och afgjordt. Jag kan icke
nu bestämdt påminna mig förhållandet; men jag tror mig
dock kunna förklara med någorlunda säkerhet, att orsaken
hvarföre nu förevar, betänk, inkommit före det andra om
räntorna i allmänhet, är den, att sistnämnda betänk, är något
vidlyftigare och derföre icke så hastigt kunnat blifva
tryckt.
Undert. Ridd.Secret. tillkannagaf, att det ifrågavar.
betänkandet om hemmansräntorna nu inkommit under N:o
170, för att i dag läggas på bordet.
Frih. Cederström, Jacob: I händelse bifall till det
ifrågavar. betänk., som nu inkommit för. att i dag bordläggas,
skulle hafva något verkligt inflytande på detta nu före
-
3i8
Den 4 Juli.
dragna betänk.; så skulle jag instämma i den siste talarens
mening om lämpligheten att uppskjuta öfverläggningen: men
då jag icke kan annat än underkänna Utskrs argumentation,
att den föreslagna indragnm af de indelta räntorna skulle
vara inverkande till räntornas utgörande till Kronan på annat
sätt än allmänna författningarna stadga; så måste jag
bestrida Utsk:s derpå grundade förslag, och kommer jag att
begära återremiss af detta betänk, på 2:ne skäl. Jag biträder
Utskts tanke i de första begge momenterna, der motionerna
blifvit afstyrkta. I afseende åter på livad Utsk. tillstyrkt
rörtde Tunnersta Norregården , Wrixlösa Runskegården
och Stigby Svenskgården, nemi. att de, med befrielse
från liemmantalsräntans utgörande, må komma i samma cathegori
med öfriga hemman på Wisingsö, således utgöra
dagsverken in natura, eller få lösa dem med 4 af markegångspriset;
så kan jag icke annat än erinra derom, att här
blefve fråga örn att ingå till K. M. med tillstyrkande om
upphäfvande af en fastställd öfverenskommelse, eller ett contract,
hvilket egentligen icke är föremål för R. St:s pröfning,
då icke fråga är att någon blifvit med för hög beskattning
betungad, utan blott om den ränta, som hemmanen af ålder
ålegat, hvarföre Utsk:s tillstyrkan, om den af R. St. antogs
och af K. M. gillades, skulle medföra den förändring, att
ifrågavar. hemman skulle komma i en bättre cathegori än
andra hemman, hvilket jag anser högst orätt. Skulle man
kunna fastställa den grundsats, att dagsverkspenningar må
utgöras med 4 af markegångspriset; så borde sådant icke
blifva gällande ensamt för 3 å 4 hemman , utan för alla
samtliga hemman i Svea land. Det finnes ingenting så skadligt
och oriktigt i beskattningen, som att ordna den förvissa
lägenheter särskildt, hvilka undergått beskattning efter
gällande författningar lika med andra lägenheter, men befrias
derifrån efter godtyckets för dagen varande eller blifvande
vindkast. Jag anhåller, att Utsk. ville upplysa hvad
annan egentlig anledn., än välviljan för ägande af dessa hemman,
kan ligga till grund för förändringen i räntornas utgörande,
äfvensom att i afseende på sista mom. anlednm
måtte uppgifvas, hvarföre, i det fall att räntorna af hemmanen
Ed Storegården , Torp Norrgården samt Tunnersta
Skattegården, skulle från indelningshafvarne indragas till
Kronan, samt lönerna deremot kommo att utgå i contant,
Utsk. funnit skäl att förändra dessa hemmans onera från den
stund indragntn lomme att ske. Jag skulle förmoda, att det
rättsenliga vöre, att, antingen Kronan sjelf uppbär sina räntor
eller icke, förhållandet med räntornas utgörande bör vara
enahanda, eller att de böra uttagas efter markegångspris,
och icke med nedsättning till eller någon annan fraction
af det stadgade beloppet, derföre att det faller några hemmansägare
in att hos Ständerna begära en sådan nedsättning.
Jag begär återremiss af detta betänkande.
Den 4 Juli.
3ig
Gr. Horn: Det är en af Frih. Cederström uttalad
grundsats, som jag bestrider, nemi. hans yrkande, alt en och
samma lag skall vara orubbligen tillämplig i beskattningsväg
på alla localer i hela landet. Jag tror, att StatsUtsk.
välbetänkt föreslagit denna lindring för "Wisingsö, denna ö,
som har ett så eget och afskiljdt förhållande och läge, olika
med alla öfriga orter i Sverige; och då StatsUtsk. tillstyrkt,
att R. St. för deras del må vidtaga en åtgärd, som kommer
att bero på Konungens nåd. pröfning, så anser jag, att intet
vådligt prsejudicat derigenom uppkommer. Frib:ns raisonnement
vidrörde i öfrigt en större princip, hvarom det nu
vore för tidigt att inlåta sig i något svar. Jag skulle, lika
med Hr von Hartmansdorff, önska, att frågan om räntepersedlarna
i allmänhet blefve af R. o. Ad. behandlad, innan
detta betänk, pröfvas; men jag tror, att det föredragna betänk.
äfven nu utan någon våda eller olägenhet kan bifallas.
Frih. Cederström: Den siste talaren har ansett, att
detta betänk, utan våda kunde bifallas, och deri instämmer
jag, ty vådan af att göra ett partielt barmhertighetsverk
mot vissa hemmansägare finnér jag icke, men rättvisan deraf
bestrider jag; och hvad härvid kunde tilläggas, ur, alt
det föreslagna beslutet , långt ifrån att gynna dessa hemmansägare,
kunde direct skada dem, i det fall att kungsgården,
som nu är förvandlad till en ekeplanterings-hage,
uttoge samtliga dagsverken in natura, då de säkert kommo
att kosta hemmansägarne mer än om de fingo lösas efter
markegång. Om man ville supponera, att hemmansägarne
blefvo berättigade att icke utgöra dagsverken in natura, utan
lösa dem med -£■ af markegångspriset, och ekeplanteringsstyrelsen
nödgades lega dem med i å i r:dr för hvarje dagsverke;
så vore det att skänka dem, icke blott dagsverkspenningarna,
utan äfven hela den ordin.räntan, hvilken deskulle
genom dagsverksförtjenst få ersatt. Men då detta icke lärer
vara föremål för detta betänk., utan här ensamt är fråga om
lindring i dagsverksräntan ; så skulle jag tro, att derom icke
nu något R. St:s beslut behöfves, hvarföre jag icke vid denna
riksdag har anledn. att derom yttra mig. Vöre det nu
fråga om R. St:s beslut vid förra riksdagen , så skulle jag
derom, såsom rör:de det nu gjorda förslaget, yttra, att
partiella förändringar göra, att andra hemmansägare, som bo
i grannskapet, inkomma med ansökningar om enahanda förmåner,
och så får man sluta med att utsträcka eftergifterna till
alla hemman i landet. Under tiden har man förorsakat missnöje
och afund grannarna emellan, hvilket uteblifver, om R.
St. hålla sig strängt till lagar och författningar.
Hr von Hartmansdorff: Just för frågans behandling
ur de allmänna syupunkter, som Frih. Cederström 2:ne gånger
framställt, är det som jag förenar mig med Gr. Horn i
anhållan, att R. o. Ad. ville uppskjuta detta måls behand
-
320
Den 4 Juli.
ling, intilldess den allmänna frågan förevarit, eller i sammanhang
dermed. Jag anhåller om Hr Landtmls propos.
derom till Ståndet.
R. o. Ad. beslöt, att detta utlåt. N:o 171 borde hvila,
intilldess R. o. Ad. fattat sitt beslut i afseende på StatsUtsk:s
utlåt. N:o 170.
Ånyo föredrogos och biföllos StatsUtskts den 27 sistl.
Juni på bordet lagda utlåtanden:
N:o 172, i anledn. af väckt motion, ang:de revision öfver
förvaltningen af de för Ministerstaten anslagna medel ;
N:o 173, i anledn. af K. M:s nåd. skrifvelse, ang:de
f. d. Landsh. Statsrådet af Wingårds und. anhållan om
befrielse från ränta för en del honom till ersättning ådömda
balance-medel;
N:o 174» i anledn. af K. M:s nåd. propos. om upplåtande
till Upsala central-hospital af några kronoparken Åsen
och Ulltuna kungsladugård tillhöriga jordar;
N:o 175, i anledn. af väckt motion, att åbo- och besittningsrätten
till kronohemmanet Sunnegata måtte återgå
till Fröken Anna Sophia Bratt, eller hon, i annat fall, erhålla
ersättning af statsmedlen.
Föredrogs ånyo StatsUtskrs den 27 sisth Juni på bordet
lagda utlåt. N:o 176, i anledn. af K. M:s nåd. propos , ang:de
öfverlåtelse till kyrkoherde-bostället i Vestra Tollstads socken
af kronoängen Skinnarvrån.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag har ingenting att
invända deremot, att ifrågavar. Kronan tillhöriga äng på det
föreslagna sättet öfverlåtes; men min anmärkn. beträffar afgiftens
bestämmande i penningar och icke i säd, som plär
vara det vanliga, eller i hö, då här är fråga om en äng.
Så har det vanligen tillgått, då vissa andelar af t.ex. presteboställens
jord upplåtas till samma eller lika ändamål med
detta, på det man för afgiften må hafva en mätare, som almera
tillförlitlig än penningarna hittills visat sig vara. Jag
vill visserligen hoppas på stadga i vårt myntväsende för
framtiden; men hvad penningar beträffar, är det väl kändt,
att man håller sig mera till namnet än till verkligheten, och
att en r:dr ibland betyder så mycket som 12 sk. b:co, och
ibland så mycket som 4 r;dr riksgälds o. s. v. Jag yrkar
således och underställer R. o. Ad., om det ej vore skäl att
återremittera detta betänk., med begäran att StatsUtsk. måtte
föreslå afgiften i säd eller hö.
Gr. Horn, Claes Fredr: Om Hr von Hartmansdorff
tagit kännedom om det betänk., som under föreg:de discussion
blef omtaladt, nemi. det om indragning till Kronan af
rän
-
Den 4 Juli
räntorna i allmänhet; så hade han genast funnit grunden,
hvarföre StatsUtsk. beslämt äfven delta arrende i penningar;
emedan Utsk. i detta fall antagit den grundsats, alt
väl vore, om man så snart som möjligt kunde öfvergå till
räntornas förvandling i penningar i stället för persedlar, sedan
Riket numera har ett stadgadt mynt, hvilket icke förut
varit förhållandet. I öfverensstämmelse med den sålunda
antagna principen, har StatsUtsk. icke hort eller ens' kunnat
föreslå att utsätta detta arrende i spanmål eller hö.
Detta är grunden för Ulskts förslag, och jag tror, att det
är rätt illa, att dessa betänktn inkommit till föredragning
före det, som angår hufvudfrågan.
Hi' von Hartmansdorff: Jag har ännu icke fått
StatsUtsk:s betänk. N:o 170 mig tiildeladt, och detta är
skälet hvarföre jag ej kunnat taga kännedom derom. Men
då förevar, mål, såsom Gr. Horn nämnt, sammanhänger
med betänk. N:o 170, hemställer jag till H. Ståndet, om
icke äfven detta mål hör hvila, för att komma under öfverläggning
efter förenämnda betänkande.
R. o. Ad. beslöt, att StalsUtskts nu föredragna utlåt,
skulle hvila, tills R. o. Ad. pröfvat Utsk:s förslag i utlåt.
Wto 170.
Frih. Raab, Adam Christ.: Råda de nu näst följande
betänkma från StatsUtsk. N:is 177 och 178 stå i ännu
mera omedelbart beroende af det oftanämnda betänk. IV:o
170, och kunna derföre svårligen före detsamma, i öfverensstämmelse
med nu fattade beslut, företagas till pröfning.
Jag vågar således hemställa, om det kan vara nödigt att
de ens uppläsas, och anhåller om propos., alt de må hvila
tills SlatsUtskts betänk. N:o 170 förevarit.
Uppå derefter framställd propos. fann R. o. Ad. för godt
besluta, att äfven StatsUlsk:s utlåt. Nm 177, angtde väckt motion
i fråga om beskalfenhcten af den spanmål, som af
tionde-gifvare bör levereras, och N:o 178, i anledn. af väckt
motion om rättighet för skattskyldige inom Olands Norra
Mot att uti Borgholms krono-magazin få leverera kronotionde-spanmål,
borde hvila tills R. o. Ad. pröfvat StätsUtskts
utlåt. N:o 170.
Ånyo föredrogos och biföllos Allm. Besvärs- och Ekon.
Utsk:s den 27 sisth Juni på bordet lagda betänktn:
N:o 58, i anledn. af väckt motion om inskränkning i
användande af kyrkomedel;
N:o 5g, i anledn. af väckt fråga om rättighet för väfveri-idkare
i Stockholm att i husen få utbjuda och afyttra
sina väfnader, vare sig af bomull, linne eller ylle.
4>
3 22
Den 4 J ul i.
Föredrogs ånyo Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts den
27 sisth Juni på bordet lagda betänk. N:o 60, i anledn. af
väckt fråga om inskränkning i gårdfarihandel med Eskilstuna
manufactur-arbeten.
Frih. Cederström, Thure: Jag skulle ödmjukast
anhålla att få upplyst, huruvida delta betänk, redan är
2.‘ne gånger bordlagöt, och hemställer, att, i händelse det
skett endast en gång, betänk, måtte få ytterligare hvila.
Frih. Cederström, Jacob, förenade sig med Frih.
Cederström, Thure.
Då detta betänk, icke mer än en gång förut varit föredraget,
blef det i anledn. häraf förklaradt ånyo hvilande.
Till pröfning företogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utsk:s
den 27 sisth Juni på bordet lagda utlåt. JNJo 61, i anledn.
af väckta motioner, att s. k. rusthålls-visitationer icke må
anställas oftare än två gånger om året, samt om nedsättning
i det hitintills bestämda mål å manskap och hästar,
sorn vid cavalleri-regtten antagas.
Hr Lind af Hageby, Carl Aug: Jag skulle anhålla,
att H r Frih. o. Landtm, behagade låta Hr Ridd.Secretm upplysa
huruvida delta mål förevarit i de öfriga 3 Stånden,
och om det är kändt hvad de derom beslutat.
Underh Ridd.Secret. tillkännagaf, att ingen underrättelse
från något af RiksShn ankommit, huru detta mål
hos något af dem blifvit afgjordt.
Uppå derefter framställd propos., blef Allm. Besvärsoch
Ekon.Utskts utlåt. N:o 6i af R. o. Ad. bifallet.
Likaledes biföll R. o. Ad., vid förnyad föredragning,
Allm. Besvärs- och Ekon.Ulsk:s den 27 sisth Juni på bordet
lagda betänk. N:o 62, i anledn. af väckt motion, att H. K.
H. Prins Carls Palais måtte öfverlåtas till ett national-museum.
Remitterades till StatsUtsk. Hr von HartmansdorfFs,
Aug., den 27 sisth Juni på bordet lagda motion, att, i
händelse nu gällande skjutslega blefve förhöjd, tillökning i
lönerna måtte beviljas vissa embets- och tjenstemän.
Upplästes ankomna prot.uldr. frän de öfriga RiksSttn,
nemi. lian PresteSt. af den 17 och 27 sisth Juni, samt den
1 dennes, från BorgareSt. af den 27 sisth Juni, samt från
BondeSt. af den 20 sisth Juni.
Lades lill handlingarna.
Den 4 Juli.
323
Lndes på bordet nedannämnda från Utskln inkomna
belänktn och ii 11 å t: ti, nemi. från
StatsU tskottet:
Nto 170, ang:de väckta frågor om förändringar uti grundräntorna
och sältet förderas godtgörande, indelta räntornas
och tionde-spanmålens indragning till stalsverket, samt ändring
uti markegångs-sättningarna, äfvensom dermed sammanhang
ägande åtgärder för räkenskaps-verkets förenkling;
Nto 17g, med förslag till sammanjemkning och voterts
propostr,
i anledn. af olika beslut i fråga om anslag för innevar.
år till vatten-communicationer;
Nto 180, med förslag till sammanjemkning och vo ter.'s
propos.
, i anledn. af olika beslut, angtde anslag för innevar.
år lill gevärs-fabrikationen;
Nto 188, i anledn. af erhållen återremiss å Ulsk:s betänk.
Nto 82, rörtde A. Odelbergs ansökning om förlängdt
arrende af Edeby hemman på Lofön;
Nto 189, i anledn. af erhållen återremiss af Utskts betänk.
Nto 85, rörtde Assessoren C. J. Lagercrantzäs ansökning
om förlängdt arrende å Barkarby kronohemman eller
skatteköp derå;
Nto igo, i anledn. af erhållen återremiss å Utskts betänk.
Nto 84, angtde arrendatorn M. Piunstedts ansökning om prolongation
af arrendet af krouoheroinanen Söderby i Lofö
socken ;
Nto 191, i anledn. af erhållen återremiss å Utskts betänk.
Nto 124;
Nto 192, i anledn. af Corn missa lien vid f. d. General
assistance-contoret
J. M. Anagrii ansökning om eftergift af
honom å dömd a böter;
BevillningsUtskottet;
Nto 20, angtde städernas salu-accis;
B a n c o U t s k o 11 e 11
Nto 32, i anledn. af Irenne särskilda ansökningar om
eftergift af öfverräntor å discont-lån;
Nto 33, angtde afskrifning af rtdr 2,83g; 2.3 sk. 5 rtst.
btco, utgörande kosluaden för vid Tumba bruk anställda
försök till beredande af förbättrad papperstillverkning;
Nto 34, angtde väckt fråga, dels om fördelning af Bruksförvaltarens
ä Tumba, J. Bagges löneinkomst i lön och arfvode
, dels om bestämmande för framtiden af det belopp,
som till erforderligt biträde för upprättande af brukets bokslut
årligen må utgå;
Nto 35, angtde hufvudgrunderna för en förändrad organisation
af baneoverket;
Nto 3g, i anleda, af gjord hemställan om någon belöning
till Stereotyperings- och Tryckeri-föreståndaren i Banken,
Myntproberaren C. A. Broling;
3a4
Den 4 Juli.
N:o 4o, med hemställan, att chefen för cassa-afdelningen
och bankens casseurer måtte retroactivt fu beräkna åtskilliga
dem tillagda löne-förmåner;
N:o 4i; > anledn. af Kamereraren A. W. Wäström* ansökning
alt varda försäkrad om bibehållandet för återstående
tjensteår af kamererare-tjenst med dervid följaktig lön;
Lagutskottet:
N:o 54, i anledn. af väckta motioner oro inskränkning
i det nn föreskrifna domföra antal nämndemän;
N:o 55, i anledn. af väckt motion om upphäfvande af
allm. lagens stadganden i ?.5 cap. 7, n och t6§§:na Rätteg.-  b:n, angtde summa appellabilis;
N:o 56, öfver väckta motioner om upphäfvande af kämnersrätler,
lagmansrätter och riddaresyne-rätter, samt ändring
eller upphäfvande af åtskilliga lagens rum, rörtde
rätlegångs-ordningen;
N:o 57, öfver väckta motioner om verkställighet af
häradsrätters och kämnersrätters beslut, samt om förändring
af tiden för lagmansrätternas sammanträden;
N:o 67, i anledn. af väckta motioner om åtgärders vidtagande,
för alt befordra skyndsamhet vid arenders behandling
i rättegångsverken;
Allm. Besvärs- och Ek o n.U tsk o 11 e t:
N:o 53, i anledn. af väckt motion om köpings-privifegier
för fiske-lägena Fjällbacka med Rådholmen och Grebbestad
i bohus län;
N:o 54> i anledn. af motion, att bibeltrycks-tunnan
mätte användas till dess ursprungliga ändamål;
N:o 55, i anledn. af väckt motion om förbud för enskildt
lotteri-företag och försäljning af lotter för utländska
lotteriers räkning;
N:o 56, i anledn, af väckt motion, rörtde brefvexling
emellan embetsverken inom Riket;
N:o 57, i anledn. af väckt motion om nederlagsrätt
för Marstrand.
B. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 1a på dagen.
In fidem prolocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Den 8 Juli f. ni.
3»5
Onsdagen den 8 Juli iS/jo.
Plenum kl. 9 f. m.
Företog H. R. o. Ad. val af en bänkman för iy:de
bänkm:s-afdelningen efter N:o 1612. Hr Grundelstjerna , Axel
Willi.; och befanns efter valförrättningens slut dertill hafva
blifvit utsedd:
N:o 1607. Hr Rudbeck, Charles Emil.
Öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter uti
nedannämnda Utsk.; och befunnos dertill hafva blifvit utsedde
i
Bevillnin gsUtskottet:
N:o 1226. Hr Gripenstedt, Johan August,
efter N:o io53. Hr Hammarberg, Carl Axel;
BancoUtskottet:
N:o 75. Gr Lagerberg, fullm. Gr. Frölich, David,
efter N:o ao54« Hr Arbin, fullm. Hr Skytte, Carl.
Gr. Frölich, David: Så vidt jag förmår, skall jag
söka motsvara det förnyade förtroende R. o. Ad:s Hrr Electorer
mig nu i delta fall lemnat; men som jag primitivt erhållit
uppdrag att vara ledamot af Exped.Utsk., så får
jag på förhand nämna, att jag hoppas det Hr Frih. o.
Landtm, samt R. o. Ad tillåter, att, då detta Utsk:s angelägenheter
äro de, som jag först och främst till slutet af
riksdagen, ifall jag lefver, bör handhafva, jag framdeles får
afsäga mig ledamotsplatsen i Bancolltsk., när jag icke anser
mig kunna fullgöra de åligganden, som tillhöra ledamotskapet
i begge dessa Utskott.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad.
skulle finna skäligt att nu på förhand bifalla Gr. Frölichs
gjorda anmälan.
Ropades ja.
Vidare öppnades Hrr Electorers lista till val af ledamöter
att under permitterade ledamöters bortovaro inträda uti
nedannämnda Utsk.; och befunnos dertill hafva blifvit utsedde
i
StatsUtskottet:
N:o 2167. A. Hr af Puke, Folke Magnus,
genom lottning med N:o io35. Hr Westfelt, Nils; och
N:o i5g4. Hr von Heyne, Georg,
efter N:o 34' Frih. Lagerheim , fullm. Hr von Wahrendorff,
Martin, som afsagt sig att i permitterad ledamots
ställe inträda uti delta Utsk., och efter N:o 921. Hr Ceder
-
3a6
Den 8 Juli f. ni.
crantz, fullen. Hr Tersmeden, Carl Reinhold, som erhållit
ledighet från och med den 10 i denna månad;
Bevill ningsUtsk ottet:
N:o 689 Hr Brunow, fullm. Frih. Ridderstolpe, Fredr.
Christopher,
efter N:o 319. Hr Blanckenfjell, fullm. Hr Roos, Bo
Christian, som afsagt sig att i permitterad ledamots frånvaro
biträda i Utskottet;
BancoUtskottet:
N:o i3o6. Hr Söderhjelm; Gustaf August;
N:o 2010. Hr Geijerstam, Johan Henrik,
efter N:o ig85. Hr Nordenanckar, Fredr. Wilh., som erhållit
ledighet från och med den it i denna månad, och
efter N:o 2170. Hr Lidströmer, Fredr. Aug., som afsagt sig
att i permitterad ledamots ställe inträda i Utskottet;
Allm. Besvärs- och Ekonomiutskottet:
N:o 2o53 Hr Stjernsvärd, Gustaf Magnus,
under den ledighet, som blifvit beviljad åt N:o 99 Frih.
Hamilton, Hugo, från och med den 8 i denna månad.
Justerades 4 prot.utdr. för den 4 dennes.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att Hr Bogeman,
Carl, afsagt sig sin befattning såsom ledamot i BancoUtsk.,
och hemställde Hr Landtm., om R. o. Ad. behagade bifalla
hans anhållan, att det oaktadt blifva vid sin riksdagsmannarätt
bibehållen.
Bifölls.
Derjemte tillkännagaf Hr Frih. o. Landtm., att Frih.
Sprengtporten, Jaeob Wilh., anmält sig åstunda ledighet
på 3 veckor från den <4 dennes, och Hr Lilljehöök på lika
lång tid från denna dag; och anmodade Hr Landtm., i anledning
häraf, Hrr Electorer att inom 8 dagar härefter
sammanträda, för alt välja en ledamot i BancoUtsk. efter
Hr Bogeman, samt en ledamot i hvartdera af Stats- och Bevilln.
-Utsk:n, för att i dessa Utsk. inträda under den Frih.
Sprengtporten och Hr Lilljehöök beviljade ledighet.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron, hade inlem
n a t följande anförande:
Jemte betygande af min tacksamhet för det förtroende,
hvarmed jag blifvit hedrad, då H. R. o. Ad:s Hrr Electorer
vid början af denna riksdag valde mig till ledamot af LagUtsk.
, får jag härmedelst vördsamt afsäga mig samma befattning,
emedan jag numera är af tjenstegöromål hindrad
att uti Utsk:s arbeten taga någon verksam del. — Ofvertygad
att R, o. Ad. skall godkänna gilltigheten af skälet för
Den 8 Juli f. m.
denna min afsägelse, vågar jag hoppas alt mig medgifves
rättighet att varda vid min riksdagsmanna-rätt bibehållen.
Denna begäran blef af R. o. Ad. bifallen.
Hr Frih. o. Landtm, anmodade Hrr Electoreratt vid
deras blifvande sammanträde äfven välja en ledamot i LagUtsk.
efter Hr Cederschjöld.
Företogs till pröfning Const.Utskts den 27 sist!. Juni och
den 4 dennes på bordet lagda mern. JV:o 14> med förslag
till ändring af 109 §:n Reg.Ftn och 80 §:n Riksd.Ordn.,
rörtde tiden för riksdags fortfarande.
Frih, Sprengtporten, Jac. Wilh. Då detta ärende
bordlädes i sista plenum, sedan discussion redan var börjad,
torde det vara nödigt, alt jag upprepar de anmärkn.T jag
då framställde mot Utskts förslag till förändring af loq §:n
Reg.Fm. Jag tager mig friheten fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet
derpå, att jag i första rummet ansåg början af denna
§ böra undergå en förändring, att nemi. den tid af 6
månader, som blifvit bestämd för riksdags fortfarande, icke
skulle, på sätt förslaget innehåller, vara ställd på 2tne terminer,
nemi. först 4 månader och sedan 2 månader. Jag
ansåg nemi. obehöfligt, att Ständerne borde begära hos
Konungen en förlängning, hvilken Konungen icke kan neka;
och det synes mig icke heller sannolikt, att, då riksdagstiden
ej kan vara kortare än 6 månader, i hvilket
Aili det i dubbelt afseende måtte vara obehöfligt, indela
densamma i 2 terminer. Man har gjort det beroende
af olika förhållanden, alt i ett fall skulle det fordras 4
Stånds beslut för att inom kortare tid än 4 månader riksdag
afsluta, och i ett annat fall 3 Stånds beslut för att
förlänga densamma. Jag skulle föreställa mig, att i denna,
som i alla andra frågor, det vore lämpligast att låta
det bero af Ständernes beslut, om en förlängning eller förkortning
bör äga rum, och att således orden ”4 och 3
Stånd’' borde utbytas mot ”Ständerne.” Den framställningen,
att, om tillökning i den för riksdags sammanvaro
utsatta längsta tid behöfves, en sådan skall kunna äga rum på
bestämd tid, finner jag äfven anmärkningsvärd af det skäl,
att om ett sådant stadgande inflöt i §:n, och det skulle visa
sig, alt Ständerne efter denna tids förlopp behöfde ytterligare
tid, man skulle kunna anse, att grundlagen lagt hinder
i vägen för Konungens och Ständernes gemensamma
beslut om en sådan förlängning, af hvilken anledn. jag anser,
att orden "bestämd tid" bör utgå och således blott
heta "ytterligare förlängning,” på det att det må
bero af Ständerna att bestämma sin tid eller yrka riksdagens
förlängning tills vidare. I öfverensstämmelse med den
mening jag yttrat, skulle §:n i sin helhet blifva af följande
lydelse: "Icke må riksdag utan Konungens och R. St:s bifall
kunna upplösas förr, än 6 månader lilländagått från den
3a8
Den 8 Juli f m.
dag, som Konungen låter om Statsverkets tillstånd och behof
Ständerna eller deras StatsUtsk. underrätta. Efter denna
tids förlopp skola Ständerne åtskiljas, såvidt icke Konungen
och Ständerne minst i4 dagar förut öfverenskommit om
en ytterligare förlängning;'’ hvarefter det återstående af §:n
skulle blifva oförändradt.
Jag anhåller, att R. o. Ad. ville taga dessa anmärkntr
i öfvervägande vid det beslut, som kan komma att fattas.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr: Jag ber att få göra en anmärkn.
, först vid redactionen på ett ställe, och sedermera i en
saken rörrde omständighet. Det heter nemi. i början af §:n:
”Skulle likväl vid nämnda tids förlopp R. St. ännu icke ete.”
Jag skulle önska att ordet ”vid” utbyttes mot ordet ”mot”;
ty då hade man rättighet att icke afvakta tiden , när den
är förbi. Ordalydelsen skulle sålunda blifva: ”skulle likväl
”icke mot nämnda tids förlopp Ständerne ännu hafva af”slutat
sina göromål etc.’’ Detta är min anmärkn. vid redactionen;
den andra jag har att framställa i saken är den,
att det i GonslUtsk:s förslag heter: ”fortfare den förra be”villningen
intill nästa riksdag;” jag skulle önska, att det
komrae att heta: ”fortfare den förra staten och bevillningen
till nästa riksdag.’’ Slutligen får jag nämna, att
jag instämmer i Hr Cederschjölds reservation ; jag ser ej ,
hvarföre man skall hafva 4 Stånds sammanstämmande beslut
för att få den önskade förlängningep , emedan Konungens
och 3 Stånds beslut i min tanke är tillräckligt, för vinnande
af en erforderlig förlängning i tiden för göromålens afslulande.
Jag anhåller, att dessa mina anmärkn:r må tagas
i betraktande.
Gr. Spens, Carl Gust.: Den omständighet, som här
blifvit anmärkt, att Const.Utsk. bar föreslagit fortfarande af
det närvar, förhållandet, att den tid, som icke kunde förnekas
Ständerna att sammanvara, skulle vara delad i i delar,
i stället hvarför man yrkat en viss termin, är en följd deraf,
att Const.Utsk., när det föreslog en omarbetning af So
§:n Riksd.Ordn. till en blott citation afReg.Fm, uttagit för
förkortningens skull de i 8o §:n förekommande orden: ”Riks”dag
må äfven slutas innan 3 månader tilländagått, enär
”samtliga Stånden sådant begära.” Jag skall för min del
icke hafva något emot Frih. Sprengtportens förslag, såvida
som de i förutnämnda 8o §:n tillkomna orden insättas i den
iog §:n Reg.F:n; annars skulle det kunna hända, att den
ena Statsmakten kunde mot den andras vilja tvinga denna
alt vara tillsammans öfver den minsta normal-tiden , som
hittills varit 3 månader, och nu blifvit föreslagen till 4 månader.
Den lid, som den ena Statsmakten skulle kunna tvinga
den andra att vara tillsammans, skulle således kunna
utsträckas till 6 månader, hvaremot Const.Utsk. ansett,
alt den icke borde vaia mer än 4 månader, för det att 4
må
-
Den 8 Juli f. m.
månaders riksdag är den absolut kortaste, som är möjlig.
Kankända vore det ändå bättre att bibehålla orden i 80 §:n,
oell således låta dem, om samtliga RiksSttn om beslutet äro
ense, skiljas äfven efter en eller 2 månader, om sådant vore
möjligt; men alt utsträcka detta till 6 månader, tror jag
icke vara rätt. Hvad angår den anmärknin att 3 Stånd
borde äga rätt att jemte Konungen besluta om riksdagens
förlängning, om äfven det fjerde icke förenade sig derom,
så bar jag ingenting alt deremot invända. Det var en ledamot
af Const.Ulsk., som yrkade den sats, att man borde
på allt sätt försvåra en ytterligare förlängning af riksdagarna,
emedan, efter bans tanke, som svårligen kan jäfvas, erfarenbeten
visat, att ju flera förlängningar som inträffa, desto
större slapphet inträder i arbetet och ärendenas afgörande.
Man ser, att då en riksdag utdrages, så slappas görömålen,
och erfarenheten tyckes hafva visat att på de sednare
månaderna icke blifvit lika mycket gjordt, som på de
första. Just på denna grund var det, som han önskade, att
denna sista förlängning skulle så mycket sorn möjligt försvåras;
och det var på denna grund man ansåg, att 4 Stånds
beslut erfordrades i stället för 3:ne Stånds. Samma orsak
influerade äfven på införandet af ordet ”bestämd;” man
trodde nemi. att en obestämd förlängning Vore just det säkraste
medlet att förminska arbetsifvern. Denna öfvertygelse
har jag delat och delar den ännu fullkomligen; erfarenheten
har besannat och kommer ytterligare att besanna
densamma. Jag skulle således önska bibehållandet af orden
”bestämd tid,” och öfverlemna!- åt herrarne att bedömma,
om icke detta är så mycket mera behöfligt, ifall förhållandet
skulle blifva, att förlängningen skulle bero på .Konungens
och samtliga Ståndens beslut, hvilket skulle fordra en
correspondanCe emellan dem. Dessa Stånds beslut, correspondancen
dem emellan för att få det erforderliga antalets
af Stånd beslut, inhemtandet af Konungens tanke, m. e. o.
upplösningen eller riksdagens fortfarande kunde icke blifva
en enda act utan en continuation af flera. Införandet af
orden ”bestämd tid” synes mig föreskrifvet af nödvändigheten,
enär riksdagens upplösning nu beror af Konungens
beslut, hvilket när som helst tages. Då är det lämpligare,
alt den fortfar tills vidare; vi hafva nu en riksdag, som är
tills vidare prolongerad; huru man skulle kunna begära att
den må ytterligare tills vidare proloogeras, begriper jag icke,
utan bör således prolongationen vara bestämd.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: För min del ogillar
jag denna förändring, äfven derföre att hon åsyftar konungamaktens
inskränkning. Ilon hindrar Konungen att såsom
hittills upplösa riksdagen efter 4 månaders förlopp; ty 0111
Utskrs förslag antoges, skulle Han icke kunna göra det, förr
9 H. 4a
33o
Den 8 Juli f. ra.
än efter 6 månader. Hon hindrar Honom ock alt sammanhålla
Ständerna, om Han skulle finna Rikels väl det kräfva.
Händelser kunna inträffa, då sådant behöfdes. Det torde
ej vara nödigt att utsäga dem; en hvar inser dem nog ändock;
kanske åtgärden äfven vid innevar. riksmöte kunde
behöfvas. Men om man icke kan slippa hvad Const Ulsk. föreslagit,
så är det min skyldighet att. göra anmärkntr vid det
oriktiga förslaget, för att söka få det så litet skadligt som
möjligt. Först tillstyrker jag bibehållandet af Utskts förslag,
att förlängning skall begäras , då riksdagen fortfarit 4 månader.
Jag nödgas således bestrida Frih. Sprengtporten motsatta förslag;
ty erfarenheten har visat, att under tiderymden sedan
1809 vi haft 3:ne riksdagar, sorn varit mindre än 6 månader
långa: nemi. den i Örebro 1810 — jag minnes icke säkert
om han varade 4 eller 5 månader, jag tror blott 4
Den andra, också i Örebro 1812, räckte blott i 4 månader;
den 3:dje i Stockholm i8i5 varade 5 månader och en vecka.
Om riksdagar hädanefter skola inträffa hvart 3:dje år,
oberoende af de urtima; så är det troligt, att den af Utsk.
föreslagna terminen skall blifva tillräcklig. Det vore då icke
skäl alt begynna med en längre riksdagstermin, än man
möjligen behöfver. Jag tror, lika med Gr. Spens, att
långa 1 iksdagsterminer skola medföra långsamhet i ärendenas
behandling; åtminstone skyndar man sig icke så, som man
måhända skulle göra, om man hade en inskränktare tid sig
föresatt. Då man vet att riksdagsgöromålens gång beror på
Utskms skyndsamhet, och densamma till stor del på betjeningen,
hvilken just bar fördel af de långa riksdagarna, emedan
hon desto längre förblifver i åtnjutande af riksdagsarfvodel;
så ser man hvad i sådant hänseende är att vänta.
För öfrigt anser jag, lika med Gr. Spens, att den bestämda
tiden i afseende på riksdagarnas förlängning icke heller
bör äga rum; om en sådan medgåfves, medförde det utan
tvifvel samma verkan, som om en för lång tid utsattes
från riksdagens början, nemi. långsamhet. Om tiden är
lang, så tycker man, att bar man så många månader på
sig, så har man tid nog att ändå fullända görornålen. Är
åter den bestämda tiden alltför kort utsatt, så tycker man,
att när det är så snart slut, lönar det icke mödan alt skynda
sig, emedan arbetet ändock måste al brytas. Man förlorar
således på båda hållen. Jag instämmer med Gr. Spens
äfven derutinnan, att ordet ”samtlige” i afseende på Ständerna
icke behöfves eller bör införas, hvarken på det ena
eller andra stället; utan är jag af samma mening som Hr
Cederschjöld i sin reservation yttrar, att det är tillräckligt
säga ”Rikets Ständer.”
Frih. Sprengtporten: Jag vill visserligen medgifva
Gr. Spens’s anmärkt)., och ali min egen i afseende på indelningen
af tiden icke är af särdeles väsendtlighet. Det
Den 8 Juli f. m.
kan vara temmeligen oskadligt, om Utskrs redaction i den
delen qvarstår; det kan också vara temmeligen likgilltigt,
om den så förändras som jag föreslagit; men jag tror det
vara rallare att icke behöfva begära en förlängning, den
Konungen icke kan vägra, helst jag icke hyser den förhoppning,
alt Ständerne med våra nuvar. former, och så
länge de oförändrade qvarstå, skulle inom 4 månader hinna
att afsluta ärendena, och jag icke kan inse något skäl vara
för handen, alt den ena Statsmakten skall kunna tvinga den
andra mot denna sednares vilja i afseende på utöfningen af
riksdagsman na-p lig t en
I afseende på uttrycket ”bestämd tid” har Gr. Spens
troll , att det skulle föranleda till uppehåll och långsamhet
vid behandlingen af frågan Stånden emellan, om vid flera
tillfällen efter hvarandra det skulle discuteras om en förlängning
i tid och en bestämd tid: just af delta skäl
är det, sorn jag ansett, att detta uttryck ”bestämd tid’’
icke borde inflyta; ty om fråga uppstår om riksdagens förlängning,
så önskar det ena Ståndet 2 månader, och det
andra 3 månader, och man borttager på delta sätt flera dagar,
hvilka kunde användas nyttigare på riksdagsärenden,
med öfverläggningar och beslut om en bestämd tid, hvilket
deremot icke inträffar, om man blott öfverenskommer om
förlängning. Alt i antagandet af en bestämd tid skulle
ligga en impuls för alt drifva ärendenas gång fortare än
som nu skett, tror jag icke; ty verksamheten kan ej sträcka
sig utöfver en viss ginus, och jag vägar tro, att ingen med
skäl kan förebrå Utsk:n under denna riksdag bristande verksamhet.
Jag tror knappast, alt man kan fordra större verksamhet,
än som visat sig åtminstone inom .StatsUtsk., der
ledamöterne en lång lid arbetat från kl. q på morgnarna
(ill kl. 11 på aftnarna. Långsomhcten vid målens afgörande
ligger för ingen del i bristande arbetsamhet hos Sländerna
och deras Utskott, utan i våra förmer; och så länge
dessa icke underg-ått ändamålsenlig behandling, så måsle riksdagarna
räcka längre lid än eljest dertill skulle åtgå. Jag
kan således icke frångå den mening jag i denna punkt vltrat.
Andre talare hafva redan fästat uppmärksamheten på
Hr Cedersehjairi s reservation och nödvändigheten af att utbyta
uttrycket alt 4 Stånd skulle besluta jemte Konungen
riksdagars möjliga förlängning utöfver 6 månader, till 3
Stånd. 1 denna fråga bar jag ingenting att tillägga, men
vill blott anmärka, alt det ligger en bestämd contradu tion
i Utskrs tillstyrkande i början, då fråga är om riksdags
upplösning före 4 månaders förlopp, att nemi. dertill skulle
fordras samtliga Ståndens bifall, emot den framställningen,
att endast 3 Stånds samtycke behöfdes, när fråga vore alt
förlänga riksdagen till 6 månader; ty i det sednare a (seendet
har man ju Irolt, nit man borde så mycket som möjligt
försvåra riksdagarnas förlängning, ehuru man i båda fallen
33a
Den 8 Juli f. m.
velat, att Ständerne skulle få handlägga ärendena sa lång
tid som erfordrades; men latituden ar större, örn det står
”Ständerne,” än ”3 Stånd,” ty man kan ju tänka sig
möjligheten att det mern beror af pluraliteten inom förstärkt
Utskott, när frågan afgöres, än af 3 Stånd.
Gr. Spens: Genom min i dag något hesa röst har jag
blifvit missförstådd af Hr von Hartmansdorff, då iian trott
mig hafva yttrat, att orden ”bestämd tid” borde borttagas.
Jag försvarade tvertom den meningen, att detta uttryck
borde stå qvar. Jag har betraktat svårigheten af
riksdagars fortfarande efter ett beslut lills vidare; ty
någon kunde ju stiga upp och proponera ytterligare förlängning,
oell det funnes således ingen kialt som påskyndade
ärendenas gång; det vore ingenting som dref på ärendena,
emedan någon bestämd lid icke vore utsatt, inom
hvilken de skulle vara afslutade. Jag vill derföre icke påstå,
att den tanken är riktig, att man blott bör äga rätt
att prolongera, emedan en ytterligare prolongation, blott på
bestämd tid likväl, kan någon gång vara nyttig.
Hvad Frih. Sprengtporten anmärkn. beträffar, så delar
jag den fullkomligt i detta afseende, och det kan aldrig
komma i fråga att på något sätt klandra Utsk:s verksamhels-ifver,
synnerligast vid denna riksdag. Huru mycket
man arbetat vid denna riksdag är allom bekant, och det
vet den bäst sorn i arbetet deltagit. Jag har icke heller
sagt, att ej sä äfven skett vid föreg:de riksdagar; men jag
har sagt, att någon gång slapphet inträdt under de sista
riksdags-månaderna , under de månader, då den bestämda
riksdagstiden vore tillandalupen; och detta öfverlemna!' jag
åt dem, sorn följt ärendena till slut, om ej detta är sannt.
Gr. Frölich, David: I en fråga af sådan beskaffenhet
sorn denna, anser jag det vara högst vigtigt, att R. o.
Ad. och samtliga Stånden något hafva besinnat hvad dessa
förslag kunna innebära, huru motiverade de kunna vara,
huru önskansvärda, med afseende på det ändamål som Ständerne
forsin del åsyfta, och de synpunkter, hvarunder de
betrakta frågan; äfvensom att considerera hvad den andra
Statsmakten, nemf. konungamakten kan lemna sitt samtycke
till; i annat fall är det ju klart, att något beslut i denna
fråga icke linn komma tili stånd. Jag skulle för min del
önska, att med frånskiljande af allt bemödande, åtminstone
för denna gång, att åstadkomma en sådan alldeles ny ide'e,
sorn att öfverenskommelse skulle äga rum mellan Konungen
och samtliga Stånden 0111 förlängning af riksdagarna, det
förevar, förslaget skulle inskränka sig derhän, att blott en
förändring föreslogs af några få ord i 109 §:n Reg.F:n,
hvarigenom den mest öfverklagade bristen i samma grundlag
afhjelples. Mitt vördsamma förslag är således, att i
Samma 109 §, i stället för 3 månader, sättes 6 månader,
Den 8 Juli f. ra.
333
och att densamma i öfrigt får stå qvar oförändrad, så att
Ständerne möjligtvis skulle kunna begära en månads förlängning,
hvilket jag anser vara det högsta, som kunde komma
i fråga, och Konungen äga i grundlagen gifven rättighet
att åtskilja Ständerna, med den påföljd i afseende på bevillningen,
som grundlagen innefattar.
Jag anser det äfven problematiskt, huruvida Konungen
skulle vilja gifva sitt samtycke till en sådan förändring af iog
§:n, (len jag nu vägat föreslå; och det vore lyckligt, ifall
Ständerne, betviflunde detta, inskränkte sig till 5 månader;
men alt, på sätt Coust.Utsk. föreslagit, inkomma med ett
förslag till hvilande grundlagsförändring af så stor omfattning,
som detta memor. utvisar, — det anser jag alldeles
ändamålslöst, och får således anhålla , att Hr Frih. o. Landtm,
vid den framställning, sorn kommer att göras om den gemensamma
tanke, som R. o. Ad. går att (atta, äfven behagade
framlägga föl- R. o Ad. den af mig nu gjorda enkla
förändring af siffran 6 i stället för 3.
Frih. Raab, Adam Christian: Då jag i ett föreg:de
plenum vid behandlingen af Const.Utskts utlåt. JV,'o i i om
tiden mellan riksdagarna, yttrade den lifliga önskan, att en
begränsning i tiden för riksdagars hållande måtte af Utsk.
föreslås; så följer också deraf, att jag för min del bifaller
den princip Const Ulsk. i detta betänk, uttalat, nemi. att
försvåra möjligheten att — om jag så får uttrycka mig —
till oändlighet uttänja riksdagarna; ty tvifvelsutan önska
både de, som representera, och de som representeras, riksdagarnas
förkortande, och det är således endast fråga om
möjligheten att åstadkomma denna förkortning. Det förefaller
mig klart, att ifrågavar. förslag står i sammanhang
med det förutgående förslaget från Const.Ulsk., nemi. angtde
tiden mellan riksdagarna. Jag vill förmoda, att denna tid
inskränkes till > år; om så sker, inträffar också sannolikt,
alt riksdags-ai betena förminskas, åtminstone skola de bestämdt
förminskas inom Gouslitutions- Stats- och Bevilln.Utsktn
äfvensom motionernas antal icke heller torde blifva så stort
sorn nu, hvadan jag icke tror alt någon våda skulle uppstå,
om tiden för riksdagars hållande varder begränsad inom en
viss bestämd lid. Jag var icke närvar., när Frih. Sprengtporten
i dag yttrade sig första gången i denna fråga; men jag
förmodar, alt Frihtn hade samma åsigter, som då denna fråga
bordlädes, och således torde jag icke behöfva derom yttra mig,
enär Hr Frih:n i ett sednare yttrande synes hafva frän t rädt
yrkandet om propos. derå; men då den mening mest gjort
sig gällande, som står i öfverensstämmelse med Hr Cederschjölds
reservation, att nemi. icke mer än 3:ne Stånds beslut
skulle erfordras, för att åstadkomma förlängning i riksdagarna
på bestämd tid, så och dä ett antagande af denna Hr
Cederschjölds mening betydligt skulle underlätta möjligheten
334
Den S Juli f. 111.
att uttänja riksdagarna, och icke vara behöflig! med mindre
man förutsatte, att ett af Stånden skulle motsätta sig de öfrigas
önskan att fortfara med liksdags-arbetet, så måste jag
motsätta mig denna förändring i hvad Const.Utsk. föreslagit,
helst det icke är att förmoda, att eli RiksSt. skulle vara
så förgätet af sin pligt att vägra instämma med de öfriga
om riksdagens förlängning, om lör Riket vigtiga angelägenheter
ännu återstodo alt handlägga och fordrade skyndsamma
åtgärder. Jag tillstyrker sålunda vidblifvande af förslaget.
Beträffande slutligen orden ’’bestämd tid,” instämmer
jag med de talare, som yrka att detta uttryck måtte
qvarstå , till förekommande deraf att riksdagen må kunna
förlängas den ena gången efter den andra.
Hr Cederschjöld, Pehr Gustaf: Den siste värde
talaren tyckes hafva grundat sitt bifall till Utsk:s betänk,
på den förutsättning, att icke något Stånd skulle motsätta
sig dc öfriga Ståndens begäran om riksdagens förlängning
utöfver 6 månader. Men jag tror att det tillhör lagstiftaren
att icke räkna på beskedligheten hos dem, som skola
Jyda lagarna, utan fastmera alltid föreställa sig det värsta.
Det kari nemi. mycket lätt hända, och är ganska tänkbart,
att en fråga kan förekomma, som strider mot ett visst
Stånds intresse, och alt detta Stånd sii t ter sig emot riksdagens
förlängning, just på det att denna fråga icke må blifva
afgjord. Derföre är det jag tillåtit mig afgifva den reservation,
som åtföljer betänk., och har nu blott velat muntligen
fästa uppmärksamheten på följderna, om betänk, i
dess nuvar. beskaffenhet skulle antagas.
Ilr Lagerhjelm, Pehr: Jag instämmer i Hr Cederschjölds
reservation; men dessutom ber jag fä fästa Ståndets
uppmärksamhet på följande omständighet, alt i samma Coust.-  TJtsk:s mein. N:o i4 förekommer en ny redaction af Riksd.-  Ordn:s 80 §. I slutet af denna § och gamla redactionen
förekommer följande mening: ”riksdag må äfven slutas innan
3 månader lilländagått, enär samtliga Stånden sådant begära.
” Jag har icke kunnat finna, att detta förekommer i
den nya redactionen, icke heller att det blifvit infördt i
1 og §:u Reg.Fm; men man måste likväl kunna tänka sig
möjligheten af den händelse, att, vid en blifvande riksdag,
både Konung och Ständer ville förkorta riksdagen, och i
sådant fall borde stadgandet qvarstå, likväl icke i 80 §:n
Riksd.Ordn. utan inflyttas i 109 §:n Reg.Fm.
Gr. Frölich: Sedan jag sista gången hade ordet, hafva
3:ne ledamöter fortfarit i den önskan att bibehålla en
del af Const.Utsk:s förslag; men jag anhåller alt få erinra,
att i alla constilutionella länder anses det vara den Rege
vandes prerogativ att efter en viss, ofta t. o. m. obegränsad
lid, åtskilja Representationen. Denna grundsats tror jag
Den 8 Juli f. m.
335
icke alt man hur i Sverige kan eller får flänga, och att för
öfrigt det är klart, att hvarje försök till en sådan lagstiftning,
som nu är i fråga, skulle betydligen inveckla vår Reg.-  Form eller göra vår grundlag mera utsträckt lill particulariteter
än den redan är; och då jag tillstått, alt jag önskat
från denna grundlag skilja mycket, hvarom jag anser lag
icke behöfva?, och att icke genom en framställning, sådan
som Hr Cederschjöld yrkat, gifva anledn. till sådana skiljaktigheter,
sorn han synes hafva trott möjliga: så kan jag
icke annat än fortfara i mitt yttrade påstående, med tillägg
likväl, att naturligtvis äfven 80 §:n Riksd.Ordn. malte få
en lika beskaffad förändring, nemi. alt, då i sista mom. af
nämnda § det heter, alt ”riksdag må slutas innan 3 månader
tilländagått, enär samtliga Stånden sådant begära,’’ —
må utsättas, i stället för 3 månader, 6 månader, för fullständighetens
skull.
Frih. Tersmeden, Wilh.: Hr Lagerhjelm har gjort
den anmärkt), mot detta betänk, att, genom borttagandet af
80 §:n Riksd.Ordn., riksdag icke skulle kunna få afslutas
före den för dess hållande bestämda tid. Jag tager mig
friheten lästa Hr Lagerhjehns uppmärksamhet på böljan af
den föreslagna iog§:n, der det heter: ”Ej må riksdag utan
Konungens och samtliga RiksSt:ns bifall kunna upplösas”
etc., således kan riksdag upplösas med Konungens och
R. St:s bifall, — och intet hinder finnes, alt, om ärendena
äro afslutade, åtskilja Ständerna. I afseende på de emot
ConstUtsk:s betänk, gjorda särskilda anmärkn:r instämmer
jag i den, att der orden samtliga RiksSt. eller Tre
RiksSt. förekomma, i stället bör stå Rikets Ständer,
hvaremot jag icke finner lämpligt att sätta 6 i stället för
4 rnånader, enär, om riksdag inom 4 månader skulle kunna
slutas, det i sådant fall skulle fordras en särskild åtgärd af
Ständerna att gemensamt med Konungen öfverenskomma
om riksdagens upplösning. Skulle tiden mellan riksdagarna
förkortas, är det så mycket mera troligt, att sjelfva riksdagarna
ej skulle blifva så långa, synnerligast som vi hafva
exempel, att äfven under den långa mellantid, som nu förflyter
mellan Ständernes sammanträden, riksdagar funnits,
som räckt blott 4*5 månader.
Gr. Spens: Jag har begärt ordet, egentligen för att
yttra mig öfver Gr. Frölichs förslag, i händelse det skulle
blifva R. o. Ad:s gemensamma tanke.
Sedan Fr. Frölich lagt till sitt första yttrande, att han
i sådant fall önskade att orden i slutet af 80 §:n Riksd.-  Ordn., sådan den nu lyder, mätte inflyttas i den föreslagna
ioq§:n Reg F:n ; så finner jag hans förslag fullständigare än
förut. — Med bibehållande af Const.Utsk:s förslag till 80
§:n Riksd.Ordn., finner jag icke, huru det skulle gå an
att blott ändra 3 lill 4 och 6, och behålla allt det öfriga;
33G
Den 8 Juli f. m.
men ifall Gr. Frölichs förslag antages som R. o. Ad:s gemensamma
tanke, skulle jag anhålla, att efter orden i 109
§:n, der det står: ”skall Konungen kunna Ständerna åtskilja,”
(nemi. efter det 4 månader tilländagått) må tilläggas: ”skall
”Konungen kunna Ständerna åtskilja, sedan lian minst 14
"'dagar förut derom underrättatDet är nemi. just den
omständigheten, att ett så vidlyftigt machineri som vår fyrdelade
representation fortfar dag för dag ulan att ana när
det skall åtskiljas, som så menligt inverkar på ärendena; ty
åtskillige personer deribland arbeta icke med den ifver, sorn
vederborde, när de icke veta den ena dagen , om de skola
fortfara den andra. — Om derföre det skall fortfara på sätt
som hittills, alt Standerne ej skola hafva någon röst i fråga
om deras åtskiljande, anhåller jag att det måtte stadgas, det
de böra derom erhålla underrättelse 14 dagar förut.
Frih. Raab: Hr Cederschjöld har erinrat om ett förhållande,
som alltid är ledsamt att göra sig föreställning om,
nemi. olika Ståndsintressen. Han har sagt, att en fråga kunde
komma å bane, mot hvilken ett eller annat Stånds intresse
kunde vara i strid, och att, till förekommande af den
frågans afgörande för den gängen, ett Stånd kunde emotsätla
sig de öfrigas önskan om riksdagens fortfarande. Om
ett så ledsamt förhållande skulle inträffa, hemställer jag, om
det ej då vöre bätlre att för den gången åtskiljas, än att
Fortsätta sammanvaron under en ovänlig sinnesstämning. —
Gr. Frölich har med sin framställning åsyftat bibehållandet
af det K. praerogativet att kunna åtskilja Ständerna, men
Grefven har likväl framställt, att 6 månader vöre den minsta
tid, som Representationen borde äga att vara tillsammans;
jag hemställer, om ej detta vore bestämdt ett sätt att
uttänja riksdagarna ännu längre än hittills. Det må synas
förmätet af mig att uppträda mot en åsigt, som blifvit gillad
af så många erfarna riksdagsmän ; men jag ber att till
mitt försvar få åberopa Const.Utsk:s egen auctoritet, och den
mening som yttrades, då betänk. N:o 11 återremitterades,
äfvensom att i Const.Utsk:s betänk. N:o 5 föreslogs att riksdag
icke under något villkor skulle få räcka öfver 8 månader,
förutsatt att riksdag ej skulle inträffa oftare än hvart
5:te år. Jag hemställer, om jag ej, med dessa auctoritetei*
till stöd, har skäl för mig.
Hr Lagerhjelm: Den ordställning, som
gagnat i förslaget till toq §:n Reg.Fm, i stället för slutet af
80 §:n Riksd.Ordn., är väl icke alldeles adeqvat; men jag
erkänner, att den är hattie än den förra , och har således
ingenting deremot , — dock ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, om ej äfven der borde slå 3 Stånd i stället
för samtliga, af samma skäl som Hr Cederschjölds reservation
innehåller.
Gr.
Den 8 Juli f. ni.
33;
Gr. Frölich: Jag uppslår endast för alt förklara, att
jag, sedan Gr. Spens synes hafva biträdt mitt förslag till R.
o. Ad:s gemensamma tanke, med ett tillägg sa beskalfadt som
han detsamma lill prot. diclerat, är villig alt äfven antaga
samma tillagg, och alt det således må ihopfogas med niia
förut gjorda framställning.
Hr von Hartmansdorff: Då jag yttrade mig förra
gången, glömde jag att instämma med Hr Lefre'n i en anmärkn.
, som han gjort. Han önskade nemi. alt Iram för ordet
”bevillning"’ skulle införas orden, ”den förra statsregleringen
och bevillningen.” Jag är af hans mening,
derföre att det skulle möjligen kunna hända, att statsreglerln
vore bestämd, innan ännu bevillningen blifvit fastställd. Om
då statsreglerin vore höjd, men bevillningen förbiifvit densamma
som förut, så passade icke den förra till den sednare,
— och man hade stadgat något, som vore overkställbar!.
Det lärer sålunda vara nödigt, på sätt Hr Lefre'n ådagalagt,
att båda delarna fortfara likasom tillförene. Utom denna,
äro mina anmärkn:r mot Const.Utsk:s nu föredragna betänk,
endast, alt i stället för ”samtliga RiksStånden,” skulle
på båda ställena heta ”Rikets Ständer,” och alt orden
'på bestämd tid” skulle utgå efter orden ''förut hafva
"öfverenskommit om ytterligare förlängning.” Det tiar förut
blifvit anmärkt, att om en bestämd lid skulle utsättas, så
komme Ständerne möjligtvis att tvista om längden deraf.
Jag har också gjort anmärka, mot denna bestämning; ty om
det slår hval ken bestämd eller obestämd tid, utan blott förlängning;
så är det ju Ständerna öppet lemnadt alt begära
bestämd lid eller underlåta det. Jag kan således icke inse,
alt man genom förenämnda uteslutning på något sätt skadar,
utan tvertom leder lill det mål , dit man önskar sig.
Om §:n blir uppställd derefter, så tror jag att man lätt skulle
kunna sammanjemka de gjorda anmärkntoa. Jag anhåller
således, alt Hr Frih. o. Landtm., när det så vida kommet är,
täcktes inhemta Ståndets tanke, huruvida det anser dessa anmärkn:r
förtjena antagas som Ståndets gemensamma tanke.
Frih. Sprengtporten: Jag kan för min del icke instämma
i det tillägg Hr von Hartmansdorff begärt; jag anser
del öfverflödigt att statsreglertn skall fortfara med bevillningen,
som en gifven följd deraf, att bevillningen bestämmes
af den Statsbrist-summa, sorn vid statsreglertn möjligen uppstår.
Något vidare stadgande derom tror jag derföre icke
vara behnfligt, men det skulle väl kunna leda till missförstånd,
helst vi känna, från sednare riksdagar åtminstone, och
i öfverensstämmelse med den åsigt, Konungen i sin propos.
framställt, att det finnes något, som kallas en extra-statsreglering.
1 händelse ett sådant stadgande inflöt, som nu
föreslås, skulle det kunna tolkas som ett hinder eller för
9
43
338
Den 8 Juli f. ni.
ljud för Ständerna alt före någon bestämd tid åtaga sig detta
slatsbestvr. Jag anser således hela tillägget öfverflödigt,
otydligt och möjligen ledande till hinder vid afgörande! af
andra lika vigtiga frågor.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, då så många förslog
blifvit framställda i afseende på Const.TJtskls nu föreslagna
tnemor. om ändring i 109 §:n Reg.F:n , samt 80 §:n
Riksd.Ordn., Hr Landtm, ansåg sig böra först, sedan discussionen
nu tycktes vara i det närmaste fulländad, låta uppläsa
Const,Utsk:s förslag, hvarefter han skulle söka att för
R. o. Ad. framställa sammandrag af de af åtskilliga ledamöter
uppgifna andra förslag, på det sätt Hr Landtm, kunnat
uppfatta dem. Då likväl 80 §:n Riksd.Ordn. i Const.Utsk:s
förslag vore en hänvisning till den iog:de i Reg.Ftn, förmodade
Hr Landtm., det Ståndet funne, att uppläsningen
först borde inskränka sig endast till innehållet af 109 §:n
Reg.F:n , och att uppläsningen af förslaget angtde 80 §:n
Riksd.Ordn. och de förslag , som till ändring deruti kunde,
vara gjorda, först borde ske sedan R. o. Ad. fattat sitt beslut
i afseende på 109 §:n Reg.F:n.
Härefter upplästes Const. Utsk:s förslag till förändring af
109 §:n Reg.Fm.
Hr Cederschjöld: För att förkorta redactionen, vill
jag instämma i den delen af Frih. Sprengtporten förslag,
som innefattar, alt det skall fordras R. S t: s beslut, istället
för 4 eller 3 Stånds, o. s. v.; ty hittills bar det visserligen
fordrats alla 4 Ståndens sammanstämmande beslut för
att kunna få afstilla en riksdag före den dertill lagliga liden
vore tilländagången; men jag finner ingen betänklighet vid
att inskränka det till 3 Stånds beslut. Då fråga äter är om
riksdags förlängning utöfver den egentliga tiden, har jag sjelf
yrkat, att dertill endast skulle fordras 3 Stånds beslut, och
icke samtliga Ståndens. Jag finner således ingen betänklighet
vid att på båda ställena sätta Rikets Ständer i stället
för på det ena samtliga RiksStånden och på det
andra åtminstone 3 Stånd.
Gr. Frölich: Min uppmärksamhet har blifvit fästad
derå, alt, etil. min framställning, det skulle synas vara Ståndets
mening, att en förlängning af en månad kan förändra
den utsträckning i tid, som innefattas i Const.Utsk:s förslag.
1 följd af denna anmärkn. anser jag mig böra förändra mitt
af Gr. Spens understödda förslag derhän, att siffran 5 i stället
för 3 skulle i 109 §:n Reg.F:n införas, så att det aldrig
kan blifva fråga om att Ständerne skulle kunna af sin egen
makt och utan Konungens bifall vara tillsammans längre
än 6 månader, men deremot få, på grund af8o §:n Riksd.Ordn.,
om göromålen dessförinnan voro afslutade , åtskiljas när de
sammanstämmande sin åstundan derom tillkännagifva. Jag
D c 11 S J (i 1 i t- lil.
330
anhåller således, i händelse Gr. Spens derom sig förenar med
mig, alt Hr Frih. o. Landlm. täcktes framställa propos. lill
den förändring i nuvar. 109 §:n Reg.Fin, alt siffran 3 på
första raden af 109 §:n förändras till 5, samt att der det
står i det nya förslaget., att Konungen kan Ständerna åtskilja,
en mellanmening skulle inflyta af innehåll : ''sedan
”fJögsldensattinie minst 1 -j dagar Jbrul om sin nåd. vilja
"Ständerna underrättat.’’
Gr. Spens instämde med Gr. Frölich.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att de flera förslag, som
i detta afseende blifvit framställda, voro, om han ratt uppfattat
dem, följande: Det först framställda och fullständigt
uppgifna vore af Frih. Sprengtporten, innehållande en ny
redaction af 109 §:n Reg.F:n , sä lydande: ”'Ej må riksdag
”utan Konungens och R. St:s bifall Lunna upplösas, förrän
”sex månader tilländagålt ifrån den dag, då Konungen låtit
”om statsverkets tillstånd och behof R. St. eller deras Stats”Utsk.
underrätta. Efter denna tids förlopp skola R. St. åtskiljas,
såvida icke Konungen och R. St. minst i4 dagar
”förut hafva öfverenskomma om ytterligare förlängning.
"Der så oförmodadt hända skulle, att, när riksdagen skall
”upplösas, R. St. icke hade staten reglerat, eller någon ny
”bevillning till bestämdt belopp sig åtagit, o. s. v., enl. den
”gamla §:ns lydelse.” Ett annat förslag vore afgifvet, hvaruti
lieie ledamöter instämt, att nemi. nuvar. 109 §:n Reg.-  F:n skulle bibehållas vid sin gamla redaction, blott med den
förändring alt, i stället för orden : ”Ej må riksdag längre
”räcka, än trenne månader,” skulle stå: ”Ej må riksdag längre
”räcka än fem månader;” och att längre fram i §:n, då det
handlade om Konungens makt att R. St. åtskilja, skulle införas
orden; ”sedan de minst 14 dagar förut om Hans höga
”vilja blifvit underrättade.” En annan mening hade varit
den, att Const.Utsk:s förslag till redaction af 109 fj:n Reg.-  F:n skulle antagas blott med den förändring, att, i stället
för orden ”minst tre RiksStånd,” och ”samtliga RiksStånden,”
skulle stå ”Riksens Ständer.” En annan mening hade varit,
att, jemte bibehållande af Const.Utsk:s förslag till förändring
af 109 §:n Reg.F:n, med den ändring, som sednast
nämndes, äfven skulle intagas, att om bevillningen vid R.
St:s åtskiljande icke vore bestämd , skulle ”förra statsregleringen
och bevillningen fortfara.” — Äfven hade en ledamot
gjort den anmärka, vid rednctionen utaf 109 §:n Reg.Ftn,
sadan Const.Utsk. föreslagit den, att ordet ”vid” borde utbytas
mot ordet ”mot.”
Hr von Hartmansdorff: Jag vill blott erinra, att
eli af mina förslag icke upptogs, nemi. alt orden ”på bestämd
lid” efter orden ”ytterligare förlängning”
skulle uteslutas.
34o
Den 8 Juli f. m.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, all livad anginge den
af en ledamot begärda förändring, att ordet ’’vid” borde utbytas
emot ordet ”mot,” Hr Landtm, ville först hemställa',
om icke den anrnärk n:n kunde förfalla, du denna begärda
förändring icke blifvit af någon enda ledamot understödd,
och ufven tycktes innehålla en mindre bestämd föreskrift än
Const.Utskts förslag. Äfven bade Ilr von Hartmansdorff nu
nyss omnämnt en af så väl honom , sorn andra ledamöter
gjord anmärkn., nit orden ”på bestämd tid” i Coust.Utsk:s
förslag borde uteslutas, hvilket äfven Frih. Sprengtportens
förslag innehölle. Hr Landtm, ville nu framställa propos.
å Frih. Sprengtporlens förslag.
Frih. Raab: Jag vågar erinra, alt jag tagit mig frihe*
len yrka bifall på förslaget sådant det kommit från Coust.-  Ulsk., utan förändringar; och torde jag få hysa den förhoppning,
att propos. derpå må varda framställd.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde till Frih. Pvaab, i
anleda, af hans nu gjorda anmärkn., om icke, då någon bestämd
propos. på bifall till förslaget icke finge framställas,
utan endast om R. o. Ad. gillade det för att hvila till grundlagsenlig
behandling vid nästa riksdag, och det kunde hända,
att om en sådan propos.. först framställdes, R. o. Ad.
dertill svarade nej, men sedan ej kunde förena sig om någon
gemensam tanke, denna ordning att tilivägagå skulle kunna
medföra sådana förhållanden, hvarutur R. o. Ad. sedan hade
svårt att reda sig på ett formenligt sätt; hvarföre Hp
Landtm, trott lämpligast vara att först framställa till afgörande
de förslag lill gemensam tanke, som här blifvit uppgifna,
hvarefter, ifall intet af dem blefve antaget, R. o. Ad.
torde finna följden blifva den, att R. o. Ad. läte Const.Utsk:s
förslag hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag;
och hemställde Hr Landtm., om Frih. Raab vidare yrkade
det framställningssätt Frihrn ansett vara lämpligast.
Frih. Raab: Jag hade visserligen föreställt mig, att R.
o. Ad. kunde uttrycka som sin gemensamma tanke det förslag,
som Const.Utsk. afgifvit för att blifva hvilande lill nästa
liksdag, äfvensom att samma bruk skulle följas i afseende
på detta, som andra betänkm, nemi. att då någon yrkar
bifall, propos. på den meningen först bör framställas,
men — jag öfverlemnar detta till Hr Frih. och Landtnäs
afgörande.
Hr Hjerta, Lars: Jag hemställer, om ej Hr Frih. o.
Landtm, skulle finna lämpligt att låta skriftligen uppfatta
och anslå de särskilda propos:na, på det R. o. Ad. med desto
mera säkerhet må kunna fatta sitt beslut och jemföra
proposma med hvarandra.
Hr Bråkenhjelm, Pehr Reinh.: Hvartill den siste
talarens förslag skulle tjena, kan jag icke inse; ty när hvarje
Pen 8 Juli f. m.
34.
särskild propus. kommer till afgörande, blir den ju för Slån*
d<t uppläst. Snarare skulle jag anse det leda till det sökta
ändamålet, eller till frågans skyndsammare afgörande, om
Gr:ne Spens neli Frölich, hvilkas förslag voro hvarandra salvida
lika, att de aritogo 6 månader såsom den lid Ständerne
ägde ovillkorlig rättighet att vara tillsammans, ville i öfrigt
förena sig om ett enda förslag till gemensam tanke, hvarigenom
vi kunde undgå en eller annan votering.
Frih. Sprengtporten: I anledn. af den siste talarens
anmärka., får jag tillkännagifva, att jag visserligen finnér Gr.
Frölichs förslag och mina åsigter fullkomligen öfverensstämmande,
och att det således är mig alldeles likgiltigt, om R.
o. Ad. antager min redaction eller Gr. Frölichs. Jag skulle
till och med sjelf nästan vilja gifva företräde åt Gr. Frölichs,
såsom varande mera i sammanhang med den gamla
redaclionen; men innan jag kan bestämdt yttra att jag öfverg
år till detsamma, anhåller jag, alt det mätte uppläsas,
ty det var en mening Grefven önskade tillagd, som jag icke
kan gilla i afseende på det formella. Det förekom något
om Konungens höga vilja, och det är detta, som jag
icke anser vara riktigt att i lagstil införa.
Hr Frih. o. Landtm, uppläste Gr. Frölichs förslag,
så lydande: ”Ej må riksdag längre räcka än fem månader
från den dag, då Konungen låtit om statsverkets tillstånd
och behof R. St. eller deras StatsTJlsk. underrätta. Skulle
likväl, vid nämnda tids förlopp, R. St. ännu icke hafva riksdagsärendena
afgjort, anmäle de det hos Konungen, och äske;
alt riksdagen måtte fortfara någon viss tid af högst en månad
derefter, hvilket Konungen ej äge makt att vägra ellef
förhindra. Der så oförmodadt hända skulle , att, vid den
sålunda förlängda tidens utgång , R. St. icke hade staten
reglerat eller någon ny bevillning till bestämdt belopp sig
åtagit, då skall Konungen kunna R. St. åtskilja , sedan Man
minst fjorton dagar förut om sitt beslut R. St. underrättat”
o. s. v. lika med gamla §:n.
Frih. Sprengtporten: Sedan Gr. Frölichs förslag
numera blifvit uppläst, får jag förklara, att jag till alla delar
deruti instämmer, icke vidare yrkande propos. på min
gjorda framställning, såvida ingen af R. o. Ad:s ledamöter
skulle densamma påyrka.
Hr von Hartmansdorff: Sedan den propos., hvarom
flere talare sig förenat, blifvit uppläst; så anhåller jag
få uppläsa min, för att tillfredsställa dem, som sådant åstundat.
Om alla, som hafva någon egen i denna sak alt framställa,
göra på samma sätt, så är föredragningen snart full-,
ändad. Mitt förslag lyder så här: ”Ej må riksdag utan Konungens
och Rikets Ständers bifall kunna upplösas förrän
fyra månader tilländagått från den dag, då Konungen lå
-
Dc n 8 J u 1 i f. m.
tit om statsverkets tillstånd och behof R. St. eller deras
StatsUtsk. underrätta. Skulle likväl vid nämnda tids förlopp
R. St. ännu icke hafva riksdagsärendena afgjort, anmäle
de det hos Konungen, och äske att riksdagen måtte
fortfara någon viss lid of högst 2 månader derefter ; i hvilket
fall Konungen ej äger makt att sådant vägra eller förhindra.
Efter denna tids förlopp skola R. St. åtskiljas, såvida
icke Konungen och Rikets Ständer minst fjorton
dagar förut hafva öfverensko.mmit om ytterligare förlängning.
Der så oförmodadt hända skulle, att, när riksdagen
skall upplösas, R. St. icke hade slaten reglerat eller någon
ny bevillning till bestämdt belopp sig åtagit , fortfare den
förra stats regie ringen och be vill ningen lill nästa riksdag.”
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att då Frih. Sprengtporten
förenat sig om de förslag till gemensam tanke, som
Gr :ne Frölich och Spens förut framställt, R. o. Ad. torde
finna lämpligt att propos. på det sistnämnda först gjordes,
och att R. o. Ad. först pröfvade , huruvida R. o. Ad. antoge
detta förslag såsom sin gemensamma tanke. Skulle R.
o. Ad. ej finna skäl dertill , komme sedan att framställas
propos. på det förslag Hr von Hartmansdorff afgifvit, hvarefter
sedan förekomme de mindre förändringar, som en eller
annan ledamot af R. o. Ad. föreslagit; och blefve intetdera
förslaget antaget , förekomme Const.Utskrs förslag för att
hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag.
Gr. Spens! Hr Frih. o. Landtm, har visserligen framställt
och så väl jag, som, efter hvad jag tyckt mig finna ,
de öfrige af Ståndet instämt deruti , att man ej på en gång
borde förblanda för många saker och således dröja med allt
debatterande tills vidare af 8o §:n Riksd.Ordn.; menjaganhåller
äfven, att detsamma malte iakttagas i afseende på Gr.
Frölichs förslag, så att propos. derå framställes, och att det
sedan må stå talarne öppet att deruti göra desmå jemkningar,
som varit i fråga, samt att derefter frågan om redaclioneu
af 8o §:n Riksd.Ordn. må förekomma, huruvida Const.Utskts
åsigt i afseende derå godkännes, all denna § icke bär upprepa
utan blott hänvisa till 109 §:n Reg.Fm.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, i anledn. af den
erinran Gr. Spens 1111 gjort, om R. o. Ad. ansåg att, efter
beslutet 0111 redaclioneu af 109 §:n Reg.Fm, frågan likväl
borde vara öppen rör:de öfvei flyttning af sista moni. i 80 §:n
Riksd.Ordn. till 109 §:n Reg.Fm.
Ropades ja.
Hr Frih. o. Landtm, uppläste nu åter Gr. Frölichs
förslag sådant det sednast här ofvan finnes upptaget.
I!r Lefre'n: Jag hemställer, 0111 icke de orden äfven
böra inflyta; ”de n förra staten och heyillningeu fortfara.”
Den 8 Juli f. m.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att propos. a hvad Hr
Lefren nu yrkat först borde komma alt göras sedermera, sedan
Gr. Frölichs förslag blifvit pröfvadt, dock så, att oin Gr.
Frölichs förslag af R. o. Ad. antogs såsom Ståndets gemensamma
tanke, någon annan propos., rör:de det sorn uti detsamma
innefattades, icke kunde framställas.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde derefter, om R. o.
Ad. behagade såsom sin gemensamma tanke förklara det förslag,
som nu sednast blifvit uppläst.
Ropades starka ja, blandade med nej.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade sig hafva funnit,
alt ja öfverröstat nej.
Då R. o. Ad. nu fattat sitt beslut rör:de redaetionen
af iog §:n Reg.F:n, lät Hr Fr i h. o. L a n d t m. uppläsa den
af Const.Ulsk. föreslagna redaction af öo §:n Riksd.Ordn.
Hr Frih. o. Landtm, yltrade derefter, att i anledn.
häraf blifvit föreslaget, det 80 §:ns Riksd.Ordn. olivar, stadgande,
att riksdag äfven må slutas innan tre månader till—
ändagått, enär samtliga Stånden sådant begära, icke skulle
förbigås, utan inflyta på det sätt i förening med R. o. Ad:s
nu fattade beslut, alt det skulle lyda så: ”Riksdag må äfven
slutas innan fem månader tilländagått, enär R. St. sådant
begära;” och hade Gr. Frölichs förslag varit, örn Hr Landtm,
rätt fattat det, att denna rättelse skulle förflyttas till 10g
§:n Reg.F:n, sådan sorn R. o. Ad. ansett den böra blifva.
Gr. Frölich: Jag anser icke den af Const.Ulsk. föreslagna
förändring af 80 §:n Riksd.Ordn. fullt sammanstämmande
och adieqvat med det beslut om gemensam tanke ,
som R. o. Ad. nyss fattat. Jag tror det vore vida mera
sammanhängande och enklare, att siffran 3 i sista mom. af
nämnda § förändrades till 5 , saint att samma förändring
gjordes på första raden.
Hr Lagerhjelm: Efter den redaction, som R.o. Ad.
nu antagit, så blir det nödvändigt ali bibehålla den sista meningens
innehåll, som finnes i 80 §:n , emedan i denna mening,
sådan den nu finnes stadgad, står, alt till en sådan
anmälan om riksdags förkortande fordras samtliga Ståndens
samtycke. Men jag tror, alt äfven här borde stå:
”Rikets Ständer” i stället för ”samtliga Stånden,”
och frågan derom således bero på 3:ne Stånd , och redactionen
af denna § följaktligen böra undergå förändring.
Gr. Frölich: Jag tillstår, att jag anser den förändring,
sorn R. o. Ad. genom sitt förra beslut antog, så vigtig, om
den kunde vinnas, att jag för min del icke vågar tillstyrka
fl. o. Ad. att tänka på denna särskilda mening eller den
slags förändring, att få frågan beroende på 3 Stånd, i stäl
-
344
Den 8 Juli f. n>.
let för 4- ^ao fruktar nemi. att derom så många olika tankar
inom Stånden skola uppkomma, och så många tvister
föranledas, att möjligtvis Konungens sanction på det hela ej
skulle vinnas. Eudast af denna orsak vågar jag motsätta
mig den siste talarens förslag.
Frih. Sprengtporten: Jag har endast begärt ordet
för att tillkännagifva, att jag förenar mig om den mening
Gr. Frölich framställt.
Gr. Spens: Äfven jag begärde ordet för att uttrycka
samma mening som Gr. Frölich. Jag skall blott tillägga, att
i Coust.Utsk:s redaction föreslogs rättigheten äfven för Konungen
att förbjuda Ständernes åtskiljande före normaltidens
slut, i stället för att, som nu, det beror af Ständerna
att åtskiljas, antingen Konungen dertill lemnar sitt samtycke
eller icke. Den tanken tror jag icke var oriktig hos
Const.Utsk.; men då densamma af pluraliteten inom Utsk.
ogillades, kan det ej hjelpas. Jag ville åtminstone icke lätta
möjligheten af den åtgärden att skiljas, för att åter i hast
sammankallas, ehuru det väl torde komma att höra lill sa11 —
synlheterna i den Svenska riksdags-historien, att fråga någonsin
skulle uppstå att skiljas före normaltidens slut.
Hr Cederschjöld: Const.Utsk. har vid detta tillfälle
varit omtänkt att så mycket som möjligt minska upprepandet
af samma ord i både Reg.F:n och Riksd.Ordn. Derföre
har Utsk. borttagit utur 8o §:n Riksd.Ordn. allt som förut
står i tog §:n Reg.F:n ; men det står en punkt i samma
8o§, sorn icke tinnes i den nyssnämnda iog:de, nemi.: ”riksdag
må ufven slutas innan 3:ne månader tilländagått, enär
samtliga Stånden sådant begära.” Den meningen med någon
förändring har Utsk. föreslagit att införas i iog (jtn
R.eg.F:n, för att få allt som rörer riksdagstiden på ett ställe;
och som detta redan af Ståndet som dess gemensamma tanke
blifvit antaget, så hemställer jag, om ej det vore orimligt
att vilja bibehålla detta stadgande i den 8o §:n af Riksd.-  Ordn., då det redan influtit i den 109 §:n Reg.F:n, hvarigenom
det ändamål Utsk. åsyftat, att icke repetera samma
sak i båda grundlagarna, alldeles skulle motverkas.
Frih. Tersmeden: Just den grund, hvarpå Hr Cederschjöld
byggt sin argumentation, finner jag icke här vara
den rätta; ty R. o. Ad. har som sin gemensamma tanke antagit
Gr. Frölichs förslag, sorn endast gått ut på att förändra
siffran 3 till siffran 5; och i den gamla redactionen af
109 §:n finnes icke omtaladt huru tillgå skall när riksdag
skall afslutas före 3:ne månader; således måste detta stadgande
införas i det nya förslaget till den 80 §:n eller också
tilläggas i slutet af den iog:de, som jag tror Hr Frih. o.
Landtm, ansåg möjligt, när han framställde sin proposition.
Skulle det blifva R. o. Ad:s beslut, att stadgandet inflöt i
den
Rin 8 J ii 1 i f. nt.
den 109 §:n, hvilket synes vara det lämpligaste, så skulle
Utskts förslag lill den 8o:de kunna oförändrad t antagas.
Hr Lagerlijelm: Jag ar förekommen af den sista talaren;
men i hufvudsaken och för den händelse man nu måste
föreställa sig, att normul-tiden för riksdags afslutande
blir 5 i stället för 3 månader, synes mig det nu vara angelägnare
än förr, alt kunna afsluta riksdagen och åtskilja
Ständerna före denna tids utgång, om det är möjligt. Jag
ser ingen omöjlighet deruti, livad urtima riksdagar beträffar,
om än det icke låter sig göra med de lagtima; och då
jag anser, att det vore väl, om så kunde ske och att 3 Stånd
kunde göra en sådan framställning lill Konungen, vid—.
blifver jag den tanken, att man ej borde begagna det gamla
stadgandet ”samtliga Stånden” utan i stället säga ”Stände
r n e.”
Hr Cederschjöld instämde med Hr Lagerhjelm.
Gr. Frölich: I likhet med hvad Frih. Tersmeden yttrat,
finner äfven jag, att det går an alt tillfoga ett ytterligare
moment i den redan beslutade redaclionen af 10g §:n,
som skulle blifva precist detsamma som i gamla redactionen
af 80 §:n, endast med förändring af siffran 3 till 5, och
lyda sålunda: ”Riksdag må äfven slutas innan 5 månader
tilländagått när Ständerne det begära.” Efter härom fattadt
beslut skulle 80 §:n kunna erhålla den redaction Utsk.
nu föreslagit.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att de framställda meningarna
tycktes förena sig derom, att sista punkten i 80
§:n Riksd.Ordn. borde bibehållas med någon redactions-förändring
i öfverensstämmelse med det beslut R. o. Ad. förut
fattat, och att den meningen antingen borde tillsättas vid
slutet af 109 §:n Reg.F:n, eller qvarstå i 80 §:n Riksd.Ordn.
Om Landtm, rätt fattat det först i detta afseende afgifna
förslag, så innehölle det, att denna punkt skulle lyda sålunda
: "Riksdag må äfven slutas innan fem månader till ända
gått, enär samtliga Stånden sådant begära.” Det andra förslaget,
som Hr Lagerhjelm yrkat, innehölle följande lydelse:
”Riksdag må äfven slutas innan fem månader tilländagått,
enär R. St. sådant begära;” och ville Hr Landtm, först
framställa propos., huruvida R. o. Ad. såsom sin gemensamma
tanke ville antaga något af dessa förslag, hvarefter
sedan, om någotdera antoges, komme att bestämmas, om
det skulle tilläggas 109 §:n Reg.Fm eller bibehållas i 80 §:n
Riksd.Ordn.
Gr. Frölich: Jag för min del skall gerna, för att slippa
längre discussion och möjligen votering, medgifva den
förändring, som Hrr Cederschjöld och Lagerhjelm yrkat. Särskildt,
efter jag har ordet, torde jag få till Hr Frih. o.
9 H. 44
3^8
Den S Juli f. m.
Landtm, framställa, om ej denna discussion till öfverflöd bevisat
angelägenheten af att före afgörandet af frågor, sådana
som denna, conclaver eller sammanträden borde äga
rum, för att förkorta discussionerna inom Stånden.
Gr Spens: Äfven jag skall, till förkortande af disens—
sionen, öfvergå till den af Hrr Cederschjöld och Lagerhjelm
yttrade mening, sedan jag lill prot. anfört orsakerna hvarför
Const.LTtsk. har velat försvåra möjligheten att åtskilja
Ständerna före norroal-tidens slut.
Frih. Tersmeden förklarade, att äfven han öfvergick
till den mening Hrr Cederschjöld och Lagerhjelm i detta afseende
framställt.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade, att, sedan nu endast
ett förslag till gemensam tanke emot Const,Utsk:s förslag i
detta afseende förefunnes, han ville framställa propos. å
detta förslag, lydande så, alt sista punkten i 80 §:n Riksd,-  Ordn., antingen den qvarstode i nämnda § eller öfverflyttades
till 109 §:n Reg.F:n, skulle erhålla följande lydelse: ”Riksdag
mä äfven slutas innan fem månader tillandagått, enär
R. Sl. sådant begära;” och hemställde Hr Landtm, alltså,
om R. o Ad. behagade förklara detta förslag vara Ståndets
gemensamma tanke.
Bifölls.
Uppå derefter framställd propos. förklarade R. o. Ad.
sin gemensamma tanke vara, att denna punkt skulle tilläggas
i slutet af 109 §:n Reg.F:n.
Slutligen antog R. o. Ad. Const.Ulsk:s förslag till förändrad
redaction af 80 §:n Riksd.Ordn. såsom hvilande till
grundlagsenlig behandling vid nasta riksdag.
Ånyo föredrogs Const.Ulsk:s den 27 sisth Juni och den
4 dennes på bordet lagda mern. ]\T:o i5, med förslag till ändring
i 68 §:n Riksd Ordn.
Hr von Hartmansdorff, Au g. Jag har ingenting
deremot alt Ständerne granska förvaltningen of Statens medel
så mycket och så noga som helst. Men frågan är blott
huruvida något vinnes med den föreslagna förändringen.
Jag vet icke, att någon klagat deröfver, att de 3 månader,
som nu öro bestämda för revisionerna, icke uro tillräckliga
för granskningen af 2 års räkenskaper. Jag vill minnas,
att sista stnts-revisionen var färdig med sin granskning förr,
än de 3:ne månaderna voro tilländalupna, hvilket tyckes
bevisa tillräckligheten af den dertill bestämda tiden. Genom
förändring härutinnan skulle endast åstadkommas besvär
för Standernes revisorer att oftare komma tillsammans
och större kostnader för Staten att dem aflöna. Jag tror
äfven, att i sjelfva saken ingen skada vållades; ty när revisorerne
hafva 2 års räkenskaper att granska, så hafva de
C t n 8 J o 1 i f. m.
3-l7
afven ett tillfälle till jemförelse!- mellan arne år, hvilket icke
så egentligen finnes, när blott granskning af ett års räkenskaper
är i fråga. Man invänder troligen, att årets revisorer
kunna läsa de anmärknrr, som blifvit gjorda året förut
och derigenom få samma tillfälle lill jemförelse. Men det
skulle kunna bända, att det föregrde årets revisorer icke
fästat sin uppmärksamhet vid samma ämnen, som det påföljande
årets, då ingen jemförelse vore görlig, äfvensom att de
bedömde samma sak efter olika grunder. Då vunnes ingenting
utan snarare förlorades något. Jag nämner detta derföre,
alt jag anser förändringen onyttig, kanske äfven skadlig,
och att jag icke vill räknas bland dem, sorn låta densamma
opätaldt framgå lill nästa liksdag.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Const.Ulskrs afsigt
med stats-revisionernas förvandling till årliga, i stället för
att de förut endast hafva inträffat hvartannat år, har af-ett
först och främst den omständigheten , att, genom granskningen
af räkenskaperna för ett mindre antal af år, kunna
med meia noggrannhet verkställa denna granskning, och för
det andra, alt med densamma komma närmare inpå den
tid, dä Sländerne sammanträda, för att äfven från denna
synpunkt sätta Ständerna i tillfälle att bättre bedömma förvaltningen
än genom de tvååriga revisionerna. Detta Ilar
varit det hufvudsakliga ändamålet för Const.Utsk:s åsigt i
denna del, och hvilket fullkomligen torde motsvara den
ökade kostnad, som skulle derigenom uppstå, men hvilken
icke heller torde blifva så stor, som man vid första påseendet
föreställer sig, då nemi. revisionstiden ar inskränkt
till 2 månader i stället för 3, hvarigenom kostnaderna skulle
förminskas och, efter Utsk:s förmenande, en bi tydlig lättnad
skulle vinnas i afseende på öfversigten af sjelfva statsförvaltningen,
sorn statsrevisionerna hafva till ändamål.
Ankom Just.Statsministern m. m. Hr Gr. Posse, hvilken
å K. M:s höga vrignar aflemnade 4 Dess nåd. proposlr
och i Dess nåd. skrifvelse.
Frih. Leijonhufvud, Abrah.: Med anledning af
den erfarenhet jag har i afseende å revisionsarbetet oell
dess inflytelse, tager jag mig friheten att förena mig med
Gr Anckarsvärd. — Det är sannt, alt sista statsrevisionen
slutades 5 ä 6 dagar före den i grundlagen bestämda tiden;
men delta var till följe af ett mer än lämpligt ansträngt
arbete. Jag tror, att det är omöjligt för en revisor att
med noggrannhet på 3 månaders lid granska den mängd af
folianter, som vänta honom, och att det derföre är nödigt
att revisionerna blifva' årliga, för att bättre uppfylla sitt ändamål.
Den ökade kostnad, sorn härigenom uppkommer,
anser jag vara af ringa vigt i jemförelse med den vinst,
som uppkommer genom den större uppmärksamhet, sorn
kan egnas åt ett mindre antal räkenskaper. Kostnaden i
348
D c u 8 Juli f. m.
dagtractamentet förminskas dessutom, ehuruväl resetractamentet
kan ökas; men förlusten på det liela i contant lärer
ej blifva några 100 r:dr, hvilket ej lärer vara så särdeles
att tala om.
Gr. Anckarsvärd: Den K. propos. Ståndet nyss fått
emottaga , torde lemna en förökad anledn. alt hoppas riksdags
uterinträfFande inom de 3 år, hvilka varit satta i fråga.
Jag tager mig derföre friheten, med anledn. deraf,
hemställa till Ståndets pröfning, huruvida ej derifrån uppkommer
en ökad anledn. för revisionernas återkomst hvarje
år, emedan en stor svårighet kommer att möta om revisionerna
skola inträffa livartannat år, då riksdagarna hållas
hvart 3:dje. Således tror jag, alt bifall lill ConstUtsk:s betänk.
i denna fråga kunde lemnäs.
Hr Lefrén, Joli. Pehr: Jag har anmält mig endast
för att nämna, det kostnaderna nu otvifvelaktig! blifva större,
då för granskning af i års räkenskaper kommer all åtgå
4 månader, i stället för att dertill förut endast fordrats 3
månader, och 2tne hit och hemresor i stället för en; men
om, som Frih. Leijonhufvud nämnt, saken är nyttig, hvarom
han, såsom förut ledamot af statsrevisioner, åtminstone
i min tanke äger vitsord, så vill jag icke motsätta mig bifall
lill betänkandet.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Efter den erfarenhet jag
har om revisionsarbeten, förenar jag mig med de åsigter
derom, som gjort sig gällande inom ConstXUsk., hvarföre
jag för min del biträder dess förslag.
Gr. Frölich, David: Äfven jag biträder förslaget,
quaud meme att kostnaderna skulle blifva något större.
Uppå derefter framställd propos. fann R. o. Ad. Const.-  Utsk:s nu föredragna förslag till förändring af 68§:nRiksd.-  Ordn. böra hvila till grundlagsenlig behandling vid nästa
riksdag.
Föredrogs ånyo Const.Utsk:s den 27 sisth Juni och
den 4 dennes på bordet Tagda mern. N:o 16, nied förslag
0111 borttagande af 8:de mom. uti 4 §'n Tryckfr.förordningen.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Om Ccnsl.Utsk. hade
gjort detta förslog i sammanhang med ett annat rörtde
juryns förändring och förbättring till sin sammansättning,
så skulle jag icke haft något att erinra. Men nu kan jagi
förslaget ej se annat än ett försök att borttaga ett af medlen
till sjelfsvåldets hämnande, utun att sätta något annat i
stället. Detta borde nian icke af Const.Utsk. hafva väntat,
då Utsk. i frågan om ansvar för Konungens rådgifvare, i
det betänk., som nyligen förevarit, erkänt att tryckfiiheten
blifvit utan sans och måtta begagnad. Utsk. anför så
-
Den 8 Juli f. m.
34g
tom skäl, att i alla dessa fall lemna domstolarna tillräckligt
och atida säkrare skydd, än indragningsmakten. I händelse
nian kunde fä tillsammans jurymän, när de påkallas, så
vore det mahanda sannt hvad Utsk. säger; men man har
selt, att oaktadt en juryman icke varit hotad till lif eller
lem eller till sitt goda namn och rykte, då han skolat inträda
i juryn, det likväl varit så svårt att få jurymän, att
man gjort 3, 4> 5, ja jag tior ända till ii fruktlösa försök
alt få jurymän, och likväl erhölls ingen fullständig jury,
derföre att saken eller personen, som var i fråga, råkade
alt befinnas något missbehaglig. Jag frågar då, hvad sanning
det ligger i Utsk:s yttrande, att domstolarna lemna
tillräckligt och bättre skydd än indragningsmakten.
Jag vet visserligen, att min stämma i detta fall är en
ropandes röst i öknen; men sanningen skall jag framföra,
äfven om det på utgången intet verkar.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Hvad angår Hr von
Hartmansdorffs yttrande rörtde Utskts betänkts öfverensstämmelse
med sanningen eller icke, så torde jag oriktigt hafva
uppfattat hans åsigt, då jag icke visste, huilivida sanningsenligheten
af Utskis opinion kan mera bestridas än sanningsenligheten
af Hr von Hartmansdorffs egen Öfvertygelse.
■— Hvad sjelfva indragningsmakten beträffar, så anser jag
den alldeles icke stå i något sammanhang med jury-inrättningen;
ej heller ligger det i Hr von Hartmansdorffs bevisning
någon sanning för vitsordandet af indragningsmakten,
till någon nytta för det afsedda ändamålet med begagnandet
af denna makt; och hvad åter vidkommer samme värde
ledamots yttrande rör:de svårigheten att få jurymän tillsammans
vid några speciella fall, då nial blifvit anmälda inför
domstol, så torde förhållandet understundom kunna hänföras
till den orimlighet, som någon gång förefunnits i sjelfva incaminationen
af brottsligheten i afseende på tryckfrihetsmål.
Detta torde vara alltför noga kändt, för att jag sk ii 11 e
behöfva framdraga några speciella fall, hvarmed jng visserligen
skulle kunna tillhandagå Hr von Hartmändorlf, i händelse
han skulle sådant påyrka till styrka för mitt påstående.
Jag tror att föreg:de riksdagars erfarenhet att sammanbinda
juryinrättningen med indragningsmakten har lemnat
tillräcklig anledn. lör Const.Utsk. alt vid detta tillfälle
komma blott med förslag till indragningsmhktens utgående,
och återföra omsider tryckfriheten till öfverensstämmelse
med 86 §:n Reg.Fm, som grundlägger Svenska folkets rättighet
till tryckfrihetens begagnande. På denna grund anhåller
jag om R. o. Ad:s bifall till Ulsk:s betank., till grundlagsenlig
behandling.
Frih. L ei jon h uf vud, Abrah: Vid 1812 å ys riksdag
var jag en ibland de 3g eller 5r i minoriteten, som
stridde mot maklförsöket att tillvägabringa bifall till indrag
-
35o
Den S Juli f. sn.
ningsmaktens införande, och jag är särdeles tillfredsställd afl
i dag kunna medverka dertill att nu återvinna hvad vi då
förlorade. Jag ser intet behof att sammanbinda frågan om
jury-inrättningen med indragningsmakten; det kan ej vara
fråga om att dagtinga, utan att återvinna en rättighet; och
då lärer väl ej förändring i jury-inrättningen kunna sältas
som ett villkor för att vinna indragningsmaktens upphöjande.
Jag'■instämmer således obetingadt, att betänk, må antagas
till grundlagsenlig behandling i det skick det nu befi
lines.
Frih. Roye, Fredr.: I min öfvertygelse är det tvätilie
skäl, hvilka tillräckligt tala för bifall lill Coust.Utsk:s
förevar, förslag. Det första består deruti, att indragningsmakten
på ett inconstitutionelt sätt tillkommit år 1812, under
löfte, sorn vi alla känna, men sorn hittills icke blifvit
uppfyldt. Det andra skälet är meia betydande; ty det är
en bestämd orimlighet (jag vet icke något ord , som vore
mera passande) att en medborgare straffas för ett brott, sorn
lian icke vet hvaruti det består. Jag frågar, om någon lagstiftning
i verlden kan finnas orimligare än den, enligt
hvilken den tilltalade straffas, utan att veta hvaruti eller
hvarigenom lian förbrutit sig. På dessa skäl tillstyrker jag
bifall lill förslaget.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag har nu samma tänkesätt
som för 28 år sedan , och önskar således indragningsmaktens
upphörande; jag hade likväl önskat, att Const.Utsk.
tillika föreslagit eli eller 2 förändringar uti Tryckfr.lagen isammanhang
med detta ämne. Den ena afser juryns sammansättning,
hvarom jag icke vill ingå uti någon utveckling.
Olägenheterna af juryn, sådan den nu är sammansatt,
äro allmänt kända. Den andra frågan, hvaruti jag önskat
att Const.Utsk. uttalat sin tanke, angår det förhållande, att
samma tiduings-redaction, som uti sin tidning tillåtit sig något
smädligt, den personliga äran förnärmande eller af vådlig
beskaffenhet för allmänna säkerheten, malte vara förbunden
att i tidningen intaga det försvar, som derpå kunde
lemnäs. Det synes vara så billigt, att jag icke vet någonting
billigare, än att man äger makt att utföra sitt försvar vid
samma forum, der man blifvit anfallen. Jag önskade, att
någon af Const.Utskts härvar. ledamöter behagade upplysa,
huruvida Const.Utsk. ämnar lill RiksStm inkomma med förslag
i dessa tvänne hänseenden.
Frih. Raab, Adam Christ.: Det gifves vissa allmänna
frågor, hvilka småningom mogna till ullman öfvertygelse.
Bland dem inlager frågan 0111 indragningsmaktens
upphörande onekligen ett af de.första rummen. Första villkoret
för hvaije lagbestämmelse är, att den vinner någon
samklang inom nationens omdöme. Den ifrågavar. lagbestämmelsen
deremot är numera möll af nationens allmänna
Den S Juli f. ra.
85i
©gillande. Det andia villkoret för en lagbestämmelse är,
att den uppfyller sitt ändamål. Indragningsmakt» har aldrig
uppfyllt sitt ändamål. I öfrigt får jag förklara, alt
jag visserligen biträder den siste värde talarens önskan, att
rättelser matte få äga rum uti samina tidning, der anfallet
skett; men, enligt min åsigt kunna så väl denna, sorn andra
garantier emot tidningspressens missbruk vinnas, obetingade
af denna fråga; hvarföre jag ej heller drager i betänkande
alt nu rösta för bifall lill Const.Utsk:s förevar,
betänkande.
Gr. Spens, Carl Gustaf: Hr Lagerhjelm har uppfordrat
någon af Const.Utskts härvar. ledamöter att tillkännagifva,
huruvida Const.Utsk. ämnar inkomma med förslag
lill förändring eller tillägg i grundlagen uti de af honom
uppgifna 2:ne hänseenden. Hvad Const.Utsk. ämnar göra,
tilltror jag mig icke att säga; så vidt jag erinrar mig, hafva
dessa 2tue frågor blifvit väckta inom Utsk. men bordlagda.
Den sednare frågan, angtde rättighet för den som uti en
tidning blifvit angripen alt få försvara sig uti samma tidning,
har blifvit väckt af en annan ledamot; och den förra
frågan, hvilken, om jag rätt fattade Hr Lagerhjelms ord,
afsåg samma förhållande med jury-inrättningen, som Hr von
Hartmansdorff yrkat, har blifvit väckt af mig. Jag har
föreslagit, att ansvar måtte bestämmas för afsägelse» utan
Inga förfall af erhållet uppdrag att vara juryman. , Huru
Const.Utskts pluralitet derom kommer att besluta, är mig
naturligtvis omöjligt alt förutsäga.
Hr C e d ers c h j ö I d, Pehr Gustaf: Hr Lagerhjelm Iuir
önskat, att motion mätte väckas i Const.Utsk. 0111 någon
grundlagsbestämmelse, afseende säkerhet mot tidningspressens
personliga smädelse». Denna hans åstundan är redan
uppfylld; ty, om jag ej missminner mig, har jag sjelf väckt
motion derom; åtminstone har det länge varit min afsigt
att göra det. Men denria fråga äger icke den ringaste gemenskap
med frågan om indragningsmaktens upphörande,
emedan denna makt aldrig blifvit använd till skydd för enskilda
personer mot tidningspressens anfall och smädelse».
Jag anser derföre just i Styrelsens intresse för högst nödvändigt,
att denna makt afskaffas. Den har hittills för Styrelsen
varit ett kunskapens träd på godt och ondt, och
Styrelsen har varit svag nog att icke kunna motstå frestelsen.
Denna makt har i dubbelt afseende varit skadlig för
Styrelsen, först derföre, att Styrelsen derigenom fått tillfälle
att ådagalägga sin ömtålighet för yttrande-rätten, och
sedan derföre, att hon tillika erhållit anledn. att visa sin
vanmakt att hindra yttrande-rätten att göra sig gällande.
Ty i den sednare tiden hafva tidnings-redactionerna hittat
på utvägar att tillintetgöra Hofcancellerens motståndsmakt.
Jag anser derföre, att man bör på alla håll vara mest be
-
35»
Den 8 Juli f, m
låten med, att indragningsmakten upphör utan något slags
villkor.
Gr. Frölich, David: Jag forenar mig helt och hållet
uti det förslag sorn Const.Utsk. afgifvit, dels på grund af
de skål, som Frih. Leijonhufvud på ett så kraftfullt sålt
och efter dess inneboende rättskänsla här utvecklat, och
dels derföre alt tryckfriheten efter mitt begrepp är af den
beskaffenhet, att för densamma icke (innes något annat correctiv
än det som ligger uti sjelfva tryckfriheten. Det förslag,
som Hr Cederschjöld sagt sig hafva väckt i Const.Utsk.,
afseende rättighet att få försvara sig i samma tidning, deiman
blifvit antastad, leder ovedersägligen lill en bestämd
orimlighet, emedan deri, som funnit sig uti en tidning angripen,
kunde begära alt till sitt försvar få i tidningen införd
en hel lunta eller bok, hvarigenom tidningsredactioneri,
sorn på sådant sätt skulle få fylla sitt blad med dylika
vidlyftiga artiklar, sättes ur stånd alt uppfylla det med
tidningen afsedda ändamålet.
Correctivet på tidningsredactionernes ovilja att tillerkänna
den uti tidningen angripna rättighet alt uti samma
tidning få försvara sig med artiklar af ett lämpligt omfång
ligger uti den rails- och billighetskänsla, som man icke får
frånkänna tidnings-redacteurerna; ty det är och förblifver
alltid inför sunda vettet och förnuftet i högsta måtto illiberalt,
om en tidnings-redaction vägrar att uti sin tidning
införa en reclamcnts försvar; och en sådan vägran, då den
uti en annan tidning constateras, skall på redactionen kasta
en skugga, hvarpå hon alltid måste förlora. Jag anser ingalunda
riktigt att combinera upphörandet af indragningsmakten
med frågan om någon förändring uti jury-inrättningen.
Mina tankar i delta hänseende ligga redan i R. o.
Ad:s prot. för 12 år sedan förvarade; men jag anhåller alt
få tillägga, att, efter min öfvertygelse, blir en förändring
uti jury-inrältningen icke möjlig förr, än en förändring i
representationssättet föregått derhän att begreppet om coramunala
val, mer är hittills kunnat ske, uttrycker allmänhetens
förtroende. Det måste föregå. Att vilja gå i förväg
genom en partiel lagstiftning för att ombilda jury-inrättningen,
anser jag olämpligt och förhastadt. Jag tror således,
att om jury-inrältningen får vara i fred och inga försök
göras att förstöra densamma, vi kunna vara belåtna med
den inrättning vi hafva , intill dess representationssättet hunnit
bildas efter lämpligare grunder. Af alla dessa skäl instämmer
jag med Gr. Ankarsvärd och anhåller om bifall
till Const.Utsk:s betänkande.
Frih. Cederström, Jacob: Då ingen antnärkn. blifvit
gjord emot redactionen af det förslag Const.Utsk. afgifvit,
finner jag besynnerligt, att discussion kunnat uppstå
om
Den 8 Juli f. m.
333
0111 sjelfva saken., enär frågan nu icke kan vara om förslagets
hufvudsak!iga antagande eller förkastande, hvilket först
inträffar vid nästa riksdag, helst förslaget skall blifva hvilande.
Föremål för öfverläggningen kan nu endast blifva
de anmärkn:r, som göras vid redactionen i detta af Utsk.
framlagda förslag. Denna öfverläggning, som omfattar fråga
om nya förslag för ConstUtsk., är bestämdt grundlagsvidrig
, enar sådana frågor icke få väckas i Ståndens plena.
Frågan 0111 tidnings-redactionernas skyldighet alt uti sina
tidningsblad införa svar på tidnings-redactionernas anfall
mot enskilda personer har ingen gemenskap med förevar,
ämne. Mot det af Utsk. afgifna förslag hafva några anmärknrr
sålunda icke förekommit, och det måste alltså oförändradt
blifva hvilande till grundlagsenlig behandling vid
nästa riksdag.
Ur Lagerhjelm: Jag har ganska väl från början insett,
att de af mig omnämnda ämnen icke nu kunna blifva
föremål för R. o. Ad:s öfverläggning. Jag har icke framställt
dem såsom villkor för antagandet af Const.Utskts förevar.
förslag. Jag önskade blott att erhålla kännedom om
Const.Utsk:s härvar. ledamöters tanke i ämnet, då man kan
tänka sig ett sammanhang emellan de af mig uppgifna frågor,
och den som nu är föremål för öfverläggning, hvilket
sammanhang är mera starkt eller svagt i mån of hvars och
ens individuella begrepn derom; men då en talare här velat
vända mitt förslag till det orimliga, får jag blott förklara
, att den ledamot af Coust.Utsk., som nyss tillkännagaf
att en motion i ämnet af honom der blifvit väckt, tillika
uppgifvit, att correctivet innefattas uti hans motion.
Frih. Boye: Jag nekar visserligen icke gilltigheten af
den utaf Frih. Cederström gjorda anmärkn.; men sedan discussionen
gifvit tillfälle till yttranden, hvilka, efter mitt omdöme,
det icke varit fullkomligen riktigt att här afgifva,
så vet jag icke hvarför ej någon erinran vid dessa yttranden
kan få äga rum. Beträffande frågan om sjelfva indragningsmakten,
ber jag få förklara det jag numera anser denna
makt gagna tili intet, och jag förenar mig derföre med
dem, hvilka tillstyrkt densammas afskaffande; men jag har
här hört ett yttrande, som på sätt och vis förundrar mig,
derföre att det utgått från en man, hos hvilken jag vant
mig alt igenkänna rättsbegrepp af säker halt. Lagstiftarens
första pligt är att gifva åt anfall och försvar lika
rätt. Men huru har lagstiftaren uppfyllt denna pligt, då
han gifvit åt anfallet en större utvecklingsrätt, än åt försvaret?
En tidnings-redaction anfaller hardt en enskild man
eller ett embetsverk. Denne enskilde mannen eller detta
embetsverk begär alt få sitt försvar infördt uti samma tidning.
Redactionen vägrar det. Är då det moraliska omdo'-  9 H. 45
354
1) e ii 3 Juli f. m.
niet lios allmänheten ang:de nekandet, hvarom blott den
mindre allmänhet blir underrättad, sorn läser det i en annan
tidning, hvilken har blott få läsare; är det nog för
den anfullne? Har han ej rätt att begära ett skydd af lagen?
Den lag, sorn å ena sidan gifver rättighet att anfalla,
har den ingen skyldighet att gifva skydd å den andra sidan?
Den farhåga en värd ledamot hyser, alt försvaret kunde
innehålla hela luntor, är af alltför litet värde; ty ingenting
vore lättare, än att uti föreskriften, sorn stadgade skyldighet
för lidnings-redactinnen alt införa försvaret, tillägga de orden,
att detsamma icke finge vara af större omfattning än
anfallet. Dessutom får jag erinra R. o. Ad. derom, att Sverige
äger en inrättning, som i detta hänseende skulle kunna
lämpligen begagnas. Jag menar vår Tryckfrihets-comite'.
Hvad hindrar nemligen, att den anfallne, hvars försvar tid —
ningsredaclionen vägrat att införa, deröfver får anföra klagan
hos Tryekfrihels-comitéen, med rättighet för henne att
pröfva och afgöra, huruvida den angripnes genmäle är svarande
till anfallet och på grund deraf ålägga tidningsredactionen
alt införa försvaret, så begränsadt Tryckfrihets-cornmite'en
funnit lämpligt föreskrifva. Det våld tidningarna
nu utöfva, är hvarken mer eller mindre än ett tyranni. Mig
har det händt, då jag skickat försvar lill tidnings-redactioner
att införas uti tidningen (sådana skrifter hafva blifvit
skickade med personer, på hvilkas oid jag kan fullkomligen
lita) har jag erhållit det svar: om Frih. Boye vili andra
det och det uttrycket i sin skrift, så skall den blifva införd;
men annars ej. Detta egenmäktiga förfarande, — är det
rättvist, är det billigt? Öfverensstämmer det med den rättskänsla
man äger, att få njuta samma rättighet till försvar,
som den angripande har till anfall. Jag medger visserligen,
att hvad jag nu nämnt icke äger direct sammanhang med
det ämne, hvarom oss nu egentligen tillkommer att öfverlägga;
men det torde dock förtjena eftersinnas, när Const.-  IJtsk. kommer i tillfälle att vidröra den del af Tryckfr.-  förordntn, som derpå närmast har afseende.
Hr Hjerta, Lars: Jag erkänner visserligen, lika med
den sista värda talaren, att discussionen numera afvikit från
ämnet; men då den värde talaren tillåtit sig en närmare
utveckling af sina åsigter på den beträdda sidovägen, torde
det äfven tillåtas mig att till svar derpå yttra några ord.
Det måste utan tvifvel medgifvas, att tryckpressen, framför
allt den periodiska pressen, kan utöfva ett slags tyranni,
om den äger ohejdad makt att kunna endast anfalla och
icke tillika vore skyldig alt införa något försvar uti sin tidning;
men jag ber att få fasta uppmärksamheten derpå, att
ett sådant försvar delar sig i a:ne delar, af hvilka den ena
angår sjelfva factum och den andra tidnings-redactionens
omdö’me deröfver. Ku består tryckfriheten hufvudsakligen
Den S Juli f. m.
355
i omdömets frihet. Till denna omdömesfrihet måste således
äfven höla alt tidnings-redactionen, under förutsättning att
den i afseende på de berältade facta håller sig vid sanningen,
icke är förbunden att uti sin tidning intaga andra omdömen,
än dem sorn öfverensstämma med hans eget, men alltid
nied förbindelse att rätta oriktigt framställda facta. Nu
är likväl förhållandet, att de personer, som anse sig anfallne
uti en tidning, merendels uti sina till redaclionerna inlemnade
svar derpå icke inskränka sig lill rättelse af sjelfva
det factum, som om dem blifvit berättadt, utan vanligen
ingå i ganska vidlyftiga raisonnementer uti en motsatt anda
med tidnings-artikelns innehåll, hvarmed de ock ej sällan
förena ganska stränga utlåtelse!* mot tidnings-redactionen
sjelf. Nu må det likväl medgifvas, att om en tidnings-redaction
, som kan anses hafva gjort sig skyldig tilt orättvist
klander, må vara skyldig alt i andra tidningar mottaga.svar
af den mest stränga egenskap, och om det är en af dess första
pligter att tåla vid hvad helst kan sägas om dess reflexioner;
så kan det icke vara dess skyldighet att uti sin egen
tidning intaga skymfliga utlåtelse!* om redaclionen sjelf.
Det måste i det fallet vara nog, om han genom intagandet
af en vederläggning af ett förut berättadt factum, nödgas
gifva sig sjelf dementi, ty han lider redan deraf tillräckligt
inför allmänheten. Sålunda kan det väl vara lämpligt,
' att en lag stadgas, hvarigenom tidnings-redactionen
må förbindas lill skyldighet att uti tidningar intaga rättelser
af gjorda anfall hvad sjelfva factum beträffar, men
utan skyldighet att jemväl aftrycka andras omdömen. Det
sednare har dock förmodligen' varit i fråga med de artiklar,
som den siste värde talaren sagt sig hafva fått tillbakaskicka
d e, nemi. ntt de innefattat sådana reflexioner öfver tidnings-redactionerna,
hvaraf dessa naturligtvis funnit sig förhindrade
att gifva offentlighet åt det inlemnade svaret utan
att det förändrades. Men hvad i tidningar omtalade facta
beträffar, så torde del, så vidt min erfarenhet räcker tili,
blifva svårt att citera händelser, då tidnings-redactionerna,
derom anmodade, vägrat att införa rättelser uti felaktiga
uppgifter.
Beträffande den af, någon talare föreslagna utvägen att
liksom med alntal bestämma längden af försvaret mot en
tidningsartikel, så inträffar den omständigheten, alt uti en
vidlyftig artikel, som afhandla!* flera med hvarandra^ gemenskap
ägande ämnen, kunde förekomma någon kort uppgift
om någon person eller någon händelse; och då frågas ,
om vidden af försvars-artikeln skall rälta sig efter hela artikelns
omfång eller den punktens, hvaruti angi ipi Isen skett.
Skulle man, på sätt den siste värde talinen omnämnt, öfverlemna
afgörande! af en sådan fråga till en tryckfi ibetscomite',
så är i mia tanke den periodiska pressens tryckfrihet
i och med det.amma nätä nog tillintetgjord; ty det iir.
356
Den 8 Juli f. m.
temmeligen sannolikt, att vederbör, auctoriteter, örn de
lyckats fä Tryckfrihets-coinite'en vald efler sitt sinne, skulle
begagna alla möjliga anledntr för att söka påtvinga en tidning
med stor circulation, linder rubriken af försvar, att
publicera deras åsigter, eller oek att kanske göra dessa artiklar
så tråkiga oell torra som möjligt, för att derigenom
döda tidningen. Men sådant kan alldeles icke stå tillsammans
med hvad sorn menas med begreppet tryckfrihet. Vi
hafva ock sett till hvad resultat dylika stadganden ledt uti
andra länder. Uti de bekanta September-lagarna i Frankrike
stadgades, bland annat, förbindelse för tidnings-redactioner,
som tilläto sig attacker emot Styrelsen, att uti tidningarna
inlaga försvarsskrifter af lika längd med de artiklar,
uti hvilka anfallen skett. Denna utväg begagnades i början
af ministeren, men den periodiska pressen förstod snart att
frigöra sig derifrån genom sådana anmärkn:r deröfver, att
ministrarne innan kort funno lämpligast att icke begagna sig
deraf.
Gr. Frölich: Jag har begärt ordet egentligen för att
erinra Frih. Cederström, Jacb b, derom, att han uti sin egenskap
af vice-vårdare af grundlagarna bort hafva gjort sin
anmärkn. icke emot mig, som blott till besvarande upptog
ett redan afgifvet yttrande, utan -Jgdels timme förut, då en
ledamot väckte de frågor, som påkallade mitt svar, och
hvilka frågor lågo utom ämnet. Sedan jag anmälte mig,
hafva discussioner fått fortgå på sidan om egentliga föremålet
för öfverläggningen, hvarföre det äfven torde tillåtas
mig att i denna riktning få yttra några ord. Jag finner
visserligen, att Hr Hjerta till stor del har vederlagt Frih.
boye; men jag fruktar, att Hr Hjerta sjelf begått andra
misstag. Jag skulle, för att använda samma metod, som den
värde ledamoten sjelf vill iakttaga, begagna ett annat tillfälle
för att gifva honom satisfaction; men då nu tiden synes
vara läglig att göra det här, anhåller jag få begagna
detta tillfälle dertill. Hr Hjerta bar velat göra den distinction
uti en försvarsartikels innehåll, att deruti kan finnas
dels rättelser och upplysningar uti oriktigt framställda facta,
och dels förnärmande utlåtelse!' emot reöactionen. Jag vill
icke absolut bestrida, att icke denna distinction kan göras;
men jag påstår, att det är i högsta grad svårt att bestämma
gränsen emellan dessa särskildta förhållanden, och att,
om denna gräns godtyckligt öfverträdes af redactionen, sorn
vägrat försvarsartikelns införande, så kan denna distinction
inför vettets domstol icke gälla såsom ett urskuldande för
en sådan vägran, om nemligen allmänna vettet finner artikelns
införande,icke bort förnekas. Lika omöjligt det är
för en tidnings-redaction att upptaga denna gräns så bestämd,
att han ej laudatur ab his et culpatur ab illis, —
lika omöjligt skall det vara att åstadkomma en lämplig och
D e n 8 Juli f. m.
35j
rättvis lagstiftning för detta förhållande, hvarför jag äfven
begagnar detta tillfälle för att afstyrka Const.Ulsk. från allt
försök att lagstifta i detta ärende. Tryckfriheten är af den
beskaffenhet, som jag redan haft äran nämna, nemi. att jn
mindre man nedstiger till detaljerna, ju bättre. Det gifves
en annan utväg, sorn jag, derest jag blefve förnärmad, helst
skulle vilja begagna, nemi. att stämma författaren till ansvar
inför domstol. Så länge den står öppen,, kan det icke vara
fråga om andra än sådana mindre smädelse!', sorn den offentliga
makten antingen föraktar eller också har tillfälle
att kasta tillbaka på redaclionen sjelf genom en artikel, som,
derest den icke emoltages uti den tidning som innehåller
klandiet, kan införas uti en annan tidning. Men så länge
indragningsmaklen finnes, är det beklagligen sannt, att tidningar
gifvas, uti hvilka en om sin heder och sina grundsatser
angelägen man icke vill införa någon artikel. Ett
sådant förhållande hoppas jag likväl skall försvinna på samma
gång som indragningsmaklen. Jag hoppas, att en allmän
puriflcation af tidningarna i deras hela maner och deras
hela förhållande ofelbart skall inträffa, om vi en gång
blifva så lyckliga att få bort indragningsmaklen; men dess
upphörande är ett conditio sine qun non derför; och vinnes
detta villkor, hoppas jag, att R. St. skola slippa befatta
sig med en så beskaffad intricat lagstiftning, hvartill jag
fruktar att Hr Hjerta sjelf uti sitt sista yttrande gifvit anledning.
Frih. Boye: Då jag hört en värd ledamot förklara,
att jag redan är vederlagd, skulle det vara öfverflödigt af
mig att något vidare yttra, såvida jag, som hört vederläggningen,
kunde såsom sådan erkänna densamma • -h'g skulle
vara färdig att tacka Hr Hjerta för hans förklarande, att
en lag bör finnas, som ålägger tidnings-redactionerna alt i
sina tidningar äfven intaga försvaren, om icke vid detta
medgifvande funnes ett litet tillägg eller villkor, som gör
medgifvandet till platt intet. Hr Hjerta säger nemi., att
man må försvara sig med facla, men ej med omdöme; men
om nu det sårande ligger uti redactionens omdöme, och den
angripne icke får fälla något omdöme öfver det omdöme
som redactionen tillåtit sig; hvartill tjenar då försvars-artikeln
eller medgifvandet att i tidningen intaga densamma?
Dessutom ber jag att få erinra om huru behagligt det måtte
vara att hafva i sina händer makten öfver hela allmänheten.
Den äges, så länge ingen myndighet finnes, till hvilken
den klagande kan vända sig. Det egenmäktiga tyranniet
att vägra emottaga försvaret, förtjenar det icke något correctiv
? Men hvar finnes correctivet? Ingenstädes! Förnärmas
tryckfrihetens princip, denna heliga samfundsrältighet,
som jag lika mycket som någon annan vidhåller, men
för hvars missbruk jag ville sälta gräns, förnärmas den, der
-
353
Den 8 Juli f. in.
före alt det öfverlemnas åt en tredje malit att dörum*
emellan angriparen och försvararen, d. v. s. att förklara till
redactionen: Ni har rätt, det försvaret är ni icke skyldig
att införa; eller att säga till den klagande: Ert försvar öfverstiger
icke sin gräns; och ni är berättigad att få det infördt!
På livad sätt vill man säga, att tryckfrihets-principen
derigenom förnärmas? Visst icke! det är blott missbruket,
som hejdas. Det är endast mot missbruk af redactionens
makt, som jag ifrar. Beklagligtvis älskas makten
af hvar och en, som innehar den; men Hr väl ännu icke
tiden inne att sätta en gräns för det förtryck, som den liberala
pressen utöfvar mot sina offer; och då redactionen
står sjelf fri från all censur, huru moraliskt rätt är det väl,
att hon utöfvar en godtycklig censur öfver den anfallues
försvar?
Hr von Hartmansdorff: Det exempel, som jag anförde
rör:de de många fruktlösa försöken alt erhålla jurymän,
angick icke någon politisk fråga, utan enskild persons
förnärmelse mot enskild man. R. o. Ad. lärer således finna,
att äfven den enskilda säkerheten erfordrar sådana försigtighetsmått,
som jag ifrågaställa men hvarvid jag begick det
felet att endast nämna jury-inrättningen. Fullsläudigheten
fordrar åtgärder äfven i andra hänseenden , hvilka till en
del blifvit af andra ledamöter omnämnda, och hvaribland
jag inskränker mig till att blott omtala behofvet af tillökning
uti de ringa böter, som Tryckfrihetslagen utsätter. Men
som vi uti allt detta kunna, enligt hvad en ledamot af
Const.Utsk. behagat nämna, hoppas erhålla förslag till
lämpliga rättelser; så vill jag ej vidare tala derom.
Man har här omförmält möjligheten att försvara sig
mot anfall i tidningarna annorlunda än genom svarets införande
i samma blad, der man blifvit angripen. Frih. Boye
har deremot redan anfört, huruledes det händer alt man
angripes uti en tidning, som har 400° prenumeranter, och
får sitt svar infördt uti en som har 5oo. Deraf inses lätt,
huru stor skilnaden är emellan anfallet och försvaret. En
annan omständighet ådagalägger ytterligare denna skilnad;
den nemi. att de personer, som äro rätt faste i den politiska
tro, hvilken de anse för allena saliggörande, gå ända
derhän, att de icke vilja läsa hvad som anföres på motsatta
sidan. För att icke komma i frestelse att möjligen föras, på
andra tankar, förbjuda de att sådana skrifter, soin innehålla
tankar stridande mot deras tro, må finnas på deras klubbar
eiler andra samlingsställen. Deraf följer, att den anfallnes
nachdel är så mycket större; att någon rättelse i detta hänseende
erfordras, torde således vara påtagligt. Men i stället
för att, på sätt Frih. Bove föreslagit, anlita Tryckfrihetscomiteen,
gifves det en enklare utväg att vinna ändamålet,
bestående deruti, att tidnings-iedacteurér tillföl bundes. att
Dea 5 Juli i', m.
emot betalning införa skriftligen inlemnade försvar, hvilka,
om de äro nog långa dertill, kunde såsom bihang åtfölja
den tidning, der utrymmet icke medgåfve att annorledes intaga
dem. Den enda härmed förenade olägenheten vore,
att postböndernes hästar finge draga så mycket mera ti cl—
ningstryck. Men deröfver kunde ej skäligen klagas, då det
skedde för att vederlägga de smädelser, som de förut falt
draga för att i landsorterna kringspridas. — En talare har
yttrat, att en tidnings-redacteur icke borde vara förbunden
att uti sin tidning intaga sådana försvar, som möjligtvis
kunde innehålla några anstötliga anmärku:r mot honom sjelf.
När man ser huruledes det allmänt bestrides någon censur
på lidniugsskrifvare, men huru de sjelfve vilja utöfva den
när fråga ar om dem sjelfva, så ser man, huruledes de vilja
alt deras s. k. allmänna grundsatser skola gälla för alla andra
utom dem sjelfva. Jag anmärker detta blott till framtida
efterrättelse, när sådana saker komma under öfverläggning.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr. Jag har aldrig gillat tillkomsten
af indragningsmakten, ty allt livad som sker annorlunda
än efter laga former blir förr eller sednare skadligt.
Jag lägger detta på R. o. Ad:s sinne. Vi komma vid denna
riksdag i tillfälle, och vi hafva redan ofta varit det, att
nödgas med allvar försvara former, sorn man försöker att
öfverträda. Jag tillstyrker således indragningsmak tens upphörande,
utan villkor; inea efter här har kommit ä tal angelägenhelen
af controller mot tryckfrihetens missbruk, så
anhåller jag att äfven mig må tillåtas tillägga några ord,
under det jag, till förekommande af vidlyftighet, förklarar,
att jag är beuägen att förena mig uti hvad Frih. Roye,
Ludv. Johansson, anfört, och att jag äfven gör det. Hvad
jag i öfrigt vill nämna afser ett yttrande af Gr. Frölich.
Hr Grefven vill nemi., att man skall stämma i stället för att
draga in; att man skall stämma den smädande i stället för
att yrka införande af ett försvar uti hans tidning. Jag hemställer,
huruvida i vårt närvar, skick stämning medfört den
följd som åsyftas.
Jag lägger på Const.Utskts samvete alt bereda något i
den vägen till skydd för den allmänna och enskilda säkerheten,
hvilken är så mycket angelägnare, som man tyvärr
ser, att till och med den känslan är borta, sorn säger att
jurymannen bör vara fredad från allt tilltal, vare sig i skrift
eller tryck. Efter den ed han aflagt att samvelsenligt afgifva
sitt votum, borde han vara fredad från alla omdömen.
Håller man det i helgd? Nej! Frånvaron af denna känsla,
som borde åligga en hvar att hålla jurymannen i helgd,
är ett olyckligt tecken och kommer en gång att förstöra
vår tryckfrihet, som jag ärligt älskar.
D e n 8 J u 1 i f. m.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att plenum komme
att fortsättas på eftermiddagen kl. 6.
Hr Frih. o. Landtm, yttrade derefter, att R. o. Ad.
lika med honom torde finna, att många af de sednare taJarnes
yttranden gatt ett stycke utom det ämne, som vore
föredraget; men då detta stycke likväl icke varit längre, än
att hvarje talare med en skicklig vändning af sitt tal kunnat
komma tillhaka till 4 §‘n, 8 mom. Tryck fr. förorda.,
och Hr Landtm, icke innan talets slut kunnat förutse, huruvida
icke talaren, innan yttrandets slut, skulle deråt gifva
en sådan vändning, som sammanförde det med ämnet; så
hade Hr Landtm, ej ansett sig kunna afbryta någons yttrande,
men finge nu fästa talarnes uppmärksamhet på nödvändigheten
att hålla sig vid det ämne, som blifvit föredraget,
emedan i annat fall tiden fruktlöst förflöte, utan att
R. o. Ad. komme till de beslut, som borde fattas i afseende
på de föredragna ämnena, och discussionen inleddes på
ett fält, der ingen gräns funnes.
R. o. Ad. beslöt derefter, att Const.Ulskrs i mern. N:o
16 afgifna förslag borde hvila till grundlagsenlig behandling
vid nästa riksdag.
Upplästes K. M:s denna dag ankomna nåd. propos.T till
R. St. af den 3 dennes:
i:o, ang:de lagtima riksdagars återkomst hvart tredje år,
samt om föremålen för urtima riksdagar;
2:0, ang:de ändring uti 109 §:n Reg.F:n samt 80 §:n
Riksd.Ordn.
R. o. Ad. uppdrog åt Const.Utsk. att afgifva utlåt, öfver
dessa båda nåd. propostr.
Upplästes och remitterades till LagUtsk. K. Rits denna
dag ankomna nåd. propos.T af den 3 dennes:
1:0, med förslag till förändrade stadganden, rör:de bysättning
;
2:0, med förslag till förordning emot olofliga folksamlingar.
Likaledes upplästes och remitterades till StatsUtsk. K.
M:s denna dag ankomna nåd. skrifvelse till R. St. af den 4
sisth Maj, ang:de de rusthålls-nummer vid Bohus läns reg:te,
hvilka, i följd af vägran att ingå på liäst-vacance-afgiftscontractens
förlängning, komma att till cavallen återgå.
Till pröfning företogs Allm. Besvärs- - o. Ekon.Utsk:s
den 27 sisth Juni och den 4 dennes på bordet lagda betänk.
N:o
Den 8 Juli f. ra.
N:o 60, i anleda af väckt fråga om inskränkning uti gårdfarihandeln
med Eskilstuna manufactur-arbeten.
Frih. Raab, Adara Christian: Jag har begärt ordet
för att yrka återreraiss af detta betänkande. Förhällandet
är sådant, att åtskillige representanter inkommit med
motioner, hvaruti de öfverklagat det missbruk, som ägt
rum med gårdfarihandel med Eskilstuna smidesarbeten, och
dels yrkat åtskilliga inskränkningar i denna handel, dels
ock att R. St. ville Iros K. M. i underd. begära en undersökning
till utrönande af den verkan samma handel kunnat
hafva på sjelfva smidet. Ulsk. har till svar härpå grundat
sitt utlät, på ännu gällande författningar om näringsfrihet i
dess flerfalldiga afdelningar. Det förefaller mig besynnerligt,
att Utsk. vill grunda ett utlåt, på de nu gällande näringsförfaltningarna,
då Utsk. tillkännagifvit och R. St. bifallit
dess önskan, att dessa författningar måtte förändras till
öfverensstämmelse med de friare principer, sorn allmänna
rösten påkallar uti våra näringsförhållanden. Vidare fäster
jag mig dervid, alt Utsk. föreslagit tvänne underd. skrifvelser
till K. M., af hvilka den första skulle innehålla und.
hemställan, alt K. M. ville utstaka åtskilliga bestämmelser
för rättigheten att idka gårdfarihandel med Eskilstuna arbeten.
Uti den andra skulle R. St. anhålla, att undersökning
måtte af sakkunniga och oväldiga män företagas till
utrönande af de verkningar gårdfarihandeln med Eskilstuna
smiden haft på jernhaodteringen derstädes, då, i händelse
dessa verkningar befunnos förderfliga, K. M. i nåd. täcktes
efter sig företeende omständigheter deröfver besluta. Om nu
K. M. skulle bifalla begge dessa skrifvelse!’, så blefve följden
deraf, alt K. M. först skulle utfärda en författning, som innehölle
åtskilliga restrictioner i afseende på rättigheten alt
idka gårdfarihandel. Men om nu tillika undersökningen
skulle utfalla till förmån för de gårdfarande, så skulle en ny
författning utfärdas, hvarigenom handeln åter lösgåfves. R.
St. hafva med mycket skäl öfverklagat, alt hvarandra korsande
författningar utfärdas uti näringsfrågor, och då böra
väl R. St. icke ingå till K. M. med en und. anhållan, som
sannolikt skulle hafva till följd tvänne sådana olika författningar,
som jag nu omnämnt. Jag har icke deltagit uti
detta beslut inom Utsk., hvilket är orsaken hvarföre mitt
namn icke finnes bland reservanternes.
Frih. Cederström, Jacob: Jag anser ifrågavar. betänk.
icke öfverensstämmande med de grundsatser , som
Utsk. yttrat uti dess utlåt, öfver näringsfriheten i allmänhet.
Hvad Utsk. här föreslagit, är hvarken mer eller mindre
än en inskränkning i manufactur-tillverkningen, emedan
första villkoret för all slags tillverkning är rättigheten alt få
afsätta hvad som är tillverkadt. Hvad som verkat på
9 ,J- 46
Den 8 Juli f. m.
Utsk:s opinion för (less tillstyrkande lili detta betänk., bar
varit farhågan att kringvandrande lösdrifvare, forsed de med
några jernarbeten uti en påse eller låda, skulle, under sken
att idka gårdfarihandel, söka tillfälle att bettla eller stjäla.
Men om man uti den underd. skrifvelse!! begär, att den
föreskrift inå meddelas, alt de personer, sorn för Eskilstuna
manufacturi kringresa för att afyttra dess tillverkningar,
skola vara välfräjdade, — deröfver vederbör, myndigheter
böra liafva noga tillsyn, — äfvensom att de skola vara till
försäljningsmän för manufacturiet antagna; så följer af sig
sjelf, att några sådana vådor, genom tillåtelsen att kringresa
eller vandra för att tillverkningarna föryttra, som Utsk synes
frukta, icke kunna ifrågakomma. Sednare delen af
ärendet, ronde nyttan eller skadligheten af kringresande!
för varornas försäljning, är rent af oriktig, emedan möjligheten
att afsätta tillverkningarna befordrar manufacturiets
tillvarelse. Jag skulle derföre vilja tillstyrka, att den und.
skrifvelsen måtte inskränkas till anhållan om utfärdande af
den föreskrift, att vederbör, magistrats eller landshöfdinges
pass för dem som kringresa för att försälja Eskilstuna manufacturi-arbeten,
måtte innehålla betyg af myndigheten att
passinnehafvaren är välfräjdad samt till försäljningsman vid
manufacturiet antagen, äfvensom till hvilka provinser af
Riket han äger resa för alt varorna föryttra. På dessa
grunder anhåller jag om återremiss af betänkandet.
Frih. Leijonhufvud, Abrah.: Det är mig icke
emot, om Utskts betänk, återremitteras, emedan detsammas
omskrifning icke kommer att verka särdeles uppehåll, ehuru
jag icke finner tillräckligt skäl dertill. Jag anhåller att få
fästa uppmärksamheten derpå, att Utsk:s betänk, står i
fullkomlig harmoni med hvad man så ofta åberopar i afseende
på näringsfrihetsfrågan, men som jag förnimmer jelte
varit rätt smakligt för en och annan individ. Utsk. har
icke velat utbryta vissa delar af näringsfriheten och lösgifva
dem, så länge en generel näringsfrihet ännu icke finnes;
och jag tviflan på, att den någonsin kommer att finnas.
Hvad det beträffar att Utsk. skulle inskränka smidesrätten,
så anhåller jag få fästa uppmärksamheten derpå, att förhållandet
icke är sådant. Utsk. har velat förekomma, att
lösdrifvare, under sken att handla med Eskilstuna fabrikater,
skulle kringstryka landet och hemsöka allmänheten med
tiggeri och bettlande. Utsk. har i detta hänseende icke
gått så långt som motionärerne föreslagit, hvilka åsyftat inskränkning
i rättigheten att försälja smideseffecter från
Eskilstuna, emedan Utsk. icke gjort annat än föreslagit en
und. anhållan hos K. M., att medelst en författning hämma
de missbruk, som ägt rum i denna handel — d. v. s.,
att lösa personer skulle förhindras att fara till Eskilstuna
och der köpa några knifvar, saxar eller dylikt, för att deri
-
Den 8 Juli f. m.
363
genom bereda sig rättighet att under namn af gårdfarihandlande
kringstryka landet; men Utsk. har bibehållit
denna rättighet, ehuruväl den är strängt begränsad, för
manufacturister och fabrikanter att sjelfve kringresa och
sälja sina varor, eller alt kringskicka sina skattskrifna tjenare
för att försälja deni. Deruti ligger ingen inskränkning i
näringsfriheten , såvidt den rörer sjelfva fabrikationen i
Eskilstuna, men väl för dem, som icke hafva någon näring.
Hvad förhållandet med undersökningen ang:de smidesliandeln
i allmänhet beträffar, så bar den ingen gemenskap
med frågan om productionens afsättning, utan afser det moraliska
inflytande, som en extenderad smideshandel baft på
jernförädlingen i Eskilstuna, och att förekomma kringspridandet
af fuskeriarbeten, tillverkade af gesäller vid manufacturiet.
Jag förnyar hvad jag i början nämnde, att jag
icke sätter mig emot återremiss af betänk., egentligen derföre,
att jag icke särdeles fäster mig vid denna R. St:s
skrifvelse, hvilken jag icke ansel' särdeles lämplig. Jag har
blott velat nämna delta, för att visa att ingen inconseqvens
finnes emellan detta betänk, och de principer Utsk. förut
antagit i näringsfrågor i allmänhet.
Gr. Anckarsvärd, Carl Henr.: Jag instämmer lili
den af Frih. Cederström yttrade åsigt, och beklagar, att
jag utaf hvad Frih. Leijonhufvud yttrat icke kunnat linna
mig öfvertygad, att icke detta betänk, afser en inskränkning
uti hvar mans rättighet alt på lofligt satt försörja sig. För
min del har jag icke erfarit några olägenheter utaf de personer,
hvilka på landsbygden vandra omkring med deras
lunga Eskilstuna-påse och försälja sina varor till landets
innevånare. Om varan är mindre god, beror det på köparen
att handla den eller ej; och dä köparen icke finner sig
obelåten dermed, torde varans beskaffenhet icke få anses
såsom gill ligt skäl alt förbjuda denna bandel. Jag ser icke
hvart det skall leda, om man betager folket utvägar, sorn
finnas lill afhjelpatide af brödlösheten, med hvilket uttryck
jag skulle vilja öfversätta ordet pauperism. Jag tror, alt
denna skall mera förökas genom alt inskränka dessa personers
utvägar att försörja sig, genom stadgande att de som
sysselsätta sig med denna handel skola vara skattskrifna
hos någon manufacturist eller mästare i Eskilstuna. Om
man till de nog tunga band, som redan finnas på rättigheten
att försörja sig med denna handel, äfven skulle lägga
det, att de personer, som sysselsätta sig dermed, nödvändigt
skulle vara skattskrifne vid manufacturiet, fruktar jag, att många
personer, hvilka nu hafva sin bergning af denna handel,
skulle beröfvas denna utkomst. Dessutom kan jag i sjelfva pi incipen
icke finna, hvarföre det skall vara mera förbjudet för
Dalallmogen, hvilken är den, som isynnerhet idkar denna bandel,
att till försäljning kringföra Eskilstuna smides-arbeten, än
364
Den 8 Ju 1 i f. ra.
det är Dalfolket förbjudet att kringföra oell försälja sina
slipstenar och trädbunkar med mera. Alltför gerna må man
stadga mera noggrannhet i afseende på de pass, som för
dessa personer utfärdas; men innan sådana bestämmelser tillkommit,
lärer man icke kunna hindra de brödlösa alt stryka
omkring; och hvarföre skola då de, som icke genom bettlande
besvära någon, röna större svårigheter för möjligheten
alt försörja sig, än de, hvilka rent som lösdrifvare ofreda
landets innebyggare?
Hvad sednare punkten i betänk, beträffar, eller den sorn
angår en und. skrifvelse till K. M. i fråga om undersökningen
af de verkningar, sorn gårdfarihandel med Eskilstuna
smiden haft på jernhandteringen derstädes; så har jag icke
kunnat göra för mig fattligt hvad annan verkan denna handel
kunnat hafva, än en lättad utväg för manufacturiet att
afyttra sina fabrikater, hvilka på de större, marknaderna
icke kunna vinna tillräcklig afsättning, men som nu kunna
säljas för bättre pris till förmån både för köparen och säljaren,
eller de personer, som kringföra varorna. Således bör
delta betänk, icke kunna föranleda till någon åtgärd. Likväl
motsätter jag mig icke ålerremiss, enär den ej blifvit
vägrad af Frih Cederström, uti hvars åsigt i afseende på
sjelfva principen jag instämmer.
Frih. Nauckhoff, Joli. Otto: Det är omöjligt att
urskilja, huruvida betygen äro verkliga eller ej, då en hvar
mästare i Eskilstuna kan utfärda sådana. Jag erinrar mig,
att icke längesedan en beryktad tjuf rymde, kom och tog
vägen åt Eskilstuna, skaffade sig der åtskilliga varor samt
bäst och vagn, och slutligen äfven betyg, hvarmed han sedermera
kringreste ett helt år i landet, utan att någon kunde
jäfva den rättighet dertill han sålunda förvärfvat sig.
Genom ett oförsigtigt bref blef han slutligen upptäckt, och
länsstyrelsen satt i tillfälle att låta gripa honom. Detta visar
nödvändigheten af säkrare conlroller än de uppgifter,
sorn mästare i Eskilstuna kunna lemna å sina utfärdade betvg.
Jag tror derföre, att sådana utaf mästare vid Eskilstuna
utfärdade tillståndsbref icke böra vara gällande, med
mindre de äro försedda med Konungens Bef:h:des påskrift,
och anhåller af sådan anleda, om återremiss af betänkandet.
Frih. Cederström: Det är i anledn. af den siste värde
talarens framställda exempel, att en större förbrytare vid
Eskilstuna blifvit använd till försäljningsman, sorn jag får
anmärka, att jag uti mitt sista yttrande bestämdt yrkat, att
de personer, åt hvilka anförtros försäljningen af Eskilstuna
smides-fabrikater, skola vara välfräjdade, och att sådant bör
uttryckas i passet, ehvad detsamma ulfärdas af Konungens
Bef:h:de eller magistraten, och att sådant förutsätter undersökning
utaf vederbör, myndighet af det betyg, hvarpå au
-
I) c n 8 Juli f. m.
365
milian om erhållande af pass och rättighet till idkande aF
dylik försäljning sig grundar.
Hr von Hartmansdorff, Augt Jag instämmer i den
mening, som Frihtne Leijonhufvud och Nauckhoff yttrat.
Jag tror mig äfven äga någon kännedom derom, alt smideshandlarne
från Eskilstuna kunna, åtminstone lill en stor del,
anses såsom privilegierade eller förpassade Jandsstrykare.
Den som saknar annan utväg att med säkerhet drifva omkring,
begagnar denna, hvartill rättigheten köpes för en
ringa penning af en eller två r:dr, eller måhända för ännu
mindre, om han köper af gesällerna något gods som de olofl.
tillverkat. Frih. Nauckhoff har redan anfört exempel på
olägenheterna af detta kringstrykande, och jag har vid denna
riksdag hört flera landshöfdingen yttra detsamma. Jag
beklagar, att de nu icke äro tillstädes; de skulle eljest kunna
vitsorda hvad Frih. Nauckhoff uppgifvit. Jag tror mig
således hörn tillstyrka återremiss, men på annan grund än
Frih. Cederström. Jag anser nemi. magistratens pass icke
vara tillräckligt, ulan att det bör vara Landsh.embetet, som
förser de kringresande med pass. Jag anser så mycket
mindre något undantag böra äga rum för Eskilstuna magistrat
att få meddela sådana pass, som det ligger i stadens
intresse att vinna afsättning å sina smidesarbeten, och magistraten
sålunda kan anses jäfvig till passens utfärdande. I
afseende på de anmärkntr, som blifvit gjorda i motsatt riktning,
ber jag få förklara att de brödlöse icke hjelpas dermed att
man låter dem kringstryka landet och bedrifva sina ofog.
Sådant borde afhjelpas på annat än det sätt, som föranleder
dertill, att de som äga något, mista det, hvarigenom således
deras antal ökas, sorn icke äga något. Jemförelse!! emellan
dalkarlarne och dalqvinnorna tror jag icke vara riktig. De
hafva troligtvis alltid prestbevis med sig öfver behörigheten
af deras vandring, och en prest måste väl vara skickligare
att bedomina fröjden än en handtverkare i Eskilstuna, särdeles
som presten icke utfärdar betyg för andra än dem,
hvilka tillhöra hans församling, och som han fullkomligen
känner. Att de passlöse icke kunna hindras att kringstryka,
är ett misstag; ty otn dem tillätes att kringstryka, är
det ett fel af deni, hvilka det åligger att vaka öfver passförfattningarnas
hand hafvande.
Gr. Anckarsvärd: Jag kan för ingen del antaga den
af Hr von Hartmansdorff yrkade satsen, att öfver hufvud
taget alla de, sorn till försäljning i landet kringföra Eskilstuna-varor,
skulle vara landsslrykare, som derjemte skulle
kunna beskyllas för att vanligtvis i påsen medföra något
tjufgods. Fastän de äro fattige, äro de dock berättigade
till samma undseende, som alla andra mennisko-classer, att
icke förskottsvis belastas med sådana beskyllningar. Hvad
åtei- landsstrykei iet beträffar, så medger jag, att desse per
-
36fi
D c n S Juli f. ra
söner kunna kallas så, om Hr von Hartmansdorff» mening
är den, alt livar och en, som vandrar till fots, är landsstrykare;
men de kunna åtminstone icke jemföras med dem,
hvilka beträdas med tiggeri, så vidt min erfarenhet sträcker
sig i den ort der jag är boende, ty de personer, som idka
den s. k. grårdfarihandeln, äro alldeles icke så utstyrde som
de, hvilka vanligtvis uppföras under benämning af lundsstrykare,
eller sorn beröfva andra deras egendom, och på
den grund öka brödlösheten, i stället för alt afhjelpa den.
För öfrigt ser jag icke, alt brödlösheten skall förekommas
eller afhjelpa» genom att inskränka utvägarna för dem att
på ärligt sätt försörja sig; och jag är af fullkomligen olika
tanke med Hr von Hartmansdorff i det hänseende, sorn
skulle de kringvandrande, hvilka få sälja några Eskilstunaarbeten,
kunna eller böra stämplas såsom de der öka brödlösheten
genom att beröfva andra sin egendom. Icke heller
kan jag instämma deruti, alt det icke skulle vara magistraten
tillåtet att utfärda pass för de kringresande; ty omöjligen
kan man a priori antaga, alt en magistrat i Eskilstuna
skulle vara betaget att utgifva dessa pass, derföre att denna
magistrat skulle kunna vara intresserad af passförsäljningen.
Detta anser jag vara ett förnärmande mot en offentlig myndighet,
som jag åtminstone icke skulle tillåtit mig.
Frih. Cederström: Jag har begärt ordet i anledn af
Hr von Hartmansdorff» anmärkn., att det borde vara Konungens
Bef:h:de, som utfärdade pass. Så länge magislraterne
äga rättighet att meddela pass för dem, som färdas
från ort till annan inom Riket, kan jag så mycket mindre
finna, att undantag derifrån böra äga rum för ifrågavar.
fall, som tillräcklig conlroll torde finnas deruti, att de varor,
som passtagaren medför, äro rubricerade uti passet,
hvarigenom han blifvit berättigad att försälja dem, under
förutsättning nemi., att hvarken Konungens Bef:h:de eller
magistraten må vara bemyndigad alt med pass förse vanfräjdade
personer, eller dem som för stöld eller andra grofva
brott blifvit straffade Då man erkänner, att en välfräjdad
person är berättigad att inom Riket färdas från den
ena ändan deraf till den andra, så torde man väl också böra
anse honom berättigad att under resan sysselsätta sig
med försäljning äf varor, då denna befattning finnes uti
passet omnämnd.
Frih. Ridderstolpe, Fiedi.: Bispringande den sals
man yrkat, hvilken qvalificerar den mängd af smideshandlare,
som finnas, med namnet af privilegierade lösdrifvare,
kan jag icke annat än önska en sträng inskränkning i deras
antal. Anspelningar hilva blifvit gjorda för att intressera
Ståndet för dessa smideshandlare, då man kallat dem fattiga.
Jag kari försäkra, att sedan de blifvit smideshandlare,
skola de blifva ännu fattigare än de varit förut, hvilket be
-
Den 8 Juli f. m
36^
vises af den enklaste calcul; ty vinsten af deras handel kan
icke vara sa stor, alt den Wicker lill födan, ännu mindre
att lägga något ihop. Jag önskade få återremiss af ännu
ett skal, nemi. det att då städernas borgerskap för deras
handel erlägga åt Staten en viss dividend af den behållna
vinsten, så är det icke skäl att minska deras möjliga vinst,
derigenom alt s. k. lösdrifvare gå omkring och försälja en
vara, som man kan erhålla mycket bättre oell ärligare i
städerna.
Hr Hjerta, Lars: Jag instämmer i den åsigt, som
blifvit yttrad af Gr. Anckarsvärd oell till en del uti hvad
Frih. Cederström nämnt. Man kan visserligen icke neka,
att vissa olägenheter vidlåda all gårdfarihandel, särdeles för
den förmögne på landet, som sjelf har tid och råd alt resa
till staden för att köpa sina förnödenheter, men är besvärad
af dem, som komma och bjuda ut varor åt hans underlydande;
och detta har sannolikt äfven varit anledn.
till de motioner, som tid efter annan blifvit gjorda inom
flera Stånd, ang:de inskränkning uti gårdfarihandeln, så väl
hvad angår förevar, fall, sorn i afseende på Westgölharne.
Likväl tror jag, att den siste värde talaren måtte hafva
orätt uti det påstående, att om de personer som idka handel
med Eskilstuna-arbeten äro fattige, skulle de genom
denna handel blifva ännu fattigare. De som sysselsätta sig
med denna bandel äro ock sannolikt just sådane personer,
som icke kunna erhålla sin utkomst på annat sätt, emedan
den som äger fasta bopålar, der han kan drifva ett yrke,
säkerligen icke vill underkasta sig det mödosamma sättet
att genom kringvandring i landet förtjena sitt bröd. Föröfrigt
bör man komma ihåg, att om denna kringvandring
äfven medför någon olägenhet; så är detta något som icke
lärer kunna afhjelpas, emedan det torde blifva svårt för de
herrarne, som här önskat en så stark inskränkning i denna
rättighet, att stufva in alla sådana personer i fängelser eller
correctionshus, hvilka redan äro tillräckligt fyllda. Att föreskrifva
dem, som vilja sysselsätta sig med denna handel,
att de nödvändigt skola vara mantalskrifna hos manufactulisterne
sjelfve , skulle väl icke tjena till annat än att
minska möjligheten för välfräjdade personer i andra orter
att slå sig ut dermed. Man mätte kunna vara lika välfräjdad,
om man är mantalsskrifven hos manufacturisten elnågon
annan. Om tjufvar någongång kunna förskaffa sig
dylika tillståndsbref, sorn bereda dem tillfälle att resa kring
landet, så blir det väl, i detta som andra fall, de offentliga
auetoriteternas sak alt tillse att söka förebygga skadan deraf
genom polisuppsigtens handhafvande i allmänhet. Jag
tror således, att blott man iakttager den allmänna försigtigheten,
att Konungens Bef:h:de, magistraterne och kronobetjehingen
tillse, att de sålunda kringresande personernes pass
3G3
Den S Juli f. m.
befinnas i den ordning sorn vederbör, någon annan föreskrift
icke Ur lämplig eller af behöfvet påkallad.
Frih. Sprengtporten, Jac. Wilh: Jemte det jag
instämmer i den af Gr. Anckarsvärd yttrade mening, att det
synes betänkligt att alltför mycket inskränka tillfället för
den fattigare medborgnreclassen att förtjena sitt bröd, kan
jag icke undgå att fästa uppmärksamheten vid ofullständigheten
af Ekon.Utsk:s framställda förslag, då Utsk. endast
afsett de olägenheter, hvilka förmodas uppkomma till föIjd
af den rättighet, som blifvit medgifven personer att under
kringvandring i Piikets provinser få försälja Eskilstuna-arbelen,
enär samma förhållande inträffar, måhända i högre
grad, med andra individer, såsom lumpsamlare, glasförare
m. fl. Att då inskränka sig till en enda punkt, och derom
ingå med und. skrifvelse till K. M., anser jag icke ändamålsenligt,
emedan man derigenom gåfve åt den speciella
frågan en större vigt, än, den rätteligen förtjena!'. En sådan
lagstiftning mäste betraktas i sitt sammanhang, hvilket
Utsk. dock måhända icke tilltrott sig kunna göra i anledn.
blott af de motioner, som grundlagt detta betänkande. Jag
kan således icke biträda den meningen, som borde R. St.
för detta speciella fa 11 ingå med någon und. skrifvelse till
K. M., hvarför jag äfven skulle tillstyrka afslag på Utskrs
framställning, derest icke återremiss af betänk blifvit yrkad
af åtskilliga ledamöter, hvilkas anhållan derom jag
biträder.
Hr L e f r e' n, Joli. Pehr: Det är sedan många år tillbaka
kändt, att jag hör till deras antal i afseende på näringarna,
som yrka frihet i de inre näringarna, äfvensom skydd
för dem emot utrikes medtäflare. Jag kan således icke misstänkas
för att vara illiberal mot inre näringarna och mot näringsfriheten,
då jag yrkar att afseende måtte fästas å detta
speciella fall, att om Utskls tanke blir gällande, så tillstyr—
kes derigenom en lagstiftning, som öfverensstämmer med de
grundsatser, hvilka i allmänhet råda uti näringsförhållandena;
men att deremot, om de ledamöters tanke, hvilka yrkat återremiss
, skulle blifva gällande, så involverar det en helt ny
fråga, nemi. principen om hvarje välfräjdad mans rätt
att med landthandel förtjena sitt uppehälle; ty icke kan man
säga, att Eskilstuna-arbeten mera än andra inrättningar berättigat
tillen sådan handel. Eskilstuna har rättighet att försälja
sina arbeten genom deras kringskickande i landet; men
våra författningar tillåta icke ett sådant kringsändande af alla
slags varor. Specerier t. ex. får man icke på samma sätt
genom gårdfarihandel afyttra; och enahanda är förhållandet
med många andra varor. I förevar, fall är frågan således
endast den, huruvida den Eskilstuna manufacturister medgifna
rättigheter! att försälja sina varor genom gårdfarihandel
-
1) <■* n 8 Juli i . m.
del må på så sätt inskränkas, att handeln skall vara underkastad
de controller, som här åsyftas. Vill man vända om frågan
, så kommer den att lyda sä här : Hvarje välfräjdad
Svensk man må äga rätt att, behörigen förpassad , i landet
försälja hvilka varor som helst, utan afseende på om de äro
tillverkade i Eskilstuna eller i Ostindien. Denna princips
etablerande skulle hafva bestämd inverkan på den stora frågan,
huruvida handeln skall hafva större utsträckning än den
hittills haft, eller om den skall bibehållas hufvudsakligen vid
städerna. Jag har tagit mig friheten yttra detta, för att visa
att de grundsatser, som Gr. Anckarsvärd och Frih. Cederström
framställt, ligga bredvid denna fråga, hvarom nu egentligen
handlas, och innefattar en annan sak än den Utsk. bär framställt.
Jag tror, att de föreskrifter Utsk. projecteral för rättigheten
att idka gårdfarihandel med Eskilstuna-arbeten, äro
lämpliga; men i afseende på det sednare tillstyrkandet, rör:de
en und. skrifvelse till K. M. om anställande af undersökning
till utrönande af de verkningar som gårdfarihandeln med
Eskilstuna-smiden haft på jernhandteringen derstädes, förenar
jag mig med dem, hvilka anse en sådan skrifvelse icke vara
behöflig.
Hr Anckarsvärd, Au g.: Svenska språket har under
närvar, tid blifvit riktadt med ett nytt ord, nemi. pauperism.
Det har af beklagliga anledntr mäst skapas ett ord, som förut
icke varit kändt hos oss. Alt under så beklagansvärda
omständigheter söka inskränka möjligheten för den fattiga
classen att försörja sig, om ej på ett fullkomligen godt och
för honom tillfredsställande, åtminstone någorlunda drägligt
sätt, anser jag i hög grad oriktigt. Jag kan ingalunda biträda
de stora klagomål, som äro förda öfver dessa kringvandrande
personer med små smiden. Under de 25 år jag
bott io mil från Eskilstuna, har jag ofta haft tillfälle att se
dem vandra med dessa lådor, som mannen drager.och hustrun
skjuter, och jag har aldrig funnit dem medföra någonting
olofligt i sin låda vid bortvandringen; hvarföre de icke heller
borde komma under en så beskaffad förkastelsedom, som jag
här hört fällas mot dem. Jag tror, alt om ifrågavar. stadganden
skulle äga rum emot de små smideshandlare, så höiman
vara lika sträng uti föreskrifterna mot dem som sälja
spetsar från Wadstena, samt mot glasförare och Dalkarlar,
som handla med klockor, sågar m. m. Om början göres
med dessa mindre handlande, så kan meningen väl icke vara
annan, än att sträcka den till ali dylik handel, och således
äfven till Westergöthland, hvarest densamma, relativt till
den förra, med skäl kan kallas grosshandel. Jag nödgas således
helt och hållet motsätta mig inskränkning för det fattiga
folket att på ärligt sätt söka föda sig. Om, på sätt Hr
Lefre'n synes förmoda, betänk, icke afser annat än vidmakt
9
H- " 47
Den 5 Juli f. m.
hällande af hvad lagen redan bjuder; så ser jag ingen nytt*
med hela betänk, eller hvartill det skall gagna att med någon
skrifvelse besvära K. M. om utfärdande al en ny lag i
ämnet. Af dessa skäl förenar jag mig med dem, hvilka yrkat
afslag pu betänkandet.
Frih. Ridderstolpe: Den värde talaren, som yttrade
sig näst efter mig, har ansett mig vederlagd af hans opposition,
att större vinst vore förenad med smideshandeln än jag
kunde föreställa mig. Jag öfverlemnar åt herrarne sjelfva,
att bedomina hvad vinsten kan vara, då den handlande måste
vara försedd med häst, och medför hustru samt två, tre
och stundom flera barn. Samme talare har äfven trott sig
kunna inverka på målets afgörande, derigenom att han trott
att tillåtelsen att idka denna handel skulle minska correctionisternes
antal. Om denna grundsats vunne tillämpning,
skulle vi till slut utsläppa alla correctionister, på det de mätte
få åtnjuta en sådan frihet. Jag säger, att desse smideshandlare
finnas till ett öfverdrifvet antal, och skulle derföre, i
händelse det inskränktes t. ex. till en eller två för hvart län,
gerna medgifva , att denna handel blefve fri, särdeles sorn
hederligt folk då kunde dertill antagas. Här är icke fråga
om verlden , sådan den bör vara, utan sådan som hon är.
Hur går det då till med dessa smideshandlare? Jo, personer,
ofta af en ganska problematisk fräjd , förmå någon smideshandlare
alt mot viss betalning anmäla sig hos vederbör, till
erhållande af det erforderliga resepasset. Det är sålunda missbruken,
hvaremot jag talar, ulan att hafva för afsigt alt på
något sätt inskränka Svenska friheten. Jag förnyar min anhållan
om återremiss på betänkandet.
Frih. Leijonhufvud: Jag har tagit mig friheten att
än en gång begära ordet, derföre att det varit mitt åliggande
fästa R. o. Ad:s uppmärksamhet derpå, att discussionen
afvikit ifrån motionernas och betänkis egentliga syftemål.
Betänk, hvilar på gjorda framställningar om inskränkning
i en s. k. handtering, hvilken icke i lag eller gällande
författningar om landthandel af år i834 år medgifven, nemi.
den sjelftagna tillåtelsen att uppköpa Eskilstuna smidesarbeten
och försälja dem. Frågan, som här blifvit ventilerad,
har utgått från principen om näringsfrihet i allmänhet; deruti
har jag min troslära mig förbehållen ; men jag har icke
trott det vara Ekon.Utsk. tillständigt att nu föreslå en absolut
frihet i en näring, då fråga blott är om att afböja ett
missbruk. Jag är fullkomligen af den tanke, att hela skrifvelsen
kan undvikas; ty om gällande författningar iakttagas,
så kominer en hvar, som obehörigen blandar sig i landthandeln,
och som, utan att dertill vara behörigen documenterad,
utbjuder arbeten från Eskilstuna, att ställas under laga
ansvar. Med Hr Lefrdn, som redan utvecklat den delen af frågan,
anhåller jag i delta hänseende få förena mig. En värd
Den 8 Juli f. ni.
talare har sagt, att Utsk. icke conseqvent behandlat delta
ärende, emedan det gifves andra med dessa smideshandlande
jemförliga, såsom t. ex. glasförare och lumpsamlare, för hvilka
samma restriclioner borde äga rum. I anledn. härutaf
får jag äran upplysa att R. o. Ad. för några dagar sedan
gillat det betänk, från Ekon.Utsk., som var vida liberalare
än detta. Det var bygdt på samma grundsats som det i fråga
var., men innehöll nästan totalt förbud mot allt kringresande
i och för lumpsamling. Vi förbjödo ett sådant kringresande,
med mindre lumpsamlaren är skattskrifven hos brukspatronen,
för hvars räkning han reser, och är försedd med
egentligt pass; och vi voro så noga, alt vi förbjödo honom
att hafva hustru och barn med sig, äfvensom vi stadgade,
att derest han inblandade sig i någon oloflig rörelse eller i
öfrigt företog sig något som i polisförfattningarna är förbjudet,
skulle han återsändas till bruket på bruksägarens bekostnad.
Då ett sådant betänk, blifvit antaget, hemställer
jag, om det gifves någon inconseqvens emellan detsamma och
det förslag, som nu utgör föremål för öfverläggning, i det
hänseende, som skulle detta sednare vara illiberalare. Men
då här i alla fall endast är /råga om en återgång till hvad
som varit påbjudet, har jag ingenting emot, alt R. o. Ad.
afslår betänk., enär sådant icke verkar på saken, och betänk.
egentligen endast tillkommit för att tillfredsställa motionärernes
önskan.
Frih. Cederström, Thure: Sedan förevar, ämne
blifvit så vidlyftigt deballeradt, skall jag inskränka mig till
alt endast anmärka en omständighet, som, efter milt förmenande,
måsle bidraga till bifall för deras mening, hvilka yrka
afslag å betänkandet. Utsk. har nemi. föreslagit, att
de, som befatta sig med gårdfarihandel!) af Eskilstuna smidesarbeten
, skola vara skattskrifne hos någon mästare eller
manufacturist derstädes. Delta anser jag betänkligt, emedan
det kommer att bidraga till att öka beskattningen för dessa
mästare och manufacturister; ty efter den erfarenhet jag äger
om Taxerings- och Pi öfnings-comite'ernas åtgärder vid handtverkares.
och manuläcturisters taxering, bestämmes deras beskattning,
åtminstone här i staden, till större delen efter antalet
af de hos dem skattskrifna personer;, och den vanliga
normen för beräknandet af handtveikares inkomster är den,
att hvarje gesäll anses kunna inbiinga mästaren en årlig inkomst
af ioo r:dr b:co; af hvilket allt lätteligen kunde hända,
att den manufacturist eller handtverkare i Eskilstuna,
som nu skattar till Stalén efter ansedd inkomst af 1000 r:dr,
komme att beskattas efter 2000 r:drs inkomst eller mera,
om Ulsk:s förslag gillades, — hvarföre jag, på dessa.ocb flera
fqrut anförda skäl, på det högsta tillstyrker afslag å- ifragavaf,
betänkande.
D e ii 8 Juli f. m
Frih. Cederström, Jacob: Jag beklagar, all jag ännu
en gång nödgas upptaga några ögonblick af R. o. Adis
lid med att besvara några yttranden. Hr Lefre'n har ansett
den åsigt, hvilken delas af dem, som med mig instämt, och
som går ut på rättighet för välfräjdade personer ali fara omkring
i Riket och idka smideshandel , skulle innefatta den
grundsats, att hvarje välfräjdad person ägde rättighet att öfver
bela Riket idka handel. Denna rättighet har en hvar
välfräjdad Svensk man förut, och behöfver således icke vinna
densamma. Frågan är nu helt enkelt den: skall man
inskränka välfräjdade personers rättighet i detta afseende,
eller skall man genom alsing å betänk., i stället för återremiss,
befordra fortfarandet deraf, att icke välfräjdade personer
blifva förpassade till idkande af gårdfarihandel ? Det
är der, som saken egentligen ligger begrafven, och hvarföre
jag icke kan medgifva afslag på betänk., helst jag anser det
vara vigtig!, att R. St. hos K. M. begära, att sådana föreskrifter
må blifva meddelade, i följd hvaraf icke andra än
välfräjdade personer antagas såsom smidesförsäljare. — Den
värde ledamoten, som yttrade sig näst före den sista, nemi.
Frih. Leijonhufvud, har trott sig (inna öfverensstämmelse
emellan detta samt det för några dagar sedan af Ståndet afgjorda
betänk. ang:de lumpsamlare, uti hvilket betänk. Utsk.
tillstyrkt, att inga andra än välfräjdade och hos pappersbruksidkare
skattskrifne personer måga till lumpsamlingar antagas.
Hade ordet ”välfräjdade’’ varit uteslutet, så hade betänk.
förmodligen icke blifvit bifallet, emedan controllen förmodligen
icke kan vara större, om skattskrifningen skett hos
en pappersbruks-idkare, an om den skett hos en mästare
eller manufacturist i Eskilstuna. I begge fallen är det nödvändigt,
alt de personer, som antagas till dylikt kringresande,
äro välfräjdade. I anledn. af hvad den siste värde talaten
nämnde, vill jag blott tillkännagifva, att om den, hvilken
anmäler sig lill idkande af smideshandel , icke kan visa
sig vara behörigen mantalsskrifven , kan ej författningarna
likmätigt pass för honom utfärdas.
Frih. Nauckhoff: Jag liar icke uppstått för alt yttra
mig 0111 näringsfriheten, af det skal att jag icke funnit detta
ärende vara för R. o. Ad. föredraget Det är egentligen missbruken
med utfärdande af pass, hvarom jag talat. Jag har
anfört ett exempel, att en person på falskt pass kunnat ett
helt år stryka omkring i Riket. Jag har hort att tariffen lärer
vara 2 r:dr, hvarför man kan erhålla pass att sålunda
stryka ikring, och då synes tiden vara inne att vidtaga några
eontroller hvarigenom missbruket kan hämmas. Jag sätter
icke i fråga magistraternes tillsyn och stränghet i afseende
på de personers fräjd, för hvilka de meddela pass; men magistratens
signatur är mindre känd i landet än landshöfdingarnes,
hval före kronobcljeningcn lättare kan controllera,
D c ii S Juli f. m.
3/3
örn del, företedda passet ar falskt, då detsamma härleder sig
från något Landsf.embete. Jag skulle derföre tro, att dylika
pass, örn de ej utfärdas af Konungens Béf:h:de , åtminstone
böra derstädes pröfvas, på det passinnehafvarens signalement
må blifva i passet behörigen upptaget, till förekommande
deraf att passet icke må kunna öfverlåtas på någon
annan. Flera controller torde erfordras; men jag är icke
beredd att nu projectera en fullständig polisförfattning i detta
hänseende. Min mening bar endast varit att antyda behofvet
af säkrare an hittills gällande controller. I öfrigt får
jag blott tillägga, att jag icke finner behofvet att kringföra
Eskilstuna-smiden för att dermed förse allmogen så särdeles
stort, emedan Konungens Bef:h:de hafva utfärdat tillstånds—
resolutioner för personer, som bo på landet, alt försälja smidesarbeten,
som sålunda finnas att tillgå, och det af bästa
sorten, fullt motsvarande hvad allmogen behöfver. Jag yrkar
således återremiss, på det förslaget ina återkomma i det
skick jag åsyftat.
Hr D alman, Wilh. Fredr.: För min del yrkar jag
afslag på detta betänkande. Jag tror att de författningar,
hvilka redan finnas mot missbruk af den frihet folket äger
att på ärligt sätt försörja sig , äro mer än tillräckligt stränga,
och snarare böra mildras än skärpas, och jag tror i allmänhet,
alt missbruken af en naturlig frihet icke förekommas
genom tvångsåtgärder, hvilka tvertom endast tillskapa
brott och öka antalet af förbrytare. Ej heller kan jag skilja
principen för näringsfrihet i allmänhet från detta partiella
betänk. ; och då R. o. Ad. bifallit Ekon.Utskts betänk,
i frågan om näringsfriheten, samt derigenom hyllat grundsatsen
af allmän ratt i detta hänseende, så tror jag icke att
R. o. Ad. nu uti en speciel fråga bör frångå denna princip,
och stadga en restriclion , som hvarken är af behofvet
påkallad eller svarande mot ändamålet.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla Allm. Besvärs- o. Ekon.Ulsk:s betänk. N:o 60.
Ropades nej.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
afslå detsamma.
Ropades starka ja, blandade med några nej.
Hr Frih. o. Landtm, förklarade, det lian trott sig
finna att vid svaren å den sista piopositionen ja öfverrösta!
nej.
Föredrogs ånyo StatsUtsk:s den 4 dennes på bordet lagda
utlåt. JN:o 1-0, ang:de väckta frågor 0111 förändringar uti
grundräntorna och sättet för deras godtgörande, indelta rän
-
374
Den 8 Juli f. m.
tornas och tionde-spanmålens indragning till statsverket,
samt ändring uti markegångssättningarna, äfvensom dermed
sammanhang ägande åtgärder för räkenskapsverkets förenkling.
Gr. Spens, Carl Gust.: Jag anmälte mig, när beslutet
var fatladt i afseende på förra betänk., för att mot samma
beslut, innefattande afslag på betänk., till prot. nedlägga
min reservation, på den grund att betänk, afstyrker
afseende på en motion; och om detta afstyrkande genom
det nyss lättade beslutet äfven skall anses afslaget, så vet
jag ej, huru dermed förhåller sig. Medan jag har ordet,
anhåller jag, att det sednast föredragna betänk, i anseende
till dess vidlyftighet måtte få hvila på bordet till ett annat
plenum.
Häruti instämde Frih:ne Cederström, Jacob, Ridderstolpe,
Fredr., m. fl. ledamöter.
Hr von Hartmansdorff, Aug., som anmält sig under
uppläsningen af StatsUtskls utlåt. Nto 170, yttrade:
Om Hr Frih. o. Landtm, icke anser det vara för sent,
anhåller jag om votering öfver det förra betänk. , och att
contra-proposm måtte blifva återremiss deraf.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde till Hr von Hartmansdorff,
om icke han, då han icke anmält sig förr än sedan
föredragningen af ett nytt ämne vore börjad, sjelf funne,
alt någon vidare åtgärd i afseende på det förra ämnet
numera icke kunde äga rum.
Hr von Hartmansdorff: I anledn. af Hr Frih. o.
Landtnäs gjorda hemställan, afstär jag från min anhållan om
votering. Jag hoppas i alla fall, att missbruken skola föranleda
Hrr Landshöfdingar alt hos K. M. begära nödig rättelse
i författningarna, och att K. M. gör mera afseende på
folkets väl, än de herrar, som afslagit frågan.
Hr Lagerhjelm, Pehr: Jag hemställer vördsamt, om
icke StatsTJtsk:s utlåt. A:o 170 må förekomma nästa Onsdag,
i anseende till dess vidlyftighet och svårigheten att på
kortare lid genomgå detta ämne.
Flere ledamöter förenade sig med Hr Lagerhjelm.
Frih. Cederström, Jacob, anmälde sin reservation
emot det fattade beslutet om afslag å Allm. Besvärs- och
Ekori.Ulsk:s betänk. Nto 60.
Frih.ne Nauckhoff, Joli. Otto, samt Ridderstolpe,
Fredr., reserverade sig äfven emot samma beslut.
Uppå derefter framställd propos. beslöt R. o. Ad. , att
StatsUtsk:s utlåt. Nto 170 bör till pröfning förekomma näst
-
Den 8 Juli f, ra. Jj5
kommande Onsdag, eller, ifall plenum då inträffar, uti näst
derefter följande plenum.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. ^ till 4 e. m.
In fidem protocolli,
F. O. Silfverstolpe.
Onsdagen den 8 Juli i84o.
Plenum kl. 6 e. m.
Justerades 6 prot.utdr. för denna dag f. m.
Hr Frih. o. Land Ira. tillkännagaf, att Gr. von Platen,
Baltzar, ledamot i StatsUtsk., erhållit 3 veckors ledighet
från den 12 dennes, och att Hr Edelsvärd, Fredr. Willi.,
afsagt sig sin befattning såsom ledamot i Bevilln.Utsk., hvarföre
Hr Landtm, anmodade Hrr Electorer att vid deras nästa
sammanträde välja en ledamot att i StatsUtsk. inträda
under den beviljade ledigheten, och en ny ledamot i Bevilln.-  Utskottet.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf derjemte, alt Hr
Geete, Sten Porse, afsagt sig sin befattning såsom ledamot i
Ridd.Utsk., och hemställde om R. o. Ad. behagade bifalla hans
tillika gjorda begäran att det oaktadt blifva vid sin riksdagsmannarätt
bibehållen.
Bifölls.
Hr Landtm, anmodade Hrr Electorer att vid nästa
sammanträde äfven välja en ledamot i Ridd.Utsk. efter
Hr Geete.
Ånyo föredrogs StatsUtskls den 4 dennes på bordet lagda
mern. N:o 179, med förslag till sammanjemkning och
voterts-propositioner, ianledn. af olika beslut i fråga om anslag
för innevar. år till vattencommunicationer.
Hr von Hartmansdorff, Au g., anhöll att få veta
hvad PresteSt. svarat på den till nämnda Stånd uti StatsUtskts
mern. N:o 179 gjorda inbjudning.
Undert. Ridd.Secret. tillkännagaf, att ingen underrättelse
ännu ankommit angtde det beslut, som PresteSt. fattat
ronde meni. N:o 179.
Frih. Gederström, Jacob: Ehvad Högv. PresteSt.
antager inbjudningen eller ej, så är den af StatsUtsk. föreslagna
voterrs-propostn i alla fall antagen; ty antager det
3,6
L) e n S J ii I i e. m.
inbjudningen, så föi faller det .indra alternativet; vidblifver
det åter sin tanke, så stå begge nllernativerna qvar.
De af StatsUtsk. uti mein. N:o 179 föreslagna votertspropostr
blefvo af R. o. Ad. godkända.
Likaledes blef , vid förnyad föredragning utaf StatsUtsk:s
den 4 dennes på bordet lagda mein. N:o 180, med
förslag till samman jemkning och voter:s-propos., i anledn.
af olika be.dut , ang:de anslag för innevar, år till gevärsfabrikationen,
den uti samma mern. föreslagna voterrs-propos.
af R. o. Ad. godkänd.
Företogs till pröfning StatsUtskls den 4 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 188, i anledn. af erhållen återremiss å
Utskts betänk. N:o 82, rörtde A. Odelbergs ansökning om
förlängdt arrende af Edeby hemman på Lofön.
Frih. Cederström, Jacob: I afseende på det nu föredragna
betänk., tillstyrker jag den förändring i Utsk;s förslag,
att R. St., i stället för att hos K. M. i und. anhålla,
att, såvida, efter i behörig ordning anställd undersökning,
befinnes att det af sökanden erbjudna särskildta villkor i afseende
på egendomens åbyggnader är för Kronan af verklig
fördel, Odelberg må &c., ville hos K. M. i underd. anmäla,
att i händelse, efter i behörig ordning anställd undersökning,
befinnes att de af sökanden erbjudna särskildta villkor äro
för Kronan af verklig fördel, de af R. St. fastställda grunder
för förvaltningen af Kronans lägenheter må i della fall anses
icke gällande, utan K. M. äga att bestämma , huruvida
Odelberg må tilläggas den begärda prolongationen af dess
arrende, räknadt från midfastan år 1846 &c.
Hr Westfelt, Nils: Jag skulle visserligen instämma
med Frih. Cederström, om icke vid en föreg:de fråga af
lika beskaffenhet vi hade fattat ett annat beslut. Det var i
fråga om Svartsjö kungsgård, der Wener fått flera års prolongation
på arrendet utan auction. Jag känner specielt
denna egendom, och vet att ingen egendom kan vara i bättre
händer, än i hvilka densamma nu kommit. Den har varit
uti det aldra dåligaste skick man kan tänka sig, så väl till
hus som till gård; och det vore önskligt, att hvarje Kronans
egendom kom uti så goda händer, som denna. Hr Odelberg
har både duglighet och förmögenhet nog att sätta egendomen
uti det skick som vederbör. Jag skulle derföre tro,
att hvad StatsUtsk. här föreslagit, borde ej af R. o. Ad. afslås;
ty det är ej till någon fördel för Hr Odelberg, utan
verkligen till stor fördel för Kronan. Jag tillstyrker antagande
af Utsk:s betänkande.
Frih. Cederström, Jacob: Den af mig föreslagna
än
-
Den 8 Juli e. m.
377
ändring leder tili samma mål, som den siste värde talaren
önskat. Jag är af lika tanke med honom i afseende å Odelbergs
skicklighet såsom jordbrukare, och hans förmåga att
sätta Kronans ifrågavar. egendom i ett förbättradt skick.
Jag tror jemväl, alt den undersökning, som här är begärd,
och som äfven efter milt förslag skulle komma alt begäras,
skall leda till detta mål. Det är blott uti formen, som jag
önskar få en förändring. Då R. St. äro ensamme lagstiftare
i frågor om utarrendering af Kronans lägenheter, — ty
dessa skola förvaltas efter de grunder, som R. St. bestämma,
och deruti har K. M. ingen röst; — så hade jag ansett formen
fordra, att R. St. hos K. M. i nnd. anmäla, icke anhålla,
att, såvida , efter i behörig ordning anställd undersökning,
befinnes att de af sökanden erbjudna särskildta villkor
äro för Kronan af verklig fördel , R. St. medgifva , att
de af dem i allmänhet fastställda grunder för utarrendering
af Kronans lägenheter här må få åsidosättas, och K. M. bedomina,
huruvida Odelberg må få den prolongation på 3o
års tid af arrendet, hvilken han begärt. Resultatet blir äfven
härigenom detsamma, men grundlagens föreskrift i afseende på
formen blir iakttagen; ty grundlagen vill ej att R. St. skola
deltaga i sjelfva verkställigheten af förvaltningen , ulan att
K. M. och vederbör, myndigheter skola derom bestyra i enlighet
med de grunder, som R. St. fastställt enl. bestämmelsen
i 77 §:n Reg.Frn.
Ilr af Grubbens, Nils Wilh.: Jag hemställer, ora
icke delta utlåt, skulle få hvila på bordet tills betänk. N:o
187 blir utdeladt. Vi hafva ännu icke sett detsamma, ehuru
det af Ulsk. blifvit åberopadt i alla dess bellinkm, sorn
röra Odelbergs, Lagercrantz’s och Runstedts ansökningar om
prolongation af arrenden å Kronans lägenheter, och Ståndet
torde således finna, att dessa betänkm böra hvila, till dess
utlåt. N:o 187 blifvit utdeladt.
Ilr von Hartmansdorff, Au g.: Då Frih. Cedcrströms
förslag leder till samma mål , som både Utsk. och
Hr AVestfelt åsyftat, och detsamma äfven artill formen mest
öfverensstämmande med det sätt, hvarpå R. o. Ad. förut behandlat
dylika ärenden; så tillstyrker äfven jag, att Ståndet
måtte bifalla betänk, i enlighet med förstnämnda förslag.
Rör:de det ifrågasatta uppskofvet med detta betänk:s
föredragning till dess StatsUtskts utlåt. N:o 187 hunnit blifva
utdeladt, får jag förklara, att jag ej har sett det sednare
och följaktligen icke vet hvad det innehåller.
Hr Westfelt: Om jag icke trodde mig veta, att Konungens
Bef.htdes utlåt, i denna fråga redan är inhemtadt,
så skulle jag visserligen instämma med Frih. Cederström i
hvad han yttrat; men då han lärer hafva tillstyrkt att
Odelberg skall få 3o års förlängning å ifrågavar. arrende,
9 «• 48
Den 8 Juli e. m.
så lior jag det vara obehöfligt att hos K. M. göra någon
sådan anmälan , och att Utsk:s förslag i alla delar är tillfyllestgörande.
Frih. Tersmeden, Wilh.: Som i dessa frågor R. St.,
enligt hvad Frih. Cederström redan upplyst, äga rätt att
besluta, men R. St. icke äro i tillfälle att bedöinma hururuvida
uti ett specielt fall förhållandet är sådant, att förlängning
bör medgifvas; så kan jag icke finna annat, än
att det af Frih. Cederström framställda förslag är det rätta,
d. v. s. att R. St. anmäla till K. M. att de för sin
del medgifva förlängningen, ifall K. M. finnér sådant
lämpligt, i olikhet med hvad betänk, nu innehåller, nemi.
"att R. St. hos K. M. i underd. anhålla’’ etc. På dessa
grunder begär jag, att den af Frih. Cederström föreslagna
redaclion må blifva Ståndets beslut.
Hr af Grubbens: Jag vet ej om jag misstager mig,
men jag tycker, att, då Utsk. hänvisar till hvad uti utlåt.
K:o 187, rör:de frågan om arrendet af Lunda kronohemman,
blifvit anfördt och utredt, man borde först veta hvad
der är anfördt och utredt, innan man afgör detta ärende,
samt granska detsamma. Jag hemställer derföre, om icke
frågan 0111 Lunda kronohemman bör föredragas framför det
nu ifrågavar., på det man måtte få se hvad dervid blifvit
anfördt och utredt.
Frih. Cederström: Med Hr af Grubbens skulle jag
visserligen instämma, i händelse jag tillstyrkt att bifalla detta
utlåt, i dess närvar, skick; men om Ståndet gillar den modification,
som jag i öfverensstämmelse med 77 §:n Reg.F:n
föreslagit, så möter intet hinder att, oansedt hvad Utsk. kunnat
utreda i utlåt. N:o 187, nu afgöra denna fråga. Skulle
deremot utlåt, bifallas med de ordalag, som Utsk. har föreslagit,
så intrader verkligen det förhållande, som Hr af
Grubbens hade antydt: men vi skulle då fatta ett beslut,
som vore stridande mot stadgandet uti 77 §:n Reg.Fm, nemi.
att Kronans lägenheter skola förvaltas efter de grunder, som
Pi. St. derom föreskrifva, ty der står ej, att dessa lägenheter
skola förvaltas efter af R. St. derom fattade beslut; och
just derföre är det angeläget, att R. St. hos K. M. anmäla,
att de medgifva ett undantag från ifrågavar. grunder i händelse
K. M. finner sådant vara för Slaten nyttigt.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla StatsUtsk:s utlåt. N:o 188.
Ropades ja och nej.
Uppå derefter framställd propos. förenade R. o. Ad. sig
om det beslut, att R. St. hos K. M. måtte anmäla att R.
St. medgifva, att, såvida, efter i behörig ordning anställd
undersökning, befinnes att det af sökanden erbjudna särskildta
villkor, i afseende på egendomens åbyggnader, är
Dea 8 Juli c. ra.
s79
för Kronan af verklig fördel, undantag frän de af R. St. i
afseende på förvaltningen af Kronans egendomar bestämda
grunder må uti ifrågavar. fall göras, och Odelberg, ulan
föregången auction, erhålla 3o års förlängning i arrendet
af Edeby kronohemman, räknadt från midfastan år 1846,
emot erläggande till det minsta af den arrendesumma, som
för nämnda egendom nu utgöres, och emot öfriga uti nu
gällande arrendecontract föreskrifna villkor,
Ånyo föredrogs StalsUtskts den 4 dennes på bordet lagda
utlåt. N:o 189, i anledn. af erhållen återremiss af Utsk:s
betänk. N:o 85, rör:de Assessoren C. J. Lagercrantz’s ansökning
0111 förlängdt arrende å Barkarby kronohemman, eller
skatteköp derå.
Frih. Cederström, Jacob: Äfven här anhåller jag
att få göra samma anmärkn., sorn vid det förra betänk.,
och begär, att R. o. Ad. ville hos K. M. anmäla, att om,
elter skedd förnyad undersökning (ty, mine herrar! en ny
undersökning är nödvändig, då af erobetsmyndigheterna Konungens
Bef:h:de tillstyrkt, men Kammar-coihm afstyrkt
Hr Lagercrantz’» ansökning) K. M. linner det vara af verklig
nytta för Staten, R. St. medgifva att, såsom ett undantag
från de af R. St. fastställda grunder, K. M. må tillåta
att Lagercrantz får arrendet prolongeradt.
R. o. Ad beslöt, att R. St. hos K. M. måtte anmäla,
att om, efter skedd undersökning, K. M. pröfvar det vara
ined Rikets fördel öfverensstämmande, R. St. medgifva, alt
Assessoren Lagercrantz måtte på nu gällande arrende af
Barkarby kronohemman erhålla förlängning af trettio års
tid, räknad från midfastan år 1 ö46, emot sky Idighet titt fullgöra
de enligt nuvar. contraet arrendatorn åliggande förbindelser.
Föredrogs ånyo StatsUtsk:s den 4 dennes på bordet
lagda utlåt. iM:o 190, i anledn. af erhållen återremiss å Utsk:s
betänk. N:o 84, ang:de arrendatorn M. Runstedts ansökning
0111 prolongation af arrendet af kronohemmanet! Söderby
i Lofö socken.
Frih. Cederström, Jacob.: Jemväl här förekommer
enahanda förhållande, och jag tillstyrker derföre, att R. o.
Ad. måtte besluta att hos K. M. i underd. anmäla , alt R.
St, för sin del medgifva, 0111, efter skedd undersökning, det
befinnes, att Statens fördel är dermed förenad, att Runstedt
må få den begärda prolongationen af 3o år, räknadt från
midfastan år 1846, mot de ytterligare villkor, som uti betänk.
finnas upptagna.
Efter någon mindre discussion rör:de ordalagen, förenade
sig R. o. Ad. 0111 det beslut, att R. St. hos K. M. måtte
anmäla, att 0111, efter skedd undersökning, K. M. pröfvar
3So
D e n 8 J u 1 i e. m.
det vara med Rikets fördel öfverensstämmande, R. St. medgifva,
alt kronohemmanen Söderby må på ytterligare trettio
år, räknadt från midfastan år 1846, till Ranstedt upplåtas,
emot sky Idighet att erlägga den nu bestämda årliga arrendeafgift
af 86 t:r 11 kappar spaninål, hälften råg och hälften
korn , äfvensom att fullgöra öfriga uti nu gällande arrendecontract
fastställda villkor.
Vid förnyad föredragning af StatsUtsk:s den 4 dennes
på bordet lagda mera. N:o 19!, i anledn. af erhållen återresa
iss å Utsk:s betänk. N:o 124, fann R. o. Ad. det icke erfordra
annan åtgärd , än att läggas till handlingarna.
Föredrogs ånyo StatsUtskts den 4 dennes på bordet
lagda utlåt N:o 192, i anledn. af Commissarien vid f. d. General-assistance-contoret
J. M. Anagrii ansökning om eftergift
af honom ådömda böter.
Hr af Grubbens, Nils Wilh.: Anagrius har under
innevar. år ej fått två styfver af sin lön, utan begge qvartalerna
hafva blifvit innehållna för den andel af böterna, som
skall gå till de fattiga. Emedlertid har han dragit sig fram
detta halfår, så godt han kunnat. Jag hemställer derföre,
om det skall gå så långt, att han under åren 1 ö4f och 1842
icke får något af sin lön. Jag skulle tro det vara för Staten
värdigare att, sedan de fattige nu fått sin del, Staten
efterskänkte de böter, som skulle gå till Riksg.cont.; ty
gubben är fattig och usel och kan intet förtjena. Jag anhåller
derföre om återremiss, på det att Utsk. måtte föreslå,
att de öfriga f:delar af bötesbeloppet må efterskänkas.
Anagrius rådde icke för, att Wessberg var en konstmakare,
en sådan som Hr Olivo och andra dylika, som visa sig för
allmänheten, och kunde omöjligt controllera Wessberg så
noga, att icke han var qvickare i fingrarna att skaffa bort
penningarna. Jag begär återremiss, på det att Utsk. vid
detta tillfälle måtte behjerta denne fattige mans ställning.
Gr. von Platen, Baltzar. Utan att vilja gå R. o.
Ad:s beslut i förväg eller sätta i fråga ens, huruvida R. o.
Ad skulle vilja upphäfva ett beslut, som genom laga domstol
ur futtadt; så ber jag blott få nämna, att det måste
vara ett litet misstag, som ligger till grund för den siste
värde talarens yttrande. Det är just för att afhjelpa den
olyckliga belägenhet, hvari sökanden sig befinner, som StatsUtsk.
föreslagit, alt böterna skulle fördelas på treune år i
stället för att, till sitt hela belopp, utgå på ett år. Utoni
denna lindring, ansåg sig Utsk. af de mot honom kraftvunna
laga domar vara förhindradt att göra något annat förslag.
Frih. Cederström, Jacob: Med den sista talaren in
-
Den 8 Juli e. ra.
38t
stämmer jag så mycket hellre, som jag anser, att det skulle
vara helt och hållet grundlagsvidrigt, om R. St. skulle bifalla
eftergift af i laga ordning fastställda böter, der ansökningen
derom jemväl blifvit i nådeväg pröfvad men afslagen,
då naturligtvis vid nådeansökningen alla de skäl och
omständigheter blifvit anförda och pröfvade, som för en sådan
eftergifts beviljande möjligen kunde andragas. Det skulle
förvåna mig, om R. St. skulle vilja taga initiativet lill eftergift
i nådeväg, då Konungen, hvars proerogativ detta är,
funnit sig föraniåten att afslå nådeansökningen.
Hr af Grubbens: Om meningen är, att Anagrius åter
skall få uppbära hälften af de tvänne qvarlaler af lönen,
som blifvit innehållna, så instämmer jag i Utsk:s förslag.
R. o. Ad. biföll StatsUtsk:s utlåt. N:o 192.
Till pröfning företogs Bevil!n.Utsk:s den 4 dennes på
bordet lagda betänk. N:o 20, ang:de städernas salu-accis.
Frih. Cederström, Jacob: Jag anhåller om återremiss
af detta betänk., och hemställer huruvida icke BevillnUtsk.
bör finna, att uti denna saluaccis-afgift ligger ett
af de största hinder för införandet af handels- och näringsfrihet
emellan landet och städerna. Jag skulle derföre tro,
alt Ulsk. borde tillstyrka R. St. att afskaffa denna afgift
för städerna, på det att icke, vid framdeles uppkommande
frågor om rättighet för landtman att sälja bröd, dricka,
kött samt andra dylika varor i städerna, det må framställas
af näringsidkarne derstädes, bagare, bryggare,
att salu-accisen derför ligger i vägen. Denna statsinkomst
af 11,000 r:dr är obetydlig, om den fylles genom bevillning,
men det är af en icke obetydlig vigt att fä bort ett villkor
i vår beskattnings-lagstiftning, som hindrar en ändamålsenligare
lagstiftning för våra näringar. Jag anhåller om återremiss
af detta betänkande.
Hr Edenhjelm, Gillis: Jag anhåller för min del att
betänk, måtte bifallas, och det så mycket mera, som hvarken
någon anmälan från de städer, der salu-accisen finnes,
eller någon enskild motion gifvit anledn. till något annat
förslag än det Ulsk. framställt.
Frih. Boye, Ludv.: Den siste värde talaren tyckes
vilja satta allmänheten uti ett slags beroende af städernas
godhet, deras välvilja och deras omtanka. Jag tror, att det
allmännas väl går framför corporationers, och jag kan ej
finna annat än att Frih. Cederström har rätt deruti, att det
vore ganska väl, om detta villkor, som ligger i vägen för en
större näringsfrihet, kunde undanrödjas. Jag förenar mig
med Frih. Cederström, och begär återremiss af detta betänkande.
De ifrågavar. ir,ooo r:dr äro en obetydlighet
Den 8 Juli c. m.
mot iieli landets klagan öfver inskränkning uti rättigheten
att försörja sig med hvad man kan föll jena.
flr von Hartmansdorff, A u g. : Någon af StatsUtsk:s
närvar, ledamöter torde kunna upplysa, om icke den ifråg.
ivar. summan af 11,000 rtdr är upptagen uti inkomst-betank
bland tillgångarna för statsverket. Om så är, torde
R. o. Ad. böra göra afseende derpå, åtminstone såvida, att
StatsUtsk. får afgifva sitt utlät, i frågan, innan man borttager
tillgången. Men om nu R. o. Ad. än medgåfve, att
den borttoges, och näringsfriheten sedan icke intrafFade för
landtmännen, utan deni fortfarande förmenades att införa
kött, bröd och dricka till de uti i83a års kungörelse uppräknade
städer; hvad hade väl R. o. Ad. då gjort? — Det
hade borttagit skatten och lemnat hindren qvar. Som deras
undanrödjande icke beror på R. o. Åd. eller éns på R.
St. allena , så tror jag det vara lörsigtigast att låta skatten
tills vidare qvarstå.
Frih. Cederström: Att ifrågavar. 11,000 r:dr aro i
enlighet med den K. proposin beräknade bland statsverkets
inkomster, synes af sjelfva betänkandet. Derom behöfver
således StatsUtsk. ej lemna någon upplysning; men det är
nu fråga om att utesluta dessa 11,000 rtdr från statsverkets
inkomster, för att derigenom undanrödja möjligheten för
corporationer att framdeles åberopa denna statsinkomst såsom
ett hinder mot införandet af frihet i handel emellan
landet och städerna. Det är af sådan anledn. jag begärt
återremiss, och jag skulle ej tro, att denna eftergift af
11,000 rtdr, som komma att förflyttas på bevillntn, efter
statsbristsumman blir så mycket större, bör tagas i beräkning
i jemförelse nied den fördel, som åsyftas och vinnes.
Frih. Leijonhufvud: Jag för mindel gillar fullkomligt
den ide'e, som Frih. Cederström vid detta och åtskilliga
andra tillfällen sökt göra gällande om en, så vidt ske kan, obegränsad
näringsfrihet. Detta bar likväl blifvit en ide'e, som
alltför ofta framkastas, och det bör val medgifvas att den
nu i oriktig ordning framställes; ty, åtminstone enligt mitt
förmenande, tillkommer det ej Bevilln.Utsk. att tillstyrka
upphäfvande af gällande författningar. K. kungörelsen af år
1810 bestämmer förhållandet med salu-accisen i de städer,
der fri tillförsel icke är tillåten. Jag skulle tro, att det ej
passar sig väl tillsammans, 0111 R. St. , i sammanhang med
regleringen af salu-accisen, ville helt simpelt stryka ut densamma,
och således, innan 1810 års författning ännu är
vidrörd, salu-accisen blefve afskaffad. Jag ser ingen möjlighet
att för närvar, komma till annat resultat, än att bestämma
ett belopp, som upptages i stalsreglenn såsom städernas
saluaccis-afgift, samt att tillika stadga, att i samina
ögonblick, som en stad upphör att förskansa sig med tull
förbud, så upphör äfven dess skyldighet att betala salu
-
Den S Juli e. m.
583
neelsen. Jag tillstyrker att betänk, må bifallas, efter denna
lagstiftning icke lärer kunna undras.
Frih. Boye: Jag anhåller, alt Ridd.Seeret:n måtte upplysa
hvilka åtgärder de andra RiksSt:n vidtagit. Skulle 3
Stånd redan hafva antagit betänk., så vore en återremiss
utan allt ändamål.
Undert. Ridd.Secret. tillkäonngaf, att ingen underrättelse
ännu ankommit från något at RiksStm, ronde deras
beslut i detta ämne.
Frih, Boye: Jag vet icke örn jag tager felt, men det
är vidrigt för min känsla, att det skulle ankomma på städerna,
att för en lumpen penning utestänga orten från samma
näringsyrken, som de sjelfva idka, om piiglen att erlägga
accis-afgiften skulle upphöra för dessa städer, i händelse
de medgåfvo fri införsel åt landtmännen, men annars icke,
och att en Corporation skulle få en sådan makt att utestänga
landtmännen. Kan detta ej ändras, såsom en talare yttrat,
så är en återremiss utan ändamål; men så länge ännu
någon möjlighet återstår att erhålla ändring deruti, så anser
jag mig böra yrka den och begär derföre återremiss.
Frih. Tersmeden, Wilh.: Både Frih. Cederström
och Frih. Boye tyckas önska, att rättighet att försälja kött,
bröd och dricka borde medgifvas landtman. Det är visserligen
äfven öfverensstämmande med mina egna önskningar;
men jag hemställer, huruvida icke denna önskan bättre, än
på del sätt dessa herrar föreslagit, nemi. derigenom alt salu-accisen
ensam borttages, skulle vinnas genom Ulsk:s förslag,
att salu-accisen skulle borttagas uti de släder, som
medgifva ofvannämnda rättighet för landtmännen. K. M.
är uti det ena såsom i det andra fallet lika litet hindrad
alt bifalla en sådan allmän önskan, som jag skulle önska
att den blef. Jag tror alt Utsk:s förslag snarare leder lill
målet, och anhåller derföre om bifall på dess betänkande.
Frih. Cederström: Jag skulle ganska gerna vara af
samma tanke, sorn Frih. Tersmeden, oin ej erfarenheten visat
motsatsen af hvad han föreställer sig. Vid sådana frågor
rör:de Stockholms stad har inträffat, alt embetena, med
åberopande af salu-accisen, hafva bestridt landtmännen rättighet
införa och till salu hålla, samt i mindre partier försälja
kött, bröd och dricka. Deremot, mine herrar! om denna
salu-accis toges bort, så följer ock af sig sjelft, att
dessa embeten uti städerna ej kunna motsätta sig den fri
het,
som K. M. då icke har något skäl alt vägra. Nu måste
K. M., när embetena ej medgifva denna frihet, vägra
densamma, emedan K. M. ej kan gå deras rätt för nära;
och så länge de kunna säga: vi erlägga salu-accis, så måste
de ock vara berättigade att bibehållas vid deras deremot
ägande monopoliska rättighet att ensamme få förse sina stä
-
384
Den 8 Juli e. m.
der med kött, bröd och dricka. Jag skulle i öfrigt tro, att
hvad Utsk. velat öfverlemna åt en aflägsen framtid att göra
sig sjelf, bör genom lagstiftningens mellankomst så ställas,
att det promt kan vinnas.
Hr von Hartmansdorff: Frih. Cederström har visserligen
rätt så till vida, att om salu-accisen borttages på
förhand, så kunna städerna icke åberopa den afgiften för
att få bibehålla sin uteslutande rättighet. Men de hafva
tvifvelsutan mångfalldiga andra skäl, åtminstone känner
jag åtskilliga, med hvilkas uppräknande jag likväl icke
vill besvära R. o. Ad. Säkert är, att dessa 5o eller på
sin höjd 100 r:dr, som den ena eller andra staden betalar
utom Stockholm och Norrköping, som betalar mera,
ej kunna vara det kraftigaste skälet att motverka förändringen.
Om R. St. skulle borttaga hela skatten från städerna,
men dessa likväl bibehölle sina uteslutande rättigheter; hvad
hade man dermed vunnit? Man hade tilläfventyrs gjort dem
mindre benägna för den förändring, som R. o. Ad. åsyftar,
än om de hade skatten qvar. Mig förefaller det således,
som hade Frih. Tersmeden ganska riktigt bedömt denna fråga.
Jag anhåller derföre att få instämma med honom och
Frih. Leijonhufvud uti deras önskan, att R. o. Ad. måtte
bifalla betänkandet.
Bevilln.Utskls betänk. N:o 20 blef af R. o. Ad. bifallet.
Ånyo föredrogos och biföl lös BancoUtsk:s den 4 dennes
på bordet lagda mern. och betänkm:
N:o 32, i anledn. af frenne särskilda ansökningar om
eftergift af öfverräntor å discont-lån;
N:o 33, ang:de afskrifning af 2,83g r:dr 23 sk. 5 rist.
b:co, utgörande kostnaden för vid Tumba bruk anställda
försök till beredande af förbättrad papperstillverkning;
N:o 34, angtde väckt fråga, dels om fördelning af
Bruksförvaltaren å Tumba J. Bagges löneinkomst i lön och
arfvode, dels om bestämmande för framtiden af det belopp,
som till erforderligt biträde för upprättande af brukets bokslut
årligen må utgå.
Då nu ånyo föredrogs BancoUtskis den 4 dennes på
bordet lagda betänk. N:o 35, ang:de hufvudgrunderna för
en förändrad organisation af Bancoverket, blef samma betänk.
ånyo begärd t på bordet af Frihlne Cederström, Jacob,
oell Leijonhufvud, Abrah.
Vid förnyad föredragning af BancoUtskls den 4 dennes
på bordet lagda betänkln:
N:o 40, med hemställan, att chefen för cassa-afdelnin
gen
-
Den 8 Juli e. ni.
385
gen och bankens cassén rer malte retroaclivt få beräkna åtskilliga
elern tillagda löneförmåner, oell
JNT:o 41, i anleda, af Kamel eraren A. W. Wäströms ansökning
att varda försäkrad om bibehållandet för återstående
tjensteår af kamereraretjenst med dervid föl ja k tiga lön;
blefvo icke allenast dessa bétänktn ånyo lagda på bordet på
begäran af Hr Mannerskantz, Carl Axel, oell Frih.
Cederström, Jacob, utan fann II. o. Ad. ock för godt,
att, på hemställan af Hr Mannerskantz, besluta att de icke
borde till afgörande företagas, förrän BancoTJt-kts betänktn
N:is 35 och 44 blifvit af R. o. Ad pröfvade.
På begäran af Frihjiie Ce d e r s t r ö m, Jacob, samt Boye,
Ludv., blefvo ånyo lagda på bordet LagUtskis den 4 dennes
första gången bordlagda betänkanden:
N:o 54, i anledn. af väckta motioner om inskränkning
i det nu föreskrifna doniföra antal nämndemän;
N:o 55, i anledn. af väckt motion om upphäfvande af
allmänna lagens stadgande i 25 cap. 7, 1 1, och 16 §§:na
Rätteg.-b:n, ang:de summa appel la bi lis;
W:o 56, öfver väckta motioner om upphäfvande af kämnersrätter,
lagmansätter och riddare-synerätter, samt ändring
eller upphäfvande af åtskilliga lagens rum, rörtde rättegångsordningen
;
N:o 57, öfver väckta motioner om verkställighet af häradsrätters
och kämnersrätters beslut , samt om förändring
af tiden för lagmunsrätlernas sammanträden;
N:o 67 , i anledn. af väckta motioner om åtgärders vidtagande,
för att befordra skyndsamhet vid ärenders handläggning
i rätteg.verken.
Vid förnyad föredragning af Allm Besvärs- och Ekon.-  Ulskts den 4 dennes på bordet lagda betänk. N:o 53, i anledn.
af väckt motion ora köpingsprivilegier för fiskelägena
Fjällbacka med Rydholmen och Grebbestad i Bohuslän, blef
samma betänk, af R. o. Ad. bifallet.
Ånyo föredrogs Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts den 4
dennes på bordet lagda betänk. N:o 54, i anledn. af motion,
att bibeltryckstunnan måtte användas till dess ursprungliga
ändamål.
Hr von Hartmansdorff, Aug: De medel, som af
bibeltryckstunnan äro anslagna till Rikets allmänna läroverk,
äro, så vidt jag har mig bekant, icke disponibla till
andra ändamål. De begagnas troligen till sådana premier,
hvilka vid gymnasier och skolor utdelas åt lärjungar, som
utmärkt sig. De äro ansedda såsom läroverkens bestående
tillgångar för detta ändamål. Om nu R. St. skulle ingå till
9 H. 49
386
D e n 8 J u I i e. m.
K. M. med en sådan anhållan, som här blifvit föreslagen;
så är det troligt att, sedan vederbör, blifvit hörde och afstyrkt
att undandraga de allmänna läroverken denna inkomst,
så varder den underd. anhållan i nåder afslagen.
Då har man ingenting uträttat för folkskolorna. Hittills ar
det endast vexelundervisnirigs-sällskapet, som gjort något för
läroböckers anskaffande åt folkundervisningen. Det har utsatt
proemier för dylika, som kunde befinnas ändamålsenliga.
Men den ringa tillgång på medel, hvilken sällskapet haft att
begagna, har gjort, att det kunnat alltför litet betala.
Följden har varit, att, med några få undantag, hafva icke
några täflande inställt sig, och inga böcker erhållits. Vid
i834 års riksdag föreslog K. M., att R. St. måtte till sådana
prsemier bevilja i5oo r:dr; men detta bidrag, ehuru ringa
det synes vara för ett så stort och godt ändamål, blef dock
af R. St. förvägrad t. Om nu, i stället för detta förslag,
man hade gjort ett annat, nemi. att R. St. måtte bevilja
en summa af t. ex. i5oo r:dr för att till sådant ändamål
begagnas, så hade dermed något kunnat uträttas. På det
sätt som saken nu är framställd, uträttas deremot intet.
Jag vågar alltså föreslå, att R. St. måtte återremittera detta
betänk , på det att saken må komma under ny behandling.
Allm. Besvärs- och Ekon.Utskts betänk. N:o 54 återremitterades.
Föredrogos ånyo och bi fö 11 os Allm. Besvärs- och Ekon.-  Utskts den 4 dennes på bordet lagda betänktn:
N:o 55, i anledn. af väckt motion om förbud för enskifdta
lotteriföretag och försäljning af lotter för utländska
lotteriers räkning;
N:o 56, i anledn. af väckt motion rörtde brefvexling
emellan embetsverken inom Riket;
N:o 57, i anledn. af väckt motion om nederlagsrätt för
Marstrand.
Upplästes ankomna prot.utdr. från de öfriga Stånden,
nemi. från PresteSt. af den 3 och 4 dennes, samt frånBorgareSt.
af den 1 dennes.
Lades till handlingarna.
Lades på bordet nedannämnda från Utskotten ankomna
utlåttn och betänktn, nemi. från
StatsU tskottet:
N:o 181, i anledn. af erhållen åteiremiss på SlatsUtsk:s
utlåt. N:o io3;
N:o 182, i anledn. af erhållen återremiss på StatsUtskts
utlåt. N:o 68;
Den 8 Juli e. m.
387
Nio 183, i anledn. af erhållen återremiss å Utsk:s betänk.
Nio 83, angide C. A. Karlbergs ansökning om förlängdt
arrende af Hogsta, Lombarudd och Norrby hemman
på Lofön;
N:o j84, ang:de soldaten Wetterströms underd. ansökning
om eftergift till hans förmån af Kronans rätt till ett
efter sökandens stjufmoder fallet dana-arf;
Nio 185, i anledn. af väckt motion, om nedsättning af
den uti sju socknar af Helsingland utgående kronotionde
till det belopp, hvarmed den utgjorts år 1789;
Nio 186, i anledn. af K. M:s nåd. propos., ang:de be
loppet
af den beling lig tids förlänings-spanmål, som vid
ledigblifvande pastorat bör bibehållas och om återstodens
användande;
Nio 187, i anledn af erhållen återremiss å Utskis betänk
Nio 81, röride S. F. Lannges ansökning om prolongation
af arrendet å Lunda kronohemman eller skatteköp derå;
Stats- och BancoUlskotten:
Nio 4> ' anledn. af K. M:s nåd. propos. till R. St.,
angide ökade tillgångar af Manufacltir-discontens utlåningar;
BancoUtskotlet!
Nio 36, i anledn. af väckt fråga om förändrad organisation
af bancofullmäktiges expedition;
Nio 37, i afseende å den ansvarighet, som Bancoverkets
embets- och tjenslemanna-befatlr.ingar åtföljer;
Nio 38, angide löneförhöjning för banco-ombuden vid
Götheborgs och Malmö låneconlor;
Nio 4i, ,iied förslag till ny aflöningsstut för Bancoverkets
embets- och tjenstemän, konstidkare samt vuklbetjening;
Nio
45, med hemställan om preglandet af en medalj
öfver aflidne Banco-secreteraren G M. Helsingius;
LaaL! t s kottet!
O
Nio 68, öfver gjorda anmärknir vid Ulskis betänk. Nio
4o, i anledn. af väckt fråga om ändring i 16 cap. 7 Jin
Jorda-bin och upphafvande af 8 §:n i samma cup och balk.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. 8 e m.
In fidem protocolli ,
F. O. äi/jverslo/pe.
388
De 11 ii Juli.
Lördagen den ii Juli i84o.
Plenum kl. 9 f. 111.
Justerades jo prot.utdr. för den 8 dennes e. m.
Justerades p!eni-prot:n för den 1 dennes f. och e. 111.
HrFrih. o. Landtm, tillkännagaf, att Hrr von Heyne,
Georg, och af Puke, Folke, hvilka under ledamöters ledighet
blifvit utsedde alt in träda i SlatsUtsk., afsagt sig dessa
befattningar, hindrade af enskilda angelägenheter att dem
emottaga, samt att Frih. Oxenstjerna, Carl, och Frih. Klingspor,
Mauritz Staffan, äfven till följe af enskilda angelägenheter
blifvit nödsakade att från riksdagen afresa, samt afsagt
sig sina befattningar såsom ledamöter i Bevilln.Utsk.; hemställande
Hr Landtm., om R. o. Ad. behagade bifalla desse
sistnämndes begäran att det oaktadt blifva vid deras riksdagsmannarätt
bibehåilne.
Bifölls.
Äfven tillkännagaf Hr Landtm., att Hr Söderhjelm,
Gustaf Aug., hvilken under annan ledamots ledighet blifvit
utsedd till ledamot i BancoUtsk., afsagt sig denna befattning;
och anmodade Hr Landtm. Hrr Electorer att innan
näsla plenum välja ledamöter i de afgångnes ställe.
Gr. Frölich, David, uppläste följande:
Under åberopande af 56 §:n Riksd.Ordn. och med anledn
af Hr Hadings vid början af denna riksdag inom Vallöf!
BorgareSt. väckta och till StatsUtsk. remitterade, men
ännu icke handlagda motion, hvaruti ibland annat blifvit
yrkadt, att den s. k. afgiften till handels-och sjöfarts-fonden
från och med nästa år 1841 skulle upphöra att beräknas
och uppbäras, och att, sedan Ständerne anvisat fonder att
surrogera de utgifter, sorn nu bestridas af handels- och sjöfalls—fonden,
und. skrifvelse till K. M. skulle af R. St. a flätas,
med anhållan, att K. M. täcktes till Riksg.cont. öfverlemna
det gamla Convoj-commissariatets eller, som det nu
benämnes, handels- och sjöfarts-fondens behållningar och
fordringar o. s. v., får jag härmed vördsamt vacka en motion,
hvilken vederbör. Utsk. i sammanhang med den nyssnämnda
torde taga i öfvervägande.
För att genast göra föremålet för motionen begripligt,
då jag i motiveringen eljest nödgas ingå i några sidobetraktelser,
ber jag nu i korthet få nämna, alt den har till syfte
att åstadkomma ett utbyte, eller compensation, villkor
-
P e li j i J m 1 i.
38g
ligt medgifven af R. St., hvarigenom Nya Trollhälle-canal-bolaget
skulle från annan fond erhålla medel, i händelse handelsoch
sjöfarts-fonden, hvarpå de erhållit anvisning, skulle, på
sätt Hr Halling yrkat, upphöra. För denna utbytesprincip,
frän en fond till en annan, har jag, utom den af Hr Halling
framställda ide'e, Ufven trott mig se ett stöd i K. M:s
nådiga propos. af den i4 sisth Maj, deri ett sådant utbyte,
i afseende på s. k. föringar, just ifrån oftanämnda handels-
och sjöfarts-fond till någon annan blifvit i nåder föreslaget.
Frågan Ur således egentligen om en utstrUckning till
lörman för nya Trollhätte-canal-bolag af samma princip,
och jag hoppas derföre det vara uppenbart för en livar,
att jag icke, emot go §:n Reg.Fm, ifrågasätter Regeringsmaktens
beslut i afseende pä nämnda corporations enskildta
förhållanden, och att, lör öfrigt, enär det icke lärer kunna
nekas, att R. St. äga obestridlig rätt att besluta upphörandet
af besagda handels- och sjöfarts-fond, hvilken till sin
natur, när den undersökes, icke Ur annat än en, i godtycklig
väg tillkommen, af R. St. aldrig uttryckligen medgifven,
bevillning af handel och sjöfart — verkningen af ett sådant
R. St:s beslut påtagligen skulle blifva, att sedan, på henitad
grund från R. St:s medgifvande till K. M. vid slutet af 1835
års riksdag, alla möjliga behållningar sedan förra åren och
på sin höjd jemväl detta års upphörd kunna, så långt de
räcka, anses underkastade disposition, bolaget likväl stannade
i mistning i afseende på alla de, efter gjord afräkning återstående
årliga anslagen, ulan alt Orsaken dertill kunde till—
skrifvas annan inverkan, Un den af händelserna och sakförhållandena,
deribland synnerligen framstår det oregelmessiga
i hela proceduren och den prekära naturen af handelsoch
sjöfarts-fonden, på hvars fortfarande bolaget nog oförsigtigt
förlitat sig.
Nu, ehuruväl mången enskild representant lika med
mig torde anse det för framtiden gagneligt, om emot försöken
att, utöfver R. St;s medgifvanden och tvertemot grundlagens
uttryckliga förbud, belasta Riket med gäld, någon
praktisk varning lämpligen kunde åstadkommas, så att icke
den grundsats stadgades i statsförvaltningen och till retelse
för den enskilda speeulationeu, öfverginge till ett farligt
proejudicat: att något ändamål, ehuru nyttigt i sig sjelft,
finge gifva helgd åt förbjudna medel; förekommer dock, å
andra sidan, dels att R. St., genom sin efterlåtenhet vid
föregtde riksdagar att strängt handhafva den makt grundlagen
lagt i deras händer att controllera och förekomma
orcgelmessiga dispositioner, gifvit vederbörande en, i förmodan
om samma systemes fortfarande, nog lockande anledn.
till försök att vinna medel af Staten i sådan väg — hvilken
efterlåtenhet jag till en viss grad anser ålägga nuvar. Representation
en förbindelse att godtgöra följderna; dels att
det med hvarje civiliseradt samhälles värdighet och troligen
D en ii Juli.
afven med dess sanna väl i längden öfverenstämmer, alt, så
vidt sig göra låter, bereda utvägar för de förbindelsers uppfyll
inde Regeringsmakten iträd t, och såmedelst söka, i
hvad på Representationen ankommer, gifva åt den förstnämnda
både inre och yttre anseende; alltså skulle jag
förmoda, äfvensom jag önskar det, att R. St. icke ville i
vidare måtto begagna sin rätt att alldeles afskala canalbolaget
från möjligheten af skäliga anspråks ernående, utan
fastbellre, i den mån bolagets praerogativer anses nog vida
sträckta och dess organisation både till form, och ännu mer
i afseende på garantierna för allmänheten i en framlid , på
ett otillfredsställande sätt blifvit bestämd, R. St. ville låta
bolaget komma i tillfälle att sjelft rätta hvad rättas kunde
och borde, nemi :
1:0 att man godvilligt afstår från den tillökning af
10,000 rtdr btco årligen, hvarmed det beviljade anslaget öfverstigit
det belopp, som blifvit primitivt af K M. nådigst
bestämdt, då anbudet till bolags-subscriptionen gjordes åt
allmänheten ;
2:0 alt det nya bolaget, som efter köp öfverlagd alla
det gamla bolagets canalverket åtföljande rättigheter, äfven
uttryckligen måtte ulan tvetydighet erkänna sig förpligtadt,
genom 2:dra §:n af privilegierna, till uppfyllandet af alla
dess skyldigheter, sådana de, vid en närmare granskning af
det för det gamla bolaget år 179^ utfärdade privilegium,
finnas rätteligen hafva varit och hvaribland bär må antecknas
:
a) skyldigheten att, oberäknad den direction som bolagsmännen
för egen beqvämlighet torde vilja utvälja bland
personer inom h ifvuds aden, och hvars ordför., efter Konungens
välbehag, äfven deribland torde allt framgent sökas
eller nämnas, dessutom, i likhet med hvad för gamla
bolaget varit föreskrifvet, tillförordna eller hålla 2tne ytterligare
directeurer, hvilka med afseende på de trafikerandes
rätt och beqvämlighet, så olla de sednare möjligen fåanledn.
till ersättningsanspråk emot bolaget för canalvården, slussningsbestyret
eller andra omständigheter, (hvarutinnan, efter
den erfarenhet jag sjelf, såsom tillförordnad domare inhemtat,
rättegångar tillförene uppkommit) må inför local-auctoriteter
eller allmänna domstolar, utan alltför mycken och
långväga omgång, kunna tilltalas, och. då anses förbundna
att å bolagets vägnar lagligen svara.
Derest emot denna anrnärkn. det inkast göres, att 179"»
års privilegium icke uttryckligen föreskrifvit det de anie localdirecteurerne
vore skyldige svara inför domstol; så ber jag
derå få genmäla, alt dels låg en sådan skyldighet i sakens
natur, då bolaget på det hela, utan något i privilegium förekommande
undantag i detta afseende, lagligen måste betraktas
qvarblifvande i samma cathegori med alla andra bolag
under i5:decap. Handels-b:n; dels var man icke den tiden
Den ii Juli.
så benägen eller så uppdrifven i tydningskonsten, att, på
grund af ett felande ord, eller en mindre till ordalagen
vårdad lagbestämmelse, någonsin ifrågasätta en tolkning i
motsats med lagarnas allmänna anda. Man behöfde icke
speciel lag för hvarje lättfattligt resultat af ”sundt förnuft,
” emedan man då ännu aldrig, åtminstone icke offentligen,
tillåtit sig att åberopa detta höga väsende emot
utlrvcklig lag; men nu, sedan, genom tillkomsten af 83 §:n
Reg.F:n, ''ordalydelsen” företrädesvis alltid kan och måste
åberopas, torde det vara nödigt, äfvensom det stadse
blifvit iakttaget, då bank-bolagsreglor blifvit fastställda, att
så ofta en Corporation såsom persona moralis uppträder
i samhället, med rättigheter, mer eller mindre utsträckta
öfver individers vanliga, i lag grundade, äfven uttryckligen
bestämmes inför hvilken domstol, ifall det icke är alldeles
sjelfklart, denna Corporation mäste sortera i afseende på sina
skyldigheter. Då nu, hvad det nya Trollhätte-canalbolaget
beträffar, jag icke af bolagsreglorna eller af contractet kunnat
upptäcka ens några åtagna förbindelser lill det
allmänna eller till de trafikerande, utan endast till
K. M. eller Staten, än mindre något spår lill bestämmelse,
huru de trafikerandes, möjligen i tysthet medgifna, anspråk
skulle kunna verkliggöras, utan det snarare tvertom förekommer,
att bolaget, utan att hafva genom contractet iklädt
sig det i ardra §:n af privilegium föreskrifva villkor i afseende
på det gamla bolagets förbindelser, i afseende pä sådana
förbindelser i allmänhet blott i gide §:n af contractet
åberopat bolagsreglorna, hvilka ingenting derom innehålla,
och sålunda möjligen skulle vilja anse sig försatte, genom
det utverkade speciella contractet, utom cathegorien af lagbundna
statsborgare, med rättigheter, till deras egenskap
nära nog liknande en utländsk potentats traCtatmessiga —
eftersom bolaget uttryckligen, och med förbigående af alla
andra controller, enligt contractets 4;de punkt, underkastat
sig sådana, endast af Storamirals-embelets tredje afdelning ;
fördenskull och som denna inrättning sannolikt snart kommer
att försvinna och i alla fall icke äger något grundlagsenlig!
sammanhang med civila lagskipningen , finnes, som
jag tror, uti de nu träffade bestämmelserna för det allmännas
väl och trafikerandes säkerhet i en framtid en alltför
stor och vådlig lucka, den jag förmodar bolaget, sedan dess
uppmärksamhet derå blifvit fästad, skall finnas villigt sjelft
fylla genom contractets återkallande och nödiga stipulationers
införande i privilegium och bolags-reglorna.
Gr. Frölich yttrade derefter muntligen:
Jag torde muntligen för dem, som icke studerat sig in
i de offentliga handlingarna i denna sak, få fästa uppmärksamheten
derpå, att det finnes icke mindre än 3 offentliga
documenter, ang. bolagets förbindelser, nemi. privilegium,
Den 11 Juli.
bolagsreglorna och contractet; och då contractet är det sist
tillkomna, så är det naturligtvis deri, som man inför domstol
och enligt rättsbegrepp alltid måste söka de villkor, som
bolaget och Staten såsom enskilde contrahenter uppgjort med
hvarandra. Men då nu i contractet icke finnes intagen någon
förbindelse att uppfylla gamla bolagets åligganden, utan
blott ar i allmänhet sagdt, att bolaget i öfrigt förbinder sig
att fullgöra de bestämmelser, som finnas i bolagsreglorna,
(icke i privilegium), så kunde följden blifva, att de villkor,
som upptagas i privilegium, ausågos hafva försvunnit genom
contractet.
Gr. Frölich fortfor derefter att uppläsa sitt skriftliga
anförande, så lydande:
b) Skyldigheten att efter den nya slussledningens fullbordan
städse hålla den gamla i förbart stånd, utgörande
denna skyldighet i min tanke en af det gamla bolagets förbindelser,
då de nu beviljade, eller till utgående beviljande
statsanslagen skäligen kunna anses motsvara den nya canalen.
c) Att bolaget, likt alla andra dylika inrättningar, och
med hemtad grund för sin skyldighet af det fordna bolagets
villkor, varder, i afseende å canalafgifternas framtida nedsättning,
utan undanlagsvillkor, för sig ensamt underkastadt den
lagstiftningsrätt, som K. M. enligt grundlag tillkommer, och
i enlighet hvarmed 12 §:n 2 mom. af privilegium alltså
skulle af bolaget modifieras.
Äfvenledes torde det vara nödigt, att bolaget till laga
säkerhet för sina förbindelsers uppfyllande, så länge de önska
fortfara såsom ett bolag, grundadt på adier ställda till
innehafvaren, och icke hellre möjligen skulle vilja förändra
sin organism till personligt bolag med solidarisk ansvarighet,
måt,te ej allenast aldrig ifrågasätta återlyftning af gamla
Trollhätte-actierna, sedan arbetet är fulländadt, utan äfven
derutöfver erbjuda annat antagligt hypothek, t. ex. den nya
canalen med sina slussar, helst ordalydelsen i 10 och litte
§§:na af privilegium ej kan anses nog bestämd i afseende
på förverkandet af privilegium eller äganderätt, ”så framt
åtagna åligganden och förbindelser” icke ”noggrannt uppfyllas.
”
Efter denna analys af nya Trollhätte-canal-bolags verkliga
status quo i afseende på öfriga samhällsförhållanden
och en blott problematisk och följaktligen oförgriplig uppfattning
af dess eget sannskyldiga intresse — åligger mig
att närmare utveckla den egentliga motionen.
Den för R. St. disponibla bancovinsten lernnar dem vid
denna riksdag ett vid den förra saknadt tillfälle att anslå
fond åt Trollhätte nya bolag. Om, sedan behållningarna å
handels- och sjöfarts-fonden först gått i afräkning, på sätt
redan
Den ii Juli.
393
redan är omnänmdt, elt ca[>ital af 800,000 ä en million af
R. St. i Banken insattes å särskildt deposil-conto för bolagets
räkning, med föreskrift, att detsamma skall intill oell med
1862 i vanlig discontväg göras fruktbart, och afkastningen
eller netto-behållningen till bolaget årligen utgifves lill bestämdt
belopp, hvilket, oberoende af behållningens öfver-eller
understigande, i förra fallet möjligen kunde leda till
deposit-capitalets förökning, eller, i det sednare, till dess förminskning,
hvilket på det hela vore likgiltigt, enär, efter
årliga anslagets upphörande, resterande capitalet å depositräkningen
ånyo ställdes till R. St:s disposition; — om, säger
jag, denna utväg begagnades, för att icke störa bolagets
troligen redan vidtagna upplåningsarrangement, så
vanns derigenom det dubbla ändamål:
1:0 att befrämja det nyttiga canal-företaget, och
2:0 att återföra, utan rubbning i bolagets nyssnämnda
arrangement, statsutgifterna inom den så val för R. lSi. sorn
Konungen grundlagsenligen bestämda gräns för disposition,
endast till nästpåföljande riksdag; — hvarjemte
3:o Hr Hadings motion kunde bifallas.
De förenade Stals- och BancoUtsk:n, hvartill denna
min motion loide blifva remitterad, herde alltså, efter
närmare pröfning och uträkning af här ofvan åberopande
och förslagsvis angifna summor, äfvensom rörlde lagbestämmelser
och andra förhållanden, föreslå 11. St. att i und.
skrifvelse till K. M., med framläggande af ofvannämnda
grunder, hemställa, 0111 K. M. skulle täckas skyndsamligen
sammankalla nya Trollhätte-bolag och meddela detsamma
R. Sl:s eventuella beslut i afseende på handels- och sjöfartsfonden,
hvarefter och sedan det visat sig, huruvida bolaget
derpå gjort afseende samt sjelf villigt åstadkommit rättelser i
de anmärkta omständigheterna, hvarom R. St., innan de
utskiljas 041b innan de beslutat öfver statsreglerm, i öfrigt
genom K. M:s nåd. försorg erhållit nödig efterrättelse, R.
St. ville alternativt antingen fastställa de nu föreslagna grunderna,
eller, såsom deras ultimatum, å Riksg.eont. för sagda
ändamål bestämma ett lämpligt anslag årligen intill nästa
riksdag, i händelse ej handels- och sjöfarts-fondens behållning
vid detta års slut dertill lemnar tillgång.
Frih. Boye Ludv.: Svårigheten att i en hast med
säkerhet uppfatta de särskildta ämnen, som i ett långt anförande
äro intagna, föranleder hos mig den anhållan, att
Gr. Frölichs yttrande må få ligga på bordet.
Hr Gripenstedt, Joli. Au g.: I anseende till snart
förestående bortresa, och då min frånvaro troligen kommer
att vara längre, än permission är i grundlagen tillåten, anser
jag mig skyldig att afsäga mig den plats i Bevilln.Utsk.,
9 H. 5o
3Ö4
Den il Juli.
hvarmed jag genom Electorers förtroende blifvit hedrad;
och får jag derjemte vördsamt anhålla att få bibehålla min
riksdagsmannarätt.
Denna begäran hirf af R. o. Ad. bifallen, och anmodade
Hr Frih. o. Landtm. Hrr Electorer att Utse en ledamot
i Bevilln.Utsk. i Hr Gripenstedts ställe.
Föredrogs ånyo BancoTJtsk:s den 4 oc^ 8 dennes på
bordet lagda betänk, IV:o 35, ang:de hufvudgrunderna för
en förändrad organisation af Bancoverket.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Sidan 23 stå följande
ord: ''Under-styrelsen har att redogöra inför R. St:s
BancoUtsk. och revisorer, medelst afgifvande berättelse för
Bancoverkets administration i dess nedannämnda hufvudsakligare
detaljer, nemi.:” Ulsk. har således föreslagit, att hädanefter,
såsom hittills, skall Commissariatet utgöra en egen
myndighet, hvilken, med förbigående af fullmäktige, vänder
sig till R St:s BancoUtsk. och revisorer. Jag anser detta oriktigt.
Väl må och bör Commissariatet hädanefter, såsom hittills,
afgifva sin berättelse i de ämnen, som här äro uppgifna, men ingalunda
med förbigående af fullmäktige, utan till fullmäktige,
för att genom dem öfverlemnas lill BancoUtsk. eller revisorerna.
Jag känner icke något exempel i andra verk,
der cheferne förbigås af de underlydande, hvilka yttra sig
oberoende af dem, eller rättare sagdt, utan att cheferne
haft tillfälle att meddela deras yttrande öfver de underlydandes
framställning. Ett bristande sammanhang i åsigterna
och strid derom bör blifva följden af det förhållande,
som hittills ägt rum, och hvars fortfarande nu föreslås.
Sista punkten omnämner bland detaljer för berörde berättelse:
"behandlade befordringsmål, ordningsmål eller hvarjehanda
andra frågor och ärenden, som under-styrelsen anser
vara af den egenskap, att särskild uppmärksamhet bör å
dem fästas; kommande vid under-styrelsens allmänna berättelse
att bifogas särskilda berättelser af lane - cancelliets
chef samt cheferne i controll- och revisions- boksluts- och
ekonomi-afdelningarna, ang:de vissa bestämda , dessa afdelningar
tillhörande befattningar.” Således äfven i befordringsärenden,
der besluten äro fattade af fullmäktige, går man
dem förbi och klagar hos BancoUtsk. eller revisorer, utan
att fullmäktige hafva haft sig öppet lemnadt att beledsaga
dessa klagomål med deras berättelse eller förklaring. Denna
skall således sedermera infordras, och fullmäktige eller
sjelfve cheferne blifva hörde såsom svarande parter emot
Commissariatet. Delta är den enda anmärkn. i sak jag har
alt göra, men mig synes den vara nog vigtig, för att yrka
det R. o. Ad. måtte återremittera betänk., på det Utsk. må
få tillfälle alt yttra sig öfver skälen, hvarför det bibehållit
Den ii Juli.
3g5
elen gamla inrättningen, samt R. o. Ad. oell de öfriga Stånden
få tillfälle alt fatta det beslut, som dem godt synes.
Hr Stuart, Carl Gustaf: Jag begagnar detta tillfälle
att för H. Ståndet tillkännagifva, det jag inom BancoUtsk. i
några punkter icke varit af samma tanke, sorn de, Hvilka
dicterat utskrs-betänkandet. Mina anmärkn:r emot detta betänk.
inskränka sig dock hufvudsakligen till den omständighet,
alt jag icke ansett, att med den nu ifrågavar. förändrade
organisation af Baneoverket vunnits den förenkling i
controller, den inskränkning i ijenslemannapersonal, och den
minskning i förvaltningskostnader, sorn förnämligast voro afsedda
med den vid sista riksdag beslutade organisationen. [
en reservation, som jag bifogat BancoUtskts betänk, med
förslag till reglering af aflönings-staten för Bancoverkets
tjenstemän, bar jag närmare autydt mina åsigter i delta fall;
och då jag anser, att dessa betänktn hafva med hvarandra
ett oskiljaktigt sammanhang, samt jag för min del önskar
återremiss af betänk, angtde löneregleringen, sä anhåller jag
äfven att förevar, betänk. N;o 35 måtte varda lill BancoUlsk.
återremitteradt, på del att Utsk. må komma i tillfälle
alt i ett sammanhang ånyo till pröfning företaga de både
för det allmänna och för’ en talrik tjenstemannapersonal särdeles
vigtiga frågor, hvarom omförinälda ullålm handla.
BancoUtsk:s betänk. N:o 35 bIcf' af R. o. Ad. återremitterad
t.
Vid förnyad föredragning af LagUtskts den 4 °eh 8
dennes på bordet lagda betänk. JN:o 54, i anledn. af väckta
motioner om inskränkning i del nu föreskrifna domlöra
antal nämndemän, blef samma betänk, af R. o. Ad. bifallet.
Ånyo föredrogs LagXJtsk:s den 4 och 8 dennes på bordet
lagda betänk. N:o 55, i anledn. af väckt motion om
upphäfvande af allm. lagens stadganden i cap. 7, 1 1 och
16 §§:ua Rätteg.-h:u, ang:de summa appellabilis.
Frih. Boye, Ludv.: Jag anhåller om återremiss af
detta betänk., i ändamål all LaglJtsk. lacktes närmare eftersinna
de moraliska skäl, på hvilka stadgandet om en summa
appellabilis varit grundad. Ändamålet har varit tväggelrand.
i; det ena att tillbakahålla trallystnaden, det andr a att
skydda embetsmäoöen fr ån ett alltför öfver hopande antal af
göromål. Det är sanni, att genom myntvärdets fall har,
summa appellabilis blifvit en obetydlighet; men äfven derföre
tror jag, att man icke för denna obetydlighets skull
bör misskänna det hufvudsakliga ändamålet lör derom gällande
stadganden. Jag begär således återremiss.
H. Ex. Ilr Gr. Posse, Arvid: Den grundsats, hvarpå
LagUlsk. byggt sitt betänk., synes mig visserligen riktig;
3Ö6
Den ii Juli.
men dels af de skäl den siste värde talaren anförde, dels
ock hufvudsakligen af det skäl, att, om förändringen nu
vidtoge, skulle säkerligen öfverrätterna blifva så öfverhopade
af göromål, att de, hos hvilka redan betydliga balancer
finnas, skulle derigenom få dem ännu mer ökade, får äfven
jag tillstyrka en återremiss.
Frih. Cederström, Anders: Äfven jag anhåller otn
återremiss af delta betänk., på så väl de skäl, sorn Frih.
Boye och Gr. Posse anfört, som isynnerhet derföre, att om
nu summa appellabilis skulle komma att upphöra, så blefve
det i betänk. jV:o 56 af LagUtsk. föreslagna upphäfvande af
lagmansrätterna nästan omöjligt, emedan jag icke kan föreställa
mig, att K. M. kunde bifalla lagmansrätternas upphäfvande,
så framt icke garantier funnos, att öfverrätterne
icke sedermera skulle blifva öfverhopade af göromål, eller
belastade med ett betydligt större antal mål än förut. Det har
vid början af riksdagen visat sig, att R. St. åtminstone icke
då hade någon benägenhet att, genom förstärkning af hofrätternas
embetsmannapersonal, göra det möjligt för dem
att sköta sina åligganden med större drift, än hittills; och
om göromålen blifva förökade, ulan att tjenstepersonalen i
proportion derefter äfven ökas, så skulle följden naturligtvis
blifva, alt det ej kunde beräknas vid hvad tid ärendena
derstädes kunde afgöras. Jag får på sådan grund anhålla
om återremiss.
Gr. Frölich, David: Jag har redan för min del vid
riksdagens början yttrat den allmänna åsigt, att man borde
vid denna riksdag, så litet som möjligt, göra partiella förändringar
i civil-lagen. Jag yttrade tillika den förhoppning,
grundad på några bär lemnade uppgifter, att vi möjligen
kunde få liela nya lagförslaget framstäldt en bloc, och erhålla
LagUtsk:s yttrande deröfver; men sedan nu LagUtsk.
genom sina speciella förslag visat, alt vi icke lära kunna få
en sådan förhoppning realiserad, så måste jag ur samma
synpunkt för min del anhålla, att R. o. Ad. ville blankt afslå
detta betänk, såsom det enklaste sättet att komma ifrån
detsamma och slippa ett förnyadt förslag.
Hr von Hartmansdorff, Au g.: Jag anhåller att få
instämma med Gr. Frölich. Jag inser icke hvartill det
skulle tjena alt återremittera detta betänk, och få det tillbaka;
ty något annat slut lärer det ej kunna få än att
a I slas.
Hr Printzensköld, Carl: Äfven jag instämmer i det
yttrande Gr. Frölich afgifvit. Jag har under den tid jag
varit tjenstgörande i åtskilliga rättegångsverk, erfarit, huruledes,
der ingen summa appellabilis varit stadgad, man af
trätlystnad tvistat oin icke mer än 12 sk:s värde, och med
sådana tvister gått ända till K. M. Något annat resultat än
De 11 ii Juli.
397
afslag på detta betänk, lärer icke vid sådant förhållande
böra följa, och detta afslag synes ju förr desto hellre böra
meddelas.
Frih. Boye: Då jag begärde återremiss, härrörde sådant
verkligen deraf, att jag trodde det vara allt hvad jag
med hopp om framgång kunde begära; men sedan nu andie
ledamöter begärt afslag, så förenar jag mig med dem i
anhållan örn afslag å detta betänkande.
fl. Ex. Hr Gr. Posse: Då jag äfven förutser, att detta
betänk., sedan det blifvit återremitteradt, ej kan få annat
öde än att afslås; så förenar jag mig med dem, som yrkat
ett sådant beslut genast.
LagUtskts betänk. N:o 55 blef af R. o. Ad. nfslaget.
Till pröfning företogs LagUtsk:s den 4 och 8 dennes
på bordet lagda betänk. N:o 56, öfver väckta motioner om
upphäfvande af kämnersrätter, lagmansrätter och riddaresynerätter
samt ändring eller upphäfvande af åtskilliga lagens
rum, rör:de rättegångs-ordningen.
Frih. Boye, Ludv.: Jag gör mig inga illusioner om
min förmåga att motverka ifrågavar. beslut, eller att vinna
någonting i min afsigt att motsätta mig detta betänkande.
Populariteten har vid 2:ne riksdagar fordrat, att lagmansrätterna
skola bort, och popularitetens makt har vuxit sedan
dess. Men jag fullgör mitt samvetes pligt, min skyldighet
mot fäderneslandet, då jag ber R. o. Ad., något närmare
än Utsk. gjort, besinna frågan. Må det tillåtas mig
att, såsom en inledning för R. o. Ad. att uppfatta de särskildta
skäl jag går att framställa, här lemna en upplysning
om ämnets historik. Vid i8i5 års riksdag hade dåvar.
Lagcomite' till K. M. i underd. inkommit med förslag till
förändring i domstolsinrättningen, och der fanns förslaget
om lagmansrätternas afskaffande, men der fanns också ett
annat förslag, som man nu icke talar om, men som står i
oskiljaktigt sammanhang med det förra. Der föreslogs nemi.
att flofrätternas divisioner skulle åtskiljas, så att en öfverrätt
blefve i hvarje provins, måhända icke i de smärre,
men i proportion till folkmängden, så att dessa öfverrätter
skulle blifva ungefärligen lika många sorn lagmansrätterna
nu äro. När man såg dessa förslag i deras sammanhang, så
fann man att Lagcomite'en hade sjelf uppfattat sanningen
deraf, att i den mån lagmansrätterna försvunno, skulle öfverrätterna
anlitas uti så mycket flera mål, och behof uppstå
af flera domare och domstolar. Nu har man klippt af
sammanhanget emellan dessa båda förslag, och man begär
lagmansrätternas afskaffande, ehuru genom ordentligen anställd
undersökning, efter Lagmans-och Hofrätternas hörande,
det är evident bevisadt, att för det närvar, af de mål,
Den ii Juli.
som från häradsrätterna gå till lagmansrälterna, undanfalla
vanligen y5 proc., som icke gå lill Hofrätterna. Tager man
nu bort lagmansrälterna, så gå alla dessa utan förminskning
fram till Hofrätterna, oell ovillkorliga följden blir det beslut
, som Lagcomiteen föreslagit , nemi. att en Hofrätt
för hvarje provins skall inrättas. Vill man det ena, så måste
man vilja det andra; men i alla fall måste behandlingssättet
vara felaktigt, då man antager det ena utan att på
samma gång granska och pröfva det andra förslaget. Jag
tror man ej heller skäligen kan glömma hvilka följderna i
annat afseende skulle blifva. Omöjligen kan man säga, alt
lagmännen, hvilkas egentliga inkomster bestå i lösen för
domarna, skola sakna dessa inkomster. Första påföljden för
statsverket blir således, att godtgöra lagmännen hvad de
förlora i inkomster. Men denna omständighet är visserligen
minutiös och ett lappri, emot den påföljden, att K. M.
nödgades begära ökade och måhända fördubblade löneanslag
för Hofrällernas ledamöter, ehvad divisionerna förblifva
oafskiljda eller flyttas till provinserna. Jag tillstyrker afslag
å detta betänkande.
Frih. Cederström, Anders: Om detta betänk, skulle,
sådant det nu inkommit, gå igenom, så skulle jag instämma
med Frih. Boye deruti, att Hofrätterna blefvo för mycket
öfverhopade med göromål; men om förslaget lomme att
uppställas på samma sätt, som det vid de 2,'ne sisth riksdagarna
varit styliseradt och i sådant skick oförändradt biefve
anlaget, så tror jag, alt alla de omnämnda vådorna
skulle upphöra. Af nuvar. LagUtsk. är föreslaget, att så
väl summa appellabilis, som doms fullgörande skall upphöra,
äfvensom vadeskillingen blifvit nedsatt till 3 daler. Om
det icke föreskrifves, alt domen ovillkorligen bör fullgöras,
så är det klart, att alla de mål, som gått från häradsrätterna
lill lagmansrätterna, skola gå till Hofrätterna. Det skulle
blifva nästan värre än förut, ty Hofrätterna skulle då blifva
så öfverhopade af mål, att de ej på flera år hunno afgöra
de inkomna ärendena; och följaktligen skulle hvar och en
part, som funne sin fördel vid att hindra målets slutliga
afgörande, vädja till Hofrätten, der han i detta fall väl
visste, att saken skulle draga ut på liden. Finnas lagmansrälterna
qvar, så kan parten åtminstone icke beräkna mer
än ett års uppskof med fullgörande af den skyldighet, sorn
honom af häradsrätten blifvit ålagd. Om åter doms fullgörande,
hvilket är det hufvudsakligaste correctivet, skall följa
genast på häradsrätts dom ; så tror jag, att icke blott de
75 proc. af ändringssöknnde, som icke fullfölja sin talan
från laginansrätterna, utan äfven ett ännu större antal af
dem, hvilka, nu finna sin fördel vid att fortsätta rättegången
i lagmansrälten, och af hvilka en stor del blott söker undvika
domens fullgörande, skola finna sig nödsakade att af
-
Den ii Juli.
^99
stå frun rättegångens fortsättande, och att Hofrätterna i följd
deraf skulle få vida mindre att göra än nu, då lagmansrätterna
qvarstå. På denna grund får jag anhålla om återremiss
af detta betänk., och att detsamma må rättas lill
likhet med hvad vid sista riksdag af dåvar. LagUtsk. föreslogs,
eller att 25 cap. i och 16 §§:na, sista mom. af 17 §:n
i samma cap. och 2.6 cap. 2 §:n Rälteg.-b:n samt 3 cap. 5
§:n Utsökn.-b:n må erhålla den vid sista riksdagen föreslagna
lydelse. För vinnande af sådan ändring måste jag yrka
nterremiss, men jag kan ingalunda instämma i Frih. Boyes
begäran om afslag.
H. Ex. Hr Gr. Posse, A rvid: Det är efter mitt omdöme
alldeles ostridigt, att det är orätt och skadligt för de
rättsökande, att vi i Sverige hafva 4 instanser i civila mål.
Vår nitvar. lag känner ej heller dessa många instanser, ty
der återfinner man endast 3:ne sådana och en Revision. Det
är genom i sednare tider tillkomna förhållanden, som Högsta
Domstolen blifvit godkänd såsom en vanlig domstol. Jag
hoppas derföre, att den tid må komma, då lagmansrätterna
skola upphöra; och jag inser icke några svårigheter att kunna
tillvägabringa denna förändring, dock endast i sammanhang
med förändring af domstolarnas organisation i allmänhet.
Att nu, innan vi hafva vidtagit den allmänna förändringen,
förklara, att nämnda domstol skall afskaffas, tror jag bestämdt
skulle leda till större olägenheter, än man derigenom
velat undvika; ty den största olägenhet, som de
många instanserna förorsaka, är den tidsutdrägt, hvilken
derigenom vid rättegångarna måste uppkomma; och den
minskas icke, om målen komma att ligga i Hofrätterna 1
å 2 år, i stället för att uppehållas i lagmansrätterna under
samma tid. Då derjemte förekommer, att vi hafva ett nytt
lagförslag utarbetadt, och det undergått den föreg:de granskning,
som för Statsmakternas pröfning erfordras, samt då
K. M. gifvit R. St. tillkänna, alt K. M. hoppas vid nästa
riksdag kunna för R. St. framlägga detta förslag, som i
Rätteg.-b:n omfattar en förändrad organisation af domstolarna
i allmänhet; så synes mig att, då vi så länge bibehållit
lagmansrätterna, kunna vi äfven bibehålla dem tills vi få
se utslaget af K. M:s och R. St:s beslut angtde detta förslag.
Mig synes, som LagUtsk. icke tillräckligt tagit denna
omständighet i öfvervägande, och på denna grund instämmer
jag i begäran om återremiss.
Hr Lefre'n, Joli. Pehr: Att jag såsom militär begär
ordet i en fråga af denna beskaffenhet, derför anhåller jag
om ursägt; men som jag vid alla riksdagar, så väl jag förmått,
och med synnerlig uppmärksamhet, följt detta mål;
så ber jag alt äfven nu få uttrycka min mening. Jag tror
nemi. att, sedan Hofrätterna, hvilka inrättades för att dömma
Konungens dom, hafva upphört alt vara högsta instan
-
Den ii Juli.
sen, oell då det är en bestämd och gifven sak, att rättsökande
både böra och verkligen ej kunna annat än önska
att hafva begge de första instanserna hemma i sin ort, och
detta är en billighet, som lagstiftaren ej bör förbise; så är
det långt ifrån rätt att afskaffa lagmansrätterna, utan är
det deremot Hofrätterna, som böra afskaffas, d. v. s. fördelas
så, alt lagmansrätterna completteras lill det antal ledamöter
(jurister nemi.) som erfordras för att domina i andra
instansen, der äfven den gamla lagmans-nämnden bör vara
förenad med examinerade delen af rättens ledamöter, hvilken
jag anser böra utgöras af minst 3:ne personer. Att nu
afskaffa det element, som bör stå qvar, och deremot hålla
sig till det element, som bör sprängas, anser jag vara alldeles
oriktigt. Jag instämmer således, och äfven på grund
af de skäl, Gr. Posse och Frih. Boye anfört, i begäran om
afslag å detta betänk., såsom efter min åsigt af saken saknande
all egentlig grund, och för tidigt att komma fram
med nu, då vi hafva att förvänta en allmän reglering af
doms tols-inrätt ningen.
Frih. Cederström, Thure: Jag får anhålla om R. o.
Ad:s ursägt för det jag uppträdt att yttra mig i ett ämne
af så svår och grannlaga beskaffenhet, som det nu förevar. LagUtslits
betänk, afhandla)-; men jag anser såsom representant
min pligt fordra, att jag äfven i detta ämne uttalar min mening,
och får jag först förklara, det jag, lika med en föregtde talare
här straxt bredvid mig, yrkar återremiss af detta betänk.
, af skäl, att det synes mig böra förändras till samma
form med det vid sista riksdagen af LagUtsk. afgifna förslag
angtde lagmansrätternas afskaffande; men jag kan icke
undgå att tillika uttala den öfvertygelse, att jag för min
del destomindre finner någon våda vid lagmansrätternas afskaffande,
som, ifall det blefve stadgadt, på sätt en talare
framställt, dels att summa appel labilis bibehölles, och dels att
doms fullgörande erfordrades för vads fullföljande, jag med
skäl tror att Frih. Boyes uppgift derom, att af de mål,
mot hvilka vad vid häradsrätt anmäles och fullföljes vid
lagmansrätt, endast en fjerdedel fullföljes från lagmansrätterna
till Hofrätterna, och att således antalet af de till Hofrätten
inkomna vädjade mål, genom lagmansrätternas bibehållande,
minskas med y5 proc., nästan helt och hållet
komme att förfalla, enär, enligt milt förmenande, antalet af
till Hofrätten inkommande vädjade mål icke i betydlig mån
komme att ökas, om lagmansrätterna borttagas under iakttagande
af ofvanangifna grunder. Men jag tror deremot,
att det vore af högsta besvärlighet för rättsökande parter,
om lagmansrätterna bibehöllos, då de äro så organiserade,
att ting derstädes icke hålles oftare än en gång om året.
Det händer nemi. nu icke sällan, att en person, som får sitt
Den n Juli.
mål afdömdt vid häradsrättens »ommarting, icke kan få detsamma
under pröfning vid det årets lagmansting, och således
måste vänta till nästa års lagmansting. Vill då olyckan,
att han får målet uppskjutet, hvilket latt kan hända, antingen
deiföre att vittnen skola höras, eller i anseende till
andra omständigheter, så ålgar ytterligare ett år. Sedan
målet sålunda efter 2tne års hvila blifvit afgjordt i lagmansrätten,
kan det dock hända, att målet blir återförvist
af Hofrätten, och då återgår det icke lill lagmans- utan
till häradsrätten, hvaraf följer, att samma omgång börjas ånyo.
Ett sådant rättegångssätt medför ofta, att rättegångarna
blifva 10 år gamla, innan de med slut afhjelpas; och
jag skulle tro, att det är det största mehn en rättsökande
kan lida, att han behöfver vänta i 10 ål' på sakens afgörande,
äfvensom jag förmenar, att dylika långa uppskof för
processlystna personer och deras sakförare utgöra den största
lockelse till rättegångarnas fortsättande. I öfrigt får jag
nämna, alt ej allenast R. St. vid 2:ne föregtde riksdagar på
så grundade skäl beslutat lagmansrätternns upphörande, att
jag för min del icke finnér någon betänklighet dervid, utan
äfven R. St:s Just.ombudsman gjort framställning om nödvändigheten
af lagmansrätternas afskaffande, och jag vet
specielt — ty jag har haft tillfälle att muntligen inhemta
hans tankar i detta ämne — att han ytterst noga och
grundligt ölvervägt betänkligheterna, innan han afgaf sin
hemställan i detta ämne. Jag tror tillika att, ifall göromålen
i Hofrätterna Lo mino att ökas, i följd af lagmansrätternas
upphörande, det vore vida mer båtande både för Hofrätterna
och allmänheten, att Hofrätterna förstärktes, om
det också vore med en helt ny division, hvarigenom balancerna
kunde förekommas. Jag skulle visserligen icke hafva
yrkat något sådant, om förslaget till civillag blifvit af K.
M. med propos. aflemnad till R. St. ; men ehuru jag för
min del icke betviflar, att sådant kommer att ske vid nästa
riksdag, så fruktar jag dock, att det kan draga alltför länge
ut med förslagets antagande, emedan granskningen af detsamma
kan blifva så långvarig, alt dertill 2 å 3 riksdagar
kan åtgå, då fullbordandet deraf är omöjligt att bestämma,
och vid sådant förhållande vågar jag icke tillstyrka att, i
afvaktande derpå, dröja med lagmansrätternas afskaffande,
hvaraf, såsom jag haft äran yttra, inga menliga följder enligt
min tanke kunna uppkomma. Hvad beträffar den af
en värd ledamot, Frih. Boye, gjorda erinran, att, ifall lagmansrätterna
indragas, lagmännen, hvilkas hufvudsakliga inkomster
bestå af domslösen, borde erhålla ersättning af statsverket;
så tror jag verkligen att förlusten derigenom blefve
så ringa för hvarje skattdragande, alt en hvar i sin mån
ville bidraga dertill, helst jag skulle förmoda, att afgiften ej
blefve beständig, emedan lagmännen kunde användas på an9
H. 5,
Deli ii Juli.
nät håll, såsom ledamöter i Hofrättcrnn, eller lill andra ernbetsbefaltningar;
och hvad åter angår auniärkntn att ett
ökadl antal Hofrättsledamöter skulle hehöfvas, så medger
jag visserligen, att denna anmärkn. kan vara ganska riktig;
men jag tror deremot, att då lagmännens antal är ganska
slolt och de äfven hafva löner, så skall det behöfliga anslaget
för Hofrutternas förstärkning icke i betydlig mån öfverstiga
hvad lagmännen sammanräknadt såsom lön oell boställen
åtnjuta. På deisa grunder och i öfrigt i öfverensstämmelse
med de skal, sorn R. St. rid 2tne föregtde riksdagar
fiarnstadt, samt R. St:s Just.ombudsman ytterligare
utvecklat, anhåller jag 0111 återremiss af delta betänk., för
att det må få samma form som LagUlskts betänk, i detta
ämne vid föregtde riksdag.
Gr. Mörner, Carl Göran: På sätt bär redan är vordet
anmärkt, hafva visserligen R. St. vid två föregtde riksdagar
ingått till K. M med und. anhållan om laginansrälternas
upphäfvande; och denna omständighet skulle äfven
— jag medgifver det — kunna synas höra afskräcka en så
ung och ovan talare, som mig, från att yttra mig i en syftning,
motsatt det nu ifrågavar. förslaget. Men dels är detta
förslag väsendtligt olika med det vid de två föregtde riksdagarna
afgifna, dels ock har jag uti Just.Statsministerns
embets-berättelser om rättegångs-ärendena i Riket funnit åtskilliga
factiska förhållanden utredda, uppå hvilka jag anhåller
att få fästa R o. Adts uppmärksamhet.
Af de mot lagmansrätlerna framställda anmärkntr är den
första och, enl. min tanke, vigligaste, den som angår dessa
domstolars sammansättning. Den i afseende häruppå gjorda
anmärkn. finner jag för min del grundad, och derföre hvarken
vill eller kan jag bestrida riktigheten derutaf.
Vidare är emot lagmansrätlerna anmärkt, att de vålla
uppehåll och hinder i lagsk ipningen, dervid särdeles vigt blifvit
lagd uppå det dröjsmål, som skall uppkomma genom
ärendens uppskjutande från eit lagmansting till ett annat.
Huru verkliga förhållandet i denna omständighet är, inhemtas
tillförlitligast af de förromnämnda embelsberättelserna.
Jag har väl ej haft tillfälle fullständigt samla alla nämnda
berättelser, men får dock meddela hvad som inliemtas af
dem, till hvilka jag ägt tillgång. De utvisa att antalet af
uppskjutna mål från det föregåend
året. utgjort  ,
och att de från häradsrätterna vädjade
mål uppgått till .
a att sammanräknade summan af
vademål för hvarje af förenämnda
år stigit till
i83o.|i83:i
1834.IiS3G |iö37 |iS38.
223
4,548
166
5,910
>74
4,901
129
4,846
140
4,995
■48
4,939
4.77'
6,076 5,07514,975
5,135;5,o87
Den ii Juli
4o3
Utaf dessa mai hafva före inställelsen
vid lagmansrälten blifvil
b i I a g d a
och vid liigmansrätlcr f ö r I i k l a
hvaremot utaf de afgjorda målen
de, uti hvilka det omtvistade ej
uppgått till summa appel labilis
och der det således mäst bero vid
lag »länsrätternas dom, endast hafva
utgjort
och får jag härvid anmärka, att berättelsen
för år iS3o ej utvisar
huru många mål under summa ap
pel la bi 1 is, sorn nämnda år blifvit vid
lagmansrätterna afdömda, ulan att
nämnda berättelse endast i en summa
upptager de afgjorda målen till
För de andra åren utgör beloppet af
återstående vid lagmansrätterna afgjorda
mål , deruti vad kunnat
tillåtas
Såsom uppskjutna till det följande
året upptages .
Summa
Vill man nti efterse, huru
len, sorn blifvit dragna linder
,738
174
2,63o
229
2,439
98
375
1,846
120
382
[,838
70
419
>899 i ,649
302
338
3,ooo 2,o53 2,008
182J 174! <4°
2,673
■ 48
3o4
2,695
137
(innes:
4'771 |6,o76|5,o7öj4,975|5, i35|5,o87
slör del utaf de afgjorda måll
ö gre rätts pröfning, så be
-
iS3o |<83-j 11834
1836
1837 11838
860
IMÖ7
1 ,°4 7
i,o45
1, io3
>,099
1,076
93o
1,076
1,081
9^ 1
nti antalet af vädjade mål från lagmansrätt
till Hofrätt ulgjorf .
men att icke ens detta antal blifvit
bos Hofrätterna fullföljdt, utan
att heta summan af till Hofrältcrna
inkomna tvistemål, oberäknad!
concurser, belöper sig ifrån Rikets
samtliga lagmans- och rädstufvurätler
samt med tillägg af de mål,
deruti vad går dirccte från härads
lätt till Hofrätt, lili
så all lololbeloppet af de hos Hofrätterna fullföljda tviste
mål,
för hvarje af dessa lein år, understiger antalet af de
mål, deruti vad emot lagmansrätternas beslut blifvit samma
år erlagdl, med undantag endast för ett år eller år iH56.
Huru stör del af de lins Hofrätterna fullföljda tvistemålen,
som kommit från lagmansrätterna, oell huru många, som härleda
sig från de andra omnämnda domstolarna, har jag ej
kunnat utreda, emedan tabellerna ej härom lemna upplysning
; och för år i8io äro ej vädjade oell instämda tviste
mål
och concurser
1 088 mål.
åtskiljda, utan i en summa upptagna till
siffrorna blir
Resultatet af de anförda
utaf vädjade målen vid
tredjedel bortfallit före inställelsen hos
således inom året blifvit definitivt afgjorda; att
lagmansrätterna något
emedlertid, att
mera än en
och
utaf de åter
-
lagmansräl ten
4°4
Den ii Juli.
slående tvåtredjedelarna något utöfver |f:delar iiro vordna
hvarje år vid lagmansrätterna med slut afhulpna, oell knappt
en nittondedel årligen lill det följande året uppskjuten ; att
antalet utaf dessa uppskjutna mål vid Ingmansrätlerna förhåller
sig till hela beloppet af dit vädjade mål , sorn i till
3o ; och alt de mål, deruti från lagmansrätterna blifvit till
Hofrätt vädjadt, utgöra ungefär en femtedel af samtliga vademålen
och en tredjedel af de vid lagmansrätterna afgjorda
och föll i k ta.
Detta torde bäst bevisa, huruvida lagmansrätterna i någon
betydlig mån bidraga att minska Hofrätternas göromål
eller icke, och om lagmansrätterna kunna anses hafva gifvit
skälig anledn. till klagan deröfver, att de vålla uppehåll i
lagskipningen.
För vidare jeniförelses skull, torde jag med några ord
fä nämna , huru förhållandet med afbörda mål och balancer
visar sig vid andra domstolar i Riket. På det jag dock
ej härvid måtte vara onödigt vidlyftig, vill jag inskränka mig
att, hvad Hofrälterna beträffar, endast redogöra för ställningen
de två sista åren, för hvilka berättelser äro utkomna,
eller för åren 1837 och 1838. Det förstnämnda året utgjorde
ingående balancen af vädjade tvistemål, oberäknadt con
curser,
vid Rikets samtliga Hofrätten 621,
och under året tillkommo 1,081,
Summa 1,702.
Härutaf blefvo under året afgjorda eller afskrifna . 998,
så att till följande året återstode såsom balance . . 704,
Och år i838 tillkom till den nyssnämnda balancen från
så alt beloppet utgjorde tillsammas
i,645.
"Utaf detta antal afgjordes eller afskrefvos .... 1,007,
och såsom balance till följande året återstod . , . 638,
Hvad Just.revisionen beträffar, så utvisar Just.Statsministerns
berättelse för år 18 iy, der en tabell öfver målen för
de 10 sistförflutna åren finnes, att balancerna af revisionssaker
varit i ett nästan beständigt stigande, så att, då ingående
balancen år 1828 utgjorde 192 dylika saker, hade desamma
år i83a stigit till 214, och år 1837 till 32g, äfvensom
utgående balancen för sistnämnda år upptog ett antal
af 354 revisionssaker; och utaf de revisionssaker, som år 1837
blifvit i Högsta Domstolen afgjorda , befinnas en hafva inkommit
till Just.revisionen år 1812, en år i8r4, 2 år 1828,
3 år 1831, 5 år 1833 , i 3 år 1833, 18 år 1834, 24 år i835
eeh återstoden åren i836 och 1837.
Summa 1,702.
1837 af tvistemål
ytterligare under året mål,
7°4.
94 '>
Summa 1,645.
D c ii ii Juli.
4o5
Att större skyndsamhet vid rättegångs-ärendenas behandling
skall vinnas derigenom, att, med antagande afLagUlskts
nu ifråga var. förslag, målen komma att fullföljas från häradsrätt
directe hos Hofrätt, utan alt först pröfvas af lagmansrätlen,
kan jag för min del, så länge närvar, domstols organisation
i öfrigt blifver oförändrad, ej föreställa mig; utan
tror jag att målens antal hos Hofratlerna, och i sammanhang
dermed balancerna skola högst betydligt ökas; ty att vadeskillingens
förhöjning från 12 sk. till 1 r:dr b:co och föreskriften
om borgens ställande för kostnad och skada ej kommer
att afskräcka många från rättegångars fullföljande, derom
är åtminstone jag för min del öfvertygad.
Vid sista riksdag var föreslaget, att doms fullgörande
skulle föreskrifvas såsom villkor för rättigheten att hos Hofrätt
söka ändring i häradsrättens dom, och åtskillige talare
hafva nu härstädes ånyo upptagit detta förslag. För min
del kan jag ej annat än afstyrka bifall härtill. Detta alett
sätt att i många, kanske till och med de flesta fall, göra
ändringssökandet för den fattiga omöjligt; och detta skall
åtminstone jag ej någonsin med min röst understödja.
Att endast helt enkelt borttaga lagmansrätterna, anser
jag äfven, med afseende på landets geographiska beskaffenhet,
olämpligt och innefattande en obillighet. Det skulle
då icke gifvas någon möjlighet for rättsökande parter, äfven
uti de från Hofrätterna mest. aflägna orter, att vinna rättelse
uti häradsrätternas beslut, utan alt nödgas vidkännas alla de
kostnader och svårigheter, som med ändringssökandet i Hofrätten
otvifveFhktigt äro förknippade. En part t. ex. ifrån
Torneå skulle då icke förrän uti Stockholm finna någon domstol,
som ägde att granska häradsrättens beslut ; och huru
mycken svårighet, sorn kan vara förenad dermed att riktigt
utföra och bevaka sin talan på en så långt bort belägen ort,
der den rältsökande_kanske icke ens äger någon bekant, det
är lätt att inse, särdeles som uti vårt land någon behörigen
consliluerad advocat-corps ej finnes, till hvilken parter, äfven
ulan personliga relationer, kunna vända sig. Lagmanslätten
är en domstol i orten, och der kan parten, utan särdeles
kostnad, sjelf, om han så vill, utföra sin sak. Ifall han
ej kan skrifva, möter der vanligen ej svårighet att muntligen
få utveckla hvad den ofta nog knapphändiga lillelien
blott ofullständigt upptager; och önskar han få vittnen hörda,
kan förhöret utan omgång derstädes för sig gå , dervid
samma domare, som sedan skall dömma, får sjelf förhöra de
åberopade vittnena. Att det skall innefatta någon vinst för
parterna att, i stället för detta rättegångssätt, nödgas anförtro
sin talan uteslutande åt ombud, det vågar jag åtminstone
betvifla, oell till detta tvifvelsmål har den erfarenhet, jag
varit i tillfälle inhemta under den tid jag tjenstgjort i Hofrätten
härstädes, gifvit mig grundad anledn., då jag ofta sett
de ingifna skrifterna endast innefatta några få räder och blott
4oG
D c 11 11 Juli.
innehålla t. ex. de orden: "Jag får å min lnifvudmans v il g -  "nar yrka ändring i underrätternas beslut uti allt livad ho”110111
emotgått,” eller något dylikt, lika outveckladt påstående,
och föga mera säkerhet för partén torde understundom
hafva erhållits, äfven om hans ombud råkat alt vara
representant uli något af RiksSt:n.
Ser man på organisationen af första domstolarna å landet,
torde äfven, med afseende deruppå, den föreslagna förändringen
vara föga af omständigheterna påkallad. Dessa
domstolar äro ej permanenta, och det är derföre endast efter
de särskilda tingsterminernas slut, som målen kunna komma
från dem till högre domstolar. Nu befinnes, att utaf de
4o domsagor, som lyda under Svea Hofrätts jurisdiction , ej
flera Un 2 ting om året hållas uti tingslagen inom ?,5 af dessa
domsagor, och att utaf dessa 0.5 äro 7, inom hvilka tingslag
finnas, der endast ett ting 0111 året hålles Om således R.
St. för närvar, inskränkte sin åtgärd till att, på sätt LagUtsk.
uti dess betänk. JN':o 5y föreslagit, förordna 0111 lagmanstingens
hållande 2 gånger om året, skulle jag tro , att
klagomålen öfver det uppehåll, lagmansrätterna vålla, skulle
blifva till betydligaste delen afhjelpta ; neli erfarenheten af
den förökning i målens antal hos Hofra t terna, som, enl. min
öfvertygelse, otvifvelakligt blifver en följd af denna förändring,
skulle lill en blifvande riksdag kunna tjena till ledning
för bedömmandet af hvilka åtgärder, i afseende på inrättandet
of nya eller förändrandet af de nnvar. domstolarna,
som kunna erfordras, ifall man då finner lämpligt borttaga
lagmansrätterna.
På de af mig nu anförda skäl förenar jag irng med deni,
som yrka afslag å LagUtsk:s betänk. JV:o 56.
Frih. Raab, Adam Christian: Äfven jag får bedja
0111 tillgift för det jag yttrar mig i detta ämne. Om å ena
sidan jag kunde anses dertill obehörig, såsom icke lagfaren,
så hör jag dock å andra sidan till deras antal, som hafva
egendom, och kan således få äfvensom jag haft rättegångar,
hvarföre jag icke är ointresserad i saken , såsom möjligen
blifvande rättsökande. Det synes mig som de herrar, hvilka
motsatt sig lagmansrällernas borttagande, likväl något hade
frångått sina bestämda åsigter sedan sista riksdag. Sålunda
får jag, hvad Frih. Boye beträffar, anmärka att vid sista
riksdagen tog han lagmansrätterna i lifligt försvar och yrkade
deras ändamålsenlighet. Detta hafva vi icke nu hört,
utan har Frihtn inskränkt sig dertill, att han hållit sig blott
till svårigheten alt , om lagmansrätterna borttogos, målen
kunde medhinnas vid Hofrätterna. Ett skäl liar nu blifvit
anfördt för lagmansrälternas bibehållande, nemi. det väntade
lagförslagets antagande vid nästa riksdag. Samma skäl begagnades
äfven vid förra riksdagen. Jag hör visserligen
till deras antal, som hoppas, att vi vid nästa riksdag skola
D en 11 Juli.
4°7
komina till det målet; men osäkert är det. Vi kunna få
vänta derpå ännu längre, neli emedlei tid är det illa, om vi icke
kunna komma till en förbättring, derföre att vi icke kunna
få alla förbättringarna på en gång. Kanske att man, när
det blir fråga om att antaga det nva lagförslaget, behagar
säga: ’’låtom oss icke antaga allt på en gång, utan litet i sen"der,
oell först försöka huru det lyckas, på det vi ej må
”förtaga oss.” Jag föreställer mig , att om den förändring
ägde rum, som nu önskas, jag vågar säga allmänt, då 2:ne
föregtde riksdagar uttryckt sin opinion för lagmansrätternas
borttagande, så skulle vid nästkommande riksdag erfarenheten
kunna vägleda oss i fråga huruvida det vore ändamålsenligare
alt Hofrälterna antingen fördelades till provinserna
eller förökades med ett större antal divisioner. Då kunde
man, som sagdt är, stödja sig på erfarenheten.
Ur Lefre'11 liar sagt, att folket önskade hafva så beskaffade
fora, der parterne sjelfve kunde infinna sig. Hvad folkets
tanke i detta hänseende är, tror jag man kan anse uttryckt
i den opinion, som vid riksdagarna och öfverallt yttrat
sig för borttagande af den 4;de instansen, nemi. lagmansrätten.
Gr. Mörner har i detta hänseende nämnt, alt lagmansrätterna
voro i så måtto fördelaktiga för folket, alt parterne
der kunde muntligen yttra sig. Detta gäller endast fördem,
hvilka bo närmast till de ställen, der lagmansrätterna hållas.
I Skåne, Halland och Blekinge finnes endast en lagmansrätt
likasom en Hofrätt. De som bo i Blekinge hafva mycket
svårt att inställa sig vid lagmansrätten i Lund; och om den
hålles i Carlskrona, hafva de, hvilka bo iSkåne, samma svårighet
att der infinna sig, för att muntligen utföra deras talan.
Gr. Mörner har äfven ur Just.Statsministerns berättelse
lemna! den uppgift, att endast -Ijtdel af de mål, som inkomma
till lagmansrätterna , gå derifrån lill Hofrätterna. Jag
skulle föreställa mig, att af de 3 ä 4°°o mål, som skola bortfalla,
hade kanske hälften aldrig gått ens till lagmansrätterna,
om icke den vädjande gjort sig förhoppning att, genom den
långa tidsutdrägten med rättegången, kunna göra lagens bud
på sitt sätt kraftlöst. Samme värde talare har äfven sagt,
alt om dorus fullgörande föreskrefs såsom villkor för rättigheten
att vädja till Hofrätt, vore det att gynna den rika på
den fattiges bekostnad. Jag tror deremot, att det villkor
för vadetalans fullföljande, som i detta betänk, föreslås,
nemi, att endast i mål, der saken ej går öfver 3oo daler,
doms fullgörande skall äga rum, skulle vara alt gynna den
rika på den fattiges bekostnad, emedan den fattige i allmänhet
måste antagas hafva mindre vigliga mål och endast har
mindre summor att processa om. Derföre önskar jag också
återremiss, på det denna skiljaktighet må bortfalla. Gr. Mörner
liar slutligen yttrat, att allt vore afhjelpt dermed, att
2:ne lagmansrätter skulle hållas om året; men jag fruktår,
att dermcd^ndamålet icke på långt när kunde vinnas; aldra
Den 11 Juli.
minst skulle derigenom vinnas det ändamål, som Grefven
åsyftar, att man kunde komma till erfarenhet om verkningarna
af en förändrad domslols-inrättning, innan det nya lagförslaget
korame att antagas. Jag tror, att det för en sådan
erfarenhets vinnande vore bättre att helt och hållet borttaga
lagmansrätterna, för alt få se hvad verkan det kan hafva. Jag
yrkar derföre och i öfrigt på de grunder, som i den af Frih.
Cederström, Anders, afgifna reservation äro anförda, att detta
betänk, mätte återremitteras.
Hr von Röök, Gust.: Jag får endast åberopa den reservation
jag afgifvit emot LagUtsk:s betänk., och som åtföljer
detsamma. Om det tillätes mig att uppläsa den, skall
R. o. Ad. deraf finna, huru jag motiverat min åsigt och de
skäl, som synas mig tillräckligt talande för lagmansiätternas
bibehållande.
Ilr von Röök uppläste derefter sin vid betänk, fogade
reservation, hvarefter iian fortfor:
I följ l af hvad jag sålunda andragit, tager jag mig friheten
anhålla, att LagUtsk:s betänk, måtte återremitteras,
på det saken må tagas i närmare öfvervägande, med afseende
å hvad nu af flera värda talare blifvit anfördt.
Hr Stuart, Carl Gust.: Frågan angide lagmans-och
kämnersratteroas indragning har , under en längre tidrymd,
varit föremål för så väl enskild som allmän discussion. Hvar
och en, som deltagit i dylika discussioner, bör derunder således
redan i detta ämne hafva fattat sin öfvertygelse. Det
är också på grund af denna min stadgade öfvertygelse, jag
nu går att härom yttra min åsigt. Såsom skäl emot den nu
föreslagna och af allmänna rösten länge påkallade indragningen
af dessa domstolar, har af en värd talare, Frih. Boye,
blifvit anfördt, att statsverket derigenom skulle tillskyndas
betydliga kostnader, enär ej allenast de nuvar. lagmännen
voro berättigade att på indragningsstat åtnjuta ersättning för
sina inkomster, utan ock dessutom aflöningen för Hofrälterna
måste betydligen ökas. Jag är visserligen en af de ledamöter
utaf Representationen, som ifrigt söka motarbeta all tillökning
i folkets skattebördor; men då den ifrågaställda tillökningen
afser ett för det allmänna så v i g t i g t föremål, som
ett skyndsamt och ändamålsenligt skipande af lag och rätt,
kommer åtminstone icke jag all med min röst bidraga , att
den skärf af allmänna medel, som till detta maktpåliggande
ändamål erfordras, skall undanhållas. — En annan värd talare,
Gr. Mörner, har yttrat åtskilliga betänkligheter emot
lagmansrätternas indragning, hvilka betänkligheter synnerligen
grundade sig derpå, att Hofrätterna härigenom skulle få
alltför mycket ökade göromål. Jag vill äfven medgifva, att
har man endast till ögonmärke minskning i öfver-domsto
lar
-
Den ii Juli.
lames göromål och dervar. ledamöters tjensteåligganden, höiman
visserligen uppresa så många och så stora hinder man
kan för den rättsökande allmänheten att få sina mål dessa
domstolar underställda; men då man omöjligen lärer kunna
påstå, alt sådant med rätt och billighet samt nationens obestridliga
anspråk och sannskyldiga intresse öfverensstämmer,
torde lika litet en befarad tillökning i öfver-domslolarnes
göromål, som en motsedd tillvext i dervar. ernbetsmannapersonal,
böra afhålla representanten från att fullfölja den i
alla ordnade samhällen erkända grundsats, att hvar och en
hör få sina rättsfrågor pröfvade i den ordning lag och författningar
förmå, utan några i förväg lagda hinder. Man har
vidare uppgifvit, att följden af lagmansrätternas upphörande
skulle vara nödvändigheten att fördela Hofrätterna i Rikets
provinser. Denna följd vore för det allmänna ganska välgörande,
och jag kan icke annat än anse det i flerfalldiga
hänseenden högst vigtigt, att dessa Hofrätten, som nu äro
sammanslagna på några få ställen, varda fördelade i flera särskilda
för olika provinser. Det måste förefalla hvar och en
olämpligt, att samma på ett enda ställe stationerade Hofrätt
skall i sjelfva verket utgöra 4^5 särskilda domstolar ; och
jag tror derjemte, att så väl för domstolens eget anseende,
som för göromålens gång och sakernas mer grundade och
omsorgsfulla pröfning, det vore nyttigt och nödigt, att dessa
5 eller 4 afdelningar af en Hofrätt utgjorde lika många på
särskilda orter inrättade dylika domstolar, hvar och en dömmande
i sitt district. Det skäl, som af Gr. Posse blifvit
uppgifvet, och som äfven vid förra riksdagen begagnades ,
nemi. att lagmansrätternas indragning, hvars nytta man ej
ville bestrida, kunde uppskjutas lills nya lagförslaget blefve
pröfvadt och anlaget, kan jag icke godkänna. Är det fördelaktigt
för landet, att lagmansrntterna upphöra, och kunna
dessa domstolar afskaffas utan några genomgripande förändringar
i vår nuvar. rättegångsordning; så tror jag icke, att
man bör afvakta den beklagligtvis möjligen ännu aflägsna tidpunkt,
då det nya lagförslaget i sin helhet kan af begge
Statsmakterna varda antaget. Man klagar i allmänhet öfver
de nuvar. bristfälligheterna i vår lagstiftning; man yrkar förändring
deruti och lagarnas lämpande efter nuvar. tidsförhållanden;
men så snart någon förändring föreslås , så snart
en utväg anvises att för framtiden afhjelpa de öfverklagade
olägenheterna, är man alltid färdig med svaret : ”Vi skola
”vänta, tills vi kunna få alla förändringarna antagna på en
”gång.” På delta sätt aflägsnar man, så vidt jag kan fatta,
den tidpunkt, da hela det nya lagförslaget skall vara antaget.
och man tvingar på samma gång nationen att försmäkta
under den osäkerhet samt de svårigheter och olägenheter,
som den gamla lagen i mångå afseenden medför.
Gr. Mörner har anfört såsom ett skäl för lagmansrät9
11. 52
Den ii Juli.
lernas bibehållande, att antalet af de i dessa rätter uppskjutna
mål vore obetydligt. Det är dock icke endast lagmansrälternas
uppskofs-resolulioner, som i allmänhet föranleda
klagomålen och utgöra olägenheterna af dessa med ett oafbrutet
och ändamålsenligt rättegångssätt oförenliga domstols*
inrättningar, utan största olägenheterna och hufvudsakligaste
tidsutdrägten uppkomma af deras sammanträden blott en
gång om året. Frih. Cederström har också redan fästat uppmärksamhet
på det dröjsmål i lagskipningen, som derigenom
måste åstadkommas. Om antalet af de mål , som af lagmansrälterna
uppskjutas, icke är särdeles betydligt , så uro
deremot de mål desto flera, hvilka icke i lagmansrätfei na
kunna förekomma förrän långt efter den lid då de möjligen
i Hofrätt kunnat vara afgjorda, ifall den vädjande blifvit
hänvisad directe till sistnämnda domstol.
Jag anser för öfrigt , att conseqvens är en bland de
grundsatser, som R, St. städse böra noggrannt iakttaga, och
då R. St. vid 2tne föregtde riksdagar hos K. M. i und. anmält
deras beslut, att lagmans- och kämnersrätterna borde
upphöra, så bör det äfven vara en af aktningen för R. St:s
tillförene yttrade å - i g t påkallad följd, att samma beslut äfven
nu, under helt och hållet oförändrade förhållanden, bör
fattas; helst några skäl till afvikande från Ständernes förut
i detta fall uttalade mening , såvidt jag kan inse, icke förekomma.
R. St:s Just.ombudsman har nu derjemte upplyst,
att de Heste af Högsta Domstolens ledamöter med några rnodificationer
tillstyrkt antagandet af det utaf R. St. vid 2:ne
förflutna riksmöten gillade lagförslaget i afseende härpå. Man
har för öfrigt icke haft någon erinran att framställa emot
kämnersrätt er nas indragning. Det är således verkligen underligt,
att man yrkar afslag å ett betänk., som innefattar hemställan
om en lagförändring , emot hvilken icke ett enda skäl blifvit
uppgifvet eller kunnat anföras. Jag hemställer derföre
till de värda ledamöter, som yrkat afslag å detta betänk., i
hvad lagmansrätterna angår, om de icke ville afstå derifrån,
och i stället medgifva återremiss af detsamma , på det att
man åtminstone må lyckas få kämnersrätterna afskatfade.
Jag har icke nog juridisk kunskap för alt i detaljerna kunna
pröfva detta vidlyftiga lagförslag , och *då jag erkänner
att det fordrar noggrannt begrundande, har jag för min del
ingenting att erinra emot återremiss af betänkandet, hvarigenom
Utsk. sättes i tillfälle att i anledn. af de anmärkn.T,
som emot detaljerna förekommit , ytterligare granska och
jemka förslaget; men jag får* för min del på det högsta
bestrida propos. om afslag å det föredragna utlåtandet.
Frih. Cederström, Anders: Lika med Hr General
Lefre'n skulle jag också önska , att Hofrätterne framdeles
kunde blifva fördelade på flera orter i mindre afdelningar;
men jag kan icke lika med honom anse , att denna fördel
-
D c ii ii Juli.
nitig kun komma alt beto af Iagmansrälternas qvarståend?.
Den synes mig vara belt och hållet oberoende deraf, oell om
lagmansrbitterna nu genast uppliäfvas, så kan man visserligen,
dock i en framtid, lika väl fördela Hofrätterna på de särskilda
orterna, 0111 sådant finnes tjenligt. Dessutom får jag
äran nämna, att på de flesta orter är en ganska slör del af
rättsökande allmänheten ingalunda i tillfälle att vid lagmansrätten,
utan stor kostnad, personligen inställa sig. Förhållandet
i lagsagan kring Slockholm är t. ex., alt någon gång
hålles lagmanstinget i Stockholm, men ofta i andra städer,
såsom Nyköping, Norrtelje o. s. v. Detta gör att man ofta
har 12 a 14 mils resa till tinget, hvarföre det blir nödvändigt
att der hafva ombud, utom för dem som bo i den ort,
der tinget hålles. Det är således blott en ringa del af den
stora allmänheten, som der personligen infinner sig, så att
muntligt föredrag sällan kan äga rum. Gr. Mörner* statistiska
uppgifter styrka mig ännu iner i min öfvertygelse
om behofvet af lagmnnsrätternas snara afskaffande j ly just
af det förhållande , att utaf de 5ooo mål , som vädjas till
lagmansrätterna, endast en ringa del fullföljes i Hofni!terna,
kan man finna, huru stor olägenhet lagmansrätterna göra den
rättsökande, i anseende lill de medel de lemna åt den processlystne
att draga ut på tiden, innan lian gör rätt för sig.
Om lagmansrätterna med de villkor, sorn af LagUtsk. vid
förra riksdagen föreslogos, nu blefvo indragna; så blefve följden
den, att alla de mål, hvilka icke fullföljas från lagmansrätterna,
genast afslutades, och den rättsökande icke uppehölls
i utbekommande af sin rätt, såsom nu är fallet, i följd
af lättbeten att draga målen till lagmansrätts samtida pröfning.
Dessutom bänder ofta, att lagmans!ätten upphäfver
häradsrättens beslut, och den part, sorn derigenom finner
att lian har sådana skäl för sitt påstående, sorn han kanske
aldrig anat, får sålunda anleda, att ända till högsta instansen
fullfölja ett mål, som, ifall lägmansrälten ej funnits, bade
fått bero vid häradsrättens dom. Just detta gör, att jag
tror ännu flera mål ingå till öfverrätterna vid närvar, förhållande,
än de skulle utgöra, om lagmansrätterna voro afskaffade.
Det är på dessa skäl jag anhåller om åtel remiss,
men icke kan godkänna alsing å delta betänkande. Det
skulle dessutom vara ineonseqvent af Ständerna att 1111 afstå
ett förslag, som vid aine riksdagar ansetts behöfl.igt; och det
skälet, att vi vid nästa riksdag hafva att förvänta del nya
lagförslaget, är icke så tillförlitligt, att vi derpå kunna grunda
ett beslut alt nu uppskjuta afgörandet af frågan 0111 lagmansrätternas
upphäfvande ; ty jag hemställer , 0111 det är
möjligt att, äfven med förutsättning af det nya lagförslagets
öfverlemnande lill Ständerna vid nästa riksdag med en K.
propos., kunna med någon säkerhet berak 11a , huruvida Sländerne
finna detsamma vara i sådant skick, att det kan antagas,
eller huruvida det icke pröfvas nödigt att åter nedsätta
De n ii Juli.
en commission för att göra jemkningar deri, samt huruvida
icke sålunda frågan kan uppehållas mångå riksdagar. Denna
fråga har redan i 3o års tid blifvit utdragen , och den kan
måhända ännu l äcka 3o år, hvarunder man vid hvarje riksdag
kunde upprepa det skälet, att det generella lagförslaget
vore att förvänta vid nästföljande riksdag, och derföre de
partiella förändringarna borde fördröjas. Detta kan jag dock
för min del ej anse såsom ett tillräckligen gilltigt skäl för
att derpå grunda något beslut.
Hr Hjerta, Lars: Sedan jag anmälte mig, har jag
blifvit af Frih. Cederström, Thure, Frih. Raab och Hr Stuart
förekommen i det mesta jag ville yttra. Jag har således
blott iinga att tillägga. — Hr Stuart har redan emot Gr.
Mörners anförande erinrat, att den hufvudsakliga olägenheten
af lagmansrätlerna icke ligger i den mängd af mål, som
der blifva uppskjutna, utan just deruti, att en så stor mängd
af mål genom dessa domstolars tillvaro måste uppehållas en
längre tid utöfver den, som annars fordrades att få dem afgjorda.
Della skäl anser jag i hög grad förtjena uppmärksamhet,
och Gr. Mörner har bekräftat denna olägenhet, just
genom uppläsning af den statistiska uppgiften, att omkring
hälften af de mål, som inkommit till lagmansrälterna, har
derifrån ingått till de högre rätterna.
En värd talare har såsom skäl för lagmansrätternas bibehållande
andragit, att allmogen skulle sjelf önska alt hafva
en domstol i andra instansen bland sig. Hvaraf känner den
värde talaren denna allmogens önskan? För Ulin del kan jag
icke finna, att man har någon säkrare norm att bedomina
en sådan önskan, än allmogens egna fullmäktiges eller BondeSt:s
vid riksdagarna afgifna utlåtin, och då detta BondeSt.,
hvars ledamöter åtminstone i fråga om rättegångar icke äro
så alldeles okunnige, att de ej någorlunda känna proceduren
både i öfver- och underrätter, vid flera på hvarandra följande
riksdagar, nästan enhälligt yttrat sin tanke om nödvändigheten
af lagmansrätternas anskaffande, såsom medel till en
bättre lagskipning; så tror jag, att dessa ombuds röst möjligen
kan motsäga den värde talarens åsigt 0111 folkets önskan
i detta fall. Olägenheter kunna visserligen uppstå äfven af
denna reform; men det finnes troligen ingen sådan, vid hvilken
icke olägenheter af något slag förekomma, och den hufvudsakliga
frågan synes endast kunna vara, antingen fördelarna
eller olägenheterna äro öfvervägande. Vid hedömmandet
deraf måste man, såsom jag nyss sade, väl göra något
afseende på hvad som blifvit anförd t af de personer,
eller den del af folkets ombud, som saken närmast rörer.
H. Ex. Hr Just.Statsministern har här yttrat sin tanke
mot LagUtskrs betänk., eller för lagmansrätternas bibehållande.
Jag för min del beklagar, alt vi fått höra ett sådant
Den ii Juli.
4*3
yttrande frän denna höga embetsman, emedan det ger anJedn.
till den misströstan, att saken måhända icke heller
denna gång skall vinna bättre framgång hos Styrelsen än
tillförene. Må det likväl tillåtas mig att yttra det hopp,
att om betänk, återremitteras, och då det återkommer i hufvudsaken,
det af R. St. bifalles. H. Ex:s i detta fall så vigtiga
tanke må kunna justeras vid närmare inhemtande af Representationens
vid så många på hvarandra följande riksdagar
uttryckta beslut. Svagheten af det skäl H. Ex. anfört emot.
lagmansrätternas upplnifvande har redan af några talare blifvit
vidrörd, och det är af den beskaffenhet, alt det omöjligen
kan hålla stånd. Vid den ena riksdagen efter den andra
säga de representanter, som icke vilja hafva reformer:
”Vi skola icke vidtaga den eller den partiella reformen, der”före
alt vi vid nästa riksdag få företaga hela lagförslaget,
”och man icke bör lösrycka vissa delar deraf;” men då man
motionerar hela lagförslaget, säga de, att det icke går an
att antaga allt på en gång. Sålunda bringas saken i beständig
cirkelgång. Jag tror i öfrigt , att R. St. hafva många
skäl att ej låta de ärenden, som äro under deras behandling,
blifva hvilande endast i förtröstan på gifna löften om
hvad i framtiden skall ske, och att de ledamöter, hvaraf
Ministeren nu utgöres, svårligen kunna ingå någon proprie
borgen för hvad inom feni år kan inträffa från Regeringens
sida.
Frih. Roye: Det har varit intressant för mig att höra
de värda ledamöter, som talat till försvar för Utsk:s betänkande.
Jag bekänner likväl, att sedan jag i mitt yttrande
hade framställt a:ne frågor — den ena om formen och den
andra om saken, — så hade jag verkligen väntat, att desse
herrar icke skulle alldeles förbigå frågan om formen. Jag
har haft äran erinra derom, att då Lagcomiteen föreslog lagmansrätternas
afskaffande, så föreslog comite'en tillika en
förändring i Hofrätternas organisation. Jag anmärkte felaktigheten
af att lösrycka dessa frågor från hvarandra, att'afgöra
den ena, innan den andra kan afgöras. Detta är likväl
ett ganska vigtigt skäl, och jag förundrar mig således öfver,
att de herrar, som talat för betänk., icke alls brytt sig
om att upptaga detsamma, äfvensom jag förundrar mig öfver,
att Utsk. i dess betänk kunnat låta denna omständighet
undfalla sig. Jag är också öfvertygad , att om Utsk:s
betänk, nu hade upptagit den ena frågan i ett sammanhang
med den andra, på sätt som ämnet verkligen fordrar; så hade
icke blott jag, utan äfven andra ledamöter talat ur annan
synpunkt än nu. Vi hade då insett möjligheten af att
icke belasta domstolarna, och att icke — jag begär herrarnes
uppmärksamhet derpå -— just genom nu ifrågavar. förändring
komma till det olyckliga förhållande, som nu anföres
såsom ett skäl för förändringen. Det är alltför besyn
-
4*4
D e li 11 J u 1 i.
nerligt, mine herrar! att hufvtidsakliga skälet, hvarföre man
begär lagmansrätternas afskaffande, ligger deruti alt rättsökande
parter få vänta för länge på sina måls afgörande, men
att man dock förbigår conclusionen af hvad jag yttrat, nemi.
att denna väntan måste blifva ännu längre, om man afskaffa!-  lagmansrätlerna, utan att på samma gång annorlunda orga'-  nisera Hofrätterna. Man förbigår sålunda en hufvudsaklig
omständighet i formen, som egentligen och mäktigt inverkar
på hufvudsaken.
Jag begagnar äfven detta tillfälle för att från mig afleda
ett obehag. Jag vill icke lemna häfd åt en värd talares
beständiga missförstånd om hvad jag yttrar. Då jag yttrade
mig om bränn vinsfrågan, tilläde Frih. Haab mig tillmälen
mot Ulsk. om upproriska afsigter; ingenting mindre. Jag
har aldrig tänkt på något sådant, och fann ock detta missförstånd
så orimligt, att jag icke fann det förljena ett svar.
Nu får jag af samma man en förebråelse, hvartill jag ej begriper
anledningen. Han säger, att jag afvikit från den tanke
i ämnet, sorn jag yl trade vid sista riksdagen; men han
medger pä samma gång, att jag tog lagmansrätterna i varmt
försvar. Nu ville jag veta hvad Frihm menar med försvar.
Menar lian försvar i den mening, som förutsätter ett anfall,
så borde lian erinra sig, att lagmansrätterna icke voro anfallna.
Menar han principen, så menar jag, att jag i dag
försvarat den likaså riktigt som vid sista riksdagen.
En annan ledamot, Kr Stuart, har gjort en anmärkn. ,
som förtjena!- att eflersinnas, och jag tackar honom för den
rättelse, han gifvit mig. Han har erinrat derom , att detta
betänk, innefattar fråga om afskaffande af icke blott lagmansrätterna
utan äfven kämnersrätterna, och att således jag,
som begärt afslag å betänk., alltför knapphändigt affärdat
den ena frågan, i och med detsamma jag blott yttrat mig om
den andra. Han har rätt deruti , och jag skall också rätta
mitt misstag; i stället för afslag, som jag begärt, skall jag
begära återremiss, och dervid förena mig i det yttrande, som
en af reservanterna, Assessor Lagergren, afgifvit om den evidenta
omöjligheten att borttaga kämnersrätterna i de städer,
der folkmängden öfverstiger 5ooo personer, emedan i sådant
fall rådstufvurälterna skulle få alltför mycket att göra.
Slutligen må det förlåtas mig, om jag gläder mig -ofver
det bekymmer, jag hör yttras från popularitetens sida, derför
att Rikets förste embetsman verkligen redan vågar framställa
en sjelfständig mening. Populariteten har förklarat,
att lagmansrätterna skola bort, saken har blifvit förordad af
den auctoritet, sorn bestämmer populariteten, och då allmänheten
inbillar sig behofvet af förändringen större än del
verkligen är, utmärker det kraft och är det verkligen djerft
att här våga tala om reson. Jag som icke bryr mig om
någon popularitet, och som, Gud skeiof! icke behöfver någon,
drager icke i betänkande, alt vördnadsfullt hem
-
Den ii Juli.
hära H. Ex. min tacksägelse, för det lian äfven här äger en
sjelfständig mening.
Jag ändrar mitt förra yrkande och begär propos. på återremiss,
på det Utsk. må komma i tillfälle att ändra sitt förslag
äfven i afseende på kärnnersrätterna.
Hr af Uhr, Gust.: Obehagligheten af att i fulla ro
eller ao år fa vänta på afgörande af en rättsfråga , är vid
de tillfällen, då rättsfrågan så väsendtligen ingriper i den
ena partens materiella välstånd , att detta till hufvudsaklig
del derpå beror, denna obehaglighet är vid dessa tillfällen
så stor, att den utgör en verklig olycka och ändå icke en af
de minsta. Den är så stor, att den, som icke undergått en
sådan obehaglighet, ej kan göra sig någon föreställning derom;
och jag ber att till de talare, som yttrat sig för lagmansoch
kämnersrätlernas bibehållande, få hemställa, huru belåten
man kan vara äfven med vissheten derom , att slutligen
få fullkomlig rättvisa i sisla instansen, om nemi. en sådan
visshet garanterades af de mångå instanserna ; jag hemställer,
säger jag, huru belåten man vore med denna visshet, om
man icke upplefver den tid, då rättvisan utfaller , eller om
man åtminstone nödgas framlefva största delen af sin verksamma
lefnad i en beständig osäkerhet om den materiella
ställning, som skall blifva slutliga resultatet af rättegången.
Vore det icke i 9 fall af 10 bättre att få denna vigtiga omständighet
afgjord inom någon måttlig tid , snart sagdt på
hvad sätt som helst, än att få vänta och lefva ett olyckligt
lif, såvida de ifrågavar. materiella förhållandena hufvudsakligen
inverka på partens välfärd ? Jag vill således icke underlåta
att förklara mig vara en bland de folkets män, som
anse det vara en af folkets aldra vigtigasle angelägenheter,
att icke sjelfva rättegångsforrnerna må innefatta möjlighet
för den ena parten att bibehålla den andras förmögenhet på
ett orättvist sätt, och alt jag således, och då Representationen
på ett så uttrycksfullt sätt yttrat sig önska lagmans- och
kämnersrätternas indragning, anser mig böra med min röst
biträda denna önskan.
Frih. Gederström, Thure: Jag måste först upptaga
till besvarande en anmärkn. , som blifvit gjord af en värd
ledamot, Frih. boye. Han påstår nemi., alt af de ledamöter,
som yttrat sig till försvar för betänk. , har ingen upp
tagit
hans i formen gjorda invändning , att när nya Lagcomiteen
föreslog lagmansrätternas upphörande, föreslog den
tillika en förändrad organisation af Hofrätlerna, hvaraf, enl.
Frih:ns förmenande, skulle följa, att de, hvilka yrkat lagmansrätternas
upphörande , långt ifrån att derigenom kunna
befrämja skyndsamhet vid målens behandling, tvertom, genom
antagandet af deras förslug, skulle bereda ett ännu större
dröjsmål dervid. Jag måste beklaga , att jag så illa uttryckt
mig, då jag förra gången hade ordet, efter jag blif
-
4 IG
Den ii Juli.
vit så missförstådd. Jag upptog dock hvad Frih:n anfört
till styrkande deraf, att, ifali lagmansrätterna borttogos, göromålen
skulle gå långsammare. Jag påstod nemi., atl 0111
de föreskrifter, som förra gången af Ständerna föreslogos,
nu iakttogos; så skulle alla de farhågor, som Frih:n yttrat
för ökade göromål samt långsamhet i Hofrätterna, försvinna.
Jag får dertill lägga ännu ett skal, som mätte vara ganska
oförgripligt, det nemi., att 0111 också man borttog lagmansrätterna,
och derigenom flera mål skulle inkomma till Hofrätterna,
så tror jag, att Hofrätlernas ledamöter icke i följd
deraf skulle i någon betydlig mån öka sina balancer, emedan
det för hvar och en, som örn ärenders behandling har
någon kunskap, (Frih. Boyes drager jag ej i tvifvelsmål , ulan
vill jag blott något närmare fästa lians uppmärksamhet på
de skäl hans motståndare anfort,) måste vara klart, att afgörandet
af målen beror icke alltid på deras antal, utan till
stor del på deras beskaffenhet , eller huruvida de äro vidlyftiga
eller korta. Deraf måste äfven vara en följd, alt,
när målen genomvandrat 2:ne instanser, nemi. först häradsrätt
och sedan lagmansrätt, och Hofrätten nödgas läsa begge
rätternas prot. och domslut, nära dubbelt längre tid i
Hofrätten erfordras, än som vore behöflig om målen inkomino
direele från häradsrätten. Lägger man dertill , att det
stundom händer, att lagmansratten uppbäft häradsrättens beslut,
så får Hofrätten att pröfva 2;ne motsatta domslut, hvilket
också måste upptaga sin tid, hvarefter Hofrätten slutligen
ofta stannar vid ett både med härads- och lagmansrättens
beslut olika resultat. Det blir således en följd af lagmansrätternas
bibehållande, att målen blifva dubbelt så långa
och arbetet dubbelt så odiöst. Om man jemför det skälet
med framställningen att målén skulle ökas, tror jag, att
all farhåga skall försvinna. Till och med balancerna i Högsta
Domstolen, hvarom jag får yttra mig i anleda, af hvad
Gr. Mörner derom upplyst, tror jag skulle minskas genom
lagmansrätternas upphätvande, emedan de aeter och handlingar,
sorn der skola granskas, skulle minskas med acterna
från en instans. Jag får i öfrigt, med anledn. af de siffror
Gr. Mörner uppgifvit, förklara, atl jag icke sätter deras riktighet
i fråga; men, ehuru jag nu icke är försedd med Just.-  Statsministerns berättelse, tror jag, alt man vid dess genomgående
skall finna det resultat, att i brottmål, som ifrån första
instansen gå directe till Hofrätt, inträffa de minsta balancerna,
men att deremot i civila mål, hvilka förut genomvandrat
2:ne instanser, förekomma de största balancerna. Vidare
får jag till de skäl jag anfört mot lagmansrätternas bibehållande
äfven lägga det, att parternes kostnad är ganska
betydlig, då de nödgas lösa prottna både vid härads- och
lagmansrätterna, samt nödgas hålla ombud vid lagmansrätterna,
der jag skulle tro det vara vida svårare att få rättegångs
-
Den ii Juli.
417
gångsbiträde, än i Slockholm, hvarest linnes god tillgång på
yngre jurister, hvilka gerna åtaga sig att biträda parter.
1 öfrigt och hvad vidkommer Frih. Boyes anmärka, att
Assessor Lagergrens reservation skall innehålla ett evident bevis
derpå, att kämnersrätlernas borttagande i de städer, der
folkmängden öfverstiger 5ooo personer, vore omöjligt; så beklagar
jag, att jag ej af det evidenta beviset funnit mig i
ringaste mån öfvertygad derom, och jag kan ej instämma
deruti att kämnersrätlernas afskaffande i sådana städer vore
svårare än annorstädes. I Stockholm, t: ex., der innevånarne
äro 8o,ooo, hafva vi 4 divisioner af kämnersrätten och
3 divisioner af rådhusrätten, och jag finnér ingen ogörlighet
att, i öfverensstämmelse med hvad kämnersrätterna verkligen
äro, enär en ledamot af rådhusrätten derstädes är ordför. ,
förändra benämningen å dessa 4 divisioner af kämnersrätten
till divisioner af rådhusrätten, hvarigenom 7 sådana divisioner
skulle uppkomma. Personalen blefve densamma , och
skulle ganska väl hinna afgöra ärendena , men parten slapp
att vädja från kämnersrätt, der det finnes en lagfaren ordför.
och 2tne lagfarne ledamöter, till rådhusrätt, der slumpen kan
göra att målet afgöres af 3 illilterata rådmän. Denna förändring
finner jag alldeles icke omöjlig, utan tvertom anser
jag densamma högst lämplig, då den med ett enda penndrag
kan ske, och skulle medföra större skyndsamhet samt lättnad
vid ärendenas behandling. Jag vidblir således mitt yrkande
om återremiss af betänk, på de grunder jag anfört.
Hr Lefre'n: Jag hade icke ämnat yttra mig en gång
till i detta ämne, meri finner mig dertill föranledd genom
åtskilliga här gjorda anmärkmr emot den sida, till hvilken
jag hörer i denna fråga. Man har framställt, att den sidan
ej skulle önska reformer. Det är val ett stort fel i våra tider
att icke önska reformer, men det är icke sagdt, att för
det man icke önskar dem på ett visst sätt, man nödvändigt
är stationär, och besynnerligt nog förefaller det, att jag och
de ledamöter, som med mig tänka lika i detta mål , anses
icke önska reform idelina fråga, då vi likväl önska ingenting
mindre, än att Hofrätterna måtte i deras närvar, form upphöra
och blifva förvandlade till local-domstolar i andra instansen,
från deras första ställning att i vissa fall dömma
Konungens dorm Vi hafva äfven hört, att den allmänna
rösten fordrade den föreslagna förändringen; men den der
allmänna rösten är en röst, som ljuder stundom från några
få personer, hvilka förklara sin röst vara den allmänna. Det
är allt svårt att rätta sig efter en så beskaffad röst. Jag tror
det bästa vara, att man tager den rösten, som sitter inom
ens eget bröst, och höjer den till den kraft och verkan, som
den kan förmå. Här har varit fråga om att man borde taga
till auetoritet flera gånger framställda önskningar om
9 H. 53
4 is
Den ii Juli.
dessa rätters upphörande. Nåväl! Auctoriteter äro bra att
hafva, helst om man icke sjelf kan hafva fordran på att
vara någon. Jag stödjer mig således på den af Frih. Boye
uppgifna auctoritet, nemi. Lag~comite'en år i8i5, sorn
först vidrörde frågan och behandlade den förståndigt. Detta
är också en auctoritet, och den är temmeligen respectabel.
Jag afstår från min begäran om afslag och yrkar
återremiss, samt ber att LagUtsk. måtte fästa noga och sin
förnämsta uppmärksamhet just på detta förslag af 1815 års
män, emedan frågan måste upptagas från sin grund, dåden
verkligen i detta ögonblick är förfuskad och bortfuskad,
genom en behandling utan afseende på dess rälta art och
grund, — 1815 års förslag.
Frih. Raab: Frih Boye har missförstått mig, om han
förmenar alt jag gjort honom någon sorts beskyllning.
Bränn vinsfrågan hörer visserligen icke hit; men jag får erinra,
alt jag, då den förevar, försvarade Utsk. emot en
beskyllning, som jag trodde Frihin hafva gjort emot Utsk.,
men visst icke emot honom riklade någon beskyllning. —
Hvad åter förevar, fråga beträffar, så har den värde Frihtn
förmenat, att jag gjort honom den beskyllning, alt han ändrat
sina åsigter sedan sisth riksdag. Det har jag icke sagt.
Jag har blott yttrat, att de herrar, som nu försvara lag—
mansrätterna, icke såsom vid sista riksdagen uppställa huruledes
lagmansrätterna äro i och för sig sjelfva i folkets opinion
grundade och ändamålsenliga, utan blott uppställa huru
det skulle se ut om lagmansrätterna upphäfdes. — Hvad
åter sjelfva saken beträffar har Frih. Boye gjort den anrnärkn.
emot dem, sora önska lagmansrätternas upphäfvande,
att man icke talat ett ord om formen, I detta afseende
är jag visserligen icke rätt man att yttra mig; men jag
tillåter mig likväl den anmärkn., att om också, såsom Frihtn
förmenat rätt vara, Utsk. föreslagit Hofrätternas fördelande
på provinserna, och det i sammanhang med upphäfvande af
lagmansrätterna, skulle dock alltid qvarstått samma anledn.
till anmärkn. deröfver, som Frihtn gjort i afseende på denna
ensamt föreslagna åtgärd, nemi. att det vore en half
niesure. Man hade då kunnat säga, att man borde vänta
tills hela lagförslaget kunde förekomma, eller om man icke
sagt, att det varit för litet, hade man påstått, att det varit
för mycket, och vi hade stannat på samma punkt. — Har
är taladt om reformer, och hvarifrån man bör hemta siri
opinion i detta fall, från ropet eller från eget bröst. Från
mitt eget bröst och ropet af de mångfalldiga rättsökande,
med hvilka jag talat, och hvilka jag rådfrågat i denna fråga,
hemtar jag den öfvertygelse, att borttagande af lagmansrätterna
utgör en af de reformer, som lifligast önskas af Svenska
folket. Detta är min enskilda opinion, den jag ansett
D c ii ii Juli.
4‘9
mig skyldig att på-detta ruin uttala, under önskan att derigenom
kunna befrämja det goda ändamålet.
Gr. Mörner: Att fullständigt upptaga alla de anmärkntr,
som bär blifvit gjorda, är jag icke i tillfälle till, men några
af de väsendtligare vill jag dock söka besvara. Här är anmärkt,
att man icke egentligen lagt lagmansrätterna till last
de uppskjutna målen. Det lärer då vara de afgjorda, hvaröfver
man klagar. Då jag bevisat, att af de mål, som till
lagmansrätterna vädjas, icke mer än ^L:de! uppskjutas lill
följande år; så visar sig det öfverklagade uppskolvet bestå
deruti, att de öfriga till lagmansrätterna vädjade malen, utgörande
meia än 400°j blifvit inom året afgjorda. Om man
kan beräkna skyndsammare behandling, derigenom alt dessa
4ooo mål directe kunna gå till Hofrätlerna, är en sak, som
jag tror att något hvar kan sjelf bedömma. Man har sagt,
att det vore stor skada, alt bibehålla lagmansrätterna derföre,
att om man äfven kunde hoppas att få rätt i sista instansen,
kunde man likväl icke upplefva den tiden, då sådant
inträffade. Del kan visserligen hända alt målsäganden
dör under det år, då målet beror på lagmansrättens pröfning,
men samma händelse lärer lika lätt kunna inträffa,
ifall målet ingick directe lill Hofrätt. Man säger, att
genom antagande af det nu gjorda förslaget större skyndsamhet
vid målens behandling kunde vinnas, emedan det ej
blefve lika lätt att fullfölja målen till Hofrätt, som nu lili
lagmansrätt; men dervid torde jag till stöd för min tanke
få åberopa ej mindre den omständighet, att
betänk. N:o 55 föreslagit att borttaga föreskriften om summa
appellabiIis, och att delta förslag ligger till grund för
betänk. N:o 56 om lagmansrätternas afskaffande, än ock det
förhållande, att föreskrift om doms fullgörande icke enligt
Utsk:s förslag skall äga rum, i följd hvaraf det måste blifva
lika lätt för den part, sorn endast söker fördröja målets afgörande,
alt vädja till Hofrätt, som hittills till lagmansrätt.
Väl har i motsats häremot blifvit påstådt, att föreskrift om
doms fullgörande före vadets fullföljande verkligen innefattas
i Utsk:s förslag; men delta är ett misstag, ty förslaget
föreskrifter icke doms fullgörande, utan lemnar endast den
vinnande parten rättighet att, derest vederparten vädjat,
söka verkställighet af häradsrättens beslut emot borgen. Det
skulle således blifva den vinnande parten, som finge rättigheten
sig öppen lemnad att söka verkställighet å det motvädjade
utslaget, och alldeles icke den vädjandes skyldighet
att fullgöra domen. Häruti ligger en ganska väsendtlig skilnad
emot det vid sista riksdagen i ämnet fattade beslut.
Jag understödde då den mening att, äfven om lagmansrätterna
skulle borttagas, de stränga föreskrifterna om doms
fullgörande ej borde äga rum, och samma åsigt hyser jag
ännu; ty jag anser mindre vådligt, 0111 också icke II o frat
-
Don 11 Juli.
terna skulle kunna reda sig med sino mål, än om de, sorn
söka alt få rätt, klefve förhindrade alt vinna rättvisa, hvilket
jag tror skulle vid verkställigheten icke sällan blifva
följden af det sid förra r iksdagen antagna lörslaget, enligt
hvilket dorris fullgörande borde äga runi.
Här' är sagd t af en talare, att om han ägde tillgång
till Just.Statsministerns berättelse, skulle han dermed
kunna visa, att balatrcen af besvärsmål, som från häradsrätterna
gått direcle till Hofrätterna, vore mindre än baianeen
af revisionsmål. Händelsevis är jag i tillfälle att
meddela denna ledamot några intressanta upplysningar ur
berättelsen för år 1817. Der finnes en comparativ tableau
för 10 år, hvaraf inhenitas, alt för år 1828 ingående balancen
af revisionssaker utgjort iq?, mål och af besvärs- och
ansökningsmål 201, för år 1829 2.41 revisionssaker och 290
besvärs- och ansökningsmål, samt för år 1800261 revisionssaker
och 338 besvärs- och ansökningsmål o. s. v., årligen
flera besvärs- och ansökningsmål än revisionssaker, till dess
år i834 ingående balancen af revisionssaker uppgått lill
322, och den af besvärs- och ansökningsmål till 642, eller
nära dubbelt emot balancen af revisionssaker, samt år 1837
ingående balancen nf revisionssaker utgjort 329 mål och
den af besvärs- och ansökningsmål g44 dier ungefär tredubbelt
så många mål, som revisionssakerna; och härvid
bör tillika anmärkas, all uti förenämnda antal af revisionssaker
inbegripas äfven mål, sorn angå af Konungens Bef:h:de
meddelta utslag i utsökningsäiender, och att dessa mål sannolikt
utgöra en ej obetydlig del af revisionssakerna. Uppgiften
0111 det i afseende på besvärsmålen förmodade förhållande
torde således helt och hållet förfalla. För öfrigt
kan jag icke annat än, med afseende på hvad 0111 kämnersrätterna
blifvit anfördt, förändra min anhållan om afslag till
begäran om återremiss af LagUtskts betänkande.
Frih. Boye: En värd talare har uti sitt yttrande haft
den ^godheten förutsäga hvad jag skulle hafva sagt, ifall
formfrågan blifvit framställd på ett sätt som jag önskat.
Han har nemi. sagt, att om också derigenom, att frågan örn
förändring i Hofrätternas organisation, i sammanhang med
lagmansrätternas afskaffande blifvit af LagUtsk. framställd,
formen blifvit iakttagen; så skulle, enl. den värde ledamotens
förmodan och hvad han tilltrott sig för min räkning
säga, jag äfven då hafva talat deremot. Jag har icke gifvit
honom någon fullmakt att yttra sig för min räkning,
och betygar att han tager felt på hvad jag då skulle hafva
sagt. Jag skulle säkert hafva sagt: gode herrar! besinnen
hvad J gören; besinnen om ej detta beslut, genom den lättnad
det gifver ål passioner, stridslystnad och trätgirighet,
lägger en verklig grund till moraliskt förderf och blottställer
er för framtidens förebråelse. Jag skulle säkerligen yt
-
Den 11 Juli.
trat mig så, men jag hade ej motsatt mig möjligheten af
att vinna det ändamål, som man åsyftar genom lagmanslätternas
afskaffande, då man tillika ökade Hofrätternas antal.
Jag ber Ståndet om ursägt för det jag ännu en gång
vågar fästa dess uppmärksamhet på det besynnerliga uti
denna strid. De som yrka lagmansrälternas afskaffande
förebära just samma skäl, som vi åberopa, hvilka motsätta
oss deras afskaffande. Skälet på motsidan är nemi., att parterne
få vänta hela året om, innan deras rättegång blir afgjord;
och vårt skäl är, att om detta förslag bifalies, så
skola parterne, i stället för ett år, få vänta 3 å 4 år, derigenom
att acter komrae att samla sig uti Hofi ätterna. Ja!
så framt icke det förslag, som vid i8i5 års riksdag framställdes,
nemi. att flera Hofrätten måtte inrättas eller antalet
af de närvarandes ledamöter förökas, blefve antaget; så
skulle parterne, örn lagmansrätterna afskaffades, få vänta
myckel längre, och olägenheterna blifva långt större än de
nu äro.
Hr Dalman, Wilh. Fredi.: Om jag hade den öfverlygelsen,
att de parter, som äro missnöjda med häradsrättens
dom, skulle linna sig nöjda med den dom, som lagmansrätten
lemnade, och att således rättegångar uti de högre
instanserna förekommos genom lagmansrätternas bibehållande
, så skulle jag visserligen med den sista värda talaren instämma
deruti, alt stridslystnaden minskades genom många
instanser: men då erfarenheten visat, att, der stridslystnaden
finnes, der afskräckes den ingalunda genom lagmansrättens
dom, utan rättegången fortsattes både till Hofrätt och
Högsta Domstol; så kan jag ej finna annat, än alt den förra
är en öfverflödig instans, sorn alldeles icke visar sig befordra
det dermed åsyftade ändamålet, nemi. rätlegångarnes
minskande i öfverrätterna. Jag kan icke heller finna
något rationelt skäl, hvarföre stridslystnaden genom lagmansrätterna
skulle minskas, ty lagmanstjensterna äro så
svagt lönade och af den beskaffenhet alt de vanligen anförtros
åt personer, som visserligen icke äga någon högre
lagkunskap än häradshöfdingarne. Jag tror derföre ej, att
någon part blir mera öfvertygad om, att han har orätt,
derföre att han blifvit dömd i lagmansrälten, än om han
endast varit dömd af häradsrätt. Orsaken hvarföre parterne
fullfölja målen till lagmansrätterna är den , att de ej
vilja fullgöra häradsrättens dom; och det är således för att
fördröja verkställigheten af domen, som de vädja dit. Om
åter det stadgande skulle införas, att den vinnande parten
hade rättighet att fordra verkställighet på häradsrättens
dom, såsom ett villkor för vadet till Hofrätt; så tror jag,
att största delen af de mål, som nu gå till lagmansrätterna,
skulle stanna uti häradsrätterna. På dessa skäl och under
åberopande af de åsigter, som vid föreg:de riksdag uti Utskts
Den 11 Juli.
betänk, öfver detta ämne blifvit utvecklade, tillstyrker jag
bifall till det ifråga var. förslaget om lagmansrätternas upphörande.
Frih. Cederström, Thure: Jag måste anhålla om
It. o. Ad:s ursägt derföre, att jag i denna sak för tredje
gången uppträder. Det är likväl endast för att få justera
ett yttrande, som jag förut afgifvit nemi. att jag, vid den
återremiss, som jag förmodar att Ståndet bifaller, icke bestämdt
yrkar, att doms fullgörande ovillkorligen måtte erfordras
för fullföljande af vad emot häradsrätts utslag, utan
endast att det må stå den vinnande parten öppet, att, om
han så åstundan, få utmätning å domen ifall han ställer
borgen för det tilldömda beloppet.
I öfrigt får jag blott tillägga, med anledn. af näst den
siste talarens yttrande, alt honom förefölle underligt, att de
personer, som talat för betänk,, hade åberopat just samma
skäl som de, hvilka yttrat sig emot detsamma, nemi. långsamheten
vid ärendenas afgörande, — allt detta förundrar
mig alldeles icke, ty uti lagfrågor händer det ofta, att personer,
med åberopande af samma lagrum, komma lill helt
olika resultater; och har under discussionen uti detta ämne
inträffat, att de olika sidorna, hvilka begge ulgått från enahanda
grund, nemi. förekommandet af långsamhet vid ärendenas
behandling, kommit till olika resultat för ändamålets
vinnande. Jag för min del tror, att de skäl, som man å
vår sida anfört, äro de rätta, enär här blifvit ganska fullständigt
utveckladt, att, om förslaget antoges, Hofrätterne
icke blefve så öfverhopade med göromål, som en talare här
förespeglat, och om äfven den händelsen skulle inträffa, alt
Iiofrättens göromål lill numerären komme att ökas, så skulle
dock, på säll jag förut anmärkt, göromålen minskas derigenom,
att acterna blefvo mindre vidlyftiga, hvilket betydligt
underlättar målens afgörande.
I öfrigt får jag blott till en värd talare, som fästat sig
vid mitt yttrande att jag förmenade mig, om jag hade JustitiasStatsministerns
embetsberättelse till hands, kunna visa,
alt balancerna varit mindre i besvärsmålen än i de vädjade
sakerna, förklara, att detta mitt yttrande endast relative kan
förstås, enär uppenbart är, att af 2000 inkomna besvärsmål
ett till nummern större antal balancer måtte uppkomma,
än af 600 inkomna vädjade saker; men jag förmenar dock,
att om man härvid anställer en proportionerlig jemförelse,
resultatet ingalunda utfaller lill förmån för mina motståndare,
och härvid utbeder jag mig tillika få fästa den värde
Grefvens uppmärksamhet derå, att jag hufvudsakligen talat
om balancerna i Hofrätterna och såsom exempel för min
sats omnärat, att i brottmål det minsta antal balancer finnas,
Hr Cederschjöld, Robert Theo pbr.: Jag har ej
Den ii Juli.
4^3
varit närvar, från början af discussionen i delta ämne; men
sedan jag hitkom, har jag hört endast ett skäl anföras mot
Ulskts förslag, det nemi. alt Hofrätternas göromål, om detsamma
antoges, skulle blifva så betydligt ökade, alt de ej
skulle kunna medhinnas. Jag tror icke, att detta är ett
skäl, som bör verka till afslag på Utsk:s betänk., lili hvilket,
så vidt det rörer frågan om lagmans- och kämnersrätlernas
afskaffande, jag instämmer; dock anser jag mig böra
gifva tillkänna, att jag ej haft tillfälle att laga någon verksam
del uli ärendets handläggning inom Ulskotlet.
I fråga om lagmansrätternas afskaffande tror jag att
man endast bör afse, huruvida dessa rätter äro lämpliga
domstolar eller ej, men icke huruvida Hofrätternas göromål
derigenom skulle komma att i mer eller mindre mån ökas;
ty äro lagmansrätterna ej lämpliga domstolar, så böra de
försvinna, emedan det ej bör finnas en instans, som endast
är till för att hindra görornålens hopande hos en annan,
eller för att lemna hopp om att -J af tvisterna måtte blifva
hvilande. Jag tror ej meningarna vara delade derom, att
lagmansrätten än en olämplig domstol, såsom andra instans;
ty då folsta instansen består af en lagfaren person med 12
nämndemän, så synes det ej vara förenligt med rättvisans
fordringar, att denna domstols beslut skola kunna pröfvas
och underkännas af en domstol, som äfvenledes utgöres af
endast en lagfaren person med 12 nämndemän. På denna
grund tillstyrker jag lagmansrätternas försvinnande.
Jag tror föröfrigt, att den farhåga, man hyser att Hofrätternas
göromål skola blifva för mycket ökade, ej är grundad.
En person som fått orätt i häradsrätten, oell som ej
borde kunna vinna, fortsätter likväl ofta rättegången till
lagmansrätten, i förhoppning att en mindre skicklig person
der skall blifva bans domare, och att således slumpen kan
göra alt han vinner; och detta är måhända ofia fallet.
Skulle det nu föreskrifvas, att häradsrättens dom skall fullgöras,
så tror jag, att de mål, som komme att fullföljas hos
Hofrätterna, ej skulle vara mer än omkring af dem, som
nu gå till lagmansrätterna. Jag har visserligen förut ansett
det betänkligt att föreskrifva det häradsrättens beslut skulle
gå i verkställighet; men då jag närmare besinnar, att man
ej får någon synnerligen större garanti för rättvisan af beslutet,
derigenom att det genomgår lagmansrätten, finner jag
numera ingen betänklighet vid en sådan föreskrift. Jag kan
likväl ej instämma uti hvad Hr Dalman framställt, att det
borde bero på den vinnande parten att söka verkställighet
på beslutet; ty detta vere vådligt för den tappande parten,
emedan han då kan dagen derpå eller ett par dagar derefter
få verkställighets-resolution å beslutet. Detta kan ej
äga rum, i händelse föreskiiften om verkställighet blifver
sådan den nu är i afseende på 2.’ne domstolars sammanstämmande
beslut. För min del önskar jag bifall till detta
Den ii Juli.
betänk, i afseende sä väl på lagmans- sorn kämnersrälternas
afskaffande, men yrkar återremiss deraf, på det att föreskrifterna
i afseende på beslutens verkställighet måtte blifva
ändrade.
Gr. Mörner, Carl Göran: Min mening bade ej varit
att för tredje gången begära ordet; men en framställning
af den sista värda talaren bar ovillkorligt uppkallat
nain rättskänsla att vederlägga honom. Han har sagt, att
parter vädja mot häradsrätts-beslut, under förhoppning att
de vid lagmansrätten skola finna en oskicklig domare, och
derigenom möjligen vinna framgång. Huruvida parter kunna
hafva en sådan beräkning är mig ej bekant, emedan jag
aldrig biträdt rättsökande uti deras processer och således ej
kan känna deras motiver i detta afseende; men att en representant,
medlem af detta Hus, skulle kunna göra en sådan
framställning, hade jag ej väntat mig. Huruvida lagmansrätterna
gjort sig deraf förtjenta vet jag ej, men torde
likväl få nämna, att under den tid jag varit tjenstgörande
uti Hofrätten har jag ej haft att handlägga någon action
mot någon lagman, och vet ej heller att advocatfiscalen gjort
någon sådan. Deremot har jag haft flera actioner emot
häradshöfdingar och äfven mot borgmästare och rådmän.
Jag tror dessutom, att om den värde ledamoten velat taga
kännedom om de praejudicater, som finnas uti Backmans lagsamling,
han hade i många afseenden deraf kunnat hemta
anledn. till ett billigare omdöme om lagmansrätterna och
deras ordförander.
Slutligen anföres såsom skäl emot lagmansrätterna att
de ändra häradsrätternas beslut, och att parterne deraf få
anledn, att söka fullfölja rättegången hos hofrätten, Andra
åter anföra i samma hänseende, att lagmansrätterna fastställa
häradsrättens beslut, och tro att sådant föranleder
parterna att fullfölja rättegången. Att antingen ändring
eller fastställelse allt efter sakens beskaffenhet måste äga
rum, är hvad jag föreställer mig, och jag förmodar, att
ingen lagman gjort sig till regel att välja det ena eller det
andra; och anser jag sådant lika så litet sannolikt, som jag
skulle tro, att det ena eller andra resultatet bestämdt bör
leda till ändrings-sökande. Deremot, om jag i detta hänseende
ville draga någon slutsats, så skulle jag tro, att om en
part fått något anspråk ogilladt af både härads- och Iagmansrätt,
så kunde han deraf hemta någon anledn. att tvifla
på ofelbarheten af sitt eget omdöme.
Jag tror att genom föreskriften om fullgörande af häradsrättens
dom, i utbyte mot lagmansrätterna, parternes
fördel alldeles icke kommer att befrämjas, och att af de
stora svårigheter, som derigenom skulle komma att äga rum
för ändrings-sökande i häradsrätts-beslut hos hofrätt, uppstår
-
D«n ii Juli.
4^5
står just samma hinder, som hittills förefunnits vid ändrings
sökande i lagmansrätts domar. Den som då ej var nöjd med
härads-och lagmansrätls-dom, hade då icke större svårighet
att kunna fullfölja sitt mål i Hofrätt, än som skulle uppkomma
genom delta beslut. Om man nu, derigenom att
samma lätthet lemnäs part att söka ändring uti häradsrätts
beslut hos Hofrätt, som förut ägde rum vid ändrings-sökande
uti häradsrättsbeslut hos lagmansrält, kan förutse, alt Hofrätternas
göromål blifva lill nästa riksdag så ökade, alt det
blir dem omöjligt att med deras närvar, personal reda sig;
så blir deraf en följd, att under dessa fem år den rättsökande,
som äger det minsta klagomål, måste öfvertyga sig
derom, att han efter denna förändring får vara beredd på
ett mångfaldigt längre dröjsmål, än om lagmansrätlerna bibehöllos.
Häraf synes mig alldeles klart, att rättegångars
ökande och större tidsutdrägt i Hofrätterna skola blifva
följden af detta förslag. Jag fortfar alltså att yrka ålerremiss
af detta betänkande.
Hr Cederschjöld, Rob. The o pbr.: Mitt yttrande,
att en rättsökande part måhända från häradsrätten fullföljer
rättegången till lagmansrätt i hopp att hans sak der skall
blifva handlagd af en mindre skicklig domare, har uppkallat
den sista värda talaren alt förklara, det, honom veterligen,
ingen lagman blifvit actionerad, hvilket deremot ofta
skall hafva varit fallet med häradshöfdingar. Jag får i anledn.
häraf förklara, att jag i nämnda afseende måhända
bort uttrycka mig tydligare än jag gjort; men jag trodde
mig likväl ej böra blifva missförstådd af den sista talaren,
hvilken i egenskap af ledamot uti en af Rikets Hofrätter,
mäste hafva sig nogsamt bekant, att lagmanstingen ofta hållas
af tillförordnade douihafvander, som stundom äro unga
jurister. Vid sådant förhållande, och då det är klart att
ibland jurister i allmänhet den ene kan vara mer eller mindre
skicklig än den andra; så måste det också vara naturligt,
att en tvistande part kan hysa det hopp, att en mindre
skicklig ordför. i lagmansrälten kan komma att afdämma
målet helt annorlunda, än det blifvit afgjordt i häradsrätten.
Jag tror mig derföre genom ett sådant yttrande ej
hafva på något sätt förnärmat de ordinarie lagmännen, då
jag tillika nämnt, att lagmansting oftast förrättas af t. f.
domhafvande. För öfrigt torde det böra blifva en följd af
Jagmansrätternas upphäfvande, att Hofrätts-ledainöternes antal
mäste förr eller sednare okas; och delta tror jag ej kan
vara annat än ganska förmånligt för rättssökande parter,
emedan de derigenom böra få sina mål hastigare afgjorda.
Väl skulle kostnaden derföre blifva större än den besparing,
som kunde uppkomma genom lagmansrättei nas indragning;
men då del med skäl allmänt klagas öfver den otroliga lång
0
1J- 54
426
Den 11 Juli.
samhet, hvarmed rättvisan skipas, så tror jag att nationen
ej kan vara emot alt bevilja anslag till så beskaffade löner,
— ty om man vill ändamålet, så måste man äfven vilja
medlet.
LagUtskis betänk. N:o 56 blef af K. o. Ad. återremitteradt.
Ånyo föredrogs LngUtsk:s den 4 och 8 dennes på bordet
lagda betänk. N:o 57, öfver väckta motioner om verkställighet
af häradsrätters och kämnersrätters beslut, samt
om förändring af tiden för lagmansrätternas sammanträden.
Frih. Cederström, Thure: Sedan R. o. Ad. beslutat
återremiss af LagUtskis betänk. N:o 56, så får jag hemställa,
om icke det ifrågavar. betänk. N:o 57, som dermed
står i oskiljaktigt sammanhang, äfven bör återremitteras, för
alt bringas uti öfverensstämmelse med det betänk., som LagUtsk.
, i anledn. af den nyss beslutade återremissen, kommer
att afgifva.
R. o. Ad. fann, uppå derefter framställd propos., för
godt alt till Utsk. återlemna LagUtskis betänk. N:o 57.
Föredrogs ånyo Lag-Utsk:s den 4 och 8 dennes på bordet
lagda betänk. N:o 67, i anledn. af väckta motioner om
åtgärders vidtagande, för att befordra skyndsamhet vid ärendens
handläggning i rättegångsverken.
Frih. Cederström, Jacob: För min del kan jag ej
belt och hållet godkänna LagUtskis afslyrkande af Högsta
Domstolens tjenstgöring på 2 divisioner. Väl är det rätt att
ej bestämma flera än 8 ledamöter såsom tjenstgörande på en
gång, och att minst 4 skola i ringare mål vara närvar.;
men jag finnér intet hinder derför, att, när en mängd ringare
mål finnas, domstolen må kunna tjenslgöra på tvänne
divisioner, och, då vigligare mål förekomma hos någondera
divisionen, densamma må från den andra tillkalla en ledamot
för att fylla det antal, som grundlagen bestämmer, —
och så vice versa. Då skulle ändamålet vinnas. Jag vill
ej med reservanten, Hr Cederschjöld, söka göra en förklaring
af 22 §:n Reg.Fm, ty någon förklaring deraf får icke
medgifvas i annan ordning än den, som grundlagen har bestämt;
men jag anser ej någon förklaring här vara af nöden.
Jag begär återremiss på betänkandet.
Hr Cederschjöld, Robert Theophron: Då inom
LagUlsk. den mening varit allmän, alt det af mig åsyftade
ändamålet att få nfgjorda de 1,5oo ä 1,600 mål, sorn i Högsta
Domstolen finnas balancerade från det ena året till det
andra, icke kan vinnas, förrän Högsta domstcden fördelas på
2 divisioner; så har, så vidt jag kunnat (atta, inom Utsk.
äfven den åsigten gjort sig gällande, att sådant vaiit ända
-
Den ii Juli.
matsen ligt; men Ulsk. har ansett, att 22 §:n RegF:n lade
hinder i vägen för detta förslags antagande. Det är af sådan
anledn. jag sökt ådagalägga, alt något hinder derför
1 denna grundlags-§ icke finnes. R. o. Ad. torde ej höra
lemna utan uppmärksamhet, att vid 1837 års slut funnos
bulancerade icke mindre än 1,427 mål, då likväl tio år förut
denna balance endast var 5ig, således omkring -i deraf. Vid
sådant förhållande synes det vara af behofvet påkalladt att
vidtaga någon förändring, som leder lill det åsyftade ändamålet,
nemi. dessa balancers utarbetande och afdömmande.
Under närvar, förhållanden är det en lyckträff, om ett civilt
tvistemål, som inkommer till Högsta Domstolens pröfning,
blir afgjordt inom 2 ä 3 år; men ofta blir det qvarliggande
till och med i 10 år. Jag vet då ej, hvarföre man
icke bör vidtaga de åtgärder, som stå i ens makt, för att
vinna ändamålet. Man har visserligen föreslagit det stadgande,
alt domstolarne skola till vederbör, öfverrälter årligen
insända förteckning på oafgjorda mål, hvarigenom jag
tror, att det af mig gjorda förslag i öfrigt hufvudsakligen
vinnes; men då Högsta Domstolen i detta fall, likasom uti
andra, synes böra föregå andra med godt exempel och ej
balancera sina mål, så trodde jag att man äfven borde vidtaga
några åtgärder, som ledde till detta mål; ty i annat
fall hafva underdomstolarna för sitt dröjsmål alltid en tröst
och ursägt, då de kunna säga, att målet, då det kommer
till Högsta Domstolen, får hvila der dubbelt så länge.
Frih. Cederström, Anders: Ehuru jag visserligen
ej skulle vilja lägga mig emot, att Högsta Domstolen komme
all dömma på 2 divisioner, kan jag likväl ej anse annat,
än alt sådant skulle strida emot 22 §:n Reg.Ftn. Den lyder
sålunda:
”Uti Högsta Domstolen kunna ringare mål pröfvas och
afgöras af fem ledamöter, så ock af fyra, der alla fyra uro
om slutet ense. Öfver vigtigare saker skola minst sju dömma.
Ej må flere än åtta ledamöter, fyra frälse och fyra
ofrälse män, på en gång tjenstgörande vara. I alla mål skola
minst två frälse och två ofrälse ledamöter vara närvarande.
’’
Häraf synes tydligt, att om Högsta domstolen skulle
tjenslgöra på 2 divisioner, så skulle 10 af dess ledamöter på
en gång vara uti activ tjenstgöring. Här står likväl, att ej
flere än 8 ledamöter på en gång må tjenstgörande vara.
Här är afven stadgadt, att 7 ledamöter i alla vigtigare mål
skola öfvervara beslutet. När nu ej mer än 8 af Högsta
Domstolens ledamöter äro skyldige att på en gång tjenstgö--  ra och flere icke heller få göra det; så kan jag ej begripa
huru man kan vinna något genom en sådan fördelning på
2 divisioner, alt samma ledamot skulle tjenstgöra den ena
veckan på en division, och den andra veckan på en annan
4a8
Den ii Juli.
division. Deraf kan jag ej finna, att något vigtigt resultat
kan uppstå, eller att något förslag i detta afseende bör
uppgöras. Så länge ej iner än 8 ledamöter på en gång
kunna vara tjenstgörande, kati jag ej annat an anse, att Hr
Cedersclijölds förslag bör hvila, till dess man kan åstadkomma
en förändring uti 22 §:n Reg.Ftn och derigenom komma
till det åsyftade resultatet.
Frih. Cederström, Jacob: Det är helt naturligt,
att grundlagens föreskrifter måste ordagrannt följas, och det
är en följd deraf, alt Högsta Domstolens ledamöter kunna
i ringare mål vara 5 eller minst 4, ocl> således alla sådana
ringare mål kunna på en sådan division af 4 ledamöter
afgöras i fullkomlig conformitc med 22 §:n Reg.F:n.
Om nu Högsta Domstolen delar sig på 2 divisioner med 4
ledamöter för hvardera, och för alla sådana mål, hvilkas
vigtiga beskaffenhet fordrar att 7 ledamöter skola om beslutet
vara ense, tillkallar så många ledamöter, som behöfvas
för alt fylla antalet, så är ju grundlagens föreskrift iakttagen;
ty beslut får ej fattas på annat sätt, än att de felande
ledamöterne uti det antal, som enl. grundlagen bör handlägga
hvarje mål, blifva tillkallade och komma tillstädes då
målet afgöres. Det är således klart, att vid alla tillfällen,
då uti ringare mål 4 ej blifva om slutet ense, så måste en
5:te tillkallas; ty då måste dessa mål afgöras af 5 ledamöter,
och de kunna endast afgöras af 4 ledamöter, om de
alla äro örn slutet ense. Nu äro de icke alla 4 ense onl
slutet; då tillkommer från den andra divisionen en person,
som bestämmer huru be,lutet skall fattas. Jag finner således
ej, att man behöfver någon tolkning af grundlagen, för att
låta Högsta Domstolen arbeta på två divisioner, och sålunda
vinner man ändamålet, nemi. att få de balancerade målen
afgjorda.
Hr Cederschjöld: Jag föreställer mig, att om man
med uppmärksamhet genomläser 22 §:n Reg.Ftn, så kon
man ej linna annat, än alt der endast stadgas huru många,
som få vara det minsta eller högsta antalet af ledamöter,
för alt dömma uti samma sak, nemi. minst 4 och högst 8.
Att delta är meningen med stadgandet , att ej flere än
8 ledamöter må på en gång tjenstgörande vara, inhemtas
annu tydligare vid jemförelse med 20 §:n, som säger: ”dock
må domarenas antal icke öfverstiga åtta.” Sannt är det väl,
att grundlagen skall tolkas efter ordalydelsen, men tillämpningen
måste dock något modifieras, örn den i annat fall
blefve stridande mot sundt förnuft eller icke verkställbar.
Väl kan man förnuftsenlig! tänka sig, såsom jag uti min
reservation framställt, ett lagstadgande, som åt Högsta Domstolens
ledamöter medgåfve rättigheten att ej -vara tjenstgörande
flere än 8 i sender; men jag hemställer till en och
Den 11 Juli.
4'29
hvar, om raan rimligtvis kan föreställa sig lagstiftarens mening
hafva varit att förbjuda Högsta Domstolens ledamöter
att vara verksamme till det allmännas båtnad, äfven någon
del af den tid de eljest ägde att påräkna ledighet. 22 §:n
Reg.Ftn har ej heller varit så tillämpad af Högsta Domstolen,
att ej flere än 8 af dess ledamöter skulle få tjenstgöra
på en gång; ty det inträffar stundom att, då ledamöterne
hemtagit vidlyftigare acter lill genomläsning, de som öfvetvarit
föredragningen af dessa mål sedermera sammanträda
för deras afgörande, oberoende deraf, att den vanliga föredragningen
inför andre Högsta Domstolens ledamöter samma
dag äger rum. Vid sådana tillfällen kunna Högsta Domstolens
samtlige ledamöter de facto vara tjenstgörande på samma
dag, ehuru uti olika mål: så kan och bör enligt min
öfvertygelse grundlagen äfven tillämpas.
Frih. Gederström, Anders: Om man a priori kunde
antaga, att de 4 ledamöter, hvilka på hvardera af de
2tne divisionerna skulle afdömma de ringare målen, alltid
vore 0111 slutet ense och således kunde afdömma dem; så
skulle jag instämma med Frih. Gederström; men då detta
dels icke inträffar, och då man derjemte måste antaga, alt
en stor del af de mål som gå till Högsta Domstolen äro af
vigligare beskaffenhet, än att de kunna af färre än 7 ledamöter
afdömmas, så följer deraf, alt en division af 4 ledamöter
är allt för fåtalig, och att således minst 5 ledamöter
måste vara närvarande. Dessutom får jag anmärka, att om
hvad Hr Cederschjöld anfört skulle äga rum, nemi. att det
i Högsta Domstolen prakticeras på det sätt, som han nämnt,
så kan jag likväl ej medgifva, att LagUtsk. är berättigad!
att så förklara saken, emedan Högsta Domstolens ledamöter
enligt denna grundlags-§ äro berättigade att under ^-:del af
året vara befriade från tjenstgöring. 4 ledamöter skola alltid
vara tjensliediga, och då kan jag ej inse huru LagUtsk.
skulle kunna föreslå, att 10 skola vara tjenstgörande. Man
kan ej på förhand bestämma, huruvida Just.råderne skulle
ingå på ett sådant stadgande; och det vore olämpligt att
göra ett lagförslag, hvilket kunde bero på deni att antaga
eller ej, åberopande grundlagen som ger dem giltig anledn.
att säga: som det ej är vår skyldighet att tjenstgöra så ofta,
så ämna vi ej ställa oss detta stadgande till efterrättelse.
Ett sådant förslag kan jag ej anse vara riktigt.
Hr Cederschjöld: I anledn. af den siste värde talarens
påstående, alt det ej vore LagUtsk:s rättighet alt föreslå
det åliggande för Högsta Domstolens ledamöter, att vara
tjenstgörande flere än 8 på en gång, får jag förklara, att
jag ej gjort något sådant förslag; utan har jag endast begärt
och föreslagit, att ett lämpligt arfvode måtte bestämmas
åt Högsta Domstolens ledamöter, mot det att de åtoge
sig att två Lcdjedelar af året tjenstgöra på t vänne divisioner.
33»
Den u Juli.
Della skulle blifva ett fritt åtagande; men jag förestället?
mig ej, att Högsta Domstolens ledamöter, med deras kända
nit, skulle undandraga sig att motsvara en sådan önskan,
derest den såsom sådan af R. St. uttrycktes.
Hr von Hartmansdorff, Au g. t l händelse betänk»
skulle komma att återremitteras, så anhåller jag att dervid
få göra en anmärkn. af ringa vigt, men som då äfven torde
böra tagas i öfvervägande. Här liar blifvit föreslaget,
att det skulle afgå förteckningar tilt Just.S ta Isminis tern,
Just.cancelleren och Just.ombudsmannen; sålunda 3 exemplar.
Hittills hafva, såvidt jag vet, endast två exemplar afgålt,
nemi. ett till Just.cancelleren och ett till Just.ombudsmannen.
Jag föreställer mig, att dessa tvänne exemplar äfven
nu kunde vara tillräckliga. Antingen det ena exemplaret
skulle gå till Just.cancelleren eller Just.Statsministern,
kunde det för begge vara tillgängligt. Måhända vore det
lämpligast, att det ginge till Just.cancelleren, som ägde att
lemna det till Just.Statsministern. Emedlertid synes mig, att
denna mångfalldighet af exemplar äfven visar oriktigheten
att hafva på en gång både en Just.minister och en Just.-  canceller; och att man borde hafva kommit ihåg, att, då
man ville hafva en Just.minister sådan, som de äro i andra
länder, så borde åklagaremakten äfven vara honom uppdragen.
LagUtskts betänk. N:o 67 återremitterades.
Föredrogos ånyo och lades till handlingarna StatsUtskts
den 8 dennes på bordet lagda memorialer :
Nto 181, i anledn. af erhållen återremiss på StatsUtskts
utlåt. N:o io3;
N:o 182, i anledn. af erhållen återremiss på StatsUtskts
utlåt. Nio 68.
Ånyo föredrogs StatsUtskts den 8 dennes på bordet
lagda utlåt. Nto 183, i anledn af erhållen återremiss å
Utskts betänk. Nto 83, angtde C. A. Karlbergs ansökning om
förlängdt arrende af Hogsta, Lombarudd och Norrby hemman
på Lofön.
Frih. Cederström, Jacobi Jag anhåller att vid detta
hetänk. få göra enahanda anmärkn., som jag uti sista plenum
gjorde vid åtskilliga betänkta af samma beskaffenhet som detta,
nemi. att, i stället för det beslut, som Ulsk. föreslagit, R. St.
måtte hos K. M. i underd. anmäla, att R. St. medgifva det,
i händelse efter föregången undersökning K. M. tinner att
Rikets fördel dermed är förenad, K. M. må lemna Karlberg den
sökta prolongationen på 3o år, och på de villkor i öfrigt,
som blifvit af Utsk. föreslagna.
Hr Printzensköld, Carli Då jag i allmänhet anser
Den ii Juli.
43*
det gansia olämpligt, att R. St. skola ingå uti någon slags
pröfning om de förhållanden, som existera emellan Staten
såsom enskild part, å ena sidan, och en enskild person å
den andia; så får jag förena mig till alla delar med livad
Frih. Cederström nu anfört, på det saken må komma lili
sitt rätta skick, så att högsta Styrelsen i landet må kunna,
oberoende af hvad R. St. yttrat, pröfva, om det är nyttigt
för Staten eller ej, att contractet prolongeras.
Frih. Rålamb, Claes: Som jag varit en bland dem,
som från början understöd! den af Karlberg gjorda ansökan
hos K. M.; så anser jag mig äfven, med anledn. deraf, så
väl som med stöd af den närmare kännedom jag äger om
dessa lägenheter, pligtig att nu lemna några upplysningar.
Vid det tillfälle då dessa egendomar utarrenderades, beslodo
de af 5 eller 6 särskildta bondhemman, mer eller mindre
väl underhållna och bebyggda. Karlberg började att söka
sammanföra dem till en sammanhängande egendom. Den
nuvar. innehafvare!] har fortsatt detta på ett så ändamålsenligt
sätt, att dessa hemman nu utgöra en sammanhängande
egendom, så väl till byggnader, som ägor. Det lärer för
hvar och en vara klart, att på dessa trakter och denna ort,
der arbetslönerna äro dyra och der hemmanen sjelfva ej
äga tillgång till byggnadsmaterialier, sådana förändringar
mätte hafva medfört betydliga kostnader. Att medlen blifvit
ändamålsenligt använda har äfven genom undersökning
blifvit utrönt ; och, nied anledn. af hvad jag nu anfört, kan
jag derföre ej annat än tillstyrka bifall på hvad uti Ulsk:s
ilrågavar, betänk, blifvit föreslaget.
Frih. Raab, Adam Christian: På grund af så väl de
skäl, som blifvit anförda i StatsUtsk:s betänk., som hvad
Frih. Rålamb n-u yttrat och hvad jag af åtskilliga enskilda
personer hört i afseende på förhållandet med dessa egendomar,
skulle jag visserligen önskat alt kunna obetingadt bifalla
SlalsUtskts förslag; men jag kan ej annat än fullkomligt
rättvisa de skäl, sorn Frih. Cederström anfört, emedan
det icke heller enl. min åsigt är så fullkomligt rätt, att R.
St. yttra sig öfver enskilda personers ansökningar. Jag ber
derföre alt få lorena mig med Frih. Cederström i alseende
på sjelfva formen och sättet för tillstyrkandet. Jag vill likväl
i eli afseende skilja mig från en talare, sorn förut yttrat
sig emot förslaget. Han ansåg det vara lämpligt, att K. M.,
oberoende af R. St., afgjordt ett sådant mål. Detta vill
jag ej säga, men val att det efter min åsigt vore lämpligt,
att K. M. afgör ett sådant mål efter R. St:s hörande.
Frih. Cederström: Den modification uti Utskts betänk.
, som jag föreslagit, leder förmodligen till den al Frih.
Rålamb önskade följd, nemi. medgifvande af den prolongation,
som blifvit begärd; men, mine herrar! lönnen blir
43a
Den ii Juli.
derigenom äfven iakttagen. Det är klart, att R. St. enl.
Reg.F:ns 77 §:n skola bestämma de grunder, hvarefter Kronans
lägenheter skola förvaltas. Detta har skett; R. St.
hafva uppställt dessa grunder. K. M. äger ingen grundlagsenlig
makt att deruti göra ändringar utan R. St:s begifvande.
Da nu handlingarna uti ett sådant mål komma till R.
St., och R. St. vid pröfning deraf funnit, att det kan vara
skäl för beviljandet af en sådan fördel på sidan 0111 de
grunder, som för dessa egendomars förvaltning äro fastställda;
så är det R. St:s sak att hos K. M. anmäla deras medgifvande,
att K. M. må, utan afseende på de fastställda och
orubbliga grunderna för egendomarnes förvaltning, bevilja
den begärda prolongationen. Jag förnyar således min anhållan,
att Ståndets beslut måtte blifva, att R. St. här medgifva
en afvikelse från de fastställda grunderna för egendomarnas
förvaltning, i händelse K M. anser att Rikets fördel
dermed är förenad.
Ifr af Grubbens, Nils Wilhelm, uppläste följande:
Sedan StatsUtsk. ytterligare i detta mein. N:o 183
vitsordat Hr Karlbergs omsorgsfulla och ändamålsenliga förvaltning
af Hogsta, Lombarudd och Norrby hemman, torde
föga vara att tillägga, helst derom förut mycket anförts, då
förra mein. N:o 83 återremitterades; men detina sak är så
vida af belt annan egenskap än hvad förut nämnts om
lideby, Söderby och Barkarby hemman, alt Karlberg tillbjuder
sig att skänka K. M. och Kronan hus och byggnader,
värderade till 4000 r:dr b:co, då deremot de andra
icke tillbjudit något, — endast hvad deras ovillkorliga pligt
är, nemi. att ordentligen sköta jorden och fullgöra husrötan.
Då härtill lägges, att rör:de Edeby det redan underhandlats
0111 arrendets afstående åt annor person, och osäkert är
hvad skicklighet blifvande arrendator äger, men deremot
dessa hemman komma alltid att af Karlberg sjelf brukas och
vårdas; så lår jag vördsammast anhålla 0111 bifall till
lie tän k. N:o i83, ty som säkert kan antagas, att om ingen
annan förmån lemnäs Karlberg, än hvad inom detta
II. Stånd förut afgjorts rör:de Odelbergs, Runnstedts och
Lagercranlzts ansökningar, så kan han icke heller anse sig
lörpligtad alt lenina de byggningar han tillbjudit. Det vore
då en ren förlust för honom, men en vinst för de andra,
som aldrig tillbjudit något för deras nu tvifvelaktiga besittningsrätt.
Sorn tillägg till hvad jag förut haft äran nämna om
Hogsta kronohemman är att vägen dit från Drottningholm,
-J mil, var nära »farbar, då Karlberg emottog hemmanet,
men är nu lika god med den bästa landsväg, och att han
redan börjat plöja upp ytterligare 3o tunni, oländig hagniaik
till åker, hvarpå han kommer alt nedlägga stor kostnad.
Den ii Juli.
433
nåd. För öfrigt torde jag få uppläsa en tryckt pro memoria,
som blifvit mig tillsänd och lyder sålunda:
"Upplysningar i anledn. af H. StatsUtskrs betänk.
N:o 83 och N:o 183.’’
"Ar 1816, vid allmän bortauctionering på Kronans hemman
i Lofö socken, inropade Karlbergs fader kronohcmmanen
Hogsta 3:ne och Norrby mantal, för ett sammanräknadt
arrende af 220 t:r i7^:dels kap. spanmål, utom andra
onera uti spanmål, till ett belopp af 35 t:r. Den vid hemmanen
varande öppna åkerjorden utgör enligt chartae-beskrifning
148 tunni., hvaraf hälften besås årligen, hvarigenom
uppkommer det resultat, att 3£ t:r spanmål utgå i
statsbidrag af hvarje geometriskt tunnland. Hötillgången
utgör vid gårdarna sammanlagdt 77 tunni., med 2,} lass
hö på tunnlandet på sidvall och starrbotten. Vid egendomen
finnes ingen jordtorpare, utan måste den skötas af statdrängar
till ett antal af sexton stycken, hvarje statdräng
kostar om året 25o r:dr r:gs, sima 4°°° rsdr, för vandi adt i
spanmål, som, efter 10 r:dr t:n, gör 400 t:r spanmål. Vid
egendomen har Karlbergs fader, för att upphjelpa egendomen
ur ett förfallet och vanvårdadt skick, så väl till häfd
sorn byggnader, användt i6,coo r:dr r:gs. För att lindra
arrendatorn för sina nedlagda kostnader, och till följe af
det dryga arrendet, nedsattes arrendesumman vid 1823 års
riksdag med 32 t:r spanmål årligen uti 5 år eller till år
1828, men från den tiden har det primitiva arrendet utgått.
Den nuvar. innehafvaren äfvensom hans fader hafva från
arrendets början tills nu odlat af kärr och måssar öfver
3o tunni., som nu producera säd och gräs; och vill Karlberg,
om han orubbad får besitta egendomen, tillförbinda
sig, att inom 1846, då arrendet efter gamla contractet upphör,
ytterligare odla 3o tunni, kärrmark. Vid egendomen
har Karlberg utaf köpt timmer uppfört ett boningshus under
tegeltak med åtta rum och kök, utom andra beqvämligheter;
en tröskverksbyggnad, innehållande tröskverk och
qvarn, förfärdigadt vid Hr Owens factori, och kostar det
gående verket 1,200 r:dr; en bränneribyggnad med starka
murar och torkplåt, alltsammans uppskattadt vid brandvärdering
till 4>ooo r:dr b:co. Äganderätten till dessa, hus öfverlemna!’
Karlberg med underhålls-skyldighet lika med
Kronans hus till K. M. och Kronan, örn han får arrendet
prolongeradt på 3o år. Konungens Cef:h:de i Stockholms
län har tillstyrkt prolongation på den grund, att ett högre
arrende än det som nu betalas icke med arrendatorns bestånd
kan vara förenligt, och tror, att Staten skulle finna sin
vinst deruti att bibehålla en gammal arbetsam arrendato);,
som utgör sitt arrende ordentligt och väl sköter egendomen,
mot en ny arrendator, som kanhända är alldeles obekant
9 H. 55
434
Den 11 Juli.
med landtbruk och inom några år förstör hvad den gamle
under en längre tid förbättrat. Att egendomen i den nuvar.
innehafvarens band är på det berömdaste sätt skött, vitsordas
både af Konungens Bef:h:de i länet, äfvensom af upplysta
och redliga jordbrukare inom orten, som derom afgifvit
skriftliga bevis, och hvilka bevis åtfölja ansökningen till
Konung och Ständer. StatsUtsk. har uti dess utlåt, under
N:o 83 tillstyrkt prolongation såsom en fördel för Staten.
Preste- samt BondeStai hafva gillat StatsUtskts åtgärd,
men R. o. Ad. samt BorgareSt. hafva återremitterat
handlingen till StatsUtskts vidare behandling. StatsUtsk.
har, till följe af gjorda anmärknrr från R. o. Ad. och BorgareStln,
åter behandlat frågan, under den 26 Juni, och
derom afgifvit sitt betänk, under N:o i83.”
Skulle emot förmodan icke bifall genom acclamation
gifvas åt StatsUtskts betänk. N:o 183, så anhåller jag om votering,
då contra-propos. torde kunna blifva: det R. St.j för
deras del, uti ifrågavar. speciella fall medgifva undantag
fran författningarnas allmänna stadgande, om arrende-auclions
anställande, och ål Ii. M. i underd. öfverlemna att i
ämnet meddela Dess nåd. beslut.
Hr von Hartmansdorff, A11 g.: Jag torde först få
erinra Ståndet, att det förslag, som Frih. Cederström i detta
mål uppgifvit, är öfverensstämmande med det beslut, som
R. o. Ad. uti sista plenum fattade ang:de 2 eller 3 dylika
mål, som då förevoro. Om nu R. o. Ad. skulle behaga,
hvilket äfven jag tillstyrker, öfver detta mål fatta del beslut,
som Frih. Cederström föreslagit, så hindrar detta ingalunda
K. M. att gifva en sådan resolution på Karlbergs ansökan,
som den Hr af Grubbens åstundar. Sålunda vinnes derigenom
samma ändamål, som om R. o. Ad. bifölle en sådan
resolution, som den Hr af Grubbens har föreslagit. Men
jag tror ej, att detta sednare vore lika enligt med författningarna,
och det vore ej heller öfverensstämmande med R.
o. Ad:s förra beslut. Jag tillstyrker alltså, att R. o. Ad.
måtte bifalla det förslag, som Frih. Cederström gjort.
Hr af Grubbens: R. o. Ad. har redan förut i fråga
om Weners arrende bifallit en sådan ansökan, som den
ifrågavarande. Jag vet då ej, hvarföre de icke äfven nu
skulle kunna göra det, ty om en undersökning skulle anställas,
så skulle det draga ut på tiden, hvilken nu är dyrbar.
Jag anhåller således om bifall till ifrågavar. betänkande.
Frih. Cederström: Hr af Grubbens har redan förklarat
sig begära votering och vill hafva bifall till betänkandet.
Han har äfven föreslagit contra-propos., men detta
torde vara deras rätt, som äro af motsatt tanke med honom,
och således anhåller jag, att den af mig föreslagna redaction
mätte blifva contra-proposition.
Dcu ii Juli.
435
Den undersökning Hr af Grubbens tyckes frukta, är
dock nödvändig; ty förhållandet med husen måste noggrannare
uppgifvas, än som nu skett. Det är således icke möjligt
att, tued iakttagande af Rikets fördel, medgifva ett undantag
från de grunder, som R. St. beslutat för kronolägenheternas
förvaltning, innan en noggrann undersökning i
detta afseende blifvit verkställd; ty innan dess kan ej K. M.
piöfva, om sådant är med Statens fördel förenligt, och ej
medgifva den prolongation af arrendet, hvarom Karlberg
anhållit.
Hr von Hartmansdorff: Hr af Grubbens’s anmärkn.
angrde Weners arrende är riktig. Men jag har redan tillförene
erkänt, att det var en underlåtenhet af mig, som var
tillstädes vid tillfället, att ej yrka den form, som Frih. Cederström
nu påstått, och som nästan alla yrkade, sedan uppmärksamheten
en gång blifvit fästad på saken. Om nu R.
o. Ad., såsom jag tror, har begått ett misstag, då beslutet
fattades om förlängning af Weners arrende; så är väl icke
detta något skäl för Ståndet att åter begå samma fel, när
man en gång blifvit felet varse.
Hr af Grubbens: Den undersökning, hvarom Frih.
Cederström talat, är redan verkställd, och jag tror att instrumentet
deröfver redan är öfverlemnadt till Katnmarcolhm
och derstädes granskadt. Jag ville blott nämna delta
för Frih. Cederström, och får för öfrigt endast anhålla om
votering.
Hr Printzensköld: Det förefaller mig högst besynnerligt,
att den värde talaren så häftigt ifrar för bifall till
Utsk:s betänk. Det förslag lill R. St:s beslut, som Frih.
Cederström framställt, utesluter ju ej möjligheten att erhålla
den begärda prolongationen, men det sker uti en annan
form, och det lemnar K. M. tillfälle, att, på den högre
ståndpunkt, hvarpå han befinner sig, såsom den högste väktaren
öfver Statens fördel, pröfva saken, oberoende af den
åsigt, som R. St. kunna hafva. Det är således den värda
talaren öppet, att hos Konungen, när soken dit kommer,
göra de skäl gällande, som lian här framställt; och då synes
det mig vara alldeles öfverflödigt alt här utröna meningen
hos R. o. Ad:s pluralitet, genom den votering, sorn lian
begärt.
Hr Frih. o. Landtm, hemställde, om R. o. Ad. behagade
bifalla StatsUtsk:s utlåt. N:o i83.
R.opades starka nej, blandade med några få ja.
Då Hr Landtm., i anledn. häraf, förklarade att nej
öfverröstat ja, förnyade Hr af Grubbens sin begäran om
votering.
Upplästes till justering och godkändes följande voterlsproposition:
-
436
Den ii Juli.
Den som bifaller StatsUtsk:s utlåt. N:o 183, voterar
ja;
den det ej vill, voterar ,
nej;
Vinner nej, beslutar R. o. Ad. att hos K. M. anmäla; alt
om, efter skedd undersökning, K. M. pröfvar det vara med
Rikets fördel öfverensstämmande, R. St. medgifva, att det
af Karlberg innehafvande arrende af kronohemmanen Hogsta
med Lombarudd och Norrby må förlängas på trettio
års tid, räknadt o. s. v. enligt Ulskts utlåtande.
Efter voteringens slut, befunnos rösterna hafva utfallit,
sorn följer:
Ja — 7.
Nej — 42'
Föredrogs ånyo StatsUtskrs den 8 dennes på bordet
lagda utlåt. N:o 184, angtde soldaten Wetterströms und. ansökning
om eftergift till hans förmån af Kronans rätt lill
ett efter sökandens stjufmoder fallet dana-arf.
Frih. Cederström, Thure: För min del kan jag ej
linna, på sätt StatsUtsk. nu antagit, att något vådligt praejudicat
skulle uppstå deraf, att den af soldaten Wetterström
gjorda anhållan, det honom, till understöd och uppfostran
åt sina mångå barn, mätte tillerkännas rättighet att uppbära
ett efter Wetterströms stjufmoder efterlemnadt, Staten
tillfallet dana-arf, utgörande omkring 100 r:dr b:co, bifölles.
De händelser, hvarigenom dana-arf inträffa, äro i allmänhet
sällsynta, och för dana-arf finnes ingen annan rättsgrund,
än den, alt, då inga arfvingar finnas, skulle den efterlemnade
egendomen blifva en res nullius, örn ej densamma tillfälle
Staten, Och för att förekomma inträffandet af sådana händelser,
har stadgandet om Statens rätt till dana-arf från gamla
Uplands-lagen blifvit upptaget uti i5 cap. Ärfda-b:n af 1734
års lag. Nu inträffar bär, att Wetterström har 6 omyndiga
barn och befinner sig i knappa omständigheter, samt är, efter
hvad Konungens Bef:h:de vitsordat, förtjent af det sökta
understödet, äfvensom att Wetterströms aflidne broder, statkarlen
Adolph Wetterström, efter sig lemnat flera medellösa
barn. Vid sådant förhållande får jag, som ej kan inse att
några menliga följder för det allmänna skulle uppstå, om
ifrågakomna 100 r:dr b:co frånginge K. M. och Kronan,
enär det föga synes med rättvisa och billighet öfverensstämmande,
alt Staten till mehn och skada för de enskilda personer,
hvars välfärd är beroende på utgången af ifrågavar.
ärende, uppbär några lumpna riksdaler, anhålla 0111 återremiss
af betänk.; hvarjemte jag, på grund af förekomna omständigheter,
jemlikt 58 §:n Riksd.ordn. anhåller, det mig
måtte tillåtas väcka den motion, att förberörde efter enkan
Wetterström Stulen tillfallna dana-arf måtte delas lika emel
-
Den ii Juli.
437
Ian soldaten Wetterströms egna omyndiga barn, och de
omyndiga barn, hans broder statkarlen Adolph Wetterström
efter sig lemnat.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Äfven jag fruktar att
StatsUtsk. varit alltför njuggt. Det är blott fråga om 100
r:dr och deras afstående åt fattiga personer, af hvilka den
ene är i Kronans tjenst, af god fräjd, och har många barn.
Utsk. åberopar, att en sådan eftergift skulle innefatta ett
vådligt prsejudicat. Detsamma har Utsk. ej funnit vid ett
föregtde tillfälle under denna riksdag, då jag vill påminna
mig att Utsk. föreslagit, det i43 r:dr skulle afstås till en
skola i Malmö. Delta var också ett dana-arf. Då Utsk.
vid det tillfället kunde gå emot sina grundsatser, synes ej
det förevar, vara värre, då summan är ringare. Jag instämmer
uti den siste talarens anhållan om återremiss.
StatsUtskts utlåt. N:o 184 återremitterades.
Ånyo föredrogs StatsUtsk:s den 8 dennes på hordet lagda
utlåt. N:o 185, i anledn. af väckt motion om nedsättning
af den uti sju socknar af Helsingland utgående kronotionde
till det belopp, hvarmed den utgjorts år 178g.
Hr von Hartmansdorff, Aug.: Som Utsk. i sak,
ehuru ej till siffran, har åberopat dess betänk. N:o 170,
ang:de förvandling af räntepersedlar; så hemställer jag lill
Ståndet, om icke detta betänk, bör uppskjutas, intill dess
betänk. N:o 170 förevarit.
Frih. Ridderstolpe, Fredr., förenade sig med Ilr
von Hartmansdorff.
Uppå derefter framställd propos. fann R. o. Ad. pröfningen
af detta utlåt, böra uppskjutas tills StatsUtskts utlåt.
N:o 170 blifvit af Ståndet pröfvadt.
Vid förnyad föredragning af StatsUtskts den 8 dennes
på bordet lagda utlåt. N:o 186, i anledn. af K. M:s nåd.
propos., angrde beloppet af den behaglig tids förläningsspanmål,
som vid ledighlifvande pastoral bör bibehållas, och om
återstodens användande, blef samma utlåt. afR. o. Ad. bifallet.
Till pröfning företogs StatsUtsk:s den 8 dennes på bordel
lagda utlåt. N:o 187, i anledn. af erhållen återremiss å
Utsk:s betänk. N:o 8i,- rör:de S. F. Lannges ansökning om
prolongation af arrendet å Lunda kronohemman eller skatteköp
derå.
Frih. Cederström, Jacob: Jemväl här får jag tillstyrka
samma förändring af StatsUtskrs tillstyrkande, som
vid föreg:de frågor af enahanda beskaffenhet blifvit iakttagen;
nemi. att R. St. hos K. M. i underd. anmäla, att R.
438
Den k Juli.
St. medgifva, i händelse, efter anställd undersökning, K. M.
finnér sådant förenligt med Rikets fördel, att, såsom ett undantag
från de för förvaltningen af Kronans egendomar
fastställda grunder, en prolongation af arrendet på 3o års
tid må arrendatoren Lannge beviljas.
Frih. Raab, Adam Christian, och Hr Printzensköld,
Carl, förenade sig med Frih. Cederström.
I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad Frih. Cederström
föreslagit, beslöt R. o. Ad., att R. St. hos K. M.
måtte anmäla, att om, efter förnyad undersökning, K. M.
pröfvar det vara med Rikets fördel öfverensstämmande, R.
St. medgifva, att arrendatoren Lannge må på ytterligare
trettio års tid, räknadt från midfastan år 1846, undfå prolongation
af dess innehafvande arrende af Lunda kronohemman,
emot skyldighet ej mindre att derför utgöra nu belöpande
arrendeafgift, 81 t:r 16 kap:r spanmål, hälften råg
och hälften korn, än ock att fullgöYa öfriga genom nu gällande
arrendecontract bestämda villkor.
Hr Frih. o. Landtm, tillkännagaf, att Hr af Geyerstarn,
Joli. Henr., hvilken blifvit utsedd att, under en ledamot
beviljad ledighet, inträda i BancoUtsk., afsagt sig denna
befattning, och anmodade i anledn. häraf Hrr Electorer
att välja en ledamot i hans ställe.
Lades på bordet nedannämnda från Utskotten inkomna
utlåttn och betänktn, nemi. från
StatsUtskottet:
N:o 196, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 4'> angtde
föreslagen ersättning till adjungerade ledamöter uti K. Götha
Hofrätt;
N:o 197, i anledn. af motion om anslag till Hofmarskalken
Leyonmark i och för hans befattning såsom secreterare
vid K. Tabellcommissionen;
N:o 198, i anledn. af väckt fråga om pension för häradshöfdingar;
N:o
199, i anledn. af erhållna återremisser å utlåt. N:o
4a, angtde landtstatens lönereglering;
N:o 200, i anledn. af återremiss å utlåt. N:o 106;
Stats- samt Allm. Besv.- och Ek o n.U tsk o t te n:
N:o 5, i anledn. af dels K. M:s nåd. propos. rör:de
allm. stadganden och anslag till folkundervisningens befrämjande,
och dels åtskilliga, inom RiksSltn, i ämnet väckta
motioner;
BevillningsUtskotlet:
N:o 22, ang:de åtskilliga motioner om accisafgift å
brännvin;
Den ii Jtili.
439
BancoUtskottet:
N:o 42, i anledn. af Revisoren C. G. Cronlands ansökning
att förflyttas antingen på surnumerär-stat med åtnjutande
af inneliafvande lön, enligt fullmakt, eller på pensionsstat
med å stat ägande lön såsom pension;
N:o 43, med tillstyrkan att Commissarierne i Banken,
A. P. Qvistberg, P. B. Sandels, C. N. Kolmodin, L. G.
Wiblingen och L. O. Ekman, må retroactivt få tillgodonjuta
den för bankens yngre commissarier föreslagna lön af
1,600 r:dr b:co.
H. R. o. Ad. åtskiljdes kl. £ till 3 e. m.
In fidem prolocolli,
F. O. Silfverstolpe.
f
'
